Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:31

Onsdagen den 22 november

Kl. 09.00 - 17.57

---

19.00 - 21.51

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

Protokoll
2000/01:31
--------------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 16 november.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2000/01:19 till finansutskottet
2000/01:35 till försvarsutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU5
Utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU5
Finansutskottets betänkande 2000/01:FiU13
Justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU4
Utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU3
Trafikutskottets betänkande 2000/01:TU6
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2000/01:MJU3

4 § Utgiftsramar och beräkning av statsin-
komsterna, m.m.

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU1
Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna,
m.m. (prop. 2000/01:1 delvis och skr.
1999/2000:150)
Punkterna 1-8 och 11-17

Anf. 1 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag tror att man, när man om några år
tittar tillbaka på den period som vi då har bakom oss
och som vi nu uppenbarligen ser kommer att ligga
framför oss i form av den budgetpolitik som vänster-
blockets majoritet har bestämt, kommer att kunna
säga en sak: att detta är en tid av försummelser. Vi
har nu levt i en högkonjunktur som har gett oss enor-
ma möjligheter att reformera och förändra Sverige
men i grunden har ingenting hänt.
Vi hade nu kunnat lägga grunden för en stor in-
komstskattereform som hade kunnat ge låginkomstta-
gare en större social trygghet, som hade kunnat ge
fler människor större möjligheter att få jobb och som
hade kunnat säkra att Sverige har fler människor som
stannar här, forskar och utvecklar företag i Sverige.
Vi hade kunnat genomföra reformer inom sjuk-
vård och skola som såg till att svenska elever hade
kunnat få den absolut bästa skola som tänkas kan för
var och en av dem.
Vi hade kunnat genomföra en reform av den
svenska sjukvården som inte bara hade gjort det möj-
ligt för fler människor att få vård i tid och få den vård
som man behöver, och när man kräver den, utan som
också hade kunnat öppna sjukvården som en bransch
och en arbetsmarknad som ger män och kvinnor nya
möjligheter och som hade kunnat vara en spännande
del i en framväxande ny svensk ekonomi.
Vi hade kunnat reformera våra trygghetssystem så
att tryggheten följer den enskilde.
Vi hade under den här tiden kunnat se till att säkra
att det svenska företagsklimatet är så bra att vi vet att
Sverige, nu när vi går in i en vikande konjunktur,
likväl skulle kunna hävda sig väl.
Vi hade kunnat genomföra de förändringar som
krävs för att möta globaliseringens olika utmaningar.
Vi hade även kunnat genomföra de förändringar som
krävs för att vi också kraftfullt ska kunna möta de
förändringar som demografin innebär.
Vi hade kunnat genomföra de förändringar som
gör att enskilda människor hade känt en större trygg-
het, som gör att barnfamiljerna hade kunnat känna en
större trygghet hela månaden, inte bara i början av
månaden, samt att marginalerna räcker till och att den
sociala tryggheten finns i den egna hushållsekono-
min.
Vi hade kunnat se till att de änkor som fått sin
pension urholkad av vänsterblocket hade fått en för-
nyad trygghet.
Vi hade kunnat se till att de handikappade hade
kunnat få den trygghet som de kräver.
Vi hade kunnat se till att de sämst ställda pensio-
närerna hade fått vettigare livsvillkor.
Vi hade kunnat se till att göra reformer för att
minska offentliga utgifter men också reformer för att
säkerställa det som är det allra viktigaste i den sociala
tryggheten.
Vi hade kunnat se till att Sverige kunde möta
framtiden på ett kraftfullt sätt.
Faktum är dock, fru talman, att vänsterblocket gör
skäl för sitt namn. Man kan bara enas om gammal
vänsterpolitik. Sedan blockerar man all förnyelse och
all förändring i det svenska samhället.
Regeringen har blivit ett slags motståndsrörelse
mot förändringar och förnyelse. Man kan inte enas
om framåtblickande reformer men man kan enas om
att förbjuda förnyelsen och nytänkandet inom sjuk-
vården. Det har t.o.m. fått konsekvenserna att man
hellre ser att sjukhus läggs ned än att de kommer i
privat ägo och att man hellre ser att bostadshus runt-
om i landet rivs än att kommuner privatiserar och för
över till andra ägare. Där kan vänsterblocket visa en
kraft men detta är en metod att baklänges gå in i
framtiden som bara kan försena och fördröja förnyel-
sen av Sverige.
Det innebär också, fru talman - tyvärr är inte fi-
nansministern här - att den politik som finansminis-
tern och regeringen är ansvariga för inte har rustat oss
inför den vikande konjunktur som vi nu är på väg in i.
Det innebär inte att vi kommer att hamna i dåliga
tider om ett år men det innebär att konjunkturen inte
längre kommer att vara vad den har varit. Det är då
som försummelserna kommer att vara som allra kraf-
tigast. Det kommer att märkas allra mest och vi ser
det allra tydligast när det gäller arbetslösheten. De
senaste dagarna och veckorna har vi sett hur rege-
ringen har filat, jublat och ätit tårta därför att man,
som det heter, har nått 4-procentsmålet.
Men Bosse Ringholm, som inte finns här, och Jan
Bergqvist, som finns här, det beror på att ni bara
räknar 4 % av de arbetslösa! Det är en fräckhet och
en arrogans gentemot de arbetslösa som egentligen
saknar motstycke. I Sverige har vi en unikt hög ar-
betslöshet för att vara på toppen av en högkonjunktur.
Vi får gå tillbaka decennie efter decennie för att hitta
en lika hög arbetslöshet i en högkonjunktur som den
vi har i dag. 16,1 % av svenska folket är arbetslösa
eller undersysselsatta men regeringen räknar bara
4 %. De andra räknar ni bort - de 131 000 personer
som är i åtgärder, de 144 000 personer som är latent
arbetssökande och de 254 000 personer som är under-
sysselsatta. Då har jag ändå inte pekat på dem som
har blivit förtidspensionerade eller på dem som på
olika sätt har blivit omplacerade i samhället på grund
av brist på arbete. Det är alltså en unikt hög arbets-
löshet för att vara en högkonjunktur. Ändå har vi en
regering som jublar därför att man bara räknar 4 % av
de arbetslösa.
Det innebär också en annan sak. Det är alltså inte
bara så att ni räknar bort 12 % av dem som är arbets-
lösa, utan det är också så att ni räknar bort den politik
som hade krävts för att vi skulle kunna pressa ned
arbetslösheten till rimliga nivåer. I dag är vi i läget att
vi skulle behöva 300 000 fler jobb för att nå upp till
de nivåer som var i början av 90-talet. Dessutom har
ytterligare 100 000 tillkommit på arbetsmarknaden.
Under en lång följd av år har vi haft en högkon-
junktur. Det har varit en unikt lång internationell
konjunktur som hade gett oss alla möjligheter men ni
har inte tagit till vara de möjligheterna. Ni har inte
sett till att genomföra de utbudsreformer i ekonomin
som skulle ha lett till att det blev möjligt att pressa
ned arbetslösheten.
Jag är säker på att finansministern, som nu har
kommit, i dag här i kammaren kommer att tala myck-
et om 4-procentsmålet. Han kommer säkert också att
nämna vissa särarter i fiskbeståndet i Östersjön för att
på det viset triumfera över 4-procentsmålet. Men då
ska man komma ihåg att det som han triumferar över
är att han bara räknar 4 % av de arbetslösa!
Det är en skam därför att det innebär att vi nu går
in i en lågkonjunktur med en sämre situation än vad
vi historiskt sett har haft. Det innebär att vi nu också
går in i växande demografiska utmaningar när det
gäller åldersfördelning av befolkningen utan att vi har
sett till att öka utbudet av arbetskraft, utan att vi har
sett till att göra det möjligt att få fler sysselsatta utan
att inflation och efterfrågetryck stiger.
Det är rätt många människor som drabbas av detta
i olika delar av landet - i det tudelade Sverige, det
segregerade Sverige. Den brist på vilja att se hela
arbetslösheten som ni har leder också till en oförmåga
att föra en politik som innebär att man tar fasta på
hela den utmaning det medför. Om man bara säger att
allting är bra, att nu är bara 4 % arbetslösa, har man
också exkluderat den politik som skulle behövas för
att göra Sverige framgångsrikt inom detta område.
Det är en skam att ni har låtit en reklamslogan sty-
ra arbetsmarknadspolitiken. Vi ser det allra tydligast
när man trots att arbetslösheten förra månaden växte
lyckades nå det s.k. 4-procentsmålet genom att man
förde över fler människor i åtgärder så att de kom
bort från statistiken. Den typen av ekonomisk politik
kan man klara till det yttre under en högkonjunktur,
men när man kommer in i den svagare ekonomin, den
vikande konjunkturen, avslöjas det.
Resultatet är, Bosse Ringholm, att ni nu för in
Sverige i en vikande konjunktur med en högre ar-
betslöshet än vad vi historiskt har haft. Ni har för-
summat möjligheterna. Det är på det viset som väns-
terblocket har fungerat.
Det som ni nu i dag talar om är inte hur man ska
öka arbetskraftsutbudet utan hur man ska förkorta
arbetstiden. Det är ett ansvarslöst förhållningssätt till
en utmaning som innebär att vi i själva verket borde
se till att få fler människor i arbete.
Men ni har också försummat andra saker. Sverige
går nu in i en ny tid i världens ekonomi som präglas
av globalisering, av en alltmer växande internationell
konkurrens, av rörliga skattebaser, av en internatio-
nalisering av företagandet. Och Sverige är ett land
som har lyckan och fördelen av att vara framstående
bland andra länder när det gäller att ha många inter-
nationellt framgångsrika företag.
Men det innebär också att vi är mycket mer expo-
nerade, mycket mer utsatta för det förändringstryck
som i dag präglar den internationella ekonomin. Jag
tror att alla politiska partier, alla ekonomiska debattö-
rer i dag diskuterar globaliseringens möjligheter och
utmaningar. I land efter land genomför man skatte-
sänkningar och förändringar för att det egna landet,
den egna samhällsekonomin ska kunna stå stark i en
ny ekonomisk miljö. Men vänsterblocket har tagit
fasta på denna utmaning på det oerhört offensiva
sättet att be den tidigare LO-ekonomen P O Edin att
utreda om det finns någon globalisering.
Det är ingen imponerande handlingskraft.
Det är en brist på handlingskraft och en försummelse
som innebär att Sverige nu kommer att bli svagare
gentemot andra länder än vad vi hade kunnat vara.
Vi ser redan i dag hur huvudkontoren flyttar ut.
Det har jag aldrig hört Bosse Ringholm säga är ett
problem. Vi ser redan i dag hur en stor del av våra
forskningsinstitutioner vid de stora svenska företagen
gradvis flyttar ut. Det har jag aldrig hört att man säger
är ett problem, trots att Sverige är ett land som är
intensivt beroende av de stora företagens forsknings-
verksamhet.
Det som socialdemokraterna talar om när det gäl-
ler frågan om att man kanske ska anpassa sig till
globaliseringen är att sänka skatten på alkohol. Det
har man inte kunnat ena sig om i det övriga vänster-
blocket heller, för den delen.
Men, Bosse Ringholm, om höga skattesatser på
alkohol är skadligt för svensk ekonomi, är det då inte
så att höga skatter på arbete, forskning, kunskap,
kompetens, investeringar och sparande är till nackdel
för svensk ekonomi? Är det inte till nackdel för
svensk ekonomi att vi har så höga skatter att närmare
400 miljarder av svenskt sparande har förts utom-
lands, att vi ser hur allt fler av de nya företag som
växer fram nu får ett utländskt ägande på grund av
svenska skatteregler - inte på grund av globalisering-
en och internationaliseringen utan på grund av svens-
ka skatteregler?
Är det inte ett bekymmer för sjukvården när
forskningen flyttar utomlands? Är det inte ett be-
kymmer för skolan när fler och fler av företagens
huvudkontor flyttar utomlands? På vilket sätt gynnar
det välfärden med så höga skattesatser att skattein-
komsterna blir mindre därför att det är en del i den
nya globala ekonomins verklighet? Höga skattesatser
är inte längre en garanti för goda skatteinkomster,
utan det är starka skattebaser.
Det är det som måste vara den ekonomisk-
politiska utmaningen - att se till att skattebaserna i
Sverige ska vara starka, att fler har jobb, att alla de
som i dag är arbetslösa får ett jobb. Utmaningen är att
se till att vi får ett nytt företagande, mer av sparande,
mer av investeringar, att det är här som olika former
av verksamheter vill stanna och utvecklas.
Men ni gör ingenting åt detta. Ni har försummat
år av högkonjunktur för att i stället blockera förnyel-
sen och förändringen.
Allra tydligast syns det kanske också i form av att
den svenska utgiftskvoten nu kommer att stanna på en
nivå på drygt 52 %. Det är 10 % mer än EU-
genomsnittet. Det är nära 15 % mer än OECD-
genomsnittet. Här har vi den miljö som vi måste jäm-
föras med i framtiden.
Ni har inte gjort någonting för att minska kon-
junkturkänsligheten. Vi kommer att märka det när vi
nu kommer in i en sämre konjunktur. Det kommer att
drabba enskilda människor.
Det frapperande, fru talman, är att vi då tydligt
kan se att vi i dag i Sverige har en regering som
blockerar sig själv medan vi har en borgerlig opposi-
tion som har presenterat en bred reformagenda för att
sänka skatter, reformera välfärden, förnya sjukvård
och skola och för att på olika sätt se till att rusta Sve-
rige inför en ny tids ekonomi. Men framför allt, och
det är det allra viktigaste, ser vi till att knyta trygg-
heten till enskilda människor. Vi ser till att varje liten
flicka och pojke som går i skola ska få möjlighet att
få hennes eller hans bästa skola, att den som är sjuk
ska kunna välja den sjukvård som han eller hon be-
höver. Vi ska öppna arbetsmarknaden för alla dem
som i dag arbetar inom den offentliga sektorn för nya
möjligheter, både för dem som de arbetar för och för
sig själva.
Där ser vi tydligt alternativen i svensk politik: ett
vänsterblock som slår vakt om det gamla och blocke-
rar det nya, och en borgerlig struktur som i detta
betänkande och i andra sammanhang har redovisat en
omfattande politik för att stärka enskilda människor
och för att göra Sverige starkt.
Mot den bakgrunden, fru talman, vill jag yrka bi-
fall till reservationerna 1 och 2. Det är nämligen ett
bifall till en kraftfull politik för Sverige med föränd-
ringar och förnyelse.

Anf. 2 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Huvudriktningen i svensk ekonomi är
positiv med en historiskt sett mycket god ekonomisk
tillväxt, en snabb uppgång av antalet jobb och starka
offentliga finanser.
Vänsterns samarbete med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet handlar om att mota hoten från högern
som med sin politik vill avskaffa den generella väl-
färden och den sociala tryggheten.
Under den tidigare högerledda borgerliga rege-
ringen förvandlades full sysselsättning till massar-
betslöshet samtidigt som ett överskott i de offentliga
finanserna år 1990 förvandlades till ett underskott i
storleksordningen 200 miljarder 1993. Massarbets-
lösheten och den ökande statsskulden tvingade fram
dramatiska nedskärningar inom välfärdspolitiken,
nedskärningar som inneburit försämrade levnadsvill-
kor. Stora delar av befolkningen har fått mycket säm-
re möjligheter att leva ett bra liv.
Men genom en ny politisk majoritet 1994 och
1998 fick krispolitiken ett annat innehåll. De positiva
impulserna av en tillväxt- och sysselsättningsbe-
främjande politik har tillsammans med en relativt sett
socialt ansvarsfull budgetsanering gett positiva ef-
fekter. De bättre konjunkturerna har hjälpt till. På kort
tid har förutsättningar skapats för en sysselsättning-
sökning motsvarande 250 000 fler jobb. Det är den
snabbaste ökningen under hela efterkrigstiden, enligt
AMS.
Vi har en tillväxt som inte bara uppnår höga tal i
relation till andra jämförbara länder utan som också
är förenlig med samhällsekonomisk balans, en lägre
inflation än i euroområdet och en mycket låg ränteni-
vå. Det är en politik som kan bidra till en tro på
framtiden hos såväl vanligt folk som enskilda företag.
Det återspeglas i ökade konsumtions- och investe-
ringsnivåer.
Vi kan alltså skönja ljuset i tunneln. Men det åter-
står mycket att göra. Trots att antalet jobb ökar i
snabb takt är arbetslösheten fortfarande för hög och
sysselsättningen för låg. Det återstår 150 000 fler nya
jobb för att vi ska nå det gemensamma 80-
procentsmålet 2004. Vi ser det som ett etappmål.
Även om målet uppnås 2004 ligger vi långt under de
sysselsättningsnivåer som fanns under slutet av 1980-
talet.
Vi menar att om vi ska klara välfärden när vi får
en ökad andel äldre under nästa decennium och sam-
tidigt skapa förutsättningar för en successiv nedtrapp-
ning av medelarbetstiden måste sysselsättningsgraden
fortsätta att växa utöver 80-procentsmålet.
Vi är inte nöjda med att de stora fördelnings- och
klassorättvisorna fortsätter. Trots att Sverige vid olika
internationella jämförelser av levnadsvillkor och
välfärd hamnar högt upp på listan - enligt FN:s lev-
nadsvillkorsindex Human Development Index från
1999 hamnade Sverige på sjätteplats - visar rapporten
från kommittén Välfärdsbokslutet att gamla orättvisor
mellan kvinnor och män i olika samhällsklasser be-
står samtidigt som nya orättvisor uppstår.
De offentliga trygghetssystemen har trots detta i
huvudsak bestått provet under 90-talets svåraste
krisår. Men det finns alltför många människor som
har hamnat utanför. Det handlar om ensamförsörjan-
de kvinnor, personer med invandrarbakgrund och
ungdomar. Dessutom är det uppenbart att de regio-
nala skillnaderna i landet är för stora. Tillväxten ka-
naliseras i alltför stor utsträckning till storstadsregio-
nerna.
Vi menar ändå att den ekonomiska politik som re-
geringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit
överens om ger en god grund att stå på för att man
ska kunna gå vidare med att hävda samhällssolidari-
teten, den internationella solidariteten, stärka jäm-
ställdheten, minska de regionala obalanserna och
påverka ekonomin i ekologiskt uthållig riktning.
Fru talman! Frågan är då vad som är alternativet.
Vad har de fyra borgerliga partierna presenterat? I en
gemensam reservation tecknar de en mycket dyster
bild av svensk ekonomi. Sverige har rasat i välfärds-
ligan under de senaste decennierna samtidigt som den
nuvarande vänsterkoalitionen förhindrar de struktur-
reformer som är nödvändiga för att svensk ekonomi
ska kunna återta tätpositionen i OECD-elitens till-
växtliga.
Samtidigt som partiernas skrivningar i stora
stycken präglas av ett elitistiskt språkbruk är den
beskrivning som ges både ensidig och förenklad. De
politiska faktorerna som man lyfter fram som huvud-
förklaringar till effektivitetsproblemen i svensk eko-
nomi under 70- och 80-talen ger ingen rättvisande
bild.
Jag tror att den bild som ekonomisk-historikern
Lennart Schöns ger i sin bok En modern svensk eko-
nomisk historia. Tillväxt och omvandling under två
sekel är mer korrekt. Han menar att förändringarna i
stället måste ses i ett strukturellt perspektiv. 1970-
och 1980-talen präglades av en omvandlingsperiod
som bidrog till lägre tillväxt, samtidigt som den lade
en grund för den höga tillväxt som vi har i dag, t.ex.
genom stora framsteg på sådana områden som infor-
mationsteknik och läkemedel.
Lennart Schön pekar också på företagens roll. Det
fanns förnyelseproblem inom näringslivet som bidrog
till att nedgången blev så utdragen i Sverige jämfört
med i andra länder. Jag anser att det finns mycket
som talar för att Sverige kan gå stärkt ur omvandling-
en med en tätposition på strategiska och kunskapsin-
tensiva branschområden. Globaliseringen och den nya
tekniken skapar visserligen en inkomstspridning, men
inkomstskillnaderna kan minska i takt med att alltfler
människor får kunskaper om den nya tekniken och
med att tekniken blir mer användarvänlig.
Teorier om den s.k. jämviktsarbetslösheten på 4-
5 % för att man ska klara en låg inflation verkar inte
att stämma. Vi anser att den fulla sysselsättningen
ligger inom räckhåll. Reallönerna kan fortsätta att
utvecklas positivt. Vi har inte heller 70- och 80-talens
stabiliseringspolitiska problem.
De borgerliga partiernas reservation innehåller
många vackra ord om frihet och ökade livschanser för
alla, men konsekvenserna av deras förslag speglar en
helt annan verklighet. Här blir den grundläggande
skiljelinjen mellan höger och vänster tydlig. De bor-
gerligas förslag till stora skattesänkningar och ut-
giftsminskningar kommer att skapa en helt annan
samhällsmodell än den som vi har i dag, en samhäll-
smodell som präglas av egoism och girighet.
Det heter att den nya modellen ska återge Sverige
tillväxt, full sysselsättning och välfärd. Men i prakti-
ken talar det mesta för att denna politik kommer att
bidra till ökade och tillväxthämmande samhällsklyf-
tor. De stora skattesänkningarna kommer att leda till
offentliga underskott och finansiell instabilitet med
stigande räntor och minskade investeringar som följd.
Det finns anledning att granska vad det ledande
borgerliga partiet - Moderata samlingspartiet - före-
slår i sin motion. Under den närmaste treårsperioden
föreslår de skattesänkningar som år 2003 uppgår till
106 miljarder. Förslaget innebär en försvagning av
den offentliga ekonomin. Partiets mål är också att
omfördela allt sparande från den offentliga sektorn
till hushåll och företag. Moderaterna saluför en poli-
tik som 2003 beräknas ha försvagat den offentliga
ekonomin med ca 35 miljarder - siffrorna är nog
tilltagna i underkant.
Bakom beräkningarna ligger mycket osäkra ränte-
effekter av ett omfattande privatiseringsprogram och
osäkra effekter av besparingsförslag, bl.a. i form av
en kraftig egenavgiftshöjning i arbetslöshetsförsäk-
ringen och en omläggning av trafikolycksfallen till en
obligatorisk trafikförsäkring. Bara de positiva effek-
terna av statsskuldsräntorna beräknas uppgå till när-
mare 7,5 miljarder 2003.
De föreslagna skattesänkningarna skapar negativa
fördelningseffekter. Låt mig göra ett litet försök att
göra en konsekvensanalys av hur skattesänkningar
drabbar kvinnors levnadsvillkor. Kvinnor har ett
särskilt förhållande till de verksamheter som finansie-
ras av skatterna. Kvinnor behöver en väl utbyggd och
fungerande social service för att över huvud taget
kunna förvärvsarbeta. Kvinnor arbetar i större om-
fattning än män inom de skattefinansierade verksam-
heterna, framför allt inom vården och omsorgen.
Dessutom har dessa kvinnor låga löner.
Vem är det då som vinner och förlorar på mode-
raternas skattesänkningar? Jo, lågavlönade kvinnor
förlorar och högavlönade män vinner. Metalls ordfö-
rande Göran Johnsson beskrev det så här i en artikel i
Metall info: "Normalinkomsttagarnas skatt sänks med
mindre än 1 000 kr. De högavlönades med mer än
50 000 kr om året. Om skattesänkningens effekt på
vård, skola och omsorg sägs inget. Inte heller hur den
ska finansieras."
Förutom de negativa fördelningseffekterna och
mindre pengar till den generella välfärden kan den
politiken omintetgöra förtroendet för samhällseko-
nomin och statsfinanserna, som trepartisamarbetet
faktiskt varit med om att skapa under de senaste åren.
Jag vill påstå att det inte alls är säkert att den borger-
liga politiken ger alla de positiva effekter som dessa
partier vill framhäva. Deras politik kan mycket väl
resultera i högre räntor, ökad osäkerhet om framtiden,
minskade investeringar och växande arbetslöshet. De
borgerliga partierna har inte tagit lärdom av sina
tidigare regeringsmisslyckanden.
Fru talman! Det är ibland svårt att förstå att de
som säger sig företräda det politiska mittfältet -
Folkpartiet och Centern - ställer sig bakom ett bor-
gerligt regeringsalternativ lett av moderater och krist-
demokrater.
Jag vill ställa en fråga till Karin Pilsäter. Folkpar-
tiet talar ofta om internationell solidaritet. Vad säger
Karin Pilsäter om moderaternas förslag om att sänka
biståndet? Hur viktigt tycker hon att det är i ett fram-
tida regeringssamarbete?
Lena Ek, Centern, talar om miljöhänsyn och ut-
hållig tillväxt. Moderaterna avvisar alla tankar på en
successiv grön skatteväxling. Moderaterna saknar
dessutom insikt och förståelse för de regionala oba-
lanserna.
Både Centern och Folkpartiet brukar förespråka
jämställda villkor mellan kvinnor och män. Välfärds-
bokslutskommitténs rapport visar att de ekonomiska
könsorättvisorna skärpts. Trots detta ställer sig mit-
tenpartierna bakom ett förslag till en skatterabatt som
motsvarar 50 % av arbetskostnaderna för hushållsnära
tjänster.
Var finns trovärdigheten i jämställdhetspolitiken?
Ska de välbeställdas svårigheter att fördela tiden
mellan hem och arbetsliv lösas med åtgärder hämtade
från 1800-talets arbetsmarknad?
Fru talman! Moderaterna vill också minska stats-
bidragen till kommunerna, motsvarande 14 miljarder
år 2003. I praktiken kommer införandet av ytterligare
karensdagar och förslag till högre egenavgifter i a-
kassa plus sänkta ersättningsnivåer i a-kassa, sjuk-
och föräldraförsäkring till 75 % att öka belastningen
på kommunernas ekonomi. Pressen på kommunernas
socialtjänst kommer att öka igen. Kommunerna blir
åter tvingade till hårda och dramatiska nedskärningar
för att klara socialtjänstens ökade resursbehov.
Under den tidigare borgerliga regeringsperioden
ökade kommunernas socialbidragskostnader med
80 % i fasta priser mellan åren 1990 och 1994. An-
delen bidragsberoende hushåll ökade med drygt
40 %. Forskning visar att nedskärningar i de statliga
trygghetssystemen i stor utsträckning sker på kom-
munernas bekostnad, dvs. att försörjningsansvaret
skjuts över på kommunerna. Det borgerliga ansvars-
kännandet i ekonomiska och sociala frågor inger
därför ingen direkt respekt.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja rikta
mig till finansministern med anledning av välfärds-
bokslutet som har presenterats i dagarna. Jag har
speciellt fäst mig vid meningen: "Den allmänna eko-
nomiska uppgång som inträffade under andra halvan
av 90-talet tycks åtminstone inledningsvis inte ha
förbättrat situationen på något märkbart sätt för dem
som har minst resurser, vilket också lett till ökad
inkomstspridning under den senare halvan av decen-
niet." Jag har också fäst mig vid att ensamstående
mödrar och utrikes födda är grupper som framträder
som förlorare.
Inför nästa budgetsamtal vill jag fråga finansmi-
nistern om han delar Vänsterpartiets uppfattning att
minskade klasskillnader i fördelningen av välfärden
måste prioriteras innan det kan bli tal om fortsatta
skattesänkningar.
För oss handlar det om golvet och taket i a-kassan
och i föräldra- och sjukförsäkringen, att reformera
arbetsskadeförsäkringen så att kvinnor inte missgyn-
nas. Det handlar också om att socialbidragstagare,
oftast ensamstående mödrar, ska kunna tillgodogöra
sig barnbidragshöjningarna. I dag när barnbidraget
höjs räknas socialstödet samtidigt ned. Finansminis-
tern håller väl med om att det är rättvist och viktigt att
alla familjer får del av barnbidragshöjningarna?
(Applåder)

Anf. 3 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Först vill jag fråga Siv Holma, för att
följa upp hennes synpunkt på moderat skattepolitik,
hur det kan komma sig - med Siv Holmas sätt att
räkna - att ett grundavdrag på 50 000 kronor bara
skulle innebära 1 000 kronor i sänkt skatt för den
vanliga inkomsttagaren. Det var nämligen det som
Siv Holma påstod.
Jag tror att problemet för er i Vänsterpartiet är att
ni aldrig vill diskutera hela politiken, utan ni vill bara
diskutera bidragen. Tryggheten sitter inte i bidrag,
utan tryggheten sitter i att människor själva kan han-
tera sin egen vardag, att man kan få pengarna att
räcka till även när månaden börjar närma sig sitt slut.
Förklara räkneexemplet! Men förklara också logi-
ken bakom vänsterblockets skattepolitik, därför att ni
försvarar att miljardärer ska slippa skatt samtidigt
som pensionärer får höjd skatt. Ni har precis lagt fram
ett förslag om att utländska höginkomsttagare ska få
sänkt skatt, medan ni fortfarande slår vakt om att
svenska låginkomsttagare ska ha världens högsta
skatter. Vari ligger den sociala rättfärdigheten i en
sådan politik? Varför avvisa en inkomstskattereform
som kan innebära trygghet och möjligheter för alla?
Den skattepolitik som ni är inne på, att bibehålla
höga skattesatser och världens högsta skattetryck,
kommer att leda till att ni gör fler och fler undantag
för de s.k. rörliga skattebaserna, dvs. de personer som
har en möjlighet att röra sig över landets gränser, och
sedan kommer ni att höja skatterna för människor
som har mindre möjligheter att röra sig över landets
gränser. Det innebär högre och högre skatt för låg-
och medelinkomsttagare. Vi ser det redan i dag, om
vi tittar tillbaka på de senaste tio åren, i form av fas-
tighetsskatt, bensinskatt och en mängd andra skatter
som gör att Sverige har världens högst beskattade
låginkomsttagare.
Förklara för kammaren, Siv Holma, vari den soci-
ala rättvisan ligger i detta system!

Anf. 4 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Det finns en grundläggande skiljelinje
mellan Moderaterna och oss i synen på skatter och
offentlig verksamhet.
Skatterna är inget självändamål. Skatterna finns
för att kommuner och landsting ska kunna finansiera
våra gemensamma behov av skola, vård och omsorg.
Moderaternas sätt att se på skatter innebär att de
som har den största glädjen av skattesänkningarna är
de som har de högsta inkomsterna. De kan, eftersom
de får en ännu tjockare plånbok, få en sjukvård som
de kan fixa via privata alternativ, medan däremot de
som har låga inkomster med nödvändighet måste gå
ihop. Och det gör vi genom att vi har skola, vård och
omsorg i kommunal och landstingskommunal regi.
För pensionärerna handlar det inte heller i första
hand om sänkta skatter. De har större möjligheter att
få sina behov tillgodosedda genom en bra äldreom-
sorg och sjukvård. Vi har också i vårt förslag en del
åtgärder som är väldigt bra för pensionärer. Vi har
satsningar på tandvården t.ex. Vi har också ett särskilt
bostadsbidrag för pensionärer och bostadsbidrag över
huvud taget för de sämst ställda som inte klarar av de
höga hyrorna.
Logiken i vårt sätt att se handlar om solidaritet,
inte om att sköta sig själv och skita i andra.

Anf. 5 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Det där var väl lite väl mycket av
goddag yxskaft. Min fråga var ju hur det kan komma
sig att Vänsterpartiet försvarar en skattepolitik som
innebär att man sänker skatten för miljardärer men ser
till att den blir höjd för de flesta pensionärer. Vad är
det för logik i att man sänker skatter för utländska
höginkomsttagare, men bevarar ett skattetryck som är
världens högsta för låginkomsttagare? Jag tycker inte
att jag fick något riktigt bra svar på den frågan, och
jag förstår varför.
Dessutom tangerade Siv Holma frågan hur vi får
goda stabila skatteinkomster. Ja, vi ser just nu att det
inte är höga skattesatser som leder till detta, utan det
är starka skattebaser. Det är i själva verket ni med
höga skattesatser som medverkar till att vi får en
försvagning av skattebasen.
Riksskatteverket har pekat på att vi kan förlora
närmare 100 miljarder i skattebasen. Andra pekar på
ännu större belopp. Vi ser redan i dag en verklighet.
Det är denna som är avgörande för välfärden.
När det gäller vad som är möjligt i fråga om att
sänka skatter sade Lars Bäckström för några veckor
sedan i en intervju i TV att visst är det så att man utan
vidare de kommande tre åren kan sänka skatterna
med 80 miljarder utan att det skadar de offentliga
finanserna. Varför är det då så syndigt när vi mode-
rater faktiskt vill göra detta i stället för att bygga upp
stora överskott?
Jag tycker att Siv Holma borde svara på den frå-
gan plus kommentera de enkla frågorna: Varför höjer
ni inte pensionerna för änkorna? Varför återställer ni
inte de handikappades stöd? Och varför gör ni inte
som vi när det gäller de sämst ställda pensionärerna?
Vi ser till att använda skattepengarna där de behövs
allra bäst. Ni ser till att ha så höga skattesatser att
välfärden urholkas. Där går skiljelinjen.

Anf. 6 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! När det gäller det här med skattesys-
temet vill jag säga att vi bör ha en skatt efter bärkraft,
alltså ett solidariskt skattesystem. Apropå att försvara
skatter för miljardärer antar jag att det är de här ex-
pertskatterna som det handlar om. Det är klart att man
också måste ta hänsyn till hur det ser ut i omvärlden
för att klara av saker och ting. Jag kanske kan ha lite
svårt att försvara den frågan eftersom den principiellt
sett inte går ihop med vad jag tycker.
När det gäller pensionärerna tror jag faktiskt fort-
farande, som jag har sagt, att det handlar om att ha en
bra äldreomsorg och en bra sjukvård. Jag tror faktiskt
att det är det bästa för de flesta låginkomstpensionä-
rerna, för att inte tala om alla pensionärer, att ha det
så att man går ihop och gemensamt finansierar så att
det blir en god välfärd för dem.
Skattebaser i ett globaliserat samhälle - visst finns
det problem med det. Men om man också vill ha ett
samhälle där man har säkerställt den offentliga sek-
torn och dess volym så handlar skatter om att man ska
kunna finansiera det som vi gemensamt behöver och
klarar av.

Anf. 7 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Det är klart att det är väldigt glädjan-
de att det just nu går bättre för Sverige och att fler får
jobb, det är självklart. Bakgrunden till det här är ju
den internationella högkonjunkturen, budgetsanering-
en och inte minst ett antal avregleringar och struktur-
reformer. De flesta av de här avregleringarna och
reformerna har mycket starkt motarbetats av antingen
Socialdemokraterna eller deras stödpartier, ofta fak-
tiskt allesammans i skön förening.
Men genomsnittssiffror för tillväxt och sysselsätt-
ning säger inte allt. Medan socialdemokraterna på
gator och torg firar att man har uppnått det här mani-
pulerbara statistikmålet om 4 % öppen arbetslöshet så
går t.ex. 10 % arbetslösa i stora delar av Norrland.
Man måste fråga sig om verkligen Göran Persson och
Bosse Ringholm har funderat på hur det ska kännas
för arbetslösa och för dem som av statistikskäl har
tvingats in i mer eller mindre meningslösa åtgärder att
behöva åse detta spektakel.
Fru talman! I Stockholm råder å andra sidan en så
skriande brist på arbetskraft, bostäder och infrastruk-
tur att hela denna region, som ju faktiskt är hela lan-
dets tillväxtmotor, nu börjar hosta och sacka efter.
Handlingsförlamningen när det gäller infrastruktur-
politiken skördar nu inte enbart trafikoffer. När nu det
här pratdepartementet har gått på tomgång i över två
år så hotas direkt hela landets långsiktiga välfärdsut-
veckling enligt en rapport nyligen från Merita Nord-
bankens ekonomer.
Å ena sida har vi alltså massarbetslöshet i stora
delar av landet, å andra sidan överhettning. Det är
klart att för den som står med ena foten i en ishink
och den andra i kokhett vatten är det genomsnittligt
ganska bekvämt, men det är sannerligen inte särskilt
mycket att fira.
Sveket mot Stockholm, fru talman, är egentligen
den definitiva bankruttförklaringen av detta departe-
ment och ytterst av hela regeringen. Göran Persson
borde både genomföra en regeringsombildning och ge
Regeringskansliet en mer operativ och ändamålsenlig
departementsindelning. Stödpartierna, Miljöpartiet
och Vänstern, är ju knappast några stöttepelare i des-
sa centrala framtidsfrågor.
Jag har för övrigt noterat att ett av stödpartierna
inte ens har funnit det nödvändigt att anmäla sig till
dagens debatt, vilket är något anmärkningsvärt. Det
hade man ju trott. Här talade Siv Holma om ett tre-
partisamarbete. För närvarande verkar det närmast
vara ett tvåpartisamarbete. Slutsatsen är naturligtvis,
fru talman, att både regering och stödpartier snarast
borde bytas ut mot en ny och tillväxtorienterad rege-
ring med en ideologisk samsyn om hur Sveriges
framtidsutmaningar ska tacklas.
Det allra allvarligaste, fru talman, är att regering-
en inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar väl-
färd. Dagens högkonjunktur förutsätts bara fortsätta.
Globaliseringseffekter bagatelliseras. De lättrörliga
skattebaserna vårdas inte långsiktigt. De vårdas bara i
den del där de egna kärntrupperna kan väntas rösta
med fötterna i nästa val. Det görs marginella juste-
ringar av t.ex. förmögenhetsskatten.
Nu ska ju regeringen utreda om globaliseringen
existerar, men det hade som sagt räckt att läsa Riks-
skatteverkets rapport i ämnet. Svenska hushåll beräk-
nas redan nu hålla uppemot 400 miljarder kronor på
oredovisade utländska konton. Om ingenting görs åt
världens högsta skatter på världens bredaste skatteba-
ser så förlorar Sverige enligt Riksskatteverkets studie
uppemot 100 miljarder kronor årligen bara på tio års
sikt. Regeringen är nöjd och firar statistiksegrar.
Fru talman! Efter sådd kommer skörd. Vad för-
väntar man sig när svenskt ägande straffbeskattas och
utländskt premieras? Dubbelbeskattningen av svenskt
ägande i företagen driver sakta men säkert ägandet av
svenskt näringsliv ur landet. Det institutionella ägan-
det omhuldas, det privata direktägandet motarbetas.
Straffbeskattning är ingen bra utgångspunkt för en
politik som ska uppmuntra företagande och syssel-
sättning. Låt mig ta ett exempel. Det gäller den som
kostar på sig en längre utbildning, en forskarutbild-
ning. När man då skjuter upp sitt inträde på arbets-
marknaden och ska ta ut sin livsinkomst under kortare
tid, då drabbas man klockrent av den straffskatt på
högre utbildning som ni kallar för värnskatt. Därefter
kommer nästa bestraffning om man i Sverige arbetar
idogt, lever sparsamt och ansvarigt och amorterar på
sina skulder. Det straffet kallas förmögenhetsskatt
och staplas ofta ovanpå en orimlig fastighetsskatt.
Sverige är snart ensamt om denna beskattning, som
driver kapitalet ur landet.
Fru talman! Senare i dag ska vi rösta om regering-
ens och dess stödpartiers förslag att taxeringsvärdena
ska få explodera i tillväxtområdena. Det här dråpsla-
get kommer ju att röka ut familjer, ensamstående och
pensionärer med låga och normala inkomster i de
expansiva regionerna ur sina hem. Detta är ett
omänskligt och cyniskt förslag. Undantag från för-
mögenhetsskatten görs dock för de allra rikaste. 17 av
landets 18 aktiemiljardärer är av regeringen helt be-
friade från förmögenhetsskatt på sina aktier för att de
inte ska flytta ut ur landet.
Regeringen, Vänstern och Miljöpartiet bestraffar
över huvud taget det ansvarsfulla beteende som vi
kristdemokrater i stället anser borde uppmuntras.
Vänsterblockets ideologiska kompass pekar för lan-
dets långsiktiga utveckling katastrofalt fel. Men rege-
ringen är nöjd.
Det är naturligtvis nu, när en internationell hög-
konjunktur gör att svensk ekonomi går bättre, som
regeringen skulle ha tagit chansen att rätta till de
djupgående strukturella problem som gjort att Sverige
förlorat i välfärd gentemot utlandet under de senaste
30 åren. Det märks i vården. Det märks hos de en-
samstående mödrarna och bland pensionärerna - trots
statistikfirandet. Vad värre är kan det komma att bli
ännu sämre framöver.
Det långsiktigt största hotet mot välfärden och
tillväxten är att det föds för få barn i Sverige. I dag
finns det ungefär 3,3 i förvärvsaktiv ålder på varje
pensionär. Men år 2035 tyder det mesta på att det
kommer att vara 55 % färre förvärvsarbetande per
pensionär, alltså 1,8 förvärvsarbetande per pensionär.
Och som om inte detta räckte visar Långtidsutred-
ningen att kostnaderna för äldrevård i vårt land sam-
tidigt kommer att öka med ca 60 % i fasta priser. Då
är det ganska korkat att föra en politik som driver ut
kapital, företag och kunskap ur landet. Detta är det
största långsiktiga hotet som ni över huvud taget inte
tycks bry er om.
Men så här behöver det inte bli om Sverige får en
ny politisk kurs. Här behövs både en ny familjepolitik
och en ny framtidsinriktad ekonomisk politik. Man
blir då ganska besviken när man läser i den budget-
proposition som lades fram i mitten av september.
Inte heller där finns det i år några förslag som lång-
siktigt skulle förbättra tillväxten i den svenska eko-
nomin och därmed skapa fler nya jobb. Problemet för
regeringen och dess stödpartier är ju att de ständigt
har denna ideologiska kompass som pekar bakåt,
tillbaka mot förlegade motsättningar och förlegade
lösningar. Det mest positiva som för närvarande sker
när det gäller ekonomins funktionssätt är faktiskt att
regeringen och dess stödpartier tvingas genomföra
EU:s reformdirektiv. Utan EU-medlemskapet hade
det varit nattsvart för tillväxtpolitiken med denna
regeringskonstellation. Men stödpartiernas viktigaste
krav är naturligtvis följdriktigt att också kapa av den-
na livlina inför framtiden. Hur ska regeringen kunna
stötta sig på sådana kryckor och leda EU under ett
halvår, frågar man sig oroligt.
Fru talman! Kristdemokraternas alternativ är ett
positivt alternativ till regeringens ideologiskt beting-
ade passivitet. Vårt alternativ tar sikte på att öka sys-
selsättningen så kraftfullt att Sverige kan bli en vinna-
re i globaliseringen, så att välfärden långsiktigt kan
tryggas för alla. Politiken måste inriktas på att skapa
förutsättningar för fler riktiga och växande företag. Vi
föreslår åtgärder som ska åstadkomma ett så bra fö-
retagsklimat att fler av företagarna i hela landet fak-
tiskt vill och vågar expandera och nyanställa.
Jag har varit ute och rest runt under senare tid och
träffat ett stort antal företagare. Det vanligaste man
hör är: Nej, vi vill inte växa. Vi vill inte bli större än
vad vi för närvarande är.
Detta är ett jätteproblem för Sverige, att så få av
de mindre företagen faktiskt vill växa och nyanställa.
Det är detta företagsklimat som måste bli bättre om vi
ska klara Sveriges långsiktiga utmaningar.
Det är också långt kvar till en rimlig situation
inom vården och skolan. Därför satsar vi kristdemo-
krater under de kommande tre åren mer än regeringen
- 3 miljarder mer än regeringen - för att ge förutsätt-
ningar för en värdig vård utan köer ute i våra kom-
muner och landsting. Därför är det också ganska
intressant när vi i dag kan läsa i tidningen Lands-
tingsvärlden att det är här i Stockholms län som ni nu
försöker kasta grus i maskineriet, där de kortaste
vårdköerna finns.
Fru talman! Det är ganska anmärkningsvärt att där
det fungerar, där lägger regeringen nu ned hela sin
kraft. Och hela regeringens lagstiftningsarbete går för
närvarande ut på att försöka stoppa det som sker i
tillväxtregionerna. Ni har däremot inte tid att genom-
föra Småföretagsdelegationens förslag. Ni har inte tid
att se till att få ett rimligt regelverk för den offentliga
upphandling som i dag berör ungefär 400 miljarder
kronor av skattebetalarnas medel. Ni är fullt upptagna
med att försöka kasta grus i det maskineri som funge-
rar bra.
Jag tror också, som Gunnar Hökmark var inne på
tidigare, att fler arbetsgivare på detta område, utöver
Landstinget, ger en bättre löneutveckling och fler
karriärvägar för de anställda att komma vidare på
med stimulerande arbetsvillkor. Och hela vård-, skol-
och omsorgsorgssektorn har alla chanser, tror jag, att
upphöra att vara krisbranscher som bryter ned och
bränner ut en orimligt stor andel av sina anställda i
dag. Detta kan bli framtidsbranscher där patienter,
elever och anställda kan känna hopp och tillförsikt,
och där det känns stimulerande att gå till jobbet och
skolan på morgonen. Detta kan ske när regeringen
slutar att värdera gamla planhushållningsstrukturer
högre än önskemål från brukare, anställda och välja-
re.
Samma enögda perspektiv gäller ju familjepoliti-
ken. Det är ju bara de föräldrar som beter sig som
regeringen vill som får del av samhällets stöd. Vi
kristdemokrater vill att föräldrarna ska få en chans till
mer tid för barnen. Därför satser vi nu tillsammans
med våra borgerliga partikamrater på ett alternativ till
maxtaxan - bra kommunal barnomsorg och ett barn-
omsorgskonto.
Vi kristdemokrater lägger alltså fram förslag som
ger höjda pensioner för de sämst ställda pensionärer-
na, bättre förutsättningar för en värdig vård utan köer,
fler lärare i grundskolan, ett återupprättat rättsväsen-
de, en ökad miljösatsning och bättre konkurrensvill-
kor för jordbruket, fisket och åkerinäringen och att
jordens fattigaste ges bättre utvecklingsmöjligheter
genom att biståndet höjs. Detta når vi genom att göra
omprioriteringar och besparingar inom de utgiftsra-
mar som vi föreslår. På alla dessa områden är rege-
ringens politik bristfällig eller direkt felaktig.
Vad Sverige snarast behöver för att få trygghet in-
för framtidens utmaningar och ett varmare och
mänskligare samhälle är en ny regering som både
förbättrar familjepolitiken och de andra långsiktiga
villkoren för tillväxt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 13.

Anf. 8 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag skulle ändå vilja få det som Mats
Odell sade när det gäller det stora problemet med att
det föds för lite barn lite mer konkretiserat. Avdrag
för barnomsorgskostnader innebär faktiskt att om
man tjänar mer har man ett större underlag att göra
avdrag. Den kvinna som jobbar t.ex. som kassörska i
någon liten närbutik har ju inte så hög lön och därmed
så att säga inte så stort utrymme att göra avdrag. Det
innebär ju sämre förutsättningar för henne än för dem
som tjänar mer. Ni säger att ni tycker att barnom-
sorgskontot och möjlighet att göra avdrag för barn-
omsorgskostnader är bättre än att ge barn till föräld-
ralediga och arbetslösa plats i barnomsorgen, vilket ni
alltså säger nej till. Ni säger nej till den extra måna-
den i föräldraförsäkringen. Ni säger nej till en höjning
av barnbidraget. Och ni vill ha lägre föräldraförsäk-
ring på grund av att ni vill förändra beräkningsgrun-
den. Ni säger nej till allmän förskola för 4-5-åringar.
Och ni säger nej till kvalitetsförstärkningar inom
barnomsorgen.
Har ni något bra alternativ för de föräldrar som
kan tänka sig att skaffa fler barn? Räcker verkligen
den familjepolitik som ni har?

Anf. 9 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis gripande att höra
en sådan omtanke om Kristdemokraternas familjepo-
litik och att Siv Holma intresserar sig för den. Pro-
blemet är att med hennes ideologiska kompass så går
hon ju vilse i denna statistik. Hon är inne i dessa
decilgrupper och ska finräkna överallt. Vad det
handlar om är ju att ge föräldrarna valfrihet. Det är
det som vår politik går ut på, Siv Holma, dvs. att
skapa ett sådant klimat att unga människor vill och
vågar sätta barn till världen. Jag tror att Siv Holma
har en överdriven tro på att unga människor som
planerar att skaffa barn går in och studerar skatteta-
beller på detta sätt.
Det som vi gör är att skapa en reell valfrihet. De
arbetslösa behöver inte dagis till sina barn. De behö-
ver jobb, Siv Holma. Det är ju där som ni misslyckas.
Hur många arbetslösa finns det i Siv Holmas egen
valkrets? Jag är helt övertygad om att detta är ett
mycket större hinder än en eller annan decimal i des-
sa skattetabeller.
Siv Holma, Kristdemokraterna har tillsammans
med Centern, Folkpartiet och Moderaterna utarbetat
ett alternativ för de svenska barnfamiljerna. Jag är
övertygad om att detta kommer att vara en mycket
stark faktor i den kommande valrörelsen. Och det är
nödvändigt att vi får en annan politik också på nä-
ringspolitikens område för att människor ska våga
sätta barn till världen.

Anf. 10 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Med den politik som förs har faktiskt
arbetslösheten minskat och sysselsättningen ökat
även inom min valkrets. Men med kristdemokraternas
politik tror jag att det mesta kommer att kanaliseras
till storstadsområdena.
Jag skulle vilja fråga om Mats Odell kan förklara
hur det här vårdnadsbidraget som man har vurmat för
så länge ska räcka. Hur ska man kunna klara sig på
4 000 kr i månaden? Det beloppet är ju dessutom
skattepliktigt. Hur ska det kunna minska de kommu-
nala kostnaderna för barnomsorgen? Från år 2001 till
år 2003 handlar det om mellan 1,2 och 4,4 miljarder.
Hur ska det kunna vara ett effektivt instrument för att
få människor att föda fler barn?

Anf. 11 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Siv Holma är inte enbart bakåtblick-
ande. Hon har tydligen inte noterat att vi tillsammans
med de övriga borgerliga partierna har lagt fram ett
alternativ till maxtaxan som innebär ett barnomsorgs-
konto på 40 000 kr. Man ska kunna ta ut maximalt
20 000 kr per år och välja olika barnomsorgsformer.
Jag tror att Siv Holma får läsa på lite bättre till nästa
replikomgång.
Sedan säger hon att hon misstänker att vår politik
ska kanaliseras till storstäderna. Det är rätt i en me-
ning. Vi är beredda att ta krafttag för att inte storstä-
derna - jag kan även räkna in Göteborgsregionen här
- som tillväxtmotorer ska stanna av. Det är denna
tillväxt som också har kommit Norrbottens län till
del. Det finns faktiskt ett dynamiskt ekonomiskt liv i
storstadsregionerna. Där går skiljelinjen mellan oss,
Siv Holma. Vi måste se till så att Stockholms-, Göte-
borgs- och Malmöregionerna fungerar för att också
näringslivet i Norrbotten ska kunna blomstra.

Anf. 12 LENA EK (c):
Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Vad är
livskvalitet? Vad har staten med livskvalitet att göra?
Egentligen har hela dagens debatt om finansutskottets
betänkande nr 1 från i år med begreppet livskvalitet
att göra. Det som vi beslutar om i riksdagen påverkar
människor väldigt mycket. Det avgör om man ska
kunna känna en grundtrygghet, om man ska ha till-
gång till ren luft och rent vatten och om man ska
kunna ha vardagsmakt för att påverka sitt liv och sin
egen framtid - livskvalitet.
Det budgetförslag och det utskottsbetänkande som
vi debatterar i dag hjälper inte unga föräldrar som inte
klarar sig ekonomiskt att få just livskvalitet. Det löser
inte miljöpåverkan och det förstärker regionala klyf-
tor.
Fru talman! Inte sedan Gunnar Hedlunds dagar
har det funnits en så stark anledning för Centerpartiet
att reagera mot centralism, felaktig fördelningspolitik
och misslyckad regionalpolitik. I dag ska jag särskilt
ta upp frågan om polisens situation, fördelningspoli-
tiken och regionalpolitiken.
I dag är det många, gamla som unga, som känner
sig oroliga och rädda när de är på väg hem, till arbetet
eller ut till olika aktiviteter. Det är särskilt kvinnor,
ungdomar och pensionärer som känner denna rädsla
som vi faktiskt måste ta på allvar. De som ska bedriva
ett tungt arbete i det här sammanhanget och hjälpa
oss är polisen.
Hur ser det ut i dag? Jo, i dag har nästan en sjun-
dedel av alla poliser och nästan en fjärdedel av alla
civilanställda sparats bort. Det har gett en hemsk
arbetssituation inom polisväsendet. Många av polis-
distrikten dras med underskott i budgeten. Utredning-
arna blir inte klara, vilket innebär att åklagarna inte
kan gå vidare. Det gäller ungdomsbrottslighet, narko-
tikaproblem, illegala vapen och organiserad brottslig-
het. För oss medborgare som behöver skydd ökar
utryckningstiden och avståndet till polisen. Det är
långt till Centerpartiets mål om en närvarande och
synlig polis i varje kommun och i varje stadsdel.
Brottsoffrens ställning är svag. Kriminalvården
fungerar inte. Nästan all behandlingsverksamhet är
helt bortsparad. I Östergötlands län, för att ta ett ex-
empel, är underskotten i budgeten jättestora. Man har
i flera år lånat på kommande anslag. I Västra Göta-
land, som jag besökte häromdagen, är det nästan lika
illa. Man lånar av framtidens medel. Så ser det ut
över hela Sverige. Polisen uppmanas att budgetera
med anslagskrediter framöver.
Vad det inte en statsminister som sade att den som
är satt i skuld är icke fri? Gäller inte den sentensen
Sveriges samlade polisväsende?
Vi har ett annat fenomen som är väldigt bekym-
mersamt. Det gäller tryggheten i det demokratiska
systemet. I nästan alla olika utskott i det här huset
pågår i dag diskussioner som handlar om attacker på
det kommunala självstyret. Centerpartiet begärde
t.o.m. en extra debatt om detta.
Dagens regering vill aktivt kontrollera, reglera,
härska över och ibland t.o.m. straffa kommuner.
Kommuner och landsting har ansvar för vård och
omsorg. Det är viktigt att alla vi kommuninvånare vet
vem som bestämmer och vad man bestämmer. Dess-
utom är det viktigt att vi kan nå den politiker som
bestämmer över just vård, skola och omsorg.
Jag tror inte - det kanske andra gör - att demo-
kratiskt valda politiker inträder i någon slags högre
form av analysförmåga och intelligens när man blir
invald i riksdagen eller t.o.m. sitter i regeringen. Jag
tror att det också i kommunfullmäktige finns männi-
skor som kan ekonomi, vill göra det bästa för dem
som har valt dem och faktiskt försöker att göra ett
seriöst jobb.
När det gäller ett område, nämligen hur kommu-
ner ska kunna hantera fastigheter som man äger, vill
regeringen återinföra ett hundra år gammalt system
och kräva kvalificerad majoritet i vissa frågor, nämli-
gen om man ska sälja bostadshus. Det är, fru talman,
ingenting annat än maktfullkomlighet och centralism.
En enkel grundregel måste vara att var och en har en
röst och att kommuninvånares röster väger lika tungt.
Jag skulle också vilja diskutera fördelningspolitis-
ka frågor. Det förslag som vi tittar på har en fördel-
ningspolitiskt helt felaktig profil. Det gäller för det
första pensionärerna.
I SCB:s senaste undersökning om levnadsförhål-
landen för äldre visar det sig att bland pensionärer
mellan 75 och 84 år, dvs. våra äldsta äldsta, lever
29 % under socialbidragsnormen. Nästan var tredje
av våra äldre pensionärer skulle, om de förmådde sig
att gå till socialen, ha socialbidrag. Detta är väl inte
anständigt? Detta är väl ingen fördelningsmässigt
riktig profil? Centerpartiet har föreslagit en höjning
av pensionstillskottet med 3 000 kr per år som en
början för att hjälpa pensionärer med mycket låg
inkomst.
Det behövs också skatteförändringar. Det behövs
att vi inte höjer högkostnadsskyddet för mediciner.
Det behövs sänkt fastighetsskatt, förnyad välfärd,
tillgång till rehabilitering, vårdgaranti, förbättrat
bilstöd, översyn av åldersgränserna i handikappoliti-
ken, bättre villkor för de psykiskt handikappade osv.
Men framför allt behöver man fundera över vilka
grupper bland pensionärerna som egentligen inte
klarar sig och vilka som behöver ett ökat stöd från
samhället. Det är någonting som jag tycker att rege-
ringen med stödpartier borde ta sig en allvarlig funde-
rare på.
Den andra gruppen som fördelningsmässigt far
illa i dagens Sverige efter sex år av högkonjunktur är
barnfamiljerna.
Maria, en ung kvinna och studerande som jag har
haft kontakt med under hösten, ska snart föda sitt
barn. Hon är förtvivlad, för hon vet att hon får grund-
nivån i föräldraersättingen, 60 kr om dagen, 1 800 kr i
månaden. Det ska hon klara sig och sitt barn på. Und-
ra på att det inte föds fler barn i Sverige! Det som vi
ser är en välmående statsminister i snygg kostym som
i ett helt uppslag i kvällspressen ber unga människor
att föda fler barn och gärna göra det i yngre ålder.
Samtidigt vet varenda ung människa att 60 kr om
dagen klarar man sig inte på. Vill man ha bekräftelse
på det och inte tror på de unga människorna själva
kan man gå till Socialstyrelsens statistik, som visar att
den här gruppen är grovt överrepresenterad när det
gäller socialbidrag.
Då väljer regeringen att lägga reformutrymmet på
maxtaxa, en reform som ger mindre valfrihet i barn-
omsorgen och som subventionerar höginkomsttagare.
En person med ungefär 40 000 kr i månaden, en riks-
dagsledamot, tjänar 2 000-3 000 kr i månaden av
skattade pengar på detta, men Maria som är ung och
studerande ska klara sig på 60 kr om dagen. Det är
inte rättvist. Så undrar man över att det föds för få
barn!
Man inser snabbt att den pensionärsboom som
kommer om 10-15 år är jätterolig för alla som får ha
mormor, morfar, farfar och farmor kvar. Det kommer
att kosta statsbudgeten fruktansvärt mycket, och vi
kommer att behöva många fler barn i Sverige. Vi
borde i stället stödja unga människor som Maria.
Den tredje grupp som fördelningspolitiskt råkar
illa ut med budgetförslaget är studerande. Det finns
ett förslag till ett studiemedelssystem där den gamla
regeln om återbetalning kopplad till inkomst är borta.
I stället delas skulden på 25 år oavsett vad man tjänar.
Vad sänder det för signaler till unga människor
som funderar över: Ska vi börja studera eller ska vi
inte? Det är ofta kvinnor i akademiska låglöneyrken
som, när man gör en livsmässig kalkyl över vad man
tjänar i livet om man börjar arbeta direkt eller om
man börjar studera, förlorar alla mest på detta. De ska
med sin låga inkomst fortsättningsvis amortera sin
studieskuld på det här viset.
Centerpartiet har protesterat mot detta studieme-
delssystem. Vi vill att bidragsdelen i studiemedlen
höjs till 50 % och att skuldbördan därmed minskar
med 30 % mot i dag samt att man har en återbetalning
som faktiskt fungerar mot hur mycket man tjänar så
att man kan överleva. Dessa signaler är alltså helt
felaktiga.
Om vi fortsätter med utbildningssidan kan man
fundera över Skolverkets senaste aktiviteter. Man ska
lägga ut på nätet en genomgång över hur olika skolor
kommer att klara sig. Med automatik ska man i denna
databas stämpla vissa skolor med högre andel invand-
rade elever i framtiden som skolor som har en lägre
betygsnivå. Det är upprörande.
De skolor som har nått bra resultat har en gemen-
sam verksamhetsidé, tydlig ledning, kompetent per-
sonal, ser föräldrarna som en resurs och arbetet läggs
upp efter varje elevs förutsättningar. Dessutom behö-
ver skolan mer pengar och satsning på kunskapsmå-
len och fokusering på eleverna, inte på administration
och systemet.
Det fjärde fördelningspolitiska stora frågetecken
jag får när jag tittar på det här materialet är på skatte-
sidan, där socialdemokraterna med stödpartier väljer
en teknik för skattesänkningar när det gäller inkomst-
skatter som gynnar höginkomsttagare. Centerpartiets
skatteförslag har en skatterabatt på 10 000 kr i botten
lika för alla och en förvärvsrabatt på 9 600 kr ovanpå
det, vilket för låginkomsttagare ger en tydlig lånepro-
fil, minskar marginaleffekterna och förstärker incita-
menten för arbete. Vi har också i vårt skatteförslag en
sänkning av arbetsgivaravgiften för mindre företag,
en frysning av taxeringsvärdena och en sänkning av
fastighetsskatten - allt detta för att vanliga familjer
ska kunna klara sig och överleva på sin inkomst.
Ett annat stort område där jag är mycket bekym-
rad är regionalpolitiken. Man kan rabbla eländessiff-
ror fram och tillbaka. Arbetslösheten är upp mot
16 %, mycket lägre tillväxtnivå, mycket lägre utbild-
ningsnivå, nästan inga statliga kultursatsningar över
huvud taget och en stor utflyttning i 135 av landets
289 kommuner och därför förstås också väldigt dålig
ekonomi i dessa kommuner och landsting.
Då är frågan: Vad gör man när det gäller regio-
nalpolitiken? Vad gör man när det gäller infrastruktu-
ren - vägar, bredband, utbildning? Enligt det här
förslaget ingenting. Nej, faktiskt inte.
De som bor i dessa områden vill ha körbara vägar,
bra skolor, jobb, sjukvård, omsorg, valfrihet och
pengar över i plånboken, bättre företagsklimat och
livskraftigt jord- och skogsbruk. Medan de går och
väntar på det går vi här i riksdagen och också väntar
på det, framför allt väntar vi på infrastrukturproposi-
tionen, som har skjutits upp gång på gång. Vi måste
få till en kraftfull satsning på vägar så att de klarar det
som behövs. Man måste kunna köra råvaror runt om i
landet, måste kunna åka till jobbet, ta sig till skolan
och till fritidsaktiviteter.
Centerpartiet vill satsa drygt 2,4 miljarder per år
mer än regeringen för att klara vägarna och bärig-
hetshöjande åtgärder, drift och underhåll av det be-
fintliga vägnätet, satsa mer på järnvägar och bred-
band. Vi måste, fru talman, etablera en skamgräns när
det gäller vägstandarden. Det får inte vara hur dåligt
som helst. Vi vill också göra nysatsningar på E 6,
E 22 och tredje spåret, Nyköping/Östgötalänken osv.
genom s.k. PPP-lösningar. Vi vill satsa på ungdomar-
na. KUL-pengar har vi föreslagit - kultur och ut-
veckling åt ungdomar i hela landet. KUL-pengar -
också ungdomar behöver kulturpengar.
Fru talman! Efter att ha varit med och lagt grun-
den för landets goda ekonomi vill Centerpartiet gå
vidare med reformer som ger ökad livskvalitet,
grundtrygghet och självbestämmande för vanliga
människor. Det handlar om livskraft i hela landet, om
att ge människor mer makt över sin vardag. I annat
fall blir det återigen de svagaste grupperna och de
svagaste regionerna i Sverige som får betala. Rege-
ringens budget saknar angelägna reformer och miss-
lyckas med att täppa till luckorna i dagens välfärds-
system. Man tar inte till vara den plattform för förny-
else och mångfald som finns i dagens högkonjunktur.
I stället inriktar sig hela budgetförslaget på att göra av
med pengar utan fördelningspolitisk profil, utan mil-
jöprofil och utan regional profil. Det är därför, fru
talman, befogat att säga att aldrig har så få gjort så
lite för så mycket pengar.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationerna
1 och 5.

Anf. 13 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag ställde en del frågor till Center-
partiet och Lena Ek. Med tanke på det hon har talat
om när det gäller miljöhänsyn och uthållig tillväxt är
jag förvånad över att Centerpartiet tror att detta ska
kunna gå bra under en regering ledd av Moderaterna,
som avvisar alla tankar på en successiv grön skatte-
växling. Jag skulle vilja få en kommentar till detta.
När det gäller regionala obalanser tycker jag att
det i det samarbete som finns finns större insikter om
och förståelse för de regionalpolitiska obalanserna än
vad moderaterna har. Vi gör satsningar på vägar och
IT. Men de satsningar som Centerpartiet föreslår
innebär att man gör enormt stora nedskärningar på
arbetsmarknadspolitikens område. Arbetsmarknads-
politik är väl viktigt också i dessa sammanhang. Både
av fördelningspolitiska och av regionalpolitiska skäl
är det viktigt att det finns tillräckligt med medel för
att skapa regional balans.

Anf. 14 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag ska försöka svara på dessa frågor
på de två minuter som står mig till buds.
När det gäller miljöprofilen har de senaste budget-
förslagen totalt förfuskat tanken på grön skatteväx-
ling. Det summor som man på långa och många om-
vägar har kommit fram till handlar om ören hit eller
dit.
Samtidigt finns det i finansplanen en skrivning
som säger att man ska skattlägga biodrivmedel. I ett
läge där vi har översvämningar över snart halva Sve-
rige orsakade av klimatpåverkan vill man enligt rege-
ringsalternativet skattlägga biodrivmedel, vilket läg-
ger en död hand över hela den tekniska forskningen
och utvecklingen. Jag måste säga att det är skanda-
löst.
Vidare är det i den gemensamma reservation som
de fyra oppositionspartierna har avgivit tydligt inskri-
vet att det ska satsas på forskning, utveckling och ny
teknik på det här området. Det är det som ger resultat.
Vad gäller talet om livskraft i hela landet vill jag
säga att i de ramar som satts upp sjunker väganslagen
totalt sett. Det ger inte livskraft i hela landet. Resul-
tatet av dagens regionalpolitik ser vi nu. De regionala
ekonomiska och sociala klyftorna ökar med fasaväck-
ande hastighet.
Den tredje frågan gällde arbetsmarknadspolitiken.
Vi har föreslagit att de experiment som arbetsmark-
nadsmyndigheter av olika slag har gjort i Sverige och
som har visat ett bra resultat ska genomföras över
hela landet. Det ska man göra i stället för att vänta
medan människor sitter inlåsta i lokaler med
"containerutbildningar" som inte ger dem någonting
av värde för framtiden. Inför i stället de här goda
projekten över hela landet!
Vi har i vårt förslag budgetfört ungefär hälften av
de resultat som dessa experiment har visat. Vi tror att
det är en ganska sansad nivå, eftersom vi faktiskt
utgår från det som regeringens arbetsmarknadsmyn-
digheter själva har kommit fram till.

Anf. 15 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Det finns ytterligare konstigheter i
Centerpartiets förslag. Det finns stora skillnader
mellan kommunernas ekonomiska situationer. Cen-
terpartiet föreslår att man ska ta bort de särskilda
insatserna inom kommunsektorn. Det innebär att man
inte tar ansvar för de kommuner som har en svår
ekonomisk situation.
Vad gäller arbetsmarknadspolitiken tycker jag
mig höra att Lena Ek förespråkar övergångsarbets-
marknader. För oss är det främmande att ha subven-
tionerade arbeten på en andra klassens arbetsmark-
nad. Vi vill ha en aktiv och offensiv arbetsmarknads-
politik som leder till meningsfulla arbetstillfällen med
löner att leva på.
Vad sedan gäller att skapa fördelningspolitiska
förutsättningar för att kunna klara barn och familj
föreslår Centerpartiet att man ska förändra beräkning-
arna i föräldraförsäkringen. Det innebär att föräld-
raersättningen kommer att sänkas, och det är inte bra
ur jämställdhetsaspekt.
Ni vill också införa en skatterabatt som motsvarar
50 % av arbetskostnaderna för hushållsnära tjänster.
Detta kan varken fördelningspolitiskt eller jämställd-
hetspolitiskt vara försvarbart.

Anf. 16 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Familjepolitiken är ju ett brännande
område, och jag förstår att det är svårt för Siv Holma
att diskutera. Hon sade själv i sitt anförande att gamla
orättvisor består och permanentas. Detta visas av ett
flertal undersökningar bara de senaste veckorna. En
av de värsta orättvisorna är väl att unga föräldrar ska
klara sig på en ersättning om 60 kr om dagen. Varför
vill ni inte höja grundnivån i föräldraersättningen? Vi
har föreslagit en höjning från 60 kr till 200 kr om
dagen, som gör att man kommer över socialbi-
dragsnormen.
Medan vi är inne på detta kan vi också ta upp
jämställdhetsaspekten. På de fyra områden som jag
tog upp som fördelningspolitiskt felaktiga i ert förslag
drabbas hela tiden kvinnor stenhårt. Det gäller profi-
len på skatteförslagen, som inte gynnar låginkomstta-
gare. Det gäller studiemedelssystemet, och det gäller
en tredjedel av pensionärerna mellan 75 och 84 år,
som är socialbidragsberättigade. Nu går de inte till
socialbyrån, men det är de facto så här enligt SCB.
Detta drabbar också kvinnor, eftersom de är överre-
presenterade i den gruppen. Jämställdhetsmässigt är
det här förslaget katastrofalt.
Vi kan sedan se på kommunernas ekonomi, som
är så viktig för att man ska klara vården och omsor-
gen. Jag träffade i veckan företrädare för landets alla
småkommuner. Vad de ber om är en regionalpolitik
och en infrastruktur som är värd namnet. Den fråga
som de hade var: Var är infrastrukturpropositionen?
Jag vill ta Valdemarsviks kommun som exempel.
Man tjänar där kommunalekonomiskt 4 miljoner på
förslag som Centerpartiet har medverkat till i tidigare
uppgörelser. Samtidigt har man förlorat 18 miljoner
på befolkningsutflyttning i och med att 600 personer
har lämnat kommunen. Det enda som kan lösa detta
problem är självklart en regionalpolitik värd namnet.

Anf. 17 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Det går bra för svensk ekonomi, näs-
tan lika bra som för OECD-genomsnittet. Vi står på
toppen av en internationell högkonjunktur. Tack vare
det och de många ekonomiska strukturreformer som
har genomförts under ett decennium har vi ett mycket
gott utgångsläge. Jag kan nämna skattereformen,
pensionsreformen, EU-medlemskapet, socialförsäk-
ringarnas hållfasthet och självfallet också budgetsane-
ringen.
Med en term hämtad från tennisen - det intresse-
rar kanske finansministern - skulle man kunna säga
att det råder fördel Sverige. Men poängen spelas inte
hem av sig självt. Jag tror säkert att Bosse Ringholm
som vanligt redan har inskrivet i sitt manus att jag är
en dysterkvist, men som ni märker är det inte alls på
det viset, och det är inte heller annars så.
Jag tror att vi har oerhört stora möjligheter, men
när man kommer att se tillbaka på detta sekelskifte är
det ändå stor risk för att det kommer att kännas som
de tappade möjligheternas tid. I dagens debatt kan vi
vänta oss att socialdemokraterna och deras stödpartier
som vanligt kommer att slå sig till ro med den goda
konjunkturen och slå sig för bröstet över att de har
ökat utgifterna.
Jag tycker att man måste göra precis tvärtom. Sve-
rige behöver lite mer av handlingskraft och lite
mindre av självgodhet, lite mer av visioner om fram-
tiden och lite mindre av nostalgiska återblickar. Vi
har fördel Sverige, men poängen måste spelas hem,
och det kan inte göras från läktaren. De borgerliga
partierna har därför lagt fram ett gemensamt motför-
slag.
Utmaningarna är stora. Globaliseringen kräver
omställningar för att det ska bli ett gott utfall. Det
gäller vidare den demografiska utvecklingen, integra-
tion av invandrare och jämställdhet. Kvinnor och män
ska få mer lika möjligheter.
Vi föreslår därför gemensamt lägre skatte- och ut-
giftstryck för mindre konjunkturkänslighet och inter-
nationell konkurrenskraft. Vi föreslår en reformering
av arbetsmarknaden, mer konkurrens, bättre före-
tagsklimat, försäljning av statliga företag, en stor
socialförsäkringsreform, satsning på infrastruktur
inklusive högre utbildning, avregleringar av kun-
skapsbranscherna vård och skola samt en fokusering
på kärnuppgifterna i den offentliga sektorn.
Jag tycker att vårt gemensamma förslag står i viss
kontrast till den budget som de tre trätande vännerna
står bakom. I deras värld är ekonomiska reformer
samma sak som ökade utgifter, medan sådana struktu-
rella reformer som att förbättra villkoren för jobb och
företagande och därmed för tillväxt och välstånd
nästan helt fattas.
Fru talman! För det första behöver Sverige mer
robusta statsfinanser, inte för att glädja Finansdepar-
tementets tjänstemän utan för att det faktiskt är viktigt
för individerna. Det är viktigt för människor att veta
att de villkor de lever under inte kommer att ändras
väldigt snabbt, så att det när det blir sämre tider blir
så att stöden sjunker och skatterna höjs och vice ver-
sa.
Finansutskottets rödgröna majoritet skriver myck-
et insiktsfullt i betänkandet att vi nu står mitt uppe i
en högkonjunktur och att de offentliga finanserna är
starkt konjunkturkänsliga. Av någon anledning tror
man att den här känsligheten skulle ha minskat, men
man är likafullt medveten om att en vändning i kon-
junkturen kan få ett mycket snabbt genomslag. Ändå
skulle jag vilja säga att man inte drar tillräckliga
slutsatser av detta.
Sverige behöver betydligt mycket mer robusta
statsfinanser än vad landet har i dag. Det är också
orsaken till att vi från Folkpartiet har lagt fram en
starkare budget än vad de tre trätande vännerna har
gjort. Vi har lagt fram en budget med större över-
skott, större avbetalning på statsskulden, lägre ut-
giftskvot och lägre skattekvot.
För det andra, fru talman, behöver vi en interna-
tionellt konkurrenskraftig skattepolitik. Här har
nämnts de 300-400 miljarder svenska sparpengar
som är placerade utomlands, och det är bara ett ex-
empel. Det måste löna sig att arbeta, spara och ta
risker. Så måste vara fallet i Sverige, för oss alla. Det
är viktigt inte bara för utländska experter, högin-
komsttagare och miljardärer. Det är också viktigt för
barn och gamla, som behöver få äldreomsorg och
barntillsyn finansierad med skattepengar. Därför
föreslår vi sänkta marginalskatter både för högin-
komsttagare och låginkomsttagare samt bättre villkor
för risksparande och företagande.
De tre trätande vännerna har valt att inte göra sär-
skilt mycket åt marginaleffekterna, de som kan för-
ändra människors beteende. Man tar inte bort fattig-
domsfällorna. Egenavgiftskompensationen sänker
marginalskatten mycket lite. Man skulle kunna likna
det vid att spotta på en törstig kamel. Samma utrym-
me för skattesänkningar kunde man ha använt betyd-
ligt mycket mer strategiskt, om man hade velat. Jag
tror att ni är ute efter att trolla bort det faktum att man
nu betalar en tydlig försäkringsavgift till sin pension.
Det är viktigt för viljan att arbeta, arbeta vitt och
känna att systemet har en legitimitet.
Vi vill göra tvärtom. Vi vill ta bort värnskatten,
höja brytpunkten för statlig skatt och sänka marginal-
skatterna för de lägre inkomsterna genom att ta bort
avtrappningen av grundavdraget. Då får man mer för
den skattesänkning som det finns möjlighet att göra.
Ett modernt och offensivt skattesystem är en vik-
tig faktor för att läget fördel Sverige ska kunna för-
vandlas till en vinst. Vi behöver en skattereform för
en ny tid. Den ska innehålla de saker jag redan har
nämnt. Men man måste också ha en ny syn på arbete
och kapital.
Sverige toppar OECD:s skatteliga. Vi har högst
skatt på arbete av alla. Men när arbetet blir kapitalet
måste man tänka i nya banor. Därför vill vi förändra
skatten på pesonaloptioner, sänka arbetsgivaravgiften
och göra en rejäl socialförsäkringsreform som upp-
muntrar till arbete, där förmåner och avgifter stämmer
överens. Att skatten ska sänkas när försäkringsavgif-
ter införs är förstås självklart.
Fru talman! För det tredje behövs en rejäl satsning
på ett ökat arbetsutbud. Vi vet att regeringen nu har
firat med tårta att man har kommit ned till 4 % öppen
arbetslöshet genom att öka arbetsmarknadsåtgärder-
na. Men vi ska också komma ihåg att det 1994 var
sex länder i EU som hade lägre arbetslöshet än Sveri-
ge. Nu är det sju länder. Den utveckling vi har fått i
Sverige är inte världsunik. Vi hänger knappt med
omvärlden.
Det hade varit ett bättre mål att satsa på att höja
sysselsättningen. Där är man tillbaka på den nivå som
rådde våren 1993. Fortfarande är sysselsättningen
alldeles för låg. De prognoser som finns för framtiden
är alldeles för dåliga när det gäller att klara behoven
av ett ökat arbetsutbud både strukturellt och kon-
junkturellt. Därför handlar ett av huvudområdena i
det gemensamma borgerliga förslaget till inriktning
av den ekonomiska politiken om att reformera ar-
betsmarknadens funktionssätt.
Vi kommer med många olika förslag för att öka
människors arbetsutbud. Vi vill ha sänkt skatt på
arbete, sänkta marginalskatter, reformerad lagstift-
ning och krympta åtgärder. Ökade möjligheter att
förena jobb och ansvar för barn och inte bara billigare
att lämna bort barnen, valfrihet i barnomsorgen och
hushållstjänster till överkomliga priser är några ex-
empel.
Den kommande avtalsrörelsen är avgörande. Det
är vi helt överens om. Får vi en löneökningstakt som
står i paritet med produktiviteten eller blir det över-
hettning och inflation? Tyvärr har regeringens de-
bacle med arbetstidsfrågan inte underlättat. Ut ur
höstens diskussioner kom bara den vanliga rödgröna
röran. Vi har sett en hel del debattartiklar och medie-
framträdanden där man skyller på varandra. Det
kommer säkert att fortsätta hagla ett tag till. Men
kontentan är att frågan om arbetstiden har lösts ge-
nom att man skjuter den ytterligare några år på fram-
tiden.
Det hade behövts klara besked, helst besked om
att människor ska få bestämma mer själva och att
man inte ska lagstifta om vare sig övertidstak eller
arbetstidsförkortning. Osäkerheten på arbetsmarkna-
den kvarstår, precis som de dåliga arbetsförhållande-
na som är orsaken till att många människor känner att
en arbetstidsförkortning skulle vara lösningen.
Problemet med stress, press, utbrändhet och svå-
righeten att kombinera jobb med ansvar för barn
måste lösas med helt andra förändringar. Varför ska
t.ex. de offentliga arbetsgivarna alltid vara sämst?
Enligt en undersökning som Läkarförbundet har gjort
är det de kvinnliga läkarna anställda av landstingen
som mår sämst. De säger att det i hög grad beror på
att de inte har inflytande över sin arbetssituation.
En modern arbetstidslag, avreglering av offentliga
verksamheter, mer valfrihet i barnomsorg och hus-
hållstjänster som vanliga människor har råd med är
mycket bättre vägar för att få en ordning på arbetsli-
vet än en statligt reglerad arbetstidsförkortning. San-
ningen är att arbetslivet måste bli sådant att männi-
skor både vill, kan och orkar arbeta mer framöver.
Fru talman! För det fjärde behövs en rejäl omori-
entering när det gäller synen på jämställdhet och
kvinnors situation och möjligheter på arbetsmarkna-
den. Vården och skolan, där många människor finns,
är några av våra verkliga framtidsbranscher. Släpp
loss kvinnorna! Kvinnor är också människor. De kan
bestämma själva. De kan mycket mer än vad ni i den
rödgröna majoriteten tror. Låt kvinnor få fler arbets-
givare att välja på. Låt arbetsgivarna konkurrera om
personalen genom att lämna vettiga villkor. Låt kvin-
nor bestämma själva över barnomsorg. Siv Holma
pratade förut om könsorättvisor. Vänsterns Holma
utgör ingenting annat än en del av den patriarkala
överhet som förnekar kvinnor samma möjligheter
som män att bestämma över sina egna liv. Ett land
som låser in halva sin ekonomi och halva sin befolk-
ning kan inte göra anspråk på att ligga i någon fram-
kant. Nu när det ändå inte är någon i regeringen som
vill fotografera sig med unga IT-genier kan ni väl
tänka om på den här punkten.
Låt mammorna bestämma mer om barnomsorgen.
Vi har lagt fram förslag som skulle underlätta för
kvinnor på arbetsmarknaden, på kvinnors villkor -
våra egna villkor. Barnomsorg när man behöver i
former som man själv tycker fungerar är vad som
krävs.
Ronny Eriksson, ståupparen, har sagt att medelål-
dern är den ålder då man har de medel man saknade
när man behövde dem. Det är verkligen något som
bekräftas av LO:s senaste undersökning. Barnfamil-
jerna är ekonomiska förlorare, särskilt ensamförsör-
jarna. Det bekräftar det vi i Folkpartiet har sagt under
hela 90-talet. Det förstärker argumenten för att ta tag i
fattigdomsfällorna. Det är svårt att vara fattig men det
är värre att inte kunna göra någonting åt det. Därför
föreslår vi enhetstaxa på dagis, växling av bostadsbi-
drag mot generella stöd, höjt barnstöd och sänkta
marginalskatter också för låginkomsttagare. Det är
förändringar som gör att barnfamiljer, särskilt ensam-
försörjare, både får bättre ekonomi och större möjlig-
heter att förbättra sin situation med egna insatser.
Trots att arbetskraftsutbudet är en av de avgöran-
de frågorna både kortsiktigt och långsiktigt görs det
lite för att främja det. Att det ska arbetas mindre tycks
man vara överens om. Man kan bara inte komma
överens om hur man ska bestämma det. Det är bara
småbarnsmammorna som ska arbeta mer, men inte
förrän de har haft sin obligatoriska mammaledighet
som majoriteten har infört. Och sedan undrar ni var-
för det föds så få barn. Om ni vill ha ett tips kan ni
kolla Lysistrate.
Fru talman! För det femte behövs en offensiv för
ett helt Europa. Vi i Folkpartiet tycker att Sverige ska
ta aktiv del i Europasamarbetet. Ett EMU-
medlemskap är inte bara bra för låga konsumentpriser
och bättre villkor för småföretagen i Sverige. Det är
också viktigt för att Sverige ska kunna kämpa hel-
hjärtat för ett helt Europa. Det är viktigt för att Sveri-
ge ska kunna fylla en viktig funktion i de kommande
förhandlingarna om att få in de forna kommunistiska
planekonomierna, de nya demokratierna i öst, i Euro-
pasamarbetet. Det är viktigt för att vi ska kunna foku-
sera Europasamarbetet på de gränsöverskridande
frågorna. Därför bör Sverige vara med i EMU:s tredje
steg. Därför bör den svenska regeringen, för att se till
att ekonomin fungerar bättre här hemma och interna-
tionellt, satsa på att försöka lösa rätt sak på rätt plats.
Man kan t.ex. gå med på gränsöverskridande mil-
jöskatter för gränsöverskridande miljöförstöring.
Sedan kan vi satsa här hemma på att försöka reforme-
ra det svenska skolväsendet, så att barn och ungdo-
mar i vårt land kan få en vettig chans inför framtiden.
Fru talman! För det sjätte behövs en offensiv för
frihandel och internationell solidaritet. Världen är
mycket större än Sverige och Europa. Det går bra för
världen. Jag vet inte hur stora Bosse Ringholms insat-
ser är för att det har blivit så. Den ekonomiska till-
växten på senare år har varit god och mer balanserad,
både mellan länder och över tiden. Färre länder har en
negativ tillväxt. Prisökningstakten är låg. Färre länder
har tvåsiffrig inflation. De ekonomiska kriserna är
färre. Återhämtningarna har gått betydligt snabbare
på senare år. Detta är mycket bra. Det gör det mycket
svårt att hitta underlag i verkligheten för dem som
menar att den ekonomiska globaliseringen leder till
katastrofer för länder och människor.
Världsbanken visar att andelen fattiga har minskat
från 28 % till 24 %. Det är absolut inte nog. Man kan
mycket enkelt visa att de länder där välståndet ökar
och skillnaderna minskar är de som varit mycket
öppna för handel och satsat på handel. Ju mer öppna,
desto snabbare välståndsutveckling.
Motståndet mot liberaliseringen av den handel
som är så viktig för de fattigaste finns inte bara hos
de grupper som demonstrerar för solidaritet under
paroller som "Krossa IMF" eller "Ingen avgreglering
av handeln". Det finns hos nationalister och protek-
tionister, och det finns hos regeringar i den rika värl-
den som hellre upprätthåller en orättfärdig jordbruks-
politik än kommer överens om en avreglering.
Det är tyvärr samma regeringar som är sparsamma
med de biståndspengar som bl.a. skulle kunna använ-
das för att påskynda skuldavskrivningarna. Det känns
lika mycket nu som någonsin förr som en uppgift för
oss liberaler att gå till offensiv för frihandel och in-
ternationell solidaritet.
Siv Holmas fråga förut om moderaterna och bi-
ståndet kändes lite malplacerad. Den enda gång bi-
ståndet har nått upp till 1 % har varit under borgerliga
regeringar. Biståndet har aldrig varit så lågt i modern
tid som under den tid ni i Vänsterpartiet har haft an-
svar för budgeten.
I vårt budgetalternativ satsar vi mer på internatio-
nellt bistånd, utbildning, forskning och vägunderhåll.
Vi sänker fastighetsskatten. Vi satsar på rättsväsen-
det, änkepensionerna och stöd till människor med
funktionshinder.
Vi finansierar det med strukturellt riktiga bespa-
ringar. Det är mindre arbetsmarknadsåtgärder och
kunskapslyft, finansiell samordning av sjukvården
och satsning på rehabilitering, bort med företagsstöd,
auktionering av UNTS-licenserna, sålda statliga fö-
retag och nej till kommunakut och statligt bredband.
Det är en bättre budgetpolitik med lägre skatter,
lägre utgifter och strukturellt riktiga besparingar.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservatio-
nerna nr 1 och 15.

Anf. 18 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! När det gäller jämställdhetsperspekti-
vet tycker jag ändå att det samarbete som de tre parti-
erna har står för en bättre jämställdhet jämfört med
vad jag kan tänka mig både moderater och kristde-
mokrater står för. Det kommer nog att bli svårt att få
igenom förslag där.
Det finns mycket jag kan dela i Karin Pilsäters
sätt att se på jämställdhetspolitiken. Men Karin Pil-
säter samarbetar kanske inte med rätt partier när det
gäller jämställdhet. Folkpartiet talar om jämställdhet
men ställer samtidigt upp på förslag som ger skattera-
batt som motsvarar 50 % av arbetskostnaderna för
hushållsnära tjänster. Var finns då trovärdigheten?
Är det de välbeställda som har svårigheter att för-
dela tid mellan arbetsliv och hem som ska gynnas? Är
det andra kvinnor som ska gå in med väldigt låga
löner för att klara det? När det handlar om jämställd-
het måste man också se på fördelningspolitiken.
Vi tycker att det är viktigt att använda skatten för
att se till att kvinnor har en väl utbyggd kommunal
service. Vi ska ha en barnomsorg som ger möjligheter
för alla barn att finnas - arbetslösas barn och föräld-
raledigas barn - en allmän förskola, osv.
Jag hade för mig att Folkpartiet var för de refor-
merna och den inriktningen. Men tydligen har man
ändrat sig.

Anf. 19 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Siv Holma har mycket att läsa och ta
del av. Hon kanske inte har hunnit läsa alla motioner
till budgetbetänkandet. Men att vi i Folkpartiet är för
en allmän förskola kan hon vara lugn för. Det var vi
som började driva den frågan. Vi är väldigt glada för
att vi nu har börjat få napp på den sidan. Vi kommer
nog att få med oss resten av de borgerliga också.
Vi tycker att man ska ha en större inriktning på
det pedagogiska i förskolan. Det är nämligen själva
poängen med allmän förskola. Det handlar inte bara
om att barnen ska ha någonstans att gå, utan det ska
finnas ett pedagogiskt innehåll för barnens skull.
Siv Holma argumenterar för att de tre samar-
betspartierna skulle vara för en bättre jämställdhets-
politik så där i största allmänhet. Vadå, bättre? Jäm-
ställdhet handlar om makt. Ni förnekar kvinnor den
makt över sin vardag som är så självklar för män och
som alltid varit självklar för män. Därför bedriver ni
också en sämre jämställdhetspolitik. Ni vill tala om
för Sveriges kvinnor precis hur de ska göra, var de
ska vara och hur de ska leva sina liv. Det är inte jäm-
ställdhet. Det är raka motsatsen till jämställdhet.
Siv Holma talar om att de välbeställda kvinnorna
ska kunna sköta sina jobb medan andra kvinnor går in
med låga löner för att sköta deras barn. Det är precis
det som kommunal barnomsorg går ut på. Jag tycker
att kvinnor, och för den delen några enstaka män,
som tar hand om barn inom barnomsorgen för det
första skulle vara värda betydligt högre löner. Det kan
vi slåss om i Kommunförbundet. Men det är heller
inget som helst förnedrande i det.
Lika lite skulle det vara något som helst förned-
rande om andra kvinnor går in och sköter andra delar
av sådana uppgifter som jag skulle kunna vara beredd
att betala för. Men i dagens samhälle är det bara de
riktigt välbeställda som har råd med det när det gäller
andra tjänster än barnomsorg. Vad vi vill ha är ett
system där man skär bort skattekilarna. Vi har drivit
det. Det är inte så att vi har gått med på det.
Vi är överens med t.ex. TCO om att det är en
mycket viktig reform för att kvinnor och män ska
kunna kombinera jobb och ansvar för barn. De är
nämligen ett helvete, även när man delar på ansvaret,
för den andra halvan är ju kvar och ska hinnas med.

Anf. 20 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Det var tryggt att höra att Folkpartiet
fortfarande tycker att allmän förskola är bra. Jag delar
också synen på pedagogiken och att förskolan ska
utgå från barnens behov. Där är vi helt eniga, men
däremot inte när det handlar om makt.
Jämställdhet handlar om makt. Det är ena halvan.
Men det handlar också om makten över de resurser
som finns i samhället. Marknaden kan inte klara av
att fördela resurserna på ett rättvist sätt.
Därför tycker vi att det är bättre att vi gemensamt
tar ett ansvar och ger förutsättningar för alla kvinnor
att kunna både arbeta och ha barn, och då naturligtvis
tillsammans med papporna.
Det förslag som vi har kommit fram till är därför
ett bättre förslag, och det är bättre utifrån ett jäm-
ställdhetsperspektiv och ett klassperspektiv, skulle jag
vilja påstå.
Det är viktigt att ge bra ekonomiska förutsättning-
ar för en god kommunal service, vård, skola och
omsorg. Det är delar i en helhet. Hade man det obe-
talda arbete som fanns tidigare finns det nu här och är
betalt.
Vi önskar också att lönenivåerna skulle öka. Det
ska vi naturligtvis arbeta för.

Anf. 21 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Då kan Siv Holma börja med att säga
till sina kompisar i Kommunförbundet att de kan
försöka se till att lägga fram ett bättre förslag till
löneavtal för de lärare som nu lönerna ska hållas nere
för. Ni har kastat ut Folkpartiet, så vi kan inte längre
driva den frågan i det forumet, men vi driver den i
andra forum. Det är politikerna som är arbetsgivare.
Där lämnar ni som arbetsgivare väldigt mycket i
övrigt att önska.
Siv Holma säger att det handlar om makt och
makt över resurser. Det är precis vad det handlar om.
Ni vill att politikerna ska ha makten över de resurser
som kvinnor och män behöver för att kunna kombine-
ra jobb och barn. Vi vill att kvinnorna själva skulle
kunna få lite mer av makten över de resurserna.
Att man skattefinansierar t.ex. barnomsorg eller
äldrevård behöver inte betyda att kommuner och
landsting måste vara de som producerar. Men när
man som ni är helt besatta av att det är politikerna
som måste ha den makten över individerna blir det
också en naturlig följd.
Jag tycker att det är viktigt att kvinnorna själva får
makten över barnomsorgen, och inte bara de rika. De
riktigt rika kan alltid lösa sådant. Men för att vanliga
kvinnor ska kunna göra det krävs det ett sådant för-
slag som det vi har lagt fram. Den skattefinansiering
som går till barnomsorgen måste följa med till den
barnomsorg föräldrarna vill ha. Det kan t.ex. vara ett
föräldrakooperativt dagis. Det kan kanske vara barn-
tillsyn på kvällen i stället för på förmiddagen, om
man har andra arbetstider, och sådana saker.
Där säger ni nej. Ni vill att politikerna ska ha
makten över hur resurserna används och exakt på
vilket sätt. Det är skillnaden mellan er syn på jäm-
ställdhet och vår syn. Ni är bara en del i den långa
kedjan av patriarker som ska styra över kvinnorna.
Där måste ni tänka om, om ni vill skaffa er någon
trovärdighet på jämställdhetsområdet. Feminism och
jämställdhet handlar om makt. Ge makten till kvin-
norna själva.

Anf. 22 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! För att kvinnorna ska få makten över
sitt liv behövs det sex timmars arbetsdag. Det är den
största jämställdhetsreform vi kan tänka oss.
IT-bolaget Peak Six har infört sex timmars arbets-
dag för alla sina anställda med full lön. Det ger de
anställda möjlighet att ha tid att göra hemläxorna med
sina barn, vilket gör att dessa får bättre betyg.
När det gäller arbetstidsförkortningen, som är en
av de viktigaste framtidsreformerna, har vi i Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte
kommit till skott än tillsammans, men vi hoppas att vi
kan göra det i framtiden.
Det finns andra saker i budgeten som är väldigt
bra. Vi har sett en utveckling sedan början av 90-talet
där klyftorna ökat, där barnfamiljerna fått det sämre
och där miljön har försämrats. Nu tar vi väldigt vikti-
ga steg för att se till att miljön förbättras. Vi tar väl-
digt viktiga steg för att se till att barnen får det bättre.
Vi genomför väldigt viktiga reformer, och vi gör det
på ett väldigt ansvarsfullt sätt. Vi gör det med en
budget i balans. Vi gör det utan att räkna med effekter
som man inte kan förutse. Om vi skulle komma in i
en lågkonjunktur är Sverige därför förberett för den
och behöver inte göra den typ av radikala besparingar
som gjordes under mitten av 90-talet.
När det gäller besparingar vill jag kommentera
Lena Eks påstående om polisen, som var väldigt
kraftfullt. Jag har ett minne av att det var Centerparti-
et som tillsammans med Socialdemokraterna - och
faktiskt även Moderaterna inledningsvis - påbörjade
besparingen på polisens resurser. Det var också Cen-
terpartiet och Socialdemokraterna som såg till att
antagningen till Polishögskolan stoppades under
loppet av tre år. Det var någonting som vi på den
tiden var emot. Vad jag vet ville Centerpartiet för ett
år sedan inte satsa lika mycket på polisen för år 2001
som vi i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet nu gör. Vi gör här en ganska stor och
viktig satsning.
När det gäller barnen och barnfamiljerna gör vi
otroligt bra satsningar. Vi lyckas återinföra kontakt-
dagarna. Vi har fått igenom en pappamånad som ger
föräldrarna mer tid för barnen. Vi gör viktiga och
rejäla satsningar på skola och förskola. Vi har också
lyckats få igenom rätt till förskola för alla barn, oav-
sett om föräldrarna arbetar, är arbetslösa, studerar
eller är hemma och vårdar mindre syskon. Dessutom
får landstingen och kommunerna mer pengar, ett
tillskott som bl.a. möjliggör bättre psykvård och fler
vuxna i skolan. Vi höjer också barnbidraget med 300
kr i tre steg.
Det är barnen som har varit förlorarna under 90-
talet. Nu gör vi dessa viktiga och nödvändiga sats-
ningar för framtiden.
Vi påbörjar också en skatteväxling på 3,3 miljar-
der kronor, en väldigt viktig och nödvändig reform.
Vi ser till att halvera momsen för persontrafik, vilket
gör att man kan satsa på kollektivtrafiken. Vi gör
enormt viktiga satsningar på miljövård. Vi fördubblar
anslaget för miljövård från 1998 till 2002. Vi gör
viktiga satsningar på biobränslen och alternativa
förnybara bränslen - t.ex. vindkraften, där vi satsar på
både investeringsbidrag och miljöbonus.

Anf. 23 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida fortsätter att tala sig
varm för en lagstiftad förkortning av arbetstiden. Sex
timmars arbetsdag är målet. Vi vet ju alla att det som
ni hittills har åstadkommit på detta område ingalunda
är en sänkning till sex timmar. Hela detta försök har i
stället utmynnat i en formlig härdsmälta på det här
området.
Det skulle vara intressant om Yvonne Ruwaida
kunde beskriva för kammaren vad det skulle få för
effekter om ni lyckades. Vad innebär ett genomföran-
de av sextimmarsdagen exempelvis inom sjukvården?
Hur många nya sjuksköterskor, undersköterskor osv.
skulle behövas om detta skulle genomföras tvångsvis
på det sätt som ni föreslår?
Vi kristdemokrater har i stället föreslagit en ökad
flexibilitet, en ökad möjlighet för arbetsmarknadens
parter att lösa detta på ett individuellt sätt. Vad som
behövs, fru talman, är fler händer i vården, fler vård-
givare som kan skapa nya möjligheter till bättre lös-
ningar. Men Miljöpartiet håller envist fast vid detta
krav på sex timmars arbetsdag. Hur många nya be-
hövs det inom vårdsektorn när ert krav, om möjligt,
ska genomföras?

Anf. 24 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var väldigt intres-
sant att tidigare höra Mats Odell påpeka att det fortfa-
rande finns människor som behöver arbete, som inte
arbetar. Så är det ju. Vi har fortfarande en stor grupp
människor i Sverige som inte har arbete, och det är
otillfredsställande. De ska naturligtvis söka sig till
olika sektorer, bl.a. till vården.
Men det finns också en inställning i den här kam-
maren som jag har väldigt svårt att förstå, nämligen
att det finns människor som inte passar in på arbets-
marknaden. Människor passar in på arbetsmarknaden!
Vi gör stora satsningar på kompetensutveckling som
kan möjliggöra för alla dessa att söka jobb.
När det gäller arbetstidsförkortning finns det en
tro här i kammaren att om man sänker arbetstiden
från 40 timmar till exempelvis 30 timmars normalar-
betstid - för det är normalarbetstid vi pratar om -
skulle det innebära att det bara blir en sänkning av
antalet arbetade timmar. Men vi kan se på IT-
företaget Peak Six, som jag nämnde tidigare. Att
införa sex timmars arbetsdag i ett IT-bolag var verk-
ligen att gå emot strömmen i en bransch som är känd
för arbete utan gränser. Det blev sex timmars arbets-
dag med full lön, och de två timmarna skulle bekostas
med lite lägre vinst. Men nu säger man att det blev
ingen lägre vinst. Folk jobbade effektivare när de
jobbade; folk mådde bättre och kunde bidra mycket
mer på arbetsplatsen. Man fick lägre sjukfrånvaro och
hade lägre personalomsättning, vilket också gjorde att
företaget vann pengar på detta.
Jag tror att den största insatsen vi kan göra för
sjukvården, för att folk ska orka och vilja jobba i
sjukvården, är en arbetstidsförkortning. Det finns
alltså många goda skäl till en arbetstidsförkortning.

Anf. 25 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag hade knappast väntat mig något
svar av Yvonne Ruwaida. Hon har över huvud taget
inte räknat på hur många nya det skulle behövas inom
sjukvården om det här förslaget någon gång i framti-
den skulle kunna gå igenom.
Problemet är ju i dag, exempelvis här i Stock-
holmsregionen, inte brist på resurser. Här har lands-
tinget budgeterat så att man kan fylla alla platser.
Problemet är brist på personal. Det är samma sak med
pendeltågen. Varför går de inte? Jo, därför att det
saknas lokförare.
Yvonne Ruwaida! Jag tycker att ni måste börja bli
mer realistiska. Det saknas också mellan 2 000 och
3 000 taxichaufförer här i Stockholm, trots den ar-
betslöshet som Yvonne Ruwaida talar om. Ni har en
standardmedicin som ni kör med oavsett vad frågan
handlar om, och det är förkortad arbetstid. Ni måste
börja titta på verkligheten!

Anf. 26 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det vore intressant om
Mats Odell kunde bestämma sig för hur situationen i
Sverige ser ut. Är det så att vi har brist på arbetskraft,
eller har vi arbetslöshet? Jag minns ändå att Mats
Odell tidigare pratade om väldigt många människor
som var utan jobb.
När det gäller just yrkena inom vården och skolan
är det väldigt många som har sökt sig bort från den
typen av yrken, helt enkelt därför att man vet att detta
är arbetsplatser med mycket stress och där man får
jobba väldigt mycket. På de platser inom vården där
man har genomfört en arbetstidsförkortning - de är
tyvärr alltför få - säger sig personalen trivas. Man har
också lättare att få personal när man söker personal.
Jag tror att vi måste se till hur vi kan förbättra ar-
betsmiljön och arbetssituationen för de anställda inom
skolan, vården och omsorgen. Där ser åtminstone vi
arbetstidsförkortningen som en viktig del. Sedan är
naturligtvis kompetensutveckling någonting som tar
lite tid. Men jag är övertygad om att många söker sig
bort från de här branscherna därför att man i dag har
en arbetssituation som är omöjlig.

Anf. 27 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida tar i sitt inlägg upp
polisväsendet. Centerpartiet har i ganska många år
avsatt mer pengar till polis, domstolar och kriminal-
vård än regeringsalternativet. Det är en av anledning-
arna till att vi tycker att man behöver byta regering.
I dag lånar i stort sett varje polisdistrikt av kom-
mande års anslag. Stora grupper av poliser har så
stora övertidsuttag att det är olagligt. En miljon ären-
den försvinner under vägen fram till åklagare, många
därför att man inte hinner säkra bevisningen i den här
arbetssituationen.
Utryckningstiderna ökar. Avståndet till polisen
ökar också i antal mil. Polisstationer läggs ned över
hela landet i stort sett varje vecka. Det är inte bra. Det
är grundskott mot tryggheten för vanliga människor i
deras vardag. Det är ett misslyckande att polisen inte
klarar sig, utan måste låna från sina egna anslag.
I finansplanen står följande att läsa om miljöpoli-
tiken: Energiskattens fiskala karaktär renodlas, och
skatteuttaget för olika energislag ska avspegla ener-
giinnehållet. På sikt breddas basen för energiskatten
genom att biobränslen inkluderas.
Detta är ett lägga en död hand över alternativ-
bränslen, ny teknik och ny utveckling. Det är för-
ödande i den miljösituation vi har i dag.
Vad vill Miljöpartiet göra åt de unga föräldrar
som är arbetslösa, studerande eller inte har hunnit
kvalificera sig, utan enligt ert budgetförslag ska leva
på 60 kr om dagen om de får föräldraersättning?

Anf. 28 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Först polisen. Vi gör nu en satsning
där polisen får ökade resurser. Vi överför också en
del resurser från säkerhetspolisen till den vanliga
polisverksamheten, vilket är bra.
Att vi i dag har för få poliser beror ju på att Cen-
terpartiet tillsammans med Socialdemokraterna
stängde intagningen till polishögskolan under tre års
tid. Det är en starkt bidragande faktor. Jag vill ändå
påpeka att Centerpartiet var med om att spara så
mycket på polisen som man har gjort tidigare och att
vi nu faktiskt gör satsningar på polisen. Vi behöver
göra de satsningarna och de finns med i den här bud-
geten.
Situationen i Sverige i dag när det gäller
biobränslena är att de än så länge inte är tillräckliga.
Vi måste se till att höja koldioxidskatten så att
biobränslena har en möjlighet att konkurrera på
marknaden på ett sätt som gör att de helt enkelt klarar
sig. Ett sätt att göra det är att höja koldioxidskatten.
I den här budgeten tar vi ett stort steg genom att
höja koldioxidskatten. På sikt, när koldioxidskatten är
hög nog, vill vi börja beskatta biobränslen. Vi kan
inte bara tänka att vi kan ha samma energiförbrukning
som i dag och ersätta allting med biobränslen. Det är
inte en vettig energipolitik. Med tiden måste vi också
satsa på att man energieffektiviserar, att man minskar
den totala energiförbrukningen. Det gör man inte om
man inte med tiden kommer att beskatta biobränslena.
Den här skrivningen är just en skrivning som visar
på att det här är någonting som vi ser i framtiden.
Men den dagen vi ska fatta det beslutet kommer vi att
säkerställa att biobränslena kan konkurrera på mark-
naden.

Anf. 29 LENA EK (c) replik:
Fru talman! När Sverige hade en ekonomisk situ-
ation där räntenivån var uppe på 500 % var det många
sektorer i samhället som behövde spara. Det var vi
med och tog ett ansvar för. Men nu är nu och det här
var ändå ganska många år sedan.
Vi har föreslagit en till polishögskola samt ökade
anslag till polis, domstolar och kriminalvård. Det är
inte anständigt att polisen lånar från sina framtida
anslag för att klara grundnivån i brottsbekämpning
och trygghet för människor på gator och torg. Det är
inte anständigt att de som har ett så utsatt arbete ska
ligga över lagliga gränser på övertidsuttag och att
hela poliskåren på det viset har en arbetssituation som
är helt omänsklig. Jag tycker att ni har ett stort ansvar
i detta efter att vid flera tillfällen i flera år ha varit
med och lagt fram ekonomiska förslag som just har
ställt till det på det här viset.
Det är välgörande med ett besked från Yvonne
Ruwaida om att ni är beredda att se till att basen för
energiskatten ska breddas genom att biobränslen
inkluderas. Men det är väldigt synd för miljön och för
den nya tekniska utvecklingen på det här området.
Det är inte den signal som företag behöver för att
driva fram en miljömässigt bra utveckling.
Fru talman! Jag ska be att Yvonne Ruwaida svarar
på hur hon tycker att de unga föräldrarna ska klara sig
på 60 kr om dagen och vilka signaler det sänder i ett
läge där vi har en pensionärsboom som kommer och
en barnbrist som kommer. Hur kan det vara fördel-
ningspolitiskt rätt att ha en sådan föräldraförsäkring?

Anf. 30 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! I och med den här budgeten gör vi
mycket viktiga satsningar just på barnen och barnfa-
miljerna. Vi återinför kontaktdagarna. Vi får en ny
pappamånad. Vi gör rejäla satsningar på skolan och
förskolan, och vi inför en rätt för alla barn att gå i
förskolan. Det här är väldigt viktiga satsningar. Dess-
utom höjer vi barnbidraget. Vi har inte den här gång-
en lyckats prioritera föräldrapenningen. Men det är
någonting som vi vill, och vi är väldigt glada över att
Centerpartiet och även andra partier vill det. För-
hoppningsvis kan vi till nästa års budget komma till
skott i just den frågan. Det är en viktig fråga.
Men man kan aldrig få igenom allting på en gång.
Då återkommer jag till polisen. Vi har en budget som
i det stora hela kommer att hålla även om tillväxten
skulle bli lägre än vi har räknat med. Vi försöker ha
en budget i balans, så att vi inte råkar ut för den situ-
ation som man gjorde i början av 90-talet, då man
sänkte en massa skatter utan att den offentliga sektorn
minskade i samma utsträckning. Sedan kom det
plötsligt en kris, och då gick inte allting ihop. Då fick
man spara jättemycket, jättedrastiskt. Det var väldigt
dåligt för Sverige, och det var dåligt för barnen.
När det gäller biobränslena förstår jag inte riktigt
Lena Eks inställning. Vi ger i dag väldigt tydliga
signaler om att biobränslena ska få en bättre situation.
Vi gör det allra viktigaste man kan göra, nämligen
använder ekonomiska styrmedel. Vi höjer koldiox-
idskatten, vi höjer energiskatten. Det här är väldigt
viktiga inslag. Vi ser till att göra satsningar som gyn-
nar biobränslen, t.ex. genom miljöbonus på vindkraft,
investeringsbidrag till vindkraft, m.m. Det är den här
typen av insatser som leder till att biobränslena kan
konkurrera på marknaden.

Anf. 31 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Ju mer jag lyssnar på Yvonne Ruwai-
da, desto mer inser jag att det är en återgång till en
statlig centralism som präglar hela detta tänkande.
Man talar om att man satsar på det ena och det andra.
Men man glömmer hela tiden bort människors egna
önskemål. Det ni har bestämt er för är att ni vill be-
stämma över hur andra ska ha det.
Det är inte underligt att ni går bra ihop med soci-
aldemokratin, därför att detta är ett slags 60-talets
socialdemokrati som passar oerhört bra med Bosse
Ringholm, men inte med det nya samhället.
Vi kan ta den förkortade arbetstiden som exempel.
Varför, Yvonne Ruwaida, inte låta människor själva
bestämma över sina arbetstider? På 60-talet hade man
en syn på människor som innebar att de var utbytbara
mot varandra. Men i dag har alla en möjlighet på
arbetsmarknaden, men ingen kommer att vara riktigt
utbytbar mot någon annan.
Om man bestämmer åt andra att de ska arbeta två
timmar mindre, innebär det två timmar mindre lön
eller att man betalar genom två timmar högre skatt.
Det blir i alla fall två timmar mindre välfärd, eftersom
man arbetar två timmar mindre och ni ännu inte upp-
funnit den möjliga ekonomiska teorin där mindre
arbete ger mer välstånd.
Jag vill fråga: Varför ska Yvonne Ruwaida möj-
ligtvis tvinga Bosse Ringholm att tvinga svenska
folket, människor som är 20 år, 25 år, 30 år, ensam-
stående utan barn, småbarnsföräldrar med många
barn att sänka sin ekonomiska standard? Varför ska ni
ta er den fräckheten, när de redan i dag har det svårt?
Varför ska ni bestämma att de ska arbeta mindre?
Yvonne Ruwaida visade själv med sitt exempel av ett
företag att man inte behöver göra så. Varför denna
60-talscentralism å statens vägnar, Yvonne Ruwaida?
Det passar bra med socialdemokratin men inte med
det nya samhället.

Anf. 32 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Miljöpartiet står för decentralisering,
och vi står absolut inte för någon statlig centralism.
Moderaterna är kända för deras slagord avreglering.
Allt ska avregleras.
Vi är absolut inte överens i alla frågor som rör
statens ansvar med Socialdemokraterna eller Väns-
terpartiet. Men det finns faktiskt en fördel med arbe-
tarrörelsen, nämligen att den har varit en demokra-
tirörelse som har byggt upp bl.a. vissa rättigheter,
t.ex. det som kallas för normalarbetstiden. Varför har
man gjort det? Det gjordes mot vissa krafter, bl.a. det
moderata partiet och Svenska arbetsgivareföreningen.
Det gjorde man för att skydda och ge människor vissa
rättigheter. Moderaterna vet att normalarbetstiden
innebär inte att alla har en arbetstid på 40 timmar i
veckan. Det är en dispositiv lagstiftning som ger en
viss ram, en norm, ett golv.
Vi vill sänka golvet. Det visar sig att dagens nor-
malarbetstid hämmar en sänkning av normalarbetsti-
den för många olika yrkesgrupper. Det är sådana
yrkesgrupper som har påbörjat en sänkning av nor-
malarbetstiden och som inte kommer vidare. Det är
arbetstagare i förhandling mot arbetsgivare. Det är
arbetsgivare som ser problemen med arbetstidsför-
kortning och som inte har samma positiva inställning
som företaget Peak Six. Arbetstagare har inte möjlig-
het att sänka arbetstiden så mycket som de skulle
vilja, därför att normalarbetstiden på 40 timmar
hämmar den utvecklingen.
Jag tror att man måste ha vissa ramar som bestäms
på statlig nivå och vissa rättigheter. Jag tror inte att de
andra borgerliga partierna har samma inställning att
allting ska avregleras i den takt som moderaterna vill.
Det är åtminstone den bild jag har fått.

Anf. 33 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Nu var detta, som märktes i kamma-
ren, inte alls svar på mina frågor. Min fråga var: Var-
för ska staten reglera att poliser, sjuksköterskor, läka-
re, tjänstemän och IT-anställda ska arbeta två timmar
mindre som normalarbetstid? Nu säger Yvonne Ru-
waida att de inte alls behöver göra det. Men nor-
malarbetstiden ska väl betyda någonting? Man måste
bestämma sig att antingen korta arbetstiden eller bara
göra något som är ett sken. Lagstiftningen om för-
kortad arbetstid innebär att människor ska ha sin lön
efter den ram ni centralt bestämmer. Det innebär
antingen två timmar lägre lön att försörja sin familj
och vardag med, eller så ska detta finansieras genom
statliga subventioner och då blir det två timmar högre
skatt.
Varför ska staten bestämma detta för varje enskild
människa i en ny tids ekonomi, där var och en spelar
sin funktion och har sina önskemål, där livet skiftar
över åren som går med mycket och lite arbete? Varför
ska den statliga centralismen från 60-talet upplivas?
Varför gör ni er själva till en fraktion av socialdemo-
kratin?
Förklara det som Siv Holma inte förklarade, näm-
ligen hur ni kan stå bakom en skattepolitik som sän-
ker skatten bara för miljardärer men höjer för pensio-
närer, som gör undantag för utländska höginkomstta-
gare, men som ser till att svenska låginkomsttagare
har världens högsta skatter? Vari ligger det socialt
rättfärdiga i en sådan skattepolitik i stället för en
offensiv skattepolitik som sänker skatten för alla?

Anf. 34 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Den offensiva skattepolitik som mo-
deraterna pratar om som sänker skatten för alla, inne-
bär också att sänka utgifterna för både a-kassa och
sjukförsäkring. Det kommer naturligtvis att drabba
barnen till de föräldrar som är arbetslösa och barnen
till de föräldrar som är sjukskrivna. Det är de som
kommer att drabbas av moderaternas politik. Det är
de som kommer att betala för de skattesänkningar
som moderaterna vill genomföra.
Nu räknar moderaterna med dynamiska effekter
och att fler kommer i arbete med tiden. Det är en sak
när man gör den typen av besparingar. Därför anser
jag att moderaternas besparingar är totalt oansvariga.
De är i en sådan storleksordning att man nästan häp-
nar att moderaterna vågar och säger sig vilja genom-
föra förslagen. Det skulle vara att rasera den välfärd
som finns i Sverige i dag om man genomför modera-
ternas skattepolitik.
Vi har i Miljöpartiet drivit en skattereduktion för
låginkomsttagare. Den har permanentats. Det tycker
vi är bra. Vi är inte positiva över att kompensationen
för egenavgifterna ger de som har pengar mer pengar
i plånboken och de som har mindre pengar inte lika
mycket i plånboken, även om det procentuellt ser bra
ut. Det är därför som vi har slagits för en permanent-
ning av skattereduktionen för låginkomsttagare.
Men man kan aldrig få igenom allt i en budget.
När det gäller normalarbetstiden förstår jag inte rik-
tigt vad moderaterna menar. Vi har i dag en nor-
malarbetstid som är dispositiv, dvs. den ger ett slags
golv till arbetstagarna när de ska förhandla. Om gol-
vet sänks blir det precis som i dag. Man kan ha olika
arbetstider, men man sänker normen för arbetstiden.
Man ger de arbetstagare som vill sänka sin arbetstid
en möjlighet att ha lagen i ryggen när de förhandlar.
Det är nödvändigt.

Anf. 35 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Jag ser att Mats Odell redan har be-
gärt replik på min inledande "Fru talman!". Jag ser
fram emot en spännande debatt! Det ska bli intressant
att höra vad Mats Odell har att invända mot mina
första ord.
Solidaritet är att vi lever oss in i andra människors
villkor, att vi visar omsorg och omtanke om varandra.
Som socialdemokrat hoppas jag att Sverige ska möta
framtiden i solidaritet, att vi gemensamt värnar väl-
färden och utvecklar den så att det blir en välfärd för
alla - inte bara för några.
Vi vet att den moderna välfärdsstaten har ömtåligt
skinn. Det kan lätt rivas upp revor i välfärden. Vi kan
inte blunda för att det i vårt land finns många männi-
skor med en stark känsla av vanmakt och utanför-
skap. Låt oss då hjälpas åt att vända vanmakten till
framtidstro. Låt oss inbjuda till deltagande och delak-
tighet. Låt oss se till att alla får chansen att vara med i
demokratins gemenskap - alla, inte bara några.
Då måste vi besegra arbetslösheten och ta vara på
allas vilja att göra en insats. Då måste vi skapa bästa
tänkbara skola för våra barn och öppna dörrarna på
vid gavel för det livslånga lärandet. Då måste vi göra
Sverige till ett föregångsland i omställningen till
hållbar utveckling. Då måste vi fortsätta att gå från ett
avloppssamhälle till ett kretsloppssamhälle. Då måste
vi också se till att alla får den vård och omsorg de
behöver, oavsett hur det ser ut med den egna ekono-
min.
Det är en stor utmaning för framtiden. Men samti-
digt vet vi att vi har ett bättre och rättvisare system
för att betala välfärden än vad lågskatteländerna har.
Det som folk där kan slippa att betala i skatt får de
dyrt betala i privata sjukvårdskostnader, skolavgifter,
försäkringspremier och en vildvuxen flora av service-
avgifter och andra kostnader. Sådana privata system
är ofta kusligt orättvisa, och de leder förfärande
snabbt till att det blir en skev och konstig användning
av ett lands sociala resurser.
Bakom oss har vi ett 1990-tal med stora påfrest-
ningar för svenska folket. Det har kostat på att dra
upp Sverige ur det ekonomiska träsket. Svenska fol-
ket har gjort stora uppoffringar. Men nu börjar vi se
resultaten.
De stora underskotten i våra utlandsaffärer har
vänts till rejäla överskott. Vårt land behöver inte
längre krusa utländska bankirer för att i nåder få låna
pengar till underskott som bara växer och växer. Den
blytunga svenska statsskulden krymper och börjar nu
bli en allt lättare börda för folkhushållet. De djupa
hålen i statens kassakista börjar fyllas igen, och det
börjar bli ordning och reda i vår ekonomi.
Och det viktigaste av allt: massarbetslösheten har
brutits. Den öppna arbetslösheten har halverats. Om
vi tar de fyra åren från 1998 till 2001, handlar det om
över 300 000 nya jobb. Det är nytt svenskt rekord.
Inte någon gång under hela efterkrigstiden har vi haft
en så kraftig ökning av sysselsättningen.
Låt oss glädjas åt detta och med kraft gå vidare i
kampen för arbete åt alla. Vi ska inte slå oss till ro,
Karin Pilsäter, utan vi ska gå vidare och försöka ta
vara på den nya tidens möjligheter.
Gunnar Hökmark gjorde från talarstolen desperata
försök att skyla över att det hade hänt någonting po-
sitivt i det svenska samhället och på den svenska
arbetsmarknaden. I grunden har ingenting hänt, sade
Gunnar Hökmark. Det är lite märkligt.
Här har Moderaterna år efter år sagt att det är
omöjligt att klara att halvera den öppna arbetslöshe-
ten. Det går inte, har de sagt. När vi sedan ser till att
det omöjliga blir möjligt är det ingenting värt. Vi
hörde Gunnar Hökmark säga från talarstolen att det
var ingenting. Först var det omöjligt, och sedan var
det ingenting värt.
Tyvärr får jag konstatera att Gunnar Hökmark
fullföljer en rätt trist tradition från högerkrafterna, där
man brukar tala om att det kommer att gå illa för
Sverige. Man har i ganska många år hållit på med att
tala om att det går utför, att solnedgången kommer i
full fart osv.
Detta har Moderaterna sagt alltmedan underskot-
ten vändes till överskott, alltmedan nya företag har
startats i stället för alla dem som gick i konkurs under
den borgerliga tiden, alltmedan Sverige har intagit en
tätplats i Europa bland länder som är särskilt intres-
santa för investeringar och alltmedan tillväxten har
gått från ett rejält minus till en hög och jämn tillväxt.
Gunnar Hökmark är som den ståndaktige tennsol-
daten. I grunden har ingenting hänt, säger han.
Skygglapparna är på.
De långtidsarbetslösa som nu i allt större mängd
kommer ut på arbetsmarknaden ser skillnaden. Ung-
domar som tidigare hade väldiga problem att få jobb
men som nu kommer ut på arbetsmarknaden ser skill-
naden.
Även i de regioner där arbetslösheten är hög ser
man att det händer någonting; arbetslösheten går ned
även där. Det är rätt många som får jobb även om vi
vet att det återstår ytterligare många som behöver
komma ut på arbetsmarknaden.
Gunnar Hökmark säger att i grunden har ingenting
hänt.
Jag vill säga att vi nu ser resultat och att svenska
folkets stora uppoffringar inte har varit förgäves. Det
betyder att vi kan välja väg för politiken mycket fria-
re än förut. Då vill vi socialdemokrater att de växande
resurserna ska användas för att stärka välfärden och
öka rättvisan, inte till väldiga skattesänkningar för
dem som redan har det gott ställt.
Det är tid för reformer, höjda barnbidrag, bättre
bostadstillägg för pensionärerna, högre tak i a-kassan,
bättre tandvårdsförsäkring, kompetensutveckling i
arbetslivet, förlängd föräldraförsäkring - för att ta
några exempel.
Jag tror nog att de flesta tycker att det här är en
rätt hygglig budget. Men vi hörde att Gunnar Hök-
mark är mycket missnöjd. Det beror på att Modera-
terna vill någonting annat än vad vi socialdemokrater
vill.
Tänk bara på hur Gunnar Hökmark använder or-
det reform. Att försämra anställningsskyddet är en
reform enligt Hökmark. Att sänka ersättningen och
införa fler karensdagar i sjukförsäkringen är också en
reform enligt Hökmark. Kan man kraftigt skära ned
på statens utgifter är det en reformverksamhet som får
Gunnar Hökmark att gnugga händerna av förtjusning.
Den här budgeten är den största reformbudget
som vi haft på över tio år. Nu talar jag om goda soci-
aldemokratiska reformer. När Hökmark beskriver det
på det sättet att det är stopp för reformerna gör han
väldigt tydligt att vad Moderaterna är ute efter är ett
systemskifte och att bryta upp den svenska välfärds-
modellen.
Liksom Siv Holma och Yvonne Ruwaida undrar
jag: Varför drar ni i de andra borgerliga partierna inte
öronen åt er? Varför säger ni inte rent ut att Modera-
terna vill genomföra ett socialt experiment som kan få
förödande konsekvenser för rättvisan och välfärden?
Hur är det för övrigt möjligt för Kristdemokrater-
na att säga ja till Moderaternas idé om att helt och
hållet avskaffa den statliga inkomstskatten och den
inkomstutjämning som därigenom sker?
Varför är det viktigare för Centerpartiet att vara
med och skriva en gemensam reservation om den
ekonomiska politiken än att slå vakt om regionalpoli-
tiken? Vad är det för glädje med en gemensam reser-
vation om den är så ihålig att den inte ens tar upp
regionalpolitiken? Det enda som hjälper dessa männi-
skor är en regionalpolitik värd namnet, sade Lena Ek
nyss. Är det då inte generande att ordet regionalpoli-
tik inte finns med - och att det än mindre är någon
substans i regionalpolitiken - i den här gemensamma
reservationen?
I Västra Götaland har Folkpartiet och Centerparti-
et lämnat samarbetet med Moderaterna eftersom
Moderaternas politik inte löste sjukvårdens problem
utan i stället skapade nya problem. Varför försökte ni
på riksplanet hindra de regionala politikerna att se till
medborgarnas bästa? Varför gjorde ni det, Karin
Pilsäter?
I samband med det senaste valet fick jag ett brev
från Gunnar Hökmark. Jag har inte tackat för det
ännu. I det brevet var han allvarligt bekymrad över att
jag betalar så mycket skatt. För all del - tack för den
vänliga omtanken!
Samtidigt vet jag att vi i dagens Sverige inte tar ut
skatt för att göra livet surt för medborgarna, utan att
skatten är ett pris som vi får betala för att leva i ett
humant och civiliserat samhälle. Med skatter betalar
vi en välfärd som skapar trygghet. Med skatter kan vi
minska inkomstskillnaderna. Med skatter styr vi sam-
hället i riktning mot en bättre miljö.
I det här brevet skriver Gunnar Hökmark följande:
"Det borde vara så att den som tar emot bidrag inte
betalar skatt och att den som betalar skatt inte behö-
ver bidrag."
Tänk efter! Ska de som får bidrag därför att de är
sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade tvingas
begära skattebefrielse varje gång de går till snabbkö-
pet, som ju ska ta ut moms på varorna? Ska de vara
tvungna att begära undantag varje gång de köper en
bussbiljett, går på bio eller teater eller på annat sätt
ska betala skatt ute i samhället? Det är ju ett helt
förnedrande system för människor som har rätt till
bidrag utan att behöva skämmas.
Visst låter det bra med Moderaternas slagord om
att man ska kunna leva på sin lön men, Gunnar Hök-
mark, tänk på den ensamstående trebarnsmamman!
Inte är Gunnar Hökmarks vänner bland arbetsgivarna
beredda att höja hennes lön så mycket att hon klarar
sig utan barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och
en hygglig ersättning när hon blir sjuk eller arbetslös.
Jag hade hoppats att Mats Odell i sitt anförande
själv skulle ha redovisat att Kristdemokraternas bud-
getalternativ tyvärr har kommit att bli helt ohållbart.
Nu ska jag använda två tekniska ord som finns i
budgetlagen, nämligen bruttoredovisning och netto-
redovisning. Bruttoredovisning är bäst eftersom all-
ting redovisas. Nettoredovisning snävar in redovis-
ningen och visar bara en del av det hela. Budgetlagen
säger att det ska vara bruttoredovisning men att det i
undantagsfall kan vara nettoredovisning om det finns
speciella skäl.
Ingen har fördömt nettoredovisningen i så skarpa
ordalag som Mats Odell. Det har ändå varit sådana
fall där det funnits speciella skäl som kunnat motivera
en nettoredovisning och där man har kunnat ta stöd i
den undantagsbestämmelse som finns i budgetlagen.
Men vad som nu händer är en häpnadsväckande per-
sonlighetsomvandling. Den person som varit nettore-
dovisningens fränaste och hårdaste kritiker slår nu
själv rekord i nettoredovisning.
I våras protesterade Mats Odell mot de rätt små
och godartade former av nettoredovisning som fanns
med följande ordval: budgettricksande, bokförings-
mässiga manövrer, gömmer undan utgiftsökningarna,
kringgår budgettaket osv. Men nu är han nettoredo-
visningens verklige stormästare som ägnar sig åt en
närmast hämningslös nettoredovisning som det inte
på något sätt går att förena med budgetlagen.
Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna
har alla tre förut bekänt sig till finansieringsprincipen
- när man föreslår stora budgetförändringar som
påverkar kommunernas skatteinkomster ska det nor-
malt regleras genom förändringar i det generella
statsbidraget till kommunerna inom utgiftsområde 25.
Men i det här fallet är det bara ni moderater som gör
det och det ska ni ha ett rejält erkännande för. Det
måste ha tagit emot för er, kan jag tänka mig, att
föreslå ett utgiftstak som blir många miljarder högre
än regeringens utgiftstak - även om ni hade råkat
räkna fel på 15 miljarder kronor så att det till slut
visade sig att ert utgiftstak var 15 miljarder högre än
ni själva från början trodde. Det felet har ni alltså nu
rättat till och det är bra.
Sedan har vi de tre andra borgerliga partierna. De
försöker att göra det lätt för sig genom att i stället
belasta en inkomstskattetitel - de finansierar utgifter
från inkomstsidan i budgeten. Riksdagens budget-
kontor har räknat på detta och visar att de tre partier-
na belastar en speciell inkomstskattetitel med regle-
ringar på 10-50 miljarder kronor. Dock är denna
inkomstskattetitel inte en outtömlig inkomstkälla.
Om man belastar det här kontot med så stora ut-
gifter uppstår ett underskott på 10-20 miljarder de
olika åren - med ett underskott på en inkomsttitel har
man gått över alla gränser när det gäller nettoredovis-
ning och nettobudgetering. Det är verkligen tur att det
finns en riksdagsmajoritet som kommer att rösta ned
sådana budgetalternativ.
Detta hade jag trott att möjligen Mats Odell hade
velat redovisa innan någon annan hann göra det men
så blev det inte. Jag tycker att det är märkligt att Mats
Odell ändrar karaktär så snabbt när det gäller en så
här viktig fråga.
Det är intressant att notera hur en del borgerliga
nu när det går väldigt bra för Sverige liksom vill säga
att det beror på den politik som fördes under den
borgerliga regeringen i början av 90-talet - en intres-
sant argumentering eftersom ni inte använde den
under förra mandatperioden. Under förra mandatperi-
oden talade ni bara om hur illa det skulle gå för
svensk ekonomi. Nu när det inte kan döljas annat än
möjligen för Gunnar Hökmark att det faktiskt är
ganska bra i den svenska ekonomin vill ni haka på
framgången och säga att det beror på den politik som
fördes mellan 1991 och 1994. Det är rörande men ni
får ursäkta om jag finner det något långsökt. Glöm för
övrigt inte att vi aldrig har haft så många i arbets-
marknadsåtgärder och så många arbetslösa som vi
hade under den tiden!
Slutligen vill jag tacka Vänsterpartiet och Miljö-
partiet för ett konstruktivt och gott samarbete.
Allra sist yrkar jag bifall till finansutskottets för-
slag.

Anf. 36 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jan Bergqvist har nu kvitterat att jag
begärde replik innan han hade läst upp sin, vanligtvis,
vackra poetiska inledning om det goda svenska folk-
hemmet. Han var sedan själv förvånad över att jag
inte hade sagt saker som han hade tänkt begära replik
på, så i den delen står det väl 1-1.
Nåväl, finansutskottets ordförande torde vara den
ende som sysslar med ekonomi som inte erkänner att
de strukturreformer som genomfördes av den borger-
liga regeringen under perioden 1991-1994, exempel-
vis avregleringen av telemarknaden, har haft en do-
minerande betydelse för att inflationen har gått ned
och för att fler människor får arbete i dag.
Jan Bergqvist väljer som vanligt att trots allt tala
om budgetteknik. Då vill jag bara konstatera att ut-
skottsmajoritetens invändningar mot vårt budgetalter-
nativ enbart handlar om budget- och redovisningstek-
nik. För de tre av våra budgetförslag som ifrågasätts
handlar det sammantaget om mindre än en femtedel
av skillnaden mellan regeringens budget för år 1999
och utfallet. Det är alltså mindre än 1 % av omslut-
ningen för offentlig sektor. De här budgetförslagen
kritiseras - ja. Men de består till 85 % av sådant som
är utrett av riksdagens utredningstjänst. Resterande
del är ett försiktigt antagande om att vår politik leder
till 0,4 % lägre arbetslöshet.
Fru talman! Jag hade snarare väntat mig att Jan
Bergqvist skulle tala om att vi inte tycker att vår poli-
tik skulle ge större effekt - men okej. Vårt budgetal-
ternativ tycker vi avstyrks med mycket svaga argu-
ment. Ideologiskt står majoriteten, som jag nyss har
påpekat, mer än tomhänt. Det är symtomatiskt att era
invändningar handlar om vår budget- och redovis-
ningsteknik.
Så till detta med nettoredovisning. Jan Bergqvist,
det är så att våra statliga skattesänkningar bör kvittas
mot statlig inkomstskatt och inte redovisas som
kommunala bidragshöjningar. Detta är huvudprinci-
pen och så har regeringen själv gjort när det gäller
den tillfälliga skattereduktionen för låginkomsttagare,
vilken nu för övrigt också har blivit permanent.

Anf. 37 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna om att repliktiden är två minuter.

Anf. 38 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill replikera på det som Mats
Odell sade efter det att han blivit avknackad av tal-
mannen. Läser man författningskommentaren till
budgetlag står det tydligt: "Paragrafen innehåller
inget undantag från bruttoprincipen beträffande in-
komster som redovisas mot inkomsttitlar. Sådana
inkomster skall därför alltid budgeteras och redovisas
brutto."
Det märkliga är att det inte fanns någon som så
häftigt och i så kritiska ordalag kritiserade nettoredo-
visningen i våras som Mats Odell. Då fanns det ändå
konkreta skäl som gjorde att man kunde åberopa en
undantagsbestämmelse i budgetlagen. Men nu har
Mats Odell släppt alla hämningar. Det är bekymmer-
samt, tycker jag, att kristdemokraterna kastar sig så
mellan den ena och den andra ståndpunkten.
Vi har ju sett ett annat exempel på det tidigare.
Det gäller Botniabanan. Då fick Mats Odell ett oer-
hört genomslag i medierna med just finansiering-
sprincipen. Han talade om en skandal, och det fram-
ställdes i TV och på andra ställen som att det var
något fuffens på gång.
Vad hände tre veckor senare i trafikutskottet där
Mats Odell deltog? Jo, då skrev man tydligt: Vi kan i
detta sammanhang acceptera regeringens finansie-
ringsmodell. Först är det alltså skandal, och sedan
kryper Mats Odell till korset och accepterar det.
Nu har han gått längre än vad som är rimligt. Så
här långt i nettoredovisning får man inte gå. Det är
alldeles tydligt. Jag sade egentligen det här i välme-
ning. Det hade naturligtvis varit bäst om jag hade
sluppit att ta upp den här kritiken mot Mats Odells
budgetalternativ som gör att det faller helt och hållet.
Det hade varit mycket bättre om Mats Odell själv
hade redovisat att det hade blivit fel.

Anf. 39 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Först börjar Jan Bergqvist med att gö-
ra ett självmål av närmast olympiska mått. Det vi har
kritiserat när det gäller Botniabanan är just det sätt
som regeringen förutsattes finansiera det på. Jag ber
Jan Bergqvist gå tillbaka och titta i trafikutskottets
protokoll.
Sedan detta med nettoredovisningen. Vi tog till
oss den kritiken, Jan Bergqvist. Därför tog vi bort
nettoredovisningen av karensdagen och har gjort en
korrekt bruttoredovisning. Men det som återstår är ju
faktiskt statliga skattesänkningar som vi genomför.
Det är helt absurt att redovisa statliga skattesänkning-
ar som ökningar av de kommunala statsbidragen. Det
är detta vi har gjort. På den punkten har ju regeringen
faktiskt varit klok och banat väg genom att själv till-
lämpa den tekniken, så det vore nog klädsamt om Jan
Bergqvist talade med lite mindre bokstäver i den
delen.
Sedan till detta med reformer. Jan Bergqvist säger
att reformer "för er" - han nämner då Moderaterna
som första alternativ - är att öka utgifterna och att
"vi" har reformer som förändringar av ekonomins
funktionssätt.
Låt mig igen, Jan Bergqvist, ta ett exempel på en
reform. Det är just avregleringen av telemarknaden.
Det kostade inte pengar. Men det har däremot skapat
ökad produktivitet. Det har skapat fler arbetstillfällen.
Det är den typen av reformer som ni totalt har slutat
att genomföra. Det är det som gör att vi ser oroväck-
ande tendenser inför framtiden.

Anf. 40 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag har läst protokollet i trafikutskot-
tet mycket noggrant. Jag känner till exakt vad det
står.
Det allvarliga tycker jag är att Mats Odell kastar
sig från den ena ståndpunkten till den rakt motsatta på
mycket kort tid. När det gällde Botniabanan tog det
tre veckor. Mats Odell gick ut och sade att det var en
skandalös finansieringsprincip som användes. Tre
veckor senare kröp han till korset och skrev att han
accepterade finansieringsmodellen i trafikutskottet.
Samma sak med nettoredovisningen. I våras var
det fruktansvärt. Det var bokföringstekniska manöv-
rer, budgettricksande och allt möjligt. Nu ställer han
till med en nettoredovisning där man får ett miljar-
dunderskott på en inkomstskattetitel, och han tycker
att det är fullständigt okej.
Det är inte så man ökar trovärdigheten för krist-
demokraternas politik, Mats Odell.

Anf. 41 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag ska börja med att kommentera
något fullkomligt obegripligt som Jan Bergqvist sade
när han pratade om Västra Götaland. Han frågade
varför vi försöker hindra politikerna från att göra det
bättre för medborgarna. Det är ett fullkomligt obe-
gripligt uttalande. De enda som försöker hindra lokala
politiker från att genomföra sin politik är ju ni, bl.a.
med den senaste propositionen om sjukvård.
Fru talman! Sedan skulle jag också vilja göra en
liten kort kommentar om det här med finansiering-
sprincipen, utöver det som Mats Odell har sagt. Det
är uppenbart att finansutskottet har en ordförande
som inte kan skilja en utgift från en inkomst ens när
han ser dem. Det tycker jag är lite oroväckande. Han
påstår att vi finansierar utgifter från en inkomsttitel.
Det var precis det ni gjorde. Det var precis därför
vi kritiserade det. Inkomster kom så att säga aldrig in
i statsbudgeten för att sedan gå ut som utgifter, utan
de fick vända ute i verksamheten så att det inte syntes
att de fanns.
Vi redovisar en skattesänkning som en skatte-
sänkning. En minskad inkomst redovisas som en
minskad inkomst i stället för att en skattesänkning, en
inkomstminskning, redovisas som en utgiftsökning,
vilket skulle vara mer missvisande gentemot medbor-
gare och alla andra.
Det kan hända att man av tekniska skäl borde re-
dovisa det på båda sätten. Vi kan säkert arbeta vidare
med det här. Men jag säger som Mats Odell: Är detta
den enda invändning ni har? Då står ni ju verkligen
extremt barfota i er kritik av våra budgetalternativ.
Ni brukar hävda att våra besparingar inte är ge-
nomförbara och dessutom ohemula och allmänt
orimliga, kallhamrade och hårdhjärtade.
Det bästa beviset för oss på att de är både genom-
förbara och kanske inte heller så hemskt farliga är ju
det som alltid händer, nämligen att socialdemokrater-
na året därpå kommer med samma besparing men inte
riktigt lika stor. Det har hänt år efter år när det gäller
vägunderhållning, kunskapslyft, arbetsmarknadspoli-
tik, lokala investeringsprogram och många andra
saker.
Jag skulle vilja fråga Jan Bergqvist: Hur mycket
kommer ni att följa efter när det gäller arbetsmark-
nadspolitiken, speciellt med tanke på den forskning
och de utvärderingar som nu finns vad gäller arbets-
marknadspolitiken?

Anf. 42 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det verkar som om Karin Pilsäter inte
har läst budgetlagen och författningskommentaren till
budgetlagen. Jag vill upprepa vad som står där:
"Paragrafen innehåller inget undantag från brut-
toprincipen beträffande inkomster som redovisas mot
inkomsttitlar. Sådana inkomster skall därför alltid
budgeteras och redovisas brutto."
Så är det. I och för sig skulle det naturligtvis vara
bra om vi kunde ha de här debatterna om budgettek-
nik i större utsträckning i finansutskottet och i mindre
utsträckning i kammaren. Det kan jag hålla med om.
Men här handlar det framför allt för kristdemokrater-
nas del om en redovisning som är politiskt märklig.
Först går man ut och fördömer och tar avstånd, och
när det sedan har gått några månader gör man en
nettoredovisning som är extremt långtgående.
Så till Västra Götaland. Jag har ju glädjen av att
bo i denna förnämliga del av landet och hör ett och
annat. Jag har även hört folkpartister säga att de blev
hårt ansatta från sin riksledning när det var fråga om
att bryta upp samarbetet med moderaterna och hitta
ett annat sätt att sköta det här. Men jag vill säga att
folkpartisterna i Västra Götaland såg till medborgar-
nas intresse till skillnad från kristdemokraterna som
inte kunde vara med. Trots påtryckningar som de
själva i alla fall upplevde från rikspolitiskt håll ställde
de upp på en bra sak för sjukvården i Västra Göta-
land.

Anf. 43 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Vi har alltså en ordförande i finansut-
skottet som ägnar finansdebatter åt skvaller och hör-
sägen från en region som inte har någonting med det
här att göra och som ägnar debatten åt något som han
själv säger att han inte tycker att vi ska ägna debatten
åt. Men varför kan vi inte ägna debatten åt något
viktigt och riktigt då?
Om inte finansutskottets ordförande kan skilja en
inkomst från en utgift får vi väl ta det vid något annat
tillfälle. Men om budgetlagen inte gör några undantag
för inkomster är det inte något argument mot att re-
dovisa en inkomstminskning som en inkomstminsk-
ning.
Kan vi inte tala om sakpolitiken i stället? Ni skri-
ver t.ex. så här: Faran med motionens förslag är att de
arbetslösa i stället för att få chansen att utveckla sig
och förbereda sig för ett nytt arbete riskerar att passi-
viseras. Det är er kritik mot att vi vill skära ned på
arbetsmarknadspolitiken.
Häromdagen lade Calmfors, Forslund och Hem-
ström fram forskning där de drog huvudslutsatsen att
arbetsmarknadspolitiken knappast har lett till att
matchningseffektiviteten har påverkats positivt, vilket
ju är en av huvuduppgifterna i dagens läge. Undan-
trängsningseffekterna är betydande. Det är svårt att
visa positiva individeffekter, och det är ändå det vik-
tigaste att det blir bättre för den enskilda individen.
Slutsatsen är att AMS-åtgärderna bör ha mindre
volym vid framtida konjunkturnedgångar. Då måste
de först ha mindre volym i konjunkturuppgångar. Vi
har aldrig haft så stor andel av arbetskraften i arbets-
marknadsåtgärder som vi har i dag, när vi står på
toppen av konjunkturen. Då har vi ingen fallhöjd när
konjunkturen vänder nedåt.
Jag skulle tycka att det vore mycket bättre om fi-
nansutskottets ordförande kunde ägna sig något litet
åt sakpolitiken och tala om vad det är för fel på idén
att i dag dra ned på arbetsmarknadsåtgärderna och
koncentrera sig på det som är spjutspetsuppgifterna
och i stället skapa en arbetsmarknadspolitik som
lägger en bättre grund för framtiden. Det tycker jag
skulle vara intressant att höra vad Jan Bergqvist har
att säga om.

Anf. 44 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Om man skär ned på de resurser som
står till förfogande för att hjälpa dem som är långtids-
arbetslösa, dem som är arbetshandikappade och andra
som har problem på arbetsmarknaden - det finns t.ex.
stora regionala skillnader - innebär det att många
enskilda individer får sämre möjlighet att få hjälp
med att komma ut på arbetsmarknaden.
Man kan åberopa den rapport som Karin Pilsäter
åberopade, men om vi tittar på de erfarenheter som
finns ute i olika regioner och erfarenheterna hos de
enskilda människorna anser vi att det behövs en om-
fattande arbetsmarknadspolitik. Vi kan nu se hur
långtidsarbetslösa kommer ut på arbetsmarknaden
tusen efter tusen bl.a. med hjälp av de nya insatserna
som vi har gjort. Det sätter vi oerhört stort värde på,
och det är därför som vi är kritiska.
Sedan vill jag skärpa tonen mot Karin Pilsäter.
Det som hon replikerade på min kritik mot er nettore-
dovisning innebär i det närmaste goddag-yxskaft. Jag
diskuterar alla sakfrågor. Vi har i utskottet utförligt
också redovisat vår kritik mot Folkpartiets budgetal-
ternativ. Jag är beredd att fortsätta den diskussionen
både i dag och i andra sammanhang.
Men Karin Pilsäter för diskussionen som att det
inte har någon betydelse att man bryter mot budgetla-
gen. Det lät inte så i våras när vi hade en nettoredo-
visning som kunde diskuteras om den var lämplig.
Men det fanns undantagsbestämmelser i budgetlagen
som kunde motivera detta.
Här kan man göra ett klart konstaterande att det är
inget undantag beträffande inkomster som redovisas
med inkomsttitlar, och det kan man inte bara bortse
ifrån. Man kan inte vifta bort det och säga att det inte
är någon viktig debatt. Det gör ju att ert budgetalter-
nativ faller helt och hållet.

Anf. 45 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag tänkte ägna min replik åt männi-
skor av kött och blod, medmänniskor.
Finansutskottets ordförande säger i inledningen av
sitt anförande att solidaritet innebär att vi lever oss in
i hur andra människor har det. Då undrar jag hur
mycket finansutskottets ordförande har levt sig in i
hur äldre kvinnor, pensionärer över 75 år, har det.
Enligt Statistiska centralbyrån är det nästan en
tredjedel av dessa kvinnor som lever under socialbi-
dragsnivån efter ett långt och strävsamt liv med låga
inkomster - många gånger fattigt och eländigt. På sin
ålderdom tvingas de nu att leva under socialbidrags-
nivån. Har finansutskottets ordförande levt sig in i
hur dessa äldre kvinnor har det?
Den andra gruppen som jag vill ta upp är unga
föräldrar och unga mammor som, om de är arbetslösa,
studerande eller inte har arbetat under hela kvalifice-
ringstiden, har föräldrapenningens grundnivå 60 kr
om dagen att leva på. Per månad blir det 1 800 kr att
klara sig och sitt barn på.

Anf. 46 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag har hemma i Göteborg kontakt
med många pensionärer, inte minst en hel del äldre
kvinnor. Jag fick ett brev från Ester Nagel, och jag
har träffat henne i olika sammanhang. Hon skrev: Är
det rimligt att jag efter det att min hyra är betald ska
leva på 3 300 kr i månaden? Jag har talat med henne
och vi har gått igenom situationen. Det finns många
äldre som har det väldigt dåligt ekonomiskt.
Det är en förklaring till att vi satsar på höjda bo-
stadstillägg. Det har stor betydelse för just de pensio-
närer som har det sämst ställt. Inte minst i storstäder-
na där hyrorna är höga innebär höjningen av bo-
stadstillägget en värdefull hjälp för att förbättra en
besvärlig ekonomisk situation.
Så jag försöker att sätta mig in i deras situation.
Jag försöker också sätta mig in i barnfamiljernas
situation. Jag kan hålla med om att det är för lite med
60 kr om dagen. Vi får på olika sätt förbättra för barn-
familjerna. Att höja grundnivån i föräldrapenningen
är ett sätt, men vi kan inte göra allt på en gång, det
förstår Lena Ek. Som Yvonne Ruwaida redovisade
har vi gjort stora insatser för att förbättra för barnfa-
miljerna, och vi är beredda att fortsätta med det undan
för undan.

Anf. 47 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är viktigt med bostadstillägget,
det har Jan Bergqvist alldeles rätt i. Men i den totala
livssituationen är det fortfarande nästan en tredjedel
av de äldre över 75 år som lever under socialbidrags-
nivån, och detta efter sex år av högkonjunktur. Jag
konstaterar bara att man har prioriterat bort gruppen
fattiga pensionärer.
Utvecklingen går i riktning mot en pensionärs-
boom. Det saknas barn. Det är kris i befolkningsfrå-
gan. Vi har upprepade gånger diskuterat i finansut-
skottet vad detta ger för effekter i statens budget
framöver. Samtidigt sänder man signaler till barnfa-
miljer om att de inte ska klara sig på föräldrapenning-
en. De ska gå till det sociala. Vi har inte levt oss in i
deras situation sedan 1987 då nivån på 60 kr fastställ-
des.
Jag tycker att det är förskräckligt. I enrum säger
alla att det här inte är bra. Men nu har det gått ganska
många år sedan 1987. Dessa problem har ju påtalats.
En gång om året kommer statistik från Socialstyrel-
sen där denna grupp ständigt är överrepresenterad.
Det vet man också ute i kommunerna. Ni har ju fort-
farande många kommunalpolitiker i ert parti trots alla
angrepp på kommunal självstyrelse.
Är det inte förskräckligt att unga barnfamiljer
tvingas att leva på denna nivå? Jag skulle inte klara
mig på 60 kr om dagen.

Anf. 48 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Vi bortser verkligen inte från de fatti-
ga pensionärernas situation. Det är en helt felaktig
beskrivning som Lena Ek gör. I själva verket höjer vi
grundavdraget, vilket är till fördel för tre fjärdedelar
av pensionärerna. En fjärdedel av pensionärerna be-
talar inte inkomstskatt. Där sätter vi in stödet där det
är som allra viktigast, nämligen till boendekostnader-
na. Vi förbättrar bostadstillägget, och det har betydel-
se för de allra fattigaste pensionärerna. Inte minst i
stora städer där hyrorna är väldigt höga har höjningen
av bostadstillägget utomordentligt stor betydelse för
många enskilda pensionärer.
När det gäller unga barnfamiljer är åtgärderna för
att minska arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten
i grunden oerhört viktiga för att man ska komma till
rätta med deras situation. Samtidigt förbättrar vi för
barnfamiljerna med höjda barnbidrag och på andra
sätt undan för undan. Vi sätter inte något stopp för
reformarbetet. Men samtidigt är det så, som Lena Ek
vet - inte minst efter det samarbete vi hade här i riks-
dagen under många år mellan Centerpartiet och soci-
aldemokraterna - att pengarna räcker en bit, men de
räcker inte till allt som man skulle önska sig omedel-
bart.

Anf. 49 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag vill gärna säga till kammaren att
det inte alls är konstigt att Jan Bergqvist ägnar sig åt
den bokföringspolitiska debatten. Han tyckte ju att
det var fel av mig att ta upp frågan om arbetslösheten.
Han tyckte att det var fel att peka på vad Socialdemo-
kraterna numera bara räknar som 4 % arbetslösa och
sade att det var att svartmåla. Man ska tydligen inte
nämna det faktum att det finns ytterligare 12 % ar-
betslösa, förutom dem som av arbetsmarknadspolitis-
ka skäl har blivit förtidspensionerade eller placerade i
andra verksamheter.
Det är just denna arrogans som jag tycker är viktig
att ta upp, därför att det är fräckt av er gentemot lan-
dets arbetslösa att hävda att arbetslösheten bara är
4 % när det i själva verket är många, många fler än de
som ni nämner. Det allvarliga i detta är att det har
direkta konsekvenser för den ekonomiska politiken.
När jag sade att vi har en tid av försummade möj-
ligheter menade jag just detta faktum att ni har för-
summat att föra en ekonomisk politik som skapar
utbud av företagande och utbud av arbete som pressar
ned arbetslösheten till en nivå som gör det möjligt att
förena hög sysselsättning med en lugn ekonomisk
utveckling. Ni har inte gjort detta, utan ni har ridit på
och skrutit om högkonjunkturen.
Som påpekades här tidigare är Sveriges utveck-
ling ungefär densamma som i andra jämförbara län-
der. Det allvarliga, Jan Bergqvist, är att vi nu går in i
en vikande konjunktur med en unikt hög arbetslöshet.
Vi har aldrig på toppen av en högkonjunktur haft så
många arbetslösa människor, oavsett om man mäter
med era mått eller om man lägger till de mått som är
relevanta för alla som är arbetslösa. Därför vill jag
ställa frågan, Jan Bergqvist: Varför så rädd att nämna
arbetslösheten vid dess rätta namn? Varför så rädd att
redovisa dess omfattning? Och varför så rädd för att
redovisa en politik för att få ned arbetslösheten?

Anf. 50 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Vi har ju i finansutskottet haft en dis-
kussion om arbetslösheten. Vi har då redovisat tabel-
ler och olika tal, och vi har haft en diskussion om vad
det är man ska redovisa osv. Det finns ingen som
helst rädsla att redovisa arbetslösheten och olika
aspekter på den. Det är tvärtom oerhört viktigt.
Gunnar Hökmark kan inte ha fört särskilt nog-
granna anteckningar när han lyssnade på vad jag
sade. Det är inget fel att ta upp en diskussion om
arbetslösheten. Jag sade ju själv i mitt anförande att
det är en avgörande fråga för framtiden.
Det som är lite märkligt är Gunnar Hökmarks sätt
att presentera utvecklingen. Han säger att i grunden
har det inte blivit några förändringar. Det är natur-
ligtvis att se på arbetsmarknaden med skygglappar.
Det har ju skett en dramatisk sänkning av ung-
domsarbetslösheten. Invandrare som har haft jätte-
problem ser att de kan komma ut på arbetsmarknaden
mer och mer nu, och långtidsarbetslösa kommer ut
på arbetsmarknaden undan för undan i tusental. Och
Gunnar Hökmark säger att ingenting har i grunden
skett. Det är det som är fel. Man måste faktiskt se allt
som händer. Det kan ju inte vara något fel att man då
redovisar att den öppna arbetslösheten har halverats,
eftersom ni sade att det i praktiken var omöjligt. Nu
när det omöjliga är möjligt säger ni att det är ingen-
ting värt.

Anf. 51 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! När vi diskuterar arbetslösheten gör
vi det utifrån utgångspunkten att det behöver föras en
politik som gör att vi under lågkonjunktur och hög-
konjunktur kan hålla nere siffrorna för arbetslösheten
och se till att så många som möjligt är i arbete. Det är
viktigt för de enskilda människorna, för den sociala
tryggheten och den sociala identiteten. Det är därför
som det är allvarligt att ni fokuserar på ett begränsat
mål som är statistiskt definierat på ett visst sätt i stäl-
let för att tala om hela arbetslösheten.
Vi talar också om behovet av en långsiktig politik
som skapar förutsättningar för att fler människor på
längre sikt kommer i arbete.
Det är klart att jag håller med Jan Bergqvist om
att visst har det hänt någonting i bemärkelsen att fler
har fått jobb. Det är fullkomligt uppenbart. Men det
beror ju på konjunkturens upp- och nedgångar.
Det unika nu är att vi aldrig har haft så många ar-
betslösa på toppen av en mycket långvarig högkon-
junktur som är internationell. Det innebär att vi kan
konstatera att det inte har genomförts de strukturella
reformer som behövs för att pressa ned arbetslösheten
så att den långsiktigt hade kunnat bli ännu lägre än
vad den är i dag. Det är som om ni har försummat en
tid av möjligheter. Det är allvarligt därför att det
kommer att drabba många enskilda människor. Och
det är ert ansvar. Det är naturligtvis inte Jan
Bergqvists ansvar, utan det är Bosse Ringholms och
regeringens ansvar, för inom vänsterblocket har man
blockerat varandra så att inga åtgärder har genom-
förts.
Men skryt inte med högkonjunkturen för den går
över. Det som består är de politiska reformerna. Det
ser vi i dag när vi drar nytta av 90-talets reformer.
Därför borde vi se reformer i dag för framtiden. Det
är i det avseendet ni har försummat en tid av möjlig-
heter.

Anf. 52 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark tycks inte upptäcka
hur isolerad han är i den här debatten. De andra bor-
gerliga partierna har ändå gett en mer nyanserad och
balanserad syn på den ekonomiska utvecklingen. För
Gunnar Hökmark blir det mycket enkelt, nämligen att
orsaken till att det gick så dåligt 1991 till 1994 är att
det då var lågkonjunktur och att det går så bra nu för
Sverige beror på att det är högkonjunktur. Det är lite
väl enkelt.
Det är i själva verket så att bakom de resultat som
vi nu ser och som gör att Sverige har utvecklats så att
vi har ett företagsklimat som är i internationell topp-
klass och som gör Sverige till ett oerhört spännande
och intressant investeringsland i den tekniska front-
linjen ligger en lång rad av insatser som har med
teknisk utveckling och forskning att göra. Det är
kunskapslyft, kompetensutveckling och en oerhört
mödosam budgetsanering och en massa saker som
ligger bakom detta.
Glöm inte att aldrig har bidragsberoendet varit så
starkt som när de borgerliga regerade. Aldrig har
arbetslösheten varit så hög i modern tid. Aldrig har vi
haft så många arbetsmarknadsåtgärder som då. Det
borde ändå stämma Gunnar Hökmark till viss efter-
tanke.

Anf. 53 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! En av de reformer som genomförts i
denna budget och som flera borgerliga partier verkar
blunda för är faktiskt den gröna skatteväxlingen. Just
nu pågår en klimatkonferens i FN:s regi. Utsläppen
av koldioxid är ett av de största hoten.
I dag kan man läsa i tidningen att ett par öar i Pa-
pua Nya Guinea inom fem år kommer att ha drunknat
i havet på grund av växthuseffekten. Och vi kan gå
närmare. I dag svämmar halva Sverige över, och det
beror på växthuseffekten.
Tidigare var ju forskarna oeniga och det har de
varit i väldigt många år, men nu är forskare eniga om
att växthuseffekten leder till mer kaotiska vädersitua-
tioner, till fler och hårdare stormar, översvämningar
och torka. Växthuseffekten finns. Reformen om grön
skatteväxling är en reform som Moderaterna inte ens
vill ha och som de dessutom blundar för. Men fortfa-
rande, trots den reform som genomförs nu och som är
en bra början, behöver det göras mer.
Transportkostnaderna är alldeles för låga. Det är
lönsamt i dag att slakta gris i Danmark, att röka köttet
i Frankrike, att skiva och paketera det i Tyskland för
att sälja det som Tulip bacon i Sverige. Och det är
lönsamt att transportkostnaderna är för låga. Vi har
nu höjt dieselskatten med tio öre, men det är inte
tillräckligt.
Miljöchefen på ett av Europas största transport-
bolag, Shenker BTL, anser att vi måste höja diesel-
skatten ännu mer för att få åkerinäringen att minska
transporterna. Det säger man t.o.m. inom transport-
branschen.
Är socialdemokraterna beredda att gå vidare
och minska koldioxidutsläppen genom framtida höj-
ningar av bensin- och dieselskatterna?

Anf. 54 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att repliken ska riktas till Jan
Bergqvist. Gunnar Hökmark är inte den som står i
talarstolen just nu.

Anf. 55 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag är glad att jag fick frågan om den
framtida miljön, för det är en av de stora ödesfrågor-
na. Det handlar om huruvida vi i dag är beredda att
vidta sådana åtgärder att vi till kommande generatio-
ner kan överlämna ett gott och hållbart samhälle. Det
är en stor utmaning. Det här är frågor som behandlats
i samband med den gröna skatteväxlingen, men det är
i ännu större utsträckning frågor som har tagits upp
av utredningar som är klara. Det är Klimatkommittén,
Kemikaliekommittén och Miljömålskommittén. De
utredningsarbetena är färdiga, men det pågår ett be-
redningsarbete i Regeringskansliet.
Jag hoppas att det kommer att bli ett brett och
starkt stöd i riksdagen för att sätta upp etappmål så att
vi kan nå goda miljömål framöver och att vi då ska ha
kunnat utveckla strategier för att se till framtidens
intressen; våra barn, barnbarn och kommande gene-
rationer.

Anf. 56 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på om vi ska höja
diesel- och bensinskatterna i framtiden.
Det jag tycker är lite synd, och där hoppas jag att
Socialdemokraterna kommer att komma till skott, är
att man inte satt ned foten när det gäller hur man ser
på den framtida utvecklingen av den gröna skatte-
växlingen. Det är oerhört viktigt med tydliga signaler
till näringslivet; till transportbolagen, till producen-
terna av bilar och lastbilar osv.
Volvochefen gick ut och sade att vi behöver öka-
de bensinskatter. Det är en viktig signal för framtiden.
Det har alltså t.o.m. Volvochefen sagt. Han säger att
det är en svår men viktig uppgift för politiker att
tydligt och visionärt ställa upp de här målen. Vol-
vochefen tycker i dag att växthuseffekten är en av de
största och viktigaste framtidsfrågorna.
Konsum i Norrköping brukade tidigare köpa in
ägg från en lokal producent som fanns en och en halv
kilometer från Norrköping. Bonden brukade köra in
äggen dessa få kilometrar, packa upp dem och ibland
hämta trasiga ägg. Nu har man bestämt sig för att
KF:s lagercentral i Västerås ska komma och hämta
äggen och köra upp dem till Västerås där de förpack-
as. Sedan åker man med dem till Norrköping. Det blir
en körsträcka på 68 mil för de här äggen. Innan dess
var körsträckan tre kilometer.
Detta är lönsamt på grund av dieselskattens nivå.
Men vi kan inte bara se på vad som händer i Sverige.
Vi behöver höja diesel- och bensinskatterna i framti-
den, men vi måste också se till vad som händer på
EU-nivå. Här bromsar Sverige i dag. Socialdemokra-
terna säger tillsammans med Moderaterna och Väns-
terpartiet: Vi vill inte ha miniminivåer på miljöskatter
på EU-nivå. Det är väldigt olyckligt. Här önskar vi en
förändring av regeringens linje innan Nicemötet i
december.

Anf. 57 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag är inte beredd att här ge svar på
konkreta skattefrågor. Det kommer för övrigt en
skattedebatt om en liten stund. Däremot vill jag säga
att vi i Socialdemokraterna är inställda på att det är
fullt möjligt att driva utvecklingen så att vi får både
fler jobb och bättre miljö. Det kan bli målkonflikter,
men vi är beredda att arbeta för att lösa de konflikter-
na.
I den socialdemokratiska riksdagsgruppen har vi
så sent som i går tillsatt en särskild arbetsgrupp som
ska göra att vi ägnar ännu större intresse åt frågan om
grön skatteväxling. Sedan kommer mycket snart
förslag från regeringen om miljömålen och om upp-
följning av Klimatkommitténs förslag. Jag hoppas att
vi ska kunna få en bred enighet i riksdagen om att ta
itu med de här frågorna på ett rejält sätt.

Anf. 58 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vi är på väg in i ett nytt skede i
svensk ekonomi och svensk politik. Efter den kata-
strofala inledningen av 1990-talet, med regeringen
Bildt, krisregeringen Bildt, kan man karaktärisera den
politiska och ekonomiska utvecklingen så att det har
handlat om tre olika faser.
Det handlade om att reda ut den ekonomiska här-
va som regeringen Bildt ställde till med. Jag har full
förståelse för att Carl Bildt inte vill vara närvarande
vid den här typen av debatter med tanke på det konto
som belastar honom för framtiden. Det är ju så att
budgetsaneringen, som inleddes efter valet 1994, är
ett arbete som har pågått under hela 90-talet. Det är
ett arbete som fortfarande pågår i våra kommuner och
landsting som ett resultat av den katastrofala inled-
ningen av 90-talet.
Nästa skede har varit arbetslöshetsbekämpning.
Det är naturligtvis med stor stolthet som vi kan säga
att vi i dag har nått ett av våra etappmål, det om 4 %
arbetslöshet. Vi har halverat arbetslösheten. Vi har
också halverat antalet personer i s.k. arbetsmarknads-
politiska program eller åtgärder. Det har ju redan
framgått av debatten att Moderaterna, inte minst Lars
Tobisson, sade att det var fullkomligt omöjligt att nå
4 % arbetslöshet. Det var lika omöjligt, det var väl det
Gunnar Hökmark alluderade på i sin inledning, som
att hela världen skulle ha böckling som sin favorit-
mat.
Jag förstår att Lars Tobisson inte har tid att delta i
diskussionen i dag eftersom han väl nu åker runt och
säljer, eller marknadsför, denna böckling världen
över. Jag önskar honom all lycka och framgång i det
arbetet, för det är en bra svensk exportartikel.
Då måste man byta fot, som Gunnar Hökmark
också gör i dagens debatt. Man sade att det var omöj-
ligt att nå 4-procentsmålet, och så inser man att vi har
nått målet. Då säger han nu att det var ett alldeles för
blygsamt mål. Det borde ha varit 3 %, 2 % eller 1 %.
Det var helt enkelt ett alldeles för litet mål. Ja, man
kan ständigt fly från verkligheten på det sättet, Gun-
nar Hökmark.
Nu handlar det om det tredje skedet. Vi har nått
ett etappmål i fråga om arbetslösheten, men vi ska
självfallet fortsätta att kämpa för att få ned arbetslös-
heten till ännu lägre nivåer och för att få upp syssel-
sättningen. Det tredje skedet handlar nu om att det
finns utrymme för reformer åren framöver. Det är ett
resultat av budgetsaneringen och av en enormt stark
sysselsättningsutveckling.
Då är det viktigt att veta vad det är för värderingar
som ska styra dessa reformer. Vad är det för välfärds-
samhälle som vi vill utveckla? Jag tycker att diskus-
sionen här i dag har varit mycket belysande för hur
skilda värderingar det finns mellan de politiska parti-
erna om hur det framtida Sverige och den framtida
välfärden ska se ut.
Vi socialdemokrater vill på det sätt som Jan
Bergqvist beskrev ha ett samhälle som präglas av
rättvisa och solidaritet. Rättvisan är nära förknippad
med tillväxten. Utan en rejäl tillväxt, utan jobb, går
det heller inte att skapa rättvisa. Och utan en rejäl
insats för att bekämpa klassamhället kan vi heller inte
nå det solidariska samhället. Det är naturligtvis det
som måste vara vägledande för de reformer och det
arbete som vi har framför oss de kommande åren för
att åstadkomma ett gott samhälle som ska präglas av
solidaritet mellan människor och av en rättvisepolitik
som kan bekämpa klassklyftor.
Det är också viktigt med den ekonomiska fram-
gång som vi har nu i Sverige att vi ser möjligheten att
fortsätta ha denna framgång. När vi nu ligger på en
mycket hög ekonomisk tillväxtnivå måste vi natur-
ligtvis diskutera vad vi kan göra för att gå vidare och
vidmakthålla de mycket positiva inslag vi har i
svensk ekonomi.
Det finns en kombination i budgetpropositionen
av olika insatser för att inte minst stärka vårt utbild-
ningsväsende - forskning, teknik och näringspolitik.
Vi har vidare arbetsmarknaden, som kan fungera
ännu bättre via olika insatser. Det finns också mycket
annat, inte minst i fråga om den regionala balansen.
Det kan, tillsammans med olika strukturinsatser, vara
nycklar för att vi också ska kunna ha en bra ekonomi
under en avsevärd tid framöver.
Den allra viktigaste uppgiften tror jag framför allt
är att återskapa framtidstron. Jag ser dagligen, tycker
jag, exempel på hur inte minst barn och ungdomar
känner mycket mer tillförsikt inför vårt samhälle och
vår framtid än för bara några år sedan.
Det är därför som uppgiften är, inte minst i många
kommuner som fortfarande har stora svårigheter, att
försöka skapa denna tillförsikt genom att se till att vi
skapar ett gott samhälle just för barn och ungdomar.
Flera talare har här tidigare redovisat de många
reformer som vi genomför i form av höjningar av
barnbidrag, maxtaxa, mer personal i barnomsorgen,
pappamånad, 5 miljarder kronor mer till skolan under
de närmaste åren, höjning av studiestöd och mycket
annat som kan bidra till att skapa detta goda samhälle
för våra barn och ungdomar i framtiden. De kan till-
sammans också bidra till bättre förutsättningar för att
vidmakthålla en tillväxt en bra tid framöver.
Det kom i går nya nationalräkenskaper. Där kon-
stateras att med den förändring som numera räknas så
har vi under de tre senaste åren haft en tillväxt som
har varit ungefär 1 % bättre än vad vi tidigare har
kunnat notera. Vi har under det första halvåret i år
haft en tillväxt som är 4 % bättre än förra året.
Vi har en arbetslöshet som är nere på 4-
procentsnivån. Vi har en sysselsättning som sedan
den senaste mätningen har ökat med 3 %. Det finns
nästa inga EU-länder som har haft en så kraftig sys-
selsättningsökning som Sverige har haft under senare
tid.
Vi har tillsammans med Storbritannien den lägsta
inflationen bland EU-länderna. Detta som var en
omöjlighet. Det beskrevs både av borgerliga partier
och av ekonomer för några år sedan att det inte gick
att kombinera en så låg arbetslöshet som vi har, en
låg inflation och en bra tillväxt. Det har vi lyckats
med genom den ekonomiska politik som har drivits
under de senaste åren.
Vi har ett gott orderläge för industrin. Vi har en
snabb ökning av hushållens konsumtion i storleks-
ordningen 5 %. Vi har en bra lönsamhet i våra före-
tag. Vi har en stigande konkurrenskraft i näringslivet.
Vi har en stark export. Den har ökat med 12 % under
det senaste året. Och vi har ett fantastiskt överskott i
vår handelsbalans. Nu senast var det 140 miljarder
kronor.
Det är en fullkomligt annan värld, Gunnar Hök-
mark och alla andra inom borgerligheten som var
ansvariga för den katastrofala inledningen av 1990-
talet, vi lever i i dag när det gäller ekonomi, politik
och samhälle än den risiga inledningen på 90-talet.
Då måste man ställa frågan: Ska vi tillbaka till inled-
ningen av detta 90-tal igen som det har varit rop på
från borgerligheten i hela debatten?
Är det någon som i debatten har hört att Modera-
terna ett ögonblick bryr sig om dem som är arbets-
skadade och att de vill förbättra arbetsskadeförsäk-
ringen nu när det finns tid för reformer? Är det en
strukturreform som Moderaterna efterfrågar? Jag har
inte hört det i debatten.
Har någon hört Moderaterna och Gunnar Hök-
mark säga ett ord om hur viktigt det är att knäcka
långtidssjukskrivningarna och göra någonting åt
dem? Har Moderaterna haft något som helst engage-
mang för de arbetshandikappade och hur vi ska få ut
dem på arbetsmarknaden i ett gott konjunkturläge?
Har Moderaterna haft någon som helst sympati för de
långtidsarbetslösa eller haft någon enda idé utöver
alla andra saker som regeringen nu genomför för de
långtidsarbetslösa? Har Moderaterna på något enda
vis tagit upp invandrarnas situation, invandrarnas
arbetslöshet och vikten för invandrarna att få integra-
tion i det svenska samhället? Har Moderaterna på
något vis oroat sig för de pensionärer som har behov
av reella bostadsbidragshöjningar åren framöver? Har
Moderaterna i hela sin samhällssyn försökt se de
grupper som nu när det finns tid för reformer har
störst anledning att vara först i kön och vara priorite-
rade av dem som jag har nämnt?
Jag har läst Moderaternas budgetalternativ, och
jag tror att jag har läst det rätt, och Moderaterna vill
slopa både förmögenhetsskatten och avkastnings-
skatten på aktier. Och det är väl mycket angelägnare,
förstår jag, än både de arbetslösa, de långtidssjuk-
skrivna och de arbetsskadade? Dessutom vill Mode-
raterna finansiera denna slopade förmögenhetsskatt
och avkastningsskatten på aktier genom att sänka
biståndet med 5 miljarder kronor. De fattiga länderna
ska betala att de förmögna i Sverige blir ännu mer
förmögna. Dessutom vill Moderaterna minska bidra-
gen till skola, vård och omsorg med 15 miljarder
kronor. Och ni vill införa 75 % ersättning i trygghets-
systemen och ytterligare en karensdag i sjukförsäk-
ringen. Det är moderat ideologi. De som har det svå-
rast och sämst i samhället ska vara med och betala
ännu bättre förmåner för dem som redan har det bra i
vårt samhälle.
Mycket av diskussionen under de senaste åren har
ju faktiskt handlat om våra kommuners och lands-
tings roll. De är viktiga som en motor i hela vår väl-
färd och i hela vår ekonomi. Moderaterna föreslår
alltså 15 miljarder kronor mindre till kommuner och
landsting.
När regeringen nu föreslår en höjning med 2,3
miljarder kronor av statsbidragen till kommuner och
landsting, då säger Moderaterna nej. När regeringen
föreslår att vi ska satsa 5 miljarder på skolan, säger
Moderaterna nej. När regeringen föreslår att vi ska
satsa 9 miljarder kronor på hälso- och sjukvården, då
säger Moderaterna i stort sett nej till nästan hela för-
slaget. Och när regeringen nyligen fattade beslut om
att ge 1,25 miljarder kronor till de kommuner och de
landsting som har det allra svårast i Sverige just nu,
då säger Moderaterna nej.
Jag undrar hur de moderata kommunal- och
landstingspolitiker som sitter ute i landet känner sig
och hur de känner "stödet" från det moderata riks-
dagspartiet som ständigt bara försöker försvåra för de
kommuner och landsting som har det svårast i Sveri-
ge just nu.
Jag läste en intressant intervju med ett moderat
kommunalråd i LO-tidningen häromdagen. Han tala-
de sig varm för valfrihet. Av någon anledning så har
valfrihet inte varit uppe så mycket i dag i Hökmarks
och andras inlägg. Kommunalrådet fick följande
fråga: Om nu ni i Täby kommun, som det handlade
om, inte kommer att ha ett enda kommunalt daghem
efter årsskiftet nästa år, vad är det för valfrihet för
invånarna i Täby kommun?
Då sade denne råe moderata politiker: Då får de
väl söka sig på andra sidan kommungränsen, om de
nödvändigtvis ska ha sitt barn på ett kommunalt da-
gis.
Jag tycker att det är ett utomordentligt uttryck för
den råa moderata ideologin. Jag ska gärna upprepa
hans intervjusvar gång på gång, därför att jag tror att
det är detta som valrörelsen kommer att handla om
åren framöver, att det finns en djup klyfta mellan
moderaternas syn på samhället och socialdemokrater-
nas syn på samhället. Vi vill ha ett samhälle där det är
valfrihet för alla, inte bara valfrihet mellan privata
alternativ.
Jag tycker att Karin Pilsäter hade en poäng i sitt
anförande i dag. Hon sade att hon brukar bli anklagad
för att vara en dysterkvist. Men hon sade att hon
tycker att det är fördel Sverige just nu. Stockholm
Open pågår ju denna vecka i Kungliga tennishallen,
så jag tycker att hon har en poäng i att det är fördel
Sverige just nu. Men jag tycker att Karin Pilsäter, i
den här dysterkvistsrollen som hon brukar inta, i varje
fall i denna debatt har blivit utkonkurrerad av herrar-
na Hökmark och Odell. De ligger långt före Karin
Pilsäter i det avseendet just i dag. Det är alltså både
fördel Karin Pilsäter och fördel Sverige just nu i den
debatten.
Lena Ek glömde en sak som jag är lite förvånad
över att hon inte tog upp. Centerpartiet och den soci-
aldemokratiska regeringen har ju haft ett gott samar-
bete under den förra mandatperioden, bl.a. när vi
fastställde 4-procentsmålet. Jag tycker att vi har skäl,
Lena Ek, att gratulera varandra till att vi har nått 4-
procentsmålet. Det har Lena Ek och hennes parti
också del i liksom många andra på svensk arbets-
marknad och i svenskt samhällsarbete. Det är utom-
ordentligt tillfredsställande att vi har nått detta 4-
procentsmålet. Men sedan kände jag faktiskt igen
Lena Ek. Jag kände igen att man är på väg in i en ny
tid och en ny fas i svensk politik just nu. Sedan kom
nämligen den långa raden, katalogen, av krav på
reformer och nya utgifter från Lena Ek. Och då kände
jag plötsligt igen Centerpartiet. Nu är Centerpartiet
tillbaka till det gamla Centerpartiet som vill förbättra,
bygga ut och ha mer offentliga utgifter. Då måste jag
få ställa en fråga till Lena Ek. Varför ska detta cen-
terparti då samarbeta med ett moderat samlingsparti
som vill minska alla utgifter, ett centerparti som har
rader av intressanta förslag - Lena Ek har påmint om
många av dem här i debatten - om att öka de offentli-
ga utgifterna? Varför ska detta centerparti alliera sig
med ett parti, Moderata samlingspartiet, som vill göra
motsatsen? Det går helt enkelt inte ihop. Det är ett
moderat samlingsparti som på sikt ska ta bort en
tredjedel av statens skatteinkomster, ett moderat
samlingsparti som vill ha ett systemskifte och ha ett
helt annat samhälle än det som Centerpartiet har ar-
betat för under senare år.
Låt mig till sist få säga att i det nya samhälle, i
den nya tid och den nya ekonomi som vi är på väg in
i så är det väldigt viktigt att vi utnyttjar just denna
fördel Sverige och att vi ser till att det är just värde-
ringar om solidaritet och rättvisa som kommer att
prägla politiken i Sverige åren framöver. Det är det
bästa sättet att bekämpa att vi får tillbaka det klass-
samhälle som finns i den moderata idévärlden.

Anf. 59 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Bosse Ringholm utser sig själv till
domare i den här dysterkvistkampen. Han har mycket
goda chanser att själv vinna den.
På senare tid delar han in politiken i tre faser.
Först skulle det vara att reda upp efter regeringen
Bildt. Denna regering har inte enbart lyckats rasera
ekonomin och konjunkturen i Sverige, utan i Finland,
Danmark, Tyskland och resten av industrivärlden
som hamnade i ungefär samma situation som Sverige.
Vi fick en värre situation på grund av att 80-talskrisen
hanterades på ett så felaktigt sätt av tidigare social-
demokratiska regeringar.
Den andra fasen är arbetslösheten. Den har ni hal-
verat. Det skulle vara intressant om finansministern
berättade vilken siffra över öppen arbetslöshet som ni
kommer att skicka in till EU och OECD. Om jag inte
misstar mig är den 5,2 %. Är det inte så, att om man
ska ta den statistik som man använder sig av är den
5,2 %?
Sedan säger Bosse Ringholm att den tredje fasen
är utrymme för reformer. Då frågar jag: När kommer
förslag som kan minska de problem som gör att
Stockholmsregionen nu börjar sacka efter? När får vi
konkreta reformer på detta område?
Fru talman! Slutligen handlar det om ert dråpslag
mot låg- och medelinkomsttagare, mot familjer, pen-
sionärer och ensamstående i tillväxtregionerna, som
vi senare ska rösta om. Det gäller fastighetsskatten
och taxeringsvärdena. I veckans nummer av tidningen
Villaägaren läste jag de fullständigt cyniska uttalan-
den som finansministern gör angående detta. Där
säger han: Jag tycker att fastighetsskatten är en bra
beskattningsform eftersom ingen kan komma undan.
Alla måste betala.
På frågan om vad de pensionärer ska göra som nu
tvingas gå från gård och grund säger han: Jag känner
personer som när de haft svårt att klara kostnaderna
och ändå vill leva kvar i huset lånat mer pengar.
Är detta finansministerns svar till de människor
som nu hotas av att få lämna sina hem?

Anf. 60 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Först kan vi konstatera att vi inte tar
ut någon ökad fastighetsskatt totalt sett för staten
nästa år. Det är samma nivå på fastighetsskatten i
kronor räknat nästa år som i år. Däremot sker det en
omfördelning. Det intressanta är att även i t.ex.
Stockholmsområdet kommer merparten av hushållen
att få en sänkt fastighetsskatt nästa år, eftersom mer-
parten av hushållen i Stockholmsområdet finns i
hyreshusen. Det finns vissa grupper i Stockholmsom-
rådet som kommer att få kraftiga ökningar av sin
fastighetsskatt. Vi jobbar bl.a. med den s.k. begräns-
ningsregeln som förhoppningsvis kan klara ut en del
av de här problemen.
Mats Odell nämnde hur Sverige har klarat sig
jämfört med Finland och andra länder. Finland har en
fantastisk tillväxt just nu. Den är t.o.m. högre än
Sveriges. Men Finland har faktiskt inte lyckats
knäcka arbetslösheten på det sätt som Sverige gjort.
Sverige har haft en mycket medveten politisk linje att
sätta arbetslösheten som första punkt. Det är kanske
den stora skillnaden.
Mats Odell representerar ju en del av borgerlig-
heten, men jag vet inte vilken del av borgerligheten
han representerar. Nu vill han plötsligt ha mer offent-
liga utgifter. Det är kanske Lena Ek och Centern som
är den falang han tillhör. I vanliga fall är han ju oftast
en blåkopia av Moderata samlingspartiet och tycker
att de i första hand ska få ett systemskifte till stånd.
Jag såg ett alldeles lysande inslag på Rapport för
någon vecka sedan i samband med att de borgerliga
partierna presenterade sin ekonomiska reservation.
De ville göra gällande att de hade en gemensam upp-
fattning. På varenda fråga som reportern ställde till
Mats Odell, Gunnar Hökmark, Lena Ek och andra
fanns det en uppfattning som var ja och en som var
nej. Det fanns ingen samstämmighet. Det fanns ingen
samstämmighet om sjukförsäkringen, socialförsäk-
ringen, värnskatten, inkomstskatten eller bolagskat-
ten. Det var samma gamla borgerliga splittring.

Anf. 61 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Finansministern lever kvar i det här
genomsnittseländet. Det är genomsnittligt inget ökat
uttag, säger han. Men tala nu om vad fastighetsskat-
ten kommer att bli för de familjer som sitter och oroar
sig och som räknar på detta! Ni har ju räknat fel på
detta. När man nu börjar titta på hur det ser ut i verk-
ligheten kan man se att dråpslaget är betydligt större
än vad ni angav i budgetpropositionen. Det är alltså
fråga om tusentals familjer som kommer att rökas ut
ur sina hem. Sedan talar finansministern om att ge-
nomsnittligt är detta inga problem. Det är cyniskt.
Finansministern talar om att de kan ta lån om de vill
bo kvar.
Sedan tycker han att jag vill ha ökade offentliga
utgifter. Detta beror möjligtvis på att finansministern
inte har läst vårt budgetförslag. Vi har ett utgiftstak
för nästa år som ligger under regeringens. Vi har gjort
en annan fördelning. Vi satsar bl.a. 3 miljarder mer på
att kommunsektorn ska kunna klara av sina kärnupp-
gifter, att vi ska kunna få en värdig vård och en skola
där barn lär sig läsa och skriva, att det blir ordning i
skolan och att rättssamhället kan återupprättas. Det
har vi satsat på, Bosse Ringholm. Men vi har bespa-
ringar också. Om han läser majoritetens betänkande
ska han se att vårt alternativ går ihop. Det finns några
budgetredovisningskritiska punkter, men att alternati-
vet går ihop sammantaget har inte ifrågasatts.
Slutligen frågar finansministern om vårt gemen-
samma alternativ. Låt mig konstatera att vi har ge-
mensamma riktlinjer för hur politiken ska utvecklas
framöver. Vi har fyra partier som går åt samma håll.
Vi har lite olika profil, men den dag som väljarna ger
oss mandat kommer vi att sätta oss ned och förhandla
fram ett regeringsprogram. Det har ni inte gjort med
Vänstern och Miljöpartiet. Ni spretar åt olika håll i
alla de stora och för landets framtid viktiga frågorna.

Anf. 62 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! När det gäller den sista punkten är det
ju så, Mats Odell, att ni i finansutskottet hade chansen
att skriva en gemensam borgerlig reservation till
regeringens budgetförslag. När ni får frågan, bl.a. i
TV:s Rapport, om ni vill ha två karensdagar i sjukför-
säkringen säger Gunnar Hökmark ja entusiastiskt och
Bo Könberg från Folkpartiet säger nej. Då frågar
reporten: Vill ni ha en nivå på 75 % i socialförsäk-
ringen? Ja, säger Hökmark från Moderaterna entusi-
astiskt. Nej, säger Mats Odell. Så ställs frågan: Ska
man slopa värnskatten? Nej, säger Centerns Lena Ek.
Ja, visst ska man göra det, säger Mats Odell. Så ställs
frågan: Ska man slopa den statliga inkomstskatten?
Nej, säger Centerns Lena Ek. Ja, säger Hökmark. Till
sist får man frågan: Ska vi ha högre bolagsskatt? Nej,
säger Folkpartiets Bo Könberg. Ja, säger Mats Odell.
Det var många ja och många nej, och det var
mycket enighet i alla svaren. Det var ett samlat enigt
alternativ till regeringens budgetproposition.
Med det gamla systemet skulle fastighetsskatten
ha ökat med 10 miljarder kronor nästa år om vi inte
hade gjort någon förändring i systemet, Mats Odell.
Därför föreslår regeringen sänkta fastighetsskatter
både för småhus och för hyreshus. Det innebär att de
allra flesta som bor i hyreshus kommer att få skatte-
sänkningar på sina fastigheter och ungefär hälften av
småhusägarna kommer att få sänkta och den andra
halvan kommer att få höjda fastighetsskatter.
Jag är helt övertygad om att det, både via be-
gränsningsregeln och på annat sätt, går att hitta meto-
der som gör att vi kan komma åt en del av de svårig-
heter som finns kring fastighetsskatten.

Anf. 63 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det här med att jag skulle vara en
dysterkvist är nog någonting som bara lever bland
manusförfattarna på Finansdepartementet. Det har
inte stämt i någon av de debatter vi har deltagit i. Jag
visste att det var en fördel att använda en sportterm.
Då vaknade finansministern till och ändrade i sitt
manus. Det är alltid roligt när man kan glädja folk
genom att tala om saker som intresserar dem.
Nu tänkte jag tala om en sak som intresserar mig
och Folkpartiet väldigt mycket. Det gäller skolan. Om
vi pratar om långsiktiga strukturreformer och inte
bara om hur man hanterar konjunkturen, är ju skolan
och elevernas undervisning för framtiden alldeles
avgörande.
Vi vet att vi står inför ett jätteproblem med lärar-
försörjningen. Det är ett stort problem redan i dag.
Med de stora pensionsavgångarna kommer det att bli
ett jätteproblem. Då tycker vi att det är ett jätte-
problem att ni och era kompisar är så otroligt mot-
sträviga som arbetsgivare för att se till att lärarna kan
få bättre betalt och bättre arbetsvillkor. Men här i
riksdagen kunde vi åtminstone göra så att vi bestämde
att man fick använda extrapengarna till skolan för att
betala befintliga lärare för att stanna kvar.
Jag skulle vilja be Bosse Ringholm förklara varför
han tycker att man bara kan använda extrapengarna
till att ta dit fler andra vuxna, elevassistenter osv. men
inte kunna använda pengarna till det som är det allra
viktigaste, nämligen lärarna till barnen.
Jag skulle vilja upprepa den fråga som jag ställde i
går men aldrig fick något svar när det gäller fastig-
hetsskatten. Vi i Folkpartiet vill ha frysta taxerings-
värden tills vi kan få ett vettigt system, men det vill
inte ni. Ytterligare ett problem är nu att taxeringsvär-
dena kommer att bli ännu mycket högre än vad de
beräknades bli när ni gjorde budgeten. Det kommer
att betyda att fastighetsskatteuttaget kommer att bli
högre än vad som redovisas i budgeten. Jag skulle
vilja veta om finansministern kan tänka sig nu, mot
den bakgrunden, göra någonting åt det så att helt
vanliga barnfamiljer kan ha råd att både bo kvar i sina
radhus och också få någon liten hacka över till något
annat än boendekostnaderna.

Anf. 64 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Vem skulle tjäna på att man i dagslä-
get frös taxeringsvärdena? Vilken grupp skulle ha den
största nyttan av att man fortsätter att frysa taxerings-
värdena? Självfallet den grupp som har den snabbaste
utvecklingen på priserna på sina fastigheter. Den
grupp som har villor med en snabb taxeringsvärdes-
utveckling skulle vara den stora vinnaren om vi fort-
sätter att frysa ytterligare något år. Via det förslag
som vi har lagt fram, där halva Sverige på småhussi-
dan och definitivt en stor majoritet av dem i hyreshu-
sen får sänkta fastighetsskatter tror jag att vi bidrar
inte minst till att skapa lite jämnare förutsättningar
regionalpolitiskt på många håll i vårt land till mer
rimliga kostnader. Det kan inte vara rimligt att fort-
sätta att sticka huvudet i sanden och säga att vi inte
bryr oss om den väldigt snabba prisutveckling som
sker exempelvis på fastigheter i Stockholmsområdet.
Det är bra om vi på olika sätt kan bromsa upp den
prisutvecklingen, för den är inte sund. Den kommer
inte att ge folk möjligheter att få tillgång till bra bo-
städer i framtiden i Stockholmsområdet just därför att
de borgerligt styrda, framför allt moderatstyrda,
kommunerna i Stockholmsområdet ständigt vägrar att
bygga bostäder. Det största hindret för en bra boende-
situation i Stockholm är att borgerligt styrda, mode-
ratstyrda, kommuner inte bygger några bostäder i
Stockholmsområdet.
Så skolan, Karin Pilsäter. Folkpartiets stora be-
kymmer är att när Socialdemokraterna och regering-
en, Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår 5 miljar-
der mer till skolan de närmaste åren lyckas ni inte
samla borgerligheten att stödja ett sådant förslag. Det
innebär att ni på borgerligt håll inte har några pengar
vare sig för lärarlöner eller för att anställa nya lärare,
eftersom ni säger nej till ett samlat borgerligt förslag.
Till sist kan jag trösta Karin Pilsäter med att jag
tyckte att i kampen om dysterkvisttiteln i dag är det
Odell och Högmark som tar hem priset.

Anf. 65 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Tyvärr gjorde finansministern så att
han upprepade inlägget från i går, riktat mot Mode-
raterna. Jag är hjärtligt trött på era sandlådedebatter
om vem som inte bygger bostäder var. I stort sett är
det ingen som bygger några flerbostadshus i Stock-
holm, så det kan vi lägga åt sidan.
Jag ställde en fråga i dag igen. Nu när taxerings-
värdena kommer att bli mycket högre än vad det såg
ut när ni gjorde budgeten, kan ni då tänka er att om-
värdera er inställning? Det är klart att man inte evigt
kan ha ett sådant här system, men det kommer inget
förslag till reformerad fastighetsbeskattning. Därför
tycker vi att det är rimligt att man fryser tills man får
ett nytt system med ett väsentligt lägre uttag av skatt
som folk har råd med.
Vad ni tänker göra i stället är att införa någon
sorts konstig begränsningsregel som innebär att man
inför nya marginaleffekter och tröskeleffekter för
låginkomsttagare, i stället för att göra någonting åt
själva grundproblemet, nämligen att skatten är allde-
les för hög.
Det vore bra om finansministern kunde svara på
det.
Sedan är det alltid det här att börja blanda in alla
möjliga andra. Jag ställde frågan: Varför kan man inte
få använda de extrapengarna i skolan till det som är
allra viktigast, nämligen att se till att få behålla de
lärare man har och kunna locka fler att bli lärare? Det
vore mycket bättre om ni i regeringen engagerade er
mer i det och möjligen också kom överens med era
kompisar. Om de borgerliga inte är överens om något
som vi ännu inte har förhandlat om men där vi har en
gemensam inriktning, är ni ständigt överens om det
som ni redan har kommit överens om. Det kan man se
inför öppen ridå. Det behöver inga journalister ställa
frågor om, utan den teatern kör ni fram själva alldeles
frivilligt, hur oeniga ni än är om det budgetförslag
som ni redan har lagt fram.
Jag tycker att det vore bättre om vi kunde få ett
besked från finansministern: Vad tänker ni göra för
att man ska kunna se till att behålla lärarna i skolan,
och hur tänker ni komma överens med era kompisar i
LO och Vänstern om att man faktiskt måste satsa på
lärarna, höja lärarnas status, höja attraktiviteten i
läraryrket så att vi kan lägga en god grund för framti-
da utbildning åt våra barn?

Anf. 66 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Det tycks ha gått Karin Pilsäter full-
ständigt förbi att under det 90-tal som vi har genom-
gått har lärartätheten på sina håll minskat i ungdoms-
skolan. Det är något som jag tror alla föräldrar, barn
och ungdomar självfallet vill göra någonting åt. Jag
tycker att det vore oerhört märkligt om Folkpartiet
inte skulle vilja göra någonting åt detta, att Folkparti-
et skulle negligera att denna personaltäthetsminsk-
ning som skett inte är ett samhällsproblem som borde
åtgärdas.
När regeringen i budgetpropositionen ger kom-
munerna en möjlighet att de närmaste åren återta
lärare, skolpsykologer, kuratorer och annan elevvår-
dande personal som behöver anställas i skolan, startar
Folkpartiet i stället en lönepolitisk diskussion, som ju
ska skötas av arbetsmarknadens parter och inte från
riksdagen. Det påpekande jag vill göra är att diskus-
sionen faktiskt även ur Folkpartiets utgångspunkt är
ganska irrelevant så länge det inte finns någon som
helst enighet bland de fyra borgerliga partierna om att
vi ens bör ha dessa 5 miljarder kronor till skolan. Jag
tycker att det är tråkigt att de borgerliga partierna inte
tycker att det är ett bra initiativ att förse kommunerna
med 5 miljarder kronor de närmaste åren för att för-
stärka skolan och ge den möjligheter att återta en del
av det som förlorades under 90-talet.
Får jag säga till Karin Pilsäter om bostadsbyggan-
det i Stockholmsregionen, när hon säger att jag an-
vänder samma argument som jag använde i går, att
det tyvärr är lika illa i dag som i går. Det byggs inga
bostäder i Stockholmsområdet. Stockholms stad,
Lidingö, Täby, Danderyd och alla andra moderatstyr-
da kommuner, påhejade av Folkpartiet, bygger inga
bostäder. Det är den stora faran för ungdomen i regi-
onen att om de inte får till stånd ett politiskt regim-
skifte i många kommuner i nästa val kommer det att
bli en fruktansvärt svår bostadssituation åren fram-
över för alla ungdomar i Stockholmsområdet. Det har
Folkpartiet och Moderaterna ansvaret för.

Anf. 67 GUNNAR HÖGMARK (m) replik:
Fru talman! Finansministern verkar vilja använda
den ekonomiskpolitiska debatten till att skoja lite
grann om vem som är dysterkvist hit och dit i stället
för att seriöst diskutera i en ekonomisk debatt. Jag
håller i och för sig med om att det inte finns någon
bättre bedömare av dysterkvistar än Bosse Ringholm.
Jag skulle faktiskt vilja ge en komplimang. Jag
vill påstå att Bosse Ringholm är en finansminister
som alltid säger något nytt och spännande. Det är inte
förutsägbart vad som kommer. Vi märker hela tiden
att finansministern har lyssnat till debatten och svarar
på de frågor som finns. Han går också in på djupet i
en seriös ekonomisk debatt, inga slogan- eller sla-
bangformuleringar där, utan han tar varje invändning
på sakligt allvar. En spännande och vital debatt kan
därmed föras.
Efter det vill jag också ge honom en komplimang
till att han också är återanvändningens mästare. Möj-
ligtvis är det Miljöpartiet som har lett till att det inte
finns någon formulering från en tidigare riksdagsde-
batt som inte blir använd på nytt, men det för inte
debatten ett steg framåt. Tvärtom ägnar sig Bosse
Ringholm åt att - och nu talar jag allvar - faktiskt
direkt sänka sig själv och sitt ämbete till att förvränga
och felaktigt säga vad andra har fört fram.
Jag ska ta två exempel.
I Stockholmsområdet planeras det för närmare
60 000 nya bostäder. Det är det ena exemplet.
Det andra är att vi moderater föreslår mer pengar
till skolan, inte mindre. Det är det andra exemplet. På
motsvarande sätt använder Bosse Ringholm sanning-
en inom andra områden.
Nu vill jag ställa en fråga till Bosse Ringholm om
arbetslösheten. Han påstod nämligen att ingen har
talat om arbetslösheten här i dag. Hur många männi-
skor i Sverige, hur stor procentandel, är arbetslösa i
Sverige? SCB anger 16,1 %. Hur många anser Bosse
Ringholm är arbetslösa?

Anf. 68 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Den här debatten är ett utmärkt till-
fälle för deltagarna inte bara att recensera varandra
utan också och framför allt att föra en ideologisk
diskussion om hur samhället ska se ut i framtiden. Jag
skulle gärna vilja att Gunnar Hökmark återvände lite
till politiken och ideologin och inte uppehåller sig vid
statistiken, som för dagen tycks vara hans huvudäm-
ne.
Jag vill ställa en fråga om valfriheten i samhället.
Låt mig peka på den närliggande Täby kommun, där
det moderata kommunalrådet säger: Man får väl välja
att gå till en annan kommun, om man vill ha sitt barn
på ett kommunalt dagis. Valfriheten ska alltså be-
gränsas till olika privata alternativ. Det är enligt min
uppfattning en oerhört begränsad valfrihet.
Vad blir det för värn om de svaga i samhället om
man som moderaterna konsekvent säger nej till alla
de förstärkningar som regeringen föreslår för att
kommuner och landsting ska kunna slå vakt om sko-
lan, sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen och
pensionärernas standard? Moderaterna säger konsek-
vent nej till de pengar som vi nu vill satsa exempelvis
på de kommuner och de landsting som har det allra
svårast i landet. Vad ger det för välfärdssamhälle?
Hur minskar man klassklyftorna om man inte ens
vill åstadkomma en chans för dem som har det allra
svårast, oavsett om det gäller fattiga kommuner eller
fattiga landsting eller enskilda människor, pensionä-
rer, barnfamiljer och andra, som behöver förstärka sin
ekonomi? Moderaterna har den mycket cyniska in-
ställningen att alla dessa får klara sig på egen hand.
De ska inte ha samhällets hjälp utan får klara sig på
något annat sätt.
Vi ser från socialdemokratiskt håll samhällets re-
surser och politik som en möjlighet att minska klas-
sklyftorna. Vi vill inte bara, som Gunnar Hökmark
för dagen tycks vara intresserad av, i statistiken kon-
statera hur stora klassklyftorna är.

Anf. 69 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag tror att hela kammaren märkte att
vi har en finansminister som inte vill och inte kan
svara på de frågor som är uppe till debatt. Det är
egentligen rätt sensationellt att finansministern här i
dag när vi har en finanspolitisk debatt vägrar att ge en
bild av hur han anser att arbetslösheten är i det svens-
ka samhället.
För någon vecka sedan triumferade han och åt
tårta med anledning av att arbetslösheten kommit ned
i 4 %. Men sedan har man blivit slagen på fingrarna.
Det var en reklambluff, och arbetslösheten är större
än så. Den är 16,1 %, om man räknar in de arbetslösa
som är i åtgärder, latent arbetssökande och undersys-
selsatta. På detta sätt redovisar SCB arbetslösheten,
men det vill finansministern inte gå in på, för då äg-
nar man sig åt statistik. I stället vill han diskutera hur
man bekämpar klassklyftor.
Bosse Ringholm! Avståndet mellan människor i
det svenska samhället ökar just nu. Vi har en nyfat-
tigdom och en växande segregation just på grund av
en arbetslöshet som ni inte ens vill räkna på. Eftersom
ni inte vill räkna på arbetslösheten för ni inte heller
någon politik för att åtgärda den. Den stora bristen är
att ni inte har utnyttjat högkonjunkturen till att driva
en utbudspolitik som får in fler människor på arbets-
marknaden och som ger fler människor försörjning
och en identitet i det svenska samhället.
Kära kolleger och fru talman! Det som jag nu har
sagt kommer Bosse Ringholm inte att svara på. Han
har en färdigskriven lapp från förra årets budgetdebatt
som innehåller den replik som han nu kommer att
föra fram, och den är inte spännande för den ekono-
misk-politiska debatten i Sverige.

Anf. 70 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Den här debatten handlar liksom förra
årets debatt faktiskt om värderingarna bakom den
ekonomiska politiken. Gunnar Hökmark talar inte om
värderingar. När jag talar om solidaritet och rättvisa
vill Gunnar Hökmark självfallet inte visa upp sina
värderingar, som handlar om egoism och klara-dig-
själv-mentalitet. Det är fråga om ett motsatspar.
Jag tror att få människor i vårt land vill ha ett
samhälle som utvecklas efter de linjer som Gunnar
Hökmark tycker är viktiga, nämligen att var och en
får klara sig själv. Han behöver inte ens försöka at-
tackera de klasskillnader som växer på många håll,
inte minst i moderat styrda kommuner, där man in-
skränker valfriheten rätt ordentligt.
Frågan om vilken arbetslöshet vi har i Sverige har
ju besvarats tio gånger i debatten. Gunnar Hökmark
har uppenbarligen varit någon annanstans under för-
middagen, när vi har konstaterat att vi har nått 4 %
som ett delmål för den öppna arbetslösheten. Vi vill
pressa ned arbetslösheten ytterligare. Vi vill se till att
de deltidsarbetslösa får jobb i fortsättningen, och vi
vill se till att fler människor kan komma in på ar-
betsmarknaden.
Ett utmärkt sätt är att stödja förslaget om maxtax-
an. Det är en väg att riva ned de hinder som kan fin-
nas för att få fler människor som i dag står utanför
arbetsmarknaden att komma in i arbetskraften. Vi vill
via regionalpolitiken hjälpa dem som på olika håll i
vårt land har svårt att få arbete. Allt detta handlar
ytterst, Gunnar Hökmark, om att använda samhällets
instrument och medel för att skapa ett jämnare och
tryggare framtida Sverige, som barn och ungdomar
känner sig välkomna i. Det är inte att förakta politi-
ken som arbetsinstrument på det sätt som moderater-
na gör.

Anf. 71 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag yrkar allra först för fullständig-
hetens skull bifall också till reservation nr 14.
Så över till den fråga om 4-procentsmålet som fi-
nansministern ställde i sitt anförande. Jag är upprik-
tigt glad över alla de människor som har fått arbete.
Det slår an en sträng i själen på mig som centerpar-
tist, eftersom jag trots att jag bara är 42 kommer ihåg
när Thorbjörn Fälldin talade om 400 000 nya jobb
och blev hånad för det.
Men jag kan ärligt talat inte acceptera att man i de
här siffrorna inte redovisar den andra halvan, nämli-
gen de människor som finns i åtgärder av olika slag.
Lägger man ihop den första halvan, som är jättebra,
med den andra halvan, som inte alls är bra, blir det
totalt en väldigt hög nivå, särskilt för den händelse att
vi om 12-18 månader går in i en lågkonjunktur, som
väldigt många tror. Då blir det jättebekymmer.
Jag vill också svara på en annan fråga. Vi befinner
oss i en fas liknande den när Gunnar Hedlund en gång
tog upp en ideologisk debatt i Centerpartiet om ett
socialt borgerligt eller progressivt borgerligt parti.
Varför det? Jo, den tiden präglades av centralism,
misslyckad regionalpolitik och en kollektivism där
system sattes före människan. Det är tyvärr precis den
inriktning som regeringspolitiken har fått under de
senaste två åren. Det är anledningen till att vi har en
gemensam första reservation tillsammans med de
andra oppositionspartierna.
Slutligen skulle jag vilja räkna upp några saker
som vi har diskuterat under förmiddagen. Det är ett
faktum att nästan en tredjedel av pensionärerna över
75 år lever under socialbidragsnivån och att föräldra-
penningens grundnivå för unga föräldrar inte har
ändrats sedan 1987. Dessas ersättning är 60 kr per
dag. Vi föreslår 200 kr, som vi tycker är mera rimligt.
Det nya studiemedelssystemets återbetalningsregler
snedvrider i förhållande till inkomsten och missgyn-
nar dem som har en låg inkomst. Också skattesänk-
ningarna missgynnar dem som har låg inkomst. Vi
har en tydlig och grov lönediskriminering på arbets-
marknaden.
Den fråga som detta leder mig att ställa till fi-
nansministern är: Är finansministern feminist?

Anf. 72 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Den fråga som Lena Ek oftast har
återkommit till i dag gäller de 60 kronorna i föräldra-
försäkringen. Hon har gång på gång sagt att beloppet
har varit detsamma sedan 1987. Jag har förgäves
funderat över vad som hände medan Lena Eks parti
satt i regeringsställning mellan 1991 och 1994. Var
det möjligtvis så att beloppet höjdes från 60 kr men
sedan sänktes igen? Jag kan dock inte erinra mig att
det under den perioden gjordes någonting åt ersätt-
ningen om 60 kr, men det är möjligt att jag minns fel
och att det ändå skedde något stordåd i början på 90-
talet i den allmänna ekonomiska kris och förvirring
som rådde under regeringen Bildt.
Lena Ek! Thorbjörn Fälldin hade en gång som
statsminister en ambition att skapa 400 000 nya jobb.
Det blev inte så mycket bevänt med det där. Jag ska
inte belasta Thorbjörn Fälldin med att en av hans
efterträdare, Carl Bildt, åstadkom minus 500 000
jobb. Det var ungefär motsatsen, men han lyckades i
varje fall med sin ambition - om det nu var hans
ambition att knäcka arbetsmarknaden på det sätt som
han gjorde.
Lena Ek! Centerpartiets politik presenteras i dag
på många områden så att ni på många områden vill gå
vidare och använda den offentliga sektorn som en
möjlighet att utjämna skillnader och stärka svaga
grupper. Jag är förvånad över att ni då vänder er till
Moderata samlingspartiet, som har en helt annan syn i
grundläggande frågor.
Lena Ek säger till sist att de borgerliga har en ge-
mensam reservation. Den är gemensam, men inne-
hållet är inte särskilt gemensamt. När Moderata sam-
lingspartiet vill slopa värnskatten säger Lena Ek och
Centerpartiet nej. När Moderata samlingspartiet vill
ta bort den statliga skatten säger Lena Ek och Centern
nej. När Mats Odell vill höja bolagsskatten säger
Lena Ek och Centern nej. Det är två skilda samhälls-
syner. Jag förstår inte riktigt varför Lena Ek hör
hemma med de herrarna.

Anf. 73 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag räknade upp några områden där
fördelningspolitiken är ytterst sned, där solidariteten
inte finns och där det särskilt drabbar kvinnor. Jag
avslutade med att fråga finansministern om han är
feminist. I så fall skulle han se de strukturerna och
vilja ändra på dem.
Vi har diskuterat solidaritet och vanliga männi-
skors situation tidigare i dag. Hur känner finansmi-
nistern inför det faktum att en tredjedel av landets
pensionärer över 75 år lever under socialbidragsnor-
men? Vi går nu mot en pensionärsboom, med trevliga
och bekymmersamma aspekter. Det föds alldeles för
få barn i Sverige. I det läget får unga föräldrar signa-
len att de ska leva på 60 kr om dagen, 1 800 kr i må-
naden. Det är också under socialbidragsnormen. Hur
känner finansministern inför deras livssituation?

Anf. 74 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Lena Ek har gång på gång demonstre-
rat att hon vill bygga ut välfärdssamhället på olika
sätt. Hon har önskemål om ökat statligt engagemang
och ökade statliga utgifter. Jag har sagt förut, och jag
upprepar det gärna, att jag känner igen det gamla
Centerpartiet som ett parti som vill bidra till minska-
de klyftor och minskade orättvisor.
Det finns skäl att diskutera om man kan göra ännu
mer för de äldre, de sämst ställda pensionärerna. Flera
år i rad har vi höjt bostadsbidragen för dem. Vi kan
fortsätta att både sänka skatt och höja bostadsbidrag
för pensionärerna i framtiden också. Vi kan göra
mycket för barn och ungdomar. Vi gör de närmaste
åren en satsning på 10-15 miljarder kronor på våra
barn och ungdomar inför framtiden - på maxtaxa,
barnbidrag, skolan och mycket annat. Det finns
många beröringspunkter. Centern skulle egentligen
kunna ta upp de förslag som finns i det socialdemo-
kratiska budgetförslaget.
Lena Ek har vältaligt pläderat för ökade offentliga
utgifter. Jag får det inte att gå ihop när hon försöker
ge sken av att hon kan samarbeta med ett moderat
samlingsparti som inte vill öka utan minska de of-
fentliga utgifterna. Moderata samlingspartiet vill få
till stånd ett systemskifte som minskar solidariteten,
som spränger den. Det är raka motsatsen.
Om Centerpartiet vill ha en utbyggd välfärd ska
man inte söka samarbete med ett parti som i början på
1990-talet lyckades rasera välfärden och uppenbarli-
gen vill fortsätta på 2000-talet att minska solidariteten
och öka klasskillnaderna.

Anf. 75 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Det är positivt att höra att finansmi-
nistern delar Vänsterpartiets syn att det är viktigt att
prioritera åtgärder som minskar klass- och könsskill-
naderna i välfärden. De behoven är viktigast att till-
godose av både solidaritets- och rättviseskäl.
Jag vill också passa på att återgälda Jan
Bergqvists tack för det konstruktiva samarbetet i
finansutskottet mellan de tre partierna.
Jag vill rikta en fråga till finansministern. Inför
folkomröstningen om EMU föreslår vi att man till-
sätter en parlamentarisk kommitté som bevakar att
det blir en allsidig och saklig information från myn-
digheterna men också att det blir en rättvis fördelning
av medlen mellan ja- och nejsidan. Hur ser finansmi-
nistern på det?
Dessutom har vi riktat kritik mot EU:s eurokam-
panj, som är påtagligt ensidig. Vi tycker att det
svenska deltagandet bör avbrytas. Hur ser finansmi-
nistern på det?

Anf. 76 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Regeringen har nyligen tillsatt en
kommitté som ska se på förutsättningar och villkor
för ett eventuellt svenskt framtida deltagande i den
europeiska valutaunionen. Det är ett arbete som
kommer att pågå under något års tid. När det arbetet
redovisas kommer vi att föra en fortsatt diskussion.
Alla partier är överens om att själva ställningstagan-
det i EMU-frågan ska ske via en folkomröstning. Då
finns det skäl att diskutera på vilket sätt vi kan hante-
ra opinionsbildningen, fördela resurser och skapa
grundval för en bra information och debatt. Många
människor upplever dessa frågor som ganska kompli-
cerade ekonomiska frågor. Jag utgår från att vi på
samma sätt som tidigare kan hitta en samsyn mellan
de politiska partierna om hur man hanterar sådana
förberedelser.

Anf. 77 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag uppfattade inte något svar från fi-
nansministern på min fråga om EU:s eurokampanj.
Med anledning av det vill jag yrka bifall till vår re-
servation nr 3.

Anf. 78 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Siv Holma talar om EU:s eurokam-
panj. Regeringen har lämnat information till både
allmänhet och företagare om de förberedelser som
görs inför den 1 januari 2002, när eurosystemet träder
i kraft. Jag vet inte om det är det eller någonting annat
som Siv Holma syftar på. Det är en oomtvistad och
allsidig information som lämnas till hushåll och fö-
retag. Den uppfattas inte av någon som en propagan-
distisk del av EMU-diskussionen utan mer som ett
sakligt underlag för de företag som i framtiden kom-
mer att möta euro på sina fakturor och i sina kundre-
lationer.

Anf. 79 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Jag vet inte hur många här i kamma-
ren som har hört talas om Bo Bexander. Han är en
sjukpensionerad fiskare. Hans far var fiskare. Hans
farfar var fiskare. Och hans farfars far var fiskare.
1948 byggde Bos far ett litet hus. I det huset lever Bo
Bexander fortfarande. Men han lever på existensmi-
nimum. Det har fastighetsskatten sett till.
Hade det inte varit för att hans vänner och bekanta
hjälper till att betala fastighetsskatten skulle Bo Bex-
ander ha fått lämna sitt hem för länge sedan. Man kan
inte leva på utsikten, och det går inte att betala skatt
med den heller, säger Bo och fortsätter: Man lever
med en ständig oroskänsla i magen, och det är inte
kul.
Jag förstår att Bo är orolig över att behöva gå
ifrån sitt barndomshem som hans far byggde, på
grund av den socialdemokratiska skattebomb som
snart briserar över våra bostäder. När man nu höjer
taxeringsvärdena kommer många plånböcker att
tömmas på grund av de ökade skatterna på fastighe-
ter, trots att det enda man har gjort är att vilja bo kvar
i sitt eget hus. Men det tar inte socialdemokraterna
någon hänsyn till.
Bo Bexander är ett av många exempel på att den
enskilde blir illa klämd i dagens Sverige. År efter år
har den svenska staten rullat ut sin makt på den en-
skildes bekostnad. Lagarna blir fler, reglerna likaså.
Statens, kommunernas och landstingens utgifter ökar
stadigt, och med dem skatterna. Den enskildes makt
över sitt eget liv, sin framtid och sin vardag minskar i
takt med att staten tar för sig. Vi får allt mindre frihet,
allt mindre ansvar, allt mindre egenmakt.
Det är egentligen först under det senaste decenniet
som verkligheten har börjat komma i kapp den stora
statens försvarare. Högskattestatens problem har
blivit bitter verklighet för de många arbetslösa, för de
familjer som inte får ekonomin efter skatt att gå ihop
av egen kraft, för de som i dagarna försöker fundera
ut hur de ska få råd med skatten på boendet.
Fru talman! Vi moderater har konsekvent före-
språkat andra lösningar. Vi tar vårt avstamp i idén om
den enskildes rätt till frihet och makt över sitt eget
liv. Men den stora starka staten har inte bara drabbat
den enskildes frihet. Den medför också negativa ef-
fekter på arbete, ägande, sparande, företagsamhet och
därmed Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.
Det handlar om företag som väljer att flytta pro-
duktion, forskning och ledningsfunktion från Sverige.
Det handlar om ökad otrygghet bland landets familjer
huruvida pengarna ska räcka till när skatten är betald.
Det handlar om en svart sektor som breder ut sig.
För att den enskilde ska kunna förverkliga sina
egna drömmar och idéer och för att vårt samhälle ska
kunna utvecklas på bästa sätt är det några principer
som jag hoppas att alla i den här riksdagen är villiga
att ställa upp på.
· Det ska löna sig att arbeta, och man ska kunna
leva på sin lön. Denna tes har vi moderater uttalat
tidigare. Men den förtjänar uppenbarligen att upp-
repas, eftersom alla ännu inte förefaller att ställa
upp på den.
· Det är viktigt att människor ges möjlighet att ta
ansvar för sig själva och för sina nära och kära.
· Det är också viktigt att vi har en stark ekonomi
med framgångsrika företag som kan ge jobb och
tillväxt.
· Det ska löna sig att utbilda sig och vara duktig på
det man gör.
· Människor ska uppmuntras att ta risker och våga
investera i egna och andras idéer.
· Kanske viktigast av allt är att vi har ett samhälle
som uppmuntrar den enskilde att givet sina egna
förutsättningar försöka förverkliga sina egna
drömmar och idéer.
Vi vill därför se en politik som handlar om att ge
verktyg, inte pekpinnar, och erbjuder alla en valfrihet
i det gemensamma och låter människor behålla större
delen av resultatet av det egna arbetet och de egna
ansträngningarna.
Fru talman! Jag gör den enkla bedömningen att
dessa principer ställer krav på sänkta skatter. Framför
allt vill vi rikta in oss på de områden där vi tror att
lägre skatter i ett samhällsekonomiskt perspektiv
skulle vara särskilt nyttiga och välkomna för såväl
den enskilde som för oss alla.
Vårt främsta krav är en omfattande långsiktig in-
komstskattereform där det är de små inkomsterna vi
vill värna. Det är alltid de med de mindre medlen som
drabbas hårdast av klåfingriga politiker med ambitio-
ner att lägga sig i andra människors liv.
Vi föreslår därför en kombination med tre gene-
rella moment.
· Ett höjt grundavdrag till 50 000 kr för alla. Det
ska uppnås senast år 2010. Under den treårsperiod
som budgeten omfattar höjs det till maximalt
36 000 kr för de flesta.
· Ett förvärvsavdrag mot kommunalskatten på
minst 15 % av förvärvsinkomsterna införs. Under
budgetperioden når vi upp till 10 %, dvs. att 90 %
av en förvärvsinkomst blir skattepliktig.
· Vi vill också ta bort den statliga inkomstskatten.
Under budgetperioden höjer vi därför gränsen för
uttaget av statlig skatt till den där egenavgifterna
slutar, avskaffar värnskatten och sänker skattesat-
sen till 15 %.
Vår målsättning är att på sikt helt avskaffa den
statliga inkomstskatten. Det gör vi av flera skäl.
· Om man avskaffar den statliga inkomstskatten
kommer det att löna sig bättre att utbilda sig, att
förbättra sin egen inkomst genom att byta jobb
eller blir bättre på det man gör. Det är en bra prin-
cip.
· Om den statliga inkomstskatten avskaffas kommer
alla att betala samma procentandel av sin inkomst
till skatt, samtidigt som de som tjänar mest också
betalar mest i kronor och ören. Det är ett bra sys-
tem.
· Vi får dessutom ett enklare skattesystem. Behovet
av särskilda regler för fåmansföretag minskar.
Problemen med beskattningen av personaloptio-
ner, som drabbar många anställda i nya och
snabbväxande företag, minskar. Behovet av en
särskild expertskatt för utländska experter - som
vi ska debattera här i kammaren om 14 dagar -
minskar. Vårt samhälle skulle bli en attraktivare
plats för företag och människor att verka i till
gagn för oss alla. Det skulle dessutom öka arbets-
utbudet kraftigt, vilket är väldigt viktigt i den situ-
ation som ekonomin befinner sig i just nu.
Vi vill genomföra denna reform steg för steg med
en kombination av höjda grundavdrag och sänkt stat-
lig inkomstskatt. Därigenom förbättrar vi möjlighe-
terna för den enskilde att leva på sin lön.
Vi moderater vill även, i motsats till dagens riks-
dagsmajoritet, se sänkta kommunalskatter. Många
kommuner har till följd av statliga pålagor och ett
orättvist utjämningssystem svårt att ge människor
makten åter. Tvärtom kommer i många kommuner de
skattesänkningar som riksdagen trots allt föreslår att
ätas upp av höjda kommunal- och landstingsskatter.
Fru talman! Ett annat stort bekymmer i dagens
Sverige är fastighetsskatten, som jag inledde med att
tala om. Denna djupt orättvisa skatt drabbar tusentals
svenskar vars enda önskan är att bo i det egna hem-
met. Hyresgästerna drabbas, och villaägarna drabbas.
Likaså de som bor i bostadsrätt.
Vissa drabbas dessutom hårdare än andra. Det
gäller framför allt de pensionärer som bor i villa och
som har lyckats betala av på sina lån. Dessa riskerar
nu höjd skatt, precis som den pensionerade lågstadi-
elärarinnan Inga Möller i Nacka, som i dagarna
tvingas fyllnadsbetala 29 000 kr, eftersom hon har
valt att bo kvar i huset även efter det att maken har
gått bort. Andra, som Bo Bexander, får i och för sig
sänkt fastighetsskatt, men får också höjd förmögen-
hetsskatt på samma hus.
Det i dag främsta argumentet för fastighetsskat-
tens förespråkare verkar vara att det är en svårflyttad
skattebas. Det ligger naturligtvis i sakens natur att
kapital, välutbildade personer och företag är mer
lättrörliga skattebaser än fastigheter. Men det gör inte
fastighetsskatten till en bra skatt för det. Tvärtom är
det en djupt orättvis skatt.
Vilka skatteteoretiska argument förutom orörlig-
heten finns det för att beskatta fastigheterna? Först
betalas det moms när huset byggs. Sedan betalas det
moms på nästan alla driftskostnader. Att därutöver ta
ut statlig skatt på boende ovanpå alla andra skatter är
inte rättfärdigt.
Ett hem ger ingen avkastning. Det är konsumtion
av boende. Skatten varierar dessutom kraftigt och
oförutsägbart både i tid och rum. Fastighetsvärdena
stiger brant i attraktiva områden och därmed också
fastighetsskatten. Resultatet blir att många inte längre
kan bo kvar i sina hem. Är detta rättvist?
Jag inser att fastighetsskatten inte kan avskaffas
över en natt. Men vi skulle redan i dag i samband
med dagens beslut kunna frysa taxeringsvärdena,
halvera markvärdet som grund för dessa taxerings-
värden och börja att sänka skattesatserna.
Vi moderater föreslår att skatten på småhus sänks
till 1 % redan nästa år för att sedan sänkas med 0,1 %
de kommande åren. Man ska också komma ihåg att
basen för taxeringsvärdet blir lägre med vårt förslag
än med regeringens förslag. Av det följer att också
skatten blir lägre.
Fastighetsägare drabbas på grund av de höjda tax-
eringsvärdena även av högre förmögenhetsskatter.
Fler tvingas därmed betala förmögenhetsskatt på sitt
boende, trots att varken lönen eller bankkontot ökat i
värde, utan därför att tomten, väggarna och utsikten
har ökat i värde.
Vi moderater vill slopa förmögenhetsskatten så att
inte de som har valt att äga sitt eget boende ska drivas
från sitt hus. Nästa år vill vi avskaffa sambeskatt-
ningen och höja gränsen för när man ska börja betala
skatten till 1,5 miljoner. Året därpå ska förmögen-
hetsskatten tas bort helt och hållet.
Detta gynnar inte bara dem som har amorterat av
skulderna på sitt hus utan gör också att fler av de 400
kanske 500 miljarder kronor som i dag drivs ut ur
landet på grund av förmögenhetsskatten kan användas
för att skapa jobb och förutsättningar för företagande
i Sverige.
Tillsammans med bl.a. avskaffad dubbelbeskatt-
ning av aktier kommer dessa åtgärder att förbättra
möjligheterna för att Sverige ska bli en långsiktigt bra
företagarnation. Det är någonting som vi alla har
glädje av.
Fru talman! En av de frågor som man oftast möter
när man träffar väljare är det aktuella problemet med
de höga drivmedelsskatterna som har lett till rekord-
höga bensin- och dieselpriser. Dessa skatter gräver
djupa hål i hushållskassan, särskilt för dem som av
olika anledningar är beroende av bilen. Men det gör
det även mindre lönsamt att pendla till jobb på annan
ort än där man bor. Där bilen tidigare skapade frihet
och möjligheter ser vi nu inlåsningseffekter.
Vi moderater föreslår att de höga drivmedels-
skatterna sänks med 70 öre nästa år på bensin respek-
tive diesel. Dessutom vill vi se ett höjt reseavdrag för
resor till och från arbetet. Det ökar rörligheten på
arbetsmarknaden.
Fru talman! Jag har i mitt anförande valt att näm-
na några av de motiv vi har för våra förslag till skat-
tesänkningar liksom en del av de konkreta förslagen.
Det är inte möjligt att i en debatt av detta slag redovi-
sa alla olika detaljer i våra enskilda förslag. Det gäller
t.ex. våra överväganden om företagsbeskattningen
och förenklingar på det området, och det gäller kapi-
talbeskattningen och energi- och miljöskatterna. Det
får redovisas i fortsatt dialog med medborgarna på
annat sätt eller i denna kammare när de olika försla-
gen eventuellt kommer upp i annat sammanhang.
Fru talman! När skatten sänks får medborgarna
mer makt över sina egna pengar och över sina egna
liv. Det är vad vi moderater tror är rätt och riktigt.
Därför föreslår vi de förändringar vi gör - för att vi
alla ska kunna växa lite som människor, som med-
borgare och som individer, inte för att kollektivets
makt ska öka.
Det är inget mindre än en frihetsrevolution vi fö-
respråkar. I detta har naturligtvis mina motståndare i
riksdagen rätt. Vi moderater vill gå längre än andra.
Vi vill åstadkomma mer än andra. Vi vill ha mer
frihet för den enskilde än andra.
Bo Bexander, Inga Möller och alla andra svenskar
behöver kunna känna trygghet i vardagen, känna att
de kan få utforma sina liv efter egen vilja och efter
egna förutsättningar. Alla behöver känna att de kan
leva på sin lön eller sin pension. Alla behöver känna
att de har makt över sin egen situation. Därför före-
slår vi mer frihet. Därför vill vi minska på reglerna
och krånglet. Därför står vi på den enskildes sida.
Därför vill vi också sänka skatterna ordentligt. Det är
dags för politikerna i denna kammare att sluta dela ut
allmosor och försöka lägga livet till rätta för alla. Det
är dags för en riktig frihetsrevolution, fru talman.

Anf. 80 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Det kanske är bäst att inleda en sådan
här debatt med att ställa sig frågan varför vi har skat-
ter. Skatter har vi mycket för att finansiera den väl-
färd vi har byggt upp i landet. Vi har dem också för
att fördela kostnader och välfärd mellan generationer
och över tiden för enskilda människor, men också
mellan människor i olika inkomstlägen.
När man läser den gemensamma reservationen 1
blir man lite konfunderad och inser att de borgerliga
partierna har en lite annan uppfattning om detta. De
säger nämligen så här: "Skatter är dock inte bara en
fråga om vad vi som individer får för skattepengar-
na." Man vill väga in en massa andra saker i stället.
Men om nu invånarna anser att det är ganska viktigt
att kunna stanna hemma och få ersättning när man är
sjuk, vad är då de borgerligas lösning? Jo, att skära
ned när det gäller ersättning för sjuka. Folk som är
friska ska alltså gynnas. Här menar vi att det är väl-
digt viktigt att alla ges lika förutsättningar. Man ska
inte drabbas extra om man har ett högt sjuktal jämfört
med någon som relativt sett är friskare.
Carl Fredrik Graf säger att han vill ta bort den
statliga skatten eftersom det kommer att öka incita-
menten att byta jobb och man blir bättre på det man
gör. Gå och säg det till jobbarna på Electrolux i Mari-
estad! Säg att de ska utbilda sig och söka nya jobb!
Det finns inga andra jobb att söka, i stort sett. Och
vilka ska vara i produktionen? Vad ni föreslår är att
människor med höga inkomster ska gynnas. Och så
tror ni att man ska få upp alla till de här höglöneyrke-
na. Men så är det ju inte. Det här innebär inte auto-
matiskt att de som verkligen sliter och står för pro-
duktionen i landet inte skulle behövas.
Jag ska ta upp en väldigt viktig fråga för Sverige
och framtiden, nämligen den internationalisering som
håller på att ske. Både Finansdepartementet och Riks-
skatteverket har bedömt, precis som Carl Fredrik Graf
säger, att ungefär 500 miljarder ligger och skvalpar
utanför landets gränser, pengar som kunde ha sparats
i landet. Det viktiga i det fallet är då inte att avkast-
ningen ska beskattas, utan de pengarna kanske inves-
teringsmässigt hade varit bättre i Sverige, som Carl
Fredrik Graf säger. Det är helt riktigt.
Men är det då så nödvändigt att sänka eller ta bort
skatten på utdelningar, som t.ex. Moderaterna före-
slår? Här är det Moderaterna, Folkpartiet och Krist-
demokraterna som föreslår det. Centern ställer inte
upp på de andra tre partiernas resonemang när det
gäller dubbelbeskattningen. Jag har suttit och tittat på
de olika borgerliga partiernas förslag på skattesidan.
Man har en gemensam reservation, men frågan är var
den minsta gemensamma nämnaren finns när det
gäller denna reservation. På skattesidan finns det
knappt någon minsta gemensam nämnare värd nam-
net. Bolagsskatten - där har man olika uppfattningar.
Värnskatten - där har man olika uppfattningar. Den
statliga skatten vill Moderaterna ensamma ta bort. För
att sedan få ihop det hela skriver man: "En . åtgärd
kan vara en sänkning av arbetsgivaravgifterna." Men
detta finns det ju ingen enighet om i det borgerliga
blocket. "En annan . kan vara avskaffande av dub-
belbeskattningen." Det här är ju patetiskt! Nästa gång
tycker jag att ni kan formulera var sin reservation, så
att man åtminstone vet vad som står och vad som
gäller. Nu är det bara löjligt.
Jag kommer nu tillbaka till internationaliseringen.
Vad håller på att hända, t.ex. inom EU? Jag har här en
väldigt intressant rapport från Europaparlamentet. Det
är inte ofta vi vänsterpartister plockar fram arbeten
därifrån, men här finns det verkligen fakta som visar
att man börjar gå åt rätt håll. Detta dokument inne-
håller väldigt mycket av den politik Vänsterpartiet
står för. Vad skriver man? Jo, man framhåller väldigt
mycket Danmark och Sverige som goda föredömen
när det gäller skatteväxling. Denna väg måste vi gå,
skriver man. För att trygga miljön och minska klima-
teffekterna måste vi införa den typ av beskattning
som Danmark och framför allt Sverige använder sig
av. Då, om vi gör det, kan vi sänka skatten på arbete.
Vad säger man mer? Jo, man säger dessutom att
bolagsskatten generellt sett måste höjas inom unio-
nen. Vi måste se till att den typ av illojal skattekon-
kurrens som förekommer i Europa försvinner. Bo-
lagsskatten är också en ganska fast skattebas om man
har gemensamma regler. Man går t.o.m. så långt att
man säger: Vi kanske också måste titta på bokförings-
och avskrivningsregler, så att vi vet att vi beskattar
bolagen lika mycket.
Vad säger man om kapitalbeskattningen? Jo, den
måste vi ha. Vi kan inte hålla på och beskatta bolagen
och ha en lägre skatt på kapital än på arbete. Är det
någon skattesänkning vi på sikt ska genomföra är det
den som är sysselsättningsfrämjande, nämligen sänkt
inkomstbeskattning. Men, menar man, det får inte
innebära att man dränerar de enskilda ländernas eko-
nomi. Det är väldigt viktigt. Först när vi har pengar
att klara skattesänkningar ska vi göra det.
Precis på det sättet har nu majoriteten planerat:
När vi har inkomster kan vi sänka. Vi är inte beredda
att gå in i några experiment på 80 miljarder och sänka
inkomstskatter eller skatter generellt.
Detta är intressant. Här vill Moderaterna, och
ibland hakar det ena och ibland det andra borgerliga
partiet på de olika enskilda förslagen, gå in och sänka
på kapitalbeskattningssidan och ta bort dubbelbe-
skattningen. Kristdemokraterna vill i och för sig höja
bolagsskatten, men det vet jag inte om de får med sig
Moderaterna på. Här spretar det alltså. Samtidigt
pågår det ett internationellt arbete kanske inte med att
harmonisera skatterna men åtminstone med att få ett
skattesystem inom Europa på en viss nivå.
När det gäller kapitalbeskattning har man inom
EU föreslagit, hör och häpna, att man ska ha en käll-
skatt på 25 %. Därefter ska man gå över till upp-
giftslämnande mellan länderna. Det här är väldigt
intressant. Det som gör att man inte kan införa detta
nu direkt är att man vill ha med ytterligare ett antal
länder utanför EU - Schweiz, Liechtenstein, Andorra
och inte minst USA. Det blir svårt att få med USA,
säger alla. Det är inte så säkert. USA har utövat på-
tryckningar mot Schweiz för att Schweiz ska släppa
på sina sekretessregler. USA är oerhört irriterat på
Liechtenstein, Luxemburg, Andorra och Schweiz för
att de har den typ av kapitalbeskattning de har.
Schweiz har tagit detta till sig och börjat fundera på
att släppa på sekretessen.
Det sker alltså saker i Europa som gör att vi fak-
tiskt kan börja diskutera att trygga skattebaserna. Då
är det läge att sänka de skatter som är viktigast ur
sysselsättningssynpunkt, och det är inkomstskatterna.
Bolagsskatten bedömer man, i rapporten från Euro-
paparlamentet, som en ganska fast skattebas. Det är
mycket intressant. Det går stick i stäv med hela den
moderata och borgerliga politiken.
Det pågår också ett arbete, nämligen uppförande-
koden, där man redan nu har nått vissa framgångar
när det gäller viss form av illojal skattekonkurrens.
Det här kommer i och för sig att ta lite tid, men de
första stegen är trots allt tagna.
Sedan till den mest inflammerade frågan på skat-
tesidan. Det är naturligtvis fastighetsskatten. Man
kommer att lägga fram ett förslag om en begräns-
ningsregel som innebär att de lägst betalda kommer
att få en fastighetsskatt som de kommer att klara av.
Carl Fredrik Graf nämnde Bo Bexander. Det är helt
riktigt, han kommer att gynnas av denna begräns-
ningsregel. Han kommer att betala 6 750 kr i fastig-
hetsskatt, vilket är bra mycket mindre än de 24 000-
25 000 kr han betalar i dag.
Men, och här är komplikationen, fastighetsskatten
är inte den enda skatt som drabbar fastighetsägare när
man räknar upp taxeringsvärdet. Det är förmögen-
hetsskatten. Här har vi ett problem. Vi har menat, och
menar fortfarande, att ska man lösa problemet i detta
sammanhang är det enda riktiga att i förlängningen
faktiskt bara behöva ta upp halva taxeringsvärdet vid
förmögenhetsbeskattningen. Då skulle vi lösa det
problemet på ett ganska enkelt sätt. Det är en sak som
vi tänker driva i de fortsatta förhandlingarna.
Jag kan också bespara Carl Fredrik Graf en replik,
eftersom jag vet att den frågan kommer upp. Jag stod
nämligen här i talarstolen i våras och sade att när det
gäller sambeskattningen ska jag inte stå här och säga
samma sak i höst som jag gör nu i vår, och jag ska
rösta på ett annat sätt. Nu har vi trots allt kommit
halva vägen. Halva sambeskattningen är borta i och
med att vi faktiskt har höjt fribeloppet till 1 ½ miljon.
Man kan då säga att effekten av sambeskattningen har
halverats.
Nästa steg är naturligtvis att få bort den helt. Men
ska jag välja mellan halva taxeringsvärdet på fastig-
heter och att helt ta bort sambeskattningen i förmö-
genhetstaxeringen anser jag att det är effektivast att ta
bort halva taxeringsvärdet. Det får en träffsäkerhet
som är betydligt bättre.
När det gäller företagsbeskattningen är det bara att
beklaga att man från regeringens sida ytterligare
skjuter upp förändringarna i 3:12-reglera, klyvnings-
reglerna. Det är tråkigt. Man hade lovat att de skulle
komma i höst, i november-december. Nu skjuter man
fram detta till november-december nästa år. Det är
bara att beklaga att man inte har nått resultat där.
Tillsammans med 3:12-reglerna, klyvningsregler-
na, handlar det naturligtvis också om ägarskiften och
arvsbeskattning.
Det finns andra frågor som vi också är intressera-
de av att ordna till så fort som möjligt. Det är skatte-
tilläggen och den debatt som förs om dem. När den
utredningen kommer under nästa år kommer vi säkert
att se förändringar när det gäller skattetilläggen. Det
är jag ganska övertygad om. Den proposition som
kommer att läggas fram nästa år kommer att innebära
förändringar. Då hoppas jag att vi kan ha den debat-
ten bakom oss.
Ytterligare en sak i det här sammanhanget är
rättssäkerheten, dvs. den utdragna process som sker
när det gäller skatteprocesser. Den är ganska för-
ödande för enskilda, både företag och enskilda män-
niskor. Det är en sak som vi måste se över. Det är en
sak som vi inom Vänsterpartiet kommer att prioritera.
Slutligen, fru talman, har jag noterat att en del av
de borgerligas fastighetsskattesänkningar ska finansi-
eras med neddragning av räntebidragen. Det är gans-
ka intressant. Hur får man träffsäkerheten att de som
får sänkta fastighetsskatter verkligen är de som kom-
mer att drabbas av räntebidragsförändringarna? Är
det inte så att det är helt andra människor som kom-
mer att drabbas av räntebidragsförändringarna? Jag
vill ha en liten förklaring från de borgerliga. Det är
tid för Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern,
som har föreslagit detta, att förklara hur neddragning
av räntebidragen ska kunna pareras med fastighets-
skattesänkningar.

Anf. 81 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Utskottskollegan Rosengren gjorde en
intressant exposé över den europeiska politiken, läget
i landet och lite av varje. Han är också skicklig reto-
riskt när han försöker fånga in begrepp och säger att
inom EU diskuterar man att det ska vara 25 % käll-
skatt på kapitalinkomster. På sparande i bank, Rosen-
gren, det vet Per Rosengren mycket väl. Vi talar inte
om utdelningar och andra typer av avkastningar.
När det sedan gäller den gemensamma borgerliga
reservationen är det viktigt att understryka att vi är
fyra olika partier. Den anger en inriktning för framti-
den. Ska man gå på texterna i betänkandet har Väns-
terpartiet ingen politik över huvud taget, fast man är
ett självständigt parti, för man ställer ju upp på rege-
ringens förslag i allt väsentligt. Då är det väl ändå
bättre, om man är ett självständigt parti, att man till-
sammans med andra kan peka ut inriktningen för
framtiden och att varje parti sedan har sin egen profil.
Min fråga till Per Rosengren med anledning av
inlägget om den europeiska unionen är: Är Rosen-
grens slutsats att samarbetet inom den europeiska
unionen behöver förstärkas och att EU är ett viktigt
instrument för att utveckla medlemsstaterna i unio-
nen? Det måste snarast tyda på att Rosengren nu har
övergivit Vänsterpartiets krav på utträde ur unionen
och i stället ser möjligheter.
Till sist en kommentar till fastighetsskatten. Först
lägger regeringen fram ett förslag som vi tar ställning
till i dag. Det stöder Rosengren. Sedan får vi hoppas
att det kommer en begränsningsregel nästa år. Vilken
signal är det till människorna om att kunna känna
trygghet och säkerhet i vardagen? Man vet att det blir
förändringar till det sämre för många människor. Det
framgår och det kommer att bli konsekvensen av
dagens beslut. Men människor vet inte när begräns-
ningsregeln kommer eller hur den kommer att vara
utformad. Det vet Rosengren, även om han inte tyck-
er att det är några problem. Men han vet säkert att
man inom Finansdepartementet har stora problem att
få ihop en fungerande lagstiftning i detta avseende.

Anf. 82 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Sparande i bank, ja, det är alldeles
riktigt. Men vem hade trott att vi i dag skulle befinna
oss vid den punkt där vi befinner oss, där detta nästan
är föreslaget. Bara för ett halvår sedan var detta näs-
tan omöjligt. Storbritannien och flera andra länder var
emot. Nu har vi kommit dit.
Nästa steg är naturligtvis att plocka in utdelningar
även på aktier osv. Ingenting är omöjligt när det gäl-
ler beskattning. Det kan jag lova Carl Fredrik Graf
och moderaterna. Vi är väldigt uppfinningsrika när
det gäller det.
Carl Fredrik Graf säger att man har en gemensam
reservation för att peka ut inriktningen. Ja, inte ens
riktningen skulle jag vilja säga att man kan peka ut
när man läser den borgerliga reservationen. Det spre-
tar så pass mycket att det inte ens är helt klart åt vil-
ket håll man är beredd att gå, måste jag säga.
När det gäller miljöbeskattningen är det oerhört
viktigt att vi har överenskommelser inom Europa, och
inte bara i Europa utan i hela världen. Där är EU ett
första steg. Eftersom den organisationen finns är det
naturligtvis nödvändigt att utnyttja den för att öka
miljömedvetandet. Det har alltså ökat. Rapporten från
parlamentet är ett unikt dokument, skulle jag vilja
säga. Det är klart att vi måste utnyttja det.
Den illojala skattekonkurrensen inom kapital- och
bolagsbeskattningen måste vi, som EU också säger,
bli av med. Det är klart att man ska använda den kraft
som finns i EU för att komma till rätta med de pro-
blem som finns och även för att skapa och trygga
skattebaserna i de enskilda länderna. Därmed inte
sagt att vi ska ha överstatlighet när det gäller de en-
skilda ländernas beskattningsrätt, procentsatser osv.
Däremot bör vi skapa en situation som innebär att den
illojala skattekonkurrensen försvinner och att varje
land kan trygga sina skattebaser.
Sedan var det fastighetsskatten och begränsnings-
regeln. Jag tror att Carl Fredrik Graf kan vara ganska
lugn. Det står aviserat att den ska träda i kraft den 1
januari, och det blir en retroaktiv lagstiftning. Den är
till fördel för de skattskyldiga, och därför är det inga
problem att införa en sådan typ av beskattning.

Anf. 83 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att höra hur väl Ro-
sengren talar om de möjligheter som finns med arbe-
tet inom den europeiska unionen. Han kommer till
slutsatsen att EU inte ska få en överstatlig beskatt-
ningsrätt. I det avseendet har jag samma uppfattning.
Det ska ligga på varje land att slutligen bestämma
över sina skatter. Det är ändå en positionsförändring i
förhållande till EU-valrörelsen för några år sedan att
Vänsterpartiet nu ser möjligheterna med det europe-
iska samarbetet - med lite olika utgångspunkter. Det
är i så fall ett framsteg.
Per Rosengren säger att ingenting är omöjligt när
det gäller kapitalbeskattningen. Det tror jag inte när
det gäller Per Rosengren. Hans innovativa förmåga
när det gäller att höja skatter i vissa avseenden är
dokumenterad.
Jag tror emellertid att Per Rosengren och hans
vänner i Vänsterpartiet inte riktigt kan bortse från att
det också finns länder utanför den europeiska unio-
nen. Det gör att min bedömning att det skulle bli en
generell kapitalinkomstbeskattning för alla typer av
kapitalinkomster på i storleksordningen 25 % är inte
realistisk eftersom det finns möjligheter att placera
kapitalet utanför den europeiska unionen.
Diskriminerande, skadlig skattekonkurrens ska vi
inte ägna oss åt. Vi är överens om slutsatsen att varje
land i unionen ska själv göra de ekonomiska bedöm-
ningar som är relevanta och sedan bestämma vilka
skattesatser som är lämpliga i olika avseenden.

Anf. 84 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag vet inte om mina skattehöjaram-
bitioner är så särskilt dokumenterade. De senaste åren
har jag mest varit med om att sänka olika skatter,
framför allt har jag föreslagit olika typer av skatte-
sänkningar. Det gäller även för framtiden. Det är
beklagligt att man inte har tittat på 3:12-reglerna. Det
är också ett sätt att visa att vi har förståelse för de
problem som finns där.
Man ska vara försiktig när man pratar om doku-
menterade skattehöjningar.
Det internationella samarbetet kommer inte att va-
ra något större problem. Jag håller med Carl Fredrik
Graf att man blir förvånad när det blir nivån 25 %
generellt i kapitalbeskattning. Diskussionen började
på 5-10 %, sedan var den uppe i 15 %, sedan trodde
alla att det skulle vara 20 %, och sedan kom plötsligt
förslaget 25 % - med option på att även USA, Andor-
ra, Liechtenstein och Schweiz ska komma med i
systemet. Jag tror att både Carl Fredrik Graf, jag och
många andra är förvånade.
Det här har ändrat spelplanen lite grann. Verklig-
heten har förändrats de senaste månaderna. Interna-
tionaliseringens faror kanske kan tonas ned lite grann
när man ser att man kan börja arbeta internationellt
för att plocka bort och se till att varje land kan få en
tryggad skattebas.
Jag ser framtiden an med viss tillförsikt. Jag har
visst förtroende för att det arbete som trots allt sker
inom EU ska leda till att Sverige får behålla sina
skattebaser, Danmark sina, Storbritannien sina, Spa-
nien sina osv. Det handlar om att de enskilda länderna
inte ska använda sig av illojal skattekonkurrens. Det
är på det sättet vi måste jobba i Sverige hädanefter.
Då kan vi också se till att vi kan trygga vår välfärd
genom en gemensamt finansierad skattepolitik.

Anf. 85 HELENA HÖIJ (kd):
Fru talman! På den tidigare debatten har vi förstått
att internationaliseringen medför att vi går från natio-
nella ekonomier till en global ekonomi. Sverige är ett
litet land med en öppen ekonomi gentemot omvärl-
den. Detta medför att Sverige i stor utsträckning är
beroende av hur skattesystem och regler ser ut i om-
världen, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer.
Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företa-
gande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha
kvar skatter som gör att kapital, företag och kompe-
tens har starka skäl att lämna landet.
En anpassning av de svenska skatterna till nivåer
som är jämförbara med våra konkurrentländer bör
därför omgående påbörjas. I denna anpassning ligger
sänkt kapitalskatt, ett avskaffande av förmögenhets-
skatten och minskade marginalskatter för samtliga
inkomsttagare. De skattesänkningar som nu är vikti-
gast är de som direkt positivt påverkar utbudet av
såväl kapital som arbetskraft. Jag vill understryka det
som Mats Odell sade i sitt anförande om att långsik-
tigt vårda våra skattebaser.
Såväl det europeiska som det globala perspektivet
kräver en förhållandevis snabb anpassning av det
svenska skattesystemet. I rapporten Vår förvaltning
år 2010 - I globaliseringens spår från Riksskatte-
verket kommer utredarna fram till att det behövs
skattesänkningar på åtminstone 100 miljarder. För att
komma ned till genomsnittsnivåer för EU:s med-
lemsländer krävs skattesänkningar på ungefär 200
miljarder. Det är naturligtvis en utmaning som vi
borde ta ett gemensamt ansvar för i riksdagen. Vi
kristdemokrater ser det som beklagligt att regeringen
inte inleder ett långsiktigt arbete med målet att sänka
skattetrycket nu när de statsfinansiella förutsättning-
arna finns. Målet på medellång sikt bör vara att nå
ned till den genomsnittliga skattekvoten inom EU.
Det skulle stärka grunden för en långsiktigt hållbar
välfärdsutveckling i en alltmer global ekonomi.
Vi kristdemokrater föreslår skattesänkningar, ut-
över regeringens förslag, med totalt 26,4 miljarder
kronor år 2001. Till våra förslag på sänkta skatter hör
t.ex. sänkt arbetsgivaravgift på 10 procentenheter på
lönesummor upp till 900 000 kr, en successivt av-
vecklad förmögenhetsskatt och en avskaffad dubbel-
beskattning.
En jämförelse av skattevillkoren för ägande i EU-
länderna visar att beskattningen är ungefär dubbelt så
hård för en svensk som för en genomsnittlig aktieäga-
re i övriga EU, vilket har bidragit till ett relativt sett
lågt sparande i svenska hushåll. Enligt en rapport från
Industriförbundet leder skillnaden i beskattning till att
svenskarna tenderar att konsumera mer av sina in-
komster medan utlänningar står för kapitalbindning.
Eftersom vinsterna från ökad effektivitet och produk-
tivitet i företagen tillfaller just ägarna, blir det till stor
del utländska hushåll som får del av vinsterna i det
svenska näringslivet.
Om inte skattepolitiken får en ny inriktning kom-
mer skattebasen att snabbt erodera. Redan i år - det
har vi hört tidigare i debatten - beräknas minst 400
miljarder kronor av de svenska hushållens sparkapital
vara placerat utomlands.
På inkomstskattesidan föreslår vi ett höjt grun-
davdrag, fördubblad skattereduktion för låginkomst-
tagare samt ett förvärvsavdrag. Dessutom föreslår vi
att den s.k. värnskatten slopas. Vi upprepar vårt tidi-
gare krav på sänkta skatter inom tjänstesektorn. Det
gör vi i ett gemensamt förslag med de övriga borger-
liga partierna.
Fru talman! Det internationella perspektivet gör
det omöjligt för ett land att hålla sig med ett skatte-
tryck som avsevärt avviker från omvärlden. Vad
hjälper höga skatter välfärden om skattebaserna är
obefintliga? Det är svaga grupper som drabbas hår-
dast när kapital, företag och kunskap lämnar Sverige
och tillväxten uteblir.
Jag vill därför fråga utskottets ordförande vilken
strategi socialdemokraterna har för att åstadkomma
ett skattesystem som tål en globaliserad ekonomi.
Fru talman! Vidare är ett viktigt mål för kristde-
mokratisk politik att så många som möjligt ska kunna
leva på sin lön när skatten är betald. Skatten på lågin-
komsttagare är exceptionellt hög i Sverige. Principen
om skatt efter bärkraft har tappat betydelse när skatt
tas ut redan vid så låga inkomster som 8 900 kr.
Dessutom sker det med en skattesats som i ett inter-
nationellt perspektiv är mycket hög. Vi har ju kom-
munala skatter på ca 30 %. I t.ex. Storbritannien och
Tyskland tas skatter ut med maximalt 20-25 %, men
först vid inkomster på 50 000-60 0000 kr.
Dagens skattesystem i Sverige gör att lågavlönade
inte klarar sig på sin lön när skatten är betald. Det
kränker den mänskliga integriteten att ena dagen
utsättas för en så hög inkomstskatt att man nästa dag
måste stå med mössan i hand och söka bidrag hos stat
och kommun. Denna rundgång främjar varken eko-
nomiskt oberoende eller personligt ansvarstagande
och måste snarast brytas. Vidare bör de val som män-
niskor vill göra, t.ex. öka eller minska sin arbetstid,
inte påverkas negativt av kombinationen av statliga
och offentliga regler. Vi behöver minska de s.k. mar-
ginaleffekterna. En alltför stor del av vår tillvaro
bestäms genom ekonomisk-politiska beslut.
Därför föreslår vi kristdemokrater en rad åtgärder
på skattepolitikens område som gör att inkomsttagare
får behålla en större del av sin lön och därmed får
möjlighet att påverka och få kontroll över sin ekono-
miska situation.
Vi anser att inkomstskatten ska sänkas genom en
kraftig höjning av grundavdraget, och det innebär
rejäla förbättringar för alla inkomsttagare inklusive en
stor grupp av dagens pensionärer. Vi föreslår en för-
dubblad skattereduktion för låginkomsttagare men
vill samtidigt införa ett förvärvsavdrag för att minska
marginaleffekterna. Skattereformens mål om enkelhet
och en maximal marginalskatt på 50 % bör återstäl-
las. Det innebär således att den statliga inkomstskat-
ten ska vara maximalt 20 %.
Hur ser Socialdemokraterna på att fler ska kunna
klara sig på sin lön och inte vara beroende av bidrag?
Så går jag över till fastighetsskatten. 1993 var den
totala boendekostnaden som procentuell andel av
hushållens disponibla inkomster i de europeiska län-
derna i genomsnitt 20 %, jämfört med Sveriges 30 %.
Med regeringens förslag kommer för många småhus-
ägare andelen av den disponibla inkomsten som man
betalar för boendet att öka ytterligare. Genom att
tillåta att taxeringsvärdena skjuter i höjden i många
områden accepterar regeringen kraftiga höjningar,
inte bara när det gäller fastighetsskatten utan också
när det gäller förmögenhetsskatten, för stora grupper
som inte har så stora marginaler att leva på. Vi har
fått exempel på det tidigare i debatten.
Villaägarna har räknat ut att en tvåbarnsfamilj
som bor i en medeltaxerad villa i Solna utanför
Stockholms kommun och har en inkomst på
250 000 kr kommer att behöva betala över 10 % av
sin inkomst bara i skatter för sitt boende. Då har de i
sitt exempel ändå räknat med den begränsningsregel
som regeringen aviserat men som vi ännu inte har sett
skymten av.
I en debatt här i kammaren i går var vi flera leda-
möter som försökte få finansministern att ge alla
oroliga småhusägare lugnande besked, men utan
resultat. I ett replikskifte med Mats Odell i debatten
tidigare i dag sade finansministern ungefär så här om
begränsningsregeln: Förhoppningsvis kan den klara
ut en del av problemen. Det är föga lugnande, fru
talman.
Kristdemokraterna kan inte acceptera den kraftiga
skattehöjning som regeringens förslag innebär för
stora grupper. Jag får så gott som dagligen reaktioner
på detta och vädjanden om att gripa in mot konsek-
venserna av fastighetsskattesystemet. Fru talman! Jag
vill därför avsluta mitt anförande med en vädjan om
att regeringen överväger en fortsatt frysning av taxe-
ringsvärdena. Fastighetsskatten drabbar alla, oavsett
inkomst och betalningsförmåga - tvärtemot den
skatteprincip som borde gälla i Sverige, dvs. skatt
efter bärkraft. Fastighetsskatten hotar i vissa fall
t.o.m. äganderätten för personer med låga inkomster
som inte har råd att betala skatten.
Kristdemokraterna stöder därför en sänkning av
fastighetsskatten till 1,2 %, men vi finansierar därut-
över en fortsatt frysning av taxeringsvärdena, som ett
första steg mot lägre fastighetsskatter. Vi vill också,
som jag sade tidigare, börja en avveckling av förmö-
genhetsskatten.
Fru talman! Med det här vill jag avsluta mitt in-
lägg genom att instämma i Mats Odells yrkande om
bifall till reservationerna 1 och 13 med anledning av
finansutskottets betänkande nr 1.

Anf. 86 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag skulle bara vilja fråga Helena
Höij: Hur har ni tänkt er sänka kapitalbeskattningen?
Det pågår nu en rörelse i Europa där man är beredd
att genomföra saker som borde innebära att vi kan
sitta ganska stilla med den kapitalbeskattning vi har i
dag. Vad är det som gör att vi nu ska rusa åstad och
kraftigt sänka kapitalbeskattningen?
Sedan säger Helena Höij att man ska sänka skat-
tetrycket när det finns ett statsfinansiellt utrymme. Ja,
det kan vi vara eniga om - det är ganska riktigt. Vi
har bedömt att det statsfinansiella utrymmet finns där
det finns nu. Men ni vill ju t.ex. införa ytterligare
karensdagar. Helena Höij säger att man ska kunna
leva på sin lön. Ja, men hur ska den som är sjuk då
och då kunna finansiera detta? Vad ni gör är att sänka
skatten för höginkomsttagare.
När jag läser ert förslag för att klara av detta med
det här förvärvsavdraget, förstår jag inte riktigt hur ni
resonerar. Ni ska alltså införa ett förvärvsavdrag på
6,15 % av den taxerade inkomsten, och det ska bli ett
statligt förvärvsavdrag. Hur har ni tänkt att detta ska
fungera? Innebär inte det i detta läge att höginkomst-
tagarna återigen gynnas?
När Helena Höij jämför med Storbritannien för-
står jag var önskelandet finns. Men åk till Storbritan-
nien och titta på de sociala klyftorna där! Är det ett
sådant land ni vill ha? Helena Höij lyfter ju fram
Storbritannien som ett föredöme, där man har låga
skatter och där man kan leva på sin lön. Jag har varit i
Storbritannien ganska ofta, och jag har sett hur det ser
ut där. Om det är det samhället Kristdemokraterna
önskar sig blir jag väldigt rädd.
Helena Höij säger att hon inte har sett skymten av
begränsningsregeln. Nej, jag förstår att Kristdemo-
kraterna inte har läst Fastighetsbeskattningskommit-
téns betänkande. Där beskrivs stora delar av det för-
slag som kommer att läggas. Man behöver fila på det,
och det är det man nu gör på Finansdepartementet.
När Helena Höij säger att hon inte har sett skymten
av det innebär det att hon inte ens har läst utredning-
en.

Anf. 87 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! När det gäller kapitalbeskattningen
hörde vi i Per Rosengrens inlägg här tidigare vilka
problem det kunde innebära för många småhusägare
som med de höjda taxeringsvärdena får en ökad för-
mögenhetsskatt. När vi pratar om att sänka skatterna
på kapital och på förmögenhet handlar det inte bara
om att komma till någon nivå som bestäms av länder
utanför oss, utan det handlar också om att sänka
skatterna så att kapital och förmögenhet stannar kvar
och arbetar här. Lågt räknat är det i dag ett sparande
på 400 miljarder kronor som sker utanför Sverige.
Det är 400 miljarder som hade kunnat göra ett gott
arbete här. Det handlar inte bara om att lappa och
laga med en specialregel mot oönskade konsekvenser
av förmögenhet och kapitalbeskattning, utan också
om att förmögenhets- och kapitalbeskattningen är
skadlig för utvecklingen i Sverige och för tillgången
på kapital.
Vi vill ha ett sänkt skattetryck för samtliga. Krist-
demokraterna säger att det behövs ett generellt sänkt
skattetryck. Vi vill då sänka skatterna för företag och
för inkomsttagare, inte minst för låginkomsttagarna,
som internationellt sett har en väldigt hög beskattning
i Sverige. Det var där som jag tog fram England som
ett exempel. Övriga jämförelser med England är i det
här sammanhanget ganska ointressanta.
Jag kan försäkra Per Rosengren att Kristdemo-
kraterna har läst Fastighetsbeskattningskommitténs
förslag - ett förslag som har rönt ganska stor kritik.
Om vi inte hade kritiserat det hade det kanske funnits
en proposition på riksdagens bord. Men eftersom
finansministern både i går och i dag i kammaren har
sagt att det förhoppningsvis kan råda bot på en del av
problemen är jag och många småhusägare oroliga.

Anf. 88 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på frågan hur ni
ska konstruera förvärvsavdraget så att det inte i första
hand gynnar höginkomsttagare. Det är ju så de flesta
av era förslag är.
När det sedan gäller kapitalbeskattningen har jag
förklarat att med det arbete som pågår inom EU nu
kommer detta kanske att lösa sig. De pengarna kom-
mer inte att behöva befinna sig i utlandet längre, utan
de kanske kommer tillbaka till landet. Det är för mig
helt obegripligt hur man kan föreslå någonting sådant
som innebär att man går före och sänker kapitalbe-
skattningen och dränerar den skattebas som vi even-
tuellt kunde ha i framtiden.
Är kapitalbeskattningen så mycket viktigare att
man är beredd att försämra för de sjuka? De som har
återkommande sjukskrivningar kommer ju att drabbas
oerhört hårt av Kristdemokraternas förslag, och de
kommer inte under några omständigheter att kunna
leva på sin lön.
Sedan sägs det att vi har hög skatt för lågin-
komsttagare. Ja, men vart man än kommer - om det
är Schweiz, Storbritannien eller USA - och frågar hur
det kan komma sig att de har så låg skatt säger de att
de också har sjukförsäkringsavgifter.
När vi var i Schweiz gjorde vi en överslagsberäk-
ning - de sägs ju ha väldigt låga skatter för lågin-
komsttagare - men de lade in alla de obligatoriska
avgifter som finns och som tas ut på precis samma
sätt som skatt. Det visade sig att det skiljer ytterst lite
i beskattningen. Är det ett sådant system som ni också
vill införa? Ska det vara obligatoriska sjukförsäkring-
ar eller ska vi ha någonting annat?
För år 2003 redovisar ni högre inkomster av fas-
tighetsbeskattningen än vad regeringen och samar-
betspartierna gör. Hur kan det komma sig? Är det
hyreshusen som ska klämmas åt? Ni har de facto
högre siffror för år 2003 när det gäller inkomster från
fastighetsskatten. Detta rimmar ganska dåligt med era
skattesänkningsambitioner på området.

Anf. 89 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! När det gäller Per Rosengrens sista
fråga här kan jag bara hänvisa till den debatt som
förut förts i denna kammare och även i medierna
kring de beräkningskonventioner som gäller för hur
man lägger upp en budget. Långsiktigt sänker vi
uttaget av skatt på fastigheter. Det gäller då både
fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Därmed tycker
jag mig ha svarat på den frågan.
Per Rosengren pratar så mycket om låginkomstta-
garna och deras skatt. Anser Per Rosengren att skat-
ten för låginkomsttagare i dag ligger på rätt nivå när
så många som ändå har arbete och inkomst, men som
på grund av sin försörjningsbörda och på grund av de
höga skatterna, dagen efter det att de har betalat
skatten måste gå till stat och kommun och begära
bidrag? Är det rimligt att vi har den skattenivån för
låginkomsttagare? Det måste ju vara konsekvensen av
Per Rosengrens inlägg här.
Per Rosengren talar om de återkommande sjuka.
Det är inte så att Kristdemokraterna vill avskaffa
begränsningen till maximalt tio karensdagar per
tolvmånadersperiod. Det framgår tydligt när man
läser våra motioner, så det får Per Rosengren göra en
gång till.
Det är vi som är sjuka lite då och då som ska vara
med och betala för dem som är långvarigt och ofta
sjuka. Ingen ska behöva drabbas av mer än tio ka-
rensdagar på ett år - alltså precis som i dag.

Anf. 90 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Det går bra för Sverige. Det är det
mantra som socialdemokrater i allmänhet och stats-
ministern och finansministern i synnerhet nu hjälps åt
att sprida över landet. Just nu är det sant och det är
resultatet av den mödosamma sanering av de gemen-
samma finanserna som pågick under hela 90-talet
som har åstadkommit detta. Den här utvecklingen
förstärks dessutom av att konjunkturutvecklingen i
vår omvärld har betett sig hyfsat. Detta har lett till att
näringslivet i dag i stort sett går för full maskin. Detta
ger ökad sysselsättning, som i sin tur ger ökad köp-
kraft. Båda dessa företeelser ger större skattebaser
och därmed högre skatteintäkter. I det korta perspek-
tivet ser det alltså bra ut.
Detta ger utrymme både för ökade kostnader och
för skattesänkningar. Men det är oerhört viktigt hur
dessa kostnadsökningar och skattesänkningar nu
genomförs. Med 90-talets erfarenheter av 80-talets
lättsinnespolitik och brist på framförhållning i den
ekonomiska politiken i färskt minne borde vi akta oss
för att på nytt hamna i samma situation.
Det är nu som vi skapar grunden för den ekono-
miska utvecklingen under det närmaste decenniet.
Socialdemokraterna och deras samarbetspartier ex-
panderar, ökar, utgiftssidan och sänker skatterna
något, även om fastighetsskatten av allt att döma
kommer att stiga för de allra flesta - och för många
villaägare dramatiskt.
Moderaterna å sin sida upprepar som vanligt sitt
mantra: Rejäla skattesänkningar överallt, främst för
höginkomsttagare, löser praktiskt taget alla problem.
Centerpartiet arbetar för att långsiktigt, varaktigt
och uthålligt sänka skattetrycket. Vikten av en an-
passning av det svenska skattetrycket till ett slags
OECD-nivå har ju tidigare här i debatten belysts och
bejakats, t.ex. i replikskiftet mellan herrar Rosengren
och Graf. Vi lägger stor vikt vid hur denna sänkning
sker. Det är också viktigt att se till att strukturella
åtgärder vidtas på kostnadssidan så att vi kan behålla
en stabil samhällsekonomi, med utrymme för sam-
hällsfinansierad välfärd och satsningar på utbildning
och infrastruktur.
Att lägga stor vikt vid hur skattesänkningarna ska
ske innebär per automatik starka prioriteringsbehov.
Vi kan inte, som exempelvis Moderaterna, sprida ut
skattesänkningar över hela fältet. För övrigt anser jag
att en av de viktigaste uppgifterna för de partier som
har ambitionen att bilda en ny regering efter valet är
att se till att skapa trovärdighet kring en skattepolitik
som ger långsiktighet, som ger mer till dem som bäst
behöver skattesänkningar och som ger utrymme för
den samhällsservice som medborgarna har rätt att
efterfråga.
Vi har den ambitionen och vi vet att också Mode-
raterna har ambitionen att ingå i en ny regering. Men
för att den ambitionen ska leda till önskat resultat är
det alldeles nödvändigt att Moderaterna också både
prioriterar och prioriterar om bland alla sina oändligt
många skattesänkningsförslag.
Fru talman! Våra tre främsta prioriteringar på
skatteområdet är följande: sänkta arbetsgivaravgifter
för småföretagen för att underlätta tillväxt och sys-
selsättning, sänkt fastighetsskatt för alla genom frysta
taxeringsvärden och sänkt skattesats samt sänkta
inkomstskatter för dem som bäst behöver det - med
en sådan inriktning att man kan komma till rätta med
de marginaleffekter som i dag är resultatet av skatte-
system och olika former av inkomstberoende bidrag.
Våra här redovisade prioriterade områden har tre
viktiga saker gemensamt: De medverkar till en lång-
siktig och hållbar tillväxt. De ger stabilitet och förut-
sebarhet på fastighetsmarknaden och i näringslivet.
De tar hänsyn till behovet av skattesänkningar hos
dem som bäst behöver en förstärkning av sin hus-
hållskassa för att bestrida sina vardagliga inköp.
Det allra viktigaste inslaget bland våra förslag är
alternativet till inkomstskattesänkning. I fortsättning-
en kommer jag att uppehålla mig vid detta.
Många debattörer på skatteområdet talar ofta och
engagerat om skadliga marginalskatter, dvs. den ef-
fekt som uppstår när ökad inkomst leder till högre
beskattning genom att man överskrider t.ex. den
gräns som medför statlig inkomstskatt. Den här ef-
fekten, marginalskatteeffekten, berör 17-18 % av
dem som betalar inkomstskatt och uppgår till maxi-
malt 60 % av den ökning som sker av inkomsten.
I den allmänna debatten talas det betydligt mera
lågmält om de marginaleffekter som är ett resultat av
kombinationen högre skatt på grund av sänkta grun-
davdrag i skattesystemet och bortfallet av inkomstbe-
roende bidrag i t.ex. sjuk- och eller arbetslöshetser-
sättningarna.
Icke desto mindre och trots att det inte talas så
mycket om dessa marginaleffekter är de ett besväran-
de faktum som ofta innebär att 80 % av en ökad in-
komst går till staten och alltså enbart 20 % till den
enskilde.
Det är dessutom så att det berör långt fler männi-
skor än de som berörs av den statliga inkomstskatten.
För de människor som berörs av dessa marginalef-
fekter äts hela inkomstökningen upp när man går från
bidragsförsörjning till arbetsförsörjning om man
dessutom tar hänsyn till de ökade kostnader som
uppstår i form av resor och mat när man tar ett arbete.
Det är självklart att detta fenomen är oerhört frust-
rerande och dessutom, precis som Helena Höij peka-
de på, kränkande för de människor som berörs.
Det innebär ju att det för många i dessa vanliga
inkomstlägen inte är möjligt att förbättra sin ekono-
miska situation genom att gå från bidrag till arbetsin-
komst eller genom att ta ett bättre betalt arbete. Om
alla som här i denna kammare och i debatten i övrigt
säger att det måste löna sig att arbeta verkligen vill ge
substans åt detta påstående är det framför allt i dessa
låga och vanliga inkomstlägen som skattesänkningar
måste sättas in.
Fru talman! Jag tänker inte nu närmare gå in på
tekniken och de olika stegen i vårt inkomstskatteför-
slag. Låt mig bara peka på att fullt genomfört innebär
det en skatterabatt, alltså ett avdrag på skatten lika för
alla inkomstlägen - det är viktigt därför att det ger
samma värde oberoende av i vilken inkomstklass man
befinner sig - på 10 000 kr. Det innebär också en
förvärvsrabatt på upp till samma storleksordning för
dem som förvärvsarbetar.
Det här taket, Per Rosengren, är lösningen på det
problem som togs upp i replikskiftet med Helena
Höij. Det är spärren mot att förvärvsavdraget skulle
gynna höginkomsttagare, vilket kristdemokraterna
uppenbarligen inte har kommit på i sitt förslag. Men
det är härmed serverat. Jag antar att vi vid ett genom-
förande så småningom ska kunna enas om en sådan
lösning.
Det som jag nu kort har redovisat ger skattesänk-
ningar för dem som bäst behöver förstärka sin köp-
kraft. Det underlättar rekryteringen av arbetskraft i ett
läge där vi av allt att döma behöver göra allt för att
förse näringsliv och offentlig verksamhet med den
personal man behöver det närmaste decenniet.
Det leder med automatik till lägre kostnader för
stat och kommun genom mindre belastning på olika
bidragssystem och det leder sammantaget till ökad
tillväxt och därmed till bättre välfärd.
Fru talman! Sverige behöver förändringar på
skatteområdet av det slag som jag nu har redovisat.
Ett modernt, robust, stabilt och långsiktigt inkomst-
skattesystem som samtidigt sänker det offentliga
utgiftstrycket är precis vad Sverige och Sveriges
vanliga inkomsttagare behöver. Vi vill ge vårt bidrag
i denna process. Så vitt nu kan bedömas krävs det en
ny regering för att genomföra denna goda karamell.
Om detta ska bli möjligt måste helt uppenbart mode-
raterna tona ned sina ytterligheter, t.ex. ett slopande
av statsskatten i inkomstskattesystemet.
Allra sist, fru talman, vill jag i likhet med Lena Ek
yrka bifall till reservation 14.

Anf. 91 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag håller med Rolf Kenneryd om att
man har diskuterat marginalskatteproblematiken när
det egentligen är marginaleffekterna totalt sett som
man borde diskutera. Men det är ju inget nytt. Det
började vi göra redan vid skattesamtalen för två år
sedan. Då fick vi ett ganska digert material. Det sitter
också en utredare som tittar på hur man ska komma
runt marginaleffekterna.
Den enskilda faktor som påverkar marginaleffek-
terna mest är faktiskt de inkomstberoende dagistaxor-
na. Vi föreslår nu en maxtaxa som innebär att margi-
naleffekterna i det avseendet kommer att minska
ganska ordentligt. Det kommer inte att kosta på att
höja sin lön, att få ett högre betalt arbete. Det som då
återstår är naturligtvis att titta på bostadsbidragens
konstruktion, osv. Men maxtaxereformen kommer att
undanröja en hel del av de här problemen. Det förvå-
nar mig att det är så många partier som säger nej till
en sådan reform i det sammanhanget.
Sedan är det naturligtvis vänligt av Rolf Kenneryd
och Centern att förklara för kristdemokraterna vad de
menar eller borde ha menat när ni inför ett sådant här
tak. Men det är fortfarande så när det gäller Kristde-
mokraternas och Centerns utformning, kombinerat
med Moderaternas förslag om att man helt ska ta bort
statsskatten, att det inte kommer att gå ihop. Nu mar-
kerar Rolf Kenneryd mycket tydligt vad det är som
ska gälla. Det är Centerns politik som ska gälla.
Kristdemokraterna har serverat en lösning, och man
säger nej till moderaternas förslag.
Kan vi verkligen lita på att det kommer att bli så i
en eventuell borgerlig regering? Är det detta ni ge-
mensamt kommer att gå fram med? Kommer man
inte att gynna höginkomsttagarna? Är det det vi kan
förvänta oss av ett eventuellt gemensamt borgerligt
manifest?

Anf. 92 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Det är alldeles rätt som Per Rosen-
gren säger, att det resonemang kring marginaleffekter
som vi för inte är något nytt. Men de lösningar vi för
fram är nya. Det är det som är intressant. Jag tror i
likhet med Per Rosengren att vi alla måste fokusera
mer på denna företeelse i den allmänna debatten för
att det ska få genomslog.
Sedan säger Per Rosengren att maxtaxan har ef-
fekt på marginaleffekterna. Ja, det har den. Men den
har också effekt på mycket annat. Det som Per Ro-
sengren i tidigare replikskiften har kritiserat Carl
Fredrik Graf och Helena Höij för, att gynna högin-
komsttagare, är precis det ni nu gör med införandet av
maxtaxan. Den motverkar dessutom andra lösningar
när det gäller barnomsorgen. Den föser in praktiskt
taget alla barn i den offentliga barnomsorgsverksam-
heten. Det är en självklarhet för oss att inte stödja ett
sådant förslag.
Sedan frågar Per Rosengren om vi kan lita på att
det i en eventuell borgerlig regering blir tyngdpunkt
på det som jag har sagt eller om det blir tyngdpunkt
på något annat. Jag kan ju inte utfärda några sådana
garantier. Men jag är personligen alldeles övertygad
om att det inte finns några förutsättningar för att bilda
en borgerlig regering med mindre än att vi kan göra
trovärdigt att en sådan regering skulle föra en skatte-
politik som gynnar folkflertalet. Det är därför jag är
så angelägen att markera mot moderaterna som up-
penbarligen har andra avsikter i detta hänseende.

Anf. 93 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Det är ett underligt resonemang att
det är höginkomsttagare som gynnas i första hand. Vi
har under många år förespråkat att man ska jämställa
barnomsorgen med skolan och att den ska vara fri.
Det faktum att vi har gratis skola skulle alltså gynna
höginkomsttagare, om jag förstår Rolf Kenneryd. Det
är faktiskt ett sätt att ta hand om våra barn, den upp-
växande generationen, och det är i stor utsträckning
en samhällelig kostnad.
Sedan är det intressant att Rolf Kenneryd säger att
det förhindrar alternativ barnomsorg. Jag kommer
från Mariestad, och där finns det inget tryck på nå-
gonting annat än på den kommunala barnomsorgen.
Trycket ligger på daghemmen. Det finns inget tryck
på platserna i familjedaghemmen. Snarare tvärtom,
det är en flykt därifrån. Det är daghem som efterfrå-
gas.
Om det finns privata alternativ inom barnomsor-
gen som administreras av kommunen ska taxorna
gälla även där. Jag vet inte vad det är för typ av barn-
omsorg som Centerpartiet förespråkar. Är det att
farföräldrar och morföräldrar i stället ska ta hand om
barnen eller att någon förälder ska stanna hemma?
Det strider då mot att man ska ges möjlighet att delta
i det allmänna förvärvsarbetet, vilket trots allt är det
som är grundläggande.
Jag välkomnar en diskussion om ifall vi ska mins-
ka marginaleffekterna. Jag ser det som mycket vik-
tigt. I det avseendet beklagar jag att skattesamtalen
bröt ihop. Jag tror att vi där gemensamt över block-
gränserna hade kunnat komma fram till hur vi skulle
attackera den problematiken.

Anf. 94 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Det här blev plötsligt en maxtaxede-
batt mitt i skattedebatten. Den jämförelse som Per
Rosengren gör är ju i hög grad haltande. Å ena sidan
finns det en obligatorisk verksamhet, dvs. skolan,
som självfallet ska vara avgiftsfri och tillgänglig för
alla. Å andra sidan finns det en avgiftsbelagd barn-
omsorg som utnyttjas av dem som vill utnyttja den.
Det är ett obestridligt faktum att det som nu sker
genom införande av maxtaxa innebär just ett gynnan-
de av höginkomsttagare. Det är otvetydigt på det
sättet.
Vad vi vill åstadkomma inom barnomsorgen är
valfriheten att anordna den på det sätt som man själv
finner bäst. De som vill gå ut i förvärvsarbete och
använda kommunalt arrangerad barnomsorg, kom-
munalt finansierad barnomsorg med andra producen-
ter eller helt privat finansierad barnomsorg må göra
det. De som i stället väljer att stanna hemma för att ta
hand om sina egna barn må också ha valfrihet att göra
det. Det är viktigt att ge mera tid för barnen genom att
själv ta hand om dem. Som Per Rosengren och andra
mycket väl vet har vi lagt fram sådana alternativa
förslag i den här kammaren.

Anf. 95 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Sverige skulle behöva en offensiv
skattepolitik för att förstärka förutsättningarna för en
långsiktigt hållbar tillväxt i vårt land. Det gäller att i
goda tider rusta för framtiden. Det ger i dessa mer
eller mindre goda tider möjlighet till ett visst hand-
lingsutrymme, inte minst i skattepolitiken. Detta
måste vi ta till vara.
Den positiva bilden vi har i dag har sin grund i
viktiga strukturreformer som genomförts under hela
90-talet. Det blir därför ibland lite larvigt när några av
de värderade kollegerna från regeringspartiet säger att
de goda tiderna grundlades när Socialdemokraterna
återfick makten 1994.
Innan dess hade inte minst Folkpartiet och Social-
demokraterna tillsammans genomfört en viktig skat-
tereform som bar en stark tillväxtprägel. Vi ville då
tillsammans att det skulle löna sig bättre att arbeta,
spara, utbilda sig och ta risker. Därefter har fler åt-
gärder vidtagits när det gäller åtstramningar, avregle-
ringar och sådana reformer som den internationellt
uppmärksammade pensionsreformen.
Nu är det dags att gå vidare och vårda och värna
det som har uppnåtts. Det gäller t.ex. att rusta sig för
en skattepolitik i en alltmer lättrörlig värld och att tala
väl om inte minst pensionsreformen. Här finns det
dock mycket att önska. Inte så att Socialdemokraterna
skulle sakna förmåga och vilja - det har de - men jag
önskar att det fanns bättre inspiratörer.
Politik, inklusive skattepolitik, handlar om att
vilja i en miljö som i fråga om skatter är ganska
krånglig och fylld av målkonflikter. Viljans styrka är
kraftigt beroende av vilka inspiratörer som man väl-
jer. Därför är det tråkigt att de inspiratörer som Soci-
aldemokraterna har valt sprider tankar om att vi är
färdiga med de stora strukturreformerna på skatteom-
rådet. De skattesänkningar som kan genomföras
handlar om fördelning och inte om framförhållning
eller strategi.
Det handlar också om att inspiratörerna mest salu-
för reformer som minskar utbudet av arbetskraft, bl.a.
kortare arbetstid, längre semester, generösare arbets-
skadeförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar och
föräldraförsäkringar - detta när Sverige i stället be-
höver reformer som ökar utbudet av arbetskraft över
ett brett fält. Annars är risken stor för överhettning
och inflation. På lång sikt hotas dessutom tryggheten
när alltfler går i pension, och då tänker jag på 40-
talisterna.
Dessutom gör man ingenting för att förbättra ka-
pitalbildningen i Sverige, t.ex. genom att avskaffa
förmögenhetsskatten eller se över kapitalskatter. Man
gör ingenting för att öka den s.k. utbildningspremien
efter skatt. Den senaste straffskatten på utbildning
ligger kvar, dvs. värnskatten. Åt straffskatten som
drabbar risktagande i allmänhet och företagare i syn-
nerhet görs ingenting.
Det behöver inte vara så här. Det finns socialde-
mokrater i andra länder som också har vilja, men de
har klokare inspiratörer. Titta på Tyskland, t.ex. Där
har den rödgröna koalitionen visat att man kan sänka
skatten och reformera skattesystemet för att bättre
rusta sig för framtidens utmaningar.
Jag måste erkänna att ni har visat att ni faktiskt
kan sänka skatten från våra internationella rekordni-
våer. Det är bra, och det förtjänar ett visst beröm -
man ska ju uppmuntra varandra - men den nuvarande
profilen är allvarlig. Den handlar om konsumtionsbe-
främjande skattesänkningar för att kompensera för
pensionsavgifterna. Det saknas strategi. Man måste
gå väldigt varsamt fram för att inte späda på en
eventuell inflationsbrasa. Det är ju en klok insikt att
man ändå går varsamt fram, men samtidigt förändras
omvärlden allt snabbare.
Det är också bra att man medger att det överskott
som finns i statsfinanserna som är genererat av en
ekonomisk konjunktur, kloka ekonomiska reformer
och goda insatser av svenska företag och arbetstagare
inte bara ska tillfalla staten utan att det också ska leda
till sänkta skatter.
Retoriken är ju väldigt viktig. Argumentationen är
också viktig. Här har vi i Sverige genomfört ett pen-
sionssystem som väcker internationell uppmärksam-
het. För detta vill regeringen alltså kompensera. Vad
vill man med en sådan obegriplig retorik? Det är svårt
att förstå den om man åtminstone själv skulle tro på
de strukturåtgärder som är genomförda, att det är bra
för Sverige att vi har ett bra och starkt pensionssys-
tem. Den breda pensionsöverenskommelsen borde få
fler efterföljare på skatteområdet - jag kommer till
skattesamtalen senare.
Förmögenhetsskatt och värnskatt motiveras med
någon sorts socialdemokratisk rättvisa. Politik och
skatter handlar om principer. Det är rättvist med för-
mögenhetsskatt och värnskatt. Men det undantag som
man gör för miljardärer och utländska experter på
inkomstskattesidan och förmögenhetsskattesidan
motiveras med omvärldens förändringar och dess
tryck på Sverige och våra skattebaser. Det är ju fullt
rimligt eftersom man måste vara extremt innovativ
för att kunna kalla detta rättvist. Men undantagen
visar ändå hur ohållbart nuvarande skattesystem är på
lite längre sikt. Vi kan inte vara ett land som lever på
undantag.
För att vårda det som Folkpartiet kallar Fördel
Sverige gäller det i stället att sänka skatter med ett
syfte. Vi vet att utmaningen på kort sikt, medellång
sikt och lång sikt handlar om att säkra tillgången på
arbetskraft och att hålla inflationen i fortsatt schack.
Man kan säga att den självständiga Riksbanken -
apropå inflationen - är också en strukturreform som
inte kan underskattas i den nuvarande positiva ut-
vecklingen.
Därför måste framtida skattesänkningar syfta till
att det bättre ska löna sig att arbeta, spara och ta ris-
ker, något som vi i Folkpartiet sedan årtionden har
kallat för de välståndsskapande krafterna. Det är
dessa som driver en sund ekonomi utan inflation, en
sund ekonomi med ständiga produktivitetsförbätt-
ringar - förbättringar som ökar den enskilda medbor-
garens ekonomiska rörelsefrihet.
Jag har i Folkpartiets särskilda yttrande i skatteut-
skottet redovisat skattesänkningar på arbete med just
den inriktningen. Det måste löna sig att arbeta, spara
och ta risker. Därför vill vi sänka marginalskatterna,
vilket har diskuterats här tidigare. Vi väljer modellen
slopad värnskatt, slopad avtrappning av grundavdra-
get och höjd brytpunkt.
Insatser för att minska andra marginaleffekter in-
nebär att fler kommer att känna att det lönar sig med
både arbete och vidareutbildning. Vi sänker selektivt
skatterna på arbete i övrigt i form av skattereduktion
för hushållsnära tjänster och sänkta arbetsgivaravgif-
ter på privata tjänster. Det är sektorer som borde
kunna utvecklas.
Beträffande risktagande slopar vi dubbelbeskatt-
ning, straffregler på småföretagande samtidigt som vi
inleder avskaffandet av förmögenhetsbeskattningen.
Beskattningen av personaloptioner och vinstandelar
minskas. I en tid då arbete och humankapital smälter
samman är detta åtgärder för att öka Sveriges konkur-
renskraft när det gäller att attrahera framtidens spets-
kompetens till vårt land.
Genom ökad avdragsrätt för pensionssparande och
kompetenssparande blir det en långsiktigt bättre ka-
pitalbildning. Ingen kommer i framtiden att klara sig
med sin ungdoms grundutbildning. Möjligheten att
omvandla det livslånga lärandet till en verklig process
för vanligt folk är strategiskt för Sverige i framtiden.
Jag talade om skattesamtalen. Det var glädjande
att regeringen - med en annan finansminister - bjöd
in till skattesamtal i början av mandatperioden. Då
fanns det åtminstone initialt en insikt om att svenskt
skattesystem behövde moderniseras i flera avseenden.
Dessvärre visade det sig snart, efter skiftet på finans-
ministerposten, att det inte fanns något egentligt in-
tresse. Samtalen fick karaktären av envägskommuni-
kation, samtalsterapi och ett rejält fiasko.
I dag utformas skattepolitiken i skärningspunkten
mellan den farliga blandningen av socialdemokratisk
nostalgi, vänsterpartistisk klasskampsretorik och
miljöpartistisk tillväxtfientlighet. Effekten blir höjda
utgifter och bl.a. sänkt skatt för djurparker.
Sverige kan bättre, var det någon som sade. Det är
lätt att instämma.
Fru talman! Jag inser risken att Folkpartiets skat-
tepolitik kommer att röstas ned om någon timme.
Därför hoppas jag att vi tillsammans i denna kamma-
re kan fortsätta att bryta argumenten för hur vi bäst
utformar det svenska skattesystemet i framtiden för
att stimulera de välståndsskapande krafterna. Det är
viktigt för Sverige, för tillväxten och för medborgar-
na.
Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till re-
servation nr 15.

Anf. 96 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Ni som lyssnar här i kammaren och
uppe på läktaren! Johan Pehrson, folkpartist, började
tala samtidigt som solen sken in genom fönstret, men
det var väl det enda soliga i det anförandet.
Johan Pehrson ville att regeringen skulle ha bättre
inspiratörer. Sedan gav han återigen en känga åt detta
med sänkt arbetstid, som i och för sig kanske inte har
med den här debatten att göra. När nu alla står och
talar om att vi behöver arbeta mer, vill jag ändå säga
att det är en debatt. Men verkligheten säger också att
vi behöver arbeta mindre. Har Johan Pehrson hört
talas om utbrändhet, hjärnstress och om att barn be-
höver mer tid? Det handlar inte bara om ett eller två
år i början, utan t.o.m. tonåringar behöver mer tid
med sina föräldrar.
Jag hörde inledningen här från Moderaternas sida,
och jag måste säga att man måste slå fast att jämlikhet
är effektivt och att jämlikhet är rationellt. När man
hör moderater, och även andra för övrigt, får man
intryck av att det är irrationellt och improduktivt med
jämlikhet, men så är det ju inte. Stora klyftor är irra-
tionella och ineffektiva. Ur ett strikt demokratiskt
perspektiv är det väldigt irrationellt, därför att för
stora klyftor mellan dem som har mycket och dem
som har lite leder till spänningar i samhället, som i
sin tur leder till att demokratin egentligen är svår att
upprätthålla. Vi ser hur de stora klyftorna i många
länder leder till ökad rädsla i både fattiga och rika
förorter. I ett samhälle där rädsla produceras är det
väldigt svårt att upprätthålla demokrati på sikt. Jäm-
likhet är rationellt och jämlikhet är effektivt.
Fru talman! Annars vill jag tala lite grann om den
budgetuppgörelse som träffats mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är ett stort ge-
nombrott när det gäller det som kallas för grön
skatteväxling. För första gången har vi en långsiktig
miljörelaterad strategi för hur skattesystemet ska
utformas och reformeras. Vi har en överenskommelse
om att i storleksordningen 30 miljarder kronor ska
växlas från skatt och avgifter på arbete till miljöskat-
ter på energi och annat.
Vi börjar redan nu med ca 3½ miljarder kronor.
För dessa pengar som vi har fått in genom ökade
miljöskatter kan vi sänka arbetsgivaravgifterna i ett
litet första steg och sänka inkomstskatten främst för
låginkomsttagare. Det är grunden i en grön skatte-
växling; högre skatter och avgifter på sådant som
påverkar miljön negativt och sänkta skatter och av-
gifter på arbete.
Vi ser samma utveckling i flera länder inom det
rödgröna bältet i Europa. Vi vet också att globala
organisationer som World Watch-institutet, Det na-
turliga steget, forskare och många andra applåderar
just den här utvecklingen. Vi vet t.o.m. att man i
många andra länder ser att Sverige är en förebild i
den här frågan, och det är bra. Det är sådana inspira-
törer som de gröna är i både Sverige och Tyskland
som regeringarna behöver, Johan Pehrson.
Skälet till grön skatteväxling är egentligen ganska
enkelt. Marknadsekonomin har brister genom att de
externa effekterna ofta inte ingår i marknadens pris-
sättning. På något sätt vill marknadsekonomins falska
företrädare att vinsterna alltid ska privatiseras, medan
kostnaderna alltid ska socialiseras. Genom att öka
miljöskatterna får vi en mer rättvisande prisbild, för
miljöförstöringen kostar naturligtvis, och det måste
synas.
Dessutom stimulerar en grön skatteväxling en
teknisk utveckling. När energin blir dyrare blir det
lönsamt att effektivisera. När fossila bränslen blir
dyrare blir det efterfrågan på alternativ. Det blir lön-
samt att våga satsa på etanol, metanol, vätgas och
hybridbilar. Vi efterfrågar därmed sådant som är
miljövänligare.
Nu finns det populister i Europa som vill tvärtom,
som vill sänka skatten på fossila bränslen, på bensin
och på diesel. I Norge har vi Hagens framstegsparti, i
Frankrike har vi Le Pens parti och i Sverige har vi
faktiskt Moderaterna som går fram ganska hårt, upp-
backade av Kristdemokraterna, även om de inte vill
gå lika långt. Och Centern vill inte ha någon höjning
alls. Från Folkpartiet har man däremot hållit sig för
god för detta, och det ska noteras.
Men för Moderaterna gäller Ny demokratis gamla
slagord: Kör så det ryker så länge det går. Men skäl
för grön skatteväxling kan vi se lite varstans i världen
och i accelererande fart. Arvika är ett litet, litet ex-
empel - en liten, liten yttring av det som förmodligen
är växthusförändringarnas effekter.
I Vietnam, Laos och Kambodja har översväm-
ningar och orkaner varit av den arten att miljontals
människor har dött. I södra Afrika har man över-
svämningar och lite längre norrut i Afrika extrem
torka. Fidjiöarna är på väg att erodera. Glaciärerna på
Himalaya kommer att vara borta om ca 35 år. Allt
detta kommer att få enormt stora följder.
Översvämningarna av jordbruksmark leder till att
näringsämnen och humus flyter bort. Jordbruksmar-
ken blir helt enkelt förstörd. Det blir svårt att göra
livsmedel, svårt att producera mat. Men klimatföränd-
ringarna leder också till en ökning av sjukdomar, t.ex.
malaria. Vägar, järnvägar och annan infrastruktur
förstörs och flyktingströmmarna ökar i gigantisk
omfattning.
Man kan ju diskutera vad etik, moral och kunskap
är värt när det finns de som inte tar det här på allvar.
Moderaterna bryter mot etik, moral och kunskap, den
kunskap som finns. I ren populism lovar man att
sänka dieselskatterna och bensinskatterna med 70 öre.
Men vilken signal skulle det ge till marknadens aktö-
rer, de som vill satsa på vätgas, metanol, etanol?
Vilken signal ger det till bilfabrikanterna om att det
nu är allvar?
Det intressanta är att t.o.m. Saudiarabiens oljemi-
nister har fattat det som moderater och andra inte har
fattat. Han har sagt att man måste öka upptaget av
olja för att få ned priset, för annars kommer Europa,
USA och andra att utveckla annan teknik och andra
bränslen, alternativ till oljan. Just det, det är det som
är finessen; att använda prisbilden för att stimulera
fram hållbara alternativ. En riktig marknadsekonomi
måste också innehålla rätt pris. Kostar det i miljöför-
störing så ska det ingå i priset.
Vi måste lära oss att styra ekonomin på ett rimligt
sätt. Före julhelgen kommer en utredning att presen-
teras, en utredning som analyserat sambandet mellan
ekonomisk tillväxt och miljöförstöring. Det blir
skrämmande läsning för en del och läsning som stär-
ker argumenten för oss andra. Genom att via skatter-
na se till att det som är hållbart långsiktigt blir lön-
samt kortsiktigt får vi en nödvändig styrning av både
produktion och konsumtion. Det får vi genom den här
gröna skatteväxlingen som många länder nu funderar
på och ser som en förebild, inte minst inom EU. Det
som är hållbart ska kosta mindre och det som är
skadligt ska kosta mer. Det är vad det handlar om.
Det vore intressant att höra hur man ser på frihe-
ten från ett moderat perspektiv. Den enskildes egen-
makt och frihet förtvinar, fick vi höra i inledningsan-
förandet. Men är det inte så att just egenmakt och
frihet förtvinar när miljöförstöringen slår till? Är det
inte i själva verket då som allt det vi kan lära känna
som frihet förstörs?
När man tar del av den moderata skattepolitiken
ställs man inför tre frågor. Jag skulle vilja ha svar på
de frågorna. Varför gillar ni inte riktig marknadseko-
nomi? Varför ska inte miljökostnaderna ingå i priset
genom miljöskatter? Varför vill ni sänka dessa? Då
företräder ni inte en reell marknadsekonomi utan
något slags girighetsekonomi, där vinsterna ska pri-
vatiseras och kostnaderna socialiseras.
Den andra funderingen man har är: Varför vill ni
ge mig som höginkomsttagare betydligt större sänk-
ningar än min granne som är låginkomsttagare och
som behöver varenda krona mycket mer än jag? Var-
för? Det skulle betyda väldigt mycket för henne men
betyder nästan ingenting för mig. Jag har så att jag
kan leva väldigt bra, men hon har det lite bökigt.
Varför är fördelningsprofilen så dålig? Känner inte
även moderater, och kanske också kristdemokrater
och andra, att om man skapar de här allt större klyf-
torna kan det på något sätt till slut egentligen hota
demokratin?
Sedan finns det en konsekvent linje i moderat po-
litik, och det är att man alltid pratar om högt skatte-
tryck. Högt skattetryck är naturligtvis inget självän-
damål, men man har alltid kritiserat det. Låt mig
citera en ledare från en högern närstående tidning. Så
här skrev man: "I två väsentliga delar bidrog onsda-
gens skattedebatt i riksdagen till att skapa ökad klar-
het i skattepolitiken." Det är inte den här onsdagen
man talar om. "Det framgick tydligt nog att även det
största partiet haft så stark känning av det hårda
skattetryckets deprimerande verkningar att det finner
situationen olustig. Även herr Wigfors har nu pres-
sats..."
Året var 1949 och skattetrycket var 20 %. Högern
tyckte att det skattetrycket var fruktansvärt högt,
fruktansvärt deprimerande och fruktansvärt olustigt.
Det skulle göra så att det inte blev någon som helst
utveckling i vårt land. Jag ska säga att ledaren var
hämtad från dåvarande Stockholms-Tidningen.
Vi behöver gå vidare med en socialekologisk syn
på skatterna så att de dels gynnar en ekologiskt håll-
bar utveckling, dels återupprättar ord som jämlikhet
och solidaritet.
Jag vill också säga några ord om fastighetsskatten.
Jag är glad över att vi har tagit steg som innebär att de
planerade skattehöjningarna egentligen inte kommer
att genomföras. Jag är glad över att vi har sänkt pro-
centtalet. Jag är glad över att den här sambeskattning-
en nu sakta men säkert börjar monteras ned. Jag är
glad över att vi i majoriteten har en gemensam syn
som innebär att miljöinvesteringar i fortsättningen
inte ska leda till ökad fastighetsskatt. Jag är också
glad över att det finns en begränsningsregel.
Vi kunde naturligtvis ha kommit ännu längre men,
som sagt, som ett parti som samarbetar med två andra
partier ser vi att vi har kommit så långt som vi över
huvud taget kan komma. Alternativet, att vi skulle
samarbeta med en moderatledd regering, ter sig väl-
digt märkligt ur både ekologisk och social synpunkt.

Anf. 97 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Det här med arbetstider och männi-
skors makt över sina egna liv och sin egen vardag är
ju väldigt intressant. Man måste väl ha klart för sig att
produktivitetsökningarna kan fördelas på olika sätt i
det här landet. Antingen jobbar vi mindre, och då
bestämmer vi det här i riksdagen, eller så får vi högre
löner eller så gör vi något annat för pengarna. Vi kan
t.ex. satsa allting på sjukvård eller skola, vilket i och
för sig kan vara angelägna områden. Men det kom-
mer ju någonstans ifrån.
Det angelägna i den här diskussionen är att skapa
flexibilitet och viss träffsäkerhet. Därför har vi valt
att satsa mer på barnstöd. Vi vet att det är småbarns-
föräldrar, som Birger Schlaug mycket riktigt var inne
på, som kanske har den mest pressade situationen i
dag i vårt samhälle för att få vardagen och livet att gå
ihop.
Att många människor vill jobba mindre beror ju
inte minst på att det finns dåliga arbetsmiljöer. Då ska
man titta på de orsakerna. En del människor tycker
faktiskt om att jobba och vill ha en löneökning i stäl-
let. Då ska man inte förvägra dem den möjligheten.
Så vill jag säga några ord om skatteväxling. Vi är
grymt mycket för en bra miljö i Folkpartiet. Vi är
beredda att fatta ganska tuffa beslut för det. Vi har
länge argumenterat för, och var kanske de första som
gjorde det, ekonomiska styrmedel. Men vi har nått
väldigt långt i Sverige. Vi kan ju på något sätt försöka
byta arena och titta lite mer på Europanivå. Där är det
sorgsamt att Birger Schlaug argumenterar så mycket
för att vi ska lämna EU.

Anf. 98 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! En sak har i alla fall vi och Folkparti-
et, och även några andra partier, gemensamt mot
regeringen och också Moderaterna tror jag. Det är att
man inte vill införa ett lägsta krav inom EU på koldi-
oxidskatt. Det är olyckligt, och jag skulle vilja ställa
en fråga till Arne Kjörnsberg om hur och varför ni
argumenterar på detta sätt. Det skulle vara väldigt bra
med en lägsta acceptabel nivå, som varje land natur-
ligtvis får gå över. Det vore inte minst viktigt för
transportnäringen.
Beträffande arbetstiden fanns det ju en utredning,
en av alla de utredningar som har tittat på arbetstids-
frågan, som kom fram till det här: Antingen har man
kvar en allmän normalarbetstid eller något sådant på
40 timmar. Då skulle man inom ett tidsspann vars
period jag inte riktigt kommer ihåg kunna öka kon-
sumtionen med ca 50 %. Eller också skulle man kun-
na sänka den här normalarbetstiden till 35 timmar. Då
skulle man kunna öka konsumtionen med 20 %.
Då är det ett vägval som vi gör att vi tycker att
livskvalitet är mer fri tid. Jag tycker också att det är
ett dåligt föredöme att vi i Sverige ska ha gamla öst-
stater som förebild när det gäller synen på normalar-
betstid. 40 timmar har man inte kvar i Västeuropa.
Varför ska vi vara så unika att vi måste ha kvar det?
40-timmarsveckan är naturligtvis ingen naturlag.
Dessutom vill jag säga något om det här med
barnledighet. Ni vill att man ska kunna vara ledig
med barn några fler år, eller åtminstone månader. Det
är väldigt trevligt på alla möjliga sätt. Problemet är
bara att barn är barn ganska länge. Även min 14-åring
behöver pappa hemma mer än om man jobbar sina 40
timmar. Därför är sänkt arbetstid en kvalitetsreform.

Anf. 99 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Det är möjligt att det är det för Birger
Schlaug. Men människor har ju olika bedömningar av
vad de tycker är lämpligt. Det är det som är poängen.
Man ska ha flexibilitet och försöka klara detta på
annan väg.
Sedan är jag medveten om att det kan bli tufft av-
talsvägen. Det finns vissa yrkesgrupper som av olika
skäl inte är lika starka som industrifacket eller vad vi
nu ska ta för exempel där man faktiskt har nått en bit
på väg. Men varför är de svaga? Jo, för de sitter fast i
- jag vet inte vilka ord man ska använda - det offent-
ligas totala monopol. Då tänker jag inte minst på de
många kvinnor som jobbar inom skola, vård och
omsorg.
Men skapa flexibilitet. Och vårt förslag om barn-
konto ökar möjligheterna för barnfamiljer att under
lång tid ta ut detta stöd för att lösa det individuellt. Vi
har ju olika behov och olika livssituationer. Det är
extremt viktigt att komma ihåg.
Sedan är jag glad att Birger Schlaug frågade Arne
Kjörnsberg om miljöavgifterna på koldioxid inom
EU. Men faktum kvarstår ju, att om Birger Schlaug
fick som han ville skulle vi ju snabbt packa vårt pick
och pack och dra därifrån.

Anf. 100 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det är möjligt. Men framför allt
skulle jag se till att även om vi stod utanför skulle vi
ansluta oss till det lägsta golvet och förmodligen ligga
högre. Så det var inte något större problem med den
frågan.
I dag har vi en normalarbetstid. Vi har faktiskt
dessutom en flexibilitet. Man får jobba mer, och man
får jobba mindre. Många jobbar deltid osv. Det är ju
inte en tvingande lagstiftning på något sätt, utan det
är en normgivande lagstiftning som vi har. Och varför
ska normen vara 40 timmar. Varför skulle vi inte
kunna lätta på detta och säga att normen blir 35 tim-
mar i stället? Det är inte märkvärdigare än så. Men vi
vet också att kring normen samlas majoriteten. Och
det blir en norm för avtalsförhandlingar osv., vilket är
viktigt.
Nog är det märkligt att de stora och tunga manliga
fackförbunden kan förhandla sig till detta? Men om vi
inte sänker arbetstiden lagstiftningsvägen så står de
kvinnligt dominerade förbunden kvar. Jag tror att de
skulle ha hjälp av att vi ändrar lagstiftningen och
byter ut siffran 40 mot siffran 35 för vad som är nor-
malarbetstid. Det är en kvalitetsreform, kära Folkpar-
tiet.

Anf. 101 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag noterar att Miljöpartiet och Cen-
terpartiet har en gemensam ambition, nämligen att ge
mer tid för föräldrar med sina barn och alltså i om-
vänd ordning mer tid för barnen med sina föräldrar.
Miljöpartiet vill framför allt göra det genom att
sänka arbetstiden genom en ändring av lagstiftningen.
Och vi vill sänka arbetstiden genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter i takt med den produktions-
ökning som medger detta. Vi vill dessutom skapa
valfrihet i barnomsorgen och införa ett barnkonto i
stället för maxtaxa, vilken nu både Birger Schlaug
och hans parti är beredda att genomföra.
På tal om maxtaxa. För att använda exakt samma
formulering som Birger Schlaug själv använde i po-
lemik med moderaterna när det gäller skatteväxling,
nämligen: Varför ska jag som höginkomsttagare få
större skattesänkningar än min granne som skulle
behöva dem mycket bättre? Med samma språkbruk
ställer jag frågan: Varför ska Birger Schlaug, om han
nu har barn i barnomsorgsålder, få mycket större
avgiftssänkningar än den granne som Birger Schlaug
nyligen uttalade så stor sympati för? Förklara det.

Anf. 102 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag och Miljöpartiet var mycket kri-
tiska till det förslag som socialdemokraterna lade
fram när det gäller maxtaxa. Vi älskar det fortfarande
inte. Och häromdagen hade ni i den borgerliga oppo-
sitionen en chans att stödja en motion som skulle göra
det möjligt för kommunerna att också betala ersätt-
ning till dem som har barn hemma. Men ni tyckte att
partistrategi och taktik var viktigare. Vi har ju faktiskt
majoritet i den frågan. Och det behövs en lagändring
som gör att kommuner har rätten att också ge någon-
ting till dem som är hemma hos sina barn. Ni hade
chansen här. Vi hade t.o.m. partiledaröverläggningar
om detta i våras. Det kändes som att det var på väg.
Men sedan skrev ni ihop er om något barnkonto, och
sedan kunde ni inte ens diskutera denna lagändring
som ju faktiskt hade varit en väldigt stor reform. Att
denna valfrihet nu inte finns beror faktiskt på att ni
har låtit partitaktiska blockfrågor väga tyngre än allas
rätt att ha chansen att vara hemma hos sin barn om
man vill det. Och det tror jag att väldigt många som
är hemma tar väldigt illa vid sig för.
När det gäller maxtaxan är det fullt riktigt att det
förslag som socialdemokraterna lade fram tidigare
skulle innebära högst 700 kr. Det förändrade vi i
förhandlingarna. Vi sade nej till det, eftersom det
skulle ge för stora fördelar för människor med höga
inkomster. Med det nya förslaget finns det en bättre
fördelningspolitik. Jag är inte nöjd med förslaget.
Men det var så långt som vi kunde komma. Och det
familjepolitiska paketet innehöll också en extra
pappamånad, vilket vi stod för, en halv miljard till
kvalitetssäkring för barn på dagis och att alla barnom-
sorgsformer ska få detta tak, även privata om det
finns kommunala pengar i dem och kooperativ, vilket
Centerpartiet har varit ute och surrat i hela landet om
att det inte ska gälla. Men det gäller all barnomsorg.

Anf. 103 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Det är ett väl känt faktum att man när
man är trängd behöver höja röstläget och tala om
andra saker. I detta fall talar Birger Schlaug om en
liten petitess i sammanhanget. Kvar står det faktum
att Birger Schlaug och Miljöpartiet har precis samma
uppfattning när det gäller sänkningen av barnom-
sorgsavgifterna som han tillskriver moderaterna när
det gäller att sänka skatterna.
Med den tid som jag har till förfogande vill jag ta
upp en annan punkt som Birger Schlaug berörde,
nämligen det som han beskrev som ett genombrott för
en långsiktig miljörelaterad skatteväxling på 30 mil-
jarder. Jag kommer ihåg för något år sedan då det
också beskrevs som ett genombrott när det gällde
möjligheterna att lagstiftningsvägen sänka arbetsti-
den. Resultatet var exakt detsamma - gemensamma
arbetsgrupper skulle lösa detta. Och det är nu detta
som ska lösa skatteväxlingsproblematiken framöver.
Min prognos är att det nog blir ungefär samma resul-
tat som det blev av de gemensamma arbetsgrupperna
på arbetstidsförkortningens område. Vi får väl se
vilket genombrott detta faktiskt blir i real handling
under de närmaste åren.

Anf. 104 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag förstår Rolf Kenneryds skeptiska
inställning, därför att det inte har varit lätt att komma
hit. Vi höll faktiskt på att bryta samarbetet, eftersom
vi inte höll på att få en skrivning som innebär att
regeringen förbinder sig att ha en skatteväxling på i
storleksordningen 30 miljarder under tio år. Så visst
finns det ett motstånd. Det är helt klart. Och det be-
hövs många goda krafter, många gröna krafter, som
faktiskt driver detta, eftersom det inte är helt lätt.
När det gäller maxtaxan eller mixtaxan som det
blev har vi mycket kritik mot den. Men vi vred för-
slaget så mycket vi någonsin kunde för att få en bättre
fördelningsprofil. Vi drev det så mycket vi någonsin
kunde för att också få andra saker, nämligen en kva-
litetshöjning i barnomsorgen, eftersom vår modell
kostade mindre än sossarnas ursprungsmodell. Vi
vred det så att vi kunde uppfylla två av våra vallöften,
nämligen en extra pappamånad och mer pengar direkt
till barnomsorgen.
Sedan är jag väldigt ledsen för att de borgerliga
partierna inte hade modet att kunna stödja en motion
som innebar att kommunerna skulle kunna ge ett stöd
även till de föräldrar som väljer att vara hemma hos
sina barn. Det handlar ju faktiskt bara om en lagänd-
ring i första steget. Och det kunde ni väl ändå ha
accepterat?

Anf. 105 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Birger Schlaug säger att jämlikhet är
en förutsättning för demokratin. Och jag ger honom
rätt på den punkten. Men jag undrar hur han ser på
det faktum att många låginkomsttagare inte klarar sig
på sin lön efter att de har betalat sin skatt, dvs. att de
inte får hushållsinkomsterna att gå ihop när de har
betalat skatt. Hur ser Birger Schlaug på detta faktum i
perspektivet att man ska kunna ta del av demokratin
på lika villkor?
Jag vill också uttrycka en förvåning över att Bir-
ger Schlaug uttrycker glädje över att de planerade
skatteökningarna på fastighetsskatteområdet inte
kommer att genomföras. Han är glad över att ha lap-
pat lite i detta system som ger sådana orimliga kon-
sekvenser genom begränsningsregler osv. Det enda
rimliga och raka hade naturligtvis varit att frysa taxe-
ringsvärdena. Då hade dessa effekter aldrig uppstått,
och Birger Schlaug hade inte behövt vara så glad över
att ha kunnat genomföra lite förändringar som inte får
skatteökningarna att få fullt genomslag.
När det gäller den lagändring som Birger Schlaug
talar sig så varm för, kan jag upplysa dem som sitter
här och lyssnar om att det var en lag som skulle
tvinga dem som vill vara hemma med sina barn och
få en viss ekonomisk ersättning för det att bli anställ-
da av kommunen. Man skulle bli anställd av kommu-
nen för att kunna ta hand om sina egna barn och få en
viss ersättning för det. Man skulle bli anställd av
kommunen med allt vad det innebär av regler och
inspektioner som man måste genomgå. Det är ingen
valfrihet.
Miljöpartiet hade bollen. Ni kunde ha valt ett
samarbete med de borgerliga partierna för en ökad
valfrihet. Men Miljöpartiet valde maxtaxan med So-
cialdemokraterna och Vänstern.

Anf. 106 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag känner ganska många som är
hemma hos sina barn både tre, fyra och fem år. De är
inte miljöpartister någon av dem. Men ingen av dem
skulle tacka nej till ett erbjudande om att faktiskt få
en rejäl ersättning när de var hemma. Jag känner
ingen sådan. Det var ju detta det stod om i praktiken
här. Ni från Kristdemokraterna, Centern, Folkpartiet
och Moderaterna kunde ha stött det. Det hade varit ett
väldigt bra första steg till en ännu bättre barnomsorg
än den vi har i dag.
När det gäller fastighetsskatten är det självklart att
jag är glad över begränsningsregeln som innebär att
vi får en fördelningspolitisk profil också på fastig-
hetsskatten. Självklart är jag glad åt det.
Jag också glad över att intentionerna i den första
interpellationen jag skrev i riksdagen 1988 äntligen är
genomförda, nämligen att miljöinvesteringar inte med
automatik ska ge högre fastighetsskatt. Det tycker jag
är bra. Ni har alltid röstat emot det när det har varit
uppe här tidigare. Nu är det bra.
Det är också bra att procentsatsen har höjts. Det är
också bra att väldigt många faktiskt får sänkt fastig-
hetsskatt, inte minst de som drabbas av högre driv-
medelskostnader. Målsättningen för oss i Miljöpartiet
är att gå vidare, men vi får ta de steg vi kan - ett steg
åt gången. Målsättningen för oss är att ytterligare
sänka fastighetsskatten.

Anf. 107 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Om man vill ge ersättning till dem
som tar hand om sina barn hemma, kan man göra det
genom det förslag som de fyra borgerliga partierna
har framfört om ett barnomsorgskonto och inte ge-
nom att tvinga dessa föräldrar att bli anställda av
kommunen med allt vad det innebär. Det kunde ha
varit ett första steg i rätt riktning, säger Birger
Schlaug. Men Birger Schlaug och Miljöpartiet tar ett
steg i fel riktning när man stöder regeringens förslag
om en maxtaxa.
När det gäller fastighetsskatten säger Birger
Schlaug att han är glad över en begränsningsregel
som finansministern tidigare i debatten i dag sade
förhoppningsvis nog kan begränsa en del av effekter-
na av fastighetsskatten. Det är inte mycket att vara
glad över. En frysning av taxeringsvärdena, som
Kristdemokraterna m.fl. föreslår, hade naturligtvis
undanröjt alla de effekter av fastighetsskattesystemet
som Birger Schlaug nu är så rädd ska bli verklighet.

Anf. 108 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Nu finns det ju en överenskommelse
mellan tre partier om att det ska bli en begränsnings-
regel som har en låginkomstprofil som innebär att
människor slipper flytta ifrån sina hus om man bor i
skärgårdar och har låga inkomster osv. Det är ju det
som har varit det riktigt stora problemet, och det är
löst och kommer att bli löst. Helena Höij kan vara
övertygad om att det kommer att bli löst. Vi har en
sådan överenskommelse. Om man tittar i utredningen
kan man se vad det handlar om. Det är en del petites-
ser kvar att lösa, men de ska lösas.

Anf. 109 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Ett ögonblick funderade jag på att
slänga hela mitt förberedelsearbete som jag satt med
till kl. 24 i natt för att i stället bara besvara alla de
frågor som ställts. Nu kommer jag att stryka väldigt
hårt i det som jag har förberett. Det kan jag ha an-
vändning för någon annan gång, så det är inte bort-
kastat. I stället kommer jag att försöka besvara en del
frågor och ha en del synpunkter på de inlägg som har
gjorts här av mina värderade kolleger från skatteut-
skottet.
Först har vi Carl Fredrik Graf. Nu kommer jag
inte att kunna nämna er andra vid namn, men ni kän-
ner igen när jag kritiserar eller komplimenterar era
olika förslag. Carl Fredrik Graf säger att den stora
starka staten har gjort att människan fått allt mindre
frihet.
Jag har gått i urvalsskolan, Carl Fredrik Graf. Där
fick 15 % av en årskull fortsätta att studera längre än
sju år. Kom inte och snacka med mig om att den stora
starka staten har minskat friheten! Nu får alla barn gå
i skolan. Jag har två söner som har fått göra det. Båda
är lärare. Kom inte och snacka med mig om det!
Jag hade ett mycket nära förhållande till min far-
mor. Jag har tidigare här i kammaren berättat hur hon
berättade för mig om hur det var att vara statarbarn.
Kom inte och snacka med mig om att den stora starka
staten har minskat friheten för vanliga människor!
Fru talman! Helena Höij och Carl Fredrik Graf
tycker att man ska sänka skatterna. Båda två nämner
- och nu får ni ta åt er båda två - den statliga in-
komstskatten, men där är Carl Fredrik Graf lite värre
än Helena Höij. Jag ska återkomma till det strax. De
nämner dessutom förmögenhetsskatten och dubbelbe-
skattningen. De är mest skadliga säger Johan
Pehrsson. Så säger inte riktigt Carl Fredrik Graf och
Helena Höij, men det är dem som de i första hand vill
sänka. Och ni snackar om den stora starka staten som
gör det sämre för vanliga människor.
Nu kände jag igen formuleringarna om platt skatt,
Carl Fredrik Graf. Jag vet inte om det är mina tidigare
tips i debatter här som har lett till Carl Fredrik Graf i
dag exakt citerade Tom Clancys romanfigur Jim
Ryan. I en av böckerna när han hade blivit president
sade han exakt det som Carl Fredrik Graf sade när
han talade om platt skatt i dag. Då betalar alla lika
mycket i procent, men den som tjänar mer betalar mer
i skatt.
Om Carl Fredrik Graf får ta bort statsskatten be-
tyder det att den som tjänar 600 000 får ca 80 000 i
sänkt skatt per år. Den som tjänar 160 000 får 200 kr i
sänkt skatt per år. Det är innebörden av platt skatt.
Carl Fredrik Graf kallar det faktiskt platt skatt. Jag
ska vara lite mer formell. Det är innebörden av att
slopa den statliga skatten. Det blir 80 000-90 000 till
den som tjänar 600 000 och 200 kr till den som tjänar
160 000.
Fru talman! Jag tycker att Helena Höij och Krist-
demokraterna är på alldeles fel vagn.
Låt mig säga en sak till Per Rosengren i all kort-
het och all vänlighet. Regeringen fick vissa problem
med den här utredningen om 3.12-reglerna. Ordför-
anden där fick ett annat uppdrag inom ramen för EU.
Skiftet av ensamutredaren gjorde att det blev lite
fördröjt. Men Per Rosengren vet naturligtvis att det är
på gång.
Förmögenhetsskatt, dubbelbeskattning, aktieägar-
skatt och sänkta marginalskatter, som Helena Höij
talar om, har jag berört.
Men det finns några andra saker som Helena Höij
faktiskt varit ensam om att ta upp. Hon vill sänka
skattenivån i Sverige till den genomsnittliga inom
EU. Men det var någon, jag tror det var Per Rosen-
gren, som hade en underbar undervisning om att det
inte går att jämföra så där rakt av. Det var med era
erfarenheter från studieresan till Schweiz, Per Rosen-
gren. Där betalar man både det ena och det andra med
avgifter som är obligatoriska. De är precis som vilken
skatt som helst. Man måste finlira lite mera detta, för
det går inte att jämföra rakt av.
Jag håller helt med Per Rosengren när Helena
Höij framför Storbritannien som eftertraktansvärt.
Min fru och jag har oss väldigt närstående personer
boende i England sedan ett och ett halvt år tillbaka.
Som tur är - jag tycker att det är tur - ska de bara
vara kvar ett halvår till. Jag vet hur det är för vanligt
folk i Storbritannien. Jag föreslår att Helena Höij
funderar ett ögonblick till innan hon nästa gång an-
vänder Storbritannien som ett efterföljansvärt exem-
pel i dessa avseenden.
Jag har en mycket, kort, enkel och konkret fråga.
Skatterna är för höga, säger Helena Höij, så att man
måste gå till staten och söka bidrag. Vilket bidrag
syftar Helena Höij på? Vilket bidrag går man till
staten och söker? Vi får se om jag får något klart svar.
Rolf Kenneryd sade att statsministern och finans-
ministern säger att det går bra för Sverige. Ja, det
säger de, men de gör ett mycket viktigt tilläg. De
säger: Det går bra för Sverige, men det går inte bra
för hela Sverige och inte för alla som bor i Sverige.
Det är därför vi socialdemokrater tycker att vi har
stora uppgifter framför oss.
Jag håller helt med Rolf Kenneryd om resone-
manget om marginaleffekter. Men jag tycker mig
under senare år ha märkt att det bara är moderater och
numera kristdemokrater som talar om marginalskat-
ter. Alla andra talar om marginaleffekter. Vi kan ta
oss äran lite till mans för att vi har lyckats att breda
över det mot det som brukas kallas för marginalef-
fekter. Självklart är det så som Rolf Kenneryd säger,
att de berör långt fler personer.
Johan Pehrson tycker att vi ska en framåtsyftande
skattepolitik och inte syssla med generösare arbets-
skadeförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. Kan
inte Johan Pehrson ta en raid ut på något sjukhus och
tala om för de ofta ganska unga kvinnor som har fått
skador i sina ryggar och axlar, eller i metallindustrin
där det också oftast är kvinnor som fått skador i sina
axlar, att det som socialdemokraterna sysslar med inte
är framåtsyftande skattepolitik, det är bara generösare
arbetsskadeförsäkringar. Gör mig den tjänsten. Jag
skulle beklaga det ur en mycket personlig synpunkt,
och det är att då skulle jag inte få se Johan Pehrson
här i riksdagen längre efter nästa väl. Då skulle ni åka
så det skvätter om det om ni så föraktfullt talar om en
arbetsskadeförsäkring för människor som har skadats
i sina viktiga arbeten när vi vill göra den bättre.
Johan Pehrson hade lite nedlåtande synpunkter
om vår strategi att minska skatterna för människor i
vanliga inkomstlägen genom att kompensera för ege-
navgifterna och minska marginaleffekterna. Vår me-
tod är att använda skattereduktion för att göra detta.
När finansministern sade att vi saknade 40 öre när vi
skulle betala ut 1 kr, var vi tvungna att höja alla skat-
ter som finns och hitta på något nytt - värnskatt var
en sådan - och införa egenavgifter. Nu när det går
bättre tycker vi att folk i vanliga inkomstlägen ska få
lite tillbaka, de ska kompenseras. Då har vi valt vägen
över egenavgifter. En genomsnittlig medlem i Lands-
organisationen som jobbar heltid och har en genom-
snittslön betalar 12 000-13 000 kr om året i egenav-
gifter. Vi tycker att nu när vi har det bättre, när fi-
nansministern har 1 kr 13 öre när han ska betala ut 1
kr, då vill vi kompensera dem för det.
Sedan förvånar mig Johan Pehrson, fru talman,
när han talar om de välståndsbildande krafterna. Det
var Moderaternas slogan för 15-20 år sedan, men det
blev inte så bra som Moderaterna bedömde det. Väl-
ståndsbildande krafter är de som har bra lön, som är
aktieägare och som kan satsa pengar. Det var det
Johan Pehrson resonerade om. Det handlade om att
marginalskatterna var för höga för dem, att värnskat-
ten ska slopas. Vi har ingen värnskatt, men jag antar
att Johan Pehrson talar om det andra steget i den
statliga skatteskalan, det som de betalar som har en
taxerad inkomst över 411 400 kr. Det är välståndsbil-
dande krafter för Johan Pehrson.
Ni vill höja brytpunkten ännu mer och att vi ska
subventionera ett visst område: hushållsnära tjänster.
Jag försäkrar Johan Pehrson att om vi inte subventio-
nerar det till 80 % kommer inte en enda människa
hemma i Sjuhäradsbygden som har vanliga inkomster
att kunna ha någon som kommer hem och putsar
fönstren, dammsuger och tvättar. Det är en typisk
överklassgrej, förlåt mig, men det är lika bra att tala
klartext.
Sedan vill ni slopa förmögenhetsskatterna också,
och vi ska gynna spetskompetens. Ja, välståndsbil-
dande krafter - det är ganska lätt att komma fram till
vad ni tänker på.
Jag förstod inte det resonemang Birger Schlaug
och Johan Pehrson hade om koldisoxidskatten. Det vi
säger nej till är att EU-parlamentet ska få bestämma
det. Men det finns långtgående förhandlingar om att
vi skulle ha en minimiskattnivå när det gäller koldi-
oxidskatt bland EU:s medlemsländer. Det är bara ett
land som är redo att spjärna emot det ännu så länge.
Det är Spanien - jag kan läsa på läpparna vad Johan
Pehrson säger i sin bänk. Vi hoppas kunna komma
fram till att vi ska ha en minimiskattnivå. Som Birger
Schlaug sade ska vi själva bestämma vad vi vill ha
mer än det.
Allra sist ska jag, med fru talmannens goda min-
ne, säga någonting av det jag hade tänkt säga. Birger
Schlaug: Bit inte över alltför mycket. Ni har faktiskt
inte fixat allting. Om man har samarbetspartner ska
man vara lite försiktig för det framtida klimatet med
att ta åt sig äran av allt. Men detta sagt i all vänlighet,
i all välmening och i en mycket grundläggande upp-
fattning att vi ska fortsätta att samarbeta om inte
minst miljöskatter.
Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade
om att det är ett bra samhälle. Det är rättvist, tryggt,
jämställt och jämlikt. Det är i försök att åstadkomma
det i kraft av vår förmåga som vi vill använda bl.a.
skattepolitiken.
Jag vill med några överblicks breda penseldrag ge
min och socialdemokratins syn på skatternas betydel-
se för vårt samhälle i dag och för morgondagen. För
mig är det faktiskt, och det låter väldigt högtidligt och
kanske t.o.m. förmätet, en stor ära att tillsammans
med mina kamrater få arbeta i skattepolitiken. Jag
tror inte att jag avslöjar något hemligt om jag säger
att vi som sysslar med det är stolta över att vi får göra
det, inte för att skatterna är ett självändamål utan bara
ett verktyg, men ett utomordentligt viktigt verktyg. Vi
behöver detta verktyg för att bygga ett rättvist och
solidariskt samhälle. Vi har inte nått målet, vi kanske
aldrig kommer att nå målet, men vi strävar emot det.
Det är vad man kan göra och göra det med all den
kraft och all den intensitet man orkar med.
Vi kan överblicka en lång utveckling. Jag har i
dag tänkt börja med att nämna Sveriges förste social-
demokratiske finansminister. Det var inte Fredrik V.
Thorsson utan Hjalmar Branting, som 1917-1918
under sex månader var finansminister. Tänk er den
tidens samhälle! Om ni har några äldre er närstående
personer, tala med dem innan de går bort! Jag har
gjort det och fått höra ur deras mun hur det var förr i
tiden.
Vi har gått från ett samhälle med statarlängor till
ett av världens främsta IT-länder med ett mycket väl
utvecklat välfärdssystem. I denna fantastiska utveck-
ling har skattepolitiken en väldigt central roll. Jag
påstår t.o.m. helt frankt att den har varit förutsätt-
ningen för den.
Jag är stolt över vad vi har åstadkommit, men jag
är inte nöjd. Det är ett väldigt viktigt men. Vi har
lyckats lösa en del uppgifter med solidarisk finansie-
ring och genom skatter röjt undan mycket av det
ekonomiska och sociala förtryck som tidigare gene-
rationer upplevde. Över det kan vi vara stolta, men
samtidigt har nya orättvisor kommit fram och pro-
blem uppstått som inte gårdagens och inte heller
morgondagens skattesystem fullt ut kan lösa. Skatter-
na är bara ett verktyg i det arbetet.
Jag vill helt kort säga att Joakim Palme och hans
medarbetare i går lade fram sin utredning Välfärds-
bokslut - Välfärd, ofärd och ojämlikhet. Jag och kam-
raterna i mitt parti tar detta på allra största allvar. Det
finns saker som ska göras. Vi ska inte dölja det. Vi
ska inte skönmåla, och det faktum att det här är svårt
är inte ett skäl för att inte sätta i gång arbetet. Vi är
uppfyllda av en sådan ambition.
Men det här gör man inte med pukor och trumpe-
ter. Det är ofta ett vardagligt, slitigt och träligt arbete.
I det arbetet spelar skatterna en stor roll.
Jag ska försöka sammanfatta genom att säga så
här. Vi är övertygade om att jämlikhet och utveckling
hänger ihop. Det borde de moderater som nu lägger
ned musikskolor eller höjer avgifterna så att barnen
inte kan gå i dem veta. De borde inse att jämlikhet
och utveckling hänger ihop. Jag ska ge bara ett exem-
pel.
Det är produktivt - för att använda en term som
kanske ligger moderaterna närmare - att tillämpa en
sådan syn. Jag är övertygad om att det är osolidariskt
att inte göra det. Dessutom är det utvecklingsfientligt.
Om vi kan åstadkomma något som samtidigt är ut-
vecklingsbefrämjande och solidariskt, tycker jag att
vi ska satsa på det, för så hänger det ihop.
För att spara tid instämmer jag i de principiella re-
sonemang som Birger Schlaug förde om de problem
som vi nu kan avläsa över hela världen. I går kunde
man se att det är översvämningar i Australien. Sådana
finns inte bara i Arvika. Jag är i hög grad beredd att
föra ett resonemang om internationaliseringen, men
det får jag, fru talman, göra i de repliker som jag är
alldeles övertygad om att mina värderade kolleger nu
har begärt ordet för.

Anf. 110 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! I mitt samhälle ska alla få gå i skola,
men man ska också ha möjlighet att välja skola, och
det var det som mitt resonemang handlade om när det
gäller hur den stora staten breder ut sig. Det ska fin-
nas inte bara en utan flera möjligheter.
Arne Kjörnsberg talade om verktyg. Vi är överens
om att verktyg är viktiga, men det gäller att ge verk-
tygen till de enskilda människorna, så att de får möj-
lighet att påverka sin egen ekonomiska situation.
Därvidlag har vi ett skilt synsätt. Arne Kjörnsberg vill
behålla dessa verktyg genom att ta ut höga skatter,
och jag vill ge dem direkt till människorna.
Det är riktigt att jag har talat om statlig inkomst-
skatt, men uttrycket platt skatt har Arne Kjörnsberg
hört i något annat anförande. Jag har en fråga till
Arne Kjörnsberg som har relevans i det här samman-
hanget.
Jag påstår att det är rimligt att den som har dub-
belt så hög lön ska betala dubbelt så mycket i skatt.
Hur motiverar Arne Kjörnsberg det undantag i form
av sänkt skatt för vissa höginkomsttagare - nämligen
utländska medborgare som också är experter, före-
tagsledare eller forskare eller som har någon motsva-
rande kompetens - vilket blir följden av det social-
demokratiska förslag som riksdagen kommer att be-
handla nästa vecka eller veckan därpå?
Vilken slutsats drar Arne Kjörnsberg av detta, och
hur stämmer det överens med de fördelningspolitiska
teorem som skatteutskottets ordförande alldeles nyss
predikade?
När Arne Kjörnsberg vidare recenserar vår skatte-
politik glömmer han - naturligtvis högst medvetet -
att nämna de förslag som vi har om höjt grundavdrag,
förvärvsavdrag med ett tak och t.ex. fastighetsskatt.
Det blir ur hans synvinkel naturligtvis mycket mera
publikt att bara nämna den statliga inkomstskatten,
men det gäller att se till helheten. Vårt skatteförslag
uppgår till ca 77 miljarder år 3 när det gäller inkomst-
skatterna, varav 36 miljarder ligger på grundavdrag,
medan sänkningen av statsskatten uppgår till 6 mil-
jarder. Sådana är proportionerna.

Anf. 111 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Skatteutskottets vice ordförande vill
ge verktyg till människorna. Jag håller med. Det är
därför som vi, Carl Fredrik Graf, för i år kompenserar
för 25 % av egenagifterna till pensionssystemet och
för nästa år, om förslaget går igenom, för 50 %. Vi
gör det därför att t.ex. en ensamstående undersköter-
ska som har två barn och som ännu inte har maxtaxa
på dagis ska få några pengar över i portmonnän när
hon går upp från 75 % till 100 %. Vi ger henne verk-
tyget till det.
Vi är mycket medvetna om det här, men vi vet
också - och jag är säker på att hon vet det - att den
gemensamma barnomsorg som vi har byggt upp och
som vi finansierat solidariskt också är ett verktyg för
det som i Carl Fredrik Grafs vokabulär är den stora
starka staten.
Vad sedan gäller frågan om experterna vill jag
hänvisa till två andra länder: Finland och Danmark.
Jag kan inte säga att det är rättvist att vi sänker skatter
för experter, men det är det praktiskt möjliga. Vi har
dessutom haft det här systemet i många år för forska-
re. Jag vet inte vad de direktörer och företagsledare
som väl kommer att omfattas av den föreslagna ord-
ningen tycker om att Carl Fredrik Graf tydligen anser
att denna är okej för forskare men inte för företagsle-
dare.
Det är fråga om en praktisk åtgärd. Jag kan inte
säga att detta är bra ur rättvisesynpunkt, men Finland
har en sådan här ordning, och den berör 130 personer.
Ibland får man välja praktiska lösningar.

Anf. 112 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg säger att 130 perso-
ner berörs av skatten för utländska experter. I propo-
sitionen räknar man med 400-800 personer, men
deras antal har kanske minskat därför att de blivit
förskräckta inför att komma hit av andra orsaker.
Finländarnas köpkraft ökar rejält under de när-
maste två åren, står det i ett TT-telegram. Arna
Kjörnsberg blickade lite grann österut och drog slut-
satser om expertskatten. Vilka slutsatser drar han av
att man nu i Finland sänker inkomstskatterna högst
väsentligt? Vilka slutsatser drar Arne Kjörnsberg av
att man sänker inkomstskatterna i Frankrike och i
Tyskland högst väsentligt?
Med anledning av detta skulle jag vilja fråga vil-
ken strategi man har för framtiden. Jag har förstått att
strategin för de närmaste tre åren är högst 15 % statlig
inkomstskatt och kompensation för egenavgifterna,
men är detta steget, eller vad blir nästa steg sett i det
internationella perspektivet, om man nu tydligen
kunde ta hänsyn till Finland och Danmark när det
gäller utländska experter?
Arne Kjörnsberg tyckte för övrigt underförstått att
det egentligen var ett dåligt förslag. Det finns ju möj-
lighet att ansluta sig till det moderata avslagsyrkandet
om någon vecka. Utskottets ordförande borde dra
liknande slutsatser av den lite bredare inkomstbe-
skattningspolitik som förs i andra europeiska länder.
Jag tycker att fördelningsteorin förlorar i trovärdighet
när man lägger fram det här förslaget om utländska
experter. Men ge oss gärna ett besked om strategin på
lite längre sikt för att ge människorna verktygen och
för att kunna ta hänsyn till den internationella ut-
vecklingen!

Anf. 113 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Om jag får skämta ett ögonblick så
hörde Carl Fredrik Graf inte vad jag sade, trots min,
som jag trodde, starka stämma och trots högtaleriet i
kammaren som numera fungerar ganska bra. Jag sade
att systemet i Finland har omfattat 130 personer. Jag
har inte skrivit ned siffrorna i propositionen.
Carl Fredrik Graf talade om strategier på några års
sikt, om att sänka brytpunkten och kompensera för
egenavgifterna. Vi har dessutom kommit överens
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att vi ska
fortsätta arbetet med skatteväxling. Jag förstår att
Moderata samlingspartiet står långt ifrån det. Men det
finns kanske andra partier i kammaren som tycker att
det är bra. Det kanske är andra som vill vara med när
man ser utflödet - det var nästan vitsigt - och vilka
effekter som växthuseffekten får ute i världen.
Skatter har för oss inget egenvärde, Carl Fredrik
Graf. Om vi här i riksdagen, i kommunala och lands-
tingskommunala församlingar beslutar att vi ska göra
vissa saker gemensamt, ska det betalas. Det är vi
benhårda på. Välfärd kan man inte låna till, i varje
fall inte på lång sikt.
Om vi får sitta kvar, om vi kan få så breda över-
enskommelser som möjligt, om vi kan få en sam-
stämmighet i samhället så att fler människor får jobb
kommer skatteintäkterna att öka. Färre blir arbetslösa.
Vi har ingenting emot att då sänka skatter för vanligt
folk. Men vi ska betala för oss. Det är grundläggande.

Anf. 114 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Vi sitter inte alls i fel vagn. Vi krist-
demokrater har en egen vagn. Möjligtvis kan man
säga att vi har hakat på det tåg som går åt rätt håll när
det gäller den svenska skattepolitiken och den eko-
nomiska politiken.
Det svenska skatteuttaget är inte långsiktigt håll-
bart. Det är väl känt och har belysts utförligt i flera
rapporter, bl.a. Långtids- och Finansmarknadsutred-
ningarna. RSV drar i den rapport som jag tidigare
citerade slutsatsen att vi inom loppet av en tioårsperi-
od kan få ett avbräck på 100 miljarder kronor per år i
skatteintäkterna. Därför ställde jag i mitt anförande en
fråga till utskottets ordförande Arne Kjörnsberg om
vilken strategi socialdemokraterna har för att åstad-
komma ett skattesystem som tål en globalisering av
ekonomin.
Fru talman! Tyvärr har jag inte fått svar på min
fråga. Arne Kjörnsberg upprepar i olika tonlägen de
skattesänkningar som kristdemokraterna argumente-
rar för. Därför vill jag upprepa min fråga och ge
skatteutskottets ordförande chansen att kommentera
den globaliserade värld vi lever i. Han efterlyste detta
i slutet av sitt anförande.
Fru talman! Ett fungerande skattesystem är en
förutsättning för en god ekonomisk utveckling och
därmed en tryggad välfärd. Därför föreslår vi krist-
demokrater sänkt skatt på arbete och kapital.

Anf. 115 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Helena Höij begär det omöjliga av
mig. Det är sju personer som ställer frågor till mig.
Jag ska hålla mitt anförande och dessutom svara på
alla frågor, allt på 15 minuter. Det är fullständigt
omöjligt. Anklaga mig för mycket, men inte för non-
chalans i det avseendet. Jag försöker faktiskt.
Helena Höij har läst rubriker om den utredning
som en person på Riksskatteverket har gjort. Det är
inte verkets utredning. Hon har läst rubriker där det
talas om 100 miljarder. Generaldirektören på Riks-
skatteverket tycker att det är alltför schabloniserat.
Men var lugn, Helena Höij. Skatteutskottet ska ha en
utfrågning i februari om skattesystemet i den interna-
tionaliserade ekonomin. Då kommer företrädare för
Riksskatteverket att vara med. Då ska vi pressa dem
på vad de anser.
Helena Höij frågar vad jag anser. Man behöver
inte vara expert för att räkna ut detta. Det var någon
annan som påpekade att gruppen äldre växer ute i
Europa. De ligger 10-20 år efter oss. Jag kan försäkra
Helena Höij att tyska medborgare är precis likadana
som vi i det avseendet. De tycker att mormor och
morfar och farfar och farmor ska ha ordentlig om-
sorg. Det kommer att leda till att länderna på konti-
nenten satsar mer pengar på äldreomsorg och sjuk-
vård. Troligen kommer de att få satsa mer på barnom-
sorg också. Kvinnorna ute i Europa nöjer sig inte med
att vara hemma och ta hand om svärmor. De vill ut
och yrkesarbeta. Då ställs det krav på både äldreom-
sorg och barnomsorg. Vi kommer att närma oss var-
andra. Men vi är uppmärksamma på problemet.

Anf. 116 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Jag har inte alls uttryckt att skatteut-
skottets ordförande skulle vara nonchalant. Tvärtom
gav jag honom ytterligare en chans att kort kommen-
tera internationaliseringens effekter på det svenska
skattesystemet. Jag blir svaret förutan och får se fram
emot den utfrågning som Arne Kjörnsberg nämner.
Men det brådskar med de frågorna.
Arne Kjörnsberg uppmuntrar oss att tala med de
äldre innan de går bort. Om vi kristdemokrater får
råda vill vi också satsa ökade resurser på dem, för en
tryggare och meningsfull ålderdom.
För att vi ska ha möjlighet att satsa på våra äldre,
våra barn och allt det vi anser vara självklart i en
välfärdsstat krävs ett vitalt företagande, att folk vågar
satsa, att det finns ett riskvilligt kapital i landet. Där
spelar skattesystemets utformning en avgörande roll.
Kristdemokraterna har pekat på några punkter. I en
debatt som denna blir det ganska rapsodiskt. Men i
vår motion finns en mer utförlig beskrivning av en
strategi för börja gå mot ett skattesystem som tål en
globaliserad ekonomi.

Anf. 117 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Helena Höij säger att kristdemokra-
terna vill satsa mer på de äldre och barnen. Det ska de
göra ihop med moderaterna, som vill sänka alla skat-
ter som finns och några till. Om ni inte är på samma
vagn så traskar ni i varje fall patrullo.
Jag är ledsen, Helena Höij, men man kan inte ta
fram gamla papper och läsa. Man måste försöka se
hur det är nu. Helena Höij säger att vi ska ha ett vitalt
företagande och att folk ska våga satsa. Har inte He-
lena Höij sett någonting? Bara för någon vecka sedan
sade Merrill Lynch, ett stort internationellt värde-
ringsinstitut, att Sverige har de bästa tillväxtmöjlig-
heterna i hela EU. Det är ingen skrytvals från min
sida. Jag talar bara om, lugnt och försiktigt, vad detta
stora, erkända, kompetenta finansinstitut säger: Sve-
rige har de bästa tillväxtförutsättningarna i Europa.
Det har inte kommit från himlen. Det är ett med-
vetet arbete. Det har kostat på mycket, som finansmi-
nistern sade tidigare i dag. Det har kostat på mycket
för Sveriges medborgare att komma dithän att vi nu
har ordning och reda i ekonomin. Folk vågar satsa
framåt på en lång rad områden, både i yrkeslivet och
snart också, hoppas jag, i familjelivet.

Anf. 118 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Vår ordförande i skatteutskottet ville
läsa på läppar. Jag ber honom att göra det nu. Jag
tycker att Arne Kjörnsberg för debatten på en bot-
tenlöst låg nivå. Tonläget är sorgesamt. Arne Kjörns-
berg pratar nedlåtande om yrkesgrupper. De som
städar och tvättar fönster är inte värda mycket. Han är
nedlåtande mot kollegerna i utskottet och alla som
lyssnar. Det hade varit en välgärning om utskottets
ordförande hade hållt sig till sitt manus som finans-
ministern brukar göra.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen säger Arne
Kjörnsberg att jag ska åka ur så det ryker ur riksdagen
för att jag säger att det är väldigt mycket diskussioner
om ökade utgifter. Jag tycker att det är ett problem.
Man pratar mer om de utgifter vi kan öka i stället för
att se vilka skatter vi kan sänka av strukturella skäl.
Detta tycker jag är ett problem. Det ser jag myck-
et tydligt. Jag besöker verkligheten väldigt ofta och
ser välfärdens revor i det samhälle som Arne Kjörns-
berg just nu förvaltar som företrädare för majoriteten.
Vi kan som exempel ta änkorna, de funktionshindra-
de, flyktingbarnen eller vilka Arne Kjörnsberg vill.
Arne Kjörnsberg är ansvarig.
Jag tycker att det är ett problem att vi har margi-
nalskatter. De uppkommer genom avtrappade grun-
davdrag. Det är olyckligt. Vi har en första brytpunkt
som är för låg. Den borde vi höja. Vi har också det
som Arne Kjörnsberg vägrar kalla värnskatt. Det är
någonting som vi skulle kunna kalla Östrosskatt eller
någonting annat, den andra brytpunkten.
Detta leder till att det inte lönar sig att arbeta och
utbilda sig så bra i Sverige som det gör i andra länder.
Detta är ett problem. Det är ett problem som de flesta
socialdemokratiska företrädare av vikt har belyst när
de har lämnat regeringen. Man kan som exempel ta
Åsbrink eller andra företrädare.
Ni har i Socialdemokraterna en skattegrupp som
pratar om det här. Ni pratar där om marginalskatter
och kapitalskatter. Det är ett problem, och det måste
vi lösa.

Anf. 119 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag är oerhört ledsen i mitt hjärta om
Johan Pehrson upplever mig som överlägsen och
tycker att jag använder bottenlöst dåliga debattmeto-
der. I så fall ber jag inte bara om ursäkt för det, utan
jag ber om förlåtelse för det, om mitt uppträdande är
på det sättet. Jag tror inte att jag är känd för det.
Men sedan är det ren lögn när Johan Pehrson på-
står att jag har sett nedlåtande på dem som städar och
tvättar fönster. Det enda jag har sagt är att vi inte tror
på er metod. Man kan inte subventionera hushållsnära
tjänster så starkt att människor i vanliga inkomstlägen
kan efterfråga dem, utan det blir människor med goda
löner och höga inkomster.
Vad som diskuteras i den socialdemokratiska
skattegruppen vet troligen jag bättre än vad Johan
Pehrson vet, eftersom jag råkar sitta där, eller rättare
sagt satt där. Vår partistyrelse, där jag själv också
sitter, tog för några veckor sedan emot vår rapport,
ställde sig bakom den och entledigade därmed skatte-
gruppen från sitt uppdrag. Vi har nämligen inte eviga
grupper i vårt parti.
Jag tycker att marginaleffekter är ett mycket all-
varligare problem än marginalskatter av flera skäl,
framför allt de skäl som Rolf Kenneryd anförde. Det
berör många fler människor, och marginaleffekter
drabbar människor som är mycket skörare ur ekono-
misk synpunkt än vad marginalskatter gör.
Det är därför jag blir lite upprörd när sänkta mar-
ginalskatter, som Johan Pehrson vill ha, ställs mot
bättre arbetsskadeförsäkring. Jag blir faktiskt upp-
rörd, och då tillåter jag mig också att säga det. Jag ber
om ursäkt om jag gör det på ett för burdust sätt.

Anf. 120 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Ursäkten är till fullo accepterad. Jag
förstår nog att utskottets ordförande inte är så brysk
att han vill att ledamöter ska ryka ut ur riksdagen på
de grunderna.
Jag står fast vid att vi har revor i välfärden. De
måste vi se till att göra något åt. Ändringar i arbets-
skadeförsäkringen är en sådan åtgärd. Den borgerliga
regeringen som införde de regler som gäller i dag
tvingades att göra det för att hindra den galopperande
ökning som var.
Vi kanske sparade för hårt. Men det är inte så att
den förra borgerliga regeringen fick kritik för att den
sparade för mycket. Det är en argumentation som
Arne Kjörnsberg gärna använder på andra hållet, dvs.
att vi inte gjorde det. Men här kan det nog ha varit så.
Vi hade också uppe frågan om de välståndsska-
pande krafterna. Det var ett uttryck som Bertil Ohlin,
en gammal Folkpartiledare, faktiskt myntade. Jag kan
förstå att Arne Kjörnsberg, som visserligen är gam-
mal i gården, men inte hur gammal som helst, inte
kände till det.
Det handlar om att fokusera på de drivkrafter som
får människor att utbilda sig. Det är bra att de gör det.
Att de vidareutbildar sig är ännu bättre. Det är bra att
människor arbetar och arbetar mycket. Det är bra för
Sverige och i regel bra för människor. De kan få en
inkomst och klara sig själva. Det är bra företagen tar
risker. Detta måste vårdas och hela tiden jämföras
med hur det ser ut i övriga världen. Man måste se vad
som händer.
Jag nämnde i mitt anförande att det är bra att det
är låg bolagsskatt. Det står Arne Kjörnsberg och jag
bakom. Det är en fördel. Bolagsskatten leder till att
det är bra för företag i Sverige. Men det är inte bra för
svenskar att äga företag i Sverige. Vi ser därför en
utveckling att utlänningar flyttar in och svenskar
flyttar ut. Det är ett problem som vi måste diskutera
och göra någonting åt för att värna de välståndsska-
pande krafterna i vårt land.

Anf. 121 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det sista Johan Pehrson tar upp är
precis likadant över hela världen. Det institutionella
ägandet ökar och hushållsägandet minskar. De ameri-
kanska pensionsfonderna finns över hela världen på
alla världens börser.
Är det bra eller dåligt? I vissa avseenden är det
bra, men i andra avseenden är det ganska dåligt. De är
så väldigt lättrörliga. Det är inget specifikt svenskt.
De finns i London, i Frankfurt, i Tokyo och på alla
världens börser.
Johan Pehrson talar om revor i välfärden. Jag
håller helt med om det. Trots att jag skar bort 80 % av
det jag tänkte säga var det en sak som jag berörde.
Jag talade om Joakim Palmes utredning Välfärdsbok-
slut för 90-talet. Jag sade att här finns problem. Jag
blundar inte för dem.
Det är därför som jag är angelägen om att säga:
Det går bra för Sverige, men inte för hela Sverige och
inte för alla människor i Sverige. Jag sade också att
det är svårt och att det kommer att ta tid. Men det
faktum att någonting är svårt eller kommer att ta tid
är inte något skäl för att man inte ska börja. Tvärtom.
Det är just det som är skälet. Där är vi helt överens.

Anf. 122 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag tacka Arne Kjörnsberg
för den utmärkta och stenhårda argumentationen om
synen på hushållstjänster. Jag ska använda det citatet
många gånger. Jag ska klippa ut det och sätta det på
väggen. Jag tyckte det var alldeles utmärkt. Jag för-
står att Arne Kjörnsberg kommer att vara en garant
för att det inte blir sådana avdrag, och det gläder mig
jättemycket. Också jag tycker att det är förskräckligt.
Det uppnår heller inte sina syften.
Sedan vill jag påminna Arne Kjörnsberg. Det var
någon i den borgerliga kretsen som sade att det var
viktigt att man fick välja skola. Faktum är att den
friskolereform som vi gemensamt står bakom har lett
till att det är fler friskolor än någonsin och fler män-
niskor som också kan söka friskolor. Det var ju bra.
Jag har ytterligare en liten kommentar. Arne
Kjörnsberg sade att jag inte ska låta som att vi har
fixat allting. Nej, Gud i himmelen, det har vi verkli-
gen inte gjort! Miljöpartiet är ett ganska litet parti och
har naturligtvis fixat förhållandevis lite. Så är det
absolut. Det är i grunden ett väldigt bra samarbete.
Däremot vill jag uttrycka min stora glädje över
den gröna skatteväxlingen. När Göran Persson och
jag träffades innan samarbetet och försökte identifiera
problemen var det utrikespolitiken, alliansfrihet,
skatteväxling och sänkt arbetstid. En del av dessa
stora trösklar har vi löst i gott samförstånd. Det tycker
jag är jättebra. Det uttrycker jag min stora tillfred-
ställelse över. Samarbetet har fungerat bra.
Sedan till frågan. Det är viktigt att man kan fatta
majoritetsbeslut om koldioxidbeskattningen när det
gäller lägsta nivå på miljöskatter. Jag har inte förstått
att socialdemokraterna tycker så. Har ni ändrat upp-
fattning, eller missuppfattar jag Arne Kjörnsberg?

Anf. 123 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Nej, vi har inte ändrat uppfattning. Vi
vill inte föra över några skattebeslut till EU-
parlamentet eftersom, om jag uttrycker mig lite slar-
vigt, det finns risk för smittoeffekter. Det kanske är
någon annan som vill sänka eller höja en annan skatt.
Vi tycker att skatter ska bestämmas av de natio-
nella parlamenten. EU ska i större grad vara ett sam-
arbete mellan nationer. Vi vill i motsats till en del
andra inte utveckla EU i federalistisk riktning. Men
det innebär inte att man inte kan träffa överenskom-
melser mellan länderna inom EU. Det är vad man har
försökt göra, men det är ett land som återstår. Johan
Pehrson visste vilket.
Sedan till frågan om den gröna skatteväxlingen.
Jag hade det stora nöjet - och jag menar faktiskt det
stora nöjet - att under en stor del av sommaren sitta
och resonera med partikamrater till Birger Schlaug.
Jag hade även det stora nöjet att resonera med Marie
Engström. Vi hade ett väldigt bra samarbete. Ibland
har vi olika uppfattningar, och då är det väl lika bra
att vi redovisar dem. Men vi lyssnade på varandra.
Vår partiordförande har i överläggningar med era
respektive partiordförande och språkrör sagt att vi är
beredda att fortsätta det samarbetet. Jag har ingen
som helst annan uppfattning. Det vore förmätet av
mig att ha det, men jag har det inte heller i sak. Detta
är viktigt ur saklig synpunkt. Därför ska vi fortsätta
med det.

Anf. 124 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det är utmärkt. Då är vi överens i den
frågan också, som i så många andra.
Jag ser emellertid ett problem här. Jag förstår hur
Arne Kjörnsberg resonerar, men det finns en smitto-
effekt när det gäller överstatliga beslut om lägsta
miljöskatter. Har man inte det blir det lätt en smittoef-
fekt av att man drar ned miljöskatterna.
Detta är faktiskt en miljöfråga mer än en skatte-
fråga. En koldioxidskatt på en lägsta nivå, som man
beslutar om med majoritetsbeslut, är ju en av de vik-
tigaste frågorna när det gäller växthuseffekten. Jag
tycker att ni är fel ute som ser detta som en skattefrå-
ga i första hand och inte som en miljöfråga, där man
ska lägga ett lägsta golv och där varje land får gå
före.
Det är klart att det går att hitta andra lösningar.
Men då krävs att man t.ex. har rätten att införa kilo-
meteravgifter med satellitövervakning. Sedan kan
man sätta avgifter i varje land osv. Men varför inte se
koldioxidskatten som en miljöfråga? Tänk på situa-
tionen i Arvika och i Vietnam, Laos, Sydafrika, Mo-
çambique osv. Koldioxidskatten är en miljöfråga i
första hand. Därför behövs det ett lägsta gemensamt
golv som man kan besluta om med majoritetsbeslut.

Anf. 125 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att Birger Schlaug har
rätt där. Växthuseffekten är en miljöfråga. Koldiox-
idskatten kan vara ett verktyg, tillsammans med andra
verktyg, och det verktyget vill jag inte överlåta till
EU-parlamentet. Då är jag nämligen rädd att Carl-
Fredrik Grafs och Helena Höijs partivänner i EU-
parlamentet ska fatta beslut å våra vägnar om vilken
kapitalskattenivå vi ska ha i Sverige. Det är min enkla
fundering. Det är därför jag inte vill göra det.
Jag ska tillägga, efter att ha tittat på Johan Lönn-
roth, att de alltså kan tvinga oss att sänka våra skatte-
nivåer.
Jag tycker att det är bättre att man i samarbete
mellan nationerna kommer överens om miniminivåer
och att länderna sedan kan ha olika nivåer ovanför
dessa. Det kan gälla en lång rad områden. Jag tycker
att koldioxidskatten är ett bra exempel på ett sådant
verktyg där vi ska arbeta för att komma överens.

Anf. 126 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag inser Arne Kjörnsbergs dilemma.
Å ena sidan har han ambitionen att kommentera så
mycket som möjligt av vad som har sagts tidigare i
debatten, och å andra sidan vill han försöka hålla ett
sammanhållet anförande på ett förberett sätt. För min
del hade jag satt värde på ett förberett anförande som
hade gett lite mer argument och bakgrund till de
ställningstaganden som majoriteten står bakom i det
betänkande som vi så småningom ska besluta om. Jag
skulle också sätta värde på om Arne Kjörnsberg ville
mejla över det förberedda anförandet. Han brukar ju
vara generös med mejlbesked, även om han går om-
vägen via någon av utskottets värderade och lojala
medarbetare.
Jag noterar med tillfredsställelse att vi är ense om
problematiken kring marginaleffekterna, som vi har
debatterat tidigare. Men jag saknar åtgärder, Arne
Kjörnsberg, på skatteområdet. Den enda åtgärd ni
hittills har vidtagit är införandet av maxtaxa med dess
omvänt fördelningspolitiska effekter, vilka vi har haft
anledning att diskutera tidigare i den här debatten
med både Per Rosengren och Birger Schlaug.
På inkomstskatteområdet är kompensation för
egenavgifterna en lösning. Är det inte lite besvärande,
Arne Kjörnsberg och andra, att först finansiera pen-
sionssystemet med egenavgifter och därefter tvingas
kompensera denna åtgärd genom kompensation för
dessa egenavgifter? Detta får ju inte någon som helst
effekt i det viktiga hänseende som heter marginalef-
fekter.

Anf. 127 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Ibland står man som den berömda ås-
nan mellan hötapparna. En del vill att man ska kom-
mentera vad de har sagt, annars får man kritik för det.
Andra - tack så mycket, Rolf Kenneryd - vill att man
ska hålla ett förberett anförande. Jag ska gärna sända
över det. Men, Rolf Kenneryd: Jag mejlar aldrig. Jag
skickar e-brev. Jag ska skicka det med e-brev.
Detta är mitt sätt att skämtsamt försvara använ-
dandet av svenska uttryck, inte någon kritik mot Rolf
Kenneryd. Jag bara skojade lite grann.
Men sedan gällde det marginaleffekterna. Jag
tycker att vi tillsammans står på en väldigt bra grund-
platta, Rolf Kenneryd och jag och våra kolleger, när
vi är överens om att det är marginaleffekterna som är
vårt största problem inom ramen för skattesystemet.
Kompensation för egenavgifterna är ett sätt, maxtaxa
är ett annat. Jag och mitt parti är beredda att seriöst
resonera med Rolf Kenneryd och Centerpartiet, gärna
i samarbete med våra två övriga samarbetspartier, om
de här frågorna eftersom de är viktiga. Jag säger inte
detta för att ställa mig in eller någonting sådant, utan
därför att jag seriöst anser att detta är vårt stora pro-
blem - precis av de skäl som Rolf Kenneryd anförde
och som jag inte ska uppta kammarens tid med att
upprepa. Vi tycker genuint att detta är viktigt, och
därför vill vi fortsätta på den inslagna vägen.
Men, och det är ett viktigt "men", pengarna ska
finnas där. Vi vill inte ha några skattesänkningar eller
borttagningar av marginaleffekter på kredit. Men det
är ju Rolf Kenneryd och jag sedan flera år helt över-
ens om.

Anf. 128 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag ber att få tacka Arne Kjörnsberg
för tillmötesgåendet. Jag ser med intresse fram emot
det e-brev som anländer så småningom. Jag skulle
sätta värde på om det i detta e-brev, om det inte redan
är förberett, fanns någon förklaring till den situation
som av allt att döma inom kort uppstår på fastighets-
skatteområdet. Den sänkning av genomsnittsnivån
som skulle kompensera de höjda taxeringsvärdena
kommer av allt att döma inte på långt när att räcka
till. Kvarstår då ambitionerna från Arne Kjörnsberg
och regeringspartiet att åstadkomma denna åtminsto-
ne genomsnittliga kompensation via skattesatssänk-
ningen för de höjda taxeringsvärdena? Kanske t.o.m.
Arne Kjörnsberg kan ge svaret i den replik som nu
återstår.

Anf. 129 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Effekten av de sammanlagda föränd-
ringar vi gör på detta område blir att mer än hälften
av alla boende i Sverige kommer att få sänkt fastig-
hetsskatt på det hus de äger eller bor i. För en del blir
det jämnt skägg, och andra kommer att få ökad skatt.
Detta är ett utslag av de stora regionala skillnader
som ger vårt land problem på en lång rad områden -
på fastighetsskatteområdet, eller egentligen fastig-
hetsprisområdet, på sysselsättningen, på arbetslöshe-
ten, ja, på en lång, lång rad områden.
Detta är de starka marknadskrafternas centralise-
ringstendenser. Och de finns inte bara i Sverige, de
finns i hela den industrialiserade världen. Sedan är
det andra krafter som står för centraliseringen i de
fattiga länderna. Den del av skatteutskottet som under
Carl-Fredrik Grafs ledning var i USA märkte precis
samma sak där, har jag förstått. Och låt mig vara
mycket uppriktig: Jag vet inte vad vi ska göra. Ingen
tycks veta vad man ska göra mot dessa fruktansvärt
hårda centraliseringstendenser.
Jag ska återkomma om det, fru talman, men jag
kan inte neka mig nöjet att framföra en vers. Jag har
länge tänkt på att här förekommer en väldig massa
krav från olika håll på utgifter, minskade inkomster
och alltihop. Varje gång jag hör det tänker jag på den
gamla barnvisan "Om ja fick fem öre". Jag tänker
som avslutning läsa en enda strof ur den, därför att
jag tycker att den väldigt ofta är så betecknande för
den skattepolitiska debatten.
Om pappa ville ge ja' en femöring, vet mamma,
då skulle ja' bli så glad, så glad, så glad,
då skulle ja' köpa så mycke' med detsamma,
och ja' skulle köpa allt vad ja' vill ha.
Så tycker jag att den skattepolitiska debatten är
ibland. Nu lät jag någon annan, i det här fallet Felix
Körling, kritisera den.
Punkterna 9 och 10
Utskottsinitiativ om ett eventuellt kapitaltillskott i OM
Gruppen AB

Anf. 130 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Denna fråga handlar om svenska sta-
ten ska använda ½ miljard eller 500 miljoner kronor
av skattebetalarnas pengar för att eventuellt bli del-
ägare i Londonbörsen. Den frågan har måhända redan
fallit, i alla fall om vi ska tyda mediernas rapportering
i denna fråga rätt. Men man vet aldrig. I vilket fall
som helst är det här utskottsinitiativet tillkommet för
att just använda skattebetalarnas pengar för att bistå
när ett svenskt företag ska köpa Londonbörsen.
Man kan då fråga sig hur det kan komma sig att
svenska socialdemokrater, svenska miljöpartister och
svenska vänsterpartister är så måna om att använda
skattebetalarnas pengar för att på detta vis köpa in sig
i en av kapitalismens högborgar, om jag får använda
det uttrycket. Vad är poängen med detta?
Det vi har sett är ju att det snarare är en nackdel
för OM-gruppen att ha staten som delägare av två
olika mycket tydliga skäl.
Det ena skälet rör hur den här frågan över huvud
taget har kommit till. Det är inte så att regeringen har
kommit till riksdagen med en proposition för att be-
reda de olika partierna i riksdagen möjlighet att ta
ställning till denna fråga. Trots att ärendet förbered-
des i Finansdepartementet, trots att man hade gott om
tid på sig valde man att inte gå till riksdagen med
propositionen. På det viset städade man undan oppo-
sitionens möjligheter till normal motionsbehandling i
denna fråga.
Men staten är också olämplig som ägare av ett an-
nat skäl. Om ett dynamiskt företag ska kunna agera
internationellt, är det då rimligt att det måste begära
att svenska staten ska gå till riksdagen för att höja en
låneram för att man ska kunna fullfölja en affär? Det
är det självfallet inte. Det är självfallet så att staten
inte är lämplig som ägare vare sig av storproduceran-
de företag eller av olika börser och värdepappersin-
stitut av detta slag.
Det är utifrån den grunden som vi moderater i lik-
het med andra borgerliga partier har yrkat avslag på
detta utskottsinitiativ. Just på grund av att det har
kommit den här vägen, som ett utskottsinitiativ, har vi
inte haft möjlighet att reservera oss i den delen eller
kunnat föra fram vår uppfattning, utan den finns i
utskottsprotokollet. Där har vi kunnat invända mot att
själva initiativet har tagits och även mot att man nu
ska höja låneramen. Och vi gör det av det skälet att
här i Sveriges riksdag bör vi slå vakt om skattebeta-
larnas pengar. Men vi gör det också av det skälet att
det ska finnas en rågång mellan stat och näringsliv.
Vi gör det också av det skälet att svenska företag ska
kunna agera fritt och öppet på den internationella
marknaden utan att behöva ha sina beslut förankrade i
Sveriges riksdag.
Men det finns inte heller någon nödvändighet i att
fullfölja detta. Enligt vårt förslag vore det naturliga
att staten vid en nyemission i OM-gruppen sålde sina
teckningsrätter. Därmed får OM-gruppen full möjlig-
het att på samma villkor som i dag genomföra en
sådan här affär, om den trots allt på nytt skulle bli
aktuell. Det är t.o.m. så att man då inte kommer att
behöva möta det motargument som man mötte i Lon-
don, att man har en statlig delägare, med de argument
som därav följer.
Därefter bör riksdagen deklarera att staten lång-
siktigt bör avveckla sitt innehav i OM-gruppen. På
det viset bidrar vi här till att denna verksamhet, lik-
som många andra verksamheter, kan agera fritt och
oberoende från staten och utan att i den dagliga verk-
samheten styras av politiska beslut.
Det är mot den bakgrunden som vi tillsammans
med andra reserverat oss. Av allmänna voteringstek-
niska skäl yrkar jag inte bifall till de reservationer det
handlar om, men förklarar att vi självfallet stöder
detta och att vi självfallet också gärna vill höra argu-
ment från de olika aktörer som vill att svenska staten
ska bli delägare i Londonbörsen.

Anf. 131 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Vi har en mängd invändningar av
principiell och praktisk natur till det här ärendet.
Gunnar Hökmark har varit inne på flera av dem. Vi
anser när vi studerar tidsschemat att det hade funnits
tid att lägga fram en proposition. Den hanteringsord-
ning som man nu har valt innebär att oppositionen
inte har haft möjlighet att väcka en motion och inte
heller på ett riktigt sätt kunnat sakbehandla det här
ärendet.
Nu ska alltså låneramen utökas med 200 miljoner
kronor, trots att allt talar för att det inte blir någon
affär. Men låneramen är ju bara en tillfällig lösning.
Det vet Jan Bergqvist, som har talat sig varm för
budgetlagarna tidigare i dag. Det krävs i ett senare
skede att det skapas ett utrymme under utgiftstaken
för de 500 kanske 600 miljoner kronor som det här
kan bli fråga om.
Det är klart, ska svenska staten som 9-procentig
ägare följa med OM runt om i världen när man ska
fullfölja sin affärsidé, nämligen att den nya teknik
som man har, som är en unik produkt, också ska kun-
na innebära att man kan köpa flera andra börser, får
vi nog samlas ganska ofta här och försöka skaka fram
nya kapitaltillskott.
Detta statliga ägande handlar inte bara om OM-
gruppen. Häromveckan var ledningen för Vattenfall i
näringsutskottet. Man berättade att man räknar med
att bara 25 % av Vattenfalls verksamhet är kvar i
Sverige 2002. Resten är utomlands. Man äger redan
mer kärnkraft utanför landet än inom landet. Investe-
ringsprogrammen de närmaste åren handlar om 60
miljarder kronor, varav man kan generera 20 miljar-
der genom lån och genom att sälja ut icke kärnverk-
samhet. Då måste man fråga Tommy Waidelich: Är
ni beredda att skaka fram kanske 40-50 miljarder för
att också Vattenfall ska kunna fullfölja sitt investe-
ringsprogram?
Så här kan vi ta företag efter företag. Det feltänkta
även i detta projekt är ju att svenska staten ska äga
internationell konkurrensutsatt verksamhet.
Det är oerhört märkligt, tycker jag, att ett gammalt
statligt ägande i Stockholmsbörsen, som är historiskt
betingat, där det fanns ett skäl för insyn, med auto-
matik går vidare, att den svenska regeringen anser att
svenska staten ska ha insyn i Londonbörsen, i Tokyo-
börsen eller i Frankfurtbörsen. Jag vet inte vad nästa
projekt är för OM-gruppen.
Men en sak är säker, om OM-gruppen ska ha sta-
ten som ägare kommer man att få det svettigt fram-
över. För vi kommer icke att acceptera något annat än
att nya kapitaltillskott kommer att ske efter en bered-
ning som är rimlig, efter att det skrivs en proposition,
efter att det formuleras ett betänkande och efter att vi
röstat om detta i denna kammare. Med en sådan ägare
kommer OM-gruppen att vara fullständigt handikap-
pad på den snabba marknad som det här är fråga om.
Fru talman! Jag tycker att det är märkligt att man,
trots att allt nu talar för att det blir ett nej, vill höja
låneramen och skapa ett ökat utrymme för expansion
av de statliga åtagandena. Det skulle vara intressant
om Tommy Waidelich ville berätta vad det finns för
baktankar med att vi ska fatta detta beslut om att höja
låneramen, trots att allt talar för att affären inte kom-
mer att bli av.

Anf. 132 LENA EK (c):
Fru talman, ledamöter, åhörare! För Centerpartiets
del vill jag deklarera att vi tycker att det ska finnas en
bestämd anledning till att staten äger vissa företag
eller institutioner. Det ska vara noga avvägt och skö-
tas ansvarsfullt.
Centerpartiet har tidigare tagit sin del i ansvaret
för att Sverige ska ha stabila institutioner på markna-
den. Det innebär att vi tidigare har deltagit i utveck-
lingen av OM-gruppen. Men det blir en väldig skill-
nad när detta företag deklarerar sin absoluta vilja och
intention att expandera också på Europamarknaden på
det sätt man har gjort. Det är en sak. Det kommer att
komma flera. Det har framgått i de handlingar som
ingår i prospektet till aktieägarna på Londonbörsen.
Det finns ingen som helst anledning att vi ska spela
med skattepengar i ett företag som har en stor Euro-
paexpansion i sikte på det viset. Det är inte heller en
särskilt vänlig akt utrikespolitiskt att genom statligt
ägande blanda sig i institutioner i ett annat land. Det
är någonting som har kritiserats i Sverige och i kam-
maren i samband med Volvoaffären som det en gång
fanns diskussioner om - det eventuella samarbetet
med Renault. Från svensk sida kritiserade man myck-
et hårt den franska statens ägande i det bolaget. Då
handlade det om en industrikoncern, inte en institu-
tion.
Det här var den ena delen av frågan. Skattebeta-
larnas ansvar och deltagande i sådana experiment bör
stanna vid statsgränsen. Utomlands blir det en helt
annan sak.
Den andra halvan av frågan handlar om den be-
slutsmässiga cirkus som har ägt rum. Det har varit
nödvändigt att uppfinna nya saker och använda be-
slutsordningar på ett otraditionellt sätt, vilket har gett
resultatet att oppositionen har reserverat sig till för-
mån för det förslag som majoriteten har lagt fram när
det gäller låneramen. Det är en något ironisk händel-
seutveckling som är minst sagt ovanlig och som
speglar hur perspektiven och arbetssättet har vänts i
den här frågan.
Det här är inte bra för svenska statens trovärdighet
och inte heller för företagets trovärdighet, där vi bör
stödja företagets frihetskamp och möjliggöra att fritt
och utan statligt deltagande göra den Europaexpan-
sion som majoritetsägarna har bestämt sig för. Staten
har en aktiepost i OM-gruppen, en minoritetspost, om
9 %. Det ska vara en ansvarstagande, långsiktig mi-
noritetsägare.
I den långsiktigheten bör inte ligga ett finansiellt
korståg ut över Europa. Den tredje slutsatsen är att
det enda rimliga är att staten avvecklar sitt innehav i
OM-gruppen.

Anf. 133 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Finansutskottets majoritet skriver i
budgetbetänkandet att Folkpartiet har de mest långt-
gående planerna på utförsäljning av statliga företag.
Det är säkert helt rätt. Vi tycker nämligen inte att
staten ska bedriva affärsverksamhet.
Staten är den största företagsägaren i Sverige. I
den statliga företagssfären är över 200 000 personer
anställda. Värdena i företagen är mycket stora. I sfä-
ren ingår några av Sveriges största företag. Det är
därför en viktig fråga för Sverige och svensk ekonomi
hur dessa företag sköts. Det övergripande målet för
regeringen är att företagen ska skapa värde.
Detta var ett citat ur regeringens skrivelse med en
redogörelse för företag med statligt ägande. Vad man
inte besvarar i den skrivelsen är den mest grundläg-
gande frågan, nämligen varför staten över huvud taget
ska äga och driva företag.
Folkpartiet tycker att staten inte ska äga och driva
företag. Folkpartiet var emot att staten skulle gå in
som delägare i Stockholmsbörsen redan i första vän-
dan. Det som vi har sett sedan dess bekräftar bara det
faktum att vi hade helt rätt.
De motiv som man nu anger för att staten ska
följa med OM-gruppen till London och vad det sedan
kan bli, är att man vill gardera sig mot att Stock-
holmsbörsen blir utsatt för internationella uppköp. Då
kan man undra om ni inte är internationalister. Ska
inte de stackars engelsmännen vara garderade mot att
utlänningar kommer och köper upp deras börs? Ska
svenska staten vara den första som köper upp deras
börs, bara för att ni tycker att svenska staten ska gar-
dera sig mot att någon köper vår börs? Argumentatio-
nen är helt obegriplig, och det ska bli spännande att
se om det kommer fram några nya argument. För
engelsmännen var just det faktum att svenska staten
är ägare ett av många argument för att de inte tyckte
att detta var någon bra idé.
Jag förstår det. Vi brukar ofta tala om Rosengren-
rabatten på Telia. Jag tror inte att det är någon över-
drift att hävda att det skulle bli en Ringholmrabatt på
OM. Därför tycker jag, precis som de föregående
talarna, att svenska staten i fallet med Stockholms-
börsen ska sälja eventuella teckningsrätter och sedan
deklarera att staten tänker gå ur företaget, precis som
staten borde gå ur de andra statliga företagen.
Det finns många olika skäl till detta. Ett av de
mest grundläggande skälen är att man måste skilja på
demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyr-
ning av företag. Statens göranden och låtanden ska
kontrolleras genom öppenhet för insyn av medborga-
re, medier och riksdagen som en del i det demokratis-
ka statsskicket. De spelreglerna fungerar inte som
lönsamhetsstyrning av företag. Det är precis det vi nu
har sett. Staten som ägare kunde inte agera som de
andra när det gällde OM Stockholmsbörsen. Men
man kunde inte heller använda sig av de spelregler
som gäller i demokratin. Man kunde inte använda sig
av de spelregler som ska finnas i arbetet med sådant
som staten äger och de spelregler som gäller för riks-
dagen. Man gjorde en abrovink och skickade ett ut-
skottsinitiativ utan ordentligt beslutsunderlag och där
det inte heller blir en ordentlig öppenhet och inte en
ordentlig möjlighet att lägga fram motförslag.
Det här är ett av de bästa bevisen vi har fått, för-
utom Teliadebacle och annat, på att staten inte ska
vara ägare av sådana företag.
Fru talman! Därför tycker jag att ni från majori-
tetssidan, som har alla möjliga åsikter om vad staten
ska äga och driva för typer av verksamheter som
ligger utanför statens uppgifter, inte ska bli oss andra
svaret skyldig om för det första varför ni vill gå runt
de demokratiska spelreglerna, för det andra varför ni
över huvud taget vill äga detta bolag och för det
tredje varför ni vill gå ut över världen med ert företa-
gande. Ni kan väl åtminstone hålla er inom Sveriges
gränser.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag inte bifall
till någonting här. Vi har lagt fram våra budgetförslag
och yrkat bifall till dem.

Anf. 134 TOMMY WAIDELICH (s):
Fru talman! Det står nu klart att OM-gruppens
köp av Londonbörsen inte blir av i den form som
planerats. Men vi socialdemokrater kommer trots
detta att yrka på en låneram på 20,9 miljarder kronor,
dvs. en höjning med 200 miljoner kronor.
Den planerade OM-affären visar enligt vår me-
ning på behovet av en högre låneram för oförutsedda
ändamål. Av officiella uttalanden kan vi också se att
OM inte gett upp hoppet om samarbete med London-
börsen.
När OM-gruppen bildades gick staten in som en
av delägarna. Bakom det beslutet stod samtliga parti-
er utom Moderaterna och Folkpartiet.
Staten deklarerade då att det inte var frågan om en
tillfällig aktieplacering utan om ett stabilt långsiktigt
ägande. Mot denna bakgrund var det naturligt att
staten, liksom andra stabila ägare, var beredd att till-
skjuta det kapital som behövdes för att genomföra en
affär som skulle stärka OM och Stockholmsbörsen.
Vi socialdemokrater anser att staten ska vara en
god och effektiv ägare med möjlighet att även ta
ställning till snabba förändringar i den finansiella
sektorn. Därför tvekade inte vi när det gällde att ta ett
initiativ i finansutskottet som gav den handlingsfrihet
som behövdes beroende på om köpet av Londonbör-
sen blev av eller inte.
För oss handlar det i grunden om Stockholmsbör-
sens ställning. Stockholmsbörsen är viktig för Sverige
och Stockholmsregionen för att kunna förse expande-
rande företag med riskkapital, för tillväxten och vår
förmåga att hävda oss som spjutspetsland inom IT
och medicin och för att etablera Stockholmsregionen
som finanscentrum i en växande Östersjöregion. Men
Stockholmsbörsen är också viktig för svenska företag
verksamma utomlands.
I DN:s artikelserie om Silicon Valley kan vi läsa
om den svenske entreprenören Rutger Vannerus. Han
leder företaget Prenax, ett administrativt serviceföre-
tag som bygger sin affärsidé på ett unikt IT-system.
Företaget expanderar starkt i USA och Europa, och
det är aktuellt med börsintroducering från 2002, men
inte på amerikanska Nasdaqbörsen, som han tidigare
tänkt sig.
"- Nej, vi satsar hellre på Stockholmsbörsen. Pre-
nax är ett svenskt företag och vi vill inte lägga resur-
ser på att göra om oss till ett amerikanskt, säger Rut-
ger Vannerus.
Han konstaterar att Prenax dessutom är alltför litet
för att passa i portföljen hos amerikanska riskkapita-
lister - - -. Bättre då att bibehålla den egna profilen.
- Här i San Francisco är det jättebra att vara
svensk. Det ger ett företräde att vara annorlunda och
man får mer av kundernas tid - - -."
Så resonerar alltså en av de svenska entreprenörer
som nu prövar lyckan utomlands. Det visar att Stock-
holmsbörsen har en viktig roll att spela för växande
svenska företag såväl här hemma som utomlands.
Därför är det viktigt att slå vakt om Stockholms-
börsens ställning, särskilt - för att tala om internatio-
nalisering, Karin Pilsäter - i tider av globalisering då
vi kommer att få se mer av fusioner och samarbete
mellan börser i Europa. Små börser, som Stockholm,
måste ha styrka att möta den utvecklingen. Det sker
genom det kunnande, inte minst inom IT, som Stock-
holmsbörsen har utvecklat. Det sker också genom
stabila ägare, som ser den globala utmaningen och är
beredda att agera för Stockholmsbörsens bästa när
verkligheten så kräver.
När OM nu söker samarbetspartner och allians
med en annan börs, som i Londonfallet, är det därför
naturligt att den svenska staten ställer upp som ägare
- för Stockholmsbörsens framtids skull, för tillväxt
och jobb i Sverige.
Jag beklagar verkligen att samtliga borgerliga
partier nu väljer dogmatik i stället för Stockholms-
börsens bästa. Jag vet att vissa partier har en principi-
ell hållning när det gäller statligt ägande, men de
spelar i detta känsliga läge ett högt spel, som riskerar
att minska OM:s trovärdighet. Det naturliga vore ju
att i detta läge samla sig, eller åtminstone besinna sig
lite av pragmatiska skäl.
Men vad händer? Jo, i stället går den borgerliga
oppositionen till kraftig motattack. Det största oppo-
sitionspartiet, Moderaterna, kräver i detta känsliga
budgivningsläge att statens engagemang i OM ska
avvecklas. Hur ska Londonbörsens ägare tro på OM:s
bud om staten, en av OM:s ägare, väljer att avveckla
sitt engagemang i företaget? Vilken trovärdighet ger
detta åt OM:s bud? Svara på det, Gunnar Hökmark!
Det finns en sak som talar mot statligt ägande, och
det är politiker som inte är beredda att ta ägaransvar,
som ser mer till politiskt maktspel än företagets bästa.
Gunnar Hökmark m.fl. verkar i det här fallet göra allt
för att leva upp till det epitetet. Det är tråkigt och
trist, och jag beklagar det - om inte annat så för
Stockholmsbörsens bästa.
Till sist har jag en liten reflexion över det indigne-
rade talet om utskottsinitiativ och brist på demokrati
m.m.
Visserligen tycker jag att möjligheten till utskott-
sinitiativ ska användas med restriktivitet och i sär-
skilda fall. OM:s köp av Londonbörsen är ett sådant
fall. Det har stor betydelse för Stockholmsbörsen och,
som jag ser det, för tillväxt och jobb i Sverige. Då
gäller det att agera snabbt. Och i det här fallet har
finansutskottet t.o.m. agerat snabbare än marknaden.
Inte alltför sällan brukar Moderaterna också klaga
på att politiska beslut tar för lång tid, men nu går det
plötsligt för snabbt. Hur ska Moderaterna ha det
egentligen?
Möjligheten till utskottsinitiativ finns de facto in-
skriven i riksdagsordningen - det är inte odemokra-
tiskt. Vill Moderaterna och Folkpartiet, med Karin
Pilsäter, avskaffa den rätten eller modifiera den? Är
det mer demokrati?
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets initiativ
om en utökad låneram.

Anf. 135 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det var ett väldigt talande inlägg som
vi fick höra från Tommy Waidelich, med en målande
beskrivning just av Socialdemokraternas och deras
stödpartiers otroligt oklara syn på rollfördelningen i
svenskt samhälle, på rollfördelningen mellan mark-
nad och stat och på rollfördelningen mellan politiker
och företagare, vem som ska sätta spelreglerna och
vem som ska vara ute och spela.
Det är helt riktigt att det finns partier som har en
mer principiell syn på vilka i ett samhälle som ska
driva företag och vilka som ska stifta lagar. Det finns
också vissa partier som tycker att man gör lite som
det hampar sig, som det passar sig, efter vilken dags-
form man har eller hur frågor dyker upp.
Argumentet för att genomföra den här utökningen
trots att försöket att köpa Londonbörsen har fallit är,
som Tommy Waidelich själv sade, att det visar på
behovet av att ha en låneram för oförutsedda händel-
ser. Vilka oförutsedda händelser är det? Är det att Vin
& Sprit ska köpa Seagram? Är det, som Mats Odell
frågade, att Vattenfall ska köpa något nytt kärnkraft-
verk utomlands? Eller vad är det frågan om? Det
kunde vara bra att veta vilken typ av begränsningar ni
tycker att det finns. Det kanske inte finns några be-
gränsningar alls för hur ni vill åka jorden runt och
köpa upp olika typer av företag.
Staten ska vara en god och effektiv ägare, säger
Tommy Waidelich. Nej, jag tycker inte det. Staten
ska vara både god och effektiv som den som sätter
upp spelreglerna för företagen. Jag tycker att den
attityd som Tommy Waidelich visade just gentemot
de demokratiska spelreglerna kräver att han i sin
replik nu klargör lite tydligare om det är dogmatik att
tycka att riksdagsarbetet ska präglas av öppenhet, att
medborgarna ska kunna granska och att det ska finnas
ett ordentligt beslutsunderlag.

Anf. 136 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Svaret på den sista frågan är att vi har
en debattrunda just nu där alla har möjlighet att an-
mäla sig. Vi har haft en diskussion i utskottet. Tjäns-
temän från Regeringskansliet har varit där och före-
dragit och har fått möjlighet att svara på frågor som
ledamöterna har ställt. Vi har haft dokument framme,
osv.
Men som jag säger har detta också varit ett fall
där det har handlat om att agera snabbt. Då har vi
använt oss av den demokratiska möjlighet som finns
enligt riksdagsordningen och utnyttjat rätten till ut-
skottsinitiativ.
Jag förstår inte det indignerade talet om brist på
demokrati. Jag tycker faktiskt att det skorrar falskt.
Om man tittar på de senaste tio åren och jämför hur
många utskottsinitiativ som tagits vart och ett av åren,
ser man ganska klart att rekordet ligger under de
borgerliga åren. År 1993 slogs rekordet med så
många som 42 utskottsinitiativ. Var det odemokra-
tiskt? Jag tycker att talet om demokrati skorrar väldigt
falskt när det gäller rätten att ta utskottsinitiativ.
Jag tycker, som jag sade, principiellt att den här
rätten, den här möjligheten, ska man använda med
restriktivitet och i särskilda fall. Detta var ett särskilt
fall. Det handlade till syvende och sist om Stock-
holmsbörsens framtid.

Anf. 137 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Vi kan tala länge om utskottsinitiativ,
vilken orsak det finns, vilken möjlighet det finns för
människor att sätta sig in i detta och av vilken anled-
ning man tar dem, men det finns inte tid till det nu.
Jag diskuterar det gärna vid ett annat tillfälle.
Det intressanta är att i det här fallet har ni tagit ut-
skottsinitiativet därför att ni ville gå runt de demo-
kratiska spelreglerna. Det är detta som är problemet.
Det material vi fick kom från Finansdepartementet,
men det kan ingen annan människa ta del av. Det
finns inte här i utskottsbetänkandet. Det var t.o.m. så
att det var skrivet i så god tid att man hade glömt att
ändra i det. Där stod det att man skulle kunna göra en
proposition.
Skillnaden mellan det här utskottsinitiativet och
många andra är ju att detta inte är gjort på riksdagens
initiativ, på ledamöternas initiativ, utan det är gjort
för att man ska kunna gå runt spelreglerna.
Sedan var det också ganska fascinerande att höra
Tommy Waidelich säga att det var bra att det fanns en
stabil ägare som ser de globala utmaningarna. Det är
ju jättespännande att staten och Socialdemokraterna
ser de globala utmaningarna i just den här frågan.
Men vore det inte bättre om ni ägnade er lite mer åt
de globala utmaningarna på de områden som faktiskt
är statens uppgifter? Ingen annan kan ändra det
svenska skattesystemet t.ex., men det finns många
andra som skulle vara bättre skickade att vara effekti-
va och goda ägare av väl fungerande företag som har
en verksamhet på internationell nivå.
Jag tycker att Tommy Waidelich och hans parti-
kamrater borde fundera ett varv till på vilken verk-
samhet som staten ska ägna sig åt och vilken verk-
samhet som staten inte ska ägna sig åt och hur man
bäst tillförsäkrar medborgarna en god insyn på de
arenor som är politiska. Det gör man inte genom att
vara ägare i snabbfotade företag som behöver snabba
beslut och en helt annan typ av beslutsfattande.

Anf. 138 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Det är uppenbart att Karin Pilsäter
och Folkpartiet och vi har olika uppfattningar i de här
frågorna om statens roll. Jag ser fram emot fortsatta
debatter i den frågan här. Jag ser också fram emot
fortsatta debatter om skatter och globalisering. Vi
hade en intressant skattedebatt precis innan den här
debatten. Jag tar gärna den debatten.
Men här handlar det om ett enskilt specifikt fall,
nämligen om OM-gruppens bud på Londonbörsen.
Här ansåg vi socialdemokrater att det var väldigt
viktigt att agera. Det var den socialdemokratiska
utskottsgruppen som tog initiativet. Sedan var det de
facto så att regeringen inte hade möjlighet av tidsskäl
att lägga fram ett förslag. Därför tog vi initiativet.
Vilka bevekelsegrunder vi hade för det vet vi bäst
själva, Karin Pilsäter. I det här fallet handlade det om
att trygga Stockholmsbörsens framtid.

Anf. 139 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag kan inte låta bli att tycka lite synd
om Tommy Waidelich som nu får sitta med Svarte
Petter och vara den som ska försöka försvara denna
sjuka sak här i kammaren.
Det han säger är väldigt intressant. Han tar ett ex-
empel, Prenax, som vittnar om Stockholmsbörsens
betydelse för deras möjlighet att få riskkapital. Men
har Vannerus sagt någonting om att det krävs ett
statligt ägande? Det är ju det som den här saken
handlar om. Jag är helt övertygad om att OM inte har
några som helst problem att hitta det riskkapital de
behöver för att klara både sin verksamhet i Sverige
och utomlands.
Det intressanta är också det som Karin Pilsäter tar
upp, nämligen rollfördelningen. Vi har tidigare här i
dag talat om problemen för den svenska tillväxten. Vi
ser nu att vi passerar höjdpunkten av konjunkturen.
Stockholmsregionen sackar efter.
Det handlar om att värna Stockholmsbörsens
ställning, säger Tommy Waidelich. Det behövs alltså
inget riskkapital från staten för det. Det som däremot
behövs - och där skulle jag vara beredd att stödja ett
initiativ från utskottet, eftersom pratdepartementet
aldrig får fram några propositioner - är en riktig väg
till Kista. Det är ju exempelvis vad vd:n för Start-up-
factory, förre Ericssonchefen, i finansutskottets hea-
ring om den nya ekonomin sade var den viktigaste
insatsen från svenska staten för att gynna den nya
ekonomin. Bygg en riktig väg till Kista! Använd i
stället de här pengarna till det som är statens huvud-
uppgift.
Sedan frågar Tommy Waidelich hur Londonbör-
sens ägare ska uppfatta att oppositionen tycker att
staten ska stiga av under en emissionsperiod. Jag tror
att det skulle uppfattas mycket positivt. Vi har nämli-
gen preciserat detta. Vi har sagt att man ska sälja
teckningsrätterna och deklarera avsikten att gå ur
OM. Det skulle få OM-aktien att stiga. Staten skulle
därmed få ut mera pengar för sitt innehav. Det skulle
också öka OM:s chanser att faktiskt kunna köpa Lon-
donbörsen.

Anf. 140 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Det är intressant att höra Mats Odells
profetior om framtiden. Han skulle kanske passa
bättre som aktiemäklare än som riksdagsledamot.
Vad vet jag? Men nu är inte verkligheten så enkel att
man stärker en aktie bara genom att förändra ägarbil-
den. I det här fallet tror jag faktiskt att det är bra att
det finns ett statligt ägande för Stockholmsbörsens
framtid.
Jag tror också att det är bra för Stockholmsbörsen
ur ett globalt perspektiv. Vi ser ju alltmer av samar-
bete och framtida fusioner som kommer. Vi vet ju att
det finns en ganska långtgående diskussion mellan
Amsterdam, Paris och Bryssel om att öka samarbetet
och eventuellt fusionera. Vilka börser blir kvar efter
det samarbetet? Vad händer med en liten börs som
Stockholm i en framtida globalisering? Hur har vi
styrka att möta den?
Det är sådana frågor det handlar om. Där finns det
faktiskt ett intresse av att staten finns med som en
långsiktigt stabil ägare som också kan agera när det
händer saker på den globala marknaden. Det visar ju
inte minst Londonfallet. Den statliga ägaren, dvs. vi i
finansutskottet, har faktiskt agerat t.o.m. snabbare än
marknaden.

Anf. 141 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det där sista är ju nästan patetisk att
höra. Just genom att den svenska staten finns med
som ägare har ju OM haft en black om foten som gör
att det här budet har blivit avvisat. Tommy Waidelich
säger att oavsett att det har blivit avvisat i sin nuva-
rande form vill man stå fast. Man vill höja låneramen
om det skulle ske några oförutsedda händelser. Det är
klart om vi ska väga upp en fusion mellan Amster-
dam, Paris, Bryssel och andra fusioner måste den
svenska staten furnera riskkapital och jag antar att det
då ska vara 9 %.
Kan Tommy Waidelich lite överslagsmässigt räk-
na på hur mycket vi då ska ha fram under utgiftstaken
för att klara denna insyn som nu tycks vara så oerhört
angelägen? Kan han på ett ungefär säga om det är 1
miljard, 10, 20 eller 30 miljarder? Och, svara gärna
på detta också, anser Tommy Waidelich att svenska
staten ska följa med Vattenfall och andra företag,
t.ex. Telia, fullt ut och framstå som den ägare som
skjuter till det nya riskkapital som kommer att behö-
vas i samma proportion som i dag i nyemissioner? Är
det verkligen svenska statens uppgift att bli en allt
större aktör på de internationella finansiella markna-
derna, på de internationella elkraftsmarknaderna och
på de internationella telemarknaderna? I stället för att
vara med och spela på planen, som Socialdemokra-
terna tycks älska, bör ni försöka se till att regelverket
och infrastrukturen fungerar för de spelare som verk-
ligen har förutsättningar att fungera på dessa markna-
der.

Anf. 142 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Som Mats Odell mycket väl känner
till är grunden för det här utskottsinitiativet OM-
gruppens bud på Londonbörsen. Mats Odell pratar
om att jag står här med Svarte Petter och får företräda
Socialdemokraterna i det här ärendet. Jag vet inte om
man ska prata om kortspel, men är det någon som
försöker blanda ihop korten här inne är det väl Mats
Odell. Det här ärendet handlar i sak inte om Vatten-
falls planer för framtiden, Amsterdam, Paris och
Bryssel. Det handlar om ett fall som har sin upprin-
nelse i att OM har lagt ett bud på Londonbörsen. Det
ska givetvis ses i sitt sammanhang - globalisering, att
andra börser slår ihop sig. Men det här ärendet hand-
lar om ett utskottsinitiativ för att se till att OM-
gruppen kan vara med och lägga ett bud på London-
börsen som syftar till att stärka Stockholmsbörsens
ställning.

Anf. 143 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Detta ärende handlar egentligen om
mera därför att OM-gruppen mycket tydligt i sina
prospekt sagt att man nu ska göra en Europaexpan-
sion - detta enligt handlingar som har lämnats till
finansutskottet, uppgifter som har lämnats muntligt
till finansutskottet. Det första steget i denna Euro-
paexpansion var försöket att fientligt ta över London-
börsen. Det har inte, som det verkar nu, gått därför att
aktieägarna har sagt nej. Samtidigt säger OM-
gruppen att det sker en stark strukturomvandling på
dessa marknader i Europa. Man avser att ta en aktiv
del i denna strukturomvandling.
Då undrar jag: Var går gränsen för Tommy Wai-
delich? Hur långt ut ska vi följa med OM-gruppen i
deras i och för sig som företag mycket vällovliga
ambitioner att bli en stor internationell aktör? Hur
långt ska svenska skattebetalares medel följa med?
För varje strukturaffär som OM-gruppen avser att
delta i kommer summorna att öka. Frågan är alltså:
Hur långt geografiskt och finansiellt ska svenska
skattebetalare hänga med och ta risker? I detta ligger
ju mycket stora risker. Det syns bl.a. på att statens
nuvarande innehav, det 9-procentiga aktieinnehavet,
faktiskt gått ned eftersom aktierna för detta företag
har gått ned efter den misslyckade Londonaffären.
Det är ett stort risktagande.
Vi har under den här dagen diskuterat värderingar
och prioriteringar och bl.a. tagit upp grundnivån i
föräldrapenning som är 60 kr. Alla politiska beslut
handlar om värderingar och prioriteringar.

Anf. 144 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Lena Ek talar om de pengar som vi
ska använda till det hela. Flera talare tidigare har
också sagt att det handlar om stora summor som be-
lastar skattebetalare. Så är det faktiskt inte. Det här
handlar om en utökad låneram, 200 miljoner kronor,
av en låneram som är på över 20 miljarder. Det är
1 % av hela låneramen. Den här låneramen och de lån
som eventuellt tas upp belastar oss i den löpande
driften bara i form av räntor. Räntorna i det här fallet
kan komma att uppgå till 30 miljoner kronor. Men då
ska vi komma ihåg, och det borde Lena Ek och andra
som har suttit betydligt längre än vad jag har gjort i
finansutskottet veta, att en stor del av denna låneram
inte utnyttjas under ett år. I normala fall, som jag har
förstått det, är det upp emot 20-30 % av låneramen
som inte utnyttjas under året. Totalt sett ska inte det
här kunna leda till någon påfrestning på budgeten.
Hur som helst är det här någonting som, om det
nu blir aktuellt, kommer att återkomma i utskottets
diskussioner, och det är också det som är aviserat i
samband med utskottsinitiativet.

Anf. 145 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att jag inte har fått
svar på min första fråga: Hur långt är Tommy Wai-
delich och Socialdemokraterna beredda att gå i denna
expansion ut över Europa?
Sedan säger Tommy Waidelich någonting som får
mig att studsa i bänken, och det är ganska svårt för de
här bänkarna är ganska träiga, vilket vi känner efter
en lång dag. En utökad låneram belastar inte skatte-
betalarna, säger han. Jag kommer ihåg en statsminis-
ter som har sagt att den som är satt i skuld är icke fri.
Gäller inte det längre? Det är min nästa fråga.
Slutligen: Är det inte så att det statliga ägandet i
OM-gruppen var en black om foten när man försökte
göra denna i och för sig vällovliga Europaexpansion?
Det är i alla fall vad som framgår mycket tydligt av
Londonbörsens lednings uttalanden i en mängd olika
massmedier och de diskussioner som har förts med de
andra ägarna. Det som har framgått är att det var en
black om foten.
Det är till nackdel för OM-gruppen och Stock-
holmsbörsen att ha en statlig inblandning i detta fö-
retag just nu när internationaliseringen av ekonomin
är så stark. Det finns andra sätt att garantera stabila
finansiella institutioner, tydligare, enklare och bättre
sätt.
Detta att det var så bra att man agerade snabbt.
Det är ibland bra att inte vara för långsam. Ibland är
det bra att vara snabb men i det här sammanhanget,
när man vänder på etablerade arbetsordningar som
har gjorts rent konkret när det här beslutsärendet har
kommit fram, kommer jag att tänka på en annan se-
riefigur än statsministern och hans uttalande om hur
det är att vara satt i skuld, nämligen Lucky Luke som
drar snabbare än sin egen skugga.

Anf. 146 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Det är svårt att besvara alla Lena Eks
frågor i en kort replik, men jag ska göra det bästa av
situationen.
Lena Ek påstår att det statliga ägandet var en
black om foten. Men det finns inget som med säker-
het säger att det var en black om foten. Det finns
många olika förklaringar till vad den här affären har
stött på. Bl.a. kan man läsa att budet var för lågt, inte
minst säger Londonbörsens representanter det. Den
andra spekulationen var att Londonbörsens ägare inte
ville släppa makten, att Londonbörsens ägare i nulä-
get inte ville ha samarbete med någon börs över hu-
vud taget, att Londonbörsen hade mycket internt
arbete framför sig, bl.a. tillsättandet av en ny vd,
innan man var intresserad av att söka nya internatio-
nella samarbetspartner. Det finns många olika förkla-
ringar. Givetvis kan man använda den förklaring som
har figurerat i debatten, om man nu tycker att det är
dåligt med ett statligt ägande. Vi socialdemokrater
tror att ett statligt ägande i det här fallet är en styrka
för OM-gruppen, inte minst en styrka för Stock-
holmsbörsens framtid.
Att tala om att vara satt i skuld och att inte vara fri
osv. Vem satte oss i skuld, och vem befriade oss?
Den frågan tycker jag att Lena Ek ska fundera på.
Hon har visserligen varit med i kanske två olika
skepnader. Centerpartiet har både varit med och satt
oss i skuld och varit med och befriat oss. Men att tala
om att vara satt i skuld och anklaga oss socialdemo-
krater för det med den här marginella förändringen
tycker jag är lite väl magstarkt.

Anf. 147 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller frågan om att vara satt i
skuld är det mycket enkelt att se hur utvecklingen var.
Sverige hamnade i en växande skuldkris bl.a. genom
att en gång en statlig bank fick en växande kris och
hade svårt att betala och krävde mer och mer av stat-
liga pengar. Sedan kom hela bankkrisen och alltihop.
Även där förskräcker spåren, Tommy Waidelich.
Det var andra som fick reda upp detta, men det
ligger delvis utanför denna debatt.
Det som ändå är intressant är att notera den debatt
som det har blivit kring de här frågorna och som det
över huvud taget inte finns någonting redovisat om,
nämligen vad finns det för ekonomiska och företags-
mässiga grunder och kalkyler av lönsamhet på det
rimliga budet från den statliga ägarens sida?
Här begär den socialdemokratiska utskottsgrup-
pen i finansutskottet - jag ifrågasätter självfallet inte
att initiativet kommer från någon annanstans - att
riksdagen ska gå in och finansiera ett köp av en ut-
ländsk börs, kanske därför att man dessutom ska köpa
in sig i andra utländska börser med skattebetalarnas
pengar, men utan att presentera några underlag för det
rimliga i detta beslut.
Tommy Waidelich sade alldeles nyss till Mats
Odell att han kanske borde vara aktiemäklare i stället.
Det är Tommy Waidelich som är den stora aktie-
mäklaren här i dag, men med andras pengar.
En intressant fråga att ställa är följande. 500 mil-
joner kronor, om det hade blivit så eller om det blir
så, ska också bli en statlig utgift någon gång. Det kan
man inte fösa undan i bokföringen, det kan Tommy
Waidelich fråga bokföringskonstens främste mästare i
finansutskottet Jan Bergqvist om. De ska ju betalas
från någonstans och kommer att tränga undan några
andra utgifter.
Då tycker jag att Tommy Waidelich skulle kunna
svara på frågan: Hur ser de kommersiella grunderna
ut för att staten ska gå in som delägare i Londonbör-
sen? Det är det som är grunden för beslutet. Vilka
utgifter anser ni ska träda tillbaka för de 500 miljoner
kronor ni vill använda till Londonbörsen?

Anf. 148 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja
upplysa Gunnar Hökmark om att bokföringsexperten
Jan Bergqvist sitter med i s-gruppen i utskottet, och
det är den socialdemokratiska gruppen i finansut-
skottet som har lagt fram det här förslaget. Det är inte
så att vi som enskilda ledamöter - det trodde jag att
Moderaterna och inte minst Gunnar Hökmark tycker
är viktigt att betona - har gått in och tittat i företagets
bokföring och i OM-gruppens kalkyler och grundun-
derlag för det här budet. Det är inte, menar jag, upp-
gifter för politiker.
Vi har en ägarrepresentant i styrelsen och vi har
också fått principerna redogjorda för oss, lika väl som
Gunnar Hökmark har fått det, i utskottet. Utifrån den
bedömningen och med förtroende för OM-gruppens
ledning har vi ansett det vara viktigt att stödja OM-
gruppens bud på Londonbörsen. Att prata om att vi
ska gå in och ha långtgående kalkyler och underlag
tycker jag inte hör till politikerrollen. Vi har fullt
förtroende för sittande ledning i OM och tycker uti-
från den information som vi har fått att det bud som
man lagt verkat rimligt att stödja, framför allt av
omsorg om Stockholmsbörsens framtid.

Anf. 149 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Vad Tommy Waidelich sade förklarar
ett och annat kring politiskt styrda statliga företag. Å
ena sidan vill Tommy Waidelich att staten ska vara
en aktiv ägare vad gäller Stockholmsbörsen. Han har
dessutom illusionen att det är detta aktiva ägarskap
som har bidragit till att börsen har blomstrat. Å andra
sidan ska man som politiker inte sätta sig in i företa-
gets beslut. Man ska inte ställa krav på ett underlags-
material för beslutet, för det ska andra ha.
Vad Tommy Waidelich i klartext kräver av riks-
dagen är att man nu ska fatta beslut om 500 miljoner
kronor utan att det finns ett underlag för beslut som vi
kan ta ställning till men som han har tagit ställning
till; detta bara därför att Tommy Waidelich och s-
gruppen litar på andra aktörer. Det måste jag säga är
en mycket säregen syn på ägarrollen i företag över
huvud taget.
Sedan vill jag upprepa vad jag tidigare frågat
Tommy Waidelich om - det som bokföringen hand-
lade om: Vilka utgifter tänker ni föra undan när ni för
in de här utgifterna för Londonbörsen? Vad är det ni
ska dra ned på? Är det vägbyggande eller utbild-
ningsinvesteringar, eller är det någonting annat? Nå-
gon uppfattning måste ni väl ha om vilka kostnader
som är mindre viktiga än att staten för skattebetalar-
nas pengar köper Londonbörsen.

Anf. 150 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Som Gunnar Hökmark mycket väl vet
kommer diskussionen om utgiftstaken, om ett köp blir
av, att så småningom tas upp i utskottet. Det finns
aviserat i utskottsinitiativet, så det är ingen nyhet.
Jag tycker att Gunnar Hökmark gör en konstig
vinkling av ägarens roll i det här fallet. Min bild är att
Gunnar Hökmark - men det är möjligt att jag har
missförstått honom - vill att vi ska göra OM-
ledningens jobb och sätta oss ned och gå igenom alla
möjliga kalkyler. Men staten har ett antal aktier och
har ställt upp som en stabil långsiktig ägare. I det
ligger också att ställa upp på det bud som OM nu har
lagt på Londonbörsen, just därför att det ligger i Sve-
riges intresse och därför att det är bra för Stock-
holmsbörsens framtid och för jobb och tillväxt i Sve-
rige.

Anf. 151 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Först yrkar jag bifall till hemställan i
utskottets betänkande i denna del. Jag instämmer
också i det som Siv Holma sagt tidigare i denna de-
batt.
Inledningsvis kan jag också säga att jag håller
med Karin Pilsäter om en av de saker hon nämnde,
nämligen att vi bör kunna motivera det statliga ägan-
det. Jag tycker inte att det som står i regeringens
skrivelse räcker - att vi ska skapa värden - utan det
krävs en ordentlig motivering till varför staten ska
äga olika saker.
När det gäller just det här med börserna, själva
marknadsplatsen, anser jag att motivet till att staten
bör ha ett demokratiskt inflytande och helst makt över
själva börsen är att på denna marknadsplats kunna
skapa en likvärdig konkurrens mellan olika aktörer.
Det är inte bra om stora starka privata intressen ska-
par sig monopolmakt över själva marknadsplatsen.
Att staten äger en börs tycker jag inte är konstigare än
att staten har penningutgivningsmonopol.
Mats Odell säger att det är feltänkt att staten ska
äga konkurrensutsatt verksamhet. Men, Mats Odell,
hur var det den 11 juni 1997? Då gick ju Kristdemo-
kraterna med på att staten skulle köpa in sig på den
här börsen. Som Tommy Waidelich nyss sade var det
bara Folkpartiet och Moderaterna som var emot. Var
inte börsen konkurrensutsatt 1997? Eller handlar det
om ytterligare en av de mångomtalade kristdemokra-
tiska klackvändningarna - återigen 180 graders rota-
tion?
Gunnar Hökmark säger att det är en nackdel att
staten äger en del av OM. Jag hörde Olof Stenham-
mar i radions lördagsintervju. Han sade att det var bra
att staten var ägare och att det inte var några problem
med det. Om jag skulle få den berömda frågan om jag
föredrar Hökmark eller Stenhammar är det inte all-
deles enkelt att svara men i det här fallet litar jag nog
lite mer på Stenhammars omdöme. Jag tror att han
kan de här frågorna bättre än Hökmark.
Sedan medger jag att Karin Pilsäter pekar på ett
problem i vår argumentation. Vi försvarar ju ett
svenskt demokratiskt inflytande över Stockholmsbör-
sen. Varför ska då de stackars engelsmännen behöva
lämna ifrån sig sin börs till en svensk ägare? Den
frågan är berättigad. Samtidigt är problemet att den
gamla konservativa Londonbörsen är hotad, oavsett
om OM-gruppen hoppar in eller inte. Det går ju ryk-
ten om att t.ex. Nasdaqbörsen planerar att köpa Lon-
donbörsen, så det här är ett internationellt problem.
Det måste det internationella samfundet ta tag i. Hur
skapar vi alltså bättre demokratisk makt över hela den
här globala marknadsplatsen? Detta är ett mycket
stort internationellt problem.
Jag skulle vilja fråga både Karin Pilsäter och Lena
Ek som i det här fallet använder det märkliga begrep-
pet frihetskamp om det verkligen är acceptabelt om
t.ex. Wallenbergsfären skulle köpa upp hela den
svenska börsen. Eller är det acceptabelt om ett globalt
jätteföretag som Time Warner eller om Bill Gates
skulle köpa upp alla de större globala börserna? Är
det helt acceptabelt för er? Finns det inga problem
där?
Jag instämmer i vad Tommy Waidelich sade om
det viktiga i att staten är en långsiktig och stabil äga-
re. Men det är också mycket viktigt inte bara att sta-
ten är långsiktig och stabil utan också att man äger en
rejäl bit av det hela. Minst 10 % är betydelsefullt
därför att då har man en hörnposition - jag tillhör
också dem som gillar att slå vakt om det svenska
språket så jag vill inte använda det engelska uttrycket
- som betyder att man kan blockera ett fientligt upp-
köp, t.ex. från Nasdaqbörsen, om det skulle bli aktu-
ellt.
Till sist: Det är väl så, Tommy Waidelich, att re-
geringspartiets planer är att vi ska upp till de 10 pro-
centen. Jag skulle vilja få det bekräftat.

Anf. 152 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth säger att det krävs
en motivation till att staten ska äga. Där har inte Jo-
han Lönnroth det svårt. Han har motiv för att staten
bör äga det mesta här i världen. Det kan knappast
vara något problem för honom.
Det är alldeles rätt att vi inte motsatte oss att sta-
ten tog ett ökat ägaransvar i den historiska relationen
när det gäller Stockholmsbörsen. Det vi diskuterar i
dag är hur pass klokt det är att använda svenska
skattemedel under utgiftstaket för att köpa London-
börsen.
Vad innebär det att ha ett demokratiskt inflytande
över Londonbörsen? Det skulle vara intressant om
Johan Lönnroth utvecklade det. Vilken församling
ska ta ställning till transaktionerna på Londonbörsen
eller Stockholmsbörsen? Vilken krets ska göra det?
Ska den utses genom val? Vad är ett demokratiskt
inflytande?
Enligt kristdemokraternas sätt att resonera ska
staten inte delta som en spelare utan se till att det
finns stabila institutioner. Det är inte Jan Bergqvist,
Bosse Ringholm eller Johan Lönnroth som ska kon-
trollera att Stockholmsbörsen fungerar. Det är Finan-
sinspektionen. Vi hade en hearing i finansutskottet i
går om Finansinspektionen. Det är det organ som bör
få resurser för att sköta den uppgiften. Att vi ska
sköta det i politiska församlingar är en fullständigt
felaktig tanke.
Johan Lönnroth säger att han vill ha corner-
positioner runtomkring på börserna och i andra sam-
manhang. Här sticker bockfoten verkligen fram. Det
borde sända kalla kårar utefter ryggen på alla som
löper fara att bli uppköpta efter fientliga bud från den
svenska statligt delägda OM-gruppen. En större
björntjänst har inte någon gjort OM-gruppen.

Anf. 153 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Först ska jag tala om för Mats Odell
att jag inte tillhör dem som anser att staten ska äga
det mesta. I själva verket har jag just varit med och
författat en skrift, från Västra Götalands vänsterpar-
tistiska distrikt, där vi pläderar för att det statliga
ägandet aldrig kan vara den väsentliga delen när man
ska demokratisera ägandet. Det handlar snarare om
löntagarägande och kooperativ. Men det är en annan
debatt som Mats Odell och jag kanske får sköta vid
ett annat tillfälle.
Olof Stenhammar hade en lång motivering när
OM-gruppen bestämde sig för strategin att köpa Lon-
donbörsen. Han påstod att det hade skapat en mängd
PR-poänger. Man hade tjänat uppemot 100 miljoner
pund i värde på att alla blivit uppmärksammade på
OM-gruppens framgångsrika teknik osv., efter det
som somliga har kallat en PR-kupp.
Staten ställdes inför ett val. Antingen måste man
vara med på företagets viktiga strategi eller också
kliva ur. Vi som vill att staten ska vara med och äga
Stockholmsbörsen tvangs att göra det inte alldeles
enkla valet. Vi bestämde att vi måste ställa upp på det
steget, om vi ville vara kvar som ägare.
Om Mats Odell anser att jag inger honom kalla
kårar så bjuder jag på det.

Anf. 154 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Det är inte jag som får kalla kårar
utefter ryggen utan de som löper risk att drabbas av
fientliga uppköp från ett företag där Johan Lönnroth
vill ha corner-positioner.
Nu säger Johan Lönnroth att han inte är för att det
mesta här i världen ska ägas av staten. Jag antar att
debatten i Västra Götaland handlar om att det inte är
nödvändigt att staten äger svenska sjukhus. Kan det
stämma? Det är en hedervärd ståndpunkt. Den delar
jag. Men varför är det så nödvändigt att vi ska äga
Londonbörsen, Johan Lönnroth? Det går helt enkelt
inte ihop. Det finns ingen logik. Johan Lönnroth har
ännu inte svarat på min fråga: Är ni beredda att följa
med Olof Stenhammar? Johan Lönnroth gladde sig
över att Stenhammar nu har tjänat 1,4 miljarder kro-
nor. Det är bra. Det är lite ovanliga tongångar för att
komma från Vänsterpartiet, men à la bonne heure.
Hur blir det i framtiden? Är ni beredda att ta fram
de pengar som behövs för att OM-gruppen ska göra
en Europaturné eller kanske en turné till andra konti-
nenter för att köpa upp börser? Kommer ni att driva
på för att skapa ett utrymme under utgiftstaket, i kon-
kurrens med änkepensioner, vård, skola och omsorg,
för att kunna köpa upp börser? Jag tror, ärligt talat,
inte att det är sant, Johan Lönnroth. Ni har satt er på
fel häst. Erkänn det och ändra er!

Anf. 155 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Nej, Mats Odell, det är inte nödvän-
digt att svenska staten är med och äger Londonbör-
sen. Jag beskrev ett val som vi ställdes inför. Vi kun-
de antingen gå ur ägandet av Stockholmsbörsen eller
vara med på affären. Nu har den i och för sig inte gått
i lås, så Mats Odell borde inte vara så ängslig. Den
har faktiskt inte gått hem.
Jag tänker inte svara på frågan hur Vänsterpartiet
kommer att ställa sig om nu OM skulle sätta i gång
med en jättelik Europaturné med imperialistiska am-
bitioner att köpa upp hela värden. Men om man gör
en investering och köper in sig på en ännu större börs
är det bl.a. för att man väntar sig en avkastning. Den
kalkylen är inte alldeles enkel att göra. Men det finns
en inkomstsida också i en investering.
Jag ska nöja mig med det, eftersom Mats Odell
inte har rätt till fler repliker.

Anf. 156 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Johan Lönnroth tog upp frågan vem
man ska lita på, för att sjunga med Mikael Wiehe. Är
det Stenhammar eller Hökmark? Det är en delikat
fråga att ta upp för mig. Jag skulle kunna hjälpa Jo-
han Lönnroth på vägen. Han kan spalta upp fråge-
ställningen i ett antal underfrågor. En fråga kan vara
vem han ska lita på, vem som är bäst på att utveckla
börshandel och värdepappershandel till att bli inter-
nationellt ledande och tekniskt framstående. Där tror
jag att det entydiga svaret är Stenhammar.
Man kan också fråga vem han ska lita på när det
gäller hur man ska använda skattebetalarnas pengar
till olika projekt. Då kanske Johan Lönnroth ska lyss-
na på dem som har ansvar för de pengarna snarare än
de som av naturliga skäl vill tillgodogöra sig det
investeringskapital som kan följa av skattebetalarnas
pengar.
En annan fråga är vilka andra kostnader man
tränger undan när man använder skattebetalarnas
pengar till att köpa hörnpositioner på världens olika
börser. Då kanske Johan Lönnroth ska lyssna på de-
batten här i stället för att bli förtjust över de möjlig-
heter som ett skickligt och framgångsrikt kommersi-
ellt företag kan ha. Staten behövs inte för att företaget
ska kunna vara framgångsrikt. Men självfallet är man
på varje företag glad för allt investeringskapital man
kan få. Det ska dock inte leda Johan Lönnroth till att
säga ja. I så fall kommer pengar i ofantliga floder att
slussas ut från denna riksdag till alla företag som
gärna vill ha ytterligare kapital.
Jag vill ta upp en annan sak som kom fram i de-
batten med Tommy Waidelich och också nu via Jo-
han Lönnroth. Tommy Waidelich sade att man också
räknar med en avkastning. Det finns inte redovisat på
något sätt.
Alla vi på den borgerliga kanten ska vara glada.
Det är fantastiskt att se en gammal socialist med ögon
plirande av glädje över möjligheten att köpa hörnpo-
sitioner i världens alla börser. Det är inte som 68, då
man skulle krossa kapitalet.

Anf. 157 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark har en naiv syn på
vad som driver tekniken och företagandet. Vi kan se
på den svenska ekonomiska historien. Visst utveckla-
des ny teknik på områdena bioteknik eller IT i allt
väsentligt inom företagen. Men det var mycket viktigt
att de hade ett omfattande samarbete med staten, t.ex.
samarbetet mellan Televerket och L M Ericsson eller
samarbetet mellan de olika universitetens forskning å
ena sidan och de stora läkemedelsbolagen å andra
sidan. Gunnar Hökmark försöker tillämpa sitt mark-
nadsfrälsta, privatkapitalistiska förenklade tänkande
också på detta område.
Visst har det utvecklats en ny teknik i OM-
gruppen. Det är mycket bra. Men det är absolut ing-
enting som hindrar, och är också mycket bra, att sta-
ten är med och samarbetar med de olika instrument
som vi har till vårt förfogande.
Till slut kan jag glädja Gunnar Hökmark lite yt-
terligare. Jag läste tidningen Proletären. Den skrev nu
sist i sin ledare att Vänsterpartiet är med och banar
väg för monopolkapitalisternas svindlade affärer.
Vänsterpartiet säger med den här affären farväl till
socialismen.
Som vanligt har KPML(r) och Moderata sam-
lingspartiet en tendens att hamna på samma analys,
och också i det här fallet stämmer det.

Anf. 158 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Johan Lönnroth kan svara för sig
själv. Men jag vet inte hur en glad aktiemäklare som
vill att staten ska lägga hörnpositioner runtomkring
på världens alla börser bäst ska betecknas. Det är i
varje fall inte en aktiv statskapitalism. Det är möjligt-
vis en lite smygande statskapitalism.
Det motiveras av att det finns ett demokratiskt in-
tresse att staten äger en del i Stockholmsbörsen, säger
Johan Lönnroth. Jag tycker att det kunde vara intres-
sant i slutversionen av replikomgången om Johan
Lönnroth ville säga: Hur tänker sig Johan Lönnroth
att staten ska utöva sin demokratiska kontroll över
Stockholmsbörsen? Vad är det Bosse Ringholm som
aktiv företrädare för ägarna ska göra för att förnya
Stockholmsbörsens utveckling?
Den ännu mer intressanta frågan är hur den
svenska staten ska utöva sitt inflytande och i demo-
kratins namn äga delar i Londonbörsen, Frankfurtbör-
sen och andra internationella börser för att ersätta
andra staters eventuella ägande. Hur ser Johan Lönn-
roth på den svenska statens roll som demokratisk
företrädare för svenska folket i andra börser än den
svenska?

Anf. 159 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det var ingen alldeles enkel fråga.
Jag talade i mitt första inlägg om att det behövs ett
internationellt samarbete för att öka den demokratiska
makten över huvud taget över den globala marknads-
platsen där stora globala privata företag hotar att ta
över hela makten.
Det är egentligen lite märkligt det man hör från en
ledande företrädare för ett parti som en gång var
konservatismens högborg i Sverige och slog vakt om
nationella intressen osv. Tycker inte Gunnar Hök-
mark att det är någon som helst fara i att t.ex. en glo-
bal jätte skulle ta över Stockholmsbörsen? Om t.ex.
Nasdaq skulle lägga ett fientligt bud på OM, vare sig
man nu har lyckats köpa Londonbörsen eller inte, är
det totalt problemfritt?
Nu har tydligen inte Gunnar Hökmark någon mer
replikrätt. Han får väl svara vid något annat tillfälle.
Men jag tycker att det är lite konstigt att de gamla
konservativa partierna nu så totalt har sålt sig för den
nyliberala yran att de anser det. Sälj ut rubbet! Det är
tydligen det nya budskapet.

Anf. 160 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Det var väldigt intressant att höra att
Vänsterpartiets representant tyckte att man när det
gäller politiska beslut ska lita mer på stora företagsä-
gare än på partiföreträdare från andra partier som är
med i det parlamentariska arbetet. Olof Stenhammar
är i och för sig van att göra internationella expeditio-
ner med skattebetalarnas pengar. Johan Lönnroth
kanske kan fundera på vem han vill köpa en begag-
nad OS-kampanj av i första hand.
Annars tyckte jag att det var bra att vi från Johan
Lönnroth till skillnad från Tommy Waidelich fick hör
vilka argument ni har för detta. Tommy Waidelich
sade ju tidigare att jag inte skulle bry mig om vilka
bevekelsegrunder Socialdemokraterna hade. Det är ett
typiskt utslag för vanlig socialdemokratisk maktfull-
komlighet. Jag tycker att det illustrerade problemet.
Vad Johan Lönnroth har redogjort för är era prin-
cipiella argument för att vara med och äga olika bör-
ser runtom i världen. Det är hedervärt, även om jag
inte alls delar er uppfattning. Men Johan Lönnroth
har fortfarande inte till protokollet kunnat presentera
något beslutsunderlag till varför vi i dag ska fatta det
här beslutet om utökad låneram.
Det som är problemet är att de demokratiska spel-
reglerna, som jag värnar om, inte fungerar när det
gäller den här typen av företagande. Det tycker jag är
ett mycket starkt och viktigt argument för varför vi
inte ska ha den typen av statligt företagande. Det är
inte förenligt med de demokratiska spelreglerna.
Jag tycker att det är viktigt inte bara för dagens
beslut utan också för framtida likartade initiativ som
kan komma att ni kunde se till att ordentligt redovisa
bevekelsegrunderna för det beslut som kammaren
förväntas fatta. Ni kan inte bara hänvisa till att det
finns någon annan bedömning som någon annan har
gjort någonstans om att det är bra.
Till sist till övervakning av marknadsplatserna. Vi
fick här tidigare ett exempel på ett amerikanskt före-
tag som tänkte notera sig på Stockholmsbörsen. Det
skulle vara ett argument för att staten måste äga
Stockholmsbörsen så att Stockholmsbörsen finns kvar
på något sätt.
Det är just en illustration till att ägandet, börsnote-
randet och allt detta redan är helt gränslöst. Vad vi
behöver är att jobba gemensamt på den internatio-
nella arenan för spelregler, internationell finansin-
spektion och sådana saker.

Anf. 161 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag sade inte att jag i största allmän-
het litar mer på företrädare för privatkapitalismen än
på partiföreträdare här i kammaren. Jag sade att i det
här fallet litade jag nog lite mer på Stenhammar än på
Hökmark. Det var ett mycket speciellt fall.
Varför denna låneram när nu affären inte har gått i
lås? Jag ska göra en liten självbekännelse. Det är inte
så där enormt heligt det beslut vi nu ska fatta. Det är
skäligen betydelselöst att vi ökar ramen så lite. Det
tycker jag nog.
Jag tycker samtidigt, precis som Tommy Waide-
lich sade, att det händer mycket på det här området.
OM kan komma tillbaka. Om t.ex. Nasdaq skulle
lägga ett nytt bud kan det mycket snabbt komma i ett
nytt sådant läge. Då kan det vara bra att vi spär på lite
grann för oförutsedda utgifter. De är mitt svar på den
frågan.
Beslutsgången i det här ärendet illustrerar att vi
inte har riktigt bra instrument i riksdag och regering
för att hantera den här typen av situationer. Det håller
jag med om. Det var inte en perfekt form vi fick för
beslutsfattande i utskottet. Det får vi gemensamt
fundera igenom.
Det är lika viktigt som att vi också funderar ige-
nom: Hur ska vi skapa en mer demokratisk makt över
de finansiella marknaderna som närmast går bärsär-
kargång över världen? Snacka om stabilitet och lång-
siktighet när det gäller dessa oerhört spekulativa
svängningarna på världsmarknaderna!
Vi måste hitta något slags demokratiska maktin-
strument för att hantera det. T.o.m. en folkpartist
borde inse att det är viktigt.

Anf. 162 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Nu säger Johan Lönnroth precis som
Tommy Waidelich förut att det inte riktigt är någon-
ting med beslutet. Det handlar om att ni vill skaffa er
utrymme för att köpa aktier för 500 miljoner kronor.
Det tycker i varje fall jag är mycket pengar.
Detta sker precis samtidigt som vi bereder hela
budgeten. Men de 500 miljonerna ska inte beredas på
samma sätt, utan man ska återkomma med priorite-
ringen i tilläggsbudget ifall de används. Det blir ju
jättekonstigt. Ni har redan förbundit er att ni ska ska-
pa ett utrymme för 500 kronor. Men ni har inte talat
om för någon hur det kommer att skapas. Jag tycker
att det är ett nytt problem.
Andra statliga företag kommer naturligtvis att se
hur bra det här gick, hur lätt det var och vilka bra
idéer man kan föra fram genom att ringa till någon i
utskottet och säga: Vi skulle behöva lite kapitaltill-
skott. Det är ju demokratisk insyn och kontroll. Vi
tänkte köpa lite företag i Tyskland, Amerika eller
någonting sådant.
Vad gör ni då? Ni har öppnat en dörr, som jag inte
tror var så himla bra att ni gjorde. Det visar inte alls
att beslutsapparaten i regering och riksdag inte är
tillräckligt väl anpassad för detta. Vad det visar är att
staten inte ska vara aktieägare. Staten ska inte vara
företagsägare, utan staten ska sätta upp spelreglerna.
Om så krävs ska också svenska staten i samverkan
med andra nationer på ett internationellt plan försöka
sätta upp internationella spelregler. Jag vill inte an-
vända samma vokabulär som Johan Lönnroth. Jag
kanske inte riktigt heller ser samma typ av faror vad
gäller utvecklingen på börsägandet.
Lösningen på Johan Lönnroths problem kan inte
vara att det är svenska staten som går bärsärk över
jordens börser i stället för något privat företag. Det
blir inte någon skillnad med det.

Anf. 163 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Nej, staterna går nog inte bärsärk.
Och det är ett problem: Stater är ganska tröga meka-
nismer. Det demokratiska beslutsfattandet tar tid, och
det gör att det är ett mycket stort problem hur man
ska erövra demokratisk makt över dessa globala jättar
som rör sig likt de dinosaurier vi nu kan se i TV. De
är mycket snabba, och de äter upp varandra.
Och det är ju som någon sade tidigare i debatten:
Vattenfall planerar stora, expansiva saker och ting i
norra Tyskland, har jag fått höra för inte så länge
sedan. Det finns en diskussion inom Vin & Sprit om
hur man ska gå vidare med den dynamiska utveckling
man varit inne i osv. Det är inte alldeles enkelt att
hantera det här. Hur ska vi i parlamentet diskutera
och fatta beslut om att behålla och utveckla det statli-
ga ägandet över det som är väsentligt, nämligen den
grundläggande infrastruktur som gör det möjligt att få
en demokratisk makt över den här globala, kapitalis-
tiska marknaden?
Den här debatten är kanske bara en första början
på en diskussion som jag tror kan bli ganska intres-
sant. Det är nämligen absolut nödvändigt, det borde
också de borgerliga partierna inse, att vi skapar en
starkare demokratisk makt över den här mycket snab-
ba och föränderliga kapitalismen.

Anf. 164 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth frågar vilken pro-
centsats staten ska ha som ägare i framtiden. Det kan
man alltid diskutera. Men låt oss ta en sak i taget. Nu
gäller det OM:s bud på Londonbörsen. Sedan kan vi
återkomma till procentsatserna.
De facto är det så, att om den här nyemissionen
för OM-budet skulle gå igenom skulle det enligt pre-
liminära beräkningar minska statens ägande från
9,4 % till 6,3 %. Men som sagt: Låt oss diskutera det
här. Låt oss ta en sak i taget. Låt oss i dag ta diskus-
sionen om OM:s bud på Londonbörsen.

Anf. 165 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jodå, vi ska ta en sak i taget. Men
om jag inte minns fel var ett av motiven när staten
gick upp i ägande, i samband med att man sålde sin
andel av VPC, att man skulle försöka sträva efter att
nå upp till 10 % av ägandet, just för att kunna block-
era fientliga uppköp. Jag förutsätter att målet och
ambitionen är att vi ska upp. Även om vi nu - om den
här affären så småningom skulle gå igenom - går ned
några procent i ägandet är ändå det långsiktiga, eller
kanske mellansiktiga, målet att vi ska upp till en 10-
procentig ägarandel.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 7 §.)

5 § Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2000

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU11
Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2000 (prop.
2000/01:1 delvis).

Anf. 166 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är inte utan att man känner vå-
gorna av det borgerliga känslosvallet i den föregåen-
de ekonomisk-politiska debatten. Om avsaknaden av
borgerliga debattörer i denna debatt beror på utmatt-
ning eller på att de känner sig "extremt barfotade",
för att citera en folkpartistisk företrädare i den före-
gående debatten, låter jag vara osagt.
Tilläggsbudget 2 innebär att anvisade medel
sammanlagt ökar med 5 914 miljoner kronor. Nästan
hela denna utgiftsökning berör utgiftsområdena Eko-
nomisk trygghet vid sjukdom och handikapp respek-
tive Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Ett principiellt viktigt förslag i finansutskottets
betänkande nr 11 gäller kommunkontosystemet. Ge-
nom detta får kommuner och landsting sedan 1996
tillbaka ingående moms. Kommunkontosystemet
består av två räntebärande konton hos Riksgäldskon-
toret, ett för kommuner och ett för landsting. Utgif-
terna från kontona finansieras genom ett enhetligt
tillskottsbelopp per invånare som kommuner respek-
tive landsting betalar. Riksskatteverket fastställer
tilläggsbeloppets storlek årligen. Systemet omslöt
totalt 27,2 miljarder kronor år 1999. Omslutningen
har ökat med 4,7 miljarder kronor eller 21 % sedan
systemet infördes.
Under de senaste åren har de av staten fastställda
tillskottsbeloppen till kommunkontot inte räckt för att
täcka utbetalningarna till kommuner och landsting.
Vid innevarande års utgång bedöms underskottet i
systemet uppgå till högst 4,3 miljarder kronor.
Kommunkontosystemet bibehålls år 2001. En ut-
redning har sett över systemet och försökt hitta för-
klaringar till de ökade utbetalningarna och den om-
fördelningseffekt som uppstår på grund av den kol-
lektiva finansieringen. Ytterligare analyser av sys-
temet kommer nu att genomföras varefter regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till eventuella
förändringar.
Den grundläggande principen för kommunkonto-
systemet är att det ska finansieras av kommuner och
landsting. Det är viktigt att understryka detta, för det
påstås i debatten, inte minst från borgerligt håll, att
staten skulle ge statsbidrag med ena handen och se-
dan ta tillbaka pengarna. Detta är ett eget system som
ska vara självbärande om vi ska kunna behålla det.
Det kan emellertid inte anses rimligt att höja avgiften
så mycket att det även täcker det ackumulerade un-
derskottet, detta inte minst mot bakgrund av de stora
variationerna i utbetalningar mellan olika kommuner
och landsting. En sådan höjning skulle givetvis på-
tagligt försämra kommunernas och landstingens eko-
nomi.
Mot denna bakgrund ställer sig en överväldigande
majoritet i finansutskottet bakom regeringens förslag
att ett underskott på högst 4,3 miljarder, en fordran
från statens sida, ska skrivas ned vid utgången av
innevarande år.
Blott Folkpartiet reserverar sig mot förslaget och
föreslår i stället att kommunmomsen ska erläggas
fullt ut. Folkpartiet vill alltså med berått mod under-
gräva kommunernas och landstingens ekonomi med
hela 4,3 miljarder. De som till äventyrs har svårt att
förstå Folkpartiets bevekelsegrunder för en åderlåt-
ning av den kommunala ekonomin av denna omfatt-
ning ska läsa partiets motion Fi211. Av denna fram-
går att Folkpartiet hyser uppfattningen att ekonomiskt
stöd till landets kommuner som kretsloppsmiljarder,
storstadssatsning, lokala investeringsprogram, max-
taxa m.m. försvagar det kommunala självstyret. En-
ligt folkpartistisk logik skulle då förstås på motsva-
rande sätt en åderlåtning av kommunernas ekonomi
med 4,3 miljarder innebära en påtaglig förstärkning
av det kommunala självstyret.
Slutligen vill jag bara helt kort kommentera det
särskilda yttrande i vilket de fyra borgerliga partierna
ondgör sig över att utgifterna på området Ekonomisk
trygghet vid sjukdom och handikapp ökar kraftigt.
När regeringen gör det fullt naturliga och använder
budgeteringsmarginalen för att klara våra åtaganden
mot sjuka och handikappade kallas detta i borgerligt
språkbruk för missbruk och agerande utan närmare
eftertanke.
Detta leder till två reflexioner.
För det första: Hur vill samma borgerliga partier
beteckna yttrandet av en folkpartistisk talare i den
tidigare debatten att det t.o.m. går bra att bryta mot
budgetlagen?
För det andra: Socialdemokraterna beskylldes ti-
digare här i dag för att vara kvinnofientliga. Det kan
mot denna bakgrund vara intressant att notera att vad
gäller det ökande antalet sjukdagar är det framför allt
långtidssjukskrivningarna, inte minst bland kvinnor,
som ökat. Kvinnor svarar för 66 % av ökningen av
sjukdagar som ersatts av försäkringskassan.
Sjukförsäkringsutredningen drar bl.a. slutsatsen
att arbetsplatser och arbetsmiljöer är viktiga förkla-
ringar till den ökande sjukfrånvaron. Är det någon i
denna kammare som hört Folkpartiet eller något av de
övriga borgerliga partierna beskärma sig över att
dålig arbetsmiljö är en viktig orsak till ökande sjuk-
frånvaro och att denna är särskilt hög bland kvinnor?
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i fi-
nansutskottets betänkande nr 11 och avslag på reser-
vationen.

Anf. 167 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Det var faktiskt lite grann med om-
tanke om kammarens ledamöter, som möjligen tycker
att vi har diskuterat väldigt mycket och länge i dag,
som jag hade tänkt att avstå från den här debatten.
Det står mycket bra skrivet i betänkandet, som jag är
säker på att de flesta har läst. Men när jag hörde
Bengt Silfverstrand blev jag lite orolig att han inte
hade läst det.
Först och främst frågan om sjukpenningen och re-
habiliteringen. Det vi vänder oss emot i vårt yttrande
är det faktum att vi måste använda oss av en ofinansi-
erad tilläggsbudget därför att ni har använt budgete-
ringsmarginalen till andra, planerade utgifter. Det gör
att den inte finns kvar som reserv på det sätt den
borde ha funnits. Det är det som är problemet.
Även för kommande år, vilket vi strax ska votera
om, är budgeteringsmarginalen uppäten. Det är en av
förklaringarna till att det kommer att bli ett sådant
problem också med OM-pengarna.
Vi är också kritiska i de borgerliga partierna till
att regeringen har varit för saktfärdig med att komma
i gång med förändringar som skulle göra att sjuk-
skrivningarna inte behöver rusa i väg. Om Bengt
Silfverstrand var här tidigare i dag borde han ha hört
att jag pratade ganska länge just om hur vi ska få ett
förändrat arbetsliv, så att det inte blir så här mycket
sjukskrivningar. Det kan ju inte vara ett mål i sig att
avsätta mer pengar till sjukförsäkring och förtidspen-
sioner, eller hur? Målet måste vara att arbetslivet kan
fungera på ett sådant sätt att människor inte hamnar i
den situationen.
Vad gäller kommunkontot är det också en ganska
intressant argumentation vi får höra Bengt Silfver-
strand göra. Det vi vänder oss emot i Folkpartiet är
just att staten på ett planlöst och godtyckligt sätt i
stället för att ge ut generella statsbidrag och sätta upp
generella spelregler som kommunerna kan rätta sig
efter hela tiden gör olika typer av ingripanden, ger
med ena handen och tar med den andra. Man delar ut
lokala investeringsprogram, så att statsråden ska få
åka runt och skaka hand. Man har storstadspengarna,
så att man ska få åka runt och skaka hand och komma
i tidningen.
Kommunerna kan inte styra över sin egen verk-
samhet. Även i det här systemet måste det regelverk
som finns gälla till den dag man ändrar på det. Det får
inte vara ett godtyckligt vevande fram och tillbaka.

Anf. 168 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Budgeteringsmarginal har man just
för att klara oförutsedda utgifter. Vi har problem med
att sjukskrivningarna ökar, fler antal sjukdagar, där vi
kan se ett visst klart samband mellan detta och den
ökade sysselsättningen. Men det är otillfredsställande
att det förhåller sig på det här sättet. Därför måste vi
försöka att hitta lösningar på problemet. Det är just
det arbetet som pågår.
När vi nu samtidigt kan konstatera att det är ar-
betsmarknaden, stressiga och dåliga arbetsmiljöer
som i första hand drabbar kvinnor, som är orsaken till
de här problemen är det ganska anmärkningsvärt att
en person som Karin Pilsäter, som försöker uppträda
som kvinnornas främsta banerförare, inte med ett
enda ord i denna långa debatt tar upp det här proble-
met, utan först när hon mer eller mindre blir provoce-
rad att gå upp i en replik.
Kommunkontot har inget med statsbidragen i öv-
rigt att göra. Det är alltså inte att ge med ena handen
och ta med den andra, utan det är ett eget system som
ska vara självbärande. Det har inte varit självbärande.
Det har gått med underskott. Det tycker vi är otill-
fredsställande. Det måste vi lösa på något sätt. Men
att lösa det på det sätt som Folkpartiet föreslår, att
säga att vi ska öka avgifterna och att kommunerna
själva får klara momsen, skulle innebära ett under-
skott på 4,3 miljarder och försämrad kommunal eko-
nomi. Det kan vi inte ställa upp på.

Anf. 169 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! När man hör Bengt Silfverstrand
förstår man hur tongångarna går inom det socialistis-
ka blocket. Kvinnor är sådana som gör av med peng-
ar. Ju mer kvinna man är, desto mer gör man av med.
Det är som en politisk version av Våra värsta år med
Al Bundy och hans fru. Men det är faktiskt inte så.
Den debatten kan vi säkert också utveckla vidare. Jag
ville bara ha det sagt.
När det gäller kommunkontot tycker jag att Bengt
Silfverstrand själv egentligen hade hela argumenta-
tionen för vår hållning. Det har ingenting med stats-
bidragen att göra. Det är ett system som ska stå på
egna ben och vara självbärande. Precis det sade Bengt
Silfverstrand. Uttrycket att ge med ena handen och ta
med den andra använde han själv om något helt an-
nat.
Det vi har föreslagit är precis det som Bengt Sil-
fverstrand säger, nämligen att systemet ska vara
självbärande.

Anf. 170 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Jag noterar att Karin Pilsäter nu har
haft två möjligheter att något beröra det allvarliga
förhållandet att dåliga arbetsmiljöer som främst drab-
bar kvinnorna är en viktig orsak till de ökade sjukda-
garna. Hon har inte tagit möjligheten. Jag noterar att
Folkpartiet inte har intresse av att diskutera de här
frågorna.
Slutligen är det viktigt att vi när det gäller kom-
munkontot har ett system. Det här är också ett system
som är anpassat efter EU. Vi ska ha en redovisning
och det ska vara ett system som går ihop.
Det går inte ihop. Vi ska återkomma till det här,
men vi kan inte ställa upp på att underminera en
kommunal ekonomi nu när vi genom den framgångs-
rika ekonomiska politiken börjar nå ett resultat som
innebär att de flesta kommuner kommit på fast mark.
Då ska Folkpartiet lägga fram ett förslag som återigen
försvårar problemen och skadar den kommunala
ekonomin.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 7 §.)

6 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 16 november

KU7 Valfrågor
Mom. 1 (personvalet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
171 för utskottet
140 för res. 1
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 38 v, 15 mp
För res. 1: 76 m, 37 kd, 15 c, 12 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 2 (renodlat personval)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
Votering:
223 för utskottet
89 för res. 2
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 38 v, 37 kd, 15 c, 15 mp
För res. 2: 76 m, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp

Mom. 4 (kampanjbidrag)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
295 för utskottet
15 för res. 3
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 38 v, 37 kd, 15 c, 12 fp
För res. 3: 15 mp
Frånvarande: 13 s, 7 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 6 (kommunala utjämningsmandat)
1. utskottet
2. res. 4 (v, kd)
Votering:
236 för utskottet
75 för res. 4
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 1 kd, 15 c, 13 fp, 14 mp
För res. 4: 1 m, 38 v, 36 kd
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 2 mp
Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

7 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsinkoms-
terna, m.m. FiU1 (prop. 2000/01:1, skr.
1999/2000:150)
Punkt. 1 (Allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
171 för utskottet
140 för res. 1
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 38 v, 15 mp
För res. 1: 76 m, 36 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 6 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp

Punkt. 2 (Formerna för ställningstagande till euro)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (v)
4. res. 5 (c)
Förberedande votering 1:
38 för res. 3
16 för res. 5
258 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
70 för res. 2
38 för res. 3
204 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
153 för utskottet
72 för res. 2
87 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 38 v
För res. 2: 72 m
Avstod: 3 s, 4 m, 37 kd, 15 c, 13 fp, 15 mp
Frånvarande: 13 s, 6 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Ann-Kristine Johansson och Marina Pettersson (bå-
da s) anmälde att de avsett att rösta ja men markerats
ha avstått från att rösta.

Punkt. 5 (Budgetförslagen för år 2001)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
3. res. 14 (c)
4. res. 15 (fp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 14
13 för res. 15
284 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 14.
Förberedande votering 2:
37 för res. 13
15 för res. 14
260 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Huvudvotering:
169 för utskottet
36 för res. 13
106 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 37 v, 13 mp
För res. 13: 36 kd
Avstod: 74 m, 1 v, 1 kd, 15 c, 13 fp, 2 mp
Frånvarande: 13 s, 7 m, 5 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp
Kenneth Kvist (v) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU11 Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2000
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.57 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

8 § Hyresrätt, bostadsrätt och ägarlägenheter
m.m.

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU3
Hyresrätt, bostadsrätt och ägarlägenheter m.m.

Anf. 171 INGA BERGGREN (m):
Herr talman! Det moderata budskapet om boendet
är klart och tydligt: De boende ska kunna bestämma
hur de vill bo. Den enskilde ska kunna välja mellan
hyresrätt, bostadsrätt och ägande av lägenhet eller
småhus. Det är dessa frågor som denna debatt ska
handla om. Jag kommer att diskutera hyresrätten, och
Carl-Erik Skårman tar upp bostadsrätter och ägarlä-
genheter.
Bostadsmarknaden är olika i olika delar av Sveri-
ge. I tillväxtområden råder bostadsbrist. Inom andra
områden tvingas man riva hus. Överskottet och även
bristen på lägenheter är resultatet av en felaktig poli-
tik av styrande regler och subventioner. Dagens situ-
ation kan på flera sätt jämföras med livsmedelssitua-
tionen i gamla Sovjetunionen. Centralstyrning, sub-
ventioner och prisregleringar ledde till brist på livs-
medel, långa köer och en svart marknad.
De enorma lägenhetsköerna, där det dröjer flera år
innan man över huvud taget kan få tag i en hyresrätt,
visar tydligt att det har gått snett. Exempelvis finns i
Stockholms innerstad inte längre någon hyresrätts-
marknad, bara bytesmarknad och svart hyresmarknad.
Andra- och tredjehandslösningen har blivit den enda,
tillfälliga och otrygga möjligheten för väldigt många.
Bristen på bostäder tenderar att bli den flaskhals
som hämmar tillväxten, inte minst i Stockholm, och
kan bli ett hot mot ekonomin i hela Sverige. Om
Stockholm har växtvärk på grund av bostadsbrist har
inte Öresundsregionen och Västra Götaland det riktigt
ännu, men det finns tecken på att också dessa regio-
ner kommer att drabbas av brist på bostäder.
Regeringens tafatta försök med krav om att kom-
munerna ska vara skyldiga att planera för bostadsför-
sörjningen och det enligt min mening grundlagsvidri-
ga förslaget som tvingar kommuner att anordna bo-
stadsförmedling löser absolut inte bostadsbristen.
Inser inte Carina Adolfsson det? Då regeringen speci-
ellt kritiserar kommunerna i Stockholmsområdet för
att det inte byggs hyreslägenheter just där och som
lösning anvisar förslag som dessa tar man sig verkli-
gen för pannan. I Stockholm finns både bostadsför-
sörjningsplan och bostadsförmedling sedan tidigare.
Carina Adolfsson! Lägenheter byggs inte med hjälp
av tvingande lagregler utan på grund av människors
efterfrågan och möjlighet att välja mellan upplåtelse-
formerna.
För att hyresrätten ska kunna bevaras som upplå-
telseform även i framtiden måste en friare hyressätt-
ning tillåtas. Dagens tillämpning av bruksvärdessys-
temet, där den s.k. allmännyttan är hyresledande,
innebär att många hyresgäster upplever hyressätt-
ningen som orättvis. I tillväxtorten är hyran för en
lägenhet i ytterkanterna densamma som för en attrak-
tiv lägenhet i centrum. Dagens system innebär också
att det sker en överprissättning av hyrorna utanför
tillväxtområdena. Lägre hyror på dessa orter skulle
kunna öka deras attraktivitet. Systemet motverkar
konkurrens. Kostnader för outhyrda lägenheter läggs
ovanpå den hyra som betalas av dem som bor i all-
männyttans övriga lägenheter.
Dagens system har gett tillväxtområdena en oer-
hört segregerad bostadsmarknad. Den som har råd
kommer in, men den som inte har ekonomisk möjlig-
het blir stående utanför. Skället och gnället på mode-
rata kommunledningar är enbart destruktivt och på
intet sätt ansvarsfullt.
Vi moderater menar att förändringar av hyressätt-
ningssystemet måste genomföras med det snaraste.
Bruksvärdessystemet måste göras mer flexibelt. Var-
för det? Jo, därför att en ägare måste vara säker på att
den uppgjorda kalkylen håller innan satsningen i en
fastighet görs. En sund ekonomi måste alltid baseras
på att kostnaderna vid nyproduktion av bostäder täcks
och också genererar fortsatt avkastning. Med dagens
tillämpning är osäkerheten alltför stor även på grund
av risken för politisk inblandning. Av det skälet
byggs inte tillräckligt många nya hyreslägenheter
trots att efterfrågan är stor på en del ställen.
Det är också mycket viktigt att skapa ökad rörlig-
het i det befintliga bostadsbeståndet. Regeringens
politik har lett fram till att den som inte har många år
i bostadskö inte har en chans att få en hyresrätt. Efter-
som hyresrätter efterfrågas mycket desperat bildas en
svart hyresmarknad som enbart i Stockholmsområdet
beräknas till över en halv miljard kronor varje år. Det
går inte, som regeringen förespråkar, att enbart bygga
bort problemen. Vi måste få till en allt större rörlighet
i det redan befintliga bostadsbeståndet för att få en
förbättring till stånd.
Ursprungstankarna med bruksvärdessystemet bör
vara vägledande vid de förändringar som måste göras.
I begreppet "bruksvärde" ligger att man vid hyres-
sättningen ska ta hänsyn till brukarnas, dvs. de boen-
des, preferenser och fria val. Detta kom också till
uttryck i den proposition som den socialdemokratiska
regeringen 1968 lämnade till riksdagen. Jag citerar:
"Fastighetsägaren bör i ett marknadsläge, när full
balans råder mellan tillgång och efterfrågan på lägen-
heter, vara berättigad att ta ut den hyra som han
skulle kunna uppnå vid fri uthyrning till vem som
helst. Saken kan också uttryckas så att hyresvärden
bör få utnyttja lägenheternas fulla marknadsvärde."
Detta visar klart att de kommunalt ägda bostadsfö-
retagens hyresnormerande roll bör avskaffas. Hyres-
systemet måste ta större hänsyn till hyresgästerna och
de bostadssökandes önskemål, framför allt så att det
verkligen byggs fler hyreslägenheter. Därför är det
angeläget att de hyresavtal som träffas vid inflyttning
i nybyggda hus kan avtalas fritt.
För oss moderater är det naturligt att hyresgäster-
nas intresse av trygghet och framförhållning i boendet
ska förbli säkrat genom att besittningsskyddet fortsatt
blir starkt. En fastighetsägare ska inte kunna kringgå
detta skydd genom nya, orimligt höga hyreskrav.
Hyrestvister ska kunna prövas i domstol. Storleken på
en eventuell hyreshöjning ska kunna rimlighetsprö-
vas. På samma sätt som en egnahemsägare har möj-
lighet att skapa förutsägbarhet om boendekostnaderna
genom att binda sina räntor på längre tid bör det ock-
så vara möjligt för den som hyr sin bostad att skriva
ett kontrakt på längre tid när det gäller hyresnivån för
bostaden, liksom att reglera vilka förutsättningar som
ska gälla för omförhandling.
En friare hyressättning är en förutsättning för en
fungerande bostadsmarknad med ökat byggande och
rörlighet i boendet. En friare hyressättning måste
påbörjas så att den angelägna avregleringen kommer
till stånd. Den måste göras på ett sådant sätt att de
boendes trygghet inte äventyras.
För tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reser-
vation 1. Naturligtvis står jag också bakom de övriga
reservationer som undertecknats av moderaterna.

Anf. 172 STEN LUNDSTRÖM (v):
Herr talman! Inga Berggren försökte på något sätt
att styra vad den här debatten ska handla om, men
eftersom det är ett spretigt betänkande kommer vi nog
att prata om lite olika saker. Jag kan bara konstatera
att Moderaterna återigen upprepar sina teser om att
om man släpper marknaden fri blir allting bra. Man
vill öka rörligheten och låta hyrorna stiga i vissa
områden så att vissa konsumentgrupper inte har möj-
lighet att efterfråga en bostad där.
Ibland undrar jag om Moderaterna fullständigt har
glömt bort hur man en gång löste bostadsbristen i det
här landet genom att man gick in och offensivt satsa-
de på att bygga bostäder och genom att samhället,
staten och kommunerna, tog ett stort ansvar för att se
till att det fanns bostäder som var bra åt alla. De
marknadslösningar som Inga Berggren talar om är
oftast en återvändsgränd som framför allt kommer att
drabba de grupper som jag tänker ägna mig åt i det
här betänkandet.
Jag tänker koncentrera mig på de grupper som har
svårast att göra sig gällande på bostadsmarknaden
och på att försöka hitta system för att underlätta och
förbättra situationen för dessa grupper.
Vi har två reservationer i betänkandet. Den första
reservationen berör problemen kring vräkningar. Få
saker skapar en sådan stor risk för en dramatiskt för-
sämrad position på bostadsmarknaden som att bli
vräkt från sin bostad. Vi vet utifrån en rad undersök-
ningar att risken att bli hemlös är påtaglig efter en
vräkning. I intervjuer som gjordes år 1991 uttrycktes
det att när man förlorade sin bostad var det som om
bottenpluggen i existensen drogs ur.
Undersökningar från USA visar att vräkningen är
den främsta orsaken till hemlöshet. I Konsumentver-
kets rapport från 1993-1994, Vräkt i laga ordning,
visade det sig att 80 % av dem som vräkts fortfarande
ett år efter vräkningen saknade bostad med eget kon-
trakt. Socialstyrelsens undersökning 1999 visade att
den här situationen har förvärrats. Jan Flygheds un-
dersökning i Stockholms län visade att 10 % av de
vräkta var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i
något myndighetsregister ett år efter vräkningen.
Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp nu lever
ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö.
Det är därför viktigt att Kommittén för hemlösa
och ALLBO-kommittén ger oss redskap för att före-
bygga och bekämpa vräkningarna. Då tror jag tyvärr
att Moderaternas lösningar är de absolut sämsta tänk-
bara.
Herr talman! Från slutet av 1980-talet till mitten
av 1990-talet ökade antalet verkställda vräkningar
mycket kraftigt för att under den senare delen av
1990-talet stagnera och t.o.m. sjunka något. Det hu-
vudsakliga skälet till detta går att finna i de kraftiga
hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform
samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag
började tillämpa en allt hårdare linje mot hushåll med
hyresskulder.
Orsakerna till att vi under senare år kan se en svag
sänkningar av antalet vräkta kan vi nog förklara uti-
från två olika faktorer. Det handlar naturligtvis om
den förbättrade arbetsmarknadssituationen där alltfler
har fått en bättre ekonomi men också om det faktum
att kraven för att få en bostad har ökat. De som en
gång har blivit vräkta har allt svårare att få en ny
bostad. Vi kan konstatera att samtidigt som utgången
ur bostaden har blivit allt bredare har ingången till
bostadsmarknaden blivit allt smalare.
85 % av de vräkta har vräkts på grund av hy-
resskuld. Flertalet av dem som vräkts på grund av
hyresskuld har haft en hyresskuld under 20 000 kr,
vilket är mindre än vad själva vräkningen kostar att
genomföra. 10 % av de vräkta vräks till följd av upp-
repade försenade hyresinbetalningar, trots att ingen
hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Vår reservation
tar upp den sist nämnda gruppen.
Med tanke på de konsekvenser som en avhysning
får borde det vara en självklarhet för alla att de som
har betalt sin hyra, om än för sent, inte borde förlora
sin bostad och därmed en grundläggande trygghet. Vi
föreslår därför att § 46 i hyreslagen ses över och att
regeringen återkommer med förslag om förändringar i
denna lagstiftning. En normal konsekvens i andra fall
av sena inbetalningar är att man först får en betal-
ningspåminnelse och därefter ytterligare en betal-
ningspåminnelse med någon form av straffavgift.
Detta borde naturligtvis också vara en självklarhet på
bostadsmarknaden. Utifrån detta yrkar jag bifall till
reservation 2 under mom. 2.
Herr talman! Vår andra reservation tar upp pro-
blemet med den sekundära bostadsmarknaden. I takt
med att alltfler, både bland dem som söker sin första
bostad och bland dem som förlorat sin bostad, får
svårt att komma in på bostadsmarknaden ökar logi-
marknaden med härbärgen och hotell och den sekun-
dära bostadsmarknaden.
Vi kan dela in den sekundära bostadsmarknaden i
tre huvudkategorier. Vi har gruppboende eller katego-
riboende där de boende hyr lägenheter av socialtjänst
eller kommun, träningslägenheter som ett led i en
boendekarriär med normalisering till grund samt
sociala kontrakt där de boende hyr bostad i andra
hand av kommunen eller socialtjänsten. Gemensamt
för alla de här boendeformerna är att de boende har
ett svagt besittningsskydd och att det finns tydliga
inslag av kontroll och fostran från samhällets sida.
Vår reservation tar i huvudsak upp de boende som
har s.k. socialt eller kommunalt kontrakt.
Naturligtvis är det så att det finns både enskilda
och grupper som behöver ett stöd i sitt boende, både
avseende sig själv och i sitt förhållande till sina gran-
nar. Men detta borde inte få leda till att man har ett
begränsat besittningsskydd eller en kontroll som är
direkt integritetskränkande.
Kontrollen utövas tyvärr oftast utifrån fastighets-
ägarnas krav och mindre utifrån de boendes behov.
Ofta innebär det krav som vore omöjliga att ställa på
andra hyresgäster. Ingrid Sahlin har i antologin
Hemlöshet, som jag för övrigt rekommenderar alla
som är intresserade av den sociala situationen på
bostadsmarknaden att titta i, tagit upp några exempel
på sådana krav.
Gäster får inte tas emot för övernattning utan so-
cialförvaltningens medgivande. Man får inte inneha
husdjur utan överenskommelse med socialförvalt-
ningen. Under boende i lägenheten måste man vara
drogfri. Man får inte införa, förvara eller förtära alko-
hol, narkotika eller andra berusningsmedel. Man har
rätt att ta emot besök under ansvar, men även för
gästerna gäller kravet på drogfrihet under besöket.
Jag är övertygad om att ingen i den här salen kla-
rar av att leva upp till de kraven, men det är de kraven
vi ställer på dem som har det största behovet av sam-
hällets skydd.
Ofta ställs också krav från fastighetsägarna att so-
cialförvaltningen ska utöva tillsyn, vilket man sedan
reglerar i avtal mellan kommun och hyresgästerna.
Här finns ytterligare några exempel som jag vill läsa
upp.
Utöver hyresavtalets avtalsvillkor förbinder man
sig att samtycka till att socialförvaltningens anställda
personal har nyckel till lägenheten och äger tillträde
till densamma även utan den boendes medgivande.
De har rätt att avhysa och avstänga störande besök.
Alkometer och urinprov kan tas på begäran av perso-
nal. Socialförvaltningen har rätt till tillträde till lä-
genheten när helst så anses lämpligt och önskvärt.
Socialförvaltningen har rätt att utföra låsbyte om så
anses nödvändigt. För tillsyn av lägenhet och upp-
följning av hjälpåtgärder ska personal från social-
kontoret äga tillträde till lägenheten.
Det är några av de krav och avtal som man måste
skriva under för att få ett s.k. socialt kontrakt. Det är
en förutsättning.
Med andra ord: Det här handlar inte om att skydda
den boende. Det här handlar om att skydda fastig-
hetsägarna.
Ofta ställs också krav på att man ska avstå från
det lilla besittningsskydd som finns. Här finns några
exempel på det också.
Om överenskommelsen inte uppfylls kan social-
förvaltningen ingripa för att omedelbart verkställa
avflyttning. Om den boende avbryter behandling
enligt upprättad behandlingsplan och ej är villig att
återuppta den äger socialförvaltningen rätt att ome-
delbart avbryta boendet. När det gäller lägenheter och
upplåtelser i andra hand som social stödåtgärd kan
hjälpåtgärden ändras eller avbrytas då skäl därtill
föreligger.
Med andra ord: Det besittningsskydd som eventu-
ellt finns avtalar man bort.
I takt med den allt större sekundära bostadsmark-
naden och de ibland orimliga krav som ställs finns en
ökad tendens till att de som befinner sig på den se-
kundära bostadsmarknaden hamnar allt längre ifrån
ett förstahandskontrakt. Det är inte ovanligt att man
bor kvar med socialt kontrakt efter två år, trots att det
är sagt att man inte ska göra det. Så länge de här
kontrakten skrivs under kommer man inte ur det här
systemet. Socialförvaltningen och kommunen har
svårt att förhandla lägenheter. Det är bl.a. därför vi
kräver en bostadsanvisningslag så att vi faktiskt kan
skapa tillgång till lägenheter och ge dem som sköter
sig och sitt boende i alla fall rätt till förstahandskon-
trakt.
Den normalisering som är syftet med sekundärbo-
endet tenderar ibland snarare att inkapsla de boende i
socialtjänstens omsorg. När den sekundära bostaden
blir normalisering är syftet uppenbarligen förfelat,
och det är därför nödvändigt att se över besittnings-
skyddet för innehavaren av ett andrahandskontrakt
och ge den boende en rimlig möjlighet att komma in
på den reguljära boendemarknaden. Utifrån detta
föreslår Vänsterpartiet att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag om hur man kan skärpa regler-
na kring besittningsskyddet för innehavare av andra-
handskontrakt.
Jag yrkar utifrån detta bifall till reservation 5 un-
der mom. 4.

Anf. 173 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Jag tänker, Sten Lundström, på alla
människor. Alla människor behöver en bostad. Såsom
hyressättningssystemet tillämpas i dag har det skapats
en ny segregation: människor som år ut och år in
lever i andra, tredje och fjärde hand med ständig oro
för boendet, nästa flytt och stor osäkerhet i tillvaron.
Vi diskuterar väldigt mycket i dag att människor
utsätts för stress. Det här är någonting som verkligen
stressar människor. Det är inte bara arbete som med-
för det, utan många unga människor lever ständigt
under denna osäkerhet. Med en så viktig sak som
boendet är det viktigt att man löser de här problemen
genom att verkligen diskutera hur hyressättningssys-
temet kan göras flexiblare.
Sten Lundström säger sig bekämpa segregation.
Tycker Sten Lundström att denna form av segregation
är okej?

Anf. 174 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Naturligtvis tycker jag inte att det är
okej att vi i systemet bygger in segregationen. Därför
kräver vi också, vilket kommer att avslöjas vid ett
senare tillfälle, att kommunerna åläggs att göra boen-
deplaneringsprogram där bl.a. segregationen är en del
av det som kommunerna ska se över. Det kan handla
om att bryta sönder de enhetliga hyresbostadsområ-
dena, se till att det finns en boendeplanering överallt
där man bor.
Jag har däremot mycket svårt att se hur modera-
ternas recept på något sätt skulle förändra det här. Det
handlar om att låta marknadshyrorna slå igenom på
ett sådant sätt att de som har råd kommer att bo på
vissa ställen och de som inte har råd kommer att bo
på ett helt annat ställe.
Jag kan också konstatera att moderaterna på intet
sätt har stött våra reservationer i det här fallet. Det är
bara att konstatera att ni är för en fri marknad och att
ni inte är beredda att tygla den marknaden på något
sätt över huvud taget.

Anf. 175 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Den svarta bostadsmarknaden i till-
växtområdena ökar. Regeringens politik har lett fram
till att man får ställa sig i bostadskö. Ändå är Sten
Lundström en stark tillskyndare till att kommuner nu
ska tvingas att inrätta bostadsförmedling och bostads-
försörjningsplaner, precis som det skulle lösa pro-
blemen. Eftersom det är hyresrätter som efterfrågas
och eftersom det inte finns några lediga sådana bildas
en svart hyresmarknad, som jag sade i mitt inled-
ningsanförande. Tycker Sten Lundström att det är
någonting bra och positivt att det ska råda en svart
hyresmarknad? Vore det inte bättre i stället att se över
hyressättningssystemet och göra det flexiblare?

Anf. 176 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Som jag kan uttolka bruksvär-
desprincipen är den ganska flexibel. Den tillämpas,
såvitt jag förstår, lite olika här i landet. I min egen
hemkommun är den i alla fall i allra högsta grad
flexibel. Jag tycker t.o.m. att den har blivit för flexi-
bel. Det kan numera skilja upp till 30 % i hyrorna
bara avseende lägesfaktorn, var någonstans i kommu-
nen lägenheten är belägen. Jag har precis som utred-
ningen om bruksvärdesprincipen mycket svårt att se
på vilket sätt det här skulle vara något hinder.
Jag försökte alldeles i början av mitt anförande
påpeka att vi faktiskt en gång i tiden har byggt bort
bostadsbristen, och det gjorde vi med rejäla statliga
satsningar på byggandet, rejäla kommunala satsningar
på planering av bostadsförsörjningen. Vi vill gå ett
steg längre. Vi vill inte bara prata om bostadsförsörj-
ning, vi vill utveckla detta till ett boendeplanerings-
program där man faktiskt ser över det hela.
Om situationen för de hemlösa var helt avhängig
av bostadsbrist skulle jag kanske lite mer förstå Inga
Berggrens sätt att resonera. Men faktum är att även i
kommuner där det står tomma lägenheter finns det
hemlösa. Även i kommuner där det står tomma lä-
genheter är det mycket hårda krav på folk att få lov
att flytta in. Med andra ord får marknaden själv be-
stämma vem man vill ha som hyresgäster.
Sedan är det självklart att i orter med bostadsbrist
måste vi börja bygga. Då tror jag att det är de klassis-
ka lösningarna vi måste titta på. På vilket sätt kan
staten gå in och hjälpa till med finansieringen av
nyproduktion? På vilket sätt kan staten se till att styra
att hyresnivåerna blir rimliga, så att alla medborgare i
ett samhälle har förutsättningar att efterfråga de nya
bostäderna, få fler hyresnivåer? Hammarby sjöstad
här i Stockholm är inte särskilt intressant för de flesta
som efterfrågar bostäder, inte ens en gång för dem
som kommer till Stockholm.

Anf. 177 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande tar upp
angelägna motioner som bl.a. rör hyresrätter, bostads-
rätter, ägarlägenheter och tredimensionell fastighets-
bildning.
Min partikollega Ulla-Britt Hagström kommer att
beröra hyresrätten, och jag kommer att här redovisa
vår ståndpunkt när det gäller de övriga.
Bostadsrätten är en attraktiv form av boende, och
fler bör kunna få åtnjuta denna positiva upplåtelse-
form med vad det innebär av större engagemang och
inflytande på sin boendemiljö. De regler som väns-
termajoriteten införde med kvalificerad majoritet för
ombildning av hyresrätt har gällt sedan den 1 juli
1999. När förslaget om kvalificerad majoritet var ute
på remiss svarade en förkrossande majoritet av re-
missinstanserna att den nya majoritetslagen inte fyller
något behov. Två av remissinstanserna hade även
uppfattningen att förslaget innebär en inskränkning i
den kommunala självbestämmanderätten.
Vi vill att enkel majoritet ska gälla, dvs. att om
minst hälften av de boende vill ombilda hyresrätterna
till bostadsrätter ska det vara möjligt för dem. Vi
anser att detta är det mest demokratiska. Vi kristde-
mokrater är allvarligt oroade över vad denna brist på
demokrati, som vi ser håller på att råda, på område
efter område inom bostadspolitiken. Förra veckan var
det ett förslag att allmännyttans framtid ska avgöras
med kvalificerad majoritet. Varför tror inte vänster-
majoriteten på enkel majoritet längre? I denna kam-
mare fattar vi ju beslut med enkel majoritet.
Det är uppenbart att vänstermajoriteten misstror
kommunernas förmåga att själva sköta sitt eget bo-
stadsbestånd. Kommunerna är de som i särklass bäst
avgör frågan om vilket bestånd av bostäder de själva
bör äga och vilken blandning av upplåtelseformer
som är eftersträvansvärt mot bakgrund av de förhål-
landen som gäller lokalt. Samtidigt är det viktigt att
påpeka kommunernas sociala ansvar att se till att alla
invånare har en bra bostad. Ulla-Britt Hagström
kommer att utveckla detta med hyresrätter.
Vi anser därför att det behövs flera åtgärder som
underlättar ombildning av hyresrätter till bostadsrätter
i områden med en ensidig social sammansättning. I
dessa områden dominerar ofta kommunalt ägda hy-
reshus. Fler bostadsrätter i dessa områden kan öka
intresset för inflyttning liksom det kan öka intresset
bland dem som redan bor där. Priset för en ombild-
ning är starkt beroende av andelen hyresgäster som
vill medverka. Förbudet mot dubbelupplåtelse bör
upphävas så att det blir möjligt att upplåta en bostads-
rätt till kommunen eller ett kommunalt bolag oavsett
ett pågående hyresförhållande. Detta innebär att den
som vill vara kvar som hyresrättsinnehavare efter en
ombildning kan vara det och ha kvar sin gamla hy-
resvärd.
Herr talman! Ägarlägenheter är en upplåtelseform
som ännu inte finns i Sverige. Den finns dock i våra
nordiska grannländer Danmark, Finland och Norge. I
dessa länder finns olika former av ägarlägenheter. I
Danmark innebär äganderätten att man äger själva
lägenheten och att denna utgör en egen fastighet,
medan mark och gemensamma anläggningar innehas
med samäganderätt.
I Finland har man en ytterligare variant, som kal-
las aktieägarlägenheter. Den innebär att en i tiden
obegränsad nyttjanderätt till en lägenhet är kopplad
till innehavet av aktier i ett bostadsaktiebolag. I det
finska systemet är alltså bostadsaktiebolaget fastig-
hetsägare under det att föremålet för den enskildes
äganderätt utgörs av lös egendom, dvs. aktier i bo-
stadsbolaget.
Utmärkande för ägarlägenheter är att lägenhets-
ägaren i likhet med småhusägaren har en långtgående
rätt att självständigt disponera över lägenheten t.ex.
genom att överlåta, pantsätta eller hyra ut den.
Riksdagen biföll i mars 1999 bostadsutskottets
förslag om att ägarlägenheter skulle införas som en
ny upplåtelseform i Sverige. Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet reserverade sig mot förslaget.
Regeringskansliet har tillsatt en utredare som bl.a.
ska utarbeta ett lagförslag om hur man bildar och
nyttjar ägarlägenheter. Denna utredning ska vara klar
i juni 2001.
Herr talman! Vi anser att det i Sverige ska finnas
möjligheter till tredimensionell fastighetsbildning och
att detta intimt hör ihop med ägarlägenheter. I jorda-
balkens 1 kap. 1 § står det att fast egendom är jord.
Det är alltså fråga om enbart en tvådimensionell,
vertikal fastighetsbildning. En fastighet består av ett
bestämt markområde. Den som äger marken är med
få undantag ägare till de byggnader som finns på
fastighetens mark.
Dagens lagregler gör det omöjligt att bygga en ny,
fristående fastighet ovanpå en befintlig, eftersom den
inte står på jord. Det innebär att man kan äga bostäder
som sitter ihop vertikalt som radhus men inte bostä-
der som sitter ihop på höjden i flerfamiljshus. För att
möjliggöra ägandet av bostäder även i flerfamiljshus
och för att kunna bygga nya fastigheter på redan
befintliga behövs nya regler för fastighetsbildning.
Den borgerliga regeringen tog fram ett förslag till
tredimensionell fastighetsbildning, som också re-
missbehandlades. Med detta förslag som grund, där
man även inkluderar ägarlägenheter, skulle utred-
ningen kunna presentera ett förslag som skulle kunna
läggas på riksdagens bord redan under våren. Det
skulle vara positivt om Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet då kunde ställa sig bakom förslaget att
införa ägarlägenheter i Sverige.
Jag är övertygad om att när vi inför möjligheterna
till tredimensionell fastighetsbildning och till skapan-
de av en ny upplåtelseform i ägarlägenheter skulle
detta innebära nya områden och platser att bebygga,
och det skulle skapas många fler lägenheter i våra
tillväxtregioner.
Vill inte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
råda bot på bostadsbristen och vara med när det ska-
pas nya former, där detta möjliggörs?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 8 och 5.

Anf. 178 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att fundera över
hur Annelie Enochson tänker när hon jämför förslaget
om en kvalificerad majoritet vid omvandling från
hyresrätt till bostadsrätt med det förslag till kvalifice-
rad majoritet som nu eventuellt kommer fram efter en
remissbehandling när det gäller kommunernas rätt till
försäljning. Det är ju en avsevärd skillnad när de
enskilda hyresgästerna har rätten att välja.
I det här fallet handlar det om ett minoritetsskydd
för dem som redan bor i en fastighet, ett skydd av
deras rätt att fortfarande ha kvar sin hyresvärd och
faktiskt, som jag ser det, slippa få sina grannar som
hyresvärdar. Det är också ett skydd för dem som
tänker omvandla hyresrätt till bostadsrätt. Det har vid
ett flertal tillfällen visat sig att man när för få går med
i bostadsrättsföreningen får ekonomiska problem med
bostadsrätten. Det är ytterligare ett skäl.
Annelie Enochson talar vidare om segregationen
och förutsättningarna för att ombilda hyresrätter till
bostadsrätter. Jag delar i viss mån hennes uppfattning.
Jag tror att det är väsentligt att man har förutsättning-
ar för boende överallt, men det är inte så enkelt. Hur
gör vi i sammanhängande områden där det bara finns
bostadsrätter eller där det bara finns villor? Är det
bara en form av segregation som ska brytas?
För mig är segregationen alltid tvåsidig. Att göra
förändringar på bara ett ställe i tron att man då bryter
segregationen framstår för mig som något naivt. Det
stora problemet är väl snarare de stora och enhetliga
segregerade villaområden där folk med mycket stora
plånböcker har förutsättningar att självvalt kunna
segregera sig.
Herr talman! Har Annelie Enochson några förslag
till hur vi ska kunna bygga in hyresbostäder i dessa
områden, dvs. bryta sönder de enhetliga bostadsrätt-
sområdena och få in hyresfastigheter? Eller tror An-
nelie Enochson fortfarande att segregation är en plåga
bara på ett ställe i samhället?

Anf. 179 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vad först gäller kvalificerad majo-
ritet tycker Vänsterpartiet att förbudet mot dub-
belupplåtelse ska vara kvar. Om man hade tagit bort
detta förbud och möjliggjort dubbelupplåtelse, hade
man kommit förbi just det som Sten Lundström tar
upp. Som Sten Lundström säger vill väldigt många bo
kvar i sina hyresrätter. Har man då möjlighet att låta
det kommunala bostadsbolag som äger fastigheten
före ombildningen ta över bostadsrätten och hyra ut
den som hyresrätt, kommer man ifrån detta problem.
Det skulle alltså vara en klar fördel att få bort för-
budet mot dubbelupplåtelse i våra förorter, där det
finns många kommunala bostadsbolag.
Vad gäller den andra frågan tror jag inte att segre-
gationen är ensidig. Jag menar också att det är en
kommunal angelägenhet. I Göteborg har vi bl.a. i
många områden med småhus sett till att det byggs
hyresrätter.

Anf. 180 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag upplever det sista som Annelie
Enochson sade så att hon faktiskt uttalar sig för det
som Vänsterpartiet kommer att kräva i samband med
ett senare betänkande, nämligen en kommunal boen-
deplanering. En förutsättning för att bryta segregatio-
nen är faktiskt att kommunen tar det ansvar som man
uppenbarligen har tagit i Göteborg.
Jag ska också svara på frågan om ägarlägenheter.
Annelie Enochson undrade om vi kommer att ändra
inställning. Jag kan mycket enkelt svara att vi inte
kommer att göra det. Vi tycker att det är en onödig
upplåtelseform. Den kommer att ytterligare skärpa
segregationen och kommer dessutom att skapa ett
antal små fastighetsägare som har sina risker utsprid-
da i tio eller elva olika fastigheter och lever på att
hyra ut dem till andra. Det blir ganska dåliga hy-
resvärdar med ett litet bestånd. Vi behöver inte fler av
den sorten.

Anf. 181 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag kan bara beklaga att Vänsterpar-
tiet inte tycker att ägarlägenheter är en positiv upplå-
telseform. Det gör man bl.a. i alla våra grannländer.
Varför ska vi i Sverige alltid särskilja oss? Jag tror att
detta skulle kunna göra att vi får i gång ett ökat bo-
stadsbyggande också på platser som man nu inte kan
bebygga.
Det sades att vi är positiva till en bostadsförsörj-
ningsplan. Det är vi inte alls, och absolut inte heller
till en bostadsanvisningsplan. Vi tycker att det är helt
fel att inte låta kommunerna själva bestämma. Det är
upp till kommunen själv att bestämma om man vill ha
en bostadsförsörjningsplan och en bostadsförmedling.
Vi ska inte gå in i det kommunala självbestämmandet
genom att stifta lagar som tvingar kommunerna att
göra sådana saker.

Anf. 182 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! I detta betänkande finns en rad ge-
mensamma reservationer. Jag har inget direkt yrkan-
de. Min avsikt är att redovisa var Centerpartiet står i
dessa frågor. De berör i första hand bostadsrättslag-
stiftningen och hyreslagstiftningen. De är en del av en
samlad bostadspolitik.
Vår helhetssyn i bostadspolitiken bygger på två
viktiga principer. Den ena är valfrihet i fråga om
boendet. Man ska kunna välja var i landet man vill bo
och i vilken boendeform. Det viktigaste är då att det
finns tillräckligt med bostäder tillgängliga. Den andra
huvudprincipen är demokratin i boendet. Var och en
ska ha möjlighet att bestämma över sitt eget boende
och boendeplanering. I bostadsrättslagstiftningen och
hyreslagstiftningen sammanfaller de principerna väl.
Herr talman! För det första vill jag ta upp bostads-
rättslagstiftningen. Vi tycker att bostadsrätten är en
viktig boendeform. I den finns ett ägande. Att äga sin
bostad har ett värde i sig. I det här fallet är det frågan
om en kooperativ ägandeform, och den tycker vi är
riktig. Vi tycker också att det ska finnas kooperativ
hyresrätt. Det ska finnas ett brett spektrum av boen-
deformer att välja mellan.
Demokratin har kommit i kläm under den senaste
tiden när det gäller bostadsrätterna. Regeringen och
stödpartierna har infört regler som gör våld på demo-
kratin och försvårar i stället för att underlätta boendet.
I stället borde man främja en ökning av boendet i
bostadsrätter och av ägande.
Annelie Enochson pekade också på en annan
faktor som diskuteras nu. Principen en man en röst
ska inte längre gälla i fråga om kommunernas möjlig-
heter att själva besluta om boendeformer. Demokratin
på bostadspolitikens område sitter trångt hos majori-
teten i dag. Majoriteten försöker förhindra uppkoms-
ten av nya bostadsrätter. Det man egentligen gör är att
förhindra förändringar. Det har gjorts förr.
Den moderate statsministern Arvid Lindman ville
verkligen värna det bestående. Han hittade på demo-
kratiska regler som innebar att principen en man en
röst inte skulle gälla. På den tiden gick socialdemo-
kraterna kraftigt emot den politiken. Gäller inte den
principen i dag?
Här har man tydligen funnit varandra på samma
demokratifientliga barrikad. Det är inte särskilt trångt
i mitten av svensk politik, där vi värnar den breda
allmänhetens boende i dag. Hur känns det, Sten
Lundström, att prata om de sämst ställda på bostads-
marknaden och samtidigt, tillsammans med Miljö-
partiet, jaga socialdemokraterna så långt åt höger som
möjligt? Ni har kommit så långt åt höger att t.o.m. de
som stod där tidigare, tillsammans med Arvid Lind-
man, för länge sedan har flyttat sig mot principen
enkel majoritet och en man en röst.
Det får en rad konsekvenser när man inför krav på
kvalificerad majoritet vid ombildning av hyresrätter
till bostadsrätter. Segregationen tilltar. En väl balan-
serad och varierad bostadsmarknad är ett av de vikti-
gaste bostadssociala målen. Därför borde man upp-
muntra och inte förhindra tillblivelsen av nya bo-
stadsrätter, åtminstone i sådana områden där det en-
dast finns hyresrätter. Om man förhindrar det innebär
det att man konserverar situationen och försvårar för
dem som vill få bort segregationen.
Det är också svårare att bilda bostadsrätter på
landsbygden och i små orter, med de förhindrande
reglerna. Ska inte valfriheten för de boende väga lika
tungt där som i t.ex. centrala Stockholm?
Det är betydligt lättare att få två tredjedels majo-
ritet i attraktiva områden, som i Stockholms inner-
stad. Det är naturligtvis betydligt svårare att uppnå
två tredjedels majoritet ute i ytterområdena, där det
finns många hyresrätter. Man måste fråga sig var
kampen mot segregationen förs från Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och regeringen.
Driver ni denna politik för att hjälpa de redan be-
suttna, som har råd att gå över till bostadsrätt i Stock-
holms innerstad? Eller är det verkligen för att hjälpa
de svagaste på bostadsmarknaden, ute i ytterområde-
na, som skulle vilja bo i bostadsrätt men inte har en
chans att göra det? De här förslagen försvårar ju för
dem. Det kunde vara intressant att få höra från Sten
Lundström, i stället för gammal retorik. Man måste
ha klart för sig hur systemet fungerar för att hitta de
rätta lösningarna.
Varför vill inte majoriteten och Vänsterpartiet att
vanligt folk ska kunna bo i bostadsrätt? Man går ju
emot förslag som skulle underlätta bildandet av bo-
stadsrätter. Det finns motionsförslag från Centerparti-
et och flera andra, som ni nu avslår. Varför ska man
inte få göra det? Det är en fråga som det vore intres-
sant att få svar på.
Herr talman! För det andra tänker jag beröra hy-
reslagstiftningen och bruksvärdessystemet. Hyresrät-
ten kommer tyvärr inte till sin rätt i dag. Det beror på
flera saker. För det första börjar vi få orimligt höga
hyror och besittningsskyddet håller på att försvagas,
på grund av svår bostadsbrist i attraktiva områden.
Bostadsbristen drabbar i första hand de svaga männi-
skorna på bostadsmarknaden. Det är de som får lida
mest när inte bostadspolitiken fungerar.
Bruksvärdessystemet kom en gång till för att stär-
ka besittningsskyddet, framför allt för de svaga hy-
resgästerna, och för att förhindra höga hyror i en
bristsituation. Det var då det. Men tiderna förändras,
och man måste rätta politiken därefter. I praktiken
verkar systemet fortfarande mot hyreshöjningar i
bristområden. Framför allt konserverar det dock ett
golv i hyressättningen i de mindre attraktiva område-
na. Systemet medverkar alltså till att över lag pressa
upp hyror. Man får inga möjligheter till variation i
boendet.
Bruksvärdessystemet motverkar också nybyggna-
tion. Jag menar inte att hyrorna skulle vara så höga
som den nivå de pressas upp till på den svarta bo-
stadsmarknaden i dag. Men med intäkter från högre
hyror skulle fastighetsägarna kunna bygga nya bostä-
der, nya hyresrätter.
Pengarna hamnar alltså hos dem som nu har råkat
få en förstahandslägenhet. Det är andrahands- och
tredjehandshyresgästerna som får betala. Och pengar-
na hamnar på den svarta marknaden i stället för att
hamna i fastighetsbranschen och därmed komma till
nytta vid tillskapandet av nya bostadsrätter.
Jag måste fråga majoriteten om detta också är ett
utslag av sociala inslag i bostadspolitiken. I och med
att systemet är oförändrat hissas hyrorna över mark-
nadsnivå i attraktiva områden. Det konserverar också
en hög hyresnivå i andra områden där man skulle
kunna sänka hyrorna och samtidigt få kapital till att
bygga nya bostäder och ta bort bostadsbristen.
Från Centerpartiets sida vill vi modifiera
bruksvärdessystemet på fyra punkter.
Vi vill för det första ta bort den kommunala le-
dande rollen i bruksvärdeshyressättningen.
Vi vill för det andra att förstahandshyran i ny-
byggnationen inte ska omfattas av bruksvärdessys-
temet.
Vi vill för det tredje stärka besittningsskyddet ge-
nom att oskäliga hyror ska kunna prövas i hyres-
nämnd eller domstol.
Vi vill för det fjärde öppna möjligheten för hyres-
gästen att kunna teckna längre hyresavtal med en
hyresvärd.
De flexibla hyresavtalen tar vi upp i reservation
nr 4 i betänkandet, som Centerpartiet ensamt står
bakom. Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 4. En utredning bör se över detta och komma med
förslag till sådana ändringar att det blir en rimlig
avvägning ur hyressynpunkt och tidssynpunkt.
Herr talman! Vi har i dag en besvärlig situation på
bostadsmarknaden där de svaga stämplas ut. De soci-
ala inslagen i bostadspolitiken får vika eftersom de
som sitter i majoriteten vill bevara de system som vi
har i dag och som har överlevt sig själva.
De förslag från Centerpartiet och från flera partier
om ändringar i bostadsrättslagstiftningen och i hyres-
rättslagstiftningen som vi här har att behandla löser
inte alla problem. Men det är ett steg på vägen mot en
betydligt bättre fungerande bostadsmarknad för alla.
Ju förr det blir verklighet desto bättre. Jag kan ba-
ra uppmana Sten Lundström och även Miljöpartiet att
börja jaga socialdemokraterna i rätt riktning för att få
verkligt sociala inslag i bostadspolitiken. Bl.a. Sten
Lundström talade så vackert om det här. Men det är
tyvärr bara ren retorik i dag.

Anf. 183 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! För att rätta till min felsägning och
göra det helt klart yrkar jag bifall till reservationerna
8 och 15 och inte till reservation 5.

Anf. 184 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag blev uppmanad att gå i replik,
och då får jag göra det.
Herr talman! Agne Hansson liksom Annelie
Enochson blandar ihop två olika saker. Det ena är det
förslag som nu är ute på remiss avseende försäljning
av allmännyttans fastighetsbestånd och på vilket sätt
man eventuellt ska kunna skydda det och se till att det
finns någon hyresrätt kvar även i Stockholm och
andra storstadsområden om några år.
Jag tycker att det är rimligt att vi avvaktar remiss-
rundan innan vi tar den debatten. Framför allt ska vi
ta debatten när förslaget är klart och det finns en
proposition och ett betänkande i kammaren. Än så
länge är detta ett utredningsförslag. Jag avvaktar
gärna den debatten.
När det däremot gäller skyddet för de enskilda
som redan har en bostad, dvs. de som redan bor i en
hyresrätt och som inte vill bo i en bostadsrätt och som
inte vill ha sina grannar som hyresvärd, tycker jag att
det är rimligt med tvåtredjedelsmajoritet. Det är ett
normalt minoritetsskydd.
Det är ett minoritetsskydd för dem som redan har
en bostad. Det handlar inte om en politisk möjlighet
att lägga hinder i vägen för att bilda en bostadsrätts-
förening. Det är ett skydd för de människor som vill
bo kvar i en hyresrätt. Det tycker jag är ganska rim-
ligt.
Jag konstaterar också att Agne Hansson talar om
att tvåtredjedelsskyddet för dem som bor i hyresrätt i
dag skulle skapa en tilltagande segregation. Det
handlar inte om en tilltagande segregation. Segrega-
tionen varken minskar eller ökar därför att priserna på
fastigheter eller lägenheter stiger. Tvärtom.
Jag får återkomma senare.

Anf. 185 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Nej, jag blandar inte ihop någonting.
Jag belyser att demokratiaspekten på bostadspolitiken
finns på flera områden.
Det berör kommunerna, vilket framgår av ALL-
BO-kommittén, som nu har lagt fram sitt förslag. Det
är ett förslag för sig. Det är riktigt. Jag tar upp det här
eftersom jag vill försöka påverka Sten Lundström att
verka för en lösning i rätt riktning, dvs. att gå tillbaka
och låta kommunalpolitikerna bestämma detta.
Jag pekar också på samma enkla majoritetsprincip
när det gäller ombildning av bostadsrätter. Det är
också ett demokratiskt problem. I ena fallet är det
demokrati på kommunal nivå, i andra fallet är det
demokrati för hyresgästerna och de boende. I båda
fallen blir utfallet att det ytterst drabbar de boende om
man inte löser det enligt de gängse principer som vi
har.
Sten Lundström måste naturligtvis ha varit full-
ständigt döv om han inte hörde det, eller annars lyss-
nade han inte på vad jag sade. Jag beskrev just cykeln
för hur segregationen ökar. Man låser in det system vi
har så att det är omöjligt för dem som vill att i vissa
områden bilda bostadsrätter och underlättar bara för
dem som har råd att bilda bostadrätter i de områden
som är attraktiva.
Jag behöver inte nämna några namn. Vi har sett
ett skeende och hur lätt det är. Men varför kommer
det inte till några bostadsrätter ute i de andra bostads-
områdena? Hur ska man lösa det med en ensidig
bostadsmarknad och bara en boenderättsform? Det
måste väl ändå vara någonting som påverkar segre-
gationen i allra högsta grad.

Anf. 186 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att Agne Hansson
precis om Annelie Enochson inte har någon som helst
syn på vad segregationen innebär.
Segregationen uppstår inte bara i de enhetliga om-
rådena med hyresrätter. Segregationen uppstår precis
på samma sätt i de enhetliga villaområdena i storstä-
derna. Segregationen uppstår på exakt samma sätt i
de enhetliga bostadsrättsområdena i storstäderna.
Jag kan inte se någonstans i era motionsförslag
hur man ska bryta den segregationen. Jag har försökt
att titta en gång till. Hur ska man t.ex. kunna bryta
segregationen i Limhamn i Malmö eller i Djursholm i
Stockholm?
Det finns inga förslag hur man bryter den segre-
gationen. Uppenbarligen tror man att segregationen
bara finns ute i Tensta, i Rinkeby, i Rosengård och i
Gårdstånga. Segregationen är alltid tvåsidig. Därför
måste det finnas möjligheter när man angriper segre-
gationen att titta på lösningar på båda ställena.
Segregationen ökar också ju färre hyresrätter det
finns kvar. Det är ett av skälen till att vi på något sätt
måste se till att en allmännytta finns kvar nästa år och
året därefter. Vi måste på något sätt värna hyresrät-
tens förutsättningar att överleva och se till att allmän-
nyttan finns kvar.
Jag bjuder gärna in Agne Hansson till en diskus-
sion om hur vi kan bilda en majoritet för att rädda
kvar allmännyttan och de hyresrätter den omfattar i
framtiden så att människor kan efterfråga bra och
billiga bostäder som motsvarar de krav de har.

Anf. 187 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Centerpartiet slår vakt om allmän-
nyttan. Om inte Sten Lundström visste det kan jag
uttala det än en gång. Det är oerhört viktigt. Det är
därför som vi inte kan behandla den på det sätt som
majoriteten gör nu.
Det är just ensidigheten, oavsett om det är vil-
laområdena i Djursholm eller Limhamn i Malmö,
som är segregation. Det är därför vi vill att man ska
kunna ombilda hyresrätter i Limhamn till bostadsrät-
ter: för att få bort ensidigheten. Det är därför vi vill
att de pengar som i dag hamnar på svarta marknaden,
de pengar som andrahandshyresgäster i attraktiva
områden får betala i form av vansinnigt höga hyror,
hamnar hos sådana fastighetsägare som kan bygga
hyresrätter i Djursholm. Det är bara på det sättet vi
kan få en varierad bostadsmarknad och få bort segre-
gationen. Det är vårt recept för att skapa ett varierat
boende - inte att konservera en marknad som finns,
som man inte kan göra någonting åt och som bara de
som har väldigt mycket pengar kan köpa sig ur eller i.

Anf. 188 LENNART DEGERLIDEN (fp):
Herr talman! Om man vill göra en översyn av bo-
stadspolitiken med syfte att få i gång byggandet av
hyresrätter och öka rörligheten är det nödvändigt att
diskutera hyressättningssystemet, som är ett samspel
mellan bruksvärdessystemet, hyresförhandlingar och
allmännyttans eller de kommunala bolagens roll.
Bruksvärdessystemet kom ju till, som Agne Hans-
son påpekade, som ett sätt att stärka besittningsskyd-
det för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock
skett de sista 30 åren, då det kanske mera har innebu-
rit att dämpa hyresutvecklingen. Vi kan se hur situa-
tionen är i Stockholms innerstad. Inga Berggren re-
dovisade detta på ett förtjänstfullt sätt.
Men det är inte bara i Stockholms innerstad som
det här skapar problem. Även i min hemkommun
Umeå är detta ett problem. Trots att hyresgäströrelsen
där i samverkan med det kommunala bostadsbolaget
har gjort ett poängsystem som skulle lätta upp det
hela är det fortfarande de perifera områdena med nya
bostäder som har de högsta hyrorna, medan i princip
lika bra bostäder i centrum har de lägsta hyrorna. Det
här skapar naturligtvis problem.
Den utredning om bruksvärdessystemet och all-
männyttan som lämnades i våras pekar på att det ändå
finns något slags samstämmighet mellan vad hyres-
gästerna själva upplever som bostadens värde och
hyressättningssystemet. Förvånansvärt nog fanns det
ett sådant samband. Men utredaren påpekar också att
det i Stockholmsområdet finns utrymme för att upp-
värdera det geografiska läget vid hyressättningen.
Vi kan se hur det ser ut när det gäller priserna på
bostadsrätter, som ju säljs på en fri marknad. Där
varierar priserna mycket mer än vad hyrorna gör.
Bruksvärdessystemet tillåter helt enkelt inte att bo-
stadssökandes preferenser slår igenom.
Vi i Folkpartiet anser att en rad åtgärder är nöd-
vändiga för att få fart på nyproduktionen av hyresrät-
ter samt öka rörligheten och flexibiliteten på hyres-
marknaden. Vi avvisar såväl nya hyresregleringar
som en helt fri hyressättning. En helt fri hyressättning
i ett tidigare reglerat system skulle innebära en höj-
ning av hyrorna i Stockholms innerstad med upp till
50 %. Vi ser inga skäl att rucka på de grunder som
finns i hyressättningssystemet, som består av fria
förhandlingar mellan hyresgäster och fastighetsägare
kombinerat med en bruksvärdesprövning med jäm-
förbara lägenheter. Hyresgästens besittningsskydd är
fortsatt viktigt att hävda. Dessutom kan man säga att
dagens system är bättre anpassat till 1968 års inten-
tioner om en till marknadsförhållandena anpassad
hyresbildning.
Sedan blir man något förvånad när man hör väns-
termajoriteten, som med olika lagstiftningsåtgärder
försöker lösa de problem som finns i dag. Man kon-
staterar naturligtvis att den bostadspolitik vi upplever
i Stockholm på något sätt är asocial med de följder
den har fått. Men att nu igen med olika lagstiftnings-
åtgärder försöka få en marknad att fungera som från
att ha varit väldigt sönderreglerad gått till att ha nå-
gon frihet är naturligtvis dömt att misslyckas.
I Folkpartiet anser vi att det är nödvändigt att till-
låta en mer differentierad hyressättning som bättre
avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden.
Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en större vikt vid
hyresförhandlingarna. Jag hörde att vänsterpartisten
här tyckte att redan ca 30 % var för mycket. Vi tycker
att detta måste marknaden få avgöra, eller rättare sagt
de bostadssökandes preferenser.
Dessutom vänder vi oss mot att allmännyttan eller
de kommunala bolagen ska vara norm för hyressätt-
ningen. Det här måste naturligtvis ändras om det ska
bli en flexiblare marknad. Det är viktigt att man gör
om detta, annars kommer det inte att fungera.
Herr talman! Jag yrkar, med instämmande i vad
Inga Berggren har sagt, bifall till vår reservation nr 1.

Anf. 189 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Efter att först ha gett en nästan lyrisk
skildring av hur väl bruksvärdesprincipen fungerar
hamnar Lennart Degerliden ändå till slut i något helt
annat.
Jag skulle egentligen bara vilja fråga Lennart De-
gerliden, herr talman, om det inte faktiskt är en fråga
för Stockholms hyresgästförening och Stockholms
fastighetsägare att lösa de problem som finns i Stock-
holm när det gäller lägesfaktorn, precis som man i
viss mån har gjort i Umeå och framför allt i Malmö.
När det gäller de 30 procenten kan jag uppleva att
den andelen börjar bli för stor eftersom jag ser grup-
per som nu inte längre har råd att efterfråga bostäder i
de här områdena. Men det skulle inte falla mig in att
sätta mig över den förhandlingsrätt som hyresgäströ-
relsen och fastighetsägarna har tillsammans. Jag und-
rar om inte Lennart Degerliden också kan hålla med
mig om att detta faktiskt är ett ganska vettigt system
som kanske borde tillämpas något bättre i Stockholm.

Anf. 190 LENNART DEGERLIDEN (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är alldeles uppenbart, vilket jag
också sade, att det fanns värden i det här systemet.
Men den nuvarande vänstermajoriteten vill ju gå förbi
det här genom att komma med nya lagstiftningar hela
tiden som ruckar på det.
Det är klart att hyresgästföreningen och Stock-
holms fastighetsägare ska ha en viktig del i det här.
Det är alldeles uppenbart.
Sedan är jag förvånad över att inte Stockholms
kommuner alldeles frivilligt börjar bygga hyresrätter.
Att man inte bygger skapar ju problem för tillväxten i
Stockholm, vilket jag ser med oro.

Anf. 191 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det sista kan jag känna precis sam-
ma förundran över, framför allt som man har en all-
männytta med ganska goda intäkter och ganska
mycket pengar som faktiskt borde ha goda förutsätt-
ningar att bygga.
Vad jag vet har inte den s.k. vänstermajoriteten i
riksdagen föreslagit någon ny lagstiftning när det
gäller bruksvärdesprincipen. Precis som Lennart
Degerliden uttrycker det är vi ganska nöjda med hur
det fungerar i dag. Vi föreslår inga lagförändringar
när det gäller bruksvärdesprincipen. Vilken lagänd-
ring Lennart Degerliden är ute efter i det här fallet
förstår jag inte.
Det vi däremot vill lagstifta om från Vänsterparti-
et är skydd för dem som har det allra sämst på bo-
stadsmarknaden. Vi vill se till att det finns en bo-
stadsanvisningslag som ger de 1 500 hemlösa, varav
321 är barn, i Malmö förutsättningar att också få en
bostad. Vi vill se till att åter bygga på ett sådant sätt
att alla dessa människor har en förutsättning att efter-
fråga.
Lennart Degerliden talar om överreglering. Jag
har aldrig förstått att man tyckt att den svenska bo-
stadsmarknaden varit speciellt reglerad. Den är gans-
ka lite reglerad i förhållande till de flesta andra bo-
stadsmarknader runtom i världen.
Men den s.k. överreglerade bostadsmarknad som
fanns på 60- och 70-talet, om jag nu ska tolka det som
Lennart Degerliden sade, hade förmågan att se till att
hemlösheten i stort sett försvann i den kommun jag
kommer ifrån i slutet av 60-talet. Det fanns ingen som
inte hade eget kontrakt. Sedan var det en och annan
som inte bodde i sin lägenhet, men det är en helt
annan sak. Vi byggde bort hela bostadsbristen med
den s.k. överreglerade marknad som fanns. Vi såg till
att skaffa bra, ljusa och fina lägenheter. Vi lyckades
få bort det som liknade slumområden och i alla fall
var ganska dåliga bostäder. Genom den s.k. överreg-
lerade bostadsmarknad som fanns vid den här tiden
löste vi alla de här problemen.
När vi nu har avreglerat större delen av bostads-
marknaden, vad ser vi då? Jo, det byggs ingenting.
Det uppkommer bostadsbrist i storstäderna. De som
är svagast på bostadsmarknaden kommer inte in över
huvud taget. Jag har lite svårt att se logiken i resone-
manget.

Anf. 192 LENNART DEGERLIDEN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag tyckte att jag var ovanligt logisk.
Men min invändning mot lagstiftningen gällde inte
hyresrättsprincipen på det sättet. Det var de här andra
lagarna: bostadsplaneringslag och vad det nu är som
är på gång, två tredjedelar och hela den biten. Det
tycks vara så att man inte tar itu med problemen på
rätt sätt. Det är det jag menar.
Sedan återkommer Sten Lundström till de stackars
hemlösa. Då måste jag säga att jag är något skrämd
av hur de kommunala bostadsföretagen sköter den
uppgiften. Jag såg senast i Nordnytt, som går i Ume-
området, att Lulebo, som är Luleå kommuns fastig-
hetsbolag, har sådana restriktioner gentemot nya
hyresgäster som vanliga hyres- och fastighetsägare
egentligen inte skulle ha. De skulle visa upp sin hyra
och det ena med det andra. Det är det som är allmän-
nyttan. Vi kan nog ta en diskussion vid ett senare
tillfälle om de kommunala bostadsbolagen verkligen
sköter sin uppgift.
Det måste finnas någon annan modell för oss att
ha en, som det heter på tyska Sozial Wohnbau, alltså
en social bostadspolitik. Jag ställer naturligtvis upp på
att uteliggarna ska ha någonstans att bo. Det är oer-
hört viktigt.

Anf. 193 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
bostadsutskottets hemställan i betänkande BoU3 och
avslag på samtliga reservationer. I betänkandet be-
handlas motioner från allmänna motionstiden 2000
som avser hyresrätt, bostadsrätt och ägarlägenheter.
Bostaden är en del av vår identitet. Där kopplar vi
av, hämtar kraft och inspiration. I bostaden ska vi
känna oss trygga. Bostadspolitiken ska, utifrån en
helhetssyn på människan, medverka till att tillfreds-
ställa sociala, kulturella, fysiska och psykiska behov.
Bostadspolitiken ska medverka till en positiv integra-
tion.
De kommunala allmännyttiga bostadsföretagen
har alltsedan sin tillkomst på 1940-talet varit betydel-
sefulla verktyg för kommunerna när de ska uppfylla
sitt ansvar inom bostadsförsörjningen. Starka och
välskötta bostadsföretag som drivs utan vinstsyfte och
som är öppna för alla grupper av medborgare måste
även fortsättningsvis vara ett grundläggande inslag i
den svenska bostadspolitiken.
Allmännyttan har under drygt 50 år varit en viktig
del av både den sociala och moderna bostadspoliti-
ken. Dess främsta uppgift är att erbjuda goda bostäder
till rimliga kostnader för alla hushåll, oavsett storle-
ken på plånboken. De kommunala bostadsbolagen tog
ett avgörande ansvar för att inom miljonprogrammets
ram bygga bort bostadsbristen och höja bostadsstan-
darden för de folkgrupperna.
Vi socialdemokrater vill ha mångfald i boendet.
Ofta framställs det från borgerligt håll att vi skulle
vara emot ägande. Det är vi inte. Under hela 1900-
talet har vi drivit en politik som har lett till att alltfler
människor i dag har möjlighet att äga sina bostäder.
Men det är inte genom att låta marknadskrafterna
styra fullt ut som vi har uppnått detta. Därför ännu en
gång: Mångfald och valfrihet i boendet är viktigt.
I många borgerligt styrda kommuner hindras val-
friheten genom ensidig satsning på att allmännyttan
ska säljas ut. I framför allt Stockholmsområdet säljs
hela eller delar av allmännyttans bostadsbestånd ut.
Under 1999 såldes totalt 8 370 lägenheter runtom i
landet, varav mer än hälften eller rättare sagt 5 200
lägenheter såldes här i Stockholm och i grannkom-
munerna. Detta begränsar, som vi ser det, valfriheten
och mångfalden i boendet.
Herr talman! I dagens betänkande finns det 15 re-
servationer. Jag tänker inte belysa alla, utan endast
tre: bruksvärdet, ombildning till bostadsrätt och
ägarlägenheter.
Dessa tre reservationer går som jag ser det ut på
en moderat människosyn och ideologin att stärka
enskildas rättigheter och möjligheter på någon annans
bekostnad. Vi socialdemokrater delar inte den synen.
Den samlade borgerligheten tycks tro att alla bo-
stadspolitiska problem försvinner i samma ögonblick
som bruksvärdessystemet upphör. Marknaden kom-
mer att lösa bostadsbristen i tillväxtkommunerna,
byggkostnaderna kommer att sjunka osv.
Mot detta borgerliga hyllande av marknaden kan
ställas resultatet från den undersökning som utred-
ningen om bruksvärdet presenterade i våras. Hyres-
gästerna fick där rangordna vilka saker i boendet de
tyckte var viktigast. Hyresgästerna satte då säkerhet
och trygghet i boendet först. Därefter kom service,
vacker och bra utemiljö och bra kommunikationer.
Först på elfte plats kom närhet till centrum.
De boende efterfrågar alltså trygghet och god ser-
vice. Det moderaterna vill ge dem är ännu mer mark-
nadsanpassning av bostadspolitiken. Vad är viktigast,
marknadsanpassning eller trygghet i boendet? För
mig som socialdemokrat är det självklart att sätta
människovärdet före marknadsvärdet. Vad är vikti-
gast för er? Det vore intressant att få en redogörelse.
Det är bra att ni säger er värna om besittnings-
skyddet, men i stället för att behålla den väl inarbeta-
de hyresförhandlingspraxis som i dag råder föreslår
moderaterna i sin motion att för varje gång en hy-
restvist inte kan lösas ska tvisten dras inför domstol.
En särskild utredare har genomfört en utvärdering
av bruksvärdessystemet där man konstaterat att
bruksvärdet i stort uppfyller målet, men att det i sys-
temet finns vissa utsatta spänningar. Utredningen har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet, så det kommer att finnas anled-
ning att återkomma i denna fråga här i kammaren.
Vad gäller reservationen om majoritetskrav vid
ombildning till bostadsrätt lämnade ALLBO-
utredningen nyligen sitt förslag. Detta ska nu ut på
remiss och därför finns det ingen anledning att ta
ställning till förslaget nu, dvs. innan vi tagit del av
remissinstansernas synpunkter.
När man läser reservationen om ägarlägenheter
blir man nästan lite rädd. Varför är det så bråttom att
införa ägarlägenheter? Med omedelbar verkan mer
eller mindre. Varför denna brådska? Det finns en
utredning och den ska vara klar den 1 juni 2001,
varför inte invänta den? Det verkar nästan som om ni
vore lite rädda för vad utredningen ska komma fram
till. Den samlade borgerligheten föreslår nu ett infö-
rande av upplåtelseformen redan från den 1 april
2001, dvs. om fem månader, två månader innan ut-
redningen är färdig. En utredning som bl.a. ska klar-
lägga konsekvenserna av denna nya upplåtelseform.
Men efter vad jag kan förstå sedan tidigare debatter
här i kammaren ser ni inga som helst problem med
upplåtelseformen ägarlägenheter.
Herr talman! När vi pratar om bostadspolitiken,
att bostaden är en social rättighet och att alla som
efterfrågar en bostad ska ha rätt till en bra sådan till
en rimlig kostnad i en trygg och säker miljö gäller det
även våra barn och ungdomar och hur deras boende
ska se ut i framtiden. Ofta kan man från samtliga
partier läsa mycket bra motioner som berör detta.
Men just när vi behandlar hyresrätt och bostadsrätt i
kammaren har man från borgerligt håll totalt glömt
bort våra barn och ungdomar. Då är det endast mark-
nadskrafterna som ska styra.
Hur ska ungdomar kunna skaffa sig en egen bo-
stad om det endast finns bostäder med äganderätt?
Ungdomar som precis ska lämna sitt föräldrahem och
ut och prova sina vingar har oftast inte eget kapital
eller möjlighet att lämna säkerhet för lån i banken. En
fråga som man kan ställa sig då är: Är det endast
ungdomar till föräldrar med kapital som ska ha möj-
lighet att lämna hemmet och skapa sig ett eget boen-
de, eller hur tänker ni långsiktigt bostadspolitiskt när
marknadskrafterna har gjort sitt?
De allmännyttiga bostadsföretagen utgör ett vik-
tigt verktyg för att kommunerna ska kunna fullfölja
sitt grundläggande sociala ansvar. Människor som
kan ha mindre goda förutsättningar att själva ordna ett
boende kan med bistånd av kommunen få ett boende i
en allmännyttig fastighet. Om allmännyttan avvecklas
eller inte har ett tillräckligt stort bestånd riskerar vi en
utveckling mot socialbostäder. Vill vi ha det i Sveri-
ge? Nej är vårt bestämda svar. Men vem ska då ta
ansvar för dem som av någon anledning kommit snett
i livet eller inte anses betalningsvilliga?
Hyresrätten är en mycket flexibel boendeform
som är tillgänglig för alla utan krav på kontantinsats.
En alltmer ökad rörlighet på arbetsmarknaden, valfri-
het i fråga om utbildningsort och ett ökat internatio-
nellt utbyte visar att det även i framtiden kommer att
vara stor efterfrågan på hyresrätter. Saknas tillgång
till hyresrätter kan det förhindra önskvärd rörlighet på
arbetsmarknaden, och därmed hämmas tillväxten. Till
det ska läggas att många människor - äldre, handi-
kappade, eller de med någon sjukdom så att de inte
orkar sköta trädgården eller andra saker som måste
göras i en egenägd bostad - efterfrågar hyresrätter för
att boendeformen har en hög servicenivå.
Herr talman! Bostaden är "livets hjärta". I bosta-
den och bostadsområdet tillbringar vi den största
delen av vår lediga tid. Det är kanske en av de vikti-
gaste platserna för oss människor. Bostadsområdet är
en viktig plats för demokratin, för samtalet människor
emellan och för utbyte av värderingar och åsikter.
Allmännyttan, dvs. de kommunalt ägda bostadsbola-
gen, skapades en gång för att ge de många männi-
skorna möjlighet att bo bra till rimliga kostnader och
där plånbokens tjocklek inte var avgörande. Detta är
en av hörnstenarna i den sociala bostadspolitiken. Låt
oss därför även fortsättningsvis slå vakt om hyresrät-
ten och allmännyttan.

Anf. 194 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Carina Adolfsson säger att social-
demokraterna vill ha en mångfald i boendet. Det vill
vi kristdemokrater också. Vi vill ha bostadsrätter och
hyresrätter och vi vill också möjliggöra nya former i
samhället, t.ex. ägarlägenheter.
Varför är inte socialdemokraterna positiva till vårt
förslag om ägarlägenheter och tredimensionell fastig-
hetsbildning? Det skulle skapa den ytterligare mång-
fald man säger sig vilja ha. Det skulle även skapa nya
bostäder där det i dag inte går att bygga.
Den brådska vi känner beror på att vi känner det
sociala ansvaret för att det inte byggs några bostäder i
dag. Om ägarlägenheter byggs blir det också en om-
flyttning bland bostäderna, vilket vi anser är positivt.

Anf. 195 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra vad Anne-
lie Enochson säger när man pratar om mångfald i
boendet. Vi tycker naturligtvis också att det är viktigt
med mångfald i boendet. Men vi tror inte att ägarlä-
genheter är lösningen på hela problemet på det sätt
som Annelie Enochson framställer det.
Under förra veckan lades en annan utredning fram
som handlar om kooperativ hyresrätt. Det är också en
ny form av boende och skulle öka mångfalden. Men
jag har inte hört att Annelie Enochson har sagt nå-
gonting om kooperativ hyresrätt. Det är ett sätt att öka
mångfalden och där människor har möjlighet att ha
inflytande utan att det är storleken på plånboken som
är det mest avgörande.

Anf. 196 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vi tror inte, Carina Adolfsson, att
hela lösningen på problemet är att skapa ägarlägen-
heter. Vi tycker att kooperativa hyresrätter är en bra
form, men vi tycker att det är tråkigt att socialdemo-
kraterna inte är positiva till denna nya form. Varför är
ni inte positiva till den, när ni ändå kan se att det
genom att möjliggöra tredimensionell fastighetsbild-
ning går att skapa nya bostäder?

Anf. 197 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Det är bara ett antagande att säga att
detta kommer att skapa nya lägenheter och en om-
flyttning i samhället. Vi vet inte det. Ägarlägenheter
kommer att gynna dem som har stora plånböcker.
Sedan vill jag avslutningsvis säga några ord om
ägarlägenheter. Vi återkommer i denna fråga när
utredningen är klar och remisstiden har gjort sitt. Då
blir det en förnyad debatt kring ägarlägenheter.

Anf. 198 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Carina Adolfsson Elgestam säger att
socialdemokraterna inte är emot ägandet. Det bestri-
der jag inte. Våra partier har t.o.m. kämpat för det
kooperativa ägandet som en viktig form av ägande i
samverkan.
Varför stoppar majoriteten, Carina Adolfsson,
centerförslag i betänkandet som gäller att främja
kooperativt ägande, dvs. underlätta i stället för att
med hjälp av kvalificerad majorietet stoppa? Jag delar
uppfattningen att det är riktigt att ensidigheten ökar
om allmännyttan säljs ut i Stockholm. Jag litar på
mina kommunalpolitiker, även om jag inte har så
många just i Stockholm. Det är de som ska klara
detta.
Varför angriper inte socialdemokraterna den nu-
varande majoriteten i Stockholm som inte gör någon-
ting åt segregationen och ombildningen av hyresrätter
i ytterområdena i Stockholm?
Carina Adolfsson Elgestam pratade vackert för
hyresrätten och ungdomarnas möjlighet att komma in
på bostadsmarknaden. Jag delar den uppfattningen. I
dag är det fullständigt omöjligt för en ungdom att ta
sig in på hyresmarknaden eftersom hyrorna är så
höga. Svartmarknaden är mycket mer hänsynslös än
de rena marknadskrafterna som Carina Adolfsson
Elgestam talar så illa om. Hur vill socialdemokraterna
skapa fler hyresrätter om de låter pengarna ramla i
svartmarknadens fickor?
Carina Adolfsson Elgestam sade att bostadsområ-
det bl.a. ska vara till för samtal om demokratin. Är
det en man, en röst som det samtalet bäst bör handla
om, eller ska det vara kvalificerade majoriteter för att
värna det bestående?

Anf. 199 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Agne Hansson pratar vid flera till-
fällen om segregation. Det finns olika sätt att se på
vad segregation är. Låt oss ta barn och ungdomar som
bor i hyresrätt som exempel.
Låt oss säga att vi har en familj med tre fyra barn.
Föräldrarna kanske inte är höginkomsttagare utan
jobbar inom yrken utan höga inkomster. Då kommer
frågan upp om ombildande till bostadsrätt. Då kanske
de ser i deras ekonomi att de inte har möjlighet att
delta i ombildningen för de får aldrig lån till de höga
kostnaderna, som det bl.a. handlar om här i Stock-
holm. Vad har då barnfamiljen för valmöjligheter?
Den ena är att bli hyresgäst hos den eventuella bo-
stadsrättsförening som ombildas. Den andra är att
lämna fastigheten och flytta någon annanstans.
Om ombildningarna fortsätter att öka i samma takt
som nu är jag rädd för att det är en ny form av segre-
gation. I framtiden blir nästa steg att ungdomarna inte
får samma möjlighet.
Sedan var det frågan om demokrati och kvalifice-
rad eller enkel majoritet. Förslaget från ALLBO-
kommittén är ute på remiss. Vi återkommer i debat-
ten.

Anf. 200 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är svårt att jämföra äpplen och
päron. Den flerbarnsfamilj som Carina Adolfsson
Elgestam talar om här finns nog inte i de attraktiva
områden som socialdemokraterna gynnar med sin
ombildningspolitik i dag. De finns i just de områden
där jag anser att det är mer nödvändigt att göra om-
bildningar.
Skulle det vara så att familjen finns där, kan jag
inte förstå om det i demokratisk ordning, med enkel
majoritet, hos en bostadsrättsföreningen har beslutats
att ombilda till bostadsrätt kan vara svårare för den
familjen att vara hyresgäst med den nya ägaren i
stället för den gamla ägaren. Vill man vara kvar som
hyresgäst kan man vara det, oavsett om man under-
lättar eller förhindrar en ombildning. Det har ingen
betydelse; man har sin fria valmöjlighet att få äga
men också att få vara kvar som hyresgäst.
När det gäller demokratin ska vi naturligtvis av-
vakta de här förslagen. Jag noterade att Sten Lund-
ström sade att han var fullständigt nöjd med den lag-
stiftning som vi har i dag. Jag hoppas att Carina
Adolfsson Elgestam inte är det utan att hon kan titta
på de förslag som vi har i våra motioner för att få till
stånd en bättre tingens ordning som gagnar de svaga
på arbetssmarknaden och därmed stärker den sociala
bostadspolitiken.

Anf. 201 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra vad Agne
Hansson har att säga angående ombildning och om
dem som eventuellt bor i de bostäderna, att man inte
med säkerhet vet att det är människor med låga in-
komster som bor i de hyresfastigheterna i dag. Jag är
av den uppfattningen att man aldrig kan vara helt
säker. Det kan fortfarande finnas en och annan som
har haft möjligheten att bo kvar centralt om man så
har önskat sedan en längre tid tillbaka.
Det är helt riktigt, som Agne Hansson säger, att
man som hyresgäst har rätt att bo kvar. Men det är
inte säkert att man rent psykiskt upplever det som
positivt att bo kvar och hyra av sina grannar som har
blivit bostadsrättsägare. Jag tror att det ibland kan
upplevas som ganska så besvärligt på insidan.
För att än en gång ta upp frågan om enkel eller
kvalificerad majoritet, förstår jag mycket väl att Agne
Hansson vill att jag ska avge ett svar här i kammaren
i dag. Men återigen: Vi avvaktar tills remissinstanser-
na har sagt sitt.

Anf. 202 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Carina Adolfsson Elgestam talar om
att det är viktigt med trygghet i boendet. Javisst. Men
vad tror Carina Adolfsson Elgestam att de människor
som står i en oändlig bostadskö känner och vad de
som är hänvisade till andra- och tredjehandskontrakt
känner? Ja, inte är det trygghet. De känner snarare
otrygghet och stress, som jag också påpekade för Sten
Lundström förut.
De förslag som regeringen nu tar fram om att
kommuner ska ha bostadsförsörjningslagar och införa
bostadsförmedlingar är enbart kosmetik från en
handlingsförlamad regering, som jag uppfattar det.
Det är ett slag i luften. Genom sådana regler byggs
det inte några bostäder. Om jag tar Stockholm som
exempel, har det funnits bostadsförsörjningsplaner
och finns en bostadsförmedling. Där blir det verkli-
gen ett slag i luften.
Problemen finns i Stockholm, och de kvarstår.
Man säger att det är 72 000 personer som står i kö
och att bostadsförmedlingen har endast 350 lägenhe-
ter att förmedla. Det beror inte på brister hos kommu-
nen. Det som behövs är mer handfasta förslag från
regeringen. Då menar jag att det behövs en mer flexi-
bel hyressättning, där brukarens preferenser får slå in,
såsom det ursprungliga bruksvärdessystemet var
tänkt.
Är Carina Adolfsson Elgestam beredd att arbeta
för att regeringen engagerar sig på allvar i en sådan
diskussion och lägger förslag om detta till riksdagen?

Anf. 203 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga
till Inga Berggren att såväl regeringen som vi social-
demokratiska riksdagsledamöter är mycket engagera-
de i bostadspolitiken och hur det ska bli i framtiden.
Därför säger vi också att bostadsfrågan är en välfärds-
fråga.
Om jag går tillbaka till frågan om trygghet i boen-
det, är det självklart att alla människor ska känna
trygghet i sitt boende. Men det är alldeles för många
människor som inte gör det i dag. Därför är det en
viktig fråga att arbeta vidare med.
Precis som Inga Berggren påpekar är det klart att
människor som i dag bor i andra- och trejde-
handsupplåtelse, eller för den delen i en "svart" lä-
genhet, inte känner någon trygghet utan känner en
form av frustration. Men på vilket sätt det skulle bli
bättre för dem om vi införde mer marknadskrafter och
att marknaden bestämde bostadspolitiken i framtiden,
som Moderaterna vill, har jag svårt att se.
Jag upplever det på något sätt som mycket ned-
värderande när Inga Berggren pratar om förslaget om
att kommunerna ska upprätta bostadsförsörjningspla-
ner. Jag tycker att det är ganska bra om samtliga
kommuner i detta land, oavsett hur det ser ut med
tillväxten, arbetar med hur man vill ha det i boendet i
framtiden för olika åldrar, såväl för unga som för oss
i arbetsför ålder och för dem som är äldre. Därför är
det här viktigt.
Om jag avslutningsvis tar upp det här med att
Stockholm har planer, är det klart att det ställer till
problem för dem när det flyttar in så många fler män-
niskor än vad de har lyckats förutse i sina tidigare
planer. Sedan handlar det också om vilka beslut ma-
joriteten här i Stockholm fattar.

Anf. 204 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Carina Adolfsson Elgestam! Jag tror
att framtidstänkande kommuner, om jag så får säga,
verkligen diskuterar de här frågorna väldigt mycket.
Därför behöver inte staten lägga sig i det, utan kom-
munerna klarar det själva.
När jag diskuterar hyresrätten i dag talar jag om
en mer flexibel hyressättning, ett sådant system som
vi behöver diskutera. Carina Adolfsson Elgestam
pekar på den särskilde utredare som har tagit fram
underlag för ett sådant resonemang. Det står så här i
betänkandet: "Resonemang förs i betänkandet om
vissa begränsade förändringar av bruksvärdessystem-
et. Diskussionsförslagen avser bl.a. avskaffandet av
allmännyttan som förstahandsnorm och att bruksvär-
desregeln inte skall tillämpas på nyproduktion under
en s.k. karenstid. Utredningen har remissbehandlats
och bereds nu inom Regeringskansliet."
Utskottets majoritet säger till slut att det inte finns
skäl att nu i sak ta ställning till de motioner som vi
borgerliga partier har väckt och just de frågor som
den särskilde utredaren gärna vill resonera om för att
se om man kan komma fram till bättre lösningar.
Vad tycker Carina Adolfsson Elgestam om de
lösningarna? Hur ska de se ut? Det är det jag vill veta.

Anf. 205 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Herr talman! Precis som Inga Berggren sade be-
reds den här utredningen i Regeringskansliet, så vad
gäller den biten får vi återkomma i debatten. I mitt
anförande påpekade jag just detta att man har sett att
bruksvärdessystemet, utifrån de mål som är uppsatta,
fungerar men att det finns vissa spänningar i system-
et. Till själva den delen, och det som är spänningar i
systemet, måste vi självfallet återkomma.

Anf. 206 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Herr talman! Det är väldigt mycket som vi kom-
mer att få återkomma till här. Det inser jag också.
Men vi behöver ju inte snöpa debatten för det, utan vi
kan diskutera de här frågorna. Det kan vara bra att
belysa en hel del av det som har dykt upp. Bostads-
försörjningsfrågorna återkommer ju dessutom i ett
betänkande redan om två veckor. Därför lämnar jag
det därhän.
Det pågår en hel del utredningar. Det mesta är ju
redan sagt i debatten. Flera av er har tagit upp de
beredningar som pågår i Regeringskansliet och de
utredningar som är på gång. Det gör att det egentligen
inte finns något skäl för riksdagen att just nu ta ställ-
ning till väldigt mycket av det som vi debatterar i
dag. Vi får ta det när det kommer. Det gäller t.ex. en
utvärdering av bruksvärdessystemet som behandlar
frågorna om hyressättning och bruksvärde.
ALLBO-kommittén, som jag själv sitter i, kom-
mer efter det delbetänkande som vi har lämnat även
att ta itu med hyresavtal, självförvaltning och hyres-
gästinflytande. En sak inom det området som redan
har kommit är den kooperativa hyresrätten. Man har
kommit så långt att man tänker sig att permanenta
den kooperativa hyresrätten.
Kommittén för hemlösa har vi i ALLBO-
kommittén kontakt med. Det gäller andrahands-
kontrakten som tas upp i det här betänkandet.
Bostadsrättsutredningen finns också. Det är ett
område som är föremål för otroligt många utredning-
ar. Jag har inte radat upp alla här. Bostadsrättsutred-
ningen ska belysa informationsfrågorna, pantvärde
och stadgeändringar som också finns med i betänkan-
det.
En särskild utredare tittar på ägarlägenheter. Jag
vet inte vem det är, men direktiven är väl skrivna.
Hyreslagstiftningsutredningen slutligen tar upp
sådana saker som andrahandsuthyrning, lokalhyra och
grund för uppsägning. Jag tänkte uppehålla mig lite
kring detta med grund för uppsägning eftersom vi
faktiskt har en jämställdhetsmotion som tangerar det
här området. Det är Miljöpartiets partimotion där vi
har ett förslag om att en hyresvärd ska ha möjlighet
att få en hyresgäst avhyst om denne i sin lägenhet
bedriver oetisk verksamhet, t.ex. en porrklubb.
Sten Lundström har ju mycket förtjänstfullt pratat
om de hyresgäster som behöver ha ett ökat skydd,
men vi anser inte att porrklubbar har behov av något
skydd. Vi tycker att det snarare är saker som drabbar
de grannboende på ett ganska oerhört sätt. Det före-
kommer rätt mycket oacceptabla störningar, våld och
hot om våld i närheten av de här porrklubbarna.
Hyreslagstiftningsutredningen håller faktiskt på
med de här frågorna. Utredningen har föreslagit att
det ska bli möjligt att meddela verkställighetsförord-
nande. Det innebär alltså att beslut om avhysning får
verkställas även om det inte vunnit laga kraft. Det är
just för att bespara de hyresgäster som bor granne
med en porrklubb de här olägenheterna. Justitiede-
partementet bereder frågan. Efter vad jag har erfarit
håller även Sexualbrottskommittén på med de här
frågorna. Det förekommer poseringar i lägenheter
som hyrs ut och som inte alls är tänkta för sådana
ändamål. Det är bra att det belyses från flera håll. Jag
hoppas verkligen att det så småningom kommer att
leda till någonting också.
I betänkandet tar man upp att det faktiskt uppstår
ett annat problem, och det är när en mindre nogräk-
nad hyresvärd inte önskar ingripa mot verksamheten
beroende på att det finns stora pengar att tjäna på
uthyrningen. Vi har förbisett det. Det måste jag inse.
Jag räknar med att de flesta tycker att det är rätt så
obehagligt när det förekommer sådant. Det handlar
om störande trafik till och från klubbar och attentat
som riktas mot klubbarna. De kringboende kan riske-
ras att skadas. Det är särskilt olämpligt att barn och
ungdomar har verksamheten inpå knutarna. De här
klubbarnas verksamhet utgör många gånger inkör-
sporten till brott och missbruk för dem som arbetar
där. Ofta förknippas klubbarna med skattebrott.
Jag missade att skriva en reservation om detta. Jag
pratar mig därför varm för det. För tids vinnande
tänker jag avstå från att yrka bifall till den här motio-
nen. Jag förstår att det då måste bli en votering om
den. Jag hoppas mycket på ett utredningsförslag i den
här riktningen. Jag vet att andra partier också stöder
mig i de här frågorna. Därför kan säkert en hel del av
det som förespråkas i vår motion komma att tillgodo-
ses. Det kommer vi naturligtvis att bevaka.
I allt övrigt yrkar jag bifall till hemställan i BoU3.

Anf. 207 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Helena Hillar Rosenqvist och Miljö-
partiet ställer sig ju bakom betänkandet. Jag skulle
därför gärna vilja höra er inställning till majoritets-
reglerna när det gäller ombildning av hyresrätter till
bostadsrätter. Jag skulle också gärna vilja höra er
inställning när det gäller förbudet mot dubbelupplå-
telse. Vi vill att det ska upphävas, men ni anser att det
ska vara kvar. Jag vill höra er inställning till detta.

Anf. 208 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Herr talman! Vi ska se om jag kan klara ut det. Vi
tycker att det är alldeles rimligt att man har en majo-
ritet på två tredjedelar när det gäller en ombildning.
Det har vi diskuterat förut. Vi stod bakom det då, och
vi står bakom det nu. Det är mycket rimligt. För att
stärka den bostadsrättsförening som kan komma till
stånd bör det vara så många som möjligt som deltar i
den. Det är alldeles självklart.
Det är inte heller vilket vanligt demokratibeslut
som helst. Man kan kanske mer jämföra det med en
förening. I föreningslivet kan man ha både tre fjärde-
dels majoritet och andra former av majoriteter för att
ett beslut ska bli giltigt. För att en förening ska upp-
höra krävs det ofta att man fattar beslut på två års-
möten. Det liknar ju vårt förslag om två beslut med
mellanliggande val. Det är kanske någonting som vi
kan återkomma till och diskutera.
Jag står helt bakom detta. Jag vet att tre fjärdede-
lar också var på förslag. Det var Lars-Erik Lövdéns
första förslag att det skulle vara tre fjärdedels majo-
ritet, men vi stannade vid två tredjedelar. Det står vi
kvar vid.
Den andra frågan handlade om dubbelupplåtelse.
Att hyresgästen får bo kvar i lägenheten med bostads-
rättsföreningen som ny hyresvärd tog Annelie Enoch-
son upp tidigare. Dubbelupplåtelse innebär att före-
ningen inte kan upplåta bostadsrätt till lägenheten så
länge hyresförhållandet består. Nya former för ägan-
de och inflytande för hyresgästerna är någonting som
ALLBO-kommittén kommer att ta upp. Det kommer
ett förslag även om detta. Vi får helt enkelt avvakta
det. Det är också en sak där vi föregår en hel del
utredningar och beredningar som pågår.

Anf. 209 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Herr talman! Jag är lite förundrad, rentav förbryl-
lad, över den i och för glest besuttna kammarens oro
över att Stockholm ska bryta ihop därför att det är för
mycket bostadsrätter i Stockholm.
Jag vill citera finansministern som i går eftermid-
dag talade här i kammaren. Han har bott rätt länge i
Stockholm, även om han kommer från Skövde. Han
säger så här i en replik: "Det är så, Margareta Ceder-
felt, att tre av fyra, 75 %, av dem som bor i Stock-
holmsregionen bor i hyreshus."
Det är någonting att fundera på. De resterande
25 % är alltså villor och andra sorters boende. Att
bostadsrätterna skulle innebära den oerhört nedbry-
tande kraft som Carina Adolfsson Elgestam säger har
jag svårt att föreställa mig. Hon säger att de 5 000
lägenheter som har ombildats, som kan röra sig nå-
gonstans mellan ½ % och 1 % av antalet bostäder i
Stockholmsområdet, skulle vara ett tecken på att hela
bostadsmarknaden går över styr. Det är väldigt be-
tänksamt att dra sådana slutsatser. Jag törs nästan ta
gift på, herr talman, att andelen hyreslägenheter i
Lenhovda, Gamlestad, Ödeshög, Malmö, t.o.m. i
Göteborg är lägre än vad det är i Stockholm. Men de
samhällena bryter inte ihop, i vart fall inte av att det
är för mycket bostadsrättsboende i de samhällena.
Dessutom kan man hoppas att vi får en tredimensio-
nell fastighetsbildning som gör det möjligt att komp-
letteringsbebygga ännu mera i Storstockholmsområ-
det och på det viset råda bot på segregationen, den
ensidighet i bostadsbyggandet som har funnits här
tidigare när Hjalmar Mehr och andra hade makten i
Stockholm.
Herr talman! I går hörde jag statsrådet Britta Le-
jon på TV. Hon presenterades som konsumentminis-
ter, och hon talade känsligt och till synes engagerat
om att det gäller för samhället att stå på konsumen-
ternas sida. Britta Lejon ansåg att detta var oerhört
viktigt och att andra intressen måste maka åt sig för
konsumenterna. Nog känns det behagligt för oss alla
att höra sådana uttalanden. Vi är ju alla konsumenter.
Här har vi alltså ett statsråd som vill att vi ska få det
som vi vill ha det och att andra ska få mindre att säga
till om i de sammanhangen.
Jag tycker att det skulle vara väldigt roligt att få
vägleda statsrådet Lejon in på bostadsmarknadens
domäner. Där finns det många konsumenter och bli-
vande konsumenter som verkligen längtar efter att få
sina intressen tillgodosedda. Men konsumenterna på
bostadsmarknaden är luttrade. De nuvarande och
deras företrädare har över 50 år längtat efter att kon-
sumenternas efterfrågan skulle få större betydelse.
Vad har de mött? Jo, av socialdemokraterna inspire-
rade statliga bestämmelser och regleringar som ibland
direkt hindrat konsumenterna att få som de vill och
ibland indirekt hindrat samma sak genom att kommu-
ner och företag inte har kunnat tillfredsställa bostads-
konsumenternas intressen. Bostadsköerna från tid till
annan talar sitt tydliga språk. Jag ska inte ge mig in i
den diskussion som Inga Berggren förde här tidigare
när hon redovisade de justeringar som behövs för att
göra hyresmarknaden bättre.
Ett annat aktuellt och praktiskt exempel är faktiskt
hur det socialdemokratiska etablissemanget har hind-
rat eller försökt förhindra enskilda familjer, familjen
Freivalds t.ex., att tillfredsställa sitt konsumentintres-
se. De av socialdemokraterna uppburna statsmakterna
tror sig begripa bättre vad bostadskonsumenterna vill
ha för slags bostad än vad konsumenterna själva be-
griper.
Av ideologiska skäl, vilket framgick tidigare av
Carina Adolfsson Elgestams anförande, vill social-
demokraterna hindra att medborgarna i ökad ut-
sträckning äger sin bostad. Detta är en stor ideolo-
gisk motsättning. Vi moderater tror och ser exempel
på att människor i mycket stor utsträckning önskar
äga sin bostad. Därför tycker vi att det är viktigt att
samhällets regelverk gör det möjligt att ha ett utbud
av bostäder där medborgarna erbjuds att på det sätt
som de själva vill tillgodose sitt intresse som bostads-
konsumenter.
För socialdemokraterna var det naturligt en gång
när HSB bildades att det var rätt och riktigt att t.o.m.
socialdemokrater skulle kunna sträva efter att få äga
sin bostad. Men så är det uppenbarligen inte i dag.
Vi tycker att man ska kunna tillgodose männi-
skors efterfrågan vad gäller bostadsrätter utan att
hyresrätter sätts i bakgrunden eller utplånas. Det kan
man förvissa sig om genom att läsa den moderata
partimotionen.
Nu tycks vi på något konstigt sätt att vara på väg
in i ett slags tvåtredjedelssamhälle. Rentav kan man
få en känsla av att det rör sig om ett grundläggande
försök till systemskifte när man ser de olika förslagen
intill varandra. Det är möjligt, herr talman, att det är
ett utslag av övergående socialdemokratisk panik,
men här gäller det att vara uppmärksam.
Vad gäller bostadsrättsombildningen kräver majo-
riteten även fortsättningsvis att det ska vara tvåtredje-
dels majoritet innan hyresgästerna i en fastighet hos
myndigheterna ens kan få redovisa sitt intresse för att
överta fastigheten i bostadsrättsform. Redan av eko-
nomiska skäl är det nästan alltid nödvändigt att det är
mer än två tredjedelar av hyresgästerna som är intres-
serade av att överta fastigheten i bostadsrättsform. En
tvåtredjedels majoritet i det sammanhanget närmar
sig lite grann trakasseriets form. Då säger man att
kvarvarande hyresgäster skulle känna sig bättre till
mods om bostadsrättsombildningen inte kom till
stånd utan hindrades. Då finns det faktiskt ingenting
som tyder på att bostadsrättsföreningar skulle vara
sämre hyresvärdar än andra. Men all right, saken
skulle kunna ordnas åtminstone till dels om riksda-
gens majoritet kunde acceptera partiellt undantag från
utbudet mot dubbelupplåtelse, vilket - utan att gå in
på krångliga detaljer - i praktiken skulle göra det
möjligt för säljande kommunala bolag att ligga kvar
som hyresvärd för de hyresgäster som väljer att vara
kvar som hyresgäster i fastigheten. Exempelvis kunde
miljonprogramområdena må mycket bra av detta,
eftersom det där finns ett stort intresse av att få bo i
egen bostad.
Jag kunde ha förstått om man från bostadsrättsne-
gativas sida hade sagt att bostadsrätten är en skröplig
associationsform eller att bostadsrätten har ett dåligt
pantvärde. Men de invändningarna har jag inte hört
en stavelse om faktiskt. Ändå är man rädd för krav på
förstärkning av bostadsrättsformen.
Men bostadsrätten är en skör konstruktion som
lätt kan komma på ekonomiskt obestånd vid lågkon-
junktur. Detta beror på att en medlem kan lämna både
lägenheten och medlemskap utan att ta ansvar för lån
eller övriga åtaganden som man har varit med om att
som medlem ta på sig. Flera bostadsrättsföreningar
anses ha råkat ut för detta under 90-talet när det gick
dåligt för många bostadsrättsföreningar. Det bör inte
vara möjligt att på det här enkla sättet överge en bo-
stadsrätt och smita från det ekonomiska ansvaret.
Rimligen bör man vara bostadsrättsföreningsmedlem
tills man sålt sin bostadsrätt. Det skulle dessutom
stärka panträtten. Det bästa sättet att stärka pantvärdet
vore trots allt om man införde den tredimensionella
fastighetsbildningen så att man fick ett klart pantob-
jekt.
Tredimensionell fastighetsbildning, dvs. att kunna
avgränsa en fastighet även på höjd och djup, är inte
något nytt. En av landets mest betydande kungar,
Magnus Eriksson, vidtog redan på 1300-talet vissa
åtgärder för att möjliggöra tredimensionell fastighets-
bildning. Därefter har frågan vilat - vilat ut, skulle
man kunna säga.
För den moderna storstadens rationella ansvars-
fördelning skulle det underlätta betydligt om exem-
pelvis husen vid Hötorget eller vid centralstationen
kunde ingå i fastighetsbildning med horisontella
gränser. Det skulle göra det möjligt att ha olika ägare
av hus och t.ex. av underliggande trafikkaruseller.
Det skulle göra det möjligt att komplettera byggnads-
kroppar med bostäder på ett sätt som skulle vara till
fördel både för stadsbilden och för bostadsförsörj-
ningen.
Jag behöver inte djupare gå in på detta. Annelie
Enochson har tidigare talat om det. Jag vill bara att
kammaren tar sig en allvarlig funderare på tredimen-
sionell fastighetsbildning, eftersom det förmodligen
inte blir kammarens beslut i morgon att införa en
sådan. Jag tror att det här är oerhört viktigt för städer-
nas utbyggnad framöver.
De yrkanden som jag kunde ha haft anledning att
ställa är redan ställda, så jag slutar här.

Anf. 210 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte låta bli att ge en upplys-
ning till Carl-Erik Skårman, eftersom han pratade om
Lenhovda. Jag skulle uppskattningsvis bedöma att
85 % där bor i villa. Med detta skulle jag vilja säga
att det ser väldigt olika ut i landet. Det handlar inte
alltid bara om storstaden. I min hemkommun finns
det knappt 10 000 invånare. Vi har ca 800 hyreslä-
genheter i allmännyttan. Jag skulle gissa att det finns
500 som ägs av privata fastighetsägare. På det sättet
är bilden lite annorlunda.
Vi har för övrigt inga bostadsrätter i Lenhovda.
De 23 som vi haft har gått i konkurs. Det finns i
kommunen ytterligare två föreningar som än så länge
lever, men de är betydligt äldre. Ytterligare en har
tidigare gått i konkurs.
Det är intressant att höra att finansministern har
sagt att 75 % av Stockholms bostäder är hyresrätter.
Det stör mig lite att jag inte kände till detta. Det kun-
de också vara intressant, och det är mycket möjligt att
Skårman känner till det, att veta hur många av dem
som finns i allmännyttan och hur många av dem som
ägs av privata fastighetsägare.
Vi har faktiskt i Stockholm som en försöksverk-
samhet ända sedan 1912 kooperativ hyresrätt, som
nog omfattar uppåt 12 000 lägenheter, kanske ännu
fler. Det skulle vara intressant att få veta om Skårman
kan ge några siffror på detta.

Anf. 211 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår att pantvärdet på bostads-
rätter behöver förstärkas, så att bostadsrättsförening-
arna inte går i konkurs. Det är som det nu är en fara.
Men det är också uppenbart att när folk bor i egenägd
bostad i Uppvidinge kommun eller i andra kommuner
i landet är det inte på något sätt en fara för samhället.
Det gäller inte ens när de bor där till 85 % i villor.
I Stockholm är förhållandena annorlunda. Jag ci-
terade finansministern, som ju inte alltid har så bra
underlag, men eftersom han har varit finanslands-
tingsråd och känner området väl vågade jag göra det.
Andelen allmännytta i bostäderna i Storstockholm
som helhet känner jag inte till. Däremot vet jag att ca
116 000 av 360 000 lägenheter i Stockholms stad ägs
av allmännyttan. Det är alltså ingen liten andel. Den
har inte gått över styr av att 3 000-5 000 lägenheter
kan ha övergått till bostadsrättsform och kommer
förmodligen inte att göra det framöver heller.

Anf. 212 CARINA ADOLFSSON ELGES-
TAM (s) replik:
Fru talman! Detta med tillväxt och tillväxtregio-
ner är ganska intressant. I Lenhovda, där jag bor, är
det inte något problem att så stor andel bor i egna-
hem, men det förekommer också en form av speciell
segregation i våra tätorter som ser ut på detta sätt.
Jag kan också informera Skårman om att det även
i Lenhovda behöver byggas hyresrätter. Vi har där
precis samma problem. Inte heller vi kan på grund av
byggkostnaderna bygga där.
Med anledning av att sysselsättningsgraden är
oerhört hög finns det ett behov från företagen av att
rekrytera ganska rejält de närmaste åren, och till detta
finns det inga bostäder vare sig i Lenhovda eller i
dess omnejd. Vad gäller omnejden är det beroende av
hur långt man är beredd att pendla, men det är pro-
blem även ute i våra tätorter.
Jag kan eftersom Skårman nämnde problemen
med dubbelupplåtelse inte låta bli att fråga hur det
kan komma sig att moderaterna tycker att det är helt
okej att kommunen ska äga en bostadsrätt i vad gäller
dubbelupplåtelse men att man inte tycker att det är
okej att kommunen ska äga allmännyttan. Jag har
svårt att få detta att gå ihop.

Anf. 213 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Naturligtvis beror det på att vi tycker
att det är angeläget att försöka hitta sådana upplåtel-
seformer att vi kan tillgodose medborgarnas efterfrå-
gan på olika bostadsformer. Här finns det en möjlig-
het att göra det genom att de kommunala bostadsfö-
retagen ligger kvar vid en ombildning. Jag tror näm-
ligen att det skulle vara väldigt bra för vissa av
Stockholms bostadsområden, om man kunde upplåta
fler bostadsrätter och på det viset få personer att bo
kvar längre och utgöra ett stabiliserande inslag i bo-
stadsområdet, varigenom segregationen minskar.
Vi har på olika sätt extrema förhållanden i Stock-
holmsområdet. Vi har exempelvis bara 40 000 villor
bland de 360 000 bostäderna. Det innebär att vi över
huvud taget har väldigt få egenägda bostäder, på ett
helt annat sätt än vad som gäller i stora delar av Sve-
rige i övrigt. Detta gör att det finns ett väldigt stort
intresse av att få äga bostäderna.
Det är min uppfattning att det gäller för politiker,
vare sig det är på riksnivå eller på kommunal nivå, att
försöka erbjuda sådana förhållanden att människor
kan tillgodose sina egna önskemål och så att konsu-
menternas intressen kan tillgodoses, för att tala med
statsrådet Britta Lejon.

Anf. 214 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill om det var det som Carl-Erik
Skårman avsåg i sitt anförande säga att vi har fler
hyresrätter än bostadsrätter i Gamleby. Jag tycker att
det är en alldeles riktig fördelning. Vi har nog mest
äganderätt till villor, men jag tycker att det i lilla
Gamleby är en harmonisk blandning av boendefor-
mer, som gagnar valfriheten och som tillgodoser
konsumenternas möjligheter till eget val av bostad.
Carl-Erik Skårman och jag är ense om att ägandet
är viktigt i boendeformen som sådan. Vi är ense om
att det ska vara enkel majoritet vid ombildning av
bostadsrätter, så att inte ägandet i kooperativ form
försvåras. Jag vet inte om vi möjligen är lika ense om
att det är kommunalpolitikerna som ska avgöra om
utförsäljning av allmännyttan ska ske eller inte.
Jag skulle vilja fråga Carl-Erik Skårman, eftersom
han också är kommunalpolitiskt förankrad i Stock-
holm, varför den nuvarande majoriteten i Stockholm
ombildar hyresrätter bara i de attraktiva områden där
de som har råd tjänar väldigt mycket pengar på att
ombilda.
Carl-Erik Skårman nämnde själv att kapitalstarka
personer hade fått chansen att köpa. Varför gör man
inget för att fler ska få äga sina bostäder i ytterområ-
dena, där vanligt folk bor? Varför gör majoriteten i
Stockholms stad inte någonting för att de också ska få
äga?

Anf. 215 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad om man i Gamleby kan
erbjuda de boende den upplåtelseform de vill ha. Det
är avgörande för hur kommunen ska agera. Det är
klart att kommunalpolitikerna ska avgöra huruvida
man ska sälja fastigheter. De är ägarnas ställföreträ-
dare. Det är staden som äger husen.
Sedan är det en annan sak att det är en kommu-
nalpolitisk skyldighet att försöka tillfredsställa med-
borgarnas önskemål. Det har gjort att det har sålts
mycket i innerstaden. Där har det funnits intresse.
Som jag nämnde tidigare finns det intresse av att
ombilda även i ytterstaden. Där har det funnits pro-
blem med ekonomin, dels därför att bostadsföretagen
har övervärderat sina lägenheter, dels därför att hy-
resgästerna har haft dålig tillgång till kapital. Där har
man letat efter olika möjligheter att ändå kunna till-
godose önskemål. En sådan möjlighet är partiell dub-
belupplåtelse. Då kan det kommunala bostadsbolaget
äga delar av fastigheten som hyresgästerna av en eller
annan orsak inte vill ha. De övriga kan få köpa sina
bostäder som bostadsrätter.

Anf. 216 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är bra. Då är vi överens om en
sak till, att det är kommunalpolitikerna som ska be-
stämma. Jag ser fram emot kreativiteten hos majori-
teten i Stockholm när det gäller att hitta ytterligare
möjligheter utöver dubbelupplåtelse, för att utöka
ägandeformerna och motverka segregation i de områ-
den där vanligt folk bor.

Anf. 217 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! De nya former som jag nämnde har
till uppgift att tillgodose efterfrågan på bostäder cent-
ralt och blanda upp de bostadsområden som i dag har
ett alltför segregerat innehåll. Vi ska inte glömma
bort att de områdena är resultatet av en mycket ensi-
dig bostadspolitik under 60- och 70-talen. Jag behö-
ver inte tala om vilka som var ansvariga för den.

Anf. 218 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Mina barnbarn är mycket fascinerade
av Karlsson på taket. Jag har nu hunnit lyssna in en
intressant bostadspolitisk debatt, där vi kristdemo-
krater förordar tredimensionell fastighetsbildning. Jag
hoppas dock att det inte kommer att leda till att vi
bygger radhus på taken i Stockholm.
Bostadspolitiken har blivit mycket Stockholms-
fixerad. Trots att Boverkets bostadsmarknadsenkät
visar att endast 8 400 allmännyttiga lägenheter såldes
ut i landet utanför Stockholm 1999 drar sig inte rege-
ringen för att förorda en ny lagstiftning för hela lan-
det. Det får mig att känna oro för att vi kommer att få
en slags Karlsson-på-taket-politik i hela landet, ett
land där vi har mycket stort arealutrymme per invåna-
re.
För att utnyttja färdig infrastruktur tränger man
ihop sig i Stockholm i stället för att satsa på in-
frastrukturen i stort. I min grannkommun, Mariestad
vid Vänern, säljs 142 plus 128 lägenheter till fritids-
boende till norrmän, medan vi tvingas bygga på taken
i Stockholm. Det kan inte vara billigare än att bygga
på mark. Vi kan klart konstatera att vi har en obalans
i svensk bostadspolitik som vi måste lösa.
Nu till de delar som jag ska ta upp i mitt anföran-
de. Det handlar om hyresrätt och självförvaltning. För
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall redan
nu till reservation nr 6 under mom. 7 om självförvalt-
ning.
När jag nu talar om hyresrätter gör jag mig till ta-
lesman för sju av tio låginkomsttagarhushåll. Så
många bor nämligen i hyresrätt. Två av tio bor i bo-
stadsrätt och en av tio i villa. Sex av tio hushåll i
hyresrätt betalar mer än 30 % av sin inkomst för bo-
endet. Jag gör mig också till talesman för studenter,
för ungdomar som gärna vill börja med en lägenhet,
för personer som på grund av sitt arbete flyttar ofta,
för personer som vill bo bekvämt med all service, för
äldre som vill flytta till en lägenhet osv. Här kommer
vi inte ifrån att diskutera bruksvärdessystemets bety-
delse för hyressättningen.
Som bekant höjdes hyrorna under 1989-91 med
18 %. Efter 1991 har hyrorna återigen höjts lika
mycket på grund av avskrivningar, fastighetsskatt och
ökade vinstavskrivningar. Årligen går 4 miljarder till
hyresbortfall, ökade avskrivningar och ökning av eget
kapital.
Fru talman! Kristdemokraterna vill värna om
medborgarnas allmännytta. Den får dock aldrig bli en
stat i staten. Förslaget från socialdemokraterna och
stödpartierna landar tyvärr i stället i att regeringen
med en Stockholmsfixerad lagstiftning blir överför-
myndare för alla landets kommuner.
Hyressystemet måste ses över. Allmännyttans lä-
genheter är inte bruksvärderade men ändå hyresle-
dande. Det är viktigt att detta ändras. Mera långsikti-
ga kontrakt måste utformas. Det är inte rimligt att
hyresgästen ska kunna bryta ingånget avtal efter sex
månader. Det omtalade S:t Eriksmålet, Oxtorget, har
lett till stor osäkerhet när det gäller att bygga nya
hyresrätter. Ändringarna ska ske genom att man sätter
hyresgästen i fokus, vilket innebär ett starkt besitt-
ningsskydd. Ingen ska behöva flytta för att värden
hittar en hyresgäst som kan betala mer.
Allmännyttan är en brygga mellan bruksvärdes-
och hyresförhandlingssystemet. Man kan dock fråga
sig hur denna brygga används - att balansera på, att
dyka från eller att klättra upp på. Den avgörande
bristen ligger i att allmännyttan och Hyresgästföre-
ningen inte ålagts skyldighet att sätta hyrorna efter
bruksvärdet, alltså i enlighet med hyresgästernas
allmänna värderingar av lägenheternas skilda egen-
skaper.
Lägesfaktorn har heller inte fått ge tillräckligt ut-
slag. I Stockholm är t.ex. 45 % beredda att betala mer
i hyra på Östermalm medan 85 % vill betala lägre
hyra i Rinkeby. Ibland undrar man om uttrycket
stämmer: Säg mig var du bor, och jag ska säga dig
vem du är. Så får det inte vara i svensk bostadspolitik.
Problemet med hela bruksvärdesdebatten är att vi
har fått en lex Billström-symbol. Stockholm har tagit
över bostadsdebatten och det visar sig att det inte tas
hänsyn till hyresgästernas önskemål. Den svarta hy-
resmarknaden är gigantisk. Boverket beskriver en
triangel med allmännyttan som förstahandsnorm,
bruksvärdessystemet och hyresförhandlingssystemet
som ett komplicerat system.
Personligen har jag upplevt att personer med vd-
funktion i allmännyttan säger att allmännyttans själv-
kostnadshyra med dess dämpande effekt på den all-
männa hyresnivån också kan verka tvärtom. Man
skulle kunna sätta lägre hyror, om man slapp vara
hyresledande. Man kan också undra vilken betydelse
det har att allmännyttan kan utgå från självkostnads-
pris på företagsnivå och inte behöver ha hyressätt-
ningen på objektnivå. MKB:s exempel i Malmö, med
en kostnad som skulle ge 25 000 kr i månadshyra
men som subventioneras till 15 000 kr, är ett tecken
på det. Dessutom ger man subventioner till redan
välbärgade människor. Det hjälper inte med förkla-
ringen att det handlar om utvecklingskostnader.
Fru talman! Personer i alla åldrar och på alla orter
har behov av att kunna välja boendeform. Människor
behöver trygga bostäder till rimliga kostnader. Frihet
att välja mellan olika boendeformer behövs under
olika perioder i livet. Att det finns både privata och
allmännyttiga företag på bostadsmarknaden är en
styrka och främjar konkurrensen både vad gäller pris,
innehåll och service. De kommunala bostadsbolagen,
allmännyttan, måste därför konkurrera på lika villkor.
Planberedskapen för nybyggnation kan förbättras.
Ett område som måste utvecklas är möjligheten till
självförvaltning. Det handlar om att låta hyresgäster-
na utföra skattebefriat arbete i fastigheten.
I dag är gränsen för skattetaket alldeles för låg.
Förbudet mot olika ersättning för dem som deltar
måste också tas bort. Självförvaltning har betydelse
för grannkontakter, gemenskap och trivsel. Det måste
kunna blir en självklarhet i mindre grupper i såväl
trappuppgångar som enstaka hus och större bostads-
områden.
Det är en demokratisk fostran för ungdom. Dess-
utom sägs att hyreskostnaden skulle kunna sänkas
med ca 10 % generellt. Den kooperativa hyresformen,
där nyligen Håkan Julius presenterade sin utredning
om kooperativ hyresrätt, är också ett mycket viktigt
underlag för kommande diskussioner.
Byggloven i dag finns i princip i förhållande till
antalet boende i Halland, i Uppsala, i Stockholms län
och i Kronobergs och Skåne län. Stockholm har låg
notering i förhållande till invånare liksom Västra
Götaland.
Hyresrättens framtid är beroende av att det blir
ekonomiskt lönsamt att bygga nya hyresrätter. Soci-
aldemokraterna måste därför inse att det inte är rim-
ligt att beskatta nybyggnationen med drygt 60 %.
Staten tar i dag in 17 miljarder kronor i bl.a. bygg-
moms. Ett sätt att underlätta är att sänka byggmom-
sen till 12 %. Kristdemokraterna har i riksdagen be-
gärt en konsekvensutredning av sänkt byggmoms.
Konkurrensen i upphandlingen måste öka. Bygg-
kostnadsdelegationen har konstaterat att byggkostna-
derna i ett första skede ska kunna sänkas med 10 %.
Kristdemokraterna anser att Konkurrensverket ska
ges möjlighet att ta ett större ansvar för sänkta bygg-
kostnader.
Fastighetsskatten måste successivt avvecklas.
Staten tar i dag in ca 23 miljarder i fastighetsskatt.
Denna skatt tillkom under bostadssubventionernas
tid. Nu är subventionerna i stort sett borta och fastig-
hetsskatten därmed både gammaldags och ologisk.
Fru talman! Avslutningsvis. Regeringens försök
att skaffa sig veto över kommunernas bostadsförsörj-
ning är ett överförmynderi som inte gagnar den en-
skilde som behöver en bostad. Vi har talat om den
parlamentariska ordningen med två tredjedelars majo-
ritet. Jag ska inte återkomma till det. Men det finns en
oro för att en sådan trend skulle fortsätta till fler
kommunala beslutsområden.
Socialdemokraterna får inte bli överförmyndare
för alla landets kommuner. Jag ser fortfarande fram
mot att ALLBO-kommittén, där jag själv är ledamot,
ska komma fram till ett bättre resultat än att kräva två
tredjedelars majoritet i kommunfullmäktige när man
röstar om försäljning av mer än 10 % av kommunala
bostadsföretag.
ALLBO började i fel ända. I stället skulle frågan
ha satts på sin spets. Vilken roll spelar allmännyttan,
och vilket behov finns i kommunerna? ALLBO-
kommitténs uppgift måste vara att stödja den enskilde
att få en bostad i valfrihetens tecken.
Om majoriteten i ALLBO-kommittén valt att
börja med ett annat avstamp, nämligen att diskutera
det behov som finns av allmännyttiga bostadsföretag i
kommunerna, hade vi troligen kunnat komma över-
ens.

Anf. 219 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag håller med om att det är synd att
diskussionen har blivit så Stockholmsfixerad. Men
det är klart att det finns skäl till det.
Jag citerar ur det snabbprotokoll som har givits ut
med gårdagens eftermiddags debatt. Där säger fi-
nansministern: "Flera av dem som har deltagit i de-
batten här tillhör ju ett parti som heter Moderata
samlingspartiet. Det partiet har, tillsammans med
andra borgerliga partier, ansvaret för politiken i t.ex.
Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby och andra
kommuner som strängt taget inte bygger några bostä-
der."
Det säger alltså finansministern trots att han på sin
hemresa från departementet till bostaden passerar
Södra Hammarbyområdet där det byggs flera tusen
lägenheter. Bostadsutskottet har varit ute och tittat på
hur det byggs på norra Lidingö. Det finns bostäder.
Den här typen av lite osaklig diskussion gör att
det blir mycket debatt. Jag förstår å andra sidan att
regeringen känner sig oroad över Stockholm, efter-
som Stockholm lyckas så bra i så många avseenden,
och socialdemokraterna och regeringen lyckas så
dåligt i så många avseenden. Det är någonting vi får
ta med jämnmod.

Anf. 220 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag vet visst att det byggs. Den sista
siffran jag såg var att nya bostadsplaner fanns i
Stockholms län under de närmaste fem åren på
65 845 lägenheter och 16 000 lägenheter i Stock-
holms stad. Men antalet i förhållande till behovet är
väldigt litet.
Om vi kunde låta den majoritet som finns i Stock-
holm vara i fred och ge den möjlighet och tilltro till
att den bygger, tacka den för att den bygger och ta det
från andra ändan, i stället för att komma med pekpin-
nar och överförmynderi, kanske det skulle bli ännu
bättre.
Det var tidigare en fråga om hur det ser ut i
Stockholm. Det jag har sett är att 70 % är hyresrätter
och 30 % bostadsrätter. Men i innerstan är det 58 %
hyresrätter och 42 % bostadsrätter.
Vad det handlar om för de tre kommunala bo-
stadsbolagen i Stockholm är att sätta i gång att bygga.
De har resurser för det. Jag tror jag såg någonstans att
de visserligen lämnar över 4 miljarder till Stadshuset,
men de får lika mycket tillbaka, och de har 250 mil-
joner i ränta.
Visst finns det resurser att sätta i gång att bygga.
Vi ska låta dem göra det och tro på att de klarar det.

Anf. 221 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att 16 000 lägenheter är
på gång i Stockholms stad. De kommunala bostadsfö-
retagen bygger, om än inte så många lägenheter som
vi skulle behöva. Vi skulle behöva fler byggare i
gång.
Det är därför som det är så viktigt att man också
ser till att ändra på hyressättningssystemet på det sätt
som vi är överens om.

Anf. 222 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Om vi ska kunna arbeta bra ihop och
bli ännu bättre kanske ni moderater får bli lite mer
lyhörda och lyssna in oss kristdemokrater lite bättre.
Då tror jag att vi slipper tumulten och de ständiga
diskussionerna om att det ska beröra hela landet.
Ute i landet är det inga problem. I Skövde är det
inte problem. Där har allmännyttan ungefär 20 % av
bostäderna, klarar sig väldigt bra, är nöjda och kan
bygga nytt. Man bygger nu t.ex. äldrebostäder.
Det ska säkert bli ett bra samspel i framtiden när
vi har lärt känna varandra lite bättre.

Anf. 223 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag tänker ägna mitt anförande åt frå-
gan om bruksvärdesprövningen vid hyressättning. I
majoritetens betänkandetext uttalar sig utskottet för
bruksvärdessystemet. Det är till för att garantera hy-
resgäster skäliga hyror och därmed garantera hyres-
gästernas besittningsskydd. Dessutom pekar utskottet
på den utvärdering av bruksvärdesprövningen som
avslutats och som nu hanteras av Regeringskansliet.
I utvärderingen pekar utredaren på att delar av
bruksvärdesprövningen behöver diskuteras. Det gäller
bl.a. allmännyttan som förstahandsnorm vid hyres-
sättningen och vid nyproduktionshyrorna. Vänster-
partiet vill redan nu markera att för vår del är det inte
aktuellt att ändra på regeln om allmännyttans ledande
roll för hyressättningen.
När det gäller nyproduktionen av hyresrätt är det
inte i första hand ett problem som grundar sig på
bruksvärdessystemet. Det hänger ihop med höga
produktionskostnader och en överbeskattning av
hyresrätten. Det är något som vi i Vänsterpartiet vill
åtgärda genom att ta bort skatten på hyresrätt. Dess-
utom behövs någon form av investeringsbidrag
kopplat till ett krav om en högsta hyresnivå.
I utvärderingen av bruksvärdessystemet utfördes
en enkätundersökning. Ca 10 000 hyresgäster på åtta
bostadsmarknader svarade på frågan om boendekva-
litet, hyresnivåer m.m. Utvärderingen visar på en
överraskande god samstämmighet mellan de upp-
mätta konsumentvärderingarna och dagens hyressätt-
ning. Detta omfattar även lägesbegreppet.
Visst går det att göra förändringar inom det sys-
tem för hyressättning som råder, men det ska natur-
ligtvis ske som i dag: genom förhandling mellan
fastighetsägare och hyresgästorganisationer.
De borgerliga vill i reservationen snabbt ha för-
ändringar i systemet utan att avvakta pågående utred-
ningar, avskaffa allmännyttans hyresledande roll samt
ha fria inflyttningshyror i nyproduktion och en flex-
iblare hyressättning. Detta är åtgärder som enbart
pekar i en riktning: högre hyror för alla hyresgäster.
Hyreshöjarpartierna - det får jag nog utnämna m, kd,
fp och c till.
Att avskaffa allmännyttans hyresledande roll är att
avskaffa självkostnadsprincipen för hyressättningen.
Det leder självklart till högre hyror, inte minst på
bristmarknader. En fingervisning i det sammanhanget
kan vara de oskäliga andrahandshyror som råder i
t.ex. Stockholmsområdet, med hyresnivåer på 40-
120 % över den i bruksvärdessystemet satta hyran. Är
det detta ni vill åstadkomma i de borgerliga partierna?
Förslaget om en helt fri hyressättning vid nypro-
duktion är naturligtvis också orimligt. Det kommer att
leda till oskäliga hyresnivåer och ett tryck på ökade
hyresnivåer i det befintliga beståndet. Problemet med
den låga produktionen av hyresrätter ska lösas på
annat sätt. Allmännyttan måste naturligtvis bygga
nytt, det är nödvändigt, men i t.ex. Stockholm har det
inte ens varit möjligt. De kommunala bostadsbolagen
fick ingen markanvisning, utan marken säljs till
högstbjudande. Det har resulterat i markprishöjningar
på över 60 % i Stockholmsområdet, och markpriset är
nu nästan en tredjedel av produktionskostnaden.
Vi i Vänsterpartiet är naturligtvis bekymrade över
de höga hyrorna, inte minst i nyproduktionen. Därför
har vi föreslagit ett inrättande av en boendekostnads-
kommission. Regeringen ska ta initiativ till att samla
alla parter på bostadsmarknaden som påverkar boen-
dekostnaderna. Det gäller att sänka de totala produk-
tionskostnaderna, som naturligtvis påverkas av allt
från markpriser till skatter. Staten måste naturligtvis
vara ett gott föredöme genom att snabbt ta sig an de
lösningar som Fastighetsskattekommittén redovisat
samt fundera över formerna för hur ett framtida in-
vesteringsbidrag ska se ut.

Anf. 224 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Bruksvärdesprincipen bygger ju på
allmännyttans hyresledande roll. Det är det som är
problemet. När ska Vänsterpartiet förstå detta sam-
band? Om det kostar 1 700 kr per kvadratmeter att
bygga och man inte kan ta ut mer än 1 100 kr byggs
det inga nya lägenheter. Det är det sambandet ni
måste förstå. Allmännyttan måste kunna klara sig
själv utan att hållas under armarna.
Allmännyttans berättigande är just att den ska ta
vara på det som är bäst för allmänheten. Det innebär
att den ska kunna bygga billiga och bra bostäder, och
det kan den göra själv utan att hållas under armarna
med konstgjorda lagstiftningar.

Anf. 225 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Vi har naturligtvis förstått det här
väldigt väl. Det är viktigt att ha självkostnadsprinci-
pen som princip för bruksvärdesprövningen. Annars
får vi något helt annat. Vi får en marknadsprissättning
där vinstmaximering är huvudsyftet för hyressätt-
ningen. Det finns inga privata fastighetsägare som
bygger för nöjes skull eller för att de tycker synd om
hyresgästerna. Det är naturligtvis endast på grund av
ekonomiska vinstintressen man bygger.
Sedan vet Annelie Enochson att förutsättningarna
för att bygga kraftigt har förändrats under den senaste
tioårsperioden. Det måste vi faktiskt komma till rätta
med. Det är därför vi vill inrätta den här boendekost-
nadskommissionen där kommun, stat, boendeorgani-
sationer och fastighetsägare - alla som är berörda av
det här - verkligen tillsammans försöker reda ut den
här problematiken och faktiskt tar på sig sin del av de
höga produktionskostnaderna, inte leker Svarte Petter
som man gör i dag.

Anf. 226 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I Göteborg ägs 43 % av allmännyttan.
Det byggs ändå inga lägenheter i Göteborg. Där har
ni majoriteten. Det är det som är vårt problem: Det
byggs ingenting på grund av allmännyttans hyresle-
dande roll. Om man slapp den rollen hade man kan-
ske byggt även i Göteborg.

Anf. 227 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Annelie Enochson bryr sig inte alls
om det som har hänt på 90-talet. Det har ju blivit
kraftigt förändrade förutsättningar för att bygga över
huvud taget, inte minst från statens sida. När jag
började här i riksdagen 1994 låg räntebidragen till
byggandet på nivån 34 miljarder. Nästa år rörde det
sig om 1 ½ miljard.
Ute i Europa tittar man förundrat på oss och frå-
gar: Hur sjutton klarar ni av det här? Det är bara att
konstatera: Det gör vi inte. Det är därför vi måste titta
på det här och fokusera på produktionskostnaderna,
med absolut fokus på själva hyreskostnaden. Det har
man gjort i vissa delar av Sverige och faktiskt kunnat
bygga lägenheter efter sådana principer. Det är här vi
måste sätta i gång. Då kan man inte ha 60-procentiga
ökningar av markpriserna under ett enda år, som det
var i Stockholm 1998. Då kan inte detta få vara en
tredjedel av produktionskostnaderna. Man bryr sig
inte om var hyresnivåerna landar, utan man är endast
ute efter vinstmaximeringen. Det är därför det funge-
rar på det här sättet.

Anf. 228 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker nog att man borde utnämna
oss till bostadsbyggarpartierna i stället. Vad vi vill
åstadkomma är ju förändringar i förutsättningarna för
bostadsbyggandet så att vi får i gång nyproduktion av
bostäder.
Vi vill inte vara med om det missbruk av hyres-
regleringssystemet som bl.a. besluten på S:t Eriksom-
rådet vid Fleminggatan innebar och som stoppade allt
hyreslägenhetsbyggande. I dag domineras nybyggan-
det i den här regionen av bostadsrätter eftersom de
här besluten har gjort det helt omöjligt att bygga
hyreslägenheter så att husen går runt när de är färdi-
ga. Det är inte till gagn för allmänheten, framför allt
inte för alla dem som vill ha en lägenhet.

Anf. 229 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! När det gäller S:t Erik vill jag hålla
med Carl-Erik Skårman. Så ska man inte agera, för då
utnyttjar man inte bruksvärdessystemet på det sätt
man ska göra. Detta har man också senare rättat till
på annat sätt. Dessa hyror har nu ändrats utifrån de
principer som egentligen ska råda.
Men vi kommer inte ifrån den fråga som jag pra-
tade om. Vi måste fokusera på boendekostnaderna
och vilka orsakerna är till att de har hamnat på de här
nivåerna. Ingen vill vara med och bidra till att man
faktiskt minskar dem, men det är det vi måste göra.
Man kan inte bygga bara för dem som har tjock plån-
bok och kan betala 1 700-1 800 kr kvadratmetern i
inflyttningshyra. Det finns inte ett sådant utbud av
människor som är villiga att betala detta eller ens har
möjlighet att göra det.
Visst kan ni få kalla er för byggarpartier. Men då,
måste jag få lägga till, handlar det om att bygga för
dem som har tjock plånbok. Det är precis det ni är ute
efter och ingenting annat.

Anf. 230 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det var intressant att höra att Owe
Hellberg håller med mig om att det finns ett missbruk
av hyresregleringssystemet. Det är bl.a. det vi vill
komma ifrån. Men vi vill också ha fram mer konkur-
rens i byggandet. Bostadsutskottet har bl.a. varit ute
och tittat på Bo klokt-byggen i de södra delarna av
Stockholmsområdet. Det är ett exempel på nya for-
mer som kommer fram vid ökad konkurrens mellan
olika bostadsproducenter och som är till gagn både
för volymen i nybyggandet och för priserna.

Anf. 231 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Moderaterna vill inte ha något system
alls. Ni vill att det här ska avgöras i domstol. Jag tror
att det blir väldigt dyrt för det svenska rättsväsendet
om vi ska hålla på så. Jag tror att vi ska utveckla de
system vi har.
Utvärderingen av bruksvärdessystemet visar ju att
det faktiskt fungerar hyfsat. Men naturligtvis ska man
kunna göra förändringar i det, och det gör man i
många kommuner - genom överenskommelser mel-
lan fastighetsägare och hyresgästorganisationer.
Vi stöder heller inte den typ av byggnation som
t.ex. förekom i Malmö. Det är helt orimligt att göra
sådana subventioner av nyproduktion. I sådana lägen
får man faktiskt låta bli att bygga. Man får hitta andra
möjligheter för allmännyttan att bygga, och det finns
det.

Anf. 232 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Med något undantag har samtliga ti-
digare inlägg i den här debatten utgått från perspekti-
vet att det är självklart att bostadsmarknaden måste
vara politiskt reglerad på något sätt. Det är detsamma
som att säga att medborgarna inte själva klarar att
bestämma om sitt boende.
Jag har i motion Bo411 föreslagit att hyreslag-
stiftningen helt ska avskaffas. Motivet för detta är att
jag tycker att det är dags att myndigförklara medbor-
garna. I ett fritt, modernt och civiliserat samhälle är
det inte rimligt att medborgarna utsätts för det politis-
ka förmyndarskap som hyreslagstiftningen är ett
uttryck för. Medborgarna bör ges både möjligheten
och rätten att själva få forma sina egna liv.
På bostadsmarknaden betyder det att var och en
själv eller tillsammans med andra tillåts att teckna de
hyresavtal de själva finner vara lämpliga. Att detta
dessutom skulle leda till en fungerande hyresmarknad
är i sammanhanget bara en positiv bieffekt.
Den politiker som inte tillerkänner medborgarna
rätten att själva bestämma över sitt boende har skyl-
dighet att motivera detta. Min fråga till utskottets
företrädare - de som är kvar här i kammaren - är:
Varför vill ni fortsätta att omyndigförklara medbor-
garna genom att bibehålla hyreslagstiftningen? Den
frågan skulle jag vilja ha svar på.
Jag står givetvis till fullo bakom mitt motionsför-
slag, men eftersom det synes finnas en kompakt ma-
joritet av förmyndarförespråkare i kammaren avstår
jag från att yrka bifall till den.

Anf. 233 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Gunnar Axén säger väl det som andra
kanske försöker linda in i lite vackrare fraser. Det är
väl precis det här ni vill ha.
Jag tycker nog att Gunnar Axén och hans kamra-
ter i Moderata samlingspartiet skulle ta sig en titt på
hur det ser ut ute i Europa. Det som Axén förespråkar
finns i princip ingenstans. Man har olika former av
hyresregleringar. Man skyddar allmännyttan på väl-
digt många olika sätt.
Varför gör man det? Jo, naturligtvis för att utsatta
grupper ska ha möjlighet till en bra bostad, för att vi
ska bevara och värna den sociala bostadspolitiken.
Jag skulle gärna vilja veta vilket land som Gunnar
Axén hämtar sina förebilder från.

Anf. 234 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Jag behöver inte hämta mina förebil-
der från något annat land. Jag kan hämta mina före-
bilder från Sverige.
Jag är fullt övertygad om att Owe Hellberg tilltror
bostadskonsumenterna på t.ex. småhusmarknaden
eller bostadsrättsmarknaden förmågan och kompeten-
sen att själva välja och besluta om sitt boende och
sina boendekostnader. Men jag förstår inte varför
Owe Hellberg inte tilltror konsumenterna på hyres-
marknaden samma förmåga. Varför ska de som väljer
att bo i hyresrätt ställas under politiskt förmyndar-
skap? Det är en fråga som Owe Hellberg kan svara på
i sin nästa replik.

Anf. 235 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Det handlar inte om förmyndarskap,
utan jag försökte alldeles nyss förklara varför man
måste ha den här typen av reglering. På egna-
hemsmarknaden har vi ingen som helst avsikt att
införa någon typ av reglering. Den spelar på helt
andra villkor. Där är det ekonomin som helt avgör
vilka möjligheter den enskilde har.
I Kalifornien, USA, kanske det finns system som
liknar dem som Gunnar Axén pratar sig varm för. Där
finns exempel som visar att man kommer överens om
en inflyttningshyra. Sedan har man den så länge som
man bor kvar i lägenheten. Den skrivs upp med en
viss indexering. Problematiken är att många gärna vill
få ut dem som bor i dessa lägenheter och anlitar alle-
handa konstiga människor för att se till att de boende
flyttar, för man vill ha in nya hyresgäster så att man
kan sätta en ny och mycket högre hyra.
Det är en typ av marknad som fungerar i ett så-
dant land.

Anf. 236 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för att Owe Hellberg i
alla fall tilltror dem som bor i småhus och bostads-
rätter förmågan att själva bestämma över sitt eget
boende. Men jag förstår fortfarande inte, för Owe
Hellberg svarade inte på frågan, varför han inte till-
tror dem som väljer att bo i hyresrätt samma förmåga
att bestämma över sitt eget boende.
Den problematik som Owe Hellberg lyfte fram är
någonting som går att lösa genom att man tecknar
civilrättsliga bindande avtal.

Anf. 237 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag tycker att Gunnar Axén i stället
gör sig skyldig till förmynderi över de grupper som
inte har så lätt att skaffa sig en bostad.
Vi kristdemokrater går mycket ut från subsidiari-
tetsprincipen, alltså subsidiaritet som stödjande prin-
cip. I första hand ska givetvis familjen klara sig själv.
Men när det inte går ska nästa instans gå in och hjälpa
till, t.ex. kommunen. Vi ser att bostad och uppväxt-
miljö är mycket viktiga för våra barn och ungdomar,
för våra familjer.
I dag är snittet av hyran 30 % av disponibel in-
komst. Många försöker att sänka den, men den är
ändå på väg upp. Jag har för resten träffat familjer
som har 50 % av disponibel inkomst i hyra.
Vi får också i dag gå in och stödja med bostadsbi-
drag. Där avsätter vi kristdemokrater 500 miljoner
mer än regeringen egentligen har för att föra över
resurser till de familjer som verkligen behöver stöd.
Så länge vi har den här situationen att vi t.o.m. måste
gå in med bostadsbidrag kan vi givetvis inte släppa
hyressättningen helt oreglerad.

Anf. 238 GUNNAR AXÉN (m) replik:
Fru talman! Jag förstår att Ulla-Britt Hagström
vill väl. Hon säger att vi måste slå vakt om de grupper
som inte har lätt att skaffa sig en bostad. Men jag kan
inte se att alla de som bor i hyresrätt är personer som
inte har lätt för att skaffa sig en bostad. Ändå vill
Ulla-Britt Hagström utöva förmyndarskap över alla
dem som bor i hyresrätt.
Jag håller med om att vissa grupper har svårt att få
tag på lägenheter, i synnerhet i storstäderna. Proble-
met är att vi har en reglerad hyresmarknad som gör
det otroligt svårt för ungdomar att ta sig in på bo-
stadsmarknaden. Vilken 20-åring har 100 000 kr
kontant sparat i madrassen att pytsa upp för att köpa
sig ett svart lägenhetskontrakt.
Jag håller med Ulla-Britt Hagström om att det är
ett problem att 30 % av den disponibla inkomsten går
till boendekostnaderna. Det är framför allt resultatet
av åratal av regleringar på hyresmarknaden och höga
skatter. Där har vi ett problem att angripa. Det borde
Ulla-Britt Hagström och jag ge oss i kast med.
Det är väl en självklarhet att hjälpa de människor,
på en avreglerad marknad, som inte har råd att betala
sitt eget boende. Det är en skyldighet att ordna så att
alla kan ha ett gott boende. Men detta är inte ett ar-
gument för att ställa alla dem som har valt att bo i
hyresrätt under politiskt förmyndarskap, för det är
vad hyreslagstiftningen gör. Svara på frågan, Ulla-
Britt Hagström! Varför tilltror inte Ulla-Britt
Hagström de boende på hyresrättsmarknaden samma
förmåga att bestämma om sitt boende som de som bor
i egnahem eller bostadsrätter?

Anf. 239 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Vi har två helt oreglerade hyresmark-
nader, Gunnar Axén. Dels har vi den svarta hyres-
marknaden, dels har vi andrahandsuthyrningen, där
hyrorna visat sig gå upp med kanske 60 % i Stock-
holms innerstad. Vi måste alltså ha vissa regler.
Vi vill släppa allmännyttans hyresreglerande roll.
Det vill vi av den orsaken att regleringen tolkas all-
deles fel, vilket gör att man t.ex. hemma i Skövde får
sätta högre hyror än man skulle behöva. Man skulle
kunna ha lägre hyror med en avreglerad marknad. Vi
vill avreglera på visst sätt. Vi tror visst att de flesta
som bor i hyresrätt är betalningsstarka. Jag redovisa-
de ändå att jag har gjort mig till talesman för sju av
tio låginkomsthushåll. Det är många låginkomsthus-
håll som väljer att bo i hyresrätt. Gunnar Axéns vi-
sioner ligger långt fram i tiden.

Anf. 240 GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Tack för svaret, Ulla-Britt Hagström.
En del av det var riktigt bra.
Ulla-Britt Hagström pekade i sin sista replik på att
vi har en oreglerad marknad, en svart marknad. Vi
har en marknad med andrahandskontrakt på hyreslä-
genheter. Det är just två av de fenomen som uppstår
på en reglerad marknad. När marknaden är reglerad,
t.ex. genom hyresreglering eller prisreglering, uppstår
alltid en svart marknad. Den svarta marknaden är inte
den form av fri marknad som jag tycker är lämplig att
sträva efter. I stället bör vi ha en fri vit hyresmarknad
där vi tilltror de boende i hyresrätter förmågan, kun-
skapen och kompetensen att själva fatta beslut om sitt
boende.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 november.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition
2000/01:43 Ändringar i Atomansvarighetslagen

Motioner
med anledning av prop. 2000/01:36 Sjukhus med
vinstsyfte
2000/01:So29 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
2000/01:So30 av Rolf Olsson m.fl. (v)
2000/01:So31 av Bo Lundgren m.fl. (m)
2000/01:So32 av Lennart Daléus m.fl. (c)
2000/01:So33 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
2000/01:So34 av Alf Svensson m.fl. (kd)

med anledning av skr. 2000/01:25 Lägesrapport i
fråga om den ekonomiska brottsligheten
2000/01:Ju1 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
2000/01:Ju2 av Ronny Olander m.fl. (s)

med anledning av skr. 2000/01:38 Hållbara Sverige -
uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar
utveckling
2000/01:MJ1 av Ingvar Eriksson m.fl. (m)
2000/01:MJ2 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
2000/01:MJ3 av Eskil Erlandsson m.fl. (c)
2000/01:MJ4 av Harald Nordlund och Lennart Koll-
mats (fp)

med anledning av förs. 2000/01:RR3 Riksdagens
revisorers förslag angående regeringens redovis-
ning av resurser inom olika politikområden
2000/01:Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

med anledning av förs. 2000/01:RR4 Riksdagens
revisorers förslag angående tillämpning av
skuldsaneringslagen
2000/01:L3 av Tanja Linderborg m.fl. (v)
2000/01:L4 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)

med anledning av förs. 2000/01:RR7 Riksdagens
revisorers förslag angående otraditionella medel
inom arbetsmarknadspolitiken
2000/01:A9 av Maria Larsson m.fl. (kd)
2000/01:A10 av Margareta Andersson m.fl. (c)
2000/01:A11 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

Socialutskottets betänkande
2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling
av hälso- och sjukvården

10 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 november

2000/01:130 av Amanda Agestav (kd) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
IT-säkerhet
2000/01:131 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Dublinkonventionen

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

11 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 21 november

2000/01:259 av Lena Ek (c) till näringsminister Björn
Rosengren
Gotlandsflyget
2000/01:260 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Arbetslöshetsförsäkring för småföretagare
2000/01:261 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Könsskillnader i pensionssystemet
2000/01:262 av Gunnel Wallin (c) till justitieminister
Thomas Bodström
Trygghet för handlarna
2000/01:263 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Samernas deltagande i förvaltningen av Laponia
2000/01:264 av Inger Strömbom (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Ekonomin i Stockholm
2000/01:265 av Inger Strömbom (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Kommunikationerna i Stockholmsregionen
2000/01:266 av Fanny Rizell (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Platsbrist vid § 12-hemmen

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

12 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 22 november

2000/01:178 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till statsrådet Maj-Inger Klingvall
Situationen i Bolivia
2000/01:205 av Tasso Stafilidis (v) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Rasistiska brott och brott mot homosexuella
2000/01:207 av Sven Bergström (c) till statsrådet
Mona Sahlin
UMTS-utrymme
2000/01:211 av Tuve Skånberg (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Lokalisering av Lunds historiska museum
2000/01:216 av Henrik S Järrel (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Framtida underhåll av marinens fartyg
2000/01:220 av Birger Schlaug (mp) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Vingåkersverkens framtid
2000/01:221 av Åke Carnerö (kd) till försvarsminis-
ter Björn von Sydow
Förebyggande säkerhetsarbete i Försvarsmakten
2000/01:225 av Maud Ekendahl (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Alternativa spaningsmetoder
2000/01:230 av Birger Schlaug (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Poliskostnader under Sveriges ordförandeskap i EU
2000/01:233 av Henrik S Järrel (m) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Reseskatt
2000/01:236 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Vård för människor som vistas illegalt i Sverige
2000/01:243 av Ewa Larsson (mp) till kulturminister
Marita Ulvskog
Moderna museets inköpspolicy

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

13 § Kammaren åtskildes kl. 21.51.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 27 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 71 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 106 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 151 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 209
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.

Innehållsförteckning

1