
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2000/01:117</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 30 maj</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 - 17.48</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>---------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Val av ställföreträdande ombudsman vid
JO-ämbetet</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:</pre><pre>Till riksdagen
Konstitutionsutskottet har berett frågan om val av
ställföreträdande ombudsman vid JO-ämbetet.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt
att riksdagen - för tiden den 1 september 2001 till
den 31 augusti 2003 - till ställföreträdande ombuds-
man omväljer f.d. president Leif Ekberg.
Stockholm den 17 maj 2001
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel</pre><pre>
Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och omvalde därmed för tiden den 1 september 2001-
31 augusti 2003 till</pre><pre>ställföreträdande ombudsman vid JO-ämbetet
Leif Ekberg</pre><pre>2 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
2000/01:K11-K15 till konstitutionsutskottet</pre><pre>3 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU24
Lagutskottets betänkanden 2000/01:LU20, LU21 och
LU24
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2000/01:MJU18
Trafikutskottets betänkanden 2000/01:TU13-TU15
och TU17
Bostadsutskottets betänkanden 2000/01:BoU10 och
BoU12</pre><pre>4 §  Granskningsbetänkande</pre><pre>Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU20
Granskningsbetänkande.
Inledning (allmänna synpunkter)</pre><pre>Anf.  1  PER UNCKEL (m):
God morgon, fru talman! Konstitutionsutskottet
ber att för kammarens diskussion och överväganden
få överlämna vårens granskningsbetänkande.
Det är en grannlaga uppgift som utskottet har att
granska hur regeringen och regeringens ledamöter
sköter sina åligganden. Utskottet gör numera detta vid
två tillfällen varje år. Ett tillfälle är det som redovisas
nu där initiativet till granskningen uppgift för uppgift,
ärende för ärende kommer från riksdagens ledamöter,
och en annan granskning är den som utskottet pre-
senterar strax före jul varje år där initiativet till
granskningen normalt tas av utskottet självt och där
inriktningen av tradition mer har kommit att bli på de
administrativa rutiner som präglar Regeringskansliet
och regeringens arbete i övrigt.
Har man väl sagt detta ska det naturligtvis också
understrykas att åtskilligt av det som formellt kan
hänföras till den ena eller den andra kategorin av
granskningar ändå går i varandra, vilket säkerligen
debatten här i dag kommer att visa. I flera av de av
ledamöterna initierade granskningsärenden som ut-
skottet i dag redovisar har det visat sig att det är på ett
administrativt plan som kritik kan riktas och invänd-
ningar resas.
Får jag också, fru talman, innan debatten inleds på
allvar understryka att den granskning som utskottet
har att göra i första hand är att ses såsom en rättslig
prövning. Det har alltså inte att göra med det politiskt
lämpliga i att regeringen beter sig på det ena eller
andra sättet. Vi som tillhör oppositionen har åtskilligt
att säga om regeringens politiska handlande, men det
hör som sagt inte hemma i en debatt som denna. Här
ska prövas huruvida riksdagen och riksdagens kon-
stitutionsutskott är tillfreds med det sätt som rege-
ringen handhar sina uppgifter på, givet det mandat
som regeringen har fått av väljarna i val.
Den debatt som nu ska följa är en debatt där vi ska
försöka att ärende för ärende peka på de iakttagelser
som utskottet har gjort. Den inledande rundan avser
att titta mer på några av de övergripande eller om
man så vill sammanhållande iakttagelser man kan
göra när hela granskningsbetänkandet nu ligger på
riksdagens bord.
För min egen del skulle jag vilja peka på två så-
dana mer övergripande iakttagelser i den sammantag-
na bedömning som utskottet gör, såväl i enighet som i
de delar där utskottets ledamöter har valt att gå skilda
vägar.
Den ena sammanhållande iakttagelsen heter Björn
Rosengren. Mer än hälften av de anmälningar som
utskottet har haft att hantera har i ett eller annat avse-
ende handlat om näringsministerns fögderi. Jag har
själv under mina år i riksdagen aldrig varit med om
att ett enstaka statsråd har varit föremål för en sådan
koncentrerad uppmärksamhet från utskottets sida.
Den andra genomgående iakttagelsen, som jag
skulle vilja ägna några minuter åt att diskutera, är en
känsla vid genomläsningen av hela utskottets redo-
visning av att de fasta regler som ska prägla regering-
ens maktutövning är stadda i upplösning.
Får jag först, fru talman, säga några ord om iakt-
tagelserna om och kring näringsministerns arbete. Det
är svårt att komma från känslan av att åtskilligt av det
utskottet har att anföra om Näringsdepartementets
fögderi i dess olika delar är knutna till Rosengrens
person och till hans sätt att leda sitt departement. Det
finns någonting i hans person som gör honom till en
gränsvandrare i förhållande till det som utskottet har
att övervaka.
Björn Rosengren är känd som ett statsråd som
gärna talar glatt, piggt, spontant och inte alltid över-
lagt. Han tar initiativ som jag inte har någon anled-
ning att misstro ambitionerna och välviljan bakom.
Men han förefaller ibland att tro att staten inte riktigt
är staten, utan att staten i hans fögderi är någonting
som ligger, vad han föreställer sig, närmare ett före-
tag än den statsmakt han är satt att ansvara för. Det
finns paradoxalt nog i de iakttagelser utskottet gör
kring Björn Rosengren en känsla av att något slags
ekonomistiskt kryper in i det Rosengrenska fögderiet
i stället för det efterlevande av strama och ibland
säkerligen också hindrande rättsregler som staten
omger sin verksamhet med.
Telia-Telenor-affären, som utskottet nu för andra
gången ägnar en betydande granskning, är ett rätt
typiskt exempel på detta. Ett enigt utskott konstaterar
att de administrativa rutinerna i Näringsdepartementet
i de hänseenden vi har granskat har brustit. Några av
oss går längre i vår kritik gentemot vad näringsmi-
nistern har gjort och inte gjort och hävdar att det han
faktiskt kan läggas till last är av ett sådant slag att det
finns anledning att rikta långt mycket allvarligare
kritik mot fögderiet än vad majoriteten är beredd att
göra.
Ett slags högstämt crescendo för den kritiken går
att utläsa i den bilagedel som utskottet fogar till sitt
betänkande, i vilken redovisas utskottets utfrågning
med näringsmininstern och på vilket sätt man har sett
på lagen om offentlig upphandling när avtalet med
investmentbanken Goldman Sachs skulle göras.
De argument som näringsministern och hans
medhjälpare där anförde visade sig glida snabbare än
en tvål i ett badkar och visade sig till yttermera visso
så småningom forma ett näst intill perfekt cirkelbevis.
Det gav för många av oss i utskottet känslan av att
de formkrav som ändå måste gälla också för ett stats-
råd med aldrig så starka ambitioner att vara något
slags halv företagsledare inte hade uppfyllts eller -
vilket är ännu värre - sannolikt inte ens hade tänkts
igenom innan processen började. Det verkade vid
utfrågningen som om Rosengren inte riktigt förstod
vad man som statsråd har att rätta sig efter, med all
respekt för de ambitioner man kan ha som statsråd i
andra hänseenden. En stat är en stat som omges av
restriktioner som inte ens de största, bästa och mest
frivola av ambitioner kan omkullkasta.
Likartad känsla får man vid genomgången av
ärendet om trafik på Västkustbanan. Trafiken omöj-
liggjordes redan ett par dagar efter det att en privat
entreprenör hade fått möjlighet att visa att man kun-
de, där SJ tidigare hade dragit sig tillbaka. När statens
egna förhandlare kallar det uppträdande som nä-
ringsminister och näringsdepartement gjorde sig
skyldiga till för oetiskt är det hårda ord, i synnerhet
som de kommer från regeringens egna medarbetare.
Återigen känns det som om den fasthet med vil-
ken staten måste agera, den överblickbarhet med
vilken statens beslut måste handhas, inte föresvävade
näringsministern när han drog undan mattan för det
företag som just hade börjat köra sina tåg på banan i
SJ:s ställe.
På det personliga planet skulle jag vilja rikta en
rekommendation till näringsministern att läsa noga
vad utskottet har haft att anföra i det stora antal fall
som handlar om hans person och reflektera över vilka
krav som statsrådskapet stipulerar och vad som skiljer
statsrådskapet från andra verksamheter i samhället.
Fru talman! Med tanke på den monumentala do-
minans av ärenden som bär Rosengrens namn hade
det möjligen också varit klädsamt om näringsminis-
tern hade bevärdigat riksdagen med sin närvaro när
hans eget fögderi ska debatteras under nästan en hel
dag.
Iakttagelserna om och kring Björn Rosengren har
också starkt samband med den andra och mer över-
gripande iakttagelse som jag nämnde inledningsvis,
nämligen att hänsynen till de fasta reglerna i Rege-
ringskansliet är på väg att luckras upp.
Frågeställningarna kring lagen om offentlig upp-
handling, som är till för att säkerställa att skattebeta-
larnas pengar används på bästa möjliga sätt, är ett
tydligt exempel på hur Regeringskansliet inte riktigt
bryr sig, ens om sådant som lagen stipulerar att man
måste bry sig om. Näringsministern säger, lite kaxigt,
att han skulle göra samma sak en gång till om han
bara fick chansen, utan att ens ha tagit del av vad
utskottet hade att säga om sin kritik gentemot det som
hade förevarit i Goldman Sachs-ärendet. Dvs. han
skulle vara beredd att en gång till sätta sig över de
regler som han flagrant bröt emot i fallet med Gold-
man Sachs.
Samma brist på hänsyn till fair play och goda
regler aktualiseras i ett par fall som bär statsminis-
terns eget signum. Statsministern är glad i att uttala
sig om allt från himmel till jord och har, som utskot-
tet många gånger har påpekat, all rätt att som enskild
individ också göra det. Men man måste, i synnerhet
om man är statsminister, göra det med all den akt-
samhet som följer av det enkla faktum att någon möj-
ligen kan rätta sig efter vad statsministern säger.
Utskottet redovisar i ett fall hur statsministern,
mitt under pågående remissbehandling av ärendet om
var en eventuell ny flygplats i Storstockholm skulle
vara belägen, redan meddelar vad han anser är det
slutgiltiga svaret.
Tror man att det är av värde att andra än statsmi-
nistern själv kommer till tals och redovisar sina upp-
fattningar är det ingen konstig idé att statsministern
eller övriga statsråd ger sig till tåls, intill dess att
andra har sagt sin mening.
I ytterligare ett fall där utskottet är mycket kritiskt
gentemot statsministern handlar det om hans, och för
övrigt socialministerns, uttalande i anslutning till att
barnbidraget höjdes och socialförsäkringsnormen
möjligen kom att påverkas av detta.
Redan i dag vet vi att uttalanden som statsråd då
gjorde av en juridisk instans har bedömts icke stå i
överensstämmelse med lagen. När statsråds önskan
om att tycka någonting går så långt att man kommer i
närheten av det som lagen stipulerar eller, såsom det
för stunden förefaller, t.o.m. över det, finns det skäl
för ett utskott som konstitutionsutskottet att säga:
Stopp och belägg, tänk efter! Inse att det finns regler
som också statsråd har att följa.
Ett tredje fall av uppluckring av hänsynen till re-
gelverk och traditioner, normer och erfarenheter ut-
görs av de två fall där utskottet diskuterar hur upp-
gifter som normalt handhas av statliga myndigheter
nu kommit att övertas av Regeringskansliet. Pengar
till satsningar i Östersjöregionen respektive pengar
till satsningar i en ekologisk omvandling av vårt sam-
hälle tilldelas numera hugade intressenter direkt av
Regeringskansliet, i stället för att tilldelas med all den
kompetens och oväld som statliga myndigheter skulle
kunna utöva. Det glider i traditionerna i den svenska
förvaltningen när regeringen ser sina egna politiska
ambitioner som väsentligare än de regler och rätts-
ordningar som det svenska samhället är uppbyggt på.
Fru talman! Sammantaget ger granskningsbetän-
kandet en bild av en regering som gladeligen vill
regera och förverkliga sina ideal men gör det på ett
sätt som ligger på gränsen eller stundtals över det
som lagar, regler och förordningar anger. Denna
känsla av att regler inte längre spelar roll utmanar i
sin yttersta konsekvens själva den grundval som rätts-
samhället är byggt på.
De politiska striderna och ambitionerna måste
kunna utövas och ska kunna göra det inom ramen för
det som rättssamhället stipulerar som de yttre villkor
som gäller för den politiska debatten och den politis-
ka omvandlingen av samhället. Det vi nu börjar be-
vittna är en regering som inte anser att dessa regel-
verk längre har det värde och är förtjänta av den re-
spekt som jag menar att rättssamhället kräver. I denna
mening är den sammantagna bilden av årets gransk-
ning mer än bekymmersam.
På samma sätt som jag gärna skulle vilja be Björn
Rosengren att personligen reflektera över konsekven-
serna av det sätt på vilket han utövar ledarskapet på
Näringsdepartementet, finns det skäl för statsminis-
tern och hela hans regering att fundera över relatio-
nerna mellan de politiska ambitionerna å ena sidan
och rättsstatens och rättsreglernas krav å den andra.
Fru talman! Om detta kan bli den konstruktiva
slutsatsen av årets granskningsdebatt har åtminstone
ett viktigt mål med utskottets arbete uppnåtts.</pre><pre>Anf.  2  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Den offentliga makten utövas under
lagarna. Formuleringen återfinns i regeringsformen
1 kap. 1 §. Det är naturligtvis fundamentalt för ett
rättssamhälle att slå fast detta. Det betyder också att
den granskning som konstitutionsutskottet ska göra
ska ta sin utgångspunkt i detta - att den offentliga
makten utövas under lagarna. Man ska alltså ha en
konstitutionell granskning av statsrådens hantering av
olika regeringsärenden under den aktuella perioden.
För min del är det viktigt att lägga vikten just vid
granskningen ur den konstitutionella synpunkten. Den
politiska granskningen sker i annat sammanhang. De
instrumenten finns i riksdagen, i denna kammare, och
bestäms även ytterst av väljarna på valdagen.
Fru talman! Jag tänkte i mitt anförande ta upp
några principiella synpunkter på granskningsarbetet,
och mindre ägna mig åt de olika granskningsdebatter
som sedan kommer enligt den punktindelade debat-
ten.
Jag vill börja med att ifrågasätta den beslutsteknik
som vi tillämpar här i kammaren genom att votera om
de reservationer som finns. Jag har funderat rätt
mycket på detta, och debatten har varit i gång i olika
sammanhang. Eftersom granskningsbetänkandena
egentligen är en anmälan av vad konstitutionsutskot-
tet har funnit under sitt granskningsarbete är det en-
ligt min mening bara en förstärkning av de partipoli-
tiska tendenser som finns i granskningsarbetet när
man går till voteringar om de olika reservationerna.
Därför tycker jag att det vore bra om vi i konstitu-
tionsutskottet kunde bli överens om hur vi ska hantera
de här frågorna.
När jag har tittat på voteringarna under åren kan
jag konstatera att de har blivit färre och färre. De
mest uppmärksammade voteringarna som jag har
funnit under en tioårsperiod - möjligen ytterligare
något år tillbaka i tiden - är de där några moderata
statsråd har befriats från kritik genom att partivänner-
na har drivit frågorna till votering och på något sätt
skapat en annan majoritet än den som tidigare fanns i
konstitutionsutskottet. Riksdagens utredningstjänst
har förtjänstfullt hjälpt mig att titta på detta. Jag ska
inte närmare gå in på omständigheterna kring det här,
men det är värt att notera att de som oftast säger sig
syssla med denna granskning utifrån en konstitutio-
nell och juridisk utgångspunkt i andra sammanhang
har drivit den till att handla om att på något sätt se till
att befria de egna statsråden från den kritik som har
förevarit.
Fru talman! Jag vill också ta upp det som jag
skulle vilja kalla för kontrollkollisioner, som jag nu
ser framför mig genom att riksdagen tidigare har
beslutat om förändrad revision. Jag ska inte ifråga-
sätta eller diskutera den frågan, utan bara konstatera
att det blir en ny organisation för revisionsarbetet.
Det pågår nu utredningsarbete kring de frågorna, och
det är lätt att konstatera - vilket också konstitutions-
utskottet har gjort - att man i det arbete som nu pågår
med att bygga upp den nya revisionsverksamheten
mycket noggrant också måste överväga vilken roll
KU får och vilken utformning revisionen får. Den får
nämligen inte inkräkta på det som är KU:s gransk-
ningsområde, dvs. den juridiska granskningen av
statsråden.
Jag tror att detta är en ganska komplicerad och
grannlaga fråga, men jag vill gärna i det här samman-
hanget ta upp den på det principiella planet och peka
på att det med tanke på svensk konstitutionell tradi-
tion är oerhört viktigt och angeläget med den gransk-
ning som konstitutionsutskottet utför. Det vore en
väldig olycka om den nya revisionen skulle utvecklas
på ett sådant sätt att det blir kontrollkollisioner mellan
de här institutionerna.
Fru talman! Man kan konstatera att något av en
sådan här kontrollkollision också har inträffat i år,
och kanske även tidigare. Jag tänker på Riksdagens
revisorers granskning av Telia-Telenor-affären, eller
snarare upphandlingsfrågorna kring den, och även
konstitutionsutskottets granskning. De har löpt paral-
lellt. Vi har kikat på detta, och nu inträffar förhållan-
det att konstitutionsutskottet till riksdagen anmäler
vad man har funnit beträffande upphandlingsfrågorna.
Senare i år har utskottet fått - det har redan remitte-
rats till utskottet - Riksdagens revisorers förslag i
anledning av deras granskning av samma fråga. Vi
ska alltså behandla den frågan senare. Denna typ av
kollisioner måste vi på något sätt försöka klara av i
det fortsatta arbetet.
Fru talman! Det granskningsarbete som vi ska ut-
föra är naturligtvis grannlaga och viktigt. Jag skulle
dock vilja peka på att det ibland inte är resultatet av
granskningsarbetet utan anmälningarna i sig - och
antalet anmälningar - som är det intressanta i sam-
manhanget. Detta togs upp även i utskottsordföran-
dens föredragning.
Låt mig ta ett exempel. Det gäller inte något av de
större ärendena i år, utan det handlar om en anmälan
mot Björn Rosengren för att han skulle ha struntat i
ett riksdagsbeslut. Enligt Göteborgs-Posten skriver
anmälaren att det är uppenbart att näringsministern
helt enkelt struntat i vad trafikutskottet och riksdagen
sagt om att prioritera de regionala vägpengarna till de
områden i landet som har störst problem med tjäl-
lossning och bärighet.
Det är alltså ett mycket klart ställningstagande till
anmälan. Det blir uppmärksamhet i hemortspressen
och i andra tidningar kring frågan. Det anses vara
klart att Rosengren har struntat i riksdagsbeslutet.
Resultatet av konstitutionsutskottets granskning av
frågan är det mycket svårare att få genomslag för,
därför att resultatet är att detta är helt fel! Rosengren
har inte struntat i riksdagens beslut, utan utskottet
konstaterar att det som man har fått fram och det som
har visats är i enlighet med vad riksdagen har beslu-
tat. Den ståndpunkten och den åsikten är det mycket
svårare att få något mediegenomslag för - ja, det är
inte bara svårare utan alldeles omöjligt.
Jag tycker att detta visar på ett problem i sam-
manhanget, nämligen att anmälningarna får ett stort
genomslag medan resultatet av granskningarna får ett
betydligt mindre mediegenomslag och knappast
uppmärksammas alls.
Det är intressant, fru talman, när utskottets ordfö-
rande här konstaterar att fler än hälften av anmälning-
arna, eller de som vi nu har granskat, har handlat om
ett visst statsråd. Det är väl möjligt att man kan få det
till det om man räknar in de statsråd som tillhör detta
statsråds departement, men det är i varje fall ett akt-
ningsvärt antal anmälningar som är direkt riktade till
Rosengren. Men om ordföranden hade haft för avsikt
att redovisa utskottets betänkande och utskottets
ståndpunktstaganden hade han också kunnat säga att i
fyra av de fem sex anmälningar som finns mot Ro-
sengren har utskottet funnit att det inte finns anled-
ning till någon kritik. Det hade varit en korrekt redo-
visning av vad utskottets granskning har kommit fram
till.
Dessa resonemang leder mig fram till en annan
sak, nämligen att det ibland är lite svårt att följa med i
i vilken rapport och vilket betänkande som utskottets
ordförande befinner sig i sitt inledningsanförande.
Det började väldigt bra med betoningen av den juri-
diska granskningen. Då kände jag mig fortfarande
hemma i konstitutionsutskottets betänkande. Ordför-
anden fortsatte sedan med att säga att den politiska
granskningen ska ske i ett annat sammanhang, unge-
fär som jag uttryckte det. Men det tredje steget - och
då är det direkt statsrådet Rosengren som det handlar
om - blir snarare en personlighetsbeskrivning av
statsrådets sätt att vara och agera.
Framför allt övergick då utskottsordföranden till
att i stället för att hålla sig till utskottets betänkande
och betänkandetexterna här tala om den rapport som
Per Unckel presenterade i januari eller februari, tror
jag att det var, och som, mycket fyndigt i och för sig,
var rubricerad Björntjänster. Där hämtade, tycker jag,
utskottets ordförande sin inspiration till att diskutera
förhållandena i regeringen, hur Björn Rosengren
beter sig och vilka personliga egenskaper som ligger
bakom Björn Rosengrens sätt att agera.
Det där ligger ju ganska långt ifrån den juridiska,
konstitutionella granskning som utskottet ska syssla
med. Det, fru talman, leder mig över till att avslut-
ningsvis ta upp två andra saker. Först gäller det den
dubbla roll som utskottets ordförande ju spelar i det
politiska livet. Han har två hattar. Dels har han kon-
stitutionsutskottets ordförandehatt, dels den hatt som
den moderata riksdagsgruppen håller honom med
eftersom han ska vara den moderata riksdagsgruppens
främste politiske företrädare här i kammaren.
Det här ger ju dubbla roller. Jag har tidigare tagit
upp det här från denna talarstol i anslutning till
granskningsdebatterna. Jag tycker att detta illustrera-
des väldigt väl i vintras just i rapporten Björntjänster,
då konstitutionsutskottets ordförande direkt uttalade
sig om Björn Rosengren, hans sätt att sköta det de-
partement som han är satt att sköta och de olika frå-
gor som redan då fanns under anmälan i konstitu-
tionsutskottet. Långt innan utskottet hade granskat de
här frågorna hade alltså utskottets ordförande i den
här rapporten klart för sig att det var illa ställt, att det
var felaktigheter osv. Han kritiserade Rosengren på
en rad punkter där utskottet sedan inte har funnit
anledning att rikta någon kritik utan där utskottet
enigt konstaterat vad som förevarit.
De här dubbla rollerna är ett problem för konsti-
tutionsutskottets trovärdighet som granskare av rege-
ringsmakten. Det finns anledning, tycker jag, att på
allvar diskutera detta. Vilka förtroendeposter som ska
besättas av vilka moderater är naturligtvis en fråga för
Moderata samlingspartiet och Moderata samlingspar-
tiets riksdagsgrupp, men som vice ordförande i kon-
stitutionsutskottet tycker jag ändå att det vore bra om
utskottets ordförande inte tvärsäkert uttalade sig om
särskilda förhållanden innan utskottets granskning är
avslutad.
Till sist, fru talman, vill jag ta upp en mer trist as-
pekt på det granskningsarbete som vi har utfört och
på det som förekom på den presskonferens som vi
hade. Där påstod utskottets ordförande helt plötsligt
att det i praktiken var statsrådet Rosengren som hade
hållit i pennan för den socialdemokratiska stånd-
punkten i de olika granskningsfrågorna. Man vänjer
sig ju i det politiska livet att stå ut med olika aspekter
på saker och ting, men när integriteten på detta flag-
ranta sätt ifrågasätts av konstitutionsutskottets ordfö-
rande gör det mig faktiskt bedrövad. Det gör mig
faktiskt bedrövad att behöva gå och fundera på varför
det fanns anledning att i det här sammanhanget kasta
ur sig ståndpunkten att det i praktiken är Rosengren
som håller i pennan.
Jag ska avstå från att peka på att Per Unckel själv
har suttit i regeringen och själv har varit föremål för
granskning i konstitutionsutskottet. Jag ska avstå från
att koppla ihop hans erfarenheter därifrån med de  här
erfarenheterna. Jag tycker inte att det vore riktigt
korrekt att göra så. Men jag måste på allvar protestera
mot att utskottets ordförande på det här sättet ifråga-
sätter Socialdemokraternas, och indirekt också Väns-
terpartiets och Miljöpartiets som i långa stycken har
samma ståndpunkt, integritet i konstitutionsutskottets
granskningsarbete. Jag tycker att det vore bra, fru
talman, om vi kunde få ett klarläggande från utskot-
tets ordförande beträffande om han kvarstår vid de
här ståndpunkterna eller ej.</pre><pre>Anf.  3  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Det var alldeles väldigt vad kritiken
uppenbarligen har tagit skruv hos Socialdemokrater-
na. Göran Magnusson ägnar hela sitt anförande åt att
kritisera kritikerna och granskarna i stället för att
ägna åtminstone någon liten stillsam uppmärksamhet
åt den regering som granskningen faktiskt har riktat
sig mot. Vad utskottet har funnit är ju att regeringen
på viktiga punkter inte har skött sina åligganden. Det
är ett faktum att ett statsråd i regeringen har blivit
föremål för fler anmälningar än jag någonsin har varit
med om att något enskilt statsråd vid ett enstaka
granskningstillfälle över huvud taget har utsatts för.
Det må väl i så fall vara mig obetaget att något få
reflektera över vad det är som gör att Björn Rosen-
gren blir föremål för så mycket kritik och så mycket
ifrågasättande. Jag gjorde detta i mitt anförande.
Om Göran Magnusson ägnade lika mycket möda
åt att granska sin regering som åt att granska grans-
karna skulle utskottets arbete ta viktiga steg framåt. I
det här ligger emellertid, fru talman, en allvarlig as-
pekt. När kritiken mot regeringen hårdnar gör rege-
ringens företrädare det som alla som blir kritiserade
har gjort i alla historiska tider: De vänder sig mot
kritikerna. Jag lovar Göran Magnusson att ju flera
gånger kritiken mot kritikerna upprepas desto hårdare
kommer mitt arbete för att granska Göran Magnus-
sons regering att vara. Det finns uppenbarligen flera
saker att titta på att döma av upprördheten i Göran
Magnussons motattacker. Smit inte i väg från ert eget
ansvar genom att försöka ifrågasätta dem som har
granskningen som sin huvuduppgift!
I fråga om kollisionen mellan kontrollmekanismer
och kontrollinstanser, nämligen mellan Riksdagens
revisorer och oss i konstitutionsutskottet, ska jag be
att få återkomma i en kommande replik.</pre><pre>Anf.  4  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Per Unckel också åter-
kommer till sista delen av mitt anförande beträffande
ifrågasättandet av de socialdemokratiska ledamöter-
nas integritet i utskottet.
Jag förstår att det finns ett annat tänkande bakom
detta. När jag kritiserar utskottets ordförande säger
han att nu kritiseras granskaren och granskarna. Jag
har uppfattat konstitutionsutskottets uppgift så att det
inte finns några socialdemokrater i utskottet å ena
sidan och granskare å andra sidan. Jag har uppfattat
utskottets arbete så att vi tillsammans ska granska
regeringen och statsråden.
Därför är det mycket märkligt att kritiken från Per
Unckels sida mot mitt anförande tar sikte på att vi
kritiserar granskarna. Vi räknar oss själva till grans-
karna. Det är väl bra om granskningen blir hårdare.
Det är väl en sak. Men det är väl också viktigt att den
blir saklig, att man bedömer det här på juridiska
grunder och inte förirrar sig in i rapporter som mer
handlar om Björn Rosengrens personlighet än om de
juridiska förutsättningar som finns för arbetet.
Det är naturligtvis riktigt när Per Unckel säger att
det kanske inte finns något statsråd som tidigare har
haft så många anmälningar mot sig. Men utan att dra
några paralleller i övrigt är det ju så att i vanliga
domstolssammanhang är det inte antalet anmälningar
eller åtal som räknas, utan det är faktiskt slutsatserna,
domsluten, som är det viktiga. Därför tycker jag att
Per Unckel när han talar om det stora antalet anmäl-
ningar mot Rosengren också borde kunna tala om att
utskottet i de allra flesta fall faktiskt inte har funnit
skäl till kritik.</pre><pre>Anf.  5  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Låt mig få återkomma till den andra
delen av Göran Magnussons första replik, dvs. till
frågan om integriteten. Det har nämligen att göra med
frågeställningen om kollisionen mellan olika gransk-
ningsorgan.
I principfrågan är det för mig inte ett stort be-
kymmer att många granskar. För mig skulle det i
stället vara ett stort bekymmer om det var för få som
granskade regeringens göranden och låtanden. Gärna
en kollision för mycket, bara sanningen kommer fram
på bordet så att säga.
När jag ifrågasatt integriteten hos de socialdemo-
kratiska ledamöterna i KU har jag sagt det mot bak-
grund av just de iakttagelser som den andra kontrol-
linstansens socialdemokrater gjort. I Riksdagens
revisorer hade socialdemokraterna kurage nog att
tillsammans med övriga partier ställa upp på en kritik
mot Björn Rosengrens handlande. Men när detta
ärende därefter behandlades i konstitutionsutskottet
reducerades kritiken till en fråga om administrativa
krångligheter.
Jag tycker, fru talman, att socialdemokraterna i
Riksdagens revisorer är värda en ordentlig hyllning.
De stod upp, från första till sista stund, för den kritik
som sakrevisorerna hade framställt i sina underlags-
rapporter. I konstitutionsutskottet blev situationen en
annan. Jag beklagar detta mycket, för det skulle ha
varit en styrka för granskningen, en styrka för san-
ningen och en styrka för riksdagens trovärdighet om
socialdemokraterna hade stått pall hela vägen vad
gäller de iakttagelser som Riksdagens revisorer och
många många fler gjort kring Björn Rosengren.</pre><pre>Anf.  6  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det är väl alldeles uppenbart så att
Per Unckel bara godkänner de socialdemokrater som
har samma uppfattning som Per Unckel, och så kan
man naturligtvis alltid resonera. Den nu påstådda
skillnaden mellan Riksdagens revisorer samt Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i riks-
dagens konstitutionsutskott är i långa stycken kon-
struerad. Det är naturligtvis viktigt för Per Unckel
eftersom anfallet i rapporten Björntjänster hela tiden
syftade till att faktiskt få underlag för att få Björn
Rosengren avsatt.
Jag kan erinra mig hur Per Unckels partiordföran-
de nästan lite patetiskt vädjade till statsministern om
att Björn Rosengren skulle befrias från statsrådsarbe-
tet. Varför valde man att vädja till statsministern? Det
finns ju instrument här i riksdagen för att se till att ett
statsråd som inte har riksdagens förtroende blir av-
lägsnat. Den metoden har Per Unckel inte vid något
tillfälle använt, utan hela tiden är det ett resonerande,
ett ifrågasättande och lite av halva glidningar om
huruvida det borde vara på annat sätt eller ej.
Slutligen i detta replikskifte noterar jag, fru tal-
man, att Per Unckel helt har dragit sig undan sitt
påstående om att socialdemokraterna har brustit i
integritet, att Björn Rosengren har hållit i socialde-
mokraternas penna.
Varför Per Unckel ska vi fortsatt försöka samar-
beta i konstitutionsutskottet utan att röja undan den
här saken? Det vore väl enklare att säga: Inför TV-
kamerorna och journalisterna blev jag lite upphetsad
och gick lite för långt här när jag påstod att ni sakna-
de integritet.</pre><pre>Anf.  7  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Om vikten av den granskning av re-
geringen som konstitutionsutskottet sysslar med finns
det inga delade meningar. Ett av utskottets tunga
åligganden är naturligtvis att se till att regeringen
utövar sitt ämbete enligt de regler och lagar som
finns.
Man kan säga att granskningen den här gången
ändå ger en ganska hygglig bild vid handen. Förvisso
brister det i en del avseenden. Framför allt rör sig
bristerna kring lagen om offentlig upphandling. Det
brister en del bl.a. i dokumentationen i vissa av de-
partementen.
Ändå kan man kanske vara lite hovsam i sin kri-
tik. När utskottets ordförande går fram och säger att
regeringen med stor frejdighet för sina ideal driver en
politik - eller hur han nu uttryckte sig - där regler
inte längre tycks spela roll vill jag erinra om följande.
Under de senaste 15 åren har varje år 25-40 gransk-
ningsanmälningar inlämnats mot olika regeringar.
I år behandlar vi 17, eller 16 - 2 är hopslagna. Det
betyder att det i år är ett mindre antal anmälningar än
vi brukar ha. Dessutom riktas kritik bara i några få av
dessa anmälningar. Konstitutionsutskottet har alltså
funnit att flera av anmälningarna inte ger anledning
till kritik. Man kan således inte göra en generell bild
av att politiken tycks gå mot en sorts konstitutionellt
eller formellt förfall - att man driver en politik där
reglerna spelar en allt mindre roll. Detta stämmer
inte; då borde ju bilden vara en annan i KU:s betän-
kande. Det borde vara flera anmälningar och flera
som leder över i oundvikliga kritiska slutsatser.
När vi granskar regeringen har vi naturligtvis all-
tid en plikt att också lite grann reflektera över vår
egen roll - om den granskningsverksamhet som vi
utför överensstämmer med de principer som författ-
ningarna ger för granskningen, dvs. att granskningen
framför allt har ett konstitutionellt innehåll och inte är
politiserad.
Man kan också se lite grann på de anmälningar
som vi får in. I en akademisk uppsats inför statsveten-
skapliga institutionen vid Stockholms universitet för
några år sedan försökte författarna katalogisera de
olika anmälningarna. De grupperades i tre avseenden.
En grupp var legalistiskt överensstämmande anmäl-
ningar, dvs. helt KU-relaterade anmälningar. Vidare
var det så att säga osäkra anmälningar och politisera-
de anmälningar.
Man kom i materialet - jag tror att det sträckte sig
till år 1994 - fram till att ungefär en fjärdedel av
anmälningarna var politiserade anmälningar - anmäl-
ningar, som alltså inte direkt rörde sig inom KU:s
domäner och som inte reste någon preciserad miss-
tanke mot något statsråd eller mot regeringens tjäns-
teutövning. En granskning av de 16 eller 17 anmäl-
ningar som föreligger för årets granskning ska man
som aktiv ledamot i konstitutionsutskottet kanske inte
göra utifrån de här olika klassifikationerna därför att
det alltid kan tas som intäkt för att man något är part i
målet. Den känsla jag får när jag läser igenom anmäl-
ningarna och relaterar till de olika klasserna är att den
andel som skulle grupperas som nummer tre och som
nummer två, dvs. icke KU-relaterade respektive
"osäkra" anmälningar, är större den här gången jäm-
fört med hur det tidigare varit.
Det skulle vara intressant att se om någon stats-
vetare, som har en mera objektiv eller neutral stämpel
än vad jag kanske skulle ha, skulle göra en sådan
undersökning. Men det är i varje fall en känsla man
får när man försöker bena ut de olika anmälningarna.
Vi har alltså anledning att se över granskningsin-
stitutet. Vår granskning kanske måste skärpas upp så
att vi i riksdagen för en diskussion i varje partigrupp
om vikten av granskning, vikten av att man så fort
man ser någonting som är tvivelaktigt i konstitutio-
nell mening ser till att det anmäls. Jag vill inte säga
att det är en trend att antalet anmälningar går ned
därför att det är få i år. Men man kan säga att det i
varje fall inte reflekterar att det upplevs som ett stort
problem, en stor oordning och stor brist på respekt för
lagarna som regeringen visar upp.
Det anförs, och det har tidigare polemik varit inne
på, att det varit ganska många anmälningar mot stats-
rådet Rosengren. Det där måste man också reflektera
över. Jag har i en tidigare debatt tagit upp att man i
den allmänna debatten, i mediebilden och i den poli-
tiska debatten präglar en bild av en person. Sedan
utgår man ifrån denna präglade bild, vill på olika sätt
förstärka denna bild och så agerar man därefter, både
för att förstärka denna bild och för att därmed natur-
ligtvis få politiska angreppspunkter.
Jag tror att mycket av granskningen av Rosengren
också ligger i närheten av sådana strävanden. Det
finns t.ex. en anmälan där man bara rent generellt
säger att någonting tycks vara fel i Näringsdeparte-
mentet i stort sett och att vi behöver granska Närings-
departementet som beredningsorgan. Då är det verk-
ligen fråga om en generell granskning. Man kunde
lika gärna, om det skulle ha varit Danmark, travestera
Hamlet och säga att something is rotten in the state of
Denmark. Man skulle kunna göra en granskningsan-
mälan och säga att någonting tycks vara ruttet i Sve-
rige, så granska det, kära KU! Att ha det på den nivån
tror jag inte är bra för granskningen. Granskningens
utgångspunkt blir ganska svår om det ligger på det
planet.
Kritiken av Näringsdepartementet när det gäller
den stora affären Telia är viktig och allvarlig från
utskottsmajoritetens sida. Minoritetens reservation
verkar vara en jakt efter att vara liksom lite konungs-
ligare till, lite mera kritisk, men den innehåller egent-
ligen inte något större i sak som har upptäckts som
majoriteten på något sätt skulle ha dolt.
Däremot tror jag i likhet med Göran Magnusson
att granskningen inte ska syssla med vilken person-
lighetstyp som ett enskilt statsråd är. Jag tror inte att
granskningen vinner på att vi analyserar ledamöter i
regeringen med att det är något i ens person som gör
denne till en gränsvandrare i det som konstitutionsut-
skottet har att syssla med, som utskottets ordförande
något dunkelt uttryckte det. Det skulle betyda att
ministern talar spontant. Såvitt jag förstår är det inga
konstitutionella problem med spontanitet. Det finns
inget som förbjuder det eller att ett statsråd tar sådana
initiativ som visar att han snarare inte riktigt har för-
stått sin roll som statsråd. Det finns egentligen ingen-
ting i resultaten av granskningen som tyder på att det
skulle vara fallet och att sådana generella omdömen
skulle ha någon fakticitet i sig. Tvärtom är det så att
de tycks vara av den naturen att man präglar en bild
av en person, sedan gäller det att förstärka den, och
de som har en annan bild slätar över den, de är inte
med i kritiken.
Majoriteten har en bestämd kritik av vissa inslag i
Näringsdepartementets verksamhet men går inte så
långt och deltar inte i den här stigmatiseringen av
personligheter, vilket inte heller är KU:s uppgift.
Fru talman! Med dessa anmärkningar yrkar vi på
godkännande av utskottets anmälan utom i de avse-
enden som Mats Einarsson kommer att redogöra för
närmare under debatten. Vi har en reservation i be-
tänkandet, men i övrigt har vi kunnat ansluta oss till
bedömningarna. Vad granskningen kommer fram till
generellt är att även om det i vissa avseenden finns
brister är de av begränsad natur och att svensken och
den svenske väljaren kan sova relativt gott. Rege-
ringsmakten utövas under lagarna, och det är i huvud-
sak ett gott betyg.</pre><pre>Anf.  8  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! När vi inför vårens granskningsarbete
tittade på listan av ärenden var det väl många av oss
som möjligen trodde att våren inte skulle bli så be-
tungande. Men det visade sig att flera av ärenden
hade intressanta och viktiga aspekter i sig. Och ge-
nom att vi dessutom fick ett sammansatt utskott där
KU blev inblandat blev våren fylld av mycket arbete.
Ofta tröstade jag mig själv med att "det blir nog bättre
nästa vecka", men det där "bättre" lät vänta på sig.
Nu blir det, fru talman, åtminstone bättre nästa vecka.
Det är inte bara ledamöterna som har varit an-
strängda utan även vårt kanslis personal. De är väl
värda en eloge för sin lojala och professionella insats.
Fru talman! KU:s granskning av regeringen får ju
inte några rättsliga effekter även om vi framför kritik,
och det gör vi ibland. Vår granskning är egentligen ett
fortlöpande led i den offentliga debatten kring hur
regeringen sköter sitt uppdrag utifrån de begränsning-
ar som grundlagarna anger och det regelverk som vi i
övrigt har för regeringens agerande. Det är en del av
riksdagens kontrollmakt.
Fru talman! En väl genomförd KU-granskning är
den bästa preventiva åtgärden för att regeringen
framöver ska agera på ett korrekt sätt i förhållande till
regelverket. Konstitutionsutskottet har alltså - oavsett
vad dess kritiker säger - en viktig uppgift i sin
granskning av regeringen. Vi utgör en maktfaktor i
den meningen att utskottet kan uppfattas som en på-
minnelse om regeringens och statsrådens ofullkom-
lighet. För att travestera fablernas värld: "Statsråden
är väl också människor." Man kan ta en annan bild,
Caesars slav på triumfvagnen som viskar "memento
mori" - kom ihåg att du är dödlig. Det är en viktig
uppgift för konstitutionsutskottet visavi regeringen.
Fru talman! KU:s granskning är alltså en viktig
del av det tillitsskapande arbete som är nödvändigt
för en fungerande demokrati. Konstitutionsutskottet
är dessutom - utan att ta till överord - nog mer än
andra utskott ett konsensusutskott. När vi bedömer
regeringens verksamhet försöker vi enas kring verk-
lighetsbeskrivningen och försöker i samstämmighet
tolka författningen och övriga lagar.
Granskningsdebatterna, eller då vi presenterar
granskningsbetänkandet, brukar ofta inriktas mot
skillnaderna i synsätt mellan de olika partierna, men
en vanlig bild är att utskottet i många frågor uppnår
en betydande samsyn, och så även i detta betänkande.
Det är viktigt att det är så och förblir så. Dessutom
kan jag konstatera att utskottet som sådant har en
oerhört trivsam uppsättning ledamöter som gör det
roligt att arbeta i utskottet.
Efter presskonferensen i anslutning till gransk-
ningsbetänkandet var det en journalist som kram till
mig och undrade: Är det så infekterat och spänt i
utskottet som den här presskonferensen visar? Nej,
svarade jag, det är tvärtom, vi har det väldigt triv-
samt, skämtar ständigt och vi har det väldigt trevligt
tillsammans. Man skulle kunna citera ur Fänrik Ståhls
sägner: Vi "älskar och slår ihjäl med samma varma
själ", och då med betoning på varma.
Fru talman! Dessutom är vi ofta väldigt engagera-
de i vårt arbete. Det ger måhända associationer till ett
uttryck som Staffan Lindén fällt: "Visst engagerar jag
mig i världshändelserna. Jag har ju sagt usch flera
gånger." Mycket av utskottets arbete går ut på att
finna uttryck för de där "uschen".
Nu kommer man ju inte ifrån att bedömningsut-
gångspunkterna kan vara olika. Det faller sig naturligt
att den verkliga oppositionen - med betoning på
verkliga - försöker hitta så många fel som möjligt på
den sittande regeringen. Och lika naturligt är det att
regeringspartiet har stor förståelse och ibland överse-
ende med regeringens arbete även när ett och annat
litet misstag begås. Låt mig säga detta mycket tydligt
och klart: Det är hyckleri att påstå något annat, och
det gäller oavsett vilken färg regeringen har.
Fru talman! Däremot kan man fundera något över
de s.k. stödpartierna, dvs. om det finns sådana och det
gör det just nu. Hur resonerar de i granskningsfrågor-
na? Förvånansvärt ofta hamnar de på samma linje
som regeringspartiet. Då kan man fråga sig: Är det av
omsorg om regeringssamarbetet? Eller är det så att
regeringspartiets ställningstagande per definition mer
än t.ex. oppositionens ställningstagande representerar
en objektiv sanning? Det senare kanske Göran Mag-
nusson gärna vill instämma i.
I årets granskningsbetänkande finns det bara ett
exempel på att ett av stödpartierna tillsammans med
oppositionen vågat sig på en försiktig kritik av stats-
ministern. Det är ju t.ex. märkligt att Vänsterpartiet är
berett att ge fribrev till sådana statsrådsuppmaningar
som - om de efterlevs - riskerar att leda till lagbrott.
Kanske har man lyssnat för mycket på vad Jean
Sibelius har uttryckt: "Bry er aldrig om vad kritikerna
säger. Kom ihåg att en staty aldrig har rests för att ära
en kritiker." Fast det blir nog inga lojalitetsstatyer
heller.
Fru talman! Det finns en hel del andra intressanta
iakttagelser man kan göra utifrån betänkandet. Majo-
riteten tror
t.ex. inte att regeringen är förmögen att göra partitak-
tiska överväganden. Nej, man ska klart inte över-
skatta en socialdemokratisk regering, det kan jag
hålla med om. Men majoriteten underskattar nog i
alla fall regeringens kompetens på det området - en
lite väl kraftig underskattning.
Fru talman! Sedan kan vi också lära oss av majo-
riteten att regeringen ibland har väldigt lite tolknings-
utrymme - detta apropå Västkustbanan - men desto
större tolkningsutrymme när det gäller lagen om
offentlig upphandling av konsulttjänster.
På en punkt kan jag känna en viss tillfredsställelse
med socialdemokraterna. De har uppvisat en viss
perceptionsförmåga. I fjol ville de inte gärna använda
uttrycket "statens trovärdighet som avtalsslutande
part", men i år kommer det till god användning i den
egna texten. Trägen vinner, om man så får säga.
Så här i slutet av mitt anförande vill jag gärna ci-
tera Oscar Wilde: "Erfarenhet är det namn som män-
niskorna ger åt sina misstag." Man skulle därför kun-
na säga att granskningsbetänkandet visar att regering-
en har gjort en del erfarenheter.
Fru talman! För mig är det viktigt att konstatera
att det är konstitutionsutskottet som sådant som äger
frågan om granskningen av regeringen, inte kamma-
ren. Därför vill jag instämma i det som Göran Mag-
nusson sade tidigare. Jag kommer därför inte att yrka
på godkännande av anmälan i någon reservation, men
för den händelse att någon av övriga reservanter gör
det när det gäller reservationer som vi står bakom
kommer vi givetvis att fullfölja detta i kammaren.</pre><pre>Anf.  9  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Ingvar Svensson raljerar en aning
med det som han kallar stödpartierna. Han säger att vi
ofta kommer överens med socialdemokraterna. Det
kanske beror på att vi helt enkelt tycker att den kritik
som vi riktar ligger på den nivå som socialdemokra-
terna och vi har varit överens om i utskottet. Vi tyck-
er att den borgerliga - enkannerligen mest den mode-
rata - kritiken har varit överdriven.
Jag ser till min förvåning att i inget ärende i
granskningsbetänkandet har kristdemokraterna gjort
på något annat sätt än Moderata samlingspartiet. Alla
fyra borgerliga partier har gemensamma reservatio-
ner. De traskar helt i patrull. Med detta som grund
finns det större skäl att raljera med Ingvar Svenssons
beteende. Man kanske planerar att ge en bild av att ett
framtida tänkt borgerligt regeringsalternativ skulle
framstå som mera enigt. Vi har dock reserverat oss
och riktar på en punkt skarpare kritik mot den social-
demokratiska regeringen.
Den raljanta tonen mot oss faller nog ännu starka-
re tillbaka på Ingvar Svensson och kristdemokrater-
nas agerande i fråga om detta betänkande.</pre><pre>Anf.  10  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Nu kan man alltid diskutera fram och
tillbaka om detta. Det är möjligt att Kenneth Kvist
och Mats Einarsson då och då får igenom en och
annan synpunkt i skrivningar som även socialdemo-
kraterna ställer sig bakom.
När det gäller de reservationer som de fyra icke
socialistiska partierna står bakom handlar det ofta om
ett givande och tagande.</pre><pre>Anf.  11  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Man kan inte säga att det är anmärk-
ningsvärt eller att vi är i ett större partis våld eftersom
vi på de flesta punkter kommer fram till en samsyn.
Samma kritik kan ju riktas åt andra hållet. I varje
fråga lierar sig de borgerliga partierna precis om
samma linje. Då kan man lika gärna se det som en
sorts politisk markering på samma sätt som man be-
skyller oss för.
Sedan ska vi återkomma till de särskilda punkter-
na och vad "plussen" på kritikskalan egentligen är
värda när allt omkring.</pre><pre>Anf.  12  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag har inte hävdat att de s.k. stöd-
partierna befinner sig i socialdemokraternas våld. Jag
förmodar att man frivilligt har gått med på de skriv-
ningar som har gjorts. Jag har bara ibland undrat lite
grann över motivet.
I mitt anförande tog jag upp exemplet om statsmi-
nisterns uttalande och att man utfärdade ett fribrev.
Det har inte varit så farligt att ställa upp på vår for-
mulering. Då hade det kanske blivit en mycket bred
majoritet i utskottet kring dessa frågeställningar.</pre><pre>Anf.  13  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska framföra tre aspekter.
Först vill jag uttrycka min glädje över att Ingvar
Svensson och jag är överens i frågan om hanteringen
av betänkandet i kammaren.
Ingvar Svensson säger att konstellationen med
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna
är kännetecknet för något slags partipolitisering i
granskningsarbetet. Jag instämmer då i Kenneth
Kvists resonemang. Samma fråga kan ställas om
varför de fyra borgerliga partierna alltid uppträder
som trädda på ett snöre. Utgångspunkten är ju en
konstitutionell granskning. Då borde skiljelinjen
kanske inte gå efter de partipolitiska uppställningarna
i alla sammanhang. Man kunde faktiskt göra andra
bedömningar.
Den tredje aspekten som jag tänkte ta upp är Ing-
var Svenssons formulering från i fjol. Den var bra i
fjol, fast den förekom i fel sammanhang. Den är lika
bra i år, och nu är den insatt i sitt rätta sammanhang.
Ingvar Svensson kan väl vara glad för att formule-
ringen kommer till användning. Dessutom hade
Svensson kunnat följa med över med formuleringen
som hjälp och konstatera att det som man påstod att
regeringen borde göra hade kunnat skada staten som
avtalsslutande part.</pre><pre>Anf.  14  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Man kan alltid diskutera varför man
hamnar på gemensamma ståndpunkter i reservationer
osv. Jag tycker egentligen inte att det är så konstigt
att det i ett regeringssamarbete finns en lojalitet även
vad gäller granskningen, samtidigt som oppositionen
har ett intresse av att vara så kritisk som möjligt. Jag
försöker inte hyckla på den punkten, för så blir ju
grundinställningen i det politiska arbetet. Vad jag
undrade över är om man hade klart för sig motiven
för detta. Jag tycker inte att det är konstigt att det blir
så här.
Sedan var det intressant med detta om statens tro-
värdighet som avtalsslutande part. I fjol gällde det
Rikta, där staten genom sitt agerande skapade pro-
blem för ett företag - problem är väl ett svagt ord i
sammanhanget - medan socialdemokraterna den här
gången använder detta som ett stöd för regeringens
förhållande till Goldman Sachs. Men samtidigt är det
viktigt med trovärdigheten. Vi har inte ifrågasatt att
staten skulle uppfylla sina avtal, men vi har sagt att
eftersom affären så småningom sprack kanske man
inte hade behövt betala ut hela ersättningen. Det var
det som frågan handlade om.</pre><pre>Anf.  15  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Ingvar Svensson har återgett en rad
citat och annat, även latinska. Jag tror att jag också
ska försöka mig på ett: Pacta sunt servanta - avtal
skola hållas. Det är väl det som har varit utgångs-
punkten för vår bedömning av just denna fråga.
När det sedan gäller hur partierna grupperar sig i
förhållande till olika konstitutionella eller juridiska
bedömningar vill jag bara understryka för kammaren,
inklusive Ingvar Svensson, att det naturligtvis inte
finns någon uppgörelse kring de politiska frågor som
finns mellan regeringen och samarbetspartierna om
granskningen i konstitutionsutskottet. Jag vill bara
klara ut att det självklart inte är på det sättet, utan vi
utför naturligtvis granskningen av den socialdemo-
kratiska regeringen utifrån konstitutionella juridiska
aspekter och bedömningar. Det handlar inte om att vi
i förväg sätter oss ned och bestämmer hur vi ska
tycka, utan det är utskottsutfrågningarna och det ma-
terial som vi får in som faktiskt får utgöra grunden för
vår slutliga bedömning. Vi har ingen rapport i januari
eller februari som anger inriktningen på granskning-
en. Dessvärre får vi konstatera att Ingvar Svenssons
parti och de ytterligare två borgerliga partierna i hu-
vudsak har anslutit sig till rapporten Björntjänster.</pre><pre>Anf.  16  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det sista var ett påstående gripet ur
luften. Vi har absolut inte anslutit oss till någon rap-
port. Den rapporten får moderaterna själva stå för.
Sedan har jag aldrig hävdat att granskningssam-
verkan skulle vara en del av regeringssamverkan. Vad
jag vill klargöra är att det faktiskt blir ett underförstått
samförstånd i de här frågorna, också i gransknings-
frågorna.
Trots att jag inte är latinare vill jag gärna instäm-
ma i det som Göran Magnusson säger, att avtal ska
hållas.</pre><pre>Anf.  17  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! All offentlig makt utgår från folket,
och riksdagen är dess främsta företrädare. Riksdagens
kontrollmakt är fundamental för att demokratin ska
fungera väl. Utgångspunkten är att alla offentliga
beslutsfattare som utövar makt ska kontrolleras.
Konstitutionsutskottets uppgift är att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning. Utgångspunkten är att alla som utövar
offentlig makt ska kontrolleras. Det är viktigt med en
löpande granskning som upprepas år efter år. Jag
tycker att denna granskning är ett mål i sig utan att
det därmed ska vara ett mål att finna felaktigheter
som leder till kritik av statsråd.
Det är ett värde i sig att den som utövar och har
makt att besluta också vet att besluten och tjäns-
teutövningen faktiskt granskas. Granskningen, öppen
och offentlig, är i sig ett viktigt demokratiskt instru-
ment som måste hanteras med mycket stor respekt
och varsamhet.
Fru talman! All offentlig makt utgår som sagt från
folket, och riksdagen är dess främsta företrädare. Men
riksdagens företrädare i konstitutionsutskottet har till
uppgift att just granska makten, ej att vara en dom-
stol.
Den granskning som KU är satt att genomföra är
till för att förebygga missbruk av makt. En bra ge-
nomförd granskning har till uppgift att utveckla de-
mokratin, att försöka utveckla och i längden också
förändra demokratins arbetsformer samt att vara
uppmärksam på att det konkreta maktutövandet också
förändras över tid. Därför är dagens debatt en viktig
del i uppdraget att ständigt återvinna de demokratiska
värdena och ständigt göra nya och överraskande
granskningar av en makt som är beroende av folkets
vilja.
Det söks ofta efter skiljelinjer i bedömningen av
granskningsunderlaget. Det kan i sig vara intressant,
men kanske lika intressanta är de faktiska bedöm-
ningarna där utskottet markerar ett samlat och enigt
granskningsresultat.
Vad är det då för frågeställningar som vi återfin-
ner i årets anmälningar, och vad har vårens gransk-
ning givit för resultat som är värda att reflektera över
och reagera på? Det som jag tycker att det finns an-
ledning att uppmärksamma i årets granskning är att
det är ett flertal granskningsanmälningar och att
granskningsarbetet har ringat in Regeringskansliets
och regeringens handläggning av ett flertal ärenden.
Det är ärenden i vilka det på ett eller annat sätt från
anmälarens sida har ansetts att det funnits eller finns
betydande brister just i handläggningen och tveksam-
heter till att denna handläggning förlagts till Rege-
ringskansliet. Anmälningarna som berör både de
lokala investeringsprogrammen och Östersjömiljar-
den har i granskningen visat på frågetecken i just
administrationen. Det är brister som naturligtvis inte
är försvarbara när det gäller utdelning av medel eller
ansökningsförfarande och som lätt leder till spekula-
tioner och ifrågasättande av om det gjorts rättvisa
bedömningar. Även om det i något fall också innebu-
rit att oppositionen reservat sig för kritik riktad mot
ett enskilt statsråd är det egentligen fenomenet att
Regeringskansliet har åtagit sig förvaltningsuppgifter
som mer naturligt borde åligga myndigheter som i
grunden är av intresse för kritik. Det är därför natur-
ligtvis viktigt att det finns tydlighet både i ansök-
ningsförfarandet och i fråga om vilka kriterier som
ska gälla när medel beviljas t.ex. Bara misstanke om
att ovidkommande politiska hänsyn har tagits måste
tas på allvar. Därför, fru talman, handlar naturligtvis
den viktiga frågan om det lämpliga i att regeringen
över huvud taget övertar uppgifter som rätteligen
borde ligga hos självständiga myndigheter. Detta
aktiva övertagande av myndighetsuppgifter måste
noga följas, även om det i sig inte är konstitutionellt
felaktigt.
Fru talman! Det finns stor samstämmighet i de
flesta av granskningens bedömningar. Det som natur-
ligtvis har uppmärksammats och ska uppmärksammas
är att statsrådet Rosengren har så många gransknings-
anmälningar riktade mot sig i sitt utövande som stats-
råd. Antalet i sig säger naturligtvis ingenting om ifall
det är befogat med en granskning och om det i
granskningen är befogat med kritik eller ej. Men
faktum är att det har riktats kritik, därtill av ett enigt
utskott. De fyra borgerliga reservanterna har vid ett
par tillfällen gjort andra bedömningar. De har valt att
vara mer tydliga och gå längre i sin kritik än vad
socialdemokraterna har valt att göra.
Både Västkustbanan och konsultupphandlingen i
samband med Telia-Telenor borde enligt Centerpar-
tiet resulterat i en hårdare bedömning.
Det är också värt att uppmärksamma att utskottet
har gjort en granskning avseende Näringsdeparte-
mentet som beredningsorgan, inte just för att det har
varit någon skiljelinje i denna. Bara för att det har
återkommit ett flertal anmälningar som berör Nä-
ringsdepartementet kan det därmed inte anses att det
inte fungerar som beredningsorgan, enligt 7 kap.
regeringsformen. Men utskottet betonar trots allt
vikten av att ansvaret för departementsindelning och
ansvaret för fördelning åligger statsministern. Ut-
skottet utgår ifrån att statsministern försäkrar sig om
att det ansvarsområde som åligger Näringsdeparte-
mentet inte är för omfattande.
Fru talman! Eftersom ärendet inte kommer åter i
de senare debatterna, vill jag för ett kort ögonblick
lyfta fram granskningen av transportstödsförordning-
en och det faktum att den har fått en retroaktiv verkan
för företagare. Som granskningen har visat strider inte
detta mot regeringsformens retroaktivitetsförbud.
Men det bör ändå uppmärksammas att det är mycket
olyckligt och otillfredsställande att regler får en ne-
gativ retroaktivitet för näringsidkare. Detta bekräftar
också näringsministern.
Nu har granskningen visat att problemen med
tidsbristerna uppkom på grund av handläggning som
den svenska regeringen inte själv kunde ta ansvar för.
Men det hindrar inte, vilket också ministern bekräftar,
att Näringsdepartementet kunde ha vidtagit åtgärder
som gjort att berörda företag fått information på ett
tidigare stadium.
Fru talman! Att statsråd uttalar sig är väl naturligt,
och att statsråd i likhet med andra medborgare har rätt
att göra så i olika sammanhang har konstaterats tidi-
gare och konstateras igen. Denna form av anmälning-
ar återkommer som sagt varje år. I årets granskning
finns dock en anmälan som handlar om statsminis-
terns uttalande om att kommunerna bör höja socialbi-
dragsnormen med anledning av höjningen av barnbi-
draget. Det är riktigt att statsministern får uttala sig.
Kommunerna har också ett eget självbestämmande i
ärendet. Men det är ändå anmärkningsvärt att uttalan-
det i sig kan uppfattas som en uppmaning till kom-
munerna som i detta fall riskerar att leda till lagbrott.
Fru talman! Liksom det i årets granskning finns
ärenden som vi till viss del känner igen sedan tidigare
granskningar, finns även i årets granskning ärenden
som vi i konstitutionsutskottet troligen också kommer
att få återkomma till. Som jag inledde med kan vi
konstatera att det finns en glidning hos regeringen att
överta verksamhet som av hävd har ålagts statliga
myndigheter att ansvara för. Vi kan också se brister i
att det inte finns en uppbyggd kompetens- och kvali-
tetsbedömning när det gäller just övertaganden av
administrativa ärenden.
Fru talman! I övrigt råder det mest samstämmig-
het i de ärenden som har granskats. Likt Ingvar
Svensson kommer jag inte att yrka på godkännande
till anmälan i några reservationer, men jag kommer
att fullfölja Centerpartiets ställningstagande i reser-
vationerna om andra yrkar på godkännande till an-
mälan i dessa.</pre><pre>Anf.  18  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag tyckte mycket om den resoneran-
de ton som Åsa Torstensson hade i sitt inlägg. Men
jag har icke desto mindre några frågor att ställa.
Är det verkligen så, Åsa Torstensson, som Ingvar
Svensson sade i ett replikskifte med mig att man tagit
och givit i diskussioner om de borgerliga reservatio-
nerna? Har man inriktat sig på att skriva ihop sig?
Har det funnits delade meningar, eller i alla fall nyan-
ser, i de konstitutionella bedömningarna? Det skulle
vara intressant att få svar på dessa frågor.</pre><pre>Anf.  19  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill fortsätta det öppna resoneran-
det. Likt Ingvar Svensson trodde jag att själva
granskningsförfarandet skulle gå lite snabbare i år.
Men under denna långa vår har jag upplevt att det har
varit ett givande och tagande i granskningsärendena i
hela utskottet. Kenneth Kvist har ju också deltagit i
det här resonerandet. Jag tror inte att Kenneth Kvist
kan vara förvånad över att det finns reservanter i dag.
Resonerandet har resulterat i att Centerpartiet har
ansett att texterna skulle vara annorlunda när det
gäller bedömningarna. Därmed har det också blivit
andra ställningstaganden till reservationer. Jag utgår
ifrån att Kenneth Kvist har med sig den erfarenheten
från årets granskning.</pre><pre>Anf.  20  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Att utskottet som helhet resonerar sig
samman är ju en utmärkt princip. Men det är ju lite
konstigt att man förhandlar fram en reservation. Det
är lite annorlunda. Om man inte delar det en majoritet
i utskottet väger samman, markerar man väl sin sär-
mening. Om den sedan sammanfaller med andra
partiers, har man samma särmening. Det är inget
konstigt med det. Men som det framställdes av Ingvar
Svensson har man givit och tagit och givit vika på
vissa ståndpunkter och stått för andra. Det låter som
ett slags politiskt schackrande med konstitutionella
principer. Det var det som jag reagerade mot, och Åsa
Torstensson besannar tydligen att det är så det har
gått till.</pre><pre>Anf.  21  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag utgår ifrån att resonerandet om
reservationstexter sker på ungefär samma sätt som
majoritetstexterna arbetas fram. Jag tror inte att det
finns någon större skillnad i det arbetssättet, Kenneth
Kvist.</pre><pre>Anf.  22  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det är en mycket speciell uppgift vi i
KU har att granska regeringens skötsel av sitt fögderi.
Den här uppgiften lär vi vara ganska ensamma om i
världen. Jag vet inte att det förekommer i något annat
parlament.
Hur sköter sig statsråden egentligen? Ja, det und-
rar många riksdagsledamöter, och också medborgare
som ofta hör av sig till oss i utskottet med begäran
om granskning. En del av dem har också svårt att
förstå varför de inte själva får anmäla statsråden för
granskning i konstitutionsutskottet.
Att göra en avvägning eller en gränsdragning
mellan det politiska och rättsliga när vi gör vår
granskning är inte alldeles lätt. Det vill jag gärna
medge. Och det blir inte lättare nu när Riksdagens
revisorer får en ny roll. Detta är i och för sig väl-
kommet, men gränsdragningen mellan KU:s gransk-
ning och den som åligger revisorerna måste snarast
klargöras, annars riskerar KU:s granskning att kom-
ma i bakvattnet av den som Riksdagens revisorer gör,
och det vill inte jag vara med om. Härvidlag delar jag
Göran Magnussons oro.
Men jag instämmer inte i hans och Kenneth
Kvists påstående att de borgerliga alltid hänger ihop
som ler och långhalm i sin kritik av regeringen. I år är
vi visserligen ense, men det har vi verkligen inte
alltid varit under mina år här. Ibland har faktiskt vi i
Folkpartiet fått stå ensamma i vår kritik. Det gäller
t.ex. statsministerns tjänsteresor.
Fru talman! Det är ett digert granskningsbetän-
kande från konstitutionsutskottet som vi har att de-
battera i dag. Det har redan framgått av dagens de-
batt. Det är inte särskilt svårt att peka ut några vä-
sentliga huvudfrågor. Den fråga som utan tvekan har
väckt störst medial uppmärksamhet, och som också är
mycket betydelsefull ur ett konstitutionellt perspektiv,
rör vissa aspekter på den spruckna Telia-Telenor-
affären.
Vi hade fullt sjå med den här affären redan i sam-
band med förra årets granskning. Den granskning
som utskottet har genomfört visar, enligt min och
Folkpartiets mening, att det har förekommit en rad
brister i det ansvariga statsrådet Björn Rosengrens
hantering. Upphandlingen av konsulttjänster hos bl.a.
Goldman Sachs har inte skett på ett tillfredsställande
sätt. Viktiga dokument har kommit bort, och be-
slutsvägarna är mycket svåra att följa. Den bild som
tonar fram av Näringsdepartementets administration
är föga smickrande, och den inger oro. Därför känns
det väldigt angeläget att KU i samband med den ad-
ministrativa granskningen i höst tittar närmare på
Näringsdepartementets sätt att arbeta.
Folkpartiet har tillsammans med de övriga bor-
gerliga partierna reserverat sig för skarpare skriv-
ningar när det gäller hur departementet har skött flera
av de upphandlingsärenden som kan knytas till Telia-
Telenor-affären. Gällande regler, eller åtminstone
intentionerna bakom dem, har knappast följts. Nä-
ringsdepartementets förklaring till att de inte har levt
upp till bestämmelserna har karaktären av rena efter-
handskonstruktioner.
För den tolkningen talar också att Näringsdepar-
tementet har lämnat olika uppgifter om på vilken
legal grund departementet anser sig ha haft rätt att
frångå huvudprinciperna i upphandlingsbestämmel-
serna, dvs. att upphandling ska ske i fri konkurrens
för att säkra ett så lågt pris som möjligt - till skatte-
betalarnas fromma.
Näringsministern förtjänar också hårdare kritik än
vad utskottsmajoriteten vill ge honom vad beträffar
hanteringen av den s.k. transaktionsersättning som
betalades ut till Goldman Sachs.
Trots de skillnader som finns i utskottet om hur
vissa delar av näringsministerns agerande ska bedö-
mas - och de är viktiga att lyfta fram - förtjänar det
ändå att påpekas att utskottet som helhet riktar en
mycket allvarlig kritik mot Björn Rosengren.
Utskottet har också ansett sig tvingat att påpeka
vikten av att dokumentera ställningstagande och be-
slutsunderlag. Att riksdagens konstitutionsutskott ska
behöva upplysa och närmast tillrättavisa statsråd om
att beslut och beslutsunderlag ska dokumenteras så att
det är möjligt för medborgarna och deras ombud att
följa regeringens verksamhet är direkt pinsamt för
näringsministern. Här borde en skammens rodnad
färga Björn Rosengrens kinder.
Fru talman! Den här affären reser principiellt vik-
tiga frågor om Näringsdepartementets rutiner och syn
på sitt uppdrag. Näringsdepartementet är ju som det
tyngsta departementet en del av regeringen, och det är
en regering som ska svara inför riksdagen och värna
om medborgarnas, dvs. folkets, bästa. Det innebär en
skyldighet att visa respekt för lagar och regler som
har kommit till för att göra det möjligt att granska och
utvärdera den bedrivna verksamheten.
Den analys som konstitutionsutskottet i sin helhet
har gjort visar att det finns en hel del att rätta till på
den här punkten. Jag har i en tidigare debatt, om rege-
ringens Sydafrikasatsning, pekat på att Regerings-
kansliet måste skapa en mycket tydligare policy för
hur kontakter och affärer med näringslivet ska gå till
utan att fundamentala konstitutionella krav åsidosätts.
Det kravet framstår som än mer angeläget nu.
Det finns anledning att redan nu lyfta fram två
ärenden. Det gäller dels regeringens stöd till de lokala
investeringsprogrammen, dels behandlingen av den
s.k. Östersjömiljarden. Gemensamt för de här båda
fallen är att den ordning som har gällt är att beslut om
fördelning av stödpengar i enskilda fall, dvs. rena
förvaltningsbeslut, har hanterats på regeringsnivå.
I båda dessa ärenden har för det första brister när
det gäller hanteringen av den skilda stödärendena
kunnat konstateras. Regeringskansliet har helt enkelt
inte den kompetens som krävs för att kunna fatta den
här typen av beslut. De borde, som normalt är fallet,
ha handlagts av berörda myndigheter.
För det andra, och än viktigare, är det så när be-
slut i förvaltningsärenden flyttas från självständiga
myndigheter till regeringen att det alltid närs, ogrun-
dade eller grundade, misstankar om att det är politis-
ka överväganden som kommer in i beslutsprocessen.
Så har det varit också i dessa fall.
En central princip i svensk rättsordning är att för-
valtningsärenden alltid ska avgöras av självständiga
myndigheter och att rena sakskäl, inget annat, ska
ligga till grund för besluten. Politiska instanser får
inte lägga sig i enskilda ärenden. När lagar och för-
ordningar väl är stiftade ska vi politiker hålla tassarna
borta från rättstillämpningen. Så garanteras vi alla
likhet inför lagen.
Under senare år syns det ha blivit en alltmer tydlig
trend mot att fler och fler ärenden som är av förvalt-
ningskaraktär flyttas från myndigheter till Regerings-
kansliet. De två exempel som vi har i dag är goda
illustrationer, och regeringens Sydafrikasatsning, som
också hanterades på mycket hög nivå i Regerings-
kansliet, är en annan. Detta är, fru talman, en utveck-
ling som om den fullföljs innebär en principiell om-
vandling av det svenska statsskicket - bort från prin-
cipen om självständiga myndigheter. Här borde kon-
stitutionsutskottets majoritet vågat vara tydligare.
Fru talman! I likhet med Ingvar Svensson och Åsa
Torstensson väljer jag att inte yrka bifall till reserva-
tionerna, men jag stöder naturligtvis mina reservatio-
ner om de kommer upp för omröstning.</pre><pre>Anf.  23  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tänkte närmast beröra frågan om
upphandlingarna och bara konstatera att vi är eniga i
kritiken kring administration och hantering av flera
upphandlingar - vi har varit det tidigare också. Det
enklaste är att säga att lagen om offentlig upphand-
ling ska följas. Det finns inte något utrymme utöver
det.
Vad som också föranledde mig att begära replik
var beskrivningen av att lagen om offentlig upphand-
ling syftar till att få det mesta för pengarna och det
lägsta priset för skattebetalarna. Jag har ingen in-
vändning mot detta, men jag tycker att man ska kon-
statera att lagen om offentlig upphandling också är ett
näringsfrihetsrättsligt instrument i den meningen att
det ska tillgodose olika företags möjligheter att på
lika villkor få uppdrag från den offentliga sektorn.
Det är en oerhört viktig aspekt på lagen om offentlig
upphandling.
Den som vill gå tillbaka i konstitutionsutskottets
annaler kan i ett annat granskningsärende som gällde
upphandling konstatera att där har statsrådet försvarat
sig med att det visserligen fanns en lag om offentlig
upphandling vid den tiden som bjöd vissa förfaran-
den, men att det förfarande som gjorts, alltså inte
upphandling, hade gynnat skattebetalarna och var
dessutom ett handlande som låg i linje med vad det
privata näringslivet ägnar sig åt. Statsrådet fick kritik
för den här hanteringen. I dag är vi mycket mera klara
över och mycket bättre på att konstatera att lagen om
offentlig upphandling gäller, och gäller också i Rege-
ringskansliet.</pre><pre>Anf.  24  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson och jag skiljer oss
inte i uppfattning om vikten av att följa lagen om
offentlig upphandling. Jag delar naturligtvis också
Göran Magnussons uppfattning när det gäller vikten
av att saker och ting sker i konkurrens.
Man kan nu ändå slå fast att konkurrens i de allra
flesta fall är mycket bra också för skattebetalarna.
Man brukar få fram det bästa resultatet med detta.
Kritiken från min sida, och från många andra, har
snarare handlat om att man från Näringsdepartemen-
tet inte ordentligt har följt lagen om offentlig upp-
handling. Det här, fru talman, lär vi komma in på mer
när vi kommer till själva ärendet om Telia-Telenor.</pre><pre>Anf.  25  PER LAGER (mp):
Fru talman! I betänkandet KU20 med vårens
granskning av ministrarna finns fyra reservationer
från den borgerliga gruppen, två reservationer från
mp och v och en reservation från s och v, då Miljö-
partiet som vågmästare bildat majoritet med de bor-
gerliga partierna.
Den huvudsakliga kritiken i vårens granskning
handlar om hur regeringens handläggning visat brister
vad gäller mål, upphandlingsrutiner och dokumenta-
tion, men också i förutseende agerande och tydlig
information.
Vi hade från början 18 granskningsärenden, men
som Kenneth Kvist påpekade har vi numera 16 eller
17. Jag vet inte vilket antal det blev, men vi får väl
hålla oss till 17.
Av dessa ärenden är vi helt överens i bedömning-
en vad det gäller 9 stycken. Det är ganska många. Det
får gälla som ett ganska gott betyg, även om det en-
ligt min mening borde ha varit möjligt att samman-
jämka åsikterna i fler ärenden.
Det finns en lovvärd tendens, fru talman, i arbets-
processen, och det är att vi efter all faktagenomgång
och de särskilda utfrågningar vi haft söker just en
gemensam utskottslinje. Men när vi efter många för-
sök att bli överens trots allt inte lyckas blir effekten
ofta i stället en polarisering av de olika ståndpunkter-
na. Detta kan möjligen ses som något av en politisk
nödvändighet men fjärmar samtidigt bedömningarna
mer än behövligt från den kompromissande grundin-
ställningen.
En sammanjämkad hållning innebär ofta visst
mått av förståelse och överseende samtidigt med
varnande anmärkningar och i vissa fall kritik av re-
spektive ansvarig minister i klara ordalag. Jag anser
att vi har ett särskilt stort ansvar just när det gäller att
försöka komma överens i bedömningarna för att kun-
na leva upp till KU:s centrala roll som granskare av
regeringsmakten. Vårt uppdrag är ju i botten att ef-
fektivisera regeringsmakten.
Våra bedömningar borde därför inte kunna kopp-
las till den partipolitiska rollen utan i huvudsak vara
uttryck för utskottsledamöternas samlade klokskap
och avvägningar. Men vi är inte heller en domstol.
Möjligen är detta en önskedröm. Det parti- och
blockpolitiska inflytandet är tydligen något vi får leva
med i KU, och ett resultat av att vi faktiskt är politi-
ker.
Jag tycker att det som Ingvar Svensson sade om
att vi inte får hyckla med dessa saker utan måste tala
öppet om dem var viktigt.
Jag har i tidigare granskningsdebatter också
nämnt den särskilda position som just Miljöpartiet
under denna mandatperiod fått som vågmästare i
utskottet. Det har också raljerats över vad jag har sagt
tidigare. Men faktum kvarstår att Miljöpartiet inte har
någon naturlig hemvist i det ena eller andra politiska
blocket. Jag vänder mig emot att jag inrangerades
bland de socialistiska partierna av Ingvar Svensson.
Han vet mycket väl att Miljöpartiet inte är ett socia-
listiskt parti.
Men detta gör mig också fri att försöka samman-
jämka skiljaktiga meningar där det alls funnits möj-
ligheter, och det har jag försökt. I ett flertal fall har
detta till sist, när det inte gått att finna en gemensam
bedömning, inneburit att jag kommit med en egen
kompromisslinje som i praktiken handlat om en för-
ändring eller bearbetning av något förslag. Oftast har
det varit socialdemokraternas och Vänsterns text, där
jag har kunnat finna just grundtexten som underlag
för en något skarpare formulerad slutsats. Det handlar
ofta om en skärpning i bedömningarna.
Alla som varit med i KU:s hantering vet hur detta
har gått till och att det är så som jag har agerat. Med
uttalad kritik för det som vi verkligen har haft otvis-
tigt underlag för har jag ansett att det har varit den
rimligaste vägen. När det gäller statsministerns upp-
maning till kommunerna angående socialbidraget
fann jag i stället en rimligare hållning tillsammans
med de borgerliga partierna, och då har det i stället
handlat om att mildra en i mitt tycke överdriven kri-
tik.
Det är ju så här vi kommer överens. Något annat
sker inte. Det är så här vi löser problemet med olika
ståndpunkter för att försöka finna gemensamma.
I två andra ärenden har jag reserverat mig till-
sammans med Vänstern. Det ena handlar om något
regeringen lovade i en hushållsbroschyr inför folkom-
röstningen om EU-medlemskap - något som den inte
stod för. Den frågan kommer Birger Schlaug, som var
anmälare, att närmare gå in på senare i debatten. Den
andra frågan avser krigsmaterielexporten till Na-
toländer i samband med Natos bombningar av Jugo-
slavien. Inga andra ledamöter i utskottet har haft
förståelse för den kritik som jag har varit med om att
framföra i dessa två ärenden.
Det kan också ge anledning till funderingar. Är
det våra partiers - i detta fall Vänsterns och Miljö-
partiets - särskilda kritiska hållning till EU respektive
vapenexport som gör att vi här skiljer ut oss och bil-
dar ett minoritetsblock? Varför delar inga andra le-
damöter den kritik som vi anser borde vara självklar
med anledning av det underlag vi studerat noga till-
sammans? Här, precis som jag nämnt tidigare, kan
den politiska rollen misstänkas ta över försök till att
förhålla sig mer objektivt till frågorna. Vi ledamöter i
utskottet borde naturligtvis alla ständigt fundera ige-
nom våra roller och vårt ansvar och ägna oss lite mer
åt vad man skulle kunna kalla självkritisk eftertanke.
Fru talman! Jag vill ändå lovorda de ärliga an-
strängningar som jag uppfattat att alla gjort under
arbetets gång i försök att finna just enhetliga bedöm-
ningar. Vårt gemensamma intresse när det gäller
granskningsuppdraget till KU måste vara att upprätt-
hålla integriteten och en hög trovärdighet och så långt
det bara är möjligt agera som enskilda ledamöter
bortom partipolitiska hänsyn.
Jag kommer inte, fru talman, att yrka på godkän-
nande av anmälan i de reservationer som jag står med
på i betänkandet, men jag står givetvis bakom dem,
och om någon yrkar på godkännande av anmälan i de
reservationerna kommer jag självklart att rösta för
detta. Men jag tycker det som Göran Magnusson tog
upp och som vi har diskuterat många gånger i KU var
intressant. Hur ska vi hantera granskningsbetänkandet
i kammaren?
Det är ju så att det är en anmälan vi gör. Ska vi
ändå ha reservationer som vi röstar om? Det känns
inte riktigt. Det har varit så bl.a. för att vi vill initiera
en debatt och föra ut frågorna och med hjälp av reser-
vationerna skapa en diskussion som ger lite mer än
om vi bara hade konstaterat vad vi har kommit över-
ens om eller inte kommit överens om i utskottet.
Jag tycker att detta är så viktigt att jag håller med
Göran Magnusson. Det var fler här som nämnde
detta. Jag tror att Ingvar Svensson och även Folkpar-
tiets representant har nämnt det. Det är viktigt att vi
hanterar vår långa hårda diskussion i KU på rätt sätt
och att vi kan hantera den på ett sätt som är rimligt
här när vi kommer till kammaren.
Därmed, fru talman, tackar jag för mig. Jag vill
återkomma i de särskilda frågorna senare.</pre><pre>Anf.  26  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Möjligen var jag något svepande i
min kritik av stödpartierna. Syftet var egentligen att
raljera lite med Vänsterpartiets lojalitet. Det är sant.
Jag vill gärna ge Per Lager en eloge för att han
många gånger försöker åstadkomma samlande lös-
ningar och för att han är en konsensusmänniska. Men
nu och då ser det ut som om Per Lager faller väldigt
väl in i majoritetspusslet.</pre><pre>Anf.  27  PER LAGER (mp):
Fru talman! Vad ska jag svara på påståendet att
jag faller in i en gruppering? Som Ingvar Svensson
mycket väl vet har man velat gå antingen lite hårdare
eller lite mildare fram när man har testat slutet på
skrivningarna. Jag har försökt välja linjen mittemel-
lan - vad jag har trott vara en konsensuslinje. Den
gruppering i KU som erbjudit sig att ändra sin text
har också blivit den gruppering som jag tyckt att jag
har kunnat ställa upp för.
Det är ju slutklämmen - det vet vi - som betyder
någonting. Undgår ministern kritik eller gör han eller
hon det inte? Det är det viktiga.
Regeringens fördelning av stöd till lokala investe-
ringsprogram (avsnitt 2.1)</pre><pre>Anf.  28  INGER RENÉ (m):
Fru talman! Det här ärendet, regeringens fördel-
ning av stöd till lokala investeringsprogram, har två
ingångar. Den ena handlar just om det faktum att
regeringen har gått in i myndighets ställe och överta-
git förvaltningsuppgifter. Vi har sett det tidigare i ett
ärende förra året som kom att kallas för Sydafrikaä-
rendet. Det tillvägagångssättet, att regeringen alltså
går in i myndighets ställe, förde inte med sig någon
lycka den gången, och det gör det inte heller i detta
fall.
Rent praktiskt innebär det nya arbetsuppgifter för
ett eller flera departement, arbetsuppgifter som man
inte har en uppbyggd organisation för. Det märks i
det här ärendet. Stark kritik har kommit in när det
gäller den korta ansökningstiden i fråga om de här
miljöinvesteringarna, när det gäller fördelningen av
pengar, när det gäller hur man har motiverat varför
vissa kommuner har fått avslag på sina ansökningar,
när det gäller uppföljning och utvärdering av investe-
ringarna osv.
Måluppfyllelsen - det gäller alltså det mål som
departementet självt hade sagt när det gäller de här
investeringsbidragen - har varit diskutabel när det
gäller t.ex. nya arbetstillfällen, igångsättandet av nya
projekt, verksamheter över hela landet och annat. När
det gäller den allra sista punkten har det visat sig att
den del av Sverige som ligger norr om tullarna här i
Stockholm har fått en mycket liten andel av miljöin-
vesteringarna. Det finns en risk att beredningen av
ärenden förlorar i kvalitet när hastigt uppkomna or-
ganisationer inom Regeringskansliet ska träda i myn-
dighets ställe.
Den andra ingången är möjligen värre. När rege-
ringen går in i myndighets ställe kan misstanke upp-
komma om att ovidkommande politiska hänsyn tas. I
och med det sätts ovälden i beredningen i fråga. I just
detta ärende har misstanke riktats mot regeringen om
att regeringen har tagit partipolitiska hänsyn när det
gäller fördelningen av dessa investeringspengar. När
det gäller den misstanken har också ett forsknings-
team använt en statistisk metod som är tillämplig just
i ett sådant fall som vi har. Forskarna har funnit ett
mycket starkt samband mellan de kommuner som har
fått dessa investeringspengar och andelen rörliga, dvs.
mest påverkbara, väljare i respektive kommun.
Forskningsteamet har undersökt en mängd olika vari-
abler men i inget annat fall funnit ett liknande sam-
band. Man har testat olika miljövariabler, arbets-
marknadsvariabler, ekonomiska variabler och politis-
ka variabler och funnit små samband i några fall.
Däremot har man alltså funnit ett mycket starkt sam-
band mellan rörliga väljare som var viktiga i det
kommande valet och miljöinvesteringspengarna.
Dåvarande miljöministern, Anna Lindh, sade också i
vår utfrågning att det var fråga om projektbidrag och
att det var meningen att de skulle få hög publicitet.
Misstankar om röstmaximering förstärks om man
erinrar sig hur det kungjordes att en viss kommun
fick del av miljöpengarna. Det var inte sällan statsrå-
det själv som t.ex. på olika typer av partimöten
släppte nyheten om att en viss kommun hade fått ett
antal miljoner till miljöinvesteringar.
Vi är alltså starkt tveksamma till att förvaltnings-
uppgifter som normalt ligger på myndigheter förs
över till Regeringskansliet. Av den anledningen yrkar
jag bifall till reservation nr 1.</pre><pre>Anf.  29  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Det som skapade uppmärksamhet
kring de lokala investeringsprogrammen, vars medel
disponerades av regeringen, var ett par forskare som
menade sig ha upptäckt att regeringen i sin fördelning
utgått från partitaktiska överväganden. Regeringen
förmodades ha tagit reda på var det funnits lättrörliga
väljare och sedan strött ut anslagen därefter. Det
resulterade i två anmälningar till utskottet som bygg-
de just på forskarnas påståenden. Och det var bra att
det här blev föremål för granskning därför att gransk-
ningen frilägger ett problem, nämligen att förvalt-
ningsuppgifter som normalt ligger på myndigheter
kan ge upphov och ger upphov till problem om de
plötsligt ska hanteras av regeringen själv.
Fru talman! Det är inte vår uppgift att granska
forskarnas hypotes och bedöma det rimliga i de slut-
satser som de gör. Det finns självfallet ett antal kritis-
ka synpunkter som man kan ha på sådana slutsatser.
Men det viktiga sett ur granskningsuppgiften är att
sådana analyser kan peka på de risker som är för-
knippade med att regeringen till sitt förfogande har
anslag som den kan fördela enligt godtyckliga eller
relativt godtyckliga kriterier.
Fru talman! Nu har Sverige en viss förvaltnings-
modell och en viss tradition inom förvaltningen. Den
uttrycks ju i regeringsformen 11 kap. 7 §: "Ingen
myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslu-
tande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndig-
het skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myn-
dighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller
som rör tillämpning av lag." Till yttermera visso står
det i regeringsformen 1 § att den offentliga makten
utövas under lagarna och i 1 kap. 8 § att det för den
offentliga förvaltningen finns statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. Det är det som gäller här
och nu, fru talman.
Det finns ju de som är vänner av en annan för-
valtningstradition som gärna skulle vilja se mer av
ministerstyre, som t.ex. den norska förvaltningsmo-
dellen. Och en sådan ståndpunkt kan respekteras.
Men vill vi ha den typen av utveckling får vi väl
ändra på systemet som sådant. Tillskapande av hybri-
der som den som de lokala investeringsprogrammen
och Östersjömiljarden visar prov på är riskfyllt. Ut-
rymmet för godtycke är alltför stort, och möjligen
finns det heller inte inom departementen fullgod
kompetens för att fullgöra den typen av förvaltnings-
uppgifter.
Till slut, fru talman, kan man ifrågasätta forskar-
nas resultat på just det här området, men det är hyck-
leri att påstå att regeringar - oavsett kulör - med
automatik skulle avhålla sig från att göra partistrate-
giska bedömningar om de nu får chansen till sådana.</pre><pre>Anf.  30  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Anmälningarna som riktas mot rege-
ringens fördelning av lokala investeringsprogram
berör både misstanke om att fördelningen skulle ha
utgått från någon form av partiintressant fördelning
gentemot lättrörliga väljare och bristen på underlags-
material för vilken form av fördelning och vilka krite-
rier som gällde.
Här återkommer jag till det som jag inledningsvis
antydde om själva hanteringen med att överföra ären-
den, som vanligtvis bör hanteras av myndigheter. I
flera fall har de överförts till Regeringskansliet. Det
är ett kansli som rätteligen inte har och inte heller ska
ha de unika kompetenser som är ålagda myndigheten
att ansvara för.
Jag tycker att granskningen just visar på faran
med att överföra förvaltningsuppgifter till ett rege-
ringskansli som inte är satt att hantera dessa uppgif-
ter. Därför anser reservanterna att det, även om det är
regeringens eget avgörande, faktiskt är viktigt att
stävja departementets vilja att överta verksamhet från
självständiga myndigheter.
Riksdagens revisorer har också pekat på att det
finns en besvärlig motsättning mellan å ena sidan en
tendens från regeringen att ta mer aktiv del i förvalt-
ningsliknande ärendehantering och kommunernas
egen önskan om tydlighet och klargörande återkopp-
lingar. Avsaknaden av en tydlig vägledning i förord-
ningen och regeringsbesluten gjorde att den beredan-
de enheten vid Miljödepartementet ibland fick handla
under betydande osäkerhet som ledde till ett i många
fall improviserat agerande.
En del av granskningen föranleddes av anmäl-
ningen om att taktiska prioriteringar skulle ha gjorts
vid bedömningarna. Det går inte att så här utan vidare
utifrån forskningsresultatet bekräfta det, men rege-
ringen har genom det taktiska övertagandet av fördel-
ningen av medel själv medverkat till att kritiken mot
fördelningen just har fått den här inriktningen. Skilda
undersökningar har också utmynnat i kritik mot för-
hållanden som hänger samman med att regeringen har
övertagit fördelning av pengar parallellt med att man
inte har kunnat redovisa grundläggande kriterier och
underlag för bedömningarna. Därför har det uppstått
tvivel och osäkerhet hos de sökande när man inte
kunnat ge svar på bedömningskriterier eller när läns-
styrelser inte kunnat svara kommuner på deras frågor
om de lokala investeringsprogrammen. Denna situa-
tion är mycket allvarlig och otillfredsställande. Jag
tycker utifrån detta att riksdagen kan återkomma i det
här ärendet, eftersom Riksdagens revisorers rapport
som berör lokala investeringsprogram kommer att
återkomma.
I övrigt sker det inte någon ytterligare kritik från
reservanterna, förutom den skillnad i texthantering
som har redovisats i reservationen.</pre><pre>Anf.  31  MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
tillfredsställelse över att vi nu är inne på sakdebatter-
na när det gäller KU:s granskning. Jag blev ganska
olycklig när KU:s ordförande inledde sitt anförande
med att till stora delar granska statsrådet som person
- hur han uttryckte sig, hur han var, hur han uppträd-
de. Det var väl egentligen bara klädvalet som inte
granskades. Detta tycker jag inte att vi ska ägna oss åt
i en konstitutionell debatt. Därför vill jag tacka mina
meddebattörer i den här omgången för att de hållit sig
till sakfrågan. Jag hoppas att vi i detta hänseende kan
försöka klarlägga vilka brister det finns och vilka
regler som gäller i den här frågan.
Flera av de debattörer som inlett den här rundan
har uttryckt att regeringen har tagit på sig, regeringen
har själv bemyndigat sig osv. att klara fördelningen
av de resurser som gått till de lokala investerings-
programmen. Det, menar jag, är en felsyn. Regering-
en tog i ett tidigt skede initiativ till en konstruktiv
politik där kommunerna skulle ges möjlighet att hålla
en ekologisk profil, att försöka hitta nya metoder och
infallsvinklar på miljöproblemen för en ekologisk
hållbar utveckling. Ingen kan väl ifrågasätta regering-
ens rätt att göra detta.
När denna deklaration väl var genomförd återkom
regeringen till riksdagen och till bostadsutskottet med
ett förslag om hur dessa miljösatsningar skulle göras.
Kommunerna skulle bli bemyndigade att sköta och
äga respektive projekt. I bostadsutskottets betänkande
1997/98:BoU1 stod det vilka pengar som skulle för-
delas och hur fördelningen skulle vara. Där framgick
också med all tydlighet att det var regeringen som
skulle göra denna fördelning och att den inte skulle
läggas ut på några andra, vilket somliga tycker. Hur
fördelningen skulle gå till beslutades i förordning
1998:23.
Pengarna, hur fördelningen skulle ske, riktlinjerna
- allt beslutades av riksdagen. Riksdagen har alltså
godkänt att regeringen fick det här bemyndigandet.
Riksdagen godkände att kommunerna skulle äga de
här miljöprojekten och ha samarbete med andra. Det
är alltså inte regeringen som har tagit sig några frihe-
ter, varken i den här frågan eller i någon annan, utan
det är riksdagen som har godkänt detta.
Om man tycker att detta är fel skulle man natur-
ligtvis ha yrkat avslag på det. Det finns också reser-
vationer i bostadsutskottets betänkande på den här
punkten, där det yrkas avslag på propositionen om
lokala investeringsprogram. Men, som moderaterna
skriver i sin reservation, motiveringen för avslagsyr-
kandena var att Moderata samlingspartiet är motstån-
dare till en förtida avveckling av kärnkraften. Att det
finns olika åsikter i den frågan får man respektera.
Men här låter man det vara motivet för ett avslagsyr-
kande och kommer sedan med kritik för att regering-
en har skött den här frågan på det sätt som riksdagen
faktiskt har beslutat. Det tycker jag är en helt annan
fråga.
Jag är rädd att den kritik som nu finns i delar av
utskottet lite grann bygger på att man från början var
emot de här miljöinvesteringarna, de här lokala hand-
lingsprogrammen, som ändå har varit en drivkraft och
till gagn för ett framtida ekologiskt samhälle. Många
bra projekt har genomförts.
Sedan kan jag hålla med om att man ska vara var-
sam i den här typen av projekt. Men, det vill jag ock-
så säga, ibland kanske det är tvunget att regeringen
tar ett övergripande ansvar. Så kan t.ex. vara fallet när
det gäller ett helt nytt sätt att jobba. Detta är sektor-
sövergripande - jag tror att det var sju eller åtta olika
departement som var berörda i beredningen, och
Regeringskansliet var det sammanhållande. Det var
där man gjorde avvägningar och bedömningar av
vilka som skulle få pengar till sina projekt.
Att regeringen själv håller i detta är inte oviktigt,
tycker jag - dels rent politiskt, dels opinionsmässigt
ut emot övriga samhället. I andra delar av detta be-
tänkande lägger delar av utskottet en oerhörd vikt vid
när statsråd uttalar sig. Bara för att man uttalar sig i
medier skulle det påverka kommuner och andra orga-
nisationer att rätta sig efter detta till punkt och pricka
och inte vara självständiga. I den här frågan vill man
göra gällande att regeringen inte kan och inte ska
eftersom man inte klarar av den här uppgiften. Jag
tror att sanningen ligger ganska precis mittemellan.
Enskilda statsråd har inte den påverkansmöjlighet
som en del tror. Däremot tror jag att det får en oer-
hörd politisk och opinionsmässig tyngd när regering-
en säger: Nu vill vi driva i gång någonting, ett miljö-
arbete på lång sikt, med nya metoder och nytt sätt att
jobba, och vi som regering tar ansvar för att fördela
de resurser som riksdagen har beslutat ska tilldelas
detta.
Jag kan ta ett par olika exempel, i och för sig vitt
skilda.
Jag var under denna tid även kommunalpolitiskt
aktiv hemma i Enköping. Vi hade idéer på gång för
hur vi skulle kunna utveckla detta i vår kommun. När
det blev klart att dessa möjligheter fanns satte det
naturligtvis ett extra tryck på oss att bli mer konkreta,
att komma in med en ansökan, att försöka få ekono-
miskt stöd för de miljösatsningar vi ville göra i vår
kommun. Så där resonerade många av kommunerna.
Under den här perioden tror jag att det var enbart två
kommuner som inte ville vara med i en ekologiskt
hållbar utveckling, som inte ansåg sig ha projekt som
stod för detta.
Det andra exemplet ligger långt ifrån kommunal-
politiken. Jag är med i en liten förening som heter
Föreningen Smedjans vänner. Den är absolut partipo-
litiskt obunden och har som sin uppgift, kan man
säga, att bevara vissa kulturhistoriska värden. Men
även i den styrelsen kom diskussionen upp: Finns det
någonting vi kan göra, i samarbete med kommunen
eller andra, för att vara med i just den här utveckling-
en? Alla vill vara med och ta ett ansvar för att vi ska
få en bra inriktning på den här verksamheten.
Det är här jag tror att det hade stor betydelse att
det var regeringen själv som sade att man skulle hålla
i detta. Då fick det denna politiska tyngd. Ungefär så
här tror jag att det resonerades på många ställen i
landet.
Sedan kommer vi till den del som handlar om de
två forskarna som ville göra gällande att det var par-
tipolitiska hänsyn som låg till grund för fördelningen
av pengarna. De försökte använda sig av två olika
metoder för att bevisa detta. En av metoderna visade
att det inte fanns något som helst sådant samband.
Med den andra fann man en tendens till samband som
man trodde sig kunna bevisa. Utan att vara insatt i
statistik och hur man lägger upp sådana här under-
sökningar finns det väl en aning, vilken sanning är det
man vill ha, vad är det man vill uppnå?
Hade den här forskningsrapporten haft den tyngd
som vissa vill göra gällande i dag, tror jag att upp-
märksamheten kring den hade varit helt annorlunda
än som blev fallet. Den föll lite platt till marken i
andra sammanhang och det tror jag beror på att den
var lite väl lös i kanterna.
Som Anna Lindh sade på utfrågningen var det ett
brett remissarbete. Olika departement var inblandade,
länsstyrelser var inblandade. Hur skulle man känna
att ett remissvar som tillstyrkte olika miljöprojekt
utifrån sådana kunskaper och kriterier var partipoli-
tiskt bra för den socialdemokratiska regeringen? Det
är för långsökt. Det var ett väl underbyggt debattin-
lägg av de här forskarna. Så mycket mer tror jag inte
att man ska värdera rapporten till.
Det är därför välgörande att det är ett enigt utskott
som inte framför någon kritik mot hur regeringen har
fördelat pengarna, utan man höjer bara ett varningens
finger. Det är väl ungefär där vi kan landa. Vi ska se
upp med den här typen av ärenden, men vi får inte
glömma förutsättningarna för och vikten av att sådana
här projekt kommer i gång.</pre><pre>Anf.  32  INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Jag får börja med att säga att det till-
hör ovanligheterna här i kammaren att man riktar
kritik mot en icke närvarande ledamot. Det förvånade
mig lite grann i början av Mats Berglinds anförande.
Jag förstår inte riktigt vad Mats Berglind vill
komma fram till. En del av oss riktar kritik mot rege-
ringens sätt att hantera miljöinvesteringspengarna,
men också den då tjänstgörande ministern Anna
Lindh har varit självkritisk och sagt att när man han-
terade investeringspengarna det första året var det
många saker som inte blev bra. Det borde vi kunna
instämma i allihop.
Sedan försökte man rätta till det, men fortfarande
fanns det delar av projekten som inte hanterades på
ett professionellt och bra sätt. Jag menar att Rege-
ringskansliet inte är någon myndighet och alltså har
svårigheter att leva upp till en myndighets åliggan-
den.
När det sedan gäller den forskning som Mats
Berglind relaterar ganska slarvigt till - jag tror att
ordet tenderar eller något sådant användes - visade
det sig ju att det med mycket stor sannolikhet finns ett
samband mellan det som man kallar för rörliga välja-
re och att också just de ställena fick detta bidrag. Det
här sambandet är så stort att vid en fråga på vår ut-
frågning om det slumpmässigt kunde ha utfallit på
detta sätt vidimerade de här två forskarna att det inte
var troligt att det kunde vara på det sättet. Det är inte
en tendens. Det här är ett klart samband och ett sam-
band som inte på något sätt visades när man använde
de övriga variablerna i den statistiska modellen. Där
är ett klart samband.
Jag väljer ändå att inte ta upp det som ett argu-
ment när det gäller kritik mot regeringen därför att
urvalet enligt min mening var för litet för en sådan
argumentering. Men att det finns ett samband är klart.</pre><pre>Anf.  33  MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Vi börjar med forskningsrapporten.
Som jag sade, hade den varit lite tyngre och i sina
slutsatser haft ett lite mer trovärdigt innehåll hade
debatten säkert blivit en helt annan i andra samman-
hang, bland statsvetare och andra debattörer. Den här
uppmärksammades i en tidningsartikel och sedan dog
den. Och det är väl ungefär så mycket den är värd.
Det framkom vid utfrågningen att de här forskarna
inte hade brytt sig om att tillfråga Regeringskansliet
för att få tillgång till det underlag som låg till grund
för de olika besluten. Man hade inte brytt sig om att
fråga de handläggare i Regeringskansliet som skötte
detta hur hanteringen gick till, vilka värderingar som
gjordes. Man har heller inte brytt sig om att göra
något slags uppföljning av de kommuner som fick de
lokala investeringsbidragen. Var det någon större
framgång för Socialdemokraterna? Inte det heller har
man tagit reda på. Inte heller har man tänkt sig att
göra en uppföljning i några andra frågor, utan man
valde en del, formulerade en tes och drog en slutsats.
Det är för tunt för att jag ska ta till mig den delen.
I den andra delen tog Inger René upp hur rege-
ringen skötte detta. Det var ju helt klart. Vi har själva
i vår del av granskningsrapporten sagt att vi ska vara
försiktiga med den här typen av ärenden. Det fanns
vissa brister som man löpande rättade till.
Men det handlar också om situationen när nya
projekt dras i gång. Länsstyrelserna var inte riktigt
uppdaterade så att de kunde stå för bra rådgivning till
kommunerna osv. Den typen av problem uppstår
alltid, oavsett om det är Regeringskansliet eller en
myndighet som hanterar frågan.</pre><pre>Anf.  34  INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Jag börjar i slutändan. Det är klart
att den här typen av problem också kan uppstå på en
myndighet. Men en myndighet har i allmänhet en
större vana att hantera den här typen av frågor. Rege-
ringskansliet arbetar ihop en ny liten organisation för
varje sådant här tillfälle. Det blir en mer ad hoc-aktig
verksamhet än på en myndighet som år efter år arbe-
tar med samma sorts frågor. Det är alldeles självklart.
Därför tycker jag att man ska vara varsam med att
Regeringskansliet ska träda in i myndigheters ställe.
Om vi ska gå tillbaka till forskarsamhället vill jag
påpeka att ingen av de synpunkter som Mats Berglind
radade upp här, när han menade att forskarna skulle
ha gått och knackat på dörren till departementet för
att få ytterligare fördjupning, är relevanta när det
gäller den statistiska modell som de ville testa. Ett
tecken på att forskningen var relevant är att ingen har
anmärkt på det resultat som har kommit fram. Ingen
har anmärkt på de metoder som har använts. I fors-
karsamhället är det många som håller ögonen på
varandra. Om det vore en tveksam forskning och ett
tveksamt resultat, kan man vara tämligen säker på att
det hade påtalats från olika håll, inte bara i Sverige
utan förmodligen också i hela Norden, därför att det
är en intressant modell som just de här forskarna har
testat.</pre><pre>Anf.  35  MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! När det gäller forskningsrapporten
tror jag att vi kan vara överens om att det kanske inte
är lämpligt att göra en granskning av dess kvalitet i
den här debatten. Jag ville bara belysa att det finns
ganska stora brister i det underlag man har tagit fram,
och det finns övrigt att önska när det gäller det un-
derlag jag tycker att man borde ha försökt bemöda sig
om att ta fram. Ändå drar man så tvärsäkra slutsatser.
Det är den kritiken jag har att komma med.
Sedan säger Inger René någonting som gör att jag
tror att vi kommer överens. Inger René säger att när
en myndighet med lång erfarenhet vet hur man ska
handskas med sådana här frågor är det en fördel. Just
det. När det är traditionella frågor som en myndighet
handhar och har lång erfarenhet av är det naturligtvis
en fördel.
Men här var det någonting nytt. Här var det en
helt ny idé man skulle plantera. Här var det ett nytt
sätt att fördela pengar till kommunerna, som skulle ha
ett eget ansvar för att driva projekten vidare. Det var
ett nytt sätt att hantera de idéer som man ville att
projekten skulle bygga på. Det var nytt.
Varje gång man startar någonting, måste man inse
att det kan ställa till vissa administrativa problem,
som man naturligtvis försöker rätta till vartefter. Det
hade varit precis samma osäkerhet hos t.ex. länssty-
relserna när det gällde rådgivning till kommunerna -
som har kritiserats - om det hade legat på en myndig-
het som när det nu låg under regeringen.
Vi är överens. När det finns lång och gedigen er-
farenhet hos myndigheterna är det de som är de mest
lämpade. Men om det är något nytt som ska skapas,
t.ex. skapa opinion, driva en sakfråga, är det kanske
inte så dumt om regeringen tar ett aktivt grepp i frå-
gan - som i det här fallet.</pre><pre>Anf.  36  MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Den här delen av granskningsbetän-
kandet har faktiskt ett visst underhållningsvärde -
eller vad man ska säga - om de sensationella resultat
som två forskare anser sig ha kommit fram till och
som har föranlett anmälningar från Stefan Attefall
respektive Göte Jonsson. De två forskarna anser sig
nämligen ha empiriska bevis för att regeringen köper
röster med hjälp av bidrag till lokala investerings-
program. Uppgifterna från Uppsalaforskarna är
mycket uppseendeväckande anser Attefall i sin an-
mälan, och det är väl inte för mycket sagt. Men som
de flesta bra historier håller inte heller denna för en
närmare kontroll.
KU har inte låtit sig övertygas. Jag tänkte kort re-
dogöra för varför, även om jag inser att risken för att
jag visar bristande respekt för vetenskapens själv-
ständighet finns. Ett sådant syfte vore mig emellertid
fullständigt främmande. Det är i detta fall lite svårt att
förhålla sig hundraprocentigt allvarlig.
Forskarna menar att det finns två modeller för hur
regeringar tänks agera taktiskt. Antingen gynnar de
sina egna väljare som tack för röststödet, eller så
försöker de locka nya väljare. Det gör regeringarna
genom att styra bidrag eller andra medel till lättrörli-
ga väljare. Det är med andra ord fråga om röstköp -
antingen med betalning i efterhand eller betalning i
förskott.
Det här handlar alltså om den specialgren inom
den till vetenskap förklädda borgerliga ideologin som
går under firmamärket public choice. Dess grundan-
tagande är - lite förenklat - att alla är själviska och
rationella och att detta förklarar mänskligt handlande.
Nåväl. Våra forskare menar nu att de har hittat ett
statistiskt säkert samband mellan å ena sidan bidrag
till lokala investeringsprogram och å andra sidan
andelen lättrörliga väljare. Det är alltså betalning-i-
förhand-hypotesen som man menar har visat sig vara
riktig.
Det är väl ingen hemlighet att regeringar gillar att
ha pengar att dela ut alldeles själva. Det är heller
ingen sensation att man försöker att göra partipolitis-
ka poäng på sin givmildhet. Men man undrar ju hur
det här röstköpet går till. Investeringsstödet går för
det första inte till väljare utan till kommuner. För det
andra måste kommunerna själva hosta upp betydande
summor ur egen kassa för att över huvud taget få ut
bidragen. Som röstköpsstrategi är det inte helt över-
tygande.
Sedan finns det lilla problemet att ta reda på var
de lättrörliga väljarna finns. Sådant är inte helt lätt att
klura ut. Därför har forskarna i det här fallet utgått
från att väljarna är lättrörliga i kommuner där det är
jämnt mellan blocken. Sådant finns det nämligen
lättillgänglig statistik på. Men frågan är om man inte
letar efter den tappade nyckeln under gatlyktan där
det är ljust i stället för i mörkret där man tappade den.
Men okej, låt oss inte vara alltför stränga utan i
fantasin smyga oss in i Regeringskansliet när bidra-
gen ska fördelas. Hur kan det tänkas gå till? Sitter
miljöministern själv och plockar ut lämpliga röstköp-
skommuner ur SCB:s valstatistik? Är det regeringen i
konselj som överlägger om var de största röstvinster-
na finns att hämta? Eller är det statssekreterarna som
på nätterna sitter och skriver ihop fejkade beslutsun-
derlag där den hemliga listan med kommuner-med-
lättrörliga-väljare-där-röster-kan-köpas ska jämkas
ihop med inkomna ansökningar och uppställda krite-
rier?
Innan KU accepterar påståenden om att regering-
en, eller någon annan, försöker köpa röster med hjälp
av bidrag, vill vi nog ha något mer än en statistisk
korrelation mellan eventuellt irrelevanta variabler
styrkt med en diskutabel teori om grunderna för
mänskligt handlande. Man måste åtminstone ha en
inte helt orimlig hypotes om hur det hela konkrekt går
till.
Därmed är det inte sagt - för att nu bli lite allvar-
ligare på slutet - att det är alldeles oproblematiskt att
den här typen av bidrag fördelas av regeringen. Det är
något som ett antal tidigare utvärderingar och gransk-
ningar påtalat, och det redovisas i betänkandet. Ut-
skottsmajoriteten pekar på ett antal problem som bör
uppmärksammas, och det är beklagligt att de borger-
liga partierna i denna del ansett att det är viktigare att
få reservera sig till förmån för några lite mer svepan-
de formuleringar som egentligen inte har någon sub-
stans som avviker från majoritetens ställningstagande.</pre><pre>Anf.  37  PER LAGER (mp):
Herr talman! Trots dessa forskares slutsatser var
det inte möjligt för oss i utskottet att finna någon
trovärdig koppling till verkligheten. Utfrågningen av
Anna Lindh gav inget som helst stöd för att man
försökte, eller ens kunde, skaffa sig kännedom om var
det fanns störst andel lättrörliga väljare. Det må vara
ett generellt politiskt önskemål att få så mycket posi-
tiv effekt det går av ett beslut. Alla partier, stora som
små, vill ha starkt väljarstöd. I det här fallet gick det
inte att få tillräcklig trovärdighet vad gäller resultaten
i forskningen. Vi kunde inte styrka detta på något
sätt.
Reservanterna pekar på faran av att misstanken
finns att man har tagit politisk hänsyn vid fördelning-
arna. Självklart går det att se det så när beredningen
sker av regeringen i stället för av en traditionell sek-
torsmyndighet. Det står också i majoritetens bedöm-
ning att det kan finnas en risk för en sådan kritik. Det
ligger i sakens natur.
Skälet till att regeringen själv ville fatta beslut var
att medlen skulle fördelas över olika politikområden.
I det här fallet hade flera sektorsmyndigheter kunnat
vara aktuella. Det gäller t.ex. Naturvårdsverket, Jord-
bruksverket, Riksantikvarieämbetet, Energimyndig-
heten, Boverket och Banverket. Granskningen visar i
övrigt att fördelningen av stödet inte har skett i strid
med riksdagsbeslutet eller bestämmelserna i förord-
ningen om statliga bidrag till lokala investeringsprog-
ram.
Jag minns väl när dessa program sattes i sjön. Den
kritik som jag och mitt parti hade var att sysselsätt-
ningsmålet skulle underordnas miljömålen. Vad vi
kan se efteråt, herr talman, är att detta har slagit väl ut
på många ställen. Det handlade om att minska miljö-
belastningen, att öka energieffektiviseringen, att gyn-
na förnybara råvaror, återanvändning, återvinning och
öka den biologiska mångfalden. En preliminär utvär-
dering visar att 1,53 % besparing av koldioxidut-
släppen har skett. Det är oerhört intressant. Det har
givit den effekt vi önskade.
När det gäller själva beredningen måste jag säga
att precis som i många andra fall i KU har vi ifråga-
satt att frågor bereds i Regeringskansliet, som egent-
ligen inte är organiserat för sådana uppgifter. Det här
måste vi vara observanta på. Själv ser jag möjligen en
tendens där kompetens som hör hemma hos sek-
torsmyndigheterna också byggs upp i Regeringskans-
liet. När en sådan väl har etablerats i Regeringskans-
liet kan den självklart inte bara stå outnyttjad. Det är
viktigt, menar jag, att diskussionen vad gäller rollför-
delningen mellan regeringskansli å ena sidan, sek-
torsmyndigheter å den andra hålls levande. Det visar
inte minst KU:s granskning den här våren.
Behandlingen av Östersjömiljarden (avsnitt 2.2)</pre><pre>Anf.  38  PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Detta ärende gäller anmälan till kon-
stitutionsutskottet att granska statsrådet Leif Pag-
rotskys behandling av den s.k. Östersjömiljarden.
Anmälaren anser att det fanns betydande brister i
beredningen av de ärenden som omfattar Östersjö-
miljarden. Det var brister vad gäller upphandling och
brister i kontroll och uppföljning av projekten. An-
mälaren anser att det saknas en regelbunden utvärde-
ring och en enhetlig rapportering och att det har varit
otydliga ansvarsförhållanden. Anmälaren anser också
att hanterandet av de här frågorna förefaller ha lett till
att skattebetalarnas pengar används på ett mindre
ändamålsenligt sätt.
Riksdagen beslutade 1996 om den nu aktuella s.k.
första Östersjömiljarden. Beslutet innebar att det
skulle avsättas 200 miljoner per år under fem år för
Östersjösamarbetet. Syftet med den första Östersjö-
miljarden var att stärka tillväxt och sysselsättning.
Detta skulle ske genom att satsa på projekt inom
livsmedel, energisystem, kunskapsutbyte, infrastruk-
tur och miljö.
Till att börja med låg ansvaret för hanteringen av
medlen i Statsrådsberedningen. I december 1997
fördes ansvaret över till Närings- och handelsdepar-
tementet. Hösten 1998 fick Utrikesdepartementet,
Enheten för exportfrämjande och inre marknaden,
ansvaret. Därefter flyttades ansvaret till Enheten för
Central- och Östeuropa. Där upprättades ett Östersjö-
sekretariat som skulle avsluta Östersjömiljard 1 och
fortsätta administrera Östersjömiljard 2.
Det har således varit många olika enheter som har
haft ansvaret, vilket gjort det svårt att tydligt se var
ansvaret har funnits. Den första Östersjömiljarden har
varit föremål för flera olika studier. Riksdagens revi-
sorer framförde i sin granskningspromemoria
1998/99, Svenska miljöinsatser i Baltikum, kritiska
synpunkter på hanteringen av den första Östersjömil-
jarden. De ansåg att på grund av de otydliga ansvars-
förhållanden mellan departement, myndigheter och
andra organ har möjligheter till insyn, kontroll och
överblick varit begränsade. Våren 2001 har Riksda-
gens revisorer kommit med en förstudie angående
Östersjömiljarderna och en rapport om styrning och
kontroll av de medel regeringen fördelar, bl.a. Öster-
sjömiljarderna. Man konstaterar i rapporterna att
beredningen varit behäftad med olika brister. Man
anser att de problem som hänger samman med att de
anslagna medlen disponeras av Regeringskansliet
kvarstår, dvs. att insyn och kontroll inte fungerar som
för merparten av den statliga verksamheten.
Även internt inom Utrikesdepartementet har en
promemoria tagits fram som ett led i granskningen av
handhavandet av den första Östersjömiljarden. Här
framgår att man anser att processen inte fungerat bra.
Administrativa rutiner och nödvändiga resurser fanns
inte att tillgå till en början. Många projektansökningar
genomgick inte en ordentlig utvärdering innan beslut
om bifall fattades. För visa projekt var inte målen
särskilt tydliga. Exempel finns på projektbidrag som
utbetalats utan att några tydliga uppföljningsmeka-
nismer utformats, t.ex. tidsramar eller krav på åter-
rapportering. De uppställda målen för Östersjömiljar-
den ansåg man i PM:et var tämligen vaga och att
detta bidrog till att projektet inte fått det resultat man
förväntat sig. Om ett projekt ansågs följa målen ställ-
des inga övriga krav på projektet. Så långt Utrikesde-
partementets promemoria.
I konstitutionsutskottet har vi tidigare, förra våren
2000, granskat upphandlingsfrågor som berörde Ös-
tersjömiljarden. Där fann utskottet att tjänster köpts
utan regelrätt upphandling och utan tillräcklig doku-
mentation. Det gällde t.ex. Polenåret och en IT-
satsning i Östersjöregionen.
I vårens granskning av det här ärendet har vi kon-
staterat att mycket av den kritik som finns hos Riks-
dagens revisorer och i det interna PM:et från Utrikes-
departementet har varit riktig. Det har varit otydliga
ansvarsförhållanden i projektet. Det har varit otydliga
mål. Det har saknats kontrollmekanismer. Det har
saknats utvärderingar före beslut om att projektmedel
ska utbetalas. Det har saknats kontinuerlig datain-
samling och det har varit brister i dokumentationen.
En orsak till detta är att Regeringskansliet, som i
detta ärende, har tagit över traditionella myndighets-
uppgifter. Regeringskansliet har inte en organisation
som är konstruerad för att hantera den här formen av
projekt. Östersjömiljarden var ett sätt för regeringen
och statsministern att förfoga över möjligheten till
internationella utspel. Det har även framkommit att
Östersjömiljarden av vissa departement har setts som
ett sätt att kunna fylla på den egna budgeten.
Det finns alltså anledning att vara kritisk mot den
ekonomiska redovisningen av hur projektmedel an-
vänts. Fakturor har hamnat på olika departement och
den ekonomiska redovisningen har varit otillfreds-
ställande. I vissa fall har man inte ens krävt att det
skulle ske en ekonomisk redovisning. I andra fall har
projekt inte resulterat i någon ekonomisk redovisning
trots att en sådan har krävts. Det har saknats rutiner
för återbetalningar av outnyttjade medel. Allt detta
sammanlagt är allvarligt.
I den utfrågning vi hade i utskottet med statsrådet
Leif Pagrotsky medgav han att det har varit brister i
hanteringen av det här ärendet.
I utskottets slutgiltiga bedömning av det här ären-
det blev tyvärr inte utskottet helt enigt. Majoriteten
kom visserligen fram till flera bedömningar med
inriktning på kritik kring hanteringen av projektet.
Men man nöjde sig med statsrådets uttalanden och
Regeringskansliets olika PM att bristerna nu fortlö-
pande har korrigerats. Det ställningstagandet kan inte
moderaterna sig bakom. Vi har en reservation där vi
gör bedömningen att de tydliga brister som har varit
kring detta projekt gör att statsrådet Pagrotsky inte
kan undgå kritik.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka på god-
kännande av anmälan i reservation 2.</pre><pre>Anf.  39  KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s):
Herr talman! Det är inte första året, som tidigare
påpekats, som vi debatterar Östersjömiljarden med
anledning av vårgranskningen från KU:s sida. Även
förra året var Östersjömiljarden föremål för gransk-
ning.
I det fallet granskades upphandlingsfrågor, bl.a.
med anledning av Polenåret och de IT-satsningar som
skedde i Östersjöregionen.
Även under höstens granskning granskades Rege-
ringskansliets organisation för särskilda projekt.
Däribland var också Östersjömiljarden föremål för
granskning. Där kunde vi konstatera att samordning-
en i upphandlingsfrågor skärpts genom att interna
föreskrifter om Regeringskansliets upphandlingar har
utfärdats. Granskningar har också gjorts av Riksda-
gens revisorer och analyser av ärendets hantering har
gjorts av Utrikesdepartementet. Den här frågan är
alltså genomlyst från olika synvinklar under olika
perioder.
Kritik har alltså riktats - det vill jag understryka -
även den här gången mot en tidigare hantering. Men
vad vi kan konstatera har dessa brister som vi riktat
kritik mot under tiden korrigerats. Det sade också
Per-Samuel Nisser i sitt anförande.
Huvudansvaret för Östersjömiljarden låg inled-
ningsvis på Statsrådsberedningen. Då kan vän av
ordning fråga sig: Varför placerades den just där? Jo,
därför att regeringen ville poängtera frågans vikt.
Regeringen ville poängtera hur viktig den var och
med det signalera utåt, inte minst mot näringslivet,
för en stark nationell mobilisering.
Det här är ingenting som är unikt. Det är inte alls
ett ovanligt förfaringssätt i sig. Även tidigare rege-
ringar har gjort på detta sätt genom att markera hur
viktig frågan är.
Ansvaret för frågan fördes senare över till Nä-
rings- och handelsdepartementet för att hösten 1998
överflyttas till UD. Numera finns det, som tidigare
understrukits, ett speciellt Östersjösekretariat som har
ansvar för uppföljning och avslutning av den första
Östersjömiljarden och även ska hantera den andra
Östersjömiljarden.
Per-Samuel Nisser talade i sitt anförande om att
det var många olika enheter. Visst är det så. Men det
har hela tiden varit samma statsråd som har varit
ansvarigt för Östersjömiljardsatsningen, dvs. statsrå-
det Pagrotsky.
Flera av problemen som har påvisats i samband
med Östersjömiljard 1 kan hänga samman med att
frågan har hanterats av Regeringskansliet, som i sig
inte har någon verksamhet som i första hand lämpar
sig för det. Det finns kanske inte de administrativa
resurserna för att hantera en så stor ärendemängd. Det
ska heller inte finnas, normalt. Det har också ut-
skottsmajoriteten poängterat i betänkandet.
Riksdagens revisorers rapport är en sak i sig. Den
ska måhända hanteras av KU, om den sedermera
överlämnas till riksdagen. Den blir då föremål för en
särskild behandling. Det tycker jag inte att vi ska ta
upp i detta sammanhang.
Denna granskning föranleder inte något ytterligare
uttalande från utskottets sida, utöver vad jag har
nämnt. Med det vill jag yrka på godkännande av
utskottets anmälan i denna del.</pre><pre>Anf.  40  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Vi har i konstitutionsutskottet kon-
staterat att det har varit stora brister i hanteringen. Det
säger också Kerstin Kristiansson. Det har också visats
i Riksdagens revisorers rapport och Utrikesdeparte-
mentets PM. Även statsrådet Pagrotsky har sagt i
utfrågningen att det har varit stora brister.
Nu säger Regeringskansliet och Pagrotsky att man
har korrigerat bristerna efter hand. Skulle det enligt
Kerstin Kristiansson räcka för att inte rikta kritik mot
statrådet? Bara för att man säger att man har förbätt-
rat sig under resans gång behöver ingen kritik riktas.
Kerstin Kristiansson anser väl ändå att det finns
anledning att rikta kritik mot bristerna i inledningen
av hanteringen av Östersjömiljard 1.</pre><pre>Anf.  41  KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det riktas kritik mot en tidigare
hantering där det fanns uppenbara brister. Jag vet inte
om det inte framgick av mitt anförande. Men man
måste ändå tro på promemorior, dokument och stats-
rådets egen berättelse om att bristerna har korrigerats
efter hand. Utskottsmajoriteten bedömer att det har
skett.
Östersjömiljarden får ses som ett försöksprojekt i
sig, ett projekt i en stor, berömvärd solidaritetsanda.
När man startar nya projekt blir det alltid brister initi-
alt. De har nu rättats till. Det ska naturligtvis bli upp-
följningar och en utvärdering av det hela. Då får vi
facit i hand. Tills vidare bedömer vi att vi litar på de
dokument vi har och på statsrådets bedömning.</pre><pre>Anf.  42  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Det är ett farligt resonemang i för-
längningen. Vi kanske får fler anmälningar nästa år.
Då kan man säga som statsrådet, att man har ändrat
på rutinerna fortlöpande och att man försöker förbätt-
ra sig. Då kommer vi från KU att säga att vi litar på
det och att det inte finns anledning till kritik. Då tror
jag vi missar poängen med själva granskningen. Det
ser jag en fara i.</pre><pre>Anf.  43  KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det är inte första gången Östersjö-
miljarden granskas, vilket både Per-Samuel Nisser
och jag har sagt i våra anföranden. Det finns få pro-
jekt som är så väl granskade som just Östersjömiljar-
den. Det vore underligt om brister som fortgår inte
skulle uppmärksammas. Jag förutsätter att man till-
rättalägger de brister som har påpekats från konstitu-
tionsutskottets sida.
Från moderat håll framhåller man detta mycket
starkt. Är det egentligen så att man letar brister i ett
projekt som man ogillar i sig?
Upphandlingen av trafiken på Västkustbanan (avsnitt
2.3)</pre><pre>Anf.  44  INGER RENÉ (m):
Herr talman! Upphandlingen av trafiken på Väst-
kustbanan är ett ärende i raden som ger bilden av
Näringsdepartementet som den stora oredans depar-
tement. Det är svårt att sätta fingret på vem som i
grunden är ansvarig för denna oreda, om det är rege-
ringsbildaren eller departementschefen. Klart är i alla
fall att om ordningen hade varit bättre, verksamheten
mer strukturerad och etiken starkare hade den be-
kymmersamma utvecklingen av upphandlingen av
trafiken på Västkustbanan inte behövt äga rum.
Det börjar med att SJ säger sig inte kunna klara av
trafiken på Västkustbanan utan extra pengar. Samti-
digt ser regeringen att alltmer av persontrafiken på
västkusten tas över av bussar. Regeringen ser det som
ett dilemma och upphandlar trafik på Västkustbanan i
konkurrens. Ett företag, Sydvästen, vinner konkurren-
supphandlingen och visar att man kan bedriva trafi-
ken utan statliga bidrag. Det avser man att göra under
i första hand ett år.
Enligt departementet visade Sydvästen att det
faktiskt gick att bedriva trafiken med lönsamhet. Av
det skälet blev inte fortsatt upphandling aktuell, me-
nade man.
Alltså, först kan SJ inte bedriva trafiken utan stat-
ligt bidrag. Ett annat företag visar att det går. Detta
tar departementet till intäkt för att det finns en kom-
mersiell förutsättning för att SJ ska återta trafiken. Så
agerar man.
Det finns ett citat som rinner upp i huvudet när
man ser denna hantering: "Moren har gjort sin plikt,
moren kan gå." Moralen i detta kan diskuteras, menar
jag.
I nästa steg insåg Näringsdepartementet att då
gällande regler kunde minska nya aktörers benägen-
het att göra satsningar inom järnvägssektorn. Efter-
som alla erfarenheter visar att reell konkurrens kan
sänka statens kostnader väsentligt ansåg regeringen
att förordningen om statens spåranläggningar borde
ändras. Regeringen lade fram en proposition den 16
mars år 2000. Den 31 maj fattade vi beslut om det i
kammaren.
Den aktör som trafikerade banan var då redan ut-
spelad, eftersom regeringen redan den 13 januari sagt
upp avtalet och meddelat att SJ skulle återfå rätten att
trafikera banan. Den aktör som hade vunnit konkur-
rensupphandlingen hade ju visat att man faktiskt
kunde köra med lönsamhet. Den reella konkurrensen,
som skulle kunna sänka statens kostnader, var inte
aktuell för departementet.
Vidare bland de moraliska frågorna:
I november 1999 inkom en skrivelse från Rikstra-
fiken till regeringen med förslag om förlängning av
gällande avtal på kort sikt. En och en halv månad
efter detta, den 13 januari nästa år, beslutar regering-
en att alla avtal ska förlängas utom det som gäller
trafiken på just Västkustbanan. Då hade trafiken för
det nya företaget, som hade visat att det går att köra
banan med lönsamhet, varit i gång i tre dagar. Efter
det får företaget reda på att någon mer upphandling
och någon mer möjlighet att trafikera banan kommer
man inte att få.
Samtidigt sitter Näringsdepartementet och förbe-
reder en proposition som kommer några månader
senare och som ska ändra upphandlingsförutsättning-
arna. Som jag ser det sitter departementet och spelar
svarte petter med en aningslös aktör, där man från
början har lagt ut nitkorten.
För att vara ett departement som ska hantera nä-
ringslivsfrågor, helst på ett etiskt tilltalande och ett
ekonomiskt fördelaktigt sätt, väcker detta begränsat
förtroende.
Jag kallade från början Näringsdepartementet för
den stora oredans departement. Om man på departe-
mentet hade tagit tid på sig att läsa och tid till efter-
tanke så hade man förstått att departementets egen
upphandlare menade att när affärer som upphandlas i
konkurrens upphör så gäller inte längre SJ:s ensam-
rätt, utan då ska en ny upphandling göras. Om SJ har
förlorat i konkurrens ska alltså en konkurrensupp-
handling göras.
Anmärkningsvärt nog reagerade inte Näringsde-
partementet på denna åsikt från sin egen ämbetsman.
Det innebär att de åsikter som denna ämbetsman hade
har vidarebefordrats till dem som har varit med om
den första konkurrensupphandlingen.
En annan fråga som har med oreda och bristande
tid att göra är den proposition som så småningom
kom, och som antogs av riksdagen i maj 2000. Den
hade varit på väg i flera år, men som Björn Rosen-
gren uppgav vid den utfrågning som utskottet hade
var det tidsbrist som gjorde att man inte hade kunnat
effektuera den tidigare. Mycket elände hade besparats
om man hade hunnit.
För hanteringen av upphandlingen av trafiken på
Västkustbanan kan enligt mitt förmenande Björn
Rosengren inte undgå kritik.
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion nr 3.</pre><pre>Anf.  45  INGER STRÖMBOM (kd):
Herr talman! I betänkandet riktar visserligen ma-
joriteten i utskottet viss kritik mot näringsministern
för delar av handläggningen av upphandlingen av
Västkustbanans trafik, men vår slutsats är att det finns
anledning för KU att rikta skarp kritik mot departe-
mentet och det ansvariga statsrådet i frågan. Det gäl-
ler då hela frågan om upphandlingen.
Näringsdepartementet reagerar nämligen inte när
man i början av 1999 fick påtalat för sig det ohållbara
i då gällande förordning när det gällde möjligheterna
att upphandla i konkurrens. Hade man reagerat då,
och ändrat på förordningen om statens spåranlägg-
ningar så hade förmodligen inte den sorgliga historia
som sedan kom att utspela sig kring Västkustbanan
inträffat. Man tog inte till sig förhandlarens syn-
punkter och man lyssnade senare inte heller på Rik-
strafiken, som i november 1999 föreslog att trafiken
på Västkustbanan skulle direktupphandlas från Syd-
västen AB för ytterligare 17 månader.
Senfärdighet är ett ord som jag tycker bra beskri-
ver departementets agerande. Denna senfärdighet
bidrog till utvecklingen i ärendet.
Näringsdepartementet genomskådade inte heller
SJ:s fräckhet att begära hög ersättning för trafiken på
Västkustbanan så länge som SJ trodde att det inte
skulle finnas någon konkurrent. Men när det visade
sig att det fanns konkurrenter så trollade SJ nästan
över en natt bort kostnader på 20-30 miljoner kronor,
och trafiken var plötsligt lönsam för SJ!
Näringsdepartementet underlät då att grundligt
granska SJ:s budgivningar. Det har kommit fram
under utfrågningarna. Ingen bedömning gjordes av
SJ:s kommersiella förutsättningar att återta den trafik
som man alldeles innan hade bedömt som olönsam.
Herr talman! I ägarskap ligger ett stort ansvar.
Som ansvarig ägare för SJ borde departementet och
statsrådet åtminstone bevaka att det helägda företaget
inte agerar omoraliskt och för ägarna bakom ljuset.
SJ:s ekonomiska underlag borde ha granskats ordent-
ligt, i synnerhet som lönsamhetsbedömningarna
svängde så snabbt. Även där har det brustit.
Herr talman! Jag vill också ta upp en aspekt som
KU visserligen inte direkt har granskat men som i
hög grad ändå genomsyrar hela ärendet. Det gäller
regeringens och ministerns vilja att öka konkurren-
sen. Det var den borgerliga regeringen som inledde
arbetet med att införa konkurrens på järnvägen. Re-
dan 1992 fattade riksdagen det första beslutet om att
öppna för viss konkurrens. Utvecklingen har fortsatt.
Den nuvarande näringsministern har många gång-
er med stolthet pekat på den avreglering som har skett
på trafikens område i Sverige. Jag minns särskilt ett
seminarium som jag bevistade i Rosenbad sommaren
1999. Det var alltså den sommar då upphandlingen av
trafiken på Västkustbanan just var klar. Förordnings-
problemen var tydliggjorda och behovet av riktlinjer
för fortsatt upphandling var påtalat. Då talade Björn
Rosengren med stolthet om hur duktig regeringen var
på att konkurrensutsätta. Han berättade att man kom
från andra länder för att studera det svenska koncep-
tet. Konkurrens var nyckelordet. Vi som då fick höra
Björn Rosengren sjunga konkurrensens lovsång ana-
de inte alls att det samtidigt tydligen sjöngs en annan
sång inne på departementet. Där var man nämligen
ganska passiv. Man var tydligen nöjd med att konkur-
rensupphandling av trafik på stomnätet bara gällde
sådan trafik som SJ, det egna bolaget, ansåg olönsam.
Man jobbade ju i verkligheten inte särskilt aktivt för
att skapa rimliga villkor för att möjliggöra verklig och
fortsatt konkurrens - just den konkurrens som man så
vältaligt talade om.
Jag menar att ministern bör få kritik även för det-
ta. Avregleringen och konkurrensupphandlingen
kunde ha skötts mycket bättre. Resultatet blev som vi
vet en snabb konkurs för utmanaren - någonting som
departementet med sin kunskap och sin insyn borde
ha förstått. Man borde ha insett att det var bristerna i
regelverket och det egna agerandet som påverkade
utvecklingen.
Redan innan beslutet våren 1998 om att lämna tra-
fiken på Västkustbanan till upphandling borde man
ha ändrat förordningen om statens spåranläggningar.
När man hade beslutat om upphandling i konkurrens
borde man rimligen ha sett till att det inte bara blev
en tillfällig lösning - om man nu ville ha konkurrens.
Långsiktighet och förutsägbarhet är vad de svens-
ka företagen behöver - oavsett om de transporterar
eller är verksamma i någon annan sektor. För detta
har näringsministern ansvaret, och enligt min mening
finns det all anledning att rikta skarp kritik även på
denna punkt.
Herr talman! Kristdemokraterna står naturligtvis
bakom det ställningstagande som finns redovisat i
betänkandet.</pre><pre>Anf.  46  ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det här gäller alltså upphandlingen
av trafiken på Västkustbanan. Här fanns det ett regel-
verk före den 1 november som innebar att om det
fanns kommersiella grunder för att driva trafik på
Västkustbanan kunde SJ återfå trafikeringsrätten efter
det att avtalet med Sydvästen AB gått ut. Om upp-
handlingen skulle ske eller ej låg alltså inom rege-
ringens ansvarsområde.
Bakgrunden för Västkustbanan var ju att SJ hös-
ten 1998 faktiskt inte ansåg att trafiken kunde drivas
kommersiellt lönsamt under 2000 och 2001. Därmed
borde rimligen nya omständigheter ha inträffat för att
en annan bedömning skulle kunna göras. Det har
framhållits att det fanns nya omständigheter i och
med ett samarbete med NSB för sträckan Oslo-Kö-
penhamn samt att Sydvästen själva gjorde bedöm-
ningen att det gick att driva detta på kommersiell
grund. Några bedömningar har dock inte redovisats
som kunnat bekräfta det förändrade förhållandet för
SJ. Därför borde det ha gjorts en grundligare under-
sökning som inneburit att man inte enbart gått på SJ:s
egna uppgifter.
Det kanske viktigaste är att själva kärnan i föränd-
ringen av förordningen om statens spåranläggningar
borde ha aktualiserats tidigare. Redan vid beslutet
våren 1998 om att lämna trafiken på Västkustbanan
till upphandling fanns det anledning att ta upp frågan
om att värna nya aktörers intresse av att göra sats-
ningar på järnvägssektorn. Dessutom fanns det up-
penbarligen insikt inom regeringen om att reglerna
inte fungerade utan faktiskt behövde förändras. Av
den anledningen är det anmärkningsvärt att den tid
som faktiskt fanns inte har utnyttjats för att åstad-
komma nya regelverk, regelverk som bättre stämde
överens med krav som en upphandlad aktör också kan
ställa.
Därför, herr talman, kan inte näringsministern i
detta granskningsärende undgå kritik.</pre><pre>Anf.  47  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Det här ärendet innehåller väldigt
lite av direkta politiska bedömningar, utan det handlar
om juridik. Man måste utgå från det förhållandet att
vid den här tidpunkten gällande riksdagsbeslut utgick
från att SJ utan ersättning från staten skulle trafikera
stomnätet och att SJ hade absolut rätt att trafikera de
järnvägar som kallades för stomnätet. Om man inte
har den utgångspunkten blir det inte möjligt att till
sist komma fram till den bedömning som majoriteten
i utskottet har gjort på den här punkten.
Jag vill säga detta, herr talman, för knäckfrågan är
huruvida statsrådet Rosengren eller regeringen vid
tiden 1999/2000 utan konsekvenser kunde ta ifrån SJ
den absoluta trafikeringsrätt som SJ hade. Problemet
var ju precis det som Janérus påtalade men egentligen
inte krävde något svar på. När SJ hade sagt att man
kunde tänka sig att lämna bort den här trafiken eller ta
den i konkurrensupphandling under två år - då hand-
lar det om 1999 och 2000 - så var det oklart vad som
skulle ske efter en sådan avtalsperiod. Det är det som
är själva knäckfrågan när det gäller de här svårighe-
terna.
För min och majoritetens del är det, om man tittar
på den lagstiftning som finns, uppenbart att det var SJ
som faktiskt bestämde om trafiken fortsättningsvis
skulle konkurrensupphandlas eller om den skulle
återgå till SJ. Då kunde SJ naturligtvis inte kräva
någon ersättning från statens sida. Förutsättningen för
SJ i detta resonemang är ju  att de kör trafiken utan
ersättning.
Enligt min mening hade ett beslut under den här
perioden som inneburit att SJ inte kunde räkna med
att få tillbaka Västkustbanan i sin kommersiella trafik
inkräktat på SJ:s kommersiella möjligheter och ryckt
undan en bit av den rätt som SJ baserade sin verk-
samhet på. Det hade man förmodligen kunnat lösa
genom att betala eller på något sätt komma överens,
men man kunde inte göra detta utan att inkräkta på
SJ:s möjligheter.
Herr talman! Jag tycker att det här är viktiga ut-
gångspunkter för att man rätt ska förstå vilka möjlig-
heter som fanns. Då kan jag säga en sak till Inger
Strömbom. Inger Strömbom säger att det var den
borgerliga regeringen som i all sin visdom satte i
gång konkurrensutsättningen och skapade den lag-
stiftning som var förutsättningen för det här. Då kan
man fråga sig: Varför löste man inte det här proble-
met redan då? Det hade ju varit mycket enkelt att
bestämma att om SJ släpper i väg en bana på stom-
nätet ska den också fortsättningsvis konkurrensupp-
handlas. När SJ gjorde det här för år 1999/2000 visste
ju SJ enligt min mening och majoritetens mening att
man kunde få tillbaka trafiken.
Så vill jag göra ett par uppdateringar. Det var i
april 1998 som regeringen bestämde att man skulle
låta den här delegationen undersöka om man skulle
upphandla trafiken på Västkustbanan. Senare, i början
av 1999, godkände regeringen ett avtal med det före-
tag som kallades BK Tåg. Det hette egentligen något
annat och var ett mycket större företag än BK Tåg
ensamt. Det skulle vara en trafik på ett år, och detta
var på företagets begäran. Att det aldrig blev något
upphandlat för år 1999 berodde ju på att det fanns
andra avtal med länstrafiken i den här regionen som
omöjliggjorde att man då faktiskt lämnade ut den här
banan på det sätt som var möjligt att göra för år 2000.
Sedan framställs det nästan som att det var ett
stackars litet enskilt företag som råkade illa ut. Att
man råkade illa ut kan jag i och för sig hålla med om.
Jag kan också hålla med om att företaget inte är så
stort i Sverige. Men huvudägare i det företag som
drev Västkustpendeln eller trafiken på Västkustbanan
var ju inte BK Tåg. De ägde ungefär 20 %. Sedan var
det två utländska företag, ett franskt och ett engelskt,
som ägde resterande 80 % i företaget. Och det var
inga små företag. Ett av dem transporterade 300 mil-
joner människor om året och ägde 2 400 bussar. Det
fanns ekonomisk styrka bakom det här företaget.
Sedan är det intressant att i de utfrågningar vi ha-
de sade en företrädare för BK Tåg: "Vi var beredda
att satsa en ordentlig slant för att få den erfarenhet
som behövs och kunna konkurrera på lika villkor
efter ett år. Ett tvåårigt avtal hade varit en ännu större
risk i det läge vi befann oss i under upphandlingen.
Det var kontentan av vårt resonemang." Det säger
företrädaren för det här företaget.
Det är väldigt mycket tal om att det var signaler som
gjorde att man ville ha det här ettåriga avtalet. Man
räknade med att man kunde fortsätta, men det är ju
uppenbart att företaget var väl förtroget med vilket
regelverk som fanns. Det bekräftade faktiskt företrä-
daren på en fråga från mig i den här utfrågningen,
alltså att man väl kände till det hela. I frågan undrade
jag om "BK Tåg var väl medvetet om det faktum att
för den här typen av trafik på, är det stomjärnvägarna
det heter, har ju SJ fortfarande - eller hade i varje fall
vid den tiden - en möjlighet att bestämma huruvida
trafiken skulle gå tillbaka eller ej. Det är väl det som
är själva knuten i detta."
Ja, det är det som är själva knuten i detta, och den
insikten har företrädaren för BK Tåg under utfråg-
ningarna, en insikt som inte har fortplantat sig till
Inger René och hennes vänner i de andra partierna.
Företrädaren för BK Tåg säger: "Vi var helt med-
vetna om det. Men nu vill jag komma tillbaka till det
här med signaler. Vi hade också vid den tiden upp-
fattat att SJ stödde en avreglering av järnvägsmark-
naden i Sverige. Det var alltså ett önskemål, som vi
uppfattade det, från hela branschen att man ville ha
konkurrens. Vi kunde inte tänka oss att man i ett
sådant läge skulle agera precis tvärtemot."
De här signalerna kom från Kaj Janérus och kans-
lichefen på den delegation han har. De kommer alltså
inte, såvitt jag kan förstå, från regeringen. Det är klart
att det kan vara besvärligt att agera på lösliga signaler
men, som sagt, BK Tåg och deras bakomliggande
företag var väl medvetna om vilka förutsättningar
som faktiskt gällde för den här trafiken.
Därför tycker jag att det, med hänsyn till de sam-
mantagna omständigheterna, inte finns någon möjlig-
het att rikta kritik mot handläggningen i det faktiska
skeendet. Däremot borde frågan om vem som hade
trafikeringsrätten på stomjärnvägarna, efter det att
detta hade varit föremål för upphandling, ha lösts
innan man gick ut med upphandlingen. Då talar vi om
tidpunkten 1997-1998 som den väsentliga i samman-
hanget. Det var heller inte, som jag tidigare sagt,
någon aningslös aktör här, utan man var väl medvet-
en. Det var också starka ekonomiska muskler i sam-
manhanget. Jag tror att det finns anledning att säga
också det.
Herr talman! Även om jag syndar tidsmässigt här
måste jag få fråga Inger Strömbom om hon håller fast
vid den bedömning som reservationen innehåller. Det
står där att Rosengren inte kan undgå kritik. Men från
talarstolen här säger Inger Strömbom, och kanske
ytterligare någon, att Rosengren inte kan undgå skarp
kritik. Det är ju en helt annan värdering än den som
finns i reservationen. Det är bra om alla håller sig till
huvudtexten och reservationstexterna i utskottets
betänkande och inte här skarvar på graden av kritik.
Det gäller att faktiskt hålla fast vid vad som har sagts
i utskottet.</pre><pre>Anf.  48  INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Kaj Janérus var inte vem som helst.
Han företrädde regeringen och skrev ett brev till rege-
ringen där han klart uttryckte: Min uppfattning är att
när ett avtal har vunnits i en konkurrensupphandling
ska man fortsätta med konkurrensupphandling nästa
gång som det ska upphandlas. Regeringen reagerade
dock inte på detta.
Göran Magnusson sade att man ska utgå från juri-
diken, och det är väl en bra synpunkt. Men då borde
regeringen ha redovisat en rättsutredning när det
gällde direktupphandlingen ytterligare en tid efter den
13 januari. Det gjorde man inte. Däremot gjorde Rik-
strafiken det. Vid deras upphandling kom man fram
till att det var möjligt med fortsatt direktupphandling.
Regeringen har inget som helst underlag för att säga
att det inte går att fortsätta med direktupphandling
men det har alltså Rikstrafiken.
Om man ska vara ordentlig och noga och utgå
från juridiken, som Göran Magnusson sade, borde det
också ha gått att redovisa ekonomiska beräkningar
när man säger att det nu finns lönsamhet för denna
bandel. Vad man där siktar in sig på är att om Syd-
västen kan köra banan med lönsamhet, då finns det
lönsamhet på banan.
Man låter alltså en annan aktör gå in och köra ba-
nan och göra det med lönsamhet. Då hurrar regering-
en och menar: Nu kan vi också köra med lönsamhet,
och då behöver vi inga andra beräkningar.
Vidare talas det om Öresundsbron. Det kan inte
precis ha varit en nyhet att, som man säger, flödet
kommer att öka därför att Öresundsbron har byggts.
Till slut gäller det detta med att inskränka SJ:s
möjligheter om man hade ändrat förordningen våren
2000. Björn Rosengren säger att skälet till att man
inte har hunnit göra det bara är tidsbrist. Han refererar
inte till att SJ så att säga har företrädesrätt, utan det är
tidsbristen som gör att man inte har hunnit.</pre><pre>Anf.  49  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, Janérus var naturligtvis inte
vem som helst i det här systemet. Dock var han icke
regeringen. Om han signalerar måste han ju ha ett
mandat för att göra det. Frågan om trafikeringsrätten
och SJ:s möjligheter att återta trafiken var föremål för
en diskussion i flera år. Alla engagerade i branschen,
som Tommy Nilsson uttryckte saken, kände till detta.
Men om SJ hade vetat att man riskerade att bli av
med den absoluta trafikeringsrätten på Västkustba-
nan, hade man då över huvud taget lämnat ut den -
eller låtit den lämnas ut; det är väl snarare så det ska
uttryckas?
Det talas mycket om lönsamhet - att regeringen
skulle ha kontrollerat SJ:s lönsamhetsberäkning.
Begreppet lönsamhet är inte definierat i det här sam-
manhanget. Såvitt jag förstår räckte det med att SJ
inte krävde några pengar. Hur man bedömde lönsam-
heten var en helt annan sak. Man krävde alltså inga
pengar.
Huruvida Västkustpendeln kunde driva den här
trafiken med lönsamhet eller ej är väl fortfarande ett
icke uträtat frågetecken. Trafiken upphörde ju ganska
snart, och upphandlingsavtalet byggde på att man fick
behålla intäkterna och stå för kostnaderna. Men hur
det i slutändan skulle gå ihop hade man faktiskt
egentligen inte någon möjlighet att kontrollera. Man
kunde kalkylera men man kunde aldrig kontrollera
därför att trafiken "smälldes av" på våren 2000. Se-
dan fick SJ lov att köra i stället.</pre><pre>Anf.  50  INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Det som Björn Rosengren refererar
till när det gäller dessa ekonomiska uträkningar är att
Sydvästen har kunnat bedriva trafiken med lönsamhet
- nu går den att fortsatt bedriva med lönsamhet och
därför kan SJ återfå denna trafikdel. Man använder
Sydvästen som en katalysator för att få i gång en
verksamhet. Sedan refererar man alltså till denna
verksamhet och säger: Nu går det, så nu kan vi återta
trafiken.
Detta tycker jag inte är etiskt tilltalande.
Göran Magnusson glömde att svara på den fråga
från mig där jag vet att vi har olika uppfattningar. Det
gäller detta med att ändra förordningen. Björn Rosen-
gren är inte alls inne på samma skäl som Göran Mag-
nusson, utan han refererar oavbrutet till att det är
tidsbrist som gör att man inte har hunnit ändra den
här förordningen. I princip började man redan 1996
att fundera i de här banorna, så enligt mitt förmenan-
de hade man - om man hade velat - kunnat komma
till riksdagen med den här propositionen betydligt
tidigare.</pre><pre>Anf.  51  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Inger René säger att Björn Rosen-
gren inte är inne på samma resonemang som Göran
Magnusson. Det är väl möjligt att det är så. Göran
Magnusson förbehåller sig faktiskt rätten att tänka på
egen hand även i den här frågan och att inte vara
beroende av vad Björn Rosengren i varje samman-
hang säger.
När det gäller detta med att ändra förordningen
hade man säkert kunnat gå till riksdagen tidigare om
man så att säga hade varit klar att ändra förordningen.
Den intressanta frågan är dock inte förordningsänd-
ringen, utan den intressanta frågan är vad en sådan
förändringsförordning skulle ha inneburit för SJ:s
absoluta trafikeringsrätt på Västkustbanan. Man kan
ju tänka sig att man hade ändrat förordningen men
gjort ett undantag för Västkustbanan och sagt: Så
länge SJ inte kräver ersättning för att köra på Väst-
kustbanan tillhör den stomjärnvägsnätet och ska alltså
inte vara föremål för konkurrensupphandling.
Sedan har vi återigen frågan om lönsamhetsbe-
greppet. Det handlar inte om en lönsamhet kvantifie-
rad på ett speciellt sätt, utan det handlar om att SJ inte
kräver ersättning för att driva trafiken. Gör man inte
det ska den inte upphandlas i konkurrens, utan då är
det SJ som har detta.
Jag tycker faktiskt, herr talman, att man, också
från regeringens och oppositionens sida - även om
kritik kan riktas mot SJ, mot att det ibland blir förse-
ningar i riksdagsarbetet och mot lite annat - måste ha
respekt för SJ som företag och behandla SJ som ett
företag som, precis som Inger Strömbom uttryckte
saken, kan räkna med långsiktiga förutsättningar och
förutsebarhet också för sin verksamhet. Man kan ju
inte behandla SJ på ett annorlunda sätt bara därför att
staten är ägare av det. Enligt min mening är det inte
möjligt och heller inte rätt att göra det.</pre><pre>Anf.  52  INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Göran Magnusson undrade vilken
formulering jag egentligen står bakom. Naturligtvis
står jag bakom den formulering som finns i betänkan-
det - inte undgå kritik. När jag mot slutet uttryckte
mig om att rikta skarp kritik avsåg jag det som jag
tog upp i slutet av mitt anförande och som lite grann
ligger vid sidan av betänkandet. Det är inte riktigt
samma sak. Jag avsåg alltså kritik mot lovsången till
konkurrens som ju faktiskt visade sig bara vara en
sång som inte betydde något i verkligheten.
Göran Magnusson undrade också varför den bor-
gerliga regeringen inte klarade ut dessa problem re-
dan 1992. Vi tog ett första steg mot avreglering. Men
sedan dess har vi haft socialdemokratiska regeringar,
och regeringen och majoriteten i riksdagen hade t.ex.
både 1996 och 1998 möjlighet att korrigera dessa
förhållanden, men ingenting har skett.
Jag är naturligtvis också medveten om den lag-
stiftning som gällde då. Det var möjligt att låta SJ
plocka russinen ur kakan. Jag blev lite glad när jag
hörde Göran Magnusson, för jag uppfattade det som
att han håller med om att den situationen var olycklig
och att den gällande lagstiftningen i allra högsta grad
var otillräcklig. På den punkten är Göran Magnusson
lika kritisk som minoriteten, och det gläder oss. Det
var väldigt olyckligt att det fick fortgå så länge som
det gjorde.</pre><pre>Anf.  53  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det gläder mig att Inger Strömbom
är glad över det som jag säger från talarstolen, i varje
fall i några avseenden. Hon hade kunnat vara glad
ända sedan hon läste betänkandet. Det är där som det
står att vi riktar kritik mot att man inte klarade ut
trafikeringsfrågan när det gällde det upphandlade
spåret innan man gick in i upphandlingsprocessen.
Det hade varit det riktiga, tycker jag.
Om den skarpa kritiken bara avsåg att Rosengren
hade sjungit falsk vid något tillfälle är det ingen stor
fråga för mig. Det får Rosengren och Strömbom göra
upp om.
Jag har stor förståelse för att den borgerliga rege-
ringen inte klarade ut den här frågan. Men jag ville
bara peka på att det fanns möjlighet att göra det. Alla
i branschen var redan under den borgerliga regering-
ens tid på det klara med att det fanns svårigheter och
problem med avregleringen, konkurrensutsättningen
och sådant. Framför allt SJ hade då en mycket stark
ställning i hela det här systemet. Jag drar mig inte för
att säga att det i praktiken var SJ som bestämde, med
hänsyn till den lagstiftning som var vid handen 1998-
2000, hur man skulle förfara med denna banstump på
Västkustbanan.
Det är intressant att Inger Strömbom säger att de
socialdemokratiska regeringarna 1996-1998 hade
haft möjligheter att korrigera detta. Genom min skalle
har det farit en tanke på att jag skulle se efter hur
många borgerliga motioner som fanns 1996 och 1998
som tog upp det här problemet och krävde att det
måste lösas för att det hela skulle fungera.
Det finns kanske sådana motioner, men då var de
väldigt tidigt väckta och väl genomtänkta. Men till
dess jag får se dessa motioner tvivlar jag på att ens de
kloka borgerliga politikerna insåg problemet vid
dessa tidpunkter.</pre><pre>Anf.  54  MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Som redan framgått av debatten är
frågan om Västkustbanans upphandling inte helt lätt
att följa i alla dess detaljer. Jag tror inte heller att jag
skulle bidra till att skapa klarhet om också jag skulle
försöka att relatera händelseförloppet, utan jag får
hänvisa till texten i utskottets betänkande.
Det som utskottet har funnit när vi har granskat
saken är förvisso inte den bästa av alla tänkbara värl-
dar. Övergången från statligt monopol till någon form
av konkurrens på järnvägsnätet har inte varit helt
enkel eller helt smärtfri. Regelverket har delvis varit
snårigt, i alla fall kan det förefalla det för den som
betraktar det hela utifrån. Det har också ändrats under
resans gång.
Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar om
hur regelverket bör se ut i varje stadium av föränd-
ring. Men, och det är det viktiga i det här samman-
hanget, utskottet har funnit att regelverket har följts.
Sedan är det en helt annan sak att såväl SJ som
privata entreprenörer har tagit en och annan rövare -
eller kalkylerad risk, kanske det heter - men alla
chansningar har inte gått hem. Då är det naturligtvis
frestande att leta efter syndabockar, och var finns en
bättre syndabock än regeringen? Jag tror att det är
mot den bakgrunden som man ska se det här ärendet.
Jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga
till själva granskningsresultatet. Jag ska inte förlänga
debatten i onödan, men jag har en reflexion och vill
göra en deklaration som kanske ligger en aning utan-
för ämnet, men som ändå är av en viss betydelse.
Reflexionen är denna: Det finns ett slags outtalad
ideologisk fond bakom allt detta, nämligen uppfatt-
ningen att offentliga monopol är någonting onaturligt,
omodernt, oönskat och att produktion för profit alltid
är effektivare än produktion för samhällelig nytta, att
konkurrens alltid är bättre än planering, kort sagt att
demokrati och politik är ute medan marknad och
privatisering är inne.
Deklarationen blir då följande: Jag är inte helt
övertygad om att detta är den slutliga och definitiva
sanningen. Jag vill inte utesluta att kollektivt, offent-
ligt ägande och demokratisk planering i det långa
loppet visar sig mer livskraftigt och samhälleligt
effektivt, kanske t.o.m. när det gäller järnvägar.
Men bortsett från detta: Även avregleringarnas
och privatiseringarnas regelverk ska självfallet följas,
och vi har funnit att så har skett i detta fall.</pre><pre>Anf.  55  PER LAGER (mp):
Herr talman! Ju längre ned vi kommer på talarlis-
tan, desto mindre behöver sägas i det här ärendet. Det
är invecklat. Många har försökt att förklara det, men
jag ska inte göra något ytterligare försök. Jag konsta-
terar bara att SJ hade en absolut trafikeringsrätt på
stomnätet vid den aktuella upphandlingen och kunde
återta trafiken efter avtalstidens utgång enligt gällan-
de reglering.
För att regeringen skulle kunna besluta om fortsatt
konkurrensupphandling för 2001 och framåt krävdes
alltså ett nytt riksdagsbeslut. Ett sådant beslut fattades
först våren 2000 när Sydvästen AB hade inställt be-
talningarna och tvingats begära sig i konkurs.
Det finns också ett sjok i betänkandet om utfråg-
ningen av Kaj Janérus som är spektakulärt på många
sätt, men jag ska inte gå in närmare på det.
Kritiken i det här ärendet är i första hand riktad
mot regeringen, och den gäller bevakningen av frå-
gan. Hanteringen skulle ha varit bättre och man skulle
ha aktualiserat frågan innan Västkustbanan lämnades
till upphandling.
Även om man utgår ifrån att de olika aktörerna
kände till vad som gällde borde regeringen ha tagit på
sig ett större ansvar för informationen om regeringens
egna avsikter. Det är uppenbart att det hade kunnat
förhindra många av de problem som sedan uppstod.
Här brister regeringen i förutseende i sitt agerande,
menar vi i utskottets majoritet.
Som chef för Näringsdepartementet är det förstås
Björn Rosengren som kritiken riktas mot. Den hand-
lar just om de brister som vi har kunnat visa på i be-
tänkandet.
Informationsbroschyr till hushållen i samband med
Sveriges EU-medlemskap (avsnitt 2.5)</pre><pre>Anf.  56  BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Det betänkande som vi ska diskutera
nu handlar inte om EU, inte om ja eller nej till EU
och inte heller om alkoholpolitik. Om det kan man ju
tycka vad man vill helt legitimt. Egentligen handlar
denna fråga om huruvida upplysningsverksamhet ska
reduceras till propagandaverksamhet inför en folkom-
röstning. Det som vi diskuterar är alltså huruvida f.d.
statsminister Ingvar Carlsson och f.d. statsrådet Ulf
Dinkelspiel brustit mot sin sakliga och etiska för-
pliktelse när det gäller information inför folkomröst-
ningen om svenskt medlemskap i EU 1994.
Det som jag i min anmälan tagit upp handlar spe-
cifikt om hur man hanterat alkoholfrågan i den infor-
mationsbroschyr som skickades ut till alla hushåll i
augusti 1994. I informationsbroschyren gavs sken av
att alkoholpolitiken inte skulle behöva förändras om
vi blev medlemmar i EU. Det var också så bl.a. den
dåvarande utrikeshandelsministern Dinkelspiel drev
frågan i debatten.
Jag ägnade hösten inför folkomröstningen åt cirka
hundra debatter och mötte då ständigt dessa argument
och denna folder som det viftades glatt med, både
från dem som sade ja till EU och tyckte att det var
förskräckligt att det inte skulle kunna bli en ändring
av alkoholpolitiken och att man skulle få föra in al-
kohol - det fanns ju sådana också - och från framför
allt socialdemokrater som viftade med denna bro-
schyr och talade om att det inte skulle bli några för-
ändringar utan att Sverige skulle ha vetorätt om det
skulle bli några förändringar. Detta skedde i hundra-
tals EU-debatter.
Det enda som jag och andra gjorde var att tala
med omvärlden om huruvida regeringens informa-
tionsbroschyr till hushållen var sanningsenlig eller
inte. Med omvärlden menas i detta fall bl.a. EU-
kommissionens folk, och folk på Europeiska kom-
missionen har aldrig haft den uppfattning som den
dåvarande svenska regeringen hävdat var den gällan-
de. Men detta framgår tyvärr inte av den upplys-
ningsbroschyr som regeringen skickade ut till alla
hushåll och som skulle vara neutral och saklig.
I själva verket stod det redan 1994 klart att det
inte var så enkelt som regeringen hävdade att det var.
Det är självfallet oerhört ansvarslöst att i en upplys-
ningsbroschyr som föregår en folkomröstning på
detta ensidiga sätt återge en uppfattning när det finns
andra uppfattningar, särskilt när dessa andra uppfatt-
ningar omfattar många inom den starka motparten i
detta fall, nämligen EU-kommissionen.
Valresultatet i folkomröstningen blev som det
blev, bl.a. beroende på att nykterhetsrörelsen inte tog
ställning. Det var bara något ungdomsförbund inom
nykterhetsrörelsen som tog ställning. Det gjorde man
bl.a. med hjälp av den bild som regeringen i denna
informationsbroschyr visade upp, nämligen att Sveri-
ge har vetorätt, att ingen kan köra över oss och att vi
har rätten att ställa krav på införsel - hur mycket eller
lite som ska föras in.
Nu är det bara det att med vetorätten var det pre-
cis tvärtom, dvs. att alla andra länder hade vetorätt
mot att vi skulle få behålla våra regelverk. Detta för-
nekades i debatten. Det viftades med broschyren, och
det är bara att läsa i broschyren vad som där står. Man
vilseledde, man blev en del av en propagandaapparat
- ni vet själva hur hetsig stämningen var inför EU-
folkomröstningen - och man lät upplysningsverk-
samhet reduceras till en propagandaverksamhet.
Därför finner jag det svagt av majoriteten att inte
våga slå fast detta och inte våga kritisera. Jag undrar
vad det är som har fått utskottets majoritet att plöts-
ligt säga att det senare visade sig att Europeiska
kommissionen hade en annan uppfattning än rege-
ringen. Har majoriteten tagit reda på vad EU-
kommissionen hade för uppfattning när den svenska
regeringen påstod att deras uppfattning var den rätta?
Jag skulle vilja ha svar på det. Har ni undersökt detta
och på vilket sätt i så fall?
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion 4.</pre><pre>Anf.  57  BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s):
Herr talman! Utskottets granskning på denna
punkt gäller en informationsbroschyr till hushållen i
samband med Sveriges EU-medlemskap. Jag tycker
att denna anmälan är tydlig. Den är avgränsad till
frågan om de då för tiden, alltså 1994, ansvariga -
statsminister Ingvar Carlsson och statsrådet Ulf Din-
kelspiel - brutit mot sina sakliga och etiska förpliktel-
ser genom innehållet i informationsbroschyren. Den
gavs ut av Utrikesdepartementets handelsavdelning
som en allmän hushållsutgåva.
Avgränsningen gäller skriftens information vad
gäller alkoholpolitikens område. Var informationen i
broschyren vilseledande, tillrättalagd eller felaktig på
ett direkt medvetet eller omedvetet sätt? Nej, utskottet
kan inte finna något belägg för det.
Frågan om broschyrens tillkomst, finansiering,
syfte och saklighet har utskottet behandlat 1994-1995
efter en anmälan till KU. Vid det tillfället hölls en
offentlig utfrågning - jag tror att den varade i en och
en halv timme - av Ulf Dinkelspiel. Av såväl utfråg-
ningen som broschyren, benämnd EU-avtalet, fram-
går att den svenska hållningen i förhandlingarna med
EU hela tiden varit att argumentera för en fortsatt
restriktiv alkoholpolitik.
I broschyren på s. 29 under rubriken "Svenska
särdrag och sedvänjor respekteras - snuset kvar"
finns att läsa - och, herr talman, det redovisas också i
utskottets betänkande ett utdrag ur broschyren - att
EU i förhandlingarna visat förståelse för de hälso-
och sociala skäl som är grunden för den svenska
restriktivitetens krav. Där framgår också att EU har
en kritisk hållning till det svenska vin- och spritmo-
nopolet. I broschyren redovisas att förhandlingsreg-
lerna om införsel ska gälla i två år för att sedan prö-
vas på nytt.
Svensk hållning också inför omförhandlingen ef-
ter de första två undantagsåren är alldeles tydlig. Den
svenska tolkningen var att undantaget om kvantitativa
restriktioner skulle fortsätta att gälla tills man kom
överens om något annat. Kommissionen hade upp-
fattningen att om ingen förlängning skedde skulle
EU:s regler gälla.
Att tolka ett förhandlingsläge är inte alltid så lätt.
Tvistelägen, att ge och ta, hör också till. Men, herr
talman, utskottet kan i sin granskning inte finna att
informationen i broschyren utformats på ett osakligt
eller oetiskt sätt. Att dra slutsatsen att regeringen
mörkat i alkoholfrågan kräver nog ett visst mått av
konspiratoriskt sinnelag.
Jag vill yrka på godkännande av utskottets anmä-
lan i den här delen.</pre><pre>Anf.  58  BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Det kan tyckas vara konspiratoriskt
sinnelag. Jag kan å andra sidan tycka att det finns de
som har ett väldigt naivt sinnelag i så fall.
I broschyren står det: Det blir fortsatta restriktio-
ner rörande alkoholinförsel i samband med utlandsre-
sor. Eftersom beslut i dessa frågor kräver enhällighet
får Sverige som medlem ett avgörande inflytande
över införselreglerna.
Det var inte så att Sverige hade vetorätt. EU-
kommissionen har aldrig hävdat att Sverige hade
vetorätt. I majoritetens skrivning, där ni tycker att det
inte finns skäl att klandra Dinkelspiel, hävdar ni att
det senare visade sig att EU-kommissionen hade en
annan tolkning. Vad grundar majoriteten sig på när
man hävdar att det senare visade sig att EU-
kommissionen hade en annan uppfattning? Har ni
granskat vad EU-kommissionen hade för uppfattning
från början?</pre><pre>Anf.  59  BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! Av utfrågningen av Ulf Dinkelspiel
framkom det att just alkoholfrågan krävde ett stort
och omfattande arbete från svensk sida i diskussio-
nerna med EU. Det togs åtskilliga kontakter och för-
des åtskilliga diskussioner som resulterade i olika
skrivningar. Det har inte framkommit någonstans i de
sammanhangen att EU-kommissionen har sagt nå-
gonting annat. Om tvisteläge uppstår är det sist och
slutligen domstolen som avgör saken, och det har
Sverige hittills velat undvika och därför funnit det
motiverat med ett praktiskt handläggande av den här
frågan.
Det har inte funnits några belägg, annat än de som
nu Birger Schlaug redovisar från sina kontakter med
kommissionen, som säger att man visste hur det
skulle gå. Det har hela tiden varit klart från svensk
sida att den svenska hållningen ska fortsätta att gälla i
diskussioner och förhandlingar.</pre><pre>Anf.  60  BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Nu lutar sig majoriteten mot vad Ulf
Dinkelspiel har sagt. Jag undrar om majoriteten har
granskat vad EU-kommissionen har sagt. Vi talar om
en upplysningsbroschyr där det slås fast att Sverige
har vetorätt, dvs. vi kan alltid stoppa dem som vill
förändra våra införselregler. Det var inte riktigt. Detta
var uppe i hundratalet debatter inför folkomröstning-
en. Ni hävdade att det var så. Jag hävdade att det inte
var så. Vad, annat än Dinkelspiel, lutar sig majorite-
ten mot? Har ni haft någon kontakt med t.ex. kom-
missionen för att höra vad de sade 1994?</pre><pre>Anf.  61  BARBRO HIETALA NORD-
LUND (s) replik:
Herr talman! I vår granskning har vi uteslutande
lutat oss mot de underlag som vi har fått från rege-
ringen och de uppgifter som vi har fått när vi genom-
förde utfrågningen. Ingenstans har vi funnit belägg
för att kommissionen redan från början har uttalat att
det inte fanns någon chans för Sverige vid omför-
handlingen. I ett avtal där det står att man ska genom-
föra övergångsregler och sedan fortsätta diskussionen
finns det alltid en öppning för en bedömning. I den
diskussion som vi hade med Ulf Dinkelspiel vid ut-
frågningen har det inte heller varit frågan om någon-
ting annat.
Herr talman! Jag vill säga en sak. Visst är det okej
att värdera och kritisera broschyren, och också rege-
ringens bedömning. Det handlar inte om någonting
annat än en bedömning som regeringen gör av av-
talsläget så som det förelåg. Man kan också kritisera
olika ställningstaganden. Man kan dra andra slutsat-
ser. Är man EU-negativ ligger det i sakens natur.
Herr talman! Jag vill säga till Birger Schlaug att
jag tillhör EU-skeptikerna här i Sveriges riksdag. Den
här anmälan gäller ju inte de EU-kritiska hållningar-
na. Nu gäller frågan om informationen har skett på ett
sakligt sätt. Svaret på den frågan är ja utifrån det läge
som förelåg 1994.
Upphandlingen av konsulttjänster i samband med
Telia-Telenor (avsnitt 3.1)</pre><pre>Anf.  62  PER-SAMUEL NISSER (m):
Herr talman! Det här ärendet gäller upphandling
av konsulttjänster i samband med fusionen Telia-
Telenor. Man kan konstatera att det här
granskningsärendet är det mest omfattande i årets
granskning. Det gäller många svåra frågor och
bedömningar kring en mycket stor affär, Telia-
Telenor.
I anmälan till konstitutionsutskottet begärs att vi
ska granska upphandlingen av konsulttjänster och
utbetalningar i samband med fusionen. I en annan
anmälan begärs att vi granskar huruvida statsrådet
Björn Rosengrens uppgifter till riksdagen i fråga om
upphandlingen av investmentbanken Goldman Sachs
står i överensstämmelse med de uppgifter om händel-
seförloppet som framkommit i departementets egen
promemoria.
Jag tänkte dela upp dessa frågeställningar i tre
delar, nämligen först upphandlingar, sedan transak-
tionsersättningen eller bonusen, om vi vill kalla det
så, och sedan administrativa frågor.
Offentliga upphandlingar ska följa upphandling-
slagen och den lag om offentlig upphandling, LOU,
som riksdagen fattat beslut om, och som trädde i kraft
den 1 januari 1994. Offentliga upphandlingar är de
inköp som kommuner, landsting och statliga myndig-
heter gör. Tanken är att företag ska få lika möjligheter
att leverera till den offentliga sektorn samt att de
allmänna medlen, dvs. skattepengar som inbetalats av
landets skattebetalare, används och hanteras på mest
effektiva sätt.
Det är viktigt att statens verksamhet eftersträvar
hög effektivitet och god hushållning. Förvaltningen
ska ge största möjliga nytta för medborgare, företag,
kommuner och organisationer inom givna ekonomis-
ka ramar. Om man förmår att göra rätt saker i rätt tid
och på rätt sätt med de allmänna resurser som finns,
vinner man ett högt förtroende hos medborgarna. Det
ökar tilltron till de demokratiska institutionerna. Jag
tycker att allt detta är viktigt att notera när vi nu de-
batterar den här frågan.
Den mest diskuterade bristen i upphandlingsförfa-
randet som berör denna granskning är den som gäller
investmentbanken Goldman Sachs. Näringsminister
Björn Rosengren har under resans gång hävdat olika
orsaker till att man inte gjorde en konkurrensutsatt
upphandling.
Det har varit sekretess. Man har ansett att frågorna
har varit så känsliga att man inte velat riskera att fler
fått reda på affären.
Sedan gäller det brådska. Man hänvisar till att
man har haft ont om tid.
Sedan har man sagt att undantagsorsaken varit s.k.
finansiella tjänster. Det är ett undantag som kan gälla
i samband med omsättning av värdepapper.
Bestämmelsen om undantag för finansiella tjäns-
ter finns i 5 kap. 1 § i upphandlingslagen. Begreppet
finansiella tjänster som undantag är svårtolkat, och
det kan ifrågasättas om uppdraget till Goldman Sachs
kan anses omfattas av detta undantag. Därför finns
det starka skäl att undvika att använda denna undan-
tagsbestämmelse vid upphandling. I vår utfrågning av
chefsjuristen Hans Sylwén var han mycket tveksam
till att det här var frågan om omsättning av värdepap-
per i den bemärkelse man menar när det gäller un-
dantaget för finansiella tjänster.
Det finns en bestämmelse som gäller brådska.
Man har möjlighet att vända sig till enbart en leve-
rantör, men då ska det handla om brådska av närmast
force majeure-liknande karaktär. Brådskan får inte
vara förorsakad av bristande organisation eller dålig
planering. Det gäller nödsituationer, och den får inte
vara förutsägbar. I detta ärende kan man inte anse att
brådskan inte skulle ha varit förutsägbar. Det går inte
att hänvisa till brådska som orsak till att inte göra en
upphandling i det här ärendet.
Sedan gäller det sekretess. Regeringskansliet har
efterhand lagt tyngdpunkten på sekretess som undan-
tagsargument. Det skulle ha varit fråga om sekre-
tesskänsliga uppgifter. Upphandlingen skulle enligt
undantagsbestämmelserna i 1 kap. 3 § i upphandling-
slagen ha skett i enlighet med 6 kap. i sekretesslagen.
Vid denna tid föreskrevs i upphandlingslagen att
upphandling i första hand skulle göras genom för-
enklad upphandling. Denna upphandlingsform gav
vid den aktuella tidpunkten ett tydligt utrymme för
särskilt sekretesskänsliga och detaljerade förfrågning-
ar, eftersom annonsering inte krävdes. Skriftliga an-
bud kunde infordras genom skrivelser. Man ska alltså
vända sig till ett representativt antal leverantörer med
en skrivelse.
Regeringskansliet valde då direktupphandlings-
möjligheten, som enligt 6 kap. 2 § i upphandlingsla-
gen kan användas om det finns synnerliga skäl såsom
brådska. Jag har tidigare i mitt anförande konstaterat
att det inte kan var skäl för att undvika en upphand-
ling.
Vi moderater menar att det här finns skäl att rikta
kritik mot att det inte genomfördes en jämförande och
konkurrensutsatt upphandling.
När det gäller upphandlingen av Goldman Sachs
är det inte heller en godtagbar ordning att företaget
utfört huvuddelen av sitt arbete innan avtal slutits.
Det är självfallet angeläget att det föreligger ett
skriftligt avtal innan arbetet inleds, så att det står klart
för båda parter vilka villkor som ska gälla. Muntliga
avtal är alldeles självklart direkt olämpliga på den här
nivån. Regeringens roll som föredöme för andra
myndigheter är också särskilt viktig att betona.
Det har även riktats kritik mot det förhållandet att
avtalet innehöll en rätt till transaktionsersättning eller
bonus. Mot sådana avtalsvillkor kan invändningar
resas, samtidigt som det kan hävdas att avtal med
transaktionsersättning är vanliga i sammanhang som
dessa. Visserligen är kanske inte sammanhang som
dessa så vanliga i sådana här affärer, men oavsett hur
man ser på denna typ av avtal kan man ifrågasätta
lämpligheten av att regeringen inte försökte minska
ersättningen när affären inte fullföljdes. Först genom
att pröva frågan aktivt kunde man få reda på om en
del av ersättningen inte hade behövt betalas ut. Det
handlade ändå om 80 miljoner kronor.
Granskningen har vidare visat en allvarlig och
förhållandevis ofta förekommande brist vad gäller
avsaknad av dokumentation vid avtal och upphand-
lingar kring konsulttjänster i samband med Telia-
Telenor-affären. Skälen på vilka anbud antagits och
vad som i övrigt förekommer av betydelse vid anbuds-
prövning ska enligt lagen om offentlig upphandling
vara dokumenterade - detta för att kunna konstatera
de ställningstaganden som lett fram till ett avslutat
upphandlingsärende och vilka omständigheter som
varit avgörande. Dokumentationen ska utgöra under-
lag för beslut, ge interna och externa intressenter
information om upphandlingen och insyn samt ge
information om skälen till olika ställningstaganden.
Dokumentationen gör också klart för uppdragsgiva-
ren vilka tjänster som han eller hon verkligen vill ha
utförda.
I Telia-Telenor-affären har vi i granskningen tyd-
ligt kunnat se att det funnits stora brister i den admi-
nistrativa hanteringen och i dokumentationen, sent
slutna avtal, sena registreringar, förkommen akt m.m.
Detta gäller flera avtal med konsulter utöver Gold-
man Sachs. Här är det viktigt att rutinerna stramas
upp ordentligt på Näringsdepartementet.
Som en samlad bedömning anser vi moderater att
näringsministern inte kan undgå kritik för det sätt på
vilket denna upphandling har skett och för de brister
som framkommit i administrativt hänseende.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka på god-
kännande av anmälan i reservation nr 5.</pre><pre>Anf.  63  INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Får jag först uttala en viss förvåning
över att moderaterna yrkar på godkännande av an-
mälan i den ena reservationen efter den andra. Jag
trodde att principen för moderaterna var att yrka bifall
till en reservation per betänkande.
Herr talman! När det gäller upphandlingsfrågorna
ska jag koncentrera mig på problemen kring Goldman
Sachs.
I vissa andra delar av betänkandet finns en bety-
dande enighet mellan de olika partierna.
Riksdagens revisorer har som bekant funnit en rad
brister i Näringsdepartementets upphandling av kon-
sulttjänster inför fusionen mellan Telia och Telenor.
Bristerna gäller bl.a. upphandlingsförfarandena sär-
skilt i fråga om upphandlingen av investmentbanken
Goldman Sachs International, att avtal tecknats efter
det att företaget har påbörjat sitt arbete samt att do-
kumentationen i upphandlingsärendena i stor ut-
sträckning saknats.
Vi har från konstitutionsutskottets sida tidigare
understrukit vikten av att upphandlingslagens be-
stämmelser ska följas inom Regeringskansliet och att
detta ska göras med god marginal till de gränser som
sätts i lagen. Regeringskansliet är ju ett föredöme
även för andra myndigheter i sådana här samman-
hang. Eller vi kanske inte ska utgå från att Regerings-
kansliet ska vara ett föredöme? Vi har pekat på att det
annars finns risk för att upphandlingslagen som sådan
urholkas.
De upphandlingar vi diskuterar ligger i och för sig
i tiden före det att utskottet gjorde det här uttalandet.
Men det tål att upprepas att upphandlingslagen bör
följas med god marginal inom Regeringskansliet.
När det gäller upphandlingen av Goldman Sachs
hävdas det först från regeringshåll att undantagsbe-
stämmelsen i 5 kap. 1 § om finansiella tjänster skulle
kunna ha varit tillämplig. Det gäller ju inte alls lagen.
Då skulle man kunna vara fri att göra en sådan di-
rektupphandling som man gjorde. Men när man pres-
sas på detta konstaterar man från regeringshåll att
undantaget för finansiella tjänster är svårtolkat och
omstritt. Det torde nog stå klart att uppdraget till
Goldman Sachs i dess helhet knappast kan anses ha
omfattats av det här undantaget. Nämnden för offent-
lig upphandling har tidigare i ett fall kritiserat Nä-
ringsdepartementets användning av denna undan-
tagsmöjlighet. Karaktären på affären var alltså en
annan än vad som rimligtvis kan anses rymmas inom
begreppet finansiella tjänster.
Herr talman! I det läget har man från Regerings-
kansliets sida hävdat andra grunder. Man har lagt
tyngdpunkten på att det var fråga om sekretesskänsli-
ga uppgifter och att upphandlingen då skulle ske
enligt undantagsbestämmelsen i 1 kap. 3 §. Då hänvi-
sas till 6 kap. i lagen om man utgår från sekretess.
Sekretess ger alltså en begränsning att man ska endast
använda sig av 6 kap. i lagen om offentlig upphand-
ling. Där föreskrivs att en upphandling i första hand
ska göras genom förenklad upphandling. Man kan
vända sig till några olika aktörer. Men inte heller det
valde regeringen, utan man valde direktupphandling,
som enligt 6 kap. 2 § andra stycket upphandlingsla-
gen - förutom då upphandlingens värde är lågt - kan
användas om det finns synnerliga skäl, såsom syn-
nerlig brådska, orsakad av omständigheter som inte
kunnat förutses och inte heller beror på den upp-
handlande enheten.
Skälet till detta har vid utskottets utfrågning
angetts vara en sammantagen bedömning av hela
situationen, där även brådskan hade betydelse, men
den viktigaste faktorn var det höga kravet på sekre-
tess. Det fanns alltså risk för att saken skulle kunna
läcka ut och göra att affären gick i stöpet, enligt Re-
geringskansliets resonemang.
Herr talman! Brådskan som synnerligt skäl håller
nog inte vid en närmare bedömning. Vid utfrågning-
arna ställdes ett antal frågor om vilket annat synner-
ligt skäl som hade gällt för direktupphandling. Det
enda svar som gavs var sekretess. Men sekretess var
ju förutsättningen för att välja 6 kap. i lagen och kan
därför knappast dessutom anses vara ett synnerligt
skäl. Sådant där brukar, herr talman, i andra samman-
hang kallas cirkelbevis. Definitionen på cirkelbevis är
när slutsatsen förekommer i premissmängden. Det
kanske låter osvenskt, och på vanlig hederlig svenska
skulle det kunna uttryckas som förutsättningar. Om
slutsatsen ligger i förutsättningarna är det ett cirkel-
bevis. Ju längre en sådan cirkel är, desto svårare är
det att upptäcka den här typen av bevisföring. I det
här fallet var dock inte cirkeln särskilt lång. Men det
snurrade rejält på kort sträcka, och den var betydligt
kortare än Västkustbanan.
Herr talman! Näringsdepartementets hänvisning
till sekretessen som ett synnerligt skäl är med andra
ord varken rimlig eller särskilt trovärdig. Inte heller
är hänvisningen till brådska acceptabel. Det är svårt
att förstå att utskottets majoritet på den här punkten är
mildare än vad Riksdagens revisorer är. Här kan vi
notera att majoritetspartierna har två linjer beroende
på vilket organ som hanterar frågorna. Mildhetens
stjärna lyser över KU-majoriteten och öppnar därför
för nya problem när det gäller upphandlingar gjorda
av Regeringskansliet i framtiden. Kanske är det av
omtanke om KU, att vi inte ska bli arbetslösa fram-
över - vem vet?
Herr talman! Jag kan inte låta bli att notera att
Vänsterpartiet nu ställer sig bakom etablerad bran-
schpraxis och därmed ansluter sig till en positiv syn
på det kapitalistiska systemet.</pre><pre>Anf.  64  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Även Folkpartiet har genom leda-
moten i näringsutskottet Eva Flyborg gjort en anmä-
lan i det här ärendet. Här handlar det framför allt om
den information - eller snarare bristande information
- som har gått ut till riksdagen när det gäller hela
frågan om Telia och inte minst hur upphandlingen har
gått till.
Den 2 februari 1999 besökte Näringsdepartemen-
tets statssekreterare Lars Rekke näringsutskottet i
riksdagen för att informera utskottets ledamöter om
den föreslagna sammanslagningen mellan Telia och
Telenor. Rekke nämnde vid detta tillfälle att invest-
mentbolaget Goldman Sachs var statens rådgivare i
affären och "upphandlad efter konstens alla regler"
och att konsultarvodena skulle uppgå till 10 miljoner
dollar.
Tre dagar senare ställde Eva Flyborg en skriftlig
fråga till Björn Rosengren där hon undrade om nä-
ringsministern avsåg att vidta några åtgärder för att
begränsa utgifterna för konsultarvoden i samband
med affären mellan Telia och Telenor.
Den 10 februari 1999 kom så Rosengrens svar på
frågan. Där skriver Rosengren så här: "De åtgärder
som i första hand vidtas för att hålla nere utgifterna
för konsultarvodena är en effektiv och sakkunnig
upphandling."
Dessutom menade han att konsultkostnaderna var
försvarbara sett till värdet på det bolag som skulle
skapas med en sammanslagning.
Den 18 mars 1999 undertecknades det slutliga
avtalet mellan svenska staten och Goldman Sachs.
Enligt Näringsdepartementets promemoria till Riks-
dagens revisorer den 30 januari 2001 var det först nu
som staten band sig för att betala ersättning till
Goldman Sachs. Kort därefter ingicks det slutliga
avtalet - den 30 mars 1999 - om samgående mellan
Telia och Telenor.
Denna sammanslagning mellan Telia och Telenor
betraktades som genomförd den 18 oktober 1999,
men den 17 december samma år beslöt de svenska
och norska regeringarna att avbryta samgåendet. Då
fanns det redan en faktura från Goldman Sachs date-
rad den 26 oktober, när fusionen ansågs vara klar.
Efter överläggningar bestämde departementet att
ersättningen skulle betalas ut den 17 januari 2000
trots att sammanslagningen då hade spruckit. Nä-
ringsdepartementet gjorde efter juridiska konsultatio-
ner med utomstående jurist bedömningen att avtalet
med Goldman Sachs måste fullföljas. Men några
försök att förhandla ned den höga ersättningen gjor-
des inte.
Den 11 april 2000 utfrågades näringsminister
Björn Rosengren av riksdagens konstitutionsutskott
om Telia-Telenor och om departementets upphand-
ling av externa tjänster. Vid KU-utfrågningen sade
Björn Rosengren att han förutsatte att upphandlingen
av tjänster gick korrekt till vid Näringsdepartementet.
När det sedan gällde upphandlingen av finansiella
tjänster menade Rosengren att man kunde göra vissa
undantag från bestämmelser om upphandling. Så sade
Rosengren dessutom så här: "Vi har haft en upphand-
ling, med Goldman Sachs, med anledning av Telia.
Jag förutsätter att den affären och den upphandlingen
har gått korrekt till."
Detta, fru talman, ska jämföras med å ena sidan
det uttalande som statssekreterare Lars Rekke gjorde
inför näringsutskottet den 2 februari 1999 om att
upphandlingen var gjord enligt konstens alla regler
och å andra sidan konstaterandet i Näringsdeparte-
mentets egen promemoria, dvs. följande: "Först kon-
staterades att anlitandet inte behövde ske med sed-
vanligt upphandlingsförfarande enligt LOU."
Nu, ett och ett halvt år efter Telia-Telenor-
affärens misslyckande, har frågan om konsultarvoden
dykt upp igen. Under ärendets gång har vi varit väl-
digt många som har varit mycket upprörda över den-
na frågas hantering.
Goldman Sachs hade självfallet rätt att få ersätt-
ning för sitt arbete. För att man skulle ha haft chans
att stoppa dessa höga arvoden hade det krävts ageran-
de från flera än från Folkpartiet redan i februari 1999.
Regeringen borde ha gjort ett försök att förhandla ned
ersättningen. Som vi kan konstatera gjordes något
sådant försök inte. Man har enligt min mening betett
sig väldigt valhänt.
Till detta kommer innehållet i den information
som vid olika tidpunkter givits till riksdagen. I början
av 1999 och i KU-utfrågningen hävdade således fö-
reträdare för Näringsdepartementet att en upphand-
ling hade genomförts. Då nämndes inga inskränk-
ningar i upphandlingsförfarandet.
Nu - bl.a. i Näringsdepartementets promemoria
från januari 2001 - sägs dels att en upphandling inte
behövde genomföras, dels att en sådan inte kunde
genomföras på grund av sekretess och tidsskäl. Det är
i och för sig mycket motstridiga uppgifter man läm-
nar. Informationen till riksdagen i början av 1999 och
till KU gav en helt annan bild.
Den fråga jag har ställt, bl.a. i utfrågningarna av
Björn Rosengren, har varit varför Nämnden för of-
fentlig upphandling inte konsulterades i förväg. Var-
för vände man sig från Näringsdepartementet till
utomstående jurister när det finns en så skicklig och
kompetent nämnd som kan dessa frågor? Vi har också
i utskottet fått träffa dess chefsjurist Hans Sylvén,
som har haft en förödande kritik mot det sätt som hela
detta ärende har handlagts på.
Fru talman! Det är bekymmersamt därför att Re-
geringskansliets förhållningssätt till upphandlingsbe-
stämmelserna får stort genomslag. Det finns en upp-
enbar risk för att andra instanser och organ kan bli
slarvigare vid upphandlingar med hänvisning till
Näringsdepartementets tidigare agerande.
Man kan dessutom ifrågasätta Näringsdeparte-
mentets agerande i ärendet när det gäller att ta sig an
kritiken. Vi var många redan i samband med Telia-
Telenor-affärens behandling i konstitutionsutskottet
förra året som framförde kritik mot oordning i Nä-
ringsdepartementet, och då lovade man bot och bätt-
ring. Problemet är att det är tveksamt om Näringsde-
partementet verkligen tar åt sig denna kritik. Som jag
sade i mitt inledningsanförande är det viktigt att vi
från KU nu går vidare och gör en ordentlig gransk-
ning av hela Näringsdepartementet och hur arbetet
där går till.
På departementet har man under ärendets gång,
t.ex. när det gäller Goldman Sachs, haft många skilda
och motstridiga förklaringar till sitt agerande. Jag
menar att Näringsdepartementet mycket tydligare
måste ta denna kritik på allvar.
Fru talman! Jag instämmer till fullo i den kritik
som reservanterna har framfört i detta ärende.</pre><pre>Anf.  65  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Denna del av konstitutionsutskottets
granskningsbetänkande handlar alltså om tre ting:
dels upphandlingen av vissa konsulttjänster i sam-
band med Telia-Telenor-fusionen - eller, som den
också har beskrivits, Telia-Telenor-affären - dels
utbetalning av vissa ersättningar som följd därav, dels
vissa uttalanden som näringsministern har fällt i sam-
band med att han har informerat om den förestående
fusionen inför det berörda näringsutskottet.
De två förstnämnda granskningkategorierna, dvs.
upphandlingarna och ersättningen för desamma, an-
mäldes till utskottet den 25 januari av förre närings-
ministern Per Westerberg - samma dag som riksdags-
revisorernas rapport om vissa upphandlingsärenden
läckt ut till massmedierna.
Några dagar senare - den 2 februari - anmälde
Eva Flyborg från Folkpartiet näringsministern. Hon
undrade huruvida hans uttalanden inför riksdagen och
dess utskott var i överensstämmande med det händel-
seförlopp som framkommit i departementets egen
promemoria som upprättades i samband med reviso-
rernas granskning. Men redan dagen innan hon avgav
denna anmälan krävde samma Eva Flyborg närings-
ministerns avgång - ett krav som dagarna dessförin-
nan hade ventilerats av moderaternas partiledare Bo
Lundgren.
Jag vill med denna korta bakgrund, fru talman,
beskriva ett notabelt händelseförlopp där anmälarna
inte låter sig nöja med att låta den konstitutionella
granskningen ha sin gång och därmed invänta
granskningens slutgiltiga slutsatser utan kräver mi-
nistrars avgång innan granskningen ens har påbörjats.
Detta anmärkningsvärda kan man dock leva med
eftersom utskottet de facto äger frågan från det att
anmälan har blivit inregistrerad.
Men några dagar efter anmälningarna hade läm-
nats in och i anslutning till att riksdagsrevisorernas
rapport offentliggjordes föregrep konstitutionsut-
skottets ordförande Per Unckel, som tyvärr inte är i
kammaren just nu, hela granskningsförloppet genom
att inför massmedier och inför TV-kameror slå fast att
Rosengren hade förbrutit sig på ett antal punkter mot
det regelverk som ställts upp - välkommen tillbaka,
herr ordförande!
Unckels anklagelser mot Rosengren i det läget, i
februari månad 2001, var så kraftiga att man, när man
satt hemma och såg dem i TV:n, kunde ana en brotts-
ling i den utpekade ministerns kläder. Fru talman!
Dessa anklagelser mot en anmäld minister levererade
alltså konstitutionsutskottets ordförande innan
granskningen ens hade påbörjats, innan listan över
anmälningarna ens var färdigjusterad och innan nå-
gon av oss ledamöter i utskottet hade tagit del av
riksdagsrevisorernas rapport eller andra aktuella
handlingar i ärendet. Detta, fru talman, var som jag
ser det ett flagrant övertramp, på gränsen till omdö-
meslöst, av den annars mycket redbare och normalt
omdömesgille KU-ordföranden Per Unckel. För detta
kan inte utskottsordföranden undgå kritik, som jag ser
det, för att travestera vårt eget utskottsspråk.
I övrigt håller jag med Ingvar Svensson som i sitt
första anförande sade att medierna egentligen inte kan
känna igen bilden av oss som arbetande utskott om
man bara bedömer det som hände på presskonferen-
sen eller ser till just den här sekvensen av den initiala
granskningen av Rosengren. I övrigt är det nämligen
ett alldeles utomordentligt trevligt utskott att arbeta i.
Ingen skugga ska heller falla över ordföranden i öv-
rigt. Det är dessutom en fantastisk kanslipersonal som
gör ett enastående arbete med att ta fram alla de
handlingar som vi har. Men på den här punkten tyck-
er jag faktiskt att jag från denna talarstol måste få
protestera mot sättet att påbörja en granskning. Jag
hoppas att detta nu är registrerat.
Fru talman! Jag övergår nu till att kommentera
den sakliga granskningen. Utskottet har tagit del av
revisorernas första preliminära rapport. Vi har tagit
del av departementets svar på densamma. Vi har ställt
egna skriftliga frågor på vilka vi har fått svar. Vi har
vid två tillfällen utfrågat den berörde ministern - han
var i och för sig assisterad av flera av sina medarbeta-
re - och vi har utfrågat förre chefsjuristen på Nämn-
den för offentlig upphandling, Hans Sylvén. Jag vill
korrigera Helena Bargholtz som utnämnde honom till
jurist på just nämnda förvaltning. Han var tidigare
där.
Vi är helt överens i vårt utskott om att näringsmi-
nistern inte kan undgå kritik för de uppenbara brister i
administrativt hänseende som vi har funnit vid vår
granskning. Den är av likalydande slag som den vi
avgav i fjol vid motsvarande tid för samme minister
och samma departement. Å andra sidan härrör sig
också granskningen till ungefär samma tid i bägge
fallen, dvs. hösten 98 och våren 99. Det är alldeles
uppenbart att departementet då inte klarade av vissa
viktiga grundläggande rutiner, administrativa före-
skrifter. Uppenbarligen klarade man heller inte av att
dokumentera i tid varför man gjorde si eller så, och
detta är en brist som man icke kan undgå kritik för.
Men den allvarligaste kritiken gäller egentligen att
man har låtit konsulter påbörja sitt arbete innan man
har gjort ett avtal; dvs. att det byggde på en muntlig
överenskommelse. När det gäller dessa kritiska krite-
rier har regeringen erkänt att man har gjort fel. Man
har dessutom anmält till oss i utskottet och till riks-
dagsrevisorerna att man har bearbetat dessa erfaren-
heter och upprättat mycket strikta regler för hur man i
fortsättningen ska upphandla och dokumentera upp-
handlingarna. Vi får väl se nästa vår om man har levt
upp till detta. Jag antar att det inte är sista gången
som någon anmäler någon minister med anknytning
till Näringsdepartementet. Ska man döma av årets
anmälningar så finns det en sorts profilbild. Från
vissa politiska håll ser man gärna att den nyss nämn-
de ministern Rosengren är precis den rätta skottavlan;
åtminstone kändes det så i vintras.
På ett antal andra punkter skiljer sig bedömning-
arna i utskottet. Majoriteten har funnit att det fanns
rimliga skäl från departementets sida att hänvisa till
de regler som ändå finns för undantag i upphandlings-
reglementet för att göra en förenklad upphandling
riktad till en investmentbank. Man valde vid den
tidpunkten ut investmentbanken Goldman Sachs, en
av de absolut största investmentbanker som vi har.
Anledningen, som man har avgivit till oss, till att man
valde just den banken och inte t.ex. Morgan Stanley
eller någon annan var att man var tämligen säker på
att merparten av de andra investmentbankerna, som
hade filialkontor och som hade utsikt över och utpost
vid både telekombranschen och den nordiska mark-
naden, var involverad i andra pågående och liknande
affärer. Och med tanke på den hemligstämplade lista
som vi fick se på internatet ute på Lidingö är det
alldeles uppenbart att merparten av de stora verk-
samma delvis amerikanskägda investmentbankerna
var involverad i andra pågående fusioner och affärer.
Med andra ord var det minerad terräng. Det fanns
anledning för ministern och departementet att vara
mycket försiktiga. Och på den punkten har en sam-
stämmig kommentatorskör från svensk fackpress,
med Dagens Industri i spetsen, som är en dagstidning,
och andra tidningar, sagt att denna bedömning var
den korrekta vid den tidpunkten. Då är frågan: Ska vi
då göra en annan bedömning? Har vi så starka skäl
för att göra en annan bedömning än den som man
gjorde? Jag finner inte att vi har anledning till detta
och inte majoriteten heller, så på den punkten skiljer
vi oss åt i vår bedömning av departementets upp-
handling.
Slutligen gäller det den ersättningsform som man
valde, det som kallas success fee, dvs. ett bonuslik-
nande system där man betalar investmentbanken en
låg fast ersättningsdel. Blir det ingen affär är det bra
med det, men blir det affär får den desto mer. Det är
en ganska vedertagen regel. Man kan tycka att den är
dålig eller bra. Det spelar ingen roll vad man tycker. I
branschen är den vanligen förekommande, och man
valde denna metod. Så blev då fusionen av. Det var
uppenbarligen en synnerligen lyckad fusion, tyckte
alla parter vid den tidpunkten. Att den svenska och
norska regeringen och styrelsen sedan inte klarade av
att hålla ihop fusionen är en helt annan sak. Men
fusionen blev av. Därmed satt staten i ett läge då man
måste leva upp till sina förpliktelser. Man t.o.m. råd-
frågade juridisk expertis innan man betalade ut peng-
arna, och den juridiska expertisen avrådde från att
göra någonting annat än att betala, därför att en rätts-
lig process med Goldman Sachs i internationellt skil-
jedomsförfarande hade skadat Sveriges anseende och
förmodligen äventyrat nästa steg, nämligen börsintro-
duktionen av Telia.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag med det
sagda på godkännande av utskottets anmälan och
naturligtvis avslag på den reservation som jag tror att
moderaterna yrkade bifall till.</pre><pre>Anf.  66  PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller upphandlingen av
Goldman Sachs har näringsministern hävdat att man
utnyttjat en undantagsmöjlighet för att undvika en
upphandling i konkurrens, nämligen sekretess, vilket
Kenth Högström också tog upp i sitt anförande. Det
kan säkert hävdas. Men även om man hänvisar till
denna sekretess borde man ha gjort en skriftlig för-
frågan till flera möjliga investmentkonsulter.
Vad hade hänt då? Jo, då tror jag att man hade
kunnat undvika mycket av den kritik som även Kenth
Högström ställer sig bakom. Man hade tvingats göra
ett skriftligt förfrågningsunderlag. Man hade kunnat
jämföra olika alternativ på många områden, t.ex. detta
med bonus och transaktionsersättning. Man hade fått
göra ett avtal innan arbetet startade. Det hade med
andra ord blivit bättre administrativt agerande på alla
områden som vi har kritiserat.
Hade detta inte varit att föredra, Kenth Högström
- att man gjort en ordentlig upphandling från början?</pre><pre>Anf.  67  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag ska försöka besvara Per-Samuel
Nissers fråga på ett försiktigt sätt. Han ställer frågan
huruvida jag vid det tillfället hade gjort en annan
bedömning. Hade det inte varit bättre? säger han. Det
vet jag inte. Jag befann mig inte på departementet just
de dagarna. Jag har för övrigt knappt besökt departe-
mentet.
Per-Samuel! Låt mig läsa högt ur en ledarkom-
mentar i en tidning som normalt betraktas som myck-
et närstående borgerliga intressen, tidningen Expres-
sen, som den 9 februari skriver så här apropå reviso-
rernas motsvarande påpekanden:
"Revisorerna skriver att Rosengren 'sannolikt'
kunnat annonsera en upphandling och väcka leve-
rantörernas intresse utan att det 'specifika innehållet i
uppdraget röjs'. Det är med förlov sagt en naiv upp-
fattning. Och det är intressant att just riksdagens
revisorer påpekar detta. Samma revisorer som inte
lyckats hindra att deras egen revisionsrapport blivit
allas egendom innan den var färdig."
Är det inte alldeles klart och tydligt, i ett läge då
två nationalstater försöker slå ihop sina gamla tele-
verk och det samtidigt pågår en lång rad liknande
affärer ute i Europa, att just den här risken för läckage
finns? Hur skulle en sådan annons utformas egentli-
gen? Har Per-Samuel Nisser funderat över hur han
skulle kunna formulera en sådan annons utan att man
i annonstexten kan se och förstå vad det egentligen
handlade om? Jag klarar inte av, med min fantasi, att
skapa en sådan annons. Jag tycker nog att man där
gjorde en riktig bedömning.
Sedan håller jag till fullo med Per-Samuel Nisser
om att man naturligtvis skulle ha sett till att skapa
avtalet innan jobbet påbörjades. Men för det får man
ju också kritik.</pre><pre>Anf.  68  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det finns ingen glädje i sig i att kriti-
sera ett statsråd. Kenth Högström vill antyda att vi i
oppositionen skulle känna något slags skadeglädje
över att komma åt ett statsråd, men så känner åt-
minstone inte jag det. Men om man är chef över ett så
stort departement som Näringsdepartementet är na-
turligtvis risken jättestor att man råkar ut för kritik för
något som man inte klarat av att sköta inom ramen för
sitt stora fögderi.
Visserligen handlar denna debatt i år nästan bara
om Björn Rosengren - vi kommer så småningom
också över till en fråga som gäller statsministern -
men jag vill påminna Kenth Högström om att vi förra
året hade en noggrann granskning med diskussion om
och kritik av också andra statsråd, såväl statsminis-
tern som Bosse Ringholm. Jag vill betona detta. Jag
tycker mig ha uppfattat, inte bara från Kenth Hög-
ström utan även från andra socialdemokrater, något
slags kritik mot att vi skulle tycka att det var väldigt
roligt att kritisera statsråd. Så känner åtminstone inte
jag det.</pre><pre>Anf.  69  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det där tolkade jag inte som någon
replik till mig. Det var väl bara en upplysning om
Folkpartiets ståndpunkt i den generella frågan om
lusten att kritisera ministrar. För mig är det likgiltigt;
det ska jag ärligt säga. Om vi kritiserar en minister
eller inte är en underordnad fråga. Det är bedöm-
ningsmaterialet som är det viktiga, och att hålla sig
till regelverk. Det är vårt utskotts uppgift att granska
detta.
Men, Helena Bargholtz, jag måste få ställa frågan,
på förekommen anledning: Hur kan det komma sig att
Helena Bargholtz riksdagskollega Eva Flyborg dagen
innan hon lämnar in en anmälan till oss, och därmed
ber oss granska ministerfögderiet, kräver ministerns
avgång? Har det möjligen något samband med det
som senare utspelade sig - både att partiledare Lund-
gren manade statsminister Persson att avsätta Rosen-
gren eller ompröva hans mandat och att dessutom vår
egen KU-ordförande gjorde ett liknande uttalande
mot Rosengren innan granskningen påbörjats? Det är
på den punkten jag för min del riktar kritik mot er,
inte för något annat.
All annan granskning ska utföras oklanderligt och
oväldigt - men inte utan politisk bedömning.</pre><pre>Anf.  70  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Skälet till den kritik som tidigare rik-
tats mot Björn Rosengren är sättet att över huvud
taget hantera hela frågan om Telia-Telenor. Det här
har ju blivit en följetong. Som vi kunnat konstatera är
detta andra året som vi har den här frågan uppe, med
lite olika aspekter. Det är i det ljuset man ska se kriti-
ken. Det är därför bl.a. Eva Flyborg känner oro för
hur hela denna fråga utvecklas och ifrågasätter om
Björn Rosengren är kapabel att hantera detta.</pre><pre>Anf.  71  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Nu var Helena Bargholtz väldigt för-
mildrande i sin beskrivning av vad Eva Flyborg sade.
Vill Helena Bargholtz att jag ska citera exakt vad hon
sade? Kvällen innan hon lämnade in sin anmälan sade
hon exakt så här: Björn Rosengren bör avgå - punkt
och slut. Det sades ingenting om omtanke om vare sig
Telia eller andra verksamheter på det departementet.
Är det inte så att Helena Bargholtz blandar sam-
man två ting? Folkpartiet, och även Moderaterna, har
ju en längre tid tyckt illa om att Näringsdepartementet
har så mycket makt över statlig företagsamhet och
tycker att statlig företagsamhet inte bör förekomma
över huvud taget. Det har jag full respekt för att ni
tycker. Men det är ju en helt annan fråga, som inte
granskas av oss nu. Vi granskar huruvida ministern i
fråga har handskats med denna mycket svåra materia
på ett någorlunda acceptabelt sätt, och vi har tillsam-
mans funnit att han inte har gjort det. Han får kritik
av oss i tre specifika avseenden. Han fick kritik förra
året för en rad upphandlingsfrågor. Det finns väl
ingenting som hindrar oss att vara ärliga på den
punkten och säga att vi gemensamt har kritiserat
ministern. Men det är väl inte av omtanke om den
verksamhet som bedrivs som vi gör granskningen,
utan vi gör granskningen för att den demokratiskt
utsedde ministern ska sköta sitt politiska ämbete. Det
är för demokratin han är satt på den post där han är
satt, av vår statsminister som vi själva har utsett.
Alltså menar jag: Blanda inte samman den ideolo-
giska kritiken mot statlig företagsamhet i generell
mening med de fel och brister vi nu har sett hos mi-
nistern! Och det fanns ju ingen anledning i februari
månad att kräva hans avgång, eftersom granskningen
inte var påbörjad.</pre><pre>Anf.  72  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag bara undrar hur Kenth Högström
vill förklara det här med cirkelbeviset när det gäller
direktupphandlingen. I svaret till Per-Samuel Nisser
hänvisar han till sekretess. Det är ingen som har ifrå-
gasatt att det är sekretess, t.o.m. sträng sekretess, i
sammanhanget. Men hur vill Kenth Högström förkla-
ra detta i förhållande till lagen? Jag talar alltså inte
om sekretessen, att det var ett känsligt område och att
man såg till hela marknaden över Europa, utan hur
förklarar Kenth Högström regeringens agerande i
förhållande till lagen? Det är mycket intressant.
Det går heller inte att vifta undan Riksdagens re-
visorers kritik genom att ifrågasätta meddelarfriheten
i tryckfrihetsförordningen. Det borde Kenth Hög-
ström hålla sig för god för.
Sedan undrar jag bara: Vilken är den socialdemo-
kratiska linjen i den här frågan? Är det Riksdagens
revisorer som gäller, eller är det utskottsmajoriteten i
KU? Nu blir det tydligen votering i den här frågan så
småningom. Då kan man ställa sig frågan: Hur kom-
mer ledamöterna från Riksdagens revisorer att rösta i
den voteringen? Kommer de att tvingas in i KU-
fållan, eller får de rösta efter övertygelse? Eller finns
det möjligen två partiståndpunkter?</pre><pre>Anf.  73  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Först frågan om lagen och dess tolk-
ningar. Ingvar Svensson vet mycket väl att rättsläget
inte är alldeles klart. Det är för övrigt EU-rätten som
ska uttolka det riktiga sättet att tolka lagen, inte
svensk domstol.
Får jag läsa högt ur Sveriges advokatsamfunds
skrivelse till både riksdagsrevisorerna och departe-
mentet. Man säger så här:
"Sveriges advokatsamfund noterar den uppenbara
motsägelse som föreligger i fall en upphandling som
enligt 1 kap. 3 § upphandlingslagen omfattas av sek-
retess inte får sekretessbeläggas på grund av bestäm-
melserna i 6 kap. samma lag. Samfundet kan inte
heller se att sekretesslagen lägger något hinder mot
att enligt 6 kap. 2 § första stycket sekretessbelägga
inte bara anbud gällande viss upphandling utan också
andra handlingar, om det kan antas att deras offent-
lighet skulle åsamka det allmänna skada, t.ex. i den
formen att en planerad fusion spricker."
Även de har gjort bedömningen att det föreligger
möjligheter att hänvisa till sekretessen och därmed
göra en förenklad upphandling.
Det finns andra som säger samma sak. Men det
finns också de som säger att detta inte är möjligt.
Men ingen i denna kammare kan ju säga, vare sig
efter den förra granskningen eller senare, att det är
den absolut sanna tolkningen, därför att vi inte har ett
exakt rättsläge. Då är det skälighetsbedömning som
gäller. Och vi gör den skälighetsbedömningen att
detta var möjligt vid den tidpunkten.
Riksdagsrevisorernas rapport kommer upp i ett
annat sammanhang, men jag har talat med riksdags-
revisorerna så sent som i går. Åsiktsskillnaden synes
inte vara särskilt stor.</pre><pre>Anf.  74  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var en märklig konklusion. Jag
vet inte om det också är något slags jippobevis.
Kenth Högström säger att rättsläget inte är helt
klart. Då väljer Kent Högström att fria, medan Josefs-
son fäller.
Knutpunkten i hela den här frågeställningen är
synnerliga skäl. Hade man varit tydlig på den punkten
och kunnat redovisa ett synnerligt skäl för direktupp-
handling hade jag för min del varit beredd att godta
detta. Men jag reagerar starkt när man bara hänvisar
till förutsättningarna för sekretess. Det är inget håll-
bart skäl i det läget.</pre><pre>Anf.  75  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag kan ingenting annat säga i det här
replikskiftet än att vi har skilda uppfattningar. Jag
skulle möjligen vilja ställa en fråga, men den kan inte
Ingvar Svensson svara på, för han har inte rätt till en
tredje replik. Om det nu hade varit så att departe-
mentet hade använt sig av den formulering som
Svensson själv benämner som den möjliga, hade då
det godtagits? Det var trots allt affären som sådan
som hotade att läcka ut i förtid. Det var därför man
valde att gå till en investmentbank och inte gå ut med
annons eller skriftligt till flera.
Hade man använt den andra motiveringen men
gjort på samma sätt hade alltså Svensson nöjt sig. Det
var för mig en fullständigt ologisk slutsats.
Revisorernas sätt att se på detta kan vi väl åter-
komma till.</pre><pre>Anf.  76  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det finns när det gäller upphandling-
en av konsulttjänster anledning att rikta kritik, som
också utskottsmajoriteten gör, mot att man träffar ett
avtal efter det att tjänsterna har börjat utföras och
framskridit relativt långt och genom att det är en klar
brist på dokumentation.
Det är bra att vi kan samla oss till den kritiken.
Den är samfälld i utskottet.
I några avseenden skiljer sig åsikterna i utskottet
åt, liksom det framställs att utskottsmajoritetens upp-
fattning skiljer sig från Riksdagens revisorers. Detta
torde dock ha att göra med att infallsvinkeln för revi-
sorernas granskning och konstitutionsutskottets
granskning är något olikartad. Revisorerna ska grans-
ka vad som är en effektiv användning av statens me-
del och vad som är det bästa ekonomiskt. Det vi har
att granska är huruvida saker är lagenliga och möjliga
att göra enligt lagen. Det kan leda till lite olika slut-
satser i det här fallet. Visserligen kanske det ena och
det andra inte hålls riktigt isär, men de kan också
hållas från varandra.
Om vi tittar på vad vi i utskottsmajoriteten säger
finner vi uttalandet: "Enligt utskottets mening fram-
står inte de bedömningar som gjordes inom Närings-
departementet som orimliga mot bakgrund av det
tolkningsutrymme upphandlingslagen ger."
Vi tar alltså inte ställning till vad som var bäst.
Det är möjligen revisorernas sak, men det är inte
KU:s fråga. Vi tar ställning till att det faktiskt var
möjligt, rimligt och tillåtligt att göra den bedömning-
en att undantagsreglerna faktiskt kunde användas och
att man kunde hänvisa till dem.
Regeringen gjorde alltså rätt. Den hade de lagliga
skälen. Om man vidare bedömde saken ekonomiskt
rätt eller fel är egentligen inte en konstitutionell fråga.
En regering har rätt att både ha fel i uppfattning och
ibland också på grund av detta göra fel.
Det är likadant när det gäller upphandlingslagens
bestämmelser. Där säger vi att de "ger utrymme för
tolkningen att undantagsbestämmelser för finansiella
tjänster respektive sekretesskänsliga och brådskande
upphandlingar kunde tillämpas".
Här tar vi alltså återigen ställning till det lagenliga
i regeringens agerande. Om det var det bästa tänkbara
eller inte är en annan sak. Det är en mer politisk än en
konstitutionell bedömning.
Om vi nu granskar reservanternas uppfattning på
de här punkterna, som den kommer till uttryck i re-
servationen, kan man säga att det egentligen är gans-
ka många ord och lite substans. Det skiljer sig egent-
ligen inte så mycket. De drar bara en annan slutsats.
De säger så här: "Med hänsyn till att undantaget för
finansiella tjänster är svårtolkat och eftersom det kan
ifrågasättas om uppdraget till Goldman Sachs i sin
helhet kan anses ha omfattats av detta undantag fanns
det enligt utskottets mening starka skäl att i upphand-
lingen undvika att begagna denna undantagsmöjlig-
het."
Det fanns alltså enligt reservanterna skäl att und-
vika att begagna möjligheten. Men det fanns också en
möjlighet att begagna möjligheten, såsom reservan-
terna har skrivit. Det är det som KU ska granska,
nämligen om det var lagenligt och möjligt enligt
lagen att använda den här undantagsmöjligheten. Det
har reservanterna inte bestridit i sitt sätt att formulera
sig. De drar slutsatsen att man borde ha undvikit att
använda den möjlighet som faktiskt fanns. Men KU
ska granska huruvida man hade denna möjlighet. Om
man inte hade den möjligheten, men låtsades ha den,
hade man gjort ett fel. Men om man har möjligheten,
och utnyttjar möjligheten, gör man rätt. Sedan är det
en annan fråga, som inte är konstitutionell, huruvida
det var bra eller dåligt att använda möjligheten. Det är
inte den konstitutionella frågan. Men reservanterna
drar mot den frågan.
Längre fram i reservationen framgår det att reser-
vanterna tycker att utskottet borde ha haft som sin
mening att det rimligen har funnits möjligheter att
skriftligen tillfråga ytterligare ett par investmentban-
ker. Möjligheten fanns säkert att göra detta. Det är en
sak att det fanns en möjlighet att göra, men det är en
annan sak när man erkänner att det fanns en möjlighet
att använda en undantagslag om denna möjlighet var
detsamma som en plikt. Enligt majoritetens uppfatt-
ning var det inte en plikt eftersom undantagslagen
användes - som enligt reservanternas mening var
möjlig.
Slutsatserna av detta är att reservanterna egentli-
gen vill dra mer kritiska slutsatser och använda star-
kare kritiska ord utan att ha någon särskild konstitu-
tionell, saklig och annorlunda ståndpunkt än majori-
teten. Det är mera ett politiserat ställningstagande
från minoritetens sida än konstitutionellt befogad
kritik.
Den kritik som utskottet har mot upphandlingen,
mot bristande dokumentation, är allvarlig nog. Den
hade stått ännu starkare om kritiken hade burits upp
av ett enhälligt utskott. Men kritiken är allvarlig nog
som den är. Framtiden får utvisa att departementet
verkligen tar kritiken till sig och i fortsättningen und-
viker den typen av misstag och fel och att bristerna
åtgärdas framdeles.</pre><pre>Anf.  77  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist läser vår reservation
som en viss potentat läser Bibeln.
Han talar om finansiella tjänster och att vi har sagt
att det fanns starka skäl att i upphandlingen undvika
den typen av undantagsmöjlighet. Sedan för han ett
djupgående resonemang kring detta men glömmer
bort slutsatsen i stycket, nämligen att "karaktären på
affären var alltså en annan än vad som rimligen kan
anses rymmas inom begreppet finansiella tjänster".
Det är den slutsatsen som är den viktiga.
Kenneth Kvist tar upp frågan om möjlighet att
skriftligen tillskriva ytterligare ett par investmentban-
ker. Det är det som är förenklad upphandling. Ken-
neth Kvist vill inte kritisera att regeringen undvek att
göra detta.</pre><pre>Anf.  78  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Den potentat som läser Bibeln är väl
Ingvar Svensson. Det är möjligt att vi inte läser den
på samma sätt.
Det går att återgå till vad Advokatsamfundet sä-
ger, fast nu kommer jag till en annan del av deras
yttrande än det som Kenth Högström hänvisade till.
Advokatsamfundet menar att osäkerheten ligger i vad
som är själva definitionen av finansiella tjänster.
Samfundet, som inte kan misstänkliggöras för att gå
någon regerings ärenden och inte samverkar med vare
sig det ena eller det andra politiska blocket, säger att
det finns "ett antal omständigheter som skulle kunna
anföras till försvar för Näringsdepartementets beslut
att göra en direktupphandling från Goldman Sachs
med stöd av undantagsregeln i upphandlingslagen.
Från kommissionens sida har man endast bristfälligt
kunna förklara de skillnader som föreligger mellan
tjänste- och försörjningsdirektiven beträffande un-
dantaget för finansiella tjänster." Man argumenterar
för denna betydande oklarhet. Det betyder att den
slutsats ni drar här, som inte är en följd av de me-
ningar jag har läst upp från ert uttalande, är mer tagen
ur luften. Ni anser att det här rör en fusion mellan två
av Nordens största bolag och att karaktären på affären
var en annan än vad som ryms inom finansiella
tjänster. Men det som rör finansiell värdering och
aktievärdering i en sådan fusion är finansiella tjänster
- ingenting annat.</pre><pre>Anf.  79  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Advokatsamfundet bör verkligen
känna sig hedrat i dag. De citeras med stor emfas av
både socialdemokrater och vänsterpartister.
Nu är det frågan om skälen för direktupphandling.
Det kanske hade funnits något synnerligt skäl att
redovisa. Problemet, Kenneth Kvist, är att det inte har
redovisats något synnerligt skäl. Hade det redovisats
ett synnerligt skäl hade jag kunnat godta det. Men att
endast hänvisa till sekretessregeln, som är en förut-
sättning för 6 kap., gör att man hamnar helt snett.
Regeringen säger själv att finansiella tjänster är ett
omstritt område. Vi kanske inte behöver förlänga
debatten om just detta.</pre><pre>Anf.  80  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det har redovisats en rad synnerliga
skäl, inte minst karaktären på affären - som omfatta-
de ett stort antal miljarder kronor i värdet av det nya
sammanslagna bolaget. Det var en internationell affär
i en rörlig marknad. Det var uppenbart att många av
de möjliga rådgivarna bland investmentbankerna var
upptagna av andra uppdrag. Det var brådskande, och
det var nödvändigt med sekretess. Man behöver inte
ha så värst mycket fantasi för att se att det är ett syn-
nerligt skäl, dvs. att det var möjligt och inte olagligt
att göra den tolkning regeringen gjorde. Om det var
den bästa tolkningen är inte KU:s uppdrag att grans-
ka. Däremot var det en möjlig, rimlig och lagenlig
tolkning. Därför kan regeringen inte få kritik på den
punkten men däremot på de andra punkterna.</pre><pre>Anf.  81  PER LAGER (mp):
Fru talman! I det här ärendet finns Riksdagens re-
visorers kritik redovisad vad gäller hur skriftliga avtal
har slutits och regeringens försvar utifrån rådande
brådska. Dessutom påpekar revisorerna att de grunder
på vilka direktupphandling av Goldman Sachs gjor-
des, och som regeringen hänvisar till, har skiftat un-
der ärendets gång.
När regeringen bedömde det som nödvändigt att
omedelbart anlita en internationell investmentbank
som rådgivare gjorde man det i en direktupphandling
med Goldman Sachs International utan att förhöra sig
bland andra liknande rådgivare. Investmentbanken
kontaktades i början av december 1998 och började
genast sitt arbete efter en muntlig överenskommelse.
Ett skriftligt avtal undertecknades först den 22 mars
1999. Goldman Sachs avslutade sitt arbete i samband
med sammanslagningens undertecknande den 30
mars, alltså åtta dagar senare.
Förutom att avtalet tecknades långt efter det att
arbetet påbörjats, vilket tillsammans med brådska,
sekretesskrav och annat borde ge företaget stora för-
handlingsfördelar, är det anmärkningsvärt att doku-
mentationen i detta och flera andra fall i stort sett
saknas.
I de här delarna, som inkluderar sen registrering
av handlingar och en förkommen akt, menar utskottet
att inte tillräcklig vikt lagts vid en förvaltningsmäs-
sigt betryggande hantering av upphandlingsärendena.
Vad gäller den s.k. transaktionsersättningen kan man
självklart kritisera principen och storleken liksom att
regeringen inlåter sig på sådana avtal. Men om detta
är de villkor som gäller i branschen har regeringen
inte haft något val, som jag ser det - om man alls
måste anlita sådan rådgivning, vilket i och för sig kan
diskuteras.
Björn Rosengren har under utfrågningen den 29
mars 2001 medgivit att man borde ha haft en betyd-
ligt bättre dokumentation vid upphandlingarna av
rådgivare och påpekar att rutinerna numera har stra-
mats upp. Det är väl gott och väl och vad vi i KU
givetvis förväntar oss.
Detta innebär dock inte att Björn Rosengren und-
går utskottets kritik för de brister som har varit up-
penbara i det här ärendet.</pre><pre>Anf.  82  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag begärde närmast ordet när min
ringa person fick sådan uppmärksamhet i ett anföran-
de tidigare. Men jag har fått andra skäl än vad jag då
trodde för att säga några ord i slutet av den här de-
batten.
Får jag i all uppriktighet säga, fru talman, att det
här meningsutbytet fyller mig med mycket stor olust.
Det gör det framför allt därför att konstitutionsut-
skottets socialdemokrater, mot entydiga iakttagelser
från Riksdagens revisorer, baserat på en fackrevision
utanför politiken, mot uppenbara iakttagelser som alla
som vill se och höra någonting utan partipolitiska
skygglappar kunde notera i utfrågningen med Björn
Rosengren, mot entydiga iakttagelser bland de re-
missinstanser som har svarat på Riksdagens reviso-
rers rapport, väljer att inte kritisera Björn Rosengren
på de allra mest uppenbara punkterna.
Är Björn Rosengrens läge så utsatt att han inte
klarar detta? Eller varför är riksdagens socialdemo-
krater plötsligt, när man var så modig i Riksdagens
revisorer för bara några veckor sedan, så bekymrade
över att kröka ett enda riktigt hår på näringsminis-
terns huvud?
Det gör mig fylld av olust som förstärks av det
faktum att de som nu med alla till buds stående medel
ska försvara Rosengrens handlande gör det på ett så
erbarmligt dåligt sätt.
När Kenneth Kvist på Ingvar Svenssons fråga för
ett ögonblick sedan försökte beskriva vilka de syn-
nerliga skälen för att undvika upphandling var, var
det första ett stort antal miljarder. Är det ett skäl för
att gå runt lagen? En internationell affär ska man inte
behöva upphandla. Var har Kenneth Kvist hittat det
argumentet? En affär i en marknad som rör sig så
mycket, har han sedan lyckats hitta som ett synnerligt
skäl. Var hittar han motivet för detta?
Alla var så upptagna utom Goldman Sachs, ett ar-
gument som för övrigt har visat sig vara felaktigt vid
närmare granskning. Brådska nämndes, när lagens
förarbeten uttryckligen säger att brådskan inte får
vara föranledd av den som skulle stå för upphand-
lingen, dvs. regeringen. Sekretess var plötsligt ett
synnerligt skäl, trots att Ingvar Svensson visade på att
detta är ett regelrätt cirkelbevis.
Och sedan kommer den majestätiska avslutning-
en, nämligen att hela situationen var sådan att det var
synnerliga skäl. Men hör inte Kenneth Kvist hur
ihåligt detta argumenterande egentligen är?
Det är detta som präglar hela den beskrivning som
den socialdemokratiska majoriteten med stödpartier
har givit åt det här. Det är det som har motiverat -
och nu vänder jag mig till Göran Magnusson som
fortsättning på vårt inledande replikskifte - att jag
allvarligt har känt mig föranlåten att sätta ifråga den
integritet som präglar den här handläggningen, samti-
digt som jag med viss beundran ser på hur socialde-
mokraterna i Riksdagens revisorer var beredda att stå
upp för den kritik som Riksdagens revisorers fackre-
visorer hade anledning att rikta mot regeringen.
Jag blir bekymrad om inte riksdagens konstitu-
tionsutskott har kraft nog att stå upp när det behövs,
kraft nog att hävda utskottets integritet när det finns
skäl, så uppenbara som i detta fall, att meddela nä-
ringsminister Björn Rosengren att på avgörande
punkter har han i detta fall förfarit felaktigt.</pre><pre>Anf.  83  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Nu går Per Unckel återigen för långt.
Nu är det tredje gången i samma ärende som Per
Unckel fastslår en position utan att ha saklig grund.
Han gjorde det i februari månad som inledning till
den här granskningen som inte ens var påbörjad då.
Han gjorde det på presskonferensen när han inte hade
lyckats samla en majoritet på sin sida. Han anklagade
oss samtliga i majoritet för att ta regi - hör ni! - av
Näringsdepartementet.
Den dag jag skulle ta regi av någon minister är
inte uppfunnen än och kommer aldrig att inträffa. Det
var oförskämt, rent ut sagt! Per Unckel får hålla sig
till saken. Jag blir upprörd.
Sedan talar han om "min ringa person". Men han
är ju konstitutionsutskottets ordförande, den vikti-
gaste utskottsordföranden i hela riksdagen! Då kan
han inte inleda en granskning på det sätt han gjorde
genom att låsa in sig och sitt parti i en fålla utan att
granskningen har fått påbörjas. Och när vi har grans-
kat och kommit fram till en annan slutsats än vad han
vill att vi ska göra skäller han på oss för att vi har
intagit en position som är regisserad från departe-
mentet. Jag har väl aldrig hört på maken!
Jag protesterar å det skarpaste mot att vår ut-
skottsordförande uppför sig på det sätt han har gjort.</pre><pre>Anf.  84  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Protesten har säkerligen registrerats,
Kenth Högström.
Min olust förstärks ytterligare inför den här de-
battens fortsättning. Plötsligt när ett statsråd blir or-
dentligt kritiserad inträffar det som den som har
makten i alla tider har försökt ta till, nämligen att
kritisera statsrådets kritiker.
Jag hade väntat mig att Kenth Högströms argu-
ment skulle vara ett recenserande av vad jag får säga
och inte får säga. Jag kan lova Kenth Högström att ju
fler gånger han upprepar detta argument, desto fler
gånger kommer han att höra att min kritik kommer att
skärpas. Det är bara på det sättet en fristående
granskning av en regering som naturligtvis vill sitta i
fred kan utövas. Inför minsta påpekande att jag inte
får säga det jag säger, kommer jag att höja rösten.
Varje annat handlande skulle vara att falla undan för
en makt som naturligtvis vill få tyst på kritikerna.
Som sagt, i alla historiska tider har detta varit
maktens sätt att möta de som har avslöjat sådant som
inte har stått rätt till.</pre><pre>Anf.  85  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Detta har nu sagts av den man som
har mer makt än någon enskild riksdagsledamot i
denna kammare har. Han är konstitutionsutskottets
ordförande och han är gruppledare för det största
oppositionspartiet. Han har varit minister och har
ambitioner att bilda regering. Det får vara någon
måtta med att klassificera folk i denna kammare. Men
låt mig ändå för sakens skull återgå till själva kärn-
frågan: synnerliga skäl.
Kenneth Kvist har redogjort för flera synnerliga
skäl. Jag har redogjort för ett skäl, som jag tyckte var
ett starkt synnerligt skäl. Det skälet redovisades för
oss i en hemlig promemoria på internatet på Lidingö.
Samtliga de undersökta investmentbankerna - tio,
möjligen tolv - var involverade i motsvarande affärer
på den europeiska telekommarknaden vid den tid-
punkt då man valde Goldman Sachs.
Per Unckel säger att vi inte skulle vara kritiska.
Hörde ni vad Per Unckel sade nyss? Vi kritiserade
Näringsdepartementet samfällt i fjol vid den här tiden
för bristande upphandling. Vi har kritiserat departe-
mentet i dag för bristande rutiner i upphandlingen. Nu
handlar det om bedömningen av huruvida tjänsterna
från Goldman Sachs Investment hade kunnat upp-
handlas genom direkt upphandlingsförfarande eller
om man hade varit tvungen att använda sig av ett mer
varierat upphandlingsunderlag. Departementet har
valt att försvara sitt görande genom att säga att ter-
rängen var minerad och att det var svårt att hitta nå-
gon annan bank som inte var involverad i någon före-
stående telekomaffär. Då säger Per Unckel ungefär att
vi är maktens lakejer, när vi tycker att det är ett rim-
ligt skäl för att inte bli fälld av utskottet.
Det är en helt felaktig nivå på debatten, Per
Unckel.</pre><pre>Anf.  86  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! "Maktens lakejer" känns inte riktigt
som mitt uttryck. Kenth Högström får väl tolka hur
han vill.
Den här diskussionen handlade om ifall regering-
en, enligt alla de regler som präglar lagen om offent-
lig upphandling, hade skyldighet att hushålla med
skattebetalarnas pengar genom att man frågade flera
intressenter om de kunde biträda i det arbete som
regeringen ville ha utfört. Det är vad frågan gällde.
Regeringen svarade: Nej, vi frågar ingen annan. Vi
ber Goldman Sachs att göra uppdraget. Dessutom
sköter man det så till den milda grad nonchalant att
man inte ens skriver ett avtal med nämnda byrå förrän
långt in i processen, vilket t.o.m. Kenth Högström har
noterat är ett felaktigt förfarande.
Vi från reservanternas sida hävdar att denna brist
på upphandling inte får förekomma. Det är ett brott
mot principen bakom lagen om offentlig upphand-
ling. Det är en ståndpunkt som så sent som för ett par
veckor sedan omfattades av alla riksdagens partier i
Riksdagens revisorer, från höger till vänster. Jag
frågar mig vad som har inträffat sedan dess, som
plötsligt gör att oppositionen nu måste stå ensam och
hävda denna fullständigt självklara princip, i en lag-
stiftning som konstitutionsutskottet vid tidigare
granskningar har bedömt vara av stor saklig betydelse
för att vi rätt ska kunna hushålla med statens finanser.</pre><pre>Anf.  87  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Efter en sådan näsknäpp av utskottets
ordförande borde jag känna mig helt förintad. Men en
person som säger att han kommer att höja rösten varje
gång någon säger emot honom imponerar inte särskilt
på mig.
Möjligheten att använda undantagsreglerna har ni
tillstått även i reservationen, Per Unckel. Detta är vad
jag på västgötska, om det nu förstås, skulle kalla en
gôrstor affär med internationella förvecklingar på en
turbulent marknad. Då gäller väl inte formallogisk
exegetik om att det ena ordet kan finnas som en förut-
sättning och sedan användas i lagen. Då kräver det
naturligtvis att man bedömer om man måste gå för-
siktigt fram och ha sträng sekretess. Bedömningar
måste göras som innebär att undantagsregler kan
användas. Reservanter och utskottsmajoritet är eniga
om att det är möjligt. Men ni anser att det var fel att
utnyttja den möjligheten. Vi anser att man inte har
gjort något fel, eftersom möjligheten fanns. Det är där
vi skiljer oss åt. Det kokar ned till det.
Tonläget är opassande, dumt och ovärdigt utskot-
tets ordförande.</pre><pre>Anf.  88  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Bara för att vara lite petig med orden:
Jag höjer inte rösten så fort någon säger emot mig.
Det är jag van vid i politiska debatter. Men jag höjer
rösten när makten säger att jag inte får kritisera, för
då blir jag misstänksam att makten har ett syfte bak-
om.
Vad vi diskuterar är om det som förevar var ett
synnerligt skäl för att undvika att upphandla tjänster-
na i konkurrens. Synnerliga skäl är som bekant ing-
enting som riksdagen behöver gissa vad de är. De
existerar. Man går tillbaka till lagens förarbeten för
att se vad lagstiftaren hade för föreställning om vad
de synnerliga skälen handlade om.
Inget av de skäl som Kenneth Kvist räknar upp fö-
rekommer ens antydningsvis i lagens förarbeten. Då
är det konstitutionsutskottets skyldighet att se till vad
lagstiftaren har haft för ambitioner och inte definiera
det som makten vid det här tillfället har fått för sig att
den skulle ha velat att lagstiftaren hade sagt i det
ögonblick som lagen stiftades. Det är själva kärnan.
Det är därför reservanterna underkänner den argu-
mentering som nu plötsligt en majoritet i riksdagen
tänker ta till, som Riksdagens revisorer för bara några
veckor sedan, med Socialdemokraterna och Vänster-
partiet, var beredd att säga inte var giltig.
Min fråga reses på nytt: Vad är det som har hänt
sedan riksdagen var beredd att som en man stå upp
och försvara viktiga rättsprinciper?</pre><pre>Anf.  89  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Ni reservanter har ju i detta stycke
ingen annan mening. Ni anser också att möjligheten
att använda synnerliga skäl fanns. Det står i er reser-
vation. Men ni tyckte det var fel att man utnyttjade
den möjlighet som fanns. Därigenom godkänner ni att
de synnerliga skälen har angivits. Inte bara regeringen
utan också andra har stött dem.
Det är inte makten som angriper Per Unckel för
närvarande. Det är vi vanliga utskottsledamöter som
ifrågasätter utskottsordföranden.
Utskottsordföranden har gått in i debatten på ett
olyckligt sätt. Här har det handlat om att man vill leda
i bevis att en minister har brister i sin personlighet.
Då måste det vara helt fel på hans ämbetsutövning.
Sedan driver man det i cirkel. Där kan man tala om
cirkelbevis. Det är inte ett bra sätt att föra en konsti-
tutionell debatt.
Det vore bättre om vi samlade oss till den dis-
tinkta kritik som utskottsmajoriteten faktiskt riktar
mot Näringsdepartementet och följde upp att det
verkligen blir en rättelse. Det handlar om hur man i
framtiden sköter upphandlingar, dokumentationen
kring dem och att man sluter avtal på ett rimligt och
riktigt sätt. Det är vad utskottet har att göra. Det ska
vi utnyttja vår tid till, utan överord och partipolitisk
polemik.</pre><pre>Anf.  90  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag har en mycket bättre idé om vad
riksdagen borde samlas kring, nämligen det som
riksdagen samlades kring för tre veckor sedan, i det
ögonblick som Riksdagens revisorer lade fram sin
rapport och alla partier från höger till vänster var
överens. Om detta hade kunnat bli uttalandet från
konstitutionsutskottet hade denna diskussion varit
obehövlig.
Problemet i konstitutionsutskottet har varit att den
kritik som alla i Riksdagens revisorer var beredda att
ställa upp för numera inte gäller. Det är därför som
många av oss som har velat stå fast vid den hållning-
en har blivit upprörda över vad vi ser, när kritik inte
har en längre livslängd än några få veckor.</pre><pre>Anf.  91  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Per Unckel kan inte utnämna sig till
något slags riksgranskare i egenskap av ordförande i
konstitutionsutskottet. Per Unckel har inget vidare
granskningsuppdrag än vad vi övriga ledamöter i
detta utskott har. Fortsätter resonemanget om att
socialdemokraterna i konstitutionsutskottet närmast är
att betrakta som några femtekolonnare utsända av
regeringen så tycker jag faktiskt att Per Unckel på
allvar också bör diskutera konstitutionsutskottets roll.
Jag kräver nu att Per Unckel på något sätt kommente-
rar vilket arbete som ska utföras i konstitutionsut-
skottet.
Möjligen hade det också varit något enklare att bli
överens om detta om inte rapporten Björntjänster
hade använts som manual för granskningsarbetet. Då
hade vi kunnat starta och diskutera från början. Men i
televisionen klarade Per Unckel ut att Rosengren är
en usel minister och att han ska kritiseras. Det kan
inte vara en rimlig infallsvinkel på de här frågorna.
Fru talman! Även om tiden nu går snabbt vill jag
ta upp det som Ingvar Svensson tog upp, nämligen
hur socialdemokrater i Riksdagens revisorer ska rös-
ta. Ja, det problemet har väl egentligen alla partiers
ledamöter!
Det framgår av revisorernas första rapport att
Goldman Sachs-uppgörelsen och det som kallas för
bonus eller success fee, förorsakade staten en mer-
kostnad på 80 miljoner kronor. Det är den ståndpunkt
som Riksdagens revisorer har i sin första del. När
man sedan så småningom har arbetat sig igenom detta
så kommer man fram till att regeringen har gjort
undersökningar av om det skulle vara möjligt att
återkräva någonting av det här, och så konstaterar
man att det inte har skett. Det tolkar jag som att det
inte är revisorernas ståndpunkt att 80 miljoner kasta-
des i väg. Nu är i stället revisorernas ståndpunkt att
det sätt som regeringen resonerade på faktiskt var
acceptabelt. Det är ju också det som åtminstone kon-
stitutionsutskottets majoritet har som uppfattning.
Vad minoriteten har för uppfattning på den här
punkten går inte att utläsa. Det står bara att man inte
har försökt få tillbaka pengarna. Det är ju också en
diskrepans i förhållande till revisorernas båda upp-
fattningar. Det är alltså svårt för alla att veta exakt
hur man ska rösta i de här sammanhangen.
Med hänsyn till den korta tiden får detta bli sum-
mariskt. Det står på s. 7 i konklusionerna att Riksda-
gens revisorer i rapporten ställde sig tveksamma till
att undantagsreglerna var tillämpbara i dessa fall.
Man ansåg vidare . osv. Att säga att man är
"tveksam till" är ju inte någon särskilt häftig juridisk
formulering. Det finns fler av den typen i revisorernas
rapport.
Konstitutionsutskottets ordförande, som företräder
de tre övriga partierna här, framställer det som att
Riksdagens revisorers rapport skulle vara skarp och
kristallklar och att det bara är den som man kan ta -
take it or leave it.
Men det är ju inte på det sättet! För det första är
rapporten oklar, och det är svårt att förstå vad som är
den exakta innebörden. För det andra är inte reserva-
tionen i konstitutionsutskottets betänkande en avskrift
av revisorernas ståndpunkt, utan där är det nya komp-
romissade formuleringar, bl.a. kring success fee-
historien, där man har kokat ihop det hela för att
kunna bli överens på slutet.
Från början sade konstitutionsutskottets ordföran-
de att systemet är fel och att det var fel att betala ut.
Nu har han, för att få ihop några kamrater i utskottet,
ändrat sig och sagt: Ja, man har ju inte undersökt
detta, och man kan inte veta riktigt hur man skulle
göra.
Fru talman! Jag tycker att det är om inte upprö-
rande - för man är ju van vid det mesta - så i varje
fall mindre bra för konstitutionsutskottets anseende
att vi ska behöva föra en debatt om ordens valör och
innehåll, och påstå att det är på ett sätt när det faktiskt
inte är alldeles klart att det är på det sättet. Jag tycker
att det vore mycket bättre om vi kunde hålla oss till
de texter som vi har producerat i stället för att här
försöka förstärka olika saker.</pre><pre>Anf.  92  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vill bara upplysa konstitutionsut-
skottets vice ordförande om att ordföranden inte fö-
reträder något annat parti än sitt eget i debatten. Han
är alltså inte någon ställföreträdare för oss kristdemo-
krater.
När det gäller partiståndpunkter drar Göran Mag-
nusson upp de tidigare versionerna. Men det är ju
slutversionen som gäller! Det är den som föreläggs
riksdagen efter remissbehandling osv. Det är den
ståndpunkten som är viktig att utgå från.
Göran Magnusson talar också om att man ska vara
försiktig med ordens valörer osv. Man kan väl inte
påstå att Göran Magnusson i sitt inledningsanförande
i dag var så där väldigt försiktig i de sammanhangen.
Det handlade mycket om personbeskrivningar.</pre><pre>Anf.  93  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det sistnämnda måste jag be att få
någon precision av. Jag kan inte påminna mig att jag
sysslade med personbeskrivningar. Har Ingvar Svens-
son förväxlat ordföranden med vice ordföranden? Det
var ju ordföranden som ägnade sig åt personkarakte-
ristik i betydande omfattning kring Björn Rosengren
som om inte border liner - det var väl inte så han
sade - ändå något slags gränsperson som försökte
överskrida olika gränser.
Om vi går tillbaka till success fee så är det i slut-
versionen, Ingvar Svensson, som Riksdagens reviso-
rer helt enkelt bara konstaterar att regeringen har gjort
den här bedömningen. Sedan har man ingen vidare
bedömning. Jag vet inte riktigt hur det går ihop med
den bedömning som Ingvar Svensson under Per
Unckels ledning i reservationen har kommit fram till
när det gäller vad man ska ha för uppfattning på den
här punkten.
Jag menar precis som Kenneth Kvist att det finns
utrymme för olika slags bedömningar. Inte ens
Nämnden för offentlig upphandling är tvärsäker på att
undantaget för finansiella tjänster inte går att tilläm-
pa.
Det är klart att det passar bättre ihop med björn-
tjänstmanualen att det är på ett visst sätt, men jag har
inte sett som min uppgift att vare sig bekämpa eller
försvara regeringen. Jag har sett som min uppgift i
konstitutionsutskottet att försöka klarlägga vad som
är fakta och vad vi har täckning för att säga, och inte
att säga det vi önskar att vi skulle kunna säga.</pre><pre>Anf.  94  INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller personbeskrivningar så
uppehöll sig ordföranden mycket kring näringsmi-
nisterns person. Då passade Göran Magnusson på att
uppehålla sig mycket omkring ordförandens person i
stället för att fokusera på själva granskningsfrågorna.
Det var det som jag syftade på.
Vad gäller success fee eller transaktionsersättning
är det mycket riktigt så att revisorerna inte säger
något speciellt om detta. Det är också vår bedömning
att regeringen hade ingått detta avtal och därför skulle
stå vid det. Men å andra sidan har man ju alltid möj-
lighet - nu när affären inte gick i hamn såsom man
hade tänkt sig - att pröva detta. Det är vad vi säger i
reservationerna, och ingenting annat.
Det intressanta är egentligen grunderna för upp-
handlingen. Jag har inte fått något tillfredsställande
svar. Vad är egentligen det synnerliga skälet för di-
rektupphandling?</pre><pre>Anf.  95  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Beträffande personkarakteristiken så
får vi väl titta i protokollet och se om jag har beskrivit
Per Unckel och hans personlighet. Vad jag beskrev
var den rapport som jag har talat om flera gånger.
Den har väl sällan fått så mycket uppmärksamhet som
just i det här sammanhanget, annat än i TV när ut-
skottets ordförande ställde sig bakom kritiken redan i
februari eller när det nu var. Det är det agerandet som
jag har kritiserat. Jag vet inte riktigt vad man ska få
säga till sist, om man inte får nämna personerna vid
namn eller vid funktion och koppla deras agerande till
de olika funktionerna. Det måste väl ändå vara rimligt
att få argumentera på det sättet?
Om vi går tillbaka till betalningssystemet för
Goldman Sachs arbete så är det intressanta inte att
affären sprack mellan Sverige och Norge eller mellan
de två telebolagen. Det intressanta ur avtalssynpunkt
är väl om affären hade kommit så långt att Goldman
Sachs skulle ha betalt. Det stod inte i avtalet, och man
kan ju beklaga att de som skrev avtalet inte förutsåg
att detta kunde spricka och skrev in hur det skulle
regleras.
Poängen i mitt resonemang är alltså att i avtalet
beskrevs det när man ansåg att fusionen var verkställd
- antingen genom ett beslut eller genom en serie av
beslut. Det har jag kontrollerat här. De jurister som
regeringen har anlitat och som man besitter på egen
hand har kommit fram till att i avtalets mening var
fusionen, sammanslagningen, i hamn och man skulle
betala. Det kan väl inte vara så konstigt. Att vissa
sedan var irriterade över att den affär sprack som de
egentligen hela tiden motarbetat är ju mer en politisk
fråga. Jag får försöka hålla mig till vad som står i
avtalen.</pre><pre>Anf.  96  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag hör på talmannens röst att hon
önskar att vi ska gå vidare till nästa ärende. Det ska vi
strax göra. Jag vill bara sammanfatta den utgångs-
punkt som jag, Moderaterna och, tror jag, många med
oss har haft i synen på det ärende som vi nu diskute-
rar. Det har inte varit fråga om att tycka speciellt illa
om Björn Rosengren. Han råkar bara vara den person
som har varit ansvarig för ärendet och får därmed
också riskera att ta en och annan del av kritiken.
Nej, vår utgångspunkt har varit en annan, nämli-
gen att säkerställa att regeringen väl hushållar med
skattebetalarnas pengar. Det är det som ligger under
lagen om offentlig upphandling, att vi ska säkerställa
att de konsulter regeringen vill ha och de tjänster
regeringen vill ha utförda utförs på billigaste och
effektivaste sätt. Det är därför många av oss har sagt
att det är fullständigt självklart för oss att ställa oss
bakom lagens huvudidé om upphandling i konkur-
rens. Det är bara så som lagens huvudidé kan för-
verkligas.
I fråga om bonusersättningen är det samma beve-
kelsegrund som ligger bakom vår önskan att rege-
ringen borde pröva om denna ersättning faktiskt bor-
de ha betalas ut. Varje kännedom om den marknad
som vi nu talar om ger vid handen att förutsättningar-
na att nå fram till ett bättre resultat, trots de juridiska
rådgivarnas påpekanden, ingalunda var uttömda.
På de här båda punkterna skiljer vi oss uppenbar-
ligen åt. Regeringens företrädare är beredda att säga
att det mesta av det här, i de hänseenden vi nu talar
om, ändå var acceptabelt. De är därmed beredda att se
mellan fingrarna med detta. Vi övriga säger oss att
det hade varit en möjlighet att spara pengar till lan-
dets folk.
Men här får vi väl acceptera att vi går olika vägar.
Så småningom lär väl också riksdagen bekräfta att vi
som företräder minoriteten i dag med hjälp av ett stort
antal andra riksdagsledamöter får finna oss i att fort-
sätta att från minoritetens utgångspunkt föra talan för
en bättre hushållning.</pre><pre>Anf.  97  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag känner mig också pressad av ti-
den, men samtidigt känns det angeläget för mig att
säga att det inte finns någon skillnad. Det sade jag
redan på förmiddagen - alla har väl inte tid att vara
här hela tiden. Jag sade redan på förmiddagen att
lagen om offentlig upphandling självfallet ska tilläm-
pas och användas. Det finns ingen motsättning på den
punkten. Jag tycker kanske att om utskottets ordfö-
rande ska redovisa utskottets ståndpunkter är det väl
klädsamt att också tala om den samlade kritik som vi
är överens om. Visserligen står den i olika stycken i
texten, men vi är överens i de grundläggande frågor-
na, nämligen frågorna om lagen om offentlig upp-
handling och att den ska tillämpas.
Sedan har vi frågan om success fee. Minoritetens
skrivning här är egentligen rätt försåtlig. Man har
ingen egen uppfattning om saken. Man tycker bara att
regeringen borde ha prövat ytterligare någon gång.
Regeringen har ju faktiskt prövat. Man har låtit ju-
rister gå igenom det här och titta på om det var värt
pengar, anseende och tid att driva frågan gentemot
Goldman Sachs. Men det har man sedan bedömt att
man inte skulle göra. Då har ju regeringen prövat
detta.
Jag tycker att det är ett försåtligt sätt att resonera.
Man kliver inte av helt, utan man säger att regeringen
har inte prövat. I det ligger då inbyggt att det borde
den kanske ha gjort. Den där typen av resonemang
tror jag ofta är resultatet av kompromisser där man
har försökt att bli överens. Den formuleringen skiljer
sig som sagt från vad Riksdagens revisorer nu möjli-
gen tycker på den här punkten. De tyckte någonting
annat för några månader sedan. Det är den osäkerhe-
ten som gör att jag inte tycker att man kan gå så långt
som minoriteten här vill.</pre><pre>Anf.  98  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara göra ett par korta kom-
mentarer till den senare delen. Ingen kan veta vad en
rättslig process hade lett fram till om regeringen hade
prövat detta i fråga om success fee. Vi säger inte ens
att vi är övertygade om att man borde ha gått till en
rättslig process. Vad vi säger är att den svenska rege-
ringen borde ha prövat att rädda hem så mycket som
möjligt av dessa 80 miljoner i en direkt förhandling
med Goldman Sachs. Det är den möjligheten som inte
är prövad, och som ett resultat av en sådan prövning
skulle, om vi hade fått råda, en fortsatt bedömning ha
gjorts av regeringens företrädare. Men inte ens detta
säger regeringens företrädare att man är beredda att
acceptera. Varför inte ta chansen att rädda pengar
tillbaka till svenska skattebetalare?
Den andra frågan gäller att Göran Magnusson sä-
ger att vi är överens om att lagen om offentlig upp-
handling ska användas. Tacka sjutton för det, skam
vore det väl annars! Vad jag säger är att vi vill att
lagens huvudidé, nämligen upphandling i konkurrens,
ska användas. Minoriteten säger att det är okej av
regeringen att avstå från det som är lagens huvudidé
och peka direkt på en av bankerna och säga: Ni får
jobbet pojkar - och dessutom inte skriva avtalet förr-
än jobbet nästan är utfört. Det är det vi vänder oss
emot. Man borde ha frågat andra för att se om man
kunde ha nått ett avtal som hade varit förmånligare
för de svenska skattebetalarna. Det är detta som är
lagen om offentlig upphandlings hela syfte.
Vad jag är rädd för är att om man slirar från detta
huvudsyfte, om man är beredd att förlåta för mycket,
så skickar detta en signal ut i den svenska statsför-
valtningen som säger att vi är beredda att ha direk-
tupphandling i mycket större utsträckning än vad jag
skulle vara beredd att acceptera.</pre><pre>Anf.  99  GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan ju lätt hålla med utskottets
ordförande om att det inte skulle behöva påpekas att
vi är överens om att lagen om offentlig upphandling
ska tillämpas. Anledningen till att jag tar upp kamma-
rens tid med detta är ju att ordföranden gör det bästa
han kan, t.o.m. med höjd röst, för att markera stora
skillnader mellan reservationen och majoritetstexten
när dessa skillnader inte ens föreligger. Det är det
som föranleder mig att faktiskt ta tag i den här frågan.
När det sedan gäller Goldman Sachs har ju pröv-
ning förevarit. Det är klart att man kan göra olika
bedömningar vid olika tillfällen, men det finns väl
anledning att sätta tilltro till de juridiska konsulter, de
experter, som har anlitats. Man ska komma ihåg en
sak om detta att försöka ta upp förhandlingar och
säga: Det sprack ju här så småningom, kan ni inte
vara vänliga att dra ned lite på ert arvode? Avtalet är
ju oklart, avtalet är ju så och så. Det kan också skada
statens trovärdighet när det gäller förtroendet i affärer
på olika sätt.
Så en annan sak, Per Unckel. Jag vet att ordföran-
den inte har någon ytterligare replik, men gå tillbaka
några år och titta på hur Per Unckels kamrater försva-
rade Per Unckels upphandlingsagerande i regeringen.
Där var det just en direktupphandling som kritisera-
des, och den försvarades då med att den i alla fall
hade gynnat skattebetalarna. Ingen vet om skattebe-
talarna har vunnit eller förlorat på regeringens age-
rande. Tron och principen är ju att om upphandlingen
sker i konkurrens blir det till billigaste och förmånli-
gaste pris. Jag har naturligtvis ingen anledning att
rent generellt ifrågasätta den tesen.</pre><pre>Anf.  100  PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag vill inte rätta Göran Magnusson
för mycket, men den upphandling som han diskuterar
och lägger på mig var en upphandling i konkurrens.
Där upphandlades ett konto som senare användes för
övriga publikationer i Utbildningsdepartementet.
Detta system ärvdes därefter av statsrådet Tham -
uppenbarligen med stor framgång. Den punkten kan
vi nog lätt avföra från dagens diskussion.
Att jag är så angelägen om lagen om offentlig
upphandling såsom den är, och det blir sista gången
jag understryker detta, är för att den spelar en så vital
roll för att vi ska kunna hushålla väl med pengar som
varken är Göran Perssons eller mina utan som är
svenska skattebetalares medel.
Utskottet har genom åren vid flera tillfällen un-
derstrukit betydelsen av att lagen om offentlig upp-
handling och dess huvudidé om konkurrensutsättning
ska hållas i helgd.
Anledningen till att vi i minoriteten nu är så be-
kymrade är att det söks argument för att försvara
varför denna konkurrensupphandling inte skedde. Vi
har ju alla suttit och lyssnat till en nästintill förtvivlad
rättschef på Näringsdepartementet och dennes försök
att motivera vad man gjorde. Argumenten åkte, som
jag tidigare antytt, fortare än en tvål i ett badkar mel-
lan olika hänsyn.
Ingen skugga ska falla över rättschefen men vi har
i uppgift att säga att det måste vara ordning och reda
på principerna - ingenting annat. Om vi kunde vara
överens om detta skulle den här debatten, mitt i hela
polemiken, ha tagit ett stort steg framåt för saklighe-
ten.</pre><pre>Anf.  101  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag kan tänka mig att begära nytt an-
förande men jag ska avstå från det av hänsyn till
kammarens tidsnöd och av hänsyn till att KU har nya
sammanträden på torsdag och fredag - utskottets
goda sammanträdesanda måste hållas vid liv.
En fråga om krigsmaterielexport till Natoländerna
(avsnitt 5)</pre><pre>Anf.  102  MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag ska börja mitt anförande med en
historia:
"Brandkåren anländer till ett hyreshus i full brand.
Människor viftar desperat från fönster och tak.
Det finns ingen tillgång på vatten så en rådig
brandchef beordrar:
- Vi har fullt med bensin i tankarna, vi måste visa
handlingskraft, branden får inte  härja ostört.
Någon rusar fram ur folksamlingen och proteste-
rar:
- Vad ni än gör, spruta inte bensin på elden!
Och brandchefen svarar:
- Hjärtlösa cyniker, tycker du hellre att vi ska sitta
med armarna i kors? Tänk på de stackars människor-
na därinne."
Historien är skriven av Erik Wijk och är hämtad
ur hans viktiga bok Ont blod. Historien handlar na-
turligtvis om Jugoslavien.
Natten till den 24 mars 1999 gav Natos general-
sekreterare klartecken till militäralliansens Europabe-
fälhavare Wesley Clark att inleda bombningarna av
Jugoslavien. Bomberna, bl.a. splitterbomber avsedda
att vålla största möjliga personskador, skulle komma
att falla oupphörligen under 72 dagar. Sjukhus, bo-
stadsområden, elverk, broar och kyrkor lades i ruiner.
Tusentals civila dödades eller skadades.
Kriget mot Jugoslavien var Natos reaktion på att
Jugoslavien och Slobodan Milosevic vägrat att skriva
under det fredsavtal som hade förelagts regimen un-
der förhandlingarna i Rambouillet i Frankrike. Offici-
ellt var syftet att sätta stopp för Belgradregimens
förföljelser, förtryck och fördrivning av den albanska
befolkningen i Kosovo. Avtalet skulle inte bara tiller-
känna Nato överhöghet i Kosovo, ett nog så svårsmält
villkor för Belgradregimen. I det s.k. Appendix B
gavs Nato dessutom fritt tillträde till hela jugoslavis-
ka territoriet. Det var ett avtal som enligt många kri-
tiska röster i efterhand har bedömts som omöjligt för
varje suverän stat att skriva under. Det går inte att
komma undan den obehagliga möjligheten att detta
också var avsikten.
Ämnet för dagens debatt är inte om bombningarna
av Serbiens och Montenegros befolkning var rättfär-
diga eller ej, om bombningarna hejdade eller förvär-
rade folkfördrivningen i Kosovo eller om Natos krig
förkortade eller förlängde Milosevicregimens tid vid
makten. Debatten handlar inte om huruvida det är
klokt att släcka eld med bensin.
Min och Kenneth Kvists anmälan till konstitu-
tionsutskottet är mer begränsad till sin karaktär. Vi
har begärt att KU ska granska huruvida regeringens
underlåtenhet att agera för återkallande av tillstånd
till krigsmaterielexport till Natoländerna under den
tid som kriget mot Jugoslavien pågick var i enlighet
med av riksdagen beslutade riktlinjer. Trots frågans
formellt sett begränsade räckvidd har den stor princi-
piell betydelse. Den vetter mot ett antal stora och
svåra frågekomplex, inte minst det som handlar om
den internationella rättens, folkrättens, innebörd och
eventuella förändring.
Jag vill gärna säga att vår anmälan har fått en
grundlig och seriös behandling i utskottet. Utrikesut-
skottet har getts tillfälle att yttra sig, och man har
gjort det i ett yttrande som finns i bilaga A5.3 och
som innehåller betydligt mer av eftertanke och pro-
blematisering än de ledarsidor som våren 1999
stämplade varje kritik mot Natos bomber som en
handräckning åt folkmördare. Utskottet sköt vidare
upp behandlingen av ärendet för att kunna ta del av
rapporten från den s.k. Kosovokommissionen, vilken
tillsattes av FN:s generalsekreterare på svenskt initia-
tiv. Dessutom har utskottets eget kansli bidragit med
värdefulla analyser av en förvisso inte helt enkel
fråga. Jag rekommenderar betänkandet till läsning.
Frågor om svensk vapenexport är förvisso inte
nya för konstitutionsutskottet. Men vad vi ser i detta
ärende är inte i första hand den klassiska konflikten
mellan å ena sidan en officiell svensk utrikespolitik
till stöd för avspänning och mänskliga rättigheter och
en till detta någorlunda tillpassad vapenexportlag-
stiftning och å andra sidan försvarsindustrins intresse
av avsättning för sina produkter - en konflikt som har
genererat åtskilliga sidor KU-text där en rad kreativa
försök att hitta kryphål i lagen har granskats. Det är
alltså inte den konflikten som vi här ser.
Här har vi i stället vad som förefaller vara en kon-
flikt mellan å ena sidan svensk utrikespolitik och å
andra sidan svensk lagstiftning, eller åtminstone lag-
stiftarens intentioner. Denna konflikt är väl närmast
ännu allvarligare.
Vapenexportlagstiftningen och de av riksdagen
godkända riktlinjerna för svensk vapenexport innebär
bl.a. att utförseltillstånd bör återkallas om den motta-
gande staten kommer i väpnad konflikt med annan
stat.
Under våren 1999 exporterade Sverige krigsmate-
riel till ett antal Natoländer som befann sig i krig.
Ändå anser sig regeringen inte ha handlat fel - ett
argument som nog måste antas ha formulerats först
med anledning av KU:s frågor; i samband med själva
krigsutbrottet förefaller man inte ha ägnat sig åt några
djupare analyser. Regeringens argument är att det
finns ett undantag från nämnda regel, nämligen om
underlåtenhet att återkalla utförseltillstånd är för det
första förenligt med folkrättsliga regler och för det
andra förenligt med principerna och målen för svensk
utrikespolitik.
Det första villkoret är i och för sig inte helt glas-
klart till sin innebörd. Det skulle kunna tolkas som att
det är vapenexporten, eller underlåtenheten att åter-
kalla tillståndet, som ska vara förenlig med folkrätten
- vad nu det skulle kunna betyda. En rimligare tolk-
ning är naturligtvis att villkoret gäller den väpnade
konflikt som, om folkrättsstridig, skulle innebära att
utförseltillstånd ska dras tillbaka.
Frågan blir alltså: Var Natos anfallskrig mot Jugo-
slavien våren 1999 förenligt med folkrätten?
Här ska det noteras att knappast någon - inte Ko-
sovokommissionen, inte riksdagens utrikesutskott och
inte regeringen själv - förmår svara ett entydigt ja på
den frågan. Anfallet hade inte godkänts av FN, vare
sig av säkerhetsrådet eller av en majoritet av med-
lemsstaterna. Inget av undantagen från FN-stadgans
förbud mot användande av militärt våld var tillämp-
ligt.
Här har Jugoslavienkrigets apologeter i stället
börjat tala om att folkrätten håller på att förändras och
att FN-stadgan är föråldrad. Den gamla folkrätten,
som fokuserar relationen mellan suveräna stater,
menar man, håller på att ersättas av en ny folkrätt
som fokuserar befolkningarna och de mänskliga rät-
tigheterna snarare än staterna och som därför skulle
ge utrymme för militära aktioner i syfte att förhindra
folkmord eller andra människorättskränkningar. Och
vem vill inte förhindra folkmord?
Problemet är: Vem bestämmer när en humanitär
intervention är berättigad? Eller rättare sagt är pro-
blemet svaret på denna fråga. Svaret är naturligtvis
att det är den som har vapnen, den som styr militäral-
lianserna, som bestämmer när och vems mänskliga
rättigheter som är hotade och som bestämmer när
detta ska användas som förevändning för ännu ett
krig vars egentliga syfte aldrig är det officiella.
"Regeringarna skriver nonaggressionspakter -
Lille man, skriv ditt testamente!" uttryckte Brecht det
på sin tid. Ska vi i morgon säga något liknande om de
humanitära interventionerna?
Kosovokommissionen beskriver Jugoslavienak-
tionen som olaglig, illegal. Däremot anser man att
kriget bör betraktas som legitimt, legitimate, eftersom
dess syfte och resultat var Kosovos befrielse från
serbiskt förtryck. Vi bortser för tillfället från att detta
antagandes syfte och resultat kan ifrågasättas, och jag
citerar i stället konstitutionsutskottets slutsats på s.
132: "Med denna tolkning blir den svenska regering-
ens underlåtenhet att återkalla givna exporttillstånd
åtminstone delvis förenlig med folkrätten."
Lyssna på det. Den svenska regeringens handlan-
de var "åtminstone delvis" förenligt med folkrätten!
Som regeringsledamot skulle jag vara djupt bekymrad
över en sådan formulering i ett betänkande av kon-
stitutionsutskottet.
Det andra villkoret då, förenlighet med målen och
principerna för svensk utrikespolitik? Här har rege-
ringen naturligtvis större möjlighet att själv bestämma
spelreglerna, och i viss utsträckning blir ett handlande
förenligt med svensk utrikespolitik genom att rege-
ringen anser att det är förenligt med svensk utrikes-
politik, eftersom det i stor utsträckning just är rege-
ringen som bestämmer vad som är svensk utrikespo-
litik. Här har dessutom riktlinjerna till krigsmaterie-
lexport getts ett fribrev till ett antal länder, nämligen
de nordiska länderna, Österrike och Schweiz samt de
dåvarande EG-medlemmarna, till vilka vapenexport
"i princip" ansågs vara okej så att säga på förhand.
Återstår av de i detta sammanhang krigförande län-
derna Kanada, USA och Turkiet. Till Turkiet skedde
ingen export under den här perioden. Återstår Kanada
och USA.
För att komma till slutsatsen: Utskottets majoritet
kommer, utan någon mer ingående argumentation,
fram till att regeringens handlande, eller icke-
handlande, när det gäller utförseltillstånd trots allt
med tanke på omständigheterna etc. var försvarligt.
Vår, dvs. Vänsterpartiets och Miljöpartiets, slutsats
måste bli en annan. Vi skriver i vår reservation:
"Oavsett regeringens ställningstagande till bomb-
ningarna av Jugoslavien innebar ... gällande svenska
regler att krigsmaterielexport till de krigförande län-
derna under den tid Natos bombningar pågick inte
kunde medges. Att dessa regler sannolikt utformats
utan övervägande av möjligheten att den svenska
regeringen skulle kunna komma att ge sitt stöd till ett
icke FN-sanktionerat anfallskrig mot en suverän na-
tion förändrar inte denna bedömning. Regeringen bör
därför klandras för att den inte tog initiativ till att
återkalla tillstånd för utförsel av krigsmateriel till de
krigförande länderna."
Fru talman! Jag yrkar vad gäller avsnitt 5 i ut-
skottets betänkande på godkännande av anmälan i
reservation nr 6.</pre><pre>Anf.  103  PER LAGER (mp):
Fru talman! Den 24 mars beslutade Nato att inleda
luftangrepp mot Jugoslavien utan sanktion från FN:s
säkerhetsråd eller en majoritet av medlemsstaterna.
Enligt den s.k. Kosovokommissionen var den militära
aktionen därför olaglig, samtidigt som kommissionen
ansåg den vara befogad därför att alla diplomatiska
möjligheter var uttömda och interventionen ledde till
att huvuddelen av Kosovos befolkning befriades från
en lång period av serbiskt förtryck.
Man inser också att humanitära interventioner än-
nu inte fått en klar uttolkning inom den internatio-
nella rätten. Därför rekommenderar man att en kon-
vention tillskapas avseende militära operationer som
bygger på FN-stadgans nuvarande bestämmelser om
fredsbevarande insatser eller på nya normer om hu-
manitär intervention. Det finns flera stats- och folk-
rättsvetare som samtidigt varnar för en sådan utveck-
ling. Inger Österdahl t.ex. menar att accepterandet av
Natos bombningar i Jugoslavien innebär att vi också
måste acceptera att Kina och Ryssland gör likadant i
andra länder. Även om en humanitär intervention kan
te sig både önskvärd, rättfärdig och moralisk på kort
sikt kan perspektiven på längre sikt bli precis de om-
vända. Sverker Gustavsson, professor i statsrätt, var-
nar för utvecklingen av samvetsbaserad män-
niskorättspolitik, där den ena eller den andra makt-
grupperingen uppträder som självutnämnd väktare av
den "nya" folkrätten.
Statsrådet Leif Pagrotsky menade i utskottsutfråg-
ningen att i det här fallet stod Sveriges utrikespolitis-
ka och försvarspolitiska intressen mot varandra och
behövde vägas inbördes. Bedömningen var att fortsatt
export till medlemsstater i Nato inte med automatik
kunde anses strida mot principerna och målen för
svensk utrikespolitik. Prövningen fick ske från fall till
fall. Något återkallande av exporttillstånd var dock
inte aktuellt i de här fallen.
ISP, Inspektionen för strategiska produkter, den
ansvariga myndigheten, ansåg inte de aktuella ären-
dena som svåra. Inga av de 63 aktuella ärendena
lämnades över till regeringen för avgörande eller för
samråd i Exportkontrollrådet. Det senare informerade
sig i efterhand, och inget parti begärde diskussion.
Min fråga är förstås: Hur gick själva informationen
till? Var man i Exportkontrollrådet helt på det klara
med vad saken gällde när man fick information? Jag
vet inte det. Jag har inte fått svar på de frågorna.
I Vänsterns och Miljöpartiets gemensamma reser-
vation menar vi att den folkrättsliga grunden för
Natos bombningar kan ifrågasättas. FN-stadgans
förbud mot militärt våld i internationella konflikter
har otvetydigt överträtts, och inget av stadgans un-
dantag är tillämpligt.
Risken är uppenbar att en utveckling av folkrätten
till att omfatta "humanitär intervention" innebär ett
ökat utrymme för militärt och ekonomiskt domine-
rande nationer att använda militärt våld för att skydda
sina egna intressen. Att en ny praxis i folkrättsliga
frågor bildas måste givetvis först förankras i riksda-
gen genom riksdagsbeslut. Vi menar därför att rege-
ringen bör klandras för att den inte tog initiativ till att
återkalla tillstånd för utförsel av krigsmateriel till de
krigförande länderna.</pre><pre>Anf.  104  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det som utskottet har haft att bedöma
på det här området är tveklöst komplext och rymmer
väldigt många bottnar och olika infallsvinklar. Det
visar sig också av att utskottet har ägnat ganska
mycket tid åt det och också lagt ned möda på att skaf-
fa sig kunskap dels genom remissen till utrikesut-
skottet, dels genom den egna utfrågning som utskottet
hade.
Det är väl riktigt att säga att något absolut enkelt
och entydigt svar har utskottet inte heller fått. Som
det ofta blir i sådana här sammanhang har det landat i
en bedömning av de olika faktorer som ska vägas
samman för att man ska kunna komma fram till huru-
vida de givna exporttillstånden skulle avbrytas eller
fullföljas under de rådande omständigheterna.
Jag lyssnade med intresse till både Per Lager och
Mats Einarsson. Framför allt Mats Einarsson hade i
början av sitt anförande ett mycket vidare perspektiv
på den här frågan än vad utskottet har haft att grans-
ka. Jag känner igen en del av den debatten från en
annan för Mats Einarsson och mig gemensam arena,
nämligen från Europarådets parlamentarikerförsam-
ling där den här konflikten och insatserna har varit
uppe till diskussion. Frågan rymmer många intres-
santa aspekter.
I Europarådets parlamentarikerförsamling har
också Ryssland och andra f.d. kommunistländer möj-
lighet att komma till tals och föra fram sina syn-
punkter. Mats Einarsson har även i det sammanhanget
haft lite olika inställning till den här saken.
Fru talman! Jag tänkte något kommentera det för-
hållandet att man hänger upp väldigt mycket av reso-
nemanget på vad FN gör och inte gör. Jag tycker att
det är utomordentligt viktigt att man har ett starkt och
effektivt FN. Men jag måste dessvärre konstatera att
med den beslutsstruktur och beslutsmekanism som
man har i Förenta nationerna med säkerhetsrådet och
vetorätten för olika medlemmar kan det vara svårt att
komma till beslut i en konflikt där stormakternas
intressen står emot varandra. Så var väl situationen på
hösten 1998 och våren 1999. Med den goda nyhets-
rapportering som skedde kunde man se vad som för-
siggick i Jugoslavien. Man konstaterade också att det
var svårt att göra några effektiva insatser, och det
resulterade så småningom i Natobombningarna.
Sedan kommer jag in på frågan huruvida man kan
klandra regeringen för att den inte avbröt exporten av
krigsmateriel. Det är ju ganska noggrant utrett i be-
tänkandet och statsrådet Pagrotsky har pekat på att
det finns olika styrparametrar. Många som debatterar
vapenexportfrågor ägnar sig åt den ena eller den and-
ra styrparametern, men glömmer bort att man måste
göra en sammanvägning av de totala intressen för att
komma fram till ifall det föreligger hinder för export
eller ej.
Majoriteten har filat ganska mycket på sin be-
dömning. Så småningom bestämde vi oss för att avstå
ifrån att säga någonting om folkrätten, och jag tror att
det var klokt att avstå från det. Folkrätten är stadd
under debatt och också under utveckling. Det finns
ingen anledning för konstitutionsutskottet att försöka
att komma fram snabbare där än några andra.
Fru talman! Till sist vill jag bara konstatera det
som Per Lager redan har varit inne på, nämligen att
Inspektionen för strategiska produkter, som hanterar
dessa licenser och förlängningen av den, fann inte
anledning att gå till regeringen, vilket man kan göra
om man stöter på licensfrågor av särskilt känslig eller
komplicerad natur.
Exportkontrollrådet, där parlamentariker är repre-
senterade, fann inte heller anledning att utifrån den
information man fick diskutera mera om inriktningen.
Möjligen berodde det på att den information man fick
var att det handlade om återexport av militära reserv-
delar till Norge, Danmark och andra närliggande
länder. Man betraktade kanske inte dessa länder som
krigförande även om de per definition som Nato-
medlemmar var det.
Fru talman! Eftersom det har yrkats bifall till
godkännande av anmälan i reservationen vill jag yrka
avslag på det, och i stället yrkar jag på godkännande
av utskottets anmälan.</pre><pre>Anf.  105  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag har bara en liten fundering. Den
handlar om Exportkontrollrådet. Jag vet inte vad
Exportkontrollrådet fick för information. Min fråga
gäller om man kan utgå ifrån att alla var helt på det
klara med vilka ärenden det handlade om när infor-
mationen lämnades i efterhand. Det kanske inte heller
Göran Magnusson vet. Men jag ställer mig lite frå-
gande. Om inte annat borde det ha varit föremål för
diskussion i Exportkontrollrådet, vilket tydligen inte
förekom. Vet möjligen Göran Magnusson mer om
detta?</pre><pre>Anf.  106  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Tyvärr, Per Lager, vet jag inte mer
om detta. Jag har inte heller talat med några social-
demokratiska representanter eller andra representan-
ter i Exportkontrollrådet. Det kanske vi borde göra
såväl Per Lager som Mats Einarsson och jag.
Möjligen såg ärendet ganska oförargligt ut i pap-
peren. Det talades om återexport av materiel som
hade varit i Sverige för reparation och underhåll och
som exporterades tillbaka till Danmark eller Norge.
Det framstod väl inte som särskilt uppseendeväckan-
de eller dramatiskt om man inte kopplade ihop dessa
länder med Nato och de pågående bombningarna i
Jugoslavien. Så kan man teoretisera. Men vi kommer
möjligen närmare sanningen om vi talar med våra
kamrater i Exportkontrollrådet.
Statsminister  Göran Perssons uppmaning till kom-
munerna om socialbidraget (avsnitt 6.2)</pre><pre>Anf.  107  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag ber om ursäkt. Man får väl inte
raljera, men jag är inte så van att befinna mig i mino-
ritet och att vara först på talarlistan. Jag glömde bort
mig. Men det kan vara en nyttig påminnelse från
principiell synpunkt.
Regeringen hade fört en politik som innebar gans-
ka hårda år med kraftiga nedskärningar för barnfa-
miljer och för många andra i Sverige. Det gjorde att
man kunde höja barnbidraget, vilket vi socialdemo-
krater och samarbetspartierna tyckte var utomordent-
ligt viktigt. Då var det inte så konstigt att det gjordes
uttalanden som innebar att barnfamiljerna borde få
del av barnbidragshöjningen, även om de under läng-
re eller kortare tid varit beroende av socialbidrag för
sin försörjning.
Egentligen är det inte någon debattör som har sagt
att detta inte borde komma barnfamiljerna till del som
ett bidrag till en standardhöjning. Diskussionen har
mera tagit sig juridiska former. Man har diskuterat
huruvida detta var förenligt med den kommunala
självstyrelsen. Man har också diskuterat om statsmi-
nistern genom att rikta denna uppmaning, inte till
enskilda individer utan till kommuner, hade överskri-
dit det som kunde anses vara möjligt inom ramen för
statsministerämbetet.
Det är naturligtvis alldeles klart, som majoriteten
skriver, att statsministern riktade en uppmaning till
kommunerna där han tog ett exempel från Sundsvalls
kommun, som hade gjort insatser på just det här om-
rådet i syfte att låta de 100 kronorna per månad
komma också den socialbidragsberoende barnfamil-
jen till del.
Men vi skriver från majoritetens sida att denna
uppmaning riktade sig till självständiga kommuner.
Som Kommunförbundet uttalade alldeles i anslutning
till den pågående diskussionen, är kommunerna na-
turligtvis suveräna att fatta de beslut som de anser
vara riktiga och möjliga att fatta. De ska naturligtvis
också konstruera ett sådant här beslut så att det ryms
inom lagstiftningen.
Från majoritetens sida har vi alltså inte kunnat se
att statsministerns uttalande skulle vara värt något
klander utan i stället sett positivt på själva syftet med
det, nämligen att något förbättra socialbidragsberoen-
de familjers levnadsstandard. Det har också mycket
klart uttalats att det inte har varit någon principiell
förändring i uppfattningarna om dessa frågor, utan att
det mer har handlat om att just i detta faktiska läge
göra på det här  sättet.
Den här frågan har sedan blivit föremål för dom-
stolsprövning, och det finns ett domslut i en första
instans, en länsrätt. Förmodligen kommer överordna-
de domstolar att pröva frågan, och då har i alla fall
minoriteten tänkt sig att återkomma till riksdagen. Jag
vet nu inte om det sker oberoende av utgången eller
om det i första hand sker om en domstol skulle finna
att detta inte är förenligt med lagstiftningen. Annars
vore det ju klädsamt om man återkom till riksdagen
och konstaterade att man hade fel på den här punkten
och att statsministern inte har begått något allvarligt
brott, vilket man nu försöker påskina i majoritets-
skrivningen.
Möjligen har jag sagt majoritet och minoritet vid
fel tillfällen, men jag bekänner ytterligare en gång att
jag befinner mig i minoriteten och talar för den.</pre><pre>Anf.  108  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Göran Magnusson må väl vara förlå-
ten om han säger fel ibland. Jag förstår att situationen
känns ovan. Vi befinner oss på samma sida, men jag
är ju lite vanare vid att vara i minoritet. Egentligen
kanske vi tillhör Sveriges mest erfarna oppositions-
parti vid en historisk granskning eftersom vi aldrig
har suttit i en regering, även om jag nyss framställdes
som att ha talat för makten, vilket kändes något
knepigt.
Fru talman! Det är klart att när barnbidraget höj-
des var det en märklig situation som uppstod. De som
kanske mest skulle behöva barnbidragshöjningen
kom inte att märka av den, därför att samtidigt som
de fick ett höjt barnbidrag sänktes deras socialbidrag
med motsvarande summa. På det sättet blev det ett
nollsummesystem. Däremot fick de som är lite mind-
re olyckligt lottade och inte lever på socialbidrag en
hundring extra per månad när barnbidraget höjdes.
Det uppstod då en diskussion om avsikten med
barnbidragshöjningen kan ha varit att de som har det
ekonomiskt sämst inte skulle få del av den. En kom-
mun har kommit fram till en lösning i frågan genom
att för barnfamiljer generellt sett höja socialbi-
dragsnormen.
Statsministern svarade i en diskussion här i riks-
dagen att det var olyckligt att höjningen av barnbi-
draget inte kom alla till del och att man därför kunde
göra på samma sätt som i Sundsvall, om det nu var
Sundsvall som han åberopade i diskussionen.
Detta ledde till en anmälan som gick ut på att
statsministern skulle ha tubbat kommuner till lag-
brott. Det låter ju lite överdrivet. Som vi hävdar i
reservationen leds kommunerna av politiskt valda
församlingar som har självstyrelser, och de beslutar
vad kommunerna ska göra eller inte göra. De tar
självfallet inte ett uttalande i en debatt på sådant all-
var att de uppfattar det som en order. Det kan emel-
lertid kanske uppfattas som en uppmaning. Därför bör
man naturligtvis iaktta en viss försiktighet med att
göra sådana uppmaningar.
Från reservanternas sida har vi inte velat gå så
långt som utskottsmajoriteten, som vill dra väldigt
stora juridiska växlar på uttalandet av statsministern.
Även om Länsrätten i Vänersborg nu har kommit till
ett utslag som förstainstans i den här frågan, är det
inte entydigt att länsrätten har rätt. En vidare
överprövning av deras dom kanske kan visa att rätts-
läget inte är så där alldeles solklart.
Utskottsmajoriteten uttrycker sig i och för sig re-
lativt hovsamt och med relativ försiktighet - någon-
ting som väl inte alltid har utmärkt debatten under
dagen från den sida som nu tillfälligt är i majoritet.
Men jag tror ändå att insinuationen att statsministern
skulle ha gjort något slags medveten tubbning till
lagbrott är lite överdriven. Därför har vi i Vänster-
partiet valt att reservera oss för den inställning som
det ges uttryck för i reservationen.</pre><pre>Anf.  109  MARGARETA NACHMAN-
SON (m):
Fru talman! Vårens granskningsarbete i konstitu-
tionsutskottet, vilket resulterat i dagens betänkande,
är min första kontakt med och erfarenhet av konstitu-
tionell granskning av regeringen, detta i min egen-
skap av ny ersättare i utskottet. Mitt första intryck när
jag kom till konstitutionsutskottet var att arbetet
präglades av ett, som jag uppfattade det, mycket kon-
struktivt klimat och en glad och trivsam stämning där
det råder högt i tak såväl bildligt som bokstavligt
talat. Jag tyckte mig också kunna se en gemensam
målsättning över partigränserna, från vänster till hö-
ger, att så långt möjligt söka nå enighet kring olika
frågor och förslag såväl visavi utskottets ordinarie
ärenden som i nu aktuella granskningsärenden.
Att arbetet skulle kunna bedrivas helt utan politis-
ka förtecken anser jag som lite av en omöjlighet. Vi
är dock var och en valda av våra respektive partier
och har mer eller mindre uttalat olika grundvärde-
ringar och ideologier. Däremot tror jag att det är möj-
ligt att göra ganska långtgående objektiva bedöm-
ningar som med lite god vilja kanske kan vägas ihop
ganska långt.
I det ärende som jag har fått förmånen att hantera
som "mitt" ärende, dvs. statsminister Göran Perssons
uppmaning till kommunerna om socialbidragen,
upplever jag just att det råder ganska stor samsyn i
flera avseenden. Att ett statsråd, oavsett om det nu
handlar om landets statsminister eller någon annan av
regeringens medlemmar, ska ha rätt att i likhet med
andra medborgare göra uttalanden i olika samman-
hang måste vara en självklarhet. Detta har också
konstitutionsutskottet tydligt gett uttryck för i sam-
band med granskning av liknande ärenden tidigare år.
För övrigt kommer detta också till uttryck i dagens
betänkande i utskottets ställningstagande visavi
statsministerns uttalande om en ny flygplats i Stock-
holmsområdet.
Utskottet har vidare varit enigt i uppfattningen att
statsministerns uttalande i det aktuella ärendet inte
står i strid med regeringsformen. Huruvida det grans-
kade uttalandet, som återfinns i ett debattinlägg i den
allmänpolitiska debatten den 17 januari i år, kan be-
traktas om en uppmaning eller inte, råder det delade
meningar om - inte i utskottet som jag har uppfattat
det, men väl mellan Regeringskansliet och utskottet.
Jag tyckte att jag i Göran Magnussons inledningsan-
förande hörde att han delade uppfattningen att det
trots allt är en uppmaning.
Regeringskansliet har under granskningens gång
beretts tillfälle att yttra sig vid två tillfällen. Andra
gången man yttrade sig var tonläget något mer hov-
samt än i det första yttrandet, men man avvisar kate-
goriskt påståendet att uttalandet var en uppmaning.
Jag citerar ordagrant ur Statsrådsberedningens pro-
memoria: "Statsministern har uttalat sig om tankarna
bakom höjningen av barnbidraget. Uttalandena gjor-
des i den allmänpolitiska debatten i riksdagen. Han
har inte riktat någon uppmaning till kommunerna."
Låt oss då se vad statsministern egentligen sade:
"Jag förutsätter att de kommuner som det gäller följer
de exempel som vi har sett i Sundsvall och på andra
ställen och vid det här tillfället gör en justering."
"Jag förutsätter", säger statsministern. Kan en
uppmaning vara tydligare än så?
Göran Persson avslutar sedan detta sitt inlägg med
följande mening: "Jag avråder dock från att detta ska
göras till en princip för framtiden."
Fru talman! Jag kan helt enkelt inte underlåta att
göra en egen bedömning med eller utan partipolitiska
förtecken. Jag påstår att statsministern borde ha varit
på det klara med att han nog var ute på lite hal is. Och
det gör jag mot bakgrund av min mångåriga erfaren-
het på det kommunalpolitiska planet och samtidigt
med vetskap om Göran Perssons långa och gedigna
erfarenhet inom samma område. Jag tror också att
Göran Persson anade - det borde han göra med den
erfarenhet han har - att det föreligger en risk för att
besluten i de kommuner som kunde tänkas följa hans
uppmaning kan komma att strida mot kommunalla-
gens likställighetsprincip.
Det finns i dag ett antal kommuner runtom i lan-
det som har fattat beslut om att höja normen på det
sätt som såväl statsministern som socialministern
uttalat sig för. Jag vill i det sammanhanget påpeka att
det inte råder några delade meningar i sakfrågan. Det
är rimligt att de här barnfamiljerna får ta del av detta.
Ilmar Reepalu, partikamrat med statsministern och
Kommunförbundets ordförande, gav uttryck för att
det är regeringen som har instrumentet för detta, inte
kommunerna.
I flera av de kommuner som har fattat de här be-
sluten är dessa ärenden föremål för prövning i allmän
förvaltningsdomstol. Det återstår att se vad resultatet
av den lagliga prövningen blir. I vårt yttrande har vi
sagt att vi vill avvakta utgången av prövningen och
återkomma. Göran Magnusson menade att det vore
klädsamt om vi återkom i det här sammanhanget,
oavsett utfallet. Jag tycker att det är naturligt. Om det
visar sig att det inte föreligger något fel tycker jag att
man kan ge uttryck för det, på samma sätt som man
gör om det föreligger ett fel.
Fru talman! I domstolen skulle jag kunna tänka
mig att man säger att målet överlämnas härmed. Jag
befinner mig nu i riksdagen, och då yrkar jag på god-
kännande av utskottets anmälan.</pre><pre>Anf.  110  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det var ett sympatiskt tonläge i Mar-
gareta Nachmansons inlägg, men det var inte det jag
ville recensera.
Jag vill säga att problemet med majoritetstexten är
att man säger att det riskerar att leda till lagbrott. Man
granskar precis det citat som Margareta Nachmanson
tog fram. Man kan kanske få det till att det ligger en
uppmaning i det. Det har vi också godtagit i reserva-
tionen. Han säger att man gör som i Sundsvall och
gör en justering. Han har alltså inte specificerat me-
toderna. Han har säkert utgått ifrån att man gör det
enligt den lagstiftning som finns. Man säger att detta
uttalande kan leda till lagbrott om det efterlevs. Jag
tror inte att det har varit avsikten eller tanken med
uttalandet. Jag tror inte heller att det ligger i uttalan-
det så som det faktiskt är gjort. Jag tror att det blir en
något skruvad tolkning av uttalandet om man vill ha
en sådan skrivning som majoriteten. Därför har vi
inte kunnat ställa upp på den, fru talman.</pre><pre>Anf.  111  MARGARETA NACHMAN-
SON (m) replik:
Fru talman! Det är ju trots allt så att det blir lite
speciellt när det är statsministern som gör den här
formen av uttalande. Det blir ju en uppmaning till
kommunerna. Jag kan återknyta till min kommunal-
politiska karriär. Jag har lite svårt att inte dela den
uppfattning som finns i den socialdemokratiska reser-
vationen om att kommunerna är självständiga. Jag
tycker inte att det strider mot varandra. I det här spe-
cifika fallet är det indirekt en form av uppmaning.
Det är väldigt många kommuner som har fattat det
här beslutet. Jag utgår ifrån att samtliga är väldigt väl
medvetna om att de tassar in i en gråzon. Jag tror inte
att de i något fall kommer att motivera sitt ställ-
ningstagande med att statsministern sade att de skulle
göra så här. Det tror jag inte.</pre><pre>Anf.  112  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag tror inte att man ska ha en över-
driven tolkning av vad likställighetsprincipen innebär.
Jag tror att det leder mycket långt när det gäller vad
kommuner får och kan göra och inte göra i olika
hänseenden.
I det här fallet säger statsministern alltså att man
ska göra en justering. Man ska försöka justera det
förhållandet att de fattigaste inte får del av barnbi-
dragshöjningen och se till att också de som är de mest
ekonomiskt utsatta, nämligen de som har socialbi-
drag, också kan få del av detta. Att i den allmänna
formuleringen att man ska justera detta, läsa in att det
skulle kunna tolkas som en uppmaning till lagbrott är
enligt min mening ett något skruvat motiv för att rikta
kritik mot regeringen.
Det är en överdrift. Något sådant föresvävade inte
regeringen, utan här gällde det att försöka rätta till
någonting som jag tror att en bred majoritet av folket
upplever som en social orimlighet, nämligen att de
fattigaste människorna inte får del av en liten stan-
dardförbättring för barnfamiljerna.</pre><pre>Anf.  113  MARGARETA NACHMAN-
SON (m) replik:
Fru talman! Jag tänker inte ge mig in i någon
längre polemik med Kenneth Kvist i detta samman-
hang, men jag kan göra ett tillägg. Jag nämnde inte
detta annat än i förbifarten. Socialministern har också
gått in i den här delen och sagt att han anser att man
ska ta de här besluten. Han tolkar dessutom lagen åt
kommunerna. Kommunförbundet har en rekommen-
dation att man kanske ska vara försiktig och inte ta
efter det här uttalandet, medan socialministern ångar
på med en papegojas envishet och tycker att med den
tolkning som Socialdepartementet gör av lagstift-
ningen är det bara att ta de här besluten. Jag delar inte
den uppfattningen.
Jag tycker att det är viktigt att kommunerna när
det gäller de här frågorna följer den kommunala lag-
stiftning som finns. Det här ärendet har nu överkla-
gats i ett rätt stort antal kommuner. Om domstolarna i
första instans kommer fram till samma beslut som i
Vänersborg stoppas detta på ett antal ställen. Då har
man ändå inte riktigt nått den effekten att alla ska få
det. Då blev det egentligen inte bättre av det här.
Jag har själv den uppfattningen att man ska vara
lite försiktigare med den här formen av uttalanden.
Det är olyckligt när det ger utrymme för olika tolk-
ningar. Sedan är det kanske inte helt onaturligt att
Kenneth Kvist och jag har olika tolkningar.</pre><pre>Anf.  114  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Får jag börja med att säga att det var
trevligt att lyssna till Margareta Nachmanson. Det var
också trevligt att kunna konstatera att hon hade börjat
KU-karriären på sammanträdena i utskottet och upp-
levt dem som positiva och trevliga. Ingvar Svensson
försäkrade detta tidigare. Jag tror inte att vi behöver
bli oeniga på den punkten; vi har ganska trevliga
sammanträden.
Det låter på resonemangen här som att vi egentli-
gen inte står så långt ifrån varandra. Det är möjligt att
om vi finge sätta oss ned vid ett kaffebord skulle vi
rentav bli helt överens. Nu har det inte blivit på det
sättet, och det är i och för sig lite trist.
Man kan möjligen säga att Kommunförbundets
ståndpunkt inte är alldeles klar. Däremot var Kom-
munförbundets jurist som var hos oss helt klar på hur
det var. Han ansåg t.o.m. att regeringen hade komp-
lett fel och att man kunde bortse från regeringens
ståndpunkt därför att det var en partsinlaga. Det var
något egenartade uttalanden, tycker jag.
Man kan också säga att det goda syfte som stats-
ministern hade möjligen håller på att malas ned i
juridikens irrgångar. Man får konstatera att det mål
som är avgjort är avgjort på de förutsättningar som
fanns där. Det är inte säkert att förutsättningarna är
desamma i andra kommuner. Därför får vi naturligt-
vis se var den här frågan sist och slutligen landar.
Man ska naturligtvis inte heller bortse från att det
i resonemangen mellan Kommunförbundet och rege-
ringen alltid finns en underton av diskussion om vem
som ska bära kostnaden för vad. Kommunfolket vill
inte ta ökade kostnader, och regeringen vill i och för
sig inte heller göra det. Det spelar naturligtvis i viss
mån in i de här sammanhangen.
Ska man göra sådana här operationer tror jag att
man ska starta i någon annan ände, men det finns
säkert möjligheter att också klara ut det goda syftet
inom ramen för kommunal likställighet och kommu-
nal juridik.</pre><pre>Anf.  115  MARGARETA NACHMAN-
SON (m) replik:
Fru talman! Jag ska gärna erkänna, Göran Mag-
nusson, att jag står för vad jag sade inledningsvis. Jag
kände inte riktigt igen mig här i dag. Men jag tyckte
samtidigt att det var spännande att få uppleva detta.
När det gäller Kommunförbundets juridiska rätts-
sektion vill jag understryka att jag sedan länge har en
rätt stor tilltro till vad de säger. Oavsett vad man har
sagt tidigare är det kanske 80-85 % av landets 289
kommuner som saknar egna juridiska funktioner och
som är hänvisade till Kommunförbundets rättssek-
tion.
När Kommunförbundet tyckte att alltför många
kommuner hörde av sig och var tveksamma hur de
skulle hantera den här frågan, gick man alltså - i
början av februari, tror jag - ut med en PM till kom-
munerna där man talade om för kommunerna att om
de tar dessa beslut ska de vara medvetna om att det
kan innebära att besluten överklagas. Så har ju skett.
Det finns ett antal kommuner där de här besluten
redan har vunnit laga kraft och där den här hundra-
lappen inte räknas med i socialbidragsnormen. Det är
ett antal kommuner som nyligen har tagit beslut, som
är under prövning och som ska vidare.
Efter att ha tittat närmare på det här kan jag kon-
statera att det inte är säkert att alla kommer att fällas,
därför att påhittigheten hos kommunalråden ute i
landet har varit helt otrolig. Jag tror att vi kommer att
kunna se både det ena och det andra. I flertalet fall
kommer nog domstolen att finna att det är fel.</pre><pre>Anf.  116  INGER STRÖMBOM (kd):
Fru talman! När det gäller statsministerns uttalan-
de och utskottets granskning av detta ärende skulle
jag vilja drista mig till en sammanfattning av minis-
terns uttalande. Jag skulle vilja säga: Så snällt han
tänkte, men så dumt han formulerade det och så fel
det blev i slutändan.
Fru talman! Jag är inte bara riksdagsledamot, utan
jag är kommunpolitiker också. Som kommunpolitiker
tycker jag att man känner allt oftare att regeringen
med sin politik försöker nagga det kommunala själv-
styret i kanten. Åtminstone upplever jag det så.
Nu har ett enigt utskott konstaterat att statsminis-
terns uttalanden vid den allmänpolitiska debatten
avsåg "angelägenheter som kommuner sköter på den
kommunala självstyrelsens grund", som det är for-
mulerat i betänkandet.
När landets statsminister uttalar sig, i vilken fråga
det än vara må, väger hans uttalande ganska tungt.
Därför är det viktigt att uttalandena är underbyggda
och väl genomtänkta. När en statsminister, som i det
här fallet, säger att han förutsätter att kommunerna
gör en justering av socialbidragsnormerna så att barn-
familjerna får hundralappen i det höjda barnbidraget
utan att socialbidraget reduceras är det en mycket
stark signal, vill jag påstå. Visst var det en uppma-
ning till kommunerna att göra ett selektivt urval ge-
nom att höja barnnormen.
Kanske är jag känslig, och kanske beror det på
min andra roll som kommunpolitiker, men jag upp-
fattar detta som ett intrång i min kommuns självbe-
stämmande. Kommunerna är självständiga. Min
kommun har inte ändrat på normen, men det finns,
som vi vet, kommuner som hörsammade statsminis-
terns uppmaning.
Det verkligt allvarliga i detta är det faktum att
statsministerns rekommendation, eller uppmaning,
kan leda till att vissa kommuner begår lagbrott.
Vi har hört här att flera har sagt att Länsrätten i
Vänersborg anser att en sådan höjd nivå för barnnor-
men strider mot lagen. Vi i majoriteten i utskottet
anser att det också kan ifrågasättas om det står i över-
ensstämmelse med den kommunala likställighetsprin-
cipen. Likställighet mellan alla barn kan vara en all-
deles för snäv tolkning av principen. Det är vårt kon-
staterande. Vi gör inte själva någon definitiv tolkning.
Vi säger att det kan vara en för snäv tolkning.
Fru talman! Det gamla välkända uttrycket "tänk
först och tala sedan" har visat sig hålla än i dag. Jag
menar att ju högre upp i makthierarkin man befinner
sig, desto viktigare är det att avväga sina uttalanden
för att inte förorsaka skada eller problem. Visst får
statsministern, statsråd och alla andra politiker göra
uttalanden och tycka till om frågor inom olika områ-
den, men det måste självklart vara så att statsminis-
terns och statsrådens uttalanden och uppmaningar inte
får ske på sådant sätt och ha sådant innehåll att det
kan leda till lagbrott.
Om det leder till lagbrott i detta fall återstår att se
i den fortsatta rättsliga processen. Kanhända får ut-
skottet anledning att återkomma till detta ärende
längre fram. Fru talman! För tillfället vill jag avsluta
med att säga att kristdemokraterna naturligtvis står
bakom utskottets ställningstagande i detta ärende.</pre><pre>Anf.  117  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Ibland kan man ifrågasätta vad det är
för finlir vi egentligen håller på med. Här har vi ett
problem. Vi har fattiga människor som måste ha
socialbidrag för att klara sin försörjning. Så ges en
allmän barnbidragshöjning på 100 kr i månaden. När
de får denna höjning - det är de som bäst behöver den
- visar det sig att deras socialbidrag sänks och att de
inte får någon höjning.
Då råkar landets statsminister säga att det är bra -
han använder det ordet - om kommunerna gör en
justering så att de fattigaste människorna får denna
extra hundralapp.
Då säger vi här - det säger också Inger Strömbom
- att det är ett problem och att statsministerns utta-
lande skadar kommunerna om det följs. Ingen tänker
ett ögonblick att den extra hundralapp i månaden som
kanske kommer de fattigaste till del faktiskt gör en
ganska stor nytta på marginalen för de utsatta. Ingen
bryr sig om detta, utan man ser det bara ur en snäv
formaliejuridisk synpunkt. Det skulle kanske kunna
leda till att någon kommun eventuellt skulle göra
någonting som strider mot kommunallagen.
Ibland undrar jag vad vi egentligen håller på med
för petimäteri. Vi ser inte till vad som gäller för män-
niskorna ute i samhället utan granskar politiken uti-
från dessa mycket knappa synpunkter. Jag tycker
egentligen att ärendet är ganska märkligt. När jag
först såg anmälan tyckte jag att den var väldigt märk-
lig.
Jag förstår att man till varje pris vill rida på prin-
ciper, men försök visa lite empati över hur fattigt folk
har det någon gång från den borgerliga kanten.</pre><pre>Anf.  118  INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Kenneth Kvist lyss-
nade när jag försökte sammanfatta statsministerns
uttalande. Jag sade: Så snällt han tänkte. Han ville ju
gott, och det vill alla vi politiker. Naturligtvis ska vi
tänka på dem som är beroende av socialbidrag.
Men samtidigt måste vi ha ett samhälle där man
följer lagar, regler och förordningar. Även ute i
kommunen finns det regelverk för att vi bl.a. ska ha
ett rättvist samhälle. Jag tycker inte att man kan bort-
se från det.
Kenneth Kvist och jag, liksom alla andra partiers
representanter, har säkert samma varma känsla för att
vi vill hjälpa våra medmänniskor som behöver hjälp.
Men samtidigt menar i alla fall jag att vi ska följa de
regler och lagar som finns. Det är en viktig princip
för att upprätthålla samhällsordningen.
Det är två olika saker. Ingen vill förmena de be-
hövande någonting.</pre><pre>Anf.  119  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är ingen som har uppmanat till
något lagbrott. Det är ingen som har sagt någonting
annat än att de lagar som finns ska följas. Vad stats-
ministern har sagt är att man ska göra ungefär som de
gör i Sundsvall. Man gör en justering så att höjningen
kommer de fattigaste till del. Jag kan inte förstå annat
än att det är en skruvad tolkning att säga att detta är
en tubbning till lagbrott.
Visst ska lagarna följas. Men är lagarna så fyr-
kantiga att sociala åtgärder inte träffar dem som bäst
behöver dem är det kanske dags att ändra på lagarna.
Då kanske det är dags att rucka lite på de höga ab-
strakta juridiska principerna.
Vad det handlar om är ändå att kämpa för männi-
skors väl och ve i samhället. Jag tror att det är det
som måste vara utgångspunkten för oss. Vi kan inte
bara se snävt formaliejuridiskt på det. Det är dess-
utom väldigt tveksamt om det som majoriteten egent-
ligen anser är rätt formaliejuridiskt.</pre><pre>Anf.  120  INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Fru talman! Länsrätten i Vänersborg anser ju att
det strider mot lagen. Det kan jag som politiker inte
sätta mig över. Jag kan inte säga att den länsrätten har
fel.
Nu ska deras ståndpunkt vandra vidare i rättsma-
skineriet, och det tycker jag är riktigt och rätt. Jag
tycker inte att politiker ska sätta sig över lagar och
tolka dem på ett sätt när jurister tolkar dem på ett
annat sätt.
Låt mig återigen påminna om att det inte handlar
om att jag är emot att de som behöver hjälp ska få
hjälp. Det handlar inte om att jag är emot att de som
behöver mera pengar till sina barn ska få mera peng-
ar. Det handlar om att vi, om det är så att lagen inte
fungerar, måste ändra lagen. Men vi ska ändra den
först, så att vi har den på papper innan vi börjar nyttja
en ny tillämpning.</pre><pre>Anf.  121  ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Kan man utgå ifrån att statsministern
får uttala sig i vilka frågor som helst? Ja, det kan
man. Så är det nog också i detta fall, men med vissa
begränsningar. Vi har vid ett flertal granskningar
bekräftat att statsråd likaväl som övriga medborgare
har rätt att uttala sig.
Men vad är det då som skiljer just statsministerns
uttalande om hur en höjning av barnbidraget ska få
genomslag för den som är beroende av socialbidrag
från andra uttalanden som statsministern har gjort och
som vi också har studerat under dagens granskning?
Statsministerns uttalande står inte i strid med rege-
ringsformen, men man kan troligen ifrågasätta om
uttalandet står i överensstämmelse med den kommu-
nala likställighetsprincipen.
Visst kan man då hänvisa, som så ofta görs från
denna talarstol, till den kommunala självstyrelsen.
Men det är också viktigt att framhålla att uttalanden
och uppmaningar från statsråd som kan riskera att
leda till lagbrott faktiskt måste undvikas. De måste
tas på allvar.
Det pågår en rättslig prövning just i detta ärende,
så låt oss följa den. Jag är helt säker på att ärendet
kommer att återkomma till denna kammare oberoen-
de av utfallet.
Fru talman! Jag kortar ned mitt anförande. Jag
ställer mig naturligtvis bakom majoritetsskrivningen i
denna granskningsomgång.</pre><pre>Anf.  122  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vi ligger kanske egentligen inte så
värst långt ifrån varandra, men ju mer jag hör företrä-
dare för majoriteten på denna punkt, desto mer kän-
ner jag i mitt sinne. Ni står och pratar om att man här
har ifrågasatt kommunalt självstyre, och ni pratar om
abstrakta juridiska principer när karln bara har sagt att
det vore bra om kommunerna kunde ordna det så att
de fattigaste fick en hundralapp till i månaden.
Jag menar att vi någon gång måste ha en utgångs-
punkt och ett perspektiv som är nerifrån de utsatta
människorna och inte bara hålla på att se politiken
som ett abstrakt regelverk. Det är inte att undra på att
folk känner sig främmande för politiken. Det är inte
att undra på att människor känner ett främlingskap
inför vad riksdagen håller på med när vi ska nagelfara
ett egentligen ganska naturligt uttalande av en stats-
minister, att det väl är bra om kommunerna, som nu
har hand om det här med socialbidragen, försöker
justera detta, så att denna höjning av barnbidraget
även kommer de fattigaste till del. Är det någonting
att bli juridiskt upprörd över? Är det någonting som
gör att man pratar om lagbrott och ifrågasätter den
kommunala självstyrelsen? Då har ju faktiskt princi-
perna blivit det godas fiende. Då bör ni nog ta och
fundera lite grann över vad hävdandet av dessa prin-
ciper är värt.</pre><pre>Anf.  123  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Då kanske det är lämpligt att Kenneth
Kvist ställer sig bakom politik som just stärker dem
som behöver mest pengar och inte ställer sig bakom
den politik som Kenneth Kvist här kritiserar, som gör
att det kommer dem till del som inte behöver det.
Blanda inte ihop äpplen och päron! Barnbidrag är
ett generellt bidrag. Socialhjälp är behovsprövat.
Blanda inte ihop det här! Kenneth Kvist ska se till att
ställa sig bakom politik som stärker dem som är fatti-
ga i landet. Det är att rekommendera Vänsterpartiet
att attackera politiken på rätt sätt.
När Kenneth Kvist säger att vi inte ska teoretisera
ärendet om kommunal likställighet säger Kenneth
Kvist också att vi i andra sammanhang när vi faktiskt
är involverade i överklaganden i fråga om principen
om likställighet inte ska ta hänsyn till det då heller.
Lagstiftning sätter alltid vissa gränser. Är gränserna
felaktiga får vi ändra lagstiftningen. Det brukar Ken-
neth Kvist i andra sammanhang hänvisa till. Prata inte
bort dålig politik! Lägg energi på att göra en bra poli-
tik som möter de fattigas behov!</pre><pre>Anf.  124  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är just därför att vi värnar fattiga
och utsatta grupper som vi kämpar för den generella
välfärdspolitiken och inte för centerpartistisk allmo-
sepolitik. Men nu är det inte det som vi diskuterar,
utan vi diskuterar frågan om lagarnas tillämplighet.
Jag kan säga så här: Gör en justering av denna so-
ciala orimlighet, att de fattigaste inte får del av de här
pengarna! Det är en uppmaning. Då blir Åsa Tors-
tensson inte upprörd över det förhållandet att de fatti-
gaste inte får del av en social generell bidragshöjning,
utan hon blir upprörd därför att några kommunalmän
kan känna sig trampade på tårna för att de får en
uppmaning från landets statsminister om att åtgärda
något som är socialt orimligt. Då måste man ju ifrå-
gasätta vad det är som är politikens syfte. Är det att vi
ska rädda andra politiker, så att de inte känner att de
blir lite trampade på tårna, eller vad de nu kan bli, av
en sådan här ganska generell och oskyldig uppma-
ning? Eller är politikens syfte att verkligen se till att
vi inte bara bekämpar eller hjälper de fattigaste lite
grann utan att vi ser till att vi för en politik som av-
skaffar fattigdomen helt och hållet?
Jag menar att vi måste se vad som är viktigt. Det
handlar inte om att blanda ihop päron och äpplen, Åsa
Torstensson. Det handlar om att behandla frågor i det
storlekshäradet där de hör hemma.</pre><pre>Anf.  125  ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Då tycker jag att Kenneth Kvist kan
hålla sig till själva granskningen och granskningspro-
blematiken. Den ringar inte in upprördhet över att de
som behöver mer pengar här i landet skulle vara de
som i den här diskussionen med Kenneth Kvist blir
utsatta för att jag blir upprörd över att några kommu-
nalmän blir trampade på tårna. Jag är inte ett dugg
upprörd över detta. Jag är upprörd över att vi har en
statsminister som i en allmänpolitisk debatt uttrycker
sig så här:
Jag förutsätter att de här kommunerna vid det här
tillfället gör en justering.
Det är ingenting annat än en mycket tydlig upp-
maning i uttrycket "jag förutsätter" hur mycket Ken-
neth Kvist än försöker blanda ihop äpplen och päron
och prata bort det som själva granskningen i sig inne-
håller.</pre><pre>Anf.  126  PER LAGER (mp):
Fru talman! Det här ärendet är just ett sådant
ärende där hela utskottet borde ha kunnat komma
överens. Vi har i stort sett samma inställning - det är i
varje fall en stor majoritet - vad gäller sakfrågan. Det
är självklart.
Men det finns alltså ett problem att göra det som
regeringen ville, det som vi har beslutat om, nämligen
att höja barnbidraget och att det ska få effekt. Plöts-
ligt blir det fel med det hela. Om man inte förutser
sådant måste man ju snabbt hitta en teknik för att
lyckas med det. Därför tror jag att det inte finns något
att säga i själva sakfrågan. Självklart ska framför allt
de människor som inte kan få detta ha det, men vi
måste hitta tekniken.
Problemet här är att statsministern går ut och gör
ett uttalande, en uppmaning, som kan ifrågasättas när
det gäller den kommunala likställighetsprincipen.
Man kan också se uppmaningen på det sättet att den,
om den efterlevs, kan riskera att leda till ett lagbrott.
Det är något annat. Den kan riskera att leda till ett
lagbrott. Vi säger ju inte att den gör det, och vi vet ju
att det här nu prövas av Kammarrätten i Göteborg. Vi
får väl se vad det blir av det. Självklart ska vi ta upp
den här frågan oavsett utslaget. Den är ju oerhört
intressant.
Samtidigt är vi ju alla rörande överens om att så-
dana här uttalanden inte står i strid med regerings-
formen, och vi tycker också att statsråd ska kunna
uttala sig. Men de måste ju tänka efter före, och har
de inte gjort det och sagt någonting så att de har gått
lite för långt måste de också kunna tillstå det. De
måste också kunna ta tillbaka det. Det är väl inte alla
förunnat att alltid veta allting, speciellt inte i en all-
mänpolitisk debatt där man plötsligt kanske står inför
att man ska uttala sig om någonting. Jag tycker att det
är oerhört viktigt att vi värnar om rätten att uttala sig
men också att saker och ting sker lagenligt. Det är
vårt utskotts stora uppgift att se till att det sker lagen-
ligt.</pre><pre>Anf.  127  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Per Lager anför att man i sak är helt
överens om att man ska värna de fattiga. Men låt oss
säga att någon hade ställt frågan om att de fattigaste
också borde få del av barnbidragshöjningen och
statsministern hade sagt så här: Lagen är nog ändå
sådan att om kommunerna skulle åtgärda det här så
skulle vi åtminstone vara ute på osäker mark, så det
ska vi inte bry oss om. Vad hade reaktionen varit då?
Då hade i alla fall det politiska angreppet varit ganska
starkt. Nu säger han att det väl är bra om man justerar
detta. Jag tycker att statsministern intar en klassmäs-
sigt rimlig position. Då tycker jag att det utskottsma-
joriteten ägnar sig åt blir ett petimäteraktigt och for-
malistiskt navelskåderi: Kanske, eventuellt, med en
viss tolkning kan detta möjligen vara en uppmaning
till lagbrott. Först och främst är det inte det, såsom
uttalandet står. Dessutom är frågan om ens den teknik
som användes i Trollhättan, som har varit föremål för
domstolsgranskning i länsrätten, är det. Detta kom-
mer att prövas i högre instans, och det är möjligt att
den högre instansen korrigerar den lägre instansen.
Vad vet vi?
Jag menar att vi får ge saker deras rätta proportio-
ner. Därför borde det hovsamma skrivsätt i det här
ärendet som reservationen ger uttryck för ha varit det
som vi kunde ha samlats kring allihop.</pre><pre>Anf.  128  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att vi nu självklart ska av-
vakta vad rättsinstanserna kommer fram till. Det är vi
väl alla överens om. Ett problem var att hälften av
Sveriges kommuner följde uppmaningen, vad jag
förstår. Hur sedan detta med överklaganden och så-
dant har skett och i vilken omfattning känner jag inte
till. Men detta har skapat ett problem. Det är ingen
petimäterhistoria; detta blir ett stort problem som man
kunde ha undvikit om man hade tänkt efter före och
sett till att den här hundralappen hade hamnat rätt. Jag
vet inte hur man skulle ha gått till väga, men nog
hade man kunnat hitta en bättre teknisk lösning.</pre><pre>Anf.  129  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det säger väl någonting om det över-
hetsperspektiv vi har på politiken. Det skapar ett
problem - för vem då? - att de fattigaste får en hund-
ralapp extra i månaden. Det är väl alldeles utmärkt att
kommuner har försökt se till att de fattigaste får en
hundralapp till i månaden. Det undanröjer naturligtvis
inte deras problem, men det kanske i alla fall i någon
liten mån lindrar problemen. Det kanske skapar lite
administrativa och juridisk-tekniska problem, men då
måste samhället lösa detta. Vi kan inte ha lagar som
omöjliggör för oss att göra insatser inom det generella
välfärdssystemets ram som lyfter upp de fattigaste
människorna. Då är lagstiftningen det godas fiende,
och då måste lagarna ändras.</pre><pre>Anf.  130  PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag delar Kenneth Kvists patos när
det gäller de här frågorna. Men vi här i riksdagen är
ju de lagstiftande. Låt oss sätta i gång och lagstifta på
det sättet att sådant här inte förekommer eller uppstår!
Det här borde vi kunna lösa i den här församlingen.</pre><pre>Anf.  131  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det är kul i KU. Det vill även jag be-
kräfta. Det är ett härligt utskott med många spännan-
de frågor kring politikens själva essens. Det handlar
ju om de viktigaste demokratiska frågorna, de som
rör vårt styrelseskick.
Efter att ha lyssnat på minoriteten i det här ären-
det, Göran Magnusson och i synnerhet Kenneth
Kvist, får jag ett intryck av, vilket också framgår av
deras gemensamma reservation, att de förringar
statsministerns auktoritet i den här frågan. Utskottets
majoritet anser att statsministerns uttalande kan leda
till mycket långtgående konsekvenser för kommuner-
na. Självklart tar kommunalpolitiker av olika par-
tifärg intryck av vad en statsminister säger, och de
kan bli förvirrade. Statsministern är ju inte vem som
helst. Det uppfattas inte att det är Göran Persson som
person som för fram synpunkterna. Den som gör
uttalandet är ju Göran Persson som företrädare för det
högsta valda ämbetet i landet.
Många kommunalpolitiker känner med rätta stor
osäkerhet om vad den kommunala självstyrelsen
egentligen innebär. Hur långt går den? Det kan då
vara väldigt skönt att kunna luta sig mot vad man
uppfattar som auktoritativa uttalanden från högre ort.
Men, fru talman, jag törs väl ändå utgå från att varken
Göran Magnusson eller Kenneth Kvist anser att stats-
råd ska fälla uttalanden som riskerar att leda till lag-
brott - eller?
Kenneth Kvist får det för sin del att låta som om
kommunerna skulle bidra med en liten skärv till sina
allra fattigaste. Men enligt Kommunförbundet dras
många kommuner med en så dålig ekonomi att den
inte tillåter några nya utgifter. Dessutom är faktiskt
budgetarna för året redan fastställda. Det skulle enligt
Kommunförbundet kosta kommunerna ca 250 miljo-
ner kronor att genomföra den här reformen.
Självklart vill jag, liksom alla andra här i salen
och alla politiker över huvud taget, att alla som har
det dåligt ekonomiskt, alla fattiga, ska få det bättre.
Där är Kenneth Kvist och jag helt överens. Men i den
här frågan resonerar Kenneth Kvist plötsligt mycket
okonstitutionellt. Jag blir väldigt förvånad när jag
lyssnar på honom. Plötsligt vill Kenneth Kvist att vi
ska bortse från vår uppgift i konstitutionsutskottet,
dvs. att granska formerna för hur olika beslut kommer
till. Kenneth Kvist är i vanliga fall en mycket skicklig
företrädare för Vänstern i konstitutionsutskottet, med
en god känsla för det konstitutionella ansvaret. Nu
släpper han plötsligt det, tycker jag, och det förvånar
mig storligen.</pre><pre>Anf.  132  GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som socialdemokrat och partikollega
med statsministern och andra statsråd måste man
naturligtvis vara väldigt glad över den oerhörda tilltro
och respekt som oppositionen visar för uttalanden
från statsråd av socialdemokratisk kaliber. Jag kan
ibland tycka att hela den här diskussionen blir en
aning överdriven. Så fort man hittar ett uttalande som
man utifrån sina partipolitiska värderingar skulle
kunna ifrågasätta tar man fram ett papper där man
skriver "KU". Allt kommer väl inte fram till KU, men
en hel del har kommit genom åren.
Därför är det bra att vi har slagit fast att statsråd
och statsministern precis som andra medborgare får
delta i debatten och naturligtvis också ska delta i
debatten. Det är ju en vitalisering av demokratin att så
många som möjligt deltar i den. Sedan är det en
självklarhet att varken ett statsråd, en statsminister, en
fullmäktigeledamot eller någon annan politiker har
anledning att uttala sig på ett sådant sätt att det upp-
står eller riskerar att uppstå lagbrott.
En mig ganska närstående fullmäktigeförsamling
- jag är dock inte längre ledamot av den - fattade
beslut härommånaden kring just barnbidragsfrågan.
Där sade några företrädare för oppositionen att man
ansåg att detta var olagligt. Likväl röstade man så
småningom för förslaget. Det betyder väl att man
också där insåg att det har ett stort värde att på det här
sättet kunna satsa några skärvar på de allra fattigaste
och mest utsatta. Jag vill gärna säga att det naturligt-
vis är omtanken om de här grupperna som gör att
statsministern har gjort det här uttalandet, som jag
utifrån de här utgångspunkterna inte heller har några
svårigheter att instämma i.</pre><pre>Anf.  133  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det tycks vara så att många kommu-
nalpolitiker oavsett partifärg tar intryck av vad stats-
ministern säger. Jag tycker att han i sin egenskap av
statsminister har en stor auktoritet i det han säger.
Sedan må man inte alltid dela hans ståndpunkter. Det
tycker jag är självklart. Uppenbarligen har som sagt
kommunerna tagit intryck, eftersom det här har blivit
ett problem i så många kommuner.</pre><pre>Anf.  134  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag hade inte tänkt replikera lika
många gånger i det här ärendet, där skillnaderna är så
små. Men jag kan inte låta bli.
Det är riktigt att jag nog känner ett stort konstitu-
tionellt ansvar och jag gör det även här. Man ska vara
mycket noggrann med att regeringen regerar under
lagarna. Vi har ett ansvar att se till att så sker. Vi har
ansvar att se till att makten inte används på ett otill-
börligt sätt för att beröva människorna insyn och
inflytande samt att den inte används för överhetsfaso-
ner och liknande.
Men i det här fallet är det först och främst med
ytterligt skruvad argumentation man kommer fram till
att det har begåtts ett formellt fel. Det formella felet
avser faktiskt en socialt angelägen sak. Det förekom-
mer alltså inget formellt fel. Det står inte ens i majo-
ritetstexten. Men det skulle eventuellt kunna tolkas
som om det kanske skulle kunna leda till något fel.
Men vi har faktiskt inte bara ett konstitutionellt
ansvar. Vi har väl också ett socialt ansvar. Vi har väl
också ett engagemang för människor, och vi måste
väl också se till att orimligheter rättas till.
Det är klart att min omtanke där ligger mindre hos
politiska kolleger i kommunerna och kanske mer hos
samhällets mest utsatta grupper. Må det kosta några
kronor, de ska ändå också ha rätt till de små sociala
förbättringar som vi har varit i stånd att göra.</pre><pre>Anf.  135  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! För mig är det inte en motsättning
mellan ett konstitutionellt och ett socialt ansvar. Jag
känner båda, och så måste det fungera i ett samhälle.
Det handlar inte heller om någon skruvad argu-
mentation. Som har framhållits vid flera tillfällen i
debatten har faktiskt domstolar också uppmärksam-
mat detta. Vi avvaktar nu vad som kommer att hända
den vägen. Detta är ingenting som vi i majoriteten i
KU har hittat på, utan det här är någonting som så att
säga kommer utifrån. Det handlar ytterst också om
kommunernas rättssäkerhet, som jag ser det.</pre><pre>Anf.  136  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Nu är det så att domstolen inte har
prövat statsministerns uttalande, utan den har prövat
hur man gjorde i Vänersborg. Man har inte prövat vad
statsministern anförde, nämligen att man kunde göra
som de i Sundsvall och justera detta. Att driva det till
att det är en tubbning till lagbrott är så att säga att
skruva argumentationen.
Sedan gjorde jag den anmärkningen att jag dess-
utom vill ifrågasätta vad det egentligen är vi är ute
efter. Vi slår vakt om abstrakta kommunala principer
med anledning av ett uttalande som, om det följdes,
skulle rätta till en social orimlighet. Då tycker jag att
vi tar ställning för politikens finsnickeri uppe i det blå
och glömmer de människor som det faktiskt gäller ute
i verkligheten.</pre><pre>Anf.  137  HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Självklart ska vi inte glömma de
människor det handlar om ute i verkligheten. Det är
så självklart att man inte ens behöver bemöta det.
Men vi kan väl avslutningsvis, fru talman, kon-
statera att det som har hänt i Vänersborg alldeles
uppenbarligen är en konsekvens av det uttalande som
statsministern har gjort och som har lett till de här
följderna. Sedan får vi se vad utslaget kommer att ge.</pre><pre>Anf.  138  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag blev mycket förvånad över Ken-
neth Kvists argumenterande i sammanhanget. Han
bortser från konstitutionsutskottets uppgifter. Vi har
ju att granska regeringens och statsrådens förhållande
till grundlag och regelverk. Vi fastställer inte föränd-
rade regler för barnbidrag eller socialbidragsnorm i
konstitutionsutskottet. Det är en missuppfattning av
konstitutionsutskottets ämnesområde.
Det är intressant att se att när det gäller humanitä-
ra interventioner i syfte att förhindra folkmord är
Kenneth Kvist och hans partikamrater väldigt forma-
listiska. Då gäller regelverket. Men när vi nu kommer
till humanitära interventioner som gäller eventuella
kränkningar av likställighetsprincipen säger Kenneth
Kvist att det inte spelar någon roll.
Den stora skillnaden mellan de olika grupperna
när det gäller den här frågan ligger i den här mening-
en: "Utskottet vill framhålla vikten av att uttalanden
och uppmaningar av statsråd inte bör ske på ett sådant
sätt att dessa - om de efterlevs - riskerar att leda till
lagbrott."
Menar verkligen Kenneth Kvist att statsråd ska
springa omkring och göra uttalanden och uppmaning-
ar som, om de efterlevs, riskerar att leda till lagbrott?
Menar Kenneth Kvist verkligen detta?</pre><pre>Anf.  139  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Nej, det menar jag inte. Något sådant
uttalande, som om det efterlevs leder till lagbrott, har
icke heller fällts.
Jag vill bara säga, fru talman, och det ska vara
mitt sista inlägg - det har blivit lite fler repliker än
jag hade avsett från början - att ju  mer anhängarna
av majoriteten på den här punkten uttalar sig, desto
mer tycker jag att jag har rätt i sak.</pre><pre>Anf.  140  INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Om nu Kenneth Kvist delar uppfatt-
ningen att statsråden inte ska springa omkring och
göra den typen av uttalanden, varför ställde Kenneth
Kvist inte upp på formuleringen? Då hade vi kanske
fått ett enigt utskott.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 5 §.)</pre><pre>5 §  Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde</pre><pre>KU20 Granskningsbetänkande
Regeringens fördelning av stöd till lokala investe-
ringsprogram (avsnitt 2.1)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
131 för res. 1
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 37 v, 12 mp
För res. 1:     66 m, 38 kd, 14 c, 13 fp
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    18 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 3 mp,
1 -</pre><pre>Behandling av Östersjömiljarden (avsnitt 2.2)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
163 för utskottet
131 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 37 v, 13 mp
För res. 2:     66 m, 38 kd, 14 c, 13 fp
Frånvarande:    18 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 3 mp,
1 -</pre><pre>Upphandlingen av trafiken på Västkustbanan (avsnitt
2.3)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 3 (m, kd, c, fp)
Votering:
162 för utskottet
132 för res. 3
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  112 s, 37 v, 13 mp
För res. 3:     1 s, 66 m, 38 kd, 14 c, 13 fp
Frånvarande:    18 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 3 mp,
1 -
Berndt Ekholm (s) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Informationsbroschyr till hushållen i samband med
Sveriges EU-medlemskap (avsnitt 2.5)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 4 (v, mp)
Kammaren godkände utskottets anmälan med ackla-
mation.</pre><pre>Upphandlingen av konsulttjänster i samband med
Telia-Telenor (avsnitt 3.1)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
158 för utskottet
134 för res. 5
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  113 s, 33 v, 12 mp
För res. 5:     66 m, 2 v, 38 kd, 14 c, 13 fp, 1 mp
Avstod: 2 v
Frånvarande:    18 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 3 mp,
1 -</pre><pre>En fråga om krigsmaterielexporten till Natoländerna
(avsnitt 5)
Godkännande av
1. utskottets anmälan
2. anmälan i res. 6 (v, mp)
Votering:
242 för utskottet
50 för res. 6
2 avstod
55 frånvarande
Kammaren godkände utskottets anmälan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  111 s, 66 m, 38 kd, 14 c, 13 fp
För res. 6:     37 v, 13 mp
Avstod: 2 s
Frånvarande:    18 s, 16 m, 6 v, 4 kd, 4 c, 3 fp, 3 mp,
1 -</pre><pre>Övriga i betänkandet upptagna frågor
Kammaren godkände utskottets anmälan.</pre><pre>Utskottets genom fattade beslut godkända anmälan
lades till handlingarna.</pre><pre>6 §  Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter
ur nedlagda förundersökningar samt andra frågor
om offentlighet och sekretess</pre><pre>Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU17
Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter ur nedlagda
förundersökningar samt andra frågor om offent-
lighet och sekretess (prop. 2000/01:109).</pre><pre>Anf.  141  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är ett i huvudsak enhälligt ut-
skottsbetänkande som vi nu har framför oss. Dock
finns det på en punkt en reservation från Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet avseende det s.k. MUST-
programmet och en motion vars substans egentligen
är att ökad öppenhet krävs gentemot detta programs
forskare.
Vi fick ju en debatt om säpos och IB:s åsiktsre-
gistrering. I den diskussionen krävdes en sannings-
kommission. Svaret från regeringen var att det skulle
bli en oberoende forskning - naturligtvis med stora
möjligheter att titta i arkiven och komma åt hemliga
handlingar för att på det viset öppna den varböld som
det här var i det svenska samhället, i varje fall för
många människor.
I praktiken visar det sig sedan att det inte alls har
blivit så öppet. Forskarnas arbete har försvårats. De
har svårt att komma åt handlingar. Man har alltså inte
fått de möjligheter till undantag från sekretessen som
utlovats och inte heller möjlighet att bedriva den
forskning som redan fanns.
Mot den bakgrunden framlade Vänsterpartiet en
motion i riksdagen med förslag som syftade till att
möjliggöra denna större öppenhet. Utskottets majori-
tet har dock inte biträtt förslagen i detta stycke, vilket
vi beklagar.
Med detta yrkar jag bifall till reservationen under
punkt 5. Kontentan är alltså att det är nödvändigt med
en större öppenhet och med möjligheter för forskarna
att bedriva nödvändig kritisk granskning av säpos och
IB:s verksamhet.</pre><pre>Anf.  142  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag i betänkandet och avslag på reserva-
tionen.
I betänkandet behandlas regeringens förslag i pro-
position 2000/01:109 angående skadelidandes rätt att
ta del av uppgifter ur nedlagda förundersökningar.
Inga motioner har väckts med anledning av proposi-
tionen. Där är vi alltså helt överens i utskottet.
I betänkandet behandlar utskottet även motioner
från den allmänna motionstiden som gäller offentlig-
het och sekretess. Den enda reservationen i utskottet
har lagts fram av Vänsterpartiet, med instämmande av
Miljöpartiet. De yrkar bifall till motion K291.
I motionen yrkas på ändrade villkor för de forska-
re som den 11 december 1997 fick regeringens upp-
drag att bedriva forskning om MUST:s, den militära
underrättelse- och säkerhetstjänstens, verksamhet från
slutet av 1920-talet till början av 1980-talet.
Reservanterna hänvisar bl.a. till professor Christer
Jönsson, ordförande i programgruppen för MUST-
forskningen som uttalat att verkligheten ligger väldigt
långt från regeringens inledande försäkringar om
öppnade arkiv.
Jag tycker att det i sammanhanget är värt att åter-
ge ett annat uttalande av Christer Jönsson som finns
återgivet i betänkandet: "Samtidigt som det är lätt att
bli pessimistisk inför alla de svårigheter och hinder
som programmet mött, skall man inte glömma bort att
det faktiskt bedrivs forskning inom de olika projek-
ten. Det är inte tal om att programmet 'havererat',
som det upprepade gånger framställts i media."
Utskottet har avstyrkt motionen. Den bedömning-
en har gjorts bl.a. med hänvisning till att de forskare
som inte får tillgång till begärda uppgifter hos en
möjlighet har möjlighet att hos regeringen i varje
enskilt fall, med stöd av 14 kap. 8 § sekretesslagen,
begära undantag från sekretessen.
Utskottets bedömning, att avstyrka motionen med
hänvisning till de yrkanden som framställs i motio-
nen, har prövats i samband med regeringsbeslutet från
den 31 mars 1999 - ett beslut där regeringen besvarar
en skrivelse från Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, HSFR, med krav på åtgärder.
I betänkandet finns också ett särskilt yttrande av
Helena Bargholtz, Folkpartiet. Hon är inte i kamma-
ren just nu men hon finns väl någonstans i närheten.
Jag vill gärna göra en kommentar. Vi instämmer i
hennes uppfattning att EU:s institutioner måste präg-
las av större öppenhet. I övrigt kan jag möjligtvis
tycka att yttrandet är som att slå in öppna portar, t.ex.
när det sägs att Sverige bör verka för att den svenska
synen på allmänna handlingars offentlighet får en
motsvarighet även i EU.
Det måste rimligen vara allmänt känt att regering-
en i flera år har drivit, och fortfarande driver, den
linjen och att regeringen också har nått viss fram-
gång, bl.a. i och med kommissionens beslut den
25 april och Europaparlamentets beslut den 3 maj.
Europeiska rådet kommer i juni att fatta beslut om
den nya förordningen, vilken i så fall kommer att
träda i kraft inom sex månader. Jag vet inget riks-
dagsparti som har en annan uppfattning i denna fråga
än den som regeringen har.
Fru talman! Återigen yrkar jag bifall till utskottets
förslag i betänkandet och avslag på reservationen.</pre><pre>Anf.  143  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Britt-Marie Lindkvist har väl rätt så
till vida att projektet inte har havererat. Men det är
många forskare som deltar i projektet som är oerhört
kritiska mot det sätt på vilket deras forskning har
försvårats genom att de inte har fått den utlovade
åtkomligheten av material. Därför menar vi att det är
olyckligt att utskottet inte har kunnat sträcka sig läng-
re än vad man gör och gå motionen mera till mötes.
Detta öppnar en möjlighet att begära undantag
från sekretessen hos regeringen. Just för tillfället har
jag inte lyckats ta reda på hur många som har begärt
ett sådant undantag och hur i så fall denna begäran
har behandlats. Men intrycket av forskarnas reaktion
är att de inte har mötts med någon särskilt stor vilja
till öppenhet.
Men vi får väl återkomma till frågan efter det att
vi skilts vid voteringen. Jag utgår från att majoriteten
i utskottet också kommer att reflektera sig i kammar-
majoritet, vilket jag beklagar.</pre><pre>Anf.  144  BRITT-MARIE LINDKVIST (s):
Fru talman! Det är inte så att det inte har skett nå-
gonting sedan 1997 när de fick uppdraget. Regering-
en har ju efter det gett bl.a. i regeringsbrevet till För-
svarsmakten för 1999 i uppdrag till Försvarsmakten
att lämna stöd till HSFR. I uppdraget ligger bl.a. att
MUST ska verka för att relevant arkivmaterial för
HSFR:s forskningsprogram om militär underrättelse-
tjänst skyndsamt tas fram.
Dessutom har de enligt skrivelsen som kom in till
regeringen tagit del av det och gått med på att man
ska öppna arkiven i den mån det inte har med rikets
säkerhet att göra. Det är inte att vi inte är överens om
att det ska råda en öppenhet, för det tycker ju vi alla.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>7 §  Diskonteringsränta vid beräkning av livför-
säkringsavsättningar</pre><pre>Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU26
Diskonteringsränta vid beräkning av livförsäkrings-
avsättningar (prop. 2000/01:106).</pre><pre>Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>8 §  Beskattningen av anställda ombord på
färjor mellan Sverige och Danmark</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU22
Beskattningen av anställda ombord på färjor mellan
Sverige och Danmark (prop. 2000/01:89).</pre><pre>Anf.  145  ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Efter en välmatad dag med konstitu-
tionella frågeställningar känns det nu skönt att ge sig i
kast med lite handfasta skattefrågor.
Fru talman! Den svenska sjöfartsnäringen har haft
och har besvärliga tider med bristande lönsamhet. Det
har lett till en viss utflaggning och därmed mindre
svensk sysselsättning än vad som skulle ha varit fallet
vid en större transportvolym i den svenskflaggade
verksamheten. Det här beror i sin tur i väsentlig grad
på att svensk sjöfarts konkurrensförhållanden försäm-
rats i förhållande till sjöfart i länder som infört sär-
skilda stödformer för sin egen hemmaflaggade sjö-
fart. Danmark är ett sådant exempel.
Centerpartiet har vid flera tillfällen, bl.a. i senare
års budgetmotioner, krävt att regeringen ska framläg-
ga förslag till anpassning av de svenska reglerna till
den nya konkurrenssituationen. Det ledde tidigare
under riksmötet bl.a. fram till ett riksdagens tillkän-
nagivande till regeringen med krav på förslag till
förbättringar på sjöfartens område.
Vi har otåligt väntat på åtgärder från regeringens
sida. Vi är därför glada över att det förslag vi nu har
att behandla kom, även om det borde ha kommit
tidigare än det gjorde. Enligt vår mening borde rege-
ringen också ha gått längre och presenterat förslag till
sjöfartsstöd i en vidare bemärkelse än vad som nu
skedde. Risken för en mera massiv utflaggning är
påtaglig om inte snabba åtgärder vidtas.
Vår uppfattning är och har varit att ett system med
nedsättning av sociala avgifter och löneskatter ska
införas med retroaktiv verkan från den 1 januari
2001. För en kort tid sedan lade regeringen fram ett
sådant förslag med ikraftträdande den 1 oktober i år.
Vi är, fru talman, inte generellt förespråkare för
branschstöd, men i det konkurrensläge som svensk
sjöfart försatts i är det nödvändigt att agera. Vår upp-
fattning är att regeringen har varit alldeles för passiv,
alldeles för senfärdig med att lägga fram förslag till
förbättringar för den viktiga näring som sjöfarten
utgör. För denna sin senfärdighet förtjänar regeringen
kritik.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationen i
detta betänkande.</pre><pre>Anf.  146  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Huvuddelen av Rolf Kenneryds anfö-
rande handlade om en proposition som nu ligger i
trafikutskottet för beredning. Jag ämnar kommentera
bara det föreliggande förslaget från skatteutskottet.
Jag tycker att detta förslag är ett nödvändigt ont.
Det är nödvändigt därför att Danmark har infört s.k.
nettolöner. Danmark sade att det var nödvändigt där-
för att Tyskland hade gjort det. Tyskland säger att det
var nödvändigt därför att Holland hade gjort det.
Varför det var nödvändigt för Holland vet jag faktiskt
inte. Men det finns säkert en bra förklaring till det.
Innebörden av beslutet i Danmark, som har skett
helt utan samråd med Sverige, är dels att danska
skattebetalare subventionerar färjeresor till Sverige,
dels att om man inte gör någonting får svenska om-
bordanställda på danska färjor en nettolön som är
betydligt lägre vad de har haft tidigare och som, om
man inte gör någonting, beskattas. Det är naturligtvis
ett orimligt förhållande. Därför måste vi göra detta
som jag tycker nödvändiga onda.
Det danska beslutet strider inte mot EU:s stats-
stödsregler, vilket i och för sig förvånar mig mycket.
I andra sammanhang är nästan allt man försöker göra
för att underlätta företag i glesbygd, eller vad det nu
kan vara, sådant som strider mot EU:s statsstödsreg-
ler. Men här gör det det inte. Jag tycker att det är lite
grann uppochnedvända världar att man över en stor
del av denna värld subventionerar en viss bransch.
Det blir naturligtvis snedvridningar.
Sverige kommer att fortsätta att försöka lösa de
här problemen tillsammans med Danmark. De nor-
diska finansministrarna har bara för några veckor
sedan haft överläggningar om frågorna. Sveriges
finansminister ansåg det väldigt viktigt att han infor-
merade sina norska och finska kolleger, för detta får
naturligtvis återverkningar. Precis som vi är tvungna
att göra detta på grund av Danmark och Danmark på
grund av Tyskland och Tyskland på grund Holland
måste troligen Finland göra det på grund Sverige.
Men den svenska regeringen kommer att försöka lösa
det här problemet tillsammans med de andra länderna
bl.a., hoppas jag, inom ramen för EU. Tills detta är
gjort föreslår regeringen att de danska nettolönerna
till svenska ombordanställda inte ska beskattas i Sve-
rige, och det ska gälla retroaktivt från den 1 januari
2001 under ett år.
Ibland måste man göra saker som man tycker
principiellt inte är riktiga. Här är ett sådant fall, för
annars skulle ett antal svenska ombordanställda på
danska fartyg komma i kläm på ett orättfärdigt sätt.
Det är därför som vi gör detta.
Den andra diskussionen som Rolf Kenneryd förde
hör hemma vid behandlingen av det betänkande som
trafikutskottet är på väg att lägga fram. Då kommer
säkert mina partikolleger i trafikutskottet att behandla
den frågan. Av grannlagenhetsskäl avstår jag från att
lägga mig i den debatten i varje fall nu, men jag kan
göra det vid det aktuella tillfället.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till skat-
teutskottets förslag och avslag på reservationen i
betänkandet.</pre><pre>Anf.  147  ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Helt kort! Det är naturligtvis rätt som
Arne Kjörnsberg säger att delar av det som jag berör-
de avhandlas i ett annat utskott. Men det finns obe-
stridligen ett samband. Båda fallen rör stöd till en i
dag hårt pressad svensk sjöfart.
Jag vill också kommentera den katten-på-råttan-
lek som Arne Kjörnsberg gav uttryck för när han sade
att Sverige känner sig tvingat på grund av att Dan-
mark osv. Det är precis detta som vi anför i vår mo-
tion. Detta måste bibringas till en annan ordning inom
ramen för den samordning som måste ske och som
redan borde ha skett inom EU på detta område.</pre><pre>Anf.  148  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Sverige, tillsammans med Danmark
och förhoppningsvis också med Finland kommer att
aktualisera den här frågan. Ambitionen är att kunna
föra den till ett bra slut.
Jag är inte karl att kunna överblicka det riktigt,
men jag tror att det finns ett problem här. Det hjälper
inte att man klarar detta i EU. Det finns ju andra län-
der som har bekvämlighetsflagg. Men vi är tydligen
överens om att detta är ett principiellt problem. Jag är
rädd för att det också kan få spridningseffekter till
andra branscher, och då blir det etter värre.
Fru talman! Jag tillåter mig att beröra en sak som
jag tidigare har sagt att jag inte ska beröra. När det
gäller den andra diskussionen finns det, som sagt, ett
sådant förslag från regeringen som har behandlats av
trafikutskottet. Det kommer att fattas ett beslut, och
då får man föra den diskussionen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>9 §  Arvs- och gåvoskattens infogning i skatte-
kontosystemet, m.m.</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU27
Arvs- och gåvoskattens infogning i skattekontosys-
temet, m.m. (prop. 2000/01:117 och prop.
2000/01:97 delvis).</pre><pre>Anf.  149  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! I det här betänkandet har vi två reser-
vationer, och jag vill yrka bifall till reservation nr 1.
Den handlar om arvs- och gåvoskattens infogande i
skattekontosystemet.
Vi konstaterar att det är rimligt att arbeta för en
utveckling med en ökad automatisering. Däremot kan
man ifrågasätta om det är lämpligt att lägga fram
förslaget med den utformning som det har i proposi-
tionen och i betänkandet. Vi har ställt oss skeptiska
till detta av integritetsskäl.
Skattemyndigheterna kommer att få tillgång till en
ganska omfattande information om enskildas ekono-
mi och personliga förhållanden genom att dessa frå-
gor nu har flyttats över till skattemyndigheten. Det
hade varit lämpligt om regeringen hade tagit större
hänsyn till Datainspektionens remissvar, avvaktat
med att lägga fram detta förslag, i stället omarbetat
det och återkommit med ett nytt förslag som på ett
bättre sätt hade tillgodosett integritetsaspekterna.
Förslaget borde utformas på det viset att endast de
uppgifter som skattemyndigheterna behöver för be-
skattningen ska få registreras.
Nu säger regeringen att man ska göra en utvärde-
ring och återkomma om det behövs justeringar. Men
det är samtidigt ett tecken på att man konstaterar att
det kan finnas problem med detta.
Sedan finns det några motioner från den allmänna
motionstiden om sponsring. Syftet med vår reserva-
tion och vårt yrkande är enbart att vi vill att det ska
bringas klarhet i frågan, ingenting annat.
Utskottsmajoriteten konstaterar i betänkandet att
de nuvarande generella reglerna om avdragsrätt för
livskostnader inte behöver ändras, och man avstyrker
därmed motionerna. Majoriteten ser tydligen inget
problem med det här.
Men vi har ett problem. Vem är det som ska avgö-
ra vad som är till nytta för företagen? Är det företa-
get, skattemyndigheten, revisorerna eller är det möjli-
gen skattedomstolarna? Just det förhållandet att det
bedöms olika i olika delar av landet borde vara en
tydlig signal för att man skulle se över lagstiftningen
så att det blir en ensartad bedömning och en likartad
syn.
Det är svårt för företagen att veta hur de ska agera
om de enbart ska hänga upp sig på rättspraxis. Denna
rättspraxis är dessutom inte helt tydlig. Det kom nyli-
gen ett domslut från Regeringsrätten som, enligt min
mening, inte har bringat den klarhet i dessa frågor
som är nödvändig för att sponsring ska kunna använ-
das som ett effektivt sätt i företagens marknadsföring.
Vår slutsats är att lagstiftningen behöver både ses
över och förtydligas för att behandlingen av dessa
frågor ska bli likvärdig över hela landet. Det här bor-
de riksdagen ha givit regeringen till känna.</pre><pre>Anf.  150  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Att kulturen är en omistlig del av
mänsklig gemenskap är vi nog alla överens om. Det
leder också för de allra flesta av oss fram till en insikt
om att ett brett och rikt kulturliv måste stödjas med
skattemedel. Att vi som enskilda kulturkonsumenter
ska bidra i en rimlig omfattning är väl också ett ac-
cepterat förhållande.
Jag vill hävda att det allmännas ansvar och det en-
skilda engagemanget för kulturverksamhet kan dess-
utom enligt vår uppfattning kompletteras genom att
enskilda företag stimuleras till att stödja kultur genom
s.k. sponsring. Ett viktigt kulturpolitiskt mål är just
att man ska nå nya grupper, och här kan sponsringen
vara ett av flera verksamma medel.
Att sponsring inte ska påverka kulturverksamhe-
tens innehåll och mål är en självklarhet, men det
behöver kanske också sägas för tydlighetens skull.
För att kultursponsring från företag ska kunna
komma till stånd och få en omfattning som har en
verklig betydelse krävs det både tydliga och förutsäg-
bara regler. Så är dessvärre inte fallet i dag. Därför
anser vi att en utredning bör tillsättas som ska se över
det nuvarande regelsystemet och lagstiftningen så att
det blir tydligare. Det handlar då om kultur, idrott och
om ideell verksamhet.
Nu säger kulturutskottet med instämmande av
skatteutskottet att sponsring kan vara ett värdefullt
komplement för att finansiera kulturverksamhet. Det
kan t.ex. underlätta internationellt samarbete. Det kan
bidra till att det blir möjligt att göra satsningar utöver
den ordinarie verksamheten på sådant som inte ryms
inom anslagsfinansiering eller inte kan täckas med
rimliga entréavgifter. Allt sådant skulle sponsring
kunna möjliggöra, stimulera och underlätta.
Båda utskotten säger också att sponsring är posi-
tivt, inte bara för mottagaren utan också för sponsorn.
Sponsring av kulturverksamhet m.m. ses som en del
av ett samhällsansvar som kan förväntas också av
företag. I detta sammanhang kan man peka på positi-
va faktorer, inte bara för den som tar emot sponsring
utan också för bidragsgivaren, för sponsorn. Det
borde leda fram till en ambition att uppmuntra företa-
gen att ta ett sådant här samhällsansvar.
När nu sponsring av kultur är värdefullt för båda
parter borde det leda till att man stimulerar och för-
enklar denna företeelse genom tydliga lagar och re-
gelverk. I dag gör skattemyndigheten egna lokala
tolkningar, och det finns exempel på svårtolkade
domstolsutslag med långdragna utredningar som
följd.
Utskottet säger i sin skrivning att gränsdragnins-
frågorna kan lösas av rättspraxis och hänvisar till ett
par utslag i Regeringsrätten som väsentligt har ökat
förutsägbarheten, sägs det, vid bedömning av om
sponsringsbidrag är avdragsgilla.
Här går det en skiljelinje. Vi kristdemokrater an-
ser att det krävs tydliga regler för att från början un-
danröja nödvändigheten av att gå över domstolarna
för att få besked och tydliga riktlinjer. I vår reserva-
tion tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet
begär vi därför en översyn som syftar till just ett så-
dant förtydligande av lagstiftningen.
Fru talman! Utifrån detta yrkar jag slutligen bifall
till reservation 2.</pre><pre>Anf.  151  LENNART AXELSSON (s):
Fru talman! Skatteutskottets betänkande nr 27 be-
handlar, som också tidigare talare har nämnt,  rege-
ringens proposition Arvs- och gåvoskattens infogning
i skattekontosystemet m.m.
Genom förslaget införs bestämmelser för skatte-
myndigheternas hantering av bouppteckningsärenden
samt debitering och betalning av arvs- och gåvoskatt.
Bestämmelserna föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli i år,
samma datum som ansvaret för dessa ärenden övertas
från tingsrätterna.
Syftet med förslaget är att skapa en rationell och
ändamålsenlig hantering av dessa ärenden. När det
gäller bouppteckningsverksamheten och arvsbeskatt-
ningen föreslås att verksamheten ska bedrivas med
hjälp av automatiserad behandling och att skattemyn-
digheten till ett dödsbo ska få översända en boupp-
teckningsblankett med vissa uppgifter förtryckta, t.ex.
den dödes personuppgifter, fastighetsinnehav och
eventuella äktenskapsförord.
Erfarenheterna av den förenklade självdeklaratio-
nen, som har använts sedan mitten av 1990-talet, är så
goda att det nu kan vara dags att utvidga systemet. De
förenklade deklarationerna har underlättat för både de
skattskyldiga och skattemyndigheterna. En likartad
hantering av bouppteckningarna borde rimligtvis få
motsvarande effekter. Vidare föreslås i vilken ut-
sträckning som skattemyndigheterna ska få ha direkt-
åtkomst till de uppgifter som behandlas automatise-
rat. Förslaget innebär dessutom att skattekontosys-
temet ska utvidgas till att omfatta även arvs- och
gåvoskatt.
Betänkandet behandlar dessutom ett antal motio-
ner från allmänna motionstiden rörande sponsring.
Fru talman! Till betänkandet har fogats tre reser-
vationer. Innan jag kommenterar dessa vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.
Moderata samlingspartiets första reservation byg-
ger på Datainspektionens remissyttrande, där man av
integritetsskäl anser att förslaget i denna del behöver
ses över.
Regeringen skriver i propositionen att man har
förståelse för Datainspektionens synpunkter och delar
dess åsikt att utgångspunkten för skattemyndigheter-
na måste vara att IT-användningen enbart får använ-
das för personuppgifter som är motiverade med hän-
syn till ändamålet.
Utskottsmajoriteten delar regeringens och Kam-
marrättens i Stockholm bedömning att Riksskatte-
verket har gjort de rätta avvägningarna mellan olika
motstående intressen. Utskottsmajoriteten delar också
regeringens uppfattning att man med propositionens
förslag om vilka uppgifter som ska få registreras,
sökbegrepp, direktåtkomst och utlämnande av upp-
gifter på annat sätt kan uppnå ett fullgott integritets-
skydd. Skulle det visa sig att denna bedömning inte
stämmer avser regeringen att återkomma i frågan.
Fru talman! I betänkandet behandlas, som jag ti-
digare nämnt, också ett antal motioner från allmänna
motionstiden rörande sponsring. Enligt nu gällande
skattelagstiftning finns inga särskilda regler för
sponsring, utan ett företags eventuella avdragsrätt
bedöms enligt de generella bestämmelserna om av-
drag för driftskostnader i näringsverksamhet. Utgifter
för sponsring kan alltså, i likhet med en mängd andra
utgifter som inte är särskilt reglerade i lagstiftningen,
betraktas som en avdragsgill kostnad under förutsätt-
ning att bidragsgivaren har fått en motprestation -
reklam, goodwill etc. - som är rimlig i förhållande till
insatsen. Utan motprestation är bidraget att betrakta
som en gåva för vilken avdragsrätt inte föreligger.
Dessa regler gäller lika oavsett vilken verksamhet -
kultur, idrott, ideella föreningar etc. - som sponsras.
Kulturutskottet framhåller i ett yttrande betydel-
sen av sponsring inom kultur, idrott och ideell verk-
samhet. Samtidigt konstaterar man att det tidigare
oklara rättsläget har klarnat betydligt efter två Rege-
ringsrättsdomar. Där är det helt klart så att våra be-
dömningar av värdet av Regeringsrättsdomarna varie-
rar. Kulturutskottet förutsätter också att regeringen
noga följer rättsutvecklingen på området och upp-
märksammar eventuella framtida behov av lagänd-
ringar.
Fru talman! Skatteutskottet instämmer i allt vä-
sentligt i kulturutskottets yttrande. Från skattemässig
synpunkt anser utskottet dessutom att avdragsrätt för
sponsorverksamhet bör följa de gällande generella
principerna för avdragsrätt för driftskostnader i nä-
ringsverksamhet och att skattemyndigheterna får
avgöra från fall till fall om avdragsrätten är förenlig
med dessa principer. Utskottet anser därmed att av-
drag inte ska kunna komma i fråga vid rena gåvor.
Enligt utskottets mening får gränsdragningsfrå-
gorna rörande sponsring lösas av rättspraxis. De se-
naste Regeringsrättsdomarna har också bidragit till att
klargöra rättsläget - även om det inte kan sägas vara
glasklart i alla lägen - på ett sätt som enligt utskottets
mening väsentligt ökat förutsägbarheten vid bedöm-
ningen av om sponsringsbidrag är avdragsgilla i rö-
relse.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag återigen bi-
fall till utskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.</pre><pre>Anf.  152  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Anser Lennart Axelsson att skatte-
myndigheterna i Sverige behandlar frågor om spons-
ring lika över hela landet?</pre><pre>Anf.  153  LENNART AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Förslaget som nu läggs fram bygger
på att skattemyndigheterna ska arbeta med en elek-
tronisk ärendehantering. Detta kommer att ske via
bl.a. skanning av bouppteckningarna. Detta gäller
både nya och gamla bouppteckningar. Samtliga
handlingar i ett ärende kommer att ingå i en elektro-
nisk akt.
I Stockholm är mer än 40 % av alla arvsskatteä-
renden s.k. efterarvsärenden. Detsamma gäller san-
nolikt också i resten av landet. I dessa ärenden är det
vanligt att den först avlidne makens bouppteckning
gjorts på en annan ort. Speciellt i dessa fall kommer
den elektroniska hanteringen att underlätta handlägg-
ningen och öka servicen till den enskilde.
Sedan tror jag att det är så i alla fall där man for-
mulerar lagstiftning att en praxis måste komma fram
för att man ska kunna få en likvärdig hantering över
hela landet. Jag kan hålla med Carl Fredrik Graf om
att det säkerligen i dag fattas olika beslut på olika håll
i landet. Men allteftersom mer av praxis kommer
fram kommer det naturligtvis att underlätta.</pre><pre>Anf.  154  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Risken med färdigskrivna repliker är
att de handlar om någonting annat än det som man tar
upp här i kammaren. Nu tog jag upp sponsring och
Axelsson svarade på det som handlar om den andra
delen av betänkandet. Men det må väl vara hänt.
Jag ville fokusera lite grann på sponsorfrågorna,
för det som vi har konstaterat är att det här finns ett
dilemma. Det är företaget självt som bäst vet om
sponsringen skapar goodwill och mervärde för före-
tag som ökar försäljningen eller vad det nu kan vara
fråga om. Har man då oklara regler och företaget är
hänvisat till rättspraxis för att i varje enskilt fall kun-
na reda ut vad som gäller blir det ett problem.
Det som skiljer oss från majoriteten är att vi kon-
staterar att problemet finns och att vi tycker att man
ska göra någonting åt det, medan  majoriteten tycker
att det inte finns något problem och att man därför
inte behöver göra någonting åt det. Det är ungefär så
det är, och jag kan bara beklaga att det är på det viset.</pre><pre>Anf.  155  LENNART AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som tur är har jag en replik kvar och
även en förberedd replik när det gäller sponsring, så
jag kan ta den nu.
Reservanterna skriver att det krävs att reglerna
blir tydliga och förutsägbara om sponsringen ska
kunna utvecklas. Att det är så råder det ingen oenig-
het om. Det är bara vägen dit som skiljer oss åt. En-
ligt uppfattningen hos en majoritet i utskottet är det
bästa sättet att nå dit att låta rättspraxis ha sin gång.
Att, som reservanterna, föreslå förändringar av lag-
stiftningen med ökad detaljreglering av avdragsrätten
i syfte att förtydliga regelsystemet skulle strida mot
intentionen om förenkling i den nya inkomstskattela-
gen. Det skulle knappast lösa problemet med att det i
enskilda fall uppstår gränsdragningsproblem.</pre><pre>Anf.  156  MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom de princip-
er i skattelagstiftningen som reglerar de avdrag som
man får göra i näringsverksamhet. Det ska handla om
kostnader för intäkternas förvärvande. Det som är
avdragsgillt förutsätter en motprestation. Det ska
handla om reklam, goodwill eller något annat. Det får
inte omfatta gåvor. Vi tycker att detta är ganska klara
och enkla regler. Vi anser inte att man i nuläget be-
höver gå in och ändra det i något avseende. Vi tycker
att kulturutskottet för ett ganska klokt resonemang i
sitt yttrande till skatteutskottet. Man skriver att vi ska
avvakta och se vad som händer. Rättsläget kommer
förmodligen att klarna i och med att det finns två
domar. Det kommer nog att kunna skapa klarhet i de
här frågorna.
Det finns också något annat att ta fasta på här. Vi
pratar om hur viktigt det är med likformighet i be-
skattningen och att vi inte ska öka detaljregleringen.
Det skulle på sikt motverka det förenklingsarbete som
vi från många partier pratar om i den här talarstolen.
Det handlar också om gränsdragningsproblem. Jag
tror inte att det blir lättare att lösa dessa om man inför
ett mer omfattande regelverk kring de här frågorna.
En annan sak som jag också tycker är viktig som
kulturutskottet har tagit fasta på gäller konstnärernas
oberoende och den konstnärliga friheten. Den typen
av värden måste ju också hävdas hela tiden i den här
debatten.
Jag tycker att vi i skatteutskottet har varit kloka
som har gjort gemensam sak med kulturutskottet i
den här frågan. Vi får se tiden an och se vad de nya
rättsfallen kan ha för inverkan på framtida bedöm-
ningar.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>10 §  Inköp av bränsle och alkohol utan punkt-
skatt, m.m.</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU26
Inköp av bränsle och alkohol utan punktskatt, m.m.
(prop. 2000/01:118).</pre><pre>Anf.  157  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Rubriken på skatteutskottets betän-
kande 2000/01:26, Inköp av bränsle och alkohol utan
punktskatt, m.m., ger förväntningar som innehållet
sedan inte kan leva upp till. Det handlar alltså inte om
sänkta punktskatter på bränsle och alkohol i allmän-
het och för allmänheten utan om ett nytt system för
skattefria inköp. Det innebär att köparen måste vara
godkänd som skattebefriad förbrukare.
Fru talman! Jag tänker hålla mig kort och övergår
därför raskt till de moderata reservationerna. Mode-
raterna säger nej till att beskattningsmyndigheten ska
få besluta om tredjemansrevision utan föreläggande.
Detta ska man göra för att kontrollera återbetalning
enligt lagen om skatt på energi. De befogenheter som
finns i dag för att kontrollera att de uppgifter som den
som ansökt om återbetalning av skatt har lämnat är
riktiga och fullständiga tycker vi är fullt tillräckliga.
Om man behöver inhämta uppgifter från annan än
den som ansökt om återbetalning av skatt, finns det
möjlighet att begära detta genom ett s.k. tredjemans-
föreläggande.
Utskottsmajoriteten vill att beskattningsmyndig-
heten ska ges befogenhet att direkt rikta revision mot
tredje man utan föregående föreläggande. Vi mode-
rater tycker att det är viktigt att integritetskränkande
myndighetsutövning står i proportion till ändamålet.
Så blir inte fallet om kammaren röstar för hemställan
i betänkandet.
Låt mig nu gå över till moms vid rån och stöld. En
näringsidkare som blir bestulen eller rånad på ersätt-
ning för varor måste i dag redovisa mervärdesskatt på
all sin omsättning. Detta upplevs som stötande och
stridande mot det allmänna rättsmedvetandet. Enligt
regeringen kan Sverige inte ändra på detta då det
strider mot EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv. Om
så är fallet, vilket inte är helt entydigt, anser vi att
regeringen bör agera inom EU för att få till stånd en
ändring i direktivet så att en reducering av mervär-
desskatten kan ske efter rån eller stöld.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall bara
till reservation 1, men naturligtvis står vi även bakom
reservation 2.</pre><pre>Anf.  158  KENNETH LANTZ (kd):
Fru talman! I det aktuella betänkandet SkU26, In-
köp av bränsle och alkohol utan punktskatt, m.m.,
lägger utskottet fram förslag där även regler om re-
duktion av mervärdesskatt för förlust av kontanta
medel genom stöld och rån behandlas. Dessa motio-
ner väcktes under den allmänna motionstiden 2000.
Kristdemokraterna har ställt sig bakom förslagen i
några av dessa motioner. Med anledning av detta vill
jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 3.
Med all respekt för EG:s sjätte mervärdesskattedi-
rektiv, som säger att beskattningsunderlaget inte får
ändras därför att ersättning för en eller flera varor
förlorats genom stöld, vill jag ändå framföra några
synpunkter.
Det är märkligt att en företagare endast kan få rätt
att minska beskattningsunderlaget vid kundförluster.
Vid dessa tillfällen är det godkänt med ett avdrag för
utebliven ersättning för varor som sålts. Men varför
skulle det vara så annorlunda om man skulle förlora
motsvarande belopp genom stöld eller rån? Ersätt-
ningen för en försåld vara är borta. Anledningen eller
tillvägagångssättet borde inte ha någon betydelse.
Det är en människa bakom varje företagare och
affärsidé som drabbas. Som kristdemokrat anser jag
att vi måste sträva efter en rättvis och human behand-
ling av dem som drabbats av rån och stöld. Men det
anser varken EG-rätten eller Sveriges regering, och
utskottets majoritet kan inte heller tänka sig att stöta
på och uppmana regeringen att i sin tur agera på ett
sådant sätt att frågan lyfts fram på EG-rättens områ-
de.
Fru talman! Det är förvånande och anmärknings-
värt att hela mervärdesskatten baserat på omsättning-
en ska betalas in. Det borde vara ett rimligt krav att
man får yrka avdrag för de förluster företaget drab-
bats av på grund av rån och stöld. I vår reservation nr
2 vill vi uppmana riksdagen att ge regeringen i upp-
drag att på nytt analysera rättsläget för att se om man
inom EU kan tillåta en ändring av denna lagstiftning.
Det bör inte vara svårt att förstå och acceptera att
företagarna med tacksamhet skulle se en möjlighet till
reducering i händelse av att de drabbas av ekonomisk
förlust av annat slag än kundförlust. Ni måste väl
ändå hålla med om att kundförlust är ett närbesläktat
alternativ till stöld och rån. I båda alternativen är
förlusten en verklighet. Frågan är inte långt borta:
Varför ska jag betala moms och skatt på varor som
jag inte erhållit ersättning för?
Trots att det kan kännas omöjligt vill vi ändå att
regeringen ska få i uppdrag att försöka få till stånd en
ändring av direktivet angående beskattningsunderla-
get i de fall då ersättning för sålda varor stulits.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.</pre><pre>Anf.  159  BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Jag ska fortsätta denna upphetsande
debatt om vårt skattesystem som på många sätt är
ogenomträngligt. Det gäller t.ex. energiskatternas
utformning. Skattesystemet kan på många sätt upp-
fattas som direkt oförskämt. Det gäller t.ex. skatten
på boendet.
Dessutom har vi opedagogiska inslag i skattesys-
temet, och det är ju detta det handlar om nu när det
gäller att man ska behöva redovisa moms på all om-
sättning, även om det innefattar rån, stöld eller annat.
Detta är självfallet absurt, inte ur statens perspektiv
kanske men ur individens, den enskilda företagarens,
perspektiv.
Att ändra detta kan strida mot EU-rätten. Det är
alltid kul att höra EU-positiva partier klanka på EU-
rätten ibland - det uppskattas mycket. Däremot för-
vånar det mig lite grann, inom parentes.
I hushållsbroschyren som skickades ut från rege-
ringen inför folkomröstningen om EU stod det att
skattefrågor hade inte EU med att göra över huvud
taget. Det var ju intressant. Man hade några få un-
dantag som gällde, men detta var naturligtvis inte
undantaget.
Innehållet i reservation 2 är således viktigt och
riktigt, inte minst ur ett pedagogiskt perspektiv. Jag
yrkar bifall till den reservationen.</pre><pre>Anf.  160  PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Fru talman! I det betänkande som nu är föremål
för debatt behandlas regeringens proposition Inköp av
bränsle och alkohol utan punktskatt. I betänkandet
föreslås ändringar när det gäller förfarandereglerna
för punktskatter på mineraloljeprodukter samt alko-
hol- och tobaksvaror.
Dessutom behandlas fyra motioner om reducerad
mervärdesskatt för förlust av kontanta medel genom
stöld och rån. Motionerna har väckts under den all-
männa motionstiden 2000.
Såväl de motioner som väckts med anledning av
propositionen som de som väckts under allmänna
motionstiden föreslås bli avslagna.
Om jag börjar med förslagen om inköp av bränsle
och alkohol utan punktskatt, finns det för såväl alko-
holprodukter som energiprodukter användningsområ-
den som innebär att skatt inte ska tas ut. Det gäller
t.ex. om alkoholen används för att framställa en an-
nan produkt eller om bränslet används till annat än
motordrift eller uppvärmning.
Det finns i princip två sätt att uppnå skattefrihet.
Dels kan det ske genom avdragsrätt, dels kan det ske
genom en försäkran från köparen att bränslet eller
alkoholen ska användas till godkänt ändamål.
Skälen för en lagändring är att dagens försäkrans-
system vid flera tillfällen har utsatts för omfattande
missbruk. När det gäller alkohol finns det ett fall som
ensamt svarar för ett skatteundandragande på ca 157
miljoner kronor. Även på bränsleområdet finns det
fall där personer använt systemet i syfte att undandra
skatt.
Dagens system innehåller således ett antal brister.
På energiområdet är i princip hela försäkranssystemet
en affär mellan upplagshavarna och de som lämnar
försäkran. De senare finns inte registrerade, och en
kontroll kan därför bara ske i samband med en revi-
sion hos upplagshavaren.
Den som får köpa alkohol skattefritt behöver inte
heller vara registrerad hos beskattningsmyndigheten,
eftersom tillståndet ges av Läkemedelsverket. Det
finns därför stor risk för att reglerna om skattskyldig-
het när varor används på felaktigt sätt inte efterlevs.
Ett annat problem med dagens system är att be-
skattningsmyndigheten inte kan hindra oseriösa aktö-
rer från att använda sig av möjligheten till skattefria
inköp. Dessutom kan den som hanterar alkohol på ett
felaktigt sätt fortsätta att göra skattefria inköp så
länge som tillståndet hos Läkemedelsverket inte är
återkallat.
Fru talman! I betänkandet föreslås att det nuva-
rande systemet för skattefria inköp av alkohol och
bränsle ersätts med ett förfarande där inköpen förut-
sätter att köparen är godkänd av beskattningsmyndig-
heten som skattebefriad förbrukare. Det är endast den
som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden
och omständigheter i övrigt är lämplig som ska kunna
godkännas. Ett godkännande som skattebefriad för-
brukare ska kunna återkallas. Lagändringen innebär
att systemet blir mer enhetligt och att kontrollmöjlig-
heterna från skattemyndigheten förbättras.
I propositionen föreslås att det ska vara möjligt att
besluta om s.k. tredjemansrevision i ärenden om
återbetalning. Utskottsmajoriteten delar uppfattningen
att det finns behov av tredjemansrevision, främst vid
återbetalning enligt lagen om skatt på energi, och då i
synnerhet vid värmeleveranser till industriföretag och
växthusodlare. Värmeleverantörer kan genom åter-
betalning få skattenedsättning på bränslen och el som
använts för att framställa värme, om värmen har leve-
rerats för tillverkningsprocess i industriell verksamhet
eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växt-
husodling.
När det gäller kontroll av en ansökan om återbe-
talning av skatt avseende värmeleveranser är det inte
tillräckligt att kontrollera den som ansöker om åter-
betalning, utan även det företag dit värmen levererats
måste kontrolleras.
Med nuvarande regler måste beskattningsmyndig-
heten först förelägga tredje man, dvs. det företag dit
värmen levererats, att ge in uppgifter som tar sikte på
hur verksamheten bedrivs för att därefter, utifrån de
uppgifter som kommer in, genom en revision kunna
göra en mer omfattande kontroll av att uppgifterna är
riktiga, dvs. att förutsättningarna för återbetalning är
uppfyllda.
Detta är en onödig omgång. Dessutom kan det va-
ra svårt att utforma föreläggandet till tredjeman på ett
från kontrollsynpunkt effektivt sätt.
Utskottsmajoriteten delar därför regeringens upp-
fattning att beskattningsmyndigheten bör ges befo-
genhet att besluta om revision hos tredjeman, dvs. att
direkt rikta en revision utan föregående föreläggande.
På denna punkt har Moderata samlingspartiet re-
serverat sig. De menar i reservationen att nuvarande
regler är fullt tillräckliga.
Fru talman! Det är, som jag ser det, väl motiverat
att av Moderaternas talesman i ärendet Marietta de
Pourbaix-Lundin få svar på frågan om det inte är
rimligt att ge skattemyndigheterna förutsättningar för
att på ett effektivt sätt utföra kontroller och därmed
minska risken för skatteundandraganden då dagens
system, som jag här har beskrivit, visat sig ha uppen-
bara brister.
Enligt mitt sätt att se det är det de seriösa företa-
gen som blir vinnare med en förbättrad kontrollmöj-
lighet. Jag vågar t.o.m. påstå att vi får en ökad rätts-
säkerhet genom att ge skattemyndigheterna rätt att
göra tredjemansrevision.
Fru talman! I betänkandet föreslås också att riks-
dagen ska avslå motioner som avlämnats under all-
männa motionstiden om reducerad mervärdesskatt för
förlust av kontanta medel genom stöld eller rån.
Fr.o.m. 1999 års taxering föreligger en viss av-
dragsrätt vid inkomstbeskattningen för förluster av
kontanta medel i näringsverksamhet genom brott.
Enligt proposition 1996/97:154 övervägde regeringen
att också föreslå regler som skulle göra det möjligt att
ändra underlaget vid mervärdesbeskattningen när
förluster uppkommit genom brott, t.ex. stöld.
Enligt regeringens bedömning då tydde emellertid
en genomgång av EG-rätten på att EG-reglerna inte
medgav att Sverige införde regler för ändring av
beskattningsunderlaget i sådana fall då vederlaget har
stulits. Dessutom ansåg regeringen att ett införande
av en rätt till ändring av beskattningsunderlaget
skulle strida mot mervärdesskattelagens grundläg-
gande principer. Regeringen föreslog därför inte
några regler som skulle göra det möjligt att ändra
underlaget.
Skatteutskottet, som beträffande denna fråga då
var enigt, ställde upp på regeringens bedömning.
Med hänvisning dels till tolkningen av EG-rätten,
dels framför allt till att ett tillmötesgående av motio-
närernas önskemål skulle ge upphov till problem då
det gäller hanteringen av gjorda avdrag för ingående
mervärdesskatt, försäkringsfrågor m.m. avstyrker
utskottsmajoriteten yrkandena i motionen.
Med det jag har anfört, fru talman, yrkar jag bifall
till skatteutskottets förslag i dess helhet i betänkande
26 och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  161  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Per Erik Gran-
ström när det gäller det sista om moms vid stöld och
rån. Anser Per Erik Granström att det står i överens-
stämmande med vad folk i allmänhet tycker, dvs.
rättsmedvetandet? Det är ändå viktigt att människor
känner tilltro till lagar.
Min fråga till Per Erik Granström är om han
verkligen känner att det är rimligt att man ändå ska
betala moms på pengarna om man blir bestulen på
dessa. Jag förstår om Per Erik Granström har gjort
samma tolkning som regeringen att EG-direktiv säger
att vi inte kan ändra på reglerna. Det är trots allt nå-
gon form av bedömningsfråga.
Vi är ändå med i EU. Jag är EU-positiv, men jag
tycker inte att allt EU gör är riktigt. Det är en sådan
frågan där man som medlem kan försöka påverka och
få en ändring. Det är regeringens roll. Känner inte Per
Erik Granström någonstans att vi ändå skulle försöka
få till en ändring? De andra problemen som Per Erik
Granström tar upp går faktiskt att lösa om man bara
vill. Allting går att lösa. Det är fråga om vilja och vart
man vill komma någonstans.
Per Erik Granström hade en fråga till mig när det
gällde tredjemansrevisionen. Jag tycker inte, precis
som jag sade, att det man föreslår står i proportion till
det man vill åstadkomma. Man kan fortfarande göra
tredjemansrevisioner genom att först ha ett föreläg-
gande. Som det är föreslaget nu kan man rusa in hur-
somhelst. Det tycker vi inte står i proportion till vad
man vill få ut av det hela.</pre><pre>Anf.  162  PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag börjar med momsfrågan. Jag be-
tonade principerna i mervärdesskattelagen. Mervär-
desskatt ska i princip erläggas i samband med att
affären görs. Det innebär att när jag inhandlar en vara
betalar jag också en mervärdesskatt som jag sederme-
ra har en avdragsrätt för.
När jag säljer en vara uppstår just i försäljnings-
ögonblicket min skattskyldighet. Det är den principen
som vi skulle rubba om vi gick med på motionärernas
krav. Det är vad som gör att jag här i talarstolen i dag
säger nej till en begäran om ett tillkännagivande till
regeringen.
Jag delar många uppfattningar om att EU är ett
politiskt projekt. Ett politiskt projekt ska förändras.
Regler inom ett politiskt projekt som man inte gillar
ska man påverka för en förändring. Men i det här
sammanhanget är det mervärdesskattelagens principer
som är de viktiga. Det är den som blir förlustig som
måste lösa det genom dels den avdragsrätt man har i
deklarationen, dels genom försäkringshanteringen.
Beträffande tredjemansrevision vill jag komplette-
ra med en fråga till Marietta de Pourbaix-Lundin. Är
det inte så att en tredjemansrevision knappast kan
drabba den seriöse företagaren, utan ett sätt att få en
bra balans i företagsvärlden där vi värnar de seriösa
företagen?</pre><pre>Anf.  163  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Nu förstår jag att problemen med
momsen vid rån och stöld inte är EG-direktiv utan de
egna svenska reglerna. Det har blivit ganska tydligt
att det är problemet och vad Per Erik Granström
hänger upp sig på. Då har vi klarat ut det.
När det gäller tredjemansrevisionen vidhåller jag
att det inte finns någon proportion på det man tänker
låta en myndighet göra i förhållande till vad man får
ut av det. Det finns enligt oss ingen proportion i det
hela. Därför bör man inte tillåta en tredjemansrevi-
sion på det här sättet utan att först ha ett föreläggan-
de.</pre><pre>Anf.  164  PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, det handlar om svenska mervär-
desskatteregler. Men de överensstämmer också med
de mervärdesskatteregler som EU tillämpar och tillå-
ter oss att tillämpa. De har vi inte förändrat med an-
ledning av EU-inträdet. De har gällt även tidigare.
Så till frågan om tredjemansrevision. De finns än-
då ett starkt skäl till det. Jag nämnde det i mitt inled-
ningsanförande. Jag tycker att 157 miljoner är ett
tillräckligt starkt skäl för att införa den möjligheten.</pre><pre>Anf.  165  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Inledningsvis har jag tänkt att kom-
mentera reservation 1 om tredjemansrevision. Jag är
inte särskilt förvånad att moderaterna reserverar sig i
sammanhanget. Det finns väl inte en enda gång där
moderaterna har accepterat de revisionsmöjligheter vi
har gett olika skattemyndigheter osv. Det kan handla
om överraskningsrevisioner eller som nu tredjemans-
revisioner. Varenda gång man vill göra en effektivare
verksamhet hos de granskande myndigheterna går
moderaterna emot det, så jag är inte särskilt förvånad.
Så till den lilla m.m.-punkten, dvs. motionerna
från den allmänna motionstiden om reducerad mer-
värdesskatt på grund av stöld eller rån. Det blir en
väldigt knepig debatt. Det var någon som sade att det
är svårt att pedagogiskt förklara detta. Det är väl
möjligt att det kan vara vissa problem med pedagogi-
ken när det gäller att förklara mervärdesskatten och
hur den fungerar.
Miljöpartiet visar det ganska tydligt i sin motion.
Där skriver det faktiskt att man inte ska behöva betala
skatt på pengar som är stulna. Nej, och det gör heller
ingen företagare i dagens läge. Vi undanröjde det.
Man betalar ingen skatt. Momsen är ingen skatt för
företagen.
Företagen fungerar som uppbördsman för staten i
det sammanhanget. De har fått in pengarna och ska
leverera dem. Man kan jämföra det med ett kommis-
sionsförhållande, dvs. när ett företag säljer i kommis-
sion. Inte slipper företaget att betala kommissions-
pengarna till den som man sålt åt. Ska det då vara
skillnad bara därför att det är staten som är aktör i det
ena fallet och i det andra fallet ett privat företag eller
en privatperson?
Det hela haltar. Det kan vara så att Miljöpartiet
när det skrev motionen inte tänkte på att vi har ändrat
reglerna och att vi i dag inte beskattar. Om man
skulle genomföra detta skulle det bli ganska stora
problem på försäkringssidan. Vi löste det när vi ge-
nomförde förändringarna på så sätt att försäkringser-
sättningen är skattepliktig. Då blir det neutralitet i
systemet och alla blir skadeslösa. Skulle man nu
plötsligt börja att bolla med att man skulle få tillbaka
mervärdesskatten skulle man slå sönder ett väl funge-
rande system.
Kristdemokraterna jämför kundförluster med
stöld. Då är de ute och seglar ganska ordentligt.
Kundförluster är en "naturlig" del i näringsverksam-
het. Varje näringsverksamhet drabbas av kundförlus-
ter. Däremot är rån, stöld och brott inte en naturlig del
i verksamheten. Att då jämföra med kundförlust och
säga att det är närbeläget rån och stöld är att dra väl-
digt långa paralleller. En kundförlust minskar också
de facto omsättningen. Man får inte in de pengarna.
När man däremot blir rånad eller när någon stjäl
pengarna har man fått in pengarna och de finns där.
Omsättningen är alltså genomförd.
Visst bygger detta på den svenska mervärdes-
skattelagstiftningen. Men vi har ett sjätte mervärdes-
skattedirektiv att förhålla oss till. Det är det mervär-
desskattedirektivet som nu också är grunden för de
svenska reglerna. Det är som Birger Schlaug sade.
Inom skatteområdet är inte EU på något sätt bestäm-
mande utom när det gäller en skatt, och det är mer-
värdesskatten. Där är vi helt bundna av EU-direktivet
- sjätte mervärdesskattedirektivet. Det kan vi ha syn-
punkter på, men vi visste faktiskt om att mervärdes-
skattedirektivet var bindande för samtliga stater när vi
gick in i EU.
Jag ska inte säga att en viss sak roar mig, men jag
blir lite konfunderad. Vi har haft denna debatt två
gånger förut i kammaren. En gång var det Folkpartiet
som reserverade sig. I övrigt var det ett enigt utskott.
Nu plötsligt har det blivit stötande, orättvist och
stridande mot det allmänna rättsmedvetandet. Vad har
hänt på dessa tre fyra år? Man har gått från att ac-
ceptera den lagändring vi gjorde då - vi argumentera-
de faktiskt också emot att man skulle genomföra den
förändring som man nu motionerar om - till att plöts-
ligt anse att det har blivit stötande, orättvist och stri-
dande mot det allmänna rättsmedvetandet.
För Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Modera-
terna måste detta bli väldigt knepigt. Vad har hänt
under denna tid? Har det hänt någonting, egentligen,
mer än att ni är ute och fiskar i lite grumliga vatten
som vanligt?
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.</pre><pre>Anf.  166  BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Per Rosengren var i sitt civila liv in-
nan han kom till riksdagen verksam inom skattemyn-
digheten. Utifrån det perspektivet kan man naturligt-
vis säga att moms inte är någon skatt. Men jag kan
försäkra honom väldigt många gånger om att småfö-
retagare, t.ex., upplever moms som skatt. Svårare än
så är det nog inte.
Dessutom kan det vara så att medvetenheten om
problemet ökar ju fler människor man möter som
faktiskt drabbas av detta och som inte tycker att det är
rimligt utan känner att det är fullständigt sjukt.
Ur individens perspektiv - ur småföretagarens
perspektiv - är det klart att det är absurt. Det är möj-
ligtvis inte alls absurt utifrån Bryssels perspektiv eller
utifrån Per Rosengrens skattemyndighetsperspektiv.</pre><pre>Anf.  167  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Den som lärde mig att moms inte är
en skatt för företaget var min pappa, som var småfö-
retagare.
Birger Schlaug bör kanske informera sig om vil-
ken profession jag hade innan jag kom hit. Jag var
lärare när jag kom in i riksdagen. Jag var lärare i 13
år.
Hur ska man göra med försäkringsersättningen?
Vad har ni för lösning på detta problem? Har vi inte i
dag en väldigt bra fungerande lagstiftning på detta
område? Ska vi trassla till det ytterligare nu genom
att väva in en massa konstruktioner? Jag har i stort
sett inte sett att någon som har drabbats klagar på
detta i dag. Man gör det möjligen om man inte har en
försäkring, men då drabbas man på något sätt ändå.
Hur har ni tänkt att det ska lösas? Jag har faktiskt
pratat med skattemänniskor om hur man skulle kunna
konstruera ett system. De säger att det inte blir lätt.
Men ni som är för förenklingar kan ju förklara hur ni
skulle förenkla genom detta system.
I dag har vi skattepliktig försäkring för hela be-
loppet. Så löser det sig.</pre><pre>Anf.  168  BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Det är beroende på vilket perspektiv
man ser saker och ting i. Det är säkert inte så lätt alla
gånger ur ett myndighetsperspektiv eller ur statens
perspektiv.
Om Per Rosengren har varit lärare i 13 år kan han
möjligtvis förstå det där med pedagogik. Jag tror
faktiskt att skattesystemet måste kännas riktigt för
dem som ska betala sina skatter om man ska få re-
spekt för det. Det är många som tycker att miljöskat-
ter är helt okej när de vet vilket syfte de har. Men
denna problematik känns väldigt konstig för framför
allt småföretagare.
Om Per Rosengrens pappa lärde honom någonting
lärde min pappa mig någonting annat. Han var också
småföretagare, nämligen.</pre><pre>Anf.  169  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Efter att ha hört Birger Schlaug reso-
nera förstår jag att hans pappa inte kan ha lärt honom
särskilt mycket om mervärdesskatt och skattesystem.
Det är tämligen klart.
Jag har inget myndighetsperspektiv. Jag har ett
småföretagarperspektiv. Detta är, som väl är, ingen
ofta förekommande sak för småföretag. I dag är i stort
sett alla småföretag försäkrade. Är det så att man är
förlustig - man får ett inbrott eller blir rånad - upp-
levs det inte som ett problem. Jag förstår inte vad det
är ni försöker blåsa upp för problem.
Det är inte förenligt med EG-rätten eller den
svenska rätten, men om ni mot förmodan skulle ge-
nomföra dessa förändringar skulle det innebära väl-
digt stora praktiska problem både för försäkringsbo-
lagen och för småföretagen. I dag löser man det väl-
digt enkelt, som jag har sagt, med den lösning som vi
genomdrev i nästan total enighet - med undantag för
Folkpartiet. De ställde sig bakom den förändring som
gjordes men ville även ta med momsen.
Jag ställer frågan återigen. Den kan kanske Ken-
neth Lantz svara på. Birger Schlaug svarade inte på
den. Vad har hänt sedan ni ställde er bakom detta
förut? Vad är det som gör att det plötsligt har blivit så
väldigt stötande, orättvist och stridande mot det all-
männa rättsmedvetandet? Har det plötslig blivit så i
dag? Var det inte det för fyra år sedan? Jag måste
säga att jag ibland undrar vad ni håller på med.</pre><pre>Anf.  170  KENNETH LANTZ (kd) replik:
Fru talman! Jag vill bara helt kort informera Per
Rosengren om att det från min sida absolut inte finns
någon tveksamhet när det gäller vad t.ex. kundför-
luster är på detta område. Jag ville lyfta fram ett ex-
empel på hur individen kan känna det i ett läge då den
drabbas. Det var enbart ett exempel.
Jag håller också med om att denna debatt är något
märklig. Jag tror inte alls att det har skett någon större
förändring under de år som har gått. Som försäk-
ringstjänsteman känner jag väl till den förenkling som
uppstått genom att vi nu har moms på hela beloppet.
Ta detta som ett enkelt förtydligande.</pre><pre>Anf.  171  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Då förstår jag över huvud taget inte
varför man ställer sig bakom en sådan reservation.
Jag förstår inte.
Kenneth Lantz resonerade, tyckte jag, väldigt
klokt just nu. Däremot tror jag att det är farligt att dra
paralleller, som man gjorde förut, och bara ge ett
exempel. Man jämför kundförluster med rån och
stöld. Man måste vara fullkomligt medveten om vad
som är ett naturligt inslag och ett risktagande i nä-
ringsverksamhet. Jag hoppas att vi alla här är eniga
om att rån och stöld inte är naturliga inslag i närings-
verksamhet.
Om en anställd som t.ex. har en förtroendepost
stjäl kan det betraktas på ett lite annorlunda sätt. Men
om man blir rånad eller bestulen av utomstående är
det inte att betrakta som ett naturligt inslag i närings-
verksamhet, och då ska det också behandlas på det
sättet. Annars får vi system som inte är kongruenta
och som börjar slira alltför mycket.</pre><pre>Anf.  172  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag har begärt ordet därför att jag är
en av de motionärer som har tagit upp problemet
kring moms på rånat belopp. Jag följde debatten på
mitt rum och blev mer och mer konfunderad. Var
finns individen i den debatt som har förts från majo-
ritetens företrädare här i kammaren?
Jag har hört på företrädare från mitt eget parti
Moderaterna, från Kristdemokraterna och från Miljö-
partiet som förstår problematiken och som sätter den
enskilde småföretagaren - det handlar ofta om småfö-
retagare - i centrum och vill skapa ett rättstryggt
system där det är möjligt att vara handlare.
Sedan hör jag majoritetens företrädare som pratar
om system, om att trassla till det hela och om att
moms inte är skatt utan någonting annat. Var finns
individen i det här sammanhanget? Jag undrar det.
Låt det vara möjligt för människor att ha förtroen-
de för rättssystemet, för skattesystemet! Jag anser inte
att det är möjligt när enskilda näringsidkare först
utsätts för rån och sedan ska betala moms till staten
på det belopp som de har blivit rånade på.</pre><pre>Anf.  173  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Först och främst är det helt fel. Man
betalar inte moms på det rånade beloppet. Man beta-
lar moms på den omsättning som avses. Hela belop-
pet kan man inte ta bort. Man kan ju ha fått en avbe-
talning, och då har man redan betalat in momsen
tidigare. Det är alltså inte på hela beloppet.
Margareta Cederfelt pratar om att vi skulle skapa
ett rättstryggt system. Jag tror inte att Margareta Ce-
derfelt har förstått vad det hela handlar om. Vi har
alltså en lagstiftning i dag som fungerar bra. Man får
ersättning från försäkringsbolaget, och om man skulle
genomföra detta skulle vi få ett system som inte fun-
gerar. Dessutom måste man ha ett skattesystem som
är kongruent. Man kan ju inte plocka lite hipp som
happ. Och att hävda att handlare inte skulle våga
bedriva verksamhet och att de inte kan känna sig
trygga bara för att man inte genomför den här föränd-
ringen det blir att dra det väldigt långt.
Jag frågar återigen: Vad är det som gör att denna
fråga har förändrats på det här sättet under de här
åren? Moderaterna stod bakom det här förut. Vi var
eniga. Jag säger det återigen; det var bara Folkpartiet
som hade en annan uppfattning. Vad har hänt under
de här åren som gör att det plötsligt är så anstötligt.
Margareta Cederfelt borde gå hem och sätta sig in i
skattelagstiftningen och se hur den fungerar i verklig-
heten för att få ett system som är kongruent och som
fungerar.</pre><pre>Anf.  174  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Återigen hör jag systemets talesman
yttra sig: Det är inte hela beloppet; det är bara delar
av det. Det finns försäkringsbolag.
Var finns den enskilda individen i det här sam-
manhanget? Varför röra till systemet med att försäk-
ringsbolag ska involveras när det faktiskt går att göra
det hela enklare genom att göra hela det rånade be-
loppet avdragsgillt? Per Rosengren säger ju uppen-
barligen att delar av beloppet inte ska räknas in på
grund av avdrag. Jag talar om ett rättstryggt system
som gör det möjligt att vara handlare. Jag förstår inte
problemet.</pre><pre>Anf.  175  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Nu förstår jag att inte Margareta Ce-
derfelt förstår ett dugg. Hon talar om hela beloppet;
det är fullkomligt absurt. Det är bara 20 % av belop-
pet som är moms. Är det bara den som är hela delen?
Varför ska man blanda in försäkringsbolag? Ska
staten stå för de 80 procenten också?
Handlare och vilka som helst är väl så pass kloka
att de har en försäkring. Vi har ett försäkringssystem i
dag och ett system i dag där man inte behöver betala
inkomstskatt på detta belopp. Sedan får man då ut
försäkringsersättning. Den är skattepliktig. Då blir det
plus minus noll för företagen.
Att blanda in det här med momsen i detta sam-
manhang skulle skapa ett oerhört komplicerat system,
men jag förstår om Margareta Cederfelt inte förstår
det för när hon står här och hävdar att man ska få
tillbaka hela beloppet blir debatten fullkomligt ab-
surd.</pre><pre>Anf.  176  MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag talar om momsbeloppet, hela
momsbeloppet. Det trodde jag faktiskt att Per Rosen-
gren förstod.
Jag anser fortfarande att moms på rånat belopp är
stöld.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>11 §  Följdändringar till det nya studiestödssys-
temet, m.m.</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU24
Följdändringar till det nya studiestödssystemet, m.m.
(prop. 1999/2000:10 delvis och prop. 2000/01:07
delvis).</pre><pre>Anf.  177  CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Principerna kring det här betänkandet
behandlades ju i förra veckan, om än i något stympad
debattform, eftersom det var sent på kvällen. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen under punkt 1.
Skälet är att vi motsätter oss den ordning som innebär
att två utpekade fackföreningar får en särskild ställ-
ning när det gäller fördelningen av korttidsstudiestö-
det. Det för då också med sig konsekvenser på skatte-
området, och analogt med våra yrkanden i förra veck-
an här i kammaren motsätter vi oss nu också de kon-
sekvensändringar som blir följden på skatteområdet.
Det gäller hur man ska hantera korttidsstudiestödet
och att i lagstiftningen utpekade fackföreningar ska
besluta om detta.</pre><pre>Anf.  178  HELENA HÖIJ (kd):
Fru talman! De lagförslag om fördelningen av bi-
drag vid korttidsstudier som regeringen har lagt fram
under våren innebär, som vi hörde tidigare talare här
säga, att myndighetsutövning mot enskilda ska över-
lämnas till två fackliga intresseorganisationer, nämli-
gen LO och TCO. Detta har kristdemokraterna och
företrädare för andra oppositionspartier motsatt sig
vid behandlingen i utbildningsutskottet bl.a. med
hänvisning till Lagrådets kritik av förslaget, särskilt
när det gäller rättssäkerhetsaspekter.
Vi kristdemokrater i skatteutskottet delar opposi-
tionens ställningstagande i den här frågan. Mot den
bakgrunden bör skattefrihetsregeln för bidrag vid
korttidsstudier inte heller vara utformad på det sätt
som regeringen har föreslagit.
Vi yrkar därför bifall till reservationen under
punkt 1 som innebär att riksdagen avslår proposition
2000/01:107 i den här delen.</pre><pre>Anf.  179  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Jag ämnar inte falla för frestelsen att
köra den debatt som utbildningsutskottet hade i förra
veckan i repris. Jag vill bara yrka bifall till förslaget i
betänkandet och avslag på den reservation som finns.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>12 §  Förhandsbesked i punktskattefrågor,
m.m.</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2000/01:SkU23
Förhandsbesked i punktskattefrågor, m.m. (prop.
2000/01:110).</pre><pre>Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)</pre><pre>13 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
2000/01:128 Nationellt stöd vid upphandling av
hjälpmedel
2000/01:129 Ökat informationsutbyte mellan arbets-
löshetsförsäkringen, socialförsäkringen och studi-
estödet
2000/01:133 Tillträde till andra tilläggsprotokollet till
bedrägerikonventionen
2000/01:134 Underhåll till barn som fyllt 18 år
2000/01:140 Reformerade regler för bostadstillägg
till pensionärer m.fl.
2000/01:141 Rätt för sparbanker och medlemsbanker
att driva verksamhet utomlands m.m.</pre><pre>Skrivelse
2000/01:142 Arbetsmarknadsverkets organisation</pre><pre>Socialförsäkringsutskottets betänkanden
2000/01:SfU14 En begränsad översyn av socialför-
säkringsregisterlagen
2000/01:SfU15 Sjukersättning och aktivitetsersätt-
ning i stället för förtidspension</pre><pre>Socialutskottets betänkanden
2000/01:SoU17 Omskärelse av pojkar
2000/01:SoU18 Ny socialtjänstlag m.m.
2000/01:SoU19 Vissa ändringar i alkohollagen</pre><pre>14 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 30 maj</pre><pre>2000/01:1305 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Pilotanläggning för produktion av etanol
2000/01:1306 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Forskning om förnybara drivmedel
2000/01:1307 av Agneta Lundberg (s) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Hållbar transport- och miljöteknik
2000/01:1308 av Agneta Lundberg (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skattebefrielse för bränsle i viss försöksverksamhet
2000/01:1309 av Kenneth Johansson (c) till social-
minister Lars Engqvist
Vinst vid produktion av välfärdstjänster
2000/01:1310 av Marie Granlund (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Socialförsäkringars personkrets
2000/01:1311 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Mona Sahlin
Elektriska och magnetiska fält
2000/01:1312 av Margareta Cederfelt (m) till stats-
rådet Mona Sahlin
Stockholms stads ytterområde</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll onsdagen den 6 juni.</pre><pre>15 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 30 maj</pre><pre>2000/01:1274 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljö-
minister Kjell Larsson
Sopförbränning och avfallspolitiken
2000/01:1275 av Matz Hammarström (mp) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Avfall från EU-länder till Sverige
2000/01:1276 av Barbro Feltzing (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Sopförbränning och dioxiner
2000/01:1277 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Sopförbränning och ekologisk hållbarhet
2000/01:1278 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Utsläppen av POP
2000/01:1279 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Ärendeprövning för Cementa
2000/01:1280 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Anmälan av proveldning
2000/01:1281 av Lilian Virgin (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Gotlands livsmedelsinstitut
2000/01:1285 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Övervakningen av besöksförbud
2000/01:1286 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Resursbristen inom polisen
2000/01:1287 av Gunnel Wallin (c) till finansminister
Bosse Ringholm
Försäljning av mark och fastigheter till Hässleholms
kommun
2000/01:1290 av Marianne Samuelsson (mp) till
miljöminister Kjell Larsson
Sopförbränning och POP
2000/01:1293 av Harald Nordlund (fp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
EU-stöd
2000/01:1298 av Lennart Fridén (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Det kyrkliga kulturarvet</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll onsdagen den 6 juni.</pre><pre>16 §  Kammaren åtskildes kl. 17.48.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 30 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 64 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 107 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 154
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.</pre><pre>Innehållsförteckning</pre>