Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:125

Torsdagen den 14 juni

Kl. 9.00 - 15.23

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om statistiska uppgifter om
riksdagsarbetet

Förste vice talmannen meddelade att statistiska
uppgifter om riksdagsarbetet delats ut till kammarens
ledamöter.
Statistiken skulle fogas som bilaga till detta pro-
tokoll.

2 § Meddelande om bordläggningsplenum

Förste vice talmannen meddelade att bordlägg-
ningsplenum skulle äga rum måndagen den 18 juni
kl. 14.00.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
2000/01:135 till lagutskottet
2000/01:145 till konstitutionsutskottet

Redogörelse
2000/01:RS2 till konstitutionsutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående ärenden skulle förlängas till
fredagen den 21 september.

Motioner
2000/01:MJ49 och MJ50 till miljö- och jordbruksut-
skottet

4 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 13 juni

FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2001
Punkt 2 (Presstöd)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
181 för utskottet
85 för res. 1
36 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 15 c, 12 mp
För res. 1: 71 m, 13 fp, 1 -
Avstod: 36 kd
Frånvarande: 13 s, 11 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkt 15 (Överlåtelse av förvaltningsuppgift till or-
gan i annat medlemsland beträffande struktur-
fondsprogram)
Kammaren hade nu att ta ställning till förslaget om
antagande av utskottets förslag i denna punkt.
Beslutet måste fattas i den ordning som föreskrivits i
10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen, vilket
krävde att riksdagens beslut skulle fattas antingen
med tre fjärdedels majoritet eller i den ordning som
gällde för stiftande av grundlag.
Av förslaget framgick att beslutet önskades bli anta-
get i ett enda beslut. För bifall krävdes därför att
minst tre fjärdedelar av de röstande förenade sig om
beslutet.
Beslut fattades genom omröstning med omedelbar
rösträkning.
Votering:
303 för bifall
0 för avslag
46 frånvarande
Förste vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
dedelar av de röstande hade röstat ja och kammaren
hade således bifallit utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall: 119 s, 71 m, 36 v, 36 kd, 15 c, 13 fp,
12 mp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 11 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkt 24 (Framtida sjöfartsstödet)
1. utskottet
2. res. 9 (kd)
Votering:
194 för utskottet
36 för res. 9
73 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 36 v, 15 c, 11 fp, 12 mp, 1 -
För res. 9: 36 kd
Avstod: 71 m, 2 fp
Frånvarande: 12 s, 11 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU28 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1995/96-2000
Punkterna 1 och 2
Kammaren biföll utskottets förslag.

Punkt 3 (Riksgäldsspar)
1. utskottet
2. res. (kd, m, fp)
Votering:
182 för utskottet
122 för res.
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 36 v, 15 c, 12 mp
För res.: 72 m, 36 kd, 13 fp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

JuU26 Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning
Punkt 2 (Utlämning för politiska brott)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
280 för utskottet
12 för res. 1
11 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 72 m, 24 v, 36 kd, 15 c, 13 fp,
1 -
För res. 1: 12 mp
Avstod: 11 v
Frånvarande: 12 s, 10 m, 8 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp
Lars Bäckström (v) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Punkt 5 (Preskriberade brott)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
276 för utskottet
12 för res. 2
15 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 72 m, 21 v, 36 kd, 15 c, 13 fp,
1 -
För res. 2: 12 mp
Avstod: 15 v
Frånvarande: 13 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp
Lars Bäckström (v) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU27 Sveriges tillträde till FN:s konvention om
bekämpande av bombattentat av terrorister
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU29 Reformeringen av domstolsväsendet
Punkt 1 (Lokal förankring)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, c)
Votering:
239 för utskottet
65 för res. 1
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 71 m, 36 v, 1 fp, 12 mp
För res. 1: 1 m, 36 kd, 15 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkt 3 (Domkretsindelningen)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, c)
Votering:
239 för utskottet
65 för res. 2
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 72 m, 36 v, 12 mp
För res. 2: 36 kd, 15 c, 13 fp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkt 4 (Utvärdering av reformarbetet)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, c)
Votering:
167 för utskottet
137 för res. 3
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 36 v, 12 mp
För res. 3: 72 m, 36 kd, 15 c, 13 fp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU30 Internationella brottmålsdomstolen
Punkt 1 (Ordningen för riksdagens beslut)
1. utskottet
2. res. (m, kd, c)
Votering:
167 för utskottet
137 för res.
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
För utskottet: 119 s, 36 v, 12 mp
För res.: 72 m, 36 kd, 15 c, 13 fp, 1 -
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkt 2 (Romstadgan för Internationella brottmåls-
domstolen)
Eftersom Sverige genom att tillträda stadgan i viss
utsträckning överlåter uppgifter som innefattar myn-
dighetsutövning till Internationella brottmålsdomsto-
len måste beslutet fattas i den ordning som föreskri-
vits i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen,
vilket krävde att riksdagens beslut skulle fattas an-
tingen med tre fjärdedels majoritet eller i den ordning
som gällde för stiftande av grundlag.
Av förslaget framgick att beslutet önskades bli anta-
get i ett enda beslut. För bifall krävdes därför att
minst tre fjärdedelar av de röstande förenade sig om
beslutet.
Enligt RO 5 kap. 3 § andra stycket skulle beslut fattas
genom omröstning.
Votering:
270 för bifall
0 för avslag
33 avstod
46 frånvarande
Förste vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
dedelar av de röstande hade röstat ja och kammaren
hade således antagit utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 42 m, 36 v, 35 kd, 13 c, 12 fp,
12 mp, 1 -
Avstod: 30 m, 1 kd, 1 c, 1 fp
Frånvarande: 12 s, 10 m, 7 v, 6 kd, 4 c, 3 fp, 4 mp
Lars Lindblad (m) och Ingemar Vänerlöv (kd) an-
mälde att de avsett att avstå från att rösta men marke-
rats ha röstat ja.

JuU31 Behandling av personuppgifter inom kri-
minalvården
Punkt 1 (Författningsteknisk lösning)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
275 för utskottet
28 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 71 m, 36 v, 36 kd, 12 mp, 1 -
För res. 1: 15 c, 13 fp
Frånvarande: 12 s, 11 m, 7 v, 6 kd, 3 c, 3 fp, 4 mp

Punkterna 2-4
Kammaren biföll utskottets förslag.

TU16 Beslutsunderlag för investeringar i vägar
och järnvägar
Kammaren biföll utskottets förslag.

5 § Riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, m.m.

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU20
Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak,
m.m. (prop. 2000/01:100 delvis och skr.
2000/01:101).

Anf. 1 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Med en borgerlig regering kommer
vi bl.a. att kunna börja avveckla fastighetsskatten. Då
kommer vi direkt att kunna påbörja sänkningen av
den skatt som drabbar mängder av hushåll och mäng-
der av familjer på ett orättfärdigt och orättvist sätt
utan någon hänsyn till försörjningsbördan, utan någon
hänsyn till vilka inkomster man har - bara beroende
på var man råkar bo.
Fastighetsskatten är en skatt som slår rakt mot en-
skilda människors trygghet. Det kan gälla fiskaren
som bor på en gård och fastighet som har tillhört hans
familj i generationer och som inte längre har möjlig-
het att bo kvar. Det kan gälla barnfamiljen som med
de bästa förhoppningar har sparat och slitit för att
kunna bo på ett bra sätt och som plötsligt drabbas av
en höjning av skatten som kan motsvara 1 000 eller
2 000 kr i månaden. Detta är bara beroende på var
man bor, utan att man för den skull har större möjlig-
het att betala och utan att man kan klara av den kost-
nad som skatten innebär.
Man kan fråga sig - och jag skulle vilja rikta den
frågan till finansministern - varför en lärare, en sjuk-
sköterska, en polis eller en brandman betala så
enormt mycket högre skatt bara för att han eller hon
råkar bo i något av våra storstadsområden? Vilken är
själva grundläggande rättfärdighetstanken? Jag hade
velat fråga finansministern om han hade varit här,
men hans medarbetare kan säkert vidarebefordra
frågan: Vari ligger rättfärdigheten? Vad tänkte ni på
när ni formulerade en skatt som slår så uppenbart
orättvist och svårt mot enskilda människor?
Den innebär för många människor att de inte
kommer att kunna bo kvar i det hus och det hem som
man har. Den innebär också att vanliga människor
inte kommer att kunna bo i vissa delar av våra stor-
stadsområden. Fastighetsskatten innebär inte bara en
politik för social otrygghet, utan det är också en poli-
tik för en växande segregation.
Man kan fråga sig: Varför ska denna skatt slå så
hårt? Det har finansministern svarat på i ett brev som
jag tycker bör komma kammaren till del. Han har
svarat en bekymrad väljare så här - och jag citerar:
"Du kan göra tankeexperimentet att du, i stället
för att bo i din egen fastighet, väljer att hyra ut huset.
Du kan då i normalfallet ta ut en månadshyra som
överstiger de löpande drift- och underhållskostnader-
na. Detta 'mervärde' slipper du betala om du själv bor
i huset. Du har således en inkomst av din fastighet.
Inte i pengar men i form av värdet på det egna boen-
det."
Herr talman! Detta är ett synsätt som innebär oer-
hört långtgående möjligheter för var och en som vill
beskatta vanliga människor. På samma sätt skulle
man nämligen kunna få inkomster av att hyra ut sin
bil, sin kavaj, sina böcker eller vad som än kan tänkas
sägas. Jag skulle vilja fråga finansministern vari det
rimliga och rättfärdiga ligger i att beskatta människor
för en inkomst - för det är det han säger - men en
inkomst som de inte har. Dessutom får detta de up-
penbara konsekvenser som det får.
Om ni inte ändrar er hållning i fastighetsskattefrå-
gan så kommer denna fråga att förfölja er under hela
valrörelsen, och den kommer att vara en av de frågor
som medverkar till att vi får en ny regering - inte för
att det är en populistisk fråga utan för att det är en
rättfärdighetsfråga. Den är också ett uttryck för en
annan syn på politiken, där vi från borgerligt håll vill
slå vakt om den välfärd som bärs upp av enskilda
människor och där enskilda människors trygghet går
före de stora systemens krav.
Herr talman! Fastighetsskatten är nämligen ett led
i en högskattepolitik som i en öppen värld kommer att
leda till att mer och mer av skatterna kommer att
belasta låg- och medelinkomsttagarna. Vi ser redan
denna utveckling ske i det svenska samhället. Vi har
sett det genom att bensinskatter och energiskatter
stiger snabbare än andra skatter. Vi har sett det i form
av fastighetsskatten och dess utveckling under 1990-
talet. Vi ser det i form av att det är kommunalskatter-
na som kommer att spela en allt större roll i skatteut-
taget. Vi ser det också i sådana praktiska exempel
som att låg- och medelinkomsttagare och pensionärer
får bära en tyngre skattebörda medan man sakta bör-
jar göra undantag för olika grupper som miljardärer
och utländska höginkomsttagare.
Herr talman! Detta är en högskattepolitik som le-
der till en lång rad olika sociala orättfärdigheter. Jag
vet nämligen att finansministern här i dag inte kom-
mer att kunna förklara varför pensionärer, som har
sparat i hela sitt liv, nu ska betala högre skatt och
förmögenhetsskatt medan miljardärer ska slippa. Han
kommer inte att kunna förklara varför låg- och me-
delinkomsttagare ska betala världens högsta skatter i
Sverige medan man sänker skatten för utländska
höginkomsttagare.
Detta är en högskattepolitik som kommer att leda
till svagare och svagare skattebaser och som kommer
att leda till att företag, investeringar och sparande
flyttar ut ur landet vilket i sin tur kommer att tvinga
fram ännu tyngre skattebelastning på de skattebaser
som finns kvar i landet. Samtidigt kommer man för
låg- och medelinkomsttagare att tvinga fram nya
besparingar genom de rörliga skattebaserna. I stället
för att få lägre skatt kommer de att få lite högre skatt
och lägre bidrag. Det är en kniptång som är resultatet
av högskattepolitiken. Vi ser dess resultat redan nu i
form av fastighetsskattepolitiken.
Herr talman! Vad vi talar om och vad vi ser fram-
för oss är i själva verket ett vänsterblock som är så
upptaget av sina inre motsättningar att det inte förmår
att driva en offensiv politik. I stället ser vi en defensiv
anpassningspolitik där ingen förändring kommer utan
att omvärlden har tvingat fram den. Varje förändring
blir den minsta möjliga. Det är detta som i grunden
leder till att Sverige har en eftersläpning.
Det som vi ser i dagens betänkande är alternativet.
Det är en offensiv reformpolitik som bygger på en
respekt för enskilda människors frihet och välfärd
men som också bygger på en insikt att det är genom
företagande och arbete som vi kan bygga och ut-
veckla detta land. Vi, de fyra borgerliga partierna,
sätter gemensamt målet att nu genomföra en reform-
politik som ska göra att Sverige kan ha en långsiktigt
uthållig tillväxt på 3 %.
Vi visar de förändringar som krävs för att detta
ska kunna bli av. Det visar vi genom att öppna för
avreglering inom sjukvården så att vi kan få privata
alternativ, en valfrihet och en dynamisk utveckling
som inte bara gör att sjukvården blir bättre för den
enskilde utan som också leder till att sjukvården kan
bli en dynamisk del av den tillväxt som Sverige be-
höver. Vi visar på motsvarande sätt hur man kan
bejaka de nya alternativen inom skolan och på det
viset få en förnyelse av en av de viktigaste sektorerna
i vårt samhälle, nämligen kunskapssamhället.
Vi visar hur vi kan öppna gränserna mellan of-
fentligt och privat och därmed öppna arbetsmarkna-
den för både kvinnor och män och skapa nya tankar
och nya initiativ. Vi visar hur arbetsmarknaden kan
avregleras och öppnas så att fler kan få arbete och
förmedlingen av arbete kan fungera bättre.
Vi har en politik som innebär att barnfamiljer kan
välja barnomsorg och som innebär att man i alla de
familjer där man sliter hårt ska kunna ha lättare att
förena arbete med familj både genom barnomsorgen
och genom att man lättare ska kunna få hushåll-
stjänster.
Vi visar att man kan se till att förändra den ut-
veckling som i dag innebär att företagens huvudkon-
tor flyttar utomlands. Vi kan förändra den genom att
förändra företagarklimatet och förutsättningarna för
forskning och utveckling i vårt land. Vi visar att man
kan bekämpa sjukfrånvaron. Där vi i dag kan konsta-
tera att regeringen har gett upp och inte längre har
pengar för rehabilitering anvisar vi gemensamt resur-
ser och pengar för att sjuka människor ska kunna blir
friska och för att försäkringskassor ska kunna se till
att var och en så snabbt som möjligt kan komma
tillbaka till arbete.
Herr talman! Det är en offensiv reformpolitik,
men som alltid - och det är så kännetecknande - står
socialdemokratin mot de förändringar och reformer
som vi talar om.
Så var det med barnomsorgen. En gång i tiden när
man talade om trefamiljsystem var Socialdemokra-
terna emot det. Familjedaghem var de emot. Föräld-
rakooperativ var de emot. Personalkooperativ var de
emot. Privata daghem var de emot. Så var det med
uthyrningsföretag - dem var de emot. Bemanningsfö-
retag var de emot. Privata arbetsförmedlingar var de
emot. Telemarknadens avreglering var de emot. Fri
etablering inom sjukvården var de emot. Privata ra-
dio- och TV-kanaler var de emot. Privat sjukvård var
de emot.
Det finns inte ett område i det svenska samhällets
förändring under 90-talet där socialdemokrater inte
har varit emot. Ibland har ni tvingats ge er, ibland har
ni kunnat återställa. Men ni har alltid varit emot. Ni är
inte längre en arbetarrörelse för ett uppbrott från det
gamla samhället. Ni är en motståndsrörelse mot det
nya.
Det är vad som leder till att Sverige har en efter-
släpning av betydande slag. För att bekämpa förnyel-
sen väljer ni ut de politiker i landet som gör vad de
kan för att förnya Sverige. Ni har plötsligt bestämt er
för att bekämpa den moderata borgerliga politik som
bedrivs i Stockholm. Det är mycket underligt.
Vad är egentligen problemet i Stockholmsregio-
nen eller i de andra regionerna i Sverige där vi sedan
lång tid tillbaka har en borgerlig och moderat politik?
Vi har lägre skatter, kortare vårdköer och fler alter-
nativ. Det naturliga vore att socialdemokraterna i
stället bestämde sig för att ta Norrlandsregionen och
Norrlandspolitikerna i örat.
Vad finner vi om vi tittar på Norrbotten och de
andra Norrlandslänen? Jo, där är skatterna som högst.
Men det är dessutom så att där är skatteinkomsterna
och de samlade inkomsterna per capita högre än i
t.ex. Stockholmsområdet.
I Norrbotten disponerar man ungefär 35 000 kr
per person och i Stockholm ungefär 25 000 kr per
person i samlade inkomster. Likväl är köerna så
mycket längre i Norrbotten, likväl är arbetslösheten
så mycket högre, likväl är tillväxten så mycket sämre
och likväl är de privata alternativen så mycket färre.
Varför, finansministern eller Jan Bergqvist, be-
kämpar ni en politik som ger kortare vårdköer, ger
människor större möjligheter och ger människor mer
välfärd? Varför gör ni det? Jo, svaret är mycket en-
kelt. Med den socialdemokratiska politiken blir det
politikerna som har makten och inte de enskilda män-
niskorna. Det är just det som är problemet. Därmed
stryper ni den tillväxt som skulle kunna vara möjlig.
Jag ska ta ett konkret exempel. Det gäller utprov-
ning av hörapparat, som för en äldre människa eller
en människa som får svårt med hörseln är en oerhört
avgörande sak. Det kan i Norrbotten och i de andra
socialdemokratiska länen ta mer än två år. Det är de
län som har haft socialdemokratisk politik under
längst tid av alla och som egentligen är de bästa ex-
emplen på socialdemokratisk politik. I Stockholm
behöver det inte ens ta några veckor.
Var och en kan tänka sig var vi helst vill bo när vi
börjar höra dåligt, i det socialdemokratiskt styrda
Norrbotten eller i det borgerligt styrda Stockholm. Vi
kan gå vidare och visa exempel på område efter om-
råde. När vi behöver sjukvård och inte långa vårdkö-
er, vart vill vi då vända oss?
Hur kan det komma sig att där socialdemokraterna
har styrt som mest och som längst fungerar den of-
fentliga sektorn och välfärden som sämst och att
människor där har minst förutsättningar? Hur kan det
komma sig? Jo, därför att ni bekämpar de förändring-
ar som ger människor ökade möjligheter.
Det är mot detta som vi borgerliga sätter upp en
ny politik för ett nytt Sverige som bygger på respekt
för enskilda människor och som också ger oss till-
växtkraft. Den tillväxtkraften är nödvändig för att vi
ska kunna möta globaliseringen och en åldrande be-
folkning, för att vi ska kunna säkra att alltfler männi-
skor kan få ett arbete och en trygghet i vårt samhället
och för att vi ska kunna säkra att enskilda människor
kan känna social trygghet.
Detta är avgörande. Vi har de senaste veckorna
och månaderna sett varför. Sedan ett halvår tillbaka
har vi sett hur den svenska kronkursen sakta men
stadigt har vikt ned. Det är ett långsiktigt förlopp som
har pågått sedan 1996. Bara under det senaste året har
svenska folket förlorat 10 % i köpkraft.
Det är långt mer än de bidrag som finansministern
kommer att tala om sedan när han dyker upp, eller
som också Jan Bergqvist kommer att tala om senare.
Svenska folket har förlorat i köpkraft på grund av att
tillväxtkraften i den svenska ekonomin inte finns där.
Det handlar inte om, som en del försöker påstå, ett
dollarfenomen. Vi har förlorat mot yenen, den mexi-
kanska peson, zlotyn, euron och pundet. Inom område
efter område har vi blivit fattigare. Vi är tillbaka i den
flytande devalveringspolitik som urholkat samhällets
välfärd och välstånd.
Det är mot detta, herr talman, denna brist på eko-
nomisk politik, denna brist på möjlighet och förmåga
att ge landet tillväxtkraft och denna ovilja att ge en-
skilda människor mer frihet som det finns ett starkt
och tydligt borgerligt alternativ för alla medborgare i
hela landet.
Det är vad dagens betänkande handlar om. Det är
mot den bakgrunden som jag yrkar bifall till reserva-
tionerna 1, 2 och 4.

Anf. 2 MATS ODELL (kd):
Herr talman! I dag börjar toppmötet i Göteborg,
och den svenska regeringen skiner av självbelåtenhet.
Den kan naturligtvis vara nöjd med det svenska ord-
förandeskapet så här långt. Men den tar också många
positiva ord i sin mun när det gäller den svenska
ekonomins utveckling. Där måste jag säga att rege-
ringens självbelåtenhet knappast har fog för sig.
Visst är det glädjande när vi ser att sysselsättning-
en ökar. Den fortsätter faktiskt att öka, även om vi vet
att mer än hälften av denna sysselsättningsökning
beror på ökad sjukfrånvaro. Men konjunkturen är
vikande, och den dramatiska kronförsvagningen gör
oss alla fattigare. Den hotar dessutom att tända en
inflationsbrasa som Riksbanken ganska snart kan
tvingas rycka ut och släcka med höjd ränta.
Statsskulden beräknas öka. Antalet personer i åt-
gärder är rekordhögt sett till konjunkturläget, och
långtidsarbetslösheten ger inte med sig. Det finns nu
också ett växande och berättigat folkligt missnöje
över skattesystemets orättvisor, naturligtvis symboli-
serat av fastighetsskattens fullständigt absurda kon-
sekvenser.
Det är inget mindre än ett flagrant rättsövergrepp
att regeringens fastighetsskattechock driver hederliga
skötsamma medborgare från sina hem. I socialdemo-
kratins Sverige uppmanas människor att låna pengar
eller hyra ut sitt hus för att kunna betala fastighets-
skatten. Ovanpå allt detta misstror alltfler socialför-
säkringarnas hållfasthet när de verkligen behövs.
Detta är särskilt allvarligt eftersom Sverige står
inför ett stort antal utmaningar, globaliseringen, en
åldrande befolkning där färre förvärvsarbetar och en
skenande sjukfrånvaro. Morgonens nyhetssändningar
berättar om att antalet långtidssjukskrivna har för-
dubblats sedan 1997 och att pengarna till rehabilite-
ring är slut. Här finns också risken för en ökande
social tudelning.
Allt detta är allvarliga utmaningar som måste
mötas med en mycket mer aktiv politik än hittills.
Men regeringen står passiv både inför Sveriges
grundläggande strukturproblem och den avmattning i
ekonomin som nu är på väg. Vi har en fortsatt hög
arbetslöshet. Den är särskilt allvarlig i kombination
med utflyttningen av företag och företagande och en
tilltagande segregation.
Förutsättningarna för företagande och för den en-
skilde företagaren är ju fullständigt otillräckliga om
Sverige på sikt ska kunna klara viktiga sociala och
ekonomiska mål. Om man tittar i vårpropositionen
gör regeringen bedömningen att nuvarande politik ger
långsiktiga tillväxtförutsättningar på ungefär 2 % per
år.
Då frågar man sig: Hur kan statsministern och fi-
nansministern vara så nöjda när de vet att denna sva-
ga tillväxtkraft innebär att Sverige fortsätter att halka
efter i välståndsutvecklingen?
Den svaga tillväxten kommer att märkas genom
en fortsatt resursbrist i äldreboenden, fortsatta vård-
köer, ökad stress och resursbrist i skolan, resursbrist
för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård trots
mycket högre skatt på i stort sett allt och alla än i vår
omvärld.
Om den här utvecklingen ska kunna vändas måste
tillväxtförutsättningarna bli mycket bättre än vad de
är i dag. Den här låga tillväxten gör att svenska och
utländska pensionssparare väljer att placera mer och
mer av sitt sparande i andra länder med bättre lång-
siktiga tillväxtförutsättningar. Det innebär att kronans
värde sjunker mot t.ex. dollarn och euron.
Sveriges ekonomiska problem är ju långt ifrån
lösta. Låt mig ta några exempel på detta, herr talman.
Eftersläpningen fortsätter, som Gunnar Hökmark var
inne på. Enligt vårpropositionen väntas Sveriges
ekonomi under hela treårsperioden utvecklas sämre
än genomsnittet för världen, sämre än genomsnittet
för EU, sämre än genomsnittet för euroområdet och
sämre än genomsnittet för Norden. Men insikten om
konsekvenserna av detta lyser ju helt med sin frånva-
ro. Det saknas dessutom förslag för att bryta det som
nu kallas för en normalkonjunktur i regeringens pro-
positionen och även i utskottsmajoritetens förslag.
Nu lånar regeringen faktiskt pengar till sina nya
reformer. Det innebär att statsskulden beräknas öka
med 35 miljarder kronor mellan åren 2001 och 2004
enligt vårpropositionen. Statsskulden som andel av
BNP beräknas däremot att ligga strax under 50 % år
2002. Men det här är alltså 500 miljarder kronor mer
än den statsskuldsnivå på drygt 40 % som rådde vid
ingången av lågkonjunkturen 1990. Det är naturligt-
vis mycket allvarligt. Statsbudgeten visar underskott
under hela treårsperioden.
Utgifterna för sjukpenningen och förtidspensio-
nerna fortsätter att skena. De beräknas bli hela 10,4
miljarder kronor högre än vad beräkningen var i hös-
tas. Arbetslösheten väntas också stiga något mellan
2003 och 2004 enligt vårbudgeten, herr talman.
Jag antar att Jan Bergqvist kommer att säga att
detta är en svartmålning. Jag har sammanställt några
uppgifter ur regeringens vårproposition, och det ser ut
på det här sättet.
Då tvingas vi konstatera att Socialdemokraterna
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
visat sig oförmögna att genomföra reformer som ökar
människors oberoende och som skapar varaktigt goda
förutsättningar för tillväxt i hela landet. Nu fortsätter
landet att tudelas på ett fullständigt oacceptabelt sätt.
Avfolkningen accelererar utan att våra största städer
ges chansen att klara sin uppgift som tillväxtmotorer
för landet. Infrastrukturpolitiken har gått i stå. Här i
Stockholm växer köerna. Kollektivtrafiksystemen
kommer inte att klara sin uppgift. Det är alldeles
uppenbart. Förseningen när det gäller att få till stånd
en ordentlig järnvägskapacitet över det s.k. Saltsjö-
Mälarsnittet kommer att fortplanta stora problem i tåg-
trafiken över hela Sverige så småningom. Det finns
en komplett oförmåga att hantera dessa frågor.
Flykten av företag, kunskap och kapital ur landet
hotar naturligtvis välfärden, men detta tillåts fortsätta,
trots att vi vet att äldrevårdskostnaderna stiger med
ungefär 60 % till 2030. Samtidigt som antalet perso-
ner över 65 år ökar med 700 000 kommer antalet
yrkesverksamma att minska med ca 100 000 perso-
ner, men regeringen och dess stödpartier låtsas som
om det regnar.
I stället för att föreslå tillväxtfrämjande åtgärder
utreder man nu om globaliseringen existerar. Man har
engagerat förre LO-ekonomen P-O Edin för denna
uppgift. Hans slutsatser så här långt är att den inte
existerar. Det kanske vore lämpligt att meddela de-
monstranterna nere i Göteborg om hans slutsatser.
Socialdemokraterna och stödpartierna har byggt
hela sin politik på att den goda konjunkturen i om-
världen skulle vara för evigt. Vi kristdemokrater
föreslår däremot åtgärder som långsiktigt skulle kun-
na skapa en bättre tillväxt- och välfärdsutveckling, en
bättre fungerande arbetsmarknad och lönebildning,
lägre skatter på arbete, sparande och företagande.
Svenska låginkomsttagare är högst beskattade i värl-
den. Det måste ju vara så att heltidsarbetande männi-
skor ska kunna leva på sin lön. Hur länge ska svenska
låginkomsttagare behöva bidrag för att kunna betala
skatten?
Kristdemokraterna vill tillsammans med de övriga
borgerliga partierna sätta tillväxtmålet högre än rege-
ringen. Vår ambition är att Sverige ska komma tillba-
ka till en tätposition bland de utvecklade länderna.
Därför krävs det reformer som höjer svensk ekonomis
långsiktigt hållbara tillväxt till åtminstone 3 %. Det är
ganska stor skillnad mellan den nivå på 2 % som
regeringen räknar med vid fullt kapacitetsutnyttjande
och en höjning till 3 %. Vi vet ju att om vi ligger kvar
på dessa 2 % innebär det att Sverige kommer att fort-
sätta att bli fattigare relativt sett. Vi kommer att ha
kvar de här resursbristerna som jag nämnde trots de
höga skatterna.
Nyckeln till en bättre tillväxt ligger i en stark fö-
retagsamhet. Utan växande företag kommer Sverige
inte att klara de stora framtidsutmaningarna. Nu har
regeringen snart haft sju år på sig att lägga grunden
för en stark företagsamhet, men den möjligheten har
försuttits. Nu minskar företagandet. Visst talar rege-
ringen och dess ministrar ibland om företagandet och
dess villkor, men, herr talman, det är väldigt mycket
kackel och väldigt lite värpning på både Näringsde-
partementet och Finansdepartementet. Vad har egent-
ligen kommit ut av reformer och beslut som vi har
kunnat fatta här i riksdagen som har förbättrat villko-
ren för företagandet? Det är en tragiskt kort lista om
man tittar på de konkreta förslagen som har under-
ställts riksdagen för beslut.
Kristdemokraterna har ett positivt alternativ till
regeringens ideologiskt betingade passivitet. Jag tror
faktiskt att det är detta det handlar om. Gunnar Hök-
mark var inne på alla de reformer som Socialdemo-
kraterna har varit emot. Den ideologiska kompassen
pekar nostalgiskt bakåt. Jag tänker på Teliaaffären
och allt annat där det har varit problem. I stället för
att ha en offensiv politik där man ideologiskt ser vart
man ska gå, får näringsministern komma krypande
tillbaka till näringsutskottet och be utskottet ta ett
initiativ för att han själv inte har haft möjlighet att
lägga fram en proposition. Han har nyligen avvisat ett
förslag här i kammaren som gick i samma riktning.
Den här ad hoc-politiken, bristen på framtidsvisioner
och bristen på en ideologisk linje är förödande för
landet i den globaliserade ekonomi som vi nu lever i.
Politiken måste inriktas på att skapa förutsättning-
ar för fler människor i arbete och fler växande före-
tag. Vi föreslår ett antal åtgärder för att se till att
företagsklimatet blir så bra som möjligt så att fler av
företagarna i hela landet faktiskt vill och vågar ex-
pandera och nyanställa. Vi vill ha en skattepolitik där
alla får behålla mer av sin egen lön, även pensionä-
rerna. Dessutom anser vi att pensionstillskottet, under
det sista året som det finns kvar innan den nya pen-
sionsreformen gör att pensionärerna skattar på samma
sätt som vi andra, ska höjas med 200 kr. Det här är en
viktig åtgärd.
Det är också långt kvar till en rimlig situation
inom vården och skolan. Kristdemokraterna satsar
under de kommande åren 3 miljarder mer än rege-
ringen för att ge förutsättningar för en värdig vård
utan köer ute i våra kommuner och landsting. Men
jag vill gärna understryka att här handlar det både om
mer resurser och framför allt nya och bättre verksam-
hetsformer med en större mångfald av vårdgivare för
de sjuka och gamla. Jag tror också att det är så att fler
arbetsgivare, utöver landstinget och kommunen, att
välja på ger en bättre löneutveckling och fler karriär-
vägar, framför allt för de vårdanställda kvinnorna.
Vi tror, ungefär som Vårdförbundets ordförande,
att aktiebolagslagen ger mycket bättre förutsättningar
än förvaltningslagen för att skapa tydliga beslutsvägar
och mer stimulerande arbetsvillkor för de anställda.
Sektorn för vård, skola och omsorg är nu en kris-
bransch. Vi tror att den har alla chanser att upphöra
att vara det med de reformer vi föreslår. Som det nu
är bryts många människor ned. Många bränns ut och
det är en fullständigt orimlig andel av de offentligan-
ställda, framför allt kvinnor, som har problem genom
den organisation som nu råder inom den här sektorn.
Det behövs nya tag. Man behöver släppa loss kreati-
vitet, släppa loss människor som vill driva, ta över
icke-fungerande verksamheter, som har erfarenheter.
Vi tror också, till skillnad från regeringen och Gö-
ran Persson som har gjort en stor sak av detta, att
företag som hämtar sitt kapital från börsen är mycket
lämpade att arbeta på det här området.
Låt oss ta S:t Görans sjukhus här i Stockholm.
Största ägare i Capio är Sjätte AP-fonden. Vad är det
för fel med att ha kapital som kommer exempelvis
från pensionssparande? Vad är det för fel med att det
har en avkastning? Finns det någon som är beredd att
satsa kapital på verksamheter, att avstå från inkomster
och låta dem kapitaliseras och sätta in dem i verk-
samheter, utan att få någon avkastning på detta?
Jag tycker att det är en mycket intressant diskus-
sion som statsministern tog upp om de s.k. non-profit-
företagen. Låt oss ta den, låt oss fördjupa den. Inbjud
gärna sådana huvudmän. Men jag tror också att det
behövs professionella aktörer som tar sitt kapital från
våra sparpengar som vi satsar i aktiefonder och annat.
Det här är en viktig fråga framöver, om vi ska klara
den mycket stora demografiska utmaning vi står in-
för.
Jag tror att varken de köande patienterna eller de
alltmer utbrända offentliganställda har något att vinna
på regeringens alla stopplagar, precis tvärtom.
Herr talman! Vi kristdemokrater lägger också för-
slag för ett återupprättat rättsväsende, en bättre fa-
miljepolitik med större valfrihet, ökade miljösats-
ningar, bättre konkurrens för jordbruket, fisket och
åkerinäringen och bättre utvecklingsmöjligheter för
jordens fattigaste genom ett höjt bistånd. Det här når
vi genom omprioriteringar och besparingar inom de
utgiftsramar vi föreslår.
Sverige har ca 30 års erfarenhet av en notoriskt
försvagad tillväxt. Priset betalas av våra gamla, av
våra långvarigt sjuka som inte får den omsorg de
förtjänar, av alla de som köar för höftledsoperationer
och hörapparater. Resursbristen drabbar också våra
barn som inte får en tillräckligt bra skola. Människor
drabbas av bristen på poliser, av vardagsbrott som
avskrivs på polisstationen. Världens högsta skatter är
uppenbarligen inte lösningen.
Vad Sverige snarast behöver för att få trygghet in-
för framtidens utmaningar, ett varmare och mänskli-
gare samhälle är en ny regering som både förbättrar
familjepolitiken och de andra långsiktiga villkoren för
tillväxt.
Jag står självklart bakom alla de reservationer där
kristdemokraterna finns med. Men för tids vinnande
yrkar jag bifall bara till reservationerna 1 och 8.

Anf. 3 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Vänstermajoriteten säger att den
svenska ekonomin är stark. Den som reser utomlands
och upptäcker att han eller hon får betydligt mindre
utländsk valuta för de svenska pengarna än tidigare
delar nog inte den uppfattningen. Inte heller upplever
människor det när de ska köpa bensin eller kläder
vars priser har drivits upp av den sjunkande kronan.
De som brottas med arbetslöshet har inte heller upp-
täckt någon större tillväxt i ekonomin. Upplevelsen är
snarare den motsatta. När den svenska kronan tappar
mark är det något som säger att allt inte står rätt till.
När enbart delar av Sverige växer och många ställs
utanför är det tecken på att det fortfarande finns
grundläggande fel i ekonomin.
Vi har fortfarande en haltande arbetsmarknad, hö-
ga offentliga utgifter och ett högt skattetryck. Det är
uppenbart att Sverige kommer att möta nästa låg-
konjunktur med betydande sårbarhet. Regeringens
försummelse att vidtaga nödvändiga åtgärder, när vi
nu har några år av hög tillväxt bakom oss, kommer
obönhörligt att drabba de svaga hårdast när ekonomin
måste stramas åt. Det är inte rättvist.
Herr talman! Landet klyvs regionalt och socialt.
Medan vissa områden växer, tappar andra i tillväxt
och befolkning. Men också mellan individer ökar
klyftorna. De fattiga blir fattigare och de rika rikare.
Lönegapet mellan män och kvinnor ökar. Jämställd-
heten i Sverige går åt fel håll. Långtidssjukskrivning-
arna ökar i en galopperande takt. Nya svenskar får
inte vara med. Det är självklart att Centerpartiet står i
opposition mot en sådan politik. Den sociala klyv-
ningen är en förlust främst för enskilda människor
som ställs utanför samhället, tillväxten och välfärden.
Men det är också en förlust för samhället eftersom
färre tillåts bidra till tillväxten och välfärden. Alla
borde få vara med. Då växer det mer. Egentligen är
det ganska enkelt. Om man skördar på två hektar får
man en större skörd än om man skördar på ett hektar.
Men det är möjligen för enkelt eller för agrart för
många att ta till sig.
Med majoritetens förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken, som vi nu ska behandla och
besluta om, kommer klyvningen av landet att fortsätta
och de sociala klyftorna att vidgas ytterligare. Max-
taxan i barnomsorgen gynnar de som tjänar mest.
Familjer som stannar hemma och vårdar barnen eller
inte har något jobb får inget. I trygghetssystemen är
det främst de som redan slagit huvudet i bidragstaket
som ska få ökat ekonomiskt utrymme. De som redan
har ska få mer, medan de som har mindre ska få nöja
sig utan att få eller ska få mindre. Det är förvånande
att en socialdemokratisk regering lägger sådana rikt-
linjer och en sådan politik. Det är lika förvånande att
Vänsterpartiet, som talar så mycket om rättvisa, stäl-
ler upp på en sådan politik.
Herr talman! Sverige behöver en ekonomisk poli-
tik som kan bygga broar över konjunktursvängning-
arna. Det kan inte göras genom ökade offentliga ut-
gifter och höjda skatter. Det är som att hälla bensin på
en eldsvåda. Det blir bara värre. Det ökar sårbarheten
och sänker uthålligheten i tillväxten.
Vi går bara in i nya bidragskaruseller. Det är fel
väg. Det är den redan förda politiken ett tydligt ex-
empel på. När barnfamiljerna fick en barnbidragshöj-
ning med 100 kr vid årsskiftet, som i och för sig
Centerpartiet biföll, var det bara de familjer som inte
hade behovsbaserade bidrag som fick behålla den
standardförbättringen. De familjer som hade bostads-
bidrag eller socialbidrag fick se de bidragen sjunka i
motsvarande grad. Den ekonomiska standardhöjning-
en uteblev för dem. De satt fast i sin bidragsfälla. Det
behövs en annan politisk inriktning, en inriktning som
tar dem ur fällorna och som ger människor möjlighet
att växa och utvecklas.
Vi förespråkar en politik för uthållig tillväxt som
bäddar för att möta sämre tider. Vi vill hålla tillbaka
den offentliga utgiftsexpansionen, sänka skatter och
fortsätta att amortera på statsskulden. Vi vill stärka
näringslivets konkurrenskraft, minska byråkrati och
krångel, satsa på utbildning och infrastruktur. Vi vill
fortsätta en ansvarsfull linje för att ge statens finanser
stabilitet och för en långsiktigt uthållig tillväxt för att
gynna investeringar och företagande. Den gemen-
samma reservation som vi lagt tillsammans med Mo-
deraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna utgör en
bra grund för den långsiktiga inriktningen av den
ekonomiska politiken.
Vi vill sänka skatterna för dem som har störst be-
hov, för låg- och normalinkomsttagare, och inte för
dem som skriker högst. Genom en kombination av en
skatterabatt lika för alla och en förvärvsrabatt för
arbetsinkomster undviker vi marginaleffekter. Det
blir lönsamt att gå från arbetslöshet till arbete. Det
främjar tillväxt, kostar mindre för staten och värnar
de svaga grupperna.
Vi vill stärka kommunernas egen skattebas och
göra kommunerna mer självständiga. Med vår skatte-
rabatt i stället för grundavdrag får kommunerna be-
hålla en större del av sitt skatteunderlag. Skattera-
batten ger dessutom en större procentuell höjning av
skatteunderlaget i låginkomstkommuner än i högin-
komstkommuner.
Trots att ett sådant förslag dessutom lindrar kra-
ven på en kommunal skatteutjämning är en sådan helt
nödvändig för att ge likartade förutsättningar för alla
kommuner att utvecklas. Det handlar om solidaritet,
om rättvis fördelning och om minskade klyftor.
Från Centerpartiets sida ser vi det angeläget att
försvara de grundläggande principerna i skatteutjäm-
ningssystemet som en viktig del i en kraftfull ekono-
misk politik.
Herr talman! Några ord om fastighetsskatten. Frå-
gan är hur länge regeringen med hjälp av sina stöd-
partier ska hålla på att skatta folk från hus och hem.
Det är precis det som sker nu i vissa områden i landet.
De som får lämna är de som inte har stora kontanta
tillgångar och höga löpande inkomster. I stället för att
höja fastighetsskatten måste den sänkas.
Hade Miljöpartiet haft viljan att sänka fastighets-
skatten kunde det redan varit gjort. De hade bara
behövt rösta med oppositionen här i kammaren nyli-
gen. Då kunde alla fastighetsägare ha rivit sönder sina
meddelanden om de nya taxeringsvärdena. De gamla
hade gällt och en procentsats på 1,2 % tillämpad på
förra årets taxeringsvärden hade gett alla en sänkt
fastighetsskatt. Men se det gick inte. Frågan är varför.
Herr talman! En av grundförutsättningarna för att
kunna åstadkomma livskraft i hela landet är väl fun-
gerande kommunikationer och en väl underhållen
infrastruktur. Det som nu pågår på infrastrukturområ-
det är en ren och skär misshushållning med in-
frastrukturkapitalet. Eftersläpningen av underhållet
uppgår till hisnande 13 miljarder kronor. I det läget är
det berättigat att fråga: När kommer regeringen till
skott? När kommer infrastrukturpropositionen? När
ska flaskhalsarna i järnvägssystemet åtgärdas?
Centerpartiet föreslår en ökning av anslaget med
6,6 miljarder kronor för att främst främja drift och
underhåll av vägnätet men också för att förbättra för
järnvägen. Det har tyvärr utskottsmajoriteten av-
styrkt.
Ett bra företagsklimat är nödvändigt för att fler fö-
retag ska startas och för att företag som har viljan att
växa även får möjlighet att göra det. Vi vill behålla
och öka rådgivningen och stödet till kvinnlig företag-
samhet. Vi vill ta bort konkurrenshämmande regel-
verk. Vi vill satsa på riskkapitalförsörjning via lokala
riskkapitalbolag. Vi vill sänka förmögenhetsskatten
och arbetsgivaravgifterna.
När 700 000 människor är utan arbete i en hög-
konjunktur är det uppenbart att företagsklimatet
måste förbättras och arbetsmarknadspolitiken förnyas
och decentraliseras. Arbetsmarknadspolitiken måste
inriktas på att sätta människor i arbete, inte låsa in
dem i en rundgång av bidrag och åtgärder.
Herr talman! Det är oförsvarligt att var fjärde elev
i dag lämnar grundskolan utan godkända betyg och
tillräckliga kunskaper. men det är om möjligt ännu
värre att skillnaden mellan kommunerna av andelen
elever som inte når målen varierar mellan 3 och 42 %
över landet. Tala om regional och social klyvning!
Regeringen centralstyr resurser och sätter kvali-
teten i undervisningen på undantag. Vi vill i stället
fokusera kunskapsmålen i skolan. Vi föreslår en sats-
ning på grundskolan på totalt 9,8 miljarder kronor
under perioden.
Vi vill ge eleverna en utbildningsgaranti i gymna-
sieskolan och ett bättre studiemedelssystem som
tillsammans med skattereformen gör det möjligt för
personer också från studieovana hem att ta steget in i
högskolan.
Herr talman! Jag har i mitt anförande pekat på en
rad brister i regeringens ekonomiska politik. Det är
inte svårt. Men jag har också visat att det inte behöver
vara så. Det finns sätt att bryta den regionala och
sociala klyvningen.
Genom målmedvetna och strategiska satsningar
på grundläggande områden som ökar människors
sjävbestämmande och livskvalitet kan vi samla landet
och stärka ekonomi och tillväxt. Frågan är om majo-
riteten verkligen vill.
Jag skulle vilja fråga finansutskottets ordförande
och finansministern: Hur ska ni kunna åstadkomma
långsiktig tillväxt i ekonomin och rättvis fördelning
med ökade offentliga utgifter och ett högt skatte-
tryck? Varför sätter ni infrastrukturen i strykklass?
Varför är ni så passiva när det gäller de galopperande
långtidssjukskrivningarna, och när ska ni kapitulera
för den höga fastighetsskatten?
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tionerna nr 1, 3 och 9.

Anf. 4 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Våren som nu håller på att gå över i
riktig sommar är ju förnyelsens tid. När man läser i
vårpropositionen, som har ett alldeles nytt designat
omslag, får man en känsla av att regeringen och dess
supportpartier har varit väldigt inspirerade av den
sång vi brukar sjunga på våren: Den blomstertid nu
kommer. Vi har väl alla varit på skolavslutningar.
Den blomstertid nu kommer, och den kommer av
sig själv.
Vi liberaler och vi i de borgerliga partierna har
nog låtit oss inspireras betydligt mer av en modernare
skolavslutningssång, nämligen Idas sommarvisa som
börjar så här: Du ska inte tro det blir sommar ifall inte
nån sätter fart.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tror att
allt redan är gjort utan att det faktiskt behövs någon
som sätter fart. Vi politiker har vår uppgift - inte att
sitta och gnugga händerna av förnöjsamhet över nåd-
da segrar eller goda konjunkturer som man kan hop-
pas på, utan vår uppgift är att skapa förutsättningar
för en varaktigt god växtkraft, en varaktigt god till-
växt och varaktigt goda villkor för att välståndet ska
öka.
Det är därför som vi i Folkpartiet liberalerna och
de andra borgerliga partierna har lagt fram ett gemen-
samt förslag till inriktning på den ekonomiska politi-
ken där det övergripande målet är att öka Sveriges
växtkraft. Det behövs verkligen förnyelse. Diskussio-
nen handlar ju ibland om förnyelse av politikens
former, och de kan sannerligen behöva förnyas. Men
det behövs också en förnyelse av innehållet.
I går fick vi veta att Socialdemokraterna så till den
milda grad är mot förändringar att de inte ens vill
reformera arbetet med vårpropositionen så att det
skulle kunna handla just om inriktningen på den eko-
nomiska politiken och de långsiktiga frågorna. Det
var inte utan att jag återigen slogs av att Socialdemo-
kraterna verkligen är genuint konservativa i den be-
märkelse som ståupparen Ronny Eriksson har talat
om: Konservativa är de som vill bevara det som forna
tiders konservativa bekämpade.
Någonstans är det så att till varje systemreform
och förändring har ni släpats, mer eller mindre mot-
villigt och baklänges. När det väl är genomfört ska
man sedan bita sig fast i detta. Tidigare talare här har
gett en lång rad exempel på hur ni motvilligt släpats
bit för bit under 90-talet. Under en tid - i slutet av 80-
talet och i början av och en bit en in på 90-talet -
genomfördes ju en mängd reformer. Vi brukar räkna
upp dem: pensionsreform, skattereform, självständig
riksbank, inflationsbekämpning osv. Men sedan var
det på något sätt som att luften gick ur er när det
gällde att fortsätta med det här reformarbetet. Dels
bytte ni till de samarbetspartner som blev just vad vi i
Folkpartiet varnade för, nämligen en stoppallians.
Dels kom den goda internationella konjunkturen, och
då var det på något sätt bara att sätta sig ned och
sjunga Den blomstertid nu kommer.
Men riktigt så bra som det alltid sägs är ju inte lä-
get. Dels har väldigt många enskilda personer i vårt
land på något sätt upplevt att de goda tiderna gått dem
i stort sett spårlöst förbi. Dels är det så att väldigt
mycket av de systemfel som finns mycket tydligt
kommer i dagen nu när konjunkturavmattningen är ett
faktum.
Herr talman! Jag skulle kunna ägna väldigt myck-
et av min talartid här åt att gå på djupet i fråga om
inte bara de orosmoment utan också de konkreta
problem som finns. Men det har Bosse Ringholm
säkert redan inskrivet i sitt manus. I och för sig spelar
det väl ingen roll vad jag säger, för han brukar säga
att jag är en dysterkvist. Dock tänkte jag mycket
översiktligt påpeka att vi har en kraftig kronförsvag-
ning. Denna är ett betydligt större problem än reskas-
san vid en Mallorcaresa. Jag skulle önska att Sverige
fick en finansminister som förstod det.
Varslen om uppsägningar ökar mycket kraftigt.
Antalet konkurser ökar kraftigt. Industribarometern
från häromdagen visar på en fortsatt nedgång. Hu-
vudkontoren flyttar ut. Spelar det någon roll? kan
man fråga sig. Ja, enligt SNS forskningsrapport från
häromdagen spelar detta återigen en mycket stor roll
för Sverige - för spetskompetens och management-
kompetens, för att vi ska ha avancerad kunskapsin-
tensiv verksamhet här och för att strategiska beslut
ska fattas i vårt land därför att det är av stor betydelse
för vad som händer här sedan.
Listan på alla de stora företag som har flyttat ut,
som antingen köpts upp eller som flyttat ut på egen
hand, kan göras mycket lång - från ABBA till Volvo
Personvagnar i bokstavsordning.
Företagandet går ned. Det tror man inte men så är
det. I dag är företagarna 3 800 färre än vid regerings-
skiftet 1994. Och vad värre är: Den uppgång som
pågick under flera år har brutits, så under det senaste
året har det blivit 8 000 färre företagare.
Sedan har vi långtidssjukskrivningarna - detta
enorma mänskliga lidande. I dag presenterar, inte helt
oväntat, vår lokaltidning här, Dagens Nyheter, att
rehabiliteringspengarna nu, när knappt halva året gått,
i stort sett är slut. Man påtalar också att varje krona
som sätts in för rehabilitering ger nio tillbaka. Varför
låter man sjukskrivningskostnaderna och allt det
mänskliga lidandet springa i väg i stället för att försö-
ka göra någonting åt det?
Samtidigt som vi alltså har kvarvarande problem
står vi inför stora utmaningar. Jag ska inte tala om
problem, för de utmaningarna handlar om lösningar.
Det handlar ju om att skapa en bättre värld och en
bättre tillvaro. Men detta kräver en förändring av
politiken, av de villkor som människor ska verka och
agera under.
Jag skulle också vilja nämna den stora utmaning-
en med globaliseringen. Sverige är ett litet öppet land.
Världen växer, inte bara för oss utan för människor
över hela jordklotet. Vi måste se till att fler får dra
nytta, får dra fördel och får njuta frukterna av globali-
seringens fördelar. Då krävs det en ökad satsning på
frihandel, på internationellt samarbete och också på
ett ökat och bättre fungerande u-landsbistånd från oss
som ändå relativt sett har det väldigt bra ställt.
Dock blir man lite beklämd när man - visserligen
genom ett tidningsreferat, men ändå - får veta att
handelsministern i mångt och mycket sympatiserar
med en organisation vars syfte är att krossa, stoppa
och förbjuda den typen av förändringar.
Demografin - ett svårt ord - handlar om att vi
som blir äldre och äldre blir alltfler. Ja, alla blir ju
äldre för varje år som går, men förändringen är att det
blir fler i de övre åldersgrupperna och färre som är i
normalt yrkesaktiv ålder. Den tid som vi arbetar blir
kortare och kortare.
Vad handlar det då om? Jo, det handlar om att se
till att fler människor vill, kan och orkar arbeta mer
och tycker att det lönar sig och är mödan värt. Det
handlar både om att få fler att vilja arbeta mer och om
att få fler att kunna komma tillbaka till ett arbetsliv
från arbetslöshet och sjukskrivning.
Vidare har vi den sociala segregationen. Väldigt
många människor som är invandrare bor i utsatta
förorter och har ett enormt utanförskap visavi det
samhälle som vi andra lever i. Det handlar inte bara
om arbetslöshet utan också om ett totalt utanförskap.
Agne Hansson har tidigare här mycket vältaligt
pratat om den regionala segregationen.
Till sist skulle jag vilja lyfta fram den utmaning
som ligger i att verkligen se till att vi får ett jämställt
samhälle där kvinnor och män kan vara bara männi-
skor och leva och verka på lika villkor efter sina egna
förutsättningar.
Bosse Ringholm har vid ett tidigare tillfälle här
citerat Bertil Ohlin. Men jag tror inte att han visste att
det var det han gjorde när han sade att det måste löna
sig att arbeta. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram ett
annat av Bertil Ohlins välkända teman, nämligen att
vi måste vårda de välståndsbildande krafterna. Det är
bara den privata sektorn som kan vara skattebas.
Offentlig sektor kan aldrig finansiera sig själv. Därför
är det så viktigt för oss liberaler, som har höga ambi-
tioner inom välfärdspolitikens område, att se till att
vårda de välståndsbildande krafterna. Välstånd måste
skapas innan det kan fördelas. Det tror jag är en san-
ning som man skulle behöva fundera mycket mer på
inom det styrande blocket.
Svensk ekonomi är i mycket stort behov av sys-
temreformer. Vårt budgetalternativ innehåller åtta
sådana, och de handlar väldigt mycket om att minska
konjunkturkänsligheten, öka växtkraften, öka utbudet
av arbetskraft, öka antalet företagare, pressa ned de
höga svenska priser som vi ser varje dag när vi går till
affären samt hålla inflationen nere.
Det djupare syftet med det är dock inte de här sa-
kerna, utan det handlar om att ge människor nya möj-
ligheter. Långtidsarbetslösa ska få jobb och själv-
känsla och kunna försörja sig själva. Idérika männi-
skor ska våga ta språnget och veta att om jag lyckas
finns det någonting där för mig, någonting annat än
den vanliga svenska jantelagen som säger: Kom inte
här och tro att du är någonting!
Stressade och utbrända människor måste hitta till-
baka till hälsa och framtidstro. Det måste finnas möj-
ligheter att på olika sätt komma tillbaka till yrkesli-
vet. Människor måste få större marginaler och mindre
marginaleffekter; detta för att få mer ekonomisk var-
dagsmakt och mer makt att bestämma hur man själv
vill ha det.
Detta med att ge människor nya möjligheter och
att ge människor makt över sin vardag är så att säga
det djupare syftet med den ekonomiska politiken. Då
behövs det systemreformer, inte bara ett plottrande
mellan anslagen under utgiftsområden. Vi skisserar i
vårt förslag många sådana reformer.
Det handlar om en skattereform som gör att det
lönar sig att arbeta, spara och ta risker. Den styrande
sidan har egentligen ingen inriktning på skattepoliti-
ken.
Det handlar om att sänka marginalskatter och
marginaleffekter, i både höga och låga inkomstlägen.
Fastighetsskatten behöver jag kanske inte uppbåda
mer tid för. Det spelar nästan ingen roll var man finns
i Sverige när det gäller de besked som kom fram på
vårkanten då man hade hoppats på en blomstertid. I
stället sitter man där med beskeden. Vad fick ni?
46 % i fastighetsskattehöjning satt mina grannar
hemma och förfasade sig över. De ville att jag skulle
förklara hur det kunde komma sig att man helt plöts-
ligt skulle betala 46 % mer i fastighetsskatt när man
har så mycket andra utgifter att försöka klara av.
Det behövs en företagarreform som gör att vi får
ett bättre företagsklimat i Sverige så att stora företag
tycker att Sverige är ett bra ställe att verka i och agera
utifrån men också så att små företag kan startas, dri-
vas och växa. När vi har ett avtagande företagande
och en stor utflyttning av storföretag tycker jag att det
borde vara en mycket allvarlig larmklocka, men vi ser
i stort sett ingenting av detta från de styrandes sida.
Det behövs en socialförsäkringsreform. Vi pekar
på många olika problem i det nuvarande systemet. I
grunden behöver socialförsäkringarna reformeras,
och jag måste säga att det är väldigt trist att det inte
ens på den punkten finns något gehör från vänstersi-
dan. Det behövs en rejäl socialförsäkringsreform. Till
att börja med behöver tilltron till försäkringarna åter-
upprättas på så sätt att den del av inkomsten som
faktiskt är försäkrad höjs. Det måste finnas ett bättre
samband mellan de avgifter man betalar och de för-
måner man får. Därför har vi föreslagit ett återstäl-
lande till 80 % av inkomsten även för dem med lite
högre inkomster redan nu meddetsamma och att man
återställer änkepensionerna.
Det behövs en kunskaps- och bildningsreform. Är
det någonting som handlar om att vårda de välstånds-
bildande krafterna och om att ge var och en av oss,
inte bara dem som har det väl förspänt, goda förut-
sättningar att bygga sin egen framtid så är det en
skola som ger alla barn chansen genom att satsa på
kunskap.
Mycket har nämnts om en infrastrukturreform. Jag
kan personligen bara vittna om hur man varje morgon
sitter med hjärtat i halsgropen på Årstabron med alla
stoppsignaler för att det är ett sådant tryck att ta sig
över den s.k. getingmidjan. Detta är någonting som
lamslår den här innerstaden, och infrastrukturproble-
men är stora över hela landet.
Det behövs en globaliseringsreform så att vi pa-
rallellt med globaliseringen av handeln också globali-
serar solidariteten.
Det behövs en arbetsmarknadsreform för en bättre
fungerande arbetsmarknad. Framför allt gäller det
arbetsmarknadspolitiken, som ju inte fungerar som
det är i dag, det är alldeles uppenbart. Vi vill ha radi-
kala förändringar på det området.
Det behövs en jämställdhetsreform. Ett mer jäm-
ställt arbetsliv är också ett av de bästa sätten att få fart
på tillväxten, att se till att vi kan använda hela be-
folkningens skaparkraft, kunskap och kompetens och
se till att kvinnor får samma möjligheter som män
traditionellt alltid har haft. Vi kommer aldrig att kun-
na bekämpa de orättvisa lönerna så länge man låser in
en så stor del av kvinnorna och en så stor del av eko-
nomin i stela former i den offentliga sektorn. I värl-
dens mest jämställda land ökar löneskillnaderna. Det
tycker jag är ett bra betyg på hur mycket politiken
handlar om skryt och retorik och på hur lite den
handlar om konkreta förändringar.
Herr talman! Majoriteten har en del ganska intres-
santa invändningar mot vårt budgetalternativ. Det
kokar egentligen ned till att de inte tycker att våra
besparingar är tillräckligt varaktiga, dessa 2,5 + 5
miljarder. Det är i en budget på över 800 miljarder.
Det är med andra ord 1 % man invänder mot. Då vill
jag bara påpeka, trots att min talartid går, att det är
samma belopp som vår budgeteringsmarginal är stör-
re än er med. Skulle vi tillämpa samma budgete-
ringsmarginal som ni faller alltså era invändningar
platt till marken.
Dessutom visar nutidshistorien att ni på punkt ef-
ter punkt kommer traskande. Det kan man visa på
arbetsmarknadspolitikens område. Det gäller också de
lokala investeringsprogrammen och många andra
exempel. Man behöver bara gå ett eller två år tillbaka
så ser man att era förslag kommer något halvår eller
något år efter våra. Har ni inte större invändningar än
så mot vårt budgetförslag tycker jag att det verkar
tråkigt att ni har lagt fram ert eget.
Herr talman! Som jag har försökt skissera står vi
nu inför mycket stora utmaningar. Vi har många
problem, och vi har stora utmaningar att ta tag i. Det
är uppenbart att det krävs en ny regering för att det
riktigt ska hända något. Ytterst handlar det här om att
ge enskilda människor nya möjligheter och makt i
sina egna liv. Jag yrkar bifall till reservation 1 och
reservation 10.

Anf. 5 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Gunnar Hökmark inledde den här
debatten med att avlossa ett mycket stort antal frågor.
Han hade knappt hunnit ställa frågorna förrän han
själv svarade på dem - eller så talade han om att
socialdemokraterna nog inte skulle kunna svara på
dem, i varje fall inte på ett sätt som skulle tillfreds-
ställa Gunnar Hökmark. Det är inte särskilt lätt att få
till stånd en konstruktiv debatt om man har en sådan
uppläggning på det hela.
Jag tänkte, framför allt när jag hörde på Gunnar
Hökmark och Mats Odell: Tänk om det här på läkta-
ren hade suttit ett antal bankekonomer och andra
ekonomer som har i uppgift att analysera Sveriges
ekonomi och presentera rapporter om konjunkturut-
vecklingen och den svenska ekonomin i övrigt. Hade
de känt igen sig i den beskrivning som Hökmark och
Odell gjorde? Även om många av dem säkerligen har
borgerliga värderingar och röstar på era partier tror
jag att de skulle ha haft mycket svårt att känna igen
denna beskrivning. De skulle ha sett att den skiljer sig
väldigt mycket jämfört med den beskrivning som de
presenterar i olika bankrapporter, konjunkturrapporter
och andra analyser. Det blir en väldigt konstig debatt
när man skruvar upp tonläget på det sätt som Hök-
mark och Odell gjorde.
Om jag däremot får säga något positivt tycker jag
som motsats till detta att Karin Pilsäter höll en balan-
serad ton. Jag utgår från att också hennes folkpartis-
tiska anhängare tyckte att det var ett bra anförande
både sakligt och ideologiskt. Däremot är jag inte
alldeles säker på att alla som sympatiserar med Mo-
deraterna och Kristdemokraterna tyckte att det var bra
eftersom de skruvade upp tonläget och överdrev på
det fantastiska sätt och svartmålade på det sätt som de
gjorde.
Jag känner mig föranlåten att så här i början säga
att skatten är ett pris som vi får betala för att kunna
leva i ett gott och civiliserat samhälle. Moderaternas
alternativ till skatterna är ju nedskärningar, avgifts-
höjningar, mer försäkringspremier och ökade klyftor.
Vi behöver pengar till välfärden. Ska vi klara solida-
riteten mellan generationerna, framför allt när vi kan
se framför oss att vi glädjande nog får många mycket
gamla människor i Sverige, så kommer det att kosta
pengar. Vi socialdemokrater är helt inställda på att vi
ska klara den solidariteten. Vi ska gemensamt klara
den. Det innebär att vi får räkna med att vi behöver ha
betydande skatteinkomster i framtiden.
Välfärden behöver pengar, men välfärd är inte ba-
ra pengar. Sverige hör till de länder som har den
absolut lägsta spädbarnsdödligheten i världen. Det
rika USA har dubbelt så hög spädbarnsdödlighet trots
att man per invånare har minst lika stora läkarresurser
som vi. Vad beror det då på att så många barn dör i
USA? En viktig förklaring är den ojämna fördelning-
en av välståndet och att den amerikanska hälso- och
sjukvården inte är till för alla på samma sätt som den
är i Sverige.
Ett av de vanligaste slagorden i svensk politik är
att Sverige inte har världen bästa välfärd. Jag frågade
Bo Lundgren: Vilket annat land vill ni hålla upp som
föredöme för välfärden? För en gångs skull svarade
han på den frågan och sade Schweiz kanske är ett
sådant exempel.
Jag ska gärna erkänna att det finns en hel del som
är bra i Schweiz. Men nog säger det en del om mode-
raterna om de lockas att se Schweiz som ett föredö-
me, trots att Schweiz har fler fattiga och en ojämnare
fördelning av välståndet, trots att Schweiz ligger
chockerande långt efter när det gäller jämställdheten,
trots att Schweiz har högre spädbarnsdödlighet och
trots att Schweiz har använt sig av gästarbetare och
tillfällig arbetskraft på ett sätt som vi aldrig skulle
acceptera i Sverige.
Vi ska också veta att när FN presenterar sina mät-
ningar av den mänskliga utvecklingen i olika länder,
då hamnar Schweiz ofta långt efter oss.
Jag tycker att människor som har varit med om att
bygga upp Sverige under 1900-talet kan vara stolta
över sitt verk. Vårt land har gjort en storslagen resa
från det gamla gistna Fattigsverige till informations-
teknikens och mångfaldens Välfärdssverige. Men vi
kan naturligtvis inte nöja oss med hur Sverige ser ut i
dag.
Låt mig hålla fram sju politiska uppgifter som vi
socialdemokrater tycker är helt centrala för framtiden.
För det första måste Sverige besegra arbetslöshe-
ten, och vi ska göra det så rejält att det kan bli arbete
åt alla. År 2004 ska vi ha halverat socialbidragsbero-
endet, och då ska sysselsättningsgraden vara uppe i
80 % - internationellt sett en mycket hög nivå.
För det andra ska vi satsa på det goda arbetet. Vi
måste göra oss av med de dåliga arbetsmiljöerna. Det
duger inte med arbetsplatser där många människor
blir utslitna, utbrända och arbetsskadade. Det är dags
för flera goda reformer i arbetslivet.
För det tredje ska Sverige fortsätta att ta stora steg
in i kunskapssamhället. Vi ska se till att våra barn får
bästa tänkbara skola och att alla får en chans att vara
med om det livslånga lärandet.
För det fjärde ska vi värna välfärden och vi ska
utveckla den så att alla, inte bara några, kan få vård
och omsorg efter behov. När det blir alltfler äldre
människor och alltfler mycket gamla människor
skärps kraven på en stabil finansiering av välfärden
och på en stark solidaritet mellan generationerna. Då
är det gott att veta att vi har ett bättre system för fi-
nansiering av välfärden än vad man har i lågskatte-
länderna. Det som folk där slipper att betala i skatt får
de betala dyrt i sjukvårdskostnader, skolavgifter,
försäkringspremier och annat. Sådana privata system
är ofta kusligt orättvisa, oekonomiska och orationella.
För det femte ska vi göra Sverige till ett före-
gångsland i omställningen till ett miljövänligt och
hållbart samhälle. Därför måste vi fortsätta att gå från
ett avloppssamhälle till ett kretsloppssamhälle. Vi
måste få kampen för en rik natur och en giftfri miljö
att gå hand i hand med kampen för arbete, välfärd och
rättvisa.
För det sjätte ska vi försöka att få en så frisk och
levande demokrati att alla kan känna sig delaktiga. Vi
måste bryta våldet och vanmakten och ge oss på utan-
förskapet och rotlösheten som fick breda ut sig i
skuggan av arbetslösheten och den ekonomiska kri-
sen.
För det sjunde måste vi se att vi är en del av en
enda värld. Solidariteten får inte göra halt vid na-
tionsgränsen. Vi får aldrig stå likgiltiga inför fattig-
dom och förtryck i vår omvärld.
I september kommer Förenta nationerna att ha ett
möte om världens viktigaste framtidsfråga. Det
handlar om barnen och deras utsatta situation. Det är
barnen som drabbas värst av fattigdom och förtryck.
Det är barnen som drabbas värst av krig, sjukdomar
och miljöförstöring.
Sverige hör till de fyra länder som klarar FN:s bi-
ståndsmål. Men vi får inte nöja oss med det, utan vi
måste fortsätta att driva på, inte minst för barnens
skull.
Jag tycker att det är glädjande att det i riksdagen
finns ett brett stöd för ökat svenskt bistånd. Men det
finns ett orosmoln. Om det blir en moderatledd rege-
ring efter nästa val, som Gunnar Hökmark signalera-
de, då kommer det ledande regeringspartiet att vilja
dra ned på biståndet med 5-6 miljarder kronor i för-
hållande till andra partier.
Vi vet i dag inte riktigt hur mycket de andra bor-
gerliga partierna ger efter om det blir en högerrege-
ring. Men liksom under förra borgerliga regeringen
får vi nog räkna med att moderaternas politik kommer
att märkas på de flesta områden.
Jag ska ta några exempel. Moderaterna vill år
2004 skära ned de statliga utgifterna för hälso- och
sjukvård och social omsorg med drygt 5 miljarder
kronor. Man vill skära ned anslaget för ekonomisk
trygghet vid sjukdom med drygt 24 miljarder kronor.
Man vill alltså skära ned med 14 miljarder mer än
något annat borgerligt parti. Man vill skära ned på
kulturanslagen med drygt 1 ½ miljarder. Man vill
skära ned på regionalpolitiken, Agne Hansson, med
över 1 miljard. Man vill sänka nivån på det allmänna
statsbidraget till kommunerna med 14 miljarder.
Till detta kommer att moderaterna vill minska
statens inkomster dramatiskt genom skattesänkningar
som kraftigt ökar klyftorna i det svenska samhället.
Även om de andra borgerliga partierna kan modifiera
moderaternas politik en del är ju erfarenheten att
moderat politik får genomslag i en borgerlig regering
med ökade orättvisor som resultat.
Men det är värre än så. I år driver alla fyra bor-
gerliga partier en hårdhänt högerpolitik på ett av de
allra känsligaste områdena. De vill slå sönder stora
delar av arbetsmarknadspolitiken. På ett sätt är det
Folkpartiet som är värst. Karin Pilsäter tyckte att vi
kunde acceptera Folkpartiets budgetförslag för att det
var så obetydlig skillnad gentemot socialdemokrater-
nas förslag. Men jag upplever att det är ett socialt
mycket bekymmersamt förslag.
Folkpartiet vill lägga ned AMS, och man vill att
arbetsförmedlingarna ska avknoppas. Den arbetslöse
ska få ansöka om en omställningspeng. Sedan får han
bäst han kan få hjälp hos jobbkontor, uthyrningsföre-
tag eller diverse arbetsförmedlare. Detta kommer
obevekligt att drabba långtidsarbetslösa och andra
arbetslösa med särskilda behov. Det slår sönder cent-
rala delar av den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Tidigare har alla fyra i sina budgetalternativ använt
arbetsmarknadsanslagen som en nästan outsinlig
kassakista. Ni har finansierat överbud på olika områ-
den och plockat väldiga summor just från arbets-
marknadspengarna. Men nu går ni ett steg längre och
vill genomföra ett systemskifte trots att det går ut
över enskilda personer som redan befinner sig i en
svår situation. Det har gått så långt att enskilda med-
lemmar i Folkpartiet protesterar högljutt. De säger:
Förslaget väcker häpnad och förstämning. Låt oss
tvätta bort stämpeln av tummelplats i opportunismens
gråmulna dunkel.
Även Centerpartiet och Kristdemokraterna försö-
ker i årets budgetförlsag tillgodoräkna sig dramatiska
besparingar på arbetsmarknadsområdet. Dt går tyvärr
ut över enskilda människor som starkt behöver det
stöd som de kan få tack vare att det finns resurser till
arbetsförmedlingarnas förfogande.
Sedan har jag här fått höra att de borgerliga lovar
högre tillväxt. Ja, de har en lång och brokig historia
med braskande löften om högre tillväxt med borgerlig
politik. Men med facit i hand kan vi se att det i stället
blev lägre tillväxt. Under perioden 1976-1982 blev
det i genomsnitt bara 1 % tillväxt. Under perioden
1991-1994 blev det inte någon tillväxt alls.
Nu gör ni ett nytt försök att lyfta er själva i håret.
Men varför skulle vi få högre tillväxt i Sverige om vi
ökar klyftorna, om vi försämrar anställningsskyddet,
om vi slår sönder arbetsmarknadspolitiken? Vår
ekonomi fungerar inte så. Ni talar om högre tillväxt,
men det blir mest såpbubblor.
Sedan har ni också talat här om den svaga kronan.
I och för sig är det lite märkligt att marknadskrafter-
nas främsta anhängare är så bekymrade över hur
marknaden styr valutakurserna. Men det finns inget
som tyder på att en borgerlig politik långsiktigt skulle
ge kraft och styrka åt den svenska kronan.
Under era tre år i regering, 1991-1994, försvaga-
des kronan mot D-marken med 32 %. Sedan social-
demokraterna kom i regeringsställning har kronan
stärkts med drygt 4 % gentemot D-marken.
Från valutaunionens start 1999 fram till i går har
kronan stärkts i förhållande till euron. Då kostade
euron 9:49 kr. I går kostade euron 9:29 kr - jag har
inga siffror för i dag. Kronan har alltså förstärkts i
förhållande till euron.
Sedan tycker jag att det är typiskt att det bästa
borgerliga receptet att stärka kronan är att avskaffa
förmögenhetsskatten och sänka kapitalskatterna. Det
är ett förslag som ständigt återkommer som lösning
på alla möjliga problem. Det är ungefär som doktor
Sloans liniment i vilda västern, som enligt reklamen
hjälpte mot alla krämpor. Men jag tror inte att doktor
Hökmarks liniment är något undermedel för kronan.
Av totalt 15 reservationer finns det bara en enda
som har samlat alla de borgerliga partierna. Det är en
signal om att ni vill bilda en borgerlig fyrpartirege-
ring, men i övrigt är det mesta oklart.
Redan i gårdagens debatt om den kommunala
skrivelsen var det tre talare som krävde besked om
hur Centerpartiet ställer sig till att ändra kompensa-
tionsgraden i det kommunala utjämningssystemet.
Det är märkligt att detta inte gick att reda ut, trots att
flera talare tog upp och ställde frågan.
Agne Hansson säger nu att Centerpartiet är för de
grundläggande principerna i utjämningssystemet.
Men kvar står att Agne Hansson talade för reservation
1, och där framgår det ju att ni har skrivit ihop er med
partier som intensivt har arbetat för en sänkning av
kompensationsgraden. Ni säger att utjämningssys-
temets konstruktion leder till oönskade effekter, bl.a.
till följd av kompensationsgradens nivå. Det kan inte
tolkas på annat sätt än att kompensationsgraden ska
sänkas. Jag ska ordagrant läsa upp vad som står:
"Utjämningssystemets nuvarande tekniska kon-
struktion leder dock till oönskade effekter, exempel-
vis negativa marginaleffekter till följd av de länsvisa
skattesatserna och kompensationsgradens nivå. I ett
reformerat system måste denna s.k. pomperipossaef-
fekt avskaffas - - -."
Min fråga till Agne Hansson är: Är formuleringen
i reservationen ett misstag, en olycklig formulering,
eller är den ett uttryck för en medveten förändring i
Centerpartiets uppfattning om utjämningsgraden?
Till sist med ett stort tack för gott samarbete till
Vänsterpartiet och Miljöpartiet yrkar jag bifall till
finansutskottets förslag.

Anf. 6 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! För att underlätta vid den kommande
voteringen skulle jag först vilja framföra ett yrkande
om bifall till reservation nr 7 i stället för nr 4.
När det gäller ordföranden i finansutskottet och
regeringens främste företrädare här är det en sak som
slår en som lyssnare, oavsett om man är bankekonom
på läktaren eller om man är här i kammaren. Han
nämnde inte under hela sitt anförande någonting om
det som är en del av svensk verklighet, ingenting om
det som har diskuterats om hur det kommer sig att
vårdköer är långa i socialdemokratiskt styrda län och
korta i de borgerliga, ingenting om att vi har den
högsta arbetslösheten någonsin i en högkonjunktur,
ingenting om att vi har närmare 700 000 människor
som i dag är utan arbete. Det här försvann på något
sätt bara ut ur manuset, ungefär som när orienteraren
säger att skiljer det mellan kartan och verkligheten, så
gäller kartan. Det är ett mycket dåligt sätt att oriente-
ra, och det leder till stora misslyckanden.
Saken är att ni har misslyckats, därför att vi går ut
ur en högkonjunktur med den högsta arbetslöshet som
vi någonsin har haft och med en regering som inte ens
vill tala om den. Under finansutskottets behandling av
ärendet motarbetade ni t.o.m. att omfattningen av
arbetslösheten skulle nämnas i betänkandet.
Vi har en situation med en fallande krona. Vi har
de senaste åren förlorat, Jan Bergqvist, mer än 10 %
gentemot euron och förlorat gentemot i stort sett
samtliga andra valutor, vilket innebär att svenska
hushåll förlorar köpkraft. Men inte ett ord om detta.
Det är på något sätt inte något bekymmer, därför att
här går man bara efter kartan. Bergqvist höll ett anfö-
rande som handlade om de mål han vill ha, men inte
om den verklighet som Sverige lever i. Det är därför
ni saknar en politik för att göra de saker som behövs i
Sverige.
Nu ser vi konsekvenserna av er politik, därför att
den vikande kronan leder nu till att vi får en högre
inflation. Nu har den underliggande inflationen enligt
majmätningen gått över 3,1 %. Nu växer infla-
tionstrycket, och risken för räntehöjningar stiger. Jag
skulle vilja ställa frågan till Jan Bergqvist: Är den
rekordhöga arbetslösheten och den stigande inflatio-
nen ett uttryck för att ni har misslyckats?

Anf. 7 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! När man försöker att objektivt be-
döma resultatet av den ekonomiska politiken tror jag
nog att de positiva sidorna överväger. Vi har kraftigt
ökat sysselsättningen i Sverige, och den öppna ar-
betslösheten har sedan 1996 halverats. Vi har trots
den internationella avmattningen runtomkring oss
fortfarande en bra tillväxt och en god utveckling på
arbetsmarknaden.
När man lyssnar på Gunnar Hökmark låter det
ungefär som att det är en valutakris som är på gång.
Nej, valutakris det hade vi på den tiden då Hökmarks
parti fanns i regeringen. Då registrerade den dåvaran-
de borgerliga statsministern ett misslyckande just när
det gällde valutapolitiken.
Vi har goda grundvalar i den svenska ekonomin
som talar för att den svenska kronan kommer att stå
sig bra på längre sikt. Vi får väl också klara ut att det
faktiskt är så att om vi hade gått med i EMU den
1 januari 1999, hade vår valuta i dag varit svagare än
vad den är. 4:49 kr kostade en euro vid det tillfället,
och i går kostade den 4:29 kr. Det är också så, som
jag sade, att sedan vi kom i regeringsställning 1994 är
kronan 4 % starkare mot D-marken.
Försöket här att beskriva det hela som att vi har en
valutakris är alltså helt felaktigt.

Anf. 8 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Först och främst: Hade Sverige varit
med i EMU hade den svenska valutan i form av euron
i dag varit värd 10 % mer än vad kronan i dag är värd.
Jan Bergqvist har fel på denna punkt. Jag tror att
denna ovilja att se verkligheten inte bara leder till att
ni har fel i sak, utan att ni också missförstår de behov
av politik som finns.
Jag kan inte låta bli, herr talman, att säga att det är
något fantastiskt att höra företrädare för regeringssi-
dan säga att de positiva sidorna överväger, när vi har
en rekordhög arbetslöshet i en lågkonjunktur. Jag vill
för kammaren notera att Jan Bergqvist i sitt anförande
och replik över huvud taget inte berörde detta faktum.
Vi har en stigande inflation trots att vi har en vi-
kande konjunktur, allt det som är kriterier på att vi
klarar oss dåligt, att vi har en fortsatt eftersläpning.
Men som också har påpekats här i dag är allt detta
inget bekymmer för Jan Bergqvist. Och skälet är att
ni har blivit så berusade av högkonjunkturen att ni
tror att det var den som var politiken. Men när politi-
ken nu testas visar sig problemen inom område efter
område.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga till Jan
Bergqvist. Eftersom en stor del av den debatt som vi
kommer att ha under det kommande året kommer att
handla om hur politiken kan föras annorlunda, hur
kan det då komma sig att det i de delar av landet där
det har varit socialdemokratiskt styre under längst tid
är skatterna som högst, den personliga välfärden för
de enskilda människorna mindre, arbetslösheten som
högst, tillväxten som lägst och vårdköerna som
längst? Och hur kan det komma sig att ni i stället för
att angripa den politiken angriper den politik som
bevisligen har gett högre tillväxt, fler jobb, kortare
vårdköer och en bättre välfärd för de enskilda med-
borgarna? Jan Bergqvist, svara på frågan hur det kan
komma sig att det är ett så stort gap mellan Norrbot-
ten, där skatteinkomsterna per capita är så mycket
större än t.ex. här i Stockholm. Vore det inte bättre att
sätta Bosse Ringholm på det uppdraget i stället för att
försvåra för Stockholmsregionen att utvecklas?

Anf. 9 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Även om Gunnar Hökmark inte läser
Konjunkturinstitutets rapporter eller andra statliga
rapporter, så kanske han skulle titta lite grann i de
privata bankernas rapporter över det ekonomiska
läget. Om han gör det så finner han att den beskriv-
ning som han ger av situationen, den mörka bild han
målar av framtiden, inte finns i dessa rapporter. Sve-
riges ekonomi har en del problem. Vi kommer alltid
att ha det, och det har vi nu också, och vi tar itu med
dem. Vi minskar arbetslösheten, och vi ökar syssel-
sättningen. Tillväxten ligger på en god nivå. Vi är
inne på en normalkonjunktur, trots att den internatio-
nella konjunkturen har mattats av.
Vi jobbar intensivt med vårdköer och liknande. Vi
tillför ytterligare resurser till landstingen, till sjukvår-
den. Vi har en plan för utveckling. Det pågår ett sär-
skilt arbete för hur köerna ska kortas.
Vi jobbar alltså intensivt med problemen. Men
man är ju blind om man inte ser att det går framåt på
de flesta områden och att vi redovisar positiva resul-
tat. Och det är lite frustrerande att inte Gunnar Hök-
mark kan erkänna det utan ständigt målar i svart och
ständigt råkar ut för att han i efterhand får konstatera
att han än en gång hade fel. Det kommer att inträffa
även den här gången.

Anf. 10 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Jan Bergqvist väljer att bortse från
symtomen på att allt inte står rätt till och talar om att
vi svartmålar när vi läser ur vårpropositionen.
Det är lite allvarligt att tala om att patienten är
frisk hela tiden och avvisa all medicinering som före-
slås och som skulle kunna förbättra läget. Det talas
om liniment osv. Det här är ganska allvarligt. Man får
en känsla av att Jan Bergqvist inte vill lägga patienten
på operationsbordet utan snarare vill vänta tills det är
dags med obduktionsbordet.
Vi har ju sett att de siffror som Jan Bergqvist läser
upp, exempelvis att det var låg tillväxt under den
djupaste lågkonjunktur som vi har haft sedan 1930-
talet och att en regering då inte kunde förbättra dem
och så att säga inte kunde lyfta hela Europa, inte är
särskilt mycket att tala om.
Det är lite tragiskt att Jan Bergqvist inte vill delta
i debatten om Sveriges notoriskt dåliga tillväxtkraft
som vi nu kan avläsa i vårdköer, ute i äldreboenden,
på polisstationer, osv. trots världens högsta skatte-
tryck.
Men låt mig återvända till en fråga som Jan
Bergqvist inte berörde, nämligen den fastighetsskat-
techock som nu kommer att driva vanliga hederliga
människor från deras hem.
När Alf Svensson påpekade detta i måndagens
partiledardebatt sade Göran Persson att man inte
kommer att tillåta att något sådant händer, att männi-
skor ska behöva flytta från sina hem.
Min fråga till Jan Bergqvist är: Är Jan Bergqvist,
som finansutskottets ordförande, beredd att ta ett
utskottsinitiativ till en förändring av de nuvarande
fastighetsskattesatserna och det som nu är på gång,
eller ska vi vänta på att regeringen lägger fram en
proposition när människor faktiskt har börjat flytta?
Vilka åtgärder är Jan Bergqvist beredd att vidta? Här
har han chansen att göra någonting. Det här är oerhört
allvarligt. Människor oroar sig nu dagarna i ända för
att de ska tvingas flytta. Regeringen har ännu inte ens
kunnat komma fram till hur denna begränsningsregel
ska tillämpas. Är Jan Bergqvist som finansutskottets
ordförande beredd att vidta utskottsinitiativ i statsmi-
nisterns anda?

Anf. 11 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Vi har visst klarat ut att det ska fin-
nas en begränsningsregel som innebär att högst 5 %
av låginkomsttagarnas inkomster ska gå till fastig-
hetsskatt. Det kommer att vara till stor glädje för
många låginkomsttagare. Jag har mött flera männi-
skor som har låga inkomster och som har uttalat att de
är väldigt glada över att denna begränsningsregel
införs. Så ligger det till i detta fall.
Sedan är det - jag vet inte vad jag ska säga - pa-
tetiskt att höra Mats Odell tala om den notoriskt dåli-
ga tillväxten. Vi har faktiskt haft en väldigt god till-
växt. Vi kan redovisa väldigt fina siffror i fråga om
tillväxten. Detta beskriver Mats Odell som en noto-
riskt dålig tillväxt.
Det är klart att vi jobbar intensivt med att göra
Sverige till ett bättre land att leva i på alla områden.
Men det får inte bli så att man beskriver förutsätt-
ningarna felaktigt. Om man inte på ett rimligt och
verklighetstroget sätt gör klart för sig vad vi faktiskt
har för förutsättningar, så kommer vi inte att få de
goda resultat som vi har haft under de senaste åren.
Vi kan inte utnyttja de goda förutsättningar som vi
har om vi ständigt säger att vi inte har dem.

Anf. 12 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Jan Bergqvist talar om att det är fel
att tala om notoriskt låga tillväxtsiffror. Jag minns
inte exakt vilka ord han använde. Sanningen, Jan
Bergqvist, är att Sveriges tillväxt från 1970 till 1999
var 1,67 %. Snittet bland OECD-länderna låg mer än
1 % över detta. Jag tycker att det är en av de mest
outgrundliga inslagen i regeringens politik att man
låter tillväxten vara något slags restpost. Man är nöjd.
Allt är väl.
Titta i Långtidsutredningen, Jan Bergqvist. Där
visar det sig att den genomsnittliga tillväxten efter år
2008 kommer att vara tillbaka på runt 1,5-1,8 %. Och
hela tillväxten, i Långtidsutredningens perspektiv, är
ju en katastrof. Den ligger lägre än under perioden
1970-1999, framför allt beroende på den demografis-
ka utvecklingen. I detta sammanhang är det oerhört
viktigt att allt från familjepolitiken till hela batteriet
av åtgärder som kan få kapital och företag att stanna
kvar i Sverige vidtas.
Jan Bergqvist säger att förmögenhetsskatten
skulle vara något slags liniment i detta sammanhang.
Läs Riksskatteverkets egna siffror där man nu bedö-
mer att ca 400 miljarder av de svenska hushållens
sparande finns på oredovisade konton i utlandet. Vi
har fri rörlighet för kapital, Jan Bergqvist. Måste vi
inte vårda dessa lättflyktiga skattebaser?
Det är likadant med utbildning. Att ha en straffbe-
skattning på högre utbildade svenska experter, samti-
digt som vi ger en gräddfil åt utländska höginkomst-
tagare och svenska miljardärer, är kontraproduktivt.
Här måste regeringen tänka om om Sverige ska ha en
chans att klara den demografiska utmaningen.

Anf. 13 JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! När Mats Odell tidigare beskrev till-
växtsiffror och annat sade han att det bara är siffror
hämtade från vårpropositionen och sådana dokument.
Visserligen finns det siffror som är hämtade därifrån.
Men sammanställningen var en dramatisering och en
karikering. Bedömningar av tillväxten framöver lig-
ger traditionellt på en försiktig nivå. Man gör alltså
prognoserna några år fram i tiden på en försiktig nivå
därför att man inte ska råka ut för att få några onödiga
bakslag.
När det gäller utvecklingen av tillväxten från 1970
beskriver Mats Odell den som att vi undan för undan
har halkat utför och nedför. I stort sett kan man säga
att vi har haft ungefär samma tillväxt som omvärlden,
men det är framför allt två perioder som har varit
stora bakslag, nämligen perioden från mitten av 70-
talet och fram till slutet av 70-talet och perioden i
början av 90-talet. Där var det en allvarlig nedgång i
förhållande till omvärlden. Men i övrigt har tillväxten
varit i stora drag ungefär som i omvärlden.
Faktum är enligt min mening att vi har goda förut-
sättningar för en bra tillväxt framöver. Vi ska inte dra
felaktiga slutsatser av sådana sammanfattande siffror,
eftersom de döljer att det i stort sett har varit en bra
utveckling trots två katastrofala bakslag. Av någon
underlig anledning har båda dessa katastrofala bak-
slag inträffat när det har varit borgerliga regeringar.

Anf. 14 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ska gärna försöka svara på Jan
Bergqvists frågor om han försöker svara på dem jag
har ställt.
Jag tar upp frågan om skatteutjämningen. Nog är
det ganska fantastiskt att man har lyckats hitta en
mening i ett 40-sidigt dokument, som jag gärna med-
ger är något olyckligt formulerad, för att försöka
ifrågasätta Centerpartiets trovärdighet i rättvise- och
fördelningsfrågorna, när ni driver en politik som så
dramatiskt klyver Sverige socialt och regionalt på en
rad områden. Så här står det i vår partimotion: Vid
sidan av att stärka kommunsektorns egenfinansiering
är ett väl fungerande skatteutjämningssystem och en
långtgående kommunal självstyrelse två av de vikti-
gaste förutsättningarna för att kunna skapa en god
utveckling för kommunal verksamhet i hela landet.
Utjämningen ska omfatta alla kommuner på likvärdi-
ga grunder. Centerpartiet anser att det är viktigt att
försvara de grundläggande principerna i skatteutjäm-
ningssystemet.
Denna motion, Jan Bergqvist, har majoriteten av-
styrkt. Varför har ni gjort det? Står inte ni heller bak-
om grunderna i skatteutjämningssystemet? Ska det
erodera nu då orättvisan och klyvningen har blivit
tydligare på de andra områdena? Var står ni själva i
den frågan?

Anf. 15 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Agne Hansson flyr ju från den kon-
kreta frågan. Vill ni minska kompensationsgradens
nivå eller inte? Denna fråga upprepades gång på gång
i gårdagens debatt, och det kom inte någon gång ett
konkret svar. Gång på gång ställdes frågan: Innebär
detta att Centerpartiet numera vill minska kompensa-
tionsgradens nivå?
Jag tycker att Agne Hansson kan vara ännu lite
tydligare på den punkten. Jag noterar med tillfreds-
ställelse att han säger att det är en olycklig formule-
ring i reservationen. Men ge det konkreta svaret nu.
Centerpartiet vill inte att kompensationsgradens nivå
ska sänkas, eller vill ni det? Det var det som frågan
gällde. Den ställdes otaliga gånger till Centerns repre-
sentant i gårdagens debatt.
Kan vi få ett klart besked från Agne Hansson om
att ni inte vill sänka kompensationsgradens nivå? Det
är det som frågan gäller.

Anf. 16 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är självklart, om vi arbetar för
rättvisa och solidaritet mellan kommunerna, att vi inte
vill sänka kompensationsgradens nivå. Men vi har
också sagt att det är viktigt att man ser över detta
system så att man får bort oönskade effekter. Men
grunderna ska ligga fast, och den rättvisa fördelning-
en och solidariteten ska finnas.
Svara då, Jan Bergqvist. Varför har ni avstyrkt vår
partimotion, som talar så tydligt om detta? Var står ni
själva i den frågan?
Sedan, fru talman, måste jag replikera på det Jan
Bergqvist sade. Det är nästan patetiskt. Nu har Jan
Bergqvist pekat på sju punkter som man ska jobba
med framåt i tiden. Statsministern pekade på fyra
punkter som han skulle tala med svenska folket om
inför nästa års val. Bland dessa sju punkter var det en
av statsministerns punkter som inte fanns med - den
om infrastrukturen.
Nu har det gått tre år av den fyraåriga mandatpe-
rioden. Socialdemokraterna har pratat om att de ska
göra någonting i tre år. När ska ni börja leverera?
Det är självklart för oss att vi hellre vill ha en ny
regering som gör att det händer någonting i stället för
en regering som gör att det inte händer någonting alls.

Anf. 17 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det tragiska för er i Centerpartiet är
att ni ska försöka att driva regionalpolitik med ett
moderat parti som vill minska regionalpolitiken. Ni
ska försöka driva politik tillsammans med partier som
tycker att utjämningssystemet ska ändras så att de
rika kommunerna får mera pengar och de fattiga
kommunerna får mindre pengar. Det är det som är
tragiken för Centerpartiet.
Det står faktiskt i reservation 1. Vi läser det som
står, och vi tar för givet att de partier som har skrivit
det står för vad de har skrivit. Nu kan vi dock kon-
statera att Agne Hansson tar avstånd från vad som
står i reservation 1. Kompensationsgraden ska inte
sänkas, anser Centerpartiet. Det är ett utmärkt besked.
Vi har precis samma uppfattning. Det kan jag ge
besked om för socialdemokraternas del. Vi tycker att
det är utmärkt. Men det är naturligt att det blir en
diskussion om denna fråga eftersom det inte går att
tolka reservation 1 på annat sätt än att man föreslår en
sänkning av kompensationsgraden.
Det var mycket märkligt. Här ställde Sonia Karls-
son frågor. Här ställde Johan Lönnroth frågor. Lars-
Erik Lövdén ställde frågor till Centerns representant i
gårdagens debatt. Inte förrän nu får vi ett konkret svar
från Agne Hansson om att Centerpartiet icke accepte-
rar en sänkning av kompensationsgradens nivå.
Jag är mycket nöjd med det svaret, men jag be-
klagar Centerpartiet som ska försöka motverka den
klyvning som ni talar om i samarbete med partier som
jobbar i precis motsatt riktning.

Anf. 18 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Trots de vänliga orden om min fram-
ställning tidigare måste jag säga att jag tycker att det
är ganska alarmerande att finansutskottets ordförande
väljer att lägga ned en så enorm andel av repliktiden
på att kremlologiskt analysera en halv mening i en
fråga som över huvud taget inte finns på dagens dag-
ordning och att man gjorde samma sak i går i stället
för att lita på de besked som kommer från oss.
På tal om den historiska exposén skulle jag också
bara vilja säga att det finns en bilaga 5. Läs gärna
den. Författaren sitter här nere i hörnet, så om Jan
Bergqvist har några frågor om framställningen där
går det säkert att få dem besvarade.
Jag tänkte bara komplettera med en historisk upp-
gift. Det är väl i och för sig ingen riktigt bra reklam
för moderaterna, men det var så att biståndet under
den borgerliga regeringen uppgick till 1,04 % av BNI
medan det under socialdemokraterna för något år
sedan var nere på den s.k. skammens gräns. Man kan
fundera på retorik och på vem som får igenom vad i
förhandlingar med vem, men inte tror jag att Jan
Bergqvist behöver oroa sig så väldigt mycket för
biståndet.
Så över till frågan om arbetsmarknadspolitiken.
När man hör Jan Bergqvist får man nästan intrycket
att han aldrig har träffat någon av alla de arbetsför-
medlare som känner sig otroligt frustrerade över att
det inte har möjlighet att arbeta med det som är deras
egentliga uppgift och framför allt att han aldrig har
pratat med någon av alla de långtidsarbetslösa som
upplever att arbetsförmedlingen, AMS och hela ar-
betsmarknadsorganisationen är en vägg i stället för en
möjlighet.
Det ligger en proposition framme just nu där rege-
ringen för femte eller sjätte gången kritiserar AMS
för att det är ogenomträngligt hur man använder
pengar och resurser.
När det gäller våra nedskärningar kan jag bara
konstatera detta: Oavsett vilka kraftuttryck Jan
Bergqvist använder om dem har ni traskat halvvägs
efter, så därför är ni väl halvt oacceptabla. Jag skulle
vilja ställa just den frågan. Tycker inte ni att det finns
problem när det gäller arbetsmarknadspolitiken? Om
det finns det, borde man då inte göra någonting åt
dem?

Anf. 19 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det finns många problem på arbets-
marknaden. Därför är det oerhört viktigt att arbets-
marknadsfrågorna står i centrum för de politiska
ansträngningarna. Vi måste besegra arbetslösheten.
Vi måste driva det här vidare så att vi kommer i när-
heten av en full sysselsättning. Det är ju tydligt, om
man ser på den samlade ekonomiska politiken, att
ansträngningarna har varit framgångsrika att pressa
ned arbetslösheten och skapa förutsättningar för att
öka sysselsättningsgraden till 80 % 2004. Nu handlar
det också om att minska socialbidragsberoendet till
hälften 2004. Så det pågår ett intensivt arbete på ett
utomordentligt viktigt område.
Men, Karin Pilsäter, även folkpartister har ju fak-
tiskt sagt att de är bekymrade. Arbetsförmedlare som
arbetar med flyktingar och invandrare t.ex. är bekym-
rade för att de nu tappar resurser och för att man nu
ska slå sönder arbetsmarknadspolitiken. Så det här
måste ni nog fundera en omgång till på. Det är förslag
som kommer att skada enskilda människor mycket
kraftigt.
Sedan måste jag säga att Karin Pilsäter är vårdslös
när hon uttolkar vad det står i texter. Hon har tidigare
gett exempel på det när vi har diskuterat vad det har
stått i olika reservationer. Hon har gett tolkningar
som är väldigt fria och felaktiga, skulle jag vilja säga.
Även i det här fallet har Karin Pilsäter fel. Hon hade
fel i gårdagens debatt också. Ingen som läser vad det
står kan tyda det på annat sätt än att detta innebär ett
krav på att kompensationsgraden ska sänkas, och det
positiva besked som vi nu har fått från Centerpartiet
är att man inte är med på detta. Det gläder oss oer-
hört, men försök inte blanda ihop korten. Detta är en
reservation som gäller dagens betänkande, så det
finns all anledning att vi diskuterar den.

Anf. 20 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag ska göra exakt det som jag gjorde
igår, nämligen läsa upp den mening som utgör vår
ståndpunkt: "I ett reformerat system måste denna s.k.
pomperipossaeffekt avskaffas". Det är möjligt att Jan
Bergqvists fantasi inte sträcker sig så långt som till att
detta skulle kunna ske på flera olika tekniska sätt,
men jag tror att andra människor har den fantasin att
de förstår att det kan ske med många olika metoder.
Ståndpunkten, som Centerpartiet har ställt sig bakom,
är att man vill förändra pomperipossaeffekten. Så var
det bra med den saken. Sedan behöver inte Jan
Bergqvist säga att jag är vårdslös när jag läser högt.
Det tycker jag är en mycket tråkig debattstil.
Så till arbetsmarknadspolitiken. Om man ska nå
de mål som vi sätter upp måste man inte bara ha tek-
niska målsättningar, som att halvera bidragsberoen-
det, utan man måste också komma med reformer. Det
är självklart att det i en sådan debatt även inom Folk-
partiet finns medlemmar som skriver insändare till
tidningen Nu och som därmed ger Jan Bergqvist
möjlighet till högläsning. Vi har en livaktig debatt om
hur vi ska göra med de här frågorna.
Problemet för er är att ni tycker att den stora be-
tongklossen AMS är så bra att ingenting behöver
göras, men det är ju uppenbart. Varje dag kommer det
rapporter från IFAU, från SNS, från arbetsförmedla-
re, från AMS-chefen och från alla möjliga. Från rege-
ringen kommer det propositioner som tydligt klargör
att det inte fungerar. Då är vi beredda att göra en
större förändring. Den beskrivs inte i detalj i vår mo-
tion när det gäller vårpropositionen, precis som era
förslag inte beskrivs i detalj i er vårproposition; i
själva verket beskrivs de nästan inte alls.
Vi kommer att återkomma med betydligt mer de-
taljerade förslag. Då kan vi diskutera delar i detta. Jag
kan förstå om folk som tror att man på några rader
har beskrivit helheten undrar om man inte har fångat
in alla detaljer. Självklart är det så, men jag tycker att
det är mycket mer oroande att ni som ändå styr det
här landet värjer er så för verkligheten för de männi-
skor som sitter i väntrummen ute på arbetsförmed-
lingar och den frustration som arbetsförmedlarna
själva känner.

Anf. 21 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är självklart att arbetsmarknads-
politiken måste anpassas till ständigt nya förhållanden
och förutsättningar och att det måste ske omorganisa-
tioner och nya utvecklingar. Det är också vad som
sker, men vad Folkpartiets förslag handlar om är att
slå sönder arbetsmarknadspolitiken och lämna lång-
tidsarbetslösa och andra som har speciella behov i
sticket. Det är mycket allvarligt från sociala utgångs-
punkter.
Sedan måste jag få lov att reagera när Karin Pil-
säter vanställer reservationen. Det skedde i debatten
som vi hade om Riksbanken, där hon lämnade helt
felaktiga påståenden om vad det stod i hennes egen
reservation. De var helt felaktiga. Det måste vara min
rättighet att tala om detta. I det här fallet läser hon
upp ett stympat citat och säger att det är bra med det.
Därmed är saken klar.
Låt mig få läsa upp det som Karin Pilsäter undvek
och visa på att det framgår tydligt att man vill ha en
sänkning av kompensationsgraden. Det står alltså så
här: "Utjämningssystemets nuvarande tekniska kon-
struktion leder dock till oönskade effekter, exempel-
vis negativa marginaleffekter till följd av de länsvisa
skattesatserna och kompensationsgradens nivå. I ett
reformerat system måste denna s.k. pomperipossaef-
fekt avskaffas". Så står det, och det är helt klart.

Anf. 22 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Jan
Bergqvist, finansutskottet och Miljöpartiet för det
goda samarbete som vi har haft. Jag tycker också att
Jan Bergqvist hade en mycket bra redovisning av de
borgerliga partiernas reservationer och de sociala
konsekvenserna av dem.
Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets be-
tänkande. Samarbetet mellan det socialdemokratiska
partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har resulterat i
en ekonomisk proposition där man lägger fram utgift-
stak t.o.m. 2004 och en preliminär fördelning av
statsutgifter på olika utgiftsområden. Fördelningen är
riktlinjer för det fortsatta arbetet, som jag utgår från
innebär ett fortsatt samarbete mellan de rödgröna
partierna, med att få fram en budgetproposition som
ska kunna presenteras den 20 september. I budget-
propositionen kommer också inkomstsidan att be-
handlas. När det gäller skattefrågor kommer Per Ro-
sengren senare att utveckla partiets syn på dessa frå-
gor.
Fru talman! Sverige går in i en mer normal kon-
junktur. Vi får en lägre tillväxt, men jämfört med
tidigare är den hög. De offentliga finanserna visar
överskott. Den offentliga bruttoskulden sjunker. Den
offentliga nettoskulden är borta. Inflationen är låg,
och de svenska räntorna ligger på ungefär samma
nivå som i Tyskland.
Sysselsättningen ökar trots en svagare internatio-
nell konjunktur. Men den ökar inte lika mycket i hela
landet. I det län som jag kommer från minskar också
arbetslösheten men inte i samma utsträckning som i
övriga landet. Det är ett problem att den ökade syssel-
sättningen är så ojämnt fördelad i landet. Vänsterpar-
tiet skulle vilja ha regionala sysselsättningsmål som
skulle kunna användas på ett operativt sätt genom att
de skulle ge incitament till att rikta insatserna dit där
de behövs bäst. Infrastrukturpropositionen och den
regionalpolitiska propositionen, som också ska pre-
senteras till hösten, måste ge bra resultat. Många
människor som inte har fått så stor del av de senaste
årens höga tillväxt känner sig nämligen mycket frust-
rerade. Till skillnad från den borgerliga oppositionen
anser vi att det behövs mer politik och demokrati för
att skapa en rättvis utveckling även när det gäller att
öka förutsättningarna för fler arbetstillfällen där poli-
tiken kring infrastrukturen och regional rättvisa är
viktig. Vi tror inte på universalmedicinen sänkta
skatter och avregleringar. Tvärtom tenderar de insat-
serna att ytterligare spä på de sociala och regionala
klyftorna. Det är kontraproduktivt att ha sänkta skat-
ter och avregleringar och förhoppningar om allmän
tillväxt som de främsta åtgärderna för att få bukt med
de regionala orättvisorna.
Den vårekonomiska propositionen innehåller för-
stärkningar på för oss viktiga områden. Den har en
tydlig välfärdsprofil, men den innehåller också vikti-
ga satsningar på miljö och bistånd. Uppgörelsen in-
nebär, förutom de förstärkningar inom välfärden som
vi kommit överens om, att det finns ekonomiskt ut-
rymme för takhöjningar i försäkringssystemen år
2003, att a-kassan kan förstärkas ytterligare år 2002
och att maxtaxan inom äldreomsorgen kan genomfö-
ras. Att garantinivån inom föräldraförsäkringen trap-
pas upp är viktigt för att ekonomiskt svaga grupper
ska få en höjd levnadsnivå och för att upprätthålla
solidariteten i systemen.
För Vänsterpartiet är de generella välfärdssystem-
en och inkomstbortfallsprincipen grundläggande
förutsättningar för ett solidariskt och rättvist samhäl-
le. Vi tycker också att det är mycket bra att arbets-
skadeförsäkringen ska reformeras. Denna reformering
innebär att bevisreglerna ska förändras så att även
kvinnor i större utsträckning kan få sina arbetsskador
godkända. Ett aktivt miljöarbete och höjt bistånd är
också viktiga förutsättningar för en bättre framtid.
Utgiftstaket för år 2004 höjs med 33 miljarder, en
höjning med 4 %. Det är den största höjningen hit-
tills. Nivån innebär att minskningen av offentliga
utgifter som andel av BNP planar ut år 2004. Vi har
inte ändrat oss i systemkritiken av utgiftstaken, men
inom samarbetets ram har vi ändå fått gehör för vissa
förbättringar.
Fru talman! Generell välfärd och arbete går hand i
hand. Rättvisa och solidaritet är produktivt. Trygga
människor som har framtidstro är kreativa. För oss i
Vänsterpartiet är det viktigt att sätta skola, vård och
omsorg före skattesänkningar. I Långtidsutredningen,
som behandlade skatter och offentlig konsumtion
med sikte på år 2015, antar man att den offentliga
konsumtionen kommer att växa med i genomsnitt 1 %
per år och hushållens disponibla inkomster med
2½ % per år. I praktiken innebär det att den domine-
rande delen av tillväxten tas ut i privat konsumtion,
bl.a. genom skattesänkningar.
Vi vill ha en ändring på den här relationen, dvs.
mer utrymme till kommuner och landsting. Det är
inte minst viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Vi
måste säkerställa ökade resurser till kommunsektorn
för att kunna höja låga kvinnolöner och skapa bättre
arbetsmiljö och organisation. De stora ohälsotalen i
kommuner och landsting blir inte mindre av att man
privatiserar och skapar vårdgarantier.
Jag hade i det här sammanhanget tänkt fråga fi-
nansministern om han delar Vänsterpartiets uppfatt-
ning att en ökning av det ekonomiska utrymmet för
vård, skola och omsorg går före framtida skattesänk-
ningar.
Fru talman! Moderaterna och Folkpartiet fortsätter
sin politik vad gäller skola, vård och omsorg. De vill
minska resurserna till kommunsektorn, för Modera-
ternas del med 9 respektive 12 miljarder 2003 och
2004. Folkpartiet föreslår minskningar 2002-2004
med 3, 4 respektive 5 miljarder. Dessa summor är
jämförelser med vad vi i vår trepartiöverenskommelse
kommit fram till. Dessutom vill de borgerliga partier-
na förändra utjämningssystemet så att de rika kom-
munerna ska få mer på de fattiga kommunernas be-
kostnad.
Agne Hansson! Jag tycker fortfarande att det är
ytterst bekymmersamt att också Centerpartiet, trots
att det är en olycklig skrivning, är berett att se över
kompensationsgraden i inkomstutjämningssystemet.
Karin Pilsäter! När det gäller pomperipossaeffek-
ten och de negativa marginaleffekterna har vi ju fak-
tiskt klarat ut detta genom ett beslut som vi har kon-
struerat så att vi inte får dessa effekter.
Jag skulle också, när man sammantaget tar dessa
saker som händer på kommunernas sida, vilja ställa
frågan till de borgerliga partierna som vill ändra ut-
jämningssystemet: Vari ligger den regionala rättvisan
i detta?
I det här sammanhanget vill jag också påtala
orättvisan i kommunkontosystemet. Stockholm häm-
tar stora inkomster ur detta på andra kommuners
bekostnad, inkomster som i sin förlängning är med
och finansierar de senaste årens skattesänkningar och
privatiseringar. Visst finns det små kommuner uppe i
norr som också får mer än de betalar in, men jämfört
med vad Stockholm får är det småslantar. De sänker
inte heller skatten, men det är inte av illvilja utan av
den enkla anledningen att alla inkomster går till att
klara ekonomin.
Fru talman! När man läser de borgerliga partier-
nas reservationer återkommer universalmedlet för alla
problem: mindre demokrati och mer makt till kapita-
let. Det finns enighet hos dem om skattesänkningar,
om än på olika nivåer. Det är avreglering av arbets-
marknaden i olika grad, kraftfulla privatiseringar och
utförsäljningar samt drastiska försämringar för de
arbetslösa. Hur det ska minska den sociala och regio-
nala klyvningen av landet är för mig en gåta. De
skattesänkningar som man säger ska kompensera
högre t.ex. egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen
innebär i praktiken att klyftorna mellan de arbetslösa
och de som arbetar ökar. Skattesänkningarna kommer
att ske på de arbetslösas bekostnad. Var finns den
regionala och sociala rättvisan och solidariteten i den
omfördelningen?
För att öka jämställdheten är universalmedlet ock-
så skattesänkningar och privatiseringar av vård- och
omsorgsverksamheter. Man lämnar kvinnorna i
kommuner och landsting i sticket. Starta ett privat
företag om du vill bli jämställd! Väljer du att jobba
kvar i kommunal regi får du skylla dig själv! Jag är
en av de hundratusentals kvinnor som arbetar i en
kommun eller i ett landsting. I nästan hela mitt yrkes-
liv, ca 20 år, har jag arbetat i en kommun, som för
övrigt är s-styrd. Jag tycker att det är oförskämt,
Gunnar Hökmark, att säga att s-styrda kommuner
fungerar sämre än borgerliga. Vad har Gunnar Hök-
mark för underlag för det?
Vi är många som tycker att vi gör ett viktigt ar-
bete. Tänk er att, som i mitt fall, få vara med och
arbeta för att barn och ungdomar ska få en bra barn-
omsorg och skola! Varför vill ni ta ifrån mig och
mina kolleger den stoltheten och glädjen? Varför
måste vi arbeta i ett bolag? I valfrihetens namn borde
vi som vill arbeta kvar i kommuner och landsting ges
möjlighet att vara kvar.
Fru talman! Det finns en klar skiljelinje mellan
det borgerliga blocket och oss. Den har blivit tydliga-
re efter den vårekonomiska propositionen. Nu är det
väl ändå dags för er socialdemokrater, nu när Cen-
tern, Folkpartiet och Kristdemokraterna har skrivit
ihop sig med Moderaterna, att ge upp tanken på att
kunna driva en progressiv ekonomisk politik med de
s.k. mittenpartierna.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag med anledning
av att finansutskottets majoritet kommit överens om
att delvis bifalla Vänsterpartiets motion som väcktes
med anledning av årsredovisningen för staten 2000
säga några ord.
Riksrevisionsverket pekar under rubriken Jäm-
ställdhet - Hur styr regeringen? på att kopplingen
mellan de övergripande jämställdhetspolitiska målen
och målformuleringarna i regleringsbrevet är otydlig.
Återrapporteringskraven kritiseras för att vara för
allmänt hållna. Detta föranleder finansutskottet att
göra ett tillkännagivande om att stärka kraven på både
regeringen och myndigheterna om att såväl utform-
ningen av könsuppdelad statistik som preciseringen
av kraven i myndigheternas regleringsbrev måste få
ett tydligt och uppföljningsbart innehåll.
I den gemensamma borgerliga reservationen råder
missuppfattningen att vi i utskottsmajoriteten vill
använda könsuppdelad statistik för att statistiskt be-
räkna hur olika åtgärder och förändringar påverkar
kvinnor som kollektiv och män som kollektiv, i syfte
att lägga fram förslag som leder till att man kan upp-
nå statistiskt likvärdiga resultat. Den felsynen finns
inte. Könsuppdelad statistik är inte heller målet utan
medlet för att dokumentera hur verkligheten ser ut för
kvinnor respektive män. Det ska i sin tur ligga till
grund för att åtgärda skillnaderna mellan män och
kvinnor i fråga om makt och ekonomi.
För att förtydliga mig ytterligare: Riksdagen har
beslutat att all statistik som relaterar till individer dels
ska vara insamlad, analyserad och presenterad utifrån
kön, dels ska spegla jämställdhetsfrågor och problem
i samhället. Kön ska vara en övergripande och ge-
nomgående indelningsgrund i statistiken.
En stillsam undran: Kan Karin Pilsäter verkligen
lita på att herrarna i Kristdemokraterna och Modera-
terna på det praktiska planet kommer att föra jäm-
ställdheten framåt i en kommande eventuell mode-
ratledd regering? Tillåt mig att tvivla! Det man hitin-
tills försökt göra bådar inte gott.

Anf. 23 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Först till ett direkt fel som Siv Holma
begår, men som kan ursäktas av att Jan Bergqvist
gjorde samma fel. Ni måste läsa lite bättre vad era
motståndare tycker och säger, annars blir debatten
svår att föra.
Vi tillför inte mindre pengar till skolan utan mer.
Vi tillför inte mindre pengar till sjukvården, utan vi
tillför ytterligare 7 miljarder direkt till sjukvården -
inte genom landstinget, utan direkt till sjukvårdens
verksamheter. Sedan kan man ha olika uppfattningar,
om man ska försöka ge landsting och kommuner
större utrymme, som Siv Holma vill, eller om man
vill att enskilda människor i skolan och inom sjuk-
vården ska ha större utrymme.
Jag tänkte ställa en fråga till Siv Holma som
handlar om just detta. Jag tror nämligen att det är en
fantastiskt bra sak om människor kan välja sjukvård,
om människor har makten och kraften att kunna välja
mellan de olika alternativ som finns och om man tar
till vara hela det utbud av vård som finns i samhället.
Jag tror att det växer fram mycket nytt som är bra för
hela samhället om man tillåter det.
Om man läser kölistorna som Landstingsförbun-
det har tagit fram slås man av en sak. Vi kan ta ett
exempel, nämligen hörapparater, som är ett relativt
enkelt och överskådligt exempel. I Stockholm är
väntetiden med hjälp av privata vårdalternativ och
rätt-att-välja-vård-garanti inte ens fyra veckor. Men
tittar vi på de socialdemokratiskt styrda landstingen
ser vi att kötiden på Skellefteå lasarett är 100 veckor,
på Kiruna sjukhus 108 veckor och på Gällivare sjuk-
hus 136 veckor.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Siv Holma: Hur
kommer det sig att det är så orättfärdigt och så
omänskligt nonchalant mot enskilda människor i de
landsting som har haft mest av socialistiskt styre, och
varför är det öppenhet och bättre välfärd för enskilda
människor i de landsting som har mer av borgerligt
styre? Svara gärna på den frågan. Det är en fråga som
berör väldigt många enskilda människor.

Anf. 24 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Först och främst tycker jag att Gunnar
Hökmarks resonemang tyder på att han inte har
känsla för och kunskap om de stora regionala skillna-
der som finns i landet. Om man jämför Norrbotten
med t.ex. Stockholm ser man att det finns två stora
skillnader. Det handlar om långa avstånd och det
handlar om att det är glest mellan människorna. De
sakerna gör att det kostar mer. Resursfrågan skulle
jag vilja påstå är den absolut viktigaste.
Om vi får en moderatledd politik i Sverige kom-
mer det att bli ännu sämre för Norrbotten, och köerna
kommer att bli ännu längre för Norrbottens männi-
skor. När det är glest bebyggt finns det faktiskt inte så
många alternativ att välja mellan. Man får vara väl-
digt tacksam över, och det ska vi naturligtvis ta ett
solidariskt och samlat ansvar för, att det finns en
vårdcentral i t.ex. Vittangi. Det är faktiskt så att Vit-
tangi vårdcentral har varit föremål för entreprenadan-
bud. Det visade sig att det privata blev mycket dyrare.
Man kan inte använda storstadsglasögon och tro att
det ser likadant ut över hela landet.

Anf. 25 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag använder inte storstadsglasögon.
Jag tror inte heller att det ser likadant ut i hela landet.
Min poäng är att det ser fruktansvärt illa ut i vissa
delar av landet där socialistisk politik har misskött
sjukvården. Det är ändå rätt stor skillnad mellan att
behöva vänta över två år på en hörapparat och att
behöva vänta maximalt några veckor.
Det har inte med långa avstånd att göra. De in-
komster som t.ex. Norrbottens landsting och kommu-
ner har motsvarar ungefär 35 000 kr per invånare
jämfört med 25 000 kr i Stockholmsregionen. Det här
är inget storstadsfenomen eller glesbygdsfenomen.
Det är ett fenomen som uppstått på grund av att ni
vägrar att erkänna värdet av fria alternativ. Det är
samma skäl som gör att man nu med socialistiskt stöd
- jag tror i och för sig att Vänsterpartiet är emot - vill
lägga ned BB-kliniken i Kiruna.
Jag skulle vilja ställa frågan: På vilket sätt är det
bättre att förbjuda och motverka privata alternativ än
att släppa fram bra sjukvård? De här kösiffrorna är ett
underkännande av den socialdemokratiska politiken i
detta landsting liksom i andra landsting. Och ni mot-
arbetar försöken att göra det bättre här och i andra
delar av landet där ni vill förbjuda alternativ. På vil-
ket sätt, Siv Holma, blir det bättre av att man i andra
delar av landet får vänta ännu längre tid, som ett
resultat av den förbudspolitik som Bosse Ringholm,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill bedriva? På vilket
sätt blir det bättre av att tvinga fram längre vänteti-
der?
Jag skulle, Siv Holma, vilja säga så här: Om det är
de långa avstånden som är problemet, varför inte
tillåta alla norrlänningar, oavsett landsting, att välja
sjukvård i hela Sverige? Även det är ni emot. Ni
motverkar den vårdgaranti som skulle kunna ge män-
niskor i alla delar av landet möjlighet att få den vård
som man har i t.ex. Stockholmsregionen. Varför
tvinga in människor i köer som är två år långa och
varför säga att detta är rättfärdigt och rättvist? Det är
motsatsen.

Anf. 26 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! När det gäller kösystemet tror jag
faktiskt, utifrån den uppgift som jag har - som ändå
visar att det inte är tillräckligt - att det är väldigt stora
skillnader. Jag tror att det är att dra en för långtgåen-
de slutsats att säga att sjukhus i borgerligt styrda
landsting har kortare kötider än i socialistiskt styrda.
Jag tror inte att Gunnar Hökmark har underlag för
det.
Det viktigaste är, som jag sade tidigare, resurser-
na. Det är resurserna som kan skapa kortare kötider
och det är det vi i den här majoriteten försöker skapa
och det behövs ytterligare.
Det handlar också om solidaritet. Enligt det för-
slag som moderaterna har lagt fram när det gäller
utjämningssystemet ska man från mina trakter omför-
dela 400 miljoner. Och 90 % av de 400 miljonerna
går till Stockholm. Vad är det för solidaritet? Jag tror
inte att Gunnar Hökmark kan få folk i norra Sverige
att tro att det här löser sig genom att privatisera eller
att du får välja. Det är enormt långa avstånd också för
att komma till Stockholm.
Orsaken till att de norrländska landstingen inte
kunde acceptera det här alternativet var ju kostnader-
na. Såvitt jag har förstått efter att ha tagit del av TT-
nyheterna har den problematiken lösts. Det finns
möjligheter att välja på grund av att resurser kan
tillföras. Det är bara tidningsuppgifter. Så det beror
inte på någon illvilja. Det handlar om den krassa
ekonomiska verkligheten, som med moderat politik
skulle vara ännu krassare.

Anf. 27 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Siv Holma tillhör ju Vänsterpartiet
som har ambitionen att bilda regering med Socialde-
mokraterna efter valet. Det är en vision som borde
skapa sömnlöshet hos statsministern och finansmi-
nistern om de lyssnat på Siv Holma.
Hennes ideologiska vision är att hon inte tror på
sänkta skatter, avregleringar och privatiseringar. Då
blir jag lite nyfiken, eftersom Vänsterpartiet inte har
en enda reservation, sedan Siv Holma har fått igenom
förslaget om könsuppdelad statistik, utan står helt
bakom vårpropositionen.
Det ni föreslår bygger på att ni under de komman-
de tre åren ska privatisera företag för 45 miljarder.
Kan Siv Holma tala om vilka företag det är som har
förhandlats fram? Kommer Vänsterpartiet att ställa
upp på detta eller har ni backat från det? Jag har fått
vissa signaler som tyder på det. Står ni bakom detta
eller har regeringens politik även på detta område
redan fallit samman?
Änkepensionerna, Siv Holma, som ni gick till val
på och som gör att ni antagligen har ett antal mandat
mer i kammaren än ni annars skulle ha haft, när
kommer de att återställas?
Min sista fråga. Vägar är något fult för Vänster-
partiet, har jag förstått i olika sammanhang, liksom
även de privata partnerskapslösningarna med sam-
hällets s.k. PPP-lösningar. Kommer Vänsterpartiet att
acceptera att det finns med förslag till väginveste-
ringar i den kommande infrastrukturpropositionen?
Kommer de att få finansieras på det sätt som rege-
ringen och Vägverket föreslår, nämligen med PPP-
lösningar?

Anf. 28 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag ska försöka att svara på frågorna.
Det vi har kommit överens om i trepartiöverens-
kommelsen om den statliga utförsäljningen står fast.
Vi har inte resonerat om innehållet i överenskommel-
sen. Jag kan inte lämna några synpunkter där. Över-
enskommelsen är fullständigt glasklar på den punk-
ten.
I ett samarbete får man inte alltid igenom det man
önskar. Det blir en kompromiss. Det innebär att detta
inte är vår politik utan en kompromiss.
Det är samma sak med änkepensionerna. Vi har
en uppfattning, men vi har ett samarbete. Det handlar
om att prioritera i politiken. Vi har prioriterat andra
saker före återställandet av änkepensionen. Vi har
gjort en del insatser genom att förbättra beräkningen
av underlaget för änkepensionerna.
Sedan var det frågan om vägarna och PPP. Jag vill
informera om att vi i Vänsterpartiet inte har stoppat
några väginvesteringar. Framför allt har vi lyft fram
och kommit överens om att vi ska satsa på underhåll
och bärighetsåtgärder av vägar som har drabbats av
tjälskador. Det gäller inte bara vägar utan även järn-
vägar.
Då är det frågan om finansiering. Vi tycker att det
är bättre att finansiera detta via Riksgälden. Vi tror att
det går att få billigare lån via staten än via näringsli-
vet - där det också kan bli mindre demokrati.

Anf. 29 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! De verkligt svaga grupperna i sam-
hället, t.ex. änkorna, måste dra sina slutsatser av det-
ta, dvs. att Vänsterpartiet har prioriterat i stort sett
allting annat, bl.a. ökat vägunderhåll, än att infria
vallöftena om änkepensionerna. Det är mycket all-
varligt med tanke på den profil som Vänstern vill ha
för de svaga och små människornas rättigheter i sam-
hället.
Jag har en fråga till som jag hoppas att Siv Holma
kan svara på. Den gäller fastighetsskatten. Vi vet att
den kommer att skapa mycket stora problem för
många människor som har arbetat, sparat, amorterat
lån på egnahem, bostadsrätter och villor. Kommer
Vänsterpartiet att ställa upp på det som statsministern
har sagt, nämligen att om det blir dessa konsekvenser
är i alla fall statsminister Göran Persson beredd att
föreslå en förändring? Kommer Vänsterpartiet att
ställa sig bakom ett upprivande av det ni har kommit
fram till i vårpropositionen? Är Siv Holma beredd att
medverka till ett utskottsinitiativ i finansutskottet på
den punkten?

Anf. 30 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag börjar med den sista frågan om
fastighetsskatten. Alla skattefrågorna är föremål för
behandling i budgetpropositionen. Jag antar att den
frågan kan behandlas i det sammanhanget. I fråga om
fastighetsskatten har vi principiellt varit inne på att
halvera beräkningsunderlaget för taxeringsvärdet. Jag
tror att Per Rosengren kan utveckla detta ytterligare
när han ska hålla sitt anförande.
Sedan var det frågan om att prioritera svaga grup-
per. Vi har faktiskt gjort det. Det syns framför allt på
vad vi har gjort för att stärka vården och skolan inom
kommunerna och landstingen under de senaste åren.
Vi har i etapper höjt garantinivån i föräldraförsäk-
ringen. Vi har förstärkt a-kassan så att de som har det
sämst ställt får en förbättring. Det gäller även tand-
vården. Det finns en rad sådana reformer som går före
det Mats Odell var inne på i fråga om vägutbyggna-
den.

Anf. 31 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Siv Holma och Vänsterpartiet har va-
rit nöjda med den politik som förs nu, och hon tack-
ade för samarbetet.
Enligt statistik som bl.a. hyresgäströrelsen har ta-
git fram har 85 000 barnfamiljer med låga inkomster
tappat i köpkraft under 90-talets senare del. Var tolfte
barn i Sverige år 2001 växer upp i familjer med lång-
varig fattigdom. Var tredje ensamstående mamma är i
dag beroende av socialbidrag. Var femte barn växer
upp i en familj som inte klarar en oförutsedd utgift
med en veckas varsel. Är det här en politik som
Vänsterpartiet kan vara nöjt med? Nu går ni vidare
med maxtaxan som gynnar de högavlönade med
höjda takbelopp men som inte gör något för lågin-
komsttagarna.
Centerpartiet och Vänsterpartiet har pratat mycket
om rättvisa. Vart tog löftena från valrörelsen om
rättvisa vägen? När vi i Centerpartiet samarbetade
med Socialdemokraterna angrep ni oss hårt för att vi
sanerade ekonomin och för att det slog orättvist. Vi
vet att dålig ekonomi alltid drabbar de sämst ställda.
Nu har vi fått upp näsan över vattenytan. Det är
rimligt att jobba för en långsiktig uthållig tillväxt, för
att rätta till vissa snedsitsar som kan skapas i en be-
sparingssituation för hushåll med låga inkomster och
medelstora inkomster, för ensamstående med barn
och de sämst ställda pensionerna. Vi har lagt fram
förslag på skattesänkningar som riktas mot dem. Men
Vänsterpartiet har sagt nej.
Nu angriper ni oss för att inte vilja göra någonting
åt skatteutjämningen. Men om ni håller på med den
politiken är det nödvändigt att se över skatteutjäm-
ningen och göra den ännu mer utjämnad. Vad har ni
gjort för rättvisan, Siv Holma?

Anf. 32 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Vi är väl medvetna om de ökade klas-
sklyftorna som har uppstått under 90-talet. Det beror
på den ekonomiska krisen, och det beror på den mas-
sarbetslöshet vi har haft. Vi har i samarbetet försökt
att vidta åtgärder som ska minska klassklyftorna,
skillnaderna mellan kvinnor och män och den regio-
nala orättvisan. Vi har kommit en bit på väg, men det
återstår fortfarande mycket eftersom krisen var så
djup.
Sedan var det frågan om saneringen av ekonomin.
Centerpartiet har samarbetat, men det har också
Vänsterpartiet gjort. Vi hade synpunkter. Det går ju
att sanera en ekonomi på olika sätt. Där var vi kritis-
ka.
Det går en skiljelinje mellan Centerpartiet och oss
i fråga om maxtaxa. Centerpartiet vill ha grundtrygg-
het. Vi tror på generell välfärd, där de med sämre och
de med bättre ekonomi agerar tillsammans och kän-
ner solidaritet för ett system där de sämst ställda får
ut mest av systemet. Vi tror att det är det bästa. Det
har också visat sig vara ett sådant system som mins-
kar klasskillnaderna, men det återstår en del att göra.

Anf. 33 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är klart att det går att sanera eko-
nomin på olika sätt, men det var svårt att under krisen
göra det så att alla grupper värnades.
Siv Holma säger att det återstår mycket att göra.
Jag vill säga att det återstår allt att göra när det gäller
rättvisa. Det är nu när vi har huvudet ovanför vatten-
ytan som det går att göra någonting. De siffror som
jag pekade på är vad som har hänt under den senare
delen av 90-talet. Det anmärkningsvärda är att ni inte
nu tar chansen när möjligheterna finns utan i stället
fortsätter med att vidga klyftorna.
Siv Holma nämnde jämställdheten. Jag tog upp
den i mitt anförande. Enligt färsk statistik från SCB
och Eurostat förra veckan ökar löneskillnaderna mel-
lan män och kvinnor i Sverige. Jämställdheten går åt
fel håll. Jag har hört Siv Holma och Gudrun Schyman
prata väldigt mycket om jämställdhet. Hur har Väns-
terpartiet använt de här tre åren för att öka jämställd-
heten i Sverige?

Anf. 34 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag ska börja med det här att klyftor-
na har ökat under senare delen av 90-talet. Såvitt jag
kan förstå hänger det mycket ihop med att aktievärdet
har ökat för dem som har det bäst ställt. Däri ligger en
hel del. Sedan har läget förbättrats något, men inte
tillräckligt - det är vi väl medvetna om.
När det gäller skillnaderna mellan mäns och kvin-
nors löner läste jag i ett TT-telegram att SCB sade att
de hade legat stilla. Jag vet att EU har en annan sta-
tistik, där det sägs att skillnaderna har ökat.
Det är också viktigt som en grund att skapa bättre
ekonomiska förutsättningar för kommuner och lands-
ting att höja kvinnolönerna. Sedan är det upp till
samtliga kommunala och landstingskommunala ar-
betsgivare att prioritera de här frågorna. Jag skulle
verkligen vilja uppmana dem att göra det. Det finns
statistik som visar att man kan utföra en del. Jag är
väldigt glad över att t.ex. min egen kommun ligger i
topp när det gäller kvinnolönerna. Med politisk vilja
kan man även göra ganska mycket i den enskilda
kommunen.
Det är naturligtvis skillnader mellan mäns och
kvinnors löner även i den privata sektorn. Där har vi
en jämställdhetslag, som har visat sig inte vara så bra
men som vi hoppas kan stärkas så att vi får bort skill-
naderna på lite längre sikt.

Anf. 35 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Efter finansutskottets ordförandes
fullständiga bottennotering när det gäller värdigt
uppträdande i kammaren trodde jag att exegetiken
runt skatteutjämningen var slut. Men så var det inte,
utan Siv Holma fortsatte.
Jag förstår att hela problemställningen är att det i
reservationen från oss i finansutskottet finns två me-
ningar, där en mening beskriver ett problem och en
mening talar om att vi vill göra någonting åt det. Hela
problemet med att förstå varandra kanske beror just
på det som Siv Holma ger exempel på, nämligen att
ni inte tror att problemet finns. Ni tror inte att de s.k.
pomperipossaeffekterna finns kvar. Saken är den att
de finns kvar, och vi vill göra någonting åt det.
Jag ser fram mot att vi framöver kan ta en diskus-
sion i sak om utjämningssystemet. Men i dag handlar
det trots allt om lite större och mer övergripande
ekonomiska frågor.
Siv Holma frågar: Kan jag lita på herrarna här? Ja.
Jag sade i min förra replik när det gäller biståndet att
det visar sig att det snarare är de som tror på bistånds-
sänkningar som ska vara oroliga. Samma sak gäller
jämställdhetsfrågorna.
Siv Holma säger att det som de tycker är viktiga
delar av en ekonomisk politik - nej till avregleringar,
nej till skattesänkningar, nej till privatiseringar osv.
och ja till höjda änkepensioner - är sådant som de
inte får igenom i sitt samarbete. Då förstår jag att de
tror att det är väldigt svårt också för oss att komma
överens. Riktigt så är det inte.
Jag kan åter gå tillbaka till nutidshistorien. Det var
ju med moderater och kristdemokrater som vi skärpte
jämställdhetslagen, som vi införde pappamånaden
och som vi såg till att vi fick en barnomsorgslag som
säger att alla som behöver barnomsorg också ska ha
rätt att få det. Historien visar att den stora oron bör de
som tycker att jämställdhet är viktig inte känna på
den punkten. Tvärtom bör de känna oro när det gäller
er.
Ett av de största jämställdhetsproblemen är ju de
orättvisa kvinnolönerna. Min fråga till Siv Holma är:
Tror Siv Holma att höjningen av barnmorskelönerna
på Södersjukhuset beror på kamp i domstol? Eller tror
hon att den beror på att barnmorskorna på Södersjuk-
huset helt sonika gick därifrån därför att det fanns en
alternativ arbetsgivare för dem, och därför måste
befintlig arbetsgivare betala dem bättre? Vilket av
alternativen tror Siv Holma är orsaken till att barn-
morskelönerna nu höjs?

Anf. 36 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det finns anledning att
vara fundersam när det gäller jämställdhetspolitiken
när man tittar på de samarbetspartier som Folkpartiet
vill ha i framtiden. Om jag inte minns fel uttalade
Karin Pilsäter i går en del kritik mot Kristdemokra-
terna. Vi vet att Moderaterna var motståndare till att
förstärka jämställdhetslagen, som nu är förstärkt. Det
finns anledning att titta på det.
När det gäller de orättvisa lönerna är det natur-
ligtvis inte så enkelt att ge något svar. Domstolen kan
vara ett stöd för att ha ett forum där man kan lyfta
fram skillnaderna i löner när de inte har en saklig
grund. I grund och botten tror jag att det handlar om
kamp mellan arbetare och arbetsgivare - där finns en
grundläggande motsättning.
Som jag sade i mitt anförande kan man också på
politisk väg få upp kvinnolönerna. Man kanske har
större möjlighet i en demokratisk organisation genom
att man har den klara ambitionen. I det fall som Karin
Pilsäter tar upp har barnmorskorna naturligtvis käm-
pat på ett sådant sätt att de har kunnat få upp lönerna.

Anf. 37 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Om man nu ska vara mer konspirato-
risk än att se till sakpolitik borde väl de som är för
jämställdhetspolitik oroa sig mer över det faktum att
Vänsterpartiet var mot hela införandet av jämställd-
hetslagstiftningen än det faktum att Moderaterna var
mot en förändring av den. Vad är det största orosmol-
net? Är det de som var mot hela lagstiftningen eller
de som var mot en liten förändring av den?
Jag tror att vi ska se framåt och se vad man i
praktiken kan åstadkomma. Stora förändringar för
kvinnors löner, kvinnors arbetsvillkor och kvinnors
rätt till makt över sitt eget arbetsliv kan man inte
genomföra i domstol. Det visar verkligheten så tyd-
ligt.
Siv Holma säger att vi vill lämna dem som vill
jobba i offentlig sektor i sticket. Nej, det är precis
tvärtom. Vi vill dels ge dem möjligheten att jobba i
en annan organisation, dels att mångfalden ska kunna
fungera just som en motor för både lönehöjningar och
förbättrade arbetsvillkor men också för förbättrade
möjligheter för alla kvinnor som jobbar inom vården
och skolan att ta till vara sin egen kompetens och sitt
kunnande.
Det är många som vill jobba kvar i kommuner och
landsting, men det finns också kvinnor - jag möter
dem var och varannan dag - som säger "aldrig mera
landstinget". Det är de som har fått prova på att jobba
i en mindre organisation, där det inte är jättelånga
beslutsgångar.
Könsuppdelad statistik är viktig, som vi påpekar i
vår reservation, men man måste också kunna analyse-
ra den rätt och vara beredd att göra någonting åt orsa-
kerna. Statistiken visar på punkt efter punkt att det är
först när det kommer in en mångfald som saker och
ting börjar hända.
Med Siv Holmas logik skulle man ha en statlig
styrning av lönerna, inte bara i det som i dag är den
offentliga sektorn utan i hela Sverige. Det rimmar
mycket väl med den näringspolitik och den ekono-
miska politik som Siv Holma tidigare har talat sig
varm för här. Men det är ju inte den ekonomiska
politiken som Vänsterpartiet för tillsammans med
Socialdemokraterna, och jag tror att svenska folket
ska vara mycket tacksamt för det.

Anf. 38 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! För det första är vi inte för statlig in-
komstpolitik.
För det andra är anledningen till att jag uppfattar
det så att Folkpartiet lämnar oss som jobbar i kom-
munerna i sticket att det krävs ytterligare resurser om
man ska höja lönerna. Folkpartiet är ju för att dra ned
på den kommunala sektorn väldigt mycket jämfört
med vad vi i trepartisamarbetet har kommit överens
om.
Jag delar Karin Pilsäters uppfattning att det hand-
lar om att förändra organisationerna. Jag delar Karin
Pilsäters uppfattning att det finns det som är dåligt
inom kommuner och landsting. Det vet jag eftersom
jag har arbetat där.
Jag tror att man kan demokratisera och bryta ned
pyramiderna. Man kan skapa en mera demokratisk
organisation, man kan decentralisera och man kan ge
större inflytande åt personalen och åt brukarna. Vi
tror att det är bättre att göra detta i en demokratiskt
styrd verksamhet.
Vi tycker inte att denna ska vara uttryck för en
von oben-inställning eller en stelbent byråkrati. För
oss är demokrati någonting som kommer underifrån.
Väljarna har röstat fram ett antal förtroendevalda som
de har gett i uppdrag att sköta kommunerna och
landstingen på bästa möjliga sätt. Det kan vara svårt
för en enskild individ att välja vård, skola osv. Det
finns faktiskt människor som tycker att representanter
kan väljas för att jobba med sådana frågor, och de
känner förtroende för dem. Det handlar inte om att
utöva en politikermakt utan om att öka demokratin.

Anf. 39 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman och kära publik där uppe på läktaren!
Medan vi sitter här i riksdagens kammare samlar sig
tusentals unga demonstranter i Göteborg för att pro-
testera. De är arga - så mycket har ni säkert förstått -
men vad är de arga på? De är arga på den ekonomiska
politik som förs i dag. De är arga på att klyftorna i
världen mellan de fattiga och de rika länderna ökar.
De är arga på att klyftorna mellan de fattiga och de
rika i varje land ökar. De är arga på att miljöförstö-
ringen ökar.
Jag förstår att de är arga. Också jag är arg. I vissa
fattiga länder säljer man sina barn till att bli s.k.
skuldslavar, som får arbeta gratis tills skulden är
avskriven. Det finns också hela länder som är
skuldslavar, och det är oss här i den rika världen som
dessa länder är skyldiga pengar.
Vi ser i EU djurtransporter som betalas av våra
skattemedel och där man plågar djur. Vi som konsu-
menter har inte mycket att säga till om i den mark-
nadsekonomi som vi ser i dag. Vi har inte starka
parter. Producenter och konsumenter är inte lika star-
ka, vilket de borde vara.
Så här ser vår marknadsekonomi ut i dag. Det är
bl.a. dessa saker som vi borde diskutera. Vi borde
diskutera hur den demokratiska marknadsekonomin
egentligen ska fungera. Men i den debatten finns det
ett problem. Så fort man här i kammaren yttrar all-
varlig kritik mot EU eller allvarlig kritik mot mark-
nadens funktionssätt viftas det ivrigt från de flesta
partier med det kommunistiska spöket. Det är ett
spöke som förväntas skrämma dig som medborgare
från att vara kritisk mot EU. Det är ett spöke som
förväntas skrämma dig som medborgare mot att vara
kritisk till hur marknadsekonomin fungerar.
Till alla medborgare vill jag säga: Låt dig inte
skrämmas. Låt inte debatten tystna. Och till er i
kammaren som viftar med spöket vill jag säga: Lyft
blicken! Se de problem som vi har i dag! Det är dags
att vi tillsammans med ungdomarna i Göteborg börjar
diskutera marknadens funktion och innehåll. Markna-
den är ett redskap, en spade. Man kan använda den
till att gräva med, eller så kan man slå den i huvudet
på folk.
Vi måste våga skaffa oss andra visioner på det
ekonomiska området. Vi måste våga ta steget in i
framtiden, en framtid där marknaden är till för män-
niskorna och inte människorna är till för marknaden.
Vi måste våga svära i kyrkan och säga att vi tar de
företag som skitar ned miljön i örat. De företag som
utnyttjar underbetald arbetskraft i fattiga länder och
de som säljer genmanipulerade och djurplågade livs-
medel tar vi i örat som konsumenter eller som väljare
genom att rösta på de partier som vill skapa lagar som
gynnar marknadens svagaste del, nämligen konsu-
menterna, på de partier som vågar använda ekono-
miska styrmedel för att få en ekonomi där miljöför-
störing kostar. Miljöpartiet är ett sådant parti.
Nu är det snart bara ett år kvar till valet, och nu är
det dags att börja diskutera alternativen i den ekono-
miska politiken. Vi har tillsammans med Socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet fört en förnuftig eko-
nomisk politik med sikte på att inte vältra över skul-
der på kommande generationer. De borgerliga parti-
erna har i år liksom förra året, liksom egentligen
nästan varje år sedan förra seklets början, utlovat att
landet står på kanten av ekonomisk ruin ifall man inte
genomför en hårdhänt högerpolitik.
Bakom lockvarorna i skyltfönstret i den borgerli-
ga butiken står fyra tunnor, och på dem står det:
"Skattesänkningar", "EMU-medlemskap", "Avskaf-
fad arbetsrätt" och slutligen "Pigor". Det är detta som
pratet om nödvändiga förändringar och struktur-
problem handlar om. Jag vet att det i den borgerliga
butikens skyltfönster för ögonblicket finns - jag säger
"för ögonblicket", för ingen vet ju vad som händer
efter nästa val - skattesänkningar för de lågavlönade.
Detta kunde dock inte moderaternas Bo Lundgren
utlova i partiledardebatten i måndags på fråga av
Centerpartiets Lena Ek. Det verkar inte finnas en
borgerlig enighet i frågan om att skattesänkningarna
först och främst ska gynna låginkomsttagare. Också
Agne Hansson var inne på detta. Han lovade att man
ska sänka skatten för dem som har det sämst och inte
för dem som skriker högst, men jag undrar hur det är
med de andra borgerliga partierna.
Talet om skattesänkningar, de som finns i tunna
nr 1, är egentligen märkligt. Skattesänkningar fram-
ställs som en mirakelmedicin. Jag skulle inte bli för-
vånad om moderaterna kunde utlova bättre väder och
ett bra resultat i fotbolls-VM om skatterna sänks.
Men skattesänkningar måste betalas i minskad of-
fentlig service, i nedskärningar och i ökad stress på
sjukhus, på daghem och i skolor. Det är i sanning en
tom tunna.
På tunna nr 2 står det "EMU-medlemskap". Vi
ska med EMU inte längre driva ekonomisk politik
efter vad Sverige behöver utan efter vad Tyskland,
Frankrike och Italien behöver. Det är som att kläda
sig efter vädret i ett annat land. Kan man bada i Itali-
en ska vi ha badbyxor, även om det snöar hemma hos
oss. Att på det sättet surra fast oss vid en politik som
inte bygger på våra behov är minst sagt ett vågspel.
Jag säger nej också till denna tomma tunna - nej till
EMU.
På tunna nr 3 står det "Avskaffad arbetsrätt". Den
borgerliga ekonomiska doktrinen är att företagen ska
ha rätt att avskeda folk inte bara när det finns en or-
sak, exempelvis på grund av arbetsbrist, utan de ska
också ha rätt att avskeda folk utan någon orsak alls.
Det är ett steg tillbaka. Det är ociviliserat. På vilket
sätt blir ekonomin effektivare av avskaffad arbetsrätt?
Ingen har kunnat bevisa att den blir det. Nej till denna
tomma tunna nr 3, nej till avskaffad arbetsrätt!
Tunna nr 4 är egentligen den konstigaste av alla.
Det är kanske därför som de borgerliga partierna för
tillfället talar så tyst om den. På den står det "Pigor".
Tanken bakom den, i den mån det finns en tanke, är
inte att vi ska skaffa oss en bättre och effektivare
ekonomi genom nya idéer eller tekniskt framåtskri-
dande. Nej, tanken är att de arbetslösa ska ägna sig åt
städning och skoputsning. Jag tror inte heller på detta.
Även denna tunna är tom. Jag säger nej till pigor.
Det var det borgerliga alternativet.
Vi måste våga se dagens problem och möta dem
med dagens lösningar. Det gäller de galopperande
sjukskrivningarna, den ökade miljöförstöringen, de
ökade klyftorna i samhället, stressen och utbrändhe-
ten.
Vårt senaste ekonomiska bakslag kom med insik-
ten om att den globala ekonomins framtid kanske
trots allt inte låg i den elektroniska postorderbran-
schen. Även om det under den värsta börsyran kalla-
des för den nya ekonomin så var det ju postorder som
det till stora delar gällde.
Man kunde önska att vi skulle ha lärt oss något av
detta - att vi någon gång kunde satsa på den reella
ekonomin en smula i stället för att svepas med i den
zon som uteslutande består av den av verkligheten
ogrumlade möjligheten. Det är en fantasins och spe-
kulationens zon.
Vi har ju varit där förr - senast 1992. Då var det
fastigheter det gällde. Vi fick senare gå igenom kon-
kursernas och nedskärningarnas stålbad.
Den reala ekonomin är människorna. Det är vår
miljö och ren luft. Det är ett verkligt tekniskt framåt-
skridande och det är nya idéer, fungerande utbildning
och sjukvård, trygghet på jobbet och fungerande
sociala skyddsnät för alla.
Jag vill ha en värld med mat som vi vågar äta,
med bilar som inte förstör klimatet och med gott om
tid för varandra och våra intressen. Det är en värld
som den globala kommunikationen har gjort fredliga-
re och mer solidarisk - en värld där vi inte utnyttjar
dem som är fattigare än vi.
Men ska vi komma dit så måste vi våga ta steget.
Vi måste våga föra en ansvarsfull ekonomisk politik
som varken lämnar skräp eller skulder efter sig till
kommande generationer. Det är inte ansvarsfullt att
som Kristdemokraterna och Moderaterna säga: Ni
slösar när det gäller ekonomin! och sedan bara vilja
sälja ut företag och på så sätt kortsiktigt säkra stats-
kassan.
Vi måste våga fortsätta med den gröna skatteväx-
lingen. Vi måste våga satsa ytterligare medel för att
uppnå våra miljömål. Vi måste våga satsa på att för-
bättra järnvägen och kollektivtrafiken. Vi måste våga
satsa på de svagaste i samhället - de hemlösa och
barnen till missbrukare. Det gäller dem som står utan-
för socialförsäkringssystemen.
Vi måste våga gå till offensiv mot diskriminering
av kvinnor och av invandrare. Vi måste våga stärka
konsumenternas ställning. Vi måste öka biståndet och
minska de fattiga ländernas skulder. Vi måste våga
sänka arbetstiden.
Samhället har blivit alltmer hyperaktivt. Om vi
inte är tillräckligt aktiva ska vi aktiveras. Om vi inte
har jobb ska staten se till att vi aktiveras inom aktivi-
tetsgarantin. Föräldrar ser till att deras barn skjutsas
runt till allehanda aktiviteter. Tempot har blivit så
högt att inte ens barnen har tid att själva ta sig till sina
fritidsaktiviteter.
I dag kan en person producera lika mycket mat i
jordbruket som det behövdes 25 personer till på 1940-
talet. Vi kan skicka mejl på ett par sekunder i stället
för brev som tog dygn - för att inte tala om när det
kunde handla om att gå eller rida i veckor för att få
fram ett budskap.
Tekniken borde ha gjort att vi skulle ha mer tid
och att vi kunde dra ned på tempot. Men tekniken har
gjort att det är vi själva som har blivit den begränsan-
de faktorn. Det är på oss det beror om det går lite
långsammare. Ju snabbare tekniken blir, desto hårda-
re blir pressen på oss att vi ska hinna mer. I en tid då
tekniken egentligen borde ge oss möjlighet till mer tid
så blir alltfler långtidssjukskrivna på grund av stress.
Detta är en utveckling som går åt fel håll.
I de flesta av våra grannländer har man kommit
längre i insikten om att vi kan sänka tiden för lönear-
bete. I Norge har man sedan länge 37,5 timmars ar-
betsvecka, och då äter man dessutom lunch på ar-
betstid. I Sverige har detta ansetts som omöjligt t.o.m.
av Socialdemokraterna, som historiskt sett har haft en
viktig roll i kampen för kortare arbetstid. Varför? För
oss är en förkortning av arbetstiden en av de vikti-
gaste framtidsfrågorna.

Anf. 40 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vet inte i vilken tunna Ruwaida
tänkte sig mig och Centerpartiet. Men jag tycker att
det börjar luta mer och mer åt att Ruwaida placerar
sig själv i den tomma tunnan - sådana skramlar som
bekant en del.
Miljöpartiet har haft en möjlighet att göra en in-
sats här i kammaren när det gäller fastighetsskatten,
men avstod från att göra det.
När jag deltog tillsammans med Birger Schlaug i
demonstrationen mot fastighetsskatten så lovade han
vitt och brett där ute. Fastighetsskatten var en främ-
mande fågel som omedelbart borde avskaffas ur sys-
temet, sade han. Nu stöder ni en politik som höjer
fastighetsskatten ganska dramatiskt. Den 17 april, i
samband med remissdebatten på VÅP:en, som vi nu
behandlar, så sade Ruwaida följande i kammaren:
"En av de reformer som faktiskt har stärkt gles-
bygden i vårt land är reformen i fastighetsskatten. Det
är den största regionalpolitiska förbättringen under de
senaste 10-20 åren. Den har inneburit väldigt mycket
mer pengar till glesbygd och små kommuner och
mindre pengar till storstäderna. Det är faktiskt en
regionalpolitisk reform."
Vad är det som gäller för miljöpartiet? Är fastig-
hetsskatten en främmande fågel som ska bort? Eller
är den en stor regionalpolitisk reform, som Ruwaida
vill göra den till? Om den är en regionalpolitisk re-
form så måste Ruwaida kunna förklara på vilket sätt
den är det. Inte kan det väl vara regionalpolitiskt
riktigt att driva fast boende bort från sina hus och
hem i attraktiva skärgårdsområden? Mina skärgårds-
områden är faktiskt glesbygd.

Anf. 41 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Det har gått en hel del övertoner i
fastighetsskattedebatten. Jag står för att jag ser den
reform som skedde - och som totalt sett inte innebär
ett höjt skatteuttag utan ett lika stort uttag som innan
- som en regionalpolitisk reform. Naturligtvis finns
det vissa undantag i vissa områden, men främst har
kostnaden ökat i attraktiva områden, främst i storstä-
derna, och minskat för folk som bor ute i glesbygd.
Så är det - det är en realitet.
Däremot har vi drivit en sänkning av fastighets-
skatten totalt sett. Vi hade gärna velat att den skulle
ligga på en lite lägre nivå än den som den hamnade
på. Det är också en av de skattefrågor som vi fram-
över kommer att driva. Den kanske viktigaste föränd-
ringen på kort sikt - om man ska prata om priorite-
ringar - är att förändra så att vi har en halvering av
taxeringsvärdet som underlag för förmögenhetsbe-
skattningen. Jag tycker alltså att det har gått en hel
del övertoner i fastighetsskattedebatten.
Fastighetsskattefrågan är också ett generations-
problem. Många av dem som byggde sina hus på
1960- och 70-talen är de stora vinnarna. De hade full
avdragsrätt på den tiden. De som i dag bygger hus,
eller som har gjort det under de senaste fem åren, har
en mycket svårare ekonomisk situation. Detta är en
viktig fråga som också ses över, men det har som sagt
gått övertoner i debatten. Det handlar ju om boendet
för väldigt många människor - inte bara för dem som
man har nämnt i tidningarna utan för många, många
fler. Vi håller på att analysera frågan, och vi kommer
att återkomma.

Anf. 42 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Nu måste vi väl ändå börja hyfsa de-
batten och tankebanorna lite grann, Ruwaida! Vem är
det som står för övertonerna? Jag förstår att det måste
vara Birger Schlaug som gör det. Det håller jag gärna
med om.
Vem har fått skattesänkningar på fastighetsområ-
det med de förslag som föreligger nu? Jag känner
icke någon - inte ens i glesbygden där taxeringsvär-
dena är lägre. De har höjts generellt överallt.
Slutligen säger Ruwaida: Vi vill sänka fastighets-
skatten. Vi håller på att fundera på det.
Men ni är ju med i en majoritet som dramatiskt
höjer fastighetsskatterna med över 100 % i vissa
områden! Hur kan detta gå ihop, Ruwaida?

Anf. 43 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Nu tvingas jag upprepa det som man
också kan läsa sig till i budgetpropositionen, nämli-
gen att skatteuttaget för fastighetsskatten är lika stort.
Visst ökar taxeringsvärdena, men vi har ju sänkt
fastighetsskattenivån. Totalt sett får inte staten en
krona mer i inkomst. Det är ett nollsummespel.
Vissa förlorar, som vi vet, och får betala mer i
skatt, och andra får betala mindre i skatt. De är främst
de som bor ute i glesbygd som betalar mindre i skatt.
På så sätt är det faktiskt en regionalpolitisk reform,
Agne Hansson. Det kommer man inte ifrån.
Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet kan stå
bakom en reservation där man hänvisar till att fastig-
hetsskatten skulle vara 3 000 kr i månaden. Det gäller
för dem som har en fastighet med ett taxeringsvärde
på 3 miljoner kronor och ett försäljningsvärde på 4-5
miljoner kronor.
Att nämna dem i sin reservation visar lite grann
var tyngdpunkten ligger hos de borgerliga partierna,
nämligen hos höginkomsttagarna i detta land.

Anf. 44 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansut-
skottet och särskilt dess ordförande Jan Bergqvist för
ett gott samarbete och en god behandling av den
ekonomiska vårpropositionen. Jag vill också rikta ett
särskilt tack till företrädarna för Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i finansutskottet och i alla andra sam-
manhang där vi diskuterat och förberett vårproposi-
tionen.
Med årets vårbudget tar vi ett steg mot ökad rätt-
visa i Sverige. Det handlar om ökad rättvisa i arbets-
livet, ökad rättvisa för barnfamiljerna och ökad rättvi-
sa för pensionärerna. Det är grupper som många
gånger lever på marginalen och har det svårt att få det
att gå ihop ekonomiskt.
Den socialdemokratiska regeringen har sedan re-
geringsskiftet 1994 arbetat för ökad rättvisa med en
strategi i tre steg. Det första var att skapa ordning och
reda i de offentliga finanserna. Det har vi gjort. Det
andra var att halvera arbetslösheten på fyra år. Det
har vi också åstadkommit.
Nu är vi fulla av entusiasm och tillförsikt och ska
se till att vi når goda resultat också på rättviseområ-
det. Vi tror att det går att öka rättvisan och att det är
viktigt att presentera konkreta målsättningar på det
området. Därför har vi exempelvis satt upp målet att
halvera socialbidragsberoendet fram till år 2004.
När vi diskuterade vårpropositionen i april fråga-
de jag Gunnar Hökmark, Karin Pilsäter, Mats Odell
och Lena Ek om de var beredda att ställa upp på det
nya målet att halvera socialbidragsberoendet. Hök-
mark svarade då att han skulle återkomma med för-
slag i sin partimotion. Det har han inte gjort. Mats
Odell svarade över huvud taget inte på frågan, och
inte heller Lena Ek och Karin Pilsäter. Jag tycker att
det är ganska anmärkningsvärt att de borgerliga parti-
erna inte kan ställa sig bakom en så central och an-
gelägen uppgift för politiken de närmaste åren som att
halvera socialbidragsberoendet.
Det verkar inte vara en grupp som intresserar de
borgerliga partierna över huvud taget. Det verkar inte
vara ett problem som ens existerar för de borgerliga
partierna, eftersom det inte ens är värt en kommentar.
Har kanske Hökmark glömt bort frågan? Eller är han
så fokuserad på att konstruera nya skattesänkningar
för de redan välbeställda att han inte har någon möj-
lighet att bry sig om dem som har det svårt i vårt
samhälle.
Vi har haft en gynnsam ekonomisk utveckling i
Sverige de senaste åren. Grunden för det har varit en
stark ekonomisk politik och en mycket positiv kon-
junkturutveckling. Sverige står i dag starkt med en
låg arbetslöshet, en bra tillväxt och ett överskott i de
offentliga finanserna. Vi har en tillväxt som i allra
högsta grad är en bit över den normala tillväxt vi hade
exempelvis under 70-, 80- och en stor del av 90-talet.
Men det är inte alla som har fått del av det ökade
välståndet, och inte alla orkar i dag känna framtidstro.
Många är arbetslösa eller jobbar mindre än vad de
skulle vilja göra. Många barn och ungdomar växer
upp med mycket olika förutsättningar. Framför allt
står många människor med utländsk bakgrund utanför
den positiva utvecklingen. Det är inte så vi vill att
samhället ska se ut. Vi socialdemokrater vill med
vårpropositionen ta ett steg för att öka rättvisan och
minska just de klyftor som finns i vårt samhälle.
Sverige ska vara ett land där alla barn får en bra
uppväxt. Så är det inte i dag. Barn till ensamstående
och arbetslösa och barn i stora familjer har det eko-
nomiskt svårare än andra. För att förbättra situationen
har barnfamiljerna därför haft högsta prioritet när de
senaste årens utrymme för ekonomiska reformer har
diskuterats.
Barnbidragen har höjts. Nästa år införs den för-
längda föräldraförsäkringen samtidigt som maxtaxan
ger kraftigt sänkta avgifter i barnomsorgen och för-
stärker familjeekonomin. Då får också barn till ar-
betslösa rätt till förskoleverksamhet. Året därpå, år
2003, införs allmän rätt till förskola för 4-5-åringar.
Det föreslås också i vårpropositionen ytterligare
förbättringar. Det handlar om garantiförsäkringen i
föräldraförsäkringen som fördubblas. Den kommer
ytterligare att förstärkas år 2003 och år 2004. Studie-
bidraget kommer fr.o.m. år 2003 att öka och delas ut
under tio månader. Det innebär att barnfamiljer med
barn som studerar på gymnasiet får en kassaförstärk-
ning på 950 kr. Det är också ett sätt att öka tryggheten
och rättvisan för barnfamiljerna.
En annan viktig och prioriterad grupp är pensionä-
rerna. De senaste åren har en rad reformer genomförts
som förbättrar deras situation. Trots det finns det
många pensionärer som upplever ekonomisk otrygg-
het. Särskilt oroande är naturligtvis att levnadsstan-
darden för pensionärer skiljer sig kraftigt åt beroende
på var i landet de bor. Därför föreslår regeringen nu
att alla pensionärer ska garanteras en viss summa att
leva på efter det av avgiften för äldreomsorgen är
betald, dvs. ett förbehållsbelopp. Dessutom höjs bo-
stadstilläggen ytterligare.
Årets vårproposition innebär också en rad refor-
mer när det gäller tryggheten i arbetslivet. Om ett par
veckor, den 1 juli, höjs både golv och tak i a-kassan.
Samtidigt har arbetet med en ny reformerad arbets-
skadeförsäkring påbörjats, och nya och mer rättvisa
regler kommer att träda i kraft fr.o.m. nästa år. Däri-
genom ökar tryggheten i arbetslivet.
Fru talman! För att sammanfatta är årets vårpro-
position en offensiv för ökad rättvisa. Den innehåller
förbättringar för utsatta grupper och bidrar till att
minska klyftorna i samhället. Men hur ser egentligen
alternativet ut till vårpropositionen och den rättvise-
politik som drivs? Tyvärr innehåller de borgerliga
partiernas reservationer inte några särskilda beräk-
ningar och bedömningar av hur deras egentliga eko-
nomiska alternativ ser ut.
Granskar man sedan de enskilda partimotionerna
och de enskilda reservationerna, eftersom de borger-
liga har egenheten att både ha gemensamma och
enskilda reservationer, får man inte det hela att gå
ihop. Man kan se att det väldigt mycket handlar om
rätt radikala neddragningar av välfärden. Framför allt
finns väldigt många krav och förslag från borgerligt
håll som skulle öka orättvisorna.
Med en moderatstyrd regering skulle 50 000 jobb
inom vården, skolan och omsorgen försvinna. Det
minskar rättvisan. Med en moderatstyrd regering
skulle avgiften till a-kassan höjas med mer än 2 000
kr per person. Det ökar också orättvisorna. Med en
moderatstyrd regering skulle arbetsmarknadspolitiken
skäras ned med resurser motsvarande 60 000 personer
som inte längre skulle få arbetsmarknadsutbildning
och annan meningsfull aktivitet. Det ökar också
orättvisorna, och det ökar arbetslösheten.
Sammantaget skulle en moderat politik såsom den
framställs i reservationerna öka arbetslösheten med
bortåt 3 %. Det skulle innebära långt över 100 000
fler arbetslösa som ett resultat av den moderata poli-
tiken. Men inte nog med det. Med en moderatstyrd
regering skulle nivån i a-kassan, ersättningen i a-
kassan, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen
sänkas från 80 % till 75 %. De arbetslösa, de sjuka
och de föräldralediga skulle straffas ytterligare.
Med en moderatstyrd regering skulle däremot
höginkomsttagarna få en tio gånger så stor skatte-
sänkning som en låginkomsttagare. Det har Folkpar-
tiets och Centerpartiets företrädare ibland satt fråge-
tecken för. Det vore hälsosamt att få ett klart besked
från Folkpartiet och Centern om de tänker acceptera
den moderata linjen om tio gånger så stora skatte-
sänkningar för höginkomsttagare som för lågin-
komsttagare. I sin reservation kallar Moderaterna sin
politik för en politik för människor, men det handlar
egentligen om en politik för ett fåtal rika.
De borgerliga partierna har lagt fram en rad för-
slag på arbetsmarknadsområdet som skulle skrota den
framgångsrika arbetsmarknadspolitik som har halve-
rat arbetslösheten de senaste åren. Det är märkligt att
se hur även andra borgerliga partier nu har tagit in-
tryck av det mycket aggressiva angreppet på arbets-
marknadspolitiken som Moderaterna står för.
Centerpartiet vill t.ex. skära ned resurserna till ar-
betsmarknadspolitiken med 10 miljarder kronor. Det
motsvarar 50 000 platser i Kunskapslyftet och ar-
betsmarknadsutbildningarna. 50 000 arbetslösa skulle
inte längre få chans till en utbildning om Centerparti-
et fick sin vilja igenom.
Folkpartiet vill slopa hela Arbetsmarknadsstyrel-
sen. Man tycker att servicefunktionen i arbetsmark-
nadspolitiken ska privatiseras. Servicefunktionen är
väl arbetsförmedlingen, och den ska privatiseras. Jag
hörde Lars Leijonborg bli tillfrågad om vad som
skulle hända med arbetsförmedlingen i glesbygden
om det bara skulle bli privata lösningar. Då var Lars
Leijonborg för en gångs skull väldigt tydlig i sitt svar
och sade: Det får väl marknaden lösa.
Jag skulle vilja se folkpartiledaren försvara det
uttalandet i Norrlands inland. Jag har svårt att se att
det finns en marknad för privata arbetsförmedlingar i
många av de mest utsatta arbetslöshetsregionerna i
vårt land. Där arbetsmarknadspolitiken behövs allra
bäst vill Folkpartiet lämna de arbetslösa utan skydds-
nät. De ska utsättas för marknadens bedömning av
om det finns möjligheter att starta någon form av
privat arbetsförmedling.
Det är faktiskt ett ganska bra exempel på hur
Folkpartiet blir alltmer nyliberalt. Vad hände med
socialliberalismen, Karin Pilsäter?
Moderaterna vinner ändå tävlan mot Centern och
Folkpartiet. De är mest extrema. De vill halvera an-
slagen till arbetsmarknadspolitiken. Ersättningsnivå-
erna ska sänkas, arbetsförmedlingarna privatiseras
och Kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildningar-
na ska slopas helt.
Hela den borgerliga insatsen handlar helt enkelt
om att man hotar den svenska välfärdsmodellen. Men
man hotar inte bara den svenska välfärdsmodellen,
utan man hotar också den ekonomiska stabilitet som
mödosamt har byggts upp under 90-talet efter det
borgerliga regeringshaveriet i ekonomin 1991-1994.
Nu vill Moderaterna sänka skatterna med 110
miljarder fram till år 2004. Samtidigt vill Centern
satsa på jordbruket, Folkpartiet vill genomföra en stor
handikappreform och Kristdemokraterna vill göra en
stor infrastruktursatsning. Det är helt enkelt en kalkyl
som inte går ihop.
Jag ägnade mitt favoritblad, Grönköpings
Veckoblad, några minuter för ett tag sedan. På första
sidan såg jag en ganska bra koppling till vår budget-
debatt. Under rubriken Borgerlig skuggbudget! stod
det i Grönköpings Veckoblad: "Knappt har kalender-
året tagit sin egentliga början, förrän budgetåret be-
gåvats med två budgetförslag. Senast i denna dubbla
rad är den borgerliga oppositionens skuggbudget,
som å klassiskt vis förenar låga inkomster med höga
utgifter."
Det är visserligen en skämtsam tidning, men de
har oftast väldigt rätt i sina, inte bara skämtsamma
utan mycket pricksäkra, kommentarer.
Det betänkande som riksdagen nu ska fatta beslut
om är ett bra betänkande från finansutskottet. Det
innehåller en politik för ökad rättvisa och trygghet.
Det är en politik för barnen och deras familjer, för de
äldre och för förbättringar i arbetslivet. Den innehål-
ler en lång rad reformer för grupper som har det svårt.
Det är en politik för utveckling och jämlikhet. Det är
en politik som vi kan vara stolta över. Jag ser fram
emot en spännande debatt på grundval av de många
rättvisereformer som finns i vårpropositionen.

Anf. 45 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att finansministern tar en
risk när han upphöjer Grönköpings Veckoblad och
det som står där till något väldigt träffsäkert. Det
drabbar ju honom själv i allra högsta grad. Men det är
inte säkert att hans medarbetare har valt ut just de
delarna när de framhåller Grönköpings Veckoblad
som ett sanningsvittne i det här sammanhanget.
Nu säger Bosse Ringholm att de borgerliga parti-
erna inte vill halvera socialbidragsberoendet. Nej,
vårt mål är att avveckla socialbidragsberoendet. I den
kristdemokratiska motionen har vi t.ex. ett särskilt
avsnitt om att man ska bryta bidragsberoendet. Indi-
vider och familjer måste få bestämma mer själva.
Låt mig ta ett konkret exempel. Regeringen har ju
hittills haft en tillfällig skattereduktion för lågin-
komsttagare på 1 320 kr per år. Vi kristdemokrater
har i vårt alternativ en skattereduktion för lågin-
komsttagare på 3 600 kr per år. Vittnar inte det om en
ambition att stärka vanliga hushålls egna muskler och
minska bidragsberoendet? Er skattereduktion för
låginkomsttagare är tillfällig, Bosse Ringholm. Den
kommer att fasas ut i och med att detta kalenderår
löper ut. Hur kommer det att bli med den saken?
Kommer ni att komma tillbaka med detta? Eller
kommer ni att försämra situationen och höja skatten
för låginkomsttagare? Det blir ju följden av den poli-
tik som ni nu driver.
Låt mig sedan gå över till fastighetsskatten. Det
har ju faktiskt hänt någonting på den punkten. Lan-
dets regeringschef Göran Persson har satt ned foten.
Han sade här i måndags att han inte kommer att ac-
ceptera att folk ska behöva flytta från sina hem. Det
svarade han på en fråga från Alf Svensson. Han har
alltså gått in på Bosse Ringholms område. Nu är min
fråga: Är Bosse Ringholm nu i färd med att bereda ett
nytt lagförslag på det här området som gör att männi-
skor slipper flytta från sina hem? Eller ska de först få
flytta, och därefter ska Bosse Ringholm ta itu med
frågan? Är en förändring av skatteuttaget på fastig-
heter på väg? Det har ju dessutom ökat. Det ligger
inte, som det bl.a. har sagts tidigare i debatten, kvar
på samma nivå. Det är en miljard mer än vad ni har
räknat med i skatteuttag.

Anf. 46 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Låt mig ett ögonblick uppehålla mig
vid det bekymmer som Mats Odell har när det gäller
Grönköpings Veckoblad. Jag har undanhållit Mats
Odell och kammaren en kanske ännu värre sanning
som jag också hittade i samma tidning under rubriken
Ökade anslag trots minskade intäkter! Där står: "Den
borgerliga skuggbudgeten aviserar skattesänkningar å
inte mindre än 700 miljoner kronor. Detta får ses som
en stor framgång med tanke å att kommunens skat-
teintäkter i dag bara är drygt 550 miljoner."
Det är ungefär vad det handlar om från det bor-
gerliga hållet och från Kristdemokraternas sida. Det
ska gärna vara mer utgifter och mindre inkomster. Att
det inte går ihop såg vi när Mats Odell satt i regering-
en i början av 1990-talet.
Jag kan försäkra Mats Odell om att den typen av
rättvisa skattereformer som har genomförts de två
senaste åren, när regeringen har sänkt skatten för
låginkomsttagare och vanliga inkomsttagare två år i
rad, kommer vi att fortsätta med om det finns förut-
sättningar när vi diskuterar budgetpropositionen i
höst. Det handlar om vilket realekonomiskt utrymme
som finns. Om det finns ett sådant realekonomiskt
utrymme är det naturligtvis låg- och medelinkomstta-
gare som vi i första hand har i tankarna.
Mats Odell får gärna svara på min fråga. Tycker
Kristdemokraterna och Mats Odell att det är bra med
skattesänkningar som är tio gånger större för högin-
komsttagare än för låginkomsttagare? Tycker Mats
Odell att det är bra att man slopar hela statsskatten för
höginkomsttagarna, såsom Moderaterna föreslår? Det
är en fråga som har blivit hängande i luften.
Sedan noterar jag att Mats Odell inte tyckte att det
räckte med att vi skulle halvera socialbidragsberoen-
det. Han hade som ambition att det skulle vara noll,
dvs. ingenting alls. Det vore intressant att höra om
han hade någon idé eller något förslag på hur detta
skulle kunna gå till. Alla andra politiska förslag som
han har kommer snarare att öka socialbidragsberoen-
det. Alla de människor som i dag får del av arbets-
marknadspolitiken skulle i fortsättningen hamna
utanför arbetsmarknadspolitiken. De skulle bli ar-
betslösa och många gånger socialbidragsberoende
med Kristdemokraternas reformförslag.

Anf. 47 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag undrar hur alla de människor
runtom i vårt land som i dag känner en fasa över att få
flytta från sina hem upplever att landets finansminis-
ter står och läser ur Grönköpings Veckoblad och
vägrar att svara på en mycket berättigad och akut
fråga för hundratusentals människor i Sverige.
Kommer Bosse Ringholm att följa upp det nya
löfte som landets statsminister har givit att ingen ska
behöva flytta från sitt hem? Kommer han att följa upp
det?
Sluta att läsa ur Grönköpings Veckoblad! Svara
på en fråga som har högsta aktualitet för många män-
niskor i vårt land!

Anf. 48 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag kan ge Mats Odell och alla andra
ett mycket tydligt svar. Det är inget nytt svar. Mats
Odell känner väl till svaret på frågan. Regeringen
kommer inom kort att lägga ett förslag om en be-
gränsningsregel som kommer att innebära att minst
150 000 personer kommer att få rejält sänkt fastig-
hetsskatt i de allra flesta fall och många gånger en
kraftig begränsning av fastighetsskatten. Den grupp
det oftast handlar om är låginkomsttagare och pen-
sionärer med mycket låga pensioner, som kommer att
gynnas av begränsningsregeln.
I samband med att vi ska ha en diskussion inför
höstens budgetproposition ser vi självfallet över alla
skatteområden, även fastighetsskatteområdet inklusi-
ve förmögenhetsskatten, på det sätt vi gjorde i höstas.
Vi förelår en minskning av förmögenhetsskatten. I
dag är det 200 000 färre personer som betalar förmö-
genhetsskatt än förra året. Det är ett resultat av den
budgetproposition som regeringen med stöd av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet lade fram i höstas och
som innebar en förbättring för hundratusentals män-
niskor när det gäller förmögenhetsskatten och fastig-
hetsskatten. Vi kommer naturligtvis att utöver be-
gränsningsregeln följa upp de effekter som fastighets-
skatten har och återkomma även till det.

Anf. 49 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Lyssna, Bosse Ringholm, till de pen-
sionärer som har fått en 100-procentig höjning av
taxeringsvärdena! Försök att lyssna på vad de tycker
om begränsningsregeln.
Det här är en offensiv budget för rättvisa, sades
det. Det är nästan ett hån mot de sämst ställda. Jag
håller med att det första viktiga för de sämst ställda är
att sanera statsfinanserna. Det har vi gjort. Det är
viktigt. Men det gäller att gå vidare.
Jag kan svara på frågan om en halvering av soci-
albidragen. Lyssna! Vi är beredda att göra det och att
gå längre. Vi har lagt ett förslag som socialdemokra-
terna har avvisat här i riksdagen om en skattesänk-
ning för låg- och normalinkomsttagare som innebär
att alla som har en pension eller inkomst från
20 000 kr och nedåt kommer att få en skattesänkning
på mellan 300 kr och 500 kr i månaden. Ska man
kompensera det med höjd pension eller med bidrag
får man öka dem med minst 7 000 kr per individ. Det
är fullständigt omöjligt ur samhällsekonomiskt per-
spektiv.
Nu vill socialdemokraterna och regeringen gå vi-
dare. Det som finansministern kallar rättvisa är att
man inför en maxtaxa som gynnar dem som har det
bäst och att man höjer taken för dem som har mycket.
De som inget har får ingenting.
Skillnaderna har ökat dramatiskt. Jag pekade på
det i mitt tidigare inlägg. Jag vill ge socialdemokra-
terna en eloge. Ni är duktiga på att tillsammans med
folkrörelsepartiet Centern sanera samhällsekonomin.
Men ni är fullständigt odugliga på att regera i hög-
konjunktur med två andra kravmaskiner.
Hur ska finansministern öka tillväxten och börja
tänka på de sämst ställda med ökade bidrag och öka-
de skatter?

Anf. 50 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag kan dela uppfattningen att Cen-
terpartiet och regeringen tidigare har bidragit till att
sanera landets ekonomi. Men det hade också varit en
väldig fördel om Centerpartiet hade velat ansluta sig
till de många rättviseförslag som finns i vårbudgeten.
Jag känner oro för att Centerpartiet snarare drivs
högerut eftersom man i den gemensamma reservatio-
nen med övriga borgerliga partier inte har gett sin
anslutning till några rättviseförslag. Om nu både Mats
Odell och Agne Hansson här säger att de egentligen
tycker att det är bra om man kan minska socialbi-
dragsberoendet, varför kan man då inte skriva det i
den gemensamma reservationen? Varför kan man inte
skriva det i Centerns egen reservation? Det finns ju
ingenting om detta. Jag betraktar det helt enkelt som
ett ointresse.
När det gäller fastighetsskatten tycker jag att det
är en viktig poäng att inte minst de som bor på lands-
bygden och i mindre orter och städer får en skatte-
sänkning med det fastighetsskatteförslag som nu finns
och som riksdagen beslutar om. Det är grupper som
Centerpartiet i vanliga fall tycker bör få ökade resur-
ser eftersom det många gånger är grupper som har
ganska små inkomster. Men de verkar Agne Hansson
helt ha glömt bort. Han har inte riktigt tagit till sig att
den halva av svenska folket som får en sänkt fastig-
hetsskatt finns på de mindre orterna och på landsbyg-
den. Det tror jag är en bra rättvisereform och en bra
förstärkning av den regionala situationen. Det kan
bidra till att öka den regionala balansen.
Får jag till sist säga något när det gäller utsatta
grupper. En grupp som verkligen är utsatt är de ar-
betslösa. Det smärtar mig att Centerpartiet nu har
hamnat i Folkpartiets och Moderaternas stora angrepp
på arbetsmarknadspolitiken. Det kommer att drabba
många tusentals människor i vårt land.

Anf. 51 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är självklart, finansministern, att
om det hade funnits några rättviseförslag att ansluta
sig till i den här vårpropositionen hade vi gjort det.
Vi tycker att ett förslag är bra. Det är höjningen av
golvet i arbetslöshetsförsäkringen. Det är rätt fördel-
ningspolitisk profil. Men att höja tak för de som har
det bäst och att undvika att öka rättvisan efter en
saneringsperiod utan vidga klyftorna socialt och regi-
onalt är ingen bra politik för att lägga grunden för en
uthållig tillväxt och en stark ekonomi för framtiden.
Det är det som är det viktigaste. En svag ekonomi
med ökade bidrag drabbar i slutändan bara de svaga.
Så till arbetsmarknadspolitiken. Vi vill att alla ska
sättas i jobb och inte gå i åtgärder. Det är därför vi
vill ta bort bidragsfällorna så att det blir lönsamt att
gå från arbetslöshet till arbete. Då har var och en
möjlighet att växa utifrån sina egna förutsättningar i
stället för att bli bidragsberoende.
Den politik som finansministern bedriver, att höja
t.ex. barnbidragen med 100 kr så att de som inte har
socialbidrag och bostadsbidrag får en standardhöjning
medan de andra lämnas utanför, tycker inte vi är
rättvist. Det är därför vi med ett rättvist skattesystem
vill rätta till rättvisan. Jag är förvånad över att social-
demokraterna lägger en proposition som så entydigt
ökar de regionala och sociala klyftorna.
En gång till: Hur ska finansministern tillgodose
den långsiktiga tillväxten genom att öka de offentliga
utgifterna, som kräver ökade skatter, som ger Sveri-
ges ekonomi ökad sårbarhet?

Anf. 52 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Ett bra sätt att öka tillväxten i Sverige
är att se till att vi har kompetent arbetskraft i våra
företag, att se till att vi har väl utbildad arbetskraft.
Därför är det anmärkningsvärt, Agne Hansson, att
Centerpartiet föreslår att 50 000 personer inte ska få
den arbetsmarknadsutbildning, det kunskapslyft, den
yrkesutbildning de behöver för att bli den kompetenta
arbetskraft som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det
är verkligen en antirättvisepolitik som Centern före-
träder på det området.
När Agne Hansson säger att Centern gärna hade
anslutit sig om det hade funnits några rättviseförslag i
vårpropositionen undrar jag om han har tänkt igenom
vad han säger. Det finns i vårpropositionen förslag
om förbättrat stöd för barnfamiljerna, de barnfamiljer
som exempelvis får garantibidrag. Det är väl en rätt-
visereform. Det borde Centern kunna uppfatta som en
rättvisereform.
Det finns, som Agne Hansson säger, ett förslag
om att höja golvet i a-kassan. Det är bra att Centern
stöder det. Det finns förslag om att öka ersättningen
till sjukvården med ganska många miljarder kronor.
Det ökar väl rättvisan för de sjuka och ger dem
större möjligheter till vård? Det är väl ett rättviseför-
slag som Centern skulle kunna stödja?
Det finns förslag om att öka insatserna för tand-
vårdsförsäkringen. Det är väl också ett rättviseförslag
som Centern skulle kunna stödja?
Jag är förvånad över att Centern har tagit så starka
intryck av Moderata samlingspartiet och Folkpartiet
att man följt med på vagnen som innebär att man
lägger förslag som gör att vi tappar 50 000 utbild-
ningsplatser. Det är 50 000 arbetslösa som ska för-
menas rätt till utbildning och en chans till ett bra yrke
för framtiden. Det är inte den gamla Centern.

Anf. 53 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Den ekonomiska politik vi nu ser
präglas inte av rättfärdighet. Tvärtom driver den fram
en tyngre skattebelastning på låg- och medelin-
komsttagare, på pensionärer och andra som inte hör
till vad som kallas rörliga skattebaser. I stället sänker
man skatten för miljardärer och utländska högin-
komsttagare.
Eftersom Bosse Ringholm har gett det tydliga be-
skedet att regeringen inte tänker ändra fastighets-
skattens inriktning vill jag fråga: Vari ligger det rätt-
visa i en fastighetsskatt som leder till stora höjningar
för poliser, lärare, förskollärare, sjuksköterskor,
brandmän och mängder av andra människor i våra
storstadsregioner och andra delar av landet?
Finansministern sade alldeles nyss att det är rätt-
färdigt. Förklara för alla människor som nu drabbas
av den höjda fastighetsskatten: Vari ligger det rättfär-
diga i detta? Vari ligger det rättfärdiga i att människor
inte ska kunna bo kvar? Vari ligger det rättfärdiga i
att pensionärer som har sparat i hela sitt liv inte ska
kunna bo kvar i sitt eget hem? Förklara det. Hymla
inte om att ni slår vakt om äldre människor i det
svenska samhället, för det gör ni inte. Ni slår vakt om
de stora systemen.
Fru talman! Det är typiskt och ett alltför tydligt
uttryck för denna regerings förhållning till den eko-
nomiska politiken att finansministern ägnar sig åt att
läsa högt ur Grönköpings Veckoblad när vi har eko-
nomisk-politisk debatt. Risken är möjligtvis att ingen
märker det. Det hade varit rimligt att finansministern
hade resonerat om några av de ekonomisk-politiska
problem som vi har i Sverige.
Det hade varit rimligt om finansministern hade
nämnt det faktum att det är ett bekymmer att vi har en
rekordhög arbetslöshet i högkonjunktur och resonerat
om vad det innebär för hushållen med den kronför-
svagning som är ett uttryck för att den svenska eko-
nomin släpar efter. Svenska hushåll har förlorat mer i
köpkraft än de nya bidrag ni nu föreslår. Svenska
hushåll kommer att förlora mer på den inflationen än
vad någon tidigare trott.

Anf. 54 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Jag har full förståelse för att det är
pinsamt utifrån Gunnar Hökmarks aspekt att konsta-
tera att vi de senaste åren har haft en väldigt god
tillväxt i Sverige. Enligt Gunnar Hökmarks moderata
teorier skulle det ju inte kunna inträffa att man under
en socialdemokratisk regering som driver reformpo-
litik kan ha både låg inflation och god tillväxt och
pressa tillbaka arbetslösheten. Det är en ekvation som
vi har fått att gå ihop, men som Gunnar Hökmark har
dömt ut redan innan projektet började. Jag inser att
Gunnar Hökmark bara tycker att det är jobbigt och
pinsamt att behöva konstatera att det har gått bra för
Sverige.
Jag inser också att Gunnar Hökmark inte är sär-
skilt intresserad av några rättvisereformer. Det är väl
därför Gunnar Hökmark föreslår att höginkomstta-
garna ska få tio gånger mer skattesänkning än lågin-
komsttagarna. Det är väl därför Gunnar Hökmark inte
heller vill kommentera den delen.
När det gäller bostadspolitiken och skattepolitiken
vill jag säga att grunden till att vi de senaste åren har
haft en snabb prisstegring på småhus, inte minst i
Stockholmsområdet, är att det inte byggs några bo-
städer av Gunnar Hökmarks partivänner i Stockholms
stadshus och andra kommuner i Stockholms län.
Hade man byggt mer bostäder och haft ett större
utbud av bostäder hade vi inte haft den snabba pris-
stegringen. Det är den huvudsakliga orsaken till att vi
har haft en så väldigt kraftig prisstegring på småhus i
storstadsområdena. Det har naturligtvis i sin tur lett
till att vi också har fått en fastighetstaxering som vi
har behövt justera.
Vi har sänkt fastighetsskatten från 1,5 % till
1,2 %. Vi införde en särskild begränsningsregel för
just de grupper som har det svårast. Vi är naturligtvis
beredda att gå vidare och se om det finns något ytter-
ligare man kan göra på det här området inför höstens
budgetproposition.
Jag är ganska övertygad om att det förslag som vi
inom kort ska lägga om den s.k. begränsningsregeln
kommer att gynna ungefär 150 000 personer.
Alla de 120 000 som ska bli arbetslösa, Gunnar
Hökmark, varför överger Moderaterna dem?

Anf. 55 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Finansministern har en vana att bara
kasta ur sig påståenden och sedan upprepa dem. Jag
tycker att han borde ha lärt sig av Ahleniusaffären att
saker och ting inte blir mer trovärdiga bara för att
man upprepar dem gång på gång utan att lyssna på
vad andra säger och vad verkligheten innebär.
Det mest bekymmersamma när vi i dag diskuterar
den ekonomiska politiska inriktningen är att vi up-
penbarligen har en finansminister som över huvud
taget inte har någon reflexion över vad den flytande
devalveringsutvecklingen innebär, som inte har sagt
någonting om att den svenska kronan har urholkat
välståndet för svenska hushåll med drygt 10 % bara
under det senaste året, som inte ser något problem i
det växande inflationstryck som detta skapar, som
över huvud taget inte har resonerat om vad det inne-
bär att vi går ut ur en högkonjunktur med en rekord-
hög arbetslöshet. Då blir det så att man tramsar och
upprepar påståenden.
För finansministerns information vill jag tala om
att vi moderater i vårt skatteförslag har tyngdpunkten
på en sänkning av skatten för låg- och medelin-
komsttagare, och vi ser också till att de slipper den
fastighetsskattehöjning som ni har. Vi börjar avveckla
fastighetsskatten och vi ser till att slå vakt om de
grupper i det svenska samhället som allra mest behö-
ver stöd.
Jag tror inte att finansministern säger fel om mo-
derat politik på grund av illvilja. Jag tror inte att det
är av illvilja som finansministern citerar fel, utan jag
tror att finansministern helt enkelt har ägnat alltför
lite tid åt att studera vad andra säger och tycker och
alltför lite tid åt att följa den verklighet som finns
omkring oss. Om finansministern hade gjort det hade
han känt till lite mer om effekten av fastighetstaxe-
ringen. Då hade finansministern kunnat resonera mer
om arbetslösheten och kanske haft något att säga i
riksdagen både om det växande inflationstrycket och
kronkursens utveckling som riskerar att leda till lägre
tillväxt och fortsatt hög arbetslöshet i Sverige. Det
hade varit mer rimligt att resonera om det än att citera
ur Grönköpings Veckoblad. I sanningens namn, Bos-
se Ringholm, det var nästan ingen som märkte citat-
tecknen.

Anf. 56 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s) replik:
Fru talman! Det kan ju bero på att jag citerade det
man skrev om den borgerliga politiken.
Gunnar Hökmark hade en kort replik, men han
lyckades ändå inte hålla ihop två tankar. Han började
med att säga att jag inte bryr mig om att lyssna på vad
oppositionen säger, och han slutade med att säga att
jag lyssnar för mycket på oppositionen och inte bryr
mig om vad som händer i verkligheten runt omkring.
Det är möjligt att oppositionen inte tillhör verk-
ligheten runt omkring. Det får Gunnar Hökmark be-
döma.
Jag konstaterar bara att det stora hotet mot den
svenska ekonomin och mot den tillväxt och goda
utveckling vi haft under de senaste åren ligger fram-
för allt i att vi skulle få tillbaka den typ av skattepoli-
tik och ekonomisk politik som de borgerliga förde i
början av 1990-talet. Det ledde till ett samhällseko-
nomiskt och statsfinansiellt haveri.
Det är den stora risken för den framtida ekono-
miska utvecklingen i vårt land.
Det är inte bara frågan om att riskera stabiliteten i
den ekonomiska politiken. Det är också en fråga om
att riskera att få tillbaka orättviseinslag av betydande
mått. Jag är förvånad över att Gunnar Hökmark inte
med ett ord vill beröra det faktum att om man lägger
ihop de olika moderata förslagen skulle ytterligare
minst 3 % av arbetskraften bli arbetslös. 100 000-
120 000 personer skulle bli utan sysselsättning. Det är
resultatet av den moderata politiken på olika områ-
den.
Man kan säga att folk får ta hand om sin egen si-
tuation och ta egna initiativ och eget ansvar. Men
utifrån min socialdemokratiska värdering är det inte
värdigt ett modernt välfärdssamhälle att överge de
arbetslösa på det sättet.
Jag kan konstatera att Gunnar Hökmark har lyck-
ats i ett avseende, nämligen att påverka sina kolleger i
en del andra borgerliga partier så att de också omfat-
tar en del av den här mycket aggressiva arbetsmark-
nadspolitiken som radikalt skulle öka arbetslösheten i
Sverige om den kom till utförande.

Anf. 57 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Vi fick en mycket intressant demonst-
ration av Bosse Ringholm på att Gunnar Hökmark
faktiskt hade rätt när han sade att Bosse Ringholm
lyssnar väldigt lite på vad oppositionen säger. Det är
nog bara att följa protokollet. Där kommer det att
framgå.
Jag blir också lite förvånad när Bosse Ringholm
säger att det är vi i Folkpartiet som har tagit intryck
av den aggressiva arbetsmarknadspolitiken.
I vanliga fall är vi i de här debatterna vana vid att
få höra att det är vi som är värst. I så fall är det kan-
ske vi som har influerat Moderaterna i den delen.
Det intressanta med vår aggressivitet när det gäl-
ler arbetsmarknadspolitiken är att nutidshistorien ger
vid handen att också majoriteten här är åtminstone
ganska aggressiv. I budgetpropositionen för inneva-
rande år föreslår regeringen 63 miljarder till arbets-
marknadspolitiken. I vårpropositionen har det sänkts
till 59 miljarder. Därmed har man faktiskt mer än
halvvägs gått oss till mötes i aggressivitet. Är inte det
lite intressant?
Sanningen är väl att regeringen inte är helt omed-
veten, även om det låter så i debatten, om att det finns
mycket stora problem på arbetsmarknaden, även om
vi inte hör någonting om det i denna debatt. Väldigt
många människor står utanför. Systemen stänger ute i
stället för att släppa in. Det är där som vi vill föränd-
ra. Vi vill inte bita oss fast i myndighetsstrukturer,
utan vi vill se till att det blir en sådan ordning att de
människor som behöver hjälp för att komma in på
arbetsmarknaden också kan få det.
Ringholm exemplifierade med glesbygden. Jag
kan ta ett storstadsexempel och nämna Rosengård,
där arbetsförmedlingen flyttade. Man tyckte väl inte
att de som bodde i Rosengård var tillräckligt intres-
santa. Det blev då en marknadslösning i form av att
det kommunala bostadsföretaget MKB betalade för
en privat arbetsförmedling. Det fungerade mycket
bättre än den statliga arbetsförmedlingen någonsin
hade gjort. Sådana exempel finns det på punkt efter
punkt efter punkt.
Jag skulle vilja fråga Bosse Ringholm: Är det så
att allting i dag fungerar perfekt? Finns det inte något
fog för att det på arbetsmarknadspolitikens område
faktiskt behövs radikala förändringar?

Anf. 58 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! I takt med att den socialdemokratiska
arbetsmarknadspolitiken framgångsrikt bekämpat
arbetslösheten, halverat den, har resurserna naturligt-
vis kunnat anpassas efter olika insatser för de pro-
gram som finns i arbetsmarknadspolitiken. Men det är
något helt annat än att, som Folkpartiet gör, i ett läge
där vi vet att det finns en stor efterfrågan på arbets-
marknaden från företagen när det gäller att få tag i
yrkesutbildad arbetskraft dra ned framför allt på ut-
bildningsplatserna. När företagen säger att de vill ha
mer kvalificerad arbetskraft drar Folkpartiet undan
resurser motsvarande 50 000 utbildningsplatser. Vad
är det för besked till Sveriges näringsliv, till Sverige
företagare? Det är verkligen så mycket antitillväxtpo-
litik som man kan tänka sig!
Vad vi behöver är ju snarast mer tillväxtpolitik för
att se till att vi får en bra sysselsättningsutveckling
som har ett egenvärde därför att fler människor kan få
jobb men som också ger mer utrymme just för de
rättvisereformer som Folkpartiet tydligen inte på
något sätt vill kännas av.
Jag frågade förut om Folkpartiet tycker att det är
rimligt - vilket Moderaterna tycker - att en högin-
komsttagare ska ha tio gånger så stor skattesänkning
som låginkomsttagaren. Vidare undrar jag om den
platta skatt - dvs. helt borttagen statsskatt för högin-
komsttagarna - som Moderaterna förespråkar numera
också är Folkpartiets linje. Lars Leijonborg har ju i
olika sammanhang tagit avstånd från det men det är
nu ett tag sedan. Jag har under senare tid inte hört
någon deklaration vare sig från Karin Pilsäter eller
från Folkpartiet, om det nu är så att man efter den
gemensamma borgerliga reservationen kring skatte-
politiken har ändrat kurs.
Det är viktigt att komma tillbaka till Folkpartiets
idé om att man i glesbygden kan privatisera arbets-
förmedlingen och låta marknaden ta hand om arbets-
förmedlingen där. Det tycker jag är ett hån mot stora
delar av vårt land som har stora arbetslöshetsproblem
och som definitivt skulle få mycket mindre resurser
för att motverka arbetslösheten.

Anf. 59 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jag tror att vi ska vänta med den de-
batten till den dagen det finns tydliga förslag att dis-
kutera i denna kammare. Vad vi nu gör är att vi dis-
kuterar Bosse Ringholms hypoteser. Det är precis
som i Bosse Ringholms 20-frågorsleken - vi förvän-
tas ge svar om hur vi ställer oss till förslag som fak-
tiskt inte finns ordentligt utarbetade. I vårpropositio-
nen tar vi ju inte ställning till en enda av alla de s.k.
rättvisereformer som Bosse Ringholm här räknar upp.
Därför har vi ingen aning vare sig om vad de konkret
innehåller eller om de över huvud taget blir av. Det
är nog bättre att sköta den typen av debatter när vi vet
vad förslagen innehåller.
Vi kommer, även i denna kammare, att mycket
tydligt redovisa exakt hur det här ska gå till men det
är inte det som vi nu fattar beslut om. Dessutom räck-
er inte min talartid till för det. På samma sätt är det så
att min tid i de här debatterna väl inte räcker till att
tala om inte bara vad vi tycker utan också vad vi inte
tycker. Här verkar det vara väldigt märkligt. Det
verkar ju inte räcka med att man en gång talar om vad
man inte tycker, utan det måste man upprepa med
jämna mellanrum.
Nej, det finns inget förslag från oss om att avskaf-
fa statsskatten. Något sådant har heller inte tillkommit
under mellantiden. Vi tycker nämligen inte att stats-
skatten ska avskaffas. Bosse Ringholm behöver inte
fråga mig om det kanske i dag på eftermiddagen eller
i morgon, utan det kan vi kanske vänta med ett tag.
Vad jag i stället skulle vilja fråga är följande: Ser
inte Bosse Ringholm några stora problem i att den
riktiga arbetslösheten är mycket hög och att företa-
gandet sjunker? När Bosse Ringholm här pratar om
arbetslöshet handlar det om ifall man är i eller utanför
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vår poäng är att
man genom en omläggning av arbetsmarknadspoliti-
ken och företagarpolitiken ska kunna gå från arbets-
löshet till jobb. Det är själva poängen, inte att man
ska kunna gå in i och ut ur öppen arbetslöshet eller
arbetsmarknadsåtgärder.

Anf. 60 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Vad som skett under de senaste åren
är just att hundratusentals människor har gått från
öppen arbetslöshet till jobb. Det är just det som är
resultatet av den socialdemokratiska ekonomiska
politiken. Inte minst gäller det de insatser som vi har
gjort via arbetsmarknadspolitiken och Arbetsmark-
nadsverket. Utbildning först och sedan att kunna
erbjuda företagen kvalificerad arbetskraft har det
många gånger handlat om. Där, Karin Pilsäter, finns
det utomordentligt goda resultat att redovisa.
Jag uppskattar Karin Pilsäters mycket tydliga be-
sked om att ni i Folkpartiet inte vill ha Moderaternas
skatteförslag där man helt avskaffar statsskatten för
höginkomsttagarna. Det är bra med ett så tydligt
besked. Sedan säger Karin Pilsäter att vi kan vänta
och se därför att det inte finns några utarbetade för-
slag. Jag förstår att vi kan vänta länge, och det är bra
om vi kan vänta i många årtionden på det där utarbe-
tade förslaget om avskaffad statsskatt därför att det
förutsätter att Moderaterna skulle hamna i regerings-
ställning och behöva utarbeta ett sådant mer detaljerat
förslag. Men det kan vi väl bespara oss för framtiden.
Karin Pilsäter är den enda av de borgerliga före-
trädarna som inte talar om fastighetsskatten. Jag vet
inte om det fanns en tanke bakom det. Ibland ställer
jag frågan, och det finns kanske skäl att ställa den
också här: Varför har vi fastighetsskatten över huvud
taget och vad finns det för motiveringar?
Jag har roat mig med att ta fram Anne Wibbles
kompletteringsproposition från början av 90-talet där
hon säger: Valet av skattesatsen 1,5 % har ansetts stå
i överensstämmelse med kraven på en likformig ka-
pitalbeskattning.
Sedan säger hon: Ett motiv för att ta ut fastighets-
skatt har varit att denna ersätter en inkomstbeskatt-
ning av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Fastig-
hetsskatten för privatbostäder i form av småhus kan
således ses som en skatt på, i princip, avkastning på
eget kapital motsvarande den tidigare schablonintäk-
ten.
Det var en argumentering som Anne Wibble an-
förde för fastighetsskatten. Det är väl bra om Folk-
partiet fortfarande står för den. Jag förstår att det är
skälet till att det är skälet till att Karin Pilsäter i
dagsläget inte ville beröra fastighetsskatten.
Skillnaden är att vi nu har sänkt fastighetsskatten
från 1,5 % till 1,2 % - det var ju 1,5 % under den
borgerliga tiden.

Anf. 61 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansmi-
nistern för ett gott samarbete i samband med den här
budgetpropositionen. Men jag vill också blicka fram-
åt. I dag ser vi en backlash när det gäller jämställd-
heten. Skillnaden mellan mäns och kvinnors löner
ökar.
Vi har ett konkret förslag till hur denna backlash
ska minskas när det gäller kvinnors situation på ar-
betsmarknaden. Det handlar då om att införa antidis-
krimineringsklausuler vid offentlig upphandling, om
att använda statliga medel för att minska diskrimine-
ringen av kvinnor och även av invandrare på arbets-
marknaden. Jag undrar hur finansministern ser på ett
genomförande av det här förslaget.
En annan oroande sak är den ökade stressen i
samhället och de ökade sjukskrivningarna. Vi ser nu
ökade utgifter - nästan en tredubbling av kostnaderna
för sjukskrivningar på fyra år. Som vi ser saken är det
både ekonomiskt och mänskligt viktigt att genomföra
en arbetstidsförkortning. Jag vill återigen - den här
diskussionen är ju gammal - fråga finansministern
om hans inställning i fråga om att sänka normalar-
betstiden.
En annan fråga är konsumenternas ställning på
marknaden. Vi hade ganska nyligen en konsument-
politisk utredning som tog fram ett antal väldigt bra
förslag när det gäller att stärka konsumentens ställ-
ning. Tyvärr återfinns inte de förslagen, nästan inga
av dem, i den proposition som Britta Lejon kommer
att lägga fram om konsumentpolitiken. Kan social-
demokraterna tänka sig att ta initiativ - det kostar lite
pengar - för att stärka konsumenternas ställning på
marknaden?

Anf. 62 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! På den sista fråga som Yvonne Ru-
waida ställer, om konsumentpolitiken, vill jag svara
att vi självfallet är oerhört intresserade av att stärka
konsumentens roll. Jag har haft anledning att belysa
konsumentens roll i exempelvis bank- och finans-
sektorn. Det finns en hel del att göra på det området,
och jag ser fram emot ett fortsatt arbete för att stärka
konsumentens position.
Det första som Yvonne Ruwaida tog upp gällde
upphandlingsdiskussionen och lönebildningen. Vi har
för närvarande ett betänkande som handlar om upp-
handling. Det får vi tillfälle att studera i höst och
vinter och återkomma med förslag. Det är naturligtvis
oerhört viktigt att vi kan använda den del av verk-
samheten som handlar om upphandling för att ställa
miljökrav och andra krav som vi kan föra in i det här
sammanhanget. Det tror jag också är ett viktigt sam-
arbetsområde som jag kan se framöver i tiden.

Anf. 63 SIV HOLMA (v) replik:
Fru talman! Jag ställde en fråga i mitt huvudanfö-
rande. Då var inte finansministern inne. Det var med
anledning av att vi i Vänsterpartiet tycker att det är
viktigt att sätta vård, skola och omsorg före skatte-
sänkningar. I Långtidsutredningen, som behandlade
skatter och offentlig konsumtion med sikte på 2015,
antar man att den offentliga konsumtionen kommer
att växa med i genomsnitt 1 % och hushållens dispo-
nibla inkomster med 2,5 %. I praktiken innebär det att
den dominerande delen av tillväxten tas ut i privat
konsumtion, bl.a. genom skattesänkningar.
Då undrar jag om finansministern delar Vänster-
partiets uppfattning att det är viktigt att det ökade
ekonomiska utrymmet för vård, skola och omsorg ska
gå före framtida skattesänkningar.

Anf. 64 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Den linje som den socialdemokratiska
regeringen har haft under hela 90-talet har ju varit att
just välfärdssektorn, som vi kallar vård, skola och
omsorg, ska gå först. Vi har lagt ned mycket resurser,
framför allt sedan 1996, på att förstärka statsbidragen
till kommuner och lansting för att just kunna bygga ut
välfärdssektorn. Den värderingen finns fortfarande, så
på den punkten har vi en gemensam uppfattning.
De skattesänkningar som har genomförts de två
senaste åren har varit i allra högsta grad riktade till
grupper med låga och medelstora inkomster. Jag ser
dem som skattereformer i rättvisans tjänst. De har
ökar utrymmet för enskilda individer som i övrigt har
haft ganska små ekonomiska omständigheter. Bak-
grunden är naturligtvis, som är väl bekant, att vi un-
der 1990-talet tvingades införa en del skatteskärp-
ningar som ett led i budgetsaneringen. Det är rimligt
att vi också återför de här resurserna, framför allt till
låg- och medelinkomsttagarna, när det finns ekono-
miskt utrymme.

Anf. 65 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Just nu går det en väldigt tydlig skil-
jelinje mellan å ena sidan oss moderater, som vill att
människor ska kunna bo kvar i sina hus och inte
skattas bort från sitt boende, och å andra sidan fi-
nansministern, som här i kammaren ägnade viktig
repliktid och anförandetid åt citera Grönköpings
veckoblad i stället för att redovisa vilka förslag han
avser att lägga fram för att folk ska kunna bo kvar i
sina hus.
I brev till uppretade, ledsna och besvikna villaäga-
re har han försökt motivera fastighetsskatten med att
om man väljer att hyra ut kan man ta ut en månadshy-
ra som överstiger driftskostnaderna. Nu säger fi-
nansministern att man slipper detta mervärde. I stället
har man en inkomst i form av det egna boendet. Det
är en halsbrytande logik. Är det den logiken som
motiverar fastighetsskatten för finansministern, så blir
det än svårare att hur socialdemokraterna kan försva-
ra de höga fastighetsskatterna.
De allra flesta har ju inte ett hus för att hyra ut hu-
set utan för att själva bo där. Det blir inte rimligt om
man har ett ordinärt hus. Det gäller t.ex. lokföraren
Lars Persson i Vaxholm, som jag träffade för några
veckor sedan. Han betalar för år 2000 17 700 kr i
skatt på sitt boende. I år beräknas skatten för fastig-
heten bli 33 600 kr. Det påstås att det ska komma en
begränsningsregel. Om den begränsningsregeln skulle
vara utformad ungefär i enlighet med departments-
stencilen skulle skatten minska till 25 500 för att
sedan nästa år öka till 28 000 igen.
Hela agerandet kring fastighetsskatten gör att det
finns anledning att rikta skarp kritik mot regeringen.
Först häver man frysningen av taxeringsvärdena och
skatten tillåts skjuta i höjden. Sedan börjar man att
fundera på begränsningar. I dag är det sista dagen på
riksmötet, och det finns fortfarande inget lagförslag
om den begränsningsregel som faktiskt ska påverka
människors inkomster i år. Kanske kommer det till
hösten.
Även om riksdagen fattar beslut någon gång
framme i november kommer många enskilda med-
borgare inte att veta exakt vilken boendeskatt de ska
betala för inkomståret 2001 förrän någon gång 2002.
Begränsningsregeln bygger på att hushållens sam-
manlagda inkomst är känd. Det vet man rimligen
först när inkomståret är slut. Självklart borde rege-
ringen först ha lagt fram ett förslag om begränsnings-
regler och justeringar. Sedan kunde man, om man nu
är så förtjust i att höja fastighetsskatten, göra det
efteråt.
Nu antydde finansministern någonting här i dag,
fru talman. Förutom detta med begränsningsregeln
sade han något om eventuellt ytterligare åtgärder. Det
skapar alltså ytterligare osäkerhet. Kanske finns det
en förhoppning men inga tydliga besked. Det är
verkligen skrämmande att ha en sådan attityd till
medborgarna.
Nu tycker jag att systemet med begränsningsregel
är fel. Det tar inte hänsyn till förmögenhetsskatten
och inte till fritidshus. Det är allmänt komplicerat och
oförutsägbart. Jag skulle gärna vilja fråga Arne
Kjörnsberg, som kommer upp senare i denna de-
battrunda, hur denna begränsningsregel stämmer
överens med intentionerna i vårbudgeten. Där står
det: "På alla skatteområden är det därför angeläget att
motverka undantags- och särregler för att undvika att
skattebaserna urholkas."
Mina andra fråga till Arne Kjörnsberg är: När
kommer människor att kunna veta vilken boendeskatt
de ska betala för inkomståret 2001? Det är ett anstän-
dighetskrav att kunna ge ett tydligt besked på de
punkten nu när vi närmar oss halvårsskiftet.
Om vi moderater hade fått bestämma här i kam-
maren hade skatten för år 2001 varit 1 %. Halva
markvärdet hade tagits med i underlaget. Sambe-
skattningen hade varit slopad och taxeringsvärdena
frysta. Lars Persson i Vaxholm hade i stället för
25 500 kr behövt betala ca 7 000 kr i boendeskatt. Vi
moderater kommer naturligtvis att fortsätta arbeta för
lägre boendeskatter här i riksdagen, det kan jag för-
säkra. Ett uttryck för att vi tycker att det är angeläget
är ju att flera talare har tagit upp den här frågan under
dagen.
Fru talman! När det sedan gäller skattepolitikens
inriktning i generella termer kan man konstatera att
regeringen är mycket sökande. I den vårproposition vi
nu behandlar finns inga skarpa förslag på skatteområ-
det. Det finns inte heller några tydliga indikationer på
vad som ska komma i budgetpropositionen. Jag vet
inte vad som motiverar denna vänta-och-se-politik -
eller snarare är det kanske så att jag tror mig veta det.
Regeringen vill till varje pris undvika nödvändiga
skattesänkningar. Exemplet med vinskatten kan tjäna
som vägledning för hur regeringen tänker. Först när
yttre omständigheter blir tvingande börjar man röra
sig lite grann i Finansdepartementet.
Medborgarna är i behov av en inkomstskattere-
form som bl.a. syftar till att skatten ska tas ut efter
försörjningsbörda. Våra förslag när det gäller skatte-
lättnader för barnfamiljer är ett exempel på detta.
Med vår politik får barnfamiljerna betydligt bättre
möjligheter att klara sin vardag.
? Det höjda grundavdraget gör att upp till 36 000
kr av en inkomst blir skattefri.
? Förvärvsavdraget leder till ett ökat arbetsutbud.
En extra ansträngning lönar sig.
? Grundavdraget för barn gör att i en kommun med
genomsnittlig kommunalskatt får familjen cirka
400 kr mer per månad och barn att leva för. Det
betyder mycket för dem som lever på margina-
len. Begreppet skatt efter försörjningsbörda får
ett värde.
Genom att kombinera skatteförslagen med bl.a.
barnkonto och rätt till avdrag för styrkta barnom-
sorgskostnader kommer barnfamiljerna efter valet
2002 att uppleva både valfrihet och ekonomisk trygg-
het i vardagen.
Fru talman! Det finns tre övergripande skäl för att
minska inkomstskatterna:
Medborgarnas frihet och möjligheten att bestäm-
ma själva ökar, välståndet i landet ökar genom bättre
tillväxt och Sverige som land ökar i attraktionskraft.
Med den inriktning av skattepolitiken som finns
redovisad i reservation 11 lägger vi fram konkreta
förslag på en rad områden för de närmaste tre åren.
Samtidigt pekar vi ut färdriktningen på längre sikt.
Regeringens strategi är fortsatt höga skatter.
Statsministern har ju uttalat sig i den riktningen för
ett par veckor sedan. Medborgarna får räkna med att i
tilltagande grad vara beroende av det offentligas stöd.
Men vi börjar närma oss sommaren nu, fru tal-
man, och jag hoppas att socialdemokraterna använder
sommaren till att förbereda budgetpropositionen väl.
Jag hoppas att det blir ett dokument som kommer att
innehålla konkreta och genomgripande förslag för en
bättre struktur på skattesystemet. Om budgetproposi-
tionen bl.a. innehåller följande finns det anledning att
se hösten an med tillförsikt:
Varje skatteförslag ska prövas utifrån nyttan för i
första hand medborgarna, inte för staten.
Vi behöver fler generella och lättbegripliga skat-
tesänkningar och färre undantags- och reduktions-
regler.
Vi behöver sänkta boendeskatter, så att folk inte
ska drabbas av groteska skattehöjningar.
Vi behöver ett skattesystem där barnfamiljer får
betydligt bättre ekonomiska möjligheter och samti-
digt frihet att välja.
Vi behöver en förutsägbarhet i skattesystemet, så
att det inte blir en överraskning hur hög skatten blir
när slutskattsedeln kommer.
Förmögenhetsskatten och specialregler för be-
skattning av småföretagen måste bort.
Vi behöver en anpassning av vissa punktskatter,
t.ex. alkoholskatter och kapitalskatter till internatio-
nella förhållanden, innan skattebaserna i Sverige går
förlorade.
Låt inte budgetpropositionens skatteförslag be-
gränsa sig till förslag om införande av skattereduktion
för fackföreningsavgifter, utan se till att det blir en
proposition med förslag av något mer banbrytande
karaktär, om jag får uttrycka mig försiktigt.
Jag hoppas att utskottsmajoriteten använder som-
maren till att fundera i dessa banor.

Anf. 66 HELENA HÖIJ (kd):
Fru talman! Har regeringens skattepolitik upp-
hört? Den frågan kan man ställa sig efter att ha stude-
rat årets vårproposition.
Förutom att man aviserar förslag om stöd till sjö-
farten föreslås inte en enda skatteförändring. I de nio
ekonomiska propositioner som lämnats till riksdagen
sedan den nya budgetprocessen startade 1997 har det
aldrig tidigare hänt att det inte finns en enda förslags-
ruta i kapitlet om skattepolitiken; detta trots att beho-
vet av reformer på skattepolitikens område är stort.
Sverige har stora offentliga utgifter som andel av
BNP, vilka finansieras med hjälp av ett av världens
högsta skattetryck, vilket i sin tur gör att Sveriges
ekonomi är mycket konjunkturkänslig. Och med en
avtagande tillväxttakt i omvärlden är det bråttom med
reformerna.
Sverige har världens högsta inkomstskatter för
låg- och medelinkomsttagare, vilket gör att många
inte kan leva på sin lön när skatten är betald utan är
beroende av olika former av bidrag. Jag vill därför
instämma i den fråga Mats Odell ställde i förmiddags:
Hur länge ska vanliga låginkomsttagare behöva bi-
drag för att betala sin skatt?
Den s.k. familjeutredningen konstaterar i sitt slut-
betänkande, som man kallar Ur fattigdomsfällan, att
särskilt höga marginaleffekter i dag drabbar familjer
med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är
marginaleffekten närmare 50 % och bland dem som
har bostadsbidrag nästan 70 %. Det innebär att av en
inkomstökning på 100 kr får man behålla ungefär 30
kr. Även om bostadsbidraget alltså bidrar med 20 %
av den samlade effekten, står skatten ändå för den
största delen av dessa marginaleffekter.
Det är lätt att förledas att tro att progressiviteten i
inkomstskatteskalan leder till en utjämning mellan
hög- och låginkomsttagare, men en svensk undersök-
ning visar att endast ungefär en tredjedel av skatterna
är synliga. När det gäller den verkliga skatten framgår
det att en höginkomsttagare betalar ungefär 75 % i
skatt och en låginkomsttagare endast 10 procenten-
heter mindre.
Internationella jämförelser visar på att skillnaden
skulle vara ännu mindre och att både hög- och lågin-
komsttagare betalar mellan 60 och 65 % i skatt. Inter-
nationellt sett har vi, sett till effekterna av alla skatter,
nästan ingen progressivitet i skattesystemet alls. Det
är nämligen nästan omöjligt att i ett högskatteland
utnyttja skattesystemet för att utjämna skillnader
mellan dem med höga och dem med låga inkomster.
Därtill krävs en beskattning av höginkomsttagare på
nivåer som inte ens socialdemokraterna här i Sverige
har lyckats med, även om de gjort tappra försök.
Min fråga till majoriteten blir naturligtvis om det
inte är besvärande att låginkomsttagare i praktiken
betalar i stort sett lika mycket skatt som höginkomst-
tagare.
Fru talman! Utgångspunkten för den skattereform
som vi kristdemokrater anser att Sverige behöver är
just att medborgarna ska få ökad beslutanderätt över
sina inkomster och att de val som människor vill
göra, t.ex. att öka eller minska sin arbetstid, inte ska
påverkas negativt av kombinationen av offentliga
skatte- och bidragsregler. Med det regelverk som
gäller i dag blir människors val alltför ofta en fråga
om hur de offentliga reglerna fungerar i stället för hur
man själv vill gestalta sitt liv. Vi anser att staten i
stället ska ha en stödjande roll där de ekonomiska
resurser som passerar den offentliga sektorn inte ska
hindra och begränsa utan tvärtom skapa valfrihet och
flexibla lösningar. För att uppnå detta behöver det
totala skattetrycket sänkas och marginaleffekterna,
som jag tidigare beskrivit, naturligtvis minskas.
Det svenska grundavdraget, som i internationell
jämförelse är väldigt lågt, vill vi höja till 20 000 kr.
Det innebär att man kan tjäna 20 000 kr per år innan
man behöver betala skatt jämfört med ungefär 10 000
kr i dag. Kommunerna bör naturligtvis kompenseras
fullt ut för intäktsbortfallet.
Vi vill dessutom minska marginalskatten för alla
förvärvsaktiva under de kommande åren genom en
statlig skattereduktion. Målet bör vara ett avdrag på
uppemot 10 % av inkomsten. Det här skulle, förutom
att ge hushållen ett ökat ekonomiskt utrymme, minska
marginaleffekterna med ungefär lika mycket.
Därutöver föreslår vi en skattereduktion för lågin-
komsttagare på totalt 3 600 kr per person och år på
pensionsgrundande inkomster.
Ett avskaffande av värnskatten reducerar margi-
naleffekten med fem procentenheter för dem som har
inkomster över den högre brytpunkten.
Vi vill också ge en skattereduktion på 50 % för
hushållens köp av tjänster - ett förslag som vi har
tillsammans med de andra borgerliga partierna. På så
sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som
uppstår när man ska anlita extern arbetskraft med
redan beskattade pengar.
Fru talman! Till sist lite grann om ett förbättrat fö-
retagsklimat. Också där står sänkta inkomstskatter
högt på åtgärdslistan. Det är bara genom en god till-
växt i den privata sektorn som det offentliga kan få
skatteinkomster och som gör att vår välfärd kan tryg-
gas.
Om Sverige ska vara ett land för företagande, in-
vesteringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som
gör att företag, kapital och kompetens har starka
ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan inte ha kvar
en orimligt hög beskattning av det som brukar kallas
lättrörliga skattebaser. Sverige är ett litet land med en
öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför
att vi i stor utsträckning är beroende av hur skatte-
system och regler ser ut i omvärlden. Vad hjälper det
om vi i Sverige har aldrig så höga skattesatser, om
skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur lan-
det?
Om vi inte snarast justerar dessa regler är risken
stor för att många skattebaser snabbt försvinner. Det
finns sådana exempel redan i dag, och vi har diskute-
rat det förut i kammaren. Uppskattningsvis ligger 400
miljarder kronor "gömda", sparade i utlandet, efter-
som kapitalskatten där är mycket lägre eller i prakti-
ken noll, då många av tillgångarna inte deklareras
alls. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat
sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i
beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor
del av viktiga resurspersoner flyttar utomlands.
Kristdemokraterna vill att förmögenhetsskatten,
som förut motiverats av fördelningspolitiska skäl men
som i dag får helt andra effekter och många gånger
strider mot principen om skatt efter bärkraft, ska
avvecklas.
Vi vill att dubbelbeskattningen på utdelningsin-
komster från risksparande, som innebär att svenska
investerare missgynnas i förhållande till utländska
investerare, också ska avskaffas.
Alla typer av avgifter som debiteras arbetsgivaren
som ett direkt pålägg på lönekostnaderna fungerar
som en löneskatt och driver upp lönekostnaderna.
Detta försämrar i sin tur företagens konkurrenskraft
gentemot omvärlden. Därför vill vi sänka arbetsgi-
varavgifter och löneskatter.
Flera näringar är särskilt utsatta. Inte minst jord-
bruket och åkerinäringen lider på grund av högre
skatter och sämre konkurrensvillkor jämfört med
andra länder t.ex. inom EU. Det är för oss kristdemo-
krater att skattelagstiftningen anpassas på rad områ-
den för att man ska skapa en rimlig konkurrenssitua-
tion för vårt näringsliv.
Fru talman! De förändringar som jag har redogjort
för och som vi kristdemokrater anser brådskar finns
redovisade i bl.a. reservation nr 12 i det betänkande
som vi nu behandlar. Men för tids vinnande instäm-
mer jag i de yrkanden om bifall som Mats Odell
framställt, dvs. bifall till reservationerna nr 1 och 8.

Anf. 67 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Det svenska samhället håller på att
klyvas socialt och regionalt. Det innebär att många
människor och många hushåll får större och större
svårigheter att få en dräglig tillvaro i sin vardag. Det
leder till att dessa människor känner större och större
otillfredsställelse och utanförskap i sin tillvaro. Det
leder till den sociala klyvning som nu sker.
Den regionala klyvningen är till stor del ett resul-
tat av den sammantagna sociala klyvningen. Låga
inkomster och bidragsberoende finns förvisso i alla
delar av landet, men genomsnittligt sett är de mest
företrädda i vissa delar. Därmed bidrar den sociala
klyvningen till att t.ex. skattekraften i kommuner i
dessa områden halkar efter och förstärker den regio-
nala klyvningen. Den regionala klyvningen förstärks
också av t.ex. bristande infrastruktursatsningar i just
dessa områden.
Den här sociala och regionala klyvningen skapar
problem så att sätta i bägge ändar. I områden som
brukar betecknas som tillväxtområden skapas trafi-
kinfarkter, växande miljöproblem, och där skapas
bostadsbrist med höga bostadskostnader som följd. I
avfolkningsbygder skapar klyvningen ytterligare
uttunning av den redan klena servicen och därmed
höga kostnader för att tillgodogöra sig den samhälls-
service och den kommersiella service som vi alla är
beroende av.
I båda fallen leder det till problem för enskilda
människor som inte ges möjligheter att förverkliga
sina drömmar och ambitioner på grund av den sociala
och regionala klyvningen. Här krävs en annan politisk
inriktning som grundas på en helhetssyn och en am-
bition att åstadkomma en bättre balans i det svenska
samhället och som ger enskilda människor större
möjlighet att öka sitt självbestämmande.
Fru talman! Det är i detta perspektiv och mot den-
na bakgrund som Centerpartiet har utarbetat och
formulerat sina förslag på det skattepolitiska området.
Vi har också ålagt oss den självklara restriktion som
ligger i att inte sänka skatterna på ett sätt och i en
omfattning som äventyrar balansen och stabiliteten i
våra gemensamma finanser. Det har lett till att vi har
prioriterat tre sjok av viktiga skattesänkningar, näm-
ligen sänkta inkomstskatter i låga och normala in-
komstlägen, sänkt och rättvisare fastighetsskatt samt
sänkta arbetsgivaravgifter för framför allt småföretag.
Det här är alla för oss viktiga skattesänkningar,
men allra viktigast av dem är sänkningen av inkomst-
skatten i låga och normala inkomstlägen. Det beror på
att det är i dessa inkomstlägen som den sociala klyv-
ningen och det bristande självbestämmandet är mest
påfallande.
Fru talman! Vi har under decennier fört en debatt i
Sverige om marginalskatternas storlek och den skada
som de medför. Debatten var som hetast före skatte-
reformen för ungefär ett decennium sedan, men den
har levt kvar fram till våra dagar. En av anledningar-
na är naturligtvis att merparten av de etablerade sam-
hällsdebattörerna själva befinner sig i de högre in-
komstlägen där marginalskatteproblemet finns. Mar-
ginalskatteproblemet består ju i att en större del av en
inkomstökning går till skatt. Det berör i huvudsak de
knappt 20 % av de svenska inkomsttagarna som har
så höga inkomster att de berörs av statlig inkomst-
skatt.
I verkligheten är det ju marginaleffekten i lägre
inkomstlägen som är det stora problemet i detta hän-
seende för enskilda människor, till sin totala volym
och därmed för samhället. Marginaleffekten består i
den samlade effekten av en ökad skatt och minskade
bidrag vid en inkomstökning. Den uppgår ofta till
80 % eller mer i låga inkomstlägen. I socialbidragsbe-
roende hushåll är den t.o.m. ofta 100 %, dvs. att hela
inkomstökningen äts upp av marginaleffekten. Det är
självklart att detta medför att arbetsviljan hos dem
som berörs dämpas en aning - för att uttrycka sig milt
och diplomatiskt.
Vårt förslag innebär ett skatteavdrag - lika stort
för alla - på 10 000 kr. Det innebär också ett för-
värvsavdrag på upp till 10 800 kr för dem som har
förvärvsinkomst av lön eller näringsverksamhet. Det
ger ett kraftigt incitament till att gå från bidragsbero-
ende till en arbetsinkomst. Det nuvarande grundav-
draget utgår enligt vårt förslag ur skattesystemet.
Att ta bort grundavdraget leder i sin tur till att den
kommunala skattekraften ökar. Vi föreslår att den
skatteökning som detta ger till kommunerna regleras i
enlighet med den s.k. finansieringsprincipen, dvs. att
reglering sker genom minskade statsbidrag. Det här
ökar också kommunens självbestämmande. Vårt
förslag ökar nämligen kommunernas egen skattekraft
och minskar också kommunernas bidragsberoende.
Fru talman! Vi har låtit Riksdagens utred-
ningstjänst göra en regional fördelningsanalys av vårt
inkomstskatteförslag. Den bekräftar det som vi kunde
sluta oss till själva, nämligen att vårt förslag har stor
betydelse, inte bara för den sociala utan också för den
regionala klyvningen. Omfattningen visade sig dock
större än vad vi hade förutsett. Den samlade positiva
effekten är störst för medborgare i det som indel-
ningsmässigt kallas för norra Sveriges inland där den
uppgår till nästan 800 kr per invånare på årsbasis. Det
skulle föra för långt att i dag mera detaljerat redovisa
analysresultatet, men den som har intresse är väl-
kommen med en förfrågan därom.
Sammanfattningsvis använder Centerpartiet också
skatteinstrumentet för att minska den sociala och
regionala klyvningen och för att öka det personliga
självbestämmandet. Vi sänker skatterna för dem som
bäst behöver det, inte för dem som skriker högst.
Fru talman! Men hänsyn till dagens karaktär av
examensdag yrkar jag inte bifall till reservation nr 13.

Anf. 68 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! För några veckor sedan var statsmi-
nistern på Kommunalarbetareförbundets kongress för
att tala. Statsministerns tal föranledde följande rubrik
i en av de tidningar som trycks på rosa papper:
"Göran Persson lovar fortsatt höga skatter."
Ja, det sade socialdemokraternas partiordförande,
men han förklarade också varför. Han sade: Skatter är
inget självändamål Skatter är till för att betala våra
gemensamma utgifter. Göran Persson sade också: En
offentlig sektor måste enligt oss socialdemokrater
vara stor och omfatta alla. Frågan är, sade Göran
Persson, om vi kan och vill betala för att vi ställer upp
för varandra.
Svaret är, och det är vi socialdemokrater överty-
gade om, att svenska folket är berett att betala jämfö-
relsevis höga skatter för att få den trygghet som gene-
rella välfärdssystem ger. Det är viktigt att dessa sys-
tem omfattar alla och att tryggheten omfattar olika
skeden i vårt liv. Vi måste vara beredda att betala för
de nyttigheter som vi, ofta i stor enighet, har beslutat
om. Det gäller allt från vården, omsorgen och skolan
till försvaret och allt däremellan.
Det är så elementärt att det egentligen inte borde
behöva sägas, att om man vill ha något som kostar
pengar så får man faktiskt vara beredd att betala för
det.
Tage Erlander, en annan partiordförande i det
parti som jag tillhör, var alldeles övertygad om att när
människorna får det bättre så stiger kraven på sådana
nyttigheter som bara samhället kan ge. Samhället,
alltså vi alla tillsammans, är den enda rationella vä-
gen att erbjuda detta till dem som bor och arbetar i
Sverige. Detta var Tage Erlanders mening. Men han
sade också att välfärdssamhället inte är starkare än
den vilja till gemensam finansiering som människor-
na har. Det är därför som vår nuvarande partiordfö-
rande formulerar sig så att det i hans anförande finns
täckning för den där rubriken som jag började med att
citera. Men, och detta är ett viktigt men, skatter har,
som Göran Persson sade, inget egenvärde. Förutom
det ändamål som jag tidigare talade om, alltså att
betala våra gemensamma åtaganden, menar vi social-
demokrater, och här är vi verkligen beredda att ta
strid, att skatterna ska tas ut efter rättvisa principer
och efter bärkraft. Den som har större inkomster ska
bidra med en större andel av sin inkomst i skatt. Det
är därför som vi tycker att det är fel att, som framför
allt moderaterna föreslår, slopa statsskatten.
Fru talman! Nu ska jag avslöja en hemlighet som
kanske överraskar någon. Jag är, precis som Olof
Palme, alldeles övertygad om att det går att övertyga
dem som har det relativt bra ekonomiskt att det även
för dem är bra med minskade klyftor. Det är bra även
för dem om klyftorna minskar i stället för att de ökar.
Det är bra även för de ekonomiskt välbesuttna med
minskade klyftor, därför att ökade klyftor leder, förr
eller senare, till social oro, och det är inte bra för
någon. En del tycker kanske att jag är blåögd, nostal-
gisk eller t.o.m. dum som tror att det är så här. Men
jag är faktiskt övertygad om att det är så. Minskade
klyftor är bra för alla. Detta var som jag sade en tes
som Olof Palme drev med en viss frenesi, för att
uttrycka det försiktigt. Jag lovar er som i likhet med
moderaterna vill införa en platt skatt att vi socialde-
mokrater med all vår energi och all vår känsla för
rättvisa kommer att slåss för dessa principer som Olof
Palme var ett sådant fantastiskt bra exempel på.
I motsats till Tom Clancys romanhjälte den tidiga-
re säkerhetsagenten Jack Ryan, Carl Fredrik Graf
och, vilket smärtar mig att behöva säga det, numera
också Folkpartiet och, om jag har förstått det rätt,
Kristdemokraterna vill vi ha kvar progressiviteten i
skatteskalan.
Skattepolitiken är ett viktigt verktyg för att mins-
ka klyftorna i samhället. För att uttrycka det rakt på
sak och kanske lite rått, men framför allt för att tala i
klartext: Jag tycker att det är fel att man ska ha en
skattesänkning på 6 000-7 000 kr i månaden genom
sänkt statsskatt om man tjänar 600 000 kr per år, eller
som finansministern sade, tio gånger så mycket som
folk i vanliga inkomstlägen. Detta är orationellt, det
är ekonomiskt lättsinne, och det är orättvist. Framför
allt är det orättvist.
Hittills har jag uppehållit mig vid två aspekter på
skattesystemet, två krav. Skatterna ska betala våra
utgifter, och de ska minska klyftorna. För att ingen
ska tro att jag har glömt eller till äventyrs bortsett från
andra viktiga krav på skattesystemet och skattepoliti-
kens inriktning, så vill jag påminna om, kanske lite
rubrikmässigt men ändå, om några andra viktiga krav.
Skatterna ska medverka till styra och begränsa miljö-
störande verksamhet. Och dessutom skulle jag önska
att det vore lite lättare att använda skattesystemet i
konjunkturpolitiken. Men jag vet att det är ganska
svårt. Icke desto mindre måste en ansvarsfull majori-
tet alltid pröva också denna möjlighet.
I vår internationaliserade värld ställs vi naturligt-
vis inför stora utmaningar även på skattepolitikens
område. Hur ska våra ambitioner om välfärdspoliti-
ken kunna bevaras på nuvarande höga nivåer? För att
analysera detta har regeringen tillsatt en särskild
utredning, den s.k. Skattebasutredningen. Denna
utredning har under våren anordnat ett antal semina-
rier som ett antal av mina kolleger i skatteutskottet
och jag själv varit inbjudna till. Och dess ordföran-
den, den tidigare chefsekonomen på Landsorganisa-
tionen, P.-O. Edin, har också medverkat vid en ut-
frågning i skatteutskottet. Jag har genom dessa semi-
narier och den utfrågning som vi hade i skatteutskot-
tet faktiskt stärkts i de uppfattningar som jag hade
tidigare. Den här utredningen kommer att lämna vär-
defulla synpunkter på den framtida utformningen och
inriktningen av vår skattepolitik. Och det ska bli
spännande att se vad den kommer fram till när den
avlämnar sitt förslag, troligen under första kvartalet
nästa år.
Företrädarna för de borgerliga partierna, och all-
deles särskilt moderaternas talesman - i detta avseen-
de tänker jag inte på Carl Fredrik Graf utan på en
annan person - vet precis allting. De vet precis hur
man ska göra. De har svaret på alla frågor. Jag har
med mycket öppet sinne försökt att hitta någon öp-
penhet och kanske t.o.m. en smula ödmjukhet, men
förgäves. De borgerliga företrädarna vet allt.
Jag vill påminna om en tidigare folkpartiledare
som i ett helt annat sammanhang rekommenderade att
man skulle lära av historien. Utan alla jämförelser i
övrigt, fru talman, får jag påminna om historien.
Kommer denna kammares ledamöter ihåg den en-
da vägen? Den enda vägens politik skulle lösa alla
problem. Kommer denna kammares ledamöter ihåg
resultatet av den enda vägens politik? Det var den
politiken som ändade i ett moras med 500 procents
ränta, fördubblad statsskuld, tredubblad arbetslöshet
och fyrdubblat budgetunderskott. Allt detta på tre
korta år.
En annan sak gäller en tes som ni drev för sex-sju
år sedan. Då var det tigerekonomierna i Sydostasien
som var förebilden. Som de länderna gjorde var det
nödvändigt att göra, så skulle vi göra. Hör ni nu nå-
gon som talar om tigerekonomierna? Nej, det hör vi
inte. Varför? Förebilden bröt samman.
Ett tredje exempel. För bara några år sedan, fyra-
fem, var den enda lösningen för att minska arbetslös-
heten det som de borgerliga företrädarna kallade en
flexiblare arbetsmarknad. Vad betyder flexiblare
arbetsmarknad för de borgerliga, i synnerhet för mo-
deraterna och, vilket smärtar mig att säga, också för
kristdemokraterna? Jo, sämre arbetsrätt, minskad
trygghet på jobbet, godtycke, lägre a-kassa.
Att ni aldrig lär er! Varför inte i likhet med P.M.
Nilsson i Expressen säga: Vi hade fel. P.M. Nilsson
sade: Jag hade fel. Ni hade fel då, och vad är det som
säger att ni har rätt nu? Ingenting säger att ni har rätt
nu. Det som förvånar mig är att ni inte har förstått att
tryggheten ska öka, inte minska, för att vi ska kunna
hålla ihop Sverige. För att vi ska kunna hålla ihop
Sverige ska rättvisan öka, inte minska. För att vi ska
kunna hålla ihop Sverige ska klyftorna minska, inte
öka.
Förra året började vi med en kompensation för del
av egenavgifterna - ungefär 25 %. Vi fortsätter i
samma storleksordning i år. Om de offentliga finan-
serna tillåter och den ekonomiska utvecklingen blir
sådan som vi hoppas är vår ambition att fortsätta på
den inslagna vägen. Detta tillsammans med exempel-
vis maxtaxa på dagis kommer att minska marginalef-
fekterna för en lång rad inkomsttagare i vårt land - en
lång rad inkomsttagare i vanliga inkomstlägen. Jag
håller helt med Rolf Kenneryd och också, förstod jag
det som, Helena Höij om att det är marginaleffekterna
som är det vi ska angripa. Det är det debatten ska
handla om. Precis som Rolf Kenneryd sade handlar
det inte om marginalskatter.
Vi anser att det vi har börjat med och det vi vill
fortsätta med är den rätta vägen för att underlätta för
de många människor som bar de jämförelsevis
tyngsta bördorna när vi skulle sanera Sveriges eko-
nomi - en sanering som hade till syfte att vårt land på
nytt skulle kunna betala våra gemensamma utgifter
med pengar som kommer från arbete och inte från lån
hos utländska bankirer.
Fru talman! Vi vill fortsätta på den inslagna vä-
gen. Det kommer vi att be väljarna om förtroende för
i nästa års val.

Anf. 69 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Trygghet är viktigt för enskilda män-
niskor, för familjer och för medborgare i allmänhet.
Då gäller det hur vi definierar tryggheten. För mig
handlar trygghet om att den enskilda familjen och den
enskilde medborgaren ska ha ett sådant ekonomiskt
inflytande över sin egen vardag att det är de egna
besluten som styr hur man ska agera. Skillnaden är att
tryggheten i Arne Kjörnsbergs värld består i att det
offentliga kan besluta om hur den tryggheten kan se
ut för de enskilda medborgarna. På den punkten skil-
jer vi oss åt.
Arne Kjörnsberg kritiserade den enda vägen. Själv
har han nu slagit in på den rätta vägen, uppfattade jag
på slutet. Huruvida den är lika kategorisk som han
själv kritiserar den enda vägen för att vara återstår att
se.
Det återstår också att se om det finns en öppenhet
i utskottet till hösten och om det finns en benägenhet
att ta till sig de rekommendationer eller råd i all en-
kelhet som jag lämnade tidigare.
Sedan gäller det rättvisa. Arne Kjörnsberg kritise-
rade oss för sänkt statlig inkomstskatt, som vi föreslår
- 15 % efter tre år, och därefter är vi beredda att gå
vidare - och tog ett exempel med en person som har
en inkomst på 600 000 kr. Men om den inkomsttaga-
ren, fru talman, är en utländsk expert går det bra - då
är det rättvist - att sänka skatten, men det gäller bara
för den lilla kategorin.
Vi vill sänka inkomstskatterna för alla kategorier.
Vi vill slopa förmögenhetsskatten för alla - inte bara
för dem som äger aktier i en viss typ av företag. Vi
vill skapa valfrihet inom barnomsorgen och inte ge-
nom maxtaxan gynna enbart dem som har de högsta
inkomsterna och som kanske får en kommunalskatte-
sänkning motsvarande 5-6 kr.
I mitt anförande, fru talman, ställde jag två frågor
när det gäller fastighetsskatten. Jag vill komma till-
baks till dem. När kommer människor att få veta
vilken boendeskatt de ska betala för inkomståret
2001, och på vilket sätt stämmer begränsningsregeln
överens med att man ska motverka undantags- och
särregler? Det skulle jag vilja ha besked om.

Anf. 70 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Hur definiera trygghet? Jag tar ett ex-
empel. Om man blir svårt och långvarigt sjuk och är
småbarnsförälder finns det en kvalificerad vård -
exempelvis på cancerområdet - och man får sjuker-
sättning så att man kan betala sin hyra och dra försorg
om sina barn. Det är trygghet för mig.
Att man får a-kassa om man blir arbetslös så att
man kan betala sin hyra och köpa bröd, smör och
mjölk är trygghet för mig. Att man får chansen att
utbilda sig för att kunna komma tillbaks till arbets-
marknaden och gå Kunskapslyftet eller arbetsmark-
nadsutbildning är trygghet för mig.
Så till expertskatten. Under den debatten företräd-
des vi socialdemokrater av Lena Sandlin. Jag tyckte
att hon på ett alldeles utomordentligt sätt förklarade
varför vi kan tänka oss detta. Det är ingenting vi vill
ha i första hand, men genom att man har gjort så i
vissa av våra grannländer har vi tvingats till det. Det
omfattar några hundra.
Men Lena Sandlins argument, som jag helt ställer
upp på, var detta. Dessa människor är en kortare tid i
Sverige. Det är begränsat, som Carl Fredrik Graf vet,
i tid. De omfattas inte av hela det sociala välfärds-
systemet. Därför kan man acceptera att bara 75 % av
deras inkomst tas upp till beskattning.
Begränsningsregeln vad gäller fastighetsskatten
tror jag kommer att presenteras under nästkommande
vecka. Om Carl Fredrik Graf inte far land och rike
runt och talar illa om begränsningsregeln kommer
många människor att förstå att den faktiskt betyder
väldigt mycket för väldigt många personer i små och
medelstora inkomstlägen.

Anf. 71 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Enligt vad finansministern meddelade
för en halvtimme eller en timme sedan här i kamma-
ren kommer ca 150 000 människor att omfattas av
begränsningsregeln. Enligt tidigare beräkningar rör
det sig om 500 miljoner. Arne Kjörnsberg är väl
medveten om att fastighetsskatten omfattar samman-
lagt 25 miljarder för alla typer av fastigheter och att
antalet småhusägare är betydligt fler än dessa
150 000. Det är trots allt en väldigt begränsad katego-
ri som har glädje av denna begränsningsregel. Fram-
för allt innebär regeln en ökad oförutsägbarhet genom
utformningen av den. Enskilda människor kommer
inte att veta hur mycket de ska betala i boendeskatt
från det ena året till nästa. Kommer man att omfattas
av begränsningsregeln eller kommer man inte att göra
det? Denna oförutsägbarhet skapar naturligtvis en
otrygghet som är otillständig, fru talman.
Vi diskuterar tryggheten. Vi hör resonemanget
från Arne Kjörnsbergs sida att tryggheten ska baseras
på att man ska kunna påräkna det offentligas stöd.
Det tycker jag att man ska göra när det verkligen
behövs. Men det är inte rimligt att vi i Sverige har en
så stor andel människor som är beroende av bidrag
och socialbidrag som vi har. Genom att minska skat-
ten minskar också bidragsbehovet, och då har vi
verkligen möjlighet att med offentliga medel sätta in
stöd till dem som verkligen behöver det och som inte
av egen kraft på grund av handikapp eller någonting
annat kan ta sig ut på arbetsmarknaden eller klara sig.
Det tror jag är en väsentlig skillnad. Jag tror att vi
behöver göra mer för att minska bidragsberoendet för
de många för att kunna fokusera oss.
Vi fick besked om att begränsningsregeln presen-
teras i nästa vecka. Jag ser fram emot att få läsa detta.
Men jag konstaterar slutligen, fru talman, att fastig-
hetsskatten kommer att höjas på ett groteskt sätt för
många människor runtom i landet oavsett om vi har
begränsningsregler eller inte. Det kommer jag att
motarbeta också under nästa riksmöte.

Anf. 72 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har här en proposition från riks-
dagsåret 1991/92 undertecknad av dåvarande statsmi-
nistern Carl Bildt och dåvarande finansministern
Anne Wibble. Den handlar om fastighetsskatt. Fi-
nansministern citerade för någon halvtimme sedan
delar ur den propositionen. Där har ni den principiella
grunden för fastighetsskatt.
Den praktiska tillämpningen skiljer sig en del åt
från den tid då Carl Bildt var statsminister och Anne
Wibble finansminister i så måtto att fastighetsskatten
numera är 1,2 %. På Carl Bildts tid var den 1,5 %.
Hemma i Sjuhäradsbygden äger jag tillsammans
med min fru ett gammalt hus i Borås. Vi får en höjd
fastighetsskatt i centralorten Borås med 40 kr i måna-
den. Åtta kilometer utanför Borås - åt sydost är det
väl - ligger ett samhälle som heter Gånghester. Där
får man 40-50 kr sänkt fastighetsskatt i månaden. Så
ser bilden också ut.
Jag är medveten om de problem som finns i till-
växtområdena, framför allt i Stockholm, och i delar
av skärgården på olika håll. Men i Carl Fredrik Grafs
hemlän har min hustru och jag en sommarstuga som
vi har byggt med egna händer under många år. Fas-
tighetsskatten där, i Halland, går upp med ungefär 40
kr i månaden. Det är faktiskt inte så väldigt blodigt.
Så måla inte ut det som att det är katastrof rakt över!
Men där det är problem är jag övertygad om att
det är precis som Lisbeth Staaf-Igelström så klart och
tydligt redovisade i går. Det gjorde hon förresten
också på demonstrationen där ute. Hon kunde dess-
värre inte göra sig hörd för att en massa människor
buade åt henne. Men även där redovisade Lisbeth
Staaf-Igelström på ett alldeles utomordentligt sätt
värdet av begränsningsregeln.

Anf. 73 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! I mitt anförande ställde jag en fråga
till majoriteten om det inte är besvärande att lågin-
komsttagare, när man räknar på effekten av de totala
skatterna, i praktiken betalar lika mycket skatt som
höginkomsttagare, långt över 50 %.
Om skatteutskottets ordförande Arne Kjörnsberg
menar allvar när han säger att man ska utnyttja skat-
tesystemet för att utjämna skillnader mellan dem som
har en hög inkomst och dem som har en låg inkomst
blir den här frågan än mer aktuell. Jag skulle gärna
vilja ha ett svar.
För oss kristdemokrater är det viktigt att utjämna
skillnader, men det är inte det enda som är viktigt.
Det är också viktigt att titta på dem som befinner sig
längst ned, på vilka villkor de har, och att man för en
politik som gör att alla kan öka sin levnadsstandard
och sin trygghet. Valfrihet är också ett väldigt viktigt
ord i de här sammanhangen, tycker jag. Det handlar
om ett bestämmande och en makt över sin egen situ-
ation.
Min fråga till Arne Kjörnsberg är alltså: Är det
rättvist så som skattesystemet i praktiken fungerar i
dag? Utjämnar skattesystemet skillnaderna tillräck-
ligt, enligt Arne Kjörnsbergs sätt att se på det hela?

Anf. 74 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Svaret till Helena Höij är nej. Det ut-
jämnar inte tillräckligt. Det är därför jag vill arbeta
för att vi ska behålla statsskatten. Men om man har
den inställning som Helena Höij har - jag tror inte att
Kristdemokraterna har den; det är Helena Höij som
har den - undrar jag om det blir bättre om man slopar
statsskatten. Blir det bättre om man som ett första
steg slopar det som Helena Höij kallar värnskatten,
det som egentligen är andra steget i den statliga skat-
teskalan? Blir det bättre om man slopar förmögen-
hetsskatten? Blir det bättre om man sänker arbetsgi-
varavgifter och löneskatter?
Helena Höij! Jag är ledsen, men det går inte ihop.
I resonemanget måste faktiskt ett och ett, bildligt
talat, bli två. Det får inte bli tre om man samtidigt ska
försöka driva linjen att det är orättvist mot lågin-
komsttagarna och att progressiviteten är för liten och
sedan slopar alla progressiva inslag i skattesystemet.
Det går inte ihop, Helena Höij. Det är intellektuellt
undermåligt. Förlåt min uppriktighet, men jag måste
faktiskt säga det.
Jag vet inte om Helena Höij kommer att begära
replik på mig igen. Det ska hon tydligen göra. Då kan
jag vänta; jag skulle ha en lite personlig touche på
slutet, men jag kan vänta med det.
Helena Höij! Man kan inte tala om ökad progres-
sivitet och sedan slopa alla progressiva inslag. Det
går inte ihop. Jag är ledsen.

Anf. 75 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Om vi nu har kommit överens - jag
vara bara delvis inne i den debatten; det var en annan
debatt som fördes här - om att det är marginaleffek-
terna som är viktiga och inte marginalskatterna går
det ju inte att så ensidigt säga att de förändringar som
kristdemokraterna föreslår på skattepolitikens område
skulle verka i felaktig riktning. Med kristdemokrater-
nas samlade förslag skulle det bli färre som betalar
statlig skatt. Det finns inga förslag om att slopa stats-
skatten i kristdemokraternas motion. Men det skulle
bli färre. 2002, alltså redan nästa år, skulle 13 % av
Sveriges befolkning i stället för 17 % behöva betala
statlig skatt.
Den som tjänar 16 000 kr i månaden skulle med
vårt samlade förslag få 480 kr mer i månaden när
skatten är betald. Det, fru talman, gör att de samlade
effekterna utjämnar skillnaderna. Det är framför allt,
som jag också försökte påpeka i mitt inlägg i första
repliken, viktigt att titta på dem som har låga in-
komster och medelinkomster i dag. Vilka möjligheter
har de till ett självbestämmande och till att påverka
sin vardag med marginaleffekter på uppemot 70 %,
som betänkandet Ur fattigdomsfällan visar på? Det är
ju det här vi måste komma ihåg. I och med kristde-
mokraternas samlade förslag sänks de här i ett svep
med 10 %. Det gäller bara ett av våra förslag på
skattepolitikens område, nämligen om ett förvärvsav-
drag upp till 10 %.

Anf. 76 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det är värre, Helena Höij. Det var i
alla fall värre för några år sedan. Marginaleffekterna
var värre än 70 %. Det var därför som vi började
kompensera för en del av egenavgifterna. Det är där-
för som vi inför maxtaxa på dagis. Det gör vi för att
minska marginaleffekterna.
Rolf Kenneryd och jag har varit rörande överens i
tidigare debatter om att det är där diskussionen bör
ligga. Jag har nästan fått kritik av mina egna ut-
skottskamrater för att jag, som de tycker, nästan har
fallit Rolf Kenneryd om halsen - bildligt talat - i den
här delen. Men där är Rolf Kenneryd och jag helt
överens. Jag är alltså också överens med Helena Höij.
Men, Helena Höij, statsskatten är en progressiv
skatt. Ökar progressiviteten eller minskar progressi-
viteten om man slopar den? Jag har tidigare fått det
intrycket att ni kristdemokrater ställer upp på mode-
raternas förslag om att i varje fall på sikt slopa stats-
skatten. Kommer ni inte att göra det? I så fall är det
väldigt bra om vi får ett sådant klargörande.
Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesman, Lena
Ek, sade i en TV-intervju att det inte stod på första
plats att slopa statsskatten för Centerpartiet. Det kan-
ske inte gör det för Kristdemokraterna heller. Vi
minskar antalet som betalar statlig skatt. Strävan är
att vi ska komma dithän, som vi var överens om i den
stora skattereformen för ett decennium sedan, som
Rolf Kenneryd sade. Vi ska komma till det läget att
15 % av inkomsttagarna ska betala statlig skatt.
Fru talman! Jag tror mig veta att Helena Höij
fr.o.m. hösten kommer att vara tjänstledig från riks-
dagen. Då kanske - jag vet inte - detta blir Helena
Höijs sista debatt denna mandatperiod. Då vill jag,
inte för att vara inställsam utan för att jag menar det,
verkligen tacka Helena Höij för de år som vi har
kunnat samarbeta i skatteutskottet. Jag önskar Helena
Höij, hennes barn och hennes familj allt gott och
hoppas att det blir bra under den här ledigheten.

Anf. 77 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! I princip är vi naturligtvis överens om
att vi ska använda skatterna till att tillhandahålla en
god samhällsservice. Vi förefaller också vara överens
om marginaleffekternas betydelse - men inte om hur
vi ska komma till rätta med dem, och inte om hur vi
ska betrakta rundgången mellan skatter och bidrag.
Där har vi uppenbarligen olika synsätt. Ni vill ju
införa, och har redan infört, olika typer och former av
maxtaxa. Det innebär att de som har bärkraft att be-
tala högre avgifter får lättnader som i stället betalas
via skattsedeln, dvs. i stor utsträckning av lågin-
komsttagare med låg bärkraft.
Nu diskuteras t.o.m. att ersätta det inkomstbero-
ende bostadsbidraget med ett till vissa grupper riktat
bidrag som är lika för alla inkomstlägen. Vad är det
för rättvisa att ge bostadsbidrag t.ex. till en viss typ av
barnfamiljer oavsett om man har 200 000 kr eller
800 000 kr i årsinkomst? Antingen får man då en låg
nivå på bidraget, om det inte ska kosta mer än i dag.
Det blir alltså sämre för dem som bäst behöver det.
Eller så bibehåller man nuvarande nivå för dem som
behöver bidraget, och då kostar det ett antal miljarder
ytterligare som återigen måste tas på skattsedeln, dvs.
i stor utsträckning från låginkomsttagare. Återigen
blir resultatet att det blir sämre för dem som bäst
behöver detta.
Det är där vi skiljer oss åt, Arne Kjörnsberg. Vari
ligger rättvisan i ett sådant betraktelsesätt som jag just
har redovisat?

Anf. 78 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Innan jag kom till riksdagen var jag
kommunalpolitiker, något som jag tror att vi alla här
har varit. I Borås hade vi på den tiden en special-
nämnd för barnomsorg som hette familjenämnden. I
Borås har vi bytt majoritet i de senaste sju valen, så
ibland var jag ordförande i denna nämnd, ibland vice
ordförande. På den tiden hade vi det man kallar en-
hetstaxa för barnomsorgen i Borås. Låt mig helt
frankt erkänna eller påstå: Jag tycker att det var rätt.
Jag tycker att progressiviteten ska ligga i skattesys-
temet, inte på barnomsorgstaxan.
Av olika skäl ändrades detta i Borås - inte för att
jag kom till riksdagen, antar jag, men av något skäl
skedde detta.
Vår principiella inställning och den teoretiska
bakgrunden till det här med barnomsorgstaxa är föl-
jande:
Ett av mina barnbarn, som är sex år, har nu gått i
nollan. Då kostar det ingenting. Men innan dess var
hon på dagis. Då kostar det pengar. På sikt vill vi
införa en allmän förskola för alla barn som är avgifts-
fri. Det finns ju ingen principiell skillnad mellan mina
barnbarn och våra gemensamma barn. Det är samma
princip vare sig barnet är fyra, fem eller sex år. Där-
för tycker jag ärligt att det här med barnomsorgstaxan
är bra. Det är ett led i vår strävan att på sikt göra detta
utan kostnad för alla barn, dvs. en allmän förskola.
Sedan får vi diskutera när den ska börja.
Jag tog detta som exempel, Rolf Kenneryd, på den
principiella inställningen.

Anf. 79 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! När Arne Kjörnsberg säger att han
helst vill ha progressiviteten i skattesystemet visar
han att han inte har förstått att vi är överens enbart i
ord, inte i sak, när vi talar om marginaleffekter. Mar-
ginaleffekter handlar om kombinationen av ökad skatt
och minskade bidrag. Man kan alltså inte ha progres-
siviteten enbart i det ena systemet. Det är där vi skil-
jer oss åt. Vi är bara överens på det ord- och språk-
mässiga planet, inte på det sakliga planet. Det visar
den här debatten, och också tidigare debatter som vi
har haft i detta ämne.
Och jag uppskattar, för att vara ärlig, inte alls den
halskramning som Arne Kjörnsberg ägnar sig åt
ibland när det gäller min person på just den här
punkten. Han förstår nämligen inte det reala proble-
met i det som vi diskuterar.

Anf. 80 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Ett löfte: Jag kommer aldrig att
komplimentera Rolf Kenneryd i sakfrågor i fortsätt-
ningen!
Nu känner jag igen Rolf Kenneryd. Jag har inte
förstått någonting. Rolf Kenneryd har på senare år,
jag är ledsen att behöva säga det, börjat betygssätta
socialdemokratiska talesmän. Är det inte Lennart
Axelsson är det Lisbeth Staaf-Igelström, och nu gäller
det mig och finansministern. Diskutera i sak, Rolf
Kenneryd!
Det här med marginaleffekter har jag begripit. När
vi började kompensera för egenavgifterna hade vi
tagit fram exempel. Av olika skäl - de som har tan-
karna med sig kan nog räkna ut varför - valde vi
exempel från Gävle. Ett exempel var en arbetslös
undersköterska. Hon var ensamstående och hade två
barn. När hon gick från arbetslöshet till heltidsjobb
fick hon 200 kr mindre i portmonnän att köpa bröd,
smör och mjölk för när månaden var slut. Det var
därför vi började kompensera för egenavgifterna. Det
var därför vi ville införa maxtaxa på dagis. Skälet till
att hon fick 200 kr mindre att köpa bröd, smör och
mjölk för och betala hyra med var nämligen att hen-
nes skatt och egenavgift gick upp, hennes bostadsbi-
drag gick ned och hennes barnomsorgsavgift gick upp
dramatiskt. Det var därför vi valde den väg som vi
har valt. Även om Rolf Kenneryd anser att jag egent-
ligen inte har förstått någonting valde vi denna väg
eftersom det var bättre för den här undersköterskan i
Gävle.
Och lägg märke till att detta inte var någon fiktiv
person. Jag vet vem det var. Det var ett verkligt ex-
empel. Det tillhör inte den här debatten att tala om
vem det var, men exemplet var verkligt.

Anf. 81 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Det har riktats ganska mycket kritik
här i dag mot majoriteten för att det inte finns några
skarpa skatteförslag i vårpropositionen. Jag har hela
tiden sedan vi införde den nya budgetordningen levt i
föreställningen att i VÅP:en läggs inte inkomstsidan
fram över huvud taget. Det är utgiftssidan vi ska
diskutera. Vi ska fastställa taken. Sedan kommer vi
till intäktssidan i höst.
Därför är det lite märkligt att den inledande fi-
nansdebatten i dag till två tredjedelar handlade om
skatter, och sedan har vi dessutom en skatterunda, när
det faktiskt var utgiftssidan, dvs. taken, som skulle
diskuteras. Men nu står vi här, och jag får väl dra mitt
strå till stacken för att förlänga den här dagen.
Nej. Jag vill bara säga att det här med skatter och
att ha en helhetssyn på politiken inte alltid är lätt. Det
finns faktiskt en moderat som visat på detta. En mo-
derat i Värmland, Jan-Evert Rådhström heter han,
fick frågan hur mycket man skulle satsa på vägarna
och hur man skulle finansiera det. Han svarade: Ja,
det kanske blir på det sättet att vi inte kan genomföra
de skattesänkningar vi föreslår.
Det tycker jag är ganska intressant. Detta finns i
en tidningsartikel.
Sedan kan vi gå in och titta på reservationerna.
Jag ska inte göra någon form av recension av dem,
men det finns kanske anledning att titta på vad det är
man föreslår. Ibland är dessa skatteförslag ganska
täckande över hela skalan. Ibland blir man lite förvå-
nad när man sitter och läser. Plötsligt finns det inte
med saker, och då undrar man lite grann varför.
Jag ska börja med en gammal borgerlig käpphäst
som dubbelbeskattningen. Man föreslår att ta bort
dubbelbeskattningen. De flesta borgerliga partier gör
det. Det är bara synd att man inte går i takt med det
som händer i Europa. Tyskland är på väg att återinfö-
ra dubbelbeskattningen. Holland har gjort det. EU är
alltså på väg att diskutera huruvida man ska acceptera
borttagandet av dubbelbeskattningen.
Den modell som finns för att inte ha dubbelbe-
skattning är att man ska få skattereduktion för den
skatt på utdelningen som företaget har betalat. På det
sättet gynnar man det egna landets aktier. Det är alltså
klart konkurrenssnedvridande. EU har ögonen på
detta. Och Tyskland och Holland har redan vidtagit
åtgärder för att minska detta. Ändå radas detta upp i
ytterligare motioner. Följer ni inte med i vad som
händer inom EU? Ska vi som är lite kritiska till EU
behöva lyfta fram de strömningar som finns där?
En annan intressant sak som moderaterna föreslår
är slopad reklamskatt. Det tycker jag är ett ganska bra
förslag. Men i stället vill man höja momsen på dags-
tidningarna för att finansiera detta. Vad hjälper det
dagstidningarna, som faktiskt är de som har problem?
De har i dag bara 4 % reklamskatt, medan tidskrifter i
övrigt har 11 %. De som får den stora sänkningen ska
man inte göra något åt, utan det är dagstidningarna
som ska betala detta. Jag undrar vad tidningsutgivar-
na säger om en sådan sak.
Sedan kommer vi till det mest intressanta. Det är
vad Moderaterna, inte Folkpartiet, men Kristdemo-
kraterna och även Centern säger. Man kan diskutera
vad Centern egentligen menar, men det är inte bara i
dag man kan diskutera det utan ganska ofta när det
gäller skattepolitik. Det finns ett konkret exempel här.
Det gäller de s.k. 3:12-reglerna. Moderaterna säger:
Slopa 3:12-reglerna! Kristdemokraterna säger samma
sak. Rolf Kenneryd säger: Ta bort de resterande få-
mansföretagsreglerna!
Menar ni detta? Ska vi ta bort 3:12-reglerna helt,
de regler som har med fåmansföretagen att göra? Ska
det vara tillåtet att överföra all inkomst av tjänst till
kapitalbeskattning? Det är det ni skriver. Då vill jag
harangera Folkpartiet. De skriver naturligtvis lite
annorlunda. De är inne på samma linje som vi. Ska
man göra detta måste man naturligtvis utgå något från
en marknadsmässig lön. Det som är däröver kan man
diskutera. Det gäller naturligtvis att fastställa den
marknadsmässiga lönen.
Men jag blir oerhört förvånad när jag läser reser-
vationen från moderater, kristdemokrater och center-
partister. Menar man detta? Det är fritt fram att välja
om man ska beskatta lönen med enbart kapitalbe-
skattning.
En annan intressant sak är att de fyra borgerliga
partierna föreslår att man ska få göra avdrag med
50 000 kr för barnomsorgskostnader. Dessutom ska
man få en skattereduktion med 50 % på hushåll-
stjänster, där faktiskt barnpassning ingår i den upp-
räkning som görs i den motion som väckts i Sveriges
riksdag. Man föreslår alltså dubbla avdrag för den här
typen av kostnader. Det kan helt enkelt bara vara en
lapsus. Men det är lite för många sådana lapsusar i
den borgerliga skattepolitiken för att det ska vara
trovärdigt.
Kristdemokraterna skriver att man ska göra en
sänkning av arbetsgivaravgiften med 10 % ytterliga-
re. Det kanske bara innebär att man ska gå ned med
10 procentenheter och inte med ytterligare 10 %. Det
föreslår Centern också. Man lär sig ingenting av
Riksdagens revisorers rapport om vilka effekter detta
får sysselsättningsmässigt. Någon kristdemokrat har
uttryckt att man inte gör detta av sysselsättningsskäl
utan för att öka kapitalet hos dessa företagare. Så kan
man kanske förklara det. Men när man går in på vilka
sysselsättningseffekter det har är man helt fel ute. Det
visar Riksdagens revisorers rapport som tar upp detta.
Till en kostnad av 5 miljarder lyckas man skapa 3 500
nya jobb. Det kanske inte är på det sättet vi ska an-
vända pengarna.
Centern vill också slopa uttagsskatten för fastig-
hetsförvaltare som sköter sina egna fastigheter. Men
detta infördes ju bara för att de som valde att köpa
sina tjänster skulle få samma kostnader, dvs. att inköp
av entreprenör inte skulle missgynnas. Hur har Cen-
tern tänkt lösa den konkurrenssituationen? Ni är ju för
andra privata initiativ. Men nu plötsligt ska kommu-
nala fastighetsbolag m.fl. slippa ta ut denna skatt.
Men när man köper in tjänster ska man betala mom-
sen.
Det här är heller inte underligt när det kommer
från ett borgerligt parti, tycker jag. Jag kan naturligt-
vis tänka mig den här lösningen. Jag sätter mig gärna
ned och diskuterar det. Men när jag läser detta i en
centerpartistisk motion och reservation tycker jag att
det blir mycket märkligt.
Folkpartiet återupprepar resonemanget om F-
skatten. Det står en sak i reservationen som gör mig
ytterligt konfunderad. Det står nämligen så här: "F-
skattsedeln bör kunna förenklas så att inbetalning av
sociala avgifter och skatt kan ske utifrån den lön som
faktiskt har tagits ut."
Nu är det på det sättet att man inte tar ut någon
lön i enskilda firmor och handelsbolag, utan man
skattar på resultatet. Vad kommer detta att leda till?
Vad menar Folkpartiet med en sådan skrivning i re-
servationen? Vet man inte om att det faktiskt är re-
sultatet man skattar för och inte uttaget.
Sammantaget finns det en hel del att säga om de
borgerliga reservationerna.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkan-
det. Men jag har ett par små synpunkter. Nu är inte
Agne Hansson här, men han läste upp ett uttalande
från Hyresgästföreningen om hur illa det var ställt
med utvecklingen för bl.a. hyresgäster och barnfa-
miljer. Men man ska vara medveten om att Centern
föreslår mer än en 50-procentig ökning av fastighets-
skatten för hyresfastigheter, från 0,7 % till 1,1 %. Jag
undrar vad Hyresgästföreningen har för uppfattning
om det.
Mats Odell är inte heller här inne, men det kanske
finns anledning, om Mats Odell ser på TV eller hör
detta någonstans - men han kanske har annat för sig -
att erinra om den diskussion vi hade i går om kapitali-
seringseffekter. Då erkände både moderater och
kristdemokrater att det existerar kapitaliseringseffek-
ter. Sedan kan man diskutera vilken nivå de har.
Ska man förklara detta på ett ganska enkelt sätt
säger man att en som är på väg att skaffa ett hus anser
att han har 10 000 kr i månaden att avsätta för sitt
boende. Den personen bryr sig inte om ifall det blir
kapitalkostnad till banken eller om det är skatt. Han
har det utrymmet. Om man sänker skatten kommer på
sikt priserna att öka så pass mycket att bostadskost-
naden blir densamma. Det man föreslår här är att man
ska undandra staten skattebasen och i stället lämna
över de pengarna till bankkapitalet. På sikt är det den
effekten som det här får.
Menar ni verkligen att ni tänker föra en sådan po-
litik? Jag medger att det finns anledning att se över
delar av fastighetsbeskattningen. Vad jag anser när
det gäller förmögenhetsbeskattningen vet ni. Man ska
ta upp halva taxeringsvärdet vid förmögenhetsbe-
skattningen. Men det ni föreslår är faktiskt att en del
av hushållens kostnader för boendet inte ska tillfalla
staten utan i stället tillfalla bankkapitalet. Det kan
varken kristdemokrater eller moderater förneka. De
erkände i går att det finns kapitaliseringseffekter. Det
vi diskuterar är bara i vilken grad man för över detta
till bankkapitalet. Jag blir lite förvånad när man har
den ingången.
Jag vill bara ta upp en liten sak till. Det är när
kristdemokraterna säger att man har dubbelbeskatt-
ning på investeringar. Man kan kanske med den tra-
ditionella synen på dubbelbeskattning hävda att före-
tag betalar skatt på avkastningen. Men vad menar
kristdemokraterna när man säger att vi har dubbelbe-
skattning på investeringar? Det står i reservationen.
Jag har här ställt en hel del frågor. Jag vore i och
för sig tacksam om jag fick några svar. Men tiden
kanske är för långt liden för att det ska bli särskilt
många repliker.
Återigen bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 82 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Per Rosengren har helt rätt i sin ana-
lys att han tagit alltför mycket av kammarens tid i
anspråk för sitt anförande. Det är intressant att kon-
statera att han ägnade all denna tid till att gå igenom
oppositionens förslag. Det beror på att oppositionen
har lagt fram ett antal konkreta förslag på olika områ-
den, medan Per Rosengren själv hade ingenting att
säga om vad som står i vårpropositionen och vad han
och hans parti har för ambitioner på skatteområdet.
Rosengren minns säkert den debattrunda vi hade
för ett eller två år sedan där Rosengren sade: Nästa
gång ska sambeskattningen i förmögenhetsbeskatt-
ningen slopas. Det har inte varit ett ljud om det i dag,
och sambeskattningen är kvar.
Rosengren har även när det gäller fastighetsskat-
ten varit ute och snurrat runt och sagt att det kan bli
tal om lindringar osv. Men är det en rimlig nivå för
Lars Persson i Vaxholm att betala 25 000 kr i fastig-
hetsskatt trots begränsningsregeln? Kommer Rosen-
gren att föreslå någonting annat som gör att Persson
kan få en lägre och något mer sansad beskattning?
Det hörde vi heller ingenting om.
Sedan finns det andra saker som Rosengren gärna
undviker att tala som inte direkt har med beskattning-
en att göra men som handlar om att infria gamla löf-
ten. Det gäller samordningen av änkepensionerna.
Där har Vänsterpartiet helt tystnat. Den debatten
existerar knappt längre.
Rosengren tog upp en hel palett av frågor som ha-
de tagits upp i reservationerna. Min tid ger mig inte
möjlighet att kommentera dem alla. Men på en punkt
är jag nyfiken. Rosengren nämnde inledningsvis
kapitalbeskattningen. Är Rosengren beredd att sänka
kapitalbeskattningen till en för Sverige konkurrens-
kraftig nivå i ett europeiskt och internationellt per-
spektiv? Då kanske vi kan diskutera utformningen.
Jag har hittills inte hört någonting om någon bered-
skap att förändra det totala uttaget. Om den beredska-
pen finns hos Vänsterpartiet kan det bli intressant.

Anf. 83 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Vi kan inte stå här och diskutera för-
slag som vi inte har lagt fram. Att de borgerliga läg-
ger fram förslag i en budget där de diskuterar utgifts-
ramar men inte diskuterar intäkter beror antingen på
att de inte har läst hur vi ska arbeta med budgeten
eller så är det demonstrationspolitik.
När det gäller sambeskattningen har vi kommit
fram till hälften. Nu prioriterar vi förmögenhetsskat-
ten, nämligen att se till att det blir halva taxeringsvär-
det i förmögenhetsbeskattningen. Vi prioriterar det
eftersom det är mer fördelningspolitiskt riktigt.
Jag ser på exemplet med lokföraren. Det innebär
att han måste ha 500 000 kr i inkomst. 5 % av
500 000 är ungefär 25 000 kr. Har man 500 000 i
inkomst anser jag inte att 25 000 kr är ett så jättestort
problem, även om beloppet kan verka högt. Jag vet
inte om Carl Fredrik Graf har de riktiga siffrorna.
I fråga om kapitalbeskattning diskuterar jag dub-
belbeskattning. Med ert förslag går ni emot de andra
länderna som håller på att gå mot andra hållet. Dess-
utom har ni inte studerat vad EU säger om detta,
nämligen att detta är en konkurrenshämmande politik.
Vi är inte beredda att i nuvarande läge sänka ka-
pitalbeskattningen i övrigt med tanke på hur arbetet
inom EU ser ut. Vi vet att det om några år kommer att
bli fråga om en uppgiftsskyldighet mellan länderna.
Vi får se vad som händer då. Det här ligger inte inom
de närmaste fem sex åren. Det kommer inte att vara
några större problem under den tiden. Därefter får vi
se vad som händer.

Anf. 84 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Vi kan först diskutera Lars Persson i
Vaxholm. Problemet med begränsningsregeln är att
den inte omfattar förmögenhetsskatten. Perssons lilla
fastighet är klassificerad på ett sådant sätt att en del
av fastigheten anses som fritidshus. Då uppstår de
groteska effekterna. Då kan man med en låg inkomst
hamna i den situationen att man måste betala så pass
höga fastighetsskatter. Jag avvisar den tekniken.
Sedan var det frågan om vi ska lägga fram skarpa
förslag eller inte. Precis som Per Rosengren säger är
problemet att vi inte har några förslag från vår egen
sida att diskutera i fråga om vårpropositionen. Det
finns dåligt antytt vad man tänker göra. Det finns en
budgeteringsmarginal som ni inte nämner hur ni vill
använda. Det finns tankar om att fortsätta att kom-
pensera för egenavgifterna, men inte mer. Det är det
som är lite trist. Det är därför vi diskuterar de borger-
liga konkreta förslagen i den meningen att vi gör klart
våra intentioner. Jag tror att väljarna uppskattar att vi
får möjlighet att diskutera de intentionerna. Rosen-
gren uppskattar det också. Hans debattglädje visar ju
att han tycker att det är kul att debattera våra förslag.
Vi får se till hösten om han har några egna att komma
med. Då ska jag med glädje syna dem lika noga.

Anf. 85 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag lovar att jag, till skillnad från Carl
Fredrik Graf, kommer att kunna svara på frågorna.
När det gäller Carl Fredrik Grafs sätt att uttrycka
sig pratar han om fastighetsskatt. Sedan visar det sig
plötsligt att han inte pratade om fastighetsskatt utan
kombinationen av förmögenhetsskatt och fastighets-
skatt. Det är bra om man säger det.
Med vårt förslag om halva taxeringsvärdet i för-
mögenhetstaxeringen lovar jag att lokföraren kommer
att få en fastighetsskatt som är en bra bit under
15 000 kr. Jag kan inte lova det för jag måste se siff-
rorna först! Det torde bli de effekterna - mellan tum-
men och pekfingret!
Carl Fredrik Graf svarade inte på frågan om vad
som ska göras med hushållsnära tjänster. Ska man få
avdrag för det trots att man redan har fått avdrag för
barnomsorgskostnaderna? Carl Fredrik Graf vill na-
turligtvis inte heller svara på frågan om tidningsarti-
keln av Jan-Evert Rådhström där han säger att för att
finansiera vägarna går det bra att låta bli att sänka
skatten.

Anf. 86 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Carl
Fredrik Grafs analys av Per Rosengrens anförande,
som kan betecknas som ett osammanhängande blädd-
rande i oppositionens motioner och reservationer -
något som var svårt att hänga med i för de flesta.
Jag vill dock lyfta fram en fråga, nämligen storle-
ken på de s.k. kapitaliseringseffekterna som skulle bli
resultatet av en slopad fastighetsskatt. Vi är överens
om att den finns men att storleken måste diskuteras.
När det gäller effekterna av sänkta skatter som tas
ut på lönekostnader hos bl.a. arbetsgivare vet vi med
ganska stor säkerhet att det kommer att slå igenom
med ca 50 % i lönebildningen. Varför är inte Väns-
terpartiet berett, Per Rosengren, att medverka till
rejäla skattesänkningar för låginkomsttagare? Det
skulle ge möjligheter till en bättre arbetsmarknad med
andra lite bättre löner för låginkomsttagarna och ge
dem och deras familjer större möjlighet till ökat in-
flytande och ökad makt över den egna ekonomiska
situationen.

Anf. 87 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Det kanske blir ett osammanhängande
pladdrande när man går igenom de enskilda skatteför-
slagen som de borgerliga har lagt fram. Helena Höij
får ursäkta att jag står och läser innantill i era förslag.
Jag ska fråga även Helena Höij: Ni vill ha avdrag
med 50 000 för barnomsorgskostnader och därefter
även avdrag med 50 % för hushållsnära tjänster. Ni är
alltså beredda att dubbelsubventionera, eller är det
också en lapsus?
Jag frågade lite grann om dubbelbeskattningen. Är
ni inte medvetna om vad som sker i Europa? Det
gäller även kapitaliseringseffekterna och ert förslag
om att ha en kommunal avgift. Jag ställde frågan i går
om hur stor den avgiften ska vara. Det vet ni inte. Hur
stor del ska plockas in till kommunerna i statsbidrag?
Det vet ni inte. Ni bereder frågan.
Samtidigt säger ni i debatten att det är viktigt att
de boende vet hur stora kostnader de får. När jag
sedan ställer frågan till kristdemokraterna får jag
svaret att ni inte vet. Det är mycket märkligt.
Sedan var det frågan om sänkning av skatten för
låginkomsttagare. Men kristdemokraterna och mode-
raterna prioriterar inte några låginkomsttagare. För-
värvsavdrag gynnar dem med höga inkomster. Det
gäller naturligtvis även ett borttagande av den statliga
skatten. Det är inte låginkomsttagare som gynnas av
det. Ni lägger ut enorma summor på att sänka skatten
för dem med relativt höga inkomster.
Hur vill ni göra med hyreshusen? Ni diskuterar
bara villorna. Ni har inga förslag hur vi ska lösa pro-
blemet med fastighetsskatten för hyreshusen. Det
vore intressant om jag kunde få svar på någon av
frågorna.

Anf. 88 HELENA HÖIJ (kd) replik:
Fru talman! Det är en radda frågor och en radda
förslag ur inte bara våra reservationer och våra mo-
tioner som kommer upp i det här replikskiftet utan en
mängd annat. Det är naturligtvis helt omöjligt att
diskutera dem på två minuter.
Jag lyfte upp en fråga som jag tyckte att det var
intressant att vi försökte reda ut, och det var skatten
för låginkomsttagare. Jag ska bara ta upp ett förslag
som Kristdemokraterna har som slår direkt mot låg-
inkomsttagarnas skatter, och det är en skattereduktion
just för låg- och medelinkomsttagare på maximalt
3 600 kr.
Jag ska ge Per Rosengren ytterligare en chans att
förklara Vänsterpartiets syn när det gäller skatt på
låginkomsttagare.

Anf. 89 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Vi var med och ställde krav på just en
riktad sänkning för låginkomsttagarna. Det har vi haft
under de senare åren. 30 % på 3 600 kr är 1 000 kr
om året. Det är t.o.m. lägre än det som vi har genom-
fört som ni har varit motståndare till.
Återigen: Hur ska ni göra med dubbelbeskattning-
en? Är det låginkomsttagarna som skulle gynnas av
ert förslag? Hur stämmer detta med EU:s politik? Hur
stämmer det med det faktum att både Tyskland och
Holland i dag börjar återinföra dubbelbeskattningen?
Ett av länderna har återinfört den, och ett annat land
är på väg att göra det. Hur ska ni göra med avdraget
50 000 kr för barnomsorgskostnader? Går det att
kombinera med avdrag för hushållsnära tjänster? Hur
ska ni göra med fastighetsskatten? Hur hög kommer
den att bli på de kommunala nivåerna när det gäller
avgiften?
Ni har inte svar på en enda fråga på skattepoliti-
kens område, utan det är rena snömoset.

Anf. 90 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Arbetsdagen och terminen börjar
närma sig sitt slut. Jag är förstås mycket tacksam att
så många av kollegerna har samlats just för att lyssna
på mitt anförande och få höra mig utveckla principer-
na för den socialliberala skattepolitiken.
I den utmärkta reservationen nr 14, som jag re-
kommenderar till läsning, utvecklas bl.a. det gamla
självklara liberala kravet att det måste löna sig att
arbeta.
Vi lägger förslag om att den s.k. värnskatten, som
är ett brott mot reglerna i skattereformen, tas bort.
Vi vill höja brytpunkten. Jag tror möjligen att Ar-
ne Kjörnsberg från skatteutskottets ledning är på vår
sida. Jag hoppas att det visar sig i verkligheten också
och inte bara i Arne Kjörnsbergs tal.
Vi vill ta bort LO-puckeln.
Vi lägger förslag som minskar marginaleffekterna
i övrigt. De har diskuterats en del i den här debatten,
och jag kanske inte behöver stryka under det självkla-
ra att marginalskatterna är en del av marginaleffek-
terna. De utgörs av ett par andra delar också. Vi läg-
ger alltså från vår sida förslag på samtliga områden.
Det har några gånger i dag diskuterats statsskat-
ten, och det visar sig att skatteutskottets ordförande
var antingen frånvarande eller sovande, mentalt eller
på annat sätt, när Karin Pilsäter för ett tag sedan gav
svar till Bosse Ringholm - jag vet inte för vilken
gång i ordningen - att Folkpartiet inte har lagt några
förslag om avskaffad statsskatt. Den delen av Arne
Kjörnsbergs tal får han anledning att ta tillbaka på ett
eller annat sätt.
Vi lägger förslag om avskaffande av den nuvaran-
de fastighetsskatten. Vi vill ha en annan typ av fastig-
hetsbeskattning. Det kommer att innebära att den blir
klart sänkt.
Vi lägger förslag om förmögenhetsskattens av-
skaffande.
Vi har synpunkter bl.a. på dubbelbeskattningen.
Per Rosengren har flera gånger tagit upp frågan om
dubbelbeskattningen, som kammarens ledamöter har
hört, utan att ett ögonblick komma in på principfrå-
gan om vad det gäller. Han har bara ägnat sig åt tek-
nikaliteter eller vad som händer i något annat land.
Det vore intressant om han någon gång ville komma
in på själva principfrågan. Ska vi ha dubbel beskatt-
ning på de pengar som satsas i riskvillig verksamhet i
vårt land och enkel beskattning på de pengar som
placeras i icke-riskvillig verksamhet, typ på bank-
konto? Det skulle vara intressant att vid tillfälle få det
utvecklat. Möjligen uppskattar kammaren om det inte
sker i dag.
På ett område har vi lagt förslag genom åren, och
det gäller att se till att socialförsäkringarna blir riktiga
försäkringar. De ska vara allmänna och obligatoriska.
Om de utformas på områden som de flesta människor
skulle vilja ha och teckna frivilligt, och om de utfor-
mas så att det blir raka rör mellan avgifter och förmå-
ner, att det inte tas ut avgifter någonstans där det inte
finns förmåner - någonting som är självklart i alla
andra försäkringar - skulle de bli mer försäkrings-
mässiga. Dessutom skulle de utformas tydligare så att
det är helt klart vad man betalar för - det som ibland
brukar kallas egenavgifter men som likaväl skulle
kunna kallas försäkringspremier.
Det märkliga är att när man inom pensionsrefor-
men och på andra sätt försöker få till stånd tydligare
försäkringspremier värjer sig personer, inte minst
inom arbetarrörelsen, emot detta. Om det är några
som är för att de delar av det som brukar kallas skat-
ter uppfattas som skatter och uppfattas ha ett mera
tydligt samband med vad man själv får ut, dvs. att
skatteinslaget minskar, borde de som är för ett högt
totalt skattetryck vara mera intresserade än många
andra av att genomföra det. Så har det hittills inte
varit. Det finns debattörer på den sidan, bl.a. med
anknytning till LO, som har framfört liknande tanke-
gångar, men hittills verkar det inte ha fått något större
resultat.
Fru talman! För snart fyra år sedan lade vi från
Folkpartiets sida ett förslag på en stor socialförsäk-
ringsreform utgående från samma principer som den
stora pensionsreformen. Vår partiledare Lars Leijon-
borg skrev brev till samtliga andra partiledare och
bjöd in till samtal för att se om man kunde komma
fram till någonting på den punkten. Tyvärr har vi inte
fått några positiva svar. Det är bara att hoppas att den
dagen kan komma då vi får sådana positiva svar och
att vi i Sverige skulle kunna genomföra en sådan
reform. Det skulle innebära en kraftig minskning av
det faktiska skattetrycket.
Med tanke på vilken tid på dygnet det är, yrkar jag
i dag inte bifall till reservationen.

Anf. 91 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara påpeka att jag inte har
diskuterat teknikaliteter när det gäller dubbelbeskatt-
ningen. Det handlar om 10-15 miljarder. Vi är abso-
lut inte beredda att ge detta till folk som redan har
gott om pengar.
Det viktigaste i sammanhanget är att jag förhåller
mig till den verklighet som finns runtomkring oss.
Tyskland återinför dubbelbeskattning, och Holland
gör det. EU börjar diskutera huruvida detta inte är
konkurrenssnedvridande.
Det är ganska intressant att Bo Könberg som ivrig
EU-anhängare inte inser att det här kommer att bli ett
problem för Sverige, om vi nu ska lägga kraft på att
genomföra någonting som EU säger nej till.

Anf. 92 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag konstaterade i mitt förra inlägg att
Per Rosengren uppehöll sig enbart vid vad jag kallar
teknikaliteter, dvs. vad som händer i något annat land,
om det är så att man ska ta bort dubbelbeskattningen
genom att ta bort den på den ena eller andra sidan.
Den raka fråga som jag försökte ställa till Per Ro-
sengren var: Är det rimligt att ha dubbel beskattning
på investeringar som är riskbenägna jämfört med dem
som inte är det? Enklare uttryckt: Om man placerar
pengar i aktier ska de beskattas dubbelt, men om man
sätter in pengar på en bankbok ska de beskattas en-
kelt. Går det att få svar på den frågan?

Anf. 93 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Det som Bo Könberg vill är att den
som får utdelning på aktier inte ska betala någon skatt
på den. Om man däremot har pengarna på banken ska
man skatta för avkastningen. Det är det som det hela
handlar om. Dessutom handlar det om att EU förr
eller senare kommer att sätta stopp för detta. Vad EU
planerar och EU:s syn på konkurrens osv. tycker
tydligen inte Bo Könberg och Folkpartiet är särskilt
intressant.

Anf. 94 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det som Per Rosengren nu försöker
göra är att kasta sand i ögonen på de riksdagsleda-
möter som lyssnar. Den fråga han ska ta ställning till
är om det är rimligt att man betalar skatt två gånger,
både i företaget och hos den enskilde, om man satsar
pengar på verksamhet som tar risker, medan man ska
göra det, enligt allas vår uppfattning, en gång om man
har pengar på bank.
Den tekniska utformningen kan vi diskutera här
eller någon annanstans. Principen har Per Rosengren
vägrat att ge svar om.

Anf. 95 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Det är bra besked om statsskatten.
Kan inte Bo Könberg själv, hans partiordförande eller
hans ekonomisk-politiske talesman tala om för Bo
Lundgren och Carl Fredrik Graf att ni inte ställer upp
på slopad statsskatt? Det vore jättebra om Bo Kön-
berg ville göra det.
Får jag sedan, fru talman, säga en sak i all öd-
mjukhet. När jag var ny i riksdagen 1985 var mitt
intryck av riksdagen och riksdagsdebatterna jämfört
med fullmäktige i Borås att här var man mycket arti-
gare och sakligare och att det var mycket mindre
personangrepp. Jag har varit här i 16 år. Det har skett
en förändring. Om man inte pladdrar sover man tyd-
ligen numera.

Anf. 96 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag trodde att vännen Arne skulle
uppskatta att jag försökte hitta någon förklaring till att
han en timme efter det att Karin Pilsäter här hade gett
besked gav en helt motsatt uppgift i denna kammare.
Jag tyckte att den kanske snällaste förklaringen var
den att han hade sovit, men jag tar tillbaka den och
får fundera på någon annan förklaring.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

FiU20 Riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, m.m.
Punkt 1 (Allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken [avsnitten 1.1-1.3])
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
161 för utskottet
125 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 11 mp
För res. 1: 67 m, 34 kd, 13 c, 11 fp
Frånvarande: 18 s, 15 m, 6 v, 8 kd, 5 c, 5 fp, 5 mp,
1 -
Per Landgren (kd) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats som frånvarande.

Punkt 2 (Den ekonomiska och monetära unionen
[avsnitt 1.4])
Propositioner ställdes först beträffande utskottets
förslag till beslut och därefter i fråga om motivering-
en.
Förslag till beslut:
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m, fp)
Votering:
169 för utskottet
114 för res. 2
2 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 8 c, 11 mp
För res. 2: 68 m, 35 kd, 11 fp
Avstod: 1 m, 1 c
Frånvarande: 18 s, 13 m, 6 v, 7 kd, 9 c, 5 fp, 5 mp,
1 -
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 3 (c)
Votering:
162 för utskottet
13 för res. 3
114 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 1 fp, 11 mp
För res. 3: 13 c
Avstod: 69 m, 35 kd, 10 fp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 6 v, 7 kd, 5 c, 5 fp, 5 mp,
1 -

Punkt 4 (Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
[avsnitten 2.3, 2.4 och 3])
1. utskottet
2. res. 7 (m)
3. res. 8 (kd)
4. res. 9 (c)
5. res. 10 (fp)
Förberedande votering 1:
14 för res. 9
11 för res. 10
259 avstod
65 frånvarande
Kammaren biträdde res. 9.
Förberedande votering 2:
35 för res. 8
13 för res. 9
241 avstod
60 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Förberedande votering 3:
70 för res. 7
36 för res. 8
183 avstod
60 frånvarande
Kammaren biträdde res. 7.
Huvudvotering:
161 för utskottet
69 för res. 7
59 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 11 mp
För res. 7: 69 m
Avstod: 35 kd, 13 c, 11 fp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 6 v, 7 kd, 5 c, 5 fp, 5 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

6 § Avslutning

Anf. 97 TALMANNEN:
Ärade riksdagsledamöter! Ett alldeles särskilt
halvår i riksdagen går nu mot sitt slut.
Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen har
denna vår satt sin prägel på riksdagsarbetet i många
avseenden.
Det har varit en mycket intensiv tid. Hårt arbete,
kompetens, engagemang och inte så lite fingerfärdig-
het har krävts av alla i vårt hus - ledamöter och an-
ställda.
De möten som anordnats av riksdagen med anled-
ning av det svenska ordförandeskapet har också av-
löpt mycket väl. Jag vill ta detta tillfälle i akt att
varmt tacka alla som bidragit till detta genom extra-
ordinära och engagerade insatser.
Förhoppningsvis kan den sommar som nu väntar
ge kompensation för den brist på fritid och avkopp-
ling som denna hektiska vår inneburit.
Men det har också varit en mycket spännande tid.
Det snart gångna halvåret har givit oss i riksdagen
många nya och värdefulla erfarenheter. De har enty-
digt pekat på riksdagens - de nationella parlamentens
- ansvar för demokratin i en tid av internationalise-
ring.
Det är positiva och konstruktiva erfarenheter som
visar på stora möjligheter, som måste tas till vara. Det
kommer att kräva nytänkande och förändrade arbets-
metoder.
Det beslut som riksdagen fattade i går om betän-
kandet Riksdagen inför 2000-talet är ett viktigt steg i
denna riktning. Det har varit en mycket stimulerande
arbetsuppgift för mig att leda det arbete som lade
grunden för detta beslut i mycket konstruktivt och
engagerat samarbete med Riksdagskommitténs leda-
möter, experter och sekreterare. Jag vill varmt tacka
alla som under kommitténs arbete och därefter full-
följt uppgiften att ge riksdagen arbetsformer som
kommer att stärka riksdagens roll, och därmed demo-
kratin, i en tid av avgörande förändringar och stora
utmaningar.
Vi kan nu också konstatera att samrådet med och
informationen från regeringen under ordförande-
skapshalvåret har fungerat väl i EU-nämnd och i
kammare tack vare redan tidigare väl upparbetade
rutiner, som ytterligare förbättrats denna vår.
De möten som hållits i riksdagen mellan utskott i
de nationella parlamenten inom EU, COSAC-mötet
och den EU-rättsliga konferens som ägt rum i veckan
under riksdagens och regeringens gemensamma
värdskap, har givit värdefulla bidrag till vårt arbete
att stärka det demokratiska arbetet. Företrädare för
regeringen har aktivt deltagit i dessa möten.
Det sammansatta konstitutions- och utrikesut-
skottet åstadkom på kort tid ett gediget bidrag till
diskussionen om EU:s framtidsfrågor, vilket utmyn-
nade i en både intressant och konstruktiv debatt i
kammaren och i beslut av betydelse för vår fortsatta
behandling av EU:s framtidsfrågor.
Den 13-15 september är riksdagen värd för det
årliga mötet med talmännen i de nationella parla-
menten inom EU. Där deltar kandidatländernas tal-
män nu för första gången. Den rapport som jag då
kommer att presentera är en genomgång av erfaren-
heter och arbetsmetoder vad gäller de nationella par-
lamentens roll för att stärka demokratin i EU-arbetet
och i det internationella samarbetet.
Rapporten kommer att finnas tillgänglig på riks-
dagens webbplats inom kort.
Ärade ledamöter! Två av riksdagens ledamöter
har under det gångna halvåret lämnat riksdagen för
andra uppdrag.
Mats Lindberg kom in i riksdagen 1986 och har
varit verksam inom näringsutskottet, dåvarande För-
valtningsstyrelsen och som ordförande i direktionen
liksom i nuvarande Riksdagsstyrelsen. Mats Lindberg
har sedan tidigt i våras fortsatt sitt engagemang för
näringslivsfrågorna som styrelseordförande inom det
privata näringslivet.
Gun Hellsvik lämnade riksdagen den 1 mars efter
att ha blivit utnämnd till generaldirektör för Patent-
och registreringsverket. Gun Hellsvik valdes till riks-
dagsledamot 1994 och blev då ordförande i justitieut-
skottet efter tre år som justitieminister. Hon valdes
1999 även till ordförande för Nordiska rådets svenska
delegation och president i Nordiska rådet.
Vi tackar Mats Lindberg och Gun Hellsvik för de-
ras insatser i riksdagen och önskar dem all framgång
på nuvarande uppdrag inom svenskt samhällsliv.
Ärade riksdagsledamöter! Jag vill varmt tacka er
alla för engagerade och kunniga insatser under det år
som gått.
Jag vill också tacka de vice talmännen för gott
samarbete, liksom gruppledarna och partiernas före-
trädare i Riksdagsstyrelsen för aldrig sinande tålamod
och konstruktivitet i delikata avgöranden och kvitt-
ningsmännen för likaledes aldrig sinande nit och
redlighet tillika med mänsklig hänsyn när så krävs.
Tack också till kammarsekreteraren och till riks-
dagens personal som med sitt engagemang har bidra-
git till att göra detta intensiva halvår till en stor fram-
gång.
Kära arbetskamrater och vänner! Den blomstertid
har nu på sedvanligt sätt inte bara kommit, utan nära-
på förrunnit medan vi i riksdagen varit strängt upp-
tagna av annat än att se gullvivorna växa och häggen
slå ut.
Nu önskar jag er alla många och goda stunder att
njuta av den lust och fägring stor som trots allt ännu
väntar på oss där ute.
Nobelpristagaren Harry Martinson ger i sin
Göksång gestalt åt vår längtan i denna stund:
Bered er för livet och vänd alla blickar mot söder
det påstås att solen skall komma så snart den får
tid.
Då gäller det vara på platsen och insamla glöder
att bota sig med och att uppvärma gökhjärtat vid.
Ack finge mitt hjärta slå upp sina kamrar och tala
om sommarens tid tills jag fölle i backen och dog.
Ack bleve det sommar då skulle jag verkligen
gala
då skulle jag ropa som ingen har ropat i skog.
Ärade ledamöter! Kära vänner! Skön sommar och
på återseende i höst.
(Applåder)

Anf. 98 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Kammarens ledamöter ber att få tacka
för de varma välgångsönskningarna. Också längst bak
i bänkarna märkte vi hur det från talmannens ord slog
ut små sommarsolar av värme och ljus. Vi gläder oss
åt den goda omtanken. Jag tycker att vi ska bära med
oss att även en kall och mulen dag kan en varm och
ljus tanke få solen att lysa.
Visst längtar vi efter sköna sommardagar med vila
och avkoppling. Men en malört i bägaren är den där
seglivade skrönan om de lata och lediga ledamöterna.
Jag tycker att det är trist att hårt arbetande personer
ska hängas ut på löpsedlar med texten: "Länets lataste
ledamot."
Hör här vad chefen för samhällsredaktionen på en
stor kvällstidning skrev tidigare i år. Först stod det så
här: "Det finns två möjligheter. Antingen måste man
vara lite tokig för att komma in i riksdagen. Eller
också tappar man omdömet när man kommer dit."
Två möjligheter - antingen tokig eller omdömeslös.
Är det Grönköpings polismästare som spökar, han
som delade in sina medmänniskor i häktade och ännu
inte häktade?
Längre fram i artikeln står det så här: "Dessutom
har ledamöterna fantastiska möjligheter att ta igen
sig. En månads ledighet över jul, fyra veckor spridda
över året, 13 veckors sommarlov, fyra schemalagda
arbetsdagar per vecka."
Man tackar - ledigt nästan halva året och fantas-
tiska möjligheter att ta igen sig. Det låter som gjort
för Kronblom. Men det är ju inte så. Det här är en
tidning som vill att sanningen ska fram. Jag tycker att
de ska akta sig för halvsanningar, eftersom det är så
lätt att få tag på den felaktiga halvan.
(Applåder)
Inte finns det någon som tror att journalistarbetet
bara är den stund när journalisten syns i rutan eller
skriver ut en artikel. Ska vi alltid vara i sändning för
att det ska räknas som riksdagsarbete?
Våra talmän är ju extra mycket mediebevakade,
och även för er gäller ju att ni utför det allra mesta
arbetet när mikrofonerna är avstängda.
Jag vill gärna uttrycka vår stora uppskattning av
talmannen och de vice talmännen för ert utomordent-
liga sätt att leda riksdagen. Låt mig få säga några ord
alldeles speciellt om era insatser för att få den svens-
ka riksdagen också till en pulserande internationell
mötesplats. Talmannen beskrev ju det. Världen har
kommit närmare. I riksdagen sjuder det av besök med
spännande diskussioner och konstruktiva kontakter.
Här kan vi tala om gränslöst arbete i dubbel bemär-
kelse.
Våra talmän tar ansvar för ett imponerande antal
besök och motbesök, och det pågår i övrigt en stor
aktivitet i många dimensioner. Tack vare ert engage-
mang, er kunnighet, skicklighet och duglighet får ni
riksdagen att spela en allt viktigare roll i folkens
fredliga samarbete.
Jag har också på plats kunnat följa talmannen i
internationella sammanhang och blivit glad och rörd
över att se den respekt och det förtroende som har
visats den svenska riksdagens talman.
Fru talman! Det fanns en tid när våra resor till
andra länder var starkt ifrågasatta. Jag minns satir-
tecknaren som ritade utskottsledamöter i baddräkt
under palmerna, lojt betraktande fartyg vid horison-
ten. Texten var: I dag studerar utskottet sjöfarten på
Indiska Oceanen.
Men i år har våra inrikes resor varit mer på tape-
ten än våra utrikesresor. Då går mina tankar till Carl
von Linné. Han fick riksdagens uppdrag att resa i
Sverige och utforska växter, djur och natur. Låt oss ta
med oss Linnés brinnande nyfikenhet och ge oss ut i
vårt vackra land. Låt dig tjusas av mosaiksländan -
den är vacker - och se hur dess vackra vingmönster är
sinnrikare än hela den inomkommunala skatteutjäm-
ningen.
Jag vill tacka kammarsekreteraren och riksdagens
personal för era goda insatser i den parlamentariska
demokratins tjänst. Samarbetet med er har som van-
ligt varit ovanligt trivsamt, lärorikt och stimulerande.
Jag vill också tacka riksdagsjournalisterna för ett
gott arbete som förtjänar stor respekt.
Och som ord på vägen ut i sommaren vill jag ge er
vad den unge Linné skrev om solen för drygt 270 år
sedan:
"Då den ljusa solen kommer; si, då komma alla
insekter fram ur sina gömslor; si, då spritta alla örter
upp och alla träd grönska ja, själva människan får då
liksom nytt liv."
Jag önskar er alla en god, glad och upplivande
sommar. Tack ska ni ha.
(Applåder)

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2000/01:120 2001 års redogörelse för företag med
statligt ägande

8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 14 juni

2000/01:1394 av Maud Ekendahl (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Information om narkotika
2000/01:1395 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
OECD-granskning
2000/01:1396 av Johnny Gylling (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Olika villkor för hamnar och raffinaderier i Sverige
2000/01:1397 av Göran Norlander (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Lokaliseringen av isbrytarna till Härnösand
2000/01:1398 av Margareta Viklund (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Ersättningsarbeten i Hässleholm
2000/01:1399 av Margareta Viklund (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Garnisonsområdet i Hässleholm
2000/01:1400 av Olle Lindström (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Arméns musikkår i Norrland
2000/01:1401 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Parlamentarisk arbetsgrupp
2000/01:1402 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Makedonien
2000/01:1403 av Kenth Skårvik (fp) till miljöminister
Kjell Larsson
Miljöhänsyn i kommunala parkeringsbestämmelser
2000/01:1404 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Valbevakningen i medierna
2000/01:1405 av Dan Kihlström (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Närradio
2000/01:1406 av Lena Sandlin-Hedman (s) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Lagstiftning om franschising

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.

9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 14 juni

2000/01:1328 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Körkortsutbildningen
2000/01:1329 av Jeppe Johnsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Körkortsprov
2000/01:1334 av Lena Sandlin-Hedman (s) till stats-
rådet Mona Sahlin
Utbildning för företagare
2000/01:1335 av Lena Sandlin-Hedman (s) till stats-
rådet Mona Sahlin
Strategi mot farligt ensamarbete
2000/01:1345 av Göte Jonsson (m) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Körkortsproven
2000/01:1355 av Murad Artin (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Visumregler
2000/01:1365 av Margareta Viklund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Barnens svåra situation
2000/01:1366 av Margareta Viklund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Barnarbete

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 september.

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.23.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 13 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 57 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.