Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:44

Måndagen den 11 december

Kl. 10.00 - 15.57

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 4 och 5 december.
2 § Meddelande om allmänpolitisk debatt

Andre vice talmannen meddelade att ett meddelande
om allmänpolitisk debatt under tiden den 17-
19 januari 2001 delats ut till ledamöterna.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2000/01:L5 och L6 till lagutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkanden 2000/01:UbU6,
UbU1 och UbU2
Trafikutskottets betänkande 2000/01:TU7

5 § Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU1
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social om-
sorg (prop. 2000/01:1 delvis)
Övergripande frågor

Anf. 1 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Socialutskottets betänkande behand-
lar utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg. Betänkandet utgår från budgeten, som är ett
samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. I betänkandet behandlas också en
rad motioner från den allmänna motionstiden. Jag ska
återkomma till några av dem.
Fru talman! Flera rapporter visar att klassklyftor-
na växer. Rapporterna redovisar utvecklingen fram
till 1998, en period som i stort kännetecknas av be-
sparingar och nedskärningar i offentlig sektor. I dag
ökar tillväxten. Det är då den sittande majoritetens
uppgift att se till att tillväxten fördelas så att alla
människor får del av den. Det är ett nästan klassiskt
uttalande att det går bra för Sverige, men det går inte
bra för alla människor i Sverige. Det är dags att ändra
på det, och i någon mening är förslagen i utgiftsom-
råde 9 ett led i det arbetet.
Hälso- och sjukvården förstärks med 1 miljard år
2001 och med sammanlagt 9 miljarder under perio-
den 2001-2004. Pengarna ska satsa på primärvård,
äldreomsorg och psykiatri. Det är viktigt att under-
stryka att pengarna fördelas i denna budget och inte,
som vissa velat göra gällande, i den särproposition
som debatterades i kammaren helt nyligen och där en
del av inriktningen var ökad privatisering av primär-
vården, en proposition som Vänsterpartiet inte stod
bakom. Resursförstärkningen däremot är en del av
budgetuppgörelsen mellan Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är en viktig och
nödvändig resursförstärkning för att möta de ökade
behov som finns, eftersom vi som befolkning blir allt
äldre och nya behandlingsmetoder kommer till. Detta
kräver både mer personal och utrustning.
Enligt alla tillgängliga skatteprognoser får också
landstingen högre skatteintäkter. Trots det kan det
finnas all anledning att återkomma till frågan om
resursförstärkningar när det gäller sjukvården och
äldreomsorgen. Vänsterpartiet har inte stängt dörren
för att det kan komma att behövas mer pengar. Det
handlar bl.a. om att kunna klara av rekryteringen av
personal till sjukvården i framtiden, och då behöver
vi ett löneläge som gör att människor söker sig till
detta viktiga område. Det handlar också om att klara
målet att vårdens kvalitet och tillgänglighet ska för-
bättras.
Vad vi inte behöver är ytterligare vinstintressen i
vården. Kammaren kommer att få tillfälle till en för-
djupad diskussion om detta på onsdag, då vi ska dis-
kutera betänkandet om sjukhus med vinstsyfte. Jag
vill inte föregripa den debatten men kan konstatera att
generella system och en väl utbyggd offentlig sektor
har varit grunden för att utjämna klyftorna i samhäl-
let. När vi nu har tagit oss an uppgiften att laga revor-
na i välfärden är det inte genom att privatisera, kon-
kurrensutsätta och låta vinstintressena styra som det
ska ske. Historien har visat oss att när det är vinstin-
tressena som får styra är det alltid de rika, de mer
välbesuttna som klarar sig bäst, som kan köpa "extra"
tjänster, i detta fall vård. De som har behoven men
inte tillräckligt tjock plånbok klarar sig sämst.
I betänkandet fastställs mål för de olika områdena.
När det gäller folkhälsan är målet att folkhälsan ska
förbättras för de grupper i samhället som är mest
utsatta ur hälsosynpunkt. Vi vet att hälsa liksom ohäl-
sa är klassrelaterad, att de med svag ekonomi också
har den sämsta hälsan, att medellivslängden i dag
ökar i alla grupper utom bland kvinnor i LO-gruppen
med okvalificerade yrken. Vi vet att långtidssjuk-
skrivningarna ökar mest bland kvinnor i offentlig
sektor, ofta i låglöneyrken. För Vänsterpartiet är det
alldeles självklart att målet bör vara att förbättra folk-
hälsan för just dessa grupper. Moderaterna har till-
sammans med Kristdemokraterna och Centerpartiet
reserverat sig mot detta. Man menar att folkhälsan
bör förbättras för alla och särskilt för de hälsomässigt
utsatta grupperna. Vi menar att det är dags att rikta
insatserna till dem som bäst behöver det, och då
handlar det om de mest utsatta.
Det satsas också utvecklingsmedel till åtgärder för
hemlösa. Den kommitté som började sitt arbete 1998
för att föreslå och initiera åtgärder som syftar till att
skapa en bättre situation för hemlösa ska fortsätta sitt
arbete även 2001. Det pågår också en rad projekt ute i
landet som har förbättrat situationen för många hem-
lösa. Samtidigt är det viktigt att konstatera att fortfa-
rande lever alldeles för många människor utan per-
manent boende, i trappuppgångar, på parkbänkar, i
tunnelbana och en förfärande stor del av dem är psy-
kiskt sjuka. Samhället och vi politiker har faktiskt
misslyckats hittills. I nästan samtliga av landets
kommuner finns det hemlösa, och detta oavsett vilken
majoritet som styr. Det är bra att vi i denna budget
fortsätter arbetet med att initiera åtgärder, men det
börjar också bli dags att utveckla fler redskap för att
säkra människors rätt till en egen bostad, t.ex. genom
att lagstifta så att bostaden blir en social rättighet.
Detta kan t.ex. ske inom ramen för den socialtjänstlag
som ska presenteras för riksdagen i vår.
Vi förstärker tandvårdsförsäkringen tre år i rad
och börjar med att minska kostnaderna för proteser,
dvs. en åtgärd som bör minska tandvårdskostnaderna
för de äldre. Samtidigt har också en utredning tillsatts
som har till uppgift att göra en samlad utvärdering av
det reformerade tandvårdsstödet. Särskilt ska utreda-
ren titta på förutsättningarna för att förbättra stödet
vid höga behandlingskostnader för äldre. Jag liksom
socialministern förutsätter också att utredaren kom-
mer att belysa situationen för yngre vuxna och deras
förutsättningar att få den tandvård de behöver. På sikt
måste målet vara att tandvården ska in under hög-
kostnadsskyddet, något som Miljöpartiet har reserve-
rat sig för. Vi avvaktar utredningen och avser i kom-
mande förhandlingar att driva frågan om en stegvis
utbyggnad av tandvårdsförsäkringen, där vi succes-
sivt bygger ut högkostnadsskyddet för prioriterade
grupper. Vi avser alltså att bygga ut tandvårdsförsäk-
ringen stegvis, och det känns bra att konstatera att det
inom de tre samarbetspartierna finns en samsyn om
att tandvårdsförsäkringen ska byggas ut och att sats-
ningarna under 2001-2003 är ett första steg.
Det finns alltså förslag inom utgiftsområdet som
leder framåt. Det handlar om satsningen på sjukvår-
den och äldreomsorgen, om personliga ombud för
psykiskt sjuka, om satsning på tandhälsa, om satsning
på hemlösa, om satsning på de sämst ställda grupper-
na när det gäller folkhälsa. Det handlar om en fortsatt
satsning på kvinnojourerna och på Rikskvinnocent-
rum.
Det handlar också om en satsning på utökad in-
formation om tobakens skadeverkningar och om mer
pengar för att minska den totala alkoholkonsumtio-
nen.
Det tillsätts en utredning när det gäller hjälpmedel
för studerande med funktionshinder och hur den nya
teknik som utvecklas på hjälpmedelsområdet ska
kunna komma olika grupper till del.
Riksdagen har också nyss fattat beslut om att ta
bort 65-årsgränsen för rätt till personlig assistent.
Detta är steg i rätt riktning när det gäller att ut-
veckla välfärden i Sverige. Även om mycket återstår
att göra för att säkra välfärden för de sämst ställda så
är detta steg i rätt riktning. För nu är det deras tur -
alla dessa grupper som inte har kunnat glädja sig åt
höjda fastighetspriser eller åt att vinna på börsens
uppgång. Det gäller alla dessa grupper som i dag står
utanför arbetsmarknaden och som inte fått del av en
reallöneökning.
Nu handlar det alltså om att fortsätta driva välfärd
och satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik som för
människor ut på arbetsmarknaden. Det handlar om
generella system, rättighetslagar och en utbyggd
offentlig sektor. Det är de samverkande partierna som
är en garant för att detta sker.
Det finns en rad borgerliga reservationer till be-
tänkandet som i och för sig är sympatiska - en del.
Problemet är att de har en prislapp. De finansieras
ofta med neddragningar på andra områden. Modera-
terna t.ex. betalar sina satsningar på handikappoliti-
ken med sänkta nivåer i sjukförsäkring, a-kassa och
föräldraförsäkring, med minskat vuxenstudiestöd,
minskad arbetsmarknadspolitik och med minskat
bistånd. Sammanlagt sänker man skatter med nästan
50 miljarder på ett sätt som ger höginkomsttagaren en
skattelättnad på 2 300 kr i månaden och låginkomst-
tagaren en skattelättnad på 950 kr i månaden. Klas-
sklyftorna växer och trygghetssystemen urholkas.
I delbetänkandet Välfärd vid vägskäl, SOU
2000:3, skriver man:
"Sverige och de nordiska länderna har etablerat en
universell modell för den sociala tryggheten där bi-
drag och social service till alla medborgare kombine-
ras med inkomstrelaterade socialförsäkringar med
inslag av grundtrygghet för dem som saknar inkoms-
ter. Detta har kombinerats med en aktiv arbetsmark-
nadspolitik och utbyggd social omsorg som medver-
kar till en hög sysselsättningsnivå internationellt sett,
inte minst bland kvinnor. I ett jämförande perspektiv
förefaller denna modell vara mer framgångsrik när
det gäller att öka chanserna också för de sämst ställda
medborgarna att hantera de påfrestningar som livets
olika faser ger."
Min slutsats av detta blir att det gäller att förstärka
de generella systemen och offentlig sektor om vi vill
utjämna klassklyftorna och minska ofärden. Det
handlar alltså inte om att privatisera, konkurrensut-
sätta och individualisera.
Fru talman! Vänsterpartiet står som sagt bakom
utgiftsområde 9. Men i betänkandet behandlas också
en rad motioner från den allmänna motionstiden.
Vänsterpartiet har i den delen två reservationer.
Den första handlar om transsexuella. Vi menar att
det behövs en utredning för att belysa transsexuella
personers situation i samhället. Utredningen ska ock-
så lämna förslag för att förbättra deras situation.
Den andra reservationen handlar om spelberoen-
de. Alltfler blir i dag spelberoende. Det finns i dag
fyra behandlingshem för spelberoende - kanske fler.
Men däremot har man ingen rätt att få behandling för
sitt missbruk. Den frågan avser vi att återkomma till.
I reservationen lyfter vi fram det faktum att det stat-
ligt ägda AB Svenska Spel tjänar stora pengar på sitt
spel och har en aktiv marknadsföring för att locka
alltfler att spela. Vad man inte informerar om är de
negativa skadeverkningarna som spelandet åsamkar
den enskilde och samhället. Vi föreslår att Svenska
Spel ska få direktiv som innebär att man ska informe-
ra om skadeverkningarna. Detta är inget märkvärdigt.
Så har t.ex. Systembolaget en informationsplikt om
alkoholens skadeverkningar.
Vi menar också att det bör tillsättas en kommis-
sion som ska belysa de negativa konsekvenserna av
spel i ett brett perspektiv. Inga ytterligare kasinon
med internationella regler för spel bör etableras i
landet innan kommissionen har avslutat sitt arbete.
Vi har också två särskilda yttranden när det gäller
Folkhälsoinstitutet och dess uppdrag. Vi har valt att
avvakta den utredning som pågår, men vi menar bl.a.
att Folkhälsoinstitutet bör få behålla det s.k. homo-
sexuppdraget.
Fru talman! Som jag tidigare har sagt så står vi
bakom budgeten och utgiftsområde 9, men jag yrkar
bifall till reservation nr 12.

Anf. 2 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Trygghet är en väsentlig del av det
som vi uppfattar som välfärd. Det gäller tryggheten
att kunna leva på sin lön, och kanske framför allt att
veta att om man blir sjuk och behöver god vård så får
man det.
Så är det inte för många i dag. Vi vill därför se en
annan inriktning av den ekonomiska politiken. Med
våra förslag vill vi skapa förutsättningar för ett eko-
nomiskt, kulturellt och socialt växande Sverige. Vi
vill ha ett Sverige med mer av frihet och trygghet, där
de enskilda människorna får ett större inflytande över
sina liv.
När nu riksdagens majoritet genom riksdagsbe-
slutet den 22 november om ramarna för de olika ut-
giftsområdena valde en annan inriktning har vi valt
att inte delta i det nu aktuella beslutet om anslagsför-
delning inom utgiftsområde 9.
Jag ska ta upp en del av våra synpunkter huvud-
sakligen gällande sjukvården. Mina kolleger Cristina
Husmark Pehrsson och Lars Elinderson kommer
senare att speciellt beröra våra förslag inom äldreom-
sorg och handikappolitik.
Fru talman! Regeringens budget ger inget som
förbättrar vården. Den konserverar bara en ineffektiv
organisation. Med våra förslag får vi verktyg för att
kunna förändra vård och omsorg och utnyttja resur-
serna på ett bättre sätt. Då räcker de också till mer
vård. År efter år har vi föreslagit förändringar som
skulle ge kortare köer och stärka patientens ställning.
Men Socialdemokraterna bromsar ständigt allt vad
tygeln håller.
Ni talar om att förbättra tillgänglighet och stärka
patientens ställning, i budgeten och senast i Dagma-
röverenskommelsen. Men var är ni när konkreta be-
slut måste till? Då faller talet platt till marken. Ni
säger nej till vårdgaranti, trots att vårdgaranti kortar
köerna i t.ex. Stockholm. Ni har ridit spärr mot för-
ändrade driftsformer som borgerliga landsting före-
slår. Det gäller inte bara privatiseringar utan också
bolagiseringar, trots att sådana vårdformer visat sig
ge 10-15 % billigare vård med minst lika hög kvalitet
och kortare köer.
Att veta att man inte behöver gå orolig och vänta,
inte behöver leva med en ständig smärta i väntan på
en operation och inte behöver gå så länge med nedsatt
syn att man sedan inte någonsin kan se riktigt bra och
att ha rätt att välja vårdgivare när det behövs - det är
viktiga delar av vår trygghet och välfärd. Hur kan
man då, som ni socialdemokrater gör, säga nej till
utveckling av vården? Vad kostar sjukfrånvaron i
produktionsbortfall och minskade skatteintäkter när
tidiga effektiva insatser hade kortat frånvaron? Men
framför allt: Vad är den humanitära kostnaden för de
svaga, dem med de största behoven, på grund av ett
system som försvarar en dålig funktion och som så
illa tar till vara resurserna?
Har vi råd att låta välfärden urholkas och att låta
tant Märta bli både blind och döv bara för att ni soci-
aldemokrater vill bevara ett obsolet landstingssys-
tem? Det är ett system som Konkurrensverket beskri-
ver som ett finansiellt monopol där man själv be-
stämmer om man ska utsättas för konkurrens. Om
behovet av vård är avgörande, och inte personlig
ekonomi eller social status, som man verbalt säger -
hur kan man då acceptera att människor som har
betalt skatt i hela sitt liv för att få vård inte får den när
de behöver den? För så är det i dag i socialdemokra-
ternas Sverige.
Fru talman! Där kan endast den som har
"penningar och känningar" vara säker på att få vård i
tid. Den lilla människan ställs i vårdkö hellre än att
socialdemokrater tillåter konkurrerande vårdgivare.
Ni talar om att stärka patientens ställning, men var
var ni när vi yrkat på rätt att välja läkare i hela landet?
Nu har även det socialdemokratiskt styrda Land-
stingsförbundet delvis insett att man inte kan stänga
inne människor i län. Men varför har ni låtit dem
vänta så länge på självklara beslut? Var var ni när vi
krävde en generell rätt till second opinion? Vad är det
som gör att ni socialdemokrater ständigt måste släpas
och dras till varje förändring som sätter den enskildes
rätt i centrum, och varför hänger ni in i det längsta
kvar vid monopolförsvar och planekonomi? När ska
ni möta framtiden så att säga framlänges och inte
baklänges?
Fru talman! Eftersom vi föredrar att möta framti-
dens problem öga mot öga och inte backar in i fram-
tiden anser vi t.ex. att regeringens satsningar på en
förbättrad tandvårdsförsäkring är otillräckliga och
alldeles för långsamma. Vi vill därför redan nu för-
stärka tandvårdsförsäkringen med 300 miljoner kro-
nor årligen. Högkostnadsskyddet för de grupper i
befolkningen som har stora tandvårdsbehov måste
prioriteras. Alla patienter bör själva stå för kostnaden
upp till 3 000 kr. Däröver bör subventionsgraden vara
60 %. Staten bör ta över finansieringsansvaret för
offentligt finansierad tandvård utom i de fall där
verksamheten ska regleras av hälso- och sjukvårdsla-
gen.
Jag vill i detta sammanhang, fru talman, uttrycka
tillfredsställelse över att utskottet gör ett tillkännagi-
vande om en lagstadgad rätt till valfrihet mellan of-
fentlig och privat tandvård för barn och ungdom. Det
har suttit hårt åt i flera år, och det skedde inte heller
nu spontant utan med tångförlossning. Ständigt har
Socialdemokraterna försökt undvika att sätta den
enskildes rätt främst och skyddat monopolverksam-
heten i landstingen, men nu är det slut i denna fråga.
På läkemedelsområdet, fru talman, innebär våra
förslag en kraftig minskning av kostnaderna under
åren framöver, samtidigt som skyddet för de mest
utsatta förbättras. Vi anser att läkemedelsförmånen på
sikt bör ingå i den obligatoriska hälsoförsäkring som
vi vill införa. I väntan på det anser vi att kostnads-
ansvaret för läkemedel bör återföras till staten för att
bl.a. möjliggöra en bättre avvägning mellan de di-
rekta läkemedelskostnaderna och läkemedlens övriga
effekter på samhällsekonomin samt att dagens hög-
kostnadsskydd för läkemedel ersätts med en frivillig
men offentlig försäkring. Vi beräknar att våra förslag
sammanlagt på läkemedelsområdet skulle ge en be-
sparing på ungefär 1,7 miljarder under år 2001.
Vi anser, fru talman, att en avveckling av Apo-
teksbolagets monopol skulle innebära stora fördelar.
Det är en fråga om vårdtillgänglighet och service och
att ta till vara resurser. Alla länder har regleringar för
läkemedelsförsäljning, men Sverige är ett av de få
västländer som har ett statligt monopol för detaljhan-
del med läkemedel.
I våra grannländer sker avregleringar. Island av-
reglerade för ungefär tre år sedan, och sedan dess har
läkemedelskostnaderna för patienten gått ned med
ca 15 %. Norge förbereder avreglering så att licenser
för nya apoteksetableringar kan ges nästa år. Dan-
mark utökar antalet läkemedel som får säljas fritt som
en del i en större apoteksreform. 75 % av den danska
egenvårdsmarknadens preparat kan då försäljas på
andra ställen än apotek.
Runtom oss avregleras alltså, men här, där frihe-
ten är mest beskuren, försöker nu Apoteksbolaget
utvidga sitt monopol genom att också gå in i parti-
handeln.
Fru talman! Svensk läkemedelsdistribution har ut-
retts gång på gång. I stort sett alla utredningar har
kommit fram till att monopolet bör avskaffas. Efter-
som detta varje gång enligt Socialdemokraterna varit
ideologiskt fel slutsats har det tillsatts en ny utredning
som kommit fram till detsamma, varför en ny utred-
ning tillsatts, osv.
Regeringen och Socialdemokraterna stöder sig i
dessa frågor fortfarande på en departementsskrift,
Apoteksbolagets framtida roll. Den blev grundligt
avrättad, bl.a. av Konkurrensverket.
Fru talman! Monopol är ineffektiva och skadliga
var de än finns och bör avskaffas. Ett avskaffande av
Apoteksbolagets detaljhandelsmonopol skulle öka
tillgängligheten och ge egenvården bättre förutsätt-
ningar genom att receptfria mediciner, s.k. OTC-
preparat, då kan säljas i vanliga affärer. Dessutom bör
receptbelagda mediciner kunna köpas i privata affärer
under farmaceutisk ledning. Här finns en väl förbe-
redd handel som kan öka servicen till allmänheten.
Som jag tidigare sagt är regeringens hållning ge-
nerellt inom hela vårdområdet märklig: Hellre bevara
ett dyrt monopol än underlätta för gamla och sjuka.
En avreglering på detta område, förenklade hante-
ringsmetoder, konkurrens från postorderdistribution
och nya apoteksformer skulle leda till stora rationali-
seringseffekter. Det har bedömts av regeringens egen
utredare att en avreglering av apoteksmarknaden
skulle spara miljarder. Gör det!
Tillsynen inom vården måste skärpas och dess
oberoende vara oomstritt. Vi föreslår därför en sär-
skild medicinalstyrelse. Det finns också fortfarande
stora brister inom psykiatrin, varför vi föreslår ett
särskilt stimulansbidrag på 240 miljoner kronor för
att komma till rätta med dessa. Vi är glada att Social-
demokraterna äntligen tagit sig samman till personli-
ga ombud, som vi har föreslagit tidigare.
Fru talman! Det sexuella riskbeteendet ökar oro-
ande. Det borde därför vara självklart att satsningarna
på det förebyggande arbetet mot hiv/aids ökas i stället
för att stagnera. Ett enigt socialutskott har förordat ett
tillkännagivande till regeringen om ett fortsatt särskilt
statsbidrag till storstadsregionerna, vilket ju alltid är
något. Men utöver detta föreslår vi att ytterligare 76
miljoner kronor ska avsättas för hiv/aids-inriktade
insatser. Det gör vi därför att verkligheten är sådan.
Fru talman! Det finns ett par anhörigföreningar av
en mycket speciell karaktär, just för att de anhöriga
inte längre är i livet. Det gäller Föräldraföreningen
Plötslig Spädbarnsdöd och SPES-Suicid Prevention
och Efterlevandes Stöd. De har inte kunnat få bidrag
enligt det nu aktuella regelsystemet. Det är därför jag
med glädje kan konstatera att ett enligt utskott ger
regeringen till känna att dessa föreningars situation
särskilt måste beaktas vid utvärderingen av regelsys-
temet.
Slutligen, fru talman, åtföljs denna budget av ett
antal välmenande mål. Det första målet är att
"vårdens kvalitet och tillgänglighet ska förbättras".
Man måste då fråga sig varför regeringen inte i denna
budget föreslår något för att nå detta vällovliga mål.
Det finns ingen vårdgaranti, ingen generell rätt till
second opinion, ingen rätt att välja vårdgivare och
ingen avmonopolisering av apoteksverksamheten, för
att ta några exempel. Det är prat, prat och inget kon-
kret.
Lika anmärkningsvärt och signifikant är att rege-
ringens omsorg om folkhälsan endast, enligt målbe-
skrivningen, berör de grupper i samhället som man
anser mest utsatta. Vi kan inte se så snävt på folkhäl-
sans mål. Vi anser att en regering har ett visst ansvar
för att alla medborgares hälsa förbättras om så är
möjligt och att man inom detta område särskilt får se
på dem som har speciella problem.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, och
jag står självfallet bakom våra övriga reservationer
och vårt yttrande.

Anf. 3 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Leif Carlson.
Jag hoppas att jag hinner med båda - annars får jag
återkomma till den andra frågan i min andra replik.
Jag vill börja med det som Leif Carlson säger om
att trygghet är viktigt. Han konstaterar: Har vi råd att
låta välfärden urholkas? Sedan säger han att det har vi
nog inte. Jag delar den uppfattningen - det har vi inte.
Samtidigt kan jag konstatera att Moderaterna i sin
motion finansierar de ytterligare satsningar som Mo-
deraterna gör på bl.a. tandvård - som är en bra sats-
ning - med att just sänka ersättningsnivån i sjukför-
säkringen, i föräldraförsäkringen och i a-kassan ned
till 75 %. Man ökar egenfinansieringen av a-kassan.
Man minskar antalet personer i arbetsmarknadsut-
bildning. Utanförskapet ökar alltså. Man minskar
vuxenstudiestödet, dvs. människors rätt att komma
åter i arbetslivet. Man sänker också biståndet.
Man finansierar alltså detta på bekostnad av dem
som har det allra sämst ställt inte bara i Sverige utan
också ute i världen.
Min fråga blir då: Är inte detta att urholka välfär-
den? När man sänker nivåerna för dem som i dag
under kortare eller längre tid lever med ersättning
från systemen, är inte detta att urholka välfärden? För
mig är det helt självklart att man urholkar välfärden.

Anf. 4 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Om man tror att välfärd är detsamma
som stora bidrag kan jag hålla med Ingrid Burman.
Nu tror inte jag att välfärd bygger på bidrag, utan
välfärd bygger på arbete. Och då finns det faktiskt en
rimlig avvägning. Det ska löna sig att arbeta. Det ska
alltså inte vara idé att hålla sig borta från sysselsätt-
ning, att inte anstränga sig och försöka ta tag i pro-
blemen, genom att vi ger sådana bidragsnivåer att
normala incitament för egen ansträngning faller bort.
Vi tycker att det är viktigare att satsa på det som
man inte kan göra något åt själv - att man råkar få
dåliga tänder, att man blir sjuk - i stället för att lägga
pengarna där det är viktigt att mobilisera alla krafter
till arbete.
Man ska klara sig väl om man råkar illa ut. Men
det ska inte vara så att det faktiskt hindrar att man går
i arbete.
Vi har ett system, som säkert fru Burman vet, som
har förvandlat en stor del av vår befolkning till kli-
enter. Inte bara låginkomsttagare utan också medelin-
komsttagare kan inte längre klara sig utan bidrag. De
är den offentliga maktens klienter, på sätt och vis lite
livegna, därför att utbildning, ansträngning inte lönar
sig. Vi kan inte ha det så. De som verkligen behöver
hjälp får utomordentligt dåligt med hjälp i Sverige
jämfört med många andra länder, därför att vårt sys-
tem är så dåligt inriktat.

Anf. 5 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Välfärd bygger på arbete, säger Leif
Carlson. Jag kan dela den uppfattningen. Men jag
skulle inte dra slutsatsen att man då ska minska anta-
let personer i arbetsmarknadsutbildning och minska
vuxenstudiestödet, alltså vägar som leder människor
in i arbete. Men den slutsatsen får Leif Carlson stå
för.
Min andra fråga handlar om detta med privatise-
ring av sjukhus och vinstintressen. Jag hade tillfälle
att besöka Sankt Göran. Där visade man bl.a. att
vårdtiderna på Sankt Göran är betydligt kortare än på
andra landstingsdrivna sjukhus. Kommer jag in och
opererar mig - en höftled eller något annat - åker jag
ut mycket snabbare från Sankt Göran än vad jag gör
från ett landstingsdrivet sjukhus.
Min fråga blir då: Tror Leif Carlsson att detta att
man inte har lika långa eftervårdstider på Sankt Gö-
ran som på andra sjukhus kan innebära att man över-
vältrar kostnader på andra led i vårdkedjan, t.ex.
kommunen, äldreomsorgen?
Eller är det helt enkelt så att om jag blir opererad
på Sankt Göran behöver jag inte samma eftervård
som jag behöver på andra sjukhus?
Jag skulle inte var lika fullt säker som Leif Carl-
son är i sina slutsatser när det gäller just detta med
kostnadseffektivitet. Vad vi hittills har sett är att man
har plockat ut delar av vårdkedjan. Samtidigt har jag
lyssnat på ansvariga inom äldreomsorgen som be-
kymmersamt påpekar att det ibland krävs större insat-
ser när det gäller eftervården när man kortar vårdti-
derna. Hur ser Leif Carlson på detta?

Anf. 6 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är ju faktiskt så att det naturliga
tillståndet för människor inte är att vara på sjukhus.
Det är att komma ut så fort som möjligt därifrån och
inte ha längre behandlingstider än vad som behövs ur
rent medicinsk synpunkt. Man har inom hela sjukvår-
den lyckats att mycket kraftigt minska vårdtiderna.
Under den korta tid, om man så vill, som jag har varit
med i vården - 30 år - har jag sett vården för hjärtin-
farkt gå från sex veckor till sex dagar. Och vi har
större överlevnad i dag.
Det är alltså en utvecklingsprocess. Ledande idé
har ofta varit nytänkande. Det har varit där som det
finns incitament att sedan också snabbt få rehabilite-
ring. Det gör det inom den privata vården. Det är ju
en anledning till - just för att man ska få så snabb
rehabilitering som möjligt - att det inte ska vara fråga
om en övervältring av kostnader utan om väl utnytt-
jande av gemensamma resurser genom t.ex. verksam-
heter som FINSAM eller liknande. Där byggs det in
riktiga incitament, snabb behandling, snabb rehabili-
tering. Det är inte fråga om var man övervältrar kost-
naderna, utan om att tillgodogöra sig de totala resur-
serna på bästa sätt. Det gör man inte i det system vi
har.
Låt mig ta DRG-ersättningen. Det är i dag lön-
samt att lägga in patienter före midnatt och ha dem
kvar över natten trots att man hade kunnat ta in dem
på morgonen därför att ersättningen är gjord på det
sättet i det offentliga landstingssystemet. Det är alltså
lönande att vara ineffektiv och ha folk inskrivna
länge, t.ex. för en höftledsoperation. Patienten ligger
inne en dag tidigare, en dag längre. Då tar man in
DRG-poäng och ersättning. Den effektive däremot
har ett väl flytande flöde - så kort tid som möjligt på
den dyra kliniken, så snabb rehabilitering som möj-
ligt. Där spelar det ingen roll för övrigt.
Den stora skandalen i Sverige är ju att inte hu-
vudmännen kan komma överens, för patientens bästa,
om hur man använder resurserna.

Anf. 7 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Den 22 november när riksdagens
majoritet beslutade om budgetpropositionen hade vi
kristdemokrater en annan mening. Vi hade prioriterat
annorlunda. Det är skälet till att vi inte deltar i det nu
aktuella beslutet om anslagsfördelning inom utgifts-
område 9.
I vår politik vill vi särskilt prioritera sju områden.
Ett av dem är vård och omsorg. Vi anser att vård och
omsorg är så oerhört viktigt för alla människor. Där-
för tror vi inte heller att de pengar som majoriteten
har anslagit under utgiftsområdet räcker. Vi har före-
slagit ytterligare 3 miljarder.
Det här handlar om välfärd, om att kunna färdas
väl genom livet. Det går alldeles utmärkt att tala om
välfärd när vi får vara friska, har arbete och allt går
som på en autobahn.
Men när man kommer till de mer kurviga vägarna
som har många gropar, där det är dimma och disigt,
där vi människor kanske har svårt att hålla oss på
vägen - det är då välfärden visar prov på vad den
egentligen står för.
Vi kristdemokrater anser att välfärd ska man ha
rätt att ha, vilken bit av vägen genom livet man än
befinner sig på. Det handlar om trygghet. Jag ska
kunna få vård när jag behöver det. Jag ska kunna få
tröst och hjälp när jag hamnar i en psykiskt svår situ-
ation. Jag ska kunna få ekonomiskt stöd och hjälp när
jag behöver det. Det handlar om ett system som är
anpassat efter människan, inte efter landstinget eller
riksdagen. Det är självklart för mig att säga att när en
del i kroppen går sönder ska jag kunna få hjälp och få
delen utbytt när det behövs, inte när landstinget beha-
gar tillmötesgå mig med detta.
För mig är det helt felaktigt, och jag kommer inte
att känna mig nöjd med svensk sjukvård, om det ska
anses naturligt att vänta ett halvår, ett år, ett och halvt
år, två år. Det är ingenting annat än ett misslyckande.
Det tycker jag att vi ska erkänna framför allt för de
enskilda människor som köar och köar, där en månad
är länge att vänta.
Jag har tidigare, fru talman, i den här kammaren
jämfört med en bilverkstad. Jag tycker fortfarande att
det är en gångbar jämförelse. Ingen av oss skulle
acceptera att bilen står på verkstaden så länge. Själv-
klart vill vi ha den så fort som möjligt.
Det handlar om tilltro till både det politiska sys-
temet och vården. Tilltron är oerhört viktig för oss
människor.
Jag såg en uppgift på att det i Sverige i dag finns
ungefär 120 000 människor som har tecknat privata
försäkringar inom vården. Jag trodde faktiskt inte att
det var så många. Men när jag såg den uppgiften
insåg jag direkt att det här bara är ett symtom på att
något inte står rätt till. Det är alltså ett symtom på att
man inte känner trygghet och tilltro den dag man
behöver vården och omsorgen. Det tycker jag att vi
ska ta på största allvar.
Jag tycker också att det är självklart för oss att
analysera och rannsaka oss: Vad har vi för nya saker
som vi kan tillföra för att människor ska känna trygg-
het i vården? Trots allt är vi överens i den här kam-
maren om att vi ska betala vår sjukvård solidariskt i
Sverige, dvs. efter bärkraft, på skattsedeln. Då borde
det vara lika självklart för oss att se till att människor
ska kunna känna trygghet i det systemet, dvs. att man
ordnar en sjukvård när man ändå har tagit ut kostna-
derna för den så att människor får hjälp när de behö-
ver.
Tandvården är ett område som har oerhört stora
brister i dag. Inte kvalitetsmässigt, det har de inte. Jag
tycker att det är jättefin tandvård man kan ge, trots att
det finns problem med tandfyllnadsmaterial. Vi kan
inte riktigt reda ut vad som är sämst och näst sämst.
Men vad det handlar om i dag är att tandvården
börjar bli en klassfråga, kära vänner. Det nästan syns
i käften på oss vilken s.k. socialgrupp vi tillhör. Det
tycker jag inte är acceptabelt. Jag är glad över att
alltfler partier nu börjar inse att man måste göra något
åt detta.
Först och främst är det otroligt konstigt att just
den här lilla delen av vår kropp ska ha en helt egen
försäkring, tandvårdsförsäkringen. Om jag går till
tandläkaren och det rör sig om en sjukdom i munhå-
lan kan jag få betala både 1 000 kr och 1 500 kr, men
om jag blir sjuk två millimeter därifrån, i någon av
bihålorna, är det en läkarvårdsavgift på ungefär 200
kr jag får betala. Jag tror att det här är en viktig fråga
för framtiden.
Vi har också i forskningsrapporter sett att tandhäl-
san har med den övriga hälsan i kroppen att göra, att
det finns sjukdomar som förvärras och kanske direkt
uppkommer på grund av dålig tandhälsa. Hela krop-
pen hör faktiskt ihop. Jag skulle vilja se den som har
ständig tandvärk som känner ett gott välbefinnande.
Vi människor vet att när det är någonting som inte är
som det ska i våra kroppar, då mår vi dåligt.
Kristdemokraterna har under många år, vågar jag
säga nu, krävt att vi ska göra en översyn i syfte att så
många som möjligt av de avgifter vi har i vården
läggs under en hatt. Det är väl självklart att vi männi-
skor inte i första hand är intresserade av om vi blir
sjuka här eller om vi behöver hjälpmedel där. Då
finns det ett högkostnadsskydd. Vi är ju intresserade
av att veta vad vi som egna personer kan få betala
som mest för att få den vård och omsorg vi behöver.
Det var därför högkostnadsskyddet kom till en gång
på 50-talet. Jag är väldig glad för att den här synen nu
delas av alltfler. Jag hoppas också att det inte bara ska
vara fagra ord, utan att det ska bli allvar.
Fru talman! En annan fråga som jag vill ta upp
och som jag känner som en av 2000-talets stora ut-
maningar är personalen inom vården: inom kropps-
sjukvården, inom psykiatrin och även inom tandvår-
den. Det finns en oro bland vårdpersonalen. Jag vill
säga att det inte i första hand är för att vi inte har en
teknisk utrustning, inte heller för att man inte kom-
mer med nya läkemedel, inte heller för att man tycker
att man har en dålig utbildning, utan för att man först
och främst inte får möjlighet att utöva sitt yrke enligt
professionen. Det finns alltså strukturproblem i vår-
den i dag. Många vill bestämma mer över sitt arbete.
Det tycker jag är en självklarhet.
Den andra frågan som är jättestor inom personal-
situationen i dag är ju att man blir utbränd, som jag
nämnde. Man kan jämföra med en pilot som flyger
och som också har många människor i sin hand, liv
eller död. Men en pilot får sina raster. Han får sin
dygnsvila, och han har några kronor mer betalt. Men
sjuksköterskan, undersköterskan och övrig vårdper-
sonal sliter och sliter. Många av dem kan inte påverka
sin arbetssituation. De får inte tillräcklig dygnsvila.
Många arbetar på sina raster, därför att de har ett
hjärta för de människor de vårdar.
Samtidigt blir alltfler mer eller mindre drabbade
rent etiskt av att inte hinna med att göra den insats
som man faktiskt har fått sin utbildning för att göra.
Svårt sjuka människor som ligger med smärta och
plågor tvingas man låta vänta på grund av att man
inte hinner med.
Det är en väldigt stor förändring som har skett
inom den sjukvård vi har i dag mot hur det var för
bara 20 år sedan. Det beror främst på att det bara är
de allra svårast sjuka som vårdas på sjukhusen. Övri-
ga vårdas i andra former. Jag tror att det är bra, men
jag är också rädd för att vi inte har de sjukhusplatser
vi behöver t.ex. för att kunna operera människor. Då
tror jag att det finns risk för att de etiska gränserna
rivs, och vem kan någonsin bygga upp dem igen?
Om inte vi som politiker tar till oss de signaler
som vi får av personalen kommer vi inte att klara
vården i framtiden, därför att det faktiskt är persona-
len som ger vården till patienten. När patienten kom-
mer är det i mötet mellan personalen och patienten
som tilltron, tryggheten och förtroendet skapas. Alltså
tror jag, fru talman, att det är nödvändigt att vi ger
mer resurser och släpper personalen lös på ett helt
annat sätt. De har en god utbildning. De vill göra sitt
bästa. Vi ska skapa förutsättningar för det.
Självklart ställer vi kristdemokrater upp på de re-
servationer som vi är med på, men jag yrkar aktivt
bifall till reservation nr 3.

Anf. 8 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att innehållsmäs-
sigt ställa mig bakom mitt särskilda yttrande till be-
tänkandet och yrkar bifall till reservation 19. Men jag
står självfallet bakom övriga reservationer där Cen-
terpartiet förekommer. Min kollega Gunnel Wallin
kommer att ta upp frågor som rör äldreomsorg och
handikappolitik.
Fru talman! I somras ringde en trevlig värmlän-
ning till mig. Det var Peter från riksföreningen för
rehabilitering av skallskadade, Hjärnkraft. Han ville
visa mig cd-skivan Hjärnans kraft. Sagt och gjort.
Träffen blev viktig, åtminstone för mig. Det var en
träff som väckte känslor, manade till eftertanke och
gav nya kunskaper. Cd-skivan Hjärnans kraft gav en
bra bild över hjärnskador och vad de kan ställa till
med, hur lätt en skada kan uppstå. Vi får följa Stefan,
som fått en allvarlig hjärnskada, och hans kamp för
att återfå hälsa och livskvalitet, anhörigas svåra situa-
tion och vad en kompetent och engagerad personal
betyder. Hjärnans kraft visar också hur viktigt be-
mötandet är och att boende- och vårdmiljöer har
mycket stor betydelse.
Det blir så tydligt: Låt tiden då unga människor
placeras på långvårdskliniker vara förbi. Låt oss för
evigt mönstra ut begrepp som "färdigbehandlad" och
"icke rehabiliteringsbar". Stefan utgör ett bra exem-
pel på att hårt arbete, med rätta medicinska och andra
stödinsatser, ger resultat. Det finns möjligheter för
alla, även om man tar lite olika tid på sig och har
olika förutsättningar. Alla ges i dag dock inte till-
räckliga möjligheter, och det vill Centerpartiet med-
verka till att ändra på.
Stefan och många andra i samma situation visar
liksom erfarenheter från kontakter med Vårdsverige
på olika nivåer hur viktigt och nödvändigt det är att
vården tillförs nya resurser, att vård- och rehabilite-
ringskedjan fungerar, att vårdpersonalen ges förut-
sättningar att göra ett bra jobb och att vi klarar den
framtida personalförsörjningen. Det ska vara fint att
arbeta med människor inom vården, och vi behöver
uppvärdera vårdyrket. Det är också viktigt att anhöri-
gas ovärderliga insatser uppmuntras och stöds bättre
än i dag.
Centerpartiets insatser för och framgångar med att
tillföra vården och omsorgen nya resurser känns rik-
tiga och nödvändiga. Jag beklagar, som jag tidigare
gjort och kommer att göra även i morgon, att inte alla
partier omfattar den insikten. Jag beklagar i dag lik-
som jag kommer att göra i morgon att inte alla partier
ville vara med när det gavs möjlighet att konstruktivt
utveckla viktiga delar av hälso- och sjukvården, så-
som primärvården, äldresjukvården och psykiatrin,
och att öka tillgängligheten och mångfalden åtmins-
tone inom den öppna vården.
Till dessa insatser ska läggas att Centerpartiets
motion och - låt mig uttrycka det så - ett bra fotar-
bete tillsammans med främst Folkpartiet, har gett ett
genomslag för finansiell samordning i syfte att åstad-
komma ökad hälsa och mindre sjukskrivningar. Vik-
tiga beslut har tagits under senare tid för att utveckla
dessa mycket viktiga och centrala delar inom vården
och omsorgen.
Det här förnyelsearbetet grusas dock av vänster-
majoritetens s.k. stopplag, som vi ska debattera på
onsdag, ett förslag som jag tycker på ett flagrant vis
sätter sig över den kommunala självstyrelsen och
bryter mot andra lagar, skapar oro i stället för arbetsro
samt begränsar mångfald och nytänkande. Jag måste
med viss udd mot Miljöpartiet säga: Hur kan ni ställa
upp på detta?
Centerpartiet ser positivt på mångfald och alter-
nativa driftsformer såväl inom den öppna vården och
omsorgssektorn som inom akutsjukvården. Vi vill se
flera kooperativa, ideella och privata entreprenörer,
och dessa måste få möjlighet att sluta avtal med
kommuner och landsting för att öka mångfalden. Det
kan leda till ökad valfrihet och närhet för patienten
och till en decentraliserad vårdstruktur. Det ger möj-
ligheter att utveckla metoder som dels förbättrar ef-
fektiviteten i verksamheten, dels underlättar förnyelse
i arbetsformerna. Att bejaka alternativa driftsformer
och entreprenörskap inom vården och omsorgen är
för mig och Centerpartiet lika självklart som att vår-
den och omsorgen ska ges efter behov och ska vara
solidariskt och rättvist finansierad.
Fru talman! Genom Centerpartiets och andras
medverkan har nu några ytterligare delar av grunden i
samhällsbygget lagts ut och justerats. Nu gäller det att
blicka framåt. Efter att ha tagit del av Nationella
folkhälsokommitténs material, Välfärdsbokslutet
m.m. kan man bara konstatera att det finns saker att
göra. Psykiska och psykosomatiska besvär ökar kraf-
tigt, särskilt hos barn och ungdomar och hos yngre
kvinnor i yrken med låga utbildningskrav. De sociala
olikheterna i hälsan består. Trots ett generellt förbätt-
rat hälsoläge finns det stora orosmoln.
En samlad folkhälsopolitik är nödvändig på alla
nivåer. Målet måste vara att hälsan ska förbättras för
alla, men det är självfallet särskilt viktigt att den för-
bättras för de grupper i samhället som är mest efter-
satta ur hälsosynpunkt. Centerpartiet vill bredda detta
synsätt ytterligare till att människor ska få känna
livskvalitet, vilket förutom om hälsoaspekter handlar
om upplevelser av lycka och om tillfredsställelse med
livet i övrigt. Det handlar om trygghet och personlig
frihet, om delaktighet, integration, sociala nätverk,
utbildning och social och ekonomisk trygghet. Det
handlar om insatser för social gemenskap, för rättvisa
och decentralisering och för en utveckling i hela lan-
det. Också detta har tydliga folkhälsodimensioner.
Det som Centerpartiet arbetar för är ett samhälle med
livskraft i hela landet, livskvalitet och trygghet.
Centerpartiet vill förnya välfärden och ge lika
möjligheter för alla människor. Det innebär inte att
alla är lika men att alla ska ges lika förutsättningar.
Alla ska ha tillgång till rehabilitering. Vården ska
finnas till hands, och ingen ska behöva vänta många
månader, ibland rent av år, på operation eller behand-
ling. Hälsan i vid bemärkelse, livskvaliteten, ska
förbättras. Det är viktigt. Det finns också många and-
ra angelägna områden där det behövs satsningar.
Fru talman! I Centerpartiets sociala skuggbudget
för utgiftsområde 9 har vi prioriterat cirka en miljard
kronor mer än vad regeringen har gjort. Vi vill satsa
den miljarden på följande sätt:
1. Vi satsar en halv miljard kronor på en vård- och
hjälpmedelsgaranti för att korta vårdköer och
väntetider. Tillsammans med ökad resurstilldel-
ning och den begärda finansiella samordningen,
som innebär en omställning av passiva stöd till
aktiva rehabiliteringsinsatser, bör dagens be-
svärliga situation kunna avsevärt förbättras.
2. Vi tillstyrker regeringens förslag till förbättring-
ar i tandvårdsförsäkringen avseende extra stöd
till äldre. Härutöver föreslår vi 100 miljoner
kronor extra för att förbättra insatserna för ung-
domarna. Vi föreslår en särskild ungdomsrabatt.
Dessutom är vi naturligtvis nöjda med att Cen-
terpartiets och Miljöpartiets snarlika motioner
om ökad konkurrens inom barn- och ungdom-
standvården nu leder till ett tillkännagivande.
3. Vi satsar 50 miljoner kronor för att initiera ett
nationellt hälsonät som ska knyta samman alla
vårdcentraler, äldreboenden, stora och små
sjukhus och privatkliniker och göra det möjligt
för alla att kommunicera med varandra för kon-
sultation och utbildning.
4. Vi vill införa ett system med hemservicecheckar
för pensionärshushåll. Förslaget ska omfatta alla
hushåll med förtids- och folkpensionärer och
alla normalt förekommande tjänster i hemmet.
Den behovsprövade hemtjänsten ska dock inte
ingå. Den berörs inte. Centerpartiet avsätter 250
miljoner kronor för det här ändamålet.
5. Vi anser att bilstödet behöver förbättras. Vi vill
bl.a. att det görs en översyn av åldersgränserna.
Vi avsätter 50 miljoner kronor för att förbättra
bilstödet.
6. Vi vill förbättra situationen för psykiskt funk-
tionshindrade. Systemet med personliga ombud
är bra men behöver byggas ut. Vi föreslår 30
miljoner kronor utöver regeringens förslag för
detta.
7. Vi avsätter 10 miljoner kronor extra till Statens
institutionsstyrelse för särskilda utvecklings-
projekt.
Till sist, fru talman, vill jag peka på mitt särskilda
yttrande vid betänkandet. Där framhålls en rad åtgär-
der för effektivisering på läkemedelsområdet, allt i
syfte att förhindra att läkemedelsförmånerna ytterli-
gare försämras och göra en god service ännu bättre.
Därför vill vi bl.a. avveckla apoteksmonopolet.

Anf. 9 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Den 22 november i år beslöt riksda-
gens majoritet bestående av socialdemokrater, väns-
terpartister och miljöpartister att fastställa de ekono-
miska ramarna för de olika utgiftsområdena och en
beräkning av statens inkomster avseende 2001. Sam-
tidigt beslutades om preliminär fördelning av statens
utgifter på utgiftsområdena för åren 2002 och 2003.
När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslut
om ramar för de olika utgiftsområdena valt en annan
inriktning av politiken deltar jag inte i det aktuella
beslutet om anslagsfördelning inom utgiftsområde nr
9.
Fru talman! Folkpartiet har i parti- och kommit-
témotioner förordat en annan inriktning. Partiet anser
att sjukvården är en omistlig del av den generella
välfärdspolitiken, och det är viktigt att även fortsätt-
ningsvis slå vakt om sjukvårdens offentliga skattefi-
nansiering samt att vård och omsorg ska ges efter
behov och inte efter betalningsförmåga.
Detta är något som man känner sig anmodad att ta
upp i varje debatt i kammaren eftersom det ständigt
ifrågasätts, men jag hoppas nu, fru talman, att jag
åtminstone för denna debatt har klargjort Folkpartiets
grundläggande inställning vad beträffar vår inriktning
när det gäller sjukvårdens finansiering och hur sjuk-
vården ska fungera.
Fru talman! Genom det beslut som riksdagen fat-
tade den 29 november i år har vi från Folkpartiet fått
gehör för en del av de förändringar vi har önskat på
sjukvårdsområdet. Det är satsningen på primärvården,
och det är införandet av det vi kallar husläkarsystem
men som i riksdagsbeslutet benämns familjeläkare.
Detta beslut tycker vi är mycket viktigt för sjuk-
vården. Man ökar tillgängligheten inom primärvården
och ger människor tillgång till en bassjukvård som är
viktig både för patienterna men också för hela sjuk-
vården och för sjukvårdens ekonomi. Det måste ändå
vara det bästa för både patienten och för sjukvården
att de som behöver vård på primärvårdsnivå får det
och att resurserna inom sjukhusets öppna och slutna
vård används för dem som behöver just den. Det här
är också ett led i att minska väntetiderna.
Men vi kräver trots det att en vårdgaranti ska infö-
ras - en vårdgaranti som innebär att ingen ska behöva
vänta mer än tre månader på operation eller behand-
ling. Kortare vårdköer skulle framför allt hjälpa äldre
människor som köar för höftleds-, grå starr-, fram-
falls- eller knäledsoperation.
Ett annat steg för att korta vårdköerna som Folk-
partiet har arbetat för under många år är införandet av
finansiell samordning. Det har nu också uppnåtts i
samband med beslutet om den nationella handlings-
planen.
Fru talman! Ett stort problem inom sjukvården i
dag är bristen på vårdpersonal, och den kommer att
bli ännu värre om ingenting görs. Vårdsektorn måste
bli mer attraktiv som arbetsplats. Viktiga frågor för
attraktionskraften är naturligtvis att lönerna blir kon-
kurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se över hur karriärvägar
inom vårdyrkena kan utvecklas. Man bör också ta
fram förslag om hur man ska kunna stimulera dem
som lämnat yrket att återvända.
Vidare bör man underlätta för personer med ut-
ländsk bakgrund som har vårdyrkesutbildning att
arbeta inom vårdyrkena. Ett problem här är utform-
ningen av språkproven, där man fäster stor vikt vid
förmågan till rättstavning.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs - de
vårdanställda - fått allt mindre att säga till om. Infly-
tandet över den egna arbetssituationen har minskat,
samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdan-
ställdas professionella yrkesstolthet. De allra flesta
vårdanställda har därmed förmenats möjligheten att
gå över till andra vårdgivare eller arbetsgivare eller
rent av testa om vingarna bär på egen hand.
Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av
all primärvård och uppmuntrande av privata alternativ
inom sjukvården och ökat inflytande för de anställda i
offentlig sektor skulle skapa möjligheter för anställda
att förverkliga sin kreativitet.
Fru talman! Folkpartiet ställde sig bakom läkeme-
delsreformen hösten 1996. Vi bedömde det som att
det var viktigt att ansvaret för läkemedel överfördes
från staten till landstingen. Avsevärda vinster kan
göras om sjukvårdshuvudmännen har ett samlat an-
svar för läkemedelsanvändningen i öppen vård och
inte bara i den slutna vården.
Minskade läkemedelskostnader var ett av de stora
målen med läkemedelsreformen, men kostnaderna har
fortsatt att skjuta i höjden. Det är viktigt att det vidtas
åtgärder för att minska kostnaderna för att människor
i framtiden ska kunna erhålla läkemedel till rimliga
priser.
Vi anser att det måste vara möjligt att sänka kost-
naderna utan att patienterna drabbas. Vi har föreslagit
flera åtgärder för att vi ska nå just detta. En av de
viktigaste åtgärderna är en noggrann uppföljning av
läkemedelsförskrivningen.
Läkemedelskommittéerna är de organ som är bäst
lämpade för detta. Det är de som kan göra kostnads-
analyser och analyser av vilka kostnader som står för
ökningen. Det måste också bli enklare för den enskil-
de läkaren att följa upp sin egen förskrivning. I dag
finns också datahjälpmedel som underlättar för läkar-
na att vid förskrivningen se alternativ och kostnader
för olika läkemedel. Sådana modeller måste ytterliga-
re utvecklas.
Läkemedel är en integrerad del av övrig hälso-
och sjukvård. Genom nya läkemedel har många
vinster kunnat uppnås: minskat lidande för patienter-
na, kortare vård- och behandlingstider och minskat
antal kirurgiska ingrepp, m.m.
Rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i
rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt ad-
ministreringsform anser vi måste vara vägledande för
en ny läkemedelsreform. Detta borde regeringen
beakta när den lägger fram nästa års proposition om
den nya läkemedelsförmånen, i stället för att höja
patienternas kostnader för nödvändig medicin.
Fru talman! Socialdemokraterna har misslyckats
med tandvårdspolitiken. Tänderna tenderar åter att bli
en klassfråga, trots statsministerns uttalande om att
detta inte får hända. Framför allt har pensionärerna
drabbats av allt dyrare tandvård. Det behövs ett för-
bättrat högkostnadsskydd och en översyn av hela
tandvården i syfte att få en rättvisare tandvård.
I budgetpropositionen anslår regeringen 100 mil-
joner kronor under 2001. Dessa pengar ska gå till alla
patienter med hel- och halvproteser, så att de ska
slippa betala karensbeloppet på 3 500. Trots detta
kommer förfallet i tandvården att fortsätta. Att ersätta
en tand med en krona kostar i dag en bra bit över
2 000 kr. En brygga över två tre tänder kostar ca
15 000 kr. Det är inte bara pensionärer som inte har
råd med detta; det gäller de allra flesta låg- och mel-
laninkomsttagare också.
Folkpartiet anser att en plan måste tas fram för hur
tandvården successivt ska kunna inlemmas under
sjukförsäkringen och för hur garantier ska kunna
lämnas för att ingen ska behöva avstå från tandvård
av ekonomiska skäl. Tandvårdens framtida finansie-
ring och uppbyggnad måste utredas. Tandvården har
inte minst en stor betydelse för folkhälsan.
Vi i Folkpartiet har i reservation nr 4 framfört vårt
krav när det gäller tandvården. Fru talman! Jag vill
yrka bifall till reservation nr 4.
Utskottet har däremot ställt sig bakom ett krav
som framför allt har drivits av de borgerliga partierna
både i riksdagen och ute i landstingen under ganska
många år. Nu har vi fått stöd av Miljöpartiet. Det
gäller att barn och ungdomar också ska ha rätt att få
sin kostnadsfria tandvård utförd av den tandläkare de
själva väljer, och inte bara av Folktandvården. De
allra flesta landsting tillåter detta i dag, men det har
tagit mycket lång tid innan det har genomförts. Något
landsting säger fortfarande absolut nej, och några
säger att de har planer på att införa denna rätt.
Vi tycker att det är bra att det nu kommer ett till-
kännagivande till regeringen om att även barn och
ungdomar ska få sin kostnadsfria tandvård hos den
läkare de själva väljer.
Jag vill också med glädje konstatera att utskottet
har ställt sig bakom bl.a. en folkpartimotion om änd-
ring av reglerna för stöd när det gäller handikapp- och
anhörigorganisationer - det här gäller då Föräldrafö-
reningen Plötslig Spädbarnsdöd - och den motion
som gäller stöd till SPES. Det här får bli en del av
utvärderingen om de regelverk som i dag gäller, och
man ska också se till att de här anhörigorganisatio-
nerna kan få det ekonomiska stöd som de behöver för
sitt viktiga arbete.
Fru talman! Förutom tandvården finns det ytterli-
gare områden i det här betänkandet som inte knyter
an direkt till budgeten. Folkpartiet har ett antal reser-
vationer på de områdena.
Vi anser att det behövs en utredning som ur ett
helhetsperspektiv belyser de transsexuellas situation i
det svenska samhället. Utredningen bör ha ett allmänt
hållet mandat att lämna de förslag som anses behövli-
ga för att förbättra för transpersoner och aktivt ge-
nomföra informationsverksamhet riktad gentemot
såväl offentlig förvaltning som samhället i stort.
Spelberoende är ytterligare en punkt. Spelberoen-
de är ett hälsoproblem vars omfattning är större än
vad man tidigare har trott. Ca 150 000 svenskar be-
döms ha problem med sitt spelande. För en tredjedel
av dem är problemen så allvarliga att de kan klassas
som sjukligt beroende av sitt spelande. För dem som
har blivit spelberoende finns i dag knappt någon hjälp
att få i form av behandling och rehabilitering. Folk-
partiet anser att det är väsentligt att problemet med
spelberoende uppmärksammas och att det finns ade-
kvata vård- och behandlingsformer tillgängliga.
Fru talman! Som jag tidigare har anfört deltar vi
inte i beslutet om anslagsfördelningen inom utgifts-
område 9, och jag hänvisar till det särskilda yttrande
som jag har lämnat till betänkandet på den punkten.
Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer
men som jag tidigare har sagt väljer vi att här yrka
bifall endast till reservation nr 4.

Anf. 10 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Vi är i stort sett eniga i utskottet. Av
19 reservationer kommer vi att yrka bifall bara till
fyra.
För egen del har jag nu så gott jag har kunnat de
senaste veckorna satt mig in i alla de ärenden som har
ingått i budgetpropositionen. Jag tänker bara göra
några tematiska nedslag ganska mycket med siktet
inställt på framtiden.
Det som jag tycker är det centrala temat och som
det mesta faktiskt återförs till är begreppet folkhälsa.
Det är egentligen det gröna perspektivet för vår del.
Vi skulle ju vilja se en social budget som kanske till
70 % handlar om förebyggande arbete, som handlar
om att skapa en folkhälsa där akuta insatser för vård
och omsorg inte kommer att behövas. Det är det stora
system- och perspektivbyte som vi skulle vilja se.
Jag saknar personligen väldigt mycket någonting
om tandvårdsmaterial, amalgam. Vad händer på den
fronten? Vad händer när enheten i Uppsala har lagts
ned? En uppmaning till Socialstyrelsen, till utskottet
och till Socialdepartementet är ju att man faktiskt i
framtiden när det gäller alla produktval och metodval
ska ha försiktighetsprincipen i åtanke, så att man inte
återigen och återigen hamnar i situationer där vi
måste städa upp efter giftiga material och felaktiga
metodval. Hela amalgamfrågan är fortfarande infekte-
rad och inte på något sätt tillgodosedd. Det här saknar
jag.
Hela avsnittet om alkohol- och tobaksprevention
är också en hjärtesak för oss. Vi tycker att det ska
vara rent inne i cellerna och rent ute i miljön. Toba-
ken är ju den största enskilda ohälsofaktorn. Därom
råder stor enighet. Därför tycker vi egentligen att det
som har satsats är för lite. Vi förstår inte riktigt varför
vissa borgerliga partier vill minska anslaget till Alko-
holinspektionen och avskaffa Alkoholinspektionen.
Vi vet ju t.ex. att tillsynen av försäljning av lättöl inte
fungerar bra. Kommunerna behöver mycket stöd. Vi
ser det här som ett led i nedmonteringen av den klas-
siska restriktiva alkoholpolitiken, som vi beklagar. Vi
menar att vi måste samla krafterna på nytt och inte
försvaga Alkoholinspektionen. Vi ska snarare, vilket
vi kommer att återkomma till med motioner, bygga ut
den och göra den till en tobaks- och alkoholinspek-
tion, just därför att tobakens skadeverkningar är så
påtagliga och specifika. Vi kommer alltså att åter-
komma till det här.
En kommentar gäller också den inkonsekvens
som egentligen finns i hanteringen när staten samti-
digt har produktion av sprit och gör stora vinster på
den. Vi menar nog att Vin & Sprit egentligen inte är
ett företag som staten bör befatta sig med framöver.
Den högra och den vänstra handen måste veta vad de
gör samtidigt i olika delar av statens verksamhet.
Jag tänkte också ta upp kort bara att vi ju har ett
nytt system för bidragsgivning till organisationer som
arbetar förebyggande. Det är oerhört viktigt och lov-
värt. Även om de har arbetat en kort tid enligt nya
regler kommer vi säkert att få anledning att återkom-
ma till det.
Jag såg någonting som gjorde mig väldigt glad i
min facktidning. Det var ett reportage om SIMON,
som inte är en person utan Sveriges invandrare mot
narkotika. Det är en relativt ny, tio år gammal, orga-
nisation som arbetar bland svenskar och invandrare.
Det är en mångkulturell, religiöst och politiskt obun-
den organisation som står för en restriktiv narkotika-
och alkoholpolitik och som driver projekt. Den här
typen av organisationer som SIMON representerar
måste få ett stort utrymme i en socialpolitik som
också bygger in frivilligkrafter och ideella krafter. Vi
kommer säkert att få anledning att återkomma till hur
stödet till frivilligorganisationerna ska se ut.
Tandvården har många tagit upp. Det tycker jag är
en väldigt viktig och rolig sak. Jag tolkar det nog
egentligen som att det finns en ganska stor samstäm-
mighet när det gäller att vi ska bygga ihop systemen.
Det som vi småkäbblar om nu tror jag är övergående.
Miljöpartiet står i alla fall helt klart för att systemen
ska vägas ihop. Problemet med högkostnadsskyddet i
dag är att det är väldigt dyrt, så man kanske får se på
det på sikt. Men självklart är det det här som är målet.
Vi har också stött en s-motion i utskottet som be-
rörde tandvården. Men vi har sett att man har släppt
den själv.
Några har också nämnt, och det tycker vi är roligt,
att vårt förslag om att man som förälder ska ha möj-
lighet att välja tandvård fritt för sina barn har gått
igenom och fått hela utskottets gillande.
Vi har också noterat det här med hivprevention.
Hela sexualitetens område hör väldigt mycket ihop
med folkhälsa och livskvalitet. Hivpreventionen har i
och för sig gått bra, men den har tyvärr också innebu-
rit att man slarvar med kondom, vilket har lett till att
antalet fall av många andra sexuellt överförbara sjuk-
domar har stigit igen. Det måste man observera.
Vi tycker också att den här markeringen om Folk-
hälsoinstitutets uppdrag att förbättra transsexuella
personers situation är värd att stödja, så det kommer
vi att göra.
Jag skulle också vilja citera något när det gäller
Nationella folkhälsokommittén: "Enligt kommittén är
en lustfull och trygg sexualitet, fri från fördomar,
diskriminering, tvång och våld hälsosam." Det här
betyder att bra sex är en folkhälsofaktor. Men - ett
inflikande från Miljöpartiet - det kräver också ork
och tid. Vi behöver ett lugnare tempo i arbetslivet för
att hinna med även denna del av tillvaron. Det kan för
övrigt också befrämja nativiteten.
Det här med spelberoende tycker vi har varit vik-
tigt, och vi ser att det finns ett bra igångsatt arbete. Vi
har stora förhoppningar på det framöver. Men här
måste jag också få inflika några observandum som
handlar om vad den högra och den vänstra handen
gör.
Hur kan staten tillåta kasinon och samtidigt också
sätta i gång och sanktionera ett gigantiskt spel på
börsen? Vi måste ha en syn på spel och gambling som
täcker alla delar i samhället. Det här står faktiskt i
motsats till grundtrygghet och stabila system.
Hemlösa har vi nämnt, och det är faktiskt den
grupp som berör mig personligen mest. De är inte en
isolerad grupp och ska inte ses separat, utan de ska
ses som de faktiska verkliga symtombärarna till följd
av andra havererade system. Det är inom psykvården,
narkomanvården och fångvården men också inom
skolan och inom den vanliga vardagliga kommunala
verkligheten som orsakerna till hemlösheten finns.
Det här berörde jag för någon vecka sedan i fattig-
domsdebatten.
Problemet är att de ramlar mellan många stolar.
Det finns ett sätt att knuffa problemet till någon an-
nans budget så att de hemlösa faller mellan alla sys-
tem. Det är oerhört tragiskt. Vi menar att detta inte
bara bör bevakas utan även ges satsningar. Jag skulle
också vilja flika in värdet av de ideella insatser som
görs på det här området och verkligen förorda en
stark och fortsatt samverkan mellan stat, kommun,
landsting och ideella organisationer.
En sak som jag skulle vilja avisera framöver och
som är ganska måttligt tillgodosedd i den här budge-
ten är att vi behöver en mycket massiv, samfälld och
stark aktion för att komma till rätta med det ökande
drogmissbruket bland unga. För alla som ser sig runt-
om i världen är det uppenbart att detta är ett av de
absolut största hoten mot all social trygghet och soci-
al ordning i framtiden. Vi kommer att återkomma här,
och vi hoppas vi får en stark uppslutning kring det.
Drogmissbruket bland unga ökar på ett väldigt alar-
merande sätt, och det kommer in på nya vägar. Detta
kommer att bli en av de riktigt stora utmaningarna för
det här utskottet och hela den sociala sektorn fram-
över.
Till folkhälsan hör också möjligheten att styra sitt
eget liv. Här skulle jag faktiskt vilja komma in på en
aspekt som jag har saknat hos en del debattörer, näm-
ligen var, när och hur mycket ska vi jobba. Vi menar
att arbetstidsförkortningen är den enskilt största sys-
temreform som skulle ha bäring på nästan alla sekto-
rer inom det sociala området.
Möjligheten att påverka sitt liv och sin tid skulle
t.ex. ge oss friskare pensionärer som kanske har
krafter i behåll och kräver mindre vård. Därmed
skulle de fortfarande kunna bidra aktivt som positiva
krafter på alla möjliga håll och kanter i samhället.
Med en kortare arbetstid skulle vi också få mer tid
över både att göra barn och ta hand om våra barn. Vi
skulle kanske få lust och möjlighet att skaffa fler
barn. Barn skulle få en tryggare uppväxt med mer
närvarande föräldrar. Det skulle också ge både av-
lastning och positiva effekter på hela den sociala
sektorn. Framför allt skulle det förhoppningsvis ge ett
mindre sug till droger och flykt från vuxenvärlden
och från de normer som vi vuxna förhoppningsvis
står för.
En förkortad arbetstid handlar väldigt mycket om
arbetssituationen för vårdpersonalen. Mindre stress
och fler kolleger skulle kunna ge den tid och den
kvalitet i bemötandet som jag tror att alla här önskar.
Det skulle också ge tid för långsiktighet i planeringen
och för att ge den sociala del av omvårdnaden som
t.ex. många hemtjänstanställda säger att de saknar. De
tror inte att de får och bör syssla med detta. Det
handlar om att sjunga, spela, promenera och samtala,
dvs. den sociala kontakten.
En kortare arbetstid skulle också ge möjlighet för
anhöriga och släktingar att besöka, hålla kontakten
med och ge sina gamla mer samhörighet och tillhö-
righet. De skulle ingå i ett socialt nätverk som de
egentligen aldrig har haft. Ett stressat arbetsliv gör att
många vuxna känner sig oerhört tyngda av dåligt
samvete för att man inte hinner med sina gamla.
En förkortad arbetstid är en systemfråga som har
bäring på alla de andra områdena.
Det är inte bara möjligheten att styra och påverka
sitt eget liv som är hälsobefrämjande, utan även möj-
ligheten att påverka beslut. Då tänker jag på det
enorma engagemang som vi har sett landet runt just i
strukturfrågorna om sjukhus och sjukvård. Få gånger
har ju svenska folket gått man ur huse så mycket som
för att värna sitt BB eller sitt lokala sjukhus. Det är
inte konstigt. Jag förstår Chatrine Pålsson när hon
pratar om trygghet. Detta handlar om trygghet och
möjligheten att påverka beslut.
Till Kenneth Johansson skulle jag vilja säga att
det inte är särskilt vanligt för oss att bara ställa upp på
andra beslut. Vi har faktiskt väldigt aktivt varit med
och påverkat den proposition om akutsjukhus som vi
kommer att debattera i veckan. Framför allt har vi
lagt ned besluten på landstingsnivå för förankring hos
människor. Detta har vi gjort för att man ska hinna
hänga med i svängarna, se vad som händer, kunna
folkomrösta, få ta del i diskussioner och veta vilka
partier man ska rösta på.
Slutligen vill jag kommentera kvaliteten i vården.
Oavsett regler, strukturer och pengar handlar det
oerhört mycket om att skapa utrymme för de idéburna
verksamheterna som kanske har en annan syn på
sjukhus och inte betraktar dem som en bilverkstad.
Jag tänker på Vidarkliniken, kristna sjukhus och al-
ternativmedicinen. Här har vi en uppgift att skapa en
äkta mångfald som inte bara är buren av kommersi-
ella intressen.
Jag säger ja till reservationerna 5, 7, 10 och 13.

Anf. 11 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag blev lite nyfiken på hur Lotta
Nilsson-Hedström och Miljöpartiet har tänkt sig när
det gäller t.ex. tandvården och försiktighetsprincipen.
Har man något bra sätt för att tillämpa den där? Lotta
Nilsson-Hedström tar ju upp amalgam och säger att
om man hade använt försiktighetsprincipen där hade
vi inte stått här med stora problem.
Nu är det ju så att amalgam började användas på
1860-talet. Det är väl kanske något djärvt att begära
att man hade använt försiktighetsprincipen då. Dess-
utom är det få saker som har använts så mycket som
amalgam. Det rör sig om flera miljarder slitytor. Bi-
verkningar finns. Det är vi ense om, men de är fak-
tiskt förvånansvärt få med tanke på den enorma an-
vändning som man har haft.
Men amalgam ska självfallet bort där man har
möjlighet att ersätta det med något bättre. Nu har man
satt i gång att byta till nya tandmaterial. På vilket sätt
är de utvärderade? Vi vet i dag att vi får alltfler bi-
verkningar av dessa både hos patienter och personal.
På vilket sätt löser man det problemet om man har en
så extrem inställning till försiktighetsprincipen som
jag förstod att Lotta Nilsson-Hedström har, dvs. att
inget kan prövas om vi inte med all säkerhet vet att
det är ofarligt? Då kommer ju faktiskt det enda säkra
vara att patienterna får ha tänder som är nedruttnade.

Anf. 12 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag begär självfallet inte att man ret-
roaktivt ska införa försiktighetsprincipen från 1800-
talet. Det handlar om det som Leif Carlson själv tala-
de om i sitt inlägg, nämligen att vi ska se till att inte
backa in i framtiden. Vi har insett hur oerhört stor
påverkan olika kemikalier har både i naturen och i
våra kroppar. Låt oss lära av detta! Låt oss iaktta
försiktighet och försöka att utvärdera och testa t.ex.
olika tandmaterial innan de omsätts i stor skala. Vi
har nu olika plaster som är i omlopp som vi inte rik-
tigt vet följderna av.
Poängen är naturligtvis att göra så nöjaktiga och
omfattande tester med avseende på biverkningar som
möjligt. Jag tycker att det är en självklarhet. Det är
inte mycket att ifrågasätta.

Anf. 13 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det finns alltså sätt att bagatellisera
problem och säga att vi måste vara försiktiga. Det tar
kanske 20-30 år innan vi vet konsekvenser av de
plastmaterial som sätts in. Vi kan i dag inte förutspå
dessa konsekvenser. Vi kan alltså inte leva 20-30 år
innan vi gör någonting. Vi måste faktiskt försöka
hitta metoder nu. Visst kan det vara så att man sätter
in en för lite beprövad metod alltför snabbt innan man
vet vad man går in med. Men vi råkade ju ut för ett
närmast hysteriskt angrepp på en behandlingsform
som man hade mer än 100 års erfarenhet av och som
hade rätt små biverkningar som följd. Jag tycker visst
att de ska åtgärdas. Men man måste ju kunna finna
sig i att göra vissa satsningar utan att veta allt, annars
skulle vi inte kunna göra någonting.
Sedan har jag en liten reflexion om detta med att
lägga ned sjukhus. Det är tydligen rätt metod att
landsting och kommuner lägger ned sjukhus, men
däremot ska de inte få bygga upp ny verksamhet som
har lite andra former.

Anf. 14 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Vi gör uppenbarligen olika bedöm-
ningar av hur farligt amalgamet är. De personliga
skadeverkningarna av amalgamet är väldigt stora och
väldigt noga dokumenterade. Man måste självfallet
vara aktiv för att hitta nya medel. Men även när man
hittar nya material måste man dra lärdom av den
oförsiktighet med vilken man har inplanterat amal-
gam. Jag tror säkert att Leif Carlson förstår vad jag
menar.
Debatten om akutsjukvården kommer ju som sagt
på onsdag.

Anf. 15 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Lotta Nilsson-Hedström hade många
intressanta infallsvinklar. Jag vill börja med att ta upp
frågan om arbetstidsförkortning. Som kristdemokrat
tycker jag att den frågan är väldigt viktig. Jag vill ta
upp den ur valfrihetssynpunkt, dvs. att man själv ska
få bestämma om man vill ha minskad arbetstid under
vissa delar i livet. Det är väl känt att kristdemokrater-
na vill ha en oerhörd flexibilitet när barnen är som
minst, för att kunna få möjlighet att vara med dem. Vi
vill däremot inte ha något slags fyrkantig lösning,
utan vi tror att det är den enskilde själv tillsammans
med arbetsgivare som ska bestämma. När det gäller
vård av närstående tycker vi att det är viktigt. Det är
viktigt att komma ihåg att trots allt har svenskarna
aldrig haft så mycket fritid som nu. Det är bara det att
vi fyller också fritiden med saker att göra, så att det
ändå blir ett stressigt samhälle. Det är viktigt att säga.
Jag vill ställa en fråga om förbättrad folkhälsa.
Har Lotta Nilsson-Hedström inte tänkt sig att kunna
stödja reservation 1, där vi har sagt att folkhälsan ska
förbättras för befolkningen i dess helhet, särskilt för
de grupper i samhället som är mest eftersatta ur häl-
sosynpunkt? Om inte det är förenligt med det anfö-
rande som Lotta Nilsson-Hedström har haft, undrar
jag varför ni inte har ställt upp på den reservationen.

Anf. 16 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag börjar bakifrån. Jag tycker att den
prioritering som är gjord i nuläget är bra. Självklart är
det bra med folkhälsa för alla. Men jag menar att det
finns mycket i strukturer och övriga politiska beslut
som vi kan komma åt. Jag är fullt nöjd med de skriv-
ningar som finns nu.
Sedan var det frågan om arbetstidsförkortningen.
Poängen med den lagstiftning som finns i dag är att
den är dispositiv. Den görs upp tillsammans med
arbetsgivarorganisationer och fackförbund i grunden.
Finns det inte något avtal finns det en lagstiftning.
Den modellen har vi inte ifrågasatt, och vi har inte
haft anledning att förändra den. Däremot finns det
många bra exempel på hur man på arbetsplatser gör
upp olika modeller där arbetstagarna har stort infly-
tande över hur arbetstiden förläggs. Det finns ingen
strid i detta, och självklart finns det sympatiska vari-
anter och modeller som också vi biträder.
Problemet vi hade med den uppgörelse vi bjöds in
till för några månader sedan var att den handlade mer
om former än om innehåll. Den reella förkortningen,
det som skulle ge någonting att fördela, över dygn,
över vecka, över år, var för liten.

Anf. 17 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Frågan om arbetstidsförkortning lär vi
få diskutera många gånger. Det är naturligtvis viktigt
att få tid.
Jag vill ändå ställa en fråga om generell bättre
folkhälsa för alla. Om man bara ska rikta sig till de
mest utsatta grupperna, är risken för att de som befin-
ner i en mitt-emellan-ställning hinner att komma så
pass djupt innan de får möjlighet att komma upp igen.
Jag tror att det kloka och rätta är att försöka se till att
rikta folkhälsosatsningar på oss alla, så att vi aldrig
hamnar så långt ned utan att vi hela tiden mår bättre
och bättre inte minst vad avser den psykiska hälsan.
Det har också Folkhälsokommittén tagit upp.
För de grupper som i dag har mest stressigt och
jobbigt, dvs. de grupper som Lotta Nilsson-Hedström
själv pratar om, som behöver en arbetstidsförkort-
ning, behöver det riktas framför allt satsningar när det
gäller den psykologiska situationen, för att inte för
många ska falla för långt ned. Är vi överens om det?

Anf. 18 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att detta är en äkta mot-
sättning. Det är självklart att vi ska ha en bra folkhäl-
sa för alla. Det det handlar om är ju vissa satsningar
nu.
Det finns också saker i budgeten som är som de
har brukat vara, nämligen hivprevention, alkohol- och
tobakssatsningar, Socialstyrelsens hela arbete. Det är
inte så att man har slutat att förorda satsningar på
folkhälsa för stora grupper. Det finns ingen äkta mot-
sättning. Det är mer fråga om ett ordval.

Anf. 19 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har två kommentarer och sedan
en fråga.
För det första har vi Lotta Nilsson-Hedströms re-
sonemang om kort arbetstid, mer tid för barnen och
mer tid för att göra barn. Det låter sympatiskt. Men
det är motsägelsefullt att därifrån gå till att förorda
maxtaxa som leder till precis det motsatta, att man har
mindre tid med barnen, att man stimulerar en barn-
omsorgsform, att man utesluter ganska många barn,
att man har stelbenta lösningar.
För det andra har vi stopplagen. Lotta Nilsson-
Hedström säger att det handlar om att lägga ned be-
sluten. Jag tror inte att jag hör rätt! Här inskränks den
kommunala självstyrelsen, näringsfrihet, och sanno-
likt bryter man mot lagstiftningen. Därefter läggs
besluten ned, mångfald förhindras och möjligheter till
entreprenörskap etc.
För det tredje har vi min fråga. Den handlar om
Apoteksbolaget. Det finns en reservation i betänkan-
det från ett antal partier. Reservationen bygger på en
statlig utredning där det framgår att man kan spara en
del pengar på att avmonopolisera. Man kan utöka
tillgängligheten genom att tillåta andra intressenter att
vara med i den verksamheten. Inte minst finns det
kooperativa intressen. Jag tycker att Miljöpartiet och
Centerpartiet borde ha ett gemensamt intresse att
värna om och satsa på att gå in i den branschen. Är
Miljöpartiet intresserat, om inte nu så längre fram, att
se på en avmonopolisering av Apoteksbolaget?

Anf. 20 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det var många saker på kort tid.
Vi är inte särskilt benägna att försvara maxtaxan.
Vi har även där bidragit till att göra den något smak-
ligare. Det viktigaste att vederlägga är myten om att
maxtaxan bara avser en form av omsorg. Maxtaxan
avser alla barnomsorgsformer. Det är en borgerligt
återkommande om inte lögn så i alla fall något man
förtiger. Det är viktigt att framhålla.
Vi har också varit kritiska till att införa en maxtid
i barnomsorgen. Vi har genom uppgörelsen kunnat
bidra till mer personal, dvs. en halv miljard till resur-
ser för kvalitet och framför allt anställning av mer
personal inom förskolan. I övrigt har vi ställt upp på
maxtaxan för att få ned avgifterna och för att kunna få
även arbetslösas barn in i barnomsorgen. Det hör
också ihop med en frivillig allmän förskola även
längre ned i åldrarna, som vi tror är bra.
Sedan var det frågan om akutsjukhusen och mång-
falden. Vi är självklart för, och vi har länge agiterat
för, en mångfald inom vården, framför allt inom öp-
penvården. Jag nämnde förut i mitt anförande att det
också reellt sett, vilket jag tycker att de borgerliga
försvararna av den kommersiella vården förtiger,
gäller att hitta möjligheter och öppningar för de ide-
ella idéburna vårdgivarna som huvudmän. Vi menar
att det måste finnas någon sorts gränsdragning inom
hela fältet av vården för vad som ska vara gemensamt
ägt. Vi har bidragit till att göra en tröskel, men den
ska inte vara oöverstiglig. Vill ett landsting efter t.ex.
en folkomröstning eller två beslut med val emellan,
faktiskt sälja ut till en entreprenör som delar ut en
vinst till aktieägare, ska de ha möjlighet att göra det.
Det ska inte gå för lätt.
Jag hinner inte svara på frågan om Apoteksbola-
get.

Anf. 21 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Apoteksbolaget har
Lotta Nilsson-Hedström en chans till att svara. Det är
en principiellt viktig fråga om det dels går att spara
pengar, dels om det går att öka tillgängligheten. Det
handlar om mångfald, t.ex. att vara öppen för koope-
rativa lösningar. Det tycker jag är intressant. Jag
hoppas att jag får ett bejakande svar av Lotta Nilsson-
Hedström.
Beträffande maxtaxan: Jag förstår att Miljöpartiet
egentligen inte kan försvara den. Jag förstår det, där-
för att den stämmer ju inte särskilt mycket med den
politik som ni till vardags torgför. Med anledning av
att det inte gäller alla barnomsorgsformer har jag en
direkt fråga: Hur många kronor får de som väljer att
icke ha kommunal eller alternativ barnomsorg, som
t.ex. väljer att stanna hemma, av de miljarder som
läggs i samhällssubventioner till barnfamiljerna?
När det gäller demokratisynen är vi överens om
den öppna vården, men vi i Centerpartiet vill ju inte
dra gränsen där. Vi tycker att man måste ha tilltro till
dem som är valda i kommuner, landsting och regioner
att själva kunna fatta besluten och ta ansvar för väl-
jarna. Är det verkligen Miljöpartiets demokratisyn att
vi med en rösts övervikt i den här kammaren ska säga
att det krävs tvåtredjedelsmajoritet i en kommun eller
ett landsting?

Anf. 22 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! För oss är inte privatisering eller ett
näringslivshandhavande av alla verksamheter en
överordnad religion, vilket inte heller ett offentligt
ägande eller drivande av alla verksamheter är.
Mitt svar vad gäller Apoteksbolaget är ungefär
detsamma som gäller för Systembolaget. Det finns
vissa produkter och vissa hanteringar som är särskilt
känsliga och också väldigt lukrativa. De kan leda till
missbruk och till en hantering som är kriminell. Vi
tycker inte alls i nuläget att det är lämpligt att Apo-
teksbolaget i detaljledet, alltså detaljförsäljningen,
ska utsättas för konkurrens. Vi tycker att det är bra att
det är ett statligt monopol för tillfället.
Sedan återigen detta med möjligheten att stanna
hemma med barn. Ja, det tycker vi också är viktigt.
Här är vi väldigt ledsna och förvånade över att de
borgerliga partierna inte gick oss till mötes i den
motion som vi väckte om att kunna vara dagbarnvår-
dare åt eget barn - en liten öppning för att man fak-
tiskt mot en lön ska kunna vara hemma med sina
barn. Vi förstår inte varför inte t.ex. Centerpartiet
kunde vara med och stödja en så tydlig förändring i
lagen som skulle ha gjort detta möjligt.
Sedan avstår jag från att svara i sjukhusdebatten,
för jag tror att den kommer att finnas i botten på ons-
dag. Vi har alla väldigt mycket att säga i den debat-
ten.

Anf. 23 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! På mina ständiga resor ute i olika
verkligheter i landet slås jag nuförtiden av den ut-
vecklingskraft som växer sig allt starkare runtom i
landet och som jag knappast trodde skulle styra när
jag för sex år sedan blev riksdagsledamot. Då upp-
levde Sverige sin svåraste ekonomiska kris sedan 30-
talets depression.
I dag möter jag människor med hopp och med en
stark tro på framtiden. Det gjorde jag inte för sex år
sedan. Då mötte jag ofta otrygghetens ångest, som
arbetslöshet och nedskärningar lämnade efter sig.
I dag möter jag människor som är på väg till sitt
arbete, men som varje månad tvingades att gå in på
socialkontoret för att få pengar till kläder och mat för
sina barn för sex år sedan. I dag lever dessa männi-
skor ett anständigt liv, ett liv där de kan känna till-
fredsställelse över att kunna försörja sin familj och
upplever sig behövda.
I dag möter jag funktionshindrade och äldre män-
niskor som lever ett avsevärt mer oberoende och
självständigt liv än för sex år sedan. Eller, som Maria
Backlund, funktionshindrad och boende i Sundsvall,
sade: Det är underbart att få ett eget liv och det är 90-
talets handikappolitik som gjort det möjligt.
Dessa möten visar att det går bättre för Sverige.
Men samtidigt möter jag människor som har det svårt
i välfärdens skugga på grund av orättvisor i vardagen
och brister i den offentliga sektorns verksamhet.
Många människor tvingas söka socialbidrag för
sin försörjning, segregationen i storstäderna hårdnar,
människor med missbruksproblem och psykiska
sjukdomar förvägras ett anständigt liv och lämnas att
söka skydd mot vinterkylan i trapphus och källare,
vårdköer, äldre människor som känner stor oro för att
inte få den vård och omsorg de behöver - en oro som
sprider sig till deras anhöriga.
Visst är jag stolt över det som vi socialdemokra-
ter hittills har gjort för att få Sverige på rätt köl igen,
men jag kan inte vara nöjd så länge dessa missför-
hållanden finns. Vad Sverige behöver är alltså mer
välfärd, inte mindre.
Därför är de satsningar som den socialdemokra-
tiska regeringen nu föreslår i sin budget efterlängtade.
Äntligen kan vi satsa mer pengar på en bättre vård för
människor med psykiska funktionshinder, på mer
omsorg för äldre och bättre levnadsvillkor för männi-
skor i storstädernas utsatta stadsdelar och även för de
hemlösa.
Dessa socialdemokratiska satsningar på mer väl-
färd för människor, som under lång tid har fått stå
tillbaka, har glädjande nog ett brett stöd i riksdagen.
Men i sedvanlig ordning ställer Moderaterna sig kall-
sinniga och säger nej, trots att de nuförtiden talar
välfärd mer än någonsin.
Det är lätt att få intryck av att Moderaterna fak-
tiskt har brutit sig ut ur den gamla högerburen och
sällat sig till den politiska kraft som kämpar för ett
jämlikt och rättvist samhälle. Men det kan vi knap-
past hoppas på.
I stället är det ett raffinerat hyckleri som Modera-
terna ägnar sig åt. De bittra erfarenheterna från 80-
talets debatt om systemskifte har fått Moderaterna att
byta språk, men inte värderingar. I marxistiska tonlä-
gen beskriver sig Moderaterna som överhetens fiende
nummer ett och efterlyser småskaliga lösningar som
växer fram ur ett underifrånperspektiv. Ord som
klassamhälle, trygghet och solidaritet strös obehindrat
omkring. Samtidigt försöker de inbilla oss att de
plötsligt skulle stå för en gemensamt finansierad och
demokratiskt styrd välfärd.
Men när vi rannsakar den moderata politiken i
detalj, både vad gäller deras praktiska politik i Stock-
holms län och i Skåneregionen, deras manifest och
motioner, står det fullständigt klart att gamla krassa
värderingar och intressen fortfarande styr.
Utöver att Moderaterna vill införa ett individuellt
försäkringssystem som endast garanterar en låg grun-
dersättning, vill man också att svensk sjukvård ska bli
mer internationellt konkurrenskraftig och successivt
säljas ut till multinationella företag så att den kan
organiseras i koncernbolag.
I vems intresse Moderaterna agerar blir otvetydigt
när de avslutar sin sjukvårdsmotion med att konstate-
ra att investeringarna i vården fram till 2015 summe-
ras till 5 000 miljarder dollar bara i USA. Här finns
det pengar att hämta.
Det är på denna marknad Moderaterna och deras
bundsförvanter vill att vår sjukvård ska bli en finansi-
ell tiger. Men då är det varken vi i denna kammare
eller den enskilda människan som styr över sjukvår-
den. Då har makten över sjukvården förflyttats till
koncernledningarnas slutna styrelserum.
Frågan kvarstår då: Vart tog den gemensamma fi-
nansieringen och den demokratiska styrningen vägen,
vart tog underifrånperspektivet vägen och vart tog
den lilla människan vägen?
När vi hör hur Kristdemokraterna och Mats Odell
liknar vår sjukvård med en östtysk Trabantfabrik är
det begripligt att de sitter tysta och stilla i Moderater-
nas knä, medan deras underhuggare ägnar sig åt att
rasera vår gemensamma välfärd i de moderatstyrda
kommunerna och landstingen.
Moderaternas krassa människosyn blottläggs ock-
så i deras förslag till en politik för social rörlighet.
Hur otroligt det än låter är det en politik som vill
stänga in dem av oss som bor i fel stadsdel i särskilda
zoner som andra klassens medborgare och beröva oss
våra grundläggande sociala rättigheter.
I stället för dagens riksnorm för socialbidrag vill
Moderaterna att socialbidraget ska bestämmas efter
lokala förutsättningar. Orsaken är att man tycker att
dagens riksnorm på 2 400 kr efter det att hyran är
betald för en person är alldeles för frikostig. Jag und-
rar var vi hittar den kommun där denna facila summa
skänker ett liv i sus och dus eller t.o.m. i ordentlig
anständighet. Vad är nästa steg? Ska även pensionen
och sjukpenningen kommunanpassas?
Moderaterna nöjer sig inte med det. De vill även
privatisera socialtjänsten. Sådana förslag väcker man
inte om man sätter medborgarskapet och rättssäker-
heten för människan i första rummet.
Låt oss lämna Moderaternas föråldrade syn på so-
cialpolitik och rikta blicken mot framtiden.
Vår välfärdsmodell, som bygger på socialdemo-
kratins folkhemsvision om att förena trygghet med
frihet, solidaritet med individualism, makt med an-
svar och rättigheter med skyldigheter, står inför tre
stora framtidsutmaningar. Dessa utmaningar hänger
samman med vår förmåga och vilja att betala för
välfärden men också med vad vi vill att välfärden ska
innehålla och ge oss.
Vår förmåga att betala välfärden beror på om det
finns tillräckligt med människor som kan arbeta och
bekosta den. Hittills har arbetslösheten varit det stora
hindret. Men tack vare en framgångsrik socialdemo-
kratisk politik är statens finanser i balans och ekono-
min växer. I dag står vi därför inför de goda tidernas
problem. I stället för massarbetslöshet kan vi nu se en
begynnande arbetskraftsbrist. Andelen äldre i befolk-
ningen ökar samtidigt som det föds allt färre barn.
Efterfrågan på arbetskraft ökar, i synnerhet inom
vården, skolan och omsorgen.
Att folk ska ha lust och ork att arbeta ända till
pensionen är utmaningen för oss socialdemokrater att
gripa oss an. Vi har därför inlett ett intensivt arbete
med att förbättra hälsan i arbetslivet och reformera
våra trygghetssystem så att de främjar en utveckling
av det goda arbetet. Ett särskilt viktigt område i detta
sammanhang är den offentliga sektorn, som uppvisar
oroande brister i arbetsmiljön. Vården, omsorgen och
skolan måste i framtiden bli föredömen inom detta
område på arbetsmarknaden.
Vår vilja att betala för välfärden avgörs av vårt
förtroende för trygghetssystemen. Under 90-talet
minskade förtroendet. Samtidigt seglar nya orosmoln
upp på himlen. Privata sjuk- och vårdförsäkringar blir
vanligare, särskilt inom vissa yrkesbranscher. Detta är
en signal om att människor inte litar på välfärdssys-
temen och inte anser sig omfattas av dem. Sådant ger
näring åt otrygghet och kan minska människors vilja
att solidariskt slå vakt om välfärden. Det handlar om
en solidaritet som finner sin styrka i allas vårt delta-
gande och i tron på ett samhälle där alla ska kunna
förverkliga sina drömmar om ett bra liv.
Vi socialdemokrater har sedan flera år gjort stora
satsningar för att förbättra välfärdens trygghetssystem
och verksamheter. Sjukpenningen höjdes från 75 %
till 80 %. Barnbidragen höjs till sin allra högsta nivå
någonsin. Föräldraförsäkringen förbättras. Pensioner-
na höjs och bostadstillägget höjs ytterligare nästa år.
Kommuner och landsting har fått höjda statsbidrag.
Fr.o.m. nästa år och fyra år framåt tillförs sjukvården
9 miljarder kronor. Dessutom gör vi en rejäl skolsats-
ning och inför allmän förskola och maxtaxa. Dessa
satsningar stärker också förtroendet för välfärden och
viljan att solidariskt betala för den. Vi socialdemo-
krater kommer att fortsätta på den inslagna vägen för
att möta framtiden.
Vad vill vi att välfärden ska ge oss? Det är kanske
den mest spännande utmaningen och helt utslagsgi-
vande för hur vi kommer att bygga vidare i framtiden.
Även om plånboksfrågorna kommer att vara viktiga
också i framtiden är jag säker på att frågor om livsstil
och livskvalitet kommer att få en ökad betydelse.
De mest utmärkande livsstilsströmningarna i dag
är dels "konsumtariatet", som kännetecknas av män-
niskor som är på jakt efter identitet, erkännande och
status genom att skaffa sig de senaste prylarna eller
delta i de mest spektakulära aktiviteterna. Dels finns
också den nya alternativrörelsen som kritiserar glo-
baliseringen och som har fått stor uppmärksamhet i
samband med WTO-mötena i Prag och Seattle.
Människors inställning till välfärd kommer att på-
verkas i ena eller andra riktningen av dessa livs-
stilsströmmar. Socialdemokratins framtidsutmaning
är att staka ut en väg för en utveckling av folkhemsvi-
sionen som förenar kraven på större individualism
och global solidaritet.
Det är vår skyldighet mot våra barn att anta dessa
utmaningar. Det är nämligen i barnen vi ser framtiden
växa fram. Vår vision är ett samhälle där barn och
ungdomar möter rättvisa och jämlika villkor och där
alla får en bra start i livet - helt enkelt ett barnvänli-
gare Sverige. Det vi bygger upp i dag ska vi med
stolthet och glädje kunna lämna över till nästa gene-
ration. Vi vill lämna över ett land fritt från skulder till
våra barn. Vi vill lämna över friska skogar och sjöar.
Vi vill lämna över ett land där barn möts, inte skiljs åt
av klassklyftor. Vi vill lämna över ett land där våra
barn kan förverkliga sina drömmar om ett gott liv.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i socialutskottets betänkande nr 1 och avslag på
reservationerna.

Anf. 24 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag beklagar att inte socialministern
är här. Jag hade tänkt ställa honom några frågor om
det budgetbetänkande som vi är här för att behandla
och som Susanne Eberstein inte talade om.
Jag tänker nu dock ställa några frågor till henne
och väljer då först något där hon är på sin mammas
gata som styrelsemedlem i Apoteket AB. Varför ska
man, med det perspektiv underifrån som Susanne
Eberstein säger sig ha, ha kvar monopolet? Varför
ska Sverige tillsammans med Kuba, som väl knappast
är känt för att ha underifrånperspektiv eller mångfald,
vara det enda landet med monopol? Varför avreglerar
man i Norden, runtomkring oss, medan vi ska behålla
vårt monopol?
Det är ju så man har underifrånperspektivet; man
ser till möjligheten för patienten att komma till. Då
brister Apoteksbolaget som tillhandahållare av medi-
cin. De har inte den tillgänglighet som vi har i övrigt i
Europa, och det kostar konsumenten mycket pengar.
Vi vet från Island att priserna för konsumenten sjun-
ker. Vi vet att apotekens tillgänglighet har ökat med
50 %. Varför ska ni då sätta er emot och ha det här
överhetsperspektivet; här ska det vara monopol.
Sedan, fru talman, är jag förbryllad. På vilket sätt
skulle detta att Sverige inte ligger i internationell topp
i konkurrenskraft inom sjukvården på något sätt vara
till glädje för personal och patienter? Jag hade ju den
uppfattningen att om Sverige låg i topp internatio-
nellt, om man ser utvecklingspotentialen och vad som
ska göras, skulle personal och patienter ha glädje av
det. Men Susanne Eberstein säger ju här att det är fel
att vi försöker driva fram att Sverige ska vara ett land
som kan konkurrera i den internationella vårdtoppen.
Jag kan bara se att det skulle vara till glädje för pati-
enterna om vi kom dit och inte låg och släpade på
23:e plats i WHO:s rankingslista.

Anf. 25 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Vi ska behålla Apoteket som mono-
pol. Det är så att det finns 900 apotek i Sverige. Det
är ett per tiotusen invånare. Till det ska läggas alla de
tusen apoteksombud som finns. Det som är intressant
med det här är att ett karakteristiskt drag från andra
länder, som har betydligt fler apotek, är att dessa
säljer allt från julgransbelysning till herrstrumpor. Vi
tycker att Apoteket ska syssla med just det som de är
allra bäst på. Vi vet ju att man annars får betala det
här.
Vi kan t.ex. titta på det här med nattöppna apotek.
Det brukar vara Leif Carlsons favorituttalande att
säga att vi bara har ett. Å andra sidan är det så att
akutmedicineringen tillhandahålls utan kostnad för
patienten genom att landets alla akutmottagningar har
akutläkemedel som de kan lämna ut gratis. Det tycker
jag faktiskt är det allra viktigaste jämfört med att vi
alla skulle vara med och betala för att apoteken har
nattöppet på väldigt många olika ställen. De som
behöver medicin på natten får alltid det.
Sverige ligger, måste jag säga till Leif Carlson, i
bottenligan när det gäller den del av läkemedelspriset
som stannar i apoteksledet. Vår marginal i Sverige för
Apoteket AB är 17 %. Det låter himla mycket, men
om man tittar på Europa i övrigt ligger marginalerna
där mellan 22 % och 32 %. Är det som vanligt, Leif
Carlson, så att det är näringslivet som ska få bättre
möjligheter till vinst? Vi tycker inte det. Vi tycker att
det är bättre för patienten att vi har så låg marginal
som möjligt.

Anf. 26 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt att Apoteket AB efter
mycket kritik har sänkt sina marginaler, som förut var
extremt höga, vilket bl.a. ledde till eleganta pensions-
försäkringar. Det är nu närmare bestämt 17,4 % som
man har. Läkemedelspriserna i Sverige ligger inte i
botten och inte i toppen. De ligger i mitten.
Exempel från andra länder, t.ex. från Island, visar
att man kan sänka kostnaderna genom att införa kon-
kurrens.
Det låter ju väldigt bra när man säger att Apoteket
ska ägna sig åt det som Apoteket gör bäst, nämligen
sälja mediciner. Sedan angriper man genom att säga
att om man skulle ha en faramceutisk avdelning i en
Konsumbutik eller i en annan butik så skulle ju dessa
butiker även sälja annat. Vad gör Apoteksbolaget om
inte konkurrerar närmast illojalt genom att sälja andra
artiklar som inte alls har med läkemedel att göra. Man
säljer tandborstar, man säljer tvål, man säljer hud-
krämer som tillhör den tekniska produkt som andra
säljer, men man tar åt sig den på ett konkurrenssned-
vridande sätt, eftersom människor passar på att köpa
detta när de ändå är där, eftersom de inte kan få sin
medicin på annat sätt.
För att återkomma till sjukvården så har Susanne
Eberstein mycket klart belyst problemet med just
offentliga arbetsgivare, hur dåligt det är inom det
monopolföretag som sjukvården är. Det är ett finansi-
ellt monopol som utsätts för den konkurrens som man
själv vill. Där är det dåligt. Men varför ska Susanne
Eberstein envisas med att behålla detta dåliga förhål-
lande för personalen om hon ömmar för den? Varför
inte öppna upp så att det blir som där vi har privata
arbetsgivare, där personalen uppenbarligen mår bätt-
re, sjukskrivs mindre och tycker att den har ett större
inflytande? Det är ju alldeles obegripligt att hon med
den känsla som hon har för personalen och hur viktigt
det är med vården att denna inte ska vara internatio-
nellt konkurrenskraftig. Dessutom anser hon att det är
bra med en offentlig arbetsgivare som dokumenterat
ses som en usel arbetsgivare ur personalsynpunkt.

Anf. 27 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! I England har man frihet att ha apo-
tek. Där är det alltså näringslivet som har tagit över.
Jag tycker att det är så intressant med den här heliga
konkurrensen. Där är det visserligen inte monopol,
men det är oligopol. Ju längre från en stor marknad,
desto sämre fungerar alltså de fria marknadskrafterna
och konkurrensen.
Vi har ett väl fungerande apotek. Och det är det
bästa för patienterna. Och det finns all anledning att
behålla det i fortsättningen.
Jag är förvånad över Leif Carlsons fruktansvärda
kritik mot att landstingen sköter sjukvården. Våra
största landsting Skåne, Stockholm och tills alldeles
nyligen Västra Götaland är moderatstyrda. Och de är
tydligen botten på alla sätt. Jag tycker att det är helt
fascinerande.
Vi öppnar upp i primärvården. Vi tycker att det
finns all anledning att titta på olika lösningar där. Vi
tycker att den grundläggande sjukhusstrukturen ska
vara i allmänhetens ägo. Den ska vara under demo-
kratins kontroll, och det ska finnas demokratisk insyn
över den. Jag tycker att det är självklart att vi ska ha
den grundläggande sjukhusstrukturen kvar i den of-
fentliga sektorn.

Anf. 28 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Susanne Ebersteins parti och mitt
parti har ju varit med under de senaste veckorna och
fattat beslut om att utveckla viktiga delar av hälso-
och sjukvården. Nu gäller det att gå vidare. Och ett av
de problem som jag tog upp i mitt anförande handlar
ju om de mycket besvärliga vårdköerna och de myck-
et besvärliga köerna till hjälpmedel, etc.
Vi har många gånger diskuterat en nationell vård-
garanti. Min fråga är kort och gott: Har det på något
sätt vänt när det gäller diskussionen inom socialde-
mokratin, så att vi framöver kan fortsätta att utveckla
vården även i den delen? Är ni beredda att åtminstone
resonera om någon form av vårdgaranti?
Den andra frågan handlar om tandvården. Jag
tycker att det är bra att det i alla fall görs en del sats-
ningar nu. Vi från Centerpartiet vill utöver detta rikta
speciella åtgärder till ungdomar. Det är bra att man
utreder frågan. När det gäller att genomföra ett sam-
ordnat avgiftssystem så är det ganska stor skillnad när
det gäller hur mycket pengar som finns i budgeten.
Min fråga är konkret: Bedömer Susanne Eberstein att
det inom närtid finns möjligheter till ett samordnat
system? Slutligen: Tycker Susanne Eberstein att
Centerpartiets förslag om en ungdomsrabatt för tand-
vård känns som ett sympatiskt förslag?

Anf. 29 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Detta är viktiga frågor. Vårdköerna är
ett stort problem i dag på många håll. Den tidigare
vårdgarantin har av Socialstyrelsen inte ansetts vara
bra, därför att den trängde undan andra behov. Och
jag vet inte om vissa behov ska vara viktigare än
andra.
Operationsköerna beror till stor del på vad man
skulle kunna kalla för sjukvårdens framgångskris,
dvs. att man opererar mer än någonsin. T.ex. opereras
fem gånger fler patienter för gråstarr nu än för 20 år
sedan. I dag opereras 50 000 mot tidigare 10 000.
Detta gäller även andra operationer. Antalet höft- och
knäledsoperationer har ökat dramatiskt. Och det mest
glädjande är, trots att vi har köer i dag, faktiskt att vi
inte har någon diskriminering när det gäller äldre
patienter. Det handlar alltså om just denna fram-
gångskris, att alltfler opereras. Därför krävs det hela
tiden mer pengar. Därför är det också glädjande att
Kenneth Johansson tillsammans med oss har velat ge
pengar bl.a. till primärvården, därför att den då kan
avlasta våra sjukhus.
Frågan om tandvården är naturligtvis jättebesvär-
lig just nu. En utredning funderar på hur man ska
kunna fylla på med dessa pengar. En samordning
skulle kosta 8 miljarder, Kenneth Johansson, och
dessa pengar har varken hans eller mitt parti i sina
påsar. Men jag vet inte om ungdomarna är den mest
angelägna gruppen. De har ju ändå haft gratis tand-
vård tills de kommer upp i 20-årsåldern. Jag tycker att
förebyggande tandvård är viktig, och vi ska se till att
de fortsätter att ha bra tänder. Jag undrar, Kenneth
Johansson, om det inte är i vår ålder som plomberna
börjar falla ur munnen och man får jättebekymmer,
och då kommer också de stora räkningarna. Men
detta är ännu lite för tidigt att säga. Det kanske allra
mest bekymmersamma är ju faktiskt att det finns barn
som inte går till tandläkaren, trots att den är gratis.
Och vad sjutton ska vi göra åt det?

Anf. 30 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det lite synd att vi inte
kan diskutera någon form av vårdgaranti. Jag tror
nämligen att de erfarenheter som vi har från tidigare
och även från senare tid gör att det är en åtgärd som
rätt utformad skulle kunna ge ett bra resultat. Min
uppmaning är naturligtvis att Susanne Eberstein och
hennes parti funderar en vända till på den frågan.
När det gäller tandvården är det helt klart att de
äldre har all anledning att gå före och prioriteras. Det
är vi överens om. Men det som jag tar upp om just
ungdomar i 20-årsåldern, som har haft avgiftsfri
tandvård, är att den investeringen också underhålls så
att den goda tandhälsan vidmakthålls. Man ser i dag
tendenser att ungdomar av många skäl inte går till
tandläkaren när den avgiftsfria tiden är slut. Vi har
lagt fram ett förslag om att man ska rikta ett speciellt
stöd till den enskilde av två skäl, för det första för att
uppmuntra - det ska vara en morot - att han eller hon
fortsätter att göra tandläkarbesök, för det andra för att
det ska vara en ekonomisk stimulans för honom eller
henne att fortsätta. Om man tittar på sikt tror jag att
detta är åtgärder som också är väl värda att väga in
också i det utredningsarbete som nu pågår.

Anf. 31 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Om det vore så underbart att alla får
den vård som de behöver om vi skriver in en vårdga-
ranti, men det är ju faktiskt en fråga om resurser. Vi
ska se till att det tillförs resurser, eftersom det inte är
garantin i sig som kan ge mer vård. Det är vi helt
överens om. Men någon vårdgaranti ser inte vi som
det bästa sättet att komma fram. Vi måste se till att
vården tillförs nya resurser.
Ungdomarna har i dag rabatt på tandvård. Frågan
är om ungdomarna ska få lära sig att allt ska vara
gratis från det att de föds tills de dör. Det säljs mer
starköl än någonsin i Sverige i dag, och det är framför
allt ungdomar som konsumerar starköl. Tänk om de
avstod från tre starköl i månaden, då skulle de faktiskt
ha råd med detta tandläkarbesök. De har ju som sagt
rabatt på det besöket.
Jag tror att vi gemensamt måste uppfostra våra
ungdomar att det inte är när nöjen och allt annat är
betalt som man ska betala tandvården utan att man
kanske ska sätta av ett litet belopp så att man kommer
till tandläkaren. Men vi får fundera över detta. Vi har
en utredning på gång, och vi vet ännu inte riktigt hur
vi ska fördela de pengar som kommer att komma. Jag
tycker att det finns mer angelägna grupper när det
gäller tandvården.

Anf. 32 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Susanne Eberstein vittnade inled-
ningsvis om vad handikappolitiken under 90-talet
betytt för en person som hon har träffat.
Den stora handikappreformen genomfördes under
den borgerliga regeringsperioden då ekonomin inte
var särskilt lysande. Sedan när Socialdemokraterna
tog över regeringsmakten skedde en rad försämringar
på det här området, t.ex. beträffande psykiskt funk-
tionshindrades möjligheter att få personlig assistans
och barns möjligheter att få ha sin personliga assistent
med sig i skolan.
Nu när det går bra för Sverige - eller i varje fall
mycket bättre - är det då enligt Socialdemokraterna
dags att försöka återställa när det gäller de försäm-
ringar som gjorts för grupper som har alldeles speci-
ella behov? Jag tänker, som sagt, på psykiskt sjuka
och på barn och ungdomar.

Anf. 33 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Kerstin Heinemann
om att det var en mycket bra reform. Men redan då
den genomfördes var den mycket oansvarig på det
sättet att den inte var finansierad. Det här har kom-
munerna fortfarande väldiga bekymmer med. På
vilket sätt vi kommer att förändra i de här lagarna kan
jag inte ge ett svar på i dag från denna talarstol.
Jag håller fullständigt med Kerstin Heinemann om
att det var en fantastisk reform men den var, som
sagt, oansvarig på det sättet att man faktiskt inte hade
plockat fram pengar till den. Det gjorde att vi på olika
sätt var tvungna att justera en del i den för att klara
upp det här och för att kommunerna skulle kunna
klara upp det.

Anf. 34 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att man när den här han-
dikappreformen blev verklighet kanske inte fullt ut
hade en uppfattning om vilka människor och hur
många människor som hade sådana här behov och hur
stora deras behov egentligen var. Det kan man väl ha
ganska stor förståelse för eftersom någon sådan un-
dersökning kanske inte hade gjorts. Att det visade sig
att det var betydligt fler människor som behövde stöd
och hjälp av det slaget för att kunna fungera i sam-
hället tycker jag att vi får ta ett ansvar för.
Att kommunerna nu har bekymmer med finansie-
ringen menar jag också är en följd av de förändringar
som har gjorts. Man har lagt över ansvaret på kom-
munerna i stället för att behålla försäkringskassans
ansvar för de 20 första timmarna. Jag tycker att det
skulle vara ganska bra om man började med att åter-
ställa den biten och sedan ta det vartefter. Det rör ju
de människor som har det allra största behovet av
hjälp. Nu när ekonomin går bättre borde det även för
Socialdemokraterna vara en prioriterad sak att åter-
ställa när det gäller de försämringar som skett under
90-talet.

Anf. 35 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Detta borde inte ha kommit särskilt
överraskande för den dåvarande borgerliga regering-
en, för det här visste vi om på Kommunförbundet
redan när det skulle införas.
Jag är jätteglad över att kunna säga att vi nu har
ändrat det här med 65-årsgränsen. Det är faktiskt ett
sätt att göra det bättre för många människor.
Vidare håller jag med om att det finns stora brister
i fråga om omhändertagandet av psykiskt funktions-
hindrade människor. Där gäller det att vi alla är be-
redda att avsätta pengar. Det är för mycket av starka
särintressen i det här landet som slåss för helt andra
saker. De här grupperna, som kanske har mycket
svagare röster och företrädare, kommer ofta i kläm -
så visst, låt oss samarbeta för att de här människorna
ska få mer resurser!

Anf. 36 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! En hel del av det som Susanne
Eberstein sade är värt att kommentera men jag ska
nöja mig med att ta upp två saker eftersom det är
tidsbegränsning i debatten.
Det är inte patienten, den enskilda människan,
som i dag styr i vården i dag. Från olika talarstolar
säger vi att patienten ska vara i centrum, att fokus ska
vara på patienten. Tyvärr känner jag att det inte är så,
utan det är utifrån andra strukturer som det fokuseras.
Jag vill att patienten ska få vara med och styra mer i
svensk sjukvård i dag.
Hur kan Susanne Eberstein säga att sjukvården ra-
seras i borgerligt styrda kommuner? Vad finns det för
underlag i det avseendet? Enligt de beräkningar från,
tror jag, Landstingsförbundet som blev offentliga för
en eller två veckor sedan är Stockholm faktiskt det
område där det är de kortaste vårdköerna. Är inte det
något som är till gagn för patienten? Om det är så att
demokratin, dvs. att de politiker som väljs till kom-
muner och landsting också ska få bestämma, inte fullt
ut ska få råda, vad blir det då av hela vår demokrati
om man ska detaljstyra från ett ovanifrånperspektiv?
Detta är också en demokratifråga.

Anf. 37 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Självklart har Kristdemokraterna,
Chatrine Persson och vi mycket gemensamt när man
pratar på det sätt som - förlåt - Chatrine Pålsson här
gör men jag förstår inte hur Kristdemokraterna i så
fall kan samarbeta med Moderaterna om sjukvården.
Moderaterna vill ju sälja ut sjukvården till multina-
tionella företag. Var hamnar patienten då? Ja, i varje
fall inte i centrum.
Jag tycker att det är tråkigt att bli påmålad åsikter
som jag faktiskt inte har framfört. Jag talade om Leif
Carlsons nedvärderingar av landstinget som arbetsgi-
vare. Moderaterna styr ju i både Skåne och Stock-
holm. Det var inte jag som kritiserade dem. Jag tyck-
er att vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Vi har
fantastiska läkare och sjuksköterskor och annan vård-
personal som gör sitt allra bästa för att patienterna ska
ha det så bra som möjligt. De flesta människor som
jag möter och som varit på sjukhus har fått en fantas-
tisk vård. Det var alltså i stället Leif Carlsons sätt att
föraktfullt tala om den landstingsstyrda vården som
jag pratade om.

Anf. 38 TALMANNEN:
Jag vill påminna om att replikskiftet gäller Chatri-
ne Pålsson.

Anf. 39 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den syn som Susanne
Eberstein nämner om - dvs. att det, om man som
landstingspolitiker använder en annan driftsform, på
något sätt blir negativt för patienten - vill jag säga att
det inte är min bedömning. Om landstingspolitiker
har funnit att det är bra för medborgarna att skriva ett
avtal och att ordna med någon annan som svarar för
driften av sjukvården och patienterna går dit, är det
något som är positivt. Man har ju någonting att välja
på. Patienterna är glada över att slippa stå i vårdköer.
Jag är glad över att Susanne Eberstein också säger
att vårdköerna är ett problem. Jag har också träffat
många människor som är jätteglada över den svenska
sjukvården. Vi har en bra sjukvård men så länge vi
har så långa köer måste det vara någonting som är fel.
Antingen behöver vi ordentligt, i grunden, se över
organisationen eller också är resurserna alldeles för
lågt dimensionerade. Jag tror att det är fråga om bå-
de-och.
Vi måste alltså gå in djupt och kritiskt granska oss
själva; detta för att människor ska få vård när sådan
behövs. Det hoppas jag att vi kan vara överens om. På
onsdag ska vi diskutera frågan igen, så då får vi väl ta
upp det här. Jag vill i alla fall myndigförklara lands-
tingspolitikerna, som ju är de som är satta att ansvara
för att det levs upp till målen i hälso- och sjuk-
vårdslagen.

Anf. 40 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson, det är just därför
som vi behöver nya resurser i sjukvården. Men när
det gäller den grundläggande infrastrukturen, dvs.
våra akutsjukhus, ska det enligt vår uppfattning styras
på ett demokratiskt sätt - man får inte lämna över till
marknadsekonomin.
Vi har lyft fram mångfalden i primärvården. Där
är det nämligen mycket mindre enheter och mycket
lättare att skriva avtal. Det är heller inte fråga om lika
oåterkalleliga beslut som när man säljer ut ett sjukhus
men den debatten ska vi, som sagt, ha vid ett annat
tillfälle.

Anf. 41 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag vill passa på att yrka bifall till re-
servation 12, något som jag i hastigheten och av ova-
na missade i mitt första inlägg. Det ger mig osökt
anledning att från Susanne Eberstein försöka få svar
på en angelägen fråga: Vilka motiv och vilka tankar
låg till grund för er socialdemokrater när ni en gång
öppnade för kasinon med statliga förtecken i Sverige?

Anf. 42 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Nu hör inte det beslutet till det som
behandlas av socialutskottet, även om jag som social-
politiker är intresserad av det. Vi spelar enormt i
Sverige.
Vi var från socialdemokraterna väldigt noggranna
med att titta på det. Vi fick från forskarhåll reda på att
just kasinon inte är det värsta.
Ska vi verkligen komma åt spelberoendet borde vi
förbjuda hästkapplöpningar. Gärna för mig. Men det
är inte min sak, och frågan ligger inte hos detta ut-
skott.

Anf. 43 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Varför kan man inte tänka sig att en
parlamentarisk kommission tittar på frågan, enligt
texten i reservation 12?

Anf. 44 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Vi kan inte ha kommissioner i alla
frågor. Jag vet inte vilket problem det skulle lösa. Vi
har ett ökande bekymmer med spelmissbruk. Det är
klart att ju bättre inkomster människor får, desto mer
kan de spela. Det gör naturligtvis att fler blir beroen-
de.
Vi försöker stoppa ungdomar från att spela. Det är
därför flipperspel är förbjudna. Det är de inte därför
att innehållet i spelen är så gräsligt, utan det är de för
att man stoppar i enkronor för att få frispel. Det kan
uppamma speldjävulen som vissa människor har i sig.
Jag vet inte vad kommissioner för allting ska be-
tyda. Vi har väldigt många myndigheter i Sverige
som bevakar oss på olika sätt. Jag tycker att vi kan
nöja oss med det.

Anf. 45 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att berö-
ra en enda fråga i betänkandet.
Fru talman! Samhället i dag är inte jämställt och
jämlikt. Vi vet att när det kommer till livskvalitet har
alla inte samma villkor. Vi vet att många människor i
samhället blir diskriminerade på grund av att det inte
följer normen i vårt samhälle. Vi vet att vi har en
utbredd diskriminering.
Det finns en grupp människor som vi vet mycket
lite om. Det är en grupp människor i samhället som
på goda grunder kan antas vara utsatta för diskrimine-
ring och brott på grund av att de enligt samhället
avviker från normen. Det är alla de personer som kan
definieras som transpersoner, dvs. individer vars
identitet, utseende eller beteende tidvis eller alltid
skiljer sig från samhällsnormen för deras vid födseln
fastställda kön.
Denna grupp omfattar alltså betydligt fler perso-
ner än enbart de transsexuella, som nämns i socialut-
skottets betänkande. Det är alla de människor vi tän-
ker på när vi talar om transsexuella, transvestiter,
transgender, crossdressers m.fl. Om de ens synlig-
görs i dagens samhälle är det som skrämmande eller
löjeväckande figurer.
Vi kan på goda grunder anta att det finns en risk
för att transpersoner blir utsatta för olika typer av
kränkande särbehandling eftersom vi har tabun inte
enbart kring hur vår sexualitet bör vara utformad utan
också kring hur en persons könsidentitet bör vara.
En människa som på ett eller annat sätt av sam-
hället uppfattas som om hon eller han överskrider
könsgränserna kan därför antas riskera att bli sämre
behandlad än andra människor i samhället och inte få
den respekt för sin identitet som hon eller han har rätt
att få.
Fru talman! Jag känner flera transpersoner som
här skulle kunna berätta för oss om hur de dagligen
blir diskriminerade enbart på grund av sin enligt sam-
hället avvikande könsidentitet. De skulle kunna be-
rätta om hur de upplever det att aldrig bli bemötta
som det kön de anser sig tillhöra. En del har blivit
nedslagna och misshandlade.
Är de öppna med att de är transpersoner får de
problem med studier och jobb. Den okunskap och de
fördomar som finns kring könsöverskridande leder
för en del till att de inte vågar berätta om sin identitet
eller sitt beteende ens för sina närmaste. De tvingas i
stället att leva dubbelliv år ut och år in utan möjlighet
att fullt ut får vara sig själva.
Det finns indikationer från brottsofferjouren för
homo- och bisexuella att transpersoner är den värst
utsatta gruppen när det gäller hatbrott. Men det finns
ingen forskning. Hur transpersoners livssituation ser
ut vet vi i dag ingenting om. Vi vet inte ens hur stor
del av befolkningen som är transpersoner.
Framför allt vet vi inte om och i så fall på vilket
sätt deras avvikande från normen för hur en männi-
skas könsidentitet bör se ut påverkar deras möjlighe-
ter till ett bra liv. Vi vet inte heller om de upplever
problem i sitt dagliga liv eller om deras möjligheter
till studier, arbete eller en meningsfull fritid påverkas.
Fru talman! Vi kan inte bygga vår politik på anta-
ganden. Socialpolitik ska utformas utifrån konkreta
fakta om befolkningen. Vi anser därför att det är
oerhört viktigt att vi utreder situationen för transper-
soner ur ett helhetsperspektiv. Utredningen bör ha ett
allmänt hållet mandat att lämnade de förslag som
anses behövliga för att förbättra transpersoners situa-
tion.
Jag vill också ställa en fråga till socialutskottets
majoritet, som i sin bedömning säger att det är viktigt
att situationen för de transsexuella noga följs. Hur ska
detta göras? Man talar inte om på vilket sätt man
tänker göra det. Det finns utredningar i andra länder.
Jag kommer att dela med mig av den utredning som
man har gjort i England.

Anf. 46 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Susanne Eberstein sade att hon rörde
sig i verkligheten. Det är en verklighet som hon ser
med mycket stora skygglappar.
Hon sade här i sitt anförande att sjukvården var
sämst i Stockholm och i Skåne, de borgerligt styrda
landstingen. Det kan vi se i protokollet sedan. Hon
försökte senare i en replik riktad till Chatrine Pålsson,
men också riktad till mig, säga att det var något annat
som menades, och att det gällde personal.
För att göra det alldeles klart ska jag ta de offici-
ella siffrorna.
I Stockholms län varierar väntetiderna för höft-
ledsplastik från 3 veckor till 17 veckor. I de social-
demokratiskt styrda sjukvårdsområdena från Linkö-
ping i söder till upp Umeå ligger de på 60-140 veck-
or.
För livmoderframfall är väntetiderna i Stockholms
län 4-13 veckor. I de socialdemokratiskt styrda
landstingen ligger de på 32-95 veckor.
För hörapparater är väntetiden i Stockholm 4-9
veckor medan väntetiderna i Linköping, Motala,
Kiruna, Frölunda, Östersund ligger på 44-108 veck-
or.
För prostataoperationer varierar väntetiderna i
Stockholms län från 2 veckor till 13 veckor. I de
socialdemokratiskt styrda landstingen har man vänte-
tider på 90-145 veckor.
Jag tror att patienterna ser var vården är bäst och
var köerna är kortast.
I Skåne, som Susanne Eberstein tog upp, har man
försökt att förnya vården. Nu arbetar man i Helsing-
borg på annat sätt. Man har kunnat korta köerna till
höftledsoperation från 36 veckor till 13 veckor. För
gråstarr har man kortat köerna från 40 till 16 veckor,
och för utprovning av hörapparat från 24 till 7 veckor.
Jag tror att patienterna också där uppskattar att det
borgerlig regim och inte den köhopsamlande regim
som Susanne Eberstein förespråkar.
Det är riktigt att en vårdgaranti förutsätter vissa
resurser för att få bort en puckel. Men därefter kostar
det mer att ha människor i kö.

Anf. 47 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Ibland förstår jag varför människor
ute i samhället tycker att vi politiker talar illa som
saker. I mitt anförande frågade jag Leif Carlson var-
för han rackar ned på den landstingsstyrda sjuk-
husvården, när faktiskt moderaterna styr de två stora
landstingen.
Jag tycker tvärtom att vi har en förskräckligt fin
sjukvård i Sverige just därför att den är landstings-
styrd. Måla inte på mig något som jag inte har sagt. I
dag görs ett fantastiskt arbete varje dag i alla de verk-
ligheter som jag ofta besöker.

Anf. 48 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Vi kan se i protokollet sedan vad Su-
sanne Eberstein sade. Hon sade att sjukvården var
sämre i de landstingen. Jag konstaterar att i borgerligt
styrda landsting är sjukvården bättre.
Den kan bli ännu bättre. Det är därför vi har lagt
fram förslag som sådana förändringar. Men det finns
inbyggda svårigheter i ett landsting. Det är svårt för
borgerliga politiker att riktigt få ut effekterna ur ett
system som ändå till sin grund är ett regionalt mono-
pol.
Det visar att om man är öppen för förändring, som
de borgerliga politikerna i dessa landsting är, går det
att göra förändringar.
Jag ska bara kort nämna något ytterligare om
vårdgarantin. Det kostar att människor står i kö för
åtgärder som ska vidtas. Det är ingen samhällelig
besparing. Men det kostar att ta bort den puckel som
man huvudsakligen samlat på sig i socialdemokratiskt
styrda landsting. Det är en utgift.

Anf. 49 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson fortsätter att påstå att jag
har sagt både det ena och det andra. Men ni är inget
vidare på ekonomi i Skåne. Jag fick nu reda på att
Helsingborgs lasarett arbetar på löpande räkning. För
närvarande går man 700 miljoner back. I just den
delen måste Leif Carlson kanske hjälpa sina kamrater
där nere så att de kommer i ekonomisk balans.
Men, som sagt, vi har en fantastisk vård i Sverige
i dag. Det kan alla vittna om som har tagit del av den.
Jag skulle aldrig drömma om att säga någonting an-
nat, tvärtom. Fram för den landstingsstyrda vården
som ger vård efter behov! Det tycker jag är jättebra,
Leif Carlson.
Här skiljer vi oss åt. Vissa vill överlämna sjukvår-
den till multinationella företag och andra vill att vi
ska ha demokratisk insyn och kontroll och att vi ska
fördela efter de behov som finns. Vi skiljer oss åt. Vi
har olika glasögon. Vi har olika synsätt beträffande
verkligheten, och jag tror aldrig att vi kan komma
överens här, även om Leif Carlson lyssnade på vad
jag sade och inte på vad han trodde att jag sade.

Anf. 50 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Vi får väl se i protokollet.
Vård har bra kvalitet i Sverige. Det ska vi vara
glada för. Men jag tror att den kan bli bättre. Det är
anledningen till att vi gärna ser att det kommer in
andra aktörer i vården. Det betyder inte att man förlo-
rar demokratisk kontroll. Det är riksdagen som lägger
fast riktlinjerna.
Vad Susanne Eberstein gör är att hon säger att för
att behålla det system som inte fungerar bra, men som
är så viktigt politiskt för henne, får människor hellre
köa. Men vi säger att för att människor ska få bra
vård när de behöver det är vi öppna för nya initiativ
och nya alternativ. Vi säger inte att det ska vara som
förut med långa köer. Då får man inte vård efter be-
hov.
Människor som köar för höftledsoperationer får
snabbare behandling i Stockholm. Tror inte Susanne
Eberstein att dessa människor har behov, behov som i
socialdemokratiskt styrda landsting inte blir tillgodo-
sedda därför att man inte ens försöker att luckra upp
landstingssjukvården så att den fungerar bättre, vilket
det ändå finns vissa möjligheter till? Men det är inte
tillräckligt, anser vi. Folk förtjänar ännu bättre vård i
Sverige om det ska vara ett bra land.

Anf. 51 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Här hamnar jag mittemellan helt and-
ra frågor. Men jag glömde yrka bifall till reservation
nr 10 som Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet
har ställt sig bakom.
Jag vill också än en gång poängtera att när det
gäller den utredning som vi efterlyser har man gjort
en liknande i Storbritannien som flera departement
står bakom. Utredningen lades fram i april månad.
Det är den utredningen som jag tänker dela med mig
av i socialutskottet.
Med detta yrkar jag alltså bifall till reservation nr
10.
Äldrepolitik

Anf. 52 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m):
Fru talman! Under rubriken Politikområde/Äldre
står i budgetpropositionen följande att läsa:
"Samhällets insatser inom äldrepolitiken ligger inom
ett flertal områden." Sedan räknar man upp hälso-
och sjukvård, äldreomsorg, pensioner, bostadspolitik,
kommunikationer, tillgänglighet, arbetsmarknad,
demokrati, inflytande, kultur och fritid.
Jag kan därför glädjande konstatera att majorite-
ten nu verkar ha insett att äldrepolitik inte är en av-
gränsande faktor utan att äldre är som alla andra, bara
lite äldre som har mer behov av visst och mindre av
annat. Därför skulle vi snarare diskutera vad just detta
är och inte prata äldrepolitik i något slags kollektiva
termer som bara förstärker attityder och fördomar.
Att äldres situation inte kan ses frikopplad från
andra utskott framgår inte minst av regeringens mål
för äldrepolitik där man hänvisar till att äldre kan leva
ett aktivt liv, ha inflytande över sin vardag, kunna
känna trygghet, få behålla kontakten med sjukhuset
och få en god och nära vård.
Det måste då handla om ett återställande av änke-
pensionen, en kraftig höjning av det särskilda bo-
stadstillägget för dem som har lägst inkomst och -
som ett tack för lånet - en uppräkning av basbeloppet
för dem som vara folkpensionärer 1993-1998.
Det handlar om att äldre ska ha råd att bo genom
att man inte beskattar boendet och förmögenheten för
dem som inte ens i teorin kan kompensera sig genom
en högre inkomst. Det handlar om trygghet och till-
räckligt med poliser.
Detta är några av alla de faktorer som måste räk-
nas in i målen för äldrepolitiken.
Genom att låsa in äldre i ett snävt politikområde
bidrar regeringen till att befästa de negativa attityder-
na som finns i samhället och som man säger sig vilja
arbeta bort. Så varför behålla begreppet äldrepolitik
alls?
Men nu ligger betänkandet SoU1 på bordet, och
jag tvingas att acceptera och utgå från vad som sägs i
detta. Då vill jag börja med att se på de kommunala
skillnader som finns när det gäller bistånd, behov och
ekonomi, och inte minst sambandet dem emellan.
Fru talman! I december 1999 disputerade Gun-
Britt Trydegård, Institutet för socialt arbete vid
Stockholms universitet, om skillnader som finns inom
svensk äldreomsorg. Hon har följt samtliga 289
kommuner under åren 1976-1997 och studerat hur
hemhjälp ges över tid.
Gun-Britt Trydegård studerade livslängd, kom-
munernas ekonomi, näringsliv och en mängd andra
variabler. Men hon säger att detta förklarade endast
15 % av de skillnader som fanns.
Vad Gun-Britt Trydegård fann var att skillnaderna
inte går att koppla till behov och inte heller till kom-
munernas ekonomi. Hon fann inte något samband
mellan skattesatser och kommunens kostnad för äld-
reomsorg och hur många man hjälpte. Det fanns inte
heller något samband mellan att ge mycket hjälp till
få eller lite hjälp till många. Tvärtom finns det kom-
muner som hjälper både många och mycket, trots en
låg kommunalskatt.
Vad beror då denna skillnad på? undrade Gun-
Britt Trydegård och drog själv slutsatsen utifrån sin
forskning. Skillnaderna beror på att traditionen styr.
De kommuner som hjälpte en liten andel av de äldre
har fortsatt med det under åren och tvärtom. Det har
cementerats en lokal socialpolitik.
Inte heller kunde man konstatera att de kommuner
som hade en liten hemtjänstservice i gengäld skapade
fler platser i särskilda boenden. Att hög skatt ger ökad
tillgänglighet och god kvalitet i äldreomsorgen är inte
en sanning, enligt avhandlingen.
Fru talman! Andra faktorer som särskilt påverkar
äldre har Leif Carlson tidigare varit inne på. Jag vill
bara kort nämna några områden som är av betydelse.
Det gäller tandvården där vårt moderata budget-
förslag ger en klar förbättring jämfört med regering-
ens förslag. Vårt förslag ger också snabbare resultat
än socialdemokraternas. Detta gynnar speciellt äldre.
När det gäller läkemedel och tillgänglighet kan
jag konstatera att färre apotek, minskade öppettider
och dyra läkemedel inte gagnar sjuka människor. Vi
har i dag hört om att man ska kunna hämta ut medicin
på nattöppna apotek. Jag bor på landet. Där är det inte
många äldre som har bil. Det är svårt för dem att ta
sig till något nattöppet apotek.
Nu ska apoteken också göra det möjligt att be-
ställa medicin via nätet, och det är bra. Men hur blir
det för alla äldre som inte har eller inte kan kommu-
nicera med en dator? En ökad teknikanvändning får
inte gå ut över manuell service åt dem som behöver
denna service bäst.
När det gäller hälso- och sjukvården handlar det
om att få vård i tid, att inte politiker står i vägen för
sjukvårdens utveckling och för en god tillgänglighet.
Det är viktiga faktorer, inte minst för äldre.
Att återinföra vårdgarantin måste vara en själv-
klarhet. Vi har hört från majoriteten att i dag att det
inte är aktuellt. I en motion till årets PRO-kongress
står det så här:
"Vi inom Sveriges PRO måste kämpa för att infö-
ra tre månaders vårdgaranti. Under den borgerliga
regeringstiden fungerade vårdgarantin mycket bra."
Sedan föreslår kongressen att ge riksorganisatio-
nen i uppdrag att snarast möjligt arbeta för införandet
av en vårdgaranti. Om inte socialdemokraterna vill
lyssna på oss moderater, så lyssna på alla dem som
står i kö och väntar på att få hörapparat, på att bli
opererade för starr, på att få sin onda höft opererad!
Lyssna på PRO och motionärerna!
Fru talman! När det gäller det psykiska välbefin-
nandet visar svenska studier att mer än varannan 85-
åring har någon mer eller mindre uttalad psykisk
störning, 30 % demenssjukdom, 11 % depressioner
och 5 % psykoser. En kartläggning visar att äldre
patienter med andra psykiska störningar än demens-
sjukdomar är en bortglömd grupp. Flera undersök-
ningar visar att primärvården inte hittar personer med
depressioner. Enligt en ny studie vid Linköpings
universitet upptäcks endast 12 % av de äldre med
depression. Det tar tid att hitta en patient med depres-
sion innan den personen börjar berätta om de verkliga
besvären. Riskerna är därmed uppenbara att det
handlar om uteblivna behandlingar eller felbehand-
lingar.
En annan sak som vi också ska ha med oss är vet-
skapen om att äldre personer med depressioner oftare
försöker ta sitt liv än unga. Därför, fru talman, före-
slår vi moderater ett särskilt stimulansbidrag på 240
miljoner kronor som riktar sig till en grupp utsatta
som lidigt länge nog av en havererad psykiatrireform.
Folkhälsoarbetet - vi har talat om det också i dag
- är viktigt inte minst för de äldre. Det handlar inte
bara om Friskis & Svettis och tio skivor bröd om da-
gen. Det handlar om att bli sedd, om sociala kontak-
ter, om att bli respekterad och betrodd. Livskvalitet
handlar om makt över vardagen - också som äldre.
Därför måste folkhälsobegreppet vidgas, och därför
måste insatserna komma närmare individen. Just
därför satsar vi extra på det lokala folkhälsoarbetet.
Avslutningsvis, fru talman! Den sämsta hälsan
finns där maktlöshet och utanförskap är som störst.
Den bästa hälsan återfinns i motsatta miljöer, där
människor är rika på delaktighet och medinflytande,
har nära relationer och kan överblicka sina liv.
Så står det i regeringens proposition, den natio-
nella handlingsplanen. Jag beklagar att inget att detta
resonemang finns att se vare sig när majoriteten läg-
ger fast budgeten för kommande år eller när man
beskriver sin framtidsbild. Återigen vackra ord som
man inte kan eller vill visa i handling att man menar
någonting med. Politikermakten breder ut sig - på
den enskildes kostnad. Jag beklagar det.
Fru talman! Jag yrkar naturligtvis bifall till vår re-
servation 1. Jag står självklart bakom samtliga mode-
rata reservationer och yttranden.

Anf. 53 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi står
bakom denna budget och att jag kommer att lyfta upp
en del frågor som vi kommer att återkomma till läng-
re fram. Jag vill också instämma i en hel del av det
som Cristina Husmark Pehrsson här har sagt.
Välfärden i Sverige har byggts upp av kvinnor
och män som i dag är pensionärer. Den har byggts
upp på generella och individuella rättigheter och
skyldigheter. Den har finansierats av skattemedel och
syftar till att fördela resurserna rättvist och ge alla
goda levnadsvillkor. Det är en resursfördelning som
också innebär en solidaritet mellan de yrkesverk-
samma och icke yrkesverksamma. Det finns fortfa-
rande många äldre som kan berätta om en tid då för-
hållandena inte var sådana utan att åldrandet var för-
enat med oro och osäkerhet inför hur den dagliga
försörjningen skulle klaras.
Vi i Vänsterpartiet anser att ett demokratiskt sam-
hälle förutsätter att alla får samma möjligheter och
rättigheter och att det alldeles självklart ska inbegripa
de äldre. En viktig del för de äldres trygghet är att
vård och omsorg fungerar och håller en god kvalitet.
Det är viktigt att den äldre får en valfrihet och kon-
kret inflytande i vardagen. Vi i Vänsterpartiet anser
att den ökade privatiseringen är ett hot mot detta, trots
att motsatsen förespeglas.
I Stockholm har privatiseringen gått långt, och vi
har förfärat kunnat se att detta gigantiska experiment
fått leda till vårdskandaler m.m. Nu ska detta lösas
genom en s.k. äldrepeng som genast fått den privata
vårdgivaren att gå ut med ett erbjudande med tillägg-
stjänster, en basmeny, en à la carte-meny, extra led-
sagning, rehabiliteringstjänster osv. där den äldre helt
enkelt blir vald utifrån sin betalningsförmåga. Att det
finns en skrämmande cynism kan vi konstatera när en
av de ledande företrädarna för ett privat vårdföretag
uttalar följande i Kommun Aktuellt: Vi kommer att få
se fler felaktigheter begås. Men det är en del av till-
nyktringen i branschen. I början finns det lite skit i
maskineriet.
Vi förnekar absolut inte att det finns stora brister i
den offentliga äldreomsorgen, men till skillnad från
en del andra i denna kammare är vi övertygade om att
vi kan komma till rätta med de här problemen om
viljan finns. Vänsterpartiet anser att äldreomsorgen är
samhällets ansvar, och därför ska den finansieras med
offentliga medel och huvudsakligen drivas i offentlig
regi. När man ser till utvecklingen för de äldre kan
man konstatera att mycket har blivit bättre för de allra
flesta och i de flesta avseenden, men det finns fortfa-
rande stora skillnader mellan olika grupper. Statistis-
ka centralbyrån har nyligen visat att det finns stora
ekonomiska skillnader inom pensionärsgrupper. Situ-
ationen är särskilt allvarlig för de äldsta kvinnorna.
Deras inkomst ligger i medeltal endast 6 % över soci-
albidragsnormen, och mer än hälften ligger under
fattigdomsstrecket. Detta vill vi komma till rätta med.
Det råder mycket stora skillnader i avgiftssätt-
ningen för äldreomsorgen mellan olika kommuner. I
vissa fall skiljer det tusentals kronor. Det drabbar inte
minst många kvinnor, eftersom de inte sällan har en
låg pension, lever längre än sin partner och oftare
behöver särskild boendeform. Vi i Vänsterpartiet
kommer därför att återkomma med förslag om ett
införande av en maxtaxa, ett riktvärde för förbehålls-
belopp och en enhetlig regel för inkomstberäkning.
Glädjande är också att statsministern i samband med
PRO:s kongress har utlovat ett system med maxtaxor
inom äldreomsorgen som ska träda i kraft den 1 janu-
ari 2002. Statsministern sade vidare att de ska vara så
konstruerade att folk ska ha pengar kvar att leva på
när avgifterna är betalda.
Kvaliteten i äldreomsorgen uppstår mellan vård-
biträdet eller annan vårdpersonal och den äldre. Där-
för är personalen i äldreomsorgen en av de viktigaste
resurserna i skapandet av en god äldreomsorg. Mot
den bakgrunden är det oroande att så många inom
offentlig sektor upplever att de inte räcker till. Det har
skett en dramatisk ökning inom dessa yrkeskategorier
av sjukskrivningar på grund av utbrändhetssymtom.
Att som lösning på detta problem föreslå effektivise-
ring och reducering av kostnader genom konkur-
rensutsättning känns mycket märkligt. 89 % av samt-
liga anställda inom vård och omsorg är kvinnor, och
av den stora gruppen omvårdnadspersonal är endast
38 % heltidsanställda. För att personalen ska bli den
goda kvalitetsbäraren krävs arbetsro och rimliga ar-
betsvillkor. Jag förtydligar: Det krävs alltså arbetsro
och rimliga arbetsvillkor. Det behövs utrymme för att
mer än bara kunna utföra de mest basala insatserna.
Det är också viktigt att själva livet hinns med. Därför
kommer vi att återkomma och föreslå att man bör
utreda möjligheten att införa en lag, ett minimikrav
när det gäller vård och omsorg av äldre.
Förutom det som jag nu har nämnt så är även de
anhörigas roll viktig för den fortsatta satsningen.
Denna satsar man nu också på inom utvecklingen av
äldreomsorgen utifrån den nationella handlingsplan
som nyss lades fram. Möjlighetsgörandet av denna
plan förutsatte budgetsamarbete mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Där förstärks sats-
ningar på primärvård, psykiatri och äldre.
En viktig satsning, som kanske inte hör till just
detta utskott men som har med äldrepolitiken att göra,
är också det ökade stödet inom tandförsäkringen för
hel- och delproteser. Detta gynnar främst de äldre.
I budgeten finns också förbättringar av bo-
stadstillägget och en fortsatt kompensation för hög-
kostnadsskyddet.
Trots alla påpekanden om brister på utvecklings-
området har vi kommit en god bit på väg. Men visst
finns det fler viktiga steg att ta. Att en översyn sker
av de regler som styr äldreomsorgen i hälso- och
sjukvården och i socialtjänstlagen är också angeläget.
Vi tycker att en översyn av lagen lex Sarah, där per-
sonal m.fl. kan ges möjlighet att anmäla anonymt, är
viktig.
Vänsterpartiet tycker också att det är hög tid och
dags för en utvärdering av konkurrensutsättningens
konsekvenser inom äldreomsorgen.
Vi anser att alla kvinnor och män har rätt till ett
gott liv och en god och säker ålderdom. Alla ska
kunna känna trygghet med den äldreomsorg som ges.
Den ska ges utifrån behov och inte utifrån den enskil-
des ekonomiska förutsättningar.
Hemtjänsten är ett problem. Den har minskat i
landet, vilket vi tycker är allvarligt. Hemtjänsten har
en stor betydelse för äldre i förebyggande syfte. Den
gör också att det blir ett mindre tryck på det särskilda
boendet. Den tillsatta Äldreberedningen jobbar med
ett slags helhetsgrepp för den framtida äldrepolitiken.
Det gäller äldre i arbetslivet, äldre i vård och omsorg
och det friska pensionärslivet. Jag förutsätter att
hemtjänsten kommer att belysas starkt i denna bered-
ning.
Äldreomsorgen ska präglas av ett rejält inflytande
för den äldre, som tillsammans med personalen fattar
de avgörande besluten om vardagens innehåll. Mång-
fald ska prägla äldrevården, men inte genom privati-
sering utan genom att äldreomsorgen och dess perso-
nal anpassar sig till den äldres behov.
Det bör beaktas att de äldre inte är en homogen
grupp, precis som Cristina Husmark Pehrsson här har
sagt, utan ska bemötas med samma respekt som alla
andra. De äldre har som befolkningen i dess helhet
olika behov, önskemål och viljor.
Jag vill också tillägga i samband med detta att vi
inte är främmande för att ytterligare resurser kommer
att behövas.
Jag satt med på PRO:s kongress. Det var inte bara
det krav som Cristina Husmark Pehrsson framlade
som sades. Man gjorde också ett uttalande där man
tyckte att man också borde se över ett förbjudande av
vinstintressen inom vård och omsorg för äldre.

Anf. 54 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller motionen till PRO så
står det så här, efter det att man har skrivit att vårdga-
rantin var bra: När Socialdemokraterna vann valet
1994 så tog de bort vårdgarantin. Deras motivering
var att det måste sparas pengar. Det blev dyrt.
Lena Olsson inledde med att peka på de ekono-
miska skillnaderna speciellt hos äldre. Därför förstår
jag inte, fru talman, varför Vänstern säger nej till att
räkna upp basbeloppet till folkpensionärerna. De fick
ju dyrt betala mellan 1993 och 1998. Varför står man
inte fast vid sitt löfte att återställa änkepensionerna?
Varför vill man inte stödja det moderata kravet på att
särskilt höja bostadstillägget för dem som har det
svårast?
Det finns i dag ett schema att följa för att kunna
ge en god vård till de äldre i äldreboende, vård-
tyngdsmätningen, som bl.a. Nacka har infört nu. Om
man tittar i Kommunals MBL-förhandling ser man att
man där öser lovord över denna nya vårdtyngdsmät-
ning.
Det handlar om att vi ska ha en god och värdig
vård. Om den är privat eller offentlig spelar mig ing-
en roll, fru talman. Det handlar om att vi ska kunna
garantera vård och omsorg. Därför anser vi att vi
måste en fristående tillsynsmyndighet över kommu-
nen. Vi har därför flyttat över pengar från Socialsty-
relsen till en medicinalstyrelse, eller vad man nu vill
kalla det, där man har det yttersta ansvaret för att
kontrollera att äldreomsorgen i Sverige, varhelst den
bedrivs, bedrivs på absolut bästa sätt.
Precis som Lena Olsson var inne på så får vi sig-
naler från Socialstyrelsen att lex Sarah inte fungerar.
Det kan inte vara en uppgift för kommunen att själv
göra detta. Vi måste ha en övergripande nationell
tillsynsmyndighet.

Anf. 55 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag uppfattade inte direkt att Cristina
hade någon fråga, men jag kan göra några kommenta-
rer.
Vi tar bort bottenplattan på 100 kr för bo-
stadstillägget. Man får sedan tillgodoräkna sig upp till
4 500 kr.
Det som Cristina säger om änkepensionerna är
faktiskt inte sanning. I budgeten blir det ju 30 miljo-
ner ytterligare till änkorna. Cristina kan därför inte
säga att vi har gått ifrån det som vi har lovat. Men vi
ser också att det finns mycket som är angeläget och
som vi ska satsa på. Vi har ingen lust att knycka
pengar från andra utgiftsområden, som t.ex. Modera-
terna gör. Att sänka ersättningsnivån i sjukförsäk-
ringen till 75 % tror jag t.ex. inte skulle gynna de
äldre, och framför allt inte vårdbiträdena. Samma sak
gäller för detta med ytterligare en karensdag.
Det måste finnas ett slags helhetsgrepp. Vi har
kommit fram till att det är en bra budget som läggs
fram. Vi har tagit ytterligare steg till förbättringar.
Men vi svär oss inte fria, utan vi ser att problemen
finns. Vi kommer naturligtvis att återkomma till dem
framöver.

Anf. 56 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Lena Olsson ska få en chans att svara
på min fråga. Jag kanske lindade in den för mycket.
Den handlade om vad Lena Olsson och Vänsterpartiet
har emot att vi får en nationell tillsynsmyndighet, i
stället för att vi har detta liggande ute på kommuner-
na.
Skolorna har sitt skolverk, där man tittar över hur
det ser ut ute i landet. Man gör jämförelser, och läg-
ger in det hela i databaser för att man ska kunna göra
jämförelser över landet. Jag skulle tycka att det vore
ypperligt om man kunde göra så här också med äld-
reomsorg och annan vård och omsorg.
Socialstyrelsen har kommit med en slutrapport,
Äldreuppdraget, där man starkt kritiserar att kvalitet
och ekonomi inte hänger ihop ute i kommunerna.
Man skriver så här: Äldreomsorgen kännetecknas i
dag av stora brister när det gäller att fortlöpande re-
gistrera uppgifter om verksamhetens innehåll, omfång
och kvalitet. Än större är bristerna vad gäller kostna-
der och förhållanden som är relaterade till enskilda
individer.
Jag tycker att det hade varit väldigt bra om vi ha-
de haft någon central, nationell myndighet som kunde
titta på detta och garantera att vi har en god äldreom-
sorg i hela landet. Varför vill inte Lena Olsson och
Vänsterpartiet ha en sådan myndighet?

Anf. 57 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan svara Cristina Husmark
Pehrsson att vi har tillsynsmyndigheter som jag tyck-
er sköter sig förträffligt.
Cristina Husmark Pehrsson tar upp detta med
oegentligheter inom vård och omsorg. Många gånger
vill inte Moderaterna koppla detta till att det råder
resursbrist. I grund och botten råder det faktiskt re-
sursbrist. Det behövs fler händer i vården. Precis som
jag sade i mitt anförande är det nämligen så att kvali-
teten uppstår när jag får känna mig tillräcklig för den
äldre, och inte behöver springa från det ena till det
andra och aldrig känna att jag räcker till. Jag har
personligen varit med om detta, så jag vet hur det
känns. Kvalitet är när personalen har tid att ägna sig
åt de äldre.
Kom inte dragandes med detta med privat eller of-
fentligt! Så länge det finns ett vinstintresse med i
spelet - vilket både jag och PRO är skarpt emot - så
är det vinsten som räknas, och inte den äldre och
dennes behov. Har man det hela i kommunal regi så
är det inte vinsten som räknas, utan det som eventu-
ellt blir över går tillbaka till omsorgen.
Jag måste poängtera äldrepengen, som man i ra-
cerfart nu ska genomföra här i Stockholmstrakten.
Birgitta Rydell har redan sagt att man har nått vägs
ände när det gäller besparingar i äldreomsorgen. Nu
ska man slänga in det här, för man påstår att man har
ett försök i Stockholm. Det försöket är inget försök.
Det är ett forskningsprojekt som det kommer att ta
flera år att följa upp. Att kasta in sådant här som ock-
så har fått stark kritik av bl.a. PRO och av personal
tycker jag ser lite panikslaget ut.

Anf. 58 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Målet för den äldrepolitik som ut-
skottet föreslår riksdagen, att äldre ska kunna leva ett
aktivt liv, ha inflytande i samhället och över sin var-
dag, kunna åldras i trygghet och med bibehållet obe-
roende, mötas med respekt samt ha tillgång till god
vård och omsorg, förpliktar. Analysen i budgetpropo-
sitionen, att det ännu återstår mycket arbete för att
målen för äldrepolitiken ska uppnås, är i högsta grad
relevant.
Jag kommer i mitt anförande att ta upp anhörig-
och närståendevården. Jag har försökt att följa stimu-
lansbidraget i rapporten Anhörig 300. Man kan säga
att den på ett mycket förtjänstfullt sätt har satt fokus
på anhörigvården, men det är väldigt mycket som
återstår.
För att förstå behovet av stimulansbidrag är det
viktigt att vara medveten om den välfärdssänkning
som har skett, inte bara de senaste åren utan de 10-20
senaste åren. Antalet sysselsatta inom sjukvård och
äldreomsorg har minskat. Cristina Husmark Pehrsson
tog upp det lite grann när hon talade om Gun-Britt
Trydegårds doktorsavhandling. Man vet att de har
minskat med 15 % under 90-talet samtidigt som an-
talet personer i åldersgruppen 80 år och äldre har ökat
med 17 %. Under en 20-årsperiod minskade antalet
mottagare av kommunal hemtjänst med 100 000
personer, samtidigt som gruppen äldre ökat med
170 000 personer. Det betyder att färre äldre får hjälp.
Lena Olsson nämnde i sitt anförande att hon hop-
pades att just hemtjänsten skulle tas upp i Äldrebe-
redningen. Jag är glad om det görs för det behöver
belysas i allra högsta grad.
Kommunerna har valt att möta de knappa resur-
serna med att koncentrera vård- och omsorgsinsatser-
na på de mest behövande. Följden, fru talman, har
blivit en kraftig minskning av antalet äldre som får
hjälp från den offentliga äldreomsorgen. Och minsk-
ningen gäller helt och hållet hemtjänsten, kan man
säga.
Trots officiella policyförklaringar om mer stöd i
människors hem har äldreomsorgens insatser riktats
mot de kommunala institutionerna. Där vet vi att det
saknas läkare med geriatrisk kompetens. Jag har be-
sökt äldreboende som inte har tillgång till läkare. Vi
vet också vilka följder det får. Geriatriken är i regel
satt på undantag i jämförelse med andra specialiteter.
Vi vet också att de äldre inte får den akutsjukvård
de behöver. Vårdtiderna har minskat mer för de äldsta
åldersgrupperna än för de yngre, även om de äldre
fortfarande har längre medelvårdtid än de yngre.
Den kraftiga minskningen av äldreomsorg kan
inte förklaras av en motsvarande kraftig förbättring
av äldre människors hälsa, framför allt inte bland de
allra äldsta, enligt SOU 2000:38, Välfärd, vård och
omsorg, från Välfärdsbokslutet.
Fru talman! Aktivt liv och inflytande i samhället.
Hur tar vi till oss de äldres kunskap när det gäller just
omvårdnad? Jag gjorde ett besök i våras som verkli-
gen fäste sig i minnet. Det var när jag tillsammans
med några kommunpolitiker besökte ett äldreboende i
min valkrets. På en av avdelningarna var det en äldre
dam som hade samlat sina rumsgrannar omkring sig.
Denna dam var den enda som var kapabel att prata
och föra ett samtal. Hennes kamrater var dementa,
men hon hade ändå samlat dem runt sig. Hon hade
suttit där och väntat i över en timme för att ta tillfället
i akt och prata med politikerna. Vi blev inbjudna att
sitta ned där. Det hon hade att säga var:
Jag har aldrig besökt några politiska stämmor. Jag
har aldrig haft tid, eftersom jag alltid har arbetat. Men
nu vill jag vara en röst för mina vänner, för de kan
inte säga hur det är.
När man kommer in på ett äldreboende tar alla för
givet att den hjälp man får är den man behöver. Men
vem har sagt att det är självklart att man ska sova hela
natten bara för att man är gammal. Även äldre behö-
ver gå på toaletten, och då finns det ingen personal
som kan hjälpa till.
Hon framförde också en del andra saker och kla-
gomål. Då satt jag och tänkte: Jag hoppas att kom-
munpolitikerna som är med tar till sig detta när det
gäller de äldres sätt att påverka. Det är ju de som vet
hur det är.
Jag påstår att anhörigvård är en jämställdhetsfrå-
ga. Det uppmärksammar även budgetpropositionen.
Man vet att det är kvinnor som ansvarar för arbetet.
Ungefär 30 % av de äldreäldre, alltså 80 år och äldre,
får ingen hjälp över huvud taget. De allra flesta anser
sig inte behöva någon hjälp. Däremot är hustrun den
vanligaste omsorgsgivaren bland äldre män, medan
det bland gamla kvinnor är vanligast att ha hemhjälp
eller att vistas på institution.
Sju av tio män är gifta till livets slut och får den
hjälp de behöver av hustrun, medan tre fjärdedelar av
alla kvinnor lever ensamma under sina sista år. Alltså
är den åtstramning av hemtjänsten som har skett en
välfärdsminskning för de gifta gamla kvinnorna. Det
här måste ändå mana till en jämställdhetsdebatt som
ska gälla även kvinnor över 65 år.
Anhörigvård är också en klassfråga. När det gäller
att ta hjälp av de anhöriga vet vi att man i de lägre
socialklasserna anlitar sina anhöriga mycket mer än i
de högre sociala klasserna.
I vissa kommuner uppmanas biståndsbedömare att
noggrannare än tidigare undersöka vad eventuella
närstående inom eller utom den äldres hushåll kan
bidra med. Nytt är - och lyssna väldigt noga nu - att
äldre som har barn i närheten får hemhjälp i mindre
utsträckning än äldre med barnen på längre avstånd.
Den skandinaviska välfärdsmodellen har individen
och inte familjen som mål för insatserna. Det hör ju
till det kontinentala sättet att se på anhörigvård. Den
skandinaviska välfärdsmodellen och den familjerätts-
liga lagstiftningen ålägger faktiskt inte vuxna barn att
ta något formellt ansvar för att försörja eller vårda
gamla föräldrar. Därför tycker jag att det är viktigt att
se just på de insatser som Anhörig 300 gör. Man
lyfter upp frågorna och ser till att de föreningar som
arbetar med dessa frågor får det stöd som de behöver.
Vi vet också att det, när det kommer upp nya idéer,
måste finnas arena och plats även för nya föreningar.
Det var därför, fru talman, som kristdemokraterna
hade med just anhörigråden i sin motion. Det är före-
ningar som står utanför de bidragsmöjligheter som
statliga bidrag ger. De har fått ett startbidrag för att
sätta i gång anhörigföreningar, men får inte det statli-
ga bidraget som är årligt. Vi ser därför fram emot att
Socialstyrelsen kommer att följa upp och utvärdera
effekterna av de nya reglerna för statsbidraget. Vi
hoppas verkligen att man tar detta i akt.
Jag har tagit del av Halvvägs för anhörig 300,
som jag tycker är viktigt. Det händer mycket, men det
är viktigt att se också på det som inte händer. Det
gäller att se till alla de kommuner som inte gör det
som är avsikten med stimulansbidraget. Jag kommer
noggrant att följa vad som sker med Anhörig 300.
Kristdemokraterna vill förlänga stimulansbidraget,
som vi menar är väldigt viktigt. Vi tycker att de 100
miljonerna ska fortsätta att utbetalas för 2002 och
2003.

Anf. 59 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Äldre blir vi ju från den dag när vi
föds. Man kan fråga sig var gränsen för äldrepolitiken
ska sättas. Börjar man omfattas av denna i och med
att man blir pensionär? Människors biologiska ålder
är även då olika. Politiken för de äldre kan inte utgå
från att alla är lika. Pensionärernas livsvillkor och
behov varierar, och var och en måste behandlas med
utgångspunkt i de egna förutsättningarna och den
egna viljan.
Äldrepolitiken tenderar ibland att enbart handla
om vård, omsorg, stödjande insatser och omhänderta-
gande. Jag anser att perspektivet måste vidgas till att
behandla äldre, en växande andel av befolkningen,
som en resurs, precis som övriga individer i Sverige.
Äldre får inte av samhället betraktas enbart som indi-
vider som är i behov av omhändertagande utan även
som individer som kan tillföra någonting till samhäl-
lets utveckling och vilkas livserfarenhet är en resurs.
De begrepp som vi i Centerpartiet anser ska vara
vägledande för äldrepolitiken är delaktighet, självför-
verkligande, oberoende, värdighet och trygghet.
Vi i Centerpartiet föreslår en åtgärdsplan för att
minska antalet förtidspensioneringar och därmed höja
den faktiska pensionsåldern. Vi begär förslag om
förändring av de arbetsrättsliga reglerna så att den
som vill det ska ha rätt att arbeta upp till 67 års ålder.
Jag glömmer aldrig en händelse när en kvinna
blev tvingad att avgå från sin tjänst i sjukvården vid
23 års ålder trots att hon inget hellre ville än vara
kvar i arbete och trots att hon hade mycket kvar att
ge. Den bilden följer mig ständigt.
Pensioneringen får inte sätta en definitiv gräns för
deltagande i samhällslivet. Erfarenhetsutbyte mellan
yngre och äldre är till stor nytta för samhällets ut-
veckling. Samhället måste ställas om efter en ny
befolkningsstruktur. Samhällets syn på äldre bygger
till stor del på ett ålderdomligt synsätt, nämligen att
pensioneringen är slutet på en arbetskarriär. Numera
är det i stället början på ett nytt liv.
Ett kännetecken för ett välfärdssamhälle med
medmänsklighet är att det kommer in insatser från
kyrkan, Röda korset och pensionärsorganisationer.
De är mycket viktiga för de enskilda individerna och
för samhället i stort. Det är andra skäl än ekonomiska
som gör det angeläget att stimulera frivilligverksam-
heten inom äldreomsorgen. Frivilligverksamheten bör
stödjas via de organisationer som verkar inom områ-
det.
Jag har i det sammanhanget en annan minnesbild,
från den tid när jag arbetade inom sjukvården. Man
tilläts då inte att släppa in de frivilliga organisationer-
na, för de skulle ta arbetet från de anställda. Sådana
bilder följer mig ständigt som politiker.
Centerpartiet anser att pensionärsorganisationer-
nas kunskap och engagemang bör komma in i ett
tidigare skede av beslutsprocessen. Även vårdtagarna
bör vara med i processen. Beslut kan ibland i sin
helhet överlåtas till de boende.
En väl fungerande samhällsplanering är av bety-
delse för att äldre ska klara sig på egen hand även när
hälsan sviktar. De flesta vill vara självständiga och
oberoende av extern hjälp. Att bygga fler bostäder för
äldre utan omvårdnadsbehov står högt upp på vår
önskelista, för det råder en stor brist på sådana bostä-
der. Många äldre saknar tillgång till bil eller möjlig-
het att köra bil. Därför måste kollektivtrafiken funge-
ra över hela Sverige.
Redan i dag finns det ett behov av service som
kommunernas omsorg inte kan ge inom ramen för
hemtjänsten men som vi anser kan tillgodoses på
annat sätt. Vi har därför lanserat förslaget om hem-
servicecheckar för äldre utöver det som ingår i grund-
satsningen. Kommunernas biståndsbedömning är i
dag ytterst strikt, vilket är förståeligt med tanke på att
de flesta kommuner har svårigheter att få ekonomin
att gå ihop. Man prioriterar människor med stort
omvårdnadsbehov.
Det finns ändå många saker som vi skulle vilja
göra för att skapa ett oberoende och för att man ska
slippa att be om hjälp. Den som t.ex. har svårt att röra
sig och sitter inne vid sitt fönster och följer livet ute
vill att fönstret ska vara välputsat. En annan pensio-
när, som kanske har ett stort behov av att komma ut
och träffa andra människor, kan ha ett extra behov av
ledsagning eller annan hjälp med detta. För den som
har ett sådant intresse ska det vara möjligt, och det är
ett sätt att använda servicecheckarna på.
Det har här sagts att många köar inom sjukvården
för att få sina behandlingsbara funktionshinder åtgär-
dade. Jag har sett otaliga exempel på detta. Det gäller
i första hand insatser vid nedsatt hörsel. Man kan få
stå i kö flera år för att få detta åtgärdat, trots att det
finns teknik för det. Som någon tidigare har sagt
kostar det just när åtgärden sätts in, men man sparar
från den enskilda människans utgångspunkt och för
samhället på lång sikt.
Det behövs en helhetssyn, och en samlad bedöm-
ning måste göras i fördelningen av ansvaret mellan
kommuner och landsting. En hjälpmedelsgaranti bör
införas, så att väntetiderna kan förkortas. Först ge-
nomförde vi ädelreformen och sedan psykädelrefor-
men, men det kvarstår ändå gränser och diskussioner
om vem som ska betala och vem som har ansvaret.
Man har en oförmåga när det gäller att se över grän-
serna. Här finns mycket arbete kvar att göra.
Det har talats om vårdgarantin, som vi anser vara
angelägen. Kenneth Johansson har redan tagit upp
den. En permanent finansiell samordning har stor
betydelse för funktionshindrades möjligheter att få
tillgång till rehabilitering och habilitering.
Det måste skapas verkliga möjligheter för männi-
skor att påverka sin egen och sina anhörigas omsorg
samt hur och var man ska bo när behovet av daglig
omvårdnad uppstår. Bl.a. ska äldrevården bedrivas
utifrån en helhetssyn där man sätter individen i cent-
rum och så långt som möjligt respekterar och för-
verkligar dennes behov.
Trygghet är inte bara tillgång till vård. Det hand-
lar även om rätten att känna sig trygg i den miljö som
man lever i - rätten till frihet från brott och över-
grepp. När någon tidigare knackade på dörren blev
man positivt överraskad och tog emot med öppna
armar. När det i dag knackar på dörren hoppas man
att man har låst och att man har stängt alla fönster. Så
har situationen förändrats.
En av samhällets hörnpelare är att garantera män-
niskor säkerhet och trygghet. Polisens arbete ska
synas, och människor ska veta att de kan få hjälp om
något inträffar. Också tillgång till annan service som
bank, post, livsmedelsbutik och apotek är en viktig
del för att man ska klara vardagslivet och för att det
ska fungera. Många äldre känner en stor oro över hur
den statliga servicen försämras, eftersom man inte har
tillgång till bil och saknar möjlighet att ta del av den-
na vardagliga service via Internet. Det är en trygg-
hetsfråga att man kan garantera en viss grundläggan-
de service.
Vi lever allt längre. Vi är allt friskare. Samtidigt
är det alltfler människor som inte orkar arbeta fram
till ålderspensionen. Antalet förtidspensioneringar
ökar. Det är en paradox som tyder på ett alltför tufft
arbetsliv utan makt och inflytande. Så är vi inne i
denna cirkel.
Andelen äldre som deltar i arbetslivet har minskat
kraftigt under 1900-talet. Arbetslivet måste bli mer
flexibelt. Insatser måste göras för att förändra attity-
den till äldre på arbetsmarknaden.
Jag tänker på justitieutskottets besök i Kanada. Vi
fick veta att man inte är värd någonting om man är
över 55. Det var stora bekymmer ur det perspektivet.
Låt oss inte komma dit.
Andelen som förvärvsarbetar till pensionsåldern
är alltför låg, och ambitionen måste vara att höja den
faktiska pensionsåldern. Den nuvarande trenden mot
ökad förtida avgång från arbetslivet är faktiskt ohåll-
bar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, och även ur
ett allmänmänskligt perspektiv. Ett hårdare klimat på
arbetsmarknaden gör att många människor inte kän-
ner sig välkomna eller att krafterna sviktar innan dess
att pensionen inträder.
Det finns samtidigt många äldre som vill fortsätta
att arbeta efter pensioneringen och som känner sig
svikna när de tvingas lämna sitt arbete vid given
tidpunkt, precis som jag sade tidigare. Därför kräver
vi från Centerpartiet en handlingsplan med åtgärder
för att höja den faktiska pensionsåldern.
Det har pratats om ekonomin. De ekonomiska
skillnaderna mellan pensionärsgrupper är stora. Pen-
sionärerna som enbart har grundpension är få, men
den övervägande majoriteten är äldre kvinnor. Därför
vill vi från Centerpartiet stärka dem som har låg eller
ingen ATP. Vi föreslår en höjning av pensionstill-
skottet med 3 000 kr per år.
Jag vill säga till Lena Olsson, som var uppe och
talade tidigare, att det här finns möjligheter att stötta
ett förslag som verkligen värnar om dessa kvinnor,
som har gjort ett dubbelt jobb som inte finns med i
papperen. Därför är de i denna situation.
Det finns en sak till som jag tycker är viktig, sär-
skilt med tanke på att jag bor på Bjärehalvön och
känner många som bor i Torekov. Det gäller fastig-
hetsskatten. Där har Centerpartiet ett förslag som
gäller att alla småhusägare får sänkt fastighetsskatt.
Om det inte blir så är det risk att vi utarmar vissa
områden, och de bebos bara en viss del av året.
Jag förstår att jag har använt hela min talartid,
men jag vill säga att man inte ska se med oro på att
bli äldre utan att man ska se det som en möjlighet.
Förr var 50-årspresenten en käpp, men i dag är det en
luftballongsfärd.
Med det, fru talman, vill jag instämma i de yrkan-
den som Kenneth Johansson tidigare har gjort.

Anf. 60 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Gunnel Wallin talar om de utsatta
kvinnor som jag också tog upp i mitt anförande. Hon
tyckte att vi skulle ställa upp på pensionärskollektivet
på samma sätt som ni har gjort i er motion. Jag kon-
staterade också i mitt anförande att pensionärerna inte
har lidit så stor nöd om man ser på pensionärskollek-
tivet generellt. Jag tog upp speciella grupper, mot
vilka vi i budgeten riktar speciella insatser. Det gäller
bostadstillägg, t.ex. Jag är ganska övertygad om att vi
tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöparti-
et framöver kommer att rikta vissa insatser mot denna
grupp.
När jag ser på helhetsbilden av budgeten tycker
jag det är konstigt att Centern över huvud taget ska
kunna samregera med Folkpartiet, Moderaterna och
kd. Det alternativet till regeringspolitik är för mig
väldigt svårt att räkna ut. Det blir en stor härva och ett
stort lapptäcke. Det skulle vara intressant att få reda
på hur den ekonomiska politiken skulle se ut om ni
skulle samregera.

Anf. 61 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bekymmersamt
att dessa kvinnor, som har gjort ett jobb utan betal-
ning men som har betytt otroligt mycket, är i den
situationen att de har en otroligt låg pension. Här har
vi inte tid att vänta.
Jag har träffat många av de kvinnor som inte har
råd att lösa ut sin medicin, trots att de får dela upp
posterna. Det sades här tidigare att kvinnorna lever
längre. Oftast är de ensamma och sitter i denna be-
svärliga situation.
Därför tycker jag att detta är väldigt viktigt. Det är
ett sätt att hjälpa till konkret och på stubben och för-
bättra dessa kvinnors besvärliga situation.

Anf. 62 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Centerpartiet tar ansvar för detta ge-
nom pensionsreformen, där vi inte är med. Vi tar upp
detta. Eftersom jag pratade om dessa kvinnor i mitt
anförande tycker jag att denna bit är väldigt viktig. Vi
är beredda att jobba för detta.
Jag träffar också många utsatta äldre kvinnor,
Gunnel. Jag träffar dem i dag, och jag träffade dem
också i mitt yrkesverksamma liv innan jag kom in i
riksdagen.
Det är bara att konstatera att ni i Centerpartiet
värnar om Antonia Ax:son Johnson och om herr Rau-
sing när ni tar upp frågan om fastighetsskatten. Det
vill jag ha en kommentar till.

Anf. 63 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Centerpartiet tar verkligen ansvar för
äldreomsorgen och äldrevården. Det är därför vi har
varit med om att lägga över försvarspengar till vård
och omsorg, och det känner jag mig otroligt stolt
över. Det är det som efterfrågas.
När det gäller fastighetsskatten inser jag att Lena
Olsson inte har förstått vad detta innebär. Välkom-
men ned till Torekov, t.ex., och se hur där ser ut just
vid denna tid, då det är ganska tomt. Det finns männi-
skor som har bott där i hela sitt liv. Då är det otroligt
viktigt att de kan få välja att göra det också resten av
sitt liv. Jag tror inte att Lena Olsson har förstått denna
situation riktigt.

Anf. 64 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Valfriheten i äldreomsorgen är i dag
kraftigt begränsad. Människor omyndigförklaras
plötsligt när de blir äldre och behöver olika typer av
stöd och hjälp. Folkpartiet tycker att det är dags för
en ny valfrihetsrevolution - en ny kurs som ger äldre
makten över äldreomsorgen.
När vi blir äldre och har levt ett långt liv vet vi
hur vi vill ha det. Vi har skaffat oss vanor. Att vi har
fyllt 65 år och blivit pensionärer innebär inte att vårt
intresse plötsligt övergår till att gälla något som är
gemensamt för alla över 65 år. Vi har samma livsfilo-
sofier, vanor och drömmar som tidigare. Det är här
som det är viktigt att slå fast den enskildes valfrihet,
rätt att fortsätta sitt liv efter egna önskemål och inte
tvingas in i ett kollektiv som man inte själv har valt.
I dag väljer många skola, husläkare och barnom-
sorg genom ett pengsystem. Nu måste också de äldre
få en möjlighet att välja. Folkpartiet vill därför införa
ett pengsystem även för de äldre. Vi har tänkt att den
här pengen ska fungera så här:
Den enskilde pensionären, som känner att krafter-
na börjar tryta, får på samma sätt som i dag en bi-
ståndsbedömning som berättigar antingen till en viss
nivå på hemtjänsten eller till en plats på ett särskilt
boende. Äldrepengen motsvarar den skattefinansie-
ring som i dag går till hemtjänsten eller äldreboendet.
Äldrepengen ska tillsammans med den avgift som
även fortsättningsvis tas ut täcka kostnaderna för vård
och boende. Äldrepengens storlek kommer naturligt-
vis att variera beroende på den enskildes behov. Den
som har stora behov ska naturligtvis ha en större peng
än den som har mindre behov, och i takt med att be-
hoven förändras för den enskilde aktualiseras frågan
om pengens storlek. Därvidlag blir det ingen skillnad
mot i dag när biståndsbedömaren gör en ny bedöm-
ning av den enskildes behov.
Införandet av en äldrepeng gör inte omsorgen bil-
ligare. Det är inte heller syftet. Folkpartiets fokus är
höjd kvalitet. Äldreomsorgen måste stärkas och ut-
vecklas. Många äldre har i dag så omfattande och
komplicerade behov att vi måste satsa på kvalitet och
utbildning för att klara av att ge en god vård och
omsorg. Det är viktigt att kvalitetsutvecklingen ga-
ranteras i pengsystemet. Därför måste äldreomsorgen
arbeta med kvalitetsgarantier, så att den enskilde
tydligt kan se vad hon eller han kan förvänta sig av
omsorgen.
Äldrepengen innebär att de äldre och deras anhö-
riga får makt att avgöra vad de anser är kvalitet, vil-
ket äldreboende de vill bo på eller till vem de vill
vända sig med sin peng för att få hemtjänst. Det ska
vara möjligt att välja mellan alla enheter som kom-
munen driver i egen regi eller de privata vårdgivare
som kommunen har kvalitetsgodkänt. Valfriheten
kräver naturligtvis att det finns alternativ att välja
mellan. Inom barnomsorgen och skolan har vi kunnat
konstatera att föräldrarna har uttryckt intresse för
olika inriktningar och profiler. Det har också lett till
att enskilda har startat verksamhet med den inriktning
som många brukare har föredragit. Det är bara genom
att vara lyhörda gentemot de enskildas önskemål som
omsorgsgivarna kan känna sig säkra på att de ska
kunna driva en verksamhet. Med en äldrepeng kom-
mer vi att få se samma utveckling inom äldreomsor-
gen som vi har sett inom barnomsorgen och skolan.
Fru talman! Sammanfattningsvis vill vi med en
äldrepeng stärka den enskilde så att det blir möjligt
att själv få bestämma över sin framtid, var man vill
bo och vem som ska komma hem och hjälpa till med
de tjänster som man behöver. Men man ska också få
möjlighet att utforma sin dag som man själv vill ha
den. Vill man t.ex. sova länge på morgonen och vara
uppe sent på kvällen ska ingen annan säga att det inte
går.
Fru talman! Något som är mycket aktuellt i dag är
att människor som är medicinskt färdigbehandlade
blir direkt hemskickade trots att de saknar anhöriga
eller ett socialt nätverk. Det behöver knappast sägas
att det här innebär en stor otrygghet för den enskilde.
Andra får ligga kvar på sjukhuset för att kommunen
inte har något lämpligt boende. Detta kostar natur-
ligtvis pengar och låser upp den slutna vårdens kapa-
citet. Dessutom främjar det inte patientens tillfrisk-
nande. En tredje grupp medicinskt färdigbehandlade
patienter får mer eller mindre pendla mellan hemmet
och slutenvården. Att befinna sig i en sådan skyttel-
trafik, med alla påfrestningar som det innebär, är inte
heller idealiskt för återhämtning och tillfrisknande.
Folkpartiet föreslår därför att kommuner och
landsting i samarbete bör införa en ny vårdform mel-
lan slutenvården och boendet för äldre människor.
Tidigare fanns konvalescenthem dit patienter kunde
komma för en längre eller kortare tid för att förbereda
sig inför hemkomsten. Det är dags att återinföra kon-
valescenthemmen men i en modern form byggd på
kunskap kring rehabilitering. På det moderna konva-
lescenthemmet ska patienterna få en hjälpmedelsut-
redning och möjlighet att pröva hjälpmedlen så att de
också fungerar när de kommer hem. ADL-träning och
möjlighet till kuratorssamtal är andra exempel på vad
som kan ingå.
Fru talman! Hos många äldre finns en stor oro in-
för framtiden när det gäller vad de kan få för hjälp
och stöd och vad det kommer att kosta. I många
kommuner har man ett så snårigt avgiftssystem att det
nästan är omöjligt att få reda på vad man kommer att
behöva betala för sitt boende och för de tjänster som
man behöver få utförda. Dessutom är avgifterna
mycket olika i kommunerna.
Socialstyrelsens granskning av avgifterna för ser-
vice, boende och omsorg är stundtals en skräckblan-
dad läsning. I Båstad kan man som mest få betala
23 490 kr för omvårdnad och kost i särskilt boende
per månad medan det i andra kommuner är en betyd-
ligt lägre maxavgift. Avgifterna för äldrevård skiljer
sig upp till 132 000 kr per år mellan olika kommuner.
Därutöver begår flera kommuner rena lagbrott när de
struntar i dagens socialtjänstlagstiftning om att man
ska garantera skälig standard åt äldre vars make eller
maka flyttar till särskilt boende. Det är skandalöst att
regeringen ännu inte har presenterat något förslag för
att komma till rätta med de skriande orättvisor som
dagligen drabbar åtskilliga äldre runt om i landet.
Utredningen Bo tryggt - betala rätt lades fram
1999. Vi har ännu inte sett något förslag från rege-
ringen. Nu antyds det att det ska komma en proposi-
tion nästa år. Det är hög tid för att människor ska
slippa oroa sig inför framtiden.
Från Folkpartiet har vi lagt fram en rad förslag om
hur man ska komma till rätta med avgiftseländet. Det
behövs en miniminivå för förbehållsbeloppet. Kom-
munernas möjlighet att ta ut oskäliga avgifter måste
undanröjas. En lagfäst maxtaxa och ett lagfäst förbe-
hållsbelopp måste införas, och man måste ta hänsyn
till make eller maka som bor kvar i det gemensamma
hemmet.
Fru talman! Tyvärr har äldreomsorgen präglats av
skandaler. Människor har inte fått den vård och om-
sorg som de har rätt till. I massmedierna har ofta
privata äldreboenden lyfts fram som de som inte
sköter sig. Missförhållanden finns naturligtvis även
inom den offentliga omsorgen. Det finns naturligtvis
flera orsaker till de här bristerna. Men det som är
viktigt är ju att man vad gäller både den offentliga
omsorgen och den privata omsorgen klart måste defi-
niera vad vården och omsorgen ska innefatta. Här har
både politiker och tjänstemän brustit. Mycket viktigt
är också att olika typer av problem uppmärksammas.
Personalen måste vara lyhörd för synpunkter både
från dem som har omsorg och från deras anhöriga.
Man måste våga säga ifrån utan att behöva vara rädd
för repressalier.
Undersköterskan Sarah, som påtalade brister i
omsorgen på sin dåvarande arbetsplats, blev hjältinna.
Jag vill inte frånta henne det. Hon gjorde rätt, och hon
vågade. Men det självklara måste ändå vara att alla -
personal, anhöriga eller de som omfattas av omsorgen
- ska våga säga ifrån. I dag kommer de flesta klago-
mål efter det att den som har fått vården och omsor-
gen har avlidit. Det här måste vi hjälpas åt att ändra
på.
Fru talman! Folkpartiets bestämda uppfattning är
att framtidens äldreomsorg måste präglas av valfrihet,
trygghet och klara regler om både vilken hjälp man
kan få och vad den kommer att kosta.

Anf. 65 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Kerstin Heinemann om
det här med äldrechecken. Rydell konstaterade ju för
ungefär ett år sedan att man hade nått vägs ände när
det gällde besparingar inom äldreomsorgen. Och nu
vill man alltså lansera den här äldrechecken.
Jag har läst om den både i Svenska Dagbladet och
i DN. Jag har också hört PRO:s kritik. Jag tycker att
det här är ett väldigt komplicerat system. Man poäng-
sätter alltså äldre människor, vilket jag personligen
tycker är lite förnedrande. Jag tycker att det här måste
leda till att det blir en väldigt komplicerad administ-
rativ sak. Det kommer att kosta en hel del pengar att
administrera det här.

Anf. 66 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Om Lena Olsson hade lyssnat på mitt
anförande hade hon hört att det är precis samma sys-
tem som vi har i dag med en biståndsbedömning -
och man vet då vad det kostar - som leder till att de
äldre vet vilken äldrepeng som de förfogar över.
Jag förstår inte hur det här skulle skilja sig mot
det som görs i dag i biståndsbedömningen. Det är
precis likadant. Vi föreslår att det ska ske så som det
sker i dag. Att sedan den enskilde äldre har möjlighet
att göra sina val utifrån den summa som han eller hon
då själv förfogar över tycker jag inte är något kons-
tigt. Jag tror inte alls att det kommer att bli en billiga-
re äldreomsorg, men jag tror inte heller att den blir så
hemskt mycket dyrare.
Jag vägrar att gå med på att äldre människor ska
tvingas ta emot hemtjänst av någon som man inte
själv vill ska komma in i den egna lägenheten eller
tvingas bo någonstans där man inte själv vill bo. Det
systemet vill jag inte ha, även om det skulle vara
enklare att administrera och kanske eventuellt bli
billigare.

Anf. 67 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Då menar Kerstin Heinemann att man
med det här systemet kan undgå att en del äldre kan-
ske inte accepterar vissa personer.
Kritiken från bl.a. PRO har varit att man tycker att
detta mest liknar kejsarens nya kläder. Jag kan in-
stämma i den kritiken. När man vill genomföra en
sådan här sak behövs det ju också resurser. Jag har
fått upplysningar om att det bara är Nacka som har
anslagit mer resurser. Stadshuspolitikerna tänker inte
avsätta några mer pengar till detta. Jag tycker inte att
det är så mycket bättre.
Tycker verkligen inte Kerstin Heinemann att det
är lite förnedrande för en äldre människa att bli po-
ängsatt? Det tycker jag personligen. Hur ska en de-
ment person kunna vara med och bedöma detta och
kryssa i de här frågeformulären? Det är uppemot 25
frågor. Jag anser att det måste vara relativt svårt.

Anf. 68 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Lena Olsson talar om någon försöks-
verksamhet någonstans. Jag kan inte de detaljerna.
Det finns ingen anledning för mig att gå in på detta.
Lena Olsson säger att det skulle vara förnedrande
att bli poängsatt. Då är det lika förnedrande i dag när
kommunens tjänstemän bedömer vilka behov av vård
och omsorg man har. Jag förutsätter att det i dag är så
att biståndsbedömaren och den äldre gör detta till-
sammans. Om det är en person som är dement och
inte själv kan bestämma, blir det de anhöriga eller
andra ansvariga - om det inte finns några anhöriga
blir det naturligtvis kommunens socialtjänst - som får
ta ansvaret. Jag kan inte förstå att det skulle vara
förnedrande. Det är ett system som fungerar i dag.
Jag har inte hört Lena Olsson säga att det system som
vi har i dag är förnedrande. Vi föreslår exakt samma
system som i dag. Det ska inte vara någon poängsätt-
ning.
Det är klart att om vi hade obegränsade resurser
skulle man själv kunna få välja all den omsorg man
vill ha. Men det har vi inte råd med. Det tror jag inte
Lena Olsson anser heller. Vi måste ge människor den
vård och omsorg som de behöver utifrån sina behov.
Det behovet måste någon göra en bedömning av. Jag
förutsätter att det kommer att ske i samarbete med
kommunens socialtjänst eftersom det är den som har
ansvaret för detta enligt socialtjänstlagen.

Anf. 69 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag hade tänkt hålla mig relativt kort
och begränsa mig till tre nyckelbegrepp som främst
stammar ur min egen erfarenhet som f.d. äldreom-
sorgsansvarig i min kommundel. De tre orden är
kontinuitet, bemötande och ansvar.
Kontinuitet är egentligen det som jag tänker lägga
mest tyngdpunkt på. Det handlar om kontinuitet i
boende, kontinuitet gentemot sina anhöriga, kontinu-
itet i personalkontakter, kontinuitet i att behövas och
kontinuitet mellan huvudmän.
Jag känner att kontinuitet i boendet är det mest
centrala utifrån mina egna, numera döda, föräldrars
ålderdom. Det handlar om att kunna bo i en miljö
som är invand, som man behärskar och som man själv
har varit med och skapat. Man har behov av att kunna
planera framåt och bör få stöd och möjlighet att göra
så. Det finns tankar om uppsökande verksamhet för
att man själv på ett tidigt stadium ska få vara med och
planlägga hur man vill bo när man blir gammal. Detta
är en mycket viktig förebyggande åtgärd för att man
t.ex. ska slippa hamna som den enda talföra i en
grupp med dementa, som någon nämnde. Det är nå-
gonting jag skulle vilja plädera för. Jag vill också
poängtera hur viktig jag tycker att hemtjänstverksam-
heten är. Hemtjänstgrupperna är oerhört centrala. De
har ett oerhört behov av utveckling av stöd och per-
sonalresurser.
När det gäller kontinuitet gentemot anhöriga
skulle jag vilja nämna behovet av anhörigträffar. Det
är en liten försummad detalj som kan ha väldigt stor
betydelse. Det gäller att fånga upp de anhöriga och att
de får ett forum där de legitimt kan ventilera frågor
och problem med personalen utan att behöva känna
att de springer med chefen eller springer bakom ryg-
gen.
Jag noterar med stor glädje satsningarna på anhö-
rigstöd framöver. Där vet jag att det är en bra verk-
samhet som håller på att växa fram över landet. Det
behövs verkligen stöd och hjälp för att man ska kunna
avlasta anhöriga som gör ett jättestort jobb som ofta
är alldeles osynligt i skuggan av den offentliga verk-
samheten. Detta är en mycket positiv utveckling.
Jag kan naturligtvis inte heller låta bli att återigen
nämna arbetstidsförkortningen. Den behövs för att ge
möjlighet att som anhörig kunna spendera tid med
sina egna gamla utan att bli för stressad. Detta är
oerhört viktigt både för dem som är i arbetslivet och
för de gamla som kanske sitter ensamma i eget boen-
de eller på en institution.
När det gäller kontinuitet i personalkontakterna
finns det möjligen ett eventuellt stridsäpple. Det
handlar om att jag vill flagga för en viss försiktighet
gentemot alltför många entreprenader. Jag deltar inte
i det nästan religiösa främjandet av privata vårdgiva-
re. Jag tycker att man ska öppna för det och vara
positiv till det, men man måste också se hur det faller
ut för den enskilda gamla. Det får helt enkelt inte bli
för mycket spring. Om det finns en firma för mat, en
firma för städning, en firma för tvätt, en vändgrupp
som ska ha sociala kontakter och en firma för inköp
och dessutom kanske en hemtjänstgrupp med många
vikarier, blir det ingen kontinuitet och ingen kontakt.
Det blir för mycket spring. Utifrån det sätter jag ock-
så ett frågetecken inför Centerns förslag om servi-
cecheckar.
Kontinuitet i personalkontakterna handlar också
om att personalen naturligtvis inte får vara för stres-
sad. Då förstår ni att jag pratar om arbetstidsförkort-
ning igen. De får inte heller vara för få. Det får inte
vara för många vikarier. Allt detta är egentligen
kommunala frågor. Jag menar att mycket av äldreom-
sorgen hör hemma på kommunal nivå och ska så
göra. Vi ska uppmana våra politiker där hemma att ta
ett stort ekonomiskt och moraliskt ansvar för hur man
utformar äldreomsorgen.
Kontinuitet mellan huvudmän handlar egentligen
om att man skuffar folk mellan sina budgetar. Några
har varit inne på det. De klinikfärdiga kommer ut för
fort till ett ensamt boende eller till ett korttidsboende.
De tunga vårdkrävande patienterna tar kanske så
mycket resurser att det blir mindre resurser kvar till
förebyggande arbete eller goda åtgärder för dem som
kanske är mindre vårdkrävande. Det här gäller både
mellan stat, landsting och kommun och naturligtvis
mellan offentliga och privata vårdgivare. Detta är det
största strukturproblemet. Det handlar om att skuffa
människor mellan sina budgetar och att inte ha ett
ansvarstagande som överlappar. Jag menar att vi som
nationella politiker har ett gemensamt ansvar för att
se till att detta budgetskuffande får en ände. Med mitt
andra nyckelord, ansvar, tänker jag just på detta skuf-
fande emellan.
Det tredje ordet är bemötande. Oavsett de lagar,
regler, förordningar och budgetmedel som vi labore-
rar med, handlar det om ett möte mellan individer.
Det är mycket bra att se i budgeten att formell kom-
petensutveckling kommer att få mer medel. Jag vet av
erfarenhet att det behövs. Om man jämför skola och
äldreomsorg när det gäller utbudet av kurser, kan man
se att det är oerhört mycket fler kurser på skolsidan
än vad det är för personalen inom äldreomsorgen. Det
gäller både grundutbildning och vidareutbildning.
Det handlar också väldigt mycket om attityder och
om empatin och inlevelseförmågan i hur det är att
vara gammal och kanske begränsad i sina sinnen och
i sin ork. Det handlar mycket om fantasi. Hur kan
man lösa en situation? Det kanske inte alltid handlar
om pengar. Det kan handla om att ta med någon ut på
en balkong en halv timme för att få lite syre och
solljus. Det handlar om fantasin att sätta sig in i vad
denna människa har för grundintressen och grundper-
sonlighet som vi med enkla medel kan bemöta. Dessa
attityder kan vi inte bara kompetenseutveckla utan det
handlar mycket om en god arbetsledning. Då talar jag
mycket om den kommunala nivån inom äldreomsor-
gen - detta oavsett huvudman. Jag tror mycket väl att
det går att ha goda arbetsledare, bra empati, fantasi
och inlevelse även med privata vårdgivare. Här
handlar det om stöd och medvetenhet också för den
som är huvudman för dessa arbetsledare.
De viktigaste orden här är det rehabiliterande syn-
sättet. En del talare har indirekt varit inne på detta
genom att säga att äldre människor egentligen inte är
en särskild grupp utan att vi alla är stadda i åldrande.
När man får avbräck i sin kapacitet är naturligtvis
målet att man ska komma tillbaka och bibehålla den
kapacitet man har. Detta är mycket personalens upp-
gift i äldreomsorgen, dvs. att ha ett rehabiliterande
synsätt, att inte i förtid handikappa eller ta av männi-
skor de förmågor som de redan har.
Jag ska slutligen nämna lite grann om olika hu-
vudmän. Den ideella sektorn har en viktig och
kompletterande roll att fylla. I början nämnde jag
uppsökande verksamhet. Här tror vi att det skulle gå
att ha ett bra samarbete med Röda korset eller andra
ideella organisationer. Just ensamheten som en unik
ohälsofaktor är stor. Där går det att ta hjälp av organi-
sationerna för att kartlägga och se om det finns ett
behov som vi inte känner till och som inte anmäls.
För statens del gäller det att ha ett vettigt pen-
sionssystem. Vi tycker att det ska gå att ha en flexibel
pensionsålder, 55-70 års ålder, eftersom vi är indivi-
duellt olika. Vi åldras olika fort och har olika behov.
Staten har också ett ansvar att ge medel till kommu-
ner och landsting när uppgifter och ansvar flyttas
över. Det kanske historiskt inte har varit riktigt tillgo-
dosett. Det känner vi alla till.
För kommunernas del vill jag värna dels kontinu-
iteten med utgångspunkt i det jag har sagt, dels försö-
ka göra hemtjänstgrupperna självstyrande. Om hem-
tjänstgrupperna får ett större mått av självstyre finns
det många vinster att göra just för kompetensutveck-
ling och ansvarstagande, bl.a. att mäta vårdtyngd och
anpassa schemaläggning på ett lokalt plan. Här finns
självstyret i arbetstiden.
Visionen är en framväxande civil sektor där t.ex.
äldre själva kan forma sitt boende i egna kooperativ
redan innan de är gamla, en kort arbetsdag både för
äldre, för personal och för anhöriga och mycket re-
surser till hemtjänst.

Anf. 70 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Lotta Nilsson-Hedström har pratat åt-
skilliga gånger om arbetstider, om självstyrande
grupper och om kompetensutveckling. Jag hopps att
vi kan vara överens om att de vi ska värna om i första
hand är de äldre och sjuka och som behöver vård och
omsorg. Vi ska ägna den mesta kraften åt detta.
Jag blir lite förvånad över att Lotta Nilsson-
Hedström inte gick in på den reservation som Miljö-
partiet har skrivit om tandvård och tandhälsa. I ett
tidigare inlägg har Lotta Nilsson-Hedström pratat om
detta utifrån ett folkhälsoperspektiv. I reservationen
skriver Miljöpartiet att man är glad över att regering-
en satsar ytterligare medel till att försöka reparera en
havererad tandvårdsförsäkring.
Jag vill bara påminna om att moderaterna har sett
detta stora behov i flera år och har avsatt mer pengar
än vad socialdemokraterna och regeringen har gjort.
Varför nöja sig med lite när man kan få mer, Lotta
Nilsson-Hedström, som moderaterna har satsat?

Anf. 71 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är ett val, en prioritering, utifrån
resurser.
Vi ställer oss nöjda med den utveckling som är på
gång inom tandvården. Som jag sade i mitt anförande
ser vi en samfälld omsorg bland alla partier att både
bygga ut tandvården och inlemma den i sjukförsäk-
ringssystemet.

Anf. 72 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tittade i går på Internet. Jag surfa-
de mig in under ordet äldre. Där såg jag Miljöpartiets
sexpunktsprogram, som står för en helhetssyn på
äldres behov. Där framgår följande.
Ett boende med utgångspunkt från vars och ens
språk, livsstil eller handikapp ska vara en mänsklig
rättighet. Ett steg på den vägen är att skapa förutsätt-
ningar för kooperativ, stiftelser och andra att få sam-
ma ekonomiska förutsättningar som kommunalt bo-
ende.
Det här programmet rimmar lite illa med vad
Lotta Nilsson-Hedström har sagt om att favorisera det
kommunala boendet. Det överensstämmer inte. Jag
skulle vilja ha ett klarläggande där.

Anf. 73 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Nej, jag har inte favoriserat det kom-
munala boendet. Det har jag nästan inte pratat om
alls. Jag har pratat om hemtjänsten - mycket utifrån
mina egna erfarenheter av vilken enorm betydelse det
har för dem som är kvar i eget boende. Dessutom
nämnde jag äldrekooperativ.
Personligen deltar jag i en studiecirkel. Vi är en
grupp människor som avser att nu i vuxen ålder skapa
förutsättningar för ett kooperativ som vi själva kom-
mer att styra och vara ägare av framöver. Den koope-
rativa formen, där man tar ett eget personligt ansvar
och sköter t.ex. sitt äldreboende, tycker vi är sympa-
tisk. Vi tycker att kooperativ drift av saker och ting i
formen ekonomisk förening har ett stort värde och
bör i många sammanhang ges ett större utrymme.

Anf. 74 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Fru talman! En fråga som jag ständigt möter när
jag är ute och träffar äldre gäller när maxtaxan inom
äldreomsorgen ska komma.
Finns maxtaxa inom äldreomsorgen med i Lotta
Nilsson-Hedströms vision?

Anf. 75 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Vi har hört ordet nämnas. Vi har inte
bearbetat eller tagit ställning till detta ännu. Jag skulle
vilja be att få återkomma inom ett halvår och säga var
vi står i frågan. Det är inte en idé som är sprungen
från oss, utan det är någonting som vi kommer att få
förhålla oss till.

Anf. 76 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Då tycker jag att Lotta Nilsson-
Hedström ska få ta med sig en sak just när det gäller
maxtaxan inom barnomsorgen och att den inte kom-
penseras fullt ut. När Lotta Nilsson-Hedström ska
ventilera dessa tankar, ska man ha med sig frågan om
full kompensation ut mot kommunerna när det gäller
maxtaxan inom äldreomsorgen.
Som det ser ut i dag är detta behövligt. Vi har ti-
digare hört anföranden om de stora skillnaderna som
finns mellan de olika kommunerna.
Min syn på detta - om vi nu ska nämna maxtaxa,
jag föredrar ordet enhetstaxa inom äldreomsorg - är
att det finns ett större behov av enhetstaxa än just
maxtaxan inom barnomsorgen.

Anf. 77 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag noterar vad Rosita Runegrund sä-
ger, men jag trodde att det i första hand var äldreom-
sorg vi skulle diskutera.

Anf. 78 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lotta Nilsson-
Hedström om två saker. Det sades att det var viktigt
med kontinuitet boende-anhöriga-personal. Det ställer
jag också upp på. Men genom att sänka arbetstiden
blir det rent praktiskt bekymmer att få en god konti-
nuitet. Det blir många fler människor runt den enskil-
de. Det gäller att se helheten i sammanhanget, som
precis diskuterades.
En annan sak jag vill ha förklarad gäller hemser-
vicecheckar. Det ställdes en fråga som avfärdades
ganska snabbt av Lotta Nilsson-Hedström. Det är de
som gör det möjligt att få det extra utöver grundservi-
cen, att t.ex. få fönstren putsade, eller att få stöd för
att gå på en konsert, eller att få någonting annat gjort
som inte ingår i grundservicen som man kanske har
längtat efter länge - utan att behöva be om det. Det är
en viktig del i den äldres situation, nämligen att ha en
möjlighet till reducerad kostnad.

Anf. 79 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Att jag återkommer till den sänkta ar-
betstiden i så många sammanhang är för att den fak-
tiskt påverkar hela samhället på så många områden,
för så många grupper och människor. Självklart ska
man organisera arbetet särskilt med svaga grupper,
patienter eller klienter så att det inte blir så många
människor runtomkring dem. För att man är flera
anställda måste man inte springa runt på fler ställen,
utan man ska naturligtvis ordna grupper och scheman
på ett sådant sätt att man utgår från vårdtagaren och
ser till att det blir ett lämpligt antal människor.
Jag noterar vad Gunnel Wallin säger om detta
med hemservice och era checkar. Jag känner mig
tveksam, och vi har inte varit beredda att stödja för-
slaget tills vidare. Vi ser också att det finns ideella
möjligheter och också anhöriga som kan putsa föns-
ter.

Anf. 80 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Ja, just det, om man vill ha någonting
utfört är man beroende av någon annan. Jag har också
träffat många äldre personer som befinner sig i situa-
tionen att de måste ringa, be och tigga om att få en
sak utförd som man mycket gärna vill ha gjort, men
som man kanske inte kan betala för fullt ut, och då är
det här en möjlighet.
Sedan tycker jag att det är positivt med sänkt ar-
betstid, men man måste ju se hur den slår i praktiken.
Här kan det bli bekymmer med kontinuiteten, därför
att det är inte så gott om personal som ställer upp och
arbetar i äldreomsorgen. Det är ett annat problem.

Anf. 81 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Vi måste ju höja både kompetens och
status inom äldreomsorgen. Det är ett mycket stimu-
lerande arbete, och fler borde få möjlighet att inse
det. Jag vet att det inte är något problem rent organi-
satoriskt på plats med få människor. Man skaffar sig
fadderklienter som man jobbar hos. På det sättet be-
gränsas antalet. Det är en grupp som man jobbar hos.
Jag ser inget stort problem där.
Vad gäller att vara beroende är det ett av nyckel-
problemen just med åldrandet. När man inte har alla
funktioner såsom man har haft i yngre dagar blir man
beroende av både anhöriga och det offentliga och
ibland av privata vårdgivare eller entreprenörer. Na-
turligtvis är det en vettig balans mellan detta och en
insikt hos alla aktörer att inte agera så att de äldre
känner sig alltför beroende eller vårdtagande.
Det fanns andra förslag från den borgerliga sidan
med utgångspunkt i att man ska ansöka om saker och
ting och att det ska ske en behovsprövning. Det är
inte heller någon lycklig utveckling. Självklart är det
autonomi och att behålla de resurser som man har
haft som är målet och som alla krafter ska sträva
efter.

Anf. 82 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Både i det här och i det förra anföran-
det som Lotta Nilsson-Hedström höll har hon talat sig
varm för Miljöpartiets förslag om arbetstidsförkort-
ning.
Det är tydligen väldigt mycket som vi ska hinna
med på den extra fritid som vi ska få med den här
arbetstidsförkortningen. Vi ska göra barn, vi ska ta
hand om barn, vi ska engagera oss på olika håll och
kanter och vi ska ta ansvar för våra äldre. I det se-
naste replikskiftet sade Lotta Nilsson-Hedström att
det är de anhöriga som ska putsa fönstren. Jag tycker
att det börjar bli lite svettigt med tanke på allt vi ska
hinna med på den extra tid vi får.
Jag undrar om Miljöpartiet i samband med det här
förslaget har tänkt igenom jämställdhetsaspekten. Vi
har ju inte kommit fullt så långt än, så det skulle väl i
så fall innebära att väldigt många kvinnor skulle få
väldigt mycket att hinna med på den extratid de
skulle få vid en arbetstidsförkortning.
Har ni tittat på jämställdhetsaspekten när det gäl-
ler ert förslag till arbetstidsförkortning?

Anf. 83 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Ja, det här svettiga är just det som
kvinnor sysslar med nu utan arbetstidsförkortning
eller med en arbetstidsförkortning som de har betalat
alldeles själva genom att arbeta deltid.
Jag tycker att Kerstin Heinemann ska titta på vad
JämO har sagt sedan många år tillbaka om en arbets-
tidsförkortning. Framför allt är det från jämställdhet-
saspekten en av de viktigaste reformerna. Det är pre-
cis vad det handlar om. Där finns en möjlighet till
utjämning.

Anf. 84 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle kunna förstå det om det vo-
re så att arbetstidsförkortningen skulle innebära att vi
fick mer fritid. Men vad Lotta Nilsson-Hedström har
föreslagit här i dag på de två diskussionspunkter som
vi har haft hitintills är att vi ska ta på oss ytterligare
arbetsuppgifter i samhället. Tidigare har vi talat om
att det faktiskt också finns en offentlig sektor som vi
betalar skattepengar till och som ska ta hand om det
här. Men nu ska vi göra det på den extra fritid vi får.
Det är tydligen så vi ska lösa problemen.

Anf. 85 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Kerstin Heinemanns fråga gör mig
lite ideologiskt förvånad. Menar Kerstin Heinemann
att vi ska strunta i våra gamla och bara ha det mysigt
på egen fritid, eller menar Kerstin Heinemann att det
bara är staten som ska ta hand om de gamla? Jag blir
inte riktigt klok på Kerstin Heinemanns hemvist med
tanke på hennes fråga. Den resulterar nog bara i en
motfråga som kanske får besvaras senare.

Anf. 86 TULLIA VON SYDOW (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
utskottets hemställan i socialutskottets betänkande nr
1 och avslag på samtliga reservationer och motioner
med anledning av området äldrepolitik.
Innan jag fortsätter mitt anförande vill jag också
uttrycka en glädje över de åsikter som har framförts i
anförandena i dag, för jag menar att de uttrycker en
stor samsyn inom äldrepolitiken. Jag tycker att det
bådar gott för oss äldre att vi kan arbeta med en stor
samsyn.
Flertalet pensionärer i dag har en trygg ekonomisk
situation, men fortfarande lever alltför många äldre
med betydligt sämre villkor. De flesta är, som har
sagts här tidigare i dag, kvinnor som antingen inte har
haft något arbete alls eller som inte har kunnat arbeta
ihop tillräckligt många ATP-poäng.
Det är därför som vi i årets budget prioriterar
satsningar som förbättrar villkoren för gruppen pen-
sionärer med låga inkomster. Dels höjs bostadstilläg-
get, som också har sagts här i dag, med mellan 1 080
kr och 6 480 kr per år, dels höjs det särskilda bo-
stadstillägget. I dag har här även nämnts tandvården,
där det sker en satsning med 200 miljoner respektive
500 miljoner. Dessa pengar ska ju användas till ett
skydd mot höga kostnader. Där är det i synnerhet de
äldre som prioriteras.
Men pensionärerna har fått ökade kostnader för
vård och omsorg. Under 90-talet höjde kommunerna
vårdavgifterna, i synnerhet inom hemtjänsten. Vi har
sett att många gamla med låga pensioner avstår från
hemtjänst, medan de som har höga pensioner oftare
får hemtjänst. Det här är, menar jag, inte acceptabelt.
Hemtjänsten är en rättighet, inte bara för några eller
många utan för oss alla. Det här är särskilt allvarligt
med tanke på de nationella mål för äldrepolitiken som
vi som en i stort sett enig riksdag antog 1998.
Fru talman! De mål som det har talats om i dag är
utmärkta, och kan vi bara förverkliga dem behöver vi
inte oroa oss för äldreåren. Statens insatser inom
äldrepolitiken omfattar ju främst lagstiftning, tillsyn
och olika åtgärder för att stimulera utvecklingen inom
äldreområdet. Men det är alltså främst på kommuner
och landsting det ankommer att förverkliga intentio-
nerna.
Ett par år har gått sedan handlingsplanen antogs,
och Socialstyrelsen har i sin halvtidsuppföljning av
handlingsplanen konstaterat att det statliga stödet har
bidragit till att man på lokal och regional nivå har
börjar arbeta aktivt med de prioriterade insatserna för
att förverkliga målen. Men tyvärr har många sats-
ningar kommit i gång senare än beräknat. Man har
därför inte kunnat se resultaten ännu. Men vi kan
ändå konstatera, tycker jag, att det i huvudsak bedrivs
bra äldreomsorg i vårt land och att de flesta äldre som
är i behov av vård och omsorg faktiskt får det.
Tyvärr kan vi dock också konstatera, som det har
sagts här i dag, att det finns brister på många håll och
att många äldre inte får sina behov tillgodosedda i
tillräcklig omfattning. Ännu återstår mycket arbete
för att målen för äldrepolitiken ska uppnås. Det är
därför glädjande att regeringen fortsättningsvis satsar
statliga medel för att förverkliga handlingsplanen och
dess övergripande mål.
Fru talman! Det första målet i handlingsplanen är
så självklart att det inte borde behöva uttalas, nämli-
gen att äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha in-
flytande i samhället och över sin vardag. Men jag
frågar mig: Vad har vi gjort för att förverkliga de här
självklara rättigheterna? När det gäller ett aktivt liv
om vi med det menar fysiska aktiviteter finns det ju
inga hinder - bara den egna orken.
Men när det gäller möjligheterna att verka som en
aktiv samhällsmedborgare även efter pensioneringen
har möjligheterna inte ökats. Samhället tar inte vara
på de mest erfarna medborgarnas kunskaper och
erfarenheter utan deras kapacitet tas mest i anspråk
för fritidssysselsättningar. Här pågår alltså en ständig
misshushållning med människors resurser. Vad gör vi
åt det här? Det tycker jag är en fråga som vi måste ta
upp i våra hemkommuner. Det är ju så att alla männi-
skor behöver behövas.
Så till detta med inflytande i samhället. Här ligger
det lika illa till. Frågan om äldres medverkan i beslu-
tande församlingar har inte kommit upp på dagord-
ningen ännu trots att det bara är två år till nästa val.
Alltför många människor har inte heller inflytande
över sin egen vardag. Vi måste på allvar börja disku-
tera inflytandefrågorna. Det gäller både det politiska
inflytandet och det personliga. Vi måste diskutera det
såväl i det här huset och i våra hemkommuner som i
våra politiska partier.
Befolkningen blir ju allt äldre, och vi förblir friska
högt upp i åren. De negativa attityderna till äldre
måste ändras, och de äldres kompetens och kapacitet
måste erkännas. Arbetet i våra beslutande försam-
lingar skulle tillföras välbehövlig kompetens i äldre-
frågor om fler äldre valdes in i våra beslutande för-
samlingar.
Nu, fru talman, ska jag gå över till nästa viktiga
mål. Det är att åldras i trygghet och med bibehållet
oberoende och att bemötas med respekt. Tyvärr, och
det har vi också hört här i dag, känner många gamla
en stor otrygghet i sin vardag. Därför vill jag åter-
komma till hemtjänsten. I dag räcker ju hemtjänsten
bara till de mest behövande. Andra hänvisas till städ-
firmor eller till hjälp från anhöriga som oftast själva
är äldre. Vad värre är: Otryggheten varierar från
kommun till kommun. Det gäller så att man bosätter
sig i rätt kommun för att få bra äldreår.
Tyvärr har vi, trots alla satsningar på vården och
omsorgen under de senaste åren kunnat konstatera en
välfärdsminskning för många gamla människor. Det
betyder också ett ökat beroende av anhöriga och en
minskad respekt från personal och beslutsfattare.
När det gäller den stora ojämlikheten kommuner-
na emellan menar jag att vi måste ta upp en diskus-
sion vad gäller förhållandet mellan staten och kom-
munerna när det gäller att nå upp till gemensamma
samhälleliga mål. I en bra äldreomsorg finns inte
utrymme för alltför stora skillnader. Det kan bara få
röra sig om mindre ojämlikheter.
Det tredje målet för den nationella äldrepolitiken
är tillgången till vård och omsorg. När det gäller den
akuta och slutna vården har situationen blivit mycket
bättre. Vi vet ju att många gamla människor, över 75
år, får den behandling de behöver. De ställs inte hel-
ler sist i köerna. Men trots allt finns det köer. Man har
svårt att få tag på personal.
Jag tycker att det är väldigt allvarligt att många
människor upplever att sjukvårdens omvårdnad har
försämrats. Det gäller framför allt äldre patienter,
som ibland bollas mellan landsting och kommuner
utan tanke på deras värdighet och utan att man visar
dem respekt. Vi vet också att det saknas platser i
särskilda boendeformer och att antalet som väntar på
plats är oacceptabelt stort.
Det har också visat sig vara svårt att bedöma
verksamheternas kvalitet - trots en ökad kvalitetsupp-
följning och tillsyn av länsstyrelse och socialstyrelse.
De gamla som befinner sig i den här vårdsituationen
har ju små möjligheter att göra sina röster hörda. Vi
måste lära oss att lyssna mycket noga.
Fru talman! Vi är duktiga på sjukvård. Vi klarar
av komplicerade operationer på gamla människor.
Varför kan vi inte bli lika bra på omvårdnad av gamla
människor? Varför satsar kommunerna så olika
mycket på äldreomsorgen? Varför väljer man att
spara in just på omsorgen av gamla? Varför ställer
man effektivitetskrav just på den verksamhet som rör
gamla människor? Gamla behöver ju ett lugnare tem-
po, och vi behöver närhet, vänlighet, ömhet och om-
tanke. Det är många frågor som man ställer sig.
Fru talman! Vad hjälper det om vi här i riksdagen
fattar vettiga och kloka beslut om hur vi ska ge våra
gamla bra äldreår med inflytande och möjligheter att
aktivt delta i samhällslivet - beslut om medel till
särskilda boendeformer, kompetensutveckling av
personalen, satsningar på stöd till anhöriga, kvalitets-
och tillsynsfrågor och mycket mer - om inte kommu-
nerna kan samverka med staten för att skapa en god
äldreomsorg över hela vårt land?
Vi utarbetar handlingsplaner för att ta helhets-
grepp på livsviktiga frågor som rör hälsa, sjukvård,
äldre- och handikappolitik. Jag menar att vi alla
måste medverka till att de också blir verklighet, att
våra väl genomtänkta beslut verkligen genomförs i
alla ansvarsled, staten, landstingen och kommunerna.
Det är ju våra gemensamma samhälleliga mål det
gäller.

Anf. 87 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag hålla med Tullia von
Sydow om att de äldre behövs i de beslutande för-
samlingarna. Det är väldigt viktigt att man tar till vara
deras kompetens.
Stimulansbidraget på 300 miljoner kronor till an-
höriga har ju haft den fördelen att man har synliggjort
en stor grupp människor i samhället, nämligen anhö-
rigvårdarna, eller närståendevårdarna, som finns i alla
åldersgrupper. Nu har vi koncentrerat oss på de äldre.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Tullia von Sy-
dow om de pensionspoäng som dessa anhörigvårdare,
i regel kvinnor, inte kan tillskansa sig, alltså full pen-
sionspoäng. Det nya pensionsavtalet innebär att ju
längre man arbetar, desto bättre pension får man.
Många av dessa anhörigvårdare som är kvinnor och
som kanske inte kan arbeta full tid blir inte kompen-
serade. Om man blir anställd som anhörigvårdare har
man också de sämsta löneavtalen.
Min fråga är: Kommer Tullia von Sydow att ar-
beta för att anhörigvårdarnas situation och fram-
tidsmöjligheter blir bättre?

Anf. 88 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis väldigt viktigt att
vi inte får försämrade villkor om vi ställer upp och
hjälper en anhörig. Det är självklart att vi måste titta
mycket noga på detta.

Anf. 89 ROSITA RUNEGRUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar Tullia von Sydow för detta.
De uppgifter som jag har fått är att man glömde bort
denna grupp människor vid pensionsöverenskommel-
sen. Att de nu har klart sämre villkor gentemot andra
grupper i samhället är klart. Jag är tacksam för att
Tullia von Sydow tar med sig frågan och lyfter fram
just dessa villkor.

Anf. 90 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara än en gång svara att jag
tycker att detta är oerhört viktigt. Vi får naturligtvis ta
upp detta igen och titta på det.

Anf. 91 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Det betänkande som nu föreligger
ligger snubblande nära det mer renodlade äldrebetän-
kande som vi kommer att behandla om ungefär två
månader. Av den anledningen har jag valt att vid den
behandlingen ta upp nödvändigheten av en äldrepeng,
att beskriva orättvisa avgifter och att belysa närståen-
des och anhörigas situation. Det betänkande som vi
behandlar i dag har mer koppling till de ekonomiska
förutsättningarna. Därför har jag valt att dela upp det
på detta sätt.
Tullia von Sydow började med att tala om att
kvinnliga pensionärer har det svårt. Jag kan bara
instämma i det. Det är därför som vi har lagt fram ett
förslag om att återställa änkepensionerna, att göra en
större satsning än regeringen när det gäller ett särskilt
bostadstillägg för dem som har det värst och att betala
tillbaka pengar till de folkpensionärer som fick låna
ut pengar 1993-1998.
Jag tänkte också beröra stimulanspengarna. Ut-
skottsmajoriteten har fattat beslut om stimulanspeng-
ar för att utbilda arbetsledare, stödja anhöriga och
stimulera nytänkande. Men, fru talman, jag undrar
varför Tullia von Sydow och socialdemokraterna inte
vill stödja vårt förslag om stimulanspengar till de
psykiskt sjuka. Jag redogjorde i mitt anförande för att
det finns utredningar som visar att så många som
varannan 85-åring mer eller mindre har någon psy-
kisk diagnos och att dessa människor tillhör de bort-
glömdas skara. Det handlar ju om de äldre. Varför
vill inte Tullia von Sydow och socialdemokraterna
stödja vårt förslag om ett stimulansbidrag som riktar
sig till dem som mest behöver det?

Anf. 92 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! Jag är helt klar över att det tyvärr
finns många äldre med behov av psykiatrisk vård.
Detta är nog en sektor som vi inte har ägnat tillräck-
ligt många tankar. Enligt det beslut som vi har fattat
om den nya handlingsplanen för hälso- och sjukvård
är det meningen att det ska bli ökade satsningar på
psykiatrisk vård och på äldreomsorg. Detta kommer
att rikta sig just till äldre med behov av psykiatrisk
vård. Jag tycker att det är på tiden.

Anf. 93 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tyder detta som att Tullia von Sy-
dow och socialdemokraterna inför kommande år kan
tänka om när det gäller att rikta en viss stimulansåt-
gärd just till de psykiskt sjuka. De pengar som avsätts
i den nationella handlingsplanen kommer inte att
komma de psykiskt sjuka till del lika snabbt som
dessa stimulanspengar. Det står ju också i detta be-
tänkande att detta om några år kommer att komma
dem till godo.
Vi har drivit hårt att de psykiskt sjuka ska ha en
personlig assistent. Nu kommer ett sådant förslag.
Men vi ger oss inte när det gäller att ytterligare sti-
mulera kontakter med de psykiskt sjuka.
Men när det handlar om vård och omsorg skulle
jag vilja gå vidare. Det handlar inte bara om att få
vård i rätt tid. Det handlar också om att det ska finnas
tillräckligt med läkare. Nu ska det utbildas läkare,
men de är ju inte färdiga förrän om många år. Speci-
alister ska omskolas. Jag undrar var detta överskott av
specialister finns. Därför skulle jag vilja fråga Tullia
von Sydow varför de läkare som i dag finns och som
är fyllda 65 år inte får lov att fortsätta att arbeta. Tul-
lia von Sydow slåss ju ofta för de äldres rätt, och jag
har stor respekt för detta. Tullia von Sydow slåss mot
de negativa åldersattityder som finns i samhället. Men
varför vill då socialdemokraterna och Tullia von
Sydow inte ge de läkare som är över 65 år en chans
att arbeta? Varför åldersdiskriminerar man denna
grupp?

Anf. 94 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! Den här frågan har Cristina Husmark
Pehrsson och jag diskuterat tidigare i den här salen.
Jag tycker faktiskt att det är viktigt att människor som
vill arbeta efter 65 år ska kunna göra det. Även läkare
bör ha denna möjlighet. Det är min personliga upp-
fattning.

Anf. 95 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det har varit svårt att i
socialdemokraternas förslag på äldreområdet kunna
urskilja någon önskan att tillmötesgå enskilda männi-
skors önskemål om hur de vill ha det på ålderdomen.
Ofta innebär lösningarna att man tillgodoser ett kol-
lektiv, pensionärer som är i behov av olika typer av
vård och omsorg.
Jag skulle vilja höra vad Tullia von Sydow anser -
om det är viktigt att den som har omvårdnadsbehov
eller behov av särskilt boende också ska ha möjlighet
att påverka när det gäller var man vill bo och vem
som ska ge hjälp.

Anf. 96 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! Nästan så länge som jag varit med har
det talats om självbestämmande och valfrihet för de
äldre. Det har liksom varit ledstjärnor för oss i mitt
parti när vi har arbetat fram olika äldreprogram. Att
vi sedan inte till fullo har kunnat genomföra det här
och tillfredsställa alla enskilda önskemål är en brist;
det måste jag säga. Vi har ännu inte lyckats nå upp till
alla vällovliga mål men det tycker jag är något som vi
alla måste kämpa för. Man kan dock inte säga att vi
inte har haft detta krav. Jag anser nog att vi över par-
tigränserna har enats just om de båda orden valfrihet
och självbestämmande.

Anf. 97 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det finns många exempel på att man
inte har fått välja. Ganska nyligen och efter ganska
mycket kamp fick en äldre människa i behov av sär-
skilt boende rätten att flytta till en annan kommun.
Naturligtvis finns det ambitioner på det här området
men jag tycker att det ändå är väldigt mycket av kol-
lektiva lösningar hos socialdemokraterna. Jag hoppas
att det som Tullia von Sydow nu talar om - det här
med självbestämmande - i framtiden lite bättre kom-
mer att prägla de förslag som kommer från den soci-
aldemokratiska regeringen också när det gäller äldre-
vården.

Anf. 98 TULLIA VON SYDOW (s) replik:
Fru talman! För min del gäller att jag även i fort-
sättningen kommer att kämpa för att det ska bli bättre
i det här avseendet än det är i dag. Självklart kan vi
aldrig garantera att varenda människa ska få precis
vad han eller hon önskar i alla avseenden men mål-
sättningen för oss alla måste vara att så långt det bara
går ska människor kunna få sina behov tillfredsställ-
da.

Anf. 99 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag uppskattar den ödmjuka inställ-
ning och önskan om en bred samsyn som Tullia von
Sydow framförde från talarstolen. Likaså gäller det
detta med att beslut och planer också ska bli verklig-
het. Oftast är det ju så att det blir planer och beslut
men att det är långt till verkligheten. Det har vi kun-
nat uppleva i många sammanhang.
Jag skulle vilja lyfta fram frågan om den ekono-
miska ersättningen. Tullia von Sydow pratade om
dem som inte haft något arbete alls men jag förstår att
det var i meningen inte betalt arbete. Det är väl därför
som många kvinnor i dag har en besvärlig situation.
Den pensionstillskottshöjning som Centerpartiet
förordar - 3 000 kr per år - gäller alla. Däremot är det
inte samma situation i fråga om det höjda bo-
stadstillägget.
Det är viktigt att kunna förebygga här så att vi inte
kommer i samma situation en gång till. Jag tänker då
på de unga kvinnor som i dag föder barn och som får
60 kr i ersättning från föräldraförsäkringen. Det tyck-
er jag inte borgar för en god pensionssituation. Där
har vi från Centerpartiet velat ha en ändring, i ett
första steg åtminstone till 200 kr för att uppnå paritet
med vad man gör.
Sedan skulle jag vilja ta upp detta med att bosätta
sig i rätt kommun, som Tullia von Sydow sade. Det
gäller dem som har förmåga och kunskap att göra det.
Andra blir kvar i sin kommun och får finna sig i den
situation som där är.

Anf. 100 TULLIA VON SYDOW (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller detta med att kvinnor
måste inse att man från det att man börjar sitt vuxen-
liv måste ha klart för sig att man en gång blir gammal
och behöver pension samt förstå att det är viktigt att
arbeta tillräckligt många år tror jag att det är oerhört
viktigt att unga flickor redan från början har klart för
sig betydelsen av utbildning och ett bra jobb. Faktum
är ju att vi när vi går i pension har lika lång tid kvar
att leva som tiden innan vi började arbeta. Det är
alltså väldigt viktigt att se till att man klarar ekono-
min på äldre dar.

Anf. 101 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Man önskar ju, Tullia von Sydow, att
det ska födas fler barn, att generationerna ska föröka
sig. Jag tror att den tanken är starkare än att man
tänker efter hur mycket man måste tjäna innan man
kan föda barn; detta för att få en trygg pension. Jag
tror alltså att man inte tänker så. Här tycker jag att det
är viktigt att ge förutsättningar även för unga männi-
skor att bilda familj och skaffa sig barn, samtidigt
som man har samma grundtrygghet. Detta tycker jag
alltså är väldigt viktigt.
Visst, man kan förmana och säga: Först måste du
tänka på utbildning och en god inkomst och på att
jobba si eller så länge. Sedan kan du skaffa barn. Men
på det sättet blir det för mycket teknik och för lite
livsglädje.

Anf. 102 TULLIA VON SYDOW (s) re-
plik:
Fru talman! Det där är det svårt att svara på. Det
är klart att det är den enskildes ensak men nog är det
viktigt att tänka på att man blir färdig med sin utbild-
ning och skaffar sig ett jobb. Trots allt är det ju vik-
tigt att man kan försörja sig.
Handikappolitik

Anf. 103 LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Först yrkar jag bifall till reservation 1
angående målen men självklart står jag bakom övriga
reservationer med moderata namn. För att vinna tid
avstår jag dock från yrkanden vad gäller de reserva-
tionerna.
Inledningsvis vill jag göra en randanmärkning
beträffande rubriceringen av det här området.
För några veckor sedan hade jag i ett helt annat
ärende kontakt med en enskild handikappad man som
ställde frågan: Varför har ni rubricerat er motion om
åtgärder riktade till funktionshindrade som en handi-
kappmotion? Jag trodde, sade mannen i fråga, att vi
var överens om att begreppet handikappad uttrycker
en relation mellan människor med olika förmågor och
funktioner samt den omgivande miljön, medan be-
greppet funktionshindrad är det som vi använder när
vi talar om människor med begränsade förmågor eller
fysiska eller andra hinder när det gäller att ta del i
olika samhällsfunktioner.
Jag delar naturligtvis den här mannens uppfatt-
ning. Det avsnitt som vi nu ska diskutera borde rimli-
gen ha haft rubriken Stöd och insatser för funktions-
hindrade.
Från moderat sida vill vi betona att varje funk-
tionshindrad liksom vi andra har enskilda behov och
sina egna värderingar och har rätt att göra sina egna
prioriteringar. Vår uppfattning är därför att stödet och
insatserna till funktionshindrade ska vara flexibla,
möjliga att anpassa till enskilda behov och ge stort
utrymme för egna prioriteringar och val av den en-
skilde funktionshindrade. Stödet ska så långt som
möjligt ges direkt och inte omvägen via kommuner
eller andra myndigheter. Vi vill också att lagstiftning-
en ska ha den utformningen att den ska garantera de
enskildas rättigheter och möjligheter att själva göra
prioriteringar och fatta val.
Fru talman! Alla våra förslag har inriktningen att
öka den enskildes rätt och möjlighet att själv avgöra
hur de olika insatserna ska utformas. Jag har tidigare
när det gäller den ansatsen och inriktningen av politi-
ken på detta område hänvisat till den s.k. assistansre-
formen som genomfördes av den borgerliga regering-
en under början av 90-talet. Den har förvanskats och
förminskats under de senaste fem sex åren just när det
gäller den enskildes möjligheter att fatta ett eget val
och göra egna prioriteringar.
Det vi har haft att invända mot de förändringar
som har genomförts har delvis varit att vi inte tycker
om delade huvudmannaskap. Man får risk för kon-
flikter när olika huvudmän är inblandade och ska
diskutera vem av de olika huvudmännen som har det
yttersta ansvar. Det har också att göra med den oklar-
het om vad detta yttersta ansvar innebär.
Fru talman! Vår viktigaste invändning mot för-
sämringarna har varit att den enskildes möjlighet att
själv göra prioriteringar och fatta ett eget val har
förminskats. De viktigaste förslagen vi har i budgeten
när det gäller insatser riktade till funktionshindrade
syftar just till att återställa den flexibilitet och den
frihet att göra prioriteringar och fatta egna val som
assistansreformen garanterade.
Vi vill återföra hela det ekonomiska ansvaret till
staten. Vi vill också ta bort den schablonisering av
ersättningen som införts. Vi vill återföra rätten till
assistans under skoltid och i den dagliga verksamhe-
ten, t.ex. vid dagcenter.
Fru talman! Vi anser att tyngdpunkten i den per-
sonliga assistansen bör ligga i ett personligt stöd i
vardagslivet oavsett om den funktionshindrade valt
ett enskilt boende eller en kollektiv boendeform. Vi
har haft synpunkter på hur denna utmärkta reform
tillämpats i olika kommuner, och vi har naturligtvis
också olika synpunkter på de förändringar som har
skett under senare år. De har redan från början be-
gränsat målgruppen till att enbart omfatta dem som
väljer att inte bo i en kollektiv boendeform. Vi vill att
rätten till assistans bör omfatta också funktionshind-
rade som bor i gruppboende. Vi vill utreda formerna
för hur detta ska kunna ske i framtiden.
Fru talman! Ett annat viktigt förslag som vi har i
vår motion gäller hjälpmedelshanteringen. Vi kan dra
en parallell mellan frågan om hjälpmedel och flera av
de andra frågor som vi har diskuterat inom sjukvår-
den, inom den sociala verksamheten och inom äldre-
omsorgen. Vi tror inte heller på hjälpmedelsområdet
att ett monopoliserat system styrt av byråkratiska och
politiska funktioner är den bästa användningen av de
resurser vi satsar.
Vi vill öppna valfriheten och konkurrensen mellan
olika producenter och tillhandahållare av hjälpmedel
och därmed skapa förutsättningar inte bara för den
enskilde att välja utan också för olika intressenter att
engagera sig och utveckla hjälpmedel. Vi vill också
införa bilstöd som en del i hjälpmedelsgarantin.
Hjälpmedelsmonopolet är som alla andra monopol
både kostnadsdrivande och ineffektivt. Det är på
samma sätt med t.ex. apoteksmonopolet. En avregle-
ring kommer inte bara att medföra bättre service och
lägre kostnader. Den skulle också med all säkerhet
leda till en snabbare utveckling av nya hjälpmedel.
Fru talman! Vi anser vidare att de fyra ombuds-
män som arbetar med diskrimineringsfrågor borde
samordnas till en myndighet. En heltäckande antidis-
krimineringspolitik och en samordning av de olika
ombudsmännen skulle markera att alla människor har
samma rättigheter och att diskriminering av alla en-
skilda människor bedöms på samma sätt. Diskrimine-
ring är alltid till sina konsekvenser individuell. Därför
borde ett sådant synsätt vara naturligt.
Vi skulle gärna se att diskrimineringslagstiftning-
en får samma civilrättsliga utformning som är vanlig i
andra länder. Men det viktigaste och det vi har krävt i
vår motion är att man samordnar diskrimineringslag-
stiftningen och de ombudsmän som sysslar med dis-
krimineringsfrågor.
Fru talman! Avslutningsvis föreslår vi en budget-
förstärkning på drygt 1,2 miljarder kronor för att
återställa assistansreformen. Våra övriga förslag är i
första hand inriktade på att bryta upp monopol och
byråkrati, öka valfriheten för den enskilde och skapa
förutsättningar för en utveckling av insatser till funk-
tionshindrade som utgår från den enskildes egna
prioriteringar.

Anf. 104 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att
Vänsterpartiet står bakom budgeten och förslaget för
utgiftsområde 9. Det finns en teoretisk samsyn mellan
alla partier om handikappolitiken, men vi vill ta oss
till målet på olika vägar.
Vi i Vänsterpartiet vill ha ett solidariskt samhället
som är tillgängligt för alla. Assistansreformen har stor
betydelse för funktionshindrade och har utökats år
från år, och så även detta år. Den är viktig, och den är
bra. Från den 1 januari 2001 utökas den även till att
gälla personer som fyllt 65 år.
Vänsterpartiet har drivit denna fråga länge och har
i budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet fått gehör för det. Det är bra att 65-
årsgränsen tas bort. Den har skapat mycket ångest för
de funktionshindrade. Nu får de ha kvar sin assistans
och kan därmed se fram mot pensionen.
Jag vill räkna upp en del förslag som kommer år
2001. Ett nationellt center för tillgänglighet byggs
upp. Pengar avsätts för personliga ombud. Förslag till
ändring i plan- och bygglagen för att underlätta till-
gängligheten. Medel avsätts till svensk film för text-
ning och tolkning. Satsning för att stimulera använd-
ningen av IT för funktionshindrade. Det är en del av
de satsningar som görs för år 2001.
Planen Från patient till medborgare antogs i vå-
ras. Det var en samarbetsproposition mellan regering-
en, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den kan kopplas
till den här budgeten. Planen utgör en plattform för
framtiden och är oerhört viktig också i kommande
budgetarbete.
En rad av de förslag som diskuteras i förhandling-
arna har resulterat i utredningar som är väldigt ange-
lägna för de funktionshindrade och som vi förväntar
oss att få se resultatet från under mandatperioden.
Inom kort kommer det en proposition om till-
gängligheten för de funktionshindrade som ska öka i
samhället. Och det här är inte bara bra för de funk-
tionshindrade utan det är bra för oss alla, barnfamiljer
och äldre. Under de närmaste åren ser vi fram emot
att mycket ska vara genomfört och planerat så att vi
om nio år kan ha ett mer tillgängligt samhälle för alla.
Det finns en rad reservationer om hjälpmedelsga-
rantin till betänkandet. Samtidigt pågår det en rad
utredningar inom området. Det handlar om att se över
den nya tekniken så att den ska kunna anpassas. Det
förs också en diskussion om att man ska se över de
långa väntetiderna när det gäller hörapparater.
Vänsterpartiet har under ett antal år motionerat
om att man ska belysa de funktionshindrades ekono-
miska situation, bl.a. med hänsyn till kostnader för
läkarbesök, läkemedel, hjälpmedel, hemtjänst och
färdtjänst.
Riksdagen gjorde i våras ett tillkännagivande om
att en utredning skulle se över den här biten. Det är då
för mig lite märkligt att flera har reserverat sig när de
vet att det har gjorts ett tillkännagivande om denna
utredning där man ska se över den ekonomiska situa-
tionen inklusive hjälpmedel för de funktionshindrade.
Man har också reserverat sig när det gäller bilstö-
det. Den frågan bereds för närvarande av regeringen.
I fråga om färdtjänst, som är en viktig del, är den
också föremål för utredning. Vänsterpartiet vill för-
ändra de båda lagarna på området så att färdtjänsten
bättre anpassas till den enskildes behov, men i
dagsläget avvaktar vi givetvis utredningen på detta
område.
Att förbättra de funktionshindrades livsvillkor är
en prioriterad fråga. I budgeten återfinns en rad för-
slag som behandlas av utredningar och åter andra som
har presenterats i tidigare betänkanden. Men jag vill
lyfta fram en fråga som tidigare inte diskuterats, men
som utskottet bör återkomma till. Det handlar om
funktionshindrade kvinnors och flickors utsatthet för
våld.
Sexuella övergrepp är i det närmaste tabubelagt.
Vi i Vänsterpartiet har därför väckt en motion i denna
fråga som kommer att behandlas längre fram. Att det
är tabubelagt beror bl.a. på funktionshindrade flickors
och kvinnors utsatthet på olika vis och deras beroen-
deställning till andra människor. En kartläggning av
problemet är nödvändig, och vi avser att återkomma i
denna fråga.
Fru talman! För någon vecka stod det att läsa i
Dagens Nyheter att 3 200 funktionshindrade i Sverige
- varav 800 i Stockholm - står utan den hjälp som
kommunen beslutat att de ska ha. Länsstyrelsen riktar
nu skarp kritik mot kommunerna och kräver ett stopp
för beslut som inte kan verkställas, så att handikappa-
de slipper att bli rättslösa. Vi tycker inte att det ska få
vara så här.
Det är orimligt att det går längre än tre månader
mellan beslut och verkställande. För att råda bot på
detta krävs det att en viss tidsgräns fastställs för när
ett positivt beslut ska vara verkställt. Numera går det
att bötfälla kommuner som inte följer domstolsbeslut
medan en funktionshindrad som har fått ett positivt
beslut som det inte händer någonting med står helt
rättslös. Det kan ta år innan något händer.
Det kan i och för sig vara en ekonomisk fråga som
gör att kommunerna inte klarar sitt åtagande, men det
är inte alltid så. Det kan också vara brister i plane-
ringen, brist på bostäder för funktionshindrade eller
problem med att anställa personliga assistenter.
Hur det än förhåller sig har vi här i riksdagen ett
ansvar för att de funktionshindrade så snabbt som
möjligt får den insats som de har rätt till. Vi i Väns-
terpartiet vill också poängtera att det finns många
kommuner som brottas med ekonomiska problem. Vi
tycker att de ökade statsbidragen är bra, men vi är
inte heller främmande för att mer resurser kan komma
att behövas framöver för att man t.ex. ska kunna
säkra de lagstadgade rättigheter som funktionshindra-
de har och de krav som ställs från regering och riks-
dag.
Till sist: De handikappolitiska målen om full del-
aktighet och jämlikhet måste förankras i hela sam-
hället - precis som det beskrivs i propositionen Från
patient till medborgare som Vänsterpartiet har varit
med om att ta fram.
För att i grunden förändra attityder till människor
med funktionshinder krävs det kraftfulla politiska
initiativ. Det är riksdagens och regeringens uppgift att
utforma en politik som innebär att personer med
funktionshinder inte utestängs från delaktighet och
inflytande i olika sammanhang på grund av att de har
ett funktionshinder eller av att de inte får de insatser
som de har rätt till enligt domstolsbeslut.
Ytterst handlar det om hur samhället ser på funk-
tionshindrade kvinnor och män och på handikappoli-
tik. Under de kommande nio åren vill vi se att mycket
av allt detta uppfylls. I denna budget tar vi ytterligare
steg till förbättringar för de funktionshindrade, men vi
säger också samtidigt att mycket återstår.

Anf. 105 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag instämmer i Lena Olssons upp-
rördhet över funktionshindrade som har fått beslut om
rätt till insatser men som sedan inte blir tillgodosed-
da. Den frågan var ju uppe för några månader sedan
när vi diskuterade vitesföreläggande för kommuner
som inte ger funktionshindrade rätt till vissa insatser
enligt lagen.
Vi snuddade då vid den här frågan, men vi hade
ett annat förslag till lösning än det som Lena Olsson
stödde, nämligen att kommunerna skulle åläggas att
betala kostnaderna för att tillgodose den enskildes
behov. Anledningen till detta var att kommunerna
ofta hänvisade till att de inte har personal eller andra
resurser.
Jag tycker att vårt förslag är ännu mer relevant i
dag. Enligt uppgift är det i huvudsak personalbrist
som är anledningen till att dessa insatser till funk-
tionshindrade i Stockholm inte kan tillgodoses. Vårt
förslag innebär att den funktionshindrade får ekono-
misk kompensation för att kunna anlita någon annan
som utför insatsen.
Från denna utgångspunkt vill jag fråga Lena Ols-
son om inte hon känner en viss sympati för vår in-
ställning i frågan om ersättning till den enskilde i
stället för vitesföreläggande av kommuner.

Anf. 106 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Visst kan jag känna sympati med en
massa saker. Men jag tycker att beslutet som vi fatta-
de om domstolstrots är ett väldigt bra beslut. Vi har
väckt motioner där vi tar upp det här problemet, och
jag ser fram emot att vi kan återkomma och då räkna
med moderaternas hjälp.
Om ett domstolsbeslut inte är verkställt eller om
kommunen har beviljat en ansökan och sedan inte
uppfyller den inom en rimlig tid ska man kanske anse
det som ogiltigt. Man borde kanske införa ett system
som innebär att ett beslut ogiltigförklaras. Det måste
fastställas en viss tidsgräns.
Men jag tycker inte att det är en bra lösning att det
är personen som ska få ekonomisk ersättning.

Anf. 107 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Det innebär att om kommunen åläggs
böter för att man inte t.ex. av personalskäl kan tillgo-
dose ett behov löser det inte problemet för den en-
skilde funktionshindrade.
I Stockholm har man problem med att rekrytera
personal till insatser för funktionshindrade. Om man
väljer vår modell innebär det att den enskilde kan få
hjälp att genom organisationer eller företag anlita
någon annan som kan tillgodose behovet. Då ger man
en garanti för att även om kommunen inte har resur-
ser så finns det resurser hos den enskilde för att han
ska kunna köpa sig dessa tjänster någon annanstans.

Anf. 108 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Att det här finns problem med resur-
ser sade jag också i mitt anförande. Kommunen har
dock ett ansvar för den funktionshindrade och ska
genomföra det som den har blivit ålagd att göra. Jag
tror att det är bättre att bötfälla kommunerna än att
införa något slags individuellt system. Det gäller en
rättighet som de funktionshindrade har, och kommu-
nerna är skyldiga att se till att den tillgodoses.
Jag sade också i mitt anförande att vi har förståel-
se för den ekonomiska situationen för kommunerna, i
alla fall för dem som inte sänker skatten. Jag tycker
att de som gör det har gett upp. De visar med detta att
de inte velat genomföra en förbättring för de funk-
tionshindrade. Vad gäller kommuner som försöker
sköta sina åtaganden men som har en trång ekono-
misk situation håller vi dock alla dörrar öppna för en
resursförstärkning.

Anf. 109 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! "Handikapp är i stor utsträckning en
följd av brister i samhället. Därför kan handikapp
elimineras. Det gör man genom att förändra samhäl-
let." Det konstaterandet gjordes av dåvarande Handi-
kappförbundens Centralkommitté för 30 år sedan.
Fortfarande får dock familjer med funktionshindrade
familjemedlemmar lägga ned mycket energi på att
kämpa för sina rättigheter och möjligheter, så mycket
att man inte hinner eller orkar med annat, många
gånger med åtföljande påfrestningar av samlivet.
Långa handläggningstider och ibland felaktiga beslut
i socialtjänst och försäkringskassa underlättar inte.
Barn har mycket lätt att acceptera varandras han-
dikapp. Däremot har vuxna ofta svårt att acceptera
exempelvis lärare med handikapp. Man tror att alla
kroppskrafter behövs för att hålla ordning i en klass.
Jag hörde i höstas ett radioprogram med en ung blind
lärare. Under studietiden mötte hon många, även
inom utbildningsvärlden, som påstod att hon måste
kunna se för att kunna hålla ordning. Det visade sig
att klassen i stället utvecklade ett lojalt samarbete,
som ersatte det hon inte kunde se - ett samarbete man
nog skulle önska sig även utan handikapp.
Barn accepterar alltså lätt varandras handikapp,
men vart tar den inställningen vägen under skoltiden
eller efter den? Är det vuxnas inställning som smit-
tar?
Bristande resurser i skolan har lett till att barn
med handikapp, framför allt osynliga handikapp, inte
får stöd i den utsträckning de behöver. Antalet elever
inskrivna i särskola har ökat med 60 % de sista tio
åren. I en del fall har det rört sig om s.k. stökiga barn,
utan synbara begåvningshandikapp. Det har helt en-
kelt varit ett sätt att kunna ge mer stöd. Till det kom-
mer den vetenskapliga striden kring diagnoserna
DAMP, ADHD, HKD osv.
Socialstyrelsen bör här ta initiativ till ett samar-
bete med Skolverket och Kommunförbundet. Barnet
är skyldigt att gå i skola, men skolbarnen omfattas
också av arbetsmiljölagen, och därför bör man se det
så, att barnet har rätt till skola.
Den vuxne har rätt till arbete. Denna rätt förutsät-
ter rätt till rehabilitering vid sjukdom eller funktions-
hinder. Men försäkringskassornas rehabilite-
ringspengar har åtminstone inte räckt i år. Enligt
Gerhard Larssons utredning Rehabilitering till arbete
ger varje krona som satsas på rehabilitering 9 kr till-
baka till samhället. Även om man inte skulle kunna
rehabiliteras till ett arbete, uppnås oftast ett bättre
välbefinnande och därmed mindre sjuklighet.
Beträffande rehabilitering av barn har det obser-
verats att stora brister föreligger beträffande möjlig-
het till rehabilitering vid förvärvad hjärnskada. Det är
ett påpekande som under flera år har återkommit från
flera partier.
Rätten till arbete kräver också att olika stöd finns
för att personer med funktionsnedsättning ska kunna
få meningsfulla arbeten. Lönebidrag och inskolning
med mentorer är här viktiga instrument. Lönebidrag
bör få kombineras med arbetsbiträde för anställd med
kommunikationshinder.
Det verkar som om arbetslivet lättare accepterar
synliga handikapp än osynliga. Här behövs utbildning
för arbetsledning inom näringslivet samt handläggare
i kommuner och försäkringskassor. Beträffande barn
med osynliga handikapp behövs ett tvärfackligt sam-
arbete mellan hälso- och sjukvård och skola eller
förskola. Utbildningsmaterial behöver tas fram.
Kristdemokraterna anser att en nationell handlings-
plan behövs för detta. Allergier är den största gruppen
av osynliga handikapp, och dessutom finns det en hel
del till.
De döva är att se som ett folk med ett helt annat
språk och egen kultur. En kultur förutsätter att man
har möjligheter att kommunicera med varandra i
skola, i arbete, på fritid och hemma. Vid besök i
sjukvård och kontakt med det officiella samhället i
övrigt ska därför den döve vid behov ha rätt till teck-
enspråkstolk, som bör ha auktorisation som sådan.
Vuxendöva är faktiskt sämre ställda, eftersom de-
ras tillhörighet är i det hörande samhället. Därför är
det oerhört väsentligt att hörselrehabilitering och
hörhjälpmedel ordnas utan dröjsmål. Det gäller även
för äldre människor.
Ännu större kommunikationshandikapp har de
dövblinda. De dövblinda är ganska få. Föreningen
Sveriges Dövblinda har ca 300 medlemmar i landet.
Stora insatser behövs även socialt. Därför har före-
ningen sedan gammalt bedrivit en omfattande verk-
samhet. En del av denna verksamhet ersätts över
anslag 16:4 i budgeten, Bidrag till viss verksamhet
för personer med funktionshinder. Eftersom medlem-
santalet självfallet inte kan bli så stort, har förbundet
dock drabbats av de nya bidragsreglerna, vilket gör
att man får skära ned på verksamheten.
Demensförbundet har en omfattande telefonråd-
givning och anser också att bidraget är för litet, trots
ökning. Enligt en ny förordning är det nu Socialsty-
relsen som fördelar bidragen till handikapporganisa-
tionerna. Utskottet påpekar att Socialstyrelsen årligen
ska redovisa sin fördelning. Vi kristdemokrater
kommer att noga följa denna fråga.
Kristdemokraterna har också begärt en utredning
om hjälpmedelssituationen. Utskottet hänvisar till att
en utredning ska tillsättas angående hjälpmedelsför-
sörjningen för studerande med funktionshinder, i alla
åldrar. Dessutom ska en utredning tillsättas om hur
den nya tekniken kan anpassas så att olika gruppers
behov av hjälpmedel kan tillgodoses. Eventuellt
kommer denna utredning också att se över de långa
väntetiderna och andra problem för hörapparatsför-
sörjningen. Kristdemokraterna anser att utredningen
bör belysa hjälpmedelsförsörjningen rent allmänt.
Den utredning som i beslutades i våras om handikap-
pades ekonomiska situation bör också belysa frågan
om avgifter för hjälpmedel.
Vi kristdemokrater har också begärt ett förslag till
ny utformning av bilstödet. Det är bra att detta över-
vägs i Regeringskansliet, men vi vill ha denna över-
vägning färdig så snabbt som möjligt, så att den kan
resultera i ett förslag. Tillgång till egen bil ökar liv-
skvaliteten betydligt för funktionshindrade, konstate-
rar regeringen i budgettexten. Många otidsenliga
egendomligheter vidlåder den nuvarande utformning-
en. Jag yrkar härmed bifall till reservation 14.
Vi har också flera gånger motionerat om förbätt-
ring av färdtjänsten. Här är handikapporganisationer-
na mycket aktiva, och en del intressanta förslag har
faktiskt framkommit, exempelvis att man skulle kun-
na välja servicenivå inom färdtjänsten. Faktum är att
anpasningen av kollektivtrafiken har gått mycket
långsamt, fast statsbidrag faktiskt utbetalts för detta
de sista åren.
Som vi tidigare påpekat i denna kammare finns
det mycket missnöje med färdtjänstens funktion, även
om den på vissa platser har blivit bättre. Vägverket
utreder detta, som vi nyss hörde, och vi kristdemo-
krater hoppas också här på ett så snabbt handläggande
som möjligt.
Vi är glada att riksdagen tagit beslut om att 65-
årsgränsen tas bort för assistansersättning till de han-
dikappade. Vi menar dock att reglerna ska gälla oav-
sett ålder om man bedöms tillhöra personkretsen.
Kvar står också att vi vill ha bort schablonersättning-
en.
Vi kristdemokrater har också motionerat om ut-
redning av tillämpning av LSS vid psykisk sjukdom.
Vi har begärt en utredning också om den sammanlag-
da effekten av LSS och socialtjänstlagen beträffande
personligt stöd, men utskottet uttrycker endast sin
uppskattning av att verksamheten med personligt
ombud permanentas och att man ser framemot vida-
reutvecklingen. Men det finns stor osäkerhet i kom-
munerna om hur psykisk funktionsnedsättning ska
bedömas, och det finns stor kunskapsbrist när det
gäller psykisk funktionsnedsättning över huvud taget.
Slutligen vill jag säga att kristdemokraterna länge
har krävt en generell lagstiftning mot diskriminering.
Glädjande nog tillkännagav riksdagen i våras i sam-
band med behandlingen av handlingsplanen för han-
dikappolitiken detta önskemål.

Anf. 110 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Centerpartiet vill bygga ett samhälle
för alla, där alla medborgare behandlas med respekt
och ges likvärdiga möjligheter. Människor med funk-
tionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva
medborgare, dvs. att de ska ha möjlighet till arbete,
utbildning och en varierande rik fritid och ha möjlig-
het att delta i samhällsdebatten på samma villkor som
alla andra.
Ett pluralistiskt samhälle tar till vara erfarenheter
från människor med olika bakgrund. Politiken måste
inriktas på att skapa ett samhälle för alla på lika vill-
kor. Fortfarande återstår ett grannlaga arbete med att
ta bort diskriminerande regler och barriärer. Det ser
annorlunda ut i verkligheten.
Centerpartiet anser att ett mål för handikappoliti-
ken bör vara ett samhälle där alla människor har makt
över sitt eget liv och där var och en har möjlighet att
verka utifrån sina individuella förutsättningar. Det
innebär också att det handikappolitiska arbetet ska
inriktas särskilt på att ge alla människor, oberoende
av förutsättningar, makt över sitt eget liv.
De psykiskt funktionshindrade möts ofta med för-
domar och har andra svårigheter som inte syns, men
barriärerna kan vara lika stora som vid ett fysiskt
funktionshinder. Regeringen bör återkomma med en
sammanhållen politik för människor med psykiska
och dolda funktionshinder, i synnerhet mot bakgrund
av att det fortfarande finns stora brister när det gäller
psykädelreformen. Det kan ta enorma resurser i an-
språk att rätta till ett felgrepp eller ett felaktigt beslut
när det gäller de psykiskt funktionshindrade, om det
någonsin går. Det är en sak som är annorlunda när det
gäller de psykiskt funktionshindrade. Därför bör det
särskilt uppmärksammas.
Många medborgare uppger att de i sina kontakter
med myndigheter och förvaltningar känner sig
kränkta då de inte bemöts med respekt och förståelse.
Det gäller både de statliga och de kommunala för-
valtningarna. Oberoende av bakgrund eller förutsätt-
ningar måste människor bemötas med respekt för att
känna trygghet och säkerhet i myndighetskontakten.
Detta har medfört minskat antal anställda, samtidigt
som kraven har ökat. Det är långa handläggningsti-
der. Det är ett annat stort problem som funktionshind-
rade utsätts för i sina kontakter med myndigheter.
I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter
medborgare har i fråga om att ta del av handlingar,
information, m.m., men det vi i detta sammanhang
saknar är riktlinjer för bemötande av medborgarna. I
förvaltningslagen bör det införas ett tillägg angående
just bemötandefrågor.
Tillgängliga mötesplatser är viktigt för funktions-
hindrade. De ska ha samma möjligheter som andra att
delta i möten och sammankomster. De allmänna
samlingslokalerna måste därför göras tillgängliga.
Centerpartiet anser att staten aktivt bör stödja upp-
rustning som gör att samlingslokalerna blir tillgängli-
ga för alla.
Likvärdiga möjligheter att följa och medverka i
den offentliga debatten är en viktig demokratifråga.
Det togs upp tidigare från talarstolen. Det gäller bl.a.
personer med syn- och hörselnedsättningar.
Radio- och TV-sändningar ska vara tillgängliga
även för dem som har begränsningar när det gäller
syn och hörsel. Det ska inte vara så att man efter
några dagar får ta del av det textade programmet. Då
kan man inte vara med i debatten på lika villkor.
Den digitala tekniken gör det möjligt att införa
nya tjänster. Det är rimliga krav att ställa på berörda
företag att även funktionshindrade får tillgång till
detta.
Även tillgängligheten när det gäller vallokaler,
riksdagen och andra "demokratiska hus" är naturligt-
vis viktig, liksom när det gäller allmänna lokaler.
Rätt insatta och utprövade hjälpmedel har stor
betydelse för funktionshindrades välmående. Att få
hjälp att förbättra och vidmakthålla sin funktionsför-
måga är viktigt för att man ska ha en god livskvalitet.
Hjälpmedel för rehabilitering och trygghet måste
säkras. Det måste finnas en helhetssyn, och det måste
göras en samlad bedömning vad gäller ansvarsfördel-
ningen mellan kommuner och landsting, precis som
jag tog upp vid förra tillfället jag var uppe i talarsto-
len.
Långa väntetider för att erhålla hjälpmedel eller få
dem reparerade innebär svårigheter för de funktions-
hindrade att verka i samhället på samma villkor som
andra. Därför vill vi från Centerpartiet ha en hjälp-
medelsgaranti, med normer för väntetider för utpröv-
ning och reparationsarbete fastställda. Det ska vara
rimliga tidsgränser. Det tycker vi är ett rimligt krav.
Jag kan ta exemplet med den 85-åriga kvinnan
som behövde hörapparat. Det tog två år. Först var det
väntetid för att komma på undersökning. Sedan var
det ytterligare lång väntetid innan hon fick hörappa-
raten utprövad. Hon var tvungen att flytta ifrån sin
stuga där hon hade levt hela sitt liv och ändra om alla
sociala förhållanden. Hon kunde inte höra när de
anhöriga ringde i telefonen. Hon kunde inte höra när
grannarna knackade på. Hon sade att hon inte visste
hur många dagar hon kunde bo kvar när de två åren
hade gått. Två år är en enormt lång väntetid i det
sammanhanget. Det tycker jag inte är rimligt. Det är
inte livskvalitet.
Sedan skulle jag vilja ta upp bilstöd. För många
funktionshindrade ger tillgången till bil en möjlighet
till ett fritt och oberoende liv, och bilen är en förut-
sättning för att kunna delta i arbetslivet. Bilstödet är
ett värdefullt anpassningsbidrag som ger funktions-
hindrade förbättrade ekonomiska förutsättningar. Det
finns en hel del åtgärder som behöver vidtas för att
förbättra bidragets funktionssätt och öka effektivite-
ten och snabbheten i beslutsprocessen. Det finns
också enskilda regler som behöver belysas, t.ex. ål-
dersgränserna vid 50 respektive 65 år. Regeringens
pågående översyn av regelverket bör omfatta ålders-
gränserna samt personkretsen, som kan få bilstöd.
Förslag till förändringar som inte sätter gränser vid
ålder utan i stället grundas på behovet av bil och
fokuserar på den enskildes möjligheter att delta i
samhället på lika villkor som alla andra borde finnas
med i den översynen.
Vår uppfattning är att alla människor har och ska
ha möjlighet att delta i samhällsarbetet, var och en
efter sin förmåga. Samhället bör formas efter dessa
förutsättningar. Därför ska socialförsäkringarna så
långt som möjligt innehålla incitament till arbete
framför passivt stöd. Förtidspensionering av unga
funktionshindrade ska undvikas. Målet för handikap-
politiken bör enligt vår uppfattning vara att männi-
skor ska ges makt över sina egna liv och att var och
en ska ha möjlighet att verka utifrån sina individuella
förutsättningar. Arbetslinjen måste gälla framför
passiva bidrag.
Personliga ombud för psykiskt funktionshindrade
är en efterlängtad reform för personer som är i behov
av hjälp och stöd för att kunna verka i samhället. Det
personliga ombudet ska företräda den enskilde i olika
situationer, ge råd och stöd samt stärka den enskildes
initiativförmåga. Centerpartiet anser att det personliga
ombudet bör ha en självständig roll i förhållande till
huvudmännen för att kunna företräda den enskilde
och därmed stärka den enskilde.
Sedan vill jag till sist ta upp lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Det är viktigt.
Det förutsattes att arbetsmarknaden skulle vara till-
gänglig för personer med psykiska funktionshinder,
men situationen är en helt annan. Det finns många
med psykiska funktionshinder i vårt samhälle. Vi
måste som politiker föra deras talan, eftersom de har
svårt att föra den själv.
Jag yrkar inte på någon speciell reservation, utan
jag står bakom det som Kenneth Johansson tidigare
yrkade.

Anf. 111 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Levnadsvillkoren för personer med
funktionsnedsättning har förbättrats. De har nu större
möjligheter att på egen hand påverka sin vardag. Inte
minst Folkpartiet har varit pådrivande för att förbättra
vardagen för den funktionshindrade. Vi har därför
sagt nej till urholkningarna i handikappreformen. Ett
anständigt samhälle måste i stället arbeta vidare för
att försöka uppnå bl.a. de mål som finns fastlagda i
FN:s standardregler.
Sverige har fortfarande mycket att göra för att un-
danröja hinder för funktionshindrade. Sverige har
legat långt framme internationellt sett i arbetet med
dessa frågor men har under 1990-talet blivit
frånsprunget av flera länder som mer systematiskt har
arbetat för att riva hinder, garantera delaktighet och
tillgänglighet samt synliggöra funktionshindrades
problem i vardagen.
Utgångspunkten för liberal politik är alla männi-
skors lika värde och lika rätt. Ofta har frågor om
funktionshindrade behandlats som rättvisefrågor.
Funktionshindrade ska ha samma rättigheter som icke
funktionshindrade. Ingen ska behöva diskrimineras
eller behandlas sämre eller annorlunda på grund av ett
funktionshinder. Det är emellertid dags att vidga
perspektivet på handikappfrågorna och peka på att det
för den enskilde funktionshindrade i lika hög grad är
en frihetsfråga som en rättvisefråga. Att man som
rullstolsburen kan färdas med allmänna kommunika-
tioner, att man som hörselskadad kan lyssna på före-
drag och att man som rörelsehindrad kan ta sig till
och från samt in i och ut ur offentliga lokaler på egen
hand vidgar markant friheten för den enskilde. Den
funktionshindrades rättigheter handlar om att öka
möjligheten för den enskilde med funktionsnedsätt-
ning att leva ett självständigt liv.
Fru talman! Regering och riksdag har ändrat stö-
det i form av personlig assistans fr.o.m. halvårsskiftet
1996. Ur individens perspektiv har ändringarna lett
till försämringar. En lagändring den 1 juli 1996 ute-
stängde nästan helt personer med psykiska funktions-
hinder från rätten till personlig assistans. Regerings-
rätten har tolkat lagändringen i ett fall som gällde en
man med schizofreni, hjärnskada och hörselnedsätt-
ning, som behövde hjälp med att aktiveras, så att han
inte var berättigad till personlig assistans.
Även möjligheten att kombinera personlig assi-
stans med andra insatser enligt LSS i skola och för-
skola har inskränkts. För att barn med funktionshin-
der ska vara garanterade personlig assistans krävs att
de har fler än ett funktionshinder och har ett omvård-
nadsbehov som överstiger tolv timmar per dag. Det
kan också nämnas att personer i personkrets 3 med
exempelvis psykiska funktionshinder inte har rätt till
insatsen daglig verksamhet.
Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränk-
ningar då regeringen och Centerpartiet valde att spara
ett par hundra miljoner kronor på assistansersättning-
en. Återigen vältrades en större del av ansvaret över
på kommunerna, som fick ansvaret för de 20 första
timmarna.
Det här är exempel på de försämringar som har
gjorts under åren efter handikappreformens genomfö-
rande. Folkpartiet har motsatt sig alla dessa föränd-
ringar, och vi kräver att reformen ska återställas. Vi
föreslår att ansvaret för de första 20 assistanstimmar-
na ska återgå till försäkringskassan. I vårt budgetför-
slag har vi tagit hänsyn till detta förslag, och vi har
också lagt till 210 miljoner kronor till utgiftsområde
9, 13:2 för att återställa handikappreformen.
Folkpartiet menar att de rättigheter som LSS och
LASS givit personer med funktionsnedsättning och
deras anhöriga måste utvecklas, inte försämras. Per-
sonlig assistans bör än mer användas i arbetslivet och
i studieverksamheten. Assistentens insatser i skolar-
betet eller på dagis ska utvecklas så att den enskilde
känner trygghet i att allt kring hans eller hennes per-
son fungerar så bra att alla övriga krafter kan använ-
das till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska
leken.
Fru talman! Regeringens proposition Från patient
till medborgare blev inte den stora tillgänglighetsre-
form som Folkpartiet hade hoppats på. Den präglades
av alltför mycket "bör" i stället för "skall". Framför
allt saknades det extra stimulansmedel för att möjlig-
göra de vackra tillgänglighetsparoller som proposi-
tionen innehöll.
Det är i stället dags för en ny stor handikappre-
form av samma dignitet som den assistansreform som
Folkpartiet drev igenom i början av 1990-talet. Då
handlade det om att trygga de funktionshindrades
sociala rättigheter. Nu gäller det en tillgänglighetsre-
form.
De utredningar som har gjorts om att öka till-
gängligheten för funktionshindrade pekar på att det
skulle kosta tiotals miljarder. Den uppgiften har gjort
att de flesta politiker har drabbats av en funktionsned-
sättning, en politisk handlingsförlamning. Folkpartiet
anser att man inte kan fortsätta att rygga tillbaka för
den här kostnaden. Vi tycker att det är hög tid att
börja förändra samhället och dess institutioner så att
de kan göras tillgängliga för alla.
Vi har i vårt budgetalternativ föreslagit en en-
gångssatsning på 5 miljarder kronor under de när-
maste åren för att kunna genomföra en omfattande
tillgänglighetsreform. Boverket har gjort beräkningar
som visar att Folkpartiets uppskattning att kostnaden
för en genomgripande tillgänglighetsreform är 5 mil-
jarder kronor är ganska korrekt. Boverket konstaterar
att kommunerna behöver göra förbättringar för 240
miljoner kronor per år, privata fastighetsägare för 210
miljoner kronor, staten för 20 miljoner kronor och
landstingen för 30 miljoner kronor. Boverket konsta-
terar också att kostnaden kan minskas om samtliga
aktörer tar fram en systematisk och långsiktig plan för
åtgärderna.
Folkpartiet anser att ansvaret för att öka tillgäng-
ligheten i första hand ska ligga lokalt på kommuner
och andra lokala aktörer, som t.ex. privata fastighets-
ägare. Ansvars- och finansieringsprincipen ligger
fast, men mot bakgrund av bl.a. den ekonomiska
situationen i landets kommuner kommer en statlig
medverkan, åtminstone initialt, i finansieringen av en
tillgänglighetsreform att vara nödvändig för att ut-
vecklingen verkligen ska ta fart.
Fru talman! Hjälpmedel ska inte innebära bety-
dande merkostnader för den enskilde. Avgifter för
hjälpmedel ska undvikas eller hållas på en låg nivå.
Ingen ska av ekonomiska skäl behöva avstå från ett
hjälpmedel. Folkpartiet anser att en garanti om
hjälpmedel måste ingå i den vårdgaranti som vi före-
slår. Den som är i behov av hjälpmedel ska få snabb
hjälp och tillgång till mer komplicerade hjälpmedel
inom tre månader. Vi anser att det behövs en utred-
ning av hela hjälpmedelsförsörjningen.
Det handlar också om att funktionshinder inte ska
behöva betyda merkostnader för den enskilde. De
som är i behov av hjälpmedel ska kunna få snabb
hjälp och tillgång till detta. Vi behöver alltså ha en
ordentlig utredning när det gäller hjälpmedelsförsörj-
ningen. Problemet är ju att landstingen har så olika
praxis när det gäller att få tillgång till bl.a. datorer
som hjälpmedel. Om inte synskadade ska bli alltmer
isolerade och allt mindre delaktiga i samhällsangelä-
genheter måste hjälpmedelsförsörjningen kunna till-
handahålla datahjälpmedel till alla.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 18.

Anf. 112 KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Kammarkamrater! Det är lite nytt för
mig att delta i en stor debatt om socialutskottets be-
tänkande. Men det är bra, för jag har tvingats läsa på
massor om tidigare propositioner och betänkanden på
handikappområdet. Jag tycker att det är mycket som
är lika på handikappområdet och på äldreområdet.
Jag har bl.a. kunnat konstatera att både Vänstern
och Miljöpartiet har rönt viktiga framgångar i sin
handikappolitik. Det gäller t.ex. tillkännagivande om
FN:s standardregler om tillgänglighet. Även dolda
funktionshinder har blivit uppmärksammade. Det
gäller borttagandet av 65-årsgränsen, som många har
talat om, beredning om förbättring av bilstödet, att
sätta strålkastaren på handikappades ekonomiska
situation osv. Men jag tycker ändå att det finns fler
saker att arbeta med.
Tillgängligheten är oerhört viktig. Jag har med
mig ett litet papper från Handikappombudsmannen.
Av de drygt 150 anmälningar som inkom till Handi-
kappombudsmannen 1999 handlade nästan hälften
om bristande tillgänglighet. Det kan vara tillgänglig-
het till vallokaler och länsrätter, tillgänglighet till
information, över huvud taget tillgänglighet till olika
byggnader, gator, kollektivtrafik, skolor osv. Jag
tycker att detta är den viktigaste frågan.
Det här handlar om mänskliga rättigheter. Jag
hoppas att alla i den här salen, även när den är full-
satt, ska verka för att det blir en diskrimineringslag
för hela livet och inte bara i arbetslivet. Det är en
mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad.
Vi vill också jobba vidare med de handikappades
ekonomiska situation. Jag är glad att det är uppmärk-
sammat även i texten i budgetpropositionen att vi
måste lägga mycket krut på detta.
Sedan har vi bilstödet. Det är fint att det är en be-
redning på gång, men vi vill se till att det inte blir en
långbänk här. Det får inte dröja för länge. Vi är van-
ligtvis inte några förespråkare för bilkörning, men
just i det här fallet är det väldigt viktigt att det kom-
mer i gång. För många är bilen kanske det enda sättet
att ta sig fram.
Så har vi assistenthjälp för personer som är över
65 år. Där vill vi så småningom komma med förslaget
att man ska kunna få utökad assistans även om man är
över 65 år, om man har behov av det.
Vi kommer att återigen ta upp frågan om stöd till
handikapporganisationer. Nu ska ju regeringen följa
upp hur det ser ut, och vi vill i vår tur följa upp vad
regeringen kommer fram till.
Vi vill verka för att kommuner och landsting ska
samarbeta bättre så att inte ska bli så som man har
pratat om förut här i dag att landstinget inte vill betala
och inte kommunen eller staten heller. Här måste vi
ha en mycket bättre samordning.
I välfärdsbokslutet har man konstaterat att kraf-
terna att slåss för det man behöver, och dessutom har
rätt till, har minskat. Detta råkar även barn ut för. Det
finns köer till habilitering, rehabilitering och hjälp-
medel. Nu finns det en utredare som ska se över
hjälpmedelsförsörjningen för barn. Vi hoppas mycket
på arbetet med motionerna i betänkandet Barn här
och nu. Där är ett förebyggande arbete oerhört viktigt.
Till sist vill jag framhålla det som står i handi-
kappbetänkandet, nämligen att handikapperspektivet
måste genomsyra varje område i politiken och ute i
samhället.

Anf. 113 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin kom med en
överraskande nyhet. Jag skulle bara vilja ha bekräftat
att jag inte missförstod detta. Majoriteten och de
borgerliga partierna hade olika uppfattningar när
frågan om 65-årsgränsen var uppe för några månader
sedan. Då föreslog de borgerliga partierna att man ska
ha rätt till utökad assistans efter 65 år om har det
behovet. Miljöpartiet motsatte sig detta tillsammans
med övriga partier i majoriteten. Men jag uppfattade
Kerstin-Maria Stalins uttalande här nyss så att Miljö-
partiet kommer att återkomma och stödja ett sådant
yrkande längre fram. Är det riktigt uppfattat?

Anf. 114 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag visste inte att det var en nyhet. Vi
kommer att stödja ett sådant förslag. Vi vill verka för
att man ska få detta om man har ytterligare behov. Vi
vill undersöka de möjligheterna.

Anf. 115 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Det var glädjande. Jag hoppas att det
inte uppfattas som oförskämt om jag frågar varför
man inte kunde stödja det förslaget för två tre måna-
der sedan.

Anf. 116 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det vet jag inte.

Anf. 117 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater vill skapa ett
samhälle som är tillgängligt för alla - med eller utan
funktionshinder. Det är i allra högsta grad en demo-
kratifråga. Vi är inte där än, men vi har kommit en
bra bit på väg.
Jag är övertygad om att den svenska välfärdsmo-
dellen som grund är en förutsättning för att vi ska
lyckas skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla.
Vi socialdemokrater har valt att bygga ett välfärds-
samhälle som enkelt uttryck innebär att man bidrar
efter förmåga och nyttjar efter behov. Som ni väl vet
är välfärdsmodellen i huvudsak baserad på offentlig
finansiering via skattsedeln. Välfärdsmodellen är till
sin karaktär dels generellt, dels individuellt utformad
beroende på behov.
Den socialdemokratiska handikappolitiken har sin
bas i välfärdsmodellen. Också handikappolitiken är
uppbyggd genom generella insatser och individuellt
anpassad när behov finns.
Under många år har vi beslutat om olika handi-
kappolitiska reformer som i huvudsak inneburit möj-
lighet eller rätt till individuellt anpassade insatser.
Dessa reformer har på många sätt underlättat varda-
gen för de funktionshindrade. Utredningar visar också
att trots ekonomiskt mycket svåra år för Sverige un-
der stora delar av 90-talet värnades de funktionshind-
rade under den tiden, och det gör mig naturligtvis
mycket glad och lättad.
Fru talman! I våras fattade riksdagen beslut om en
nationell handlingsplan för handikappolitiken. Det
innebär att vi fortsätter utvecklingen av handikappo-
litiken och riktar mera fokus på generella åtgärder
utan att för den skull minska de individuellt anpassa-
de insatserna. Möjligen på lång sikt, om vi är mycket
framgångsrika med att skapa ett mera tillgängligt
samhälle för alla, kan behovet av individuellt anpas-
sade insatser minska för den enskilde.
Planen har tydlig fokus på åtgärder av generell ka-
raktär, dvs. att vi måste alla anstränga oss för att ska-
pa förutsättningar för alla i samhället. Vi måste riva
de hinder som finns för funktionshindrades fulla
delaktighet i samhället.
Målen i handlingsplanen är en samhällsgemen-
skap med mångfald som grund, att samhället utfor-
mas så att människor med funktionshinder i alla åld-
rar blir fullt delaktiga i samhällslivet, och jämlikhet i
levnadsvillkoren för flickor och pojkar och kvinnor
och män med funktionshinder. Utskottet föreslår
riksdagen att dessa mål fortfarande ska gälla.
Fru talman! För att nå målen krävs engagemang,
attitydförändringar, ansträngningar och insatser av
alla medborgare och inom alla samhällssektorer. En
kommentar jag rätt ofta mötte när jag var social-
nämndsordförande var följande: "Det där är en han-
dikappfråga. Det får du på socialtjänsten ta hand om."
Det synsättet var inte ovanligt, och det var ständigt en
kamp att få alla verksamhetsgrenar inom t.ex. kom-
munen att ta sitt ansvar.
Naturligtvis har det varit mycket lättare att besluta
om individuellt riktade insatser än att ändra attityden
och engagemanget i hela samhället. Det kräver insat-
ser på så många området, t.ex. arbetsmarknaden,
skolan, kollektivtrafiken, kultur- och idrottsliv, han-
deln. I politiken kallar vi det den s.k. ansvars- och
finansieringsprincipen, som just innebär att varje
sektor i samhället tar sitt ansvar för att nå ett tillgäng-
ligt samhälle.
Fru talman! Detta är en stor utmaning. Tack och
lov upplever jag i dag betydligt större intresse och
engagemang i många olika samhällssektorer. Jag tror
också att många av utgångspunkterna i nationella
handlingsplanen skapar mycket goda förutsättningar
för att successivt nå målsättningarna.
Fru talman! Jag upplever att handikappolitiken
står på en mycket stabil grund.
Genom att vi har ordning på statsfinanserna finns
inte ständigt hotet om akut brist på pengar och där-
med snabba beslut som kan påverka den enskilde
negativt.
Reformen personlig assistans är kanske den re-
form som betytt mest för många med omfattande
funktionshinder. Det har för många inneburit ökad
valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet. Jag
citerar det Fredrik Mbuyamba, en ung cp-skadad kille
sade i en intervju i Dagens Nyheter för en dryg vecka
sedan: "-Assistenterna gör att jag kan leva . -Jag är
född stark. Det måste man vara om man är handikap-
pad. Man måste ha mål och drömmar, inte ge efter
och inte tro att man är en mes bara för att man sitter
där man sitter."
Jag har också tagit del av hans rappbegåvning,
och jag tänker inte ens försöka citera det. Jag kan
bara konstatera att jag blir glad över med vilken
självklarhet Fredrik Mbuyamba tar plats i vårt ge-
mensamma samhälle, vilket inte alls var lika vanligt
att funktionshindrade gjorde för några år sedan.
Det är därför mycket tillfredsställande att det finns
stabilitet i assistansreformen. De första åren med
kraftig underfinansiering och ogenomtänkta lagför-
slag har vi tack och lov lämnat bakom oss. Alltfler får
assistansersättning, och det blir också alltfler timmar
per assistansberättigad. T.ex. var det 1994 i snitt
5 095 personer att jämföras med 8 765 personer i juni
2000.
Jag delar inte alls den uppfattning som t.ex. mode-
rater och folkpartister säger, nämligen att reformen
har rustats ned. Det är fler personer som i dag får ta
del av reformen. Det ska vi vara mycket glada för.
Det känns naturligtvis också glädjande att vi nästa
år har medel avsatta för att assistansersättning ska
kunna utgå efter fyllda 65 år.
Det är också positivt att verksamheten med per-
sonligt ombud för personer med psykiska funktions-
hinder utvecklas och att ytterligare medel tillförs.
Psykiatrireformen går framåt i väldigt olika takt runt
om i landet. På en del håll har det skett en otrolig
kvalitetshöjning för de psykiskt funktionshindrade,
medan det i andra kommuner fortfarande finns mer
att önska. Det är därför extra glädjande att vi tillsam-
mans med Centern gett utrymme för extra pengar till
kommunerna och landstingen där just psykiatrin är ett
prioriterat område.
Fru talman! Handikapporganisationerna, som fyl-
ler en viktig roll, får nästa år ökade resurser, dels för
att möta det ökade resursbehovet, dels för att under-
lätta övergången till den nya fördelningsmodellen
som trädde i kraft den 1 juli 2000. Jag ser det också -
som flera partier har tagit upp tidigare - som angelä-
get att Socialstyrelsen följer upp och utvärderar ef-
fekterna av det nya systemet och då särskilt beaktar
de mindre organisationerna.
Flera motioner och reservationer - flera talare har
också nämnt det tidigare - tar upp frågan om bilstödet
till de handikappade. Motionärerna tar upp behovet
av att se över reglerna i sin helhet, t.ex. nämns pro-
blem rörande personkretsen och att åldersgränsen bör
ses över. I vissa avseenden delar jag motionärernas
uppfattningar, men jag kan samtidigt konstatera att
eventuella regeländringar avseende bilstödet för när-
varande bereds i Regeringskansliet. Jag förutsätter
därför att regeringen skyndsamt återkommer i denna
fråga.
Likaså berörs hjälpmedelsfrågorna i ett antal mo-
tioner. Regeringen har för avsikt att låta utreda situa-
tionen beträffande hjälpmedel till funktionshindrade.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns
ytterligare att önska och göra för att vi ska få ett mera
tillgängligt samhälle. Jag tycker dock att vi har ett bra
utgångsläge och att budgeten i sin helhet är positiv
vad avser handikappolitiken med medelsförstärkning-
ar på flera områden och tydliga inriktningsbeslut.
Det viktiga är kanske ändock att finansieringen av
assistansreformen för första gången på länge känns
realistisk. Under de närmaste åren kommer det genom
beslut som ryms inom den nationella handlingsplanen
att belysas många olika områden, och krav kommer
att ställas på olika aktörer att handla för att nå ökad
tillgänglighet för funktionshindrade. Närmast har vi
t.ex. en proposition att vänta rörande plan- och bygg-
lagen. Den väntas läggas fram den här veckan. Det
kommer att satsas ytterligare på dem med psykiska
funktionshinder.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i
betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer och motioner.

Anf. 118 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Catherine Pers-
son. Hon sade inledningsvis att den svenska modellen
är en förutsättning för ett samhälle som är tillgängligt
för alla.
Anser Catherine Persson att anpassningen av den
fysiska miljön i samhället har gått längre i Sverige än
i andra länder? I den proposition vi tog ställning till i
våras hänvisas till ett antal länder där i varje fall stats-
rådet ansåg att man har kommit längre än i Sverige.
På motsvarande sätt har integrationen av funktions-
hindrade i arbetslivet enligt den svenska modellen
gått bättre i vårt land än i andra länder.
Den andra frågan gäller förändringarna - eller
som vi har tolkat det försämringarna - av assistansre-
formen. Anser Catherine Persson att det inte finns
några som helst nackdelar med uppdelningen av an-
svaret för assistansreformen mellan kommunen och
försäkringskassan? Har detta inte på något område
skapat problem, som Catherine Persson kan se?
Den tredje frågan som aktualiserades av det tidi-
gare anförandet gäller om det har förts någon diskus-
sion om rätten till utökad assistans efter 65 år också
inom det socialdemokratiska partiet sedan vi senast
fattade beslut i riksdagen?

Anf. 119 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag fick detta till minst fyra frågor,
men jag svarar på så många jag hinner, Elinderson.
Om jag uppfattade frågorna rätt gällde en fråga
den fysiska miljön och integrationen på arbetsmark-
naden. När jag uttrycker att den svenska välfärdsmo-
dellen är en förutsättning för handikappolitiken, me-
nar jag i det avseendet att vi har tillgång till skolan
och hälso- och sjukvården på lika villkor, vilket inte
är förutsättningen i många andra länder. Vad gäller
den fysiska miljön vet jag inte exakt hur det ser ut
jämfört med andra länder, annat än att när jag besöker
andra länder kan jag konstatera att vi i Sverige i vissa
avseenden har det ganska gott ställt.
Men jag sade i mitt anförande att vi har varit bra i
Sverige på att fatta beslut som innebär insatser riktade
direkt till individen, där vi i den nationella handlings-
planen tar stort sikte på de generella insatserna just
för att göra den fysiska miljön tillgänglig. Alla aktö-
rer i samhället måste ta ett ansvar. Ändringarna i
plan- och bygglagen är en förutsättning för att nå
detta mål. Det kommer att ta ganska lång tid, men vi
måste ta steg för steg.
När det gäller integrationen på arbetsmarknaden
är jag naturligtvis inte nöjd. I Sverige är det ganska
många funktionshindrade som finns ute på arbets-
marknaden. I takt med att arbetsmarknaden blir bättre
är det också fler som kommer ut. Däremot tror jag
inte att Moderaternas politik i det avseendet under-
lättar för funktionshindrade att komma ut på arbets-
marknaden. T.ex. sänkt sjukförsäkring, sänkt vuxen-
studiestöd, färre personer i arbetsmarknadsutbildning
osv. gör ju att arbetsgivare inte vågar anställa funk-
tionshindrade, därför att man vet att de har lite större
sjukfrånvaro och att det därför blir en ökad kostnad.

Anf. 120 LARS ELINDERSON (m) replik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja ge Catherine
Persson möjlighet att återkomma i en andra replik.
När hon uttrycker sig i termer av att den svenska
modellen är en förutsättning för ett samhälle som är
tillgängligt för alla och sedan i svaret på min fråga
säger att hon inte vet om man har kommit längre i
andra länder tycker jag att påståendet är lite ihåligt.
Det är självklart att det finns andra modeller som har
nått längre - det vet de som sysslar med de här frå-
gorna - när det gäller anpassning av den fysiska mil-
jön. Obligatorisk tillgång till sjuk- och hälsovård
finns i många andra länder, liksom obligatorisk skol-
gång och anpassning av lokaler.
Jag konstaterar ändå att Catherine Persson i sitt
svar på min fråga säger att hon inte kan påstå att vi
har kommit längre i Sverige vare sig det gäller an-
passning av den fysiska miljön, anpassning av ar-
betsmarknaden eller introduktionen av funktionshind-
rade på arbetsmarknaden.

Anf. 121 CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Nu lyssnade Lars Elinderson väldigt
dåligt. Jag är fortfarande övertygad om att en väl-
färdsmodell i botten som omfattar alla är en förutsätt-
ning för att de funktionshindrade ska få rätt till en
likvärdig skola och en likvärdig äldreomsorg och,
som jag sade i mitt förra inlägg, sjukvård. Däremot
sade jag att när det gäller den fysiska miljön har vi
naturligtvis mer att önska. Det var därför ingen till-
fällighet att vi fattade beslut om den nationella hand-
lingsplanen. Där finns ytterligare att göra. Vi har
välfärdsmodellen i botten, och den bygger vi vidare
på.
När det sedan gäller nackdelar och fördelar beträf-
fande försäkringskassans eller det statliga ansvaret
kontra kommunens kan jag säga att det finns nackde-
lar med en uppdelning. Det är alltid så när olika par-
ter är inblandade. Men jag såg också att det fanns en
nackdel tidigare. Det var t.ex. en ständig fråga om
ifall det skulle vara en gräns på 19 eller 21 timmar
som skulle beviljas när ansvaret var helt statligt, vil-
ket jag inte vill återgå till.
Jag tycker att det sätt som vi har löst problemet på
i dag fungerar bra. Det var också tidigare en förskjut-
ning mellan socialtjänsten och LSS och LASS, som
vi har mindre av med den uppdelning som vi har i
dag. Det är ingen diskussion om vem som ska betala,
oberoende av under vilken lagstiftning de första 20
timmarna hamnar. Det är alltid samma huvudman för
de första 20 timmarna, vilket inte var fallet tidigare.
Jag vill återigen säga att jag upplever inte att den
politik som Moderaterna driver skulle underlätta för
de funktionshindrade. T.ex. förespråkar ni stora skat-
tesänkningar för dem med höga inkomster, vilket
oftast inte skulle komma de funktionshindrade till del.
Ni förespråkar sänkta läkemedelssubventioner, vilket
ofta skulle drabba de funktionshindrade och som inte
gynnar deras vardag.

Anf. 122 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa två frågor till
Catherine Persson.
Den första är om Catherine Persson är beredd att
verka för den demokratiska rättigheten för t.ex. hör-
selskadade att följa TV-debatter. Den möjligheten har
de ju inte i dag.
Min andra fråga gäller de psykiskt funktionshind-
rade. För att de ska kunna ta del av det statliga reha-
biliteringsbidraget ska rehabiliteringen ske inom en
begränsad tid. Jag ställer frågan med tanke på hur
svårt det är för de psykiskt funktionshindrade att
bestämma och förfoga över sin egen tid. De behöver
ta lång tid på sig. T.ex. måste utbildning ske i deras
egen takt och på deras egna villkor. Är Catherine
Persson beredd att verka för detta?

Anf. 123 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! När det gäller den första frågan, om
möjligheterna för hörselskadade att följa TV-debatter,
tycker också jag att det är en demokratisk rättighet.
Däremot är jag inte insatt i om det är tekniska pro-
blem och stora kostnader behäftat med detta. Men jag
anser att det är någonting som vi måste uppnå. Om
det är stora kostnader som följer med detta får vi se
på möjligheten att lösa det.
Jag måste tyvärr säga att jag inte uppfattade den
andra frågan.

Anf. 124 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret på den första
frågan. Det lät ju positivt. Men det är just detta med
textade program som sänds i efterhand, och då är det
inte lätt att hänga med i debatten.
Den andra frågan gällde de psykiskt funktions-
hindrade. För att de ska kunna ta del av det statliga
rehabiliteringsbidraget måste rehabiliteringen ha skett
inom en viss tid. Eftersom de behöver tid på sig och
det går långsamt med framstegen, har de inte möjlig-
het att ta del av bidraget i dag. Jag tycker att rehabi-
literingsbidraget är viktigt för att de ska kunna ut-
vecklas och komma någon vart i samhällsarbetet.

Anf. 125 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Anslaget till rehabilitering ligger inte
primärt på det här utskottsområdet. Min spontana
kommentar är att all rehabilitering måste vara indivi-
danpassad. Det gäller inte bara de psykiskt funktions-
hindrade. Man kan behöva olika lång tid på sig även
om man har fysiska funktionshinder.
Så mitt spontana svar är: Ja, naturligtvis måste det
få ta den tid det tar. Det måste vara individuella pla-
ner för alla. Sedan är det upp till dem som skriver
lagstiftningen i fråga att se över detta ytterligare.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 december.)

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Socialutskottets betänkande
2000/01:SoU6 Sjukhus med vinstsyfte

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
2000/01:AU5 Ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
m.m.
2000/01:AU1 Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad
och 14 Arbetsliv

Näringsutskottets betänkanden
2000/01:NU2 Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
2000/01:NU6 Vissa ändringar i konkurrenslagstift-
ningen

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 8 december

2000/01:405 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Ekeskolans resursbrist
2000/01:406 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Ekeskolan
2000/01:407 av Gunilla Tjernberg (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Tillsynsansvar för förskolan
2000/01:408 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Hovdalafältet
2000/01:409 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Britta Lejon
Demokrati för äldre
2000/01:410 av Marianne Beyer (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten
2000/01:411 av Staffan Werme (fp) till miljöminister
Kjell Larsson
Skydd av dricksvattentäkter
2000/01:412 av Staffan Werme (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Lördagsöppet på Systembolaget
2000/01:413 av Anne-Katrine Dunker (m) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Filmer med sexualiserat våld
2000/01:414 av Inger Davidson (kd) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Drottningholms teatermuseum
2000/01:415 av Inga Berggren (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Functional foods

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 januari 2001.

8 § Kammaren åtskildes kl. 15.57.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 27 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 79 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.