Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:36

Onsdagen den 29 november

Kl. 9.00 - 17.58

---

19.00 - 20.16

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Den nya fattigdomen och
vägarna till en ökad social rörlighet

Anf. 1 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Ett nytt slags klassamhälle håller på
att växa fram i Sverige. Skillnaderna blir tydligare
och tydligare mellan dem som har ett arbete och dem
som trots högkonjunkturen fastnar i arbetslöshet och
utanförskap, mellan dem som får behålla så mycket
av sin inkomst efter skatt att de kan köpa en privat
sjukförsäkring och dem som får stå kvar i vårdköerna,
mellan dem som lämnar skolan med goda kunskaper
och dem som skolpolitiken lämnar i sticket.
Dessa nya klyftor är resultatet av en misslyckad
politik, som låser in människor i nyfattigdom, som tar
ifrån människor den värdighet som följer av att kunna
försörja sig på en egen inkomst och, värst av allt, som
hindrar människor från att förbättra sin situation av
egen kraft.
Det är, fru talman, svårt att förstå att socialdemo-
kratin på detta sätt har svikit sina gamla ideal. Den
sociala rörligheten, möjligheten att genom egna insat-
ser förverkliga sina livsdrömmar, som är drivkraften
också för hela samhällets framåtskridande, har till
stora delar gått förlorad de senaste decennierna.
Ska denna utveckling kunna vändas krävs en ny
politik och ett nytt politiskt ledarskap. Det handlar
om att riva hindren för de tusentals nya jobb som kan
bryta utanförskap och bidragsberoende, om att var
och en ska kunna leva på sin egen lön och spara för
en trygg framtid. Det handlar om en skola som ger
kunskap och bildning, en skola där ingen elev lämnas
i sticket.
Vi moderater vill bygga ett Sverige där alla kan
växa och där var och en känner tillförsikt inför en
framtid där ingen lämnas utanför.
(Applåder)

Anf. 2 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Mitt ibland oss lever ännu människor
med egna erfarenheter av det gamla fattigsamhället.
De kan ännu berätta om barnauktioner, fattighus och
legaliserat tiggeri. För dem blev 1900-talet stora soci-
ala reformer: pensionerna, barnbidragen, sjukförsäk-
ringen, den lagstadgade semestern, den sociala bo-
stadspolitiken och den gemensamma grundskolan. En
enorm befrielse från klassamhällets förtryck. De
beskriver gärna det svenska 1900-talet som historien
om hur klassamhället fick ge plats åt välfärdssam-
hället och ett anständigt folkhem.
De får gott stöd i alla internationella jämförelser.
Enligt Världsbankens senaste rapport har Sverige och
de nordiska länderna kommit längst när det gäller att
skapa jämlika levnadsförhållanden mellan människor.
Men kampen för rättvisa och jämlikhet är inte av-
slutad. Också dagens samhälle kan beskrivas i
klasstermer. Också i vår tid förpestas den gemen-
samma tillvaron av djupa klassklyftor. Vi kan se hur
den ekonomiska eliten tar för sig med skyhöga löner,
ofattbara bonusersättningar och optionsavtal och hur
de manifesterar sin rikedom med storslagna herrgår-
dar, lyxkryssare och flotta vanor.
Samtidigt kan vi se att ett par hundra tusen männi-
skor fortfarande saknar arbete, att inkomstskillnader-
na ökat under det senaste årtiondet, att löneskillna-
derna är mycket stora mellan män och kvinnor, att
männen dominerar i alla maktstrukturer, att flera
tusen människor fortfarande är hemlösa, att männi-
skor som är födda i ett annat land diskrimineras, att
människor med fysiska eller psykiska funktionshinder
stängs ute från gemenskapen, att många äldre inte får
den vård och omsorg de behöver och har rätt till, att
ensamstående föräldrar faktiskt fått det sämre under
de senaste tio åren.
Vi socialdemokrater är stolta över vår historia.
Men vår politiska uppgift är att utjämna klyftorna i
dagens samhälle. Vårt mål är ett samhälle där männi-
skor möts som jämlikar och där varje individ tillåts
växa fritt och välja sitt eget liv.
Fru talman! Det är bara sex år sedan socialdemo-
kratin fick väljarnas uppdrag att föra Sverige ut ur
den värsta ekonomiska kris som drabbat landet sedan
1930-talet. Det gigantiska offentliga budgetunder-
skott som den borgerliga regeringen lämnade efter sig
drev fram en ny massarbetslöshet, som i sin tur un-
dergrävde välfärden och vidgade de sociala klyftorna.
Socialdemokratins första mål var att snabbt skapa
balans i den offentliga ekonomin. Det krävde skatte-
höjningar men också stora nedskärningar av de of-
fentliga utgifterna. Den ekonomiska saneringspoliti-
ken var inte bara en tvingande nödvändighet, det var
också ett avgörande led i en långsiktig restaurering av
välfärden.
Den socialdemokratiska regeringen lyckades ska-
pa balans i ekonomin och kunde därför formulera
nästa mål, att på fyra år halvera arbetslösheten. Även
detta har nu lyckats.
I januari 1999 uppdrog regeringen åt en grupp
unga forskare att göra ett välfärdsbokslut för 1990-
talet. Regeringen hade två motiv för att tillsätta väl-
färdsgruppen. Vi ville först och främst få en ordentlig
undersökning av hur den ekonomiska krisen påverkat
vår välfärd och därmed blottlägga de orättvisor den
skapat. Vi ville också komplettera de mål för ekono-
misk balans, tillväxt och sysselsättning som varit
avgörande för utvecklingen under saneringsåren med
tydliga mål också för välfärden.
Det material som gruppen hittills har redovisat
bekräftar än en gång att ingenting är så förödande för
välfärden som en offentlig ekonomi i obalans. Ingen-
ting motverkar strävandena efter jämlikhet med sådan
kraft som en hög arbetslöshet.
När ekonomin nu åter är i ordning och sysselsätt-
ningen åter ökar har vi möjlighet att intensifiera det
politiska arbetet med att restaurera välfärdssystemen
och att ställa färdriktningen mot ökad jämlikhet.
Flera steg är redan beslutade av riksdagen och
andra är aviserade av regeringen. Barnfamiljerna ska
få höjda barnbidrag och maxtaxa i barnomsorgen. De
sämst ställda pensionärerna ska få ett ökat stöd från
årsskiftet. En maxtaxa ska införas också i äldreom-
sorgen. Tandvårdsförsäkringen ska förbättras med
sikte på att skapa ett heltäckande skydd för höga
tandvårdskostnader. Sjukvården och skolan ska få
kraftigt ökade resurser för att kunna anställa mer
personal, ge snabbare vård och en bättre skola. Rege-
ringens särskilda storstadssatsningar ska bryta segre-
gationen. Den nya handikappolitiken tar sikte på att
bryta diskrimineringen av funktionshindrade. Kam-
pen mot hemlösheten intensifieras.
Fru talman! Tre hållningar har genom historien
skilt socialdemokratin från den politiska högern.
För det första: Socialdemokratins politiska pro-
gram har byggt på insikten att de sociala och ekono-
miska förhållandena är avgörande för samhällsut-
vecklingen. När samhället präglas av stora ekonomis-
ka skillnader döms de flesta att stanna i växten och,
som Hjalmar Branting en gång uttryckte det, kväva
sina bästa stämningars längtan.
Den politiska högern har förklarat orättvisorna i
andra dimensioner än de grundläggande ekonomiska
förhållandena. Sociala orättvisor har ansetts vara
individuella tillkortakommanden, individen har inte
skött sig, inte förstått sitt eget bästa eller inte haft
förmåga att göra rätt val i livet.
För det andra: För socialdemokratin är frihet och
jämlikhet varandras förutsättningar. Om man vill att
friheten till individuell växt, till att utveckla sin egen
förmåga och till att förverkliga sina egna livsprojekt
ska gälla alla och inte bara ett fåtal måste man också
arbeta för jämlikhet.
Den politiska högern har däremot alltid sett en
konflikt mellan social utjämning och individuell fri-
het. Den politiska högern tenderar att se livet som en
kapplöpning och samhället som en tävlingsbana.
Jämlikhet handlar för dem i bästa fall om att alla ska
få stå på samma startlinje. Sedan får loppet och livet
ha sin gång. Någon kommer i mål före alla andra, och
en del kommer inte i mål alls.
Men livet är inte en kapplöpning, och samhället är
ingen tävlingsbana. Människan utvecklas genom hela
livet. Vi möter ständigt nya utmaningar och gör stän-
digt nya val. Socialdemokratins idé om jämlikhet
handlar om att alla människor ska ha samma frihet i
de vägval som livets olika skiften erbjuder oss.
För det tredje: Socialdemokratin har alltid sett po-
litiken som en möjlighet, som ett redskap att bryta
den ordning som bygger på stora ekonomiska skillna-
der. Genom att gemensamt och i demokratiska former
ta ansvar och utveckla det som är grunden för indivi-
dens utveckling, skolan, vården, tryggheten, omsor-
gen, och ge alla samma rätt att ta del av detta gemen-
samma, kan man bryta klasskillnaderna och vidga
friheten.
För den politiska högern har politiken i första
hand varit en restriktion. Ju större den politiska sfären
är, ju mindre blir utrymmet för andra krafter, som
enligt högern bör styra samhällets utveckling -
vinstintresset, marknaden.
Dessa tre principiella skillnader blir tydliga igen
när nu även moderaterna - glädjande nog - har sett
klassklyftorna. Moderaterna ser politiken, den repre-
sentativa demokratin, som det stora klasshindret.
Alltfler moderater beskriver de vanliga politikerna i
kommun, landsting och riksdag som den härskande
klassen. Men historien har lärt oss att utan represen-
tativ demokrati har demokratin svårt att fungera. Utan
demokrati finns ingen frihet.
Moderaterna förstår inte att en utveckling av alla
individers frihet kräver att vi gemensamt ordnar
barnomsorg, vård och utbildning, och att många
människors trygghet är beroende av en fungerande a-
kassa, ett reellt bostadsstöd och en generös sjukför-
säkring. Bara de som aldrig mött ekonomisk otrygg-
het eller som aldrig själv varit utsatta kan inbilla sig
att de mest utsatta skulle få det bättre om samhällets
stöd minskade.
Moderaterna vägrar att se klassklyftorna som ett
resultat av en orättfärdig fördelning av samhällets
tillgångar. Alla förslag som moderaterna har lagt fram
i riksdagen ökar klyftorna mellan fattiga och rika. Se
på moderaternas skatteförslag. De ger gigantiska
skattesänkningar till miljonärerna men mycket blyg-
samma belopp till vanligt folk. Moderaternas skatte-
förslag innebär att den som tjänar 50 000 kr i måna-
den får en skattesänkning på över 7 000 kr, medan
låginkomsttagaren med 12 000 kr i månaden får 160
kr i skattesänkning.
Bo Lundgren, på vilket sätt minskar detta klas-
sklyftorna?
(Applåder)

Anf. 3 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Kommer ni ihåg de som i skolan all-
tid skyllde ifrån sig: "Det var inte mitt fel! Det var
inte mitt fel."
Jag ska inte gå in på debatten om 80-talets speku-
lationsekonomi, den bankkris som jag fick ansvaret
att reda upp efter den socialdemokratiska regeringen.
Låt det vara förflutet, låt oss diskutera framtiden i
stället. Låt oss titta på Sverige som Sverige ser ut i
dag.
Det som Sverige behöver är självfallet en funge-
rande demokrati. Det innebär inte att allt ska be-
stämmas av politiker. Det är där det stora problemet
finns. När politiken blir så allomfattande som i Sveri-
ge i dag, kommer enskilda människor i kläm. Om
man tittar på hur politiken ser ut med Lars Engqvist
som sjukvårdsminister, är det de som har råd som kan
köpa en privat sjukförsäkring, därför att det system
som Lars Engqvist slår vakt om innebär att köerna
växer eftersom behoven inte får styra. Det är politi-
kerna som styr och bestämmer. Då blir det snett. Då
blir det köer. Vanliga människor har ingen chans att
köpa sig förbi köerna i Lars Engqvists Sverige.
Det är i Lars Engqvists och Göran Perssons Sve-
rige som man ändrar förmögenhetsskatten så att mil-
jardärer slipper betala förmögenhetsskatt, medan
pensionärer vars hus upptaxeras får betala både hög
fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Det här är resultatet av att man låter politiken göra
för mycket. Det som skrämmer mig är att Lars
Engqvist talar om mer politik. Det skulle vara mer
bidrag och mer politisk styrning på än det ena, än det
andra hållet. Det var inte fråga om hur vi ska försöka
bygga ett Sverige där vi lägger grunden i den enskilda
människans egna kraft, egna förmåga att växa, hur vi
ska öka friheten för varje enskild individ och se till att
politiken verkligen står stark när den behöver stå
stark, att se till att vi har en sjukvård utan köer, att
koncentrera sig på en skola som fungerar. Nej, det är
politiken och makten som är det viktiga för socialde-
mokratin.
Fru talman! Arbetslösheten har långtifrån halve-
rats. Visst är den öppna arbetslösheten 4 %, men inte
i hela Sverige. Tar man hänsyn också till den gömda
arbetslösheten - eller kanske vi ska kalla det den
glömda arbetslösheten - de som finns i arbetsmark-
nadsåtgärder och utbildning, de som förtidspensione-
rades därför att jobben inte räckte till, rör det sig om
700 000 människor i Sverige som inte har den själv-
känsla som följer av att ha ett jobb. Många av dem
håller på att hamna i ett permanent utanförskap. Det
gäller alldeles särskilt de förtidspensionerade som
skulle kunna ha arbetat om bara jobben hade funnits.
Det här har att göra med att företagandets villkor inte
är tillräckligt bra, att hinder för många jobb fortfaran-
de finns. Det beror på att många har gett upp.
En stor del av dem som har ett arbete har så små
ekonomiska marginaler att de blir beroende och tap-
par kontrollen över sin vardag. Många kan inte ta sig
ur den situationen. Det de får av en ytterligare egen
insats räcker inte till. Vi får en fattigdomsfälla. Så blir
det när inte ens låginkomsttagare i Sverige får behålla
mer än en dryg tredjedel av vad de tjänar för eget
bruk och sedan drabbas av ytterligare marginaleffek-
ter.
LO-rapporten som kom för någon tid sedan visar
att skatterna i Sverige under de senaste tio åren har
minskat för dem som tjänar mycket genom socialde-
mokratisk skattepolitik och ökat för låginkomsttagare.
Det blir följden i en internationaliserad värld när man
ska ha kvar de höga skatterna. Då är det låginkomst-
tagare och normalinkomsttagare som drabbas hårdast.
Värre kan det bli.
I budgetpropositionen talar man om att det fak-
tiskt är problem med att behålla rörliga skattebaser.
Då måste man slå vakt om hög skatt på det som inte
rör sig så mycket. Var och en kan inse var det rör sig.
Kanske värst av allt är att man har urholkat skol-
politiken. Kunskap och bildning var kanske det vikti-
gaste medlet att bryta de gamla klasskranken. Låt mig
då citera ur en utredning som har kommit från Fi-
nansdepartementet om utbildningen som den ser ut i
Sverige i dag: "Ungdomsskolans resultat motsvarar
inte de uppsatta målen. Oacceptabelt många - - -
lämnar grundskolan utan den grundläggande bas-
kompetensen som krävs för såväl arbetslivet som för
att klara gymnasiestudierna. - - - Ungefär 30 procent
av gymnasieeleverna fullföljer inte sina studier inom
fyra år. Allt färre lämnar gymnasieskolan med behö-
righet för vidare studier."
Det räcker med det citatet. Orden talar för sig
själva.
Vi har i Sverige en situation där hundratusentals
och åter hundratusentals människor är inlåsta på
grund av arbetslöshet, på grund av att marginalerna
inte räcker för att klara kontrollen över sin vardag
även om man har ett arbete. Vi straffar ut många av
våra barn och ungdomar genom att skolan inte ger
dem de kunskaper de behöver. Värst drabbas de som
har sämst förutsättningar.
Fru talman! Det går att bryta utvecklingen och
bygga ett Sverige där ingen lämnas utanför. Men det
förutsätter att vi river hinder och ger var och en de
verktyg som behövs för att man ska kunna utnyttja
den kraft som finns i varje enskild människa, att vi
river hinder för jobb genom enklare regler för företa-
gande, genom att göra det lättare att anställa, genom
att se till att man kan försörja sig på sina egna ar-
betsinkomster och genom att bygga en skola som
grundas på de ursprungliga kunskaps- och bildningsi-
dealen.
Det är så, Lars Engqvist, man skapar social rör-
lighet. Det bygger på den enskilda människan, på
individen.
(Applåder)

Anf. 4 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Moderaterna åberopar rapporten Den
glömda krisen för att starta den här debatten. Det är
obegripligt, om ni är läskunniga. Varje uppsats i den-
na antologi har en analys som totalt strider mot er
analys. Varje rekommendation går emot vad ni säger.
Om jag har tid senare ska jag försöka ge ett antal
exempel.
De krokodiltårar som ni gråter över arbetslöshe-
tens nivå är bedrövliga. De krokodiltårar som ni grå-
ter över att klyftorna är stora i samhället är bedrövliga
att skåda, när jag samtidigt ser den politik ni för, som
skulle öka förmögenhetsklyftorna, som skulle öka
inkomstklyftorna och som skulle öka de sociala
klyftorna snart sagt över hela samhällsområdet.
Den glömda krisen, fru talman, är inte glömd.
Vänstern säger alltid att fler jobb och tillväxt är bra,
men det går inte bra för hela Sverige. Regioner släpar
efter, och många grupper släpar efter. Klyftorna har
ökat. Klassorättvisorna förstärks av könsskillnader
och av nya barriärer baserade på etnisk tillhörighet
och segregation. Arbetslösheten är det grundläggande
gisslet. Fattigpensionärer, ensamstående föräldrar och
unga har mycket små marginaler.
Rapporterna - de sträcker sig ungefär till 1998 -
som kommer från Välfärdsbokslutet, från LO och
Den glömda krisen är mycket tydliga: Raset på 90-
talet var brutalt. Vi ser en återhämtning. Den förstärks
1999 och 2000. Sysselsättningen ökar. Reallönerna
ökar. De disponibla inkomsterna ökar. Den offentliga
välfärden får mer resurser. Trygghetssystemen restau-
reras något.
Men det återstår mycket för att åter ha en politik
för ökad jämlikhet och jämställdhet.
Social rörlighet är väl bra, men Vänstern vill ock-
så upphäva klassklyftorna, snarare än att inrikta sig
på att en och annan kan få byta klass. Grunden för
social rörlighet är trots allt arbete och utbildning
förutom jämlikhet i fördelningen av ekonomiska
resurser.
Dessutom: Riv barriärerna! Bekämpa segregatio-
nen! Det gäller boendet, skolorna, ungdomsmiljöerna
och fritiden. Bekämpa klyftorna mellan dem som har
och dem som inte har!
Bo Lundgren! Ni gör tvärtom i er politik.
Utanförskapet på etnisk grund är avgörande.
Människor måste få sin chans i arbetslivet. Jag kan
hålla med om att man har stängt in många invandrare
i "klientism". De har hamnat under socialkontoren.
Det är ett elände. Se till att de kommer ut i arbetsli-
vet, får praktik och utbildning!
Men då behövs det också stöd, och då behöver
man bli delaktig i det generella välfärdssystemet, Bo
Lundgren. Jobb ska inte skapas för nya svenskar
genom att man upphäver arbetsrätten, försämrar lö-
nevillkoren på arbetsmarknaden i stort, subventione-
rar en ny låglönemarknad och skapar nya fattiga.
USA:s utveckling förskräcker.
Den nya fattigdomen, är den så ny, Bo Lundgren?
Handlar det inte, som vanligt, om makten som ute-
stänger, att delaktigheten förhindras, att marknaden
inte räcker till för att skapa en mänsklig fördelning,
att exploatering inte är värdigt ett välfärdssamhälle?
Det handlar om orättfärdiga maktstrukturer och
brist på jämlika fördelningsprinciper. Det är kort sagt
ett utslag av kapitalismens omänskliga drivkrafter,
den starkes rätt och att till den som har ska varda
givet. Vi måste våga tygla marknadskrafterna.
Många säger att klyftorna är oundvikliga, att den
tekniska utvecklingen och internationell konkurrens
skapar massarbetslösheten, att det var välfärdsstaten
som var för dyr, att vi hade det för bra och att vi var
för trygga, och därför föll det på 90-talet. Jag menar
att det är fullständigt fel. Att ha förståelse för orsak
och samband är A och O.
Jag och Vänstern är i grunden optimister: rättvisan
är möjlig både i Sverige och globalt. Det är nödvän-
digt att skapa en socialt hållbar tillväxt, och då måste
rättvisan ligga som grund. Därför bör all kraft läggas
på riktiga jobb och jobb som ger löner man kan leva
på.
Låt mig säga till Lars Engqvist, som har skrivit en
intressant liten bok, Jämlikhet i frihet, att där finns en
formulering som är farlig: Det var obalanserna i den
offentliga ekonomin som var orsaken till krisen.
Det är fel. Det var arbetslösheten, efterfrågeraset
och inflationspolitiken, grundad på en normpolitik, en
inflations- och kasinoekonomi på 80-talet, och däref-
ter en normpolitik som satte inflationsbekämpning
före sysselsättning.
Se orsakerna! Men jag är säker på att vi egentli-
gen är överens, Lars Engqvist. Och i den här situatio-
nen måste vi hävda statsmakterna - därför samarbetet
med Vänstern, Lars Engqvist.
Jag får återkomma senare till Moderaterna och
rapporterna.
Moderaterna förlägger alltid fattigdomens orsaker
till individen. Moderaterna säger i en partimotion att
den som är i behov av bidrag och offentligt stöd ska
inte betala skatt och den som betalar skatt ska inte
behöva bidrag. Det var ekonomimotionen i maj 1998.
Det är fullständigt fel! Människor vill betala skatt.
Jag har träffat så många människor, i Angered, i
Tensta och i Husby, som säger: Nu har jag fått jobb,
och jag får betala skatt. Jag är delaktig. Jag vill vara
en del i det svenska välfärdssamhället.
Ni underminerar solidariteten i samhället med er
politik.
Fru talman! Den generella välfärdspolitiken är
avgörande. Jämlikheten måste sättas upp på dagord-
ningen, och Vänstern är den första garanten för att
den finns där i den framtida politiken.
(Applåder)

Anf. 5 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Vad är det som gör att människor när
det, som det heter, går bra för Sverige hamnar vid
sidan om, inte blir delaktiga i den utveckling som
andra grupper kan glädjas åt? Hur kan det komma sig
att stora grupper invandrare inte får arbete? Varför
tvingas många pensionärer, främst kvinnor, leva på
en ekonomisk nivå som inte med bästa vilja kan kal-
las anständig? Hur kan det komma sig att vart tolfte
hushåll tvingas leva på socialbidrag?
När den svenska skolan visar brister är det barn i
familjer där föräldrarna inte orkar eller kan ge det
nödvändiga stödet som drabbas hårdast.
När det svenska rättssamhället inte klarar sina
uppgifter är det de som bor i särskilt oroliga områden
som drabbas hårdast.
När sjukvården eller äldreomsorgen inte kan er-
bjuda en värdig vård och omsorg är det de som inte
har en tjock plånbok eller starka anhöriga som kan
ställa upp som drabbas hårdast.
De som har det väl förspänt klarar sig i regel.
Fattigdom handlar inte enbart om materiell fattig-
dom. Man kan också vara fattig när det gäller vänner
och kontakt med sina barn, fattig i den bemärkelsen
att man lider brist på trygghet på arbetsplatsen eller i
skolan om man t.ex. är mobbad. Fattig är förstås
också den som lämnar skolan utan att ha fått nödvän-
diga kunskaper. Även om det är enklast att komma
med snillrika lösningar på de ekonomiska problemen
får det inte hindra att vi diskuterar den långsiktiga
inriktningen på politiken.
Samhällsutvecklingen har under de senaste de-
cennierna letts av en strävan efter oberoende i för-
hållandet make-maka, barn i förhållande till föräldrar,
föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande
till granne. Detta har lett till att alla i dag är gränslöst
beroende av det offentliga. Det civila samhället har
trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut.
Det här gör de offentliga budgetarna extremt sårbara,
men vad som är värre är att många människor blir
beroende av en ofta nyckfull politik som berövar
människor den värdighet som ligger i förmågan att
försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra
över sitt eget liv.
Vi kristdemokrater ser varje människa som en
unik varelse med unika förutsättningar, unika möjlig-
heter och behov - detta medan Socialdemokraternas
jämlikhetsideal har utvecklats till ett likhetsideal: Alla
människor är lika. När verkligheten dementerar detta
får man genom politiska beslut korrigera människor-
na så att de passar in i den här mallen.
I Sverige håller vi oss med världens hårdaste be-
skattning av låginkomsttagare. Anser socialministern
att det är rimligt att heltidsarbetande låginkomsttagare
ska tvingas till socialbidrag för att ha råd att betala
skatten? Jag anser det inte. Det är inte skatt efter
bärkraft.
Fru talman! Att åtgärda arbetslösheten och att re-
formera högskattesystemet tillhör de allra viktigaste
fördelningspolitiska uppgifterna. För socialdemokra-
terna förefaller det dock vara viktigare att bekämpa
rikedom än att bekämpa fattigdom. Varför är det
ofördelaktigt för undersköterskan att läsa vidare för
att bli sjuksköterska? När studielånen är betalda har
man knappast annat över än ett större ansvar på ar-
betsplatsen. Varför ska den som senarelägger inträdet
på arbetsmarknaden efter långvariga studier och där-
med på kortare tid än andra ska tjäna in sin livsin-
komst med precision drabbas av värnskatten, som gör
att han eller hon inte ens får behålla hälften av sin sist
intjänade hundralapp, om vederbörande nu inte råkar
vara utländsk expert och därmed får särskilda skatte-
regler, förstås?
Det finns otvetydiga samband mellan det närings-
politiska klimatet och den långsiktiga förmågan att
skapa eller upprätthålla en god nivå på offentlig ser-
vice. Socialdemokraterna brottas fortfarande med
resterna av en marxistisk föreställning som innebär
att varje förbättring av villkoren för företag och före-
tagande med automatik leder till motsvarande försäm-
ringar för oss som löntagare. Men det är inte på det
sättet. Det är inget nollsummespel. Alla vinner på att
näringslivet har sådana betingelser att nystartande och
expansion som leder till nya arbetstillfällen underlät-
tas. Det privatas andel av den totala ekonomin måste
öka för att vi ska klara de långsiktiga utmaningar som
vi har att hantera, men det innebär inte att den offent-
liga sektorns storlek minskar i faktiska termer utan
som andel av den totala ekonomin.
Fru talman! Det finns grupper vars ekonomiska
standard behöver och kan förbättras genom politiska
beslut. Det handlar om förstärkningar av pensionerna
för dem som inte har någon eller som har liten ATP.
Det rör skattesänkningar för låg- och medelinkomst-
tagare, och det gäller åtgärder för att förbättra klima-
tet för utbildning och företagande. De handlar också
om att långsiktigt bedriva en politik som ger mer av
beslutanderätt över den egna lönen och det egna livet
till alla medborgare och om att stärka det civila sam-
hällets strukturer.
I alla dessa avseenden står det nuvarande rege-
ringspartiet med en verktygslåda vars innehåll må-
hända var lämpligt i en annan situation, men som inte
duger för att lösa dagens problem.
(Applåder)

Anf. 6 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det kanske kan vara på sin plats att
först fördela ansvaret lite. När man lyssnar på framför
allt Lars Engqvist och Hans Andersson får man in-
trycket att det är Bo Lundgren som har skapat allt
eländes elände som i dag finns i samhället, men det är
väl ändå att lite överskatta Bo Lundgrens hittillsva-
rande betydelse i denna fråga. Det är faktiskt så att
det är den socialdemokratiska regeringen och dess
medhjälpande partier som har ett visst inflytande på
den situation som vi diskuterar i dag.
Det kanske vore på sin plats att man tog till sig det
och var medveten om att man har haft möjlighet att
påverka och påverkar den samhällssituation som vi
ser - den nyfattigdom som vi faktiskt ser i dag. Det är
säkert möjligt att ha en del synpunkter på moderat
politik - det har jag gärna - men ta lite ansvar, också,
i regeringen och i Vänsterpartiet för vad ni håller på
med!
Lars Engqvist vill gärna titta bakåt. Det kan man
göra. Gamla människor kan visa på hur det var förr.
Jag behöver inte gå så långt tillbaka. Jag kan titta
tillbaks på min egen uppväxt på Söder i Stockholm.
Situationen var den att vanliga människor - vanliga
arbetare och vanliga småföretagare - och vanlig verk-
samhet, enkelt uttryckt, kunde finnas i en sådan
stadsmiljö. Det var för många, tror jag, om inte en
trygg uppväxt så ändå en uppväxt där man levde i
någon form av gemenskap.
Det där har förändrats, och det vet många av er.
När man tittar sig omkring i min gamla hembygd i
dag ser man att hantverkarna och de vanliga männi-
skorna i stor utsträckning har flyttat ut. Vad vi har är
"flashiga" inredningsbutiker och IT-konsulter och en
verksamhet med prisnivåer som många människor
över huvud taget inte kan drömma om. Det gäller
bostäderna, t.ex.
Det har förändrats på något sätt. Samhället har
förändrats. Nu talar vi om min närmiljö. Det är likar-
tat på många håll i landet. Vi har fått denna ökade
klyfta mellan människor med vanliga inkomster och
den nya överklass som man kan se har uppstått.
Problemet är att många inte får del av de med-
gångar som man har rätt till. Många människor har i
dag inte möjlighet att dra nytta av och få del av hela
samhällets förbättrade ekonomi och utveckling. Det
gäller inte minst människor med annan hudfärg - ofta
med bra utbildning - som söker jobb efter jobb men
aldrig får möjligheten att visa vad de går för. Det
handlar också om människor som sitter fast i ekorr-
hjulet och som måste vända på varje krona för att få
ihop månadsbudgeten.
Ska man kunna växa tror jag att man både behö-
ver trygghet och frihet. Det är alldeles uppenbart att
socialdemokratin har sprungit fel. Man förutsätter att
trygghet är viktigare än frihet, och man förutsätter att
det bara är staten som kan garantera tryggheten.
Så är det naturligtvis inte. Sanningen är att det be-
hövs både frihet och trygghet. Det behövs naturligtvis
ett grundläggande skyddsnät, men man ska också
själv med sin egen ekonomi kunna klara sin tillvaro.
Det förutsätter att man sänker skatterna och ska-
par ekonomiskt utrymme för dem som behöver det
bäst - inte för dem som skriker högst.
Men regeringen väljer i första hand att leverera till
dem som burit fram valsegrar och fortsatt maktinne-
hav. Maxtaxan gynnar dem med högst inkomster.
Man sänker skatter så att de som har små marginaler
får lite eller ingenting alls. Det rimmar illa med den
retorik som Lars Engqvist ger uttryck för.
Bo Lundgren ser naturligtvis problemet klart och
tydligt. Det är för många inte lönt att skaffa sig högre
lön, eftersom löneökningen äts upp av skatt, minska-
de bidrag och höjda avgifter. Nu tror jag inte, fru
talman, att moderat politik är boten för problemet.
Där ser man också att skattesänkningarna ger mest till
dem som har mest, men de botar inte nyfattigdomen.
Det är därför, fru talman, som vi i Centerpartiet
vill skapa utrymme för dem som har det svårast i dag.
Vi vill se till att höja grundnivån i föräldraförsäkring-
en från 60 till 200 kr per dag. Vi vill höja pen-
sionstillskottet för de pensionärer som har lägst in-
komst, och vi vill naturligtvis höja grundavdraget så
att det gynnar alla människor i samhället med lägre
inkomster - inte bara dem som har de höga inkoms-
terna och har sysselsättning.
Jag tycker inte att det behövs ingenjörsmässiga
lösningar när det gäller nyfattigdomen, fru talman -
nya lagar, nya regler och nya kontroller. Vi behöver
frihet. Vi behöver trygghet. Vi behöver välfärd med
personligt ansvar, som gör att vi alla kan växa. Det är
Centerpartiets politik.
(Applåder)

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Vi pratar om nyfattigdomen. Jag
tycker att det i mycket hög grad handlar om utanför-
skap och maktlöshet. Det handlar om brist på makten
i sitt eget liv.
Det är skönt att höra att vi kan vara överens om att
det inte var bättre förr. Men det som är nytt i nyfat-
tigdomen är just att man inte kan göra någonting åt
den. Det är svårt att vara fattig, men det är värre att
inte kunna ändra på sin situation. Därför vill vi libe-
raler ha en annan politik. Vi har nämligen en vision
om mänsklig värdighet och vardagsmakt där männi-
skor kan ha egna pengar som räcker till det viktigaste
och som också är pengar som de har tjänat själva.
Den här värdigheten och vardagsmakten handlar
ju om mycket mer. Det handlar om att kunna be-
stämma det som är viktigt för en själv, om att kunna
påverka barnens skolgång, bostadssituationen, var
man ska bo, och att man ska kunna välja vad man ska
använda pengarna till och inte behöva gå med mössan
i hand till något socialkontor.
Bakom alla statistiska siffror och rapporter om
nya klyftor, ojämlikhet och låga disponibla inkomster
är det ju en hel värld av maktlöshet och utanförskap,
av fattigdomsfällor och beroende och av regelverk
som stänger ute i stället för att släppa in människor.
Jag tror att socialdemokraterna inte bara i hög grad är
med och orsaker det här, utan de är också oförmögna
att göra någonting åt det. De är så fast i sina storstila-
de system att de inte kan se att det i många fall är de
som stänger människor ute. De har försvurit sig åt
system som skyddar dem som finns innanför men
fungerar som utslagningsmaskiner för dem som är
utanför, och de värnar politisk makt framför männi-
skors egen makt. Det betyder att det blir som en fot i
ansiktet på dem som inte har kunnat komma innanför
staketet.
Fru talman! Utanförskapet och fattigdomen går ju
också i arv. Många barn och ungdomar växer upp i en
miljö där de inte ser något samband mellan arbete och
inkomst och där nästan inte någon runtomkring dem
har ett jobb. Jag var med och jobbade i Storstads-
kommittén. Vi tog bl.a. fram boken Rosor av betong.
Vi kunde konstatera det som vi så lätt kunde se, näm-
ligen att barn och ungdomar i de mest utsatta områ-
dena har jättehöga ambitioner och drömmar, men de
kan inte förverkliga dem. Då säger vi i Folkpartiet så
här: Det är de som behöver skolan mest som måste ha
den bästa skolan, och det är inte så. Jag tror inte att
det finns någon annan förändring som vi talar om här
som skulle betyda mer för att bryta utanförskapet än
bättre skolor. Skolan kan bli en murbräcka mot seg-
regation och utanförskap, men det kräver att vi vågar
göra upp med den socialdemokratiska skolpolitiken.
Kravlösheten, bristen på ordning och lågt ställda
förväntningar drabbar nämligen de elever värst som
behöver skolan mest. Det här har visats bl.a. av Jonas
Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet.
Han konstaterar att skolan har upphört att fungera
som en språngbräda för social rörlighet.
Vi kan också konstatera att det finns många ex-
empel på att det kan lyckas. I Kvarnbyskolan i Rin-
keby har nästan alla elever invandrarbakgrund. De
har under de första fem åren i skolan läst 500 böcker.
Jag tror att det är fler än vad de flesta av oss har lyck-
ats göra, trots alla utredningar som vi håller på att
läsa. De här barnen har inte bara en utmärkt svenska.
De är också bättre än de flesta i matematik.
En mycket stor amerikansk undersökning visar
vad det är som får elever att lyckas. En slutsats är att
tillgång till en bra förskola är mycket viktigare än
t.ex. föräldrarnas inkomster. Det är också orsaken till
att vi i Folkpartiet har drivit så hårt att förskolan
måste vara öppen för alla barn, särskilt för dem som
behöver förskolan mest.
En jämlik skola ger barnen de bästa förutsättning-
arna för att kunna forma sin framtid. Och den vikti-
gaste moroten för barnen är en förväntan om att de
kan lyckas. Det ska vara krav på att de ska uppnå
saker men också en förväntan om att de kommer att
lyckas. Det ska vara allmän förskola. Man ska stärka
läsningen och bryta boendesegregationen genom fritt
val av skola. Det ska vara magnetskolor. Man ska
satsa mer på skolor i utsatta områden och ge bättre
stöd till elever med särskilda behov. Det här tror jag
är några av de absolut mest avgörande förändringarna
för att man ska få en ökad social rörlighet och för att
bryta utanförskapet.
Fru talman! Det finns många andra regelverk som
ska fungera som skyddsnät men som blir hinder som
stänger ute. Jag tänkte ta ett konkret exempel. Det
gäller bemanningsföretagen. Det var social misär, och
de var olagliga. Olaga arbetsförmedling var ett brott
som i socialdemokraternas Sverige hade högre
straffvärde än misshandel. Den borgerliga regeringen
ändrade på det, och bemanningsföretagen har betytt
mer än många andra förändringar när det gäller att
skapa en väg in på arbetsmarknaden för människor,
särskilt de med invandrarbakgrund, som i åratal har
varit utestängda.
I Malmö driver det kommunala bostadsföretaget
"Jobbakuten", en privat arbetsförmedling. Man hjäl-
per massor med människor att få egen lön och ett
värdigt liv. Vad gör den statliga länsarbetsnämnden?
Jo, man äskar pengar för att kunna konkurrera ut det
här.
Fru talman! Jag tillhör inte dem som tror att
sänkta skatter är den enda lösningen på alla upptänk-
liga problem, men vi har världens högsta skatter, och
det ger inte jämlikhet, men det ger höga marginalef-
fekter. Vi måste få en förändring när det gäller synen
på marginaleffekter för människor med låga inkoms-
ter. Det är orimligt att de som har de lägsta inkoms-
terna får behålla minst pengar. Det är också en av de
grundläggande orsakerna till den bristande sociala
rörligheten. Människor kan inte påverka sin egen
ekonomiska situation.
Fru talman! Det finns många statistiska rapporter
som kan refereras, men i grunden handlar det om
människor, om människors värdighet och om att få
makten i sitt eget liv. Därför vill jag uppmana social-
ministern: Släpp dogmatiken, och släpp in de ute-
stängda!
(Applåder)

Anf. 8 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! "Människorna har aldrig haft så
mycket pengar som nu men aldrig varit så fattiga."
Vad vill jag ha sagt med det lånade citatet? Jo, det
rymmer en hel del dimensioner av intresse för en
grön politiker, men jag förstår om det kan bli knepigt
för människor med en ensidigt penninginriktad blå
eller röd världsbild.
Vilka är då de fattigdomsbevis som vi ser runt-
omkring oss i samhället i dag? Det är självklart
främst de hemlösa. Ferlin skrev: "Men dessa de
mycket fattiga dem gör det mig ont att se." Nu får de
en skärv, om inte av Frälsningsarmén, som i dikten,
så i alla fall av Stadsmissionen, men frågan är vilka
mekanismer som har fått dem att hamna där de är.
Vi har alla i den här salen säkert noga läst väl-
färdsboksluten och LO:s rapport och inser att barnen,
invandrarna och de ensamstående mammorna också
numera rent ekonomiskt är storförlorarna och att
klyftorna i Sverige, som många har vittnat om, fort-
sätter att öka trots tillväxten.
Men verkligt fattiga blir vi allihop, emellertid, om
vi går mot en framtid utan varg, val eller flod-
pärlmussla. Fattiga blir vi allihop av hundratals me-
ningslösa valmöjligheter och erbjudanden från olika
fondförvaltare, försäkringsbolag, leverantörer och
teleoperatörer som vi tvingas lägga energi på att hör-
samma, allt medan busslinjen hemma i byn läggs ned
och de verkligt viktiga valen uteblir. Fattiga blir allas
våra barn om vi som föräldrar inte längre har råd att
ge dem kommunala gitarrlektioner, och utarmade
känner sig alla de människor som inte förfogar över
sin arbetstid och sin levnadstid utan klockas in och ut
på ett stressigt lönearbete som slukar det mesta av
den vakna tiden på dygnet. Och fattigt är i sanning
det utbud som väller in i våra hem från TV-
skärmarna. Fattiga är också de unga och gamla som
saknar ett eget starkt språk med många läckra ord att
uttrycka sin vilja och sina tankar med och att erövra
kunskap och få egen makt med. Och allra fattigast är
kanske de vilsna själar för vilka inga mänskliga vär-
den längre är heliga. Fattig blir också den fattigdoms-
debatt eller skattesänkardebatt, fru talman och mina
nya vänner, som inte innehåller dimensionerna tid,
kvalitet och kulturens och naturens mångfald.
Visst har vi pengar nog för att solidariskt och väl
ta hand om våra svagaste grupper, och visst finns det
ett stort utrymme för att hämta upp reallönerna, så att
vi slipper ligga i den europeiska bottenligan.
För oss gröna är en uthållig och verkligt solidarisk
rikedom delvis också grundad på gemensamma skat-
ter, men det gäller inte i första hand beskattat arbete
utan det som är destruktivt för livets betingelser. Vi
bidrar med en grön skatteväxling för en bibehållen
skattefinansierad välfärd som fördelas klokt och som
skapar mångdimensionell rikedom. För oss gröna är i
dag, i dessa tillväxttider, den bästa satsningen att
sänka den dagliga arbetstiden - så att vi hinner plug-
ga, förkovra oss, leka med barnen, umgås med gran-
narna, musicera, hålla liv i de civila föreningarna,
resa, kanske få perspektiv på vår fattigdom eller
t.o.m. hinna engagera oss i samhället runtomkring.
För oss gröna är rikedom självklart en intakt flora och
fauna, en livskraftig skog och förutsägbara årstider -
utan blåklockor som blommar i Västernorrland i
november och utan en syndaflod i Arvika.
För oss gröna är också den enorma globala fattig-
domsklyftan mellan nord och syd ett verkligt hot och
en verklig utmaning. Slutligen är för oss gröna en
social grundtrygghet, med ett uthålligt pensionssys-
tem och med ett lättbegriplig och överskådligt trygg-
hetssystem för alla som bor här, en solid bas i ett
solidariskt samhälle. Men vi sätter frågetecken för en
renodlad inkomstbortfallsprincip. Vi tar definitivt
avstånd från en behovsprövad trygghet där man får
stå med mössan i hand.
Sammanfattningsvis: Fattiga blir vi utan kunska-
per, språk och levande kultur, utan sociala nätverk,
utan ett gemensamt uppehållet skyddsnät och utan
egen makt. Det här skapar i sin tur ekonomisk fattig-
dom. Om vi människor inte klarar av att sluta oss
samman för ett gemensamt mål och en gemensam
fördelning av det goda rämnar också allting annat.
(Applåder)

Anf. 9 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag ska svara Lennart Daléus. Vi tar
ansvar för den politik som vi har fört sedan vi fick
ansvaret 1994. Vi gör det därför att vi kan redovisa
resultat som är mycket framgångsrika.
För att vi ska kunna utjämna klassklyftorna och
vidga friheten för den enskilde individen att välja sitt
liv är det tre faktorer som har en alldeles grundläg-
gande betydelse, och som faktiskt är beroende av
varandra. Det är möjligheten till arbete, ett välfärds-
system som omfattar alla och en aktiv fördelningspo-
litik.
När det gäller möjligheten till arbete, Lennart
Daléus, har regeringen varit mycket framgångsrik.
Sedan regeringen Bildt fick sparken och Bo Lundgren
tvingades avgå som skatteminister har 172 300 fler
människor fått arbete. Antalet personer i arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder har minskat med 95 200 sedan
1994. Sysselsättningen fortsätter att öka, och den ökar
mycket kraftigt. Under de senaste tolv månaderna var
sysselsättningsökningen 121 000 personer. Inte sedan
1960-talet har sysselsättningen ökat lika snabbt. Detta
har naturligtvis stor betydelse för de människor som
drabbades värst under 1990-talets kris.
Jag ska påpeka för Göran Hägglund att detta har
spelat allra störst roll för invandrarna. Minskningen
av arbetslösheten är störst bland de utomnordiska
invandrarna. År 1997 var en tredjedel, exakt 33 %, i
den gruppen arbetslös. År 1999 hade denna siffra
minskat till 21 %, och i oktober i år var siffran nere
under 13 %. Bara under det senaste året har arbets-
lösheten för denna grupp minskat med nästan 40 %.
Det är viktigt att denna utveckling fortsätter och att
alla som vill och kan arbeta också får ett jobb.
Detta har också lett till att antalet socialbidragsta-
gare nu minskar mycket kraftigt. Enligt Socialstyrel-
sens senaste rapport är minskningen 11 % jämfört
med tredje kvartalet 1999 och 26 % jämfört med
tredje kvartalet 1997, då som ni vet socialbidrags-
kostnaderna var som högst. Socialbidragskostnaderna
minskar i samtliga län och under det senaste året i
fem av sex kommuner.
Moderaterna upprörs, med all rätt, över vad de fö-
redrar att kalla den nya fattigdomen. Men oron över
sociala orättvisor avspeglas inte alls i de förslag mo-
deraterna presenterar här i riksdagen. Här är det
tvärtom högerpolitik av gammalt känt märke. Mode-
raternas självklara svar på bristerna i skolan, vården
och omsorgen är sänkta skatter, inte ökade resurser.
Och det är skattesänkningar som gynnar högin-
komsttagare och bara till en liten del berör låg- och
medelinkomsttagarna. Det är alltså inte någon sen-
kommen insikt om behovet av ökad jämlikhet som
fått moderaterna att begära dagens debatt. Moderater-
na är fortfarande samma gamla parti med samma
gamla skattesänkningar för de välbeställda.
Jag påpekade i mitt inledningsanförande att Mo-
deraternas skattesänkningsförslag faktiskt innebär att
den som tjänar 50 000 kr i månaden får en skatte-
sänkning på över 7 000 kr, medan en låginkomsttaga-
re som tjänar 12 000 skulle få en skattelättnad på 160
kr i månaden. Jag tycker att Bo Lundgren som tidiga-
re skatteminister är skyldig ett svar: På vilket sätt
minskar detta klassklyftorna i det svenska samhället?

Anf. 10 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag förstår att Hans Andersson från
Vänsterpartiet höjer rösten. Tillsammans med Social-
demokraterna och Miljöpartiet har man ju ansvaret.
Då känner man sig naturligtvis väldigt illa berörd
över den situation som egentligen alla här har beskri-
vit.
En sak är dock förvånande. Hans Andersson talar
om vikten av att inkludera. Varför säger ni då nej till
den allmänna arbetslöshetsförsäkring som omfattar
alla, som vi fyra borgerliga partier skulle vilja ha i
stället för den exkluderande arbetslöshetsförsäkring
vi har nu?
Det finns mycket i USA som kan vara ett föredö-
me. Det finns mycket i USA som alls inte är ett före-
döme. Man kan inte jämföra två så olika länder. Men
en sak vi kan se är att gränsen för fattigdom i USA är
170 000 kr, omräknat i svensk valuta. I USA befinner
sig 11 % under den fattigdomsgränsen. I Sverige är
det 35 % av hushållen som har sammanlagda för-
värvs- och kapitalinkomster under 170 000 kr.
Lars Engqvist och Hans Andersson påstår att vi
moderater anser att det är individen själv som bär
ansvaret för utanförskap och beroende. Tvärtom, det
är inte individen som bär det ansvaret. Det är ju Hans
Andersson och Lars Engqvist som bär ansvaret för
det. Det är ju ni som driver politiken som leder till
inlåsning, som leder till att människornas makt över
sin egen vardag minskar. Det vi anser är att möjlig-
heterna ligger hos individen. Möjligheten att åstad-
komma någonting för sig själv och för hela samhället
ligger hos varje enskild människa, i den kraft och de
resurser som var och en har. Det är därför vi vill änd-
ra maktfördelningen i samhället från politiken till
människorna. Vi tycker att enskilda människor ska ha
större rörelsefrihet, större möjlighet till självkänsla
och större möjlighet till värdighet. Vi tycker att poli-
tiken ska ägna sig åt det som måste lösas gemensamt,
som en bra sjukvård för alla - inte den sjukvård Lars
Engqvist administrerar, där vissa får stå kvar i kön
medan andra kan ha råd att köpa sig en privat sjukför-
säkring.
Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet
går i en annan riktning. Det finns inga tankar om en
ändrad maktfördelning. Det ska vara mer av bidrag
och mer av politisk styrning.
Jag är genuint oroad över det samhälle som håller
på att växa fram med den politik som nu förs. Det är
därför det krävs ändringar. Det krävs att man river
hinder för nya jobb - genom ett bättre klimat för
företagande, genom enklare former för att starta fö-
retag, så att den som vill starta ett litet företag och har
entreprenörskänslan i sig tycker att reglerna är sådana
att de inte kväver en från början. Vi ska vidare se till
att var och en som har ett arbete också kan försörja
sig på sin arbetsinkomst, spara för framtiden och
känna den självkänsla som ligger i att ha kontroll
över den egna vardagen. Det förutsätter att vi sänker
skatten rejält, Lars Engqvist, för dem som har låga
och medelstora inkomster. Vårt mål är ett mycket
stort grundavdrag så att en stor del av inkomsten blir
skattefri, med särskild inriktning på barnfamiljerna
som får ett särskilt stöd, ett extra grundavdrag.
Visst vill vi också sänka skatten på företagande
och för dem som genom sin kunskap och utbildning
kan tillföra Sverige mycket. Men när det gäller för-
delningen är det så att i dag betalar Göran Persson nio
gånger mer än ett vårdbiträde i skatt. Med vår skatte-
politik kommer han att betala tio gånger mer än vård-
biträdet - inte för att han får högre skatt, utan därför
att hon får väsentligt lägre skatt.
Allra sist - jag kommer tillbaka till det - det kan-
ske viktigste av allt: renovera skolan, bygg en ny
skola med kunskap och bildning som de gamla idea-
len som åter kommer till heders.
(Applåder)

Anf. 11 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Ett sådant hyckleri! Sverige har den
största täckningsgraden på sin a-kassa. Vi har det
system som ger bäst trygghet. Ni försöker visserligen
år efter år försämra det, men kom inte dragande med
det. Ni försöker överföra makt från demokrati till
marknaden, inte till människorna.
Vi tar ansvar, och vi är glada över att vi har en re-
kordartad sysselsättningstillväxt, reallöneökningar, av
disponibel inkomst. Vi börjar kunna ge tillbaka lite
pengar till kommuner, och vi börjar kunna restaurera
trygghetssystemen. Jag tycker att det är ett hyckleri
att ni begär en debatt på grund av en bok som så tyd-
ligt försvarar den generella välfärden, en bok som så
tydligt visar hur skillnaderna ser ut när man inte har
den.
När ni har ert drömsamhälle, när ni avreglerat ar-
betsmarknaden, när arbetsrätten är avlövad, när vi har
de privata trygghetssystemen och de privata försäk-
ringarna, då är vi väl i USA eller i England. Ni brukar
ofta åberopa dem.
Vad händer? Ja, titta på fattigdomsgraden - 20 %
av hushållen med barn. Titta på ensamstående mam-
mor - 60 %. Sverige har 4 %. Vi är alltså det i sär-
klass jämlikaste samhället. Ändå är jag upprörd över
de klyftor som vi har. Titta på fattigdomen, titta på
förmögenhetsfördelningen, titta på inkomstspridning-
en, och du finner att de samhällen som satsar på en-
bart marknadsstyrning och inte korrigerar det med
demokratiska beslut är samhällen som blir oerhört
ojämlika.
Daléus: Vi tar ansvaret. Vi tar ansvaret för vad
som hände efter 1998. Fram till 1998 var det mycket
Daléus som hade ansvaret. Då var det, med förlov
sagt, Lars Engqvist, 75-procentsnivån som gällde i a-
kassan. Bu, säger jag. Bu, säger de arbetslösa.
Läs rapporter, håll reda på årtalen. Jag tar mitt an-
svar.
Låt mig sluta med att säga: Jag utmanar modera-
terna och Bo Lundgren på debatter i utsatta områden,
i Rosengård bland de arbetslösa. Då ska vi tala san-
ning. Tänk efter, Lars Engqvist, efter den här debat-
ten vem ni ska hålla i handen om ni ska stå tryggt.
Här har ni en karda som duger!
(Applåder)

Anf. 12 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Lars Engqvist och stödpartierna tar
naturligtvis upp och påpekar att vissa siffror förbätt-
rats. Skam vore väl annars under den enastående
högkonjunktur som vi har. Men problemet är att man
knappast, inte ens från regeringssidan med stödparti-
er, kan räkna in att en högkonjunktur kommer att vara
evig. Förr eller senare kommer den att brytas. Männi-
skor som då är beroende - och det vet vi är många -
av stöd från det offentliga ska återigen sätta sin för-
tröstan och sin tillit till politiker som har att hantera
världens mest konjunkturberoende statsfinanser.
Detta är ett bekymmer. Vi kan knappast räkna med en
evig högkonjunktur.
Fru talman! Ungefär 75 % av barnfamiljerna bor i
småhus. Många har det tufft ekonomiskt, och värre
blir det förstås när fastighetsskatten höjs. Vissa områ-
den kommer formligen att rensas på människor med
medelinkomster eller låga inkomster. Är det skatt
efter bärkraft? Det är det förstås inte.
Änkepensionerna försämrades för några år sedan
på ett sätt som av många av oss upplevdes som oan-
ständigt. Är det att ge till var och en efter behov? Det
är det förstås inte. Änkepensionerna måste återställas.
Maxtaxa inom barnomsorgen ger mest till redan
välbeställda grupper. Den är orättvis och ett typiskt
exempel på politisk styrning i stället för att ge med-
borgarna det självklara förtroendet att välja lösningar
efter de egna behoven.
Det brukar heta att går man vilse tillräckligt länge
börjar man känna sig hemma. Vi inrättar våra liv efter
de regelsystem som finns, men i det beroende av det
offentliga som vi har talat om tidigare blir vi också
oerhört sårbara. Individerna, familjerna måste stärkas,
utvecklingen måste vända.

Anf. 13 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Vi tar ansvar, säger Lars Engqvist och
skriker Hans Andersson. Men det är inte det de gör,
det är tomma ord. Vad de gör är att de gör av med de
pengar som det gavs möjlighet till genom ett hårt
ansvarstagande bl.a. från vår sida under förra man-
datperioden. Det gäller att hålla ordning på begrep-
pen, Hans Andersson.
Nu var det inte vi i Centerpartiet som åstadkom
pengarna, utan det gjorde många människor i Sverige.
Det gjorde småbarnsfamiljerna, det gjorde pensionä-
rerna, det gjorde flera som i dag inte får tillgång till
de resurser som samhället har förbättrat bl.a genom
vår försorg. De får inte tillgång till dem just därför att
ni driver en politik som inte minskar klyftorna i sam-
hället. Ni ger inte åter till småbarnsföräldrarna de
resurser som de behöver för att klara sin dagliga eko-
nomi. Ni är inte med om att t.ex. höja grundavdrag i
föräldraförsäkringen. Fråga gärna, Lars Engqvist,
men det är på det sättet. Ni är inte med om att ge
resurser tillbaka till de pensionärer som behöver den
ökade ekonomin, den ökade ekonomi som vi var med
om att skapa.
Fru talman! När Lars Engqvist säger att de tar an-
svar är det tomma ord. Han verkar inte se att vi i dag
har en skola som inte ger de kunskaper som ungdo-
marna behöver när de går vidare i livet. Han verkar
inte se att Sverige håller på att kantra, att vi har en del
av Sverige som har mycket stor tillväxt, en annan del
av Sverige har grundservicen, det naturliga för att
kunna utveckla företag och människor, saknas. När
Hans Andersson nickar innebär det inte att han är
med om att ta ansvar för en praktisk politik som leder
till en förbättring. Han är fortfarande med om att
leverera till dem som ger dem, tillsammans med soci-
aldemokraterna, maktinnehavet. Så får det inte fort-
sätta, fru talman!

Anf. 14 KARIN PILSÄTER (c):
Fru talman! Utanförskapet handlar inte bara om
pengar. Men någonstans är det väl märkligt med ett
land där de som har höga löner också har mycket
makt över allting annat, medan de som har lite pengar
också ska drabbas av att inte kunna påverka sin egen
situation och inte kunna bestämma över andra viktiga
saker i livet.
Jag skulle vilja ställa en mycket konkret fråga till
socialministern. Vi talar mycket om marginaleffekter.
Det kan låta tekniskt, men det handlar just om möj-
ligheten att själv påverka sin situation. Särskilt en-
samförsörjare men barnfamiljer i allmänhet har mar-
ginaleffekter som är av den graden att vi ser att
svenska direktörer flyttar utomlands när de drabbas
av det. Men vanliga småbarnsmammor kan inte göra
det. Varför vill inte ni påverka marginaleffekterna för
dem som har de lägsta inkomsterna? Genom ett Pers-
sonskt infall har ni försvurit er åt att sänka de högsta
dagistaxorna. Varför vill ni inte göra något åt de mar-
ginaleffekter som verkligen betyder mest för dem
som har de minsta marginalerna?
Sedan talar vi en del om att det blir bättre för
många människor nu, och det är mycket bra. Social-
bidragen har för många människor under 90-talet helt
och hållet ersatt sjukförsäkring eller a-kassa men
framför allt arbetsinkomst. De sjunker nu. Detta är ett
utomordentligt tillfälle för regeringen att ta itu med
en socialförsäkringsreform som just innebär att man
kan komma över i helt andra strukturer som gör att
man inte blir så inlåst. Med socialbidrag blir också
vägarna ut ur socialbidragstagandet omöjliga. Det
vore bra om ni kunde satsa lite mer energi på att änd-
ra strukturerna.
Jag skulle vilja uppmana regeringen återigen att, i
stället för att ständigt försöka lägga livet till rätta för
människor, ta bort det som ligger i vägen för livet.

Anf. 15 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag ska ställa två frågor. Först skulle
jag vilja höra med socialministern om han skulle
kunna tänka sig att medverka till att ta fram beräk-
ningar på vad en arbetstidsförkortning skulle kunna
ge, alltså hur den skulle kunna berika offentlig och
även privat ekonomi.
Hittills har man mest av rädsla bara räknat fram
vad en arbetstidsförkortning kostar. Men får vi färre
sjukskrivningar, lägre rehabiliteringskostnader och
färre förtidspensioneringar, då får vi självfallet också
lägre statliga utgifter. Och föräldrar som jobbar korta-
re dagar kanske vågar skaffa fler barn. Vad ger då
denna ökade nativitet som vi längtar efter? Tryggare
barn som hinner träffa sina föräldrar får mindre behov
av BUP, Bris och skolkuratorer. Vi får också äldre
människor som håller för att jobba ända fram till
tänkt pensionsålder. Det här skapar intressanta siffror.
Jag skulle verkligen vilja få del av dem. Jag hoppas
att Lars Engqvist är beredd att ta fram sådana siffror.
Sedan har jag en fråga till Bo Lundgren. Jag
skulle verkligen vilja att Bo Lundgren förklarade för
mig hur ni får resonemanget att gå ihop i er skugg-
budget med de gigantiska skattesänkningar som ni
föreslår. Ni tänker också ta bort det kommunala ut-
jämningssystemet. Vi vill ha tillväxt. Vi vill ha mind-
re fattigdom i hela landet. Hur ska det fungera?

Anf. 16 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Göran Hägglund sade någonting om
att vi hänvisar till vissa siffror. Men nu var det inte
vilka siffror som helst, utan de visar en dramatisk
ökning av sysselsättningen, fler människor i arbete,
och det är grunden för att vi ska få välfärd i det här
landet.
Den andra siffran visade hur mycket socialbi-
dragskostnaderna har minskat i kommunerna. Att
andelen socialbidragstagare nu minskar drastiskt
betyder också att välfärden ökar och att ett större
antal människor kan styra över sina egna liv. Det var,
Göran Hägglund, inte vilka siffror som helst. Det var
grunden för en fungerande välfärd.
Lennart Daléus har tydligen missat det mesta som
sker här i riksdagen. Vi har redovisat vad som ska ske
när ekonomin nu har vänt. Barnbidragen höjs från
den 1 januari nästa år. Vi inför en maxtaxa i barnom-
sorgen för att ge familjer möjlighet att få en funge-
rande barnomsorg utan att de får de marginaleffekter
som Karin Pilsäter talade om. Det förslag som riks-
dagen - såvitt jag har förstått - har fattat beslut om
innebär just att man lyfter marginaleffekterna också
från låginkomsttagarna.
De sämsta ställda pensionärerna kommer att få
förbättringar från den 1 januari. Vi ska förhoppnings-
vis i dag besluta om mera resurser till sjukvården. Vi
har gett besked om att vi tänker satsa ökade resurser
på skolan. Vi använder den ekonomiskt goda situa-
tionen för att restaurera välfärden, Lennart Daléus,
för att skapa en större rättvisa, eller som jag skulle
vilja uttrycka det: för att öka jämlikheten.
Bo Lundgren säger att politiken måste bli mindre.
Den politiska sfären ska krympas. Men frågan är: Till
förmån för vad? Jag är övertygad om att ett väl funge-
rande trygghetssystem är en grund för människors
frihet. Om man krymper den politiska sfären hur som
helst är risken att vi får ett nytt förmynderi.
Jag har sett att man i Stockholms stad på allvar
funderar på att överlåta det som vi betraktar som
socialtjänstens myndighetsutövning till privata bolag.
De rättigheter som vi som enskilda medborgare ska
försöka att hävda gentemot det offentliga ska nu
hanteras av privata bolag utan insyn. Det är ett nytt
slags förmynderi som jag hoppas att vi gemensamt
aldrig ska få uppleva. Om man bara tar sikte på att
minska demokratins verkningsradie och inte är med-
veten om vad man gör i övrigt så är vi tillbaka i det
gamla klassamhället och det gamla fattigsamhället.
Och sedan, Bo Lundgren, ta gärna chansen och
redovisa på vilket sätt moderaternas skatteförslag
minskar inkomstklyftorna eller minskar klassklyftor-
na. Jag har gått igenom alla de skatteförslag som Bo
Lundgren undertecknade som skatteminister. Jag
skulle kunna räkna upp alla de pålagor som lades på
vanliga inkomsttagare och alla de förmåner som lades
på dem som hade det gott ställt i tillvaron. Säg en
enda skattereform som du, Bo Lundgren, föreslog
som minskade klassklyftorna i det svenska samhället!

Anf. 17 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det ska jag gärna göra. Att höja
grundavdraget på ett sätt som gör att arbetsinkomster
och pensioner är skattefria upp till en nivå på 4 000-
5 000 kr i månaden var en reform som gör att vi inte
har den utveckling som er högskattepolitik leder till,
nämligen att de som har det sämst ställt och minst
förmåga att betala skatt får betala ännu mer i skatt.
Sedan blir jag bekymrad när jag hör Lars Engqvist
i den här debatten. Den handlar om hur man ska bryta
nyfattigdomen och öka den sociala rörligheten. Är det
någon av er som har hört ett enda ord från Lars
Engqvist om hur enskilda människor ska få bättre
förutsättningar?
Lars Engqvist har talat om ökade bidrag och
maxtaxa. Det är inte föräldrarna som ska bestämma
utan kommunpolitikerna. Varje förändring som han
har talat om här innebär mer makt för honom själv
och politiker runtom i landet. Låt föräldrarna be-
stämma över barnomsorgen!
Lars Engqvist berömde sig av en fantastiskt bra
utveckling och väljer siffror och statistik som det
passar honom. Om vi tittar på en lite längre tidsperi-
od, mellan 1979 och 1999 - 20 år - har antalet jobb
minskat med 41 000. Antalet personer i arbetsför
ålder har minskat med 392 000. Det är på 20 år ett
jobbunderskott på 433 000. Då behövs det konkreta
åtgärder för företagande och för jobb.
Men det behövs också de åtgärder som vi talade
om, den viktiga sociala skattereformen som ger män-
niskor självbestämmande över sina egna liv. Det som
gläder när jag nu har tvingats att ge upp Lars
Engqvist, Hans Andersson och Miljöpartiet är att de
borgerliga partier talar, fast med lite olika inriktning,
om den enskilda människan som grunden för politi-
ken, talar om vikten av att varje enskild människa får
mer makt, större förutsättningar att räcka till och
själva bestämma över sådant som Göran Persson och
Lars Engqvist vill bestämma över. Det är grunden för
att bryta nyfattigdomen och öka den sociala rörlighe-
ten. Och det kan bli verklighet i oktober 2002.
(Applåder)

Anf. 18 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Historien har lärt oss två saker. Det
ena är att den väsentliga grunden för frihet är demo-
krati. Demokrati betyder att vi gemensamt fattar be-
slut om det som vi gemensamt tycker är viktigt.
Det är alldeles riktigt att demokratins verknings-
radie inte får gå för långt. Det finns en privat sfär som
vi alla månar om, en sfär som vi inte tycker att någon
annan över huvud taget ska lägga sig i. Men den
politiska striden mellan Moderaterna och Socialde-
mokraterna har handlat om huruvida vi gemensamt
ska ta ansvar för det som är grundläggande för indi-
videns utveckling: omsorg, skola och vård.
Det är det här som är grunden för att individen ska
utvecklas. Men varje gång vi har mötts i debatter har
Moderaterna lagt fram förslag som har inneburit att vi
skulle minska ambitionerna just på dessa områden.
Man har tagit pengar från skolan, från vården, från de
generella välfärdssystemen och i allt väsentligt flyttat
dem till höginkomsttagarna. Alla skatteförslag och
åtgärder har inneburit minskat offentligt åtagande och
större utrymme för dem som är rika. Detta leder till
ökade klyftor.
Det andra som ingår i demokratin är öppenheten,
att vi ska granska vad som sker. Det är viktigt att
Moderaterna inser att om man för en allmän kamp
mot de förtroendevalda och mot den representativa
demokratin kan det grunda sig på att det här och var
kanske inte fungerar. Men om man för en allmän
kamp mot den representativa demokratin är risken att
man undergräver förtroendet för det demokratiska
systemet och öppnar urskillningslöst för den typen av
lösningar som man gör i Stockholms stad där de sty-
rande på allvar tänker sälja ut socialtjänstens utred-
ningsverksamhet till privata bolag.
(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 23 november.

3 § Meddelande om aktuell debatt

Talmannen meddelade att på begäran av Kristde-
mokraternas riksdagsgrupp skulle aktuell debatt om
mobbning anordnas tisdagen den 5 december
kl. 11.30, efter voteringen.

Från regeringen skulle statsrådet Ingegerd Wär-
nersson delta.

Den inkomna skrivelsen hade följande skrivelse:

Begäran om aktuell debatt om mobbning
Under den senaste tiden har samhällets oförmåga
att komma till rätta med mobbning i skolan kommit
att uppmärksammas och diskuteras livligt. Genom
personliga kontakter och via massmedia har allt fler
fått upp ögonen för de problem som många barn och
ungdomar upplever på sin arbetsplats, skolan. Krist-
demokraternas riksdagsgrupp anhåller om att talman-
nen låter arrangera en aktuell debatt om mobbning.
Skolan är genom skolplikten ett obligatoriskt in-
slag i en ung människas liv. En skolpliktig pojke eller
flicka är i princip tvingad att infinna sig i skolan oav-
sett hur de själva uppfattar miljön. Eleverna är såle-
des i hög grad utlämnade åt skolledningens och den
enskilda lärarens skicklighet, omdöme och inlevelse-
förmåga. En obligatorisk skolgång ställer följaktligen
särskilt höga krav på skolans ambition att forma ett
gott arbetsklimat. Att slippa mobbning är en rättighet
för varje ung människa.
Det måste vara en självklar rätt att få känna sig
trygg i skolan. Ingen elev skall behöva på grund av
handikapp, ras, språk, hudfärg, sexuell läggning eller
någon annan orsak behöva känna rädsla för att gå till
skolan. Det är hela vuxenvärldens skyldighet att se
till att skolan är en trygg plats för våra barn.
Stockholm den 28 november 2000
Göran Hägglund
Gruppledare

4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen m.m.

Talmannen anmälde att följande faktapromemori-
or om förslag från Europeiska kommissionen inkom-
mit och överlämnats till utskott:
2000/01:43 Förslag till rådets förordning om organi-
sering av sockermarknaden KOM 604/00 till mil-
jö- och jordbruksutskottet
2000/01:44 Förslag till rådets förordning om vissa
koncessioner i form av gemenskapstullkvoter för
vissa jordbruksprodukter och om anpassning, som
en autonomövergångsåtgärd, av vissa jordbruk-
skoncessioner enligt Europaavtalet med Litauen
KOM 637/00 till miljö- och jordbruksutskottet
2000/01:45 Förslag till Europaparlamentets och rå-
dets förordning om sjösäkerhetskommittén och
om ändring av förordningarna om sjösäkerhet och
förhindrande av förorening från fartyg samt för-
slag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om ändring av direktiven om säkerhet på fartyg
och förhindrande av förorening från fartyg
KOM (2000) 489 till trafikutskottet
2000/01:46 Meddelande från kommissionen om Eu-
ropeiska unionens oljeförsörjning
KOM (2000) 631 slutlig till näringsutskottet
2000/01:47 Förslag till rådets förordning om budget-
förordningen för Europeiska gemenskapernas
allmänna budget COM (2000) 461 till finansut-
skottet
2000/01:48 Kommissionens meddelande till Rådet,
Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala
kommittén och Regionkommittén Genomförande
av ett europeiskt område för forskningsverksam-
het: riktlinjer för unionens åtgärder inom forsk-
ning (2002-2006) KOM (2000) 612 till utbild-
ningsutskottet

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motion 2000/01:Fi9 till finansutskottet

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU1
Skatteutskottets betänkanden 2000/01:SkU1, SkU6
och SkU3

7 § Totalförsvarsbudgeten för år 2001

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande 2000/01:FöU1
Totalförsvarsbudgeten för år 2001 (prop. 2000/01:1
delvis och förs. 2000/01:RR2)

Anf. 19 HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Dagens försvarsdebatt handlar formellt
om nästa års anslag och inriktning inom politikområ-
dena försvarspolitik och skydd mot olyckor. Reellt
handlar det naturligtvis om avväganden som får avgö-
rande betydelse för försvarspolitiken under nästa
försvarsbeslutsperiod, alltså 2002 till 2004, men i lika
hög grad också om tiden fram till 2010.
I våras fattade riksdagen ett beslut som öppnade
för den största destruktionsprocessen i det svenska
försvarets historia. Människor som kostat miljarder
att utbilda, fastigheter och anläggningar som kostat
miljarder att bygga och materiel som kostat skattebe-
talarna hundratals miljarder avvecklas nu i en oerhört
snabb takt. Att en försvarsreform är absolut nödvän-
digt är vi helt överens om i denna kammare, men
varför denna okontrollerade förstörelseprocess?
Nästa års budget fortsätter marschen mot avgrun-
den. Trots alla varningssignaler fortsätter regeringen
som om ingenting har hänt. När kartan och terrängen
inte stämmer överens, väljer regeringen kartan -
precis som i den fråga som var upprinnelsen till vå-
rens beslut, nämligen den om kompensation för ef-
fekterna av anslagsförordningen eller, enklare ut-
tryckt, när dåvarande finansminister Göran Persson
lade rabarber på 15 miljarder av Försvarsmaktens
pengar och Erik Åsbrink två år senare vägrade att
lämna tillbaks dem.
Vårens beslut var inget försvarsbeslut. Det var ett
infrastrukturbeslut. Man lade ned utan att bygga upp.
Man lovade i ord, men levererade inget i handling.
Alla de viktiga avgöranden som nu krävs för att reali-
sera den nödvändiga försvarsreformen lyser ännu
med sin frånvaro.
Innan samtliga viktiga systemfrågor var avgjorda
gick man till verket och lade i stort sett allt i diverse
utredningar. Personalförsörjningen är kanske det
värsta exemplet. Inga frågor är avgjorda, trots att
många - t.ex. ett förändrat värnpliktssystem, ny be-
fälsordning, ändrade villkor för tjänstgöring utom-
lands, visstidsanställda soldater och sjömän - är ab-
soluta förutsättningar för att det över huvud taget ska
bli någonting av det fagra talet om ett nytt försvar.
Frågan om finansiering av internationella insatser
är en annan. Vad spelar det för roll att kunna när det
inte finns pengar för att göra? Satsningen på interna-
tionella insatser kostar nämligen - både att kunna,
dvs. att skapa förmåga, anskaffa materiel och hålla
beredskap - och att göra, dvs. att skicka ut våra för-
band när det bränner till.
Det senaste exemplet är de 1 900 män och kvinnor
som nu anmälts till EU:s militära krishanteringsstyr-
ka. Den årliga kostnaden för utbildning och bered-
skap för att hålla dem i skick är en kvarts miljard om
året. Det går på oförutsett - hur nu denna ambitions-
nivå kunde vara oförutsedd för regeringen - inom
ramen för de reguljära försvarsanslagen. Investering-
arna uppgår till över 600 miljoner - en engångskost-
nad som betalas från materielanslagen. Kloka åtgär-
der - javisst, men de kostar.
Kostar, och kostar mer, gör det också när det blir
tal om konkreta insatser. Om vi ska använda hela den
anmälda styrkan - vilket inte är särskilt sannolikt men
ändå ett exempel - kostar det nästan 2 miljarder om
året. De pengarna finns inte. De pengar som regering-
en lyckats skaka fram fr.o.m. 2002 tas dessutom i
huvudsak från de ordinarie anslagen för förbands-
verksamhet och materielanskaffning. Utan att berätta
det för riksdagen har regeringen i budgetpropositio-
nens redovisning av utgifterna för 2002 och 2003
urholkat dessa anslag med en halv miljard om året.
Det är inte bara otillständigt, utan det är också en
åtgärd som direkt minskar möjligheterna.
Grundkostnader och insatskostnader för den inter-
nationella verksamheten är inte utbytbara. Att in-
satskostnaderna inte bara måste särredovisas utan
också särfinansieras är en absolut nödvändighet för
en planerad utveckling av försvaret, alldeles oavsett
ekonomisk nivå. Men det är inte bara denna halva
miljard som äter ur den lilla skärv som blev resultatet
av vårens beslut. Enligt Försvarsmaktens interna
planering saknas 1 ½ miljarder om året under nästa
försvarsbeslutsperiod. Det är inte bara de 5,5 miljar-
der som det redan fattats beslut om som ska bort. Nu
ska verksamhet för ytterligare 1 ½ miljarder tas bort
från den ambitionsnivå och inriktning som fastställ-
des i våras. Vad ska bort? Vad ska läggas ned? Vad
ska inte anskaffas? Verkligheten kräver svar redan i
dag.
I praktisk handling motverkar regeringen reforme-
ringen av försvaret. Den i praktiken närmare 20-
procentiga reduktionen av försvarsanslagen gör det
ohyggligt svårt, kanske omöjligt, att samtidigt driva
en avvecklings- och utvecklingsprocess. Materielsi-
dan är här det kanske värsta exemplet.
Riksrevisionsverkets senaste rapport Från hot till
skrot visar tydligt att visionen om det nya försvaret
riskerar att bli en tumme, eller kanske t.o.m. en mi-
nustumme. RRV visar på att det fria utrymmet fram
till 2010 när det gäller materielanskaffningen är 6
miljarder kronor. 6 miljarder av 220 är felräk-
ningspengar i ett tioårigt tidsperspektiv. Och vad
värre är - om kostnadsökningarna fortsätter på sam-
ma sätt som under den senaste tioårsperioden är det
inte 6 fria miljarder, utan då är det 16 miljarder som
fattas. Vad ska bort? Hur ska de högtflygande planer-
na realiseras?
Men det finns alternativ. Förutsättningen för att
genomföra en försvarsreform är nya pengar och en ny
inriktning. Förutsättningen för att genomföra för-
svarsreformen är också politisk vilja och förmåga att
lägga fram förslag, också i alla svåra knäckfrågor.
Regeringen har haft kraft att spara och lägga ned.
Men att riva ned är lättare än att bygga upp, särskilt
under den extrema knapphets iskalla stjärna som lyser
över det svenska försvaret. Omställningen av försva-
ret hade varit nog svår även med oförändrade försvar-
sanslag. Nu är den i många avseenden omöjlig.
Fru talman! Självklart står jag bakom alla reser-
vationer från moderaterna i betänkande FöU1. För
tids vinnande inskränker jag mig till att yrka bifall till
den första i raden, närmare bestämt reservation nr 2.
Det gör jag inte för att den är viktigare än andra utan
just för att den kommer först.

Anf. 20 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har genom årets bud-
getuppgörelse mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Socialdemokraterna ställt sig bakom de utgiftsramar
som vi tre partier har kommit överens om.
Vi har också ställt oss bakom det stora försvarsbe-
slutet från den 20 mars i år och ser det nu som en
huvuduppgift att detta följs upp och verkställs på ett
bra sätt. Det är en nog så svår uppgift, eftersom erfa-
renheterna från tidigare stora besparingsbeslut ofta
resulterat i större utgifter när slutnotan levererats.
Detta beror på en dålig uppföljning av besluten och
på att vissa beslutsfattare saboterat eller inte förstått
intentionerna i de demokratiskt fattade besluten.
Vi tror därför att en huvuduppgift för försvarsut-
skottet och Försvarsdepartementet blir att under de
närmaste åren följa upp det radikala beslutet att ställa
om Sveriges totalförsvar från ett invasionsförsvar till
ett insatsförsvar på ett sådant sätt att beslutet får ett
konsekvent genomslag och ekonomiskt önskvärda
effekter. De närmaste åren blir alltså uppföljningen
viktigare än att fatta nya djärva beslut.
I förra årets budgetmotion lyfte vi fram tre
grundläggande strukturproblem i den svenska för-
svarspolitiken. För det första gällde det brister i det
ekonomiska tänkandet, någonting som Henrik Lan-
derholm nyss har belyst. För det andra gällde det
alltför stora och svårmotiverade materielbeställning-
ar. För det tredje gällde det en överdimensionering av
personalstyrkan.
Efter det senaste försvarsbeslutet börjar vi se en
tendens till en viss anpassning av personalstyrkan.
Däremot kvarstår i allt väsentligt de två första pro-
blemen, alltså med det ekonomiska tänkandet och
med de stora, felaktiga och tyngande materielbeställ-
ningarna. Inom parentes kan jag säga att Henrik Lan-
derholm nämnde att det fria utrymmet fram till år
2010 endast var 6 miljarder kronor. Men detta är ju
en konsekvens av de stora, tunga beställningar som vi
ännu inte har betalat av, exempelvis 7 miljarder kro-
nor per år för JAS-projektet fram till år 2007. Det är
klart att det inte blir någonting över då.
I vår motion till årets budget har vi därför haft
som ambition att på ett konstruktivt sätt komma med
förslag till systemförändringar för att underlätta att nå
resultat med den inledda och nödvändiga omstruktu-
reringen av försvaret. De övergripande säkerhetspoli-
tiska frågorna, som öppnat för den nya försvarspoliti-
ken, överlåter vi till våra kamrater i utrikesutskottet
att hantera. Dem kommer jag inte att beröra.
Efter en genomförd beredning i utskottet har vi nu
valt att reservera oss på tre områden. För det första
vill vi se att man genomför en omfördelning inom
försvarets utgiftsramar med 500 miljoner kronor för
att uthålligt säkra resurser för den internationella
krishanteringen.
Den andra reservationen gäller att vi vill att den
pågående materielförsörjningsutredningen får som
tilläggsdirektiv att analysera möjligheten att stimulera
försvarsindustrin att övergå till civil produktion samt
att ett program tas fram i syfte att reducera gjorda
överbeställningar på materielsidan. Framför allt gäller
det att minska på JAS-beställningen, som slukar
enorma pengar de kommande åren och blockerar allt
utvecklingsarbete.
För det tredje vill vi att Försvarsmakten ges i upp-
drag att ta fram ett särskilt stödprogram för den
övertaliga civila personalen. Jag vill här i korthet ge
motiven till våra förslag.
Först gäller det en uthållig finansiering av den in-
ternationella krishanteringen. En av försvarets hu-
vuduppgifter framöver är internationella insatser.
Detta blir den mest operativa verksamheten i framti-
den. Det är viktigt och självklart att det militära för-
svaret inom sin budgetram tillser att resurser finns för
denna verksamhet. Därför föreslår Vänsterpartiet att
planeringsförutsättningarna inför 2002 och 2003
inkluderar en omfördelning av 500 miljoner kronor
per år i försvarsanslaget inom kostnadsområdena
Förbandsverksamhet och beredskap samt Materiel,
anläggning. Syftet är att inom budget för det militära
försvaret säkerställa resurser för internationell verk-
samhet.
Intressant är att notera att regeringen sedan bud-
getpropositionen har lagts fram har anslutit sig till
samma uppfattning som vi har och så sent som för tre
veckor sedan sökt stöd hos utskottet för sin nya upp-
fattning. Tyvärr fick de nobben den här gången, men
vi utgår ifrån att de återkommer med ungefär samma
förslag som vi har lagt fram.
Sedan gäller det reducering och ominriktning av
materielförsörjningen. Det pågår en omvärdering och
ett nytänkande när det gäller materielförsörjningen.
Materielförsörjningsutredningen och Riksdagens
revisorer arbetar med frågan och har lämnat delrap-
porter där man ifrågasätter den tidigare politiken.
Samtidigt lever tyvärr idén om att man ska kunna
tillföra landet stora exportinkomster genom försälj-
ning av dyra vapensystem som t.ex. JAS. Stor energi
inriktas på detta. Vi menar att det är dags att byta
affärsidé.
Därför vill vi att Materielförsörjningsutredningen,
helst förstärkt med civil ekonomisk kompetens, får
tilläggsdirektiv om att dels analysera hur försvarsin-
dustrin kan ges en mer civil inriktning, dels göra en
analys av ansträngningarna i fråga om krigsmaterie-
lexport i deras helhet för att dra lärdomar av gångna
tiders misstag. Det gäller allt från Bofors vapenexport
till Indien till de exportansträngningar som lagts ned
på JAS; Sydafrikaresan, Polenåret, Chile osv. Inom
parentes kan man säga att det är märkligt att det inte
finns någon plussida, någon inkomstsida för de här
exportansträngningarna i budgeten. Det finns inga
avtryck någonstans. Ändå tror man att de ska kunna
tjäna stora pengar på de här affärsidéerna.
Vi vill också ha ett program för reducering av
överbeställningarna. Nu pågår ett omfattande pro-
gram för att skrota produkter och tömma förråd av
materiel som levererats under invasionstänkandets
tid. Men fortfarande återstår ej levererade beställ-
ningar. Vi föreslog i förra årets budgetmotion att man
skulle tillsätta en arbetsgrupp med hög juridisk kom-
petens som skulle se över gjorda men ej levererade
beställningar i syfte att reducera dem eller omvandla
dem till mer behovsanpassade order.
Även här kan naturligtvis JAS vara ett belysande
exempel. Som jag nämnde återstår ca 7 miljarder
kronor per år att lösa in. Det är pengar som rimligtvis
borde kunna användas bättre. Vi vill därför upprepa
vårt krav på tillsättande av en arbetsgrupp.
Till sist har vi den avslutande reservationen. Den
gäller särskilda insatser för övertalig personal. Vi får
nu in rapporter om att omstruktureringarna flyter bra
vad gäller den militära personalen. Trygghetssystem-
en är där tillfyllest. Officerarna är efterfrågade på
arbetsmarknaden. Det är relativt lätt för dem att finna
nya arbeten. Samhällsekonomiskt är vinsten uppen-
bar. Efterfrågad personal flyttar över från lågproduk-
tiv verksamhet till tillväxtbranscher.
För den civila personalen kan det däremot te sig
annorlunda. Ofta har man en lägre utbildningsnivå
och är av olika anledningar mer stationär. Det handlar
ofta om lågbetalda kvinnor i olika servicefunktioner
som aldrig fått chansen till kompetensutveckling eller
vidareutbildning. Trygghetssystemen är sämre än på
den militära sidan.
Därför finner vi det angeläget att staten som ar-
betsgivare tar sitt ansvar för den stora omstrukture-
ringen även vad gäller civil personal och upprättar ett
speciellt riktat handlingsprogram för att hantera
övertaligheten på den civila sidan.
Fru talman! Med hänvisning till vad jag här har
sagt vill jag yrka bilfall till reservationerna 7 och 11.

Anf. 21 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Totalförsvaret genomgår nu en om-
fattande förändring för att utvecklas till ett flexibelt
insatsförsvar med anpassningsförmåga. Viktiga frå-
gor är under utredning inför nästa års försvarspolitis-
ka beslut. Jag yrkar bifall till reservation 3, som jag
ska redogöra för. Jag ska också redogöra för innehål-
let i vårt särskilda yttrande gällande Kristdemokrater-
nas budgetförslag för utgiftsområde 6, Totalförsvar,
år 2001.
Målet för Kristdemokraternas säkerhets- och för-
svarspolitik är att bidra till fred, frihet och säkerhet
för alla människor i vårt samhälle samt att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld. Det
handlar om att både främja och försvara människors
fri- och rättigheter. Såväl civila som militära medel
måste finnas till förfogande för detta.
Fred kan inte byggas utan aktiva och skapande
ansträngningar. Då stater misslyckas med att skydda
människors säkerhet har vi en förpliktelse att ställa
upp för utsatta medmänniskor. Ingen har rätt, i en
attityd av passiv neutralitet, att överge människor som
utsätts för kränkningar av sitt människovärde.
Det är då hot uppstår i närområdet som svenska
medborgares säkerhet främst sätts i fara. Samtidigt
innebär globaliseringen, de nya säkerhetspolitiska
hoten och politisk instabilitet, att oroligheter i om-
världen kan få direkta konsekvenser för Sveriges och
medborgarnas säkerhet. I dagens värld angår allt alla.
Den tekniska utvecklingen gör samhället mer sårbart
och möjliggör även för relativt resurssvaga aktörer att
få tillgång till kunskap eller att skaffa vapen som kan
utgöra allvarliga hot och åstadkomma stor skada.
Tydligast framstår detta inom informationstekniken.
Fru talman! Sveriges säkerhetspolitik inlemmas
nu i ett allt bredare internationellt samarbete för
mänsklig säkerhet. Det eurpeiska samarbetet är i
grund och botten ett fredsprojekt i syfte att uppnå en
stabil fred i Europa.
Denna politik bör i första hand drivas genom en
förebyggande, stabilitetsskapande politik och huma-
nitära insatser, men i andra hand även med fredsbeva-
rande eller fredsframtvingande medel. Det handlar
om att slå vakt om det okränkbara människorvärdet,
inte bara i ord utan också i handling, även då detta
innebär uppoffringar.
Den personal som skickas ut i världen i freds-
främjande missioner sänds ut på uppdrag av det
svenska folket för att bidra till att skapa och upprätt-
hålla internationell fred och säkerhet. Verksamheten
utomlands kan komma att utövas i mycket komplice-
rade och farliga situationer, vilket kräver stor kom-
petens, initiativförmåga och handlingskraft hos all
personal. Internationell övnings- och utbildningsverk-
samhet och deltagande i fredsfrämjande insatser krä-
ver god omsorg om den personal som tjänstgör ut-
omlands.
Eftersom 11 av de 15 medlemsstaterna i EU är
medlemmar i Nato, kommer Nato att vara den domi-
nerande säkerhetspolitiska och militärstrategiska
organisationen i Europa.
Fru talman! Utgiftsområde 6 - Totalförsvar som
behandlas i detta betänkande omfattar politikområdet
Försvarspolitik, som gäller handhavandet av totalför-
svarsresurserna, och politikområdet Skydd mot
olyckor, som bl.a. omfattar den del av Kustbevak-
ningens verksamhet som gäller miljöräddningstjänst
till sjöss, sjöräddning samt eftersökning med flyg. Jag
ska först ta upp politikområdet Försvarspolitik.
Försvarets fredsbevarande funktion är central.
Hög kompetens och kvalitet ska fortsatt prägla total-
försvarsresurserna. Genomgående för försvaret ska
vara dess flexibilitet och förmåga att verka i olika
situationer och med olika grad av insatser. Särskilt
viktig är därvid förmågan till samarbete med andra
länders försvarsresurser och förmåga till snabba och
resoluta insatser både vid direkt försvar eller vid
internationella insatser.
I en svårförutsägbar omvärldsutveckling är det
nödvändigt att ha beredskap också för att dagens
gynnsamma säkerhetspolitiska läge i framtiden kan
komma att försämras. Vi måste därför fortsatt ha en
betryggande försvarsförmåga för att kunna möta
närtida hot mot vårt land och framtida hot vid om-
världsförändringar.
Fru talman! Det svenska systemet för planering
och insättande av truppförband måste kunna hantera
en internationell fredsfrämjande insats av dignitet på
kortare tid än fem månader efter beslut. Detta ökar
trovärdigheten till Sverige som truppbidragare och
säkerställer att våra förband används på ett effektivt
sätt.
Då man i dag effektiviserar rekryteringen och ut-
bildningen, ställer vissa förband till förfogande och
upprättar register över tillgängliga styrkor och för-
bättrar snabbinsatsförmågan, är det absolut nödvän-
digt att inte det politiska beslutsfattandet ytterligare
försenar en operation.
Kristdemokraterna anser att finansiseringsfrågan
bör vara löst samtidigt som det fattas ett politiskt
beslut om deltagande för att inte ytterligare försena
insatsen. Försvarsutskottet upprepar därför vad som
framfördes vid vårens grundorganisationsbeslut om
finansieringsfrågan, nämligen att "regeringen snarast
återkommer med ett förslag till riksdagen efter vilka
principer som utlandsinsatser bör finansieras". För-
svarsmakten behöver en fungerande operationsbudget
för effektiva krishanteringsinsatser.
Deltagandet i internationella fredsfrämjande insat-
ser får inte urholka det nationella totalförsvaret.
Pengar ska vara öronmärkta för de fredsfrämjande
insatserna.
Fru talman! Beträffande inriktningen av förbands-
verksamheten vill jag ta upp några saker där Kristde-
mokraterna för fram kritik.
Framtida insatser kommer att ställa höga krav på
kompetens hos all personal. Våra operativa insats-
styrkor ska kunna sättas samman av förband ur alla
försvarsgrenar och typer av stridskrafter och kunna
agera integrerat med stor operativ rörlighet. Detta
kräver hög samverkansförmåga inom insatsstyrkorna.
Behovet av samträning blir därför än mer centralt i
framtidens försvarsmakt.
Försvarsmaktens viktigaste kompetensbas finns i
insatsorganisationen och grundorganisationen, och
här finns de kompetenser som behövs för anpassning,
tillväxt och handlingsfrihet att möta militärtekniska
förändringar. Kompetensbrister påverkar kärnverk-
samheten negativt liksom möjligheterna att medverka
i internationella insatser.
Kristdemokraterna anser att förbandsverksamhe-
ten måste förstärkas för att bl.a. kunna upprätthålla
och vidareutveckla den unika kompetensen att ge-
nomföra kvalificerad väpnad strid både nationellt och
vid multinationella fredsfrämjande insatser. Förmå-
gan till väpnad strid, som successivt har minskat
under de senaste åren, måste tränas genom realistiska
förbandsövningar under varierande förhållanden samt
genom deltagande i internationell verksamhet. Då ges
möjligheter att anpassa förbandens beredskap och
tillgänglighet till nationella och internationella behov.
Internationellt säkerhetssamarbete är ett medel för
att även utveckla och stärka vår nationella försvars-
förmåga. En väl utvecklad förbandsverksamhet ger
den kompetens som krävs för att förbanden ska kunna
nå hög operativ förmåga i framtida insatsmiljöer.
Förmåga har uppnåtts när man har erforderlig kom-
petens och dessutom resurser för att kunna lösa en
given uppgift.
Genom ett fördjupat PFF-samarbete förbättras de
svenska förbandens internationella samarbets- och
samverkansförmåga. På sikt bör sådan samverkans-
förmåga nås att alla operativa insatsförband kan ingå i
Natoledda krishanteringsinsatser.
Det är nu viktigt att vi får en totalbild över de
satsningar som krävs för svensk medverkan i interna-
tionella insatser. Enbart beredskapskostnaderna för
samtliga anmälda förband uppgår till 210 miljoner
kronor per år, och kraven på samverkansförmåga
uppgår till 602 miljoner kronor.
För att stärka Sveriges förmåga att bidra till fred
och säkerhet i Europa och dess närhet genom att delta
i internationell fredsfrämjande och humanitär verk-
samhet har vi kristdemokrater avsatt 500 miljoner
kronor per år utöver regeringens förslag till just för-
bandsverksamhet och beredskap. I vårt särskilda
yttrande på s. 144 i betänkandet finns det som jag nu
framfört om Försvarsmaktens verksamhet angett.
Hemvärnet firar i år 60 år och är nu den enda mi-
litära enhet som finns i varje kommun dygnet runt.
Hemvärnet är en del av Försvarsmakten och utgör
med sin anpassade beredskap en omedelbart gripbar
resurs, bl.a. när det gäller stöd vid svåra påfrestning-
ar. Årets översvämningar visar på Hemvärnets bety-
delse inom räddningstjänsten i det fredstida samhäl-
let.
Vårt territorialförsvar, där Hemvärnet ingår, ut-
vecklas mot nationella skyddsstyrkor. Eftersom de
nationella skyddsstyrkorna bl.a. ska stödja de operati-
va förbanden måste de organiseras och utvecklas mot
en breddad hot- och riskbild till allsidigt användbara
förbandsenheter.
Fru talman! Utskottsmajoriteten anser att rege-
ringens redovisning och förslag till försvarsbeslut
hösten 2001 ska inväntas när det gäller Kristdemo-
kraternas motionsförslag att undersöka möjligheterna
att behålla ytterligare två ubåtar i drift. Och jag vill ge
vår bakgrund till detta.
Ubåtssystemet är ett av landets strategiska system
med hög beredskap som klarar hela skalan av upp-
gifter från väpnat angrepp till stöd till samhället. I dag
utnyttjas systemet för dold militär underrättelsein-
hämtning och genomför även spanings- och under-
rättelseuppgifter till sjöss för olika svenska myndig-
heter. Det är positivt att ubåtsförband nu ställs till
förfogande som stöd vid krishanteringsinsatser. Vid
t.ex. en krishärd som riskerar att eskalera kan en ubåt
genom framskjuten övervakning och spaning dolt
övervaka utvecklingen.
Kristdemokraterna anser att fem ubåtar är en kri-
tisk gräns när det gäller operativ verksamhet. Det har
visat sig att rekryteringsbasen fem ubåtar är otillräck-
lig för att tillgodose nödvändig personalförsörjning.
Det blir bl.a. svårt att personalförsörja ubåtsrädd-
ningsorganisationen med räddningsfartyget Belos
samt ubåtsräddningsfarkosten URF, den s.k. URF-en.
För att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att fun-
gera säkerhetsmässigt och organisatoriskt borde möj-
ligheterna att behålla ytterligare två ubåtar i drift ha
undersökts inför nästa års försvarsbeslut.
Helikopterförbandens förmåga har inte förbättrats
under 1999. Huvudproblemet är stor brist på tekniker,
vilket medför ett lågt flygtidsuttag. Dessutom före-
kommer allvarliga materielbrister främst avseende
helikoptrarnas tillgänglighet. Och detta har bl.a. ne-
gativt påverkat flygtidsproduktionen och förbandsut-
bildningen avseende de sjöoperativa förbanden.
Helikopterförbanden är en viktig del i insatsorga-
nisationen eftersom deras styrka är god operativ rör-
lighet och förmåga att samverka med mark-, sjö- och
flygstridskrafter. Kristdemokraterna anser att den
intensifierade teknikerrekryteringen måste fortsätta;
detta för att säkerställa helikopterförbandens operati-
va förmåga. Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 3.
Fru talman! När det gäller politikområdet Skydd
mot olyckor har kristdemokraterna i en separat kom-
mittémotion utvecklat sin syn på Kustbevakningens
verksamhet. För att långsiktigt kunna fullgöra fast-
ställda uppgifter och möta utökade krav på interna-
tionell verksamhet, gränskontroll och miljörädd-
ningstjänst till sjöss bör Kustbevakningens resurser
förstärkas. Kristdemokraterna har därför avsatt 50
miljoner kronor per år utöver regeringens förslag och
jag vill redovisa skälen till detta.
Sveriges geografiska förhållanden är från över-
vakningssynpunkt i många avseenden speciella. Sve-
rige har en lång kust i förhållande till landets yta.
Territorialgränsen i havet är betydligt längre än Sve-
riges landgräns.
Förutom att Sveriges kust är en av unionens
längsta med två yttre gränser - en längs kusten och en
runt Gotland - är den dessutom en av de mest svår-
övervakade genom vidsträckta skärgårdsområden och
glesbygd.
I Kustbevakningens uppgifter ingår att utföra
sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverk-
samhet till sjöss. Kustbevakningen svarar bl.a. för
gränskontroll och polis- och tullverksamhet till sjöss
och har då också ansvar för miljöräddningstjänsten.
Genom en ständig närvaro till sjöss bidrar Kustbe-
vakningen till ökad säkerhet och trygghet.
Genom Sveriges medlemskap i EU ställs det vä-
sentligt större krav på Kustbevakningen beträffande
såväl rutinmässig civil övervakningsverksamhet som
förmåga att snabbt, korrekt och samordnat verkställa
ingripanden över större ytor och då även på flera
ställen samtidigt. Det operativa inträdet i Schengen-
samarbetet kommer att ställa ökade krav på patrulle-
ring med fartyg som har lång uthållighet och som kan
operera såväl inomskärs som inom territorialvattnet
och svensk ekonomisk zon.
En ständigt pågående och utökad övervaknings-
och kontrollverksamhet kräver hög beredskap för
miljöräddningstjänst till sjöss och sjöräddningstjänst.
Detta kan lösas med kombinationsfartyg, dvs. ut-
hålliga fartyg med förmåga till kvalificerad självstän-
dig miljöräddnings- och sjöräddningsinsats.
Snabba ingripanden är nyckeln till framgång både
för att begränsa utsläppen och för att kunna identifie-
ra fartyg som har orsakat utsläpp. Det är 50-100
gånger dyrare att sanera en strand än att ta upp oljan
till sjöss.
Kristdemokraterna anser att målen för miljörädd-
ningstjänsten till sjöss samt för utsjöbevakning måste
kunna uppnås längs hela den svenska kusten. För att
lösa dessa uppgifter behöver ytterligare två fartyg
tillföras, s.k. kombinationsfartyg - det ena för norra
Östersjön, Ålands hav och södra Kvarken och det
andra för västkusten.
Fru talman! Kustbevakningen har således en
mängd uppgifter inom olika lagområden, och myn-
dighetens kontrollverksamhet och övervakning ge-
nom hög närvaro till sjöss har en förebyggande effekt
mot brottslighet av olika slag.

Anf. 22 RUNAR PATRIKSSON (fp):
Fru talman! Jag satt i min bänk här och liksom
utanför protokollet lyssnade på mina vänner i för-
svarsutskottet. Jag kan inte låta bli att nämna att jag i
morse på mitt rum satte på en skiva - jag letade näm-
ligen efter en text - och då hörde några skolbarn i
min skola hemma i Värmland sjunga: Jag har en
dröm om en värld utan krig där vi lever tillsammans i
fred i en värld där vi hjälper varandra hand i hand.
Jag skulle vilja inleda anförandet från Folkpartiet
med dessa ord eftersom jag hoppas att det här är må-
let för oss alla; detta trots att det heter försvarstal.
Inledningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 1
och 12 från Folkpartiet men naturligtvis står jag bak-
om samtliga reservationer från Folkpartiet i betän-
kandet.
Folkpartiets politik har länge sammanfattats med
orden ett smalare men vassare försvar. Försvarsbe-
slutet våren 2000 gör försvaret smalare men tyvärr
inte tillräckligt mycket vassare. Vi har accepterat
sänkningen i försvarsramen men anser - i likhet med
vad vi gjorde när försvarsförhandlingarna avbröts -
att det s.k. omställningsbidraget måste vara större.
Utöver regeringens föreslagna anslag vill Folk-
partiet anslå ytterligare 3 miljarder kronor i omställ-
ningsbidrag för åren 2002-2003. Detta skulle möjlig-
göra den modernisering av försvaret som vi anser är
nödvändig. Viktiga delar i en sådan modernisering är
materiell förnyelse - t.ex. elektroniska motmedel, ett
nytt robotsystem för luftförsvaret och attackhelikopt-
rar - och, kanske en mycket viktig sak från Folkparti-
ets synpunkt, ett nytt könsneutralt värnpliktssystem.
Ett sådant värnpliktssystem skulle öka möjligheterna
att ha personal med specialkompetenser snabbt till-
gängliga för internationella insatser och kraftigt öka
resurserna för internationella fredsbevarande insatser
i t.ex. FN- eller EU-regi.
Produktionen av skyddsrum bör begränsas och in-
riktas mot områden där riskerna bedöms vara störst.
Bemyndigandet av anslaget 6:6 Funktionen Befolk-
ningsskydd och räddningstjänst bör därför begränsas
till sammanlagt 100 miljoner kronor för år 2001.
Fru talman! Det är uppenbart att den tid är ute då
beställningar från det svenska försvaret utgör ett
tillräckligt underlag för en allsidig inhemsk för-
svarsindustri. Det svenska försvaret kommer i framti-
den att köpa allt mindre serier av olika materielslag
än tidigare, samtidigt som möjligheterna till uppgra-
dering av elektronik m.m. gör att livslängden för
olika vapenbärare och vapensystem tenderar att bli
längre. Med färre enheter och längre mellanrum mel-
lan nybeställningar blir det allt svårare att basera
utveckling och produktion på huvudsakligen svenska
behov.
Den svenska försvarsindustrin håller på att om-
struktureras från att i huvudsak ha varit nationell till
att bli en del av europeisk industri. Denna omstruktu-
rering måste bejakas. Den får dock inte stå i motsats-
ställning till att svensk försvarsindustri också fram-
gent kan finna samarbetspartner inom amerikansk
försvarsindustri. Alternativet till europeisk samverkan
är för Sveriges del inte inhemsk försvarsindustri utan
snarare ingen försvarsindustri alls.
Fru talman! Däremot vill jag upprepa de krav som
tidigare ställts av Folkpartiet om att regeringen måste
anstränga sig så att den restriktiva svenska lagstift-
ningen rörande krigsmaterielexport får genomslag
också i olika former för europeiskt samarbete på
området. Det gäller såväl inom ramen för det nyligen
beslutade medlemskapet i WEAG som inom det ram-
avtal för krigsmaterielsamarbete som ingåtts.
Sveriges säkerhet kan bara ses i ett europeiskt och
ett globalt sammanhang. Det är därför naturligt att
Sverige deltar med totalförsvarsresurser i internatio-
nella fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Folkpartiet liberalerna anser att riksdagen därför
bör besluta om en ökning för anslaget 6:2 Fredsbeva-
rande truppinsatser; detta för att anslaget bättre ska
svara mot verksamhetens omfattning. Sålunda bör
500 miljoner kronor omfördelas från anslaget 6:1
Förbandsverksamhet och beredskap m.m. till anslaget
6:2 Fredsfrämjande truppinsatser.
Fru talman! Sverige har en lång tradition när det
gäller att delta i fredsbevarande militära insatser i
FN:s regi. Det svenska försvaret har fått värdefulla
erfarenheter genom att under 1990-talet ha bidragit
till de fredsbevarande och fredsskapande insatserna i
Kroatien, Makedonien, Bosnien och, nu senast, Ko-
sovo.
Dessa insatser i europeiska konflikthärdar är ock-
så ett mer påtagligt sätt att skapa förutsättningar även
för vår egen säkerhet i Europa. De illustrerar att Sve-
riges fred och säkerhet främjas genom ett aktivt del-
tagande i internationella insatser, särskilt i Europa
och dess närområde. Internationella insatser är sålun-
da en integrerad del av svensk försvarspolitik och en
av dess huvuduppgifter.
Det svenska försvaret måste enligt Folkpartiets
mening redan i närtid ges förutsättningar för att kunna
delta i internationella insatser i en omfattning som är
två till tre gånger större än de nuvarande. Sverige
måste vidare vara berett att omedelbart kunna utföra
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser om kon-
flikter uppstår i vårt närområde.
Därför välkomnar Folkpartiet ansträngningarna att
skapa förutsättningar för krishantering på alla nivåer
också inom ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken i EU. Vi ser det som ett komple-
ment och inte som ett alternativ till det oundgängliga
transatlantiska samarbetet inom Nato. Detta måste
Sverige klargöra i syfte att aktivt motverka varje form
av anti-amerikanism eller anti-Natoopinion såväl i
Sverige som i Europa.
Fru talman! De anmälda styrkorna i EU:s kris-
hantering stöds av Folkpartiet, men vi anser att vi
skulle kunna erbjuda mer och öppnare möjligheter
genom att klart uttala ett mål som leder till ett Nato-
medlemskap i nära samverkan med Baltikum och
Finland. Natomedlemskap för de baltiska staterna
ligger helt i svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Det
gäller oavsett vad svenska generaler kan få för infall
vid morgonfikat. Svenska generaler som polemiserar
mot regering och riksdag i frågor utanför deras kom-
petensområde har aldrig varit någon tillgång för
svensk demokrati. En klar deklaration i Natofrågan i
den riktning som här nämndes som Folkpartiets upp-
fattning skulle ge stöd och trovärdighet för svensk
säkerhets- och försvarspolitik.

Anf. 23 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter! Åhörare! Protokol-
läsare! Vi diskuterar nu totalförsvarsbudgeten för år
2001. Det finns naturligtvis mycket att säga om de
150 sidor text som utskottet har producerat. Men jag
tänkte fokusera mitt inlägg på två stycken frågeställ-
ningar.
Det första är försvarsbudgetens storlek. Vi vet i
dag att det fortfarande inte finns något militärt hot
mot Sverige. Det är den bedömning man samfällt har
gjort ute i Europa de senaste tio åren. Det existerar
inte längre något militärt invasionshot. Också militä-
ren och den militära underrättelsetjänsten står bakom
den bedömningen. Det har inneburit att ute i Europa
har militärutgifterna halverats under 90-talet. I Ryss-
land har de minskat med över 90 % under samma
tidsperiod. I Sverige däremot ligger de kvar på sam-
ma höga nivå som under det kalla kriget, då de moti-
verades av ett stort invasionshot. Trots att det inte
längre finns ligger de kvar på drygt 40 miljarder om
året av svenska skattebetalares pengar.
Jämför man den här summan med andra behov i
samhället - behov inom skolan, inom sjukvården och
inte minst mot bakgrund av den debatt vi hade här i
kammaren på morgonen om den nya fattigdomen i
Sverige - framstår de 40 miljarderna i försvarsbud-
geten som en grotesk felprioritering av skattebetalar-
nas medel.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att Miljö-
partiet står bakom budgeten. Förklaringen är ganska
enkel. Vi har ett samarbete kring budgeten med rege-
ringen, och vi respekterar tidigare ingångna beslut.
Socialdemokraterna har tillsammans med Centerpar-
tiet gjort upp om hur stor försvarsbudgeten ska vara
och har inte haft förmåga att anpassa budgeten efter
en förändrad verklighet, en förändrad omvärld. Där-
för ligger de kvar på den här höga nivån.
Men, fru talman, vi ska 2002 fatta ett nytt för-
svarsbeslut. Det finns anledning att se optimistiskt på
möjligheterna att då få till stånd kraftiga minskningar
av militärutgifterna också i Sverige.
Vi har i försvarsutskottet fått rapporter från den
militära underrättelsetjänsten. Vi ser också rapporter
från andra länders underrättelsetjänster. De visar
samfällt att möjligheten för en militär hotbild mot
Sverige avlägsnar sig alltmer. Tittar man på den ryska
krigsindustrin finns det ingen tillväxt eller förnyelse.
Tittar man på den ryska krigsmakten över huvud taget
är det ett fortsatt fullständigt sönderfall. Därför ter sig
behovet av militärutgifter allt mindre.
Samtidigt menar man från FOA:s försvarsanalys
och från andra försvarsanalytiker att de icke-militära
hoten mot Sverige ökar. Risken för att vårt land ska
utsättas för IT-sabotage ökar. Det är naturligtvis ett
hot som man inte kan försvara sig mot med JAS-plan.
Vi har risken för terrorism som också är ett icke-
militärt hot och som inte går att skydda sig mot med
ubåtar. Vi har sönderrostade atomubåtar i Murmansk
som om de börjar läcka radioaktivitet hotar Sverige,
vårt territorium, ett hot som man naturligtvis inte kan
skydda sig mot med stridsvagnar. Det krävs en helt
annan inriktning och organisation än den militära för
att skydda oss mot de hoten, som man menar är allt-
mer sannolika.
Det finns alltså anledning att i försvarsbeslutet
2002 minska militärutgifterna och bl.a. frigöra resur-
ser för att möta de icke-militära hoten.
Nu i mars, fru talman, fick vi äntligen majoritet
för åtminstone en blygsam minskning av försvars-
budgeten på 10 % framöver. Det beslutet har vi fått
en lång rad erfarenheter av. Det visade sig att det
medförde stora problem. Det fanns ingen planering
för hur man skulle minska. Vi såg att förslaget som
tyvärr en majoritet också ställde sig bakom innebar
att man genomförde minskningarna på ett orationellt
sätt. Jag ska ta ett exempel som jag tror är lättbegrip-
ligt.
Man beslutade sig för att lägga ned flygflottiljen i
Ängelholm som var Sveriges, kanske Europas mo-
dernaste flygflottilj där man hade investerat hundra-
tals miljoner av skattebetalarnas medel på de nya
anläggningar som man ansåg att flygvapnet krävde.
Den av alla flottiljer lägger man ned i stället för att
lägga ned en gammal som inte har framtiden för sig.
Det var bara ett exempel på ett orationellt beslut. En
annan erfarenhet av att man inte hade någon plane-
ring innebar att man förmodligen inte minskade till-
räckligt.
Fru talman! Jag måste dela Henrik Landerholms
farhågor om att det kan komma att uppstå s.k. svarta
hål i försvarsbudgeten. Vi vet ju alla att vi har haft
överbefälhavare som med någon sorts regelbundenhet
har kommit till riksdagen och sagt: Hoppsan, nu har
vi ett svart hål i försvarsbudgeten. Vi måste få fler
miljarder. Jag delar Henrik Landerholms farhågor att
den situationen kan komma att uppstå igen just därför
att riksdagen saknade förmåga att minska tillräckligt
mycket på den militära organisationen.
Det är därför Miljöpartiet har lagt fram en motion
om att inför försvarsbeslutet 2002 utreda hur t.ex. en
halvering av Sveriges försvarsbudget skulle kunna
genomföras på ett så smidigt sätt för samhället som
möjligt.
Det skulle vara smidigt för anställd personal och
rationellt på det sättet att det sparar mest pengar och
på olika sätt skapar minst turbulens. Tyvärr har majo-
riteten i utskottet avstyrkt det här förslaget. Man har
sagt: Nej, vi ska inte förbereda någon halvering eller
minskning av försvarsutgifterna. Det har man gjort
med den motiveringen, som jag tycker kan vara värd
att återge, att några andra ekonomiska utgångspunkter
än de av riksdagen beslutade inte bör ligga till grund
för försvarsplaneringen.
Man säger alltså att i och med att en minskning
ännu inte har beslutats ska man inte heller förbereda
sig för en sådan. Det innebär att utskottet är berett att
en gång till begå det misstag som det begick i mars i
år. Det är också en lite ologisk avslagsmotivering.
Samtidigt som man inte vill förbereda fortsatta
minskningar är man väldigt mån om att ha en bered-
skap för anpassning uppåt. Man ska snabbt kunna öka
militärutgifterna och bygga ut den militära verksam-
heten. För detta ska det finnas förberedelser, tankar
och planer, men för den kanske mest verklighetsnära
utvecklingen, en fortsatt minskning, vill man inte ha
någon planering. Jag tycker att detta är tragiskt, inte
minst därför att det är ett dåligt sätt att hantera skatte-
betalarnas pengar.
Fru talman! Den andra frågeställning som jag vill
beröra i mitt inlägg gäller vad vi ska ha den del av
försvaret som vi beslutar oss för att behålla till. Det
militära invasionshotet existerar inte längre. Det är ett
alltmer irrelevant alternativ. I stället har riksdagen
beslutat enligt Miljöpartiets förslag från 90-talet om
en vidgad hotbild, dvs. att använda försvarsresurserna
också för andra ändamål än de militära. En huvud-
uppgift är t.ex. i dag att bistå samhället i svåra situa-
tioner. Ett utmärkt exempel på det är översvämning-
arna i Arvika.
Genom både vårt lands och andra länders oförmå-
ga att minska koldioxidutsläppen, något som ger
fortsatta bidrag till växthuseffekten, kan vi räkna med
att det som händer i Arvika kommer att bli alltmer
vanligt. Det är ett exempel på vad forskarna har var-
nat för kommer att bli framtidens verklighet. Man
räknar med att nederbörden i Sverige i framtiden
kommer att öka med 30 %. Det innebär förmodligen
att det som händer i Arvika inte är ett extremt undan-
tag utan alltmer kommer att bli en normalsituation.
Man kan säga att Försvarsmakten därmed tyvärr har
en alltmer relevant uppgift att fylla, om vi nu inte
lyckas minska koldioxidutsläppen och motverka en
fortsatt växthuseffekt.
En annan huvuduppgift för försvaret är, som flera
tidigare talare har berört, att delta i internationell
krishantering. Mot bakgrund av vad som under 90-
talet har hänt i vår egen världsdel, i det forna Jugo-
slavien, är det angeläget att det europeiska samfundet
på olika sätt försöker hantera kriser så att vi slipper se
folkmord, folkfördrivning, massvåldtäkter och terror
mot civila människor.
Felet i det som nu diskuteras i EU är att hela kris-
hanteringens fokus ligger på att utveckla militära
förmågor. Det innebär att vi, om man fortsätter med
den inriktningen, riskerar att återigen få se en kris.
Det är inte så att krig uppstår som en blixt från klar
himmel, utan en kris utvecklas först till en konflikt
och övergår till en väpnad konflikt för att till slut
kanske leda ända fram till krig. Det är då som det
europeiska samfundet är berett att agera. Man har
stora militära styrkor och militärstaber och planering
för att på olika sätt hantera det här.
Det är tragiskt, för då är det för sent. Då är kriget
ett faktum. I stället borde EU:s krishanteringsförmåga
fokusera på den förebyggande insatsen. Hur kan man
identifiera en potentiell kommande konflikt? Vilka
politiska åtgärder kan man vidta för att konflikten inte
ska utvecklas? Om man misslyckas med att hitta
lösningar på konflikten, hur kan man med civila in-
satser förhindra att konflikten fortsätter att utveck-
las?
Ett flertal motionsyrkanden från Miljöpartiet om
allt detta behandlas i detta betänkande. Vi bör från
svensk sida satsa på att stödja konfliktförebyggande
verksamhet och konfliktlösning, men tyvärr säger
majoriteten i försvarsutskottet nej. Sverige ska inte
satsa ökade resurser på det här området. Åke Carnerö
från Kristdemokraterna säger här att det är viktigt
med konfliktförebyggande verksamhet och med kon-
flikthantering. Jag är nyfiken på att se vilken knapp
Åke Carnerö kommer att trycka på vid omröstningen,
fru talman. Kommer han att säga en sak i talarstolen
men sedan trycka på nej-knappen, eller kommer hans
handlande faktiskt att överensstämma med det anfö-
rande som han höll? Det är kanske fler än jag som är
nyfikna på detta.
Fru talman! Jag tycker att det kan vara värt att
återge utskottets motivering för avslag också på den
här motionen. Man framhåller att utskottet förvisso
inte utesluter att förslagen i Miljöpartiets motion kan
komma att övervägas under det konstruktiva skede
som EU befinner sig i vad avser att forma en europe-
isk förmåga att bidra till fred och säkerhet. Man säger
här alltså att idéerna i sig nog inte är dåliga och att
man inte kan utesluta att det här kommer att hända i
EU, men man är från Sveriges sida inte beredd att
stödja det. Det är en mycket märklig slutsats. Hur
tänker man sig att det ska gå till att utveckla den
konfliktförebyggande verksamheten, om man inte är
beredd att rösta för ett förslag om att arbeta för det?
Alla beslut som fattas runtom i världen grundar sig
faktiskt på att någon har lagt fram ett förslag, men det
är man inte beredd att göra här i riksdagen. Det be-
klagar vi i Miljöpartiet.
Den civila krishanteringen innan det går så långt
att en konflikt utvecklats till fullt krig är oerhört vik-
tig. Det finns möjligheter att dämpa motsättningar
och skapa utrymme för konfliktlösning. Detta såg vi i
Kosovo, där OSSE fattade ett beslut om att föra in
2 000 civila observatörer för att dämpa motsättningar
och skapa utrymme för lösningar. Problemet var att
det inte fanns någon sådan organisation. Det finns
tiotusentals militärer som man kan beordra att flyga
in, men civila observatörer existerar inte. Sådana
måste ha utbildning i hur man hanterar en konfliktsi-
tuation, hur man kan medla och kan övervaka brott
mot mänskliga rättigheter. Sådan personal existerar
inte. Man lyckades tyvärr inte genomföra den här
idén, därför att beredskap saknades.
Vi har från Miljöpartiet både i Sveriges riksdag
och i Europaparlamentet drivit förslag om att ut-
veckla en civil fredskårsstyrka. Man ska se till att det
finns personal som kan gå in i ett område där det
finns en konflikt som håller på att utvecklas, för att
dämpa motsättningar, beivra övergrepp mot mänskli-
ga rättigheter och skapa utrymme för konfliktlösning.
Vi lyckades i Europaparlamentet att nå en majoritet
genom Per Gahrton, som lade fram förslaget. Man
sade i Europaparlamentet att det här är en bra idé,
som man ville ställa sig bakom. Man beslutade att
göra en genomförbarhetsstudie, dvs. att man ska
studera hur det här ska kunna gå till i praktiken. Det
är ett mycket bra förslag, som vi har lagt fram också i
Sveriges riksdag. I betänkandet behandlas samma
förslag, nämligen att Sveriges regering ska stödja
kraven i kommissionen om att en genomförbarhets-
studie nu ska göras.
Men, kära åhörare, vad tror ni att Sveriges riksdag
kommer att besluta? Vad säger utskottsmajoriteten?
Det är tyvärr skillnad mellan den officiella retoriken
om vikten av att förebygga och föregripa krig och den
praktiska handlingen. I eftermiddag kommer majori-
teten i kammaren att trycka på nej-knappen och se till
att Sverige inte ska verka för en sådan här genomför-
barhetsstudie. Fru talman! Jag kan bara beklaga den-
na skillnad mellan retorik och vackert tal om vad alla
håller med om som viktigt och vad man sedan gör i
praktiken. Jag tror tyvärr att detta inte bidrar till att
öka förtroendet för vare sig politiken eller politikerna.
Man kan då lite cyniskt säga att det kan vara bra
för åtminstone några personer att riksdagen säger nej
till sådana här förslag. Det kan vara bra för Natos
förre generalsekreterare Solana, som nu är ansvarig
för EU:s krishanteringsförmåga. Hans ambition tycks
ju vara att helt fokusera EU:s krishanteringsförmåga
på den militära kapaciteten. Man kan också säga, lite
cyniskt, att ett avslag är bra för Sveriges försvarsmi-
nister, som är bäst i klassen på att vräka ned militära
resurser till EU:s krishanteringsförmåga. Han har
ställt både JAS-flygplan och ubåtar till förfogande,
trots att det inte har efterfrågats. Det är ingen i EU
som har efterfrågat det. Det är ingenting som FN
efterfrågar. Det är inget som riksdagen har efterfrågat.
Det är försvarsministerns och regeringens eget lilla
projekt. Det bidrar till den fortsatta fokuseringen på
militär förmåga som leder till att vi vid nästa konflikt
kommer att vänta passivt tills det blir för sent. Det är
då vi har en organisation, en militär organisation. Det
är bara att beklaga.
Frågan är om det avslag som riksdagen kommer
att besluta om i eftermiddag verkligen är bra för EU:s
krishanteringsförmåga. Svaret är självklart nej. Det är
inte bra. Man kan också fråga om det är bra för den
militära delen av krishanteringsförmågan. Vi i Miljö-
partiet är eniga om att den också måste finnas. Det
finns en gräns. När man har misslyckats med före-
byggande och civila insatser och våldsamma över-
grepp begås mot mänskliga rättigheter, då finns det
militära våldet som en sista utväg. Men Sveriges
deltagande sker på frivillig grund. Det är svenskar
som frivilligt anmäler sig till att delta i fredsfrämjan-
de FN-operationer. Gynnas det om man samtidigt ser
att vårt land är fullständigt ointresserat av att stödja
de förebyggande åtgärderna? Vi vill hellre stå passiva
vid sidan av. När det är för sent och blir krig, då ska
vi skicka våra svenska pojkar och flickor ned till
krishärden.
Vi i Miljöpartiet är av den uppfattningen att det
inte gagnar viljan att delta i sådana operationer. De
blir allt mindre legitima när människor ser att man är
fullständigt ointresserad av den förebyggande verk-
samheten.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att det
som till synes skulle kunna betraktas som en seger för
Solana och försvarsministerns totala fokusering på de
militära resurserna, och även för Åke Carnerös tidiga-
re inlägg i denna del, kanske är att betrakta som en
pyrrhusseger.
Fru talman! Jag vill självklart yrka bifall till Mil-
jöpartiets reservation. Det är reservation 13.

Anf. 24 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Miljöpartiets reservation innehåller
många bra saker, t.ex. krishantering och en civil
fredskår. Det är förslag som framfördes även vid
förra årets budget. Från början är det gamla OSSE-
förslag. Reservationen innehåller många olika saker,
och det är svårt att ta hela paketet.
Jag skulle vilja ha ett förtydligande av förslaget
om att halvera militärutgifterna. Det är i och för sig
mycket sympatiskt. Men hur ska det gå till rent kon-
kret? Vi vet att vi är uppbundna av JAS fram till år
2007, med 7 miljarder per år i kostnader. Risken är att
det bara blir JAS kvar, om vi ska ta bort resten. Det är
en sådan fundering jag har. Hur ska vi tackla det? Har
Lars Ångström någon idé om hur vi ska komma ur
den stora JAS-beställningen? Vi har kontrakt. Det är
vår kamp. Hur gör vi konkret för att reducera den
överbeställningen, för att på så sätt få ned kostnader-
na?
Jag skulle vilja ha ett konkret förtydligande av hur
Miljöpartiet har tänkt sig att minska kostnaderna.

Anf. 25 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Stig Sandström frågar på vilka områ-
den vi kan minska militärutgifterna. Det finns bara
två. För det första är det förbandsverksamheten. Vår
uppfattning är att den fortfarande är alldeles för om-
fattande i relation till hotbilden och de eventuella
behov av stöd till det civila samhället som kan uppstå.
Där finns det utrymme för en minskning. För det
andra finns det också utrymme för en minskning på
materielanskaffningsområdet, både genom att omför-
handla ingångna kontrakt och avstå från planerade
kontrakt. Det är orimligt att använda skattebetalarnas
medel för nyanskaffning av materiel när man har
svårt att hitta ett hot som motiverar det.
Om jag förstår Stig Sandströms fråga rätt undrar
han hur det ska gå till. Det är det vi i Miljöpartiet
skulle vilja se en utredning om: Hur kan man undvika
att hamna i en situation som vi har haft tidigare, med
försvarsministrar som har bundit upp Sveriges riks-
dag för många år framåt? Vi kommer att få över 100
JAS-plan för mycket, för en halv miljard styck, som
skattebetalarna har betalat. De bara står där. Det finns
ingen användning för dem. Det finns inget behov av
dem. Sådant måste vi titta på. Hur undviker vi att
försätta oss i en sådan situation? Här krävs självklart
planering. Det är det som Miljöpartiet har föreslagit.

Anf. 26 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för det förtydligandet, även
om jag skulle vilja vara ännu mer konkret. Faktum är
att en halvering av försvaret fram till 2007 innebär att
vi bara har JAS och ett antal flottiljer kvar, om vi inte
blir kvitt kontrakten. Därför har vi föreslagit att en
arbetsgrupp ska tillsättas, med den bästa juridiska
expertis vi har i landet, för att se hur vi kan komma ur
den situationen. Vad jag förstår är Lars Ångström
beredd att bifalla vår reservation i den delen.

Anf. 27 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Där tycks det inte föreligga några
större skillnader. Där har vi samma inriktning. Man
måste se på hur man ska genomföra det. Om jag hade
kunnat ge ett konkret svar på exakt var, hur och när,
då hade vi inte behövt lägga fram någon motion om
att utreda och planera.

Anf. 28 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Lars Ångström tar upp förebyggande
arbete. Självfallet undviker man så långt det är möj-
ligt att sätta in militära styrkor i en krishärd. Man
försöker genom förebyggande och stabilitetsskapande
arbete, som jag nämnde i mitt inlägg, att se till att det
värsta inte bryter ut. Det sker t.ex. inom EU:s ram.
EU är ett fredsprojekt, som jag också nämnde. Bi-
stånd är en annan sak. Man gör olika humanitära
insatser när människor på olika ställen får det svårt.
Så kommer kravet på en civil fredskår. Jag vill
erinra Lars Ångström om att kristdemokraterna redan
1997 tog upp frågan. Vi menade allvar med att det
var något som borde undersökas. Men det föll på att
vi inte kan ta ut människor med plikt. Den nuvarande
pliktlagstiftningen medger inte att man tar ut männi-
skor med plikt för internationella uppdrag. Det upp-
repades nu i årets betänkande. Då faller lite av möj-
ligheten.
Utrikesutskottet har nu fått samma motionsyrkan-
de från kristdemokraterna. Vi får se vad som händer
där. Det kanske finns andra sätt att skapa en civil
fredskår än att ta ut människor med plikt. Jag är öp-
pen för att diskutera det.
Sedan kommer frågan vilken status dessa männi-
skor ska ha, när de sätts in i ett område där det är så
oroligt att det kan bryta ut en allvarlig kris. Vad hän-
der då, folkrättsligt? Det är också en fråga som måste
diskuteras och klargöras. Men vi är inte främmande
för den tanken.
Lars Ångström tar upp förbandsverksamheten. Jag
får ta upp det sedan, eftersom min talartid är slut.

Anf. 29 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Åke Carnerö ställer flera relevanta
frågor som naturligtvis måste ges ett svar. Det är
därför EU-parlamentet har beslutat att förespråka en
genomförbarhetsstudie, just för att få svaren på frå-
gorna. Det är därför Miljöpartiet har lagt fram samma
motion om att stödja kravet på en genomförbarhets-
studie, så att vi kan få svaren på de frågor som Åke
Carnerö ställer.
Det är märkligt att höra Åke Carnerö argumente-
ra. Det låter som om han egentligen är för att få svar
på frågorna. Det låter som om kristdemokraterna är
för att utveckla en sådan politik. Men i praktiken
röstar man nej.

Anf. 30 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Lars Ångström tar upp många viktiga
frågor i sitt långa och ordrika inlägg. Jag blir ändå lite
fundersam av den enkla anledningen att Miljöpartiet
anser att den nuvarande försvarspolitiken och de stora
resurser som läggs på försvaret är en grotesk felprio-
ritering.
Jag tror att vi är många i denna kammare och ock-
så ute i vårt samhälle som undrar över hur Miljöparti-
et så entydigt kan utgöra regeringsunderlag till ett
parti, nämligen Socialdemokraterna, som för en poli-
tik som innebär groteska felprioriteringar på detta
område. Jag får intrycket att Miljöpartiets försvars-
och säkerhetspolitik i första hand är ett spel för galle-
rierna.
Miljöpartiet är inte i något avseende berett att
sätta hårt mot hårt i frågor som är viktiga för Miljö-
partiet där det skulle kunna ha inflytande genom att
använda sin roll som utpressare och del i regerings-
underlaget. Det gäller t.ex. krigsmaterielexporten. Det
gäller också frågan om utvecklingen av den europeis-
ka försvars- och säkerhetspolitiken.
Miljöpartiet, med Lars Ångström, Per Gahrton
och många fler, producerar mycket varmluft här i
talarstolen. Men ni är inte beredda att sätta hårt mot
hårt när det verkligen gäller. I samarbetet med rege-
ringen är ni tysta som lamm. Det är en politik som är
riktig för Sverige. Men Miljöpartiet är uppenbarligen
inte berett att göra någonting i praktisk handling för
att motverka den. Det tycker jag är ett hycklande
förhållningssätt, Lars Ångström.

Anf. 31 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Henrik Landerholm
att den politik jag för fram här, och som är Miljöpar-
tiets politik, ingalunda är ett spel för gallerierna. Den
som är lite mer uppmärksam än Henrik Landerholm
kan naturligtvis se att det är en politik vi har fört
under hela vår tid i Sveriges riksdag. Under hela 90-
talet har vi fört fram samma krav i försvarsutskottet
och i debatterna i kammaren. Det är inte på något sätt
några nya krav eller idéer som jag för fram här för
partiet.
Anledningen till att vi står bakom uppgörelsen
med regeringen om budgeten, som också den nog-
granna lyssnaren noterade tidigare i debatten, är vår
respekt för tidigare ingångna uppgörelser. Även om
vi naturligtvis tycker att det är helt fel att regeringen
och Centern har träffat en uppgörelse respekterar vi
det. Där ställs vi i den situationen att vi kan välja
mellan att inte acceptera det och avbryta samarbetet
eller att fortsätta och delta i det och påverka andra
delar av budgeten.
Miljöpartiets bedömning är att vi har fått igenom
så pass stora och bra förändringar i samarbetet med
regeringen att det gagnar såväl ekonomin som politi-
ken i Sverige att fortsätta. Även om Centerpartiets
och regeringens försvarsbudget ligger kvar genom
tidigare fattade beslut har Miljöpartiet påverkat ut-
vecklingen åt ett grönt håll, något som väldigt många
väljare uppskattar.
Vi har lyckats få till stånd stora satsningar på
framför allt miljöområdena. Vi har fått igenom en
statsbudget där man använder sig av gröna nyckeltal
och plötsligt kan se att vissa saker kostar också för
miljön, som många människor tidigare trodde var helt
gratis att förstöra. Det är de framstegen på miljöom-
rådet som vi betraktar som oerhört viktiga.
Jag kan hålla med Henrik Landerholm och bara
beklaga att vi inte har lyckats påverka. Vi respekterar
ett tidigare fattat beslut.

Anf. 32 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Lars Ångström är mycket väl med-
veten om att alla ingångna avtal och alla fattade be-
slut går att ompröva om man är beredd att i praktisk
handling sätta hårt mot hårt. Jag ifrågasätter inte
Miljöpartiets försvarspolitiska synpunkter, att de är
ärligt menade och kommer från hjärtat. Om de kom-
mer från hjärnan låter jag andra bedöma. De har förts
fram i riksdagen med stor kraft under hela 90-talet.
Det är en orealistisk försvarspolitik byggd på en
halvering av försvarsbudgeten. Det är en mycket
gammaldags föreställning om vad militär styrka och
försvar är till för. Man förväxlar dagshotet och dags-
formen på andra sidan Östersjön med behovet av en
militär styrka i ett längre tidsperspektiv och som ett
aktivt instrument för att hävda svenska säkerhetsin-
tressen för att gynna stabilitet och integration i Euro-
pa. Det är ett perspektiv som är fullständigt borta i
Lars Ångströms värld.
När det gäller frågan om hur Miljöpartiet priorite-
rar mellan de politiska områdena är jag glad över
Lars Ångströms svar. Miljöpartiet har heller inte i
fortsättningen för avsikt att sätta hårt mot hårt utan
prioriterar andra delar av samarbetet högre men fort-
sätter likväl att för gallerierna producera varmluft i ett
väldigt högstämt tonläge. Det är synpunkter och
åsikter som inte kommer att få någon som helst bety-
delse för de beslut som fattas i denna kammare.

Anf. 33 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Naturligtvis finns det en risk för att
Miljöpartiet inte kommer att få majoritet bakom sig
vid försvarsbeslutet år 2002 och att man kommer att
stå kvar här inne i kammaren och bita sig fast vid en
svunnen epoks nivåer på försvarsbudgeten.
Man kan alltid göra sig lustig över huruvida idéer
eller politik kommer från hjärtat eller hjärnan. Men
om man granskar Miljöpartiets förslag på försvarspo-
litikens område de senaste 15 åren kan jag bara kon-
statera att fem tio år senare finns det en majoritet för
dem. Det gäller bl.a. idéerna om att vidga hotbilden
och se att det finns andra hot mot oss utöver militära.
Det var någonting som alla till att börja med var emot
men som vi år 1996 fick en majoritet bakom. Det
gäller också behovet av att minska militärbudgeten
och överföra resurser till sjukvården. Först i mars år
2000 fick vi Centerpartiet och Socialdemokraterna att
ställa sig bakom det kravet.
På punkt efter punkt kan vi se att en majoritet i
riksdagen kommer efter. Det är snarare vad det
handlar om, Miljöpartiet som en spjutspets som går
före och ligger före i tiden. Min förhoppning är att
även Henrik Landerholms parti kommer att stå bak-
om de förslag som vi lägger fram. Det är ingalunda
någonting som är producerat för det korta perspekti-
vet, utan det är producerat just för det långa perspek-
tivet.
Vad har vi för behov? Vad ställer 2000-talet för
krav på svensk säkerhetspolitik? Där kan vi se att det
finns behov av att utveckla former för försvar mot
icke-militära hot. Det finns mot bakgrund av vad som
har hänt i Europa behov av att kraftigt utveckla civil
krishantering och konfliktförebyggande politik. Det
är naturligtvis en förhoppning att även Moderaterna
kommer att stödja en sådan försvarspolitisk utveck-
ling.

Anf. 34 TONE TINGSGÅRD (s):
Fru talman! I dag, när vattnet fortfarande stiger i
Vänern efter regnen som fallit över Värmland, Dals-
land och Dalarna, känns det självklart att först tänka
en stund på de som drabbats av översvämningarna.
Alla vi som följer händelserna från sidan av delar lite
känslan av vanmakt inför naturens krafter. Samtidigt
blir vi imponerade av den beslutsamhet och driftighet
som visas för att klara situationen och rädda det som
går att rädda.
Trots många och svåra bakslag fortsätter männi-
skor arbetet oförtrutet. Det är människor som är bo-
fasta, värnpliktiga och hemvärnsmän, anställda och
frivilliga inom försvaret, Räddningsverket och kom-
munerna som har gjort och gör storartade insatser.
Alla är säkert ense med mig om att det är ett bra sätt
att använda försvarets resurser och att det är bra att de
finns.
När vi i försvarsutskottet talar om behovet av att
använda försvarets resurser för att stödja samhället
kommer vi ofta fram till att lagstiftningen är otill-
räcklig. Så är det nog. Men den här gången liksom så
många gånger tidigare visade det sig att när det verk-
ligen gäller är människor klokare än lagen, gör det
som måste göras och bidrar med allt sitt kunnande
och all sin kraft.
Att stärka det svenska samhället vid svåra påfrest-
ningar i fred är en av Försvarsmaktens fyra huvud-
uppgifter. En annan är att bidra till fred och säkerhet i
omvärlden. Det är i dag liksom tidigare ett viktigt
inslag i svensk säkerhetspolitik. I mer än 50 år har
svenska soldater deltagit i fredsbevarande operationer
i FN:s regi. I dag är vi aktivt med och bygger upp
EU:s krishanteringsförmåga.
Militära, civila och konfliktförebyggande insatser
ska vara de tre ben som krishanteringsförmågan står
på. Helt nyligen har Sverige anmält vilka olika militä-
ra förband vi kan delta med. Där ingår minröjnings-
förband och militärpoliser men också tunga förband
och spaningsplan.
Mycket arbete återstår inom EU innan man kan ta
sig an konflikthantering, de s.k. Petersbergsuppgifter-
na, i egen regi. Men utskottet kunde vid ett studiebe-
sök i Bryssel i måndags förvissa sig om att det arbetas
seriöst och på alla nivåer för att en krishanteringsför-
måga värd namnet ska ta form.
För de ytterligare uppgifter som finns inom För-
svarsmakten - att försvara Sverige mot väpnat an-
grepp och hävda vår territoriella integritet - handlar
det i dag i hög grad om den omstrukturering och
ominriktning som riksdagen fattade beslut om för
drygt ett halvår sedan och som inleddes vid halvårs-
skiftet.
Tiden som föregick beslutet var arbetsam på sitt
sätt för de anställda, med alla de diskussioner och den
osäkerhet som råder innan beslut är fattade. Tiden
efter är jobbig, innan alla delar faller på plats. Vem
måste flytta? Vem får jobb? Vad kommer i stället för
det som läggs ned?
Mitt i allt detta ska man också klara av både att
tänka nytt och att genomföra nytänkandet för att vara
rustad mot de nya hoten. Och man klarar det! Så här
långt i processen rapporteras detta omfattande omda-
ningsarbete gå förvånansvärt bra - ibland snabbare än
väntat. Bl.a. genom den s.k. omställningsgruppens
arbete har nya verksamheter förlagts till de flesta av
de orter som förlorat militära förband. Officerare har
visat sig vara eftertraktad arbetskraft, och inom För-
svarsmakten görs särskilda ansträngningar för den
civilanställda personalen. Den bästa omställnings-
hjälpen är nog ändå att både arbetsmarknad och eko-
nomi i dag är i ett betydligt bättre tillstånd än för fem
sex år sedan. Ändå har naturligtvis utskottet en viktig
uppgift i att följa vad som händer.
Framöver har dessutom utskottet en hel del vikti-
ga frågor att hantera som antingen inte reddes ut i
beslutet i mars eller som på annat sätt har direkt an-
knytning. Vissa av de frågorna, t.ex. flygutbildning
och ledningsfrågor, hanteras i särskilda propositioner
under vintern och våren. Andra, som pliktfrågor och
personalförsörjning, ska redovisas i nästa stora för-
svarsproposition som presenteras om ett år.
Utskottet har vidare stora förväntningar på sårbar-
hets- och säkerhetsutredningen. Den ska redovisa sina
resultat under våren, och utskottet utgår från att de
vägs in i planeringen för totalförsvaret. De nya hoten
är i hög grad hot mot det civila samhället, och det
råder bred enighet om att detta betyder en tyngd-
punktsförskjutning inom försvarspolitiken som måste
komma till uttryck i både planering och resurser. Här
är det på sin plats att hålla fram att det är just totalför-
svarstänkandet som har gjort och som gör att Sverige
är långt framme när det gäller civil krishantering. Det
har vi nytta av också när vi samarbetar med andra
kring EU:s krishanteringsförmåga.
Försvarsberedningen har ett särskilt uppdrag i att
följa utredningsarbetet inom det här politikområdet.
Förutom de redan nämnda utredningarna finns en
utredning om materielförsörjning och frivilligorgani-
sationernas uppgifter framöver. Beredningen ska
lämna två rapporter under våren; först en säkerhets-
politisk och sedan en försvarspolitisk. Rapporterna
blir utgångspunkt för höstens försvarsproposition. Det
är därför tillfredsställande att sex av riksdagens sju
partier numera är med i Försvarsberedningens arbete.
Det är också beklagligt - om än inte förvånande, och
särskilt inte mot bakgrund av dagens inlägg i debatten
- att Moderaterna ställer sig vid sidan om.
Fru talman! Det är stora krav som ställs på dem
som arbetar inom Försvarsmakten. De ska klara allt
från tuff konflikthantering i Kosovo över att bygga
befästningsvallar till att möta hoten från nya sofisti-
kerade vapen och från helt nya fiender. Den spänn-
vidden är enorm. Jag är helt övertygad om att de
klarar detta. Jag är dessutom övertygad om att i den
budget som nu fastställts för 2001 har vi föreslagit på
kronan när precis så mycket pengar som behövs för
att klara detta. Några partier vill ha mer, andra vill ha
mindre. Somliga tycker att försvaret ska göra mer,
andra att uppgifterna ska vara annorlunda. Stånd-
punkterna är kända sedan tidigare debatter. Jag ska
inte gå närmare in på dem, utan nöjer mig med att
yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Allra sist, fru talman, vill jag vända mig till en
annan grupp som det ställs understundom stora krav
på. Det är utskottets kansli, som ibland tycks besitta
nästan magisk lyhördhet för vad utskottets ledamöter
önskar och menar. Jag är säker på att det tack jag nu
framför till kansliet framför jag på hela utskottets
vägnar.

Anf. 35 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag valde att i mitt inledningsanfö-
rande ställa några frågor. Jag har inte fått svar från
regeringssidan på dem, och därför tar jag mig friheten
att ställa dem igen. Jag gjorde en redovisning av de
stora potentiella ekonomiska problem som utskottet
har fått sig redovisade under beredningsprocessen.
Det handlar delvis om Försvarsmaktens interna röda
hål - jag kallar dem så därför att de är resultatet av
åtgärder som regeringen har vidtagit - årligen under
åren 2002-2004.
Jag vill fråga Tone Tingsgård: Vilken verksamhet
är det som ska tas bort under nästa försvarsbeslutspe-
riod? Vilken materiel är det som inte ska anskaffas?
Vad är det som försvaret inte ska göra när det blir
fråga om ambitionssänkningar för att kunna klara av
den ekonomiska ram som regeringen åtminstone inte
här i dag är beredd att ompröva?
Min andra fråga rör materielanskaffningen. Jag re-
fererade till Riksrevisionsverkets rapport, som pekar
på att det blir minus 15,7 miljarder om kostnadsut-
vecklingen är ungefär som den har varit under 90-
talet under de närmaste tio åren. Vilka redan nu lig-
gande projekt, vilket intecknat utrymme och vilken
materiel är det som ska tas bort enligt regeringens
mening med anledning av den rapport som Riksrevi-
sionsverket har lagt fram?

Anf. 36 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Jag har både i dagens debatt och tidi-
gare noterat att vi har en lite annorlunda inställning
till den ekonomiska ramen när det gäller försvarsbud-
geten. Det är alldeles uppenbart att vi också har olika
inställning när det gäller möjligheterna att reda ut de
frågor som Försvarsmakten ska klara ut. Jag är mer
positiv än Henrik Landerholm, som jag tycker före-
träder en onödigt pessimistisk syn på frågorna i dag.

Anf. 37 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Denna onödigt pessimistiska syn har
tyvärr sin grund i tio års erfarenhet av försvarspolitik
i denna kammare. Jag kan avslöja för vice ordföran-
den i utskottet att ekonomiska problem och brister
som har haft att hanteras genom i princip årliga beslut
här i riksdagen har varit normalfallet under denna
tioårsperiod. Därav min pessimism.
Men man ska inte vara så pessimistisk att man
inte tar tillfället i akt att göra någonting när man ser
problemen torna upp sig - och det inte bara vid hori-
sonten, utan det är redan nu, under perioden 2002-
2004, som Försvarsmakten har ekonomiska problem
enligt de analyser som man nu har gjort. Det fattas
inte bara de 5,5 miljarder som gick åt genom vårens
beslut - 4 miljarder i ram och 1 ½ miljard i teknik-
faktor är effekten 2004 - utan nu ska verksamhet för
ytterligare 1 ½ miljard tas bort inom ramen för den
ambition som fastställdes av riksdagen den sista mars
detta år. Det är mycket! Denna penningsumma måste
beskrivas också i reala termer.
Min fråga anknyter helt till detta. Om Riksrevi-
sionsverket gör analysen att det fattas 16 miljarder -
vad blir det då av det nya försvaret? När det tillgäng-
liga utrymmet i princip redan är intecknat utöver de
tillgängliga resurserna så handlar det ju inte om vad
vi ska kunna satsa nytt för att knyta ihop verkanssys-
temet i ett nätverkscentrerat, reformerat försvar. Då
handlar det om vad vi ska ta bort. Den prioriteringen
måste Tone Tingsgård redan nu vara beredd att ge en
indikation på hur den kommer att bli, i stället för att
skjuta frågan på framtiden och ta problemen när de
kommer. Det har i stor utsträckning varit riksdagens
förhållningssätt under de beslut som har fattats under
senare delen av 90-talet, och det har också lett till den
mycket besvärliga situation som vi faktiskt står i i
dag.

Anf. 38 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Det är oppositionens privilegium att
kunna klara ut en del av de problem som man står
inför genom att föreslå att man tillskjuter nya pengar.
Det kan inte vi göra. Men inte ens Moderaternas fyra
fem miljarder lär räcka till för de siffror som Henrik
Landerholm här radar upp, så vi lär väl få hjälpas åt
även framöver med att hitta bättre rutiner och bättre
prioriteringar.

Anf. 39 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c):
Fru talman! Centerpartiet har medverkat till, och
också tagit ansvar för, den ominriktning av det svens-
ka försvaret som nu pågår.
I den tidigare debatten här i kammaren noterar jag
att Lars Ångström karakteriserar den här ominrikt-
ningen som en grotesk felsatsning med för mycket
pengar. Han vill ha 20 miljarder mindre, om jag fattar
honom rätt. Henrik Landerholm har om samma pro-
cess sagt att det är en katastrofal destruktion som för
mot avgrunden. Det fattas 16 miljarder hörde jag i
hans senaste inlägg. Av dem är Moderaterna beredda
att tillskjuta 4-5 miljarder. Befinner vi oss på samma
planet? Det är en retorisk fråga.
Den ominriktning som nu sker, sker i rätt tid och
är nödvändig. Den är nödvändig för att vi ska kunna
stå rustade för att med relevanta medel möta en för-
nyad hotbild och ett annat säkerhetspolitiskt läge.
Arbetet med ominriktningen pågår med stor kraft.
Fortfarande återstår en del viktiga frågor att avgöra
och hantera. Jag vill redovisa den ambition vi i Cen-
terpartiet har. Det är vår avsikt att vara med och på-
verka utfallet av de här utstående frågorna. Låt mig ta
några exempel. Vi är angelägna om att ta ansvar för
att det framtida marina fartygsunderhållet baseras på
den civila varvsindustrin. Vi vill vara med och påver-
ka utformningen av den framtida organisationen av
militärhögskolorna. Vi vill också bidra till att säker-
ställa en stabil personalförsörjning till högre tjänster
runtom i landet.
En av de absolut viktigaste frågorna framöver är
hur vi på ett effektivt och rationellt sätt ska kunna
möta ett bredare spektrum av hot och risker. Med det
vidgade säkerhetsbegreppet, som också inkluderar
icke-militära hot och risker, är det i dag svårt att dra
en skarp gräns mellan vad som i traditionell mening
är säkerhetspolitiska hot och vad som är risker inom
fredssamhällets ram. Att åstadkomma en bättre hel-
hetssyn och effektivare utnyttja samhällets resurser är
alltså en stor utmaning som vi står inför. Det är en
mycket angelägen uppgift som vi i Centerpartiet ser
fram emot att få bidra till.
Fru talman! Genom de baltiska staternas ansökan
om medlemskap i Nato har stödet till dessa stater på
senare tid kommit att debatteras. Låt mig slå fast att
stödet till de baltiska länderna är ett viktigt och kon-
kret uttryck för vår uppfattning att varje land har rätt
att självt välja sitt säkerhetspolitiska arrangemang.
Detta är en viktig princip som ska upprätthållas. Att
bidra till fred, stabilitet och säkerhet i vår omvärld
och, som i det här fallet, i vårt definitiva närområde är
av avgörande betydelse för vår egen nationella säker-
het.
De internationella insatserna, som ju är en av För-
svarsmaktens huvuduppgifter numera, ökar i betydel-
se, och det får också konsekvenser. Den breddning
och fördjupning av det militära kunnandet som de
internationella insatserna ger är ovärderlig. Därför är
det en smula förvånande att höra uttalanden om att
denna uppgift skulle vara väsensskild från uppgiften
att hävda den territoriella integriteten och vår förmå-
ga att försvara oss mot väpnade angrepp. De militära
förmågor och förband som behövs internationellt är
ju i praktiken desamma som även behövs för natio-
nella uppgifter. Det är samma färdigheter som vi
eftersträvar, nämligen rörliga, flexibla och välutbil-
dade insatsstyrkor.
Den motsättning mellan internationella insatser
och försvaret av vår egen självständighet och vårt
eget territorium som en del målar upp, tycker jag
därför är skenbar och en smula konstlad. Försvaret
kan i själva verket dra nytta av de internationella
uppgifterna för sin fortsatta utveckling.
Att hålla fast vid invasionsförsvarsuppgiften
skulle göra den svenska försvarsmakten säkerhetspo-
litiskt irrelevant i dagens situation. Att avstå från ett
aktivt internationellt engagemang skulle döma försva-
ret till en sorts mental istid i professionellt avseende.
Det vore också att underblåsa en nationalisering av
den europeiska säkerheten, vilket Sverige som en
liten och omvärldsberoende och samtidigt militärt
alliansfri stat knappast skulle vara betjänt av. En
nationaliserad säkerhetsordning där ömsesidig miss-
tro och osäkerhet trappas upp har vid två tillfällen
kastat in Europa i ett världskrig.
Fru talman! I det vidgade säkerhetsbegreppet lig-
ger ett viktigt element i förmågan att hantera föränd-
ringar. Att aktivt och allsidigt bidra i det alltmer för-
djupade internationella säkerhetssamarbetet även
inom det militära området är ett sätt att hantera de här
förändringarna i omvärlden.
Vår säkerhetspolitiska linje utgör inget hinder för
ett aktivt deltagande i uppbyggnaden av en europeisk
eller för den delen även en gemensam euroatlantisk
krishanteringsförmåga. Vår militära alliansfrihet
minskar inte heller vår förpliktelse att föra en aktiv
och utåtriktad säkerhetsfrämjande politik. Tvärtom
ska ett direkt deltagande i internationella civila och
militära insatser även fortsättningsvis vara en naturlig
och integrerad del av svensk utrikespolitik.
Händelseutvecklingen på Balkan visar ju också på
nödvändigheten av att ibland kunna sätta kraft bakom
orden. Ibland måste agerandet på plats kunna backas
upp av en kraftfull både politisk och militär förmåga.
Krishantering innehåller ju som alla vet ett brett
spektrum av uppgifter som sträcker sig från djupaste
fred till randen av krig, t.ex. för att skilja stridande
parter åt. Det innebär också att det behövs en uppsätt-
ning instrument, dvs. civila resurser och olika militära
förbandstyper, för att kunna agera adekvat för att lösa
dessa uppgifter. Det handlar om alltifrån preventiv
diplomati till mer robust militärt agerande.
Därför bejakar Centerpartiet fullt ut det faktum att
EU:s förmåga till civil och militär krishantering nu
verkligen utvecklas. Vi hälsar med särskild tillfreds-
ställelse omfattningen av det svenska s.k. nationella
kapacitetsmålet som nyligen presenterats. De militära
resurser som vi ställer till förfogande är sammansatta
av förband från alla tre försvarsgrenarna. Det är ett
substantiellt bidrag med mycket hög ambition. Det
tycker jag att vi ska känna stolthet över, inte minst nu
när Sverige under det kommande halvåret kommer att
inta en viktig roll som ordförandeland i EU. Det är
självklart en viktig markering från svensk sida att vi
bidrar fullt ut till att Europas krishanteringsförmåga
stärks.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag uppmärksam-
ma hemvärnets och frivilligorganisationernas bety-
delse för det svenska försvaret, inte minst som uttryck
för en bibehållen försvarsvilja. Om några månader
kommer den nya frivilligutredningen att presentera
sin syn på frivilligorganisationernas roll och uppdrag,
varför vi får anledning att återkomma till detta både i
försvarsutskottet och här i kammaren.
Vidare framstår det som uppenbart att hemvärnet
får en ökande betydelse i den nya försvarsmakts-
strukturen. Hemvärnet blir sannolikt den viktigaste
komponenten i de nationella skyddsstyrkorna och
därmed även i det s.k. territorialförsvaret, förutom
uppgiften att stärka det civila samhället vid kriser av
olika slag. Hemvärnets roll och kompetens i det sena-
re sammanhanget har vi fått många tydliga bevis på
denna sommar och denna höst.
Men samtidigt måste också hemvärnets framtida
roll och struktur noggrant analyseras och diskuteras,
inte minst inom hemvärnsrörelsen. Den ändrade hot-
bilden med ett avklingande invasionshot och ett ökat
hot mot samhällets infrastruktur borde enligt min
uppfattning leda till en översyn av lagstiftningen så
att hemvärnet kan användas inom en något vidare ram
än i dag. Alternativt skulle hemvärnet också kunna
utgöra en kaderorganisation med en kärna av befäl
och soldater. Därmed skulle man utgöra en av grund-
stenarna i en anpassningssituation där Försvarsmak-
ten måste kunna tillväxa både för stöd till det civila
samhället och för att hävda Sveriges säkerhet i mili-
tärt hänseende. Detta är frågor som jag anser bör
uppmärksammas i den fortsatta moderniseringen av
det svenska försvaret.

Anf. 40 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Min värderade kollega Erik Arthur
Egervärn frågar sig om vi befinner oss på olika pla-
neter. Kanske en enkel sakupplysning kan få honom
att inse att vi nog befinner oss på samma planet åt-
minstone i ett hänseende, nämligen när det gäller den
ekonomiska verkligheten. Erik Arthur Egervärn borde
ha kunnat studera våra motioner i försvarsfrågorna
noggrannare. Nu ger han kammaren det intrycket att
det förslag som vi har på det ekonomiska området för
att t.ex. täcka den under tio år uppkomna och i dag
uppgivna bristen på 16 miljarder skulle vara 4-5
miljarder.
Låt oss i stället göra ett överslag grundat på det
första inlägg jag gjorde här som har stöd i våra mo-
tioner. Det handlar om att arbeta för en försvarseko-
nomi som bygger på en oförändrad försvarsram. Ef-
tersom den besparing som Erik Arthur Egervärn och
hans parti har ställt sig bakom innefattar 4 miljarder
om året, är vi tvungna att ta siffran 4 gånger 10 och
kommer sålunda upp i en siffra som ligger någonstans
runt 40 miljarder. Jag vill säga detta upplysningsvis.
Men i ett annat avseende tror jag att Erik Arthur
Egervärn och jag står på helt olika sidor och inte ser
samma verklighet. Ser inte Erik Arthur Egervärn
verkligheten och de problem som finns där? Kan
verkligheten verkligen beskrivas så rosenskimrande
och med så vackra ord som Erik Arthur Egervärn
gör? Det handlar om befälsbristen på våra förband
som omöjliggör en hög ambitionsnivå och en hög
kvalitet i våra förband, strömhoppen av kompetenta
och begåvade officerare, strömhoppen inom det hem-
värn som ligger Erik Arthur Egervärn så varmt om
hjärtat, rekryteringsproblemen vid internationella
insatser och den ohyggliga förtroendeklyfta som finns
inom Försvarsmaktens organisation i dag. Detta är
dagens verklighet som också Centerpartiet faktiskt
måste se i vitögat när man som stödparti eller släp-
vagn, beroende på hur man vill uttrycka det, ställt sig
bakom den här försvarsuppgörelsen.

Anf. 41 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har den största respekt för den av
Försvarsmakten redovisade personalbrist som finns
på nästintill samtliga våra förband i dag. Det är ett
faktum som man naturligtvis på något sätt måste
hantera. Jag har som sagt var den största respekt för
det.
Det är klart att det i ett omställningsskede, som
Försvarsmakten har befunnit sig i och befinner sig i,
inte är helt orimligt eller onaturligt att det blir en ska
vi kalla det överrörlighet av personal på grund av
farhågor om framtiden osv. Nu tycker jag ändå att
man får ett annat intryck när man lyssnar till de tal
överbefälhavaren håller på sina resor ute i förbanden i
höst. De andas en mycket stor framtidsoptimism.
Jag har också själv vid samtal med ett antal för-
bandschefer naturligtvis fått den bild verifierad som
Henrik Landerholm tar upp: brist på personal, brist på
kompetent personal, det är fel personal som har läm-
nat Försvarsmakten i det här skedet. Jag säger inte
emot på den punkten. Men det betyder inte att pro-
blemet är olösligt.
Nu kan jag inte siffrorna exakt, men det tillkom-
mer faktiskt 500-600 nya officersaspiranter varje år
till våra officershögskolor och militärhögskolor. Sett
över tiden är jag alldeles övertygad om att Försvar-
smakten kommer att ha god tillgång på kompetent
personal inom en rimlig framtid. Men, som sagt, jag
förnekar inte den kanske akuta situationen just här
och nu.
När det dessutom gäller försörjning av personal
till våra internationella insatser vet Henrik Lander-
holm lika väl som jag att man funderar över någon
form av kontraktsanställning, en korttidsanställning,
bl.a. för att fylla upp våra internationella förband med
personal. Jag tycker att man ska avvakta hur den
tanken och idén realiseras innan man dömer ut perso-
nalförsörjningsproblematiken helt och hållet.

Anf. 42 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Det gläder mig att Erik Arthur Eger-
värn ser verkligheten. Jag tror också att det är oerhört
viktigt att se och inse att denna verklighet är ett re-
sultat av de försvarsbeslut under åren 1999 och 2000
som Centerpartiet inte bara har varit med och stöttat
utan också aktivt tagit fram.

Anf. 43 ERIK ARTHUR EGERVÄRN (c):
Fru talman! Jag sade inledningsvis i mitt anföran-
de att Centern har medverkat till den nödvändiga
omställningen av det svenska försvaret och det har vi
gjort tillsammans med regeringen. Vi har medverkat
till och tar fullt ut ansvar för det. Jag försöker inte
gömma mig bakom något annat. Vi tar ansvar för det.
Jag har som sagt medgivit att den akuta personal-
situationen i våra förband kan upplevas som besvärlig
och det ska man naturligtvis hantera. Jag har pekat på
några åtgärder och att man trots allt måste se tiden an
och avvakta hur många nya unga officersaspiranter
som kommer att finna Försvarsmakten vara en bra
arbetsgivare för framtiden. Jag har inte alls samma
pessimistiska syn som Henrik Landerholm när det
gäller den framtida försörjningen av personal till
Försvarsmakten.

Anf. 44 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att förutom den re-
servation som Åke Carnerö yrkat bifall till, nämligen
reservation 3, också yrka bifall till reservation 14.
I motion Fö307, som är underlaget till reservation
14, framförs kritik mot de brister som finns i det
underlag som var grunden för regeringens proposition
Det nya försvaret, brister som sedan kom att följa
ärendet hela vägen till beslutet i riksdagen den 30
mars i år. Skälet till det var att regeringen, med endast
mindre kosmetiska ändringar, valde att lyfta in det
underlaget som en väsentlig del i sin proposition, en
handling som vi nu kan se konsekvenserna av, vilket
Åke Carnerö, Henrik Landerholm och andra har på-
pekat.
Det är viktigt att medborgarna, de som har valt
oss, kan lita på att vi gör vårt allra yttersta för att de
beslut som vi fattar ska hålla en så hög kvalitet som
möjligt. En viktig förutsättning för det är att de un-
derlag som ligger till grund för propositionsskrivande
och utskottsarbete är genomarbetade och håller en
utredningstekniskt sett hög standard. Det ska kunna
gå att följa tankegången i en utredning, även om sak-
frågan i sig är komplicerad. Beslutsfattandet får inte
bli fel på grund av dåliga eller styrda utredningsun-
derlag. Det ser jag som ett allvarligt hot mot demo-
kratin.
När det gäller det tjänstemannaunderlag som pre-
senterades den 25 oktober förra året av Arbetsgrup-
pen för grundorganisationsförändringar inom För-
svarsmakten, den s.k. Styrgruppen, kan jag inte finna
sambanden mellan regeringens beskrivning av upp-
draget till Styrgruppen och Styrgruppens återrappor-
tering till regeringen.
Kritik mot avsaknaden av konsekvens i Styrgrup-
pens förslag har inte saknats. Inte heller har kritik
saknats mot Styrgruppens bristande förståelse för
allmänt vedertaget "utredningshantverk". Jag skulle
kunna ge många exempel.
Jag har i olika sammanhang kritiserat det ofull-
ständiga, ja, nästintill obegripliga underlag som låg
till grund för regeringens proposition. Jag ställde t.ex.
en fråga för skriftligt svar i ärendet till försvarsmi-
nister Björn von Sydow redan i november förra året,
och jag anmälde beredningsprocessen till KU.
Jag ställde frågor till försvarsministern och till de
tjänstemän från departementet och Högkvarteret som
var kallade till utskottet under beredningen av propo-
sitionen Det nya försvaret. Svaren var ofta glidande
och långt ifrån tillfredsställande. Därför känns det lite
märkligt att utskottsmajoriteten väljer att avstyrka
Olle Lindströms och min motion med följande moti-
vering:
"Beträffande förslagen i motion Fö307 anser ut-
skottet inte det motiverat att en parlamentariskt sam-
mansatt arbetsgrupp ser över den beslutsprocess som
föregick riksdagens beslut den 30 mars 2000. Ut-
skottet hade vid beslutstillfället inga invändningar
mot hur regeringen hade berett propositionen."
Fru talman! Det är förklarligt, mot bakgrund av
det jag nyss har sagt, att jag inte känner igen mig i
den beskrivning som ligger till grund för avslagsyr-
kandet. Som jag minns var det först efter en utdragen
behandling i försvarsutskottet, med tydliga drag av
både Hela havet stormar och Örådet i TV-aktuella
Robinson som Socialdemokraterna och Centern lyck-
ades få med sig Vänsterpartiet på en slutjustering av
utskottsbetänkandet.
Främst var det hanteringen av F 10 i Ängelholm
som tedde sig obegriplig, men också andra garnison-
sorter föreslagna för nedläggning togs upp till diskus-
sion i sammanhanget.
Jag har både innan utskottsbehandlingen och un-
der utskottsbehandlingen använt de möjligheter som
vårt demokratiska system medger för att ge uttryck
för min avvikande mening. Man måste vara bra
okänslig för att inte förstå att mina återkommande
frågor faktiskt var en markering mot regeringens,
Centerpartiets och senare även Vänsterpartiets stora
entusiasm över förslagen i propositionen Det nya
förslaget. Därför har jag också svårt att förstå fort-
sättningen på utskottsmajoritetens avslagsyrkande,
som lyder:
"I den mån det funnits brister i handläggningen
inom Försvarsmakten anser utskottet att det bör an-
komma på ledningen för myndigheten Försvarsmak-
ten att granska detta."
I klartext hävdar således utskottsmajoriteten att
ledningen för myndigheten Försvarsmakten, där för
övrigt minst en av Styrgruppens medlemmar ingår,
själv ska ta ställning till om det finns några brister i
handläggningen. Vad kommer i så fall svaret att bli?
Utskottsmajoritetens förslag innebär alltså att en
myndighet ska granska sig själv på eget initiativ. Vad
är det egentligen utskottsmajoriteten föreslår? Vad
säger detta om syftet med oberoende granskningsor-
gan som KU, Riksdagens revisorer och Riksrevi-
sionsverket?
Om inte de politiska besluten tål en öppen och
oberoende granskning, om inte de myndigheter som
lyder under regeringen tål att deras arbete blir föremål
för en öppen och oberoende granskning är den fråga
som Olle Lindström och jag tar upp i vår motion
plötsligt någonting mycket större. Då handlar det om
hur vi som folkvalda väljer att förvalta demokratin,
om hur vi väljer att sätta demokratins gränser. Ut-
skottsmajoritetens förslag gör mig faktiskt djupt be-
kymrad.
Man kan faktiskt undra om inte försvarsministern
känner betänkligheter inför det granskningsalternativ
som utskottsmajoriteten föreslår. Samma undran har
jag också till försvarsberedningens ordförande.
Fru talman! Om inte riksdagen som folkets valda
representanter vill eller vågar genomlysa och omprö-
va sina egna eller underställda myndigheters beslut,
bådar detta inte gott för demokratin. Tvärtom är det
en tydlig signal till de medborgare som känner uppgi-
venhet inför politiken. De menar att det inte går att
påverka, att vi politiker inte lyssnar och att vi framför
allt anser att vi aldrig gör fel.
Vi kristdemokrater tror på en öppen och oberoen-
de granskning av de många turer som föregick riks-
dagens beslut för exakt åtta månader sedan. Därför
har vi reserverat oss i utskottet till förmån för motion
Fö307. Jag yrkar således bifall till reservation nr 14.
Fru talman! Nu går jag över till något helt annat.
Det civila försvaret blir alltmer viktigt och ange-
läget. Den grundläggande utgångspunkten för det
civila försvaret måste vara det vidgade säkerhetsbe-
greppet som regering och försvarsmakt arbetar uti-
från. Det ställer naturligtvis en del annorlunda krav
på hela försvarets inriktning eftersom det civila för-
svaret är en del av totalförsvaret.
Vi kristdemokrater anser att genom den förändra-
de hotbild vi nu har, bör satsningarna inom det civila
försvaret förskjutas från försörjningsberedskap och
skyddsrumsbyggande till en förstärkt satsning för att
minska sårbarheten i samhällets infrastruktur. Det
kräver naturligtvis en kontinuerlig analys av olika
konfliktmönster eller konfliktscenarier liksom också
en ständig analys av den nya krigföringens eventuella
konsekvenser för civilbefolkningen och samhällets
funktioner.
Fru talman! Den tekniska och elektroniska ut-
vecklingen går oerhört fort, så fort att de flesta av oss
inte hänger med. Sverige som har ett gott anseende
inom teknikens och elektronikens områden måste
också i fortsättningen ha möjlighet att ligga ett, helst
flera, steg före för att vi ska ha en chans att också i
fortsättningen vara en spjutspets inom de områdena.
Det behövs bl.a. för vårt lands försvar. Här handlar
det mycket om nationellt och internationellt samar-
bete och samverkan både på forskningens område och
i framtagning av materiel.
Vi anser att det civila försvarets inriktning mot en
minskad sårbarhet i infrastrukturen snarast måste få
ett tydligt genomslag i den framtida planeringen av
det civila försvaret. Budgetpropositionens redovis-
ning av de brister som finns inom det civila försvaret
är en viktig utgångspunkt för det fortsatta planerings-
arbetet. Åtminstone har jag under ett par år nu sett
redogörelser för bristerna men väldigt lite om vad
som åtgärdats. Därför tycker jag att det är dags att nu
tala om åtgärder på allvar.
Samtidigt ser vi med tillfredsställelse att regering-
en har beslutat att utreda förutsättningarna för att
inrätta en särskild funktion för hantering av IT-
incidenter. Det är bra. Men eftersom attacker mot
informationssystem kan gå långa vägar i det globala
informationssamhället innan de hamnar hos oss, är
det angeläget att förutsättningarna för internationell
samverkan inom det området behandlas samtidigt.
Fru talman! Kristdemokraterna har vid flera till-
fällen betonat de frivilliga försvarsorganisationernas
stora betydelse för försvaret, försvarsviljan och total-
försvarets förankring i samhället. Riksdagen har ock-
så vid flera tillfällen markerat betydelsen av att säker-
ställa de frivilliga försvarsorganisationernas verk-
samhet. För att underlätta utbildning och rekrytering
för de frivilliga försvarsorganisationerna är det viktigt
att deras verksamhet knyts till totalförsvaret så nära
som möjligt på lokal och regional nivå.
Det dagliga stödet liksom samhörigheten med den
tradition och kontinuitet som de gamla landskapsre-
gementena innebar, behövs för att ta vara på det en-
gagemang som finns i vårt land för att få göra en
frivillig insats inom totalförsvaret.
Därför anser vi nu att militärdistriktsstaberna och
militärdistriktsenheterna måste förses med en till-
räcklig personalvolym som medger god förmåga till
utbildning av också frivilligorganisationerna. Det är
en angelägen fråga för oss kristdemokrater.
Fru talman! Nu har jag inte mer att tillägga än att
jag yrkar bifall till reservation 14.

Anf. 45 TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! Till skillnad från reservanterna i re-
servation 14 anser jag och en majoritet i utskottet att
det har varit en ovanlig öppen process som har lett
fram till det beslut som fattades i mars för ett halvår
sedan. Den redovisades i propositionen, den redovi-
sades publikt i tidningar och den redovisades i den
försvarsberedning som arbetade då, där varken mode-
raterna eller kristdemokraterna fanns med.
Det är svårt att frigöra sig från intrycket att det är
snarare resultatet av processen som inte tillfredsställer
reservanterna än själva processen i sig.

Anf. 46 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vilken process som
Tone Tingsgård hänvisar till. Den process som har
varit i behandlingen av vår motion har inte varit sär-
skilt långvarig eller innehållsrik. Den har gått förbi
mer eller mindre i tysthet. Sedan har man kommit
fram till den slutsats som skrevs ned, fastän vi oppo-
nerade oss livligt.

Anf. 47 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Jag vill uppehålla mig ett ögonblick
vid internationella insatser som många andra har talat
om i dag.
Vi står nu inför ordförandeåret där Sverige ska le-
da EU:s arbete bl.a. vad gäller krishantering. Vår
regering har gjort stora och viktiga åtaganden som
minsann är väldigt betydelsefulla både humanitärt
med tanke på de konflikter med fruktansvärda kon-
sekvenser som pågår runtom i vår världsdel och på
andra håll, men också som en viktig del av vår säker-
hetspolitik och det förtroende vi har i omvärlden.
Det oroar när man ser på budgeten. Stora åtagan-
den görs men där budgeten och pengarna knappast
motsvarar samma ambitionsnivå. Ett annat stort pro-
blem är faktiskt beslutsgången. Det gäller att undvika
det som vi har sett hittills, t.ex. Kosovo. Det tog sex
månader att få dit en svensk kontingent. Att kunna
genomföra krishantering visade sig i Kosovo vara
ohyggligt svårt, t.ex. att få militär kapacitet på plats.
Det är ännu svårare när vi kommer till civila resurser.
De finns ute i vårt land på olika funktioner, t.ex. inom
rättsväsende och polis - som det ofta handlar om vid
civila insatser. Det är då oändligt mycket svårare att
få fram de resurserna. Många departement och mi-
nistrar är inblandade.
Vi kan ta polisen som ett exempel. Utrikes- eller
försvarsministern utlovar poliser. Justitieministern
kan inte avvara några poliser. Försvarsministern är
den som upptäcker bristen när han får vädjanden från
både civil och militär ledning i utlandsstyrkan.
Det är absolut inte Lars Ångströms civilarmé som
behövs, utan ett seriöst arbete där vi verkligen kan
göra stor nytta om vi ser till att vi kan sätta verklighet
bakom de fina ord vi uttalar.
Vi moderater har föreslagit att pengarna för ut-
landsinsatserna ska föras från försvarsbudgeten så att
för det första vi verkligen ser till att pengarna finns -
det gjorde de inte förra året - och för det andra vi
underlättar att kunna flytta resurser och arbeta med
alla de åtgärder som behövs vid internationella insat-
ser. Det kanske inte alls är fråga om bara militära
insatser. Det är kanske insatser på många andra om-
råden. Det fordrar att vi är beredda att ta tag i den
beslutsprocessen. Vi har lämnat ett förslag.
Vårt deltagande i olika utlandsuppdrag ska ju ska-
pa förtroende, och det får inte riskeras genom dubbla
budskap när man åtar sig en sak och gör något annat.
Det får inte stanna vid bara god vilja och välvilliga
uttalanden. Nu är det bråttom att vi kan stå för alla
våra åtaganden i uppbyggnaden av EU:s krishante-
ring, men framför allt när vi ska ta över ledarskapet
med den fortsatta uppbyggnaden av den mycket vik-
tiga uppgiften.
Med detta, fru talman, vill jag ställa mig bakom
vårt särskilda yttrande om totalförsvarets utgifter.

Anf. 48 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det känns lite smickrande när Anna
Lilliehöök säger att det absolut inte är Lars Ång-
ströms civila fredskårsstyrka som behövs. Det är
tyvärr inte min egen idé, utan det är ett EU-
parlamentsbeslut. En majoritet i EU-parlamentet har
uppdragit åt kommissionen att göra en genomförbar-
hetsstudie av hur en civil fredskårsstyrka ska kunna
utvecklas. Miljöpartiet har här i Sveriges riksdag lagt
förslag om att bistå detta EU-parlamentsbeslut.
Jag tror att det är viktigt - det är Anna Lilliehööks
inlägg ett tydligt tecken på - att öka förståelsen för
och vikten av att utveckla just det konfliktförebyg-
gande arbetet och att utveckla civil krishantering. Det
är först efter att vi har misslyckats som vi kan tvingas
ta till militärt våld.
Av det som har hänt i forna Jugoslavien under 90-
talet är det kanske den allra viktigaste slutsatsen. Vi
hade ett passivt Europa, som stod vid sidan av och
såg på hur våldet trappades upp, hur folk fördrevs,
hur våldtäkter sattes i system och hur människor
mördades utan att kunna göra någonting. Det fanns
inte någon beredskap, inte någon förebyggande orga-
nisation och inte några civila insatsenheter att agera
med. Det var först när det blev mer eller mindre fullt
krig som den militära apparaten fanns.
Jag tycker tyvärr, fru talman, att Anna Lilliehööks
och Moderaternas inlägg vittnar om att man har ing-
enting förstått, ingenting begripit och ingenting lärt
av det som Europa har gått igenom. Det är tragiskt.

Anf. 49 ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Det kanske är dags att Lars Ångström
börjar se sig om i världen, hur det ser ut och vad som
behöver göras. Om man åker ned t.ex. till Kosovo
behöver man inte fundera särskilt länge innan man
inser vad som behövs av de resurser som vi har här
hemma och som vi måste kunna dela med oss av.
Jag tar ständigt upp exemplet poliser, därför att
det är framför allt det som behövs. Det har visat sig
att västvärlden och EU absolut inte har kunnat leva
upp till sina åtaganden. Det saknas poliser i Bryssel
och i Stockholm, och det betyder att det helt enkelt
inte fungerar att skicka i väg några poliser för att
svara upp mot våra åtaganden.
Det kanske vore bra om Lars Ångström kunde
stödja den typen av beslutsprocess, så att den funge-
rar bättre. Jag tror i och för sig att det är många som
vill att det ska fungera. Vi kan börja med att utöka
polisutbildningen, så har vi i alla fall någon möjlighet
att svara upp mot våra åtaganden.

Anf. 50 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Nu är det lite annat ljud i skällan. Det
som Anna Lilliehöök nu talar om är just civil kris-
hantering. Det är just Miljöpartiets politik som Anna
Lilliehöök ger uttryck för och stöd åt, nämligen de
civila insatserna i Kosovo just nu. Det är både beho-
vet av ett rättssystem som fungerar, att få kriminal-
teknisk polis på plats, och behovet av hjälp med det
civila samhällets uppbyggnad. Det är någonting helt
annat än att, som i dag, sätta fokus på militära resur-
ser när man diskuterar EU:s krishantering.
Här tycks det råda enighet. Det vore ju bra om
Anna Lilliehöök och Moderaterna kunde stödja Mil-
jöpartiets motion om att satsa mer på den civila kris-
hanteringen. Där delar vi uppenbarligen uppfattning-
en att det finns ett behov.
Jag vill också, fru talman, informera Anna Lillie-
höök om att Miljöpartiet i budgetuppgörelsen har
verkat för ökade ekonomiska resurser just till polisen.
Vi fick igenom ett antal miljoner just för utbildning,
därför att det är där som behovet är störst.

Anf. 51 ANNA LILLIEHÖÖK (m) replik:
Fru talman! Först måste vi se till att vi har till-
räckligt många poliser. Vi kan självfallet inte skicka i
väg poliser från gatorna i Stockholm om det inte går
att upprätthålla ordningen här först. Lars Ångström
kan då stödja det förslag som vi har lagt under Justi-
tiedepartementets område om att se till att vi åtmins-
tone på sikt, om än inte just nu, till viss del kan leva
upp till våra åtaganden.

Anf. 52 TONE TINGSGÅRD (s):
Fru talman! Jag kände ett visst behov, på grund av
Anna Lilliehööks inlägg, att slå fast att det är budge-
ten för 2001 som vi diskuterar. När det gäller den
budgeten har vi en finansiering klar för den interna-
tionella styrkan, som Anna Lilliehöök efterlyste. Det
är vi överens om i utskottet.
Jag medger att det finns många saker kvar att lösa
när det gäller krishanteringsförmåga inom EU:s ram.
I den mån det krävs resurstillskott från andra politi-
kområden klarar vi kanske inte det under försvarsut-
skottets budget, men även där kan vi naturligtvis
bidra, kanske inte minst med nytänkande på det här
området.
Sedan har vi ett problem när det gäller att hitta en
långsiktig finansiering, men den ligger minst lika
mycket i tekniken som i pengarna och är på sitt sätt
lika stor för både dem som vill tillskjuta pengar och
dem som vill hålla sig inom ramen. Vi får titta på det
och tillsammans försöka jobba fram en bra lösning.
Jag måste säga att för stunden tycker jag att Mo-
deraternas lösning att föra bort pengar från budge-
tområdet hör till de mera bisarra.

Anf. 53 ANNA LILLIEHÖÖK (m):
Fru talman! Det handlar inte om att föra bort
pengar, utan om att i första hand sätta in pengarna i
ett sammanhang där de går att använda på ett sådant
sätt att vi mycket mer konstruktivt kan bidra till de
viktiga uppgifter och den stora nytta som jag tror att
vi kan göra med våra internationella insatser. Men det
är många svåra avvägningar, framför allt att det är
oändligt mycket svårare att hitta de civila resurserna.
Man måste antagligen i framtiden vara beredd att föra
resurser mellan de olika typerna av insatser.
Redan att få ned militära insatser till Kosovo som
ändå står beredda var svårt nog, men att dessutom
rycka loss människor som arbetar ute i det svenska
samhället är sannolikt både dyrare och svårare.
Det gläder mig naturligtvis om Socialdemokrater-
na vill fundera över förutsättningarna för detta. Jag
har tagit upp polisfrågan därför att jag är orolig för att
om man står och lovar att vi ska vara med i civil kris-
hantering utan att ha löst den första frågan kan det
bidra till att förtroendet för vår förmåga tyvärr inte
kommer att bli det som vi hoppas att det ska vara.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Kultur, medier, trossamfund och fritid

Föredrogs
kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU1
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid (prop. 2000/01:1 delvis).

Anf. 54 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Den kristdemokratiska kulturpolitiken
hämtar sin näring ur vår grundläggande ideologi, och
kärnan i den handlar om människan, hennes förutsätt-
ningar, behov och uppgifter. Människan är inte bara
en varelse som formas av materiella behov. För att
man ska bli hel som människa krävs en andlig eller en
kulturell dimension. Därför lägger vi stor vikt vid att
kulturpolitiken utformas på ett sätt som medger att
alla människor får möjlighet att ta del i och själva
utöva kulturella aktiviteter.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet står tillsammans bakom majoritetstexten i det här
betänkandet och har alltså anslutit sig till den bud-
getram som regeringen föreslog och som tidigare har
antagits av riksdagen. Övriga partiers ramförslag har
alltså redan avvisats.
Jag tycker att det finns anledning att påminna om
att budgetprocessen numera går till så att de partier
som samarbetar gör det om hela budgeten. Det går
alltså inte att, som tidigare, bilda olika majoriteter
beroende på vilken fråga det handlar om.
Jag vill gärna säga det här i kammaren, därför att
jag förstår att många som hör av sig till utskottet tror
att det är en mycket enkel procedur att ändra någon
del av regeringens budgetförslag i utskottet om bara
viljan finns. Men så är det alltså inte.
För att kunna ge en samlad bild av hur de olika
partierna vill fördela de tillgängliga medlen inom den
ram som de har föreslagit har varje parti ett särskilt
yttrande där alla förslag som påverkar budgeten är
samlade och där varje parti också redovisar sin prin-
cipiella syn på hur kulturmedlen ska fördelas.
Men det finns också frågor som behandlas i be-
tänkandet där inte pengar är inblandade eller där
besluten inte påverkar nästa års budgetramar, och i
sådan frågor har vi som vanligt reserverat oss där vi
har en annan uppfattning än majoriteten. För kristde-
mokraternas del vill jag redan nu yrka bifall till reser-
vationerna 1 och 20. Vi nöjer oss med att rösta om
dem, men står bakom även alla vår andra sju reserva-
tioner.
Jag vill också redan nu säga att Dan Kihlström
och Gunilla Tjernberg kommer att ta upp frågor sena-
re under debatten som rör arkiv, teater, dans och
musik och konstnärernas villkor. Det är många delar
som vi diskuterar i en sådan här budgetdebatt.
Jag vill börja med att ta upp en fråga där jag talar
för hela utskottet, och det gäller tillsättning av styrel-
ser för Konstnärsnämnden och Sveriges bildkonst-
närsfond. Utskottet har konstaterat att regeringen
efter tillkännagivandet från riksdagen för ett år sedan
nu har utvidgat förslagsrätten så att det är möjligt att
ha ett bredare urval av kandidater när dessa två sty-
relser ska utses. Det är bra att det har blivit gjort,
även om det gjordes med en viss fördröjning. Detta är
nämligen en viktig ändring som ytterligare förstärker
möjligheten att hitta lämpliga personer med både stort
kunnande inom området och stor personlig integritet.
Nu återstår det för utskottet att följa resultatet av
denna ändrade förordning, som vi alltså tackar stats-
rådet för.
Fru talman! Situationen för våra centrala och re-
gionala museer har varit svår under flera år, och i
årets budgetproposition medger regeringen det och
höjer också anslagen till de centrala museerna - något
som vi har väntat på länge. Det är vällovligt, men det
räcker inte på långa vägar för att kompensera det
eftersläpande behov som finns när det gäller vård,
registrering, dokumentation och digitalisering.
Utvärderingen av det s.k. SESAM-projektet visa-
de att vi har en akut situation när det gäller museernas
förvaring av samlingar. Då räcker det inte med att
som ytterligare en del i den översyn av museiområdet
som pågår säga att man ska granska magasinssitua-
tionen. Kunskapen om brister och om behov finns
redan. Förslag till lösningar finns också. Det är beslut
som saknas.
Vi kristdemokrater har föreslagit en riktad sats-
ning för att lösa hanteringen av centralmuseernas
samlingar och avsätter i vårt budgetalternativ 10
miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Även på den regionala nivån är behovet stort av
långsiktig finansiering för att museerna ska kunna
bedriva det samverkansarbete som är nödvändigt
mellan de olika nivåerna om vi ska kunna uppnå
målet som vi alla är överens om - ett levande kultur-
liv i hela landet. Därför föreslår vi också här en an-
slagshöjning på 10 miljoner kronor i stället för den
tillfälliga satsning som regeringen har aviserat.
Fru talman! När beslutet om ett nytt världskultur-
museum togs, där Medelhavsmuseet, Folkens muse-
um - etnografiska och Östasiatiska museet i Stock-
holm samt Etnografiska museet i Göteborg skulle
ingå, sades uttryckligen att den nya satsningen inte
skulle gå ut över de tre befintliga Stockholmsmuseer-
nas verksamhetsanslag. Nu tyder allt på att det trots
allt kommer att bli så. Det går inte att tolka proposi-
tionen på något annat sätt. De nya pengar som avise-
ras ska gå till det nya Göteborgsmuseet medan de
övriga får nöja sig med oförändrade anslag, vilket i
praktiken innebär minskade anslag. Detta vore intres-
sant att få statsrådets kommentar till. Har kulturmi-
nistern tänkt sig att lösa det på ett sätt som stämmer
med de löften som gavs när diskussionen var som
hetast angående den nya myndigheten?
Fru talman! Lokalhyrorna för ändamålsfastigheter
på kulturområdet växer och äter upp en stor del av
anslagen till kultursektorn. I den särredovisning av
hyrornas andel av anslaget som utskottet begärde
förra året och som regeringen presenterar i proposi-
tionen framgår det tydligt att lokalhyran kan ta i an-
språk upp till hälften av anslaget, och ibland t.o.m.
mer. Variationen är förstås stor mellan institutioner-
na. Denna situation är naturligtvis ohållbar i längden.
Arbetet med att se över museistrukturen har pågått
länge, och riksdagen får varje år veta att det pågår
och ibland också att det kommer att redovisas i kom-
mande års budgetproposition. Men ännu lyser redo-
visningen med sin frånvaro. Därför känns det inte bra
när frågan om lokalhyrorna tas upp i kulturbudgeten i
samband med just den översynen. Kommer frågan att
gömmas där?
Utskottet har i stor enighet krävt att lokalhyrorna
när det gäller ändamålsfastigheter inom kulturområ-
det ska prioriteras och att den översynen ska påbörjas
omedelbart. Det innebär förstås hela kulturområdet
och inte bara museerna. Det har också antytts från
regeringshåll, även om det inte står i propositionen,
att det skulle kunna bli så. Jag tror att det skulle lugna
många om statsrådet kunde bekräfta att det är så det
ligger till, nämligen att man ska börja med kulturfas-
tigheterna när man ska lösa lokalhyreproblemet.
Det jag kan lova är att vi kristdemokrater - jag
tror faktiskt att jag kan tala för hela utskottet - kom-
mer att följa upp hur det går och på olika sätt fortsätta
att driva på för att få en lösning på denna fråga så
snart det någonsin går.
Kristdemokraterna fortsätter också att markera
betydelsen av kulturella mötesplatser. Staten har ett
stort ansvar för att medverka till att det finns god
tillgång till lokaler runtom i landet, oavsett om det
handlar om allmänna samlingslokaler, icke-statliga
kulturlokaler eller trossamfundens lokaler.
Regeringen har svängt lite fram och tillbaka när
det gäller det statliga stödet. Ena året har det föresla-
gits att stödet ska tas bort helt, och nästa år har det
funnits med som en prioriterad fråga i regeringsför-
klaringen. Då talar jag om de allmänna samlingslo-
kalerna. De 15 miljoner som blev kvar med hjälp av
en räddningsaktion här i riksdagen 1998 ligger kvar
på samma nivå fortfarande, trots att samlingslokaler-
na nu återigen tillmäts en viktig demokratisk funktion
av regeringen.
För kristdemokraterna är det ingen tvekan om att
det behövs ett statligt stöd i botten för att det ska vara
möjligt att ha ett nät av lokaler över hela landet som
för en billig penning är tillgängliga för människor att
träffas i. Även människor med funktionshinder ska
kunna delta i möten av olika slag. De senaste åren har
statsbidragen så gott som uteslutande använts just till
handikappanpassning, och det är en försvinnande del
av alla ansökningar som kan tillgodoses. Vi vill där-
för se en satsning på 15 miljoner per år utöver rege-
ringens förslag under en treårsperiod. De skulle an-
vändas för att rusta upp och handikappanpassa ett
antal lokaler som är i trängande behov av den åtgär-
den.
Fru talman! Jag vill också gärna höra hur det går
med bokmomsfrågan. Det är Finansdepartementet
och skatteutskottet som äger frågan, som det heter,
men Kulturdepartementet arbetar också med den, och
det finns ett stort intresse för frågan i kulturutskottet
eftersom det i allra högsta grad - först och främst,
skulle jag vilja säga - är en kulturpolitisk fråga. Om
det ska hända något är det därför Kulturdepartementet
som måste vara pådrivande. En majoritet av partierna
i riksdagen har uttalat sig för en sänkning, så det bör
inte bli svårt att få majoritet för ett sådant förslag här.
Nu när det finns utrymme för skattesänkningar
borde alla goda krafter hjälpas åt att se till att en del
av de skattesänkningar som kommer att genomföras
de närmaste åren också kommer kultursektorn till del.
Även om en momssänkning inte är det allena saliggö-
rande för att öka bokläsningen och intresset för böck-
er spelar priset här, precis som på alla andra områden,
en stor roll.
Hur blir det? Kommer det ett förslag i vårpropo-
sitionen?
Frågan om statligt stöd till Stockholms läns blå-
sarsymfoniker har tyvärr blivit en långkörare. Förra
året uttalade utskottet att de förutsättningar som gäller
för statsbidrag till regionala kulturinstitutioner borde
gälla också för Stockholms läns landsting om lands-
tinget beslutar att en regional musikorganisation ska
inrättas. Det har skett nu, och allt tyder på att de för-
handlingar som pågår mellan kulturrådet och lands-
tinget kommer att leda till att orkestern kommer att
tilldelas statsbidrag.
Utskottet betonar också att det ser positivt på en
sådan utveckling och utgår från att regeringen tar
hänsyn till den här orkesterns ekonomiska situation
vid fördelningen av anslaget. Så långt handlar det om
utskottet.
Det kan som jag ser det innebära en tillfällig om-
fördelning inom anslaget i avvaktan på att förhand-
lingarna mellan Kulturrådet och landstinget avslutas
och ett beslut kan träda i kraft. Och det är vad vi
kristdemokrater har föreslagit. Det glapp som annars
uppstår kan komma att få svåra konsekvenser för
orkestern som inte är lätta att åtgärda i efterhand.
Även om statsrådet inte anser att det här är en stor
principiell fråga - det kan jag i och för sig förstå -
berör den många enskilda och är avgörande för om
orkestern ska överleva som en professionell blåsor-
kester i framtiden. Därför vill jag gärna höra om kul-
turministern möjligen har någon kompletterande
information att ge. Det är ju olyckligt att Kulturrådet
inte behöver redovisa sina slutsatser förrän den 31
december, dvs. när budgetbesluten för nästa år redan
är fattade och ingen ändring kan göras.
Slutligen, fru talman, har jag en fråga som gäller
fonogramstödet. Det ska struktureras om, och de
flesta är nog överens om att det är bra med större
flexibilitet i bidragsgivningens utformning, men det
som har upprört och förvånat många är att det stöd
som har funnits under väldigt många år nu plötsligt
betraktas som en försöksverksamhet som regeringen
anser att man inte ska binda för mycket pengar i.
Därför har anslaget minskat med nästan en fjärdedel.
Jag ska erkänna att vi kristdemokrater trodde att
regeringen hade mer information än vi i frågan när vi
läste formuleringarna i budgetpropositionen, som
antydde att det fanns skäl för en viss återhållsamhet
med tanke på den snabba förändring som musiklivet
genomgår. Därför har vi lika lite som något annat
parti tagit upp bidragsförändringen i våra motioner.
Däremot insåg vi att minskningen skulle slå väldigt
olika och föreslog att regeringen skulle redovisa ut-
fallet för respektive genre varje år. Vi vidhåller det
förslaget men vill också gärna ha en kommentar om
vilka förändringar inom musiklivet det är som har lett
till bedömningen att små musikproducenter med
smala utgivningar kommer att klara sig med bara tre
fjärdedelar av de anslag som de får i dag.

Anf. 55 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservation 2. Vi har naturligtvis flera reservationer,
men vi inskränker oss till att yrka bifall till nr 2 för att
spara tid. Det vet jag att talmannen är tacksam för.
Den 9 november beslöt de samverkande vänster-
partierna, s, v och mp, i finansutskottet att tillstyrka
regeringens förslag om ramar för de olika utgiftsom-
rådena för år 2001. Samtidigt tillstyrkte man också
utgiftstaken för 2002 och 2003.
Låt mig instämma i det som Inger Davidson sade
om omöjligheten, när ramarna är bestämda, för oss i
opposition att få någon ändring så som vi skulle vilja.
Moderata samlingspartiet har i såväl parti- som
kommittémotioner föreslagit en annan inriktning av
den ekonomiska politiken. Vår utgångspunkt är att
skapa förutsättningar för ett Sverige - och dess med-
borgare - som kan växa på alla områden, således inte
bara ekonomiskt och socialt utan också kulturellt. För
oss är utbildning bland det mest essentiella när det
gäller framtidens medborgare och för att det ska bli
ett bättre liv för alla. Det ska också vara en större
enskild sektor som ger möjligheter för både företag
och enskilda människor. Vi har därför föreslagit en
ordentlig växling från subventioner och bidrag till
rejäla skattesänkningar för alla, men främst för låg-
och medelinkomsttagare, bl.a. i form av höjda grund-
bidrag just för dem som har de lägsta inkomsterna.
Men, fru talman, det är för oss också självklart att
slå vakt om dem som av olika skäl är beroende av
samhällets stöd och som därför inte kan påverka sin
egen situation. I de fallen vilar ansvaret på samhällets
olika instanser och ska så göra. För de uppgifter som
är gemensamma och som bäst kan handhas av sam-
hället ska naturligtvis också resurser ställas till förfo-
gande.
Så ska jag gå över till dagens kulturbetänkande
som i dag står i fokus för riksdagsdebatten. Vår par-
timotion i år inleds med följande:
"Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet,
uttrycksmöjligheter och är ett viktigt inslag i männi-
skors dagliga liv. Ökat internationellt utbyte och nya
medier ger nya förutsättningar och även nya uttrycks-
former."
Kulturdebatten handlar i allmänhet om resurser
och bidrag men mindre om innehåll och kvalitet. Stat
och kommun, enkannerligen politikerna, ska enligt
vår uppfattning inte styra innehållet men väl ge de
ramar och de förutsättningar inom vilka kulturen kan
utvecklas.
Vi anser det väsentligt att kulturen står fri i för-
hållande till de politiska beslutsfattarna. Kulturen ska
motverka kommersialismens negativa verkningar,
säger socialdemokraterna. Detta är enligt vårt sätt att
se inte politikernas uppgift. Vi är av den meningen att
de negativa verkningarna ska motverkas av de enskil-
da människorna. Det undermåliga förlorar ju i läng-
den terräng till förmån för det som är av kvalitet, som
är bärkraftigt och som har ett värde i sig.
Låt mig påminna om den store konstnären Vin-
cent van Gogh! Tänk om hans samtid skulle ha be-
dömt den konst som han över huvud taget inte fick
sälja och som nedvärderades av alla och som vi i dag
anser är bland det finaste vi kan se! Just detta visar att
det är viktigt att vi inte bedömer i dag utan också låter
framtidens människor vara med i bedömandet. Det
dåliga väljs bort, och det fina överlever när tiden går
vidare.
Men, fru talman, det finns enligt vår mening om-
råden där staten kan och måste ha ett övergripande
ansvar. Dit hör bl.a. ansvaret för bevarandet av vårt
kulturarv. Varje generation har att axla detta ansvar,
och statens insatser bör här styras mot verksamheter
som har nationellt intresse och som inte skulle kom-
ma till stånd utan detta statliga ansvar. Ett glapp i
ansvarstagandet skulle kunna leda till oreparerbara
förluster för vilka vi inte kan ta ansvar inför framtida
generationer.
Vi anser således att detta statliga ansvar bör ren-
odlas och tydliggöras. Kulturens betydelse för nä-
ringslivet har under senare år blivit allt tydligare.
Etablerare av nya företag tar i sin bedömning allt
oftare hänsyn till kulturella verksamheter på platsen
för etableringar. Rekryteringen av personal tycks i allt
högre grad underlättas av sådana verksamheter. Vi
menar att samhället ska ta sitt ansvar, men vi menar
också att all kultur inte kan uppbära stöd. Målet måste
vara att föra en kulturpolitik som leder till en kultu-
rens mångfald med rika möjligheter och hög kvalitet.
Liksom tidigare år har vi i en motion föreslagit en
kulturfond, en dubbleringsfond, till stöd för nyska-
pande verksamheter som inte får stöd av offentliga
medel. Stöd från fonden ska utgå med samma belopp
som den sökande har kunnat mobilisera genom en-
skildas insatser eller sponsorsbidrag. En sådan dubb-
leringsfond - vi kan också kalla den krona-för-krona-
fond - skulle möjliggöra flera satsningar på plats från
dem som lever nära initiativen. Subsidiariteten, när-
heten, till verksamheten, till det lokala eller regionala
skulle få större genomslag.
Det skulle också göra såväl enskilda kulturarbeta-
re som grupper mer självständiga gentemot Kulturrå-
dets dominerande roll. Enligt vår mening skulle en
vital förnyelse för nya, friska kultursatsningar kunna
tillskapas.
Sedan, fru talman, vill jag ta upp sponsring. Det är
lätt att konstatera att det bland socialdemokraterna
föreligger ett starkt motstånd mot sponsring, även om
man ibland drar in klorna. Att kulturministern är en
svuren motståndare till sponsring tror jag står klart för
de flesta. Men jag frågar mig: Varför detta motstånd?
Varför denna rädsla? Såvitt jag kan se är huvudorsa-
ken att man vill hålla i rodret själv, inte ens till ett par
ynka procent överlåta styrförmågan till någon annan.
I och för sig är detta inte så märkligt. Socialdemo-
kraterna anser sig alltid sitta inne med det bästa om-
dömet, den bästa förmågan och den bästa politiken.
Och makten - att behålla makten - går tyvärr före allt
annat.
I en debatt med finansminister Ringholm fick vi
debattdeltagare veta att det inte var något fel på lagen
om sponsring. Det var inget fel på reglerna. Om fi-
nansministern hade rätt frågar man sig: Var ligger då
felet, när t.ex. Pharmaciamålet har drivits ända upp i
kammarrätten? Var ligger felet när företagen tycks
tveka inför nya avtal just på grund av osäkerheten?
Det är inte bara nya resurser, fru talman, som är
viktigt här. Minst lika viktigt, åtminstone som jag ser
det, är att man genom sponsring kan nå nya grupper.
För detta fick faktiskt utskottet bevis så sent som i
går, när vi besökte Dramaten och fick höra vilka
erfarenheter man där hade av sin sponsring och sitt
möte med nya besökare.
Till sist instämmer vi moderater i kristdemokra-
ternas reservation beträffande Folkens museum -
etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska
museet. Vi anser också att det finns all anledning att
påminna om vad riksdagen har uttalat om likvärdiga
förutsättningar. Det råder stor oro i museivärlden. Det
är helt oacceptabelt att dessa tre ska tvingas stå tillba-
ka för den satsning som sker. Det är bra att man satsar
i Göteborg, men det får inte bli på bekostnad av de tre
andra.
Här har jag tre frågor till kulturministern.
Hur ser kulturministern på det här? Kommer lik-
värdiga förutsättningar att gälla för dessa tre Stock-
holmsmuseer?
Sedan har jag en fråga om sponsring. Som situa-
tionen är nu skulle jag vilja fråga: Är kulturministern
beredd att ta initiativ till en utredning om sponsring-
ens förutsättningar, företräden och eventuella negati-
va effekter - även om jag inte kan se några?
Den sista frågan är: När kommer en lösning på
kulturinstitutionernas lokalhyror? Det är en fråga som
har varit aktuell i många år i utskottet och som vi nu
tycker måste komma till en lösning.

Anf. 56 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Först vill jag tacka kulturministern för
att hon har kommit hit i dag för att debattera kultur-
politiken in i 2000-talet.
Fru talman! I förra veckan debatterades utgiftsra-
marna och statsinkomsterna. Då fick vi höra att hu-
vudinriktningen i svensk ekonomi är positiv med en
historiskt sett mycket god ekonomisk tillväxt, en
snabb uppgång av antalet jobb och starka offentliga
finanser. Vi fick också höra att Sverige skulle möta
framtiden i solidaritet, att vi gemensamt värnar väl-
färden och utvecklar den så att den blir en välfärd för
alla - inte bara för några, de som har de individuella
förutsättningarna.
Kultur är en del i den välfärd som finansutskottet
debatterade i förra veckan. Trots detta fick vi inte
höra att kultur och eget skapande ger människan
möjlighet till uttryck, att kultur är en källa att söka sin
identitet i och att kultur stimulerar den ekonomiska
och demokratiska utvecklingen, folkhälsan, välfärden
och tillväxten, främst den andliga tillväxten.
Kultur är livets salt. Man kan inte klara sig utan
uttryck och upplevelser. Det är lättare, påstår jag, att
klara sig utan pengar. Frågan är då vilken typ av
tillväxt vi ska ha. Är det bara den ekonomiska till-
växten? Jag menar att det inte är så. Vi måste även ha
en annan typ av tillväxt, den som handlar om delak-
tighet, uttryck, demokrati och upplevelse. Sådan
tillväxt skulle jag gärna vilja höra om, även i en fi-
nansdebatt.
Kultur ger möjlighet att använda sin yttrandefri-
het. Tal, skrift, bild, form, teater, dans, sång och mu-
sik - allt kan användas till att uttrycka sin mening och
att kommunicera. Kulturen, konsten, hjälper oss att
förstå verklighet och sammanhang. I kulturen ställs
bl.a. frågor om hur samhället ser ut och varför. Kultu-
ren, konstnärerna och konsten kan hjälpa oss att ur-
skilja problemen och ger oss kraft och verktyg att
göra någonting åt dem. Kulturen är också ett verktyg i
integrationsprocessen och i arbetet för att få ett bättre,
rättvisare och mer solidariskt samhälle.
Fru talman! Vad vore egentligen livet utan böck-
er, musik, dans, bild etc.? Jag skulle gärna se en låg,
6-procentig kulturmoms, nu när det går så bra för
Sverige. Visst skulle statsbudgetens intäktssida mins-
ka något, men våra liv skulle bli så mycket rikare. Är
inte det en del av solidariteten, att få människor att
växa? Genom att vi gör kulturen mer tillgänglig för
alla, även för de eftersatta grupperna, och genom att
vi satsar på kultur kommer tillväxten inom vårt områ-
de att berika hela samhället - mig, dig och oss alla.
Att satsa på kultur kräver väldigt lite pengar i för-
hållande till helheten, hela den samlade offentliga
ekonomin. Inte skitar det ned miljön heller. Därför
skulle jag vilja att vi fick lite mer tryck i kulturpoliti-
ken, även i finansdebatten när det gäller kulturpolitik.
Det enda nya som finansen lyckas komma med,
som kommer att få efterverkningar på kulturlivet, är
fyra till sex kasinon med internationella regler. Jag
frågar mig: Hur ska det gå för Folkrörelse-Sverige när
staten skor sig på människors spelförluster? Jag efter-
frågar i stället radikala förslag som stärker en kultur-
politik som ger människor möjlighet att lära och
uppleva, få del av nya kunskaper, färdigheter och
känslor på jämlika villkor. Jag vill inte att drömmar
ska hållas vid liv genom att man köper ett spel eller
en lott; jag vill att människor ska få reella möjligheter
att förändra genom egna uttrycksmedel i möten mel-
lan människor. För visst måste ni väl hålla med om
att kasinon av dessa slag kommer att påverka våra
fritids- och kulturvanor.
Inte heller tror jag på den lösning som moderater-
na förespråkar, där en större enskild sektor och ett
starkare civilt samhälle ska medföra att många före-
tag och människor växer, där man växlar från sub-
ventioner och bidrag till omfattande skattesänkningar
för att ge människor pengar i plånboken att spendera
på kultur.
Fru talman! Till största delen är vi och regeringen
överens om kulturbudgeten. Men vi vill liksom lite
mer. Därför har vi våra fyra reservationer, och därför
fortsätter förhandlingarna inför vårproposition,
tilläggsbudget och budget.
En av Vänsterpartiets hjärtefrågor är public ser-
vice, en radio och TV i allmänhetens tjänst. SVT,
Sveriges Radio och Utbildningsradion behöver alla
mer pengar. Omställningen från analog till digital
teknik kostar bolagen pengar, främst i form av dubbla
kostnader för distribution. Detta är ett problem som vi
anser måste lösas så fort som möjligt. Jag vill därför
fråga kulturministern vad regeringen avser att göra
för att lösa bolagens dubbla kostnader.
Ibland känns det, när vi föreslår saker inom den
statliga kulturpolitiken, som att när den går ett steg
framåt så går kommuner, landsting och regioner två
steg tillbaka. Staten kan inte själv skapa all den kultur
som behövs för att få delaktighet inom kulturlivet.
Därför måste kommuner, regioner och landsting vara
delaktiga.
Delaktigheten gäller många saker, som kompetens
om konstarterna, möjligheter att mötas, samlingslo-
kaler och hyror. Problemet finns överallt. Häromda-
gen fick jag höra att Drottningholmsteaterns museum,
som är inhyst i Filminstitutets lokaler, har blivit upp-
sagt och snart står utan lokaler. Om de ska få tag på
nya lokaler i Stockholmsområdet kommer hyran att
skjuta i höjden, och det kommer inte deras anslag att
klara.
Ett annat teaterhistoriskt museum som snart också
är utan lokal är Teaterhistoriska museet i Eskilstuna,
som står utan lokaler den 15 maj nästa år.
Det är två viktiga verksamheter som samlat och
synliggjort svensk teaterhistoria. Båda dessa samling-
ar hotas nu att splittras. Därför vill jag höra om kul-
turministern har för avsikt att göra någonting åt detta.
Vänsterpartiet har sedan ett par år tillbaka insett
att den struktur som finns inom kulturområdet måste
vidareutvecklas. Vi föreslår därför att en samordning
av de olika budgetområdena görs så att kulturen kan
ges möjlighet att genomsyra samtliga samhällssekto-
rer. Vi skulle därför vilja se en utredning som ser
över penninganslagets väg genom Kultursverige för
att se vilka förbättringar som kan göras. Vi vill att en
analys görs av hur stor del av kulturmedlen som
kommer män respektive kvinnor till del. Vi ifråga-
sätter de överhyror som kulturinstitutionerna i dag
betalar. Därför har vi i reservation 7 begärt att en
sådan översyn görs. Jag yrkar bifall till reservation 7.
Vidare vill vi i reservation 4 att ett utredningsar-
bete genomförs med uppdrag att ta fram förslag till
hur en ekonomisk och innehållsmässig samordning
mellan kultursektorn och övriga utgiftsområden ska
genomföras. Vi anser att man bör se över kulturpoli-
tikens struktur, där en viktig del är bl.a. att Statens
kulturråd ska få i uppgift att erbjuda utbildning för att
sprida kulturrådets kompetens vidare ut i kommuner,
landsting och regioner i syfte att de kulturpolitiska
målen ska genomsyra samtliga politikområden och
därmed också motverka social och geografisk ojäm-
likhet på kulturområdet. Därför bör det prövas att
integrera kultur i flera samhällsområden, såsom ut-
bildning, arbetsmarknad, arbetsliv, hälsovård, sjuk-
vård och social omsorg.
Vad anser kulturministern måste till för att de
statliga kulturpolitiska målen också ska genomsyra de
beslut som fattas kommunalt och regionalt? Vi tror att
den strukturförändring som vi föreslår skulle kunna
hjälpa en sådan process.
Vänsterpartiet värnar den kulturella yttrandefri-
heten, och därmed vill vi begränsa sponsring. Vi tror
inte att kultur kan bära sig utan ett starkt offentligt
stöd. För detta synsätt tycker vi att vi finner stöd i de
kulturpolitiska mål som lyder: främja kulturell mång-
fald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därige-
nom motverka kommersialismens negativa verkning-
ar. Kultur ska och bör vara en fri och obunden kraft i
samhället.
Ett annat viktigt mål är att verka för alla så att alla
får möjlighet till delaktighet i kulturlivet, till kultur-
upplevelser och eget skapande.
Därför menar vi att allmänhetens kulturarv måste
göras tillgängligt även för s.k. eftersatta grupper,
vilket görs genom låga priser eller inga priser alls, att
lokaler görs funktionella för funktionshindrade, att
arkiv- och museisamlingar och bibliotek hålls öppna
och tillgängliga och kvalitetssäkras, genom exempel-
vis x antal bibliotek på x antal invånare. Att public
service sänds okodat är också en väldigt viktig fråga.
Där skulle jag vilja höra kulturministerns syn.
Man kan också låta museer, bibliotek och arkiv
och deras samlingar IT-anpassas och samordnas så att
de kan läggas ut på nätet. Då kan var och en på sitt
folkbibliotek, i sin skola eller hemma via datorn
komma åt dem.
Vänsterpartiet har många fler förslag, men Tasso
Stafilidis och eventuellt några fler vänsterpartister
kommer att återkomma till dem.

Anf. 57 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 5 och 21.
Kulturell allemansrätt för alla människor i hela
landet är viktig för livskvaliteten. Kultur är viktig för
ungdomars utveckling. Kultur främjar integration och
mångkultur. Kultur ökar också företagande och ar-
betstillfällen.
Satsningar på kultur kan leda till en positiv ut-
veckling av den regionala balansen i Sverige. Det
gäller bl.a. satsningar på barn- och ungdomskultur
och projekt som syftar till att stödja ungdomarnas
kreativitet. Centerpartiet har av den anledningen
avsatt 100 miljoner extra i vårt budgetförslag till ett
KUL-bidrag. Tanken med det är att kommuner som
låter ungdomar bestämma genom t.ex. ungdomsråd
eller liknande organisation ska kunna få upp till 1
miljon kronor per kommun.
Vi har dessutom, som extra grädde på moset, av-
satt 65 miljoner till Ungdomsstyrelsen. Anledningen
är att vi anser det vara av största vikt att ungdomar
ska få möjlighet att verkställa sina idéer. När ungdo-
marna kommer på något de vill göra behövs pengarna
helst i morgon, för om en vecka är det för sent. Där-
för är det viktigt att man förenklar reglerna. En av
ledarna inom Cirkus Cirkör sade vid ett seminarium:
Om man vill göra något i Stockholm måste man vän-
da sig till 22 olika representanter.
Därför anser vi att det är viktigt att förenkla reg-
lerna så att det går lättare att få pengar. Vi i Center-
partiet vill med våra pengar ge ungdomar möjlighet
att få pengar till sina projekt - för unga, av unga och
med unga.
I dag ser vi tendenser till att kommuner skär ned
på pengar till fritidsgårdar och ungdomshus. Det leder
i sämsta fall till att gårdarna stängs. Det är förödande
för ungdomarna som då hänvisas till gatan. Detta har,
som ni alla vet, lett till ökat våld, stölder och ökat
droganvändande. För oss i Centerpartiet är ungdo-
mars uppväxt så viktig att vi därför valt att avsätta
sammanlagt 165 miljoner till dem utöver regeringens
budgetförslag. Vi tror oss veta att de ungdomar som
tycker att de haft en bra uppväxt med möjligheter till
ett rikt utbud av fritidssysselsättningar kommer att
vilja bo i sin hembygd den dag de bildar familj.
I regeringens budgetproposition, anslagsområde
29:2 står det att det är viktigt att stödja ungdomars
engagemang och möjlighet till inflytande. Vi har tagit
det på allvar och visar det i vårt budgetförslag.
Dessutom vill jag nämna, med anledning av den
mobbningsdebatt som uppstått till följd av en del
tragiska händelser i landet, att vi skrivit en hel del om
förebyggande åtgärder för att motverka mobbning i
vår kulturmotion och givetvis också i vår utbild-
ningsmotion. Vi vill satsa på kultur i skolan i form av
drama, bild och musik. Med regelbundna dramaöv-
ningar från förskolan upp till tonåren stärks ens själv-
förtroende, och empatin ökar. Den du tar i i olika
övningar slår du inte, anser vi.
Fru talman! Samlingslokalerna runtom i landet
har en väldigt viktig funktion att fylla. De behövs för
bygdernas verksamheter av olika slag. Ofta är de
samlingspunkten för ungdomar, men minst lika ofta
är det vuxna som träffas för att kanhända gå i någon
studiecirkel eller bygdens invånare som samlas kring
någon gemensam fråga som känns angelägen för
bygden.
De naturliga samlingspunkterna blir i dag färre
och färre, eftersom post, apotek, banker och butiker
av olika slag stänger sina lokaler. Det viktiga sociala
nätverket kan då hållas levande i samlingslokalerna.
Dessa lokaler behöver ibland rustas upp, och vi före-
slog 40 miljoner till detta i vår budget.
Dessutom anser vi att det är angeläget att sam-
lingslokaler och bygdegårdar ska kopplas upp till
bredbandsnätet. Det bör ingå i den digitala allemans-
rätten som vi i Centerpartiet har talat oss varma för
under ett par års tid. Det är viktigt eftersom de verk-
samheter som finns där - t.ex. studiecirklar och ung-
domsverksamhet - ska kunna koppla upp sig till nä-
tet.
Centerpartiet reagerar för övrigt på att regeringen
i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet valt
att flytta över 4 miljoner från område 29:2 inom
Ungdomsstyrelsens budget till ansvarsområde 30:2
som är allmänna samlingslokalers konto. Dessa 4
miljoner ska enligt regeringen användas till fördel-
ning av bidrag för informationsinsatser och utred-
ningsarbete.
Det enda positiva som jag kan se med detta är att
det på papperet ser bra ut när man ska söka utrust-
ningspengar till samlingslokaler. Anslaget har ju ökat
från 15 till 19 miljoner. Men vad innebär det i prakti-
ken?
Antingen riskerar man att pengarna utnyttjas till
samlingslokalerna till fullo för upprustningar eller
också att mer än 4 miljoner utnyttjas till ungdomarnas
informations- och utredningsarbete, vilket jag i och
för sig inte har så speciellt mycket emot. Men det blir
missvisande i förhållande till upprustningsbudgeten.
Håll med om att risken finns att detta utnyttjas felak-
tigt! På Ungdomsstyrelsen är man inte glad över
denna omfördelning från ett område till ett annat.
Varför, kulturministern, gör regeringen denna om-
fördelning, trots att Ungdomsstyrelsen uttryckligen
har sagt att man inte vill ha en sådan omfördelning?
Fru talman! Hittills har jag talat om områden som
vi har avsatt extra pengar till. Tyvärr har vi ingen
skattkista att gräva ur så vi har nödgats att skära lite
grann. I vårt budgetförslag har vi t.ex. skurit ned på
litteraturstödet till vuxna och även på litteraturstöd till
bokhandeln.
Det kan se lite märkligt ut med dessa nedskär-
ningar eftersom vi i både kultur- och utbildningsmo-
tionerna har poängterat vikten av att ge hjälp till dys-
lektiker m.fl. Därför har vi lagt till 10 miljoner extra
för dem som har läs- och skrivsvårigheter samt för de
synskadade genom Talboks- och punktskriftsbibliote-
ket.
Anledningen till att vi vill sänka de nyss nämnda
anslagen är att vi i våra långsiktiga budgetplaner vill
sänka bokmomsen till 6 %. Det är visserligen en
skattefråga, men folk överlag ser det som en kultu-
rangelägenhet. Vi i Centerpartiet tycker att det är
rimligt att man sänker bokmomsen, eftersom man i
dag kan köpa böcker via Internet. Studenterna köper
sin litteratur via Internet. Man kan också köpa barn-
böcker på svenska via Internet utan att betala moms.
Som vi ser det rör det sig om en snedvriden konkur-
rens. Därför skulle det vara intressant att höra vad
kulturministern har för syn på detta med bokmoms-
sänkning, trots att sänkta skatter inte ligger inom
kulturministerns ansvar.
Fru talman! Många unga människor har väldigt
dålig kondition. Undersökningar visar att antalet barn
och ungdomar som inte alls ägnar sig åt regelbunden
idrottsutövning har ökat. Resultatet visar sig på så sätt
att 12-åringar har värkande knän och diskbråck. För-
slitningsskador uppstår i väldigt unga år. Därför vill
vi i Centerpartiet avsätta 7 miljoner mer än regering-
en till idrott som ska riktas mot barn och ungdomsak-
tiviteter.
Regeringen har inte räknat upp idrottsbudgeten
och inte heller har man angett vilket belopp idrotten
har att vänta från överskottet av Svenska Spels vär-
deautomater. Visserligen säger man att prognoserna
ligger på 120 miljoner, men tyvärr har detta belopp
hittills aldrig blivit så högt. Med osäkra pengar är det
mycket svårt att göra en bra planering som kan bidra
till att skapa en god kvalitet på verksamheten.
Jag skulle gärna vilja ha ett svar på frågan om
pengarna från värdeautomaterna. Kanske kan Åke
Gustavsson ge mig det svaret eftersom idrottsminis-
tern inte är här.
En väg att gå för att stärka idrottsföreningarnas
ekonomi är - tycker vi i Centerpartiet - att tillåta
lokala föreningar att samarbeta i en lottförsäljnings-
terminal så att lottköparen får välja mellan att ta en
lott och stödja fotbollsklubben, ridklubben eller tea-
terföreningen. För det lokala föreningslivet skulle en
sådan möjlighet innebära ett ekonomiskt tillskott av
stort värde för verksamheterna.
Det finns många hjärtefrågor inom kulturområdet.
Jag tänker inte tala om alla. Tobo folkmusikinstitut
kan jag dock inte undgå att säga några ord om. Tobo
har ett stort intresse för folkmusik. Nyckelharpan har
blivit ett signum för dess verksamhet. Man har elever
från hela landet. Dessvärre har Tobos anslag på 1 ½
miljon inte uppräknats så att man kan bedriva en
verksamhet i samma storleksordning som under tidi-
gare år. Det skapar en otrygghet och det kan påverka
kvaliteten på utbildningen. Centerpartiet har avgett ett
särskilt yttrande om detta. Dessutom kommer Rigmor
Stenmark senare att tala mer om Tobo.
Centerpartiet anser också att en rättvis fördelning
av statens resurser till kultur är nödvändig för att ge
förutsättningar till ett brett kulturutbud för alla åldrar
i hela landet. I det sammanhanget är det rimligt att
alla regioner i landet får det fulla ansvaret för kultur-
resurserna. Dessvärre har inte Västra Götaland fått
det ansvaret ännu. Centerpartiet anser att varje region
ska få det ansvaret.
Vi har också andra önskemål i vår budget. Vi vill
t.ex. ha fler nationella uppdrag i landet. Det gäller
bl.a. Bildens hus i Sundsvall, Dalhalla i Rättvik och
Röhsska i Göteborg. Det sistnämnda kommer Mari-
anne Andersson att tala mera om senare i debatten.
Flera har varit inne på sponsring. Elisabeth Fleet-
wood var inne på tanken att det skulle tillsättas en
utredning om kultursponsring, och det ställer vi hel-
hjärtat upp på.
Vi har också diskuterat hyrorna för kulturlokaler.
Från Centerpartiet har vi lagt fram ett förslag som
inte kommer att behandlas i kulturutskottet utan i
skatteutskottet. Vi tycker att man ska se över om man
möjligen kan bilda ett fastighetsbolag av kulturbygg-
naderna. Då kan bolaget hantera sin egen budget och
får på det sättet mer pengar till sin verksamhet. Jag
hoppas att den möjligheten utreds seriöst och att kul-
turministern kan vara med och stödja den tanken.
Fru talman! Länsmuseerna i landet har på flera
håll i landet ekonomiska bekymmer. Med tanke på
dessa museers betydelse för den regionala kulturen är
det angeläget att uppmärksamma de regionala muse-
ernas ekonomi i en särskild utredning. Jag yrkar där-
för bifall till reservation nr 21.
I övrigt yrkar jag bifall till reservation nr 5, som
handlar om att 25 % av kulturanslagen bör gå till
barns och ungdomars kultur. Sedan står jag givetvis
bakom alla våra övriga reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag bifall bara till två av dem.

Anf. 58 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! När jag förra året motionerade om
och sedan i debatten tog upp frågan om att vi ville
ändra kulturmålen, blev det inte någon särskilt häftig
reaktion eller, rättare sagt, ingen reaktion alls. Kul-
turministern var uppenbart inte intresserad av att här i
kammaren diskutera frågan, trots att det är här som
den i första hand hör hemma.
Inte heller blev det någon större reaktion när frå-
gan kom upp för realbehandling här den 30 mars i år.
Vi reserverade oss då till förmån för de mål som vi nu
igen har yrkat på för att få fart på en debatt om de
nationella kulturmålen.
De mål som fastställdes 1974 fick, om man ser i
backspegeln, ett ganska bra gensvar. Inte minst tycker
jag att man lyckades att engagera landstingen att se
kulturen som en möjlighet. Man stimulerade fram
länsteatrar etc.
Omarbetningen 1996 baserades i hög grad på äm-
nena i 1974 års mål. Men en viktig del var att den
bytte område från mål för statlig kulturpolitik till
nationella mål och att den i än högre grad kom att
ligga till grund för landstingens och kommunernas
egna målformuleringar.
Nå, vad är det nu som har skett eftersom det har
blivit en sådan fart på Kulturdepartementet? Jo,
Stockholms kommunfullmäktige ansåg att målen
borde vara desamma som jag tog upp för ett år sedan.
Samtidigt måste jag erkänna att jag blev lite förvånad
över att kommunen tog upp frågan. Men eftersom
målen kallas nationella är de ju tämligen styrande
även för kommunen, och då är det ju inte fel att
kommunen har synpunkter. Dessutom, med tanke på
den kommundebatt om Stockholm som fick lyssna på
här i fjol, kanske detta var ett sätt att jämna ut det
hela.
Jag hoppas att vi i år kan diskutera de frågor som
riksdagen ska handlägga och att kulturministerns
aversioner kan koncentreras till massmedier eller till
andra scener.
Vad är det då vi - med ett ackompanjemang som
är något besvärande - säger från Folkpartiets sida?
Jo, att vi vill koncentrera själva målen, vad vi vill nå,
till tre - alltså frihet, mångfald och kvalitet - och
sedan besvara huvudfrågorna samt förklara hur vi vill
omsätta målen i mer praktisk handling.
Det är klart att i en del avseenden skiljer de sig
inte särskilt mycket, om än alls, från de nuvarande
målen. Ta t.ex. att bevara och bruka kulturarvet, som
finns med både i de gällande målen och i mitt förslag.
Det är bara det att vi ser det som ett medel att nå
målet mångfald, inte bara som ett eget mål.
Sedan anser jag att vi har preciserat kvalitetsmå-
len på ett bättre sätt än vad man har gjort när det
gäller de nuvarande målen. Det här är Folkpartiets
ställningstagande, som det uttrycktes på vårt lands-
möte förra hösten, och det är mot den bakgrunden
vårt förslag ska ses. Om sedan andra partier, här eller
i andra sammanhang, vill stödja det och kanske också
diskutera formuleringar är de naturligtvis välkomna
att göra det. Vi kan ha ytterligare diskussioner om
fördjupning.
Vad som också är viktigt är att vi håller i gång en
debatt om kulturen, om varför den ska ha ett ordent-
ligt offentligt stöd. Och vi har uppenbarligen lyckats
med att få i gång en debatt i alla fall.
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp den kulturfråga
som innebär den största ekonomiska avvikelsen från
regeringens budgetproposition i vid bemärkelse.
Förra året kunde jag bara avisera att vi i Folkpar-
tiet på sikt ville sänka bokmomsen. I år är jag mycket
glad att konstatera att Folkpartiet har lagt fram ett
konkret förslag om sänkning av bokmomsen till 6 %
och att vi givetvis också finansierat sänkningen. An-
talet partier som pläderar principiellt för förslaget är
många, men tyvärr är det väl bara vi och Kristdemo-
kraterna som anslår medel till detta.
Det får inte bara stanna vid munväder. Det måste
till konkreta förslag för att det ska bli något. För 2001
har jag gett upp. Jag tror inte att övriga partier vågar
ta steget fullt ut nu. Men glöm inte bort frågan till
nästa år! Skriv motioner om sänkt bokmoms och
finansiera den, eller, till er som till äventyrs sitter
med vid förhandlingsbordet med regeringen om bud-
geten, sätt tryck på förslaget! Det blir ju inte trovär-
digt om ni bara står här i kammaren och talar vackert
men sedan säger nej till pengar, för det här kostar ett
antal miljoner kronor. Hur många diskuteras, men det
handlar väl om i storleksordningen 600 miljoner plus
minus något hundratal miljoner kronor.
I anslutning till mål och bokmoms etc. finns det
ett ord som jag tycker mer om än andra, och det är
ordet bildning. Det är ett av de finaste ord jag vet, för
det innehåller så mycket av det som gör livet värt att
leva.
Jag minns fortfarande Annika Nilssons målande
beskrivning förra året av sin upplevelse av Monet och
hennes besök på museet i Luzern. Jag tror att vi alla
som arbetar med kulturpolitik har ett antal sådana
upplevelser, antingen det handlar om konst, litteratur,
teater eller musik. Variationerna är oändliga. Men vi
får möjligheten att uppleva mycket, och den politik
som Folkpartiet står för innehåller målet att alla ska
få den möjligheten. Då tror jag att läsning är en grund
för att gå vidare på andra områden. Därför har vi i år
en särskild motion om just läsningens betydelse. Jag
hoppas att innehållet i den ska förverkligas med tiden.
En del av bildningen handlar om språket. Jag glä-
der mig mycket åt den parlamentariska språkutred-
ning som regeringen har tillsatt - jag tror att det var
efter initiativ av utskottet. Det är viktigt med språk.
Inte minst viktigt är att vårt språk lever och också får
en rimlig och självklar ställning inom EU. Det ska
inte behöva vara ett måste att kunna något av de tre
största språken för att kunna väljas in till EU-
parlamentet, även om det naturligtvis underlättar.
Framför allt måste det finnas en möjlighet för alla att
ta del av vad som händer i EU och i EU-parlamentet
och de beslut som där fattas, för det är ju en förutsätt-
ning för demokratin.
När det gäller förändringen av vårt språk här i
riksdagen, kan jag inte låta bli att erinra mig ett besök
av en docent i språkvetenskap för en knapp vecka
sedan på författarmorgonen, som PAKS anordnar.
Han talade om modeord. Han visade bl.a. ett floskel-
bingo med ord som tänket, typ, fokusering,
benchmarking osv. Om ni säger för många ord av det
här slaget här i kammaren och hör någon ropa bingo,
då vet ni att ni verkligen lyckats träffa rätt med
många modeord, inte minst importerade engelska ord.
Så över till idrotten. Regeringen säger i sitt bud-
getförslag att forskningen inom idrotten bör stärkas.
Det är en uppfattning som Folkpartiet till fullo delar.
Vi ser gärna en inriktning på forskning inom idrotten,
t.ex. ur sociologisk, ekonomisk, samhällsnyttig syn-
vinkel. Det handlar alltså inte bara om att forska för
att eliten ska nå bättre resultat eller om idrotten ur
fysiologisk synpunkt. Detta är viktigt på många sätt,
och det är inte otänkbart att även mobbningen skulle
kunna motverkas ännu mer inom idrotten.
I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att ta
upp de avarter som kommer idrotten till del via hejar-
klackar. Här måste det ske en uppstramning, för an-
nars blir det så att det som accepteras på idrottsplat-
sen följer med utanför arenan, och vi riskerar att få
ytterligare språklig terror med tillmälen till varandra
som bara kan skada. Det här är en viktig uppgift för
idrottsrörelsen.
Tillbaka till forskningen. Regeringen säger att den
ökade forskning som vi är ense om bör ske ska ske
inom ramen för anslaget. Vi i Folkpartiet har en an-
nan uppfattning. Vi tycker att det är viktigt att ge
signalen genom att öka anslaget och rikta ytterligare
5 miljoner till idrottsforskningen med den inriktning
som jag har angett.
Idrotten är viktig och betyder oerhört mycket, inte
minst ur hälsosynpunkt. Även om vi inte vill att riks-
dagen ska besluta om timplanerna i skolan, är det min
övertygelse att ett ökat antal rörelsetimmar i skolan
ökar förmågan att ta till sig också andra nyttigheter
där.
Nästa punkt är de regionala frågorna. Här har vi
en fråga där jag upplever ett avstånd, inte bara mellan
kulturministern och Folkpartiet utan eventuellt också
i praktiken mellan kulturministern och majoriteten av
utskottet, fast det inte tar sig uttryck i direkt text.
I år har vi ju Åke Gustavsson här, till skillnad från
i fjol. Jag skulle vilja ställa en fråga till honom som
jag har sparat på i ett år och hoppas på ett uppriktigt
svar: Är det så att Åke Gustavsson inte skulle ha
förtroendet för sina och mina partikamrater i Jönkö-
pings läns landsting att klara att fördela en statlig
kulturpåse inom regionen på ett för kulturen bra sätt?
Det är nu 26 år sedan riksdagen fastställde de
kulturmål som är grunden för dagens mål och också
startade en politik som, vilket jag tidigare sade, inne-
bar att staten stimulerade landstingen att satsa på
kultur. Det var bra, och jag har aldrig kritiserat den
politiken. Men tiderna förändras. Vi behöver i dag ett
mycket mer flexibelt förhållningssätt till verksamhe-
terna ute i landet. Landstingen och regionerna har
mognat, och efter 26 år kan de faktiskt betraktas som
myndiga. De känner bäst till vilka kulturyttringar
inom regionen som av tradition har möjligheter att
utvecklas och var det finns entusiaster som man kan
bygga nya ting på. Se t.ex. på film i väst. Parkutred-
ningen kom ju också fram till att försöken bör fort-
sätta. Det skulle onekligen vara intressant att höra
Åke Gustavssons synpunkt i ärendet. Kulturminis-
terns har jag tagit del av tidigare.
I Folkpartiet har vi tagit konsekvenserna av den
här politiken i årets motion. Det är mot den bakgrun-
den man ska se minskningen av anslagen till Rikste-
atern och Riksutställningar. Vi gör det alltså inte för
att spara pengar, utan vi gör det för att föra ut pengar
till regionerna. Beträffande Rikskonserter har vi inte
gjort någon ändring i år, men vi föreslår ändå i vår
motion att man lägger ytterligare pengar till länsmu-
siken. Med det har vi också finansierat utökningen av
Stockholms länsmusik. Det är väldigt roligt om den
kommer till stånd, där instämmer jag med Inger Da-
vidsons yttrande här i talarstolen. I musikpengarna
har vi också en extra slant till Göteborgsoperan - i år
liksom förra året. Det är inte så mycket, men det är en
markering och en förhoppning om att även staten i
framtiden kan tänka sig att öka anslaget.
Jag vet inte i hur många år man har hållit på, och
hur många regeringar av olika slag som har gjort det,
med att ge institutionerna anslagspåslag som inte
räcker till de löneökningar som deras personalupp-
sättning kräver. Varje år ligger uppräkningsprocenten
någon eller ett par procentenheter under den utveck-
ling som vi vet att alla får eller borde få. För det kan
väl inte vara så att vi anser att aktörer på olika arenor
och bakomvarande personal inom kultursektorn inte
ska ha samma löneökningar som vi andra, inte minst
vi här i kammaren?
Det går inte att spara in ytterligare på personalen
utan att det får återverkningar i kulturproduktionen.
Det är mot den bakgrunden som vi i Folkpartiet före-
slår anslagsökningar till Dramaten, Moderna museet
och Operan. Dessa belopp på vardera tre miljoner
kronor är alltså inte avsedda för ytterligare produk-
tion eller liknande utan för de årliga kostnadsökning-
arna.
I detta sammanhang kommer naturligtvis också
hyrorna in i bilden. Vi har ju fått en numera tämligen
berömd rapport om det här med att leka marknad.
Den innehåller en hel del godbitar. Nu är det väl så att
den bara står för en enskild person än så länge, men
jag har inte hört att någon har sagt att det är fel i den.
Där påvisas bl.a. den obalans som gäller vid förhand-
lingar om hyrorna. Och inte bara det; det handlar
dessutom om förvaltningen av byggnaderna.
Det borde vara en självklarhet att institutionerna
själva får avgöra via upphandling vilka som ska för-
valta och sköta byggnaderna. De pengar de kan spara
på det sättet ska givetvis tillfalla institutionen. Det-
samma ska vara fallet om man lyckas sänka hyrorna.
Här ställer jag helt upp bakom utskottets skrivning
om den utredning som bör komma till stånd.
En fråga som har direkt bäring på den samlade
kulturens ekonomi är ju möjligheterna till sponsring.
Det har varit uppe tidigare i debatten, och med tanke
på min talartid ska jag hoppa över resten av vad jag
hade tänkt säga om det. Men om det finns möjligheter
i replikskiftena tänker jag återkomma.
Jag har i mitt anförande i första hand velat po-
ängtera Folkpartiets politik, och jag har i vissa avse-
enden jämfört den med regeringens. Men jag måste
också, nästan i enlighet med traditionen tyvärr, säga
något om moderat kulturpolitik. Jag har läst igenom
er motion. Den innehåller många fina ord, och det gör
i och för sig allas våra motioner. Men tyvärr klär ni
dessa ord i besvärande minustecken framför siffrorna.
Det är ju faktiskt så att ni minskar kulturbudgeten
med nästan 670 miljoner kronor, vilket motsvarar ca
8,6 %. Det är inte lite. Det är också så att ni drar in
rejäla belopp på t.ex. Riksteatern och Riksutställning-
ar. Då är det fråga om besparingar och inte, som vi
föreslår, överföringar till den regionala nivån.
Jag har egentligen inte så mycket emot att inrätta
en fristående fond, men jag kan inte tänka mig att
finansiera de 129 miljonerna med att spara
400 miljoner på andra områden. Jag beklagar den
njugga moderata kulturpolitiken, men jag har också
läst mig till att i en regeringskoalition är de i hög grad
pratbara.
Problemet för mig, fru talman, är att jag skulle
vilja kommentera ännu mycket mer av vår kulturpo-
litik. Det gäller inte minst ekonomiskt smärre men
ändå viktiga områden som Akvarellmuseet i Bohus-
län, länsmuseernas ekonomiska situation, radio-TV-
frågor, konstnärsorganisationer, anslag till trossam-
fund osv. Men allt detta framgår av vårt särskilda
yttrande, som jag rekommenderar till läsning.
Jag vill sluta med, fru talman, att yrka bifall till
reservationerna 1 och 29. Jag står givetvis bakom
övriga folkpartireservationer, men för tids vinnande
behöver vi inte votera om dem.

Anf. 59 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill beklaga att Lennart Kollmats fick hålla
stora delar av sitt anförande till ett störande ackom-
panjemang som det tyvärr tog lång tid att spåra och
stoppa.

Anf. 60 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jag har en liten fråga till Lennart
Kollmats gällande lokalhyror och anslag. Vi är ju alla
i utskottet överens om att man ska se över lokalhyror
osv. Men Vänsterpartiet har också i sin reservation,
alltså i vårt förslag, lyft fram frågan att det inte är
rimligt att anslagen bara ska gå tillbaka till den kul-
turinstitution som eventuellt får ett lägre anslag. Vi
tycker att man bör tillsätta en parlamentarisk utred-
ning som tittar på hur man på ett bra sätt kan fördela
de här pengarna inom hela kultursektorn.
Min fråga till Lennart Kollmats är: Vore det inte
bättre att man tittade på helheten? I dag är det ju så att
t.ex. Operans anslag också är satt i förhållande till
den höga lokalhyra de har. Vore det inte då rättvist att
man kanske delade med sig till övriga Kultursverige?

Anf. 61 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är så att engagemanget
för att driva en fråga ökar om man ser att belöningen
tillfaller det arbetsområde där man jobbar själv. Det
innebär att om operachefen har förhandlingar om
hyrorna tror jag att hans engagemang ökar väsentligt
om han vet att det han till äventyrs kan lyckas få ned
hyrorna med kommer att tillfalla operans verksamhet.
Jag tror alltså att engagemanget minskar något, även
om jag har stort förtroende för att operachefen har en
vid kultursyn, om han vet att det han lyckas få till
operan i förhandlingar som kan vara rätt så tuffa ska
gå till kulturen sin helhet. Det är den ena delen.
Den andra delen jag tar upp är förvaltningen av
fastigheten som sådan. Vi tycker att det är rimligt att
man gör en upphandling och att det inte finns ett
monopol på förvaltning. Där ser jag en möjlighet till
ett ännu tätare engagemang för förvaltningen av den
egna fastigheten. Då kan man ju också gå in och titta
noga på vad det är som ska förvaltas och vilken kva-
litet som behövs i förvaltningen. Därigenom kan
kostnaderna minska, och då är det definitivt nödvän-
digt att "vinsten" går till den egna institutionen.

Anf. 62 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jag delar Lennart Kollmats synsätt att
det finns två delar i detta. Man behöver kanske en
drivkraft som enskild teaterchef för att försöka få ned
hyran för sin egen institution. Det vi i utskottet har
kommit överens om är att man ska se över ändamåls-
fastigheternas hyressättning. Det är ju någonting
annat. För mig är det viktigt att om man generellt sett
får ned hyrorna på ändamålsfastigheterna inom kul-
tursektorn borde det tillföras kultursektorn som hel-
het. Jag pratar inte om eventuella individuella hyres-
förhandlingar, som Lennart Kollmats utgick från. Då
förstår jag bättre hur han tänker.

Anf. 63 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är bra om vi förstår varför vi har
olika uppfattningar.

Anf. 64 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att vi sparar. Det är
nödvändigt att spara. Vi hoppas också att vi genom
våra åtgärder ska kunna se till att mer av kulturen
betalas av de enskilda människorna med tanke på de
skattesänkningar som vi också föreslår för att det här
ska kunna gå ihop. Det är ju så att när andra partier
föreslår besparingar tycker man att det är bra. Men
när vi gör det tycker man att det är negativt.
När riksdagen för många år sedan fattade beslut
om att inrätta en riksteater sade man att det var ett bra
beslut. Det tyckte vi också inför att länsteatersystemet
skulle byggas ut. Nu är det utbyggt. I det första be-
slutet sade man också att när länsteatrarna är etable-
rade ska Riksteatern minska sin verksamhet. Därför
har vi också minskat på anslaget till Riksteatern. Men
viss verksamhet ligger kvar.

Anf. 65 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller besparingar vill jag sä-
ga att om vi ser på vad vi håller på med här i dag så
vill ju de partier som inte är eniga med förslagen från
regeringen och från partierna som ingår i regerings-
underlaget plussa på kulturbudgeten i dess helhet,
bortsett från moderaterna som vill minska den med
668 miljoner. Det är mycket pengar. Vi andra vill öka
den i olika omfattning. Det tycker jag ändå lite grann
speglar olika syn på kulturen.
Jag kan delvis dela Elisabeth Fleetwoods syn-
punkter när det gäller Riksteatern, men på längre sikt.
Ni tar ett så stort grepp. Och jag tror inte att det är
möjligt att under 2001 göra en så stor besparing.
Dessutom, vilket för mig är det svåra problemet,
hänvisar ni till länsteatrarna som sorterar under
landstingen, samtidigt som ni vill avskaffa landsting-
en. Detta gör ju att denna politik inte går ihop. Men vi
försöker ju fördela riksteaterpengarna till länen för att
ytterligare förstärka länsteatrar, länsmusik, länsmuse-
er, osv. Men ni vill avskaffa landstingen, och då
hamnar det hela i ett vakuum, och det är en politik
som jag inte kan ställa mig bakom.

Anf. 66 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att vi har föreslagit en
nedläggning av landstingen, men icke, Lennart Koll-
mats, av den verksamhet som försiggår i landstingen.
En del av den ska överföras till kommunerna och en
del till andra instanser. Det är inte fråga om att av-
skaffa verksamheten. Det är fråga om att avskaffa en
politisk nivå som kostar pengar och som inte fyller
den funktion som vi anser att den ska göra.

Anf. 67 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har ju lång erfarenhet av att arbeta
med moderata kamrater i landstinget, och i kul-
tursammanhang har det inte alltid varit det roligaste,
måste jag faktiskt erkänna.

Anf. 68 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kära arbetskolleger! Åhörare! Det var
en gång ett barn som hade 100 språk. På den långa
vägen till vuxenskapet förlorade hon 99 av dem.
En grundtanke i den gröna ideologin är att ge
varje människa möjlighet att utveckla sina förmågor
och att få uttrycka sig fritt. Vi kan inte ge barnet till-
baka dess förlorade språk. Men vi tror att kulturen
spelar en avgörande roll när det kommer till den vux-
nes möjlighet och förmåga att hitta former för sina
egna uttryck. För Miljöpartiet de gröna är kulturen
nyckeln till mänsklig tillväxt.
Låter det inte spännande att läsa Miljöpartiets
partimotion om kultur? Jag tänker inte läsa mer, utan
nu är det upp till er.
Däremot tänker jag yrka bifall till reservation 6
under mom. 6 som handlar om att man oavsett var
man bor i vårt avlånga land ska ha rätt till ett rikt
kulturutbud och att det är rimligt att priserna på det
kulturutbudet hålls på en sådan nivå att barn, ungdo-
mar och vuxna har råd att nyttja detta kulturutbud.
Vi tror att en nationell kulturpolitik garanterar en
sådan rättvisa. Och vi tror att de tre R:en som spjut-
spetsar - Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ-
ningar - är garanter för att hela Sverige får ta del av
ett rikt kulturutbud.
Nu tänker jag direkt gå över till realpolitik och
börja med Fastighetsverkets hyressättning av ända-
målsfastigheter inom kultursektorn.
Under lång tid har ju kulturutskottet stött och blött
denna fråga, och det har varit på initiativ av olika
motioner, bl.a. från Miljöpartiet. Kulturutskottet har
agerat enigt i denna fråga. Vi har varit oroliga för
utvecklingen, vi har poängterat att någonting är fel,
och vi har velat att man ska se över det som är fel. Vi
har sagt att det är bra att man går före med kulturän-
damålsfastigheterna, eftersom det är vårt område, och
vi tycker att kultur är livsavgörande.
Då kan jag med glädje läsa på s. 26 i budgetpro-
positionen att regeringen säger att med anledning av
att detta är en så svår fråga så vill man att den skynd-
samt ses över när det gäller lokalförsörjning för stat-
liga myndigheter och vissa bolag.
Sedan blev jag ännu gladare när jag hörde rege-
ringsförklaringen - det blev väl alla - och statsmi-
nistern sade att kulturinstitutionernas lokalkostnader
ska ses över. Ja, tänkte jag, nu kommer det att hända
någonting, därför att det kan ju inte betyda att det ska
bli status quo, eller hur?
Märk då min förvåning när jag läste ledarsidan i
Fastighetsverkets tidning Kulturvärlden där general-
direktör Christer Wadelius säger att senast man ut-
redde denna fråga kom man fram till att det inte var
någonting som behövde göras och att man säkert
kommer fram till det nu igen. Dessutom ställer han
frågan: Varför skulle just kultursektorn befrias från
hyreskostnader?
Jag blir faktiskt väldigt ledsen när jag läser detta.
Det verkar nämligen som om denna generaldirektör
inte har upptäckt någonting.
Jag hoppas på en skyndsam hantering av detta
ärende och att status quo icke kommer att gälla fram-
över.
Nästa område som jag vill ta upp är medierna. Det
pågår nu en Public service-beredning. Det finns också
en digital-TV-kommitté. Och många framtida beslut
förbereds ju i denna beredning och i denna
kommmitté.
I år höjer vi TV-avgiften marginellt. Det är högst
rimligt. Det är ju den här avgiften som ska garantera
ett högt kvalitativt utbud av public service i radio och
TV. Jag är allvarligt oroad över den utveckling som
vi har just nu, där omställningen till ny teknik, som i
framtiden kommer att göra att sändningar kommer att
bli väsentligt billigare, är så dyr att den riskerar att
inkräkta på kvaliteten i utbudet.
Public service ska ju stå för nyheter som vi kan
lita på och som vi kan förstå. De ska ha en utrikes-
rapportering som inte är densamma som den snab-
bupprepade och snabbköpsbetonade CNN-varianten.
Det ska vara utrikesnyheter som förklarar bakgrun-
den. Det ska vara drama och barnprogram som har så
hög kvalitet att inte bara våra nordiska grannländer
efterfrågar dem utan att man också gör det i hela
Europa. Och jag vet att ögonen nu riktas mot Sverige,
och kanske Skandinavien, när det gäller vårt filmut-
bud.
Detta ska public service stå för. Och för att kunna
klara det måste man ju ha en teknik som också ligger
långt framme. Detta kostar. Och jag är orolig över
den allmänna attityden i samhället där man struntar i
att betala. Och jag hoppas att vi ändå ska kunna börja
tänka på andra finansieringsformer, eftersom sådana
behövs om vi vill ha en stark public service-
verksamhet, och det vill vi.
Jag är lite förvånad över Folkpartiet i detta sam-
manhang, eftersom Folkpartiet inte vill höja avgifter-
na och inte heller vill ha någon annan finansierings-
form. Jag är därför lite nyfiken på hur Folkpartiet,
som jag vet vill ha en stark public service-
verksamhet, tänker klara av att hålla denna höga
kvalitet, om det innebär reklam i public service-
verksamheten eller om ni har andra förslag.
Sedan vill jag säga några ord om det digitala
marknätet. Det är ju till för att användaren inte ska
vara låst till företagsanknutna företag och inte ska
behöva köpa hela paketet av utbudet utan kunna se-
lektera sitt utbud. Nu är det krig. Viasat krigar. SVT
har gått in och satt hårt emot och säger: Nu får ni
faktiskt betala för att ni sänder public service. Jag
tycker att det är ett bra grepp att sätta hårt mot hårt.
Med monopol brukar det vara så att först dumpar
man marknaden. I det här fallet skänker man bort
konverteringsboxar. På så sätt slår man ut alla och
sedan blir man ensam. Man har monopol, ett kapita-
listiskt monopol, och kan höja priserna hur mycket
man vill. Där måste vi alla, tycker jag, vara med och
ta ansvar så att vi inte får monopol i Sverige.
Det är viktigt att gå vidare med den digitala ut-
byggnaden av marknätet. Det föreslås ju nu i propo-
sitionen och vi kommer att här ta ställning till det.
Det är en demokratiskt viktig fråga, inte bara därför
att alla i hela landet kommer att få en fantastiskt bra
TV-bild med kristallklar skärpa utan också därför att
man kommer att få tillgång till ett större utbud och
själv kan välja det utbudet med tilläggstjänster.
Sedan ska jag säga några ord om museerna. Jag
börjar med Moderna museet, som ju har traditionen
att inte köpa in konst utförd av kvinnor. Men nu har
man fått 11 ½ miljoner för att köpa in samtida konst.
Ett av de inköp som planeras gäller en videoinstalla-
tion. Det handlar först om en sekvens där en man
suger på en penis. I nästa sekvens suger mannen på
en barnarm. ECPAT har polisanmält denna videoin-
stallation men förundersökningarna är nedlagda och
då tycker museet, enligt dess informationsavdelning,
att det är helt okej. Men jag och Miljöpartiet menar
att museet har ett ansvar inför publiken. Jag tänker på
dem som kommer för att se den här videoinstallatio-
nen och som inte är beredda på vad de får se. Hur
kommer museet att ta hand om alla chockade männi-
skor?
Jag, som trots allt har sett ganska mycket när det
gäller pornografi och våldspornografi för att följa den
utvecklingen, blev chockad när jag såg den här sce-
nen. Hur kommer då inte andra människor som inte är
lika luttrade att må? Vilket ansvar har museet egentli-
gen? Jag menar att museet har ett ansvar för sin pu-
blik.
När den här flickan, det här spädbarnet, växer upp
till vuxen och får se sig själv på videogrammet är hon
allvarligt kränkt och utnyttjad. Enligt min mening
borde det här videogrammet över huvud taget inte
visas.
Fru talman! Jag vet att alltfler talar om att bojkotta
Moderna museet. Besökssiffrorna för år 1999 ligger
på samma nivå som besökssiffrorna för år 1984 -
ungefär 280 000 besökare. Jag vill inte automatiskt
dra några slutsatser men jag kan säga att jag är orolig
för utvecklingen på Moderna museet.
Sedan gäller det den arbetsgrupp som ska se över
genusperspektivet vad gäller våra museer. Jag ser
fram emot att det arbetet kommer i gång. Det innebär
dock inte att Miljöpartiet har gett upp tanken på ett
kvinnomuseum - kvinnan i Sverige och kvinnan i
världen. Självklart ska alla museer visa hela mänsk-
ligheten, eller hur? Det är dock lång väg dit.
I dag finns Marinmuseum, Armémuseum, Medel-
havsmuseet, Östasiatiska museet och Sjöhistoriska
museet men inget kvinnohistoriskt museum. Vi har
dock icke gett upp.
Nu kommer landets länsmuseer att kunna utveckla
sin museipedagogik. De får 10 miljoner kronor under
tre år och det är vi väldigt glada över. Vi är också
glada över att deras grundbidrag höjts, för det har
varit skandalöst lågt. Vi hoppas således på en fin
utveckling vid våra länsmuseer.
Självklart behöver också arkiven en slant för att
utveckla sin museipedagogik. Vi återkommer senare
till den frågan.
Jag ska också säga några ord om folkmusiken, om
Stallet och Tobo. Vi kan säga att världsmusiken är på
väg. Också när det gäller Tobo återkommer vi för att
förstärka deras anslag. Det är jättefint att de har fått
ett anslag men det räcker inte riktigt. Där håller jag
alltså med Birgitta Sellén. Stallet behöver också ha
pengar för sin verksamhet. Det är väl också något
som vi får återkomma till.
Världsmusiken i sig behöver stärkt ställning i Sve-
rige. Jag skulle föredra ett nationellt uppdrag där för
att riktigt markera detta. Ni kanske tycker att de har
fått tillräckligt men det tycker inte vi. Världsmusiken
är ju en stor del av Sverige men inte ens radion, tyck-
er vi, visar att det är fråga om en så stor del.
När det gäller folkmusiken hoppas vi på vidare
utveckling. Det gäller då t.ex. Folkmusikcentrum i
Östersund som samarbetar med Trondheim, liksom
Rättvik som redan är i gång och även, Visby och
Växjö.
Centrum eller institut - ja, våra nordiska grann-
länder kan visa på en väg för hur man kan utveckla
folkmusiken i hela landet och därmed också världs-
musiken.
Dans och folkmusik hör självklart ihop. Här be-
hövs det tydligen några enkla regeländringar för att
man ska kunna försörja sig som danspedagog.
När det gäller arrangörsstödet menar vi att an-
svarsfrågan måste klargöras. Är det Riksteatern, stu-
dieförbunden eller Kulturrådet som har ansvaret, eller
vem har ansvar för arrangörsstöden och vem har
ansvar för amatörkulturen? Är det alltså Riksteatern
eller är det studieförbunden som har det ansvaret?
Kulturrådet ska jag också ägna några ord. Flera
partier i utskottet tycker att Kulturrådet behöver utre-
das och det är möjligt att de har rätt. Men just nu ger
man oss många värdefulla nya rapporter. I den se-
naste rapporten tar man upp villkoren för de fria
grupperna, något som vi har diskuterat mycket i kul-
turutskottet. Man säger att de fria grupperna nu har
det sämre än någonsin och att det har varit en konti-
nuerlig försämring under de senaste tio åren. Inte
heller har de någon löne- och prisuppräkning. Varför
togs den bort? Förut hade de ju en sådan. Vad var
alltså skälet till att löne- och prisuppräkningen togs
bort?
Jag menar att vi måste ta ett gemensamt ansvar för
att bryta trenden. I sammanhanget bör kanske noteras
att de fria grupperna står för 20-30 % av den totala
teaterpubliken och för 40-50 % av barn- och ung-
domsbesökarna.
När det gäller Kulturrådet och dess framtid kan
det väl i dag i alla fall konstateras att man behöver en
pott för projekt - för det nya som händer i landet.
Stiftelsen Framtidens kultur står ensam i dag och ska
möta allt det nya. Dess pengar minskar ständigt, för
att så småningom - kanske om tio år - helt försvinna.
Det är nog dags att redan nu ge Kulturrådet en pott
för projekt så att man kan möta allt det som händer i
landet.
I regeringsförklaringen betonar statsministern att
konstnärernas villkor ska förbättras, och så sker.
Varje år får de det lite bättre och det är jättebra. Detta
betonades redan i kulturpropositionen. Vi hoppas att
det blir en musikallians och en dansallians - alltså att
det inte bara är fråga om den teaterallians som finns i
dag - och också att teateralliansens ställning för-
stärks. Det behövs nämligen.
Konstnärer som bildkonstnärer och tonsättare
måste också på ett rimligt sätt kunna existera och det
kan de om de får en form av grundtrygghet - deras
inkomster kommer ju högst sporadiskt.
Vidare utgår utskottet från att regeringen följer
upp beslutet om att minska fonogramstödet. De nya
teknikaliteterna kanske inte ger de effekter som rege-
ringen förutsatt att de ska göra och då finns det ingen
majoritet här i kammaren för att sänka stödet - detta
har vi inte diskuterat.
Fru talman! Jag är den enda som i dag talar för
Miljöpartiet i kulturfrågor så jag kommer att tala lite
längre.
När det gäller kultursponsring vill jag helt kort
säga att vi här ser ett värdefullt tillskott. Men det är
olyckligt att Regeringsrättens dom vad gäller kultur-
sponsring inte medgav skillnad i kraven på expone-
ring, relaterad till avdragsrätten mellan de båda kul-
turyttringarna idrott och kultur. Vi i Miljöpartiet anser
att lagstiftningen behöver förtydligas så att det klart
framgår att det är skillnad mellan idrottssponsring
och kultursponsring.
Sedan vill jag säga några ord om samisk kultur
och då betona religiösa trummor. Man kan säga att
vår historiska behandling av det samiska ursprungs-
folket saknar allt motstycke i Sverige. Och vi har
fortfarande inte återlämnat de trummor som vi har
konfiskerat. De finns i Nordiska museets källare.
Samarbete med Ájtte har gjort att en del av trummor-
na har kunnat visas. Men vi tycker att i stället för att
ha detta fantastiska kulturarv som rätteligen tillhör
samerna i en källare på Nordiska museet ska man
lämna tillbaka kulturskatten till samerna för att de i
sin tur ska kunna bestämma hur den ska visas upp.
Så några ord om boken. Det är vi i kulturutskottet
som ändå har målen med läsandet. Skönlitteratur på
bredden är dyrt i dag. Alla jagar billig pocket, och
urvalet är selektivt.
Har ni förresten läst Mary Wollstonecrafts bok?
Tasso har det. En fantastisk bok. Vilken kvinnlig
pionjär! Helt otroligt. Den kostar över 300 kr. På
senare år har jag inte heller hittat t.ex. Noam Chom-
sky i pocketupplaga. Han fanns en gång på 70-talet i
pocketupplaga. Det var nog boken I krig med Asien.
Den kunde man köpa då. Betänk vilka stora utgifter
studenterna i dag har för litteratur.
Jag är orolig för läsandets avsmalning och vill
påminna kulturministern om Kulturutredningen. Där
sade alla partier unisont att om vi måste införa en
kulturmoms i Sverige - det var EU som tryckte på -
ska den vara den lägsta, 6 %, och inkludera boken.
Så några ord om bibliotek. Alla kommuner gör
inte som man gör i Stockholm, lägger ned bibliote-
ken. I t.ex. Katrineholm på biblioteket Ängeln samar-
betar man med ungdomar, med utställningar, med
Riksutställningar. Man har olika verksamheter och ett
öppet bibliotek. Och det är alltid fullt med folk där.
Dessutom bygger Katrineholm ut sina biblioteksfili-
aler. Vi hoppas på ett förtydligande av biblioteksla-
gen, för det behövs.
Så kort några ord om tidskrifter. De årliga åter-
kommande evenemang som kulturtidskrifterna arran-
gerar skriver regeringen mycket positivt om. Men
inga nya medel föreslås. Frågan behöver ses över,
menar vi. Också stödet till invandrar- och minori-
tetsmedierna behöver ses över. Där har Miljöpartiet
ett eget förslag. Säg att man öronmärker 15-20 % av
medlen för professionell översättning av de olika
invandrar- och minoritetsmediernas upplagor. Vi kan
inte läsa dem, och man kan inte läsa varandras tid-
ningar. Och det är inte bra för en ökad förståelse i
samhället. Vi tycker att det är en bra idé.
Så kulturarvet, där miljöbalken gör det möjligt att
inrätta kulturreservat. Anslaget är nu fördubblat, och
vi väntar på att det ska användas. Men för att det ska
kunna användas krävs det samarbete med Natur-
vårdsverket. Vissa definitioner behöver klargöras.
Ända sedan vi inrättade Nationalstadsparken i Stock-
holm har man inte lyckats definiera vad ett historiskt
landskap är. Vi väntar på att man ska snabba upp
utvecklingen.
Det gäller också arkeologifrågan där mycket åter-
står att önska. Vi har konflikten i Lund. Vi samlar på
oss mycket föremål, och det ska vi göra. De ska dess-
utom vårdas. Men någon måste ta ansvar för att de
också förvaltas. Det här är komplicerade frågor och vi
hoppas att de får en snar lösning.
När det gäller nya infrastrukturer och planeringen
av dem finns det en klar tendens att man glömmer
bort eller helt negligerar kulturarvet. I Västerhaninge
gjorde man t.ex. nyligen ett sensationellt fynd, ett
femkantigt tempel. Man tror att det är från 400 f.Kr.
Liknande tempel har aldrig hittats i Sverige förut.
Folk vallfärdade dit för att titta på utgrävningarna,
och det var väl bevarat. Träpelare fanns kvar. Och
vad hände sedan? Tja, kommunen bestämde att
skyffla bort alltihop. Det ligger nu i en hög, och man
bygger bostäder för 50-plus på området. Det är en
präktig skandal. Det är Riksantikvarieämbetet som är
ansvarigt. Man måste mer ut på fältet och öka kom-
munpolitikernas kunskap om deras skyldigheter.
Så tänker jag avsluta med att ställa en fråga till
kulturministern vad gäller arbetet med bilden av
kvinnan i medierna.
Ända sedan kvinnokonferensen i Beijing och för-
tydligandet i New York i somras säger man att värl-
dens länder, med hänvisning till pressfriheten, ska
uppmuntra medierna att vidta självsanerande åtgärder
när det gäller bilden av kvinnan i medierna. Det slogs
fast att det är ländernas regeringar som är ansvariga
för att bilden av kvinnan i medierna är jämställd. Nu
visar ny forskning att den kvinnliga representationen i
medierna är dålig. Och det är väl ingen som är förvå-
nad över den forskningen. Men nu vill jag veta hur
regeringen arbetar med frågan.
Tack för tålamodet med att jag pratar för tre
stycken på en gång.

Anf. 69 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har samma förutsättningar som
Ewa Larsson. Hon pratar för tre, jag pratar för hela
partiet. Därmed hinner man inte allt.
Ewa Larsson säger sig ju vara för en sänkt bok-
moms. Så långt är det bra. Men jag vill veta hur
mycket Ewa Larsson och Miljöpartiet är beredda att
sätta bakom det kravet i förhandlingar, vad det är
värt. Det kostar ju lite grann. Vad är Miljöpartiet
berett att spara på eller offra för att få fram en bok-
momssänkning? Eller är det bara fina ord som inte
förpliktigar till något speciellt - en flört med nuva-
rande och blivande bokläsare och med studenter i
förhållande till deras kurslitteratur? Det var det ena.
Det andra är ett svar när det gäller public service.
Jag delar Ewa Larssons bekymmer över de uppgifter
som har kommit fram om bristande betalningsvilja.
Jag vet inte riktigt vad det pekar på mer än att jag tror
att man upplever licensen som en skatt. Det är unge-
fär samma sak. Det är vi här som beslutar om hur hög
den ska vara. Att vi nu inte vill höja den beror på att
vi är emot vad vi tycker är skattehöjningar. Det är det
ena enkla svaret.
Det andra är att man får rätta mun efter den mat-
säck man tilldelas. Men problemet är mycket djupare.
Det är, precis som Ewa Larsson tar upp, finansiering-
en framöver med de ändrade förutsättningar vi nu får
med t.ex. möjligheter att se TV via dator. Tar man
bort det här med licens och ersätter den med något
annat - om det ska vara skatt eller fond eller något
annat vet jag inte i dag men det håller vi på att titta på
- sparar man in Radiotjänst och kontrollanter. Man
sparar också in registrering när folk köper TV-
apparater och liknande. För Ewa Larsson vill väl inte
införa en registrering även när vi köper datorer?

Anf. 70 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Nej, bevare mig väl, om vi börjar med
det sista. En obligatorisk avgift är ju lätt att man inte
uppfattar som skatt. Frågan är vad det är för skillnad
mellan en obligatorisk avgift och en skatt. Medierna
utvecklas, och i dag betalar du för innehav av en TV-
apparat, en TV-apparat som du kan använda för data-
ändamål och TV-spel och som du i framtiden kom-
mer att än mer kunna använda för interaktiva tjänster.
Det blir svårt att logiskt förklara varför du ska betala
för innehavet.
Man måste tänka på att systemet kom till när det
inte fanns det utbud som finns i dag och som alltfler
använder sig av. Jag tycker att vi bör kunna diskutera
att finansiera public service på andra sätt, t.ex. direkt
via skattsedeln och även på andra sätt.
När det gäller bokmomsen välkomnar Miljöpartiet
att Folkpartiet nu är med på banan när det gäller att
sänka bokmomsen. Vi har haft det i vårt partiprogram
så länge vi har haft ett partiprogram. Det är i 20 år. Vi
tycker att det är rimligt att i det partiprogrammet inte
ha någon moms på böcker alls. Men eftersom ut-
vecklingen har gått framåt eller bakåt eller hur jag ska
tolka EU-inträdet och vi i dag har skyldighet att ha en
generell kulturmoms kan vi tycka att det är rimligt,
precis som Kulturutredningen där alla partier var
överens, att även boken inkluderas av den lägsta
kulturmomsen, 6 %.

Anf. 71 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att vi är eniga om att fun-
dera över finansieringen av public service, för public
service är oerhört viktig. Också om det är vi eniga.
Jag har i dag ingen lösning på detta. Vi jobbar för
närvarande intensivt med detta i partiet.
Det är också en balansgång mellan public service
oberoende och det statliga inflytandet, som man inte
ska glömma. Det är riksdagen som fastställer TV-
avgiften, liksom riksdagen också fastställer skatt.
Möjligtvis kan man hitta en tillräckligt oberoende
ställning eller ha en annan möjlighet till finansiering.
Detta tarvar mycket av "tänk", som det numera heter
på floskelspråk.
Vad gäller bokmomsen är skillnaden den att Mil-
jöpartiet nu sitter med i regeringsunderlaget och av
och till talar om att man fått igenom förslag. Det är
därför som jag undrar vad Miljöpartiet är berett att
spara in på för att få igenom bokmomssänkningen
och inte bara ha den i partiprogrammet.

Anf. 72 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det går ju väldigt bra för Sverige just
nu, Lennart Kollmats. Det finns utrymme för skatte-
sänkningar. Många partier har olika förslag till skatte-
sänkningar. Det vore väldigt bra om vi gemensamt
inte bara i kulturutskottet utan hela vägen upp till
finansutskottet kunde vara överens om att det finns ett
finansiellt utrymme för att sänka bokmomsen. Det
gör ju det. Vi behöver alltså inte spara på någonting.
Det är väldigt enkelt för oss politiker att föreslå sänkt
bokmoms. Det har vi också gjort, och det kommer vi
att fortsätta att göra.
Vi hoppas att regeringen till slut ska tycka att det
här är en så pass viktig skattesänkningsfråga att den
går före andra skattesänkningar. Det är en väldigt
viktig fråga.

Anf. 73 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Jag ska koncentrera mig på två saker.
Det gäller för det första några synpunkter på övergri-
pande kulturpolitik och för det andra public service.
När det gäller den övergripande kulturpolitiken
vill jag göra en positionsmarkering, nämligen att den
socialdemokratiska synen på kulturen innebär att
denna är en dimension i samhället, alltså mer än bara
en sektor. Det är en dimension i människors liv och
en drivkraft till samhällsutveckling. Därför finns det
också en viktig jämlikhetsaspekt i sammanhanget,
som innebär att alla människor ska få möjlighet att
utveckla sin skapande kraft och ta del av kulturlivet.
När man diskuterar de kulturpolitiska målen tror
jag att det är ganska viktigt att framför allt till Lennart
Kollmats säga att beslut om de kulturpolitiska mål
som vi nu diskuterar fattades 1996, alltså inte 1974.
Jag säger det därför att det beslut som togs 1996 hade
föregåtts av ett mycket långt arbete i den kulturpoli-
tiska utredningen. Riksdagen tog sedan beslut efter
förslag från regeringen om fastställande av de kultur-
politiska målen. Folkpartiets representant i utskottet
vid den tidpunkten medverkade mycket aktivt i detta
sammanhang, och vi fick en bredd i besluten. Mode-
raterna hade liksom även Miljöpartiet på någon punkt
en avvikande mening, men det var fråga om en bred
markering av att det var fråga om nationella mål.
Vi har haft dessa mål i ungefär fyra år, och Len-
nart Kollmats vill nu riva upp dem. Det innebär att
han inte vill medverka till att de får det ordentliga
genomslag som de tidigare målen faktiskt fick. Jag
tycker att det är beklagligt att Folkpartiet här i riksda-
gen har valt att inta den ståndpunkten.
Birgitta Sellén använde uttrycket "den kulturella
allemansrätten". Jag tycker att det är ett bra uttryck.
För mig handlar det om en ökad tillgänglighet, alltså
att kulturen ska finnas i hela landet. Det är viktigt att
vi medverkar till att kulturens värden görs tillgängliga
för alla människor. Här har samhället i vid mening
också ett ansvar för en bra infrastruktur. Det gäller
exempelvis samlingslokaler, som Birgitta Sellén själv
var inne på, det gäller skolan, det gäller radio och TV
och det gäller barnen.
Inom parentes sagt är jag när det gäller barnen
förvånad över att moderaterna i sin mångordiga re-
servation inte nämner barnen med ett enda ord.
Jag vill också passa på att säga till Elisabeth Fle-
etwood att det inte är sant att socialdemokraterna är
motståndare till sponsring. Hade vi varit det skulle vi
ha medverkat till en annan utgångspunkt för diskus-
sionen.
Jag tycker att det är bra att företag sponsrar t.ex.
Operan och Dramaten, och jag tycker att det är bra att
Volvo kan vara med om att sponsra Göteborgssymfo-
nikerna, men självklart får inte sponsorerna påverka
mål och inriktning i verksamheten.
Jag går över till att något kommentera Sveriges
Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion.
Den beredningsgrupp som nu arbetar utgår i stor
utsträckning från det utmärkta arbete som Anders
Ljunggren har gjort i form av en kartläggning och en
probleminventering. Jag tycker att det är viktigt att
slå fast några principer i utgångspunkterna.
Den första är att programföretagen ska vara obe-
roende av politiska och kommersiella intressen, och
jag menar att avgiftsfinansiering garanterar företagets
integritet både gentemot staten och gentemot kom-
mersiella intressen. Man kan också säga att ett för-
ändrat samhälle kräver ändrade förutsättningar. Det är
därför självklart att vi ganska förutsättningslöst får gå
igenom villkoren för public service-företagen. Vi vet
dock att de åtnjuter en hög grad av förtroende hos den
svenska allmänheten. De som i morse t.ex. åkte tun-
nelbana och hade tillfälle att läsa Metro kunde då se
att det gjorts trovärdighetsmätningar där Sveriges
Television fått ett mycket gott betyg. Undersökning
efter undersökning har givit samma resultat. Detta
visar att vi i detta sammanhang har ett ansvar.
Programbolagen har ju många och viktiga upp-
gifter. En uppgift är att ta ansvar för att erbjuda ett
programutbud också för etniska och språkliga mino-
riteter. Jag tycker inom parentes sagt att t.ex. Utbild-
ningsradion inför en kommande tillståndsperiod fak-
tiskt borde kunna göra mer än vad som för närvaran-
de sker i det här sammanhanget. Jag tror också att det
är rimligt att vi har en speciell policy när det gäller
funktionshindrade. Jag syftar framför allt på syn- och
hörselskadade, som public service-företagen har ett
speciellt ansvar för. Vi vet att inga andra programbo-
lag tar ansvar för dessa grupper. De kommer säkert
inte heller i framtiden att göra det.
En annan punkt är att det är viktigt att vi tydliggör
kraven på regional produktion. Det förekommer med
jämna mellanrum ett ifrågasättande av dessa, t.ex.
målet att 55 % av produktionen ska vara förlagd utan-
för Stockholmsområdet. Jag tycker att ett sådant mål
måste kvarstå. Det har ifrågasatts bl.a. från den ut-
gångspunkten att det leder till att man inte förlägger
någon tung produktion ute i landet utan att det med
den modell som man har skulle vara naturligt att låta
den vara koncentrerad till Stockholm.
Jag tycker att det är ett felaktigt synsätt, men om
det finns en sådan fara, tror jag att utläggningsmålet
måste kopplas till ett ekonomiskt eller annat verifier-
bart mål i dessa sammanhang. Jag tycker alltså att det
är viktigt att målen kvarstår men eventuellt komplet-
teras med någon form av kvalitetsmål.
Jag har i några sammanhang sagt - och det vill jag
återigen betona - att bolaget heter Sveriges Televi-
sion, inte Stockholms Television.
Jag måste något återkomma till moderaterna. De
skriver i motion K400 käckt: Sälj ut Utbildningsradi-
on! I motioner som behandlats tidigare år har man
skrivit: Sälj ut SVT 2! Sälj ut P4! Snäva av program-
verksamheten till något som är mer inriktat på eliter-
na! Jag ser i moderaternas motion inget av de här
ordvalen utöver det som gäller Utbildningsradion.
Därför skulle jag vilja fråga Elisabeth Fleetwood
eller någon annan moderat företrädare i debatten var
moderaterna står i dag. Har ni närmat er oss? Avstår
ni från de stora röjningsfesterna, där man ska hugga
bort viktiga delar av public service-verksamheten?
Om så är fallet, hälsar jag er gärna välkommen till
den stora majoritet som vill stå upp för public ser-
vice-verksamheten.
TV-avgifterna har diskuterats. Det är viktigt att vi
slår vakt om TV-avgiften. Jag har noga följt den de-
batt som har varit. Jag är övertygad om att Radio-
tjänst i Kiruna kommer att göra ingående kontroller.
Jag vill bara säga ett par saker som kommentar till en
alternativ skattefinansiering.
Oberoendet för public service-företagen är ett
viktigt skäl till att TV-avgiften tas ut i särskild ord-
ning och inte via skatten. Man har armslängds lucka
till politikerna i det fallet. Jag ska gärna medge att det
kan finnas problem med det. Ett sådant problem kan
vara avgiftsskolket och den tekniska utvecklingen.
Det är bakgrunden till att regeringen har tillsatt en
utredningsman som ska titta på frågorna. Dessutom
gör Radiotjänst i Kiruna årligen en undersökning om
hur det förhåller sig. Radiotjänst har fram till nu upp-
skattat att ungefär 8 % av de som borde betala är
skolkare. Den frågan får vi anledning att återkomma
till i den vidare beredningen.
Moderaterna och Folkpartiet säger nej till höj-
ningen av TV-avgiften med blygsamma 24 kr. Att
Moderaterna gör det kan jag förstå. Men jag har svå-
rare att följa med om Folkpartiet, som säger sig vilja
slå vakt om public service, vill medverka till att rund-
radiokontot redan i år får röda siffror. De klarar inte
sitt uppdrag att få in tillräckligt med pengar för verk-
samheten.
Fru talman! Det är viktigt att vi ligger i framkant
av den tekniska utvecklingen också när det gäller
public service-företagen. Vi tar nu ställning till en
digitalisering, som innebär att digital TV kommer att
kunna följas i stort sett i hela landet. På motsvarande
sätt är det viktigt att kunna satsa på digital radio, det
som kallas för DAB. Här sker en utveckling runtom i
andra länder. Det är en viktig förutsättning för att
kunna utveckla och stärka public service-
verksamheten.
Fru talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bi-
fall till kulturutskottets hemställan på samtliga punk-
ter.

Anf. 74 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var utmärkt med Åke Gustavs-
sons ställningstagande kring sponsring. Det besparade
mig en fråga med anledning av kulturministerns ut-
talande för någon vecka sedan. Hon sade då att det
med sponsring blir någon sorts hemkänsla, en ägan-
derätt, som innebär att sponsorerna styr verksamhe-
ten. Det känns som om man träder in i någon annans
vardagsrum i stället för i en allmänfinansierad kultur-
verksamhet. Det speglar en helt annan inställning till
sponsring.
Jag vill påpeka för Åke Gustavsson att jag sade i
mitt inlägg att målen omarbetades 1996. Jag vet inte
om det var då Åke Gustavsson diskuterade motorväg
mellan Borås och Jönköping med en kollega från
Borås. Dessutom poängterade jag att det finns en
viktig skillnad. Det ena var statliga kulturmål. Det
andra var nationella mål. Det är för mig en viktig
skillnad, och det sade jag i mitt anförande. Skillnaden
nu är att vi i Folkpartiet vill utveckla målen ytterliga-
re.
Slutligen vill jag säga följande som svar på ytter-
ligare en fråga. Det gläder mig att jag får till stånd en
debatt i kulturfrågor med mina inlägg. Åke Gustavs-
son sade att rundradiokontot redan i år får röda siff-
ror. Jag lovar att det inte kan bero på vårt förslag att
bibehålla avgiften för nästa år.

Anf. 75 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Dessvärre kan det nog komma att bli
så. Om Radiotjänst är duktigare på att få in TV-
avgifterna - och det tror jag att Radiotjänst kan vara -
behöver den situationen inte uppstå. Det är snarast så
att det är trångt redan med en höjning med 24 kr.
Lennart Kollmats tar upp de kulturpolitiska må-
len. Uppriktigt sagt kan jag inte se på vilket sätt må-
len utvecklas genom det förslag som Folkpartiet har
lagt fram, i förhållande till de nu gällande målen. Om
en princip är vi nog hyggligt överens, nämligen att
det är värdefullt om målen kan vara utvärderingsbara.
Det är möjligt att man, utifrån nu gällande mål, kan
diskutera det vidare.
Fru talman! Eftersom jag höll mitt anförande förra
gången svarade jag inte på den fråga som Lennart
Kollmats ställde i sitt anförande, om jag har förtroen-
de för att mina partikamrater i Jönköpings län klarar
fördelningen av kulturanslagen. Svaret på den frågan
är enkelt: Självklart har jag det.
Här handlar det om vilket ansvar man ska ha på
nationell, regional respektive lokal nivå. Den s.k.
PARK-kommitten har nu lagt fram sitt betänkande.
Där diskuteras de relationerna, inte minst på kul-
turområdet. Den utredningen är nu föremål för re-
missbehandling. Jag vill för min del avvakta de syn-
punkter som kommer in från olika håll, inte minst
från olika regionala organ i detta sammanhang.
Svaret på Lennart Kollmats fråga är att jag har
fullt förtroende för de socialdemokrater som sitter i
de regionala organen i Jönköpings län.

Anf. 76 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag hade hoppats att Åke Gustavsson
också hade förtroende för de folkpartistiska ledamö-
terna på den regionala nivån. Jag är positiv till min
läggning och noterar med tillfredsställelse Åke Gus-
tavssons svar och försöker förstå att det finns en an-
tydan till en positiv inställning till att kunna lägga ut
en kulturpåse. Det är viktigt att den ska användas till
kultur. Sedan har regionen själv att göra en fördelning
mellan olika kulturella verksamheter.

Anf. 77 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Eftersom Folkpartiet och Socialde-
mokraterna samregerar i landstinget i Jönköpings län
kan jag inkludera Folkpartiet.
Fru talman! En sak till. Det gäller Riksteatern och
Riksutställningar, som Lennart Kollmats ville skära
ned på. Lennart Kollmats har nu inte tillfälle till yt-
terligare repliker.
Den verksamhet som Riksteatern och Riksutställ-
ningar har möjliggör en del stora produktioner som
annars inte hade kunnat komma till stånd. Jag ska ta
två exempel. I somras kunde åtskilliga, inte minst
unga människor, njuta av uppsättningen av musikalen
Hair. Parken Zoo i Eskilstuna hade inte haft en chans
att visa den, om man inte kunnat göra en turnésats-
ning, bl.a. tillsammans med Parkteatern i Stockholm.
För något år sedan gjorde Riksutställningar en turné
som hette Spåra staden, som bl.a. SJ var med och
sponsrade. Man kunde runtom i landet visa på arki-
tektur, hur staden växer fram, ljuset i staden osv. I
anslutning till det arrangerades ett antal seminarier.
Om Riksutställningar inte hade funnits, hade man inte
haft den chansen. Man ska vara försiktig när man går
på den här typen av viktiga nationella institutioner.
Jag försökte att inte vara alltför polemisk, eftersom
jag vet att Lennart Kollmats nu inte har möjlighet till
replik.

Anf. 78 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Jag blev lite förvånad över Åke Gus-
tavssons angrepp på att barnen inte finns med i vår
partimotion. Jag slog upp den, och bland det första
jag träffade på var skolan. Vilka är det som går i
skolan om inte barnen? Det är väl känt hur jag i gans-
ka många år har talat om skolans betydelse för alla
barn, både förskola och skola. Det gäller hela vägen
upp. Naturligtvis har vi inte glömt barnen, Åke Gus-
tavsson. Det var ett lite fult påhopp.
Låt mig ta ett exempel när det gäller sponsring.
Det vore bra - jag är ledsen att behöva säga "vore" -
om jag kunde tro på Åke Gustavssons ord om att ni
inte är emot sponsring. När jag satt i styrelsen för
Statens konstmuseer för ganska många år sedan fanns
det absolut ingenting kvar till verksamhet när man
hade betalat lokalkostnader, löner och de säkerhets-
kostnader som följer med museerna. All verksamhet
bekostades av sponsorpengar. Det visar hur viktiga
sponsormedlen är på toppen just för att de kan gå till
verksamheten. Det är precis samma sak i dag både
med Statens konstmuseer och med många andra verk-
samheter.
Jag har framför mig ett protokoll där kulturminis-
tern säger följande med anledning av sponsring. Hon
får frågan varför inte alla skulle ha tillgång till kultur
bara för att man lägger ut det på entreprenad eller
betalar det med sponsorpengar. Då svarar kulturmi-
nistern: Det är för att sponsring innebär t.ex. att det
inte är vår allmänna angelägenhet, vår allmänna till-
gång, om sponsringen antar de dimensioner som
Stockholms borgerliga ledning är ute efter.
Jag har inte hört talas om att Stockholms borgerli-
ga ledning är ute efter några sponsorpengar mer än i
den dimension som redan gäller, som brukar vara 2-
4 %.

Anf. 79 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag refererade i det här fallet inte till
Moderaternas motion utan till Moderaternas reserva-
tion nr 2 som är fogad till utskottets betänkande. Den
handlar om utgångspunkterna för kulturpolitiken. Det
var i det sammanhanget som jag tog upp frågan. Se-
dan beklagar jag att Elisabeth Fleetwood betraktar det
som ett påhopp.
När det gäller sponsring säger Elisabeth Fleet-
wood: Det vore bra om jag kunde tro på vad Åke
Gustavsson säger. Jag hoppas att vi alla är ute i ärliga
avsikter och säger vad vi tycker och hur vi uppfattar
situationen. Jag tycker faktiskt att Elisabeth Fleet-
wood ska tro på vad jag säger i det här sammanhang-
et.
Både Elisabeth Fleetwood och jag inser ju att
sponsring också kan innebära ett problem, nämligen
om det påverkar verksamhetens mål och inriktning.
Det finns också där gränser som man bör sätta i dessa
sammanhang. Det är inte bara svart eller vitt. Vi
måste ändå försöka att problematisera frågeställning-
en något. Det tror jag att vi alla tjänar på, inklusive
sponsorerna, och framför allt institutionernas trovär-
dighet.

Anf. 80 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller det sista - påverkan,
mål och inriktning - är vi helt eniga. Det är inte frå-
gan om det. Däremot kan det för företagen vara en
tillgång att få synas i en sådan positiv verksamhet
genom annonsering och annat.
Glöm inte bort det som jag uppfattar som det allra
viktigaste. Man kan få med nya grupper, nya åskådare
och nya medverkande, genom att företaget får vissa
förmåner. Det kan t.ex. få hyra teatern, om det nu
gäller en teater, en kväll för sina anställda.
Vi vet att det många gånger har hänt att anställda
en sådan kväll för första gången har gått på en teater
och återkommit regelbundet därefter. Då har spons-
ringen gjort just det som vi alla vill, nämligen spritt
kulturen till flera.

Anf. 81 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det här kan kanske bli mycket skrik
för lite ull. Jag ska bara nöja mig med att nu konstate-
ra att utgångspunkten för företagen är att det är en
tillgång för dem att sponsra. Inget företag tar på sig
en utgift om det inte ser det som en satsning i något
sammanhang. Det kan vara en satsning på marknads-
föring eller någonting annat. Det är det yttersta syftet
för verksamheten.
Jag vill lägga till en sak som jag inte tror är ovik-
tig. Det är viktigt att företag känner sig som en del av
det lokalsamhälle som de verkar i. Det tycker jag mig
också märka i större utsträckning. Om ett utrikes
uttryck tillåts finns det ett amerikanskt uttryck som
säger att man ska vara a good citizen, dvs. en god
samhällsmedborgare.
Jag tycker att Svenska Spel i Visby i det samman-
hanget illustrerar det på ett väldigt bra sätt. Där är
man varje år vecka 32 med och sponsrar Medel-
tidsveckan i Visby. Den hade inte alls fått den om-
fattningen den har om inte Svenska Spel varit med.

Anf. 82 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill först bara kommentera det
som Åke Gustavsson sade sist. Det är dessutom för-
bjudet med Coca-Colaburkar på Medeltidsveckan.
Det innebär att man inte sponsrar hur som helst utan
har en medveten kultursponsring. Det tycker jag är
det allra bästa.
Jag vill ställa en fråga om public service-bolagens
frihet, som Åke Gustavsson tog upp. En obligatorisk
avgift garanterar frihet, sade Åke Gustavsson. Men
det är ju riksdagen som avgör storleken på avgiften.
Så var det med den friheten!
Det är också riksdagen som fastställer pub-
lic service-avtalet, det är riksdagen som fastställer
sändningstillståndet, och det är regeringen som fast-
ställer anslagsvillkoren. Vad skulle skillnaden bli om
man i stället direktfinansierade? Allt detta skulle
fortsätta att gälla precis som i dag. Det är mycket
pengar det handlar om. Det är en stor fråga, och jag
tycker att det är viktigt att man debatterar den.
När betalningsviljan har sviktat i andra EU-länder
har t.ex. public service-kanaler sålts ut. Det finns
partier här i riksdagen som föreslår det. Eller så har
man infört reklam i public service-kanaler. Det finns
också partier här i riksdagen som tycker att man ska
göra det. Det vill inte Miljöpartiet.
Om nu utvecklingen blir att allt färre vill betala
för innehav av TV - eller medieburk, som det blir
framöver - hur vill då Åke Gustavsson garantera en
stark, bred och högkvalitativ public service?

Anf. 83 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! När det först gäller historieskrivning-
en är det inte korrekt att allt färre betalar avgiften.
Radiotjänst har sedan någon månad tillbaka noterat
en stigande trend. Det har inte varit all time high, men
år 2000 har varit ett av de bättre åren ur den syn-
punkten.
Den andra frågan gäller friheten och oberoendet
från politiken. Om bolagen finansieras via statsbud-
geten finns risken att de återkommande hamnar i en
politisk diskussion med de politiska partierna, rege-
ringen osv.
Man skulle kunna säga: Nu är budgetläget an-
strängt, och det är angeläget att vi satsar på andra
områden. Därför får vi hålla tillbaka på radio och TV,
och därför håller vi tillbaka anslagen.
I stället har programbolagen själva genom sitt
dotterbolag ansvaret för att plocka in pengarna, som
staten inte har med att göra i den delen.
Sedan är det slutligen korrekt att riksdagen fattar
två beslut om anslaget till public service-företagen.
Det ena gäller avgiftens storlek. Det andra gäller hur
mycket anslag vardera av programbolagen ska få
efter den fördelningsprincip man har.
Självklart ska man i beredningen diskutera allt
detta förutsättningslöst. Men jag vill varna för att man
kan hamna ur askan i elden genom att säga: Nu tar vi
det skattevägen, och då blir det inga problem. Jag tror
faktiskt inte att det är riktigt så enkelt. Det gör jag
framför allt av det skälet att bolagen riskerar att ham-
na i ett större beroende av statsmakterna.
Sedan får man i beredningen också diskutera hur
man ska ha det med anslagsvillkor, sändningstillstån-
det och kanske med bolagsordningen. Kanske ska
man också fundera lite grann på radio- och TV-lagen.
Men det är inte någon fråga som vi nu har att ta ställ-
ning till. Nu gäller den konkreta frågan TV-avgiften.

Anf. 84 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Vi har en väldigt stark betalningsvil-
lighet i Sverige för TV-avgifter jämfört med i våra
europeiska grannländer. Men frågan är hur länge vi
kan hålla kvaliteten på public service-TV så att de
som betalar vill fortsätta att betala. Hur kan vi i fram-
tiden motivera att man betalar för en medieburk med
vilken man gör så mycket annat än ser på public ser-
vice-TV?
Det är en viktig fråga. Man måste se på den ur fle-
ra olika aspekter. Det behövs mycket pengar för att
hålla kvaliteten. Det gäller bl.a. den kvalitet som vi i
Public service-beredningen vill att bolaget ska ha. Vi
ställer en mängd olika höga krav på utbudets utform-
ning, och riksdagen fastställer det. Riksdagen fast-
ställer också avgiftens storlek.
Jag menar att vi i dag har ett stort inflytande på att
kunna bevara en bra public service. Om man betalar
direkt över skattsedeln blir ansvaret tydligare än vad
det är i dag. Men jag medger att det kan finnas en del
som kan få den missuppfattning som Åke Gustavsson
är rädd för.
Om det är en stigande trend att fler betalar eller
inte i Sverige vill jag inte diskutera. Jag har inte
granskat siffrorna exakt. Men jag vet att det är en
allmän attityd i samhället att man struntar i att betala.
Det är ungdomar som inte ser något skäl att betala
avgiften.
Det finns också de som av ekonomiska skäl lägger
räkningen till Radiotjänst längst ned i bunten, och de
kommer aldrig ned till just den räkningen. Det vore
synd om de i framtiden inte hade möjlighet att kunna
se public service-TV.

Anf. 85 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Vi behöver inte fortsätta den här dis-
kussionen så mycket längre. Jag ska bara göra några
konstateranden.
Det ena är att vi i det ordentliga land som Sverige
är inte vet exakt i dag hur många hushåll vi har efter-
som vi inte har haft någon folk- och bostadsräkning
sedan 1990, tror jag att det var. Det är ju den man
relaterar till när man säger att si och så många procent
av hushållen skolkar osv. Det är den ena osäkerhets-
siffran.
Det andra är att alla hushåll faktiskt inte har någon
TV, och då ska de heller inte betala någon TV-avgift.
Därför kan man inte heller av det skälet säga att
100 % ska betala.
Det tredje är att det kan finnas lagliga skäl att inte
betala. Det gäller visst äldreboende, en del studentbo-
ende, klienter, sjömän, diplomater osv. som är un-
dantagna i sammanhanget. Det går alltså inte att säga:
Exakt så här ser det ut. Men man ska ju komma så
nära man kan i de här sammanhangen.
Om man har en TV-apparat och av lagliga skäl är
skyldig att betala en TV-avgift ska man självfallet
göra det. Jag ser ingen bestämd tendens att det skulle
vara så att skolket i Sverige ökar, vilket är den bild
som medialt målades upp för någon dag sedan. Jag
betvivlar det i hög grad, med den insikt som jag har i
verksamheten.
Däremot håller jag med om att det kan bli pro-
blem framöver med ny teknik. Lagen knyter an till
innehavet av en TV-apparat, och har man andra tek-
niska lösningar och distributionsformer i samman-
hanget är vi i en ny situation. Denna situation försö-
ker man möta genom att titta över det hela.

Anf. 86 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servationerna 3 och 20. Jag har tydligen sagt någon-
ting annat, har jag fått reda på i efterhand.
Jag noterar sedan att Åke Gustavsson och kultur-
ministern tycks se helt olika på frågan om sponsring.
Åke Gustavsson och jag står betydligt närmare var-
andra än kulturministern och jag gör. Jag tror att Åke
Gustavsson är inne på att man skulle behöva upp-
muntra sponsring på olika sätt. Om det ska ske så vet
alla att möjligheten till avdragsrätt behöver förtydli-
gas. Därför är min fråga till Åke Gustavsson: Är han
beredd att verka för att reglerna förtydligas? Då und-
viker man att olika skattemyndigheter gör olika be-
dömningar och att det blir en osäkerhet som gör att
det är svårt att få långsiktighet. Långsiktigheten är ju
också en viktig del i sponsorverksamhet - det måste
bli långsiktigt och under flera år så att kulturverk-
samheten vet vad den har att räkna med.
Det är intressant att det dras i gång en debatt an-
gående public service och många av de frågor som
Översynskommittén sitter och jobbar med. Det är
svårt att i ett replikskifte tala om precis hur vi står.
Jag tycker kanske inte heller att detta är rätt plats och
tid att göra det på. Det ska nämligen varje parti föra
fram, och åsikterna ska blötas och stötas mot varand-
ra i den beredningsgrupp som sitter. Det handlar t.ex.
om hur vi på bästa sätt ska garantera att Sveriges
Television och Sveriges Radio verkligen blir en pub-
lic service-verksamhet för hela landet. Hur gör man
det på bästa sätt? Är det genom att ta en procentsiffra
när det handlar om produktion på olika ställen i lan-
det, eller kan man göra det på något annat sätt? Det
ska vi fortsätta att diskutera.
Men en fråga som vi ska diskutera här är kvali-
tetspengarna till de olika bolagen. För nästa år får
Sveriges Radio bara fem miljoner. Vi har föreslagit
ytterligare fem. Även det är väldigt lite i förhållande
till vad Sveriges Television får. Jag vill höra hur Åke
Gustavsson ser på skillnaden. Även Sveriges Radio
har ju stora utgifter för övergången till digital teknik.

Anf. 87 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tar det sista först. Jag har för mig
att kostnaden för Sveriges Radio för övergången till
digital teknik har legat på 160 miljoner, vilket man
också har fått särskilda pengar för. Vad vi tycker i det
här sammanhanget framgår av betänkandet. På den
här punkten har Inger Davidson reserverat sig. Jag
vill nu bara göra en mer principiell markering, nämli-
gen den att jag tror att det vore bättre, just med tanke
på oberoende och frihet som vi har talat om tidigare,
att man undviker att öronmärka pengar. Det kan upp-
stå speciella situationer, t.ex. som i samband med
kvalitetspengarna och nu i övergången till en digital
teknik, då man av sådana skäl tvingas att göra så här.
Men i övrigt tycker jag att man ska försöka hålla rent.
Pengarna ska vara generella.
Den digitala tekniken är Inger Davidson och jag
helt överens om såvitt jag förstår. Dessutom tror jag
att det är viktigt att public service-företagen går före
och ligger i framkant i de här sammanhangen. I mot-
sats till en del propagandister tycker jag att det rullar
på ganska hyggligt för TV. Man är uppe i närmare
40 000 set up-boxar nu, om jag inte kommer ihåg helt
fel. Däremot är det trögt på DAB-sidan därför att man
inte har någon draghjälp på marknaden. Om vi menar
allvar med att Sveriges Radio ska få en chans att
komma in i den digitala tekniken tror jag att det är
viktigt att vi genom lagstiftning och på annat sätt ser
över hur vi aktivt ska stödja en utveckling av DAB-
tekniken i Sverige. Det är nämligen inte till glädje
bara för public service, utan det är självfallet till
glädje för mediemarknaden över huvud taget.

Anf. 88 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Vi kan väl ta en vända till då om av-
giftsfinansieringen i framtiden. Vi är ju överens om
den lilla höjning som nu föreslås inför nästa år. Hur
hela systemet ska se ut ska däremot diskuteras i be-
redningsgruppen.
Man kan säga att oberoendet från den politiska
sfären inte har varit så enormt stort. Det har jag som
företrädare för Kristdemokraterna i många samman-
hang fått uppleva innan vi hamnade i positionen att vi
kom in i riksdagen. Den politiska styrningen kan
alltså ske på många olika sätt. Jag ser inte heller nå-
gon bättre finansieringsmöjlighet i dag än avgiftsfi-
nansieringen. Det är möjligt att skattefinansieringen
skulle öka beroendet ännu mer. Därför ska vi diskute-
ra det i de forum där det ska diskuteras.
Jag återkommer till frågan om kvalitetspengarna.
Sveriges Radio har en oerhört viktig uppgift i att hålla
hög kvalitet - och gör det också när det gäller inne-
hållet i många av sina program. Men det finns be-
kymmer i dag på Sveriges Radio. Man är orolig för
framtiden, och man är framför allt orolig för om man
ska kunna uppehålla den höga kvalitet som man har
haft inom kulturbevakning, samhällsdebatt osv. Det
är kvalitetspengar som det handlar om här. Jag frågar
igen varför man gör så olika bedömning av Sveriges
Television och Sveriges Radio.

Anf. 89 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Först ska jag svara på frågan om
sponsring, som jag glömde i det förra replikskiftet.
Jag tycker att lagstiftningen ska vara tydlig och klar.
Finns det otydligheter så att man hamnar på olika
slutsatser i olika delar av landet eller vad det nu kan
vara så bör lagstiftningen vara klarare och träffa mer
exakt.
När det gäller Sveriges Radios ekonomi och kva-
litetspengarna så tror jag att vi alla är medvetna om
att läget är kärvt. Ska jag vara riktigt uppriktig så
hade jag önskat mig att vi hade kunnat nå en högre
höjning av TV-avgiften. Då hade man lättare fått in
mer pengar på rundradiokontot, och därmed också
kunnat öka anslaget. Nu har vi inte det förhållandet,
och därför återstår för oss nu att vi i den beredning i
vilken samtliga partier från riksdagen är närvarande
får titta också på den här frågan. Det står beredningen
fritt att ta upp alla frågor om villkoren inför en kom-
mande tillståndsperiod. Jag är ganska övertygad om
att också kvalitetsfrågorna för Sveriges Radio kom-
mer att tas upp i den diskussionen. Jag hoppas också
att frågor av typ Sisuradio kan komma upp. Jag har
nämligen fått information om att man där inte har fått
den utdelning man borde ha fått i förhållande till de
anslagsvillkor och sändningstillstånd som gäller.

Anf. 90 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det var trevligt att Åke Gustavsson
gillade vårt begrepp "kulturell allemansrätt". Jag
hoppas att det kan bli ett ord på allas läppar.
Jag ställde en fråga till Åke Gustavsson om bud-
geten och anslaget från Svenska Spel till idrotten. I
prognoser har det sagts att det skulle uppgå till 120
miljoner. I idrottspropositionen pratades t.o.m. om
upp till 200 miljoner. Men år 2000 fick de 93 miljo-
ner, och man föreslår att Svenska Spel ska ge ett
bidrag på 60 miljoner för år 2001.
Det finns väldigt fina och övergripande syften för
statsbidragen. De ska bidra till att utveckla barns och
ungdomars intresse och benägenhet för motion, göra
det möjligt för alla människor att utöva idrott och
motion och bidra till att väcka ett livslångt intresse
för motion och därmed främja en god hälsa hos alla
människor.
Vi kan bara konstatera att vi inte har nått upp till
detta, i alla fall inte det sista. De pengar som finns i
budgeten i dag har inte ökat någonting, och de är
redan utportionerade. Det finns liksom ingenting mer
att ge. Hur ska man komma till rätta med detta så att
idrottsrörelsen kan planera och möjligen få mer peng-
ar? Hur ska man kunna leva upp till den här progno-
sen? Det skulle betyda oerhört mycket om de kunde
få 120 miljoner i stället för, som nu för år 2001, 60
miljoner från Svenska Spel.

Anf. 91 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att jag har koncent-
rerat mig på de mer övergripande frågorna och på
public service. Den som har hand om förståndet i
utskottsgruppen i den här frågan är Annika Nilsson.
Jag utgår ifrån att hon kommer att kommentera den
här frågan senare.
Den andra frågan gällde kulturell allemansrätt. Vi
kan gärna diskutera olika begrepp osv. Jag använde
mig av det begreppet. Jag tycker att det är ett bra
begrepp. Sedan tillför det också att samhället tar
ansvar för en kulturell infrastruktur. Det tycker jag
också är mer handfast. Men allemansrätt är ju någon-
ting som är positivt. Man menar att detta är öppet för
alla. Det ska vara en tillgång, en option och en möj-
lighet för alla. Jag tror inte att vi har några större
meningsskiljaktigheter på den punkten, utan vi är nog
tämligen överens.

Anf. 92 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag ser fram emot Annika Nilssons
inlägg här. Där ser man vådan av att vara ett stort
parti. I vårt parti får vi ta ansvar för hela biten. Då
hade jag kanske kunnat svara om jag hade varit i Åke
Gustavssons ställe. Nu får jag alltså ge mig till tåls.
Jag hoppas att Annika Nilsson även tar upp detta hur
vi ska kunna få ordning på hälsan för människorna.
Vi ser ju att folkhälsan vacklar.

Anf. 93 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är tvungen att ta en replik här. Det
är ingen våda av att vara ett större parti. Det är precis
tvärtom. Genom att vi är fler kan vi också borra mer i
frågorna. Det kommer ni att märka på kulturminis-
terns anförande här också. Det är en utomordentligt
god kvalitet i vårt parti. Vi är ett stort parti, men vi
vill gärna bli lite större.

Anf. 94 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Under 90-talets krisår tvingades sta-
ten spara på en rad viktiga områden. Det gällde dock
inte kulturen. Här har statens satsningar stadigt ökat
varje år, även när det såg som mörkast ut. Sammanta-
get handlar det om en permanent ökning på en bra bit
över en halv miljard kronor per år enbart när det gäl-
ler tillgångarna inom kulturbudgeten. Till detta kom-
mer kultursatsningar som ligger inom andra utgifts-
områden.
För regeringen och för oss socialdemokrater har
det varit självklart. Kultur är för oss inget man bevil-
jar sig enbart i goda tider utan något som är intimt
förknippat med innehållet i demokratin och med vår
syn på människors lika värde och möjligheter. Jag
kan gärna ansluta mig till Birgitta Selléns tankar
kring en kulturell allemansrätt.
Detta betyder nu inte att all kulturverksamhet har
gått opåverkad ur de här svåra saneringsåren. Så är
det verkligen inte. Vi beskriver det ganska ingående i
årets budgetproposition.
Ambitionen från regeringens sida har dock varit
att värna den kulturella infrastrukturen, dvs. att under
krisåren så långt som möjligt stötta befintliga kultur-
institutioner och verksamheter så att de skulle kunna
överleva de här tunga åren, och samtidigt uppmärk-
samma det nya som har växt fram även under
krisåren och som fortfarande växer fram i form av
nya konstnärliga uttryck och nya verksamhetsformer.
Detta har betytt att en betydande del av de statliga
tillskotten har fått användas till att fylla svarta hål
som har uppstått när kommuner och landsting har haft
svårt att hålla fast vid sina ambitioner när det gäller
kulturen. Det har i sin tur inneburit att vissa statliga
kulturinstitutioner inte har fått tillräckliga resurser.
Med året budgetproposition kan vi konstatera att
aktion rädda infrastrukturen i stor sett har lyckats.
Biblioteken finns där, och de är öppna och avgiftsfria
för alla. Det finns dessutom en hel del nya bibliotek,
även om vi beklagar att en del filialer har råkat illa ut.
Teatrarna har inte bommat igen. Museerna lever osv.
Därmed kan vi också gå vidare med att bättre ta
hand om den kulturella infrastruktur som vi har lyck-
ats bevara. I år gör vi det bl.a. genom den stora sats-
ningen på museerna, både de nationella museerna och
länsmuseerna. Vi kan också ägna än mer kraft åt det
nya som faktiskt har etablerats redan under krisåren
men som kanske hade kunnat få en bättre start om det
hade kommit i gång i dag. Det gäller Moderna museet
som är en av de absolut största satsningar som har
gjorts med allmänna medel i något europeiskt land på
ett samtida konstmuseum. Det gäller också Arkitek-
turmuseet, tillskapandet av ett världskulturmuseum i
Göteborg och satsningen på Stallet som är en folkmu-
sikscen där också världsmusiken får en egen plats på
nationell nivå.
Vi har vågat börja tala om form- och designfrå-
gorna och om att försöka skaffa ett hem för dessa
frågor. Det handlar inte bara om att Svensk Form har
lyckats skaffa sig ett mycket tydligt skyltfönster på
Skeppsholmen utan också om hur vi går vidare med
detta.
Förhoppningsvis ska vi också kunna göra mer när
det gäller dansen och många andra av de områden
som ni har berört i utskottsbetänkandet.
Två områden har varit särskilt högt prioriterade i
regeringens kulturpolitik under de senaste åren. Det
första har varit litteraturen och läsandet. Det andra
har varit konstnärernas villkor.
Det första är ganska självklart. Utan språk har
man svårt att nå andra kulturella upplevelser. Man
blir svagare som individ, och man blir också svagare
som medborgare. Det andra är lika självklart. Utan
konstnärer blir det faktiskt inte heller mycket till
kultur.
Dessa högprioriterade mål avspeglar sig också i
årets budgetproposition. Bibliotekslagen ses över.
Regeringen gör nya satsningar på skolan. De är in-
riktade på just litteraturen och läsandet i betydande
grad. Vi utökar satsningen på En bok för alla. Vi
stöttar Barents litteraturcentrum. Med dessa ytterliga-
re satsningar uppgår litteratur-, läsnings- och biblio-
teksdelen i kulturbudgeten till närmare 350 miljoner
kronor per år. Det är ett kraftigt påslag som vi har
gjort under några år.
I och med förslagen i årets budgetproposition har
vi gjort kraftiga påslag när det gäller konstnärernas
ekonomiska villkor. Ökningen utgör drygt 230 miljo-
ner kronor per år sedan mitten av 90-talet.
Dessutom har vi genom att stärka de upphovs-
rättsliga ersättningarna etablerat en helt ny kassetter-
sättning. Efter tio års strid lyckades vi genomdriva
denna viktiga kassettersättning. Dessutom har vi
vidareförsäljningsersättningen, droit de suite, som ni
alla känner till. Detta innebär att konstnärsgrupperna
dessutom tillförs ytterligare ca 50 miljoner kronor per
år varje år. Det kan naturligtvis bli mycket mer.
Med detta fortsätter vi att sträva mot målet att
även konstnärer faktiskt ska kunna leva på sitt arbete.
Vi vill se till att det blir lättare för konstnärer att visa
vad de gör, vad de kan, för att den vägen bli intres-
santare. Fler ska faktiskt vilja betala för det de preste-
rar.
Men det handlar också om att man inte bara ska
kunna få betalt en gång. Där kommer upphovsrätten
in. Den är väldigt viktig.
Vi vill också öka konstnärernas trygghet. Teate-
ralliansen, som vi föreslår ska permanentas efter två
lyckosamma år i försöksverksamhet, ger drygt hund-
ratalet professionella teaterarbetare från hela landet
en grundtrygghet. Vi vill arbeta vidare med den typen
av insatser. De arbetsmarknadsmedel som nu föreslås
ska föras över till kulturbudgeten har till syfte att
stimulera just den konstnärliga arbetsmarknaden.
De konstnärliga centrumbildningarna arbetar med
detta. Enligt AMS utvärdering har insatserna och
försöken varit mycket framgångsrika. Det här är sys-
tembrytande. Det har varit väldigt viktigt. Jag tror att
det kommer att betyda mycket för konstnärernas
villkor framöver.
Herr talman! I reservationerna till kulturutskottets
betänkande kan jag dock som vanligt notera att
mycket av det som har byggts upp vill Moderata
samlingspartiet i denna riksdag rasera. De vill mer än
halvera Kulturrådets förvaltningsanslag, som går
direkt till mycket av allmän kulturverksamhet i hela
landet. De vill minska det statliga bidraget till allmän
kulturverksamhet med 100 miljoner kronor. De vill
som vanligt ompröva Riksteaterns, Riksutställningars
och Rikskonserters verksamhet. De vill minska stödet
till den regionala biblioteksverksamheten, upphäva
bibliotekslagen, minska litteraturstödet med 30 miljo-
ner kronor, ta bort stödet till En bok för alla, avveckla
stödet till bokhandeln, minska stödet till konstnärlig
utsmyckning, inte öka satsningen på konstnärers
villkor med 40 miljoner kronor, helt ta bort stödet till
icke statliga kulturlokaler. Kort sagt, ta bort allt stat-
ligt stöd som skapar förutsättningar för ett aktivt
kulturliv i hela landet.
Nu är ju moderaterna väldigt ensamma om dessa
förslag i denna riksdag. Här har de inte makt att
praktisera denna politik. Det allvarliga är att den i dag
praktiseras av en moderat majoritet i Stockholm, där,
tyvärr Lennart Kollmats, ett folkpartistiskt kulturbor-
garråd genomför denna politik. Detta är djupt oro-
väckande. Trots den glädje jag kan känna i dag över
den samsyn som finns mellan alla övriga partier utom
Moderata samlingspartiet i de grundläggande kultur-
politiska frågorna finns det orostecken inför framti-
den.
Jag är naturligtvis beredd att svara på de flesta av
de frågor som ni har ställt här. Jag hoppas att jag får
en möjlighet att göra det i replikskiftena.

Anf. 95 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag hade väntat mig ett något längre
anförande, så jag blev nästan tagen på sängen. Men så
behöver det inte alls vara.
De fria grupperna och de regionala verksamheter-
na där man ägnar sig åt musik, teater och dans känner
sig inte så till freds med situationen som den bild av
läget kulturministern målade upp ger sken av. Det är
sant att kulturanslagen inte har minskat. Det gällde
även de första åren på 90-talet, när vi hade en folk-
partistisk kulturminister. Den uppgången har också
fortsatt. Det tycker jag är glädjande. Men alla får inte
del av det.
Vi kommer att ta upp detta lite senare också, men
jag kan gärna nämna det redan nu att just de fria
gruppernas situation och den regionala musik-, teater-
och dansverksamheten behöver mer medel för att
överleva, skulle jag nästan vilja säga.
Men jag vill gärna också växla några ord med
kulturministern om sponsringen. Jag vill höra om
kulturministern ställer upp på den syn som Åke Gus-
tavsson har redovisat tidigare och i så fall också är
beredd att se över reglerna, så att vi får entydiga reg-
ler när det gäller hur företagen ska kunna presentera
vilket mervärde de får av sponsringen. Det bör fram-
gå att det här inte har med något som liknar id-
rottssponsring att göra, så att orkestrarna ska behöva
sitta och spela med emblem på fracken eller vad det
kan vara, utan att det är helt andra mervärden som
företagen måste förvänta sig att få och som de också i
dag förväntar sig att få om de bidrar med spon-
sorsmedel. Är kulturministern beredd att se över de
här reglerna?
Dessutom vill jag gärna återkomma till bokmoms-
frågan för att få en kommentar om det aktuella läget
efter den senaste enmansutredningen, som kulturmi-
nistern själv tillsatte och som har lämnat sitt förslag.

Anf. 96 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! De fria grupperna fick under nästan
tio års tid icke några ökningar. Tyvärr valde den bor-
gerliga regering som satt i början av 90-talet också att
ta bort den automatiska uppräkningen av deras löner,
den s.k. PLO-delen. Vi har försökt att kompensera
detta. Vi har räknat upp frigruppsstödet i nivå vid två
tillfällen med sammanlagt 15 miljoner kronor. Vi har
dessutom räknat upp arrangörsstödet med ca 10 mil-
joner kronor.
Tittar man bara på siffrorna kan man för teater-,
dans- och musikgrupperna säga att arrangörsstödet
1996 låg på 8 ½ miljoner kronor. Nu är det uppe i
63 ½ miljoner kronor.
Jag vill ändå säga att jag tycker att de fria grup-
perna behöver ytterligare stöd. Framför allt är jag
oerhört engagerad i att kommunerna, som tidigare
stod för att beställa de flesta föreställningarna från
frigrupperna, särskilt barn- och ungdomsteater, måste
börja engagera sig och beställa från dessa grupper. Vi
kan inte hålla dem under armarna med statligt stöd
om de inte får spela. Jag hoppas verkligen att kom-
muner och landsting nu när det går bättre där ska ha
råd och tycka att det är viktigt att engagera dessa
grupper, så att de faktiskt också kan leva på de in-
komster de själva spelar in. Visst har de en besvärlig
situation. Men det är vi som har höjt stödet till dem.
Vi kan säkert göra mer framöver.
När det sedan gäller de regionala musik-, teater-
och dansinstitutionerna är jag väl medveten om att det
ser lite olika ut. Det är likadant där, en del har bättre
ekonomiska möjligheter att stötta regionalt och lokalt.
Andra har det svårare, och en del är faktiskt ointresse-
rade av det. Jag kanske kan återkomma även i den
frågan.

Anf. 97 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det blir svårt att hinna med alla frå-
gorna i replikskiftena. Jag ska därför inte gå in på
någon sifferexercis när det gäller hur anslagen till de
fria grupperna beräknas. Det finns lite olika åsikter
om det här och där, har jag förstått, även mellan ut-
skottet och departementet. Ska man t.ex. räkna in
Orionteatern och bidraget som ges dit eller ska man ta
bort arrangörsstödet ur slutsumman som anses gå till
den här verksamheten?
Oavsett det anser vi att det behövs mer pengar i
dag. Vi anslår det. Eftersom regeringen tycker att det
var fel att göra den förändring som gjordes i början av
90-talet angående den automatiska uppräkningen vill
jag påpeka att det har funnits många år nu när det
kunde ha åtgärdats.
Men jag vill ännu en gång återkomma till spons-
ringsfrågan. Är kulturministern beredd att ändra reg-
lerna så att de blir tydliga? Vad säger kulturministern
om bokmomsen? Helst skulle jag också vilja hinna få
kommentarer om översynen av lokalhyrorna när det
gäller kulturändamålsfastigheterna.

Anf. 98 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Bara kort när det gäller frigrupp-
sverksamheten. Vi ska inte bråka om siffrorna, därför
att jag tror att vi är ense i sak. Däremot måste jag
säga att det tar väldigt lång tid att städa upp efter den
borgerliga regering som Inger Davidson själv ingick i
i början av 90-talet. Vi har inte klarat av det jobbet
riktigt än.
När det sedan gäller sponsringen tror jag inte att
Åke Gustavsson är någon dissident i denna fråga.
Han stöder helt regeringens linje när det gäller spons-
ringen. Sponsring är bra som komplement så länge
sponsringen inte överstiger en nivå där man börjar
hamna i det vardagsrum från vilka många utestängs.
Jag är fullständigt övertygad om att de flesta kultur-
institutioner klarar av att själva göra bedömningen
när den konstnärliga integriteten eller öppenheten mot
allmänheten på något vis riskeras. Därför ligger de
flesta kulturinstitutionerna som alls är intressanta för
sponsring på en sponsringsandel på 1-5 %. Jag tycker
att det låter rimligt. Vi har noggrant studerat Pharma-
cia & Upjohn-domen först i Regeringskansliet och
sedan i kontakter med Riksskatteverket. Beskedet där
är entydigt. Detta förändrar ingenting. Det förändrar
inte praxis, och det ger inga problem när det gäller
lagen.
Vi kommer naturligtvis att följa frågan. Det finns
ingenting som säger att den domen skulle behöva
förändra sponsorernas agerande. De kan fortsätta som
tidigare. Vi har en hög uppmärksamhet i frågan. Som
ett komplement, och säkert ibland som ett sätt att
engagera personal i vissa företag, kan sponsringen
spela en roll. I ett idealtillstånd, om man nu tycker att
kulturen är så viktig, ska allt vara allmänfinansierat.
Fast vi vet att det inte kommer att fungera.
Ja tack till sponsring, men aldrig så att det leder
till stängda dörrar, till att folk tycker att kulturens
trösklar blir högre än de redan är för en del människor
och absolut inte så att den konstnärliga integriteten
störs.

Anf. 99 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Det var en välgörande nyansering
som kulturministern gjorde beträffande sponsring mot
vad jag hörde i radion härommorgonen.
Kulturministern inledde sitt anförande med att sä-
ga att vi har ökat den statliga kulturbudgeten med en
halv miljard per år. Jag tittade på 1994, och den siffra
jag fick fram var 7,1 miljarder. År 2001 är förslaget
7,8 miljarder. Mot den bakgrunden är jag nyfiken på
hur Marita Ulvskog räknar fram drygt 1 miljard per
år.
Jag ska hjälpa kulturministern med en sak; hon
sökte ett hem för form och design. Det finns -
Röhsska i Göteborg. Då har vi klarat av den delen.
En annan sak är idrottsforskningen. Det är lite
luddigt skrivet i budgetpropositionen. Det står i enkla
termer ingen ökning nu och dubbelt nästa år. Två
gånger noll är noll för mig. Vad innebär skrivningen
egentligen? Jag tror inte att det är så man menar. Gör
kulturministern det så lätt för sig att hon anser att
forskningen ska öka, men var pengarna ska tas ifrån
är Riksidrottsförbundets egna problem?

Anf. 100 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Det var inte en välgörande nyanse-
ring. Det är den ståndpunkt som fanns formulerad
redan i kulturpropositionen 1996, även om den inte
var fullt lika utförlig. Vår ståndpunkt när det gäller
sponsringen har varit denna hela tiden. Däremot är vi
väldigt oroade över den syn som den borgerliga led-
ningen i Stockholms stad markerar när det gäller
sponsringen. Man vill dra ned på det offentligas an-
svar och finansiering och i stället satsa på sponsring
eller skicka över de kulturverksamheter som går i
kvav till Statens kulturråd och Kulturdepartementet.
Sedan var det frågan om den ökade kulturbudge-
ten. Vi är uppe i en dryg halv miljard i dag. Det har
varit en successiv ökning sedan mitten av 90-talet. Då
blir det en bit över en halv miljard. Det har inte varit
en halv miljard varje år under denna period.
När det gäller idrottsforskningen ber jag att få
hänvisa till Annika Nilsson, som kommer att tala
senare eftersom idrottsminister Ulrica Messing inte är
här och deltar i debatten i dag.

Anf. 101 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Då kan jag glädja Marita Ulvskog
med att kulturborgarrådet i Stockholm mycket tydligt
har uttryckt att sponsring är ett komplement till of-
fentlig finansiering. Då kanske ni kan vara eniga i
det.
Det var en väldig skillnad på en halv miljard se-
dan mitten på 90-talet mot en halv miljard per år. Det
var så kulturministern uttryckte det i radion. Det var
så jag uppfattade att det sades i dag också. Hade det
varit så, hade vi haft en kulturbudget nästa år på 10,6
miljarder. Det är en rätt stor skillnad. Gå till utskrif-
ten av radiodebatten. Marita Ulvskog kommer att
finna att hon säger en halv miljard per år - möjligen i
debattens hetta, men vi kan också se i protokollet för i
dag.
Nu är vi där jag trodde att vi var. Då hade jag inte
läst fel i siffrorna. Jag var nyfiken på den delen.
Kulturministern säger att bibliotekslagen ska ses
över. Det står också i propositionen. Då har jag en
stillsam fundering om kulturministern tänker se till att
även där införs en graderad rösträtt vid eventuella
förslag till förändringar av drift och kvantitet.

Anf. 102 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Jag kan aldrig, Lennart Kollmats, bli
en sådan petimäter som folkpartistiska kulturpolitiker.
Jag menar att vi i år kan använda en dryg halv miljard
mer till kulturpolitik än vi kunde tidigare. Detta är
något som har byggts upp successivt. På många andra
områden har det tvärtom blivit så att anslagen har
minskat dvs. budgetens omfattning har minskat radi-
kalt. Det är detta som jag vid en rad tillfällen har
skrivit om, som framgår av diverse riksdagstryck, och
som jag har sagt i debatterna.
Återigen är det frågan om sponsring. Jag har läst
noga vad Birgitta Rydell har sagt i olika samman-
hang. Jag antar att hon uttrycker sig korrekt i varje
kommatecken. Hon tycker att vi har en helt felaktig
syn när det gäller sponsring och kommersialisering.
Det är naturligt att släppa in American Express, som
står i Kulturhuset och tar emot de unga människor
som kommer för att titta på t.ex. MTV-galan. Man
vill använda Kulturhuset på ett helt annat sätt än
hittills.
Den kulturverksamhet som ökar mest i Stock-
holms stad är Lava i Kulturhuset. De ägnar en bety-
dande del av sin tid att bekämpa den kommersialise-
ring som Birgitta Rydell står för i kulturpolitiken. Jag
hoppas att Lava fortsätter att växa. Birgitta Rydell får
gärna skryta med publiksiffrorna, men Lava bekäm-
par den kulturpolitik som hon praktiserar.

Anf. 103 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Herr talman! Kulturministern värnar den kultu-
rella infrastrukturen. Det tycker jag är bra. Men jag är
oroad över att påverkan av verksamheter departement
emellan inte i tillräcklig omfattning följs upp. Hur har
man tänkt sig att följa upp den förändring i fritid och
kulturvanor som de fyra-sex internationella kasinon -
vilka ligger under Finansdepartementet - kommer att
medföra för Kultursverige och den kulturella in-
frastrukturen, främst på orterna Sundsvall, Malmö,
Göteborg och Stockholm?
Syftet med att etablera kasinona kan väl ändå inte
vara annat än att regeringen tror att människor kom-
mer att disponera en hel del tid och pengar där. Det
kommer att innebära en förändring i hur man använ-
der sin tid. Det kan innebära att man går mindre på
bibliotek, teater, konserter, bio m.m.
Vad har gjorts för att mäta hur fritids- och kultur-
vanor ser ut före etableringen av kasinona, så att det
går att jämföra med hur det blir efter det att de är
etablerade?

Anf. 104 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Kasinofrågorna ligger inte på Kul-
turdepartementet, utan det är Finansdepartementet
som har ansvaret för dem. Finansdepartementet har
agerat i enlighet med en beställning från riksdagen.
Jag har ingen anledning att gå in på några djupare
analyser av detta. Det är en beställning som har gjorts
av riksdagen och effektuerats av regeringen.

Anf. 105 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Herr talman! Det är helt tydligt att den här frågan
faller mellan flera stolar. Beställningen kom också
från kulturutskottet, så man borde egentligen fråga de
ledamöter i kulturutskottet som föreslog det här från
första början.
Kulturfrågorna är ändå kulturministerns ansvar,
och av den anledningen borde en kulturminister också
ta ansvar för den del som gäller hur en sådan här ny
verksamhet kanske kommer att påverka just kultur-
verksamheten på de här orterna. Vems ansvar är det
annars? Det är ju regeringen som har sett till att kasi-
nona nu kommer till just de här orterna. Är det kom-
munernas ansvar, eller är det regeringens ansvar? Jag
tycker att det är regeringens ansvar.
Om det inte är kulturministerns ansvar hoppas jag
att hon går tillbaka till finansministern och utkräver
ansvar av honom.

Anf. 106 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Jag tror att finansministern då kom-
mer att gå till riksdagen och fråga vad det egentligen
var som riksdagen beställde av regeringen. Vi får nog
säga att om politikerföraktet inte ska öka får vi ta
gemensamt ansvar för detta, och vi får se till att det
blir så bra som möjligt. Eller också får vi säga att det
inte blev bra, och då lägger vi ned dessa kasinon.
Att lägga ansvaret på regeringen när den har ef-
fektuerat en beställning från riksdagen är inte snyggt.

Anf. 107 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Jag undrar lite grann över regioner-
nas kulturansvar, som jag nämnde i mitt inlednings-
anförande, och att Västra Götaland inte har fått an-
svar för att fördela de kulturpengar som regionen har.
Jag skulle vilja veta hur ministern ser på det.
När det gäller samlingslokalerna har man lagt
över 4 miljoner från Ungdomsstyrelsen till informa-
tions- och utredningsarbete om samlingslokaler, och
det är mot deras önskemål. Varför gör man på detta
sätt?
Sedan skulle jag vilja ha en kommentar om bok-
momssänkningen och hur ministern ser på den. Även
om vi inte har det finansierat för 2001 har vi det re-
dan finansierat för 2002.

Anf. 108 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Jag börjar med bokmomsen, efter-
som det har ställts flera frågor i detta ämne som jag
inte har hunnit besvara.
Det har suttit en ämnessakkunnig under någon
månad här i höst och gjort en studie åt oss. Kulturrå-
det gjorde på eget initiativ en studie under förra året
som hade en mer ekonomisk inriktning. Inom Kultur-
departementet har vi gjort en rent kulturpolitisk ut-
redning.
Man kan säga att problemet med alla skattesänk-
ningar är att effekterna inte alltid blir de som man har
trott. Det är väldigt svårt att veta det på förhand.
Skattesänkningar leder sällan till paradiset.
Den ämnessakkunnige som har studerat den fins-
ka bokmomssänkningen har också kunnat visa något
helt annat än det vi har trott tidigare, nämligen att den
gav en väldigt svag effekt och framför allt ledde till
ökade marginaler för dem som bedriver t.ex. förlags-
verksamhet. Det är ju så på marknader där man inte
har tillräcklig konkurrens. Det har vi inte på den
svenska bokmarknaden.
Jag tror dessutom att det finns massor av saker
som marknaden kan göra själv och som den nu har
börjat göra på ett förtjänstfullt sätt. Det är t.ex. origi-
nalpocketutgivning men också andra insatser. Jag tror
att det ger framgång. Vi ser nu att det går väldigt bra
vad gäller bokförsäljning, bokutlåning och kringar-
rangemang runt läsning. Vi kan också se att barn läser
mer i dag än för bara några år sedan. Vi ser det också
i form av att det är fler barnbokstitlar som utges och i
utlåningssiffrorna på biblioteken.
Vi har tillsammans i riksdagen och regeringen
gjort en rad insatser. Det finns mängder av läsrörelser
av olika storlekar och dimensioner som har engagerat
sig i detta, och det börjar nu ge resultat. Bokmomsen
kan inte ses isolerat från detta.

Anf. 109 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Herr talman! Man kan säga att sedan undersök-
ningen gjordes i Finland har utvecklingen gått snabbt;
den går fruktansvärt snabbt nu. Vi ser hur Internet-
handeln ökar, där man alltså är helt momsfri. Därför
är det inte riktigt jämförbart att se på den.
Jag vill, som sagt var, veta lite om samlingsloka-
lerna.
Jag skulle också vilja fråga om de nationella upp-
dragen, om det finns tid till det. Det är väldigt stängt
runtomkring det, och det gläntas bara lite på dörren.
Varför går det inte att glänta ännu mera på den dörren
och ge mer nationella uppdrag, så att t.ex. Röhsska
museet kan få ett nationellt uppdrag? Då skulle vi ha
ett designmuseum som kan uppnå de mål som kul-
turministern saknar.

Anf. 110 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Låt mig först avsluta diskussionen
om bokmomsen. Vår ingång till detta i Kulturdepar-
tementet har inte med de samhällsekonomiska kon-
sekvenserna att göra, inte heller med att konkurrensen
via Internetförsäljning skulle påverka. Vi ser det rent
kulturpolitiskt: Kommer fler människor att läsa böck-
er om man sänker priset med några tior på en bok
som kostar 300 kr? Kommer det att göra att en män-
niska som har svårt att nå fram till böckerna köper
den boken? Vi känner stor tveksamhet.
Om man kan vara säker på att en bokmomssänk-
ning inte bara leder till ökade marginaler och ökade
vinster för dem som är inne i branschen, att det blir
ett industristöd, utan också leder till lägre priser, som
i sin tur i kombination med andra kraftfulla satsningar
kan leda till ökat läsande, är det naturligtvis bra att
sänka bokmomsen. Men på vägen dit vill vi vara
säkra på att vi inte kastar ut kanske 1 miljard kronor
på något som inte leder till ökat läsande. Det är därför
vi vill gå noggrant fram. På kulturbudgeten är drygt 1
miljard kolossalt mycket pengar.
När det gäller de allmänna samlingslokalerna
måste jag hänvisa till en annan minister. Det är nume-
ra Britta Lejon som ansvarar för dem. Annika Nilsson
kan säkert också säga någonting om dem när hon går
upp i sitt anförande.

Anf. 111 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vill bara påminna om att kultur-
budgeten inte förstärks med 1 miljard om vi inte
sänker bokmomsen. Det är ju en skattefråga, så det
har inte direkt med varandra att göra.
Jag har tre korta frågor.
Fråga nr 1: Alla museer har ett jämställd-
hetsansvar. Hur ser kulturministern på Moderna mu-
seets långa tradition att inte köpa in verk utförda av
kvinnor?
Fråga nr 2: Jag tycker också att grundbulten i
konstnärligt skapande ska vara att man kan leva på
försäljning av verk. Men om en bildhuggare säljer
konst för 300 000 kr ett år och sedan inte säljer nå-
gonting på tre år måste han ändå skatta till fullo för
dessa 300 000 kr. Kan vi förvänta oss en förändring
där?
Fråga nr 3: Bilden av kvinnan i medierna är inte
speciellt jämställd. Ny forskning stärker att inte
mycket har hänt sedan kvinnokonferensen i Beijing
1995. Hur arbetar regeringen med frågan?

Anf. 112 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Moderna museets chef har skickat
över en kopia av ett brev till Ewa Larsson där han
redovisar ganska i detalj hur det ser ut med inköpen
av konst av kvinnliga respektive manliga konstnärer.
Under lång tid har de manliga konstnärerna domine-
rat totalt, därför att kvinnliga konstnärer varit få. De
har haft väldigt svårt att vinna legitimitet under den
tid de verkat och då verken köpts in.
Nu ser situationen annorlunda ut, och det syns
också i den inköpsstatistik som Moderna museet för,
där man visar hur många kvinnliga konstnärer man
har köpt in av och hur många manliga. Det kommer
att ta lite tid, men vi pressar på.
Vi har också en dialog med Konstnärsnämnden
och Bildkonstnärsfonden när det gäller stipendieför-
delning, inkomstgarantier och liknande, för att de
gamla strukturerna nu ska förändras när det kommer
fram många kvinnliga konstnärer som är i högsta grad
etablerade.
Tittar man på hur det ser ut internationellt ser man
att det är de kvinnliga svenska konstnärerna som har
de största framgångarna när det gäller samtida konst.
Jag tror att detta är ett tillstånd och att vi är på väg att
äntligen se en förändring.
Det är inte Moderna museets chef eller inköpspo-
licy som är hindret, utan det är mycket större och
värre än så. Men jag tror att en förändring är mycket
nära och att den har inletts.

Anf. 113 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var roligt att höra att en föränd-
ring är att vänta, för museerna ska ju vara nydanande.
De ska inte vänta på att konstnärerna blir kändisar
och går på export innan de köper in verken. Så har det
alltid varit. Man kunde ha börjat att köpa in kvinnlig
konst redan för 50 år sedan - i alla fall för länge se-
dan.
Det var två frågor till. Den ena handlade om möj-
ligheten att leva på det som man själv skapar. Om
man säljer ett verk för 300 000 kr ett år och sedan inte
tjänar en krona under de tre kommande åren får man
ändå skatta fullt ut för dessa 300 000 kr. Kunde vi få
en förändring av det?
Hur arbetar regeringen för att förändra bilden av
kvinnan i medierna?

Anf. 114 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Arbetet med konstnärernas villkor
kräver ständigt insatser. Konstnärer passar inte riktigt
in i några system alls. Vi brukar kalla dem för ofri-
villiga företagare. Det gör att de ibland hamnar i
väldigt besvärliga situationer när det gäller socialför-
säkringssystem, a-kassa och liknande.
Jag tror att det är i budgetpropositionen - det är
möjligtvis i någon av Näringsdepartementets arbets-
marknadspolitiska propositioner - som vi har ut-
vecklat en längre text kring detta och också formule-
rat det uppdrag vi tar på oss kollektivt som regering,
nämligen att se över dessa system och hur kulturar-
betare bättre ska kunna fungera i systemen. Man får
kanske hitta särlösningar för just konstnärsgruppen.
När det gäller bilden av kvinnan i medierna vill
jag säga att medierna själva väljer vad de vill skildra.
Men det spelar stor roll att vi t.ex. är många kvinnor
inom politiken i regeringen och i riksdagen. Det bör-
jar bli lite fler kvinnor i väldigt många andra sam-
manhang och i maktpositioner. Det börjar t.o.m. fin-
nas en del kvinnor i medierna, och det spelar faktiskt
också roll.
Men vi kan inte styra annat än genom debatten -
genom att själva delta i den. Jämställdhetsministern
driver naturligtvis också i allra högsta grad kampen
för jämställdhet och jämlika villkor.

Anf. 115 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Får jag först verifiera att kulturmi-
nistern i den beramade radiodebatten sade att man har
ökat den statliga kulturbudgeten med en halv miljard
per år och drygt det. Det var överord.
Kulturministern säger nu att moderaterna tar bort
allt statligt stöd som skapar kultur i hela landet. Vi
ligger ungefär en halv miljard lägre. Om vi jämför
med förra årets budget ser vi att det resonemanget
innebär att inte heller majoriteten ville ge något stat-
ligt stöd till kulturen då.
Vi ligger på samma nivå som vi låg på här i riks-
dagen och som regering och riksdag låg på för ett år
sedan. Ändå kan kulturministern påstå att vi tar bort
allt statligt stöd. Det är märkligt.
Låt mig mycket kort säga att vi är rädda för att
bibliotekslagen kan verka kontraproduktivt såtillvida
att filialer inte öppnas därför att man är osäker på om
man klarar det kommunalt. Är det så att man inte
klarar det kan man sedan inte stänga dem.
När det gäller Stockholmsfientligheten, som också
fanns med i debatten, vill jag nämna ett par korta
saker för protokollet. Stockholm har gjort en stor
satsning på barn och ungdom. De har prioriterat bib-
liotek, böcker och läsning. Kulturhuset hade 90 000
fler besökare första halvåret. 70 000 barn fick sub-
ventionerade biljetter på teatern. Det var 20 000 fler
besökare på Kulturhuset, och 30 000 fler böcker har
inköpts till biblioteken varje år. Jag kan inte se att det
är en fientlig kulturpolitik som Stockholm för.
Jag riktade tre frågor till kulturministern. Den
första var hur det går med de tre Stockholmsmuseerna
- Östasiatiska, Medelhavsmuseet och Etnografiska - i
förhållande till vad som händer i Göteborg. Får man,
som riksdagen uttalade förra året, sina anslag i den
ordning som då angavs? Det var den första frågan.
Den andra gällde sponsring. Jag skulle vilja tala
om att vi vid ett seminarium, som jag har citerat från
tidigare, fick veta att det egentligen inte är något fel
på lag och regler, utan det är fel på fortbildningen av
skattehandläggarna. Jag har många gånger frågat om
vi inte kan få en fortbildning. Kan inte kulturminis-
tern ta ett samtal med finansministern i det fallet?

Anf. 116 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Jag kommer säkert att glömma bort
några av Elisabeth Fleetwoods frågor, men då får hon
återkomma.
Låt mig börja med Stockholms siffror. Jag har läst
Kulturrapport Stockholm 2000. Där kan man se pre-
cis hur den moderata och borgerliga ledningen i
Stockholm använder siffrorna. För att t.ex. visa att det
har blivit fler elever i kulturskolan har man räknat in
de 670 elever som anmälde sig men inte fick plats.
Då kommer man upp till en högre siffra. På samma
sätt har man gjort omfördelningar som innebär att de
70 000 fler i en viss åldersgrupp som har fått gå på
teater har försvunnit från en annan post i tabellen. Det
är detta som jag vänligt och diplomatiskt brukar kalla
för budgetteknik eller dribbel med siffror. Man flyttar
runt mindre mängder pengar hela tiden.
För några år sedan fick varje stockholmare unge-
fär 1 400 kr i kommunalt stöd när det gällde kultur. I
dag ligger den siffran betydligt lägre. Man minskar
och minskar, men man flyttar hela tiden runt pengar-
na. Man flyttar också mellan tabellerna för att det ska
se mer ut.
Jag tror att det vore väldigt trevligt för Elisabeth
att läsa denna rapport, för hon är en seriös kulturpoli-
tiker.

Anf. 117 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det sista som kulturministern säger
- att man flyttar runt pengarna - låter för mig nästan
som ett falsarium. Menar kulturministern att den
borgerliga ledningen i Stockholm använder sig av
falsarier för att visa sin verksamhet? Då är det ganska
allvarligt.
Jag fick inget svar på frågan om de tre Stock-
holmsmuseerna. Jag förstår att den frågan är känslig,
för det är många i Musei-Sverige och inte minst ut-
omlands - det rör ju också Östasiatiska - som är
oroliga.
Min tredje fråga hann jag inte med i förra repli-
ken. När får vi se en lösning när det gäller kulturins-
titutionernas hyror, som verkligen är ganska uppse-
endeväckande?

Anf. 118 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Regeringen ändrade i maj i år in-
struktionen för Statens museer för världskultur och
förtydligade därmed att myndigheten består av fyra
olika museer med varsin chef. Det gjorde vi för att
tillmötesgå riksdagen på denna punkt. Det är alltså
väldigt tydligt att detta är en myndighet med fyra
museer.
I den dialog som naturligtvis hela tiden sker mel-
lan Kulturdepartementet och Statens museer för
världskultur och också naturligtvis med de enskilda
museer som ingår finns det inget som tyder på att
Stockholmsmuseerna missgynnas inom den nya or-
ganisationen. Tvärtom satsar myndigheten väldigt
mycket på att förbättra samarbetet inom myndighe-
ten, och den satsningen medföljs av pengar.
När Östasiatiska museet tillfälligt har drabbats av
ett underskott på en och en halv miljon kronor vet jag
att styrelsen har beslutat att stötta museet och se till
att det underskottet försvinner. På det viset arbetar
man solidariskt inom denna grupp museer. Det finns
ingenting som talar för att det skulle ske på annat sätt
än vad som är avsett. Dessa fyra museer ska nämligen
samtliga fungera väl inom myndigheten, precis som
inom andra myndigheter där det finns flera museer.
Det gäller t.ex. Statens sjöhistoriska museer, där Va-
samuseet, Sjöhistoriska museet och Marinmuseum
samsas. Marinmuseum har haft för lite pengar, och
det är nu viktigt att se till att man får en omsorg om
varandra inom myndigheten. Det tycks fungera hyfsat
väl även där.

Anf. 119 ROY HANSSON (m):
Herr talman! Jag kommer i detta anförande att i
huvudsak beröra områdena teater, dans och musik
men även andra delar inom kulturpolitiken som
kommer till uttryck i betänkandet KrU1. Jag kommer
att redovisa Moderata samlingspartiets politik som
den kommer till uttryck i reservationer, särskilda
yttranden och motioner, främst i vår motion Kr291.
Herr talman! Jag kommer också att kommentera
kulturministerns angrepp på Stockholm. Det var dock
hovsammare än vanligt i huvudanförandet, men det
tog sig något under replikerna. Därför önskar jag att
ministern är kvar under anförandet.
Herr talman! Det är viktigt att inleda med att erin-
ra om vårt förslag om att skapa en kulturfond på 120
miljoner kronor. Det ger naturligtvis möjligheter att
förstärka en bra och nyskapande kultur inom hela
kulturområdet.
Numera har i stort sett alla län en egen länsteater.
Det innebär naturligtvis att behovet av en riksteater
inte längre finns på samma sätt som när institutionen
skapades. Vi föreslår därför i vår motion, Kr291, att
vuxenteaterverksamheten vid Riksteatern ska utgå
utom när det gäller specialteater, Tyst Teater och
Cullbergbaletten. Detta ger självfallet våra länsteatrar
och fria teatergrupper ökat utrymme, och därmed får
vuxenteaterverksamheten en ökad regional förank-
ring. Det senare har stor betydelse, och där har våra
fria teatergrupper en betydande och viktig uppgift att
fylla.
Herr talman! Mot bakgrund av det som jag har
sagt om de fria teatergrupperna vill jag nu framhålla
att Moderata samlingspartiet i kommittémotionen 291
föreslår en betydande förstärkning av anslaget till de
fria teatergrupperna med 20 miljoner kronor. Jag är
övertygad om att den här förstärkningen kommer att
välkomnas av de fria teatergrupperna runtom i landet.
Lägger man därtill möjligheterna att utnyttja delar av
Kulturfonden blir det tydligt vad vi moderater tycker
är viktigt på det här området.
Vi är övertygade om att detta påtagligt kommer
att öka såväl mångfalden som nyskapandet inom
teaterområdet. Och det är nog så att de flesta i någon
form har börjat i de fria teatergrupperna. Därför är det
en viktig teaterform, och en ökad satsning skulle vara
en möjlighet att utveckla detta ytterligare. Nu har
många teatergrupper en besvärlig ekonomi, och jag
tror nog att många repetitioner får genomföras utan
att det är betald arbetstid.
Herr talman! Jag måste i detta sammanhang ta
upp frågan om ekonomin för de länsteatrar som ingår
i försökslänen. Vår minsta länsteater, som finns på
Gotland och som jag väl känner till, har fått det be-
kymmersamt i och med att den får del av det som är i
den s.k. kulturpåsen, och det upplevs som ett be-
kymmer. Det lär vara så att kulturministern på en
konferens med länsteatrar har låtit förstå att länstea-
tern på Gotland skulle ha haft 1 miljon högre anslag
om den inte hade ingått i det här försöket. Mina frå-
gor till ministern är naturligtvis: Är det korrekt att
ministern har låtit meddela detta? Vilken garanti har
ministern för detta? Och vad händer om försöket
skulle upphöra?
Herr talman! När det gäller dansmusik har riksda-
gen en viktig roll i fråga om att skapa ett sådant sam-
hällsklimat att de som utövar dessa konstarter på ett
rimligt sätt kan leva på detta. Det var glädjande att
höra det som ministern sade om just inriktningen när
det gäller dem som faktiskt är företagare på ett eller
annat sätt. Det gäller alltså skilda förutsättningar
jämfört med dem som är anställda i en annan form. I
det här fallet tror jag att skattereglerna många gånger
är hindrande. Dessvärre har vi ju de senaste veckorna
tagit till oss händelser som har varit mindre smick-
rande. Man har på olika sätt försökt kringgå de här
reglerna.
Herr talman! Jag tror att de flesta instämmer i att
det finns ett nationellt ansvar för kulturen på vissa
områden. Statens uppgift i denna del bör koncentreras
på det som är nationella institutioner eller särskilda
genrecentrum, som då har ett nationellt uppdrag.
Självfallet bör det vara en rimlig geografisk spridning
av dem som har nationella uppdrag. Vidare har man
naturligtvis ett statligt ansvar för att det är en sprid-
ning av orkestrar och dansteatrar.
Herr talman! I mitt hemlän har vi regionmusik.
Det är naturligtvis viktigt, inte minst för barnen på
kulturskolan. Dessutom är den här länsteatern en
ryggrad i musiklivet, och så är det naturligtvis i alla
andra län.
Mycket av det som jag har talat om hitintills
handlar om en långsiktighet. I många fall måste so-
listen bokas år i förväg, och naturligtvis blir det då
svårigheter med ettårsbudgetar. Det blir en viss
ryckighet i planeringen. Och våra institutioner vet
faktiskt inte hur mycket pengar de har nästa år förrän
vi har beslutat oss här i dag. Det vore tacknämligt om
det ginge att skapa en form för större planeringssä-
kerhet. Det vore bra om kulturministern tog sig en
funderare på detta.
Avslutningsvis vill jag, när det gäller det här av-
snittet, påminna om kyrkans roll när det gäller musik.
Vi får inte glömma bort kyrkan. Den finns över hela
landet. Den har fört vårt kulturarv vidare och är en
viktig del i detta.
Herr talman! Jag ska gå över till idrotten, som
också är en del av kulturutskottets verksamhetsområ-
de. Det är en sak som jag skulle vilja ta upp när det
gäller anslaget till idrotten från överskott från
spelautomater. På s. 129 i budgetpropositionen står
det att 93 miljoner ska fördelas från överskottet. Nu
förväntas överskottet, enligt Svenska Spels prognos,
bli 120 miljoner kronor. Då är naturligtvis frågan:
Varför fördelas inte hela det här beloppet? Riks-
idrottsförbundet har ställt samma fråga i ett press-
meddelande när budgetpropositionen presenterades
tidigare i höst. Kan det möjligen vara så att regering-
en på något sätt försöker agera jultomte med idrottens
egna pengar? Jag tror inte att det är någon bra idé. Jag
tänker i varje fall bevaka detta för idrottens räkning.
En annan fråga som jag skulle vilja ha svar på
gäller regeringens inställning. Kommer man att stödja
etableringen av dopningsorganisationen WADA i
Sverige? Några moderater har i en särskild motion
framställt detta. Den kommer, såvitt jag har förstått,
att behandlas på våren. Men det vore bra om minis-
terns inställning till detta redan nu vore känd.
Sedan önskar jag ett svar från ministern när det
gäller det här utspelet om att få olympiska spel till
Sverige, som en av ministerkollegerna stod bakom.
Det är en ansökan som i grunden är orimlig, att man
skulle förlägga spelet i flera länder och i flera städer.
Har det verkligen varit en diskussion i regeringen om
detta? Det gav ett något förvirrat intryck.
Herr talman! Jag ska något kommentera frågan
om samlingslokaler och stöd till politiska organisa-
tioner. Frågan om samlingslokaler är en kommunal
fråga. Kunskapen om behov och angelägenhetsgrad
är naturligtvis långt större i kommunerna än i Stock-
holm. Kunskapen om möjligheter att samutnyttja
lokaler finns naturligtvis i våra kommuner. Jag vill
dock påpeka att det finns möjligheter att få anslag för
handikappåtgärder från andra områden.
När det gäller stöd till politiska organisationer an-
ser jag att det här bör ske samlat, dvs. inom konstitu-
tionsutskottets ansvarsområde, och att alla organisa-
tioner naturligtvis ska behandlas lika. Så är det inte
nu, och jag förutsätter att regeringen framöver kom-
mer med ett förslag som rättar till detta. Därmed
instämmer jag i Elisabeth Fleetwoods yrkande.
Herr talman! Nu ska jag kommentera det som mi-
nistern angrep Stockholm för. Jag tycker att det är
något orätt att kulturministern angriper politiskt an-
svariga i Stockholm när dessa inte har någon möjlig-
het att rätta till det här. I Stockholm har man efter
maktskiftet i stadshuset fört en aktiv kulturpolitik
med en prioriterad inriktning på barn och ungdom.
Jag kan nämna projektet Kultur i skolan som har ökat
de ekonomiska möjligheterna för skolelever och för-
skolebarn att besöka kulturarrangemang. Man har gett
ökade möjligheter när det gäller att köpa litteratur till
biblioteken, och detta ska jämföras med det inköps-
stopp som gällde 1996. Man har gjort en prioritering
som ökar möjligheterna för barn, ungdomar och han-
dikappade att ta del av fritidsutbudet. Däremot har
man avvecklat subventionerna för vuxna när det gäl-
ler fritidsutbudet.
Det är så, herr talman, att kulturen i Stockholm
har fått en större procentuell ökning av anslaget än
vad som skett nationellt. Därutöver har man gjort
Stadsarkivet tillgängligt - ytterligare en viktig del av
Stockholms kulturarv. Huvudbiblioteket har för-
stärkts med ett antal miljoner, vilket har medfört en
möjlighet till ökad satsning på barnens första bok, en
speciell barnbokbuss och fler böcker till Astrid Lind-
gren-sjukhuset.
Tidigare här i replikskiftet redovisades några siff-
ror, men de visar på en ökning. Jag har dem här, men
jag tänker inte läsa upp dem igen.
I stället kommer hotet mot kulturen i Stockholm
från regeringen och kulturministern. Ta t.ex. musei-
flyttfrågan. Om jag förstår detta rätt kommer de tre
berörda museerna under de närmaste tre åren att få
mindre anslag. Vad som händer efter dessa tre år vet
vi inte alls. En annan fråga som inte är löst är hyres-
kostnaderna för statliga kulturinstitutioner i Stock-
holm. Här har tidigare nämnts Moderna museet, Ope-
ran och Dramaten. Jag förutsätter att kulturministern
löser detta. I dagarna har det s.k. teatermuseet blivit
aktuellt. Även det är ministerns ansvarsområde.
Stockholm har löst detta i fråga om andra natio-
nella kulturinstitutioner. När det t.ex. gäller Konsert-
huset, som Stockholms läns landsting är huvudman
för, ger man ett anslag på 60 miljoner till en stiftelse
som har att hantera detta, både det konstnärliga och
förvaltningen av fastigheten. När det gäller Lilje-
valchs, som Stockholms stad är huvudman för, har
man ordnat det på liknande sätt, och där har man inte
samma bekymmer.
Jag kan sammanfattningsvis säga att hoten mot
kulturen i Stockholm kommer inte från majoriteten i
Stockholm utan från regeringen och kulturministern.
Avslutningsvis har jag några frågor till kulturmi-
nistern.
Stämmer det att Gotlands länsteater hade haft 1
miljon högre anslag om man hade ingått i försöket
med kulturpåse? Det kunde vara viktigt att få klarhet i
detta.
Kommer regeringen att stödja idrottens försök att
förlägga dopningsorganet WADA till Sverige?
Är ministern beredd att återta anklagelserna gen-
temot Stockholm vad gäller kulturfientligheten, som
inte är korrekta?

Anf. 120 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Det var väldigt många frågor. Jag
kan inte besvara alla.
Jag känner inte alls igen den fråga som gällde
Gotlands länsteater. Jag vet inte varifrån uppgiften
kommer. Däremot har Gotlands länsteater skrivit till
Kulturdepartementet och velat ha ökat anslag. Så
långt är det korrekt. I övrigt känner jag inte till nå-
gonting om detta.
Sedan gällde det kulturpolitiken i Stockholm.
Fakta sparkar, och de fakta som finns i bl.a. rapporten
Kultur Stockholm 2000 visar att publiksiffran när det
gäller kulturarrangemang för barn och unga mellan
1998 och 1999 minskade från 251 000 till 161 000.
För år 2000 har vi ännu inga siffror, men här var
alltså skillnaden 100 000 lägre. Det handlade om barn
från 0 till 19 år. Så ser det ut på en rad områden, och
det är bekymmersamt.
Jag är definitivt inte Stockholmsfientlig. Jag har
bott i den här regionen i 25 år av mitt liv. Jag har barn
som har växt och växer upp i denna miljö. Det är
därför jag är oerhört orolig över den kulturfientlighet
som den borgerliga majoriteten i Stockholm praktise-
rar. Jag hoppas att Lennart Kollmats ska kunna tala
sina partikolleger till rätta. Jag tror att det skulle spela
en stor roll.

Anf. 121 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Låt mig börja med Gotlands länste-
ater. Det var på en paneldebatt i våras, där 300 perso-
ner var närvarande och kulturministern ingick i pa-
nelen, som diskussionen kom upp. Då ställdes det här
löftet ut. Jag har kontrollerat detta två gånger. Det
finns nog anledning att fundera över detta. Löften
som man ger om 1 miljon extra måste man på något
sätt stå för eller lämna någon garanti för.
Vad gäller Stockholms kulturfientlighet delar jag
inte denna uppfattning. Jag har några siffror här.
Besöken på bibliotek år 1997 var 4,3 miljoner. År
1999 var de 5 miljoner - en markant ökning. Kostna-
derna per invånare var 1 219 kr år 1996 och 1 292 kr
år 1999 - en markant ökning. Besöken i Kulturhuset
var 950 000 år 1996. Detta år kommer de att bli över
en miljon. Inte kan man påstå att detta på något sätt är
kulturfientligt. Medieinköpen har ökat högst väsent-
ligt, från 93 000 år 1995 till 182 000 föregående år -
nära en fördubbling. Hur man kan få detta till en
kulturfientlighet har jag faktiskt svårt att förstå. Jag
tycker faktiskt att ministern är skyldig majoriteten i
Stockholm en ursäkt för det här uttalandet. Det
stämmer inte.

Anf. 122 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s) replik:
Herr talman! Det som gör att Stockholms kulturliv
ändå är mycket rikt är de statliga insatserna. Exem-
pelvis går 80 % av de statliga museianslag som vi
beslutar om här i riksdagen till Stockholm. Jag räkna-
de upp ett antal nya satsningar som har gjorts även
under krisåren i Stockholm. Det betyder mycket. Men
det som är kommunens ansvar, det kommunen bör
göra, gör man inte. Man har valt att göra om den
statliga invandrarlånecentralen till ett internationellt
bibliotek - lagt till lite extra pengar genom att dra ned
på andra håll. Det tycker jag är bra. Men det är hela
tiden ett dribblande med mindre pengar.
Publiksiffrorna för t.ex. Kulturhuset redogjorde
jag för. Det är Lava, som är en del av Kulturhuset,
som ökar mycket kraftigt. De ungdomar som är enga-
gerade i Lava ägnar en stor del av sin tid åt att be-
kämpa just den kulturpolitik som den borgerliga ma-
joriteten i Stockholm praktiserar.
Vad gäller löften om pengar till teatrar kan jag sä-
ga följande. Jag har nu varit kulturminister i snart fem
år. Skulle jag i paneldebatter lova pengar till all kul-
turverksamhet som, säkert av goda skäl, argumenterar
för mer pengar skulle det inte finnas en krona att
diskutera i en budgetproposition. Några löften om
pengar avger jag aldrig - inte heller i denna kammare,
som Roy Hansson har kunnat konstatera.

Anf. 123 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tar det senare först.
När man sitter i en panel och är kritisk mot ord-
ningen att regionerna får fördela kulturanslaget själva
är det förstås lätt att visa hur mycket bättre det hade
varit om så inte varit fallet. Då kan sådant här halka
ut. Jag har från två källor fått veta att så var förhål-
landet. Vi lär väl återkomma till den punkten. Jag kan
förstå detta, för ministern är ju inte speciellt förtjust i
att låta regionerna besluta hur man ska fördela peng-
arna. Ett sätt att skjuta detta i sank är ju att säga: Om
inte "om" vore, hade det varit mycket bättre - men så
är det inte. Det här har kommit, och det lär stanna.
Kulturministern talar om att vi har statliga institu-
tioner i Stockholm. Ja, det har vi eftersom Stockholm
är Sveriges huvudstad. Men de är nationella intressen
i högsta grad. Jag ser Moderna museet som hela Sve-
riges angelägenhet. Jag ser Operan som hela Sveriges
opera. Dramaten, som vi gjorde ett besök på i går, är
den dramatiska teatern för Sverige. Men det som
kännetecknar dessa institutioner är att de har ekono-
miska bekymmer beroende på att staten inte kan
hantera hyressättningen. Och det är inte första året det
inträffar. Jag tycker att det är dåligt att denna fråga
inte är löst. Jag hoppas verkligen att det kommer en
lösning i och med detta. Förra veckan dök detta med
teatermuseet upp, som också är ministerns ansvar-
sområde. Om några veckor blir de husvilla. Jag har
ännu inte hört eller sett något försök till lösning på
det.
Därför tycker jag nog att man ska vara försiktig
när man försöker slå sig för bröstet med detta. Det är
nationella intressen som är lokaliserade till Stock-
holm. Det som Stockholm hanterar själv har inte
samma lokalbekymmer som det som staten ansvarar
för.

Anf. 124 TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Jag tycker om alla barn. Och barn-
barn. Jag är en av de få som verkligen har förstått hur
viktigt det är för barn att få utlopp för sina känslor.
Sina medkänslor. De där skinheadsen, t.ex. De har
aldrig haft någon vuxen som har lärt dem att få utlopp
för sina känslor. På ett kreativt sätt. Sina sparkbyxor.
Du vill väl inte bli ett sådant där skinhead? Eller ett
invandrargäng? Det vill du väl inte bli? Ta fingerfärg,
t.ex. Fingerfärg, det är kreativt.
Herr talman! Så där säger Tant Blomma, en roll-
karaktär som Kristina Lugn har skrivit och som i allra
högsta grad berättigar den diskussion om barn som
tidigare förts här av kulturutskottets ledamöter. På ett
ypperligt sätt har Birgitta Sellén lyft upp det. Och på
ett väldigt fint sätt, tycker jag, att Elisabeth Fleet-
wood lyfte upp det när hon sade att konsten ska inte
vi bedöma i dag. Vi måste låta de generationer som
kommer efter oss få möjlighet att själva avgöra och
uppleva. Det tyckte jag var fint, Elisabeth Fleetwood.
Herr talman! De områden som jag kommer att be-
röra i mitt anförande handlar om teater, dans, musik
och konstnärernas villkor. Jag kan börja med att cite-
ra ur budgetpropositionen där man säger bl.a. att
förbättra konstnärernas villkor är det fortsatt en prio-
riterad fråga inom kulturpolitiken. Statens insatser för
konstnärerna handlar enligt regeringen både om di-
rekta stöd och stimulansåtgärder för konstnärligt
arbete och om upphovsrättsliga frågor, men också om
att anpassa generella regelverk på andra samhällsom-
råden till de speciella villkor som gäller för konstnä-
rerna. Just det där sista, att faktiskt få alla andra sam-
hällsområden att lyfta upp konstnärernas särskilda
villkor, är oerhört viktigt. Det kommer jag att åter-
komma till senare.
Jag vill också påminna kammaren om de mål för
kulturpolitiken som vi har i dag och jämföra dem med
den politik som vi bedriver i dag och som Vänster-
partiet har ställt sig bakom i budgetpropositionen.
Bl.a. säger vi om de kulturpolitiska målen att det är:
1. att värna yttrandefriheten och skapa reella förut-
sättningar för att alla ska kunna använda den,
2. att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i
kulturlivet och till kulturupplevelser samt till
eget skapande,
3. att främja kulturell mångfald, konstnärlig förny-
else och kvalitet och därigenom motverka kom-
mersialismens negativa verkningar,
4. att ge kulturen förutsättningar att vara en dyna-
misk, utmanande och obunden kraft i samhället.
Herr talman! Det fria kulturlivet har kommit på skam
under en väldigt lång tid. Det tar kulturutskottet upp i
sitt betänkande. Bl.a. lyfter vi upp frågan om att den
fria scenkonsten och det fria kulturlivet har fått en
anslagstilldelning, men den begreppsförvirring som
råder och har rått under de senaste åren har gjort att
när vi fattat de politiska besluten har vi tagit för givet
att de fria teatergrupperna, som vi har talat om här i
kammaren och som moderaterna nu så varmt talar
om, egentligen inte fått någon kostnadsökning per
grupp. Anslaget har egentligen gått till andra områ-
den. Man har startat en ny dansverksamhet, mycket
av pengarna har gått till arrangerande musikförening-
ar och arrangörsverksamhet. Inget ont om det, men vi
får trots allt inte glömma bort den kritik som har
riktats mot oss i politiken, att pengarna till de fria
grupperna, till den fria scenkonsten inte har haft
samma utveckling som det övriga bidraget. Vi vet i
dag att det är sant. Det är ett område som vi har för-
summat.
Kulturrådet tar upp i sin omvärldsanalys för 2000
och världen slutsatser som handlar om det svenska
teaterlivet och säger att man särskilt ska uppmärk-
samma de fria teatergrupperna genom att bl.a. verka
för att de får bättre ekonomiska förutsättningar. Man
säger detsamma om institutionerna, att den konstnär-
liga verksamheten inte bör utgöra en budgetregulator.
Det är oerhört viktigt.
För en kort tid sedan lade Kulturrådet fram en
rapport som just tar upp de fria teatergrupperna. Den
heter Vem säger sig fri? En översyn av de fria teater-
grupperna och är gjord av Ylva Gislén. Där lyfter
man bl.a. upp barnteatern. Under de senaste 15 åren
har de fria grupperna svarat för 25-30 % av teaterbe-
söken. På barn- och ungdomsområdet har det handlat
om 40-60 %, medan anslagen till grupperna har legat
på ca 3 % av det statliga teateranslaget, 6 % av det
kommunala och 5 % av det regionala teateranslaget.
I sin rapport tar Ylva Gislén också upp några väl-
digt grundläggande frågor. Vad är det som har gått
fel? Varför har det gått fel? Och framför allt: Vad kan
vi göra åt det?
Om moderaternas förslag här att ge de fria grup-
perna ytterligare 20 miljoner kronor per år skulle jag
vilja säga att det tycker Vänsterpartiet också. Nu har
vi en annan budgetöverenskommelse som inte bygger
på den budget som moderaterna lägger fram, nämli-
gen minus 609 miljoner i kulturbudgeten. Därför går
det inte att ställa upp på era 20 miljoner. Vi kan inte
hitta de pengarna i dag. Men det är precis vad som
behövs.
Ylva Gislén, som gjort undersökningen säger "att
en summa på någonstans mellan 40 och 50 miljoner
kr är en mycket god fingervisning om hur mycket
pengar som egentligen skulle behöva tillföras det fria
teaterlivet - givet att man anser att den verksamhet
och det utbud det fria teaterlivet nu står för är kultur-
politiskt önskvärt". Det menar jag att Sveriges riks-
dag och regeringen tycker, med anknytning till de
kulturpolitiska mål som jag tidigare läste upp. Är det
så att vi inte tycker det längre, och är det så att vi
fortsättningsvis också kommer att inskränka och
urholka det ekonomiska tillståndet för den fria scen-
konsten, måste vi också ta det ansvaret som kulturut-
skott och som riksdag och faktiskt ändra de kulturpo-
litiska mål som vi i dag står bakom. Nu tycker inte
jag och Vänsterpartiet att vi ska ändra de kulturpoli-
tiska målen. Tvärtom tycker vi att vi ska leva upp till
dem på ett mycket bättre sätt.
Jag vill citera några ytterligare rader ur Ylva Gi-
sléns rapport, för jag tror inte att alla har haft möjlig-
het att ta till sig den rapporten. Hon säger bl.a att "de
fria grupperna har helt enkelt vant sig vid att arbeta
på det här sättet, och bidragsgivare har vant sig vid att
få ut orimligt mycket verksamhet för orimligt lite
pengar". Där hade kulturministern en väldigt viktig
poäng. Det arbete som hon presenterade är jättevik-
tigt, nämligen samtalet och dialogen med kommuner-
na och regionerna, landstingen. Det är oerhört viktigt,
för mycket av urholkningen bygger på den bi-
dragsprincip och den bidragsfördelning som finns ute
i kommunerna och landstingen. I dag upplever jag att
det inte finns ett samspel. Det finns inget nationellt
ansvar för den här utvecklingen som har urholkat den
fria scenkonstens tillvaro.
Avslutningsvis ur den rapport som Ylva Gislén
har tagit fram vill jag citera följande: "Kanske är det
dags att vända på bevisbördan och sluta argumentera
för varför de fria grupperna bör ha mer pengar och i
stället låta bidragsgivarna motivera varför och på
vilka grunder de fria grupperna förväntas arbeta un-
der så mycket knappare omständigheter?"
Herr talman! Scenområdet är, som vi märker, se-
dan länge underfinansierat och klarar inte någon
urholkning år efter år. Det finns en strukturell bomb,
som de fackliga företrädarna väljer att kalla det för,
på teaterns och scenkonstens område. Den här struk-
turella bomben är någonting som hotar kärnan i verk-
samheten för scenkonsten.
Vi har trots allt sett och trots allt bidragit till att
försöka förenkla situationen och tillvaron i den lig-
gande budgetpropositionen. Budgetpropositionen tar i
år väldigt viktiga avstamp och steg framför allt för att
jobba med de enskilda konstnärernas tillvaro.
Det handlar om pensionsfrågan, som jag tänkte
avsluta med. De frilansande konstnärerna har inte haft
några avtalspensioner i sina anställningar. Skulden
för att pengar till avtalspensioner inte har kommit
fram ligger hos staten som bidragsgivare tillsammans
med kommuner och landsting.
Nu arbetar regeringen med den här frågan. Man
ska komma med ett förslag till hur man ska få till
stånd en lösning. Tillsammans med Teaterförbundet
och Teatercentrum håller man på att se över frågan.
Det är oerhört viktigt att man nu har tagit det här
steget.
Samtidigt pågår det andra pensionsdiskussioner.
Målsättningen är att pensionsåldern ska höjas till 67
år, och det ska gälla alla utan några som helst undan-
tag. Det är orimligt att inte behålla de undantag som i
dag finns. En dansare går i pension vid 41 års ålder.
Man kan inte begära att en dansare som är 67 år ska
medverka i Svansjön. Det vore ohållbart.
Man jag förväntar mig och förutsätter att rege-
ringen i sin översynsgrupp kommer att ta till vara den
kunskap som där finns om de reella och verkliga
förutsättningar för konstnärerna.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servationerna nr 4 och nr 7, som jag i och för sig inte
berörde, men som ändå Vänsterpartiet står bakom.

Anf. 125 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Resonemanget kring kostnadsut-
vecklingen var ju intressant och att Tasso Stafilidis
helst skulle ha velat ställa upp på detta. Jag vill ändå
ställa en fråga om löneutvecklingen, inte bara för de
fria grupperna utan även på institutionerna. De anslag
som Vänsterpartiet har varit med om att ställa sig
bakom räcker ju inte ens för att täcka löneutveckling-
en för den personal som finns på t.ex. Dramaten,
Operan och Moderna museet. Vad tycker Tasso Sta-
filidis att man ska göra för att nå upp till rimliga ni-
våer?
Sedan uppskattade Tasso Stafilidis det som kul-
turministern sade om samtal och dialoger med regio-
ner och landsting. Tror Tasso Stafilidis att dessa dia-
loger kan föras i någon speciell öppenhet mot bak-
grund av kulturministerns uttalande att regional kul-
turpolitik är ett hot mot den nationella kulturen?
Ställer Tasso Stafilidis upp på det uttalandet, eller kan
han tänka sig att lägga ut pengar i en kulturpåse och
ha förtroende för våra politiska kamrater av olika färg
i landsting och regioner?

Anf. 126 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Lennart Kollmats tog upp frågan om
löneutvecklingen på institutionerna och inte bara för
de fria teatergrupperna. Jag instämmer i det som
Lennart Kollmats säger. Det är ett stort problem. De
avtal som finns på teatrarna täcks inte av de 1,9 eller
1,4 procenten i löne- och omkostnadsomräkningar
som staten i dag ger. Lönekostnaderna uppgår ju till
mellan 3 och 4 %.
Som det ser ut i dag är vi tvungna att börja disku-
tera strukturfrågor. En väldigt viktig strukturfråga är
t.ex. det som regeringen har tagit initiativ till, nämli-
gen en översyn av hyrorna. Om man frigör de stora
institutionerna från de hyresavtal som de tvingas leva
under frigör man en väldigt stor summa pengar. Lö-
neutvecklingskostnaderna gäller i högsta grad också
institutionerna. För den fria scenkonsten existerar det
ju inga löneomkostnadsuppräkningar, och det har det
inte gjort på väldigt länge.
När det gäller regionerna har Vänsterpartiet pre-
senterat ett förslag till hur vi skulle vilja att man ut-
vecklade det regionala självstyret. Vi vill flytta ned
mer makt till regionerna. Samtidigt måste staten fun-
gera som den instans som har ett övergripande an-
svar. Vi har fullt förtroende för regionerna, men som
det ser ut i dag är det ett misstag att tro att det hjälper
att låta regionerna ta det fulla ansvaret. Dels får de
inte de fulla ansvaret i dag, dels har de heller ingen
möjlighet att tillgodogöra sig de medel som utbetalas
eftersom man inte för den dialog som vi efterlyser.

Anf. 127 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan av egen erfarenhet garantera
att landstingen har stora möjligheter att tillgodogöra
sig statliga medel. De vet också hur de ska fördela
dem inom kulturområdet.
När det gäller detta med hyrorna vet vi ju inte om
det frigörs en massa pengar för institutionerna. Det är
därför som det har tillsatts en utredning, för att man
ska ta reda på hur det ska se ut. Vi vet ju faktiskt inte
facit än. I så fall hade vi inte behövt att tillsätta en
utredning.
Vad jag upplever nu är att Tasso Stafilidis står här
och talar om på vilka punkter som Vänsterpartiet har
misslyckats. Sedan försöker han dölja detta genom att
tala om vad han skulle vilja göra i stället för att ta
ansvar för den politik som han egentligen i utskottet
står för. Det är ju det som står i det här dokumentet,
och det är detta som gäller.

Anf. 128 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Både jag och Vänsterpartiet tar an-
svar för den budgetproposition som är framlagd.
Samtidigt innebär det ju inte att vi tycker att allt i
budgetpropositionen är okej. Det tycker inte ens kul-
turministern. Man har fått ta och ge mellan olika
områden. Budgetpropositionen har förhandlats fram
mellan tre partier. Den bygger på att man ger och tar i
en förhandling. Hade Kulturdepartementet och kul-
turutskottets ledamöter från samarbetspartierna själva
fått bestämma tror jag nog att kulturen hade fått mer
pengar.
Men som politiker är det viktigt att man tar ett
helhetsansvar. Tyvärr har vi inte lyckats fullt ut. Där-
för är det ännu mer viktigt att vi mer tvärpolitiskt
börjar diskutera strukturfrågor som ligger utanför att
Moderaterna vill ta ifrån kulturen 609 miljoner för att
göra helt andra prioriteringar. I stället borde man
diskutera vad det är som brister och på vilket sätt vi
kan göra reella förändringar.

Anf. 129 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Tasso Stafilidis nämnde att man inte
hade fått någon kostnadsökning, men han menar väl
att de fria grupperna inte har fått någon anslagsökning
under de senaste åren. Sedan sade han att det är Sve-
riges riksdag och regering som har ansvaret för detta.
Det tar man naturligtvis inte eftersom det inte görs
någon anslagsuppräkning.
En sak som är bekymmersam, och som också Tas-
so Stafilidis nämnde, är man inte har råd att ha något
pensionsavtal för dem som är med i de fria grupperna.
Jag tycker att det är högst otillfredsställande, och det
borde man komma till rätta med.
Vänsterpartiet ingår i samarbetspartierna, och då
borde man föra fram sådana förslag som t.ex. omför-
delning av pengarna till Riksteatern till de fria grup-
perna. Det är naturligtvis glädjande att man når 20-
30 % teaterbesökare och 40-60 % barn. Det finns ju
all anledning att fortsätta på den inslagna vägen.
Jag hoppas att vårt förslag om en förstärkning är
välkommet. Det gäller alltså att välja sällskap om
man vill ha igenom sin politik, och det finns anled-
ning att fortsätta diskussionen på det här området.

Anf. 130 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Roy Hansson tar upp Riksteatern
som ett exempel. Där har Vänsterpartiet definitivt inte
samma åsikt som Moderaterna. Vi vill absolut inte ta
några pengar från Riksteatern och föra över dem till
de fria grupperna. Tvärtom inser vi vikten av att ut-
veckla samarbetet mellan Riksteatern och de fria
grupperna.
Som jag sade tidigare har de tre samarbetspartier-
na tagit ansvar för budgetpropositionen. Vi lägger
fram konstruktiva förslag så att vi kan börja att jobba
med dessa frågor. Vi ser över pensionskostnaderna
och kostnadsutvecklingen över huvud taget. Kultur-
rådet har fått i uppgift att se över hela bidragsdelen
för de fria grupperna, och det är väldigt viktigt. Jag
har inte suttit i riksdagen i mer än två år, men jag
tycker att man borde ha gjort det här för mycket
länge sedan. Nu tar man äntligen tag i det. Man job-
bar både med pensionerna och med bidragsutveck-
lingen. Man har satt fingret på detta och sagt att nu
måste man göra någonting åt det, för man inser pro-
blemet med det.

Anf. 131 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Jag uppfattade att Tasso Stafilidis
anförande helt, eller i vart fall det väsentligaste, gick
ut på att anslaget till de fria grupperna skulle ökas.
Om nu inte vårt förslag om en omfördelning från
Riksteatern till de fria grupperna är något speciellt bra
förslag, vill jag gärna veta vilket förslag Vänsterparti-
et har. Det bör redovisas här och nu.
Vi har gett en anvisning för hur vi vill klara ut det
här. Men om man nu inte är beredd att göra en om-
fördelning utan bara vill ha mer pengar, tycker jag att
det är en oschyst politik. Hur man ska hantera det här
tycker jag att Tasso Stafilidis är kammaren svaret
skyldig.

Anf. 132 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet driver frågan om att
öka anslagen till de fria grupperna. Det har jag sagt
gång på gång. Det jag lyfte fram i mitt anförande var
just den rapport som Kulturrådet har presenterat. Där
tar man just fram siffror på mellan 40 och 60 miljo-
ner, vilket ni moderater faktiskt hamnar väldigt nära
med era 20 miljoner per år. Det är ypperligt bra.
Vad jag menade i mitt anförande är att vi nu
måste se till innehållet i de rapporter som lämnas
fram och försöka göra verklighet av det. Men det går
ju inte att göra verklighet av ett förslag och bygga
upp pengar över en natt innan man har hittat de
strukturella felen.
Återigen handlar det om strukturfel i anslagsför-
delningen i hela det system som har pågått under så
många år. Vi är beredda att vara med i diskussionen
för att kunna rätta till detta. Jag tycker att det är mer
schyst att utgå från den befintliga kulturen i dag än
att, som ni moderater föreslår, å ena sidan ta ifrån
kulturbudgeten 609 miljoner och å andra sidan pytsa
ut de 20 miljonerna extra till de fria grupperna. Jag
kan inte riktigt se hur er budget går ihop inom kul-
turområdet. Förvisso fördelar ni om vissa av era me-
del till andra områden, men samtidigt urholkar ni ju
det system som finns i dag.
Ska man bygga på ett nytt bidragssystem med nya
regler eller ny struktur, är det väldigt viktigt att se vad
det är vi utgår från, det vi har i dag eller det som ni
talar om och som vi egentligen inte vet hur det kom-
mer att se ut med minus 609 miljoner.

Anf. 133 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att ta
upp områden som teater, dans och musik. Detta har
debatterats här under en ganska stor del av dagen, och
det är väldigt bra, tycker jag. Jag kommer också att
vidröra konstnärernas villkor samt de fria teatergrup-
perna.
Jag vill inledningsvis, herr talman, instämma i det
som Inger Davidson tidigare har tagit upp i sitt anfö-
rande.
Att musiken har stor betydelse för oss människor,
både vuxna och barn, är vi nog både här i riksdagens
kammare och utanför det här huset helt överens om.
Det finns många uttryck för detta.
Vi vet att under ett år sänder Sveriges Radio väl-
digt många timmar av musik, som lyssnas till av
många människor. Televisionen visar många program
som handlar om musik och som har många tittare.
Kommersiella radiokanaler har många gånger enbart
musik i sitt utbud. Till detta ska också läggas alla cd-
och grammofonskivor samt kassettband. Vi kan också
se att musikfonogramförsäljningen har ökat med
4 miljoner kronor under den gångna tioårsperioden.
Vi ska väl också lägga till alla de grupper som ut-
övar musik på olika sätt runtom i landet i form av
eget musicerande, körsång, instrumental musik osv.
Få andra kulturområden visar med så stor tydlighet
hur kultur kan bidra till mänskligt välbefinnande.
Herr talman! Jag ska säga något om den svenska
folkmusiken. Den borde i alla sammanhang ses som
en tillgång. I takt med ökande internationalisering har
behovet av att profilera sig utomlands ökat, även om
möjligheterna för sådant utbyte ofta är starkt begrän-
sat. Folkmusiken och folkdansen har varit särskilt
missgynnade vid fördelning av stöd till internationellt
samarbete.
Vi kristdemokrater, herr talman, anser att bidra-
gen till internationellt kulturutbyte och samarbete bör
ses över så att en mer rättvis genretilldelning kommer
till stånd.
Som jag tidigare har nämnt bedrivs det runtom i
landet en levande och kraftfull verksamhet inom
musik, teater och dans. Statens uppgift, anser vi krist-
demokrater, är att bidra till ett levande Kultursverige
genom att ge näring till olika kulturcentrum. Detta
har också Inger Davidson berört tidigare i dag.
De stora nedskärningar som det regionala musik-
livet har tvingats vidkännas gör att det fortfarande
finns en stor risk att det regionala musik- och teaterli-
vet utarmas. Därför står vi fast vid, som tidigare år,
att länsmusiken måste ges utökade resurser och anslår
även i år 15 miljoner kronor utöver regeringens för-
slag. Det här är medel som naturligtvis också ska
kunna användas till regional musik-, teater- och
dansverksamhet.
Det finns all anledning att genom statliga insatser
medverka till att förbättra musik-, teater- och dans-
gruppers förutsättningar att bedriva en långsiktig
verksamhet.
Många skådespelare, dansare och musiker, herr
talman, arbetar i dag under förhållanden som många
av oss inte skulle acceptera. Det handlar om att ha
någonstans att repetera, att få ut skälig lön för sitt
arbete, att inte behöva genomföra en av många upp-
skattad samhällsverksamhet till avtalsvidriga löner.
I det här läget känns det otillfredsställande och
oroande när regeringen nöjt i budgetpropositionen
konstaterar att man under 1997-1999 har höjt stödet
till de fria grupperna med 15 miljoner kronor. Det var
ju inte den bild som presenterades och som uppfatta-
des av konstnärerna själva när de besökte kulturut-
skottet, inte heller av Kulturrådet.
Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att kul-
turministern, som i dag har haft möjlighet att kom-
mentera detta, använder argument som att man fortfa-
rande städar efter en borgerlig regering.
Kulturministern hade en bra ansats i början, när
hon sade att hon var överens med oss kristdemokrater
om att det här är en grupp som vi måste öka trygghe-
ten för och att vi måste sträva mot att konstnärerna
ska kunna leva på sitt arbete. Men sedan, när hon
kände sig trängd, kom det här argumentet och talet
om att städa efter en borgerlig regering. Samtidigt
återkommer Göran Persson ofta till talet om att man
nu har egna pengar, att man fördelar med sina egna
medel. För mig går inte det här ihop.
Nej, det handlar om att stärka och ge större förut-
sättningar för konstnärerna att utöva ett arbete som
ger så många människor i dag en möjlighet att ta del
av det som vi människor många gånger har svårt att
sätta ord på, men som vi upplever som oerhört nära
och sant.
Jag tror också att det är ett dilemma för Tasso Sta-
filidis i dag när han mycket strävsamt och uppriktigt
har att försvara den politik som Vänsterpartiet natur-
ligtvis ansvarar för. Jag kan förstå att det innebär en
vånda att i kammaren försvara att man inte har kunnat
ge de här grupperna det som de så väl behöver.
När Tasso Stafilidis säger att det här är ett område
som vi inte har kunnat klara av förstår jag att "vi"
måste handla om just Socialdemokraterna, Miljöpar-
tiet och Vänsterpartiet. För vi kristdemokrater har
anslagit, återigen, ökade medel för just de fria teater-
grupperna utan att förändra en grundstruktur när det
gäller kulturpolitiken.
Det är också oacceptabelt, herr talman, att frågan
om hur pensionerna för de fria grupperna ska säkras
inte är löst. Vi kräver en snabb genomlysning av den
här frågan, och vi vill att regeringen snarast ska åter-
komma till riksdagen med förslag till lösningar.
Den översyn av de fria teatergrupperna som Kul-
turrådet har genomfört tycker vi kristdemokrater är
väldigt bra. Det är en mycket intressant läsning, som
jag vill rekommendera. Vi kristdemokrater avsätter
under det här anslaget 6,5 miljoner kronor utöver
regeringen, alltså Socialdemokraterna och stödparti-
erna Vänsterpartiet och Miljöpartiet, till fria teater-,
dans- och musikgrupper.
Jag vill också säga något, herr talman, om dans-
konsten. Dansens hus gör svensk och internationell
samtida koreografi på hög professionell nivå till-
gänglig. Det har stor betydelse för att fånga och be-
hålla ny publik. Vi vet i dag att 25 % av besökarna
under 1999 var under 25 år. Två femtedelar var från
utlandet. Man når, och riktar sig till, en mycket ung
publik.
Utifrån att danskonsten saknar fasta institutioner
ute i landet är det oerhört viktigt att Dansens hus, som
också utvecklar egna konstnärer och koreografer, för
att få fram danskonstnärer får förutsättningar att fort-
sätta utveckla det här arbetet. Det är ett arbete som
också sker i dialog, utbyte och samverkan med den
regionala danskonstverksamheten.
Danskonstens varande bygger i dag mycket på
eldsjälar som brinner för konstarten dans. När rege-
ringen förra året ökade bidragen instämde vi kristde-
mokrater i denna angelägna anslagshöjning. Dessvär-
re tvingas vi nu konstatera att ändrade hyresförhål-
landen ätit upp större delen av anslagsökningen. Vi
vill särskilt betona hur olyckligt det är att regeringen
inte anser det möjligt att ge prioritet åt en ytterligare
uppräkning av anslaget till Dansens hus. Detta sker
trots att man vet att det handlar om en kritisk över-
gångsfas innan översynen av hyrorna har lett fram till
bättre förhållanden, något som vi hoppas att det ska
göra, för kulturinstitutionerna. Vi vill ha ett tillfälligt
stöd på 1 miljon kronor år 2001 till Dansens hus. Vi
anser att det är väl motiverat. Vi för också en argu-
mentation kring detta i vår kulturmotion.
Herr talman! För att ytterligare stimulera det väx-
ande intresset för dans anser vi också att ett nationellt
uppdrag bör ges. Det säger jag fast jag är väl medvet-
en om att det inte är riksdagen som fattar den typen
av beslut. Vi vill ändå öppna för den diskussionen. Vi
anser att det är väldigt angeläget att dansen får ett
nationellt uppdrag för att just utveckla danskonsten
för barn och unga.
Jag vill avslutningsvis göra några bifallsyrkanden.
Naturligtvis står jag bakom samtliga reservationer i
utskottet men i dag yrkar jag bifall till de reservatio-
ner som Inger Davidson har avgivit.

Anf. 134 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Jag är glad över att Gunilla Tjern-
berg visar sin empati här i talarstolen. Men jag kan
inte låta bli att undra och fråga: Hur går det ihop om
man ser på de budgetreservationer som nu finns från
Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och
Centern? Hur ska ni kunna få igenom era ståndpunk-
ter och åsikter när Moderaterna vill lägga ned en hel
del av den kultur som vi har i budgeten? På vilket sätt
tror Gunilla Tjernberg att hon och Kristdemokraterna
kan föra sina frågor vidare på ett annat sätt än vad
kanske vi lyckas med?
Det är trots allt flera olika parter som ska samar-
beta, och det är också demokratins grunder att man
tar och ger och kommer överens. Alla får inte allt,
men man kommer någon vart på vägen.

Anf. 135 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag säga att den kulturmo-
tion som vi kristdemokrater har lagt fram är fullstän-
digt finansierad. Vi har ingen ambition att göra en
grundstrukturell förändring när det gäller kulturpoli-
tiken. Det är alltså kristdemokraternas kulturpolitik.
Sedan är det också så att vi i dag är i opposition.
Vi är fyra olika partier. Vi sitter inte i en regering och
har inget förfarande med stödpartier omkring oss.
Därför behöver vi inte heller lägga fram en gemen-
sam politik. Kristdemokraterna driver en kulturpolitik
som vi står för.
När det gäller stödet till de fria grupperna har jag
uppfattat, om jag inte alldeles har missförstått någon-
ting - och det har jag inte gjort i den här frågan - att
Moderaterna stöder Kristdemokraternas grundsyn,
som handlar om att de fria teatergrupperna behöver
mer pengar.

Anf. 136 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Det är helt riktigt, tror jag, det som
Gunilla Tjernberg har uppfattat om hur man vill satsa
på de fria grupperna från Moderaternas sida. Men
samtidigt är det ju väldigt intressant att lyfta upp den
här frågan, för naturligtvis har vi i majoriteten, Soci-
aldemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, tagit
de första, kanske lite stapplande, stegen. I dag står det
här väldigt tydligt, och statsministern nämnde t.o.m.
de strukturella kulturfrågorna i sin regeringsförkla-
ring.
Det är oerhört viktiga frågor som nu faktiskt änt-
ligen lyfts upp. Det är jag väldigt glad för, och jag
hoppas att det kommer att vara samma sak i kultur-
frågorna när ni kanske någon gång i framtiden, om
det skulle bli så, samregerar med Moderaterna.

Anf. 137 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag bara noterar att Tasso Stafilidis i
sitt anförande tog upp att man just när det gäller att se
över stödet och stärka de fria teatergruppernas situa-
tion inte har lyckats: Det är ett område som vi har
försummat - jag citerar innantill.
Jag bara konstaterar att det är så. Jag tror att vi
framgent kan komma överens i fråga om de fria tea-
tergrupperna, Tasso Stafilidis. Och det går ju väldigt
bra att ta gemensamma tag tvärs över både block- och
partigränser om det är en fråga som är tillräckligt
angelägen. Så välkomna in i det arbetet, Vänsterparti-
et!

Anf. 138 RIGMOR STENMARK (c):
Herr talman! Det är mycket ord här i dag, men
väldigt lite musik, sång och dans. "Musik ska byggas
utav glädje, av glädje bygger man musik" - ni kanske
kan nynna med i den refrängen. Men musik finns ju
också med i livets svåra stunder. Ja, när finns det inte
musik med i våra liv?
Musikindustrin är väldigt stor i Sverige. T.o.m.
när man pratar om exportprodukter brukar man säga
att vi lanserar väldigt mycket musik ut till världen.
Den s.k. musikindustrin är trea, bland de största i
världen alltså. Det är ganska fantastiskt. Tänk på
Amerika och Japan och de enorma människomassor
som de har i förhållande till vårt lilla Sverige! Musi-
ken drar in 4,3 miljarder kronor. Någonstans börjar
ett musikintresse att ta form för att sedan utvecklas
till någonting som egentligen kan bli hur bra, hur
stort, som helst om bara de rätta förutsättningarna
finns. Vi får aldrig glömma bort att det stora börjar i
det lilla.
Herr talman! Även när riksdagen ska ordna fest
eller högtider av skilda slag finns det alltid musikin-
slag med. Det är naturligt. Det skapar en viss atmo-
sfär och ger oss en känsla av tillfredsställelse. Vi kan
inte vara utan detta inslag. Kan ni för en stund tänka
er tillbaka till riksmötets högtidliga öppnande? Ni har
kommit så långt att ni går uppför den gröna fina mat-
tan till tonerna av nyckelharpospel.
Cecilia och Kerstin var två unga kvinnor från To-
bo folkmusikinstitut som spelade för oss i år. Folk-
musikinstitutet i Tobo fortsätter sin verksamhet. Man
utvecklas, man förfinar folkmusik och dans i en stor
skön förening.
För tredje året i följd får man också bidrag från
staten. Jag ska be att få citera ur betänkandet på s. 59.
"Vid föregående riksmöte noterade utskottet att
regeringen ansåg att långsiktiga, kompletterande
bidragskällor bör vara ett villkor för statligt stöd till
folkmusikinstitutet i Tobo - - -. Utskottet förutsatte
att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en
redovisning av hur institutet utvecklats. Utskottet
förväntar sig att en sådan redovisning kommer att
föreligga under det kommande året. I avvaktan på
redovisningen är utskottet emellertid inte berett att
tillstyrka någon sådan förändring av statsbidraget till
Tobo folkmusikinstitut som yrkas i motion Kr237 (c),
varför den avstyrks."
Beträffande långsiktiga kompletterande bi-
dragskällor vill jag säga att Tobo folkmusikinstitut får
ökade medel från kommunen och landstinget och
finns med i länsstyrelsens tillväxtavtal som man rap-
porterar till regeringen på uppdrag av regeringen. Jag
undrar: Sitter utskottet och väntar? Varför ställer inte
utskottet regeringen till svars? Och hur följer rege-
ringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet upp tillväx-
tavtalen ute i länet? Vad är det egentligen ytterligare
som fordras?
Tobo folkmusikinstitut behöver även i fortsätt-
ningen stöd från staten för att man tryggt ska kunna
arbeta vidare. Man får stöd, men det är inte öron-
märkt, vilket jag vill att det ska vara. Det krävs
mycket tid och kraft av eldsjälarna. De är beundrans-
värda i sitt arbete, och de har lyckats med att blåsa liv
i en fin gammal byggnad i ett fint gammalt bruk, och
det sjuder av verksamhet nu. Liv föder liv.
Det är angeläget att nationen, staten, skjuter till
pengar även till folkmusikinstitutet i Tobo och gör det
varaktigt. Det är en nationell angelägenhet, eftersom
elever kommer från hela landet, från Skellefteå i norr
till Staffanstorp i söder. Och i år kommer det även
elever och andra från ställen utanför landets gränser.
Musik förenar människor.
Folkmusikinstitutet arbetar även med att se till att
hela Sveriges musikliv samlas till nationella konfe-
renser för att hela tiden utveckla musiklivet inom
denna gren.
Även instrumentutveckling pågår. Här finns
egentligen ytterligare ett intressant område, nämligen
den tanke som också har väckts i motioner, att vi i
Sveriges riksdag borde kunna unna oss att se till att
det finns ett nationalinstrument. Vilket som är lämp-
ligt kan det finnas olika skäl att ha olika åsikter om.
Men nog skulle det vara intressant att se vilka som
skulle kunna konkurrera med nyckelharpan. Ja, varför
utmanar man inte krafterna.
Herr talman! Statens anslag har alltså inte räknats
upp. De har inte ens följt den allmänna kostnadsut-
vecklingen. Det är bekymmersamt för institutet. Lö-
ner, lokalkostnader, m.m. stannar inte på en given
summa, och det går inte att jobba vidare på detta sätt.
Jag skulle därför vilja uppmärksamma kulturutskot-
tets ledamöter på detta och önskar att ni inför vårbud-
geten har med er tonerna från riksmötets högtidliga
öppnande. Låt Cecilia och Kerstin spela för er. Dessa
toner borde mana till utveckling. Ni borde ha haft det
med även i detta betänkande. Hur är det? Nog skulle
utskottet behöva ta med sig Kulturdepartementet och
ministern och ta en skön och lärorik studiedag inte
långt ifrån Stockholm. Ni kan åka tåg och vara tillba-
ka till kvällen. En dag på Tobo folkmusikinstitut,
beläget i en av Upplands finaste bruksorter, rekom-
menderas. Och ta sedan hand om verkligheten lite
mer och skriv inte på det sätt som har skett i detta
betänkande om Tobo folkmusikinstitut.

Anf. 139 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag håller helt med Rigmor Sten-
mark om att det är glädjande att Tobo folkmusikin-
stitut nu äntligen har fått ett statligt stöd och att man
fr.o.m. detta anslagsår också har fått en egen anslags-
post, så att man inte ingår i en allmän pott längre.
Men man behöver mer pengar. Vi är helt överens.
Och vi kan hjälpas åt att jobba med denna fråga och
hålla grytan kokande, tycker jag. Ett steg i taget. Man
har fått en egen anslagspost nu.
Men detta är bara början. Vi vill ju ha folkmusik-
institut i Östersund, i Växjö och i Visby på Gotland.
Rättvik är på gång. Vi har alltså mycket att jobba
tillsammans med inom detta område.
Jag måste säga att jag redan betraktar nyckelhar-
pan som nationalinstrument. Även om kulturminis-
tern inte har korat den som sådan så gör jag redan det.
Låt oss hjälpas åt att också mynta det begreppet -
nyckelharpan är vårt svenska nationalinstrument.

Anf. 140 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Herr talman! Det låter sig höras, Ewa Larsson. Jag
tycker också att det förpliktar när man sitter med i
regeringssamarbetet, att man inte bara åker ut till
Tobo och lovar runt och sedan håller tunt. Gör nå-
gonting av detta nu också.

Anf. 141 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Om vi inte gjorde det skulle nog inte
Tobo ha en egen anslagspost just nu.

Anf. 142 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra om Ewa
Larsson verkligen kan lova att det finns en egen an-
slagspost och att den anslagsposten också bör upp-
räknas. Dessutom bör man samarbeta med skolan och
utbildningen för att skapa ett unikt samarbete mellan
dessa verksamheter, så att även utbildningen finns
med som en grundplåt, stark nog att driva detta vida-
re. Det finns oerhört mycket mer att göra för Tobo.
Men jag tycker att det är hedersamt att Ewa Larsson
också kämpar för detta.

Anf. 143 PAAVO VALLIUS (s):
Herr talman! Jag ska ta upp frågor som gäller te-
ater, dans och musik. Väldigt många av dessa frågor
har redan debatterats. Jag tänkte därför förkorta mitt
inlägg och beröra bara några av dessa punkter.
Jag börjar med konstnärernas villkor, vilka har
debatterats väldigt flitigt i denna kammare. Jag kan
med stor glädje konstatera att årets budget innehåller
en rejäl satsning på just konstnärerna. Konstnärerna
kommer med denna satsning att få bättre sociala för-
hållanden. De som försörjer sig på skapande verk-
samhet får möjlighet till en utvecklad och tryggare
tillvaro. Detta är ett steg på vägen till avtalsenliga
löner och pensioner. Det skapar säkrare sociala situa-
tioner och ökar även förutsättningarna för större kre-
ativitet.
När man också tar med arbetsmarknadsutskottets
intentioner om att upprätta bättre villkor för arbetslö-
sa konstnärer inom arbetslöshetsförsäkringen är detta
ett ytterligare steg i rätt riktning mot en tryggare
arbetsmarknad inom kulturområdet.
En intention är att konstnärerna inte ska tvingas
söka jobb som inte har anknytning till deras skapande
verksamhet, utan de ska kunna fortsätta att odla sin
kreativitet, till gagn för både nyskapande och mång-
fald. Fortfarande återstår en hel del att göra inom
kulturområdet men den ekonomiska situationen ger
hopp om en fortsatt god utveckling.
De fria grupperna, som debatterats väldigt mycket
här både i dag och tidigare, ökar naturligtvis mång-
falden inom teater, dans och musik och är av mycket
stor vikt för kulturlivet. Frågan om en prioritering av
de fria grupperna bör ses över innebärande en sats-
ning på bättre sociala förhållanden för skådespelare
och konstnärer. Återigen är det satsningen på de soci-
ala förhållandena som står i fokus.
Herr talman! Sedan ska jag säga några ord om
Riksteatern. För oss socialdemokrater är Riksteatern
av stor vikt för kulturell spridning och mångfald.
I en reservation tar moderaterna upp frågan om
Riksteatern. De vill att det statliga stödet till Rikstea-
terns vuxenteaterverksamhet helt ska upphöra, vilket
jag tycker är olustigt. I en tid med allt tydligare skill-
nader mellan stad och land, mellan olika etniska
grupper samt mellan rika och fattiga såväl vad gäller
pengar, kunskap och makt som vad gäller livskvalitet
är Riksteatern mer angelägen än någonsin.
Riksteaterns uppgift är att erbjuda medborgare
viktiga berättelser och god underhållning och att vara
en garant för det fria ordet.
Under det senaste året har Riksteatern fattat en rad
avgörande beslut som syftar till att teatern ännu bättre
ska uppfylla sitt uppdrag. Jag tänker inte gå in på alla
förändringar här men det är klart att det handlar om
en riksteater i förändring och utveckling.
Riksteaterns publik har ökat med 70 % i Stock-
holmsområdet och med 67 % i övriga landet, vilket
säger en hel del om dessa kulturella värden. För oss
socialdemokrater är Riksteatern av stor vikt för kultu-
rell spridning. Dessutom känner jag stor glädje över
att Riksteatern har börjat samarbeta med den nyin-
rättade finska teatern i Sverige och också deltar vad
gäller produktionskostnaderna. Det betyder att finsk-
språkiga får möjlighet att se teater på sitt hemspråk.
Riksteatern gör mycket värdefulla insatser när det
gäller samarbetet med minoriteter. Därför är det
märkligt att moderaterna vill minska verksamheten
för en sådan här kulturinstitution.
I en annan reservation uttrycker moderaterna sin
önskan att ompröva Rikskonserters verksamhet i syfte
att minska den egna produktionen. Men denna kul-
turinstitution är ytterligare ett exempel på en verk-
samhet som vi socialdemokrater anser gör ett värde-
fullt arbete både för den kulturella tillgängligheten
och för mångfalden. Den socialdemokratiska kultur-
politiken går ut på att ge förutsättningar för de kultu-
rella institutionernas utveckling; detta samtidigt som
vi satsar på bredden.
Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, vilket bety-
der att det blir allt viktigare med ett mångkulturellt
utbud. Mångfald och tillgänglighet är A och O för
socialdemokratisk kulturpolitik. Vi kommer ständigt
att verka för att nya grupper ska nås av olika kultur-
budskap.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.54 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

9 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 24 november

SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling av
hälso- och sjukvården
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (v, m, kd)
Votering:
161 för utskottet
142 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 14 c, 16 fp, 13 mp
För res. 1: 71 m, 33 v, 38 kd
Frånvarande: 13 s, 11 m, 10 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 3 (mål för hälso- och sjukvården)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
168 för utskottet
36 för res. 2
98 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 9 kd, 14 c, 15 fp, 13 mp
För res. 2: 35 v, 1 kd
Avstod: 71 m, 27 kd
Frånvarande: 14 s, 11 m, 8 v, 5 kd, 4 c, 2 fp, 3 mp
Desirée Pethrus Engström (kd) anmälde att hon avsett
att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 10 (inriktning och åtgärder för att öka mång-
falden av vårdgivare inom vården och omsorgen)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
161 för utskottet
36 för res. 6
108 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 kd, 14 c, 16 fp, 13 mp
För res. 6: 1 s, 35 v
Avstod: 71 m, 37 kd
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

10 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

FöU1 Totalförsvarsbudgeten för år 2001
Mom. 1 (utgifterna m.m. inom totalförsvaret för bud-
getåret 2001)
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
Votering:
214 för utskottet
17 för res. 1
74 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 34 v, 36 kd, 14 c, 12 mp
För res. 1: 16 fp, 1 mp
Avstod: 71 m, 1 v, 2 kd
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp
Ingrid Burman (v) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 2 (inriktning av förbandsverksamhet)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (kd)
Förberedande votering:
71 för res. 3
38 för res. 2
196 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
159 för utskottet
70 för res. 2
72 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 3 v, 14 c, 15 fp, 9 mp
För res. 2: 70 m
Avstod: 1 s, 32 v, 37 kd, 1 fp, 1 mp
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 5 kd, 4 c, 1 fp, 6 mp
Kent Härstedt (s) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.
Berit Adolfsson (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 7 (inriktning av materiel, anläggningar samt
forskning och teknikutveckling)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
180 för utskottet
35 för res. 7
90 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 kd, 13 c, 13 mp
För res. 7: 35 v
Avstod: 1 s, 71 m, 1 kd, 1 c, 16 fp
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp
Rigmor Stenmark (c) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 23 (försvarspolitiska planeringsfrågor)
1. utskottet
2. res. 11 (v)
3. res. 12 (fp)
4. res. 13 (mp)
Förberedande votering 1:
16 för res. 12
13 för res. 13
275 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 12.
Förberedande votering 2:
36 för res. 11
15 för res. 12
253 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 11.
Huvudvotering:
164 för utskottet
35 för res. 11
106 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
För utskottet: 117 s, 33 kd, 14 c
För res. 11: 35 v
Avstod: 1 s, 71 m, 5 kd, 16 fp, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 24 (en parlamentariskt sammansatt arbets-
grupp)
1. utskottet
2. res. 14 (m, kd)
Votering:
195 för utskottet
108 för res. 11
2 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 35 v, 14 c, 14 fp, 13 mp
För res. 11: 70 m, 38 kd
Avstod: 2 fp
Frånvarande: 13 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 4 c, 1 fp, 3 mp
Carl Fredrik Graf (m) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha rösta ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
11 § (forts. från 8 §) Kultur, medier, trossamfund
och fritid (forts. KrU1)

Anf. 144 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle med anledning av fördel-
ningen av bidrag till de fria teatergrupperna, som vi
har diskuterat under eftermiddagen, vilja fråga hur
Paavo Vallius ser på ett faktum som vi i kulturut-
skottet tvingades uppleva när vi tillsammans studera-
de budgetpropositionen. Vi hade med en viss glädje
kunnat konstatera att de fria teatergrupperna hade
tillförts 15 miljoner kronor 1997-1999. När vi upp-
vaktades av företrädare för Kulturrådet och för skåde-
spelarna själva gav dessa en annan beskrivning av
läget.
Hur ser Paavo Vallius på möjligheterna att verkli-
gen tillförsäkra de fria teatergrupperna gynnsamma
förutsättningar att utföra sitt viktiga arbete? Jag vill få
en kommentar från socialdemokraterna till detta.

Anf. 145 PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Jag har träffat företrädare för de fria
teatergrupperna väldigt ofta och fått en bild av deras
situation. Jag hade naturligtvis önskat att deras ställ-
ning hade stärkts redan i denna budget. Det är precis
som Gunilla Tjernberg säger om diskussionen i kul-
turutskottet om hur de extra pengarna har fördelats.
Vi kommer att inför nästkommande år från vår sida i
utskottsgruppen att titta på frågan om utökat anslag
för de fria teatergrupperna.
Inför budgetförhandlingarna med Finansdeparte-
mentet kommer vi förhoppningsvis att få en utökad
ram. Då måste vi titta på hur den ramen ska delas. Vi
prioriterar de fria teatergrupperna högt.

Anf. 146 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka Paavo Vallius för svaret.
Jag har stor förståelse för att det här är ett samtal som
socialdemokraterna måste och bör föra med regering-
en i budgetarbetet. Samtidigt ser jag det som oerhört
viktigt att utskottet i sina majoritetstexter kan ange
vad som är viktigt och vad som är väsentligt. Jag
uppfattar att vi ska kunna få bra och tydliga skriv-
ningar från utskottets sida när det gäller framför allt
de fria teatergrupperna och konstnärernas villkor.
Fru talman! Låt mig få fortsätta med att fråga Pa-
avo Vallius om det förslag som vi kristdemokrater har
lagt fram om en genomlysning av hur det ser ut kring
de fria gruppernas situation. Även pensionsdelen
måste komma med i en sådan genomlysning. Bristen
på uppräkning är tydlig i dag. Vi vill se en genomlys-
ning och snabbt komma tillbaka till riksdagen och
utskottet och presentera en sådan, så att vi får grepp
om hur det verkligen ser ut. Hur ser Paavo Vallius
och socialdemokraterna på det förslaget?

Anf. 147 PAAVO VALLIUS (s) replik:
Fru talman! Först vill jag påpeka att i den budget
vi behandlar nu finns det mera pengar på konstnärer-
nas villkor som också kommer de fria teatergrupperna
till del. Det påverkar deras verksamhet positivt.
Samma sak gäller förändringen i arbetsmarknadsför-
säkringen. Den kommer delvis att beröra de fria tea-
tergrupperna.
Min uppfattning i alla frågor är att utskottet måste
ha en så bra bild som möjligt av den verklighet som
rör de verksamheter som utskottet ansvarar för. Det
gäller de förutsättningar de fria grupperna har för att
göra kvalitativt bra teater, dans och musik. Det är
viktigt att vi har detta arbete. Jag hoppas att vi kom-
mer att reda ut frågan och få ett positivt beslut i
framtiden för de fria teatergrupperna.

Anf. 148 JAN BACKMAN (m):
Fru talman! I raden av "borrande" - för att tala
med Åke Gustavsson - moderata talare i denna debatt
har jag ansvar för avsnitten om kulturmiljövård och
museer samt medier och folkbildning. Jag kommer att
behandla dem i tur och ordning. Tiden tillåter inte att
jag alltför utförligt uttrycker mitt gillande för några
av de initiativ som regeringen presenterar i budget-
propositionen, utan jag inskränker mig till opposi-
tionspolitikerns roll att i första hand tala väl om våra
egna förslag.
Det moderata budgetförslaget innehåller 25 miljo-
ner kronor mer i bidrag till kulturmiljövård än rege-
ringen och utskottsmajoriteten är beredd att anslå. Det
innebär en 10-procentig höjning. Just nu är intresset
för kulturmiljövårdande insatser mycket stort även
bland enskilda ägare av kulturminnesmärkta byggna-
der. Dessutom finns det byggprojekt i t.ex. gamla
stadskärnor som kräver arkeologiska undersökningar
för att kunna förverkligas. Det är då utomordentligt
viktigt att det anslag som kan lindra de överkostnader
detta innebär är tillräckligt stort för att möta de aktu-
ella behoven. Risken är annars att andra angelägna
ändamål under denna anslagspost, t.ex. satsningen på
industrisamhällets kulturarv, får stå tillbaka.
I sammanhanget vill jag också, även om vi inte i
den nu aktuella motionen har lagt fram något förslag i
ärendet, uttrycka vår otillfredsställelse över att frågan
om Riksantikvarieämbetets ställning ännu inte har fått
sin lösning. En stark sektorsmyndighet utan egna
betungande utföraruppgifter är nödvändig för att
hävda kulturmiljövårdens ställning. Angelägna in-
formations- och uppföljningsuppgifter kan bli lidande
av den dubbla ansvarsrollen, och stödet till länsstyrel-
serna på det området kan tvingas stå tillbaka.
På många andra områden är denna renodlingsdis-
kussion aktuell. Jag hoppas att kulturmiljövården inte
blir det område där myndighetsorganisationen förblir
olöst.
Fru talman! Organisationsfrågan är också en länk
över till mitt nästa område, nämligen museerna. Även
denna gång måste vi konstatera att det inte finns nå-
got förslag om en ny struktur på museiområdet. Ut-
skottet konstaterar att "arbete fortfarande pågår inom
Regeringskansliet med här aktuella frågor ." Ut-
skottet uttalar sedan att man "förutsätter att det sedan
lång tid pågående arbetet bedrivs skyndsamt".
Obekräftade rykten gör gällande att det bara några
dagar innan budgetpropositionen skulle läggas fram
fanns med ett organisationsförslag för museisektorn
men att detta drogs tillbaka. Låt oss hoppas att det
finns med i nästa budgetproposition och att det kom-
mer att präglas av saklighet och god förankring.
I år har uppräkningen av delproblem utökats med
de centrala museernas magasinssituation. Moderater-
na har i annat sammanhang förordat en utförsäljning
av det statliga bolaget Svenska Lagerhus AB, vars
hyresnivåer för lagerlokaler enligt uppgift är för höga
för att museerna ska ha råd att hyra magasinslokaler
hos dem. En privatisering och konkurrensutsättning
kan vara en del av lösningen på de problem som nu är
aktuella.
Följetongen Arbetets museum fortsätter i de mo-
derata kulturmotionerna. Vi anser fortfarande att det
inte är en statlig uppgift att innan det övergripande
förslaget till museistruktur har lagts fram gå in med
stora ekonomiska resurser i en verksamhet där stiftar-
na så uppenbart inte visar någon uttalad vilja att lång-
siktigt ta sitt ansvar. Jag kan inte låta bli att citera
utskottsbetänkandet på s. 85, där man beträffande
medel till regionala museer skriver om Nordiska
akvarellmuseet att utskottet erinrar "om sina principi-
ella ställningstaganden i museifrågor, som bl.a. inne-
bär att det ankommer på lokala och regionala intres-
senter att inrätta avdelningar inom ett länsmuseum
och lokala museer samt att - när initiativ till nya
museer tas - det är initiativtagarnas ansvar att inves-
teringar och drift kan finansieras." Detta ställningsta-
gande upprepas två gånger på s. 87 i betänkandet.
Det är alldeles uppenbart skillnad på initiativtaga-
re och initiativtagare. Heter man LO, ABF, KF och
TCO behöver tydligen inte ansvarstagandet vara lika
långtgående. Att dessutom, som regeringen gör, blan-
da bort korten genom att överföra bidraget till Arbe-
tets museum till det anslag som är avsett för sådana
museer i stiftelseform vars stadgar fastställts av rege-
ringen är något svårförklarligt. Kulturministern har
dessutom på en skriftlig fråga svarat att något rege-
ringsfastställande av stiftelsen Arbetets museums
stadgar inte är aktuellt. Inkonsekvensen är bara alltför
tydlig.
Jag vill också kort beröra en annan aktuell mu-
seifråga. Det gäller Lunds universitets historiska
museum, LUHM. Universitetet har valt att lägga en
del av de besparingar de ålagts av Utbildningsdepar-
tementet på humaniora, bl.a. på arkeologin, vilket har
drabbat LUHM.
Som ett antal arkeologiprofessorer påpekat i en
artikel på DN Debatt den 27 november har Sverige en
av världens mest krävande skyddslagar för det arke-
ologiska kulturarvet. Varje år utförs omfattande arke-
ologiska undersökningar i landet. Sverige är med all
sannolikhet det land som per capita lägger ned mest
pengar på detta.
Om de beräknade nedskärningarna genomförs
kommer det att innebära att den fyndfördelningsprin-
cip som nu gäller för fornfynd för stora delar av Skå-
ne inte kan tillämpas längre. Föremålen ska då över-
lämnas till Statens historiska museum i Stockholm,
som åsamkas kostnader för att ta hand om dem.
Det är min förhoppning att alla goda krafter, dit
även Riksantikvarieämbetet och Region Skåne kan
räknas, kommer att nå fram till en bra lösning. Forn-
fynd ur Skånes jord kan då ställas till förfogande för
forskare och allmänhet inom regionen på en lättill-
gänglig plats.
Moderaterna har i fyra reservationer utvecklat sin
syn på budgetpropositionens skrivningar under den
nya rubriken Mediepolitik. Vi står självfallet bakom
dem alla, men jag kommer för att spara kammarens
tid inte att yrka bifall till någon av dem.
Fru talman! Regeringen har föreslagit att målet för
mediepolitiken ska vara att stödja yttrandefrihet,
mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglig-
het samt att motverka skadliga inslag i massmedierna.
Förutom att vi har velat konkretisera målen mångfald,
oberoende och tillgänglighet ytterligare vill vi byta ut
ordet "stödja" mot "säkerställa".
Den semantiska diskussionen engagerade utskot-
tet men slutade med att regeringsförslaget fick majo-
ritet. Vi anser att stödja innebär ett större mått av
ingrepp och risk för politisering än säkerställa, som vi
tolkar som vaksamhet och beredskap för regelkorrige-
ringar men utan klåfingrighet i detaljer.
I vår andra reservation motsätter vi oss den före-
slagna utbyggnaden av det digitala marknätet. Den
genomförda första utbyggnadsetappen har ännu inte
utvärderats av Digitalkommittén på ett fullvärdigt
sätt. Det enda man med säkerhet kan konstatera är att
allmänhetens intresse trots marknadsföringsinsatser
för tresiffriga miljonbelopp varit svalt. Den aktuella
noteringen ligger kring 35 000 mottagarhushåll.
Svenska hushåll har i större utsträckning tillgång
till digital-TV genom kabel eller satellit. Det pågår en
snabb teknisk utveckling som kommer att medföra
nya distributionsformer. Telenätet, elnätet, små ra-
diolänkförbindelser, m.m. kommer att kunna överföra
digitala signaler med stor bandbredd samtidigt som
behovet av sändningsfrekvenser i mobila telefon- och
datanät ökar.
Post- och telestyrelsen har av detta skäl föreslagit
att utbyggnaden av det digitala marknätet ska stoppas.
Moderata samlingspartiet delar den uppfattningen.
Den bild Miljöpartiet målar upp om ett hotande mo-
nopol om inte det digitala marknätet byggs ut med
statliga pengar tror jag bygger på en felaktig uppfatt-
ning om den nya teknikens möjligheter.
Med samma kraft avvisar vi subventionering med
statliga medel av dekodrar som det till 70 % statliga
företaget Boxer ägnar sig åt. I sin iver att öka attrak-
tionskraften i marknätet har man försökt att binda upp
de kommersiella kanalerna i sitt utbud. Enligt propo-
sitionen finns det nu tillstånd till 18 kanaler. Jag är
inte säker på att alla sänder över hela landet.
För att kompensera sig för bortfallet av reklamin-
täkter har nu Viasat velat ta ut en avgift av dem som
tittar på dess sändningar i det digitala marknätet. Det
programkort till Boxers dekoderboxar som tillhanda-
hålls mot en kostnad gör detta förfarande möjligt. Nu
har Boxer förklarat sig villigt att självt betala för
Viasat. Det sker förstås med statliga pengar, som då
kan användas av Jan Stenbecks företag.
Samtidigt kräver SVT bra betalt för att distribuera
sina program via satellit. Det moderata kravet har
hela tiden varit att alla oberoende av sändningsteknik
ska ha tillgång till SVT:s sändningar. Den tekniska
termen för detta i den digitala TV-världen är att SVT
ska ligga "framför kortet".
Förutom argumentet att man inte ska behöva be-
tala för public service-programmen två gånger, både
via TV-avgiften och via dekoderavgiften, tillkommer
ett starkt argument som rör det nordiska samarbetet.
På detta sätt kommer man nämligen att kunna se de
svenska programmen i våra grannländer. I annat fall
skulle den möjligheten upphöra när de analoga sänd-
ningarna stängs av.
Till sist inom detta område motsätter vi oss den
föreslagna höjningen av TV-avgiften. Vi anser inte att
den nuvarande Public service-beredningen kan avstå
från att även utvärdera finansieringsalternativ. En
fortsatt avgift på innehav av TV-apparat blir i ljuset
av den tekniska utvecklingen alltmer obsolet.
Att datoraffärer ska registrera och rapportera kö-
pare av datorer med TV-kort är redan en realitet.
Snart kan det komma att krävas att kylskåpsköpare
registreras, eftersom deras nya kylskåp också har
förmåga att ta emot och visa rörliga bilder. Då är det
hög tid att se över finansieringsformerna. I dagens
Svenska Dagbladet finns uppgifter som pekar på att
skolket från att betala TV-avgiften är större än vad
Radiotjänst har räknat med. Det finns ingen anledning
att tro att betalningsmoralen skulle öka.
Låt den möjlighet till nytänkande som nu finns in-
för den nya tillståndsperioden resultera i en förutsätt-
ningslös analys av finansieringen av public service-
uppdraget. Alltfler röster i medierna har de senaste
dagarna höjts för en finansiering över skattsedeln. Jag
anser att det finns skäl att lyssna på dessa och värdera
de argument som man fört fram.
Fru talman! Det har uppstått ett fel, eller rättare:
Vi har tänkt fel när det gäller anslaget till folkbild-
ningen. Det skulle väl Lennart Kollmats med sina
bingoord kalla för hjärnsläpp. Vi har föreslagit att
1 150 miljoner kronor ska överföras till utgiftsområde
16. Kvar finns då ca 1 363 miljoner kronor på ansla-
get Bidrag till folkbildningen.
När man tittar på Folkbildningsrådets preliminära
statsbidragsfördelning säger det att studieförbunden
kan räkna med att få ca 1 222 miljoner kronor. Då blir
det drygt 140 miljoner kvar av det anslaget. Vår be-
sparing behöver alltså inte innebära någon besparing
för studieförbunden.
Jag vet inte vilka logiska kullerbyttor vi ägnade
oss åt när vi skrev motionen. Men de siffror som här
och nu redovisas bygger på Folkbildningsrådets be-
räkningar. Den enda orsak jag kan se är att vi inte
uppmärksammade att de särskilda medlen till folk-
högskolorna för arbetslösa ingick i totalbeloppet.
Fru talman! Med den korrigeringen hoppas jag att
en del av de påpekanden som har gjorts kring Mode-
rata samlingspartiets besparingar på studieförbunds-
området i varje fall för ögonblicket kan avblåsas.

Anf. 149 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska inte försöka att göra någon
poäng av att Moderaterna har tänkt fel. Jag ska i stäl-
let göra ett par kommentarer.
Det gäller först övergången till digitala marksänd-
ningar. Det finns ingen som förnekar behovet av att
satsa på det digitala nätet. Det analoga är på väg ut.
Då är frågan om vi ska eftersträva att ha en mångfald
på det eller inte. Jag föredrar en mångfald.
Jan Backman angriper Boxer för dess prispolitik
för dekodrarna. Det är tämligen poänglöst om man
inte menar att man ska förbjuda ett företag att inom
konkurrensreglernas ramar bedriva den prispolitik det
anser vara riktig. Det är nu en stor diskussion och
mycket turbulens i den här världen, där också Viasat
är inblandat.
Det andra jag ska säga gäller att man här har för-
sökt måla upp bilden att det är en kraftigt sviktande
betalningsmoral när det gäller TV-avgiften. Det
stämmer inte. Det är en ökning av antalet betalda TV-
avgifter.
Det hindrar inte - och det kan Jan Backman
mycket väl ha en poäng i - att vi ser att det kan vara
problem med det framöver. Det är därför man har
beredningen och tittar på frågan. Dessutom har en
särskild enmansutredare tillsatts för att titta på en del
juridiska aspekter i dessa sammanhang.

Anf. 150 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Moderaterna vill också se en mång-
fald i distributionsformerna för digitala TV-program,
Åke Gustavsson. Problemet för oss är att vi inte rik-
tigt kan svälja det faktum att det är statliga företag
som ger sig in i subventioneringsdansen med pengar
som skulle kunna användas på annat sätt i den statliga
budgeten. Det åstadkommer något som vi uppfattar
som en konkurrenssnedvridning.
Vi kan naturligtvis inte förbjuda företagen att ge
subventioner. Men det måste ske på samma affärs-
mässiga villkor som Viasat och Canal Digital har
gjort.
När det sedan gäller huruvida TV-
avgiftsbetalningsmoralen ökar eller minskar pekade i
varje fall den siffra som jag hade tillgång till via Ex-
pressen i går på att det var färre avgiftsbetalare 1999
än vad det var 1995. De siffror som Åke Gustavsson
nämnde tidigare i debatten angav att det under år
2000 har skett en ökning. Var den slutar kanske ännu
är för tidigt att säga. Men från 1995 till 1999 har det
skett en minskning av betalningsmoralen.

Anf. 151 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det där senare kanske vi inte ska
gräla så mycket om. Jag utgår från att de siffrorna
finns tillgängliga på Radiotjänst. Men den informa-
tion som jag har lämnat tidigare om detta är korrekt i
de här avseendena.
I min fråga som gäller den nya digitala världen är
huvudfrågan huruvida man ska förbjuda ett bolag att
bedriva den prispolitik som man anser rimlig på en
konkurrensutsatt marknad därför att företaget råkar
vara till 70 % statligt ägt och till 30 % privat. Den
konkurrens man har att möta är ju bl.a. just Viasat i
det här fallet. Jag har inga synpunkter på det, allra
helst som det inte handlar om några skattepengar som
pumpas in. Det är en del av den verksamhet som
finansieras av ägarna till Boxer i det här fallet.

Anf. 152 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Det är väl just där som striden om på-
vens skägg står. Kan ett statligt ägt företag driva sin
verksamhet med underskott utan att därvid använda
statliga pengar? Jag menar att det inte kan det, och
Åke Gustavsson menar att det kan.

Anf. 153 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! För det första ska jag be att få in-
stämma med Jan Backman när det gäller Lunds uni-
versitets historiska museum. Jag besökte det i förrgår.
Det är oerhört viktigt att de nio miljoner föremålen
inte splittras nu utan stannar kvar nere i Skåne efter-
som detta handlar om Skånes, och därmed Danmarks
och Sveriges, historia till stor del. Då ska föremålen
inte samlas här i Stockholm.
Den nuvarande osäkerheten om framtiden gör
också att eventuella tilltänkta sponsorer stannar upp,
och man hamnar på det sättet i en ond cirkel. Det är
alltså oerhört viktigt att man sätter ned foten i det här
avseendet och hittar en lösning som gör att museet
kan fortsätta.
För det andra vill jag ta upp det som var en över-
raskning här. I mitt anförande sade jag att moderater-
na är pratbara när man hamnar i koalition vad gäller
pengar till kultur. Men jag visste inte att jag skulle bli
bönhörd så snabbt! Här verkar det ju som att det som
står på s. 159 i utskottsbetänkandet, där moderaterna i
sitt eget särskilda yttrande säger att vi gjorde en be-
sparing på 300 miljoner på folkbildningsansvaret, nu
plötsligt försvinner. Det är ju oerhört glädjande i så
fall - 300 miljoner minskar av de moderata kulturbe-
sparingarna! Då kan vi väl fortsätta debatten ett tag
till, så kanske vi hamnar uppe på samma nivå.

Anf. 154 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag kan delvis tillmötesgå Lennart
Kollmats begäran genom att säga att vid den nettobe-
sparing på 368 miljoner som uppstår om vi bara tittar
på den s.k. lilla kulturpolitiken, dvs. politikområde
kulturpolitik, så är vårt belopp där 266 miljoner. Vi
har då kvar 4 247 miljoner. Jämför vi det med ansla-
get 1999 så har vi sparat 77 miljoner. Det är inte
felräkningspengar - det är slarvigt att säga så om
miljonbelopp - men det bör i alla fall innebära en
ganska rimlig möjlighet till omfördelning på olika
sätt.

Anf. 155 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag är ledsen att jag inte har ytterliga-
re en replik, för då hamnar vi kanske i ett nolläge. Det
blir ju mindre och mindre kvar av de moderata bespa-
ringarna. Det var ju inte bara motionen, utan uppen-
barligen även det särskilda yttrandet och tabellsam-
manställningen som verkar vara fel. Jag vill nog se
nästa års budgetmotion innan jag till fullo har tillit till
den moderata kulturpolitikens minskade besparingar.

Anf. 156 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Beloppet 1 150 miljoner i besparingar
i posten 25:1 kan vi naturligtvis inte frånsäga oss. Det
finns där. Men det som blir kvar på kontot räcker,
som jag tidigare sade, till för de studieförbundsanslag
som Folkbildningsrådet preliminärt har tilldelat studi-
eförbunden. Det är det som jag tycker är det väsentli-
ga.
Ett av skälen till att vi vill göra den här uppdel-
ningen - som för övrigt presenterades av Lennart
Fridén när vi hade besök av folkhögskolelärare här i
förra veckan och som bemöttes mycket positivt från
deras sida - är att jag tror att studieförbunden riskerar
att få en minskad andel av ett sammanhållet anslag
eftersom antalet folkhögskolor har ökat med över 20
de senaste åren, och antalet studieförbund bara har
ökat med ett. Jag tror inte att folkhögskolorna i läng-
den accepterar och nöjer sig med den andel av ansla-
get som de har haft hittills. Nu har man ju löst det
hela med omfördelning mellan folkhögskolorna, men
det kan man inte hålla på med hur länge som helst
såvitt jag kan bedöma.

Anf. 157 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Inte heller Vänsterpartiet har något
större förtroende för moderat kulturpolitik. Modera-
terna vill ha en finansiering av public service via
statsbudgeten. Det vill helt klart inte vi. Vi anser att
mottagar- och licensavgifter fortfarande ska gälla,
även om det råkar vara så att man väljer att se på TV i
kylskåpet.
Det vi dock är överens om är att sändningarna
även i den digitala världen ska vara okodade.
Min fråga till Jan Backman är: Vad är det som ska
utgå under budgetramen när public service s 5,3 mil-
jarder ska in där? Kulturbudgeten är ju bara på 7,8
miljarder. Kvar till övrig kultur blir alltså 2,5 miljar-
der kronor. Det är det som folkbildningsanslaget är på
i dag. Jag förstår inte det här - eller är det kanske så
att Moderaterna inte vill ha någon kulturpolitik?

Anf. 158 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! I den tidigare debatten om TV-
avgifter och skattefinansierad public service var vi
ändå - i varje fall de som uttalade sig - ganska över-
ens om att TV-avgiften av människor betraktas som
ett slags skatt. Vi har motsvarande förhållande när det
gäller egenavgifter på socialförsäkringsområdet, som
vad vi än kallar dem för ändå uppfattas som en skatt.
Att välta in TV-avgiften i statsbudgeten måste kunna
ske utan att det behöver göras på bekostnad av andra
viktiga kulturutgifter. Den bild som man upprätthåller
av att TV-avgiften på något sätt skulle vara fri från
politiskt inflytande när vi, som tidigare har sagts här,
dels själva här i riksdagen fastställer avgiftens storlek,
dels dessutom fördelar den mellan de tre mottagarna
SVT, SR och UR är verkligen en chimär.
Det är klart att det finns ett politisk inflytande
över hur pengarna i dag tilldelas public service, och
våra företrädare i beredningen kommer säkert att
under resans gång komma med förslag på hur peng-
arna ska användas för att stimulera en allsidig och
heltäckande public service-verksamhet.

Anf. 159 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v) replik:
Fru talman! Jan Backman säger att han vill att
public service ska stå fri från staten. Men jag förstår
inte på vilket sätt public service blir mer fri från sta-
ten om den kommer in i våra budgetramar och in i
budgeten och även bekostas via skattemedel. Jag
tycker att den är mer fri som det är i dag. Det finns
också åtgärder som diskuteras i Public service-
beredningen för att göra den ännu mer fri än vad den
är i dag.
Frågan kvarstår dock. Antingen vill ni radikalt
banta väldigt mycket av kulturpolitiken i andra delar
- för ska det in under budgettaken så måste ändå
något annat utgå - eller så är detta bara en manöver
för att på så sätt sälja ut public service. Jan Backman
vill kanske på det sättet göra även public service fri
och privatisera den.

Anf. 160 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Vi har ju ett år kvar av det gamla av-
talet och de där gällande tillståndsvillkoren. Jag tyck-
er att graden av frihet fastställs just i tillståndsvillko-
ren. Om beredningen kommer att vara lyhörd för
kravet på en fristående public service-verksamhet
måste ju det återspeglas i tillståndsvillkoren. Det är ju
på samma sätt med regeringens regleringsbrev som
åtföljer andra bidrag inom kultursektorn, det må vara
till länsmusiken eller till Dramaten. Det är de enda
politiska riktlinjer som man ger dessa kulturella verk-
samheter. Varför skulle det råda andra regler för
public service om de också fick sin finansiering och
sina villkor fastställda på samma sätt? Det tycker jag
är lite svårbegripligt.

Anf. 161 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tänkte säga något om några mu-
seer i Västra Götaland. Jag börjar med Nordiska ak-
varellmuseet.
Jag har följt tillkomsten av det museet från början.
Jag har aldrig varit med om en så målmedveten och
professionellt utförd process som den, och det är jag
inte ensam om att tycka. Från början fanns det ett
kompakt motstånd från många håll. Det vändes till ett
stort stöd från alla inblandade. Jag skulle kunna be-
rätta många episoder, men jag avstår från det. Jag vill
bara tala om att Stiftelsen framtidens kultur gav ut en
bok om processen i det här projektet. Det är rätt fan-
tastiskt. Det är alltså en lysande framgångshistoria.
Redan två månader efter öppnandet i juni hade det
förväntade besöksantalet för hela året kraftigt över-
träffats. Än viktigare är att det professionella arbetet
med bl.a. utställningar, workshopar, utbildningar,
barnverksamhet, forskning samt den konstpedagogis-
ka verksamheten ger mycket goda förutsättningar för
en fortsatt framgångsrik verksamhet. Det är också ett
bra exempel på hur ett kulturprojekt kan få sprid-
ningseffekter i form av företagsamhet, investeringar
och befolkningsutveckling i en kommun.
Museet har också gett Sverige en betydande
goodwill i konstkretsar i hela Norden och även i övri-
ga Europa. Från den regionala nivån har man på ett
aktivt sätt medverkat till finansieringen för att kunna
etablera museet. Västra Götalandsregionen bidrar till
finansieringen av den årliga verksamheten. Museet
bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det
konstpedagogiska fältet och tar här ett ansvar som
närmar sig det man kan förvänta sig av de statliga
centrala museerna. Det är precis det som framhålls
som viktigt i budgetpropositionen.
Därför är det viktigt att också staten finns med i
den långsiktiga finansieringen. De nuvarande former-
na, där större delen av statens bidrag är tillfälliga, ger
inte den planeringshorisont som krävs. För att lång-
siktigt säkra en kvalitativt högtstående verksamhet
vid museet krävs ett statligt stöd. Jag är glad att kd, fp
och mp delar den uppfattningen. Tydligen gör inte
Socialdemokraterna det, trots att det finns många
socialdemokrater som verkligen stöder det här pro-
jektet. Jag hoppas att alla vi från olika partier kan
påverka regeringen så att man tänker om och finner
en väg till långsiktigt statligt ansvar för Nordiska
akvarellmuseet. Det är det museet verkligen värt. Det
vore väldigt svagt om vi inte kunde klara det.
Sedan ska jag gå över till form och design. Form
och design är profilområden i Västra Götaland. Här
finns landets textila centrum i Sjuhäradsbygden med
Textilmuseet och Textilhögskolan med vävskolan,
Röhsska museet, Centrum för design, HDK, dvs.
Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg,
Nääs med sina slöjdtraditioner och Stenebyskolan
med sina hantverksutbildningar på högskolenivå.
När Form- och designutredningen föreslår inrät-
tandet av regionala form- och designråd är det natur-
ligt med ett sådant i Västra Götaland med tyngdpunkt
i Textilmuseet i Borås och Röhsska museet i Göte-
borg.
Röhsska museet är Sveriges enda museum för de-
sign och konsthantverk. År 1997 fick det ett s.k. na-
tionellt nätverksuppdrag. Därför har Röhsska museet
ett viktigt ansvar för att på olika sätt befordra ämnes-
området. Jag och Centerpartiet anser att Röhsska
museet ska få ett utökat och förlängt nationellt åta-
gande och fortsätta den utveckling som inletts.
Staten bör satsa på det kapital som är nedlagt och
låta Röhsska museet fortsätta att förstärka sin position
som Sveriges centrum när det gäller design och
konsthantverk. På sikt borde ansvaret för verksam-
heten ligga hos staten. Likaväl som vi har ett statligt
arkitekturmuseum i Stockholm bör Sverige ha ett
statligt form- och designmuseum, och det skulle vara
Röhsska museet.
Museet har under senare tid haft en del problem,
men det beror till stor del på resursbrist. Därför före-
slår vi att Röhsska museet nu ska få ett nationellt
uppdrag för att utveckla nätverket för form och de-
sign i Västra Götaland men också nationellt. Center-
partiet har i sitt budgetförslag avdelat pengar för flera
nationella uppdrag där detta ryms. Birgitta Sellén har
också reserverat sig för detta, och det är bra.
Så går jag över till Textilmuseet i Borås. Genom
utställningen Tutankhamun's wardrobe har det place-
rat sig på världskartan. I Sverige har uppmärksamhe-
ten varit enorm. Besöksantalet har också varit mycket
stort. Utställningen är nu ute i världen på en turné
som kommer att avslutas på Medelhavsmuseet år
2001. Något av plaggen i utställningen kommer att
finnas med i den nya basutställningen som kommer
att spegla hela 1900-talets utveckling inom mode och
textil med utgångspunkt i masskonsumtion, postor-
derföretagen som är så kända från Sjuhäradsbygden,
hela tekoindustrin osv.
Även i dag finns mer än 50 % av tekoindustrin i
Sjuhäradsbygden. Ett delprojekt i den här basutställ-
ningen är finska kvinnor i textilindustrin med tanke
på alla dem som invandrade från Finland för att ar-
beta i fabrikerna.
Museet har också ett nära samarbete med Textil-
högskolan inklusive vävskolan i Borås. Man har ock-
så ett intensivt samarbete med branschorganisationen
Proteko. Museet fungerar som en inspirationskälla
och kunskapsresurs både för utbildningarna och för
branschen. Högskolans elever har en egen designruta
på museet - ett levande centrum för unga människor.
Med företagens ökande intresse för egen forskning
och produktutveckling är Textilmuseets samlingar
också en guldgruva.
Textilbranschen har en mycket större och växande
betydelse för svensk ekonomi än vad de flesta är
medvetna om. Under 1999 uppgick exporten av teko-
varor till 12,7 miljarder, vilket är mer än musikex-
porten, exporten av drycker och järnmalmsindustrin
tillsammans. 7,2 miljarder av detta var textil och 5,5
miljarder var kläder. Jag blev själv mycket förvånad
när jag fick de här siffrorna, men branschen har tagit
fram dem. Det är rätt fantastiskt. Vi visste inte om
det.
Mer än hälften av allt detta kommer från Sjuhä-
radsbygden. Det visar tydligt betydelsen av Textilmu-
seet och nätverket däromkring. Ett gemensamt pro-
jekt mellan Proteko, dvs. branschorganisationen, och
Textilmuseet är en ny stor verkstad som ska arbeta
pedagogiskt med att ge barn och ungdom kunskap om
textil. Det handlar om allt från mönsterritning till
design. Över huvud taget är den museipedagogiska
verksamheten under stark utveckling. Textilmuseet är
centrum för ett av våra viktigaste kulturarv. Det är ett
nav i en stark näringslivsutveckling. Det är dessutom
en spjutspets in i den nya tiden med en satsning på
form och design.
Därför menar jag att det nu är hög tid att staten tar
sitt ansvar och tilldelar Textilmuseet i Borås ett tre-
årigt nationellt uppdrag. Jag är glad att Centerpartiet
och Folkpartiet reserverat sig för just detta, men jag
är mindre glad för att det inte har gått att få en majo-
ritet för förslaget. Jag hoppas att det på något sätt går
att komma fram till lösningar så att Textilmuseet får
det statliga stöd som man verkligen är berättigad till.
Fru talman! Jag står givetvis med kraft bakom alla
våra reservation, men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till samma reservationer som Birgitta Sel-
lén tidigare yrkade bifall till.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Kultur, medier, trossamfund och
fritid (forts. KrU1)

Anf. 162 ANNIKA NILSSON (s):
Herr talman! Jag skulle i mitt anförande egentli-
gen koncentrera mig på museifrågor, men med tanke
på de frågor som har dykt upp under debattens gång
kommer jag att försöka svara på de frågor och funde-
ringar som har varit.
Jag vill ändå börja med att säga att vi har en unik
och väldigt rik museiinfrastruktur på både central
nivå, regional och lokal nivå och även när det gäller
fristående museer i form av Arbetslivsmuseum och
andra former av inriktningar.
I det betänkande som vi behandlar nu gör vi en
rejäl satsning på just museiområdet, därför att vi vet
att framför allt de centrala museerna haft en ansträngd
ekonomisk situation. Vi hoppas att den satsning som
nu görs leder till att man kan säkra utvecklingsarbe-
tet. Det görs också en satsning på museipedagogik för
att arbeta framför allt gentemot barn och ungdomar,
för att nå nya grupper.
Innan jag går in på de frågor som har kommit upp
ta upp ett område. Jag tycker att det är oerhört viktigt
att vi med kulturpolitiken når nya grupper, grupper
som tidigare inte har varit så väldigt kulturaktiva. Ett
sätt att göra det är att samarbeta med fackföreningar
och gå ut på arbetsplatser. Vi har ett anslag som heter
Kultur i arbetslivet och som finns hos Kulturrådet.
Verksamheten inom det anslaget visar en oerhörd
bredd och finns i hela landet. Det är min och social-
demokraternas övertygelse att denna verksamhet
måste prioriteras.
Så över till de frågor som dykt upp under debat-
tens gång. Jag kan börja med stödet till allmänna
samlingslokaler. Det var en fråga från Birgitta Sellén.
Nu är hon inte här, men förhoppningsvis når budska-
pet ändå fram. Det handlar om de fyra miljoner som
tidigare låg på Ungdomsstyrelsen och som nu är över-
flyttade till anslaget som handlar om bidrag till all-
männa samlingslokaler. Men det går till just riksorga-
nisationerna för informations- och utvecklingsarbete
när det gäller att rikta till ungdomar och samlingslo-
kaler. Den information jag har är att dessa fyra miljo-
ner även i fortsättningen kommer att fördelas av
Ungdomsstyrelsen, även om själva anslaget ligger
under en annan post. De fyra miljonerna ligger alltså
kvar där.
När det gäller idrottsanslaget har det kommit frå-
gor från Folkpartiet om forskningen. Man kan säga
att grunderna för det anslag som vi i dag har på id-
rottsområdet är den idrottspolitiska proposition som
lades fram för ett och ett halvt år sedan och som an-
togs i riksdagen för ett år sedan. Genom den satsning
som nu görs av överskottet från Svenska Spels vär-
deautomater öppnas det, sades i den idrottspolitiska
propositionen, för möjligheten att omprioritera inom
det ordinarie anslaget till just bl.a. forskning och
dopningsfrågor. Man kan säga att vi med den ökning-
en nästa år förhoppningsvis tar det första steget till en
fördubbling av forskningsanslaget. Det ligger i linje
med det som den idrottspolitiska propositionen lade
fast. Målsättningen är att fördubbla det.
Sedan till överskotten från värdeautomater. De
överskott som de beslutades om på Svenska Spels
bolagsstämma i våras var överskotten för 1999 och
var på sammanlagt 116 miljoner kronor. 93 gick till
idrotten och 23 till barn- och ungdomsverksamhet. Vi
har fått prognosen att efter de första nio månaderna är
det överskott som kan fördelas till idrotten på 121
miljoner och till ungdomsverksamheten 31 miljoner
kronor. Det återstår tre månader av året. Så förhopp-
ningsvis kommer överskotten från värdeautomaterna
att ge ett rejält tillskott till idrotten.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag vet att re-
geringen gör allt vad den kan för att stödja Stockholm
stads kandidatur som säte för WADA:s kontor.

Anf. 163 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ge en eloge till Annika Nils-
son som faktiskt går upp och besvarar på de frågor
som har ställts. Som jag förstod på tidigare socialde-
mokratiska talare här så är det en tidigare idrottsmi-
nister som får ta hand om de här frågorna.
När det gäller forskningen är det rätt luddigt skri-
vet. Jag blev inte klokare av att anslaget ska för-
dubblas. Jag skulle gärna vilja veta från vilket belopp
det ska fördubblas. Som jag läste det är det en för-
dubbling från noll, och då blir det inte så mycket.
Men nu säger Annika Nilsson att det är från ett annat
belopp.
Forskning är sådan till sin natur att den är lång-
siktig. Man kan inte bara veta från ett år till ett annat
hur det här ska gå till och hur mycket som anslås.
Därför är jag intresserad av att få veta vad Annika
Nilsson menar med att fördubbla. Det är det ena.
Det andra som jag skulle vilja fråga om är en or-
ganisatorisk sak. Det är det problem som vi fick il-
lustrerat i dag vad gäller idrottsfrågorna. De låg tidi-
gare inom folkrörelserna inom departementet. Nu
splittrades det. Idrottsrörelsen, som ju är den största
folkrörelsen , hamnade för sig under Näringsdepar-
tementet, medan folkrörelserna i övrigt och ungdoms-
frågorna dessutom hamnade under Justitiedeparte-
mentet. Det här har kritiserats rätt starkt i tidningen
Idrott, jag tror att det var i det senaste numret, där
ledarskribenten Arne Ljungqvist skriver att risken är
uppenbar att idrottsfrågorna uppfattas som mindre
viktiga och att ministrarna betraktar idrottsminister-
posten som ett roligt bonusuppdrag vid sidan av andra
politiska frågor med högre prioritet.
Jag skulle gärna vilja höra Annika Nilssons kom-
mentar till varför denna uppsplittring sker, som det nu
har gått så att vi inte får det samlade begreppet kring
ungdom, idrott, folkrörelse.

Anf. 164 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Forskningsanslaget ligger i dag på
10 miljoner kronor inom idrottsanslaget. Målsättning-
en är, som jag redan har sagt, att fördubbla det. Jag
tror inte att man kan ha den målsättningen inför 2001,
men jag tror att vi kommer att ta ett första rejält kliv
under 2001. Förhoppningsvis har vi fördubblat det till
2002.
Jag håller med Lennart Kollmats om att det krävs
en långsiktighet i forskningen. Vi vet att forskningen
behöver förstärkas inom idrottsområdet, inom områ-
den där det inte tidigare har forskats, framför allt de
samhällsvetenskapliga ämnena - juridik och ekono-
mi. Vi ser att forskningen nästan enbart varit inriktad
på det medicinska. Där förstärker regeringen anslaget.
När det gäller arbetsuppgifterna inom regeringen
tackar jag i och för sig för att Lennart Kollmats tror
att jag vet exakt hur statsministern organiserar sin
regering, men jag vet inte riktigt skälen till att han har
valt att dela på detta. Den information som jag har i
dag är det så att idrott och social ekonomi kommer att
ligga under Näringsdepartementet och Ulrica Mes-
sing.
Generella folkrörelsefrågor och ungdomsfrågor
kommer att ligga under Justitiedepartementet och
Britta Lejon. Det är klart att man kan ha synpunkter
på det, men den fördelningen får statsministern svara
för.

Anf. 165 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Det var inte min avsikt att få veta
vad statsministern hade för bevekelsegrund, utan jag
undrade vad Annika Nilsson tyckte om detta. Det kan
man ha uppfattning om, sade hon, och det må väl vara
hänt. Jag ska inte pressa henne mer på den punkten.
När det gäller forskningen var det bra att jag fick
siffran 10 miljoner. Det statliga anslaget till idrotts-
forskning är för närvarande 25 miljoner. Nu anslås
det 10 miljoner till Centrum för idrottsforskning.
Sedan har det funnits professorer utspridda i landet på
andra ställen. Det var därför som jag undrade om
dubbleringen gällde 10 eller 25 miljoner, men nu fick
jag reda på att det var en dubblering av 10 miljoner
på sikt. Det är inte ens säkert att det blir aktuellt 2001
eller 2002, utan det kan komma senare. Men det var
grundbeloppet som jag var ute efter.

Anf. 166 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det regeringen har skrivit är att det
från idrottsanslaget har gått 10 miljoner, och det är
detta anslag som regeringen har som mål att för-
dubbla. Min förhoppning är att vi kan se en fördubb-
ling inom en tvåårsperiod.

Anf. 167 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har tre saker att ta upp. Det gäl-
ler först värdeautomater som det rådde tveksamheter
kring tidigare i debatten. Läser man i propositionen är
det i högsta grad oklart, och det är inte enbart jag som
tycker det. Det var därför som jag tog upp det.
Det besked som vi har fått här i kväll är att det
hitintills har gått med plus - 120 miljoner - och mera
kommer innevarande år. Det börjar ett nytt år om en
månad. Då är det viktigt att idrottsrörelsen vet vad
man har för medel att planera för. Det har man alltså
inte vetat förrän nu. Nu fattas det ett nytt beslut i
morgon. Hur kommer detta då att framgå av beslutet?
Av betänkandet går det inte att utläsa hur stort
överskottet kommer att bli. Det går inte heller att
utläsa av budgeten hur stort det kommer att bli. Lik-
väl är det viktigt att idrotten vet hur mycket pengar
som man kommer att få. Min fråga är: Kan Annika
Nilsson redogöra för hur idrotten kommer att delges
detta belopp, om det nu blir 120 eller 140 miljoner.
Jag tror att det är ganska angeläget att det kommer ett
besked ganska snabbt.
Det vore bra om WADA arrangerades i Sverige.
Med tanke på det som Annika Nilsson sade, kan vi då
räkna med att vi får bifall till vår motion som ska
behandlas längre fram i vår och som förordar det stöd
som Annika Nilsson gav uttryck för i talarstolen?
Jag tror att ett samlande av idrottsforskningen till
ett centrum är ganska angeläget. Och varför inte på
Bosön? Nu är forskningen, som Lennart Kollmats
sade, utspridd på olika platser. Min fråga blir då:
Kommer det något initiativ i den riktningen? När det
nu har anslagits pengar vore det bra att ta ett steg till.

Anf. 168 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller överskottet från vär-
deautomaterna får vi invänta det bokslut som görs av
Svenska Spel. Vi vet inte hur stort det totala över-
skottet är förrän bokslutet har upprättats. Det slutgil-
tiga ställningstagandet görs ju på Svenska Spels bo-
lagsstämma.
Jag förstår att idrotten känner en viss frustration
över detta. Den utbetalning som skedde i våras var
den andra i ordningen. Förhoppningsvis kommer man
att komma fram till en stadig summa så att man vet
hur stort överskottet blir en lägre tid framöver. Men
det har varit en inkörningsperiod som har varit trög.
Nu ser vi en oerhört positiv utveckling.
Det är Stockholm som stad som ansöker om att få
vara säte för WADA. Det är alltså inte staten eller
nationen Sverige som ansöker. Nu sker det en urvals-
process. Stockholm har gått vidare till finalomgång-
en. WADA:s styrelse har utsett fyra personer som ska
åka runt och besöka alla kandidatstäder. Vi får se på
vilket sätt som man kan ge stöd. Jag vet att regering-
en och idrottsministern är angelägna om att stödja
Stockholms kandidatur.
Jag vet också att man tittar på Centrum för idrotts-
forskning. Jag kan i dag inte ge något besked om ifall
man ska samla forskningen på ett ställe. Jag tycker att
det i och för sig finns en styrka i att det bedrivs id-
rottsforskning runtom i vårt land på många högskolor
och universitet.

Anf. 169 ROY HANSSON (m) replik:
Herr talman! Det är två saker när det gäller peng-
arna från Svenska Spel. Det är till att börja med de 60
miljonerna som vi har beslutat om, och det råder
ingen tveksamhet här. Dessa pengar har nu utbetalats
ett antal år. 1998 var det 55 miljoner.
Det är angående överskottet från värdeautomater-
na som det råder tveksamheter kring. Om beloppet nu
är högre än det som man kan utläsa av budgeten är
det angeläget att man går ut med det budskapet. Jag
vet inte hur man tolkar det beslut som vi ska fatta i
morgon. På något sätt måste idrotten delges detta
under innevarande år så att man vet hur stor omslut-
ningen är för det kommande året.
Jag har förstått att det är Stockholm som ansöker
om WADA. Men det är meningslöst att söka om man
inte har staten bakom sig. Jag tror att det rörde sig om
14 eller 15 konkurrentländer. Det var därför som ett
antal moderater motionerade om detta under den
allmänna motionstiden. Om jag har förstått rätt kan vi
då räkna med att vi får bifall till den motionen, och
det tackar jag för på förhand.

Anf. 170 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det sista tror jag inte att Roy Hans-
son ska ta för givet.
Det var tio städer som hade ansökt om att få an-
ordna WADA och sju länder har gått vidare till fi-
nalomgången. Idrottsministern har skrivit ett förord
till Stockholms ansökan för att visa stödet från rege-
ringen. Sedan får väl regeringen tillsammans med
Stockholms stad diskutera vidare kampanjarbete och
vem som ska göra vad.
Det som står i budgetpropositionen om överskot-
tet är en redovisning av 1999 års överskott och som
beslutades på bolagsstämman i maj 2000, alltså i
våras. Enligt vad jag har kunnat utläsa finns det inte
några exakta bedömningar av årets överskott. Det är
klart att jag förstår att det är en del svårigheter under
inkörningsperioden. Men förhoppningsvis kommer
man upp till en garanterad nivå, och när man väl har
gjort det finns det en långsiktighet i stödet från
Svenskas Spels överskott.

Anf. 171 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Herr talman! Jag ska tala lite grann om de utgifts-
områden som rör bl.a. konstnärernas villkor och bo-
ken.
Det är svårt att värdesätta konst och kultur. De
flesta av oss har en mycket personlig relation till
kulturens vara eller icke vara som samhällsnytta.
Det finns också ett alltför stort antal politiker som
när en önskan om att styra konsten mot vad de anser
vara det goda eller fina. Men vad händer med konsten
om den styrs av bidragsgivande myndigheter och
politiker? Kan konsten då vara den fria och obundna
kraft som så väl behövs i samhället? Det anser inte vi
moderater. Därför är det hög tid att också förändra
och förnya det svenska regelverket och låta indivi-
dens val styra i allt högre grad.
Inte minst våra ungdomar, vilkas kulturvanor of-
tast finansieras av dem själva, anser det. Jag undrar
därför vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
menar med kommersialismens negativa krafter. Är
det månne ungdomarnas möjlighet till fritt val?
Många konstnärer är vad man kan kalla ofrivilliga
företagare, och det talade ju också kulturministern
om. De regler som kringgärdar småföretagandet
måste tillsammans med skatteregler förenklas och i
vissa fall avskaffas. Därför har vi tagit fram ett samlat
förslag för att ändra på dessa villkor för kulturarbe-
tarna.
Höga skatter drabbar låg- och medelinkomsttagare
extra hårt. I den gruppen finns många av de konstnä-
rer som tyvärr också tillhör några av våra lägst betal-
da.
Kulturministern sade tidigare här i dag att skatte-
sänkningar sällan leder till paradiset. Nej, det tror inte
jag heller. Jag tror att paradiset bara existerar i Bi-
beln, men det underlättar för människor att överleva
på den inkomst som man har.
Bo Simeon Eriksson är konstnär, grafiker och för-
fattare. Han säger så här i en utredning i Gävleborgs
län om arbetsvillkor och försörjning för konstnärer:
"Dock; jag vill nämna att hälften av ateljéstöd och
inköp från offentliga medel, liksom andra intäkter för
mig som konstnär, går direkt tillbaka till offentliga
medel i form av sociala avgifter och skatt."
Vidare säger Bo: "Det är också besvärliga kultur-
politiska dilemman för offentlig kulturverksamhet att
största delen av den budgeten går till icke konstnärligt
verksamma och till byggande och skötsel av offentli-
ga lokaler."
Utredningen visar tydligt på hur komplicerad situ-
ationen är för konstnärer och hur svårt det är att passa
in i de normer och regelsystem som gäller i samhället.
Kulturministern svarade tidigare i dag inte ordentligt
på frågan om den orimliga hyressituationen för våra
kulturinstitutioner. Men den frågan måste lösas snart.
Då kanske också institutionerna kan börja ersätta
konstnärerna bättre. I dag är det skrämmande små
medel som går till just konstnärerna.
I propositionen säger regeringen att man måste
anpassa generella regelverk till de speciella villkor
som gäller för konstnärerna. Det hörde vi också kul-
turministern uttrycka här i kammaren i dag. Men det
händer ju ingenting! I en debatt om kultursponsring
menar finansministern att reglerna inte behöver för-
ändras trots att t.ex. Riksskatteverket anser att det
saknas direkta regler för sponsring. Det har vi också
hört två varianter av här i kammaren. Åke Gustavsson
lovade att man skulle se över reglerna om de inte var
tydliga, men han är tydligen dissident. Kulturminis-
tern svarade ju att hon nog inte trodde det med anled-
ning av att han hade den tron. Han sa ju tydligt att
man skulle se över dem. Då undrar jag lite grann var
socialdemokraterna står i den här frågan.
"Gärna medalj men först ett rejält arbete med
konsten - gärna medial uppmärksamhet men först en
grund som bottnar i mitt arbete och vad jag gör och
har gjort - gärna medalj men först ordentlig betalning
för arbetet (eventuellt pensionsutbetalning när det är
så dags)". Det är ytterligare ett citat av Bo Simeon
Eriksson i den utredning som Gävleborgs län har låtit
göra om konstnärernas villkor.
Så ska jag tala lite grann om boken. Boken är en
viktig kulturbärare, och med den kommer också den
bildning som är så avgörande för oss alla. Det är
naturligtvis särskilt viktigt att våra barn och ungdo-
mar få tillgång till boken och till ordet. Skolan har en
viktig uppgift i det. Biblioteken är betydelsefulla men
kan med hjälp av den nya tekniken få en helt ny roll.
Därför anser vi att bibliotekslagen bör upphävas så att
man på ett modernt och effektivt kan utveckla bibli-
oteken. Bibliotekslagen gör inskränkningar i det
kommunala självstyret precis som flera andra förslag
som regeringen har lagt fram under den senaste tiden.
I min egen hemkommun fungerar biblioteket alldeles
utmärkt. Det är öppet 365 dagar om året. Även inom
det här området behöver staten renodla sitt ansvar.
Vi moderater vill öka stödet till talboks- och
punktskriftsbiblioteken med nästan tio miljoner kro-
nor. Delaktighet på jämlika villkor är ett krav som vi
har antagit, och i FN:s standardregler står det att man
ska ge människor med funktionshinder en försäkran
om delaktighet och jämlikhet i samhället. All kultur
måste vara tillgänglig för alla människor. Det finns
fortfarande alltför få talböcker, och därför anser vi
moderater att anslaget ska ökas så att vi kan erbjuda
fler digitala böcker. För föräldrar till exempelvis
funktionshandikappade barn måste tillgången till bl.a.
läroböcker bli bättre så att de kan hjälpa sina barn
med läxorna hemma.
Herr talman! Vi behöver en större frihet på kultu-
rens område och mindre av den ovanifrån styrda
politik som förs av regeringen och dess stödpartier,
Vänstern och Miljöpartiet. Den politik som de driver
hämmar både nya initiativ och nyskapande.

Anf. 172 PETER PEDERSEN (v):
Herr talman! Med tanke på dagens datorhaveri här
i riksdagen känns det ganska skönt att jag har tillde-
lats en sådan här liberoroll bland de tre vänsterpartis-
ter som skulle prata om och kommentera kulturut-
skottets förslag till budget i fråga om kulturfrågor. Då
kan jag ganska fritt kommentera en hel del av det som
har sagts under dagen och inte vara bunden av något
speciellt manus.
Först vill jag ta upp de angrepp, hårda eller mjuka,
som har riktats mot den trio som bildar majoritet här i
riksdagen, nämligen den socialdemokratiska rege-
ringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har fått
höra krokodiltårar: Vad synd det är att inte Vänster-
partiet och Miljöpartiet kan få gehör för sin krav. Så
låtsas man som om allt skulle vara frid och fröjd om
borgerligheten hade majoritet.
Jag kan trösta alla de som har haft sådana kom-
mentarer med att enigheten i den trepartikonstellation
som bildar majoritet är betydligt säkrare och har
mindre spännvidd än vad man kan se på den borgerli-
ga sidan. Jag lyckades inte följa med i alla turer som
Jan Backman hade med felräkningar och feltänk och
vad det var i Moderata samlingspartiets kulturpolitik.
Jag tycker nog att det är större än den lilla felräkning-
en när det gäller folkbildning.
Oavsett det kan man titta på spännvidden. Den går
från att man vill minska kulturbudgeten med 668
miljoner kronor, eller om det nu var 338 miljoner, jag
fick inte det riktigt klart för mig, till att Centern vill
öka med 165 miljoner kronor. Så stor spännvidd har
det inte varit i de diskussioner som har försiggått
mellan Miljöpartiet, Vänstern och socialdemokratin,
det kan jag säga. Det innebär självklart att Vänstern
delvis skulle kunna se andra prioriteringar, liksom
Miljöpartiet och för den delen även socialdemokratin,
om de fick bestämma själva. Men så är inte det par-
lamentariska läget.
Jag tycker att det är lite trist, även om man inte
ska bidra till politikerförakt, att borgerligheten låtsas.
Om t.ex. vi, som Tasso Stafilidis sade tidigare, tycker
att det är fantastiskt trevligt att Moderaterna har
kommit på att man skulle kunna höja anslaget till de
fria grupperna med 20 miljoner kronor, så fungerar
inte systemet så att vi bara hoppar på det förslaget. I
så fall ska vi acceptera hela Moderata samlingsparti-
ets förslag till budget för alla utgiftsområden. Det vet
ni mycket väl. Varför låtsas som att vi bara kan byta
åsikt och ta godbitarna ur varje partis förslag? Så
funkar inte den budgetprocess vi har. Det är förkla-
ringen till att vi har kommit fram till att det majori-
tetsförslag som vi nu är överens om är det bästa som
finns för handen.
Jag skulle också vilja kommentera det där med id-
rottsfrågorna lite grann. Jag och Charlotta L Bjälke-
bring har ett särskilt yttrande där vi ställer likartade
frågor som Lennart Kollmats. Det är trots allt något
otydligt hur det här ska organiseras och finansieras.
Vi hoppas på klarlägganden framåt i tiden så att det
väldigt tydligt framgår hur mycket pengar det är fråga
om och till vilken organisation.
När det sedan gäller idrottsanslaget och Svenska
Spel så kan man konstatera att man från Svenska
Spels bolagsstämma nu under ett antal år har bidragit
med 60 miljoner. Till det kommer de här värdeauto-
matspelen. Det ligger väl i sakens natur: Om man inte
har slutresultatet för år 2000 är det svårt att bestämma
hur mycket som ska fördelas. Men jag skulle också
vilja ställa en fråga till Annika Nilsson om det här. I
idrottspropositionen står det på s. 42 att när man får
koll på det här med värdeautomatspelens överskott
ska det göras om till ett vinstdelningssystem. Då ska
man i stället för att peka ut det här som överskott från
värdeautomaterna ta det från det totala överskottet
inom Svenska Spel.
Det skulle vi välkomna. Det borde göra att det här
blir mycket lättare så att man vid en tidigare tidpunkt
kan fastställa hur mycket pengar som ska gå till id-
rottsrörelsen. Dessutom skulle man då komma ifrån
den här olyckliga kopplingen mellan spel på vär-
deautomater och bidrag till ungdomsverksamhet inom
olika kultur- och idrottsföreningar. Vi gillar inte den
kopplingen. Vi skulle hellre se en mer allmän kopp-
ling till Svenska Spel.
Jag tänker inte säga vad vi inte har lyckats med.
Jag kan bara lyfta fram de saker som vi inom Väns-
terpartiet tycker är mycket viktiga. Dit hör allmänna
samlingslokaler. Där har vi just en sådan fråga där
man kan se på den s.k. borgerliga enigheten och hur
stor oenighet som råder. Moderaterna föreslår en
minskning med 19 miljoner kronor, kd en ökning
med 10 miljoner, Centern en ökning med 21 miljoner
och Folkpartiet en ökning med 5 miljoner.
Även här kan man konstatera att Moderaterna på
ett mycket speciellt sätt utmärker sig. Man hävdar att
det här är en kommunal fråga. Vi ser runtom i landet
att antalet allmänna samlingslokaler minskar. Man
höjer hyror och försvårar för föreningslivet att hyra in
sig i lokalerna. Det är en oerhört viktig demokratisk
fråga där även vi från riksdagen ska ha ett ord med i
laget. Vi ska också lägga pengar för att man ska möj-
liggöra de här demokratiska mötesplatserna även i
framtiden.
Herr talman! Det har också kommit förslag här i
dag om att inrätta olika nya museer med statlig med-
finansiering. En del av dessa förslag är säkert utmär-
ka, precis som tidigare förslag som har kommit under
andra år. Men jag kan bara konstatera att vi i fråga
om detta har ett principiellt ställningstagande här i
riksdagen som i princip omöjliggör nya åtaganden.
Om vi ska ändra på dessa avslagsyrkanden föreslår
jag att ni bifaller en motion som jag har väckt och
som kommer upp senare. I denna motion yrkas på att
man ska se över de principiella reglerna och därmed
möjliggöra för nya intressanta museer att tillkomma
med hjälp av statligt stöd, åtminstone en medfinansie-
ring från statens sida.
Jag ska kortfattat även beröra bokmomsen. Det är
uppenbart så att det finns en majoritet av partierna här
i riksdagen som tycker att en sänkning av bokmom-
sen skulle vara en naturlig del om vi vill öka läsandet.
Vi har också sagt att detta måste kopplas till andra
åtgärder, därför att om man inte läser böcker så spelar
det ingen roll om priset är 300 kr eller 270 kr. Det
måste alltså vidtas nya åtgärder för att man ska kom-
ma till rätta med detta.
Vi tycker också att detta borde vara en intressant
del när man diskuterar framtida skattesänkningar. En
skattesänkning på böcker påverkar ju inte det utgift-
stak som vi har fastställt, och därmed bör detta ingå
som en intressant del när det gäller framtida skatte-
sänkningar. Jag kan bara konstatera att vi inte har nått
framgång. Det ska jag ärligt säga. Men däremot är det
alldeles tydligt att Vänsterpartiet tidigare har väckt
partimotioner i vilka det tydligt framgår att vi också
vill se en sänkning av bokmomsen. Men en sådan ska
också kombineras med vissa åtaganden mot bok-
handlare och förläggare. Det är alltid enkelt att kräva
att staten ska minska sina skatteintäkter. Det vore
också bra om motparten tog ett eget ansvar och bi-
drog till ytterligare sänkningar av bokpriserna. Vi vill
nämligen ha garantier för att detta verkligen kommer
bokköparna till godo och att det inte ökar förläggar-
nas eller bokhandlarnas marginaler. Men vi ber att få
återkomma i denna fråga. Eftersom intresset är stort
och många partier driver frågan så finns det väl en
viss möjlighet till framgång, som jag ser det, längre
fram.
Jag har en avslutande kommentar. Det är lite trå-
kigt att de flesta nu har gått. Men Rigmor Stenmark
talade om den svenska musikindustrin. Jag kan bara
konstatera att det är litet trist att det mesta av pengar-
na inte hamnar i Sverige utan i andra länder i och
med att de s.k. svenska skivbolagen faktiskt ägs av
utländska skivbolag. Då borde också en annan fråga
lyftas fram, vilken vi också har väckt, nämligen frå-
gan om fonogramstödet. Jag kommer att ställa en
interpellation till kulturministern i den frågan. Vi
tycker att det är trist om vi genom den, som vi kan
tycka, lilla sänkningen bidrar till att ytterligare små
oberoende svenska skivbolag tvingas att slå igen
verksamheten eller minska sin verksamhet. Där hop-
pas vi också på klarlägganden genom skrivningarna i
kulturutskottet.
Avslutningsvis yrkar jag, liksom Charlotta L
Bjälkebring, bifall till reservationerna 4 och 7.

Anf. 173 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det är en enkel debatteknik att bolla
över frågan till oppositionen och börja tala om hur vi
ska kunna samarbeta. Det har vi klarat av tidigare.
Det handlar inte bara, Peter Pedersen, om en krona hit
eller dit eller, som i detta fall, kanske en miljon hit
eller dit, utan det handlar också om mer ideologiska,
övergripande och större frågor. Och det har kommit
upp ett antal sådana i dag där Vänsterpartiet har fått
ge med sig. Och nu är det ju ni som sitter och har
ansvaret. Vi tar gärna tillbaka det, men i dag är det
alltså Peter Pedersen som för Vänsterpartiet ska svara
för varför han går med på detta och ändå finns kvar.
Vi kan ta exemplet med kasinon. Kasinon var nå-
got som Vänsterpartiet motarbetade med näbbar och
klor, men som den här konstellationen har röstat fram
och som vi nu får se förverkligas. Det vill varken
Peter Pedersen eller jag, men jag har åtminstone inte
varit med om att bidra till det hela.
Frågan om bokmomsen, som togs upp på slutet,
hade ni haft möjlighet att driva fram. Det ska komma
skattesänkningar, ganska stora sådana, och det hand-
lar om miljardbelopp, medan bokmomsen handlar om
mellan 600 000 kr och maximalt 1 miljard. Det finns
lite olika beräkningar. Men den finns inte med.
Fonogramstödet togs också upp här på slutet. Det
sker ingen liten neddragning av det - en fjärdedel av
det som fanns tidigare. Och det är just de små skiv-
bolagen som man räknar med kommer att drabbas
hårdast.
Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning. De
fria grupperna har Tasso Stafilidis varit inne på, och
han är väldigt bekymrad för dem och har ingående
beskrivningar av hur läget är för dem. Men de får inte
tillräckligt med pengar.

Anf. 174 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Jag sitter i kulturutskottet därför att
jag tycker att det är mycket intressant med kulturfrå-
gor. Men jag är samtidigt riksdagsledamot för Väns-
terpartiet och konstaterar att med den budgetordning
som vi har har vi att ta ställning till helheten. Och jag
kan bara konstatera att även om jag kan hitta små frön
av upplysning hos de borgerliga partierna, så är det
uppenbart så att om jag ser till helheten så får vår
politik ett mycket större genomslag i det samarbete
som vi har med den socialdemokratiska regeringen
och med Miljöpartiet. Det innebär ju i en trepartikon-
stellation att vi, i och med att vi är ett mycket mindre
parti och inte sitter i regeringen, får framgång men att
vi inte ställer oss i talarstolen och säger att vi har
bidragit till just en viss formulering i propositionen.
Vi tar inte heller åt oss äran för att vi har fått igenom
det ena eller det andra. Vi vill faktiskt se att någon-
ting sker i verkligheten mer än att Vänsterpartiet får
äran av att ha bidragit till en viss formulering. Det
viktiga är att det händer någonting i verkligheten i
kulturlivet. Och jag tänker inte avslöja vad det har
inneburit, dvs. jag vet att vi har haft en viss påverkan
men att vi inte har lyckats i alla avseenden. Och det
vore konstigt om Vänsterpartiet skulle diktera för
socialdemokratin vilken kulturpolitik som vi ska ha.
Men det intressanta är trots allt att skiljelinjen i
kulturfrågor inte går mellan borgerlighet och den
socialistiska Vänstern och det gröna alternativet Mil-
jöpartiet, utan den går snarare mellan Moderaterna
och resten av partierna som jag skulle vilja se det. Det
är förvånansvärt stor samstämmighet i många stora
frågor. Sedan kan Kristdemokraterna och Vänstern
hamna på samma ståndpunkt i vissa frågor, t.ex. i
fråga om kasinoverksamhet. Men detta har vi fattat
ett beslut om här i Sveriges riksdag, och då måste vi i
Vänsterpartiet också anpassa oss till det beslutet. Så
är demokratins spelregler. Vi kan inte fortsätta i det
oändliga och dra upp dessa frågor. Däremot kan vi
påverka, vilket vi försökte med lite grann. I stället för
att säga att man ska överföra överskott från värdeau-
tomatspel, vilket vi egentligen inte vill ha, vill vi
hellre att Svenska Spels överskott går till idrottsrörel-
sen. Det skulle vara en mindre anstötlig koppling
mellan ungdomsverksamhet och Svenska Spels gans-
ka breda verksamhet i stort.

Anf. 175 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vet hur budgetprocessen går till.
I mitt första inlägg gjorde jag också en genomgång av
den, därför att många utanför denna kammare tror att
den går till på ett annat sätt än den gör. Därför har jag
aldrig trott att ni skulle kunna rösta med oss i någon
enstaka fråga.
Men det som jag vill komma åt är att jag tycker att
vi ska diskutera sakfrågor. Jag tycker att ni gör det
lite för enkelt för er när den ena efter den andra går
upp i talarstolen och säger att man inte har fått ige-
nom allt, men hur ska det gå för er ihop med mode-
raterna? Vi har prövat det, och vi har en ideologisk
samsyn i väldigt många frågor. Och även i kulturpo-
litiken så fick vi en bra politik, som jag ser det, under
de år när vi hade en gemensam regering. Det kan vi
sluta tala om nu. Det blir aktuellt nästa gång när vi får
denna möjlighet. Men i dessa debatter så tycker jag
att vi ska hålla oss till de sakfrågor där vi har olika
synpunkter på om regeringsalternativet med Vänster-
partiet och Miljöpartiet driver en bra politik i de olika
sakfrågorna, och jag har nämnt några sådana exempel
där jag inte tycker att ni gör det.

Anf. 176 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara konstatera att Vänster-
partiet står bakom budgetuppgörelsen. Alltså står vi
också bakom den uppgörelse som finns om kultur-
budgeten. Det innebär inte att vi till hundra procent
tycker att alla anslag är exakt som de skulle vara om
vi själva fick bestämma. Men det ligger i sakens na-
tur.
Jag tycker att det också kan vara ärligt att vi här
lyfter fram vissa viktiga frågor. Därmed kan kamma-
rens ledamöter åtminstone indirekt förstå vilka frågor,
i alla fall några av dem, som vi försökte driva i för-
handlingarna. Och vi kommer att fortsätta att driva
dem. Vi är fullständigt övertygade om att den kon-
stellation som nu har majoritet bidrar till ett bättre
kulturliv än den borgerliga fyrpartikonstellationen,
som ju alternativet skulle vara, skulle kunna bidra
med.
Jag konstaterar fortfarande att spännvidden är
enormt stor i den borgerliga gruppen om man jämför
med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.

Anf. 177 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Inger Davidsons kommentarer är
likartade. Det är inga krokodiltårar som gråts här. Det
kan jag garantera, Peter Pedersen! Det finns verkligen
en principiell skillnad. Vänstern, Miljöpartiet och
Socialdemokraterna går ju fram som en enhet. Vi
andra partier är fortfarande i opposition, i alla fall än
så länge, och vart och ett svarar för sin politik.
Vad jag har vänt mig mot är att ni representanter
för Vänstern och Miljöpartiet försöker ge sken av en
annan politik än den som ni kan stå upp för, precis
som Peter Pedersen nu själv har redovisat. Alla är inte
lika diskreta som Peter Pedersen och talar om vad
man har medverkat till och vilka formuleringar man
har gjort. Det är den delen som jag vänt mig mot och
där är det alltså inte fråga om några krokodiltårar.
Sedan är det väl riktigt att en majoritet sett till
antalet partier - jag är inte lika säker på att det också
gäller antalet mandat - här i kammaren står upp för
en sänkt bokmoms. Jag önskar gärna Peter Pedersen
lycka till i förhandlingsarbetet med en mycket mot-
strävig kulturminister när det gäller att få igenom en
sänkning av bokmomsen.

Anf. 178 PETER PEDERSEN (v) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Vänster-
partiet har stor, otrevlig och långvarig, vana vid att
vara i opposition. Det är mycket enklare att vara i
opposition och att så att säga braska på lite här och
där. Man vet ju att man sannolikt inte behöver ta
ansvar för det hela.
Under 90-talet har vi i en rad kommuner och
landsting fått möjligheten att vara i majoritetsställ-
ning. Många av våra ledamöter nu i riksdagsgruppen
har den bakgrunden. Jag törs påstå att vi har den
bestämda uppfattningen att vi kan skriva program om
vad vi vill genomföra. Det handlar ju då om den vi-
sion man har på många områden. Men vi inser att det,
för att framgång ska kunna nås, faktiskt krävs komp-
romisser. Och för att kunna uppnå kompromisser är
det nödvändigt att man inte hela tiden springer ut och
talar om vad man lyckats eller inte lyckats med, för
då blir det ingen kompromiss nästa gång. Därför går
jag inte in på detta.
Det är inget okänt faktum att vi vänsterpartister
ganska länge har drivit frågan om sänkt bokmoms. Vi
menar att det här måste kopplas till andra åtgärder -
samma koppling som för övrigt ensamutredaren på
Kulturdepartementet har kommit fram till. I budget-
propositionen kan man se exempel på en rad olika
åtgärder för att på olika sätt stödja litteraturen men
där olika borgerliga partier är inne och petar och vill
ta bort vissa bidrag.
Vi vill inte ha en omkoppling av det slaget att
man ska finansiera det här genom sänkningar i andra
avseenden, t.ex. när det gäller litteraturstöd. Det be-
hövs en rad olika åtgärder för att få i gång läsandet,
inte minst bland våra barn och ungdomar, och inte
minst bland unga män krävs det ett batteri av åtgär-
der. Vi tror att frågan om sänkt bokmoms bör vara
given i diskussionen om sänkta skatter i framtiden -
då jämställt med sänkta inkomstskatter, förmögen-
hetsskatter eller vad det nu kan vara.
Det är lättare att ha principen att alla skatter ska
sänkas, för då följer bokmomsen med på köpet så att
säga.

Anf. 179 DAN KIHLSTRÖM (kd):
Herr talman! Alldeles strax ska jag beröra arkiv-
frågorna men först vill jag något kommentera det som
diskuterats här om stöd till allmänna samlingslokaler.
Jag ser att Annika Nilsson inte är kvar här i kamma-
ren men det finns kanske någon annan som kan ge
svar. Annika Nilsson redogjorde ju för de 4 miljoner
som kommer från ungdomssidan och som ska gå till
allmänna samlingslokaler så att det samlade stödet i
budgeten blir 19 miljoner. Hon talade i det samman-
hanget om stöd till allmänna samlingslokaler och om
att detta sedan skulle gå tillbaka, som stöd för infor-
mationsinsatser, till Ungdomsstyrelsen. Det tycker
jag är att väldigt mycket krångla till det hela. Då blir
ju stödet till allmänna samlingslokaler ungefär 15
miljoner.
I mitt korta inlägg här kommer jag att uppehålla
mig vid arkivfrågorna. Jag har inget yrkande men står
självklart bakom alla kristdemokratiska reservationer
och de yrkanden som lagts fram här i debatten. Vad
jag kommer att beröra finns med i det särskilda ytt-
rande som kristdemokraterna har avlämnat och som
rör budgetfrågorna.
För några veckor sedan besökte jag Arkivcentrum
i Värmland. Arkivens dag arrangerades då i hela
landet. Det var en givande upplevelse. Arkivet sjöd
verkligen av liv. Det var intressanta föreläsningar och
det fanns utställningar. Olika typer av experthjälp
mötte oss besökare. På arkivet kunde jag få en första
introduktion i släktforskning och också hjälp med att i
arkiven söka information av olika slag.
I en speciell monter fanns det gamla kyrkböcker,
faktiskt från 1700-talet, där det fanns anteckningar
om att varg och björn hade tagit barn - i Värmland,
liksom på många andra håll i landet, förekommer det
en intensiv debatt om rovdjuren. Men här fanns alltså
ett gammalt dokument med en klar koppling till den
debatt som vi i dag har i Värmland. Med detta vill jag
visa att arkiven är viktiga och aktuella.
Runtom i landet finns det många arkiv av olika
karaktär. De intressanta samlingar som finns speglar
människors egna tankar, föreställningar och hand-
lingar. Vi kan följa idéer och handlingsmönster i vårt
rika kulturarv ända från medeltiden och fram till våra
dagar. Vi kan då se hur det moderna Sverige växer
fram på central och regional nivå.
Därför är det viktigt att både bevara och utveckla
mångfalden och tillgängligheten på området. Det
ökade intresset för släktforskning och hembygds-
forskning har gjort att arkiven på senare tid fått ett
uppsving när det gäller allmänhetens användning.
Forskarplatserna är hårt utnyttjade, vilket naturligtvis
är glädjande. Men samtidigt visar tillströmningen att
vi måste följa utvecklingen med vaksamhet.
Arkivområdet är en mycket viktig del av kultur-
arvsarbetet. I dag är det nog viktigare än någonsin
med kopplingen mellan historia, nutid och framtid. Vi
måste se över hur vi kan göra nuet tillgängligt för
morgondagens forskning. För museerna är det nöd-
vändigt att de olika arkivverksamheter som finansie-
ras via statsbudgeten får möjlighet att verka långsik-
tigt. Att regeringen även på arkivområdet skapar
ryckighet vad gäller förutsättningarna för verksam-
heterna genom anslagssparande och tillfälliga indrag-
ningar av anslag - med följande kompensationsinsat-
ser, som vi nu ser - är därför olyckligt. Den statliga
politiken måste visa förståelse för verksamhetens
natur.
Många av de regionala arkiven brottas i dag med
stora ekonomiska problem trots att arkiven har ge-
nomgått en stark utveckling och fått ett vidgat arbets-
fält. Bl.a. i syfte att göra samlingarna tillgängliga för
bredare användargrupper har resurserna relativt sett
inte ökat. Det statliga stödet till folkrörelsearkiven
ligger fortfarande kvar på samma nivå som år 1972
då de infördes. Att samla in och säkerställa informa-
tion, att göra den tillgänglig och att dessutom arbeta
aktivt för att fler ska få tillgång till samlingarna krä-
ver betydligt större resurser än arkiven i dag har till
sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form
av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.
De regionala arkiven arbetar på uppdrag av ett rikt
och brett föreningsliv och en stor ideell sektor och
utgör en stor resurs för både den offentliga och den
privata sektorn. För att möjliggöra det viktiga arbete
som sker vid de regionala museerna föreslår vi krist-
demokrater att anslaget 28:23 Bidrag till regional
arkivverksamhet höjs med 1 miljon kronor nästa år.
Där vill jag återigen hänvisa till vårt särskilda yttran-
de. Summan kan tyckas liten men med tanke på att
anslaget på det här området är blygsamt är varje kro-
na mycket värd.
Kristdemokraterna menar att satsningen på in-
dustrisamhällets kulturarv, folkrörelsearkiven och
arbetarrörelsens arkiv ska ses som en helhet. Ute i
landet är det mycket vanligt att arkivmaterial från
arbetarrörelsen finns i folkrörelsearkiven. Mot den
bakgrunden anser vi också att de 800 000 kr som
regeringen föreslår ska gå till en ensidig satsning på
Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek borde fördelas
så att de även kommer övriga folkrörelsearkiv till
godo. För övrigt lär arbetarrörelsens arkiv ha fått
extra medel utöver de här medlen.
Förra året noterade vi tacksamt att regeringen änt-
ligen hade hörsammat kulturutskottets påtryckningar
och insett behovet av en omfattande och oberoende
utvärdering av det statliga arkivväsendet. Vi marke-
rade hur viktigt det var att den här utvärderingen
snabbt kom till stånd men vi visade också att vi hyste
farhågor för en fördröjning. Att dessa var berättigade
visar årets budget där regeringen redogör för att man
ännu inte har kommit i gång med utvärderingen. I
stället avser man att tillkalla en utredare under hösten.
Med denna senfärdighet skadas verksamheten.
För att inte förvärra den ytterligare vill vi än en gång
uppmana regeringen att skynda på detta så angelägna
arbete. I betänkandet konstateras det att frågan bereds
i Regeringskansliet. Därför vill jag avsluta mitt lilla
anförande med en fråga. Nu är ju faktiskt snart det
här året slut. Min fråga blir hur det går med utred-
ningen.

Anf. 180 AGNETA RINGMAN (s):
Herr talman! Bildning och folkbildning - idéhis-
torikern Bernt Gustavsson menar att bildning, det ord
som Lennart Kollmats tidigare i dag sade att han var
så förtjust i, är den utvecklingsprocess som varje
människa genomgår under sitt liv från barn till mogen
människa. Och visst är det så.
Ständigt gör vi nya erfarenheter som vi bearbetar
och som blir en del av oss. När vi i dag talar om det
livslånga lärandet är det viktigt att vi kan lära oss
saker på olika sätt. Vi kan bilda oss i olika miljöer, i
både formella och informella former. Vi talar i dag
mer och mer om en välutbyggd infrastruktur för de
vuxnas lärande.
Folkbildningen har en central roll både i utbild-
nings- och kulturpolitiken, inte minst för att stärka
demokratin och göra människor mer delaktiga i sam-
hället. Folkbildningen har inneburit att många männi-
skor har fått en ny chans och att de har funnit en ny
stimulans i lärandet.
Herr talman! Den nya tekniken öppnar nya möj-
ligheter för folkbildningen. Med IT som redskap i
folkbildningen får många fler chans att bli förtrogna
med och ta del av den nya tekniken. Folkbildningen
är särskilt väl lämpad för detta eftersom den finns
över hela landet och når människor som av olika skäl
tidigt lämnar den vanliga skolan. Den nya tekniken
kan hjälpa till att skapa nya kontakter och band mel-
lan människor i olika länder, mellan folkbildning och
bibliotek, mellan folkbildning och högskola och
mellan folkbildningen i olika delar av landet.
Visst är det bra med e-post och debatter i radio
och TV. Men människor vill också komma samman
och mötas för samtal och diskussioner. Även här har
folkbildningen en viktig uppgift i att skapa mötesplat-
ser. Jag har också uppfattat det som att studieförbun-
den ser det här som en angelägen uppgift.
Nu hade jag tänkt mig att ge mig på moderaterna
när det gäller neddragningen med 300 miljoner kro-
nor i fråga om folkbildning. Men efter Jan Backmans
försök till förklaring ser jag faktiskt fram emot kom-
mande behandling av de här ärendena. Jag fick inte
riktigt ihop det här med hjärnsläpp och den förklaring
till hjärnsläpp som Jan Backman redovisade.
Jag försöker i stället att slå på trumman för folk-
bildningen som socialdemokraterna ser det och som
vi tycker har en given plats i dagens och morgonda-
gens samhälle.
Demokratiutredningen tar t.ex. upp vikten av
människors engagemang och aktiviteter på kulturom-
rådet för demokratin. En viktig roll är också att dela
med oss av idéer kring svensk och nordisk folkbild-
ning för en utveckling av de unga demokratierna på
andra sidan Östersjön. Tyvärr finns det inte medel för
alla som vill att i dag jobba med de här frågorna. Det
här ser jag som en framtida utmaning.
Folkbildningen erbjuder också många tillfällen till
kulturupplevelser och ett eget skapande, inte minst i
de dryga 250 kommuner som i dag saknar statliga
kulturinstitutioner. Där är folkbildningen en viktig
aktör.
Kulturrådet påpekar i sin omvärldsanalys att det är
viktigt med kultur för människors hälsa och välbefin-
nande. Den nationella folkhälsokommittén lade nyli-
gen fram sitt betänkande. Där förs också ett resone-
mang om kulturens och folkbildningens betydelse för
folkhälsan. Kommittén slår fast att det finns ett klart
samband mellan kultur och människors hälsa. Kultu-
ren är också viktig för att öka kreativiteten och triv-
seln på en arbetsplats. Det leder också i många fall till
ett bättre arbetsresultat, konstaterar kommittén.
Kommittén stöder sig på forskningsresultat. Men
man kan väl säga att forskningen därmed bara be-
kräftar det som vi alla här redan vet, att kulturen är
viktig för vårt välbefinnande - både för oss som ut-
övare och genom att vi tar del av det som andra har
skapat. Den är viktig för vår hälsa och för att vi ska få
en rikare fritid och få ut mer av vårt arbete.

Anf. 181 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! I detta omfattande betänkande vill
jag lyfta fram två kulturområden, Göteborgsoperan
och Göteborgsmusiken, som är värda att uppmärk-
sammas i debatten i dag.
Först Göteborgsoperan som efter fem säsonger
etablerat sig i branschen och hos publiken. Verksam-
hetens omfattning kan väl mäta sig med Kungliga
Operans vad gäller antal föreställningar och mängden
publik. Göteborgsoperan har t.o.m. fler besökare -
218 000 mot Kungliga Operans 209 000 under 1999.
När det gäller antalet föreställningar hade Göte-
borgsoperan 210 stycken på den stora scenen under
1999 mot Kungliga Operans 217. Men när det gäller
de offentliga bidragen tar likheterna slut. Kungliga
Operan får 288 miljoner medan Göteborgsoperan får
162 miljoner. Stockholmsoperan får alltså 126 miljo-
ner mer per år. Är detta rättvist?
Nu kan någon hävda att Kungliga Operan är en
riksinstitution medan Göteborgsoperan är en dona-
tion. Men båda har ett liknande utbud och behövs.
Varför då särskilja den ena från den andra? Götebor-
garna har visat initiativkraft och uppfinningsrikedom
genom att redan från start arbeta målmedvetet på att
också nå en publik utanför Storgöteborg och att nå
den breda allmänheten, vilket man i dagsläget faktiskt
har lyckats med. Nu kommer cirka hälften av alla
besökare från orter utanför Göteborgsområdet. Göte-
borgs universitet har visat i studier att över 30 % av
den vuxna befolkningen i Göteborg med omnejd
återkommande gör minst ett besök på Göteborgsope-
ran om året. Göteborgsoperan har under de gångna
fem åren uppnått en bredare förankring hos befolk-
ningen än vad exempelvis såväl Nya som Gamla
Ullevi har uppnått. Och det vill inte säga lite i en
fotbollsstad som Göteborg!
Ett stort problem för Göteborgsoperan har redan
från starten varit bristande finansiering av driften.
Västra Götaland gick in med 110 miljoner under
1999, och innan verksamheten överflyttades till regi-
onen 1999 var Göteborgs kommun ekonomiskt an-
svarig. Man bidrog med 95 miljoner under 1998.
Göteborgarna och Västra Götalandsborna har genom
skattsedeln varit med och bidragit till sin opera.
Vad gör då stockholmarna för sin opera?
I Göteborgstidningen i förrgår visade man på ett
intressant räkneexempel. I Stockholm har man drygt
4 kr mindre i kommunalskatt än i Göteborg, och man
kommer att sänka skatten ytterligare nästa år med 15
öre. Om man nu i stället nöjde sig med att sänka
skatten med 14 öre och avstod 1 öre till att aningen
själv betala sin opera skulle det inbringa 11,4 miljo-
ner kronor. Om man fortsatte räkneexemplet och i
stället lät Göteborgsoperan få motsvarande pengar
från de statliga bidragen och lät bidraget till Kungliga
Operan minskas med motsvarande belopp skulle
dessa pengar precis finansiera Göteborgsoperans
underskott.
Det kan inte vara rimligt att Kungliga Operan ska
få 60 % mer i samhällsbidrag än Göteborgsoperan!
Kristdemokraterna har i sin budget anslagit 70
miljoner kronor mer till kulturen under utgiftsområde
17 än vad regeringen har. Det finns goda skäl att
bifalla motionsyrkandet i motion 248 om att Göte-
borgsoperan får en höjning av sitt statsbidrag med 20
miljoner. Inte minst förefaller denna åtgärd rimlig
mot bakgrunden av att regeringen beslutat att höja
bidragen för år 2000 till Kungliga Operan och Kungl.
Dramatiska teatern med just 20 miljoner kronor.
Herr talman! Nu till en annan viktig kulturinstitu-
tion i Göteborg, nämligen Göteborgsmusiken. Göte-
borgsmusiken bildades 1905 under namnet Spårvä-
gens Musikkår Göteborg. Göteborgs spårvägar var
huvudman fram till 1992, då Stiftelsen Göteborgsmu-
siken bildades av stiftarna Göteborgs spårvägar, Gö-
teborg och Kompani och Göteborgsmusikens Vänfö-
rening. Göteborgsmusiken är den enda civila heltids-
anställda professionella blåsarsymfoniska orkestern i
Sverige. Orkestern består i dag av 30 personer och
har ett etablerat samarbete med såväl Göteborgs Sym-
foniker som Göteborgsoperan.
År 1996 fick orkestern efter riksdagsbeslut statligt
kulturstöd, och samtidigt fick man uppdraget att ver-
ka som flygvapnets musikkår. Orkestern har fått stor
uppmärksamhet genom ett flitigt konserterande och
genom turnéer över hela landet. Mest känd har man
blivit genom fonograminspelningar, som under nam-
net Svenska sommarfavoriter 1, 2 och 3 har sålts i
80 000 exemplar - en unik framgång för en orkester
inom blåsmusikgenren.
Göteborgsmusiken bör bli stomme till ett genre-
center för blåsmusik i Göteborg, och det skulle då
ligga i dess uppdrag att genom turnéverksamhet,
tonsättarsamarbete och internationellt utbyte utveckla
och befästa svensk blåsmusik.
De ekonomiska anslagen i dagsläget är mycket
knappa, och det hade enligt min mening funnits goda
skäl för utskottet att bifalla förslaget i motion Kr304
om en förstärkning av det statliga bidraget med 2,65
miljoner kronor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
Kr248 och Kr304. Båda är flerpartimotioner väckta
av ett antal ledamöter på Göteborgsbänken.

Anf. 182 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Den politiska illustrationskonsten
fångar komplicerade dagsaktuella sammanhang i en
form som gör politiken intressant och begriplig för en
bred allmänhet. Den politiska satiren roar och oroar.
En bild kan verkligen säga mer än tusen ord.
En av de främsta tecknande politiska kommenta-
torerna är Evert Karlsson, signaturen EWK. Han har
från 50-talet och en bra bit in på 90-talet gjort bild-
kommentarer till politiska skeenden i vårt land och på
den internationella arenan. Han har fått många inter-
nationella utmärkelser, och de flesta känner säkert
igen hans prisbelönta verk, t.ex. "Moder Jord" och
"Mao". Ingen har som EWK skildrat det kalla krigets
aktörer och komplicerade skeenden. Många svenska
politiker av alla politiska kulörer har också blivit
avbildade och förevigade av EWK.
EWK föddes i Söderköping. Sedan ett antal år
tillbaka planerar Stiftelsen EWK-museet där att upp-
föra ett museum. Museet ska förstås inrymma sam-
lingar av EWK samt annan illustrationskonst under
1900-talet som belyser den politiska debatten, men
framför allt är museet tänkt att bli ett nationellt cent-
rum för politisk bildkonst och för de konstnärer som
är verksamma inom den här genren och som vill
utveckla den. En annan viktig uppgift är att initiera
forskningsprojekt inom området. Som centrum för
politisk konst kommer museet också att ordna tillfäl-
liga utställningar, seminarier och andra aktiviteter i
samverkan med folkbildningsorganisationer och
skolor.
Vi socialdemokrater på Östgötabänken som har
motionerat i frågan är övertygade om att ett museum
av det här slaget skulle fylla ett nationellt behov och
att det med hänsyn till att EWK är internationellt
erkänd sannolikt också skulle väcka intresse utanför
vårt lands gränser.
Sammantaget motiverar detta enligt vår mening
mycket väl ett bifall till motionens yrkande att rege-
ringen förklarar det som ett nationellt uppdrag att
uppföra ett museum för politisk illustrationskonst.
Herr talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall
till motion Kr333.

Anf. 183 ANITA SIDÉN (m):
Herr talman! I Göteborg finns Göteborgsoperan.
På Göteborgsoperan har musikteater och dans i kom-
bination med musik, rörelse och bild stora möjlighe-
ter att attrahera ungdomar. Våra unga växer ju upp i
video- och Internetsamhällets stora utbud av ljud- och
bildupplevelser, så den närhet, den atmosfär och den
känsla som bara ett besök på Operan kan ge kan be-
hövas.
Operan i Göteborg kan mycket väl jämföras med
Kungliga Operan både vad gäller antal föreställningar
och vad gäller mängden publik. Hälften av alla besö-
kare på Göteborgsoperan kommer från orter utanför
Göteborg, som tidigare här har sagts. Det totala stats-
bidraget till Göteborgsoperan uppgår till nästan på
kronan lika mycket som invånarna i Västra Götaland
betalar i statsskatt för Kungliga Operan i Stockholm.
I rapporten Från Sevilla till Duvemåla lyfter Sta-
tens kulturråd fram Göteborgsoperans behov av utök-
at statligt anslag, ett behov som även framgår av
motionen Kr248. Visst är operan kostnadskrävande,
men det är viktigt att människor i alla åldrar kan nås
av denna konstform. Göteborgsoperan har lika stort
ansvar som operan i Stockholm men inte lika stort
anslag. Göteborgsoperan är både effektiv och duktig
på att dra in stora biljettintäkter och sponsorsintäkter.
Dessutom vågar Göteborgsoperan satsa på musikaler
för att öka inkomsten. Trots detta räcker inte anslagen
till.
I Göteborg finns Svenska balettskolan. Skolan,
som ligger på Hisingen, har riksintag och samarbetar
med Göteborgsoperan. Svenska balettskolan finns
även här i huvudstaden. I Göteborg är skolan - som
all annan verksamhet på operan - lika betydelsefull
som balettskolan här uppe.
Herr talman! Det är viktigt att den kvalitet och det
publika gensvar som Göteborgsoperan mött får en
fortsättning. Då det kommer att saknas pengar är det
stor risk för att barn- och ungdomsverksamheten
upphör och att Sverige förlorar en av sina två ope-
rascener.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till flerparti-
motionen Kr248, som visar på Göteborgsoperans
behov av ett ökat anslag.

Anf. 184 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag delar helt innehållet i det som
Anita Sidén och Annelie Enochson har anfört beträf-
fande Göteborgsoperan. Vi från Folkpartiet har tagit
upp medel till Göteborgsoperan i vår kommittémo-
tion. Då inträffar dock det intressanta att i och med
den behandling av vår motion som skedde i samband
med finansutskottets betänkande nr 1 har vi inte möj-
lighet att yrka bifall till den. Vi har fått uppgift om att
hela vår motion och dess budgetkrav därmed har
fallit.
Man kan uppenbarligen som enskild ledamot yrka
bifall till ett anslag om 20 miljoner kronor. På s. 56 i
betänkandet står det att motionärerna "föreslår en
ökning av anslaget med 20 miljoner kronor jämfört
med regeringens förslag för en uppräkning av statsbi-
draget till Göteborgsoperan".
Motion Kr304 handlar om en omfördelning, vilket
jag kan begripa. Jag tycker att man gör det väldigt lätt
för sig genom att överlåta till regeringen att göra
denna omfördelning. Det här är en teknikalitet som
jag inte har råkat ut för tidigare. Jag vet inte om det är
möjligt att göra det lika lätt för sig beträffande de här
20 miljonerna och att tankegången är att de då ska
omfördelas av regeringen, varigenom man som mo-
tionär skulle slippa ta ställning till hur detta klaras
budgetmässigt. Jag förstår inte riktigt den här tanke-
gången.

Anf. 185 ANITA SIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag har tagit reda på att den här
möjligheten finns. Naturligtvis hoppas jag att alla
kammarledamöter ska komma till insikt om att Göte-
borgsoperan behöver de här medlen för att kunna
fortsätta med en bra och högkvalitativ verksamhet.
Ju fler som ansluter sig till denna motion, desto
ljusare blir situationen för Göteborgsoperan. Möjlig-
heten finns att vi kan kämpa. Skulle vi inte få medel i
år får vi fortsätta nästa år.

Anf. 186 LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag delar naturligtvis den förhopp-
ningen. Jag känner samtidigt att jag tyvärr inte kan
ställa upp på yrkandet, eftersom Folkpartiet har väckt
en avvägd kulturmotion.
Jag tycker att Anita Sidén ska börja med att över-
tyga hela sitt eget parti att ställa upp bakom dessa 20
miljoner kronor. Då är det lättare att ta diskussionen
längre fram.

Anf. 187 ANITA SIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag sade nyss att jag hoppas att hela
kammaren kommer till insikt i denna fråga. Läser
man tidningen GT i dag, eller om man har gjort det i
några dagar, har man kunnat följa en debattserie om
anslagen till våra operor.
Göteborgsoperan har lyckats nå en helt ny publik.
Dessutom har den lyckats väl med sitt nationella
uppdrag, vilket framgår inte minst av dagens artikel.
Inte ens de ledande socialdemokraterna i rikets
andra stad ger det framlagda anslagsförslaget god-
känt. Nästa talare är göteborgare. Här finns chansen
att ännu fler ansluter sig till motionen.
Ju fler som ansluter sig, desto bättre för vår opera
i Göteborg.

Anf. 188 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Herr talman! Vi socialdemokratiska riksdagsle-
damöter från Västsverige har i motion Kr303 under
allmänna motionstiden motionerat om en översyn av
Göteborgsoperans statsbidrag.
Göteborgsoperan är i dag en kulturangelägenhet
för hela Västsverige. Det är en region med över 1 ½
miljon invånare. Publiktillströmningen och antal
föreställningar gör att Göteborgsoperan i dag mycket
väl kan jämföras med Kungliga Operan i Stockholm.
Sedan regionen Västra Götaland bildades kan man
med fog säga att Göteborgsoperan har blivit hela
Västsveriges opera och en kulturell mötesplats i regi-
onen. Göteborgsoperan uppfyller mycket väl högt
ställda förväntningar och krav. Det är därför bekläm-
mande att jämförelse med exempelvis Kungliga Ope-
ran i Stockholm visar att Göteborgsoperan tillförs för
lite resurser.
De offentliga bidragen och de konstnärliga resur-
serna är utifrån både ett verksamhetsperspektiv och
ett publikperspektiv betydligt mindre än de andra
musikteatrarnas. Utskottet skriver i sitt betänkande att
det förutsätter att Kulturdepartementet årligen i bud-
getarbetet gör en översyn av statsbidragen till kultur-
institutionerna, däribland Göteborgsoperan. Det är
bra.
Göteborgsoperans verksamhet och ekonomi har
genomlysts av Kulturrådets rapport Från Sevilla till
Duvemåla. I rapporten framgår att Göteborgsoperan
är en kulturinstitution där verksamhetsbidraget borde
höjas.
Herr talman! Jag ska inte yrka bifall till min mo-
tion, men jag ska ändå göra ett yrkande. Det är min
och de västsvenska socialdemokraternas förhoppning
att regeringen och kulturutskottet i en snar framtid
drar samma slutsats som Kulturrådet och höjer verk-
samhetsbidraget till Göteborgsoperan, hela Västsve-
riges opera.

Anf. 189 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! I anledning av Claes-Göran
Brandins anförande vill jag göra ett par kommentarer.
Under den budgetproposition som vi nu behandlar
finns det ingen möjlighet att ge ett ytterligare anslag
till Göteborgsoperan. Däremot tror jag att de flesta av
oss har lyssnat noga på debatten.
Jag tror också att vi har anledning att inför nästa
budgetår noggrant följa utvecklingen, och vi ska då
också titta noga på anslaget. Jag håller gärna med om
att det finns en poäng i den diskussion som förs om
en viss obalans i anslagen i detta fall. Det var det ena
jag ville säga.
Det andra är att vi inte är så oerhört kategoriska i
vårt avstyrkande av motionerna som det möjligen kan
låta här. Utskottet säger att det inte nu är påkallat att
göra något ytterligare. Vi kan alltså inte nu göra nå-
gonting.
Genom att sätta in ordet nu markerar utskottet en
viss öppenhet i frågan. Den öppenheten måste vi
självklart ha. Det finns anledning att titta på Göte-
borgsoperans ekonomiska situation, och inte minst
det starka stöd som den uppenbarligen har i hela
regionen.

Anf. 190 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar kulturutskottets ordföran-
de för de varma orden. Jag ser fram emot nästa års
budgetarbete. Jag hoppas också att man ser över de,
som vi tycker, orättvisor som finns mellan Kungliga
Operan och Göteborgsoperan.

Anf. 191 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är vice ordförande i kulturut-
skottet, men jag tror mig i vart fall kunna tala för
socialdemokraterna i kulturutskottet. Vi kommer
noggrant att studera detta.

Överläggningen vad härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 november.)

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2000/01:46 Redogörelse för en överenskommelse
mellan staten och landstingen om ersättningar till
hälso- och sjukvården för år 2001

Socialförsäkringsutskottets betänkande
2000/01:SfU2 Anslag inom utgiftsområde 8 Invand-
rare och flyktingar

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 29 november

2000/01:212 av Birger Schlaug (mp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Ökad mängd försöksdjur inom EU och minskad vali-
dering
2000/01:213 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Rester av bekämpningsmedel i dricksvatten
2000/01:219 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Pälsfarmning
2000/01:222 av Håkan Juholt (s) till statsrådet Britta
Lejon
Upphandling till landets skolbespisningar
2000/01:223 av Harald Nordlund (fp) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Laxforskningsinstitutet
2000/01:227 av Stig Sandström (v) till miljöminister
Kjell Larsson
Bullerstörningar vid flygaktiviteter
2000/01:239 av Krister Örnfjäder (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Undersköterskornas arbetsuppgifter
2000/01:240 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Missbruksvården i kris
2000/01:242 av Marianne Samuelsson (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Förgiftade kor
2000/01:244 av Johan Pehrson (fp) till miljöminister
Kjell Larsson
Sveriges och EU:s agerande i klimatfrågan
2000/01:250 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Vägstandarden
2000/01:251 av Johan Pehrson (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Flyktingars rätt till vård
2000/01:252 av Tuve Skånberg (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Körkortsundervisning på gymnasieskolan
2000/01:253 av Carina Hägg (s) till socialminister
Lars Engqvist
Östrogenbehandling
2000/01:254 av Ola Karlsson (m) till försvarsminis-
ter Björn von Sydow
Försvarets bilar
2000/01:255 av Ewa Larsson (mp) till kulturminister
Marita Ulvskog
Skeppsholmen
2000/01:256 av Kerstin Kristiansson Karlstedt (s) till
näringsminister Björn Rosengren
Sandöbron
2000/01:257 av Gun Hellsvik (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Livstidsstraff
2000/01:259 av Lena Ek (c) till näringsminister Björn
Rosengren
Gotlandsflyget
2000/01:260 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Arbetslöshetsförsäkring för småföretagere
2000/01:261 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Könsskillnader i pensionssystemet
2000/01:262 av Gunnel Wallin (c) till justitieminister
Thomas Bodström
Trygghet för handlarna
2000/01:263 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Samernas deltagande i förvaltningen av Laponia
2000/01:266 av Fanny Rizell (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Platsbrist vid § 12-hemmen
2000/01:267 av Kia Andreasson (mp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Demokratiutbildningen i skolan
2000/01:268 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Gamla fiskenät
2000/01:270 av Elizabeth Nyström (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Fastighetsmäklares medverkan vid företagsförsälj-
ningar
2000/01:271 av Ragnwi Marcelind (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Bekämpning av gränsöverskridande narkotikahandel
2000/01:272 av Jeppe Johnsson (m) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
TV-gudstjänster
2000/01:273 av Holger Gustafsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Vänern
2000/01:274 av Lennart Degerliden (fp) till närings-
minister Björn Rosengren
Färjetrafiken mellan Vasa och Umeå
2000/01:275 av Magnus Jacobsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Konsortium för snabb utbyggnad av E 6:an
2000/01:276 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Domänverkets nydaning
2000/01:277 av Stefan Hagfeldt (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Anslaget till polisväsendet
2000/01:278 av Gun Hellsvik (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Förändringar inom åklagarväsendet i Skåne
2000/01:279 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Utländska kvinnors stryktålighet
2000/01:284 av Marianne Beyer (fp) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Lokalisering av vindkraftverk
2000/01:285 av Anne-Katrine Dunker (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Koldioxidutsläppen
2000/01:286 av Gunnel Wallin (c) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Jordförvärvslagen
2000/01:287 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylsökandes rätt till hälso- och sjukvård
2000/01:288 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Utländska läkare
2000/01:289 av Gun Hellsvik (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Skillnad mellan privat- och offentliganställda
2000/01:290 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Beteendevetenskaplig forskning om mobbning
2000/01:291 av Eva Arvidsson (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Generalisering av elevers möjligheter
2000/01:292 av Kenneth Lantz (kd) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Öresundskontoret
2000/01:294 av Kenneth Lantz (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Hjälpmedel för urostomiopererade
2000/01:295 av Tuve Skånberg (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Abortregister och bröstcancer
2000/01:297 av Lars Hjertén (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Social snedrekrytering i högskolan

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 5 december.

14 § Kammaren åtskildes kl. 20.16.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till 7 § anf.
22 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 56
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 94 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.54,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.58 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.