Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:39

Måndagen den 4 december

Kl. 10.00 - 16.27

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 27 och 28 novem-
ber.
2 § Meddelande om frågestund

Andre vice talmannen meddelade att vid fråge-
stunden torsdagen den 7 december kl. 14.00 skulle
följande statsråd närvara:
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, försvars-
minister Björn von Sydow, statsrådet Ulrica Messing,
statsrådet Britta Lejon och statsrådet Lars-Erik Löv-
dén.

3 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Andre vice talmannen meddelade att med anled-
ning av fredspristagaren president Kim Dae-jungs
anförande i andrakammarsalen skulle kammarens
sammanträde tisdagen den 12 december ajourneras
kl. 12.00-13.00.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2000/01:45 till finansutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition skulle förlängas till
fredagen den 19 januari 2001.

5 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkanden 2000/01:JuU8 och
JuU1

6 § Utrikesförvaltning och internationell sam-
verkan

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU1
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan (prop. 2000/01:1 delvis).

Anf. 1 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Utrikesutskottets betänkande be-
handlar regeringens framställning angående anslags-
behov under utgiftsområde 5, Utrikesförvaltning och
internationell samverkan. Vi är en handfull ledamöter
som ska debattera i kammaren i dag.
Det här är ett viktigt betänkande. Det anger inrikt-
ningen på Sveriges agerande ute i världen, dvs. arbe-
tet stat till stat. Det här är ett område som ingen annan
än staten kan sköta. Därför är det viktigt att man är
både noggrann, eftertänksam och har en framförhåll-
ning när man bestämmer sig för hur en sådan repre-
sentation ska se ut ute i världen.
Vi moderater delar inte till fullo regeringens och
utskottets ställningstagande i frågan. Av det skälet har
vi till det här betänkandet fogat en reservation och två
särskilda yttranden som jag kommer att redovisa lite
närmare.
I vår reservation motsätter vi oss en nedläggning
av generalkonsulatet i Istanbul. Vi tycker att Istanbul
är ett viktigt centrum där alltfler huvudkontor för
näringsliv, organisationer och medier lokaliseras. Vi
tror att det är kortsiktigt tänkande att i detta läge, inte
minst med tanke på att Turkiet de facto är ett kandi-
datland till EU, lägga ned generalkonsulatet och er-
sätta det med någon form av institut. Detta går tillba-
ka till vad jag började med, nämligen att det är fråga
om statlig representation i länderna och ingenting
annat. Det är olyckligt att lägga ned generalkonsulatet
i Istanbul. Därför har vi yrkat att detta ska vara kvar.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5 under mom. 8. Vi
har också med oss kristdemokrater, centerpartister
och folkpartister i den reservationen.
Detta görs enbart av besparingsskäl. Jag kan för-
stå att det finns andra saker som måste prioriteras.
Men man får tänka sig noga för när man går in och
ändrar i sådana saker. Svensk representation i världen
ska präglas av långsiktighet. Det får inte bli ryckighet
i sådant. Värdet som byggs upp ligger i de långsiktiga
kontakterna och den långa närvaron i olika delar av
världen. Det är det som ger den bästa substansen
tillbaka till Sverige.
Våra två särskilda yttranden rör det vi moderater
har yrkat på sedan 1994, nämligen vikten av att en
svensk ambassad i Vitryssland inrättas.
Det är märkligt och anmärkningsvärt att regering-
en inte har kommit till skott i den frågan. Vitryssland
är i dag en diktatur och styrs på ett diktatoriskt sätt av
Lukasjenko. Mänskliga rättigheter kränks dagligen.
Oppositionella, som de kallas i Vitryssland, vi skulle
kalla dem demokrater, försvinner. En svensk ambas-
sad i Vitryssland skulle visa och fokusera på hur
viktigt det är för oss i Sverige att se en demokratisk
utveckling i Vitryssland. Det skulle vara ett stöd för
de demokrater som finns i Vitryssland att en svensk
ambassad finns på plats. Inte minst skulle en svensk
ambassad vara ett stöd för de frivilligorganisationer
som arbetar, och fortfarande har möjlighet att arbeta, i
detta slutna land. Det räcker inte med ett generalkon-
sulat. Här ska det vara en ambassad. Det behövs inte
stora ambassader i världen, men det ska vara en am-
bassad med en ambassadör i spetsen. Det är viktigt att
den frågan behandlas skyndsamt.
Nu skriver utskottsmajoriteten att det är viktigt att
detta kommer till stånd och att man helst ser att en
ambassad etableras i Minsk när så är möjligt. Jag
skulle gärna vilja ställa en fråga till Carina Hägg som
företräder majoriteten i dag: När bedömer Carina
Hägg att det är möjligt att vi har en svensk ambassad
i Minsk? Detta är en högt prioriterad fråga, och vi är
flera partier i riksdagen som under lång tid har mo-
tionerat om detta men tyvärr inte kommit ända fram.
Vi har kommit en bit på väg, ett generalkonsulat.
Men det är inte det som är slutmålet. Slutmålet är en
svensk ambassad som kan vara ett stöd för de demo-
kratiseringskrafter som finns inom Vitryssland. På
sikt vill vi se ett fritt Vitryssland som respekterar
mänskliga rättigheter och med en stabil demokratiut-
veckling i stället för vad vi ständigt hör, nämligen
gräsliga övergrepp som vanligtvis finns i diktaturer.
Enligt mitt sätt att se är Vitryssland en diktatur i dag.
Det är fullständigt oacceptabelt.
Vårt andra särskilda yttrande gäller anslagsfördel-
ningen. Vi delar inte den uppfattning som utskotts-
majoriteten har, nämligen hur man fördelar slantarna
inom området. Vi tycker att 50 miljoner kronor ytter-
ligare ska satsas på vår utrikesrepresentation. Det
räcker gott och väl till en ambassad i Vitryssland.
Det skulle också vara bra om vi hade en ambassad
i varje land i Europa, inte minst i kandidatländerna. I
alla länder utom tre, nämligen Slovakien, Cypern och
Malta, har vi ingen svensk ambassad i dag. Det är
något genant för Sverige när vi går in som ordföran-
deland att det fortfarande inte finns någon represen-
tation där.
Det finns mycket annat man skulle önska sig när
det gäller representation, inte minst att få behålla
generalkonsulatet i Istanbul, eftersom Turkiet också
är ett kandidatland, som jag nämnde tidigare. Det
måste vara en generell regel att vi ska vara represen-
terade i hela Europa och i hela Medelhavsområdet.
Det gäller naturligtvis också i Afrika, men där får
vi vara lite försiktiga. Vi får inte ha den ad hoc-
politik som vi har haft tidigare i Afrika. Där lade man
ena året ned ambassaden i Kinshasa, och nästa år
insåg man att den verkligen behövs. Det gläder mig
nu att vi får en ambassad där nere med en ambassadör
i spetsen. Det var ett mycket olyckligt beslut, och det
är ett bra exempel på att det måste finnas en långsik-
tighet i vad vi gör när det gäller utrikesförvaltningen.
Vi tycker också att man inför ordförandeskapet
gott kan ha som ett särskilt anslag 20 miljoner ytterli-
gare, som ett tillfälligt anslag.
Vi tycker inte heller att man ska spalta upp bidra-
gen till organisationerna, utan vi vill lägga dem som
ett samlat anslag.
Vi har dessutom synpunkter på anslaget när det
gäller fredsfrämjande åtgärder. Vi har den uppfatt-
ningen i Moderaterna att en av de viktigaste bi-
ståndsinsatser som man kan göra är att skapa fred och
att vidta åtgärder så att människor slutar skjuta på
varandra. Det som brukar anföras är att man inte kan
gå in med biståndsåtgärder förrän krig har upphört i
det område som ska stödjas. Då måste man väl dra
den slutsatsen att fredsfrämjande åtgärder är en viktig
biståndsinsats. Därför bör det anslaget gå över till
utgiftsområde 7. Vi tycker, som sagt var, att organi-
sationsstödet ska gå via sedvanliga kanaler för statligt
stöd till organisationer.
Vi har alltså en annan uppfattning än vad ut-
skottsmajoriteten har redovisat i detta betänkande.
Jag hoppas att jag klart och redigt har framfört detta.
Jag har, fru talman, redan yrkat bifall till vår reserva-
tion.

Anf. 2 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Regeringen anslår 2,9 miljarder för
utgiftsområde 5. Av detta fördelas 1,8 miljarder till
utrikesförvaltningen inklusive departementet och
utlandsmyndigheterna. Regeringen framhåller ett
mycket kärvt budgetläge och påtalar behovet av en
omstrukturering av utrikesrepresentationen. Dess-
utom talar man om ett förändringsarbete för översyn
av kompetensförsörjning, och då nämner man främst
språkutbildning.
Vi kristdemokrater är kritiska till nedläggningen
av den officiella representationen i Istanbul, som
utgör en mycket viktig brygga mellan Europa och
Asien. Dessutom vill vi upprätta en officiell närvaro i
ett antal andra nyckelländer, som jag återkommer till.
Vad gäller kompetensförsörjningen har vi en be-
tydligt bredare syn än regeringen, att det gäller mer
än enbart förbättrade språkkunskaper. Här vill vi lyfta
fram ökade kompetensresurser för sakområdena
mänskliga rättigheter och globala miljöfrågor. Detta
är nödvändigt för att driva en samordnad utrikespoli-
tik med människovärdet i centrum.
Det är alldeles nödvändigt att den svenska utri-
kespolitiken genomsyras av mänskliga rättigheter. Att
Sverige för närvarande inte har en fristående MR-
minister tycker vi är mycket beklagligt. Kristdemo-
kraterna anser att det inom Statsrådsberedningen
behövs en ledande och övergripande MR-funktion,
med en direkt koppling till berörda departement och
till ett internationellt fredscentrum. Det är anmärk-
ningsvärt att utskottets majoritet avvisar ett sådant
förslag till regeringen.
Fru talman! Inom det säkerhetspolitiska området
har man på strategiskt valda ambassader placerat
militärattachéer, för att främja viktiga säkerhetspoli-
tiska relationer med andra stater genom att följa ut-
vecklingen på plats i viktiga regioner. På ett liknande
sätt bör Sverige ha attachéer för mänskliga rättigheter
utplacerade på viktiga och strategiskt valda ambassa-
der. Det är mer angeläget än något annat att följa
utvecklingen kring de mänskliga rättigheterna, som i
sig är grunden för fred, demokrati och ekonomisk
utveckling. Dessa attachéer ska bevaka specifika
regioner och underlätta samarbetet med svenska in-
ternationella företag och svenska frivilligorganisatio-
ner på plats samt koordineringen med internationella
organ och organisationer.
Nästan lika viktigt som att förbättra den svenska
utrikesförvaltningens bevakning, kompetens och
externa samarbetsmöjligheter för mänskliga rättighe-
ter är bevakningen av globala miljöfrågor. På ett
liknande sätt som MR-attachéer bör miljöattachéer
inrättas vid lämpliga ambassader. Detta är naturligtvis
särskilt angeläget vid ofta utsatta naturkatastrofområ-
den, i regioner där miljöförstöringen är extremt på-
taglig eller där stora internationella insatser måste
göras för miljösäkerhet.
Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda
förutsättningarna för utplacerandet av MR- och mil-
jöattachéer och finansieringen av dem. Utskottets
majoritet avvisar båda dessa förslag. Det är mycket
svårt att förstå utskottsmajoritetens brist på ambitio-
ner på två så angelägna områden, och i synnerhet
Miljöpartiets passivitet på miljöområdet.
Fru talman! Under åren 1991-1994 genomfördes
en modernisering genom sammanslagning av utri-
kesmyndigheterna och biståndsverksamheten. S.k.
biståndsambassader upprättades. Kristdemokraterna
anser att regeringen på ett liknande sätt bör se över
möjligheterna att integrera den handels- och export-
främjande verksamheten med utrikesförvaltningen.
Med många länder och regioner är det ekonomis-
ka samarbetet den dominerande verksamheten i utri-
kesrelationerna. Utrikesrepresentationen handlar då
mycket om att främja svenska handels- och exportin-
tressen. Här finns en stor risk för ineffektivitet genom
dubbelarbete mellan Sveriges ambassader och t.ex.
handelskammare och exportråd.
Kristdemokraterna anser att möjligheterna till en
bättre integration mellan svenska handelsfrämjande
organ och ambassaderna bör ses över. Framför allt är
detta viktigt i länder där bistånds- och handelspoliti-
ken i ökad utsträckning bör samordnas.
Fru talman! Att avgöra i vilka länder som Sverige
ska ha representation är en delikat uppgift. På grund
av finansiella begränsningar kan ambassader natur-
ligtvis inte hållas i alla världens länder, utan svåra val
måste göras. Dessa val och prioriteringar bör ha sin
grund i den generella målsättningen för utrikespoliti-
ken.
Några viktiga principer bör enligt Kristdemokra-
terna beaktas:
· Det är angeläget att ha diplomatisk representation
i alla EU:s kandidatländer.
· De länder som får bilateralt bistånd från Sverige
bör ha en svensk ambassad.
· Att främja en demokratisk utveckling bör i vissa
länder prioriteras särskilt med en ambassad.
· I länder och regioner som har särskild strategisk
betydelse bör också övervägas en ambassad där
sådan inte finns.
Fru talman! Vad gäller EU:s kandidatländer finns
det inga svenska ambassader i Slovakien, på Malta
och på Cypern. Detta är mycket otillfredsställande,
och regeringen bör se över möjligheterna att öppna
svenska utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatlän-
der.
Vitryssland är ett land i Sveriges närområde där
utvecklingen inte går i rätt riktning vad avser demo-
krati och mänskliga rättigheter. Landets president styr
med järnhand, och utvecklingen utgör ett säkerhets-
politiskt och ekonomiskt orosmoment för hela regio-
nen.
Kristdemokraterna anser att en svensk utlands-
myndighet ska öppnas i Minsk för att vi bättre ska
kunna följa utvecklingen och kunna utveckla samar-
bete med de demokratiska krafterna i detta land.
Att regeringen ämnar lägga ned generalkonsulatet
i Istanbul är mycket olyckligt. Istanbul är och har
historiskt varit en mycket viktig brygga - en mötes-
plats - mellan Europa och Asien. I denna strategiskt
viktiga stad möts kristendomen och islam på ett när-
mast unikt sätt. Det är en situation som bör följas,
därför att den kan få implikationer på många andra
platser i världen där dessa religioner möts.
Kristdemokraterna anser att Sveriges generalkon-
sulat i Istanbul inte ska läggas ned och att regeringen
inom sin budgetram för utgiftsområde 5 bör dispone-
ra för en fortsatt drift.
I Namibia föreslås ambassaden bli en chargémyn-
dighet. Det är ett olyckligt beslut, då Sverige fortfa-
rande ger bistånd till landet. Även om Namibia har
kommit långt sedan självständigheten är demokrati-
och MR-utvecklingen i Namibia ännu inte helt till-
fredsställande. Kristdemokraterna anser att det är
viktigt att behålla ambassaden i Namibia.
De fem nordiska ambassaderna inom Berlinan-
läggningen, inklusive det gemensamma huset för
utställningar, konferenser, viseringskansli m.m., har
gett Sverige en uppmärksamhet som vi aldrig skulle
kunnat uppnå ensamma. Satsningen i Berlin är lycko-
sam, och regeringen bör se över om vi inte kan upp-
rätta nordiska ambassader på andra håll i världen.
Fru talman! Inom EU växer alltmer ett ökat sam-
arbete inom diplomatin fram. Framför allt är det
kommissionens kapaciteter och resurser som diplo-
matisk aktör utanför Europa som diskuteras. Då EU-
kommissionen förbättrar sin förmåga att göra viktiga
analyser och landrapporter och även ökar sin repre-
sentativa roll bör det finnas möjligheter för Sverige
som EU-medlem att dra nytta av detta. Det handlar
inte om att EU-kommissionen ska ersätta det natio-
nella behovet av bilaterala diplomatiska relationer,
men däremot kan Sverige dra nytta av rapporter som
skrivs inom EU och utnyttja EU-kontor i de länder
där Sverige i dag saknar egen representation. I fram-
tiden kan det bli tal om att slå ihop ambassader för
EU-medlemmar, på samma sätt som man gjort med
den nordiska ambassaden i Berlin. Regeringen bör
utreda hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta
av den växande EU-diplomatin.
Fru talman! Till sist vill jag säga att vi i Kristde-
mokraterna naturligtvis står bakom alla våra reserva-
tioner och särskilda yttranden, men för tids vinnande
yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

Anf. 3 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Först vill jag poängtera att jag har stor
förståelse för de ekonomiska problem som utrikesför-
valtningen brottas med. I takt med globaliseringen,
EU-medlemskapet och ökat internationellt samarbete
i övrigt ökar ju arbetsuppgifterna snarare än minskar.
Min erfarenhet är också att det i övervägande grad
görs ett fantastiskt jobb av alla dem som jobbar vid
våra beskickningar ute i världen.
Därför är det viktigt att ta vara på alla de möjlig-
heter som man kan tänka sig till besparingar och
kostnadseffektivisering, och det måste man pröva
hela tiden. Jag tänker särskilt på ökad samordning
mellan de nordiska länderna, precis som i Berlin, som
Holger Gustafsson nämnde alldeles nyss. Det är vik-
tigt att man undersöker var ökad samordning är möj-
lig, så att man kan använda resurserna på bästa sätt.
Det gäller naturligtvis biståndsverksamhet, men också
viss ambassadverksamhet.
Att IT-systemen fungerar underlättar också kom-
munikationen. Det är en viktig fråga.
Jag förstår att regeringen tvingas till hårda priori-
teringar för att få resurserna att räcka. Men i det ljuset
framstår majoritetens argumentering för att lägga ned
generalkonsulatet i Istanbul som mycket märklig.
Man argumenterar med full kraft för att den svenska
närvaron i Turkiet ska öka inom de allra flesta områ-
den och för att representationen ska avspegla de breda
samhällsförbindelserna mellan Sverige och Turkiet.
Jag måste säga att det är ett mycket märkligt sätt
att avisera ökat samarbete på. Vi lägger ned general-
konsulatet, och så startar vi en utredning. Vi vet inte
riktigt vart den leder, men det ska bli något bra. Ge-
neralkonsulat ska vi inte ha - så mycket är säkert. Det
ger väldigt konstiga signaler till det turkiska samhäl-
let. Det är fel ordning och fel sätt. Detta förslag måste
vara resultatet av något olyckligt infall. Välunder-
byggt är det absolut inte.
I Turkiet noteras detta beslut med stor besvikelse.
De säger att de inte är intresserade av samhällspoli-
tiska institut, och det må så vara. Det behöver vi kan-
ske inte finna oss i, men jag är övertygad om att sam-
hällspolitiskt samarbete kan ske mycket bättre med
bibehållet generalkonsulat. Det är den funktionen
som är så viktig och som ger signaler ut i samhället.
Jag behöver inte argumentera så mycket om Tur-
kiets långvariga relationer med Sverige, t.ex., som är
viktiga att upprätthålla. Många invandrare från Turki-
et finns i Sverige, så det är viktigt också ur den syn-
punkten. Istanbul är en stor och växande del i Turkiet.
Sist men inte minst är Turkiet ansökarland i EU. Det
är strategiskt viktigt för Sverige att fortsätta att driva
på för en demokratisk utveckling i landet. Då är det
också viktigt att ge rätt signaler till dem, så att de inte
känner att vi stöttar dem lite grann med vänster hand.
Vi ska vara mycket tydliga och mycket tuffa när
det gäller kravet på mänskliga rättigheter - självklart.
Samtidigt ska vi öka samarbetet. Vi ska också ge rätt
signaler till Turkiet.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5.

Anf. 4 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Då har vi lämnat helgens glögg, ad-
ventsstjärnor och ljuständning för att denna måndags-
förmiddag få föra en av årets sista debatter i denna
kammare. Men det är inte utan att tanken går till det
gamla talesättet "Varför är det alltid måndag morgon
och aldrig lördagkväll?".
Med de orden ska jag raskt gå över till politikom-
rådet utrikes- och säkerhetspolitik, som består av 18
anslag som är fördelade på följande delposter:
- utrikesförvaltningen
- internationella organisationer
- information om Sverige i utlandet
- nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor
- övriga utrikespolitiska frågor.
Med andra ord ryms här en väldigt stor spännvidd
av frågeställningar.
Men det framhålls att utrikesförvaltningens vikti-
gaste uppgifter är att bevaka och främja svenska in-
tressen - politiska såväl som handels-, migrations-
och biståndsrelaterade. Detta görs genom politisk,
ekonomisk, migrations- och handelspolitisk bevak-
ning, genom export-, investerings- och turistfrämjan-
de verksamhet, insatser inom kultur och information
samt handläggning av migrations- och rättsfrågor.
Därutöver är det viktigt att se att utrikesförvalt-
ningen verkar i en miljö som är i ständig förändring -
ofta dramatisk sådan. Det ställer krav på en väl funge-
rande utrikesförvaltning som kontinuerligt anpassas
till dessa förändrade arbetsuppgifter och bevaknings-
områden.
Under det kommande halvåret krävs en priorite-
ring av EU-ordförandeskapet. Men när man följer
förberedelserna känner man tillförsikt inför denna
kraftansträngning, som lätt underskattas när man står
något vid sidan om.
Fru talman! När man summerar såväl temporära
förändringar som permanenta ser man att de är om-
fattande. Det är ett stort antal utredningar, långtgåen-
de reformer och en betydande decentralisering med
effektivitetsvinst i organisationens alla delar som
resultat.
En mer integrerad organisation genomfördes den
1 juli 1996 med geografiska och funktionella enheter
i stället för avdelningar för politik, handel och bi-
stånd. Året därpå genomfördes en genomgripande
omorganisation av den administrativa verksamheten.
Det har resulterat i att betydande resurser har kunnat
flyttas från den administrativa sidan till den operativa.
På det angelägna området jämställdhet har posi-
tionerna flyttats fram. Men jag vill hålla med den
ambassadörsfru som nyligen talade om vikten av att
även kvinnor representeras bland dem som står för
inredningen av våra ambassader. Man kan tycka att
det är en fråga av mindre vikt och som inte hör hem-
ma i den här talarstolen. Men detta speglar samtidigt
hur långt medvetenheten om jämställdheten sträcker
sig.
Nu ska jag inte trötta kammaren med att repetera
alla förändringar inom UD, utan jag ska kort avsluta
denna del med att peka på att bl.a. riksdagen utser en
ledamot i den antagningsnämnd som har ansvar för
rekryteringar. Själv tycker jag att det är roligt att få
guida unga in på diplomatens yrkesbana liksom att,
som nyligen på FN-delegationen i New York, kunna
konstatera att dessa unga visar prov på en imponeran-
de kompetens.
Fru talman! Det är fem reservationer tillfogade
detta betänkande, utrikesutskottets betänkande om
utrikesförvaltningen och internationell samverkan.
Utskottet och betänkandet har som utgångspunkt
propositionen angående anslagsbehovet under ut-
giftsområde 5. Utskottets majoritet har tillstyrkt rege-
ringens förslag till medelsramar för de olika anslagen.
Det tillstyrkandet vill jag understryka och ställa mig
bakom även från denna talarstol liksom avstyrkandet
på reservationerna.
Fru talman! Sedan gäller det Vitryssland. När om-
ständigheterna så medger anser utskottets majoritet
att det är viktigt att det finns en svensk direkt repre-
sentation och att den frågan har högsta prioritet, men
närmare än så kan jag inte svara här i dag.
Fru talman! Inför mötet i FN:s kommission för
mänskliga rättigheter kallas enskilda organisationer
till orientering och samråd. Det är ett exempel på
kontakter mellan UD och NGO:er, och andra kon-
takter är mer specifika beträffande sakfrågor och
geografiskt område.
Men det kan inte finnas en enda funktion som kan
tillfredsställa alla de skiftande behoven av kontakter
mellan frivillighetsorganisationerna och regeringen
och UD. Däremot kan vi konstatera att en handlägga-
re för frågor kring enskilda organisationer och det
civila samhället har tillsatts inom policygruppen inom
enheten för internationellt utvecklingssamarbete.
Frågan om andra specialfunktioner har också lyfts
i motionsform. Det handlar om MR-attachéer och om
miljöattachéer. Men jag delar uppfattningen att det är
angelägna områden och områden som i dag täcks av
andra organisatoriska lösningar än vad motionärerna
pekar på.
Därutöver kan vi konstatera att detta är organisa-
tionsfrågor som ligger under kanslihusets inre organi-
sation.
Fru talman! När det gäller upphandling i FN- och
EU-systemet såväl av produkter som av tjänster kan
man konstatera att svenska företag inte tar dessa om-
råden på allvar. Sveriges andel av dessa upphandling-
ar ligger trots ansträngningar under senare år på bot-
tennoteringar. Jag vill gärna ha detta sagt även om
uppdraget handelsfrämjande naturligtvis är mycket
bredare än så.
Men även här har verksamheten i bred bemärkelse
varit föremål för utredning och översyn. Och UD har
under senare år förstärkts med mer personal på främ-
jandeområdet både centralt inom UD och utomlands
för ökade insatser i samarbete med Exportrådet.
Nu ser främjandeverksamheten på handelsområ-
det olika ut beroende på behovet. I de länder där det
inte finns något handelskontor eller någon liknande
organisation har beskickningen huvudansvaret för
den exportfrämjande verksamheten. I en del fall fi-
nansierar Exportrådet viss personal, vilken komplette-
rar beskickningens personalresurser under ledning av
ambassadören.
Fru talman! Istanbul har varit uppe här i flera in-
lägg. Relationerna mellan Turkiet och Sverige har en
lång historia, även om jag inte kan skilja på vad som
är myt och verklighet när det gäller vikingarnas färder
till det som de benämnde som Miklagård.
En svensk närvaro i Istanbul har stor betydelse
även för dagens svenska affärsverksamhet i Turkiet,
och många människor i Sverige har sina rötter i Tur-
kiet. Jag har aviserat en omvandling av representatio-
nen i Istanbul, men jag kan i dag inte gå längre än vad
som anges i betänkandet då utredningen i frågan inte
ligger klar. Det ger å andra sidan utredaren en möj-
lighet att ta intryck av dagens debatt.
Men utskottet har erfarit att UD:s ambition är att
Sveriges närvaro i Turkiet och Istanbul ska öka i
framtiden. Även i Caracas kommer den svenska när-
varon att förändras.
Den omstrukturering av ambassaderna i Afrika
som pågår sedan något år fortsätter. Ambassaden i
Windhoek kommer t.ex. att omvandlas till en
chargémyndighet från mitten av 2001. Vidare kom-
mer organisationen med Stockholmsbaserade ambas-
sadörer för Afrika att avvecklas.
Under gårdagen, när jag trotsade vilodagen genom
att gå tillbaka i ambitionen att följa de organisatoriska
förändringarna inom UD:s verksamhetsområde, gick
tankarna snarare till Christina Doctares frukostföre-
drag i förra veckan om hjärnstress. Men vi lär ändå
inte få se den slutliga optimala organisationen efter-
som en kunskapsorganisation som UD ständigt måste
vara i förändring.

Anf. 5 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Environment, employment och enlar-
gement är de tre viktiga punkterna i regeringens ord-
förandeprogram. Det är de svenska punkterna, som
man ska lägga ned verklig kraft på nästa halvår, och
det är jättebra.
Samtidigt avslår utskottets majoritet kristdemo-
kraternas motion när det gäller miljöattachéer ute i
världen. Varför, Carina Hägg?

Anf. 6 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! När jag lyssnar på kd tycker jag att
det låter som att det räcker med att dela ut titlar för att
lösa världens miljöproblem. Så enkelt är det inte.
Man måste se mycket djupare på det här och på vilka
arbetsuppgifter man har.
Jag tycker att ett väldigt gott exempel på det här
synsättet är det som jag såg när jag nyligen var FN-
delegat. Man hade en person från Miljödepartementet
som tjänstgjorde på FN-delegationen; man hade en
förstärkning när det gällde miljöfrågor. Det handlar
om det här flexibla sättet, att man tar in den här mil-
jökompetensen när man ser att den behövs och att det
krävs extra resurser. Det kanske inte ska vara perma-
nent utan tillfälligt.
Det här tycker jag är ett gott exempel. Miljöfrå-
gorna prioriteras. Sedan kan vi ha olika meningar om
hur de organisatoriskt ska hanteras. Jag stannar där.

Anf. 7 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det där med att dela ut titlar var ju
inte sanning. Jag stod här uppe tidigare och argu-
menterade mycket tydligt och omfattande. Det hand-
lar om att bygga upp en ny kompetens och att på det
sättet skapa en ny prioriterad mission på våra ambas-
sader ute i landet.
Om utskottets majoritet på något sätt hade tyckt
att detta hade varit viktigt hade man besvarat detta. Vi
är ju ganska duktiga i utrikesutskottet på att besvara
sådant som vi ändå tycker är åt rätt håll. Men ni har
faktiskt avslagit detta. Det måste ju vara fråga om ett
avståndstagande. Varför, Carina Hägg? Jag har inte
fått svar.

Anf. 8 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag gav ett svar i mitt anförande, och
det var det här med att just hur man organisatoriskt
hanterar de här frågorna ligger under kanslihuset. Det
är inte primärt någon uppgift för oss här i kammaren.
Jag tror att vi ska vara ganska tacksamma för att vi
inte har den arbetsuppgiften utan i första hand har en
debatterande uppgift, som här, och en granskande
uppgift.
Men jag gav ett exempel som jag kunde relatera
till därför att det är en personlig erfarenhet som ligger
så nära i tiden, och det är ett gott exempel som visar
att man kan förstärka den här kompetensen just som
man gjorde på FN-delegationen i New York. Jag
tycker att det är ett mycket bra exempel som visar att
man är intresserad av att jobba vidare med att förstär-
ka den kompetens som vi alltmer behöver på miljö-
området, även inom UD:s verksamhetsområde.

Anf. 9 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag kommentera det som
Carina Hägg sade om att kvinnor bör stå för lite mer
av inredningen på ambassaderna, vilket jag tycker är
en bra tanke. Jag vill då slå ett slag för svensk folk-
konst i form av konsthantverk och slöjd som också är
viktig för vårt ansikte utåt.
Men det var inte därför som jag begärde replik,
utan det gällde konsulatet i Istanbul. Carina Hägg
säger att representationen och vår närvaro ska öka i
Istanbul. Hon säger också att utredaren kan ta intryck
av dagens debatt. Det är ju väldigt bra därför att den
är ju absolut entydig. Vi har en fyrpartireservation om
att vi inte vill att konsulatet ska läggas ned. Det är
absolut det tydliga budskapet. Jag hoppas att det
verkligen är så att utredaren tar intryck av det.
Man måste ju säga att det är väldigt synd att ta så-
dana kringelikrokar runt ett nedläggningsbeslut om
utredningen nu skulle mynna ut i att man verkligen
tar hänsyn till den debatt som förs här i dag. Det är
ganska obegripligt med hela det här beslutet och hela
den här processen.
Jag skulle vilja ha lite mera kommentarer av Cari-
na Hägg om hur man kan hantera en fråga på det här
sättet. Det här beslutet är säkert, som jag sade tidiga-
re, ett infall och inte något som är genomtänkt.

Anf. 10 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Först kan man konstatera att det är
väldigt glädjande att så många här poängterar det
stora engagemang man känner för Turkietfrågor och
att man ser det som viktigt att ha breda kontakter med
Turkiet. Men det vore lite fel av mig att stå här och
föregripa någonting som inte riktigt är klart än. Det
finns en utredning, och utredningen har inte kommit i
mål. Men det finns goda förhoppningar om att detta
ska sluta på ett sätt som nog kan tillfredsställa de
flesta.

Anf. 11 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Detta låter väldigt förvirrat, måste jag
säga. Jag förstår att Carina Hägg inte har det lätt när
hon ska argumentera för det här. Att få ett resultat
som är bra innebär ju faktiskt att vi dels har kvar
konsulatet, dels kombinerar det med samhällsekono-
miska och samhällspolitiska insatser. Självklart ska vi
göra sådana insatser, och det säger man i betänkandet.
Men kombinationen att samtidigt lägga ned konsula-
tet går över huvud taget inte ihop och skickar helt fel
signaler, precis när vi står inför ordförandeskapet i
EU. Samma dag som vi tar över ordförandeklubban
lägger vi ned generalkonsulatet i Turkiet. Visserligen
står Turkiet sist på listan bland kandidatländerna, men
ändå! Detta är fullständigt fel signaler att skicka till
Turkiet, vilket jag tycker är mycket synd.
Vi behöver engagera oss mycket för att få en bätt-
re utveckling i Turkiet. Alla de problem som finns där
kan vi diskutera mycket, och det har vi gjort många
gånger här i kammaren. Där är vi nog ganska eniga.
Men att hantera frågorna på det här sättet tycker vi är
helt oacceptabelt. Jag är glad att så många ställde upp
på motionen och att det blev en fyrpartireservation.
Det visar på stödet i den här frågan.

Anf. 12 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! I det här läget tror jag inte att vi kan
föra debatten så mycket längre. Jag tror att vi för
frågans skull ska avvakta utredningen och därefter se
om det finns anledning att fortsätta debatten och hur
vi då ser på frågan. I dagsläget tycker jag inte att vi
kan komma mycket längre än så här.

Anf. 13 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Delar Carina Hägg min uppfattning
att Vitryssland i dag är en diktatur? Delar Carina
Hägg min uppfattning att landet är utsatt för vanstyre,
att mänskliga rättigheter dagligen kränks och att man
inte kan se en tillstymmelse till utveckling i demo-
kratisk riktning?
Det har tagits ett intressant initiativ här i riksda-
gen. Socialdemokratiska ledamöter har tagit initiativ
till en vitrysk gruppering, som har mycket fokus på
Vitryssland för närvarande. Jag vet att man har gjort
en resa till Vitryssland. Föreningen samlar ledamöter
från olika partier. Vi har tagit emot oändligt många
besök från Vitryssland, demokrater vars enda bud-
skap till Sverige är: Se till att vi får en ambassad i
Minsk! Det skulle innebära att ni accepterar och fo-
kuserar på den verksamhet vi bedriver. Vi skulle
uppfatta en etablering av ambassad i Minsk som ett
stöd för vår verksamhet.
Det här är människor som är valda i demokratisk
ordning och sådana som blivit utkastade från parla-
mentet.
När tänker Carina Hägg ta initiativ till att vi så
snart som möjligt får en ambassad i Minsk?

Anf. 14 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag vet att Liselotte Wågö delar en-
gagemanget för en positiv förändring i Vitryssland.
Det är något i allra högsta grad angeläget.
Jag kan berätta att jag i helgen var ute och för-
sökte samla in namn kring frågan om Vitryssland,
men då var vädrets makter emot mig och snarare för
Lukasjenko. Det var svårt att samla in namn i regn-
vädret.
Det är oerhört angeläget att jobba med Vitryss-
land. Respekten för de mänskliga rättigheterna och de
demokratiska fri- och rättigheterna är allt annat än
tillfredsställande.
Jag har också haft möjlighet att träffa delegationer
från skiftande delar av det vitryska samhället, och
deras budskap är entydigt. Dessvärre är en del av dem
också rädda för vad som ska hända dem när de åter-
vänder till Vitryssland.
Här har vi alltså ett ytterst angeläget område. Det
har utskottet gett uttryck för tidigare. Den här gången
har vi ännu tydligare, med anledning av utvecklingen,
understrukit att utskottet anser denna etablering av en
svensk representation som mycket angelägen.

Anf. 15 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Jag är väldigt tacksam för att Carina
Hägg delar min uppfattning i den här frågan. Jag bara
beklagar att inte utskottet kunde samla sig till ett
tillkännagivande den här gången. Det hade varit yt-
terst viktigt att vi haft ett enigt utskott bakom oss i
den här frågan.
Vi får också tänka på att den här frågan är kom-
plex ur många synvinklar. Det här är ett närområde
till Ryssland, och det är viktigt att vi har en ordentlig
representation just i Rysslands närområden.
Jag hoppas att den här debatten för frågan framåt
ytterligare. Kanske får jag nästa år uppleva att det
ligger ett anslag för representation i form av en am-
bassad med en ambassadör i spetsen i Minsk. I så fall
har det tagit moderaterna från 1994 till 2001 att få
gehör för sina väl berättigade yrkanden i den här
frågan.

Anf. 16 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Som jag har sagt tidigare delar jag Li-
selotte Wågös uppfattning att det här är angeläget. Vi
har ju skrivit att en representation bör inrättas när
omständigheterna så medger. Jag hyser gott hopp om
att vi ska kunna se detta förverkligas inom en rimlig
framtid. Det är ytterst angeläget.
Det som är positivt är att det finns en större med-
vetenhet i Sverige i dag om att vi måste ha fler och
bredare kontakter med Vitryssland för att stötta den
demokratiska utvecklingen.

Anf. 17 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Liselotte Wågö inledde dagens debatt
med att peka på att detta är ett viktigt betänkande. Jag
håller med henne om att Sveriges utrikesförvaltning
och regeringens och riksdagens kontakter med andra
länder är viktiga. Kanske borde det här anslaget för-
anleda mer debatt och diskussion än det faktiskt gör.
Men vi återkommer ju till en hel del av de här frågor-
na i andra betänkanden från utskottet.
Miljöpartiet har ställt sig bakom regeringens bud-
getförslag, och därför har vi inga reservationer. Jag
vill ändå passa på tillfället att säga några saker som
jag tycker är viktiga i detta sammanhang.
Det jag bl.a. vill påpeka är att vi måste ha ett sam-
band i politiken. Vi ska senare diskutera betänkandet
om biståndet, vilket jag tror kommer att föranleda
mer debatt och diskussion. Biståndet är väldigt avgö-
rande för vilken politik Sverige ska bedriva utom-
lands. Jag har vid flera tillfällen då jag varit ute och
rest lagt märke till att denna politik inte alltid hänger
ihop på alla nivåer. Därför vill jag i det här samman-
hanget påpeka att jag tycker att utrikesförvaltningens
verksamhet ute i världen ska genomsyras av de poli-
tiska grundbudskap som vi har lagt in inte minst i
biståndsbetänkandet.
Jag tycker vidare att det är viktigt att påpeka, vil-
ket också finns med i regeringens förslag, hur viktigt
det är att freds- och nedrustningsarbetet finns med i
den verksamhet som bedrivs utomlands. Jag var med
talmannen i Chile och var minst sagt förundrad över
hur många chilenska militärer som vad inbjudna till
den mottagning som ambassaden hade. Det är natur-
ligtvis så att den aktivitet med försäljning av JAS-
plan som försiggår från svenskt håll också får kon-
sekvenser för vilka man umgås med i respektive land.
Jag tycker att det är viktigt att detta genomsyras av
den solidaritet och de grundläggande åsikter som
finns i svensk politik när det gäller internationellt
samarbete.
Det är också viktigt att detta finns med i Världs-
banken, WTO och på andra sådana ställen där Sveri-
ge är representerat så att man inte talar med dubbla
tungor och för en politik när vi diskuterar biståndet
och en annan när man agerar inom Världsbanken.
Även NGO:er har kritiserat att man inte har en enhet-
lig hållning i de här frågorna. Jag hoppas verkligen att
utrikesministern kommer att se till att politiken ge-
nomsyras av detta.
Jag vill också ta upp det som kristdemokraterna
tog upp, att det var viktigt att det fanns miljöattaché-
er. Jag är av en annan uppfattning än kristdemokra-
terna i det fallet. Jag anser att alla som är utsända från
svenskt håll ska kunna miljöfrågorna och ska jobba
för en hållbar utveckling. Miljöattachén kan kanske
inte i sin ensamma roll genomföra saker, utan hela
förvaltningen ska naturligtvis genomsyras av detta, så
att alla kan miljöfrågorna. Är det så att de utsända
inte kan dem får UD se till att de utbildas så att det
budskap som vi har fört fram i andra sammanhang,
hållbar utveckling, också genomsyrar det arbete som
man utför på internationellt plan.
Med det vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill faktiskt återigen ta upp de tre
viktiga målen environment, employment och enlar-
gement. Jag tycker att de är så viktiga. Jag tycker att
regeringen ligger väl framme här.
Vi lyfter fram detta i vår motion och tycker att vi
också ska lyfta fram den här kompetensen än bättre
på ambassaderna än vad som sker i dag. Vi vet att det
inte fungerar att säga att alla bör vara duktiga på en
speciell sak. Det vi är ute efter här är att verkligen
fokusera på det här området.
Det är mycket förvånande att Miljöpartiet, som en
del av majoriteten i utskottet, avstyrker detta förslag.
Att avstyrka betyder att det inte har någon relevans,
att det inte är viktigt. Att som ett miljöparti göra detta
kräver ett svar, Marianne Samuelsson. Vilket svar?

Anf. 19 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag har delvis redan svarat på detta.
Jag tycker att det är viktigt att miljöfrågorna genom-
syrar olika slags utlandsarbete som genomförs och att
det naturligtvis på ambassaderna ska finnas kunskap
om detta. Men jag anser också att UD måste kunna
klara av det inom den ram som man har fått i budge-
ten och att det måste vara ett övergripande mål. Där-
med förväntar jag mig att det också görs.

Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Man kan säga att det är bra om UD
grejar detta. Men tanken är att riksdagen och vi par-
lamentariker ska lyfta fram frågor, försöka främja
dem i vårt utskottsarbete och ge uppdrag till regering-
en. Det har vi försökt att göra här. Men då har vi fått
ett avstyrkande.
Tycker Miljöpartiet att miljöfrågorna inte har nå-
gon särskilt internationell prägel? Ni är motståndare
till EU och dess insatser. Ni vill inte fokusera på
ambassaderna. Är det anledningen till att ni ligger
lågt i den här frågan?

Anf. 21 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Nej, det är inte anledningen till att vi
ligger lågt i den här frågan. Det är snarare så att om
utskottet skulle putta in särskilda miljöattachéer,
måste vi också budgetmässigt klara av det. Det klarar
vi inte i det här fallet.
Däremot anser jag att det finns en tillräcklig bud-
get för att UD ska prioritera och på ett bra sätt ta upp
och se till att man har kompetens och kunskap när det
gäller miljöfrågorna. Jag är inte helt säker på att det
behöver vara särskilda miljöattachéer, utan den kun-
skapen och kompetensen bör man ha spritt i sin orga-
nisation så att alla klarar av detta.
Anser man däremot att det behövs en särskild per-
son som bevakar miljöfrågorna - det har man ju i
vissa länder - är det klart att man ska se till att det
finns en sådan också.
Men det är inte så att vi, när vi avstyrker det här
förslaget, tycker att det är oväsentligt med miljöfrå-
gorna, vilket Holger Gustafsson försöker göra det till.
Jag tror inte att en särskild miljöattaché skulle lyfta
frågan extra mycket om inte vederbörande har stöd
hos de övriga som finns på ambassaden. Det behövs
alltså en helhetssyn på detta. Därför har vi ställt oss
bakom utskottet i det här fallet.

Anf. 22 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tror att mitt avstyrkande av reser-
vationen hade gått fram tydligt. Däremot var uppen-
barligen mitt yrkande när det gäller att utskottet stäl-
ler sig bakom betänkandet mer svävande. Därför vill
jag understryka att jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 23 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte vända mig mot Marianne
Samuelsson på något sätt. Jag begärde ordet när Ma-
rianne Samuelsson talade om vikten av helhet och att
man har samma inställning när det gäller bistånds-
verksamhet som i andra relationer med ett land.
Jag ska ta ett annat exempel. Jag tycker alltså att
vi måste kunna kritisera ledare, även om vi har stora
presumtiva affärer med det landet. Det är viktigt.
Exemplet gäller Sydafrika.
Jag ställde en interpellation till statsministern om
aidsfrågan i Sydafrika med anledning av president
Thabo Mbekis inställning till aids och till vad som
orsakar sjukdomen. Hans inställning har ju lett till att
man i Sydafrika inte har gjort särskilt mycket åt vare
sig att förhindra spridningen eller att låta människor
få mediciner.
Jag ställde interpellationen till Göran Persson där-
för att han, enligt vad han själv säger, och det är all-
deles säkert så, har mycket goda relationer med Tha-
bo Mbeki. Jag tycker därför att det är väldigt viktigt
att han tar upp de här frågorna i sina samtal med
Thabo Mbeki.
Nu svarade inte Göran Persson på den här inter-
pellationen, utan det gjorde biståndsministern. Detta
kan ju tyckas ligga inom hennes område, det gör det
också, men det är faktiskt inte enbart en biståndsfrå-
ga. Det är faktiskt en säkerhetspolitisk fråga och en
mycket större fråga än aidsfrågan. Jag kommer in på
detta mer i nästa debatt. Jag tycker att ett statsöverhu-
vud, som t.ex. i Sverige, bör kunna tala klarspråk med
presidenten i Sydafrika om de här frågorna, även om
vi är på väg att sälja JAS till Sydafrika. Det ska inte
ha med den saken att göra. Jag tycker att det är myck-
et viktigt att man gör det klart i de här frågorna.

Anf. 24 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag håller med Marianne Andersson
om att det är oerhört viktigt att vi får en helhetssyn i
hela det arbete som görs, både av biståndsministern
och av statsministern, så att inte Sverige ger dubbla
budskap.
Jag kan glädja Marianne Andersson med att jag på
väg hem från Kenya och Moçambique också hann
med en liten stund med vår Sidaansvariga i Sydafrika
som just berättade att man jobbade ganska mycket
med aidsfrågorna från svenskt håll där nere nu. Det
kändes ändå positivt utifrån att man inte har glömt
bort de viktiga frågorna för JAS-affärer och annat,
som jag tycker är mindre viktigt och dessutom inte
bidrar till det grundläggande målet fred och nedrust-
ning som ändå finns med i betänkandena.

Anf. 25 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag känner till att man jobbar väldigt
mycket. Jag har också varit nere i Sydafrika och tittat
närmare på aidsprojektet. Där var man synnerligen
upprörd över presidentens inställning till de här frå-
gorna. Det var naturligtvis människor på svenska
ambassaden, så ingen skugga över dem på något sätt.
Det jag menar är just att det är viktigt med ledar-
skap, att ledarna i länder faktiskt talar ut om sådana
här oerhört viktiga säkerhetspolitiska och hälsopoli-
tiska frågor och över huvud taget om frågor som har
med hela överlevnaden att göra.

Anf. 26 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag har ingen annan uppfattning än
Marianne Andersson i detta att det vore viktigt att
man från svensk sida och inte minst från regeringens
sida faktiskt poängterar det som vi från riksdagen har
sagt vara viktiga och prioriterade frågor och att man
inte viker undan därför att ledarna i det landet inte
vill. Det är väl det som är helheten som måste ge-
nomsyra hela utrikesförvaltningen, så att vi faktiskt
kan se att det stämmer med den politik som vi har
bestämt i riksdagen ska gälla på de här områdena.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)
7 § Internationellt bistånd

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU2
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd (prop.
2000/01:1 delvis).
Anf. 27 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Låt mig uttrycka min glädje över att
biståndsministern är med oss under den här debatten
så att vi får möjlighet att få en rad viktiga klarläggan-
den från henne i samband med att vi går igenom för-
slaget till budget.
Biståndet är ett oerhört viktigt område. Fortfaran-
de är det 1,2 miljarder människor som svälter i den
här världen. Denna siffra är till numerären exakt
likadan som den var när vi började med biståndet.
Procentuellt har den minskat något.
Den här debatten är naturligtvis lite hämmad av
att det pågår en mycket intensiv utredning i form av
GLOBKOM som ska försöka att ta fram en ny poli-
tik. Vi vet ännu inte hur den utredningen kommer att
landa. Därför får vi i dag redovisa våra allmänna
synpunkter på biståndet.
Jag tror att man ska vara realist och konstatera att
vi har lämnat bistånd till Afrika i 40 år och egentligen
inte nått något anmärkningsvärt resultat där. Samti-
digt har vi lämnat bistånd till Stillahavsasien. Situa-
tionen i Ghana och i Sydkorea var densamma för 30
år sedan. Sydkorea har lyckats gå från absolut fattig-
dom till relativt välstånd på en enda generation. Detta
visar att det går att klara av.
Vad som var typiskt för Koreas insats för att ut-
rota fattigdomen var till att börja med att man lyck-
ades åstadkomma en nationell samling där alla krafter
mobiliserades för en och samma sak, nämligen att
lyfta landets situation och öka välfärden i landet. Man
satsade stenhårt på utbildning. Inte minst bestämde
man sig för att ha lika många utbildade akademiker
som det finns i västvärldens länder, och man har
också lyckats med det. Det har varit en viktig kraft
för att få i gång alla de verksamheter som man har
klarat av.
Det finns andra exempel. I Taiwan har man också
gått från absolut fattigdom till relativt välstånd.
Man har också lyckats via bra, välutbildade ledare
och via privatiseringar.
Vi kan se hur andra länder försöker att lära av
framgångarna i Stillahavsasien. Latinamerika har ju
just genom att försöka kopiera Stillahavsasien - från
att ha varit en drivande mina för internationell eko-
nomi - nu blivit något av en magnet för internatio-
nellt kapital. Det går lite upp och ned, men det går
alldeles klart i rätt riktning. Även Sydasien börjar ta
upp idéerna från Stillahavsasien.
Detta visar att möjligheterna finns, men i Afrika
händer det dessvärre ingenting, så det är där som vi
måste koncentrera våra insatser. Vi måste lyckas
komma till rätta med situationen i Afrika.
Vad är det som är orsaken till situationen i Afri-
ka? I stor utsträckning är det vanstyre och korruption.
En annan bidragande orsak är att det finns ett antal
makthavare - en del fungerar som diktatorer - som
bara har att välja mellan att sitta kvar eller hamna i
fängelse. Det finns inget land som tar emot dem läng-
re. Detta är ett problem som jag inte har någon lös-
ning på, men som är förödande för Afrika och som
förstärks av en bristande parlamentarisk kontroll över
regeringarna där.
Det andra problemet är hiv/aids. Det finns alltså
ca 30 miljoner människor som är smittade - siffrorna
varierar lite, säkerhetsgraden är alltid tveksam. Men
det är en förfärligt massa barn i Afrika som kommer
att växa upp utan föräldrar. Stora delen av den yrkes-
verksamma generationen faller bort. I vissa länder
förnekar man närmast problemet. Här har vi någon-
ting framför oss som vi har svårt att fatta bredden av
när det gäller effekterna hiv/aids inom en tioårsperiod
i stora delar av Afrika, söder om Sahara.
Sedan har Afrika också sin historia. Man har
drabbats av en rad konflikter. Man råkade ut för slav-
handeln, där också Sverige var med och försökte
stoppa den, även om vi inte var så framgångsrika som
vi hade hoppats. Man har dessutom varit utsatt för
kolonialismen, socialismen och planekonomin. Ut-
gångsläget var alltså inte så bra.
Vi har naturligtvis ett viktigt ansvar att hjälpa des-
sa länder att utrota deras fattigdom. Det är det enda
som är gemensamt för alla dessa länder. Men alla
länder i Afrika har inte varit kolonier, t.ex. Liberia
har inte varit det. Det är fattigdomen som är gemen-
sam och den måste vi hjälpa dem med snabbt och
effektivt.
Biståndet ska vara oljan i motorn, inte bensinen i
tanken. Det är viktigt att definiera vad som menas
med fattigdom, inte i form av någon allmänt luddig
rättighetskatalog utan i form av en definition som är
mätbar så att man kan följa upp att man arbetar i rätt
riktning.
För min del är de viktigaste kriterierna för fattig-
dom att svälta, att ha mindre än en dollar om dagen,
att leva i ett land som för krig eller där krig förs, att
sakna basal utbildning och det gäller främst flickor
samt att inte ha basal hälsovård. Det är dessa faktorer
som måste komma i främsta rummet. Många länder i
Afrika har inte ens nått dit.
Det behövs en strategi för hur vi ska komma till
rätta med problemen och den måste kunna översättas
i målsättningar som är mätbara. Organisationen som
ska hantera det hela måste anpassas till denna mål-
sättning. Det dagliga arbetet måste bli en del i den
målsättningen. För vår del är det fattigdomsutrotning
som är det övergripande. Jag tror att GLOBKOM
kommer fram till några formuleringar som blir i alla
fall ganska lika denna målsättning.
Det är naturligtvis viktigt att omforma Sida. I det
sammanhanget måste Sida utvecklas i miljön. Jag tror
att det är väldigt svårt att planera arbetet i Afrika på
Sveavägen. Utvecklingsavdelningen - och jag menar
nu inte ledningen - måste nog flyttas till Afrika. Man
måste verka i den miljön där man ska nå resultat. Om
man gör som man alltid har gjort går det som det
alltid har gått, och det är just det som är så oroande.
Det finns anledning att tänka om på ett betydande sätt
här.
Sedan bör man kraftsamla och satsa på några län-
der. Sida gör allt överallt. Sida finns i över hundra
länder. Dessutom bör man lägga kraft på insatser i
områden där vi har en speciell kompetens att bidra
med.
Det är också viktigt att veta när man börjar och
när biståndsprojekten slutar. All erfarenhet och forsk-
ning visar att dåligt bistånd blir inte bättre av att man
håller på länge. Bra bistånd blir färdigt inom före-
skriven tid. Det är väldigt viktigt att veta hur länge
projekten ska pågå och när de ska tas över av länder-
na själva. Det gör alltid ont att sluta både för bi-
ståndsgivaren och för mottagaren.
De enskilda organisationerna spelar en väldigt
viktig roll. De stora ideella organisationerna är Röda
korset, Rädda Barnen, Forum syd, Lutherhjälpen och
Diakonia. Dessa organisationer är väl etablerade på
plats. De har alla viktiga kontakter, informationska-
naler och inte minst stöttar de upp biståndsviljan här
hemma i Sverige. Detta tror jag är någonting som vi
ska bygga väldigt mycket på och framför allt utnyttja
i de länder som har en utvecklingsfientlig regering.
Sedan finns det i denna biståndsindustri också tu-
sentals små olika NGO:er som ska betala anställda
och pensioner och som har fasta kostnader. Det finns
också en del som är mindre seriösa, så jag ska visst
inte säga att de är en lösning i alla situationer. Men
jag tror att väldigt mycket kan kanaliseras via de stora
väletablerade enskilda organisationerna.
Vi är realister. Vi är optimister när det gäller Asi-
en, och vi är optimister när det gäller Latinamerika.
Men vi är pessimister när det gäller Afrika så länge vi
inte omformulerar våra insatser där.
Jag tror att det är oerhört viktigt att prioritera Af-
rika. Vi tror att det går att komma långt här, därför att
det finns en omfattande forskning och GLOBKOM
har möjlighet att få in mycket av den information som
finns.
Det viktigaste vi kan göra för u-världen är natur-
ligtvis att införa frihandel. Marknadsekonomin,
marknadstillträdet är nyckeln, därför att deras handel
är mycket större än det bistånd de får. Handeln kan
dessutom utvecklas, medan biståndet ju ändå på sikt
är avsett att avvecklas när vi har nått målen.
Det gäller att hålla efter dolda handelshinder, som
det finns massor av inom den europeiska unionen.
Sverige har här en viktig uppgift att se till att de dolda
handelshindren hålls borta.
Jag tror att man ska koncentrera sig på Afrika,
som jag har sagt, och på vissa andra länder, och då
länder med bra ledning. Där tror jag att man ska dra
in länder som har klarat språnget - Sydkorea, Taiwan
eller andra - som deltagare i trepartsprojekt där nere
så att de får en kompetensuppbyggnad som upplevs
som realistisk.
Det är viktigt att skapa framgångar och förebilder.
När man går in på detta vis är det väldigt viktigt att se
till att klara skuldavskrivningarna, så att länderna inte
får bära på bördan från tidigare regimer som har ska-
dat landet genom stora skuldbördor.
Vad man ska satsa på, menar vi, är tillväxt. Det
handlar då väldigt mycket om jordreformer och små-
företag. Vidare ska man satsa på kompetensutveck-
ling, och då tänker jag på marknadsekonomins insti-
tutioner och mänskliga rättigheter. Där finns det all
anledning att ge en honnör till Margareta af Ugglas,
som så envist drev denna fråga i motvind i kammaren
och som utrikesminister drev igenom detta till att nu
vara en av de viktigaste frågorna i det svenska bistån-
det, nämligen demokratiutveckling, transparens och
uppföljning.
Jag tror också att vi ska börja titta på möjligheter-
na att hjälpa till att bygga upp även högskoleväsendet
bättre än vad vi har gjort hittills.
När det gäller skuldavskrivningar finns också
möjligheten, om man är osäker på utvecklingen, att
ge ränte- och amorteringsfrihet för lånen under en
testperiod och därigenom åstadkomma samma situa-
tion som om vi hade avskrivit skulderna direkt.
Jag tror också att man ska stödja den utveckling
av OAU som nu är på väg mot att skapa en afrikansk
union. Det skulle kunna vara en väg att på samma sätt
som i Europa få fram ett organ där man kan mötas
och diskutera de allvarliga frågorna.
Utöver att vi från vår sida satsar på detta i samar-
betet och partnerskapet tror jag också att vi ska kräva
vissa saker av våra samarbetsländer, våra partnerlän-
der. Vi ska kräva fred - att man inte för anfallskrig.
Vi ska kräva basal utbildning för alla flickor och
basal hälsovård. Detta är nämligen inte särskilt dyra
ting att åstadkomma. Vi ska också kräva en klar ut-
veckling mot både demokrati och rättsstat, och vi ska
kräva korruptionsbekämpning. I det här samman-
hanget ska vi också vara noggranna med att vara ett
föredöme i olika former av upphandlingar, eftersom
det är just där korruptionen är den stora faran.
Jag tror att man ska ha ett äkta partnerskap. Man
ska ha avtal om mål och åtgärder. När det gäller Sve-
riges insatser, även om det ofta är insatser på kul-
turområdet som blir aktuella, ska vi kräva uppföljning
och resultat.
Om man ser på utvecklingen av biståndet fann
man att det började att komma ikapp. Sedan fann man
att en del blev rika. Då gick man över till fördel-
ningsinsatsen. Jag håller med om att det är alldeles fel
att några blir superrika i de här länderna, men skapar
man en medelklass bidrar denna medelklass mycket
aktivt till att det uppstår en demokrati.
Vi gick över till partnerskap, och nu är vi på väg
in i fattigdomsbekämpningen, vilket vi var först att
tala om i denna kammare.
Jag tror att alla dessa fyra punkter är viktiga att ha
med sig hela tiden. De behövs för att biståndet ska bli
bra.
Vi ska alltså vara klara och tydliga. Vi ska utrota
fattigdomen. Vi ska satsa på utbildning, hälsa, tillväxt
och god ledning. Då kan vi inom 30 år ha nått målet
att fattigdomen är utrotad i nästan alla länder i värl-
den.
Det finns all anledning till optimism. Fattigdomen
kan utrotas. Den ska utrotas. Jag hoppas att GLOB-
KOM, som ju Folkpartiet och Moderaterna krävde i
många år och som nu är tillsatt, snabbt kommer fram
med ett väl genomarbetat resultat.

Anf. 28 LARS OHLY (v):
Fru talman! Alltfler svenskar vill att Sverige ska
satsa mer pengar på bistånd till tredje världen. Enligt
en Sifo-undersökning 1999 ville hela 87 % av svens-
karna öka biståndet. Det var dessutom en ökning med
sju procentenheter jämfört med 1998.
Neddragningarna av det svenska biståndet skedde
när Sverige befann sig i ekonomisk kris, med ett svårt
statsfinansiellt läge. Nu har de ekonomiska kurvorna
vänt uppåt. De närmaste åren finns de statsfinansiella
förutsättningarna för att återställa enprocentsmålet.
Detta anser också en majoritet i utrikesutskottet. I
betänkandet skriver vi: "Utskottet menar att det
svenska biståndet skall nå en procent av BNI och att i
takt med ökat statsfinansiellt utrymme bör stegen mot
enprocentsmålet påskyndas. Ambitionen är att målet
skall nås så snart som möjligt, helst inom fem år."
1992 inleddes flera svarta år för den svenska bi-
ståndspolitiken. I en s.k. krisöverenskommelse mellan
Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemo-
kraterna och Socialdemokraterna sänktes biståndet i
ett slag med 1,5 miljarder kronor eller 0,1 % av brut-
tonationalinkomsten. Biståndet var då nere på 0,93 %
av BNI. Flera partier, däribland Socialdemokraterna,
underströk att neddragningen skulle ses som tillfällig.
Våren 1995 beslutade socialdemokrater och mo-
derater i riksdagen att biståndet skulle frysas, vilket
innebar att biståndet motsvarade 0,87 % av bruttona-
tionalinkomsten 1996. Och 1996 beslutade regeringen
med stöd av Centerpartiet att biståndet skulle vara
0,7 % av bruttonationalinkomsten för de kommande
två åren.
Synen på biståndet som en konjunkturregulator
har funnits hos alla partier i Sveriges riksdag, utom
hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet. När man har
sänkt biståndet på grund av vikande konjunkturer har
man också förlorat proportionerna. Jämförelsevis har
ju våra problem varit sådana som de fattigaste män-
niskorna i större delen av världen skulle önska sig att
ha.
I de budgetförhandlingar som skett sedan valet
1998 - då Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet formade en majoritet i riksdagen - har
Vänsterpartiet misslyckats med att nå framgång med
våra krav på en snabb återgång till enprocentsmålet.
Ett misslyckande är ett misslyckande och ska inte
kallas för något annat. Men det innebär inte att
Vänsterpartiet har ändrat uppfattning. Utrikesutskot-
tets bestämda uppfattning, som den uttrycks i betän-
kandet, gör att vi nu ser mer hoppfullt på möjlighe-
terna att åter uppfylla vårt åtagande att minst 1 % av
bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd.
Fru talman! Man kan fråga sig varför ett högt
svenskt bistånd är ett prioriterat mål för Vänsterparti-
et. Delvis handlar det om ett synsätt som utgår från
att den rika världens överflöd har erövrats på fattiga
människors bekostnad. Ett högt bistånd handlar alltså
inte om välgörenhet eller tycka-synd-om-mentalitet.
För oss är fattigdomen och överflödet två sidor av
samma mynt.
Det kortsiktiga lönsamhetstänkandet hos storfö-
retag, med stöd av dessa företags regeringar, Valuta-
fonden, Världshandelsorganisationen och Världsban-
ken, leder till att förtrycket och utsugningen av män-
niskor förstärks. Dessutom leder orättvisor och fattig-
dom till konflikter, krig och ohållbart utnyttjande av
jordens resurser.
Trots explosionen i den globala tillväxten har an-
talet fattiga i världen inte minskat. Det finns ingen
naturlag eller av högre makter bestämd ordning som
gör det omöjligt att bekämpa fattigdomen. Tvärtom:
Det går att göra något åt fattigdomen i världen både
på kort och lång sikt. Biståndet är ett sätt. Genom
stöd till människor som arbetar för demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter, inklusive barnens
rättigheter, kan vi förebygga fattigdom, krig och
konflikter.
Människor i områden där krig är vanliga, eller
som drabbats av stora naturkatastrofer, har rätt att
ställa krav på oss. Det gäller t.ex. människor i Ango-
la, Burma, Eritrea, Honduras, Kongo, Moçambique,
Nicaragua, Sudan, Venezuela och många andra län-
der. Men biståndet är inte det enda sättet att bekämpa
fattigdom och orättvisor. Det kanske inte ens är det
viktigaste och mest verkningsfulla sättet. Om vi på
sikt ska kunna bryta fattiga länders underordning och
beroende av den rika världens välvilja krävs mycket
mer än ett högt bistånd.
Enligt en undersökning från FN:s kommitté för
handel och utveckling, UNCTAD, är värdet av de
rika ländernas handelshinder gentemot tredje världen
14 gånger så stort som värdet av det bistånd som den
rika världen ger. Krasst uttryckt tar vi i den rikare
delen av världen 14 gånger mer från u-länderna än
vad vi ger. Därför krävs mer än bistånd, och också en
vidare målsättning för biståndspolitiken än fattig-
domsbekämpning, som i dag är ett överordnat mål.
Vi måste sätta målsättningen högre och sträva ef-
ter att den fattiga världens underordning bryts. Detta
är ett oerhört radikalt krav i en värld som domineras
av stora multinationella företags ekonomiska intres-
sen. Stannar vi i den rika delen av världen vid att
uppfatta fattigdomsbekämpning som ett begrepp
frikopplat från frågan om makt och maktfördelning
mellan länder, klasser och kön, då kommer vi att vara
prisgivna åt den paternalism som var så typisk för
kolonialismen och imperialismen. Om vi begränsar
oss till en snäv tolkning av begreppet fattigdomsbe-
kämpning har vi inte kommit mycket längre än de
missionärer som predikade kristendom alltmedan
Cecil Rhodes berövade södra Afrika dess rikedomar.
Rättvisa handelsvillkor, investeringar, tullar och
skatter kan innebära mer för att utjämna skillnader
mellan fattiga och rika än vad biståndspolitiken en-
sam någonsin kan. Det grundläggande felet är nämli-
gen inte att biståndet är för litet. Det grundläggande
felet är att biståndet över huvud taget behövs. Den
långsiktiga målsättningen är därför inte 1 % eller 2 %
av bruttonationalinkomsten till bistånd utan 0 %. Den
riktigt långsiktiga målsättningen är att bryta tredje
världens underordning så att bistånd blir onödigt.
Den svenska biståndspolitiken måste därför sam-
ordnas med andra politikområden. Vi måste inse att
det i längden inte är möjligt att bygga ett svenskt
välstånd på frånvaro av mänskliga rättigheter och på
miljöutnyttjande i andra länder. Inte heller kan vi nöja
oss med att stå för demokratiska friheter och fackliga
rättigheter här hemma samtidigt som en del av vårt
välstånd byggs på att andra förvägras samma fri- och
rättigheter.
Fru talman! Jag skulle vilja att ledamöterna funde-
rade lite över vem som har sagt följande: "Den glo-
balisering vi har är orättvis, skapar klyftor och margi-
nalisering och förvärrar för sårbara grupper och för de
minst utvecklade länderna".
Om man skulle tro Alf Svensson och andra som
har valt att ställa sig på storföretagens och den nylibe-
rala världsordningens sida borde ju det här citatet
tillskrivas någon vänsterextremist eller en huligan
med gatsten i hand. I ett ovanligt obalanserat inlägg
på Dagens Nyheters debattsida den 26 september
bortsåg Alf Svensson helt från den komplexitet som
omgärdar den s.k. globaliseringen. Vi som varnar för
globaliseringens konsekvenser utmålades som frihan-
delsmotståndare och som en fara för demokratin. Det
är djupt ohederligt att förfara på det sättet.
Inom FN diskuteras globaliseringen på ett mer se-
riöst och kritiskt sätt. Diskussionen handlar om Inter-
nationella valutafonden IMF, om Världsbanken och
om Världshandelsorganisationen WTO. Den handlar
om deras roller i världspolitiken. Diskussionen är
spännande och levande, och den förtjänar inte att
reduceras till en slagordsmässig matris där man an-
tingen är för eller emot frihandel.
Flera FN-organ uttrycker i dag stark kritik mot
den nya patentlagstiftningen inom WTO. Det är en
lagstiftning som tvingar alla länder att anta en strikt
patentlagstiftning om genetiska resurser som växter
och mikroorganismer. Man varnar för konflikter både
i förhållande till mänskliga rättigheter och i förhål-
lande till konventionen om biologisk mångfald. Inne-
bär det att dessa FN-institutioner är en del av de
missnöjesprofitörer, politiska huliganer och opportu-
nister som Alf Svensson ville beteckna alla s.k. glo-
baliseringsmotståndare som? Nej, självklart inte.
Det pågår en bred, nyanserad, saklig och dess-
utom i stor utsträckning kritisk debatt om den s.k.
globaliseringen. Diskussionen förs i olika FN-organ,
bland regeringar både i nord och i syd, bland folkrö-
relser, kyrkor och inte minst bland forskare runtom i
världen. Gemensamt för den här världsomspännande
diskussionen är en grundläggande oro för globalise-
ringens negativa effekter. Vi ser också att ramverket
för den ekonomiska globaliseringen ofta utgör ett
obalanserat stöd för de rika länderna och framför allt
för de transnationella företagen.
Om man med trovärdighet ska arbeta för en rättvis
och ekologiskt hållbar utveckling i världen måste
man ta den här diskussionen på allvar. Även om vi
kan se att miljontals människor har lyfts ut ur fattig-
dom i delar av världen de senaste årtiondena ser vi
samtidigt att antalet fattiga människor inte minskar.
Lika väl som vi kan se nya positiva åtaganden från
världssamfundet, t.ex. i form av nya FN-konventioner
eller HIPC-initiativet om skuldavskrivning för de
fattigaste och mest skuldsatta länderna, återstår ännu
oerhört mycket att göra.
Växande klyftor mellan fattiga och rika och väx-
ande miljöförstöring i världen måste mötas med en
internationalism som inte tar sin utgångspunkt i ett
ryggradsmässigt försvar för odemokratiska interna-
tionella organisationer som arbetar för att värna stor-
företagens intressen. Det är osmakligt att försöka
undvika debatt genom att insinuera att alla som är för
en kritisk debatt omkring den nuvarande globalise-
ringens effekter eller ramverk skulle vara främlingsfi-
entliga eller att de skulle vilja "bestämma vilken mat
vi ska få äta och vilka filmer vi ska få se" som det
stod i Alf Svenssons artikel.
Citatet som jag bad ledamöterna fundera över om
att den globalisering vi har är orättvis, skapar klyftor
och marginalisering och förvärrar för sårbara grupper
och för de minst utvecklade länderna kommer från
Mary Robinson, FN:s människorättskommissarie.
Fru talman! Den europeiska unionen är en stor
bromskloss mot alla strävanden efter en rättvis
världshandel. På område efter område visar sig EU i
praktiken verka för ett bevarande av den nuvarande
ojämlika fördelningen av makt, förmögenheter och
inkomster. För unionen är det alltid viktigare att vär-
na sin egen produktion än att stå för principer om
frihandel i praktiken. EU:s eget bistånd är dessutom
ett sorgebarn. Korruption, tveksamma projekt och
märkliga prioriteringar har lett till att EU-biståndet
hamnat i vanrykte.
Som regeringens proposition så riktigt påpekar
måste en svensk målsättning vara att komma till rätta
med de allvarliga bristerna i EU:s bistånd. Sverige
bör till varje pris förhindra att EU:s byråkrati och
gemensamma budget ökar innan de allvarliga brister-
na i planering, genomförande och utvärdering av
biståndsinsatser har åtgärdats.
Fru talman! Vem lyssnar på de fattiga? Vem lyss-
nar på dem som i det tysta arbetar för demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter? Vem lyssnar på
dem som arbetar för en rättvis världshandel och utro-
tande av fattigdomen? De är ju inte på långa vägar så
starka som de lobbygrupper som demonstrerar för
sänkt fastighetsskatt. Men vilka är det viktigast att vi
lyssnar på? Och vilka intressen borde Sveriges riks-
dag värna?
För ett parti, Moderata samlingspartiet, är svaret
självklart. Som enda parti i Sveriges riksdag anser
man att enprocentsmålet ska överges. Som enda parti
i Sveriges riksdag ställer man effektivitet i biståndet i
motsättning till högre biståndsnivåer. Moderata sam-
lingspartiet är i dag större än de tre övriga borgerliga
partierna tillsammans. För den som vill värna och
utveckla svensk biståndsverksamhet är det uppenbart
att det finns skäl att oroa sig för vad som skulle kunna
hända om olyckan var framme och en borgerlig rege-
ring skulle bildas efter valet 2002.
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom två reser-
vationer till dagens betänkande. Den första behandlar
särskilda katastrofinsatser. Det är oerhört viktigt att
bygga upp internationella system för tidig varning
inför sådana katastrofer. Därför föreslår Vänsterparti-
et att vi bygger upp en fond för katastrofbistånd som
dessutom innebär att katastrofbiståndet inte inkräktar
på Sveriges övriga bistånd, vilket är fallet i dag.
Dessutom vet vi att fattigdomen i världen inte enbart
är en fråga om fördelning mellan fattiga och rika i
allmänhet. Det finns dessutom en mycket stark kön-
saspekt på fattigdomen.
Vänsterpartiets nästa reservation handlar just om
detta, att vi måste skaffa oss kunskaper om genus-
perspektivet, könsperspektivet, på fattigdomen i värl-
den. Alla hittillsvarande samhällen har delat upp
medborgarna i fattiga och rika, mäktiga och maktlösa.
Men den maktstruktur som alltid har funnits vid sidan
av dessa, nämligen den könsbestämda maktstruktu-
ren, har sällan diskuterats. Därför föreslår Vänster-
partiet att ett institut för globala genusstudier ska
bildas. Och förutom det uppenbara att kartlägga och
bekämpa s.k. hedersmord, könsstympning och köns-
handel skulle ett sådant institut också kunna fungera
genom att bygga upp forskningssamarbete och funge-
ra som en svensk bas för konsultuppdrag för Sida.
Jag yrkar därför bifall till reservationerna 7 och
18.

Anf. 29 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är bra att Lars Ohly tar upp dis-
kussionen om att vi behöver analys och forskning och
dra nytta av de erfarenheter som vi har gjort. Och det
är precis vad vi har sagt hela tiden. Man ska komma
ihåg att Carl Bildt på två år ökade biståndet till 1 %.
Lars Ohly tänker på fem år öka det till 1 %.
Vad vi kräver är att vi får ett bistånd som är fat-
tigdomsinriktat, inriktat på de länder där fattigdomen
är störst. Katastrofbiståndet är någonting som vi är
skyldiga att ge i alla situationer. Där finns inga som
helst skillnader partierna emellan. Vad vi kräver är
just samma sak. Resultatet ska vara att fattigdomen
ska utrotas. Vi ska inte ha en tredje klassens nationer
med fattiga människor. Och för detta krävs faktiskt
att man utnyttjar forskningsresultat för att nå fram till
effektivitet i detta. Zambia skulle ha varit ett välmå-
ende land i dag om allt det bistånd som har gått till
det landet hade kunnat användas på ett annat och
effektivare sätt, exempelvis. Och det är synd att det är
på det viset, och det är viktigt att vi lär av erfarenhe-
terna.

Anf. 30 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Moderata samlingspartiet är det enda
parti i Sveriges riksdag som inte ställer upp på det
biståndsmål som alla övriga partier anser är rimligt.
Jag skulle vilja fråga Bertil Persson, eftersom han så
entydigt förtiger detta faktum: Vad är en rimlig bi-
ståndsnivå i dagens läge? Vad tycker Bertil Persson
och Moderata samlingspartiet är rimligt att ett rikt
land som Sverige ger i bistånd i en situation när,
precis som Bertil Persson så riktigt har visat i sitt
anförande, hundratals miljoner människor lever i
fattigdom och förtryck? Vad är rimligt för Sverige att
ställa upp med i bistånd av den rikedom som vi i
Sverige har på andra länders bekostnad?

Anf. 31 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag menar att vad målet är och ska
vara är att utrota fattigdomen i världen. Det är inte en
fråga om att få utbetalningar, ett checkbistånd, som är
si eller så stora. Målsättningen måste efter 40 års
misslyckanden i Afrika att utrota fattigdomen föränd-
ras från att bara handla om utbetalningsmål. Det är
det som vi hoppas att GLOBKOM ska kunna föra
vidare. Vi har satsat våra anslag - de är mindre än
regeringens i årets budget, de var större när vi själva
kunde styra hur de skulle användas - på projekt som
vi anser viktiga och angelägna just för att nå resultat i
Afrika och resultat i form av fattigdomsbekämpning.
Sedan vill jag varna Lars Ohly för en sak. Det
finns en väldig kritik mot Världsbanken och IMF, och
de är förvisso inga hjältar, men det finns också i Afri-
ka en tendens att skylla alla obehagliga beslut som
måste fattas för att få i gång tillväxt och utveckling på
att man har påtvingats dem av IMF och Världsban-
ken, på precis samma sätt som vi har lidit av sjukan
här i Sverige att skylla alla obehagliga beslut som
måste fattas på EU. Och man måste vara uppmärksam
på vad som är viktigt och reellt i dessa diskussioner.

Anf. 32 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! I det sistnämnda är det väl föga för-
vånande att Vänsterpartiet och Moderata samlings-
partiet har olika analyser av de problem som har
förorsakats av de internationella institutionernas nyli-
berala politik.
I det förstnämnda skulle man kunna tolka Bertil
Persson som att fattigdomen nu inte är så allvarlig,
eftersom Bertil Persson, trots att han inte ville svara
på min fråga, uppenbart står för en lägre målsättning
än samtliga andra partier i Sveriges riksdag när det
gäller biståndet i förhållande till bruttonationalin-
komsten, eller också anser Bertil Persson att det finns
viktigare saker att satsa pengarna på, t.ex. en sänk-
ning av fastighetsskatten eller någonting annat.
Slutligen, fru talman, vill jag välkomna att Bertil
Persson säger att han och Moderata samlingspartiet
anser att katastrofer inte ska bekostas inom ordinarie
biståndsramar. Då finns det en alldeles utmärkt möj-
lighet för Bertil Persson och andra moderater att rösta
på reservation 7.

Anf. 33 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Jag har kanske en lite annorlunda in-
ledning på en sådan här debatt.
I går var det första advent som ju inleder det nya
kyrkoåret. Jag hade glädjen att kunna vara med på
adventsgudstjänsten i min hemkyrka i Ramsele, en
gudstjänst med mycket ljus och glädje.
Alldeles framför mig där jag satt i korsgången står
en ljusbärare som är utformad som en jordglob med
ett stort ljus i mitten, ett Jesusljus kanske man skulle
kunna säga. Det är en ljusbärare där man tänder ett
ljus för någon som man vill minnas eller särskilt
tänker på. Där bredvid står också Jesusorden: Jag är
världens ljus. Denna ljusbärare var alldeles full med
tända ljus, ljus som täckte hela jorden. Och bredvid
den var det en sparbössa. Och den gåva som man ger
för sitt ljus går till missionen för dess arbete att sprida
ljus till behövande i andra länder.
Det var ju faktiskt genom missionen som vi bör-
jade med det som vi i dag kallar för bistånd, för att
sprida ljus i det mörker som många levde och lever i i
fattiga länder. Det handlar om människosyn och om
vilja att ta ansvar för andra.
I vårt land finns det glädjande nog en stark vilja
att hjälpa människor i andra länder. Flera kyrkor och
samfund har varit med genom sina missionsorganisa-
tioner och tagit ansvar ända sedan 1800-talet. Inte
minst inom sjuk- och hälsovårdsområdet men också
inom utbildningssektorn har detta betytt väldigt
mycket.
Hundratusentals människor har varit, och är, med
i frivilligt missionsarbete eller i ideellt arbete i någon
annan sorts frivilligorganisation. De som har gjort
och som gör det är värda all respekt och ett stort tack.
De har varit, och är, vägvisare på solidaritetsvägen,
till hjälp för de svaga i vad vi kallar för tredje världen
och deras gåvomedel har använts väl.
Numera ger vi tillsammans vårt stora stöd via
statsbudgeten. Vi ger mer än man gör i de flesta andra
länder och det är bra men det räcker ändå inte. Beho-
ven är oerhört stora.
Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets
betänkande nr 2 som handlar om internationellt bi-
stånd. Det handlar om att visa solidaritet med de
verkligt svaga. Tyvärr verkar socialdemokraterna ha
prioriterat ned biståndsfrågan till att också vara en
budgetregleringspost. Men biståndet är enligt vår
mening alldeles för viktigt för att få vara det.
Det är faktiskt så att Sverige i många år har haft
en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme
för andra länder. År 1968 fastlades av en enig riksdag
att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt
lands bruttonationalprodukt. Det är beklagligt att
detta mål har uppnåtts bara två gånger sedan dess. De
gånger som det uppnåtts har det varit under icke-
socialistiska regeringar, senast när Alf Svensson var
biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %.
Den nuvarande socialdemokratiska regeringens
biståndspolitik - som för övrigt utarbetats i samarbete
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka tidigare
kritiserat regeringen för att inte uppnå enprocents-
målet - innebar att utbetalningar för biståndet år 1999
knappt översteg "skammens gräns", 0,7 % av BNI.
Lars Ohly kritiserade i sitt anförande Alf Svens-
son i ett, som jag ser det, osakligt angrepp. Det var
flera punkter i det. Men institutioner måste väl ha rätt
att samlas i demokratisk ordning för att diskutera
viktiga frågor. Det är kärnpunkten i det som Alf
Svensson sagt i en artikel. Ingen har satsat så mycket
på de utsatta som han som MR- och biståndsminister
gjorde; detta är ett faktum.
Att tvingas sänka biståndet i en krissituation är en
sak men att i en god ekonomi inte ställa tydliga krav
på en höjning är inte speciellt trovärdigt. Vi har en
tydlig plan, en femårsplan, för att uppnå enprocents-
målet. Varför stöder inte Vänsterpartiet en tydlig plan
för återupprättandet av enprocentsmålet?
Regeringen skriver i årets budgetproposition att
ambitionen är att uppnå enprocentsmålet när de stats-
finansiella förutsättningarna för detta föreligger. Var
finns stödpartierna i den frågan?
Regeringen poängterar ofta att det går bra för Sve-
rige och att den svenska ekonomin är god. Visserli-
gen ökar regeringen biståndet något. Kristdemokra-
terna vill dock gå längre för att möta de enorma be-
hoven. Ytterst handlar bistånd om vilken människo-
syn man har.
Den globala kampen mot fattigdomen via utveck-
lingssamarbete måste också i fortsättningen inta en
självklar och central plats i den svenska statsbudge-
ten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett
föredöme för andra länder och därigenom ge förut-
sättningar för att resurser skapas som innebär att
antalet fattiga minskar.
Kristdemokraternas strävan och målsättning är att
Sverige återtar platsen som en av världens främsta
biståndsgivare. För att uppnå detta bör, som jag tidi-
gare var inne på, en femårsplan mot enprocentsnivån
upprättas. Som riktvärden bör, enligt vår motion,
biståndsnivån för år 2002 uppgå till 0,78 % av BNI.
För år 2003 bör nivån ligga på 0,90 %.
Fru talman! En av de viktigaste frågorna är skul-
davskrivningarna. De frågorna har på ett förtjänstfullt
sätt lyfts fram av kampanjen Jubel 2000. Vi kristde-
mokrater är också djupt engagerade i skuldavskriv-
ningsfrågorna och anser att Sverige borde ta ett större
globalt ansvar. Vi anslår därför 350 miljoner kronor
mer än regeringen till skuldavskrivningar för de fatti-
gaste länderna nästa år.
Ett återupprättande av enprocentsnivån för bistån-
det förutsätter att svenska folket upplever att det är
effektivt och trovärdigt. För att det ska kunna bli och
vara så krävs det enligt vår mening även en oberoen-
de utvärdering av hur biståndet används. Det tror vi
skulle öka engagemanget och förankringen hos
svenska medborgare när det gäller biståndsverksam-
heten.
Självklart ska Sida göra en utvärdering för eget
bruk men det är också viktigt med en självständig och
oberoende utvärdering. Eftersom regeringen och dess
stödpartier av någon för oss obegriplig anledning
säger nej till en sådan utvärdering har vi i denna fråga
en reservation som jag vill yrka bifall till. Det gäller
reservation nr 19 som också Moderaterna, Centern
och Folkpartiet stöder.
I ett av våra yrkanden lyfter vi fram den katastrof
som spridningen av hiv eller aids utgör. Människorna
i de fattigaste länderna drabbas hårdast. Vi kräver en
klar strategi för att hindra spridningen av hiv eller
aids. Utskottet har valt att besvara vårt yrkande på
den punkten. Vi kommer naturligtvis att noga följa
frågan och se vad som händer.
Vi har ett ganska omfattande betänkande att diskutera
men jag har valt att lyfta fram bara några av de frågor
som vi kristdemokrater anser vara viktiga för framti-
dens bistånd.
Som ung kristdemokrat, och med i ledningen för
vårt ungdomsförbund KDU, var jag med och skrev
det första biståndspolitiska programmet. Jag hade
som förpliktande rubrik Världens nöd - vårt ansvar.
Så tror jag att många fortfarande känner. Vi vill vara
med och ta vårt ansvar.
Fru talman! Naturligtvis står vi kristdemokrater
bakom samtliga reservationer men för tids vinnande
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna
nr 4 och 19.

Anf. 34 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jan Erik Ågren säger att jag har gått
till osakligt angrepp på Alf Svensson. Men vad jag
gjorde var att jag citerade ur den artikel i Dagens
Nyheter den 26 september som Alf Svensson står
bakom och där det talas om att kritikerna av den nu-
varande globaliseringen är missnöjesprofitörer, poli-
tiska huliganer och opportunister och främlingsfient-
liga och att de vill bestämma vilken mat vi ska få äta
eller vilka filmer vi ska se. Dessutom utmålas de som
frihandelsmotståndare. Kammaren kan själv avgöra
vem i den debatten som är osaklig.
Jan Erik Ågren säger också att han nu inte anser
att bistånd ska användas som budgetregleringspost i
dåliga tider. Det är en förändrad hållning jämfört med
1992 som vi välkomnar. Då finns det kanske inte så
många partier kvar i Sveriges riksdag som anser att
man bör sänka biståndet i dåliga tider.
Jan Erik Ågren frågade också varför Vänsterparti-
et inte står bakom en plan för en tydlig återgång till
enprocentsmålet. Vi förhandlar med regeringen. Vi
har hittills misslyckats med att nå framgång med
enprocentsmålet, men vi kommer inte att ge upp utan
fortsätter med det även framöver.

Anf. 35 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! När det gäller återgången till enpro-
centsmålet har vi föreslagit en femårsplan. Det är
beklagligt att Vänsterpartiet inte har kunnat driva den
frågan hårdare gentemot regeringen. Men ni har fått
ställa upp på en återgång till enprocentsmålet där man
inte vet när man kommer fram. Jag tycker att är frå-
gan viktig för Vänsterpartiet bör man kunna driva på
hårdare så att vi kommer tillbaka till den nivå som vi
har varit överens om tidigare.
När det gäller den artikel som vi diskuterade fanns
det skäl att vara kritisk till de ageranden som gjordes
från många inom de konferenser som var. Det som
låg i Alf Svenssons kritik var att det skulle vara möj-
ligt att samlas och diskutera på det sättet. En del av
motståndet mot att man samlas så tog sig uttryck som
i alla fall vi inte kan se på utan att uttala vår kritik.
Det är också ett faktum att Alf Svensson mer än nå-
gon annan har lyckats visa på vikten av både bistånd
och MR-frågor. Vi nådde faktiskt toppen hittills
1,03 % när han var biståndsminister.

Anf. 36 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Kristdemokraterna står bakom ett
system i Sveriges riksdag med en budgetprocess där
man tar ställning till helheten. Det vore förvånande
om Vänsterpartiet skulle ställa upp på Kristdemokra-
ternas hela budget, vilket är konsekvensen av Jan
Erik Ågrens resonemang, att ställa upp på den åter-
gång till enprocentsmålet på fem år som Kristdemo-
kraterna förespråkar. Då skulle vi också få de karens-
dagar för sjuka och arbetslösa som Kristdemokraterna
också står för. Det är vi inte intresserade av. De ut-
giftstak som vi har försvårar också en snabb återgång.
Det innebär att varje utgiftsökning måste motsvaras
av en minskning på ett annat område. Vänsterpartiet
är de kritikerna i Sveriges riksdag av systemet med
utgiftstak.
Slutligen: Alf Svensson har gjort en del gott. Jag
vill inte nedvärdera hans insatser när han har arbetat
för ett högre bistånd. Men inse att hans artikel den 26
september i DN var ett oerhört övertramp på alla dem
som arbetar mot den nyliberala orättvisa världsord-
ningen. Stå inte och försvara det, Jag Erik Ågren!

Anf. 37 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Utgiftstaket har slagit mycket hårt
mot biståndet. Det slog orimligt hårt. Frågan är hur
det kunde få göra det när man vet att ni i Vänsterpar-
tiet var med i samarbetet med regeringen. Nog måste
ni ha kunnat ha någon påverkan på det också. Det
drabbade biståndet orimligt hårt.
När det gäller förhandlingar om belopp är det så
att tycker man att en sak är viktig talar man om innan
man går in i en förhandling vilken målsättning man
har. Jag har inte i mitt minne sett att Vänsterpartiet
uttalat att målet var att inom en väldigt kort tid nå
enprocentsmålet, utan man föll i förhandlingarna för
den här ganska långsamma, för att uttrycka det milt,
återgången till enprocentsmålet.
Vi ställer inte upp på alla saker som har att göra
med det som kallas liberalisering. När det gäller glo-
baliseringen finns där många positiva saker, och dem
måste man kunna driva på ett riktigt sätt. Vi kritiserar
vissa avarter som finns. Vi jobbar för att förbättra
handelsordningen, för att förbättra villkoren för de
fattiga länderna på många områden, och det kommer
vi att fortsätta med.

Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! I fredags, på Världsaidsdagen, upp-
märksammades för en gångs skull den pågående
katastrofen som drabbar framför allt de fattiga län-
derna i Afrika och Asien men också många andra
länder. Trots att aids hotar överlevnaden av genera-
tioner av människor är det inte bara en fråga om hälsa
och liv utan minst lika mycket om säkerhet och varje
form av utveckling. Först när man sett de ändlösa
begravningstågen i Zambia, när man sett de föräldra-
lösa barnen, orkeslösa och utfattiga mor- och farför-
äldrar som får en förnyad försörjningsbörda, när man
sett lärarna dö från sina elever - många fler exempel
skulle jag kunna ta - då får man en liten bild av och
känsla för vad det är som händer.
I dag är aids kanske ett av de största hindren när
det gäller att utrota fattigdomen ur världen. Nu finns
det inte tid för mer konferenser och diskussioner. Nu
måste alla goda krafter gå samman och agera, sprida
de goda erfarenheter som finns. Det finns bra projekt
som man kan använda sig av överallt och se till att
kondomer och billiga bromsmediciner blir tillgängli-
ga. Detta får aldrig bli ett handelshinder, som vi kun-
de höra i nyheterna i morse.
Världens ledare måste tala klarspråk och tala till
männen, som är de som sprider denna farsot. Männen
måste ta sitt ansvar för detta, och de måste också
ändra sitt beteende. Här gäller det att vara tydlig. Det
går inte att huka i sådana här frågor, utan man måste
faktiskt vara tydlig. Det var därför jag tog upp med
Göran Persson i förra debatten att jag tycker att
statsministern ska gå ut mycket tydligare, inte minst
nu inför ordförandeskapet i EU.
Fru talman! Dagens debatt handlar om nästa års
anslag och inriktning inom biståndsområdet. Jag vill
ta fasta på det sistnämnda, nämligen inriktningen, och
diskutera vilka avvägningar som enligt min och Cen-
terpartiets uppfattning behöver vara styrande för hur
inriktningen av det framtida utvecklingssamarbetet
ska utformas framöver, genom GLOBKOM förstås
också.
I många avseenden är utmaningarna desamma i
dag som för hundra år sedan. Möjligheter, resurser
och makt är orättvist fördelade. Den globala konsum-
tionen har ökat. Men ändå växer klyftorna mellan
fattiga och rika, mellan nord och syd. Även om an-
delen utfattiga hushåll minskade mellan 1987 och
1998 är antalet fattiga större, och takten i fattig-
domsminskningen har avtagit samtidigt som vinsterna
av världens ekonomiska tillväxt fördelas alltmer
ojämnt.
Några orsaker till att fattigdomen minskar allt
långsammare är:
1. Alltför lite av den ekonomiska tillväxten har ägt
rum i de fattigaste länderna - det är lätt att kon-
statera.
2. Ökande klyftor inom dessa länder och på andra
håll hindrar de fattiga från att ta del av den till-
växt som förekommer.
3. Krig, konflikter, odemokratiska och korrupta
regimer.
4. Orättvisa handelsregler: Rika kräver avreglering-
ar av de fattiga och behåller sina egna handels-
skydd.
5. Hiv/aids och andra sjukdomar.
6. Diskriminering av kvinnor och flickor.
7. Bristen på ren miljö och rent vatten.
8. Svaga förutsättningar för livsmedelsproduktion.
Kostnaderna för att ge alla tillgång till de vikti-
gaste sociala tjänsterna, utbildning, hälsovård etc. och
lyfta de fattigaste ur deras fattigdom sägs vara 80
miljarder dollar per år. Det är mindre än 0,5 % av den
globala inkomsten och mindre än de sju rikaste män-
niskornas sammanlagda förmögenheter. Det borde vi
som världens rika kunna klara.
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning
byggt på förbrukning av ändliga naturresurser som
exploaterats över hela världen. Det är så det har gått
till. När vi var fattiga exporterade vi folk till Ameri-
ka. Det var en möjlighet som inte står världens fattiga
i dag till buds.
Resultatet av den här processen har blivit klimat-
förändring, brist på sötvatten, avverkning av ursko-
gar, ökenutbredning och kärnkraftsavfall. Detta är
exempel på miljöproblem som i dag hotar männi-
skans överlevnad. Problemen hänger samman både
med varandra och med fattigdom och leder ytterst till
människors ofrihet och till orättvisa mellan genera-
tioner eller människor i olika delar av världen. Den
fjärdedel av världens befolkning som lever i svår
fattigdom tvingas tära hårt på naturresurser i sin när-
het för att överleva. Deras långsiktiga försörjnings-
möjligheter undergrävs i takt med att jorden överbru-
kas, vattnet förorenas och skogen bränns ned.
Fru talman! För framtida generationers skull är
det nödvändigt att få till stånd en långsiktigt hållbar
utveckling. Om de fattiga länderna ska övervinna sin
eftersläpning i utvecklingshänseende med samma
medel som de som hitintills använts i västvärlden,
kommer det att leda till en global kollaps. Alltfler
experter varnar också för att vi nu bara har en gene-
ration på oss att vända trenden.
Många av dem som har det största behovet av
elektronisk informationsteknik har inte tillgång till
sådan. En osynlig mur utestänger dem, och överallt
skiljer olikheter i tillgången till Internet de utbildade
från analfabeter, män från kvinnor, rika från fattiga,
unga från gamla och stadsbor från landsbygdsbor.
Denna skillnad i information, denna digitala klyfta,
ökar i-ländernas konkurrensfördelar än mer, något
som leder till ännu större skillnader mellan i- och u-
länder och förstärker dagens orättvisor på många
områden. Därför är det viktigt att inkludera IT i bi-
ståndet, såsom Sverige också gör.
Flickor och kvinnor diskrimineras alltjämt ge-
nomgående i alla världens samhällen. Det är också
flickorna och kvinnorna som utgör merparten av de
människor som lever i s.k. mänsklig fattigdom. Det är
kvinnorna som saknar makt i politiken, på arbets-
marknaden, i skolan och hemmen. Överallt på vår
jord tvingas i dag kvinnor och flickor att leva i rädsla
för våld eller hot om våld. Kvinnor och barn köps och
säljs som vilka andra varor som helst på en marknad i
den avskyvärda slavhandeln.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har krävt att
världens ledare ska ta krafttag mot detta och mot den
feminisering av fattigdomen som sker. Det är viktigt
att Sverige intensifierar arbetet med jämställdhetsfrå-
gor inom biståndet. Nu inför ordförandeskapet i EU
har vi möjlighet att påverka EU i det avseendet. Jag
hoppas att det fjärde e-t i prioriteringslistan inför
ordförandeskapet, alltså equality, inte är bortpriorite-
rat, även om vi också talar om tre andra e-n.
Jag ser att biståndsministern skakar på huvudet.
Jag hoppas att biståndsministern också kan kommen-
tera detta i sitt anförande senare.
För att nå det övergripande målet för biståndet, att
höja de fattiga folkens levnadsnivå, krävs det åtgärder
inom alla samhällssektorer. Människorna i mottagar-
länderna måste ges ökade förutsättningar att långsik-
tigt lösa fattigdomsproblemen. Detta kan förverkligas
bara inom en stabil ram för utveckling bestående av
fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god styrelse,
starka institutioner och kontinuerlig utveckling av
mänsklig kapacitet.
Den länk som ofta saknas i arbetet med fattig-
domsbekämpning är ett effektivt självstyre. Det
svenska biståndet bör därför göra det möjligt för
biståndsmottagarna att själva driva arbetet och att
utforma egna fattigdomsbekämpningsprogram med
stöd av oss, att själva bygga upp och utveckla sina
länder. Vi ska medverka till förutsättningar, men vi
ska också ställa krav. Biståndsmottagarna måste dock
göra mycket mera än vad de gör i dag och ges möj-
lighet att göra det.
Biståndet måste också göra det möjligt för fattiga
kvinnor och män att medverka i utvecklingsproces-
serna och att förbättra sin egen förmåga att försörja
sig och ta sig ur fattigdomen. Det får inte vara för
långt mellan beslut och verkställighet, inte för många
nivåer och inte för trögt. Erfarenheten visar att demo-
kratiska styrsystem med stabila politiska institutioner
och rättstrygghet är grundläggande förutsättningar för
såväl all ekonomisk och social utveckling som
mänskliga rättigheter.
Demokrati innebär att godtycke och diskrimine-
ring i någon form aldrig accepteras. Brister när det
gäller rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättig-
heter drabbar de fattiga i allra högsta grad, eftersom
de saknar makt och inflytande i samhället. Demokra-
tin ger förutsättningar för den stabilitet som är nöd-
vändig för utveckling. För att mottagarländerna ska
kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs
att biståndet används för att bygga upp administrativa
och politiska system centralt och lokalt. Biståndet
måste därför inriktas på att utveckla mottagarländer-
nas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning,
samtidigt som vi måste vara mycket tydliga mot kor-
rupta och odemokratiska ledare och ställa villkor.
Att u-länderna själva klarar livsmedelsförsörj-
ningen för sina medborgare är helt avgörande för den
globala fattigdomsbekämpningen och för utveckling-
en i de enskilda länderna. Vi menar att större vikt
måste läggas på att biståndet inriktas till stöd för ett
miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den
nationella livsmedelsförsörjningen.
Jag tänker då naturligtvis alldeles särskilt på Afri-
ka, eftersom det är där som vi har de största proble-
men i det här avseendet. Över huvud taget är vårt
biståndsarbete väldigt fokuserat på Afrika. Vi menar
att bönderna måste kunna få en rimlig avsättning för
sina produkter. Man måste kunna handla mera mellan
länderna, och dessutom måste också i-världens mark-
nader öppnas. Ett omfattande livsmedelsbistånd från
exempelvis EU försvårar en sådan strävan, och Cen-
terpartiet anser därför att livsmedelsbistånd enbart bör
utgå som en del av ett katastrofbistånd eller som ett
humanitärt bistånd i svältsituationer. Även då bör mer
stöd inriktas på insatsvaror som utsäde och redskap.
Vad som också är oerhört viktigt är att u-länderna
måste få behålla rätten till sin genetiska mångfald,
rätten till sitt eget utsäde. Det är oerhört viktigt att
konventionen om biologisk mångfald också gäller de
fattigaste länderna.
Vi har länge kritiserat den dominerande roll som
landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd.
Den envisa fokuseringen på landramar och stat-till-
stat-samarbete har direkt eller indirekt blivit ett stöd
till auktoritära och korrupta regimer, tungrodda och
ineffektiva byråkratier och till stora och olönsamma
statliga företag. Resultatet har i flera fall blivit all-
mänt snedvridna och ineffektiva ekonomier. Det är
dags för Sverige att överge traditionen att låta länder-
valet styra biståndet och att i stället låta ändamålen
bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning.
Till dels har utvecklingen gått i vår riktning, men
mycket återstår ännu.
Biståndet totalt i världen måste öka, om de stora
problem som världen står inför ska kunna lösas. Sve-
rige har varit ett föregångsland och bör bli det i än
högre grad. Vi menar att biståndsmålet 1 % av BNI
ska återupprättas i en snabbare takt än vad som nu
sker. Vi redovisar i vårt budgetalternativ ungefär
1 900 miljoner kronor mer inom en treårsperiod,
vilket ger förutsättningar för att nå enprocentsmålet
inom en femårsperiod framöver.
Samtidigt som ökat bistånd och skuldavskrivning-
ar krävs måste budskapet från många utvecklingslän-
der under senare år - trade, not aid - tas på allvar.
Handel är ett viktigt medel för att uppnå målet för allt
mellanstatligt samarbete, att främja en ekologiskt
hållbar och socialt rättvis utveckling. WTO är instru-
mentet för att styra detta och skapa rättvisa spelregler
i det internationella handelssystemet, regler som
möjliggör för länder att delta i världshandeln på lika
villkor.
WTO:s roll är att bidra till ekonomisk utveckling,
men WTO måste på ett mycket bättre sätt än hittills
även bidra till ekologiskt och socialt hållbar utveck-
ling. Det var tragiskt att förhandlingarna i Seattle
strandade, men under tiden sedan dess har nog WTO
lärt sig att tänka om och att ta större hänsyn till de
fattiga ländernas situation. Vi kan alltså säga att det
här finns både en plussida och en minussida, men
man behöver nu gå vidare och ge u-länderna tillträde
till världshandeln. Det är en av de absolut viktigaste
frågorna.
Vi säger över huvud taget att det är hög tid att ge
globaliseringen att socialt golv, och det ska inte vara
jordstampat. De fattiga ländernas skuldbörda förhind-
rar också alla möjligheter till utveckling för dem. Så
länge huvuddelen av ett lands exportinkomster går till
att betala en enorm skuldbörda kan egentligen ingen
utveckling åstadkommas.
Även om de tunga internationella finansiella aktö-
rerna inom IMF och Världsbanken förbättrat mycket
av sitt arbete och alltmer börjat ta social hänsyn,
återstår mycket att göra.
Det är inte rimligt att länder där svält råder ska
använda stora delar av sina resurser till ränta och
amortering på skulder, när den ekonomiska balansen i
världen ser ut som den gör i dag. All sanering av ett
lands ekonomi måste i stället utgå från de grundvär-
den som finns i FN-stadgan, nämligen respekt för
mänskliga rättigheter, rättsstaten, demokrati och eko-
nomisk och social utveckling. Detta måste förstås
också omfattas av både Världsbanken och IMF.
Jag välkomnar Kofi Annans initiativ till Global
Compact, en överenskommelse med företagen om
etiska regler. Det är en svår och knagglig väg, men vi
tror att det är rätt väg att gå när det gäller att ta ansvar
för en etisk utveckling inom näringslivet, de stora
företagen och handeln. Det kan bli många bakslag,
men det är ändå viktigt.
Fru talman! Självklart står jag bakom Centerparti-
ets samtliga reservationer och särskilda yttranden. För
tids vinnande inskränker jag mig till att yrka bifall till
reservationerna 5 och 10, som anger den inriktning
som Centerpartiet gärna ser att det framtida utveck-
lingssamarbetet utformas efter.

Anf. 39 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det var en mycket bra analys av fat-
tigdomen i världen som Marianne Andersson gjorde.
Jag sympatiserar med den i mycket. Det kan verka
underligt att begära replik när man mest instämmer i
det som har sagts. Min syn på biståndspolitiken i stort
i Sveriges riksdag är att det finns ett parti som mäler
ut sig ur den enhälliga synen på vilken riktning vi bör
gå i, nämligen Moderata samlingspartiet. Moderata
samlingspartiet ställer inte upp på den biståndsnivå
som övriga partier står bakom.
Min fråga är: Hur ser Marianne Andersson .

Anf. 40 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Centerpartiet.

Anf. 41 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Hur ser Marianne Andersson på det-
ta?

Anf. 42 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Lars Ohly är säkert medveten om att
det var under den tid som vi satt i regeringssamarbete,
fyrklöverregeringen, som vi uppnådde enprocents-
målet. Jag ser inte det minsta problem i detta.
Jag är övertygad om att både det folkliga stödet i
Sverige och stödet bland partierna kommer att göra
att vi inte hamnar i den utvecklingen. Jag ser inte
något problem.

Anf. 43 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag uttryckte i mitt anförande en oro
över vad som skulle hända, om olyckan skulle vara
framme och vi skulle få en borgerlig regering efter
nästa val. Vi har nu en situation där Moderata sam-
lingspartiet är större än de övriga tre borgerliga parti-
erna tillsammans. Marianne Andersson kan alltså
utfästa att Moderata samlingspartiets syn på bistånds-
politiken inte skulle få genomslag i ett sådant samar-
bete.

Anf. 44 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi kommer inte att medverka till att
biståndet minskas. Ett sådant samarbete kommer vi
inte att medverka till. Jag är inte det minsta orolig för
det.

Anf. 45 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på
debatten. Såsom jag uppfattar det finns det - bakom
höjda röster och vissa uttryck - en gemensam syn på
att de globala frågorna är ödesfrågor. Det är det ingen
som har förnekat här i dag. Alla partier är överens om
att det vi diskuterar denna måndagsförmiddag i Sve-
riges riksdag är globala ödesfrågor. Sedan kan vi ha
olika syn på hur vi ska tackla problemen. Jag ska
återkomma till det.
Först vill jag ställa en fråga rakt ut: Varför bi-
stånd? Jag har egentligen sagt det med mina första
ord. Det är nödvändigt att vi från den rika världen tar
ett ansvar. Där är vi överens.
Det finns hur mycket fakta som helst på bordet
när det gäller dessa frågor. Jag har här mitt tolfte
exemplar av Human Development Report. Där finns
fakta om det vi diskuterar. Det finns olika teman i
rapporterna som UNDP, FN:s biståndsorgan, tar
fram. Nu gäller det mänskliga rättigheter. Det står där
att utan mänskliga rättigheter blir det ingen hållbar
utveckling i världen. Det är också utgångspunkten för
Folkpartiets inställning i de internationella solidari-
tetsfrågorna.
Utan demokrati och mänskliga rättigheter i län-
derna kommer vi aldrig att lösa problemen. Jag tror
att vi är överens om det också här i kammaren. Vi ser
det. En fjärdedel av världens befolkning lever på
mindre än 1 dollar om dagen. Över hälften, 50-60 %,
lever på mindre än 2 dollar om dagen. Vi klarar inte
att bekämpa fattigdomen utan demokrati och mänsk-
liga rättigheter.
Vi kan pumpa in hur mycket pengar som helst,
hur mycket bistånd som helst. Det kommer aldrig att
lösa detta problem. Därför måste demokrati och
mänskliga rättigheter stå i fokus.
Utan att förhäva sig tycker jag man kan säga att
Folkpartiet har satt en viss dagordning i biståndsde-
batten under decennier. Under senare år har vi krävt
en utredning som ser på våra biståndsmål, som vi
tycker är förlegade. När vi förde fram att vissa bi-
ståndsmål, bl.a. oberoendemålet, skulle tas bort, var
det tummen ned. Så är det i politiken, att man får
komma tillbaka gång på gång. Nu är utredningen
tillsatt och den ska göra en utvärdering. Det är bra.
Vi har drivit enprocentsmålet. Jag ska återkomma
till varför och hur vi har lyckats under årens lopp.
Utan demokrati och mänskliga rättigheter klarar
vi det inte. Utan frihandel klarar vi det heller inte. Jag
kan ge Lars Ohly rätt i att EU inte tar sitt ansvar. Till
skillnad från Lars Ohly tycker jag att vi ska vara med
och försöka påverka EU. Jag tycker inte att vi ska gå
ur EU. Är vi utanför EU är det svårt att över huvud
taget påverka EU. På sikt måste EU ta sitt ansvar när
det gäller frihandel och inte ha tullmurar. Det inser
EU också. Man måste avreglera jordbrukspolitiken
och öppna gränserna. Protektionism löser aldrig det
här. Det har vi sett.
Med demokrati och mänskliga rättigheter kan vi
också undvika krig. Demokratier startar inte krig med
varandra. Krig är ett gissel som drabbar de fattiga
länderna och folken hårdast.
Fru talman! Miljöförstöring och skuldfrågan är
andra storheter som vi måste tackla. Allt det kostar
pengar. Allt det som jag har talat om kostar pengar att
göra. Det kostar pengar att starta den processen.
Folkpartiet ser det som Bertil Persson uttrycker det,
att biståndet ska vara oljan i motorn och inte bensinen
i tanken. Vi kommer aldrig att kunna köra utveck-
lingsländerna. Det vi kan göra är att smörja systemet
med bistånd - pengar. Det går åt mycket pengar till
det, Bertil Persson. Där har vi vårt moraliska ansvar.
Det finns också saker som måste lösas akut. Det
finns två dimensioner. Det ena är det akuta biståndet i
form av katastrofbistånd. Vi måste in med akuta
pengar vid miljökatastrofer, hungerkatastrofer och till
krigsoffer. Det är en del av biståndet, som kostar
mycket pengar. Där måste vi ta vårt ansvar. Det andra
är det långsiktiga, strävsamma arbetet. Då kommer
det som jag har utvecklat tidigare in i bilden: demo-
kratibyggande, mänskliga rättigheter och en på sikt
uthållig utveckling.
Det här är egentligen också en budgetdebatt. Ut-
gångspunkten är att vi talar om budgeten. Om vi är
överens om - och det tror jag att vi är - att det kostar
pengar måste man också lägga till pengar. Att vi får
en evig debatt om enprocentsmålet beror på att kam-
maren har lämnat hela det målet. Den har röstat ned
det. Man har kanske inte lämnat målet, men man
lever inte upp till det man har sagt att man ska göra.
Som jag har påpekat tidigare här har alla partier
en gång varit överens om målet, från moderater till
kommunister. Alla var överens om att vi skulle ha
1 % som mål. Tanken bakom detta är precis det som
Lars Ohly tidigare sade. Vem talar egentligen för
människorna i de fattiga länderna? De har ingen ta-
lesman i Sveriges riksdag. Därför var tanken att minst
1 % ska vi ha råd med. Vi kan behålla de andra 99 %
själva.
Det är inte så där väldigt heroiskt det vi åstad-
kommer om vi går upp till 1 %, om man tittar på det
totalt. Jag skulle helst vilja att vi kom bort från den
diskussionen genom att uppfylla enprocentsmålet och
sedan fortsätta, som har sagts här tidigare, för att så
småningom, vilket nog inte inträffar under vår livstid,
nå det långsiktiga målet att inte behöva ge bistånd.
Länderna kör på egen bensin, för att använda det
figurativa språk som Bertil Persson använde.
Det är dit vi strävar. Då tycker jag med förlov sagt
att regeringen handlar inkonsekvent, om man nu
säger sig vilja ha 1 % som mål. Det gäller också and-
ra partier här. Om man tittar på budgetsiffrorna lägger
partierna de stora pengarna om tre år. Det gör man
inte nästa år, inte år två, utan år tre, någon gång bort-
om valet. Då kommer de stora pengarna in i budget-
siffrorna i betänkandet. Där skiljer Folkpartiet klart ut
sig. Vi lägger tyngdpunkten redan nästa år för att göra
det trovärdigt att vi kan nå enprocentsmålet inom fem
år.
Risken med det här upplägget är att man skjuter
det på framtiden, såsom man gjort förut. Om man
räknar om det till procent skulle Folkpartiet redan
nästa år nå upp till 0,81 %, vilket regeringen först gör
år 2003. Kanske hoppas man på att det ska bli en
borgerlig regering. Det är då vi har nått upp till målet,
antingen det var åren 1976-1982 eller de senaste åren
1991-1994.
Här skulle jag vilja försöka reda ut lite grann vem
det är som driver på eller inte driver på när det gäller
pengarna till nästa års budget. Jag får här uppfatt-
ningen att det är Socialdemokraterna som inte vill.
Det kan vi få bekräftat här från Socialdemokraternas,
Vänsterpartiets och Miljöpartiets talesmän. Är det
Socialdemokraterna som är problemet? Det låter i
varje fall så när jag lyssnar på Lars Ohly.
Hur vill vi använda de pengar som vi har ytterli-
gare i vårt budgetförslag? Jag ska ta några exempel.
Hur skulle vi vilja disponera de 1,7 miljarder som vi
lägger till?
Vi skulle vilja ge FN:s biståndsorgan mer pengar,
40 miljoner. Befolkningsfrågan är en viktig fråga, och
för UNFPA lägger vi till 40 miljoner. UNHCR får
ytterligare 30 miljoner. En stor post, 100 miljoner
kronor, går till det internationella miljöarbetet. Det är
det multilaterala, som totalt uppgår till 480 miljoner
kronor.
Det bilaterala uppgår till 1,2 miljarder. Där satsar
vi huvuddelen på demokrati, mänskliga rättigheter
och kvinnors villkor, som är den långsiktiga basen för
en hållbar utveckling, enskilda organisationer och
skuldavskrivningar. Det blir ca ½ miljard till skuldav-
skrivningar.
Jag behöver inte motivera allt detta. Såvitt jag har
förstått av debatten här och diskussionen som varit är
alla överens om att detta är saker som måste göras,
och det måste göras av oss som har en helt annan
situation globalt sett.
Jag har ställt en fråga till Lars Ohly. Jag skulle
vilja ta upp en sak till när det gäller Vänsterpartiet.
Bertil Persson talade mycket om att Afrika har pro-
blem. Det är sant. Ett av problemen var att Afrikas
länder, det ena efter det andra, ärvde enpartisystemet
och det kommunistiska systemet.
Om man ser det i ett längre perspektiv har ni för-
dröjt utvecklingen med den ideologi som ni hade en
gång. Så låter det naturligtvis inte i dag från Vänster-
partiet. Ni inspirerade land efter land att gå in i ett
kommunistiskt enpartisystem. Det lever kvar i dag
också.
Vi har från Folkpartiet föreslagit nedskärningar
för vissa sådana länder. Vi tycker att det är viktigt att
man ger en signal, att man har konditionalitet och att
man kräver motprestationer. Vi föreslår kraftiga ned-
skärningar för Vietnam, Laos, Zimbabwe och andra
länder som går i fel riktning.
Vi har fått en bok av regeringen. I den kan man
läsa sida upp och sida ned om hur just de länderna går
åt fel håll. Då skulle jag vilja fråga: Tycker Lars Ohly
att det är bra att vi gör markeringar mot enpartistater
som fortfarande lever kvar i 60- och 70-tals-
retoriken? De är alldeles för många. Där menar jag att
vi måste ge en tydlig signal.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till Bertil
Persson. Det gäller pengar. Jag vill än en gång säga
att pengar inte löser hela detta problem. Vi är överens
om det. Många av de saker som Bertil Persson tar upp
här i dag ställer jag upp på till 100 % när det gäller
utformningen.
Bertil Persson tycker inte att enprocentsmålet är
bra. Ni brukar ju från moderat håll kalla det för ett
utbetalningsmål. Det är det inte alls. Det är ett åta-
gande, och oändliga krav finns. Man behöver inte alls
vara orolig för att man ska uppnå att betala ut dessa
pengar. Det är inget problem.
FN har ett mål. Det är 0,7 %. Är ni inte för det
heller? Är det också fel tanke? FN har gått ut och
vädjat - inte krävt, för det kan inte FN göra - till sina
medlemsländer: Ge 0,7 % av er bruttonationalin-
komst så att det fungerar lite bättre. Då får vi, Bertil
Persson, lite mer olja i motorn. Är det inte bra att
köpa lite mer olja så att motorn som ska dra hela
lasset snurrar lite bättre?
Jag antar att jag snart har använt min talartid. Jag
tror att jag bryter där. Jag yrkar bifall till två reserva-
tioner vi har, nr 2 och 6. De förklarar dels detta med
pengarna, dels hur vi ser på den fortsatta biståndspo-
litiken. Sedan vill jag passa på att rikta mig till dem
som sitter i Globkommittén. Lycka till! Det ska bli
spännande att se resultatet när det kommer fram och
vi får tillfälle att debattera det här i kammaren.

Anf. 46 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark och jag är
oense om EU-medlemskapets konsekvenser. Det
kanske inte är så förvånande. Men vi verkar vara helt
ense om att EU:s bistånd fungerar på ett katastrofalt
dåligt sätt. Vad säger K-G Biörsmark om Vänsterpar-
tiets krav att Sverige på varje sätt ska förhindra att
EU:s gemensamma budget ökar, om inte de allvarliga
bristerna i planering, genomförande och utvärdering
av biståndsinsatser har åtgärdats?
För det andra frågar Karl-Göran Biörsmark om
Socialdemokraterna är problemet i biståndsfrågan.
Jag skulle vilja säga att Socialdemokraterna är ett
ärligt parti i förhållande till biståndsmålet. Man har
ett kongressbeslut, och jag är övertygad om att både
biståndsministern och socialdemokratiska ledamöter i
utrikesutskottet ärligen vill att Sverige ska återgå till
enprocentsmålet.
Tyvärr finns det också andra krafter, som gör and-
ra prioriteringar än vad en del socialdemokrater
skulle vilja se. Men jag är övertygad om att de är på
tillbakagång, och att vi ska nå ett snabbare resultat i
kommande förhandlingar vad gäller biståndsmålet.
Slutligen frågade K-G Biörsmark om vi har för-
dröjt utvecklingen och fattigdomsbekämpningen
genom att ställa upp på felaktiga ideologiska teorier
för tredje världen. Jag kan svara att kommandoeko-
nomierna, såväl i tredje världen som i Östeuropa, har
visat sig helt ofullkomliga när det gäller att åstad-
komma ett hållbart välstånd för alla. Men samtidigt
har nyliberalismen och chockterapin sannolikt inne-
burit än större umbäranden för dem som redan har
varit fattiga i de här länderna.
Vår väg måste vara att se till att de fattiga länder-
na och de fattiga människorna både får möjlighet till
ett ekonomiskt välstånd och till demokrati och
mänskliga rättigheter.

Anf. 47 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! För det första svarar jag ett klart ja på
den första frågan. EU måste skärpa sig. Man kan inte
hålla på på det här sättet. Vi har sett otroliga exempel
på hur man fördröjer utbetalningar och helt enkelt
trasslar genom sin stora byråkrati. EU ska inte ha mer
pengar, utan ska först effektivisera sitt arbete. Det är
helt klart.
När det för det andra gäller den roll som Social-
demokraterna har får jag väl lov att återkomma till
den frågan, och fråga dem direkt. Men såsom jag
uppfattar det - och många med mig - så säger den
sittande regeringen att Sverige går mycket bra. Eko-
nomin snurrar på högvarv. Tidigare hade man argu-
mentet att Sveriges ekonomi går dåligt och att vi
därför måste sänka biståndet. Nu går ekonomin på
högvarv. Det går alldeles utmärkt. Men man orkar
inte höja - inte förrän 2003. Vad är det som säger att
man 2003 gör bedömningen att ekonomin är så god
att man då orkar höja biståndet? Det är detta som är
huvudkritiken från Folkpartiet. Vi har råd nu - i dag.
Min fråga är: Är det s, eller är det v och mp som
säger nej till detta?
För det tredje handlar det om kommunismens roll
att fördröja utvecklingen t.ex. i Afrika och i andra
utvecklingsländer. Jag tror att det är så. Jag måste ge
Lars Ohly credit för att han klart tar avstånd från det
här, och menar att det var fel och olyckligt. När jag
lyssnar på Lars Ohly tycker jag att han egentligen
låter som en god socialliberal i dag. Vi har aldrig sagt
att det ska vara en hård kapitalism utan regleringar av
social välfärd och annat, utan det är Folkpartiets soci-
alliberalism som lyser igenom hela tiden - under
decennier efter decennier.

Anf. 48 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag har gett vår syn på socialdemo-
kratin. Socialdemokraterna kan säkert bättre själva
svara för vilken syn socialdemokraterna har på bi-
ståndspolitiken i framtiden. Jag menar dock att Soci-
aldemokraterna är ärliga i sitt uppsåt om en återgång
till enprocentsmålet. Det finns ett parti som skiljer ut
sig i den frågan - och det är Moderata samlingsparti-
et.
När det gäller den sista frågan så är det väl bra om
K-G Biörsmark och jag kan vara överens åtminstone
om delar av analysen av vad det är som förorsakar
fattigdom. Men jag värjer mig mot begreppet social-
liberal - tack.

Anf. 49 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag hade inte förväntat mig att jag på
några minuter skulle övertyga Lars Ohly om socialli-
beralismens stora fördelar. Det tar lite längre tid än
så. Men det är på gång på något sätt i alla fall. Man
har i varje fall kommit så långt att man inte förnekar
att den hårt styrda ekonomin inte har någon framtid
och att den också har fördröjt utvecklingen i många
länder, både i Östeuropa och naturligtvis också i
många utvecklingsländer, som tog sitt intryck från
kommunism och enpartistater.
Nu har inte Lars Ohly någon ytterligare replik.
Men jag hade också i mitt anförande tankar, funde-
ringar, och faktiskt en fråga till Lars Ohly om Väns-
terpartiets syn på att sätta ned foten och markera mot
enpartistater i dag. De är ju fortfarande alldeles för
många, och de går åt fel håll. Jag nämnde Vietnam
och Laos, och jag kan nämna många fler länder, t.ex.
Kuba som vi brukar diskutera. Jag menar att Vänster-
partiet och kommunismen som ideologi har ett stort
ansvar här. Det dröjer sig kvar ända långt in på 2000-
talet, vilket är mycket olyckligt.
Här måste vi vara tydliga. Får vi inga klara sig-
naler från de här länderna om att de går åt rätt håll så
ska vi också avbryta biståndet. Då ska det bara ske
genom enskilda organisationer. Vi ska naturligtvis
stötta opposition och de människor som drabbas av
diktaturerna.

Anf. 50 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Låt mig först yrka bifall till reserva-
tion 6, så att det är fullständigt klart.
Målen och strategierna för de insatser som vi gör
är oerhört väsentliga, inte minst för att biståndet ska
upplevas som rätt, riktigt och väsentligt av hela fol-
ket.
Vårt mål är fattigdomsutrotningen. Vi vill inte ha
någon fattigdom kvar i världen om 30 år. Det ska
göras effektivt. Resultaten ska vara mätbara.
Det andra alternativet, som vi en gång i tiden
ställde upp på, var procentmålet eller utbetalnings-
målet - checkbiståndet. Där är målen uppfyllda så
fort checken är översänd. Vi tror inte att det är en bra
målsättning för biståndet. Innehåller ett bistånd på
enprocentsnivån en massa dåligt bistånd så är det inte
bra. Innehåller det bra bistånd så är det bra. Men 1 %
kan aldrig få vara ett mål i sig.
Det fungerade inte i Afrika. Vi har inte fått någon
förbättring där, inte ens under de år som vi betalade
ut 1 % i bistånd. Det är detta som är dilemmat. Bi-
stånd till bra statsledningar fungerar utmärkt. Bistånd
till dåliga statsledningar gör situationen ännu värre.
Det är visat åtskilliga gånger vid det här laget.
Det är därför det är så viktigt att ha strategin klar
för sig. Det är fattigdomen som ska bort, det är inte
pengarna som ska betalas ut.
Erfarenheterna som vi har gjort visar att när vi och
de andra borgerliga partierna sätter oss ned och dis-
kuterar vad biståndet ska innehålla och vad det ska
kosta så har vi hittills i allmänhet kunnat komma
relativt överens. Men vi ställer inte upp på checkbi-
ståndet.

Anf. 51 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag förstår inte vad Bertil Persson
menar med "checkbistånd". Jag begriper faktiskt inte
det. Vadå "checkbistånd"? Om man har ett arbete
som ska utföras så kostar det förstås pengar. Det
kostar pengar oavsett om det är demokratiarbete, MR-
arbete, utbildningsarbete eller vad det nu kan vara.
Bertil Persson talar ju sig varm för utbildning av
flickor t.ex.
Jag menar inte att biståndet är lösningen på ut-
vecklingsländernas alla problem, men det är den olja i
motorn som Bertil Persson så gärna talar om. Köper
man olja kostar det pengar. Man kan betala med
check, kontant eller hur man nu gör - det spelar ingen
roll. Men den olja som Bertil Persson vill ha ska
betalas! Och det går åt otroligt mycket olja.
Nu ska vi inte lägga olja i trasiga motorer, utan vi
ska lägga olja i bra arbete. Jag har försökt att ge bak-
grunden till vad vi menar med en bra utveckling i de
här länderna, nämligen yttrandefrihet, tryckfrihet,
pressfrihet, demokrati och att man inser värdet av
opposition. Allt detta arbete kostar pengar. Det kostar
checkar, Bertil Persson! Man kan diskutera hur
mycket. Jag fick inget svar på det här med 0,7 %.
Bertil Persson och Moderaterna värjer sig ju tydligen
mot alla procentmål. Men det beror på att Moderater-
na i dag inte fattar vad Moderaterna gjorde för några
decennier sedan, när man gick in i detta. Vi sitter på
en helt annan ekonomisk grund i i-världen, och vi har
ett ansvar. De små pengar som vi lägger i bistånd är
trots allt en bra investering i fred och utveckling. Men
det går åt mer pengar än vad Bertil Persson vill ge.
Han drar ju ned med över två miljarder i budgeten.

Anf. 52 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det var reservation 8 jag menade. Jag
vill ha det korrigerat.
Vi är med på att vi ska ha bra bistånd. Fattigdo-
men ska bort. Men allt detta räknande om att man ska
betala ut vissa summor har visat sig alldeles speciellt
ineffektivt i Afrika. Därför tror jag att vi, när vi väl
har fått en bättre regering, får sätta oss ned och dis-
kutera hur vi ska angripa fattigdomen i Afrika. Här
måste vi ta vara på erfarenheterna från Globkom. Om
30 år ska Afrika inte vara fattigt.
Vi har haft diskussioner här i kammaren om inte
enprocentsmålet ska ersättas av ett tvåprocentsmål
när man har uppnått enprocentsmålet. Målet är själv-
fallet att Afrika ska slippa fattigdomen, och det ska de
göra effektivt och inom 30 år. Det är det vi ska lösa.
Jag tror att vi kommer att kunna hitta vägar för det
utan att spika några procentmål på 0,7, 0,8 eller 1,0.

Anf. 53 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Vi kommer tydligen aldrig riktigt att
nå varandra på den här punkten. Jag tycker att Bertil
Persson inte ser den stora diskrepansen mellan rik och
fattig i det här sammanhanget. Vi har faktiskt råd att
satsa bra pengar i bra projekt.
Det händer ju saker inom biståndet hela tiden,
Bertil Persson. Biståndsdebatten i dag är inte som den
var för 10 eller 20 år sedan. Den är ju helt annorlunda
i dag. Vi är överens om vad vi ska uträtta och vad vi
ska göra. Jag är jätteglad för att Moderaterna och
Bertil Persson kommer med många bra idéer och tips
på hur vi ska kunna göra bra bistånd bättre. Men då
får också Bertil Persson vara beredd på att det kom-
mer att kosta. I en regeringsnybildning 2002 kommer
det att kosta några checkar. Vi kommer att kräva att
de ska vara väl tilltagna så att det blir bra olja, fin olja
och mycket olja i motorn. Det kommer säkert att nå
upp till 1 %.
Om Moderaterna då tycker att det är för lite och
att vi borde gå mot 2 %, får vi väl diskutera det då.
Det är behoven som ska styra, och eftersom behoven
är oändliga tycker vi att det är fel att nu pruta och gå
ned, som den här regeringen har gjort under 90-talet
till en nivå som är historiskt låg. Där har vi ju lyckats
bättre i borgerliga regeringar.

Anf. 54 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag hoppas att den här oljan som ni
skulle smörja så mycket med framöver är miljövänlig.
Det behövs för att vi ska klara de problem vi står
inför.
I går när jag kom hem från Afrika efter en studie-
resa som vi har gjort med Globkom lyste faktiskt den
svenska julkommersen väldigt starkt i ögonen på mig.
Jag hade svårt att se och förstå de skillnader som
finns i världen. Det är ett dygns resa mellan den fatti-
ga världen där kvinnorna, för att överleva, bar dels på
sina barn, dels på den ved eller det vatten som de
måste ha hem för att kunna laga den mat de behövde
och detta rusande i affärer där människor bär på paket
med innehåll som mottagaren kanske inte ens blir
glad för när det kommer fram. När man ser de här två
bilderna är det så tydligt att fördelningen på vår jord
är väldigt orättvis. Vi måste skapa andra metoder och
sätt för att se till att den blir mer rättvis.
Afrikas länder är hårt drabbade av krigen som ald-
rig tycks ta slut. De är hårt drabbade av katastrofer,
t.ex. svältkatastrofer när skörden slår fel och miljö-
katastrofer med översvämningar och stora problem
som följd.
Jag kan hålla med Karl-Göran Biörsmark om att
det är viktigt att man får demokrati och att människor
har möjligheter att vara med i större utsträckning och
påverka det som sker. Men jag är inte säker på att
demokratin löser problemen om vi inte vågar och vill
ta i dem utifrån de kunskaper vi har i dag.
I Afrika finns stora naturrikedomar. Det är guld,
koppar, olja och kobolt. Där finns väldigt mycket av
det som västvärlden behöver och köper i dag trots
krigen och trots det som pågår. Demokratiska Repub-
liken Kongo och kriget där är väl ett tydligt exempel
på hur omvärlden är mer intresserad av naturtillgång-
arna än av freden. Det finns en stor tillgång på vapen
i området, trots att de inte själva tillverkar några va-
pen, vad jag vet. Det visar att det inte bara är fattig-
domen, utan även inblandningen från andra, som gör
att det inte blir så enkelt med demokrati eller med
möjligheterna att rätta till detta.
Varje dag dör 30 000 barn av orsaker som till sto-
ra delar skulle ha kunnat förhindras. 30 000 barn dör
varje dag. 100 miljoner barn bor och försörjer sig på
gatan - 100 miljoner barn. För dessa barn känns sä-
kert barnkonventionens ord om alla barns lika rättig-
heter långt borta. 1,2 miljoner kvinnor och barn
tvingas prostituera sig varje dag. 1,2 miljarder männi-
skor svälter och går hungriga varje dag utan att veta
hur de ska få mat för morgondagen. Hunger, undernä-
ring, bristsjukdomar och skador är problem som vi
kan rada på varandra.
Därför är biståndet och våra möjligheter att vara
med och hjälpa till bara en liten del i det hela. Det är
egentligen smulorna från den rike mannens bord som
vi delar med oss av. Vi borde kunna göra oändligt
mycket mer. Vi borde se till att det fanns en rättvis
världsordning där också övriga internationella delar i
samarbetet fungerar på ett rättvist sätt.
Jag blev minst sagt förvånad när jag läste Alf
Svenssons debattartikel om globaliseringen. Jag vet
inte om Jan Erik Ågren läste den ordentligt. I ett
penndrag buntar Alf Svensson ihop alla dem som
protesterade vid IMF:s och Världsbankens möte i
Prag. Han kallade dem globaliseringsmotståndare,
bakåtsträvare, rädslans apostlar och inskränkta stam-
tänkare. Det är inga små ord som användes i den
debattartikeln. Det var ett mycket kraftigt slag mot
Jubel 2000 som var en av de protestorganisationer
som fanns på plats. De har, bl.a. från kyrkorna, drivit
skuldavskrivning som en viktig del. Solidaritetsrörel-
sen har i många år protesterat mot IMF:s och Världs-
bankens politik som slagit mycket hårt mot de fatti-
gaste i världen.
Alf Svensson är inte ensam. Det fanns både mode-
rater och folkpartister som stödde debattartikeln och
hyllade nyliberalismen utan hänsyn till de fattiga
folkens behov. Det är för mig mycket förvånande att
man ena dagen kan hylla det system som faktiskt slår
väldigt hårt mot de fattiga och nästa dag stå här och
tala sig varm för att vi måste göra någonting för de
fattiga. Det är viktigt att politik går ihop. Det är vik-
tigt att stå för någonting i politik.
På denna enda jord med begränsade resurser för-
brukar den rika delen av jorden, 20 % av befolkning-
en, 80 % av dessa resurser. Det är klart att den ojäm-
na fördelningen inte kan få fortgå om man ska klara
av det som Bertil Persson säger, nämligen att om 30
år ska ingen vara fattig.
Vi har i detta betänkande ställt oss bakom rege-
ringens budget, även om vi naturligtvis hade önskat
att biståndet hade ökat ännu mer ännu snabbare. Det
är vad Miljöpartiet vill. Men vi finner inte att det går
att få någon annan majoritet i denna kammare som
kan klara av det. Den majoriteten får vi skapa när vi
blir tillräckligt stora som parti för att få ökat stöd för
biståndet.
Till det här betänkandet har vi en reservation om
särskilda katastrofinsatser. Jag hoppas att biståndsmi-
nistern har läst den noga och kommer att stödja att det
behövs särskilda pengar avsatta för katastrofinsatser
som kan användas tillräckligt snabbt när någonting
händer. De ska inte gå in i andra nödvändiga projekt.
Jag yrkar bifall till vår reservation 7.
Dessutom har vi ett särskilt yttrande som tar upp
Världsbankens roll och skuldavskrivningarna. Vi
hänvisar till Mary Robinsons ord om globalisering
och orättvisor. Det är oerhört viktigt, precis som jag
sade i den förra debatten i dag, att svensk politik
hänger ihop vad gäller de delar vi vill driva i bi-
ståndspolitiken och de åsikter vi för fram i andra
forum, t.ex. Världsbanken, så att Sverige inte talar
med dubbla tungor.

Anf. 55 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag begärde replik för att jag blev lite
orolig över Marianne Samuelssons utlägg om demo-
krati. Hon menade på att det är för enkelt med bara
demokrati. Demokratin löser inte problemen. Jag fick
en känsla av att Marianne Samuelsson nedvärderade
demokratins roll i utvecklingssammanhang. Jag hop-
pas att jag i så fall har tolkat det fel.
Jag sade i mitt tidigare inlägg att om vi någon
gång ska få ordning på det här klotet - miljöfrågor,
mänskligarättighetsfrågor, krigen osv. - är basen för
detta demokrati. Det hoppas jag att vi är överens om.
Sedan har demokratin naturligtvis sina brister i att
vara ett långsamt system. Man skulle vilja ha mer
handlingskraft. De som har fallit in på linjen att visa
mer handlingskraft i form av enpartisystem eller
diktatur hamnar ännu värre i slutändan än vad demo-
kratierna gör. Jag hoppas att vi är överens på den
punkten.
Utan att jag ska behöva gå i svaromål för Alf
Svenssons artikel, tror jag att det var detta som oroa-
de honom, nämligen tendenserna till gatans parla-
ment. Det löser inga problem. Det är runt förhand-
lingsbordet vi ska sitta och diskutera. Där har demo-
kratin sin absoluta roll.
Jag tror att Marianne Samuelsson ska vara lite
försiktig när hon tar stora ord i sin mun och säger att
politik är viktigt, det måste gå ihop i slutändan osv.
och smulor från den rike mannens bord. Marianne
Samuelsson medverkar i en uppgörelse i dag som inte
alls lever upp till det på biståndsområdet som Mari-
anne Samuelsson i andra sammanhang säger sig vilja
göra - utan gör tvärtom i uppgörelsen med socialde-
mokraterna.

Anf. 56 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag kunde naturligtvis ha valt att som
Karl-Göran Biörsmark, Folkpartiet, foga en reserva-
tion till betänkandet där jag hade yrkat på mer pengar.
Det hade dock inte hjälpt de fattiga i tredje världen.
De hade inte fått mer pengar av min reservation. De
hade knappast ens fått reda på att jag hade velat ha
mer pengar. Så är dilemmat i politiken.
Jag håller helt med Karl-Göran Biörsmark att det
är viktigt med demokrati. Det är oerhört viktigt att
uppnå mänskligarättighetsaspekter i alla länder. Det
är också viktigt i demokratier att människor har möj-
lighet att påverka. Därför måste vi i större utsträck-
ning komma bort från de slutna grupperna och orga-
nisationerna där det är lite insyn, där det är få som har
möjlighet att veta vad som försiggår bakom lyckta
dörrar.
Den del av demokratin som inte helt löser pro-
blemet kan vi se i fråga om klimatkonferensen. Vad
var det som hände? Det var inte u-länderna som
bromsade möjligheten att göra något radikalt med
klimatfrågan. Det var faktiskt demokratier som USA
som var bromsklossarna i sammanhanget.
Om vi inte klarar av att vidta åtgärder som leder
till att vi klarar frågorna om klimatförändringar fram-
över, kommer u-länderna att få vara med och betala
detta på ett oerhört dramatiskt sätt. Vi vet att just i de
fattiga länderna bor stora befolkningsgrupper i kust-
nära områden, vilka är de områden som forskarna
säger kommer att översvämmas först. Det är inte
deras livsstil utan vår livsstil som åstadkommer detta.

Anf. 57 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Vi måste vara mycket tydliga när det
gäller var vi står i demokratifrågan. Klimatproblemen
har vi och delar vi. Miljöproblemen har vi och delar
vi. Min utgångspunkt är att detta löses bäst i en de-
mokratisk process med allt vad det innebär, inte med
någonting annat, inte med gatans parlament, enparti-
system eller diktatur. Det är inget alternativ. Skyll
inte på demokratin, ta inte de demokratiska länderna i
en stor bunt och säg att det är deras fel att det miss-
lyckades.
De jättestora miljöproblemen sopar vi nu upp efter
kommunistdiktaturer i öst och på andra håll. Senast i
TV i morse var det alarmrapporter från nordvästra
Ryssland. Vi känner till alla de problem som enparti-
stater har skapat. Det är lite olyckligt om Marianne
Samuelsson buntar ihop att det är demokratiska län-
der som står för problemen.
Vi har ett gemensamt problem, och det ska lösas
på demokratiskt sätt. Vad är annars alternativet, Ma-
rianne Samuelsson?

Anf. 58 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Mitt alternativ är en fungerande de-
mokrati där också folkrörelserna och människorna har
möjlighet att vara med och påverka. Det är en viss
skillnad från hur t.ex. Världsbanken har fungerat. Det
är därför som folkrörelserna har protesterat och pro-
testerar mot att man driver en politik som det med
gängse demokratiska modeller inte är möjligt att ha
insyn i. Det är därför som det är viktigt att dessa in-
stitutioner öppnas och blir mer demokratiska. Det
ingår ju demokratier i dem. Det är oerhört viktigt för
att få en diskussion och en process kring de frågorna.
När det gäller klimatfrågan är det så, Karl-Göran
Biörsmark, att det är vi, EU och USA som är ett väl-
digt stort problem när det gäller utsläppssidan och
som därmed hotar u-ländernas miljö. Det borde vara
självklart i en demokrati, när det finns så tydliga
forskningsrapporter, att man vågar ta itu med proble-
met. Men de som är demokratiskt valda vågar inte
vidta de åtgärder som behövs, för de är rädda för att
bli sparkade nästa gång det är val. Då fungerar ju inte
demokratin särskilt bra i alla fall. Man måste ju i en
demokratisk ordning kunna motivera att det här är
viktigt, för att klara miljöproblematiken i en global
miljö, där vi i stor utsträckning är just de som tär på
resurserna för de andras möjligheter.

Anf. 59 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! I mitt anförande lyfte jag fram kam-
panjen Jubel 2000. Jag vill påminna om att vi under
ett par år i våra biståndsmotioner har stött den kam-
panjen och att Alf Svensson har stått som första namn
på de motionerna. Det är alltså en fråga som i högsta
grad har engagerat oss och som fortsätter att engagera
oss. Skuldavskrivningar är ett exempel på stora pro-
blem som vi måste ta tag i för att kunna hjälpa u-
länderna.
När det gäller debattartikeln är det klart att man
måste kunna uttrycka kritik mot dem som på olika
sätt försöker störa eller hindra institutioner och andra
från att samlas i demokratisk ordning för att diskutera
viktiga frågor. Jag skulle också kunna säga att det är
olyckligt om det som man säger eller skriver kan
tolkas så att det drabbar sådana som inte berörs.

Anf. 60 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag blev ännu mer förvånad över att
Alf Svensson tillsammans med övriga liberalisering-
svänner skrev denna artikel, just med tanke på att jag
tidigare hade hört Jan Erik Ågren prata om Ju-
bel 2000 och att vi borde stötta den kampanjen. Up-
penbarligen stämmer inte de olika resonemangen.
Det var ju ett mycket kraftigt angrepp som gjordes
i artikeln. Man angrep inte bara huliganerna och dem
som misskötte sig. Det finns ju alltid en svans med -
som vi alla hoppas att vi ska slippa se, antingen det är
på fotbollsmatcher eller demonstrationer - som totalt
spårar ur. Man angrep alla som protesterade i samma
penndrag. Det är det som är så alarmerande, att man
ena stunden talar om kyrkornas roll och vikten av ett
solidariskt samhälle och nästa dag förkastar allt detta.
Dessutom sade man att aldrig har så många varit så
trygga och fria som i dag till följd av globaliserings-
processen.
För det första tycker jag att friheten för väldigt
stora grupper inte är särskilt stor i dag, och för det
andra har klyftorna ökat med globaliseringsprocessen,
inte minskat. Det är det stora problemet, som vi alla
borde vara oroliga för och försöka hitta lösningar på.

Anf. 61 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Vi kan vara överens om att svansen är
någonting som är negativt, i det här fallet och i vissa
andra fall. Den förstör väldigt ofta det som kan vara
ett gott syfte för dem som agerar för och arbetar för
en god sak.
När det gäller Jubel 2000 kan jag försäkra Mari-
anne Samuelsson och andra att vi kommer att fort-
sätta att arbeta för den kampanjen så som vi har gjort
tidigare. Och Alf Svensson står för det som vi har
talat om i ett par motioner tidigare också. Det är en
mycket viktig del. Det som kyrkor, fackföreningsrö-
relser och andra har ställt sig bakom är viktigt, och
det fortsätter vi att stå bakom.

Anf. 62 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det är intressant att ni tydligen fort-
sätter att stå med en fot i varje led. Det som Alf
Svensson tillsammans med debattörerna drog i gång
var någonting som de kallade en motattack. Det är ett
direkt slag mot alla de ungdomar som i dag har startat
och jobbar inom Attacrörelsen, som är en global
ungdomsrörelse som kräver ökad internationell soli-
daritet. Det är en oerhört stor och viktig rörelse för
unga människor som vill se en rättvisare fördelning.
Jag uppfattar det så att det var just mot dem som
man startade denna motattack - kanske i rädsla för att
den ohämmade liberaliseringen skulle ställas inför
andra krav, nämligen en bättre demokratisk ordning
och en ökad solidaritet, som dessa ungdomar krävde.

Anf. 63 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag
tycker att det är ganska härligt, om jag får använda ett
sådant ord, att få jobba med frågor som så nära berör
hjärtat och våra innersta värderingar om vad ett
mänskligt liv är och varför vi lever för varandra,
vilken människosyn vi har, att det är ganska självklart
att vi är lika mycket värda var vi än finns och att det
leder till att vi självfallet måste ställa upp för varand-
ra.
Trots vad som har sagts om 90-talet här i Sverige
kan vi väl ändå säga att vi inte behöver skämmas. Vi
har i det här sammanhanget fått arbeta med bistånd
och internationell politik i övrigt, och det har varit
väldigt roligt att Sverige har fått ligga i frontlinjen.
Det gäller relationen till EU, till WTO och biståndet
osv.
När vi blickar ut i världen och ser hur det är i and-
ra länder tror jag inte att det är lika lustfyllt att vara
politiker på det här området som det är i Sverige. Jag
tycker att det är väldigt roligt att man har förmånen
att få jobba med just de här frågorna.
Om det finns 1,2 miljoner fattiga och man har sy-
nen att människor är lika mycket värda är det en
självklarhet att man känner inifrån kroppen att solida-
ritet med dessa människor är något givet och att man
är beredd att sträcka sig väldigt långt för det. Man
skulle naturligtvis önska att mycket av handlingen ute
i världen också levde upp till de vackra orden. Man
har bl.a. i OECD och i FN ett mål om att halvera
fattigdomen till år 2015, och det är nog en ambitiös
målsättning som förpliktar.
Det är också härligt att få se det enorma engage-
mang som finns ute i världen för att vi ska ha mer
rättvisa. Många av er har varit inne på den debatt som
har pågått om globaliseringen, och om den stackars
Alf Svenssons artikel. Jag tycker att Alf Svensson har
fått så mycket stryk i den här debatten att jag avstår
från att ge honom mer stryk. Karlen ligger ned, som
jag ser det, och jag har fått lära mig att man inte ska
slå på någon som ligger. Det vore bättre att Kristde-
mokraterna erkände att det här var ett olycksfall i
arbetet, att de nu lämnar det bakom sig och att Alf
Svensson fr.o.m. nu ändrar kurs. Jag hoppas i alla fall
att det blir så.
Det rättvisepatos som finns ute i världen för oss
också till tanken att det här är väldigt bra, därför att
allt detta engagemang för rättvisa gör att vi förhopp-
ningsvis kan leva i en säkrare värld, såväl svenskar
som andra. Vi vet att om de orättvisor som finns, som
biståndspolitik bl.a. handlar om, inte kan lösas kom-
mer vi att leva i en otryggare värld, där det kanske
t.o.m. kan bli krig.
Globaliseringen har gjort dessa värdefrågor väl-
digt tydliga. Jag ska inte repetera vad det kan innebä-
ra, utan jag tänkte göra en övergång och säga att vi
med globaliseringen har lärt oss att biståndet har en
roll att spela, men att det, som några redan har varit
inne på, inte är det enda svaret på det vi djupast kän-
ner. Det är bara en del av svaret. Nu är det påtagligt
att man måste ha en helhetssyn om man ska kunna
komma till rätta med de orättvisor som vi har i värl-
den. Vi har också lärt oss att olika politikområden
måste samspela med varandra för att det ska fungera
på ett bra sätt.
Det allra viktigaste kanske är att vi har en handel
som är rättvis. Vi vet att handel utvecklar - det är
ingen tvekan om det - och att frihandel har betytt
otroligt mycket för vårt eget land och för andra län-
der, men vi kan också se att det regelverk vi har inom
World Trade Organization - Världshandelsorganisa-
tionen - uppenbart inte fungerar på ett tillfredsstäl-
lande sätt, eftersom väldigt många länder fortfarande
egentligen inte deltar på någon marknad. De finns
inte där. Det är naturligtvis, som Bertil Persson har
sagt - till stor del orsakat av vanstyre, men vi vet att
det inte är hela sanningen. Det är tyvärr också så att
många armbågar är framme i globaliseringens spår
och med det regelverk som WTO har haft. Det är
även där så att den starke blir starkare och den svaga
löper en risk att bli ännu svagare.
Då är det vår ambition, oavsett om vi jobbar inom
EU eller på annat sätt, att försöka förändra EU:s re-
gelverk och WTO:s regelverk, så att de verkligen
arbetar för att utrota den fattigdom som Bertil Persson
också har talat om här. Det gäller formuleringen.
Det finns andra politikområden, t.ex. vår jord-
brukspolitik. Vi tänker kanske framför allt på EU:s
jordbrukspolitik, som radikalt behöver förändras. Det
måste naturligtvis vara något fel med solidari-
tetskänslan när det är så trögt att förändra EU:s jord-
brukspolitik. Solidaritet kan ju inte innebära att man
bara är solidarisk med franska bönder. Det måste
innebära att man är solidarisk med marockanska
bönder. Vad är det annars för känsla man sprider?
Om man lyfter upp dessa värderingar och argu-
menterar hårt för dem och får bort en hel del av den
egoism som faktiskt frodas inom EU skulle vi kanske
komma lite längre.
Utrikes- och säkerhetspolitiken är naturligtvis
väldigt avgörande för om vi lyckas lösa dessa pro-
blem. Har vi en dålig utrikes- och säkerhetspolitik i
Sverige, i EU eller i andra delar av världen skapar vi
konflikter, och då gör vi det svårare att lösa de fattiga
ländernas problem. Det gäller givetvis också miljö-
politiken.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ser att bi-
ståndet är ett komplement. Men det är inte ett kom-
plement som man bara lägger till i största allmänhet,
utan det är ett avgörande komplement. Det kan vara
katalysator för väldigt mycket. Det kan skapa de
ramar som är nödvändiga för att samhällsutveckling-
en ska fungera. Det kan bygga institutioner som han-
delsverksamheten aldrig kan göra själv, och vi har
redan varit inne på att biståndet kan vara smörjmedel
eller ett kitt, kanske man skulle kunna säga, mellan
olika saker. Det kan helt enkelt förlösa globalisering-
en på rätt sätt och korrigera kursen för den, så att det
verkligen är till glädje för de minst utvecklade och
fattiga länderna.
OECD har uppmärksammat detta i en utvärdering.
Där måste vi vara lite självkritiska och ta till oss att
även Sverige har blivit anklagat för att samordningen
mellan olika politikområden kunde vara bättre, och
det ska vi naturligtvis ta till oss och försöka justera.
Vi har en så trevlig handelsminister, så det ska väl
inte behöva vara några problem att inom rimlig tid
justera bristerna på det området.
OECD har också sagt mycket gott om svenskt bi-
stånd - om hur vi har effektiviserat och decentralise-
rat det. Samtidigt kan vi konstatera att OECD anser
att EU just på de områden där vi är så duktiga är
väldigt dåligt och lämnar en hel del övrigt att önska.
Det krävs verkligen kraftiga förbättringar.
På hemmaplan har vi tagit till oss omvärldsför-
ändringarna. Vi sitter nu i en biståndsutredning - den
s.k. GLOBKOM - om Sveriges politik för global
utveckling.
Tiden rinner i väg med en fruktansvärd fart. Jag
tror inte att klockan i talarstolen startar på noll; den
startar nog längre upp.
Jag ska inte gå igenom alla olika delar som utred-
ningen innehåller. Det kommer kanske Maj-Inger
Klingvall in på. Men vi kan säkert vänta mycket av
denna utredning. Jag är mest rädd för att vi förväntar
oss för mycket. Det ska ha rimliga proportioner, trots
allt.
Nu ska jag inte säga mer inledningsvis eller an-
vända fler som jag hoppas positiva ord om att det är
kul för oss alla att jobba med biståndet. Nu ska jag gå
in på reservationerna och betänkandet. Men för att jag
inte ska göra som alla andra har gjort ska jag tillstyr-
ka utskottsmajoritetens förslag i dess helhet och av-
styrka samtliga reservationer fogade till betänkandet.
Jag tror faktiskt att det heter så. Då har jag inte begått
något misstag på den punkten.
Jag kommer inte att dra alla kommentarer till re-
servationer och särskilda yttranden. Agneta Brendt tar
hand om en stor del av det som har med det bilaterala
att göra - verksamhetsgrenar och ländersammanfatt-
ning. Sedan kommer Birgitta Ahlqvist att ta hand om
det som berör öststödet och stödet till Centraleuropa.
Många motioner tar upp mål och inriktning. Det
kan gälla det övergripande målet - det moderaterna
vill kalla för snabb utrotning av fattigdomen. Jag ser
inte att det är någon stor skillnad mellan detta och det
mål vi har, men det får rimligen biståndsutredningen
titta på.
Sedan har vi demokratimålet, som Folkpartiet har
drivit länge. Lägg märke till detta. Det är intressant.
När vi debatterade detta förra gången påstod jag, K-G
Biörsmark, att ni ville ändra fattigdomsmålet och att
det skulle bli ett övergripande mål. Men då sade herr
Biörsmark att det inte var så, utan att det var de un-
derliggande målen som skulle hamna lite högre upp.
Nu står det uttryckligen i motionen och i er reserva-
tion att ni vill ändra fattigdomsmålet så att det blir ett
nytt övergripande mål. Demokrati är detta övergri-
pande mål.
Nu har vi sagt till utredningen GLOBKOM att
den inte får ändra på det övergripande målet. Jag
antar att den kan ändra formuleringarna, men den kan
inte ändra själva målet. Vi får väl ta till oss tanke-
gångarna om demokrati och se till att de blir upplyfta
på lämpligt sätt i de underliggande målen, om nu inte
GLOBKOM ändrar hela målstrukturen. Därför forslar
vi även denna del vidare till GLOBKOM, även om vi
kanske är lite tveksamma till vad Folkpartiet säger.
Kristdemokraterna vill utvidga det traditionella
övergripande målet om fattigdomsbekämpning och
hävda människovärdet. Det kommer med all säkerhet
att bli ställt under diskussion i GLOBKOM om det är
en bra formulering eller inte. Kd vill också att ett av
de underliggande målen ska ändras till att gälla att
man ska främja respekten för mänskliga rättigheter
och verka för säkerhetsfrämjande och konfliktföre-
byggande åtgärder. Det ingår i dag delvis i MR-målet,
men jag utgår från att man också på en sådan punkt
kommer att ta en ordentlig diskussion, särskilt som
man pratar om att konfliktförebyggande ska komma
upp. Formuleringarna där kommer GLOBKOM med
säkerhet att ta hand om.
I en s-motion har man tagit upp att vi måste få in
ett barnmål och att vi ska sätta barnen i fokus lite
mer. Jag kan även där tänka mig att det kommer att
övervägas i GLOBKOM om vi behöver ett särskilt
mål för barnen eller inte, eller om en sådan formule-
ring ska ingå i ett mål om mänskliga rättigheter, t.ex.
Det hör också hemma där.
Sedan finns det en del motioner som mer berör
mål i stället för inriktning. Någon motion berör land-
ramar. Vi tycker att landramarna har skapat stor sta-
bilitet i verksamheten, men eftersom vi nu har denna
utredning är vi generösa och låter den ta tag i olika
frågor, så får vi se var det landar någonstans.
Det finns t.o.m. en motion som handlar om hur vi
ska konkurrensutsätta biståndet som jag själv är
ganska tveksam till formuleringarna i, men jag tycker
också där att vi ska vara generösa och låta GLOB-
KOM titta på om det finns något i den motionen som
man borde ta vara på när det gäller genomförandet av
biståndet. Vi hänvisar oerhört mycket till denna bi-
ståndsutredning, och jag tror att man ska göra det
med ett generöst sinnelag.
Sedan går jag till biståndsramen. Det finns flera
motioner. Alla, med undantag av moderaterna, sluter
upp kring enprocentsmålet. Men sedan finns det flera
partier, som ni har hört i debatten, som vill gå längre
än majoriteten.
Vad vi i majoriteten säger är att vi står fast vid
enprocentsmålet. Vi tycker att ekonomin nu har ut-
vecklats på ett bättre sätt. Vi kan gå snabbare fram.
Det visar sig också det sista året i den treåriga bud-
getperioden att vi gör det, men vi dristar oss också att
säga att vi helst vill se detta uppfyllt inom fem år.
Och då kan det inte bli tio år. Man kan lägga till nå-
got enstaka år, men det ligger däromkring i tolkning-
en av den här texten. Vi förutsätter att regeringen nu
lever upp till detta, så att vi ökar tempot.
Det finns ett antal reservationer på den här punk-
ten som vi avstyrker mot bakgrund av detta vårt för-
hållningssätt.
Det som är mest uppseendeväckande har redan
varit uppe i debatten. Det är att moderaterna, liksom
tidigare år, avviker ganska kraftigt. Man argumente-
rar mot ett volymmål trots att man sätter upp ett
mycket ambitiöst mål om att man ska utrota fattig-
domen. Lägg märke till att man i moderaternas reser-
vation om detta skriver följande: Enprocentsmålet ska
göras till varje medarbetares dagliga arbete och till en
pågående process som alla måste förstå.
Det här säger moderaterna. Samtidigt avstyrker de
alla målskrivningar och enprocentsmålet. Det skulle
vara väldigt bra om man kunde få en förklaring. Vad
menar ni med den meningen egentligen? Den talar ju
för att ni står upp för enprocentsmålet?
Om man räknar på de pengar som moderaterna
anslår kan man komma fram till att det rör sig om,
ungefär som det var förra året, 0,6 %. Jag är lite för-
vånad över att moderaterna dristar sig till att lägga sig
under FN:s rekommendationer om 0,7 %, särskilt mot
bakgrund av de ambitioner som de har när det gäller
Afrika.
Sedan har det kommit upp en del diskussioner un-
der resans gång om att biståndsbudgeten är någon
form av budgetregleringspost. Så är inte fallet. Även
när vi skar ned var det räknat i pengar faktiskt unge-
fär lika mycket eller mer i bistånd. Vi har skurit ned
när det gäller procentambitionen. Och då tycker jag
inte att man kan tala om biståndsbudgeten som någon
form av regleringspost i den totala budgeten. Det är
en ganska stygg beskrivning som saknar nyansering-
ar.
Sedan ska vi också komma ihåg att det påslag som
vi gör i år med 1,4 miljarder inte är så tokigt jämfört
med andra länder. Vi ligger ganska bra till. De flesta
länder ligger fjärran från de belopp som vi har per
capita. Om vi då lägger till de här reservationerna på
ungefär 1,7 miljarder, som vi har, så disponerar vi
drygt 3 miljarder mer i pengar, även om ökningen när
det gäller procenttalen just för nästa år inte är så stor.
Det kanske man ska lägga på minnet.
Sedan gäller det medelsfördelningen. Eftersom
alla ställer upp på de här avräkningarna från ramarna
blir ju det man har tyckt om biståndsramen i prakti-
ken lika med de medel som man fördelar till bistån-
det. Därför behöver jag inte upprepa reflexionerna
kring de andra partierna. Jag kan möjligen säga att det
är lite förvånande att Centern är beredd att skära ned
29 miljoner för Sida, eftersom Centern också vill öka
biståndsanslaget samtidigt som vi vet att Sida redan i
år, enligt en prognos, ligger över det behov som man
skulle få tillgodosett nästa år. Sida behöver helt en-
kelt de här pengarna.
Den stora skillnaden ligger naturligtvis hos mode-
raterna, som alltså vill lägga sig 2,4 miljarder lägre.
Det har redan debatterats. Det är nästan så att man
kan känna att man slår på en slagen man, som sitter
på sista raden. Han har redan fått ta mycket stryk.
Men jag kan inte undgå att ställa frågan till Bi-
örsmark. Skillnaden mellan ert förslag och modera-
ternas är 4,1 miljarder. Hur ska ni få ihop det här?
Hur ska det gå till?
Marianne Andersson har sagt att Centern bestämt
sätter sig emot det här. Det tycks också moderaterna
göra. Ekvationen går inte ihop. Någon måste lägga
sig. Vem gör det? Man kan utifrån mitt perspektiv
fråga sig varför moderaterna fortsätter att driva en
sådan här politik som kostar en väldigt massa, poli-
tiskt utöver sakligt.
Sedan vill moderaterna stoppa in fredsfrämjande
åtgärder i biståndsramen. Det tycker jag är en väldigt
tveksam metod. Man vill stoppa in nästan 1,2 miljar-
der, och så tror man sig kunna räkna det som bistånd.
Mig veterligen kan man räkna de civila insatserna. De
kan vara DAC-godkända, men det är i stort sett allt.
Det är lite falskt att ge sken av att man har väldigt
mycket pengar inom biståndsramen när man inte får
pengarna godkända.
Sedan handlar det om det multilaterala biståndets
fördelning och det bilaterala biståndets fördelning.
Jag ska inte gå in på detta - den här klockan snurrar i
en förfärlig takt, ungefär som en taxameter i en taxi-
bil. Men det följer naturligt att det blir en annan för-
delning av de här olika anslagen. Det blir mer pengar
för de partier som har satsat mer. Det blir mindre
pengar för dem som har satsat mindre.
Då är det intressant att koncentrera sig på mode-
raterna. De vill alltså i stort sett slopa anslaget till
Asien och Latinamerika. Jag skulle kunna förstå om
de hade en femårsplan eller en tioårsplan för detta.
Men de tar bort alla anslag på ett enda år. Hur ska det
fungera, Bertil Persson? Hur ska det gå till i verklig-
heten? Sedan finns det ett annat anslag som heter
globala utvecklingsprogram som han slopar helt. Det
rymmer all forskning, all metodutveckling, i varje fall
det mesta, demokrati och MR. Bertil Persson har inte
visat att han har några pengar kvar till det i sitt bud-
getförslag. Hur ska det här gå ihop? Jag får det inte
att gå ihop i alla fall.
På de globala institutionerna finns det en hel del
reflexioner kring det här med Världsbanken och IMF.
Men på grund av tiden inskränker jag mig till att säga
att vi i allt väsentligt är överens när det gäller det här.
Vi är nog överens om att Världsbanken och också
IMF har förbättrat sitt arbete betydligt. Det är inte
samma inställning som tidigare. Vi ligger varandra
väldigt nära. Någon enstaka reservation och något
särskilt yttrande skulle lika väl ha kunnat vara oskriv-
na, tycker jag.
När det gäller handelstemat är det helt klart. Jag
har redan sagt någonting om WTO. WTO behöver
utvecklas i en riktning som innebär att u-länderna kan
delta på lika villkor. Vi kan debattera vad som är lika
villkor, men jag vill hävda att de inte deltar på lika
villkor i dag.
Miljöfrågorna har fått en positiv behandling i det
här betänkandet. Jag ska inte säga någonting om det,
utan jag ska här mot slutet peka på den här kritiken
mot utvärderingsarbetet.
Från borgerligt håll för man återigen fram SAU.
Vår syn är att vi gav svaret i det förra betänkandet
efter revisionsrapporten. Vi satsar på en utveckling av
EGDI. Det finns inga internationella erfarenheter av
att SAU-modellen skulle vara särskilt bra. EGDI är
billigare, effektivare och har bättre genomslag. Det är
mindre risk för marginalisering, och man har utländsk
expertis. Dessutom har vi ju faktiskt Riksdagens
revisorer och Riksrevisionsverket. Varför bygga en
ny organisation just för biståndet? Jag tycker att det
är att misskreditera biståndet att göra det. Därför
tycker jag att man är fel ute i den reservationen.
Slutligen vill jag säga att någon motion handlar
om organisationsstrukturen när det gäller något fred-
scentrum i Ådalen. Jag går förbi den. Sedan finns det
en kd-motion som handlar om att man vill slå sam-
man Sida, Kommerskollegium och en del andra verk.
Jag tror att det skulle vara en väldigt ineffektiv orga-
nisation. Någonstans måste man sätta gränsen. Det får
gärna vara mer samarbete, Holger Gustafsson, men
inte sammanslagning. Det gäller för övrigt Ågren
också. Det kanske är Ågren som ska svara på detta.
Med det här stannar jag. Min talartid är ute för
länge sedan. Jag har tydligen fått prata på. Men nu
ska jag i alla fall sluta. Jag kommer att lämna resten
av mina punkter till mina s-kolleger. Tack så mycket
för ordet!

Anf. 64 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Först kan jag gratulera Berndt Ek-
holm till att han hittade en felskrivning som jag be-
klagar och som jag genast vill rätta till här i kamma-
ren. Det är fattigdomsutrotningen som ska genomsyra
allt biståndsarbete. Hur det där felet har kommit till
får vi titta närmare på, men så är det.
Sedan vill jag säga att vi inte tar bort allt bistånd
vare sig till Asien eller Latinamerika. Men jag tycker
att jag väldigt tydligt har talat om här i kammaren
varför vi inriktar oss på att satsa på Afrika och varför
vi därför också har större anslag till Afrika och även-
ledes varför vi skär anslagen till Afrika på en annan
ledd. Vi har bl.a. ett särskilt anslag för skuldlättnader
i Afrika, fattigdomsreducering i Afrika, konflikthan-
tering i Afrika, Sidas utvecklingsenhet i Afrika och
oberoende utvärderingsenhet, som dock inte är speci-
ellt förlagd till Afrika.
Vi skär biståndet på ett annat sätt för att vi vill vi-
sa att vi har en annan inriktning på vårt bistånd.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Berndt
Ekholm. Vi har både från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet hört att de ville ha mycket mer pengar till
biståndet i sina förhandlingar. Berndt Ekholm säger
här, fru talman, att han är väldigt glad åt att han har
haft möjlighet att sträcka sig så här väldigt långt när
det gäller anslagen. Alla oppositionspartier har redo-
visat sina ställningstaganden. Nu tycker jag att det
skulle vara mycket intressant för oss att höra vad
utgångspunkten för Berndt Ekholm var när han bör-
jade sträcka sig väldigt långt för att tillmötesgå Mil-
jöpartiet och Vänsterpartiet.

Anf. 65 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte varifrån han hämtar cita-
ten, den gode Bertil Persson. Men han är ju lite av en
demagog.
När det gäller enprocentsmålet är det alltså klar-
lagt att det var en felskrivning i den här motionen där
moderaterna ställde upp på enprocentsmålet. Man gör
inte det. Då kvarstår min fråga till de borgerliga brö-
derna och systrarna - vi har en syster här också: Hur
ska samarbetet gå till?

Anf. 66 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken avser Bertil Persson.

Anf. 67 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det är att beklaga att Bertil Persson
inte inser värdet av enprocentsmålet, kan jag sam-
manfatta detta med.
Jag kan ha en viss förståelse för moderaternas
satsning på Afrika. Jag tycker att den är värd respekt.
Men det som är svårt att respektera är den kraftiga
neddragningen på globala utvecklingsprogram, på
Latinamerika och på Asien. Därför är detta, så långt
jag förstår, fullständigt orealistiskt. Hade moderaterna
nu velat satsa på Afrika skulle de väl ha följt sina
borgerliga syskon och anslagit mer pengar till bistån-
det. Men det är ju det de inte gör. Det är ett orealis-
tiskt budgetförslag. Det kommer inte att fungera,
Bertil. Jag är ledsen att behöva säga det.
Hur har då vi resonerat? Jo, vi har sagt att vi ska
vara lojala när det gäller treårsbudgeten. Vi ska inte
gå in och ändra i treårsbudgetens fastlagda procenttal.
Det skapar bara problem när det gäller hur vi ser på
vår ekonomi. Vi tycker att detta ska gälla också andra
områden, inte bara biståndet. Vi ska hålla vår treårs-
budget och inrikta oss på förändringar det sista året.
Det är bra att vi nu visar att vi håller i slantarna i
svensk ekonomi och inte går in och rycker och sliter
redan det första året. Då får vi ingen trovärdighet i
treårsbudgeten.
Vi har underordnat oss detta tack vare att vi ändå
under de kommande åren kan frigöra ganska mycket
pengar med reservationer och med tillväxt. Vi förut-
sätter att vi år 4 och 5 och de följande åren ska kunna
öka biståndet upp till enprocentsnivån. Det är ett
mycket enkelt och logiskt svar.

Anf. 68 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Då är det alldeles uppenbart att när
Berndt Ekholm sträckte sig var det som ett gummi-
band. Det åkte tillbaka igen.
Jag vill ta upp en annan fråga, och det är detta
med fredsfrämjande. I Kongo ser vi nu en lång rad
olika krig föras av en lång rad olika aktörer men på
samma mark. Afrikas problem i dag är de många
krigen. Det är ingen tvekan om att det är det allvarli-
gaste problemet vi har i Afrika i dag. Jag har tagit upp
detta även i mitt huvudanförande.
Detta med att ge till statsmakter som för anfall-
skrig på andra länders mark har vi diskuterat tidigare.
Jag vill gärna höra om Berndt Ekholm är beredd att
nu ändra uppfattning. Vi har sett vissa tendenser när
det gällt att dra in just biståndet till statsmakter. Nu
talar jag alltså inte om bistånd via enskilda organisa-
tioner utan om biståndet till statsmakter. Detta har
socialdemokrater av hävd alltid ansett ska gå vidare
därför att man kan prata så väl med dessa krigsherrar
om man ger dem pengar samtidigt. Min fråga är: Är
det inte ännu mer effektivt att se till att de inte får
några pengar? Då blir ju krigföringen trots allt något
svårare.

Anf. 69 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det var två frågor. Den senare, om
anfallskrig, lämnar jag till Agneta Brendt. Vi har gjort
en sådan arbetsfördelning att hon svarar i fråga om
den reservation som tar upp det, så där får Bertil
Persson inget svar av mig.
När det gäller fredsfrämjande insatser är det all-
deles utmärkt att moderaterna vill satsa på det. Men
det gör vi ju allihop. Det som är tvivelaktigt är att
moderaterna på olika sätt försöker stoppa in lite av
varje i biståndsramen. Fredsfrämjande stoppas in.
Som ni kanske har lagt märke till ökar man öststödet
med 300 000 kr och stoppar in det. Det blir alltså
ungefär 1 miljard i biståndsramen. Så ser det ut som
om minskar biståndsramen bara lite marginellt. Jag
utgår från att man i den yttre debatten kommer att
driva detta som sina biståndssatsningar som då ska
ses som DAC-godkända bistånd - vilket de inte är,
inte heller öststödet. Såvida vi inte lägger det i Mol-
davien och liknande länder tror jag inte att öststödet
går under biståndsbudgeten.
Det är falsk flagg att göra på det sättet. I så fall
borde ni uttryckligen säga: Okej, vi vill ha det i den
här budgeten, men vi är medvetna om att det ligger
utanför biståndsramen. Men det gör ni inte. Ni försö-
ker tricksa in detta för att slippa ta debatten. Det ac-
cepterar jag inte, helt enkelt.

Anf. 70 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Alf Svenssons och kristdemokrater-
nas kurs mot ökat bistånd ligger fast. Vi har en fem-
årsplan mot enprocentsnivån med 0,9 % år 2003.
Det går bra för Sverige, säger statsministern ofta.
Ekonomin är god. Hur bra ska den svenska ekonomin
bli innan regeringen anser att vi kan återgå till enpro-
centsnivån? Berndt Ekholm kanske vill nå den lite
snabbare än regeringen. Men vi har inte sett någon
plan från regeringen, och det är väl den som ändå har
sista ordet. Ska det bli så att det krävs en icke-
socialistisk regering efter valet år 2002 för att vi ska
uppnå detta mål?
Flera av våra yrkanden har besvarats med hänvis-
ning till Biståndsutredningen. Jag förutsätter, vilket
också Berndt Ekholm verkar vara inne på, att frågor-
na där får en seriös behandling.
Berndt Ekholm kritiserar vårt krav på en oberoen-
de utvärdering av biståndet. Vi tycker att det är na-
turligt att man utvärderar sitt eget bistånd. Sida gör
det själv, och det gör man bra. Men vissa former av
verksamhet mår bra av en oberoende utvärdering, och
dit tror vi att det svenska biståndet hör.

Anf. 71 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag har redan redovisat hur vi ser på
återgången till enprocentsmålet. Vi säger ja till åter-
gång till enprocentsmålet, men med fullt ansvar för
att vi inte äventyrar den svenska ekonomin. Jag för-
litar mig på de texter vi har levererat i det här betän-
kandet. Det är inget tillkännagivande till regeringen,
men med vetskap om hur departementet jobbar med
de här frågorna tror jag att det är ett bra stöd och en
bra markering av att vi nu är relativt sams i den
svenska riksdagen om takten för återgången. Jag
utgår från att vi kommer att leva upp till det här, helst
inom fem år. Det blir svaret på den frågan.
Sedan talade Jan Erik Ågren om att en icke-
socialistisk regering skulle uppnå dessa mål bättre. Ni
kan visserligen hänvisa till er förra regeringsperiod -
kristdemokraterna brukar aldrig missa en chans att
säga att man 1992 nådde 1,03 %. Men jag skulle tro
att man gjorde det tack vare den socialdemokratiska
regeringens insatser. Jag har alltid fått höra att det
man gör i år inte kan mätas omedelbart utan har en
viss förskjutning. Jag skulle kunna tänka mig att det
var de insatser som gjordes året innan som ledde till
att man uppnådde denna nivå, inte alls den borgerliga
regeringens insatser.
Men egentligen är detta finlir. Det spelar inte så
stor roll. Det var bra att man 1992 var uppe på den
nivån.
När det gäller SAU förklarade jag i mitt förra in-
lägg hur vi ser på den här lösningen. Vi tror att det är
en bättre lösning än den borgerliga lösningen beträf-
fande SAU. Där kommer vi inte varandra närmare. Vi
har olika syn där. Så enkelt är det.

Anf. 72 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Vi kan vara överens om att det var
bra när vi kom upp en bit över 1 % i biståndet. Tydli-
gen var det så bra att Berndt Ekholm vill vara med
och dela inte bara glädjen utan också ansvaret för
detta. Det kan vi väl lämna därhän. Det skulle vara
roligt om vi fick dela glädjen över att också framöver
uppnå dessa nivåer i biståndet.
Förutsättningarna för att få ett högt bistånd under
den regeringsperioden trodde inte alla på, men vi
lyckades ändå diskutera och komma fram till det. Jag
tror att förutsättningarna för detta är goda även vid en
ny regeringssamverkan mellan fyrklöverpartierna.
Det handlar väldigt mycket om hur biståndet an-
vänds, och vi fyra partier är överens om att det be-
hövs en oberoende utvärdering av biståndet. Jag för-
står fortfarande inte vad det skulle vara för farligt
med det. I många andra sammanhang har man obero-
ende utvärdering och anser att det är nödvändigt och
viktigt att ha det. Varför skulle vi inte kunna ha det
här?
När det gäller trovärdigheten i att uppnå enpro-
centsmålet har man från 1999 till 2003 med knapp
nöd ökat från 0,7 % till 0,81 %, dvs. 0,11 på fem år.
Hur ska man på två år öka med 0,19? Det får jag
önska lycka till med. Men jag är lite tveksam till det.
Sedan vill jag också säga att det skulle vara bra
om vi kom upp i den nivån och kunde ligga där så att
vi slapp diskussioner om att biståndet är en budget-
regleringspost. Man kan inte undgå den misstanken
när man talar om "om ekonomin medger". Vilka
andra poster talar man på det sättet om när det gäller
så stora belopp och så viktiga saker, som man menar
ska vara prioriterade saker?

Anf. 73 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! SAU är säkert inte alls farligt. Det är
bara det att den andra lösningen är bättre.
När det gäller möjligheten för en borgerlig rege-
ring att komma fram får den väl upp till bevis. Jag vill
bara påtala att det skiljer drygt 4 miljarder mellan
Folkpartiet och Moderaterna. Det är 4 miljarder på ett
belopp om 16 miljarder, så det blir 25 %. Det är en
betydande summa.
Vi har aldrig hävdat att biståndet är en budget-
regleringspost. Det är en myt som har skapats av de
borgerliga, som talar om detta som en budgetregle-
ringspost. Vi har i nedskärningstider behandlat tand-
läkeri, bistånd och mycket annat i princip lika. Det
finns något enstaka område som har klarat sig från
nedskärningar.
I praktiken skulle Finansdepartementet kunna se
det som att biståndet klarade sig utan nedskärningar,
för det blev inga i pengar räknat. Men vi har ett annat
synsätt - det ska vi slå vakt om av solidaritetsskäl -
som gör att vi som är här ändå ser det här som en
nedskärning.

Anf. 74 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag fick direkt frågan från Berndt Ek-
holm när det gäller pengarna och en kommande bor-
gerlig regering efter 2002: Vem lägger sig? All erfa-
renhet visar att det blir moderaterna. Så var det i den
förra borgerliga regeringen och så var det i den se-
naste borgerliga regeringen.
När jag ändå är inne på det temat vill jag påpeka
att Berndt Ekholm säger att det var tack vare den
socialdemokratiska regeringen som det lyckades
1992. Hur förklarar han då hur det var 1978/79? Det
var förvisso inte någon socialdemokratisk regering
sedan 1976. Det argumentet håller inte riktigt, i varje
fall inte ur det perspektivet.
Men jag skulle vilja ta upp en annan sak också.
Det gäller villkor i biståndet. Vi har i Folkpartiet
prutningar på flera länder. Jag skulle vilja veta hur
Berndt Ekholm ser på detta. Vi kan som exempel ta
Laos eller Vietnam. I den bok som Regeringskansliet
har gett ut inför debatten och inför motionsskrivandet
står det om Laos:
Laos är en enpartistat. I landets första författning,
som antogs 1991, slås fast att kommunistpartiet är
landets ledande organ.
Sedan fortsätter man: Opinionsyttringar som ifrå-
gasätter partiets politik och politiska monopol tolere-
ras inte i Laos. Militärens inflytande över politik och
ekonomi är stort och massmedierna är statskontrolle-
rade.
Hur länge ska vi ha ett samarbetsavtal med ett
land som detta? Är det inte dags att sätta klara vill-
kor? Om ni inte ändrar på den här destruktiva politi-
ken kan vi inte vara med och pumpa in svenska skat-
tebetalares pengar i ert land.

Anf. 75 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det här är en reservation från Folk-
partiet i den här frågan. Jag överlåter också den till
Agneta Brendt, eftersom vi har gjort en sådan arbets-
fördelning. Jag ska inte ta hennes fråga. Karl-Göran
Biörsmark får vänta med svaret till dess hon kan
svara. Begär replik då!

Anf. 76 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag ska ge mig till tåls, om inte
Berndt Ekholm vill gå in i den debatten.
Jag går tillbaka till den fråga som Berndt Ekholm
ställde till mig och som jag svarade på. Jag skulle
vilja komma med en motfråga på det temat. Det gäll-
de alltså pengarna och uppfyllandet av det mål som vi
har diskuterat så mycket i dag. Vem lägger sig i för-
handlingarna mellan s, v och mp? Jag har svarat på
vem som lägger sig i uppgörelserna mellan de fyra
borgerliga partierna. Det har vi sett historiskt. Men
vem är det som lägger sig här? Det är alldeles uppen-
bart att någon backar. Vem är det?

Anf. 77 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Om Karl-Göran Biörsmark har följt
de här förhandlingarna har han kunnat notera att det
verkar som om ingen lägger sig. De håller på hela
nätterna. Sedan kan man avlyssna resultatet i medier-
na på morgonen. Då har det framgått att det knappast
är någon som lägger sig i de här förhandlingarna.
Men grundvillkoren finns. Vi vill inte äventyra
den svenska ekonomins stabilitet i det här skedet. Jag
har ingen insyn i exakt hur våra motparter resonerar i
förhandlingarna, men jag tycker att det är en ganska
klok ståndpunkt att inte, som nu oppositionen gör,
skjuta in sig på 2001 och 2002.
Om vi skulle ändra talen, om vi hade följt era re-
kommendationer, vad hade hänt då i ekonomin, i
synsättet, i tilltron till svensk ekonomi? Jag tror att vi
ska undvika att ändra i de siffror som gäller för de
kommande åren och att ändra för det sista året. Sitter
man i opposition kan det vara en bra inriktning att i
huvudsak arbeta med politiken på det sättet också.
Vi har ett så stort mervärde i att stå fast vid vad vi
har gjort. Sedan tar vi tag. Det är precis vad vi gjorde
nu. För 2003 har vi en mycket kraftig ökning. Vi är
som socialdemokrater mycket glada, kan jag säga, att
vi kom så långt som till det talet. Det tycker jag var
skickligt arbetat av dem som deltar i förhandlingarna
och deras medhjälpare.
Jag har blivit övertygad om att de har fått blodad
tand. De kommer att jobba vidare på det sättet.

Anf. 78 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan konstatera att vi jobbade ännu
lite bättre med vårt budgetalternativ, för vi fick fram
ännu lite mer pengar till biståndet för nästa år. Men
den diskussionen har redan förts ingående här, så jag
tänker inte gå in på det så mycket.
Jag ska berätta att det förra veckan var en fattig-
domskonferens här i Stockholm. Jag var på ett myck-
et intressant seminarium, som handlade om handeln,
WTO och handel på lika villkor. På vems villkor? var
rubriken.
Det var ingen särskilt optimistisk bild av utveck-
lingen som kom fram där. I stället framgick att de
fattigaste länderna hela tiden har förlorat på GATT
och även på WTO-förhandlingarna. De har mist en
del av de mer positiva avtal som de hade tidigare när
de hade bilaterala avtal. Det är inget som de vill gå
tillbaka till, men många av de minst utvecklade län-
derna har faktiskt fått sämre förutsättningar. Att det är
handel på lika villkor var det ingen där som trodde
på. Man har inte samma förutsättningar. Det är dit
man måste nå.
Det var någon som sade så här: Tänk om de minst
utvecklade länderna, MUL-länderna - som förresten
ökar i antal från ungefär 20 till 50 stycken - skulle
släppas loss och få fritt tillträde till i-världens mark-
nader. Det skulle alla vinna på. Framför allt skulle
fattigdomen minska i de här länderna.
Då är min fråga: Skulle Berndt Ekholm och Soci-
aldemokraterna kunna tänka sig att driva en sådan
fråga i EU och i förhandlingarna inför WTO? Det
skulle behövas för att så att säga få hål på förhand-
lingsläget och komma någon vart, i stället för att hålla
på och segdra de här frågorna, medan det inte händer
någonting och orättvisorna i stället bara ökar.
Min nästa fråga handlar om landsbygdsutveckling
och jordbruksutveckling, alltså livsmedelsproduktion,
framför allt i Afrika. Jag ser när jag läser betänkandet
att jag borde ha reserverat mig, för svaret på vår mo-
tion är ganska dåligt. Hur ser Berndt Ekholm på rege-
ringens ansträngningar när det gäller att få till stånd
en fungerande livsmedelsproduktion t.ex. i Afrika, så
att man kan minska svälten?

Anf. 79 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! När det gäller MUL-länderna ska vi
dels komma ihåg att de s.k. AVS-länderna och MUL-
länderna har stora förmåner i förhållande till EU. I
allt väsentligt har de s.k. MUL-länderna inte så stora
skyddsmekanismer mot sig. Det finns vissa, men det
är ett relativt hyfsat läge. Men om vi ser på hela värl-
den märker vi att man behöver göra mycket mer.
Jag har uppfattat det så att när Sverige förhandlar
om dessa frågor är man särskilt inriktad på de fatti-
gaste bland de fattiga och på att anstränga sig för att
ta vara på u-ländernas möjligheter. Dels handlar det
om förhandlingskapacitet, dels om övergångsperioder
och vilka regler - dvs. regelsystemet i stort - som kan
behållas under dessa övergångsperioder.
När det gäller problemen i dessa förhandlingar in-
stämmer jag i det som Marianne Andersson säger. Jag
har uppfattat att det finns en stor egoism ute i världen
- mellan EU och USA och mellan andra länder - som
går ut på att värna sina egna intressen. Vi bör vara
observanta här. Därför är det skönt att man får jobba
från Sverige, eftersom man drivs av en vilja att för-
ändra. Regeringen - och alla partier i det här fallet -
vill ha en förändring. Det är klart att det gör ju den
regering som förhandlar mycket starkare.
Jag tycker att det svar som vi har gett på motionen
om livsmedelsproduktionen är tillfyllest. Vi är över-
ens om att u-ländernas egen livsmedelsproduktion
behöver förbättras genom bl.a. institutionella föränd-
ringar och genom möjligheter att köpa och sälja, inte
minst i den egna regionen.

Anf. 80 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om vi läser på olika stäl-
len i betänkandet, men det står inte särskilt mycket
om livsmedelsproduktionsutveckling i det svar som
jag läste just nu. Vi skulle kunna ha en lång diskus-
sion om det, vilket vi också har haft i utskottet ibland.
För tio år sedan var t.ex. Kongo-Kinshasa själv-
försörjande i fråga om livsmedel. Nu är situationen
katastrofal. Det beror ju på krig och annat, men
mycket beror på oroligheter och korrupta regimer i
flera länder i Afrika. Det beror också på dåliga ägar-
förhållanden och helt enkelt på en dålig jordbrukspo-
litik.
Jag vet att det finns en kunskap både inom UD
och inom Sida när det gäller att ta tag i dessa frågor.
Det finns också annan expertis i Sverige. Man skulle
därför kunna inrikta sig och ha en starkare målsätt-
ning för att få i gång livsmedelsproduktionen i dessa
länder. Det är ett steg som man aldrig kan hoppa
över. Vi talar om fattigdomsbekämpning och sådant.
Kan man inte producera sin egen mat blir det väldigt
svårt att lyfta sig ur fattigdomen. Jag tror att vi är
överens om det.
När det gäller de minst utvecklade länderna har
EU nu en tendens att vilja särskilt favorisera t.ex.
Magrebländerna som förvisso är fattigare än EU, men
ändå inte de minst utvecklade länderna och de fatti-
gaste. Även där finns det en egoism, att ta hand om
sina grannar och bry sig mest om dem. På så vis läm-
nas de minst utvecklade länderna åt sidan. Därför är
det viktigt att vi arbetar för att i första hand stödja de
allra fattigaste.

Anf. 81 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det är nog inte så stor skillnad mellan
våra åsikter, om det är någon skillnad alls.
Jag kommer ihåg att vi tog upp jordbruksfrågorna
ganska utförligt i det förra betänkandet. Vi är nog
överens där. Jag vet inte vilka skillnaderna i vår poli-
tik skulle vara. Är Marianne Andersson missnöjd
finns det ju ett antal personer här som det går bra att
prata med efter debatten. Jag tror inte att vi skiljer oss
åt faktiskt. När jag läste i betänkandet här tidigare
uppfattade jag i alla fall inte någon särskild skillnad.
När det gäller Magreb ligger det en del i det. EU
har en sådan benägenhet. Det började med ABS-
länderna och nu är det aktuellt med Magrebländerna,
Barcelonaprocessen osv. Man vill ge sig på det som
man själv kan få ut ganska mycket gott av. Det är
förståeligt. Men det har trots allt skett en förändring.
Det nya Cotonau-avtalet, som träffades efter Lomé-
avtalet, är ett steg i rätt riktning, som jag har uppfattat
det. Hela EU:s biståndsinriktning går åt rätt håll.
Vi får förmoda att man i den översyn som nu på-
går, som Maj-Inger Klingvall och många tjänstemän
är engagerade i, verkligen lyckas att påverka så att det
blir en allt tydligare fattigdomsinriktning, kanske med
hjälp av den danske kommissionären. Det finns säkert
många motsvarande krafter. Men vad vi från riksda-
gen kan bidra med är att vara överens om tagen. Det
ska gå i den riktningen, och såvitt jag förstår ger vi
regeringen allt stöd som den kan få. Jag tror inte att vi
är oense där.

Anf. 82 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Berndt Ekholm sade i sitt anförde att
det var ingen som hade använt biståndet som en bud-
getregleringspost eller som en konjunkturregulator.
Men Berndt Ekholm kan väl inte förneka att biståndet
faktiskt har sänkts även i pengar räknat t.ex. genom
den s.k. krisöverenskommelsen 1992 mellan Social-
demokraterna och de fyra borgerliga partierna som
ingick i regeringen, Moderaterna, Folkpartiet, Krist-
demokraterna och Centern.

Anf. 83 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag kommer inte ihåg det exakta vär-
det i absoluta tal. Det är möjligt att Lars Ohly har rätt.
Det var kanske vid det årtalet som det i absoluta tal
var mindre pengar. Det är möjligt, jag vet inte.
Men under de senaste åren säger mig min min-
nesbild att det inte har blivit mindre pengar. Ofta har
det blivit lite mer pengar, visserligen inte så mycket
men lite mer.
Vi får skilja på två olika ambitioner, dels procen-
tambitionen, dels de reella talen i pengar. Sedan får vi
tänka oss för hur mycket vi skär ned i tandvården, i
sjukvården osv. Vi som jobbar med biståndspolitik
måste ju vara medvetna om det. Vi måste ha propor-
tioner på saker och ting.
Återigen: Utifrån de värderingar som jag talade
om tidigare tror jag att vi är överens om att vi känner
väldigt starkt för de värderingar som vi står för. De
driver oss att ge väldigt hög prioritet åt biståndsinsat-
ser och andra insatser för att de fattiga ska få det
bättre.

Anf. 84 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag tolkar
det som att det inte finns någon som helst förutsätt-
ning för att Socialdemokraterna någon gång framöver
skulle göra samma sak som man gjorde 1992, nämli-
gen att i absoluta tal sänka biståndet.

Anf. 85 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte utställa några garantier
för tid och evighet. Som allmänpolitiker kan man
konstatera att regeringens ekonomiska politik är suve-
rän. Den går mycket bra - jag ser att ni nickar i bän-
karna och det tar jag till mig.
Sett i det långsiktiga perspektivet talar allt för att
så inte skulle bli fallet. Men det är klart, man kan ju
inte garantera för tid och evighet. Vi kan ju hamna i
krigskriser som gör att vi inte kan klara det. Vi får
hoppas att det blir så som Lars Ohly säger.

Anf. 86 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Millenniets första möte med FN:s sä-
kerhetsråd handlade om hiv och aids, och det slog fast
att hiv och aids är en fundamental fråga också för
mänsklig säkerhet. Det var ett historiskt tillfälle. För
första gången var en sjukdom uppe för tematisk be-
handling i FN:s säkerhetsråd. Under året har också
barns villkor och kvinnors viktiga roll under och efter
väpnade konflikter varit uppe i säkerhetsrådet. Detta
visar att det finns en ökad insikt om en bredare defi-
nition av säkerhet utifrån den starka kopplingen mel-
lan sociala utvecklingsfrågor och säkerhet.
Hiv och aids är, förutom en tragedi för dem som
drabbas, deras familjer och anhöriga, ett växande
problem som påverkar hela länder och i vissa fall hela
regioner. Nya siffror visar att ökningen av hiv och
aids överstiger den prognos man hade för tio år sedan
med mer än 50 %.
Hiv och aids riskerar att slå ut en hel generation.
Detta har redan fått allvarliga effekter på samhällens
alla områden. Det handlar om miljontals föräldralösa
barn, om en växande brist på utbildad arbetskraft och
i förlängningen en försämrad tillväxt och minskade
resurser för att bekämpa fattigdomen. Och detta sker i
många av de länder där fattigdomen redan i dag är
som störst.
I arbetet med att bekämpa fattigdomen är därför
insatserna mot spridningen av hiv och aids - och för
att lindra effekterna av sjukdomarna - en av utveck-
lingssamarbetets stora utmaningar och därför ett prio-
riterat område i budgeten.
Hiv och aids skapar i många länder i Afrika en
ekonomisk och social kris i samma omfattning som
krig gör. Den kraftiga samhällspåverkan som hiv och
aids kommer att ha i södra Afrika kan dessutom öka
risken för ytterligare konflikter.
Hiv/aids kan tjäna som exempel för att tydligt visa
hur utvecklingssamarbete och arbete för internationell
fred och säkerhet hänger ihop. De kan inte ses eller
behandlas helt åtskilda. Fred och rättvisa är beroende
av varandra. Det är också utgångspunkten i regering-
ens skrivelse om konfliktförebyggande som presente-
rades för riksdagen den 24 oktober.
I arbetet med att förebygga väpnade konflikter är
insatser för en rättvis, global, ekonomisk och social
utveckling en huvuduppgift liksom demokratiutveck-
ling, respekt för de mänskliga rättigheterna och rätts-
statens principer. Fattigdom och brist på demokrati
orsakar konflikter och mänskligt lidande. Konflikter
och vanstyre är hinder för utveckling som måste un-
danröjas. Centrala frågor för utvecklingssamarbetet är
därför också konfliktförebyggande åtgärder och att
främja försoning och återuppbyggnad.
Väl genomförda insatser bidrar till en positiv ut-
veckling mot varaktig fred och säkerhet. Också under
pågående konflikter är det viktigt att bistånd ges som
försvarar de humanitära principerna. Det gäller sär-
skilt skydd av civilbefolkningen när det behövs som
mest. Vi måste ställa upp men också vara medvetna
om risken att humanitärt bistånd i konfliktsituationer
kan manipuleras av krigförande parter. Vi måste
fortsätta att hävda de krigförande parternas ansvar för
att den humanitära hjälpen når fram, men samtidigt
också förbättra vår risk- och maktanalys. Sida har
därför tagit fram en strategi för hur biståndet bäst
används och kanaliseras i konfliktsituationer.
Fru talman! Fattigdom handlar inte enbart om
brist på materiella resurser - lika lite som ett rikt liv
kännetecknas enbart av materiell rikedom. Fattigdom
är mycket mer än så. Att vara fattig är att inte kunna
göra sin röst hörd och att sakna inflytande. Det är att
känna sig otrygg och gång på gång tvingas fatta kort-
siktiga, livsavgörande beslut för sig själv och sin
familj. Att vara fattig är att ha mycket liten eller ing-
en möjlighet att påverka sitt eget liv.
Kampen mot fattigdomen måste utgå från alla
dessa dimensioner och ha som främsta uppgift att ge
alla människor bättre levnadsvillkor samt makt och
inflytande genom demokratisering och att skapa sä-
kerhet och ekonomiska möjligheter. Det här är en syn
på fattigdom som nu också delas av en allt större del
av det internationella samfundet. Årets rapport från
Världsbanken, World Development Report, tar för
första gången sin utgångspunkt i det mångdimensio-
nella fattigdomsbegreppet. Det gör också FN.
Fru talman! Det svenska medlemskapet i EU har
givit biståndet en ny dimension. EU är en av världens
största finansiärer av utvecklingssamarbete. I januari
tar Sverige över ordförandeskapet, och det är min
ambition att bidra till att EU även i sitt utvecklingsbi-
stånd blir den internationella aktör som vi har förut-
sättningar att vara.
Vi befinner oss just nu i ett mycket spännande och
viktigt reformarbete i fråga om EG-biståndet. Re-
formprocessen inleddes förra året, och ett viktigt steg
togs på höstens utvecklingsråd då en gemensam ny
deklaration om EG:s utvecklingspolitik antogs.
Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet
och definieras utifrån den internationella samsyn som
nu växer fram kring fattigdomsbegreppet. I deklara-
tionen lyfts också partnerskapstanken fram, liksom
betydelsen av att länder själva tar ansvar för sin ut-
vecklingsprocess. Demokrati och mänskliga rättig-
heter, med speciellt tonvikt på kvinnors och barns
rättigheter, understryks som viktiga mål men också
som medel för att uppnå en hållbar och stark utveck-
ling.
Under det svenska ordförandeskapet kommer vi
att ha ett krävande men spännande arbete med att
samordna EU:s positioner under fyra världskonferen-
ser i FN:s regi som äger rum i vår. Låt mig nämna
två:
· FN:s världskonferens om de minst utvecklade
länderna, som hålls i maj i Bryssel. Det är första
gången någonsin som EU står värd för en av FN:s
världskonferenser.
· En första världskonferens om hiv/aids hålls i juni i
New York. Min förhoppning är att den kommer
att leda till en slagkraftig politisk deklaration som
stöder genomförandet av de strategier och hand-
lingsplaner som finns.
Kommissionens samarbete med andra aktörer,
som t.ex. FN, är en prioriterad fråga för Sverige. Det
pågående reformarbetet inom kommissionen och en
höjning av EG-biståndets effektivitet och kvalitet är
några av de viktigaste frågorna under det svenska
ordförandeskapet i vår.
Fru talman! Det är roligt att kunna presentera en
biståndsbudget som efter flera års besparingar nu tar
ett rejält kliv uppåt. Biståndsramen ökar successivt
fram till 2003, då den uppgår till 0,81 % av BNI. I
pengar innebär det en ökning till nästan 19 miljarder
kronor. Större än så har Sveriges bistånd till männi-
skor och samhällen i den fattiga delen av världen
aldrig varit. Ambitionen är att Sverige åter ska nå
enprocentsmålet. Ökningen till 0,81 % av BNI år
2003 är ett tydligt uttryck för regeringens vilja att nå
enprocentsmålet. I budgeten för nästa år höjs ramen
för utvecklingssamarbetet med 1,6 miljarder kronor
till nästan 16 miljarder.
Vi kommer bl.a. att öka stödet till Västafrika och
fördjupa vårt engagemang i Stora sjöregionen. Vi
kommer att fokusera på miljösamarbete, demokrati
och mänskliga rättigheter i Asien. I Latinamerika
liksom i västra Balkan har stöd till freds- och förso-
ningsprocesser fortsatt hög prioritet. Inom det multi-
laterala utvecklingssamarbetet ges också särskild
prioritet åt ökade miljöinsatser, konfliktförebyggande
insatser i olika former, god samhällsstyrning och
förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa bland kvin-
nor och män.
Vårt främsta mål är att bekämpa fattigdomen. Det
ligger också i linje med det internationellt övergri-
pande målet att halvera andelen extremt fattiga i värl-
den till år 2015, som bekräftades av världens stats-
och regeringschefer på FN:s millennietoppmöte i
september.
En grundläggande förutsättning för att lyckas med
detta är att förbättra kvinnors villkor, att öka jäm-
ställdheten mellan könen. Fattigdomen har ett kvinn-
ligt ansikte. Det vet vi. Men vi vet också att kvinnor i
många fall är nyckeln till utveckling. Att investera i
kvinnor är att investera i hela familjer och i samhäl-
len. Genom skuldlättnader till de fattigaste länderna
och stöd till ekonomiska reformer ska vi bidra till
tillväxt och sysselsättning, som är viktiga förutsätt-
ningar för att våra samarbetspartner ska kunna be-
kämpa fattigdomen.
Fru talman! Världen har förändrats snabbt de se-
naste tio åren. Ingvar Carlsson sade 1995, när han
presenterade rapporten Vårt globala grannskap, att
"planeten har blivit vårt grannskap". Bilden av värl-
den som grannskap är ett positivt uttryck för att vårt
ömsesidiga beroende har blivit mer uppenbart och
våra gemensamma problem och utmaningar fler, men
också för att vårt gemensamma ansvar har blivit stör-
re och för att det finns en global samhörighet mellan
människor.
Globaliseringen får också konsekvenser för ut-
vecklingssamarbetets utformning. Den kräver en
helhetssyn och delvis nya arbetsmetoder. För att glo-
baliseringen också ska gynna fattiga människor måste
vi se hur det ökande internationella utbytet kan stärka
också utvecklingsländernas deltagande på mer jäm-
bördiga villkor. Globaliseringen erbjuder möjligheter,
men det går inte av sig självt. Vi behöver en politik
som kan garantera att vår ökade tillväxt och våra
tekniska framsteg kommer alla till del. Biståndets roll
är att ta till vara fattigas intressen och bidra till att
deras inflytande i det internationella samspelet ökar.
Förra hösten tillsatte regeringen en parlamentarisk
utredning som ska göra en översyn av vår samlade
politik för global utveckling utifrån den förändrade
verklighet som globaliseringen medfört. Målet är att
stärka förutsättningarna för utveckling och undanröja
de hinder som i dag omöjliggör eller försvårar ut-
veckling. Fokus måste också riktas på de problem
som är globala och som måste lösas på global nivå.
Det gäller bl.a. flera miljöfrågor - inte minst frågan
om klimatet.
För utvecklingssamarbetet handlar det om att
möjliggöra för u-länder att ta sin del av ansvaret för
den globala miljön.
Det ska bli mycket intressant att ta del av det re-
sultat som ska presenteras nästa höst, och jag är
övertygad om att utredningen kommer att få stor
betydelse för riksdagens ställningstagande till bistån-
dets roll i en modern politik för global utveckling.
Globaliseringen drivs på av den revolution som
skett inom informations- och kommunikationstekno-
login. Den har ökat möjligheterna att överföra kun-
skap mellan människor och kan också vara ett viktigt
medel för att minska fattigdomen och bidra till stärkt
demokrati.
Samtidigt riskerar den ojämlika tillgången till in-
formationsteknologin att ytterligare öka klyftorna.
För att alla människor ska kunna ta del av globalise-
ringens möjligheter är det viktigt att Sverige, som ett
föregångsland på IT-området, bistår världens fattiga.
Och här vill jag understryka att IT är mer än Internet.
Bra exempel på IT-utveckling är utbyggnad av mo-
bila telefonnät på landsbygden. Det kan också vara att
datorisera myndigheter och företag. Via Internet kan
små och medelstora företag i utvecklingsländer hålla
reda på råvarupriser och nå marknader som tidigare
varit utom räckhåll. För dem kan Internet bli ett me-
del för integration i världsekonomin.
Fru talman! Utveckling handlar om människor.
Alla människors lika värde och rätt till ett liv i vär-
dighet är den självklara utgångspunkten för ett bra
utvecklingssamarbete.
Mänskliga rättigheter är en normativ grund för vår
utrikespolitik. Detta har slagits fast i två regerings-
skrivelser 1998. Sedan dess arbetar både Utrikesde-
partementet och Sida med metodutveckling och ut-
bildning för att öka kompetensen och kapaciteten på
detta område.
Jag anser att en nyckelfråga för att uppnå univer-
sell respekt för de mänskliga rättigheterna är att prio-
ritera arbetet för barns rättigheter. Barnkonventionen
har i många avseenden bäring på hela samhällslivet.
Förbättrade uppväxt- och levnadsförhållanden för
barnen medför positiva utvecklingseffekter för hela
samhället. På uppdrag av riksdagen arbetar regering-
en för att utveckla ett barnperspektiv i utvecklings-
samarbetet.
Sverige ska vara en stark röst för rättvisa och soli-
daritet. Vi ska vara ett föredöme när det gäller inter-
nationellt utvecklingssamarbete, inte bara när det
gäller storleken på vårt bistånd, utan också när det
gäller genomförandet. Vår strävan att som partner
arbeta för utveckling är ett uttryck för större ömsesi-
dig respekt, men också för ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter. Erfarenheten visar att ett land alltid
själv måste ta ansvar för sin utvecklingsprocess för att
den ska bli långsiktigt hållbar.
I en allt mindre värld är vårt gemensamma ansvar
större. I ett globalt grannskap ställs högre krav på
solidaritet. Det är en utmaning, men det är också en
möjlighet.

Anf. 87 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag vill först instämma i mycket av
det som biståndsministern har framfört här. Det skri-
ver jag under på. Men jag vill ställa två frågor för
klarläggande. Biståndsministern sade att det ena rör
pengar och att det andra rör själva biståndspolitiken.
Biståndsministern sade att vi ökar biståndet succes-
sivt fram till 2003. Successivt låter som om det är en
regelbunden ökning. Men tittar man på pengarna så
visar det sig att man gör ett skutt 2003. Man startar
väldigt försiktigt med 0,73 % och 0,74 %, och sedan
går man upp till 0,81 % 2003. Folkpartiet har en an-
nan inriktning på detta. Vi ökar successivt med början
nästa år.
Jag vill fråga: Vad är det som gör att biståndsmi-
nistern bedömer att Sveriges ekonomi 2003 är så
god? Samtidigt säger ju biståndsministern att det ska
ske när ekonomin så tillåter. Vad är det som säger att
den tillåter just 2003 och inte 2001 och 2002? Det är
min första fråga.
Den andra frågan berör det som jag ställde en frå-
ga till Berndt Ekholm om och inte fick svar på. Men
jag skulle vilja höra biståndsministerns kommentar
om konditionalitet i biståndet. Jag gav då exempel
från Laos och hur det ser ut där, och där vi pumpar in
en hel del pengar. Jag skulle också ha kunnat ta ex-
empel från Vietnam. I den bok som biståndsministern
själv har varit med och gett ut står det att Vietnam har
som mål att bibehålla enpartisystemet. Det står också
i boken att det är partiet, alltså det kommunistiska,
som ytterst kontrollerar rättsväsendet och sätter ra-
marna för t.ex. yttrandefrihet. Konkurrens om den
politiska makten tillåts inte. Sedan fortsätter Amnesty
International på samma tema. När tycker biståndsmi-
nistern att smärtgränsen är nådd för bistånd till Viet-
nam och Laos?

Anf. 88 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Först beträffande biståndsbudgeten:
Med den ökning av anslagen som sker i år och under
de kommande åren tillsammans med utbetalningen av
reserverade medel har vi en utbetalningstakt som ökar
för varje år och som ger ett ökat utrymme för vårt
biståndssamarbete. I år ligger vi ungefär 3 miljarder
över föregående års anslag i utbetalningar. Och för
2001 kommer vi att ligga ungefär på 4,6 miljarder i
förhållande till utbetalningarna 1999. På detta sätt
växer budgeten under de kommande åren. Det som
händer 2003 är att det blir en direkt ökning av an-
slagsramen, och den kommer så att säga att ligga i fas
med den ökning av utbetalningarna som vi gör under
åren 2000 och framåt just med tanke på att vi då ock-
så tar i anspråk reservationer förutom anslagen.
Detta är alltså en jämn ökning av biståndsbudge-
ten och får då ses som det reella uttrycket i regering-
ens ambition att kunna nå tillbaka till enprocentsmå-
let.
När det sedan gäller villkoren i biståndet är ju inte
vårt bistånd, vårt samarbete, på något sätt kravlöst
utan bygger på en dialog med våra partnerländer. Det
är oerhört viktigt att i detta partnerskap hitta gemen-
samma värden och bygga på dem i det fortsatta ut-
vecklingssamarbetet.

Anf. 89 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! När det först gäller pengarna blir jag
ändå inte riktigt klok på svaret. Enligt budgeten är
regeringens förslag för år 2001 0,73 %, för år 2002
0,74 %, och sedan gör man ett skutt till 0,81 % år
2003. Där börjar vi redan nästa år och har en succes-
siv uppräkning. Det gör det trovärdigt att vi kan nå
detta mål inom fem år. Eftersom det är Sveriges eko-
nomi som ska avgöra detta kvarstår frågan: Vad är
det som gör att man gör ett plötsligt skutt år 2003?
När det gäller konditionaliteten fick jag inte heller
svar på frågan: Var går smärtgränsen? I Vietnam har
detta pågått under tio år. Fortfarande har man sitt
enpartisystem, och det finns allt det som jag läste
upp, kritik från regeringen själv och från Amnesty
International. Någonstans måste ju smärtgränsen gå.
Hur länge kan vi stå och titta våra skattebetalare i
ögonen och säga att vi pumpar in pengar i diktatur-
stater? Det måste finnas en gräns. Var går den för
dessa länder?

Anf. 90 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Det är inte så att vi år 2003, sett till
utbetalade pengar, gör en sorts stor förändring, utan
det som händer år 2003 är att vi får en anslagsram på
en väldigt bra nivå som medger att vi det året kan
betala ut ännu lite mer pengar än än vi gör de tidigare
åren. Detta har helt enkelt att göra med vårt ian-
språktagande av reservationerna. På det här sättet får
vi alltså en jämn ökning av de medel som går till det
internationella utvecklingssamarbetet. Detta ligger
naturligtvis i en samlad bedömning av ekonomin i år,
nästa år, året därpå och år 2003. Det här ryms i den
socialdemokratiska regeringens budget och är ett
första viktigt steg när det gäller att kunna nå tillbaka
till enprocentsmålet.
När det sedan gäller en del av de länder som jag
vet att Karl-Göran Biörsmark riktar kritik mot i fråga
om vårt utvecklingssamarbete vill jag understryka att
det är väldigt viktigt att vi har en öppen dialog och att
vi kan stödja en demokratisk utveckling.
Karl-Göran Biörsmark brukar, och har också gjort
det i debatten i dag, tala sig varm för demokratin som
ett viktigt mål i vårt internationella utvecklings-
samarbete. Så är det förvisso. Det är det, tycker vi,
bästa sättet att arbeta för att utveckla ett land, det
bästa sättet för människor att få inflytande i sitt eget
lands utveckling. Därför är det viktigt att vi finns t.ex.
i ett land som Vietnam, med vars nationalförsamling
Sveriges riksdag nu samarbetar och där vi har priori-
terat fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter
och demokrati. Det handlar väldigt mycket om kapa-
citetsuppbyggnad och kapacitetsutveckling och det
finns ett direkt projekt där Justitiedepartementet stö-
der lagstiftningsarbetet.

Anf. 91 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill föra fram ett tack till bi-
ståndsministern för att vi nu för andra gången faktiskt
får vad vi förvägrades av Pierre Schori, nämligen en
redovisning av MR-förhållandena i våra samar-
betsländer. Det är bra men jag har en önskan och det
är att den kommer tidigare. Det hade varit värdefullt
för oss när vi skrev motioner att få den i god tid.
Det är ett bra material och vi uppskattar att vi får
det. Det är alltså bara kring tidtabellen som vi har ett
önskemål.
Vidare gläder jag mig över biståndsministerns en-
gagemang för detta med hiv och aids. Detta tror jag är
en nyckelfråga i Afrikasammanhang.
Så till min fråga. WTO har utsatts för mycket kri-
tik både här i kammaren och ute i samhället. WTO är
i grunden en frihandelsorganisation. Dess uppgift är
att skapa en global frihandel. Kritiken mot WTO har
från många håll gällt just att WTO vill öppna våra
marknader för u-världens produkter. Jag menar att det
är något som vi alla måste ta avstånd från och vill
gärna höra ett uttalande från ministern om att Sverige
fortsatt kommer att vara en aktiv förkämpe för global
frihandel.

Anf. 92 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Det är inte svårt att säga att WTO är
en viktig organisation. Sverige arbetar aktivt inom
WTO för en ökad frihandel. Vi arbetar också aktivt
inom EU för att påverka de handelsrestriktioner som
fortfarande finns. Jag är väldigt glad över det senaste
initiativet från EU-kommissionen när det gäller till-
trädet för de allra fattigaste länderna, de minst ut-
vecklade länderna, till EU:s marknader. Jag tror att
det kommer att ha stor betydelse.
Jag är även väldigt glad över Cotonouavtalet som
också innebär att vi år 2002 ska kunna börja med
regionala förhandlingar om handelsavtal med AVS-
länderna.
Det här är alltså ett område där jag verkligen ser
framför mig både stora möjligheter och förhoppning-
ar om att vi ska kunna göra förändringar.
Vi har ju också behandlat en annan fråga inom
EU, dock inte lika lyckosamt som vi från svensk sida
hade önskat, nämligen Uruguayrundans tredje steg
när det gäller textilrestriktionerna. Där var vi tre län-
der som var av en annan uppfattning och som tyckte
att det tredje steget skulle vara betydligt mer omfat-
tande.
Det här är alltså frågor som Sverige är mycket en-
gagerat i och där vi verkligen försöker verkligen vara
mycket aktiva och drivande.

Anf. 93 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Detta är ett mycket viktigt ställnings-
tagande som jag tror kommer att få stor betydelse
framöver.
Vi är alla måna om att biståndet ska fungera bra,
och bättre, och om att vi ska ge ett effektivt bistånd.
Sida har självfallet - det kan inte biståndsminis-
tern undgå frågor om - intern-controllers. Det har
alla företag och det är bra att man har. Man har också
ett diskussionsforum, seminarieanordnare, som jag
tycker ordnar alldeles utomordentliga möten - EGDI
- och som även publicerar värdefullt material som vi
har stor glädje av.
Men om man ska optimera en verksamhet är det
nog bra med extern granskning - någon som är obun-
den och som faktiskt hela tiden har ett ansvar för att
utvecklingen går åt rätt håll. Jag tycker att det är
olyckligt att SAU avvecklades och tror att det skulle
vara en stor fördel om biståndsministern kunde fun-
dera över frågan och om vi eventuellt kunde få
tilläggsdirektiv om att titta på möjligheterna att skapa
någon form av extern granskning när vi i GLOBKOM
ska se över vårt samarbete för framtiden.

Anf. 94 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! I frågan om en utvärdering lämnade
ju regeringen beslut i budgetpropositionen. Vi har
redan satt i gång ett arbete för att se över utvärde-
ringsinstrumentet och för att se över EGDI och EG-
DI:s roll i framtiden. När det gäller frågan om en
utvärdering kommer vi tillbaka i budgetpropositionen
för år 2002.

Anf. 95 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Biståndsministern talar om kvinnor-
nas nyckelroll i biståndsarbetet och det är viktigt och
rätt. Detta skulle behöva lyftas fram ännu mer. Myck-
et annat av det som biståndsministern sade är också
riktigt och naturligt och av det slaget att det känns
naturligt att lyssna till det. Jag har dock några frågor.
När Sverige dragit ned på biståndet ända ned mot
den miniminivå som FN rekommenderat har det ock-
så påverkat vårt internationella anseende. Nu har vi
inte samma status som tidigare. Hur ser biståndsmi-
nistern på det?
Sedan till min andra fråga. Sverige går bra, fram-
håller ofta regeringsföreträdare. Hur kommer det sig
då att man inte höjer biståndet snabbare och mer än
med några hundradels procent under de närmaste
åren? När uppnår vi egentligen enprocentsmålet?
Kristdemokraterna och andra partier har visat på
en väg dit men regeringen skyndar inte precis. Vår
ambition och strävan är också viktiga signaler till
omvärlden. När når vi alltså enprocentsmålet?

Anf. 96 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Sveriges anseende i världen är, vill
jag bekräfta, mycket stort. Det märks inte minst när vi
är ute i olika internationella sammanhang. Vi har ett
väldigt stort förtroende och det ska vi vara mycket
rädda om.
Vi är sju länder som klarar FN:s gräns på 0,7 %.
Vi är fast beslutna att nå tillbaka till 1 % av BNI.
Som jag sade i mitt huvudanförande kommer vi, med
den ökningstakt som finns i budgeten, år 2003 aldrig
att ha använt så mycket av våra samlade resurser till
det internationella utvecklingssamarbetet. Men detta
är ett etappmål. Vi är alltså inte nöjda, utan vi vill
fortsätta och öka biståndet till 1 %.

Anf. 97 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Det är riktigt att Sverige har ett högt
förtroendekapital när det gäller biståndspolitik. Det
har vi byggt upp under en lång tid och det ska vi vara
glada över.
Det är ingen tvekan om att det har naggats i kan-
ten, och det har många av oss mött när vi har varit i
FN eller ute i olika länder och biståndsfrågorna har
kommit upp. Därför är det angeläget att vi kommer
tillbaka i det höga förtroende som vi har haft.
När det gäller biståndet kan vi faktiskt inte riktigt
göra som biståndsministern och säga att vi aldrig
satsat så mycket. Jo, i kronor, men nu talar vi om
procent. Allting annat har också ökat i och med att
den samlade mängden pengar har ökat. Enprocents-
målet är lika viktigt ändå.
Det här med signalerna till omvärlden. Sverige
har legat väldigt lågt. Det har förvånat många. Nu har
vi god ekonomi, och så går det så sakta att det är
millimeterssteg, eller hundradelar av procent de när-
maste åren. Varför ska det gå så långsamt när ekono-
min är så god? Eller är inte biståndet ett prioriterat
område?

Anf. 98 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! När det gäller förtroende för och till-
tro till Sverige tror jag att vi har kunnat skicka den
oerhört tydliga signalen till vår omvärld att när eko-
nomin i Sverige nu går bra, när vi har sanerat våra
statsfinanser, då är biståndet ett prioriterat område, då
höjer vi biståndet successivt. Det har varit ett väldigt
viktigt besked till omvärlden att det internationella
utvecklingssamarbetet är en helt central fråga för den
socialdemokratiska regeringen.

Anf. 99 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill också tacka för det här anfö-
randet. Det var en mängd saker som var bra i det,
särskilt engagemanget för aids. Då vill jag fråga bi-
ståndsministern om hon delar uppfattningen om att
världens ledare, vilka företrädesvis är män, bör gå ut
och tala klarspråk till de män som sprider den här
sjukdomen, farsoten, över världen så att de faktiskt
slutar med det sexuellt vidlyftiga beteendet, som ju
till mycket stor del är orsaken till spridningen, och
använder kondom. Mediciner bör finnas tillgängliga.
Men det handlar väldigt mycket om beteende. När jag
talar om det tydliga budskapet inkluderar jag vår egen
statsminister Göran Persson i den frågan. Jag skulle
vilja uppmana biståndsministern att verkligen upp-
mana Göran Persson att gå ut och tala om detta, efter-
som har inte ville svara på min interpellation som jag
hade tidigare.
Jag är glad för att vi ska driva på när det gäller
jämställdheten när vi blir ordförandeland i EU. Jag
vill gärna göra en kommentar till det. Det är viktigt
att vi verkligen jobbar hårt med den frågan och får in
den i EU:s biståndsarbete.
Sedan till min tredje fråga, om landsbygdsutveck-
lingen, som jag hade uppe med Berndt Ekholm all-
deles nyss. Jag tror att regeringen säkert vill väl och
vill gärna att det ska vara livsmedelsproduktion i alla
länder. Men skillnaden är kanske i engagemanget och
kraften just i den frågan. Jag skulle önska att rege-
ringen fokuserar detta mycket mer. Jag är alldeles
övertygad om att man inte kan hoppa över stadier i
utvecklingen. Varje land måste ha en livsmedelspro-
duktion och ett jordbruk som fungerar för att kunna
lyfta sig ur sin fattigdom.
Jag har en fjärde fråga. Vi har en reservation i det
här betänkandet som handlar om en utredning om en
nordisk Afrikafond för att man ska kunna få riskka-
pital just till Afrikas länder. Det är uppenbarligen
mycket stora risker och svårt att få investeringar dit.
Hur ser biståndsministern på det?

Anf. 100 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Det är oerhört viktigt att det finns ett
ledarskap som är tydligt när det gäller
hiv/aidskatastrofen i världen. Det är också någonting
som jag tar upp vid mina besök, nu senast när jag
träffade presidenten i Zambia men också andra leda-
möter i regeringen och ett antal parlamentariker från
olika politiska partier i parlamentet i Zambia. Vi
diskuterade frågan hur oerhört viktigt det är med ett
tydligt ledarskap.
När det sedan gäller jämställdheten och EU ser vi
fram emot att ta emot den handlingsplan som är ett
konkret uttryck i förhållande till den deklaration som
antogs av utvecklingsrådet i november om jämställd-
het. Det är en viktig horisontell fråga för oss i bi-
ståndspolicyn att jämställdhet ska genomsyra all
biståndsverksamhet. Det här kommer vi förhopp-
ningsvis verkligen att få arbeta väldigt aktivt med
under vårt ordförandeskap, och det ser jag mycket
fram emot.
När det gäller landsbygdsutveckling tror jag att
det som är viktigt och det vi också arbetar för inom
den svenska biståndspolitiken är att stödja utveck-
lingen av lokala marknader. Det tycker jag också
visar sig väldigt tydligt i vårt sätt att stödja World
Food Programme. Generalsekreteraren var här i förra
veckan, mrs Pertini. Där har vi ett unikt stöd. Vi ger
bara pengar till programmet därför vi på det sättet
verkligen vill vara tydliga och markera att det här är
pengar som man ska handla för på den lokala mark-
naden. Det är bara ett exempel på hur vi konkret kan
arbeta med just den här inriktningen.
En nordisk Afrikafond får jag återkomma till.

Anf. 101 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller ledarskapet och bud-
skapet om aids är det viktigt att gå fram med det
budskapet till Sydafrikas president, som ju inte har
något ärofullt förflutet i den frågan. Jag vill verkligen
rikta den uppmaningen.
Jag lyssnade också på mrs Pertini, och det var
ganska intressant. Vi talade mest om katastrofsitua-
tioner, för det är då man ska ha livsmedelsbistånd och
inte någon annan gång, och det hoppas jag att vi är
överens om. Men även då ville EU helst ge pengar,
och det var lättast att få stöd i form av livsmedel och
inte utsäde t.ex. för att man skulle kunna få en pro-
duktion vid nästa säsong. Det var mycket svårare. Det
var en samfälld uppfattning från dem som var här.
Därför är det viktigt att Sverige ligger på. Jag vet att
vi inte gör på det sättet, men vi behöver driva på inom
EU även i fråga om EU:s bistånd och EU:s agerande i
de här frågorna. Vi har verkligen någonting att kom-
ma med, och det är otroligt viktigt. Men jag syftar
också på den pågående livsmedelsproduktionen i
länder som inte precis är utsatta för katastrof men
ändå har en brist och där man alltså överflödas av vitt
bröd som kommer från franskt vete, som jag upplevt
flera gånger. Det tar en så hårt när man vet att de
själva kan producera i stället. Då slår man bort mark-
naden för de fattiga bönderna. Det är mycket som är
svårt. Det handlar om handelspolitik, men det handlar
också om produktionen och möjligheten att äga mark,
markfrågor och över huvud taget hela jordbrukspoli-
tiken i många av länderna.

Anf. 102 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det råder någon
oenighet mellan Marianne Andersson och mig om
synen på hur viktigt det är att utveckla jordbruket i de
fattiga länderna och om att det handlar om att stödja
utvecklingen av lokala marknader. Det här en fråga
som är viktig inom ramen för EU men också för vårt
eget bilaterala bistånd. Handelspolitiken är som sagt
viktig som en motor att just kunna utveckla lokala
marknader och öka möjligheterna för export av pro-
dukter som vi är intresserade av, självklart, i de rika
länderna.
Frågan om en nordisk Afrikafond uppfattade jag
handlade om att med ytterligare kraft kunna finnas
med i kriser.

Anf. 103 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tänkte knyta an till det ministern
sade tidigare om att det var viktigt med helhetssyn. I
morse kunde vi ta del av en rapport från Ryssland och
Kolahalvön om det katastrofala läge man faktiskt har
där och har haft sedan många år när det gäller risken
med kärnavfallet där och hotet mot vår närmiljö.
Det har länge funnits en diskussion om detta och
även tillskjutits vissa medel både från nordiskt sam-
arbete och från svenskt samarbete, men det har inte
hänt särskilt mycket. Samtidigt förs en diskussion
från Försvarsdepartementets sida om gemensamma
militära övningar med Ryssland. Jag undrar om man
inte skulle kunna ha en bättre helhetssyn och i stället
använda de resurserna för gemensamt hanterande av
kärnavfallet.
Min andra fråga gäller den katastroffond som vi
har tagit upp i vår reservation. Det finns ett behov av
att snabbt kunna tillskjuta medel vid katastrofer som
inte kan förutses. Är ministern villig att titta vidare på
detta?
Min tredje fråga berör arbetet inom Sida. Det
finns där ett förvaltningsanslag med begränsningar
för hur mycket man får använda till att utreda och
lägga upp projekten. Det innebär att man inte hinner
satsa på de småskaliga projekten, eftersom det blir
större förvaltningsandel för dem, medan det är lättare
att satsa på de storskaliga projekten. Är ministern
villig att se över detta?

Anf. 104 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Låt mig börja med den sista frågan.
Frågan om förvaltningsanslagen hör till dialogen
mellan myndigheten och Utrikesdepartementet. Den
följs alltså av Utrikesdepartementet.
Vad gäller frågan om en katastrofbiståndsfond har
vi, som jag bedömer det, goda resurser i budgeten till
humanitära insatser. Dels går 1 miljard kronor till
Sida för humanitära insatser, dels går ett antal hundra
miljoner multilateralt bl.a. till World Food Program-
me, UNHCR och UNWRA. Vi bistår också OCHA,
som samordnar de konsoliderade appellerna.
Jag har inte upplevt att det i sådana här krislägen
har fattats pengar, utan vi har alltid lyckats mobilisera
ekonomiska resurser i krissituationer, senast vid två
tillfällen till västra Balkan. Det är min bedömning av
frågan om en katastroffond.

Anf. 105 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag vill återigen ta upp frågan om
Kolahalvön och samarbetet med Ryssland. Kan mi-
nistern som ett led i en helhetssyn tänka sig att sam-
arbeta mer med Försvarsdepartementet och eventuellt
satsa pengar och resurser på att sanera Kolahalvön i
stället för att göra militära samövningar?

Anf. 106 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Det här är ju en fråga som ställd på
det här sättet framför allt berör Försvarsdepartemen-
tet. Jag är inte beredd att ge besked i den frågan, utan
den får Marianne Samuelsson ställa till försvarsmi-
nistern.
När det sedan gäller vårt östbistånd över huvud
taget är det viktigt att kunna samarbeta kring miljö-
frågorna, men jag vill inte heller därvidlag gå in på
några detaljer.

Anf. 107 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Till det sista replikskiftet om en ka-
tastrofbiståndsfond kan väl sägas att tanken bakom
denna är att katastrofbiståndet inte ska inkräkta på
övriga biståndsinsatser. Som det är i dag kan en kata-
strof i vår omvärld innebära att vi för över pengar
från andra angelägna biståndsinsatser till ett katastro-
fområde. Därför anser också Vänsterpartiet att det är
oerhört viktigt att bygga upp en sådan fond.
Jag skulle vilja ta upp tre andra frågor med bi-
ståndsministern. Fattigdomen i världen är klädd i
kvinnokläder. Det är uppenbart att kvinnor utför det
tyngsta arbetet till de lägsta inkomsterna, med mindre
förmögenheter och makt än män. Vänsterpartiet har
föreslagit att vi ska bilda ett institut för genusfrågor.
Det finns i dag ett centrum för miljöekonomi i Göte-
borg och Wallenberginstitutet för mänskliga rättig-
heter. Om man vill förstärka kvinnoperspektivet i
utvecklingspolitiken måste man ge förutsättningar för
det. Vilka förutsättningar anser ministern att vi bör
skapa, och hur ska det gå till?
Nästan samtliga talare har i debatten i dag talat
om vikten av ett närmare samarbete mellan olika
politikområden för att nå framgång i utvecklingspoli-
tiken, och det gäller kanske framför allt handelspoli-
tiken och biståndspolitiken. Är ett något tätare samar-
bete på gång, eller har ministern i övrigt några nyhe-
ter att presentera när det gäller ett sådant samarbete
mellan utvecklingspolitiken och arbetet med handels-
frågor?
Till sist: EU-biståndet är ett sorgebarn. Hur ska
Sverige agera för att vi ska komma till rätta med de
katastrofala bristerna i planering, genomförande och
utvärdering av EU:s biståndsinsatser?

Anf. 108 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Det var mycket på en gång. Vi får se
hur mycket jag hinner svara på. Vad först gäller ka-
tastrofbistånd är min erfarenhet av det sätt som vi har
kunnat hantera de kriser som hittills har uppstått på
att de inte har inkräktat på det ordinarie biståndet
annat än möjligen marginellt.
Beträffande ett institut som särskilt ska ta hand
om genusfrågor pekar Lars Ohly själv på att detta är
frågor som är uppmärksammade på flera olika ställen,
både på forskningsinstitutioner och på annat sätt i
Sverige. Jag har svårt att bedöma vad ett särskilt
institut ytterligare skulle kunna tillföra. Jag vill inte
avfärda tanken, men jag behöver nog mera av argu-
ment från Lars Ohly i den frågan.
När det sedan gäller hur vi själva jobbar med detta
har Sida en särskild handlingsplan. Gender är en
fråga som ska genomsyra allt bistånd. Vi gör också
väldigt mycket av insatser som är inriktade generellt
mot kvinnor men också direkt till kvinnoprojekt.
Detta kan vi tala mycket om.
Vad gäller samstämmighet hänvisar jag till
GLOBKOM, den utredning som arbetar på att finna
ett sätt att få de olika politikområdena att samverka
bättre. Vi tror att det här finns stora vinster att göra.
Samstämmighetsfrågorna är också väldigt väsentliga
när det gäller att utveckla ett bättre EG-bistånd.

Anf. 109 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var lite hoppingi-
vande att ministern öppnade för tanken på ett institut
för genusfrågor. Min tanke med att ta upp Centrum
för Miljöekonomi i Göteborg och Wallenberginstitu-
tet var att visa att det finns institutioner som arbetar
med andra perspektiv bl.a. på utvecklingsfrågor men
att det skulle behövas ett särskilt institut som arbetar
med kvinno- och könsaspekten på biståndspolitiken,
eftersom vi vet att fattigdomen är så orättvist fördelad
mellan könen.
Jag tar också upp frågan om EU-biståndet, som
ministern kanske inte riktigt hann med att besvara.
Vänsterpartiet har ställt kravet att Sverige ska verka
för att EU:s totala budget inte ökar innan man har
kommit till rätta med de allvarliga bristerna i plane-
ring, genomförande och utvärdering av biståndsinsat-
ser. Hur ser biståndsministern på det?

Anf. 110 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Vår finansiering av EU-biståndet
bygger på en procentsats, en sorts automatik. Jag kan
dock försäkra Lars Ohly att Sverige är en mycket
stark tillskyndare av en förbättring av EG-biståndet
när det gäller både effektivitet och kvalitet. Det ser ut
som om vi har anledning att hysa förhoppningar om
att uppnå en bättre situation. Vi har, som jag nyss
sade, antagit en ny policy som vi i långa stycken är
väldigt nöjda med från svensk sida. Vi har just beto-
nat de viktiga horisontella frågorna, som jag kallar
dem, som ska skära rakt igenom alla andra frågor. De
handlar om miljö, om gender och om barn.
Frågan om barnen lyckades jag som ansvarig mi-
nister faktiskt vid sittande bord från Sveriges sida få
in i deklarationen. Det är vi väldigt nöjda med. Det
handlar vidare om hela definitionen av fattigdomsbe-
greppet, som nu faktiskt finns med i EG:s utveck-
lingspolicy.
Det handlar också om budgetlinjer, tekniska frå-
gor som hur den framtida organisationen ska se ut.
Det kan vara väsentligt för både effektivitet och kva-
litet. Samstämmighet, samverkan och landstrategier
är viktigt. Det handlar om att få ihop det på marken,
lokalt i våra respektive partnerländer. Det kommer att
vara viktigt för att utveckla EG-biståndet, på det sätt
som vi från svensk sida önskar.

Anf. 111 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Att stödja våra grannar i Central- och
Östeuropa är fundamentalt i svensk utrikespolitik. I
början handlade öststödet om resursöverföring. Vi
ville förhindra att länder och ekonomier kollapsade.
En oerhört viktig uppgift i början var att ersätta
alla de samhällsfunktioner i bl.a. de baltiska staterna
som tidigare skötts från Moskva. Därefter kom en fas
när vi ville bidra till byggandet av rättsstatens och
marknadsekonomins institutioner liksom byggandet
av demokratiska försvarsmakter och stärkandet av
miljöskydd.
De baltiska staterna och de andra nyligen fria län-
derna kring Östersjön måste nu börja betraktas på
samma sätt som alla våra andra grannländer. Inom
några få år kommer de att vara EU-medlemmar, pre-
cis som vi är. Inom några få år är de kanske också
medlemmar i Nato. Några länder har redan blivit det.
Vi kan hoppas och tro att inte minst de baltiska sta-
terna på någon enstaka generation kommer att nå
västerländsk levnadsstandard.
Bistånd, öststöd, är inte det naturliga tillståndet.
Handel, investeringar, politisk samverkan, utbyten på
alla områden, spontan integration är det naturliga,
precis som med våra västliga grannländer.
Utvecklingen har nu kommit så långt att fokus i
det svenska stödet alltmer flyttas österöver, från Ös-
tersjöns östra strandstater till det nära Ryssland. Län-
derna i Central- och Östeuropa är, som små öppna
ekonomier, starkt utlandsberoende. Det gäller alldeles
särskilt för länderna i Baltikum. Både import och
export är relativt sett mer betydelsefulla för dessa
länder än för de nuvarande EU-länderna. De nya
marknadsekonomierna är beroende av goda villkor
för marknadstillträde. EU:s handelshinder måste
därför avvecklas. Det är orimligt att EU å ena sidan
bedriver omfattande stödprogram för att stödja län-
dernas ekonomiska utveckling samtidigt som man å
andra sidan ännu inte ger dem fullt marknadstillträde.
I den delen bör EU faktiskt lära av Estland, som kan
visa vägen mot en avreglering av handeln.
I samband med utvidgningen av EU flyttas EU:s
yttre gränser österöver. EU-länderna har då en befo-
gad och legitim anledning att söka skydda sig mot
brottslighet, smuggling och illegal invandring genom
ordentliga gränskontroller och gränsskydd. Den yttre
gränskontrollen är i själva verket ett villkor för att
kunna upprätthålla den fria rörligheten inom unionen.
Samtidigt med byggandet av yttre gränsskydd
måste hänsyn tas till människors traditionella kon-
takter, handel och rörlighet. Den får inte inskränkas
på ett orimligt sätt. Ett helt Europa byggs just genom
vardagskontakter och vardagsutbyte mellan männi-
skor.
Man måste också efter EU-utvidgningen kunna
besöka varandra över gränser, turista i varandras
länder, bedriva småskalig handel och behålla alla de
kontakter som funnits fram till utvidgningen. Det
måste uppmärksammas särskilt, eftersom EU för-
modligen och förhoppningsvis kommer att omfatta
flera baltiska stater som har ekonomiskt utbyte med
Ryssland och med varandra. Den spontana ekono-
miska integrationen mellan EU och närområdet måste
fortgå.
Ett viktigt exempel är Kaliningradområdet, som
gränsar till kandidatländerna Polen och Litauen. Det
är viktigt att samarbetet utvecklas och att det finns en
öppen handel med Kaliningrad. På många sätt kan
Kaliningrad bli ett lackmusexempel på EU:s förmåga
att integrera Ryssland.
Fru talman! Det svenska stödet är ett komplement
till det vi EU-länder gör tillsammans. Stödet till de
baltiska staterna måste fortsatt inriktas på uppbygg-
nad av rättsstatens funktioner, förvaltning och mark-
nadsekonomins institutioner liksom miljöområdet,
som är särskilt viktigt. Allt detta måste ske inom
ramen för samverkan med EU:s förmedlemskaps-
strategi. Det svenska stödet bör särskilt inriktas på att
stödja de områden där EU är lite eller inte alls aktivt,
t.ex. säkerhetsstöd, miljöförbättrande åtgärder och
smittskyddsåtgärder.
I varje svenskt stöd måste kunskapsöverföring ges
en betydande vikt. Kunskapsöverföring bör vara ett
kvalitativt inslag i samtliga våra stödprojekt och
dessutom syftet för enskilda, konkreta projekt. Det
handlar också om förmågan att i praktiken hantera
EU:s regelverk i kandidatländerna.
Fru talman! Det är viktigt, både för länderna själ-
va och för stabiliteten i regionen att de baltiska sta-
terna bygger trovärdiga demokratiska försvarsmakter,
samarbetar med varandra och deltar i västliga samar-
beten som PFP. Sverige bidrar i dag med kunnande,
råd och utbildning på ett mycket framgångsrikt sätt.
Det bör fortsätta.
Hela det samlade säkerhetsstödet till Estland,
Lettland och Litauen bör fortsätta. Det är nämligen en
uppgift som inte hanteras inom ramen för EU:s för-
medlemskapsstrategi eller stödprogram. Jag vill påstå
att just i byggandet av demokratiska försvarsmakter
och civil säkerhet kan de nordiska länderna, tillsam-
mans och var för sig, spela en extra viktig roll för
regionens utveckling.
De baltiska staterna önskar allihop vinna medlem-
skap i Nato. Det ligger också i Sveriges intresse att de
lyckas. Vi lever själva tryggare med tryggare grannar.
Det gäller också för Ryssland, trots vad som ofta
sägs.
Sverige bör, enligt vår uppfattning, understödja de
baltiska ländernas ambition att ingå i en europeisk
säkerhetsordnings alla delar inklusive deras arbete för
Natomedlemskap. Det är konfunderande att den
svenska regeringen saknar vilja i en fråga som är så
viktig för närområdets säkerhetspolitiska utveckling.
Fru talman! Den s.k. Östersjömiljarden hanteras
helt vid sidan av det övriga östbiståndet och är ett sätt
att ställa medel till statsministerns förfogande för
internationella utspel. Det är beklagligtvis lätt att dra
paralleller med hur Sydafrikasatsningen, som på
många sätt gick fel, hanterades.
Vi moderater avvisade Östersjömiljarden. Statliga
subventioner som utgår för att öka den svenska sys-
selsättningen är inte att anse som ett stöd till Öster-
sjöländerna i reell mening. Att bidrag utgår endast till
svenska företag skapar konkurrenssnedvridning och
motverkar strävan att åstadkomma en rationell re-
sursanvändning. Det är inte ovanligt att 85-90 % av
pengarna inom Östersjömiljarden beräknas återgå till
Sverige igen.
Den 6 april i år svarade handelsminister Leif Pag-
rotsky på en fråga från mig om Östersjömiljarden.
Han sade då att "erfarenheterna av Östersjömiljarden
varit positiva". Vidare sade han att Sverige bör fort-
sätta att använda detta nya instrument för att på ett
offensivt sätt främja det svenska näringslivets intres-
sen och sysselsättningen i regionen. Samtidigt kritise-
rade statsrådet mig för att jag hade invändningar mot
vad han kallade ett innovativt, nyskapande verktyg
för att stärka handel och investeringar i Östersjöregi-
onen.
Jag har mycket svårt att tro att Leif Pagrotskys
glädje är lika rosenkindad i dag som den 6 april. För
knappt en månad sedan läckte Östersjömiljardssek-
retariatets egen lägesrapport ut. Den innehåller svi-
dande kritik mot hur Östersjömiljarden fungerat och
hanterats.
Till att börja med har ansvaret för Östersjömiljar-
den ständigt flyttats runt. Inledningsvis låg ansvaret
hos Statsrådsberedningen, i det av statsministern
tillsatta Östersjörådet. Ansvaret flyttades 1997 till
Närings- och handelsdepartementet. Hösten 1998
flyttades ansvaret till den exportfrämjande enheten på
UD, och 1999 flyttades ansvaret ännu en gång till
enheten för Central- och Östeuropa.
Oklara ansvarsförhållanden har präglat hela hante-
ringen. Handläggare har kommit och gått. Kontinui-
teten har blivit lidande. Det finns stora brister i hante-
ringen av projektmedlen. Exempel på det är, enligt
Utrikesdepartementet, dålig beredskap i departemen-
ten, långsam ärendehantering och revirtänkande på
departementen. Man såg Östersjömiljarden som en
möjlighet att fylla på sin ordinarie budget.
Det råder oklarhet om den övergripande målsätt-
ningen med Östersjömiljarden samt om vilka kriterier
som ska gälla för att projekt ska beviljas pengar.
Redan propositionen 1996 var oacceptabelt oklar i
beskrivningen av Östersjömiljardens innehåll, vilket
vi moderater då påpekade. Varningssignaler har
verkligen inte saknats. Oklarheter har funnits med
från början. Näringsutskottet var huvudutskott för
hanteringen av frågan. Trots att utskottets kansli flera
gånger kontaktade departementet gick det inte att
utröna t.ex. vilken typ av stöd till svensk livsmedel-
sexport det var fråga om när det gällde Östersjömil-
jarden.
UD skriver: När regeringens sysselsättningspro-
position antogs av riksdagen fanns det inte klara for-
mer för hur processen kring Östersjömiljardsanslaget
skulle administreras. I utvärderingen av Sveriges
öststöd från år 1997 skrevs att det som skiljer Öster-
sjömiljarden från det ordinarie östsamarbetet var
formerna för handläggningen och utbudsstyrningen.
Utvärderarna menade att den annorlunda organi-
sationen påverkades av en önskan att nå uppmärk-
samhet och utrikespolitisk goodwill samt viljan att
stödja svenska företag. De uppställda målen med
satsningen är tämligen vagt formulerade, och det
finns otydligheter i vilka sorters projekt som förvän-
tas. Det brister i kopplingen mellan mål och medel,
och det finns stora brister i administrationen.
Man bedömer från UD:s sida att många projekt
kommer att ha små möjligheter att stå på egna ben
efter avslutat stöd. Vissa projekt har inte ens till-
kommit efter ansökningar utan har initierats inifrån,
politiskt, och då saknas det ibland helt projektansök-
ningar. Projektplaner och beredning av ärendena har
inte gjorts tillräckligt väl eller i tillräcklig utsträck-
ning.
Det har också visat sig att det brister i kontrollen
och uppföljningen av projekten på så vis att det sak-
nas en regelbunden utvärdering och enhetlig rapporte-
ring. Det beror i sin tur på att regler om enhetlig av-
rapportering inte ens fanns med i de aktuella rege-
ringsbesluten. Ibland har man inte ens krävt att det
ska ske en ekonomisk redovisning för projektmedlen.
När det har funnits villkor förenade med projektens
beviljande har de inte alltid efterlevts. Slutligen, vil-
ket är anmärkningsvärt, saknas rutiner för återbetal-
ning av outnyttjade medel.
Fru talman! Det är alltså väldigt tydligt att hante-
ringsbrister inom Regeringskansliet har lett till att
skattebetalarnas pengar används på ett icke ända-
målsenligt sätt. Värt att notera är också att det inte
ens går att påvisa positiva sysselsättningseffekter av
Östersjömiljarden, trots att den tillkom i den s.k.
sysselsättningspropositionen år 1996.
Redan för något år sedan medgav utrikesutskottets
majoritet att riktlinjerna för Östersjömiljardens an-
vändande inte överensstämmer med riktlinjerna för
det reguljära östsamarbetet, men man har undvikit att
dra slutsatser av det.
Konstitutionsutskottet har vid två tillfällen menat
att man brutit mot rådande upphandlingsbestämmel-
ser inom Östersjömiljarden. På grund av alla dessa
missförhållanden som Utrikesdepartementets egen
uppföljning visar har jag valt att anmäla Östersjömil-
jardens hantering till riksdagens konstitutionsutskott
för förnyad och samlad granskning.
Fru talman! Erfarenheterna av utrikespolitiska
särprojekt, vare sig de kallas Sydafrikasatsning eller
Östersjömiljarder, är milt sagt dåliga. Vi menar från
moderat sida att regeringen i fortsättningen gör bäst i
att avhålla sig från den här typen av utrikespolitiska
frispel. Östersjömiljarden bör upplösas och pengarna
tillföras det ordinarie öststödet.

Anf. 112 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Afrika är i dag den rika världens dåli-
ga samvete. Västerlandets barbari gentemot Afrikas
folk är välkänt alltifrån den månghundraåriga slav-
handeln och kolonialismen till apartheidtiden.
Efter avkolonialiseringen på 50- och 60-talen bor-
de väst försökt att gottgöra sina förbrytelser. Det
gjorde man dock i ringa utsträckning. Det tog många
årtionden innan väst kunde förmå sig att gå till något
effektivt angrepp mot apartheidregimen i Sydafrika.
Det tog också många år innan man på allvar tog
ställning mot den portugisiska kolonialismen. För att
inte tala om vad olika västmakter ställde till med i
Kongo både före och under Mobutus tid.
Under efterkrigstiden och avkolonialiseringen
rättfärdigade man sin politik genom att hänvisa till de
motsättningar som rådde under det kalla kriget. I dag
borde situationen vara en annan. Men det är tydligen
så att dåligt samvete är något man förtränger. Gamla
synder är något man inte vill höra talas om.
Med Afrika tycks det vara så att det förflutnas
förbrytelser överförs och göms i arkiven för att samla
damm. Inte sällan därför att smärtsam gottgörelse
kräver engagemang, aktiva åtgärder och resurser.
I dag härjar farsoterna hiv och aids på den afri-
kanska kontinenten. Sjukdomen slår som alla andra
sjukdomar mot dem som är svagast, kvinnor och
barn. Men det är inte bara det. Den hotar att slå ut
viktiga grupper såsom exempelvis de intellektuella. I
flera länder hotas den grupp som förvaltar och för
kunskapen vidare, lärarna, av att slås ut.
Fru talman! Flera rika länder i väst ger pliktskyl-
digast bistånd till dessa fattiga länder. Samtidigt krä-
ver man in enorma summor i räntor och amorteringar
som dessa länder dragit på sig i tidigare skeden i
historien. Och inte nog med det. I flera fall förser de
rika länderna dessa fattiga länder med krigsmateriel.
Som en biprodukt eller efterbörd till kolonialismen
har följt en härva av nationella och kulturella mot-
sättningar.
De har, som i Somalia, sin grund i gamla klanför-
hållanden eller i stormakters klumpiga gränsdrag-
ningar, som i fallet Eritrea-Etiopien. Dessa har varit
upphov till stridigheter och regelrätta krig.
Den 12 maj i år gick Etiopien till regelrätt anfall
mot Eritrea. Kriget hade föregåtts av gränskonflikter
och gränsstrider. Etiopiens anfall bestod dock inte
enbart i att man lade beslag på de omtvistade områ-
dena.
Etiopiska soldater drev 1,1 miljoner eritreaner på
flykt. Man brände och förstörde bostäder. Anfallet
ägde rum i Eritreas bördigaste områden och vid tiden
för skörden. Därmed förstördes livsmedel för ett helt
år. Efter några månader lyckades det Algeriet och
OAU att få slut på kriget och få till stånd ett vapen-
stillestånd.
Sverige beslöt dock att avbryta sitt bistånd till bå-
da länderna. Vänsterpartiet understryker i sitt särskil-
da yttrande till biståndspropositionen att kriget fördes
på Eritreas område och att det i första hand är detta
land som behöver snar hjälp för livsmedelsförsörjning
och återuppbyggnad.
För Etiopiens del är problemet ett annat. Kriget
var kostsamt även för Etiopien, och man borde ha
satsat sina resurser på att utveckla den produktiva
ekonomin i stället för på det destruktiva kriget. Även
för Etiopien kommer kriget att leda till problem. I
bristsituationer lurar alltid faran för växande motsätt-
ningar mellan Etiopiens tre stora folkgrupper - amha-
rerna, tigrianerna och oromofolket. I spåren av kriget
har oromofolkets opposition mot den i dag tigredo-
minerade centralregeringen vuxit.
Med vårt särskilda yttrande vill vi göra regeringen
uppmärksam på att det i första hand är Eritrea som
behöver snar hjälp. Vi vill också göra regeringen
uppmärksam på utvecklingen i Etiopien.
Fru talman! Anledning till att vi särskilt tar upp
Eritrea beror på att situationen i området håller på att
förbättras och att Sverige bör förbereda hjälpinsatser
så snart FN-observatörer kommit på plats. Detsamma
gäller Somalia, där utvecklingen efter många år av
stridigheter börjat ta en positiv vändning. Utveckling-
en framöver är visserligen inte helt klart utstakad för
framtiden. Men vi menar att man redan nu bör hålla
en viss beredskap för kommande hjälpinsatser. So-
malia har alltför länge lämnats därhän av världssam-
fundet.
Kriget mellan Etiopien och Eritrea är ett exempel
på ett fenomen som uppträder världen över. Rika
länder, däribland även Sverige, ger bistånd till länder
i tredje världen samtidigt som dessa länder bygger
upp stora och kostsamma militärapparater med vapen
som man köper från de rika länderna.
Det handlar om stora militära apparater som i ett
svep tillintetgör det som ofta med stor möda byggts
upp genom bistånd och internationellt utvecklings-
samarbete.
Vapenexport och internationellt bistånd är en ab-
surd kombination. Visserligen ska varje land ha sina
nationella rättigheter att besluta om sitt eget försvar,
men i flera fall köper man stora mängder vapen sam-
tidigt som man erhåller bistånd. Därför menar vi att
det inte skulle skada om Sverige ägnade viss upp-
märksamhet åt de fattiga ländernas militära budgetar.
Fru talman! Internationellt utvecklingssamarbete
handlar inte bara om att skapa ekonomisk tillväxt.
Internationellt utvecklingssamarbete syftar till att
skapa drägliga levnadsvillkor för människor. Väns-
terpartiet har länge förespråkat att det ska finnas ett
kvinnopolitiskt perspektiv och ett barnperspektiv på
alla delar när det gäller dessa frågor. Men det handlar
om att förebygga stagnation och katastrofer.
I en av vårt partis motioner tar vi upp en fråga
som rönt ringa uppmärksamhet - kärnkraftverket i
Armenien. Till följd av den blockad som Armenien
drabbades av från Turkiets och Azerbajdzjans sida i
samband med konflikten om Nagorno-Karabach såg
sig de armeniska myndigheterna tvungna att öppna
kärnkraftverket i Medzamor, som ansågs vara värl-
dens farligaste, för att man inte skulle frysa ihjäl
under blockaden.
Därför har vi försökt peka på ett akut behov av
miljöbistånd till Armenien. Armenien kan synas vara
en avkrok i världen, men det ligger i ett både politiskt
och geologiskt mycket känsligt område.
Det bästa miljöbiståndet i denna del av världen
vore därför en snabb lösning av Nagorno-Karabach-
konflikten. Situationen i dag är inte bara farlig för
Armenien, utan även för Turkiet och Azerbajdzjan -
kanske t.o.m. för stora delar av Europa och Asien.
Minnet av Tjernobyl börjar blekna. Men det kan-
ske är lättare att erinra sig jordbävningarna i Turkiet
för något år sedan. Och det borde vara ännu lättare att
erinra sig jordbävningen i Baku för en vecka sedan.
Sedan betänkandet skrevs har vi fått ytterligare
bekräftelse på att man måste öka sina ansträngningar
när det gäller Nagorno-Karabach och när det gäller
Armeniens energiförsörjning. Tydligare kan man
knappast visa på att utrikespolitik, biståndspolitik och
miljöpolitik hänger samman och att det krävs inter-
nationella ansträngningar. Det räcker inte med att EU
kräver att Armenien ska stänga sitt kärnkraftverk. Det
är detsamma som att uppmana armenierna att frysa
ihjäl. Det krävs kraftfullare, mer omfattande, mer
vittgående ansträngningar och konkreta åtgärder.

Anf. 113 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! När man har lyssnat till debatten här i
dag, och bl.a. till Bertil Persson, kan man nästan få
uppfattningen att det är Moderaterna som på egen
hand har formulerat målsättningen om fattigdomsbe-
kämpning. Därför skulle jag vilja påminna om att
första gången som biståndets långsiktiga mål precise-
rades var i regeringens proposition 1962:100. På
grundval av den propositionen fattade en enhällig
riksdag beslut om de motiv och mål som skulle gälla
för det svenska biståndet. De principer som under
Olof Palmes ledning lades fast var: vidga handeln,
lindra nöden, förmedla kunnande och tillför kapital.
År 1968 fattade riksdagen beslut som innebar -
vilket har sagts tidigare här i dag - att 1 % av BNI
skulle avsättas till bistånd.
Om man upprepar ett felaktigt påstående tillräck-
ligt många gånger kan det nästan bli en sanning. Där-
för skulle jag vilja påpeka att Sverige var först i värl-
den att uppnå 1 % av BNI. Det var 1975. Det året
hade Sverige, om inte jag minns helt fel, en social-
demokratisk regering.
Detta säger jag med anledning av den debatt som
har pågått här tidigare i dag när det gäller de här de-
larna.
Fru talman! Kampen mot fattigdomen står i dag
högst på den internationella utvecklingsagendan.
Efter de stora FN-konferenserna på 1990-talet har
givarsamfundet utarbetat en strategi som har fattig-
domsbekämpning som övergripande mål. Det är i hög
grad fråga om att utmana rådande maktstrukturer och
egenintressen. Det handlar om delaktighet och kon-
troll över resurser för att enskilda människor, inte
minst kvinnor, ska få möjlighet att påverka sina liv
och ta sig ur sin fattigdom.
Man kan ställa sig frågan: Varför har biståndet
inte nått fram till kvinnorna? Svaret ligger bl.a. i att
det ofta är männen som i kraft av traditioner och
gällande värderingar tar makten över resurserna.
Demokratisering är ett sätt att sprida makten på fler
händer och på alla nivåer även inom familjen. Att
föra in rättighetsperspektiv i strävandena att minska
fattigdomen innebär att man lyfter upp principen om
allas lika rätt och värde.
Utveckling mot demokrati är ett mål i utveck-
lingssamarbetet. Men det är också ett medel. Vi me-
nar att det är ett mål och ett värde i sig att människor
får inflytande över sitt eget liv genom de politiska
systemen. Det är ett medel därför att det bidrar till
spridning av makt och resurser på ett sätt som gör att
allas intressen kan komma till uttryck.
Fattigdom bekämpas bäst när varaktiga förutsätt-
ningar skapas för människor att själva ta sig ur sin
fattigdom. Det grundläggande ansvaret ligger hos
länderna och deras egna befolkningar och i viljan och
förmågan att föra en politik som bekämpar fattigdom,
bl.a. genom att föra en sund makroekonomisk politik.
Med utvecklingssamarbetet kan vi påverka den natio-
nella politiken inom ramen för ett partnerskap.
Fru talman! Jag kommer framför allt att fokusera
på demokrati och mänskliga rättigheter och på de
mest utsatta bland de fattiga, nämligen kvinnor, barn
och funktionshindrade. Tyvärr har mycket av det som
jag kommer att ta upp naturligtvis redan sagts så här
långt in i debatten.
En demokrati vilar på en rad institutioner och pro-
cedurer. Men en demokratisk kultur handlar framför
allt om de värderingar som styr hur människor sam-
verkar och uppträder gentemot varandra - individuellt
och i grupp. Det är en del av ett lands sociala kultur.
Det handlar om att människor ser varandra som likar
och med respekt, att man tar itu med konflikter ge-
nom att söka dialog och fredliga lösningar, att man tar
hänsyn och att man respekterar ingångna överens-
kommelser. Respekten för de mänskliga rättigheterna
bidrar till och är en förutsättning för demokratisering.
De grundläggande rättigheterna handlar om rätten
att uttrycka och sprida sin mening, att bilda eller gå
med i organisationer och rätten att ordna möten. Det
är avgörande för att bilda sig en uppfattning och att
delta i politiskt liv.
Det handlar också om rätten till skydd mot över-
grepp, rätten att inte bli godtyckligt arresterad, utsät-
tas för tortyr eller bli berövad egendom. Det är viktigt
för att människor ska våga delta i den politiska pro-
cessen och kunna utnyttja sina andra fri- och rättig-
heter.
Men det handlar också om grundläggande behov
som rätten till en rimlig levnadsstandard och rätten
till hälsovård och utbildning.
I skrivelsen Demokrati och mänskliga rättigheter
i svenskt utvecklingsbistånd redovisades en bred syn
på demokratibegreppet. Det handlar om demokratins
institutioner och procedurer, dess formella byggste-
nar, respekten för mänskliga rättigheter och det cent-
rala i en demokratis kultur som främjar tolerans,
dialog, mångfald och en vilja till kompromisser.
Sedan skrivelsen presenterades för ett par år sedan
har ett intensivt arbete pågått för att förverkliga och
följa upp intentionerna i skrivelsen. Biståndet är ett
viktigt instrument för att främja demokrati och
mänskliga rättigheter i utvecklingsländerna. Stödet
till framväxten av ett demokratiskt samhälle har länge
varit ett biståndsmål. Under 1990-talet har frågan
lyfts fram som en av hörnpelarna i svensk bistånds-
politik. Biståndet främjar demokratisering i samar-
betsländerna, stöder demokratiska rörelser och bidrar
till ökad respekt för de konventionsbundna mänskliga
rättigheterna.
Trots att kvinnorna svarar för mer än hälften av
livsmedelsproduktionen och en ökande andel av av-
salugrödorna i utvecklingsländerna och utgör en fjär-
dedel av den växande arbetskraften i tillverkningsin-
dustrin är de den markant fattigaste, minst utbildade
och mest sjukdomsdrabbade hälften av världens be-
folkning. De tjänar betydligt mindre än männen men
har 25 % längre arbetstid.
I de flesta utvecklingsländer har kvinnorna rätt att
bruka jorden, men de har ofta inte rätt att äga den.
Där de av tradition haft rätt att ärva jorden har i vissa
fall jordreformer och nya lagar reducerat kvinnornas
rätt att ärva jorden. Jordreformer och nya jordbruks-
metoder har nästan alltid lett till att kvinnorna ställts
åt sidan, vilket lett till att kvinnorna många gånger
fått försämrade förhållanden jämfört med hur det var
tidigare.
Jordbrukets modernisering, mekanisering och nya
metoder har begränsats till männen. Kvinnornas små
jordbruk har inte kunnat investera i nya maskiner, och
de grödor som odlas för avsalu har odlats på de bästa
jordarna. Det har lett till att kvinnorna många gånger
har varit hänvisade till de sämre områdena. Om
marknadspriserna ökar utsätts kvinnorna ofta för
påtryckningar från sina män att de ska odla för avsalu
på bekostnad av produktionen för det egna hushållet.
Detta har i sin tur lett till försämrat näringsintag,
framför allt för kvinnor och barn.
Behållningen av kvinnornas arbete går de många
gånger miste om, eftersom den behövs för att kunna
köpa det som de inte själva hinner producera för eget
bruk.
Tekniska förbättringar som införts i jordbruket har
resulterat i att de arbetsuppgifter som varit förknippa-
de med dessa har blivit manliga arbetsuppgifter även
om dessa sysslor traditionellt har utförts av kvinnor-
na. Det har då även minskat kvinnornas möjligheter
att få arbete. I de fall lantarbetarkvinnor har haft möj-
lighet att få arbete har deras arbetstid och arbetsinsats
ökat i lönearbete samtidigt som de har haft kvar sitt
ansvar för arbetet i hemmet. I småjordbruken används
de ökade inkomsterna ofta till inköp av t.ex. en trak-
tor som minskar den manliga arbetstiden.
De inkomster kvinnorna har används framför allt
till hushållens gemensamma utgifter, medan männen
ofta behåller sina inkomster för personligt bruk.
Kvinnorna försöker alltid öka sin arbetsinsats, och
deras totala arbetsbörda ökar. Men deras möjlighet att
öka familjens välfärd är liten. Framför allt gäller det
deras egen hälsa. Utgifter för hälsovård och utbild-
ning är sådant som regeringar dragit ned på när de
velat minska statens utgifter. Det är sektorer som
direkt påverkar kvinnorna. Barnadödligheten har ökat
efter 1980, liksom antalet undernärda barn. Mödra-
dödligheten ligger fortfarande på en oacceptabelt hög
nivå. Skolavgifter och familjers behov av barnvakt åt
yngre syskon har lett till att flickor i mindre utsträck-
ning fått utbildning.
Fru talman! Att utvecklingssamarbetet ska utfor-
mas så att det inriktas både på kvinnors och mäns
behov är vi överens om här i dag. Regeringen räknar
på sikt med att uppnå en fördelning av utvecklings-
samarbetet som på lika villkor gynnar kvinnor och
män. Både Utrikesdepartementet och Sida har utar-
betat handlingsplaner och handböcker för att upp-
märksamma kvinnors och mäns olika behov och
villkor i satsningar på fattigdomsbekämpning, demo-
krati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.
I utskottet menar vi att jämställdhetsmålet syftar
till att se både kvinnor och män som fullvärdiga aktö-
rer och mottagare av biståndet och att utgå från både
kvinnors och mäns villkor och behov i samtliga faser,
nämligen planering, implementering och utvärdering
av biståndet. Jämställdhet är inte bara ett mål utan ett
medel för att bekämpa fattigdom bland både kvinnor
och män, stärka demokratin och öka respekten för de
mänskliga rättigheterna.
Sverige arbetar aktivt med främja jämställdhet
och kvinnors åtnjutande av MR inom biståndet. Det
arbetet syftar till att främja implementering av hand-
lingsplanen från Beijing och konventionen för avskaf-
fande av diskriminering mot kvinnor vad gäller kvin-
nor och beslutsfattande, kvinnors ekonomiska ställ-
ning, kvinnors ställning och rättigheter inom familjen
och våld mot kvinnor.
Utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter,
FN-konferenserna och de biståndspolitiska målen
påbörjades 1998 inom Utrikesdepartementet en över-
syn av barnfrågor i utvecklingssamarbetet, Barnpro-
jektet. Målet är att utforma en sammanhållen policy
för barnfrågor och utveckla ett systematiskt barn- och
barnrättsperspektiv i det internationella utvecklings-
samarbetet. Även inom Sida pågår ett arbete för att
integrera ett barnrättsperspektiv i utvecklingssamar-
betet.
Rätten till delaktighet, inflytande och jämlika vill-
kor för personer med funktionshinder är sedan länge
en viktig fråga i det svenska utvecklingssamarbetet.
Handikapporganisationerna har lämnat viktiga bidrag
genom att föra in frågan om funktionshinder i ut-
vecklingssamarbetet för att motverka marginalisering
och diskriminering av personer med funktionshinder.
Utrikesdepartementet samarbetar aktivt med Svenska
Handikapporganisationers Internationella Biståndsfö-
rening som har ett ramavtal med Sida.
Sida har som övergripande mål att handikappas-
pekter ska beaktas och integreras i relevant bistånds-
planering och utvecklingssamarbete och därmed bidra
till att förverkliga de rättigheter som fastställts i FN:s
standardregler och i konventionen om barnets rättig-
heter. Inom ramen för det utredningsarbete som en
speciell rapportör i handikappfrågor bedrivit har
strategier utarbetats som ska bidra till att stärka de
mänskliga rättigheterna och ge människor med funk-
tionshinder större möjligheter att delta på lika villkor
i samhällslivet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 114 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är svårt att inte hålla med om
mycket av det som Agneta Brendt för fram här. Men
det finns ändå två saker som är angelägna att ta upp
till diskussion.
Det här med fattigdomsutrotning är ingenting som
vi har hittat på själva. Det har vi hämtat från den
internationella debatten. Jag ska vara ärlig och säga
att regeringen har drivit formuleringen att höja de
fattiga ländernas levnadsnivå, vilket för mig förefaller
mindre bestämt som inriktning än utrotande av fattig-
domen.
Vi har talat om fattigdomsutrotning medelst till-
växt, och det var inte bra tyckte Socialdemokraterna i
tidigare debatter därför att tillväxt är inte bra att
koppla till fattigdomsutrotning. Hur det ska gå till att
utrota fattigdomen utan tillväxt är för mig något dun-
kelt, men från Socialdemokraterna hade man några
dubier där.
Vad jag tycker är olyckligt är att man driver tesen
fattigdomsbekämpning. Bekämpa fattigdomen kan
man göra hur länge som helst. Men utrota den kan
man bara göra en enda gång. Det är verkligen en
skillnad i inriktning som är väsentlig.
Utöver målet att höja de fattiga ländernas lev-
nadsnivå har man sex delmål och sedan simmar en-
procentsmålet i något slags egen sjö. Det som är be-
kymmersamt för biståndsarbetarna är att de har så
hemskt många mål att hålla reda på och försöka att
integrera i alla projekt. Jag tror att en koncentration
på fattigdomsutrotning kommer att dra med sig väl-
digt mycket gott samtidigt som det blir väldigt lätt att
arbeta med för alla dem som ska jobba med det. Jag
tror att det är en bättre målsättning, och det verkar
också som att det är vad regeringen har tänkt när man
gav direktiven till Globkom.
Sedan håller jag med Agneta Brendt när hon talar
om jämställdhet och flickor. Men ska vi då inte kräva
att alla våra samarbetsländer ordnar obligatorisk ut-
bildning av alla flickor?

Anf. 115 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att det är viktigt att ha
fattigdomsbekämpning som övergripande mål på det
sätt som vi har. Det är tråkigt att den borgerliga rege-
ringen inte utrotade fattigdomen, om det nu går att
göra det i ett slag. Fast det tror inte jag.

Anf. 116 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det går bara att göra det en gång. Det
tar sin tid att göra det. Vad vi säger är att av de erfa-
renheter som vi har lärt oss är det möjligt att göra det
på en 30-årsperiod. Vi är övertygade om det. Det är
vad vi vill göra. Däremot vill vi inte hålla på att be-
kämpa längre än så.

Anf. 117 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Det skulle vara mycket intressant att
få veta hur ni har kunnat komma fram till att det ska
gå på 30 år.

Anf. 118 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Detta är tredje gången gillt. Jag har
ställt en fråga. Först sade Berndt Ekholm att Agneta
Brendt skulle svara på den. Sedan ställde jag den till
biståndsministern men hon svarade inte. Nu kan jag
kanske få ett svar.
Det gäller det som jag har tagit upp om konditio-
nalitet i biståndet. Jag refererade först till Laos, sedan
till Vietnam och nu ska jag påminna Agneta Brendt
om ett annat land som har samma tema, nämligen
Kuba.
Det står i boken om Kuba - jag läste ur den tidiga-
re om Laos och Vietnam - att biståndet till Kuba
söker främja erfarenhetsutbyte och stimulera öppen-
het och förändring. Det låter ju bra. Det har pågått nu
i 40 år.
Amnesty International skriver så här i sin senaste
rapport för 2000 om Kuba: Dissidenter, däribland
journalister, politiska motståndare och människorätts-
försvarare, utsattes för grova trakasserier under året.
Hundratals människor satt fortfarande fängslade för
politiska brott, och Amnesty International ansåg att
några av dem var samvetsfångar. Vissa av rättegång-
arna mot samvetsfångarna uppfyllde inte internatio-
nella normer. Man införde nya lagar om bekämpning
av avvikande åsikter och om utvidgning av bruket av
dödsstraff.
När tycker Agneta Brendt att det är tid att avbryta
biståndet till Kuba?

Anf. 119 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! När det gäller biståndet till Kuba har
ju Sida möjlighet att ge stöd. Anledningen till det är
att vi hoppas att vi ska kunna skapa förutsättningar
för ekonomisk och politisk systemöppning, att vi ska
kunna främja demokratiska reformer och respekt för
mänskliga rättigheter. Av de belopp som utbetalas
från Sverige går mer än hälften till utbildning i mo-
dern mikro- och makroekonomi, marknadsekonomi
samt affärsbanksverksamhet.
Biståndet omfattar också besöksutbyte och semi-
narier om mänskliga rättigheter och ekonomisk po-
licy. Jag tror inte att man når längre om man isolerar
ett land. Om man kan föra en dialog kan nog det föra
framåt. På sikt kanske vi når målet om demokrati och
mänskliga rättigheter. Stänger vi dörren, då har vi
ingen möjlighet att påverka.

Anf. 120 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Den motion som Folkpartiet har skri-
vit talar för just detta, att man ska kunna ha kontakt
med dem som främjar en sådan utveckling i Kuba,
nämligen via enskilda organisationer, via oberoende
journalister i Kuba, men inte via stat till stat.
Sverige går fortfarande in med pengar via regimen
i Kuba. Det är detta som vi motsätter oss, inte det
andra. Vi skulle kunna utöka den typen av kontakt-
verksamhet med de oppositionella, med de som sitter
i fängelse för vad de tycker och anser i denna dikta-
turstat. Det är detta som vi vill göra. Det var det som
den borgerliga regeringen stödde samtidigt som man
fasade ut det statliga biståndet. När Socialdemokra-
terna kom i regeringsställning återinfördes detta bi-
stånd. Det är det som vi motsätter oss.
Jag ska passa på att yrka bifall till den reservation
där detta tas upp, reservation nr 17 - jag gjorde aldrig
det i mitt anförande. Jag yrkar alltså bifall till reser-
vationerna nr 2, 6 och 17.
Då är min fråga än en gång: Kan Agneta Brendt
tänka sig något läge där man fasar ut biståndet därför
att det inte fungerar på grund av regimen? Däremot
ska det utgå bistånd via enskilda organisationer till
utsatta grupper. Det är min fråga som jag hoppas få
svar på innan debatten här i dag är över.

Anf. 121 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Bistånd genom enskilda organisatio-
ner är jättebra. Det har pågått länge från Sverige och
det har på många olika sätt bidragit till demokratise-
ring i andra länder. Man bygger upp nya folkrörelser
osv.
Men i vissa lägen kan det vara väldigt svårt att
komma in i ett land där man vet att människor har det
svårt och att mänskliga rättigheter och demokrati inte
fungerar som det ska. Då kan man använda sig av
olika metoder, dels via enskilda organisationer, om
det är möjligt, dels via regeringsföreträdare.
Utskottsmajoriteten har uttalat att man inte ser nå-
got egenvärde i att binda sig för att det enbart får ske
genom enskilda organisationer.
Eftersom jag har tid kvar vill jag passa på att säga
till Karl-Göran Biörsmark att när det gäller Laos har
jag samma erfarenheter och upplevelser som Marian-
ne Samuelsson berättade om här i dag.
Jag besökte Laos 1998. Jag såg bl.a. små barn i
kuvöser. Man berättade för mig att de små barnen inte
hade så stor chans att överleva därför att deras föräld-
rar hade inte pengar att köpa den medicin som be-
hövdes. I ett sådant läge tror jag att även Karl-Göran
Biörsmark skulle tycka att det kan vara bra med ett
visst mått av bistånd till ett land som Laos.

Anf. 122 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det var intressant att lyssna på det re-
plikskiftet, men jag ska inte ge mig in i den diskus-
sionen.
Jag är glad över att Agneta Brendt talade så
mycket om kvinnor och jordbruk. Vi har tidigare haft
en debatt här om livsmedelsförsörjning, jordbruksut-
veckling och landsbygdsutveckling.
Jag är mycket väl medveten om hur kvinnors situ-
ation påverkas när det blir förändringar i livsme-
delsproduktionen och jordbruksutvecklingen när
maskiner och annat gör sitt inträde - alltså att det är
männen som tar över. Det är väldigt viktigt att ha
med det perspektivet när man pratar om utveckling av
livsmedelsförsörjningen. Då är det naturligtvis viktigt
att slå vakt om kvinnornas roll i detta. Jag tycker att
det var väldigt bra.
Men det får inte innebära att man inte försöker ut-
veckla livsmedelsproduktionen. Den har ju större
betydelse för fler människor än för de som arbetar
med de här frågorna. Därför är det viktigt att kunna
kombinera detta och ha starka krav på att kvinnornas
makt inte får minska, att kvinnorna också ska äga
mark osv. Då undrar jag: Vad gör egentligen rege-
ringen för att detta ska åstadkommas? Är det därför
man är så försiktig och inte driver på frågan om livs-
medelsproduktion i t.ex. Afrika, för att man är lite
rädd om kvinnornas situation? Det tycker jag i och
för sig självklart att man ska vara. Men livsme-
delsproduktionen är viktig för många fler.

Anf. 123 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jämställdhet i utvecklingssamarbetet
är ju en av målsättningarna. Där finns det ingen tve-
kan om var regeringen står och om vad vi i majorite-
ten tycker.

Anf. 124 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det var ju inte svar på frågan. Vi är
väl alla överens om att feminiseringen av fattigdo-
men, som Kofi Annan uttrycker det och som han
driver väldigt hårt, är något som vi måste bekämpa
med alla medel. Det har vi inte olika uppfattningar
om. Men det handlar ju faktiskt om att också se till att
alla länder i världen kan producera sina egna livsme-
del, att de har förmågan att göra det för att kunna stå
mycket starkare när det gäller fattigdomsbekämpning.
Detsamma gäller även jämställdheten för alla kvinnor
- både de som inte arbetar i jordbruket och de som
gör det. Det är ju de som ska kunna få större inkoms-
ter av sitt arbete. Det är viktigt att slå vakt om båda.
Det ena kan inte utesluta det andra som jag ser det.
Jag fick inte svar på frågan.

Anf. 125 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Jag förstod egentligen inte riktigt frå-
gan. Det är naturligtvis viktigt att kvinnorna får möj-
lighet att odla jorden, att skaffa fram mat åt familjen.
Det är naturligtvis viktigt att varje land har möjlighet
att försörja sin befolkning. Det är viktigt i länder som
har goda förutsättningar för det om man bara kan
utnyttja dem på rätt sätt.

Anf. 126 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Först yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Målen för samarbetet med Central- och Östeuropa är
att främja en säkerhetsgemenskap, att fördjupa demo-
kratin, att stödja en socialt hållbar ekonomisk om-
vandling och slutligen att stödja en miljömässigt
hållbar utveckling. Naturligtvis ska detta samarbete
liksom allt övrigt präglas av ett jämställdhetsperspek-
tiv. Det behövs verkligen. Kvinnornas situation är i
många av dessa länder långt ifrån lätt. Tunga arbeten
samt ansvar för barn och hem hör till vardagen, en
vardag som dessutom präglas av att det saknas de
flesta av de bekvämligheter som vi vant oss vid i väst.
Kvinnor på politiska positioner är lätträknade.
Kvinnor är bland de första som drabbas av ekonomis-
ka svårigheter och arbetslöshet. Prostitution är inte ett
svårupptäckt problem. Marknaden är blomstrande.
Kvinnor utsätts också för våld. T.ex. mördas 15 000
kvinnor årligen i Ryssland, och misshandel av kvin-
nor betraktas många gånger som ett familjeproblem.
Jag ska inte närmare gå in på målområdena efter-
som det står att läsa om dem i betänkandet. Jag väljer
i stället att kommentera några av de särskilda yttran-
den som Moderaterna lämnat in. Först gäller det Ös-
tersjömiljarden.
Moderaterna ansåg redan 1996 att Sverige inte
skulle avsätta pengar till detta samarbete. Men vi som
lever nära samarbetet och praktiskt deltar i det vet att
de här pengarna har stor betydelse för utvecklingen
mot öst. Utan detta stöd skulle det t.ex. vara väldigt
svårt att driva ett bra samarbete inom näringslivet
uppe i Barents. Näringslivet ropar efter resurser för
att kunna få information om lagar, regler, tullbe-
stämmelser och annat för att kunna samarbeta med
näringslivet i den ryska delen. Vi har nyligen gjort ett
studiebesök från utrikesutskottet där vi verkligen
kunde möta de här problemen.
År 1996 beslutade Östersjöstaterna, som är tio
stycken, jämte Norge och Island, och även EU var
med, om ett utvidgat samarbete runt Östersjön inom
tre områden: Ökade mellanfolkliga kontakter samt
stärkande av demokratin, ekonomiskt samarbete och
förbättringar av miljön. Riksdagen anslog senare
samma år en miljard kronor till Östersjöområdet för
att stärka samarbetet. Miljarden var avsedd som ett
komplement till det ordinarie utvecklingssamarbetet
med länderna i det östra närområdet.
Redan då ansåg Moderaterna att förslaget om en
Östersjömiljard borde avslås. Utrikesutskottet till-
styrkte dock regeringens förslag om att en fond för
Östersjösamarbete skulle inrättas och att fondens
verksamhet och det normala östsamarbetet skulle
genomföras på ett sådant sätt att insatserna komplet-
terade och förstärkte varandra - inte motverkade.
Östersjömiljarden kompletterar det reguljära samar-
betet genom att bl.a. ge större möjlighet för investe-
ringar.
År 1998 beviljade vi i riksdagen ytterligare en
miljard. Riksdag och regering menade att det här är
en mycket angelägen verksamhet för de berörda län-
derna, även naturligtvis för svenska företagare. Även
då var Moderaterna kritiska till att fatta det här be-
slutet.
I oktober 1999 överlämnade regeringen en skri-
velse angående den ekonomiska utvecklingen och
samarbetet. Då hade 550 projektansökningar inkom-
mit och 55 olika projekt hade fått medel avseende
energi, miljö, livsmedel, kommunikationer, IT, ut-
bildning, katastrofhjälp m.m. från den första Öster-
sjömiljarden. Litauen och Polen var de största motta-
garländerna och därefter kom Ryssland, Estland och
Lettland. Medlen hade fördelats som gåvor till myn-
digheter i mottagarländer och bidrag till förstudier,
marknadsundersökningar m.m. Intresset var mycket
stort, och naturligtvis måste man se effekterna på lång
sikt, inte på kort sikt.
Det fanns brister i hanteringen av den första Ös-
tersjömiljarden precis som vi har hört tidigare av Sten
Tolgfors. Därför har de här bristerna åtgärdats nu i
samband med den andra. Målen för den andra miljar-
den är klara och kriterierna likaså. Det vore mycket
olyckligt att upplösa det här, som Moderaterna före-
slår i sitt särskilda yttrande.
I ett annat särskilt yttrande i dagens betänkande
tar moderaterna upp smittskyddsarbetet i svenskt
bistånd. Tbc och hiv och aids anser moderaterna vara
ett dolt problem, och de anser att Sverige bör ha en
tydligare inriktning på just smittskyddsarbete.
Fru talman! Sverige är faktiskt initiativtagare till
ett samarbete kring smittskyddskontroll inom Öster-
sjöstaterna. En praktisk aktör på området är ÖEK,
Östeuropakommittén. Och jag skulle vilja säga några
ord om kommitténs arbete, eftersom det tycks vara
väldigt okänt vad man gör.
År 1992 bildades ÖEK, Östeuropakommittén.
ÖEK representerar alla aktörer inom hälso- och sjuk-
vården i Sverige. För sin verksamhet erhåller ÖEK
statliga medel från Sida. 1999 disponerade man 40
miljoner kronor. Pengarna används på strategiska
långsiktiga samarbetsprojekt enligt de mål som riks-
dag och regering har satt upp.
År 1999 bildades ÖEK Norr för att underlätta
kontakterna med det ryska Barentsområdet. Man
driver i dag tio projekt mot nordvästra Ryssland, bl.a.
ett kring tbc och ett kring hiv och aids. Tbc-
spridningen sker framför allt i grupper som lever
under svåra socioekonomiska förhållanden, svält,
kyla, trångboddhet osv. Under sådana förhållanden
har tbc en utmärkt grogrund.
ÖEK Norr driver tbc-projekt i fängelser och häk-
ten. Projekten syftar till att söka bryta smittkedjan
genom att förbättra miljön, förändra organisationen
och hitta metoder för att kunna separera medfångar
från smittbärare. I dag kan 21 fångar bo i en cell med
nio sängar, vilket innebär att smittan sprids fort. Pro-
jektet bygger upp modellinstitutioner där man kan
erbjuda smittbärare isolerings- och barriärvård med
god hygienisk standard. Vartenda häkte och vartenda
fängelse i Murmansk, Arkhangelsk och Karelen be-
söks av projektet.
När det gäller hiv och aids arbetar ÖEK Norr på
samma sätt. Man beräknar att 10 % av de ryska miss-
brukarna är smittade. Projektet arbetar i första hand
mot homosexuella, prostituerade och ungdomar med
kunskapsöverföring och attitydförändringar.
Som moderaterna kanske förstår har svenskt bi-
stånd redan i dag en stark inriktning på smittskydds-
arbetet i öst. Det är viktigt att vi har en stabil och
förtroendefull relation till öst. Många länder genom-
går en politisk och ekonomisk förändring av stora
mått, och det är viktigt att vi engagerar oss i deras
utveckling. Och under vårt ordförandeskap kommer
vi bl.a. att ställa Ryssland i centrum. Det är viktigt att
knyta Ryssland närmare övriga Europa och underlätta
Rysslands deltagande i europeiska samarbetsstruktu-
rer.

Anf. 127 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag instämmer i att vi ska ha en bra
relation till öst. Det är väldigt viktigt. Men vi får inte
glömma att kritisera sådant som vi tycker är fel, bl.a. i
Tjetjenien, där situationen är förskräcklig.
Jag tänkte ta upp en fråga som också har bäring på
det besök som vi gjorde. Både Birgitta Ahlqvist och
jag var ju i Murmanskområdet i höstas och besökte
bl.a. kärnkraftverket där. Från personalen fick vi höra
att man egentligen inte har några säkerhetsproblem.
Det var ju intressant att höra. Men det trodde vi för-
stås inte riktigt på. Samtidigt kritiserade man också
Sverige för att vi ställer upp lite för dåligt när det
gäller att arbeta med just kärnsäkerheten. Både Norge
och Finland är betydligt mer aktiva enligt deras upp-
gifter. Vi fick då klart för oss att det berodde på att
Sverige och Ryssland inte har något avtal om säker-
hetsfrågorna, ansvarsfrågorna, vilket tydligen både
Finland och Norge har.
Nu undrar jag: Vet Birgitta Ahlqvist om vi har ett
sådant avtal nu, eftersom det sades att man håller på
att jobba med det, och om vi i så fall ställer upp med
mer resurser just till kärnsäkerhetsarbetet där uppe?
Det finns ju gigantiska problem, och behoven är
oändliga.

Anf. 128 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Det som Marianne Andersson säger
stämmer, att det som fattas för att kunna arbeta mer
när det gäller kärnsäkerheten är att man måste lösa
ansvarsfrågan med Ryssland. Det gäller faktiskt inte
bara Sverige utan även Finland och Norge. Och under
vårt ordförandeskap kommer vi att jobba extra med
just detta för att få ansvarsfrågan löst. Det är nämli-
gen en förutsättning för att vi ska kunna jobba vidare
med just avfallet från både isbrytare, kärnkraftverk
och mycket annat som finns uppe på Kolahalvön.

Anf. 129 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Hur kan det då komma sig att Finland
och Norge kan avsätta mer resurser och vara mer
aktiva om de inte heller har något avtal? Det var ju
det skälet som vi fick till Sveriges bristande aktivitet.
Då är det tydligen så att Norge och Finland ser dessa
risker med kärnsäkerheten som så stora att de ställer
upp ändå medan Sverige inte gör det. Det tycker jag
är en mycket underlig situation, måste jag säga.
Jag har ytterligare en fråga, och den gäller de för-
färliga uppgifter som vi har fått om kvinnohandeln
från Ryssland. Kvinnor sprids tydligen över stora
delar av världen. I desperation tror de att de kommer
till en bättre tillvaro, men i stället hamnar de i sexsla-
veri. De som lyckas fly ger de mest förskräckande
vittnesmål. Det handlar återigen om att vara tydlig
och visa ledarskap och tala om att män inte får bete
sig på detta sätt. Det är ju män som behandlar kvinnor
på detta sätt. Och det är någonting som vi också be-
höver ta upp när det gäller relationerna med Ryss-
land.

Anf. 130 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Norge och Finland så
gränsar ju Norge till Ryssland och känner kanske ett
ännu större behov av trygghet när det gäller just kärn-
säkerheten. Det kan vara en orsak.
Sedan har även Sverige ställt upp mycket. De siff-
ror som figurerar kanske bör analyseras lite bättre.
Men det som Marianne Andersson säger är rätt, att vi
fick denna information på kärnkraftverket. Men den-
na ansvarsfråga gäller alla nordiska länder. Den är
alltså viktig att lösa.
Handeln med kvinnor är ju bl.a. ett fattigdom-
sproblem, att man inte har pengar och inte resurser att
leva ett drägligt liv och ser detta som en inkomst. Det
handlar naturligtvis också om arbetslösheten. Vi
jobbar på olika sätt regionalt med denna fråga. Ett
exempel på det är att vi nu går ut med ett informa-
tionsblad i samband med att männen köper flygbil-
jetter från Luleå till Murmansk och talar om vad detta
egentligen handlar om. Det är ju helt rätt att det är
männen som bör få information, eftersom det tydligen
är de som inte förstår situationen.

Anf. 131 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Birgitta Ahlqvist påstod här att Öster-
sjömiljarden är ett komplement till ordinarie öst-
samarbete. Men jag skulle vilja rekommendera henne
att läsa UD:s lägesrapport om Östersjömiljarden 1,
första och andra styckena på s. 13. Då skulle hon se
att det inte alls är på det sätt som hon alldeles nyss
påstod. Där framgår nämligen att Sida varnade för de
problem som skulle skapas om man beslutade om en
parallell statlig finansieringskanal vad gäller stöd till
Östeuropa. I utvärderingen av Sveriges samarbete
med Central- och Östeuropa 1997 hävdades det att
projekten inom Östersjömiljarden kunde finansieras
inom det vanliga östsamarbetet.
I det dokument som jag nu har i min hand står det
också att det som skilde Östersjömiljarden från det
ordinarie östsamarbetet bara var formerna för hand-
läggningen. Vidare framgår att de som gjorde utvär-
deringen menade att den annorlunda organisationen
påverkades av "en önskan att uppnå uppmärksamhet
och utrikespolitisk goodwill".
Det är precis detta som vi moderater har kritiserat.
Man har ju brutit ut en del av utrikespolitiken och
ställt medel till statsministerns förfogande och då
tappat den kvalitetssäkring som ligger inom det ordi-
narie arbetet. Birgitta Ahlqvist kan väl knappast vara
nöjd med det utfall som Östersjömiljarden har fått
och som ju är så oerhört hårt kritiserat även från det
egna regeringskansliet.

Anf. 132 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Östersjömiljarden nr 1,
som beviljades år 1996, håller jag med Sten Tolgfors
om att det fanns många brister i hanteringen. Det
gäller då både tydligheten och att bevilja medel till
olika projekt. Mellan denna utvärdering och den and-
ra Östersjömiljarden har de bristerna plockats bort.
Eftersom en del är ganska nytt är det svårt att säga
hur det i slutändan kommer att se ut men jag hoppas
verkligen att det nu ska fungera bättre.
Som jag tidigare sade ska de här pengarna använ-
das just för näringslivet - för sysselsättning och ut-
byte inom näringslivet eller, kan man säga, för ut-
veckling inom näringslivet mellan Sverige och öst-
länderna. Det betyder väldigt mycket för många fö-
retagare att det här finns.

Anf. 133 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Birgitta Ahlqvist säger att hon verkli-
gen hoppas att det ska fungera bättre med Östersjö-
miljarden 2. Det är väl ett så tydligt erkännande som
en socialdemokrat kan ge om att vi moderater hade
rätt i allt som vi varnade för när det gäller Östersjö-
miljarden 1.
Det är ju inga små saker som utvärderingen ger
vid handen, utan det brister i kontroll och uppfölj-
ning. Dessutom saknas en regelbunden utvärdering
och en enhetlig rapportering. Vidare fanns det inte
med några regler om avrapportering i regeringsbe-
sluten. Man har inte ens krävt en ekonomisk redovis-
ning. Villkor som förknippats med projekten har inte
efterlevts. Det saknas rutiner för återbetalning och det
går inte att påvisa sysselsättningseffekter.
Ganska länge skulle jag kunna fortsätta med upp-
räkningen kring Östersjömiljarden 1. Vi hörde om
den år efter år efter år, ända fram till i april i år när
Leif Pagrotsky tog pris i att hylla detta innovativa,
nya. Att jag inte kritiserat detta beror på att vi inte sett
vare sig resultat eller effekter. Nu vet vi hur det gick
- det blev ju inte så bra.
Nu hör vi samma visa om Östersjömiljard nr 2
men här kan det inte kritiseras ännu. Vi måste ju
vänta och se hur det går. Vi vet dock att det inte är
bra. Det vet vi från Sydafrika och från Östersjömil-
jarden 1 när det gäller att bryta ut projekt från ordina-
rie utrikespolitik och ställa medel till regeringens
förfogande. Östersjömiljarden bör upplösas och
pengarna bör ingå i det ordinarie öststödet, som är
kvalitetssäkrat. Där finns det ju rutiner och vi vet att
pengarna kommer till god nytta.
Vågar Birgitta Ahlqvist inför kammaren verkligen
utlova att Östersjömiljarden 2 blir så mycket bättre än
ettan och vad grundar hon det i så fall på? Och, Bir-
gitta Ahlqvist, är det ändå inte så att vi moderater fick
rätt i våra varningar? Har Birgitta Ahlqvist lärt något
av ettan?

Anf. 134 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle kunna förstå det som Sten
Tolgfors säger om vi inte hade gjort några föränd-
ringar från den första miljarden till den andra miljar-
den. Men nu är det faktiskt så att vi har klara mål när
det gäller den andra miljarden. Vi har också mycket
klara kriterier för att bevilja medel från den andra
miljarden. När det gäller effekter tycker jag att Sten
Tolgfors, som ändå varit med så länge, borde veta att
effekterna inte kommer på en gång, utan det är något
som naturligtvis måste ses på lång sikt.
Slutligen: Jo, jag kan stå här i talarstolen och lova
att den andra miljarden kommer att fungera mycket
bättre än den första.

Anf. 135 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag vill fylla på lite grann. Det var
intressant att höra Birgitta Ahlqvist ta upp samarbetet
med bl.a. Ryssland och att höra henne säga att vi är
på gång med att genomföra en hel del bra projekt
inom samarbetet.
Vad som förvånar mig mycket är att detta med
kärnkraftsaspekterna i Murmansk totalt har gått i stå.
Det har liksom inte hänt någonting. För flera år sedan
när Nordiska rådet gjorde ett besök där var problemet
att Ryssland inte kunde betala sin andel i det hela.
Därmed stoppades det. Man ansåg att de var tvungna
att betala en egeninsats.
Nu talar Birgitta Ahlqvist om stoppet och om en
sorts regelavtal som inte blivit klart i ansvarsfrågan.
Jag blir då väldigt förvånad, för den frågan fanns över
huvud taget inte med. Norge har ju ändå gjort en hel
del. Uppenbarligen klarar man att göra upp ansvars-
frågan mellan Norge och Ryssland. Dock går det inte
mellan Sverige och Ryssland. Kan det möjligen bero
på att Sverige är med i EU och därmed måste ha hela
EU med sig för att skriva bilaterala avtal, eller vad är
det som hakar upp sig?
När det gäller helhetssynen räcker det ju inte ens
till för ett svar från biståndsministern på min fråga
om det inte vore bättre att i det här samarbetet satsa
på miljöområdet än att satsa på att bygga upp öv-
ningsprojekt i den militära delen mellan Ryssland och
Sverige. Finns det någon helhetssyn i det arbete som
regeringen i dag bedriver när det gäller samarbetet
med Ryssland, eller är varje minister sig själv nog
och får själv avgöra de här frågorna?

Anf. 136 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Visst har det hänt saker och ting. Det
har faktiskt hänt oerhört mycket där uppe under säg
de senaste fem åren. Men för att kunna föra avfallet
från kärnkraftverket, från isbrytare, från ubåtar osv.
till förvaring måste ansvarsfrågan först vara löst. Det
är detta som det nu hänger på. Lepse t.ex. ligger fort-
farande i hamn i Murmansk i väntan på den här an-
svarsbiten.
Sverige, Norge, Finland, EU och USA har satsat
enorma pengar - jag har dock inga sådana siffror just
nu - på att stärka säkerheten i t.ex. kärnkraftverket.
Det har byggts testrum där man, om saker och ting
går snett i kärnkraftverket, kan lära sig hur man ska
agera, så visst har det gått framåt. Ansvarsbiten här är
dock något som man måste lösa.
När det gäller det militära samarbetet kan jag inte
i detalj ge ett svar men jag vet hur vi i vår region har
diskuterat kring de bitarna. Att samarbeta militärt är
också det ett sätt att komma nära den verksamhet där
vi sedan på något vis måste vara med och hjälpa till
med saneringen.

Anf. 137 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jo, men alltihop kostar ju pengar. I
nuläget borde det vara mer angeläget att lägga peng-
arna på att miljösanera i ett område som faktiskt är ett
stort hot mot oss själva än att lägga energi på att träna
militären att klara ett eventuellt krig - något som vi
verkligen hoppas inte inträffar.
Hela tiden har det ju skyllts på att det inte finns
tillräckligt med pengar för att genomföra de projekt
som skulle behöva göras. Jag är helt säker på att vi
skulle behöva genomföra ytterligare samarbetsprojekt
som kan kosta ännu mer - om viljan finns.
Jag känner mig inte helt nöjd med att det finns
testrum och resurser för att öva in sig vid en olycka.
Det måste också finnas resurser för att undvika en
olycka. Det måste ändå vara det primära i det här
samarbetet.

Anf. 138 BIRGITTA AHLQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Vi känner oss inte heller nöjda. Det
finns mycket mer att göra, men det är fel att säga att
ingenting har gjorts, att ingenting har hänt. Det har
faktiskt hänt en hel del, även om det finns mycket
mer att göra.
Visst kostar det pengar, men för att kunna göra
någonting åt miljön måste man också bygga upp
kontakter och relationer med både myndigheter och
enskilda, för annars står vi där. Det här är i alla fall
ryssarnas mark, ryssarnas kärnrkraftverk osv. De har
en stor bit i saneringen.

Anf. 139 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande anknyta till
det som vi kan läsa i betänkandet och som handlar om
hiv/aids. Det är en fråga som vi under dagens debatt
har förstått att många ledamöter tar på det stora allvar
som den förtjänar. Vi har också lyssnat på bi-
ståndsministern, som tog en stor del av sitt anförande
i anspråk till denna viktiga fråga. Men jag vill fylla på
något för att understryka hur viktig den här frågan är.
Vi måste ta upp den i så många sammanhang som det
är möjligt.
Fru talman! I fredags var det den internationella
aidsdagen. Jag vill anknyta till den, och senare i
veckan kommer vi att ha ett seminarium här i riksda-
gen där alla partier kommer att ha möjlighet att be-
rätta om sina erfarenheter i dessa frågor efter ett be-
sök i Zambia.
Om vi blickar tillbaka ett år kan vi konstatera att
aids nu även betraktas som en säkerhetsfråga. Det gör
det möjligt för oss att ta upp den i nästan alla sam-
manhang. Det förpliktar också.
Men vi ser också att männens beteende börjar ses
som en nyckelfråga i kampen mot aids. Från Hanoi
till Kapstaden och till New York, världen över, har
FN manat till spridning av budskapet att männen
måste ändra sitt beteende om den dödliga immun-
bristsjukdomen aids ska kunna hejdas.
FN:s generelsekreterare Kofi Annan sade i sitt
budskap i fredags om männen: De kan göra en verk-
lig insats genom att visa mera omtanke, genom att ta
färre risker och genom att se aidsproblematiken i
vitögat.
Och vi måste, fru talman, kräva att ansvariga tar
sitt ansvar, att man ser frågans allvar i vitögat. Med
den nuvarande utvecklingen är jag rädd att vi håller
på att förlora kampen mot aids. Just rädslan måste vi
göra till en drivkraft i kampen mot aids, göra något
konstruktivt av den.
Hiv/aids är den nu ledande dödsorsaken i Afrika
och den fjärde vanligaste dödsorsaken i världen. Vid
slutet av 1999 var antalet smittade 34,3 miljoner runt
om i världen. Mer än 95 % av alla hivsmittade bor i
utvecklingsländer. Aids skördar offer och urholkar
befolkningspyramider till timglas. De få välutbildade
smittas i snabbare takt än andra, och den sköra in-
frastrukturen ger vika. Aids drabbar alla sektorer. För
att nå problemet måste man våga tala om att det
handlar om brist på jämställdhet och jämlikhet, om
sexualitet och makt. Man kan inte väja för dessa frå-
gor.
Den 20 november kom siffror från UNAIDS som
säger att 36,1 miljoner människor i dag lever med
hiv/aids. Av dessa är 34,7 miljoner vuxna - 16,4
miljoner kvinnor och 1,4 miljoner barn upp till 15 år.
Och 25,3 miljoner av dem som lever med hiv bor i
Afrika söder om Sahara, 5,8 miljoner i Syd- och Syd-
ostasien och 1,4 miljoner i Latinamerika.
Vi ska också veta att kvinnor smittas lättare än
män. I flera afrikanska befolkningsgrupper är kvinnor
i åldern 15-19 år fem eller sex gånger fler hivpositiva
än män i samma ålder.
Dokumenten för kvinnokonferensen i Beijing
1994 och befolkningskonferensen i Kairo 1995 un-
derstryker vikten av sexuella rättigheter och använder
uttrycket "Sexuell och reproduktiv hälsa och rättig-
heter". Med det markerar FN att SRHR handlar om
människans rätt till sin egen sexuella och reprodukti-
va hälsa och att det är en mänsklig individuell rättig-
het, en rättighet för både kvinnor och män, och inte
bara något som ska ses som ett medel att reglera be-
folkningstillväxten.
Om kvinnor i världen hade makten att avgöra om
och när de vill bli gravida skulle det födas färre oväl-
komna barn, och färre kvinnor skulle dö till följd av
osäkra aborter. Som det ser ut i dag har inte kvinnor
det förhandlingsutrymmet. Ojämställdhet och ojäm-
likhet är för stora. Kvinnor behöver information,
utbildning, utbildad personal och tillgång till hjälp
och socialt stöd för att minska deras sårbarhet. Det
behövs också större tillgång till kondomer, både
kvinnliga och manliga, samt bromsmediciner. I dag är
det en minoritet, 5 %, av de hivpositiva i världen som
har tillgång till bromsmediciner mot aids. En årskur
av bromsmediciner i Sverige beräknas till 80 000-
100 000 kr. Vi ser vilka tal det handlar om och vilka
svårigheter det är för många länder att ge sin befolk-
ning denna medicin. Vi vet att Brasilien har valt en
annan väg för att hantera i dessa frågor, så man kan-
ske ska titta lite mer på det.
Fru talman! Jag ska också säga några ord om
mödradödlighet. Varje år inträffar 80 miljoner oöns-
kade graviditeter, och varje år utförs 20 miljoner
osäkra aborter. Det leder i sin tur till att det varje år
dör 500 000 kvinnor i orsaker relaterade till gravidi-
tet, och av dem är det enligt UNFPA åtskilliga tusen-
tal som dör direkt till följd av osäkra aborter.
Komplikationer till följd av graviditet och för-
lossning är den främsta skade- och dödsorsaken för
kvinnor i åldern 15-49 år i utvecklingsländer. Möd-
radödligheten är också den variabel som visar den
största skillnaden mellan industrialiserade länder och
utvecklingsländer. För kvinnor i utvecklingsländer är
det 30 gånger troligare att de dör av graviditetsrelate-
rade orsaker än för kvinnor i industrialiserade länder.
Varje dag dör nästan en kvinna i minuten av kompli-
kationer till följd av graviditet eller förlossning.
Fru talman! Endast 53 % av förlossningarna i ut-
vecklingsländerna sker med en sjuksköterska, barn-
morska eller läkare närvarande. Bättre vård vid för-
lossning och utökad tillgång till denna vård till ett
pris av 3 dollar per person och år skulle väsentligt
minska mödradödligheten. Jag hittade ett exempel
även om det är från några år tillbaka. I Oran i Algeriet
sjönk mödradödligheten med 42 %, och antalet hem-
förlossningar minskade drastiskt, efter det att avgif-
terna vid allmänna sjukhuset slopades någon gång på
70-talet. Det visar att politiska beslut kan ge drastiska
förändringar till det positiva, även om de politiska
besluten kan se annorlunda ut än vad de gjorde i det
här fallet i Algeriet.
Om alla kvinnor hade tillgång till och rätt att an-
vända preventivmedel skulle dessa dystra siffror
kunna förbättras. Men så länge kvinnorna ses som
andra klassens medborgare kommer de aldrig att ha
det förhandlingsutrymme som krävs. Så länge de är
ekonomiskt underställda männen kommer de att hind-
ras i praktiken. Så länge det förtrycket fortgår och så
länge vi inte vågar se problematiken fullt ut blir fatti-
ga kvinnors sexualitet deras främsta förhandlingsvara
och något som de inte får möjlighet att ta ansvar för
själva.
Vad kan man göra? Alla ska säkras rätten till
upplysning och tillgång till preventivmedel. Alla
kvinnor ska ha rätt till fri och säker abort.
Fru talman! Det krävs ett fortsatt arbete för att
medvetandegöra att jämställdhet och jämlikhet är
lönsamt, att det är en individuell rättighet. Vi måste
arbeta med både män och kvinnor. Män sitter ofta
med den politiska och ekonomiska makten, och även
den religiösa makten, medan kvinnan blir utsatt för
denna makt och har mindre utrymme.
Jag välkomnar att aidsteamet nu är på plats i Ha-
rare i Zimbabwe. De ska vara en resurs för framför
allt våra egna ambassader, följa forskning och stödja
regionala projekt. Sida har en bra aidspolicy, som
betonar vikten av att arbeta tvärsektoriellt med det
aidspreventiva arbetet. Det är viktigt att komma ihåg
att man inte kan bedriva något bistånd, vare sig det
handlar om vattendammar eller om vårdinrättningar,
utan att se till hiv/aids. Det krävs också att fler av
världens ledare tar sitt ansvar.
Ställ också frågan om hur eftervärlden ska döma
dagens ledare som underlåter att ta sitt ansvar. T.ex.
är påvens bokstavligt livsfarliga politik, som främst
drabbar fattiga och maktlösa kvinnor, ett mycket
tragiskt men tydligt exempel på manliga strukturers
makt över fattiga kvinnor som ofta har en mycket låg
utbildningsnivå, för att säga ingen alls.
Det är politikerna i de berörda länderna som har
huvudansvaret, men alla som besitter någon form av
makt och ansvar måste hjälpa till för att stoppa den
negativa utveckling som vi i dag ser i aidsfrågan,
även om vi ser ljus i mörkret. Jag brukar peka på
Uganda som ett exempel som jag själv har sett. To-
talbilden är dock mycket dyster.
Än en gång vill jag framhålla att vi måste göra
något konstruktivt av den rädsla som vi har inför
framtiden. Vi måste fortsätta att arbeta med de här
frågorna.

Anf. 140 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Visst håller jag med Carina Hägg om
att det är oerhört viktigt att vi ordentligt för upp detta
på den politiska dagordningen och att alla politiker tar
ett ansvar för det och vågar prata om det. Ett av de
stora problemen i Afrika har varit att man där inte har
velat tala om aidsproblematiken, trots att den har
funnits där och trots att man har sett den.
På internationella aidsdagen var jag i Mo?am-
bique och såg där en teatergrupp göra en mycket bra
dansföreställning för att öka medvetandet och kun-
skapen om behovet av att skydda sig för aids.
När det gäller en sådan här sjukdom, där immun-
försvaret slås ut, blir statistiken annorlunda, eftersom
aidssjuka ofta dör av andra sjukdomar. Malaria och
andra svåra sjukdomar får ett större fäste hos de aids-
sjuka. Det gäller att jobba både med de här frågorna
och med hälsoläget i övrigt. Man kan åtminstone leva
längre om man har möjlighet att få den näring som
man behöver.
Hur kopplar man i regeringen samman de här frå-
gorna i ett helhetsperspektiv, så att man inte bara ser
aidsfrågan separat?

Anf. 141 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Marianne Samuelsson lyfte fram en
problematik som vi skulle kunna hålla flera anföran-
den om här i kväll. Jag tycker att hon visade på ett bra
exempel på att man genom kulturen kan sprida kun-
skap på ett sätt som många människor kan ha lätt att
ta till sig. Man kan använda de traditionella kulturella
instrument som man sedan tidigare har för att sprida
kunskapen om allvaret i den här frågan. Det är oer-
hört viktigt att man sätter en så stor press som möjligt
på de politiska ledarna att ta sitt ansvar. Också andra
personer som på något sätt är förebilder, som t.ex.
idrottsstjärnor, kan i större utsträckning ställa upp i
det här arbetet. Det finns goda exempel på det. Det är
dock inte tillräckligt med tanke på allvaret i frågan.
På den resa som vi ska tala om på ett seminarium
senare här i dag och som har skymtat fram i en del
anföranden under våren fick vi veta att det finns för
liten kunskap bland dem som jobbar med aidsfrågor
om hur vanligt folk lever i sina vardagsliv. Vet man
inte hur män och kvinnor har sitt sexualliv ordnat,
kan man inte gå ut med rätt information. Jag tycker
att det här med dry sex som vi tidigare har diskuterat
här i kammaren är det tydligaste exemplet. Det är ju i
praktiken omöjligt att använda kondom när man
praktiserar den här sexuella metoden. Vet man inte
om det, faller informationen inte i god jord. Den
måste vara förankrad bland de människor som är
berörda.
Jag hoppas att vi genom satsningen på aidskonto-
ret i Harare ska kunna få in mer av de lokala verklig-
heterna i arbetet. I dag sker detta inte på ett tillfreds-
ställande sätt.

Anf. 142 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag håller med om att man säkert be-
höver mycket mer av kunskap om kulturerna för att
kunna jobba vidare med de här frågorna. Det krävs
även mer av styrka hos ledarna när det gäller att våga
prata om frågorna.
I Mo?ambique fick vi ett intressant exempel. En
av ministrarna hade där gått ut och talat om problem
som hon hade i sin närhet med anhöriga som hade
aids. Det var tydligen något helt nytt att man gick ut
och berättade om problembilden utifrån sina egna
erfarenheter. Detta är ett viktigt steg.
Fler måste våga berätta om riskerna för och följ-
derna av aids. Man får från ledarskapets sida inte tiga
i frågan, vilket varit ett av de stora problemen. Många
har sett vad som skett, men ingen har velat säga nå-
got. Det är positivt att det nu kommer i gång ett ar-
bete, och förhoppningsvis leder det till att problemet
minskar, även om det lär att ta tid.

Anf. 143 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag tror att man ofta underskattar de
problem som också vi har haft i ett inledande skede
att tala öppet om den här frågan. Det har inte heller
för oss varit lätt, men det har varit nödvändigt. Vi
måste både vara så transparenta som möjligt med den
information och kunskap som vi har och våga tala om
de här frågorna, som lätt uppfattas som väldigt pri-
vata. I mångt och mycket är de det, men det handlar
också i högsta grad om en hälso- och säkerhetsfråga.
Vi måste om och om igen ta upp de här frågorna och
ställa krav.
Vid det besök som jag i början av året gjorde i
Zambia hade man enligt vad parlamentarikerna själva
uppgav aldrig haft den här frågan uppe i sitt eget
parlament. Presidenten skulle dock i sitt installa-
tionstal dagen efter det att vi skulle åka tillbaka ta upp
den här frågan. Detta säger att man har en ganska
lång väg kvar att gå när det gäller att ta itu med de här
frågorna.
Jag tror att manliga strukturer generellt sett är ett
problem när man ska lyfta fram de här frågorna. Jag
tror att om fler kvinnor hade makt på olika områden i
samhället, skulle den här processen gå fortare. Därför
gäller det att man involverar också männen i de här
frågorna, så att det blir ett ansvar för båda sidor att
skynda på processen. Vi hinner inte vänta på att kvin-
norna får majoritetsmakten i politiken och i ekono-
min.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)

8 § Svenskt medlemskap i Interamerikanska
investeringsbolaget

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU5
Svenskt medlemskap i Interamerikanska investe-
ringsbolaget (prop. 2000/01:39).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Trafikutskottets betänkande
2000/01:TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer

Lagutskottets betänkanden
2000/01:LU1 Förlängd giltighetstid för registrering
av revisionsbolag
2000/01:LU2 Ändringar i patentlagen och växtföräd-
larrättslagen
2000/01:LU3 Talerätt för vissa utländska konsumen-
torgan

10 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 4 december

2000/01:163 av Mats Odell (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Höjda taxeringsvärden
2000/01:164 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Högskoleprovet och etnisk bakgrund
2000/01:165 av Karin Enström (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Handläggningstiderna för asylärenden
2000/01:166 av Ingvar Svensson (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Medlemskap i brottsliga organisationer

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 december.

11 § Kammaren åtskildes kl. 16.27.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 38 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 86 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 129 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.