
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2000/01:43</div>
<div class="sidhuvud_datum">Fredagen den 8 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 - 17.15</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
----------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 2000/01:130</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:130 av Amanda Agestav
(kd) IT-säkerhet.
Interpellationen kommer att besvaras den
23 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 30 november 2000
Försvarsdepartementet
Björn von Sydow
Enligt uppdrag
Ingvar Åkesson
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:145</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:145 av Cristina Husmark
Pehrsson om nikotinersättningspreparat.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av juluppehåll.
Stockholm den 6 december 2000
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 2000/01:146</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:146 av Gudrun Lindvall
om ozonhålet och förebyggande hälsovård.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av juluppehåll.
Stockholm den 6 december 2000
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 2000/01:152</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:152 av Elver Jonsson om
folkhälsa i Europaperspektiv.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av juluppehåll.
Stockholm den 6 december 2000
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 2000/01:150</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:150 av Rigmor Stenmark
om polisen i Uppsala län.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är juluppehåll i riksdagen
och att första interpellationstiden redan är fulltecknad
samt tjänsteresa.
Stockholm den 4 december 2000
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2000/01:166</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:166 av Ingvar Svensson
om medlemskap i brottsliga organisationer.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är juluppehåll i riksdagen
och att första interpellationstiden redan är fulltecknad
samt tjänsteresa.
Stockholm den 4 december 2000
Justitiedepartementet
Thomas Bodström</pre><pre>Interpellation 2000/01:154</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:154 av Ingegerd Saarinen
om produktionskrav vid offentlig upphandling.
Interpellationen kommer att besvaras den
25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är juluppehållet i riksdagen.
Stockholm den 1 december 2000
Miljödepartementet
Kjell Larsson
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:155</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:155 av Per Lager om for-
malinspridning vid begravningar.
Interpellationen kommer att besvaras den
25 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är juluppehållet i riksdagen.
Stockholm den 1 december 2000
Miljödepartementet
Kjell Larsson
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:149</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:149 av Birgitta Sellén (c)
om ungdomars möjligheter i demokratiska verksam-
heter.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 26 januari 2001.
Skälet till dröjsmålet är juluppehåll i riksdagen
och att första interpellationstiden redan är fullteck-
nad.
Stockholm den 4 december 2000
Kulturdepartementet
Britta Lejon</pre><pre>Interpellation 2000/01:136</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:136 av Eskil Erlandsson
om en nordisk miljöunion.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 1 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag dessförinnan som passar både
interpellanten och honom.
Stockholm den 6 december 2000
Miljödepartementet
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:162</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:162 av Carina Adolfsson
Elgestam om strandskydd.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 1 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att ministern inte kunnat
finna en debattdag dessförinnan som passar både
interpellanten och honom.
Stockholm den 5 december 2000
Miljödepartementet
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:134</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:134 av Margareta Anders-
son om skattereglerna för ideella ungdoms- och kul-
turorganisationer.
Interpellationen kommer att besvaras den
6 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att det på grund av ut-
landsresor inte funnits någon tid som passat både
interpellanten och mig.
Stockholm den 1 december 2000
Finansdepartementet
Bosse Ringholm</pre><pre>Interpellation 2000/01:137</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:137 av Lena Ek (c) om
skatt på biobränsle.
Interpellationen kommer att besvaras den
6 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att det på grund av ut-
landsresor inte funnits någon tid som passat både
interpellanten och mig.
Stockholm den 1 december 2000
Finansdepartementet
Bosse Ringholm</pre><pre>2 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen m.m.</pre><pre>Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:49 Förslag till Europaparlamentets och rå-
dets förordning om att fastställa hälsoregler för
animaliska biprodukter som inte är avsedda för
livsmedel KOM (2000) 574 till miljö- och jord-
bruksutskottet
2000/01:53 Europeiska kommissionens förslag om
kallstartskrav för lätta lastbilar och bussar
KOM (2000) 487 till miljö- och jordbruksutskottet</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
2000/01:Fi10 till finansutskottet
2000/01:Fö1-Fö6 till försvarsutskottet</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Socialutskottets betänkande 2000/01:SoU1</pre><pre>5 §  Anslag inom socialförsäkringsområdet och
vissa ålderspensionsfrågor, m.m.</pre><pre>Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2000/01:SfU1
Anslag inom socialförsäkringsområdet (utgiftsområ-
dena 10, 11 och 12) (prop. 2000/01:1 delvis) och
socialförsäkringsutskottets betänkande 2000/01:SfU6
Vissa ålderspensionsfrågor, m.m. (prop. 2000/01:16).
Utgiftsområde 10</pre><pre>Anf.  1  MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Innan jag kommer in på sakfrågorna
vill jag yrka bifall till den första reservationen inom
utgiftsområdet, nämligen nr 1. För att inte betunga
kammaren kommer jag inte att yrka bifall till fler.
Alla våra reservationer är viktiga.
Rehabilitering och arbetsskadeförsäkring kommer
Margareta Cederfelt att behandla senare i debatten.
Fru talman! Socialförsäkringen har kännetecknats
av betydande problem, inte minst finansiella, under
de senaste decennierna. Näringslivets omstrukture-
ring, stora demografiska förändringar men också
institutionalisering och byråkratisering av samhällsli-
vet har skapat instabilitet; finansiellt, utnyttjandemäs-
sigt etc. Kraven på de offentliga finanserna blev tyd-
liga, och snabba förändringar har varit nödvändiga.
Dessa förändringar har ofta varit kortsiktiga och för-
svårat en utveckling av långsiktigt stabila socialför-
säkringar.
Framtidens system måste bygga på en genomtänkt
långsiktig strategi, och avvägningarna bör kunna
accepteras av en bred majoritet av medborgare. Soci-
alförsäkringarna utvecklas bäst i en nationell miljö
eftersom det måste finnas ett nära samband mellan
beskattning och socialförsäkring - dessa är som
kommunicerande kärl. Samtidigt måste socialförsäk-
ringarna befrämja rörlighet, nationellt och internatio-
nellt. Vad som nu sagts innebär att socialförsäkrings-
frågorna inte ska föras över till EU:s beslutssystem.
Jag noterar med tillfredsställelse att utskottet är helt
enigt i vad jag nu har sagt.
Sjukförsäkringen har sedan 1997 kännetecknats
av ökande ohälsotal. Kostnaderna har skenat. Detta
innebär att försäkringssystemet har förlorat sin stabi-
litet. Detta är allvarligt. Det är inte en faktor som har
lett till denna utveckling. Demografi, arbetsmark-
nadsläge, förändringar av ersättningsnivåer, sjukvår-
dens köer, belastningen på försäkringskassorna, ar-
betsmiljö, både fysisk och psykisk, åldersfördelning-
en på olika arbetsplatser men också synen på försäk-
ringarna som ett alternativ till arbete påverkar utnytt-
jandet. Min långa uppräkning av faktorer som påver-
kar försäkringen visar att om vi ska återskapa ett
stabilt system måste en rad olika åtgärder vidtas sam-
tidigt. En eller ett fåtal räcker inte. Det är därför vår
motion Sf286 innehåller så många förslag till föränd-
ringar.
Jag ska endast beröra några av de viktigaste.
Vad som är försäkringsmässig sjukdom måste
preciseras. Det är inte helt lätt, men svårigheter ska
sporra inte leda till uppgivenhet.
Ersättningsnivån i försäkringen måste bygga på en
god avvägning mellan tillfredsställande ersättning vid
inkomstbortfall och samtidigt skapa drivkrafter att gå
så snabbt som möjligt tillbaka till arbetet. Ersättning-
en måste avvägas mot dels statens budgetrestriktio-
ner, dels hur arbetsinkomsterna beskattas. Naturligt-
vis ska det ge någorlunda god trygghet. En lägre
ersättningsnivå i försäkringen tillsammans med lägre
skatter skapar bättre drivkrafter än motsatsen. Det
finns ett klart samband mellan lägre skatter, stabilare
sparande och i viss utsträckning egna riskförsäkring-
ar. Samtidigt finns det ett samband mellan lägre
skatter och lägre ersättningsnivåer. Försäkringsmäs-
sigt utformade avtalsförsäkringar kan hjälpa till att
göra systemen mer hållfasta, speciellt om försäkring-
arna är anpassade till förhållandena inom olika bran-
scher. Vi anser att en kombination av lägre skatter
och i viss mån lägre ersättningar i inkomstbortfalls-
föräkringarna gynnar både anställda och arbetsgivare.
Vårt förslag om en ersättningsnivå på 75 % av sjuk-
penninggrundande inkomst måste ses i ett samman-
hang med våra skattesänkningar för hushållen samt
de ersättningar som utgår via avtalsförsäkringarna.
Sjukförsäkringsutredningen avfärdar att det finns
ett samband mellan ersättningsnivåer och utnyttjande.
Diagrammet i vår motion är hämtat från utredningen,
och det motsäger utredningens påstående. Då kan vi
se på samband som började redan efter 1955. Den
sänkta ersättningen som möjliggörs genom lägre
skatter fungerar egentligen som en förhöjd självrisk.
Det gör systemet mer försäkringsmässigt, och det är
bra. Den sänkta skatten underlättar införandet av
denna självrisk.
Andra åtgärder för att göra försäkringen mer för-
säkringsmässig är en klarare definition av sjukdoms-
begreppet, två karensdagar, varav en dock bör infalla
först efter sjunde dagen, bättre skadereglering genom
att försäkringen själv ska kunna hänvisa vårdsökande
till behandling om så behövs utanför det egna lands-
tinget, att försäkringskassan får ett odelat ansvar när
det gäller budget, ett förändrat ersättningstak - sam-
ma som i pensionssystemet - och ett helt avskaffande
av avgifter över taket. En del av förslagen kan ge-
nomföras snabbt. Andra fordrar tid, utredningar och
eftertanke.
En förändring som bör och kan genomföras
mycket snabbt finns i våra motioner. En försäkrings-
mässig utbildning av i första hand läkarna kan ge
bättre medicinskt omhändertagande och väsentligt
lägre sjuktal. Det finns vetenskapligt dokumenterade
resultat från en sådan utbildning redovisad i Läkar-
tidningen nr 46 i år.
Precisionen vid sjukskrivning blev bättre, rättssä-
kerheten ökade, felaktiga ärenden ändrades snabbare
och sjukskrivningen användes bättre som terapeutisk
metod. I Eskilstunas försäkringskasseområde där
försöken genomfördes sjönk ohälsotalen från 23 %
över riksgenomsnittet till 17 % under. Satsningen
kostade 600 000 kr och gav minskade sjukpenning-
kostnader, allt annat lika, på 30 miljoner.
Även om resultatet sjunker med hälften när ut-
bildningen genomförs i full skala måste det betecknas
som osedvanligt bra. Och lägg märke till att det var
både de korta och långa sjukfallen som minskade. Jag
måste poängtera att avkastningen på denna åtgärd var
att för 1 krona fick Eskilstunas försäkringskassa igen
50 kr. Det är sällan man har så bra kalkyler. Det blev
färre flaskhalsar hos kassorna, bättre handläggning
och bättre rehabilitering. Förtidspensioneringarna kan
sedan efterhand minska, och individen slipper i gans-
ka stor utsträckning olycklig passivisering.
Fru talman! Jag är inte den som tycker att brådska
är bra i alla väder. Men när det gäller den försäk-
ringsmässiga utbildningen är varje dröjsmål förkast-
ligt. Att sätta i gång med det innebär inga risker. Att
förhala den försäkringsmässiga utbildningen går inte
att försvara om man är mån om sjukförsäkringen och
skattebetalarnas pengar. Ingen vill väl öka antalet
människor som handikappas av långtidssjukskriv-
ningar.
Fru talman! Jag är övertygad om att vi alla är be-
själade av att förbättra socialförsäkringarna, inte
minst sjukförsäkringen på bästa sätt. Jag tror också att
vi alla kan instämma i Frank Fields ord. Han var
tidigare socialminister hos Tony Blair. Han har sagt
om välfärdssystemen: De påverkar våra värderingar.
Men vilka värderingar och handlingar vill vi att de
ska främja och utveckla? Det är frågan. Jag tror, pre-
cis som Frank Field, att det är ansvarstagande, arbets-
vilja, sparande, ärlighet och - det viktigaste av allt -
att vi är måna om att hjälpa människor att behålla sin
arbetsförmåga.
Vi är - det vet jag - oeniga inte om målen men
om medlen. Vår syn på att det krävs en samsyn mel-
lan skatter, ersättningsnivåer, avtalsförsäkringar och
försäkringsmässighet delar vi inte - ännu. Det kom-
mer kanske; vi brukar kunna komma överens. Men
det är ett svaghetstecken om vi inte redan i dag eller i
alla fall de närmaste veckorna kommer fram till att ju
snabbare vi kan få i gång en god försäkringsmedi-
cinsk utbildning för en bättre sjukskrivning, desto
bättre. Att vi snabbt får i gång försäkringsmässig
utbildning på högre nivå är också väsentligt.
Fru talman! Statsrådet Ingela Thalén finns här. Vi
känner varandra väl, och jag vet att statsrådet är
handlingskraftig. Jag tror att vi kan få bevis för det i
dag.
Egentligen behövs det bara ett uttalande att för-
säkringskassorna själva kan börja ta initiativ och sätta
i gång den försäkringsmässiga utbildningen med AT-
och SF-läkarna. Man kan göra det snabbast möjligt,
och sedan kan departementet arbeta med att verkligen
sätta den här förändringen i verket. Jag hoppas att jag
får ett positivt svar i dag. Det skulle vara bra för oss
alla: för skattebetalare, för dem som är sjuka inte
minst och för läkarna, som kommer att få mycket
större trygghet i sitt arbete.</pre><pre>Anf.  2  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Den huvudsakliga uppgiften för den
generella välfärdspolitiken är att minska klyftor och
gränser mellan olika samhällsgrupper och fungera
som en sammanhållande kraft. Det område som vi
diskuterar i dag, socialförsäkringar, är en mycket
viktig del av den generella välfärdspolitiken.
Det svenska välfärdssystemet bygger på indivi-
dens rättigheter och skyldigheter. Liksom rösträtt och
likhet inför lagen ska goda levnadsförhållanden vara
en rättighet för alla. Välfärden finansieras delvis via
skattsedeln och ska verka omfördelande och utjämna
levnadsförhållandena mellan olika grupper i samhäl-
let samt verka omfördelande mellan kvinnor och män.
Vården, omsorgen, utbildningen och andra samhälle-
liga rättigheter är offentligt finansierade och utgår
från människors behov, inte från tjockleken på deras
plånböcker. Hela formandet av det vi i dag kallar
välfärdsstaten har byggt på denna värdering.
För oss i Vänsterpartiet är försvaret av den of-
fentliga sektorn en av vår tids viktigaste klass- och
jämställdhetsfrågor. Ytterst handlar det om kamp om
makten över hur samhällets resurser ska fördelas. De
värden som vi gemensamt skapar i arbetslivet och i
samhället ska fördelas rättvist. Sverige ska inte vara
ett tvåtredjedelssamhälle. Men det finns både ekono-
miska och sociala hinder för att uppnå en förbättrad
demokrati och mer makt över sitt eget liv. En rättvis
fördelning tycks tyvärr för många löntagare vara en
avlägsen vision i fjärran. Men det är verkligen nå-
gonting att kämpa för.
Fru talman! Vi har vid många tillfällen i denna
kammare ställt frågan: Vad är det som håller på att
hända? Håller arbetslivet på att bli så tufft att vi slås
ut av det hårda tempot? Mer än var fjärde person på
arbetsmarknaden överväger att förändra sin arbetssi-
tuation på grund av problem med den egna hälsan.
Detta är vanligare bland kvinnor än bland män. Och
om man utsätts för höga krav i arbetet eller om man
har för lite inflytande är det betydligt vanligare att av
hälsoskäl överväga olika förändringar av sin arbets-
situation.
På fyra år har sjukskrivningarna med utbrändhets-
diagnoser ökat med 50 % bland anställda i kommuner
och landsting. Ökningen är alarmerande! Och inom
den offentliga sektorn har utbrändhetsdiagnoserna
passerat belastningsskadorna som den vanligaste
orsaken till sjukskrivning. Med tanke på att dessa
diagnoser ökar mest hos kvinnor i offentlig sektor
krävs det att forskningen fokuseras på kvinnor, stress
och ohälsa i betydligt högre grad än vad som hittills
gjorts.
Att så många inom offentlig sektor drabbas av
ohälsa på grund av sin arbetssituation är mycket all-
varligt och måste åtgärdas. Det som behövs är inte
privatiseringar utan respekt för arbetsuppgifternas
särskilda karaktär. Vårdbiträden, undersköterskor och
skolpersonal är några av de grupper som har fått bära
en mycket tung börda med den egna hälsan som in-
sats. Vi ser facit på snabba organisationsförändringar,
kraftiga nedskärningar, minskat inflytande och osä-
kerhet över den egna arbetssituationen. Arbetsorgani-
sationer som behandlar människor som utbytbara
delar är ineffektiva, inhumana och omoderna. Och
dessa arbetsorganisationer vältrar över sina kostnader
på andra.
Makthavare, arbetsgivare m.fl. har trott och ställt
upp på att man kan öka sjuknärvaron och öka stressen
och pressen på arbetsplatserna i all oändlighet, som
om människan vore en evighetsmaskin. De måste
också inse att de sjukskrivningar som ökar i dag inte
beror på att folk inte har vaccinerat sig mot influensa
utan att diagnoserna är utbrändhet, belastningsskador,
psykiska sjukdomar och att det i många fall är långa
sjukskrivningsperioder.
I syfte att betona arbetslinjen vill moderaterna in-
föra två karensdagar. Den andra karensdagen föreslås
införas med förläggning till den åttonde sjukdagen.
Med en andra karensdag kan man säkert betona ar-
betslinjen. Sjuknärvaron kommer att öka ännu mer
för många löntagargrupper, för man kommer inte att
ha råd att vara sjuk. Valet kommer för många att stå
mellan kronofogden eller att jobba när de är sjuka.
Det troliga är också att antalet mycket långa sjuk-
skrivningsperioder med höga kostnader för samhället
bara kommer att öka genom detta moderata förslag.
Moderaterna menar också att det inte går att för-
neka att patienten har ett avgörande inflytande på sin
egen sjukskrivning. Då frågar jag om inte patienten
ska ha ett visst avgörande över sjukskrivningen. Vem
vet bättre hur en person mår än personen själv? Ska
någon högre chef eller politiker bestämma när man är
sjuk?
En viktig  grundpelare inom vårt socialförsäk-
ringssystem är trovärdigheten och tilliten till system-
et. Ju fler som omfattas av systemet desto bättre,
eftersom bl.a. behovet av privata försäkringsalternativ
försvinner.
I Vänsterpartiet har vi länge drivit frågan om höjt
tak i sjukförsäkringen. I dag ligger en alltför stor del
av befolkningen över taket. Det innebär att en stor del
av befolkningen får betydligt under 80 % vid in-
komstbortfall vid sjukdom. Att höja taket är därför
både en trovärdighetsfråga och en rättvisefråga.
Möjligheten att leva ett hälsosamt liv skiljer sig
åtskilligt åt mellan individer i dagens Sverige. Ohälsa
och dödlighet bestäms i stor utsträckning av våra
sociala positioner. Den kanske viktigaste faktorn som
påverkar vår hälsa är vår arbetssituation. Den som är
arbetslös känner sig ofta stressad över sin ekonomis-
ka situation och känslan att stå utanför arbetsgemen-
skapen. För många av oss som har arbete räcker inte
tiden till, och arbetsbördan är stor.
Den ökade arbetstakten är en av de mest påtagliga
arbetsmiljöförändringar som inträffat under de se-
naste fem åren. Men även det tunga och ensidiga
arbetet är fortfarande alltför vanligt, och det har ökat
för kvinnorna.
Av gruppen sjukskrivna utgör kvinnorna över
60 %. Varför är kvinnor mer sjukskrivna än män?
Beror det på att kvinnorna i stor utsträckning arbetar i
en alltför slimmad offentlig sektor? Beror det på att
det dubbelarbete som fortfarande i dag görs faller
alltför ensidigt på kvinnans lott?
Det finns många faktorer som vi med det sunda
förnuftet kan peka på när vi analyserar ökningen av
sjukskrivningarna. Men samtidigt är det så att kvin-
nors hälsa fått förhållandevis lite uppmärksamhet
inom forskningen. Riskfaktorn att vara kvinna i ar-
betslivet måste uppmärksammas mer.
En annan mycket prioriterad fråga i Vänsterpartiet
är arbetsskadeförsäkringen. Enligt vad som har upp-
getts av Socialdepartementet är avsikten att en propo-
sition ska föreläggas riksdagen under hösten 2001. I
Vänsterpartiet säger vi så här: Ju förr desto bättre. Det
behövs en mänskligare, rättvisare och mer jämlik
arbetsskadelagstiftning. Det kan inte vara rätt att
kvinnor ska ha dubbelt så svårt som män att få en
anmäld arbetssjukdom godkänd.
Att komma igenom nålsögat i arbetsskadeförsäk-
ringen och få skador godkända är mycket svårt i dag.
Resultatet av reglerna kring bevisbördan har blivit att
många enskilda har drabbats hårt.
I Vänsterpartiet anser vi att arbetsskadeförsäk-
ringen måste ändras, så att kvinnors arbetsskador inte
missgynnas och att hänsyn tas till kvinnors och mäns
olika förutsättningar vid bedömning av arbetsskador.
Det betyder också att arbetsskadebegreppet och be-
visregeln måste få ett annat innehåll än vad som nu
gäller.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden och en
hierarkisk organisering av arbetet har lett till att kvin-
nor tilldelats monotona och enahanda arbetsuppgifter
som ofta leder till belastningsskador. Dessutom har
många kvinnor ofta tunga psykiskt påfrestande ar-
betsuppgifter som inte värderas så högt lönemässigt.
Det finns många stora brister i hanteringen av ar-
betsskadeärenden. Långa handläggningstider och
brister i många försäkringsläkares arbetssätt är exem-
pel på detta. Många löntagargrupper anser att arbets-
skadeförsäkringen och tillämpningen av denna lag-
stiftning har mycket låg trovärdighet. I förlängningen
blir det politiska systemets trovärdighet också låg.
En förändring av arbetsskadeförsäkringen får inte
bara ses som en valfråga. Det måste ses som en rät-
tighetsfråga som det krävs en skyndsam handläggning
kring - inte bara nya utredningar och vackra ord. Här
behövs det politisk vilja och mer pengar för en rättvi-
sare lagstiftning.
I anslutning till detta vill jag yrka bifall till reser-
vation 30 om en översyn av arbetsskadeförsäkringen.
En av de ganska många utredningar som vi har
eller har haft inom vårt område är Sjukförsäkringsut-
redningen. Den 16 november hade utskottet en intres-
sant offentlig utfrågning med den särskilde utredaren
Jan Rydh. Det som troligen har diskuterats mest i
utredningen är förslaget om sjuklöneperiod på 60
dagar, där löntagarna ska ersättas av företagen. I
Vänsterpartiet är vi kritiska till detta förslag, som kan
få mycket negativa konsekvenser för små och medel-
stora företag.
I dag, när vi har en sjuklöneperiod på 14 dagar,
kan vi se vissa risker för att människor med åter-
kommande sjukperioder stängs ute från arbetsmark-
naden. Det finns en befogad oro för att det skapas ett
A- och ett B-lag på arbetsmarknaden genom selekte-
ring. Denna risk ökar mycket om förslaget om 60
dagars sjuklön får gehör.
I Vänsterpartiet har vi lagt fram en motion med
förslag om en utredning kring ett restitutionssystem
som vänder sig till de mindre företagen med högst tio
anställda. För dessa små företag är sjuklönen i vissa
fall ett stort problem. Jag vill därför yrka bifall till
reservation 10.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation
32 om utbyte av yrkesskadelivränta. För oss i Väns-
terpartiet är detta en viktig och principiell fråga. Ing-
en individ ska behöva betala tillbaka mer än vad han
eller hon har fått ut i kapitalbelopp. Därför anser vi
att nuvarande system måste förändras vad gäller ut-
byte av yrkesskadelivränta mot ett engångsbelopp.
Jag står givetvis bakom alla våra reservationer,
men för tids vinnande yrkar jag alltså bifall till reser-
vationerna 10, 30 och 32.</pre><pre>Anf.  3  MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Föregående talare nämnde modera-
terna och lät kritisk mot att vi vill värna om ar-
betslinjen. Jag tror att det är väldigt viktigt att männi-
skor verkligen kommer tillbaks till livet så snabbt
som möjligt. Det vet läkare när det gäller operationer,
osv. Man försöker få upp patienterna snabbt. Förr lät
man dem ligga i sängen, och resultatet blev mycket
sämre.
Är det problem på arbetsplatserna ska man ta itu
med problemen på arbetsplatserna. Man ska inte vara
sjukskriven.
Jag tror att vi ska vara försiktiga med täckdiagno-
ser som utbrändhet. Det kan vara väldigt många olika
saker de döljer. Denna typ av diagnoser har funnits
under olika namn genom tiderna. Jag kan bara nämna
Axel Munthes bok om San Michele, där han nämner
societetsdamer som led av colitis. Det var ingen sjuk-
dom.
Utbrändhet kan vara missnöje, olycka, otillfreds-
ställelse, icke tillfredsställda förväntningar, osv., men
det ska inte betecknas som sjukdom. Man ska alltid ta
itu med de problem det verkligen gäller.
Det är därför vi hävdar arbetslinjen. Jag tror fak-
tiskt att det är mycket bättre för alla de människor
som kan lida men av passivisering. Men de som
verkligen är riktigt sjuka ska tas om hand. De ska
rehabiliteras. Ju mindre flaskhalsar vi har inom för-
säkringskassorna, desto snabbare får vi dem på fötter
igen. Därför ska vi se till att de som egentligen inte
bör vara där inte heller stannar där. Dem ska vi hjälpa
på annat sätt.</pre><pre>Anf.  4  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tror precis som Margit Gennser
att vi ska hävda arbetslinjen. Det gör vi nog i samtliga
partier. Vi vill verkligen måna om att alla löntagare
ska ha möjlighet att arbeta.
Men vi kan se på 90-talet, när karensdagen inför-
des. I och med min bakgrund som industriarbetare vet
jag i alla fall att det slog väldigt hårt mot en del lön-
tagargrupper med låga inkomster. Om man har en
månadslön på 13 000-14 000 kr har man kanske inte
så mycket sparade reserver. Det slår verkligen hårt
med karensdagar mot vissa grupper.
Man kan se på moderaternas förslag. Jag tror att
en ytterligare karensdag, alltså två karensdagar, leder
till att många går och arbetar när de är sjuka. Det blir
alltså en sjuknärvaro, och sådant gör egentligen bara
att de längre sjukskrivningarna ökar. Jag ser uppenba-
ra risker med det här, och moderaterna slår faktiskt
väldigt hårt mot svaga löntagargrupper, de som alltså
har låg lön.</pre><pre>Anf.  5  MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Alla försäkringar mår bra av självris-
ken. Nu hade jag antagligen ett för komplicerat reso-
nemang och sade att vi kan öka självrisken om vi
sänker skatterna. Då kan vi också ha lite lägre ersätt-
ningsnivåer och karensdagar i försäkringen. Det blir
alltså i princip samma sak. Folk får större möjligheter
att spara. Man kan ha riskförsäkringar, och man har
avtalsförsäkringar osv.
Men man tänker efter, och folk är oerhört mycket
klokare än vad vi tror i den här kammaren. De tänker
efter om de verkligen kan och behöver vara borta. Det
är alltid bra att få tillfälle att tänka efter. De männi-
skor som känner att de blir fortare friska om de är
hemma är hemma. Vi lever inte på yttersta margina-
len. Vi försöker faktiskt, genom våra samfällda för-
slag, se till att folk får möjlighet att tänka efter samti-
digt som de kan fatta mycket mer initierade beslut än
vad vi här i kammaren kan göra om hur människor
ska bete sig.</pre><pre>Anf.  6  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Vi har redan en självrisk i och med att
sjukförsäkringen ligger på 80 %. Jag tror att många
tycker att de drabbas tillräckligt av det.
Jag tror inte att någon är hemma eller sjuk på
grund av att de vill det. De är verkligen sjuka. Det är
väl så att vi har sådana krav på oss i dag att vi vill och
tvingas arbeta. Vi vet att annars får andra arbetskam-
rater en ökad börda. Jag tror att 99 av 100 är hemma
för att de är sjuka, och det kostar.
I regel är det nog inte de löntagargrupper som
Margit Gennser pratar om som får sänkt skatt som
drabbas mest. En hel del av de här människorna har
inte en statlig inkomstskatt, utan de har kommunal-
skatten. Det är en stor och besvärlig del för många
som ligger i inkomstnivåer på 13 000-14 000 kr. När
de har kvar 8 000-9 000 kr och en månad blir sjuka
och får karensdagar gräver det väldigt djupa hål i
plånboken. Sådant kan leda till att antalet besök av
kronofogden ökar betydligt.</pre><pre>Anf.  7  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi krist-
demokrater står bakom alla våra reservationer och det
särskilda yttrandet, men för tids vinnande yrkar jag
bifall till reservationerna 2 och 23.
En tredjedel av alla kvinnor som var sjukskrivna
vid förra årsskiftet hade sjukskrivningsperioder på
över ett år. Det var en ökning med 84 % under två år.
För männen var ökningen 66 %.
Det är alltså en dramatisk ökning av de långa
sjukskrivningarna. Dessa uppgifter fick vi av rege-
ringens utredare Jan Rydh i en hearing som utskottet
hade nyligen. Rydh sade vidare att man går in i en
lång sjukskrivning och blir kvar där. Som vi har hört i
medierna är det kvinnors sjukfall som ökar mest dra-
matiskt, och det gäller framför allt kvinnor som ar-
betar inom kommuner och landsting. Det är den
första generationen dubbelarbetande kvinnor som nu
slås ut. Det här behöver vi nu ta till oss, och vi behö-
ver lära mer, så att inte dagens unga kvinnor riskerar
att slitas ut ännu tidigare. Över huvud taget bör kvin-
nors hälsosituation uppmärksammas alltmer.
Fler blir alltså långtidssjuka, och ju längre tid de
är sjukskrivna desto sämre är förutsättningarna för att
personen någonsin ska komma tillbaka till arbets-
marknaden. Resultatet av långa sjukskrivningar är
tyvärr ofta en förtidspension. Trots att all forskning
talar för att tidiga rehabiliteringsåtgärder lönar sig har
mycket lite hänt med den nuvarande regeringen för
att stoppa den här förskräckande negativa utveckling-
en i svensk sjukförsäkring. Det är nästan oförsvarbart.
Kostnaderna har bara de senaste åren, mellan
1998 och 2000, ökat från ca 20 till 36 miljarder - det
är oerhörda belopp. Regeringen visste redan för några
år sedan att problemen eskalerade men valde att en-
dast utreda. Inga akuta åtgärder har vidtagits för att
bromsa den negativa utvecklingen i väntan på alla
utredningar som regeringen tar fram. Det är oerhört
värdefullt med utredningar, men de löser inte akuta
ekonomiska problem. Vi anser att regeringen jämsi-
des med utredningar borde ha satt in extra resurser på
försäkringskassorna för att avarbeta rehabilite-
ringsköerna, dvs. snabbt utreda vilka som behöver
olika insatser för att snabbt komma i arbete igen. Det
är inte alltid som det fungerar, men ett aktivt rehabi-
literingsarbete innebär oftast att den sjukskrivne inte
tappar hoppet om att kunna komma igen och hitta
vägar tillbaka till arbetet.
Försäkringskassorna har inte inom nuvarande ra-
mar klarat det ökade tryck som den stora sjukskriv-
ningsökningen har inneburit. De har under de senaste
fem åren tvingats dra ned på antalet anställda med
ungefär 25 %. Så när trycket har ökat har de samtidigt
fått minskade resurser. Det har inneburit att de har
fått prioritera sjukpenningsutbetalningar före rehabi-
litering. De som tidigare har arbetat med rehabilite-
ring har nu satts att betala ut sjukpenning. Och det är
klart att folk måste få ut sin sjukpenning. Men om
man ser det ur regeringens synvinkel borde man säga:
Stopp och belägg, det här är ju kontraproduktivt! Om
vi inte arbetar med rehabilitering ökar sjuktalen, och
då ökar kostnaderna för sjukpenning och så småning-
om kostnaderna för förtidspension, vilket gör att vi
får ännu mindre resurser till kassorna framöver. Det
är ett slags självsvält i hela det här systemet som vi
håller på med just nu.
Många inom försäkringskassan, framför allt per-
sonalorganisationerna, har sagt att de känner en stark
oro för att det med fler arbetsuppgifter som t.ex. det
nya pensionssystemet och införandet av ett helt nytt
IT-system kommer att bli stora ytterligare påfrest-
ningar på organisationen. Och det är stora förändring-
ar på gång inom försäkringskassan.
Kassorna har också redan problem med både JO
och Yrkesinspektionen. JO har synpunkter på rättssä-
kerheten i beslutsfattandet. Detta bekräftades senast
av den artikel som fanns i DN häromdagen. Riksför-
säkringsverket går ut och säger att försäkringskassan i
Stockholms län fattar så många felaktiga beslut att
rättssäkerheten äventyras. Vart fjärde beslut om un-
derhållsstöd var felaktigt. Kritiken haglade också när
det gällde kassans beslut om rätt till sjukpenning vid
årslånga sjukfall.
Henrik Möldahl, direktör för Stockholms läns för-
säkringskassor, menar att detta är effekten av de
kraftiga neddragningar som gjordes för några år se-
dan. Stockholmskassan har själv 10 % sjukskrivna,
vilket naturligtvis påverkar kvaliteten och snabbheten
i handläggningen.
Det dåligt fungerande systemet är dåligt för indi-
viden som inte får hjälp. Det är dåligt för arbetsgivar-
na som inte får sitt stöd. Det är dåligt för försäkrings-
kassans personal och dess motivation, och det är
dåligt för statens kassa.
Man kan egentligen fråga sig vilken legitimitet ett
sådant här dåligt fungerande offentligt system har.
Arbetsgivarna som betalar en sjukförsäkringsavgift
på, som det nu blir, 8,8 % per anställd önskar nog att
få ett visst stöd i rehabiliteringsarbetet. Annars måste
de som inte själva har rehabiliteringskompetens börja
köpa in privata försäkringsbolag på rehabiliterings-
området. Är det den utvecklingen som majoritetspar-
tierna vill se? Arbetsgivarna har nog inte tänkt sig att
dessa pengar bara ska gå till en passiv sjukskrivning.
Vi kristdemokrater har tidigare föreslagit mer re-
surser till försäkringskassorna än regeringen. Nu
tycker vi att regeringen har utrett sjukförsäkringen
och rehabiliteringen tillräckligt genom särskilda utre-
dare. Men det är inte nog med att vi nu inväntat de
här utredningarna med hopp om förslag som ska
genomföras under kommande år - vi hade hoppats
redan tidigare. Nej, nu står det i budgetpropositionen
att man tänker fortsätta att utreda, nu på departe-
mentsnivå, för att tidigast genomföra någon föränd-
ring år 2003.
Vi kristdemokrater anser att vi nu bör skrida till
handling. I en motion har vi därför föreslagit att rege-
ringen snarast påbörjar lagstiftningsarbetet i syfte att
införa en rehabiliteringsförsäkring i enlighet med
Gerhard Larssons modell. Vi tycker att han på ett bra
sätt fångat de olika problem som behöver lösas med
bl.a. regionala resultatenheter, en metod- och utvärde-
ringsenhet, kompetensförstärkning av handläggarper-
sonal, en högskoleutbildning på området och en för-
stärkt yrkesinspektion. Det enda vi inte har ställt oss
bakom i hans förslag är en ny rehabiliteringsmyndig-
het. Vi tror och tycker att man bör klara detta med en
egen resultatenhet inom Riksförsäkringsverket.
Utredaren, dvs. Gerhard Larsson, anser att försla-
get bör kunna genomföras från den 1 juli år 2001,
vilket vi anser att man bör göra. Det går inte att vänta
på åtgärder om man vill stävja den negativa utveck-
lingen på sjukförsäkringsområdet.
Vad kostar då detta förslag? Margit Gennser sade
här tidigare att en satsad krona gav 50 tillbaka i Es-
kilstunamodellen. Gerhard Larsson lägger sig ganska
lågt i sin utredning och säger att en satsad krona ger
nio tillbaka. De initiala kostnaderna är relativt små,
och det tar man snabbt igen med bl.a. minskade sjuk-
skrivningskostnader.
Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till reserva-
tion 23 när det gäller den delen.
Jag går så över till några av våra övriga förslag.
I övrigt menar vi att det finns ett behov av en
övergripande reform av socialförsäkrings- och bi-
dragssystemen. Vi tycker också att det är viktigt att
småföretagen skyddas från höga sjukskrivningskost-
nader, och vi tycker att nuvarande system för deltids-
anställda, skiftarbetare och timanställda med fler än
en arbetsgivare behöver ses över när det gäller ka-
rensdagen, eftersom de riskerar att få två karensdagar
i det systemet.
Vi har också i våra motioner fört fram att det i dag
är svårt att använda den statistik som finns. Försäk-
ringskassan samlar in uppgifter men får inte använda
dem. Som jag har förstått det måste man nu gå via de
privata system som SPP har för att kunna arbeta med
forskning på det här området. Det kan inte vara rim-
ligt.
Den finansiella samordning som prövats på olika
platser, de s.k. FINSAM- och SOCSAM-försöken,
verkar inte leda till någon förändring från regeringens
sida. Över huvud taget verkar hela sjukförsäkrings-
området vara en vit fläck för regeringen, där försök
och utredningar pågår men inga framtidsinriktade och
konkreta åtgärder föreslås.
Den nuvarande arbetsskadeförsäkringen har varit
föremål för stora förändringar under 1990-talet. Den
nuvarande utformningen och tillämpningen av försäk-
ringen har påtagliga brister. Vid sidan av långa
handläggningstider har Riksförsäkringsverket visat en
oförmåga att kunna få till stånd en homogen tillämp-
ning av försäkringen. Bristerna har påtalats av Riks-
revisionsverket och Riksdagens revisorer.
I Norge har arbetsskadeförsäkringen privatiserats,
vilket har gett företagen incitament att arbeta före-
byggande. Vi anser att man i alla fall bör se över
arbetsskadeförsäkringen och pröva nya vägar.
Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom våra
reservationer och särskilda yttranden, men för tids
vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 2
och 23.</pre><pre>Anf.  8  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Desirée Pethrus Engström beskriver
situationen på försäkringskassorna i Sverige och talar
om den passiva sjukskrivningen. I det sammanhanget
säger hon att det gäller att skrida till handling. Det
tycker jag verkligen att kd gör, men kanske på ett
felaktigt sätt. Kristdemokraterna är ett parti som vill
dra ned väldigt mycket på de sociala försäkringarna.
Det är fråga om nedskärningar på över 5 miljarder.
Jag tänkte fråga lite om det, för Desirée Pethrus Eng-
ström har inte nämnt så mycket om det i debatten.
Ni vill ju också ha två karensdagar. Ni vill också
förändra SGI:n, dvs. den sjukpenninggrundande in-
komsten. Där skulle jag vilja höra lite mer. Jag tycker
att det är en väldigt bra princip att se vad man räknar
med att tjäna följande år. Det ger en rättvis bild. Vad
jag förstår vill ni gå tillbaka två år i tiden och ta ett
genomsnitt. Det betyder att SGI:n blir betydligt lägre.
Litar ni i Kristdemokraterna inte på människorna?
Tror ni att man skriver fel inkomstuppgifter, eller vad
är era motiv till detta?</pre><pre>Anf.  9  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Vår avsikt i motionen är naturligtvis
att minska kostnaderna på hela sjukförsäkringsområ-
det. Vi tror att den stora vinsten går att göra i rehabi-
literingsorganisationen, att försäkringskassorna fun-
gerar effektivt. Sedan har vi förslag om en andra
karensdag, men det är med samma högkostnadsskydd
som den nuvarande majoriteten har, dvs. tio dagar på
ett år. Där ligger vi egentligen lika på helårsbasis.
När det gäller SGI:n är det en besparingsåtgärd att
man försöker titta på att den ska gälla för två år. Man
har fått fram beräkningar som visar att det här kan ge
en besparing.</pre><pre>Anf.  10  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Om vi tittar på personer som har haft
vikarieanställningar eller arbetslöshetsperioder tror
jag att många av dessa drabbas av ert förslag. Hur
kommer ungdomar som precis kommit in på arbets-
marknaden att drabbas? Är det inte också så att ert
förslag om förändrad SGI egentligen är diskrimine-
rande för många kvinnor? Är det inte så att ert förslag
strider mot EU:s likabehandlingsdirektiv i det sociala
trygghetssystemet? Jag tror det. Jag har sett reaktio-
ner från de fackliga organisationerna på liknande
förslag. De kommenterar det så här, och de är djupt
bekymrade.
Många kvinnor har osäkra anställningsförhållan-
den, och många kvinnor kommer att drabbas av en
betydligt sämre sjukpenninggrundande inkomst. Vill
ni att lönerna och de faktiska inkomsterna för kvinnor
ska gå ned på det här sättet? Är det inte att diskrimi-
nera kvinnor? Är det inte att arbeta emot jämställd-
heten i samhället, eller hur ser ni på det?</pre><pre>Anf.  11  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Det här förslaget är ju ingenting som
är till för att försämra för kvinnor. Det här är delvis
till för att försöka få ned kostnaderna i systemet. Jag
vet inte om Sven-Erik Sjöstrand har läst vår motion,
men när det gäller deltidsanställda vill ju vi att rege-
ringen ska se över den delen så att det inte slår hårt,
så att man inte kan få flera karensdagar om man har
flera arbetsgivare. Där har vi faktiskt lagt fram ett
förslag som ni skulle kunna gå med på.</pre><pre>Anf.  12  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! Arbetet är centralt i människans liv.
Det ger oss möjlighet att utvecklas, vara oberoende
och självständiga. Yrket eller arbetet är inte bara ett
sätt att nå egen försörjning. Det är något som sätter in
oss i ett socialt sammanhang och ger oss bekräftelse.
Vi bygger upp relationer och får möjlighet att växa
och utvecklas.
Alla arbeten har inte de positiva egenskaperna.
Dåliga arbetsmiljöer kan bryta ned människor, vara
skadliga och leda till sjukdom. Detta syns i statisti-
ken. Uppdelningen vi ser på arbetsmarknaden är
tydlig. De flesta människor har ett arbete de trivs
med, där man har inflytande och möjlighet att styra
över sitt eget arbete - andra har det inte.
I den arbetsmiljöundersökning som redovisas i
SCB:s tidning Välfärdsbulletinen visas att mer än var
fjärde person på arbetsmarknaden överväger att för-
ändra sin arbetssituation på grund av problem med
hälsan. Undersökningen visar också att de som har
litet inflytande över arbetet gärna vill byta arbete på
grund av att hälsan sviktar. Många människor känner
sig slitna och har ont på grund av arbetet. Detta är
mycket oroande och gör att många känner sig tving-
ade till långa sjukskrivningar. Det finns också risk att
det kommer att bli än värre, ännu fler som tvingas till
långvariga sjukskrivningar. Och det är kvinnor som är
hårdast utsatta.
I det läget finns det två vägar att gå, en passiv
hållning, där vi tillåter att många människor långva-
rigt ställs utanför arbetslivet, eller en aktiv hållning,
där dåliga arbetsplatser ska åtgärdas.
Människor ska ges möjlighet att återkomma till
arbete, och den förhärskande attityden måste vara att
det ska finnas plats för alla på arbetsmarknaden. För
oss är inte valet svårt. Därför har Centerpartiet lagt
fram en rad förslag för att förbättra människors möj-
lighet att återkomma i arbete.
Centerpartiet tror på ett ökat personligt ansvarsta-
gande, och vi vill fokusera på människors inneboende
kraft och vilja att förändra sitt eget liv. Detta kräver
ett radikalt förändrat synsätt. Bidragen till hushållen
ska ge ekonomiskt stöd och vara personligt stärkande.
Skatterna måste sänkas för dem som har små ekono-
miska marginaler, och trygghetssystemen måste för-
ändras så att de får ett större inslag av personligt
sparande, ansvarstagande och rättvisa. Detta är en del
i arbetet med att öka livskvaliteten och självbestäm-
mandet.
Möjligheten att överblicka och kunna påverka sin
tillvaro är en förutsättning för välbefinnande och
kreativitet. Politikens främsta uppgift måste därför
vara att på alla områden motverka och förebygga
utanförskap, långa sjukskrivningar och utbrändhet.
Fru talman! Sveriges ledande stressforskare, Len-
nart Levi, sammanfattar i fem punkter hur det goda
arbetet bör vara utformat, så att vi undviker stressre-
laterade sjukdomar.
· Det ska vara meningsfullt och utvecklande.
· Man ska ha rimlig arbetsbelastning.
· Man ska känna trygghet, tillit, rättvisa och re-
spekt.
· Man ska ha lagom medbestämmande, dvs.
"vardagsmakt".
· Man ska ha belöning som motsvarar den an-
strängning man gör.
En av de viktigaste utmaningarna för framtidens
arbetsliv och samhälle handlar därför om att stödja
individen, att skapa balans mellan stress och åter-
hämtning. Det handlar då om att stärka individens
makt över vardagen, om att kunna styra över sin tid,
om att begränsa andras makt och inflytande över det
egna livet.
Under senare år har vi sett hur sjukskrivningarna
ökar, alltfler tvingas till långvarig frånvaro från job-
bet. Vi har på några år gått från hög arbetslöshet till
hög sjukfrånvaro. Enligt Riksförsäkringsverkets se-
naste prognos kommer kostnaden för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning att öka till 37 miljarder kro-
nor i år. Kostnaderna ökar, vilket i sig är bekymmer-
samt. Vad som är värre är att så få människor får
rehabilitering och att antalet långa sjukskrivningar
ökar.
Rehabiliteringsreformen, som genomfördes i bör-
jan av 90-talet, hade till syfte att minska sjukfrånva-
ron och få till stånd tidiga och aktiva rehabilite-
ringsinsatser. Reformen har inte åstadkommit det som
var avsikten. Arbetsgivaren har ett stort men otydligt
ansvar för anställdas rehabilitering, och i praktiken
har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika
sektorer som i sin tur har olika finansiärer: hälso- och
sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och
försäkringskassan.
Eftersom rehabiliteringsansvaret har blivit otyd-
ligt och sektoriserat, har de gemensamma målen blivit
oklara. Den enskilde individen har klämts mellan
olika regler och finansieringskällor. Individen har
inget inflytande över rehabiliteringsprocessen. Det
måste ändras.
Fru talman! Centerpartiets, Folkpartiets och Mil-
jöpartiets uppgörelse med regeringen om den natio-
nella handlingsplanen är ett viktigt steg mot finansiell
samordning. Regeringen får nu krav på sig att skynd-
samt återkomma till riksdagen med ett förslag till
finansiell samordning av hälso- och sjukvården, soci-
altjänsten och socialförsäkringen i syfte att underlätta
samarbete för att åstadkomma ökad hälsa och mins-
kade sjukskrivningar. Lokala lösningar ska uppmunt-
ras. Finansiell samordning ger möjlighet att använda
samhällets totala resurser på ett effektivare sätt, till
fördel både för den enskilde och för samhället som
helhet.
Det finns dock andra stora problem som vi har att
ta oss an inom vårt område, t.ex. att bidrag och skat-
ter samverkar på ett negativt sätt. Marginaleffekterna
eller skattekilen för låg- och medelinkomsttagare är
enbart marginellt lägre än för höginkomsttagare. I
samverkan med t.ex. bostadsbidrag är det svårt för
vanliga löntagare att öka sina inkomster efter skatt
genom arbete. De ekonomiska trygghetssystemen är
mycket olika i karaktär. Några är beskattade andra
inte. Orimliga marginaleffekter och tröskeleffekter
uppstår när minskade bidrag kombineras med ökade
skatter, som t.ex. en ökad löneinkomst kan innebära.
Många låginkomsttagare drabbas av detta. Margina-
leffekten när man går från socialbidrag till arbete är
mer än hundra procent. Socialbidraget minskas med
varje intjänad krona. Därtill kommer kostnader som
är förenade med arbete: resor och kläder. Detta visar
orimligheten i att inte förändra nuvarande transfere-
ringssystem.
Bristande ekonomisk trygghet, liten möjlighet att
påverka sin egen ekonomi och höga marginaleffekter
minskar den ekonomiska tillväxten. Ekonomisk stress
tillsammans med osäkerhet på arbetsmarknaden eller
liten möjlighet att påverka sin arbetssituation är en
bidragande orsak till att stressjukdomarna ökar. Att
arbetslösa som vill arbeta inte får möjlighet till det
eller att människor står i kö för rehabilitering leder till
välfärdsförluster för samhället som helhet.
Fru talman! Vi vill förändra trygghetssystemen
och anpassa dem till ett flexibelt arbetsliv och en ny
tid. En början kan vara att göra en total översyn av
systemen. En annan väg, som vi har anvisat i annat
sammanhang, är att sänka skatten ordentligt för låg-
inkomsttagare, så att det lönar sig att arbeta. En låg-
inkomsttagare betalar nästan lika mycket i skatt som
en medelinkomsttagare, proportionellt sett. Vi har
föreslagit en skattereform som skulle sänka skatten
ordentligt för dem som har låga inkomster och arbe-
tar. Regeringens företrädare bör granska artiklarna i
Dagens Nyheter om nuvarande samverkanseffekter
av skatter och bidrag.
Till sist, fru talman, vill jag yrka bifall till våra re-
servationer nr 3 och nr 24.</pre><pre>Anf.  13  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Man kan inte ta upp allt i debatten.
Jag vet att Centern har en hel del motioner som rör
sjukpenning och rehabilitering. En del av motionsför-
slagen innebär nedskärningar. Majoriteten vill anslå
lite över 38 miljarder för sjukpenning och rehabilite-
ring medan Centerpartiet vill minska det beloppet
med i stort sett 4,7 miljarder.
Centern vill också - precis som Kristdemokrater-
na - göra stora besparingar på SGI-beräkningen. Den
ska grundas på historisk inkomst. Men det var inte
detta som jag ville fråga om, utan jag vill ställa en
fråga om den motion som ni har om förlängd sjuklö-
neperiod till två månader i den offentliga sektorn.
Varför just i den offentliga sektorn? Är det inte att
vältra över kostnaderna på kommunerna? Försvårar
det inte en mer positiv löneutveckling för lågavlönade
kvinnor i vård, omsorg och skola? Tycker ni att det
här är rättvist? Jag skulle vilja ha en förklaring angå-
ende motiven bakom detta.</pre><pre>Anf.  14  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det är helt rätt som Sven-Erik Sjö-
strand säger, att vi har föreslagit ett arbetsgivarinträde
för den offentliga sektorn med två månader. Det
grundar sig på att den offentliga sektorn står för en
stor del av sjukskrivningarna. Men det är också vik-
tigt att vi föreslår en sänkning av arbetsgivaravgiften.
Om det finns sådana incitament att det lönar sig att ta
hand om sin personal tror vi att arbetsgivarna tar ett
större ansvar.
Det handlar om att se till att människor inte slits
ut på sina arbetsplatser. Man bör ha en arbetsplats
som man orkar att arbeta på, helst fram till pensions-
åldern som i dag är 65 år. Vi tror att det innebär en
morot i att man får sänkt arbetsgivaravgift om man
tar ett större ansvar för personalen.</pre><pre>Anf.  15  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Det framgår av Centerns motioner att
ni vill sänka arbetsgivaravgifterna. Däremot framgår
det inte med hur mycket. Det är jättesvårt att få en
bild av detta, om det är fråga om en rundgång med
pengar, att man ger med ena handen och tar tillbaka
med den andra. Det känns lite så.
Vi är nog alla överens om att kommunerna behö-
ver mer pengar, någonting som mitt parti kämpar
mycket för. Vi vet att kommunerna har fått mycket
slimmade organisationer, vilket har lett till att kraven
på de offentliganställda har ökat. Vi måste göra mer.
Vore det inte mycket bättre om vi allihop, nu när
ekonomin har blivit bättre, försökte att föra över mer
pengar till kommunerna? Det skapar ett större ut-
rymme för många av de kvinnor som jobbar i offent-
lig sektor och som utför ett beundransvärt arbete.
Det finns rätt så stora skillnader inom den offent-
liga sektorn. Vissa grupper med intellektuella jobb
har mycket låg sjukfrånvaro. Andra har psykiskt
påfrestande arbeten. Jag är rädd för att med ert förslag
om en sjuklöneperiod på 60 dagar kommer dessa
stora kvinnogrupper att halka efter lönemässigt. 60
dagars sjuklöneperiod blir ju en kostnad som även en
kommunal arbetsgivare ser till direkt.
Det finns också många privata arbetsgivare som
behöver göra mycket mer när det gäller arbetsmiljö-
området. Vi har sett skandaler inom privata vårdfö-
retag och inom äldrevård. Också där borde man kan-
ske genomföra förslaget om en sjuklöneperiod på 60
dagar.</pre><pre>Anf.  16  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag delar helt Sven-Erik Sjöstrands
uppfattning att kommunerna behöver ha en bättre
ekonomi än vad man har i dag. Vi från riksdagen har
alltför ofta lagt på dem kostnader som inneburit att
ekonomin ute i kommunerna har försämrats.
Däremot tror jag inte att en sjuklöneperiod på 60
dagar leder till en försämring av ekonomin. Vi före-
slår att man ska kvitta kostnader för sjukskrivningar
mot en sänkning av arbetsgivaravgiften. Vi menar att
kommunerna kommer att ta ett större ansvar när de
ser att de genom att ta hand om sin personal på ett
bättre sätt tjänar mer pengar. Är personalen i arbete
behöver man ju inte betala kostnaden för den förläng-
da sjuklöneperioden.
Dessutom tror jag att den enskilde individen mår
mycket bättre om man får en större möjlighet att själv
vara med och påverka och utforma sin arbetsplats. Vi
talar ju också om att det ska införas en rehabilite-
ringsersättning i stället för sjukersättning, vilket
kommer att innebära en morot för den sjukskrivne att
snabbare komma ut i arbete. Det har ju visat sig att
den som har varit sjukskriven väldigt länge har be-
tydligt svårare att komma tillbaka till arbetet. Där tror
jag inte att det är någon större skillnad mellan våra
åsikter.
Att kommunerna har en stor andel anställda med
låga inkomster är riktigt. Men det får definitivt inte
innebära att de ytterligare halkar på efterkälken.
Kommunerna behöver att få en bättre ekonomi för att
kunna höja lönerna för många anställda inom vård
och omsorg och inte minst inom skolans värld.</pre><pre>Anf.  17  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Socialförsäkringarna är tunga och vä-
sentliga inslag i ett gott samhälle. Socialförsäkringar-
na ska vara sociala försäkringar. Med det menar jag
att försäkringarna ska betyda att det finns försäk-
ringsmässiga inslag, att det finns tydliga uppgifter
samt att det finns ett samband mellan avgifter och
förmåner. Det sociala inslaget ligger förstås i att alla
som kan riskera inkomstbortfall är med. Det innebär
att kostnaderna för riskerna sprids ut över alla som är
med i försäkringarna.
Vi är också angelägna om att man ska vidga om-
rådet för socialförsäkringarna i vårt land. Det är
märkligt nog så att den stora viktiga arbetslöshetsför-
säkringen är inte en generell försäkring, utan den är
en selektiv försäkring, visserligen omfattande väldigt
många, men ändå inte alla.
Fru talman! Dessa principer har vi utvecklat i en
reservation, nämligen reservation nr 4 som jag här-
med yrkar bifall till.
Ett mycket stort problem för närvarande är den
stora ökningen av sjukskrivningarna som har ägt rum.
Regeringen har varit påfallande passiv i det här sam-
manhanget. Det finns många exempel på detta. Ett
sådant exempel är förstås de goda erfarenheter som
kunde dras av de s.k. FINSAM-försöken som ägde
rum i vårt land från 1993 och framåt. Den utvärdering
som gjordes gemensamt av Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen pekade på ett mycket gott resultat.
Nu ska jag i dag inte mera kritisera den passivite-
ten, eftersom den rör förfluten tid. Nyligen har rege-
ringspartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöparti-
et kommit överens om att se till att riksdagen begär -
vilket riksdagen har gjort - en skyndsam proposition
från regeringen som ska göra de möjligt att utnyttja
de goda erfarenheterna från FINSAM-försöken.
När vi nästa gång har samma debatt som vi har i
dag är rimligen beslut fattade om hur det ska utfor-
mas i framtiden. Den beställning som riksdagen har
gjort är ju att det ska ske skyndsamt. Partierna har
varit överens om att det betyder att det ska komma en
proposition nästa höst och att det ska vara möjligt för
riksdagen att fatta beslut innan jultomten kommer
med de andra julklapparna nästa jul.
Det finns förstås mängder av andra saker att göra
för att få till stånd en dämpning - och helst en vänd-
ning - av sjukskrivningsfrekvensen. En fråga som tas
upp i år är frågan om behovet av mera utbildning i
försäkringsmedicin. Från borgerligt håll - det finns
motioner bl.a. från moderaterna - har vi pekat på det
goda erfarenheterna i Eskilstuna. Där har försäk-
ringskassan samarbetat med de läkare som finns på
orten. Det har gett en mycket god avkastning, som
Margit Gennser pekade på tidigare i debatten. Det är
väl inte sannolikt att man kan få fullt lika god avkast-
ning i full skala, men det räcker om man bara får en
avkastning som bara är en del av denna för att det
skulle vara mycket lönsamt.
Tyvärr har vi fyra borgerliga partier i utskottet
inte fått med oss en majoritet, åtminstone inte ännu.
Chansen finns ju kvar tills det blir dags för votering.
Jag vill för min del yrka bifall till reservation nr 16.
De som då vill stödja denna goda idé kan alltså rösta
för denna reservation.
Ett annat område som tas upp i årets motionsflod
är en fråga som har varit uppe i denna kammare i
många år - hittills tyvärr med bristande framgång.
Det gäller tanken att vara mera generös i fråga om
den s.k. närståendepenningen, dvs. möjligheten för
den som ställer upp och vårdar en sjuk anhörig. Vi
vill utöka den möjligheten längre än till de 60 dagar
som infördes i början av 90-talet.
Vi har med det i vårt budgetförslag och har ansla-
git pengar till det. Det förekommer alltså i vårt sär-
skilda yttrande. Men det finns också en något mer
allmän centermotion som handlar om den här frågan.
Vi har tillsammans med Centerpartiet reserverat oss i
reservation 26, som jag också vill yrka bifall till.
Fru talman! Den stora pensionsreformen är snart
på plats. Nu är det hög tid för en stor socialförsäk-
ringsreform. För tre och ett halvt år sedan presentera-
de vi från Folkpartiets sida våra tankar om hur en
sådan skulle se ut. Vi redovisade dessa tankar i något
som vi själva kallar för Visbyrapporten, eftersom den
presenterades i Visby sommaren 1997. Vi försökte
utveckla tankegångar, som i vissa fall stämde väl
överens med de som låg bakom den stora pensionsre-
formen, om att få till stånd en bättre tingen ordning
på socialförsäkringsområdet.
Lars Leijonborg skrev brev till de andra partiernas
ledare och föreslog att man skulle träffas och prata
om de här frågorna. Vi fick förstås artiga svar, men
ganska innehållslösa, bl.a. från socialdemokratiskt
håll. De principer som vi lyfter fram i detta samman-
hang, alltså socialförsäkringarna, handlar om sådana
saker som att de andra socialförsäkringarna i likhet
med vad som gäller i fråga om den stora pensionsre-
formen skulle bli självständiga. De skulle få autonomi
i förhållande till statsbudgeten. Det skulle vara klart
med raka rör. Det skulle, tyckte vi, finnas egenavgif-
ter för att tydliggöra och se till att det verkligen är
fråga om försäkringspremier.
Jag vet ju om att det inte minst inom socialdemo-
kratin finns stora invändningar och mycket kritik mot
de egenavgifter som vi har infört i samband med den
stora pensionsreformen. Vi har flera gånger diskuterat
frågan i den här kammaren. Jag har för min del varit
lite förvånad över den kritiken, inte över att den finns
men över att det inte är mer debatt inom arbetarrörel-
sen på den här punkten. Det borde rimligen vara så att
om man som svensk socialdemokrati är anhängare av
ett relativt högt skattetryck som tas ut av medborgar-
na borde man vara mån om att försöka utforma det på
ett sätt som gör det så tilltalande, eller så lite motbju-
dande, som möjligt.
Vi har försökt att peka på att det är bra om man
klarar ut att de obligatoriska försäkringarna verkligen
är försäkringar. Det är visserligen ett obligatorium att
vara med i dem, men det är försäkringar som ger dig
själv skydd mot inkomstbortfall i de fall då du blir
sjuk eller arbetslös. Det borde kunna uppfattas mindre
som skatt än vad som är fallet med en mer traditionell
skatt.
Jag har till min glädje sett att jag inte varit helt en-
sam om de här tankegångarna nu på senare tid. En av
dem inom LO som arbetat mest med välfärdsfrågor,
Ingemar Lindberg, har i sin senaste bok diskuterat
just egenavgifterna. Han har inte hyllat dem. Han har
t.o.m. tyckt att det finns problem med dem. Men han
har pekat på samma sak som jag nu lyfter fram, att
det borde kunna vara en sak att diskutera för dem som
vill ha ett välfärdssamhälle där det bl.a. finns goda
socialförsäkringar.
Jag snuddade vid de principer som jag tycker bor-
de vara vägledande för en stor socialförsäkringsre-
form. Det handlar om självständighet. Det handlar om
att uppgiften för varje försäkring ska vara tydlig. Är
det fråga om en sjukvårdsförsäkring ska det handla
om att täcka inkomstbortfallet vid sjukdom. Enligt
vårt förslag skulle man ha med såväl långa och korta-
re sjukdomsfall som förtidspensionering. Är det fråga
om arbetslöshetsförsäkring handlar det förstås om
inkomstbortfallet vid arbetslöshet.
Omfördelningen i de här systemen skulle handla
om de uppgifter de hade. I sjukförsäkringen skulle det
alltså i praktiken handla om att omfördela från dem
som har förmånen att vara friska till dem som är sju-
ka. Vi skulle inom arbetslöshetsförsäkringen förstås
omfördela från dem som har förmånen att ha arbete
till dem som tyvärr drabbas av arbetslöshet.
Av den här raka och klara uppgiften följer förstås
också att man inte då kan, och får, ta ut, avgifter
ovanför eventuella fömånstak. Man ska alltså ha ett
gemensamt avgifts- och förmånstak. Självklart ska
det vara utformat på ett sätt som minimerar risken för
missbruk. I sjukförsäkringarnas fall ska de utformas
så  att de hjälper till med rehabilitering m.m. Men jag
har i det här anförandet velat ange de huvudprinciper
som jag tycker borde kunna ligga till grund för en
bred reform.
Nu är det förstås inte så att vi från Folkpartiets si-
da när vi lägger fram de här idéerna och föreslår att
man ska ha överläggningar om dem mellan partierna
utgår från att vi ska få igenom vad vi har föreslagit på
varje punkt - även om vi råkar tycka att vi har goda
förslag. Det får förstås bli fråga om att resonera och
se om man kan komma överens.
Det skulle vara intressant, nu när vi har förmånen
att ha statsrådet med oss i debatten, att höra om hur
hon ser på några av de principer som jag har angivit.
Jag menar då inte detaljerna utan principerna. Jag
skulle också direkt vilja ställa frågan om regeringen
kommer att inbjuda till överläggningar om en stor
socialförsäkringsreform, vilket vi nu har föreslagit i
så där tre och ett halvt år eller vad kan vara. Eller ska
det, som i fallet med den stora pensionsreformen,
krävas en borgerlig valseger och en borgerlig rege-
ring för att detta ska komma till stånd?</pre><pre>Anf.  18  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag hade tänkt ta upp en sak som ni
diskuterar i motionerna. I er motion om liberal trygg-
hetsförsäkring skriver ni ju bl.a. att missbruk och fusk
undergräver stödet för den generella välfärdspoliti-
ken. Det är därför avgörande för systemets fortsatta
legitimitet att fusk och missbruk beivras och att sys-
temet utformas och underhålls på ett sätt som under-
lättar detta.
Jag vet att ni i Folkpartiet vill göra rätt stora be-
sparingar på utgiftsområde 10 när det gäller sjukpen-
ning och rehabilitering. Det är fråga om nästan 4,7
miljarder här också, ungefär lika mycket som Center-
partiet. Tror Bo Könberg då att problemet med fusk
och överutnyttjande är så stort i våra system? Och hur
mycket pengar vill egentligen Folkpartiet satsa på att
kolla upp det här?</pre><pre>Anf.  19  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Nej, det tror vi självfallet inte, och det
förvånar mig att Sven-Erik Sjöstrand ställer frågan,
för den visar att han inte har läst den motion som han
frågar som. Det är klart att det kanske är arbetsbespa-
rande för Sven-Erik Sjöstrand att i stället fråga mig
om den i kammaren, men vi kanske skulle kunna
ställa kravet att man har tittat igenom de motioner
som man ställer frågor om eller angriper.
Den helt dominerande delen av den besparing som
Sven-Erik Sjöstrand nämnde är ju vårt förslag om att
trafikförsäkringen skiljs ut från den vanliga sjukför-
säkringen. Det är ett förslag som jag gärna hade dis-
kuterat även i årets debatt. Vi har haft idén uppe flera
gånger förut, och det finns andra partier som också är
inne på den. Man skulle alltså i trafikfallet kunna
klara ut att de kostnader som orsakas där får täckas
via trafikförsäkringen.
De belopp som finns att spara på minskat fusk
inom de här försäkringarna är avsevärt mindre, tror
jag, än de belopp som vi nu talar om, eftersom de
inkluderar den stora, tunga biten om trafikförsäkring-
en, som flyttas ut. Som några av de mest engagerade
försvararna av socialförsäkringarna, vågar jag väl
säga, är vi angelägna om att dessa ska ha ett brett,
folkligt förtroende. För att de ska kunna ha det krävs
ju bl.a. att man är mycket tydlig och klar när det gäl-
ler kampen mot missbruk av dem. Det finns alltså
uppenbart pengar att hämta på att skärpa kontrollen
av dem, men jag tror inte, för att upprepa mig, att det
är i närheten av de belopp som Sven-Erik Sjöstrand
felaktigt har läst ut av våra motioner.</pre><pre>Anf.  20  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska nog tydliggöra mig här. Jag
har inte nämnt att det var 4,7 miljarder som Bo Kön-
berg vill spara. Jag har också läst denna motion. Jag
vet mycket väl att ni vill ha en överföring till en tra-
fikförsäkringen och att det är det stora beloppet. När
ni däremot skriver om överutnyttjande och fusk står
det inga siffror. Det är väldigt slentrianmässigt, lik-
som. Det är därför jag vill fråga. Jag hade hoppats att
Bo Könberg skulle kunna ge mig lite mer svar.
När jag pratar om de här frågorna på Riksförsäk-
ringsverket säger man att när man kör datasystem där
är det väldigt sällan man kan prata om fusk. Man kan
prata om överutnyttjande i vissa fall, men också om
underutnyttjande, i systemen. Så kanske man också
kan se på det.
Jag vill också ta tillfället i akt när vi har att göra
med en fondexpert att fråga lite om fonder. Ni före-
slår ju att dagens socialförsäkringar ska utformas i tre
riktiga försäkringar, varav den allmänna sjukförsäk-
ringen är en. Alla tre ska bli obligatoriska men fristå-
ende från statens budget. Det blir som ni säger, och
som Bo Könberg också sade här i debatten, raka rör
mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas obero-
ende ska tryggas genom fonder och Finansinspektio-
nen ska kontrollera försäkringsmässigheten. Då und-
rar jag: Vem ska kontrollera fusk och överutnyttjande
i det här systemet?
Ni säger också att en dominerande del vad gäller
finansiering ska utgöras av egenavgifter. På det sättet
vill ni trolla bort en del pengar. Är det inte också så
att det kan innebära att det blir stora skillnader mellan
löntagargrupper om man inför fonder?</pre><pre>Anf.  21  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag är inte riktigt säker på att jag för-
stod den sista frågan. Jag ska fundera på den medan
jag kommenterar det som Sven-Erik Sjöstrand sade
inledningsvis.
Det var fråga om överutnyttjande. Det är klart att
det också finns underutnyttjande av försäkringar. Jag
vet inte vad som låg i den kommentaren från Sven-
Erik Sjöstrand, om han menade att de kunde kvittas
på något sätt. Så är det förstås inte. Det faktum att
vissa personer släpar sig till jobbet även de dagar de
kanske borde vara hemma av medicinska skäl kan
rimligen inte kvittas mot att andra missbrukar försäk-
ringen eller överutnyttjar den.
Vi borde kunna vara överens, om vi nu tycker om
allmänna försäkringar, om att man ska ta hand om
och försöka minska det överutnyttjande och fusk som
finns, även om en och annan släpar sig till arbetsplat-
sen. Jag har lite svårt att förstå den kopplingen.
Sven-Erik Sjöstrand har läst alldeles rätt om våra
synpunkter på att försöka få mera fristående försäk-
ringar. Vi tror återigen att det är av betydelse för
legitimiteten hos systemen. Det som har ägt rum
under 90-talet - jag tänker närmast på det som hände
under den socialdemokratiska regeringen - är att man
tidvis har kunnat ha hur stora överskott som helst i
det man har kallat sjukförsäkringen. Det har förstås
inte underlättat för medborgarna att förstå att det här
är en försäkring som ska kunna gå ihop.
Det hade varit intressant om Sven-Erik Sjöstrand
hade kommit in på frågan om hur han själv ser på det
här med raka rör, eller om han tycker att vi ska ha
smygskatter i socialförsäkringarna också, dvs. ta ut
avgifter där det inte finns förmåner. Det är ju en vik-
tig principfråga när vi diskuterar de här systemen.
Sven-Erik Sjöstrand frågade om man skulle kon-
trollera fusk även i de mera fristående försäkringarna.
Det är självklart att det ska vara så. Vi skulle inte
vilja ha ett system i framtiden som gav mera överut-
nyttjande och fusk än i det nuvarande systemet. Det
ska förstås kontrolleras i samtliga system.
Till sist var det frågan om ett slags buffertfonder i
exempelvis en allmän sjukförsäkring skulle leda till
stora skillnader mellan löntagarna. Jag förstår fortfa-
rande inte riktigt frågan, men det kanske kommer
något annat tillfälle då denna tankegång kan förklaras
för mig. Jag tror inte att det vore någon nackdel att
försäkringarna låg utanför statsbudgeten och utanför
det statliga utgiftstaket.</pre><pre>Anf.  22  MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara instämma i vad Bo Kön-
berg sade om att detta är ett så stort och långsiktigt
reformområde att vi borde sitta ned tillsammans och
försöka hitta de rätta avvägningarna. Det var därför vi
moderater lade ned ett väldigt stort arbete på våra
motioner i socialförsäkringsutskottet, där vi tog upp
analyser, lät en del frågor vara öppna och diskuterade
för och emot. Vi ville inte binda oss för tidigt. Det var
också en av anledningarna till att vi inte brydde oss
om att skriva ihop oss i reservationerna. Vi tycker att
åsikterna ska finnas kvar.
I går var det ett stort internationellt seminarium på
Skandinaviska Enskilda Banken Trygg Liv, och det
handlade om socialförsäkringar och pensioner. Det
var en tysk professor från Würzburg som visade hur
man inte bör göra en pensionsreform, dvs. som den
tyska. Han hade en checklista på hur en pensionsre-
form skulle kunna se ut. Vi hade kunnat lägga vårt
system ovanpå och det hade varit exakt rätt.
Vi ska inte yvas för mycket över det, men vår
svenska modell har faktiskt inte varit så väldigt dum.</pre><pre>Anf.  23  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är lite svårt för mig att invända
mot Margit Gennsers beskrivning av den svenska
pensionsreformen. Vi är ju några stycken som tyckte
att det var en bra metod att komma fram till den.
Företrädare för olika partier med ett öppet sinnelag,
med partiprogrammet någonstans i bakfickan och
gamla motionskrav i portföljen, slår sig ned och reso-
nerar om grundläggande principer. Den metoden
visade sig åtminstone den gången vara framkomlig,
kan vi säga med facit i hand. Ingen kan lova att det
går lika bra nästa gång, men nog är frågan tillräckligt
stor för att vi borde ge oss i kast med den i ett seriöst
försök att se om vi kan resonera oss samman. Eventu-
ellt kan vi inte göra det, och då får väl den vanliga
partipolitiska fighten fortsätta. Jag är övertygad om
att det är många i kammaren som är fullt beredda att
delta i den.
Jag hoppas återigen att jag får något svar på min
fråga till statsrådet om hennes vilja att pröva denna
metod för att komma fram till en bra lösning på soci-
alförsäkringarna.</pre><pre>Anf.  24  KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Kammarkamrater och åhörare! Här är
vi nu i kammaren och ska snart besluta om den största
utgiftsposten av alla områden i hela riksdagens bud-
get: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp.
1999 blev kostnaderna för sjukpenningen och re-
habiliteringen 7,8 miljarder mer än man tänkt sig,
eller 39 %. De stiger tyvärr hela tiden.
Det här är oroväckande. Vi borde egentligen alla
vara sömnlösa över det här. Man uttrycker oro i bud-
geten såväl som i betänkandet.
Jag kommer ihåg att jag förra gången vi pratade
om det här frågade statsrådet Ingela Thalén om hon
också var orolig. Det frågar jag nu igen. Jag tycker att
den här oron är så stor att vi egentligen inte borde
prata om någonting annat. Vi har nu pratat om premi-
epensionen varenda dag i två månader. Det här skulle
man egentligen ha basunerat ut mera.
Vi människor är i ett helvetiskt ekorrhjul. Vi job-
bar för mycket, utan pauser, blir sjukare, har ont i
kroppen, känner varje dag att vi inte har hunnit göra
vad vi tänkte och hinner inte heller göra det när vi
kommer hem. Det resulterar nästan alltid i sjukskriv-
ning, ibland död - det vore i och för sig billigare.
Långtidssjukskrivning är ett lidande och kostar väl-
digt mycket.
Jag var häromsistens på Försäkringskassan i Fa-
lun, och där var många av de anställda sjukskrivna.
De enda som hade tid att berätta för oss om rehabili-
teringen var tre personer, och av dem var två sjuk-
skrivna. De var där ändå för att berätta för oss då
ingen annan hade tid.
Jag känner mig som en kraxig gammal kråka. Jag
tänkte när jag skrev i går: oro, oro, oro. Innan jag gick
och lade mig läste jag tidningen om socialförsäkring,
och då kände jag att jag hade stöd. Där är det också
oro på varenda sida. På första sidan står det: Kvinnors
arbetsskador avslås allt oftare.
Vad är jag rädd för? Jag ska räkna upp några sa-
ker.
Det är klassklyftor. Jag var häromsistens på nå-
gonting som heter Socialförsäkringsklubben, och där
träffade jag människor som visade att det växer upp
privata sjukförsäkringar som små svampar ur jorden.
Är det så vi ska ha det till slut?
Jag är orolig för människor som ramlar mellan
stolarna: kvinnor, studenter, lågavlönade m.fl.
Jag känner tveksamhet inför målen för det här
med sjukförsäkringar. Jag funderar varför man måste
hålla på och ändra målen. Det vill jag också fråga
statsrådet Ingela Thalén.
Det nuvarande målet för sjukförsäkringar på det
här området är: En större andel av befolkningen i
arbetsför ålder ska ha förmågan att arbeta. Personer
som inte har förmåga att arbeta ska ges en levnads-
standard som är avpassad till den ekonomiska ut-
vecklingen i samhället. Det är målet för nästa år.
Det förra målet var så här: Att ge ekonomisk
trygghet för sjuka och funktionshindrade och att ak-
tivt verka för att återföra människor i arbetet. Vidare
angavs att socialförsäkringens administration ska
garantera effektivitet, rättssäkerhet och kompetens
vid ärendehandläggningen.
Varför är de målen borttagna? Det vill jag fråga.
Är det för att vi inte kan garantera den här effektivi-
teten och rättssäkerheten längre?
Jag funderar på vad det kommer att stå i historie-
böckerna om oss politiker den här tiden. Kommer det
att stå att vi lät vårt svenska generella välfärdssystem
skrota sig självt? Jag är rädd för det.
Jag funderar mycket på försäkringskassornas ad-
ministration. Det behövs ett nytt IT-system. Det be-
kräftar alla som jag träffar ute på försäkringskassorna.
Men vi måste prata om det, och vi måste lyfta upp
det. Vi får inte dölja att det här kanske är en större
fråga än vad vi tänker på. Och den kommer att kosta
otroligt mycket.
Vad ska vi göra åt det här då? Miljöpartiet har ju
sin grundtrygghetsprincip. Den har man skrattat
mycket åt, och man kommer förmodligen att skratta
nu också. Bo Könberg kommer att begära replik och
prata om raka rör, att vi ska ha ut vad vi stoppar in
och att vårt system inte är något försäkringssystem.
Det kallar jag det inte heller, utan det är ett grund-
trygghetssystem.
I utskottets betänkande hävdas  inkomstbortfalls-
principen som den absolut självklara principen. Vi
tycker precis tvärtom och menar att det enda solida-
riska är att ha en grundtrygghet.
Andra talare har fuskat lite och kommit in på pen-
sionerna, och även jag ska göra det. Kanske räddas vi
här i viss mån av pensionssystemet. Om pengarna
inte räcker riktigt så långt som man hade tänkt - jag
ska tala mer om det sedan - kommer vi här kanske att
få lite hjälp av pensionssystemet. Många fler än vad
man från början hade trott kommer att hamna på
grundpensionsnivå. Där finns en grundtrygghet, men
den väg som leder fram dit är fasligt krokig och
konstig.
Medan vi väntar på att också andra ska förstå det
här har vi från Miljöpartiet avgivit några motioner
och reservationer med tanke på människor som, så att
säga, har ramlat mellan stolarna. Vi har en motion
och en reservation om dem som arbetar för Läkare
utan gränser, och detsamma gäller för gruppen kul-
turarbetare. Båda dessa grupper har sämre förhållan-
den än andra. De som arbetar för Läkare utan gränser
har definitivt sämre förhållanden än andra volontärer
som arbetar utomlands.
Vi vill att socialförsäkringslagstiftningen ska an-
passas även efter homosexuella familjeförhållanden,
och vi få till stånd en utredning om socialförsäkring-
arna i ett gender-perspektiv. En mycket viktig fråga
är arbetsskadeförsäkringen, som många har talat om.
Vi har tillsammans med Vänstern avgivit en  reserva-
tion om arbetsskador.
Arbetsskadesjukpenningen avskaffades 1993, och
i dag ges ersättning endast i form av livränta, som
ibland är väldigt svår att få - om personen i fråga
över huvud taget blir prövad. Vi vill ha en lättare
bevisbörda, vi vill att man ska ha lättare att bli prö-
vad, vi vill ha större rättvisa mellan könen och vi vill
ha bättre statistik. Framför allt behöver vi mycket mer
av kunskap om varför människor blir sjuka och sjuk-
skrivna. Hur lever vi?
I tidningen Metros nummer i går räknade jag till
ungefär 30 annonser om julbord. Bredvid de annon-
serna fanns en annons om en cityskoter, dvs. en
sparkcykel. Vad symboliserar detta?</pre><pre>Anf.  25  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin säger att det
växer upp privata sjukförsäkringsalternativ och att
hon känner oro för dessa privata alternativ. Det finns
ju en stor oro för sjukförsäkringen, och vi talar här i
dag om att den inte fungerar. Den har tydligen inte
mekanismer som fungerar när sjukskrivningskostna-
derna skenar som de nu gör. Försäkringskassorna
fungerar inte heller som de borde.
Min fråga är då vad Miljöpartiet i regeringsställ-
ning gör för att få i gång rehabiliteringsarbetet och för
att stärka försäkringskassans ställning, så att vi inte
behöver bli beroende av de privata alternativ som hon
nämner.</pre><pre>Anf.  26  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Vad vi kan göra är att försöka få fram
så mycket pengar som möjligt till rehabiliteringen till
dess att vi kommit så långt att någon kanske vill höra
på vad vi vill i frågan om grundtryggheten.</pre><pre>Anf.  27  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Som jag uppfattar det ger ni inte mer
pengar till försäkringskassorna för att få i gång reha-
biliteringsarbetet. Det anvisas lite mer pengar till
rehabilitering men såvitt jag förstår inte till försäk-
ringskassornas administration.</pre><pre>Anf.  28  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det är en kommande fråga. Det hän-
visas hela tiden till att vi inte har råd med det ena och
det andra. Jag får kämpa hårt med de här frågorna i
budgetarbetet.</pre><pre>Anf.  29  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin förutspådde att
jag skulle kritisera henne för hennes grundtrygghets-
förslag. Om inte annat så lyckades hon i alla fall
provocera mig till att begära replik i det samman-
hanget.
Jag tror att vi tidigare i debatten har rett  ut att
Miljöpartiets förslag om s.k. grundtrygghet innebär
en förstärkning av skatteinslagen i det nuvarande
skattesystemet. En större del av det som man betalar
in får man inte själv någon glädje av. Vi vill gå åt
motsatt håll och förstärka försäkringsinslagen, medan
ni vill ta bort dem. Jag tror att vi är överens om den
skillnaden, så vi behöver väl inte fördjupa oss i den.
En fråga som jag aldrig riktigt har förstått i
grundtrygghetsresonemanget och som jag förstår än
mindre efter Kerstin-Maria Stalins inlägg i dag är
kritiken mot de privata alternativen. Skulle Miljöpar-
tiets förslag om grundtrygghet vinna, skulle mängder
av människor få ut mycket mindre än vad de har
förlorat.
Den som har en inkomst om kanske 20 000 kr i
månaden och ca 600 kr om dagen får enligt Kerstin-
Maria Stalins förslag kanske hälften vid sjukdom.
Människors behov av trygghet har därmed ändå inte
upphört, utan mängder av dem kommer att tycka att
de måste skaffa sig en privat tilläggsförsäkring för att
få den ersättning för inkomstbortfall som fanns i det
gamla systemet.
Om det är något förslag i den svenska debatten
som stimulerar tillväxten av privata tilläggsförsäk-
ringar är det därför förstås Kerstin-Maria Stalins eget
förslag. Eller är det så att Kerstin-Maria Stalin tror att
människors behov av trygghet upphör i och med att
man genomför hennes förslag om grundtrygghet, som
kanske 40-50 % av befolkningen kommer att upp-
fatta som otillräcklig?</pre><pre>Anf.  30  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Vi har alltid fått en kritik som går ut
på att man måste ha privata tilläggsförsäkringar. Vi
menar att man ska ha en grundtrygghet som man kan
leva på. Då ska man inte behöva några privata försäk-
ringar, om det inte är så att man vill ha en extra guld-
kant på tillvaron.
Tidningen Vi har gjort ett reportage om hur pen-
sionssystemet slår för grupper av ensamstående och
sammanboende i olika åldrar. För varje person som
man lyfte fram slutade man med att skriva: så det är
bäst att du skaffar dig en egen privat pensionsförsäk-
ring.
Man vill alltså att alla ska teckna privata försäk-
ringar. Vi menar att man på en viss nivå inte ska
behöva det. Vill man ha någonting extra får man göra
det.</pre><pre>Anf.  31  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Vad är då det där extra som Kerstin-
Maria Stalin talar lite nedsättande om - guldkant
osv.? Jo, det är att människor som har en inte alltför
hög inkomst - kanske högre än genomsnittet; 20 000-
22 000 kr i månaden - när de blir sjuka i en, två, tre
eller fyra månader inte vill leva på en mycket lägre
levnadsstandard. Är det så rasande egoistiskt att man
ska tala nedsättande om det?
En sak är jag helt övertygad om: att Kerstin-Maria
Stalins inställning till detta delas av en mycket liten
minoritet av svenska folket. En sådan modell som ni
föreslår kommer att leda till att människor i stor skala
kommer att försöka teckna privata försäkringar. Den
kommer också att innebära att ett antal av dem som är
extra mycket sjuka, exempelvis kroniskt sjuka, kom-
mer att få mycket svårt att eller inte alls kommer att
få teckna privata tilläggsförsäkringar.
Men detta bekymrar kanske inte heller Kerstin-
Maria Stalin, för det är bara människor som är intres-
serade av guldkant på tillvaron.</pre><pre>Anf.  32  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det bekymrar mig i allra högsta grad.
Det är meningen att man ska få hjälp om man är sjuk.
Det ska vara ett solidariskt generellt system, som inte
ska vara beroende av vilka försäkringar som man tar.
Vi vet att väldigt många inte kommer att ha råd att
teckna privata försäkringar, och då är det bättre att ha
ett generellt grundtrygghetssystem för alla.
Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 30.</pre><pre>Anf.  33  GÖTE WAHLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi behandlar nu socialförsäkringsut-
skottets betänkande 2000/01:SfU1 Anslag inom soci-
alförsäkringsområdet, utgiftsområde 10. Till behand-
lingen har förts ett stort antal motioner från den all-
männa motionstiden.
Jag vill inleda med att yrka bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
I Sverige finns i dag en stor accept för det svenska
socialförsäkringssystemet. Den svenska utvecklingen
inom socialförsäkringsområdet har skett stegvis.
Medborgarna har i arbetslivet och i samhället i stort
letat och funnit lösningar för att på bästa sätt finna
trygghet för sig själva, för sina familjer eller för ar-
betskamrater.
Tankarna har ofta fötts ur en idé om att solidariskt
värna om varandra. Man konstaterade tidigt att en
bredare riskspridning innebar lägre kostnader för
tecknandet av försäkringslösningar.
I förlängningen växte på detta sätt tankar om
samhälleliga lösningar fram som skulle omfatta alla
medborgare. På det sättet kan medborgarna sägas ha
stor delaktighet i framväxandet och härefter värnan-
det av trygghetssystemet.
Utöver den rent politiska hanteringen och besluts-
fattandet har inte minst parterna på arbetsmarknaden
varit med och format utvecklingen inom området.
Vi är säkert många i denna kammare som suttit
och diskuterat utvecklingen av det svenska trygghets-
systemet med någon som kan visa på hur förhållan-
dena har utvecklats under 1900-talet.
För egen del har jag av de allra närmaste fått be-
skrivet utvecklingen under perioden 1920-1950. Jag
har själv fått uppleva den andra halvan av det århund-
rade som nu har passerats.
Motboken, som min far fick utskriven när han i
mitten av 30-talet gick ut i arbetslivet och då gick
med i Metallfabrikens arbetares sjuk- och begrav-
ningskassa, har varit föremål för många timmar av
intressant diskussion om behovet av en väl fungeran-
de trygghetsförsäkring.
De villkor som den enskilde skulle uppfylla vid
inträdet i kassan var ofta hårda. Många lämnades på
grund av ohälsa eller dålig privatekonomi utanför
systemet, med stor otrygghet som följd.
De försäkringar som i dag kan tecknas med pri-
vata försäkringsbolag och där hälsodeklaration krävs
visar för många vad de alternativa försäkringslös-
ningarna kan innebära.
En tidigare sjukdom kan innebära att man ej be-
reds inträde i försäkringen eller innebära inträde till
en betydligt högre kostnad.
Den riskspridning som generella lösningar innebär
är tveklöst det mest solidariska som vi i dag kan fin-
na. Det är också ekonomiskt fördelaktigt.
Den utveckling som varit inom socialförsäkrings-
området har på många sätt varit revolutionerande men
har också skapat nya och annorlunda förutsättningar
och problem.
Som socialdemokrat kan jag säga att vi aldrig har
varit främmande för att vidta erforderliga åtgärder för
att öka tryggheten för medborgarna. Värdet av ett
tryggt och stabilt samhälle har av oss setts som en
garanti för en bra och positiv utveckling.
Historien visar på med vilken kraft samhället, inte
minst socialdemokratin, därför har tagit sig an trygg-
hetsfrågorna och vägarna för att klara finansieringen
av desamma.
90-talets utveckling med massarbetslöshet och
kärva statsfinanser satte stor press på socialförsäk-
ringssystemet. I denna kammare fattades många be-
slut om förändringar i socialförsäkringssystemet som
på olika sätt drabbade många medborgare mycket
hårt.
Dagligen mötte man under mitten av 90-talet
människor som kunde visa på hur ersättningsnivåer
på 75 % vid sjukdom drabbade dem. Barnskötare och
vårdbiträden, som på 75-procentiga tjänster mötte
många människor och härigenom drog på sig många
och tätt återkommande förkylningar, kunde se de
knappa ekonomiska resurserna helt försvinna. En
snuva kunde bli dyr för många löntagare.
På flera områden, inte minst inom arbetsskadeför-
säkringen, gjordes förändringar som i dag med all
tydlighet i statistikuppgifter har fått omfattande kon-
sekvenser.
Trots att socialförsäkringssystemen är väl förank-
rade hos en stor majoritet av svenska folket finns det
politiska skiljelinjer. Vissa av dessa är av handlägg-
ningskaraktär, medan andra kan sägas vara mer idé-
politiska. De reservationer som finns i betänkandet
visar på detta förhållande.
Det finns dock en klar skiljelinje mellan Moderata
samlingspartiet och Kristdemokraterna å ena sidan
och övriga riksdagspartier å andra sidan. Denna skil-
jelinje har funnits, och framkommer i all tydlighet
med jämna mellanrum. Förslagen om sänkta ersätt-
ningsnivåer, ett ökat antal karensdagar och beräk-
ningen av ersättning utifrån historisk SGI visar bl.a.
på detta förhållande.
För Sveriges många löntagare skulle ett förverkli-
gande av förslagen i Moderata samlingspartiets mo-
tioner vara förödande. Beräkningen av ersättningen
utifrån historisk SGI om 24 månader innebär i prakti-
ken att man lämnar inkomstbortfallsprincipen.
Moderaterna framhåller i debatten ofta vikten av
försäkringsmässighet, dvs. ett klart samband mellan
avgift och förmån. Man måste naturligtvis ställa sig
frågan varför man i Moderata samlingspartiet inte är
trogen sina egna principer i detta fall.
I de moderata förslagen finns också en utökning
av antalet karensdagar. Nu föreligger dock förslaget i
en modifierad form. En andra karensdag ska infalla
såsom den åttonde sjukdagen. I gengäld kan konstate-
ras att de ej längre talar om karensdagsskydd. Jag
måste därför fråga Moderaterna här i kammaren:
Innebär detta att ni avser att ta bort det karensdags-
skydd som i dag finns?
I vissa förslag vad gäller förändringar i den all-
männa försäkringen finns det en samsyn mellan parti-
erna på den borgerliga kanten. I andra förslag utskil-
jer sig Moderaterna på ett markant sätt. Detta är histo-
riskt betingat. Moderata samlingspartiet, tidigare
Högern, har aldrig varit tillskyndare av välfärdspoli-
tiken eller av trygghetssystem som gagnat en stor
majoritet av Sveriges befolkning.
Fru talman! 90-talets utveckling satte, som jag ti-
digare nämnt, hårt tryck på socialförsäkringssystemet.
Den förändrade arbetsmarknaden, det samhällseko-
nomiska läget och det allmänna folkhälsoläget fick
många kurvor att peka åt fel håll. För att få situatio-
nen belyst och få klarhet i 90-talspolitikens effekter
har regeringen tillsatt ett antal utredningar.
I utredningen Kommittén Välfärdsbokslut, som
hade i uppgift att utreda vad 90-talets politik innebar
för enskilda människor och grupper, ges i det delbe-
tänkande som framlagts en ganska klar bild över
välfärdsutvecklingen under slutet av 90-talet.
De förändrade ekonomiska förutsättningarna i
samhället, inte minst inom socialförsäkringsområdet,
drabbade alla men framför allt dem som redan innan
hade det mest bekymmersamt. Småbarnsföräldrar,
barn, utrikes födda och också vissa grupper av äldre
människor drabbades hårt av sänkta ersättningsnivåer
och andra åtstramningar.
De senaste årens snabba uppgång i sjuktalen för-
anledde regeringen att tillsätta en speciell utredare för
att klargöra skälen till den negativa utvecklingen och
framlägga förslag till åtgärder.
Ett delbetänkande från utredaren, Sjukförsäkring-
en  basfakta och utvecklingsmöjligheter, lämnades i
augusti. Socialförsäkringsutskottet har följt arbetet i
utredningen och även haft en offentlig utfrågning av
utredaren.
Utredningen kommer under den närmaste tiden att
slutredovisas för regeringen och härefter att få en
sedvanlig behandling. Utredarens beskrivning av
situationen och den komplexitet som råder inom
området har vid utfrågningen delgivits utskottet.
Den förändrade arbetsmarknaden och de krav som
ställts på individen har gjort att många på grund av
ohälsa har hamnat utanför arbetsmarknaden och
många gånger i långtidssjukskrivning. Svårigheten att
komma tillbaka till arbetsmarknaden efter en lång-
tidssjuksskrivning har varit påtaglig.
Regeringen konstaterade att den arbetslivsinrikta-
de rehabiliteringen hade klara brister och beslutade
under föregående år att tillsätta en utredning, Utred-
ningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Utredningen behandlas nu och förslag till åtgärder
kommer att föreläggas riksdagen.
Ett stort utredningsarbete har alltså gjorts vad
gäller flera viktiga delar på socialförsäkringsområdet
för att bilda underlag för kommande förslag inför
beslut här i kammaren.
Bland de reservationer som finns i betänkande
SfU1 när det gäller utgiftsområde 10 finns det förslag
om en övergripande reformering av socialförsäk-
ringssystemet.
I flera reservationer återkommer man till förslag
på åtgärder som ligger inom de områden som jag
tidigare har pekat på och som har varit föremål för
särskilda utredningar.
Jag har här försökt beskriva att det i samhället
finns en bred acceptans för det svenska socialförsäk-
ringssystemet.
De revor som inte minst 90-talets utveckling in-
nebar har analyserats i bl.a. av regeringen tillsatta
utredningar. Flera av de reservationer som framlagts
till betänkandet har sin grund i effekter av utveck-
lingen under de senaste tio åren. Det är effekter som
nu analyserats och som kommer att bli föremål för
behandling och eventuella förslag till förändringar.
Det finns skäl att låta dessa utredningar få en rim-
lig behandling innan beslut fattas om eventuellt över-
gripande förändringar i socialförsäkringssystemen.
Det finns inga skäl att tro att regeringen medvetet
kommer att förhala i frågor som har stor betydelse för
såväl den enskilde som för samhället.
I några av de reservationer som finns till betän-
kandet tas frågor upp som berör utbildning i försäk-
ringsmedicin, kompetensen bland försäkringsläkarna
och hos handläggande försäkringskassepersonal samt
på vilket sätt statistik m.m. hanteras för att på bästa
sätt kunna nyttjas.
För ett år sedan startades Försäkringsmedicinska
centrum på två ställen i landet. I beredningen inför
detta beslut fördes också diskussioner om forskning
och kompetensutveckling inom området. Vad jag
erfarit förs nu diskussioner hos huvudmannen för
FMC om det vidare utvecklingsarbetet inom området.
I övrigt vill jag rörande reservationerna bara hän-
visa till den beredning som kommer med anledning
av Sjukförsäkringsutredningens förslag.
Fru talman! Arbetsskadeförsäkringen lyfts fram
på många ställen i samhället i dag. De höga sjuktalen
anses av många vara arbetsrelaterade. Hos arbets-
marknadens parter förs nu en aktiv diskussion inom
området.
Inom Regeringskansliet pågår ett arbete för att
underlätta och förbättra i det förebyggande arbets-
miljöarbetet. Detta är ett mycket viktigt arbete, inte
minst utifrån den mycket komplexa arbetsmarknad
som nu finns. Situationen med de långtidssjukskrivna
och den speciella arbetsmarknad och den situation
som i dag gäller för framför allt kvinnor manar till
speciella åtgärder.
Arbetsgivarnas ansvar i såväl förebyggande som
rehabiliterande syfte lyfts också fram i utredningar
som gjorts inom området. De förändringar i lagen om
arbetsskadeförsäkring som beslutats här i kammaren
har på ett dramatiskt sätt förändrat synen på och ar-
betet med det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Den utredning som gjordes under slutet av 90-
talet, Den framtida arbetsskadeförsäkringen, och den
behandling som denna haft innebär att ett arbete nu
sker på Socialdepartementet. Statsministern och soci-
alförsäkringsministern har i uttalanden klargjort att
man har för avsikt att kunna förelägga riksdagen en
proposition under 2001. Utan att föregripa den be-
handling som nu sker kan konstateras att frågan att få
en jämställd arbetsskadeförsäkring kommer att få hög
prioritet.
Försäkringskassorna har under de senaste åren ut-
satts för hård press. Den ekonomiska åtstramningen i
samhället har även drabbat kassorna och dess admi-
nistration. Det har skett samtidigt som arbetsbelast-
ningen ökat på grund av ökade sjuktal m.m.
I de motioner som funnits med i behandlingen av
betänkandet har olika synsätt på hur kassornas admi-
nistration ska hanteras i framtiden blivit belysta. Re-
geringen har i budgetpropositionen markerat att me-
del som anslås till kassorna kan visa sig otillräckliga.
Utskottsmajoriteten noterar att regeringen noga
kommer att följa utvecklingen och, om det visar sig
nödvändigt, tillskjuta ytterligare medel på tilläggs-
budget för år 2001.
Sammantaget, fru talman: Jag har belyst SfU1 och
utgiftsområde 10 samt de reservationer som lagts
fram. Jag kan konstatera att det finns en stor accep-
tans för socialförsäkringssystemen hos medborgarna
och att det i riksdagen finns en stor samsyn på stora
delar av området.
Det finns ideologiska skiljelinjer, vilka framgår i
betänkandet. Utskottsmajoriteten står bakom betän-
kandet och för en syn på socialförsäkringssystemet
som är väl förankrad i det som i folkmun kalls folk-
hemmet och som har en stor acceptans ute i samhäl-
let.
(forts. 7 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 10.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 11.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 11.00.</pre><pre>6 §  Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 7 december</pre><pre>BoU1 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bo-
stadsförsörjning och byggande
Mom. 2 (bostadspolitikens utformning)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
5. res. 4 (fp)
Förberedande votering 1:
17 för res. 3
13 för res. 4
271 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
36 för res. 2
15 för res. 3
250 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
73 för res. 1
36 för res. 2
191 avstod
49 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
165 för utskottet
73 för res. 1
63 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 35 v, 13 mp
För res. 1:     73 m
Avstod: 36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 4 (utredning om boendekostnaderna)
1. utskottet
2. res. 9 (v)
Votering:
143 för utskottet
35 för res. 9
123 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 1 m, 10 c, 3 fp, 12 mp
För res. 9:     35 v
Avstod: 72 m, 36 kd, 5 c, 9 fp, 1 mp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 5 (byggmomsen och byggkostnaderna)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, c)
Votering:
252 för utskottet
49 för res. 10
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 35 v, 2 c, 12 fp, 13 mp
För res. 10:    36 kd, 13 c
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 8 (avveckling av sanktionssystemet mot för-
säljningar från kommunala bostadsföretag)
1. utskottet
2. res. 15 (m, kd, c, fp)
Votering:
165 för utskottet
136 för res. 15
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 35 v, 13 mp
För res. 15:    73 m, 36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 13 (studentbostäder för funktionshindrade)
1. utskottet
2. res. 21 (v)
Votering:
214 för utskottet
36 för res. 21
51 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 72 m, 2 c, 11 fp, 12 mp
För res. 21:    1 m, 35 v
Avstod: 36 kd, 13 c, 1 fp, 1 mp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 16 (kombinerat bostads- och pensionssparande)
1. utskottet
2. res. 27 (fp)
Votering:
288 för utskottet
11 för res. 27
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  116 s, 73 m, 35 v, 36 kd, 15 c, 13 mp
För res. 27:    11 fp
Frånvarande:    15 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 6 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 17 (bostadsbidragens utformning på längre
sikt)
1. utskottet
2. res. 30 (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 19 (segregation i boendet)
1. utskottet
2. res. 33 (kd, c, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 20 (bygg- och bostadsforskningen)
1. utskottet
2. res. 34 (kd, c, fp)
Votering:
238 för utskottet
63 för res. 34
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 35 v, 13 mp
För res. 34:    36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>BoU2 Bostadsförsörjningsfrågor m.m.
Mom. 1-5 (avslag på förslaget till särskild lag om
kommunernas bostadsförsörjningsansvar m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
137 för res. 1
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 33 v, 13 mp
För res. 1:     73 m, 1 v, 36 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 9 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp
Hans Andersson (v) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 7 (anslaget för bidrag till bostadsinvesteringar
som främjar ekologisk hållbarhet)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, c)
Votering:
165 för utskottet
51 för res. 4
85 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 35 v, 13 mp
För res. 4:     36 kd, 15 c
Avstod: 73 m, 12 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 12 (boendeplaneringsprogram)
Utskottets hemställan med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 9 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
134 för res. 9
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 35 v, 2 fp, 13 mp
För res. 9:     73 m, 36 kd, 15 c, 10 fp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Mom. 13 (registrering hos Fastighetsmäklarnämnden)
1. utskottet
2. res. 10 (v)
Votering:
265 för utskottet
36 för res. 10
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  117 s, 73 m, 36 kd, 15 c, 12 fp, 12 mp
För res. 10:    35 v, 1 mp
Frånvarande:    14 s, 9 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 5 fp, 3 mp</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>7 §  (forts. från 5 §) Anslag inom socialförsäk-
ringsområdet och vissa ålderspensionsfrågor,
m.m. (forts. SfU1 och SfU6 utgiftsområde 10)</pre><pre>Anf.  34  MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp en sak som det tydli-
gen är väldigt svårt att få socialdemokraterna att för-
stå. Man kan se på socialförsäkringssystemen på lite
olika sätt. Vi ser att det finns ett klart samband mellan
skatter och bidrag. När vi sänker skatterna för dem
som har lägre inkomster, och för alla, innebär det att
vi också måste ha lite lägre bidragsnivåer i socialför-
säkringssystemen.
Varför är det viktigt att få det på det här viset? Jo,
för då får man mycket bättre information till dem som
är försäkrade. Man kan få en lite högre självrisk. De
har lättare att inse kostnaderna och kan göra bättre
avvägningar när de avgör om de är så sjuka att de ska
vara hemma från jobbet eller om det kanske är bättre
att gå och jobba. Jag tror att det är väldigt viktigt att
vi får fram det här sambandet.
Vi har fått en del lite märkliga diagnoser om ut-
brändhet osv. som har lett till att socialförsäkringarna
används för andra ändamål, t.ex. för att markera, ofta
befogat, missnöje med arbetsmiljön osv. Det ska
föras fram på ett annat sätt.
Det är väldigt viktigt att man gör på det här viset
så att inflödet till försäkringarna minskar. Då kan vi
få en bättre rehabilitering.</pre><pre>Anf.  35  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! I samband med att vi avslutade dis-
kussionen tidigare påminde Margit Gennser mig om
att man i sin motion också tog upp det historiska
perspektivet när man förde fram sina synpunkter på
socialförsäkringssystemen. Det är riktigt. Det gör
man. Men vi kan konstatera att vi utifrån den histo-
riska bilden av systemen kommer till olika slutsatser,
vilket också Margit Gennser påtalar i sin replik här.
Vi har olika synsätt på problemen.
De erfarenheter som vi socialdemokrater har uti-
från den historiska diskussionen är att det är minnet
av det gamla systemet som gör att vi i dag försöker
finna de lösningar som vi letar oss fram till med det
nuvarande systemet.
Margit Gennser tar upp frågan om att öka ambi-
tionen att befinna sig på arbetsplatsen när man känner
sig lite småsjuk. Inte bara vi socialdemokrater utan
också ledande debattörer på området har sagt att man
kan ifrågasätta karensdagarna utifrån det perspektivet
att alltför många gick till arbetet och var lite halv-
krassliga, och jag tror t.o.m. att Riksförsäkringsver-
kets generaldirektör har sagt det. Det kan i sin tur
innebära en kommande långtidssjukskrivning med de
problem som det innebär. Jag tror att vi ska vara lite
försiktiga med att säga att folk missbrukar systemet.
Jag tror t.o.m. att det är så att man har gått till arbetet
och varit lite sjuk. På det viset har man sedan blivit
sjukskriven längre och kanske också smittat ned ar-
betskamrater och ställt till ytterligare problem.</pre><pre>Anf.  36  MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att folk missbrukar
systemet. Jag har sagt att de får bättre information om
sina alternativ. Sedan kan de välja hur de vill göra.
De har egentligen samma ekonomiska möjligheter
som tidigare att sjukskriva sig eller inte, men på ett
annat sätt. Vi har inte försämrat finansieringen av
detta totalt, men vi ger valet till människor själva på
ett helt annat sätt. De har alternativ.
Jag tror att vi egentligen är ganska överens om
målen. Det är medlen vi är oense om. När jag skrev
den här motionen läste jag faktiskt en del skrifter av
Frank Field för att känna hur gamla socialdemokrater
kan tänka kring de här frågorna. Han tog upp mycket
klart detta med arbetslinjen och behovet att göra
kostnaderna för sjukskrivningen synlig för den en-
skilde så att överheten egentligen inte behöver kon-
trollera så mycket. Det är så man ska se det. Jag tror
att vi behöver ha väldigt långa diskussioner om detta.
Vi får inte se sådana här saker som besparingar. Det
handlar om att ge bättre information i systemen. Det
är medlen för detta som vi måste hitta.
Vi kommer antagligen inte mycket längre i dag,
men om vi får prata lite mer tror jag att Göte Wahl-
ström förstår mig. Jag tror faktiskt att jag har lärt mig
förstå hur socialdemokraterna tänker.</pre><pre>Anf.  37  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Arbetslinjen diskuterades i ett tidiga-
re replikskifte. Då sade man att det var en fråga som
man trodde att hela kammaren var beredd att ställa
upp bakom. Det är naturligt att det är så. Arbetslinjen
är viktig.
Men tydligen är det så att Margit Gennser och jag
möter olika människor när vi är ute och diskuterar.
När jag möter vårdpersonal, metallarbetare eller and-
ra gör de en helt annan bedömning av detta att vara
hemma och vara sjuk eller befinna sig på arbetsplat-
sen. Det är tydligen så att vi skaffar oss olika bilder
här utifrån de möten vi har med människor. Dessutom
har vi också en olika ideologisk inställning till pro-
blemen. Det är bara att konstatera att vi har olika
uppfattningar.
Två partier här i kammaren markerar ut sig väl-
digt bestämt på området. Det är Moderaterna och
Kristdemokraterna, de stora partierna i oppositionen.
Det skulle vara intressant att se om de övriga partier-
na i oppositionen är beredda att följa med så långt ut
som Moderaterna och Kristdemokraterna vill gå på
det här området.</pre><pre>Anf.  38  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag tycker att det känns lite märkligt
att Göte Wahlström angriper Kristdemokraterna och
talar om att han är för trygghet när hela sjukförsäk-
ringssystemet i stort sett är i kollaps. Förtroendet är
faktiskt utbränt, för att använda ett ord som är ganska
vanligt nuförtiden. Socialdemokraterna gör ju ingen-
ting åt de här sjukskrivningskostnaderna som skenar.
Det är 16 miljarder de senaste två åren som vi hade
kunnat använda till mycket annan viktig verksamhet
som t.ex. äldreomsorg och barnomsorg.
Det pratas också om kvinnor här. Kvinnor går
sjukskrivna. Och vad gör ni? Ni väntar i åratal på
utredningar. De går sjukskrivna nu. De behöver hjälp
nu, Göte Wahlström.
I er budgetproposition står det att år 2003 ska ni
möjligtvis komma med åtgärder. Varför inte följa
Gerhard Larssons förslag och sätta i gång redan den 1
juli 2001, så att de kvinnor som i dag är drabbade
faktiskt får hjälp. Det är inte bara innan man blir sjuk
som man vill ha trygghet, utan även efter det att man
är sjuk vill man ha trygghet i hjälp med rehabilitering
så att man inte slås ut från arbetsmarknaden.</pre><pre>Anf.  39  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Under tiden anföranden hölls av re-
spektive partier var det under kristdemokraternas
anförande jag gjorde mest anteckningar. Det märkliga
var att under en av punkterna skrev jag: "Kassor,
handläggning, dåligt, dåligt, dåligt, dåligt." Det var
vad ni kristdemokrater sade, dvs. att allting är dåligt.
Det är ganska märkligt. Just den tonen går igenom
i ert sätt att bedöma samhällsutvecklingen just nu,
trots att vi alla vet att situationen inte är så erbarmlig
som kristdemokraterna vill göra gällande. Jag vill
faktiskt påstå att det fortfarande finns stor acceptans
för situationen och för socialförsäkringssystemens
framlevnad.
Kristdemokraterna säger att majoriteten och rege-
ringen ingenting gör. Här har man tillsatt ett antal
utredningar som har tagit fram ett viktigt och väsent-
ligt underlag för den fortsatta behandlingen. Inte
minst under utfrågningen av utredaren på sjukförsäk-
ringsområdet fick vi belyst vilken komplex situation
sjukförsäkringen befinner sig i. Det är inga enkla
lösningar vi har att hantera. Jag känner igen argu-
mentationen som har kommit från kristdemokraterna
under en längre tid. Det är "dåligt, dåligt, dåligt" som
ska vara kristdemokraternas signal för att få möjlighet
att eventuellt ta över en majoritetssituation i kamma-
ren. Jag tror knappast att man får med sig de övriga
partierna i oppositionen - Folkpartiet och Centerpar-
tiet - för att gå in i ett sådant system som kristdemo-
kraterna vill markera, med försämringar för de stora
löntagargrupperna, vårdpersonal och andra i samhäl-
let.</pre><pre>Anf.  40  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag har inte hört någon som tycker
att socialförsäkringen är bra just nu. Det är inte bra att
många går sjukskrivna och inte får den hjälp de be-
höver. Det är inte bra att kassan inte har tillräckligt
med resurser för att kunna hjälpa de människor som
riskerar att så småningom hamna i förtidspension.
Vår kritik har riktat sig mot att medan ni utreder
kan ni väl tillsätta extra resurser för att komma i gång
med rehabiliteringsarbetet. Vi vet att det är så lön-
samt, och det går att spara massvis med pengar och
mänskligt lidande. Det är en enkel ekvation som jag
inte kan förstå varför inte socialdemokraterna tar till
sig, dvs. att satsa på rehabilitering för att få männi-
skor tillbaka i arbete.
De kvinnor som ni och vi talar varmt för, de
många kommun- och landstingsanställda, är i dag
hemma och undrar vad de får för hjälp. Kassorna har
inte tid att hjälpa dem. Det pratas om att det är många
sjukskrivna i kommuner och landsting. Ni vill ju att
alla ska vara anställda av kommuner och landsting.
Hjälp då till som andra arbetsgivare. De privata ar-
betsgivarna är bättre och har färre sjukskrivningar.</pre><pre>Anf.  41  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag här från talarsto-
len har sagt att allt är så väldigt bra. Jag har sagt att vi
har problem, och de problemen försöker vi att hante-
ra. Vi gör det genom att skaffa oss en kunskap om
situationen, inte minst kring den komplexitet som
finns i dag i sjukskrivningarna och den komplexitet
som finns i arbetsmarknaden som slår ut många. Jag
markerade tidigare att många upplever att det är ar-
betsmarknaden, dåliga arbetsmiljöer osv.,  som gör att
många sjukskrivs. Det är mycket komplext.
Någon beskrev tidigare att vi fortfarande har kvar
gammal, traditionell tung industri i samhället. I dag
finns beteckningen utbrändhet och förslitningsskador
bland vårdpersonal. Vi har framtidens arbetsmark-
nads- och arbetsmiljöproblem inom den nya markna-
den. Vi ser i dag att unga lejon inom IT-marknaden är
bekymrade över en marknad i gungning och att för att
finnas kvar på arbetsplatsen ska de sitta och jobba
14-16 timmar med en Coca-Colaburk jämte sig för
att orka hålla energin i gång. Effekterna av den ar-
betsmiljön kan vi ännu inte se.
Jag menar att vi har en komplexitet i bilden som
gör att vi verkligen måste fundera över och analysera
vilka vägar vi ska gå och vilken lagstiftning som
behövs. Om vi gör bedömningen att allt inte bara är
elände, utan att vi har problem som vi är beredda att
hantera tillsammans i kammaren kan vi nå långt. Det
finns en stor acceptans i systemen, och det finns en
stor samsyn i kammaren. Det är bara kd och Mode-
rata samlingspartiet som finns vid sidan om den sam-
synen.</pre><pre>Anf.  42  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Som Sven-Erik Sjöstrand sade i sin
inledning att den generella välfärdspolitiken syftar till
att minska klyftor och gränser mellan olika samhälls-
grupper och till att fungera som en sammanhållande
kraft. Såväl regeringen som utskottet understryker att
socialförsäkringarna är en viktig del av den generella
välfärdspolitiken.
De mål regeringen har satt upp för detta område är
att en större andel av befolkningen i arbetsför ålder
ska ha förmågan att arbeta och att människor som inte
har denna förmåga ska ges en levnadsstandard som är
anpassad till den ekonomiska utvecklingen i samhäl-
let. Det innebär bl.a. att våra socialförsäkringar ska
vara utformade så att de stimulerar till arbete.
Nu har det skett en del stora förändringar. De för-
ändringarna och den ekonomiska politiken har lett till
att vi i dag kan se lite ljusare på framtiden. Regering-
en använder de nu uppnådda goda förutsättningarna
för offensiva satsningar. Regeringen har i budgetför-
slaget för 2001 kunnat förbättra för barnfamiljer,
pensionärer och underlätta för insatser i vård och
omsorg.
Under det gångna årtiondet har befolkningssam-
mansättningen förändrats. Antalet äldre har fortsatt
att öka, och barnafödandet har minskat under senare
hälften av 90-talet. Glädjande nog kan vi se att målet
för den öppna arbetslösheten uppfylls och att den
minskar också för grupper som tidigare har haft svårt
att komma in på arbetsmarknaden. Ungdomar, funk-
tionshindrade och invandrare som tidigare har haft
svårigheter kan i dag se betydligt större möjligheter.
Nu är det viktigt att stryka under att det finns mycket
stora regionala skillnader och att det fortfarande är för
många som inte kommer in i våra trygghetssystem.
Herr talman! Jag nämner detta därför att det finns
två viktiga utgångspunkter för de två utmaningar som
jag ser för socialförsäkringarna. Det är utmaningar
som hänger samman med varandra.
Den ena utmaningen berör demografin, dvs. fö-
delsetal, andelen i arbetskraften som verkligen får
arbeta och det ökande antalet äldre i förhållande till
dessa övriga två.
Förutsättningar för unga familjer att kombinera
familj och arbete kommer att närmare analyseras och
belysas under en annan debatt i riksdagen. Men en
viktig faktor som berör hela socialförsäkringen är
naturligtvis förhållandena på arbetsmarknaden, dvs.
vilka arbetsplatser vi har, hur arbetsmiljön ser ut och
vilka förutsättningar det finns i praktiken för ett långt
och bra arbetsliv.
Den öppna arbetslösheten kan naturligtvis inte få
stanna vid 4 %. Målet är full sysselsättning och att
andelen i arbetskraften ökar. Vi vill att minst 80 % av
arbetskraften verkligen är i arbete senast 2004.
Den andra utmaningen som den här debatten hu-
vudsakligen handlar om är naturligtvis de ökande
sjukskrivningarna.
Göte Wahlström nämnde i sin inledning att under
de senaste 10-20 åren har arbetstempot ökat och
arbetsorganisationerna har "slimmats" på hela ar-
betsmarknaden. Resurserna till den offentliga sektorn
har minskat sedan mitten av 90-talet. Det har innebu-
rit en stark press på enskilda löntagare.
Precis som Kerstin-Maria Stalin berörde ligger det
naturligtvis en stark motsättning i att vi fortfarande
har för många arbetslösa, långtidssjuka och andra
som står utanför arbetsmarknaden samtidigt som
rapporterna duggar tätt om den trängda situation som
anställda upplever: för lite tid, för många krav, för lite
makt över sin egen vardag.
I den rapport som Riksförsäkringsverket presente-
rade häromdagen beskrivs att väldigt många säger att
man vill sluta att arbeta i förtid. Det här är naturligt-
vis en massiv kritik mot arbetslivets villkor som på
ett avgörande sätt kan riskera att påverka våra social-
försäkringssystem negativt.
Herr talman! Nu är det regeringens uppfattning att
vi inte kan tillåta oss att se det ökande ohälsotalet
som en sifferserie, sett ur ett nationalbudgetperspek-
tiv. Regeringen ser siffrorna som ett uttryck för ett
stort mänskligt lidande.
Regeringen har inte heller föreslagit försämringar
i sjukförsäkringen - inga fler karensdagar, vilket
andra partier har föreslagit, ingen sänkt ersättning.
Sådana förslag löser inte ohälsoutvecklingen. Vårt
fokus är att röja undan de strukturella hinder som är
orsakerna till ohälsoutvecklingen.
Den breda översyn som nu pågår av våra social-
försäkringar - Välfärdsbokslutets rapport, Sjukför-
säkringsutredningens betänkande som kommer om tio
dagar, Rehabiliteringsutredningens betänkande som
är ute på remiss - har givit och kommer att ge viktiga
bidrag till den analys som krävs för att vi ska kunna
se till helheten.
Det är viktigt att se helheten. Ohälsoutvecklingen
i arbetslivet är sammansatt av många olika faktorer.
Där har också den nationella folkhälsokommitténs
rapport en viktig betydelse. Just därför krävs det
också samlade insatser. Som framgår av det budget-
förslag som regeringen presenterade redan i våras har
vi haft en arbetsgrupp mellan departementen som
samordnar insatserna. Regeringen beslutade i går att
utse Jan Rydh att vara projektledare för att leda detta
arbete.
Han ska föreslå hur förebyggande åtgärder i för-
säkringssystem och rehabiliterande insatser kan bli
mer effektiva redskap för att minska sjukfrånvaron i
arbetslivet och hur systemen ska kunna samverka, bli
enklare och därmed effektivare. I det här samman-
hanget ska han också se till både Företagshälsovår-
dens liksom sjukvårdens koppling till olika aktuella
försäkringsområden.
Uppdraget innebär ett genomförande av en kon-
kret handlingsplan som ska presenteras senast den 15
februari nästa år. Då ska också inledande förslag till
åtgärder på kort sikt lämnas. Underlaget i arbetet är
bl.a. de utredningar jag nyss har nämnt.
Herr talman! Flera av inläggen i debatten har lyft
upp frågan om att vi borde genomföra motsvarande
parlamentariska samarbete på socialförsäkringsområ-
det som vi har haft kring pensionsfrågan. Nu är detta
en fråga för våra respektive partiledningar. Jag tycker
inte att det är så dumt, trots att förslagen har väckts,
att man använder möjligheten som utskottet har gjort,
att diskutera i utskottet, och att man där också analy-
serar de utredningar och förslag som regeringen
kommer med. Självklart kommer vi, med den hand-
lingsplan som nu ska fullföljas, till riksdagen med
både konkreta förslag och principiella förslag på
socialförsäkringsområdet. Till Bo Könberg vill jag
direkt säga att den fråga han har väckt definitivt är en
fråga för våra respektive partiledningar.
Det är viktiga principer det handlar om. Männi-
skor måste ha förtroende för socialförsäkringarna.
Försäkringarna måste ha en legitimitet hos majorite-
ten och befolkningen. Socialdemokraterna vill också i
fortsättningen ha försäkringar som bygger på in-
komstbortfallsprincipen, som bibehåller den breda
riskomfördelningen och som är gemensamt finansie-
rade. Legitimiteten ökar naturligtvis när fler omfattas
av försäkringen, t.ex. genom att vi gör nödvändiga
förändringar i det vi kallar för golvet och att vi också
räknar upp taket, vilket för socialdemokraternas del är
ett principiellt kongressbeslut.
Förtroendet ökar också om de förändringar vi gör
upplevs och känns och är långsiktigt hållbara. Vi har
erfarenhet, riksdag och regering, av att snabba för-
ändringar skapar oro. Det som görs ska kännas rele-
vant och motsvara behoven hos människor och på
arbetsmarknaden. Det här är någonting vi nu tänker
på när vi står inför att göra nödvändiga förändringar i
arbetsskadeförsäkringen, t.ex. att förbättra bevisre-
geln. Den ska vara rättvis och jämställd. Precis som
Göte Wahlström sade i sin inledning är det regering-
ens avsikt att återkomma till riksdagen med en propo-
sition under 2001.
Försäkringarna ska också upplevas som rättvisa
och tydliga så att de inte leder till missbruk och
överutnyttjande. De får inte heller uppfattas som om
de leder till inlåsning. De ska ha en tydlig arbetslinje.
De ska ge den försäkrade ett verkligt utrymme att
återgå till ett så aktivt liv som det över huvud taget är
möjligt, helst till arbete. Om inte detta är en möjlighet
ska man i alla fall kunna leva ett aktivt liv.
Balansen mellan rättigheter och skyldigheter
måste också vara väl avvägd. Som försäkrad har du
rätt att få adekvat utredning, rehabilitering, ersättning
vid sjukdom. Men du är också skyldig att underkasta
dig utredningen och t.ex. visa läkarintyg.
Jag tycker att till socialförsäkringens absoluta
styrka hör rätten till personlig integritet, att det finns
ett gott bemötande och en professionalism med vilken
man som medborgare blir bemött. Trots den beskriv-
ning vi har hört i dag från ett antal inlägg om hur
dåligt allt är, tycker jag ändå att det i huvudsak är
detta man möter ute. Det finns ett gott förtroende till
socialförsäkringen. Jag menar att det här är en av
grundbultarna i det som ska gälla för de offentliga
försäkringarna.
Herr talman! Det här kräver en socialförsäk-
ringsadministration som grundas på en modern, kun-
nig och medborgartillvänd organisation. De påfrest-
ningar som vi nu ser inom försäkringskassorna tar
regeringen på största allvar. Utrymmet för administ-
ration ökar kommande år, liksom möjligheterna att
arbeta med rehabiliteringar. Då är det i det här sam-
manhanget viktigt att stryka under den resurs som
tillskapas genom de försäkringsmedicinska centrum
som är och ska vara en värdefull kompetent resurs för
samtliga försäkringskassor.
Får jag också säga något när det gäller försäk-
ringsmedicin, eftersom den frågan restes under tidiga-
re inlägg. I den överenskommelse som är gjord -
Dagmaröverenskommelsen för 2001 - är parterna
överens om att man bland andra saker även ska rikta
in insatserna på försäkringsmedicinsk utbildning,
fortbildning av läkarkåren. Man har sagt att i första
hand ska det gälla vissa diagnosgrupper, t.ex. ryggont
och stressjukdomar. Man ska också utveckla medi-
cinska utrednings- och rehabiliteringsmetoder. Jag
menar att vi på olika sätt stryker under detta med
försäkringsmedicin som en viktig fråga när det gäller
att arbeta med förebyggande insatser.
Jag menar också att det uppföljnings- och kvali-
tetsgranskningsarbete som sker genom Riksförsäk-
ringsverket är ett bra verktyg för att säkerställa med-
borgarna en likvärdig behandling och ett kunnigt
bemötande över hela landet.
Som Birgitta Carlsson och Bo Könberg sade har
vi i anslutning till behandlingen av sjukvårdsplanen
tecknat en uppgörelse om att återigen göra nya försök
att finna bra samarbetsformer över de olika gränserna
för att därmed också säkra för medborgarna att få en
god och bra behandling.
Herr talman! Vi socialdemokrater är medvetna om
de problem som finns. Vi är tydliga när det gäller
ambitionen för våra gemensamma socialförsäkringar.
Att säkerställa sociala reformer, trygga omsorgen om
våra barn, sjuka och äldre kommer alltid att gå före
löften om skatte- och avgiftssänkningar. Den driv-
kraft för tillväxt som jämställda villkor mellan kvin-
nor och män och en väl utbyggd generell välfärd
innebär har diskuterats alldeles för lite. Under Sveri-
ges kommande ordförandeskap i EU ska det första
informella ministerrådet handla om jämställdhet och
trygga socialförsäkringar som en motor för tillväxt.
Detta är en av Europas mest spännande debatter.
Övriga länder i Europa, inklusive kandidatländerna,
visar stort intresse både för debatten och för de
svenska lösningarna.
Det är min övertygelse att Sverige, med det bud-
getförslag riksdagen nu förhoppningsvis kommer att
anta, det fortsatta arbetet med att utforma en modern
socialförsäkring och den aktionsplan för att minska
ohälsan i arbetslivet, kommer att kunna motsvara
förväntningarna från både våra egna medborgare och
våra grannländer i Europa. Tack, herr talman.</pre><pre>Anf.  43  BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag avrundade mitt inlägg tidigare i
debatten med två frågor till statsrådet. Den ena var
om de mera grundläggande principerna för socialför-
säkringarna, och den andra gällde behovet av över-
läggningar mellan riksdagens partier i dessa frågor.
På den första punkten nämnde jag tre huvud-
punkter. Den ena var att försäkringarna skulle kunna
vara självständiga, ungefär som den lösning som vi
har lyckats åstadkomma på pensionssystemet. Den
andra var att uppgiften skulle vara tydlig, dvs. att
sjukförsäkringen omfördelar kostnaderna mellan dem
som ofta är sjuka och dem som sällan är sjuka, ar-
betslöshetsförsäkringen mellan dem som oftare är
arbetslösa och dem som sällan är det. Och jag talade
för en tydlig utformning.
Jag tycker mig inte riktigt ha fått svar på dessa
frågor. Framför allt skulle det vara intressant att höra
statsrådets syn på den allra första frågan: Ser statsrå-
det framför sig en utveckling av sjukförsäkringen i
riktning mot en mera självständig konstruktion eller
inte?
På min andra fråga fick jag ett svar, nämligen frå-
gan om överläggningar där statsrådet pekar på att vi
kunde diskutera i utskottet. Det kan vi förvisso. Det
är ett mycket bra och trevligt utskott där vi gärna
diskuterar med varandra. Min bedömning - den kan-
ske delas av fler - att det som åstadkoms i den gamla
pensionsarbetsgruppen och sedermera genomföran-
degruppen näppeligen går att åstadkomma parallellt
med det ordinarie utskottsarbetet. Det förvånar mig
lite grann att statsrådet med sin långa riksdagserfa-
renhet har den väldigt positiva synen på att det skulle
vara möjligt.
Till sist sades det att det här var en sak för parti-
ledningarna. Det må vara hänt. I mitt fall har jag talat
med min partiledning. Jag vet sedan tre och ett halvt
år tillbaka att man är för det. Jag hade hoppats att
statsrådet hade hunnit tala med sin partiledare under
dessa tre och ett halvt år.</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller frågan om självständi-
ga socialförsäkringar tycker jag att ingången i Bo
Könbergs diskussion är något utsuddad. Det kan bero
på att det är svårt för Bo Könberg att på kort tid be-
skriva det som han avser med t.ex. självständiga sjuk-
försäkringar. Jag borde kanske ha läst det som pre-
senterades på Folkpartiets ekonomiseminarium för ett
antal år sedan. Det gjorde jag då, men jag ska erkänna
att det inte satte så djupa spår i mitt minne att jag
kommer ihåg det i dag. Men det finns i vår diskussion
om självständiga försäkringar naturligtvis det som
talar för att ha självständiga försäkringar i den me-
ningen att man ska kunna möta upp- och nedgångar i
sjukförsäkringen - den frågan har väckts också av de
socialdemokratiska ledamöterna i socialförsäkrings-
utskottet - för att kunna parera det så att inte sjukta-
len ska påverka andra väsentliga utgiftsområden inom
budgeten. Men det finns faktiskt också det som talar
starkt emot. Jag tycker att den debatt som vi fört här
under förmiddagen visar på allt det som talar emot,
dvs. det starka sambandet med andra faktorer och
andra politikområden som påverkar själva sjuktalens
och ohälsotalens utveckling - arbetsmarknadspolitik,
utbildning, kompetensutveckling, landstingens sjuk-
och vårdbehandling, forskning osv. Jag behöver inte
räkna upp dem alla. Dessa områden är finansierade
med skattemedel. Dessa områden fattar riksdagen
beslut om.
Jag tycker att ska man föra en hederlig och analy-
tisk debatt kring autonomin i exempelvis sjukförsäk-
ringen bör båda dessa saker värderas jämbördigt, inte
enbart någon sorts allmän modern trendutveckling att
det ska läggas utanför.
Men jag respekterar den argumentation som förs
och tar den till mig. Jag har naturligtvis också lyssnat
kanske mer ingående på mina egna kamrater i social-
försäkringsutskottet än på Bo Könberg, det ska er-
kännas.</pre><pre>Anf.  45  BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det sista förvånar mig inte direkt
och upprör mig inte heller. Jag är förstås lite ledsen,
inte för egen del men för Sveriges del och för Sveri-
ges ekonomis del att vår utmärkta rapport från som-
maren 1997 inte har satt så djupa spår hos statsrådet.
Jag tycker mig ha märkt under åren att det inte gjort
det.
Däremot noterar jag att fler tänker ungefär som vi.
Jag säger inte att de har läst vår rapport, utan jag bara
konstaterar att fler och fler tycks tänka som vi. Jag
tänker på Riksförsäkringsverkets styrelse, på dem
som sitter i socialförsäkringsutskottet och som stats-
rådet själv anspelade på. Det finns, som jag uppfattar
det, ett växande intresse för att försöka finna en mer
självständig lösning.
Det finns som alltid argument för och emot. Det
som händer med sjukskrivningar i ett land beror på en
mängd olika saker, inte bara på försäkringens utform-
ning - det är alldeles uppenbart. För min del har jag
inte tyckt att det var ett avgörande argument emot.
Jag får uttrycka en förhoppning att de av statsrå-
dets partivänner som är inne på en mera självständig
och tydlig lösning för socialförsäkringarna vinner
gehör hos statsrådet och det socialdemokratiska parti-
et.
Till sist: Det blir tydligen inte i dag i alla fall nå-
got positivt besked om blocköverskridande överlägg-
ningar i dessa frågor där vi alla kan framföra våra
kloka argument. Men jag får uttrycka förhoppningen
att det kanske efter helgen ska vara möjligt för stats-
rådet Thalén att finna någon kortare tid att med
statsministern byta ord i denna fråga så att vi kan få
återkomma till den på andra sidan jul.</pre><pre>Anf.  46  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! För att avsluta diskussionen åtmins-
tone vid det här tillfället om autonomin i t.ex. sjuk-
försäkringen ska jag återigen säga att jag har stor
respekt för de argument som förs fram. Frågan har
naturligtvis diskuterats ingående. Jag hävdar mycket
bestämt att det finns väldigt mycket mer att gräva i
när det gäller samband och påverkan från andra fakto-
rer som naturligen finansieras via skatter över bud-
geten och att frågan måste lyftas fram på ett sådant
sätt att man inte skapar enskilda öar som kan leva sitt
eget liv, medan den andra delen av budgeten blir så
liten att den inte påverkar samhällsutvecklingen i
stort.
När det gäller partiöverläggningar har jag natur-
ligtvis ingenting emot att alla partier - jag utgår ifrån
att man avser samtliga partier - sätter sig ned och
diskuterar detta. Men en sak, Bo Könberg, är viktig,
och det är att efterbörden av pensionsreformsdebat-
ten, som jag tycker åtminstone för mig väcker en
eftertanke, är att stora partiöverenskommelser där
lösningarna diskuteras i en mindre grupp förtroende-
valda ofta lider av ett demokratiskt underskott. Den
frågan har hos mig väckt i alla fall en viss eftertanke.
Nu tycker jag inte att pensionsreformen undandrogs
någon offentlig debatt. Åtminstone inom det social-
demokratiska partiet var det - jag höll på att säga ett
Herrans liv - en stor debatt. Jag känner i den mening-
en absolut ingen anledning att backa på den punkten.
Vi hade en stor debatt, frågan var föremål för mycket
diskussioner. Men innan man ger sig in i alltför
mycket av den typen av frågor och undandrar riksda-
gen dess ansvar att diskutera också principiellt viktiga
frågor och regeringens ansvar för att lägga fram tyd-
liga förslag tycker jag att man ska tänka sig för både
en och två gånger.
Sedan är det min erfarenhet som riksdagsledamot
som gör att jag tycker att riksdagen borde ta den de-
batten.</pre><pre>Anf.  47  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag glömde i mitt förra anförande att
tala om att också jag uppskattar att statsrådet Ingela
Thalén är med i de här debatterna, som jag tycker är
oerhört viktiga. Det är utgiftsområden som betyder
väldigt mycket för stora delar av Sveriges befolkning
som vi har att hantera i dag.
Sedan till ett område som vi från Centerpartiet har
lyft fram vid flera tidpunkter och där vi tycker att
regeringen har varit för passiv. Det handlar om åtgär-
der för att få folk i rehabilitering när vi ser hur sjuk-
skrivningarna ökar. Jag vet att det har suttit flera
utredningar som har lämnat förslag. Det var intressant
att höra att det skulle komma ett förslag i februari om
hur ni skulle gå vidare med detta. Det här är oerhört
viktigt, för man vet att man kan tjäna minst, som vi
har skrivit i vår motion, 2 kr på varje satsad krona. Vi
har hört Kristdemokraterna och Moderaterna framfö-
ra helt andra belopp här tidigare. Det finns mycket
pengar att tjäna. Men det som är kanske allra viktigast
är att människor känner att man tar deras problem på
allvar och ser till att de får en möjlighet att komma
tillbaka i arbete mycket snabbare än vad som sker i
dag. Tyvärr vittnas det ganska ofta om att pengarna
till rehabilitering inte räcker till. Då måste det finnas
möjligheter att skjuta över pengar mellan olika kon-
ton så att fler människor har en möjlighet att få reha-
bilitering så snabbt som det bara går.
Det var en fråga till. Jag är väldigt nöjd med den
finansiella samordning som vi har kommit överens
om i utskottet. När kommer förslagen gällande detta?</pre><pre>Anf.  48  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Birgitta Carlsson och jag har i grun-
den samma ingång i resonemanget, dvs. att det är för
den enskilda individens skull som olika förändringar
ska göras. Det låter kanske lätt ibland för utanförstå-
ende som om vi bara pratar om budgetar, stora utgif-
ter och miljarder som rullar. Då är det viktigt att så
ofta man kan stryka under att syftet med diskussionen
är att resultatet ska vara att en enskild person ska
kunna komma tillbaka till det aktiva livet. Där är vi
helt överens.
Sedan behöver jag kanske inte upprepa - i alla fall
inte för Birgitta Carlsson och för övriga utskottet -
regeringens, Riksförsäkringsverkets och kassornas
oro över just det som jag kan uppleva som ett lite
förenklat resonemang: Satsa på rehabilitering så blir
det bra. Vi har tyvärr alltför stor kunskap om att
många av satsningarna inte leder till någonting bra.
Det är utgångspunkten för Gerhard Larssons utred-
ningsuppdrag. Hans förslag remissbehandlas nu av
dem som har det uppdraget.
När det gäller att förskjuta resurser mellan områ-
den vill jag säga att det är precis det som man har
gjort under hösten från Riksförsäkringsverkets sida.
Man har omfördelat medel till de nio tio kassor som
har haft de största behoven. Säkert har de inte fått de
pengar de har velat ha, men man har gjort en omför-
delning.
Jag vill återigen säga att det i det budgetförslag
som ni nu ska behandla finns en kraftig ökning av
resurserna.
Sedan har vi projekt och forskning. Vi har slutsat-
ser från statens beredning för utvärdering av medi-
cinsk metodik. Det dras i gång ett stort projekt i dess
regi när det gäller sjukskrivning och stress. Det pågår
naturligtvis, även utanför det som vi beslutar om här
och i regeringen, en hel del väldigt positiva saker.</pre><pre>Anf.  49  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag känner bara att jag också vill
skicka med några ord om vikten av att se över hela
systemet. Där tycker jag också att statsrådet Thalén
visade på en öppning. Vi skulle kunna sätta oss ned,
kanske på samma sätt som man gjorde med pensions-
systemet, och se över hela socialförsäkringssystemet.
Jag tror också att det är viktigt att vi tar denna frå-
ga på ett större allvar än vad vi gör i dag och ser över
möjligheterna att hitta bättre lösningar än i det system
vi har i dag, där människor saxar sig fram mellan
olika ersättningssystem för att klara sitt uppehälle.</pre><pre>Anf.  50  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Frågan om att dra i gång partiöver-
läggningar är våra respektive partiledningars ansvar.
Jag är lite förvånad över det dåliga självförtroende
som utskottsledamöterna visar när det gäller att ta
denna diskussion. Jag vet ju att ni har era principer
och era motioner. Jag tycker mig hos utskottsmajori-
teten och i ett antal reservationer som har skrivits
ändå kunna hitta väldigt många gemensamma berö-
ringspunkter. Nu behöver inte detta utesluta att det
förs andra diskussioner också, men jag tycker att det
finns väldigt mycket i de principer som förs fram som
gör att vi i fortsatta diskussioner kan komma närmare
varandra. Jag deltar inte där, men utgångspunkten är
viktig för mig. Jag är lite rädd att Birgitta Carlsson
inte har samma utgångspunkt, nämligen att de försäk-
ringar som vi har och kommer att ha ska bygga på
inkomstbortfallsprincipen.</pre><pre>Anf.  51  MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag har inte dåligt självförtroende.
Jag bad om ett besked gällande ett snabbt igångsät-
tande av utbildningsåtgärder för AT- och ST-läkare.
Jag var inte nöjd med svaret, för det var så långsiktigt
och vagt.
Allt material finns på bordet. Man behöver bara
läsa Läkartidningen och gå tillbaks till en väldigt bra
redogörelse.
Vad fick man för effekter? Jag kan läsa högt ur
vår reservation: Frekvensen av informella kontakter
ökade mellan läkaren och handläggaren på försäk-
ringskassorna. Kontakterna togs tidigt i sjukfallet.
Kvaliteten på det medicinska underlaget förbättrades.
En ökad lyhördhet växte fram bland läkarna gällande
ansvaret för sjukskrivningen. Handläggningen vid
försäkringskassan erhöll en nyttig uppgradering, och
man klarade också av att i ökad utsträckning helt
enkelt minska sjukskrivningarna.
Det ledde till att man fick färre korta sjukfall.
Man fick färre långa sjukfall. Då fick man bättre tid
med rehabiliteringen. Då slapp man flaskhalsarna
inom försäkringskassorna, osv.
Detta kan göras omedelbart. Jag hoppas att det
blir gjort omedelbart.
Sedan var det två andra saker jag skulle fråga om.
De regionala skillnaderna är oerhört stora när det
gäller försäkringen. Det är farligt för legitimiteten.
Vad vill statsrådet göra för att rätta till detta? Det är
bråttom.
Den offentliga sektorn har mycket hög sjukskriv-
ning. Vad vill statsrådet göra för att se till att arbets-
miljön blir bättre där? Jag tror att det är för mycket
administration och för få självstyrande grupper, osv.
Det kanske vore bra med mer konkurrens inom den
sektorn. Vad vill statsrådet göra?
Det är aktuella frågor. Här kan jag få direkta svar.
Jag hoppas att de är positiva.</pre><pre>Anf.  52  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller försäkringsmedicin
nämnde jag i mitt inledningsanförande att parterna i
överenskommelsen om Dagmarmedel har åtagit sig
att ge utbildning i kvalificerade medicinska utred-
ningar och att ge försäkringsmedicinsk utbildning och
fortbildning inom läkarkåren. Det hindrar inte att de
försök som med Socialdepartementets stöd har ge-
nomförts i Eskilstuna, bl.a., också sprids till andra
kassor. På Norrbottenkassan har man givit denna typ
av försäkringsmedicinska råd och stöd och utbildning
sedan 1990. Det finns andra exempel.
Den andra punkten handlar om de regionala skill-
naderna. Där är det så att Riksförsäkringsverkets
granskning, återrapporteringar och uppföljningar
naturligtvis syftar till att belysa på vilket sätt de 21
kassorna ska bli bättre när det gäller att göra bedöm-
ningar och utredningar. Det handlar om kompe-
tensutveckling. Där finns det ett utvecklingsavtal
mellan Försäkringskasseförbundet och Försäkrings-
anställdas förbund.
När det gäller den offentliga arbetsgivaren kan jag
säga att detta har varit en av de viktiga utgångspunk-
terna när vi har diskuterat den kommande handlings-
planen, som ska innebära konkreta insatser på en lång
rad områden. Det är därför jag pekar på flera depar-
tement som är inblandade.
Vi har i den statsrådsgrupp som är bildad haft
överläggningar med Landstingsförbundet, Kommun-
förbundet och Arbetsgivarverket, och vi har tagit upp
frågan om arbetsmiljön inom de offentliga arbetsplat-
serna.
Regeringen har trots motstånd, men ändå med en
majoritet i riksdagen bakom sig, fört över resurser till
kommuner och landsting som syftar till att skapa
bättre kvalitet på arbetsplatserna på denna arbets-
marknad.</pre><pre>Anf.  53  MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Det var en sak i det anförandet som
var bra. Det var att andra kassor kan sätta i gång med
dessa försök och att Eskilstunaförsöket har fått stöd
från Socialdepartementet. Det är bra. Det är det vi ska
få ut nu. Jag hoppas att de lyssnar på oss. De bör sätta
i gång med dessa försök omedelbart, och statsrådet är
väldigt positiv till det. Vi kan få bra resultat.
Däremot tror jag inte så mycket på att landstings-
förbund, kommunförbund och andra höga byråkratis-
ka inrättningar diskuterar saker när de egentligen inte
känner till hur det ser ut i vardagslivet. Jag vet att det
behövs sådana avtal, men jag tror att vi behöver få
lösa problemen nere på vardagsnivån. Det är därför
jag tror väldigt mycket på mindre organisationer och
konkurrens mellan olika alternativ, så att de som
jobbar kan få klara av frågorna. Det skulle lösa pro-
blemen, i alla fall till dels, inom den offentliga sek-
torn.
Vad det gäller regionala skillnader kan jag säga
att vi har problem med krockar mellan olika försäk-
ringssystem. Kanske skulle vi kunna klara av en del
av dessa skillnader om vi hade en försäkringsmässig
utbildning även uppe i Norrbotten och Västerbotten,
där man ju har 50 % högre sjukskrivning.
Jag är lite pessimistisk, eftersom det är en lång
tradition. Men detta är ett legitimitetsproblem för
försäkringen, och det är bortom att man kan göra
någonting åt det.</pre><pre>Anf.  54  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag delar inte Margit Gennsers in-
ställning till företrädarna för kommunerna och lands-
tingen. Också små företag och organisationer behö-
ver, när man diskuterar strukturella förändringar och
frågor, företrädas av företrädare av olika slag. I det
här sammanhanget har vi dessutom träffat företrädare
för de politiska ledningarna som är demokratiskt
valda.
När det gäller de regionala skillnaderna tycker jag
kanske att Margit Gennser drar en väldigt rask slut-
sats när hon sammanför en lång rad olika faktorer
som skulle ha effekt när det gäller hur sjukskriv-
ningstalen eller ohälsotalen ökar eller minskar.
Jag delar däremot Margit Gennsers inställning i
grunden, att det är viktigt att man återför kompetens
och kunskap för att man ska kunna analysera varför
den ena eller den andra faktorn påverkar så starkt,
t.ex. när man får förändringar i ohälsotalen. Det här
gäller naturligtvis både när ohälsotalen går upp och
när de går ned. Det är ju också viktigt att veta vad det
är som positivt påverkar förändringar.</pre><pre>Anf.  55  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag begärde replik därför att jag ville
fråga igen om målen. Varför har vi ändrat på dem?
Men sedan jag begärde replik har det kommit upp lite
mera.
Det gäller det här med inkomstbortfallsprincipen.
Statsrådet lät nästan lite hotfull när hon sade: Kom
inte till någon grupp för att sitta ned och prata om ni
är motståndare till inkomstbortfallsprincipen! Jag
känner att vi, om det är fara å färde, ekonomin är
väldigt ansträngd och det här är en mycket svår fråga,
kanske kan sätta oss ned ändå fastän vi har olika syn
på saker och ting. Jag brukar säga att det här med
motståndare till inkomstbortfallsprincipen är ett rött
skynke. I mitt yrke brukar jag säga att om det är nå-
gonting som man är rädd för eller tycker är väldigt
besvärligt är det bättre att hålla upp det och titta på
det ordentligt, så brukar det gå lättare att klara av det
sedan.
Det ser kanske ut som att vi har lite dåligt själv-
förtroende i vårt utskott ibland fastän vårt utskott
egentligen är det viktigaste i hela riksdagen. Det är
nästan ett finansutskott, skulle jag vilja påstå. Det är
ju så pass mycket ekonomiska frågor.</pre><pre>Anf.  56  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tar den sista frågan först.
Jag vet inte om Kerstin-Maria Stalin missuppfat-
tade mig. Min ingång var snarare den motsatta. Den
handlar nämligen just om det som hon sade nu. Jag
vet att ni har anledning att ha ett stort självförtroende,
eftersom jag vet att ni behandlar både komplicerade
stora frågor och ekonomiskt mycket omfattande frå-
gor. När jag läser protokoll, utskottsskrivningar och
för all del ibland reservationer slås jag av kunskapen i
det som står där.
När det gäller inkomstbortfallsprincipen ska det
inte alls uppfattas som något hot. Det är min mycket
bestämda och väl förankrade uppfattning att just när
det har varit fara å färde i den ekonomiska politiken
och utvecklingen har inkomstbortfallsprincipen varit
vår hävstång för att driva utvecklingen vidare. Vi har
inte utrymme för att genomföra något sådant semina-
rium i dag. Men jag kan verkligen understryka för
Kerstin-Maria Stalin att om det är någon fråga som
har varit föremål för mycket omfattande diskussioner,
analyser, rapporter, seminarier osv. så är det just
denna fråga om kopplingen mellan en god tillväxt, en
god välfärdsutveckling och inkomstbortfallsprinci-
pen. Det är väl förankrat och väl utvecklat. Det har vi
olika uppfattningar om, och jag respekterar Kerstin-
Maria Stalins uppfattning, men icke desto mindre är
min utgångspunkt den som jag nyss nämnde.</pre><pre>Anf.  57  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Herr talman! Jag hade också en fråga om målen.</pre><pre>Anf.  58  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! De mål som står i budgeten nu är
naturligtvis något skarpare i förhållande till förra året.
Det är de naturligtvis därför att regeringen härmed
också uttrycker en oro för sjukfrånvaroutvecklingen
och ohälsotalsutvecklingen.
När det gäller frågan om försäkringens effektivitet
återfinns det som en utgångspunkt under socialförsäk-
ringsadministrationen lite längre fram i materialet, så
det är inte så att någon del av uppgifterna har fallit
bort.</pre><pre>Anf.  59  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag är också tacksam för att statsrå-
det Ingela Thalén är här i dag och lyssnar på oss när
vi talar om vår oro på olika områden. Jag känner
framför allt en stor oro när det gäller försäkringskas-
sans arbetssituation och rehabiliteringsfrågorna.
Det har talats om att jag har sagt att mycket är då-
ligt. Det handlade ju inte bara om försäkringskassor-
nas situation, utan jag sade att det är dåligt för indivi-
den att inte få rehabilitering. Det är dåligt för arbets-
givarna, som inte har en bra partner, som en profes-
sionell organisation ska vara, att diskutera rehabilite-
ringsfrågor med, och det är dåligt för försäkringskas-
sans personal som lider av att det är för lite personal,
helt enkelt; Yrkesinspektionen har riktat kritik mot
många försäkringskassors arbetssituation. Och det är
dåligt för statens kassa därför att det tränger undan
andra viktiga satsningar i den offentliga budgeten.
Min fråga är då: Hur upplever statsrådet försäk-
ringskassans situation apropå det här med arbetsgiva-
rens arbetsmiljöansvar? Statsrådet säger att hon har
diskuterat med kommun- och landstingsförbund om
att förbättra arbetsmiljön för de offentliganställda. Då
kan man undra hur staten och främst regeringen, som
är ansvarig för satsningarna, ska ta sitt arbetsgiva-
ransvar för försäkringskassornas arbetssituation.</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att jag också nämnde att vi
har haft överläggningar med Statens arbetsgivarverk.
Jag har naturligtvis också träffat Försäkringskasse-
förbundet som är ansvarigt för försäkringskassorna.
Jag har självklart resonerat med alla.
Sedan ska jag gå över till den konkreta frågan.
Det är klart att jag också är orolig. Jag hyser samma
oro som Desirée Pethrus Engström när det gäller
situationen i dag så som den redovisas. Jag tror att jag
har varit på mestparten av försäkringskassorna under
det gångna året och diskuterat med dem i olika sam-
manhang. Jag har antingen träffat dem här därför att
de har besökt mig eller varit hos dem på deras arbets-
platser.
Men min utgångspunkt är att man ska se till att de
får både mer resurser - och det får de i budgeten -
och verktyg, t.ex. utvecklingsprogram, som pågår.
Det är inte tänkt framöver, utan det pågår. Man tar
område för område genom att etablera pilotprojekt.
Man ska också arbeta som Försäkringskasseförbundet
och dess motpart gör, som har tecknat utvecklings-
program för kompetensutveckling för de anställda.
Man ska också titta på de projekt som genomförs när
det gäller det som Desirée Pethrus Engström nämnde
senast, alltså rehabiliteringen. Det är också viktigt att
veta vad man ska göra.
Inte minst i Gerhard Larssons utredning pekas det
på hur viktigt det är att man faktiskt vet vad man ska
göra. Jag har med väldigt stort intresse tagit del av
just den utredningen. Som jag sade i min inledning
kommer den att vara en väldigt viktig utgångspunkt
för det som nu ska genomföras. Det är min avsikt att
vi ska få konkreta förslag i anslutning till att arbets-
planen presenteras den 15 februari.
Men återigen vill jag säga att det handlar om mera
resurser, en strategi för kompetensutveckling och om
att man följer frågan men gör rätt insatser.</pre><pre>Anf.  61  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag får tacka för det svaret. Jag för-
står att Ingela Thalén också är intresserad av att få en
bra arbetssituation på kassorna. Frågan är bara om det
inte har dröjt alldeles för länge. Situationen nu är
ganska krisartad.
Statsrådet ifrågasätter rehabiliteringens effektivi-
tet. Vi vet ju att den är effektiv. Vid sidan av arbets-
miljöåtgärder, som ju naturligtvis arbetsmarknadsut-
skottet ska diskutera, kan ju vi här i SfU diskutera
försäkringskassornas situation och det viktiga jobb
som de kan göra genom att vara huvudaktör i rehabi-
literingsarbetet, som jag ser det.
Många små arbetsgivare har inte råd att ha perso-
ner med kompetens på det här området och behöver
försäkringskassans stöd och hjälp på många sätt, både
för att diskutera åtgärder, vad som är mest effektivt,
och för att diskutera hur man ska dela på kostnaden
för de insatser som man gör.
Frågan är bara hur effektivt statsrådet egentligen
tycker att det här med rehabilitering är. Tror hon på
Gerhard Larssons utredning om att en satsad krona
ger nio tillbaka?
Vi har alltså från kristdemokraterna lagt fram för-
slaget att stödja Gerhard Larssons förslag redan i
årets budgetmotioner. Men som jag uppfattar det har
vårt förslag avstyrkts i utskottet. Det är ju tråkigt att
vi inte får en snabb åtgärd på det här området.</pre><pre>Anf.  62  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Med att stödja Gerhard Larssons för-
slag redan nu antar jag att Desirée Pethrus Engström
menar att riksdagen i dag skulle fatta beslutet och att
det skulle verkställas fr.o.m. den 1 januari. Det inne-
bär att man skulle hoppa över remissinstansernas
analys och att man skulle hoppa över sammanfatt-
ningen av förslagen.
Det är så lätt att säga så som Desirée Pethrus Eng-
ström säger. Det är så väldigt lätt att säga det. Men
detta ska faktiskt också omsättas i tiotusentals an-
ställdas vardagliga arbetsmiljö och arbetsinsats. Det
ska styras upp och det ska följas upp.
Jag tycker att mycket av det som kommer fram i
de här förslagen är utomordentligt bra. Det ska värde-
ras och även läggas in i de delar det är bra.
Sedan säger Desirée Pethrus Engström att all re-
habilitering är effektiv. Det ifrågasätter jag. Det finns
rapporter som ifrågasätter detta. Det vi ska göra är att
lyfta fram de saker i rehabiliteringen som ger effekt
och som är bra. Jag behöver inte upprepa det jag sade
tidigare om stödet och de strategier som vi arbetar
med.
Jag vill bara säga ytterligare en sak, herr talman.
Vi ska inte glömma bort att många av de arbetsgivare
som i dag har höga sjukfrånvarotal är stora arbetsgi-
vare. Det är därför jag har haft överläggningar med de
stora arbetsgivarnas organisationer.</pre><pre>Anf.  63  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag säga att jag också tyck-
er att det är mycket bra att statsrådet deltar i debatten.
Jag är också tacksam för att Folkpartiets tankegångar
inte har satt så djupa spår hos statsrådet. Så hoppas
jag också att det blir i framtiden.
Det var inte därför jag begärde replik, utan med
anledning av det som sades om takhöjningar. I Väns-
terpartiet välkomnar vi att s-kongressen fattat ett
principiellt beslut om att räkna upp taken. Jag tror att
det är en väldigt viktig fråga just för socialförsäkring-
ens legitimitet att höja taken. Vi ser i dag att många
väljer privata lösningar. Man tycker att man inte får
80 % i sjukförsäkringen, utan man får betydligt mind-
re.
När vi har tittat närmare på vad detta ska kunna
kosta har vi kommit fram till att det kanske rör sig om
1 miljard. Det är ganska mycket pengar. Men just för
legitimitetens skull och för att få ett hållbart system
tror jag att det bör vara en högt prioriterad fråga.
Mina frågor är: Hur prioriterat är det inom social-
demokratin att höja taken? Är det någonting som vi
kan förvänta oss kommer som förslag inom den när-
maste framtiden?</pre><pre>Anf.  64  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Det är en mycket prioriterad fråga.
Men också Sven-Erik Sjöstrand vet att en högt prio-
riterad fråga ofta ställs mot en annan nästan lika högt
prioriterad fråga. I det här sammanhanget handlar det
om effekten av det som har diskuterats under de här
timmarna, insatser på en lång rad områden inom
sjukförsäkringen.
Men det är precis som Sven-Erik Sjöstrand säger
och som jag också sade i min inledning, nämligen att
för att upprätthålla förtroendet för socialförsäkringar-
na är det faktiskt viktigt att en majoritet av löntagarna
får de 80 % som sjukförsäkringen anger. I dag är det
mellan 800 000 och 900 000 människor som inte får
det därför att de har en inkomst som överstiger taket.
Det är en viktig fråga och den får naturligtvis diskute-
ras inför de kommande vårbudgetförhandlingarna.
Sedan är jag inte riktigt säker på, när vi talar om
den här gruppen av löntagare, att det är så många som
faktiskt väljer privata sjukförsäkringar av ett mycket
enkelt skäl. De sjukförsäkringarna har nämligen så
höga premier, så det kan dessa människor inte betala,
utan det är den nationella försäkringen som är den
som är huvudalternativet och som ska vara det också i
fortsättningen.</pre><pre>Anf.  65  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar för Ingela Thaléns svar.
Naturligtvis måste diskussionen fortsätta. Det kom-
mer den säkert att göra, kanske inför vårbudgeten och
annat.
Vi har många viktiga frågor i det här utskottet. Vi
har diskuterat karensdagar. En del lägger fram förslag
om nivåsänkningar i sjukförsäkringen. Jag tror också
att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har liknan-
de värderingar. Vi vill slå vakt om och försvara den
trygghet som i alla fall de flesta medborgare har i
dag. Det tycker jag är väldigt viktigt. Det gäller också
att skapa utrymme för att höja nivån och skapa ytter-
ligare rättvisa i vårt samhälle.
Jag vet från LO-kongressen att Göran Persson när
det gäller arbetsskadeförsäkringen uttryckte att det är
en prioriterad fråga. Jag välkomnar att Ingela Thalén
har sagt att en proposition kommer att lämnas till
riksdagen under hösten 2001. Jag hoppas också att
Vänsterpartiet inför propositionen får möjlighet att ge
några synpunkter.</pre><pre>Anf.  66  Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Herr talman! Det kanske inte blir så mycket re-
plik, utan mer en upplysning.
Det pågår nu ett arbete och det kommer att lämnas
en departementsskrivelse som det blir möjligt att avge
ett remissyttrande över. Därefter är det min avsikt att
begära en lagrådsremiss, för att så småningom kom-
ma med en proposition under hösten. Det kommer att
finnas ett antal tillfällen att diskutera själva sakfrågan,
arbetsskadeförsäkringen.</pre><pre>Anf.  67  MARGARETA CEDERFELT (m):
Herr talman! Jag ska i mitt anförande tala om den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen och arbetsskade-
försäkringen.
Inledningsvis kan jag konstatera att sjukfrånvaron
ökar i Sverige. Det gäller såväl den korta frånvaron
som den längre sjukfrånvaron. Framför allt återfinns
ökningen bland kvinnor med anställning inom den
offentliga sektorn.
Vad är den gemensamma nämnaren här? När jag
talar om kvinnor menar jag kvinnor som jobbar inom
hälso- och sjukvård, inom äldreomsorg, inom  skolan
osv. Det jag skulle vilja säga här är att det visar hur
betydelsefullt arbetsgivarens ansvar är. Det gäller i
detta sammanhang precis som i alla andra. Det som är
viktigt är att det finns en konkurrens, att det finns
mångfald bland arbetsgivarna, att arbetstagarna har
möjlighet att välja arbetsgivare, att det finns en möj-
lighet att välja bort dåliga arbetsgivare för att arbeta
där det är en bättre arbetsmiljö.
Men det är också som så att konkurrensen mellan
arbetsgivare främjar att arbetsgivarna utvecklar en bra
arbetsmiljö för att på så sätt kunna behålla och re-
krytera nya medarbetare. I detta sammanhang vill jag
säga att jag hoppas att vi kan få se en utveckling av
konkurrensen mellan arbetsgivare inom den i dag
offentliga sektorn för att få större mångfald, även
inom t.ex. akutsjukhus.
Den arbetslivsinriktade rehabiliteringens syfte är
att underlätta återinträdet på arbetsmarknaden för de
personer som är sjuka, så att de kan uppnå en egen
försörjning med allt positivt som det innebär. Även
livskvaliteten ökar.
Den rehabiliteringsutredning som har gjorts visar
ju att de aktiva rehabiliteringsinsatserna i dag initieras
allt senare och förekommer alltmer sällan. 13 % av de
långtidssjukskrivna, med en sjukskrivning längre än
ett år, har påbörjat sin arbetslivsinriktade rehabilite-
ring inom ett år. 13 % är ingenting. Här behövs det
verkligen insatser. Detta är djupt otillfredsställande.
Och jag delar inte i detta sammanhang, vill jag säga,
utredningens åsikt om att ett nytt statligt verk med
ansvar för rehabiliteringen ska lösa problemet. Vad
skapar verket? Mer byråkrati, och det slukar mer
resurser. Se i stället till att sätta in resurserna där de
gör mer nytta, så att det blir en effektiv rehabilitering
som kommer fler människor till nytta, fler än de 13 %
som nu får rehabilitering inom ett år.
Vi moderater vill också se en utveckling i två
steg. Initialt vill vi att försäkringskassan ska ha ett
finansiellt ansvar för den arbetslivsinriktade rehabili-
teringen. Och varför vill vi det? Jo, det är för att man
ska uppnå en högre grad av samordning än vad man
har i dag. Samordning av insatser från olika myndig-
heter, från arbetsgivare och individens intresse och
önskemål. Här är det försäkringskassan som ska äga
initiativrätten när det gäller rehabiliteringsprocessen
och se till att den blir snabb och effektiv.
Men det är också viktigt att betona den enskilde
individens eget ansvar, rätt att bli behandlad som en
självständig individ och få rehabilitering.
Försäkringskassan ska också ha möjlighet att
upphandla tjänster, sjukvårdsinsatser osv. från andra
landsting, av privata entreprenörer eller utomlands för
att minska de regionala olikheterna. Individen ska
inte vara beroende av om det finns resurser inom det
egna landstinget eller av hur långa köerna är. Det
handlar om att få en nationell samsyn.
Vi anser också att arbetsgivaren har en central roll
för arbetsmiljön och rehabiliteringen. Det är viktigt
att arbetsgivaren har incitament för att medverka.
Konkurrens bland arbetsgivarna är ett incitament.
Arbetsgivarna behöver också en ekonomisk spor-
re, en premie för att bli intresserade av detta samar-
bete. Det kan lämpligen ske genom att arbetsgivarav-
gifterna justeras på branschnivå, relaterat till ohälsan
inom branschen. Det förutsätter att rehabiliteringsför-
säkringen kommer att brytas ut från statsbudgeten. På
sikt vill vi att privata försäkringsbolag ska erbjudas
möjlighet att konkurrera med försäkringskassan för
att man på så sätt ska uppnå bättre effektivitet och
bättre rehabilitering.
Den ekonomiska ersättningen till individen bör
ligga på samma nivå som sjukförsäkringen, en 75-
procentig ersättningsnivå. Det ska även finnas ka-
rensdagar, men de ska inkluderas i det system som
gäller för sjukförsäkringen. Om rehabiliteringen följer
direkt efter en sjukperiod är karensdagarna redan
förbrukade. Det ska finnas ett tak på tio karensdagar
per år.
Det är också viktigt att poängtera att dagens ar-
betsmarknad ser annorlunda ut än tidigare. Tills-
vidareanställningar blir alltmer ovanliga. Det före-
kommer fler projektanställningar, vikariat och andra
former av anställningar. Därför är det viktigt att reha-
biliteringen anpassas efter dagens arbetssituation. De
ekonomiska resurserna bör då utgå från individen, så
att individen på sikt ska ha möjlighet att välja försäk-
ringsgivare bland konkurrerande bolag. Detta ökar
också incitamenten för de olika bolagen att erbjuda en
bra rehabilitering så att det finns individer som är
intresserade av att ha sin försäkring i bolaget.
Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska vara
till för individen och syfta till en återgång till arbete
efter sjukdom. Detta ska vara ledstjärnan vid föränd-
ringen av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Då går jag över till arbetsskadeförsäkringen. Även
denna behöver reformeras. Det ska finnas tydliga
incitament för arbetsgivarna att arbeta för en god
arbetsmiljö. I dag har arbetsgivarna små incitament
för att minska långtidssjukskrivningarna. Vi vill se en
privatisering av arbetsskadeförsäkringen. Vi vill ock-
så att premien ska vara relaterad initialt efter bran-
schen, men vi hoppas att det i ett senare skede blir
efter den enskilda arbetsgivaren.
Detta kan leda till att de arbetsgivare som kan
uppvisa låg förekomst av skador får lägre premier att
betala. På så sätt ökar incitamenten för att arbeta för
en bättre arbetsmiljö.
När det gäller ersättningsnivåerna i arbetsskade-
försäkringen är det viktigt att man utvecklar ett sys-
tem som ger ersättning för sveda och värk. Vi vill
gärna komma bort ifrån inkomstbortfallstänkandet.
Det är klart att det ska vara en ersättning, men det
måste också finnas en ersättning för sveda och värk.
Detta är en viktig del för de personer som skadas i
arbetet.
Arbetsskadeförsäkringen ska vara obligatorisk för
arbetsgivarna. De ska vara tvungna att teckna försäk-
ring. Det är en fråga som bör hanteras av riksdagen.
Vi vill få ned riksdagens beslut på detaljnivå. Det ska
handla om den övergripande generella nivån som
garanterar alla människor en rätt till arbetsskadeför-
säkring.
Det är också viktigt att den enskilde individen
upplever att arbetsskadeförsäkringen ger ett gott
skydd vid arbetsskada. Så är det inte i dag - det har vi
sett i många sammanhang. Många människor säger
att det inte finns någon ersättning vid arbetsskada.
Det är många som talar om hur det ser ut för kvinnor
inom den offentliga sektorn som är utslitna.
På sikt hoppas vi att arbetsskador ska bli mer säll-
synta, så att individer slipper att lida i onödan. Med
detta instämmer jag i Margit Gennsers yrkande till
vår första reservation. Jag instämmer också i samtliga
övriga moderata reservationer.</pre><pre>Anf.  68  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Margareta Cederfelt talade sig varm
för hög sysselsättning. I den frågan är vi ganska över-
ens, men det är vi säkert utifrån olika infallsvinklar.
90-talets situation med mycket hög arbetslöshet inne-
bar att det blev tyst ute på arbetsplatserna. Löntagarna
vågade inte längre ställa krav på förbättringar och
förändringar av arbetsmiljön och andra viktiga villkor
i arbetslivet.
När det nu är hög sysselsättning vågar man att ta
initiativ. Då kommer kraven på förbättringar och
förändringar. Jag är inte säker på att vi från den in-
fallsvinkeln har samma uppfattning när det gäller
sysselsättningsnivå.
I moderaternas reservation angående arbetsskade-
området säger man: Nuvarande bevisregler i arbets-
skadeförsäkringen måste behållas. En reformering av
arbetsskadeförsäkringen måste ta tid.
Jag har under det senaste året mött flera hundra
fackliga företrädare som har företrätt flera hundra
tusen löntagare. De har pratat sig varma för en för-
ändring av arbetsskadeförsäkringen utifrån den situa-
tion som man har hamnat i efter förändringen 1993.
En av de saker man starkast betonar är just bevis-
regeln, vilket också har framförts av statsrådet. Det är
viktigt att vi får en justering på det här området och
att det sker ganska snart.
Om det inte blir någon förändring tappar vi möj-
ligheterna till att få drivkrafter, utveckling, forskning
och förändring, någonting som behövs ute på arbets-
marknaden för att man ska få ned sjukfrånvaron och
skadefrekvensen i arbetslivet.
Är det signalen som jag ska sända ut från denna
debatt att moderaterna inte vill förändra bevisregler-
na, att moderaterna vill att reformen måste få ta tid att
genomföra? Är det den signalen som jag ska gå ut
med?</pre><pre>Anf.  69  MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Herr talman! Vad moderaterna vill är att det ska
vara en tydlighet i systemet som ser till att de perso-
ner som har en arbetsskada också får den bedömd
som en sådan. Men vad som har hänt är att det råder
otydlighet. Det kan väl knappast vara så att Göte
Jonsson i debatten har missat hur många personer det
är som upplever att deras skador inte beaktas. Det
finns problem kring detta, och dessa problem har
uppstått efter de förändringar som genomförts under
90-talet, bl.a. när den socialdemokratiska regeringen
ändrade på bevisbördan.
Jag tycker att det är viktigt att det finns tydliga
regler så att individen vet vad som gäller, arbetsgiva-
ren vet vad som gäller och försäkringskassan vet vad
som gäller. Instämmer Göte Jonsson i detta? Och är
Göte Jonsson, som representerar riksdagsmajoriteten,
beredd att verka för att det finns en fungerande ar-
betsskadeförsäkring?</pre><pre>Anf.  70  GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Göte Jonsson tillhör i och för sig
Jönköpingsbänken, men jag heter Göte Wahlström.
Margareta Cederfelt talar om bedömningen av ar-
betsskador. Det är just det som är problematiken. När
jag är ute och träffar fackligt aktiva talar de just om
det stora antal människor som drabbats av den nya
bevisregeln och den situation som arbetsskadeförsäk-
ringen nu befinner sig i. Bevisregeln är väldigt avgö-
rande, men också tidsfaktorn för hanteringen och
behandlingen av de här skadorna.
Jag konstaterar av detta replikskifte och av den
argumentation som Moderaterna för att man också i
den här frågan, inom det här väsentliga området,
markerar ut sig långt ut på högerkanten. Jag har svårt
att förstå att övriga riksdagspartier kan instämma i
den syn på arbetsskadeförsäkringen och utgiftsområ-
de 10 i övrigt som Moderaterna framför från denna
talarstol.</pre><pre>Anf.  71  MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt för min felaktiga
användning av efternamnet, Göte Wahlström.
Vad som är viktigt i de här sammanhangen är att
se till individen, att individen vet vilka regler som
gäller och också har en möjlighet att få en arbetsska-
da bedömd just som arbetsskada i de sammanhang det
är en arbetsskada. Men framför allt är det viktigt att
arbetsskador ska undvikas och att arbetsgivarna ska
ha incitament att arbeta för en bättre arbetsmiljö så att
arbetsskadorna minskar.</pre><pre>Anf.  72  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Mina tankar gick i samma banor
som Göte Wahlströms här. Jag är också ganska för-
vånad över den moderata inställningen. Jag undrar
om Margareta Cederfelt egentligen har följt den de-
batt som förts i medierna under 90-talet. Jag vet att
Göte har följt den, och jag har också försökt göra det.
Jag har en bakgrund som industriarbetare, och jag har
sett ett otal människor som haft mycket svårt att få
sina arbetsskador godkända. För mig är det verkligen
viktigt att man förändrar bevisregeln. Det har fattats
många olyckliga beslut.
När jag ser på den moderata politiken ser jag ett
väldigt markant systemskifte. Det är bara fråga om
privata lösningar, att lägga ut det på den enskilde
individen. Är det inte så att betydligt fler kommer att
hamna i fallgropar och inte kunna få sina arbetsska-
dor godkända? Jag tror tyvärr att det blir så.
Margareta Cederfelt pratar om tydlighet i system-
et. Vad jag kan märka finns det en sak som framgår
med väldigt skarp tydlighet i den moderata politiken,
och det är att löntagarna och de grupper som har det
svårt kommer att få det än värre med de moderata
förslagen.</pre><pre>Anf.  73  MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Herr talman! Som jag nämnde inledningsvis är det
endast 13 % av de långtidssjukskrivna som i dag
erhåller en arbetslivsinriktad rehabilitering inom ett
år. Och så har vi en monopolsituation med ett offent-
ligt system. Är detta att betrakta som tillfredsställan-
de?</pre><pre>Anf.  74  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) re-
plik:
Herr talman! Jag kan i och för sig hålla med Mar-
gareta Cederfelt om att vi måste göra mycket mer när
det gäller rehabiliteringsansträngningar. Visst är det
så. Vi måste avsätta mer resurser, och vi måste också
komma in på ett mycket tidigare stadium när det
gäller rehabiliteringar och när det gäller att följa upp
skador. Att anslå resurser vid de rätta ögonblicken är
en prioriterad uppgift.
Därför behövs det också mer pengar i de offentli-
ga systemen. Systemet är överbelastat som det är i
dag. Det behöver göras mycket mer ute på arbetsplat-
serna. Vi behöver en förebyggande arbetsmiljö. Vi
behöver en företagshälsovård som fungerar. Detta vet
jag att Moderaterna inte har varit några anhängare av.
Vi har sagt att vi vill ha en obligatorisk företagshäl-
sovård där läkare och tekniker kan hjälpa till med
arbetsplatsundersökningar och rehabiliteringspro-
gram. Det kan verkligen förebygga. Det gäller då att
satsa pengar på detta.
Margareta Cederfelt nämnde också det här med
sveda-och-värk-ersättning. Tittar man närmare kan
man se att det finns ganska bra avtalsgruppsjukför-
säkringar på arbetsmarknaden i dag. De flesta fackli-
ga organisationer har tecknat sådana. Jag vill rekom-
mendera Margareta Cederfelt att göra ett studiebesök
på AMF och få reda på vilka ersättningar man kan få
vid arbetsskada eller när man är sjuk en längre tid.
Det är ganska bra ersättningar och också någonting
att bejaka.
Avslutningsvis sade Margareta Cederfelt att man
på sikt hoppas att arbetsskador ska bli mer sällsynta.
Jag tycker att det är ganska naivt att säga så. Vi måste
alla arbeta för att vi ska få ett mindre antal arbetsska-
dor, och då gäller det också att göra bättre reformer
och ändra på bevisreglerna.</pre><pre>Anf.  75  MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Herr talman! Är det ert synsätt att det är naivt att
tro att arbetsskador ska bli mer sällsynta i framtiden?
Jag trodde att vårt arbete i utskottet gick ut på att
finna system och förbättra just så att arbetsskador ska
bli mer sällsynta i framtiden. Det är just detta vårt
moderata förslag syftar till.</pre><pre>Anf.  76  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag tänkte be att få återkomma en
sista gång i denna del av debatten till en fråga som
flera av oss har tagit upp, nämligen att det skulle vara
värdefullt för vårt land om vi kunde få till stånd or-
dentliga överläggningar om en reformering av de
svenska socialförsäkringarna. Jag och några andra har
fått svar av fru statsrådet, som tyvärr inte är kvar i
kammaren, på temat att man kanske kan klara av
detta i riksdagen. Hon har hänvisat till utskottets
diskussioner, och hon har också, om jag har förstått
det rätt, hänvisat till att man kan motionera och på så
vis lägga fram förslag.
Jag har därför försökt ta reda på hur många mo-
tionsyrkanden som har väckts. Jag måste dock erkän-
na att min räkneförmåga inte riktigt klarar det på så
här kort tid. Men om vi tittar på antalet sidor där man
har räknat upp de motionsyrkanden som är föremål
för debatt här i dag kan vi se att det är drygt 20 sidor
med motionsyrkanden från olika partier som har velat
reformera det svenska socialförsäkringssystemet.
Då undrar man förstås, herr talman, hur det har
gått med alla dessa kloka förslag. Det är förstås mer
eller mindre kloka förslag från olika partiers sida,
men man har ändå ansträngt sig. Jo, det kan man läsa
på s. 2 i betänkandet. Där står det nämligen hur det
har gått med dessa, kanske några hundra, motionsyr-
kanden. Jag citerar: "Samtliga motionsyrkanden av-
styrks." Den slutsats man kan dra är att denna metod
åtminstone inte i år har varit framkomlig när det gällt
att nå varandra för att försöka vidareutveckla de
svenska socialförsäkringarna.
Jag tvingas då att återkomma till det jag avrunda-
de mitt inledningsanförande i dag med: Det finns
förstås en risk att reformeringen av de svenska social-
försäkringarna får avvakta en borgerlig valseger.</pre><pre>Anf.  77  GÖTE WAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag sade i mitt anförande inled-
ningsvis att det var ett stort antal motioner som be-
handlats och varit föremål för diskussion, såväl in-
ternt i utskottet som naturligtvis också på andra stäl-
len i den debatt som lett fram till det betänkande som
vi i dag behandlar. Att dra den slutsats som Bo Kön-
berg nu drar, att detta på något sätt skulle vara att
ignorera alla de tankar som finns i de motioner som är
förelagda riksdagen, är naturligtvis fel. De finns med
i diskussionen, i alla fall inom vårt parti. Sedan får
naturligtvis övriga partier göra bedömningen utifrån
sina ställningstaganden, men för vår del är det helt
naturligt att de tankar och idéer som finns, även om
de inte ideologiskt stämmer överens med våra tankar,
har funnits med i processen inför beredningen av det
här betänkandet.</pre><pre>Anf.  78  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det är förstås glädjande för alla mo-
tionärer som har arbetat med sina förslag att nu få
höra från att den socialdemokratiske huvudtalaren i
detta avsnitt att deras förslag finns med och har fun-
nits med i beredningen av betänkandet. Det känns
säkert bra. Dock tror jag att den glädjen något dämpas
av formuleringen: "Samtliga motionsyrkanden av-
styrks."</pre><pre>Anf.  79  GÖTE WAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Såväl Bo Könberg som jag har skri-
vit motioner, inte bara i det här sammanhanget utan
också i andra sammanhang, där vi har sett att dessa
motioner, tankarna och visionerna om hur vi bygger
samhället, har funnits med och lyfts fram. Bo Kön-
berg uttryckte själv i diskussionen förut att tankar
som Folkpartiet förde fram för tre år sedan tydligen
börjar vinna kraft hos vissa företrädare i den här
kammaren nu. Det är klart att processen tar sin tid.
Men att gå ut och torgföra att man skulle ignorera alla
de tankar som finns i motionsskrivandet tycker jag är
ett felaktigt synsätt och ett felaktigt sätt att hantera
det här utifrån den erfarenhet som inte minst Bo
Könberg bör ha av riksdagens arbete.</pre><pre>Anf.  80  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Visst är det så att förslag med tiden
kan få större genomslagskraft än de har inledningsvis.
Mitt och flera andras förslag till bl.a. årets riksdag är
att man skulle försöka nå en bred uppgörelse om
fundamentet i de svenska socialförsäkringarna. Det
har ändå baserats på att jag tror att det kanske vore
mer framkomligt om man slog sig ned med det utta-
lade syfet jämfört med den mer traditionella motions-
hantering som det ändå blir fråga om, och som man
väl ändå får utläsa av att samtliga motionsyrkanden
avstyrks.
Utgiftsområde 11</pre><pre>Anf.  81  GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! 2003 träder hela den stora pensions-
reformen i kraft. För att underlätta övergången från
ett pensionssystem till ett annat är reformen omgär-
dad med en rad övergångsbestämmelser. Den infla-
tionsekonomi som kännetecknade 80-talet kraschade.
Statligt dominerade Nordbanken var den kreditinsti-
tution som först möttes av de här allvarliga proble-
men. Andra banker följde efter, och staten fick gå in
med mycket kostsamma räddningsaktioner, den s.k.
bankakuten. Resultatet blev ekonomiska problem för
både allmänheten och staten. Det blev nödvändigt att
dra ned utgifterna i de statliga transfereringssystem-
en. Detta drabbade såväl ATP som folkpensionerna.
Vi kan nog vara överens om att pensioner i det
längsta ska vara oantastbara, alltså att reglerna i pen-
sionssystemen bör ligga fast. Finanskrisen värkte ut
så småningom och den flytande kronan skapade nya
och bättre tillväxtförhållanden. USA:s långa hög-
konjunktur har också inverkat mycket positivt på den
svenska ekonomin. Det är därför vi moderater nu i
motion SF298 anvisar 400 miljoner kronor mer än
regeringen. Vi vill att folkpensionen och dess efter-
följare för perioden 2001 till 2006 ska räknas upp
med ett förhöjt prisbasbelopp med två procentenheter
för dem som fick folkpension 1993-1998. Vad vi
föreslår är alltså helt enkelt en återbetalning till dem
för vilka en viss del av pensionen drogs in.
Jag kan tyvärr inte här yrka bifall till detta krav
eftersom de 400 miljonerna redan har röstats bort i ett
tidigare förfarande - egentligen utan att riksdagen
faktiskt har blivit uppmärksammad på hur vi ville
lösa dessa problem som endast har drabbat ett fåtal
årskullar av pensionärerna.
Herr talman! När det gäller änkepensionerna är vi
moderater mycket kritiska till regeringens handlägg-
ning. 1988 kom man här i riksdagen i bred enighet
överens om att övergångsregler som skulle göra den
då aktuella försämringen av änkepensionerna så lite
stötande som möjligt skulle ligga fast. Övergångs-
reglerna skulle alltså inte ändras. Trots detta försäm-
rade Socialdemokraterna övergångsreglerna och in-
förde nya regler om inkomstprövning i änkepensio-
nernas folkpensionsdel. Det har lett till mycket krafti-
ga inkomstminskningar för en rätt stor grupp änkor.
Änkorna känner sig svikna och övergivna. Jag
fick senast i går ett brev från en änka i Bohuslän som
tvingats begära ackord hos banken för sina huslån.
Om det inte skulle beviljas måste hon gå från gård
och grund. Hur kan Lennart Klockare och hans hej-
dukar i stödpartierna förklara för den här bohuslänska
änkan att ni tillvaratar hennes intressen?
Herr talman! Vi moderater har inte övergivit än-
korna. Vi har tillsammans med de andra borgerliga
partierna gjort vad vi har kunnat för att nedkämpa
löftesbrytarna. I vår motion i år anslår vi medel för att
änkepensionerna ska kunna återställas. Samma krav
och anslag finns i en partimotion. Upprördheten över
hur en stor grupp änkor har behandlats har också lett
till en rad enskilda moderata motioner där man kräver
att regeringen ska lägga fram förslag som undanröjer
en orättvisa som så specifikt inriktas mot en liten
grupp människor, nämligen änkorna.
För precis en vecka sedan debatterades integra-
tionspolitik här i kammaren. Jag frågade då Anita
Jönsson, som hade att leda debatten för Socialdemo-
kraterna: Varför vill inte Socialdemokraterna med-
verka till att gamla invandrade människor får, jag
kallar det inte pension för det får man inte göra men i
alla fall någon form av pensionsliknande bidrag, i
stället för att behöva förnedra sig med mössan i hand
på socialbyrån, där någon annan har makt över peng-
arna, för att kunna trygga sin försörjning?
I anslutning till utgiftsområde 11 finns det ett par
motioner på det här temat. Jag fick alltså inget svar i
debatten förra veckan. Jag är emellertid ibland, vid
något enstaka tillfälle i alla fall, optimist avseende
regeringens vilja. Jag hoppades att statsrådet skulle
svara, men Lennart Klockare kanske kan svara på
frågan hur man har tänkt göra, snabbt, när det gäller
försörjningen av åldriga invandrare så att den frågan
får en snar lösning.
Herr talman! De sista punkt jag vill ta upp i det
här anförandet gäller bostadstilläggen till pensionä-
rerna. Regeringen föreslår här ändrade regler. Man
säger i propositionen att man genom denna ändring
når de pensionärer som har mest bekymmersam eko-
nomi. Den ökning av taket i bostadsbidragssystemet
som föreslås kommer i alltför många fall inte alls att
gynna pensionärer. I stället kommer kommuner som
tar ut mycket höga kostnader i t.ex. särskilt boende att
gynnas.
Dessutom är det inte helt lätt att säga vilka indivi-
der eller möjligtvis grupper av individer som drabbas
värst av de här ökade kostnaderna. Frågan är om det
inte är änkor som bor kvar i det gamla hemmet som
är värst drabbade. Det kan t.ex. vara ett äldre hus i ett
uppvuxet område i en storstad eller i en universitets-
stad. Det kan också ligga i ett attraktivt kustområde.
För dessa orter har taxeringsvärdena ökar med mellan
30 % och 90 % i år, och det har i många fall lett till
ökade boendekostnader på mer än 1 200 kr per må-
nad. Pensionerna ligger fast. Samtidigt har även andra
boendekostnader skjutit i höjden. Här utgår inga bo-
stadsbidrag, men statens krav på skatter leder till
tvångsförsäljningar på grund av likviditetsbrist. Detta
drabbar åter hårt kvarboende änkor.
Herr talman! Ett mycket bättre sätt att verkligen
se till att de pensionärer som har det sämst ställt får
stöd är att öka det särskilda bostadstillägget för pen-
sionärer. Vi moderater föreslår därför att den skäliga
levnadsnivån beräknas till 134,5 % för ensamstående
och 114,4 % för gifta. I propositionen pekar regering-
en på att det särskilda bostadstillägget för pensionärer
varit ett utomordentligt väl avvägt socialt stödsystem
för äldre med knapp pension, men man har tydligen
inte dragit några slutsatser av detta.
Herr talman! Slutligen vill jag göra två påpekan-
den. Det är i princip fel att pensioner utgår med olika
belopp för gifta och ogifta. Det är faktiskt en gammal
kvarleva från förra seklets början. Principens brister
har påpekats i ett par moderata motioner. Kostnaden
för att göra en förändring nu är stor. Den kommer
dock att minska vartefter i framtiden, och utskottet
har därför angivit att utvecklingen bör följas noga.
Det här är bra. Den bör följas noga.
Också i en annan enskild moderat motion har
bristfälliga principer påtalats, nämligen vid beräk-
ningen av bostadskostnaderna vid bostadstillägg för
pensionärer. Det är enkla förändringar som kan göras
och bör göras. Jag har väldigt svårt att förstå varför
utskottet visar så stor njugghet i den frågan.</pre><pre>Anf.  82  CLAES STOCKHAUS (v):
Herr talman! Den här delen av debatten om soci-
alförsäkringsutskottets betänkande 2000/01:SfU1
handlar om utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom samt Ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten. Det finns också ett annat betänkande,
och det är 2000/01:SfU6 angående Vissa ålderspen-
sionsfrågor, m.m., som hör hemma i sammanhanget.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålder-
dom omfattar politikområdet Ekonomisk äldrepolitik.
Det rör ålderspensioner, efterlevandepensioner till
vuxna, bostadstillägg till pensionärer samt delpen-
sion.
I budgetpropositionen för 2001 föreslår regering-
en ett nytt mål för detta politikområde, och det lyder:
Personer med låg eller ingen inkomstrelaterad pen-
sion ska garanteras ett värdesäkrat grundskydd.
Ser man nu isolerat på detta utgiftsområde och
betraktar Moderaternas, Kristdemokraternas, Cen-
terns och Folkpartiets enskilda förslag utan att beakta
utgiftsområdena 10 och 12 kan det ju tyckas att här är
regeringen och samarbetspartierna Vänsterpartiet och
Miljöpartiet väl så snåla.
Nu handlar det dock om att ha en helhetspolitik på
socialförsäkringsområdet. Det går ju annars lätt att
lova ut en del inom äldrepolitiken om man, som Mo-
deraterna och Kristdemokraterna, i olika grad och i
vissa fall med råge tar igen det på utgiftsområde 10.
På det sätt som framför allt Moderaterna inom ut-
giftsområde 10 vill skära i sjukförsäkringen för-
skräcker.
Vem drabbas hårdast av detta? Det är självfallet
låginkomsttagarna. Men det kanske finns ett samband
med kommande pensionsåtaganden. Vi vet ju att
dödligheten i åldrarna 20-64 år totalt har minskat,
enligt jämförande studier för åren 1981-1985 och
1991-1996. Den har minskat, men inte för alla. Bland
kvinnor i gruppen s.k. okvalificerade arbetare har
dock i praktiken ingen minskning skett sedan 1981,
och detta gör att klasskillnaderna mellan kvinnor har
ökat. Detta kan vi läsa i bilaga 4 i detta betänkande.
Andelen av dessa kvinnor som uppnår pensionsålder
ökar inte.
Om jag går in på reservationerna inom utgiftsom-
råde 11 tänker jag kommentera pensionstillskottet och
efterlevandepensionerna.
Vad gäller pensionstillskottet kan vi ju ha sympa-
tier för syftet, dvs. att förbättra för pensionärer med
låg pension. Vi vet ju att stora ekonomiska skillnader
finns inom pensionärsgruppen, och särskilt allvarlig
är situationen för äldre kvinnor. Därför är det mycket
viktigt att ålderspensionärernas ekonomiska förhål-
landen hålls under uppsikt. Vi menar dock i bud-
getuppgörelsen att speciellt boendekostnaderna är ett
stort problem för låginkomstpensionärerna, och där-
för är det mera träffsäkert att ytterligare förbättra
bostadstillägget till pensionärer, vilket nu också sker
från den 1 januari 2001 enligt budgetuppgörelsens
förslag.
Sedan har vi efterlevandepensionerna. Om vi tittar
på reservationerna där ser vi att Kristdemokraterna
märkligt nog inte finns med på den reservation som
rör efterlevandepensionerna, utan det är Folkpartiet
och Moderaterna. Visserligen tar Kristdemokraterna
upp anslag för just den här delen i ett särskilt yttran-
de, men frågan kan ändå ställas: Är det inte tillräck-
ligt viktigt att ange i en reservation just frågan om
efterlevandepensionerna, som Folkpartiet och Mode-
raterna gör? Vi får väl höra det sedan. Annars kom-
mer det att slås fast i riksdagsprotokollet i dag att det
kanske mer är en pennfäktning.
Vänsterpartiet anser fortfarande att det var fel att
införa inkomstprövning av änkepensionen. Nu sitter
vi där vi sitter i ett budgetsamarbete och har därför
koncentrerat oss på att få till stånd förändringar av det
sätt på vilket inkomstprövningen sker och den in-
komst som ligger till grund för prövningen. I vårbud-
geten senast fick vi igenom 30 miljoner kronor för att
göra inkomstprövningen av änkepensionerna generö-
sare och enklare. Hur det kan ske tas upp i samband
med propositionen om ett nytt system för bostadsstöd
till pensionärer. Denna proposition är aviserad till
våren 2001.
Så kommer vi till ålderspensionssystemet vid si-
dan av statsbudgeten.
Vänsterpartiet har sedan hösten 1998 ett samar-
bete med regeringen som bl.a. omfattar budgetfrågor-
na. Dock inrymmer inte samarbetet frågor som direkt
berör det nya pensionssystemet, och det leder till
problem, väsentliga problem.
Den s.k. Genomförandegruppen kan fatta politiska
beslut med ekonomisk innebörd utan att denna grupp
sedan har något ansvar för budgeten i dess helhet. Det
är en mycket märklig ordning. Det är ett stort pro-
blem med ett delat ansvar i budgetprocessen, där
andra än Vänsterpartiet och Miljöpartiet är med i
delmomenten men vi i slutändan ska stå upp för slut-
produkten.
Vänsterpartiets mening är därför att pensionsfrå-
gorna i sin helhet snarast möjligt bör ingå i det sam-
lade budgetarbetet. Denna mening uttrycker Vänster-
partiet i ett särskilt yttrande.
Jag skulle kunna uttrycka denna märkliga budge-
tansvarssituation enligt följande, där vi översätter det
hela till en familj:
Hösten 1998 träffar mannen en ny kvinna. Han
kan dock inte släppa taget om sina gamla "flammor"
utan träffar dem av och till. Han ger dem presenter,
men han betalar från hushållskassan som han har
tillsammans med sin nya kvinna. När den nya kvin-
nan vill veta hur vissa utgiftsposter kommit till får
hon något svävande till svar att det handlar om gamla
"åtaganden", dvs. gamla, oavslutade relationer, men
att hon inte ska bry sig om det utan även fortsätt-
ningsvis lägga sin del till hushållskassan och finna sig
i denna situation!
Så kan det beskrivas.
När vi lyssnade på Ingela Thalén under föregåen-
de utgiftsområde framkom det, om man översätter det
till exemplet med den här mannen, att han har drab-
bats av en viss eftertanke. Det sades ändock att vissa
demokratiproblem kan uppstå med blocköverskridan-
de lösningar, framför allt som i exemplet, där det är
en ny konstellation som sedan ska ta ansvar för bud-
geten i dess helhet och för slutprodukten.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till hem-
ställan i socialförsäkringsutskottets betänkande
2000/01:SfU1 Anslag inom socialförsäkringsområdet
när det gäller utgiftsområde 11 och därutöver avsnit-
tet Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudge-
ten.
Vad gäller betänkandet 2000/01:SfU6 Vissa ål-
derspensionsfrågor, m.m. yrkar jag bifall till Vänster-
partiets reservation under mom. 2 angående utbetal-
ning av handikappersättning vid bosättning utom-
lands.</pre><pre>Anf.  83  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Det är intressant att Claes Stockhaus
här i talarstolen vidgår, vilket för övrigt är sant, att
klasskillnaderna ökar med den politik som Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet driver tillsammans.
Det är intressant att konstatera det.
Det jag egentligen begärde replik för gällde na-
turligtvis efterlevandepensionerna. Om det nu var fel
och fortfarande är fel, och om vi vill nå samma ge-
mensamma mål, finns ju reservation 38, som jag
enligt överenskommelse för tids vinnande inte har
yrkat bifall till. Men om vi har majoritet för den ska
jag naturligtvis ändra mig och göra det. Svara på det,
Claes Stockhaus!</pre><pre>Anf.  84  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Jag sade redan i anförandet att vi sit-
ter i en budgetsamarbetssituation som gör att det inte
går att hantera frågan på det sättet. Precis som uppgö-
relserna har träffats om det nya pensionssystemet
tidigare, där det har träffats en uppgörelse med andra
partier och där vi inte har varit med, får vi nu finna
oss i ett läge där vi tar ansvar för frågan.
Jag nämnde också vad gäller efterlevandepensio-
nerna att vi där ändå har föreslagit en lite mjukare
omgång, med generösare och enklare inkomstpröv-
ning. Där handlar det framför allt om man ska räkna
med hemmavarande barn över 18 år.</pre><pre>Anf.  85  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Då är det tydligen på det sättet att ni i
Vänsterpartiet sätter samarbetet före änkorna. Är det
så jag kan tolka det, Claes Stockhaus?</pre><pre>Anf.  86  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Låt oss vända på frågan, Göran Lind-
blad, och blicka ett par år framåt. Den här frågan
kommer säkert upp på bordet om det då skulle bli en
borgerlig regering. Men vilka kommer då att ingå i
den borgerliga regeringen? Förmodligen ska också
Centern ingå. Det partiet finns inte med i det här
sammanhanget, för det har redan bundit upp sig. Hur
ska ni hantera den här frågan då? Centern lär väl stå
kvar på sin gamla ståndpunkt. Då får ni problem att
klara frågan om änkorna.</pre><pre>Anf.  87  KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! Utgiftsområde 11 omfattar ekonomisk
trygghet vid ålderdom. Jag hoppas att Claes Stock-
haus lyssnar nu. Jag yrkar å kristdemokraternas väg-
nar bifall till reservation 38 under mom. 29. Jag vill
meddela att det var et teknisk uheld, som danskarna
säger, dvs. ett mänskligt misstag, som gjorde att vi
inte kom att stå med på den här reservationen. Detta
kan bekräfta den ofullkomlighetstanke som vi har
som en av de grundläggande ideologiska värderingar-
na i vårt parti.
Pensionsöverenskommelsen från sommaren 1998
vakar över oss när vi debatterar utgiftsområde 11.
Som ett led i denna stora reform avsätts under ansla-
get 20:1 till ålderspensioner ett ramanslag om drygt
10 miljarder och under anslaget 20:2 till efterlevan-
depensioner ett ramanslag om 13 miljarder. Slutligen
avsätts 10 miljarder till bostadstillägg och en inte
oansenlig summa om 177 miljoner till delpensioner.
Trots att jag är försäkringstjänsteman till profes-
sionen kan jag inte låta bli att förundras över hur
mycket vi engagerar oss för och avsätter pengar till
våra kommande pensioner. Man kan fundera över
varför det är  viktigare att leva i framtiden än att göra
det i dag.
I går eftermiddag arrangerade SEB Trygg Liv en
konferens här i Stockholm om pensionsfrågor. Semi-
nariet inleddes med att några pensionärer berättade
om vad de skulle göra om de fick leva om sitt liv.
Deras budskap borde vara ett budskap till oss i aktiv
ålder. Ingen av dem sade att de skulle ha satsat mer
pengar på pensionen. De önskade snarare att de hade
varit lite mer rebelliska, gjort annorlunda saker och
haft det något roligare i livet.
Ett bra tips gavs av en av föreläsarna, som i och
för sig inte var med oss så länge. Tipset stämmer väl
överens med det reformerade pensionssystem som vi
nu har glädjen att introducera under några år. Det var
Gunnar Wetterberg, som sade: Arbeta mer - och se
till att det är kul att arbeta!
Hur som helst - tryggheten inför ålderdomen ska
inte på något sätt förringas. Vi människor har förmå-
gan att bekymra oss, engagera oss och planera för
framtiden. På pensionsseminariet i går myntades
följande sentens: Det är lättare att leva ett rikt liv som
ung, om man vet att det också blir ett när man blir
gammal.
Pensionsöverenskommelsen mellan fem partier
har gjort det enkelt att föra denna debatt. Det refor-
merade ålderspensionssystemet har på ett föredömligt
sätt höjt nivån för de pensionärer som har låg eller
ingen inkomstrelaterad pension. Garantipensionen är
bra och kommer allt framgent att betyda mer och mer
för pensionärskollektivet.
Men vi har några år fram till dess att alla omfattas
av minst garantipension. Fram till dess är det viktigt
och även en rättvisefråga för oss kristdemokrater att
de personer som har låg eller ingen ATP ska erhålla
en rimlig trygghet.
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om pensionstill-
skottet. Kristdemokraterna anser att riksdagen ska
öka anslaget 20:1 med ytterligare 940 miljoner för att
på så sätt skapa utrymme för att höja pensionstill-
skottet med 200 kr per månad för pensionärer med
låg pension.
Även om regeringen permanentar den tillfälliga
höjningen av pensionstillskottet, vilket är bra, är det
många som lever vid levnadsstandardens nedre gräns.
Dessa människor har varit med om att bygga upp
Sverige och den välfärd som vi faktiskt med tack-
samhet kan notera att vi har i dag. Det är inte mer än
på sin plats att dessa våra äldre får en rimlig ekonomi
under sina sista levnadsår.
Jag vill fråga Lennart Klockare om han inte anser
dessa människor vara värda den - om än blygsamma
- utökning av pensionen som kristdemokraterna före-
slår i sin motion. Även om det statistiskt kan bevisas
att pensionärerna i förhållande till andra grupper höjt
sin inkomststandard, finns det bevisligen enskilda
pensionärer som ekonomiskt sett lever ett ganska
påvert liv. Andligt sett kan de kanske må hur bra som
helst, men det mättar varken hungern eller behovet av
resor och lite guldkant på tillvaron. Låt oss vara så
vänligt  inställda till dem att vi låter dem få dessa 200
kr mer i pension.
Fru talman! Under rubriken "Övriga motioner om
ålderspension" behandlas motion Sf228 av Tuve
Skånberg, som har ett visst värde. I en gammal lag
från 1913, reviderad 1996, som tidigare nämnts av
Göran Lindblad, stadgas att gifta ska ha en jämfört
med ensamstående reducerad pension. Jag kan hålla
med Skånberg om motionens innehåll, men vi har
valt att avstå från att stödja den i år. Vårt skatte- och
pensionssystem blir alltmer inriktat på att var och en
ska ansvara för sig. Sambeskattning finns endast kvar
- beklagligt nog - inom förmögenhetsbeskattningen.
Det är därför märkligt att denna regel från 1913 finns
kvar.
Fru talman! Det har gått ett år sedan vi hade en
debatt om efterlevandepension till vuxna. Då var det
helt omöjligt att få stöd och förståelse för krav på en
omställningspension för längre tid än sex månader.
Det är därför som jag med glädje noterar att regering-
en och även utskottet nu gått bl.a. oss kristdemokrater
till mötes vad avser efterlevandepensionen. Fr.o.m.
2003 gäller tio månader, och 2005 möts våra mål i
och med att vi är tillbaka vid tolv månaders efterle-
vandepension.
Det är emellertid märkligt att vi ska behöva ha
övergångsregler på detta område. När ett dödsfall
inträffar drabbas man förmodligen av sorg per omgå-
ende, och man har redan nu behov av minst tolv må-
naders efterlevandepension. Det förvånar mig att
Klockare tycker att det är rimligt med övergångstider
på detta område. Har vi ett löfte om tolv månader,
vilket står i propositionen, vad hindrar då att vi ge-
nomför denna reform fullt ut redan nästa år? Kan
Klockare ge mig ett besked om detta?
Fru talman! Jag vill också aktualisera det närbe-
släktade området änkepension. Även detta år ska
änkorna tvingas stå ut med att regeringens tysta skara
nonchalerar sitt tidigare löfte om folkpension i form
av änkepension. Det förvånar mig fortfarande att man
den 1 april 1997 gjorde en cynisk besparing genom
att inkomstpröva änkepensionen. Kristdemokraterna
anser det vara stöld och bedrägeri att förändra regel-
verket för pensionsavtal som ingåtts flera år tidigare.
Jag måste få beklaga mig över att änkorna även
detta år ska behöva fortsätta sina demonstrationer
med krav på återgång till avtalet före 1997. Var är ni
som var med i oppositionen 1996? Jag vädjar: Låt oss
glädja änkorna denna jul med att rösta igenom försla-
get i reservation 38. Kristdemokraterna kommer att
stödja denna reservation av Bo Könberg m.fl. Jag
behöver inte gå närmare in på detta, eftersom det
redan har tagits upp av Göran Lindblad.
Vad vidare gäller bostadstillägg för pensionärer
var höjningen av detta förra året en riktig åtgärd. Det
var en tydlig markering och en hjälp för de pensionä-
rer som har de lägsta inkomsterna. Det är glädjande
speciellt för kvinnor, som ofta har låga och oregel-
bundna inkomster. Lennart Klockare och jag har
tidigare haft debatter om detta. Då har skillnaderna
varit större, och det är med tillfredsställelse som vi
kristdemokrater nu noterar denna förbättring av bo-
stadstillägget. Vi ser fram emot det aviserade försla-
get om inkomstprövning under våren 2001. Vi anser
det vara oerhört värdefullt med ett ekonomiskt stöd
till de äldre som har en svag ekonomisk ställning.
Avslutningsvis: Kristdemokraterna föreslår som
en liten extra hjälp vad gäller underlaget för bostads-
bidrag att fritidsfastighet inte ska tas med i inkomst-
beräkningen för bostadstillägget. För detta avsätter vi
30 miljoner kronor utöver vad regeringen har föresla-
git.</pre><pre>Anf.  88  BIRGITTA CARLSSON (c):
Fru talman! I dag när socialförsäkringsutskottet
har fyra olika debatter handlar det väldigt mycket om
trygghet. Vi har tidigare debatterat tryggheten i soci-
alförsäkringssystemen. Nu ska vi diskutera trygghe-
ten vid ålderdom. Senare kommer vi till tryggheten
för våra familjer och barn.
Trygghet är något som vi vill känna och uppleva.
Trygghet är också något som vi kan skapa och för-
medla till andra.
Alla människors lika rätt och värde är grunden för
Centerpartiets politik. Politiken måste möjliggöra för
var och en att växa som människa och att förverkliga
sina drömmar. Detta gäller också i allra högsta grad
våra äldre.
Att kunna överblicka och påverka och att ha så
stor kontroll som möjligt över sin egen tillvaro är en
förutsättning för välbefinnande, kreativitet och liv-
skvalitet. Skapande och kreativitet är grunden för
ekonomiskt välstånd och en förutsättning för att indi-
vider, oberoende av ålder, ursprung, social bakgrund
eller boendeort, ska kunna växa och utvecklas.
Centerpartiet utgår från att varje människa har
förmåga att förvalta sina möjligheter och att ta an-
svar. Grundläggande för individen är friheten från
tvång och att man själv får fatta sina beslut och ta
ansvar för dem. Grundläggande för staten är att skapa
jämlika villkor genom t.ex. rätten till ekonomisk
trygghet och social omsorg.
Fru talman! För de flesta människor är tryggheten
självklar, det sociala nätverket starkt och den ekono-
miska standarden bra. Men en del människor i Sveri-
ge, och de är inte så få, har det ganska svårt ekono-
miskt. Den ekonomiska tryggheten handlar om att få
det att gå ihop för dagen. Ibland är socialtjänstens
bedömning avgörande för om man får ekonomin att
gå ihop, för om pengarna räcker till det allra nödvän-
digaste.
Att ekonomin går på högvarv i Sverige märker
inte alla människor av. När det ekonomiska utrymmet
är så litet att man har svårt att klara sitt uppehälle är
det svårt att känna glädje och tillfredsställelse över att
det går bra för Sverige.
Fru talman! Politiken för våra äldre kan inte utgå
från att alla är lika. Pensionärernas livsvillkor och
behov varierar, och var och en måste behandlas med
utgångspunkt från sina egna förutsättningar och sin
egen vilja.
Äldrepolitiken tenderar ibland att enbart handla
om vård och omsorg och om stödjande insatser och
omhändertagande. Perspektivet måste vidgas. Be-
handlingen av våra äldre, som ju är en växande andel
av befolkningen, måste vara sådan att de ses som en
resurs precis som övriga individer i Sverige. Det är
helt felaktigt att samhället betraktar våra äldre som
individer som enbart är i behov av omhändertagande i
stället för att betrakta dem som individer som kan
tillföra något till samhällets utveckling och som indi-
vider vars livserfarenhet är en mycket stor resurs.
Begrepp som vi i Centerpartiet anser ska vara vägle-
dande för äldrepolitiken är delaktighet, självförverk-
ligande, oberoende, värdighet och, sist men inte
minst, trygghet.
Vi lever allt längre och är allt friskare. 17 % av de
svenskar som går i pension har minst en förälder i
livet. I dag är drygt 1½ miljoner människor över 65
år. 432 000 av dessa är över 80 år. Om ett par decen-
nier är var fjärde invånare ålderspensionär. Många
65-åringar kan se fram emot ett friskt och aktivt liv i
20-25 års tid. Men samtidigt blir det alltfler männi-
skor som inte orkar arbeta fram till ålderspensionen.
Antalet förtidspensioneringar ökar. Detta tyder på ett
alltför tufft arbetsliv, utan makt och inflytande.
I dag lämnar alltför många arbetslivet före pen-
sionsåldern 65 år. Andelen äldre som deltar i arbetsli-
vet har minskat kraftigt under 1900-talet. År 1970 var
det 71 % av männen som förvärvsarbetade året innan
de fyllde 65 år. Den siffran sjönk till 39 % år 1997.
Förvärvsfrekvensen vid samma tidpunkt var för män i
åldersgruppen 25-54 år 94 %, att jämföra med 83 %
27 år senare.
År 1970 var det 29 % av kvinnorna som förvärvs-
arbetade året före 65 års ålder; detta jämfört med
28 % för år 1997. För kvinnor i åldersgruppen 25-54
år var förvärvsfrekvensen 63 % år 1970, respektive
77 % år 1997.
När det gäller åldersgruppen 65-74 år arbetar
12 % av männen och 3 % av kvinnorna. De flesta av
dessa män och kvinnor arbetar få timmar - nästan
hälften mindre än 20 timmar.
Arbetslivet måste bli flexibelt. Dels måste insatser
göras för att förändra attityden till äldre på arbets-
marknaden. Dels måste människor ges förutsättningar
att orka arbeta fram till pensioneringen. Kontinuerlig
vidareutbildning och ökad flexibilitet i arbetslivet är
två nödvändiga åtgärder.
Andelen förvärvsarbetande fram till pensionsål-
dern är alltför liten. Ambitionen måste vara att höja
den faktiska pensionsåldern. Den nuvarande trenden
mot en ökad förtida avgång från arbetslivet är ohåll-
bar i ett samhällsekonomiskt perspektiv och inte
minst i ett allmänmänskligt perspektiv. Ett hårdare
klimat på arbetsmarknaden gör att många människor
inte känner sig välkomna eller att krafterna sviktar
innan pensionen inträder. Samtidigt finns det många
äldre som vill fortsätta att arbeta efter pensioneringen
och som känner sig svikna när de tvingas lämna ar-
betet vid en given tidpunkt.
Flexibel pensionsålder mellan 60 och 70 år är en
del i det nya pensionssystemet. De ekonomiska förut-
sättningarna för detta är reglerade. Däremot finns det
ännu ingen arbetsrättslig rätt att för den som så öns-
kar använda flexibiliteten i det nya pensionssystemet
fullt ut. T.ex. gäller inte lagen om anställningsskydd
efter 65 års ålder. För att det verkligen ska bli en
möjlighet att utnyttja flexibiliteten i pensionssystemet
måste nödvändiga förändringar göras.
Fru talman! Den ekonomiska standarden för väl-
digt många av våra äldre har blivit bättre under de
senaste decennierna. Den utvecklingen har till stor del
berott på ATP-systemet men också på att fler valt att
ha egna pensionsförsäkringar. Men vi får inte glöm-
ma att vi fortfarande har en ganska stor grupp pensio-
närer som har enbart grundpension. Nästan 10 % av
pensionärerna har enbart grundpension. De pensionä-
rer som återfinns här är i regel över 76 år och väldigt
ofta kvinnor.
Den genomsnittliga inkomsten år 1997 var för
pensionärer med lägsta pensionen 65 300 kr. Medel-
inkomsten för samtliga pensionärer samma år var
94 700 kr - alltså en ganska stor skillnad. Samma år
hade 28 % av pensionärer med enbart grundpension
inkomster under socialbidragsnormen - det gäller
7 % av samtliga ålderspensionärer. Trots det är endast
1 % av dessa ålderspensionärer socialbidragstagare.
Centerpartiet tycker att det är viktigt att förbättra
den ekonomiska situationen för pensionärer med
enbart grundpension. Därför vill vi höja pensionstill-
skottet med 3 000 kr per år. När folkpensionen och
pensionstillskottet år 2003 ersätts med garantipension
föreslår vi en höjning även av garantipensionen.
Fru talman! Det är viktigt att våra äldre får känna
trygghet. Vi har en grupp i samhället som kanske inte
är så stor men som inte är mindre viktig för det, näm-
ligen personer som kommit till vårt land senare i livet
och som därigenom har ingen eller bara liten folkpen-
sionsrätt i Sverige. Det gäller invandrare. Dessa är
genom det pensionssystem som vi har helt beroende
av socialbidrag. Vi i Centerpartiet anser inte att detta
är en rimlig lösning, utan vi anser att staten ska överta
kostnadsansvaret för dessa pensionärer.
Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till vår re-
servation nr 35.</pre><pre>Anf.  89  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga på ett område
inom utgiftsområde 11 som Birgitta Carlsson knappt
nämnde, eller kanske inte nämnde alls. Det handlar
om efterlevandepensionen. Efter mitt anförande fick
jag en replik från moderaterna där man sköt in sig på
den. Det sades att vi sätter budgetsamarbetet före
änkorna.
Vi tänker oss två år framåt i tiden. Vi har ett nytt
val, och det blir en borgerlig regering som även Cen-
tern ingår i. Då förmodar jag att frågan om efterle-
vandepensionen kommer att finnas med på dagord-
ningen. Hur ska Centern ställa sig då?
Det är en lite omvänd situation. Som det är nu
prioriterar inte Centern den frågan. Vi skulle gärna ha
prioriterat frågan, men vi har bara kommit en liten bit
i det budgetsamarbete som vi nu har. Det skulle vara
intressant att höra hur Centern skulle ställa sig i ett
sådant tänkt läge.</pre><pre>Anf.  90  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ska vara ärlig och säga att vi inte
har diskuterat hur vi ska hantera den frågan om två år.
Men jag vet att vi har varit med om uppgörelsen. Vi
har också varit med om att lägga fram förslag om att
förbättra villkoren. Där föreslog vi också att man
skulle se över hur det verkligen slog.
Det var en period då Sveriges ekonomi gick på
knäna. Vi vidtog ganska många åtgärder för att för-
bättra ekonomin. Nu går det mycket bättre för Sveri-
ge. Det nämnde jag också i mitt anförande. När sam-
arbetet som jag hopppas har påbörjats om två år är jag
övertygad om att det inte kommer att vara några pro-
blem att lösa den här frågan.</pre><pre>Anf.  91  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Birgitta Carlsson säger att det inte
kommer att vara några problem att lösa frågan. Det
beror på vad det blir för resultat. Nu har Centern inte
diskuterat färdigt hur man ska ställa sig i ett sådant
läge. Vi får här den frågan från era förmodade rege-
ringskamrater. Om ett sådant läge skulle uppstå kan
det ändå vara intressant att veta om det skulle finnas
någon liten möjlighet att Centern kanske ändå sätter
en budgetuppgörelse före änkorna i det läget.</pre><pre>Anf.  92  BIRGITTA CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker ändå att det är en fråga
som är svår att svara på så här långt i förväg. Jag
utgår från att Claes Stockhaus mer än en gång har
varit frustrerad över att man kanske inte når så långt
som man hoppas när man samarbetar med olika parti-
er. Det var även så under den borgerliga regeringens
period. Alla partier kan inte få igenom all sin politik.
Vi har inte haft en diskussion om hur vi ska prio-
ritera denna fråga. Det får vi återkomma till längre
fram.</pre><pre>Anf.  93  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! I botten på diskussionen om detta ut-
giftsområde ligger förstås den stora pensionsreform
som successivt träder i kraft i vårt land. Det är en
pensionsreform som har arbetats fram med betydande
möda, vågar jag säga, men som blir tydligare och
tydligare för varje dag och som väcker betydande
uppmärksamhet inte bara i vårt land utan också i
många andra länder.
De grundläggande dragen i reformen handlar bl.a.
om att betona att det är en försäkring. Den är till för
att ta hand om ekonomin för dem som får förmånen
att leva länge. Det har i denna socialförsäkring införts
betydligt rakare rör än de som har funnits tidigare,
dvs. ett samband mellan avgifter och förmåner.
Den fördelningspolitik som finns är tydlig och
medveten, och det finns en betydande sådan i system-
et som handlar bl.a. om garantipension och pensions-
rätt för barnår. Man kan se precis vad kostnaderna är,
och de får bäras av skattebetalarkollektivet i dess
helhet.
Ett annat inslag är den följsamhet som finns i det
nya pensionssystemet i förhållande till förändringarna
i både samhällsekonomin och demografin. Ett annat
inslag är den fonderade delen, dvs. det som vi i dag-
ligt tal kallar för premiepensionsdelen, och som
många av oss fått ägna några minuter eller timmar
under hösten för att bestämma hur vi själva vill place-
ra.
Ytterligare ett annat inslag är en betydande flexi-
bilitet. Efter 61 års ålder kan man själv bestämma när
man vill ta ut pensionen, på försäkringsmässiga vill-
kor. I botten på hela systemet ligger att försöka ordna
det i detta system så att de drivkrafter som finns för
den enskilde överenstämmer med det som är bra för
oss alla. Det är sådant som vi politiker har all anled-
ning att fundera på i alla system som vi blir inblanda-
de i.
I själva betänkandet diskuteras ett antal konkreta
saker. Några av dem har vi haft uppe för vår del i
våra förslag till budget för nästa år. De har röstats
bort tidigare av denna kammare. Jag vill bara påmin-
na om att vi i det sammanhanget har tagit upp en
försämring som infördes häromåret för de pensionärer
med lägre inkomster som har fritidshus. I de fallen
kommer numera fritidshusen att räknas in när man
bestämmer om de har rätt till bostadsbidrag eller inte.
Den regeln var borta ett antal år. Den har funnits
tidigare. Den försvann under ett tiotal år, och har
tyvärr återförts av en majoritet. Det har vi försökt att
göra någonting åt. Vi har hittills misslyckats, men vi
fortsätter att driva den frågan.
Den tyngsta fråga som nu är uppe, och som vi ska
ta ställning till när vi ska votera i dessa ärenden på
just detta utgiftsområde, är det som har att göra med
efterlevandepensionerna. Det skedde ändringar för
efterlevandepensionerna i slutet på 80-talet efter
många års diskussion. Det blev till slut en bred parti-
politisk uppgörelse om övergångsregler under lång tid
för att förändra de gamla änkepensionerna och för att
se till att så få som möjligt drabbades av reglerna.
Tyvärr ändrades hela systemet för några år sedan,
våren 1997, genom en uppgörelse där Socialdemo-
kraterna som regeringsparti var pådrivande. Man fick
ihop en majoritet som införde den s.k. inkomstpröv-
ningen av änkepensionerna. Den ledde till, såvitt jag
kan se, att en grupp människor, i det här fallet änkor,
drabbades av den största ekonomiska försämring som
någon grupp har drabbats av under hela 90-talets
många gånger bekymmersamma ekonomiska sane-
ringsarbete av både borgerliga regeringar och social-
demokratiska regeringar. Man valde från socialdemo-
kratiskt håll att göra en mycket långtgående besparing
för den här gruppen.
När tiderna och konjunkturerna därefter har blivit
bättre har man varit beredd att återta en del av de
försämringarna man genomfört. Men när detta är
genomfört är pensionerna för änkorna inte bland dem.
Statsministrar och finansministrar kan hålla hur
många tal som helst om hur bra det går för Sverige.
Men de änkor som drabbades kraftigare än några
andra i vårt land ska uppenbarligen inte få några
förbättringar.
Tre av de borgerliga partierna - Folkpartiet, Mo-
deraterna och Kristdemokraterna - har hela tiden
kritiserat detta. Det finns också ett ytterligare parti i
riksdagen som har varit mycket negativt. Det kanske
var om möjligt lika aktivt som vi från Folkpartiets
sida var i valrörelsen år 1998. Det partiet är Vänster-
partiet. Vänsterpartiet kritiserade mycket skarpt det
som hade hänt året dessförinnan i valrörelsen år 1998.
Det gav förstås änkorna intrycket att man tänkte göra
någonting åt det om man fick någon möjlighet att
göra det.
Nu säger Vänsterpartiet och dess företrädare att
man har uppnått en visserligen mindre men ändock en
förbättring i samband med årets budget. Man pekar
på ett belopp på 30 miljoner kronor. Det är förstås,
fru talman, bättre med 30 miljoner kronor än noll
kronor. Det måste man erkänna. Men det är samtidigt
inte ett så där oerhört imponerande arbete som bedri-
vits av Vänsterpartiet om man efter tre års budget-
samarbete har lyckats åstadkomma 30 miljoner kro-
nor på en besparing som låg på i storleksordning
750-800 miljoner.
Man behöver inte vara någon mästare i matematik
för att räkna ut att om man av denna orättfärdiga
besparing lägger tillbaka ca 10 miljoner om året på
grund av Vänsterpartiets heroiska insatser i budgetar-
betet, och det är ett belopp på 750-800 miljoner som
ska återtas, blir det väl någon gång i slutet på 2070-
talet som Vänsterpartiets vallöfte från år 1998 kan
genomföras.
Nu skyller man ifrån sig. Det har kammaren hört
många gånger tidigare. I dagens debatt sägs att man
har ett budgetsamarbete med socialdemokraterna och
att man inte kommer längre med dessa tydligen oer-
hört envisa socialdemokrater, i varje fall på den här
punkten. Vi andra som inte deltar i budgetförhand-
lingarna vet ju inte hur de går till.
Det man kan konstatera är att det faktiskt finns
möjlighet när vi ska votera att ta ställning till en be-
ställning till regeringen att den ska återkomma med
det som Vänsterpartiet lovade i valrörelsen år 1998.
Det är reservation nr 38, som jag härmed yrkar bifall
till, om efterlevandepensioner. Den stöds för närva-
rande av Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemo-
kraterna.
Skulle Vänsterpartiet vara beredd att ställa sig
bakom den vid voteringen kommer den att finna bi-
fall, om jag räknat rätt på fingrarna. Det är i Vänster-
partiets hand det ligger om reservationen ska bifallas
eller inte. Den slutar med: "Regeringen bör återkom-
ma till riksdagen med förslag som återställer änke-
pensionerna till vad som gällde före den 1 april
1997". Det blir alltså ingen omedelbar budgeteffekt.
Det borde rimligen inte ingå i det närmast heliga
budgetarbete som Vänsterpartiet ägnar sig åt.
Det är helt enkelt så, Claes Stockhaus, att ni nu
efter några bortkastade år kan göra någonting åt de
löften som Gudrun Schyman, Ulla Hoffmann och
många andra vänsterpartister gav i valet 1998 genom
att stödja reservationen. Gör ni det skulle en av de
mest orättfärdiga besparingarna under 1990-talet
kunna tas tillbaka.</pre><pre>Anf.  94  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! I mitt förra replikskifte med Birgitta
Carlsson måste Bo Könberg klart och tydligt ha hört
precis vad hon sade. Hon sade att i ett tänkt läge läng-
re fram är det inte så säkert att man kan få som man
vill - inte heller i det samarbete som Centern hade
med Socialdemokraterna.
Även om det finns sympatier från vår sida för
detta krav blir det också intressant att se hur Folkpar-
tiet tänker betala det. Nu diskuterar vi utgiftsområde
11, men hur socialförsäkringarna ska gå ihop har
inverkan på såväl 10:an som 12:an totalt sett.
Någonting mycket intressant står att läsa exem-
pelvis under utgiftsområde 12. Där föreslår Folkparti-
et besparingar för barnbidragen på så sätt att en skat-
tereduktion ska inträda. Det är intressant, för vad jag
förstår är detta ett sätt att lura utgiftstaken. Vi har väl
ingenting emot att lura utgiftstaken i vissa lägen, men
det är intressant att se att även Folkpartiet - och jag
tror också något annat borgerligt parti - nu är beredda
att lura utgiftstaken i den heliga budgetlagen. Det ska
bli intressant att få höra Bo Könberg utveckla den
delen.</pre><pre>Anf.  95  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Som kammaren hörde försökte jag
diskutera änkepensionsfrågan med Claes Stockhaus.
Jag lyckades få honom att begära replik, men det blev
inte mycket till diskussion i änkepensionsfrågan. Jag
kanske inte heller hade väntat mig det, men tillåt mig
ändå, med tanke på att Claes Stockhaus har en replik
till, att läsa upp den sista meningen i reservationen
och undra varför inte Claes Stockhaus kan ställa sig
bakom reservationen och därmed se till att den får
majoritet:
"Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag som återställer änkepensionerna till vad som
gällde före den 1 april 1997."
Claes Stockhaus vill under detta utgiftsområde
diskutera ett förslag som vi har på utgiftsområde nr
12, som handlar om familjepolitiken. Där har vi tyckt
att det kan finnas goda skäl att införa en princip om
skatt efter bärkraft. Barnfamiljer med en och samma
inkomst som familjer utan barn har förstås lägre bär-
kraft, beroende på om man ska ta hand om barn eller
inte. Sammantaget har vi totalt sett utgifter som ligger
klart under det utgiftstak som Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna har gjort upp om.
Jag tycker att det är synd att Claes Stockhaus vill
smita undan debatten om Vänsterpartiets svek i änke-
pensionsfrågan. Risken är att det med nuvarande
taktik - att diskutera frågan om utgiftstak och bidrag
på ett annat utgiftsområde - tar 75 år till innan ni
lyckas åstadkomma vad ni lovade i valet.</pre><pre>Anf.  96  CLAES STOCKHAUS (v) replik:
Fru talman! Det handlar inte om att smita undan
frågan. Vi befinner oss i en situation just nu som gör
att det är en omöjlighet att kunna stödja detta, även
om det handlar om en beställning till regeringen att
återkomma med ett förslag.
Även om vi diskuterar utgiftsområde 11 så hör ju
samtliga tre områden ihop. Detta är intressant. Skatte-
rabatten måste i det här fallet strida mot budgetlagen,
åtminstone som den var tänkt från början. Men det
kanske är en liten uppluckring på väg. Det kanske går
att töja utgiftstaken lite längre fram, även med Folk-
partiets hjälp.</pre><pre>Anf.  97  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Nu svarar Claes Stockhaus mig inför
kammaren att det är omöjligt att stödja en beställning
av ett framtida uppfyllande av Vänsterpartiets vallöf-
ten från 1998. Det tycker jag är ett klart och tydligt
besked till hela folket, som är intresserat av frågan,
men framför allt till de personer som i valet 1998
trodde att Vänsterpartiet menade allvar med sina
vallöften om änkepensionen.
Till sist vill jag nämna utgiftstaken en gång till.
Som Claes Stockhaus mycket väl vet har vi samman-
taget ett lägre utgiftstak än det som Claes Stockhaus,
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet
har ställt sig bakom. Låt oss inte göra om denna vik-
tiga och centrala diskussion om Vänsterpartiets svek i
änkepensionsfrågan till en fråga om budgetteknik i
största allmänhet. Den diskussionen kan vi föra i
många andra sammanhang, men låt oss under denna
debatt diskutera änkepensionerna. Det finns ju också
möjlighet att begära ordet igen för Claes Stockhaus.</pre><pre>Anf.  98  KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Kamrater och åhörare! Nu har vi
pratat om sjukskrivning och rehabilitering. Vi har alla
konstaterat att pressen är hård, att folk blir sjukare
och att det inte finns tillräckligt med pengar till per-
sonal och rehabilitering.
Nu ska vi bl.a. prata om ett pensionssystem som
är så darrigt och instabilt att det krävs en stadig eko-
nomisk tillväxt för att det ska hålla. Jag hörde senast i
morse på TV att den ekonomiska tillväxten i Stock-
holm kommer att minska kraftigt. Folk kommer inte
att handla i julhandeln som man hade hoppats.
Samtidigt hör vi att alla måste ut i jobb - mycket
mer. Det måste ske en "krattning" av människor. Det
gäller sjukpensionärer, gamla, ja alla, för att det ska
finnas pengar till pensionssystemet. Hur går det här
ihop med att folk inte orkar och blir sjukskrivna?
Kenneth Lantz sade: Se till att det blir kul att arbeta!
Ja, det är väl bra. Men det är inte lätt som en plätt.
Detta med att så många av oss måste ut och jobba
längre, tills vi är gamla - jag är gammal - är något
som man teg om ganska länge. Första gången som jag
hörde talas om det och som det gick in riktigt i mel-
langärdet var i Pensionsforum med Kjell-Olof Feldt i
spetsen. Man sade: Det går inte att pensionera sig vid
58 eller 60 längre.
Plötsligt förstår jag det stora motståndet mot ar-
betstidsförkortning. De socialdemokratiska kvinnorna
övergav helt överraskande kravet på arbetstidsför-
kortning efter 30 års kamp. Arbetstidsförkortning
hämmar produktionen, heter det ju. Men ska vi orka
jobba så mycket och ända fram till dess att vi blir
uppåt 67-70 så kanske vi måste ha lite kortare ar-
betstid.
Om jag är orolig för socialförsäkringssystemet så
är det ändå en västanfläkt jämfört med oron för pen-
sionssystemet. I socialförsäkringarna finns det hopp,
tycker jag. Jag är fortfarande en aning optimistisk om
att vi kanske kan enas om någon slags reform ändå.
Alla pratar ju om trygghet, trots att den tryggheten är
kopplad till att man är inne i arbetslivet. Några pratar
t.o.m. om generellt välfärdssystem eller solidaritet.
Fast jag tycker inte att det är tryggt och generellt och
inte solidariskt heller så länge det är många som står
utanför och inte kommer in i arbetslivet. Men detta
kanske vi ändå så småningom kan komma fram till
något gemensamt för att lösa.
För pensionssystemet är det ännu mer bekymmer-
samt. Här är ett komplicerat, kompakt, prestigeladdat
marknadspaket med stor reklambyrå omkring sig. Det
har talats mycket om att vi ska sälja detta system
utomlands. Nu när vi ska vara ordförande ska det bli
stor kommers kring vårt pensionssystem. Jag tycker
inte att vi ska vara oseriösa hästhandlare och sälja en
produkt men förtiga farhågorna.
Vilka är då farhågorna? Först och främst krävs
som sagt en ökad ekonomisk tillväxt för att pensions-
systemet ska hålla. För att det ska finnas pengar krävs
också att vi äldre måste arbeta längre och mer. Den
s.k. bromsen, som egentligen heter automatisk balan-
sering och som skulle sättas in vid katastrof av något
slag om sådana uppstod, måste sättas in från början.
Det är inte särskilt lämpligt att studera. Då förlo-
rar man pensionspoäng. Och hur går det för Sverige
om vi gör det svårt att studera? Man bidrar nämligen
då inte till produktionen.
Kvinnorna missgynnas. Man gör beräkningen på
hela livsinkomsten i stället för på 15 år som i det
gamla systemet. Och det är kvinnor som mest jobbar
halvtid.
En ljusning, som jag tog upp även i mitt förra an-
förande, är att många hamnar i garantipensionen, och
det blir ett slags grundtrygghet. Men den grundtrygg-
heten har två stora nackdelar. Garantipensionen följer
inte löneindexeringen, och man kan inte ta ut den före
65 års ålder.
Jag har beträffande budgetbetänkandet en syn-
punkt och ett yrkande.
Det ena gäller pension till gift eller ogift pensio-
när. Jag tror att det var Göran Lindblad som nämnde
att vi måste följa detta noga. Jag instämmer i detta.
Sedan har jag en reservation som handlar om äld-
re invandrare. Vi behöver se över pensionssystemet
när det gäller äldre invandrare, så att de ska slippa få
socialbidrag.
Jag hade en gammal motion som inte har kommit
med här under efterlevandepensioner. Den handlar
om barns efterlevandepension. I motionen står det att
vi tycker att det är orättvist att barns efterlevandepen-
sioner ska vara så väldigt beroende av vilken inkomst
som föräldrarna har.
Sedan har jag ett särskilt yttrande i vilket det finns
ett fel. Det ska stå på följande sätt:
Det har visat sig att den s.k. bromsen som egentli-
gen heter automatisk balansering kommer att använ-
das redan från början.
Det har blivit fel ordföljd i yttrandet.
Jag yrkar bifall till hemställan i socialförsäkrings-
utskottets betänkande 6.</pre><pre>Anf.  99  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Om det bara vore så att det var fel
ordföljd, så må det väl vara hänt. Problemet är att det
som står är fel. Det är ju ett mycket värre problem än
att grammatiken har blivit fel. Jag skulle för den fort-
satta debattens sakliga innehåll vara mycket tacksam
om Kerstin-Maria Stalin ville tala om för oss på vil-
ken grund hon påstår att bromsen sätts in från början.
Vi som har försökt sätta oss in i detta och som har
försökt att studera de 72 scenarier som Riksförsäk-
ringsverket har försökt att räkna igenom vet inte om
att det är så. Men Kerstin-Maria Stalin har kanske
uppgifter som inte har nått oss.
Över huvud taget var det mesta som Kerstin-
Maria Stalin sade om pensionssystemet missvisande.
Men det är ju inte första gången. Hon klagade över att
det var ett stort utländskt intresse för det hela. I andra
sammanhang kanske man skulle tycka att det var
trevligt om andra tyckte att saker som vi gör i vårt
land efter bästa förstånd var intressant och ingenting
att bli så där väldigt ledsen över. Men för Kerstin-
Maria Stalin var det tydligen trist att andra var intres-
serade av det som vi gör.
Ett annat påstående som gjordes, vilket ofta upp-
repas, är att kvinnor skulle missgynnas av det nya
pensionssystemet, underförstått jämfört med det
gamla med ATP. Den frågan utreddes i detalj av
pensionsarbetsgruppen, och i det betänkande som
presenterades handlade en av de två bilagorna som
fanns till betänkandet enbart om den frågan. Frågan
har därefter utretts av en utredning som landshövding
Kristina Persson var ordförande i. Den kunde inte
heller finna att detta påstående var sant.
Jag kan ju inte förbjuda Kerstin-Maria Stalin att
upprepa det. Men det är ju trevligt om vi alla försöker
hålla oss till det som är med sanningen överensstäm-
mande i stället för att vara på andra sidan linjen mel-
lan sanning och det som inte är sanning.</pre><pre>Anf.  100  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det var väldigt många frågor. Jag vet
inte om jag kommer ihåg alla. Men jag tycker också
att det är väldigt trevligt att hålla sig till sanningen.
Och från min synpunkt är hela pensionssystemet lika
missvisande som Bo Könberg tycker att mitt tal är.
Och vad som är sanning och inte sanning får vi väl se.
Dessutom fick vi en redogörelse för pensionssys-
temet och den s.k. bromsen på ett utskottsmöte. Det
sades då att man måste sätta in den här bromsen från
början, men med löften om återbetalning så småning-
om.</pre><pre>Anf.  101  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Låt oss lämna den till någon annan
gång när Kerstin-Maria Stalin har varit vänlig att titta
på de statliga utredningar som jag nämnde, inklusive
den som Kristina Persson ledde.
Jag tror inte att Kerstin-Maria Stalin på ett möte
som socialförsäkringsutskottet har haft har fått upp-
giften att bromsen måste sättas in från början. Det tror
inte jag. Jag kan inte garantera att det inte finns per-
soner som kan påstå detta, men jag skulle bli mycket
förvånad om någon av alla de experter som har jobbat
med detta och som har kommit och talat i t.ex. social-
försäkringsutskottet skulle påstå detta.
Om jag nu har rätt på den punkten, är Kerstin-
Maria Stalin då i den framtida debatten beredd att ta
tillbaka det som hon sade?</pre><pre>Anf.  102  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag tar alltid tillbaka saker som jag
har sagt om jag blir överbevisad. Men det är jag inte
nu. Vi hade generaldirektör Anna Hedborg hos oss,
och hon sade att vi är tvungna att använda den här
balanseringen när pengarna tar slut. Hon sade inte om
pengarna tar slut utan när pengarna tar slut.</pre><pre>Anf.  103  LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! I denna debatt behandlar vi två betän-
kanden från socialförsäkringsutskottet, både 1 och 6.
I det senare betänkandet behandlas en motion.
Inom utgiftsområde 11 som vi nu diskuterar, till
att börja med i alla fall, tas ålderspension, efterlevan-
depension, bostadstillägg till pensionärer och delpen-
sion upp.
Jag vill inledningsvis yrka bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Fru talman! När man ser till hela socialförsäk-
ringsområdet kan man konstatera att de borgerliga
partierna vill börja rasera välfärden. Inom både ut-
giftsområde 10 och 12 vill de borgerliga partierna
genomföra kraftiga försämringar som påverkar bl.a.
barnfamiljerna. På utgiftsområde 11 har partierna
högre anslag än regeringen, men det beror i huvudsak
på att tre av de borgerliga partierna vill avskaffa den
inkomstprövade änkepensionen. Om man skulle bort-
se från inkomstprövningen så ligger dessa tre borger-
liga partier, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna, på ungefär samma nivå som regeringen.
Fru talman! Jag måste börja med att säga att det
känns väldigt bra att vi har klarat av den här sane-
ringen nu och att vi nu kan lägga fram förslag som
innebär förbättringar för dem som har haft det svårt
under saneringstiden. Saneringen var ju nödvändig att
göra efter de tre borgerliga regeringsåren då statens
ekonomi försämrades och raserades. Vid saneringen
av finanserna gjordes omfattande besparingar som
även drabbade pensionärerna. Besparingarna drabba-
de pensionärerna genom generella åtgärder på pen-
sionärsområdet genom begränsad uppräkning av
prisbasbeloppet, men också genom selektiva föränd-
ringar i form av försämrade regler för bostadstillägg
m.m. För att åtgärderna inte skulle drabba dem med
de lägsta inkomsterna vidtogs riktade åtgärder i form
av höjt särskilt bostadstillägg och höjt pensionstill-
skott. Och under senare år har en rad förbättringar
genomförts i syfte att förbättra pensionärernas eko-
nomi. Bl.a. har bostadstillägget höjts, något som i stor
utsträckning kommer kvinnor till del. Vidare har
minskningen av prisbasbeloppet vid beräkning av
pensioner slopats fr.o.m. 1999.
Men i propositionen anger regeringen också att
det kvarstår en effekt på ca 2 % efter de tidigare be-
gränsningarna av prisbasbeloppet. Statsministern har
vid överläggningar med representanter för pensionär-
sorganisationerna uttalat att man ska se vad man kan
göra för de pensionärer som har de lägsta inkomster-
na. Pensionärsorganisationerna och regeringen verkar
vara överens om bedömningen av de ungefär 2 %
som återstår. Och jag är övertygad om att regeringen
kommer att komma fram till en bra lösning. Jag kan
bara meddela kammaren att överläggningar redan har
påbörjats i den frågan. Där pågår alltså ett arbete.
Fru talman! I undersökningen Sämre för mig -
Bättre för oss framgår att pensionärerna som kollek-
tiv ökat sin inkomststandard i förhållande till andra
grupper under 1990-talet.
SCB har också under hösten redovisat en stor lev-
nadsnivåundersökning för pensionärer för åren 1980-
1998. Undersökningen omfattar ca 41 000 personer i
åldrarna 55-84 år. Hela undersökningen omfattade
112 000 personer. Resultatet visar, på samma sätt
som den nyss nämnda undersökningen, att pensionä-
rerna som kollektiv ökat sin inkomststandard och
klarat sig bättre än andra grupper, t.ex. barnfamiljer
och framför allt ensamstående med barn. Men det
finns självfallet pensionärer som har haft det svårt
under saneringsperioden. Det är därför som regering-
en nu går vidare och lägger fram förslag för att kom-
pensera dem som har haft de lägsta inkomsterna.
Bostadstillägget till pensionärerna förbättras på
flera sätt. Den undre gränsen på 100 kr i bo-
stadstillägget slopas och den övre gränsen höjs från
4 000 kr till 4 500 kr. För de flesta pensionärer med
bostadstillägg innebär förändringen en höjd ersättning
med mellan 1 080 kr och 6 480 kr per år.
Utöver det ordinarie bostadstillägget finns det sär-
skilda bostadstillägget till pensionärerna. Det särskil-
da bostadstillägget är utformat så att pensionärerna är
garanterade en skälig levnadsnivå efter det att man
har betalt boendekostnaderna upp till en viss nivå.
Den övre gränsen höjs från 5 200 kr till 5 700 kr i
månaden. Gränsen för en skälig levnadsnivå höjs
också med 6 % till 129,4 % av prisbasbeloppet. För
en pensionär med särskilt bostadstillägg innebär för-
ändringen en höjd ersättning på mellan 2 400 kr och
8 400 kr per år. Förslaget träder i kraft från det kom-
mande årsskiftet.
Regeringen har även anfört att ytterligare 30 mil-
joner ska tillföras för åtgärder inom det särskilda
bostadstillägget. Regeringen kommer att återkomma
till detta i en proposition under våren.
Moderaterna säger nej till förbättringar av bo-
stadstillägget. Centerpartiet säger också nej till höjt
bostadstillägg. Man vill i stället kompensera med ett
höjt pensionstillskott på 250 kr i månaden.
Regeringen har föreslagit att den tillfälliga höj-
ningen av pensionstillskottet på 1,4 % ska perma-
nentas. Det framgår också av propositionen att kom-
munerna ska få fortsatt möjlighet att betala ut komp-
letterande bostadstillägg t.o.m. år 2002.
Utskottet vill ändå framhålla att trots de goda för-
bättringar som nu genomförs på pensionärsområdet är
det viktigt att ålderspensionärernas ekonomiska för-
hållanden fortlöpande uppmärksammas.
Fru talman! I denna kammare har frågan om ef-
terlevandepensionen och den inkomstprövade änke-
pensionen varit uppe till debatt många gånger. In-
komstprövningen av änkepensionen var ett viktigt
inslag i saneringen av statens finanser. Efter det att
inkomstprövningen infördes den 1 april 1997 har ett
antal åtgärder vidtagits som innebär lättnader vid
inkomstprövningen. Det gäller bl.a. förändringarna av
pensionstillskottet och bostadstilläggen.
Regeringen har även i budgetpropositionen före-
slagit att 30 miljoner ska tillföras området för att
änkepensionen ska bli generösare och enklare. En
proposition kommer att lämnas under våren i sam-
band med att ett nytt bostadstilläggssystem ska tas
fram.
Vi har hört här tidigare i debatten att tre av de
borgerliga partierna vill avskaffa inkomstprövningen.
Det kan väl vara behjärtansvärt att föreslå detta. Men
hur kommer det sig att partierna kommer till så olika
kostnader för att avskaffa inkomstprövningen? Mode-
raterna anser att 550 miljoner är tillräckligt för att
avskaffa inkomstprövningen. Kristdemokraterna
konstaterar att det kostar 770 miljoner. Folkpartiet
anser att kostnaden är 786 miljoner, men då ingår en
förlängning av efterlevandepensionen till tolv måna-
der och att fritidsfastigheter inte ska ingå i förmögen-
heten vid beräkningar av bostadstillägget. Hur kan
man komma till så olika kostnader? Moderaterna
avviker ju väldigt kraftigt i det avseendet. Eller är det
så att man inte har riktigt samma mål med avskaffan-
det?
I det här sammanhanget kan jag också nämna att
riksdagen tidigare har beslutat om en förlängning av
efterlevandepensionen i två steg. Utskottet har också
framhållit att om det ekonomiska utrymmet finns bör
frågan om en förlängning av efterlevandepensionen
till tolv månader prövas tidigare.
Jag vill även säga något om utskottets betänkande
nr 6 som berör vissa ålderspensionsfrågor. I betän-
kandet behandlas bl.a. pensionsförmåner för personer
födda 1938 och 1939 som gjort förtida uttag av ålder-
spensionen. När de här personerna ansökte om förtida
uttag var inte alla ekonomiska förutsättningar kända.
Det fanns en risk att vissa pensionärer vid övergången
till utbetalning enligt det nya pensionssystemet skulle
få en minskad pension. I den här propositionen har
regeringen eliminerat den risken.
Det råder stor enighet om det här betänkandet,
men det finns en motion från Vänsterpartiet. Den
handlar om handikappersättning.
I dag kan handikappersättning utgå som en själv-
ständig förmån eller som ett tillägg till en annan pen-
sionsförmån. Handikappersättningen betalas fr.o.m.
januari 2001 ut som en självständig förmån. Enligt
socialförsäkringslagen omfattas endast den som är
bosatt i Sverige av den nya lagen. Den som uppbär
handikappersättning kan dock under vissa förutsätt-
ningar få uppbära handikappersättning även fortsätt-
ningsvis vid bosättning utomlands. Regeringen före-
slår nu övergångsregler som innebär att de som har
handikappersättning vid årsskifte också får möjlighet
att behålla detta efter årsskiftet. Men för dem som har
ersättning som upphör eller ska omprövas och för
dem som söker på nytt kommer de nya reglerna att
tillämpas.
Jag hade tänkt att kommentera det Göran Lind-
blad sade i sitt anförande, men jag kommer inte ihåg
frågan. Göran Lindblad kan kanske upprepa den i
repliken.
Kerstin-Maria Stalin är inte kvar här. Jag hade
tänkt ge henne ett svar också. Jag kan väl göra det för
protokollet i stället. Det gäller den automatiska balan-
seringen. Jag känner inte igen den version som Kers-
tin-Maria Stalin tog upp här i talarstolen om att detta
ska börja gälla från första början och sedan fyllas på.
Det är inte en beskrivning som jag känner igen.</pre><pre>Anf.  104  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Först vill jag säga en sak när det gäl-
ler inkomstprövningen av änkepensionerna. Det är
uppenbarligen så att det har räknats lite olika. I oppo-
sitionspartierna har vi inte samma resurser som Rege-
ringskansliet. Men det råder vi enkelt bot på genom
att Lennart Klockare här tar ställning för reservation
38 och regeringen kommer tillbaka med ett förslag.
Då ska Lennart Klockare se att det kommer att vara
ordentligt räknat. Så kan vi klara av den saken.
Sedan ställde jag tre frågor i mitt anförande till
Lennart Klockare. För det första gällde det frågan om
vad Socialdemokraterna avser att göra när det gäller
åldriga invandrare. Är ni beredda att snabbt ordna
någon form av i-stället-för-pension så att de inte be-
höver gå till socialbyrån?
För det andra frågade jag Lennart Klockare om
vad han tycker att vi ska säga till den bohuslänska
änkan som antingen ska ha ackord hos banken eller
måste gå från gård och grund. Vad säger vi till hen-
ne?
För det tredje gäller frågan om att återställa folk-
pensionen för dem som fick pension mellan 1993 och
1998. Det har Lennart Klockare över huvud taget inte
kommenterat.
Slutligen vill jag poängtera bostadstillägget och
det särskilda bostadstillägget. Vi föreslår en höjning
med ytterligare 5 procentenheter när det gäller beräk-
ningsgrunden för det särskilda bostadstillägget. Det är
med anledning av den höjningen, som ger mer till den
enskilda pensionären, vi inte är för det andra bo-
stadstillägget. Det ville Lennart Klockare glömma i
sitt anförande.</pre><pre>Anf.  105  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande de 2 %
som Göran Lindblad pratade om att prisbasbeloppet
skulle höjas. Det pågår överläggningar och beredning
av den frågan i Regeringskansliet. Där kommer det
förmodligen att bli något resultat så småningom.
Jag glömde frågan om äldre invandrare. Den frå-
gan är också under beredning i Regeringskansliet. Det
har gjorts utredningar, och det pågår ett arbete för att
lösa frågan. Utskottet har vid ett antal tillfällen påpe-
kat att frågan är viktig och måste få sin lösning.
Göran Lindblad kan lugnt se tiden an, så ska det
komma ett förslag som jag tror att förhoppningsvis
även han ska bli nöjd med.</pre><pre>Anf.  106  GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Om man väntar tillräckligt lugnt och
tillräckligt länge kommer de som detta berör att ha
dött undan. Jag hoppas att det verkligen inte är det
som Lennart Klockare har tänkt sig.
Här talar man om beredningar, man talar om pro-
centsiffror för grupper. Jag talar om individer, om
människor, om enskilda änkor, om människor som
har det svårt och som behöver pengar inte om ett tag
eller när de har dött utan nu och meddetsamma, Len-
nart Klockare.</pre><pre>Anf.  107  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att Göran Lindblad säger
att de behöver pengarna direkt.
Om man tittar på den politik som Göran Lindblad
och hans parti företräder, och sedan ser till hela soci-
alförsäkringsområdet och de områden som vi nu har
debatterat i dag, är det ni som håller på att rasera den
delen.
Låt oss se på enskilda frågor. Till utgiftsområde
11 har ni mer pengar. Men om vi ska se till framtiden
måste vi också se till att de unga barnfamiljerna får en
möjlighet att leva. Vi gör våra prioriteringar om vil-
ken politik vi ska föra. Vi sätter de resurser som finns
där de kan göra största nytta och för dem som har haft
det svårast.</pre><pre>Anf.  108  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Jag måste hålla med Lennart Klock-
are att det säkert ligger en sanning i att kollektivet
pensionärer har fått det bättre under de senaste åren.
Det är bevisat med statistik. Men vi kan inte kollekti-
visera alla människor. Det finns individer också.
Kristdemokraterna vill se till individer, och vi tycker
att det är angeläget att lyfta fram personerna.
Vad säger Lennart Klockare till eventuellt sin
granne - om vi ska vara så personliga - som bor på
samma gata i samma kvarter, som saknar pengar när
vården och medicinen är betald och man har önske-
mål att köpa sig en veckotidning eller en extra måltid
i månaden? Pengarna är slut. I det läget skulle ett
pensionstillskott om 200 kr vara angeläget.</pre><pre>Anf.  109  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Om Kenneth Lantz verkligen värnar
om höjningen av pensionstillskottet, med en höjning
av bostadstillägget - vilket ni också är med på - har
det en betydligt bättre träffsäkerhet och kommer de
människor till handa som har det svårast.
Pensionstillskottet reduceras enbart av ATP krona
för krona. Det innebär att man kan ha andra inkoms-
ter, förmögenhet, och få ett höjt pensionstillskott utan
att det reduceras. Men för den som har ATP sker det
en reduktion. Därför är bostadstillägget mer träffsä-
kert och kommer de människor till del - framför allt
kvinnor - som har största behovet.</pre><pre>Anf.  110  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Vi har noterat detta inom partiet. Vi
tycker att det är bra att det blir mer pengar till bo-
stadstillägget. Det förringar inte värdet av att vi ändå
lyfter fram de personer som lever med de minsta
marginalerna. Vi tycker att det är angeläget att de ska
känna det mentala stödet med utökningen med 200 kr
till i månaden.
Jag har inte fått ett fullödigt svar på min fråga om
efterlevandepensionen. Vi kan uppbringa tolv måna-
der om några år. Varför kan vi inte göra det per om-
gående? Det borde inte vara några större problem för
regeringen att kunna tillstyrka det. Det behövs inte
någon prövotid för att lära oss att vänta in tolv måna-
der. Det borde vi kunna genomföra per omgående.</pre><pre>Anf.  111  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Om Kenneth Lantz hade lyssnat på
mitt anförande hade han hört att jag sade att utskottet
har framfört att om det finns de ekonomiska förut-
sättningarna skulle den frågan kunna prövas tidigare.
Ni har ju också gjort prövningar, Kenneth Lantz,
och ni har uppfattningar om var man ska satsa. I ert
förslag är det barnfamiljer, små barn och sjuka som
ska dra de tunga lassen. Vi har sagt att det är grupper
som vi tycker är viktiga att värna. Det är därför vi har
ett högre anslag till utgiftsområdena 10 och 12 än vad
kristdemokraterna har.</pre><pre>Anf.  112  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det var två saker som Lennart Klock-
are tog upp i sitt inlägg. Jag tänkte kommentera en
punkt där vi inte är överens och en som vi är överens
om.
Den ena punkten gäller frågan om efterlevande-
pensionerna. Det lät på Lennart Klockare som att
hans stora bekymmer i den frågan var att det fanns
olika siffror i de tre borgerliga partiernas förslag. Jag
noterade att Folkpartiet hade tydligen anslagit ganska
så mycket pengar på den punkten. Men oavsett hur
det är, kommer vi att bli överens på den punkten på
mycket kort tid om vi får möjlighet att genomföra
våra förslag. Vi ska titta på det nästa gång i mera
detalj.
Men det är väl inte den viktigaste frågan - inte för
änkorna. Den viktigaste frågan är varför socialdemo-
kraterna fortsätter år efter år att sätta sig emot detta.
Det är i ett läge när det faktiskt finns en riksdagsma-
joritet för. Förutom de tre partierna är Vänsterpartiet
åtminstone på ytan för. I botten finns det ett slags
majoritet mot det som skedde 1997. Det som hindrar
att någonting händer är att socialdemokraterna tydli-
gen är så oerhört envisa och elaka mot Vänsterpartiet
när de träffas en gång om året och diskuterar budge-
ten.
Den andra punkten, som vi är överens om, gäller
broms. Där har tydligen Lennart Klockare hört sam-
ma sak som jag när det har varit företrädare inför
utskottet och pratat och i andra sammanhang. Det är
väl bara att sammanfatta - även om Kerstin-Maria
Stalin har gått - att under antagande om att vi i vårt
land får en tillväxt om ca 2 % om året, att buffertfon-
derna ger en avkastning på lite drygt 3 % om året, att
vi får lite ordning på demografin i landet vad gäller
barnafödandet, blir det enligt de kalkyler vi har fått så
att bromsen inte behöver användas under den period
man har räknat med. Den perioden är 90 år framåt i
tiden, fram till år 2090.
Däremot om vi föder få barn, om vi inte får någon
tillväxt i Sverige, om det inte blir någon avkastning
på buffertfonderna, går det riktigt illa i Sverige. Då
kommer det tyvärr att gå illa också för pensionerna.
Jag tror att vi är överens om den verklighetsbeskriv-
ningen.</pre><pre>Anf.  113  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande att det
pågår ett arbete om änkepensionen. Det ska komma
en proposition under våren i samband med ett nytt
system för bostadstilläggen till pensionärerna. Jag
kan inte stå här och tala om vad propositionen kom-
mer att innehålla och hur den kommer att se ut. Det
skulle vara förmätet av mig att göra det.
Vi vet att saker och ting är på gång i frågan. Det
kommer en proposition.
När det gäller den automatiska balanseringen av
det nya ålderspensionssystemet tror jag inte att Bo
Könberg och jag har skilda uppfattningar. Av den
information vi har fått har det framkommit att det inte
är någon enstaka fråga eller faktor som avgör om den
ska lösas in utan det ska vara många olyckliga om-
ständigheter för att den ska behöva utlösas. Det hop-
pas jag inte ska behöva bli fallet.</pre><pre>Anf.  114  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Lennart Klockare och jag är säkert
helt överens om synen på den automatiska balanse-
ringen. Den är till för att göra ett väldigt balanserat
pensionssystem ännu mer balanserat. Om vi lyckas få
någorlunda ordning på samhällsekonomin och annat
ska den inte behöva träda i kraft, så jag tror att vi är
helt överens på den punkten.
Vi är förstås mindre överens om det här med än-
kepensionerna. Det som Lennart Klockare nu säger
till oss är att när det gäller den besparing på låt oss
säga någonstans mellan 700 och 750 miljoner som
gjordes, kommer det nu till våren, fyra år efter för-
sämringen, ett förslag om att lägga tillbaka 30 miljo-
ner av de låt oss säga ca 725 miljonerna.
Som jag antydde i ett tidigare inlägg i ett resone-
mang med Claes Stockhaus har man väl med den
takten lagt tillbaka alltihop någon gång mellan 2075
och 2080. Det lär i alla fall inte gynna några av dem
som drabbades, det kan vem som helst räkna ut.</pre><pre>Anf.  115  LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Bo Könberg sade också i ett tidigare
inlägg som jag inte hann kommentera att det är vik-
tigt med barnafödande. Det tror jag att Bo Könberg
fortfarande tycker. Det är viktigt också för det nya
pensionssystemet. Därför har vi satsat medel för barn-
familjer och för att stimulera till ökat barnafödande.
Men jag förstår inte hur Bo Könberg med de till-
tänkta regeringsbröderna och systrarna ska klara av
det eftersom de är på gränsen till att, höll jag på att
säga, rasera. Man vill skära ned, och det är sjuka och
barnfamiljer som ska betala.
Så till änkepensionen. Vi tillför nu 30 miljoner för
att göra det enklare. Jag tycker att det är ett bra steg.
Men vi har hela tiden vidtagit olika åtgärder som har
underlättat inkomstprövningen. Bo Könberg säger att
besparingen är på 750-800 miljoner. Jag ska inte säga
vad den är på. Jag hade för mig att det var närmare
900 miljoner. Men låt så vara. Jag har inte siffran klar
för mig.
Utgiftsområde 12</pre><pre>Anf.  116  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Åt dem som redan har skall varda gi-
vet, står det i Bibeln. Det tycker jag borde vara en
bättre målformulering för socialdemokraternas politik
på familjeområdet. Det är den vi nu ska diskutera.
Ingela Thalén, vår socialförsäkringsminister, tala-
de tidigare i dag väl om helheten inom socialförsäk-
ringsområdet. Det hedrar henne. Jag tycker att det är
synd att hon inte är med oss nu när vi diskuterar kan-
ske en av de viktigaste frågor som vi har att diskutera
i denna kammare.
Vi har under en lång tid diskuterat den nya fattig-
domen och fattigdomsfällan som alltfler människor
lever i. Det är inom det här området som svaren finns
på frågorna om varför vi har hamnat i den situation vi
är i. Det är inom det här området, inom framför allt
familjepolitiken, som svaren finns. Det är här vi kan
vidta åtgärder som hjälper människor att komma ur
den situation de befinner sig i och klara sig själva och
sin familj.
Den generella välfärden ger stöd till alla utan ur-
skiljning. Detta innebär att de som verkligen behöver
lämnas utanför eller i bästa fall får alldeles för lite.
Det är stötande.
Alla mina kolleger här i riksdagen har fått ett brev
från Bengt Backlund i Torrlösa. Jag tror att det ligger
någonstans i Skåne. Han ger ett bra exempel på hur
den generella välfärden drabbar människor. Man kan
jämföra den med en gammal tvättmaskin som bara
har ett läge för all tvätt. Vi får tidigt lära oss att an-
passa oss till en enda inställning. Även om vi ser att
tvätten har olika natur, precis som folket i samhället,
särbehandlas inte tvätten. Det innebär att all tvätt ska
anpassas efter maskinen, inte tvärtom. Trots olikhe-
terna i tvättens natur vill man att alla plagg borde få
en lika-för-alla-behandling och därmed tillsammans
bli regelrätt pressade in i maskinen.
Tvätten blir ren, solidariskt och ekonomiskt ren.
Men vissa plagg krymper, blir missfärgade eller för-
störs så att de inte går att använda alls. Många passar
förstås till den enda inställningen. De blir inte skada-
de. Men de flesta plagg förlorar sin lyster. De får ett
slags grå nyans av att inte särbehandlas. Den vita
tvätten blir aldrig vit och får inte samma liv, men är
dock användbar, funktionell.
Det här tycker jag är skrämmande, men likheterna
är slående. Det är stötande. Det är framför allt stötan-
de därför att de som verkligen behöver stöd med
berått mod lämnas utanför. Det är också stötande att
man misshushåller med skattebetalarnas pengar på
detta sätt. Framför allt undergräver man det samhäll-
skitt som familjen är, vilket vi förutan inte kommer
att klara framtiden.
Fru talman! Det är dags att återupprätta familjens
betydelse för barnens utveckling. Vi kan lägga ned
hur stora resurser som helst på den s.k. barnpolitiken,
och ändå kommer vi att misslyckas om vi inte stöder
familjen. Ty det som görs i familjen kan aldrig ersät-
tas med några samhälleliga surrogat. I den generella
välfärdspolitiken som förs och som ständigt byggs ut,
där alla föräldrar misstros, kommer aldrig den som
verkligen behöver hjälp att få det i den utsträckning
man kan kräva i ett civiliserat samhälle.
Det har varit dags länge nu för kursändringar. Mot
en moderat reformistisk agenda står socialdemokra-
tins krampaktiga motstånd mot ett uppenbart reform-
behov. Den skadliga påverkan som den förda politi-
ken medför har tidigare inte märkts så påtagligt som
den har gjort de senaste åren. Strida strömmar av rön
om vilka som halkar efter ekonomiskt och på andra
sätt talar sitt tydliga språk. Det är rön om brottslighe-
ten bland barn och ungdomar som hela tiden ökar, om
barn med stressrelaterade sjukdomar, om barnfamiljer
och framför allt om ensamstående mammor som inte
får del av den ekonomiska uppgång vi nu är inne i.
Ni i majoriteten har precis som vi alla fakta på
bordet, men ni vägrar att göra någonting åt situatio-
nen.
En vis man har sagt: Att bli far är inte svårt, att
vara far däremot är mycket svårt. Vårt mål för famil-
jepolitiken är att underlätta för föräldrar att axla det
svåra ansvar som föräldraskapet innebär. Barnen ska
kunna känna trygghet och närhet till föräldrarna, och
kvinnor och män ska kunna delta i yrkeslivet på lik-
värdiga villkor med hjälp av stöd som anpassas efter
föräldrarnas önskemål och arbetets krav. Den grund-
läggande förutsättningen för att föräldrar ska kunna
ge barnen trygghet är att de själva kan känna trygg-
het. Det kan de inte i dag. Förutsättningen är att de
kan känna makt över sitt liv. Det har de inte i dag.
Makten har politikerna tagit ifrån dem.
Vi moderater har tagit varningssignalerna på all-
var och lägger fram konkreta förslag till hur vi ska ge
makten åter till föräldrarna. Allt görs inte på en dag,
men vi har i alla fall kommit en bit på väg.
Nu till de konkreta förslagen, fru talman.
Jag ska börja med barnbidragen. Regeringen vill
öka dem med 100 kr per månad i en stort uppslagen
gest att underlätta de ekonomiska bördorna för barn-
familjerna. Men man nämner inte med ett ord vad det
är som gör att barnfamiljerna har det ekonomiskt så
kärvt. Det är inte mat, boende eller kläder som är de
största utgifterna för en barnfamilj, utan det är skat-
ten. Faktum är ju att man vid beskattning av föräld-
rarna inte tar någon hänsyn till försörjningsbördan.
Majoriteten vill förändra målet för familjepoliti-
ken. Målet föreslås vara att minska skillnaderna i de
ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan
barn. Jättebra, men vad händer praktiskt, hur om-
vandlar man detta till verklighet? Jo, man tar inte
hänsyn till försörjningsbördan vid beskattning av
föräldrarna. Det är ju där problemet sitter.
Vi moderater vill inte medverka till höjningen av
barnbidragen då vi har ett bättre förslag. Vi vill införa
ett grundavdrag i den kommunala beskattningen på
12 000 kr per barn och år. Det är ett betydligt bättre
stöd till barnfamiljerna än det regeringen nu föreslår.
Så går jag över till föräldraförsäkringen. Här har
vi ett verkligt exempel på hur de behövande inte får
något som helst stöd. De föräldrar som inte passar in i
den beslutade politiskt korrekta formen blir vackert
utan stöd och har väldigt svårt att klara sig. De fagra
orden i propositionen ger mycket dålig effekt i verk-
ligheten.
Är man egenföretagare, studerande eller ensam-
stående och samtidigt nybliven mamma är man inte
mycket värd. Hur ska man klara sig med 60 kr per
dag när man är hemma och gör den viktigaste sam-
hällsuppgiften av alla, nämligen tar hand om en ny
samhällsmedborgare? Hur solidariskt är detta? Om
man menar allvar med att alla barn är lika viktiga,
varför har man inget förslag om att höja garantibe-
loppet i stället för att förlänga föräldraförsäkringen
och införa en extra pappamånad? Är detta ett exempel
på socialistisk rättvisa? De som förlorar mest på detta
är barnen. Redan i dag är det många barn som går
miste om en månad hemma i familjens omsorger på
grund av att pappan inte kan ta ut sin pappamånad.
Beror det på att pappan inte vill vara hemma och ta
hand om sina barn? Nej, det beror på att familjen inte
har råd att låta pappan vara hemma sin pappamånad.
De ansträngningar som görs för att socialförsäk-
ringens administration ska bidra till att en större andel
män tar ut pappadagarna är utsiktslösa så länge man
inte tar itu med grundproblemet. Jag har bara ett råd
till regeringspartierna, och det är: Tänk om, gå till
roten med problemet!
Vi moderater säger nej till de nya förslagen i för-
äldrapenningen och vill använda de resurserna till att
ge föräldrar verklig frihet på omsorgsområdet i enlig-
het med förslaget "låt föräldrarna bestämma".
Om jag förstod Bo Köberg rätt är han väldigt jäm-
ställd till skillnad från de flesta andra, och även Len-
nart Klockare var inne på det, när de sade: Om vi inte
ökar barnafödandet. Det är möjligt att Bo Könberg
kan producera barn. Det är inte många män som kan
det, men Könberg har väldigt många fördelar, så det
ska bli spännande att se hur Bo Könberg ska ordna
detta. Vi moderater är inte där ännu och inte de flesta
andra heller.
Vi moderater vill sänka nivån i föräldraförsäk-
ringen till 75 % på samma sätt som i sjukförsäkring-
en. Men detta förslag ska inte stå för sig självt, utan
det är villkorat med att vi föreslår ett höjt grundav-
drag och ett förvärvsavdrag på 10 %. Dessa tre för-
slag tillsammans bildar en helhet där föräldrarna
kommer bättre ut än med den bibehållna 80-
procentsnivå som regeringen och samarbetspartierna
vill ha.
Under flera debatter här i kammaren har vi haft
upp den del av den tillfälliga föräldrapenningen som
kallas de tio pappadagarna. Här kommer de kvinnor
som inte har en pappa bredvid sig när barnet är fött i
kläm, de ensamstående mammorna. De om några
föräldrar är väl de som är "mest i behov av stöd". De
blir helt utan samhällets stöd när de kommer hem från
BB. Om det inte finns någon pappa borde de väl
kunna få ha en vän eller en nära anhörig hemma som
kan hjälpa till med mänskligt stöd och praktiska
göromål de första känsliga dagarna när man ska in-
rätta livet efter nya förutsättningar. Men icke.
Majoriteten avstyrker detta angelägna förslag med
att regeringen ska återkomma med ett likadant förslag
i höst. Höstriksdagen är snart slut. Var är förslaget till
att man ska kunna överlåta de tio pappadagarna? I
betänkandet och propositionen har man lovat det. Var
är förslaget? frågar jag Berit Andnor. Samtidigt upp-
manar jag Ulla Hoffmann och Kerstin-Maria Stalin
att ta chansen att rösta på vår gemensamma reserva-
tion med Centern och Folkpartiet då jag vet att ni
tycker precis som jag på denna punkt. Hjälp de en-
samstående mammorna medan tillfälle finns, för
någon proposition kommer inte i höst.
Jag ska fatta mig väldigt kort i fråga om under-
hållsstödet. Vi kommer i nästa ärende att avhandla
underhållsstödet. Jag tänker fördjupa mig närmare i
det då.
Jag ska ta upp ett anslag till, adoptionsbidraget.
Där föreslår vi moderater att man ska täcka kostna-
derna upp till 50 %, högst 55 000 kr. Regeringen
föreslår 40 000 kr. Men inte någonstans i betänkandet
förklarar majoriteten varför 55 000 kr eller 50 % är
ett dåligt förslag. Det skulle vara väldigt skönt att här
i kammaren få besked av Berit Andnor eller någon
annan i regeringsunderlaget varför man inte kan gå
upp till 50 % eller max 55 000 kr.
Jag instämmer i mina kollegers tidigare yrkanden
och yrkar dessutom bifall till reservation 46 i mom.
35. Samtidigt påpekar jag för Ulla Hoffmann och
Kerstin-Maria Stalin att det är den reservation som
gäller de ensamstående mammorna och överlåtelse av
de tio pappadagarna. Det kostar ingenting förutom ett
uns civilkurage att ställa upp på den reservationen.
Jag ska avsluta, fru talman, med att återge vad
Francis Bacon en gång har sagt: Stöpformen för en
människas lycka ligger i hennes egna händer.
Det är det vi politiker har till uppgift, att ge för-
äldrarna möjlighet att använda sina egna händer. Tack
för ordet!</pre><pre>Anf.  117  ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Det borde bli svårt att hålla sig inom
talartiden om jag samtidigt som jag ska svara på all-
ting som Cecilia Magnusson har anfört också ska visa
vad hon kallar ett uns av civilkurage, men jag ska
göra mitt absolut bästa.
En gång i tiden var kvinnopolitik inom arbetarrö-
relsen lika med familjepolitik. Det handlade om att se
till att underlätta för kvinnor att förena förvärvsarbete
med hemarbete. Att kvinnor och män skulle dela på
hemarbetet fanns inte i föreställningsvärlden. Barnen,
hemmet och därmed sammanhängande uppgifter var
kvinnornas ansvarsområden, och i stort sett är det
likadant i dag.
Vi ser dock en förändring framför allt hos de unga
kvinnorna och männen. Kvinnorna anser att förvärvs-
arbete är självklart, och männen anser att det är själv-
klart att de ska ta del i barnen. En bra familjepolitik är
därför en viktig del av jämställdhetspolitiken. Det är
då viktigt att vi ser att familjerna består av individer
med olika behov och krav.
I utredningen Ty makten är din från år 1998 står
att läsa att kvinnor gör 82 % av allt obetalt hushålls-
arbete. I endast 10 % av barnfamiljerna delar kvinnan
och mannen jämnt på det obetalda arbetet, och i 69 %
av barnfamiljerna tar pappan inte ut någon föräldrale-
dighet alls. Siffrorna har ändrats något, men helhets-
bilden är ändå den samma.
Vem som ska göra vad i hemmet är en förhand-
ling om tid och pengar. Ju mer ekonomiskt oberoende
kvinnan är av mannen, desto fler arbetsuppgifter
förhandlar paret om. Ju mer jämlika familjer blir på
hemmaplan, desto mer jämlika blir förhållandena på
arbetsmarknaden.
Men ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.
Fortfarande är det så att den farligaste platsen för en
kvinna är hennes eget hem. Familjepolitiken borde
därför inte bara ägna sig åt att utjämna de ekonomis-
ka skillnaderna utan även åt att utjämna maktförhål-
landena mellan könen genom att problematisera hur
vi ska kunna göra hemmet och familjen till en säker
plats för alla som vistas där.
Kommittén Välfärdsbokslut slår fast att ensamstå-
ende kvinnor med barn i stor utsträckning är utsatta
både för stora ekonomiska svårigheter och för våld
eller hot om våld. I Sverige misshandlas varje år ett
30-tal kvinnor till döds av sina partner i familjen. Var
fjärde gravid kvinna misshandlas.
Hur detta våld mot kvinnor inom familjens ram
påverkar andra medlemmar i familjen, nämligen
barnen, visades nyligen i en affischkampanj i Stock-
holms län. Affischkampanjen ifrågasattes av vissa
män som kände sig utpekade, vilket visar på att man
inte ser eller vill se det som ibland sker inom famil-
jen.
I familjens sköte utsätts barn för sexuella över-
grepp och misshandel. Tonårsflickor i Sverige gifts
bort av föräldrarna i arrangerade äktenskap, och när
de vägrar finna sig i detta blir de utstötta ur familjen.
Syskon ställs mot syskon och föräldrar mot barn. I
värsta fall blir dessa flickor mördade av sina föräldrar
eller sina bröder i familjens namn. Familjen är med
andra ord inte alltid en trygg gemenskap.
Fru talman! Ytterligare en svag länk i familjepoli-
tiken är hur vi definierar en familj. "Det krävs en hel
by för att fostra ett barn" säger ett afrikanskt ord-
språk. I Afrika lever man också med begreppet exten-
ded families - utvidgade familjer. Den vanligaste
definitionen i Sverige är dock mamma, pappa, barn -
den s.k. kärnfamiljen. Men familjer består också av
ensamstående föräldrar med barn, heterosexuella eller
homosexuella föräldrapar med barn och storfamiljer i
olika konstellationer. Ibland ingår också farföräldrar
och morföräldrar i familjebegreppet.
Familjepolitiken måste vara flexibel nog för att nå
olika familjer på lika villkor. Vänsterpartiet är därför
med och moderniserar föräldraförsäkringen så att den
bättre möter ensamstående och homosexuella föräld-
rars situation.
En bra familjepolitik är en politik som stärker fri-
görelse, självständighet och individers fria val att
själva definiera sin familj. En sådan politik ger bästa
möjliga förutsättningar för ett ökat barnafödande.
Fru talman! En familjepolitik värd namnet måste
också se till att föräldrar kan förena förvärvsarbete
med skötsel av hem och barn. I dag arbetar många
kvinnor deltid för att hinna med. Ett av huvudskälen
till att Vänsterpartiet vill förkorta den dagliga arbets-
tiden är att vi vill få en rättvis fördelning av arbete,
tid och pengar mellan kvinnor och män.
Vår syn i arbetstidsfrågan delas för övrigt av Jä-
mO. I sitt yttrande över rapporten Kortare arbetstid -
för och emot, Ds 2000:22, skriver man så här: "JämO
konstaterar att den nuvarande normalarbetstiden inte
passar kvinnor lika bra som män och deltidsarbete har
därför blivit en strategi för kvinnor att kombinera
arbetsliv och familj. Kvinnorna själva har stått för
kostnaderna, vilket i sin tur medfört lägre krav på
samhällsservice. Kvinnors val har också underlättat
mäns heltidsarbete."
Vidare skriver JämO så här: "De invändningar
som kan riktas mot att arbetstiden minskas genom
flexibelt uttag eller en extra semestervecka är framför
allt att ett sådant uttag av arbetstidsförkortningen med
stor sannolikhet leder till att kvinnor anpassar sig än
mer till familjen. Den extra semesterveckan behöver
inte förändra manligt uppbyggda hierarkier i arbetsli-
vet eller vanor i privatlivet."
Fru talman! Familjepolitiken ska vara generell för
att vi ska undvika marginaleffekter och stigmatise-
ring. Vi är därför inte nöjda förrän även familjer som
uppbär socialbidrag får del av barnbidragshöjningar-
na. Barnbidraget är inte generellt förrän denna för-
ändring är gjord. Vänsterpartiet försvarar inkomst-
bortfallsprincipen, och vi kommer därför att jobba för
att taken i föräldraförsäkringen höjs. Även garanti-
beloppet, som varit det samma sedan år 1987, måste
höjas. Vi anser också att barn har rätt till föräldrarnas
omsorg när de är sjuka oavsett var barnet bor. Om ett
barn är bosatt i t.ex. Norge hos sin mamma kan inte
pappan vara hemma med sjukt barn när barnet vistas
hos pappan här i Sverige. Vi anser att föräldraförsäk-
ringen måste vara så flexibel. Med dessa krav går
Vänsterpartiet vidare i budgetsamarbetet med Social-
demokraterna och Miljöpartiet.
Bo Könberg betecknade sig själv tidigare i ett
samtal med mig som ett oskyldigt barn. Jag försökte
på något sätt få in honom i familjepolitiken, men
Cecilia Magnusson klarade det på ett alldeles utmärkt
sätt, så jag avstår.
Vänsterpartiet står med andra ord bakom den nu
förda familjepolitiken såsom den kommer till uttryck
i betänkandet. Vi avvisar därmed avdragsrätten för
hushållsnära tjänster. Vi avvisar tankar på vårdnads-
bidrag. Vi avvisar sänkningar av nivåer i föräldraför-
säkringen. Vi förordar bl.a. en familjepolitik som
innebär en daglig arbetstidsförkortning, en utökad
föräldraförsäkring och generella barnbidrag.
Vad gäller de tio s.k. pappadagarna kan jag tala
om för Cecilia Magnusson att jag inte känner mig ett
dugg orolig för innehållet i den kommande proposi-
tionen. Cecilia Magnusson talar om ett uns av civil-
kurage. Jag hade uppskattat om Cecilia Magnusson i
så fall hade visat det civilkuraget att hon hade tagit
med de homosexuella även vad gäller de tio pappada-
garna.
Vi i Vänsterpartiet står bakom reservation 51 un-
der mom. 41, men för tids vinnande yrkar jag inte
bifall till den.</pre><pre>Anf.  118  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Ulla Hoffmann säger att man är med
och moderniserar föräldraförsäkringen och talar om
att taken ska höjas i den samma. Men hur är det med
botten? Tak är så väldigt viktiga, men hur är det med
botten och dem som inte får del av eller väldigt liten
del av föräldraförsäkringen? Vad ska man göra med
dem? Innebär inte "generell" att det ska vara för alla,
eller gäller det, som nu, för det stora flertalet, medan
en del - de som verkligen behöver stöd - lämnas
utanför? Så är det i föräldraförsäkringen i dag.</pre><pre>Anf.  119  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Nu läser jag, Cecilia Magnusson, en
gång till ur mitt manus: Vänsterpartiet försvarar in-
komstbortfallsprincipen, och vi kommer därför att
jobba för att taken i föräldraförsäkringen höjs. Även
garantibeloppet, som varit det samma sedan år 1987,
måste höjas. Är det svar på frågan?</pre><pre>Anf.  120  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Ja, det är det till viss del. Men det
skulle vara skönt om Ulla Hoffmann kunde konkreti-
sera sig, så att vi bildade en front. Vi är många partier
som kräver att man ska höja garantibeloppen för att
faktiskt ge de mest utsatta en rimlig chans att klara
sig.
Egenföretagare och studerande har ju ett bedröv-
ligt stöd från samhället i dag. Vore det inte bättre att
satsa på dem först innan man lägger ut pappamånader
och höjer taken? Det gäller väl att prioritera. Vi har ju
bara en viss summa pengar. Prioritera dem som be-
höver det mest!</pre><pre>Anf.  121  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det är ett bedrövligt stöd från sam-
hället, säger Cecilia Magnusson som tidigare i sitt
anförande talade om att allt stöd från samhället skulle
tas bort och att allting skulle lösas med skattesänk-
ningar, grundavdrag osv. Då blir nämligen föräldrar-
na helt plötsligt bemyndigade och klarar av sin egen
situation, för i dag är de misstrodda. Jag har förstått
av Cecilia Magnusson att det enda man kan göra - jag
har skrivit upp det här - för att föräldrarna ska få
tillbaka makten är skattesänkningar.
Om vi nu ska utnämna den här kammaren till ett
ställe där det på något sätt pågår ett krig där vi ska
välja front väljer jag en annan sida än den som Ceci-
lia Magnusson förespråkar vad gäller familjepoliti-
ken.</pre><pre>Anf.  122  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag na-
turligtvis står bakom alla våra reservationer och det
särskilda yttrandet, men för tids vinnande yrkar jag
bifall till reservation 41 och 44.
Familjefrågorna är ett viktigt område för oss
kristdemokrater, eftersom vi tror att deras funktion i
samhället är svår att ersätta med något annat. I FN:s
konvention om barns rättigheter står det att familjen
såsom den grundläggande enheten i samhället och
den naturliga miljön för alla dess medlemmar och
särskilt barnens utveckling och välfärd bör ges nöd-
vändigt skydd och bistånd, så att den till fullo kan ta
på sig sitt ansvar i samhället. Det står också att barnet
för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk
utveckling av sin personlighet bör växa upp i en fa-
miljemiljö i en omgivning av lycka, kärlek och för-
ståelse. Det här är alltså enligt FN:s barnkonvention.
Denna målsättning måste vi kunna ha trots att vi
vet att barns miljö inte alltid ser ut så. Därför bör inte
heller familjen vara en sluten enhet. Många barn lever
i familjer med dålig ekonomi, misshandel, övergrepp
osv. Men vi måste ha visionen om vad som är en bra
uppväxtmiljö för våra barn. Och vi har inte uppfunnit
något annat som enligt forskarna anses vara bättre för
våra barn. Barn har behov av trygghet, av att bli sed-
da och av kontinuitet i föräldrarelationer. Och det är
viktigt att samhället ger stöd med alla de reformer
som vi politiker kan besluta om. Just därför är famil-
jepolitiken inte bara en passiv bidragsfråga. Den talar
om hur vi ska ge våra familjer ett stöd i deras viktiga
uppdrag att fostra framtida samhällsmedborgare med
respekt för demokrati och rättvisa.
Vi vet att barn har olika förutsättningar under sin
uppväxttid. Vissa barn klarar av större barngrupper.
Andra klarar av små barngrupper, och vissa barn trivs
t.o.m. bättre med att få vara i en hemmiljö med sti-
mulans t.ex. från öppna förskolor eller liknande.
Den socialiseringstanke och kollektivistiska tanke
som präglade paret Myrdal lever dock kvar i vårt
samhälle. Under årtionden har alla präglats av dagis
som det enda alternativet, även jag själv, trots att min
mamma var hemmafru. Dagis är bra. Jag har själv
haft mina barn på dagis. Men de första åren hade vi
ett trefamiljssystem. Vi var tre familjer med en barn-
skötare som kommunen anställde. Då fick vi en lite
mindre grupp i hemmiljö. När mina barn sedan blev
lite större, i treårsåldern, kunde de börja på dagis med
engagerad personal som var intresserad av dem.
De gör en fantastisk insats på dagis. Men nog var
det många dagisfröknar som också tyckte att det var
lite tufft för de barn som var ett år och som började på
dagis.
Vi kristdemokrater tror att vi måste hitta flera al-
ternativa barnomsorgsformer för våra barn där barnet,
individen, står i centrum. Det sägs att dagis är bra för
barn som har problem hemma. Ja, visst kan det vara
bra att de kommer hemifrån. Men det kanske inte är i
den stora dagisgruppen som de här barnen ska vara
utan i ett mindre sammanhang. Därför måste familje-
politiken präglas av en helhetssyn. Det handlar om
hur vi ska hitta former så att unga människor vill
skaffa barn men också om att kunna stödja dem på
olika sätt. Hur ska vi se till att den nya familjen orkar
hålla ihop? Det är inte så lätt när man springer mellan
jobb och dagis och ska hinna handla och städa. Man
ska hinna vara make och maka, ha socialt umgänge
och eventuellt få en liten stund över för sig själv. Jag
tycker inte att dagens samhälle är särskilt barn- och
föräldravänligt.
Vad kan vi då göra åt det här? Vi kan se till att ge
förutsättningar för trygga och långvariga relationer
mellan makar, stötta familjerådgivningen, satsa på
föräldrautbildning när paret väntar barn, ge familjerna
stöd när barnet är nyfött på olika sätt, t.ex. via famil-
jecentraler, låta föräldrarna ha rätt till tre års tjänstle-
dighet så att de själva kan avgöra hur de vill ordna
barnomsorgen och ge föräldrarna en chans att välja
hur de vill skapa den här goda uppväxtmiljön för sitt
barn.
Kanske ska barnet vara hemma, kanske hos far-
mor eller morfar. Eller kanske ska det vara på famil-
jedaghem, i andra privata alternativ eller på koopera-
tiva daghem. Öppna mångfalden, eftersom barns
behov är så olika, och förbättra systemet, så att fler
pappor tar ut föräldraledigheten!
Flexibel arbetstid blir allt vanligare, och det bör
uppmuntras. Hem och skola har gjort en undersök-
ning som visar att 39 % av föräldrarna anser att flexi-
bel arbetstidsförläggning är det bästa botemedlet mot
ansvarskrockar i vardagen. Att regeringen återinför
kontaktdagarna, så att föräldrarna kan följa med bar-
net en dag på dagis eller skola, välkomnar vi kristde-
mokrater som har haft det med som ett krav i tidigare
budgetmotioner.
Majoritetspartierna drev i förra veckan igenom
maxtaxereformen. Jag tycker att vi ska titta på hur det
slår i Stockholm. Förslaget innebär en allmän för-
skola tre timmar om dagen för 4-5-åringar, och den
är obligatorisk för kommunerna men frivillig för
barnet. Det här finns redan i Stockholms kommun.
Förslaget innebär vidare att barn till föräldrar som är
arbetssökande ska ha rätt till barnomsorg, och så är
det redan i Stockholm. Förslaget innebär att barn till
föräldrar som är föräldralediga med yngre syskon ska
få rätt till barnomsorg. Så är det redan i Stockholm.
Kristdemokraterna står bakom det här i Stock-
holms stad. Vi tycker att det är bra, så vi är inte alls
motståndare till de här förslagen. Men det måste vara
upp till kommunen att bestämma hur det ska se ut.
Det märkliga med den här rättighetslagstiftningen är
att barn får rätt att vara mer på institution i stället för
rätt till mer tid med sina föräldrar.
Sedan ska jag gå över till maxtaxekonstruktionen,
som vi anser ger mer pengar i fickan till högin-
komsttagare än till låginkomsttagare. Snacka om
fördelningspolitik!
I Stockholms stadshus har man räknat på hur
maxtaxan slår för Stockholm. Eftersom vi har infört
det mesta av rättighetslagstiftningen kommer det inte
att kosta oss särskilt mycket vad gäller den delen.
För de höginkomsttagare - jag känner flera som
får upp till 15 000-16 000 kr mer i plånboken om året
- som får lägre taxor mister staden ungefär 360 mil-
joner kronor, och det får vi täckt av staten. Däremot
beräknas stadens kostnader öka med ungefär 1 mil-
jard kronor till följd av fler inskrivna barn och ett
ökat tidsutnyttjande för inskrivna barn. Och för det
här tillförs inte staden några medel.
Kommunerna har alltså inga garantier för att få
kostnadstäckning för sina intäktsförluster i framtiden.
Eller lovar regeringen att man ständigt ska tillföra
kommunerna de här pengarna? Eller varifrån ska vi ta
de här 600 miljonerna, som det kanske blir i och med
en möjlig skatteeffekt som kan få ned siffrorna något?
Ska vi ta dem från barnomsorgen, eller ska vi ta dem
från äldreomsorgen?
Förslaget innebär således följande:
1. Tanken är att föräldrarna ska arbeta mer, alltså
mindre tid tillsammans med barnen.
2. Höginkomsttagarna gynnas mer av det här sys-
temet.
3. Det finns stor risk för att vi måste skära ned på
andra områden, på grund av den här rättigheten
för höginkomsttagare att få mer pengar kvar i
plånboken.
Är det så s, v och mp vill ha det? Att ge till de rika
och sedan öka antalet barn i dagisgrupperna. Gynnar
det barn som behöver bli sedda?
Jag tycker att det här är ett förslag som är full-
ständigt förkastligt. Det stämmer egentligen inte
överens med något partis politik, som jag ser det.
Möjligtvis är det tänkt som valfläsk till höginkomst-
tagare.
Tänk om ni i stället hade sagt: I stället för att gyn-
na höginkomsttagare lägger vi 5,3 miljarder på att
förbättra barnomsorgen och skickar de pengarna till
kommunen. Det tror jag att föräldrarna hade velat ha.
Föräldrarna är inte i första hand ute efter sänkta taxor,
även om många naturligtvis blir glada åt det. Det
förstår jag också. Det kan man inte säga mycket om.
Men för många är kvaliteten i barnomsorgen det
viktigaste.
En sak är säker. Det är inte föräldrarna och barnen
som står i centrum i det förslaget.
Vårt alternativ till maxtaxereform är en valfrihets-
revolution, där föräldrarna själva vet bäst vad barnen
behöver. Vi vill höja garantibeloppet från 60 till 150
kr. Vi ska ha ett barnomsorgskonto med 40 000 kr per
barn som man kan fördela på två år. Vi vill också ge
möjlighet för avdrag för styrkta barnomsorgskostna-
der på upp till 50 000 kr per barn och år. Vi höjer
barnbidraget, något mindre än regeringen, men vi har
i stället en skattereduktion på 25 kr per barn och må-
nad för alla barn upp till 16 år. Vi förbättrar också på
bostadsbidragssidan, så att makarnas gemensamma
inkomst beräknas vid bestämning av bostadsbidragets
storlek.
Vi tar inga barnomsorgspengar från kommunerna.
Men vi fördelar från statens medel till familjerna. Det
gynnar fler låginkomsttagare och slår mer rättvist.
Det gynnar alltså inte särskilt höginkomsttagare, som
maxtaxeförslaget gör. Och det kostar ungefär lika
mycket som maxtaxan.
Nog vore det bättre om vi kunde få ett samhälle
som går i riktning mot ökad mångfald även på barn-
omsorgsområdet. Men det här verkar vara den sista
bastionen för socialismen som man håller väldigt hårt
om.
Avslutningsvis vill jag bara nämna, fru talman, att
vi kristdemokrater är mycket glada för att det kom-
mer en höjning av adoptionsbidraget, vilket vi tidiga-
re har föreslagit regeringen.
En grupp som tyvärr inte får det stöd som de be-
höver är en liten grupp biståndsarbetare utomlands
som inte kan få del av det s.k. vårdbidraget. Vårdbi-
draget räknas inte som familjestöd som ska utgå till
biståndsarbetare anställda vid ideella organisationer.
Vi tycker att de bör omfattas.
Fru talman! Det finns mycket att säga om hur vi
skulle vilja förbättra för barn och föräldrar, men med
det framförda vill jag säga att vi naturligtvis står
bakom alla våra reservationer och det särskilda ytt-
randet och yrkar bifall till reservationerna 41 och 44.</pre><pre>Anf.  123  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Desirée Pethrus Engström tar upp
maxtaxan, och maxtaxedebatten har, precis som Desi-
rée Pethrus Engström sade redan varit. Men jag vill
också påpeka att förutom Stockholm finns det i
Stockholms län en väldig massa kranskommuner som
har en helt annan situation. Visserligen försöker man
från borgerligt håll vägra maxtaxan. Men bl.a. i min
egen hemkommun kommer det att bli så att man
måste införa maxtaxan, eftersom föräldrarna vill ha
den.
Men ett resultat av maxtaxan säger Desirée
Pethrus Engström blir att barn får rätt till mer tid på
institution, men inte rätt till mer tid med föräldrarna.
Jag skulle vilja att Desirée Pethrus Engström utveck-
lar det lite grann. Jag menar att barnen får mer rätt att
vara på institution, anta att de är där några timmar,
men vad menas med att de inte har rätt till mer tid
med föräldrarna? Är det en arbetstidsförkortning som
Desirée Pethrus Engström föreslår?</pre><pre>Anf.  124  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Fru talman! Nej, det står i själva budgetproposi-
tionen att avsikten med maxtaxeförslaget också är att
fungera som en arbetsmarknadsåtgärd, för att föräld-
rarna ska kunna jobba mer tid. Vi vill få ut fler på
arbetsmarknaden. Det är så det står i budgetproposi-
tionen. Om föräldrarna ska jobba mer kan jag inte se
annat än att det blir mindre tid med barnen.</pre><pre>Anf.  125  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! De som ska arbeta mer är kanske i så
fall mammorna, dvs. kvinnorna. Nu gör man det
också ekonomiskt lönsamt för dem genom att max-
taxan införs. När vi talar om en daglig arbetstidsför-
kortning menar vi att det är papporna som ska sänka
sin arbetstid och mammorna som ska öka sin. Det är
det jag tror ligger bakom förslaget till maxtaxa.
Desirée Pethrus Engström får det att låta väldigt
negativt att barnen skulle få rätt till mer tid på institu-
tion i förhållande till att barnen skulle kunna vara
hemma med föräldrarna på dagarna. Men vi i Social-
demokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill se
förskolan som en del av utbildningen, en del av hela
skolan. Det finns också ett pedagogiskt innehåll i
förskolan som inte kan ges i hemmet.</pre><pre>Anf.  126  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Jag tycker att Ulla Hoffmann svarar
själv. Hon säger att det ska löna sig för mammorna att
jobba mer. Många kvinnor vill säkert jobba mer och
att man ska ta bort marginaleffekterna. Men jag tror
inte att barnen i första hand vill att föräldrarna ska
jobba mer.
Dessutom är det här ett förslag som bara gynnar
ett sätt att lämna sina barn. Det är inte så att man, som
i vårt förslag, kan använda en mångfald olika typer av
barnomsorgsalternativ.
Sedan säger Ulla Hoffmann att det är bra på dagis
och att det är pedagogiskt. Visst är det så. Men jag ser
hur förslaget slår på t.ex. Stockholm. Vi ger en lätt-
nad i plånboken framför allt för höginkomsttagare
och i andra ändan kanske vi måste dra ned på barn-
omsorgsverksamheten eller ha fler barn i grupperna.
Jag menar att det slår helt fel om vi undergräver
kommunernas ekonomi. Då har vi ju kommit helt fel.
Det är väl inte dit som vare sig Ulla Hoffmann eller
majoritetspartierna egentligen hade tänkt sig, hoppas
jag, att vi skulle behöva tränga undan annan verk-
samhet. Vi har inte gett kommunerna några garantier
om pengar framöver. Man har sagt att man ska följa
utvecklingen, men det finns inga garantier.</pre><pre>Anf.  127  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bak-
om synpunkterna i Centerpartiets särskilda yttrande
avseende utgiftsområde 12 och den kraftfulla satsning
Centerpartiet vill göra för att förbättra ekonomin för
småbarnsföräldrar med de smalaste ekonomiska mar-
ginalerna. Vi anser att 570 miljoner kronor borde ha
anvisats 2001 för att höja grundnivån i föräldrapen-
ningen från 60 kr till 200 kr per dag. Dessutom vill
jag yrka bifall till reservationerna nr 40 och 45. Men
jag står självfallet bakom övriga reservationer där
Centerpartiet förekommer.
Herr talman! Många unga vågar inte eller väljer
att inte ta steget att bli föräldrar, eftersom de ser att
tiden är knapp, ekonomin skral och självbestämman-
det inskränkt i dagens samhälle. Den samlade famil-
jepolitiken måste bygga på hela familjens omgivning,
men föräldrarna får aldrig fråntas ansvaret för sina
barn. Föräldraskapet måste upprättas.
Nativiteten i Sverige är på samma låga nivå som i
flera sydeuropeiska länder. Orsakerna i de länderna
anses vara svårigheterna för kvinnor att kombinera
barn med karriär. Därför väljer kvinnor arbete och en
självständig ekonomisk tillvaro. En liknande förkla-
ring till det låga barnafödandet bör även kunna gälla
Sverige. Tidigare var det vanligt att barnafödande var
ett sätt att komma bort från arbetslöshet.
När unga kvinnor inte fick arbete valde de att bli
förälder. Förhållandet har numera förändrats. I dag
väntar många unga kvinnor med att bilda familj tills
man försäkrat sig om en utbildning eller ett arbete.
Jag tycker att denna utveckling är positiv och att den
är bra för jämställdheten och för samhället som hel-
het.
Barn ska självfallet födas av kärlek, inte på grund
av ekonomiska ersättningar. Men de ekonomiska
villkoren påverkar barnafödandet. Därför ska de eko-
nomiska förutsättningarna vara så goda att föräldrar
har en god ekonomisk trygghet.
Centerpartiet delar regeringens uppfattning och
tycker att det är bra att barnbidrag och flerbarnstillägg
nu höjs. Vi tillstyrker för övrigt även förslaget om
höjning av adoptionskostnadsbidraget. Det var på
tiden. Adoptioner får aldrig bli en klassfråga.
Tiden är, som jag tidigare nämnde, en knapp re-
surs för småbarnsföräldrar. Många föräldrar känner
ständigt att tillvaron är stressig och att det är svårt att
få tiden att räcka till. Vissa familjer har släktingar och
vänner som hjälper till, andra saknar det. Det behövs
insatser för att frigöra tid för småbarnsföräldrar.
Centerpartiets familjepolitik möjliggör mer tid för
barnen genom bl.a. att föräldrar ska kunna korta sin
arbetsdag om de så önskar. Skattesubventionerade
tjänster för utförande av sysslor i hemmet skulle hjäl-
pa många föräldrar att få tiden att gå ihop.
Herr talman! Barnfamiljerna har burit stora bördor
under 90-talet. Låginkomstfamiljer och ensamstående
föräldrar har varit extra hårt utsatta. Trots att ekono-
min nu blomstrar är det många familjer som inte är
delaktiga i den snabba ekonomiska utvecklingen.
Drygt vart tionde barn växer upp i en familj som
någon gång under året får socialbidrag, en siffra som
tyvärr förvärrats rejält, om man tittar på de senaste tio
åren. Ekonomisk stress i familjen påverkar sannolikt
även barnen.
Centerpartiet vill medverka till - och vi har såda-
na förslag - att rejält förbättra barnfamiljernas eko-
nomi. Vi står, som jag tidigare har sagt, bakom höj-
ningen av barnbidrag och flerbarnstillägg, men det
räcker inte på långa vägar.
Centerpartiet föreslår härutöver sex olika paket
som kan vara lämpligt så här inför julen att rikta till
barnfamiljerna.
Det första paketet är sänkta skatter för låg- och
medelinkomsttagare för att man ska kunna frigöra
familjer från socialbidragsberoende.
Det andra paketet är, som tidigare har nämnts i
debatten, ett alternativ till maxtaxan: barnomsorgs-
konto och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostna-
der. Detta gynnar låginkomsttagare till skillnad från
maxtaxan som så tydligt gynnar höginkomsttagare.
Det tredje paketet är höjda reseavdrag till 20 kr
och dessutom att man ska få räkna in resor till och
från barnomsorg.
Det fjärde paketet gäller höjningen av den lägsta
nivån i föräldrapenningen från 60 kr till 200 kr, så att
familjer slipper vara beroende av socialbidrag och
bostadsbidrag.
Det femte paketet innehåller en skattereduktion
beträffande hushållstjänster.
Det sjätte paketet handlar om sänkta fastighets-
skatter och framför allt om frysta taxeringsvärden,
vilket har stor betydelse för just barnfamiljer. Enligt
den senaste statistiken som jag har tagit del av var det
71 % år 1996 av alla barnfamiljer som bodde i eget
hus, och det är en procentsats som snarare har ökat än
minskat.
Så ser Centerpartiets familjeekonomiska paket ut.
För helhetens skull vill jag också markera att Center-
partiet stöder den allmänna förskolan för 4-5-åringar.
Vi stöder rätten till förskoleverksamhet för barn till
arbetslösa och föräldralediga, och det är frågor som vi
ju tidigare fattat beslut om.
Jag skulle vilja uppehålla mig något ytterligare
kring garantinivån. Den nuvarande nivån på 60 kr per
dag är oförändrad sedan slutet av 80-talet, och den är
inte alls avpassad efter dagens förutsättningar. För att
få en inkomstbaserad föräldrapenning krävs ju att
man har varit försäkrad för en sjukpenning i minst
240 dagar i följd. Det innebär t.ex. att den som just
avslutat sin högskoleutbildning inte får mer än 60 kr
per dag i föräldrapenning, vilket motsvarar 1 800 kr i
månaden före skatt.
Centerpartiets föreslagna höjning till 200 kr är
rimlig. Vårt förslag skulle ge en något högre standard
för föräldrar som inte haft möjlighet att försäkra sig
för en inkomstbaserad föräldrapenning. En höjning
får således även den positiva effekten att behovsprö-
vade bidrag minskar. Det medför en förbättring av
ekonomin för de som har det ekonomiskt kärvt. De
får en bättre grundtrygghet och därmed ett minskat
bidragsberoende. Centerpartiets förslag känns ange-
läget.
Vi från Centerpartiet har i olika sammanhang fört
dessa frågor på tal. Socialförsäkringsministern har i
tidigare debatter sagt att hon inte stänger några dör-
rar. För ett år sedan sade hon: Jag hör vad ni säger.
Men det som är intressant är ju inte vad som sägs,
utan det är den praktiska handlingen. Jag uppmanar
framför allt socialdemokraternas företrädare dels att
tycka som vi, att vi ska satsa på dem som har svagast
ekonomi, dels att se till att trycka på så att det kom-
mer till skott och att vi får se resultat. Det känns väl-
digt angeläget.
I den mån Miljöpartiets och Vänsterpartiets före-
trädare vill driva och påverka åt det här hållet har ni
åtminstone Centerpartiets stöd.
Herr talman! För ett par veckor sedan drev Soci-
aldemokraterna, Vänsterpartiet och - till min stora
förvåning - även Miljöpartiet igenom maxtaxan här i
riksdagen. Debatten klargjorde väldigt tydligt den
ideologiska skillnaden mellan en socialistisk barnom-
sorgspolitik och en familjepolitik som Centerpartiet
står för som handlar om att stödja föräldraskapet, att
familjen själv ska styra över sin tid och valet av barn-
omsorgsform.
Vi redovisade också i den debatten ett mycket
konkret förslag till hur det skulle kunna se ut med en
familjepolitik som ger möjlighet till sänkta barnom-
sorgskostnader, till att korta sin arbetstid, till att vara
hemma längre än vad föräldraförsäkringen medger
och till att öka mångfalden. Det är ett förslag som
också har en mycket klar jämställdhetsprofil mellan
män och kvinnor.
Beslutet är fattat i den delen. Vi har redovisat vårt
alternativ. Jag drar slutsatsen att ska vi få en ny fa-
miljepolitik finns det bara en sak att göra, och det är
att se till att det blir en ny regering.</pre><pre>Anf.  128  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Familjepolitikens uppgift är enligt
vår mening att underlätta för kvinnor och män att
kunna förena föräldraskap med ett aktivt deltagande i
yrkeslivet. Lyckas vi med det kommer vi nog att få
positiva effekter på det som många oroar sig för,
nämligen att det föds för få barn i vårt land för att
man långsiktigt ska kunna upprätthålla det välfärds-
samhälle som vi har och som de flesta av oss vill
bibehålla.
Vår uppfattning är att detta kan åstadkommas ge-
nom bl.a. en öka flexibilitet inom familjepolitiken.
Det är ju därför som - när vi häromveckan diskutera-
de regeringens förslag om maxtaxan - det fanns två
olika alternativ. Vi hade ett motförslag som innebar
satsning på barnomsorgskonto, avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader och etableringsfrihet för dem
som vill erbjuda barnomsorg. Till detta kommer i
andra sammanhang framförda förslag om avdragsrätt
för kostnader för hushållsnära tjänster.
Den debatten fördes som sagt häromveckan. Jag
ska denna sena eftermiddag inte återuppta den här i
kammaren utan ta upp några andra punkter som har
att göra med familjepolitiken.
Vår uppfattning är att ett av problemen inom den-
na har att göra med de stora marginaleffekter som
uppstår i vårt land när man både ökar sin inkomst och
har små barn. Man kan då drabbas av den vanliga
skatten, förstås, men också av bortfallande bostadsbi-
drag med ytterligare 20 procentenheter och i vissa fall
också marginaleffekter av ökade kostnader för barn-
omsorgen. Detta leder sammantaget till att barnfa-
miljer med genomsnittliga eller låga inkomster kan ha
mycket större marginaleffekter än personer med
mycket högre inkomst.
Vi har nu ett par år i rad föreslagit att man ska ta
steg på vägen bort från selektiva lösningar i riktning
mot mer generella lösningar - eller i klartext: att
försöka minska bostadsbidragen samtidigt som man
ökar de generella barnbidragen. Det har vi hittills inte
fått något gehör för, och vi verkar inte få det i år
heller. Det innebär att en stor mängd barnfamiljer
även i fortsättningen kommer att kunna drabbas av
marginaleffekter runt kanske 60-70 %.
Vad det gäller själva utformningen av stödet till
barnfamiljer har vi på senare år lagt fram förslag,
vilket vi har varit inne på tidigare i debatten, om att
man skulle kunna få det stödet genom att det beaktas
att man har lägre bärkraft som skattebetalare vid en
och samma inkomst om man har barn än om man inte
har barn. Detta är, om man så vill, en mer teknisk
fråga, men jag tror att det finns ett visst ideologiskt
inslag i den i så måtto att det skulle strykas under att
det har att göra med bärkraften de år då man har barn
och att det inte i första hand handlar om bidrag från
samhällets sida till familjer.
För att stimulera och underlätta för papporna att ta
ut tid under föräldraförsäkringen har vi år efter år
föreslagit att man ska ha det som fanns ett kort tag,
nämligen en högre ersättning under pappa- och
mammamånaden i föräldraförsäkringen än under de
övriga månaderna. Tanken har som sagt varit att man
med detta skulle få fler pappor att ta ut sin pappamå-
nad.
Karin Pilsäter har i en motion som handlar om en
aspekt på den s.k. 2,5-årsregeln tagit upp den tragiska
situationen när barn har avlidit och hur det inverkar
på rätten att kunna tillgodoräkna sig de 2,5 åren.
Denna regel är behandlad i ett par andra motioner i
allmänhet. I den här konkreta frågan handlar det om
att Karin Pilsäter har föreslagit en förbättring vad det
gäller sättet att beräkna 2,5-årsregeln för de familjer
som har drabbas av att barnet har avlidit.
Om jag förstår utskottsmajoriteten rätt delar den i
huvudsak Karin Pilsäters uppfattning. Man pekar
dock på att samma eller liknande tanke har framförts i
någon promemoria från regeringens sida och att rege-
ringen avser att återkomma vid tillfälle. Vi tycker inte
att det finns anledning att vänta om man nu tycker så,
och därför har några partier, bl.a. Folkpartiet, i reser-
vation 48 velat skicka signalen till regeringen att
riksdagen vill ha denna ändring.
Vad det gäller reservationerna, herr talman, yrkar
jag bifall förutom till reservation 48 även till reserva-
tion 40. Denna reservation handlar om barnomsorgs-
konto, och det är de fyra borgerliga partierna som står
bakom.
I Cecilia Magnussons inlägg för en stund sedan
åberopade hon ett inlägg jag skulle ha gjort tidigare
under dagen och som skulle tyda på att jag hade stor
tilltro till min egen förmåga att föda barn. Det är
möjligt, herr talman, att orden föll på ett sådant sätt
att de går att tolka på det viset. Cecilia antydde t.o.m.
att hon inte var hundraprocentigt övertygad om att
detta var omöjligt för mig. Jag är mycket tacksam för
den tilltro hon har till min förmåga, men jag måste
göra henne besviken på den punkten. Bakom låg väl
förmodligen mera en insikt hos mig om att detta med
barnafödande väl är samma sak som detta med tango:
Det behövs två för att det ska bli något resultat.</pre><pre>Anf.  129  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Herr talman! Kära åhörare! Nu handlar det om
ekonomisk trygghet för föräldrar och barn. Det här är
det bästa avsnittet i dag, tycker jag.
Vi har en i stort sett bra föräldraförsäkring i Sve-
rige. Den tycker jag att vi stolt kan visa upp i övriga
Europa.
Men den kan bli bättre. Trots vårt samarbete med
Socialdemokraterna och Vänstern har vi några motio-
ner där vi vill att föräldraförsäkringen ska förlängas
ännu mer, upp till 15 månader, och att föräldrapen-
ningen ska kunna tas ut tills barnet är tolv år. De tio
pappadagarna har vi också motionerat om, och de
kommer i en proposition snart. Vi vill vidare att rege-
ringen ska tillsätta en låginkomstutredning ur ett
barnperspektiv samt att socialförsäkringslagstiftning-
en ska anpassas även efter homosexuella familjeför-
hållanden.
I budgetuppgörelsen fanns en andra pappamånad,
kontaktdagar så att föräldrarna ska kunna vara på
skola och dagis, samt 100 kr i barnbidragshöjning.
När det gäller barnbidragshöjningen tycker jag att det
är lite problematiskt att en del kommuner räknar bort
den höjningen i socialbidraget. Det är någonting som
jag ska jobba för. En annan sak jag också ska jobba
för är att höja garantinivån, för den har varit alldeles
för låg alldeles för länge.
Så vill jag lyfta fram en motion som inte finns
upptagen här, eftersom den berör ledighetslagarna
som hör till arbetsmarknadsutskottet. Den handlar om
föräldraledighetslagen och att kvinnor som blir gravi-
da inte ska diskrimineras i arbetslivet.
För övrigt är klockan så mycket att jag vill fatta
mig kort. Jag yrkar bifall till reservationerna 43 och
50.</pre><pre>Anf.  130  BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Sverige är det barnvänligaste landet i
världen. Det ska vi fortsätta vara. I nästa års budget
satsar vi ytterligare pengar för att kunna leva upp till
detta mål.
Barnbidraget och flerbarnstillägget höjs och når
därmed sin högsta nivå någonsin. Föräldraförsäkring-
en byggs ut med ytterligare 30 dagar, och föräldrarna
får mer tid med sina barn. Inget annat land ger så bra
ekonomisk ersättning till föräldrarna för att vara
hemma med sina barn. Ytterligare pengar överförs till
kommuner och landsting för satsningar inom vården
och omsorgen. Skolan ges ökade resurser. Maxtaxan
införs, och ingen ska längre behöva avstå från barn-
omsorg för att det är för dyrt. Rätt till barnomsorg
införs för de barn som har föräldrar som är arbetslösa
eller föräldralediga. Den allmänna förskolan införs
för fyra- och femåringar. Det innebär att den gene-
rella välfärden utvecklas.
Var femte krona av statens budget satsar vi soci-
aldemokrater på att Sverige ska fortsätta att vara det
barnvänligaste landet i världen. Ca 52 miljarder kro-
nor satsas i familjeekonomiskt stöd, såsom barnbi-
drag, bostadsbidrag och föräldrapenning. Nästan 100
miljarder kronor satsas på förskolan och skolan. Där-
utöver kommer rätten till fri tandvård, och de flesta
landsting har också infört avgiftsfri sjukvård för barn.
För oss socialdemokrater är det familjepolitiska
stödet en av grundpelarna i vår generella välfärdspo-
litik. Målet för vår familjepolitik är att minska de
ekonomiska skillnaderna mellan familjer med barn
och utan barn samt att garantera stöd för ensamståen-
de föräldrar och föräldrar till funktionshindrade barn.
Vi vill även att familjepolitiken ska stödja föräldrar-
nas möjligheter att kombinera arbete med föräldra-
skapet.
Grunden för vår familjepolitik vilar på följande
principer:
Den första principen har jag redan nämnt, nämli-
gen den generella välfärden: att familjepolitiken ska
omfatta alla.
Den andra principen är naturligtvis den fulla sys-
selsättningen. Vårt välfärdssystem bygger på att de
flesta arbetar. På så sätt betalar vi välfärden tillsam-
mans. Alla är med och bidrar med arbete, skatter och
avgifter och alla får också del av välfärden efter be-
hov.
Den tredje principen är arbetslinjen, dvs. att våra
välfärdssystem ska uppmuntra, inte motverka, arbete.
Det innebär också att våra försäkringar ska vara in-
komstrelaterade.
Den fjärde principen handlar om att minska mar-
ginaleffekterna. Det hänger intimt samman med ar-
betslinjen. Det ska alltså löna sig att arbeta mer. Men
framför allt ska beslut om ökad eller minskad arbets-
tid göra så lite som möjligt i förhållande till de ersätt-
ningar, bidrag och avgifter man får eller betalar.
Den femte principen är jämställdheten mellan
kvinnor och män. Ekonomiskt oberoende är grunden
för kvinnors och mäns självständighet.
Den sjätte principen är barnets bästa. FN:s kon-
vention om barnets rättigheter ska vara vägledande i
de beslut som berör barn. Vi har ett brett stöd för
denna familjepolitik hos småbarnsföräldrarna.
Senast i går läste jag en nyligen genomförd under-
sökning som heter Familj och arbetsliv på 2000-talet.
Den bygger på ett stort underlag, och det framgår
tydligt att det finns oerhört starkt stöd för denna fa-
miljepolitik. Man vill kunna kombinera arbete med
familj och ett delat ansvar mellan kvinnor och män.
En rad internationella studier visar också att vår fa-
miljepolitik ger resultat. Som jag redan nämnt är
Sverige enligt OECD inte bara ett av världens bästa
länder för barn utan det allra bästa.
Men vi vill naturligtvis göra mer. Då satsar vi mer
på att fler ska våga och vilja bilda familj. Vi satsar
mer för att kompensera de barnfamiljer som drabbats
hårt under saneringsåren. Vi satsar mer för att förbätt-
ra den ekonomiska situationen för ensamstående
föräldrar. Vi satsar mer för att våra barn ska få trygga,
goda och jämlika uppväxtförhållanden
Den svenska familjepolitiken ger också möjlighet
till stor flexibilitet. Den kan anpassas till olika famil-
jesituationer och har en god fördelningspolitisk ef-
fekt. Barnen sätts i centrum och vi skapar möjligheter
att förena föräldraskap med arbete. Det är viktigt för
att uppnå jämställdhet mellan könen.
Att detta varit framgångsrikt finns det inga tvivel
om. Sverige är ett av de mest jämställda länderna i
världen. Denna tätposition har vi skaffat oss genom
att bygga våra system utifrån den individuella perso-
nen. För att uppnå lika rätt och möjlighet till för-
värvsarbete och därmed jämställdhet har familjepoli-
tikens utformning spelat en helt avgörande roll.
Mer måste dock göras för att ge barnfamiljerna
med de lägsta inkomsterna en förbättrad situation.
Det gäller framför allt familjer med ensamstående
föräldrar. Det är en av våra högprioriterade uppgifter
de kommande åren. För oss socialdemokrater handlar
det om att bygga vidare på en framgångsrik väg.
Till denna framgångsrika politik säger nu de bor-
gerliga partierna nej. I en gemensam reservation an-
ger de att de vill införa barnomsorgskonto och barn-
omsorgsavdrag. De säger nej till en politik som inne-
bär rättvisa, trygghet, jämlikhet, jämställdhet och inte
minst valfrihet.
Barnomsorgskonto och barnomsorgsavdrag är
orättvist och ojämlikt i och med att barnen blir olika
mycket värda. Det är orättvist och ojämlikt genom att
det gynnar höginkomsttagare på vanliga inkomsttaga-
res bekostnad. Det är orättvist och ojämlikt genom att
det skapar en behovsprövning för dem som har låga
inkomster eller inga inkomster alls. Det ger mindre
trygghet i och med att det med all sannolikhet för-
sämrar kvaliteten i barnomsorgen. Det ger mindre
trygghet i och med att det med all sannolikhet leder
till höjda barnomsorgsavgifter. Det blir ökad krång-
lighet. Det blir mindre flexibilitet. Troligen handlar
det också om att bygga upp en ny kontrollapparat.
Det är kort sagt ett utomordentligt dåligt förslag,
ett förslag som skulle rasera ett vinnande koncept. Jag
måste ju fråga mig hur det kan komma sig att Folk-
partiet har anslutit sig till detta utomordentligt dåliga
förslag, ett förslag som ni tidigare varit emot och
aktivt motarbetat. Jag kan egentligen inte finna någon
annan förklaring än att ni har svalt moderaternas och
kristdemokraternas konservativa familjepolitik med
hull och hår för att skapa en illusion om borgerlig
enighet. Jag tycker att Bo Könberg är i mycket dåligt
sällskap.
Så till moderaterna, som ju har en unik position
genom att företräda en politik som måste betecknas
som extrem inte bara med svenska mått mätt utan
också i ett internationellt perspektiv. Den s.k. platta
skatten, dvs. avskaffandet av den statliga skatten,
innebär en sänkning med 105 miljarder kronor per år.
Det är lika mycket som fem år och tre månaders
barnbidrag. Det innebär också att den som tjänar
50 000 kr i månaden skulle få en skattesänkning med
3 600 kr i månaden medan den som har en inkomst på
18 000 kr i månaden skulle tjäna 800 kronor i måna-
den.
En sådan minskning av de statliga inkomsterna får
förstås också konsekvenser. Det blir kraftigt nedskur-
na statsbidrag till kommunerna vilket i sin tur försäm-
rar kvaliteten inom barnomsorgen, skolan, vården och
omsorgen. Sänkta ersättningsnivåer ser vi ett exempel
på i det förslag som ligger framme här. Det är, antar
jag, första steget i en fortsatt nedskärning av ersätt-
ningsnivåerna. Det leder naturligtvis till höjda avgif-
ter i barnomsorgen och en urholkning av inkomst-
bortfallsprincipen. Ett ojämlikt och orättvist samhälle
skulle se dagens ljus.
Moderaterna företräder en genuint borgerlig poli-
tik som gynnar dem med höga inkomster framför dem
med låga eller vanliga inkomster. Barnomsorgskonto
och barnomsorgsavdrag kan inte ses som annat än en
del i ett planerat systemskifte, en rasering av dagens
familjepolitik. Det ger ingen valfrihet för barnfamiljer
och naturligtvis absolut inte för dem som är ensam-
stående. Det ger också sämre möjligheter att kunna
kombinera arbete och familj och försämrad jäm-
ställdhet. Barnen reduceras till en avdragspost i dek-
larationen.
Sedan har vi kristdemokraterna som också vill
detta med barnomsorgskonto och barnomsorgsav-
drag. Det är ganska intressant när man läser reserva-
tionerna. Där framgår det ju vad kristdemokraterna
egentligen vill. Man vill låta de 2 % av alla barn som
är hemma med en förälder bilda modell för hur fa-
miljepolitiken ska utformas. De vill egentligen införa
ett hemmafrubidrag. Hemarbetet ska uppvärderas och
inkomstbortfallsprincipen ska överges. Det är en
reaktionär politik som inte är anpassad efter de krav
och behov som barn och barnfamiljer har i dagens
moderna samhälle.
Mot detta står den socialdemokratiska politiken,
som innebär att barnens behov av bra villkor, bra
barnomsorg och nära och bra kontakt med föräldrarna
sätts i centrum. Det är en politik för alla barn och alla
barnfamiljer. Vi gör stora satsningar i nästa års bud-
get men mer ska göras. Jobben och barnen är det som
ska prioriteras även åren framöver.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i SfU1
och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  131  BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Några av oss antydde i våra inlägg
att det nyligen i denna kammare, för sådär sju åtta
dagar sedan, hade förts en debatt om det socialdemo-
kratiska maxtaxeförslaget och dess konstruktion å ena
sidan och det borgerliga förslaget med barnomsorgs-
konto och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostna-
der å den andra. Nu vill Berit Andnor föra den de-
batten igen, och gärna för mig i sak. Den hade kanske
varit lättare att föra om inte Berit Andnor känt ett
behov av att omedelbart tillgripa det högsta röstläget
och de mest onyanserade argumenten. Jag kan bara
beröra något av detta.
Tydligen är det så att i ett barnomsorgskonto är
samma belopp för alla föräldrar ekonomiskt mer
ojämlikt än i ett maxtaxeförslag som förstås, som
världen ser ut, är mer gynnsamt för föräldrar med
högre inkomster när det genomförs. Berit Andnor kan
väl börja med att försöka utreda hur den matematiken
ser ut och på vilket sätt hon har lyckats upphäva ma-
tematikens vanliga lagar för att komma till den slut-
satsen.
Om det är orättvist är mera en fråga om värde-
ringar än en fråga om hur det faller ut ekonomiskt.
Men det är lite svårt, återigen, med ungefär samma
argument från min sida, att se att det är så väldigt
orättvist om det är liknande belopp man får.
Det som också förvånar mig är att man från soci-
aldemokratiskt håll inte har lättare att ta till sig tanken
att det i grunden kanske vore bra med avdragsrätt för
styrkta barnomsorgskostnader. Med den syn på möj-
ligheten att förena yrkesarbete med föräldraskap som
jag tror i huvudsak förenar Folkpartiet och Socialde-
mokraterna, och även andra mittenpartier, borde det
vara någonting att fundera på. Det skulle bl.a. leda till
att vi fick mera vita inkomster och färre svarta i vårt
land, och det vore kanske inte någon nackdel.
Om man har detta i minnet och noterar att Social-
demokraterna inte gör något för att minska omfatt-
ningen av bostadsbidragens marginaleffekter var det,
i alla fall för att vara Berit Andnor, ett ovanligt
osammanhängande inlägg.</pre><pre>Anf.  132  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag vill upprepa det jag sade i min
inledning. Jag är mycket förvånad över att Folkpartiet
har övergivit de principer som jag har upplevt att vi
har varit överens om, nämligen att slå vakt om den
generella välfärden, att det ska vara bra och möjligt
att kombinera arbete med familj och att skapa system
som befrämjar jämställdheten och inte motverkar den.
Jag kan inte se annat än att ett barnomsorgskonto
och ett avdrag enligt den modell som ni skissar kom-
mer att motverka jämställdheten och kommer att
motverka möjligheterna för kvinnor och män att för-
ena arbete och familj. Det är inte ett förslag som jag
har upplevt att Folkpartiet tidigare har arbetat för.
När det gäller maxtaxan är det väl så, Bo Kön-
berg, att hela den här diskussionen kommer sig av att
ni på den borgerliga kanten har en gemensam reser-
vation om barnomsorgskonto och avdrag. Det vore
märkligt om jag inte kunde ta upp den diskussionen -
det är ju alternativet till maxtaxan.
Maxtaxan är ett utmärkt exempel på hur vi ska
kunna komma till rätta med de marginaleffekter som
vi har sett. Väldigt många av de borgerligt styrda
kommunerna, bl.a. här i närheten, har infört väldigt
höga enhetstaxor, har taxor som är oerhört progressi-
va eller har ett maxtak. Det innebär att såväl de som
tjänar lite som de som tjänar mycket har förlorat
ganska ordentligt genom att höja sin inkomst. Detta
har i stort sett motverkat möjligheterna att på ett bra
sätt kombinera arbete och barnomsorg, och det har
motverkat jämställdhet. Jag ser maxtaxan som ett
oerhört stort framsteg när det gäller att befrämja jäm-
ställdhet.</pre><pre>Anf.  133  BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är förstås alldeles utmärkt att
socialdemokrater börjar engagera sig i frågan om
marginaleffekter. Många av oss har ju fått använda
decennier för att få socialdemokratin att bli intresse-
rad av detta. Vi hade länge en finansminister - den
mest legendariske vi har haft efter kriget - som väg-
rade att ens diskutera att ta in marginalskattetabeller i
budgetpropositionen som information. Det sker alltså
framsteg på den punkten.
Däremot har jag väldigt svårt att se att Berit And-
nor har lyckats bevisa sina påståenden. Att framföra
dem är en sak. När hon påstår att Folkpartiet nu har
övergivit den generella välfärden därför att vi i stället
för maxtaxan är för ett barnomsorgskonto, lika för
alla, återstår en hel del bevisföring innan hon kommer
fram till den slutsatsen. Jag ska med intresse lyssna
på Berit Andnors försök att klara av det.
Vad gäller möjligheten för män och kvinnor att
kombinera föräldraskap med yrkesarbete innebär
förstås barnomsorgskontot en större möjlighet till
flexibilitet, för att klara olika lösningar som kan passa
olika familjer, än den lösning som Berit Andnor nu
har stannat för.
Jag kanske ändå får tillägga att jag uppskattar det
nypåkomna engagemanget i motståndet mot stor
progressivitet i barnomsorgstaxorna. De är i många
kommuner 7-8 procentenheter. Det skulle därför
kunna vara bra om vi någon gång fick höra motsva-
rande engagemang om de tre gånger så stora margi-
naleffekterna i bostadsbidragssystemet.</pre><pre>Anf.  134  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Maxtaxan är ett medel för att öka
jämställdheten mellan kvinnor och män. Den är också
ett medel för att minska marginaleffekterna. Men den
är också en del i att öka den generella välfärdens
räckvidd, inte minst. Jag ser det som ett oerhört stort
framsteg att vi nu ska kunna införa maxtaxan. Det gör
att vi ökar den generella välfärdens räckvidd.
När det gäller barnomsorgskonto och avdrag ska-
par avdragstänkandet nya problem. Det blir administ-
rativt krångligt. Det kommer att ställas krav på att vi
måste skapa en ny kontrollapparat. Det blir också
problem för dem som har låga inkomster eller inga
inkomster alls. Eller ska de över huvud taget inte få
någon möjlighet till det här s.k. avdraget? Avdrag i
den konstruktion som nu skissas här gynnar ju högin-
komsttagare på låginkomsttagares och medelin-
komsttagares bekostnad. Så är det. Barnen blir olika
mycket värda när man sätter detta med avdrag i sjön.
Det skapar dessutom nya krångligheter, nya byråkra-
tier och nya kontrollapparater.
Jag är förvånad över det. Vi kan också se att om
vi skapar ett sådant här system innebär det inte alls en
lägre kostnad för familjer. Tvärtom leder det till att
utgifterna för barnomsorgen ute i kommunerna kan
höjas i och med att denna avdragsmöjlighet införs.
Dessutom skulle det troligen också, med tanke på alla
andra nedskärningar som det skulle leda till, innebära
att kvaliteten i barnomsorgen i kommunerna försäm-
ras.
Det är ett utomordentligt dåligt förslag, Bo Kön-
berg. Jag är förvånad över att Folkpartiet har anslutit
sig till det.</pre><pre>Anf.  135  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Man kan inte tro att Ingela Thalén
och Berit Andnor tillhör samma parti. Socialförsäk-
ringsministern stod tidigare här i kammaren och tala-
de om samförstånd och utmaningar i socialförsäk-
ringen, och hon sade att vi i socialförsäkringsutskottet
säkert skulle kunna resonera om de här viktiga frå-
gorna. Men med den dogmatiska inställning som
Berit Andnor visar har jag tappat lite av den tron.
Men den kanske kommer tillbaka.
Berit Andnor sade att Sverige var det barnvänli-
gaste landet i världen, och hon gav ett antal exempel.
Ett annat exempel är att inget land skattar föräldrarna
så hårt som Sverige. Inget annat land har fallit så
mycket i barnafödarligan som Sverige under de se-
naste åren. Det här är en annan bild av det Sverige
som vi talar om.
Den generella välfärden utvecklas och ska omfatta
alla, säger Berit Andnor. Men det är det vi just nu har
talat om här. Den omfattar ju inte alla. Ett antal män-
niskor får inte vara med om detta, får inte komma in i
den generella välfärden. Det är det som vi måste
komma till rätta med, den nya fattigdomen, som gäl-
ler dessa människor.
Varför kan man inte titta på golvet i föräldraför-
säkringen innan man utökar den? Varför kan inte de
som verkligen behöver det få del av den generella
välfärden?
Jag ska också ställa en fråga om adoptionsbidra-
get: Varför är 40 000 den allra bästa gränsen? Eller
kan Berit Andnor åtminstone tala om varför 55 000 är
ett så dåligt förslag? Vi har inte fått något svar på det.</pre><pre>Anf.  136  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Först har jag ett kort svar på den
sista frågan: 40 000 är valt därför att vi inte har ut-
rymme för att höja nivån ytterligare. Så enkelt var det
med den frågan.
Det mer väsentliga i vårt replikskifte handlar om
just detta att kunna skapa ett barnvänligt samhälle. Då
är det bara att konstatera att Sverige är det barnvänli-
gaste landet i världen. Det har inte enbart jag gjort,
utan det har gjorts i en rad olika undersökningar,
senast av OECD, där detta framgår klart och tydligt.
Cecilia Magnusson kan ta del av den undersökningen.
Jag måste säga att både Cecilia Magnussons anfö-
rande och hennes repliker hittills gör mig lindrigt sagt
upprörd. Om Cecilia Magnusson upplever mig som
dogmatisk kanske det beror på att vi har så vitt skilda
uppfattningar om vad det är som ska prägla ett gott
samhälle. Vi står så långt ifrån varandra. Jag har
genom mitt anförande velat visa på vad Moderaterna
egentligen står för. Ni står för skattesänkningar, för
avregleringar och för en sänkt ersättningsnivå i för-
äldraförsäkringen. Ni står för en politik som gynnar
höginkomsttagare på låginkomst- och medelin-
komsttagares bekostnad.
Det är detta som ni står för. Varför säger ni inte
det? Varför står ni här och pratar om fattigdom och
om dem som har de lägsta inkomsterna? Det finns
ingenting i den moderata politiken som skulle göra
det bättre för de ensamstående mammorna och pap-
porna. Tvärtom - de skulle vara de stora förlorarna
vid en moderat politik. Det kan vi se på de förslag
som ni lägger fram här i kammaren. Att påstå någon-
ting annat, Cecilia Magnusson, är att fara illa med
sanningen.
Vi kan inte se annat än att systemet med barnom-
sorgskonton gynnar höginkomsttagare. Barnen blir
olika mycket värda.</pre><pre>Anf.  137  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Tyvärr måste jag säga att Berit And-
nor har fel i det senaste som hon sade. När man har
jämfört maxtaxealternativet med låt-föräldrarna-
bestämma-alternativet har man i Stockholm, Göte-
borg och Malmö funnit att det senare alternativet
gynnar låginkomst- och medelinkomsttagare, medan
maxtaxan gynnar höginkomsttagare. De som i dag har
problem med avgifterna i barnomsorgen får inga
lättnader. Den grupp som jag själv tillhör får ofantliga
lättnader på grund av det beslut som nu har fattats.
Berit Andnor började tala om skattesänkningar
och platt skatt. Kanske ska socialdemokraterna vara
lite tystlåtna om detta, eftersom våra skattesänkningar
gynnar alla, medan socialdemokraterna inte tvekar
inför att sänka skatten för utländska experter och
skapar ett skattefrälse i vårt land. Vad är det för soli-
daritet och rättvisa?</pre><pre>Anf.  138  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Maxtaxan gynnar alla barnfamiljer.
Den blir en del i den generella välfärden. I olika un-
dersökningar, bl.a. en som har redovisats av Landsor-
ganisationen, LO, kan vi konstatera att de som tjänar
definitivt mest på att maxtaxan införs är låginkomst-
tagarna, eftersom den barnomsorgsavgift som de har
är en så stor del av den inkomst som de har till sitt
förfogande. Maxtaxan gynnar alla barnfamiljer men
framför allt dem som har låga och medelhöga in-
komster.
Maxtaxan blir en del i den generella välfärden,
och den kommer också att innebära fortsatta steg när
det gäller att förbättra jämställdheten mellan kvinnor
och män. Den kommer att motverka marginaleffek-
terna för kvinnor som utökar sin arbetstid. Det inne-
bär att man får större valmöjligheter, en större flexi-
bilitet och bättre möjligheter att förena arbetsliv med
familj. Det är en oerhört stor och viktig reform. Såvitt
jag har förstått av Cecilia Magnussons tidigare inlägg
kommer den också att bli väldigt efterfrågad.
Det kommer att ställas krav på kommunerna, inte
bara på att de ska införa maxtaxan utan också på att
de ska bygga ut barnomsorgen. Barnfamiljerna vill ha
en bra barnomsorg och en maxtaxa, och de vill ha
möjlighet att dela på ansvaret för familj och hem.</pre><pre>Anf.  139  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Berit Andnor pratar mycket om ett
barnvänligt samhälle och om att barnen ska sättas i
centrum. Samtidigt vet vi att barns psykiska hälsa
försämras i Sverige. Det är något som vi måste ta på
allvar.
Vad är då barnets behov? Det skulle vara väldigt
intressant att få höra hur maxtaxan sätter barnets
behov i centrum. Är det inte så, Berit Andnor, att det
är arbetslinjen och marginaleffekter som ni är ute
efter i det här förslaget snarare än barnens bästa?
När det sedan gäller fördelningspolitiken kan jag
peka på beräkningar i DN den 8 juni av hur det bor-
gerliga förslaget slår i jämförelse med maxtaxan. De
visar tydligt att maxtaxan ger mer till höginkomstta-
gare än till låginkomsttagare. SCB:s privatekonom
säger också att hon personligen tycker att det borger-
liga förslaget är mer flexibelt och ger föräldrarna
friare möjligheter att ordna olika barnomsorgslös-
ningar.
Hon säger också att kommunerna inte kan räkna
med full kostnadstäckning från staten om de inför
maxtaxan. Det kan leda till neddragningar och kvali-
tetsförsämringar i barnomsorgen. Den springande
punkten är att det kan bli kontraproduktivt för barn-
familjerna. De ser att de ska få en sänkning av sina
avgifter, men jag tror inte att ni har talat om att de
riskerar att få försämringar i barnomsorgen.
Berit Andnor nämnde också att kd försöker bilda
modell för 2 %, dvs. för hemmafrumodellen. I det här
förslaget ger vi inget stöd till dem som är hemma med
sina barn, men vi ser samtidigt ingen anledning att,
såsom Berit Andnor gör, förakta de 2 % som väljer
att vara hemma med barnen. Vi vill se mångfald, och
jag förstår inte varför socialdemokraterna är emot
mångfald.</pre><pre>Anf.  140  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Bakom Desirée Pethrus Engströms
prat om mångfald döljer sig egentligen det som fram-
går av en av de reservationer som kd står bakom,
nämligen att man vill uppvärdera hemarbetet. Man
skriver om det viktiga hemarbetet, som måste utföras.
Man tycker att signalerna från samhället är att alla
bör förvärvsarbeta heltid. Man menar också att den
inkomstbortfallsprincip som vi har i föräldraförsäk-
ringen egentligen inte är riktigt bra.
Det är detta som ni säger i er reservation, och det
är väl det som ni egentligen står för. Ni har sedan
försökt skriva ihop rent allmänt  om barnomsorgs-
konto och barnomsorgsavdrag, men bakom detta
ligger en kristdemokratisk politik som är djupt reak-
tionär. Man ser de 2 % av barnen som är hemma med
sina föräldrar som en modell för familjepolitiken.
Varför säger ni inte det? Varför talar ni inte om vad
som egentligen döljer sig under det som Desirée
Pethrus Engström nu pratar om som mångfald? Det är
väl ingen mångfald. Det handlar om att skära ned
ersättningsnivåerna och om att successivt övergå från
den generella välfärden till en mer individuellt inrik-
tad politik.
Det är detta som kristdemokraterna egentligen står
för. Varför säger ni inte det? Varför upprepar inte
Desirée Pethrus Engström det som står i den reserva-
tion som ni har fogat vid dagens betänkande? Varför,
Desirée Pethrus Engström, skäms ni för er politik, det
som ni egentligen står för?</pre><pre>Anf.  141  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd) replik:
Herr talman! Vi ställde oss bakom en gemensam
reservation med de övriga borgerliga politikerna. Den
går ut på att barnfamiljerna ska få en ökad valfrihet
att använda andra barnomsorgsformer. Vi säger sam-
tidigt att vi vill uppvärdera hemarbetet, men som
Berit Andnor själv säger är det fråga om 2 %. Det
finns knappast möjlighet för några att vara hemma i
dag, men det är väl ändå inte fel att vara det. Vi be-
höver väl inte angripa dem som nu har valt att vara
hemma och säga att det är fel.
Jag förstår inte varför Berit Andnor måste ha en så
föraktfull attityd mot dem som väljer att vara hemma
med sina barn. Det finns faktiskt barn som behöver ha
ett speciellt omhändertagande och kanske också vara
i sin hemmiljö. Det är att se till barnens och till indi-
videns bästa.
Berit Andnor vill att alla ska gå i samma ledband
som hon och hennes partikamrater, och jag förstår att
hon vill försöka övertyga alla om att det är det bästa.
Det ska finnas bara en barnomsorgsform - det räcker.
Vi representerar olika partier och människor i
samhället som har skilda behov. Det finns människor
som önskar möjligheter att välja andra ledband, och
vi är ute efter att hitta alternativ med ökad frihet,
mångfald och rättvisa.
Berit Andnor säger att maxtaxan är efterfrågad.
Ja, jag förstår att den är det, men jag undrar om ni
tänker tala om vilka konsekvenser den kan få för
kvaliteten i barnomsorgen framöver.</pre><pre>Anf.  142  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater vill fortsätta på
den politik som vi har grundlagt. Vi vill att Sverige
även i fortsättningen ska vara det barnvänligaste
landet i världen. För att kunna leva upp till det krävs
att vi för en familjepolitik som gör det möjligt för
män och kvinnor att kombinera arbete med familj och
för en generell välfärdspolitik, där barnbidragen är en
väldigt viktig del. Där kan vi nu också föra in max-
taxan.
Vi vill ge barnen rätt till dagis och fritis. De har
rätt till den utveckling och den start på kunskapens
resa som en bra barnomsorg betyder. Vi vill att bar-
nen sätts i centrum. Därför har vi utformat en famil-
jepolitik som kan förena skapandet av ett barnvänligt
samhälle med att vi samtidigt skapar ett samhälle
präglat av jämställdhet.
Desirée Pethrus Engström pratar om andra barn-
omsorgsformer. Vad är det för andra barnomsorgs-
former? Vad det handlar om är ju att man ska vara
hemma med sitt barn. Varför säger inte Desirée
Pethrus Engström det?
Jag har inget förakt för hemarbete - tvärtom! Men
vad vi ser är att de som förvärvsarbetar lägger ned
precis lika mycket tid på sina barn som de som är
hemma. Det finns en mängd undersökningar som
visar det. Vad man inte lägger ned lika mycket tid på
är kanske matlagning och städning och jag har heller
inget förakt för hemarbete.
Däremot måste jag säga att jag känner en viss
tveksamhet och är lite förundrad över politiker som
inte riktigt står upp för den politik som de egentligen
företräder. Där kan man väl säga att jag är något
tveksam.
Jag tycker inte att kristdemokraterna tydligt i sin
argumentation går ut med vilken politik man egentli-
gen vill genomföra. För att kunna veta det är det
alltså nödvändigt att studera betänkande SfU1 och att
läsa reservationerna - som alltså innebär att man
egentligen vill ha en återgång till en djupt reaktionär
familjepolitik där hemmafruidealet åter ska få lysa
över Sverige.</pre><pre>Anf.  143  ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Det är egentligen inte fråga om en
replik på Berit Andnors inlägg, utan jag vill bara för
ordningens skull peka på att höjda barnbidrag, fler-
barnstillägg, utökad föräldraförsäkring, höjda adop-
tionsbidrag, maxtaxa m.m. är resultatet av ett samar-
bete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet.
I övrigt instämmer jag till fullo i den bakomlig-
gande ideologin för familjepolitiken i det som Berit
Andnor framförde i sitt anförande, som för övrigt var
alldeles utmärkt. Det var också intressant med replik-
skiftena här.
Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete kring ar-
betet med att utveckla familjepolitikens olika delar.</pre><pre>Anf.  144  BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Det är inte fråga om att replikera på
Berit Andnor. Kenneth Johansson, som hade den här
debatten, har åkt hem men jag känner att jag för
Centerpartiets del vill gå in i debatten.
Det har pratats om många orättvisor här. En stor
orättvisa som vi har visat på är garantibeloppet för
den förälder som får barn och som inte lyckats kvala
in sig för ersättning från försäkringskassan utan som
får bara 60 kr per dygn, något som jag anser vara en
stor orättvisa. Här är det långt ifrån jämställt eller
jämlikt.
Sedan måste jag säga några ord om detta med
maxtaxa kontra barnomsorgskonto. Oerhört viktigt
för oss i Centerpartiet är att ha den valfrihet som vi
lyfter fram - att barnfamiljen i mycket större ut-
sträckning än när det gäller barntaxan får en möjlig-
het att själv vara med och forma hur man vill lösa sin
barnomsorg. Jag kan alls inte se det som felaktigt om
en familj skulle vilja använda delar av den summa
pengar man får till att korta ned sin arbetstid därför
att man värdesätter den tid som man kan få tillsam-
mans med sina barn så högt att man kanske väljer det
under en tid. Barnen är bara små en gång och små-
barnstiden får man aldrig tillbaka.
Jag återkommer till det första som jag berörde och
vill säga att jag inte tycker att Berit Andnor på ett
tydligt sätt talat om vad man tänker göra för alla dem
som enbart får ersättning med garantibeloppet.</pre><pre>Anf.  145  BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Den frågan har vi för avsikt att åter-
komma till. De 60 kronorna har legat fast alldeles för
länge. Det är vår avsikt att pröva frågan i samband
med att vi diskuterar nästa års budget.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 december.)</pre><pre>8 §  Underhållsstöd vid växelvis boende</pre><pre>Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande 2000/01:SfU7
Underhållsstöd vid växelvis boende (prop.
1999/2000:118).</pre><pre>Anf.  146  CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Det brukar bli roligare ju längre
fram på kvällen man kommer, som det heter; vi får
väl se hur det blir.
Det här är i alla fall inte så roligt, för det är ett
mycket dåligt förslag. Jag inleder därför med att yrka
avslag på proposition 1999/2000:188, i enlighet med
reservation 1 under mom. 1.
Den förändring som här föreslås förbättrar i något
avseende det erbarmligt dåligt utformade familjestöd
som underhållsstödet är. Det är som att försöka bota
en alkoholist genom att ordinera mer sprit. Men det
gör en redan svår situation ännu svårare för många
människor.
Det är endast människor som kan lösa mänskliga
konflikter. Det kan inte politiska beslut göra och det
är precis vad det här handlar om. Regeringen hands-
kas vårdslöst med människor. Om detta gällde enbart
vuxna människor kunde det här väl vara förmildrande
men i detta fall är det i högsta grad barns välbefin-
nande som riskeras genom regeringens vårdslöshet.
Herr talman! Ingela Thalén, som jag på många
sätt uppskattar väldigt mycket, brukar benämna sig
som barnminister. Men när det gäller underhållsstödet
lever hon definitivt inte upp till den benämningen i
positiv bemärkelse.
Underhållsstödet är i grunden fel. Låt mig ge tre
grundläggande exempel.
För det första åsidosätter underhållsstödet med-
vetet de regler som finns i föräldrabalken. Däri stad-
gas mycket tydligt att det är föräldrarna som har an-
svaret för barnens försörjning. I lagen om underhålls-
stöd träder staten in i stället för den förälder som
barnet inte bor hos. Denne reglerar i sin tur sin skuld
till staten, inte till barnet.
För det andra tar lagen om underhållsstöd inte
hänsyn till föräldrarnas gemensamma förmåga att
försörja sina barn då inkomstprövning endast sker av
den förälder som barnet inte bor hos.
Berit Andnor och andra har tidigare pratat här om
jämställdhet mellan kvinnor och män och om hur
viktigt det är. Men här har vi helt plötsligt kvar den
gamla förlegade synen att kvinnorna är hemma och
har inga inkomster och att männen drar in de stora
summorna till familjen.
För det tredje stöder staten genom underhållsstö-
det en sorts familj framför andra familjer. Föräldrar
som lever ihop har inte en chans att få stöd på samma
sätt som särlevande föräldrar har, oavsett om de har
likartade inkomster och utgifter. Det får inte vara så!
Samhällets stöd ska vara neutralt, oavsett vilken typ
av familj man valt att leva i.
Vad har då dessa grundläggande fel fått för kon-
sekvenser? Jo, herr talman, många. I dag använder
75 % av de särlevande föräldrarna underhållsstödet i
stället för att gå den civilrättsliga vägen via tingsrät-
ten. En del maximerar dessutom stödet genom att
skriva sina barn hos den förälder som har den högsta
inkomsten. Det är den gruppen som propositionen
gäller men alla andra drabbas också. Dessutom är det
så, herr talman, att för att kunna göra en sådan här
abrovink och maximera underhållsstödet måste man
vara överens efter separationen och det är inte särskilt
vanligt.
Det finns många exempel på att kvinnor av sina
f.d. män tvingats ansöka om underhållsstöd under hot
om att mannen, om de går till domstol för civilrätts-
ligt avgörande, också ska kräva vårdnad om barnen.
Var det menat att underhållsstödet skulle bli en
backlash i jämställdhetsarbetet? Jag tror inte det. Det
bara bidde så.
Precis samma misstag och än värre är man på väg
att begå nu. Med detta vårdslösa och dåligt utredda
förslag riskerar vi väldigt mycket.
För det första: Vi vet att vi inte vet hur växelvis
boende påverkar barn. Regeringen har själv uppdragit
åt Socialstyrelsen att utreda hur barn påverkas av
växelvis boende eftersom man vill ha reda på det.
Men innan man har fått reda på det lägger regeringen
fram ett förslag till ett bidrag som uppmuntrar föräld-
rar till ett växelvis boende för sina barn. Det gör man
innan man vet om det är bra eller dåligt. Det är an-
svarslöst. Dessutom ska Socialstyrelsen lämna sin
rapport på uppdraget dagen innan bestämmelsen om
bidraget ska träda i kraft
För det andra: Samma dag, den 31 mars, ska Soci-
alstyrelsen lämna över en annan rapport om hur man
ska förbättra kvaliteten och tillgängligheten för de
samarbetssamtal som ska skötas av kommunernas
socialnämnder. Dessa samtal ska erbjudas föräldrar
som går skilda vägar, men det finns stora uppenbara
brister i dem. Man behöver se över formerna för de
samtalen. Det är vi överens om. Men innan man har
fått fram förslagen och har haft möjlighet att börja
använda dem föreslår regeringen någonting som för-
utsätter att det finns en organisation. Det är också
ansvarslöst och vårdslöst.
För det tredje: Vi har ett antal gånger under de-
batten här i dag nämnt jämställdhet mellan kvinnor
och män. Jag tror att det kommer att bli ytterligare en
backlash för jämställdheten. Med detta förslag riske-
rar vi att ytterligare undergräva kvinnornas situation.
Vi vet att det är kvinnorna som tar den största delen
av ansvaret. Jag tror att det var Berit Andnor som
alldeles nyligen gav oss siffror på detta. De flesta
barnen bor mer hos mammorna än hos papporna även
vid växelvis boende. Men bidraget vid växelvis boen-
de ska betalas ut hälften till mamman och hälften till
pappan.
Då kan man fundera på: Vad är växelvis boende?
Enligt domstolsprejudikat är det växelvis boende när
barnet bor en tredjedel hos en förälder och två tredje-
delar hos en förälder. Det är gränserna för detta. Se-
dan kan man välja att lägga upp på olika sätt. Då
undrar jag om Mona Berglund Nilsson kan tala om
vad det är för rättvisa att en förälder ska få halva
bidraget om den bara tar en tredjedel av ansvaret. Kan
Mona Berglund Nilsson också svara på om man har
värderat risken för att detta ska bli en ytterligare
kvinnofälla. Det måste man väl ha gjort innan man
valt att inte föreslå någon annan gräns mellan um-
gänge och växelvis boende än den nuvarande när man
lade fram förslaget.
För det fjärde: Regeringen säger i propositionen
att man inte har några underlag för vad detta förslag
kommer att kosta. Man vet inte hur det kommer att
påverka försäkringskassornas administration eller
beteendet hos dem som söker underhållsstöd. Trots
att man inte har några underlag vare sig av ekono-
misk art eller annan art lägger regeringen fram detta
förslag. Jag är rätt ny i riksdagen, men jag undrar:
Hur grund får egentligen en proposition vara?
För det femte: Lagrådet har påpekat att detta för-
slag kan tvinga Sverige att exportera bidraget utom-
lands, tvärtemot vad regeringen själv önskar. Att inte
noga gå igenom Lagrådets påpekande är allvarligt i
sig.
Var och en av dessa punkter jag nu räknat upp
skulle innebära ett avslagsyrkande. Det är fem punk-
ter. Det finns fler exempel på brister i detta förslag.
Vad skulle man ha kunnat göra i stället, om man
inte som vi vill förändra hela underhållsstödssystem-
et? Ja, man skulle ha kunnat införa inkomstprövning
på båda makarna. Då hade man kommit ifrån hela
problematiken. Det har vi föreslagit ända sedan un-
derhållsstödet infördes.
Tyvärr räcker det inte med att bara införa en in-
komstprövning, utan hela systemet måste reformeras i
grunden. Moderata samlingspartiet har tagit fram ett
förslag till en sådan reform. Vi anser att föräldrabal-
kens regler ska gälla för flertalet av de särlevande
föräldrarna. Försörjningsskyldigheten ska vara abso-
lut. Det innebär att föräldrarna genom avtal kommer
överens eller låter tingsrätten avgöra vilken under-
hållsskyldighet som ska gälla när de går skilda vägar.
Det faktum att 75 % av de föräldrar som lever åt-
skilda väljer att använda sig av statens stöd är både
fel och dyrt. Dessutom kan inte politiska beslut lösa
mänskliga konflikter. Jag har sagt det förut. Vi mode-
rater vill däremot införa att staten ska kunna bistå
med hjälp till indrivning av civilrättsligt underhåll.
Denna möjlighet fanns innan år 1997. Men när un-
derhållsstödet infördes tog man bort den möjligheten
att hjälpa till.
Herr talman! Det viktigaste i allt detta är barnen,
barnens situation och de verkligt utsatta barnens situ-
ation. Därför föreslår vi att man inför ett s.k. ensam-
ståendestöd. Det kan omfatta familjer där fadern är
okänd, en förälder avliden och barnpension inte utgår,
eller där föräldrarna har en sammanlagd inkomst som
understiger en fastställd nivå. Det är dessa föräldrar,
ensamstående eller särlevande, som behöver det sam-
hälleliga stödet. Det är de som i dag får ett alldeles
för dåligt stöd från samhället. Det är dessa föräldrar
som samhället ska koncentrera sig på och hjälpa, inte
det stora flertalet. Då lämnar man dem som verkligen
behöver hjälp utanför.
Herr talman! Med detta avslutar jag mitt anföran-
de. Det är något kortare än mitt tidigare. Jag hoppas
att det blir ungefär samma tidsmarginal.</pre><pre>Anf.  147  BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Vid alla beslut som berör barn anser
vi i Centerpartiet att barnets bästa alltid ska komma i
första hand. Alla barn har rätt att känna trygghet.
Barn behöver ha regelbundet, konfliktfritt och indivi-
duellt anpassat umgänge med båda sin föräldrar. Det
är värdefullt för barn att få träffa sina föräldrar ofta
och i vardagssituationer, även om föräldrarna valt att
inte leva tillsammans. Den ekonomiska situationen
har stor betydelse för hur umgänget mellan föräldrar
och barn fungerar.
Det är viktigt att underhållsstödet är konstruerat så
att det inte försvårar vardagsumgänget. Under senare
år har det gjorts förändringar i föräldrabalkens vård-
nadsregler. Dessa har gått i riktning mot att främja
samförståndslösningar. Detta är en riktning som vi i
Centerpartiet välkomnar.
När vi förra gången debatterade förändringar av
underhållsstödet var förslaget att underhållsskyldiga
föräldrar skulle få lättnad genom höjningen av grun-
davdraget från 24 000 till 72 000 kr. Den förändring-
en var nödvändig då alltför många underhållsskyldiga
föräldrar hamnat hos kronofogden eftersom de inte
haft ekonomisk möjlighet att fullgöra sina åtaganden.
Centerpartiet anser att föräldrar så långt det är
möjligt har ansvar för sina barn. De ska ha ett eko-
nomiskt ansvar för sina barn även efter en separation.
De förändringar som föreslås i propositionen om
underhåll vid växelvis boende kan anses ligga i linje
med det förslag som Centerpartiet lagt fram, men de
gör det inte fullt ut. Det får nog anses att det nästan är
omöjligt att skapa ett system som totalt sett utjämnar
de kostnadsskillnader som finns i varje enskilt fall
och samtidigt gör att alla föräldrar är nöjda och upp-
lever att systemet är rättvist.
Det finns också anledning att beakta den ökade
administration som förändringarna kan leda till. Re-
geringen bortser från risken med ökad administration.
De förändringar som regeringen föreslagit leder inte
till ökad rättvisa även om en del felaktigheter rättas
till.
Underhållsstödet är i sin konstruktion så statiskt
utformat att det riskerar leda till att en stor grupp
föräldrar inte har ekonomiska möjligheter att umgås
med sina barn. Det är inte möjligt att ta hänsyn till
alla parametrar som påverkar en privatpersons eko-
nomi. Därför kommer varje försök att finna lösningar
inom det nuvarande systemet att vara utsiktslösa.
Därför bör man söka en annan modell, som tar hän-
syn till de olika variationer som finns och där staten i
mindre utsträckning reglerar privatpersoners inbördes
förhållanden.
Herr talman! Centerpartiet vill ha ett avtal för
ökad flexibilitet och rättvisa. I samband med proposi-
tionen om vårdnad, boende och umgänge föreslog
Centerpartiet att föräldrar bör kunna avtala om ett
generellt, heltäckande umgängesavtal för att uppnå
större flexibilitet. Centerpartiet framhöll att ansträng-
ningar bör göras för att finna en lösning där bidrags-
och avdragsmöjligheten behandlas i ett sammanhang
med umgängesrätt och vårdnad. Centerpartiets förslag
bifölls av riksdagen, och regeringen fick i uppdrag att
återkomma med förslag.
Vi anser vidare att det vid skilsmässa eller sepa-
ration bör införas obligatoriska samarbetsavtal.
Kommunen ska enligt socialtjänstlagens § 12 a sörja
för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig
ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad,
boende och umgänge.
Centerpartiet anser att samarbetssamtal vid en
skilsmässa eller separation bör vara obligatoriskt.
Samtalen ska vara förlagda till socialtjänsten och
föregå en eventuell domstolsprövning. Samtalen ska
ha som syfte att leda fram till ett avtal om vårdnad,
umgänge och boende som fastställs av socialnämn-
den. Huvuddelen av ärendena beträffande skilsmäs-
san ska sedan kunna passera domstolen som formella
beslutsärenden. Endast i tvistiga fall behöver då dom-
stolen behandla umgängesavtalen. Det är viktigt att
dessa samtal sker så tidigt som möjligt efter, eller
helst före, en separation.
Avsikten med samtalen är att föräldrarna ska
komma överens i ett samarbetsavtal där den gemen-
samma vårdnaden regleras, och även de ekonomiska
förhållanden som ska gälla mellan parterna. Det hän-
der även i fall där föräldrar är överens i vårdnadsfrå-
gan att det förekommer lösningar som inte är bra i
barnets perspektiv. Genom samarbetssamtal och den
erfarna vägledning som där ges skulle föräldrarna
sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser som
hela tiden skulle utgå från barnets bästa. Samtidigt
skulle de obligatoriska samtalen med stor säkerhet
innebära att många tvister undveks.
Herr talman! Centerpartiet vill att umgängesavta-
len även ska behandla underhållsstödet. Det är inte
möjligt att uppnå den flexibilitet som tar hänsyn till
den variation som finns mellan föräldrar i t.ex. frågor
om bostadskostnader, umgängesresor och ansvar för
barnen m.m. Därför bör umgängesavtalen även regle-
ra underhållsstödet. Familjernas situation varierar,
och det är svårt att forma ett system som tar hänsyn
till båda föräldrarnas alla ekonomiska förhållanden.
Utgångspunkten kan vara en normalfördelning, base-
rad på den underhållsskyldiges inkomst. Staten bör
inte reglera det ekonomiska förhållande som ska råda
mellan föräldrarna, utan det bör i stället behandlas i
ett sammanhang tillsammans med umgängesrätt och
vårdnad. Förutsättningarna blir då bättre att motivera
föräldrarna att finna lösningar i ett sammanhang där
barnets bästa kommer i första hand.
Möjligheten till individuella, generella avtalslös-
ningar ökar också förutsättningarna att ta hänsyn till
de förhållanden som råder i varje enskilt fall vilket i
sin tur kan innebära färre konflikter mellan föräldrar-
na. Barnets intresse kan bättre komma i första hand.
En översyn av reglerna för underhållsstöd och um-
gängesavtal behöver göras, vilket innebär att vårt
förslag till helhetslösning blir möjligt. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag som gör indivi-
duella umgängesavtal med obligatoriska samarbets-
samtal möjliga att genomföra enligt det förslag som
Centerpartiet har presenterat.
Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till vår re-
servation nr 2.</pre><pre>Anf.  148  MONA BERGLUND NILS-
SON (s):
Herr talman! Att bilda familj och sätta barn till
världen är både en omtumlande och känslomässigt
stark upplevelse. Att vara förälder är givetvis för-
knippat med mycket glädje, men det innebär också ett
stort ansvar för att barnen har det bra.
Att se till att barnen mår väl blir extra viktigt när
mamma och pappa skiljer sig eller bryter upp från ett
samboförhållande. De flesta föräldrar försöker då att
göra allt som står i deras makt för att barnen inte ska
komma i kläm. Men det är tyvärr inte så att alla frå-
gor kan lösas i gott samförstånd. Diskussionen om
var barnet ska bo - hos mamma eller pappa eller lika
mycket hos båda, s.k. växelvis boende - leder ibland
till djupa och svåra konflikter mellan föräldrarna.
Under de senaste årtiondena har samhällets stöd
för att lösa konflikter mellan föräldrar som är på väg
att gå skilda vägar stärkts. I början av 70-talet intro-
ducerade socialtjänsten s.k. samarbetsavtal för att lösa
vårdnads- och umgängestvister. 1991 blev kommu-
nerna skyldiga att erbjuda samarbetsavtal. Fr.o.m.
1998 omfattar dessa även frågor om var barnen ska
bo.
Kommunerna ska också se till att föräldrarna får
hjälp att skriva avtal om vårdnad, boende och um-
gänge. Avtalet kan godkännas av socialnämnden och
gäller på samma sätt som i domstol. För barnens skull
anser socialförsäkringsutskottets majoritet att det är
viktigt att föräldrarna får information om att kommu-
nen erbjuder den möjligheten. Försäkringskassan är
ofta föräldrarnas första kontakt efter en separation,
och den kan också sprida information om samar-
betsavtal i kommunerna.
Herr talman! Dagens debatt handlar om socialför-
säkringsutskottets betänkande Underhållsstöd vid
växelvis boende. Regeringen föreslår att regelverket
ska ändras. I ärendet har två reservationer lämnats.
Låt mig först bara kort nämna något om dagens
regler. Ett barn vars föräldrar inte längre bor ihop har
rätt till underhållsstöd på max 1 173 kr per månad.
Stödet betalas ut till boföräldern, dvs. till den förälder
där barnet bor och är skrivet. När den underhållsskyl-
dige inte kan betala hela beloppet kan ett statligt
utfyllnadsbidrag betalas ut.
Dagens regelverk innebär att enbart boföräldrar
kan få utfyllnadsbidrag, även om barnet bor växelvis
hos både mamma och pappa.
Utfyllnadsbidraget kom bl.a. till för att uppmuntra
växelvis boende. I november 1999 fanns 346 944
barn i systemet för underhållsstöd. Av dessa bodde
14 086 växelvis. Sedan lagen om underhållsstöd kom
till 1997 har antalet barn med växelvis boende ökat
med ungefär 2 500.
Vi socialdemokrater är positiva till att alltfler för-
äldrar delar ansvaret för barnen. För barnens utveck-
ling är det viktigt att ha en fungerande vardagskontakt
med både mamma och pappa, trots att man inte längre
bor ihop och träffas varje dag.
Vid växelvis boende är ingen part skyldig att be-
tala underhållsbidrag. Varje förälder svarar för bar-
nets väl och ve när barnet bor hos mamma respektive
pappa.
I en reservation från Moderata samlingspartiet
ifrågasätts om växelvis boende ska uppmuntras med
bidrag från samhället och om det över huvud taget är
en lämplig boendeform för barn under tre år.
Mitt svar till Moderata samlingspartiet är att det
inte är särskilt många små barn som bor växelvis i
dag. De flesta är mellan 6 och 11 år. Dessutom är det
först och främst föräldrarnas sak att avgöra om växel-
vis boende lämpar sig för just deras barn. Föräldrarna
har alltså ansvaret för att ordna med barnets boende
med barnets bästa för ögonen.
I vårt betänkande konstaterar vi dock att det inte
finns några säkra kunskaper om hur små barn påver-
kas av växelvis boende. Men jag kan  lugna Moderata
samlingspartiet med att säga att Socialstyrelsen har
fått i uppdrag att undersöka saken närmare. Socialsty-
relsen ska även titta på hur föräldrarna bäst kan få
information och stöd så att barnets bästa tillgodoses.
Arbetet ska redovisas senast den 31 mars 2001.
Utskottets majoritet ställer sig bakom propositio-
nens förslag om ändrade regler för beräkning och
fördelning av underhållsstöd vid växelvis boende. Jag
kan här ange några skäl till detta.
Vi anser att dagens system inte är rättvist. Många
föräldrar har framfört synpunkter på hur underligt det
är att utfyllnadsbidraget är beroende av den andre
förälderns inkomst, trots att barnet bor lika mycket
hos både mamma och pappa.
Dagens regler medför ett antal snedvridna kon-
sekvenser. T.ex. kan en förälder med hög inkomst få
fullt bidrag om den andre föräldern saknar inkomst,
t.ex. för att hon eller han studerar. Vi tycker inte att
det är acceptabelt att det kan ge mer i plånboken att
skriva barnet hos den som har högst inkomst. Detta
leder också till konflikter om var barnet ska skrivas.
Å andra sidan kan en boförälder med låg inkomst
bli helt utan utfyllandsbidrag om den bidragsskyldige
föräldern har höga inkomster.
Riksförsäkringsverket påpekade i en utvärdering
1998 att det förekommer att boföräldern inte vill låta
barnet vara tillräckligt länge och ofta hos den andre
föräldern därför att man riskerar att underhållsstödet
dras in och ersätts med ett i kronor räknat lägre ut-
fyllnadsbidrag. Ett annat avskräckande exempel är
när den bidragsskyldige föräldern tvingar boföräldern
till att låta barnet bo så länge hos sig att det betraktas
som växelvis boende. Även växelvis boende som
fungerat bra har upphört på grund av att föräldrarna
inte kan komma överens om hur barnens försörjning
ska fördelas dem emellan. Detta drabbar främst bar-
nen som far illa när föräldrarna träter.
Herr talman! Utgångspunkten för de föreslagna
förändringarna är att var och en av föräldrarna vid
växelvis boende har rätt till halvt underhållsstöd, för
närvarande 586 kr per barn och månad. Från beloppet
avräknas halva det återbetalningsbelopp som skulle
ha fastställts om föräldern varit återbetalningsskyldig
enligt lagen om underhållsstöd. I dag är det bara den
ena föräldern som får utfyllnadsbidrag som baseras
på den andre förälderns inkomst. Detta ger mycket
olika belopp beroende på var barnet är skrivet. I fort-
sättningen ges båda föräldrarna möjlighet att söka
utfyllnadsbidrag som baseras på den egna inkomsten.
Ambitionen är främst att minska konflikterna mellan
föräldrar som har separerat.
Innebär då förändringarna förbättringar eller för-
sämringar? Mitt svar är att det beror på hur föräldrar-
na har hanterat underhållsstödet tidigare. Den som
medvetet valt att skriva barnet hos en förälder med
hög inkomst kan komma att få mindre pengar, särskilt
när inkomstskillnaden mellan föräldrarna är stor. I
och med att beloppet betalas ut till båda föräldrarna
blir det också ett lägre belopp som betalas ut. Den
som inte delat med sig av bidraget tidigare får nu ett
lägre belopp. Men för den med låg inkomst och där
den andre föräldern har hög inkomst kan beloppet bli
högre.
Utskottsmajoriteten anser att detta bidrar till att
göra ett snedfördelat system mer rättvist och lättare
att hantera för föräldrarna. När föräldrarna mår bra
mår också barnen bra. Det hoppas jag att vi alla är
överens om.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  149  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Först skulle jag gärna vilja att Mona
Berglund Nilsson svarade på min fråga om rättvisan
när det gäller att man tar en tredjedel av ansvaret men
får halva bidraget. Är det rättvist? Och har man över-
vägt risken för en kvinnofälla när det gäller fördel-
ningen av detta?
Mona Berglund Nilsson, varför har man inte
övervägt möjligheten att inkomstpröva båda föräld-
rarna när det gäller underhållsstödet? Då skulle man
ju komma ifrån dessa krångliga system till viss del,
även om jag anser att vi bör förändra underhållsstödet
i grunden, eftersom det är ett felaktigt system. Men
jag håller med Mona Berglund Nilsson om att detta
förslag till viss del förbättrar ett dåligt system med att
det inte räcker.
Är Mona Berglund Nilsson nöjd med underlagen
för de ekonomiska effekterna av förslaget? Det skulle
jag gärna vilja ha svar på.
Mona Berglund Nilsson sade att det inte är sär-
skilt många små barn under tre år som bor växelvis
hos sina föräldrar. Men det är faktiskt på det sättet att
när barnen är så pass gamla att de kan tala om det så
väljer de att inte bo växelvis hos föräldrarna. Men det
är när barnen är små som de tvingas att göra som
föräldrarna säger. Och nu är det inte bara föräldrarna
utan även den socialistiska majoriteten som tvingar
barnen att fara som tättingar mellan föräldrarna.</pre><pre>Anf.  150  MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Herr talman! Cecilia Magnusson, jag tycker fak-
tiskt att vi ska försöka hålla oss till det som betänkan-
det handlar om, nämligen växelvis boende. Vad hon
hela tiden syftar på är ju underhållsstödet. Självklart
kommer vi inte ifrån vissa delar av underhållsstödet
även om vi talar om växelvis boende. Men Cecilia
Magnusson och jag har säkert olika meningar när vi
talar om underhållsstödet. Men Cecilia Magnusson
vet lika väl som jag att det pågår en familjepolitisk
utredning, och den ska se över hela underhållsstödet.
Den ska vara klar i början av nästa år. Det är själv-
klart att alla de saker som vi diskuterar, eller som
framför allt Cecilia Magnusson diskuterar, kommer
att justeras. Det hoppas jag också, eftersom jag håller
med om att det finns många saker som inte är bra när
det gäller underhållsstödet. Men vad vi diskuterar i
dag är det växelvisa boendet. Jag undrar om Cecilia
Magnusson tycker att det är rätt att det är som det är i
dag, att bara den ena föräldern får utfyllnadsbidrag
som baseras på den andra förälderns inkomst. Detta
ger mycket olika belopp beroende på var barnet är
skrivet. Men i fortsättningen ges ju båda föräldrarna
möjlighet att söka utfyllnadsbidrag som baseras på
den egna inkomsten.</pre><pre>Anf.  151  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Vad detta handlar om är bara under-
hållsstöd och växelvis boende. Men Mona Berglund
Nilsson glömmer att vi har antagit en strategi för att
implementera FN-konventionen om barnens rättig-
heter, där vi som föregångare i Sveriges riksdag i
varje beslut som påverkar barn ska göra en barnkon-
sekvensanalys. Har detta gjorts med anledning av
detta betänkande, och är Mona Berglund Nilsson och
den övriga majoriteten nöjd med den barnkon-
sekvensanalysen? Det är vad detta handlar om. Detta
är inte en liten ekonomisk omfördelning. Det gäller
barn av kött och blod.
Nu fick vi ännu ett exempel på varför man inte
borde ha lagt den här propositionen från början. Mo-
na Berglund Nilsson står här i kammaren och säger
att det finns en utredning om familjestöden som ska
titta på detta med underhållsstöden och att det inte är
bra. Men varför i Herrans namn lägger man förslag
till förändringar i ett system som man inte tror på? Se
till att snabba på den utredningen och se till att vi får
ett bra stöd för de ensamstående föräldrarna i det här
landet i stället för att pytsa ut detta till alla enligt den
generella välfärdsprincipen där man lämnar dem som
verkligen behöver det utanför! Det är dags för det.</pre><pre>Anf.  152  MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Herr talman! Cecilia Magnusson frågar mig om
detta med växelvis boende och små barn. Är det inte
bra att regeringen har gett direktiv till Socialstyrelsen
att titta över detta? Det var inte bara Cecilia Magnus-
son som var lite fundersam över hur det egentligen
slår med växelvis boende, utan även andra. Nu har
Socialstyrelsen fått detta uppdrag. Vi får alltså en
information om detta så småningom. Det tycker jag är
jättebra.
Sedan frågade Cecilia Magnusson varför vi över
huvud taget lägger fram det här förslaget och varför
vi ändrar reglerna. Jo, det är därför det finns många
som har haft svårt att förstå utfyllnadsbidraget. Det är
ju utfyllnadsbidraget vid växelvis boende som vi
pratar om i dag. Cecilia Magnusson vet likaväl som
jag att i extremfall kan en förälder med hög inkomst
få fullt bidrag i dag om den andra föräldern saknar
inkomst. Är det rättvist? Detta har många gånger lett
till konflikter om var barnet ska skrivas.
Om jag tittar i er motion, Cecilia Magnusson, kan
jag där läsa ut att ni vill avskaffa hela underhållsstö-
det och även växelvis boende. Socialtjänsten ska ta
över de ärenden där en underhållsskyldig inte kan
betala. Är det för barnets bästa, Cecilia Magnusson?</pre><pre>Anf.  153  ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Vänsterpartiet har inte någon motion
med anledning av underhållsstödet vid växelvis bo-
ende, eftersom vi tycker att det är bra att underhålls-
stödet vid växelvis boende görs oberoende av var
barnet är folkbokfört.
Förslaget har dock orsakat ordentliga diskussioner
redan i utskottet, vilket gör att jag gärna vill delta i
den här debatten. Ytterligare en anledning är att
Vänsterpartiet står bakom principerna i underhålls-
stödet på samma sätt som vi en gång stod bakom
principerna bakom bidragsförskottet.
Principen bakom är att underhållsstödet inte är en
del av den familjepolitik som syftar till att stärka den
s.k. kärnfamiljen utan till för att stödja ensamstående
föräldrar, som i de allra flesta fall är kvinnor, genom
att göra det möjligt för dem att själva sörja för sina
barn. Bakgrunden är förstås att det med tidigare lag-
stiftning varit svårt för många kvinnor att erhålla
utdömt underhåll till barnen vid skilsmässa.
De flesta föräldrar tar ett gemensamt ekonomiskt
ansvar för sina barn vid en skilsmässa. Det ska vi inte
glömma bort, utan tvärtom komma ihåg. För de för-
äldrar där detta inte är möjligt av olika orsaker går
samhället in och förskotterar ett underhållsstöd till
den förälder där barnet är folkbokfört. Därefter kräver
samhället via försäkringskassan tillbaka det stödet
utifrån den särlevande förälderns inkomst och antal
barn. Detta tycker Vänsterpartiet är en bra princip.
För att ytterligare stödja de föräldrar som även
efter en skilsmässa vill ta ett gemensamt ansvar både
ekonomiskt och genom umgänge med barnet finns en
särskild förmån, nämligen utfyllnadsbidrag vid väx-
elvis boende. Det har visat sig att det är möjligt att
utnyttja detta genom att föräldrarna kommer överens
om att skriva barnet hos den förälder där det lönar sig
bäst. Å andra sidan finns det föräldrar som anser att
utfyllnadsbidraget inte bör vara knutet till barnets
folkbokföringsadress. Regeringen har därför tillsam-
mans med samarbetspartierna nu löst båda frågorna
genom att utfyllnadsbidraget görs oberoende av folk-
bokföringen.
Mot detta har Moderaterna reserverat sig. En av
anledningarna är att Moderaterna - enligt den motion
och den reservation som finns - och Lagrådet anser
att utfyllnadsbidraget kan bli ett exporterbart bidrag
till andra länder inom EU och EES. Förutsättningen
för att det ska föreligga ett växelvis boende är att
barnet bor hos den ena föräldern mer än en tredjedel
av tiden, dvs. minst 10 dagar i månaden enligt en dom
i Högsta domstolen.
Jag förstår egentligen därför inte den oro för eko-
nomin som Moderaterna ger uttryck för. För att ut-
fyllnadsbidraget ska behöva exporteras krävs det
alltså att barnet bor hos den ena föräldern t.ex. i Paris
eller Köln under minst 10 dagar av månadens 30. Det
torde vara ganska omöjligt att arrangera detta med
tanke på dagis och skola. Möjligtvis skulle det funge-
ra om en förälder flyttar till Köpenhamn eller Hel-
singör och den andra stannar kvar i Sverige och då i
Malmö eller Helsingborg.
Herr talman! Ytterligare en anledning till den mo-
derata reservationen är att man är tveksam till om
växelvis boende är en boendeform som ska uppmunt-
ras av samhället via utfyllnadsbidraget. Anledningen
till det är att regeringens egen expert anser att växel-
vis boende inte passar för barn under tre år eftersom
dessa barn behöver en stabil situation. Jag måste
erkänna att jag inte riktigt förstår vart Moderaterna
vill komma med detta. Om föräldrarna skiljer sig
innan barnet fyllt tre år, hur ska man då lösa frågan
om barnets tillgång till båda sina föräldrar? Det är en
direkt fråga. Eller ska samhället inrätta ett förbud mot
skilsmässor innan barnen fyllt tre år? Det är en annan
fråga.
Om vi tittar tillbaka några årtionden i historien så
kan vi se att nativitetskriser ofta sammanfaller i tiden
med återupptäckandet av barndomen. För att under-
stryka barndomens betydelse tar man då ofta hjälp av
framstående psykoanalytiker eller andra experter som
visar på hur viktig kvinnans roll som mamma är, hur
viktiga de första åren i barnens liv är och också hur
viktigt det därmed är att kvinnan stannar i hemmet för
att vårda barnen.
På 80-talet hade de unga papporna börjat vara
hemma mer och mer och delta i barnens liv. De
häcklades då i medierna och kallades för velourmän.
En framstående psykoanalytiker skrev artiklar om hur
viktigt det är med barnens objektkonstans. Och det är
viktigt att barnen lär sig känna igen människor och
vet att föräldrarna inte försvinner när de går utanför
synhåll, utan att de kommer tillbaka.
Min uppfattning är att växelvis boende inte påver-
kar objektkonstansen negativt så länge barnet växel-
vis bor i samma miljö och vårdas av samma personer,
dvs. mamman på ena stället och pappan på det andra.
Det är i denna trygga miljö som barnet sedan kan
knyta kontakter med andra människor.
Nu har vi en ny nativitetskris, men jag vill inte på-
stå att det är den som gör att Moderaterna resonerar
som de gör. Jag förstår faktiskt inte vart man vill
komma. För många barn är det växelvisa boendet den
bästa lösningen i en annars mycket jobbig situation.
Mamma lämnar på dagis på måndag morgon och
pappa hämtar på eftermiddagen. Pappa lämnar på
dagis nästa måndag morgon och mamma hämtar på
eftermiddagen. De föräldrar som inte kan prata med
varandra kan på så sätt se till att barnet får träffa båda
föräldrarna utan konflikter. Oavsett vad experterna
säger är det växelvisa boendet bra för många barn
som därigenom kan växa upp med en bra och trygg
relation till båda föräldrarna. Lika lite som Modera-
terna anser att samhället ska stödja växelvis boende,
anser jag att det är samhällets sak att lägga sig i hur
föräldrarna väljer att utöva sin gemensamma vårdnad.
Med tanke på den tidigare debatten vill jag bara på-
minna om att Cecilia Magnusson då sade sig vilja ha
mer makt till föräldrarna att bestämma över familjen.
Jag vill säga att detta är ett sätt för föräldrarna att ta
makt över sitt liv.
Vänsterpartiet tycker att samhället i stället ska
stödja föräldrarna i deras val, och då framför allt för
barnens skull. Kommunen ska enligt socialtjänstlagen
erbjuda föräldrar samarbetsavtal för att man ska bli
eniga om frågor som rör vårdnad, boende och um-
gänge. Vänsterpartiet anser att det är bra att dessa
samtal är frivilliga, och vi vill inte att de ska göras
obligatoriska. Däremot anser vi att det är viktigt att
samarbetsavtalen också tar upp frågor om ekonomi
för att förebygga att barnen utnyttjas av föräldrarna
av ekonomiska skäl. Visserligen borde det vara svårt
att diskutera vårdnad, boende och umgänge utan att
samtidigt diskutera ekonomiska frågor, men det har
kommit till vår kännedom att det finns en rädsla att ta
upp ekonomin eftersom det då blir så mycket bråk
mellan föräldrarna.
Herr talman! Med detta vill jag säga att Vänster-
partiet står bakom betänkandet Underhållsstöd vid
växelvis boende.</pre><pre>Anf.  154  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Det låter som en Sörgårdsidyll när
Ulla Hoffmann berättar om hur barnen lämnas av
mamma på dagis på måndag och hämtas av pappa på
dagis på fredag. Jag tycker att det är en skräckskild-
ring. En stor andel av dagispersonalen vittnar om att
man får vara isolering mellan två konfliktytor. Så
tycker inte jag att det ska vara.
Jag tycker precis som Ulla Hoffmann säger sig
tycka att det är familjen, föräldrarna som ska ha
makten. Men det här förslaget gör att politikerna
bestämmer vad som är bra och dåligt genom ett bi-
drag. Så länge vi inte vet om det är bra eller dåligt
tycker inte jag att vi ska uppmuntra föräldrar att av
ekonomiska skäl tvinga barnen att fara fram och till-
baka. Jag skulle mycket hellre vilja se att man kanske
uppmuntrar föräldrarna att säga: Okej, barnen behö-
ver en fast punkt. Det är vi som far som tättingar.
Det är ju då det blir ett sunt system. Men att
tvinga barnen tycker inte jag är sunt, och jag tror inte
att Ulla Hoffmann tycker det heller. Det är föräldrar-
na som ska bestämma. Nu är det politiker som säger
hur det ska vara.
Det är ju ytterligare ett exempel på det som jag
poängterade i mitt anförande, att man uppmuntrar
familjeseparationer i stället för familjesammanhåll-
ning. Det här är ytterligare ett sätt att uppmuntra
människor till separationer. Skilsmässorna har ökat,
kanske inte för att folk inte vill leva samman, utan för
att de måste av ekonomiska skäl. Tittar man på bidrag
efter bidrag är det ju så.
Så till de ensamstående mammorna. Varför, Ulla
Hoffmann, skulle vi inte i stället kunna införa ett stöd
som hjälper dem som verkligen har det svårt?</pre><pre>Anf.  155  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Jag ska berätta för Cecilia Magnus-
son lite grann om den där Sörgårdsidyllen som Ceci-
lia Magnusson påstod att jag beskrev. Det är den
Sörgårdsidyll som jag har levt i, som mina barn har
levt i - växelvis boende, en vecka hos pappa, en
vecka hos mamma. Vi kunde inte tala med varandra.
Vi lämnade barnen på det viset. Och jag lovar att det
inte var en Sörgårdsidyll i den mening som Cecilia
Magnusson pratar om. Däremot såg vi till att barnen
därigenom inte blev utsatta för några diskussioner
eller några konflikter, utan barnen hade tillgång till
sin mamma och till sin pappa en vecka vardera.
Cecilia Magnusson tar upp att dagispersonalen har
upplevt att de har befunnit sig som kontaktytor mel-
lan två kraftfält, eller något sådant. Men det handlar
inte om barnen.
Om man använder systemen fel och utnyttjar t.ex.
växelvis boende eller utfyllnadsbidraget vid växelvis
boende som man gör i dag kan vi möjligtvis säga att
vi uppmuntrar till separation för att man kan utnyttja
ekonomin bakom. Men så som förändringen nu
kommer att bli kommer det definitivt inte att upp-
muntra till separationer.
Det är ett väldigt märkligt synsätt, måste jag säga,
från Cecilia Magnussons sida att tro att man skiljer
sig för pengarna. Jag har inte den erfarenheten. Det
kanske Cecilia Magnusson har.</pre><pre>Anf.  156  CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Nej, alla människor lever varken
som Ulla Hoffmann eller som jag gör. Men det är vår
uppgift att faktiskt ta hänsyn till olika livsbetingelser.
Jag skulle vilja höra med Ulla Hoffmann vad hon
tycker om risken med det växelvisa boende och det
utfyllnadsbidrag som nu föreslås. Jag skulle vilja höra
vad hon tycker om rättvisan i att man ska få 50 % av
bidraget mot en tredjedel av ansvaret. Ser inte Ulla
Hoffmann en risk i detta eftersom det fortfarande är
kvinnorna som har huvudansvaret? Det kan vi väl
vara överens om. Vi är inte i det jämställdhetsnirvana
som är en utopi men som vi jobbar för. Är inte detta
ett problem? Och varför skulle vi inte i stället kunna
lägga pengar på att förbättra för de ensamstående
mammorna?
I dag får man ju varannan månad söka socialbi-
drag, och den andra månaden går man på vikariat och
får bostadsbidrag. Nästa månad är man återbetal-
ningsskyldig och går tillbaka till socialbidrag. Det är
en otillständig situation för människor som tar ett
mycket stort samhällsansvar genom att ensamma ta
hand om ett barn.
Skulle det inte vara bättre att vi ordnade det bra
för de föräldrar som har det svårast i stället för att
småmixtra i det här redan dåliga systemet? Borde det
inte ligga i det partis politik som Ulla Hoffmann
företräder?</pre><pre>Anf.  157  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Jag är 58 år. Mitt liv har bestått av
olika livsbetingelser, så jag har en känsla av att jag
har ganska mycket erfarenhet av hur andra människor
lever och av hur folk har det.
Jag tycker att det är ett märkligt påstående. Frågan
var om jag tycker att det är rättvist att man får hälften
av utfyllnadsbidraget om man tar en tredjedel av
ansvaret som man gör vid växelvis boende.
Det är konstigt, för man tar ju inte bara ansvar för
barnet när barnet bor hemma hos en. Det är det som
är meningen. Jag tror att det växelvisa boendet är bra
därför att det visar på att föräldrarna kan ta ett ge-
mensamt ansvar. Sedan kanske barnet en månad bor
en tredjedel hemma hos mamman och en annan må-
nad en tredjedel hos pappan. Det vet vi inte. Men
ansvaret handlar ju inte bara om när barnet bor där.
Ansvar för barnet har man hela tiden. Även när hon
sitter i kammaren har Cecilia Magnusson ansvar för
sina barn, eller hur?
Förbättra för de ensamstående mammorna är ju
självklart. Det är precis det vi vill göra. Vi vill för-
bättra för de ensamstående mammorna. Det vill vi
göra genom att de ska ha en bra föräldraförsäkring
och bra dagis med maxtaxa. De ska ha högre lön och
de ska ha möjlighet att försörja sig och sina barn.
Underhållsstödet är ett sätt, att höja barnbidraget är
ett annat.
Nog är det så att en familjepolitik inklusive un-
derhållsstöd och utfyllnadsbidrag vid växelvis boende
så som vi nu föreslår leder till att vi förbättrar för de
ensamstående mödrarna och fäderna.</pre><pre>Anf.  158  DESIRÉE PETHRUS ENG-
STRÖM (kd):
Fru talman! Det betänkande vi i dag debatterar
behandlar regeringens proposition om underhållsstöd
vid växelvis boende samt två motioner i ärendet.
Regeringens proposition har till avsikt att förhind-
ra att föräldrar som skilts inte ska erhålla ett högre
underhållsstöd när man avsiktligt skriver barnet hos
den förälder som har den högsta inkomsten. Detta har
vi inte haft några invändningar emot varför vi krist-
demokrater inte skrivit motion på området. Det inne-
bär, som vi ser det, praktiska och rimliga förbättringar
men också besparingar i samhällsekonomin varför vi
i det nuvarande systemet med underhållsstöd inte
tycker att detta förslag försämrar.
Däremot kan man likt Lagrådet ha invändningen
att det med den föreslagna konstruktionen, där föräld-
rarna vid växelvis boende har rätt till ett halvt under-
hållsstöd om 586 kr per barn och månad, kan uppstå
osäkerhet om ifall detta räknas som ett bidrag som
kan komma att behöva utbetalas utomlands.
Regeringen hävdar att så inte bör vara fallet. Men
EU kommer att ta ställning till detta under våren
genom ett aktuellt fall med en fader i Österrike och en
mamma i Paris, varför det här ännu ej är klarlagt.
Vi har därför i ett särskilt yttrande lyft fram att vi
anser att hela underhållsstödet bör ses över ur flera
synpunkter. Det är fel att stöd utbetalas till vårdnads-
havare oberoende av hur stora inkomster han eller
hon har. En sådan ordning riskerar att undergräva
legitimiteten i systemet.
Om den underhållsskyldige inte är återbetalnings-
skyldig för hela underhållsstödet anser vi att en in-
komstprövning av den mottagande föräldern bör
göras innan statligt stöd utbetalas. Det offentligas
uppgift är först och främst att se till barnet där båda
föräldrarnas ekonomiska situation och möjlighet att
försörja sina barn beaktas.
Att vi i den svenska lagstiftningen värnar om att
barnen vid en skilsmässa ska ha rätt till en fortsatt
god kontakt med båda sina föräldrar är positivt. Det
är dock svårt att anse att växelvis boende bör upp-
muntras i de yngre åldrarna. Forskare visar på att
detta ej är lämpligt före tre års ålder. Om det är lämp-
ligt över huvud taget måste naturligtvis avgöras från
fall till fall.
Fru talman! Men det viktigaste är att lagstiftning-
en aldrig får göra barnen till en del i ett system där
föräldrarna använder barnen som brickor i ett spel i
syfte att få ut olika ersättningar från staten.
Fru talman! Jag vill med det framförda ändå yrka
bifall till hemställan i utskottets betänkande, men jag
hoppas att vi kan återkomma i detta ärende.</pre><pre>Anf.  159  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Ärendet gäller frågan om vi ska ändra
reglerna för det växelvisa boendet eller inte. I grun-
den ligger förstås det underhållssystem som infördes
för några år sedan och den utformning av underhålls-
stödet som vi har i vårt land.
Som några har erinrat sig infördes det nya sys-
temet mycket hastigt. Det var t.o.m. så att pågående
utredningsarbete inte kunde avvaktas, enligt den
bedömning som den dåvarande regeringen gjorde.
Beslutet fattades i kammaren genom majoritetsbeslut.
Det visade sig ganska snart att de ekonomiska be-
dömningar som fanns med i proposition var kraftigt
felaktiga. Kostnaden för samhället var avsevärt större
än det som hade redovisats för riksdagen.
Det har också visat sig - inte minst i samband
med förberedelserna till dagens ärende - att det finns
andra nackdelar med den utformning som underhålls-
stödet fick. Vår bedömning är att det förslag som nu
ligger är bättre än den nuvarande utformningen. Vi
har därför inte motionerat emot det, och vi kommer
också att rösta för det när det blir votering.
Dock vill jag påminna om - vilket vi också gör i
ett särskilt yttrande till betänkandet - att det vore
bättre om man såg över hela underhållssystemet. Jag
tror för min del - och Folkpartiet har redovisat det
tidigare - att det skulle gå att finna former för ett
bättre system om man beaktade det utredningsarbete
som aldrig fick presenteras innan riksdagen tog ställ-
ning. Det finns redovisat i utredningens huvudbetän-
kande som jag nämnde nyss och i det särskilda ytt-
randet.
Enkelt uttryckt kan man säga att det nuvarande
systemet bygger på tanken att föräldrarnas gemen-
samma ansvar för barnen, även det ekonomiska an-
svaret, förändras efter en separation, så att man har ett
halvt ansvar var. Om den ena parten inte kan fullfölja
det halva ansvaret blir det samhällets uppgift att fylla
ut detta ansvar.
Vi tror att det vore lättare att hitta en lösning om
man var mera konsekvent och utgick från föräldra-
balken i stället för från den konflikt som finns och har
funnits under ett antal år. Även i det tidigare systemet
fanns det en konflikt mellan föräldrabalkens grund-
läggande regler och de regler som tillämpas vid ut-
formningen av underhållsstödet.
Vi biträder förslaget i propositionen, men vi tyck-
er att man borde se över hela underhållsstödet.</pre><pre>Anf.  160  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! 1998 skrev jag en motion om gemen-
sam vårdnad och växelvis boende. Jag anförde att det
förekommer att barnets självklara rätt till föräldrarna
blandas samman med föräldrarnas önskningar om att
få en rättvis tillgång till sina barn.
Jag är jätteglad att man brydde sig om min motion
och över att man har diskuterat den i propositionen.
Jag har hört diskussioner om dagens förslag. I
början sade man att det var ett bra förslag därför att
man skulle uppmuntra växelvis boende, men det
tyckte jag inte om. Jag blev rädd att det skulle komma
fram sådana synpunkter under debattens gång. Jag har
därför lusläst förslaget för att se om det innehöll nå-
gonting i den riktningen.
Det jag tycker illa om i betänkandet är det som
står på s. 3: Enligt regeringens uppfattning har det
inte framförts några tungt vägande skäl som generellt
talar emot lämpligheten av att barn bor växelvis hos
båda föräldrarna. Tvärtom anser regeringen att det är
av stor vikt att barnen får en vardagsrelation till båda
föräldrarna.
Det är vad regeringen anser, och det kan jag ju
inte ändra på. Men jag tycker inte om att den tycker
så. Man kan ha en bra vardagsrelation till sina föräld-
rar även om barnen inte bor växelvis.
Det finns i dag barn som är växelvis boende. Hur
de har blivit det kan man ju diskutera. Jag vet att
många föräldrar har missuppfattat detta med gemen-
sam vårdnad. De tror att det betyder växelvis boende.
Men man kan faktiskt ha gemensam vårdnad även om
barnet bor hos den ena föräldern.
Med tanke på de barn som bor växelvis är det bra
att den här regeln införs, ekonomiskt sett. Jag är glad
att Socialstyrelsen ska ta upp studier igen.
Ett par nackdelar med underhållssystemet över
huvud taget som vi måste diskutera vidare är bl.a.
umgängesresor och skolskjuts. Hos vilken förälder
har barnet rätt till skolskjuts?
Det här betänkandet gör det kanske lite krångliga-
re för försäkringskassorna. Jag har besökt försäk-
ringskassor flera gånger och där säger man: Snälla,
rara, hitta nu inte på någon ny lag. Vi har så många
krångliga lapptäcken att hålla ordning på.
Det finns anledning att kolla upp flera saker kring
underhållsstöd över huvud taget.
För några veckor sedan besökte jag en grupp för-
äldrar som var drabbad - jag säger drabbad, för man
tyckte själv att man var drabbad. Det var både kvin-
nor och män och de var drabbade av underhållsstöd.
De gav mig mycket att tänka på.
Barn kostar även för den förälder som de inte bor
hos. Föräldrar måste ha råd att ha umgänge. När man
räknar på ekonomi rör man sig med begreppet ensam-
stående. Och vad är det? Det kan vara mycket, en gift
ensamstående med barn, en pensionär, en ensamstå-
ende med barn som bor hos den andre föräldern,
ensamstående mamma med barn, en ensamstående
med underhållsstöd, en sambo med en person som
betalar underhållsstöd.
Det protesterades mot att man använde sådana här
begrepp där man förde ihop många olika sorts männi-
skor. Vi har mycket att tänka på och ta tag i senare.
En mamma i gruppen sade till mig: Om man efter
en skilsmässa tror att man ska träffa en ny partner
borde man kanske ha en varningstriangel på sig där
det står: Akta dig för att vara ihop med mig. Jag är en
person som ska betala underhållsstöd. Då blir det
ekonomiska problem.
Nu över till betänkandet. Det är bra för de barn
som ändå drabbas av växelvis boende, och det är bra
med vidare utredning. Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet.</pre><pre>Anf.  161  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jag har bara en fråga till Kerstin-
Maria Stalin. Hon sade att man kan ha en vardagsnära
relation med båda föräldrarna även om man inte har
växelvis boende. Det förstår jag också att man kan ha,
men för mig förutsätter det att föräldrarna i så fall bor
tillsammans. Om nu föräldrarna efter en skilsmässa
inte bor tillsammans, hur ska barnet då kunna ha en
vardagsrelation med båda föräldrarna?</pre><pre>Anf.  162  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag har träffat föräldrar som själva
har flyttat till det ställe där barnet bor. Jag har träffat
föräldrar som bor väldigt nära varandra så att de kan
träffa barnen ofta. Man kan ha mycket nära vardags-
relationer med sina barn utan att de bor växelvis.</pre><pre>Anf.  163  ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det förklarar lite mer hur Kerstin-
Maria Stalin ser på det hela.
Till att börja med vill jag säga att detta ju är ett
frivilligt system. Man måste inte utnyttja utfyllnads-
bidraget vid växelvis boende. Det är en sak som man
kan välja själv.
Det är det som är bra, tycker jag, med det här
systemet. Man kan välja att inte ha något utfyllnads-
stöd över huvud taget eller så kan man välja att ha
det. Det finns en stor flexibilitet i systemet. Det kan
också betyda att man inte vill använda sig av utfyll-
nadsbidraget utan ha andra former och bo på ett annat
sätt.
Anledningen till att samhället går in är faktiskt att
det finns situationer med föräldrar där man inte
kommer överens. Det är de fallen vi försöker lösa
med det här. Vi talar om att vi försöker hitta ett sys-
tem som kan gälla för barn där det inte är så att  för-
äldrarna flyttar och barnen bor kvar eller att föräld-
rarna bor nära varandra. Man kan ju också bo på ett
visst avstånd osv. Det är det som är finessen med det
här.</pre><pre>Anf.  164  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag trodde att jag sade det. Det som är
bra med det här betänkandet är att det hjälper dem
som nu har det så här. Och sedan kan det vara på
andra sätt. Vad jag inte vill är att man ska blanda ihop
gemensam vårdnad och växelvis boende. Man kan
alltså ha gemensam vårdnad utan att ha växelvis bo-
ende också. Det är många som blandar ihop det och
tror att det är samma sak.</pre><pre>Anf.  165  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Med anledning av Kerstin-Maria Sta-
lins utfyllnad vad gäller det här med växelvis boende
måste jag instämma och tycka att föräldrar må göra
som de tycker är bäst. Men om, vilket jag inte tycker
är bra, politikerna och det politiska systemet lägger
sig i detta borde man diskutera och uppmuntra sådana
exempel som Kerstin-Maria Stalin tog upp där det är
föräldrarna som bor växelvis och inte barnen. Men
det är som sagt upp till föräldrarna själva.
Det här med frivilligheten är det lite si och så
med. Det är viktigt med ekonomiska incitament. Det
brukar man ju diskutera och det uttrycket används
ofta i den här kammaren. Det är ju när det politiska
systemet går in och gör en inriktning och talar om att
det här kan löna sig ekonomiskt. Då gör människor
så. Detsamma gäller om det gynnas på annat sätt. Vi
har sett det när underhållsstödet infördes. Numera är
det 75 % av de särlevande som använder underhålls-
stödet för att man får göra det oavsett vilken inkomst
man har. Därför undrar jag: Ställer sig alltså Kerstin-
Maria Stalin trots de invändningar som hon har helt
bakom propositionen?</pre><pre>Anf.  166  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Ja, jag sade det alldeles nyss. Jag
ställer mig bakom den för jag tycker att den är bra för
de barn som nu ändå befinner sig i den här situatio-
nen. Jag vill dock fortsätta att propagera för att ge-
mensam vårdnad och växelvis boende inte är samma
sak. Vi säger inte att man ska ha växelvis boende. Det
är inte det som är meningen. Det är för att underlätta
lite. Det är inga jättestora pengar det rör sig om men
det underlättar lite för de barn som ändå är drabbade
av detta.</pre><pre>Anf.  167  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Den politiska färdriktning som man
anger med ett bidrag säger ju att det här är bra; detta
ska uppmuntras. Det var så man gjorde när under-
hållsstödet infördes. Det är så man gör nu. Ni får ett
bidrag om ni har växelvis boende. Har ni inte växel-
vis boende utan underhållsstöd i vanlig ordning, då
blir en underhållsskyldig. Det är klart som tusan. Det
här med beteendepåverkningar är ju något av den
största kritik jag har mot det här, alltså att man inte
har tittat på det. Hur påverkar detta folks beteende?
De ekonomiska frågorna är en sak, men hur påverkar
detta? Vad är Kerstin-Maria Stalins uppfattning om
hur det här kommer att påverka beteendet? Det undrar
jag.</pre><pre>Anf.  168  KERSTIN-MARIA STA-
LIN (mp):
Fru talman! Det är min förhoppning, men nu
kommer väl Cecilia Magnusson att bemöta det också,
att det här inte påverkar beteendet. Om det inte hade
varit obligatoriskt hade jag sällat mig till Centerns
förslag om samarbetssamtal. Det här är ju sådant som
man egentligen ska arbeta mycket förebyggande med
på barnavårdscentraler, försäkringskassor och över-
allt. Man måste diskutera: Hur ska vi göra så att det
blir bäst för barnen? Jag menar att det här är ett bra
förslag för de barn som nu faktiskt i dag ändå bor i
växelvis boende. Jag vill alltså propagera för att väx-
elvis boende inte är samma sak som gemensam vård-
nad.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 december.)</pre><pre>9 §  Ändring i riksbankslagen</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU14
Ändring i riksbankslagen (prop. 2000/01:RB3).</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 12 december.)</pre><pre>10 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 2000/01:43 Ändringar i Ato-
mansvarighetslagen
2000/01:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
2000/01:L6 av Stig Rindborg m.fl. (m)</pre><pre>Utbildningsutskottets betänkanden
2000/01:UbU6 Forskningspolitik
2000/01:UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
2000/01:UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd</pre><pre>Trafikutskottets betänkande
2000/01:TU7 Lag om järvägssystemet för höghastig-
hetståg</pre><pre>11 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 8 december</pre><pre>2000/01:173 av Fredrik Reinfeldt (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Storstadsregionerna
2000/01:174 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
statsrådet Mona Sahlin
Utredningsman för Stockholmsregionens flygplatska-
pacitet
2000/01:175 av Sonja Fransson (s) till socialminister
Lars Engqvist
Östrogenbehandling
2000/01:176 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
finansminister Bosse Ringholm
Höjda taxeringsvärden
2000/01:177 av Stefan Hagfeldt (m) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Utvärdering av Östersjömiljarden
2000/01:178 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Beskattningen av kommunerna</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 december.</pre><pre>12 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 8 december</pre><pre>2000/01:397 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Aidsproblemet i Kina
2000/01:398 av Lars U Granberg (s) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Uppföljning av miljömål
2000/01:399 av Marie Engström (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Skatteavdrag för gåvor till godkända insamlingar
2000/01:400 av Ann-Kristine Johansson (s) till mil-
jöminister Kjell Larsson
SMHI:s väderprognoser
2000/01:401 av Roy Hansson (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Länsteatern på Gotland
2000/01:402 av Dan Kihlström (kd) till statsrådet
Britta Lejon
Internationellt ungdomsutbyte
2000/01:403 av Ingemar Vänerlöv (kd) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Tappning av översvämningshotade sjöar
2000/01:404 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
H & M:s underklädesreklam</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 december.</pre><pre>13 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 8 december</pre><pre>2000/01:312 av Mats Odell (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Byte av premiepensionsfond
2000/01:322 av Ulla Hoffmann (v) till finansminister
Bosse Ringholm
Premiesparfonden
2000/01:323 av Ulla Hoffmann (v) till finansminister
Bosse Ringholm
Premiesparfonden och generationsfonder</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 12 december.</pre><pre>14 §  Kammaren åtskildes kl. 17.15.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 10.54,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 82
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 123 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 158
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>