Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:122

Måndagen den 11 juni

Kl. 10.00 - 18.05

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 1 juni.
2 § Meddelande om svar på skriftliga frågor
under sommaruppehållet

Förste vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om svar på skriftliga frågor under sommarup-
pehållet delats ut till kammarens ledamöter.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU8
Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
2000/01:MJU15, MJU16 och MJU21

4 § Utvecklingssamarbetet med Central- och
Östeuropa

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU9
Utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa
(prop. 2000/01:119).

Anf. 1 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Det finns ett tydligt och beprövat re-
cept för länderna i Central- och Östeuropa att följa för
att omvandla sina ekonomier och därigenom nå väl-
stånd och utveckling. Det är att efter att ha klarat att
möta EU:s Köpenhamnskriterier bli kandidatland och
steg för steg uppfylla EU:s gemensamma regelverk,
den s.k. akin.
Erfarenheterna visar tydligt att de länder i Central-
och Östeuropa som verkligen satsat på politiska och
ekonomiska reformer också är de länder som haft den
mest positiva ekonomiska utvecklingen. Det hägrande
EU-medlemskapet har fungerat som en drivkraft.
Östersjöländerna Estland, Lettland, Litauen och Polen
är konkreta exempel på detta.
Att länderna kandiderar för medlemskap i EU och
de reformer som anpassningen drivit fram har redan
bidragit till att vitalisera och modernisera kandidat-
ländernas ekonomier, vilket ger både ekonomisk
konkurrenskraft och tillväxt.
Polen var det land som på grund av reformer
snabbast fick fart på tillväxten. Polen hade 1997-
1999 en ekonomisk tillväxt på i snitt 5,2 % som sedan
har sjunkit något. I fjol växte landets ekonomi med
4,1 %, i år med 3 %, och nästa år förutses en tillväxt
på 4 %.
Sammantaget kan konstateras att Polens ekonomi
nu är drygt 30 % större än vid frigörelsen år 1989.
Det är desto mer imponerande med tanke på att den
ekonomiska utvecklingen i kandidatländerna kan
beskrivas som ett u.
Inledningsvis föll ekonomierna snabbt och den
gamla planekonomin bröts sönder för att sedan i takt
med reformernas genomslag vända uppåt igen. Ar-
betslösheten i Polen är fortfarande hög, nära 16 %,
och alltjämt i växande. Det man nu behöver ta tag i är
just moderniseringen av marknadens funktionssätt,
skattesystemet och den offentliga administrationen.
Estland fortsätter att vara ett av de framgångsri-
kaste kandidatländerna. Efter den ryska krisen har
tillväxten tagit fart ordentligt. Den var förra året
6,4 %. Tillväxten beräknas nå 5 % i år och närma sig
6 % nästa år. Växande efterfrågan i landet gynnas av
låga räntor och högre disponibla inkomster.
Lettland har också mycket hög ekonomisk till-
växttakt. Fjolårets 6,6 % tillväxt följs av 5 % i år och
5 ½ % nästa år. De inhemska investeringarna ökar,
men konsumtionen avtar.
Litauens tillväxt har varit svagare än grannarnas. I
fjol växte ekonomin med 3,3 % men väntas ta rejäl
fart i år och nästa år. Ekonomin beräknas då växa
med 4 % respektive 5 %. Arbetslösheten är dock
alltjämt hög, ca 15 %, och håller tillbaka hushållens
konsumtion. Åtgärder för att förbättra näringsklimatet
är på gång.
Ryssland är ett särfall såtillvida att landet inte sö-
ker EU-medlemskap. Däremot har de senaste åren
efter den stora krisen 1998 inneburit steg framåt för
landet i ekonomiskt hänseende. Ekonomin växte med
7,7 % förra året och beräknas växa med 3-4 % de
kommande åren. Arbetslösheten i Ryssland är nu nere
under 10 %.
Hushållen driver tillväxten och efterfrågan i takt
med stigande reallöner. Återhämtningen gör Ryssland
intressantare som marknad. Ser man till den svenska
exporten till såväl som från Ryssland ökade den med
ca 20 % under år 2000.
De ryska statsfinanserna har förbättrats inte minst
på grund av stigande oljepriser och andra råvarupriser
men också på grund av ett bättre fungerande skatte-
system. När priserna sjunker i takt med avtagande
internationell konjunktur väntas dock statsfinanserna
åter komma att försvagas.
Skattesystemet har som sagt effektiviserats och
reformerats med en platsskatt. Investeringar från
utlandet ökade med 15 % i fjol i Ryssland men är
koncentrerade till storstäderna Moskva och S:t Pe-
tersburg. Landet har ännu att ta steget från råvarube-
roende till en mer diversifierad ekonomi.
Statsledningens syn på demokratin och den fria
pressen ger anledning till oro. Rättssystemet och
utbildningen måste reformeras. De politiska kraven
från vår sida på Ryssland måste vara tydliga. Kränk-
ningar av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande
vanligt förekommande i Ryssland. Övergreppen mot
civilbefolkningen i Tjetjenien fortsätter. Den svenska
regeringens kritik av kränkningar av mänskliga fri-
och rättigheter ska och får inte vara mildare än den
som framförs från Europarådet och OSSE.
Herr talman! En av de största osäkerhetsfaktorer-
na för de baltiska staternas ekonomiska tillväxt är hur
efterfrågan kommer att utvecklas i EU. De baltiska
staternas beroende av konjunkturen i Västeuropa är
ett nytt fenomen. Det är på sitt sätt ett lika talande
som välkommet bevis för att de lyckats lägga om sina
handelsmönster från Sovjettiden fullständigt.
Det ekonomiska beroendet är en effekt av länder-
nas tilltagande och redan djupgående integration i
EU-ländernas ekonomi. Den inhemska efterfrågan har
under avmattningen i Västeuropa fått ökad vikt för
ländernas tillväxt.
Den ekonomiska krisen i Ryssland för ett par år
sedan resulterade t.ex. i Litauen i ett kortsiktigt fall i
BNP på 4 % under 1999 men också i långsiktigt om-
lagda handelsmönster. Två tredjedelar av exporten
går numera till EU. I Polen går sju tiondelar av ex-
porten till EU-området.
Förhandlingar om EU-medlemskap går bra för
kandidatländerna kring Östersjön. Estland hade i
mitten av maj stängt 18 kapitel av 31 och Polen 15.
Värt att notera är att Litauen, som inledde konkreta
förhandlingar ett par år efter de första kandidatlän-
derna, då hade stängt 13 kapitel. Lettland hade i mit-
ten av maj kunnat stänga 11.
Även om processen går bra och i flera fall mycket
bra är ett gemensamt problem för kandidatländerna
ännu den administrativa förmågan att tillämpa och
upprätthålla gemenskapsreglerna. Jordbruket och
miljökapitlet kvarstår.
Sedan Slovenien lyckades stänga miljökapitlet
och nå en uppgörelse om övergångstider i gengäld för
investeringsplaner och tidtabeller för uppnående av
EU:s standarder kan genombrott också för andra
kandidatländer vad gäller miljöområdet förväntas.
Det finns särskild anledning att poängtera att det
knappast är rimligt att EU ska vara den part som
kräver undantag i medlemsförhandlingarna. Tillträde
till den fria rörligheten för personer bör erbjudas
kandidatländer från medlemskapets första dag.
Det är därför djupt beklagligt att EU enats om att
stänga sina gränser för kandidatländerna under upp
till 7 år. Det riskerar att leda till att stödet för EU-
medlemskap i kandidatländerna minskar. Det är ett
högt pris att betala. Sverige måste visa vägen mot den
fria rörligheten.
Att Irland i folkomröstning sade nej till Niceför-
draget riskerar också att sända signalen att EU-
länderna inte är så intresserade av utvidgningen.
Toppmötet i Göteborg måste bli en entydig signal om
motsatsen.
Det finns också anledning att säga att EU-
medlemskapet inte får komma att hämma handel och
rörlighet med närområdet på ett orimligt sätt. Ett helt
Europa byggs inte minst genom vardagliga kontakter
och utbyte mellan människor.
Människor måste kunna besöka varandra över
gränser, turista i varandras länder, bedriva småskalig
handel och behålla alla de kontakter som funnits fram
till utvidgningen. Det måste särskilt uppmärksammas,
eftersom EU förmodligen snart kommer att omfatta
alla baltiska stater som har ekonomiskt utbyte med
Ryssland och med varandra.
Den spontana ekonomiska integrationen mellan
EU och närområdet måste fortgå. Det är viktigt att
samarbetet utvecklas mellan Kaliningrad och Litauen
respektive Polen. När Polen och Litauen blir EU-
medlemmar så måste deras öppna handel med Kali-
ningradområdet kunna fortsätta.
Länderna i Central- och Östeuropa är som små
öppna ekonomier starkt utlandsberoende. Det gäller i
alldeles särskilt hög grad länderna i Baltikum. Både
importen och exporten är relativt sett mer betydelse-
fulla för dessa länder än för nuvarande EU-länder. De
nya marknadsekonomierna är beroende av goda vill-
kor för marknadsinträde. EU:s återstående handels-
hinder, särskilt vad gäller jordbruks- och tekopro-
dukter och stål, bör därför snarast och fullständigt
avvecklas. Antidumpningsåtgärder måste även de
avskaffas. Det är inte rimligt att EU å ena sidan be-
driver omfattande stödprogram för att stödja de olika
kandidatländernas ekonomiska utveckling, å andra
sidan ännu inte ger dem fullt marknadstillträde.
Estland är ett av världens mest avreglerade länder
vad gäller internationell handel, och EU bör därför
låta Estland visa EU vägen i avregleringen av han-
deln.
Handel och investeringar, politisk samverkan och
utbyte på alla områden är den långsiktigt naturliga
grunden för samarbete med länderna i Öst- och Cent-
raleuropa precis som med Sveriges västliga grannlän-
der. Ländernas ekonomiska tillväxt och han-
delsmönstrens utveckling visar att dessa länders ut-
veckling redan har kommit långt på väg. Stödet till
Polen har därför nu i det närmaste upphört och insat-
serna i Estland är också nära att fasas ut. I Lettland
och Litauen har övergången till grannlandssamarbete
inletts. Fokus i det svenska stödet flyttas nu österut,
från Östersjöns östra strandstater till nordvästra
Ryssland samt till demokratiska krafter i Vitryssland.
Den utvecklingen bör fortsätta.
I takt med våra grannländers framsteg bör stödet
flyttas österut till bl.a. de åtta regionerna i nordvästra
Ryssland, t.ex. S:t Petersburg och Kaliningrad samt
Vitryssland. I diktaturens Vitryssland ska stödet fo-
kuseras på demokratin, och gärna kanaliseras genom
oberoende organisationer. På områden med speciell
svensk kompetens ska dock möjligheten till svenskt
stöd inte vara geografiskt begränsad, utan även kunna
omfatta länder som t.ex. Ukraina, södra Kaukasus,
och Centralasien.
I stödet bör kunskapsöverföring ges en betydande
vikt. Kunskapsöverföring bör vara ett kvalitativt
inslag i samtliga projekt och dessutom syftet för en-
skilda konkreta projekt. Vi har sett goda svenska
exempel i form av handelshögskolan i Riga, juridik-
högskolan i Riga och den privatfinansierade verk-
samhet som Handelshögskolan i Stockholm driver i
S:t Petersburg.
Det är viktigt att utbyten mellan yrkesgrupper som
journalister, domare, politiker, forskare, lärare och
studenter fortsätter i stor skala som ett led i kunskaps-
och erfarenhetsöverföring.
Herr talman! Det finns några särskilda problem
som är värda att säga några ord extra om. I Östeuropa
beräknas ända upp till 15 % av alla barn inte få chan-
sen att gå i skolan. Inte sällan leder detta till att bar-
nen hamnar i kriminalitet, eftersom det kortsiktigt kan
vara det enda sättet att överleva. Denna oroande ut-
veckling har sin grund i sönderfallande system och i
bristen på respekt för barns rättigheter. Att så många
barn står vid sidan av samhället hotar demokratins
utveckling och måste därför åtgärdas.
Sverige bör i öststödet, i bilaterala kontakter och
inom ramen för EU verka för att utsatta barn i Östeu-
ropa får gå i skolan och ges del av det välstånd som
växer fram samt främja lagstiftning som ger skydd för
utsatta barn.
Ett annat problem är att i fattigdomens och den
bristfälliga sjuk- och hälsovårdens spår växer epide-
mier av svåra sjukdomar fram. Rapporterna om hur
resistenta stammar av tbc sprids har varit många, inte
minst i överfulla och undermåliga ryska fängelser.
Detta är ett problem både för Ryssland och för om-
världen. När fångarna kommer ut riskerar sjukdomen
att spridas i det omgivande samhället och till andra
länder.
Ett särskilt problem gäller hiv och aids, och sprid-
ningen av den sjukdomen i Ryssland och i delar av
Östeuropa. Det är ett lika dolt som allvarligt problem.
I Öst- och Centralasien och i Östeuropa är kanske en
miljon människor hivsmittade, och enbart i Ryssland
antas den årliga ökningen av antalet smittade uppgå
till 50 000 personer. Orsakerna är till stora delar de
samma som för tbc: fattigdom och brister i sjukvår-
den. Viruset sprids främst vidare via drogmissbruk
och prostitution. Barn drabbas vid födseln om mam-
man är smittad, men också genom att den sociala
situationen slås sönder när föräldrarna blir sjuka och
får svårt att ta hand om barnen.
Det är därför viktigt att svenskt östbistånd har en
tydlig inriktning på att stödja smittskyddsarbete,
särskilt vad gäller hiv/aids och tbc.
Avslutningsvis, herr talman, anser jag att det
svenska suveränitetsstödet till Estland, Lettland och
Litauen bör fortsätta. Det är en uppgift som inte han-
teras inom ramen för EU:s förmedlemskapsstrategi
eller stödprogram. Vid byggandet av både demokra-
tiska försvarsmakter och civil säkerhet kan de nordis-
ka länderna spela en viktig roll i regionens utveck-
ling. Detta stöd bör inte automatiskt avvecklas när de
baltiska staterna blir EU-medlemmar - som det anses
i den proposition vi nu behandlar - utan fortgå så
länge behovet kan bedömas kvarstå.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den
moderata reservationen nr 3 under moment 6 i betän-
kandet.

Anf. 2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! För 40 år sedan, 1961, byggdes en
mur upp i Berlin som skulle förhindra fri rörlighet för
människor. Det var människor som levde under det
kommunistiska förtrycket i diktaturstaten. Man räk-
nade med att mellan 1949 och 1961, då muren bygg-
des, hade 2,7 miljoner människor flytt från öst till
väst därför att de ville komma till friheten - till de-
mokratin.
Mycket har hänt under de här 40 åren, men myck-
et återstår också att göra för att befästa demokratin.
Nu är flera av de länder som låg bakom järnridån fria
och demokratiska, och det gäller att med olika medel
befästa den utvecklingen. Vi är inne i ett mycket
viktigt skede för att så ska kunna ske.
I flera f.d. kommunistiska stater har övergången
till demokrati och marknadsekonomi genomförts och
en positiv ekonomisk utveckling ägt rum. Samtidigt
har de demokratiska landvinningarna stabiliserats. De
tydligaste exemplen är Polen, Tjeckien, Ungern,
Slovenien, Estland, Lettland och Litauen. Dessa län-
der ligger närmast till för att få ett medlemskap i
Europeiska unionen. Även Slovakien och, som sagt,
Litauen befinner sig på rätt väg även om en del saker
återstår att göra.
I Vitryssland har dock inga övertygande försök
gjorts att bryta med det gamla systemet. Privatise-
ringarna av näringslivet har kommit av sig, och ingen
normal marknad har kunnat uppstå. Den gamla no-
menklaturan kontrollerar fortfarande stora delar av
samhällsutvecklingen. Yttrande- och pressfrihet sitter
mycket trångt i Vitryssland. Demokratin har på inga
sätt funnit sina former. Misären är fortfarande djup,
och få tecken syns som kan antyda en vändning till
det bättre. Vitryssland är i praktiken en diktatur.
Andra länder åter befinner sig någonstans mellan
dessa två grupper. Några har delvis lyckats med eko-
nomiska reformer, men någon verklig, fungerande
demokrati har inte uppstått.
I Ukraina syns oroväckande tendenser till ett för-
stärkt auktoritärt styre. Rumänien har hoppats kunna
lindra de påfrestningar som omständigheterna innebär
genom att ur statskassan ösa ut pengar som blir allt
mindre värda. Detta har inte haft någon nämnvärd
inverkan på problemen. Ana Maria Narti kommer
senare, för att beskriva situationen, att berätta om en
resa hon gjorde häromveckan till just Rumänien.
Bistånd i olika former kommer alltså att behövas
under överskådlig tid till flera av de här länderna. Det
är detta som det här betänkandet berör här i dag -
biståndet till Central- och Östeuropa.
I det här betänkandet skisserar och fastställer man
vissa mål. Man har ett övergripande mål, sex hu-
vudområden och tre riktlinjer.
Det övergripande målet är att främja en hållbar
utveckling, fördjupad integration och partnerskap i
Östersjöområdet och dess omgivningar utifrån beho-
ven i samarbetsländerna och med utnyttjande av den
svenska resursbasen.
Sedan kommer huvudområdena. De är gemensam
säkerhet, demokratisk fördjupning, ekonomisk om-
vandling, social trygghet, miljö och utbildning. Dess-
utom finns ytterligare tre riktlinjer.
Allt som sägs om de här målen är bra. Det är en
bra plattform för arbetet. Men Folkpartiet vill ändå
lyfta fram det som vi anser vara det allra viktigaste
och som jag började mitt anförande med här i dag,
nämligen demokratiutvecklingen. Det övergripande
målet, de sex huvudområdena och de tre riktlinjerna
kommer inte att fungera om inte länderna får en de-
mokratisk utveckling och om inte demokratin stabili-
seras. Detta är ett resonemang som Folkpartiet för när
det gäller biståndspolitiken över huvud taget. Den ska
koncentreras på just demokratiutveckling. Jag tycker
att den historiska erfarenheten allt tydligare visar att
vi ligger rätt. De länder som inför demokrati, mark-
nadsekonomi och mänskliga rättigheter får en bra
utveckling genom den fria handeln och genom det
politiska systemet.
Jag ser här i betänkandet att det finns fler partier
som börjar närma sig den här uppfattningen och lyfter
fram just demokrati och mänskliga rättigheter och vill
se det som huvudmålet för biståndsarbetet. I sin re-
servation 1 lyfter Kristdemokraterna fram just demo-
krati och mänskliga rättigheter och säger att det bör
vara det övergripande målet. Det är glädjande att fler
anammar den här synen. Jag tror att det är otroligt
viktigt för den framtida utvecklingen och för ett ef-
fektivt och bra biståndsarbete vare sig det gäller ut-
vecklingsländerna söderut eller östbiståndet, som vi
nu diskuterar.
Folkpartiet utvecklar detta i reservation 2, som jag
härmed yrkar bifall till.
EU:s utvidgning är naturligtvis A och O för att nu
föra in de här länderna i en stabil utveckling. De f.d.
kommunistländerna måste få känna att de är med i
den demokratiska familjen. Det är viktigt att detta
lyfts fram på ett klart och tydligt sätt på Göteborgs-
mötet i slutet av veckan. Helst skulle man ju också
vilja se att en tidtabell för de första ländernas inlem-
mande i EU skulle kunna bli verklighet. Nu verkar
det som om det inte blir så, men arbetet måste fort-
sätta. De länder i öst som vill bli medlemmar i Euro-
peiska unionen måste känna att EU verkligen vill ta
emot dem och gör allt för att göra det snabbt och
effektivt.
Därför var det som hände i förra veckan i folkom-
röstningen i Irland naturligtvis lite oroande. Den
irländska befolkningen sade nej till utvidgningen. Det
är också lite förvånande med tanke på att Irland har
tagit emot en hel del miljarder från EU för utveck-
lingen av sitt eget land. Jag tycker att man då skulle
kunna förvänta sig en solidarisk handling även från
Irland.
Jag tycker att mänskliga rättigheter behandlas nå-
got kortfattat i själva propositionen. Det gjorde att
Folkpartiet kraftfullt lyfte fram just mänskliga rättig-
heter i sin motion. Det är glädjande att utskottet har
mycket bra skrivningar på det här området. Det är
väldigt viktigt att man ständigt påpekar bristen på
mänskliga rättigheter i de samarbetsländer vi har att
göra med. Folkpartiet har i motionen lyft fram sådant
som avskaffandet av dödsstraffet, minoriteters rättig-
heter, funktionshindrades rättigheter, människohan-
del, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, homosexu-
ellas rättigheter och situationen i fängelserna, och
utskottet besvarar de här yrkandena. Det är värt att ta
del av det som står i betänkandet på just de här områ-
dena.
Det finns mycket jag skulle kunna ta upp här, t.ex.
miljöfrågan och Östersjöproblematiken. Det lever 85
miljoner människor runt Östersjön. Det är ett av värl-
dens smutsigaste innanhav, kanske det allra smutsi-
gaste. Nya larmrapporter kom i förra veckan om
förökningen i Östersjön. Det nya liv som ska skapas
där har inte de förutsättningar som krävs för detta.
Risken är att det blir ett dött innanhav. Här finns
mycket att göra även inom biståndsområdet.
Jag skulle också kunnat ha lyft fram kärnsäkerhe-
ten. Folkpartiet vill satsa ytterligare medel för att
säkra den osäkra kärnkraft som finns i flera östländer.
Jag avslutar med att påpeka de enskilda organisa-
tionernas viktiga roll i biståndsarbetet även när det
gäller kontakten med våra grannar i öst. Inte minst de
politiska partierna gör ett mycket viktigt demokrati-
arbete i detta sammanhang genom sina internationella
organ. Vad jag förstår kommer detta arbete att få
fortsätta, och det är glädjande att pengar satsas på just
den formen av demokratiarbete i biståndet till öst.

Anf. 3 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Sveriges samarbete med Central- och
Östeuropa syftar till att öka stabiliteten och stärka
säkerheten och välståndet, i synnerhet i vårt närområ-
de.
De övergripande målen för samarbetet ska vara att
främja en hållbar utveckling, att fördjupa integratio-
nen och partnerskapet. Genomförandet av det här
arbetet har underlättats av att vi har haft en mycket
bred förankring av det. Arbetet har skett på många
nivåer i samhället, såväl på central som regional och
lokal nivå, genom myndigheter, enskilda organisatio-
ner och näringslivet. Det här breda engagemanget är
mycket betydelsefullt för ett framgångsrikt utveck-
lingssamarbete, och det bör också fortsättningsvis
uppmuntras.
Jag har inte tänkt att närmare gå in på den utvidg-
ningsprocess som just nu pågår mellan EU och många
av de här länderna, eftersom vi nyss har debatterat det
i kammaren. Jag ska bara säga att det här är ett, som
vi alla vet, högt prioriterat område för oss i Sverige.
Jag har inte heller tänkt att gå in på huvudområdena.
Jag väljer i stället att kommentera ett område som
måste förtydligas i texten. Det gäller handeln med
kvinnor och barn, trafficking.
Vi vet alla, åtminstone vi som sitter i utrikesut-
skottet, att vi har haft stor enighet när vi har diskute-
rat det här betänkandet. Men det finns några saker
som jag vill kommentera när det gäller reservationer-
na.
Handel med kvinnor och barn har utvecklats till
att bli en av världens snabbast växande kriminella
verksamheter. Central- och Östeuropa är mycket hårt
drabbat. Enligt FN smugglas en halv miljon kvinnor
varje år in i Europa. Väl inne tvingas de ofta under
slavliknande förhållanden till prostitution på bordeller
och på gatan. De är offer för våld, hot, misshandel,
inlåsning och utpressning. De här aktiviteterna pågår i
större eller mindre grad i samtliga EU:s medlemslän-
der. Det är grova brott som begås mot dessa kvinnors
mänskliga rättigheter. Kvinnorna är ofta oförmögna
att göra sina röster hörda på grund av att de uppehål-
ler sig illegalt i landet i fråga. Deras illegala vistelse
och avsaknad av pengar och identitetshandlingar gör
att det är svårt för dem att förbättra sin situation på
egen hand. Bakom handeln ligger ofta välorganisera-
de kriminella ligor.
Eftersom kvinnor och barn från länder i centrala
Östeuropa är särskilt drabbade av denna människoo-
värdiga och kriminella verksamhet måste kampen
mot människohandel lyftas fram och ges en mer
framskjuten plats i samarbetet.
Vi i utskottet utgår från att det sker ett stort arbete
i praktiken. Sverige har bl.a. som ordförandeland i
EU drivit frågan hårt. Därför menar vi att regeringen i
den kommande redovisningen till riksdagen bör redo-
göra för det här arbetet, både det som är genomfört
och det som planeras. Det är också viktigt att riksda-
gen får vetskap om under vilket huvudområde verk-
samheten bedrivs och även om ifall det ingår i någon
av riktlinjerna för samarbetet.
Så till de saker vi inte är så eniga om i utskottet,
till reservationerna.
Vi har hört tidigare i debatten , fru talman, att
Folkpartiet anser att demokrati bör prioriteras och
utgöra det övergripande målet. Kristdemokraterna vill
i en annan reservation lyfta fram andra prioriterade
mål och riktlinjer. Man pratar om att höja levnadsni-
vån samt om att främja de mänskliga rättigheterna
och en demokratisk samhällstradition. Majoriteten i
utskottet tycker att de i propositionen framställda
målen och huvudområdena samt riktlinjerna är både
välbalanserade och relevanta och att de därför bör
behållas. Samarbetets huvudområden förutsätter var-
andra. Det är svårt att lyfta fram det ena före det and-
ra och prioritera. Alla behövs. Demokrati kan vara ett
mål, men det kan också vara ett medel i samarbetet.
Det bör därför inte överordnas övriga samarbetsom-
råden. Demokratin liksom en hållbar ekonomisk
omvandling utgör hörnstenar i det samarbete vi har
med Central- och Östeuropa.
Vidare tar Moderaterna upp att stödet till Central-
och Östeuropa bör föras över till Utrikesdepartemen-
tet. Utrikesdepartementets uppgift är ju att utarbeta en
policy och att följa upp de mål som vi i riksdagen
beslutar om. Sedan har Sida och Svenska institutet att
hantera medelsfördelning till olika projekt. Sida har
en otrolig landkännedom och vet hur det fungerar och
hur situationen ser ut i de länder vi ska samarbeta
med. Sida är naturligtvis bäst skickat att utföra arbe-
tet. Det finns ingen anledning att ifrågasätta vad man
gör.
Inom Sida handläggs huvuddelen av samarbetsin-
satserna av en särskild avdelning, Sida-Öst. Sida-Östs
organisation är både effektiv och ändamålsenlig. Det
man kan ta upp är att det är viktigt att Sida vidareut-
vecklar den dialog och det samarbete man har påbör-
jat med svenskt näringsliv och enskilda organisatio-
ner och med statliga och kommunala myndigheter.
När det gäller Östersjömiljarden var ni moderater
från början, liksom nu, emot att Sverige skulle avsätta
pengar till det samarbetet. Vi som lever nära samar-
betet vid gränsen vet att pengarna har stor betydelse
för utvecklingen. Länsstyrelserna i Norrbotten och
Västerbotten har t.ex. fått 30 miljoner till utveckling
av näringslivssamarbete i Barentsområdet. De peng-
arna är faktiskt en förutsättning för att vi ska kunna få
i gång samarbetet inom näringslivet i Barentsområ-
det.
I det här sammanhanget vill jag också ta upp be-
hovet av ett Barentsinstitut i norra Sverige. Det skulle
kunna bidra till att öka integrationsprocessen i norra
Europa och främja ett gränsöverskridande arbete, på
samma sätt som Östersjöinstitutet i Karlskrona stöder
länder i södra regionen. Det skulle kunna stödja led-
ning och samordning av arbetet, tillhandahålla infor-
mation och vara ett forum för visionärt och strategiskt
tänkande och dessutom vara till hjälp för att utveckla
nya projekt. Behovet av samordning och information
i Barentsområdet är stort.
År 1996 beslutade Östersjöstaterna jämte Norge
och Island att tillsammans med EU utvidga samarbe-
tet runt Östersjön inom tre områden: mellanfolkliga
kontakter, stärkande av demokrati och ekonomiskt
samarbete och förbättringar av miljön.
Det var samma år som riksdagen beslutade om en
miljard kronor till Östersjöområdet. Miljarden var
avsedd som ett komplement till det ordinarie utveck-
lingssamarbetet med länderna i det östra närområdet.
År 1998 beviljade riksdagen ytterligare en mil-
jard. Riksdag och regering menade att det är en
mycket angelägen verksamhet för de berörda länder-
na och naturligtvis även för svenska småföretag. Men
även här var ni moderater kritiska.
De brister som fanns i hanteringen av den första
miljarden har åtgärdats i hanteringen av den andra.
Målen är klara, och kriterierna för att bevilja medel
likaså. Den andra miljarden ska användas för nä-
ringslivsinriktade insatser. Gränserna mellan utveck-
lingssamarbetet och Östersjömiljard 2 är nu mycket
tydliga. Anslagen kompletterar varandra, och stor vikt
har fästs vid samordnat agerande mellan de två verk-
samheterna. Både Sida och Östersjömiljardsekretari-
atet håller ständiga samrådsmöten. Östersjömiljarder-
na fyller sina syften, och det finns ingen anledning att
avskaffa dem.
Folkpartiet och Moderaterna tycker att Sverige
ska ge Estland, Lettland och Litauen sitt fulla stöd i
deras strävan att bli Natomedlemmar. Också denna
fråga har vi för inte så länge sedan haft uppe till de-
batt här i kammaren. Frågan om medlemskap i Nato
är en angelägenhet mellan Atlantpaktens medlemmar
och de länder som ansöker om medlemskap. Den
grundläggande OSSE-principen är att alla stater har
rätt att själva bestämma säkerhetspolitisk väg, och
naturligtvis måste detta gälla även för de baltiska
staterna.
Slutligen vill jag ta upp miljön. I en reservation
framhåller moderaterna att Sverige använder stödet
till Central- och Östeuropa för att begränsa sina egna
ansträngningar när det gäller att uppnå Kyotoproto-
kollets intentioner. Eller låt mig vara riktigt tydlig:
De anser helt enkelt att regeringen smiter undan från
sina åtaganden.
Sverige tillhör faktiskt de mest pådrivande indust-
riländerna i världen vid förhandlingar om utsläpp-
sminskningar. Vi smiter inte undan. Målet för Sverige
är att år 2050 ha minskat utsläppen med 50 % jämfört
med nivån 1990. Enligt de senaste statistiska uppgif-
terna låg de totala utsläppen av växthusgaser i Sveri-
ge år 1999 mycket nära 1990 års nivå. Jag vill dess-
utom säga att Kyotoprotokollet tillåter att ett land
tillgodoräknar sig utsläppsminskningar som görs i
andra länder, bl.a. genom handel med utsläppsrättig-
heter eller genom olika projekt.
Jag ser att min talartid håller på att gå ut. Jag yr-
kar bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet
UU9 och avslag på reservationerna och det särskilda
yttrandet.

Anf. 4 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag måste tillstå att det nästan blev
lite underhållande att höra Birgitta Ahlqvist tala om
Östersjömiljarderna. Å ena sidan försöker hon säga
att vi moderater hade så väldigt fel när vi var emot
den första Östersjömiljardens införande och förutsåg
problem med den. Å andra sidan erkänner hon från
talarstolen att just de problem som vi förutsåg de
facto också uppstod.
Socialdemokraterna tvingas ju nu medge att det
finns problem. Det har gjorts utvärderingar av kon-
stitutionsutskottet, i riksdagens revisioner och inte
minst från Utrikesdepartementet, där det ges en svi-
dande kritik mot hanteringen av Östersjömiljarden.
Birgitta Ahlqvist säger att det är bättre nu. Hur vet
hon det? Det har inte gjorts några utvärderingar av
den andra Östersjömiljarden, varken av dess enskild-
heter eller av helheten. Jag skulle bra gärna vilja få
besked om faktagrunden för det påståendet från Bir-
gitta Ahlqvist. Och även om så skulle vara är det väl
ingen ursäkt att man nu har åtgärdat problem som har
förelegat under väldigt många år. De är lika allvarliga
ändå.
Problemen med den första Östersjömiljarden blev
precis de som vi förutsade. Jag är ledsen att behöva
konstatera att vi fick rätt. Stödet missköttes under
väldigt många år. Varför lyssnade ni inte, Birgitta
Ahlqvist, på alla de varningar som oppositionen fram-
förde? Varför lät ni det gå så snett under så många år?
Det resonemang som Birgitta Ahlqvist vidare för
om projekt som enskilda länsstyrelser driver med
hjälp av Östersjömiljardspengar är ett totalt sidospår.
Goda projekt kommer alltid att rymmas inom det
ordinarie öststödet och samarbetet och kräver inte
särlösningar. Det ordinarie öststödet har en handlägg-
ning som kvalitetssäkrar de projekt som bedrivs och
departementets egen hantering. Man vet att det i detta
öststöd sker en samordning med utvecklingssamar-
betet i dess helhet och inte som när det gäller Öster-
sjömiljarden förekommer "frispel" vid sidan av de
ordinarie rutinerna och brister i utvärdering och han-
tering av medel.
Medge att vi hade rätt, Birgitta Ahlqvist, och lär
av misstagen!

Anf. 5 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! När man inför ett nytt stöd finns det i
början alltid saker och ting som man kanske inte har
tänkt på. Sådana fanns också när det gällde den första
miljarden. Det fanns inte klara riktlinjer, och kriteri-
erna för ansökningarna om stödet var inte heller vad
de borde ha varit. Men för den skull var inte Öster-
sjömiljarden bortkastad eller dålig. Tvärtom är det
precis så, som jag sade i mitt anförande, att vi som
lever nära det här samarbetet och har tagit del av de
här resurserna vet hur oerhört viktigt det är att de
finns.
Östersjömiljarden skulle dessutom inte vara ett
tillägg till det här samarbetet utan ett komplement.
Det anges nu också mycket tydligt vad gäller den
andra miljarden att det handlar om näringslivets ut-
veckling.

Anf. 6 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles utmärkt att Birgitta
Ahlqvist medger att Östersjömiljarden inte är ett
öststöd. Man kan då fråga sig varför det av socialde-
mokraterna behandlas som om den vore ett sådant.
Det sker inte minst i dagens betänkande.
Birgitta Ahlqvist sade att man när man inför nya
stöd inte kan tänka på allt, men det gjorde oppositio-
nen. Socialdemokraterna fick år efter år varningar om
att hanteringen av Östersjömiljarden inte var bra, men
likväl valde man att blunda och körde vidare.
Fru talman! Vi fick inte något som helst stöd för
de påståenden som Birgitta Ahlqvist nu har gjort om
att nu allting är frid och fröjd och att alla problem är
borta. Jag tycker att Birgitta Ahlqvist ska medge att
det inte har gjorts någon utvärdering av den andra
Östersjömiljarden som ger grund för sådana påståen-
den.
Det är slutligen så att hela tanken med Östersjö-
miljarderna är felaktig alldeles oavsett hur de hante-
ras. De infördes för att öka sysselsättningen i Sverige,
inte för att stödja sysselsättningen i andra länder,
vilket ju ska vara tanken med ett bistånd. Det för med
sig konkurrenssnedvridningar när man stöder svenska
och t.ex. inte baltiska företag, och det är av principi-
ella skäl lika fel nu som tidigare.
Så till en annan fråga. Jag undrar om Birgitta
Ahlqvist anser att statsministern hade fel när han
under sitt första besök i Baltikum uttryckte att Sveri-
ge skulle stödja de baltiska ländernas strävan efter att
nå medlemskap i Nato. Är det så att utrikesutskottets
majoritet nu försöker skriva statsministern på näsan
att han inte kan utrikespolitik? Det som han då sade
är nämligen precis vad oppositionen säger i dagens
reservation: Det är i de baltiska ländernas intresse att
vi stöder deras Natomedlemskap, det ligger i Öster-
sjöregionens intresse att vi stöder deras Natomedlem-
skap och det ligger i Sveriges intresse att vi stöder
deras Natomedlemskap.
Hade statsministern fel, eller vad vet Birgitta
Ahlqvist som inte han visste?

Anf. 7 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! När det gäller den första Östersjö-
miljarden sade moderaterna bara nej. De hade inga
förslag till förbättringar, utan de sade bara nej till
pengarna. Det var likadant när det gällde den andra
Östersjömiljarden. Också då sade moderaterna nej.
Jag tycker inte att det är ett konstruktivt sätt att arbeta
i politiken, utan man måste försöka hitta vägar, se
möjligheter och kunna genomföra förändringar om
saker och ting inte blev så bra från början.
Fru talman! Sten Tolgfors vet också mycket väl
varför vi behandlar denna fråga i det här betänkandet.
Det beror på att moderaterna har väckt en motion om
detta vilken hänvisats till utrikesutskottet. Att detta
tas upp i betänkandet beror alltså inte på socialdemo-
kraterna, utan det tas upp på grund av en moderat
motion.
Sedan gäller det Natofrågan. Återigen vill jag sä-
ga att detta med om ett land ska gå med i Nato eller ej
är en angelägenhet mellan landet och Nato, inte mel-
lan andra länder och Nato eller mellan det blivande
medlemslandet och Sverige. Detta är alltså en sak
som man själv ska kunna bestämma i Nato och i det
ansökande landet.

Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Som Birgitta Ahlqvist påpekade är vi
i stor utsträckning - kanske till 80 % - överens om
tagen. Dock finns det, som har framkommit här, en
del skiljaktigheter. Folkpartiet har varit med och
reserverat sig beträffande det sista som Birgitta
Ahlqvist tog upp och som rör Nato. Det är givet att
länderna själva ska bestämma om de vill bli med-
lemmar eller inte. Något annat vore en orimlig tanke.
Vi säger bara att vi ger vårt positiva stöd till detta. Vi
ser nämligen detta i samband med det säkerhetspoli-
tiska koncept som vi stöder.
Vidare gäller det reservationen om kärnkraftssä-
kerheten. Vi vill satsa mer pengar och tycker att detta
är viktigt. Det är bättre att behålla svensk säker kärn-
kraft och att satsa de pengar som det kostar att lägga
ned svensk kärnkraft på att öka säkerheten i öst.
Vad jag framför allt skulle vilja ta upp gäller sy-
nen på själva utgångspunkten för vårt bistånd. Som
bekant lyfter vi fram demokratin. Sett till målen och
huvudområdena samt de riktlinjer som utskottet stäl-
ler sig bakom gäller det ju främjandet av hållbar ut-
veckling, gemensam säkerhet, social trygghet, miljö,
jämställdhet osv.
Finns det ingen gradering kring de olika målen
och riktlinjerna, som ju är väldigt många, eller anser
Birgitta Ahlqvist att alla dessa är likvärdiga?

Anf. 9 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med kärnsäkerheten efter-
som jag inte kommenterade den biten i mitt anföran-
de. Folkpartiet anser att regeringen bör utöka sina
insatser för att förbättra kärnsäkerheten och ta pengar
från Östersjömiljarderna till detta. Men vi i Sverige
har ju under en lång period, under en tioårsperiod,
satsat enorma pengar - 500 miljoner - i bilateralt stöd
just på det här området. Det är inte så att det på något
sätt är för mycket pengar, utan problemet är att det
måste till ett juridiskt ramverk för att vi ska kunna
fortsätta det här arbetet.
Våren 1999 framförde 13 stater, bl.a. Sverige, ett
önskemål om ett multilateralt ramverk för att under-
lätta de här insatserna i Ryssland. Sedan dess har man
jobbat med detta avtal. Vi har hört, och även fått
information i utskottet om, att man har gjort enorma
framsteg. Vid toppmötet i våras mellan EU och
Ryssland gjordes ett gemensamt uttalande där ambi-
tionen fanns att underteckna ett sådant här avtal den
1 juli i år. Det tycker vi är mycket bra, för det här är
ett viktigt område.
Detta med prioriterade mål, huvudområden, rikt-
linjer osv. tycker vi inte ska prioriteras, utan alla de
sakerna är viktiga och behövs. Det är en samordning
mellan dessa som arbetet går ut på.

Anf. 10 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! I det här med kärnsäkerheten finns
det, som vi i Folkpartiet resonerar, två delar. Dels
måste vi få ned det totala koldioxidutsläppet. Vi me-
nar att det är vansinnigt att lägga ned svensk kärn-
kraft, något som i sig betyder större utsläpp av koldi-
oxid. Dels gäller det att i stället använda mer pengar
för att öka säkerheten i öst - men nog om det.
Sedan gäller det prioriteringarna. Birgitta Ahlqvist
och majoriteten i utskottet säger att det inte finns
någon prioritering i detta avseende. Det är det som
jag menar är en felsyn. Man borde ha en prioritering,
nämligen demokratin.
Ju mer vi tjatar om detta och ju fler som inser att
demokratin är en förutsättning för alla de andra hu-
vudområdena, riktlinjerna etc., desto mer blir det nog
så att trycket på att få en säker demokratiutveckling
blir så stort att chansen att säkra demokratin - kanske
aldrig hundraprocentigt, men ändå - är det viktiga.
Jag ser att även kristdemokraterna nu är inne på
samma tankegångar. Också de talar om vikten av
demokrati och mänskliga rättigheter som ett huvud-
mål för biståndet. Vi kommer alltså att fortsatt tjata
om detta. Jag blir ledsen när jag hör Birgitta Ahlqvist
säga att det över huvud taget inte är någon priorite-
ring, utan allt är liksom likvärdigt. Så ser inte vi på
detta, utan jag tror, som sagt, att vi i en förlängning
kommer att få rätt även på den punkten.

Anf. 11 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill inte ta upp diskussionen om
kärnkraften i Sverige eftersom jag tycker att den hör
hemma i ett annat sammanhang. Men när det gäller
att öka säkerheten, vilken nu brister, i de här länderna
vill jag säga att vi där har ett allvarligt miljöhot mot
hela den europeiska kontinenten. Detta tycker vi
alltså är mycket viktigt. Vi kommer att fortsätta med
det arbetet. Det avtal som diskuteras är en förutsätt-
ning för att kunna fortsätta det här arbetet. Vi hoppas
att Sverige klarar av att få det undertecknat innan
ordförandeskapshalvåret går ut.
Apropå att kristdemokraterna också vill ha prio-
riterade mål vill jag säga att där talar man inte i första
hand om demokratin, utan man talar om att höja lev-
nadsnivån och om att främja de mänskliga rättighe-
terna. Men om varje parti plockade fram det man så
att säga vill ha först på listan skulle vi kanske få sju
olika listor. Därför kan man inte prioritera här. Alla
dessa saker är viktiga och behövs men det är en sam-
ordning mellan dessa saker som gör att vi får ett ef-
fektivt samarbete med de här länderna och även en
utveckling.

Anf. 12 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Vänsterpartiet anser att det betänkan-
de som förelagts kammaren och som handlar om
utvecklingssamarbete med Öst- och Centraleuropa på
det hela taget är bra. Därmed yrkar vi bifall till ut-
skottets förslag till riksdagsbeslut.
Alldeles särskilt uppskattar vi att regeringen före-
slår att en av huvudpunkterna i riktlinjerna för detta
samarbete ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv.
Ett sådant perspektiv ska vara vägledande för de
insatser som Sverige gör i Öst- och Centraleuropa.
Sedan det sovjetiska sammanbrottet har samhäl-
lets sociala service snabbt eroderat, vilket drabbat
kvinnorna speciellt hårt. Kvinnornas sociala villkor
försämrades mycket snabbt. Det finns dock ett speci-
ellt område där situationen är som allra svårast för
kvinnorna. Det handlar om prostitution och handel
med kvinnor och barn, s.k. trafficking. Utskottet kon-
staterar mycket riktigt att detta är den snabbast väx-
ande kriminella verksamheten i världen. Kvinnor och
barn betraktas och behandlas som varor på en mark-
nad. I den kapitalism som vi känner i västvärlden är
vi vana vid att betrakta människors arbetskraft som en
vara på en marknad, arbetsmarknaden. I den råa ka-
pitalism som vuxit fram i Ryssland, i Öst- och Cent-
raleuropa efter Sovjets sammanbrott inskränker sig
inte enbart till att betrakta människors arbetskraft
utan människan i sin helhet som en vara på en mark-
nad. Den adekvata termen för detta är slaveri och en
djup och allvarlig kränkning av de mänskliga rättig-
heterna.
Det gläder mig att utskottet uppmärksammar detta
i sitt betänkande och menar att regeringen ska åter-
komma till riksdagen med en redovisning av de åt-
gärder man avser vidta på området när det gäller vårt
utvecklingssamarbete med Öst- och Centraleuropa.
Jag anser att den här frågan är av alldeles speciell
vikt, eftersom det rör just grundbulten för mänskliga
rättigheter. Skulle vi ha det minsta överseende med
företeelser som människohandel, trafficking, är vi
snart ute på det sluttande planet när det gäller mänsk-
liga rättigheter över huvud taget. Trafficking berövar
kvinnor och barn deras människovärde, förvandlar
dem till ting, objekt, till varor som kan köpas och
säljas på en kapitalistisk marknad.
Fru talman! Det kanske kan kännas en smula
egendomligt att jag som tillhörande ett EU-kritiskt
parti ställer mig bakom detta betänkande när det gäl-
ler vad som sägs om öst- och centraleuropeiska län-
ders EU-anpassning. Vårt parti är kritiskt till svenskt
medlemskap i EU, det är en sak. En annan sak är
andra länders medlemskap i unionen. Deras ställ-
ningstagande är deras och inte mitt. Jag kan uttala
mig kritiskt om EU som organisation, men jag kan
och bör inte säga något om hur andra folk och stater
ska ställa sig till sitt medlemskap i EU. Det beslut
som de fattar måste jag respektera oavsett om det
består av ett ja eller ett nej till EU. Det enda jag kan
kräva är att beslutet är fattat på demokratisk väg.
Detta sätt att hantera andra länders beslut borde
vara en självklarhet, dvs. att man respekterade andra
folks och staters integritet. Därför blir jag förvånad
när jag tar del av Folkpartiets och moderaternas re-
servationer. I sin första reservation skriver Karl-
Göran Biörsmark ganska bra om att demokratin med-
för positiva effekter på ekonomin. På ett allmänt plan
kan jag hålla med honom på den punkten. Han skriver
också att en demokratisk utveckling gör att krigsris-
kerna minskar. Jag är enig med honom på den punk-
ten.
Men jag blir lite förvirrad senare när Karl-Göran
Biörsmark och Folkpartiet börjar tala sig varma för de
baltiska ländernas Natomedlemskap. Som jag ser det
skulle ett Natomedlemskap medföra upprustning i
Baltikum. Vi vet också att Ryssland i dag är en för-
svagad stormakt. I militärt avseende har Ryssland
hamnat rejält efter, även om man fortfarande besitter
kärnvapen. Det finns dock chauvinistiska och ode-
mokratiska krafter som hyser en stark längtan tillbaka
till den sovjetiska stormaktstiden. En upprustning i
Rysslands omedelbara närhet av den gamla motstån-
daren från det kalla kriget skulle snart få dessa krafter
att vädra morgonluft.
Fred och demokrati hänger ihop men knappast
upprustning och demokrati, och utvidgade militäralli-
anser och demokrati gynnar knappast demokratin.
För övrigt är de militära strukturerna per defini-
tion inte demokratiska. De bygger på orderlydnad. De
är inte demokratiska utan auktoritära. I svaga demo-
kratier eller demokratier under uppbyggnad är starka
militära strukturer inte av godo, inte någon bra kon-
kurrent.
Detta är några allmänna synpunkter på förhållan-
det mellan militär upprustning och demokratisk ut-
veckling. Annars anser jag att vi i Sverige inte ska ha
några synpunkter på eller tala om att "det är av
svenskt intresse" att de baltiska staterna blir med-
lemmar i Nato.
Sådana uttalanden kan uppfattas som påtryck-
ningar på en självständig nation. De baltiska staterna
gör som de vill. De bestämmer själva, och vi har bara
att rätta oss därefter och visa vederbörlig respekt för
deras självständiga beslut. Vi ska inte blanda oss i
och tala om svenska intressen i fråga om balternas
beslut. Det är lite av storebrorsattityd, tycker jag.
Jag tycker i korthet att Karl-Göran Biörsmark
borde iaktta samma respekt för de östeuropeiska
ländernas medlemskap i Nato som jag försöker göra
när det gäller deras EU-medlemskap. Han gör samma
fel när han lyfter fram Irland och säger att Irland
röstade mot utvidgningen. Jag har förstått att Irland
har röstat mot Nicefördraget som bl.a. innebär nej till
militariseringen.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga något om
Ryssland och Tjetjenien, Vitryssland och Ukraina. Vi
vet alla att det förekommer brott mot mänskliga rät-
tigheter i varierande grad i dessa länder. Yttrandefri-
heten och pressfriheten är kringskurna i Vitryssland
men också i Ukraina, även om landets ledare Kutjma,
såvitt jag förstår, kallar sig socialdemokrat. Luka-
sjenko har skaffat sig i det närmaste diktators ställ-
ning i Vitryssland. Ryssland för krig i Tjetjenien, där
omfattande och grova MR-brott begås mot civilbe-
folkningen. I östsamarbetet prioriteras Ryssland.
Samarbetet avser att stärka demokrati, ekonomi och
mänskliga rättigheter. Men vad gör vi, och vad gör
den svenska regeringen om kriget i Tjetjenien inte
upphör och de mänskliga rättigheterna även fortsätt-
ningsvis kränks? Hur hanterar vi ett sådant problem?
Det är egentligen en fråga till regeringen, men rege-
ringen har inte någon här i dag, och då frågar jag
Birgitta Ahlqvist: Vad gör vi om Ryssland fortsätter
att begå brott mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien?

Anf. 13 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Murad Artin börjar med att säga att
han respekterar andra länders beslut. Sedan övergår
han till att kritisera Natoutvidgning och inte respekte-
ra de baltiska staternas vilja och beslut. De har nämli-
gen sagt mycket tydligt vad de vill. De vill vara med i
alla delar av en europeisk säkerhetsordning, inklusive
Nato.
Murad Artin har, fru talman, fullständigt fel när
han talar som om en Natoutvidgning skulle öka ut-
rymmet för de rödbruna krafterna i Ryssland. Det är
precis tvärtom. Efter en Natoutvidgning skulle de inte
längre ha möjlighet att hota de baltiska staterna, vil-
ket man nu kan göra för att vinna inrikespolitiska
poäng i Ryssland, för alla skulle veta att ett sådant hot
saknade trovärdighet. Det är alltså bra för Rysslands
demokratiska utveckling med grannar som stabilt hör
hemma i den västeuropeiska säkerhetsordningens alla
delar.
Murad Artin pratar också som att en Natoutvidg-
ning inte skulle vara demokratisk. Man häpnar!
Tvärtom har Nato svarat för det yttersta försvaret av
demokratin under decennier. Jag tycker att Murad
Artin borde fråga politiker från de baltiska länderna
vad som har hänt i deras länder när man har saknat ett
tillräckligt starkt försvar för sina gränser och sina
politiska system.
Nato har också i decennier varit det yttersta för-
svaret för den frihet som både Murad Artin och vi alla
i den här kammaren åtnjutit, vare sig det har erkänts
eller inte.
Nu har man en ny roll i krishanteringsuppdrag för
freden i Europa. En Natoutvidgning skulle öka stabi-
liteten i Baltikum och rimligen också i Ryssland, i
Östersjöområdet och i Sverige. De baltiska länderna
har klart och tydligt sagt vad de vill. Då är frågan om
Sverige ska vara passivt eller om vi ska medverka
och säga att detta är oerhört bra också för oss, vilket
jag anser att vi borde göra. Allt annat vore att svika.
Man kan inte välja bort att Nato existerar, Murad
Artin, det gör det och Nato är viktigt för freden.

Anf. 14 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Sten Tolgfors och moderaterna tolkar
det som jag har sagt helt fel. Sten Tolgfors har helt
fel. Det är inte jag som har fel. Sten Tolgfors tolkar
det som han vill.
Jag har sagt att vi ska respektera de beslut som
fattas i Baltikum om man vill vara med i Nato eller
inte på samma sätt som vi ska respektera beslut om
EU-medlemskap eller inte. Det är utgångspunkten.
Det är det som jag har sagt, och jag kan läsa upp det
en gång till, om inte Sten Tolgfors har förstått det.
Vi skriver i betänkandet: Sveriges samarbete med
Central- och Östeuropa syftar till att öka stabiliteten
och stärka säkerheten och välståndet i Europa i all-
mänhet och i vårt eget närområde. Vidare skriver vi:
Att förebygga konflikter inte minst i närområdet har
varit och förblir en av de viktigaste uppgifterna för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är utmärkt. Det är det förebyggande arbetet
som vi ska koncentrera oss på, inte på utvidgade
militärallianser. Vi ska inte lösa problem i våra nä-
rområden med bomber och granater.

Anf. 15 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det vore av godo om Mu-
rad Artin uttryckte sig tydligare. Först talade han om
att man ska respektera andra länders beslut och sedan
ägnade han sitt anförande åt att kritisera effekterna av
andra länders beslut. Han räknade också upp skäl mot
en Natoutvidgning.
Jag noterar också att Murad Artin inte på något
sätt bemötte något av de argument som jag anförde
mot hans synpunkter. Det handlar bl.a. om att en
Natoutvidgning tar bort utrymmet för rödbruna re-
vanschistiska krafter i den ryska inrikespolitiken att
vara aggressiva mot demokratierna i Baltikum. Där-
för medverkar en Natoutvidgning snarare till att sta-
bilisera den ryska inrikespolitiken än motsatsen.
Jag hörde inte heller ett enda argument mot mitt
påstående att en Natoutvidgning vore till fördel för de
baltiska ländernas säkerhet, till fördel för stabiliteten i
Östersjöregionen och därför också till fördel för Sve-
rige.
Jag hörde inte heller något argument mot att det
vore bra om de baltiska länderna kom med i Nato och
det gemensamma försvaret för demokrati, fri- och
rättigheter i Europa eller i krishanteringen.
Jag tror att det är dags för Vänsterpartiet att göra
sig av med den gamla världsbilden och hyllandet av
en neutralitet som avskaffades i Sverige 1992. I dag
är det samarbete som ligger till grund för säkerhet
och stabilitet. Det gäller även i Nato. Det vore bra för
Sverige att föra en annan debatt. Nu handlar det om
ifall det vore bra för de baltiska staterna.
Jag är övertygad om att det entydigt vore till för-
del för de baltiska staterna och också för Östersjöom-
rådet. Dessutom har de uttryckligen sagt vad de vill.
Så varför skulle vi inte stödja dessa länder i deras
ansträngningar?
Det finns nu ett historiskt fönster. Om Murad Ar-
tin bemödade sig att tala med politiker i de baltiska
staterna skulle han se hur angelägna de är om att
säkra sina demokratiers överlevnad långsiktigt genom
att komma med i en europeiska säkerhetsordnings
alla delar, och det inkluderar Natomedlemskap.

Anf. 16 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att vi inte säkrar
demokratin över huvud taget om vi söker oss till
militärallianser. Det är min analys och Vänsterpartiets
analys. Moderaterna har en annan analys.
Vad jag också har sagt när det gäller militära
strukturer är att de inte är demokratiska. Det är själv-
klart eftersom de bygger på ordergivning. De är auk-
toritära. Så är det enligt vår analys.
Det finns sådana chauvinistiska och odemokratis-
ka krafter, precis tvärtemot vad som sägs i Sten
Tolgfors och moderaternas analys. Jag anser att dessa
skulle stärkas, och det innebär en tillbakagång till det
kalla kriget.
Vi ska respektera de baltiska staternas beslut om
de ska vara med i Nato eller inte. Ibland verkar det
som att moderaterna och andra borgerliga partier
tycker synd om människorna i Baltikum. De stackar-
na kan inte göra någonting själva, och därför måste vi
hjälpa dem. Låt dem bestämma själva! Det är deras
beslut om de vill gå med i Nato eller i EU. Det är det
som vi ska respektera.

Anf. 17 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Murad Artin tar sin utgångspunkt i
sin kritik mot Folkpartiet i vår reservation som gäller
demokratimålet. Men jag förstår att Murad Artin ändå
i stort delar uppfattningen att demokratier skapar en
stabilare värld och minskar krigsrisken.
Sedan gör Murad Artin en tankekullerbytta såsom
jag upplever det. Han säger att när ett land har fattat
ett demokratiskt beslut ska vi acceptera det och inte
kritisera det. Jag menar att vi mycket väl kan göra
det. Ordet är väl fortfarande fritt. Vi kan ha vår syn
på hur vi ser på saker och ting.
Murad Artin tog upp Irland som exempel. Det är
klart att vi accepterar vad det irländska folket säger,
men det är inte säkert att vi delar den uppfattningen.
Då måste vi kunna framföra det, eller hur?
Att inte kunna kritisera ett demokratiskt beslut är
fel enligt hela den demokratiska processens tanke-
gång. Man ska naturligtvis ha en öppen dialog.
Sedan vill jag ställa en fråga till Murad Artin på
samma tema: Anser Murad Artin att Sydafrika är ett
demokratiskt land? Anser Murad Artin att ett demo-
kratiskt beslut har fattats om att köpa svenska JAS-
plan? Skulle det betyda att Murad Artin inte skulle
kunna kritisera detta beslut? Jag har uppfattat att
Vänsterpartiet är väldigt kritiskt mot detta demokra-
tiskt fattade beslut. Hur gå det ihop egentligen?

Anf. 18 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag har sagt att vi inte ska lägga oss i
deras beslut, utan det ska vi respektera. Jag har inte
sagt att vi inte ska vara kritiska och inte föra en dia-
log och en debatt.
Men jag kritiserar Karl-Göran Biörsmark och
Folkpartiet för att man säger att Irland har fattat ett
felaktigt beslut mot utvidgningen som inte stämmer
med verkligheten, eftersom man har sagt nej till Nice-
fördraget. Jag tycker att Karl-Göran Biörsmark och
Folkpartiet ska respektera Irlands beslut.
Man har sagt nej till militarisering och till den
ökade makten för de stora länderna i EU. Jag kritise-
rar Karl-Göran Biörsmark när han säger att man har
fattat ett felaktigt beslut.
Självklart har Karl-Göran Biörsmark rätt till sin
kritik och analys. Vi ska debattera också Natofrågan.
Moderaterna säger precis samma sak, att det är av
svenskt intresse att de baltiska staterna ska komma
med i Nato. Jag anser inte det, och jag anser att Folk-
partiet gör fel analys.

Anf. 19 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Nu har Murad Artin svängt 180 gra-
der. Nu säger han att visst ska vi kritisera om vi inte
delar den ståndpunkt som landet har tagit i ett demo-
kratiskt beslut. Det gör han antagligen mot bakgrund
av att jag tog exemplet Sydafrika och JAS, där Väns-
terpartiet har varit otroligt aktivt. Man kan bara dra
två slutsatser av detta, antingen att Vänsterpartiet
anser att Sydafrika inte är ett demokratiskt land eller
att man, som sagt, svänger och säger att man kan
kritisera detta beslut.
När det gäller Irland har jag inte sagt att det är ett
felaktigt beslut, för folket där kan ju inte ha fel i sig.
Vad jag säger är att jag anser att det är en olycklig
utveckling för Europa om man säger nej till utvidg-
ningen. I så fall är det ett dåligt beslut, och den upp-
fattningen kommer vi naturligtvis att fortsätta hävda.
När det sedan gäller Nato tycker jag att Murad
Artin något ska sänka rösten och se tillbaka historiskt.
Vad hade egentligen hänt under det kalla krigets tid -
då vi här i väst låg under skyddet av ett Natoförsvar
av våra demokratiska värderingar, värderingar om
mänskliga rättigheter osv. - om vi inte hade haft det
stödet gentemot de expansionistiska förslag som kom
från öst där kommunisterna skulle göra hela världen
kommunistiskt? Där fanns en otrolig expansionslusta
att vi alla skulle komma in under detta fantastiska
kommunistiska beskydd. Vad hade hänt med vår
frihet egentligen? Fundera lite över detta, Murad
Artin, innan ni så hårt kritiserar vad Nato står för.
Det är alldeles riktigt att vi naturligtvis välkomnar
det baltiska folkets beslut att gå in i Nato, eftersom vi
har uppfattningen att också Sverige ska göra det.

Anf. 20 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är egentligen det som är utgångs-
punkten för Folkpartiet, att tala för medlemskap i
Nato för Sverige. Vad man vill är att först Baltikum
och sedan Sverige ska komma med i Nato.
Vad jag har sagt är att det uppfattas som att vi i
Sverige utövar påtryckningar gentemot staterna i
Baltikum för att de ska gå med i Nato. Att vi ska
respektera deras beslut är självklart, och det gör jag
också när det gäller deras ansökan om medlemskap i
EU och deras vilja att vara med i EU. Blir det ett ja
eller ett nej får jag respektera det, på samma sätt som
jag respekterar om de ansöker till Nato, oavsett om de
blir medlemmar eller inte. Det har jag sagt att jag har
respekt för.
Jag har inte heller sagt något om ifall Sydafrika är
ickedemokratiskt när de där fattar sina egna beslut.
Vad jag kritiserar är att förebygga konflikter med
bomber, granater och JAS-plan. Konflikter ska före-
byggas med politiska medel. Det är det jag menar.
Jag är i grunden pacifist. Jag tror inte att man löser
problemen med bomber och granater, som Folkpartiet
vill genom att vidga sådana allianser.
Först skriver man om hur viktigt det är med de-
mokrati, och sedan svänger man. Det är inte Vänster-
partiet som svänger. Det är just Folkpartiet som
svänger och vill att Sverige och sedan också Baltikum
ska vara med i Nato.
Jag tror att vår analys är riktig.

Anf. 21 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Sverige måste i alla sammanhang för-
döma Rysslands agerande mot mänskliga rättigheter i
Tjetjenien, såväl inom EU och FN som i andra inter-
nationella sammanhang. Det måste vi alla göra som
över huvud taget kommer i närheten av sådan infor-
mation. Om inte detta hjälper, som Murad Artin säger
från talarstolen, ska vi fortsätta att fördöma. Vi kan
inte ta till, som Murad Artin säger i ett annat sam-
manhang från talarstolen, bomber, granater och JAS-
plan. Det hjälper inte, utan vi måste agera på annat
sätt.
Då skulle jag vilja ställa frågan: Har Murad Artin
något annat förslag när det gäller agerandet i den här
frågan?

Anf. 22 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Birgitta
Ahlqvist tar upp just inskränkningarna i mänskliga
rättigheter för civilbefolkningen i Tjetjenien. Jag
tycker också att det är bra att man i betänkandet

lyfter fram att man ska fördöma Ryssland och dess
agerande i Tjetjenien. Men jag är försiktig när det
gäller att använda biståndet eller stödet som påtryck-
ningsmedel. Kan socialdemokraterna tänka sig att
använda det som påtryckningsmedel gentemot Ryss-
land om mänskliga rättigheter kränks och kriget inte
upphör?

Anf. 23 BIRGITTA AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är möjligt att man kommer i ett
sådant läge att man får diskutera en sådan sak, men i
dagsläget gäller det att i alla internationella samman-
hang fördöma alla brott mot mänskliga rättigheter i
Tjetjenien.
Anf. 24 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är vi ense om. Jag har ingenting
att tillägga.

Anf. 25 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till
Folkpartiets reservation 2 under mom. 2.
Sedan ska jag göra något som är lite ovanligt. Jag
ska be en bön:
Tack gode Gud för EU:s närvaro i världspolitiken.
Tack för det inflytande som denna union har över
utvecklingen i mitt före detta hemland.
Jag var för några veckor sedan i det rumänska
parlamentet, i den pampiga plenisal som Ceaucescu
byggde för att höra på sig själv och där ljudet faktiskt
inte cirkulerar - det är bara ett bad av eko. Där har
jag sett hur det extremnationalistiska Storrumänska
partiet hålls i schack tack vare strävan att komma in i
EU. Det är därför som den ungerska politiska unionen
spelar en mycket viktig roll i parlamentet. Det är
därför som minoriteternas representanter har ett antal
särskilt vikta platser i parlamentet. De kan också
spela en viktig roll i motverkan av extremnationalis-
men. Detta skulle inte ha varit möjligt om inte både
Ungern och Rumänien strävat ordentligt efter med-
lemskap i unionen.
Vi får komma ihåg att det finns en mycket gam-
mal konflikt där och att det inte har varit möjligt att
skriva en enkel pakt om god grannsämja mellan Ru-
mänien och Ungern under många, många decennier.
Denna pakt kom till 1996 därför att båda länderna
ville komma in i EU.
Strävan att komma in i EU utgör ett fantastiskt
redskap för demokratisering. Man måste uppfylla de
krav som vi alla känner till, och därför spelar kraven
en viktig roll i inrikespolitiken i de här länderna.
Just nu tycker jag att det är väldigt viktigt att på-
minna om att oberoende medier i ansökarländerna, i
kandidatländerna, är ett oerhört viktigt villkor för
demokratisering. Public service ska i alla demokratier
stå i allmänhetens tjänst - inte i en viss regerings
tjänst, inte i ett visst partis eller en gruppering av
partiers tjänst. I Rumänien finns det faktiskt försök att
manipulera tillbaka en sådan situation.
Jag vill också än en gång påminna om att demo-
krati inte bara är en fråga om institutioner, regler och
lagar. Demokrati är i högsta grad en fråga om attityd,
tänkande och handling, och där har vi fortfarande
väldigt mycket kvar att göra.

Anf. 26 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Under Sveriges ordförandeskap i EU
har regeringen lagt ned ett stort arbete på att driva
utvidgningsprocessen framåt. Flera mycket svåra
kapitel har kunnat avslutas under våren. Detta har
väckt kandidatländernas hopp om ett ökat tempo i
förhandlingarna i en situation där missnöjet med EU:s
allt längre långbänk i förhandlingarna växer stadigt.
Men det är verkligen inte tid att skörda framgång-
ar då vi tvingas konstatera att Irland äventyrar hela
tempot i utvidgningsförhandlingarna genom sitt nej
till Nicefördraget. Det är politiskt helt oförståeligt hur
Irland, som fått så mycket ekonomiskt stöd av EU för
att bygga upp sin egen standard, kan sätta stora käp-
pen i hjulet och hindra de nya kandidatländerna att få
EU:s hjälp att bygga upp sin standard. Det kan inte
betraktas som annat än missunnsamhet och politisk
egoism, vilket är ovärdigt en västerländsk demokrati.
Fru talman! Mot denna bakgrund måste vi nu
konstatera att det mesta återstår att göra i förhand-
lingsarbetet. Nu är det oerhört viktigt att vi i Sverige
inte låter vårt engagemang ta slut i och med ordför-
andeskapet. Vi måste fortsätta att på alla vis försöka
lösa upp de svåra knutar som hindrar medlemsländer-
na att komma överens. Låt oss också erkänna att de
största hindren i förhandlingsprocessen just nu inte är
kandidatländerna. Dessa gör faktiskt dagligen oerhör-
da framsteg. Problemen finns inom EU:s medlems-
länder, som varken kan enas om gemensamma för-
handlingspositioner eller ens stå fast vid Nicefördra-
get. Med beklagande tvingas vi till sist acceptera
kraven på övergångsperioder i fråga om arbetskraf-
tens fria rörlighet, något som ju i praktiken innebär ett
andra klassens medlemskap i upp till sju år.
Fru talman! När vi i dag debatterar utvecklings-
samarbetet med Öst- och Centraleuropa finns det skäl
att påminna om dessa orättvisor. Det bästa bistånd
Europa kan ge är naturligtvis att skynda på anslut-
ningsprocessen för de länder som står på tur samt att
utveckla de politiska och ekonomiska förbindelserna
mellan EU, Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Fru talman! Även det traditionella ekonomiska bi-
ståndet spelar en viktig roll. Oändligt mycket finns att
göra för att stödja utvecklingen i Öst- och Centraleu-
ropa. Mycket görs både av Sverige och inom EU
gemensamt. Vi kristdemokrater vill särskilt prioritera
det rättsliga, juridiska utvecklingssamarbetet. Hela
Europa ska bli ett område av frihet, säkerhet och
rättvisa för våra medborgare. En fungerande rättsstat
är grunden på vilken både demokrati och marknadse-
konomi måste byggas. Kampen mot korruption är helt
avgörande för en sådan utveckling.
Fru talman! Ett fungerande rättssystem är också
vad som krävs om man ska kunna garantera det mi-
nimum av mänsklig värdighet som måste rymmas i de
mänskliga rättigheterna. Vi kristdemokrater har under
utskottsarbetet betonat att respekten för de mänskliga
rättigheterna måste göras till ett övergripande mål och
antas som riktlinje för detta arbete. Vi är övertygade
om att det krävs ett långsiktigt arbete för att Öst- och
Centraleuropa ska stärka sin kultur för mänskliga
rättigheter. Det räcker alltså inte med lagar och för-
ordningar. Medvetenheten om det unika och okränk-
bara människovärdet måste vara förankrat i männi-
skors sätt att tänka och agera i vardagen. Där kan vårt
bistånd komma till hjälp. Tyvärr har vi konstaterat att
de mänskliga rättigheterna som mål och medel i stort
sett saknas i regeringens proposition.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokrater-
nas reservation nr 1.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni).
5 § Nytt huvudmannaskap för vårdhögskoleut-
bildningar

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU17
Nytt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningar
(prop. 2000/01:71).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 12 juni).

6 § Kärnsäkerhet

Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2000/01:MJU19
Kärnsäkerhet.

Anf. 27 KJELL-ERIK KARLSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande om kärnsäkerhet
behandlar två motioner, en från Vänsterpartiet och en
från Miljöpartiet. De har rubrikerna Hantering av
kärnavfall samt En anständig kärnavfallspolitik. I
motionerna och betänkandet tas viktiga frågor upp,
frågor som berör flera generationer framöver. Det
gäller hur vi ska ta hand om vårt kärnbränsleavfall på
ett säkert och acceptabelt sätt. Motionerna tar bl.a.
upp frågor om prioritering av de tre funktionsvillko-
ren tillsynsfrihet, svåråtkomlighet och återtagbarhet
av kärnavfall när det gäller ett framtida slutförvar.
Även antalet platser för platsundersökningar, stöd till
kommuner och frivilligorganisationer, vetoventilen
samt frågor om import och export av kärnavfall tas
upp.
Vi i Vänsterpartiet arbetar för att kärnkraften ska
avvecklas. Avvecklingen har påbörjats och ska fort-
sätta. Vänsterpartiet har varit emot både etablering
och utbyggnad av kärnkraften. Det är en ohållbar
energikälla som medför oerhörda risker för miljön.
Vår kritik har genom alla år varit baserad på speciellt
kärnavfallsfrågan med dess konsekvenser för kom-
mande generationer samt att det inte har funnits nå-
gon bra lösning på den frågan.
Eftersom vi är ett parti som vill ta ansvar gäller
det att vi förhåller oss till den nu rådande situationen
och tar ett ansvar för att få en lösning av kärnavfalls-
problematiken. Kärnavfallsfrågan behöver lyftas upp
till en diskussion på nationell nivå. Det är inte bara en
kommunal fråga för eventuellt berörda kommuner.
Berörda kommuner behöver ha hjälp och stöd i olika
former.
Sedan 1972, då den första reaktorn i Oskarshamn
startade, har svenska kärnkraftverk producerat radio-
aktivt avfall samtidigt som det har pågått utredningar
för att hantera avfallsproblemet. Ambitionen är att
hindra spridning av avfallet under de hundratusentals
år då radioaktiviteten är livsfarligt hög och att inte
belasta kommande generationer med risk, ansvar eller
kostnader för vår tids atomsopor. Ingen avfallshante-
ring av detta slag kan dock göras helt säker. Den
verkliga ambitionen är därför att inte belasta kom-
mande generationer med onödiga risker, onödigt
ansvar eller onödiga kostnader.
Risker och ansvar för kommande generationer
måste minimeras genom lämpligt val av slutförva-
ringsmetod och plats för förvaret. Metodvalet förut-
sätter att man först redovisar de funktionsvillkor som
man vill att slutförvaret ska klara. Hittills har det
presenterats tre funktionsvillkor.
Villkor 1 är tillsynsfrihet. Förvaret ska inte kräva
övervakning eller underhåll för att fungera. Man kan
säga att det ska ha gjorts tillräckligt svåråtkomligt för
att skyddas mot oönskade eller oavsiktliga intrång.
Funktionsvillkor 2 innebär att förvaret ska utfor-
mas så att avfallet kan återtas om framtida generatio-
ner skulle vilja använda det klyvbara avfallet eller
reparera eller förbättra förvaret.
Funktionsvillkor 3 innebär att förvaret ska utfor-
mas så att man snabbt kan förhindra ett återtagande
av avfallet om framtida generationer anser att risken
är större än fördelen med ett återtagande.
Inom dessa tre villkor finns som ni kanske har
märkt en motsättning i kravet på kärnavfallets svåråt-
komlighet och i kravet på återtagbarhet. KBS-3-
metoden, som innebär att det använda kärnbränslet
kommer att förvaras i kapslar av koppar och järn 500
meter ned i berggrunden, kan endast som jag ser det
konkurrera med förvaring i djupa borrhål om och när
återtagande prioriteras före funktionsvillkoren 1 och
3.
Därför är det viktigt att en prioritering av de tre
funktionsvillkoren görs före platsvalsprocessen.
Funktionsvillkoren ska ju vara vägledande då det
gäller metodvalet, och metodvalet är i sin tur vägle-
dande när det gäller faktorer som förvarets djup och
bergartsval. Det är alltså av vikt för allsidighet och
förtroende att det finns mer än en metod framtagen
samt att relevant forskning satsas på mer än en metod.
Vi i Vänsterpartiet efterlyser i en reservation en
utökad möjlighet för frivilligorganisationer att på
både nationell och lokal nivå kunna få del av det stöd
som ges för informationsinsatser, så att det kan ges en
allsidighet i informationen, en allsidighet som ut-
vecklar och skapar en större trovärdighet i processen.
I ett regeringsbeslut den 24 januari 2000 säger re-
geringen att den överväger att ett särskilt stöd ska
kunna ges till frivilligorganisationer. Så sade även
miljöministern i ett interpellationssvar den 7 mars år
2000. Det är nu på tiden att regeringen kommer till
skott med sitt övervägande. Var sitter proppen som
gör att man fortfarande överväger? Vi vill se ett posi-
tivt resultat nu.
När det gäller platsundersökningar beslöt rege-
ringen i december 1996 att platsundersökningar bör
ske på minst två platser. Vi i Vänsterpartiet anser det
som viktigt att platsundersökning sker på fler ställen
än två platser samt att själva platsbegreppet definieras
bättre. Vi föreslår i vår reservation att dessa under-
sökningar ska ske på minst tre platser fördelade på tre
regioner. Det kan ju hända att det vid provborrning
eller vid den fördjupade studien av miljöpåverkan
visar sig att någon av de utvalda platserna inte har
förutsättningar att klara ett säkert slutförvar eller att
man blir förhindrad att gå vidare av annat skäl. Då är
det viktigt att det finns alternativ när man går vidare,
så att regeringen inte behöver köra över ett kommu-
nalt veto.
Kommunerna kan använda den kommunala veto-
rätten och säga: Nej, vi vill inte ha detta hos oss. Men
just för slutförvar av använt kärnbränsle har det
kommunala vetot vissa begränsningar. Regeringen
kan, om den vill och vågar, besluta om att ge lokalise-
ringstillstånd även om kommunfullmäktige i den
berörda kommunen har använt sitt veto och sagt nej.
Denna möjlighet har begränsat trovärdigheten i den
lokala demokratiska processen i förstudiekommuner-
na och skapar också onödig oro när kommuninnevå-
narna ska göra bedömningen om de vill gå vidare till
en platsundersökning. Det råder i dag otydlighet om
förutsättningarna för att utnyttja vetoventilen. SKB
och vissa kommuner framför ståndpunkten att rege-
ringen aldrig kommer att utnyttja den.
Det är därför angeläget att regeringen redovisar en
policy för hur den har tänkt använda vetoventilen i
kärnavfallsfrågan efter det att provborrningar är ge-
nomförda. Det kan inte vara ansvarsfullt gentemot de
kommuner som ingår i den nuvarande platsvalspro-
cessen att det finns olika tolkningar av vad vetoven-
tilen reellt innebär.
I reservationerna 10 och 11 tar vi upp konsekven-
serna av fri rörlighet på kärnavfallsområdet samt
export och import av kärnavfall.
Konsekvenserna av fri rörlighet på kärnavfallsom-
rådet inom EU är en sak som oroar oss. Det finns inte
några EU-regler som förhindrar medlemsländerna att
exportera kärnavfall mellan sig, tvärtom, eftersom
EU:s tre friheter här kommer in, nämligen för kapital,
varor och tjänster.
Vänsterpartiet anser att Sverige ska ta hand om
sitt eget kärnavfall och inte importera andra länders
kärnavfall. SKB måste kunna garantera att utländskt
kärnbränsleavfall inte hamnar i de svenska berglag-
ren. Risken finns, eftersom SKB:s störste ägare, Vat-
tenfall, numera är delägare i tyska kärnkraftverk.
Det radioaktiva avfallet är ur internationell syn-
vinkel att betrakta som en tickande bomb. Sverige bör
därför ta initiativ till att frågan om förvaring av det
radioaktiva avfallet tas upp i olika internationella
forum. Inte minst måste arbetet med kärnavfallsfrå-
gorna inom EU i allt högre grad inriktas på att skapa
säkra förvaringsmetoder i berörda medlemsländer och
på att se till att minimera uppkomsten för att senare
upphöra med denna typ av avfall, annars ökar trycket
på medlemsländerna där relativt säkra metoder har
skapats.
Regeringen bör redovisa konsekvenserna av vad
EU-reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster
innebär för Sveriges del när det gäller kärnavfall.
Sverige bör oavsett EU:s regler klart deklarera att
man inte ska importera eller exportera kärnavfall.
Enligt kärntekniklagen är det förbjudet att utan
särskilt tillstånd här i riket slutförvara använt kärn-
bränsle från en anläggning i ett annat land. Observera
passusen utan särskilt tillstånd.
Av vad jag kan utläsa så får man slutförvara ut-
ländskt kärnavfall i Sverige trots vad som sagts tidi-
gare, om synnerliga skäl föreligger. Då uppstår för
mig frågan: Vad är synnerliga skäl i denna fråga?
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
reservationerna 1, 4 och 10. Givetvis står vi bakom
även våra övriga reservationer.

Anf. 28 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Den 25 maj publicerades en under-
sökning av Uppsala universitet där man hade frågat
människor i Tierp om olika saker när det gäller kär-
navfall. Det visade sig att 70 % av de tillfrågade trod-
de att Tierp är förstudiekommun av geologiska skäl,
alltså därför att det är i Tierp som man kan få det
säkraste förvaret av kärnavfallet.
Vad skulle dessa människor, som är beredda att ta
emot kärnavfallet av sådana skäl, säga om de visste
att detta inte är de verkliga skälen, utan att placering-
en i deras kommun inte har något med säkerhet att
göra utan att det mera handlar om politisk acceptans,
att den som går med på att ta det får det under vissa
förhållanden? Jag tror att det kan bli ett stort bakslag i
fråga om den här sortens lokalisering. Den långsiktiga
säkerheten måste vara den överordnade målsättningen
när det gäller hur och var kärnavfallet ska tas om
hand.
SKB:s nuvarande verksamhet såsom den bedrivs i
förstudiekommunerna gör tydligt att säkerheten bara
är en faktor som ska värderas mot ett antal andra,
t.ex. industriella.
SKB:s hantering av kärnavfallsfrågan visar myck-
et stora brister i systematik både då det gäller metod-
val och platsval. Det är inte på något sätt förvånande
då aktuella myndigheter och regeringen har tillåtit
SKB, ett aktiebolag, att på egen hand designa be-
slutsprocessen. Bristerna i processen försöker bolaget
kompensera genom skicklig marknadsföring och
vinklad information. På detta sätt har företaget lyck-
ats skapa acceptans för sin verksamhet bland de
kommunalpolitiska församlingarna i sex kommuner.
Kärnavfallsfrågan har en nationell karaktär. Ge-
nom dess platsbundenhet kommer ändå det främsta
ansvarstagandet att krävas av de närboende, både i
dag levande och framtida generationer. De har rätt att
kräva att både metodval och platsval baseras på en
öppen process utgående från nationell skala, där den
långsiktiga säkerheten är överordnad. Samhällets
skyldighet är att utarbeta en demokratisk beslutspro-
cess baserad på insyn, deltagande, delaktighet och
logik, som når den ambitionsnivån.
Utförda opinionsundersökningar har visat att den
långsiktiga säkerheten är det som allmänheten ser
som den viktigaste lokaliseringsfaktorn. Man vill
hitta det bästa berget. Politisk acceptans och arbets-
tillfällen ses däremot inte som giltiga skäl för lokali-
sering.
Det finns också ett stort ansvarstagande hos det
svenska folket i frågan. SKB utför årliga opinionsun-
dersökningar som visar att det finns en stor acceptans
för en lokalisering i den egna kommunen under förut-
sättning att den visar sig vara lämplig. För gemene
man innebär "lämplig" att berget i kommunen är det
bästa i landet eller åtminstone avsevärt bättre än på
ett flertal andra platser i landet. I en idealsituation
borde platsvalsprocessen ha en sådan kvalitet att det
uppnås.
I början av 90-talet bedrevs Dialogprojektet av
SKI. Syftet var att etablera en beslutsprocess i kär-
navfallsfrågan för vilken alla huvudaktörer hade för-
troende. Ett flertal aktörer, myndigheter, nationella
miljöorganisationer och kommunföreträdare deltog i
projektet. SKB valde dock att inte delta. Projektet
ledde fram till ett konsensusdokument där ett flertal
rekommendationer framfördes för den fortsatta be-
slutsprocessen, både då det gällde metodvalsfrågan
och platsval. Man konstaterade också att nu gällande
regler inte tillgodoser kravet på allmänhetens förtro-
ende.
I Dialogprojektet diskuterades svårigheten att kla-
ra ambitionsnivån "bästa plats". Man betonade vikten
av en successiv elimineringsprocess, där kriterierna
för uteslutning är kända i förväg. I denna process
skulle en stor del av landet kunna uteslutas och där-
efter skulle en lämplig plats kunna identifieras. Man
ansåg att en sådan process gav störst möjlighet att
rimligtvis identifiera bästa plats.
Parallellt med detta formulerade SKB sin plats-
valsprocess utgående från förstudier. Det blev så
småningom den gällande lokaliseringsstrategin.
I SKB:s strategi har politisk acceptans i de kom-
munpolitiska församlingarna blivit den dominerande
lokaliseringsfaktorn. Urvalsunderlaget har därigenom
minskats från hela landets 289 kommuner till 6 kom-
muner fördelade på 3 regioner. Argumentet har varit
att det går att hitta bra berg överallt. Men SKB:s eget
förstudiearbete har visat att det inte är så. T.ex. har
Älvkarleby kommun inte befunnits tillräckligt bra för
en lokalisering av kärnavfall.
SKB är ett företag som har till uppgift att hitta en
säker plats till rimliga kostnader. Man kan fundera
över hur bolagen uppfattar "säker" respektive
"rimliga kostnader". Det är möjligt att politiker och
bolag har olika åsikter om vad som är det absolut
viktigaste. Om man skulle studera djupförvar skulle
det ta mycket lång tid och betinga stora kostnader. Av
ekonomiska skäl kommer man förmodligen inte att
göra det. Är detta rimligt ur politisk synvinkel?
Vi anser också att det är viktigt att en strategisk
miljöbedömning kommer före ett platsval. Esbokon-
ventionens artikel förespråkar att miljöbedömningar
ska göras på planeringsstadiet, en s.k. strategisk mil-
jöbedömning. Syftet med det är att hantera stora en-
skilda projekt av nationell karaktär som ger möjlighet
till en metodprövning fristående från platsvalet. Både
Naturvårdsverket och Boverket har påpekat att det
borde finnas en sådan strategisk miljöbedömning. Det
tycks dock inte ske i Sverige. Det är beklagligt. Jag
anser att det bör ske.
Det är viktigt att frågan höjs till nationell nivå, att
man inte låter förstudiekommunerna bli de som ska
avgöra om säkerheten är tillräcklig för att de ska
kunna acceptera ett slutförvar. Det är viktigt att dis-
kussionen förs på nationell nivå. Även av det skälet är
det viktigt att Dialogprojektet kommer i gång igen.
Jag håller med om att vetot är dåligt definierat.
Jag frågar mig hur det skulle bedömas om kommun-
fullmäktige har sagt ja och folket i en folkomröstning
säger nej. Detta sker nu i norr, fast i omvänd ordning.
Först har man sagt nej i en folkomröstning. Sedan vill
kommunerna återuppta diskussionen. Vad är då
kommunens vilja, enligt bedömningarna om vetot?

Anf. 29 SINIKKA BOHLIN (s):
Fru talman! Vissa miljöfrågor är svårare än andra
på grund av långsiktigheten. Man skulle kunna jämfö-
ra dessa frågor med byggandet av våra domkyrkor.
Den som byggde en katedral eller en domkyrka visste
att han inte skulle se resultatet under sin livstid. Man
bygger sten för sten.
Fru talman! Likadant är det med vissa miljöfrå-
gor, t.ex. kärnavfallsfrågan. Vi kan redan i dag se
frågan i ett hundraårsperspektiv. Vi började diskutera
frågan om kärnkraften på 1950-talet. Vi kanske är
färdiga med den på 2050-talet. Vi bygger sten för sten
i denna svåra fråga.
Vi kan se tre dimensioner i denna fråga, använd-
ningen, avfallet och ansvaret.
Herr talman! Det finns ofta en paradox i stora
miljöfrågor, inklusive frågan om kärnkraft och kär-
navfall. Vi som lever i dag drar nytta av det som sker.
Samtidigt vet vi att vi skapar problem för morgonda-
gen, mycket på grund av vår livsstil. Det är svårt att
avstå från fördelarna. Det är lätt att låta någon annan
ta nackdelarna.
Utskottet är nästan enigt vad gäller hanteringen av
det svenska kärnavfallet. Det är en debatt som har
pågått sedan början av 1970-talet utan att man ännu
kunnat fatta några avgörande beslut om var och hur
det starkt radioaktiva och långlivade kärnbränslet
slutgiltigt ska tas om hand. För att välja de rätta tek-
niska lösningarna måste vi komma överens om vilka
krav tekniken ska leva upp till och vilka värderingar
vi vill försvara. Det är en etisk fråga, inte enbart för
regeringen, som har att fatta beslut, och riksdagen,
som inte har det ansvaret. Men riksdagen är ansvarig
eftersom riksdagen har beslutat om kärnkraften. Vi
har ett delat ansvar i denna fråga. Det är också en
etisk fråga för alla medborgare, speciellt för de män-
niskor som bor i de kommuner eller regioner som vi
diskuterar i dag.
Det råder alltså en stor enighet om att vi själva
inom landets gränser ska ta hand om vårt avfall. Den
oro som uttrycks i vissa reservationer för att vi ska
börja förhandla om slutförvaringen och importera
eller exportera avfall tycker jag är obefogad. Efter-
som detta styrs av riksdagsbeslut måste även frågan
om en eventuell förändring tillbaka till riksdagen.
Avfallsfrågan är också en av våra stora och svåra
miljöfrågor, som sträcker sig långt fram i tiden. Då
ställs även etikfrågan inför nya utmaningar. Vad
krävs för att skapa en rättvisa mellan olika generatio-
ner? Kan man ta ansvar för dagens problem utan att
beröva framtidens människor deras handlingsfrihet?
Vems är ansvaret? Är det vår generation eller
nästa som ska fatta beslutet? Är det regeringens an-
svar att fatta beslut, eller är det kommunernas ställ-
ningstagande? Frågetecknen är väldigt många i denna
fråga.
Etikfrågan är kanske den svåraste. Så länge vi
håller oss till den teoretiska diskussionen här i kam-
maren - den etiska diskussionen - är vi överens inom
landet. Men när vi sedan går över till var vi ska place-
ra det som ska slutförvaras börjar det hända något
med våra värderingar. Etiken övergår till moral. And-
ra värderingar kommer in - värderingar som börjar
förändra mitt handlande i frågan. Ju osäkrare vi blir i
vår kunskap, desto mer kommer våra värderingar att
styra vårt handlande.
Jag håller med om att det viktiga är att hitta tro-
värdigheten i processen och att hitta länkar mellan
nuet och framtiden så att man kan bevara den demo-
kratiska trovärdigheten i långsiktiga processer. En
förutsättning är att de myndigheter och företag - SKB
i detta fall - i samhället som ska säkra överföringen
av erfarenhet och kunskap, göra olika informationsin-
satser och fatta beslut har människors tillit.
I dag finns det en del olika åsikter om hur kärnav-
fallet ska hanteras och var förvaringen ska ske. Är det
en slutförvaring, som nu diskuteras, eller är det djupa
borrhål?
I den lokaliseringsprocess som nu pågår på ett
antal orter har kommunerna tillsammans med myn-
digheter och företag genomfört omfattande informa-
tions- och studieverksamhet. Dessa kommuner är
faktiskt värda en eloge för att ha orkat ta itu med ett
nationellt miljöproblem som politiskt kanske inte ger
så stora vinster.
Herr talman! Som jag sade tidigare är det ett näs-
tan enigt utskott bakom betänkandet. Det bygger
naturligtvis på ett gammalt riksdagsbeslut om att vi i
Sverige själva ska ta hand om vårt avfall och inte
exportera eller importera. Jag hoppas att denna enig-
het även kommer att råda i de kommuner eller i den
kommun som kommer att gå vidare med provborr-
ningar efter förstudier och att vi som riksdagsleda-
möter upplevs som stöd för dessa platser och innevå-
narna där.
Kärnavfallsfrågan är så nationellt viktig att den
borde få en rationell hantering utan polarisering. Det
är viktigt att vi som medborgare förstår att vi också
har ansvar för andra. SKI, dvs. Kärnkraftsinspektio-
nen, kommer den närmaste tiden - antagligen i mor-
gon - att lämna sitt granskningsyttrande till regering-
en angående SKB:s förslag om fortsatt hantering. Det
är också viktigt att regeringen tar sitt ansvar i frågan
för att vi ska få den legitimitet som krävs för ett fort-
satt arbete i en mycket svår fråga.
Herr talman! Härmed vill jag yrka bifall till för-
slaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 30 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 5, vilket jag glömde när jag var uppe i
talarstolen. Sedan vill jag gärna fråga Sinikka Bohlin
om det är rimligt att det är företag som ekonomiskt
ändå är beroende av det de gör i förhållande till kärn-
kraftsföretagen som står för informationen till kom-
muninvånare och andra om säkerheten i dessa meto-
der.

Anf. 31 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Är det rimligt att ett företag har ett
ansvar för sitt avfall? Det är egentligen det första
poducentansvar som denna riksdag har beslutat om.
Man ger dem som producerar avfall ett ansvar för att
ta vara på avfallet.
Den gång då vi i detta hus beslutade att man
skulle avsätta ganska mycket pengar till Kärnavfalls-
fonden var vi väldigt kloka. Vi kan ta hand om av-
fallet när vi kommer så långt att vår kunskap räcker
för att göra någonting. Det är också bra därför att vi
kan informera medborgarna i denna fråga. Vi ska
komma ihåg att varje kommun får 2 miljoner per år
för information från Kärnavfallsfonden. Också regio-
ner och länsstyrelser har möjlighet att söka pengar
därifrån, och det har man gjort i dessa regioner. Ock-
så myndigheter, som egentligen ska granska företa-
gens arbete, har möjligheter att söka pengar därifrån.
Jag har följt dessa kommuner. Jag ser den breda
informationssatsning som man har gjort från företa-
gen, eftersom det enligt riksdagsbeslutet är deras
ansvar, men också det som kommer från kommuner-
na och från myndigheterna. Jag tycker faktiskt att det
i detta fall är rimligt att de som producerar avfall har
ett ansvar.

Anf. 32 KJELL-ERIK KARLSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Den 6 juni meddelade EU-
kommissionen, Världsbanken m.fl. att man går in
med hundratals miljoner i ett gemensamt projekt för
att hjälpa Ryssland att hantera sitt kärnavfall. Samma
dag beslutade det ryska parlamentet att godkänna en
omfattande import och slutbehandling av kärnavfall
från andra länder, bl.a. från EU-landet Tyskland.
Syftet är att tjäna stora pengar. Importen beräknas ge
stora inkomster - ca 200 miljarder - under 10 år.
Nu är det så att vi har ett svenskt företag - Vatten-
fall - som också äger kärnkraftverk i Tyskland. Anser
Sinikka Bohlin att det vore acceptabelt om Vattenfall,
som äger kärnkraftverk i Tyskland, skulle vilja ex-
portera sitt avfall till Ryssland?

Anf. 33 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! I detta parlament beslutar vi om det
som händer i Sverige. Som jag sade i mitt anförande
är det väldigt viktigt att komma ihåg vilka beslut
riksdagen har fattat om avfallsfrågan och att vi ska ta
hand om avfallet själva.
Jag tycker ändå att det som händer från Tysklands
sida är beklagligt, och det är beklagligt att vi måste
föra denna diskussion i dag, eftersom vi alla vet att
Rysslands kärnsäkerhet kanske inte är den bästa som
finns inom Europa.

Anf. 34 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Miljö- och jordbruksutskottets be-
tänkande nr 19 om kärnsäkerhet är ett motionsav-
slagsbetänkande. I betänkandet tas 15 motionsyrkan-
den om kärnsäkerhet upp från den allmänna motions-
tiden år 2000. Vi från Centerpartiet har inget motion-
syrkande på området, men jag tar mig ändå, herr
talman, friheten att tillkännage några uppfattningar
från oss i Centerpartiet.
För Centerpartiet är det viktigt att vi begränsar
tillkomsten av ytterligare radioaktivt material och
restavfall från kärnkraftsproducerad el. Centerpartiet
anser därför, som är väl känt, att kärnkraften bör
avvecklas och ersättas med en förnybar elproduktion.
Centerpartiet har aktivt deltagit i beslut som medfört
att dessa arbeten har påbörjats. Dessa arbeten kom-
mer och måste komma att fortgå med oförminskad
takt och kraft.
Nu hoppas jag, herr talman, att de partier som inte
har deltagit i detta arbete också inser att de måste
delta på ett aktivt och kraftfullt sätt i det konstruktiva
arbete som måste fortgå - detta därför att elproduk-
tion med hjälp av kärnkraft medför väsentliga risker
men också kostnader och kanske t.o.m. umbäranden
för kommande generationer. Detta gäller den direkta
produktionen av el med kärnbränsle och framför allt
det avfall som uppkommer vid en sådan produktion.
Det finns i dag, såvitt jag känner till, ingen säker
metod eller någon identifierad plats när det gäller hur
och var detta avfall som vi nu producerar ska förvaras
för en längre tid. Då är det viktigt, tycker jag, att vi
alla i ett konstruktivt arbete hjälps åt att finna bästa
möjliga lösningar på ifrågavarande problem.
Sedan, herr talman, vill jag starkt poängtera att
Centerpartiet värnar det kommunala självstyret och
hävdar det kommunala vetot. Det är viktigt att ett
eventuellt kommande kommunalt beslut i frågan ges
möjlighet att också genomgå folkets prövning i form
av en beslutande kommunal folkomröstning om med-
borgarna i berört område så önskar.
Slutligen bör information om risker och möjlig-
heter med förvaring av kärnbränsle, oavsett vilken
form det gäller, komma folket, berörda, till del på ett
objektivt sätt. Det är därför av vikt att resurser för att
informera kommunmedborgare och andra som är
berörda om detta ställs till såväl kommuners som
frivilligorganisationers förfogande och att detta görs
på ett objektivt sätt.
Vi har, som sagt, ingen reservation i det här be-
tänkandet, men vid eventuella omröstningar då frågor
om problematik som jag har berört i mitt anförande
kommer att avgöras av kammaren så kommer vi att
stödja reservationerna.

Anf. 35 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Det är ju inte bara frågan om hur vi
tar hand om avfallet från kärnkraften som den här
debatten måste handla om. Vi måste också till den
frågan koppla frågan om hur vi hanterar bränslet till
kärnkraften.
Om vi ska kunna eliminera riskerna måste ut-
vecklingen styras mot förnybara energikällor. Energi-
förbrukningen måste minskas genom energihushåll-
ning och energieffektivisering. Kärnkraftinspektionen
menar ju att en sannolikhet på 1 % per reaktorår för
en härdsmälta i en svensk reaktor inte kan uteslutas.
Ett viktigt krav måste vara att reaktorsägare tvingas ta
fullt olycksansvar och ha full försäkringsskyldighet. I
fråga om avfallet från kärnkraften - det är en solida-
ritetsfråga; det handlar om solidariteten med kom-
mande generationer - är det viktigt att alternativa
metoder undersöks.
RRV har riktat en viss kritik mot SKB för att allt-
för liten del av forskningsanslaget har lagts på alter-
nativa metoder. Den kritiken måste självklart tas på
allvar. På allvar måste man också ta miljöorganisatio-
nernas kritik när det gäller att sökandet efter lämpliga
platser tidigare skett i tysthet, och nu handlar det i
alltför hög grad om att hitta frivilliga kommuner där
förundersökningar kan göras.
Herr talman! Jag vill fråga socialdemokraternas
representant i debatten hur vi bemöter Avfallskedjans
krav. Kraven handlar i huvudsak om tre saker. Att det
ska vara systematik i förfarandet har Avfallskedjan
tagit upp som ett krav för en bättre process. Det andra
handlar om att lyfta upp frågan på riksnivå. Hur be-
möter regeringen det kravet? Det ska vara en process
där man talar om metodval och platsval, en alternativ
process och en god förankring i frågan genom sam-
råd. Hur bemöter regeringen den frågan?
Eventuella utsläpp av radioaktiva ämnen sprider
sig lätt över gränserna. Därför är det nödvändigt att
säkerhet och strålskydd vid användning av kärnkraft
och hantering av radioaktivt avfall klaras ut tillsam-
mans med grannländer.
I en arbetsgrupp för nukleär säkerhet inom Öster-
sjöstaternas råd innehar Sverige ordförandeskapet.
Den gruppen arbetar för att stärka beredskapen och
samverkan i händelse av en kärnenergiolycka. Man
arbetar med ett särskilt avtal om ett utbyte av data
från nationella mätstationer för strålning. Men strål-
ning vid hantering av kärnbränsle är också ett olöst
problem som måste ägnas större uppmärksamhet.
Arbetsgruppen inom Östersjöstaternas råd borde ägna
sig åt den frågan också.
Herr talman! Jag vill fråga Sinikka Bohlin om hon
är beredd att påverka den svenska ordföranden så att
man försöker vidga samarbetet inom den här arbets-
gruppen till att omfatta även hanteringen av kärn-
bränsle i syfte att undanröja risker för genetiska ska-
dor hos kommande generationer.

Anf. 36 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! I Harald Nordlunds inledning, som
jag tycker var mycket bra, talade Harald Nordlund
om behovet av avveckling av kärnkraften, behovet av
att ersätta kärnkraften med förnybara energikällor och
behovet av hushållning. Därför skulle jag vilja fråga
Harald Nordlund om det är Harald Nordlunds upp-
fattning som redovisas här i kammaren eller om det
möjligtvis är Folkpartiets uppfattning. Jag har nämli-
gen varit inblandad i ett antal debatter omkring det
här med kärnkraft där det från Folkpartiets sida sna-
rast har redovisats ett behov av att bygga ut kärn-
kraften i stället för att avveckla densamma som, som
sagt, Harald Nordlund talade om i dag.

Anf. 37 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag menar att den mening som jag
har gett uttryck för här helt överensstämmer med
Folkpartiets mening, att vi med kraft och på allvar
måste söka efter alternativa energikällor.

Anf. 38 ESKIL ERLANDSSON (c) replik:
Herr talman! Eftersom Harald Nordlund nu talar å
Folkpartiets vägnar här i kammaren undrar jag om jag
kan citera honom nästa gång jag är inblandad i en
kärnkraftsavvecklingsdebatt i den här kammaren.

Anf. 39 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag låter mig gärna citeras.

Anf. 40 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Den första frågan, som Harald
Nordlund ställde, gällde den kritik som t.ex. har
kommit från Riksrevisionsverkets sida och från andra
mot SKB och dess hantering i frågan. Han ställde
frågan om hur man kan bli bättre, bli mer systema-
tisk, hur man kan lyfta frågan på riksnivå och få en
bättre förankring.
Jag tror att det är ett gyllene tillfälle nu när SKI
lämnar sitt granskningsyttrande som är väldigt brett.
Det är ju SKI som samlar alla åsikter från forskar-
världen, universiteten, SSI och naturvårdsorganisa-
tioner och lämnar sina synpunkter och sin granskning
till regeringen om hur man från det här nu går vidare i
nästa steg. Om det är aktuellt att regeringen kommer
att komma med något förslag när det gäller platsval i
den här frågan är det ju viktigt att man i det samman-
hanget också tar upp frågan om det här med dialog-
gruppen, informationsinsatserna och hur processen
går vidare. Vad har vi lärt av det gamla? Har det varit
bra? Är det någonting som ska göras bättre i nästa
steg som är mycket känsligare för människorna i de
här kommunerna och regionerna?
Den andra frågan om säkerhet och strålskydd
inom närområdet är ju en fråga som Sverige har drivit
väldigt aktivt länge, och det samarbetet har pågått på
myndighetsnivå. Vi har haft samarbete med alla bal-
tiska länder men också med Ryssland för att förbättra
säkerheten i kärnreaktorer. Man har gjort den bedöm-
ningen att man får börja med det som är viktigast och
det som kanske är mest dåligt skött i de här länderna,
och det är kärnsäkerheten i kraftverken. Då måste
naturligtvis nästa steg vara att man tar tag också i
avfallsfrågan.

Anf. 41 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Herr talman! Avfallskedjan, som är ett nätverk för
lokalgrupper, är ju väldigt aktiv när det gäller att ge
uttryck för meningar kring avfallshanteringen. Och
syftet med mina frågor till Sinikka Bohlin var att
understryka nödvändigheten av att man inte bara tar
del av Avfallskedjans synpunkter utan att man också
ger en reaktion på de synpunkter som framförs. Om
jag tolkar Sinikka Bohlin rätt har viss reaktion givits,
men jag tycker att det är viktigt att den här dialogen
med Avfallskedjan pågår ständigt.
När det gäller vidgningen av uppgifterna för ar-
betsgruppen inom Östersjöstaternas råd menar jag att
det är oerhört viktigt att vi inte bara ägnar oss åt pro-
blemen kring avfallet utan också åt problemen kring
hanteringen av bränslet. Vi har i dag för liten kunskap
dels om vilka riskerna är, dels om vilka effekterna
kan komma att bli på kommande generationer.

Anf. 42 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Just förankringsprocessen kanske är
det viktigaste. Jag har följt de kommuner som varit
med längst i processen, t.ex. Oskarshamn, men också
de kommuner som kommit in väldigt sent, och det
viktigaste tycker jag är att informationen förs ut inom
regionen. Det måste bli en tvåvägskommunikation
där t.ex. Harald Nordlund kan åka till Norduppland
och träffa sina väljare och andra kommunmedborgare
och diskutera frågan. Det här är inte någon enkel
fråga. Vi vet inte vad morgondagens kunskap är, utan
vi har dagens kunskap. Då får vi, också som riks-
dagsledamöter, lita på den expertkunskap vi har i våra
myndigheter och bygga på den tilliten.
Som jag sade förut är vi många gånger eniga i den
etiska diskussionen. Men när något kommer nära
mig, när man ska göra någonting hemma hos mig -
det vet vi väldigt väl från försvarsdebatten - är det
kanske andra värderingar som styr.
När det gäller andra länder som sysslar med de
här frågorna kan vi se att Finland kanske är det första
land som tagit beslut om slutförvar. Man har valt den
metod som Sverige har valt. Där har regeringen tagit
beslutet, och jag tror att riksdagen - om den inte
redan har gjort det - kommer att bekräfta regeringens
förslag att välja den typ av metod som Sverige har
utvecklat.

Anf. 43 HARALD NORDLUND (fp):
Herr talman! Kontakten med medborgarna i
Norduppland är oerhört viktig. Men när man där
uttrycker oro och ställer frågan "varför just vi" är det
viktigt att vi har svaren med oss. Jag tycker inte att vi
i dag har bra svar. Svaren handlar för mycket om: Ja,
ni har gett uttryck för viss positiv inställning till för-
var här. Det räcker inte, tycker jag. Det måste grundas
på andra fakta - verkligen fakta - när vi går ut och
möter medborgarna. Det är här, tycker jag, en av de
stora svårigheterna ligger.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

7 § Kommittéberättelsen

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU21
Kommittéberättelse 2001 (skr. 2000/01:103).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

8 § Riksdagsledamöternas tjänsteresor

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU25
Riksdagsledamöternas tjänsteresor (förs.
2000/01:RS3).

Anf. 44 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Bakgrunden till det förslag som
riksdagen nu har att ta ställning till är den hastigt och
kanske omotiverat uppflammade debatten om redo-
visningen av vissa riksdagsledamöters resor och vissa
av de resorna. Jag skulle kanske vilja tillåta mig, så
här när debatten har bedarrat ordentligt, att säga att
den kanske var något omotiverat hög i tonen. Enligt
min uppfattning var det väl inte bara en och annan
riksdagsledamot som brast i inlämning av kvitton; det
var väl också så att de rutiner som man ansåg gälla
eller som borde gälla inte var alldeles kristallklara till
sin utformning.
Fördelen med det ärende som kammaren nu har
på sitt bord är att det är ett försök att göra ytterligare
preciseringar när det gäller riksdagsledamöternas
tjänsteresor. Den väsentligaste förändringen är egent-
ligen att riksdagsledamöterna nu får möjlighet att
utrusta sig med ett betalkort där man har ett person-
ligt betalningsansvar och vars fakturor sedan kan
betalas med hjälp av de reseräkningar som ledamö-
terna nu klart och tydligt åläggs att inkomma med och
där utgifterna också ska verifieras med de kvitton
man kan ha.
Egentligen är det här inte särskilt märkvärdigt.
Det är i huvudsak ett fasthållande vid det som jag
tycker har varit en av de bärande principerna tidigare,
nämligen att riksdagsledamoten på egen hand avgör
vilka resor som ska företas inom landet med hänsyn
till det uppdrag vederbörande har som riksdagsleda-
mot. Vissa preciseringar finns nu i de här reglerna -
jag skulle kunna kalla dem för preciseringar av hus-
hållande karaktär. Man pekar på visst resebeteende
som man inte utan vidare i fortsättningen kan accep-
tera. Men det väsentliga för riksdagsledamoten är att
han eller hon inte av ekonomiska skäl anser sig inte
kunna fullgöra riksdagsuppdraget genom att besöka
olika personer eller aktiviteter eller studera olika
företeelser. Vad jag nu talar om är alltså resor inom
landet; i fråga om resor utanför Sverige gäller helt
andra regler.
Herr talman! Utskottets betänkande är framlagt
under total enighet från konstitutionsutskottets sida.
Det är också ett helt omotionerat förslag från Riks-
dagsstyrelsen. Därför tänkte inte jag ytterligare gå in
på innehållet i förslaget. Jag ska med en viss spänning
lyssna på vad näste talare har att säga, och sedan ska
jag, om det ställs frågor eller skapas oklarheter, begä-
ra replik i det sammanhanget.
Jag yrkar alltså med detta, herr talman, bifall till
konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkandet
KU25.

Anf. 45 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Precis som Göran Magnusson sade
beror det här betänkandet på vissa händelser som
inträffade för snart sex månader sedan. Jag vill också
betona att det jag nu ska framföra är min egen upp-
fattning kring mitt eget agerande. Andra får stå för
sitt.
Nästan på dagen för sex månader sedan kunde
man läsa på löpsedlar, höra på radion och se på TV:s
nyhetsprogram att Sten Andersson i fjor hade handlat
för 140 000 kr utan att presentera ett enda kvitto. När
jag fick det i halsen, så att säga, blev jag minst sagt
förvånad. Det system vi har hade varit i gång ett par
år, och jag hade tolkat det på ett sätt som jag menar
har juridisk bäring. Ingen hade heller under den tiden
talat om för mig att jag hade gjort fel.
Jag förstår att människor blir förvånade, irriterade
och - om vi ska prata i klartext - förbannade över hur
riksdagsledamöter kan hantera deras skattepengar på
det sätt som jag hade gjort. 140 000 kr utan kvitto lät
faktiskt rätt så häftigt; det måste jag erkänna.
Olika företrädare för riksdagen gick i taket.
Gruppledaren för det parti som har patent på etik och
moral i den här kammaren höll indignerade framträ-
danden i TV där han fördömde vissa ledamöters age-
rande. Och riksdagen gick inte - och det kommer jag
aldrig att förstå - ut och förklarade för medierna hur
systemet fungerade. Om man hade gjort det hade
säkert rubrikerna blivit betydligt mindre.
Den ende, herr talman, som faktiskt försvarade
mig - och det var försvar från ett rätt oväntat håll -
var själve statsministern. Han sade i en tidningsin-
tervju att med tanke på att ingen under så lång tid har
påpekat för Sten Andersson att han påstås ha gjort fel
kan jag förstå hans agerande.
Nu säger man att det nya systemet kommer att bli
bättre. Det ser bättre ut på papperet, det ska jag hålla
med om. Men jag tycker ändå att det är ett onödigt
sätt att visa musklerna på.
Herr talman! Som jag har fattat det avgör varje
enskild riksdagsledamot vem eller vad hon eller han
vill besöka i tjänsten. Vi behöver inte fråga vare sig
partiledning eller riksdagsstyrelse om vi får lov att
inrikes åka hit eller dit i tjänsten. Riksdagen är fak-
tiskt inget företag där man på det viset måste redovisa
varför man har åkt någonstans. Det är skillnaden
mellan riksdagen och ett företag. Då kan man fråga
sig: Vem ska i efterhand och varför överpröva det
beslut om att åka runt och besöka olika ställen, olika
aktiviteter i Sverige när vi har rätt att själva bestäm-
ma hur vi ska göra?
Tillbaka till mina 140 000 kr, som minskade till
7 000 kr. När jag fick tag i en redovisning av mina
kostnader för år 2000 visade det sig att av de 140 000
kronorna var 111 000 kr vad ett årskort med flyget
Malmö-Bromma kostade. Det kortet hade jag bara
fått i handen. Jag hade aldrig fått kvittera det.
Sedan var det taxibiljetter mellan Mynttorget och
Bromma tur och retur och även taxikuponger i Mal-
mö från Sturup till min bostad. Dem har jag aldrig
fått kvittera.
Vad gäller Brommaresorna kommer varannan
månad en sammanställning över de bilar jag har åkt
med från Mynttorget. Där framgår om jag har åkt
själv eller med någon annan ledamot. Där förekom-
mer inga kvitton. Jag får signera på fakturan. Det
finns ingen chans att kvittera det. Detsamma gäller i
Malmö, där jag för övrigt har årskort, så jag har inga
biljetter.
Jag hade förvisso en hotellövernattning år 2000,
och folk kan ju tycka att jag har skött mitt uppdrag
förbaskat dåligt.
De här 140 000 kronorna minskade således till
7 000 kr. Nästan 95 % var alltså fel. Och detta ville
inte riksdagen gå ut och förklara för medierna, som i
sin tur skulle ha kunnat förklara för medborgarna hur
systemet fungerade. Jag har hört att man motiverade
detta med att det är lika illa om det inte finns kvitton
för 140 000 kr som för 7 000 kr. Det tycker inte jag är
lika illa.
Om jag nu hade haft kvitton på de här 7 000 kro-
norna, som i och för sig är en mycket låg taxisumma
jämfört med de flesta andra i riksdagen, och det inte
hade funnits kvitton på de andra 130 000. Då kunde
det ha stått att det var 130 000 kr som man hade
handlat för och inte visat kvitto på. Det hade blivit
lika stora rubriker av det.
Jag kommer aldrig att förstå varför inte riksdagen
gick ut och förklarade sitt system. Jag håller med
Göran Magnusson som sade att det var lite otydligt.
Varför har jag då gjort som jag har gjort, herr tal-
man? Jag tittar här på ett utskick från den 19 juli 1999
från förvaltningskontoret som handlar om ekonomis-
ka dokument. Där ombeds ledamöterna att granska
fakturorna och därefter attestera och återsända dem i
det bifogade svarskuvertet. Man kan också lägga ned
kvitton, reseräkningar m.m. som ska till administrativ
ledamotsservice. Det har jag fattat så att det som står
på fakturan och som visar hur jag har åkt och betalat
med mitt kort har jag attesterat och skrivit okej på.
Vad gäller kvittona var det sådant som jag hade be-
talat med andra kort eller med kontanta pengar.
Herr talman! Vad betyder ordet attestera? När jag
läser i Svenska Akademiens ordlista ser jag att det
står "intyga riktigheten av; godkänna till utbetalning".
Antingen är det fel på Svenska Akademiens tolkning
av ordet attestera eller också har man fel från svenska
riksdagens sida. Bägge två kan inte vara rätt. Atteste-
ra betyder att den som attesterar godkänner utbetal-
ningen, vem har då rätt att i efterhand överpröva mina
attesteringar? Jag har exakt följt hur man enligt
Svenska Akademiens ordlista ska tolka ordet attestera
och för det ska jag bli hängd i medierna.
Sedan har inte riksdagen kurage att tala om hur
dess regler fungerar. Jag måste säga att jag tycker att
det är jättesvagt.
Jag kan också tala om att jag har fått brev, mejl
och telefonsamtal från många människor, t.o.m. från
arga revisorer. När jag har förklarat, läst upp våra
regler och just pekat på ordet attestera och att vi ska
gå till väga så, har de antingen hållit med mig eller
inte hört av sig. Det kan jag bara tolka på ett vis.
Herr talman! Man ska inte bli arg när man står i
riksdagens talarstol, men i det här fallet tycker jag
faktiskt att riksdagen skulle ha gått ut och förklarat
vad som verkligen gällde i stället för att tala om vissa
slarviga ledamöter. Man skulle ha talat om ett uselt
system som förhoppningsvis ska bli bättre i dag.
Däremot tycker jag att det är onödigt att gå över
till kort med personligt betalningsansvar. Man kunde
ha infört de nyheter som innebär att vi beställer på
resebyrån. Beloppet går direkt på en faktura som vi
bara signerar, och sedan slänger vi kvittona. När du
ser att kvittona stämmer med fakturan kan de kastas.
Sedan hade man kunnat ställa krav på varje leda-
mot som har saker och ting som vi måste visa kvitto
på, sådant som inte finns på någon faktura, att om du
inte har visat kvitto inom en viss tid eller presterat en
godtagbar förklaring till varför kvitto inte visats ska
riksdagen ha rätt att dra det beloppet från arvode eller
kostnadsersättning. Det hade man kunnat göra. Men
det är klart, då hade man inte kunnat gå ut i medierna
för att visa musklerna och säga att man är handlings-
kraftig.
Jag tycker att riksdagen har skött det här dåligt.
Man har ställt ut en del av oss för att vi har tolkat
systemet på ett sätt som i varje fall jag anser vara rätt.
Den hjälp vi som ledamöter av riksdagen skulle ha
behövt ha fick vi inte när vi faktiskt behövde den.
Nu tror jag att saken är utagerad bland allmänhe-
ten. Men det är trist att falla offer för ett dåligt sys-
tem. Jag hoppas att ingen drabbas av det framöver.

Anf. 46 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle egentligen inte vilja rubri-
cera detta som en replik och kan av tekniska skäl
också få ett anförande. Vi behöver inte diskutera det.
Jag har inte för avsikt att söka sak med Sten An-
dersson. Hans beskrivning av sin egen situation har
jag inga egentliga kommentarer till. Det jag ville säga
är egentligen att det naturligtvis är angeläget och
viktigt att riksdagen har ett resesystem för riksdagsle-
damöternas tjänsteresor som inger förtroende hos
dem som är våra uppdragsgivare.
Det var rätt svårt att förklara vårt tidigare system
och det fanns alltså, som jag också sade tidigare, en
del oklarheter, oklarheter som en och annan ledamot
nog fick klä skott för utan att det riktigt framkom hur
det har varit.
Jag vill dock för min del gärna säga att jag i varje
fall sedan några år klart har uppfattat att man skulle
lämna in de, egentligen inte kvitton på taxiresor utan
det är fråga om kvittokopior. När jag gör en taxiresa
får jag för närvarande först skriva på ett kvitto i taxin
på att jag faktiskt har åkt med den. Detta ligger som
underlag för taxis debitering. Det jag sedan ska
skicka in är en kopia på detta kvitto som ytterligare
styrker den attest jag gör på en samlingsfaktura från
taxi eller förvaltningskontoret. För min del skapar
detta bättre klarhet, bättre ordning och reda och för-
hoppningsvis bättre förtroende från allmänhetens
sidan för vårt resesystem. Det har aldrig funnits en fri
dragningsrätt, hur som helst, för kostnader för riks-
dagsledamöter. De har alltid varit reglerade.
Herr talman! Även detta system kan naturligtvis
misskötas och eventuellt missförstås. Slarvar man
med Papieren i det här systemet uppstår ju lätt lik-
nande bekymmer. Detta fordrar faktiskt att riksdags-
ledamöterna administrerar sina resor på ett sätt som
sedan går att redovisa för att få reseräkningen betald.

Anf. 47 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag sade tidigare att jag pratar i egen
sak. Jag vet vad jag själv har gjort, och andra får
svara för sitt agerande.
Om det nu är så viktigt för mig att ha kvitto på de
7 000 kronorna för taxiresor som jag har företagit på
mitt kort - kortnumret framgår av fakturan - är det då
inte lika viktigt att när riksdagen ger mig ett årskort
motsvarande 111 000 kr att jag då får kvittera kortet?
Det lyser i eldskrift i alla redovisningar att denna
person har handlat flygresor för 111 000 kr utan att
kvittera en endaste kilometer. Det gäller även taxire-
sor från och till Bromma och från och till bostaden,
beställda via Bennetts resebyrå. De kan inte kvitteras.
I dag reser man ju biljettlöst. Var ska man plocka
in den kupongen någonstans? Ska man skriva en egen
faktura att bifoga till Diners?
Jag vill inte bara diskutera teknikaliteter. Min ir-
ritation beror till stora delar på att riksdagen icke
vågade försvara sitt eget system och därvid oss leda-
möter utan satte ut oss i kylan. Man visste att system-
et var dåligt, men man föredrog att sätta dit oss i
stället för att erkänna att systemet har stora brister.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

9 § Ändring i läns- och landstingsindelningen

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU13
Ändring i läns- och landstingsindelningen.

Anf. 48 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Herr talman! Till vilket landsting Heby skulle
komma att höra trodde vi nog att vi visste redan i
mitten av mars. Ty alla visste vi, oavsett parti, att vi
kunde vara tämligen säkra på att regeringen tänkte
säga ja till Hebys ansökan eftersom allt pekade på
det. För att belägga det påståendet, vill jag citera ur
Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets
utskottstext från betänkande BoU7, som också finns
redovisat i dagens betänkande. Hör här:
"Vid sin tidigare behandling av motionsförslag
om länstillhörigheten för Heby kommun har utskottet
uttryckt uppfattningen att det funnits grundad anled-
ning att förutsätta att regeringen vid sin prövning av
frågan skulle komma att ta tillbörlig hänsyn till den
lokala opinionen som den kommit till uttryck i folk-
omröstningen. Sedan bostadsutskottet och riksdagen
senast tog ställning i frågan har Kammarkollegiet,
som framgår ovan, föreslagit att en överflyttning skall
ske. Utskottet har mot denna bakgrund inte heller nu
grund för någon annan uppfattning än att regeringen
vid sin pågående prövning kommer att ta tillbörlig
hänsyn såväl till resultatet av folkomröstningen hös-
ten 1998 som till Kammarkollegiets yttrande. Mot
bakgrund härav är utskottet inte berett att göra det av
motionärerna begärda tillkännagivandet. Den nu
pågående beredningen av ärendet bör avvaktas."
Så uttryckte sig i text Socialdemokraterna, Väns-
tern och Miljöpartiet i mars. Mot den bakgrunden
kunde vi vara tämligen säkra på att regeringen skulle
säga ja till ett länsbyte. Vår slutsats blev att om mo-
tionerna inte var slutbehandlade i utskottet skulle vi
kunna behandla den proposition som inkom efter den
22 mars. Demokratiministern hade sagt att vid ett ja
skulle det läggas fram en proposition och riksdagen
skulle fatta beslut i frågan. På så sätt kunde vi undgå
att försena ärendet. Handläggningen skulle bli smidi-
gare i och med en återförvisning. Det vore bra. Det
var detta som var grunden för återförvisningen.
Desto större blev förvåningen vid regeringens nej.
Det var nog ingen i bostadsutskottet som trodde att så
skulle ske, oavsett partifärg. Socialdemokraterna och
Vänstern må nu kritisera oss för handläggningen av
ärendet. Det kan vi leva med. Vad värre är är hur
medborgarna i Heby kommun känner sig, framför allt
när ministrar, men även Socialdemokraterna och
Vänstern i bostadsutskottet, i text uttalar sig om att
kommunen i stället borde delas. Detta skulle mer
spegla folkomröstningsresultatet, sägs det.
Detta resonemang vilar på ren spekulation och är
kanske ett sätt att försöka rättfärdiga ett dåligt beslut.
Frågan om kommunindelningen har aldrig varit uppe
till diskussion i Heby kommun. Man har aldrig velat
dela sin kommun. Däremot har man ända sedan
kommunen fördes till Västmanlands län velat tillhöra
Uppsala län. Nu finns det en rädsla för att regeringen
kommer att tvångsdela Heby vid en ny ansökan. Det
skulle vara ett direkt förakt mot folkviljan.
Regeringen oroar sig i andra sammanhang för till-
ståndet för demokratin i landet. Man oroar sig över
lågt valdeltagande och politikerförakt. Det tillsätts
utredningar och kommittéer för att förbättra och för-
djupa demokratin. Det är inget fel. Men nog har man
missat något grundläggande om man sedan, som i det
här fallet, helt sonika kör över underliggande demo-
kratiska instanser. Man får inte bli förvånad när män-
niskor uttrycker förakt för politiker när regeringen
hanterar en enskild kommunal opinion på det sättet.
Självklart blir resultatet politikerförakt.
Herr talman! Vi vill fördjupa delaktigheten för
medborgarna, att regeringen gör vissa indelningar i
enlighet med indelningslagen för att minska misstan-
karna om godtycke. Vi anser att om tre kriterier är
uppfyllda - en positiv folkopinion, ett positivt kom-
munfullmäktige, Kammarkollegiet säger ja - måste
det till synnerliga skäl för att regeringen inte ska göra
den förändring en kommun har begärt. Synnerliga
skäl kan i sin tur innebära att omständigheter som inte
har uppmärksammats av Kammarkollegiet är om-
ständigheter av större tyngd som i annat sammanhang
kan ha förbisetts. Men vi tycker att en rimlig in-
skränkning av regeringens makt är att göra som vi har
föreslagit. Förändringen ska gälla alla, dvs. vi vill
ändra den generella lagen. Det är alltså inte fråga om
en specifik lag för Heby. Däremot tycker vi att rege-
ringen ska ta tillbörlig hänsyn till riksdagens besluta-
de tillkännagivande om förändring i indelningslagen
under tiden utredningen pågår. Därför anser en majo-
ritet i riksdagen att om Heby eller annan kommun
inkommer med en ansökan under utredningstiden
borde regeringen agera som om lagen redan finns.
För mig är det förvånande att vi inte har ett enigt
utskott när det gäller förändringen i indelningslagen.
Det är rimliga förändringar för att öka delaktigheten i
besluten. Förändringarna behövs för att öka medbor-
garnas förtroende för de politiska besluten. På alla
nivåer måste vi som är förtroendevalda vara ödmjuka
och ha respekt inför de beslut vi ska fatta. Det skälls
ofta på förtroendevalda från förtroendevalda på un-
derliggande nivåer för att man beslutar sig för en
politik som inte är förankrad hos medborgarna, me-
dan det i själva verket är precis tvärtom.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till
utskottets förslag i betänkandet och avslag på reser-
vationen.

Anf. 49 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Bostadsutskottets ledamöter debatte-
rade länstillhörigheten för Heby kommun redan den 8
mars i denna kammare, och efter återremitteringen till
utskottet har motionerna om Heby kommuns länsin-
delning blivit ett nytt betänkande som nu ligger på
riksdagens bord.
Vi kristdemokrater ställer oss bakom betänkandet
och yrkar bifall till förslaget, och vi yrkar samtidigt
avslag på reservationen från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet.
I detta betänkande föreslås att regeringen tillsätter
en utredning i syfte att öka medborgarnas inflytande
över sådana förändringar i läns- och landstingsindel-
ningen som gäller deras kommun.
Heby kommun har här i debatten fått stå som ett
exempel på hur viktigt det är att medborgarnas vilja
får ett politiskt genomslag. Låt mig därför här kort få
redovisa Heby kommuninvånares demokratiska kamp
för att få byta län.
För det första: Vid valet 1998 genomfördes en
folkomröstning om Hebys framtida länstillhörighet.
Folkomröstningen utföll med att 57,7 % av hebybor-
na ville tillhöra Uppsala län. Totalt är det 13 700
invånare i Heby. Ca 60 % av invånarna var alltså för
en ändrad länsindelning.
För det andra: Alla politiska partier i Heby kom-
mun har sagt ja till att tillhöra Uppsala län, och kom-
munfullmäktige har lämnat en framställan till rege-
ringen om att "kommunen snarast överförs från
Västmanlands län till Uppsala län".
För det tredje: Kammarkollegiet har i sin bered-
ning av ärendet tillfrågat Länsstyrelsen och Lands-
tinget i Västmanlands län om de ska utreda frågan om
länstillhörighet. Såväl Länsstyrelsen som Landstinget
i Uppsala län har tillstyrkt en utredning. Västman-
lands län avstyrkte men var inte enhälligt i sin avstyr-
kan.
För det fjärde vill jag referera till Svenska kom-
munförbundets rapport. Kammarkollegiet gav Svens-
ka kommunförbundet i uppdrag att utreda förutsätt-
ningarna för ett landstingsbyte för Heby kommun. I
uppdraget ingick också att beakta om ett sådant byte
skulle innebära hinder vid en ändrad länsindelning.
I Kommunförbundets rapport, som heter Heby
kommun till Uppsala läns landsting?, har man gjort
en genomlysning av problematiken och sammanfatt-
ningsvis kommit fram till att de positiva konsekven-
serna av ändrad länstillhörighet överväger. I rappor-
ten tar man bl.a. upp att de ekonomiska konsekven-
serna skulle ha liten inverkan på landstingen i både
Västmanlands län och Uppsala län.
En annan aspekt man tar upp är de näringsgeogra-
fiska sambanden, som kanske tydligast visar sig i hur
hebyborna väljer gymnasieskola. Av samtliga elever
som påbörjade årskurs 1 på gymnasiet 1999 var det
58 % som valde Uppsala.
Sammanfattningsvis skriver man i rapporten om
den demokratiska aspekten. En majoritet av befolk-
ningen har en regional identitet som är inriktad mot
Uppsala län.
För det femte tillstyrkte Kammarkollegiet den 26
september 2000 i sitt yttrande till regeringen att Heby
kommun överförs till Uppsala län.
Herr talman! Trots allt detta beskrivna avslog re-
geringen den 19 april 2001 Heby kommuns ansökan
och anför bl.a.: "Några författningsbestämmelser om
förfarandet vid och kriterierna för ändringar i länsin-
delningen finns inte."
En enig demokratiutredning överlämnade sitt för-
slag till regeringen i februari förra året. I utredningen
skriver man i kapitlet Politik för folkstyrelse på 2000-
talet om vikten av att stärka den demokratiska med-
vetenheten, utveckla deltagandet och öka självstyrel-
sen.
Majoriteten vill med detta tillkännagivande till re-
geringen se till att folkviljan ges en särskild tyngd vid
avgörande som avser att en hel kommun ska byta
landstingstillhörighet, och med det följer även frågan
om att byta län.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 12.54 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 13.00 då partiledardebatten skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00

10 § Partiledardebatt

Anf. 50 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Det finns en sak som förenar oss i
denna kammare vare sig vi representerar dem som
bor i Kiruna eller i Rosengård i Malmö, vare sig vi
har rötterna i den sörmländska myllan eller i Kur-
distan, vare sig vi är höger eller vänster. Alla känner
vi en stor stolthet över Sverige. Sverige är ett litet
land på norra halvklotet med stora skogar och rika
naturtillgångar, med långa stränder och brusande
älvar och med växlande årstider. Men Sverige är
också mycket mer än geografi, flora och fauna.
Det Sverige vi känner stolthet över är summan av
alla de tusen och åter tusen kvinnor och män som
genom historien har byggt det samhälle som vi i dag
har förmånen att få leva och bo i. Vi har lärt oss att
för att ett litet land ska kunna hävda sig i den interna-
tionella konkurrensen måste alla vara med. Vi har
helt enkelt inte råd med att några ställs åt sidan eller
lämnas efter.
Vi har lärt oss att det är trygga människor som
vågar möta förändringar. Förändringar blir det. Det är
det enda vi med visshet vet om framtiden. Vi har lärt
oss att både kvinnor och män tillsammans och i sam-
arbete måste dela på ansvaret för både samhällets
utveckling och familjens framtid. Vi har lärt oss att
världsledande företag och forskningsinstitutioner i
toppklass är lika nödvändigt för vården och omsorgen
som vården och omsorgen är viktig för företagen.
Allt detta har vi lärt oss. Men ändå finns det de
som inte har förstått fastän de tror sig ha begripit.
Visst är det lätt att en sådan här dag, med examens-
stämning i Sveriges riksdag, skyla över motsättningar
som finns i vårt samhälle och i stället bara tala om det
som förenar. Men vi politiker ska inte vara rädda för
att peka på skillnaderna mellan oss. Det är tvärtom
vår skyldighet att dra upp skiljelinjerna, göra alterna-
tiven tydliga och överlåta åt väljarna att välja.
Vi socialdemokrater kommer under det år som
ligger framför oss att ägna stor tid till att förklara och
försvara den svenska välfärdsmodellen som högerko-
alitionen i Stockholm nu håller på att montera ned. Vi
socialdemokrater kommer under det kommande året
att argumentera och agitera mot kristdemokraternas
omoderna familjepolitik. Vi socialdemokrater kom-
mer under det kommande året att klart och tydligt dra
upp rågången mot de populistiska krafter som ingen-
ting lärt av faran med att på nytt sätta Sverige i skuld.
Fru talman! Vi socialdemokrater ser med stor till-
försikt fram emot det kommande året. Vi vill föra ett
samtal om de stora framtidsfrågorna i vårt land.
För det första har vi ett åldrande i Sverige. Det
ställer två krav på oss. Först ska alla äldre känna
trygghet i sin vardag. Det är deras vård och omsorg
det handlar om. De ska också få sina pengar att räcka
till för det dagliga levernet. Många har det knappt. Vi
kommer att förbättra deras ekonomiska situation.
Vi ska se till att de avgifter som betalas i äldreom-
sorgen inte är oskäliga utan rättvisa över hela landet.
Vi ska se till att de pensionärer som har en låg ATP
får en rimligare skattesituation. Vi ska se till att tand-
vårdsförsäkringen fungerar för de äldre för att sedan i
nästa steg när resurserna finns gå vidare och få en
heltäckande för hela befolkningen.
Först sätter vi de äldre, nu när barn och ungdomar
har klarats av. På så sätt vill vi sända signalen att
solidaritet mellan generationerna är den bästa trygg-
heten när man åldras. Får vi leva ett gott och långt liv
blir vi alla gamla.
Den åldrande befolkningen i Sverige har också en
annan sida. Det föds få barn. Vi måste i denna kam-
mare över partigränser anstränga oss till det yttersta
för att ge maximalt stöd men också framtidshopp för
unga människor så att de orkar och vågar förena det
som är naturligt och normalt för en ung människa,
familjeliv, barn och arbete.
Vi kan göra en del från vår sida. Vi kan göra livet
lättare. Vi har infört maxtaxa på dagis, och vi har
förbättrat barnbidragen. Vi kan ta ytterligare steg i
den riktningen. Vi förbättrar föräldraförsäkringen. Vi
ska komma ihåg att för många är ett dagis med hög
kvalitet en stor trygghet.
Det är inte bara en god start för barnen i livet med
ett högt pedagogiskt innehåll utan också en trygghet
för mamma och pappa i en strävan att förena arbetsliv
med ansvar för barnen. Daghemmen får inte bli han-
delsvaror i privatiserade storstadsområden.
Det är det första vi ska ägna oss åt, Sveriges åld-
rande befolkning och att det föds för få barn.
Det andra, fru talman, är att alltfler upplever ett
arbetsliv som präglas av stress och jäkt. Det är för få
på arbetsplatserna. Särskilt märks det i vården och
omsorgen. Händerna räcker inte riktigt till. Rationali-
seringarna kan inte drivas hur långt som helst.
Vi vet också att om vi inte lyckas behålla den ar-
betskraft vi har i arbete kommer Sverige att vara
fattigt. En av våra viktigaste uppgifter de kommande
åren är att utveckla arbetslivet och dess mening så att
varje människa får chans att utveckla sin fulla kapa-
citet.
Därmed bidrar han eller hon till sitt företag, sin
omsorgsverksamhet eller till sin skola och därmed
utvecklas Sverige.
Det handlar också om organisationen av arbetsli-
vet. Det handlar om mångfald på arbetsplatserna -
om både kvinnor och män men också om dem som
har kommit till oss de senaste åren. Det är en fantas-
tisk resurs som alla dessa arbetslösa människor repre-
senterar - inte minst de som bor i storstädernas för-
orter. Låt oss göra det möjligt också för dem att
komma in i arbetslivet.
Det handlar om kompetensutveckling - om att se
till att den som har ett arbete också ständigt har en
maximalt utvecklad kompetens och ligger längst där
framme i den del av yrkeslivet som är hennes eller
hans ansvar. Låt oss göra detta till en stor ansträng-
ning tillsammans - arbetsgivare, de fackliga organi-
sationerna och samhället!
Detta är ett område som vi nu ägnar oss åt mycket
beroende på att massarbetslösheten är knäckt. Det är
en ny dagordning som växer fram. Alla inser att det
värdefullaste är den arbetskraft som vi redan har. Det
är också en effekt av arbetslöshetsbekämpningen.
Låt mig i det här sammanhanget säga att i de mo-
tioner som har väckts med anledning av regeringens
vårproposition finns som ett eko från en svunnen tid
kraven på att försämra anställningsskyddet, kravet på
att från den här församlingen gå in och reglera lö-
nerörelserna, kravet från den här församlingen att gå
in och försämra a-kassan och kravet från den här
församlingen att försämra arbetsskadeförsäkringen.
Det är omodernt och det är fel! Vi tog oss ur kri-
sen utan att göra det systemskiftet. Nu står vi starka,
och en signal om trygghet för många människor i
dagens arbetsliv är att fackföreningsrörelsen tar sin
del av ansvaret. Det vore ett ödesdigert misstag att nu
från Sveriges riksdag öppna en front mot svensk
fackföreningsrörelse just som vi är på väg att avsluta
en av de mest framgångsrika lönebildningarna någon-
sin. Låt mig från socialdemokratins sida deklarera:
Blir detta riksdagens inriktning och blir detta den s.k.
oppositionens inriktning så blir det strid. Det är omo-
dernt, det är fel och det är precis rakt motsatt det som
Sverige nu behöver.
Det tredje område som jag ser framför mig är att
vi måste investera i vårt land. Det gäller grovt i två
delar. Först har vi kunskapen. Det finns ingenting
viktigare än goda kunskaper. Vi har genom åren sat-
sat mer än något annat land på att ge alla pojkar och
flickor i vårt land en bra start i livet och en bra grund-
skola. Vi har den högsta lärartätheten i världen -
kanske något land kan tävla med oss.
Vi når goda resultat, men vi är inte nöjda. Jag tror
att vi får vara oerhört noggranna när vi kritiserar den
svenska skolan. Sådant som är fel ska ändras - ja.
Men det vore en tragisk situation om vi med en kom-
petent lärarkår, som är fler per elev än i något annat
land, ändå inte skulle kunna mäta oss med andra. Vi
mäter oss med andra, och vi är framgångsrika, men vi
har många brister och felaktigheter. Låt oss erkänna
styrkan och vara stolta över den, men definitivt inte
nöjda med det vi ser. Investera mer i skolan! Fullfölj
satsningarna på att se till så att fler vuxna finns i
skolan för att därigenom göra det möjligt för lärarna
att fullfölja sin viktiga arbetsuppgift - kunskaper.
Sedan har vi forskningen. Sverige är det land som
satsar mest av sin samlade ekonomi på forskning. Jag
är stolt över det, men vi vill göra mer. Vi är fram-
gångsrika, men vi är inte nöjda. Nu senast såg vi hur
Sverige på det framväxande bioteknikområdet ligger i
världsfronten. Jag är glad för det, men på inget sätt
tillfredsställd.
En ny organisation för forskningen prövas. En
forskningspolitik under Thomas ledning växer fram.
Det är en forskningspolitik som ska motsvara högt
ställda internationella krav.
Det gäller alltså kunskap och forskning. Investera
i framtiden! Det gäller skola och forskning. Investera
i framtiden!
Vi ska ha en skola som ger alla barn möjligheten,
en skola som inte delar upp och en skola som inte
skiktar. Därför är jag oerhört oroad över signaler om
att man öppnar för avgifter eller nedvärderar risken
med avgifter i grundskolan. Jag tror att det var någon
borgerlig skolpolitiker som sade: Man får ju köpa
godis åt sina barn, så varför kan man då inte betala
avgifter i skolan? Det är ett ytligt synsätt som är far-
ligt och som riskerar att vidga klyftorna i Sverige.
Fru talman! Vi har också fysisk investering i vä-
gar och järnvägar för miljöns skull, för säkerhetens
skull och för tillväxtens skull. Detta ligger också i
året som vi har framför oss.
Slutligen, fru talman, så ska vi också hålla ihop
Sverige. Sverige ska vara rättvist. Alla ska vara med.
Om alla är med så är integrationspolitiken central.
Om alla är med så är regionalpolitiken central. Om
alla är med så är ren fördelningspolitik också central.
Vi ska se till så att rättvisan mellan olika människor
ökar. Det är viktigt för oss.
Här ligger dagordningen för det kommande året:
de äldres situation, barnfamiljerna, stressen i arbetsli-
vet, investeringarna i både kunskap och forskning och
infrastruktur. Dessutom har vi rättvisa och samman-
hållning.
Allt är meningslöst om vi inte samtidigt orkar
hävda det som är grunden för all politisk verklighet
och all politisk verksamhet, nämligen alla människors
lika rätt och lika värde. Kamp mot rasism, kamp mot
främlingsfientlighet och kamp mot antisemitism
kommer naturligtvis alltid att finnas som en gemen-
sam sak som denna kammare ställer sig bakom. Den-
na gemensamma ansats för Sverige döljer inte att
somligt skiljer.
Fru talman! Vi ser fram emot en livaktig inrikes-
politisk debatt det kommande året. Tack!
(Applåder)

Anf. 51 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Statsministern inledde med att reso-
nera om Stockholm. Jag har förstått att Stockholms
framgångar under den borgerliga regering som leds
av Moderaterna bekymrar Socialdemokraterna. Och
det borde den väl också göra. I tidningen The Guardi-
an, som ligger det engelska Labourpartiet nära, kan
man nämligen läsa hur man beskriver delar av det
som händer i Stockholm. Man skriver:
I Stockholm förverkligas Tony Blairs dröm om att
öppna dörrarna till den offentliga sektorn för privata
företag. Tony Blair vill förnya - ta till vara framti-
dens möjligheter. Göran Persson går i motsatt rikt-
ning.
Låt mig ändå, fru talman, börja med att säga till
Göran Persson, som ju ägnar mycket tid under ord-
förandeskapet åt internationella uppdrag, att jag ger
honom mitt helhjärtade stöd när det gäller ambitionen
att söka en fredlig utveckling i Mellanöstern.
Utfallet av den irländska folkomröstningen om
Nicefördraget är mycket oroande. Den är en följd av
lågt valdeltagande och en obehaglig kampanj av na-
tionalister och vänstergrupper. Det är en kampanj för
slutenhet och nationell egoism. Detta leder till att
Europadebatten måste förnyas - där är vårt ansvar
gemensamt - och ta sin utgångspunkt i de grundläg-
gande värden; frihet, demokrati och fred som är
grunden för den europeiska unionen. Det är dags att
ta strid med de grupper som bekämpar öppenhet och
fri handel.
Göteborgstoppmötet i slutet av veckan måste ge
klara besked om utvidgningen. Mötet mellan Europa
och USA måste ge en rejäl skjuts framåt för frihan-
deln. Fri handel och fri rörlighet lägger inte bara
grunden för fred, utan det leder också till ökat väl-
stånd för alla.
Det är visserligen för tidigt att utvärdera det
svenska ordförandeskapet. Men att vi inte deltar i
eurosamarbetet är en sak som har märkts under den
period vi varit ordförande, eftersom Bosse Ringholm,
som Sveriges finansminister, inte har fått leda de
väsentliga och viktiga möten som hålls mellan län-
derna som deltar i eurosamarbetet. Det har också
märkts genom kronans instabilitet och fall. Vår frihet
när det gäller den egna valutan gör oss också utsatta
om det finns en tveksamhet om vart Sverige kommer
att gå.
Den senaste tidens kronförsvagning kan inte ba-
gatelliseras, som regeringen försöker att göra. Den
innebär i realiteten en lönesänkning för alla Sveriges
löntagare, eftersom vår valuta blir mindre värd än
andra länders. Det innebär en risk för inflation, och
det innebär ett mindre omvandlingstryck när det gäl-
ler förnyelsen av det svenska näringslivet. För att
klara en stabil valuta och se till att vi kan få ett ökat
välstånd relativt andra länder krävs en medveten
tillväxtpolitik - en sådan politik som redovisas av de
fyra borgerliga partierna i en gemensam reservation
för att höja tillväxten. När det väl har lett till en stabi-
lisering av kronan, är det självklart att Sverige snabbt
ska delta i det eurosamarbete som också kommer att
leda till att vi får ett lägre pristryck i Sverige genom
bättre konkurrens. Det kommer att ge lägre priser för
konsumenterna.
Fru talman! Från Europapolitik och valutapolitik
- nog så viktigt - till den svenska vardag som Göran
Persson framför allt uppehöll sig vid.
Låt mig ta några bilder. 700 000 människor saknar
jobb. Det är den högsta arbetslösheten i en högkon-
junktur säger AMS-chefen, och nu viker konjunktu-
ren. En fjärdedel av alla elever lämnar varje år grund-
skolan utan godkänt betyg i alla ämnen, och vi har
sett en ökande andel varje år de senaste tre åren.
I Dagens Nyheter berättar ett pensionärspar i Täby
om fastighetstaxeringen: "Efter femtio år här vet vi
nu inte om vi kommer att kunna bo kvar. Vi måste ta
av våra sparpengar för att klara oss ekonomiskt efter
den här höjningen."
I en annonsbilaga från LO inför första maj sade en
ensamstående mamma: Jag jobbar heltid och ändå
räcker pengarna aldrig.
Barnfamiljerna kanske inte bara behöver Göran
Perssons bidrag. Det vore nog bra om barnfamiljerna
fick chansen att klara ekonomin, att ha en marginal
att spara för framtiden och kunna välja i barnomsor-
gen. Där ligger mycket av problemet, Göran Persson.
Sedan 1994 har antalet poliser minskat med 2 000.
Samtidigt har misshandelsbrotten ökat med 20 000.
Vi hörde i morse rapporter om att antalet anmälda
våldtäkter har ökat.
Vårdköerna är långa i de socialdemokratiska
landstingen. I Jämtland kan man få vänta tre och ett
halvt år på att få sin gråstarr opererad. I Umeå kan det
dröja mer än ett år att få ett livmoderframfall opere-
rat.
Det vi ser är följden av en politik som bygger på
höga skatter, politisk styrning och begränsad valfri-
het. Det är självklart att den utvecklingen inte kan
brytas av mer av samma politik. Det som i stället
krävs är en modern politik som bygger på ökad val-
frihet, mindre politisk styrning och lägre skatter,
alldeles särskilt nu när vi ser att framtiden kommer att
kräva än mer av individuell beslutsförmåga. Varje
människa måste ha goda kunskaper. Varje människa
måste ha en chans att bygga sin värld och sin framtid.
Detta är grunden. Då krävs det en modernare politik.
Glädjande nog finns det ansatser till förnyelse
inom arbetarrörelsen. Inför Kommunals kongress
häromveckan presenterades en rapport som tog ett
rejält kliv framåt när det gäller att bejaka mångfald
inom vård och omsorg. Det är egentligen ganska
naturligt. Kommunal har också gjort en undersökning
bland dem som arbetar inom kommunal och privat
äldreomsorg. Det visade sig att de som blev tillfråga-
de ansåg att de hade bättre möjligheter att hinna med
arbetsuppgifterna på ett tillfredsställande sätt och mer
tid för patienterna i den privata äldreomsorgen. Man
ansåg att man hade bättre möjligheter till kompe-
tensutveckling och att påverka den egna arbetssitua-
tionen i den privata äldreomsorgen. Det är klart att
Kommunal inser att för deras medlemmars bästa, och
därmed för patienternas bästa, är det viktigt att man
tar till vara allt det nya som kan komma och bejakar
mångfalden i välfärden.
Men på Kommunals kongress förklarade Göran
Persson hur partiet ville ha det. Förnyelsen frös inne,
och patronen på Harpsund kunde stoppa ned sin par-
tipiska.
Varför var det så viktigt att lägga sig i Kommu-
nals interna debatt? Det kan man fråga sig. Svaret har
biträdande partisekreteraren Agneta Gille gett på
Kommunals hemsida: Han, dvs. Göran Persson, insåg
naturligtvis vilken effekt det skulle kunna få på kon-
gressdebatten. Men Göran ville förhindra att mode-
ratledaren Bo Lundgren skulle kunna stå i riksdagens
talarstol och vifta med Kommunals rapport.
Den här rapporten! Så talar den nya överheten.
Politikens patroner på Harpsund och i Rosenbad.
Vad var det Göran Persson gjorde? Jo, för att
undvika att få en debatt med mig ville han göra nå-
gonting som är sämre för Kommunals medlemmar
och sämre för människorna i Sverige. Det var ju
Kommunals medlemmar som sade att det man ville
bejaka, som Göran Persson inte vill ha, skulle innebä-
ra att man fick det bättre och kunde ge patienterna
bättre vård och omsorg. De som drabbas av den här
inställningen är de som står kvar i vårdköerna. För
några veckor sedan - det vet väl alla riksdagsleda-
möter - beslutade de fyra nordligaste landstingen, alla
socialdemokratiska, att inte tillåta sina invånare att få
vård i andra landsting när det är köer hemma. I början
av 1990-talet försvann vårdköerna när den borgerliga
regeringen införde en vårdgaranti som Socialdemo-
kraterna sedan avvecklade.
De här exemplen gör med all önskvärd tydlighet
klart för oss det Göran Persson sade, nämligen att det
finns en klar skillnad mellan de politiska alternativen
i Sverige. Det ena, det Göran Persson leder, sätter den
politiska makten främst. Vi sätter människornas be-
hov främst.
Det går igen när det gäller skolan. Vad är det re-
geringen diskuterar? Jo, det är ju om friskolorna kan
vara ett problem för kommunerna, som Göran Pers-
son har uttryckt det. Det handlar om att inskränka
möjligheterna för föräldrar och elever att välja även
om det skulle vara bättre för dem, trots att man vet att
friskolorna faktiskt också har lett till bättre kvalitet i
den kommunala skolan.
Det går igen när det gäller fastighetsskatten. Bos-
se Ringholms svar till det här paret som uttalade sig i
en tidning om risken att inte kunna bo kvar var: Det
är upp till var och en att bedöma hur stor del av in-
komsten man vill använda till boendet. Det är upp till
var och en. Nej, det är upp till Bosse Ringholm. Det
är Bosse Ringholm som höjer fastighetsskatten mest
där den redan är högst. Det är Bosse Ringholm som
talar om en begränsningsregel som innebär att alla
ska betala 5 % av sin inkomst i fastighetsskatt så
småningom. Det är Bosse Ringholm som gör att Ulla,
som är 82 år gammal och bor i Södra Ängby, ringer
till oss säger: Jag är förtvivlad. Jag kan inte bo kvar.
Det är orättfärdigt. Vem tänker Bosse Ringholm
på? Jo, på staten och statens pengar.
Fastighetsskatten ska inte begränsas. Fastighets-
skatten ska inte justeras. Fastighetsskatten ska slopas.
(Applåder)
Fru talman! Sverige behöver en regering som tror
på framtidens möjligheter och som kan möta dessa
utmaningar, inte en som längtar tillbaka till det för-
gångna. Sverige behöver en regering som gör det
möjligt för var och en att arbeta, att leva på sin lön
och att leva på sin pension. Sverige behöver en rege-
ring som förmår förnya välfärden och som kan åter-
ställa förtroendet för att det som måste vara gemen-
samt också fungerar väl.
Fru talman! Sverige behöver en regering som sät-
ter människorna före makten - en borgerlig regering.
(Applåder)

Anf. 52 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Låt mig uppehålla mig vid Stock-
holm. Jag tror att det är en viktig debatt. Det var ock-
så den debatt vi förde på Kommunals kongress. Läs
gärna rapporten, Bo Lundgren, och se vilken våldsam
kritik som där riktas mot systemskiftet i Stockholm.
Sedan hade vi också en debatt om mångfald. Det
vill vi ha. Men vi är rädda för att släppa in vinstin-
tresset i vården. Vi är rädda för en situation då vins-
ten blir drivkraft. Vi tror att när väl börsens avkast-
ningskrav sätts på sjukhus - det är ju dit ni styr, det är
dit ni vill - är vi snart i konflikter då vissa inte blir
lönsamma att vårda och andra är det. Det är det de-
batten handlar om. Där tar vi gärna en hård diskus-
sion.
Jag har ingenting emot om Bo Lundgren refererar
till The Guardian. Men varför inte läsa Dagens Ny-
heter och beskrivningen av situationen i Stockholm,
som vi ju ser varje dag. Varför inte gå ut och möta
människor i Stockholm och känna deras oro över
förlossningsvården, över kollektivtrafiken, över situ-
ationen i barnomsorgen.
Det är klart att det är attraktivt för Bo Lundgren
att luta sig mot Tony Blair nu när Hague har fallit.
Det finns ju inte så mycket att luta sig mot i Storbri-
tannien för en moderat politiker, om jag ska vara
ärlig.
Men det är Sverige och vår situation vi diskuterar.
Jag är djupt oroad över den privatiseringsvåg som
drar fram. Jag är djupt oroad över en situation då
vinstintresset tränger sig in i vård och skola.
Gärna mångfald, gärna det amerikanska systemet
med non-profit-företag. Men se upp för börsen i sjuk-
hussalarna!
(Applåder)

Anf. 53 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Anfall är bästa försvar, brukar det
heta. Jag inser att socialdemokraterna har problem
med det som inträffar i Stockholms landsting och
kommun, och i kommunerna runtom Stockholm. Jag
redovisade hur Norrlandslandstingen inte vill ha fritt
vårdsökande och hur långa köerna är där. Det måste
vara bekymmersamt för Göran Persson när köerna i
Stockholm minskar trots att staten ju fortfarande har
ett reglerat system. Det är bra, tycker jag, att omvärl-
den och Tony Blair, som Göran Persson många gång-
er hänvisar till, vill ta Stockholm som exempel på hur
man kan förnya sjukvården i Storbritannien. Den
förnyelsen saknas ju för alla de människor som står i
årslånga köer i de socialdemokratiska landstingen.
Vi ska ha sjukvård i Sverige med gemensam fi-
nansiering. Vi ska var och en betala efter vars och ens
förmåga - inget för den som inget tjänar, mycket för
Göran Persson, för mig och andra som tjänar bättre.
Vård ska man ha efter behov. Vi ska tillåta alla som
vill - privata företag, personalkooperativ, landsting,
alla som vill organisera vården - att erbjuda vård.
Ingen ska, som Göran Persson vill, förbjudas efter-
som finansieringen är gemensam och patientens be-
hov styr hur man ska få vård. I dag är systemet att
pengarna går till politiker. Vi har ju sett vad som
hände i Norrland. Så vill vi absolut inte ha det.
Låt mig fråga Göran Persson: Vad anser Göran
Persson egentligen om Norrlandslandstingens beslut
att inte låta sina medborgare välja att slippa vårdkö-
erna?
Låt mig fråga vad Göran Persson anser, om vi tit-
tar på en annan frågeställning som är viktig. Göran
Johnsson säger att arbetarrörelsen sviker skolan i en
debattartikel i Dagens Nyheter. Det räcker inte bara
med mer resurser, som skolan säkert behöver. Det
behövs också annat. Tala om vad du egentligen vill
göra, Göran Persson!
(Applåder)

Anf. 54 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Norrlandslandstingen först.
Det finns ingen i den här kammaren som tror att
man i Norrlandslandstingens ledningar vill förmena
sina invånare sjukvård. Vad de är rädda för är kostna-
derna. De har inte pengarna. Det är så Sverige fak-
tiskt ser ut.
När man i storstadsområdet Stockholm kan sänka
kommunalskatten med hjälp av de statsbidrag vi
betalar ut räcker pengarna inte till i det glest befolka-
de Norrland, som ju också har en befolkningsned-
gång. Det är det här det handlar om.
Det svar som moderaterna har på detta är att vi
faktiskt berövar Stockholm pengar genom att ha ett
utjämningssystem som fördelar om, inte minst till
Norrland. Om upprördheten i det moderata lägret är
äkta, se då till att vi är med och tillför extra resurser
så att också norrlänningarna får den chans som andra
får. Det är så det fungerar. Den politiken vill vi driva.
Vi slår vakt om det som kallas för den kommunala
skatteutjämningen.
Sedan är det så här, och det går inte Bo Lundgren
in på: Behov är inte alltid samma sak som att ha för-
måga att betala. Det är därför vi har den gemensam-
ma sektorn. Annars hade ju marknaden redan skött
det här. Då hade det ju varit så att den som betalar får
det fixat. Behov har vi alla. De varierar, och vi har
rätt att få dem tillgodosedda. Mångfald - gärna! Men
vi ska passa oss noga för en drivkraft som heter vinst
i börsens form. Gärna vinst i non-profit-företag som
använder vinsten för att utveckla vården. Betala i så
fall lite extra till sjuksköterskan och utveckla vårdre-
sultatet. Men det finns en konflikt mellan börsens
avkastningskrav och vårdens behov. Det måste vi se,
och den debatten måste vi våga föra.
Sedan kan man fly till The Guardian, luta sig mot
Blair och göra andra saker. Men det är där vi kommer
att hamna, inte minst här i Stockholm. Stockholmarna
har ju sett det. Läs den senaste SCB-undersökningen,
Bo Lundgren.
(Applåder)

Anf. 55 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag förstår att Göran Persson känner
sig pressad. Det kan inte vara roligt att här i talarsto-
len behöva medge var problemet i sjukvården i Sveri-
ge ligger.
Vi är överens om den gemensamma finansiering-
en. Men vi är inte överens om vem som ska bestäm-
ma över pengarna till vården. Göran Persson säger:
Det ska landstingspolitikerna i Norrland göra. Det ska
politikerna i andra delar av landet göra. Jag säger: Det
ska människorna göra i samråd med de läkare, sjuk-
sköterskor och andra de träffar. Det är människorna
själva som ska bestämma över pengarna. Däri ligger
skillnaden.
Om vi fullföljer det resonemanget lite grann - och
det tycker jag är mycket intressant - kan vi fundera
kring vad som händer i de olika systemen. I Norr-
landslandstingen är det ju givet. Man menar att det
inte fanns pengar. Det var därför vi i de borgerliga
partierna i socialutskottet sade: Låt oss nu omedelbart
införa en vårdgaranti. Vi moderater har anvisat peng-
ar i vårt budgetalternativ för att beta av pucklarna i
köerna. Låt oss göra detta. Det är rimligt, för då kan
människorna bestämma också i Norrland. Det tycker
vi är rimligt.
Göran Persson tog problemet med förlossnings-
vården i Stockholms län som ett intressant exempel.
Vad var det som gjorde att vi fick problem när det
gällde förlossningarna? Jo, det var det system som
Göran Persson försvarar. Det var ju det systemet som
gjorde att Bosse Ringholm i sin tidigare skepnad som
landstingsråd i Stockholm stängde två förlossnings-
kliniker, Löwenströmska och Nacka, med stöd av
Vänsterpartiet. Det var Bosse Ringholm som bestäm-
de över resurserna och vården, inte människorna.
Nu håller den borgerliga majoriteten på att ändra
på detta och se till att vi får fler förlossningsplatser.
Det tar tid. Men de håller på att jobba för att männi-
skorna ska kunna välja och få det bättre. Det är därför
det inte finns några vårdköer att tala om i Stockholm.
Men de är oerhört långa i Norrland.
Vi vill ha en politik där människorna får bestäm-
ma. Göran Persson vill ha en politik där han, Bosse
Ringholm och landstingspolitikerna i Norrland be-
stämmer. Då går det illa för människorna. Det är
Sveriges problem.
(Applåder)

Anf. 56 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är intressant att höra att Bo
Lundgren tycker att det är människorna som ska be-
stämma. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Det
bör väl vara själva grunden i politiken. Då skulle jag
vilja höra hur Bo Lundgren har analyserat och reage-
rat på resultatet i den folkomröstning som hölls i
Irland för ett par dagar sedan. Jag har inte sett någon
riktig moderat kommentar till detta. Människorna
bestämde ju där att de inte ville godkänna Niceför-
draget, vilket ju enligt de andra fördragen, som män-
niskorna väl delvis också har varit med om att be-
stämma, innebär att detta fördrag faller och bör för-
handlas om.
Tycker Bo Lundgren att det här är ett folkomröst-
ningsresultat som ska respekteras i den meningen att
man nu måste gå till omförhandling, eller ska den här
typen av resultat godkännas bara när de går åt det håll
som man redan har inriktat sig på?
Demokratin är ju över huvud taget en intressant
fråga, och jag har hört många reaktioner på detta,
också från Göran Persson. Jag får inte fråga honom
nu men ska vid ett senare tillfälle ta upp hur han ser
på detta delikata problem.
Människorna ska naturligtvis bestämma också i
vården, som Bo Lundgren och Göran Persson nu har
diskuterat. Vi kan se att det där är en väldigt stor
skillnad mellan partierna och mellan höger- och
vänsterblocken. Är verktyget för människors möjlig-
heter att bestämma medinflytande i politiken eller är
det plånboken? Det är där skillnaden går. Väldigt
många människor tycker ju att deras möjlighet att
vara med och bestämma just är att få inflytande ge-
nom politiken, att de själva kan välja sina politiska
företrädare för att få det som de vill få gjort utfört, i
stället för att välja med plånboken eller portmonnän.
Ser Bo Lundgren någon konflikt i detta?

Anf. 57 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag talade tyst, men
jag ägnade faktiskt inledningen av mitt anförande här
just åt att ta upp de problem som följer av folkom-
röstningen i Irland. Det är klart att man ska respektera
folkomröstningsutslag både i Irland och i Sverige. Jag
konstaterar att ett rätt lågt valdeltagande och en gans-
ka aggressiv och obehaglig kampanj, som har varit
präglad av slutenhet och nationell egoism, ledde till
omröstningsresultatet.
Men utslaget finns där, och det innebär att alla vi
som inser att den europeiska unionen är världens
största fredsprojekt - och att de länder som nu söker
medlemskap gör det inte bara för att göra ekonomiska
vinster utan också för att människorna ska ha chans
att röra sig fritt över gränserna - verkligen måste ta
upp en debatt och en strid med de krafter som Gudrun
Schyman stöder, med dem som i grunden är mindre
för öppenhet och mindre för frihandel och som gärna
flirtar med rörelser som är tveksamma till den frihan-
del som ger utvecklingsländerna en bra standard.
Det är vidare intressant att höra hur Gudrun
Schyman definierar hur man ska kunna bestämma
som människa. Ska man bestämma genom plånboken
eller genom politik? Sjukvård och skola ska vara
något som vi finansierar gemensamt efter vars och
ens förmåga. Man ska betala efter den möjlighet som
man har att betala. Man ska få rätt till en god utbild-
ning, något som inte finns i dag över hela Sverige
men som vi vill att man ska ha i hela Sverige. Alla
ska också ha rätt att välja sjukvård, men inte genom
Gudrun Schyman. Det är ett misslyckande. Vi vill att
alla de gravida kvinnor som behöver förloss-
ningstjänster och platser på förlossningskliniker ska
få det, men Gudrun Schymans modell är att säga: Låt
mig bestämma, och då lägger vi ned förlossningskli-
nikerna i Nacka och på Löwenströmska.
Tala om för mig, Gudrun Schyman: Varför var ni
vänsterpartister, som säger er vara så mycket för att
stötta kvinnor, för att hjälpa Bosse Ringholm att läg-
ga ned förlossningskliniker och skapa problemen?
(Applåder)

Anf. 58 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det i alla lägen är bra att
man säger som det är. Såvitt jag förstår fanns det i
landstinget helt entydiga rapporter om att det skulle
födas färre barn. Det här kan Bosse Ringholm bättre
än jag, men såvitt jag förstår bedömde man att detta
var det kloka att göra. I dag tycker jag att det är klokt
att erkänna att det var felaktiga prognoser. Vad som
framför allt inte gick att förutse då var att det skulle
bli en så enorm befolkningsökning i Stockholm på
grund av inflyttningen.
Så ser det ut. Jag har inte hört en enda vänsterpar-
tist slå sig för bröstet och säga: Hurra, vad vi var bra
som gjorde det där! Snarare beklagar man det faktum
att det planunderlag som man hade var så kortsiktigt.
Det är sanningen bakom detta.
Varför nu inte Bo Lundgrens partikamrater som
styr och ställer inte gör något åt det här begriper jag
inte, men ni har fortfarande ett antal månader en möj-
lighet till det. Det är bara att sätta fart, så att de som
nu står i kö för att föda och är oroliga kan få någon-
stans att gå.
Vi är överens om att vi ska ha skattefinansierad
skola och sjukvård. Då är det väl också rimligt att vi
som är med om att betala skattepengarna har möjlig-
het att genom demokratisk insyn och kontroll vara
med och bestämma. Det är inte bara jag som ska
bestämma, Bo Lundgren. Också Bo Lundgren får
vara med på ett hörn om han är snäll. Det får natur-
ligtvis inte bli några överdrifter, men vi ska väl kunna
fördela det här mellan oss på ett klokt sätt. Framför
allt tror jag att människor i Sverige som nästa gång
går och röstar kommer att se till att det blir en klok
fördelning.
Det är så här det ska gå till. Besluten ska inte fat-
tas i slutna styrelserum och inte bara utifrån kortsikti-
ga vinstintressen och avkastningskrav. Därom är
Göran Persson och jag helt överens. Jag tror att den
här frågan kommer att bli avgörande i det val som
kommer. Är det genom avregleringar, skattesänk-
ningar och avpolitisering som vi ska bygga samhället,
eller är det genom att vidga demokratin?
(Applåder)

Anf. 59 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att vi
så här tidigt före valet får klart för oss var skillnader-
na ligger. Vi har nu klarat ut att vi alla är överens om
den gemensamma finansieringen av vården. Då kan
vi slippa den diskussion som handlar om att plånbo-
ken ska styra. Ingen vill att plånboken ska styra.
Sedan säger Gudrun Schyman att vi inte ska släp-
pa in privata alternativ i vården. Det ska vi inte göra,
för då tas besluten i slutna styrelserum. Jag kan vara
överens med Gudrun Schyman om att beslut om fru
Karlssons eller herr Nilssons vård inte alls ska tas i
några styrelserum, inte heller i förvaltningsutskottens
styrelserum i landstingen. Jag tycker att de besluten
ska tas av läkare och patienter i samråd.
Där är den stora skillnaden. Vi har kommit fram
till var skillnaden egentligen ligger mellan å ena sidan
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och å andra
sidan Moderaterna och sannolikt alla andra borgerliga
partier när det gäller vem som ska välja och bestäm-
ma. Det som ett privat företag som erbjuder vård gör
är att tjäna pengar enbart om människor tycker att
dess kvalitet på vården är bra. Annars går de någon
annanstans.
Men i Gudrun Schymans modell kan man inte gå
någon annanstans, utan där får man stå kvar i vård-
kön. Då är man hänvisad till de beslut som Gudrun
Schyman själv erkänner var felaktiga. Jag tycker att
det är bra att Gudrun Schyman säger: Ja, det system
som innebar att vi beslutade att lägga ned förloss-
ningskliniker var felaktigt. Men ta då bort det system
som ger er rätten att lägga ned förlossningsklinikerna!
Låt dem som vill driva förlossningskliniker kunna
göra detta för den ersättning som de behöver för att
patienterna efterfrågar de tjänster som de ger. Låt
patienten bestämma.
Det som man gör nu i Stockholm inom ramen för
detta felaktiga system är ju att skapa förutsättningar
genom att bygga ut förlossningsplats efter förloss-
ningsplats, men vi ska aldrig mer ha ett system i Sve-
rige, om väljarna får chansen att bestämma nästa år,
som ger Gudrun Schyman och Bosse Ringholm rätt
att lägga ned förlossningskliniker.
(Applåder)

Anf. 60 LENA EK (c) replik:
Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Svenska
låginkomsttagare beskattas mycket hårt. Än värre är
det när skattesystem kombineras med bidragssystem.
Det ger hemska marginaleffekter och gör att männi-
skor med låga inkomster fastnar i fattigdomsfällor
som de inte har någon chans att på eget initiativ och
av egen kraft ta sig ur. Det gläder mig att moderater-
na har uppmärksammat det här och inte bara pratar
om skattesänkningar för höginkomsttagare.
Vi i Centerpartiet har presenterat ett förslag om
hur inkomstbeskattningen kan reformeras; detta för
att människor ska kunna ta sig ur fattigdomsfällorna
genom eget arbete och eget initiativ. Vi tycker att den
typen av positiva incitament är bättre än den typ av
negativa påtryckningar med generellt sänkta ersätt-
ningsnivåer som finns i Moderaternas budgetalterna-
tiv.
Fullt genomfört innebär detta en skatterabatt på
10 000 kr och sedan en förvärvsrabatt på maximalt
10 800 kr. Vi i Centerpartiet prioriterar sänkt skatt för
människor med låga och normala inkomster framför
alla andra skattesänkningar. Hur ser den moderata
skattepolitiken och den moderata prioriteringen ut?
William Hague förlorade valet i Storbritannien
bl.a. på grund av att han drev en gammaldags thatche-
ristisk skattepolitik. Jag vet hur den såg ut, för jag
pluggade i England när Thatcher genomförde de
flesta av sina förslag.
Är du, Bo Lundgren, beredd att släppa fram för-
slaget om att slopa statsskatten och på det viset prio-
ritera låginkomsttagarna om det visar sig viktigt för
en borgerlig valseger?

Anf. 61 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är trevligt att vi nu har kommit så
långt att vi diskuterar en borgerlig regeringsbildning.
Men de verkliga regeringsförhandlingarna får nog
anstå till den 16 eller den 17 september nästa år efter
en valseger.
I sakfrågan som sådan är det självklart att jag
tycker att det är väldigt bra att Centern, numera, och
de andra borgerliga partierna i likhet med oss mode-
rater tycker att låginkomsttagare och medelinkomst-
tagare måste få en väsentligt mindre skattebörda. Det
gäller då att ha en finansiering för det och att vi har
utgiftsminskningar på områden där vi tycker att ut-
gifterna kan minska därför att bidragsbehovet blir
mindre. Vi växlar lägre skatt mot mindre bidrag. Det
kan också gälla vissa saker som vi inte tycker att man
över huvud taget ska behöva betala över skattsedeln.
Allt detta måste vi diskutera sammantaget.
Det är ju en hög prioritering att låta människor ha
en chans att bestämma mer över sitt eget liv och ha
kontroll över sin vardag - att låta den ensamstående
mamma i LO:s tidning vid första maj som upplevde
att pengarna inte räcker känna att de räcker och att
hon har tid för sig själv och för sina barn - och att
hjälpa dem till en tryggare familj. Det finns väldigt
många fördelar med att välja lägre skatter och inte en
koncentrerad offentlig sektor som prioriterar skola,
vård och omsorg - på ett sådant sätt att det fungerar,
till skillnad från hur det är i dag. Den inriktningen
och den prioriteringen finns självfallet redan i dag hos
oss.

Anf. 62 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det var inte riktigt svar på min fråga.
De sociala klyftorna i Sverige är, trots sex år med
högkonjunktur, väldigt bekymmersamma. Ensamma
mammor, deltidsarbetslösa, sjuka, studenter och pen-
sionärer - ja, alla de som har låga inkomster - har
bekymmer med de höga skattenivåerna.
I vintras hade vi en debatt som var förskräcklig.
100 kr mer i barnbidrag, som äts upp av sänkta soci-
albidrag, för just de barnfamiljer som behöver detta
allra bäst illustrerar i ett nötskal effekterna - inte av
marginalskatterna, som man brukar diskutera, utan av
marginaleffekter som klämmer människor med vanli-
ga låga och normala inkomster hårt i vardagslivet.
Det som är viktigt för oss är att få ett besked: Är
det viktigast att sänka skatten för människor med låga
och normala inkomster, eller är det någonting annat
som är viktigare?

Anf. 63 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! I valrörelsen 1998 fick jag ibland frå-
gan: Om du blir finansminister i en borgerlig rege-
ring, vad är då det första beslutet som du vill att man
ska fatta? Det finns inte, som Lena Ek vet, något
första beslut. Det finns inte något som säger att en sak
måste prioriteras på bekostnad av någonting annat,
utan man får se till helheten.
Skattepolitiken ska användas på två sätt.
Först och främst gäller det att se till att människor
som i dag inte får pengarna att räcka till, som inte har
kontroll över sin vardag, något som vi ju har diskute-
rat, känner att de efter skatt har mer kvar av sin lön
eller sin pension - alltså lägre skatt genom grundav-
drag, skattereduktion eller vilken teknisk lösning man
nu har. En speciell inriktning på barnfamiljerna är
bra, och fastighetsskatten måste vi göra något åt ef-
tersom den slår orättvist och orättfärdigt.
Sedan är det också viktigt att använda skattepoli-
tiken så att fler är i arbete. Det gäller att se till att vi
inte får en kunskapsflykt från Sverige. Det är ju inte
så att man sänker marginalskatter för den som tjänar
lite mer därför att pengarna saknas, utan man gör det
därför att de personer ska vara kvar i Sverige och
därför att idéerna och kunskapen ska finnas här.
Skattepolitiken används alltså för två saker.
Om vi driver en skattepolitik som också innebär
fler jobb blir det fler som kan betala skatt. Var och en
kan då betala mindre skatt än annars. Vi får alltså en
finansiering som gör att vi kan sänka skatterna ännu
mer för dem som bäst behöver det, nämligen låg- och
medelinkomsttagare. I detta ligger en prioritering
men man kan inte glömma det ena bara därför att det
andra också är mycket viktigt.
(Applåder)

Anf. 64 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! I stället för att inleda mitt anförande
med en utblick från landstinget i Stockholm och
landstingen i Norrland börjar jag med det som jag
tycker har präglat väldigt mycket av det senaste halv-
årets politik, nämligen ordförandeskapet. Det kom-
mer att prägla också denna vecka och nästa helgs
politiska rapportering, kanske med undantag för i
dag.
Det är intressant att se hur det här projektet fort-
skrider och att se vad som händer utanför den offent-
liga dagordningen. Och det kommer att bli intressant
att se vad som händer i Göteborg. Det är möjligt att vi
får en erfarenhet från det mötet som sätter ett pro-
gram eller ett förhållningssätt för kommande möten,
nämligen en göteborgsmodell som bygger på diskus-
sioner, samtal och dialog mellan de grupper som
finns innanför stängslen och de grupper som finns
utanför stängslen - diskussioner om hur folkliga
uppfattningar och opinioner på ett civiliserat och
fruktbart sätt ska kunna tränga in i den europeiska
unionens ganska stängda rådsrum.
Jag hoppas att det i Göteborg går att tränga ige-
nom den ganska massiva EU-muren så att det kan bli
en dialog mellan dem som finns utanför byggnaderna
och dem som finns där innanför. Jag tror mig veta att
regeringen har ambitionen att detta ska gå bra.
Det som dock bekymrar mig och många med mig
är de reaktioner som har kommit efter folkomröst-
ningsresultatet i Irland. Därför vill jag fråga Göran
Persson hur han ser på folkomröstningsresultatet när
nu den irländska befolkningen sagt nej till Niceför-
draget. Det har ju varit diskussioner om det över
huvud taget spelar någon roll. Jag tror att det är väl-
digt olyckligt om man till människor som är engage-
rade i den europeiska unionens utveckling sänder ut
signaler som säger: Det här ska du inte bry dig om,
och gör du det så spelar det ingen roll vad du tycker.
Även om vi har ordnat en folkomröstning och du får
säga vad du vill, kommer vi inte att ta hänsyn till vad
du säger såvida det inte passar vad vi hade tänkt oss.
Det är ju sådana reaktioner som har kommit från
många företrädare för EU:s medlemsländer, också
från Göran Persson som ordförande, alltså: Vi har
Nicefördraget. Det ligger där och är färdigförhandlat,
och det kan vi inte ändra på. De får gärna ha en ny
folkomröstning i Irland men vi ändrar inte på för-
draget.
Detta är, tycker jag, att visa nonchalans och att
ytterligare späda på den uppfattning som väldigt
många har, nämligen att det är ett politiskt elitprojekt
som får en allt mindre politisk legitimitet. Det försvå-
rar naturligtvis också en bra och konstruktiv diskus-
sion om hur detta projekt ska fortsätta. Ju mer det
fjärmar sig från det som är människors vardag, desto
sämre blir naturligtvis resultatet.
Det var lite av samma diskussion när det var en
folkomröstning i Danmark om EMU. Folket sade nej.
Nu har det varit folkomröstning i Irland. Folket säger
nej. Vi ska väl ha, Göran Persson, en folkomröstning
om EMU i Sverige också? Om folket här säger nej,
vad blir reaktionen? Hur går det med motivationen
för människor att engagera sig i en framtidsdebatt om
Europas utveckling när man ser att folkomröstningar
viftas bort, man ser att det egentligen inte finns något
utrymme för en folklig åsikt och en folklig opinions-
bildning?
Det här är mycket allvarligt. Oavsett vad man
tycker om vårt medlemskap är det allvarligt när de-
mokratin sätts ur spel eller nonchaleras på det här
provocerande sättet. Jag vet att mycket av diskussio-
nen i Irland inte alls handlade om utvidgningen, som
inte heller ifrågasätts genom folkomröstningsresulta-
tet. De länder som nu förhandlar kan förhandla på
samma sätt som Sverige och andra länder förhandla-
de. Man skriver in i förhandlingsprotokollen hur
många röster man ska ha i olika forum osv.
De frågorna som stod på dagordningen i Irland
var också de som stod på dagordningen här, nämligen
vår möjlighet till självbestämmande över den ekono-
miska politiken men också över utrikes- och säker-
hetspolitiken. Går det att kombinera den irländska
militära alliansfriheten med den nu i mycket snabb
takt pågående militariseringen av den europeiska
unionen? Det är ett stort frågetecken. Många säger
nej, det går inte. Det var en av huvudfrågorna i dis-
kussionen i Irland inför folkomröstningen. Det kom-
mer också att vara en stor fråga här i Sverige natur-
ligtvis, eftersom vi är i precis samma situation när det
gäller våra krav på militär alliansfrihet.
Jag skulle gärna vilja få kommentarer från Göran
Persson på detta.
En annan fråga som jag vill ta upp här och som
inte handlar om det som jag tror att det flesta är över-
ens om att vi är överens om, nämligen välfärdsfrå-
gorna. Jag tror att det är väldigt tydligt för de flesta i
den svenska befolkningen att det finns två sätt att se
på välfärden. Det ena är att den är generell, den om-
fattar alla, den utgår från behov och den kopplas inte
ihop med hur mycket pengar man har i plånboken
eller portmonnän vid det tillfälle man behöver hjälp
eller service. Den ska vara skattefinansierad. Vi ska ta
ett gemensamt ansvar. Den enskilda människans
frihet ska vara stor, men den begränsas om jag i min
frihetssträvan, genom mitt handlande begränsar nå-
gon annan människas frihet. Därför ska friheten kom-
bineras med solidaritet och gemensamt ansvarstagan-
de.
Den grunden i politiken är jag övertygad om att
Vänstern är överens om. Då menar jag Vänstern i vid
mening: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och
arbetarrörelsens organisationer. Den värderingsgrun-
den tror jag att vi får tillfälle att stå upp för i det
kommande årets valrörelse. Den värderingsgrunden
tror jag att människor också kommer att se som viktig
när man går till val.
Men jag vill ta upp en annan fråga som är giltig
också för den europeiska unionen och där jag och vi i
Vänsterpartiet är missnöjda med att den inte kom
längre upp på den politiska dagordningen, varken i
den europeiska unionen eller här i Sverige. Det gäller
kvinnorna, kvinnornas situation, vår situation.
Jag vill gärna läsa ur anföranden som Maj Britt
Theorin som ordförande för kvinnoutskottet i EU och
Marianne Eriksson från Vänsterpartiet som vice ord-
förande i samma utskott höll i höstas under ett mi-
nisterråd som hette Jämställt Europa. De sade så här:
Hur ser kvinnornas Europa ut? Tänk er att morgonda-
gens tidningar avslöjar omfattande kränkningar av de
mänskliga rättigheterna riktade mot en särskilt utvald
samhällsgrupp. Denna grupp skulle inte bara vara
utsatt för ekonomisk diskriminering, vara sämre av-
lönad, ha begränsade möjligheter till befordring, vara
den grupp som först fick gå då arbetsmarknaden
hårdnar utan också vara systematiskt utsatt för över-
grepp, våldtäkter, sexuell exploatering, könsstymp-
ning och t.o.m. mord. Det skulle visa sig att den här
gruppen också var systematiskt diskriminerad inom
den sociala sektorn. Jämfört med andra grupper skulle
den ha en lägre andel formell utbildning, sämre rätts-
ligt skydd och sämre tillgång till sjukvård. Med
största säkerhet skulle sådana här avslöjanden leda till
massiva protester med krav på att regeringar världen
över skulle sätta in ekonomiska sanktioner och an-
vända allehanda diplomatiska medel mot denna grova
förföljelse. Man skulle kräva ett slut på ett sådant
apartheidsystem. Om den utsatta gruppen levde på
tröskeln till Europa skulle EU kanske t.o.m. ingripa
militärt. Trots att den här gruppen innefattar halva
jordens befolkning och har varit diskriminerad i årtu-
senden har effektiva åtgärder aldrig vidtagits. Det
faktum att regeringar har vägrat och vägrar att erkän-
na att flickor och kvinnor från vaggan till graven
utnyttjas och förföljs är världens genom tiderna mest
flagranta och omfattande kränkning av de mänskliga
rättigheterna.
Så beskrev de läget för kvinnorna i världen och i
den europeiska unionens medlemsländer. I Sverige
har vi fått en utredning, en väldigt bra sådan som
heter Slagen dam. Den beskriver tillvaron, verklig-
heten och vardagen för kvinnor i Sverige. Den visar
att nästan hälften av Sveriges kvinnor, 46 %, har
utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag och
nästan var tredje kvinna innan hon fyllde 15. Hälften
av kvinnorna har utsatts för våld under den senaste
femårsperioden. Mer än var fjärde kvinna som upp-
levt våld från en f.d. make och sambo har utsatts för
systematiskt våld.
Resultatet visar att det finns samband mellan olika
former av våld, hot, fysiskt och sexuellt våld. Före-
ställningen om att hot bara skulle vara ett "bara" och
inte någonting att bry sig om tillbakavisas. Bilden av
att våldet i huvudsak är s.k. partnervåld spricker ock-
så. Nästan var tredje kvinna har utsatts för våld av en
man som hon aldrig haft en parrelation med. De
svenska männen står för mer än 80 % av det pågåen-
de våldet i äktenskap och samboförhållanden.
Det finns väldigt mycket fakta och kunskaper i
den här som klart visar att det här inte är någon mar-
ginell företeelse, ingen företeelse som är sprungen ur
mycket specifika sociala förhållanden, utan det finns
överallt. Det är alldeles vanliga kvinnor som blir
hotade och slagna och sexuellt utnyttjade. Det innebär
också att det är alldeles vanliga män som hotar, ut-
nyttjar och slår.
Om vi ska komma till rätta med det här, som jag
menar är ett genomgripande problem i hela vårt sam-
hälle, tror jag vi också måste våga ta till oss den kun-
skap som säger att vi själva är en del av detta. Jag tror
inte att vi kan fortsätta att tala i termer av "dom som
slår", "dom som misshandlar", "dom som underord-
nas", utan jag tror att vi måste våga tala om detta i
termer av "oss".
(Applåder)

Anf. 65 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag är glad att Gudrun Schyman tar
upp frågan om den irländska folkomröstningen. Det
är en ganska knepig situation som vi nu har, dessvärre
som de som vann i Irland, nej-linjen, också deklarerat
att de verkligen inte är emot en utvidgning av unio-
nen, vilket ju fördraget avsåg öppna för. Så vi har en
mycket konstig situation. 30 procents valdeltagande
dessutom gör att man kanske ska vara försiktig när
man talar om elitistiska projekt.
Vad som skulle vara intressant för mig att återigen
få bekräftat är att Gudrun Schyman tycker att det här
är en dyster situation. Den riskerar ju att, om inte
stoppa så i alla fall fördröja utvidgningen. Utvidg-
ningen av EU är en jättestor möjlighet för oss att en
gång för alla sätta stopp för uppdelningen av Europa i
öst och väst. Det är många länder som har levt under
kommunismens diktatur som har slagit sig fria, blivit
fria och nu söker en gemenskap där vi finns.
Jag skulle vilja ha en tydlig deklaration från Gud-
run Schyman att detta är någonting som man från
Vänsterpartiet verkligen vill stötta och vara med att
driva. Om man tycker det borde man väl i rimlighe-
tens namn känna ett visst bekymmer också på den
kanten för den folkomröstning som hölls i Irland för
några dagar sedan.

Anf. 66 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Göran Persson om
att vi har absolut ingenting emot utvidgningen. Tvärt-
om tycker vi att den är bra under förutsättning att
dessa länder under sina demokratiska processer har
kommit fram till att detta är det som de vill. Vi har
kritiserat och kritiserar det faktum att det är så många
av EU:s nuvarande medlemsländer som är negativa
och bjuder in med armbågen.
Vi har sagt att de nya länderna inte ska diskrimi-
neras. De ska ha tillgång till de fri- och rättigheter
som nuvarande medlemsländer har så fort som möj-
ligt. Vi är emot att det ska vara övergångsregler som
ska gälla i sju åtta år för de nya medlemsländerna
innan det blir fri rörlighet för arbetskraften osv.
Vi är alltså för utvidgningen, och det stoppas inte
av folkomröstningens nej till Nicefördraget. Det går
mycket väl att hantera de nya medlemsländernas
ansökningar och inlemmande i tågordningar och
viktningar av röster på samma sätt som man gjorde
när Sverige förhandlade om medlemskap. Det gällde
också flera andra länder som inte var med i den in-
nersta kärnan från början.
Det är en myt att utvidgningen skulle stoppas av
ett nej till Nicefördraget. Det var inte heller detta som
diskuterades i den irländska folkomröstningskam-
panjen, utan det var skenbestämmanderätten. Har ett
litet land möjlighet att själv bestämma över sin egen
politik, sin egen ekonomiska politik och över allians-
friheten i konflikt med EU:s militarisering?
Folkomröstningen handlade om dessa stora frå-
gor, som vi är lika oroliga över som irländarna. Och
vi är mycket oroade över om ett folkomröstningsre-
sultat möts med en axelryckning eller med det förkle-
nande, nedlåtande omdömet: Jaja, de får väl ha en
folkomröstning till, så kommer de att förstå att de har
tänkt fel.

Anf. 67 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Till det sista som Gudrun Schyman
sade om en axelryckning: Det är ingen som har ryckt
på några axlar. Det är ett stort bekymmer. Minst av
allt har den irländska regeringen uttryckt något slags
lättsinnig attityd till detta. Den vet ju vad det handlar
om, uppenbarligen till skillnad från Gudrun Schyman
som tror att det är bara att fortsätta med utvidgningen
av unionen som om ingenting har hänt. Så är det ju
inte. Hela det fördrag som antogs i Nice syftade till
att möjliggöra en utvidgning av EU.
Det handlar om hur vi ska fördela inflytande och
makt i en växande union. Det var ju detta som förbe-
reddes i Nice, och det blev ett bra resultat, tycker vi
svenskar. Nu riskerar detta att fördröjas eller förhind-
ras. Det är klart att Vänsterpartiet då inte kan säga att
man vill att ansökarländerna ska ha samma rättigheter
som andra och att de bjuds in med armbågen. Den
värsta motgången av alla beskriver man som en fram-
gång, nejet i den irländska folkomröstningen.
Det får finnas gränser för hur man beskriver ett
skeende. Detta är en motgång som riskerar att för-
dröja utvidgningen av EU. Utvidgningen av EU är det
definitiva stoppet för det kommunistiska inflytandet i
Öst- och Centraleuropa.

Anf. 68 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Nu gör Göran Persson ett desperat
försök att vifta med kommunistspöket. Jag tycker att
det är bättre att vi håller oss till fakta.
Nicefördraget handlade i första hand om att göra
den europeiska unionen mer centralstyrd. Genom
utformningen av fördragstexternas blev det dominerat
av de stora medlemsländerna. Det togs nya steg mot
en statsbildning. Vetorätten togs bort på 35 olika
områden. Mellanstatligheten, som Göran Persson och
jag brukar vara överens om är bra, förstärktes inte på
någon punkt i Nicefördraget.
Miltitariseringen tog och tar stora kliv, inte alltid
ens kontrollerad av några demokratiska instanser.
Mycket i utvecklingen går på kryckor, det stannas
upp och det rådgörs här och där, men militariseringen
går som på räls. Militärerna är effektiva, det vet Björn
von Sydow.
Det var dessa frågor som det handlade om i folk-
omröstningen, inte om utvidgningen. Vill vi ha en
utvidgning ska vi naturligtvis genomföra en sådan.
Varför skulle det inte gå att behandla de nya kandi-
datländerna på samma sätt som vi behandlades när vi
förhandlade om medlemskapet? Det är klart att det
går att lösa. Det finns väl ingen anledning att säga att
folkomröstningens resultat skulle sätta stopp för ut-
vidgningen.
Det som är intressant är vad det blir för reaktioner
när demokratins institutioner fungerar. Folkomröst-
ning är en sådan institution. Vi använder oss av folk-
omröstning också i Sverige ibland. Vi ska, hoppas
jag, snart ha en folkomröstning i EMU-frågan. Blir
det då ett nej, kommer vi då att få höra: Det här är ett
stort problem. Nu ifrågasätts hela utvecklingen.
Det är inte en bra argumentation att då komma
dragandes med något kommunistspöke, Göran Pers-
son. Det är intellektuellt ohederligt.
(Applåder)

Anf. 69 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag beskrev i mitt inledningsanföran-
de den skrämmande våldsutvecklingen, och Gudrun
Schyman tog upp frågan om det fruktansvärda kvin-
novåldet. Då borde man som politiker fundera kring
vad man gör åt det.
Jag vill fråga Gudrun Schyman: Varför har ni sagt
nej till våra förslag om att förstärka polisens resurser
för att kunna förebygga våld? Varför har ni sagt nej
till våra förslag om att skärpa straffen för våldsbrotts-
lingar? Varför har ni sagt nej till förslaget att den som
just har utövat våld mot kvinnor ska kunna få straff i
form av elektronisk fotboja för att undvika vidare
problem?
Sedan vill jag ta upp en principiell fråga som jag
tycker är intressant. Vi har klarat ut att det system
som vi har - inte när det gäller finansieringen, för där
är vi överens - beträffandet utförandet har det system
som Gudrun Schyman förespråkar gett henne rätt att
tillsammans med Bosse Ringholm stänga förloss-
ningskliniker.
I en stadsdelsnämnd i Göteborg stöttade ni också
socialdemokraterna. Några föräldrar ville starta en
friskola för sina barn med läs- och skrivsvårigheter
därför att de upplevde att deras barn skulle få det
bättre i friskolan. Varför fick inte föräldrarna själva
välja? Varför ville ni stoppa dem?
(Applåder)

Anf. 70 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är en viktigt diskussion att föra,
Bo Lundgren, om vad vi ska göra för att stoppa vål-
det, exploateringen, diskrimineringen, underordning-
en av kvinnor på samhällets samtliga områden, i
hemmet, på arbetsmarknaden, i politiken, i alla orga-
nisationer. Det finns inte något område där det finns
en fredad zon för kvinnor. Det visar bl.a. utredningen
Slagen dam. Vad gör vi åt det? Sänker skatter, av-
reglerar som ni brukar föreslå?
Vi har inte sagt nej till utökade resurser till poli-
sen eller nej till fotbojor. Vi har debatterat den frågan
tidigare. Bo Lundgren vet ju att en majoritet i utskot-
tet har sagt att man vill ha en samlad bedömning, och
där ingår också detta med fotbojor.
Det som man behöver göra samtidigt är att öka
kunskaperna och informationen om hur samhället
faktiskt ser ut. Vi har ett samhälle med en struktur
som underordnar kvinnor på samtliga områden. Det
handlar inte om enskilda relationer mellan enskilda
individer, utan det finns en maktstruktur i samhället
med överordning av män och underordning av kvin-
nor, den patriarkala maktstrukturen.
Jag undrar: Är Bo Lundgren och Moderaterna
överens om att samhället ser ut så? Jag vet att Bo
Lundgren numera kallar sig för feminist, och då är det
intressant att höra vad det står för?

Anf. 71 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Enligt definitionen är feminist en per-
son som tycker att kvinnor och män ska ha lika förut-
sättningar och lika rätt, och det tycker jag. Sedan
finns det en del som tycker lite annorlunda saker och
utvidgade saker, och det kan vi lämna därhän. Men
detta är vad det faktiskt gäller.
Sedan är det lätt att tala, men det märkliga är när
man tittar på Vänsterpartiet och det förmenta för
deras egen skull i alla fall, kvinnovänligheten, att ni i
valrörelsen 1998 lovade att änkepensionen skulle
återställas. Det är klart att ni får Persson med er på
det om ni bara kräver det, men det gör ni inte. Ni får
ju inte genom detta.
Gudrun Schyman erkände själv att ni inte ställer
upp på detta med fotbojor. Gör ni det i höst är det
utmärkt, men se till att ni håller löftet för det har ni
inte gjort när det gäller änkepensionen.
På punkt efter punkt kan man se hur ni inte vill att
det ska finnas den mångfald på kvinnornas arbets-
marknad som Kommunal har visat gör att kvinnor
mår bättre och får större inflytande. Ni har ju startat
kampanjer mot varje form av alternativ på de delar av
arbetsmarknaden där kvinnor åtminstone just nu ar-
betar i väldigt stor utsträckning.
På punkt efter punkt går ni på tvärs mot vad som
verkligen behövs.
Sedan förstår jag varför Gudrun Schyman inte tog
upp varför ni sade nej till föräldrar. Det är detta som
är baksidan av det som Gudrun Schyman säger: Låt
mig, Gudrun Schyman, och låt Göran Persson, Bosse
Ringholm och Lasse Engqvist bestämma över er
sjukvård, över er skola, för vi kan det bättre än ni.
Gudrun Schymans partivänner i Härryda visste up-
penbarligen bättre än föräldrarna som inte fick starta
friskolan fast de tyckte att det hade varit bättre för
deras barn. Är det rätt? Är det den politiken som
Gudrun Schyman vill föra? Berätta för mig varför ni
sade nej till att föräldrarna i Härryda skulle få starta
friskolan.
(Applåder)

Anf. 72 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Nej, det tänker jag inte göra, Bo
Lundgren. Tiden räcker inte till just det.
Feminism är, säger Bo Lundgren, att kvinnor ska
ha lika rätt och lika förutsättningar som män. Ni säger
väl i allmänhet att människor ska ha lika rätt och lika
förutsättningar. Då undrar jag: Innebär det att mode-
raterna inte har förstått att verkligheten inte ser ut så
nu?
Att säga att man vill att människor ska ha lika rätt
och lika förutsättningar låter sig ju lätt göras. Men här
handlar det om insikten om hur verkligheten ser ut
och hur strukturerna ser ut i dag, om de strukturer
som inte ger kvinnor samma rätt, samma möjligheter
och samma värde som män. Det finns en struktur i
samhället som överordnar och underordnar. Det är det
som är utgångspunkten. Det som är innebörden av att
vara feminist är att också se att det ser ut så. Det
handlar inte bara om enskilda individer utan också
om strukturer.
Jag har läst Moderaternas program för att försöka
bli klok på vad ni menar och hur ni ser på de här
frågorna, och jag ser inga andra förslag än att indivi-
den ska stärkas.
Om vi har strukturella problem i samhället löser
vi det då genom att stärka individen? Om vi har
strukturella problem krävs det då inte också struktu-
rella lösningar, dvs. lagstiftning, regler, förordningar
som riktar sig till grupp? Eller tror Bo Lundgren att vi
t.ex. kommer till rätta med invandrares problem, som
också är strukturella, genom att stärka individen?
Behöver vi inte ha politik och åtgärder som syftar till
grupp?
(Applåder)

Anf. 73 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman säger att den en-
skilda människans frihet ska vara stor, att människor
ska kunna välja. Men den politik som förs av majori-
teten nu handlar faktiskt inte om att kunna välja.
Tänk er den familj som har ett barn i en skola där
barnet mobbas och far illa eller där det över huvud
taget inte fungerar, vilken vardagsfrihet för den fa-
miljen att kunna säga: Kalle, vi har sett att det här inte
fungerar. Vi har visserligen inga pengar. Vi är inga
rika människor. Men i Sverige är det så att vi har en
mångfald, solidariskt finansierad, som gör att du kan
välja. Du kan byta skola på måndag om du vill. Tänk
vilken frihet för den föräldern att kunna säga det till
sitt barn!
Men de beslut som har fattats i riksdagen det se-
naste året har ju handlat om att beskära och försvåra
för friskolorna.
Tänk er den kvinna som går till en läkare och
tycker att den här personen vill hon över huvud taget
inte komma i närheten av längre. Sådant händer ju.
Vilken vardagsfrihet det skulle vara för en människa
med vanlig inkomst att då kunna säga: Jag går inte dit
mer. Nästa gång går jag tvärs över gatan till en läkare
som är privat.
När det gäller den feministiska debatten håller jag
med Gudrun Schyman om att det handlar om struktu-
rer och underordning och att detta måste åtgärdas
innan vi kan nå en rättvisa mellan män och kvinnor
på alla politikens områden. Men nu förs ju av majo-
riteten en politik som gör att kvinnor inte ska kunna
välja arbetsgivare, därför att de flesta kvinnor jobbar i
offentlig sektor och där ska vi inte ha olika former av
företag. Där ska vi bara ha det offentliga, det offentli-
ga som faktiskt har sett till att kvinnors löner är lägre.
Det är där som statistiken dras ned. Det är där de
flesta långtidssjukskrivningarna finns, och det är i
mångt och mycket dessa arbetsplatser som låser
kvinnor i yrkeslivet. Ska inte också kvinnor kunna
välja?

Anf. 74 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag vänder mig
väldigt mycket mot idén om att vi ska reducera livet
och våra viktiga livsval till en fråga om att vi bara är
konsumenter i alla lägen. Det är på något sätt att
reducera samhället till någon sorts köpgalleria där vi
ska gå omkring och plocka åt oss det som vi tycker
att vi har råd och lust med. Att göra livsval handlar ju
om större saker än så.
Idén om att bara vi får fler arbetsgivare för kvin-
nor så blir det bättre har ingen som helst grund. Det
finns ju väldigt många privata arbetsgivare i kvinno-
dominerade yrken. Inte sjutton får dessa kvinnor det
bättre där! Titta på dem inom handelns område som
sitter i snabbköpet, snabbköpskassörskorna. De har
många arbetsgivare att välja på där, och det är otroligt
dåligt betalt. Det är en väldig stress och arbetsmiljön
är under isen.
Och det är ju inte så att de privata vårdentrepre-
nörer som finns betalar jättemycket mer i lön och
erbjuder en fantastisk arbetsmiljö. Det ser lika illa ut
där.
När kvinnor arbetar betalas inte lönen utifrån det
arbete som utförs utan utifrån det faktum att det är
kvinnor som utför det. Vi har kvinnolöner och kvin-
noarbetsplatser både inom den offentliga sektorn och
inom den privata sektorn.
Det handlar om värderingar. Det handlar om
människovärde. Det handlar om mänskliga rättighe-
ter. Det handlar inte om valfrihet som konsument.

Anf. 75 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag tror - nej, jag är jättesäker på att
alldeles vanliga tjejer, mammor, systrar och kvinnor
över huvud taget faktiskt vill kunna välja själva, oav-
sett vad de har för tjocklek på plånboken. De vill
kunna välja skola för sina barn - absolut vill de det!
De vill kunna välja läkare för sig själva, sina föräldrar
och sina barn - absolut vill de det! Men jag tror också
att de vill ha en solidaritet i den gemensamma finan-
sieringen och tryggheten i att detta val inte avgörs av
plånbokens tjocklek, och det är viktigt att säga i det
här sammanhanget.
Det är, tycker jag, lite lågt att säga att det handlar
om konsumism när föräldrar kanske är bekymrade
över barnen i skolan och vill kunna göra det här valet.
Sedan finns det ett annat val och en annan fråga i
den majoritetspolitik som förs, förutom detta att
kvinnor faktiskt också vill välja sin arbetsplats. Det är
en sak som jag möjligen tror att alla vi kvinnor i den
här kammaren tillsammans kan göra något åt. Det
handlar om asylpolitiken och barnkonventionen. I
dagens läge har vi en asylpolitik som i praktiken
sköts på det viset att unga flickor, 11-16 år, inte får
stanna i Sverige utan skickas till länder där de kom-
mer att möta könsstympning och andra former av
både fysiskt och psykiskt förtryck.
Det är något som vi kan hjälpas åt att ändra, för
situationen för de här unga tjejerna är skandalös i
Sverige i dag. Vi tar inte, varken män eller kvinnor,
vårt ansvar för deras situation. De är dessutom att
betrakta som barn - barn som finns i Sverige och som
vi har ett gemensamt ansvar för.

Anf. 76 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag ska vara väldigt kort. Jag ska spa-
ra mig till Lars Leijonborg. Han står i startgroparna,
ser jag. I den sista frågan är vi helt överens, Lena Ek.
Vad gäller valfrihet inom vård och omsorg är det
bedrägligt att det är konsumismens mönster som har
kommit in på det område som handlar om människors
väl och ve, om behovet av vård och omsorg. Vi skulle
inte ha samma mallar där, det är det jag menar. Och
det är en chimär att tro att det skulle förändra synen
på kvinnors arbete. Det är en chimär att tro att det
skulle innebära en uppvärdering, en uppgradering av
värdet av kvinnors arbete.

Anf. 77 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman talar engagerat om
kvinnors situation, men frågorna till henne gäller ju
vad de kvinnor som förde Gudrun Schyman till mak-
ten har fått ut av det. Sedan 1998 har de långa sjuk-
skrivningarna bland kvinnor tredubblats. Köerna
gällande typiska kvinnosjukdomar har i de landsting
där Vänsterpartiet är med och styr förlängts. Änkorna
väntar fortfarande på sina indragna änkepensioner.
Kvinnovåldet ökar.
Gudrun Schyman fick sina röster tack vare att hon
gör en riktig diagnos. Men hon levererar inte, för hon
har fel recept. Hennes recept går ut på att staten ska
bestämma mer. Men när man sitter ned med kvinnor
som har drabbats av utbrändhet i offentliga sektorn
och hör dem berätta är det just detta att andra ständigt
ska bestämma över dem som har lett fram till den här
situationen. De kläms av krav från olika håll. Deras
män vill bestämma över dem. Deras barn vill be-
stämma, deras arbetsgivare vill bestämma, deras
gamla föräldrar vill bestämma.
Nu kommer också Gudrun Schyman med nya
pekpinnar. Det är fult att jobba mer än sex timmar.
Det är fult att jobba privat. Det är fult att köpa privata
städtjänster. Det är just den typen av pekpinnar som
dessa kvinnor är så förtvivlat trötta på, och det är just
det faktum att Gudrun Schymans recept är mer makt
åt staten och mindre makt åt kvinnorna som gör att de
här problemen har fortsatt att växa. Gudrun Schyman
sitter vid makten. Gudrun Schyman måste leverera.
Vad har Vänsterpartiet gjort för Sveriges kvinnor?

Anf. 78 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Lars Leijonborg säger att jag sitter
vid makten. Det gör jag ju inte riktigt ännu, men det
kanske blir så.
Jag tycker att vi har levererat en del. Vi har fram-
för allt i samarbete med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet levererat en bättre jämställdhetslag. Den
är inte tillräcklig. Det har ju visat sig i de mål som har
varit uppe ganska nyligen. Det visade sig i det som
brukar kallas barnmorskemålet, och nu senast var det
socialkonsulenter det gällde. Det är ett problem att de
parter som bestämmer om diskriminerande löner
också ska sitta och döma i sådana frågor. Det reser
frågan om sammansättningen av Arbetsdomstolen. Så
det är inte ett färdigt kapitel, men vi har kommit en
bit på väg.
Vi har fått gehör för en del av de krav som vi har
haft på en ökad resurstilldelning till den offentliga
sektorn, vilket i mer vardagligt språk betyder mer
pengar till kommuner och landsting. Den utgiftspos-
ten har faktiskt vuxit för blygsamt, för lite, tycker vi.
Men vi har gott hopp om att få den att växa också i
framtiden. Detta är helt nödvändigt om vi ska kunna
betala anständiga löner och ha anständiga arbetsvill-
kor och arbetsmiljöer för alla kvinnor som arbetar
inom vård och omsorg oavsett om det är privat eller
offentligt. Det är ju skattepengar.
Vi har sagt att vi ska höja lönerna - en tusenlapp i
månaden till att börja med - för alla som jobbar inom
offentlig sektor. De flesta av dessa är kvinnor. Vi
kommer aldrig att få folk om vi inte kan uppträda
som anständiga arbetsgivare.
Vi är alltså på väg inom det området också. Vi har
fått en bra diskussion om nödvändigheten, vikten och
värdet av en arbetstidsförkortning. Hade vi inte drivit
frågan hade vi aldrig baxat den så långt att vi nu i tre
politiska partier och samtliga fackliga centralorgani-
sationer är överens om att vi ska ha en arbetstidsför-
kortning. Vi ska använda lagstiftningen så att det blir
rättvist. Det vi inte är riktigt överens om är takten. Vi
vill gå lite fortare fram. Det visar att det är högst
rimligt och nödvändigt att resa sådana här krav.

Anf. 79 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Men problemen ute i verksamheten
växer ju. Gudrun Schyman började med att vara tvek-
sam om huruvida hon sitter vid makten eller inte, men
vi vet ju alla att Vänsterpartiet är en del av regerings-
underlaget. Smit inte från det ansvaret! Det är ju
pinsamt med makthavare som inte vågar stå upp och
ta ansvar.
Jag erkänner att de partier som har drivit sextim-
marsdagen genom åren har haft ett visst folkligt stöd
för det kravet. Det vet alla vi som reser runt och träf-
far människor. Det är så enkelt att känna att nu röstar
jag på Gudrun Schyman så får jag gå hem vid efter-
middagskaffet. Jag får två extra timmar per dag. Det
låter ju jättebra. Men när man nu sitter med männi-
skor och verkligen diskuterar det här ute i verklighe-
ten inser fler och fler att det just är den typen av cent-
ralstyrning som är själva roten till det onda.
Nu talar man mer och mer om problemet med
ofrivillig deltid, och denna består till stor del av att
kvinnor i offentlig sektor fått gå ned till sex timmar
fast de vill jobba mer. Det märkliga är att Gudrun
Schyman stöder kravet på att vi ska lösa problemet
med ofrivillig deltid. Men Gudrun Schyman måste ju
förstå att många uppfattar det som oerhört komiskt att
ni vill tvinga folk att jobba bara sex timmar och ändå
stöder dem som vill jobba mer än sex timmar.
Nej, det här är ett exempel på att det är ett gam-
maldags tänkande att det är vi som ska bestämma för
andra människor hur de ska jobba, hur mycket de ska
jobba och när de ska jobba. Ett modernt synsätt på
kvinnofrågor är att stärka kvinnor, female empower-
ment säger man på engelska. Det är det som är kärnan
i den liberala feminismen. Men Gudrun Schymans
feminism lämnar Sveriges kvinnor i sticket.

Anf. 80 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Lars Leijonborg, den ofrivilliga deltid
som drabbar väldigt många kvinnor ska vi naturligt-
vis komma till rätta med - med lagstiftning tycker vi
t.o.m. Normen ska vara heltid. I dag är den åtta tim-
mar. I en framtid kan den bli sex timmar. Det finns
ingen motsättning i detta. Problemet är att det är så få
som vill komma till rätta med deltiden på det viset.
Problemen växer i samhället, visst är det så, Lars
Leijonborg. Vi får naturligtvis inte igenom allt som vi
vill. Jag är inte heller säker på att vi skulle ha lös-
ningen på alla problem i samhället. Jag tror att vi
behöver vara många som samarbetar omkring detta.
Jag undandrar mig inte makt. Vi sitter inte i rege-
ringen, men vi samarbetar med regeringen och med
Miljöpartiet för att vi tycker att vi får en konstruktiv
lösning på problemen så långt det går. Det är en posi-
tion som är bättre än att inte ha något att säga till om
alls.
Vi har naturligtvis ambitionen att få mer att säga
till om. Jag kan väl inte räkna med någon hjälp från
Lars Leijonborg på den sidan, men jag tror att det är
viktigt att inte undandra sig ansvar utan att faktiskt
stå upp för det som vi gör och att också stå upp och
säga: Längre än så här kommer vi inte.
Att kvinnorna skulle ha något att hämta hos Folk-
partiet det betvivlar jag. Jag tycker att Lars Leijon-
borg har lämnat det som tidigare var Folkpartiets
linje, att se att feminismen också innebär konkreta
politiska lösningar.

Anf. 81 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Statsministern använde i sitt inled-
ningsanförande uttrycket Kristdemokraternas omo-
derna familjepolitik. Jag undrar, Göran Persson, om
det inte är klokt att fråga föräldrarna vad de själva
tycker och önskar. Det kan väl ändå inte Göran Pers-
son tycka vara omodernt? Eller är det så? Vad önskar
föräldrarna? Hur vill föräldrarna ha det? Det är just
den familjepolitiken, den barnomsorgen, som föräld-
rarna vill ha som vi vill leverera, som det sades här.
Jag möter ständigt unga föräldrar som vill vara
hemma lite längre än vad föräldraförsäkringen möj-
liggör eller som vill korta sin arbetstid för att få mer
tid med sina barn. Är de omoderna, Göran Persson?
Ja, enligt vad Göran Persson tycker är de det. Jag
tycker att det är ganska brutalt att kalla människor för
omoderna för att de har den inställningen. Valfrihet
skulle då alltså vara något omodernt.
Nu stöttar ni de ekonomiskt bäst ställda med hjälp
av maxtaxan, och skäms inte för det, för det är ju så.
De som redan i dag har det ekonomiskt bra kommer
med er maxtaxa att få det ännu bättre. Föräldrarna ska
ut i arbetslivet, men det är ju inte precis familjepoli-
tik. Det är ju snarast arbetsmarknadspolitik.
För någon månad sedan påstod Göran Persson i
pressen att han helst skulle se att småbarnsföräldrar
kunde vara hemma under tre år. Då intervjuades jag i
en radiosändning. Man frågade om Göran Persson nu
hade tagit över vårt program. Jag sade att jag inte
trodde att Göran Persson menade vad han sade. Och
det var väl rätt. Det var väl en riktig tolkning när jag
sade att Göran Persson inte menar vad han säger.
Jag hoppas att det inte uppfattas som statsminis-
termanér att dricka vatten här.
Det föds för få barn, sade Göran Persson. Det är
vi överens om. Det kanske beror på att föräldrarna
inte har kommit underfund med regeringens fantas-
tiskt moderna familjepolitik.
Göran Persson, bestäm nu hur ni ska ha det. Är
valfrihet omodernt eller inte?
Sedan talade Göran Persson en hel del om att det
nu handlar om inrikespolitiken, och det är alldeles
rätt. Mycket skylls ju på EU. Men det finns ju oerhört
mycket som regeringen måste ta itu med själv. Jag
ska ta upp några sådana exempel.
Regeringen Göran Persson tvingar nu hedervärda
medborgare att lämna sitt boende för att regeringen
Persson höjer fastighetsskatten och håller sig med en
orimlig förmögenhetsskatt.
Jag respekterar till fullo att vi här i kammaren har
olika uppfattningar om skattenivåer hit och dit, bi-
dragsnivåer, betygssystem och vad det nu kan vara.
Men att driva människor från gård och grund, det kan
jag inte fatta att något politiskt parti eller någon enda
riksdagsledamot ställer upp på.
Det handlar om människor som betalat skatt i en-
lighet med de skatteskalor som bestämts här i riksda-
gen och som skött sina lån, sparat och gnetat och som
ofta avstått från allsköns konsumtion för att klara av
sitt boende, som flyttade och tog jobb där jobb fanns.
Hur kan Göran Persson få frid i själen och sova gott
om natten när han vet - för det gör han väl - att pen-
sionärer och andra nu måste sälja och flytta? Jag
förstår inte hur ni tänker, om ni inom socialdemokra-
tin har tappat kontakten med verkligheten. Om Göran
Persson inte mött pensionärer och andra som nu
måste sälja och lämna sitt boende, så är vi många här
som kan hjälpa till att ordna besök ute i verkligheten.
Det verkar som om regeringen håller sig med nå-
got slags kungsörnsperspektiv - seglar högt ovanför
enskilda människors problem och förtvivlan. Då är
det bara att komma med uppmaningen: Dyk ned i
verkligheten, Göran Persson.
Fru talman! Jag ska ta upp en annan inrikespoli-
tisk fråga som Göran Persson måste ta itu med.
Den 28 maj skrev två regionchefer för Vägverket i
DN. Rubriken på artikeln var Skammens gräns nådd
för vägar i norr. De skriver bl.a.:
Norrlands vägar är i uselt skick. Nu handlar det
om den lilla människans möjlighet att leva och verka
i norr.
Distriktssköterskorna kräver fyrhjulsdrivna bilar,
postgången äventyras, länstrafiken hotar med att dra
in busslinjer. Många människor är allvarligt oroade,
ja t.o.m. förtvivlade.
Så skulle åtskilliga kunna formulera sig när det
blir tal om vägstandard i Sverige. Men det är ju i
Norrbotten som Göran Perssons förtrogne, in-
frastrukturminister Björn Rosengren, är ordförande
för partidistriktet. I närmare två år har regeringen
Persson utlovat en infrastrukturproposition. Jag kan
förstå att det inte är enkelt att stötta sig på partier som
får något slags politisk kramp när de hör ordet väg
och som inbillar sig att vi kan dra järnvägar kors och
tvärs genom Sveriges glesbygder. Men regeringen
Persson ska väl inte låta sig styras av vänsterpartistisk
och miljöpartistisk rädsla.
Fru talman! Det är inte näringsministern som ska
schavottera när vägar rasar ihop och stängs av. Det är
regeringschefen Göran Persson som har ansvaret. I
Göran Perssons regeringsförklaring, alltså det pro-
gram som ska gälla för just den verksamhetsperiod
som vi nu är i färd med att avsluta, står det:
"Hela Sverige ska leva. Vägar och järnvägar ska
rustas upp över hela landet. Nyinvesteringar ska gö-
ras. Ett sammanhållet program för en modernisering
av den svenska infrastrukturen utarbetas och förank-
ras bland såväl regionala som lokala intressenter. En
modern och framtidsinriktad regionalpolitik presente-
ras."
Men det har ju inte skett någon upprustning. Det
har skett en nedrustning.
Fru talman! Vems fel är detta om inte Göran Pers-
sons?
Och så skolan, Göran Persson. Det går ju inte att
skylla skolkrisen på någon annan, utan regeringen
måste här ta sitt ansvar.
En fransk utbildningsminister har yttrat:
Ett land som sänker halten på sin undervisning
begår självmord.
Det är oerhört starka ord, men det är angeläget att
Göran Persson tar den typen av larmande uttryck till
sig.
De viktigaste åren i ett barns liv är de första åren.
Därom borde vi alla vara rörande överens och är det
kanske också. Regeringen har hittills visat sig vara
tondöv när det gäller att lyssna på föräldrar, vilket jag
tidigare var inne på här. Jag skulle vilja se vilka stats-
råd eller riksdagsledamöter som vill resa sig och påstå
att hon eller han vet bättre än föräldrar själva vilken
typ av barnomsorg som är bäst för det enskilda bar-
net.
De första sex åren i en människas liv spelar en
ofantligt stor roll. Då grundläggs trygghet, då skapas
respekt för medmänniskors integritet, då lär barnet sig
vad solidaritet är, då tränas barnet att känna empati
och i att skilja på vad som är rätt och orätt, sant och
osant.
Vi föräldrar är otillräckliga, vi kommer till korta.
Men regeringen Göran Persson kommer aldrig - och
jag upprepar ordet aldrig - att kunna ersätta hemmens
och föräldrarnas roll. Regeringen Persson, och ingen
annan regering heller, kommer någonsin att reda ut de
problem med otrygghet, drogbruk, kriminalitet, rasis-
tiska motsättningar om man inte tar all den hjälp man
kan få från föräldrar och auktoriserar föräldrarna och
ger föräldrarna rätt att bestämma och välja.
Vi får aldrig det problemfria samhället, men vi
kan nå mycket längre om vi decentraliserar ansvar
och respekt till den mest naturliga av alla gemenska-
per och relationer, den mellan föräldrar och barn.
Göran Persson centraliserar ansvar, tar ifrån för-
äldrar mer och mer av deras valmöjligheter. Det är
staten som ska bestämma. Maxtaxan, som jag nämn-
de, visar detta entydigt.
Efter de första åren i ett barns liv spelar skolan en
oerhörd roll. Jag har all förståelse för påståendet att
det behövs fler vuxna i skolan. Visst är det så. Men
skolans kris handlar inte enbart om antalet vuxna.
Skolan är barnens arbetsplats. Där ska råda lugn och
trivsel. Nu talas det om barns stress som leder till
psykosomatiska sjukdomar och t.o.m. till åderför-
kalkning. En enorm folkhälsorisk basunerades ut i
medierna för några dagar sedan.
I klassrummen ska det vara ordning och reda. På
skolgården ska elever slippa höra kränkande tillmä-
len. Lärarrollen måste uppvärderas och ska inte byrå-
kratiseras. Likriktningssyndromet måste avskaffas. Vi
är olika och skolväsendet måste visa att man inser
det.
Upprätta kontrakt mellan lärare, elever och föräld-
rar, så att det står klart vilka skyldigheter och rättig-
heter som gäller. Om inte regeringen Persson ser till
så att skolväsendet restaureras så är det liktydigt med
att regeringen nonchalerar den viktigaste framtidsfrå-
gan.
I regeringsförklaringen, som jag nyss citerade ur,
står: "Alla elever har rätt till det stöd de behöver för
att nå kunskapsmålen." Det är ju bara tomma ord.
Statistiken visar något helt annat.
Det är väl så att vi alla har våra hjärtefrågor, frå-
gor som vi återkommer till ständigt.
Nu står den underbara svenska sommaren för
handen, med förtjusande grönska och efterlängtade
ljusa dygn. Men då måste jag erinra om att hundratu-
sentals svenskar lider av vätskebrist och hundratu-
sentals lider av svält. Detta är orimligt i välfärdslan-
det Sverige. Där måste också regeringen Persson se
till att någonting görs. Det saknas personal. Det sak-
nas tid. Men jag undrar om det inte också saknas
intresse från politikerhåll.
Det är, som det har nämnts här, ingenting annat än
ren skam att änkepensionerna inte återställts. Det är
ynkedom att de ekonomiskt sämst ställda pensionä-
rerna inte kan få större förbättringar.
Det krävs insatser nu, Göran Persson. Lämna
kungsörnsperspektivet och gör insatser i Sverige.
(Applåder)

Anf. 82 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det var länge sedan jag hörde Alf
Svensson så aggressiv. Det var skam. Vi brydde oss
inte om människor som svalt och led av vätskebrist.
Egentligen var allt mitt fel. Dessutom ägnar jag mig
för lite åt Sverige och för mycket åt Europa.
Kan det vara så att opinionsmätningar sätter ned
humöret, Alf Svensson? Det är möjligt, men låt oss
lägga det åt sidan. Det går upp och ned. Kom tillbaka
till en samtalston som fungerar.
Jag delar Alf Svenssons oro över skolan. Men jag
blir förvånad när jag hör Alf Svensson säga att vi
visst ska ha fler vuxna i skolan. Samtidigt säger krist-
demokraterna nej till en extra skolsatsning. Varför?
Vi tror att det är riktigt att öronmärka pengar för
skolan. Vi vill att pengarna verkligen ska gå dit, att de
ska komma ut i klassrummen. Där ska finnas en tal-
pedagog, en kurator, fritidsledare - kloka vuxna som
gör att den sociala miljön i skolan är sådan att man
slipper höra de glåpord som Alf Svensson kritiserar.
Jag delar helt indignationen över dem. Allt detta är
förutsättningen för att det ska kunna pågå en organi-
serad inlärning, att man ska kunna sprida kunskaper.
Upprörs inte också Alf Svensson över att nedrust-
ningen av den offentliga sektorn är kraftigast där
resurserna är som störst, i Stockholm? Moderaterna
gick till val på det. Men gjorde kristdemokraterna
det? Var det budskapet ni gick ut med i valrörelsen
1998? Var det vad ni sökte mandat att göra?
I stället för att skruva upp tonläget våldsamt mot
mig - jag har naturligtvis många fel och brister, det
erkänner jag, och framför allt för lite tid, - är det inte
klädsamt att börja med det egna, Alf Svensson? Är
Alf Svensson nöjd med de insatser som kristdemo-
kraterna gör, som legitimitet för systemskiftet i
Stockholm? Det vill jag veta.

Anf. 83 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är inte mycket som är så förut-
sägbart som Göran Perssons repliksvar. Det var väl
ingen här i kammaren som trodde något annat än att
han skulle låta bli att svara på min fråga om det var
modernt eller omodernt att låta föräldrar välja barn-
omsorg.
Jag är inte aggressiv, inte ett spår. Om Göran
Persson såg mig aggressiv skulle det se annorlunda
ut. Göran Persson sade att det var länge sedan han
hörde Alf Svensson så aggressiv. Det kan möjligtvis
bero på det man läste i Dagens Nyheter i dag, att
Göran Persson numera umgås mer med franske presi-
denten Jacques Chirac än med kristdemokraternas Alf
Svensson. Det är ju ett tag sedan vi träffades.
Det är inte så konstigt om vi tar upp de frågorna,
vi som har varit här hemma och mött all den besvi-
kelse som finns från föräldrar på att skolor inte funge-
rar, som har mött många anhöriga till äldre där det
inte finns personal. Jag kan inte förstå varför man
skulle behöva linda in det, så att Göran Persson inte
skulle känna sig uppbragt. Jag tror att det är dags att
få Göran Persson uppbragt när det gäller dessa inri-
kespolitiska frågor.
Inledningsanförandet var fyllt av löften om allt
tänkbart som skulle ske under de kommande åren. Jag
ser framför mig, sade Göran Persson. Det var som om
han spanade i töcknet och såg precis vad som behöver
göras framöver.
Men vi lever ju i nuet. Det jag tog upp som det
mest akuta är att folk i tillväxtområdena tvingas läm-
na sina hem, som de har sparat ihop till. Blir inte
socialdemokrater och andra uppbragta av det, då är
det deras sak. Jag tycker det är mer än upprörande.
(Applåder)

Anf. 84 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Först när det gäller fastighetsskatten:
Vi tänker inte medverka till en utveckling av det slag
som Alf Svensson beskriver. Får den sådana konsek-
venser justerar vi den naturligtvis. Jag kan bara kon-
statera att kristdemokraterna år 2004 enligt sin bud-
getmotion tar in 21 miljarder kronor i fastighetsskatt.
Det finns naturligtvis en allians också där. Det ser
man.
Upprörs inte Göran Persson av det han ser? Jo, jag
upprörs också av det jag ser, Alf Svensson, framför
allt i de delar av Sverige som har det gott ställt och
som prioriterar skattesänkningar framför standarden i
skolan och vården. Många av de skräckexempel som
Alf Svensson talar om är från Stockholmsområdet.
Där sitter kristdemokraterna med och möjliggör poli-
tiken. Ni gick inte till val på det, Alf Svensson, utan
på något annat. Ni möjliggör det, så till den milda
grad att ni skrapar ihop pengar så att Cederschiöld
kan sänka skatten. Det upprörs jag över.
Jag upprörs också lite över - nej, jag ska inte säga
det. Jag har slutat förvåna mig över det. Men jag är
lite undrande över hur kristdemokraterna tänker, som
så villigt låter sig spännas framför den moderata sys-
temskiftesvagnen i Stockholm. Varför, Alf Svensson?
Folk vill faktiskt se till så att standarden är hög. De är
också beredda att betala skatt för det. Regeringen
tillskjuter via riksdagen extra statsbidrag som an-
vänds för att sänka skatten i stället för till vården och
skolan. Nog är det väl lite besvärande. Om det är
besvärande kan jag förstå att tonläget skruvas upp
något.
Det är som det stod i talarens manus: Obs! Argu-
mentet svagt, höj rösten. Vi känner igen det, Alf
Svensson.
(Applåder)

Anf. 85 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! När man inte har några bra argument
måste man ta till den där typen av resonemang, Göran
Persson. Jag ska försöka att tala lågt nu men ändå nå
Göran Persson.
Tala om opinionssiffror, som Göran Persson gjor-
de. Yvs gärna över egna. Det står er fritt. Ni talar om
att jag höjer rösten därför att jag inte skulle ha argu-
ment.
Är det så att folk drivs från gård och grund ska vi
ändra på det, säger Göran Persson. Det ska vi inte
acceptera. Detta har det larmats om i månader. Det
har varit reportage på reportage på reportage. Har
Göran Persson varit så högt flygande så att han inte
har följt med och sett den förtvivlan som finns hos
människor som jag gissar följer denna debatt? Om det
är så ska vi ändra på det, sade Göran Persson. Det är
så! Gå i stället upp i talarstolen och berätta hur ni ska
ändra på det. Det är mycket mer intressant än att få
höra om att ni kanske så sakteliga kommer att ändra
på det.
Sedan är det frågan om Stockholm. Det är ju än-
dock så att det i Stockholm satsas mer på äldreom-
sorg och äldrevård nu än tidigare. Det görs större
satsningar. Det är en tillväxtregion. Att Stockholm är
en tillväxtregion kan ha att göra med hur man hante-
rar skattetryck och ett och annat i Stockholm.
Jag skulle kunna börja läsa om hur det står till i
landsting och kommuner där Göran Perssons vänner
styr och ställer och om att man får vänta i fyra år på
en apparat för att få hörsel uppe i Norrbotten. 2005
får man den alltså. Göran Persson har fått Stockholm
på hjärnan på något sätt. Försök att vara med på
Skansen i Stockholm i sommar och sjung "Stockholm
i mitt hjärta". Det är ju det enda ni talar om.
Stockholm tål fantastiskt väl att diskuteras. Allt är
inte bra här, men var är det det? Det är väl bättre,
Göran Persson, att koncentrera sig på de regioner i
Sverige där det är eländigt. Då blir det inte bara
Stockholm.
(Applåder)

Anf. 86 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Alf Svensson påstår att vi gröna
skulle vara motståndare till vägunderhåll och försöker
peka ut Miljöpartiet som ett parti som alltid säger nej
till investeringar i vägar. Men så är det inte. Det är
skillnad på vägar och vägar.
Vi vill ha en fungerande infrastruktur men inser
samtidigt, till skillnad från kristdemokraterna, att
trafiken måste anpassas till de ekologiska förutsätt-
ningarna. Vi är inte beredda att sätta kommande ge-
nerationers frihet och hälsa på spel genom att förbyg-
ga oss på nya motorvägar.
Vi vill satsa betydligt mer på järnväg än på nya
vägar; det är sant. Men det är inte fråga om att sluta
bygga vägar helt och hållet eller att sluta med under-
hållet helt och hållet, som Alf Svensson vill ge sken
av. Tvärtom har vi tillsammans med regeringen med-
verkat till att förstärka resurserna för väginvesteringar
från 1,1 miljarder till 2 miljarder för att möjliggöra
förbättringar som ger ökad bärighet, tjälsäkring och
rekonstruktion på det regionala vägnätet. Det tror jag
att Alf Svensson egentligen vet. Han vet också att vi
medverkade till att höja anslagsposten för drift och
underhåll från 5½ till 6,1 miljarder. Vi tänker också
se till att resurserna för vägunderhåll kommer att
ligga på en rimlig nivå framöver.

Anf. 87 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det kvarstår ändå att Miljöpartiet
under sin kongress talade väldigt ensidigt om järnvä-
gar. Nu fick vi höra av Hammarström att det inte kan
bli tal om motorvägar, utan det får vara reparationer
och om jag förstår saken rätt enklare vägar än motor-
vägar. Men någon infrastrukturproposition finns ju
inte. Den har ni inte varit med om att driva fram, trots
att ni finns med på ett eller annat sätt i regeringsar-
betet.
Jag kan inte förstå hur man kan fastna - han var
mycket seriös - i inställningen att Sverige inte ska
bygga fler motorvägar. Jag kan ta en enda sträckning.
Det finns säkert de som tycker att det är fel att ta just
den och att man borde ta någon annan, men jag tar
den av den anledningen att jag i morse talade med en
chaufför som skulle åka just den sträckan. Det är
sträckan norr om Uppsala till Gävle. Det kunde vara
intressant att höra av Hammarström, för att vara
mycket konkret, om det skulle vara fel att bygga
motorväg mellan Uppsala och Gävle. Är det fel?
Vi talar om vägar och trafiklösningar och tänker
på storstadsregionen. Jag tycker att det mest famösa
är att bilarna här står stilla halvtimmesvis och ibland
längre och släpper ut en mängd avgaser. Det måste de
göra om bilarna går, men det är ganska trist att de
måste göra det också för att de tvingas stå stilla.
Det kan inte vara så att Miljöpartiet för miljöns
skull ivrar för att det inte får byggas fler motorvägar.

Anf. 88 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill inte här uttala mig om ett en-
skilt vägprojekt. Det är möjligt att det kan finnas
anledning att bygga just det vägprojekt Alf Svensson
nämner, men det finns ofantligt många vägprojekt
som inte bör byggas av miljöskäl.
När det gäller förhållandet att bilar står stilla tycks
Alf Svenssons recept vara att vi ska bygga fler vägar
när det är för många bilar på vägen. Man kan också
tänk sig det motsatta, dvs. att man jobbar för att få
färre bilar på vägarna genom att framställa alternativ.
I synnerhet i storstadsregionerna måste vi förbättra
kollektivtrafiken, men vi måste också se till att vi får
en järnvägsutbyggnad på andra ställen i landet och att
vi får fungerande arbetsmarknadsregioner i glesbyg-
den, t.ex.
Jag kan ta ett annat exempel, Alf Svensson:
sträckan Luleå-Boden, som jag trafikerade på väg till
vår kongress. Där finns det en väl fungerande järnväg
där man skulle kunna bygga ut och öka kapaciteten
med dubbelspår, men där planerar man en motorväg
parallellt med järnvägsspåret. Det är inte försvarbart
ur miljösynpunkt.

Anf. 89 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Hammarström säger att det finns
ofantligt många vägprojekt som inte bör byggas. Det
är inte uppmuntrande, precis. Det vore roligare att
höra vilka det är som bör byggas, för något finns det
väl. Jag nämnde ett enda, och då sade Hammarström
att han inte säkert visste om det är det som behöver
tas itu med. Jag kan garantera att det är ett av dem.
Vägverket får i dag ca 60 % av de pengar till
vägunderhåll som beslutats i gällande planer. Det är
en eftersläpning på 13-14 miljarder. Den ökning som
Miljöpartiet talar om börjar från en alldeles för låg
nivå.
Jag tror att det är dagdrömmerier och verklighets-
flykt att inte inse att Sverige måste skaffa sig fler
motorvägar och kringfartsleder i Storstockholmsom-
rådet för miljöns skull. Att tro att vi i vårt glesa Sve-
rige ska bygga järnvägar som kan trafikeras så fre-
kvent att de kommer att kunna nyttjas av medborgare
i stor omfattning och bli lönsamma tror jag också är
ren verklighetsflykt.
(Applåder)

Anf. 90 LENA EK (c):
Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det
senaste året har den svenska debatten präglats av
uppgiften att leda den europeiska unionen. Det är ett
stort och spännande uppdrag för oss alla, inte bara för
statsministern.
De stora internationella organisationerna har un-
der det senaste århundradet spelat en viktig roll för att
utveckla världen, och möjligheten att i strid med den
gamla principen om staters suveränitet lägga sig i hur
andra stater behandlar sina medborgare internt om
mänskliga rättigheter kränks är en av de största land-
vinningarna under 1900-talet. Det här har uppnåtts
under många års hårt uppoffrande arbete av enskilda
personer, frivilligorganisationer och politiker som har
sett förbi det snäva, kortsiktiga statsintresset för att i
stället försöka skapa en bättre värld för alla.
Det är i det här perspektivet som EU som organi-
sation ska ses. Man har som mål att skapa en stabil
ekonomi i Europa, vilket i sig faktiskt gynnar alldeles
vanliga människor, men också att stärka demokrati
och mänskliga rättigheter. Det var det ansvaret som
EU tog på sig när man tog in Spanien, Portugal och
Grekland som trots en historia av diktatur ändå ville
utveckla sin demokrati. Samma ansvar har den euro-
peiska unionen nu för de östeuropeiska staterna. Där
är det bekymmersamt; vi vet ju allihop hur det ser ut.
Människor kan möjligen klara av att förlora hoppet
för sig själva, men när de håller på att förlora hoppet
också för sina barn blir det t.o.m. en farlig situation.
Det här innebär att ledningen för EU nu har en myck-
et stor uppgift under Göteborgsmötet att se till att
garantera utvidgningen, och det finns stora uppgifter
när det gäller att bygga en hållbar utveckling också i
östra Europa.
Det finns också några andra frågor. President
Bush ska ju besöka det lilla folkhemslandet Sverige.
Då kan man ju diskutera hur han har ställt sig till
utrikespolitik och till miljöpolitik. Men jag vill ta upp
en annan fråga som jag tycker är viktig, nämligen att
presidenten som ett av sina första beslut drog in alla
anslag till organisationer som talar om sexualupplys-
ning, vilket var en eftergift till interna antiabortorga-
nisationer. Detta sker i en situation när en hel genera-
tion håller på att utplånas i vissa länder och 40 % av
de gravida mödrarna i Sydafrika är hivpositiva. Fun-
dera själva över vad det betyder för de barn som inte
är födda och de barn som redan är födda! De här
människorna behöver vår hjälp och vårt engagemang.
Det handlar inte bara om mediciner utan också om
utbildning och information. Det är en tragedi att värl-
dens mäktigaste stat abdikerar från sitt ansvar på det
här området. Det är en mycket viktig uppgift att ta
upp den här diskussionen med president Bush.
Samtidigt har en annan effekt av EU-
medlemskapet varit att den inhemska politiska de-
batten nästan har torkat in. Det är allvarligt, eftersom
det finns stora långsiktiga strukturella problem som
behöver lösas. Den svenska ekonomin har efter en
tuff sanering, en strategisk avreglering och en inter-
nationell högkonjunktur befunnit sig i en högkon-
junktur under närmare sex år, men det är ju inte alltid
vackert väder. Den förståndige rustar sig också för
oväder. Det är här som den nuvarande majoriteten har
misslyckats med att ta sig an de uppgifter som behö-
ver göras.
Det behövs viktiga reformer på arbetsmarknads-
politikens område för att förbättra villkoren för alla
sönderstressade och sjuka människor, för att rusta oss
inför pensionärsboomen och för att förbättra skolan
och företagsklimatet och inte minst infrastrukturen,
men de kommer inte fram. Samtidigt verkar regering-
en främmande för den verklighet som människor
befinner sig i. Kronan är rekordsvag, men det oroar
inte finansministern. Han anser att det finns viktigare
problem än vart svenskar ska åka på semester. Fas-
tighetsskatten är ett annat område. Människor har levt
i rädsla för hur den ska slå mot den egna privateko-
nomin, och under långa perioder har de inte ens fått
besked. Så kommer då det nya, och de undrar hur det
ska gå. De kanske inte kan bo kvar i sina hus. Då
lämnar finansministern ett råd till fastighetsägarna:
Det går ju alltid att låna pengar, eller ni kan hyra ut
delar av bostaden. Det enda rimliga är ju att snabbt
frysa taxeringsvärdena på förra årets nivå, sänka
skattesatsen till 1,2 % och sedan successivt gå vidare
i takt med att ekonomin tillåter och försöka att be-
handla alla boendeformer lika i denna ambition.
Herr talman! Sverige klyvs socialt och regionalt. I
Paris förnäma salar värsta buse franska talar, sade den
ironiske Falstaff Fakir en gång i världen. Frågan är då
om det är tillåtet i en sådan här tid av EU-middagar
och konferenser att påminna om att stora delar av
Sverige upplever en regional klyfta som ger sämre
levnadsvillkor och en social klyfta som gör att männi-
skor i Sverige känner att de inte får chansen och att
de själva inte kan ta sig ur fattigdomsfällorna.
Jag tänkte börja med de regionala klyftorna. Det
finns en skillnad mellan olika kommuner när det
gäller skattekraft som man bör fundera över ett tag.
Om vi sätter riksgenomsnittet till 100 så har de fatti-
gaste kommunerna 75 % av detta medelvärde, och de
rikaste, där tillväxten är störst, har drygt 180. Det är
alltså två och en halv gånger så mycket. 200 kommu-
ner tappar i befolkning. Arbetslösheten totalt i Norr-
land är över 13 %, och det finns motsvarande skillna-
der mellan solsida och skuggsida i de större städerna.
Det är klart att det blir en skillnad mellan de här
kommunerna när det gäller den service som de kan ge
sina medborgare, en service som stavas vård, skola
och omsorg.
Vad är det då för politik som drivs för att man ska
klara av de här problemen? Det finns inga poliser
tillgängliga. Apotekskontor lägger ned. Försäkrings-
kassekontor lägger ned. Vägarna är så dåliga att det
inte går att köra. Ni har väl alla sett bilden av traktorn
som har bogserat en Volvo i två tre decimeter djup
lera. Det är ju inte en engångsföreteelse. Det är gans-
ka vanligt runtomkring i landet. Vägverket klarar
drygt hälften av underhållet och knappt 70 % av ny-
investeringarna. Då har Miljöpartiet på sin kongress
en diskussion om att inte öka anslagen till de områ-
dena och inte nyinvestera. Det är en politik som av-
rustar och drar ned och som om den fortsätter gör det
omöjligt att driva företag och därmed överleva utan-
för de stora städerna. Det senaste är att en utredning
vill föra över 1 500 mil allmän väg till enskild väg för
att förbättra Vägverkets statistik, men det förbättrar ju
inte för de 40 000 hushåll som berörs av det här.
Är det då ödesbestämt att småorter och svensk
landsbygd måste avfolkas och ha en sämre ekono-
misk utveckling än andra delar av landet? Nej, det är
klart att det inte är. Det är klart att det går att göra
någonting åt det. Det finns inspiration att hämta i
regioner ute i Europa där enskilda företag, föreningar,
högskolor och myndigheter har samarbetat. Man har
satsat på infrastruktur, vägar, telefoner som inte slutar
att fungera när det regnar eller åskar, mobiltelefoni
som har täckning, digital allemansrätt, service, ut-
bildning, stöd för företagande och också investeringar
i kultur.
Det går ju att vända utvecklingen. Det är klart att
det gör. Det finns många regioner som har visat att
det går, och det är det som är så beklämmande att det
går att vända utvecklingen men att det inte görs. Där-
för vill vi i Centerpartiet ha en helt annan regionalpo-
litik än den som regeringen står för.
Jag ska säga några ord om de sociala klyftorna.
Var tredje ensamstående mamma är beroende av
socialbidrag. Vart femte barn växer upp i en familj
som inte klarar en oförutsedd utgift. Arbetslösheten är
fyra gånger högre bland invandrargrupperna än bland
svenska medborgare. En fjärdedel av de barn som
slutar högstadiet har inte fullständiga avgångsbetyg så
att de kan söka sig till vidareutbildning, och handi-
kappade barn kan inte fortsätta på gymnasiet. Många
människor fastnar i fattigdomsfällor som de inte kan
ta sig ur själva, inte för att de inte vill utan för att
systemet ser ut som det gör eller för att deras ekono-
miska verklighet ser ut som den gör.
Det drabbar också ungdomar - ungdomar som vill
sommarjobba, som finns i de här familjerna och som
inte får behålla någonting därför att familjens social-
bidrag minskas med det som ungdomarna tjänar på
sitt sommarjobb. Det är småsnålt, det är ogint och det
är kortsiktigt att straffa ungdomar som tar sina första
steg in på arbetsmarknaden på det viset. Jag hoppas
att statsministern är beredd att säga: De här reglerna
ska vi ändra på, och det ska vi göra fort.
Vi i Centerpartiet vill ha en inkomstskattereform
som ger en skatterabatt på 10 000 kr och en förvärvs-
rabatt på 10 800 kr, vilket skulle ge bättre inkomster
för de här grupperna. Och när statsministern talar om
att föda barn kan man ju börja med att fundera över:
Hur ser studiemedlen ut? Hur ser bostadssituationen
för unga ut? Och vilken nivå är det i grunden på för-
äldraförsäkringen? Den är 60 kr om dagen! Det kan
ingen människa leva på. Undra på att det inte föds
tillräckligt med barn!
Herr talman! Under riksdagsåret har det också
kommit en ideologisk skillnad som blir alltmer tydlig.
Det gäller synen på den enskilda människan och hen-
nes rättigheter gentemot kollektivet, systemet eller
administrationen. En nycentralism har spridit sig i allt
från små beslut som vad som ska registreras hos
myndigheter till striden mellan kommunalt självbe-
stämmande och statligt överförmynderi. Jag vill inte
att sociala myndigheter ska få registrera min tro eller
sexuella läggning. Jag vill inte att kreditupplysnings-
företagen ska få registrera om jag är handikappad
eller inte. Men så har riksdagens majoritet beslutat
under det här året.
Tage Danielsson sade:
För den trötta samhällskroppen
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten.
Det är också inriktningen i Centerpartiets politik.
Vi vill ha en politik för livskraft, livskvalitet och
självbestämmande i vardagen som ger människor
möjligheter att växa, att bidra och att känna trygghet
och valfrihet.
(Applåder)

Anf. 91 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Först ska jag hälsa Lena Ek väl-
kommen i partiledardebatterna. Jag vill gärna replike-
ra på vad hon sade - inte för att det egentligen skiljer
så mycket i sak, men det fanns en intressant tanketråd
som jag vill ta upp. Det gäller Lena Eks starka pläde-
ring för skatteutjämningssystemet, ett system som ju
konstruerades - dvs. det nuvarande - under det sam-
arbete som Socialdemokraterna och Centern hade
under den förra mandatperioden. Jag kommer själv
ihåg när vi förhandlade om det sista en mycket tidig
försommarmorgon - eller mycket sen natt - vid den
här tiden 1995 med Börje Hörnlund och Pekka Eriks-
son.
Ibland beskrivs ju skatteutjämningen som att man
stjäl pengar från Stockholm och lägger ut till slarviga
kommunpolitiker ute i landet som sprätter i väg dem
på sådant som inte är samhällsnyttigt. Man har t.o.m.
annonserat och hyrt in konsulter för att bevisa just
den saken. Vad tycker Centern om sådant tal? Det
skulle vara intressant att höra.

Anf. 92 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Svaret på den frågan vet egentligen
statsministern, men jag ska gärna upprepa det. Vi
tycker att med den skillnad i tillväxttakt vi har - en
skillnad på två och en halv gång i skattebasens till-
växtkraft hos de fattiga respektive rika kommunerna
- är det alldeles självklart med en solidaritet mellan
kommuner för att människor ska ha likvärdig service
över hela landet. Det svaret är alltså snabbt avklarat.
Men jag skulle vilja returnera med två frågor till
statsministern. Den första handlar om barnkonventio-
nen: synen på handikappade barn, barns utbildning,
barn som inte får avgångsbetyg, barns sjukvård - det
är faktiskt barnpsyk som har de allra värsta köerna,
någonting som hittills inte har nämnts i dag - och
asylpolitiken, som särskilt drabbar barn och unga
flickor på ett sätt som jag tycker är fullständigt horri-
belt och hårresande. Vi måste komma till rätta med
tillämpningen av de regler vi har så att vi inte får
sådana här fall där enskilda skickas ut för att möta
förtryck och möjligen t.o.m. könsstympning.
Det andra jag skulle vilja fråga statsministern om
handlar om miljöpolitiken. Vi har i kammaren under
året diskuterat frågan om miljöforskningen. 14 pro-
fessurer står nu utan försörjning då de har bollats
mellan myndigheter och det inte finns medel till deras
löner - högt meriterade professorer på våra största
universitet. Inte heller går det att få ett klart besked
från hela regeringen: Är det så att de alternativa
drivmedlen ska ingå i skattebasen eller inte?
Det var alltså ett kort svar och två frågor.

Anf. 93 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Vad det gäller barnkonventionen och
sättet att se på den tror jag inte att vi har en delad
uppfattning. Det är ett svenskt initiativ som vi har all
anledning att vara med och driva på.
När det sedan gäller den diskussion som Lena Ek
tog upp under sitt anförande om sommarjobb och
socialbidrag passar jag mig för att uttala mig om
sådana saker. Jag har nämligen gjort det en gång förut
här i kammaren och av ledamöter här släpats till KU
och nästan blivit om inte prickad så åtminstone på
gränsen till det. Nu är jag alltså försiktig. Då tyckte
jag, när jag stod här, att också människor som har den
typen av situation rimligen skulle ha det lite bättre
ställt, men det törs jag inte upprepa i dag.
Sedan kommer jag tillbaka till det här med skatte-
utjämningen. Det är bra att Lena Ek tydligt deklarerar
detta. Det är ju en hörnpelare i regionalpolitiken: utan
en skatteutjämning ingen regionalpolitik värd namnet.
Det här är basen för att skolan och vården ska ha
samma kvalitet över hela landet. Och då vet vi ju,
Lena Ek, var skiljelinjerna går. Därför förvånar det
mig lite att Lena Ek och andra centerpartister så hårt
satsar på högerpolitiken i olika sammanhang och
strävar efter att ena sig med högern, när man vet att
den beskriver grundförutsättningen för regionalpoliti-
ken som snarast en stöld från tillväxtområdena. Det
förvånar mig.
Låt mig mynta ett litet uttryck: Jag tror, Lena Ek,
att det inte går att hålla ihop Sverige genom att priva-
tisera Stockholm. Också där kanske Centern borde
fundera på var man hör hemma någonstans.

Anf. 94 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Det är bekymmersamt för en decent-
ralist och centerpartist att höra att socialdemokrater
och moderater förutskickar att valdebatten ska handla
om Stockholm. Det är i och för sig en viktig del av
landet. 30 % av befolkningen bor i det här området.
Men resten har faktiskt också en viss betydelse.
Det är riktigt att den kommunala skatteutjämning-
en är en viktig del av regionalpolitiken. Vi tycker att
det är principiellt viktigt med den här solidariteten
mellan kommuner med olika tillväxttakt - mycket
viktigt, t.o.m. Men det finns ju andra hörnstenar i
regionalpolitiken. Det handlar t.ex. om fördelningen
av kultur mellan olika delar av landet, där det bara är
småsmulor som fördelas ut över resten av Sverige.
Det handlar om företagspolitiken och om hur man
behandlar jordbruket. Det handlar också om in-
frastruktur.
Jag satt när jag var precis nyinvald i riksdagen och
hörde statsministern tala om det gröna folkhemmet,
och det lät väldigt vackert och fint. Men hur ser det ut
i dag? Jo, den yppersta forskningen har ingen försörj-
ning. Vi vet inte om biodrivmedel kommer att ingå i
skattebasen så att den utvecklingen skattas ihjäl. Vi
vet att statsministern har sagt nej till gemensamma
skatter på miljöområdet inom EU. Vi vet inte om
pilotprojekten för alternativa drivmedel finns. Vi vet
dock mycket väl att den miljöpolitik som förs nu inte
leder till det långsiktigt ekologiskt hållbara samhället.
Den sista spiken i detta är Green Cargo, alltså det
statligt ägda järnvägstransportbolaget, som nu drar in
sin service på många orter i Norrland och vrålhöjer
taxorna för godstransport på de här sträckorna. Det är
precis på tvärs mot grundstenar i regionalpolitiken
och grundstenar inom miljöpolitiken. Det tycker jag
är närmast skandalöst.

Anf. 95 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Lena Ek gjorde något slags repris på
Alf Svenssons beskyllningar att vi inte skulle bry oss
om vägar och vägunderhåll. Men vi vill satsa på
vägunderhåll och bra vägstandard. Vi vill också höja
trafiksäkerheten och öka framkomligheten genom
breddning, t.ex. skapandet av trefältsvägar med
mitträcke. Vi vill satsa på järnväg, bl.a. på Norrbotni-
abanan och på många andra ställen.
Det vi inte vill satsa på är nya fyrfältsmotorvägar.
Och jag undrar verkligen, herr talman, om Lena Ek
menar att det är nya fyrfältsmotorvägar som svensk
gles- och landsbygd behöver och om hon delar Alf
Svenssons uppfattning att fler motorvägar är bra för
miljön.

Anf. 96 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Det hjälper inte hur Miljöpartiet
slingrar sig i den här frågan. Vi såg allihop på TV och
hörde det från debatten på er stämma.
Det andra jag skulle vilja lägga till som svar på
repliken är att utgiftsområdet Kommunikation i det
treåriga budgetförslag som lades fram genom vårpro-
positionen, och som stöds av Miljöpartiet, har fått 200
miljoner mer. Det är ökningen. De pengar som man
har haft att röra sig med hittills ska alltså öka med
200 miljoner under de närmaste tre åren. Det är ing-
enting. Det är inte ens tio meter väg per län i Sverige,
om man nu pratar motorväg. Möjligtvis är det 20
meter per län om man använder lite andra breddmått.
Hur ska man få plats med detta inom de budgetra-
marna när det dessutom ska göras en storsatsning på
järnvägar med de pengarna? Det håller inte ihop. Det
är inte trovärdigt.
Dessutom drar man med den politik som förs nu
av majoriteten ned och försvårar för godstransport i
Norrland genom Green Cargos agerande. Det är ett
statligt helägt bolag som drar in sträckor på många
håll. Man försätter industrier som har placerats på de
här orterna med delvis regionalpolitiska medel i en
situation som gör att de kanske inte kan vara kvar,
och på de sträckor som finns kvar chockhöjer man
taxorna. Hur rimmar detta med regionalpolitik och
miljöpolitik? Inte alls.

Anf. 97 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag ska börja med att ge Lena Ek
rätt. Chockhöjda priser på godstransporter är natur-
ligtvis helt fel.
När det gäller bristande resurser för infrastruktur-
utbyggnad är det också riktigt att det finns för lite
pengar nu. Men infrastrukturpropen handlar om en
tioårsperiod, och vi får se till att föra över pengar från
andra politikområden till Kommunikationer för att
klara de nödvändiga investeringarna.
Slutligen, föräldrapenningen. Lena Ek låtsades
som om det inte fanns några beslut om att höja
grundnivån i föräldraförsäkringen. Hon nämnde 60 kr
om dagen och sade att det var dåligt. Och det är det.
Det gäller det här året ut. Men i budgetförhandlingar-
na i våras lyckades vi enas om att vi ska fördubbla
grundnivån i föräldrapenningen till 120 kr fr.o.m. den
1 januari nästa år och höja ända upp till 180 kr året
därpå. Det kan komma ytterligare ökningar framöver.

Anf. 98 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att när det
gäller infrastruktursatsningar har det vid varje eko-
nomisk debatt i den här kammaren så länge jag har
suttit i riksdagen - det är inte så länge, men i alla fall
snart tre år - sagts att det ska storsatsas på in-
frastruktur, på vägar och på järnvägar. Den satsning-
en har vi inte sett röken av än, inte någonting. I det
ekonomiska förslaget som gäller de närmaste tre åren
har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet lagt på den fantastiska summan av 200 miljo-
ner på hela området Kommunikationer. Detta går inte
ihop. Möjligen ska man köra hela satsningen som en
ketchupeffekt om tio år. Men då är ju hela den lands-
bygd där det nu står och väger, om man ska överleva
eller inte, om människor ska bo kvar eller om företag
ska finnas kvar, utraderad och ser ut på ett helt annat
sätt som inte stämmer med vare sig miljömål eller
regionalpolitiska mål.
Ja, i familjepolitiken finns ett beslut om höjning
från 60 kr till 120 kr. Det satt hårt åt och krävde
många tuffa debatter i den här kammaren. Men det är
bra att det äntligen har kommit. Det är ett litet steg på
vägen. Det ger kanske ungefär 3 600 kr i månaden till
den förälder som är hemma. Det är bra, förstås. Men
det är inte tillräckligt.
Den familjepolitik som förs av majoriteten hand-
lar ju om minskad valfrihet, att föräldrarna inte ska
kunna bestämma hur de vill att familjen ska se ut.
Dessutom är det fortfarande så att denna höjning
till 120 kr inte räcker för att man ska klara sig ifrån
socialbidragsberoende, varken som föräldrapar eller
som ensamförälder. Då har vi fattigdomsfällan i alla
fall.
Vi hade föreslagit 200 kr om dagen som lägsta ni-
vå direkt, för vi vill försöka stampa ut fattigdomsfäl-
lorna och hjälpa de människor som sitter illa till. Då
behövs det lite rejäla tag.

Anf. 99 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Tills Matz Hammarström fördjupade
sig i vilka mitträcken vi ska ha på våra vägar kändes
mycket i den här debatten som om vi är på väg in i en
mer spännande period i svensk politik. Den politiska
debatten hårdnar och det diskuteras flera stora, vikti-
ga frågor. Lyssnar man noga kan man höra flera som
återkommer: skolkrisen, problemen i arbetslivet, de
demografiska problemen, de dramatiskt ökade sjuk-
skrivningarna och den växande segregationen.
Något som inte har varit uppe, men som vi har
haft en del turbulens om i Folkpartiet de senaste
veckorna, är också en mycket viktig fråga som borde
stå i centrum, nämligen demokratikrisen, vad vi gör
för att hitta arbetsformer så att partierna kan fylla sin
viktiga roll i demokratin. Om den nuvarande utveck-
lingen fortsätter är alla partier utan medlemmar om
tio år, enligt statsvetarnas beräkningar.
Jag menar att det på alla de frågor som har varit
uppe och de som borde ha varit uppe finns en hel del
spännande liberala lösningar. Ett liberalt regimskifte
är inom räckhåll. Det blir ett regimskifte som innebär
ett modernare Sverige, ett Sverige där enskilda män-
niskor har mer att säga till om.
Regeringssidans inre oenighet och handlingsför-
lamning kamouflerades länge av Sveriges ekonomis-
ka framgångar. Men i det här läget blir de alltmer
uppenbara. Sjunkande tillväxt och fallande kronkurs
visar, precis som för tio år sedan, att socialdemokra-
ternas löften har hängts upp mer på en bubbla av
förväntningsvärden och mindre på handfasta föränd-
ringar av de krafter som verkligen bygger välstånd:
arbete, företagande, kreativitet, sparande, forskning
och lärande.
I de borgerliga partiernas politik finns konturerna
av ett alternativ som förvisso inte är fullständigt, men
trots allt är en betydligt bättre grund för att styra ett
land än det nuvarande sönderfallet på regeringssidan.
Det här har varit en mycket svensk debatt. Inri-
kespolitiken har stått i centrum, ungefär som om vi är
trötta på det internationella perspektivet efter ett
halvårs ordförandeskap. Låt mig ändå säga två saker
om detta perspektiv. Först och främst vill jag mycket
ärligt och uppriktigt önska statsminister Göran Pers-
son lycka till i de extremt viktiga dygn som nu före-
står och där han kommer att vara en av centralfigu-
rerna.
Det är på sätt och vis märkligt att det förs en poli-
tisk debatt i just Stockholm i just denna vecka. De
internationella frågorna har spelat en så undanskymd
roll. Världens blickar riktas nu mot Sverige, och en
lång lista av problem måste hanteras. Ju skickligare
den svenska regeringen och statsministern är, desto
bättre för hela mänskligheten.
Vi liberaler känner ett stort ansvar att hela tiden
påminna om det globala ansvaret. Europeisk integra-
tion är nödvändig men är en otillräcklig ambition i
det perspektivet. En vidare internationell samverkan
är nödvändig för att motverka hot av olika slag. Det
är hot från diktatorer och terrorister mot demokrati
och mänskliga rättigheter. Det är hot från växthusga-
ser mot vårt klimat. Det är hot från protektionistiska
krafter mot frihandeln. Det var några viktiga exem-
pel. Vår framtida säkerhet ligger i alliansbyggande,
inte i det föråldrade begreppet alliansfrihet.
När det gäller det inrikespolitiska perspektivet
tänkte jag begränsa mig till två frågor. Bakgrunden är
vår liberala vision om ett samhälle som är brokigt,
fritt, varierande och dynamiskt. Ett sådant samhälle
måste hållas ihop av gemenskap och solidaritet. Då
finns det ett par avgörande faktorer. En är att väl-
färdspolitiken gäller alla. En annan är att vi har en
skola som ger alla bästa möjliga start. Båda dessa
faktorer är för närvarande i gungning på ett oroande
sätt.
En viktig sak är hur våra socialförsäkringar funge-
rar. Där är sanningen att fler och fler blir utförsäkra-
de, eller rättare sagt hamnar ovanför taket i socialför-
säkringarna. 1,2 miljoner människor har en del av sin
inkomst ovanför taket i sjukförsäkringen och föräld-
raförsäkringen. Detta är en stor trygghetsfråga för
många av dem. Det är också en jämställdhetsfråga,
dvs. det påverkar pappors lust och möjlighet att ut-
nyttja föräldraledigheten.
Det här har lett till att 370 000 människor har
tecknat privata sjukförsäkringar. Fackföreningarna
har drivit fram kollektivavtal med tilläggsförsäkringar
i privata försäkringsbolag. Det här kan ibland vara
motiverat och behöver inte vara så farligt, men det
finns definitivt en gräns där solidariteten i systemet
rämnar eller hotas därför att människor undrar varför
de ska betala två gånger för samma trygghet. Om de
ändå måste göra tilläggslösningar undrar de varför de
måste vara med i det gemensamma systemet. Fler
människor inom fackföreningsrörelsen, inte minst de
jag har talat med inom TCO, menar att vi nu är vid en
brytpunkt. Om vi i det politiska systemet inte mycket
snabbt ger besked att socialförsäkringarna även i
fortsättningen kommer att ha en omfattning så att de
allra flesta får de 80 % som har utlovats i ersättning,
kommer de att känna sig tvingade till särlösningar.
Då hotas systemet. Här måste Göran Persson ge be-
sked. Han har givit olika besked.
Han försatte sig i en gisslansituation och lät Mil-
jöpartiet tvinga regeringen att meddela att det inte blir
någon takhöjning före valet. Sedan skrev han till-
sammans med Gudrun Schyman i en artikel i Dagens
Nyheter att detta skulle göras till en valfråga. Sedan
jag påpekade att det vore mycket bättre att lösa frågan
före valet - och det är fullt möjligt - har Göran Pers-
son återkommit med bl.a. Sture Nordh i Sydsvenska
Dagbladet och skrivit att statsministern hoppas att det
inom den kommande tiden ska vara möjligt att i riks-
dagen få majoritet för en förändring.
Nu måste jag fråga: Vad betyder detta? Vad är re-
geringens aktuella ståndpunkt? Kommer man att
bryta med Miljöpartiet och höja taket, eller håller
man fast vid att det här ska skjutas upp till efter valet?
Då vet vi inte om oturen är framme och vi har precis
samma parlamentariska situation då som nu och om
Göran Persson fortfarande sitter i samma gisslansitu-
ation.
Göran Persson talar om skolan. Det är ett fram-
steg. Under en lång tid var det som om de problemen
inte existerade. Det är fortfarande övergripande och
överslätande. Det kommer nästan varje dag mycket
påtagliga rapporter om hur vi, eller rättare sagt ni som
har makten, sviker den unga generationen genom att
de i skolan inte får de möjligheter de rimligen har rätt
till.
Häromdagen presenterades ett intressant skolpro-
jekt i Stockholm. Det är spännande att Stockholm
kommer att stå i centrum i valdebatten. Det har inte
minst vi liberaler allt att vinna på. I Stockholm har
det genomförts ett läsprojekt som går ut på att barn i
grundskolans första klasser ska lära sig läsa ordent-
ligt. Metoden är regelbundna utvärderingar, och de
som behöver extra tid och stöd får den extra tiden och
det extra stödet.
Det här kan tyckas ganska självklart. Det strider
helt mot det som skoletablissemanget i Sverige står
bakom. De är emot regelbundna utvärderingar. De är
emot att koncentrera sig på baskunskaper. Så sent
som häromveckan skrev Skolverket att skolan över-
betonar kunskapsmålet. I samma sammanhang skrev
man att det blir tråkigt och trist att koncentrera sig
bara på baskunskaperna. Men det är när man inte lär
sig att läsa tidigt som man missar så oändligt mycket
senare. Går det att ha ett skolverk i ett land som säger
att skolan överbetonar kunskapsmålet? Går det att ha
en skolminister som accepterar ett sådant skolverk?
Statsministern inrättade Skolverket. Han borde också
se till att det avskaffas och ersätts med någon myn-
dighet som verkligen tror på kunskap och som verkli-
gen är redo att använda de instrument som behövs för
alla barn. Gudmund Larsson, den gamle LO-
ombudsmannen, påpekade nyligen i en bok att po-
ängen är att arbetarbarnen vinner mest på en skola
som verkligen tar sitt kunskapsuppdrag på allvar.
Lär av att lära, har jag sagt många gånger till
statsministern. Det gäller inte minst skolfrågorna.
Den brittiske premiärministern har en kraftfull prio-
ritering av skolfrågorna i sitt politiska arbete. Han har
inte gjort tillräckligt i praktiken, men han har enga-
gemanget. Skulle inte Göran Persson någon gång
kunna tala konkret och passionerat om de förändring-
ar som behövs för att den svenska skolpolitiken ska
fungera bättre.
(Applåder)

Anf. 100 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s) replik:
Herr talman! Jag har åtskilliga gånger i den här
kammaren talat konkret och passionerat om skolpoli-
tik, och åtskilliga gånger i debatter med Lars Leijon-
borg. Jag kan inte direkt påstå att svaret alla gånger
har varit så där oerhört närvarande i talarstolen.
Senast hade vi en upprörd diskussion om det be-
hövdes fler vuxna i skolan eller inte där Leijonborg
först sade att det behovet inte alls fanns, för att sedan
retirera och säga att visst fanns det.
Nog har vi haft och nog kommer vi att ha debatter
om detta. För arbetarrörelsen är skolan naturligtvis en
helt avgörande faktor. Gudmund Larssons synsätt är
också mitt. Det är ett livslångt engagemang, som vi
aldrig kommer att släppa. Så småningom får vi se,
Lars Leijonborg, vem det är som har valt rätt säll-
skap.
Socialförsäkringarna ska höjas 2003, har vi sagt.
De kommer att höjas 2003. Det kommer den majori-
tet i Sveriges riksdag som väljs i kommande val att se
till. Jag är ganska fylld av tillförsikt när jag ser hur
debatterna nu radar upp sig. Det kommer att finnas en
sådan majoritet.
Om sedan Miljöpartiet ingår eller inte återstår att
se, därför att jag tror att väldigt mycket av debatten
den senaste tiden har varit klargörande omkring vil-
ken viktig grundbult detta är för det svenska välfärds-
samhället.
Jag vill ha svar på en fråga som Lars Leijonborg
inte berör: Varför attackerar Leijonborg anställnings-
skyddet? Varför attackerar Leijonborg lönebildnings-
processen? Vad tycker Leijonborg att man ska göra
för att skärpa konflikträtten, som man skriver i sina
motioner? Är man inte från Folkpartiets sida nöjd
med det sätt som avtalsrörelserna nu bedrivs på?
Detta är naturligtvis viktiga frågor, särskilt för en som
av och till skriver debattartiklar ihop med TCO:s
ordförande. Varför?

Anf. 101 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var ett beklagligt besked stats-
ministern gav. Det var nu att takhöjningen enligt
Göran Perssons uppfattning kommer att genomföras
hösten 2002, alltså efter valet. Men varför det?, måste
man fråga sig. Det är ju fullt möjligt att vi har samma
parlamentariska situation då som nu. Om det är möj-
ligt att köra över Miljöpartiet då är det väl möjligt att
göra det nu.
Det är ju fara i dröjsmål såtillvida att för varje
månad och halvår som går utan att löntagarna ges
besked om att denna fråga är på väg att lösas ökar
intresset för särlösningar. Och för varje ny särlösning
minskar uppslutningen bakom det gemensamma
systemet.
Varför skrev statsministern med nyssnämnde Stu-
re Nordh så här i Sydsvenskan: "Vår gemensamma
förhoppning är att det under den kommande tiden
skall finnas politiska förutsättningar i riksdagen för
att göra upp om en takhöjning." Varför skrev han så?
Blev han lurad av Sture Nordh, eller vad var avsikten
med just den formuleringen?
En viktig del av valdebatten 1998 gällde att vi
ville ha riktade statsbidrag till skolan. Ni sade nej. Nu
har ni återkommit med riktade statsbidrag till skolan.
Självfallet ställer vi upp på dem. Men sluta använda
uttrycket "fler vuxna i skolan"! Vad det handlar om
är ju ett antal professionella yrkesgrupper, först och
främst lärare och speciallärare, som behövs i skolan.
Varför är det uttrycket så stigmatiserat för er social-
demokrater att ni inte kan säga att det framför allt
behövs fler lärare i skolan?

Anf. 102 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s) replik:
Herr talman! Det behövs fler lärare i skolan, fram-
för allt speciallärare. Men det är inte bara lärare som
behövs. Här behövs också de som vi sade farväl till
under 90-talets ekonomiska kris. Skolpsykologer,
kuratorer och fritidsledare är utomordentligt viktiga
funktioner för att få situationen i klassrummet och på
skolan att fungera. Det talar vi om. Jag är glad om
Leijonborg nu ansluter sig - det är i alla fall något
stöd på den borgerliga kanten för denna skolsatsning.
Besked har nu getts om socialförsäkringarna, och
stora pengar dessutom - det är miljardbelopp vi talar
om. Det är alltså en ordentlig social reform.
Skulle oturen vara framme och vi får en helt an-
nan riksdagsmajoritet kan den mycket väl riva upp
det här i den budget som läggs hösten 2002. Det är de
facto den riksdag som sitter hösten 2002 som gör
detta, därför att det är från 2003 som det ska gälla. Så
ligger landet.
Nu har jag en minut på mig, och jag kommer till-
baka till det centrala. Vi har alltså under några år nu
lyckats vända utvecklingen i Sverige vad gäller löne-
bildningen. Vi träffar avtal på låg nivå i Sverige, avtal
som inte slår ut svensk konkurrenskraft, avtal som
fackföreningsrörelsen tar ansvar för i en direkt för-
handling med sin motpart. Vi har utomordentligt goda
vitsord också internationellt i fråga om vad som nu
händer i Sverige.
I det läget vill Lars Leijonborg gå in och skärpa
konflikträtten, alltså vrida ett vapen ur händerna på
fackföreningsrörelsen. I det läget vill ni försämra
anställningsskyddet. I det läget vill ni också försämra
arbetsskadeförsäkringen. Varför? Vari ligger logiken
i detta för ett parti som ändock ligger så pass nära att
man kan skriva gemensamma debattartiklar med
TCO:s ordförande? Var ligger logiken, Leijonborg?

Anf. 103 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det Göran Persson har
sagt om skolan här i dag är intressant. Han sade bl.a.
att han står bakom Gudmund Larssons synsätt. Jag
kan säga att det gör inte Göran Perssons skolminister
Ingegerd Wärnersson när Gudmund Larsson skriver
en bok om att betygen är arbetarbarnens bästa vän.
Tänk om vi skulle kunna få in en sådan klarsyn i
socialdemokratisk skolpolitik!
Göran Persson säger att vi ska ha tillbaka speci-
allärarna. Det är lysande! Men de är tyvärr avskaffa-
de. Det utbildas inga speciallärare längre. Det finns
något som heter specialpedagoger, med en helt annan
uppgift, men det är just speciallärare som vi behöver.
Det vore underbart om Socialdemokraterna hade
ändrat uppfattning på den punkten.
Det kommer ett antal besked från det socialdemo-
kratiska skoletablissemanget som alla känns som om
de var daterade 1968. Det är fel med betyg, säger
man. Det är fel att kräva närvaro i skolan därför att
gymnasiet är en frivillig skolform, var det någon på
Skolverket som sade. Sedan fick han förstås be om
ursäkt några timmar senare. Det är självklart att man
måste infinna sig om man har fått plats på en svensk
gymnasieskola. Sedan var det socialdemokratiska
kommunalpolitiker i Göteborg - strålande! - som
hade upptäckt att det fanns en möjlighet i skollagen
att sätta press på föräldrarna att de skulle göra vad de
kan för att skolkande barn verkligen kommer till
skolan. Då sade Skolverket att det var fel. De fick be
om ursäkt, för det stod i skollagen. Kan vi ha en till-
synsmyndighet som hela tiden saboterar arbetet med
att få en fungerande skola?
De synpunkter vi har på anställningsskyddet har
vi i huvudsak fått igenom med Miljöpartiets hjälp. Att
vi skulle försämra arbetsskadeförsäkringen är ett
fullständigt felaktigt påstående.

Anf. 104 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! När det gäller socialförsäkringssys-
temen tycker vi att det är viktigare att fler omfattas av
trygghetssystemen än att de som ligger i toppen får
bättre villkor.
För några år sedan skrev vi en rapport där vi lan-
serade en modell med brutet tak, dvs. att man upp till
en viss inkomst skulle ha en högre ersättningsnivå än
i dag, och över den brytpunkten skulle procentsatsen
vara lägre. Vi håller på att revidera den rapporten nu,
men grundtanken är densamma. Om det ska läggas
mer pengar på systemet tycker vi att en förstärkning i
botten är viktigare än en förstärkning i toppen.
Moderaterna är beredda att sänka ersättningsnivån
från 80 till 75 %. Det skulle vara intressant att höra
om Folkpartiet också är berett att göra det.
I dag varierar den ersättning man får om man är
föräldraledig från 60 kr till över 600 kr per dag. Vi
tyckte att det var en viktigare rättvisereform att för-
bättra villkoren för dem som hade 60 kr än för dem
som hade över 600 kr. Vi lyckades också, som jag
nämnde tidigare, efter många om och men enas om
det i vårbudgetförhandlingarna. Nästa år fördubblas
lägstanivån till 120 kr, och året därpå ökas den på till
180 kr om dagen. Det är viktigt.
Varför skulle det vara högprioriterat att förbättra
villkoren i föräldraförsäkringen för dem som tjänar
mer än 23 000 kr i månaden? Det har jag svårt att
förstå, i synnerhet eftersom taknivån i arbetslöshets-
försäkringen är lägre. Låt oss höja det taket först.
Rättvisa, herr talman, kan inte reduceras till en så
simpel tanke som att den som har betalat in mer till
det allmänna också ska få ut mer av det allmänna.
När det gäller föräldraförsäkringen handlar det
också mycket om att pricka in barnen vid rätt tid-
punkt. De som får barn tidigt straffas för det trots att
de kommer att bidra med sina skattepengar senare i
livet. Med en sådan politik har det inte varit så kons-
tigt att förstföderskorna har blivit få.

Anf. 105 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Matz Hammarström sade att bara för
att man betalar in mer till det allmänna ska man inte
få mer tillbaka. Det är någonstans där själva förkla-
ringen till Miljöpartiets ståndpunkt är. Det ser det
som en ren skatt, och det ser det man får ut som ett
rent bidrag.
Det som vi försöker att bilda opinion för är att
man ska se socialförsäkringarna som det som ordet
säger, nämligen en försäkring. Man kan ha synpunk-
ter på att några får 60 kr och andra får 600 kr. Men
den skillnaden är förmodligen mindre än vad männi-
skor som inte är sjuka får och inte är föräldralediga
får.
Frågan är: Är det just när man är sjuk som man
ska tvingas in i en utjämning? Om Matz Hammar-
ström anser att skillnaden är för stor är det väl i första
hand de friska han ska ge sig på och inte de som råkar
vara sjuka? Om Matz Hammarström tänker på det
som en försäkring blir allt genast mycket enklare.
Man brukar ta ett hus som exempel. Om man har
ett hus som kostar 1 miljon, varför ska man inte få
försäkra det för 1 miljon? Varför ska man bara få ut
en halv miljon så att pengarna ändå inte räcker till att
bygga huset igen om det har brunnit ned?
Poängen med att även dem som tjänar bättre ska
få ut sina 80 % är att de annars förr eller senare inte
kommer att vilja stanna i systemet, och då blir alla
förlorare. Då förlorar samhällssolidariteten, och då
förlorar de svaga, eftersom då hotas hela finansie-
ringen av systemet.
Tänk på det som en försäkring, så blir allt mycket
lättare.

Anf. 106 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Se på det som en försäkring, säger
Lars Leijonborg, så blir det mycket lättare. Det är ju
ingen försäkring. Det är en allmän skatt, och därför
ser vi det som en allmän skatt. Om det hade varit en
försäkring hade man kunnat välja att sluta betala den
om man inte tyckte att man fick valuta för pengarna.
Men i och med att det är en allmän skatt föreligger
inte den "optionen".
Gubbstrutten i DN är läsvärd ibland. För någon
månad sedan sade Gubbstrutten så här: Vad hjälper
det att det är högt i tak när det är för trångt mellan
väggarna? Så tror jag att situationen egentligen är.
Försök att se det så, Lars Leijonborg.
De jämställdhetsargument som Lars Leijonborg
och andra har fört fram klingar lite falskt. Det är inte
ersättningsnivån som avgör om en man tar ut föräld-
raförsäkring eller inte. En avhandling i Uppsala från i
våras visar att det är faktorer som kvinnans utbild-
ningsbakgrund och grad av etablering på arbetsmark-
naden som avgör om fadern tar ut sin ledighet eller
inte.
Sedan kan man undra om det verkligen kan vara
så svårt för män med hög lön att leva ett par månader
på en ersättning som ändå är högre än den lön som de
flesta måste leva på hela livet.

Anf. 107 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet är ju ett vänsterparti och
befinner sig på den socialistiska delen av skalan. Det
märkliga är att tanken på obligatoriska allmänna
socialförsäkringar attackeras från två håll. Det sker
från vänster med jämlikhetsargument. Man tycker att
det sticker i ögonen att de som tjänar bättre får ut mer
av försäkringen. Det sker också från höger, eftersom
man tycker att det är bra att systemenen eroderar.
Jag hoppas att Matz Hammarström ändå med tan-
ke på att han befinner sig på vänsterkanten tar till sig
detta argument. Ett samhälle där de gemensamma
försäkringarna bryts sönder kommer att bli ett sam-
hälle med större klyftor. Det kommer att bli ett sam-
hälle där de som har det sämre ställt på sikt kommer
att få mindre möjligheter att få ut rimligt med pengar
i systemet.
Jag håller med Matz Hammarström om att det har
varit för mycket skatteliknande inslag i systemet. De
är just därför vi länge har förespråkat en ganska radi-
kal reform där vi bryter ut försäkringarna och gör
dem till autonoma försäkringar som människor verk-
ligen kan lita på. Det är ett jätteproblem i dag att
människor inte litar på de sociala trygghetssystemen.
För mig som en socialt engagerad reformpolitiker
är detta ett samhällsproblem. Människor litar inte på
de sociala trygghetssystemen. Det måste vi göra nå-
gonting åt.

Anf. 108 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! De fem prioriterade områden som
statsministern nämnde inledningsvis kan jag sympati-
sera med alla fem. Men som vanligt, tvingas jag säga,
verkligen lyser miljöfrågorna med sin frånvaro. Det
gäller inte bara statsministern utan samtliga övriga
talare.
Det hörs knappt ett ljud om vår livsmiljö och inte
ett ljud om en så avgörande framtidsfråga som den
globala uppvärmningen och växthuseffekten. Men det
är klart, miljöfrågorna är inte "inne" just nu. Desto
viktigare är det då för oss politiker att hålla liv i mil-
jöintresset. Miljöfrågorna är långt ifrån lösta.
Jag ska ge ett tydligt exempel. Modern som am-
mar sitt barn är väl själva sinnebilden för det livgi-
vande. Men amningen riskerar på grund av alla mil-
jögifter att bli dödsbringande i stället. Amning ökar
risken för cancer. I en nyligen publicerad forskarstu-
die påvisas samband mellan uppkomsten av lymf-
körtelcancer hos barn och tiden de ammats.
Miljögifter binds i fett och förs över från modern
till barnet via bröstmjölken. Att vi har miljögifter i
bröstmjölken är en kosekvens av en dålig kemikalie-
politik där alltför få politiker tagit tillgängliga forsk-
ningsresultat på allvar. Man har tagit större hänsyn
till industrins behov än till människors hälsa. Så får
det inte fortsätta.
Människors hälsa måste komma i första rummet.
Miljögifterna måste bort, ju förr dess bättre, och in-
dustrin får rätta sig därefter. Det är vissa förändringar
på gång, det ska erkännas, även om tempot är alldeles
för långsamt. Häromveckan undertecknades t.ex. den
s.k. Stockholmskonventionen.
Representanter för nära 100 regeringar skrev un-
der ett internationellt avtal om att fasa ut de tolv
värsta miljögifterna. Men det finns här en irriterande
miljöschizofreni, för samtidigt som Sveriges regering
är värd för undertecknandet av Stockholmskonven-
tionen sker en oroväckande ökning av sopförbrän-
ningen i landet. Greenpeace har gjort en undersök-
ning som visar att det finns planer på ökad sopför-
bränning i ett 30-tal kommuner i Sverige. Om alla
planerade anläggningar byggs så får vi en fördubbling
av sopförbränningen i Sverige fram till 2005.
Cementa, som tidigare har bränt farligt avfall i sin
cementugn på Gotland och därför ockuperats av akti-
vister från Greenpeace, har nu infört ett stopp under
ett år för att diskutera andra lösningar. Det är lovan-
de.
Det stora problemet med sopförbränningen är att
den ger upphov till en mängd giftiga ämnen som
kommer ut i luften, fastnar i anläggningens filter eller
blir kvar i askan. Det är bl.a. tungmetaller och andra
mycket giftiga ämnen som dioxiner och furaner, som
kan orsaka såväl cancer som störningar i immun- och
nervsystem.
Det kanske inte ser ut som det är så mycket i den
burk som jag har med mig och visar här, men den
innehåller den askmängd som motsvarar den mängd
aska som varje svensk varannan timme, dygnet runt,
året om producerar genom sopförbränning.
Om en fördubbling av förbränningen blir verklig-
het till 2005 så blir det denna mängd aska varje dag.
Det är rätt mycket om man multiplicerar den med
8 888 888 svenskar, som vi är numera.
Förr eller senare hamnar de gifter som sopför-
bränningen ger upphov till i vår miljö, i fettvävnaden
hos djur och människor och i bröstmjölken. Dioxi-
nerna är en av de tolv värsta miljögifter som Sverige
häromveckan skrev under ett avtal om att vi skulle
sluta producera. Vi måste sätta ett stopp för dioxin-
producerande avfallsförbränning i Sverige.
Detta är långt ifrån det enda miljöproblemet. Ny-
ligen kom den europeiska miljöbyråns rapport om
miljötillståndet i EU. Den kallas för Miljösignaler.
Och visst visar den också på sådant som har blivit
bättre, t.ex. att utsläppen av kväveoxider har minskat
tack vare den katalytiska avgasreningen. Men pro-
blemen är tyvärr fler.
Ett av de stora problemen är att transportvolymer-
na hela tiden ökar, särskilt de minst hållbara trans-
portsätten, dvs. landsväg och flyg. Investeringarna i
transportinfrastruktur i EU har ökat, men fördelning-
en mellan väg och järnväg fortsätter att vara två tred-
jedelar väg-en tredjedel järnväg. Det är en situation
som Alf Svensson och Lena Ek tycks vara nöjda med.
Under perioden 1990-1998 byggdes tio hektar ny
motorväg per dag i EU. Det motsvarar nästan 30 000
hektar på åtta år, eller en bra bit över 10 000 kilome-
ter ny motorväg.
Äntligen tycks fler än vi ha fattat att det inte kan
fortsätta så, även om Alf Svensson inte tillhör den
skaran.
I sin strategi för hållbar utveckling har EU-
kommissionen nu föreslagit åtgärder för att bryta
kopplingen mellan ökad BNP-tillväxt och ökade
vägtransporter. Kommissionen förespråkar ett skifte
från vägtransporter till järnvägstransporter så att an-
delen vägtransporter 2010 inte ska vara större än
1998.
Det finns många intressanta ordvändningar i den-
na strategi för hållbar utveckling. Man erkänner äntli-
gen att det behövs en ny politisk agenda för att lösa
problemen. Man skriver tydligt att den rådande poli-
tiken måste förändras. Man slår fast att snabb hand-
ling krävs och att det är dags att konfrontera hindren
mot hållbarhet. Vi måste öppet och ärligt våga möta
de utmaningar som kommer. Man skriver vidare:
Smala sektorsintressen kan inte tillåtas att väga tyng-
re än välmåendet för samhället som helhet.
Det som är gott med rapporten är att man talar
klarspråk. Många av de trender som nu hotar en håll-
bar utveckling är resultatet av tidigare val av produk-
tionsteknik, mönster för markanvändning och in-
frastrukturinvesteringar, slår man fast.
Detta innebär, Bo Lundgren och Alf Svensson, att
vi måste avveckla kärnkraften samtidigt som vi mins-
kar vår oljeanvändning kraftigt och hejdar motor-
vägsutbyggnaden - i synnerhet på god åkermark. Vi
måste satsa på järnväg i stället för på asfalt. Ni som
vill vara så moderna - är det inte dags att överge
kärnkraftskramandet och motorvägsfundamentalis-
men?
Jag har några frågor till statsministern. De är hög-
aktuella inför toppmötet i Göteborg nu i slutet av
veckan. Den ena rör EU:s strategi för hållbar utveck-
ling, som jag nämnde nyss. Den andra rör Niceför-
draget och irländarnas folkomröstningsnej i förra
veckan.
Förslaget till strategi är som sagt var lovande när
det gäller hållbar utveckling. Bl.a. föreslås att alla
trafikslag inklusive flygtrafik ska bära sina egna sam-
hällskostnader 2005. Det är en bra målsättning. Ett
trendbrott måste ske när det gäller fördelningen av
investeringsmedel så att det satsas mer på järnväg och
mindre på vägbyggen, säger man.
Det som jag skulle vilja veta är dels om statsmi-
nistern bedömer det som sannolikt att detta strategi-
dokument om hållbar utveckling kommer att antas i
nuvarande skick i Göteborg, dels om han själv är
beredd att aktivt driva samma politiska linje här
hemma t.ex. när det gäller omfattande satsningar på
järnväg.
Sedan har vi Irlands nej till Nicefördraget, som
väl rimligen innebär att det faller eftersom det måste
ratificeras av alla EU-länder för att gälla. Jag förstår
att denna heta potatis kommer att vara en huvudfråga
i Göteborg, och jag vill fråga statsministern: Varför
inte ta initiativ till att kasta Nicefördraget i pappers-
korgen och i stället dra i gång en helt annan process
som syftar till en alleuropeisk samarbetslösning, som
går i takt med folkviljan och som förenar behovet av
viss överstatlig beslutskraft med respekt för mångfald
och nationellt, regionalt och lokalt självbestämman-
de?
Kan vi lita på att det irländska folkets demokratis-
ka beslut respekteras fullt ut och att EU-fördragets
regler om hur nya fördrag och fördragsändringar ska
beslutas om, dvs. enhälligt av EU:s samtliga med-
lemsstater, följs till punkt och pricka? Kan vi lita på
att Nicefördraget därför slutgiltigt är förkastat i och
med Irlands nej, och att inga försök kommer att göras
för att kringgå det irländska folkets beslut?
Kan vi som en konsekvens av det hoppas på att
arbetet med att utforma en lämplig samarbetsstruktur
för världsdelen Europa, där samtliga drygt 40 euro-
peiska stater ska kunna medverka på lika villkor,
tillåts börja om från en annan ända än Nicefördraget?
Kan Sverige som ordförandeland ta upp det som en
huvudpunkt på toppmötet i Göteborg?
(Applåder)

Anf. 109 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att jag har svarat på frågan
förut - till Gudrun Schyman i replikväxlingen med
henne. Det irländska folkets beslut kan det bara
överpröva självt. Som Matz Hammarström tolkar
fördraget gör jag det också, och det är därför en mot-
gång för oss som vill ha en utvidgning av EU. Ut-
vidgningen står ju inte precis runt hörnet, även om vi
är inne i en kritisk fas och driver på den. Jag tror
alltså att det vore utomordentligt dumt att nu dra i väg
och säga: Nu kastar vi hela projektet överbord och tar
fram någonting annat - något slags alleuropeisk sam-
arbetslösning.
Det kan möjligen fungera i en diskussionsklubb
en kväll, men jag kan försäkra Matz Hammarström
att om detta skulle göras till praktiskt politik under
det svenska ordförandeskapet så skulle vi totalt have-
rera. Dessutom har jag väldigt svårt att se vad det
egentligen är som Matz Hammarström förespråkar.
Vi har den europeiska unionen med alla dess för-
tjänster och några brister. Den kan förbättras och den
ska utvidgas. Vi tänker se till att vi kommer dit. Vi
ska driva det dithän, men vi behöver ha med oss det
irländska folket. Jag är hoppfull om att så ska ske,
men det är inte min uppgift att se till att så sker. Det
måste irländarna själva hantera.
Jag vet inte i dag hur långt vi kommer med miljö-
frågorna i Göteborg. Vi ska driva på så gott vi kan.
Jag har varit på rundresa till huvudstäderna nu. På de
allra flesta ställena finns det en god uppslutning.
Kommissionens rapport är bra, men den kom lite
sent. Det är många konkreta förslag i rapporten som
ska förankras, eftersom besluten även där fattas med
enhällighet. Irland har lika mycket att säga till om
som Tyskland eller Sverige när besluten ska fattas i
den här frågan. Det är en finess med EU-samarbetet.
Jag vågar inte föregripa detta. Vi tycker att det är
ett bra papper. Vi ska se till så att det överlever Göte-
borg, om man säger så, att det går i den riktningen
och att vi jobbar vidare i den processen. Exakt hur
långt vi kommer i detaljerade beslut vet jag inte i dag.

Anf. 110 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Statsministern säger att det är ut-
vidgningen irländarna har sagt nej till. Men liksom
Gudrun Schyman undrade förut, undrar jag också om
det stämmer. Jag har snarare fått det intrycket att det
man reagerat mot är den ökade militariseringen och
de förändringar i federalistisk riktning som Niceför-
draget innebär. Det är något som säkert hade stött på
patrull också i Sverige om vi hade fått ha en folkom-
röstning här.
Som jag ser det både kan och bör utvidgningspro-
cessen fortsätta. Nicefördraget har aldrig haft något
konstitutionellt samband med utvidgningen.
Om jag inte minns fel gjorde statsministern själv,
vid ett möte med samtliga riksdagspartiers ledare
några dagar före Nicemötet, en nedtoning av samban-
det mellan Nicefördraget och utvidgningen. I stället
betonades att Amsterdamfördraget uttryckligen ger
utrymme för nya EU-medlemmar utan fördragsför-
ändring. Såvitt jag vet beslutade väl också EU-
ledarna tillsammans med företrädare för ansökarlän-
derna redan dagen före själva EU-toppmötet i Nice att
utvidgningen skulle fortgå med målet att nya med-
lemsländer skulle anslutas fr.o.m. slutet av 2002.

Anf. 111 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s) replik:
Herr talman! Det handlar om ett fördrag som gör
unionen redo att ta emot nya medlemmar. En union
som förhoppningsvis snart kommer att bestå av 25
medlemmar, kanske ännu fler, är ju en helt annan
union än den som består av 15. Vi ska komma fram
till beslut i en sådan union också. Vi ska rösta med
majoritetsomröstning i en sådan union också. Då ska
man veta hur röster fördelas och hur inflytande regle-
ras. Allt sådant är basala förutsättningar för att utvid-
ga unionen. Det står också i förtexten till Nicefördra-
get.
Jag förstår mig inte på dem som tycker att det ba-
ra är att rycka på axlarna och säga att det var en pro-
test mot militariseringen och gå vidare med utvidg-
ningen ändå. Det är en helt felaktig politisk bedöm-
ning. Jag har varit med i hela processen. Jag vågar
påstå att det är på det viset.
Det är en motgång. Sedan får vi se hur länge den
varar och om den kan hanteras. Men vi behöver Nice-
fördraget för att utvidga unionen. Det är så.
Jag tycker också att unionen behöver nya med-
lemsstater för att utvecklas. Jag hoppas att vi kan
skicka den signalen tydligt i Göteborg, men jag vet
inte hur det går.

Anf. 112 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Det var en annan fråga som jag ock-
så var inne på som jag tyvärr inte fick svar på. Jag vet
inte om statsministern har lite tid kvar och kan ut-
veckla den sedan. Det gällde detta med strategin för
en hållbar utveckling. Vad jag förstod var det osäkert
om den kunde antas. Jag skulle nog tolka det så, ef-
tersom den var sent lagd på bordet. Det vore synd, för
där finns det många goda idéer.
Jag efterfrågar också statsministerns personliga
inställning till en massiv satsning på järnvägsutbygg-
nad i Sverige. Nu står statsministern och läser någon-
ting. Kan vi köra det vanliga med hand upp eller en
nickning? Nej, det går inte, men statsministern får
gärna återkomma i frågan om järnvägar om tid finnes.

Anf. 113 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag ska ställa en mycket enkel fråga
till Matz Hammarström. När EU:s miljödokument
presenterades kom samma dag ett TT-meddelande i
vilket Miljöpartiet sade att detta var ett sagolikt do-
kument. Det var fantastiskt fina skrivningar. Man var
ense med dem till 90 %. Det var ett vackert dokument
som visade att EU kommit långt med frågorna i teo-
rin. Var skulle ett sådant här dokument ha produce-
rats i Hammarströms och Miljöpartiets värld - de vill
ju egentligen inte ha EU - om inte EU hade funnits?
Det måste ni ha funderat över.

Anf. 114 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Det finns ett mycket enkelt svar på
den frågan. I ett alleuropeiskt samarbete skulle man
också kunna producera en sådan här skrift. Det är inte
EU som är den enda möjliga lösningen för ett samar-
bete europeiska stater emellan.

Anf. 115 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det låter kanske illasinnat, men jag
tror inte att Hammarström riktigt tror på detta själv.
Om inte EU hade funnits hade vi fått uppfinna EU för
att få till stånd den här typen av dokument.

Anf. 116 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Men då, Alf Svensson, hade vi kan-
ske uppfunnit ett annat EU än det vi har i dag. Vi
hade kanske uppfunnit ett EU där man fokuserade på
miljöfrågorna. Det skulle vara miljöfrågorna man
jobbade med på överstatlig nivå. Man skulle inte ha
överstatlig styrning på andra områden, där man inte
bör ha det. Det skulle vara ett EU där man jobbar med
miljön men inte har den militärallians som man nu
bygger upp.
När det gäller det här dokumentets sagolikhet är
det viktigt att man nu vågar anta det i Göteborg, vil-
ket statsministern har flaggat för inte alls är säkert.
Dessutom är det viktigt att man vågar gå den väg som
stakas ut i det här strategidokumentet också. Det är en
lång väg mellan ord och handling i politiken. Det har
vi fått bevittna åtskilliga gånger.

Anf. 117 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet hade ju en kongress som
vi har följt med stort intresse i massmedierna. Den
dominerades av de fundamentalistiska krafterna i
Miljöpartiet. Ett av de beslut som fattades var att er
ståndpunkt i Europafrågan formulerades så att ni vill
upplösa Europeiska unionen. Samtidigt vill ni sitta på
en annan stol, nämligen att ni vill vara positiva till
utvidgningen. Men kan Matz Hammarström förstå att
en del människor tycker att detta är egendomligt? Om
man anser att Europeiska unionen bör upplösas, är det
väl opraktiskt att man dessförinnan tar in ytterligare
medlemmar? Skulle det inte vara ärligare att säga att
eftersom ni är emot hela saken är ni också emot ut-
vidgningen?

Anf. 118 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi gröna i Sverige tycker inte att
EU, som det ser ut i dag, är någonting som vi vill vara
medlemmar i. Men vi är inte så förmätna att vi vill
förhindra andra länder, som kanske vill vara med i
denna union, att vara det. Det är upp till de enskilda
länderna om de vill bli medlemmar i unionen vid en
utvidgning.
Vi fattade inte beslut om att vi ska eller vill upp-
lösa unionen. Det som sades var att vi i ett längre
perspektiv ser det som önskvärt att den upplöses. Vi
kommer inte att aktivt driva på för en upplösning,
men i och med att vi är kritiska till den form unionen
har i dag är det fullt följdriktigt att anse att den for-
men av union inte bör fortleva.

Anf. 119 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Matz Hammarström tog till passiv-
formen, nämligen Europeiska unionen upplöses. Men
någon måste ju upplösa Europeiska unionen om den
finns. Miljöpartiets uppfattning är att den bör upplö-
sas. Då blir det väl svårare att upplösa den om den har
fler medlemmar än färre.
Jag är passionerat för EU och EU:s utvidgning, så
jag skulle väl inte tigga om att få fler utvidgnings-
motståndare. Men jag tror att en del människor reage-
rar mot dubbelspelet. Om ni nu är emot, är det väl
lika bra att ni står för det och att ni säger ärligt att ni
inte heller tycker att fler ska komma med.

Anf. 120 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag undrar om Lars Leijonborg på
allvar menar att vi, Miljöpartiet i Sverige, ska be-
stämma hur ansökarländer ute i Europa ska göra, att
vi ska säga till dem att vi inte tycker att de bör bli
medlemmar. Det är väl upp till dem att avgöra.
Sedan tror inte jag att det är så säkert att det blir
svårare att upplösa unionen om den får fler medlem-
mar. Det är möjligt att den kommer att falla ihop av
sin egen tyngd och av inre motsättningar.

Anf. 121 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Herr talman! Jag valde medvetet att inte säga nå-
gonting i mitt första anförande om hur jag ser på det
halvår vi snart lägger bakom oss när det gäller ord-
förandeskapet i den europeiska unionen.
Jag sade heller ingenting om kommande dagars
toppmöten i Göteborg. Jag ville ha en debatt, och det
tror jag också att riksdagen vill ha, om inrikespolitik
efter ett mycket spännande och utrikespolitiskt inrik-
tat halvår.
Vi vet inte hur vi så småningom kommer att be-
skriva det här halvåret. Vi vet inte hur toppmötet i
Göteborg går. Men för Sverige har det betytt en
chans. Dels har vi fått bidra till unionens utveckling,
dels har vi skaffat oss erfarenheter.
Jag tror att vi har visat en sak för svenska folket.
Det är att det går att påverka. Mycket av debatten
kring EU har varit av det slaget att man har beskrivit
unionen som näst intill omöjlig att rubba. Bara för de
riktigt stora länderna har det gått att puffa i en viss
riktning. Vi har ändå med våra initiativ och med vår
dagordning visat att det går att förändra unionen. Har
man goda argument, arbetar man ihärdigt, håller man
i och har man duktiga medarbetare går det att föränd-
ra.
Man kan säga att den dagordning vi har arbetat
efter har varit svensk: sysselsättning, miljöfrågor,
öppenhet, utvidgning, handelspolitik. Visst, vi känner
igen det och vi tycker om det. Men det är egentligen
nu också ett uttryck för en europeisk mainstream,
eller mittfåra, i politiken. Här ligger tyngdpunkten.
Jag är särskilt glad för att vi klarade hem öppen-
hetsdiskussionen. Det var någonting som vi alla trod-
de att vi skulle misslyckas med. Det var också nå-
gonting som var oerhört tidspressat. Vi klarade öp-
penhetsbeslutet i EU mycket tack vare ett bra samar-
bete med Europaparlamentet, era kolleger i detta
parlament. Det är jag glad för.
Jag är också glad för att vi klarade hem beslutet
om handelspolitiken gentemot de 48 fattigaste län-
derna. Vi har höga ambitioner när det gäller bistånd.
Det ska vi fortsätta att ha. Men bistånd blir så ohygg-
ligt mycket mer effektivt om det också kombineras
med en generös handelspolitik. Everything but arms,
som det heter. Det innebär att man öppnar upp hela
handeln med de 48 sämst ställda länderna. Det är
några undantag de första åren, men sedan är det helt
öppet. Det är en fantastisk möjlighet.
Vi har också klarat att beta av mycket svåra för-
handlingskapitel i utvidgningen. Det som kommissio-
nen satte upp för något år sedan som en tidtabell för
utvidgningen var ambitiöst. Men vi har visat under
det svenska ordförandeskapet att det också var realis-
tiskt. Kommissionen säger att man ska kunna fullfölja
förhandlingarna före utgången av år 2002. Jag tycker
att vi har visat att det faktiskt är en realistisk bedöm-
ning. Vi har haft mycket svåra förhandlingar vad
gäller arbetskraftens fria rörlighet. Jag pratade i mor-
se med den polske premiärministern från flygplatsen i
Amman. Han skickar signaler om att Polen nu är
intresserat av att hitta något slags lösning när det
gäller den fria rörligheten för arbetskraften ihop med
oss före toppmötet. Också den frågan kommer vi
kanske att hantera på ett sådant sätt att det kan be-
skrivas som en framgång.
Jag hoppas också att det Matz Hammarström tog
upp om miljöpolitiken är sådant om vilket vi efteråt
kan säga: Det var i Göteborg som vi tog det första
ordentliga steget mot en strategi för en hållbar ut-
veckling inom EU.
Jag kan förstå om Matz Hammarström jublar över
papperet som har kommit från kommissionen. Det är
ett mycket radikalt dokument. Det är framsynt, och
det är kontroversiellt. Det är också god miljöpolitik
därför att det tvingar oss att ändra vårt sätt att leva
och bete oss om vi ska minska belastningen på den
jord, den luft och det vatten som våra barn ska ärva så
småningom. Vi kanske inte hinner förankra allt i tid,
så att vi fattar alla beslut i Göteborg. Men processen
hoppas jag vi kan säga startade i Göteborg.
Vi har också under det svenska ordförandeskapet
den fullständigt fantastiska situationen att vi kommer
att ha suttit i kretsen av stats- och regeringschefer och
fört direkta överläggningar med först Rysslands pre-
sident och sedan USA:s president. Det har skett under
svenskt ordförandeskap, ett litet lands ledning av
unionen. Men det har varit de femton som har mött
presidenterna för dessa två stora makter. Det har varit
gemensamma ståndpunkter, gemensamma positioner.
Så växer en utrikespolitik fram, informellt, inom
unionen. Vi har kunnat bidra till den koreanska åter-
föreningsprocessen genom egna initiativ. Vi kanske
också kan bidra till utvecklingen i Mellanöstern.
Det går att påverka om man tar initiativ. Det går
genom den europeiska unionen att förändra den värld
vi lever i. Jag vill inte tillbaka till en tid då Sverige
stod ensamt och isolerat. Jag vill fullt ut fortsätta att
arbeta för att utnyttja de resurser och de möjligheter
som det politiska samarbetet inom EU har gett oss.
Det har varit en fantastisk tid. Tack för allt stöd från
kammaren. Jag önskar er verkligen en skön sommar.
Tack ska ni ha.
(Applåder)

Anf. 122 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Låt mig först rikta mig till Kammar-
kansliet och talmannen. Vi har ju gjort lite kompro-
misser på talmannens - inte den sittande, men tal-
mannens - initiativ. Den här talarordningen är kanske
inte den allra mest intressanta. Det var ju inte riktigt
tänkt att statsministern skulle hålla avslutningsanfö-
rande utan inleda debatten just nu eftersom vi inte
hade replik på det första anförandet. Men låt oss bort-
se från detta en sådan här härlig försommardag.
Det finns skäl att ändå fundera på vad som döljs
bakom den vackra blå himlen. Molnen på himlen är
kanske inte så tydliga annat än i svensk ekonomi, inte
bara för enskilda människor utan också för ekonomin
i sin helhet. Det förvånar mig, med tanke på den tid
statsministern har haft, att han inte har använt något
av den för att resonera om de stora risker om ligger i
den kronförsvagning vi har upplevt. Varje valutaför-
sämring för den svenska kronan innebär i realiteten
en lönesänkning för Sveriges löntagare. Det innebär
att inflationsrisken ökar och det innebär att vi i andra
avseenden har sämre förutsättningar att få en bra
utveckling när det gäller det svenska näringslivets
omvandling.
Möjligen skulle Göran Persson kunna lyssna på
oss andra i debatten. Det skulle i varje fall se artigare
ut.
Riskerna med kronförsvagningen är nu så allvar-
liga att regeringen borde fundera kring var bristerna
finns. En brist är avsaknaden av tillväxtpolitik. Göran
Persson har ju präglat konjunkturteorin att det går
som tåget oavsett vad vi gör, men så är det inte rik-
tigt. Det saknas åtgärder från regeringen för att åstad-
komma något som ger en högre genomsnittlig till-
växttakt. Euroanslutningen saknas.
Till sist en fråga som statsministern ändå inte ha-
de tänkt svara på, nämligen om fastighetsskatten: Hur
kan en socialdemokratisk regering tvinga pensionärer
och andra bort från sitt boende? Det är en skam, och
det är omoraliskt och orättfärdigt. Fastighetsskatten
måste slopas.
(Applåder)

Anf. 123 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Låt mig önska statsministern all
framgång under Göteborgsmötet. Man kan fråga sig
med vilken kraft Europa skulle ha kunnat agera i
Mellanösternkonflikten, om Europa inte varit samlat.
Vi måste tillstå att konflikter i dag och i framtiden
inte kommer att kunna isoleras geografiskt, ekono-
miskt och miljömässigt. Var rak nu, Göran Persson, i
kommunicerandet med grupper som kommer till
Göteborg och som tror att det går att stoppa globalise-
ring och internationalisering, och förklara entydigt att
det är med EU i ryggen som Sveriges statsminister
kunnat tala klarspråk, så att parterna lyssnat!
Vi har allesammans all anledning att i större ut-
sträckning än vad vi hittills gjort sprida information
om att EU är en nödvändighet i dagens Europa och i
den globala situation och utveckling som gäller. För
närvarande är Mellanöstern i våra tankar, och vi hop-
pas innerligt att Göteborgsmötet, där företrädare för
EU och USA samlas, ska kunna få till stånd fredsför-
handlingarna igen.
Vi har en lång rad andra uppgifter av den mest
allvarliga karaktär i Europa att gemensamt ta oss an.
Många miljoner barn i vår världsdel far oerhört illa.
Det bedrivs en handel med barn och kvinnor i vår
världsdel. Tragedierna är många inte långt ifrån oss
här i Riksdagshuset. Narkotikan flödar. Kriminalitet
och maffiametoder sprider sig. Jag tror att det är nöd-
vändigt att vi inser att det bara är tillsammans som vi
kan bygga ett bättre Europa.
Herr talman! Jag ber att få önska statsministern,
regeringen, riksdagsledamöterna, Kammarkansliet
och er alla en riktigt trevlig sommar.
(Applåder)

Anf. 124 LENA EK (c) replik:
Herr talman! Dagens partiledardebatt avslutas nu i
den internationella solidaritetens namn med en slut-
summering av ordförandeskapet. Jag kan hålla med
statsministern om att mycket har gått rätt väg under
det här halvåret. Det är roligt att kunna konstatera det.
Samtidigt kan jag också notera att Sverige på några
områden har försummat att utnyttja sin roll och den
plattform som ordförandeskapet ger.
Det handlar om den ganska livliga debatt som vi
har fört i Sverige, även i den här kammaren, om de
internationella kapitalrörelserna och betydelsen av
globaliseringen på detta område. Det är ju en fråga
som engagerar ungdomar väldigt mycket, men inte
bara ungdomar. Också t.ex. den mycket äldre ärke-
biskopen har engagerat sig i den här diskussionen.
Det är synd att behöva konstatera att Sverige som
ordförandeland inte har sett till att vi fått ett samord-
nat agerande i Världsbanken och Valutafonden, där
Sverige agerar inom de valkretsar som finns, nämli-
gen tillsammans med de baltiska staterna, men där
EU inte samlat tagit något grepp för att föra utveck-
lingen framåt när det gäller den internationella finan-
siella strukturen och när det gäller skuldavskrivning-
en till förmån för de fattiga länderna. Men det som
inte har gjorts till i dag kan ju göras i morgon, åt-
minstone om man inte tar till samma strategi som när
det gäller infrastrukturpropositionen, för då får vi
kanske vänta på detta.
Ett annat område som har betonats bl.a. av Rädda
Barnen och andra stora frivilligorganisationer är
barns rättigheter i EU-arbetet. Portalparagrafen i
barnkonventionen har inte förts in i EU-materialet på
det sätt som vi önskat i de första diskussionerna inför
ordförandeskapet.
Allra sist vill jag peka på den betydelse som pre-
sident Bush har när det gäller inställningen till de
frivilligorganisationer som bekämpar hiv och aids
runtom i utvecklingsländerna. Rätt tillfälle att tala
med den mycket mäktige amerikanske presidenten
om detta är på Göteborgsmötet. Många människor
världen över hoppas att det ska bli en diskussion som
löser den konflikten.
Till slut vill också jag önska alla ledamöter och
även statsministern en trevlig sommar.

Anf. 125 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Statsministern ser förvånansvärt
pigg ut med tanke på hans arbetsschema, men det är
ju Göran Perssons bästa gren att alltid verka glad och
förtröstansfull hur läget än är. Han har också utveck-
lat en teknik att i intervjuer berätta om hur förfärligt
tungt det var ett par år tidigare. Jag har funderat lite
på hur Göran Persson kommer att skriva om den här
tiden om ett par år. Då tror jag att det kommer att låta
så här:
"Slutet av våren 2001 var tung. Jag var trött efter
ordförandeskapet. Kurvorna i ekonomin pekade fel.
Kronan var rekordsvag. Men vi var som handlings-
förlamade. Regeringsunderlaget höll på att rämna,
och jag brottades ständigt med frågan om vi skulle
bryta med Miljöpartiet men kom inte till något beslut.
Jag kände att några av fackministrarna var oaccepta-
belt svaga men hade inte ork att ta itu med det. Jag
kände att en förlust av regeringsmakten blev allt tro-
ligare."
Så tror jag att Göran Persson kommer att skriva.
Det är också min syn på hur det politiska läget egent-
ligen är.
Min recension av ordförandeskapet vill jag vänta
med tills det är avslutat. Så länge det pågår ska vi på
allt sätt sluta upp bakom de svenska ansträngningarna
att göra det så bra som möjligt, men efter det kommer
inrikespolitiken att tränga sig på, och då har den här
debatten givit en försmak om vad som är att vänta.
Ni måste läsa på mycket bättre om Stockholm än
vad ni har gjort. Era faktauppgifter är fullständigt
felaktiga. Regimen i Stockholm satsar kraftfullt, och
det som pågår där är inte ett moderat systemskifte
utan ett socialliberalt systemskifte. Det ska vi försva-
ra, och vi ska också visa hur det på många sätt skulle
kunna bli bra för hela Sverige.
(Applåder)

Anf. 126 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Låt också mig ta tillfället i akt att
önska alla en trevlig sommar och hoppas att det mo-
derata-socialliberala systemskiftet verkligen ska
komma att prägla hela landet.

Anf. 127 ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Jag har begärt ordet för att under-
stryka att det i så fall också är kristdemokratiskt.

Anf. 128 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Den som spar han har.
Låt mig inleda med att kommentera en nyhet som
nått mig i dag. Tydligen har ett stort antal buräggs-
producenter begärt ytterligare sju års dispens med att
leva upp till vår djurskyddslagstiftning. Det är rätt
otroligt. De har redan haft dispens i 14 år med att leva
upp till den lag som vi stiftat. De vill fortsätta att
hålla hönorna instängda i gallerburar där de inte ser
dagens ljus och inte har någon möjlighet till ett na-
turligt beteende. Bättre lösningar finns, men bran-
schen hänvisar till att investeringen skulle vara för
dyr.
Jag förutsätter att fortsatt dispens inte kommer att
beviljas. Det är fullständigt löjeväckande att besluta
om en skärpning för att förbättra djurens villkor och
sedan ge dispens för fortsatt pina i mer än 20 år.
Jag skulle också vilja använda talartiden till att
blicka lite framåt. Vi har ju här talat om den kom-
mande helgen i Göteborg men nästa år är ett viktigt år
för det internationella miljöarbetet. Redan nu pågår
förberedelserna för den världskonferens om hållbar
utveckling som ska hållas i Johannesburg. Konferen-
sen kallas också för Rio +10, eftersom den innebär en
uppföljning tio år efter det stora miljömötet i Rio de
Janeiro år 1992. Från Miljöpartiets sida vill jag redo-
visa sex frågor som vi vill att regeringen ska arbeta
för att få upp på dagordningen i Johannesburg. Vi
anser att det är nödvändigt att
1. motverka klimatförändringar, bl.a. genom att
införa en global skatt på flygbränsle,
2. förbättra den globala miljöstyrningen genom en
ny miljöorganisation inom FN, ett slags motvikt
till Världshandelsorganisationen, WTO,
3. jobba för införandet av en Tobinskatt - en skatt
på internationella valutatransaktioner - och att
lätta skuldbördan för utvecklingsländerna,
4. på allvar ta itu med de ohållbara produktions-
och konsumtionsmönstren i vår del av världen, i
synnerhet vad gäller energi och transporter,
5. hejda skogsskövlingen - såväl regnskog som
tempererad skog i t.ex. södra Chile och Argen-
tina hotas av omfattande avverkning; Sverige
och EU bör ta initiativ till ett verkningsfullt in-
ternationellt skogsskydd för att skydda såväl
den biologiska mångfalden som den viktiga
koldioxidsänka som de här skogarna utgör, och
6. minska kemikaliespridningen - som ett resultat
av den ökade världshandeln sprids ju kemikalier
över hela världen; till världskonferensen bör
tillräckligt många ha skrivit under det POP-
fördrag som undertecknades i Stockholm så att
detta kan träda i kraft.
Sverige bör ta ett globalt initiativ för att stärka re-
gelverken kring den globala kemikalieanvändningen
och motverka att kemiska produkter som är förbjudna
i väst säljs till och används i syd.
Det är, herr talman, viktigt att den svenska rege-
ringen kommer till Johannesburg med angelägna
förslag och driver dem hårt. För att vi ska kunna få en
hållbar utveckling måste vi utrota fattigdomen, hejda
de globala klimatförändringarna och förändra de
ohållbara produktions- och konsumtionsmönster som
råder i den rika delen av världen.
I EU:s strategi för en hållbar utveckling efterfrå-
gas en ny politisk dagordning. Det är vi gröna som
står för den. För framtiden, för det radikala ifrågasät-
tandet och för den nödvändiga omorienteringen be-
hövs Miljöpartiet i Sveriges riksdag.
För att klara miljömålen och i synnerhet proble-
met med de höga och ökande koldioxidutsläppen
krävs dels en radikal klimatpolitisk proposition som
inte väjer för verksamma åtgärder, dels en in-
frastrukturproposition som innebär en massiv sats-
ning på järnvägen i syfte att föra över både person-
och godstrafik från väg till järnväg. Järnvägssatsning-
arna krävs inte bara för miljöns skull, utan de är cent-
rala också i ett regionalpolitiskt perspektiv för att
förbättra pendlingsmöjligheterna och skapa större
arbetsmarknadsregioner.
Därför är det mycket lämpligt att också den regio-
nalpolitiska propositionen nu är på gång. Vi har alltså
en spännande politisk höst att se fram emot.
Glad sommar!
(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

11 § (forts. från 9 §) Ändring i läns- och lands-
tingsindelningen (forts. BoU13)

Anf. 129 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! I och för sig är det trist att så många
lämnar kammaren nu när vi ska diskutera en viktig
demokratisk fråga men jag förstår att ledamöterna
också har annat att tänka på.
Den här frågan är inte ny i år och var det inte hel-
ler i fjol eller i förfjol, utan den har levt i Heby kom-
mun egentligen sedan Heby kommun bildades och
placerades i Västmanlands län. Egentligen har ju
delar av kommunen hela tiden tyckt att man i stället
borde tillhöra Uppsala län. Vi som har varit med i
svängarna några år har också upplevt denna diskus-
sion en lång följd av år.
Herr talman! Per Lager har nu lämnat kammaren
men jag skulle vilja fråga honom och de fyra borger-
liga partiernas företrädare, som för ett par månader
sedan mycket kraftfullt förklarade att regeringsbe-
slutet om att Heby ska kvarstanna i Västmanland
skulle kastas över ända genom ett lagstiftningsarbete i
riksdagen: Vart har det lagstiftningsarbetet tagit vä-
gen?
Vad vi nu har som förslag här är ett harmlöst till-
kännagivande till regeringen om att utskottet i bröd-
texten har anfört vissa ståndpunkter. Intressant att
veta är om utskottsföreträdarna - ordföranden saknas
- har uppfattningen att det här är ett imperativ till
regeringen - om Heby kommun gör en ny framställ-
ning, då ska denna bifallas. Om detta är ett sådant
imperativ är det, enligt min mening, inte förenligt
med de principer som borde prägla kammararbetet.
Är det inte ett sådant imperativ, ja, då är det i prakti-
ken fråga om en nullitet - om ingenting - som inte
någon behöver ta hänsyn till. Det vore intressant att få
den frågan utredd innan kammaren går till beslut.
Det vore också intressant att få veta varför före-
trädarna för majoriteten i utskottet vid redovisningen
av resultatet av folkomröstningen konstaterar att
nästan 60 %, 6 av 10, har röstat för detta. Varför
redovisas inte i demokratins intresse det som är kvar?
Nästan 4 av 10 i Heby vill ju inte byta län. Det har väl
också en viss betydelse, åtminstone för de partier som
i andra sammanhang så kraftfullt brukar hävda att
minoritetshänsyn ska tas.
I den tänkta lagstiftning som utskottsmajoriteten
skisserar finns det många ganska kuriösa bestämning-
ar. Bl.a. ska Kammarkollegiet få den avgörande rol-
len här men framför allt får man i Kammarkollegiet
eller i regeringen inte ta hänsyn till om det i en kom-
mundel är en kraftig koncentration av nej-röster eller,
omvänt, av ja-röster, utan det är bara totalresultatet
som ska räknas. Det är ju en anpassning direkt till
Hebys förhållanden därför att där är det skillnad
mellan den ena och den andra sidan av länsgränsen,
det s.k. krondiket. Väster om krondiket vill man vara
kvar i Västmanland, och öster om krondiket vill man
gå över till Uppsala. Det är precis det förhållandet,
alltså att opinionen är splittrad, som jag bedömer att
också regeringen har tagit hänsyn till.
Får jag, herr talman, också peka på sättet att reso-
nera. Man hävdar att Uppsala landsting och länssty-
relse säger ja, vilket har mycket stor betydelse för det
här. I Västmanland däremot har det, sägs det, ingen
större betydelse därför att där är man oenig. Där gäl-
ler inte längre majoritetsprincipen eftersom man är
lika oenig i landstinget och i länsstyrelsen som vid
folkomröstningen. Men varför ska deras ståndpunkter
så att säga spelas ned till intet värde bara därför att
man har röstat om sin ståndpunkt?
Det sägs och skrivs att Kommunförbundet har en
ståndpunkt i frågan. Jag skulle vilja få den redovisad.
Jag har undersökt detta men har inte kommit fram till
att Kommunförbundet har någon uppfattning om till
vilket län Heby ska höra.
Allra sist, herr talman, måste jag konstatera att
vad majoriteten nu försöker få riksdagen att uttala är
att regeringen ska besluta att bifalla en ansökan från
Heby kommun.
Då ska man förstå den nuvarande lagstiftningen
som om den skulle vara ändrad på det sätt som ut-
skottsmajoriteten vill att en utredning ska lägga fram
förslag om. Regeringen ska alltså åläggas att följa
utskottsmajoritetens tänkta förslag till förändrad lag-
stiftning. Jag uppfattar det som en väldig innovation
på lagstiftningsområdet och tycker att man borde från
utskottsmajoriteten verkligen fundera över om det här
ska ställas under proposition och röstas om. Jag kun-
de åtminstone få hoppas att en och annan konstitutio-
nellt intresserad i konstitutionsutskott eller i andra
utskott av denna kammare antingen avstår eller röstar
nej till förslaget. För min del kommer jag att stödja
reservationen, vilken jag yrkar bifall till.

Anf. 130 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Varför vill inte majoriteten dela
kommunen? frågar konstitutionsutskottets vice ordfö-
rande. Det har inte kommit någon begäran från kom-
munen om att den ska delas. Det har kommit en begä-
ran från kommunen om att den ska tillföras Uppsala
län. Det finns i kommunstyrelsen sympatier för detta.
Samtliga har ställt sig bakom det. De stöder sig på en
folkomröstning som ändå har givit ett ganska tydligt
utslag.
Det var ett harmlöst uttalande, en harmlös språk-
myt ut i luften, sade talaren. Man kan fråga sig vad
det kan innebära när konstitutionsutskottets vice ord-
förande säger att ett uttalande från riksdagen är en
nullitet som ingen behöver bry sig någonting om. I
det här fallet är riksdagens uppfattning, om den följer
utskottets förslag, väldigt klar. Men den uttrycks i
form i en begäran om en utredning som ska klara ut
huruvida där finns några i dag icke skönjbara skäl för
att inte följa den inställningen. I grunden ligger ändå
att såväl politiskt i form om en folkomröstning och
riksdagens uppfattning som sakligt i form av Kam-
markollegiets utredning talar i fallet Heby saken
väldigt entydigt i en och samma riktning. För övrigt
är det en generell lagstiftning som begärs av utskot-
tets majoritet.

Anf. 131 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har förstått att det är en generell
lagstiftning som begärs. Det som är kuriöst i den här
framställningen till kammaren är att den lagstiftning
som begärs också ska gälla i samma ögonblick som
den begärs. Det är det som är mycket märkligt.
Jag förespråkar ingen delning av kommunen, jag
tycker att det i första hand är en fråga för kommunen.
Jag har ingen anledning att ha någon uppfattning om
detta. Jag pekade bara på att opinionen i kommunen
är delad ur geografisk synpunkt, och det kan man väl
ha anledning att ta hänsyn till.
Jag skulle vilja fråga Carl-Erik Skårman vilken
ställning tillkännagivandet har ur konstitutionell syn-
punkt. Det vore bra om Carl-Erik Skårman redde ut
detta. Min fråga är: Är regeringen bunden av det
uttalande som Carl-Erik Skårman och majoriteten här
vill ha? Ur konstitutionell synpunkt har naturligtvis
alla riksdagsbeslut sin tyngd och sin betydelse, men
riksdagsordningen och regeringsformen känner inte
till att riksdagen skulle regera genom uttalanden. Det
är ju genom lagstiftning och konkreta beslut som
riksdagen kan påverka tillvaron. Det är regeringen
som har att handlägga den här typen av förvaltningsä-
renden. Den möjligen konstitutionella konflikten
gäller frågeställningen om riksdagen kan ålägga rege-
ringen att i ett visst förvaltningsärende fatta ett visst
beslut. Det är det som jag menar att majoriteten för-
söker sig på, om än maskerat genom en hänvisning
till brödtexten.

Anf. 132 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson känner väl till, lik-
som kammarens övriga ledamöter, att ett tillkännagi-
vande anses kräva regeringens återkomst till riksda-
gen och förklaring till varför man inte följer tillkän-
nagivandet om man inte gör det. Det är den formella
praxis som gäller.
I det här fallet är det dessutom så att om t.ex. He-
by kommun skulle återkomma med en ansökan finns
det redan en utredning som säger att det sakligt sett är
riktigt att föra Heby kommun till Uppsala län, och
dessutom vidimerar det politiska uttalanden från snart
sagt landets alla beslutande instanser på att detta är en
uppfattning som man delar. I det fallet borde det inte
vara någon svårighet för regeringen att följa den in-
tention som finns i majoritetens ställningstagande.

Anf. 133 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Hanteringen av tillkännagivanden kan
möjligen diskuteras, men det är riktigt att regeringen
ska reagera på ett tillkännagivande, i varje fall ett
tillkännagivande av konkret innehåll. I det här fallet
innehåller tillkännagivandet dels uppfattningen om att
man vill ha en utredning av den relevanta lagstift-
ningen. Det är okontroversiellt i sig, som jag ser det,
det kan man gott göra.
Den intressanta frågan är om Carl-Erik Skårman
anser att regeringen är bunden av det tillkännagivan-
de som här finns beträffande Hebys länstillhörighet.
Anser man att det här är ett riksdagsbeslut om att
regeringen ska fatta ett beslut om att Heby kommun
ska tillhöra ett annat län än vad man för närvarande
gör tycker jag att det är ett mycket märkligt sätt för
riksdagen att lägga sig i regeringens förvaltningsbe-
slut.
Anser Carl-Erik Skårman att det beslut som rege-
ringen fattade om Hebys länstillhörighet strider mot
gällande lagstiftning?

Anf. 134 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Precis när jag kom in i kammaren
hörde jag Göran Magnusson referera till Kommun-
förbundet. Då förmodade jag att det var det som jag
pratade om. Kammarkollegiet gav ett uppdrag till
Svenska Kommunförbundet att titta igenom vad det
innebär att ändra landstingstillhörighet. Här skrivs
mycket klart att det inte finns några ekonomiska hin-
der för att byta landsting, medan man i regeringens
nej när det gäller Heby kommun just anför ekonomin
som ett skäl och hänvisar till att Sala lasarett kommer
att läggas ned. Där har Svenska Kommunförbundet
en annan uppfattning.
Jag vill därför fråga Göran Magnusson om han
anser att det här med ekonomin verkligen är ett så
starkt skäl för att man inte ska låta Heby kommun
byta länstillhörighet. Sedan har jag också en annan
fråga till Göran Magnusson. Det betänkande som vi
har skrivit har kommit till av att vi upplever att det
har skett saker som inte är så bra. Här finns alltså en
folkmajoritet för att byta län. I det här betänkandet
menar vi att man ska ta särskild hänsyn till folkets
vilja. Jag undrar om socialdemokraterna och Göran
Magnusson stöder detta att man i ett majoritetsbeslut
ska ta särskild hänsyn till folket. När det gäller Tors-
landa kommun hade ni också en annan uppfattning.
Det gäller tydligen även här.

Anf. 135 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Torslanda kommun ha-
de Göteborgs kommun den inställningen att man inte
ville att Torslanda bröt sig ur. Det var en uppfattning
som även Miljöpartiet i Göteborgs kommun delade.
Frågan om Svenska Kommunförbundet är väl inte
så mycket att diskutera i sig. Det är bara ett tecken på
att man är slarvig med uppgifterna. Det var en tjäns-
teman på Svenska Kommunförbundet som på kon-
sultbasis utredde frågan åt Kammarkollegiet. Svenska
Kommunförbundet har över huvud taget inte intagit
någon ståndpunkt i den här frågan. Det är det som jag
försöker peka på. Man försöker här få större tyngd i
utredningen än vad den faktiskt har.
Sedan kan man ju alltid diskutera om man ska
folkomrösta om länstillhörighet. Vilka ska då delta i
en sådan folkomröstning? Ska salaborna i det här
fallet delta? Eller är det bara hebyborna, som är be-
rörda av frågan, som ska delta?
Ska man tillmäta folkomröstningar stor betydelse
måste man också diskutera under vilka förutsättningar
de kan komma till, hur frågorna ska formuleras, vem
som ska finansiera kampanjmaterial och annat. Det
finns en rad frågor av den här typen. Det som man
ska komma ihåg när man diskuterar denna fråga är ju
att folkomröstningen är utlyst av en församling som
inte har behörighet att fatta beslut i frågan. Det är den
grundläggande biten.
Jag uppfattar det också så att utskottsmajoriteten
inte heller är så intresserad av folkomröstningar i
fortsättningen. Man föreställer sig att det inte ska
behövas folkomröstningar. Men i grunden är det så
att om det finns ett beslut om att det ska hållas en
folkomröstning ska resultatet naturligtvis respekteras.
Men här ska det ju vara ett entydigt resultat, enligt
utskottsmajoriteten. Tydligen är 58 % mot 40 % eller
42 %, eller vad det nu var, ett entydigt resultat. Det
kan man väl också diskutera.

Anf. 136 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi har fortfarande majoritetsbeslut i
Sverige, och 57,7 % är en majoritet.
I beredningen av ärenden - det var Kammarkolle-
giet som enligt indelningslagen beredde ärendet -
tillfrågade man länsstyrelsen och landstinget om man
skulle utreda frågan. Det var alltså inte bara folkom-
röstningen som låg till grund. Då svarade länsstyrel-
sen och Landstinget i Uppsala län att man tillstyrkte
en utredning där Svenska Kommunförbudet utgör en
del av denna utredning. Det var alltså på Kammar-
kollegiets uppdrag som man gjorde denna utredning.
Däremot avstyrkte Västmanlands län utredningen,
men man var inte enhällig. Svenska Kommunförbun-
det kommer alltså ändå in här.
Jag hade tyckt att det hade varit positivt om soci-
aldemokraterna hade ställt sig bakom betänkandet
och sagt att de är för demokrati och att de tycker att
folket ska ha möjlighet att påverka på det sätt som
man har gjort i Demokratiutredningen som enhälligt
har ställt sig bakom det här. Det hade varit roligt om
man även här i kammaren enigt hade ställt sig bakom
detta.

Anf. 137 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Majoritetsbeslut gäller, säger Annelie
Enochson, för folkomröstningsresultatet. Men beslu-
ten i Västmanlands läns landsting och i länsstyrelsen
där är inte lika mycket värda därför att de inte var
eniga. Men här gäller väl också majoritetsbeslutet.
Majoritet som majoritet, är det inte på det sättet?
När det gäller Svenska Kommunförbundet vill jag
inte längre uppehålla mig vid vad som egentligen är
en definitionsfråga. Det vore bättre om Annelie
Enochson klev av den frågan och konstaterade att
Kommunförbundet som sådant har ingen uppfattning
i saken. Det är den väsentliga ståndpunkten.
Socialdemokraterna är naturligtvis beredda att re-
spektera folkomröstningsresultat. Det har vi ju gjort i
alla sammanhang. Men man måste också komma ihåg
under vilka förutsättningar folkomröstningarna har
ägt rum, vad de har handlat om och på vilket sätt de
har lagts upp. Det finns kanske inte så förfärligt
mycket att invända mot den här folkomröstningen,
men det är ju inte tänkt i indelningslagstiftningen att
det är folkomröstningen som ska vara det avgörande,
utan det är regeringen, som enligt en av riksdagen
stiftad lag, har att göra en total sammanvägning i
varje enskild fråga.
Nu har inte Annelie Enochson möjlighet att svara,
men min fråga till henne är: Anser Annelie Enochson
att regeringen har brutit mot den lagstiftning som för
närvarande gäller på indelningsområdet?

Anf. 138 PER BILL (m):
Fru talman! Till att börja med vill jag med glädje
yrka bifall till förslaget i bostadsutskottets betänkande
och avslag på reservationen.
När 57,7 % i valet 1998 sade ja till ett länsbyte
var vi många som blev glada. Vi trodde att det skulle
bli ett snabbt länsbyte. Nästan 60 % av folket hade
sagt ja till ett länsbyte. Det tycker jag är en mycket
stor majoritet.
För mig kändes det extra roligt eftersom jag hade
motionerat i den här frågan redan innan folkomröst-
ningen och sagt att oavsett vad man kom fram till
borde folkviljan respekteras.
Sedan har jag tyvärr tvingats motionera gång på
gång under den här mandatperioden för att man skulle
följa folkomröstningsresultatet och för att ärendet
skulle hanteras snabbt. Så har tyvärr inte skett.
Nej, regeringen har segdragit på frågan i två och
ett halvt år. I april kom ett för många mycket oväntat
nej. Man struntade i folkomröstningsresultatet, och
detta trots att Kammarkollegiet var positivt i sin ut-
redning.
Det är därför extra viktigt och roligt att det här
betänkandet innehåller någonting positivt. Med an-
ledning av min motion ger man nu regeringen till
känna riksdagens mening. Betänkandet innehåller en
svidande kritik av regeringens agerande i Hebyfrå-
gan.
Enligt bostadsutskottets mening är regeringens
beslut om Heby kommun "inte acceptabelt ur en
demokratisk synvinkel". Det är hårda ord från en
riksdag till en regering. Regeringen har visat att man
struntar i folkomröstningsresultatet. Vissa uttalanden
talar också tyvärr för att man tänker strunta i det som
riksdagen säger i det här ärendet.
Fru talman! Sverige är en parlamentarisk demo-
krati. Socialdemokraterna är inte ett majoritetsparti.
Vi har ingen majoritetsregering. Därför vore det
mycket klokt av regeringen att lyssna noga på vad
riksdagen - Sveriges högsta beslutande organ - säger
i dessa frågor.
Att strunta i ett klart folkomröstningsresultat är
illa. Det skadar vår demokrati. Om regeringen dess-
utom struntar i riksdagens beslut gör det saken ännu
värre.
Tyvärr tycks demokratiminister Britta Lejon helt
ha fått sin uppgift om bakfoten. Man ska ju inte mot-
arbeta den lokala demokratin, utan den borde upp-
muntras. I stället för att spendera miljontals kronor på
ganska märkliga demokratiprojekt borde hon vara här
i kammaren och försvara folkomröstningsresultatet
och peka på den fantastiska uppslutningen och det
stora engagemang som frågan har väckt i Heby. Det
hade gynnat demokratin och givit oss politiker ett
bättre förtroende som hade kunnat bidra till ett större
valdeltagande vid nästa års val. Men det här får precis
motsatt effekt.
Sanningen är väl att socialdemokraterna talar vitt
och brett om demokratin och hur viktig den är. Men
på senare tid har man börjat att bekänna färg och visa
vad man egentligen menar. Demokratin är något man
värnar om så länge folk tycker som regeringen. Så
fort människor väljer någon annan linje som i många
borgerliga kommuner eller i Hebyfrågan hittar social-
demokraterna skäl efter skäl för att utan pardon slå
ned på den lokala demokratin och ägna sig åt central-
styrning.
Fru talman! Det här betänkandet är en viktig seger
för den lokala demokratin i Sverige.
Det är min förhoppning att beslutet innebär att re-
geringen i sommar ger Heby kommun, när man
skickar in sin nya ansökan, en annan behandling och
ser till att Heby kommun får byta länstillhörighet i
samband med valet. Om inte, kommer kampen att gå
vidare i höst. Om det behövs kommer Heby att bli en
stor fråga i nästa riksdagsval - en symbolfråga som
kommer att visa på en maktfullkomlig centralistisk
socialdemokratisk variant å ena sidan och en enad
borgerlig front som sätter lokal demokrati och
folkvilja i främsta rummet å den andra sidan.
Jag hoppas dock att det här inte ska bli en valfråga
utan att Heby ska få en annan och bättre behandling
när man kommer in med sin nya ansökan.

Anf. 139 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Charlotte Wall, som är
ordförande i Länsbytarpartiet i Heby, har rätt när hon
säger att Heby kommun kommer att leva vidare och
fungera väl oberoende av om kommunen tillhör
Västmanlands län eller Uppsala län.
Min fråga till Per Bill är vilken konstitutionell
ställning ett sådant här tillkännagivande har enligt Per
Bills och utskottsmajoritetens uppfattning. Är det så
att regeringen är bunden till detta tillkännagivande
från riksdagens sida, är det i så fall en ny konstitutio-
nell princip som bostadsutskottets majoritet knäsätter.
Då tror jag att det vore klokt att fundera ett varv till
på detta innan man är beredd att gå fram på det sättet.
När det gäller demokratin är jag inte helt säker på
att moderaterna har ett avsevärt mycket bättre record
än vad socialdemokraterna har. Socialdemokraterna
står för en man - en röst och direkt påverkan i riksda-
gen. Det som Per Bill och hans moderata kamrater
slåss för är att även om det föreligger en majoritet här
riksdagen för ett lagstiftningsärende ska en tredjedel
av riksdagens ledamöter kunna flytta beslutet till en
folkomröstning, trots att de partier som har fått majo-
ritet i ett riksdagsval står bakom beslutet. Det kallar
inte jag för att hylla något slags majoritetsparlamenta-
rism, utan det är ett sätt för moderaterna att försöka
begränsa den vanlige väljarens möjligheter att på
valdagen påverka riksdagens sammansättning och
riksdagens beslut.
Jag tycker att Per Bill borde läsa en och annan
moderatmotion innan han tar i alltför kraftigt i den
här demokratifrågan.

Anf. 140 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Den senaste mandatperioden har varit
skrämmande för många lokalpolitiker. Tyvärr har en
del lokalpolitiker också slutat därför att de mer och
mer ser hur makten förs över till riksdagen, hur Göran
Persson bestämmer över alltmer. Via stopplagar och
via olika typer av påverkan på borgerliga kommuner
har man på alla upptänkliga sätt försökt att sätta de-
mokratin i kommuner och landsting ur spel. Det har
t.o.m. diskuterats att införa tvåtredjedelsmajoritet i
vissa frågor - frågor som innebar att en moderat
skulle drivas och inte en socialdemokratisk politik.
Det visar väl hur desperata vissa socialdemokrater är
att se till att det inte ska få finnas någon skillnad i den
politik som bedrivs oavsett vad kommun- och lands-
tingsval har gett för utslag.
När det gäller den konstitutionella frågan har jag
ingen annan åsikt än den som Carl-Erik Skårman har
framfört.

Anf. 141 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag måste konstatera att någon åsikt i
den konstitutionella frågan, framförd av Carl-Erik
Skårman, har jag inte uppfattat, så då förblir den här
frågan obesvarad. Jag tror att det är på det sättet att
även moderata politiker känner att de balanserar på en
gräns här som det är svårt att klara av. Det är väl
också anledningen till att lagstiftningsarbetet, som så
käckt skulle ha startat för ett par månader sedan, har
begravts och kommit av sig. Det har helt enkelt visat
sig vara inkonstitutionellt.
Jag vill, fru talman, uppehålla mig ett ögonblick
vid detta med tvåtredjedelsmajoritet, som Per Bill gör
så stort väsen av. Javisst, det är väl någonting som
man kan diskutera, och det förekommer ju i olika
sammanhang. Jag har tagit avstånd från den tanken.
Men jag tar också avstånd från Per Bills älsklingstan-
ke, nämligen att en tredjedel av denna kammare
skulle kunna förhindra genomförandet av ett majori-
tetsbeslut. Det är lika galet ur demokratisk synpunkt.
Det vore bra om Per Bill ägnade någon dag i
sommar åt att tänka igenom sin demokratiska konsti-
tutionella uppfattning i stället för att mest ägna sig åt
att här tala om det som han upplever som avigsidor.
När det gäller konstitutionella frågor och demo-
kratifrågor har det funnits en tradition av samsyn i
denna kammare kring vilka spelregler som ska gälla.
Jag är rädd för att Per Bill är företrädare för dem som
inte längre är så intresserade av denna samsyn.

Anf. 142 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tror att Hebyärendet kommer att
vara intressant ur konstitutionell synvinkel och att det
finns mycket att lära av ärendet.
Det är, tror jag, för väldigt många hebybor väldigt
konstigt hur man först får möjlighet att folkomrösta i
en fråga och att regeringen sedan talar om för dem att
de nog egentligen inte skulle fått folkomrösta om
detta, att redan det var dumt och att de dessutom kom
fram till fel saker. Jag tror att det är väldigt svårt för
de tusentals människor som har engagerat sig oerhört
djupt och ägnat timmar, dagar, veckor och månader åt
den här frågan att i efterhand få höra: Det är nog
tveksamt om ni över huvud taget skulle ha fått folk-
omrösta om det här. Dessutom kom ni ju inte fram till
det som vi ville. Därför struntar vi i resultatet.
Jag tror att Sverige skulle vinna på att ta fram bra
regler för hur och när det ska folkomröstas lokalt,
därför att det är ju en ganska märklig tingens ordning
att man först får folkomrösta, att det sedan utreds om
man kom fram till rätt sak i folkomröstningen och att
det därefter fattas beslut av regeringen.
Jag tror att vi behöver tänka på de här frågorna
ganska ordentligt om vi vill ha den lokala demokratin
levande och att människor ska engagera sig i den här
typen av frågor.

Anf. 143 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag vill, liksom flera andra talare, ut-
trycka min glädje över att vi har fått till stånd en
majoritet i utskottet i det här ärendet som handlar om
läns- och landstingsindelningen.
Vi i majoriteten är av den bestämda uppfattning-
en, som flera har sagt tidigare, att människor ska få
bestämma så mycket som möjligt själva och att
folkviljan måste få slå igenom i mycket större ut-
sträckning än vad som sker i dag.
Flera har tidigare redogjort för resultatet av om-
röstningen. Därför och eftersom det är ont om tid
hoppar jag över det.
Jag vill i all korthet framhålla att Folkpartiets be-
stämda uppfattning är att den uttalade viljan hos in-
vånarna i Heby kommun, nämligen att få flytta över
till Uppsala län, borde ha fått slå igenom i regering-
ens ställningstagande.
På Dagens Nyheters ledarsida i dag stryker ledar-
skribenten under att det som har skett i Hebyfallet är
ett av många exempel på att det råder kraftiga spän-
ningar mellan lokalt och nationellt inflytande.
Det är uppenbart att det svenska politiska system-
et befinner sig i en kris, eftersom man gång efter
annan misslyckas med att tillgodose folkviljan.
Problemen behandlas bl.a. i Kommundemokratis-
ka kommitténs betänkande, och kommittén ser det
som angeläget att öka medborgarnas inflytande.
Kommittén föreslår bl.a. att en rådgivande folkom-
röstning ska genomföras om 10 % av de röstberätti-
gade kräver det. Om ett sådant förslag går igenom
måste naturligtvis också regeringen ha lite större
benägenhet att faktiskt följa folkviljan i t.ex. ett fall
som Heby.
Många tecken tyder dock på att regeringen inte är
särskilt benägen att öka inflytandet på lokal och regi-
onal nivå. Det pågår just nu enligt tidningsuppgifter
ett arbete i Näringsdepartementet som går ut på att
stärka den statliga rollen i stället för den regionala
och lokala. Medan landstings- och kommunpolitiker i
hela landet är engagerade för att utöka och fortsätta
försöken med regional självstyrelse tycks inte rege-
ringen bry sig om det. I stället backar man och vill
stärka landshövdingarnas roll. Det ska alltså bli så i
framtiden att det är regeringen och dess förlängda
arm landshövdingarna som bestämmer i vårt land och
inte människor på det lokala och regionala planet.
Fru talman! Sverige har ställt sig bakom den s.k.
Istanbuldeklarationen, som antogs vid Habitatkonfe-
rensen i Istanbul 1996. Där sägs bl.a. att: "Inom ra-
men för de legala förutsättningarna i varje land främ-
jas en decentralisering till folkvalda lokala myndig-
heter och kommuner och en förstärkning av deras
finansiella och institutionella kapacitet."
Fru talman! Jag kommer just från New York, där
jag och flera andra riksdagsledamöter har deltagit i
uppföljningen i generalförsamlingen av Istanbulkon-
ferensen. När man där har lyssnat till hur våra före-
trädare talar mycket väl om lokalt inflytande är det
lite förvånande att agerandet här hemma inte alls
stämmer med de orden.
Fru talman! Jag är orolig över den utveckling som
pågår, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 144 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Först får jag konstatera att flera av de
ledamöter som har talat vitt och brett, skulle jag vilja
säga, om demokratin inte längre övervarar den här
debatten. Jag är inte särskilt imponerad av det sättet
att delta i debatten.
Sedan vill jag fråga Yvonne Ångström vad den
konkreta innebörden är av det tillkännagivande som
riksdagen nu ska göra. Vad är den konkreta, praktiska
innebörden? Jag har ställt frågan tre fyra gånger tidi-
gare och fått en massa ord till svar, men jag har ännu
inte förstått vad det egentligen handlar om.
Den av Bengt Göransson ledda Demokratikom-
mittén förordar rådgivande folkomröstningar. Vad
majoriteten här förordar är ju snarast beslutande folk-
omröstningar. Det är klart att man måste skaffa sig
regler och system för hur det här ska gå till i fortsätt-
ningen, och det vore intressant att veta om det är så
att Yvonne Ångström och Folkpartiet vill ha beslu-
tande folkomröstningar. Vilka ska i så fall delta i en
folkomröstning om länstillhörighet?

Anf. 145 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! För det första kan jag inte stå till
svars för de ledamöter som har givit sig iväg från
kammaren. Det tror jag att Göran Magnusson är all-
deles överens med mig om.
Sedan frågar Göran Magnusson om den konkreta
innebörden. Jag har inte skrivningarna framför mig,
men som jag har uppfattat det är det dels så att vi vill
tillkännage för regeringen vilken uppfattning vi har
när det gäller Heby kommun och den hantering som
har skett, dels så att vi vill att man gör en förändring
av lagstiftningen. Göran Magnusson är givetvis
mycket skickligare på konstitutionella frågor än vad
jag är. Jag kan lätt inveckla mig i felaktiga svar, det
är jag övertygad om.
Folkpartiet vill inte i dag ha beslutande folkom-
röstningar, men vi har fortfarande uppfattningen att
om en majoritet har uttryckt folkviljan så är den ma-
joriteten, i det här fallet på 57 %, lika viktig som
varje annan majoritet. Annelie Enochson var också
inne på det. Vi har det faktiskt så att 50,1 % är till-
räckligt när man har val i beslutande i församlingar.
Det måste vara på samma sätt i det här fallet.

Anf. 146 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Demokrati är verkligen svårt, det är
ett som är säkert. Demokrati handlar om makt. De-
mokrati kräver nämligen att några släpper ifrån sig
makt, men det betyder också att andra får mer makt.
Från Centerpartiets sida anser vi att besluten ska
fattas så nära människorna som möjligt. I enlighet
med det är det naturligt att kommunmedborgarna och
det kommunala självstyret måste få ett stärkt infly-
tande. Det är dags för en radikal decentralisering av
samhällets funktioner och beslutordningar. Demokrati
kräver också lyhördhet och att vi har respekt för var-
andras åsikter. För att verklig demokrati ska råda
krävs det handling och inte bara ord.
Om demokrati i vardagen handlar ärendet här i
dag. Betänkandet från bostadsutskottet är svaret på
motioner om frågan om huruvida Heby kommun ska
få byta län. Frågan är väl demokratiskt behandlad.
Folket har fått säga sitt i en folkomröstning. Därefter
har kommunfullmäktige beslutat hur man skulle gå
vidare med en ansökan. En utredning har gjorts som
visade att det inte finns några hinder, så egentligen
borde sakfrågan vara helt klar. Regeringen borde ha
sagt ett klart ja. Med det här betänkandet får rege-
ringen ytterligare en chans.
Fru talman! Från Centerpartiets sida hade vi helst
sett att ett lagförslag om att föra över Heby kommun
till Uppsala län hade funnits på riksdagens bord i dag.
I det måste jag säga att jag instämmer i Göran Mag-
nussons frågor tidigare. Det hade varit rejälare. Men
som jag sade tidigare är demokrati svårt. Det kräver
samarbete och kompromisslösningar emellanåt. Juri-
diska spetsfundigheter går inte heller att räkna bort.
Därför är det förslag som nu förs fram det bästa möj-
liga för en majoritet i bostadsutskottet att föra fram.
Önskvärt hade varit att det funnits ett enigt ut-
skott, men det hör även till demokratins spelregler att
finns det över 50 % i utskottet innebär det en majori-
tet. Så är det också här i riksdagen. Det måste jag
säga att vi lever med nästan dagligen, vi som är riks-
dagsledamöter i opposition. Vi får finna oss i det.
Jag vill passa på att faktiskt rikta en uppmaning
till samtliga partier. Se upp med demokratifrågorna!
Våga vara tydliga! Släpp fram medborgarnas krav!
Jag tycker mig ana en rädsla för att släppa ifrån sig
makten även på den nationella arenan från regeringen
till riksdagen. Det är den politiskt valda församlingen,
riksdagen, som är den lagstiftande församlingen.
Fru talman! Som en av de motionärer som önska-
de att Heby kommun ska få tillhöra Uppsala län vill
jag säga tack till kollegerna i utskottet, som verkligen
jobbat med den här frågan på ett konstruktivt sätt. Det
har arbetats intensivt. Det har gått åt mycket tid och
många olika vägar har prövats. Nu utgår jag från att
regeringen kommer att avgöra indelningsfrågor i
enlighet med vad som sägs i det här betänkandet. Det
måste till en ökning av medborgarnas inflytande även
när det gäller förändringar av läns- och landstingsin-
delningar. Så måste bli fallet när Heby kommer in
med en ny ansökan.
Fru talman! Den här frågan har blivit ett riksin-
tresse, för den är väldigt central i dag. Alla medbor-
gare i vårt land vill ha och måste få mer att säga till
om. Demokratifrågorna är dessutom stora i världens
alla länder. Jag hade också förmånen att vara på ett
FN-seminarium om samhällsplanering i förra veckan.
Det var intressant att konstatera att flera länder tog
upp att politiker på alla nivåer måste samarbeta för att
reellt lyfta och hjälpa fram människornas deltagande
och ta deras synpunkter på allvar.
Då blir man lite snopen eller förvånad när det från
Sveriges sida ställs frågan: Hur kan man på nationell
nivå stödja lokala initiativ? Det undrar jag också.
Men jag är tvärsäker på att vi kommer att lyfta fram
den här frågan om och om igen om inte Sveriges
regering tar till sig våra ord.
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog
över min talartid med några sekunder.

Anf. 147 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Får jag fråga Rigmor Stenmark varför
det nu inte finns något lagförslag. Och i så fall: Är det
på det sättet att detta är en direkt uppmaning till rege-
ringen att fatta beslut på ett visst sätt i ett förvalt-
ningsärende?
Sedan finns det naturligtvis anledning att påminna
om att det inte finns något land i världen som har den
grad av kommunal självstyrelse som Sverige har. Här
diskuterades ju som om det inte vore tillåtet med
någonting i kommunerna. Det är ju en långtgående
kommunal självstyrelse som faktiskt präglar författ-
ningssystemet i Sverige. Det vore ju klädsamt om
talarna någon gång erinrade sig detta faktum. Vem
som ska fatta beslut om indelningarna kan alltid dis-
kuteras. Men den som ska fatta besluten måste alltså
följa den lagstiftning som ju vid varje tidpunkt gäller.
Och min fråga är: Har regeringen brutit mot den lag-
stiftning som nu gäller? Är det klokt av riksdagen att
säga att regeringen ska tillämpa den nuvarande lag-
stiftningen som om den vore ändrad på det sätt som
utskottsmajoriteten här föreslår?

Anf. 148 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! För att göra det riktigt klart vad ut-
skottets ställningstagande i dag gäller, Göran Mag-
nusson, ska jag be att få läsa innantill från betänkan-
det, eftersom Göran Magnusson tydligen inte har
gjort det.
Jag läser från utskottets ställningstagande i övrigt
på s. 23.
"Utskottet har angivit den utgångspunkt som den
förordade utredningen bör ha och i stora drag inrikt-
ningen på de överväganden som utskottet önskar.
Skulle utredningen konstatera att den skisserade ord-
ningen har avgörande nackdelar eller påvisa att det
finns betydande fördelar med en annan modell bör
förslag i enlighet med sådana ställningstaganden
lämnas."
Och som jag sade hade vi från Centerpartiets sida
helt klart hellre önskat en färdig lag där det helt klart
sades att Heby kommun ska föras över till Uppsala
län. Men det fanns ingen majoritet, inte ens på oppo-
sitionssidan. Jag ska inte säga vilket parti som motar-
betade vad. Men det fanns ingen majoritet, och det
tycker jag att vi ska vara ärliga och säga.
Jag tycker att det vore förskräckligt om Sverige
inte skulle vara ett föregångsland när det gäller de-
mokratifrågorna. Men eftersom man från Sveriges
sida faktiskt på en FN-konferens frågar sig hur man
från nationell sida kan stödja lokala projekt, så anser i
alla fall jag att det finns en lång väg till att gå.
När det gäller hur man har behandlat Hebyärendet
så kan vi tyvärr inte säga att vi har kommit särskilt
långt.

Anf. 149 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja att vi helt enkelt skif-
tar perspektiv. Vad jag menar med det ska jag förkla-
ra genom att tala om lite grann vad som står i 1 kap.
1 § indelningslagen. En ändring i indelningen av
kommuner får - i de fall att en kommun som närmast
berörs av ändringen motsätter sig denna - meddelas
endast om det finns synnerliga skäl för ändringen.
Det som vi vill göra i detta ärende är att helt en-
kelt ändra perspektivet. När ett initiativ tas underifrån
om en delning, eller som i detta fall ett länsbyte - det
finns många anledningar att jämföra dessa saker - ska
det finnas synnerliga skäl att inte göra denna ändring.
Man måste helt enkelt byta perspektiv från ett upp-
ifrånperspektiv, att man planerar Sverige uppifrån
och talar om hur det ska vara indelat, till ett underi-
frånperspektiv om ett initiativ tas genom en folkom-
röstning och som i detta fall ett enat kommunfull-
mäktige ansöker om ett länsbyte.
Jag förstår att frågan är oerhört intressant konsti-
tutionellt, eftersom socialdemokraterna låter sig före-
trädas av en ledamot i konstitutionsutskottet i denna
fråga. Varför det inte är fler här kan man ju undra.
Göran Magnusson känner sig lite ensam här när det
gäller konstitutionella frågor. Men självklart är ju vi
andra också väldigt intresserade av konstitutionella
frågor. Och tyvärr så kommer vi inte längre. Jag vet
inte om konstitutionsutskottet hade kunnat hjälpa oss
med en ändring i indelningslagen om vi hade frågat.
Det hela är lite oklart.
Det som är väldigt klart är att det är nya friska
vindar som blåser. Göran Magnusson säger att detta
är ett väldigt gammalt ärende. För mig är det inte det.
Det är ganska nytt, eftersom jag är ny i riksdagen. Det
gör ju inte regeringens ståndpunkt mer begriplig att
det är ett gammalt ärende och att man har låst fast sig
så och att man inte kan ändra sig på denna punkt.
Men som sagt, de nya friska vindarna som blåser
kommer väl till uttryck i Kommundemokratikom-
mittén. Och såvitt jag har förstått så är alla partier
eniga om att de vill göra en del förändringar.
Att jag blev så besviken på regeringens stånd-
punkt i denna fråga beror på att man faktiskt i direkti-
ven till Kommundemokratikommittén säger att man
ska se över bestämmelserna i indelningslagen, att
man ska lägga fast förutsättningarna för att genomfö-
ra en indelningsändring samt att man ska föreslå de
ändringar som kan anses motiverade. Kommittén ska
därför se över hur de procedurer som har samband
med kommunindelningar kan underlättas.
Kommittén ska i sitt arbete också beakta den
kommunala självstyrelsens betydelse för den svenska
folkstyrelsen och i sina förslag till åtgärder ta hänsyn
till kommunernas ansvar för att utveckla den lokala
demokratin.
Detta är ju väldigt tydliga saker. Därför hade jag
väntat mig väldigt annorlunda tongångar från rege-
ringen när det gäller detta ärende. Hur långt vi kom-
mer med detta betänkande är ett tillkännagivande om
att börja utreda den när frågan och en liten anvisning
om vad riksdagsmajoriteten vill att det ska leda till.
Jag tycker faktiskt att Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet i detta fall är lite efter. Jag hoppas
därför verkligen att det leder fram till något helt an-
nat.
Göran Magnusson säger ju mycket riktigt att det
alltid kan diskuteras vem som ska fatta beslut om
indelning. Det är denna diskussion som vi vill påbörja
på detta sätt.

Anf. 150 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Om det ankommer på mig så klarar vi
det.
Jag vill till Göran Magnusson säga att om detta
betänkande hade handlat om ett tillkännagivande om
Heby kommun, då hade jag föreslagit en återremiss
för att detta skulle granskas utifrån konstitutionell
utgångspunkt. Det vågar man ju inte göra, även om
utskottsmajoriteten i sin brödtext skriver så. Hela
detta bygger på att det ska vara en utredning. Men
efter att jag har lyssnat på denna debatt kan jag kon-
statera att det tydligen inte heller är mycket värt med
en utredning, eftersom det här sägs att om Heby
kommun kommer in med en ansökan i sommar så bör
regeringen ta ställning till den utifrån vad möjligtvis
en majoritet säger. Då är ju inte heller en utredning
värd någonting, utan det handlar egentligen om en
demonstrationspolitik utifrån att man vill sätta käppar
i hjulet för regeringen.
Egentligen är de frågor som Göran Magnusson
har ställt de allvarliga. Man skriver ju i utskottsmajo-
ritetens text att regeringens beslut i fråga om Heby
kommun inte är acceptabel ur en demokratisk syn-
vinkel. Göran Magnusson har ju utifrån den lagstift-
ning som regeringen har haft att rätta sig efter frågat
flera här om det är rätt eller fel enligt gällande lag-
stiftning.
Man kan då bara konstatera att majoritetstexten
hänvisar till att det beslut som regeringen har fattat
tidigare strider mot demokratiska principer. Då skulle
jag egentligen vilja ställa en fråga till Göran Magnus-
son. Om det vore på detta sätt enligt majoritetens
utgångspunkter, vore detta då inte ett fall för konsti-
tutionsutskottet att granska om regeringen har handlat
rätt enligt den lagstiftning som den har att följa?
Fru talman! Jag kan bara konstatera att detta är
mycket av en demonstration. Det har varit många
turer. Man har inte kommit fram till det som man
hade önskat att göra, nämligen att fatta beslut om
Heby kommun, som riksdagen inte har att fatta beslut
om.
Med utgångspunkt i den diskussion som vi har
haft här tidigare och med utgångspunkt i den reserva-
tion som vi socialdemokrater har tillsammans med
Vänsterpartiet så yrkar jag bifall till reservationen.

Anf. 151 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Lennart Nilsson,
som också har varit ute i världen och lyssnat på de-
mokratifrågorna: Tycker Lennart Nilsson att vi har
kommit tillräckligt långt i Sverige när det gäller att på
nationell nivå lyssna till medborgarna ute i landet, till
enskilda människor?

Anf. 152 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Svaret är nej.

Anf. 153 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Tack så mycket, Lennart Nilsson. Det
var ett ärligt svar. Nej, vi har inte kommit tillräckligt
långt. Min nästa fråga är hur vi ska göra för att det
ska bli bättre. Kan Lennart Nilsson dela min åsikt att
indelningslagen måste förändras?
Jag tycker att vi ska ta bort frågan om regeringen
har gjort fel. Regeringen har inte gjort något fel. Men
indelningslagen är så formulerad att regeringen ska
bestämma. Regeringen har inte gjort något fel. Det är
ingenting att diskutera. Vad vi bör diskutera är hur vi
ska kunna förbättra, så att människor ute i landet
känner tilltro till oss politiker. Tyvärr gör de inte det i
dag.

Anf. 154 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det handlar inte enbart om indelning-
slagen. Mitt svar att vi inte har kommit tillräckligt
långt innebär att vi ständigt måste arbeta för att ut-
veckla demokratin på livets olika områden.

Anf. 155 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag reagerade när Lennart Nilsson sa-
de att vi vill sätta käppar i hjulet för regeringen och
att vi har bedrivit demonstrationspolitik. Det har vi
inte. Vi har gjort det lika lite som när det gällde
Torslanda kommun. Där ansåg vi att det som folket
tycker ska träda igenom. Vi vill att demokrati ska
råda.
Jag nämnde i mitt anförande fem olika saker som
har skett i fallet med Heby kommun. Det var bl.a. en
folkomröstning, Kammarkollegiet har sagt ja och en
utredning har sagt ja. Det har också funnits andra
saker. Ändå säger regeringen nej. Det är det vi reage-
rar så starkt emot.
Om vi vill att demokratin ska kunna fortsätta, om
det ska finnas tilltro till demokratin i Sverige måste vi
låta människorna påverka. Det har de gjort i Heby.
De gjorde det i Torslanda. Det fanns en majoritet i
Torslanda. Det finns en majoritet här också. Men
socialdemokraterna säger hela tiden nej och vill inte
detta. Vill ni inte demokrati? Vill ni inte att männi-
skorna ska påverka utvecklingen i sin kommun?

Anf. 156 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Folkomröstningen om Torslanda har i
och för sig inte med det här betänkandet att göra.
Men vi kan konstatera att en majoritet av de som
röstade i folkomröstningen i kommunen sade nej till
en egen kommun i Torslanda.

Anf. 157 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Okej, då lämnar vi Torslanda. I Heby
kommun finns däremot en majoritet som är för. Det
var 57,7 % i folkomröstningen. Gäller inte den majo-
riteten?

Anf. 158 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Demokrati handlar om att göra en av-
vägning mellan olika intressen. Det har varit rege-
ringens utgångspunkt, som ni ifrågasätter ur demo-
kratisk synvinkel. Ni menar att man har handskats
felaktigt med ärendet ur demokratisk synvinkel. Det
är ganska allvarligt.

Anf. 159 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är naturligtvis inte odemokratiskt
att ha en annan uppfattning än Annelie Enochson,
Rigmor Stenmark eller någon annan i majoriteten.
Man kan ha olika uppfattningar i demokratins namn.
Lennart Nilsson för ett resonemang om KU-
granskning. Vi har planerat den administrativa
granskningen från KU i höst. Jag har då föreslagit att
vi skulle titta på regeringens sätt att handlägga indel-
ningsfrågor, för att se om regeringen har förbrutit sig
mot lagen. Efter Rigmor Stenmarks uttalande kanske
man inte behöver göra det. Hon säger att regeringen
inte har gjort något fel.
Den intressanta frågan uppstår så småningom, hur
majoriteten i den här frågan kommer att hantera ett
regeringsbeslut som går emot en ny ansökan från
Heby, om det nu kommer någon. Då är det väl läge
för en KU-anmälan mot beslutsfattande statsråd, kan
jag tänka mig, om man nu menar allvar med resone-
manget om hur regeringen ska fatta beslut i indel-
ningsfrågan.

Anf. 160 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Utan att göra några som helst anspråk
på att undervisa i exegetik vill jag säga följande. Det
som föreslås av utskottet är att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad utskottet anför.
Utskottet lämnar förslaget med anledning av motio-
nerna 2000/01:Bo302 och 2000/01:Bo303. Det som
utskottet har anfört i en central mening dessförinnan
är att det enligt utskottet bör undersökas om det finns
några bärande invändningar mot den skisserande
ordningen.
Efter förslaget gör utskottet också en kommentar
såtillvida att man utgår från vissa konsekvenser, be-
roende på att riksdagen har uttalat sig om en opinion.
Där skulle man möjligen med Göran Magnussons ord
kunna fråga sig om det formellt är en nullitet.

Anf. 161 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte säkert att riksdagen i mor-
gon fattar det beslut som Carl-Erik Skårman står för.
Vi får se huruvida det blir som majoriteten föreslår
eller som vi reservanter föreslår. Riksdagen kan inte
fatta beslut om att Heby kommun ska tillhöra Uppsala
län. Det är en regeringsfråga. Regeringen ska komma
tillbaka till riksdagen.
Vi måste vara överens om att det handlar om ett
utredningsförslag som ni inte tycker är något värt.
Regeringen ska ju säga ja till att Heby överförs till
Uppsala län oavsett vad som händer med utredningen.
Det tycker jag är illavarslande.

Anf. 162 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att uttalandet inte är
något värt för bostadsutskottets vice ordförande.
Likväl är det ett förslag om ett tillkännagivande som
yrkar på en utredning och därtill en kommentar om
vad riksdagen kan komma att förvänta sig genom sitt
opinionsbildande uttalande.

Anf. 163 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Man ska ta utredningar på allvar. Men
här sägs att Heby kommun kommer att göra en ny
ansökan i sommar. Det är sommar nu, även om det
inte ser så ut. Det betyder att en utredning inte är
något värd för dem som driver frågan om Heby
kommun, eftersom man anser att regeringen ska säga
ja oberoende av vad en utredning kommer fram till.

Anf. 164 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Genomgående i debatten har det varit
konstitutionella frågor och system mot människor. I
frågan om Hebys länstillhörighet kan vi se alla ingre-
dienser. Det finns en folkvilja som säger ja till att
byta län. Kommunfullmäktige säger ja. Kammarkol-
legiet säger ja. Men systemet säger nej. Regeringen
säger nej. De har all rätt att säga nej. Men man kan
från moralisk utgångspunkt fundera i demokratiska
termer. Det tillsätts demokratiutredningar därför att
man är orolig över det demokratiska underskottet,
över att människor hoppar av sina politiska uppdrag
och över att många människor känner förakt mot
politiker och de beslut som vi fattar.
I Heby i dag känner man en mycket stor frustra-
tion.
När regeringen sade nej blev vi förvånade. Ingen i
bostadsutskottet, anser jag, trodde att regeringen
skulle säga nej. Det ser man när man läser ut-
skottstexten. Vad kunde vi göra? Tyvärr hade vi inte
kunskap för att stifta en lag. En ren Hebylag var det
inte riktigt konstitutionellt möjligt att stifta.
Därför sade vi - en majoritet i riksdagen - att vi
vill få till stånd en förändring av indelningslagen. Nu
är det mer ett uttalande, precis som Göran Magnusson
är inne på, därför att det är ganska komplicerat. Men
vi anser att det borde till synnerliga skäl för att rege-
ringen ska säga nej om tre kriterier är uppfyllda - en
positiv folkopinion, en positiv kommunfullmäktige
och ett kammarkollegium som säger ja.
Vi har begärt denna utredning. Om det kommer in
sådana ärenden igen tycker vi, utifrån vad man kan
kalla ett moraliskt ställningstagande, att regeringen
ska fundera över vad denna folkopinion och vad
fullmäktigeopinionen betyder. Borde man inte kunna
ta sig en funderare när det gäller att ändra sitt beslut?
Man bryter inte mot någon lag om man ändrar sitt
beslut. Det har man all rätt till.
Det är ändå så att en majoritet i riksdagen skulle
vilja fördjupa demokratin och synen på demokratin.
Jag tycker att man måste ta det på allvar. Regeringen
fattar vilket beslut den vill, men jag hoppas - det är
bara en förhoppning - att den ändrar sig.

Anf. 165 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Nej, regeringen har inte hanterat frå-
gan om länsbyte för Heby kommun på ett formellt
felaktigt sätt. I folkomröstning har medborgarna sagt
att de vill byta län, men omröstningen är rådgivande.
Medborgarna vill byta. Kammarkollegiet har föresla-
git byte. Regeringen har att göra en helhetsbedöm-
ning.
Men vilka är då skälen till regeringens nej när
man har gjort denna helhetsbedömning? Jag har för-
sökt finna dem. När jag inte fann dem i samband med
beslutet tänkte jag att jag skulle hitta dem i reserva-
tionen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Där måste jag väl ändå hitta några skäl till att man vid
denna helhetsbedömning säger nej.
När jag läser i reservationen finner jag bl.a. föl-
jande: Det är enligt vår mening tveksamt om riksda-
gen över huvud taget bör göra ett uttalande av denna
innebörd i ett förvaltningsärende. Motionerna bör
sålunda avstyrkas redan på denna grund.
Något mer sägs inte med substans i i reservatio-
nen. Det är det här som är så skrämmande. Man ska
göra en helhetsbedömning, men anför egentligen inte
några som helst skäl till sitt nej. Detta visar, fru tal-
man, nödvändigheten av att söka former för att öka
medborgarnas inflytande över länsindelningar.
Särskilt tydligt blir det när jag lyssnar på Göran
Magnusson. Göran Magnusson talade bl.a. om folk-
omröstning utlyst av annan - jag hoppas att jag hörde
fel, men så uppfattade jag det - än den som har att
besluta. Vad är detta för syn på medborgarinflytande?
Fru talman! Medborgarna har sagt sitt, och det är
tydligt vad de vill. Kammarkollegiet har sagt sitt. Om
då regeringen vid helhetsbedömningen skulle ha
starka skäl för att säga nej skulle jag kunna acceptera
det, men det har inte angivits. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2000/01:136 Äldreförsörjningsstöd

Skatteutskottets betänkande
2000/01:SkU25 Vissa frågor inför den allmänna fas-
tighetstaxeringen 2003, m.m.

Näringsutskottets betänkande
2000/01:NU11 Statens ägande i Telia AB

Konstitutionsutskottets betänkanden
2000/01:KU23 Riksdagen inför 2000-talet
2000/01:KU26 Ändrade regler om koncessionsavgift
på televisionens område

Finansutskottets betänkanden
2000/01:FiU29 Utvecklingen inom den kommunala
sektorn
2000/01:FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2001
2000/01:FiU28 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning av statsskulden 1995/96-2000

Justitieutskottets betänkanden
2000/01:JuU26 Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning
2000/01:JuU27 Sveriges tillträde till FN:s konvention
om bekämpande av bombattentat och terrorister
2000/01:JuU29 Reformeringen av domstolsväsendet
2000/01:JuU30 Internationella brottmålsdomstolen
2000/01:JuU31 Behandling av personuppgifter inom
kriminalvården

Trafikutskottets betänkande
2000/01:TU16 Beslutsunderlag för investeringar i
vägar och järnvägar

13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 7 juni

2000/01:1352 av Margareta Cederfelt (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten
2000/01:1353 av Margareta Cederfelt (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Bostadsskatten
2000/01:1354 av Jonas Ringqvist (v) till statsminister
Göran Persson
Kärnavfall till Ryssland
2000/01:1355 av Murad Artin (v) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Visumregler
2000/01:1356 av Willy Söderdahl (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Västsaharas fiskevatten
2000/01:1357 av Maud Ekendahl (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Kriget mot narkotika
2000/01:1358 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Insyn på fängelser
2000/01:1359 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Brottsbekämpning
2000/01:1360 av Anita Sidén (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Rätt till skadestånd

den 8 juni

2000/01:1361 av Gunilla Tjernberg (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Institutionen för rymdfysik
2000/01:1362 av Kerstin Heinemann (fp) till social-
minister Lars Engqvist
Läkemedel för barn
2000/01:1363 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Tvångsäktenskap
2000/01:1364 av Helena Bargholtz (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
SÄPO-registrerade
2000/01:1365 av Margareta Viklund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Barnens svåra situation
2000/01:1366 av Margareta Viklund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Barnarbete
2000/01:1367 av Willy Söderdahl (v) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
EIB och miljöhänsyn
2000/01:1368 av Willy Söderdahl (v) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Europeiska investeringsbanken
2000/01:1369 av Erling Wälivaara (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Bristen på allmänläkare

den 11 juni

2000/01:1370 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till försvarsminister Björn von Sydow
Sotningsmonopolet
2000/01:1371 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Eftervård för ungdomsbrottslingar
2000/01:1372 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till miljöminister Kjell Larsson
Jakt på rovdjur i Norge
2000/01:1373 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till näringsminister Björn Rosengren
Väg 73
2000/01:1374 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till statsrådet Britta Lejon
Produktsäkerhetslag för offentliga tjänster
2000/01:1375 av Chris Heister (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Föräldrapenningen
2000/01:1376 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Tillämpning av utlänningslagen
2000/01:1377 av Marianne Andersson (c) till utri-
kesminister Anna Lindh
En rättsprocess mot de röda khmererna

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 september.

14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 6 juni

2000/01:1304 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
justitieminister Thomas Bodström
Maximistraff på människohandel
2000/01:1318 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Arvsrätten

den 7 juni

2000/01:1284 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Straffsatser för innehav av kat
2000/01:1291 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Säkerheten på landets anstalter
2000/01:1295 av Harald Nordlund (fp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Transporter på järnväg
2000/01:1299 av Inga Berggren (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Vindkraftsindustrin
2000/01:1300 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Anslag till minröjning
2000/01:1305 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Pilotanläggning för produktion av etanol
2000/01:1306 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Forskning om förnybara drivmedel
2000/01:1307 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Hållbar transport- och miljöteknik

den 8 juni

2000/01:1297 av Lennart Fridén (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Språkundervisningen i gymnasieskolan
2000/01:1302 av Catharina Hagen (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Statistikunderlag för gymnasiebidraget till friskolor
2000/01:1303 av Catharina Hagen (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Pensionskostnader för friskolor
2000/01:1316 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Assyriers/syrianers och kaldéers rätt att besöka Tur-
kiet
2000/01:1326 av Margareta Viklund (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter

den 11 juni

2000/01:1317 av Lars Leijonborg (fp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Dublinkonventionen

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 september.

15 § Kammaren åtskildes kl. 18.05.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 2 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 29
(delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl.
12.54,
av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 84 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 129
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.