Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:114

Fredagen den 18 maj

Kl. 09.00 - 14.25

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------

1 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 2000/01:370

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:370 av Margareta Anders-
son (c) om stimulans av ungt ledarskap.
Intepellationen kommer att besvaras den 29 maj
2001.
Skälet till dröjsmålet är att det på grund av ut-
landsresor och inbokade engagemang inte har funnits
någon annan tid som passat mig.
Stockholm den 14 maj 2001
Finansdepartementet
Bosse Ringholm

2 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior från Europeiska kommissionen in-
kommit och överlämnats till utskott:
2000/01:141 Förslag till direktiv om straffrättsligt
skydd av miljön KOM (2001) 139 till miljö- och
jordbruksutskottet
2000/01:142 Åtgärdsplan för biologisk mångfald i
jordbruket KOM (2001) 16 till miljö- och jord-
bruksutskottet
2000/01:143 Grönbok om framtiden för den gemen-
samma fiskeripolitiken KOM (2001) 135 till mil-
jö- och jordbruksutskottet
2000/01:144 Meddelande från kommissionen till
rådet och Europaparlamentet: En strategi för att
integrera miljöskyddskrav i den gemensamma fis-
keripolitiken. KOM (2001) 143 till miljö- och
jordbruksutskottet
2000/01:145 Meddelande från kommissionen till
rådet och Europaparlamentet om alternativ i syfte
att främja odlandet av växtproteiner i EU
KOM (2001) 148 till miljö- och jordbruksutskottet
2000/01:146 Förslag till Europaparlamentets och
Rådets direktiv om ändring av rådets direktiv
96/22/EG om förbud mot användning av vissa
ämnen med hormonell eller tyreostatisk verkan
samt av B-agonister vid animalieproduktion
KOM (2001) 131 till miljö- och jordbruksutskottet
2000/01:147 Kommissionens meddelande till rådet
och Europeiska parlamentet om statistiska upp-
gifter för indikatorerna avseende övervakning av
integration av miljöhänsyn i den gemensamma
jordbrukspolitiken KOM (2001) 144 till miljö-
och jordbruksutskottet

3 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
2000/01:RR13 till konstitutionsutskottet

4 § Vuxnas lärande och utvecklingen av vux-
enutbildningen

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU15
Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbild-
ningen (prop. 2000/01:72 och förs.
2000/01:RR12).

Anf. 1 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Vi är alla överens om att kunskap och
kompetens kommer att spela en allt större roll i fram-
tiden. Vi talar om kunskapssamhället. Det är ett sam-
hälle som redan finns, och vi är medvetna om att det
kommer att finnas kvar och utvecklas vidare. Vad
som än möter människor i framtiden i form av ny
teknik, snabba förändringar och ökad rörlighet och
globalisering så finns hela tiden behovet av kunskap
och investeringar i kunskap.
Fru talman! Ingen utbildningsreform har betytt
tillnärmelsevis så mycket som den allmänna obligato-
riska folkskolan, som genomfördes här i Sverige
1842. Den var ett led i en liberal revolution i Sverige.
Vi fick under några årtionden frihandel, arvsrätt även
för kvinnor, första steget på väg mot religionsfrihet
och näringsfrihet. Den borgerliga kommunen skildes
från den kyrkliga. Vi fick tvåkammarriksdag i stället
för fyrståndsriksdag. För yttrandefriheten och tryck-
friheten slogs hela tiden Aftonbladet under sin re-
daktör Lars Johan Hierta.
Faktum är att läskunnigheten var ganska stor i
Sverige redan innan vi fick den obligatoriska folk-
skolan. Analfabetismen var lägre i vårt land för 150
år sedan än vad den är i vissa länder än i dag. Det
fanns en vuxenutbildning i kyrkans regi som väl inte
var så demokratisk, och som var ganska avslöjande
för den enskilde vid husförhören, men som ändå lärde
hundratusentals svenskar läsa och skriva.
Via Grundtvig i Danmark fick vi den första ge-
nuina vuxenutbildningen genom folkhögskolan. Så
småningom kom korrespondensstudier med Hermods
och andra institut som gav många medborgare en
chans till studier utöver folkskola. 100 år efter folk-
högskolan kom den kommunala vuxenutbildningen
komvux.
Sverige har ett väl utbyggt nät av vuxenutbild-
ning, och det kan behövas. I ett livslångt lärande
måste det finnas ett varierande utbud av utbildningar
över hela landet. Det räcker inte längre med en bra
utbildning som man skaffat sig en gång i livet. Åter-
kommande utbildning är nödvändig i ett arbetsliv
som är alltmer kunskapsintensivt. Snabba förändring-
ar gör också att människor byter yrke och inriktning
inom det yrke man har. Vissa byter av intresse, andra
av nödvändighet. Förhoppningsvis är det många som
byter både av intresse och nödvändighet.
Fru talman! Det livslånga lärandet blev i den pro-
position vi diskuterar "vuxnas" lärande. Som vi skri-
ver i vår motion är resultatet i stort sett en halvering
av Kunskapslyftet men inte särskilt mycket mer. Ett
bredare anslag, som många hade väntat sig när det
gäller vuxnas möjligheter till egna kunskapsinveste-
ringar, lämnas i stort sett därhän.
Min enda invändning mot propositionen är att den
till stor del har ett kommunalt vuxenutbildningspers-
pektiv. Det borde ha framgått, skriver t.ex. Folkbild-
ningsrådet i en kommentar, att vad det icke formella
lärandet, det som t.ex. finns inom folkhögskolan och
folkbildningen, står för har stor betydelse. Det borde
ha lyfts fram, säger man från Folkbildningsrådet. Jag
instämmer i den kritiken.
De mål för vuxnas lärande som anges i proposi-
tionen är allmänna. Vi har i stort sett inget att erinra
mot det som skrivs där, men vi tycker att det behövs
en stor reform av utbildningen för vuxna, betydligt
större och mer omfattande än vad vi kan läsa om i
propositionen. Några principer som vi moderater
anser vara viktiga är att den utbildning som är finan-
sierad av det allmänna ska ge den enskilde möjlighet
att fritt välja utbildningsanordnare. Vi har också före-
slagit ett pengsystem som ger den enskilde en reell,
en verklig, valfrihet. Vi har här, liksom i fråga om
ungdomsskolan, kommit fram till att en vuxenutbild-
ningspeng är bästa sättet att överlåta makten över de
egna studierna till den enskilde.
När det gäller den kommunala vuxenutbildningen
och arbetsmarknadsutbildningen är detta särskilt
viktigt. Den har ju varit styrd med väldigt lite infly-
tande för den som ska studera. Att själv välja studie-
ort har i många fall varit omöjligt. Folkbildningen
och folkhögskolan erbjuder ju här en betydligt större
frihet.
Regeringen skriver i sin proposition att
"vuxenutbildningen hittills i alltför hög utsträckning
har mött individerna som ett kollektiv med gemensam
bakgrund och gemensamma behov". Vi delar rege-
ringens bedömning att individperspektivet måste
stärkas, men vi menar att man måste ge individen ett
betydligt större inflytande över sina studier än vad
som framgår av den proposition som vi behandlar nu.
Fru talman! För att garantera mångfalden av an-
ordnare föreslår vi också att kommunerna ska upp-
handla all vuxenutbildning på ett opartiskt sätt. Ris-
ken är ju annars att den egna komvuxverksamheten
ges företräde framför andra alternativ. Särskilt gäller
detta om verksamheten krymper. Då ligger det nära
till hands att man skyddar den egna verksamheten, de
egna lokalerna och den egna personalen.
Vi ställer oss bakom kravet att alla har rätt till
grundläggande gymnasieutbildning. Grundskoleut-
bildning räcker inte längre. Vi vet tyvärr att tusentals
ungdomar misslyckas med sina gymnasiestudier.
Väldigt många som slutar gymnasiet nu om några
veckor får inte betyg i alla ämnen. De blir inte behö-
riga för högskolestudier och når över huvud taget inte
de mål som man har satt upp för gymnasieskolan.
Vi har ett särskilt förslag som rätt till utbildning
för sökande om missat gymnasiet och som behöver
komplettera sina gymnasiebetyg. Det ska finnas en
ovillkorlig rätt för alla under 25 år, och vi räknar med
att den kompletteringsutbildning som det här är fråga
om kan erbjudas av många gymnasieskolor på margi-
nalen av redan befintlig utbildning. Den peng vi vill
införa, som följer den studerande till de skola han
eller hon väljer, blir en viktig morot för den aktuella
gymnasieskolan.
När det gäller kvalitetssäkring av vuxenutbild-
ningen anser vi att ett fristående utvärderingsinstitut
bör inrättas. Det är ingen ny tanke från vår sida. Vi
föreslår ju detta också när det gäller ungdomsskolan
och högkola och universitet. Vi tycker att ett sådant
institut vore bra för att den enskilde ska kunna göra
egna bedömningar men också för en uppföljning av
att offentliga satsningar används på ett effektivt sätt.
I propositionen lägger man stor vikt vid det for-
mella lärandets behov av forskning med inriktning
mot vuxnas lärande. Vi anser att folkbildningen pre-
cis som komvux har behov av medel för forskning
och utveckling. Av de 12 miljoner kronor som ska
förstärka Skolverkets forsknings- och utvecklingsme-
del som föreslås i propositionen menar vi att en del
bör avsättas till Folkbildningsrådet för ett liknande
arbete inom folkbildningen.
Vi tycker också i anslutning till detta att en del av
de medel, det gäller i det här fallet 21 miljoner kro-
nor, som Skolverket ska få disponera för kompe-
tensutveckling inom vuxenpedagogik och specialpe-
dagogik ska gå till Folkbildningsrådet för kompe-
tensutveckling av folkhögskolelärare och cirkelleda-
re. Det är viktigt att folkhögskolelärarna får del av de
här resurserna. Som bekant lämnades ju folkhögsko-
lelärarutbildningen helt utanför när vi fattade beslut
om den nya lärarutbildningen, den lärarutbildning
som startar vid olika högskolor och universitet nu den
1 juli, alltså om bara någon månad.
När jag talar om folkhögskolan måste jag fråga
socialdemokraterna varför de minskar de 10 000 extra
platserna till 7 000, alltså med 30 %. I den senaste
statistiken från höstterminen 2000 visar det sig att
folkhögskolorna hade 10 300 deltagare inom den
särskilda utbildningsinsatsen. Till saken hör också att
de här platserna inte var nya när Kunskapslyftet in-
fördes. De har funnits sedan början av 90-talet. Det
fattades beslut om dem under den borgerliga rege-
ringens tid. Dessutom vet vi att många nya folkhög-
skolor har tillkommit tack vare dessa platser. Det är
också känt att folkhögskolan har hamnat i topp i alla
utvärderingar när det gäller de kurser som funnits
inom Kunskapslyftet och det tidigare s.k. K-anslaget.
Är det bara finansiella skäl som gör att ni åderlåter
folkhögskolorna på detta sätt, eller finns det också
några andra tankar bakom den här kraftiga neddrag-
ningen?
När det gäller studiefinansiering vill jag hänvisa
till vad vi skriver i vår reservation, men jag kan till-
lägga att vi moderater under våren har arbetat tämli-
gen intensivt med ett förslag till individuella komp-
tenskonton. Vi har fört diskussioner med fackliga
organisationer, LO, TCO och SACO, och även med
arbetsgivarorganisationer och olika försäkringsbolag
som har framfört synpunkter i frågan. Och vi har
givetvis noggrant värderat den statliga utredningen
om kompetenskonton. Vi återkommer med ett eget
förslag i anslutning till att regeringen lägger fram en
proposition eller i annat lämpligt sammanhang.
Fru talman! Jag vill starkt betona vikten av att det
ges klara och tydliga besked i regelverket när det
gäller utvecklingsstördas rätt till utbildning i särvux.
Jag tycker att vi i den här kammaren borde vara över-
ens om att utvecklingsstörda behöver mer stimulans
än andra för att upprätthålla den kunskapsnivå som de
en gång har förvärvat. I den här frågan måste rege-
ringen helt enkelt återkomma till riksdagen med ett
nytt och bättre förslag. Det som står i propositionen
får bara inte vara sista ordet i denna fråga.
Ett annat problem är att kommunerna inte alltid
betalar för elever med funktionshinder som väljer att
studera på folkhögskola, i studieförbund eller hos
annan utbildningsanordnare än komvux. Vi menar att
funktionshindrade ska ha samma rätt att välja om de
vill utbilda sig i komvux, på en folkhögskola eller på
något annat ställe. Och givetvis bör de ha frihet att
välja även andra utbildningsanordnare som de själva
finner för gott. Vi instämmer även där i Folkbild-
ningsrådets kritik mot propositionen på den här
punkten, där man skriver att regeringen valt att lägga
fram relativt få förslag som stärker de funktionshind-
rades möjligheter till studier. Man menar också att det
är för många allmänna uttalanden till intet förpliktan-
de i dessa jätteviktiga frågorna, där det är de svaga
som kan komma i kläm. Även här menar vi att rege-
ringen måste återkomma med ett klart besked som ger
funktionshindrade rätten att välja var de vill bedriva
sin utbildning.
Fru talman! Moderaterna i utbildningsutskottet
har 14 reservationer i detta betänkande. Jag står gi-
vetvis bakom alla, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservation 1 under punkt 1.

Anf. 2 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag hade förmånen att få vara med i
den femåriga kunskapslyftskommittén, vars arbete är
utgångspunkten för detta betänkande. Den första
utgångspunkten var att vi skulle utreda hur vuxenut-
bildningen såg ut. Jag var själv inte riksdagsledamot
på den tiden utan hade mitt engagemang i mitt arbete
på universitetet i Linköping. Jag hade redan då upp-
täckt att det fanns en grupp som inte fick sina behov
tillgodosedda. Det var en av anledningarna till att jag
insåg att det var dags att börja arbeta politiskt lite mer
konkret. Det är därför inte förvånande att jag lyfter
fram just den fråga som för många kan ses som en
smal fråga när vi diskuterar detta betänkande. Det är
den fråga som handlar om dem som utestängs från ett
för andra självklart livsutrymme i sin livssituation.
Jag satt med i kommittén och arbetade fram slut-
betänkandet från kommittén. Och det finns så mycket
som är bra. Vi kristdemokrater har hela tiden velat att
människor ska få en förnyad chans i livet. Och det
finns mycket som är bra som vi är överens om. Och
jag ska därför inte i mitt anförande uppehålla mig vid
just dessa saker. Jag ska uppehålla mig vid det som
kanske rör mitt sinne mer än något annat.
Kunskapslyftskommittén var överens om att alla
människor oavsett funktionshinder skulle ha samma
lagliga rättigheter. Vi trodde att det var ett misstag att
det var en skillnad i lagstiftningen beroende på vilken
skolform som man hade gått i tidigare i livet. De
tunga remissinstanserna som avlämnade sina utlåtan-
den kring detta betänkande var också överens. Och då
talar jag om Skolverket, Socialstyrelsen och andra.
Likväl lägger skolministern fram en proposition där
detta är borttaget. Den socialistiska regeringen väljer
att behålla ett utanförskap i lagrummet när det gäller
dem som har en annorlunda begåvning, för dem som
inte är inpassade i den likhetssyn som i dag ska råda i
vårt samhälle.
För kristdemokraterna har alla samma värde oav-
sett begåvning, intresse och läggning. Det är den
grundläggande tanken i den värdegrund som också
skolan ska stå för. Vi kan därför inte stillatigande
följa att riksdagen enligt vår mening i och med da-
gens votering bryter mot mänskliga rättigheter genom
att diskriminera en liten grupp människor som har
annorlunda begåvning än de flesta andra. De elever
som har gått i särskola får inte rätt till grundläggande
vuxenutbildning enligt det beslut som riksdagen för-
väntas fatta i dag.
Detta är mycket allvarligt, därför att antalet elever
som börjar i särskolan har ökat med 60 % under de
senaste åren. Och en vanlig förklaring är att den van-
liga skolan inte har pengar att erbjuda barnen det stöd
som behövs. Särskolan kan bättre möta elevens speci-
fika behov. Och detta är en bra skolform för alla dem
som inte kan inpassas i den här likhetsideologin som
den vanliga grundskolan bygger på, vilket gör att vi
vänder oss emot detta. Vi vill ha en mer flexibel skola
som passar fler. Men nu blir särskolan en grym ut-
slagningsmaskin om inte människor som har gått i
den har samma rättigheter som andra. Föräldrar och
lärare som är med om att placera eleven i särskolan
kanske inte är medvetna om att eleven i och med
detta inte får samma rättigheter som andra medborga-
re i samhället. I stället definieras denna grupp bort.
Och det vanliga alternativet är faktiskt att erbjuda
pension, dvs. ett livslångt bidragsberoende.
Låt mig få ta Anders som ett exempel. Han hörde
av sig till mig. Han får vara en representant för dem
som utestängs från ett vanligt liv. Han fick diagnosen
Aspergers syndrom. Han har gått i särskola och vill
utbilda sig inom media på en folkhögskola. Han kom
inte in, eftersom han inte hade gymnasiekompetens.
Han sökte till komvux på två ställen men fick nej på
grund av att han hade gått i särskola. Han sökte till
särvux men fick beskedet att han var för intelligent. I
stället får han nu 23 år gammal sjukpension. En ung
människa fylld med framtidstro och fullt arbetsduglig
utestängs från samhället och erbjuds livslångt bi-
dragsberättigande.
I ett samhälle måste det få finnas plats för alla
människor, oavsett vilka olikheter som finns. Där ska
alla utifrån sina förutsättningar få samma möjligheter.
Anders är en av väldigt många enskilda människor
som inte får plats och - vill jag återigen säga - defi-
nieras bort på grund av en speciell art av funktions-
hinder.
Jag kan inte som politiker i modern tid acceptera
att vi diskriminerar en grupp på grund av begåvning
med annorlunda profil. Det är inte ett hot mot mänsk-
liga rättigheter, det är ett brott. Vad är det som säger
att just vår idé om vad som ska finnas inom det s.k.
normala är det som stämmer? Ge mig svar på hur ett
normalt svenskt barn är och vilka normala förhållan-
den som finns. Finns begreppet det normala i dag,
eller är det så att vi definierar bort något som vi
kommer att skämmas för i framtiden, om 50 år? Då
vill åtminstone jag finnas bland dem som försökte
förändra det här.
Inte nog med att särskoleelever inte kommer in i
porten till nya möjligheter utan är stängda utanför. De
som går i särskola har inte heller likvärdiga villkor,
och då ska vi veta att i själva verket är det fråga om
människor som har en annorlunda begåvningsprofil,
kanske begåvningar som du och jag saknar.
De studerande som avslutar sina studier på särvux
får inget slutbetyg. Slutbetyget upplevs ofta som en
återkoppling på den ansträngning som gjorts för att
lära. Det torde vara rimligt att det är lika viktigt för en
elev med en annorlunda begåvningsprofil som går i
särskola att få en återkoppling i form av ett slutbetyg.
På den utbildning som motsvarar gymnasie-
särskolan ges inte undervisning i alla ämnen som
finns det nationella motsvarande programmet, utan
där tar man bort idrott och hälsa. Är det rimligt? Just
dessa ämnen är väldigt viktiga för någon som går på
särskolan. I särvux ges inte utbildning i naturkunskap,
naturen som är den naturligaste av alla miljöer för att
t.ex. för en utvecklingsstörd. Men den kunskapen ges
inte där. Elever i särskola har inte samma rätt till
skolskjuts som andra elever, eftersom skolskjutsen är
kopplad till studiehjälp, och det har inte en särskole-
elev. Hemspråk finns inte i särvux på grundsärskole-
nivå. Att utvecklingsstörda förhindras kunskaper i sitt
hemspråk kan inte försvaras.
Fru talman! Enligt regeringens egna beräkningar i
propositionen är det 45 000 medborgare som borde
kunna erbjudas särvux. Det är 4 000 som får det.
Någon uttryckte det att det inte finns pengar, men
pengarna till vuxenutbildning ska väl fördelas till alla
vuxna medborgare? De är väl inte till för alla utom
just gruppen med funktionshinder?
Det här är en orättvisa som vi inte accepterar. Vi
har från Kristdemokraternas sida med folk både från
utbildningsutskottet och från socialutskottet försökt
lyfta fram detta. Men människor definieras bort och
placeras i en grupp till livslångt bidragsberättigande,
människor som är intresserade av att få sin plats i
samhället, få utveckla sin kompetens via utbildning
och på arbetsplatser, bara de får det stöd som de be-
höver. Det är samhällets plikt att ge det stödet, inte att
tvinga bort människor och utestänga dem från arbets-
förhållanden där de kan försörja sig själva när de vill
och kan det.
Fru talman! Skolminister Ingegerd Wärnersson
hade förra året som värdegrundsår. Vi från Kristde-
mokraterna tyckte att det var en jättebra satsning, den
värdegrund som vi har varit överens om. Men nu när
hon själv måste handla efter värdegrunden och sätts
på prov vacklar skolministern. Det är skolministern
som är ansvarig för propositionen och är ansvarig för
det förslag som regeringen har lagt fram.
I ett antal debatter har vi från vårt håll, jag inte
minst, krävt att skolministern ska ta sitt ansvar utifrån
den demokratiska värdegrund som skolan vilar på. En
enig parlamentarisk kommitté har föreslagit detta,
men likväl är inte skolministern beredd att ta det.
Därmed lever Ingegerd Wärnersson själv inte upp till
de värden som hon talar om under värdegrundsåret. I
stället bryter hon medvetet mot de mänskliga rättig-
heterna och diskriminerar en grupp medborgare. Det
är dags att alla som beslutar om andra människors
möjligheter till liv i samhället gör det utifrån den
värdegrund som vi är överens om, nämligen alla
människors lika värde och lika rättigheter i lagens
mening, möjligheter att leva ett liv och få ett livsrum i
vårt samhälle.
Fru talman! Jag ställer mig bakom samtliga reser-
vationer som Kristdemokraterna har. För tids vinning
yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 5.

Anf. 3 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att Birgitta
Sellén kommer att senare i debatten ta upp de delar
som vi anser bör förbättras vad gäller folkbildningen.
Jag tänker ta upp andra delar i vår motion.
Fru talman! Krav på kompetensutveckling, livs-
långt lärande och vuxenutbildning har varit väldigt
centrala politiska mål för oss i Centerpartiet, det här
tillsammans med en förbättrad grund- och gymnasie-
skola och en utbyggnad av högskoleutbildningen. Vi
har haft ett par grundprinciper när vi har pratat om
vuxenutbildning och den högre utbildningen, att den
ska nå hela folket, den ska nå ut i hela landet och den
ska kunna ges som en rättighet genom hela livet.
Med den bakgrunden var vi med om att införa
Kunskapslyftet i Sverige, och vi var pådrivande i
högskolans expansion. Det var viktiga delar, som vi
har sett det. Men det krävs mycket mer. Det krävs att
vi förbättrar situationen för det som Kristdemokrater-
na var inne på här tidigare, att vi förstärker kvaliteten
i skolan.
Med våra politiska ståndpunkter på vuxenutbild-
ningen tycker jag att regeringen i propositionen på
många punkter har ett ganska begränsat perspektiv
som underlag för sina förslag, t.ex. saknas en genom-
gående diskussion om vad ett livslångt lärande egent-
ligen innebär. Perspektivet livslångt lärande innebär,
som jag ser det, ett stark behov av att spränga gränser
mellan olika politikområden som utbildning, social-,
närings- och arbetsmarknadspolitik. Dessutom har
erfarenheterna från åren med Kunskapslyftet tydligt
visat på betydelsen av dels en stor öppenhet för for-
mer och metoder att söka upp studerande med olika
erfarenhetsbakgrund och motivation, dels satsningar
inom det livslånga lärandet som en del av utveckling
och tillväxt.
Regeringens förslag saknar ambitionen till helhet-
sperspektiv med den inriktningen. Propositionen
saknar också den samordning över politiska sektorer
som är nödvändig för att uppnå en solidarisk, ut-
vecklande och tillväxtfrämjande vuxenutbildning.
Dessutom är det otillfredsställande att regeringen
presenterar en proposition där det hänvisas till flera
utredningar som inte ens är klara än.
Fru talman! Både den nationella och den interna-
tionella utvecklingen visar starkt på en ökad betydel-
se av kunskap, kunskapsutveckling och vuxenutbild-
ning hos enskilda människor och befolkningen i sin
helhet. För både den enskilde och samhällsekonomin
handlar det om ett väldigt viktigt vägval när det gäller
alla individer i vårt samhälle.
Kunskapslyftet var ett viktigt vägval och ett steg i
den utvecklingen. Med den kraftiga expansion som
har varit och med de möjligheter för många männi-
skor som Kunskapslyftet har inneburit krävs det ock-
så att vi behåller en väldigt bra kvalitet i vuxenutbild-
ningen. Regeringen skriver i propositionen att man
har granskat utbildningen och att det finns brister,
säger man, i kommunens ledning och styrning och
egentillsyn när det gäller utbildning på entreprenad,
men man anger inga konkreta sätt eller åtgärder för
att förbättra det.
Centerpartiet har flera gånger yrkat på ett natio-
nellt kvalitetsinstitut både för grund- och gymnasie-
skola och för vuxenutbildningen.
Jag ser ett sådant nationellt kvalitetsinstitut som
ett tydligt steg där vi ger alla kommuner en gemen-
sam möjlighet att stärka kvaliteten. Det innebär en
samordning som ger mig som enskild individ rättig-
het och möjlighet till bra val.
Jag undrar om inte majoriteten behöver tänka om.
Vad vill vi med kvalitetsutvecklingen? Hur vill vi
kunna förstärka den enskilda individens rättigheter
och valmöjligheter till en bra utbildning. Är inte in-
rättandet av ett nationellt kvalitetsinstitut en väg att
gå?
Fru talman! När det gäller funktionshindrades
möjligheter till studier har regeringen valt att hålla sig
väldigt lugn. Det är få förslag som stärker de funk-
tionshindrades möjligheter. Detta trots att man själv
skriver att det finns tydliga brister i dagens system
och hur viktigt det är att göra vuxenutbildningen
tillgänglig för alla.
Propositionens hantering av vuxenutbildning för
personer med funktionshinder förstärker därmed,
tycker jag, utbildningens brist på solidariska ambitio-
ner. Detta trots att vuxenutbildning för personer med
funktionshinder är en fråga som uppmärksammats
många gånger här i kammaren men också i debatter
runtom i landet.
På det hela taget kan man säga - precis som
Yvonne Andersson från Kristdemokraterna var inne
på - att propositionen i stor utsträckning saknar de
förslag som fanns i kunskapslyftskommittén slutbe-
tänkande. Det gäller några förslag som jag tycker är
särskilt principiellt viktiga, t.ex. det som handlar om
att personer som har särskola som bakgrund ska ha
tillträde till vuxenutbildning efter samma principer
som övriga vuxna.
Jag ser det som en rättvisefråga och ett solidariskt
framsteg att jag som enskild individ oavsett bak-
grund, oavsett funktionshinder ska ha rätt till vux-
enutbildning, rättighet att förkovra mig själv och
rättighet till en framtid. Inte ens det steget väljer man
att ta. Man väljer att blunda, vilket är tragiskt.
När det gäller personer som omfattas av rätten till
personlig assistans ska de ha tillgång till personlig
assistans om de vill delta i vuxenutbildning. Förslaget
att betrakta utbildning som en del av det dagliga livet
och därmed utgöra underlag för rätten till assistans
enligt LASS är både principiellt viktigt och ett prak-
tiskt effektiv sätt att öppna vägen till vuxenutbildning
för många personer med funktionshinder.
Det här vill majoriteten inte heller bifalla, utan
man säger att det fungerar bra i vissa fall. I vissa
kommuner fungerar det väldigt bra. Men för ett stort
antal personer fungerar det inte alls bra. Ska jag inte
ha möjlighet till utbildning och rätt till en framtid
oavsett vad jag har för bakgrund eller funktionshin-
der? Inte ens det vill man ta till sig.
Vår mening är att alla ska ha rätt till personlig as-
sistans, inte bara några enskilda.
Fru talman! I dag har alla vuxna från 20 år
lagstadgad rätt att delta i grundläggande vuxenutbild-
ning vad gäller grundskola. Kommunerna har skyl-
dighet att inte bara tillhandahålla utbildning, utan
också aktivt verka för att boende i kommunen som
saknar grundskolekompetens deltar i utbildningen.
Vi anser att det på sikt också ska finnas en
lagstadgad rätt till gymnasial vuxenutbildning.
Därmed, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 7 under punkt 22.
Vi vill alltså ha rätt till gymnasieutbildning för
alla. Trots att Socialdemokraterna säger sig vurma för
bra grundutbildning för alla håller man inte med om
rätten till gymnasieutbildning. Det har jag svårt att
förstå. I betänkandet skriver man ju om vikten av mer
utbildning och individens enskilda utvecklingsbehov
och rättigheter, och att det ska stå i centrum.
Varför vill man inte gå med på det här? Varför
säger man inte ens att det är intressant att utreda för
att se om förslaget är intressant? Jag vill höra från
Socialdemokraternas representant här i dag och från
skolministern om ett sådant här förslag finns i tankar-
na eller varför det inte finns och vad man kan tänka
sig i stället.

Anf. 4 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! För en liberal utbildningspolitik är det
en självklar utgångspunkt att människor ska ha möj-
lighet att utbilda sig efter hur samhället förändras och
efter hur varje människas intressen utvecklas. Alla
måste också kunna komplettera den utbildning de
skaffat i ungdomen för att sedan gå vidare i lärande
genom livet.
Folkpartiet föreslår i dag i sin motion att alla vux-
na ska ha rätt att komplettera till en gymnasieutbild-
ning med godkända betyg.
Hittills har besluten om vuxenutbildning i Sverige
i alltför stor utsträckning haft karaktären av tillfälliga
åtgärder beroende på arbetsmarknadsläget och det
aktuella politiska läget. Därför har många väntat
länge på en proposition med huvudsyfte att på lång
sikt säkra vuxna människors möjligheter till vuxen-
studier. Men vi liberaler har blivit besvikna på rege-
ringens proposition av flera anledningar.
Regeringen tillsatte 1995 en kunskapslyftskom-
mitté, där jag deltog som representant för Folkpartiet.
Kommitténs slutförslag som kom förra året syftar till
en helhetssyn på vuxenutbildningen för olika grupper
vuxenstuderande. Själv instämde jag visserligen inte i
alla kommitténs förslag, men helheten och inriktning-
en rådde det bred politisk enighet om. Det gällde
rätten till vuxenutbildning, funktionshindrades rätt,
rätt för utvecklingsstörda till särvux osv. Det gällde
också en bättre utvärdering av vuxenutbildningen.
Tyvärr ser vi att det helhetsgrepp som kunskaps-
lyftskommittén tog på vuxenutbildningsfrågorna har
försvagats betänkligt i regeringens proposition. En
lång rad förslag från en politiskt enig kommitté har
försvunnit när regeringen nu lägger fram sin proposi-
tion om vuxenutbildningen.
En enig kunskapslyftskommitté säger också att
grund- och gymnasieskolan måste utvecklas så att en
större andel av varje årskull än i dag lämnar grund-
och gymnasieskolan med godkända resultat. Det
krävs krafttag för att bryta den negativa trenden i
grundskolan och gymnasieskolan.
Regeringen avstår i propositionen från att kom-
mentera detta.
Fru talman! De flesta människor behöver i dag
någon form av gymnasieutbildning som utgångspunkt
för arbete eller fortsatta studier. I dagens kunskaps-
samhälle måste därför alla människor ha möjlighet att
genomgå en utbildning upp till och med gymnasieni-
vå, även om de inte skaffat sig det i ungdomen.
Folkpartiet liberalerna har som vision att en gym-
nasiebank ska utvecklas. En gymnasiebank skulle
innebära en definierad rätt till en viss mängd utbild-
ning som kan utnyttjas som ung eller vuxen.
Varje person som fyllt 20 år har i dag rätt att delta
i grundläggande vuxenutbildning, alltså motsvarande
grundskolan. Varför skulle inte den rätten finnas för
gymnasiestudier? En enig kunskapslyftskommitté
föreslog att den rätten ska gälla också för vuxenut-
bildning på gymnasienivå. Anledningen var att det i
dag är stora skillnader mellan vuxnas möjligheter att
delta i gymnasieundervisning beroende på var i Sve-
rige de bor.
Enligt Folkpartiet är det djupt orättvist att en per-
son utan gymnasieutbildning, som är beredd att med
ekonomiska uppoffringar studera, inte ska ha den
rätten, utan att det ska bero på kommunen. Därför var
huvudprincipen i kommitténs förslag riktig. Även om
regeringen av kostnadsskäl kan anse att kommitténs
förslag var för generöst, tycker vi liberaler att det är
märkligt att ett förslag lagt i fullständig politisk enig-
het totalt suddas bort. Det är vad som har hänt i rege-
ringens proposition.
Folkpartiet står, i motsats till regeringen, fortfa-
rande bakom principen om individens rätt till gymna-
sieutbildning. Enligt Folkpartiet ska, enligt lag,
kommunen kunna erbjuda alla vuxna utan genom-
gången gymnasieutbildning, åtminstone gymnasieut-
bildning för allmän högskolebehörighet samt kom-
plettering för specialbehörighet.
När det gäller studerande med funktionshinder
tycker vi liberaler att det är viktigt att de kan få det
stöd de behöver för att kunna studera på sina egna
villkor. De brister som finns i utbildningen för elever
med funktionshinder måste avhjälpas så snart som
möjligt.
Vuxna hörselskadade t.ex. är en grupp som möter
många hinder i utbildningen. För att en studerande
ska kunna var fullt delaktig i undervisningen måste
han eller hon få ta del av föreläsningar, ställa frågor
och kommunicera med sin lärare. Det gäller natur-
ligtvis döva och hörselskadade lika mycket som and-
ra. Problemet har hittills varit att det har varit för dyrt
för en utbildningsanordnare att bekosta de teckentol-
kar som behövs. Därför föreslår Folkpartiet, i likhet
med kunskapslyftskommittén, att staten ska finansiera
kostnaderna för utbildningstolkning. Finansieringen
av denna reform ska ske genom att medel förs över
från kommunbidragen till ett samlat anslag för ut-
bildningstolkning.
Ett annat allvarligt problem är att kommuner inte
alltid betalar för elever med funktionshinder som
väljer att studera på folkhögskola eller i studieför-
bund. Det måste naturligtvis bli möjligt för alla vux-
enstuderande att välja om de vill utbilda sig i den
kommunala vuxenutbildningen, på en folkhögskola
eller någon annan skola.
Därför föreslår vi i Folkpartiet, liksom kunskaps-
lyftskommittén, att studerande i behov av särskilt stöd
ska ges rätt till en fördjupad studieplan. I den ska
målen för studierna anges, och det ska tydliggöras
vilka särskilda stödinsatser eller särskilda anpass-
ningar som den studerande kan behöva. Det kan
handla om stödundervisning, hjälpmedel eller särskil-
da läromedel.
Vi liberaler har tidigare många gånger sagt att
funktionshindrades rätt till personlig assistans har
begränsats på senare år, dels för att medlen har dra-
gits ned, dels för att kommunerna gör en snävare
bedömning än tidigare.
Många funktionshindrade har fått sin rätt till per-
sonlig assistans omprövad. För de människor som det
handlar om har det delvis blivit en återgång till situa-
tionen före Bengt Westerbergs handikappreform, då
människor var beroende av den enskilda kommunens
välvilja.
Folkpartiet föreslår i motionen att funktionshind-
rade ska få större möjligheter till assistans, inte bara i
hemmet utan också när de arbetar och studerar.
Regeringen skriver att mycket talar för att alla
vuxna utvecklingsstörda ska ha rätt att delta i särvux,
liknande den rättighet som i dag finns för vuxna när
det gäller grundskolestudier. Ändå avstår regeringen
från att följa upp kunskapslyftskommitténs förslag
om att införa en sådan rättighet.
Utvecklingsstörda behöver mer stimulans än and-
ra för att upprätthålla den kunskap som de en gång
förvärvat. Att just deras rätt till vuxenutbildning då
ska vara mindre finner vi liberaler mycket svårt att
förstå. Folkpartiet föreslår därför att regeringen åter-
kommer till riksdagen med ett förslag till lagstiftning
om individers rätt till särvux.
Fru talman! Valet att studera som vuxen måste ut-
gå från individen. Om individen väljer komvux, folk-
högskola, studieförbund eller en privat utbildning må
vara hans eller hennes ensak. Regeringen uttrycker
visserligen i propositionen sin acceptans för olika
anordnare av vuxenutbildning men begränsar sig till
att tala om entreprenad, dvs. att kommunen tecknar
avtal med t.ex. en privat vuxenutbildare och förlägger
utbildningen dit. Men då blir det inte individen utan
kommunen som beslutar om vilken utbildning en
människa ska välja. Vi liberaler tycker att den enskil-
da eleven ska välja skola. Därför föreslår vi ett sys-
tem som motsvarar reglerna för de fristående gymna-
sieskolorna. Först då får den enskilde möjlighet att
välja sin utbildning.
Rätten för individen att välja utbildning ska själv-
fallet även gälla dem som studerar svenska för in-
vandrare. Decentralisering av utbildningen behövs
liksom fler anordnare av kurser. Det behövs ett sys-
tem liknande skolpengen; ett särskilt belopp som
följer eleven till den utbildning som han eller hon
väljer. Egen makt är nyckelordet för en lyckad integ-
ration.
I en vuxenutbildning med mångfald har naturligt-
vis studieförbund och folkhögskolor en självklar roll.
Folkbildningen är en viktig del i vår demokrati. Stu-
dieförbund och folkhögskolor har bl.a. en lång tradi-
tion av att speciellt rikta sig till grupper som är i be-
hov av särskilt stöd, t.ex. dyslektiker och funktions-
hindrade. Genom sin närhet till deltagarna har studie-
förbund och folkhögskolor visat sig speciellt kapabla
att anpassa verksamheten pedagogiskt och ämnes-
mässigt till individens behov. Det är viktigt att folk-
bildningen får behålla sitt oberoende.
Regeringens proposition innehåller förslag om
mål och strategier för vuxnas lärande. Vi liberaler
förutsätter att dessa mål inte skrivs in i förordningen
om statsbidrag till folkbildningen, eftersom staten
enbart ska ange syften med sitt stöd, medan folkbild-
ningen själv beslutar om målen för sin verksamhet.
Fru talman! Regeringen föreslår att vuxna över 25
år ska kunna få hela studiestödet som bidrag och att
de som haft extra hög inkomst dessutom ska kunna få
ett förhöjt studiemedel helt i form av bidrag. Enligt
Folkpartiet innebär detta en orättvisa gentemot dem
som väljer att studera före 25 års ålder. Vuxenutbild-
ningen är i första hand en fråga om utbildningspolitik
och inte arbetsmarknadspolitik. Det är en annan sak
med arbetsmarknadsstöd för utbildning i bristyrken.
Det kan naturligtvis vara aktuellt att ge fullt bidrag
till en person som accepterar en utbildning som staten
har bestämt. Men när individen själv har rätt att välja
utbildning är det naturligt att grundprincipen för stu-
diestödet ska gälla lika för alla studerande, oavsett
ålder och tidigare inkomst, dvs. en lånedel och en
bidragsdel.
Vi liberaler säger därför nej till regeringens för-
slag till studiefinansiering och föreslår i stället att
totalbeloppet för alla studerande höjs med 200 kr per
månad. Samtidigt föreslår Folkpartiet att studerande
över 25 år på motsvarande grundskolenivå ska kunna
få en högre bidragsdel som motsvarar 80 % av studi-
emedlet. Vuxenstuderande på gymnasienivå ska kun-
na erbjudas 60 % av studiemedlet i bidrag.
Vuxenstuderande med barn har en särskilt utsatt
situation. Att förena föräldraansvaret med vuxenstu-
dier är mycket krävande. Om någon stor grupp borde
gynnas i studiestödssystemet så är det just småbarns-
föräldrar. Särskilt ensamstående föräldrar, oftast
kvinnor, möter förutom ekonomiska svårigheter ock-
så stora praktiska hinder, t.ex. sjuka barn under en
intensiv studietermin. Ensamstående föräldrar, och då
särskilt mammor, avbryter ofta sina studier. Riksda-
gen har redan tidigare beslutat om att studerande över
25 år ska ha möjlighet till särskilda tilläggslån. Folk-
partiet föreslår att denna rätt, förutom till funktions-
hindrade, i första hand ska erbjudas småbarnsföräld-
rar.
Fru talman! Vuxenutbildningens framtid är fortfa-
rande osäker och kanske beroende av konjunkturer.
Någon riktig helhetssyn får vi inte med dagens beslut.
Till att börja med måste en rätt till viss utbildning för
alla införas. Alla borde också få mer makt att själva
bestämma var någonstans de vill få denna utbildning.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 5
under punkt 5 och till reservation 4 under punkt 22.

Anf. 5 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Fru talman! I dagens debatt om vuxnas lärande
vill jag ta utgångspunkten i backspegeln, i vår egen
historia - vad bildning, kunskap och lärande kan ha
betytt för den enskilde vuxne och för samhället. Det
var när människor gick samman som folkbildning och
folkrörelser startade. Verktyget självorganisering och
självbildning gjorde det möjligt att se sammanhang
och helhet samt mål och mening. Möjligheten till
allmän bildning, kunskap och nytt lärande gjorde att
fler och fler kom att aktivt bidra till att omvandla vårt
svenska samhälle från ett av Europas fattigaste till ett
av världens materiellt sett rikaste länder med jämlik-
het, trygghet och välfärd.
För många innebar detta en klassresa bort från
fattigdom och nöd till ett aktivt deltagande i sam-
hällsbygget. Så kan vi påminnas om hur vår unika s.k.
mellanmålsdemokrati skapades med aktiva människor
som skolades i folkrörelser och som kom att påverka
och utveckla samhället.
När så det formella lärandet och utbildningen
kraftigt expanderar och når alltfler är det fortfarande
ett bildningsideal som präglas mycket av folkrörelse
och folkbildning. Detta finns i grunden och bildar
pelare för utbildningsexpansionen.
Det är med detta arv och med denna historia som
Kunskapslyftet ser dagens ljus där målen är tre.
Det ena är delaktighet, att de människor som stod
utanför samhället verkligen skulle få chansen att
komma in. Det andra är att det skulle bli möjligt att få
chans till vidare utbildning, till en yrkesutbildning,
till en högskoleutbildning. Och det tredje är naturligt-
vis möjlighet till ett arbete.
Efter nästan fem år med Kunskapslyftet har vi nått
denna fantastiska nivå på nästan en miljon människor
som har fått möjlighet att vara med i Kunskapslyftet.
Det är den största enskilda satsningen någonsin på
vuxnas lärande.
Yvonne Andersson! Anders lär vara med i vux-
enutbildningen i dag.
Det är många utbildningsanordnare som har fun-
nits med under resans gång, under de här fem åren
som snart är till ända. Det är många fler än kommunal
vuxenutbildning. Det är folkbildning och en lång rad
av utbildningsanordnare runtom i landet.
En undersökning som gjordes för ett tag sedan vi-
sar att 90 % av deltagarna är nöjda eller mycket nöjda
med sin egen utbildning. Tre av fyra som har gått
igenom utbildningen har gått till vidare studier, till
yrkesutbildning eller till högskolestudier, eller till ett
arbete. Detta står i kontrast till moderaternas syn och
det som moderaterna förde fram när Kunskapslyftet
sjösattes, då man försökte göra gällande att vi med
Kunskapslyftet skulle dölja arbetslösheten. Det är väl
så, Lars Hjertén, att ni moderater aldrig har velat ha
något kunskapslyft. Det är väl också så egentligen att
ni aldrig har varit varma förespråkare för en vuxenut-
bildning med det breda anslag som vi har stått för.
Internationellt är det spännande, därför att man
med spänning och nyfikenhet har tittat på det vi gör i
Kunskapslyftet. Man har sagt oss: Hur vågar ni göra
detta nu, när ni har sådana ekonomiska bekymmer?
Det hade vi ju i början av 90-talet. Men vi gjorde det
av två skäl, dels därför att vi hade ambitionen att
återigen få in de människor som stod utanför sam-
hället, dels därför att vi såg framför oss att vi i början
av det här århundradet skulle gå in i en situation där
vi hade brist på arbetskraft om vi inte gjorde något.
Det är klart att det för oss ideologiskt också
handlar om insikten att den största enskilda faktorn
för ett jämlikare samhälle är att människor får en
chans till kunskap och lärande. Allra ytterst handlar
det för oss om solidaritet och om demokrati.
När vi nu växlar över från Kunskapslyftet till
vuxnas lärande 2003 blir det till en fast verksamhet i
en storlek som vi nästan inte kunde drömma om för
några år sedan, att få se denna jättesatsning bli per-
manent.
Det blir en oerhört flexibel verksamhet. Man ska
utgå från helt andra möjligheter att välja tid och rum
för sin utbildning. Man kan varva den med arbete,
man kan läsa i en takt som varierar från heltid, till att
bara läsa någon timma eller några dagar i veckan.
Men det handlar också om att kunna kombinera
nivåer i utbildningen. Vi menar att vi nu öppnar för
att man ska kunna läsa en kurs på grundskolenivå,
något ämne på gymnasiesidan eller varför inte någon
del som handlar om yrkesutbildning eller är på hög-
skolenivå. Det är en spännande möjlighet som nu
öppnar sig på allvar.
Det är individperspektivet som gäller, men också
samhällsperspektivet och samhällsansvaret för just
detta. Då handlar det naturligtvis om att utgå från den
enskildes behov. Det står mycket om det i det här
betänkandet och i underlaget till reformen. Vi ska
utgå från enskilt behov, ta fasta på de önskemål som
finns och ge individen ett beslutsunderlag, Lars
Hjertén, som gör att den enskilde kan ta ställning till
vad som behövs. Men vi ska göra det utifrån ett
kommunalt stöd, där hjälp och vägledning finns och
där det finns ordentliga möjligheter.
För detta behövs en infrastruktur. Vi har nu sagt
att det redan nästa år ska göras en engångssatsning
genom att kommunerna får 350 miljoner för att bygga
upp en infrastruktur. Det handlar om kompetens i
kommunerna. Det handlar också om att kommunerna
ska kunna samverka. Det handlar om en samverkan
med myndigheter och organisationer, med folkbild-
ningen, med en lång rad av utbildningsanordnare, och
varför inte också samverkan med högskolan på den
egna orten.
Reformen innehåller två stora väsentliga delar
som dominerar. Det är dels målen, dels strategin.
Målen är naturligtvis hämtade från Kunskapslyftet.
De är hämtade från det jag tidigare beskrev här, men
kanske med lite andra formuleringar. Det står bl.a. att
kunskap och lärande ska främja personlig utveckling,
demokrati, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och sys-
selsättning. Det är ett brett anslag.
Strategin handlar naturligtvis om infrastrukturen,
som jag nyss nämnde, men det handlar också om
några saker till som jag vill kommentera. Det handlar
om att ge möjlighet till ett nytt studiestöd för att re-
krytera dem som är i störst behov, så att de ska kunna
läsa heltid, läsa deltid eller bedriva kortare studier.
Stödet är på alltifrån 7 200 kr i månaden på heltid till
8 800 kr beroende på ekonomiska förhållanden före
studierna. Och det ska kunna ges besked om detta
från kommunerna i samband med att man får besked
om utbildningsplats. Det är också något vi lärt av
erfarenheterna.
Lagförslag om detta kommer till hösten.
Den uppsökande verksamheten förstärker vi med
ytterligare 10 miljoner till de organisationer som är
bäst på att bedriva uppsökande verksamhet, de som
har den fina kontakten och kan driva detta i bra sam-
verkan med kommunerna.
Funktionshindrade ska få ett bättre stöd. Det är
klart. Vi är också medvetna om och ser alldeles tyd-
ligt att det finns brister. Men bristerna handlar fram-
för allt om kunskap och attityd. Då måste vi stärka
den sidan i en kompetensutveckling. Därför har vi
gett ett flerårigt uppdrag till Statens institut för sär-
skilt utbildningsstöd, som ska jobba med detta.
Dessutom har den nya myndigheten för special-
pedagogiska frågor fått i uppdrag att jobba med de
här frågorna.
Särvux bygger vi ut med drygt 7 miljoner. Det
bedömer vi som en realistisk utbyggnad, som ger
möjlighet att stärka förutsättningarna för den grup-
pen. Det handlar faktiskt om att göra det utifrån en
kommunal planering som handlar om att också re-
krytera personal.
På den gymnasiala nivån sker en hel del spännan-
de förändringar utifrån Kunskapslyftet. Vi breddar
utbildningen. Den behöver inte motsvara det som
gymnasieskolan ger. Det här ska kunna träda i kraft
redan 2002. Det innebär att möjligheterna ökar i jäm-
förelse med vad Kunskapslyftet erbjöd, ett bredare
anslag.
Vi gör också förbättringar av sfi. Vi ska nå även
dem som har varit länge i landet inte bara dem som
kommer hit som nyinflyttade. Vi ger chans till fler
kurser med bättre anpassning till deltagarnas förut-
sättningar och behov. Även detta ska kunna genomfö-
ras 2002.
Vi stärker folkbildningen med 12 miljoner för att
också de folkhögskolestuderande ska få del av IT-
satsningen. Det innebär resurser till lärarna på folk-
högskolorna. Och vi permanentar och satsar på folk-
bildningen med 7 000 nya platser.
Det här innebär inte en ambition att slutligt lägga
fast vuxenutbildningen för all framtid. Det är komp-
lext och vi lever i ett föränderligt samhälle. Men det
är ett anslag på en oerhört viktig permanent verksam-
het. Det finns alltså anledning att komma tillbaka och
det kommer vi också att göra. Det handlar om valide-
ring, det handlar om vägledning, i det korta perspek-
tivet kanske om att återkomma hit till kammaren.
Framtiden är spännande. Det visar den resa vi nu
anträtt. Vi knyter nu an till vuxnas lärande från vag-
gan till graven. Jag ser framför mig den 82-åring som
gick på Tollare folkhögskola för några år sedan. En
journalist frågade: Varför går du här? Det har varit
min dröm i hela mitt liv att få gå här och läsa, säger
han. Varför har du inte gjort det förr då? Jag har inte
haft råd. Men nu har jag pension och nu gör jag det.
Därefter berättar han med inlevelse och verkligen
liv i blicken hur han möter alla dem som går på folk-
högskolan som är 25, 27 och 30 år och hur diskussio-
nerna leder till ett oerhört rikt liv. Lärandets väg från
vaggan till graven har vi nu på ett spännande sätt
beträtt, tycker jag.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till för-
slaget i betänkande 15 och avslag på samtliga motio-
ner och reservationer.

Anf. 6 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist står här och
pratar och ljuger dessutom. Just nu beskådas han av
Anders, som inte finns med i vuxenutbildningen, som
är utestängd, som har skrivit till skolministern. Jag
har läst svaret.
Om man pratar och ger sken av att hjälpa svaga
och utsatta, att vara rättvis och solidarisk, att ha en
värdegrund, men inte har förmåga att visa detta i
handling är det av intet värde, hävdar jag.
I stället är det här området det största exemplet på
att ni gör det motsatta. Ni skapar skillnader mellan
människor och utsätter just dem som är svaga. Ni är
inte rättvisa. Ni visar inte värdegrunden att alla män-
niskor har samma och lika värde. Saknar ni vilja,
saknar ni kompetens eller saknar ni empati? Var lig-
ger felet?

Anf. 7 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Yvonne Andersson gör ett stort
nummer av att vi inte vill skapa rättvisa och inte vill
ställa upp för de här grupperna. Det vill vi. Men vi
vill göra det med en realistisk och verklig bild.
Det är oerhört viktigt att inte bara prata om en
rättighetslagstiftning utan att också ge möjligheterna
för det. Om man skulle följa flera av förslagen här om
rättighetslagstiftning för särvux skulle det innebära att
det också blir en skyldighet för kommunerna att ge-
nomföra det. Vi vet att den möjligheten i dag är oer-
hört begränsad, i ett läge där de flesta kanske omfat-
tas av två timmar i veckan i en undervisning. Den
måste öka.
Därför anslår vi nu medel, och därför har vi sagt
att vi ska ge ett speciellt ansvar för tillsyn och upp-
följning av detta till Skolverket. Vi ska ge förutsätt-
ningar för kommunerna att planera denna utbildning
på ett riktigt och rimligt sätt.
Var anslår ni pengar för detta, Yvonne Anders-
son? Det skulle kosta en gigantisk satsning. Vi vet att
med dem som i dag finns i verksamheten, i jämförelse
med det som skulle behövas enligt Kunskapslyfts-
kommitténs tankar, är det en sådan omfattning att det
är fråga om miljarder i satsningar på just detta.

Anf. 8 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är ju det som Nils-Erik Söder-
qvist anför som är brottet mot mänskliga rättigheter.
Först och främst vill jag säga att Skolverket redan
har fått uppdraget och att lagen har gällt sedan den 1
juli 1992. Ni har diskriminerat dem hela tiden, och
det visar att det är bara 10 % i kommunerna som får
detta. Glöm att det behövs mer av skyldigheter för
kommunerna! Då kommer inte rättigheterna att bli
det.
Nu står ni och säger att pengarna som används
inte räcker till dem med just detta funktionshinder.
När kan ni anföra att vissa pengar inte räcker för de
brunögda, blåögda eller grönögda? Vad har vi för rätt
i vår värdegrund att lyfta bort en liten grupp männi-
skor med ett visst funktionshinder från en rättighet
som gäller alla och med andra funktionshinder?
Jag hävdar att vi kristdemokrater har lagt en rejäl
pott pengar till vuxenutbildning. Skillnaden mellan er
och oss är att vi har lagt pengar till alla; alla medbor-
gare ska få dela på våra pengar till vuxenutbildning.
Ni säger att det är bara vissa grupper som får era
pengar, att de ska få dela på 7 ½ miljoner. Det är en
spottstyver som behövs i utvecklingen av den här
typen av vuxenutbildning.

Anf. 9 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill klara ut med en gång att Sve-
rige har ställt sig bakom de standardregler som FN
har ställt upp för att tillförsäkra människor med funk-
tionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Vi står
bakom det. Men vi gör det utifrån en realistisk be-
dömning av hur vi beträder vägen och hur vi ska klara
upp det.
Vad Yvonne Andersson gör är att säga att alla ska
få del av detta. Ni pratar inte bara om särvux och
funktionshindrade, utan ni pratar över huvud taget om
rättighetslagstiftning: Alla ska få möjligheter. Ni
pratar om en finansiering som innebär att ni ska ge
alla som saknar ordentlig utbildning på gymnasiesi-
dan en sådan rättighet med studiemedel som är full-
ständigt orealistisk. Hur ska det gå till, när det inte
finns en enda anvisning av pengar i exempelvis vår-
budgeten? Där finns inte ett ord sagt om vuxenutbild-
ningssatsningen, som jag kan se. Hur ska budgeten
med plus och minus gå ihop? Det är orealistiskt.
Dessutom förvärras det ytterligare av att ni också
ska ge er på att förbättra de studiemedel som nu trä-
der i kraft den 1 juli. Hela vägen är det alltså en ofi-
nansierad verksamhet.
Sedan är frågan: Rättigheten till vad? Det är inte
så enkelt. Vi bör problematisera och reflektera över
vad rättigheten innebär. Det handlar både om att få
möjlighet till ny kunskap och om att bibehålla den
kunskap man har fått tidigare. När det gäller just
funktionshindrade, men framför allt särvux, är det
inte fullt så enkelt. Vi behöver skaffa kompetens och
kunskap och tränga in djupare i det här, men bereda
vägen på ett realistiskt sätt.

Anf. 10 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag
håller med om det som Yvonne Andersson sade. Jag
tycker att hon på ett tydligt sätt klargjorde problema-
tiken och ställde många viktiga frågor kring den.
Är det inte så att vi i ett demokratiskt samhälle
som säger sig stå för rättvisa ska ge människor lika
rättigheter och lika möjligheter? Är det inte det som
Nils-Erik Söderqvist och hans parti brukar säga? Var
det inte så vi diskuterade i debatten i går vad gällde
korttidsstudier? Det är en rättvisefråga, sade man då,
och det handlar om lika rättigheter och möjligheter
för alla. Men i dag har man en annan ståndpunkt och
säger att några ska ha rättigheter och andra får kom-
ma vid sidan om. Jag tycker att det är en väldigt
märklig ståndpunkt.
Min fråga gäller en annan sak som är förknippad
med de funktionshindrade, och det är den personliga
assistansen. Om man vill gå en vuxenutbildning, och
det ska ses som en del av det vardagliga livet att det
finns möjligheter för den funktionshindrade att gå en
vuxenutbildning, ska man då inte ha rätt till sin per-
sonliga assistent, som får följa med på den utbildning
som man ska gå?

Anf. 11 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Sofia Jonsson tar upp assistansersätt-
ningen. Lagstiftningen är glasklar. Vi har t.o.m. fått
råd för tillämpningen av den, där man säger att de
som har en assistansersättning normalt även ska be-
viljas denna av sin försäkringskassa. Men vi bör göra
en bedömning från fall till fall. I det stycket där vi
låser fast allting skiljer vi också ut några. Jag menar
att vi har lämnat det och sagt att vi ska ha en ramlag-
stiftning som ger möjlighet att bedöma med klokskap,
kompetens och erfarenhet.
Återigen konstaterar vi att vi behöver göra or-
dentliga förbättringar för de funktionshindrade. Vi
bör göra ordentliga förbättringar för dem som ska in i
särvux. Men vi ser också framför oss hur det ska gå
till och vad som fordras för det, inte att man klipper
till med en lagstiftning i ett ögonblick som innebär en
skyldighet för kommunerna att göra det, som innebär
att kommunerna inte kommer att klara av det. Då kan
vi tvista om var den resan skulle ha börjat.
Jag tycker att vi nu borde vara överens om att
konstatera att det som finns i det här förslaget innebär
en ordentlig ambition och också ett krav på att man
nu ska ta sig an den här uppgiften. Vi förväntar oss att
det sker en utbyggnad och en planering i kommuner-
na för att möta de behov som finns.

Anf. 12 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag är inte överens med Nils-Erik Sö-
derqvist om att propositionen eller betänkandet är bra
och att de fullföljer de saker som tidigare har diskute-
rats.
Nils-Erik Söderqvist säger att normalt ska man
beviljas personlig assistans. Det är just det - i många
fall fungerar det inte. I många kommuner fungerar det
inte, och den funktionshindrade har inte den möjlig-
heten och den rätten. Det är det som vi vill ska skri-
vas in, att det ska vara en tydlig rättighet.
Varför vågar man inte ta det steget, om man nu
står och säger att det är oerhört viktigt och att det ska
fungera? Så är det. Men vi vet, precis som Nils-Erik
Söderqvist tog upp och läste ett stycke om, att det
finns luckor och fallgropar som gör att alla inte får
den möjligheten. Varför vill inte Socialdemokraterna
ta steget och säga att det ska vara en rättighet för alla?

Anf. 13 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Vi har faktiskt sagt att det är naturligt
att se just detta om man ser det på sikt, Sofia. Men
vad gäller i vilken takt och hur det ska ske går det en
skiljelinje mellan oss. Man måste se en realistisk
möjlighet med en utbyggnad på ett riktigt sätt.
Det är samma sak med Kunskapslyftskommittén.
Tittar man på vad den sade kan man se att det visst är
en fin ambition. De hade kanske skäl, och också syf-
tet, att spänna bågen. Men kostnaden för det de ville
på detta område och på andra områden drog i väg
bortåt 10 miljarder.
Jag vill mena att ingen tror att det var lättare att
sjösätta just detta utifrån ekonomi och utifrån praktis-
ka realistiska förutsättningar i kommunerna än allt det
andra, utan det måste gå i steg. Vi har en ambition att
bygga ut detta, och vi har en ambition att förbättra
både särvux och möjligheterna för funktionshindrade.
Det är en ordentlig sådan ambition, men det måste gå
i en realistisk takt.

Anf. 14 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Kunskapslyftskommittén drog i väg
alldeles för långt, säger Nils-Erik Söderqvist. Den
kritiken drabbar mig och ett antal socialdemokrater,
vänsterpartister och centerpartister - ja, alla i Kun-
skapslyftskommittén med Anders Arneson i spetsen.
Jag tycker att det är lite tveksamt att klandra en stor
och genomgripande reform som vi föreslog så enkelt
från riksdagens talarstol.
Vad gäller funktionshindrade, särskoleelever osv.
måste regeringen helt enkelt återkomma med ett bätt-
re förslag. Det här kan vi aldrig acceptera, för de
funktionshindrade måste ha samma rättigheter som
alla andra.
Jag tror att George Orwell, om han hade lyssnat -
han har ingen möjlighet att göra det längre - hade
blivit grön av avund när han hade hört Nils-Erik Sö-
derqvist säga att folkhögskolan måste vara nöjd. Man
får 7 000 nya platser. Man har 10 000 i dag, och man
får av dem behålla 7 000. Det är alltså 7 000 nya
platser. Minus 3 000 platser är alltså 7 000 nya. Det
är mycket konstig matematik.
Dessa 10 000 platser har man inte haft bara under
Kunskapslyftet. De har funnits i åtta år. Man mister
alltså 30 % av dem nu. Det är ett tillskott på 7 000
platser, säger Nils-Erik Söderqvist. Med den mate-
matiken kan man komma fram till precis vad som
helst.
Jag skulle vilja fråga Nils-Erik Söderqvist om det
verkligen är sant att dessa 7 000 platser är nya och att
folkhögskolan inte har dem i dag. Är det inte i stället
så att ni drar ned med 3 000 platser? Det står så i
propositionen. Det betyder ungefär 15 folkhögskolor
totalt - 10 % av all verksamhet.

Anf. 15 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Nu skulle jag vilja höra av Lars
Hjertén om han står bakom det som har sagts tidigare
om Kunskapslyftet och som var starten på det som vi
diskuterar i dag, dvs. att man gömmer arbetslösheten
med Kunskapslyftet, eller om det är någonting som
han i dag är beredd att ta avstånd ifrån.
Jag tvekar, för i pressmeddelandet från den 28
februari pratar Lars Hjertén om att det finns en risk
med snabba omfattande utbildningssatsningar. Det
måste vara med hänvisning till Kunskapslyftet. Det
har också bäring på moderaternas kammardebatt på
90-talet, där man pratade om att man inte bara kan
satsa på mängdutbildning.
Ville man över huvud taget ha Kunskapslyftet och
detta breda anslag? Nej, jag tror inte det. Ni har aldrig
velat ha detta breda anslag. Ni har aldrig velat ha in
medborgarperspektivet eller delaktigheten i detta.
När nu Lars Hjertén pratar om folkhögskolan och
platserna måste jag fråga vad det är ni föreslår. Ni vill
klyva folkbildningen. Ni vill sätta kniven i just detta
medborgarperspektiv, som kanske bärs fram starkast
av folkbildningen. Ni säger att folkhögskolan ska
föras bort från folkbildningsrådet. Pengarna ska föras
in. Var ska den då hamna? Ska det bli yrkesutbildning
av det också? Era förslag andas ju det. Det skulle vara
intressant att höra just om detta.

Anf. 16 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Om jag vore i Nils-Erik Söderqvists
kläder skulle jag nog använda ungefär samma taktik.
Han har så väldigt lite att komma med. Anfall är
bästa försvar. Jag fick inte ett enda svar på min fråga.
Är det så att det är 7 000 nya platser, frågade jag.
Nils-Erik Söderqvist gick till frontalangrepp mot mig,
som har jobbat med folkbildning hela mitt vuxna liv.
Det är rätt konstigt att höra att jag inte har någonting
till övers för den verksamheten från en kollega, måste
jag säga.
Är det inte så att ni skär ned med 3 000 folkhög-
skoleplatser? Jag har läst det i propositionen. Det
finns också med i betänkandet. Det verkar som om
det inte är på det sättet. Har Nils-Erik Söderqvist
ändrat sig nu när han står i talarstolen? Det verkar för
mig, som jag sade, vara George Orwell i kubik.

Anf. 17 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Det är just detta som är det märkliga.
Om man tittar på hela denna satsning - både på Kun-
skapslyftet och på detta - ser man att vi har öppnat en
jättemöjlighet för utbildningsanordnare att vara med i
Kunskapslyftet. Där är folkbildningen naturligtvis
också med. Den är med på många platser i rätt stor
omfattning.
Att då bara se till vilket antal platser som har fun-
nits i Kunskapslyftet är fel. Det har varit en rätt or-
dentlig satsning på 10 000, där vi nu går ned till
7 000. Det vi nu gör med denna permanenta satsning
är att vi halverar Kunskapslyftet därför att vi ändå
bedömer att det är en realistisk nivå. I relation till det
gör vi inte motsvarande halvering, utan vi lägger oss
på 7 000 i förhållande till 10 000 i Kunskapslyftet.
Det är inte dåligt, och det blir en permanent verksam-
het. Det innebär samtidigt att vi öppnar för möjlighe-
ten att finnas med och ta för sig i alla andra samman-
hang med den satsning som nu görs i kommunerna.
Lars representerar ett parti som står för en viss
politik. Sedan kan jag till honom säga att vi som
folkbildare båda två vet att man i första hand inte får
folkbildningsuppgifter utan att man tar sig dem. Just
utifrån det menar jag att folkbildningen - både folk-
högskolor och studieförbund - här har stora möjlig-
heter att ta för sig i den satsning som nu görs långt
utöver de 7 000 platserna och långt utöver det som i
dag görs i folkbildning och i Kunskapslyftet och som
ska in i just denna satsning på detta vis.
Men fortfarande har jag inte fått något svar på mi-
na frågor. Det är det som är lite tråkigt. Är det så att
ni fortfarande anser att man gömmer arbetslösheten i
Kunskapslyftet? Ni har tydligen inget brett anslag.

Anf. 18 ULF NILSON (fp) replik:
Fru talman! I Nils-Erik Söderqvists anförande
handlar det huvudsakligen om sådana saker som
Folkpartiet och flera andra borgerliga partier i stora
drag instämmer i. Men han valde att inte ta upp de
frågor där vi är oeniga.
Det är sant att kunskapslyftssatsningen under 90-
talet i väldigt stor utsträckning var ett sätt att i en
desperat situation försöka komma åt arbetslösheten.
Hela bidragssystemet var utformat så att man politiskt
styrde vilka grupper som skulle läsa.
Det vi väntar på nu är ju ett system där alla män-
niskor oavsett livssituation är medvetna om vilka
möjligheter de har att få läsa till att börja med gymna-
sieutbildning. Det är därför vi folkpartister talar om
en gymnasiebank med en definierad rätt att läsa in
gymnasieskolan oavsett om man gör det i tonåren
eller lite senare.
Detta borde vara särskilt viktigt i dag i Göran
Perssons gymnasieskola, där närmare 30 % av ele-
verna slås ut. De många ungdomarna i 18-23-
årsåldern ska veta att de oavsett om de har lyckats få
a-kassa eller inte på lika villkor ska ha möjlighet att
studera på en gymnasieutbildning.
Kunskapslyftskommittén fick stor pressuppmärk-
samhet för sitt utspel förra året. Flera socialdemokra-
ter var ledande i arbetet. Min fråga är vad som hände
i processen, när regeringen och riksdagsgruppen så
småningom totalt suddade bort och glömde bort kra-
vet på en rätt för alla till gymnasieutbildning. Vad
hände på vägen, Nils-Erik Söderqvist?

Anf. 19 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson! Det är väl på det sättet
att det är märkligt när ni pratar om en gymnasieskola
som måste utvecklas. Ni saknar att vi inte på något
sätt kommenterar just detta som Kunskapslyftskom-
mittén tog upp. Det här kommer från ett folkparti som
pratar om att det inte är så viktigt att alla ska ha med
sig det som behövs i gymnasieskolan. Där vill ni
sortera upp och dela upp dem, och när ni har gjort det
i gymnasieskolan, säger ni också i det här samman-
hanget med vuxnas lärande, att det inte är så viktigt
att fånga upp alla. Det måste ju vara konsekvensen av
ert förslag. Ni ger faktiskt inte alla chansen.
Först tippar ni dem i gymnasieskolan. Sedan är ni
beredda att tippa dem också i vuxenutbildningen. Jag
tänker på ert finansieringssystem över huvud taget för
Kunskapslyftet och på storleken och volymen. Jag
tänker naturligtvis på studiefinansieringen. Ni pratar
om rättvisa. Rättvisa för vem?

Anf. 20 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist talar om att tippa
ut folk från gymnasieskolan. Då blir ju frågan: Vilken
skolpolitik är det som tippar ut eller slår ut människor
i dag? Vi vet alla att eleverna på de yrkesinriktade
programmen slås ut.
Folkpartiet föreslår att vi ska ha en möjlighet att
ha en mera yrkesinriktad utbildning på gymnasiesko-
lan och koppla den till denna rätt att som vuxen kun-
na komplettera, så att man får högskolebehörighet på
gymnasieskolan. För Nils-Erik Söderqvist borde det
väl vara ett väldigt stort problem att så många 18- och
19-åringar går ut gymnasiet utan fullständiga betyg
och utan godkända resultat men ändå inte vet, trots att
det inte är deras fel utan skolans fel att de misslyckas,
att de har rätt att plocka ut den här gymnasieutbild-
ningen, som samhället inte har gett dem. Det tycker
jag är den fråga som Nils-Erik Söderqvist ska svara
på.

Anf. 21 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att vi ska spänna bågen.
Det är därför vi säger att alla behöver ha med sig
ryggsäcken i gymnasieskolan med det som finns i dag
när det gäller kärnämnen och baskunskaper för att de
ska kunna gå vidare och klara sig i livet.
Men ni vill ju sortera undan dessa människor re-
dan i gymnasieskolan. Dessutom vill ni sedan inte ge
alla en chans när det gäller de vuxnas lärande. Ni har
nämligen en finansiering som innebär att det är orätt-
vist att säga ja till ett särskilt studiestöd som skulle
fånga upp just den här gruppen, som står längst ned
och längst ut och som inte är delaktig i dag i samhäl-
let.
Ni pratar om en gymnasiebank. Jag tror inte att
tilltron till bankerna är speciellt stor i dag. Det kan
man ju fundera på. Sedan pratar ni om att man ska
våga låna av pensionen med risk för att senare i livet
få en sänkt pension. Vilka skulle våga det?
Hela studiefinansieringen andas naturligtvis att
man riktar sig till en speciell grupp och ingenting
annat. Jag tycker att Folkpartiet och Moderaterna men
också Kristdemokraterna i dag har varit oerhört po-
pulistiska när det gäller att beskriva någonting med
rättighetslagstiftning och med att man satsar brett,
men i verkligheten är det ingenting. Även Folkpartiet,
Ulf Nilsson, vill ju minska omfattningen av Kun-
skapslyftet. Det står att läsa i de motioner som vi nu
har på bordet.
Kunskapslyftet är en jättesatsning, där vi nu går in
i vuxnas lärande. Det är en jättemöjlighet som har
inneburit att ensamstående med barn har fått en chans
för livet. De säger: Det var det bästa jag har gjort. Nu
får jag växa. Nu får jag chansen.
Den som har blivit utsliten på jobbet och behöver
en omstart får en möjlighet. Men då fordras det också
att vi kan ställa upp i samhället och ge ekonomiskt
stöd till just de grupper som har det jobbigast.

Anf. 22 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det är väl riktigt som många har på-
pekat att den här propositionen ska ses i perspektiv av
det livslånga lärandet. Den heter vuxnas lärande, och
det är lite missvisande, eftersom den egentligen
handlar om själva grundvillkoret för ett livslångt
lärande, att alla har tillgång till de baskunskaper som
behövs för att man ska kunna delta i ett lärande som
pågår hela livet, alltså kunskaper som ges i grund-
skolan och på gymnasiet.
Det är en mycket viktig proposition i den bemär-
kelsen att man nu gör en rejäl satsning för att få med
så många som möjligt när det gäller att de ska få
tillgång till kunskaper på grundskole- och gymnasie-
nivå. Kunskapslyftet har naturligtvis betytt väldigt
mycket. Det kom relativt raskt i en tid när det behöv-
des väl med tanke på arbetslösheten. Skälet för att
Kunskapslyftet inrättades var naturligtvis inte bara
arbetslösheten, men det här kom vid rätt tidpunkt. Att
satsa på utbildning i tider av arbetslöshet är bra. Nu
gäller det att följa upp det här, så att alla kommer
med. De som inte har studievana tidigare känner sig
osäkra och tar inte på eget initiativ för sig. De ska nu
få möjlighet att komma med också, och det är väl det
viktigaste i den här propositionen. Därför satsar man
också både pengar och regelverk på att ha en aktivt
uppsökande verksamhet. Man lägger in pengar för ett
särskilt studiemedelssystem, så att man kan starta sina
studier under en kort tid, upp till 50 veckor, utan att ta
ett ekonomiskt språng över i det okända, någonting
som är av stor betydelse för dem som inte har varit
med i utbildningssystemet tidigare. Det här är viktiga
och bra åtgärder som kommer till.
Den grupp som inte har tillgång till grundskola
och gymnasium består naturligtvis delvis av äldre
som gick sin utbildning när gymnasieutbildningen
inte var tillgänglig, eller så gick de en kortare gymna-
sieutbildning. Det är viktigt att de kommer in i sys-
temet. Det är också funktionshindrade som inte har
haft det stöd från samhället som har gjort det möjligt
att ta del av grundutbildningen, basutbildningen. Och
det är naturligtvis invandrare som inte har fått en
tillräckligt bra utbildning när det gäller svenska, själ-
va grunden för att man ska kunna delta i det svenska
utbildningssystemet och det livslånga lärandet.
På alla de här punkterna finns det alltså förslag i
propositionen. Det är välkommet. Många kan ha
önskat sig att detta skulle ha kommit tidigare, men vi
vet väl vilka problem som utbildningsväsendet i stort
har haft att brottas med efter nedskärningarna i början
av 90-talet. Det är en successiv uppbyggnad som
pågår, framför allt med sikte på de grupper som har
fått betala priset för nedskärningarna. I barn- och
ungdomsskolan är det elever med behov av särskilt
stöd. Nedskärningarna om 20 % av personalen i bör-
jan av 90-talet drabbade huvudsakligen den stödper-
sonal som fanns ute på skolorna tidigare, skolpedago-
ger, skolpsykologer osv. Det fick också till följd att
utbildningen av de här kategorierna minskade. Vi fick
naturligtvis inte någon ökning av specialpedagogut-
bildningen när antalet tjänster minskade så drastiskt.
Det var tvärtom; den minskade.
Det här har vi att brottas med. Det är väl bra om vi
i stor enighet kan ställa upp bakom de förslag som nu
successivt kommer för att man ska hinna i kapp, läg-
ga till rätta och ta hand om de grupper som har drab-
bats - orättmätigt.
Jag ska inte läsa upp listan. Det är elva tunga för-
slag på förbättringar från forskning kring vuxenut-
bildningen till ändringar av systemet för svenska för
invandrare - med individanpassad utbildning så att
man kan få en svenskutbildning som passar de förut-
sättningar man har. Nils-Erik Söderqvist har redogjort
för dessa bitar.
Jag ska kort bemöta kritiken - som har hamnat lite
snett. Vi får inte någon riktigt bra belysning av hu-
vuddelarna av förslaget från oppositionens sida. Man
har ensidigt hakat upp sig på en punkt. De mer breda
frågorna berördes lite grann.
Lars Hjertén tog upp frågan om verklig valfrihet.
Det här är egentligen inte rätta tillfället att tala om
verklig valfrihet, i varje fall inte i något kritiskt avse-
ende. Vi ska inte ha samma valfrihet för alla. Här är
det fråga om mycket mer än så. Här går vi ut aktivt
för att hjälpa dem som inte tar för sig av den verkliga
valfriheten - uppsökande verksamhet, resurser till
just dessa personer. Det räcker inte med bara valfri-
het. Det måste också finnas en viss hjälpsamhet för
att vissa grupper ska komma med. Vi vill ha alla med
i det livslånga lärandet.
Sedan var Lars Hjertén rädd för att konkurrensen
mellan folkbildningen och kommunernas egna verk-
samhet, komvux, skulle göra att folkbildningen kom
på undantag. Han sade att det finns risk för att man
gynnar den egna utbildningen, den kommunala sko-
lan, på folkbildningens bekostnad. Det är intressant
när något sådant kommer från moderaterna. Jag vet
inte vad risken skulle bestå i. Vill Lars Hjertén upp-
häva det kommunala självbestämmandet? Eller tar
Lars Hjertén starkt avstånd från det som händer i
Stockholm? Tendensen är inte tydlig i att värna den
kommunala skolan när de borgerliga, med modera-
terna i spetsen, har makten.
Jag förstår inte riktigt Ulf Nilssons farhåga att det
skulle vara någon orättvisa i att studiestödet för vuxna
som inte har kommit in i utbildningssystemet skulle
få vara lite starkare än vad det normalt är, dvs. att
lånedelen inte är lika stor som för de andra studie-
medlen. Jag fick nästan intrycket av att Ulf Nilsson
vill ta bort den biten. Det är en viktig del just för den
gruppen av personer, dvs. att våga ta det första steget
för den som inte har fått tillfälle att studera, som inte
vågar, inte riktigt litar på sin egen kraft. Det är viktigt
att ta bort den lilla ekonomiska uppoffring som måste
göras. Det är ett steg i rätt riktning snarare än i fel
riktning.
Sofia Jonsson återupprepade förslaget om ett fri-
stående kvalitetsinstitut. Det ska vi diskutera i ett
annat sammanhang. Just här är vi i en utvecklings-
process där Skolverket, med de många uppföljnings-
uppdrag som verket har fått, kan klara den relativt
väl. Det är inte så att själva valideringen är bort-
glömd. Den finns med på många ställen. Snarare
finns den på för många ställen med tanke på Skolver-
kets omfattning.
Jag tycker att det här är ett bra förslag. Jag ställer
mig bakom det. Vi har varit med i utformningen av
förslaget. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 23 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag måste fundera på det Gunnar
Goude säger från talarstolen. Hur kan Miljöpartiet
ställa upp på det som Gunnar Goude menar är en
smal fråga, dvs. hela betänkandet diskuteras inte? Jag
har valt att lyfta fram den viktigaste frågan i historisk
belysning. Om 20, 30 eller t.o.m. 50 år, då Gunnar
Goude och jag sitter på hemmet, kanske vi funderar
på hur vi tog ställning till en fråga som rör mänskliga
rättigheter. Vi talar om kunskap och att ta konsekven-
serna av nedskärningar osv.
Miljöpartiet har inte stöttat oss i fråga om t.ex. In-
stitutet för handikappvetenskap vid Linköping och
Örebros universitet. Detta är något vi har lyft fram på
det sociala området. Vid institutet lyfts fram frågor
om hur de med funktionshinder faktiskt har det, vad
som behövs för att de ska kunna leva ett vanligt med-
borgerligt liv i samhället osv. När vi har tagit upp
denna fråga i olika motioner har vi inte fått stöd av
Miljöpartiet.
Här befinner vi oss i en situation då vi diskuterar
utbildningsfrågor. Inte heller här har Miljöpartiet
modet att gå emot regeringens förslag och följa sin
representant i kommittén och votera för att ge samma
rättigheter till alla människor. Hur resonerar Gunnar
Goude med den kunskap han faktiskt har inom områ-
det?

Anf. 24 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Först var det frågan om forskningen.
Vi har kanske satsat lite mer än vad Yvonne Anders-
son hade tänkt sig i fråga om Linköping. Vi har till-
sammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
anslagit 120 miljoner kronor för forskning kring lä-
rande. Det ligger på Vetenskapsrådet. Skälet är att
man vill ha en kvalitetsgaranti. Anslag ska sökas på
vanligt sätt, och sedan ska anslagen delas ut efter
kvaliteten i projekten. Dessutom finns det i den här
propositionen ett förslag om en förstärkning som går
direkt till Skolverket. Det är ingen blygsam satsning -
i varje fall inte jämfört med den som Yvonne Anders-
son förespråkar så varmt för en speciell ort som jag
kan tänka mig att Yvonne Andersson är speciellt
intresserad av.
Sedan var det de mänskliga rättigheterna. Jag hör-
de att Yvonne Andersson gick ut hårt och talade om
hyckleri - riktat mot skolministern. Det är väl lätt
hänt att man hamnar i en situation som liknar just
hyckleri om man delar ut rättigheter som man sedan
inte kan uppfylla.
I den här propositionen har iakttagits de orättfär-
digheter som finns. Vi ser dem. Jag ska inte upprepa
varför de finns där. Det stora hindret är att det saknas
personal, inte minst i särvux. Där får eleverna i dag i
snitt 2 ½ timmars undervisning i veckan av personal
som dessutom inte har speciell kompetens för det.
Det är en allvarlig eftersläpning. Det är bättre att satsa
på att utöka möjligheterna för eleverna så att det så
småningom går att med gott samvete säga att de har
rätten. Där ligger skillnaden mellan Kristdemokrater-
na och Miljöpartiet.

Anf. 25 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Först och främst vill jag upplysa
Gunnar Goude om att jag inte talar för en viss ort
utan jag talar för det enda institutet i vårt land med
forskningsanknytning till dessa områden. Det ligger i
Örebro och Linköping.
Det handlar inte om forskning om lärande i största
allmänhet, som Gunnar Goude tycks tro. Jag talar om
forskning om just denna gruppen människor för att få
mer kunskap. Den kunskapen tycks saknas i regering-
ens korridorer och i samarbetspartierna. Eller är det
viljan? Jag har frågat Nils-Erik Söderqvist men inte
fått svar.
Det finns ingen annan utbildningsverksamhet som
vi säger att vi ska starta om vi får personal. Under åtta
år har vi sagt att kommunerna har skyldigheter, och
fortfarande säger ni att ni inte har personal. Det finns
inte personal om det inte finns verksamhet som efter-
söker personalen. Det gör det inte. Alldeles nyss sade
Gunnar Goude i sitt anförande att specialpedagogerna
inte har blivit fler eftersom de inte har behövts så
mycket i verksamheten. Det är alltså det motsatta
resonemanget, dvs. man utbildar människor när man
har beslutat att utveckla och utöka verksamheten.
Rättigheten måste föregås. Sedan utbildas personal
för de behov som finns. Det är den naturliga ordning-
en.

Anf. 26 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vissa detaljer i den här naturliga ord-
ningen håller jag inte med om, t.ex. att man skulle
starta verksamheter i stor omfattning i väntan på att
så småningom få utbildad personal. Det kan nog
drabba de grupper som utsätts för de icke kompeten-
ta. Det är alltså en viss risk i det. Jag tror att det är
bättre att försöka satsa brett och göra det så bra som
möjligt.
Vi utökar utbildningen. Vi har t.o.m. fått en ny lä-
rarutbildning. Förhoppningen är att många unga
kommer att söka sig till de här utbildningarna. Detta
är alltså gjort nu. Resurserna till de här delarna finns
också och ökar hela tiden - resurserna till kommuner,
resurserna till utbildning. Även i den här propositio-
nen finns ett anslag för utökade resurser till särvux.
Sedan gällde det forskningen. Om jag skulle tro
att det bara fanns ett institut i landet som sysslade
med den här typen av undervisning skulle väl både
anslaget till Skolverket och anslaget till forskning
kring lärande ha varit något mindre än över 130 mil-
joner. Forskning kring detta pågår vid väldigt många
universitet och högskolor. Vi har forskarkompetens
på området, men det saknas resurser.

Anf. 27 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Gunnar Goude var lite förvånad över
att det fanns en opposition mot vissa förslag här,
eftersom förslagen enligt honom är så jättebra. Det är
inte så konstigt att Gunnar Goude tycker det, efter-
som han har varit med och utformat den här proposi-
tionen och fått ge sina synpunkter redan innan vi fick
ta del av den. Sedan vore det väl väldigt konstigt om
vi inte hade en opposition i riksdagen som framförde
sina åsikter, vilka ibland går stick i stäv med vad
regeringen och stödpartierna tycker.
Valfrihet är inte bra för de här grupperna, sade
Gunnar Goude. Man behöver mer hjälp. Jag ställer
gärna upp på det. Om man får behålla valfriheten
befinner sig ju dessa elever inte i ett lufttomt rum. De
behöver hjälp och stöd. Många behöver betydligt mer
hjälp och stöd än vad Gunnar Goude och jag skulle
behöva om vi befann oss i den här situationen. Men
de ska ändå ha möjligheten att välja själva. Det är det
vi hävdar.
Sedan förstod jag inte riktigt att det här med
Stockholm även här används mot oss och våra för-
slag. Vi diskuterar ju inte Stockholm i dag. Men i en
annan stor svensk kommun, Göteborg, har man upp-
handling av all vuxenutbildning. Det tycker jag är
alldeles utmärkt, och det kanske vi kunde enas om.
Jag tror att även Miljöpartiet i Göteborg är med på
detta, dvs. att inte lägga ut allt direkt på komvux utan
att i stället upphandla all vuxenutbildning. Det är man
överens om över alla partigränser, och det är ungefär
det systemet vi skulle vilja ha i övriga delar av landet.

Anf. 28 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det var väl bra med den deklaratio-
nen inför valet, att man ska upphandla allting. Det
kanske gäller all utbildning i kommunerna. Men det
är inte det vi ska diskutera här och nu. Detta är ingen
riksfråga, utan det får kommunerna själva avgöra.
När det gäller valfriheten har jag nog inte sagt att
valfrihet inte är bra. Det skulle låta lite konstigt från
en miljöpartist. Jag tycker också att möjligheten att
välja själv är viktig. Det jag säger är att just för den
här gruppen - elever i särvux eller sådana som inte
har tagit sig fram och tagit för sig i Kunskapslyftet,
inte har vågat satsa på utbildning - behövs det lite
mer än att bara säga: Du har ju valfrihet och kan väl-
ja. Just detta "lite mer" tycker jag är en viktig demo-
kratisk del i ett regel- och resurssystem, dvs. lite mer
än friheten att välja. Självklart ska vi inte ta bort val-
friheten för dessa grupper, men det räcker inte bara
med den. Ett aktivt stöd från samhället ska till.
Sedan var jag inte förvånad över att oppositionen
har motsatt uppfattning. Jag var förvånad över att den
inte hade det. Vi fick väldigt lite opposition på hu-
vuddelarna i detta, och nästan alltihop handlade bara
om denna lite konstiga tolkning av mänskliga rättig-
heter som vi hörde.

Anf. 29 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Det verkar som om vi är överens om
att det är bra med valfrihet även för de här grupperna.
Alla kan ju inte välja själva, men det är viktigt att
deras valmöjligheter ändå tillgodoses. För att t.ex. ta
barnomsorgen, som är en helt annan fråga, tycker vi
att föräldrarna ska kunna välja barnomsorg för den
som är ett eller två år. Man kan ju inte fråga en ett-
eller tvååring om detta, men föräldrarna ska kunna
välja. Här är det också så: En del av de vuxenutbild-
ningsstuderande har förmodligen stora svårigheter att
välja själva, men det finns ganska ofta folk i närheten
som vet ungefär vad som skulle kunna vara bra för
dessa elever och blivande vuxenstuderande. Därför är
det viktigt att vi hävdar valfrihetsmöjligheten också
för de här grupperna. Vi kan inte bara säga att de
starka ska få välja och att de svaga inte klarar av det.
Svaga individer ska ha stöd av andra som kan hjälpa
dem till ett val som man vet är bra för den personen.

Anf. 30 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Vi är helt överens. Det är alldeles ut-
märkt. Det är bara att läsa i propositionen. Det är
precis det som står - en tydlig anvisning om att detta
måste vara individualiserat. Man måste ute, t.ex. på
en särvuxenhet, aktivt sätta i gång med detta och titta
på hur just den här individen kan få del av det utbild-
ningssystem som finns - vad som passar, var det ska
förläggas, när på dagen det ska ske osv. Det är olika
för olika individer. Detta är en mycket heterogen
grupp. Det handlar om den typen av val - hela tiden
med stor respekt för individen och i medvetande om
att man är stödpersonal, en service från samhället för
att skapa denna valfrihet på de villkor som rimligtvis
kan gälla beroende på t.ex. vilken typ av funktions-
hinder det rör sig om. Det är alldeles utmärkt. Jag tror
att vi är helt överens på den här punkten.

Anf. 31 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Gunnar Goude kritiserar Folkpartiets
studiestödsförslag. Låt oss titta på hur det har varit
under Kunskapslyftet, och låt oss titta på vad försla-
get i dag innebär. Under Kunskapslyftet har det varit
så att i samma klassrum sitter bredvid varandra en
elev som inte behöver låna pengar alls och en annan
elev som behöver ta stora och dyra studielån. Vi i
Folkpartiet tycker att samma grundprincip med en
lånedel och en bidragsdel ska gälla för alla. Men
samtidigt tycker Folkpartiet att vi måste prioritera
äldre vuxenstuderande, och därför föreslår vi att vux-
enstuderande över 25 år som läser på grundskolenivå
ska kunna få så mycket som 80 % i bidrag och vux-
enstuderande som läser på gymnasienivå 60 %.
Men regeringen och Miljöpartiet vill nu lägga 2-3
miljarder kronor av statsbudgeten på att människor
över 25 år, som dessutom har haft hög inkomst det
senaste året före studierna, ska få ett fullt bidrag på
8 800 kr utan att behöva låna ett enda öre. Med rege-
ringens och Miljöpartiets förslag kommer i samma
klassrum att sitta en lyckad person på 25 år som lyck-
ats ta sig in på arbetsmarknaden och som får 8 800 kr
och bredvid honom en 23-24-åring som kanske varit
arbetslös, som måste låna, som bara får ca 7 000 kr,
som bara får 34 % i bidrag och som får låna större
delen av denna kostnad.
Då tycker jag att det är bättre och rättvisare med
ett system med högre totalbelopp för alla och där man
inte gynnar människor som redan har kommit in på
arbetsmarknaden och har en inkomst. Det är också en
vettig princip att i studiestödssystemet vid frivilliga
studier kunna kräva ett visst mått av egen investering
av individen i utbildningen.

Anf. 32 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Ja, det var väl en bra deklaration av
vad Folkpartiet anser i frågan. Vi tycker alltså inte så.
När det gäller den här gruppen - de som har varit
arbetslösa och de som inte på egen hand har haft kraft
att ta sig in i utbildningssystemet, t.ex. funktionshind-
rade - tycker vi att det ska till ett extra stöd. Det är ju
inte så att dessa studiemedel med 100 % ersättning
skulle gälla livet ut. Det gäller startmöjligheten, att
underlätta för folk att våga ta språnget. Jag vet inte
varför det skulle vara en stor orättvisa.
Låt oss säga att en elev har en kamrat i bänken
bredvid som betalar 80 %. Om man frågar honom
eller henne om detta tror jag inte alltid att man själv-
klart skulle mötas av den här avundsjuka inställning-
en: Vad sjutton ska du ha de där 20 procenten för?
Jag tror att man förstår varför det är så och t.o.m.
hjälper kamraten som haft svårigheter att komma in
på studier. Det är det vi hoppas på, dvs. att möta en
annan attityd än den här konkurrensattityden att alla
ska ha lika möjligheter i den bemärkelsen att ingen
ska kunna få lite mer resurser för att komma in, att
kampen ska ske på lika villkor. Jag tror att det är en
lite för begränsad syn på lika villkor när det gäller
människor. Om vi tittar på just den här gruppen tror
jag inte att det gäller riktigt lika villkor. Vi kommer
att hitta många fall som visar att ganska orättvisa
villkor har drabbat den här gruppen.

Anf. 33 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är ju inte arbetslösa som särskilt
gynnas, som Gunnar Goude nästan sade här. Det är
tvärtom så att den som har haft arbete och inkomst får
det högsta bidraget, medan den som har varit arbets-
lös och inte haft hög inkomst åren innan han börjar
läsa får ett lägre bidrag. Det är den ena svagheten.
Den andra svagheten är att ert budskap till en
människa som slagits ut ur gymnasieskolan när han är
20 år är att han måste vänta fem år på att studera,
annars måste han låna mycket mer pengar än vad han
behöver göra om han börjar efter 25. Det finns många
uppenbara svagheter med detta förslag, Gunnar Gou-
de.

Anf. 34 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! 25-årsgränsen är ett problem som det
är svårt att komma till rätta med. Det handlar natur-
ligtvis bl.a. om pengar och hur mycket resurser man
kan avsätta. Det blir dyrare ju större gruppen är.
Men det finns också andra problem. Varje sådan
här regel föder ju en marknad, brukar man säga. Om
man skulle införa att man kunde gå direkt från gym-
nasiet över till detta, kommer det naturligtvis att på-
verka den strategi som man har som gymnasieelev.
Det är inte alldeles lätt att se hur ett sådant här system
kommer att fungera.
Spontant tycker jag att 25-årsgränsen ser lite
konstig ut. Men när man börjar titta på den i detalj är
det inte så lätt att komma med ett bra förslag där man
skulle kunna öppna detta för yngre grupper. Men om
det går så är det välkommet.

Anf. 35 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Aftonskola och Hermodskurser,
minns ni? Jag tror att vi är några stycken här som,
antingen själva eller genom föräldrar eller andra
släktingar, en gång i tiden lärde oss nya saker på det
sättet. Det var många som på sin fritid kämpade med
kvälls- och korrespondenskurser för att skaffa sig
kunskap.
År 1968 deltog Olof Palme i ett OECD-möte. Då
började man för första gången - Olof Palme förde
fram det - att tala om återkommande utbildning. Det
begreppet utvecklades i Sverige. När man talade om
återkommande utbildning hade man fortfarande den
inställning att arbete och utbildning var skilda saker
som ägde rum i skilda sammanhang och vid skilda
tidpunkter. Man gjorde ett avbrott i studielivet, och
sedan gick man tillbaka till arbetslivet.
År 1968 var också det år då vi fick vår stora vux-
enutbildningsreform, komvux. Kommunerna fick
ansvar för att ordna utbildning för vuxna motsvarande
grundskolan och gymnasiet.
År 1996, nästan ett kvarts sekel senare, var det
återigen ett OECD-möte för utbildningsministrar i
Paris. Då handlade det inte om det som Palme en
gång sade, dvs. en återkommande utbildning skild
från skola och arbetsliv. Nu handlade det om ett livs-
långt lärande till en verklighet för alla, ett samband
mellan lärande och arbete och att tänka över roller
och ansvarsfördelning hos alla parter.
Det var alltså först på 1990-talet som vi började
tala om ett livslångt lärande. 1997 startade så Kun-
skapslyftet med flera olika syften. Bl.a. följande tre:
Att ge arbetslösa och dem som har en kort utbildning
en möjlighet till arbete och fortsatt lärande, att bidra
till ekonomisk tillväxt och sysselsättning och också
att förnya vuxenutbildningen med dess innehåll och
arbetsformer.
Som flera har nämnt har Kunskapslyftet varit ett
oerhört framgångsrikt projekt. Det har väckt stor
uppskattning runtom i världen, inte bara inom EU
utan också utanför EU:s gränser. Det har också tittats
mycket på Kunskapslyftet när man talar om ett livs-
långt lärande i ett EU-perspektiv.
Vi räknar med att ungefär 800 000 människor
kommer att ha tagit del av Kunskapslyftet innan det
avslutas som projekt 2002. Jag tvekar inte när jag
säger att vi med detta lyft har nått många människor
som annars aldrig skulle ha kommit att få del av en
utbildningssatsning. Nu närmar det sig sitt slut, men
kunskapen ska fortsätta att lyfta människor. Hur går
vi då vidare? Hur tror vi att framtiden kommer att se
ut?
Låt mig peka på tre områden, jobben, valfriheten
och internationaliseringen. De jobb jag ser i framtiden
är mer kvalificerade och mer komplicerade än de jobb
som vi har i dag. Vi vet att det kommer att krävas
såväl teoretiska kunskaper som mer av kunskaper för
att kunna arbeta tillsammans, fungera i ett lag, vara
ledare och vara den som tar initiativ.
Det andra är valfriheten. Det handlar ju också om
att jag ska kunna klara av att vara människa i sam-
hället. Dagligen ställs jag inför val. Jag ska välja var
jag ska ta min ström ifrån. Jag ska välja var jag ska ha
min pensionsförsäkring. Jag ska göra val i mina stu-
dier. Allt detta ställer krav på mig som människa. Jag
måste ju ha kunskap för att bli delaktig i valen.
Det tredje är internationaliseringen. Jag ser fram-
för mig länder utan gränser. När jag vandrar in i det
århundrade som vi nu har framför oss ser jag att män-
niskor kommer att arbeta längre eller kortare perioder
utanför Sverige. Jag ser att vi fortsätter att resa bara
för vår egen skull. Jag ser också att vi kommer att
gifta oss utanför landets gränser. Vi kommer att leva i
en mångkulturell värld. Då måste vi givetvis lära oss
att möta den här världen. Vi måste lära oss traditio-
ner, kulturer och hur vi lever. Vi måste också öka
respekten för att vi är lika men samtidigt har olika
vanor.
Det är viktiga perspektiv när vi funderar på hur vi
ska skapa en vuxenutbildning. Vi måste ha en över-
gripande målsättning och strategi för att kunna ge det
livslånga lärandet till alla. Det handlar om ett ändrat
förhållningssätt till vuxnas lärande. Vi måste verkli-
gen utgå ifrån den enskilda individen och se vad den
enskilda individen har med sig i sitt bagage. Vad har
man lärt sig på jobbet eller i sitt eget privata liv?
Vilken är livserfarenheten? Vilka är behoven? Vad
vill jag? Vad önskar jag? Det måste också ske en
förskjutning ifrån en traditionell undervisning till ett
stöd för lärande.
Vi måste också förändra vår syn på vuxenutbild-
ning. Tidigare handlade det kanske om ett fast utbud
av kurser i klassrum. Nu måste vi inse att lärande
kommer att ske på olika ställen, inte bara i det slutna
rummet.
I dag har individen en otrolig informationsbank
till sitt förfogande. Vi kan få information på många
olika ställen runtomkring i vårt samhälle. Tidigare
fanns prästen, folkskolläraren och möjligtvis ett litet
bybibliotek, och där kunde jag få information. Dess-
utom lyssnade man givetvis till tidigare generationer.
Men informationen var begränsad. Nu är den oerhört
öppen och vid. Det måste vi ständigt ta med, såväl i
ungdomsskolan som i vuxenutbildningen, när vi fun-
derar över hur vi ska utforma våra kurser och vad det
är vi vill ge till dem som vi kommer att möta.
Det får alltså inte vara de organisatoriska eller
tekniska lösningarna som ger villkoren, utan det
måste vara individen och individens egna möjlighe-
ter. Det handlar alltså om innehåll och arbetsformer.
Det handlar om tid, rum och plats.
Det får mig att tänka på vad jag själv en gång lär-
de mig som lärare av min rektor Rut Bååth. Hon
samlade mig och mina kolleger för att prata om de
elever som vi skulle möta på vår skola. Hon lade på
en overheadbild. På den här overheadbilden fanns ett
mycket stort antal flaskor, men inte en flaska var lik
den andra. En del flaskor hade långa smala halsar
med ett litet hål på toppen. Andra flaskor hade stora
breda öppningar. En del var runda. En del var buckli-
ga. Det fanns alla slags flaskor.
Hon sade: De här flaskorna är precis som de ele-
ver ni kommer att möta. Inte en är lik den andra. Er
uppgift som lärare är att se till att varje flaska blir
fylld, oavsett hur den ser ut. Men då måste ni möta
eleverna, och då måste ni vara flexibla. Det tycker jag
är en bra illustration av hur jag vill se det framtida
livslånga lärandet.
Var kan vi då nå det? Givetvis på många olika
ställen. Ibland är det inom komvux. Ibland är det
inom folkbildningen. Ibland är det inom en arbets-
marknadsutbildning. Ibland handlar det om en ren
personalutbildning som jag får på det företag där jag
befinner mig. Ibland ges utbildning av den privata
sektorn och ibland, som jag sade, av den offentliga.
Det är en stor mångfald, återigen efter den enskil-
da individens behov. Där man befinner sig, när man
mest behöver det, ska man kunna ha ett val.
Vi kommer inom kort att få två utredningar tillba-
ka till departementet. Den ena handlar om vägled-
ning, den andra om validering. Båda två är oerhört
viktiga i perspektivet av ett livslångt lärande. Vägle-
darrollen ser jag som ett av flera mycket betydelse-
fulla jobb i framtiden. Det måste finnas någon att
samtala med, någon som kan ge mig råd och peka på
möjligheter.
Självklart ställer dessa förändringar krav på den
enskilde. Det ställer krav på individen att ta ett större
ansvar för sitt lärande och att ställa krav. Det ställer
krav på arbetslivet som måste skapa lärandemiljöer,
ta till vara människorna och se vad de har i bagaget
trots att det kanske inte alltid finns ett traditionellt
betyg på den kurs man gått igenom.
Det måste också ske en mycket större samverkan
mellan arbetslivet och de som arbetar inom skolvä-
sendet. Vi måste ställa större krav på kommunerna att
ta det övergripande ansvaret, att vara paraplyet som
spänner över men sedan visar till en lång rad olika
utförare där mångfalden finns. Men samhället, kom-
munen, måste ha det övergripande ansvaret.
Tittar vi tillbaka på 90-talet kan vi se vilka stora
förändringar som vuxenutbildningen faktiskt har gått
igenom. Vi kan se en omfattning från 90-talets början
när det fanns ungefär 100 000 platser. Det sjönk
drastiskt ned till ungefär 35 000 platser innan Kun-
skapslyftet startade 1997. Det här är ett kommunalt
ansvar. Det är kommunerna som har ansvar för att se
till att människor är delaktiga.
Jag tittade lite på hur kommunerna hanterade det,
på hur man resonerade. Det fanns kommuner där man
i nedskärningen sade: Vuxenutbildning behöver vi
inte. Den är fullständigt meningslös. Och så skar man
ned på platserna.
I andra kommuner sade man: Vi behöver vux-
enutbildning. Det är en tillgång för vår kommun att
ha människor som är välutbildade och som har kun-
skap.
Den här historien får inte upprepa sig. Det är där-
för vi från statens sida markerar, med de platser vi
sätter till, att när vi nu går in i en ny form av vuxenlä-
rande - från det traditionella komvux, från ett kun-
skapslyft, till ett perspektiv med livslångt lärande -
måste kommunerna ta sitt ansvar. Ingen kommun får
säga att vuxenutbildning inte är viktig. Den måste
prioriteras.
Regeringen har gjort det. Regeringen har under
den här mandatperioden tydligt pekat på att utbild-
ning är ett av de mest prioriterade områdena. Det är
där vi har lagt våra pengar - från förskolan, genom
ungdomsskolan och nu vidare in i det livslånga läran-
det och högskolan.
Varför är då detta så viktigt? Det 2000-tal som vi
nu så sakteliga har börjat att gå in i brukar ofta kallas
för kunskapens sekel. Vi vet, när vi ser framåt, att
kunskap kommer att vara det som alla människor
måste ha just för att kunna få ett jobb eller för att helt
enkelt kunna fungera som människa.
Vi vet också att det är en utveckling där det kom-
mer att bli färre som arbetar och dessvärre fler pen-
sionärer. Då måste vi kunna se till att de som kommer
att arbeta ständigt får lära sig nya saker för att kunna
möta de nya jobben. Men antagligen måste också
pensionärerna bli mer aktiva och fortfarande ta del av
hela livsbyggandet.
Det finns också en fara i att gå in i kunskapens se-
kel. Ser jag en kortare tid tillbaka, till den tid när jag
själv var ung, var det ett fåtal människor som fick en
längre utbildning och möjlighet att gå på högskolan.
Vi var några få, medan arbetarna var de som var
många.
Nu är vi på väg att vända den här skutan. Det blir
alltfler som får en längre utbildning. Man får en ung-
domsskola, man får ytterligare högskoleutbildning,
och arbetarna blir färre. Risken är att vi är på väg in i
ett tvåtredjedelssamhälle.
Vi som politiker måste ta ett ansvar och se till att
de som inte fått förmånen som andra verkligen ges
den, så att inte kunskapens sekel blir utslagning för
vissa.
Det ser jag i den proposition vi nu lägger fram för
riksdagen. Det är det vi har tryckt på. Vi har visat på
de människor som faktiskt behöver mer än andra. Det
är det som genomsyrar hela propositionens tänkande.
Jag har deltagit i och lyssnat på utbildningsdebat-
ter i denna kammare sedan 1988, och jag måste säga
att det är första gången jag verkligen har hört att så
många har prioriterat diskussionen om särvux. Givet-
vis gläder det mig som skolminister att så många
värnar om denna lilla grupp. Men var var alla tidiga-
re? Då var det tyst.
Ser vi till vad vi vill prioritera är det, som jag sa-
de, särvux. Det är oerhört viktigt att alla ska kunna bli
delaktiga. Det är en grupp som även inom ungdoms-
skolan inte har varit prioriterad under så lång tid. De
kom betydligt senare in i de möjligheter som getts till
alla andra. Så är det när vi ser på ungdomsskolan
inom särskolan.
Nu ska vi se till att bygga ut också möjligheterna
för de vuxna. Det är en helt annan situation än i dag.
Det är alldeles för få som går i verksamheten. De är
runt 4 000. Kanske finns det ett behov hos runt
45 000 personer. Det är inte sagt exakt hur stort be-
hovet kommer att vara. Kommittén har visat på vissa
siffror. Vi lever alltså med antaganden.
Det är viktigt att vi ger en verklighet, en kvalitet.
Säkerligen är det i dag så att de som går på sin utbild-
ning möts av mycket engagerade lärare som ger det
bästa till dessa elever. Men det är så många fler som
ska dra nytta av det. Vi måste se till att vi reviderar
och ser över kursplaner, att vi ger en längre utbild-
ningstid, att vi verkligen närmar oss det vi kallar för
vuxenutbildning för övriga. Där är vi inte i dag.
Vi måste också se till att de som riskerar arbets-
löshet eller har ett funktionshinder ges en bättre möj-
lighet än andra. Det är detta som handlar om solida-
ritet. Här har diskuterats studiestödet. Vi gör en prio-
ritering av de som har ett funktionshinder. De ska
kunna få ett bidrag. De ska kunna inleda med det
bidrag som gör att det känns stimulerande att sätta i
gång att lära. Är man dyslektiker behöver man kanske
längre tid för att ta sig igenom studierna. Det är just
därför vi markerar det här stödet. Det är ett stöd för
de som är funktionshindrade. Det är ingen självklar-
het.
Under Kunskapslyftet hade vi det särskilda ut-
bildningsbidraget. Det kom till i just det skedet. Då
hade vi en hög arbetslöshet och vi behövde få in
människor. Det var ingen självklarhet att det skulle
finnas kvar när vi nu går vidare i det livslånga läran-
det. Men vi har ändå valt att göra den här priorite-
ringen av den anledningen att det finns vissa männi-
skor som behöver mer stöd och längre tid än andra.
Vi säger också att det är viktigt att vi ger en kom-
petensutveckling till lärarna inom all vuxenutbild-
ning. Vi har markerat utbildningen för alla våra in-
vandrare. Den har diskuterats många gånger i denna
kammare. Nu lägger vi fram ett förslag för att föränd-
ra den. Jag har tidigare tolkat det så att det har funnits
ett samförstånd om det här.
Alla ska ges möjlighet att lära när man kommer
från ett annat land. Men vi kan inte ha samma mål
och krav på alla. Vi måste ha olika nivåer beroende
på vad man har med sig i bagaget. Är jag 45 år,
kommer från ett annat land och är analfabet, vilka
möjligheter har jag då att lära mig läsa och skriva på
svenska? Visst är det stor skillnad mot den som var
högutbildad i sitt land och som kommer till vårt land
och läser vidare.
Vi måste ge de lärare som arbetar inom sfi bättre
möjligheter. Det tänker vi också göra, och vi har
redan tillfört medel för denna grupp.
Vi måste också satsa på forskning och kompe-
tensutveckling i betydligt högre grad än vad vi gjort
tidigare. Också detta är på gång. Vi kommer snart att
avisera var vi kommer att lägga våra centrum för
vuxenutbildning. För det specialpedagogiska stödet
lägger vi åtskilliga miljoner till den nya myndigheten.
Också den ska kunna ta hand om den vuxne för att ge
en helhetssyn.
Vi förstärker den uppsökande verksamheten, som
är så oerhört viktig. Vi vet att om vi ska nå de grup-
per som behöver allra mest, krävs det stöd från olika
håll. Den som är kompis i facket är den som talar
samma språk och som kanske kan övertyga den som
står där och tvekar om att det är bra att satsa på studi-
er. Också våra handikapporganisationer känner till
och förstår sina gruppers behov och kan bli oerhört
värdefulla i den uppsökande verksamheten.
Nils-Erik Söderqvist nämnde att han träffat en
elev på en folkhögskola som var över 80 år. Jag hade
precis samma upplevelse häromveckan när jag be-
sökte Härnösand. Jag fick på folkhögskolan höra
vilka som går där och att det där finns en grupp pen-
sionärer, varav den äldste var 92 år. Varför var de
där? Jo, de ville fortfarande vara delaktiga i samhäl-
let, men deras syn och hörsel hade börjat försämras,
och de måste hitta nya vägar för att kunna ta emot
information. Jag såg på vägen ut några tanter med
rullatorer framför sig som var elever på Härnösands
folkhögskola.
Det här är fantastiskt att se. Vi är nu inne i ett
system där man som liten går in i förskolan och möts
av kvalificerad personal. Man stöds i utvecklandet av
sitt läsande och sitt tänkande och i att vara tillsam-
mans med andra. Man vandrar genom ungdomssko-
lan, man har möjlighet till vuxenutbildning och slutar
kanske någon gång i 90-årsåldern.
År 1968 sade Olof Palme att vi skulle ha en åter-
kommande utbildning. Det året blev jag lärare, men
vad lärde jag mig? Jag lärde mig att vara lågstadielä-
rare för tre årskurser. Möjligtvis kunde jag ta i an-
språk ett år till och titta på övergången till årskurs 4.
Vad hade jag för tankar om ett livslångt lärande? De
var obefintliga.
I dag kan jag stå här som skolminister och även i
den roll som jag har nu ha en vision om ett livslångt
lärande. Jag vet att jag har möjligheten att gå tillbaka
och lära mera. Det kanske passar mig bäst vid något
tillfälle. Jag hoppas att det här propositionsförslaget
ska ge alla en vision av att de finns med och har möj-
ligheten till ett livslångt lärande, att de kan komma
tillbaka och lära mera när det passar dem och de så
vill. Jag hoppas att vi ska kunna ge ett rikt utbud av
det som de önskar.

Anf. 36 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Väldigt mycket av det som skolmi-
nistern säger är vi helt överens om: vuxenutbildning-
en och det livslånga lärandet. Jag antecknade jobb,
valfrihet och internationalisering, och jag står också
helt bakom det. Man ska utgå från den enskilda indi-
videns behov, och det ska finnas en mångfald av
utbildningsanordnare.
Det som statsrådet sade var inte så polemiskt, så
jag har inte så mycket att angripa i det. Vi har tidigare
haft en del polemiska replikskiften. Däremot ska jag
fortsätta med att säga lite om tvåtredjedelssamhället.
Skolministern var rädd för att vi ska få ett sådant
samhälle, och den risken är väl ganska överhängande.
Det beror på att grundskolan och gymnasieskolan
missar sina mål. Väldigt många slås ut redan i grund-
skolan och ännu fler i gymnasieskolan.
Det är viktigt att se till att man har en god kvalitet
för alla elever och att skolan blir en attraktiv arbets-
plats för dugande lärare. Jag tror att den diskussion
som nu förs om avskaffande av betyg är väldigt all-
varlig. Jag läste under veckan en rapport från LO-
utredaren Gudmund Larsson, som där uttalade att
betyg i grundskolan och gymnasieskolan är arbetar-
barnens bästa vän. Behåll betygen! sade han.
Jag ska ändå ställa en fråga till statsrådet. För tio
år sedan fick vi det nya Folkbildningsrådet. Den per-
son som då var skolminister sade att det nu är viktigt
att också kommunerna och landstingen ställer upp
och ger ett bra stöd till folkhögskolor och studieför-
bund. Efter tio år kan vi säga att kommunerna och
landstingen inte har ställt upp. Jag hörde häromdagen
att studieförbunden i fasta priser har fått 40 % lägre
bidrag från kommuner och landsting sedan 1991.
Det statsråd som gjorde det här uttalandet var Gö-
ran Persson, och han sade: Om kommuner och lands-
ting inte ställer upp måste vi från staten ingripa och
göra någonting åt detta. Det har nu gått tio år, och jag
frågar skolministern: Är ni intresserade av att upp-
fylla Göran Perssons krav från 1991?

Anf. 37 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att jag tycker att
det är väldigt bra att vi är överens om målsättningen
och inriktningen på det livslånga lärandet. Det som vi
inte är överens om är hur det ska finansieras. Lars
Hjertén nämner vikten av att vi redan i ungdomssko-
lan ser till att eleverna når de mål som vi har satt upp.
Jag vill säga att det är viktigt att starta redan i för-
skolan.
Vi har under den här mandatperioden till att börja
med föreslagit en maxtaxa, alltså en möjlighet för alla
föräldrar att sätta sitt barn i förskola oavsett vad man
tjänar. Vi föreslår också en allmän förskola från fyra
års ålder just för att man ska kunna komma dit. Den
ska vara avgiftsfri tre timmar per dag, och man ska
kunna lära. Till detta säger moderaterna nej.
Vi har en ungdomsskola där vi nu satsar 5 miljar-
der för att få in mer personal av olika kategorier.
Skolorna får själva uppge vilka behov de har. Det här
säger moderaterna nej till. Då har man verkligen
ryckt undan grunden för att se till att alla ungdomar
når de mål som vi har satt upp. Vill Lars Hjertén
kommentera detta?
Det var just kommunernas ansvar som jag betona-
de. Det får inte bli så som det blev, att man skär ned.
Både Lars Hjertén och jag vet också att det är många
borgerliga kommuner som just har skurit ned på stu-
dieförbunden och som inte har prioriterat vuxenut-
bildningen. Detta beklagar jag, men satsningen på
Kunskapslyftet var att också ge stöd till folkhögsko-
lorna och studieförbunden. Det som vi nu gör är att vi
från statens sida garanterar om också inte lika många
platser som i Kunskapslyftet så ändock ett oerhört
stort antal platser. I propositionen markeras tydligt
vikten av folkbildningen och att vi vill ha en genom-
gång och belysning av den. Det är just så som Göran
Persson sade; nu tar vi vårt ansvar när kommunerna
inte tog det.

Anf. 38 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag föreslår att skolministern tar upp
ett resonemang med studieförbunden och folkhög-
skolorna om att ta ett ansvar med tanke på det bris-
tande ansvar som kommunerna och landstingen visat.
Om det vore så att borgerliga kommuner skär ned
medan socialdemokratiska kommuner ger mer bidrag,
skulle man kunna argumentera så som skolministern
nu gör, men så är det faktiskt inte. Det är ganska
generellt så att det varit kraftiga nedskärningar till
studieförbund och folkhögskolor.
Frågan om förskolan och maxtaxan har vi diskute-
rat flera gånger här. De borgerliga partierna har ett
gemensamt förslag, som har den fördelen att det ger
föräldrarna en valfrihet. Man kan få stöd även om
man utför barnomsorgen i egen regi i det egna hem-
met. För det får man 0 kr från er, som skolministern
mycket väl känner till. Vi kan aldrig acceptera ett
sådant system.
Till ungdomsskolan ger vi mer pengar än vad re-
geringen ger. Till grundskolan satsar vi flera miljar-
der mer än vad regeringen gör. De 5 miljarderna
utbetalas under en femårsperiod. Vi ger redan nästa år
genom vår nationella skolpeng betydligt mer än vad
regeringen ger till grundskolan. Eftersom kommuner
och landsting inte svarar mot kravet när det gäller
folkbildningen menar jag att man bör införa också en
vuxenutbildningspeng, så att det blir lika för alla
elever oavsett var man bor i vårt land.

Anf. 39 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Vi kommer nu in på pengar. De åhö-
rare som just nu sitter på våra läktare har säkert inte
lätt att följa oss när vi har den här debatten med var-
andra. Vi påstår alltid att den ene ger mer och den
andre mindre.
Jag har tittat på de ekonomiska sammanställningar
som har gjorts efter det att motionerna väckts till
vårpropositionen och hur det ser ut parti för parti. Jag
kan ändå konstatera att Moderaterna när det gäller det
vi brukar kalla vård, skola och omsorg har avsatt 15
miljarder mindre än i det förslag som regeringen har
lagt fram.
Där är vi. Vi har gjort olika prioriteringar. Mode-
raterna har gjort sina. Men de har inte gjort det när
det gäller vård, skola och omsorg.

Anf. 40 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vi är väldigt glada för propositionen
och förslagen som helhet när det gäller vuxenutbild-
ningen. Men jag har här i dag riktat in mig på en
fråga som gäller en grupp.
Om man utgår från att varje individ ska få möjlig-
het till förkovran och att passa in i samhället och
sedan lagstiftar mot denna möjlighet och denna rät-
tighet måste skolministern ta sitt ansvar. Det är min
övertygelse.
Nu säger skolministern att varje individ ska ha sin
möjlighet. Tar vi bilden med flaskorna för utbild-
ningssituationen, som rektorn visade upp för skolmi-
nistern som ny lärare, krossar nu skolministern två
flaskor. Två flaskor får inte finnas med över huvud
taget. Det är detta som är upprörande.
Skolministern säger att vi ska låta Skolverket titta
på och utreda detta. Ända sedan lagen om grundläg-
gande vuxenutbildning kom den 1 juli 1992 har det
samtidigt funnits särvux som Skolverket har haft
tillsynsansvar för.
Skolverket och utrett och talat om misshälligheter.
Skolverket har stått bakom och bejakat att alla ska ha
samma rättigheter. Det är skolministern själv som tar
på sig ansvaret att utestänga och bortdefiniera en
grupp människor från den totala rättigheten som gäl-
ler alla.
Hur tänker skolministern? Vad finns det för för-
svar om 10, 20 år att man har gjort detta anno 2001?

Anf. 41 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag förstår att Yvonne Andersson
nämner just 10 år. När jag läser det som har refererats
till flera gånger här i kammaren, nämligen Kun-
skapslyftskommitténs betänkande, talar man just i ett
tioårsperspektiv när det gäller utbyggnaden av sär-
vux.
Eftersom Yvonne Andersson och också Ulf Nils-
son har varit ledamöter undrar jag: Hur tänkte man
egentligen i denna kommitté? Vad är det man säger i
betänkandet? Jo, man säger att man ska utöka studie-
tiden. Det bör omfatta minst halvtid. Det är en oerhört
bra ambition. Man säger att detta bör ske under en
tioårsperiod.
Man säger också att om man gör det kan det inne-
bära att knappt 700 helårsplatser ska tas i anspråk.
Det ska jämföras med att de 4 000 som i dag går i
undervisningen har 400 helårsplatser. Sedan säger
man: Totalt torde alltså kostnaderna för denna sär-
vuxreform kunna uppskattas till ca 7 miljoner kronor
per år när verksamheten är fullt utbyggd. Då har man
angett ett tioårsperspektiv. Men hur mycket tänkte
man avsätta första året?
Det vi har gjort, och det jag tar ansvar för, är att
säga: Det här räcker inte. Det är orealistiskt. Vi av-
sätter redan första året när vi börjar utbyggnaden mer
pengar än vad kommittén föreslog. Den föreslog 7
miljoner efter tio år, Yvonne Andersson. Vem är det
som är tom i sina ord? Vem är det som tar ansvar?

Anf. 42 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! För det första tar jag inte ställning
till beräkningarna i kommittén. Vad jag tar ställning
till är att vi har en pott med pengar för vuxenutbild-
ning. Det har skolministern, och det har vi i våra
budgetar. Den potten ska räcka till alla även om de är
långa eller korta, har ett funktionshinder som har med
rörelse att göra eller ett funktionshinder som gäller
intellektuell förmåga.
Jag vill inte ens säga att det ska kopplas till skol-
form. Alla de som har gått i särskola har inte rättig-
heten i lagrummet. Skolministern kan stå här och
försvara att man har plockat bort en liten grupp av
den hela gruppen från rättigheten i lagrummet. Det
har inte med pengar att göra. Det gäller fördelningen
av de pengar som finns till förfogande.
Jag kan tycka att en 25-åring lika gärna skulle få
vara på folkhögskolan som 80-åringen. Jag tycker att
det är bra att 80-åringen får vara där. Men jag tycker
att det skulle vara minst lika bra att också en 25-åring
får det även om han har diagnostiken Aspergers
syndrom.
Det handlar om att den socialdemokratiska rege-
ringen sitter och väljer bort en grupp och bortdefinie-
rar den som delaktig i rättigheten till grundläggande
vuxenutbildning på den nivå dessa människor behö-
ver.
Oavsett om man har gått i särskola eller i vanlig
skola ska alla vid 21 års ålder när man är vuxen ha
samma rättigheter till den andra chansen i livet, den
fortsatta chansen. Den bortdefinierar ni. Det är den
jag diskuterar.
Att vi sedan har 10 kr att fördela på fem personer
eller sju personer är något helt annat. Vi vill ha sam-
ma fördelning av medlen till vuxenutbildningen till
alla.

Anf. 43 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Man kan säkert önska sig mycket
här i livet. När jag som politiker har gjort mina prio-
riteringar och gått ut med dem vill jag också veta att
det finns en rimlighet i att kunna genomföra dem.
Man säger till människor: Det här ska ni få. Kom
hit, så ska vi ge det. Sedan kommer de och knackar
på dörren. Då säger man: Här finns inget. Vi kan inte
ta emot er. Tycker Yvonne Andersson att det är är-
ligt?
Hon talar om rättigheten. Alla har i dag rätt till en
kommunal vuxenutbildning. Den som har Aspergers
syndrom är inte utestängd från den kommunala vux-
enutbildningen. Det är inte så. Man har rätten, och
den är generell för alla.
Sedan har vi en speciell form som gäller dem som
finns inom särskolan. Men dit hör inte självklart
gruppen med Asperger. Den tillhör inte gruppen som
finns inom särskolan. Vi måste vara försiktig med
vem vi för till de olika formerna. Det är alltså inte
riktigt.
Vi kommer att successivt bygga ut verksamheten,
se till att vi har kompetensen, förändra kursplanerna
och ge möjligheter till grupper som ibland tillhör
träningsskolans grupp, särskolans grupp,
grundsärskolans grupp och också dem som tillhör
gymnasiesärskolans grupp. Vi ska anpassa undervis-
ningen beroende på vilka det är. Det är inte en och
samma grupp vi talar om. Deras behov är oerhört
olika. Det är dem vi måste tillgodose.
Det är mycket möjligt att de 7 ½ miljoner som vi
börjar med att avsätta är för lite. Jag är fullständigt
beredd att i så fall återkomma till denna kammare och
se till att dessa medel utökas. När vi vet att vi verkli-
gen har någonting ska vi fundera över hur denna
lagstiftning ska se ut. Målet är att alltfler ur denna
grupp nu kommer att delta i den undervisning vi ska
erbjuda ute i kommunerna.

Anf. 44 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Skolminister Wärnersson var inne på
några delar som vi alla är överens om här i kamma-
ren. Hon talade om att återkommande utbildning är
viktig och sade det flera gånger i sitt anförande. Det
ställs hela tiden högre krav i samhället och på ar-
betsmarknaden att vi ska ha en viss kunskap och ett
visst lärande med oss.
Därför blir kunskap och kunskapsinhämtning än-
nu viktigare än tidigare. På arbetsmarknaden kan man
se att de arbeten som har minst kunskapskrav för-
svinner i en takt av 10 % per år. 10 % av de arbeten
där man inte behöver ha så mycket erfarenhet och
kunskaper försvinner varje år.
Det är oerhört viktigt att man har haft sådant som
Kunskapslyftet och rätt till grundläggande vuxenut-
bildning som grundskola. Men om man ska ta skol-
ministerns tal på allvar, varför inte gå vidare och säga
att varje elev har rätt till gymnasieutbildning som
vuxenutbildning?
Varför inte ta det steget också, när nu skolminis-
tern själv står och säger att detta är så oerhört viktigt?
Titta här vad omvärlden och samhället ställer för
krav, säger hon. Är det då inte ett steg i rätt riktning
att låta människor få rättighet till gymnasieutbildning
i vuxenutbildningen?

Anf. 45 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! I ett första steg skulle man kanske ha
kunna tänkt sig det hela såsom Sofia Jonsson säger -
om jag hade haft det perspektiv som vi resonerade om
tidigare, när vi hade komvux före Kunskapslyftet, och
när Kunskapslyftet var inriktat just på gymnasiekom-
petensen.
Men det vi säger nu är att vi inte ser ett livslångt
lärande med den inriktning som fanns i Kunskaps-
lyftet, nämligen att det var begränsat till gymnasie-
kompetensen. Det vi ser framför oss i stället är att
man kanske behöver olika delar när man går in i en
längre period i en vuxenutbildning. Man måste se
efter vad det är som man behöver, och behoven hos
de enskilda kan ju variera mycket. I vissa ämnen
måste man kanske ha sin gymnasiekompetens. I andra
ämnen kanske det krävs en högskolekurs. Men det
kan också vara så att man befinner sig på en nivå i
t.ex. matematik där man inte klarar grundskolan.
Det kommer att bli en mycket större utmaning för
kommunerna att kunna möta detta, eftersom det
kommer att ligga på de olika nivåerna. Det är därför
vi har prioriterat att göra den breda satsningen i stället
för att enbart fokusera på gymnasieskolan.
Jag delar uppfattningen om att gymnasiekompe-
tens i framtiden kommer att ses som en baskunskap.
Såsom vi ser på det livslånga lärandet är gymnasie-
skolan en viktig del, men det måste också kunna
omfatta andra nivåer för den enskilde.

Anf. 46 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller med skolministern om att
utbildningen ska vara individuellt anpassad. Det är ju
utifrån den egna individen som man ges möjlighet att
studera vidare - när det gäller det som man tycker om
och vill arbeta med eller när man vill förkovra sig och
känna att man har en självkänsla och på det sättet
kunna gå vidare.
Men samtidigt så förändras samhället, precis som
skolministern sade i sitt anförande. Samhället ställer
högre krav på kunskap och utbildning. Då är gymna-
sieskolan grunden för att sedan kunna gå vidare både
till högre utbildning, till kvalificerad yrkesutbildning
osv.
Gymnasiekompetensen är oerhört viktig. Därför
vill vi ge den rättigheten till alla enskilda utifrån den
egna individens behov. Det är tanken.
Även om jag hör vad skolministern säger så har
jag fortfarande svårt att förstå varför rättigheten att gå
på gymnasieskolan ska vara ett hinder i det flexibla
utbildningsväsendet. Jag ser ingen motsättning mellan
det här. Jag ser det i stället som en extra möjlighet för
den enskilde individen.

Anf. 47 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Den enskilde individen har ju också
möjlighet att prioritera gymnasiestudierna inom det
förslag som vi lägger fram. Vill man koncentrera sig
på detta, och säga: Det är den här delen som är viktig
för mig, så väljer man också att göra det.
Vi öppnar också andra vägar. När vi hade Kun-
skapslyftet var vi helt och hållet fokuserade på gym-
nasieutbildningen. Men med den erfarenhet som vi
har fått av lyftet, och i de samtal vi för nu om de
framtida behoven, så är det som jag möter efterfrågan
på att inte koncentrera detta enbart på gymnasiesko-
lan. Man måste också öppna andra vägar. Men den
som känner att han eller hon vill prioritera gymna-
sieutbildningen ska självfallet kunna göra det.

Anf. 48 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Skolministern nämnde Olof Palme
ett par gånger i sitt anförande. När vi då är inne på
historiska storheter så tycker jag att det var synd att
skolministern inte också nämnde Folkpartiets kultur-
minister Jan-Erik Wikström. Han skrev 1977 års
folkhögskoleproposition, som faktiskt lade grunden
för den moderna folkhögskolan efter 1960-talets
vacklande kring folkbildningen.
Skolministern frågar hur Kunskapslyftskommit-
tén, som har gjort ett bakomliggande arbete, tänkte.
Hon frågar Yvonne Andersson och mig. Det hade ju
funnits stora möjligheter för skolministern att fråga
en hel del av sina egna partikamrater samt miljöpar-
tister och vänsterpartister, som trots allt tillhörde
majoriteten. De står bakom den rad av förslag som nu
har kommit bort i propositionen. Det gäller rätt till
gymnasieutbildning, rätt till särvux, teckentolkning-
ens finansiering, oberoende utvärdering och resone-
mangen om ungdomsskolan och hur den ska förbätt-
ras.
När det gäller rätten till gymnasieutbildning vill
jag påminna om att för ca 10 år sedan fick vi i skolla-
gen en formulering om att kommunerna är skyldiga
att erbjuda alla elever som inte har grundskoleutbild-
ning en sådan utbildning. Det var ett ganska lågt satt
mål redan då, men i dag är det helt uppenbart att det
är gymnasienivån som är den grundläggande nivån
för alla vuxna.
Jag vill särskilt rikta in mig på detta. Hur har
skolministern och partiet resonerat när man har släppt
detta krav?
I dag kan de flesta kommuner erbjuda alla gymna-
sieutbildning. Men har man otur och bor i en kom-
mun som vägrar att betala detta så står man där. En
grundläggande formulering om detta i lagstiftningen
skulle hjälpa de individer som i dag inte har möjlighet
att delta i en gymnasieutbildning.

Anf. 49 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har precis svarat Sofia Jonsson
på denna fråga. Vi ser på det livslånga lärandet i ett
annat perspektiv, men möjligheten ska givetvis finnas
för den som så önskar att få sin gymnasiekompetens
fullt ut.

Anf. 50 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Skolministern säger att möjligheten
ska finnas. Men jag har själv - med min egen erfa-
renhet som tidigare lärare - varit med om att en
grannkommun av någon anledning fattar beslutet att
inte betala gymnasieutbildning för en elev som av
någon anledning inte omfattas av de specialdestinera-
de kunskapslyftspengarna.
Hur hjälps den eleven av att skolministern säger
att möjligheten ska finnas?

Anf. 51 Statsrådet INGEGERD
WÄRNERSSON (s) replik:
Herr talman! Men det som riksdagen ska fatta be-
slut om nu är ju denna reform för det livslånga läran-
det. Vi talar inte om det som var före Kunskapslyftet
eller om Kunskapslyftet. I denna reform utgår man
från den enskilde individens behov. Det är också den
skyldigheten som kommunen har. Det är hela det här
resonemanget som vi bygger på, dvs. att det är beho-
ven hos den enskilde som ska avgöra vilken typ av
undervisning man ska ha.
Vi måste också komma ihåg att kommunerna har
sitt ansvar för att titta på alla. De har det övergripande
ansvaret. Detta sker i samverkan mellan olika parter,
där vi har olika typer av utbildningar. Arbetslivet kan
också för sin del bidra med vissa bitar av detta, som
kanske inte kommer att ligga inom det kommunala
eller statliga ansvarsområdet.

Anf. 52 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! De skolkunskaper som vi inhämtar
under barndomen och ungdomen är, som vi alla vet i
dag, inte tillräckliga. Den snabba samhällsutveckling-
en som pågår hela tiden ökar kraven på kunskaper.
Vuxnas behov av lärande ökar ständigt, inte minst på
grund av att de kunskaper som inhämtades under
ungdomsåren inte räcker hela livet genom att en stor
del av de kunskaper som en person behöver under sitt
liv inte hade utvecklats när han eller hon gick i ung-
domsskolan. Av den anledningen anser jag att vi inte
kommer att kunna trappa ned vuxenutbildningssats-
ningen. Dessutom finns det alltför många ungdomar
som inte når de kunskapsmål som de önskar när de
går i ungdomsskolan, utan som vill "läsa upp" sina
betyg.
Det är viktigt att det finns många olika sätt att
skaffa sig fortbildning på. För en del passar Kun-
skapslyftet i komvux regi, men för andra passar folk-
bildningens utbud bättre.
Utvärderingar visar på goda resultat hos både
folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller
sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut
och deltagarnas egna tillfredsställelse med utbild-
ningen.
Det finns mycket för de kommunala och statliga
utbildningarna att lära av folkbildningens undervis-
ningssätt. Folkhögskolans pedagogik bygger upp
självförtroendet, och det saknas i många stycken nu.
Det kan vi inte minst se i dag i Dagens Nyheter, där
man lyfter upp att gymnasieelevernas individuella
program inte bygger upp det självförtroende som så
väl behövs.
Vad som är tråkigt att se är att bidragen till folk-
bildningen har minskat drastiskt under det senaste
decenniet från i första hand kommuner men också
landsting och stat. Folkbildningsrådet har gjort under-
sökningar som helt nyligen har presenterats i en rap-
port. Där kan man läsa att bidragen kommer att fort-
sätta sjunka. I dag är det fyra kommuner som inte
lämnar något bidrag till studieförbunden. Det är möj-
ligt att alla fyra är borgerligt styrda, som skolminis-
tern var inne på. Dessvärre gick skolministern nu och
jag kan inte ställa de frågor jag skulle vilja ställa till
henne i det här fallet.
Tyvärr varslas det i den här rapporten om att yt-
terligare 29 kommuner inom en snar framtid kommer
att ta bort sina bidrag. Under de senaste tio åren har
de kommunala bidragen reducerats från 663 miljoner
kronor till ca 461 miljoner. Med hänsyn till inflatio-
nen innebär det en genomsnittlig minskning med
40 %, precis som Lars Hjertén var inne på tidigare.
Förutom dessa 40 % har staten skurit ned 14 %.
Landstingen, som verkar vara förståndigast när det
gäller folkbildningen, har bara dragit ned 3 %. Om
bidraget hade värdesäkrats 1991 hade bidragsnivån i
dag legat på 775 miljoner i stället för som nu 461
miljoner. Då kan ju var och en förstå att det måste
innebära en utarmning och med det svårigheter att
hålla en god kvalitet på utbildningen.
Det här är en fråga som jag hade önskat få svar på
nu från skolministern. Vad kommer att göras åt detta?
Jag ser heller inte Nils-Erik Söderqvist, som kanske
hade kunnat hjälpa till att svara. Det är lite oroväck-
ande, tycker jag, att man inte tar ansvaret fullt ut och
är kvar under debatten så att vi kan få svar på de
frågor vi har.
Jag är också inne på att risken är väldigt stor att
komvux tar upp många platser när man ser att de här
bidragen dras ned. Det var precis det som Hjertén var
inne på tidigare.
Vad tänker då Socialdemokraterna göra åt det
här? Jag hoppas att Nils-Erik Söderqvist, som just
kom in i kammaren, kan hjälpa mig att lösa frågan
om hur man kommer att göra för att studieförbunden
och folkbildningen ska få mer bidrag. Jag tror inte att
det är rätta vägen att prata med studieförbunden. Jag
tror att det är viktigare att prata med Kommunförbun-
det om det problem som har uppstått.
Herr talman! Centerpartiet anser att det är viktigt
att värna om folkbildningen eftersom deras goda
resultat visar att deras undervisningsmetoder passar
utmärkt för vuxna. Jag tror att vi kommer att se att
ännu fler vuxna söker sig till folkbildningen när de
ska läsa upp sina underkända gymnasiebetyg eller för
att de vill förkovra sig. Därför har vi i vår motion
påpekat att det bör göras en omfördelning av det
totala antalet platser för vuxnas lärande som finansie-
ras med särskilt statsbidrag så att medel motsvarande
5 000 årsstudieplatser per år under 2003-2005 går till
studieförbunden. Sedan ska dessa medel inarbetas i
ordinarie folkbildningsanslag via Folkbildningsrådet.
Jag yrkar därför bifall till reservation 7 - delvis under
mom. 7.
Det är positivt att regeringen föreslår en ökning av
resurserna för en satsning på informationsteknik i
skolan, ITiS, och att även folkhögskolans lärare ska
innefattas i den här satsningen. Men vad vi saknar
från Centerpartiets sida är en satsning på studiecir-
kelledare och handledare som är ledare för kurser
som använder informationsteknik. De har minst lika
stort behov av att få den kompetensutveckling som
ITiS innebär. Jag skulle egentligen vilja yrka bifall
även till vår reservation om ITiS, men för tids vin-
nande avstår jag. Även där är jag lite fundersam över
hur Socialdemokraterna ser på det här. Varför har
man undanhållit studiecirkelledarna?

I detta anförande instämde Sofia Jonsson (c).

Anf. 53 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Idén om behovet av vuxnas lärande
är av tidigt datum. Förmågan att förstå skriftspråk
med övning i att kommunicera är en gammal och
välbeprövad metod. När liberala strömmar drog fram
över stora områden på 1700- och 1800-talen utmyn-
nade det i vårt land bl.a. i 1842 års folkskolereform.
Tanken och viljan var att alla barn skulle lära sig läsa,
skriva och räkna som en god förberedelse för det
vuxenliv som man skulle utrustas för.
Men våra förfäder nöjde sig inte med det. Man
övade färdigheter i studiegrupper, debatter och tydli-
ga folkbildningsaktiviteter. Där kom våra klassiska
folkrörelser på 1800-talets senare del att spela en stor
roll. Väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och den
framväxande fackliga rörelsen förenade sig i krav på
att alla medborgare skulle kunna hantera den skrivna
texten och uttala orden så att alla skulle bli förstådda.
Den till synes ålderdomliga pedagogiken har stått
sig väl och är i dag hög visdom i vuxenpedagogiska
sammanhang. Att det då skedde utan kommunala
beslut eller statsbidrag förklenar inte formen eller
värdet av den folkligt framsprungna pedagogiken. För
att man så energiskt på bred front drev en folkbild-
ning som i sin tur lade grunden för det demokratiska
genombrottet har vi sena tiders barn en förpliktelse
eftersom det innebar så många och så nya möjligheter
för alla medborgare.
Herr talman! Jag beklagar också att skolministern
inte är i kammaren, men jag vill kommentera det hon
sade när hon talade om den återkommande utbild-
ningen och noterade förre statsministern Olof Palmes
roll. På den tid då han var verksam i skolfrågor var
det UKAS och PUKAS. Det var den strömlinjefor-
made högskolan. Grundskolan växte. Gymnasiesko-
lorna blev större och högskolorna skulle klara det
allra mesta. Det skulle vara jämlikt för alla, men
självfallet starkt centralstyrt.
De direktiv som Olof Palmes regering skrev till
Folkhögskoleutredningen på tidigt 70-tal handlade ju
närmast om att lägga ned folkhögskolan. Men som
väl var, herr talman, fanns det andra ledamöter. Det
var både socialdemokrater och borgerliga, med bl.a.
liberalen Bert Stålhammar som en av de drivande
krafterna. De hade en folkrörelseförankring. Till slut
ställde ordföranden i utredningen, sedermera vice
talmannen Alemyr, som hade börjat mycket försiktigt
i sin hållning till folkhögskolans framtid, ändå upp på
detta. Han insåg att i ett modernt, uniformt skolsys-
tem måste det finnas en pedagogisk frizon där den
återkommande utbildningen bäst kan blomma ut.
Då blev det alltså så att 1974 års utredning ledde
till 1976 års beslut, som lade grunden för den moder-
na folkhögskolan, som Ulf Nilsson tidigare har påpe-
kat. Olof Palme hade självfallet rätt i det han sade om
återkommande utbildning, men det kunde han tala om
senare, och det var en rejäl avvikelse från den social-
demokratiska regeringens utredningsdirektiv.
EU-kommissionen har nyss givit ut ett memoran-
dum om livslångt lärande som får intressanta kom-
mentarer av det svenska Folkbildningsrådet. Man slår
först fast att folkbildningen är en unik nordisk form
där studieförbund och folkhögskolor är viktiga aktö-
rer inom det livslånga lärandet. Det kan sägas att
folkbildningens fria ställning har givit den en nyckel-
roll när det gäller att ta vara på människors behov och
förmåga att möta samhälleliga utmaningar.
Stor betydelse har tillgängligheten. Folkbild-
ningsorganisationerna finns ju över hela landet. Stu-
dieförbunden har nära 1 000 lokalavdelningar och det
finns nästan 150 folkhögskolor där flertalet, eller två
tredjedelar, har olika folkrörelser som huvudmän och
den återstående tredjedelen drivs i landstingsregi. De
utgör tillsammans en resurs och en unik möjlighet att
förverkliga det icke formella lärandet, det informella
lärande som EU-kommissionen tar upp i sitt memo-
randum. I många kommuner har man denna insikt. I
min egen hemkommun Alingsås har man insett bety-
delsen av studieförbund men också särskilt av att ha
en egen folkhögskola inom sina domäner. Alla lek-
tioner är lärarledda. Det maximala antalet deltagare i
aktuell kurs är 20, och om man nivågrupperar är man
nere på 7 i t.ex. engelska och matematik. Man har
särskilt små grupper för sfi och för dem som har dys-
lexi, för dem som behöver läxstöd och för dem som
har särskilda svårigheter.
Intressant är inte bara professionella kuratorer
utan också att all skolpersonal är involverad i en aktiv
elevvård. Det är viktigt att man har attityden att alla
ska bli sedda. Detta i kombination med en god inre
och yttre miljö ger trygghet och stärker självförtroen-
det.
Mångas erfarenhet under t.ex. arbetslöshetstider är
slitningar i hem- och familjeliv. Några med missbruk-
serfarenhet får möjlighet till en inre rehabilitering i
sitt eget själsliv och i sin sociala roll. Viktigt är också
att människor med tydlig ovana att studera fattat nytt
mod och vågar se sina möjligheter att fortsätta studera
och att komma in på arbetsmarknaden. Därför har
många klarat den utmaningen trots en låg startnivå
genom att det har mobiliserats stora insatser såväl
pedagogiskt som kurativt.
Detta är iakttagelser som inte bara skolan och dess
ledning har gjort då man har utvärderat sina kurser i
Kunskapslyftet, utan det är omdömen som har vidi-
merats vid utvärderingar av personer från t.ex. Göte-
borgs universitet och från ledningen inom kommu-
nens kunskapslyft.
Det som jag här har sagt om Hjälmareds folkhög-
skola som ett gott exempel kunde i tillämpliga delar
ha sagts om många andra folkhögskolor runtom i
landet.
Varje människa behöver i de flesta fall en tid då
det aktiva läsandet, skrivandet och studerandet får sin
chans att ge nya kunskaper och att väcka nyfikenhet
på livet. Detta ger en upptäckarglädje som är relevant
för hur man ser på värdet av ett livslångt lärande. Det
handlar om, säger Folkbildningsrådet, en ständigt
pågående process där man utvecklas till en skapande
människa i arbetslivet, samhällslivet, föreningslivet
och kulturlivet.
Ulf Nilsson m.fl. har ju talat om folkbildningens
betydelse. Viktigt är att staten stöder - inte överva-
kande styr. Folkbildningen har sin egen kraft och
behöver utrymme för sin egen kvalitet och med ett
tillräckligt ekonomiskt utrymme.
Den klassiska och historiska folkbildningen bana-
de väg för både ekonomiska och sociala framsteg,
och den bröt framför allt igenom till en vital demo-
krati i både Sverige och våra nordiska länder. Detta är
en lärdom som vi skulle kunna försöka "exportera"
till de andra EU-länderna och inte minst till östeuro-
peiska länder som varit slagna i diktaturens bojor så
länge. Det skulle kunna göra underverk i deras sam-
hällsutveckling, och det skulle rentav kunna vara den
bästa fredsbevarande insatsen som nordiska länder
skulle kunna förmedla till t.ex. Balkan. Folkbildning
som har denna demokratiska dimension, öppenhet
och sociala generositet är av en sådan kvalitet att den
behöver leva och växa också i vårt eget land.

Anf. 54 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Först vill jag säga att på grund av ett
beklagligt administrativt missförstånd har Vänster-
partiet hamnat utanför den reguljära talarlistan i dag,
vilket vi beklagar mycket. Jag har därför bara fyra
minuter på mig för mitt anförande.
Jag vill börja med att markera att propositionen
Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildning-
en är en produkt av ett samarbete mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den står vi alltså helt
bakom. Jag vill därmed också yrka bifall till förslaget
i utbildningsutskottets betänkande 15.
Vuxenutbildningen är och har alltid varit en hjär-
tefråga för Vänstern. Vi var ivriga tillskyndare av
Kunskapslyftet. Och jag har under dessa år träffat
mängder av studiegrupper inom Kunskapslyftet, och
jag måste säga att det har glatt mig som folkbildare
oerhört mycket. Resultaten har nämligen varit nästan
överraskande goda.
Det är roligt att nu kunna konstatera att de erfa-
renheter som vi har gjort av detta snart femåriga pro-
jekt utgör grunden för den vuxenutbildningsreform
som riksdagen i dag ska fatta beslut om.
Utbildning är en nyckelfråga för både ett gott ar-
betsliv och ett bra privatliv. Den teknologiska ut-
vecklingen, de snabba samhällsförändringarna och
den ständigt ökande kunskapsmassan gör att man inte
en gång för alla kan betraktas som färdigutbildad,
utan kunskap och kompetens har blivit färskvaror.
Man behöver under hela livet lära nytt, och man be-
höver ibland faktiskt också lära om det som är gam-
malt.
En ekonomisk realitet som det inte går att bortse
ifrån är att investeringar i utbildning och lärande i
framtiden, både för individen och för samhället,
kommer att ge stabilare konkurrensfördelar än inves-
teringar i fysiskt kapital. För oss är det viktigt att säga
att Sverige inte ska konkurrera med låga löner utan
med en generellt hög utbildningsnivå.
Men det ekonomiska perspektivet är inte det enda
och inte heller det viktigaste. Det livslånga kontinu-
erliga lärandet har stor betydelse även ur ett demo-
kratiskt perspektiv. Stora förändringar har skett och
sker i vårt land, förändringar som utmanar både de-
mokratin och den sociala sammanhållningen. Bilden
av Sverige som homogent, jämlikt och politiskt enga-
gerat stämmer inte riktigt längre. Sverige präglas i
stället av kulturell mångfald, värdepluralism och
ökande klyftor mellan olika grupper i samhället. I dag
marginaliseras vissa grupper, vilket resulterar i att de
helt ställs utanför demokratin. Det är därför betydel-
sefullt att traditionella utbildningspolitiska värden
såsom jämlikhet, jämställdhet och likvärdighet inte
förloras i ett nytt expanderande system för livslångt
lärande. Det vill vi också markera.
En viktig uppgift, och kanske den viktigaste, för
vuxenutbildningen är att bryta de livsmönster som
många människor har hamnat i. Vuxenstudier kan
leda till nya kunskaper som möjliggör ny förståelse,
nya tolkningar och analyser, vilket ger ökad motiva-
tion och också stärkt självförtroende. Det sistnämnda
är också den tydligaste effekten som vi kan spåra av
vuxenutbildning.
Jag vill lyfta fram det individuella humanistiska
bildningsperspektivet som ibland nästan glöms bort i
den nyttofixering som vår tid tycks lida av.
Jag vill sluta med att citera Gunnel Vallquist i be-
traktelsen Simone Weil som bildningsspegel.
Hon skriver:
"Varje människa måste under någon tid av sitt liv
ha privilegiet att syssla med sådant som bara syftar
till att ge och fördjupa kunskap och insikter. Varje
människa måste beredas tillgång till mänsklighetens
samlade livserfarenhet sådan den fått uttryck i den
stora litteraturen och hos de stora tänkarna i en tolk-
ning som gör den tillgänglig för var och en där han
befinner sig. På så sätt skulle varje människa ges en
chans att skapa sig ett självständigt omdöme om gott
och ont, sant och falskt, rätt och orätt, och vad som är
meningsfullt och meningslöst i den värld som omger
henne."

Anf. 55 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får be talarna att respektera de talartider som
vi har kommit överens om i riksdagsstyrelse och
talmanskonferens.

Anf. 56 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Jag vill fråga er i Vänsterpartiet, som
ofta talar om klasser och klassklyftor, på vilket sätt ni
resonerar när ni avstår från att hålla fast vid det som
man kom överens om i Kunskapslyftskommittén,
nämligen att alla människor ska ha samma rättigheter
i lagrummet när det gäller vuxenutbildning.

Anf. 57 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag ska tala om hur vi har resonerat,
Yvonne Andersson.
Jag vet att Yvonne Andersson i tidigare replik-
skifte med Gunnar Goude sade att hon tyckte att
Miljöpartiet i detta fall visade brist på mod. Jag skulle
inte vilja kalla det brist på mod, utan jag skulle vilja
säga att vi i det här fallet visar gott omdöme.
Det är svårigheter inbyggda i detta. Jag tror att
Yvonne Andersson måste hålla med mig om att vux-
na utvecklingsstörda inte är någon homogen grupp.
Det finns svåra gränsdragningsproblem när man ska
definiera personkretsen, och det måste man göra om
man ska ha en lagstiftning. Det finns också knepiga
gränsdragningsproblem när man ska avgöra vad som
ska betraktas som undervisning och vad som ska
betraktas som daglig sysselsättning.
För att skapa en rättighetslagstiftning har vi i dag
en kommitté som jobbar med en skollagsöversyn. I
den kommittén har vi intagit positionen att försöka få
skollagen formulerad som en rättighetslagstiftning för
elever och studerande, alltså inte enbart som en skyl-
dighetslag för kommunen. Vi tycker att den här delen
ingår i det stora komplexet och i det helhetsgrepp
som vi vill ta i de här frågorna. Det gäller även de
vuxnas rätt till gymnasieutbildning, som det även har
talats om här i dag.
Jag tycker, liksom väldigt många andra, att det är
anmärkningsvärt - jag uppskattar Yvonne Anders-
sons engagemang - att Yvonne Andersson och Krist-
demokraterna så hårt driver de här frågorna när man
inte har någon som helst uppgift om hur man ska
finansiera det. Det är 4 000 elever i dag inom särvux.
De kostar kommunerna totalt 107 miljoner per år.
Enligt kunskapslyftskommittén är det 45 000 elever
som skulle behöva det. Det skulle alltså betyda en
kostnad som tiofaldigas, ca 1 miljard kronor.

Anf. 58 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Särskolans verksamhet och dess
ungdomsvariant och varianten för de äldre vuxna,
precis som grundskolan och dess vuxenvariant, finns
redan reglerade och definierade i skollagen och skol-
förordningar. Så vad den delen anbefaller när det
gäller att det är svårt att definiera vet vi mycket väl
vad som är utbildningsverksamhet och vad som är
omsorgsverksamhet. Det handlar inte om det. Det
handlar om att ni skapar skillnader därför att de peng-
ar som ni ger till vuxenutbildning bara går till en viss
grupp. Ni bortdefinierar en grupp av medborgare i
landet så att de inte får del av de rättigheten till de
pengarna.
Jag tycker att det är helt egalt hur mycket pengar
det är. Pengarna ska räcka till alla, och då får vi prio-
ritera, inte till förmån för en viss grupp utan alla har
samma värde. Vi tar inte bort någon grupp från att få
del dessa pengar.
För mig är inte det viktiga hur mycket pengar det
är, utan det viktiga i det här sammanhanget är att alla
behandlas lika med samma möjligheter. Vad ni i
Vänsterpartiet gör genom att ha tagit den här inställ-
ningen är att ni ser till att det blir en rejäl utslagning
och klasskillnad. Ni talar mycket om klasskillnader
som vi vill dämpa. Men ni tar ett steg i motsatt rikt-
ning när ni intar denna position. Där undrar jag hur ni
har resonerat. Det kan knappast vara så, Britt-Marie
Danestig, att ni vill att de som t.ex. har Aspergers
syndrom inte kan få möjlighet att komma vidare där-
för att de har placerats på särgymnasieskola.

Anf. 59 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Det är fullständigt egalt för Yvonne
Andersson om vi har några pengar till en reform eller
inte. Det är inte egalt för Vänsterpartiet. Har man inte
de finansiella möjligheterna och kan överblicka de
finansiella konsekvenserna ska man inte heller fatta
beslut för tidigt. Det blir rena papperstiger. Det inne-
bär ingenting mer än att man skapar förväntningar
hos människor som man sedan inte kan uppfylla.
Jag markerade förut att vi kvarstår vid vår upp-
fattning när de gäller rättighetslagstiftning, och vi
driver de frågorna i Skollagskommittén.
Aspergers syndrom är just ett exempel på gräns-
dragningssvårigheter. Ska man bedöma det som en
utvecklingsstörning eller inte? I dag bedöms det inte
så.
Anders har det talats flera gånger om. Efter tele-
fonkontakt med Anders i går vet vi att Anders nu ska
börja på komvux, och det är väl glädjande!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)

5 § Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 2000

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU16
Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet under år
2000 (redog. 2000/01:RJ1 och 2000/01:RR6).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 8 §.)

6 § Folkhälsofrågor samt Statens folkhälsoin-
stitut - roll och uppgifter

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU13
Folkhälsofrågor samt
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU16
Statens folkhälsoinstitut - roll och uppgifter (prop.
2000/01:99)

Anf. 60 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Vem vill inte bekämpa fattigdom
och ohälsa? Sannolikt alla, och så har omsorgen om
folkets hälsa i alla tider lockat till politisk handling.
Visioner om att folkhälsosatsningar kan leda till ett
närmast sjukdomsfritt samhälle lockar. Få är kanske
så optimistiska som Miljöpartiets talesman var här i
höstens budgetdebatt då hon sade: "Vi skulle ju vilja
se en social budget som kanske till 70 % handlar om
förebyggande arbete, som handlar om att skapa en
folkhälsa där akuta insatser för vård och omsorg inte
kommer att behövas." Bristande realism följer alltför
ofta folkhälsoidéerna.
Herr talman! Visst är det bra både för individ och
för samhälle om rökningen minskar och motionen
ökar. Visst kan ingreppen i den personliga friheten
därför tyckas motiverade. Men samma ambitioner
kan få helt andra konsekvenser, och det kan finnas
skäl att i en riksdagsdebatt något belysa de problem
som kan uppkomma i samband med staten blandar sig
i folkhälsan. Folkhälsan förknippas också med att
staten genom historien med åberopande av hälsoskäl
försökt styra medborgarna i politiskt "korrekt" rikt-
ning och till beteenden som ses som nyttiga för sta-
ten. Åtgärder har motiverats utifrån föreställningen
att människor i gemen inte kan ta ett individuellt
ansvar och att omsorgen om folkhälsan rättfärdigar
därför ingrepp i människans tillvaro.
När staten satsar på folkhälsoarbete, information
ges och åtgärder vidtas på statens uppdrag berörs en
av samhälles kärnfrågor - relationen mellan stat och
individ. Gränsen mellan å ena sidan befogad omtanke
om medborgarnas hälsa och å andra sidan förmynderi
och klåfingrighet överskrids alltför lätt.
Herr talman! Motiv och åtgärder kan tyckas bott-
na i omsorgen om individens hälsa men har alltför
ofta helt andra bevekelsegrunder. Genom historien
följer oss föreställningar om den diffusa samhäll-
snyttan om att stärka staten genom friska medborgare.
Detta är även i dag tydligt framför allt genom att
individuella problem mer eller mindre konsekvent ges
kollektiva lösningar.
Tillsammans med socialministern skrev chefen för
Folkhälsoinstitutet i början av året en artikel om folk-
hälsa. Visserligen talar man inledningsvis om indivi-
dens risk att drabbas av sjukdomar och ohälsa, men
den verkliga bevekelsegrunden för omsorgen om
hälsan framgår snart: "Fortsätter utvecklingen som
hittills kan vi se fram mot ökade vårdkostnader och
risk för minskad arbetsinsats och produktivitet."
Folkhälsoinstitutet har enligt artikeln räknat ut att en
otränad person bara utnyttjar 20-25 % av sin teoretis-
ka arbetskapacitet mot 40-50 % för den tränade. Det
räcker då inte att ge den enskilde information om
motionens betydelse för den egna hälsans skull, utan
"alla som oavsett nivå har ett ledaransvar i våra of-
fentliga verksamheter och i näringslivet måste nu ta
ett direkt ansvar för att de vinster som finns i en bätt-
re folkhälsa ska uppnås". Nu är det "samhällsnyttan"
det handlar om. Individer som bör kunna få må bra
för sin egen skull är det inte fråga om utan om männi-
skan som produktionsenhet, inte som individ.
Dessa uttalanden från företrädare för folkhälsa
ligger snubblande nära en annan människosyn, den
funktionella, ej den humanistiska som vi brukar be-
känna oss till. I den sistnämnda är människan ett
subjekt med ett egenvärde och kan aldrig bara blir ett
medel för att uppnå något, inte ens för statens bästa
eller för att öka produktionen.
Herr talman! Högskattesamhället och den stora
offentliga sektorn åberopas ofta som orsak till att vi
har en god hälsa, och en förlängning av den förda
politiken framställs som nödvändig för en fortsatt god
folkhälsa. Men åtgärder som konserverar en förödan-
de hög skattenivå och som låser människorna kvar i
utsatta miljöer och i ett beroende av offentlig bi-
dragspolitik löser inte några hälsoproblem. Den
"klientisering" av stora grupper som utmärkt social-
demokratisk politik främjar inte hälsan, en politik
som är byggd på hög beskattning av alla, kombinerad
med bidrag till alla samt en minimering av i inkomst-
klyftor som medel mot ojämlikhet i hälsa, leder fel.
Enligt min mening, herr talman, bör folkhälsoar-
betet i högre grad än i dag riktas in på att möjliggöra
för var och en av oss att ta ansvar för vår egen och
vår familjs hälsa. Det är inte huvudsakligen staten
och samhället som ska skapa hälsa åt medborgarna.
Samhället kan inte ändra människors livsstil. Det
kan bara de enskilda människorna själva åstadkom-
ma. Samhället kan ge möjligheter för människor att ta
eget ansvar och för familjer att ta ansvar och påverka
barnen till en hälsosam livsstil och ge dem kunskaper
om mat, motion, kost och vad som behövs för en god
hälsa.
Förskola och skola kan fylla i och ta sin del av an-
svaret för att lära ut hur man bygger upp sin hälsa -
bygger upp sin hälsa för att man ska må väl, inte för
att man ska producera bättre.
Herr talman! De råd som ges till individen måste
också bygga på kunskap. Det finns områden där
forskningen visat att förebyggande arbete lönar sig.
Det gäller skadeprevention, åtgärder mot tobaksbruk,
självmordsprofylax, screening mot cancer i livmoder-
halsen och mammografi. På andra områden som pri-
märprevention av hjärtkärlsjukdom och cancer be-
hövs mer forskning för att utröna vilka metoder som
är mest kostnadseffektiva och mänskliga och bra att
använda.
Det är därför viktigt att forskningen över vilka fö-
rebyggande insatser som är lämpliga att använda
stimuleras och prioriteras.
Fysisk aktivitet ger snabba positiva effekter för
individens självuppfattning, välbefinnande och där-
med självförtroende. I själva verket kan, enligt ex-
perter, det mesta av skillnaderna i hälsa mellan olika
samhällsklasser förklaras av skillnader i mo-
tionsmönster. Det är just sådant som är påverkbart
genom individuella åtgärder, om man tilltror männi-
skor förstånd att förstå information.
En attityd till hälsa som innebär att den enskilde
kan påverka sitt hälsoläge genom egna aktiviteter och
handlingar är ett första viktigt steg mot ett hälsoriktigt
beteende.
Herr talman! Folkhälsan har ett Janusansikte vänt
dels mot det humanitära och individuella, dels mot
det kollektiva och direkt antiindividuella där samhäll-
snyttan tillåts motivera för individen kränkande in-
grepp.
En god folkhälsa är något som vi alla kan vara
överens om att eftersträva, men det finns stora poli-
tiska åsiktsskillnader i folkhälsobegreppet. Det hand-
lar om skillnader mellan å ena sidan ett kollektivis-
tiskt, paternalistiskt synsätt med ett funktionellt män-
niskovärde som ser medborgaren som en välfärdssta-
tens klient och ett medel för produktion, å andra sidan
ett humanistiskt individfokuserat perspektiv som låter
medborgarna själva ta ställning till olika livsval och
så långt som möjligt ger dem frihet att forma sina liv.
Företrädare för det förstnämnda synsättet tror sig
nå en bättre - då menas framför allt en jämlikare -
hälsa genom att pådyvla människor normer från ex-
perter som vet bättre än andra vad som är ett hälso-
samt beteende. Hälsan förstatligas, och den hälso-
samma människan blir inte ett subjekt utan ett medel
för att uppnå högre produktion och lägre samhäll-
skostnader, som sades i den artikel som två ledande
företrädare för folkhälsan skrev.
Med ett annat synsätt uppnås en bra folkhälsa när
besluten ligger hos den enskilde, och det allmännas
insats ligger i att ge individen möjlighet att ta beslu-
ten själv.
Herr talman! Intimt förknippat med hur vi hand-
lägger folkhälsofrågorna är om de ska styras centralt
av en myndighet eller om arbetet huvudsakligen ska
vara decentraliserat medan forskningen sköts av ett
kvalificerat forskningsinstitut för hälso- och sjuk-
vårdsforskning. Vi föredrar det senare.
Redan inför bildandet av Folkhälsoinstitutet re-
serverade vi oss mot inrättandet av ett sådant institut.
Risken att splittra begränsade resurser liksom att
gränsdragningsproblematik skulle uppkomma gente-
mot andra myndigheter var uppenbar.
Utvecklingen har besannat våra farhågor, och re-
geringen har nu nödgats se över institutets verksam-
het. Till det kommer väl också att institutet kom att
agera både som en myndighet och ett kampanjinstitut.
Det var inte särskilt nyttigt, utan det skadade institu-
tets trovärdighet.
Att åtgärder var nödvändiga var uppenbart. Nu
lägger regeringen ett förslag att ombilda Folkhälsoin-
stitutet till Statens folkhälsoinstitut som ska ansvara
för sektorsövergripande uppföljning och utvärdering
av insatser inom folkhälsoområdet och vara nationellt
kunskapscentrum och ansvara för övergripande till-
syn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet.
Det är inget bra förslag. Förslaget varken löser
problemen med gränsdragning mellan myndigheter
eller underlättar ett effektivt resursutnyttjande. I stäl-
let talar mycket för att dubbelarbete och gränsdrag-
ningsproblem mer än samverkan kommer att domine-
ra bilden.
Det kan inte vara särskilt rationellt att Statens
folkhälsoinstitut presenterar en särskild folkhälsorap-
port vart fjärde år samtidigt som Socialstyrelsen för-
utsätts presentera sin folkhälsorapport.
Herr talman! Förslaget bygger helt på organisa-
tionskommitténs förslag, vilket i sin tur utgick från
direktivens uppdrag att skapa en myndighet med
tydliga uppgifter av stabskaraktär. Vi ser med oro på
denna utveckling mot en myndighet med stabskarak-
tär, då det är ett brott mot den svenska förvalt-
ningstraditionen. En myndighet har en självständig
ställning till lagarna gentemot regeringen, men här får
man intryck av att ett nytt slags mer osjälvständig
myndighet ska tillskapas.
Vad däremot gäller avvecklingen av Alkoholin-
spektionen har vi länge förordat den.
Herr talman! Som jag sagt tidigare måste dock
något göras. När vi inte bifaller regeringens förslag
betyder det inte att vi tycker att allt ska vara som
förut. Tvärtom. Vi vill göra en långt kraftfullare om-
organisation. Folkhälsoinstitutet bör enligt vår upp-
fattning avvecklas bl.a. av orsaker som jag nämnt och
därför att väldigt mycket kan och bör göras lokalt och
regionalt.
Självklart finns det ett behov av ett nationellt kun-
skapscentrum inom hälso- och medicinområdet. Dit
bör verksamheter som nu bedrivs av flera myndighe-
ter och institut liksom forskningsresurser koncentre-
ras. Det är dock inte ett skäl att bibehålla folkhälsoin-
stitutet eller, som regeringen föreslår, ombilda det. I
stället måste det till betydligt radikalare åtgärder för
att Sverige ska kunna inta en ledande plats inom häl-
so- och medicinområdet.
Vi har föreslagit att ett nationellt institut för hälsa
och medicin inrättas. Här kan en kraftsamling för
bl.a. bioteknik med medicinsk inriktning, bioinfor-
matik, klinisk forskning, folkhälsoforskning samt IT i
hälso- och sjukvård ske.
Lika viktigt som att en del av resurserna koncent-
reras så för att skapa en optimal forskningsmiljö är
det att andra decentraliseras. Vi anser därför att det
praktiska folkhälsoarbetet samt visst forsknings- och
utvecklingsarbete sker bäst nära människorna ute i
kommuner, landsting och regioner.
Herr talman! Vad beträffar tillsynsverksamheten
inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet konsta-
terar vi att Statskontoret pekat på en rad effektivitets-
brister i dagens organisation med flera myndigheter
med överlappande och likartade uppgifter. Avskaf-
fandet av Alkoholinspektionen, något vi länge före-
slagit, är en riktig åtgärd, men vi menar att regering-
ens förslag att lägga en del av dessa uppgifter på den
nya stabsmyndigheten inte löser problemen. De upp-
gifterna är inte heller skäl att bibehålla Folkhälsoin-
stitutet i dagens form.
Flertalet frågor som handhas av Alkoholinspek-
tionen borde kunna hanteras av Riksskatteverket och
av skattemyndigheterna. För servering av alkohol
finns redan en regional tillsyn i länsstyrelsernas regi.
I övrigt bör regeringen återkomma med ett nytt för-
slag om organisationen av den tillsyn som återstår
inom det här området.
Hiv och aids är ett område, herr talman, där beho-
vet av samordning av resurser och insatser är tydligt.
I dag handhas statens ansvar för smittskydd och hiv-
preventivt arbete huvudsakligen av såväl Socialsty-
relsen som Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinsti-
tutet.
Jag tror inte att vare sig dagens folkhälsoinstitut
eller den nu föreslagna myndigheten ger bra förut-
sättningar för ett effektivt resursutnyttjande inom
detta område vars betydelse bara kommer att växa allt
eftersom epidemin växer.
En samordning inom ramen för ett nationellt in-
stitut för hälsa och medicin som vi föreslagit, skulle
möjliggöra ett långt kraftfullare och effektivare arbete
inom det här området än vad som är möjligt i dag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i
betänkande SoU13 och reservation 1 i betänkande
SoU16, och står givetvis i övrigt bakom alla våra
reservationer.

Anf. 61 ROLF OLSSON (v):
Herr talman! Folkhälsoarbetet bedrivs och bör i
ökad utsträckning bedrivas brett i många samhälls-
sektorer. Förebyggande hälsoarbete och samhällsför-
ändringar som har hälsofrämjande effekter har inte
minst i vårt eget land starkt bidragit till internationellt
sett goda folkhälsoresultat. Förbättrad hygien, bättre
kost, bättre bostadsförhållanden och förbättrad ar-
betsmiljö är viktiga exempel som mycket verksamt
bidragit till goda folkhälsotal.
För några veckor sedan diskuterade vi i denna
kammare sjukvårdsfrågor. Det känns angeläget att
understryka att vi måste klara av att förbättra insat-
serna i hälso- och sjukvården, samtidigt som vi måste
förstärka insatserna i det breda, förebyggande folk-
hälsoarbetet. Vi måste klara av att gå på båda benen.
Sverige kan uppvisa jämförelsevis goda resultat
vad gäller hälsotillståndet. Medellivslängden är bland
de högsta i världen vad gäller både kvinnor och män,
och spädbarnsdödligheten är lägst i världen. Det finns
fler jämförelser att göra på hälsoområdet som är po-
sitiva ur svensk synpunkt.
Tittar man närmare på ohälsotalen finner man
emellertid att bilden är mycket mer komplicerad och
inte alls så entydigt ljus. Hälsotillståndet är klart re-
laterat till vilken samhällsgrupp man tillhör och under
vilka sociala betingelser man lever. Klass och kön har
stor betydelse.
I min hemstad Göteborg är ohälsotalet nästan fyra
gånger högre i den stadsdel som har det högsta ohäl-
sotalet jämfört med den stadsdel som har det lägsta
ohälsotalet. Medellivslängden för män är tio år lägre i
stadsdelen med det högsta ohälsotalet jämfört med
stadsdelen som har det lägsta ohälsotalet. För kvinnor
är skillnaden här 7 ½ år, men kvinnor uppvisar å
andra sidan generellt betydligt högre ohälsotal än
män.
Dessa siffror är inte ett resultat av tillfälligheter.
De höga ohälsotalen i vissa stadsdelar och i vissa
befolkningsgrupper samvarierar tydligt med hög
arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildningsnivå och
andra sociala och ekonomiska faktorer.
Det är enligt Vänsterpartiets mening utomordent-
ligt viktigt att motverka de ökade klyftor som uppstått
under 90-talet också vad avser hälsotillståndet.
Det finns internationella forskningsrapporter som
pekar på att samhällen med stora ekonomiska klyftor
tenderar att ha sämre folkhälsoresultat än länder med
en jämnare ekonomisk fördelning. Stora sociala
klyftor åtföljs av stora hälsoklyftor. Fler människor
drabbas och dör av sjukdomar och skador som skulle
kunna förebyggas. En sådan utveckling i Sverige är
enligt Vänsterpartiets mening oacceptabel. Därför
menar vi att klyftorna i stället måste minska.
Som jag tidigare berörde uppvisar kvinnor ge-
nomgående högre ohälsotal än män. Kvinnor har
längre livslängd men drabbas i större utsträckning av
sjukdomar, skador och ohälsa än männen. Under 90-
talet kunde vi glädjande nog konstatera en sjunkande
dödlighet i alla grupper utom en, kvinnor i s.k. okva-
lificerade arbetaryrken. Där låg dödligheten kvar på
samma nivå. Forskning och samhällsförändringar
måste i betydligt ökad utsträckning ta fasta på dessa
skillnader och verka för förändringar som gynnar
kvinnorna.
I ett brett förebyggande folkhälsoarbete måste
många aktörer samverka och dra åt samma håll. Det
gäller naturligtvis också hälso- och sjukvården, inte
minst första linjens sjukvård, primärvården. Vänster-
partiet har därför i en reservation understrukit vikten
av att folkhälsoperspektivet och det förebyggande
områdesanknutna arbetet får en mer central plats i
primärvårdens utveckling när nya resurser nu till-
kommer och trenden av stora nedskärningar som
präglat 90-talet bryts. Primärvården är också utomor-
dentligt central som samverkanspartner i ett samlat
folkhälsoarbete.
Ett område som måste ägnas stor uppmärksamhet
i det fortsatta arbetet är den växande problematiken
med stressrelaterad ohälsa och det som ibland kallas
negativ stress. Hos många människor är stressen
kombinerad med upplevelser av maktlöshet och av-
saknad av möjligheter att förändra sin livssituation.
Känslan av maktlöshet gäller inte bara för situationen
i arbetslivet, utan den gäller också i andra livssitua-
tioner. Det är inte minst kvinnor anställda i offentlig
sektor som är särskilt utsatta. Där har också sjukfrån-
varon ökat mycket markant under senare år.
Det finns säkert många samverkande förklaringar
till denna utveckling, men nedskärningar, omorgani-
sationer, arbetslöshet eller hot om arbetslöshet, hård-
nande ekonomiska villkor och ständigt återkomman-
de budskap om att arbetet måste effektiviseras sliter
oerhört hårt på de människor som är berörda. Denna
utveckling måste brytas, och lokalt måste arbetsgi-
varna i samverkan med personalföreträdare och de
direkt berörda komma fram till åtgärder.
Men det finns stor anledning också för samhället
och oss politiskt valda att fundera över strukturella
förändringar, t.ex. när det gäller arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiet anser att frågan om betydelsen av ar-
betstidens längd och förläggning för folkhälsan bör
utredas.
Tobak och alkohol är enskilda områden som har
en mycket stor betydelse för folkhälsoutvecklingen.
Det är av utomordentligt stor vikt att utvecklingen
med minskad rökning fortsätter, och förslaget i vår-
propositionen om att ge Statens folkhälsoinstitut 30
miljoner kronor årligen 2002-2004 för att förstärka
arbetet med tobaksprevention är ett förslag som kan
verka i den riktningen. Vi förutsätter att det to-
bakspreventiva arbetet kommer att ha en långsiktig
strategisk inriktning och att det bedrivs nationellt
samordnat.
På alkoholområdet är utvecklingen mer bekym-
mersam. Den uppluckring av den restriktiva alkohol-
politiken som vi fått se under senare år riskerar att få
mycket negativa följdverkningar. Vi ska i denna
kammare diskutera ett betänkande om alkoholfrågor
om några veckor. Jag nöjer mig här med att påpeka
att totalkonsumtionen sakta men säkert tycks vara på
väg uppåt, och vi vet att sambanden mellan ökad
totalkonsumtion och ökade alkoholskador är mycket
tydliga. Det är mycket betänkligt för folkhälsout-
vecklingen.
Vänsterpartiet har också i en reservation pekat på
vikten av att höja kunskapsnivån i samhället om ho-
mo-, bi- och transsexuellas livssituation, inte minst
bland nyckelgrupper som hälso- och sjukvårdsperso-
nal. Det har tagits en del initiativ på området, och det
är bra. Men ett brett grepp saknas fortfarande, och det
är inte tillfredsställande.
Ett problem som vi än en gång tar upp i en reser-
vation är de skadliga ljudnivåerna. Buller är generellt
ett växande miljöproblem i vårt samhälle. Tystnaden
är utrotningshotad. Hörselskador blir också allt vanli-
gare bland befolkningen. Vi menar att skarpare åtgär-
der måste vidtas för att stoppa ökningen av hörsel-
skador. Det är inte minst ungdomar som drabbas vid
t.ex. musikkonserter, där ljudnivåerna många gånger
är extremt höga. De rekommendationer och råd som
finns efterlevs inte. Ansvarsfrågorna måste förtydli-
gas och riskgränser sättas. Det behövs en lagstiftning
på området.
Herr talman! Vi ska också i denna debatt avhandla
betänkandet SoU16, Statens folkhälsoinstitut - roll
och uppgifter. Vänsterpartiet har samverkat med
regeringen kring propositionen och står bakom betän-
kandet. Vi tycker att det är en positiv utveckling med
de föreslagna förändringarna, där Statens folkhälsoin-
stitut ges en tydligare och klarare roll som den sam-
lande kraften i folkhälsoarbetet. Tre centrala ansvar-
sområden definieras för Folkhälsoinstitutet:
för det första att fungera som ett nationellt kun-
skapscentrum för folkhälsa,
för det andra att svara för uppföljning och utvär-
dering av de insatser som görs på folkhälsoområdet
och
för det tredje att ha den övergripande nationella
tillsynen över arbetet på alkohol-, narkotika- och
tobaksområdena.
Det är Vänsterpartiets mening att denna tydligare
roll kan medverka till att folkhälsoarbetet förstärks,
men då krävs naturligtvis en bra samverkan med
kommuner, landsting, folkrörelser och andra aktörer
som är viktiga i de konkreta insatserna.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står givetvis bak-
om alla våra reservationer, men för tids vinnande
yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 13 i
betänkande SoU13.

Anf. 62 LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! För att få lite perspektiv på folkhäl-
sans utveckling i vårt land vill jag inledningsvis citera
Albert Engströms figur Kolingen, som vid betraktan-
det av en upphittad tandborste utbrister: Det här
måste vara ett av överklassens njutningsmedel.
Vi har kommit långt sedan dess. Folkhälsofrågor
spänner över ett stort antal samhällsområden och kan
sällan avgränsas till en enskild samhällssektor. Dess-
utom kan resultatet av gjorda insatser ofta inte bedö-
mas förrän efter en längre tid.
Intresset för folkhälsa har ökat i takt med insikten
om att många faktorer påverkar vårt hälsotillstånd
långt mer än vad vi tidigare varit medvetna om. Reg-
ler, begränsningar och rekommendationer bör därför i
första hand syfta till individens bästa, dock utan att
kränka denne. Inga lagar eller förordningar kan
emellertid ersätta det personliga ansvaret och insikten
om olika faktorers inverkan på välbefinnandet. Därför
måste det läggas stor vikt vid denna överföring av
information och kunskap. Detta görs inte bäst från
denna kammare utan i mötet mellan människor ute i
kommuner och landsting.
Undersökningar har visat att olika kampanjer har
störst effekt under den tid de pågår för att därefter
avklinga, och läget återgår efter en tid till det ur-
sprungliga. Vi kristdemokrater är övertygade om att
insatser riktade till befolkningen därför i första hand
ska prioriteras till lokala och regionala nivåer. Vi ser
därför positivt på den förändring som nu föreslagits
angående Folkhälsoinstitutet och förslag till förnyade
arbetsmetoder med bl.a. motprestationer hos avnä-
marna.
Sjukvården måste på ett bättre sätt än nu involve-
ras i folkhälsoarbetet, då denna har de största kon-
taktytorna mot medborgarna och därmed också möj-
ligheter att göra goda insatser i det sekundär- och
tertiärpreventiva arbetet. Vid kontakter med vården är
också motivationen hos den enskilde oftast större till
förändringar mot en hälsosammare livsstil.
För att ha ett fungerande underlag till åtgärder på
olika områden måste forskning i folkhälsofrågor ges
hög prioritet. Forskningen ska i första hand prioritera
de förebyggande insatser som är mest effektiva uti-
från en mänsklig och hälsoekonomisk utgångspunkt.
Livsstilars betydelse för hälsan är ett viktigt område
som bör uppmärksammas ytterligare.
Som tidigare nämnts påverkas vår hälsa av ett
stort antal bestämningsfaktorer allt från uppväxtmiljö,
sociala relationer, arbete, bostad, livsstil etc. Jag vill
här avgränsa mig till endast några saker som är i
behov av akuta insatser.
Vi nås dagligen av alarmerande rapporter om dro-
ger bland ungdomar och drogers inflytande i samband
med brott. En rad undersökningar visar att antalet
ungdomar som prövat narkotika och andra droger
ökat stadigt sedan början av 1990-talet. Samtidigt har
polisens ansträngda ekonomi medfört att insatserna
mot narkotika har minskat. Detta är en mycket olyck-
lig utveckling, särskilt som flödet av droger ökar,
bl.a. på grund av inflödet över våra gränser.
Narkotikakommissionen har i sitt slutbetänkande
konstaterat att insatserna mot narkotikan har minskat
på flera områden och måste uppgraderas omgående.
Man har också lagt fram ett antal förslag till åtgärder
för att restaurera svensk narkotikapolitik. Kort sagt:
Det går inte att vänta längre. Glädjande är att kom-
missionen påtalar familjens roll i det förebyggande
arbetet mot droger och att man lyfter fram behovet av
överföring av normer och värderingar som viktiga
fundament. Detsamma gäller ANT-undervisningen i
skolan, något som vi kristdemokrater länge påtalat.
Betänkandet är nu ute på remiss, och vi förväntar
oss att ingen fördröjning sker i regeringens handlägg-
ning av ärendet, utan att en proposition i ämnet läggs
fram för denna kammare snarast möjligt. Förslaget
måste givetvis åtföljas av motsvarande resurstillskott
på de områden som berörs. Sverige måste också i sin
roll som EU-medlem kraftfullt verka för samsyn i
drogfrågorna och arbeta för en restriktiv hållning till
narkotikapreparat.
Vi kan inte tillåta att fler ungdomar får sina liv
förstörda på grund av politisk tvehågsenhet och sena-
reläggning av beslut. I denna kammare råder glädjan-
de nog en stor enighet i attityder till droger och några
problem att få gehör för framåtsyftande förslag före-
ligger knappast.
Tobaksrökningen tillhör ett av de största folkhäl-
soproblemen, och vart tionde dödsfall har på något
sätt ett samband med tobak. Det är inte enbart rökaren
som utsätts för problem, utan även omgivningen
påverkas av s.k. passiv rökning, vilken är minst lika
skadlig. Målet för tobaksprevention måste vara att
minska nyrekryteringen av rökare och att ingen mot
sin vilja utsätts för tobaksrök, detta ska också gälla i
restaurangmiljö.
Alkohol är ett annat område som måste uppmärk-
sammas. Men då frågan kommer att behandlas här i
kammaren i samband med propositionen Vissa alko-
holfrågor tar jag inte vidare upp den nu. Nämnas kan
dock att flera oroande signaler om ökad alkoholkon-
sumtion, särskilt bland ungdomar, kan noteras.
Återkommande rapporteras om ökad ohälsa, vil-
ket bland vuxna resulterar i långtidssjukskrivningar.
Ökningen har varit så stor att den återspeglar sig i
kraftigt ökade sjukskrivningskostnader och utskriv-
ning av lugnande mediciner, även bland yngre männi-
skor. Det går inte heller att relatera orsakerna enbart
till materiella brister, utan dessa härrör ofta från psy-
kisk stress och otrygghet. Särskilt oroande är tenden-
serna att barn och ungdomar mår så dåligt att medici-
nering anses nödvändig för att dämpa ångest och oro.
Sådan medicinering är sällan en hållbar lösning på
sikt.
Det är viktigt att utröna de egentliga upphoven till
problemen och hjälpa individen att finna andra vägar
ur sin ohälsa. Den otrygghet som många barn och
ungdomar upplever är ofta sprungen ur bristande
goda kontakter med vuxna, både i hemmet och i sko-
lan. Det är därför viktigt att föräldrar har tid för sina
barn och att skolan kan erbjuda en fungerande social
miljö. De beslut som fattas får därför inte generera
levnadsmönster som motverkar sitt eget syfte. I detta
fall vill jag lyfta fram maxtaxan.
Det finns givetvis också andra individuella orsa-
ker till den ökande psykiska ohälsan, men känslan av
bristande kontroll över sin tillvaro är genomgående i
de undersökningar som presenteras. I den bristande
kontrollen ingår stress som en betydande faktor.
En människas välbefinnande kan inte enbart defi-
nieras i ekonomiska termer och politiska beslut. 349
beslutande kan inte till alla delar tillrättalägga livet
för drygt 8 miljoner människor. Däremot kan vi för-
söka ge varje individ möjlighet att utifrån sina val och
sin situation utforma en hälsobevarande tillvaro.
Allergier är ett annat ökande problem, där forsk-
ning och åtgärder måste vidtas på flera områden, som
bostäder, luftföroreningar, livsmedel, m.m. Redan i
dag vet vi att vissa åtgärder motverkar uppkomst och
utveckling av allergier i olika former. Kommuner och
landsting bör utveckla fungerande program för att
förhindra och motverka uppkomsten av allergier, t.ex.
genom allergisaneringsprogram.
Skola och förskola är områden där det förekom-
mer stora allergiproblem. Antalet elever med aller-
giska problem har fördubblats de senaste 20 åren.
Kristdemokraterna anser att det bör tillsättas en ut-
redning som ska sammanställa vad som har gjorts och
kan göras för att förebygga allergier bland skolelever.
Herr talman! Flera utredningar har lämnat sin syn
på Folkhälsoinstitutet. Samtliga har konstaterat brister
i nuvarande organisation och dess arbete. Huvudkriti-
ken har rört den stora spridningen och bristande
funktionen av verksamheten. Till detta kommer också
otillfredsställande resultat i det utåtriktade arbetet. En
rekonstruktion var alltså nödvändig.
Vi kristdemokrater har i tidigare motioner framför
att vi önskar en förändring av nuvarande Folkhälsoin-
stitutet och att arbetet bör organiseras mer samordnat
och koncentreras till centrala och nationella funktio-
ner som informations- och kunskapscentrum med
uppgift att bistå regionala och lokala aktörer. Vi på-
talade också vikten av att frågor som rör alkohol,
droger och tobak samlas under en enhet för att få ett
helhetsgrepp.
Det förslag till ombildning av Folkhälsoinstitutet
som nu har lagts fram sammanfaller till stora delar
med våra förslag. Vi yrkar därför bifall till det fram-
lagda förslaget till ombildning av Folkhälsoinstitutet.
Det finns heller ingen anledning att lämna in eventu-
ella synpunkter på detaljer i rekonstruktionen förrän
denna är helt genomförd.
Vi vill dock betona vikten av att kontinuitet och
fungerande program inte omedelbart avbryts, exem-
pelvis tobaksprogrammet, utan ges resurser till att
fullgöra sitt påbörjade arbete.
Avslutningsvis, herr talman, står vi givetvis bak-
om samtliga våra reservationer, men nöjer oss med att
yrka bifall till reservation 5 till SoU13 och bifall till
förslaget i betänkande SoU16.

Anf. 63 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Centerpartiets politik syftar till att
låta var och en växa som människa och ha möjlighet
att förverkliga sina drömmar. Det är en politik som
präglas av
- livskraft, där människor får möjlighet att utveck-
las och ta ansvar för sig själva och varandra,
- självbestämmande, där människor själva och
tillsammans får möjlighet att bestämma hur de vill
utforma sina liv och sitt samhälle,
- livskvalitet, där människor mår bra och trivs med
sin livssituation.
Det handlar om hälsa och välbefinnande i livets
olika skeden. Upplevelsen av livskvalitet är ju indivi-
duell. Politiken måste därför handla om att ge förut-
sättningar för ökat välbefinnande genom ökad makt
över den egna vardagen och en sund livsmiljö. Ett
hälsoperspektiv på livskvalitet innebär således att
även andra faktorer än rent medicinska måste vägas
in.
En god folkhälsa innebär friska människor och
små skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolk-
ningen. För att nå detta är det angeläget att kunna
följa hälsoläget, utveckla kunskap om såväl hälsans
som ohälsans bestämningsfaktorer och sedan också
genomföra åtgärder som behövs för att förbättra folk-
hälsan. Vi har fortsatt sociala och regionala hälsok-
lyftor. Det visar t.ex. Nationalatlasen, med uppgifter
om skillnader i medellivslängd i Sverige och om
kommunvisa variationer över olika grupper i vårt
samhälle.
Hittills har inte hälsoklyftorna uppmärksammats
tillräckligt. Centerpartiet anser det angeläget att öka
kunskapen om vad de stora sociala och geografiska
skillnaderna i hälsa beror på och vilka samhällsinsat-
ser som kan motverka och minska dessa hälsoskillna-
der. Vi anser att ett decentraliserat samhälle har stora
hälsomässiga mervärden.
Det behövs ett aktivt folkhälsoarbete som genom-
syrar allt samhällsarbete. Några områden är speciellt
intressanta och viktiga att titta på. För att nämna någ-
ra: hjärt- och kärlsjukdomar, psykisk ohälsa, ensam-
ma mammor och deras situation och inte minst före-
byggande insatser när det gäller våra barn och ung-
domar.
Intresset för och uppmärksamheten kring folkhäl-
sofrågorna växer. Kunskapen om samband mellan
livsvillkor och hälsa ökar. Medvetenheten om livs-
stilens betydelse för olika sjukdomstillstånd blir stör-
re. Det finns en allt större medvetenhet om att en god
folkhälsa är en gemensam utmaning för alla sam-
hällssektorer. Tidigare synsätt, där folkhälsofrågorna
ses som enbart ett landstingsuppdrag, är på väg att
ersättas av insikten om folkhälsa som ett gemensamt
ansvar. Med andra ord finns det hopp. Men det räcker
inte bara att vi pratar, utan det handlar också om att vi
vidtar åtgärder.
Det är angeläget att samhället bedriver folkhälso-
insatser för att motverka kommersiella hälsohot. To-
baken är i dag kanske det enskilt största hälsohotet.
Varje år beräknas 8 500 medborgare dö av tobaksre-
laterade sjukdomar, varav den passiva rökningen står
för ca 500 dödsfall. Det förebyggande arbetet främst
bland barn och ungdomar vad gäller rökning måste
intensifieras. Jag anser att restauranger och kaféer ska
vara rökfria. Såväl arbetsmiljöhänsyn, drogpolitiska
motiv som hälsoskäl talar för detta. Jag tycker dess-
utom att det är rimligt att astmatiker och allergiker,
som inte tål tobaksrök, ska kunna gå på krogen och
kunna gå ut och ta en fika. Jag hoppas att dagens
debatt ger svar på hur regeringsföreträdarna ser på
behovet av en nationell samordning av tobaksfrågan.
Alkoholen är ett av våra största sociala och medi-
cinska problem. Jag är djupt oroad över att alkoholli-
beralismen breder ut sig alltmer. Det är förödande
och kommer att kräva sina offer. Även narkotikabru-
ket måste tas på största allvar. Det är förfärligt att
ungdomar prövar narkotika och dricker alkohol mer
än tidigare.
Mat av god kvalitet är en avgörande fråga för häl-
san och för känslan av trygghet i vardagen. Vårt jord-
bruk och närheten mellan producent och konsument
är viktiga i sammanhanget. Skolan måste förstärka
sina insatser för att ge elever ökad information om
goda matvanor och sunda levnadsvanor i övrigt. Ökat
utrymme för fysisk aktivitet och friluftsliv i skolan är
också nödvändigt.
Herr talman! Jag utgår från att vi snart har rejäla
regeringsförslag på folkhälsoområdet att ta ställning
till. Nationella folkhälsokommittén har lagt en bra
grund för detta. Dagens betänkanden ska väl inte
heller förringas. Jag vill kommentera några frågor
som mina partikolleger har tagit upp.
Antalet ätstörningar har ökat kraftigt, särskilt
bland unga kvinnor. Det finns ett samband mellan
ätstörningar och krav på idrottsprestation liksom med
kroppsfixering. Det är viktigt att samhället motverkar
dessa typer av skönhets- och kroppsideal. Det behövs
ytterligare resurser till forskning inom detta område.
Det är nödvändigt att professionell vård finns till-
gänglig tidigt i sjukdomsskedet. Den viktigaste före-
byggande åtgärden är nog att stärka självkänslan, tala
om att "du duger som du är". Hela samhället och
särskilt familjen, skolan och fritidsverksamheten har
viktiga uppgifter i arbetet med att förebygga ätstör-
ningar. Förhållandet till mat, en god matkultur och
regelbundna måltider är mycket viktiga för att före-
bygga sjukdomen.
Jag har även i ett särskilt yttrande ställt mig bak-
om synpunkter om buller, bullerskador och tinnitus.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört rörande åtgär-
der mot skadliga ljudnivåer utgår jag dock från att
frågorna kommer att beröras av regeringen i kom-
mande förslag på folkhälsoområdet och att en utvär-
dering av Socialstyrelsens allmänna råd kommer till
stånd.
Herr talman! Beträffande SoU16, Statens folkhäl-
soinstitut - roll och uppgifter, har vi från Centerparti-
et inga större invändningar. Vi tycker dock, vilket
framgår av reservation nr 3, att det är ganska onödigt
att ändra namnet. Folkhälsoinstitutet är inkört och
duger gott enligt vår mening. Vi skickar med att or-
ganisationsstöden även fortsättningsvis bör handhas
av Folkhälsoinstitutet. I övrigt, herr talman, har vi
ingen erinran i den delen.
Jag vill till sist yrka bifall till reservation 12 i
SoU13, och jag står i övrigt bakom de reservationer
där Centerpartiet förekommer.

Anf. 64 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Eftersom vi behandlar SoU13 och
SoU16 samtidigt tänkte jag börja med att beröra
SoU13, som är betänkandet kring folkhälsofrågor och
handlar om motioner från allmänna motionstiden.
Det är helt klart att hälso- och sjukvården och
därmed landstingen har en viktig roll i folkhälsoar-
betet som resurs och samarbetspartner. Men kommu-
nerna är kanske den viktigaste samarbetspartnern,
eftersom de har ett stort ansvar genom sitt breda åta-
gande för skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten och
även vissa delar av hälso- och sjukvården.
Andra viktiga samarbetspartner är de ideella or-
ganisationerna. Inte minst finns många mindre orga-
nisationer som i dag lever under en mycket knapp
ekonomi men som betyder mycket för folkhälsoarbe-
tet. Det är viktigt att såväl staten som kommuner och
landsting tar vara på dessa organisationers engage-
mang och bidrar till att möjliggöra deras arbete. De
ideella organisationerna upplevs av många som mer
attraktiva när det gäller att arbeta med folkhälsa än
när kommuner och landsting kommer med olika på-
bud eller information.
Hälso- och sjukvården är mycket viktig i den rol-
len att man har den direkta kontakten med människor,
inte minst när de söker läkare eller annan vårdperso-
nal för olika problem som kanske är relaterade till
livsstilen. Då tänker jag närmast på både alkohol- och
tobaksmissbruk, men också människors behov av att
stärka sin fysiska hälsa.
Den fysiska aktiviteten är viktig för hälsotillstån-
det bland både barn och vuxna. Exempelvis löper
dagens kvinnor dubbelt så stor risk som sin moders-
generation att drabbas av benskörhet. Statistik på
området visar att det finns ett problem. 95 % av med-
borgarna förstår vikten av motion, men trots det rör
sig 75 % för lite. Nyligen kom en rapport som visade
på stora överviktsproblem bland barn i Sverige, och
det är i högsta grad oroväckande för deras framtid.
Här behövs både insatser för bättre matvanor och
vikten av att röra sig.
Herr talman! En positiv fritid är ofta en av de vik-
tigaste friskfaktorerna för alla åldersgrupper. Tyvärr
når inte det utbud som finns alla samhällsgrupper,
t.ex. funktionshindrade, vissa invandrargrupper och
ensamföräldrar. Bibliotek, teatrar, ideella föreningar
m.fl. bör därför stimuleras att satsa brett också på
dessa målgrupper.
Många olika aktörer på folkhälsoområdet är vikti-
ga. Apoteken har under senare år blivit en viktig
aktör. Deras kundkrets är mycket vid, och genom
apoteken kan vi nå grupper som inte kommer till
hälso- och sjukvården med information om hur man
kan förebygga och själv hantera hälsoproblem. Oav-
sett vilken ställning apoteken kommer att få i framti-
den är det viktigt att de även i fortsättningen får spela
en aktiv roll i folkhälsoarbetet.
Herr talman! Kunskap är viktigt för ett målinriktat
och effektivt folkhälsoarbetet. Det finns områden där
forskningen visar att förebyggande arbete lönar sig.
Det gäller skadeprevention, åtgärder mot tobaksmiss-
bruk, suicidprofylax, screening mot cancer i livmo-
dern och mammografi. För andra områden, som pri-
märprevention av hjärt- och kärlsjukdom och cancer,
behövs mer forskning för att utröna vilka metoder
som är de mest kostnadseffektiva.
Vi ser det därför från Folkpartiet liberalerna som
viktigt att forskningen över vilka förebyggande insat-
ser som är mest effektiva utifrån en mänsklig och
hälsoekonomisk utgångspunkt kan bedrivas. Ett annat
forskningsfält som måste stimuleras är forskning
kring hur kunskap om livsstilars betydelse för folk-
hälsan bäst kan förmedlas så att kunskapen blir tillva-
ratagen på det individuella planet. Praktiskt taget alla
människor i Sverige vet t.ex. att tobaksbruk är farligt
för hälsan. Ändå väljer så många som 23 % av de
vuxna kvinnorna och 21 % av männen att använda
tobak. Det är därför viktigt att Folkhälsoinstitutet i
sitt folkhälsoarbete gör systematiska kunskapsöver-
sikter. Folkhälsoinstitutet bör också initiera och
stödja forskning som är viktig för det hälsofrämjande
och förebyggande arbetet. Man bör också systema-
tiskt utvärdera olika arbetssätt i förebyggande syfte.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att både Mo-
deraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet har
ställt sig bakom vårt yrkande om att få en ordentlig
forskning på folkhälsoområdet. Jag måste beklaga att
utskottets majoritet inte kan stödja ett förslag om
forskning på detta område.
Herr talman! Bullerfrågorna har uppmärksammats
i många motioner. Buller är ett ökande problem i
samhället. Ungefär var tionde person lider av hörsel-
skada. Att höra illa och ha problem med hörseln ska-
par ofta både sociala och andra problem. Bullerstör-
ningarna måste minskas så att ljudnivåerna sänks och
färre människor utsätts för buller. Här är väl alla
partier överens. Jag anser att jag kan konstatera att
väldigt mycket är på gång och att vi i detta betänkan-
de ändå har visat på att vi tar dessa problem på stort
allvar. Därför har jag ingen reservation på det här
området.
Herr talman! En av våra reservationer tänker jag
beröra, och det gäller transpersoners situation i det
svenska samhället. Folkpartiet liberalerna anser att
det behövs en utredning som ur ett helhetsperspektiv
belyser transpersoners situation. Utredningen bör
omfatta både lagstiftningsfrågor, behandlingsfrågor
och sociala frågor och ha ett allmänt hållet mandat att
lämna de förslag som anses behövliga för att förbättra
transpersoners situation i samhället.
Herr talman! Jag står bakom samtliga reservatio-
ner här, men yrkar endast bifall till reservation nr 4.
Då övergår jag till betänkandet om Statens folk-
hälsoinstituts roll och uppgifter. Vikten av ett effek-
tivt fokhälsoarbete lyftes fram såväl internationellt
genom Världshälsoorganisationen som nationell un-
der 1980-talet. Samtidigt framstod bristerna inom det
svenska folkhälsoarbetet tydligt. Därför förde Folk-
partiet 1990 i en motion till riksdagen fram tanken på
bildandet av ett folkshälsoinstitut.
Institutets uppgift skulle vara att på riksnivå an-
svara för kartläggning av ohälsa och dess orsaker. Det
skulle ta initiativ till olika studier, föreslå åtgärder
och samordna genomförandet av olika insatser röran-
de t.ex. information och utbildning. Det skulle också
ha ansvar för ett nytt forskningsområde, dvs. preven-
tivforskning - ett område som Forskningsrådsnämn-
den lyft fram som speciellt viktigt. Vi underströk
också vikten av internationellt samarbete. Vi uppre-
pade denna motion.
Den socialdemokratiska regeringen delade vår syn
att detta var viktigt, och vi fick en proposition som
kallades Om vissa folkhälsofrågor - proposition
1990/91:175 - och där föreslog man bildandet av ett
folkhälsoinstitut.
Tyvärr kom inte Folkhälsoinstitutet att inrymma
Socialstyrelsens epidemiologiska enhet och inte hel-
ler att förläggas till en forskningsintensiv miljö, vilket
Folkpartiet ansåg skulle ha gagnat utvecklingen. Det
hade blivit en enhet som hade uppfattats som ett stöd
för att uppnå bättre hälsa och inte som en till-
synsmyndighet som upplevs som moraliserande.
Den inriktning av Folkhälsoinstitutets verksamhet
som regeringen nu föreslår går i motsatt riktning mot
den som Folkpartiet vill ha. Myndigheten skulle mer
få stabsmyndighetskaraktär på folkhälsoområdet.
Vidare ska Alkoholinspektionen avvecklas, och
de uppgifterna ska föras över till det ombildade Folk-
hälsoinstitutet. Vi anser att de tillsynsuppgifterna hör
hemma hos Socialstyrelsen i stället för hos Folkhäl-
soinstitutet.
Sammantaget ser vi stora nackdelar med denna
proposition och detta betänkande, så vi yrkar avslag
på regeringens förslag om folkhälsoinstitutets framti-
da roll. I konsekvens med detta yrkar jag bifall till
reservation nr 4.
Fru talman! I propositionen finns ytterligare ett
förslag som vi anser som felaktigt. I det föreslås att
institutets uppgift bör koncentreras till att i första
hand följa forskningen om homosexuella utifrån ett
folkhälsoperspektiv och att det i sitt uppföljnings- och
utvärderingsarbete ska uppmärksamma homosexuel-
las situation med avseende på särskilda hälsorisker.
Detta ser vi som en radikal sänkning av ambitionerna
jämfört med det s.k. homosexuppdrag som Folkhäl-
soinstitutet fick 1992. Vi tycker inte heller att försla-
get att ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning ska ta över dessa bitar är tillräck-
ligt. Vi ser risken med att det inte finns en samman-
hållen verksamhet som kan föra ut olika typer av
information som Folkhälsoinstitutet tidigare har gjort
när det gäller dessa frågor, som har varit till gagn för
många. Man har fått in forskningsrön men också
kunnat komma ut med forskningsrön till skolor och
andra.
Fru talman! Jag står bakom våra övriga reserva-
tioner, men som jag har sagt yrkar jag här endast
bifall till reservation nr 4.

Anf. 65 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Miljöpartiet tycker att det är bra att ett
förändrat folkhälsoinstitut ger oss ett samlat ansvar
och en övergripande tillsyn på alkohol-, narkotika-
och tobaksområdet. Vi har i ett motionsyrkande från
förra hösten föreslagit att Alkoholinspektionen ska ha
ett samlat ansvar för alkohol- och tobakslagstiftning-
en. I och med att Folkhälsoinstitutet nu får det samla-
de ansvaret har vi släppt det motionsyrkandet.
Men det är viktigt att det förändrade folkhälsoin-
stitutet med kraft hanterar bl.a. tobaksfrågan och med
kraft också står för den nationella samordning som
behövs på detta område. Jag förväntar mig att regle-
ringsbrevet från regeringen utformas så att Folkhäl-
soinstitutet kommer att stå just för en nationell sam-
ordning och att det också blir en personell satsning
hos Folkhälsoinstitutet när det gäller detta viktiga
område.
Med tanke på att tobaken är den största enskilda
orsaken till ohälsa måste de ekonomiska och perso-
nella resurser som sätts in när det gäller tobakspre-
vention också vara betydande. Trots de nya tillskott
som ges till detta område finns det lite pengar med
tanke på de skador som orsakas och med tanke på de
intäkter som staten har av tobaken. Det aviserade
tillskottet till tobaksprevention är trots allt bra, men
ändå bara några futtiga promillen av vad staten tar in
på tobaksskatt. Jag hoppas att vi ska få se årliga öka-
de tillskott till tobakspreventionen och att man stärker
Folkhälsoinstitutet här.
Att göra insatser när det gäller tobaksprevention
är inte bara bra och viktigt för den enskilde och för
folkhälsan. Det är också en god affär för hälso- och
sjukvården. Det är en god affär för hela samhället.
Som tidigare har nämnts dör ca 8 000 människor av
tobaksrelaterade sjukdomar varje år i Sverige. Man
kan titta på Europa. Där handlar det om ungefär
500 000 människor. Det är en katastrof värre än galna
ko-sjukan som borde få större uppmärksamhet. Efter-
som tobaksfrågan är en av de absolut viktigaste folk-
hälsofrågorna borde de motioner som berör just to-
baksfrågan finnas med i framtida folkhälsobetänkan-
den.
Fru talman! När det gäller betänkandet om folk-
hälsofrågor har vi ett flertal viktiga yrkanden. Några
har till viss del blivit tillgodosedda, och andra yrkan-
den har blivit avslagna och givit oss anledning att
reservera oss.
Miljöpartiet har bl.a. återkommit med yrkanden
om att man ska förhindra skadliga ljudnivåer. Vi vill
ha regler för högsta tillåtna ljudnivå på offentliga
platser och att personer som sköter ljudanläggningar
ska ha genomgått utbildning för att få tillstånd att
sköta just ljudanläggningar. Det kan inte vara accep-
tabelt att vi tillåter ljudnivåer som ger livslånga ska-
dor och gör många människor funktionshindrade. Ca
1,5 miljoner svenskar beräknas ha någon form av
tinnitus. Ca 50 000 har mycket svår tinnitus, så svår
att det stör deras liv allvarligt. Siffrorna är hämtade
från Hörselskadades Riksförbund.
Alla riksdagens partier har i motioner tagit upp
problemet med ljudnivåerna, och Miljöpartiet har
tillsammans med Vänsterpartiet och Kristdemokra-
terna reserverat sig till förmån för motionsyrkandena.
Varför nöjer ni andra er med skrivningen i betänkan-
det, att utskottet förutsätter att bullerfrågan kommer
att lyftas av regeringen vid kommande förslag på
folkhälsoområdet? Vi kan ju redan nu tillsammans
sätta ned foten i den här frågan.
Fru talman! Ett annat stort problem som oroar och
som kräver uppmärksamhet är allergierna. Allergier
är en varningssignal, ett växande folkhälsoproblem i
hela industrivärlden. Det är en varningssignal som
måste tas på största allvar och som vi måste tänka på
när vi planerar vårt samhälle och när vi bestämmer
reglerna för kemikalieanvändningen och för vilka
tillsatser som ska tillåtas i våra livsmedel. I Miljöpar-
tiet anser vi att den s.k. försiktighetsprincipen i större
utsträckning än i dag måste få gälla. Tyvärr verkar det
alltför ofta som att det är billighetsprincipen som får
vara ledstjärnan och det styrande.
De senaste decenniernas ökningstakt när det gäller
allergier är mer än oroväckande. Att det är våra barn
som många gånger först blir drabbade borde få oss att
vakna upp. Det är därför angeläget att förebygga så
att de små barnen inte utvecklar allergier. Mödra- och
barnhälsovårdens personal bör få en starkare roll och
utbildning när det gäller möjlighet till allergipreven-
tion och metoder för att få föräldrar att sluta röka,
skapa bra boendemiljöer och handla livsmedel och
andra produkter som är så bra som möjligt i allergi-
hänseende.
Fru talman! I en motion har Miljöpartiet tagit upp
problemet med bristen på fysiska aktiviteter bland
barn och ungdom. Det är lätt att säga att vi äter fel
och att vi därför lätt blir alltför feta. Många barn och
ungdomar har också en livsstil som gör att de rör sig
mindre. De fysiska aktiviteterna har många gånger
ersatts med stillasittande framför TV, video och dato-
rer. Speciellt barnen har väldigt mycket tid framför
datorerna i dag, även mycket små barn. Så här är det
samtidigt som idrotten i skolan får allt mindre ut-
rymme.
En några år gammal rapport från Barnombuds-
mannen visar att antalet barn med övervikt och fetma
har fördubblats sedan början av 80-talet. Även det här
är en varningssignal som måste tas på allvar när det
gäller folkhälsan. Frågan måste få en större uppmärk-
samhet. Skolan och hälsovården har en viktig uppgift
på det här området.
Fru talman! Vi har förenat oss i en reservation
med Vänsterpartiet där vi uttrycker oro över att den
negativa stressen ökar som ett hälsoproblem. Det är
en stress som har sin grund i känslor av maktlöshet
när det gäller den egna situationen. Det är en stress
som är markant bl.a. inom vård- och omsorgsyrkena.
Samhället har ett stort ansvar för att se över de här
problemen. Vi delar uppfattningen att man måste
utreda vilken roll arbetstidens längd och förläggning
har för folkhälsan i det här sammanhanget.
Vi står också bakom en flerpartimotion där vi pe-
kar på de brister som finns när det gäller kunskapen
och insikten om homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners livsvillkor och delar uppfattningen att
det är viktigt att kunskapen måste stärkas hos grupper
inom den offentliga sektorn, t.ex. inom hälso- och
sjukvården, socialtjänsten, utbildningen och rättsvä-
sendet.
Fru talman! Gudrun Lindvall har i en motion tagit
upp ohälsa orsakad av miljöföroreningar, s.k. miljö-
relaterade sjukdomar. I och med den miljöhälsorap-
port som lämnades till regeringen i januari i år som
beskriver det nationella läget när det gäller hälsoris-
ker i miljön och miljörelaterad ohälsa har utskottet
ansett att motionen åtminstone till viss del har blivit
tillgodosedd. Vi har därför ingen reservation, men vi
anser att frågan om miljörelaterade sjukdomar är så
viktig att vi har för avsikt att återkomma till den.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7
och 9 i betänkande SoU13, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag i betänkande SoU16. Vi står givet-
vis bakom samtliga våra övriga reservationer i
SoU13.

Anf. 66 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Leif Carlson upphör aldrig att förvå-
na. Vi har återkommande debatter om folkhälsofrå-
gorna, men jag måste säga att den här gången har Leif
Carlson hoppat upp på sin käpphäst och ridit ganska
långt från grundfrågan.
Han ifrågasätter den funktionella människosynen
kontra den humanistiska människosynen. Jag undrar
ifall Leif egentligen representerar samma land som
jag gör när vi tittar på utvecklingen på folkhälsoom-
rådet. Jag kan rekommendera lite helgläsning till Leif
Carlson. Det finns en bok som heter Nordkorea -
sändebud till paradiset av den tidigare ambassadören
Erik Cornell som ganska tydligt gör en skillnad på
hur man ser på den funktionella människosynen kon-
tra den människosyn som i Sverige faktiskt har ut-
vecklat en folhälsopolitik som är bland den fram-
gångsrikaste i världen.
Medellivslängden har under 1900-talet i Sverige
ökat med 25 år. Vi kan gå till andra sidan Östersjön. I
Ryssland har människors medellivslängd minskat
med 20 år. De senaste tio åren har medellivslängden
minskat med 6 år för män.
Jag är stolt som socialdemokrat när jag ser på den
folkhälsopolitik som vi har drivit. Visst finns det
gränslinjer mellan vad samhället ska göra och vad
som ska göras av individerna, men en framgångsrik
folkhälsopolitik måste understödjas av ett framgångs-
rikt, välgenomtänkt och kunskapsbaserat stöd från ett
samhälle. De beskrivningar som jag hör av Leif Carl-
son skrämmer mig en aning. Han briljerar lite raljant
med olika former av människosyn kontra den faktiska
situation som vi har i Sverige.
Jag deltar ofta i internationella konferenser, inte
minst inom FN. Jag känner mig många gånger stolt.
På område efter område visar det sig att vi är oerhört
framgångsrika, inte minst när det gäller barnens situ-
ation. Det är barnen som är mest sårbara och är de
som får ta de största smällarna vad gäller folkhäl-
soproblem. De är de första som möts av de problem
vi strax kommer att höra talas om.
Fru talman! Den återkommande debatten om
folkhälsofrågorna, och i år även om Folkhälsoinsti-
tutet, ger oss en tydlig bild av att vi ständigt flyttar
fram positionerna på området. Men debatten blir även
en påminnelse om att det finns mycket kvar att göra.
Vi har i dag från talarstolen hört olika debattörer
tydligt beskriva förekomsten av ohälsa på många
olika områden. Tinnitus har nämnts, och många andra
folkhälsoproblem har nämnts. Detta ger oss en på-
minnelse om att vi inte kan luta oss tillbaka och kän-
na oss nöjda med tidigare framgångar inom folkhäl-
soområdet när vi vet att så många människor ändå
mår dåligt i vårt samhälle.
Vi vet alla att folkhälsoområdet inte är något sta-
tiskt område som förblir detsamma år efter år. I takt
med att samhället förändras blir det följdverkningar
på vår arbetsmiljö, på vår boendemiljö, på våra kon-
sumtionsvanor - kort sagt på över huvud taget alla
områden som rör vår livsstil. Debatten och mediefo-
kus det senaste året har vid olika tillfällen satt olika
folkhälsohot i centrum. Man talar nu allt oftare om att
de stressrelaterade problemen tar alltmer av våra
sjukvårdsresurser i anspråk. Den senaste tiden har
man talat om att alltfler barn mår dåligt av stress. Har
vi verkligen kommit dithän i utvecklingen av vårt
turbosamhälle att vi inte kan värna våra barn från de
stressrelaterade problemen?
Jag tycker att signalen är mycket oroväckande och
måste tas på största allvar.
Vi känner tydligt många av de andra folkhälso-
hoten, som för många inte längre är bara hot utan
tyvärr realiteter de tvingas leva med. Allergier drab-
bar alltfler. Övervikt är också ett problem som kraf-
tigt försämrar många människors livsvillkor och som
många gånger med tiden leder till allvarliga konsek-
venser för levnadssituationen.
För många leder naturligtvis folkhälsoproblemen
till obehag och för andra till så stora svårigheter att de
allvarligt försämrar deras livssituation. I dag tar s.k.
välfärdssjukdomar en stor del av sjukvårdens resurser
i anspråk. Vi måste vara insiktsfulla och förtänksam-
ma när vi nu i år kommer att vara med och formulera
en modern folkhälsostrategi som ska kunna möta den
nya tidens hot mot folkhälsan. Regeringens folkhäl-
soproposition kommer sannolikt att läggas fram i
slutet av året.
Sverige har varit och är framgångsrikt i arbetet
med folkhälsofrågorna. Vi är av uppfattningen att
folkhälsofrågorna ska ges fortsatt hög prioritet.
Forskningen måste stödjas kraftfullt. Det pågår ett
intensivt arbete på folkhälsoområdet, och det är nog
rättvist att säga att folkhälsofrågorna är i fokus på ett
starkare sätt än på länge. I detta arbete ingår natur-
ligtvis nationella folkhälsokommitténs förslag till
övergripande nationella folkhälsomål samt strategier
för att målen ska uppnås som kommittén presenterade
i sitt slutbetänkande hösten 2000 och som nu remiss-
behandlas. Detta kommer att vara ett viktigt underlag
då regeringen formulerar sig på området.
Folkhälsorapporten från Socialstyrelsen utgör
också ett viktigt underlag på området. Som ett tredje
inslag kan nämnas att kommittén Välfärdsbokslut
över 1990-talet kommer att lägga fram en slutrapport
i höst. Många motioner - inte sällan kloka sådana -
kommer med stor sannolikhet att beröras och be-
handlas i regeringens kommande förslag på folkhäl-
soområdet.
Men folkhälsoarbetet vilar också på en solid histo-
risk grund. Arbetet för en god folkhälsa skulle inte ha
varit så framgångsrikt utan framväxten av välfärds-
samhället som sådant och innovationer när det gäller
behandlingsmetoder, mediciner, läkemedel och annat.
Därom tycks Leif Carlson vara okunnig. Genom
framväxten av välfärdssamhället kommer en framsynt
utveckling av skolhälsovården, folktandvården och
satsningar på god arbetsmiljö m.m. Framgångarna är
kända och erkända.
I dag ser vi hur den klassrelaterade ohälsan tydligt
är länkad till boendesegregation, låg utbildning, kön
och arbetslöshet. Inte minst blir detta tydligt när man
studerar situationen för många av våra invandrare
genom att de många gånger är orättfärdigt utestängda
från arbetsmarknaden och därmed mår mycket dåligt.
Det är också tydligt att folkhälsofrågan är könsrelate-
rad. Även om kvinnor i genomsnitt har längre livs-
längd än männen drabbas de genom åren av mer ska-
dor och sjukdomar. Nu ser vi att detta även drabbar
barnen i de nämnda grupperna. Även för folkhälsoar-
betet är det angeläget att jämställdhetsarbetet fortsät-
ter att utvecklas. Med detta följer också kampen mot
diskriminering, som allvarligt försämrar vissa mino-
ritetsgruppers levnadsvillkor.
Vi socialdemokrater har pekat på detta så många
gånger, och jag gör det igen. Ojämlikheten i folkhäl-
san, eller den klassrelaterade ohälsan, är en av våra
största utmaningar. Kampen mot utanförskapet, att
bekämpa arbetslösheten, att bedriva en aktiv integra-
tionspolitik så att invandrare får en chans att komma
in i arbetslivet, är angelägna frågor för att vi ska kun-
na få det som själva begreppet folkhälsa inkluderar,
dvs. en hälsa för hela vårt folk. Därför är det mycket
oroväckande att de sociala skillnaderna mellan olika
samhällsklasser tycks ligga fast och inte förändras -
orättvisorna fortsätter. Detta motiverar oss till än
större ansträngningar på området.
Men trots mycket, mycket uppenbara beskriv-
ningar i rapport efter rapport ser inte och erkänner
inte moderaterna detta, och jag kan bara konstatera att
det måste vara för att man inte vill se denna koppling.
Fru talman! I den framlagda propositionen om
Folkhälsoinstitutet, som föreslås träda i kraft den 1
juli 2001, får Folkhälsoinstitutet en ny roll inom folk-
hälsoområdet, och namnet ändras till Statens folkhäl-
soinstitut.
Med det framlagda förslaget föreslås en nödvän-
dig modernisering och en välkommen översyn av
verksamheten. I sin nya roll ska institutet ansvara för
sektorsövergripande uppföljning och utvärdering av
insatserna inom folkhälsoområdet. Uppföljning och
utvärdering av insatserna ska ha ett målgruppspers-
pektiv med fokus på könsskillnader och socioekono-
miska skillnader i hälsa.
Institutet ska vara ett nationellt kunskapscentrum
för metoder och strategier på området och ska ansvara
för övergripande tillsyn inom alkohol-, narkotika- och
tobaksområdena. Med detta avskaffas också Alkoho-
linspektionen, och dess uppgifter förs över till Statens
folkhälsoinstitut. Det är vår övertygelse att det är till
gagn för behandlingen att frågor relaterade till alko-
hol, narkotika och tobak är samlade på en och samma
instans.
Med anledning av en del samtal och elektroniska
brev jag har fått i ärendet skulle jag vilja ägna någon
kort minut till att kommentera de tobaksfrågor som
bl.a. Kenneth Johansson tog upp.
Folkhälsoinstitutet kommer naturligtvis också i
sin nya roll att arbeta med tobaksfrågan. Tobak är ju
den enskilt största risken mot vår hälsa. Dagens pro-
position handlar om hur det nya folkhälsoinstitutet
ska vara organiserat. I höst lägger regeringen fram en
tobaksproposition med en rad förslag på tobaksområ-
det, inklusive förslag om hur de 30 nya miljonerna
ska användas.
I sin nya roll ska Statens folkhälsoinstitut följa ut-
vecklingen på bl.a. tobaksområdet, analysera och
utvärdera olika insatser och metoder, arbeta med
metodutveckling när det gäller prevention och rökav-
vänjning, föreslå insatser, följa och delta i olika inter-
nationella forum, m.m. De personer som i dag arbetar
med frågor om tobak kommer att fortsätta med det.
Men den organisation som funnits hitintills med olika
program kommer att avvecklas - helt enkelt för att
den inte har fungerat speciellt effektivt.
Man kommer fortsättningsvis att organisera arbe-
tet så att man ser samband mellan olika folkhälsoris-
ker och kan föreslå samlade åtgärder och inte som i
dag ser isolerat på tobak, ser isolerat på alkohol, osv.
Detta är en förändring som har starkt stöd och har
efterfrågats av kommuner och landsting - som för
övrigt är de egentliga aktörerna gentemot allmänhe-
ten.
Det vore olyckligt att nu låsa fast hur arbetet med
just tobak ska bedrivas när Folkhälsoinstitutet är inne
i processen att styra om arbetet från kampanjer och
programtänkande till ett mer modernt och strukturellt
inriktat folkhälsoarbete. På detta sätt blir Statens
folkhälsoinstitut ett modernt redskap för att både
tydligt följa, utvärdera och analysera situationen på
folkhälsoområdet. Med utgångspunkt från goda ut-
värderingar kommer det att vara lättare att sätta in
korrekta och effektiva insatser som kommer att vara
verkningsfulla på ett tidigare stadium.
Frågan om homo- och bisexuella samt transperso-
ner har också berörts och nämnts här. Vår uppfattning
på detta område är att Statens folkhälsoinstitut har till
uppgift att följa hela svenska folkets hälsosituation.
Vi tycker att det vore olyckligt om man skulle sålla ut
och rikta in verksamheten på specifika grupper. I så
fall finns det många andra grupper som också behö-
ver liknande fokus. Man kan tänka sig anorektiker,
bulimiker, olika etniska minoritetsgrupper etc. Därför
är vi av den uppfattningen att institutets fokus ska
vara på hela svenska befolkningen och inte specifikt
på några enskilda grupper.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i be-
tänkandena SoU13 och SoU16 och avslag på reser-
vationerna.

Anf. 67 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Vad jag förstår delar Kent Härstedt
min uppfattning om en humanistisk människosyn.
Vad jag uttryckte var en oro för att det håller på att
ske någonting på vänsterfronten på det här området.
Kanske Kent Härstedt kan förtydliga om han verkli-
gen delar den syn som framkommer i socialminis-
terns och Folkhälsoinstitutets generaldirektörs inställ-
ning, nämligen att det är berättigat med ingrepp för
att förbättra folkhälsan därför att då, har Folkhälsoin-
stitutet räknat ut, ökar människors arbetskapacitet och
då finns det samhällsvinster att göra. Detta är något
som enligt min uppfattning ligger mycket nära en
funktionell inställning. Den tar inte hänsyn till om
individen mår bra utan till att han kan arbeta bättre
och att det finns pengar att tjäna. Det vore bra om
Kent Härstedt tog avstånd från den synen och sade att
det inte är det som folkhälsa handlar om.
Jag vill också ställa en fråga utifrån det Kent
Härstedt sade om skillnaderna i hälsa i samhället. Det
har ofta framförts, bl.a. här, att det skulle vara berät-
tigat att från statens sida gå in och påverka arbets-
marknadens parter bl.a. vad gäller inkomstskillnader-
nas storlek. Är det rimligt att använda hälsoargument
för att påverka inkomstskillnaderna och inkomst-
spridningen i samhället? Det skulle vara intressant att
veta hur Kent Härstedt ställer sig i den frågan.

Anf. 68 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! För det första handlar det om lite oli-
ka synsätt på den här frågan. Jag tror inte att vare sig
Ågren eller socialministern har haft för avsikt att göra
insatser på folkhälsoområdet därför att de saknar
några, om man talar utifrån en funktionalistisk män-
niskosyn, funktionsenheter i produktionen. Jag tror
snarast att de har det humanistiska perspektivet, att se
till att de här människorna mår bra så att de också kan
vara delaktiga i samhällsliv, arbetsliv och övriga delar
av samhället. Det handlar inte alls om att socialmi-
nistern har räknat ut att det utifrån något slags stramt
produktionsperspektiv saknas några enheter. Jag tror
inte alls att socialministern, eller för övrigt Gunnar
Ågren, har ett sådant synsätt på de här frågorna.
Detta handlar om ett humanistiskt perspektiv.
Människor vill vara friska, människor vill vara delak-
tiga, människor vill ha ett socialt liv och, i den mån
de har ett arbete, kunna gå till sitt arbete och sköta
det.
Vad gäller att påverka löneutvecklingen är det
delvis en annan debatt än folkhälsodebatten. Att
kämpa för bättre villkor på arbetsmarknaden är kan-
ske inte den debatt vi ska föra i samband med folk-
hälsofrågor.

Anf. 69 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! För att börja med det sista tycker jag
att det var intressant att höra att vi inte ska göra det.
Det har nämligen varit något av ett huvudtema i den
nationella folkhälsokommittén att det gäller att på-
verka löneskillnaderna. En måttstock på hur samhäl-
let lyckas med folkhälsan är Gini-koefficienten, dvs.
hur stor spridningen av löner är. Det finns med i det-
ta. Det är också en socialistisk majoritet som har
föreslagit detta, så jag trodde att det var förankrat
även i utskottet. Tydligen var det inte det, och det var
ju intressant i sig.
Sedan gör naturligtvis Kent Härstedt en välvillig
tolkning, och det kan jag förstå, av vad man säger.
Men vad man säger är faktiskt att om utvecklingen
fortsätter som hittills kan vi se fram emot ökade
vårdkostnader och risk för minskad arbetsinsats och
produktivitet samt att alla som oavsett nivå har le-
daransvar i våra offentliga verksamheter osv. måste ta
ett ansvar för bättre folkhälsa. Som skäl anger man att
Folkhälsoinstitutet har räknat fram att en otränad
person utnyttjar 20-25 % av sin teoretiska arbetska-
pacitet medan en som man tränat upp, så att säga,
nyttjar 40-50 %. Därför ska man göra det: just därför
att det finns vinster att göra och att man ökar produk-
tiviteten. Det finns inget där om att individen mår bra
om han är tränad och att det är för den skull, utan det
är samhället och produktiviteten det gäller.

Anf. 70 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Vad jag sade var att det inte precis är
läge att stå och löneförhandla i en folkhälsodebatt.
Men visst handlar detta om sociala och klassrelatera-
de skillnader. Det vore intressant om Leif tog de här
orden i anspråk i någon av våra kommande debatter,
för vi kommer ju att återkomma i de här frågorna.
Men visst är det väldigt tydligt så. Vi har den negati-
va tendensen att psykiska och psykosomatiska besvär
har ökat, t.ex. nervositet, oro, ångest och sömnbesvär,
särskilt hos unga kvinnor med låg utbildning etc.
Visst är det klart och tydligt att det finns ett klassre-
laterat perspektiv på folkhälsofrågorna - självklart.
Det handlar om lågavlönade arbeten, dålig arbets-
miljö, boendesegregation osv.
Det är ju den här debatten som Leif Carlson aldrig
vill delta i. Leif Carlson är aldrig delaktig i den här
debatten. Det är på med skygglapparna, och så går vi
vidare och pratar om andra saker. Det är tråkigt att
moderaterna aldrig vill vara delaktiga i den debatten,
som många av oss andra är delaktiga i. Ni kör ett
sidospår i den här debatten. Det är väldigt tråkigt. I
rapport efter rapport visas hur tydligt den klassrelate-
rade folkhälsan tar sig uttryck - på område efter om-
råde, i rapport efter rapport. Det vore intressant om
moderaterna till nästa debatt kunde läsa någon av de
här rapporterna och vara beredda att delta i den här
debatten.

Anf. 71 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! I mitt anförande tog jag upp att de
hälsoklyftor vi har hittills inte har uppmärksammats
tillräckligt och att vi behöver öka kunskaperna om
vad sociala och regionala skillnader i hälsa beror på,
naturligtvis för att kunna dra slutsatser och finna
relevanta åtgärder. Socialstyrelsen m.fl. gör förtjänst-
fulla insatser, men sammantaget är det Centerpartiets
uppfattning att det behöver göras mycket mer. Jag
skulle vilja fråga Kent Härstedt om vi inte kunde enas
om att lägga all kraft i det kommande arbetet på att ta
fram ett underlag så att vi kan komma med rimliga
och vettiga åtgärder. Har vi en samsyn där?
Sedan handlar det om tobaksfrågan och den natio-
nella samordningen. Jag utgår från att det svar som
Kent Härstedt gav var att det inte kommer att bli
något glapp när vi får den nya organisationen utan att
det i det regleringsbrev som enligt uppgift är på gång
kommer att finnas ett klart och tydligt besked om att
det är en samordning av tobaksfrågan som ligger även
i den nya organisationen.

Anf. 72 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Först och främst är det alltid efter-
strävansvärt att vi har en så stark och så bred samsyn
som möjligt på folkhälsoområdet, att vi kan föra ett
öppet samtal och att vi försöker hitta en så stark och
tydlig gemensam linje som möjligt. Det välkomnar
jag.
Vad det gäller tobakspropositionen finns det ju
alla möjligheter framöver att hjälpa till i arbetet med
att ge förslag till hur de 30 nya miljonerna ska använ-
das. Även där är Kenneth Johansson och Centern
välkomna.

Anf. 73 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi är överens om att man ska efter-
sträva en samsyn. Men i min fråga låg också att det,
utöver samsyn, också handlar om ambitioner att för-
stärka insatser som är eftersatta. Jag tog upp den
sociala regionala klyvningen när det gäller hälsofrå-
gor. Jag påstår att det finns behov av ytterligare insat-
ser för att kunna få fram orsaksbilder och dra slutsat-
ser och framför allt för att kunna vidta åtgärder. Jag
och Centerpartiet vill lägga mer kraft än vad som har
gjorts hittills på det arbetet. Förhoppningsvis kan jag
få en bekräftelse på att vi är överens om att satsa mer
resurser på det arbetet.
När det sedan gäller tobaksfrågan tycker jag att
svaret var lite svävande. Min fråga var: Kommer den
nya organisationen att ges de uppgifter som krävs för
att få en samordning av tobaksfrågan i det reglerings-
brev som nu håller på att utarbetas enligt uppgift?
Slutligen undrar jag om Kent Härstedt delar min
åsikt att restauranger och kaféer ska vara tobaksfria.

Anf. 74 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Det var delvis lite nya frågor. Jag
tycker att jag svarade på den första frågan om regio-
nala avvikelser osv. Där finns möjlighet att diskutera
om inte de 30 nya miljonerna kan användas till att
t.ex. göra riktade insatser i olika regioner. Det är en
möjlig utgångspunkt för diskussionen.
Jag vet inte exakt var man befinner sig i arbetet
med regleringsbrevet. Jag ber att få återkomma till
Kenneth Johansson om det.
Det pågår ett arbete nu för att göra restauranger
och krogar rök- och tobaksfria, och vad jag förstår
fortsätter det arbetet, men det ska finnas speciellt
avgränsade platser där man kan få röka. Det tillgodo-
ser kanske inte allas önskemål, men det kommer i alla
fall att förbättra folkhälsan på ett dramatiskt sätt, inte
minst för alla de anställda. Jag tror att det är uppåt
500 personer som årligen dör av sekundär rökning,
dvs. att man får i sig rök via andra som röker. Jag tror
att det är ett rejält och bra kliv i rätt riktning. Jag ser
fram emot att det kommer att sättas i verket så snart
som möjligt.

Anf. 75 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag vill först tacka Kent Härstedt för
redogörelsen om Folkhälsoinstitutets framtida arbete.
Jag har inte lämnat några synpunkter på det. Jag kan
ju lämna dem när revideringen är gjord.
Däremot har jag läst Vägvalet. Jag tror att Kent
Härstedt också har läst den. Det är egentligen ingen
glädjande läsning. Allt är kanske inte sant, men jag
känner en väldig oro på grund av alla de signaler som
kommer. Det tog jag också upp i mitt anförande.
Jag undrar om Kent Härstedt kommer att verka
för att vi så snart som möjligt kan vidta några åtgär-
der och förbättra de insatser som görs, eftersom även
budgetrelaterade insatser kommer att krävas. Jag
skulle vilja höra vad Kent Härstedt har att säga om
den framtida planeringen i höst. Kommer det någon-
ting i höst på det här området?

Anf. 76 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Jag skulle nog vilja be Lars Gustafs-
son att vara lite mer exakt. Kan Lars Gustafsson vara
lite mer exakt i frågeställningen?

Anf. 77 LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Det finns ju en massa förslag som är
ute på remiss, och svaren kommer tillbaka. Kommer
man att handlägga dessa så fort som möjligt för att få
med dem i behandlingen av Nationella folkhälso-
kommitténs arbete, så att vi snart får ett förslag på
bordet där vi kan besluta om nya åtgärder och restau-
rera detta? Det handlar om kriminalvården, polisens
arbete med narkotika osv. Jag kan inte räkna upp allt.
Jag undrar om Kent Härstedt kan garantera att han
kommer att verka för att detta inte försinkas i Rege-
ringskansliet. Kent Härstedt har ju lite närmare kon-
takter där än vad jag har.
Till slut vill jag önska Kent Härstedt en trevlig
helg.

Anf. 78 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Tack så mycket. Jag utgår från att
man kommer att ta hänsyn till alla de synpunkter som
kommer in efter remisstidens utgång. Annars finns
det ju ingen mening med att man har remissinstanser.
Då kan man ju hoppa över det. Jag utgår från att de
synpunkter som kommer in i remissvaren kommer att
tas i beaktande. Det innebär för den skull inte att allt
kanske kommer med i slutändan. Men jag utgår från
att man bemöter remissinstanser med respekt och att
man tar hänsyn till de synpunkter som kommer in.
Det gäller ju för övrigt i allt regeringsarbete. Vi vill
inte gärna se någon långbänk. I den mån vi i vår
grupp kan skynda på och uppmuntra att arbetet be-
drivs effektivare och snabbare ska vi göra det.
Trevlig helg själv!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)

7 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 17 maj

FiU25 Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 1 med acklamation.
Huvudvotering:
163 för utskottet
67 för res. 1
49 avstod
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 31 v, 11 c, 13 mp
För res. 1: 67 m
Avstod: 3 v, 33 kd, 13 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 9 v, 9 kd, 7 c, 3 fp, 3 mp,
1 -

KU18 Massmediefrågor
Punkt 3 (Riktlinjer för mediepolitiken, konvergens
m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
3. res. 2 (c)
Förberedande votering:
80 för res. 1
13 för res. 2
192 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
192 för utskottet
80 för res. 1
13 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 1 m, 35 v, 34 kd, 13 mp
För res. 1: 66 m, 14 fp
Avstod: 13 c
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 3 mp,
1 -

Punkt 7 (Digital-TV)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
250 för utskottet
35 för res. 4
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 35 v, 13 c, 14 fp, 12 mp
För res. 4: 34 kd, 1 mp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 3 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU22 Vilande förslag om kommersiell lokalradio,
m.m.
Punkt 1 (Koncessionsavgiften)
1. utskottet
2. res. 2 (kd)
Votering:
174 för utskottet
35 för res. 2
76 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 2 m, 35 v, 13 c, 1 fp, 14 mp
För res. 2: 1 m, 34 kd
Avstod: 63 m, 13 fp
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -
Stig Rindborg (m) och Ulf Nilsson (fp) anmälde att
de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.

Punkt 2 (De vilande lagförslagen i övrigt)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp)
Votering:
204 för utskottet
82 för res. 3
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 33 kd, 13 c, 14 mp
För res. 3: 67 m, 1 kd, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 3 (En nationell fri radio på kommersiell grund)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, fp)
Votering:
171 för utskottet
114 för res. 4
1 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 13 c, 14 mp
För res. 4: 66 m, 34 kd, 14 fp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -
Lennart Hedqvist (m) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha avstått från att rösta.

Punkt 7 (Fördelning av tillstånd att analogt sända
lokalradio)
1. utskottet
2. res. 7 (c)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU24 Företagshypotek och sjöfartsregister
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU25 Förberedelse till brott
Punkt 2 (Uppsåtsbegreppet)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
218 för utskottet
68 för res.
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 34 kd, 13 c, 13 fp, 14 mp
För res.: 67 m, 1 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU28 Inställda förhandlingar
Punkt 2 (Tredskodom i brottmål)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
220 för utskottet
66 för res. 1
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 1 m, 35 v, 34 kd, 13 c, 14 fp,
14 mp
För res. 1: 66 m
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 3 (Förenklad delgivning)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd)
Votering:
183 för utskottet
101 för res. 2
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 35 v, 13 c, 14 fp, 14 mp
För res. 2: 67 m, 34 kd
Frånvarande: 24 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 5 (Vissa forumregler)
1. utskottet
2. res. 3 (s, v)
Votering:
143 för utskottet
139 för res. 3
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 2 s, 67 m, 34 kd, 13 c, 13 fp, 14 mp
För res. 3: 104 s, 35 v
Frånvarande: 25 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

AU8 ILO-konventionerna nr 181 och 182 samt
vissa frågor om privat arbetsförmedling och be-
manningsföretag
Punkt 1 (Konkurrensvillkor m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, fp)
Votering:
171 för utskottet
114 för res. 1
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 13 c, 14 mp
För res. 1: 67 m, 33 kd, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 2 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 6 (Lernia AB)
1. utskottet
2. res. 5 (m)
Votering:
216 för utskottet
68 för res. 5
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 34 kd, 13 c, 11 fp, 14 mp
För res. 5: 67 m, 1 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 4 fp, 2 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU14 Redogörelse för steriliseringsfrågan i Sve-
rige åren 1935-1975
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU18 Bidrag vid korttidsstudier och vissa andra
studiestödsfrågor
Punkt 1 (Bidrag vid studier under kortare tid)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
159 för utskottet
126 för res. 1
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 1 c, 14 mp
För res. 1: 67 m, 34 kd, 12 c, 13 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 3 (Ett nytt studiemedelssystem m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
206 för utskottet
13 för res. 4
66 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 1 m, 35 v, 34 kd, 13 fp, 14 mp
För res. 4: 13 c
Avstod: 66 m
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 4 (Möjlighet till dispens från tolvterminersre-
geln vid beviljande av studiemedel)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, fp)
Votering:
229 för utskottet
48 för res. 5
6 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 62 m, 35 v, 10 c, 13 mp
För res. 5: 34 kd, 13 fp, 1 mp
Avstod: 4 m, 2 c
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 6 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 5 (Studiemedel vid folkhögskolestudier)
1. utskottet
2. res. 6 i motsvarande del (kd)
Votering:
243 för utskottet
34 för res. 6
7 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 61 m, 34 v, 13 c, 13 fp, 14 mp
För res. 6: 34 kd
Avstod: 6 m, 1 v
Frånvarande: 23 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

8 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

UbU15 Vuxnas lärande och utvecklingen av vux-
enutbildningen
Punkt 1 (Mål och strategi för vuxnas lärande)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
181 för utskottet
68 för res. 1
34 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 35 v, 13 c, 13 fp, 13 mp
För res. 1: 67 m, 1 kd
Avstod: 1 s, 33 kd
Frånvarande: 23 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 3 mp,
1 -
Annelie Enochson (kd) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.

Punkt 5 (Utvecklingsstördas tillgång till särvux)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (m, fp)
3. res. 2 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering:
79 för res. 5
37 för res. 2
168 avstod
65 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
170 för utskottet
79 för res. 5
35 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 13 c, 13 mp
För res. 5: 66 m, 13 fp
Avstod: 34 kd, 1 mp
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 7 (Medel till utbildningsplatser inom folkbild-
ningen)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (c)
Votering:
171 för utskottet
13 för res. 7
99 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 1 m, 35 v, 12 fp, 14 mp
För res. 7: 13 c
Avstod: 65 m, 34 kd
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 4 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 22 (Rätt till gymnasial vuxenutbildning)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (c)
3. res. 4 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 7 med acklamation.
Huvudvotering:
Kammaren biföll utskottets förslag genom uppres-
ning.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU16 Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 2000
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU13 Folkhälsofrågor
Mom. 1 (allmänt om folkhälsoarbetet)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (v)
Förberedande votering:
71 för res. 1
35 för res. 2
173 avstod
70 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
168 för utskottet
66 för res. 1
46 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 1 v, 32 kd, 13 c, 14 mp
För res. 1: 66 m
Avstod: 34 v, 12 fp
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 10 kd, 5 c, 4 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 2 (folkhälsoforskning)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
126 för res. 4
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 35 v, 14 mp
För res. 4: 66 m, 34 kd, 13 c, 13 fp
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 3 (psykisk ohälsa)
1. utskottet
2. res. 5 (kd)
Votering:
244 för utskottet
39 för res. 5
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 66 m, 35 v, 13 c, 13 fp, 9 mp
För res. 5: 34 kd, 5 mp
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 5 (skadliga ljudnivåer)
1. utskottet
2. res. 7 (v, kd, mp)
Votering:
196 för utskottet
84 för res. 7
3 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 64 m, 13 c, 12 fp
För res. 7: 35 v, 34 kd, 1 fp, 14 mp
Avstod: 1 s, 2 m
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 6 (allergiprevention)
1. utskottet
2. res. 9 (mp)
Votering:
234 för utskottet
14 för res. 9
33 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 66 m, 35 v, 13 c, 12 fp
För res. 9: 14 mp
Avstod: 33 kd
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 4 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 8 (kost m.m.)
1. utskottet
2. res. 12 (c)
Votering:
269 för utskottet
13 för res. 12
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 66 m, 35 v, 33 kd, 13 fp, 14 mp
För res. 12: 13 c
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Mom. 10 (övriga folkhälsofrågor)
1. utskottet
2. res. 13 (v, mp)
Votering:
232 för utskottet
49 för res. 13
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 66 m, 33 kd, 12 c, 13 fp
För res. 13: 35 v, 14 mp
Frånvarande: 23 s, 16 m, 8 v, 9 kd, 6 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU16 Statens folkhälsoinstitut - roll och uppgif-
ter
Punkt 1 (Avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
215 för utskottet
64 för res.1
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 1 m, 35 v, 33 kd, 13 c, 12 fp,
14 mp
För res. 1: 64 m
Frånvarande: 24 s, 17 m, 8 v, 9 kd, 5 c, 4 fp, 2 mp,
1 -

Punkt 2 (Ny roll för Folkhälsoinstitutet)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
188 för utskottet
13 för res. 4
79 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 34 v, 31 kd, 1 c, 14 mp
För res. 4: 13 fp
Avstod: 65 m, 2 kd, 12 c
Frånvarande: 23 s, 17 m, 9 v, 9 kd, 5 c, 3 fp, 2 mp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 18 maj

2000/01:1247 av Margareta Cederfelt (m) till soci-
alminister Lars Engqvist
Tandläkarbesök
2000/01:1248 av Margareta Cederfelt (m) till soci-
alminister Lars Engqvist
Vårdgaranti för barn med neuropsykiatriska störning-
ar
2000/01:1249 av Johan Pehrson (fp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Läkemedel
2000/01:1250 av Inger Lundberg (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Stöd till barnfamiljer i kontakterna med skolan
2000/01:1251 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Betyg i judiska studier
2000/01:1252 av Camilla Sköld Jansson (v) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Godstrafik över hela landet
2000/01:1253 av Per Rosengren (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Slopad skatt på hyresfastigheter
2000/01:1254 av Viviann Gerdin (c) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Visumförfarande
2000/01:1255 av Inger Lundberg (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Skördeskador i Örebro län
2000/01:1256 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Chinchillor i bur
2000/01:1257 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Skydd av tumlare i Östersjön
2000/01:1258 av andre vice talman Eva Zetterberg
(v) till statsrådet Leif Pagrotsky
Exportkrediter och dammbyggen i tredje världen
2000/01:1259 av Helena Bargholtz (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
Våld mot kvinnor
2000/01:1260 av Inga Berggren (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Bruksmönsterskydd
2000/01:1261 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Sexköpslagen
2000/01:1262 av Jan-Evert Rådhström (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Ljuddämpare på jaktvapen
2000/01:1263 av Annelie Enochson (kd) till utrikes-
minister Anna Lindh
Kina och EU
2000/01:1264 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Miljökvalitetsmål för havet
2000/01:1265 av Anita Sidén (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Rörelsehindrade och skolan
2000/01:1266 av Anita Sidén (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Textning av TV-program
2000/01:1267 av Sven Bergström (c) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Merkostnad för företag och enskilda i områden av
riksintresse för kulturmiljövård
2000/01:1268 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Godstrafik på järnväg
2000/01:1269 av Ragnwi Marcelind (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Romer och grundskoleutbildning
2000/01:1270 av Carina Hägg (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Sexuella övergrepp i barnäktenskap
2000/01:1271 av Kenneth Lantz (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Prostatacancer
2000/01:1272 av Carina Hägg (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Skuldavskrivningar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 29 maj.

10 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 16 maj

2000/01:1173 av Harald Nordlund (fp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Skydd för tumlaren
2000/01:1197 av Christel Anderberg (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Veterinärmedicin
2000/01:1216 av Caroline Hagström (kd) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Kamphundar

den 18 maj

2000/01:1191 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsrådet Maj-Inger Klingvall
Gemensam migrations- och asylpolitik inom EU
2000/01:1192 av Agneta Brendt (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Bistånd till de översvämningsdrabbade i Vietnam
2000/01:1209 av Annelie Enochson (kd) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Mobilmaster
2000/01:1210 av Kent Olsson (m) till miljöminister
Kjell Larsson
Utbyggnad av E 6
2000/01:1211 av Owe Hellberg (v) till miljöminister
Kjell Larsson
Bygglov och byggfusk
2000/01:1212 av Sofia Jonsson (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Marksanering av Kvarntorpsområdet

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 29 maj.

11 § Kammaren åtskildes kl. 14.25.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 35 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 64
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.