Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2000/01:113
Torsdagen den 17 maj
Kl. 12.00 - 17.56
19.00 - 22.59
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
--------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 11 maj.
2 § Återtagande av plats i riksdagen
Andre vice talmannen meddelade att Johan
Pehrson (fp) återtagit sin plats i riksdagen fr.o.m. den
17 maj varigenom uppdraget som ersättare upphört
för Staffan Werme.
3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.
Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:139 Meddelande från Kommissionen till
rådet och Europaparlamentet om Handlingplanen
e-Learning - Att planera morgondagens utbild-
ning KOM (2001) 172 till utbildningsutskottet
2000/01:140 Förslag till Europaparlamentets och
rådets förordning om stadga för den europeiska
kooperativa föreningen KOM (91) 273 till lagut-
skottet
4 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde
Andre vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde fredagen den 6 april
inkommit.
5 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Utbildningsutskottets betänkanden 2000/01:UbU15
och UbU16
Socialutskottets betänkanden 2000/01:SoU13 och
SoU16
6 § Penningpolitiken och Riksbankens förvalt-
ning 2000
Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU23
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2000
(redog. 2000/01:RB1, 2000/01:RB2 och
2000/01:RR5).
Anf. 1 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Den oberoende Riksbanken är en av
de framgångsreformer från 1990-talet som har visat
sig ha en enormt viktig betydelse för den svenska
ekonomins utveckling. Riksbanken har varit ett
lyckosamt medel när det gäller att bekämpa inflatio-
nen och uppnå de mål som är förknippade med detta.
Reformen är en tanke och idé som en gång kom till
som ett led i Lindbeckkommissionens rapport om en
renovering och förbättring av den svenska ekonomin
och som vid den tiden stämplades som "Pinocheteri"
av ledande socialdemokratiska företrädare. Men den
är också ett led i anpassningen till en gemensam eu-
ropeisk valutaunion, dvs. Riksbanken ska vara själv-
ständig och stå fri från de omedelbara politiska på-
tryckningarna.
Den obundna riksbank vi har i dag kom till med
ett aktivt motstånd från Vänstern och med ett milt
talat passivt ogillande från stora delar av socialdemo-
kratin. Vi kan i dag läsa av i verkligheten att Riks-
banken har haft en betydelse och att den har levt upp
till sina mål. Den har lyckats pressa ned inflationen.
När vi i dag ser på de inflationssiffror som präglade
80-talet och 90-talets början ser vi vad det betyder
med en fast inflationspolitik och en oberoende och
handlingskraftig riksbank. Det har betydelse för fö-
retagande och utveckling. Det har betydelse för de
enskilda hushållen, och det har betydelse för den
köpkraft som blir kvar efter det att skatten är betald.
Det är svårt att se att en oberoende riksbank som når
upp till sina inflationspolitiska mål inte skulle vara av
värde för alla i det svenska samhället.
Likväl har vi en debatt i den svenska riksdagen
och i de politiska sammanhangen om att på olika sätt
inskränka Riksbankens oberoende. Bl.a. har vi de
som direkt vill ifrågasätta Riksbanken, dvs. som vill
ha en ökad politisk styrning. Egentligen finns det
endast ett skäl till varför man vill ha det, nämligen att
luckra upp de inflationspolitiska målen - man vill
som ett ekonomisk-politiskt medel då och då släppa
fram mer inflation. Det har ingen annan konsekvens
än att det urholkar svensk konkurrenskraft och hus-
hållens välfärd och standard. Vi har sett årtionde efter
årtionde och i land efter land att inflation och politisk
styrning av penningvärdet alltid har haft samma ef-
fekt. Det har alltid lett till växande klyftor i samhället,
dvs. klyftorna mellan dem som äger den fasta egen-
domen, de fasta värdena, och dem som är beroende
av löneinkomster.
Trots erfarenheterna av hög inflation och de
svenska erfarenheterna finns det fortfarande de som
hävdar att Riksbankens oberoende är något ont och
att det i stället ska vara mer direkt politisk styrning.
Det skulle bara leda till ett minskat förtroende för den
inflationspolitik som är bra för Sverige.
Fru talman! Det är viktigt att Riksbanken är obe-
roende och stark. Den ska ha trovärdighet och hand-
lingsfrihet i sin inflationspolitik. Det är därför som en
av de frågor vi har att behandla i dag har betydande
vikt. Den handlar om att vänstermajoriteten vill etab-
lera en ny politik för utdelning av Riksbankens vinst
och avkastning.
Sedan tidigare har en sak gällt, nämligen att 80 %
av Riksbankens vinst ska gå till staten. Resten ska
bidra till att konsolidera det egna kapitalet. Varför det
är viktigt att konsolidera och stärka det egna kapitalet
är för att Riksbanken i framtiden ska kunna stå stark,
både när det gäller att hantera penningvärdet men
också i den utveckling där Sverige som ett led i delta-
gandet i EMU också går in i den tredje fasen av ERM
för att i nästa steg kunna ha euro som valuta.
Det borde vara självklart för var och en som vill
slå vakt om Riksbankens oberoende och självständig-
het att se till att utdelningspolitiken är förutsebar och
för att det finns respekt för att fullmäktige har ansvar
för Riksbankens politik och kan lägga fram förslag
för riksdagen.
Det har sedan tidigare år diskuterats i fullmäktige,
och man har i enighet kommit överens om, att som en
engångsåtgärd göra en extra utdelning av det egna
kapitalet. Det finns ingen som kan säga att det finns
en självklar sanning att 20 miljarder mer eller mindre
är det som avgör om Riksbanken utövar sitt oberoen-
de eller har handlingsfrihet.
Nu har vänstermajoriteten gått vidare från detta.
Fullmäktige har analyserat och diskuterat vad som är
rimligt och möjligt att göra och har lämnat förslag till
riksdagen, och nu ska riksdagen i grunden bifalla en
motion - egentligen utan någon beredning, framför
allt inte av Riksbanken och fullmäktige - om utdel-
ning av ytterligare 20 miljarder. I praktiken vill
vänstermajoriteten bifalla en motion om att göra en
ytterligare utdelning om 20 miljarder i år, men det ska
ske så att de 40 miljarderna faller ut med 20 miljarder
i år och 20 miljarder nästa år.
Vi ser här något som är ytterligt allvarligt för
Riksbankens framtida trovärdighet och handlings-
kraft. Vi ser en allians mellan dem som egentligen
aldrig har gillat Riksbankens oberoende och som har
den uttalade viljan att minska detta oberoende och
dem som samtidigt ser Riksbankens egna kapital som
ett sätt att täppa till det växande statliga budgetunder-
skottet.
I och med att vänstermajoriteten föreslår att i
praktiken förändra utdelningspolitiken och använda
Riksbankens egna kapital för att justera den statliga
budgetpolitiken lägger man en ny principlöshet till
grund för hur Riksbankens egna kapital ska utvecklas
i framtiden. Det är självklart att detta kommer att
rubba och urholka förtroendet för Riksbanken. När ni
i dag plötsligt har kommit fram till att ta ytterligare
20 miljarder från Riksbanken, inser var och en att
med det vänstertryck som finns i regeringskoalitionen
och med den aktiva vilja som finns att minska obero-
endet kommer det att komma fler krav år efter år på
ytterligare utdelningar. Ni har redan övergett den
principen i och med att ni i praktiken bifaller Bengt-
Ola Ryttars motion om en extrautdelning på 40 mil-
jarder. Ni gör detta utan hänsyn till principen om
utdelning men med hänvisning till att det är bra att
justera statens budgetunderskott.
Detta skadar Riksbanken. Därmed tar vänsterma-
joriteten på sig ett mycket stort ansvar. Jag tycker att
vi ska ha det mycket klart för oss i dag. Nu ser vi ett
växande inflationstryck. Det finns risk för en snabba-
re urholkning av penningvärdet. Vi befinner oss i ett
läge där det är utomordentligt viktigt att Riksbanken
kan stå stark. Men i det läget har socialdemokratin
vikt sig för sina vänsterallierade i regeringskoalitio-
nen. I det läget har ni vikt er för dem som i princip
alltid varit emot Riksbankens oberoende. Det är ett
tungt ansvar som ni tar på er. Jag skulle vilja höra Jan
Bergqvist kommentera varför man låter motståndarna
till Riksbankens oberoende diktera de olika besluten
om utdelning till staten.
Fru talman! I det här betänkandet behandlas även
andra frågor. Vi på den borgerliga sidan lyfter fram
ytterligare en viktig del som måste ligga till grund för
den ekonomiska politiken och diskussion kring den.
Det är försvagningen av den svenska kronan. Vi har i
dag en utveckling där kronans kurs under ett antal år
har nått lägre och lägre nivåer. Det som jag tycker är
allra mest oroande är att så många på regeringssidan
hävdar att detta är en tillgång för Sverige. Det skulle
innebära att det stärker exporten.
Sanningen är ju att en sjunkande kronkurs leder
till en fortsatt eftersläpning av svensk ekonomi. Det
leder till att vi bortser från de strukturförändringar
som behövs, och det leder till att företag och hushåll
får ett allt lägre och lägre värde på sina sparade kapi-
tal. Det leder till att svenska löner blir mindre värda
än andras löner runtom i världen. Det leder till att vi
blir lite fattigare. Därför borde en grund för en ny
ekonomisk politik vara att stärka den svenska kronan.
Ett led i detta är självfallet att föra en politik som ger
bättre framtidsutsikter. Ett annan led i detta vore att
nu också renodla och föra fram frågan om ett svenskt
deltagande i eurosamarbetet.
Till dem som hävdar att en svagare krona är till
fördel för Sverige och underlättar exporten vill jag
gärna säga: Se lite grann på vad som har hänt med
verkstadsindustrin! Där råder i dag en negativ order-
ingång, trots att kronan i dag har en utomordentligt
låg kurs. En lägre kronkurs hjälper inte Sverige, utan
det leder till att vi får en urholkad välfärd.
Fru talman! I det här betänkandet har vi behandlat
en lång rad olika frågor som gäller Riksbanken. Vi
har också behandlat frågan om hur majoriteten i
Riksbankens fullmäktige har behandlat tillsättningen
av nya ledamöter i direktionen. Där konstaterar de
borgerliga partierna det uppenbara och självklara som
tyvärr måste sägas, nämligen att riksbankslagen
måste följas. Fullmäktige måste leva upp till sitt an-
svar och se till att Riksbankens direktion består av det
antal ledamöter som direktionen ska bestå av och att
de inte har andra uppdrag än vad de ska ha. Vi har
skrivit detta uppenbara eftersom det har varit nöd-
vändigt på grund av uppkomna händelser och skeen-
den.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1 och 3.
Anf. 2 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservation nr 5. Jag hoppas att den här debatten ska
handla mer om grundläggande demokratiska värde-
ringar och mindre om tekniska problem med olika
inflationsmått och kapitaltäckningskrav. Ur den syn-
punkten var ju Gunnar Hökmarks inlägg att välkom-
na. Det var ett ganska tydligt ideologiskt inlägg.
En utgångspunkt för den här diskussionen kunde
vara vice riksbankschefen Villy Bergströms mycket
tänkvärda inlägg i senaste numret av Penning- och
valutapolitik. Han skriver att det är en välgörande
öppenhjärtig problematisering av Riksbankens nya
ställning. Hos mig väcks frågan: Hur kunde det
komma sig att det största partiet i svensk arbetarrörel-
se övergav sin historiska aversion mot denna typ av
maktöverlämnande från politiskt direkt förtroende-
valda till en elit av formellt opolitiska tjänstemän?
Det har gått en tid nu, så kanske kan vi få svaret
nu. Jag skulle vilja fråga Jan Bergqvist så här: Var det
EU-medlemskapet som gjorde att socialdemokratin
ansåg sig tvingad att göra den här ändringen eller
gjordes reformen frivilligt för att den var bra?
Villy Bergström nämner de ideologiska motiven.
Han citerar bl.a. statsvetaren Jörgen Hermansson som
sagt att förändringen bl.a. syftade till att skydda med-
borgarna mot sin egen svaga karaktär. Andra har
använt liknande bilder, t.ex. att politiker måste bindas
vid samhällsskutans mast för att inte falla undan för
de populistiska sirenernas sköna sång som lockar till
beroendeframkallande injektioner av offentliga peng-
ar.
Gunnar Hökmark spinner vidare på det här temat i
sitt inlägg. Han talar om alla dessa politiker som har
släppt fram inflationen. Han kunde ha använt begrep-
pet karaktärslöshet i sitt inlägg. Det var inte bara
vänstermajoriteter som släppte fram inflationen,
Gunnar Hökmark, utan även borgerliga regeringar,
och det var fel. Man var för slapp. Det är riktigt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Gunnar Hök-
mark. Är det för att vi är för karaktärssvaga som vi
måste ha den här nya lösningen? Är det för att sådana
som Gunnar Hökmark och jag inte klarar av att ta det
här ansvaret? Gunnar Hökmark säger att vi inte klarar
av att hålla nere inflationen, och därför måste vi
överlämna det här beslutsfattandet till direktörerna i
Riksbanken. Det är alltså innebörden i det Gunnar
Hökmark säger.
Mats Odell har enligt uppgifter i medierna också
utvecklat de här liknelserna vidare, även i samband
med beslutet om den ökade inleveransen av 20 mil-
jarder kronor från Riksbanken. Om jag har förstått
Odell rätt, har han liknat oss som vill ta ut dessa yt-
terligare 20 miljarder vid karaktärslösa nallare ur det
kylskåp som Mats Odell heroiskt kämpar för att hålla
stängt.
Om vi nu ska använda liknelsen med kylskåp,
skulle jag vilja beskriva det på ett lite annat sätt. I
grunden handlar det nog om att vi har tänkt oss olika
sorters middagsgäster. Odell vill att kylskåpet ska
tömmas när hans vänner och kamrater i centralbanken
i Frankfurt eller de stora valutahajarna börjar attacke-
ra den svenska kronan efter det att vi till äventyrs
skulle ha anslutit oss till ERM, vilket Gud förbjude.
Då kan det behövas mycket mat i det här kylskåpet.
Det är sant. Vi vill i stället bjuda svenska folket på
den här maten i form av sänkta räntor på statsskulden.
Nu gick faktiskt Gunnar Hökmark in lite grann på
den här mycket tydliga kopplingen mellan hur myck-
et pengar Riksbanken behöver och anknytningen till
ERM och EMU. Nu har jag förstått att Bengt-Ola
Ryttar kommer upp i debatten senare, och därför kan
jag vara ganska kort på den här punkten. Jag förut-
sätter att han utvecklar det vidare. Det finns ett myck-
et tydligt samband här. Om ni ska föra oss in på det
här äventyret, som knytningen av kronan till euron
innebär, blir det ju som 1991-1992. Då behövs det
väldigt mycket pengar att kasta i gapet på de interna-
tionella spekulanterna.
Tack och lov att vi inte var med i EMU från star-
ten. Kronan stärktes mot euron i början då vi hade en
starkt uppåtgående konjunktur i Sverige, och den
försvagades i nedgången precis som det ska vara.
Hade vi varit kopplade till euron hade arbetslösheten
varit väsentligt högre i dag.
Gunnar Hökmark talar om vänstermajoritetens
principlöshet. Det handlar inte om det. Det handlar
om två olika demokratiuppfattningar, påstår jag.
Hökmark och Odell hyllar den gamla högerns princip.
Bara en upplyst elit kan fostra ett motsträvigt folk
som inte vet sitt eget bästa. Bara välskolade ekono-
mer och experter kan ta det långsiktiga ansvaret.
Enligt Vänsterpartiets mening ska folket ta hela
makten. Ingen tar ansvar utan makt. Att valdeltagan-
det sjunker och politikerföraktet ökar är inte så kons-
tigt om vi politiker själva säger att vi har för svag
karaktär för att fatta vissa beslut.
Den ekonomiska politiken ska handhas av inför
väljarna ansvariga, valbara och avsättbara människor.
Riksbankens nya ställning strider mot denna princip.
Vi anser därför att ledningen av Riksbanken bör åter-
gå till det demokratiska system som gällde före den 1
januari 1999.
Anf. 3 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Visst handlar det om demokratin.
Svaret på Johan Lönnroths fråga är att vi klarar av att
hålla inflationen stången. Det borde vara mycket lätt
för honom att se sig runt omkring och konstatera att
alltsedan vi här i denna riksdag beslutade att Riks-
banken utifrån sina mål skulle vara oberoende har vi
faktiskt haft en framgång med att bekämpa infla-
tionspolitiken som är utan motstycke.
Saken är den att den politik som Johan Lönnroth
argumenterar för har lett till högre inflation när helst
den har prövats. Den politik som ligger till grund för
att riksdagen har definierat ett uppdrag till Riksban-
ken har gett ett stabilt penningvärde.
Jag tror att det är få debatter där det är så tydligt
att Lönnroth misslyckas redan innan han går in i
debatten som när det gäller inflationsfrågan. Det är
bara att se på skeendet och utvecklingen i Sverige
under 90-talet och under detta decennium. Det är så
uppenbart vem som har rätt och vem som har fel. Det
är den nya demokratiskt beslutade ordningen som
visar sig vara framgångsrik. Det är den som Johan
Lönnroth vill störta över ända.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Lönnroth. På
vilket sätt skulle det vara demokratiskt att Lönnroth
och en majoritet i denna riksdag - kanske den majo-
ritet som nu har formerat sig här - bestämmer sig för
att minska värdet på människors pengar - att genom
ett politiskt beslut bara bestämma att nu ska pengarna
vara lite grann mindre värda?
Det är inte alls demokratiskt. Det bygger dess-
utom på en annan illusion, och det är att kronans
värde inte bestäms genom politiska beslut utan ge-
nom det förtroende som den kan ha i samhället och i
omvärlden.
Jag kan nog säga att med politiker som säger att
det är en demokratisk rättighet att kunna justera vär-
det på människors pengar kommer kronan inte att ha
det förtroende som i dag har lett till att vi har lägre
inflation.
Anf. 4 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Svaret på Gunnar Hökmarks fråga är:
Ja, vi politiker har rätt och ska ta ansvaret för de poli-
tiska beslut vi fattar, även om de innebär ökad infla-
tion eller ökad arbetslöshet.
Det kan komma negativa följder av dåliga politis-
ka beslut. Vi klarade av att hålla tillbaka inflationen
även före Riksbankens nya ställning. Den sanerings-
politik som även Vänsterpartiet var starkt bidragande
till bidrog till att vi fick ned den svenska inflations-
takten till mycket låga nivåer.
Men det är inte någon självklarhet. Det är alldeles
riktigt att det måste tas ett politiskt ansvar. Det är inte
någon enkel sak att både hålla uppe sysselsättningen
och nere inflationen.
Min fråga till Gunnar Hökmark upprepar jag: Är
det för att sådana som han och jag är för karaktärs-
svaga? Vi klarar alltså inte ansvaret? Därför måste vi
i stället skapa förtroende hos de stora jägarna på den
internationella kapitalmarknaden. Det är deras förtro-
ende vi måste luta oss mot. Vi är för karaktärssvaga.
Eller är det bara jag? Det är inte Gunnar Hökmark.
Han är stark i anden, han skulle ha klarat det om han
hade suttit med majoriteten här i Riksdagshuset. Men
svaga karaktärer till vänster klarar inte det. Är det
innebörden av vad Gunnar Hökmark säger?
Anf. 5 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Först, bara för att det ska vara sagt:
Vänsterns roll i att spara i statens utgifter tror jag nog
kan jämföras med någonting som närmar sig noll. Ni
har alltid röstat för ökade utgifter och i grunden aldrig
för minskade utgifter inom mycket specifika områ-
den.
När det gäller den grundläggande frågan, Johan
Lönnroth: Det är ju så att det finns en majoritet i den
här riksdagen som har bestämt sig för en ordning där
penningvärdet ska ligga still och där penningpolitiken
ska skötas av Riksbanken under dess mål.
Vi debatterar det här i dag i riksdagen. Vi har en
riksbanksfullmäktige som på riksdagens vägnar han-
terar Riksbankens ledning och verksamhet och till-
sätter direktionen. Att hävda att detta är bortom det
demokratiska systemet är befängt.
Vad Lönnroth däremot vill är en helt annan sak.
Det handlar inte om karaktärslöshet. Johan Lönnroth
har säkert en mycket stark karaktär. Det är bara det
att han använder den till att vilja bestämma hur stark
kronan ska vara, vilket värde den ska ha. Det tilltror
jag inte Johan Lönnroth. Jag tror inte att Johan Lönn-
roth ens med en majoritet i riksdagen kan fatta beslut
om det ena eller det andra värdet på den svenska
kronan. Det avgörs av marknaden, liksom Johan
Lönnroth inte kan bestämma värdet på bilar, kläder
eller livsmedel.
Men vi kan ha en riksbank som har ett tydligt mål,
som är oberoende och som kan leva upp till detta.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Johan Lönnroth
eftersom han vill bestämma över inflationen. Säg
vilken inflation vi ska ha. Just nu har vi sett siffror
som visar att inflationen är på väg uppåt. Ska den
ligga på 2,8 % eller 3 % eller 4 %? Om nu Johan
Lönnroth har en fast och bestämd uppfattning, tala då
om vilken inflation som är lämplig. Det är ju den
debatten som Lönnroth vill ha.
Jag för min del anser att vi ska ha det inflations-
mål som riksdagen har och som har gett oss en låg
inflation.
Anf. 6 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag ska försöka ägna mycket kort tid
åt det gamla bråket om vem som gjorde vad. Men det
var faktiskt så, Gunnar Hökmark, att på hösten 1994
deltog Vänsterpartiet i beslut som omfattade storleks-
ordningen 80 miljarder kronor i budgetsanering. Det
var ungefär hälften skattehöjningar och hälften ut-
giftsnedskärningar. Det var i ett läge då Gunnar
Hökmarks regering under Carl Bildt hade fixat under-
skott i storleksordningen 150 miljarder kronor.
Det är tydligen svårt att få svar på frågan om star-
ka och svaga karaktärer. Jag känner mig naturligtvis
smickrad om Gunnar Hökmark tilltror mig en stark
karaktär. Jag är inte så alldeles säker på att jag klarar
det alltid.
Däremot håller jag mycket starkt på principen att
det är de som har valt mig till Sveriges riksdag som
ska kunna utkräva ansvar för de beslut jag fattar, även
om de är felaktiga.
Det går inte. Gunnar Hökmark kommer aldrig att
få mig att säga att det är önskvärt med den ena eller
andra inflationsnivån. Jag kommer alltid att svara att
det är bra med låg inflation. Men det är ännu viktiga-
re med hög sysselsättning. Ibland uppstår målkon-
flikter, och då prioriterar jag minskad arbetslöshet.
Det är precis som president Ford sade 1975 inför
ett antal jublande börsmäklare: Arbetslösheten om-
fattar trots allt bara 5 % av befolkningen, men infla-
tionen omfattar alla. Då jublade alla börsmäklarna.
Det handlar om olika intressen, Gunnar Hökmark.
Det handlar om på vilken sida man står i kampen om
de ekonomiska resurserna och den ekonomiska mak-
ten.
Anf. 7 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Finansutskottet gör i det här betän-
kandet sin årliga utvärdering av Riksbankens pen-
ningpolitik för åren 1998-2000. En hel del andra
frågor tas också upp. Jag kan konstatera att fullmäkti-
ges förslag får stöd i alla delar vad gäller ansvarsfri-
het för förvaltningen, disposition av Riksbankens
resultat för år 2000 och fastställande av resultat- och
balansräkningen.
En majoritet i finansutskottet av socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister vill gå längre och
utan närmare utredning försvaga Riksbankens balans-
räkning och därmed självständighet. Det gäller dock
inte i riksbanksfullmäktige där ju de här partierna har
intagit en annan ståndpunkt.
Mot denna kortsiktiga och äventyrliga plundring
protesterar och reserverar sig hela den borgerliga
oppositionen i utskottet.
Johan Lönnroth står här och blickar nostalgiskt
tillbaka till den tid när inflationen åt upp löneökning-
arna i lönekuverten för de svenska löntagarna.
På 1980-talet hade vi en genomsnittlig tillväxt på
2 % om året, men vi hade en inflation på i genomsnitt
7,9 %. Det gjorde, i kombination med de devalve-
ringar som genomfördes, att Sverige blev fattigare
och fattigare. Trots ett högt skattetryck blev det mind-
re pengar kvar för vanliga människor. Det blev mind-
re pengar kvar till vården, skolan, omsorgen och alla
de kärnverksamheter som vi värnar om.
Johan Lönnroth frågar: Har vi dålig karaktär?
Varför litar ni inte på oss?
Det här handlar ju om en rollfördelning som vi
tycker är helt naturlig. Riksdagen fattar beslut om ett
inflationsmål. Det gör vi på många andra områden
också. Det är ju inte riksdagen som sedan ska kalibre-
ra olika parametrar för att det här ska hända. Vi har
olika myndigheter som sköter det åt oss. De lyder i de
flesta fall under regeringen.
När det gäller penningpolitiken har vi delegerat
till Sveriges riksbank att sköta det på ett självständigt
sätt.
På samma sätt som vi stiftar lagar här i kammaren
och överlåter åt domstolarna att tolka lagarna. Är vi
missnöjda med tolkningen kan vi inte gå in och säga:
Det här vill vi sköta i riksdagen. - Det är den parallell
man kan dra till det som Johan Lönnroth säger. - Vi
överlåter det åt domstolarna som vi tror är bättre på
det. Är vi missnöjda får vi ändra lagarna.
Jag rekommenderar Johan Lönnroth att tänka på
den parallellen. Kom gärna med förslag till andra
inflationsmål, men tro inte att denna kammare är
bättre på att se till att de målen uppnås än vad Sveri-
ges riksbank är.
Det finns ingenting som talar för det. Tvärtom har
den självständiga Riksbanken tillsammans med EU-
medlemskapet, avregleringen av tele- och elmarkna-
den och flera andra marknader bidragit till de senaste
årens mycket goda utveckling i svensk ekonomi.
Inflationen har också försvunnit. Folk märker att
det blir mer pengar kvar i plånboken trots att det är
ansvarsfulla avtal som knyts.
Bokslutet över den självständiga Riksbankens
penningpolitik måste därför bli mycket gott.
I år ska Riksbanken leverera in 28,2 miljarder
kronor. Vi har varit överens om detta både i riks-
banksfullmäktige och i finansutskottet. Det har skett
efter en noggrann utredning. Det är helt okej.
En stark balansräkning är också grunden för Riks-
bankens självständighet.
Nu säger Johan Lönnroth att han vill bjuda hela
svenska folket på den mat som finns i det kylskåp
som utgörs av valutareserven. Det är en ganska in-
tressant tanke. Det är ungefär som om man i bonde-
samhället bjöd in alla och sade: Låt oss äta upp utsä-
det på sommaren.
Detta är ju de muskler som Riksbanken ska ha för
att kunna bedriva en framgångsrik penningpolitik. Jag
ber verkligen Jan Bergqvist, Sven Hulterström och
andra ansvariga socialdemokrater att vara försiktiga
med de samarbetspartner man har. De är beredda att
underminera fundamentet för den svenska välfärdsut-
vecklingen genom en oansvarig politik.
Fru talman! Jag antar att det ytterst är vår statsmi-
nister Göran Persson som håller i trådarna när nu
finansministern, Gudrun Schyman och det tynande
Miljöpartiet vill ta ytterligare 20 miljarder kronor av
Riksbankens kapital, utöver de 20 miljarder som vi
alla är överens om.
Bakgrunden är lätt att förstå. Dels har partierna
varit mycket tveksamma till hela reformen, dels anser
de att pengarna behövs för att täcka de brister som
den egna ekonomiska politiken har medfört.
Sanningen är ju att väldigt få hittills har uppmärk-
sammat att statsskulden nu börjar öka. Från det att vi
har amorterat ganska mycket på statsskulden övergår
vi nu till en ökande statsskuld. Vi hade en hearing i
finansutskottet i tisdags om detta. Där sade statssek-
reteraren i Finansdepartementet att man räknar med
ett underskott i statens finanser med i genomsnitt 1 %
av BNP per år de kommande 15 åren.
Jag ställde frågan till Konjunkturinstitutets gene-
raldirektör Ingemar Hansson: Hur mycket i kronor
räknat kommer statsskulden att öka? Han säger: I
runda tal 300 miljarder kronor.
Man kan då tänka sig att de partier som driver den
här politiken antingen säljer ut mer statlig egendom
för att hålla statsskulden på en någorlunda rimlig nivå
eller skär ned utgifter och bringar balans i statens
affärer eller också - eftersom majoriteten vill klamra
sig fast vid ett stort statligt ägande av konkurrensut-
satta företag - sträcker man sig efter det kylskåp som
Johan Lönnroth vill öppna dörrarna till och bjuda in
hela svenska folket. Det är vår valutareserv. Den ska
nu användas för detta.
Det är oerhört allvarligt eftersom det undergräver
själva fundamentet för Riksbankens självständighet.
Jag förstår att partierna på vänsterkanten känner
det genant att det nu börjar avslöjas att staten går
back, och att ni måste låna i storleksordningen 15-20
miljarder per år. Om man kan ta 20 miljarder per år
från Riksbanken, vilket ni nu planerar, märks ju inte
det. Då kommer statsskulden att behållas ungefär på
den nivå där den är i dag. Mot den bakgrunden har
man lätt att förstå att det är en affärsidé som verkar
attraktiv. Men den står i bjärt kontrast till vad landet
verkligen skulle behöva.
Inte minst från erfarenheterna när det gäller Telia
vet vi att det hade varit bättre för Telia att ha en stark
privat ägare än att råka ut för den typ av debacle som
Telia-Telenor-affären innebar.
Fru talman! Varken Johan Lönnroth eller Yvonne
Ruwaida ligger vakna om nätterna och är oroliga för
att Riksbankens muskler nu sugs ut så att man inte
klarar av sin självständiga roll. Det har jag förståelse
för. Men jag tycker att det är märkligt att den social-
demokratiska gruppen i riksbanksfullmäktige och i
finansutskottet inte har större självbevarelsedrift än
att försöka rida spärr mot den här typen av kortsiktiga
åtgärder som nu föreslås.
Det finns ju en annan dimension av den här pro-
blematiken som gör det ännu mer allvarligt. Att det
verkar finnas resurser att ta av och pengar att föra in i
statsfinanserna för att Johan Lönnroth, Yvonne Ru-
waida och Jan Bergqvist ska ha lite mer pengar att
röra sig med, beror framför allt på två faktorer. Den
ena är att den svenska kronan för närvarande är ex-
tremt svag. Den svenska valutareserven som är i
utländska tillgångar växer väldigt kraftigt i kronor
räknat. Drygt 40 % av Riksbankens ökade egna ka-
pital beror på att kronan är extremt svag. En pikant
detalj i sammanhanget är att samma partier i vårpro-
positionen antar att kronan ska stärkas med 5 %. I ett
dokument talar man om att detta är en tillfällig effekt,
men man drar ändå in den till staten.
Den andra komponenten som gör att det här har
blivit en del pengar är att guldreserven - de 185,4 ton
guld som ligger i Riksbankens valv - tidigare har
varit bokförd till ca 1 miljard kronor. Nu har man
gjort en marknadsvärdering av guldet, och den ligger
på ungefär 12,7 miljarder i de papper som vi har att ta
ställning till i dag.
En intressant detalj i det sammanhanget är att vi
här har skrivit under ett femårigt avtal att icke sälja av
denna guldreserv. Likafullt ska Lönnroth, Ruwaida
och Bergqvist ta in pengarna som nu är bokförda till
staten. Att det finns en del pengar beror på att med
det ordinarie vinstdelningssystemet räknar man bort
tillfälliga effekter som en försvagad krona och för-
ändringar i värdering av t.ex. guldreserven. Därför
finns de kvar i någon mening i en bokföring, och den
tar man nu hand om.
Det här är en mycket kortsiktigt politik. Vi krist-
demokrater motsätter oss med kraft att Socialdemo-
kraterna och dess stödpartier så lättvindigt är beredda
att undergräva Riksbankens självständighet och möj-
lighet att försvara ett stabilt penningvärde från både
yttre och - måste jag säga när jag nu har hört Johan
Lönnroth - inre attacker.
Det är skadligt för Riksbanken att det inte längre
ska vara de långsiktiga reglerna för vinstdisposition
som ska gälla utan att statsskuldens uppkommande
behov från år till år tydligen ska avgöra hur mycket
pengar som Riksbanken ska leverera in till staten. Det
försvagar inte bara Riksbankens konsolidering utan
också dess trovärdighet inför framtiden.
Fru talman! Det vore slutligen en olycka för lan-
det om dessa tre partier fick möjlighet att fortsätta att
leda landets öden även efter nästa val. De för en poli-
tik som urholkar ett av de viktigaste framstegen som
har präglat svensk ekonomisk politik under det se-
naste decenniet, nämligen en självständig riksbank
med makt att bekämpa inflationen. Jag vill yrka bifall
till reservation 2.
Anf. 8 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Det är nästan som att jag kommer att
tänka på den gamla tidens väckelsepredikanter när jag
hör Mats Odell. Det var de präster som på 1800-talet
talade om socialismen och även kraven på allmän och
lika rösträtt för kvinnor och män som den lede satan.
Vi ska dela ut utsädet, säger Mats Odell. Vi suger
ut Riksbankens muskler. Sven Hulterström är nu inte
kvar i kammaren. Men jag undrar om han darrar inför
det förfärliga hotet om gamarna som ska kasta sig
över honom och Urban Bäckström och suga ut deras
muskler.
Riksgäldschefen Thomas Franzén var den som jag
först såg lägga fram detta förslag om 20 miljarder,
Mats Odell. Om det är så att Mats Odell har den upp-
fattningen att Thomas Franzén vill dela ut utsädet och
suga ut Riksbankens muskler tycker jag att den logis-
ka konsekvensen skulle vara att Mats Odell krävde
Riksgäldschefens avgång. Han har ett mycket stort
ansvar för att hålla inte minst den svenska statsskul-
den i schack.
Till sist till frågan om statens finanser. De kan va-
ra ett problem även om hela den offentliga sektorn
har en betydligt bättre ekonomi och vi nu för första
gången i år får en nettoförmögenhet i den offentliga
sektorn. Men ni vill beröva staten en massa pengar
genom era skattesänkningar. Är inte det i så fall både
karaktärslöst och utdelande av utsädet, Mats Odell?
Anf. 9 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte begära att
Johan Lönnroth har läst våra motioner. Men om han
gör det kan han sedan titta på den sammanställning
som finansutskottet har gjort. Då kan han se att vi
med vårt förslag amorterar 180 miljarder mer på
statsskulden än vad regeringen och Johan Lönnroth
gör.
Sedan till hans första exempel om gamla tiders
väckelsepredikanter. Jag vet inte vad som skulle be-
hövas för att väcka Johan Lönnroth ur hans nostalgis-
ka slummer, men detta räcker uppenbarligen inte.
Han håller fast vid att det var bättre när politikerna
styrde och vi hade en inflation som åt upp löneku-
vertens nominella löneökningar så att man i själva
verket blev allt fattigare hela tiden. Jag överlåter åt
kammaren att ta ställning till logiken i detta.
Riksgäldens chef Thomas Franzén har pekat på
möjligheten att ta pengar från Riksbanken. Han är
inte vem som helst i det här sammanhanget, Johan
Lönnroth. Det är han som nu ska låna upp de pengar
som er politik leder till, det underskott som staten har.
Det är klart att han vill peka på möjligheter att klara
av detta.
Men det är inte hans uppgift att fatta beslut. Det är
riksbanksfullmäktige och dess ordförande Sven Hul-
terström, tillika gruppledare för socialdemokratiska
riksdagsgruppen, som i den skrivelse som han har
skickat till finansutskottet har rekommenderat att man
ska nöja sig med de första 20 miljarderna.
Sedan har någon övertygat samme Hulterström att
i egenskap av gruppledare köra över sig själv i sin
egenskap av riksbanksfullmäktiges ordförande och gå
med på att man tar ytterligare 20 miljarder. Detta är
en mycket intressant förändring av uppfattningen på
kort tid från samma person. Det är inte någonting som
jag ska döma om, utan det är mer en fråga för valbe-
redningen inom socialdemokraterna.
Anf. 10 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Ni ska amortera 180 miljarder kronor
mer på statsskulden. Jag tillåter mig att tvivla. Jag är
ute rätt mycket i landet, Mats Odell, och jag lyssnar
även på kristdemokratiska politiker i t.ex. vägfrågan.
Mats Odells partikamrater hemma i Västra Götaland
har oändligt mycket pengar till alla möjliga sorters
vägar. De talar om mer pengar till vården. Det är en
stor önskelista. Jag tror inte på era 180 miljarder. Jag
har läst era motioner, Mats Odell. Det är till mycket
stora delar luft som ni delar ut.
Mats Odell var tidigare inne på devalveringspoli-
tiken och att jag skulle se tillbaka på 80-talet med
nostalgi. Nej, jag gör inte det. Det var ingen bra poli-
tik. Den devalveringspolitik som inleddes under de
borgerliga regeringarna år 1977 var inte bra. Det
måste föras en ekonomisk politik som håller tillbaka
inflationen och som ökar sysselsättningen och som
har ökad sysselsättning som överordnat mål.
Det kräver ett ansvarstagande. Det kräver kanske
t.o.m. stark karaktär, Mats Odell. Jag kan avsluta med
att ställa samma fråga till Mats Odell som jag förut
ställde till Gunnar Hökmark. Är grundorsaken till att
Mats Odell vill låsa in pengarna i Riksbanken och
över huvud taget låta Riksbanken fatta de grundläg-
gande besluten att Mats Odell, jag och andra riks-
dagsledamöter har för svag karaktär för att klara av
att ta det ansvar som måste tas för en sund ekonomisk
politik?
Anf. 11 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte bedöma Jo-
han Lönnroths karaktär. Jag hoppas att den aldrig
sätts på det provet att han skulle få möjlighet att på-
verka dessa saker. Den är kanske inte så intressant i
det här sammanhanget.
Jag menar att det finns en likhet med domstolarna.
Vi i riksdagen stiftar lagar. Sedan överlåter vi till
domstolarna att tolka lagarna. Därefter kan vi ändra
på dem. Vi fastställer här ett inflationsmål för Riks-
banken att följa. Vi tror att Riksbanken är bäst på att
göra det. Det är den politik som jag håller fast vid.
All erfarenhet pekar på att det är den som också leder
till det bästa resultatet för människorna i vårt land.
Johan Lönnroth är mycket ute i landet, säger han.
Där får han höra att kristdemokraterna vill satsa
mycket på vägar. Det är rätt. Vi har i vårt budgetal-
ternativ 8,5 miljarder mer än regeringen till just in-
frastruktur. Vi har ett budgetalternativ som har balans
på en lägre nivå med ett lägre utgiftstak än regering-
ens. Vi säljer ut mer av statlig egendom. Vi tror näm-
ligen att det är den tillgång som vi i stället ska använ-
da för att amortera på statsskulden med, Johan Lönn-
roth. Vi ska inte ta av valutareserven.
Nästa gång vi ska göra en översyn av hur mycket
Riksbanken bör ha till sitt förfogande i balansräk-
ningen är den dag vi har fattat beslut om att bli med-
lemmar av den europeiska monetära unionen och att
Sverige ska få euron som sin valuta. Då är det dags
att se över detta igen, inte förr.
Anf. 12 LENA EK (c):
Fru talman! Ärade åhörare i bänkarna och på läk-
taren! Jag tänkte inte diskutera anslaget till vägar. Jag
tänkte diskutera det betänkande från finansutskottet
som heter Penningpolitiken och Riksbankens förvalt-
ning 2000 och som handlar om finansutskottets vär-
dering av Riksbankens verksamhet under förra året.
Den stabila ekonomi som vi trots allt har i Sverige
i dag är ett resultat av saneringen av statsfinanserna,
av de avregleringar som har gjorts och av den hög-
konjunktur som nu råder i Västeuropa och i stora
delar av världen men där man i dag har sjunkande
tillväxtnivåer och där man börjar ifrågasätta hur länge
denna högkonjunktur som nu råder kommer att kunna
fortsätta.
När det blir lågkonjunktur då blåser det. Det vet
vi. Det kan bli ganska besvärliga situationer. Och vi
har i denna kammare fattat ett beslut i god demokra-
tisk ordning, där en majoritet av riksdagsledamöterna
tycker att det är viktigt att Riksbanken har en fristå-
ende ställning för att Riksbankens agerande när det
gäller penningpolitik och inflation ska vara förtroen-
deingivande och att man ska kunna lita på att det går
att förutse den politik som förs från Riksbankens sida.
Därför är det också viktigt att granska och utvär-
dera Riksbankens penningpolitik. Och tilltron till
Riksbanken är viktig som stabiliserande faktor. De
människor och de företag som ska fatta beslut om
investeringar, handla, köpa hus, utbilda sig och de
företag som kanske ska investera i ny teknik behöver
veta att det finns stabila aktörer i den här världen.
Och ett sätt som riksdagsmajoriteten har valt för att
skapa möjligheter för just ett stabilt agerande är att ge
Riksbanken en fristående ställning. För att genom-
skinligheten ska finnas och trovärdigheten ska öka så
resonerar både Riksbanken och vi i finansutskottet
väldigt mycket om öppenhet i detta sammanhang, att
det finns en gedigen och tydlig information, att sta-
tistiken är trovärdig, att analysinstrumenten redovisas
ordentligt och att man därför på marknaden, enskilda
människor och företag som utgör marknaden, ska
kunna se anledningen till Riksbankens agerande i
olika konjunktursituationer och olika konjunktur-
svängningar.
Därför är det extremt viktigt att vi politiker re-
spekterar Riksbanken och hur vi behandlar Riksban-
ken. Varför är det så viktigt? Jo, därför att hushållens
och företagens agerande väldigt mycket avgör om
konjunkturen ska gå ned eller om den ska gå upp. Just
nu är vi väldigt bekymrade över hushållen i USA och
deras försämrade framtidstro. Vi är väldigt bekymra-
de över att hushållen i Sverige handlar mindre.
Frågan om hur vi respekterar Riksbankens fristå-
ende ställning har ställts på sin spets i den här frågan
som finns i detta betänkande om Riksbankens konso-
lideringsbehov och hur vinsten i Riksbankens verk-
samhet ska hanteras. Har det inte funnits några prin-
ciper för detta? Jo, visst har det det. Sedan 1988 har
man haft en princip om att av den vinst som upp-
kommer ska 80 % återföras till staten, och 20 % ska
användas för att bygga upp det egna kapitalet och ge
Riksbanken handlingsfrihet. Det kan ju behövas i ett
läge när det blåser att Riksbanken t.ex. intervenerar.
Och då behövs det kapital. Detta har under de senaste
åren i snitt gett ca 8 miljarder. Nu har det uppstått en
situation som är ovanlig, nämligen ett större överskott
än man har förväntat sig beroende på att kronan har
sjunkit och beroende på, som vi har hört tidigare i
debatten, att man värderar guldet i de djupaste kassa-
valven på ett annat sätt. Då har riksbanksfullmäktige
diskuterat detta helt enligt de principer som vi har
jobbat efter förut och kommit fram till att det här
finns en möjlighet att tillgodose Riksbankens behov
av att ha lite muskler för att kunna gripa in och sta-
tens behov, förstås, av inleveranser av pengar. Och
man har bestämt sig för att 20 miljarder är bra. Det
kan man lägga till - 8 + 20 miljarder. Riksbanksfull-
mäktige leds av den person som också är ordförande i
den socialdemokratiska riksdagsgruppen, och i riks-
banksfullmäktige har det varit enighet kring dessa
8 + 20 miljarder.
Sedan inträffar den situationen att det har väckts
en motion från en enskild ledamot i riksdagen som
tycker att man väl kan plocka in mera pengar av olika
anledningar. Och det är klart att det alltid finns hål att
stoppa i. Och då har det förts en diskussion i detta
sammanhang som har lett till att man helt plötsligt har
begärt att riksbanksfullmäktige nästa år ska inleverera
20 miljarder till, en begäran som inte har behandlats
och diskuterats i riksbanksfullmäktige. Detta ger ju
bekymmer, särskilt när det gäller den tunga frågan,
nämligen Riksbankens oberoende ställning och frå-
gan om vi kan lita på att den faktiskt är oberoende.
Och i det protokoll som finns från finansutskottets
utfrågning med riksbankschefen så säger riksbanks-
chefen följande:
"Nu har vi byggt upp, på olika sätt, en bra valuta-
reserv. Att då ständigt ha riksdagens ifrågasättande av
detta är en besvärlig situation. Man måste på något
sätt stänga detta, sätta punkt för diskussionen och
fatta ett beslut."
Det var det förslag som kom från riksbanksfull-
mäktige, att man skulle ta detta, sätta punkt för dis-
kussionen och fortsätta enligt de principer som vi har
haft sedan 1988.
I detta läge blir det alltså en utskottsmajoritet där
man ansluter sig till förslaget från en enskild motio-
när, en enskild ledamot. Och det gör det ännu mer
tydligt att man ändå måste fråga: Är man beredd att
respektera Riksbankens oberoende ställning när man
kan svänga från principer som har använts sedan
1988 på grund av ett förslag från en enskild ledamot
som inte är berett i någon av de instanser som har
ansvar för Riksbankens verksamhet? Jag tycker att
det är mycket trist att utskottsmajoriteten har landat
på denna åsikt. Vi har ju tidigare kunnat ha en stabil
majoritet i överenskommelser runt Riksbankens ställ-
ning och hur detta ska skötas och också respekterat
den överenskommelse som tidigare har gjorts.
I utskottsbetänkandet säger majoriteten att man
anser att den här extra uttaxeringen om 20 miljarder
faktiskt fullföljer principen. Utskottet skriver:
"Utskottet delar fullmäktiges uppfattning att man
vid en prövning av hur stort eget kapital som Riks-
banken skall ha måste tillgodose Riksbankens behov
av stabilitet och trovärdighet i sin verksamhet."
Det är rätt så långt. Det är vi alla överens om, och
det var det som vi var överens om när vi beslutade
om Riksbankens nuvarande ställning.
Men efter att ha skrivit detta kommer man i nästa
del av betänkandet fram till att man klipper till med
20 miljarder till. Det är väl bra.
Analysen och stabiliteten i detta beslut står i skarp
kontrast, nästan i motsatsställning, till de intentioner
som finns i överenskommelsen om Riksbankens
ställning, riksbanksfullmäktiges uttalande vid många
tillfällen i många olika sammanhang. Därför har jag
tillsammans med de andra oppositionspartierna reser-
verat mig mot detta där vi ansluter oss till det förslag
som fullmäktige självt har lagt fram och där vi be-
stämt avvisar både detta arbetssätt, metoden att kom-
ma fram till beslutet, och innehållet i sig, eftersom det
inte är berett på ett ordentligt sätt.
Fru talman! I betänkandet finns också frågan om
utvärdering av penningpolitiken. Det är en hemstäl-
lanspunkt. Där finns det en reservation som handlar
om kronans ställning. Jag måste konstatera att det är
väldigt bekymmersamt att kronans värde sjunker. Vi
borde faktiskt finna en teknik eller strategi för hur
stora penningtransaktioner som innebär ett utflöde av
valuta från landet och som sker på beslut av offentli-
ga myndigheter ska samordnas på ett sådant sätt att
inte alltihop kommer i början av året. Därmed blir det
ju så att säga självmål, att man genom egna aktioner
skadar kronans ställning. Därför yrkar jag bifall till
reservation 1.
Vi har från Centerpartiet avvisat förslaget om lag-
regleringar av offentliga utfrågningar om Riksbanken
och också förslaget om lagreglering av tidpunkten för
offentliggörande av riksdagens protokoll. Det innebär
att jag fasthåller åsikten i diskussionen om konsolide-
ringsbehovet men enbart yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 13 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Ibland slås man av att det är en väldig
tur att vi inte har samma debattregler här i riksdagen
som man har i radioprogrammet På minuten, där man
måste hålla sig till ämnet, inte får tveka och inte får
upprepa sig. Ibland tror jag kanske ändå att vi skulle
försöka tillämpa de reglerna lite mer.
Det här handlar om utvärdering av penningpoliti-
ken och om Riksbankens förvaltning. Det är bara att
konstatera att i alla de ekonomiska reformer som har
genomförts under första halvan av 90-talet är infla-
tionsekämpningspolitiken och den självständiga
Riksbanken en väldigt viktig del, och det har varit
väldigt lyckosamt. Det har gått bra för Sverige. Det
går bra för Sverige. Inte minst majoriteten här är
väldigt noga med att i tid och tid påpeka att det går
mycket bra för Sverige. Man är t.o.m. så ivrig att man
påpekar att nu bedriver vi reformer med egna pengar,
inte lånade. Det har ju sin anknytning till det som
kommer längre fram i betänkandet, nämligen att man
snattar pengar i stället.
Detta med en självständig riksbank var ett beslut
som fattades efter att Socialdemokraterna till en bör-
jan hade varit rätt motsträviga, och Vänsterpartiet var
helt emot. Många har ju förenat ett motstånd mot
låginflationspolitik och en oberoende riksbank med
att egentligen vilja ha en annan tingens ordning. Nu
visar den utvärdering som finansutskottet har gjort att
det har varit en mycket lyckosam politik de tre se-
naste åren. Inflationen har varit låg fast tillväxten har
varit hög, och arbetslösheten har kunnat minska.
Vi konstaterar att inflationsbenägenheten har
sjunkit, och detta är ju mycket bra. Vi konstaterar
också att andra orsaker till att prisnivåerna har kunnat
hållas nere är avregleringar och starkt konkurren-
stryck. Det är inte något som man har åstadkommit av
sig själv utan det beror på av riksdagen fattade beslut
om förändringar av hur olika system ska fungera. Det
kommer alltså inte av sig självt, och det kan ju de
fundera på som har motsatt sig dessa avregleringar.
De kan fundera på hur det hade sett ut om man hade
följt deras politik i stället på energiområdet, teleom-
rådet osv.
Vi konstaterar också från finansutskottets sida att
det i efterhand har visat sig att Riksbanken har gjort
felbedömningar vid några tillfällen. Man har antingen
överskattat eller underskattat olika saker. Men vid
samma läge i förväg har de flesta andra bedömare
gjort detsamma. Vi var väl inte så mycket bättre själ-
va. På det stora hela visar det sig att det här systemet
funkar bra och att det är en viktig pusselbit i det eko-
nomiska reformarbetet.
Jag vill framhålla att den enkla sanningen är att
inflation tar pengar från de fattiga och ger pengar till
de rika. Inflation drabbar villkoren för jobb och före-
tagande och därmed också byggandet av välståndet.
Välstånd måste skapas innan det kan fördelas. Därför
är det bra med låg inflation. Det är inte heller så som
det ibland framställs; att man kan tycka att det är
bättre med lite högre inflation om man får andra för-
delar. De fördelarna äts ju snabbt upp, och kvar står
man med att lönen inte räcker lika långt som den
gjorde månaden innan, och ju mindre lön man har
desto svårare är det att klara detta.
Jag vill också bara passa på att instämma i den oro
för kronförsvagningen som bl.a. framfördes här av
Lena Ek och Gunnar Hökmark. Kronan har sjunkit
8 % på det dryga år som har gått sedan man förra
gången gjorde bedömningen att kronan skulle börja
stiga. Nu skriver man i vårpropositionen från majori-
teten att kalkylerna bygger lite grann på att kronan
stärks igen - även om ingen riktigt talar om hur det
ska gå till.
Så övergår jag till själva oberoendet. Det är ju inte
så att Riksbanken är fullständigt oberoende att ägna
sig åt vad man vill. Riksbanken har i god demokratisk
ordning fått en riktlinje, ett uppdrag, av denna riks-
dag, nämligen att hålla ett stabilt penningvärde. Den
fråga man måste ställa sig är: Är det uppdraget som är
felaktigt? Det är där skon egentligen klämmer. Är det
uppdraget som är felaktigt, är det det man vill omprö-
va? Det kan man i så fall göra i god demokratisk
ordning, men det finns ingen majoritet för det. T.o.m.
Vänstern själva säger ju att det är det här uppdraget
Riksbanken ska ha. Då förstår jag inte problemet.
Man ger någon i uppdrag att utföra en uppgift.
Vänstern vill upphäva detta oberoende, och det
måste finnas ett syfte med det, nämligen att man vill
få fram ett annat uppdrag. Men då kan man ju lägga
fram ett förslag om det i stället, alltså att ändra upp-
draget. Vi kom ju alldeles unisont fram till att tillstyr-
ka förslaget om ansvarsfrihet och förslaget till utdel-
ning från Riksbanken som det har kommit från full-
mäktige. Men i det här ligger att man samtidigt från
majoriteten gör något helt annat. Man föreslår nämli-
gen att det ska komma ytterligare en inleverans. Man
talar om principerna i fråga om inleverans. De har
beskrivits mångordigt av Mats Odell tidigare, så jag
behöver inte gå in på dem. Man säger att principerna
ska gälla, men likafullt ska man ta en hacka till.
Det här är ett väldigt underligt beteende, tycker
jag. Det strider rätt mycket mot något som jag tycker
är en väldigt viktig sak med en oberoende riksbank,
nämligen öppenhet och tydlighet. Det har ju varit en
ordentlig genomgång i all öppenhet av både princi-
perna för utdelning och hur man har kommit fram till
att det ska göras en extra utdelning. Den har hela
riksbanksfullmäktige ställt sig bakom. En del av de
ledamöterna sitter för övrigt här i finansutskottet eller
i denna kammare fast inte just nu.
Sedan har man någon annanstans, i något slutet
rum, gjort en annan bedömning, en bedömning som
inte finns redovisad i betänkandet. Där skriver man
bara upp att man vill ha 20 miljarder till. Men vad
som ligger bakom de bedömningarna, som samma
personer inte ville säga något om på Riksbanksfull-
mäktige, det får inte vi andra veta. Det tycker jag står
mycket starkt i strid med de krav man måste ställa på
hur riksdagen ska hantera en oberoende riksbank och
på hur en oberoende riksbank måste hantera öppen-
heten och tydligheten. De fullmäktigeledamöter som
har sagt en sak öppet och tydligt i sin redovisning till
riksdagen säger här något annat, fast med vilka argu-
ment får vi inte veta.
Man behöver inte vara någon stor konspirations-
teoretiker för att misstänka att det just är det faktum
att det inte alls är egna pengar utan lånade pengar
som man använder till reformerna som gör att man
vill plocka lite mer ur kakburken, om vi nu ska an-
vända hushållsmetaforerna. Jag tycker att det är oro-
ande av två skäl. Dels undergräver det Riksbankens
förmåga att verkligen hantera de problem och situa-
tioner som kan komma framöver, dels väcker det en
stor oro om vad denna majoritet i kammaren i andra
slutna rum kan tänka sig att öppna för andra kakbur-
kar på andra hyllor framöver. Det finns ju pensions-
fonder, som vi vet att det ständigt talas om att man
skulle vilja göra någonting åt.
Jag tycker att det är mycket oroande, och jag
tycker att det är synd att man väljer att inte göra detta
i öppenhet och tydlighet. Den omprövning av princi-
perna för utdelning från riksbanken som kan bli möj-
lig vid ett EMU-inträde ska göras då, och inte för-
skotteras.
Fru talman! Till sist tycker jag, som jag sade tidi-
gare, att några mycket viktiga ledord för en oberoen-
de riksbank är just tydlighet och öppenhet. Folk ska
inte bli förvånade över några beslut från Riksbanken,
eller som vice riksbankschef Lars Heikensten sade
vid ett seminarium: Det ska var tråkigt när vi talar.
Det ska inte komma några överraskningar.
För att bidra till att säkerställa den öppenheten
och tydligheten har vi föreslagit att rätten till utfråg-
ning från riksdagens sida ska lagfästas. Det har aldrig
varit några problem, men det är viktigt för tydlighe-
tens skull att detta lagfästs. Offentliggörandet av
protokollen ska också lagfästas, inte för att det har
varit några problem utan för att säkerställa tydlighe-
ten. Detta ska inte vara upp till några framtida be-
dömningar någon annanstans, utan det ska vara tyd-
ligt att protokollen är öppna och att utfrågningar ska
kunna hållas.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 3.
Anf. 14 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Karin Pilsäter säger att vi inte skulle
vilja ändra uppdraget för Riksbanken. Men det är
faktiskt just vad vi vill! Vi vill alltså att Riksbanken
ska underordnas den samlade ekonomiska politik som
vi ska besluta om här i riksdagen. Där vill vi ha sys-
selsättningsmålet som överordnat mål. Vi vill också
ha låg inflation, men vi vill alltså att sysselsättnings-
målet ska vara överordnat i den ekonomiska politi-
ken.
Jag förstod inte riktigt resonemanget om att be-
dömningarna när det gäller de 20 miljarderna görs i
slutna rum, och att det inte skulle vara möjligt för oss
i finansutskottet och riksdagen att ta en annan ställ-
ning än vad Riksbanken gör. Riksbanken agerar själv-
fallet utifrån sina, ganska begränsade, målsättningar,
men vi har att ta hänsyn till hela den svenska ekono-
min inräknat frågorna om ERM, EMU, finanspoliti-
ken, sysselsättningen osv. Det är alltså inte alls det
minsta konstigt att vi efter en öppen debatt i finansut-
skottet och här i riksdagen kan komma fram till ett
annat ställningstagande.
Jag förstår inte det här. I så fall skulle ju hela ut-
värderingen av riksbankspolitiken vara onödig - om
vi aldrig fick ifrågasätta de bedömningar som våra
egna partikamrater, och ibland kanske rentav samma
personer, gör i Riksbanken.
Anf. 15 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är självklart att finansutskottet
självständigt ska bedöma den skrivelse som kommer
från Riksbanken med de bedömningar som man har
gjort där. För en del kan ju det bli lite svårt, med
tanke på att de sitter på dubbla stolar - men i alla fall.
Men ni har ju sagt att ni håller med om den be-
dömning som Riksbanken har gjort, men att ni ändå
vill ha 20 miljarder till. Det är där som resonemanget
glappar. Man säger ju inte att Riksbanken har gjort en
felaktig bedömning av att principerna för utdelning
bör gälla, utan man säger: Vi vill ändå ha 20 miljar-
der till! Det är då som det stora frågetecknet sätts upp
på väggen: Vad säger ni nästa år? Och vad säger ni
om andra pengar som kan tänkas finnas på andra
ställen?
Man gör ju ingen öppen och tydlig redovisning av
vilka argument och vilka andra bedömningar av
Riksbankens konsolideringsbehov man har än vad
som har framgått av den skrivelse som riksbanks-
fullmäktige har skickat till oss.
Självfallet ska vi kunna ifrågasätta dem, och själv-
fallet ska vi kunna ändra de förslagen. Det är ju där-
för vi har utvärderingen, och det är därför vi lägger
fram förslaget för riksdagen. Ni skriver inte tydligt
hur ni resonerar.
Anf. 16 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Då får vi kanske ta till oss det till den
gången - om vi verkligen ska fatta beslutet om de
ytterligare 20 miljarderna - och utveckla argumenta-
tionen närmare. För egen del får jag säga att jag tyck-
er att Bengt-Ola Ryttar i sin motion har en del av
denna argumentation. Jag tycker faktiskt också att det
framgår av betänkandet varför vi anser att man ska
kunna leverera in de ytterligare 20 miljarderna vid ett
senare tillfälle.
Anf. 17 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Får jag då påminna Johan Lönnroth,
fru talman och alla andra i denna kammare om att
Johan Lönnroth och majoriteten tillsammans föreslår
att Bengt-Ola Ryttars motion ska avslås. Det blir lite
konstigt att hänvisa till Bengt-Ola Ryttars argument
för varför man ska ta 20 miljarder kronor av riksban-
ken när man på sidan innan har skrivit att den motio-
nen har ett så dåligt förslag att den bör avslås. Med
den typen av skrivningar från majoriteten är det san-
nerligen inte lätt att försöka upprätthålla detta med
öppenhet, tydlighet och förutsägbarhet när det gäller
riksdagens hantering av Riksbanken.
Anf. 18 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Jag tycker att det är rörande att läsa
vad den s.k. bankkommittén skrev om Riksbanken för
drygt 100 år sedan - och det tycker tydligen Mats
Odell också eftersom han omedelbart begär replik.
Bankkommittén sade: I trots av alla de förluster
och lidanden som Riksbanken vållat kan den ännu i
dag antas vara av sin principal riksdagen omfattad av
en kärlek som århundradens gemensamma liv endast
gjort starkare.
Min egen kärleksförklaring till Riksbanken är nog
inte lika passionerad, men den låter så här: Jag är glad
och stolt över att Sveriges riksbank står sig så väl i
förhållande till centralbanker i andra länder. Vår
riksbank präglas av öppenhet och insyn. Den är stark
och välkonsoliderad, och den kan tjäna som ett ut-
märkt exempel på en välskött centralbank. Jag tvekar
inte att säga att Sveriges riksbank är en centralbank i
världsklass.
Denna kärleksförklaring innebär förstås inte att
jag faller på knä för Riksbanken i någon okritisk
beundran. Tvärtom ska finansutskottet med ett vaket
och kritiskt öga granska Riksbanken och slå ned på
de fel och brister som vi upptäcker.
En av direktionens medlemmar har sagt: Har vi
fel så ska vi hudflängas.
Så brutala och blodiga metoder vill vi verkligen
inte använda oss av i finansutskottet, men vi vill för-
stås se att fel och brister som upptäcks rättas till och
att Riksbanken utvecklas på bästa sätt.
Ser vi på resultatet av den samlade ekonomiska
politiken, där Riksbankens penningpolitik ingår som
en viktig del, kan vi glädja oss åt stora framgångar
under de senaste åren. Vi har en ekonomi vid god
vigör där alltfler får jobb. Arbetslösheten krymper. Vi
har låga räntor, låg inflation och de högsta reallöne-
ökningarna på 50 år. Det finns ett gediget förtroende
för att inflationen kommer att hållas på en låg nivå
även i fortsättningen.
Det är helt i sin ordning att oppositionen försöker
framhäva skuggor som kan finnas i den ljusa bilden.
Det är bara bra. Men tyvärr är en del av er så ivriga
att svartmåla svensk ekonomi att det snabbt blir fel.
Till det kommer att några av er har en oerhörd svag-
het för konspirationsteorier. Karin Pilsäter framställde
sig som enbart en liten konspirationsteoretiker här i
talarstolen, men jag tyckte att hon ändå var rätt så
framgångsrik med ett betydande antal grova, felaktiga
påståenden. Karin Pilsäter kan förstås inte riktigt
tävla med Mats Odell ännu. Han är i särklass när det
gäller konspirationsteorier. Jag hann inte räkna alla
under hans korta anförande, men det rörde sig säkert
om ett tiotal olika uppfattningar som Mats Odell
tillskrev mig som jag alls inte har och som det inte
heller finns något som helst stöd för i finansutskottets
betänkande.
Jag tycker faktiskt att det är oförskämt; det är att
sjaska ned debatten att föra den på det sättet.
Mats Odell larmar också och går an om ett kom-
mande underskott i statsbudgeten. Det är en fråga
som kan diskuteras på ett annat sätt. Vi får väl se hur
det blir med den saken framöver. Men jag kan med
tillfredsställelse konstatera att sett till de fyra senaste
åren har vi hittills överträffat saldomålen med ett plus
på totalt 155 miljarder kronor. Vad vi säkert vet är att
den offentliga sektorns sparande utvecklas mycket
positivt framöver - där hör vi till de bästa bland EU-
länderna.
Om det framöver blir ett underskott i statsbudge-
ten kommer det att vara utomordentligt blygsamt i
förhållande till de gigantiska underskott på uppemot
240 miljarder kronor som kunde noteras på den tiden
då Mats Odell fanns i regeringen. Jag är säker på att
statsbudgeten på längre sikt blir mycket starkare med
en socialdemokratisk politik än med en borgerlig
politik.
Vi har här fått höra att det är ansvarslöst och
skadligt att gå ifrån de riktlinjer för Riksbankens
utdelning som har gällt sedan 1988. Jag kan tänka
mig att den som lyssnar på dagens debatt måste ha
väldigt svårt att föreställa sig att ni förra året var med
och ifrågasatte just de riktlinjerna. Då sade utskottet
enhälligt att de här riktlinjerna tillkom i ett läge där
det rådde helt andra förutsättningar för penning- och
valutapolitiken, så det är inte självklart att de också
ska gälla i framtiden.
Det sade ni faktiskt då. När vi nu har debatten här
är det som bortblåst. På något sätt blir det som att
man får debattera mot en fladdrande gardin; man vet
aldrig riktigt vart den tar vägen.
Johan Lönnroth däremot står på sig. Han vill att
Riksbankens organisation och ställning ska ändras till
det vi hade förut men det går inte ihop med Sveriges
internationella åtaganden. Av riksdagens beslut om
EU-medlemskapet framgår det tydligt att vi är skyl-
diga gentemot EU att anpassa Riksbanken till kraven
på en mer oberoende ställning, inklusive instruktions-
förbud och en begränsning av möjligheterna att av-
sätta riksbankschefen.
Den lösning som nu föreligger är resultatet av en
kompromiss mellan fem partier som, till skillnad från
Vänsterpartiet, anser att Sverige även i detta sam-
manhang ska stå för sina internationella åtaganden.
Sedan ligger det förstås också ett värde i att det finns
en bred och långsiktig politisk överenskommelse om
Riksbankens ställning. Bara för några månader sedan
visade vi socialdemokrater att vi är beredda att stå för
den uppgörelsen, liksom vi är beredda att stå för and-
ra uppgörelser som vi träffar.
I och för sig hade jag sett fram emot att i dag få
chansen att för en gångs skull göra en genomgång av
alla de tolkningar och omdömen som förekommit i
riksdagsdebatterna om Anita Gradins och min reser-
vation till Riksbanksutredningen men jag märker att
jag inte heller i dag har den tiden till mitt förfogande.
Låt mig bara säga att anledningen till att vår reserva-
tion väckt så stor anklang i vissa kretsar, men också
så stor anstöt i andra kretsar, nog till en del kan vara
att den är en genuin hyllningssång till den parlamen-
tariska demokratin. Där kommer den t.ex. i direkt
motsättning till den reservation som finns i dagens
utskottsbetänkande av Moderaterna, Kristdemokra-
terna och Folkpartiet
Vi har, som vi vet, ett långtgående tjänsteman-
nastyre av Riksbanken som en ofrånkomlig följd av
våra internationella förpliktelser. Men det betyder
inte att vi av bara farten ska ge Riksbankens direktion
makt att bestämma över riksdagens arbete. I reserva-
tionen föreslår ni bl.a. att vem som helst av de sex
tjänstemännen i riksbanksdirektionen när som helst
ska kunna påkalla att vi i riksdagen anordnar en of-
fentlig utfrågning med den tjänsteman som begär det.
Jag tycker att riksdagens arbete ska bestämmas av
riksdagen, att de folkvalda själva ska bestämma över
sitt eget arbete. Det är principiellt fel att ge tjänste-
män hos en underordnad myndighet rätt att bestämma
över de folkvalda och deras arbete. Detta är ett för-
slag som inte hör hemma i en parlamentarisk demo-
krati.
Jag har tidigare hört Karin Pilsäter säga att hon är
emot bugande för riksbanksdirektörer men det här är
ju ett förslag som i princip innebär att riksdagens
arbete ibland ska falla på knä för Riksbankens direk-
tion. Visserligen talar all sannolikhet för att Riksban-
kens tjänstemän är så kloka att de aldrig någonsin
skulle utnyttja en sådan här tvångsregel men rent
principiellt är det helt vedervärdigt att införa en lag
som innebär att när någon i Riksbankens direktion
rycker i snöret ska riksdagen sprattla, vare sig riksda-
gen vill eller inte och vare sig tidpunkten är lämplig
eller inte. Det här förslaget är praktiskt onödigt och
principiellt helt vedervärdigt.
Nu hänvisar ni till att det finns en liknande ord-
ning i EU mellan Europaparlamentet och Europeiska
centralbanken. Den ordningen innebär att rycks det i
snöret på ena sidan, ska man ställa upp på den andra
sidan. Men att Europaparlamentet och Europeiska
centralbanken har en sådan här ordning är ju bara
ytterligare ett exempel på den utomordentligt svaga
och underordnade roll som Europaparlamentet har
inom EU. EU är ingen parlamentarisk demokrati, och
Europaparlamentet går inte alls att jämföra med ett
nationellt parlament i en parlamentarisk demokrati.
Vad som förvånar mig alldeles särskilt är att
Folkpartiet av alla partier står bakom det här förslaget
- Folkpartiet med, vill jag gärna säga, sitt stolta för-
flutna när det gäller kampen för den parlamentariska
demokratin, långt innan Folkpartiet blev Folkpartiet.
Om Karl Staaff kunde läsa den här reservationen
skulle han vända sig i sin grav.
Det här pinsamma förslaget finns visserligen inte
med i Folkpartiets egen motion men i den avgörande
reservationen sväljer Karin Pilsäter Moderaternas
motion med hull och hår. Karl Staaffs parlamentaris-
ka demokratiliberalism byts ut mot Karin Pilsäters
oparlamentariska pekpinneliberalism - sorgligt men
sant!
Så gäller det den reservation där man tycker att
det tog för lång tid att utse en ny direktionsmedlem
efter Kerstin Hessius. Hennes mandatperiod gick ut
den 31 december förra året. Normalt skulle rekryte-
ringsarbetet ha klarats av under hösten men här finns
en särskild omständighet eftersom det då i riksdagen
låg ett förslag från riksbanksfullmäktige. Om riksda-
gen följde det förslaget skulle fullmäktige kunna
avstå från att tillsätta den plats som blev ledig från
den 1 januari 2001. Nu tog inte riksdagen sitt beslut
förrän den 16 december. Jag tycker inte att det är
rimligt att kritisera fullmäktige för att man inte be-
drev ett aktivt rekryteringsarbete förrän man hade
tillgång till riksdagsbeslutet.
En sak som hittills inte har kommit till allmän
kännedom är att de som har kritiserat det här mest,
nämligen Moderaterna, har ett stort ansvar för att det
blev som det blev. Den moderate vice ordföranden i
riksbanksfullmäktige gav ett besked som visade sig
inte hålla i verkligheten. Han meddelade att han hade
varit i kontakt med såväl Centerpartiet som Folkparti-
et och att dessa två partier inte hade något att invända
mot det förslag som fullmäktige lämnade till riksda-
gen. Men vi vet alla att när förslaget kom till riksda-
gen höll inte det beskedet. Att nyrekryteringen drog
över till 2001 beror alltså till en del just på dem som
allra hårdast har kritiserat den här tidsutdräkten,
nämligen Moderaterna.
Aprilsiffran för inflationen har gett kanske inte
mycket men väl lite extra stimulans åt dagens diskus-
sion. Man kan väl säga: En fluga gör ingen sommar,
och en enstaka månadssiffra avgör inte inflationen på
längre sikt. Givetvis måste Riksbanken ha full upp-
märksamhet och beredskap vad gäller de prisföränd-
ringar som sker. Jag för min del har stort förtroende,
fullt förtroende, för att Riksbanken kommer att klara
en låginflationspolitik även i fortsättningen.
När ni kopplar diskussionen om aprilsiffran till
försvagning av kronan glöm då inte att från valutau-
nionens start årsskiftet 1998/99 har euron sjunkit med
över 4 % i förhållande till svenska kronan. Då kosta-
de euron 9:49 kr. I dag kl. 9.15 kostade euron 9:05 kr.
Visst har kronan svängt en del mot dollarn, men den
har verkligen inte åkt en sådan berg- och dalbana som
euron har gjort. Ni var många på högerkanten som
larmade om att nu kommer kronan att sjunka som en
sten i förhållande till euron. I stället blev det euron
som sjönk i förhållande till kronan. När det gäller
räntan högg ni också i sten. Att Europeiska central-
banken har hamnat på en klart högre räntan än den
svenska riksbanken är tvärtemot vad ni sade skulle
bli.
Så till frågan om Riksbankens utdelning till sta-
ten. Man kan fråga sig: Tror ni verkligen att det gag-
nar Riksbanken att ni nu beskriver det som plundring
av Riksbanken, snatteri från Riksbanken, att man äter
upp utsädet, äter upp valutareserven? Är en sådan
debatt verkligen till gagn för Riksbanken, om det nu
är den ni på något sätt vill slå vakt om?
Jag kan säga att för min del har varken Thomas
Franzéns uppfattning eller Bengt-Ola Ryttars motion
spelat någon roll för mitt ställningstagande. Jag har
helt andra grunder för det, och jag ska redovisa det.
Jag ska läsa upp vad utskottet konstaterade förra
året, enhälligt, och där ni själva var med: Utskottet
noterar också att Riksbanken i sin analys för egen del
bedömer att banken i dag är väl konsoliderad och att
någon ytterligare konsolidering för närvarande inte
anses nödvändig. Något resonemang om på vilken
nivå det egna kapitalet bör ligga på i dagens situation
och i en framtida situation med eventuellt andra väx-
elkursarrangemang förs däremot inte. Ej heller kom-
menteras närmare i vad mån nuvarande principer kan
komma att leda till att det egna kapitalet inte vara
hålls realt oförändrat utan också kommer att växa i
reala termer. Med tanke på att dessa principer till-
kommit i ett läge när det råder andra förutsättningar
för penning- och valutapolitiken anser utskottet mot
denna bakgrund att det inte är självklart att de också
bör gälla i framtiden.
Det är inte riktigt detsamma som vi har hört här i
dag, utan tvärtom verkar det som att ni helt har för-
trängt att ni faktiskt ställde upp på de här skrivning-
arna.
För egen del anser jag om man får en väl avvägd
konsolidering i Riksbanken kan man mycket väl ha
kvar de här utdelningsprinciperna i framtiden. Med en
väl avvägd konsolidering menar jag att Riksbanken
måste vara tillräckligt stark för att utan tvekan klara
sina uppgifter, de penningpolitiska och valutapolitis-
ka uppgifterna och alla de andra uppgifter som Riks-
banken har. I och för sig kan skattebetalarna glädja
sig åt en räntevinst när man för över pengar från
Riksbankens kassa till statens kassa, kanske en vinst
på flera hundra miljoner kronor. Men enligt min be-
stämda uppfattning ska vi aldrig utnyttja den fördelen
om det innebär en risk för att Riksbanken inte kan
fullgöra sina uppgifter. De uppgifterna är så viktiga
att de inte får äventyras. Ser man däremot att det rör
sig om en ren överkonsolidering kan man tänka sig en
överföring, men givetvis med iakttagande av stor
försiktighet.
Hur mycket minskar Riksbankens eget kapital till
följd av den utdelning som nu sker i första omgången,
alltså 28 miljarder? Ja, lyssnar man på undergångs-
stämningen i debatten kan man tro att det handlar om
att det minskar med 28 miljarder, åtminstone med 20
miljarder. Men så är det inte. Riksbankens eget kapi-
tal minskar inte ens med 10 miljarder, utan betydligt
mindre, närmare bestämt 7,9 miljarder. Enligt rimliga
antaganden för nästa år blir bedömningen att man
även då kommer klart under 20 miljarder i minsk-
ningen av det egna kapitalet till följd av utdelningen
till staten. Sedan gäller det att följa 80-
procentsregeln. Det står klart och tydligt. Den ska vi
ha i fortsättningen. Riksbanken tycker att det är en
stor fördel med den principen. En anledning till det är
att om resultatet för Riksbanken skulle bli sämre åren
framöver är det staten som i princip bär fyra femte-
delar av resultatförsämringen över en femårsperiod,
medan Riksbankens egen börda är begränsad till bara
en femtedel.
Sedan tycker jag faktiskt att det är trist med påstå-
enden om att finansutskottet inte skulle ha gjort nå-
gon analys. Jag anser att vi har gjort en god analys.
Det är den underlagspromemoria som vi har tagit
fram i utskottet och den analys därutöver som finns i
själva betänkandet. Jag tror att det objektivt sett är
svårt att hävda att de analysmetoder som vi har an-
vänt skulle stå efter dem som Riksbanken själv har
använt. I själva verket anser jag att vår analys går ett
steg djupare än Riksbankens egen analys. Det sista är
mera en subjektiv uppfattning, det kan alltid diskute-
ras. Men det första, att vi objektivt sett har använt
analysmetoder som inte står efter Riksbankens, tror
jag att man faktiskt kan få fram om man objektivt
bedömer det.
Kvar står att Riksbanken även efter en extra ut-
delning nästa år kommer att vara en världens bäst
konsoliderade centralbanker. Därmed yrkar jag bifall
till finansutskottets förslag.
Anf. 19 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag förstår att Jan Bergqvist känner
sig besvärad över att oppositionen granskar det som
majoriteten i finansutskottet har tagit sig före, nämli-
gen att begära att vi ska ställa oss bakom ett tillkän-
nagivande till fullmäktige att leverera in ytterligare
20 miljarder kronor. Han tycker att jag har gått med
konspirationsteorier när jag säger att det här är nå-
gonting som är framsprunget ur att vi nu kommer att
se underskott i statens finanser och att regeringen
med stödpartier söker finansieringskällor för att över-
skyla detta. Det anser Jan Bergqvist vara en konspi-
rationsteori. Jag överlåter åt kammarens ledamöter att
själva avgöra den frågan.
Sedan säger Jan Bergqvist att han inte har fått den
här idén vare sig från Riksgäldsdirektören Thomas
Franzén eller från Begt-Ola Ryttar. Han har fått den
på helt andra grunder. Så läser han upp en text från
förra året. Det är alldeles riktigt att redan förra året
ville Jan Bergqvist driva fram den här utvecklingen.
Jag tillhörde dem som höll emot, och då blev det den
här skrivningen. Vi tyckte att det behövdes en nog-
grannare analys. Men redan då ville Jan Bergqvist
börja dra in mera pengar.
Jag har den konspirationsteorin att det uppenbar-
ligen inte kommer från den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen, vars ordförande ju också är ordförande i
riksbanksfullmäktige, utan det måste komma ännu
högre uppifrån. Varför inte från själva tornrummet i
Rosenbad där man ser till att faktiskt undersöka möj-
ligheterna att få fram nya pengar när nu statens affä-
rer går back? Det är en konspirationsteori. Jag lämnar
ut det till allmän bedömning. Den som tror att det är
så får naturligtvis göra det, den som inte tror det får
gärna tvivla.
Men kvar står ändå faktum. Med all respekt för
finansutskottets kansli, men när vi gjorde engångsut-
betalningen från AP-fonderna gjordes det en mycket
noggrann analys som skickades ut på remiss i tre
månader. Här gör man på några korta dagar en analys
och fattar omedelbart ett beslut om att dra in ett
mycket stort belopp från Sveriges riksbank. Detta är
oacceptabelt.
Anf. 20 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag är inte alls besvärad av en
granskning i sak. Däremot tycker jag att det är sorg-
ligt att man inte ska kunna ha de uppfattningar och
avsikter som man har, utan att man gång på gång ska
bli tillskriven något helt annat. Hur ska man kunna
föra en politisk debatt om man ständigt upplever att
motståndaren påstår att man har avsikter som man
inte alls har.
Det finns en gyllene regel, Mats Odell, som lyder:
Tro inte att din meningsmotståndare har lägre motiv
än du själv.
Det kan vara svårt för oss alla att följa den gyllene
regeln, men ibland kan det vara bra att vi tänker på
detta i alla fall. Det är ju helt orimligt att föra en vik-
tig debatt om Riksbanken när Mats Odell bara sveper
ur sig den ena konspirationsteorin och falska påståen-
det om avsikter efter det andra. Det blir helt me-
ningslöst att fortsätta en sådan debatt.
Sedan påstår Mats Odell att han höll emot när vi
förra året formulerade den skrivning som jag läste
upp här. Det vet jag ingenting om. Jag kommer inte
ihåg att jag hade några krav på att vi skulle formulera
oss på något annat eller starkare sätt, utan den for-
mulering som vi kom fram till tycker jag är väldigt
väl avvägd. Den är mycket balanserad och bra, och
jag hade inte några som helst krav på att den skulle
skärpas. Därför kan jag inte alls förstå varifrån Mats
Odell får detta att han höll emot.
Anf. 21 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag anser inte alls att Jan Bergqvist
har några låga motiv. Om statens finanser börjar gå
back, vilket de nu gör enligt vad statssekreteraren i
Finansdepartementet säger, är det ett högst legitimt
motiv att låna i storleksordningen minst 20 miljarder
per år. Det är då inget lågt motiv att hitta ett alternativ
till att låna dessa pengar. Om man kan ta dem ur
Sveriges riksbank, så à la bonne heure - det är väl
inget lågt motiv. Möjligen kommer det att försvåra
det mycket ofta upprepade påståendet att nu är det
inte lånade pengar utan egna pengar som vi använder
för våra reformer. Sanningen är ju att om ni inte gör
det här måste ni låna för att genomföra maxtaxan, Jan
Bergqvist.
Anf. 22 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Vi hade ett slags seminarium i fi-
nansutskottet häromdagen. Jag tycker att det där
framgick väldigt tydligt att det avgörande är att det
finns ett överskott i den offentliga sektorns sparande
och att det för de kommande åren t.o.m. är en poäng
att det är ett så starkt och bra sparande i pensionssys-
temet. I det perspektivet blir det en mycket underord-
nad fråga totalt sett i den offentliga sektorn var det
blir underskott respektive överskott. Det är en ganska
liten fråga.
Därmed inte sagt att det är självklart att det kom-
mer att bli underskott i statsbudgeten. Det kan ju ske
försäljningar av statliga företag och annat. Erfaren-
heten, som jag redovisade, är att vi de fyra senaste
åren på grund av olika omständigheter har överträffat
saldomålen totalt med ett plus på 155 miljarder. Detta
med att vi måste låna till maxtaxan det får vi se.
Skulle vi göra det vore det helt ointressant. Under den
borgerliga regeringstiden hade vi ju statsfinansiella
problem, men det har vi inte nu och inte heller inför
framtiden.
Anf. 23 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det senaste som Jan
Bergqvist sade verkligen ger anledning till oro och
understryker den oro som försvann här i kammaren i
dag. Han hänvisar till de senaste årens statliga bud-
getsaldo, men överskotten där beror ju på en lång rad
olika engångshändelser, t.ex. överföring från AP-
fonderna och försäljning av statlig egendom. Men
under detta finns ett underskott, och detta underskott
växer nu de kommande åren. Då säger Jan Bergqvist:
Vi får väl se om det blir ett underskott. Då måste man
ta med i diskussionen att ni nu gör ett avsteg från de
riktlinjer som har gällt när det gäller Riksbankens
utdelning till staten.
Det intressanta är att motiven för det här avsteget
skiftar på ett sätt som avslöjar ihåligheten i argumen-
tationen. Johan Lönnroth anser att vänstermajoriteten
bifaller Bengt-Ola Ryttar, som yrkar att man ska
tillföra 40 miljarder från Riksbanken till staten, me-
dan Jan Bergqvist anser att man avslår Bengt-Ola
Ryttars yrkande när man, som vänstermajoriteten gör,
tillför 40 miljarder till staten. Skiljelinjen är att ni, i
stället för som vänstern vill, inte betalar in 40 miljar-
der på ett år, utan ni delar upp det i två olika poster.
Jag skulle gärna vilja att Jan Bergqvist utvecklade
vari den principiella skillnaden ligger i detta.
Jan Bergqvist hävdar lite grann flackande att vi
förra året diskuterade frågan om förändrade riktlinjer
och att alla var med på att vi skulle diskutera vilka
riktlinjer som skulle gälla. Men det intressanta är att
dessa riktlinjer formellt sett inte har ändrats. Det är
bara det att ni ändrar dem i praktiken. Det som orsa-
kar den stora oron är inte det exakta beloppet 20 mil-
jarder eller 40 miljarder, utan det är att ni är öppna för
en helt ny princip när det gäller utdelning från Riks-
banken till staten, nämligen en godtycklig bedömning
i varje enskilt läge. Det är klart att detta måste ses
mot bakgrund av det underskott som finns i statens
finanser.
Anf. 24 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är inte alls någon godtycklig be-
dömning. Läs vad som står i betänkandet. Det står att
vi räknar med att med 40 miljarder har man åstad-
kommit en väl avvägd konsolidering av Riksbanken
och att vi sedan vill att man ska fortsätta med 80-
procentsregeln.
Man kan föra samma resonemang och rikta sam-
ma kritik på det här konspiratoriska sättet när det
gäller de 20 miljarderna och säga att man avviker från
principen om 80 % när man valde 20 %.
Vi har gjort en analys i förhållande till övrig kon-
solidering som visar att det går att ta 40 miljarder.
Därmed räknar vi med att det är väl balanserat och
välkonsoliderat. Sedan fortsätter vi med 80-
procentsregeln. Det är alltså inget konstigt eller
märkvärdigt med detta.
När det gäller statsfinanserna och när man räknar
med underskott beror det på vad man tänker sig att
göra med skatterna. Man kan undvika underskott om
man vill genom att inte sänka skatterna så mycket.
Här finns alltså en valfrihet. Men jag tycker inte att
det vore speciellt konstigt om det i framtiden skulle
bli underskott i statsbudgeten ibland. Det kan det
mycket väl bli om vi bara har ett rejält sparande i den
offentliga sektorn. Det är ju Mats Odell och andra
som har dragit en orimligt skarp skiljelinje mellan
olika delar i den offentliga sektorns sparande.
Jag tycker inte alls att man ska dramatisera den
här frågan. Men jag har den mycket bestämda upp-
fattningen att om man månar om starka statsfinanser
på lång sikt, då ska man ha en socialdemokratisk
politik och inte en borgerlig politik.
Anf. 25 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! När det gäller det senaste kan väl var
och en som studerat regeringens eget bokslut över 90-
talet konstatera hur fel det var. Det var ju den social-
demokratiska utgiftspolitiken under 80-talet - det
erkänner dagens regering själv - som lade grunden
för problemet. Sedan svängde det uppåt 1993, och det
var vad jag vet inte under socialdemokratisk rege-
ringstid. Men låt oss lämna den frågan därhän, därför
att den tillhör ert normala propagandatal. Den intres-
santa frågan är ju den som vi talar om här i dag.
Bergqvist hävdar nu att den princip som ligger
fast och som ska följas är att man ska ha en utdelning
på 80 % till staten och 20 % till konsolidering. Det är
bara det att detta ska vi göra undantag för i år och
nästa år. Eftersom alla vet hur det här har kommit till,
bidrar ni till att urholka varje uns av förtroende för
den principen. Alla vet ju att det är vänstern inom och
utanför ert parti som har drivit fram detta. Alla vet ju
att det här ärendet inte var berett och planlagt. Full-
mäktige hade gjort en analys och kommit fram till
dessa 20 miljarder. För att sedan hantera de interna
slitningarna inom vänsterkoalitionen sade ordföran-
den vid ett sammanträde att man tänkte lägga på 20
miljarder till och sedan följa upp det med en analys.
Någon sådan analys finns inte med här, och det har
inte kommit något nytt sedan dess. Alla vet ju detta.
Det allvarliga, fru talman, är inte den exakta stor-
leken på det belopp som nu diskuteras, utan det är att
ni öppnar vägen för en principlöshet när det gäller
avkastningspolitiken, och det kommer att urholka
Riksbankens förtroende.
Jag vill ställa följande fråga till Jan Bergqvist:
Tror inte Jan Bergqvist att det på något vis påverkar
Riksbankens förtroende, handlingskraft och oberoen-
de att man på det här viset godtyckligt ökar på utdel-
ningen av det egna kapitalet?
Anf. 26 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det kan naturligtvis påverka både ut-
landets uppfattning och diskussionen i Sverige om
man lämnar sådana felaktiga beskrivningar av vad
som har skett som Gunnar Hökmark här gör. Man
säger hela tiden att det inte finns någon analys, att
detta bara är tillyxat och tillkommet för att man skulle
förebygga vissa motsättningar osv. Men det stämmer
inte.
Det här bygger på en ärlig och gedigen analys,
och vi har kommit till denna slutsats, det vill jag
understryka. Och sedan kan ni hålla på så mycket ni
vill. Men det är ett sätt att tunna ut debatten. Gå in i
sakfrågorna i stället, läs vad det står i betänkandet och
avfärda det inte som att vi ljuger eller att det inte är
våra avsikter! Det står tydligt vilka principer som vi
vill att man ska hålla sig till.
Sedan var Gunnar Hökmark snabb med att avfär-
da historieskrivningen efter att han själv med ut-
gångspunkt i moderaternas politiska propaganda hade
talat om hur det verkligen gick till. Jag vill be Gunnar
Hökmark att slå upp Anne Wibbles memoarer där det
tydligt framgår att de borgerliga partierna inte klarade
att driva både konjunkturpolitik och strukturpolitik på
samma gång. Hon erkände detta väldigt tydligt.
Dessutom kanske Gunnar Hökmark kan erinra sig
att dåvarande statsministern Carl Bildt våren 1992
sade att det inte var någon bankkris i Sverige, utan
det var kanske lite småproblem i den statliga banken,
men i övrigt fanns det inga problem.
Fru talman! Har man en sådan bakgrund ska man
nog tala lite försiktigare om vad som har hänt, Gun-
nar Hökmark.
(forts. 8 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.51 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
7 § Frågestund
Anf. 27 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas nu för riks-
dagens frågestund.
Vid denna frågestund medverkar från regeringen
statsrådet Mona Sahlin, utbildningsminister Thomas
Östros, statsrådet Ingegerd Wärnersson, statsrådet
Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström.
Statsrådet Sahlin besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor som berör hennes ämnesområde.
Övriga statsråd besvarar frågor var och en inom sitt
ämnesområde.
Den lokala demokratin
Anf. 28 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att ställa en
fråga till demokratiministern. Kommundemokrati-
kommittén har i uppdrag att utreda mycket av det
som har utretts tidigare i andra utredningar. I dagarna
har demokratiministern gett denna kommitté tilläggs-
direktiv för att utreda om det inte bör bli svårare för
kommunerna att fatta beslut i vissa frågor som t.ex.
försäljning av kommunala bostäder.
Med tanke på att kommittén, såvitt jag förstår, re-
dan i sin behandling har sagt nej till detta en gång,
måste frågan till ministern bli: Tycker ministern att
det är rimligt att på detta sätt ge pekpinnar till en
kommitté när kommitténs arbete går emot ministerns
åsikter?
Anf. 29 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Den övergripande uppgiften för
Kommundemokratikommittén är att hitta vägar för att
fördjupa den lokala demokratin. Från regeringens
sida har vi pekat ut ett antal områden som särskilt
viktiga, dels att underlätta för människor att vara
förtroendevalda, dels att försöka bryta snedrekryte-
ringen till politiken och underlätta för de individer
som i dag är alldeles för lite företrädda bland de poli-
tiska beslutsfattarna att vara med och fatta beslut.
Undanröjandet av hinder för att funktionshindrade
ska kunna delta i samhällsdebatten är ett annat områ-
de. Det finns i dag en del hinder för funktionshindra-
de att utöva sina demokratiska rättigheter. Framför
allt handlar det om att öka människornas möjligheter
till insyn och påverkan på den lokala demokratin.
Dit hör också att vi måste fundera över om de nu-
varande formerna för beslut om frågor av mycket stor
vikt för kommuninvånarna är de rätta i dag. Ges
kommunfullmäktige tillräckligt med tid för dessa
viktiga beslut? Är kraven på beredningsunderlag
tillräckliga? Har medborgarnas insyn och deltagande
tillräckliga förutsättningar i dessa viktiga frågeställ-
ningar?
De här uppdragen, de här frågeställningarna, det
här medskicket finns redan i ursprungsdirektiven till
Kommundemokratikommittén.
Anf. 30 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Demokratiministern hann ju inte sva-
ra direkt på frågeställningen. Men det var en väl be-
skriven önskan om att stärka den lokala demokratin i
teoretiska termer.
Jag måste ställa följdfrågan till ministern: Hur tror
ministern att det påverkar människors vilja att på
lokal nivå faktiskt engagera sig i den lokala politiken
när regering och riksdag så i detalj vill styra kommu-
nerna? Ministern lägger faktiskt ständigt fram förslag
som går stick i stäv med det ministern beskrev tidiga-
re. Man inskränker i stället den lokala demokratins
möjligheter att fatta egna beslut.
Anf. 31 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag ska försöka fortsätta där jag slu-
tade, och sedan ska jag återkomma till de följdfrågor
som Åsa Torstensson har ställt.
Det ursprungliga uppdraget för Kommundemo-
kratikommittén handlade alltså om ett ökat fokus på
den lokala demokratin. Men frågan är också om vi i
frågor av väldigt stor vikt för kommuninvånarna har
de rätta formerna för dessa beslut i dag. En öppen
frågeställning.
Tilläggsdirektiven har kommit till framför allt,
skulle jag våga påstå, därför att ett av regeringens
samarbetspartier har velat understryka vikten av detta
sista tydligare än det var utformat i de ursprungliga
direktiven.
Åsa Torstensson säger att kommittén redan har
sagt nej, och Åsa Torstensson påstår att jag, och rege-
ringen också antar jag, lägger fram ett antal förslag
där vi detaljreglerar kommunerna och antyder att det
skulle ha negativ påverkan på människors förutsätt-
ningar och vilja att vara lokalt förtroendevalda.
Det kommittén har sagt eller inte sagt har jag ing-
en aning om än. Jag har inte fått något betänkande
från den ännu. Jag vill självfallet att de förutsätt-
ningslöst tittar närmare på de här frågorna. Och jag
hävdar motsatsen mot vad Åsa Torstensson hävdar.
Vi arbetar på alla sätt och vis för att öka möjligheter-
na för den lokala demokratin att blomstra, inte för att
snärja in den och göra det svårare.
Cancerforskningen
Anf. 32 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsmi-
nistern. Det gäller en sak som vi har diskuterat tidiga-
re, men jag tycker att det finns all anledning att ta upp
den igen.
Cancerforskningen i Sverige har drabbats av ett
påslag på administrationskostnaderna med 18 % plus
lokalkostnader. Nu tar staten in delar av de pengar
som givarna, våra svenska medborgare, har skänkt till
den här forskningen.
Vi har tidigare kunnat säga att varje krona oav-
kortad gick till forskning. Det var ett mycket viktigt
skäl för människor då de skulle ge pengar till denna
forskning.
Regeringen och majoriteten i riksdagen har nu be-
slutat om det här påslaget. Det betyder att 50 miljoner
går till statskassan i stället för till forskning om can-
cer.
Jag hade likaså väckt en motion om en cancer-
utredning. Sex partier hade ställt upp på den. Det var
bara två som reserverade sig och jag blev verkligen
förvånad över det.
För närvarande pågår en cancerkongress i Italien.
Det är, fru talman, väldigt svårt att begränsa sig i
en sådan här fråga som allmänheten vet så lite om,
men borde veta så mycket om.
Anf. 33 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Elisabeth Fleetwood tar upp ett
mycket viktigt forskningsområde, forskningen kring
cancerns gåta och hur vi kan lösa den. Då ska vi ha
som utgångspunkt att Sverige tillhör världens allra
främsta forskarnationer inom det medicinska områ-
det. Vi ger stora bidrag till den kunskap som skapas i
världen för att lösa många av våra folksjukdomar.
Våra universitet har i dag väldigt många olika fi-
nansiärer, nästan uteslutande statliga, men också en
del privata. Det är väldigt viktigt när vi har finansiä-
rer utifrån som finansierar forskning inom universi-
tetet att de får betala de kostnader som finns förknip-
pade med den forskningen. Annars måste universite-
ten ta av sina pengar för fri forskning som de själva
beslutar över för att fylla igen hålen efter det externa
forskningsfinansiärer bestämmer över.
Det dras inte in några som helst pengar till någon
statskassa. Det blir så att universiteten inte behöver
använda sina fria forskningsmedel i samma utsträck-
ning som förr för att fylla igen hålen efter externa
finansiärer. Det är en viktig princip, som det också
finns starkt stöd för ute i forskarsamhället.
Cancerforskningen som forskningsområde är väl-
digt centralt.
Anf. 34 TALMANNEN:
Det är väldigt många som anmält sig för att ställa
frågor i dag. Därför tvingas jag vara mycket sträng
med talartiden. Jag hoppas att alla inser att det är till
nytta och glädje för oss alla.
Anf. 35 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det är rätt att vi tillhör en av världens
främsta nationer när det gäller cancerforskning. Ris-
ken är att vi inte gör det i framtiden. Forskarna hotar
lämna Sverige på grund av den urgröpning av fors-
karresurserna som sker på cancerområdet.
Vid den kongress som nu pågår i Italien har fram-
kommit att USA, England och Norge ökat bidragen,
ökat möjligheterna att få avdrag till cancerforskning-
en och förutskickat att vi måste få en ny cancerutred-
ning.
Sveriges regering och riksdag säger nej till de bi-
drag som ges direkt. Man säger nej till cancerutred-
ning. Är inte utbildningsministern orolig för att vi
inte längre ska vara den främsta nationen på cancer-
forskningens område, att vi inte längre ska kunna
behålla våra forskare? Målsättningen är ju färre sjuka,
att kunna hjälpa dem som drabbas av cancersjukdo-
mar och se till att vi inte behöver lägga ned ännu
större resurser på sjukvårdsområdet än vi måste göra i
vilket fall som helst.
Anf. 36 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Regeringens, och också riksdagens,
ambition är glasklar: Sverige ska vara en ledande
forskningsnation i världen, så också på medicinsk
forskning. Vi satsar en fjärdedel av våra samlade
forskningsresurser just på medicinsk forskning, och
det är det som förklarar varför Sverige är så framstå-
ende i ett globalt perspektiv.
Riksdagen har också sagt väldigt tydligt att när
riksdagen ger pengar till universitet för fri forskning
som forskarna själva beslutar över ska de pengarna
inte användas till att fylla igen hål som orsakas av
andra finansiärer, som inte fullt ut betalar de kostna-
der som är förknippade med forskningen. Också det
är en ganska rimlig princip från riksdagen. Inga
pengar kommer att fylla igen hål i statskassan, utan
de kommer att användas till forskning, t.ex. till den
angelägna forskningen kring cancerns gåta.
Tull- och polisverksamheten i Norrbotten
Anf. 37 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nister Thomas Bodström angående tull- och poli-
sverksamhet.
I Norrbotten, där vi har ungefär 3 % av befolk-
ningen men täcker mer än en fjärdedel av landets yta,
är det inte lätt att få tilldelade resurser att räcka till för
att ha en god polisverksamhet. Det här gäller också
för tullen. I vårt län, med ca 80 mil landgräns att
bevaka, har vi inte fullt 20 man som ska klara den
uppgiften. Det säger sig självt att det inte är lätt.
När det gäller tullverksamheten är det dessutom så
att en stor del av det som görs i Kiruna inte räknas in
i det underlag som betraktas som samhällsekonomiskt
lönsamt. Ett narkotikabeslag är i tullmyndigheternas
ögon mer värt ur samhällsekonomiskt perspektiv än
att rädda ett människoliv.
Jag är av den uppfattningen att vi i våra gles-
bygdsregioner måste samverka så långt det är möjligt
inom de verksamhetsområden som kan ligga nära
varandra. Tullen ingår i fjällräddningsorganisationen,
och det är ett bra exempel på det. Men det borde
också innebära att man räknar in det arbetet i under-
laget för antalet tjänster.
Vad jag skulle vilja fråga ministern gäller att de-
partementet, såvitt jag vet, ser över frågan om poli-
sverksamhet i glesbygd: Är det möjligt att där även
titta på en samverkan mellan tull och polis?
Anf. 38 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! I den utredning som nämns är poli-
sens arbetsuppgifter den ena delen. Den andra är hur
man ska komma till rätta med de särskilda problem
som finns i glesbygden för polisen. Där finns tanken
att förutsättningslöst pröva om poliser ska kunna
utföra en del andra uppdrag och om andra personer,
såsom inom räddningstjänsten eller tullen, ska kunna
ha vissa polisbefogenheter.
Denna utredning pågår, och sådana här saker tas
upp och diskuteras där. Vi får avvakta och se slutre-
sultatet.
Anf. 39 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag hoppas då
att vi får en positiv utgång av denna utredning.
Jag vill ta chansen att fråga en sak till. Tornedals-
rådet, som är en samling av kommuner längs gränsäl-
ven, har tillskrivit Justitiedepartementet angående att
få samverka med polis på den svenska och den finska
sidan. Hur ser justitieministern på det?
Anf. 40 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag känner till att det finns ett visst
samarbete och informationsutbyte mellan svensk och
finsk polis, bl.a. i Tornedalen och i Haparanda. Vi har
genom Schengen fått utökade möjligheter till t.ex.
förföljelse in på respektive område. Polissamarbetet
utvecklas hela tiden inom Norden och inom EU. Det
är dock en viktig princip att det är svensk polis som
ska agera i Sverige och finsk polis i Finland.
Förkunskapskraven till gymnasieskolan
Anf. 41 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Häromdagen visade Skolverket än en
gång att verket har missförstått sin uppgift. I en rap-
port föreslår man att kunskapskraven luckras upp.
Man talar om att skolan överbetonar kunskapsmålet,
och man vill tona ned baskunskapskraven.
Nu vill jag ge skolministern möjlighet att skjuta
bollen i öppet mål: Kan skolministern entydigt ta
avstånd från Skolverkets förslag att sänka förkun-
skapskraven till gymnasiet?
Anf. 42 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Låt mig först konstatera att jag har
fullt förtroende för Skolverkets rapporter. De har haft
ett uppdrag från regeringen att i tre år följa utveck-
lingen när det gäller kravet på att vara godkänd i
svenska, matematik och engelska. Nu har de lagt fram
sin rapport.
För närvarande pågår ett stort arbete i fråga om
den framtida gymnasieskolan. Framtidens gymnasie-
skola, som vi planerar ska förändras, träder i kraft
troligen 2003 eller 2004. Jag tänker överlämna den
här rapporten till Gymnasiekommittén för att beaktas
i perspektivet att kommittén också ska föreslå föränd-
ringar när det gäller gymnasieskolans framtida pro-
gram. Vi vet inte hur programmen kommer att se ut,
och vi vet inte hur många program det kommer att
finnas. Då måste den här rapporten tas i beaktande.
Anf. 43 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag beklagar i högsta grad att skolmi-
nistern inte tog vara på den här möjligheten. Det hade
varit en mycket värdefull signal till Skolsverige att
skolministern inte står bakom det här. Att säga att
man har fullt förtroende inte bara för Skolverket utan
också för dess rapporter är ganska anmärkningsvärt.
Jag har läst rapporten, som talar om att skolan över-
betonar kunskapsmålen - det är häpnadsväckande -
och att det är trist och enformigt att hålla på med
baskunskaper. Det är klart att vi måste skicka signa-
len att det är nödvändigt med baskunskaper i skolan.
Jag beklagar verkligen att skolministern skickar
det här vidare till Gymnasiekommittén.
Jag frågar igen: Hur kan skolministern stå bakom
att Skolverket skriver att kunskapsmålet överbetonas?
Anf. 44 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Rapporten är Skolverkets. Jag lämnar
den till en utredning för att man ska göra en bedöm-
ning av hur man tar ställning till rapporten.
Självfallet ska eleverna uppnå de mål vi har satt
upp i alla ämnen. Det är inte specifikt för baskunska-
perna. Målet för skolan är att eleverna ska nå målen i
alla ämnen.
Dessutom är läroplanen entydig när det gäller att
det ska finnas en nyfikenhet och lust att lära. Det ska
inte vara trist och enformigt, som Lars Leijonborg
uttryckte sig i Dagens Nyheter. Självfallet ska vi se
till att alla elever lär sig läsa, lär sig skriva och lär sig
behärska den matematik som krävs för att klara de
kunskaper som fordras när de kommer till gymnasie-
skolan.
Sommarjobb i kommunerna
Anf. 45 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Det talas ofta om att vi ska ha en mer
flexibel arbetsmarknad. SSU har nyligen gjort en
undersökning och tittat på lönesättningen ute i kom-
munerna på sommarjobb för ungdomar mellan 15 och
19 år. Det visar sig att snittet ligger på 37 kr, vilket är
en minskning med 4 kr jämfört med förra året.
Jag skulle vilja fråga statsrådet Mona Sahlin om
hon tror att det här på något sätt bidrar till att det
kommer att vara lättare i framtiden att rekrytera kom-
petenta ungdomar till viktiga jobb inom skola, vård
och omsorg, som vi i andra sammanhang pratar om.
Eller tror hon att man får den första negativa kontak-
ten med kommunen som arbetsgivare och därför
väljer andra jobb i framtiden?
Anf. 46 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag har inte följt just den här fråge-
ställningen som Peter Pedersen frågar om. Men jag
kan allmänt säga att det första mötet med arbetsmark-
naden är väldigt viktigt för ungdomar. Självfallet
betyder lönen, men också hur arbetsgivaren bemöter
en och hur man upplever hela situationen, väldigt
mycket för vilken inställning man får, oavsett om det
är en privat eller en offentlig arbetsgivare.
Jag hoppas att hela Kommun- och Landstingssve-
rige medvetet använder sommarjobben för att visa
vilka framtidsyrken det är att jobba inom vård, om-
sorg och skola. Finns det problem på det området ska
jag följa det mycket noga.
Vi behöver ungdomarnas intresse för att börja
jobba inom vård och omsorg, och jag hoppas då att
kommunerna utnyttjar sommarjobben till att visa upp
de fina jobb som detta är.
Anf. 47 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det kan konsta-
teras att snittet låg på 37 kr, men i sämsta fall kunde
det gå ned till 19 kr. Om vi då säger att lönen har en
viss betydelse kan det vara en hämsko för fortsatta
kontakter.
Jag är inte så konspiratorisk att jag tror att man
gör det här av illvilja, vare sig från fackets sida eller
från kommunernas sida. Det handlar om de ekono-
miska medel man har. Ju lägre lön man sätter, desto
fler kan anställas.
Den sista frågan är då: Finns det något intresse
från regeringens sida att titta på det här i framtiden
och kanske tillskjuta medel för feriearbete, som tidi-
gare gjorts, som möjliggör något rimligare ersättning-
ar även till ungdomar?
Anf. 48 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Precis som Peter Pedersen beskrev
har det förr tagits initiativ för att försöka grantera så
många ungdomar som möjligt jobb på sommaren. Det
finns gränser för hur många gånger staten ska gå in
med resurser när det, som i detta fall, handlar om
kommunernas väldigt stora egna behov och intresse
av att visa upp sin arbetsmarknad för de unga man har
i sin kommun.
Men låt mig ta upp det med det statsråd - Björn
Rosengren - som har just arbetsmarknadsområdet och
se om han har följt detta eller tänker ta intitiativ på
området.
Storstadsregionerna
Anf. 49 CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Min fråga är till statsrådet Sahlin. Re-
geringen säger sig ju prioritera storstadsregionerna.
För att visa denna prioritering har man utsett statsrå-
det Sahlin just till storstadsminister.
Dessa områden behöver verkligen prioriteras. Det
kan alla se som försöker ta sig in i de svenska storstä-
derna morgon och kväll. Det är viktigt med satsningar
på storstäderna.
Det förefaller mig som om statsrådet ska trolla
med knäna. Eftersom regeringen inte har tillfört några
medel i vårbudgeten undrar jag hur storstadsministern
ska lösa trafikproblemen i exempelvis Storstockholm.
Anf. 50 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag ska inte fråga hur man bär sig åt
för att trolla med knäna. Jag tänker inte göra det och
vet heller inte riktigt hur det går till. Däremot är jag
det statsråd som har ansvar för storstadsavtalen, vilket
är ett mycket spännnade samarbetsprojekt mellan
staten och våra storstadskommuner för att stärka livet
för innevånarna inte minst i de många förortsområden
som finns. Därav titeln som Cecilia Magnusson hän-
visar till.
Sedan tar hon upp frågeställningen om trafiken.
Precis som Cecilia Magnusson vet förhandlas, disku-
teras och förbereds det nu mycket inför den proposi-
tion som ska komma till hösten, som Björn Rosen-
gren ansvarar för. Det handlar förvisso bl.a. om att ta
sig in i storstäderna, som Cecilia Magnusson ut-
tryckte det. Men som storstadsminister vill jag också
vara med och föra debatt inte bara om att kunna ta sig
in i storstäder utan också om att kunna bo i storstä-
derna om man är ung och har låg inkomst. Det parti
som Cecilia Magnusson är medlem i har ett stort
ansvar för hur den situationen ser ut t.ex. i Stock-
holm.
Vi återkommer till vägarna till hösten i en propo-
sition från regeringen.
Anf. 51 CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Tack för svaret. Det är inte bara en
svensk fråga, utan det är också en internationell fråga.
I EU har vi fattat beslut om de s.k. TEN-projekten -
de transeuropeiska nätverken. Det borde vara en upp-
gift för en storstadsminister att verkställa dessa beslut
och också binda samman de stora städerna inom lan-
det i detta projekt.
Om man säger att det bara är storstadsprojekt kan
man inte vara storstadsminister. Jag har uppfattat att
det är statsrådet Sahlin som är ansvarig för dessa
frågor. Det skulle vara intressant att höra om det
kommer några pengar i höstbudgeten, eftersom det
inte fanns något utrymme för denna angelägna sats-
ning som verkligen behövs i vårbudgeten.
Anf. 52 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Cecilia Magnusson frågar fast hon
förstås vet svaret. Budgeten kommer i höst. Proposi-
tionen om infrastrukturen kommer i höst. Jag kan inte
i dag svara på vad de kommer att innehålla utan bara
säga att det ansvariga statsrådet Björn Rosengren
tillsammans med hela regeringen fäster stor vikt inte
bara vid trafiksituationen i storstäderna utan också
vid möjligheten att resa och ta sig fram i hela landet.
Det är det ansvaret regeringen kommer att ta. Vi får
återkomma till frågan när förslagen finns på riksda-
gens bord.
Målen i grundskolan
Anf. 53 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Skolan är till för att ge alla en bra
start i livet. Det är vi allihop här inne överens om.
Tyvärr verkar vi vara rätt oense om hur man ska för-
medla kunskaperna i skolan och hur vi ska kunna ge
alla elever rätt till kunskapen.
Vi vet att drygt 10 % av alla elever går ut grund-
skolan utan godkända betyg i svenska, engelska och
matematik. Precis som en tidigare talare var inne på
sade Skolverket häromdagen att det är okej att man
låter de eleverna gå ut utan dessa kunskaper och att vi
i stället ska förändra gymnasieskolan.
Skolministern har inte gett något svar. Tycker hon
att det är okej att släppa ut dessa elever?
Centerpartiet vill göra tvärtom - tillföra resurser
och ge dessa elever det stöd, de kunskaper och de
specialister som krävs för att de ska få en självkänsla
och kunna tillgodogöra sig kunskaper för att sedan gå
vidare.
Vad vill egentligen skolministern göra? Är hon
beredd att gå på Skolverkets linje och säga att vi ska
släppa i väg eleverna, eller ska vi satsa mer på grund-
skolan?
Anf. 54 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag trodde att riksdagens samtliga
partier var överens om de mål som vi har satt upp i
läroplaner och kursplaner. Jag som skolminister ar-
betar i alla fall efter de intentioner som är uppsatta.
I dag kan vi konstatera att det förra året när niorna
slutade skolan var 98 788 elever som lämnade skolan
med ett slutbetyg. Av de 98 788 var det 3 700 som
saknade ett godkänt i ämnet svenska. Vi kan se att det
vad gäller matematik var 6 800.
Var och en av dessa elever ska givetvis ges en
möjlighet att nå de mål vi har satt upp. Så länge vi har
elever som inte har nått målen måste vi ständigt ut-
veckla formerna, skapa nya metoder och ge mer
kompetens till lärarna för att de ska nå dem. Detta har
också regeringen gjort i en särskild satsning just på
det vi kallar för baskunskaperna, dvs. matte, svenska
och engelska.
Anf. 55 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Vi fick egentligen inget svar utan ba-
ra nya siffror. Vi ska vara medvetna om att det är
elever - ungdomar - som befinner sig bakom dessa
siffror och som får vänta till skolavslutningen med att
se om de klarar det. De undrar vad som kommer att
hända med dem.
Centerpartiet satsar mer än 10 miljarder extra på
grundskolan för att se till att det blir fler lärare och en
bra läs- och skrivutveckling och att man får en bra
skolmiljö. Vi vill vända på problematiken och ge alla
den bra start de behöver.
Vi vill också förändra skolan och se till att det är
kunskapen och inte antalet år som är det viktigaste.
Vi vill ändra på skollagen och säga att alla elever ska
ha en rätt till kunskap. Då krävs det mer pengar, bätt-
re resurser och en ny syn på skolan.
Är skolministern beredd att gå den vägen och se
till att ge alla elever en rätt till kunskap i stället för en
rätt till tid?
Anf. 56 Statsrådet INGERED WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag får återigen upprepa att vi gör sto-
ra satsningar. Vi gör satsningar värda 20-25 miljarder
inriktade på ungdomsslolan. En stor del av detta är
just att se till att vi får in mer kompetens och mer
personal som har specialistkompetens för att möta de
elever som behöver längre tid och andra metoder.
Det vi skrev när vi lade fram våra medel i budget-
propositionen var detta: Vi pekade på att svenska,
engelska och matte måste genomsyra alla ämnen -
också de estetiska ämnena - när man lär sig dem. Det
får inte bli ett ensidigt tragglande av ämnena, för då
kan vi snarare sänka än lyfta dessa elever.
Det är vår intention. Målet är att alla elever ska nå
målen.
När det gäller den rapport som Skolverket har lagt
fram anser jag det oerhört värdefullt att den behandlas
tillsammans med frågan om hur vi ska utforma den
framtida gymnasieskolan. Den är ett underlag när vi
funderar på hur många program det ska vara och vad
vi ska sätta för mål för och krav på de framtida ele-
verna.
Förbränning av miljöfarligt avfall
Anf. 57 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till Mona Sahlin. Det
gäller företaget Cementa, som använder alltmer avfall
i sin cementugn på Gotland. Man har antagit en po-
licy att man ska sluta använda kol, och det låter ju
bra. Men i stället för att gå över till rena och förny-
elsebara energikällor använder man alltmer avfall,
t.ex. gummidäck, plast som egentligen utsorterats för
återvinning och farligt avfall från Storbritannien -
bl.a. lösningsmedel från industrier.
Denna förbränning leder till ökade utsläpp av kol-
dioxid liksom utsläpp av tungmetaller, polyaromatis-
ka kolväten och långlivade organiska miljögifter, s.k.
POP.
Och företagets egna mätningar av plastförbrän-
ningen visar att utsläppen av klorfenoler och klorben-
sener ökar kraftigt, ämnen som förutom att de är
giftiga i sig också visar på förekomsten av dioxin. Det
finns ingen som helst tvekan om att Cementas höga
användning av avfall till förbränning leder till allvar-
liga miljöproblem.
Jag undrar om Mona Sahlin delar min uppfattning
om att detta utgör ett miljöhot och om hon är beredd
att göra något för att stoppa den ökade förbränningen
av miljöfarligt avfall.
Anf. 58 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Om Matz Hammarströms beskrivning
är korrekt, vilket jag i och för sig inte har någon an-
ledning att betvivla, är det mycket allvarligt. Själv-
fallet delar jag den oro som Matz Hammarström ger
uttryck för. Däremot kan inte jag sakfrågan, eftersom
detta inte är mitt ansvarsområde i regeringen. Men
jag lovar att ta upp saken med miljöminister Kjell
Larsson. Jag vet att han har varit mycket engagerad i
motsvarande problem på andra håll, så jag ber att få
återkomma i sakfrågan. Men vår miljö tål inte den här
typen av utsläpp. Och finns det någonting som rege-
ringen kan göra för att förhindra detta ska vi självfal-
let ta de initiativen. Låt mig återkomma efter samtal
med miljöministern!
Maxtaxan
Anf. 59 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till skolminister
Ingegerd Wärnersson.
Tidningen Expressen hade en artikelserie som
kallades Jakten på ett liv. Där läste jag för några
veckor sedan om Åsa. Hon hade som livsmål att få
familjelivet att fungera och ville vara en närvarande
och bra förälder. Detta gjorde att hon lämnade ett
välavlönat jobb för att under några år satsa på det som
hon kallar för projektet familjen. Sedan vill hon till-
baka till ett utvecklande och bra arbete.
Åsa kan göra det här valet för att hennes familj
har ekonomi till det. Många andra pappor och mam-
mor vill också göra det här valet men har inte en
plånbok som klarar det. Åsa får nämligen inte del av
någon maxtaxereform. Vore det inte rimligt, Ingegerd
Wärnersson, att också den som gör ett sådant här val
får del av det gemensamma barnomsorgsstödet?
Anf. 60 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det är oerhört viktigt att alla barn ges
en möjlighet att få en bra förskola. Förutsättningen är
också att man inte ska vara beroende av hur mycket
pengar ens mamma eller pappa tjänar, utan den ska
kunna vara öppen för alla.
Jag har här nyligen i ett svar talat om resultaten,
som vi då ser i skolans värld. Förutsättningarna för en
bra skolstart och en bra skolgång genom hela skolli-
vet grundläggs i förskolan. Det är därför som rege-
ringen har valt att göra en satsning på just avgifterna.
Det ska inte vara ekonomin som styr om man ska ha
möjlighet att ha sitt barn inom förskolan.
Vi har mött oerhört många positiva reaktioner på
det här. Många föräldrar säger att detta kommer att
betyda väldigt mycket för hela deras situation. Detta
kan innebära att den som vill kan gå upp och jobba
heltid. Men det kan också innebära att den förälder
som vill kan jobba mindre och kanske ägna mer kraft
åt familjen, precis på det sätt som Maria Larsson
beskrev. Jag anser alltså att maxtaxan ger möjlighet
till både mer arbete och mindre arbete.
Anf. 61 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Självklart ska vi ha en bra förskola.
Det är jag den första att instämma i. Men jag tror att
också familjerna, föräldrarna, kan ge massor med
grundtrygghet och massor med kunskap åt barnen.
Och för de föräldrar som vill välja att göra det här i
fler år och under längre tid än vad föräldraförsäkring-
en tillåter krävs det ett ekonomiskt incitament och ett
ekonomiskt stöd för att de ska kunna göra det. Det är
få förunnat att kunna göra det här valet om man inte
får del av det allmänna stödet.
Flera kommuner har sökt dispens hos regeringen
för att få använda barnomsorgsstödet på ett friare sätt,
exempelvis Huddinge kommun. Där vill man också
ge ett vårdnadsbidrag till den som väljer på det sätt
som Åsa har gjort. Kommer Huddinge kommun m.fl.
kommuner att få möjlighet till en sådan dispens?
Anf. 62 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Förslaget om maxtaxa till kommu-
nerna innebär att kommunen själv kan säga ja eller
nej. Det är det förslag som vi har erbjudit och det
alternativ som kommunerna har. En del kommuner
väljer att genast svara ja. Någon kommun har sagt
nej. Andra kommuner har lämnat det öppet för med-
borgarna att i form av en folkomröstning säga sin
uppfattning om de vill ha maxtaxan eller inte.
Att familjen är viktig vill jag också understryka.
Föräldrarnas roll är oerhört viktig, och det är viktigt
att man ger en rimlig möjlighet. Därför är ekonomin
en oerhört viktig faktor. Det är stressande att veta att
man kanske inte har råd att lämna sitt barn till för-
skolan när man måste arbeta. Nu ger vi den här möj-
ligheten. Det ska inte vara ekonomin som styr. Men
samtidigt öppnar vi också möjligheten för dem som
tillsammans kan se att de faktiskt genom den här
reformen får pengar över att välja att under kortare
eller längre tider kanske vara mer hemma med sitt
barn.
Tillväxten i storstadsregionerna
Anf. 63 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Jag har en fråga till Mona Sahlin i
hennes egenskap av storstadsminister.
Storstäderna i vårt land växer. Det innebär kost-
nader för berörda kommuner och landsting, men
samtidigt har vi ett inomkommunalt utjämningssys-
tem som är så konstruerat att storstadens invånare
med sin kommunalskatt får betala stora summor till
andra delar av landet. Kommunerna har kostnader för
tillväxten men får inte behålla de merintäkter som
tillväxten ger. Det är inte nog med det. Det är främst
invånarna i storstäderna som nu drabbas av höjd bo-
endeskatt till följd av hur regeringen har hanterat den
frågan.
Min fråga till Mona Sahlin blir: Hur motiverar
Mona Sahlin ett utjämningssystem som är så uppen-
bart orättvist mot skattebetalarna i just tillväxtområ-
dena och inte minst storstäderna, och hur motiverar
Mona Sahlin att invånarna i storstadsområdena ska
betala särskilt hög boendeskatt?
Anf. 64 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Lennart Hedquist beskriver nu till-
växten i storstadsområdena som ett stort problem.
Storstäderna växer, och det genererar kostnader, sade
Lennart Hedquist.
När storstäderna växer, vilket de gör nu, genererar
det också inkomster som i sin tur genererar mer till-
växt som är till nytta inte bara för storstäderna utan
för hela landet.
Jag försvarar med all kraft, storstadsbo som jag är,
de utjämningssystem som finns också mellan regio-
nerna. Det kan inte vara rimligt att tillväxten, när den
är så stark just i några storstadsområden, inte kommer
några andra till del och att trycket på storstäderna
därmed växer och problemen ökar. Det är viktigt att
försöka utjämna levnadsvillkoren någorlunda, så att
det ska vara möjligt att leva och bo i hela landet. Det
tjänar också vi storstadsbor på. Så ser mitt försvar ut.
Jag vet att moderaterna bara ser all skatt som ett elän-
de och en börda. Jag tycker att det är viktigt att vi
hjälper varandra att bo i hela landet.
Anf. 65 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Det är mer en fråga om hur medbor-
garna i storstäderna ser på det här. Först får de betala
höga avgifter till andra delar av landet. De får betala
extra hög boendeskatt, och sedan går de inkomster
som genereras i utjämningssystemet till andra delar
av landet, och kommunerna har kostnader för till-
växten, som de inte får behålla. Merintäkten av till-
växten får ju kommuner och landsting inte behålla i
utjämningssystemet.
Detta är uppenbart orimligt samtidigt som rege-
ringens satsningar på storstäderna uteblir. Jag förstår
inte att man kan ha en storstadsminister, som ska
driva storstadsfrågor, som så uppenbart missgynnar
storstäderna och tillväxten där.
Anf. 66 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag måste säga att det var många
kråkfötter på en gång. Lennart Hedquist säger att
satsningarna på storstäderna uteblir. Vad är det för
trams? Vi har nu en satsning på 2 miljarder kronor
från staten till storstadskommunerna för att vi ska
hjälpas åt så att också de invånare i storstäderna som
inte får del av tillväxten utan möts av diskriminering
och utanförskap ska få en chans till drägliga liv. Det
är ett jätteviktigt samarbete mellan kommunerna och
staten.
Men den tillväxt som uppstår i storstäderna är ju
inte enbart storstädernas egen förtjänst. Den är ett
resultat av en allmän nationell politik i landet. Den är
ett resultat av kvaliteten på högskolor som ligger på
andra ställen i landet än i storstäderna. Är det då
orimligt att all denna tillväxt inte ska stanna i storstä-
derna utan också generera möjligheter till boende,
forskning och utveckling i andra delar i landet?
Sverige är så pass litet att vi i längden tjänar bäst
på att ha starka storstäder men också rimliga förut-
sättningar att leva utanför dem.
Bötessystemet i trafiken
Anf. 67 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Jag vill fråga justitieministern om
bötessystem i trafiken. Nyligen gick en hastighets-
tävling genom Sverige som uppmärksammades
mycket. Polis och åklagare har svårt att använda
maktmedel för att stoppa den typen av trafikbrott.
Detta hör ihop med ett annat ärende, som har diskute-
rats flera år i riksdagen, nämligen bötessystemet för
den tunga trafiken. Man kan kort säga att om en
svensk åkare kör för fort i ett sydeuropeiskt land,
måste denne kanske ställa av bilen tills böterna är
betalda, men om motsvarande sker i Sverige kan
åklagaren inte driva in böterna.
Detta är en fråga som ministern har fått ärva. Jag
undrar först om ministern känner till ärendet om ett
nytt påföljdssystem och i så fall var det ligger just nu.
Anf. 68 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! De flesta trafikbrott ger böter. Det
finns trafikbrott, som grovt rattfylleri, som i regel ger
fängelse. Det finns möjligheter att ingripa mot utländ-
ska förare med större åtgärder än med böter. Det finns
t.o.m. något exempel på att personer har blivit häkta-
de på grund av flyktfara. Men de allra flesta är nog
ändå överens om att böter är den lämpligaste påfölj-
den. Då är man inte i den situationen att det är möjligt
att häkta en person eller tillgripa så stora tvångsmedel
som sätts in i en del andra länder. Man har i dessa
egentligen inte särskilt positiva erfarenheter av det
sättet att agera.
Anf. 69 JOHNNY GYLLING (kd):
Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Riksdagen har gett ett uppdrag till regeringen att se
över påföljdssystemet så att det blir lika för alla.
Svenskar och utlänningar ska ha samma ansvar för att
t.ex. om det gäller böter betala dessa. Två gånger har
riksdagen tillkännagivit regeringen detta, men såvitt
jag förstår har ingenting hänt. Vägverket har gjort en
utredning men har enbart pekat på vilka svårigheter
som finns att ändra systemet.
Detta har med trafiksäkerhet men också med kon-
kurrensneutralitet att göra. Jag vore väldigt glad om
ministern kunde ge ett besked om att han tänker ta sig
an de här frågorna.
Anf. 70 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jo, det pågår diskussioner om detta.
Jag har för det första haft diskussioner med Björn
Rosengren. För det andra, vilket kanske är av ännu
större inresse, diskuterar man indrivning av böter på
EU-nivå. Jag tror också att det bästa sättet att komma
till rätta med det här är att respektive land får ansvaret
för att driva in de böter som deras medborgare i
andra länder åläggs att betala.
Det pågår alltmer av försök till samarbete på det
rättsliga området, och ett första steg är faktiskt sam-
arbete i fråga om indrivning av böter.
Idrottstimmar i skolan
Anf. 71 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson. Jag har nyss gymnastiserat i 40
minuter, och det är något som är väldigt bra. Jag är nu
intresserad av vilken syn skolministern har på id-
rottstimmar i skolan.
Att röra på sig är bra för både kropp och själ, och
massor av undersökningar visar att inlärning och
koncentration blir bättre i en aktiv kropp. Små barn
har gudskelov en inbyggd mekanism som gör att de
rör på sig, men vi får larmrapporter från barnläkare
och förskolepersonal om att t.o.m. förskolebarn sitter
stilla för mycket. De ser t.ex. på TV eller spelar på
datorer.
Än värre blir det när de börjar gå i skolan. Det
gäller naturligtvis inte för alla men för många. De går
raka vägen hem från skolan för att, tyvärr, spela TV-
spel eller se på TV eller video. Det är särskilt viktigt
att man åtminstone i skolan tillgodoser rörelsebeho-
vet.
Barnombudsmannen redovisar detta år i sin årliga
skrift en enkät på nätet om stress. En högskoleelev
säger där: När man känner sig stressad kan man gå ut
och röra på sig. Man kan t.ex. gå runt kvarteret.
Jag undrar vad skolministern tycker om detta och
om hon menar att man kan göra något ytterligare.
Anf. 72 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag delar helt Kerstin-Maria Stalins
uppfattning att det är viktigt att röra på sig. Det gäller
såväl för barn och ungdomar som för oss vuxna. Jag
menar också att skolan ska fundera över vad man kan
göra utöver de timmar som är specialdestinerade för
idrott. Behovet finns hela dagen i skolan.
Vi kan nu när debatten har kommit i gång se att vi
rör oss alltför lite. Jag får många positiva exempel
ifrån skolorna. Det finns mycket tid till förfogande.
Skolan har timmar inom sitt eget val, och eleverna
har dessutom individuella val. Många skolor startar
skoldagen med att ha morgongympa för alla elever.
Det kan ske i klassrum, på skolgårdar eller i idrotts-
hallar. Många bryter också av mitt på dagen med
aktiviteter. Man kan, precis som Kerstin-Maria Stalin
sade, gå ut på promenader.
Många går ifrån att arbeta i 40-60-minuterspass
och bryter mitt i dem, kanske bara för att röra sig
efter musik mitt under dagen. Man engagerar idrotts-
föreningar att gå in med mentorer i arbetet med att
utveckla idrotten.
Anf. 73 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag
vet att det förekommer sådana här aktiviteter. De är
mycket fria och väldigt olika. Jag känner en pojke
som går i första klass i Borlänge. Han har idrott på
schemat en timme varannan vecka. Han har en bra
lärarinna, som ser till att man ger sig ut och går i
skogen. Men förhållandena är väldigt olika, och alla
har inte det ordnat så. Dessutom har inte alla elever
föräldrar som ser till att rörelsebehovet tillgodoses.
Det är väldigt orättvist.
Jag menar att det är mycket viktigt vad regeringen
och statsrådet tycker och vad de gör som normgivare.
Jag är tacksam om det kommer impulser från rege-
ringshåll om det här.
Kartläggning om fattigdomen i Europa
Anf. 74 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Mona Sahlin. Inom Europeiska unionen pågår bland
mycken annan kartläggning en genomgång av fattig-
domen i Europa. Underlaget till den här kartläggning-
en från svensk sida lär hittills ha uteblivit. Min fråga
är: Vad är skälet till att Sverige inte lämnat eller velat
lämna underlag till denna kartläggning?
Anf. 75 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag är ledsen, men jag känner faktiskt
inte igen den här beskrivningen. I det ministerråd som
jag nu är ordförande för under vår ordförandeperiod,
dvs. ministerrådet för sysselsättning och socialpolitik,
jobbar vi med EU:s plan för fattigdomsbekämpning. I
det arbetet är Sverige mycket aktivt och bidragande.
Jag måste be att få mer information om vad för slags
underlag som Sverige inte skulle ha lämnat in. Be-
kämpningen av fattigdomen är en av de stora punk-
terna på det ministerrådsmöte som vi kommer att
genomföra i EU den 11 juni.
Anf. 76 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Inom det som benämns Eurostat finns
något som förkortas ECHP, inom vilket denna kart-
läggning görs. Jag har inhämtat uppgifter om att Sve-
rige inte har anslutit sig till ECHP och därmed sagt att
det inte vill lämna uppgifter till denna kartläggning.
Jag ska återkomma med närmare uppgifter. Det finns
undersökningar gjorda på nationell nivå om fattigdo-
men, så detta borde inte vara något större problem.
Anf. 77 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Vi får väl återkomma till detta, och
jag får lära mig vad ECHP står för. Man får varje dag
glädjen att upptäcka en ny förkortning. Vi får till-
sammans studera detta, och om det är något som
Sverige borde delta i, ska vi självfallet göra det.
Kriminalvården
Anf. 78 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Min fråga går till justitieminister
Thomas Bodström. Som jag uppfattar det var budet
till kriminalvården i årets vårproposition det att man i
stort sett skulle bedriva kriminalvården på kredit. I
det nummer av SEKO Nytt, alltså från SEKO Krimi-
nalvård, som kom den 24 april tar man upp den be-
svärliga beläggningssituationen.
Trots att kriminalvården har getts möjlighet att ut-
öka platserna på kredit är verkets uppfattning att
platserna långt ifrån kommer att räcka. Det behövs
betydligt fler. Dessutom är det säkerhetsproblem,
brist på grundutbildning och fortbildning inom krimi-
nalvården.
Farhågorna från SEKO:s sida delas av Kriminal-
vårdsstyrelsen. Man anser att det behövs minst 50
platser till till år 2002. Den programverksamhet som
man hade planerat för intagna och för personalens
kompetensutveckling måste nu kraftigt dras ned.
Justitieministern kan rimligen inte vara ovetande om
hur situationen är inom kriminalvården. Jag förutsät-
ter att justitieministern har läst årsredovisningen.
Är justitieministern beredd att öka kriminalvår-
dens kredit? Vilken signal vill han ge till dem som
arbetar inom kriminalvården?
Anf. 79 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag är fullt medveten om situationen
inom kriminalvården, Jeppe Johnsson. Jag har också
nyligen träffat generaldirektören på Kriminalvårds-
styrelsen. Situationen är sådan att styrelsen har erfor-
derliga medel för i år och nästa år. Men det kan behö-
vas ytterligare medel, och det framgår av budgetpro-
positionen att man ska återkomma om situationen är
sådan. Men det är inte någon fara nu.
Vad gäller beläggningen är det riktigt att det har
varit alltför få platser. Det är därför som Kriminal-
vårdsstyrelsen har beslutat att öppna 150 platser i år
och ytterligare 50 platser nästa år. Man öppnar platser
både på fängelser och på häkten.
Anf. 80 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag förutsätter att justitieministern är
fullt medveten om detta efter hans samtal. Jag har
också läst om detta i tidningen Runt i Krim. I SEKO
Nytt från den 26 april står det följande skrivet till
medlemmarna, nämligen att antalet narkomaner som
sitter i fängelser har ökat den senaste tiden. Mer än
hälften av dagens interner missbrukar eller har miss-
brukat narkotika. Få fängelser kan i dag sägas vara
fria från narkotika eller andra droger. Kriminalvår-
dens insatser för att komma till rätta med problemet
har minskat de senaste åren.
De uteblivna satsningarna på kriminalvården har
inneburit att man har börjat planera ytterligare ned-
dragningar på satsningarna på programverksamhet
som verkligen skulle behövas. Redan i dag har sig-
nalen i vårpropositionen varit att dra ned - och så
planeras också. Det har skett stora neddragningar på
senare år. Det dras ned från en redan ganska låg nivå.
Redan i dag, justitieministern, är det klart att det
behöver göras neddragningar. Är det rimligt att göra
neddragningarna på programverksamheten?
Anf. 81 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Situationen för 2001 är att kriminal-
vården får 271 miljoner kronor extra.
Sedan var det frågan om narkotikabekämpning i
fängelserna. Det är riktigt att missbruket har ökat,
framför allt procentuellt. Det är på grund av att allt-
fler använder fotboja, och dessa är inte narkomaner.
Sedan var det frågan om att det inte skulle ske
satsningar på narkotika inom Kriminalvårdsstyrelsen.
Det var en av huvudfrågorna som vi diskuterade. Det
finns många idéer hos Kriminalvårdsstyrelsen. Det
pågår en intensiv kontakt mellan Justitiedepartemen-
tet och kriminalvården om hur behandlingen och
bekämpningen av narkotika i fängelserna ska ut-
vecklas. Det kommer Jeppe Johnsson och andra att
snart få se resultatet av.
Fristående skolor
Anf. 82 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till skolminis-
ter Ingegerd Wärnersson.
Under senare tid har vi i medierna kunnat ta del
av uppgifter om att allt inte står rätt till på det starkt
expanderande friskoleområdet. Det var ett program,
Uppdrag för alla, där det kom fram svåra missförhål-
landen och urvalsprinciper som måste anses vara
oacceptabla från demokratisk synpunkt. Bestämmel-
serna om att grundskolan ska vara avgiftsfri kringgås
uppenbarligen, vilket också en artikel i Svenska Dag-
bladet häromdagen bekräftade. I nyhetsbrev tackas
och namnges föräldrar som har betalat de formellt
frivilliga avgifterna.
Vilka signaler ger det här till skolministern, och
vilka åtgärder kan vi förvänta oss för att komma till
rätta med de uppenbara missförhållandena på frisko-
leområdet?
Anf. 83 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Självklart ska vi ha en avgiftsfri sko-
la. Det gäller såväl de kommunala som de fristående
skolorna. Vi har i dag ett utmärkt system när det
gäller bidragen till de fristående skolorna. Tidigare
fanns det enbart privata skolor, dvs. föräldrar eller
andra fick finansiera skolgången. Så småningom
infördes ett system med bidrag. Bidragen har befunnit
sig på olika nivåer. De bidrag som i dag går till de
fristående skolorna ligger på den nivå som de kom-
munala skolorna har till förfogande för utgifterna för
eleverna. Det ska alltså råda en samsyn och likvär-
dighet.
Jag kommer inte att acceptera ett system där det
sägs till föräldrarna att det är fråga om ett "frivilligt"
bidrag. Barn ska rätt att välja såväl en kommunal som
en fristående skola. De ska aldrig någonsin vara bero-
ende av hur mycket pengar föräldrarna tjänar.
Anf. 84 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag tackar för det mycket klargörande
svaret. Det finns många diskriminerande inslag. För
en tid sedan sade vd:n i Kunskapsskolan AB att det är
med skolbolag som med flygbolag. Det gäller att fylla
stolarna. Det är de två sista som ger vinst.
Det står nu helt klart att lönsamhetsaspekter och
vinstintressen har kommit att spela en allt större roll
som bevekelsegrunder för att starta privatskolor.
Därmed blir det allt tydligare att alltfler privatskolor
inför urvalssystem i rekryteringen av elever. I den
nyligen publicerade rapporten LO-barnen och skolan
konstateras det bl.a. att ökningen av de fristående
skolorna utan tvivel lett till en ökad segregation i
skolan.
Vad är skolministerns uppfattning? Kan vi för-
vänta oss att dessa problem kommer att tas upp i den
aviserade propositionen?
Anf. 85 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Även på denna punkt är det likvär-
dighet som ska gälla. Vi ska se på barnets situation,
trygghet och rättssäkerhet. Alla barn ska ha möjlighet
att gå till alla skolor. Ingen skola får neka ett barn att
komma in på skolan. Vi måste kunna möta varje barn
på varje barns villkor. Lika chans kräver olika resur-
ser. Detta måste vi också se.
Jag beklagar att när det nu finns möjlighet till fri-
stående skolor i vårt land att vissa missbrukar detta
genom att använda sig av enkäter, fråga föräldrarna
om barnen som ska börja har problem osv.
Vi kommer till hösten att lägga fram ett förslag till
riksdagen angående de fristående skolorna. I det för-
slaget ska det inte finnas någon möjlighet till enkät-
förfrågningar. Skolan ska vara öppen för alla. Det ska
inte heller finnas möjlighet att ta ut avgifter i någon
form.
Familjerabatter
Anf. 86 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet
Mona Sahlin. I grunden handlar frågan om kärlek och
människovärde. Jag riktar frågan till Mona Sahlin
eftersom hon också är diskrimineringsminister.
Jag har i dag haft förmånen att här i riksdagen gå
ut på Internet och ta fram biljettinformationen som
AIK har på sin hemsida. Där går det bl.a. att läsa om
olika rabatter och entrépriser. Bl.a. står det att det är
ett visst annat pris för familjeentré. Inom parentes står
det - hör och häpna, statsrådet - att familjen ska bestå
av kvinna, man och barn under 16 år.
Jag undrar givetvis vad ensamstående Kenneth
och hans barn kommer att ta vägen och om de får
någon rabatt och givetvis vad som händer Lena och
Berit när de med sin familj tänker besöka AIK:s mat-
cher. Samtidigt är jag fullt medveten om att AIK inte
är de enda i Sverige med dessa problem.
Vad anser statsrådet om detta ur diskriminerings-
synpunkt?
Anf. 87 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Nu är jag inte diskrimineringsminis-
ter, jag är anti-diskrimineringsminister. Eftersom jag
också är AIK:are gör denna beskrivning mig mycket
upprörd.
Erbjudanden om rabatter av olika slag - det kan
handla om resor, entréavgifter till museer osv. - som
riktar sig till familjer, men som utesluter familjer som
består av två pappor eller två mammor, är enligt min
mening diskriminerande.
Jag vet också att ombudsmannen mot diskrimine-
ring på grund av sexuell läggning, HomO, har tittat
på ett antal sådan här fall. Jag hoppas att uppmärk-
samheten runt detta och möjligheten för HomO att
gripa in ska göra det möjligt, inte bara för AIK utan
även andra, att ändra på de här bestämmelserna. Man
måste rikta sig till alla.
Anf. 88 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret från antidiskri-
mineringsministern. Jag ber om ursäkt för det.
Det är bra att Mona Sahlin tar upp detta. Men jag
skulle vilja höra lite mer om vilka åtgärder statsrådet
avser att vidta, förutom det som Homoombudsman-
nen har i sin uppgift när det gäller att se till diskrimi-
neringen i samhället på grund av sexuell läggning.
Som statsrådet själv tar upp är detta inte det enda
området där det förekommer diskriminering. Det
finns ju på flera andra områden.
Detta gäller ju också ensamstående och familjer
som inte ser ut som den familj som AIK beskriver
här.
Anf. 89 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag kan säga så mycket att jag vet att
HomO, ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning, har möjlighet att ta upp diskus-
sioner och förhandlingar med institutioner eller orga-
nisationer som diskriminerar på det här sättet.
Men jag kan gå lite längre, eftersom jag ska träffa
honom i eftermiddag. Jag kan ta upp om inte han, på
regeringens initiativ, kan göra en mer ordentlig ge-
nomlysning av olika sådana här erbjudanden, i vilken
mån de är diskriminerande och utesluter familjer med
två mammor eller två pappor och om lagen räcker för
att ingripa mot det.
Om inte annat kommer jag, som medlem i AIK,
att ringa till dem och be att de ändrar detta.
Anf. 90 TALMANNEN:
Detta fick bli det sista inlägget i dagens fråge-
stund som därmed är avslutad. Jag tackar regeringens
företrädare och kammarens ledamöter för er medver-
kan i frågestunden.
8 § (forts. från 6 §) Penningpolitiken och Riks-
bankens förvaltning 2000 (forts. FiU23)
Anf. 91 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Vi har ju diskuterat frågan om Riks-
bankens oberoende ställning och det förslag som
majoriteten i finansutskottet har om att begära en
överföring nästa år av ytterligare 20 miljarder av
Riksbankens vinst. Det råder en grundläggande enig-
het om Riksbankens oberoende ställning mellan
Centerpartiet, Socialdemokraterna och de andra parti-
erna i överenskommelsen om Riksbanken.
Förutsättningen för den här oberoende ställningen
är ju att det finns en stabilitet och trovärdighet hos
Riksbanken. Den bygger på genomskinlighet och
förutsägbarhet. Och just förutsägbarheten är otroligt
viktig i det här sammanhanget. Det handlar inte bara
om en förutsägbarhet där man ställer krav på Riks-
bankens agerande utan också på den politiska sidan,
som jag ser det.
Jag skulle vilja höra finansutskottets ordförande
kommentera plikten av att vara förutsägbar också på
den politiska sidan. Redan Benjamin Disraeli sade ju
att framgångens hemlighet är att aldrig släppa målet
ur sikte. Det är det som jag tycker att utskottsmajori-
teten gör i det här förslaget.
Anf. 92 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag tycker tvärtom. Jag tycker att det
är väldigt tydligt vad finansutskottet tar ställning till.
Vi understryker med all kraft betydelsen av att Riks-
banken är väl konsoliderad. Riksbanken måste alltid
vara tillräckligt stark för att utan tvekan kunna fullgö-
ra alla sina uppgifter.
Vi har gjort en analys av konsolideringsbehov
osv. Vi har klarat ut att med den här utdelningen i år
och nästa år kommer vi att ha en centralbank som hör
till de mest välkonsoliderade centralbankerna i värl-
den.
Vi tydliggör att genom att man har uppnått kon-
solideringen i det här sammanhanget nästa år är det
80-procentsregeln, de gamla riktlinjerna, som ska
fortsätta att gälla. Det finns ingen oklarhet här. Det
som kan skapa oklarhet är en massa anklagelser om
att vi inte menar vad som står i utskottsbetänkandet
och att vi år efter år tänker ta ut stora summor och
plundra. Då kan det bli väldigt konstigt.
Vi har tydligt och klart redovisat våra avsikter,
och det är det som gäller.
Anf. 93 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det sätt som Riksbanken arbetar på
när det gäller förutsägbarhet innebär att man fastslår
en princip som man håller sig till. När man vill ändra
någonting tar man upp en diskussion om detta. Om
man vill ändra räntenivåerna tar man upp en diskus-
sion om detta och redovisar plus och minus. Och
därefter, när omgivningen har sett detta, hunnit reage-
ra på detta och gjort analyser, fattar man beslut.
Så har ju inte utskottsmajoriteten agerat. I stället
har man valt att ad hoc i samma ärendebehandling ta
upp både diskussionen om den här förändringen och
göra den. Det innebär att man inte är förutsägbara i
sitt hanterande av ärendet. Jag menar att det minskar
marknadens tilltro när det gäller totaluppgörelsen om
Riksbankens oberoende.
Det är självklart rätt - som tidigare påpekats i de-
batten - att principen om att 80 % av överskottet ska
gå tillbaka till staten och 20 % ska stanna kvar i
Riksbanken för konsolidering inte behöver gälla för
all evighet. Man behöver inte försvara den som en
Don Quijote i alla olika väderlekar.
Det viktiga är ju att göra analysen, föra diskussio-
nen och följa samma beteendemönster när det gäller
beslutshanteringen och ärendegången. Den här gång-
en har man valt att hantera frågan på ett annat sätt än
vad man har gjort tidigare. Jag menar att det minskar
förutsägbarheten och skadar trovärdigheten när det
gäller Riksbankens oberoende ställning.
Anf. 94 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill hänvisa till den utfrågning
som vi hade med riksbankschefen. Där sade han att
han inte ansåg att Riksbankens analys var en slutlig
totalanalys där man hade belyst alla frågor. Han sade
också att han tyckte att det var bäst att riksdagen
avgjorde detta så att vi fick slut på diskussionen.
Ungefär så uttryckte han sig.
Det fanns två möjligheter. Å ena sidan kunde vi
säga att vi ville ha en ny analys från Riksbanken för
nästa år, å andra sidan kunde vi genomföra analysen
själva, vilket vi nu har gjort och kommit till den slut-
sats som vi har gjort.
Den här hanteringsordningen, där fullmäktige
nästa år får fastställa utdelningen med hänsyn till de
förhållanden som då råder, innebär att vi har hanterat
det här på ett mycket ansvarsfullt sätt. Om det hade
funnits någon kris eller problem när det gäller Riks-
bankens konsolidering eller om det stod och vacklade
någonstans, hade jag kunnat ha en större förståelse
för den här diskussionen. Men vi har ju varit väldigt
försiktiga när vi har analyserat det här.
Vi har kommit till slutsatsen att det är bra med
detta. Det ska inte vara mer sedan. Sedan gäller 80-
procentsregeln, och det ger stabilitet och klarhet. Vi
skapar den klarhet som behövs.
Anf. 95 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag ska tacka Jan Bergqvist för svaret
på min fråga om motivet till ändringen av Riksban-
kens ställning. Jag tillåter mig att tolka det så att det
var ett tvång på grund av EU-medlemskapet. Egentli-
gen hade Jan Bergqvist älskat Riksbanken ännu mer
om den hade varit kvar i den position den var då Jan
Bergqvist och Anita Gradin skrev den berömda reser-
vationen 1993.
Sedan kan man diskutera tolkningen att det verk-
ligen var ett tvång. Ändringen är ju steg 2 inför
EMU-medlemskapet. Det är mycket tydligt i för-
draget att det är en förberedelse för det kommande
EMU-medlemskapet. Det finns ledande företrädare i
EU som fortfarande hävdar att Sverige måste gå med
i EMU trots den ensidiga protokollsanteckningen.
Jag skulle gärna vilja höra Jan Bergqvist säga nå-
gonting om vad som händer efter ett eventuellt nej till
EMU-medlemskapet. Är det då inte möjligt för oss att
gå tillbaka till den gamla ordningen?
Jag tycker att man har märkt övertoner i den bor-
gerliga debatten, som Jan Bergqvist med rätta har
angripit. Det finns en tendens hos vissa borgerliga
politiker att på något sätt ge intryck av att vi över
huvud taget inte får diskutera denna fråga därför att
det försvagar trovärdigheten i den svenska ekonomis-
ka politiken. Det försvagar trovärdigheten att vi dis-
kuterar detta, som t.ex. Villy Bergström gör i ett in-
lägg i Riksbankens tidskrift.
Jag skulle vilja få bekräftat att Jan Bergqvist delar
min uppfattning att det är viktigt att vi har möjlighet
att i demokratisk ordning diskutera denna fråga om
Riksbankens ställning.
Anf. 96 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Diskutera kan man ju alltid göra. Det
måste man kunna göra. Men jag är väldigt entydig i
fråga om vad vi har för förpliktelser i förhållande till
EU-medlemskapet. Det framgick mycket tydligt i
samband med att riksdagen fattade beslut om vårt
medlemskap i EU att det krävdes förändringar i Riks-
bankens ställning.
Så länge EU har det kravet på Sverige och vi inte
tänker lämna unionen, vilket jag inte hoppas, får vi
faktiskt vara beredda att ställa upp på det.
Sedan kommer man aldrig ifrån att det är ett värde
i att det finns en bred överenskommelse om en sådan
här sak, om hur Riksbanken ska organiseras och om
vilken ställning den har. Bara detta att det finns en
stabilitet, oavsett vilka utslag i riksdagsval och vilka
olika förskjutningar i majoriteten det blir, ligger det
ett extra värde i.
Jag skulle t.o.m. vilja säga att i den mån det inte
skulle bli ett stöd från svenska folket för ett medlem-
skap i valutaunionen är det en extra styrka att vi visar
att vi uppfyller de krav som ställs på oss. Men när det
gäller den här frågan har vi gjort en markering i sam-
band med EU-medlemskapet att den måste behandlas
i en viss demokratisk ordning. Det är inte bara att
expediera fördraget, utan på den punkten har vi en
nationell bestämmanderätt.
Anf. 97 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag har all respekt för att Jan
Bergqvist tycker att det är värdefullt med en bred
majoritet. Samtidigt kan man inte komma ifrån att
opinionen kan förändras, att uppfattningar kan för-
ändras. Det kan inte vara uteslutet att det i en framtid
uppstår en opinion här i denna riksdag som vill att vi
ska gå tillbaka till den gamla ordningen.
Jag har följt de konstitutionella debatterna om
EMU-medlemskapet och om vad det innebär. För mig
är det ganska uppenbart att det är en svår fråga. Det är
en svår fråga att bedöma rent konstitutionellt hur det
förhåller sig. Ingen vet ju egentligen i vilket konstitu-
tionellt läge vi hamnar efter ett svenskt nej till ett
EMU-medlemskap. Det måste ske någon typ av om-
förhandling av relationerna. Vi kan inte tvingas ute-
sluta möjligheten att vi i en framtid vill organisera
Riksbanken på det sätt som - jag hoppas att jag har
tolkat det rätt - både Jan Bergqvist och vi vänsterpar-
tister innerst inne egentligen vill.
Anf. 98 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag är väldigt entydig på den här
punkten. Det är ingen som helst tvekan om att vi är
skyldiga som EU-medlemmar att uppfylla de krav
som EMU:s andra fas, som det ibland har kallats,
ställer på oss.
Skulle vi inte göra detta skulle vår trovärdighet
när det gäller Sveriges vilja att uppfylla internatio-
nella förpliktelser allvarligt kunna ifrågasättas. Det
har för mig varit en självklarhet från början att Sveri-
ge även i detta avseende ska uppfylla sina internatio-
nella förpliktelser.
Däremot har jag inte uppfattningen att vi till varje
pris är formellt förpliktigade att ansluta oss till det
tredje steget. Det blir en nationell prövning som kan
ske de kommande åren.
Anf. 99 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Jan Bergqvist sade tidigare att man
skulle leva efter devisen: Tro inte att dina menings-
motståndare har lägre motiv än du själv.
Då måste jag, om fru talman ursäktar, verkligen
undra vilka motiv Jan Bergqvist själv har med tanke
på det han tillskriver oss andra.
Han inledde sitt anförande med att säga att jag ha-
de kommit med grova påståenden som är felaktiga.
Vilka dessa påståenden skulle vara framkom inte.
Sedan fortsatte han med en mycket lång litania om
vår bristande demokratisyn vad gällde Riksbanksut-
frågningen. Han avslutade med frågan: Om Karl Staaf
kunnat läsa reservationen så ., osv.
Min motfråga är: Om Karl Staaf hade fått veta att
riksdagens finansutskott har en ordförande som inte
kan läsa reservationen, vad skulle han ha sagt då? Det
står icke ett ord i den reservation om Riksbanken som
jag tillsammans med moderaterna och kristdemokra-
terna har lämnat om alla de saker som Jan Bergqvist
kritiserar oss och framför allt mig och Folkpartiet för.
Jag skulle tycka att det vore bra om Jan Bergqvist
kunde klargöra varför han har ägnat en mycket stor
del av sin talartid åt att anklaga oss för att tycka och
vilja ha en massa saker som det inte står ett ord om i
reservationen.
Vad vi vill är att lagligen fastställa riksdagens rätt
att kunna kalla företrädare för Riksbanken till utfråg-
ningar för att säkerställa insynen både för riksdagen
och för allmänheten.
Den andra frågan, som var i kritik med Mats
Odell, gällde att vi drar en skarp skiljelinje mellan
delarna i den offentliga sektorn, att vi drar en skarp
skiljelinje mellan statens egna pengar och de sparade
pensionspengarna.
Det här gör mig ytterligare orolig. Jag undrar hur
man från majoritetens sida egentligen ser på de olika
typer av tillgångar som finns i den offentliga sektorn.
Anf. 100 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Karin Pilsäter förstod ju själv att hon
höll på med konspirationsteorier eftersom hon i sitt
eget anförande talade om att hon ägnade sig åt den
verksamheten. Men hon reducerade det genom att
säga att hon inte betraktade det som en stor konspira-
tionsteori utan menade att det var i den mindre ska-
lan. Jag kan hålla med om att i jämförelse med Mats
Odell är det en mindre skala.
Jag vill nog ändå hävda att nu försöker Karin Pil-
säter bara tala om den ena delen av reservationen. Det
är väl inte så, Karin Pilsäter, att Karin Pilsäter tänker
rösta emot det förslag till bifall av moderaternas mo-
tion som finns i reservationen?
Det är ju inte så att reservationen säger att man
delvis bifaller moderaternas motion. Den bifalles ju
helt och hållet. Den här debatten är ingen nyhet för
Karin Pilsäter. Den hade vi förra året också. Då var
Karin Pilsäter också med på en reservation där det
inte bara handlade om att bestämma att man skulle
kunna kalla folk från Riksbanken. Det var också
tvärtom, att folk från Riksbanken skulle kunna kräva
att riksdagen ordnade utfrågningar med dem.
Min fråga till Karin Pilsäter är: Står Karin Pilsäter
bakom förslaget i den moderata motionen, eller är
hon beredd att ändra sig och i omröstningen begära
avslag på den moderata motionen och därmed också
yrka avslag på reservation 3?
Anf. 101 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är härligt att höra vilken fantas-
tisk formalism som kan regera här. Det som Jan
Bergqvist hänger upp sig på är det faktum att jag inte
så här i efterhand kan skriva om brödtexten i mode-
raternas motion.
Vi har ett gemensamt förslag, att riksdagen ska
tillkännage det som står i reservationen. Jag kan na-
turligtvis inte skriva om moderaternas brödtext i
efterhand.
Var det inte i själva verket så att Jan Bergqvist
inte hade lagt märke till att vi har årets betänkande till
diskussion och inte förra årets? Jag tror att det är det
som är haken.
Det vore klädsamt om Jan Bergqvist kunde säga
att han helt enkelt gjort ett misstag och läst fel års
papper. Jag hade gjort ett misstag förra året och inte
riktigt satt mig in i ECB:s regler.
Jag ställde frågan hur Jan Bergqvist och majori-
teten egentligen ser på frågan om de olika delarna av
den offentliga sektorns förmögenhet. Gunnar Hök-
mark har tidigare sagt att det här är en allians mellan
dem som är hungriga och dem som inte vill att kyl-
skåpet ska stå för sig självt.
Angreppet på oss borgerliga som vill ha lite skill-
nad på de olika typerna av tillgångar förstärks av att
Jan Bergqvist inte vill göra skillnad på de sparade
pensionspengarna och eventuella överskott i statens
egna finanser. Det var knappast något grovt och fel-
aktigt påstående. Jag sade ju själv att det var jag som
var lite konspiratorisk. Det här bekräftar just att det
kanske inte är något konspirationstänkande att ni
nästa gång kan ge er på andra pengar. Ni tycker up-
penbarligen inte att det är någon skillnad på våra
sparade pensionspengar och statens egna överskott.
Anf. 102 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jo, det finns en skillnad. Man försö-
ker dramatisera att vi har ett gediget överskott i den
offentliga sektorns sparande, år efter år långt fram i
tiden. Det ligger på topp om man jämför med andra
europeiska länder och industriländer. Sedan säger
man att det går med underskott i sjukförsäkringen och
på andra områden. Då bortser man från vad det är
som är viktigast för den ekonomiska politiken och för
medborgarna.
Vi kommer att kunna utveckla den frågan ytterli-
gare i debatten om den ekonomiska politiken den 14
juni. Låt mig mycket klart säga att jag verkligen har
läst årets och förra årets betänkanden i detalj, inklusi-
ve motionerna. Förra året ställde Karin Pilsäter upp
på exakt det jag skrev. Det stod tydligt i reservatio-
nen. Nu försöker Karin Pilsäter gömma sig bakom att
det inte står skrivet i reservationen att det är ömsesi-
digt. Det hjälper inte.
Karin Pilsäter efterlyste tidigare tydlighet och öp-
penhet. Vad står det i reservationen?
Därmed bifaller riksdagen - enligt era förslag -
folkpartimotionen och moderatmotionen yrkande 1.
Vad innebär det att man bifaller moderatmotionen
i yrkande 1? Det innebär att man ska ändra riks-
bankslagen så att det införs en föreskrift om rätt till
utskottsutfrågning enligt vad som anförs i motionen.
Vad anförs i motionen? Att man ska ha en ömse-
sidig rätt att föranstalta om utskottsutfrågning. Som
förebild kan tas artikel 13 mom. 3 andra stycket i
Amsterdamfördraget, där man beskriver den europe-
iska centralbanksmodellen.
Det är alltså ett yrkande som, om det bifalls, inne-
bär ömsesidighet. Jag tycker att det är beklämmande
att Karin Pilsäter inte vågar stå för vad det faktiskt
innehåller. Det är inte delvis bifall till moderatmotio-
nen, utan ni sväljer den helt och hållet, med hull och
hår.
Anf. 103 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag är naturligtvis väldigt glad över
den slutsats som majoriteten i utskottet kommit till,
att man ska ta extra 20 miljarder från Riksbanken.
Jag är också smickrad av Lena Eks och Gunnar
Hökmarks syn på min roll i sammanhanget, men det
kan vara värt att påpeka att det är ganska olika argu-
mentering som leder fram till samma slutsats. För
mig är huvudargumentet att Riksbanken inte längre
har något växelkursmål, och därmed har man inte
något behov av en valutareserv.
Under senare tid har marknadsfundamentalisterna
mer och mer ifrågasatt att man ska stödköpa för att
hävda en valutakurs. Det ser man som en avvikelse
från marknadsekonomin.
Jag tycker att det är alldeles naturligt att valutare-
serven minskas när behovet har förändrats så pass
radikalt som det har.
Karin Pilsäter frågar i sitt huvudanförande om
Riksbankens uppdrag är fel. Visst är det fel. Riksban-
ken har fått ett neandertaluppdrag där man bara ska
beakta en faktor. I ett civiliserat samhälle ska man
resonera sig fram till besluten och kunna ta alla fakto-
rer i beaktande.
Något som jag saknar i utskottsbetänkandet är en
analys av de olika strategier som man skulle kunna
tillämpa beroende på om Sverige går med i EMU och
i så fall hur Sverige går med i EMU.
Går vi direkt in i EMU har vi inget behov av nå-
gon valutareserv. Den valutareserv vi då har kommer
att tillfalla ECB.
Om det blir så att vi, om vi ska vara med i EMU,
först ska vara med i ERM har vi verkligen behov av
en valutareserv. Vi har erfarenheterna från 1991-
1992, och de är förfärande. Det skulle förvåna mig
väldigt mycket om någon ledamot av finansutskottet
eller Sveriges riksdag med gott samvete kan föra in
Sverige i ERM igen.
Den lärdom man kan dra av vårt experiment som
informella ERM-medlemmar är att fast växelkurs och
fri rörlighet för kapitalet är oförenliga. Det är livsfar-
ligt.
Mitt huvudalternativ är naturligtvis att vi ska fort-
sätta att tillämpa den flytande kronan. Men jag vill
också understryka Lars Jonungs slutsatser när han
säger att det inte finns någon stabiliseringspolitisk
sanning. Den rätta metoden kommer att variera över
tiden.
När det gäller hur Riksbanken har fungerat anser
Gunnar Hökmark att det har varit en enorm succé.
Det har varit förhållandevis framgångsrikt, det kan
jag hålla med om, även om det finns anmärkningar att
göra. Men man måste också titta på om det är på
grund av flytet eller på grund av oberoendet. Det är
beklagligt när de borgerliga företrädarna blandar
samman oberoende och oberörbarhet.
Anf. 104 LENA EK (c) replik:
Fru talman! I diskussionen om man kan begära att
Riksbanken överlämnar ytterligare 20 miljarder av sin
vinst till statskassan finns det en redogörelse i materi-
alet för varifrån pengarna kommer. En väldigt stor del
beror på kronförsvagningen. En annan stor del beror
på att man har värderat om det guld som finns som
säkerhet. Den tredje stora delen handlar om att man
har bytt teknik i arbetet.
På många andra håll och i det material som kom-
mer från den socialdemokratiska riksdagsgruppen
utgår man ifrån att kronan är undervärderad, att kur-
sen kommer att förändras, att den nedåtgående kurvan
kommer att brytas och att den kommer att gå upp
igen. Det är ologiskt att begära att man taxerar ut
pengarna i ett läge som är så osäkert. I sina egna
prognoser tror man på en förändring av kronkursen.
Det skulle innebära ett helt annat resultat för Riks-
banken.
Anf. 105 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har inga invändningar mot de be-
räkningar som finns i utskottets analys av situationen.
Men jag har fortfarande uppfattningen att utan ett
växelkursmål är behovet av en valutareserv så gott
som obefintligt.
Jag hade gärna fått någon synpunkt på hur situa-
tionen skulle kunna förändras beroende på vilken
strategi och vilken väg som den majoritet som tyvärr
finns här i riksdagen för EMU-medlemskap har.
Anf. 106 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Nu förespråkar inte Centerpartiet ett
medlemskap i valutaunionen. Då kanske jag kan få
ställa frågan: Är det inte ologiskt att begära den här
uttaxeringen när en så stor del av Riksbankens vinst
beror på kronförsvagningen? Detta sker i ett läge där
man samtidigt säger att kronans kurs kommer att
stärkas.
Anf. 107 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Vi får verkligen hoppas att kronan
kommer att stärkas. Vi är nu i ett läge där det skulle
behövas.
Jag är fortfarande väldigt fundersam på hur man
inom borgerligheten ser på detta. Är det över huvud
taget tänkbart att Sverige går med i ERM?
Anf. 108 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det var bra att Bengt-Ola Ryttar tog
till orda eftersom vi då får tillfälle att klargöra vissa
saker.
Jag vill göra väldigt tydligt att vi i utskottet inte
alls delar uppfattningen att det inte skulle behövas
någon valutareserv. Tvärtom är det viktigt att vi har
en beredskap för olika situationer som kan komma i
framtiden.
Jag är mycket bestämd på att vi måste vara noga
med att det finns en rejäl konsolidering i Riksbanken
så att man säkert och utan tvekan kan klara alla de
uppgifter som Riksbanken har att klara. Det gäller de
penningpolitiska uppgifterna, de valutapolitiska upp-
gifterna och andra uppgifter.
Bengt-Ola Ryttars resonemang om att det inte be-
hövs någon valutareserv är äventyrligt, och jag vill ta
avstånd från det.
På presskonferenser och i den allmänna debatten
har man gjort en massa påståenden i luften utan att
veta någonting. Därför vill jag be Bengt-Ola Ryttar
bekräfta att de har fel som svänger sig med att detta
var en motion som vi har beställt därför att vi ville ha
den att agera med.
Jag vill också understryka en sak apropå detta att
vi när vi avstyrker motionen inte gör det i själva ver-
ket. Det är faktiskt så att vi avstyrker motionen därför
att vi tar avstånd från förslagen.
Anf. 109 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det kanske viktigaste är att konstatera
att jag inte är Göran Perssons bulvan i denna fråga.
Motionen är inte placerad. Det är nog ganska lätt för
vem som helst att se detta om man läser motionen och
jämför den med den argumentering som Jan
Bergqvist för fram här.
Jag blir lite grann orolig av den. Det skulle kunna
tyda på att Jan Bergqvist vore beredd att ta in Sverige
i ett ERM-medlemskap under två år för att kvalificera
för EMU.
Anf. 110 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag tycker att alla här i kammaren har
anledning att vara tacksam mot Bengt-Ola Ryttar.
Han har gett en klarhet till dagens diskussion.
Det är ingen som har påstått att motionen skulle
ha varit planterad. Tvärtom är jag övertygad om att
Bengt-Ola Ryttar har motionerat mot bakgrund av
just de motiv som han har redovisat här i dag.
Han anser inte att Riksbanken bör ha en valutare-
serv, att den inte bör ha den styrka och kraft som
behövs för att vi ska kunna gå med i ERM 2 och att
den inte behöver något större eget kapital. Det är helt
solklart. Det finns ingen som har betvivlat detta.
Problemet är att vänstermajoriteten i utskottet -
där rätt många delar Bengt-Ola Ryttars uppfattning -
har avstyrkt motionen med motiveringen att man inte
vill ge bifall till att man ska avsätta 40 miljarder från
Riksbanken till staten utan i stället vill avsätta två
gånger 20 miljarder till staten.
Man uppnår självfallet, som var och en ser som är
bevandrad i matematik, just de syften som Bengt-Ola
Ryttar är ute efter. Det är också möjligt att man har
andra syften. Men det är mycket bra och mycket
entydigt att Ryttar har redovisat de argument som han
har haft för förslaget att överföra 40 miljarder från
Riksbanken till staten.
Sedan kan var och en fundera på om inte samma
syften verkställs genom att man i stället överför två
gånger 20 miljarder. För den matematiskt bevandrade
är skillnaden marginell. I grunden bör Bengt-Ola
Ryttar gratuleras. Men Riksbanken och vi som värnar
om en stark och oberoende riksbank förlorar när
vänstermajoriteten i praktiken tillstyrker de två gång-
er 20 miljarderna, vilket är lika med 40 miljarder.
Anf. 111 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag är naturligtvis glad över att ut-
skottet har hamnat på den ståndpunkten. Men jag tror
inte att det är så att majoriteten av majoriteten har
samma motivering för detta som jag har.
Jag har privilegiet att vara en ganska perifer figur
i den här frågan. Jag stör inte marknaden. Men det är
skillnad för er som sitter i finansutskottet. Det gör att
ni har ganska annorlunda förutsättningar.
I grunden handlar den här frågan om demokrati-
syn. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att vi har
kommit tillbaka till samma typ av demokratisyn som
rådde före första världskriget.
Det tycks vara kommunicerande kärl här. Tycker
man si i ekonomiska frågor tycker man automatiskt så
när det gäller demokratin. Det är tydligen ekonomin
som är den styrande faktorn.
Jag har inte så lång tid kvar här i riksdagen. Men
den tid som är kvar ska jag ändå försöka att bekämpa
den demokratisyn som nu breder ut sig och som nya
riksbankslagen är ett uttryck för.
Anf. 112 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag tycker att Bengt-Ola Ryttars upp-
fattning är fullt respektabel, och den ska respekteras
också för att han säger det så entydigt.
Jag tycker att det är en bra summering av den här
eftermiddagens diskussion. Det finns uppenbarligen
även bland vänstermajoritetens egna företrädare en
oklarhet om vilka uppfattningar som styr majoriteten
av majoriteten.
Majoriteten tillstyrker en motion som har som
syfte att minska valutareserven, göra det svårare att
gå med i ERM 2 och utgår från att dagens uppdrag till
Riksbanken inte är särskilt viktigt utan att man tvärt-
om bör lämna det.
Oavsett vilka andra syften som majoriteten av
majoriteten har är det likväl en motion som har till-
kommit i detta syfte som den nu tillstyrker. Det bi-
fallet får självfallet de konsekvenser som är önskade
av Bengt-Ola Ryttar.
Anf. 113 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Dessvärre kan jag inte stoltsera med
att motionen skulle vara biträdd. Den är präktigt av-
slagen. Det är det ledsamma faktumet, men det får jag
leva med. Jag är ändå glad över resultatet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 11 §.)
Anf. 114 TALMANNEN:
Innan vi går vidare i debatten vill jag informera
kammaren om att vi i dag har anmäld talartid kvar på
6 ½ timmar, vilket erfarenhetsmässigt motsvarar 8-9
timmars debatt i verkligheten.
Risken är uppenbar att vi inte hinner slutföra da-
gens ärenden i dag. Då kommer de att föras upp efter
övriga ärenden i morgon eftermiddag och företas till
debatt och votering innan vi åtskiljs för den plenifria
veckan.
Det innebär med andra ord att det finns risk för
debatt mycket sent på eftermiddagen i morgon.
9 § Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt
Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU25
Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt.
Anf. 115 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Det här ärendet handlar om den s.k.
Tobinskatten, dvs. en skatt på internationella valutat-
ransaktioner. Även bland dem som driver frågan sägs
det ofta att den är orealistisk och att det inte kommer
att gå att genomföra den - av de många olika skäl
som också finns redovisade både i debatten och i det
här betänkandet. Likväl driver man det här, och där-
med får frågan en annan valör än själva Tobinskatten
i sig. Det handlar rätt mycket om vilka signaler vi vill
sända om vår syn på frihandel och om hur man ska
kunna få till stånd ett fungerande internationellt be-
talningssystem och finanssystem med stabilitet, in-
syn, transparens och en förmåga att klara olika för-
ändringar i världsekonomin.
Man kan välja att driva frågan om den fria han-
deln, driva frågan om att på det viset skapa interna-
tionella forum för att se till att den internationella
finansmarknaden blir så stabil som möjligt - något
som också redovisas i flera reservationer och i den
utskottsutfrågning som finns. Eller så kan man ägna
sig åt att driva frågan om Tobinskatten, som ju också
i sig själv innebär ett misstänkliggörande av vad den
fria handeln innebär. Jag tror att det har en rätt stor
betydelse för hur man ställer sig i denna fråga också.
Vi har redan sett under det senaste året hur också
företrädare för regeringen i ivern att på olika sätt
ställa sig bakom eller sympatisera med Tobinskatten
legitimerat en syn på den fria handeln och på öppna
finansmarknader som försvårar de förändringar som
skulle vara bra för inte minst världens fattiga folk.
Jag tycker att man ska ha klart för sig, även om
inte sambandet självklart är direkt och entydigt, att
det faktiskt är så att Sverige under ordförandeskapet
har förlorat en mycket viktig fråga, nämligen att ge de
fattigaste länderna fritt tillträde till de rika markna-
derna i världen genom att öppna upp för bl.a. spann-
mål, ris och en lång rad andra produkter som de fatti-
ga länderna har.
Den överenskommelsen har kommit fram i EU
med fem års fördröjning. Jag är övertygad om att om
vi hade haft en regering som entydigt kunde argu-
mentera, och sätta prestige och tyngd bakom argu-
mentationen, för den fria handeln, hade man kunnat
lyckas bättre. Nu låter man de fattigaste länderna
vänta onödigt länge innan de får fritt tillträde till de
europeiska marknaderna. Regeringen har valt att i
stället ge legitimitet åt dem som på olika sätt försöker
misstänkliggöra vad fri handel och fria kapitalrörelser
innebär.
Man ska ha klart för sig att den fria handeln är den
kraft som mer än något annat har skapat välståndet
och välfärden runtom i världen. Vi ska också ha klart
för oss att det är i de delar av världen där handeln är
reglerad och politiskt styrd som stagnationen i eko-
nomin finns kvar. Det är där välfärden brister, där
man står stilla och stampar och där människor tvingas
leva vidare i förnedring.
Man ska också ha klart för sig att den utveckling
av de internationella finansmarknaderna som så ofta
misstänkliggörs från vänsterhåll faktiskt har lett till
att vi sedan 80-talet har fått en utveckling där räntor-
na är hälften så stora eller en tredjedel så stora som de
var då. Och skälet är mycket enkelt. Bättre fungeran-
de marknader innebär bättre möjligheter, bättre ba-
lans, bättre stabilitet och bättre tillgång till kapital.
Det är ju allra viktigast för de länder och regioner
som inte har egna, fungerande inhemska kapital-
marknader.
Nu säger vänstern i dess olika schatteringar: Det
här är inte bra. Vi måste reglera, styra och hantera.
Det är precis på det sättet som man i många andra fall
under många andra årtionden har velat reglera, styra
och begränsa öppna ekonomier. Och resultaten har
alltid blivit desamma. Jag tror inte ens att Johan
Lönnroth här i dag kan peka på något land, någon
region, som genom planekonomi, styrning av kapital-
rörelser eller styrning av handel har varit bättre på att
uppnå välfärd än de länder som har öppnat sina grän-
ser för både kapitalrörelser och fri handel.
Därmed blir den här frågan en moralisk fråga, fru
talman. Det är ju så genomgående i vänstermajorite-
tens argumentation för Tobinskatten att man inte
hävdar att den kommer att uppnå sina mål. Det är
ingen som i betänkandet försökt argumentera för att
de invändningar som riktats mot Tobinskatten är
felaktiga. Vid den utfrågning som vi hade kring To-
binskatten framkom det på punkt efter punkt en ana-
lys, fakta och resonemang, om att de olika mål som
anhängarna säger sig vilja uppnå inte kan uppnås med
en Tobinskatt.
Varken vid utfrågningen eller sedan vid behand-
lingen är det någon från vänstermajoriteten som har
hävdat att detta är fel. Man är på något sätt som ett
litet barn som är på tivoli och får syn på sockervadd.
Man säger: Jag vill, jag vill, jag vill! Men man vet
inte riktigt varför. Även om man vet att det inte är
riktigt bra säger man: Jag vill!
Någon sade vid utskottsutfrågningen att det är en
viktig symbolfråga. Ska det vara så billigt och så
enkelt att vi i Sveriges riksdag ska binda oss för en
långtgående förändring med långtgående konsekven-
ser för både internationella valutamarknader och fri
handel på grund av att vänstern söker en symbol och
en intressant fråga att diskutera?
Fru talman! Det är ett fattigdomsbevis att majori-
teten i det här betänkandet inte har kunnat bemöta de
invändningar som riktas mot Tobinskatten.
Konsekvenserna av Tobinskatten kommer att bli
desamma som de alltid blir när man inför en tull.
Tullar leder till högre kostnader och sämre fungeran-
de marknader. Det är också syftet. Man vill kasta grus
i maskineriet. Vi vet också att tullar och sämre funge-
rande marknader drabbar dem som är fattigast, dem
som har svårast att betala de fördyrande kostnaderna.
Så är det när det gäller tullar på varor och tjänster,
och så är det när det gäller tullar på kapitalrörelser.
Konsekvensen av en Tobinskatt skulle vara precis
den som redovisats i det här betänkandet och under
de olika utfrågningar som utskottet avhållit. Det
handlar om sämre likviditet på de internationella
kapitalmarknaderna. Det handlar också om minskad
riskspridning, vilket drabbar både de regioner som
behöver mer investeringar och alla de som vill ha lätt
fungerande fri handel.
Konsekvensen blir, något som även anhängarna
vid utskottets utfrågning påpekade, en högre ränta.
Jag skulle vilja fråga de anhängare som kommer att
gå upp i debatten i dag: Varför har ni inte i betänkan-
det bemött de invändningar som finns mot det som ni
själva anser vara målet med Tobinskatten? Är det så
att ni i själva verket underkänner det som Tobinan-
hängarna vid utskottsutfrågningen erkänner, alltså att
det blir en högre ränta?
Är det så, Johan Lönnroth, Tommy Waidelich och
andra, att ni anser att det blir en högre ränta som
drabbar låntagare världen över men att ni tycker att
det är värt det priset för att den politiska symboliken
är så viktig? Har ni funderat på vilka kostnader detta
innebär för olika delar av världen?
I den rika världen kommer man ju att kunna betala
Tobinskatten fram och tillbaka. Framför allt kommer
man inte att behöva betala så mycket. Inom de stora
valutaområdena behöver man ju inte betala någon
skatt. Det är så fort vi har handel och kapitalrörelser
mellan den rika världen och den fattiga världen som
Tobinskatten framför allt kommer att slå till. Då
kommer den att slå till både som en tullkostnad och
genom att den driver upp räntorna.
Om bara en tredjedel av den ränta som vi hade på
80-talet skulle komma tillbaka, dvs. om den interna-
tionella räntenivån skulle stiga, så skulle det få myck-
et omfattande konsekvenser för framför allt de länder
och regioner som allra mest behöver investeringar
och som saknar en inhemsk kapitalmarknad. Vi redo-
visar i vår reservation, fru talman, vad detta skulle
innebära för ett land som Vietnam. Vi pekar på att det
skulle innebära en ökad kostnad på kanske 100 miljo-
ner dollar på grund av både Tobinskatten och de
effekter som följer av högre ränta.
Då kan man ställa sig frågan: Vad är poängen med
att på det här viset lansera en idé som innebär att man
försvårar för fri handel? Man urholkar de internatio-
nella finansmarknaderna med högre räntenivåer som
följd. Dessutom får det konsekvenser som framför allt
drabbar de fattigaste länderna. Det är nämligen så att
Tobinskatt och högre räntor framför allt kommer att
drabba världens låntagare. Det kommer att drabba
just dem som är i minst behov av högre kostnader och
som allra mest behöver investeringar.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga. Om ni inte
har kunnat påvisa att Tobinskatten leder till lägre
räntor, till lägre kostnader och mindre svängningar,
vilket är uppenbart att den inte gör när vi tittar på de
olika analyser som gjorts, samt till mindre spekula-
tioner, och om ni bara har motivet att ni ska kasta
grus i maskineriet - då är väl detta ingenting annat än
en eftergift åt gammal vänsterpolitik som tydligen ska
prövas i decennium efter decennium?
Jag tycker att det vore bra om ni i dag antingen
bemöter de argument och invändningar som finns
mot Tobinskatten eller lägger ned er talan och ser till
att släppa en idé som är dålig för världen, men som
framför allt är allra sämst för världens fattiga folk.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till den mo-
derata reservationen.
Anf. 116 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Kolleger! Jag börjar med att yrka bi-
fall till reservation 2. Jag vill också säga att vi tycker
att debatten i sig är viktig.
Många är oroliga över den allt snabbare och
gränsöverskridande ekonomin. Inte minst har i den
här debatten också uppmärksammats behovet av
ökade resurser till det internationella utvecklings-
samarbetet.
Frågorna är viktiga. Men detta gör också att man
lätt blandar samman mål och medel. Enligt min upp-
fattning kan denna fråga lätt glida över till - låt oss
säga - taktik. Utskottsbetänkandet ger, som jag upp-
fattar det och som också Gunnar Hökmark nyss sade,
inte mycket, om något, sakligt stöd för att en Tobins-
katt över huvud taget ska övervägas.
Målet om en rättvis världsordning är en sak, men
argumenten emot är så besvärande, och samtidigt
tycks trycket på majoriteten här vara så stort utifrån,
att man inte riktigt kan hantera denna heta potatis.
Den skickas i stället över till handelsminister Pag-
rotsky och hans globaliseringsutredning. Det känns
ungefär som att Pagrotsky ska få denna Tobinskatt i
handen och likt Hamlet säga: Tobin or not Tobin, that
is the question.
Egentligen har frågan besvarats, t.ex. under den
utfrågning som vi hade i finansutskottet. Där formli-
gen radades argumenten upp från Klas Eklund och
från vice riksbankschefen Srejber, och bemöttes inte.
Inte ens Johan Lönnroth bemötte i sak de argument
som fördes fram. Jag tycker att det är ett svaghets-
tecken, som bör komma utanför denna kammare. Det
känns som sagt som att man av taktiska skäl planterar
frågan någon annanstans, fru talman.
Det handlar alltså om Tobinskatt - om att vilja ha
en omsättningsskatt på valutatransaktioner. Om man
ser tillbaka till Tobins egna motiv så ser man att han
hade två vägar för att minska finansmarknadens allt-
för stora effektivitet, som ledde till de här snabba,
kraftiga valutarörelserna.
Den ena vägen var att integrera de internationella
ekonomierna mer och att kanske skapa flera gemen-
samma eller t.o.m. en gemensam valuta och en ge-
mensam penning- och finanspolitik. Jag föreställer
mig att en logisk följd om man följer Tobin, för
Lönnroth och t.o.m. för ATTAC-rörelsen, är att vara
för färre valutaområden och för att skapa fler, i bästa
fall, optimala valutaområden och till slut kanske bara
en valuta. Slutsatsen skulle då bli att vänstern argu-
menterade för EMU eller för euron och drabbades av
någon typ av "eurofori" i stället för "eurofobi" - som
nu verkar vara fallet.
Den andra vägen som Tobin förespråkade var,
som vi har hört, att kasta lite grus i de övereffektiva
internationella finansmarknaderna. Då hamnar före-
språkarna i att argumentera för någon form av kon-
trollerande ny överstatlig skattestruktur. Jag kan för-
stå att Johan Lönnroth hamnar där, men att socialde-
mokraterna hamnar där också tycker jag är anmärk-
ningsvärt. Lönnroth vill alltså ha ett överstatligt grus
för att dämpa valutornas rörelser, och det tycker jag
är intressant.
Det finns ett antal presenterade argument för,
även om de under vår utfrågning var svaga. Detta
finns också redovisat i betänkandet för intresserad
allmänhet och kolleger att läsa. Argumenten var alltså
svaga. Det finns alltså ett antal argument för Tobins-
katten. Ett som jag tycker är tveksamt är den lockelse
som man i och för sig kan känna som politiker att
hämta in mer skattemedel. Man kan räkna ut att det
skulle bli 30-300 miljarder årligen osv.
Argumenten emot betecknar jag, som jag sade
förut, som inte bara tekniska utan även mer djupgå-
ende. De var förödande. De handlar om att det inte
ens finns belägg, som Klas Eklund sade, för att
svängningarna på valutamarknaderna skulle minska
med en sådan här skatt. Nya trösklar i form av skatter
skulle i stället öka volatiliteten - som svängningarna
kallas på ett tekniskt språk - och drabba fel valutaflö-
den. Som Gunnar Hökmark var inne på kan det röra
sig om seriös vanlig, daglig valutahandel med försäk-
ringsverksamhet, med riskminimering som har små
marginaler. Det är just den som kanske stoppas upp,
dvs. detta slår helt enkelt mot frihandeln.
Om Lönnroth och socialdemokraten Tommy
Waidelich driver den linjen så tycker jag att de ska
säga det tydligt och klart. Detta är någonting som
faktiskt försvårar frihandeln, som ändå betyder så
mycket för välståndet - inte minst i utvecklingslän-
derna.
Eva Srejber m.fl. skrev i Dagens Industri för någ-
ra veckor sedan om de internationella normer som
behövs framför Tobinskatten. Tobinskatten träffar
inte ens hjärtat av problemet. Man talar om öppenhet,
om penningpolitik, om statens budgetpolitik och om
regler för hantering av allt ifrån konkurser i företag
till ägarstyrning m.m. Det är den typen av normer och
ramverk som också för övrigt ligger i begreppet soci-
al marknadsekonomi, som Kristdemokraterna driver
internationellt.
Det är också vårt svar på detta. Målet om en rätt-
vis världsordning är gott, men medlet Tobinskatt
verkar enligt argumenten inte vara gott, utan t.o.m.
kontraproduktivt. Vår inställning är alltså ett nej - ett
klart ja till motiven men ett nej till medlet. Med glo-
balisering måste i stället ett växande ansvar komma.
Vi menar att man ska svara upp till det genom ökat
bistånd - framför allt genom en bättre och väl funge-
rande frihandel som får även utvecklingsländernas
ekonomi att successivt blomstra. Bort med handel-
smurar och annat, och förbättra möjligheterna för
frihandel, fru talman!
Anf. 117 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Världen växer för människorna. Det
är inte något helt nytt - det är tvärtom en utveckling
som har pågått i årtusenden. Men utvecklingen har
kanske gått lite snabbare under senare år än vad den
har gjort tidigare. Globaliseringen är enligt vår upp-
fattning god. Den är i grunden god, därför att den ger
människor större möjligheter. Det som är den stora
utmaningen nu, och det som väcker vreden hos libe-
raler är att fördelarna med globaliseringen inte når
fler. Det måste de göra. Fler måste kunna njuta fruk-
terna av den globaliserade ekonomin.
Detta innebär också att nya situationer måste
hanteras. Det som vi tidigare kunde hantera på ett
visst sätt i en viss situation måste vi nu hitta nya for-
mer och vägar för. Parallellt med globaliseringen av
ekonomin måste också en globalisering av solidarite-
ten och en globalisering av beslutsfattandet komma.
Politiken och solidariteten har ju inte i alla lägen
hängt med.
Det som dagens betänkande egentligen handlar
om och som vi ska diskutera är frågan om en interna-
tionell skatt på valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt
- uppkallad efter professor Tobin. Denna skatt har
diskuterats och utretts sedan 1973, så det är ingen 90-
talsfråga men den har lite grann fått ny aktualitet igen
genom att vi under senare år haft ett antal finans- och
valutakriser - Asien, Ryssland, Brasilien osv - och
det har gett ny kraft.
Kriser är ingenting nytt. Tvärtom finns det väl en
hel del som talar för att de kriser som vi haft under
senare år har varit något mindre än tidigare. Dess-
utom har man snabbare fått en återhämtning. Däremot
har vi genom ekonomins ökande globalisering sett
spridningseffekter - både snabbare och vidare.
Fru talman! Många upplever det som ett problem i
sig att människor handlar med valutor fram och till-
baka. En del tycker att det är spekulation i sig om
man inte alltid köper en vara, produkt, för pengarna.
Andra menar att det finns skadlig spekulation. Själv
tillhör jag nog mer den senare kategorin. Jag tycker
inte att det är något problem att man växlar pengar.
Däremot finns det skadlig spekulation som kan få
negativa effekter.
Det finns också en mängd andra skadliga företeel-
ser i marknadsekonomin. En fri ekonomi, en fri han-
del och ett fritt ekonomiskt utbyte kräver en situation
som inte är regelfri. En regelfri ekonomi blir nämli-
gen inte en fri ekonomi, utan det krävs spelregler. När
spelplanen ändras från att vara lokal och nationell
måste också spelreglerna följa med ute i världen för
att marknadsekonomin ska kunna fungera.
Av någon anledning har i vissa sammanhang den
här transaktionsskatten kommit fram som en sorts
universallösning på en lång rad olika problem. Jag
tycker att man där på ett mycket olyckligt sätt blandar
ihop mål och medel. Transaktionsskatten i sig verkar
vara målet. Sedan försöker man hitta på olika effekter
av den här skatten för att legitimera den. Men det
rimliga angreppssättet för oss måste ju vara raka
motsatsen: Vilka mål är det som vi är ute efter att
uppnå? När vi bestämt oss för det gäller det att funde-
ra över vilka metoder som är verksamma.
Nu ska vi alltså diskutera metoden transaktions-
skatt. Då återstår väl bara att konstatera - även om
man aldrig kan säga att det finns en absolut sanning
för saker och ting som inte är prövade i verkligheten
- att olika typer av analyser tämligen entydigt visar
att denna transaktionsskatt inte skulle öka stabiliteten
på marknaderna. Det är ganska entydigt att den inte
skulle förhindra uppkomsten av kriser därför att kri-
ser uppkommer av andra skäl. Den skulle heller inte
förhindra skadlig spekulation. Tvärtom skulle den
leda bl.a. till sämre likviditet och kunna bidra till
ökade svängningar i växelkurser och till ökad insta-
bilitet.
Är det då en bra idé att lägga en väldig massa krut
och energi på att försöka genomföra ett medel som
förefaller ha mer negativa än positiva effekter? Mitt
och Folkpartiets svar på den frågan är: Nej, det verkar
ganska dumt. Då är det väl bättre att lägga energi på
att försöka genomföra medel som vi tror leder mot de
mål som vi har satt upp: en mer stabil finansmarknad,
en ökad internationell solidaritet och en ökad interna-
tionell handel.
Det konstiga i betänkandet är, tycker jag, att ma-
joriteten bestående av socialdemokrater, vänsterpar-
tister, centerpartister och miljöpartister liksom inte
förhåller sig till själva skatten, utan de skriver på
slutet ungefär så här: Vi har haft en utfrågning och vi
kan konstatera att en del tycker att det verkar bra och
en del att det verkar dåligt, så vi skickar uppdraget till
Pagrotsky för att titta lite till på det här.
Jag tycker att det är ett mycket konstigt sätt att
behandla de här motionerna. I utskottet har vi faktiskt
lagt rätt mycket tid och energi på att själva försöka
sätta oss in i detta men det vill majoriteten liksom inte
förhålla sig till. Jag tror att det, precis som tidigare
talare sagt här, beror på att man inte riktigt vet vad
man ska göra av denna varma potatis. Några partier
har redan bestämt sig för att vara för. Ändå skriver de
i betänkandet att vi nog får titta vidare på detta. I
särskilda yttranden står det att de egentligen är för.
Andra partier säger sig inte vara för.
Kanske vill man skapa en majoritet där man så att
säga inte tar ställning fastän en del tar ställning. Det
vore väldigt bra om Socialdemokraternas och Center-
partiets företrädare här kunde förklara dels varför de
vill att frågan ska utredas mer när de själva säger att
den redan är ganska väl analyserad och att en del
tycker att detta är bra och andra att det är dåligt, dels
varför de själva inte kan bekänna färg och säga vad
de tycker i själva sakfrågan om den här transaktions-
skatten.
Jag tycker att diskussionen om Tobinskatten väl-
digt mycket hänger samman med de olika mål som
anhängarna säger sig vilja uppnå. Det är ju lite olika
mål. En del vill använda det här till att finansiera FN.
Andra vill använda det till att finansiera utvecklings-
bistånd. Men naturligtvis kan inte samma pengar
användas två gånger. Frågan är om man alls har några
pengar att använda.
Transaktionsskatten i sig skulle nog drabba ut-
vecklingen i u-länder mer än den skulle drabba oss
själva eftersom u-länderna oftare är den mottagande
parten avseende sådana här transaktioner när det
gäller investeringskapital.
Man måste ändå fråga sig: Är problemet med den
bristande betalningsviljan hos de rika länderna när det
gäller internationellt bistånd att de rika länderna har
för få skattebaser? Är det därför att regeringen i Sve-
rige har för få skattebaser som biståndet under senare
år varit nere vid skammens gräns? Var det därför att
Johan Lönnroth, Matz Hammarström och Yvonne
Ruwaida inte hade ytterligare skattebaser som ni inte
kunde höja biståndet på det sätt som Folkpartiets
budgetförslag innebar?
Var det alltså för lite skattebaser? Nej, jag tror
inte det, utan skälet var att man gjorde en annan prio-
ritering beträffande de pengar som man fick in av alla
skattebaser som man redan har - och de är sannerli-
gen redan rätt så många.
På utfrågningen sade Leif Pagrotsky någonting
mycket viktigt, även om han på något sätt landade på
att han rätt så mycket var för en Tobinskatt. Han sade
nämligen att de viktigaste frågorna handlar om fri-
handel och att det är det som man ska jobba med. Han
sade också att det var en viktig signal när EU som
första tullområde valde att säga att man sätter en
slutpunkt för tullar, kvoter och sådana skyddsmeka-
nismer gentemot de fattigaste länderna. Ingen annan
har gjort det.
Sanningen är dock att inte heller EU har gjort det,
utan när det gäller de varor som de fattigaste länderna
faktiskt kan sälja ska man återkomma till frågan om
några år för att då se hur det hela utvecklas och för att
se om man kan tänka sig att sätta ett slutdatum. Inte
ens det målet har man alltså nått.
Jordbruksstödet i EU och USA uppgår i dag till
ungefär fem till tio gånger så stora belopp som en
Tobinskatt skulle inbringa om den fungerade och
genomfördes över hela jordklotet. Fem till tio gånger
större belopp handlar alltså jordbruksstödet om. Bor-
de vi då inte lägga vårt krut på att försöka bekämpa
den orättfärdiga jordbrukspolitiken? Det skulle dess-
utom gagna konsumenterna här hemma. Genom att
man lägger krutet på att jobba med frågor som, om
det som de gäller genomfördes, inte skulle vara bra
och som heller inte är genomförbara, kommer man
inte i mål med de frågor som verkligen är viktiga och
som verkligen leder mot målen.
Till sist, fru talman, har jag ytterligare en fråga.
Det handlar om demokratisk kontroll och om att man
vill ha demokratiska beslut i stället för marknaden
osv. Varför vill ni inte lägga er huvudenergi på att
göra det möjligt att i demokratisk ordning fatta beslut
om de frågor som faktiskt skulle kunna leda till en
stabilare finansmarknad? Det handlar då om allt som
räknats upp här och alla de organen - internationella
organ som finns men som i många fall behöver re-
formeras och där man från svensk sida skulle behöva
driva på för att få bättre gemensamma regelverk,
bättre transparens och bättre stabilitet. Är inte det
demokratisk kontroll och politiska beslut som är lika
mycket värda som att beslut fattas om symbolhand-
lingar som inte leder mot målen?
Det leder mig över till den frågeställning som jag
själv inte alls har särskilt svårt för, nämligen frågan
om nationellt beslutsfattande kontra överstatligt be-
slutsfattande. Jag vet att av er som står bakom majo-
riteten är det bara Miljöpartiet som ens en gång kan
tänka sig att man på Europanivå skulle ha en gemen-
sam koldioxidskatt. Koldioxid är vi överens allihop
om är garanterat farligt. Det är alla koldioxidutsläpp,
inte bara några. Men där är ni väldigt bestämda mot-
ståndare till att man ens på Europanivå skulle fatta ett
gemensamt beslut om det.
Hur anser ni att detta står i förhållande till att ni
tycker att man ska ha en skatt över hela jorden, eller i
varje fall över väldigt många länder, som det rimligt-
vis måste fattas beslut om för att den ska fungera på
någon annan arena än i detta lands riksdag?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.
Anf. 118 TOMMY WAIDELICH (s):
Fru talman! "Den enda gången jag skrattar är när
jag känner mig mätt. Nu är det mer än fem år sedan
jag åt mig riktigt mätt." Orden är Jessica Chandirus
från Uganda. Lyssna noga på vad Jessica har att säga:
"Den enda gången jag skrattar är när jag känner mig
mätt. Nu är det mer än fem år sedan jag åt mig riktigt
mätt."
Jessicas liv är en kamp för överlevnad, en kamp
för att få mat för dagen. Mer än 600 miljoner barn
och ungdomar lever i samma verklighet. För Jessica
och alla andra i hennes situation är det självklart att vi
måste fortsätta våra ansträngningar i biståndspoliti-
ken. Det svenska biståndet ökar nu snabbt, både ge-
nom tillväxten i Sverige och genom nya budgetsats-
ningar.
För Jessicas skull krävs att vi i de rika länderna
öppnar våra gränser för import från underutvecklade
länder, att vi inte straffbelägger deras varor med olika
tullar och avgifter. Här har EU en viktig roll, och den
socialdemokratiska regeringen har också nått fram-
steg på detta område under det svenska ordförande-
skapet.
För Jessicas bästa borde vi skriva av de fattigaste
ländernas skulder till oss. Det är oacceptabelt att
deras exportinkomster ska gå till lån som egentligen
borde ha varit bistånd.
Det är viktigt att utgå från Jessica och alla andra i
samma situation när vi diskuterar globaliseringen,
kapitalets ökade makt på demokratins bekostnad,
miljöförstöring, klyftan mellan nord och syd, svälten.
Olof Palme fångade detta individperspektiv i ett
tal på världslivsmedelsdagen i Rom 1983. Han sade:
"40 000 små barn får skador för livet eller dör dagli-
gen därför att de inte har nog att äta. I själva verket är
det tillräckligt att fråga sig varför ett enda barn måste
dö därför att vi andra inte klarat av att organisera
världen så att folk åtminstone får mat för dagen.
Många av oss har mött detta enda barn, i en by nå-
gonstans, som tittat på oss med sina oskyldiga ögon
och frågat när han och hans syskon ska få något att
äta. De av oss som mött barnet kommer aldrig att
glömma det."
Palme menade att ofrihet och globala orättvisor
kunde få lika stor sprängkraft på sikt som kärnvapen-
hotet. Palme fick rätt. I dag står de globala orättvisor-
na i fokus på samma sätt som dåtidens kärnvapende-
batt.
Det senaste decenniets omfattande finansiella kri-
ser visar att den demokratiska kontrollen av de finan-
siella marknaderna har minskat. De globala orättvi-
sorna ökar. En viktig uppgift är att på internationell
basis återvinna det demokratiska inflytande och den
demokratiska insyn som tidigare fanns på nationell
nivå. Endast så kan globaliseringens utmaningar
mötas.
Det handlar om hur tillväxt och välstånd befräm-
jas i utvecklingsländerna, hur finansmarknaderna
stabiliseras och hur åtgärder mot de växande globala
utmaningarna ska finansieras, t.ex. den ökande fattig-
domen i olika delar av världen, miljöförstöringen,
utbredningen av hiv/aids och klimatförändringarna.
Det är angeläget att formulera en politik och en
strategi som kan möta dessa globaliseringens utma-
ningar och som innebär att demokratin och medbor-
garnas intressen hävdas.
En viktig del i en sådan politik är reformeringen
av det internationella finanssystemet och de interna-
tionella finansiella institutionerna. Tydliga regler och
normer måste införas och följas upp. Öppenhet och
insyn måste förbättras både nationellt och internatio-
nellt samtidigt som samarbetet mellan institutioner
och länder måste utökas och fördjupas.
Dessutom bör det inrättas ett ekonomiskt säker-
hetsråd inom ramen för FN. Vi socialdemokrater
driver den frågan i dag, tillsammans med våra syster-
partier inom socialistinternationalen. Ett ekonomiskt
säkerhetsråd skulle kunna bidra till en bättre samord-
ning av internationell ekonomisk politik för att be-
möta globala frågor som stabiliteten hos valutakurser
och internationella kapitalflöden, hinder mot skatte-
konkurrens och handling i globala program för att
minska arbetslöshet och stimulera ekonomisk åter-
uppbyggnad.
Fru talman! Finansutskottet vill att regeringen ut-
arbetar en globaliseringsstrategi där både Tobinskat-
ten och andra förslag för att möta växande globala
utmaningar värderas och prioriteras. Denna strategi
och prioritering av åtgärder bör sedan utgöra grunden
för Sveriges agerande i internationella församlingar
som FN och EU. Det gäller såväl enskilt svenskt
agerande som ett samordnat agerande med övriga
EU-länder.
Bakom kravet om en globaliseringsstrategi står
inte bara vi socialdemokrater. Vi har fått stöd för
detta från Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det innebär att det nu finns en majoritet i riksdagen
för att hålla dörren öppen för en Tobiskatt. Vi vet att
Tobinskatten i dag saknar stöd bland världens rege-
ringar och parlament. För den skull är det inte auto-
matiskt ett dåligt förslag.
Det innebär också att arbetet med att formulera en
globaliseringsstrategi fortsätter oavsett Tobinskattens
vara eller icke vara.
Debatten om medel får inte försinka arbetet med
att stabilisera världens finansmarknader, öka medbor-
garnas inflytande över samhällsutvecklingen, skapa
en rättvisare världsordning och bekämpa fattigdom -
inte minst för Jessica Chandirus i Uganda och mer än
600 miljoner barn och ungdomar i samma situation.
Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag.
Anf. 119 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! När det gäller internationell solidari-
tet vill jag verkligen hålla med Tommy Waidelich.
Det är barn som Jessica och andra som det här hand-
lar om. Det handlar om individer som inte får den rätt
till en värdig framtid och vardag som de borde ha.
Men frågan är: Varför ska Jessica vänta ytterligare så
många år på att man ska lägga ner krut på en transak-
tionsskatt som förmodligen inte skulle leda till någon
förbättring för henne om den infördes och dessutom
förmodligen aldrig kommer att kunna införas just
därför att den inte är någon bra idé? Det är ju en fråga
som jag tycker att man kan ställa sig.
Sedan vill jag upprepa mina andra frågor. Hur
tycker Tommy Waidelich och socialdemokraterna att
man bör förhålla sig till frågan om överstatlighet när
det gäller en sådan här transaktionsskatt, med tanke
på hur extremt negativa ni är till att fatta gemensam-
ma beslut om beskattning inom ramen för Europa-
samarbetet? Vad beror det på att ni inte kan ange
någon hållning i frågan? Tycker ni att det verkar att
vara en bra eller en dålig idé att ha en transaktions-
skatt?
Såvitt jag förstår av betänkandet och av vad jag
har hört tidigare har Pagrotsky och hans arbetsgrupp
redan fått i uppdrag att lägga fram en globaliserings-
strategi. Det enda ni vill är att ni vill ge specifikt den
gruppen i uppdrag att se över detta med transaktions-
skatt. Men borde ni inte skicka med något förhåll-
ningssätt, om ni tycker att det verkar att vara en bra
idé?
Trots allt kan de flesta andra människor som job-
bar med dessa frågor dra någon slutsats av det gedig-
na material som finns hos finansutskottet. Jag tycker
att det vore bra om Tommy Waidelich kunde redovisa
någon slutsats av dessa analyser.
Anf. 120 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Vi tycker att Tobinskatten är en idé
som är värd att pröva tillsammans med många andra
viktiga åtgärder för att komma till rätta med de glo-
bala utmaningarna.
Precis som Karin Pilsäter är inne på låser inte To-
binskatten all annan diskussion. Vi har gjort precis
tvärtom. Vi har tagit ett bredare grepp. Vi har sagt att
den arbetsgrupp som regeringen har tillsatt har fått i
uppdrag att formulera en politik och också att formu-
lera en strategi för hur man ska kunna förverkliga
denna politik, vilka frågor som Sverige ska prioritera
i internationella organ för att påverka situationen för
Jessica och alla andra som svälter runtom i världen,
för att stärka demokratin mot det ökande inflytande
som kapitalet har.
Tobinskatten är bara en av flera åtgärder som ska
diskuteras och värderas. Det är möjligt att denna
arbetsgrupp kommer fram till att detta inte är den
viktigaste frågan att prioritera. Jag tror att man också
kommer att föra fram andra frågor som är betydligt
lättare att få genomslag för. Därmed inte sagt att man
bör släppa idén om en Tobinskatt.
Anf. 121 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det vore bra om Tommy Waidelich
kunde klargöra om utskottets majoritet har samma
uppfattning som Pagrotsky, nämligen att det vore bra
om en transaktionsskatt kunde genomföras men att
det inte är så genomförbart, och därför bör man göra
andra saker.
Eller hyser Tommy Waidelich någon tveksamhet
inför om det vore bra att ha en transaktionsskatt eller
inte? Det är detta som frågan gäller. Ska man lägga
ned krut på en fråga som man inte tror att det vore bra
om den genomfördes? Jag tror inte att det vore bra.
Vad tror Tommy Waidelich?
Pagrotsky sade dessutom själv vid denna utfråg-
ning: "Det viktigaste är att komma till rätta med jord-
brukspolitiken och frihandelsfrågor. Motståndet från
jordbruksintressena är nu försvagat."
Sedan avslutar han med att säga: "Jag tror att vi
där har en nyckel till framgång i fattigdomsbekämp-
ningen. Precis som Klas Eklund och andra har varit
inne på är både u-hjälp, Tobinskatt och annat rätt små
saker jämfört med detta."
Om man ska tro Pagrotsky själv har han ju redan
strategin klar, nämligen att de andra frågorna bör
läggas åt sidan. Vi bör i stället se till att kämpa för
frihandel för de produkter som de fattigaste länderna
kan sälja till oss. Då verkar det dumt att ge Pagrotsky
i uppdrag att likafullt utreda en strategi för om, hur
och när och i vilken ordning som man ska införa en
transaktionsskatt, som även om den vore bra inte
skulle vara så viktig. Min uppfattning är att den är
dålig. Socialdemokraternas uppfattning har inte blivit
redovisad.
Anf. 122 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Vi tar nu ett större grepp där det gäl-
ler att också värdera andra åtgärder än Tobinskatten.
Jag tycker personligen att Tobinskatten är en sympa-
tisk åtgärd. Om den gick att införa i dag skulle jag
ställa mig bakom den, men vi vet ju att det politiska
stödet saknas.
Jag är också medveten om att det kan finnas ne-
gativa effekter av Tobinskatten, men dessa måste ju
vägas mot de positiva effekterna i form av ökat poli-
tiskt handlingsutrymme och mer stabilitet i finans-
systemet. Tobinskatten bör också vägas mot andra
alternativ.
Vad jag är lite förvånad över är att Folkpartiet och
även kristdemokraterna säger nej till att formulera en
svensk globaliseringsstrategi. Bara för att Tobinskat-
ten råkar nämnas i sammanhanget vill man inte for-
mulera en sådan strategi.
Jag önskar att både Folkpartiet och kristdemokra-
terna hade kunnat ställa sig bakom detta, inte minst
med tanke på det engagemang som annars finns i
dessa partier för internationella frågor.
Anf. 123 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag blir faktiskt lite upprörd över det
sätt som Tommy Waidelich resonerar på med ut-
gångspunkt från t.ex. Jessica Chandirus. Vi är ju här i
dag för att diskutera vad som är en god, bra och vettig
utveckling för världens fattiga. Det har riktats en lång
rad olika invändningar mot Tobinskatten som går ut
på att den snarare låser människor fast i fattigdom
och försvårar utvecklingen.
I utskottsbetänkandet och vid utfrågningen radas
invändning efter invändning mot Tobinskatten upp
just på den här grunden. På vilket sätt skulle livet för
Jessica Chandirus och andra människor i fattiga län-
der bli bättre om man inför tull på kapitalrörelser och
investeringar i deras länder? På vilket blir det bättre
om räntorna blir högre? På vilket sätt - vilket an-
hängaren Kenneth Hermele erkänner i utfrågningen -
skulle högre räntor innebära en bättre situation för de
delar av världen som behöver kapital och investering-
ar, men som inte har råd att betala så mycket som den
rika världen? Det är ju detta som är den grundläggan-
de moraliska frågan.
Västvärlden har så många gånger utifrån de bästa
syften försökt att tvinga på fattiga länder utveck-
lingsmodeller. Men vi kan se att många länder fortfa-
rande är fattiga och vi kan se vilka länder som har
kunnat resa sig upp ur fattigdom. Det är de länder
som har bejakat fri handel, öppen marknadsekonomi
och fria kapitalrörelser. Någonting måste man väl
kunna dra lärdom av det här och inte bara driva frå-
gan om Tobinskatten för att det är en intressant sym-
bolfråga, som Waidelich har hävdat.
Regeringen ska självfallet utarbeta sin globalise-
ringsstrategi. Vi har en strategi som går ut på att stär-
ka internationella finansiella institutioner, öppna upp
för fri handel och driva utvecklingen vidare. Den
politiken står vi för.
Anf. 124 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Tobin själv säger att detta inte skulle
drabba u-länderna negativt - det är han som står bak-
om det här förslaget. Jag hyser ganska stor tilltro till
Tobin. Han är ändå Nobelpristagare i ekonomi och en
ansedd nationalekonom. Dessutom är han liksom jag
och många andra frihandelsvän.
Jag tycker inte att det i dag finns skäl att döma ut
Tobinskatten för att den skulle vara negativ för u-
länderna. Den kan möjligtvis leda till högre räntor.
Det måste utvärderas och vägas mot andra effekter,
t.ex. den att politiken får utökat handlingsutrymme.
Det är också det mål som många av dem som driver
Tobinskatten ser. Sedan får man då använda politiken
i ett gott syfte.
Sedan kan man diskutera den andra vägen som
Gunnar Hökmark förordar, avreglering och annat.
Den vägen har vi prövat, och den har lett till ökade
globala orättvisor och till minskad makt för politiken.
Jag kan förstå att Gunnar Hökmark förordar den lin-
jen för det är också en ideologisk markering där våra
partier skiljer sig åt.
Man kan också diskutera det här med räntor hit
och dit. Men räntorna var de facto dubbelt så höga
här i Sverige under den borgerliga tiden, och det är
kanske ett uttryck för att de i första hand inte påver-
kas av tillgången till kapital. En annan orsak var ock-
så att det fanns många skuldsatta länder som behövde
låna pengar för att klara sina stora underskott. Men
det där är en ekonomisk diskussion som man fortsätta
att föra i all oändlighet.
Anf. 125 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte gå närmare in på detta att
den borgerliga regeringen tydligen höjde världens
ränteläge. Ibland tar ni socialdemokrater i lite väl
mycket för att det över huvud taget ska vara seriöst.
Den fråga som vi diskuterar här i dag är viktig.
Det handlar om vilken strategi Sverige som land ska
ha. Ska vi driva frihandelsfrågor med kraft? Ska vi
driva den avreglering som faktiskt har gett ökad väl-
färd? Eller ska vi driva frågan om en politisk makt
över ekonomin som i andra delar av världen leder till
fattigdom? Det kan ju inte vara obekant för Tommy
Waidelich att i de länder som har politiskt styrd eko-
nomi, som har politiskt reglerad handel finns det
visserligen mycket politisk makt, men det finns väl-
digt liten frihet och låg välfärd för människorna. Det
är där den stora fattigdomen finns.
De skillnader vi har fått bland världens människor
i dag beror på att vi i vissa delar av världen har en
omfattande fri handel. Där har man bejakat marknad-
sekonomin. I andra länder har man bejakat den poli-
tiskt styrda ekonomin. Jag kan inte begripa varför
Tommy Waidelich och socialdemokraterna på fullt
allvar gör själva den politiska makten till ett självän-
damål, när man vet att det i den fråga vi nu resonerar
om leder till högre räntor, svårare utvecklingsvillkor
och större fattigdom.
Det är möjligt att Tommy Waidelich och andra
politiker får mer makt om man får styra de internatio-
nella kapitalflödena. Men om det leder till minskande
välfärd för andra människor, är det värt det priset?
Vi hade för några år sedan en kreditreglering och
valutareglering i Sverige. Det gav politiker stor makt.
Men var det bättre för den svenska ekonomin? Var
det bättre för människorna? Är det i så fall regle-
ringsvägen ni ska gå tillbaka? Det är det som detta
handlar om.
Regeringen kan utveckla sin globaliseringsstrate-
gi. Vi gör det alla, vi ska delta i den diskussionen.
Men väljer ni en politik som gör att vi försummar de
viktiga reformerna drabbar det just de människor som
Tommy Waidelich inledningsvis talade om.
Anf. 126 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Jag står för att politiker ska få mer
makt i den meningen att demokratins makt ska stär-
kas. I dag har ju demokratin tryckts tillbaka på grund
av att den finansiella marknaden har fått för stor
makt. Det har tryckt tillbaka politiker i enskilda län-
der, demokratiskt valda företrädare för medborgarna i
de här länderna. Jag är för att politiker och demokra-
tin får en ökad makt i det globala sammanhanget. Jag
tror också att det kommer att leda till minskade orätt-
visor, förutsatt att det blir rätt politiker som väljs. Det
handlar också mycket om politik.
Men den väg som Hökmark förespråkar, avregle-
ringar och annat, har vi prövat. Det är den politik som
har fått dominera världen när de globala orättvisorna
har ökat. T.o.m. Karin Pilsäter sade förut att det be-
hövs regleringar. Jag känner mig ändå trygg i den
förvissningen att det finns ett starkt stöd här i riksda-
gen för en politik som ger nya regleringar, som också
kan se till att öka demokratins inflytande över sam-
hällsutvecklingen.
Anf. 127 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Det farliga med ett inlägg som det
Tommy Waidelich precis gjorde är att han inte skiljer
på mål och medel. Det blir ett känslomässigt inlägg
från verkligheten, där vi alla reagerar lika starkt som
Tommy när vi möter fattigdomen och svälten. Vi vet
ju om detta. Vi möter det hemmavid och även utom-
lands. Men frågan är om det medel som debatteras
här kan bidra till att uppnå målet.
Det som är lite generande för utskottet är att efter
den sakliga argumenteringen, bl.a. på den offentliga
utfrågningen, där man har visat på potentiella pro-
blem och kontraproduktiva följder, att det inte alls
kommer att leda till ökat välstånd utan det kan i stäl-
let bli motsatsen, står Tommy Waidelich här och
säger att Tobinskatten är värd att pröva. Ska det vara
en typ av provperiod på tre år världsvitt, globalt, eller
vad är det fråga om? Naturligtvis inte, men Tommy
Waidelich uttalar sig på ett så slarvigt sätt.
Bemöt argumenten i stället! Utskottsbetänkandet
har inte gjort det. Tänker ni någonsin göra det? Nu är
det Pagrotsky som ska stå med frågan: "Tobin or not
Tobin?" Jag tycker inte att det skänker ett ökat förtro-
ende för utskottet när vi inte behandlar själva sakfrå-
gan. Tommy Waidelichs inlägg var egentligen mer
känslomässigt betonat.
Anf. 128 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är precis det Per
Landgren gör, fastnar i medel. Per Landgren tar just
upp diskussionen om Tobinskattens vara eller inte
vara, medan jag pratar om målet: att bekämpa världs-
fattigdom, att stärka demokratins makt i den nya
globala finansiella miljön. Det är det viktiga målet.
För att nå dit bör olika instrument prövas, olika me-
del. Tobinskatten är ett av dem.
Vi socialdemokrater begär också, med stöd av fler
partier, att regeringen ska formulera en svensk globa-
liseringsstrategi som just syftar till att få fram de mest
effektiva medlen för att nå målet mindre världsfattig-
dom och anta utmaningen för ökad demokrati på
bekostnad av de finansiella systemens instabilitet och
påverkan på enskilda länder. Jag tycker att det är
tydligt vad utskottsmajoriteten står för.
Anf. 129 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Vad utskottsmajoriteten står för, ja.
Men det som inte är tydligt är ju hur ni hanterar alla
invändningar mot att det här medlet inte är effektivt.
Waidelich säger att jag fastnar i medlet. Nu är det
ändå så att själva ärendet handlar om Tobinskatten.
Det handlar om medlet. Man får inte blanda bort
korten. Är detta ett verkande medel för målet som vi
alla delar eller inte? Waidelich tycker uppenbarligen
att det är värt att pröva i världsvid skala. Han sade:
Det är värt att pröva. Men det kan ju bli helt kontra-
produktivt.
Som Tommy Waidelich sade tidigare ska Pag-
rotsky värdera och prioritera. Men mycket till värde-
ring och prioritering finns inte här. Då skjuter ni hela
frågan framför er. Det verkar vara en sådan het pota-
tis, som jag sade tidigare, som ni gärna bollar över till
regeringen.
En globaliseringsstrategi har inte vi någonting
emot. Men om den ska dikteras med den här typen av
remisser och rädsla för att ta ställning är det klart att
vi avstår från att blanda oss i.
Anf. 130 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Vi har inte villkorat arbetet i rege-
ringens globaliseringsgrupp i den meningen att vi
säger att man måste göra si och man måste göra så.
Vi tycker att regeringen ska få möjlighet att pröva
Tobinskatten och andra instrument för att formulera
en svensk globaliseringsstrategi som blir effektiv.
Jag är lite förvånad över att kristdemokraterna sä-
ger nej till det här bara för att Tobinskatten råkar
finnas med i sammanhanget. Det är som om Tobins-
katten är som ett rött skynke.
Jag blir särskilt förvånad eftersom jag vet att
många kristna organisationer har engagerat sig i de
här frågorna, världsfattigdom och svält. Det finns en
lång tradition på det här området inom den kristna
rörelsen. Det finns också ett samarbete mellan många
kristna organisationer och den s.k. ATTAC-rörelsen.
Jag skulle hoppas att Per Landgren inser att det här är
till stöd för de kristna värderingar och de kristna
traditioner som han själv borde stå för.
Anf. 131 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Redan 1936 skrev John Maynard
Keynes om svårigheterna att kombinera frihandel
med ohämmade kapitalrörelser. Spekulationen är inte
farlig, skrev han i sin stora bok 1936, om den bara är
som "bubblor på en stadig ström av företagande".
Men om den ökar så att ekonomin blir som ett kasino,
som den hade gjort i slutet av 20-talet, kan det få
förödande följder.
Efter kriget bedrevs den ekonomiska politiken
efter de principer som Keynes ville ha. Sysselsätt-
ningen var hög, de spekulativa penningrörelserna var
låga. Men på 70-talet blev Keynes varningar åter
aktuella. På en föreläsning 1972 lanserade James
Tobin idén om en global skatt på valutatransaktioner.
Men det var andra idéer som slog igenom på 70-
talet. Det var politikerna som skulle disciplineras,
sade ekonomerna, inte spekulanterna. Som historie-
materialist kan jag naturligtvis inte påstå att de här
idéerna kom från himlen. Det fanns strukturella skäl
till ideologiskiftet. I en del länder hade det bedrivits
en ansvarslös politik. Sammanbrottet i Östeuropa
bidrog också till att idén om den perfekta ohämmade
kapitalismen växte sig stark.
Varför kom då Tobinskatten tillbaka på 90-talet?
Återigen bekräftades att inga torn växer upp i himlen.
Historien var inte slut. Den ohämmade kapitalistiska
marknaden kunde inte lösa problemen på det sätt som
vi kunde höra anföranden om också i denna kammare
i 90-talets början.
Erfarenheterna från krisen 1997 var viktiga. Det
faktum att länder som Kina och Indien, med ganska
omfattande statliga kontroller över kapitalrörelserna,
klarade sig bättre än länder som Indonesien och Syd-
korea, som var mer öppna för kapitalet, var viktigt för
att opinionen åter började svänga.
Varför har jag då gjort denna historiska genom-
gång? Det är för att jag hoppas att denna kammare
och svenska folket inte alltför mycket ska låta sig
imponeras av dessa härskaror av förment opolitiska
experter som nu i alla tonarter trumpetar ut Tobins-
kattens fördärvlighet. Ett medel som söker ett mål,
kallas Tobinskatten i en liten bok utgiven av Timbro
och skriven av Klas Eklund. Jag skulle vilja påstå att
det snarare är tvärtom: det är mål som söker sina
medel. För oss som vill ha Tobinskatten är målen
tydliga: det handlar om att öka den demokratiska
makten på den ekonomiska maktens bekostnad och
att minska skillnaderna mellan fattiga och rika.
Självklart ska invändningarna tas på allvar, Gun-
nar Hökmark. Det finns kritiker som säger att det inte
finns några bevis för att de finansiella marknaderna
blir stabilare om kostnaderna för valutahandeln höjs
och mängden transaktioner minskar genom t.ex. en
Tobinskatt. En del menar t.o.m. att effekten blir den
motsatta. De säger att om det blir svårare för köpare
och säljare av valuta att finna varandra och göra affä-
rer ökar svängningarna i prissättningen. Exempel
brukar tas från 70- och 80-talet.
Jag är ganska säker att dessa kritiker har fel. Höga
kostnader för valutahandeln var knappast en viktig
orsak till valutasvängningarna på 70- och 80-talet. I
stället var grundorsakerna strukturella obalanser, som
hängde samman med bl.a. Vietnamkriget och olje-
prishöjningarna. Det handlade också om en svår om-
ställning från ett system med fasta till ett system med
rörliga växelkurser. I och med att ny informationstek-
nik gjorde valutahandeln billigare och i och med att
nästan alla stater minskat sina underskott och sin
inflation borde svängningarna i valutorna ha gått ned
kraftigt på 90-talet om kritikerna haft rätt. Att valu-
torna har fortsatt att svänga kraftigt talar för att där
finns ett tydligt samband med själva omfattningen av
den spekulativa handeln.
En skatt kommer inte att kunna förhindra akuta
valutakriser. Sambandet mellan skatten och stabilite-
ten är långsiktighet. Med en förskjutning från mer
kortsiktiga till mer långsiktigt inriktade affärer i en
någorlunda normal situation minskar kraven på att
mycket snabbt ställa om ekonomin till nya villkor.
Det finns också en kritik mot tron att Tobinskatten
skulle ge mycket pengar. Det är ingen tvekan om att
det finns stora tekniska och politiska problem och att
intäkterna på många håll har överdrivits. Men visst
går det om den politiska viljan finns. Den svåraste
frågan är just om förslaget är politiskt genomförbart.
Jag lutar nog åt samma håll som Tobin själv, som
sagt att världens tio största valutor bör vara med om
skatten ska fungera. Enligt ett frågesvar till Jonas
Sjöstedt i EU-parlamentet krävs fördragsändringar för
att skatten ska kunna införas i EMU. Och att just nu
få med USA under president Bush verkar något svårt.
Det kommer att vara en lång och svår kamp för att
införa Tobinskatten, men jag är ganska optimistisk.
Kanadas federala parlament har ställt sig bakom
skatten. I brittiska underhuset har en motion lämnats
in av 131 ledamöter från olika partier. I många andra
länder växer intresset och engagemanget.
Som framgår av Siv Holmas och mitt särskilda
yttrande hade vi gärna sett att regeringen redan nu
drev frågan internationellt. Men vi har inte reserverat
oss utan nöjt oss med att en globaliseringsstrategi ska
arbetas fram där frågan om Tobinskatten ska priorite-
ras. Jag ska inte förneka att vårt ställningstagande
underlättats av att det just är Leif Pagrotsky som ska
leda det här arbetet. Frågan lämpar sig knappast hel-
ler, anser vi, för demonstrationspolitik.
Jag är, som sagt var, optimistisk. Oavsett om vi
får just den konstruktion som Tobin föreslagit är jag
ganska säker på att den folkliga opinionen för mer
demokratisk makt över de globala pengarna kommer
att växa. Det finns en rad andra förslag, som exem-
pelvis att låta internationellt överenskomna kapital-
täckningskrav ändras i takt med konjunkturer och
valutasvängningarnas styrka. Om den internationella
arbetarrörelsen går i allians med ATTAC och med
andra progressiva folkrörelser kan det skapas en
mäktig kraft. Högern har nämligen tappat initiativet.
Trenden har vänt. Världsmedborgarna är på offensi-
ven.
Anf. 132 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag ska begränsa mig till en eller någ-
ra frågor. Johan Lönnroth sade att det politiska moti-
vet var att öka den demokratiska makten på bekost-
nad av den ekonomiska. Då vill jag fråga om det
speglar Vänsterpartiets syn att nya skattebaser per
definition ökar den demokratiska makten, om det är
ett recept för att öka någon typ av demokratiskt delta-
gande eller demokratin i sig.
Lönnroth refererade till Tobin vid flera tillfällen. I
fråga om Tobins led med färre valutor, hur bemöter
nationalekonomen och politikern Lönnroth detta
argument att det är klart att valutaflödena, även de
spekulativa, skulle minska med färre valutor och med
stora stabila valutor? Skulle inte då ATTAC och
Vänsterpartiet och kanske den mot EMU kritiska
delen av socialdemokratin kunna förenas i en kamp
för euron just för att förhindra volatiliteten?
Anf. 133 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Nej, skattehöjningar ökar inte auto-
matiskt den demokratiska makten. Anledningen till
att Tobinskatten kan öka den demokratiska makten är
just att den ökar handlingsutrymmet för den ekono-
miska politiken i förhållande till de stora kapitalspe-
kulanterna.
Jag behöver inte på något sätt bemöta argumentet
att färre valutor minskar spekulationen. Det är ett
uppenbart argument för euron - det är t.o.m. ett ar-
gument för en enda världsvaluta. Det är bara det att
jag har andra, mycket starka argument mot EMU och
den gemensamma euron. Den fungerar inte, av ett
antal skäl som jag inte tänker dra här. Om Per Land-
gren studerar tidigare kristdemokratiska argument
från den tid då kd var emot EMU kan han också hitta
argumenten där.
Anf. 134 PER LANDGREN (kd) replik:
Fru talman! När Johan Lönnroth säger att Tobins-
katten ökar handlingsutrymmet för demokratin måste
ju frågan ställas: Ökar detta handlingsutrymme ju
högre skatten är? Eller vad finns det för kritiska lä-
gen? Det verkar så godtyckligt, detta att samla, eller
nästan jaga - det är en typ av internationell skattjakt,
skulle man kunna säga - nya skattebaser för att öka
politikens makt. I stället kan det bli helt tvärtom.
När det gäller EMU och färre valutaområden tala-
de Lönnroth för långsiktighet. Ja, varför då inte ha
som mål långsiktigt stabila färre valutor och valu-
taområden, och naturligtvis även ett långsiktigt mål
att ha en valuta med någon typ av ekonomisk utjäm-
ning? Säg bara något om långsiktigheten! Är det fel
att ha det som ett långsiktigt mål? Det skulle ju lösa
väldigt mycket.
Anf. 135 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag tror att det finns en skillnad mel-
lan Per Landgren och mig när det gäller tron på att
man vetenskapligt kan betstämma det ena eller andra
exakta sambandet. Jag har mycket liten tro på att vi
kan bevisa det ena eller det andra.
Jag har en ganska stark övertygelse att en Tobins-
katt skulle kunna bidra till att något dämpa de speku-
lativa rörelserna. Det skulle göra att den tidsutdräkt
som vi har till vårt förfogande när vi behöver ställa
om den ekonomiska politiken blir något större.
Jag ska gärna sväva ut i stora utopiska visioner
om både världsparlamentet och världsvalutan. Jag
skulle gärna kunna tänka den tanken att alla värld-
smedborgare har direktval till ett världsparlament, där
man också fastställer en världsvaluta. Men det är
skäligen ointressant. Sådana filosofiska spekulationer
kan Per Landgren och jag ägna oss åt på tåget hem till
Göteborg någon gång. Jag ska inte trötta kammaren.
Vi har dessutom ont om tid.
Anf. 136 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller frågan om var i världen
offensiven finns tycker jag att det är en brist i Johan
Lönnroths sätt att beskriva världsekonomins utveck-
ling, även om han är intressant när han gör det, att
han inte erkänner och försöker dra sina slutsatser av
vad som egentligen har hänt. Vi kan se att ett antal
tidigare mycket fattiga länder eller ekonomier plöts-
ligt har börjat växa. Vad är det som inte har hänt i
andra ekonomier eller länder som vi ser sitter fast i
fattigdomen?
Väldigt många har dragit slutsatsen att det är just
öppnare marknader och fri handel som har gett denna
vitalisering. Det är det som också leder till en diskus-
sion om den demokratiska makten. Det är ingen, allra
minst bland dem som är anhängare av fria och öppna
samhällen, som ifrågasätter den demokratiska mak-
ten. Det handlar om var skiljelinjen mellan den kol-
lektiva makten och det politiska beslutsfattandet och
det öppna samhället ska gå.
Där är det så att Lönnroth intar en annan hållning
än vad väldigt många andra gör och har gjort under
årens och decenniernas lopp, dvs. att man vill att den
politiska makten ska ha ett väldigt långt grepp in i
samhälle och ekonomi. Men det blir alltid på männi-
skors och konsumenters bekostnad.
Den fråga som jag tycker att Lönnroth inte ska
komma ifrån här i dag är vad som skulle vara kon-
sekvensen av att en allt större del av kapitalrörelser
och handel skulle ske inom de stora starka valutaom-
rådena till nackdel för de fattiga regionerna. Vi kom-
mer att ha euroområdet. Vi kommer att ha dollarom-
rådet. Där kommer inte Tobinskatten att belasta. Det
blir belastning på direktinvesteringar, bistånd, handel
och kapitalrörelser gällande Uganda, Vietnam eller
vilket annat fattigt land som helst. Vad innebär högre
räntor för dessa länder, och vad innebär denna ut-
veckling för möjligheten att bekämpa fattigdom och
få mera fri handel?
Anf. 137 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark får tro mig eller
inte, men jag är en mycket stark anhängare av såväl
öppna samhällen som frihandel. Jag tror precis som
Keynes - jag citerade honom - att det för att vi ska
kunna klara det är viktigt med en starkare demokra-
tisk makt över kapitalets rörlighet över världen. Just
den kombinationen tror jag är viktig.
Gunnar Hökmark har en oerhört förenklad världs-
bild. Jag minns när hans partikamrater när jag var ny i
riksdagen stod och predikade om hur alla de fantas-
tiska tigerekonomierna - de öppna små länderna av
typen Thailand, Korea, Indonesien osv. - klarade alla
kriser. Sedan kom Asienkrisen, och så tvangs hans
partikamrater helt vända upp och ned på argumenten.
Som jag sade klarade sig faktiskt Indien och Kina
något bättre, och det var delvis förmodligen beroende
på att de hade en del valutakontroll och kapitalkon-
troll. Med det har jag absolut inte sagt att jag är an-
hängare av det system som finns vare sig i Indien
eller Kina. Jag har bara konstaterat att världen inte är
så enkel som Gunnar Hökmark tror.
Jag tror att Tobinskatten är till fördel för framför
allt de fattiga länderna.
Anf. 138 GUNNAR HÖKMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Det är ju så att den reglering av eko-
nomin som präglar ett land som Kina, eller som för
den delen har präglat det indiska samhället mer än
vad den gör i dag, också påverkar den politik som
förs i landet. Det politiska systemet och det ekono-
miska systemet hänger samman.
Jag tror inte att det är någon som har sagt att ut-
vecklingen i något av de utvecklingsländer som Johan
Lönnroth nämnde skulle vara problemfri, men det
intressanta är väl ändå att det är länder som Taiwan
eller Sydkorea som har haft en utveckling som står
sig än i dag och som är långt bättre vad beträffar att
erbjuda sina medborgare välfärd än de länder som
sitter fast i den gamla regleringsekonomin. Visst är
det intressant att det är i de delar av Kina där man har
öppnat mest för kapital, investeringar och fri handel
som man har den snabbaste utvecklingen. Visst är det
intressant att det är nu, när man i Indien ser att olika
avregleringar börjar öppna exportmöjligheter och en
fri handel, som det börjar ske någonting i ett tidigare
oerhört konserverat samhälle. Att välfärd nu börjar
ersätta fattigdom är en fantastisk sak.
Då tycker jag att Johan Lönnroth, som har revide-
rat så mycket av sin syn på socialistisk ekonomi, ska
vara beredd att ta steget framåt och säga så här: Det
kanske inte är rätt att den demokratiska makten ska
användas till regleringar, utan man ska i stället stärka
de internationella finansiella institutionerna. Staten
och det offentliga ska övervaka men inte styra, därför
att vi har sett så många negativa konsekvenser av det.
Vi i vänsterpartier ska kanske för en gångs skull ta
konsekvenserna fullt ut av de läror vi har trott på, för
de har visat sig vara fel i land efter land.
Anf. 139 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt att Gunnar Hökmark
vet mycket lite om i vilken utsträckning jag har änd-
rat mina uppfattningar om den socialistiska ekono-
min. Vi hinner inte göra denna historiska betraktelse
nu i denna kammare, men jag kan försäkra att jag
ganska länge har varit övertygad om att socialism inte
har så mycket att göra med tron att man kan central-
styra ekonomin via staten.
Jag tycker också att det är väldigt positivt att vi i
flera fattiga länder har fått en positiv ekonomisk ut-
veckling, men precis som jag konstaterade är den
moderata fundamentalistiska enkelspåriga uppfatt-
ning som ni åtminstone hade i början på 90-talet på
väg bort. Nu börjar ni, tycker jag, tveka lite mera. Ni
är på något sätt på defensiven i denna debatt.
Ni måste inse att verkligheten inte är så enkel. Det
är precis som Keynes och andra, och James Tobin i
sitt föredrag från 1972, konstaterade: Ska man kunna
klara frihandeln och den öppna demokratiska ekono-
min måste man också ha en viss möjlighet att demo-
kratiskt kontrollera och utöva makt över kapitalets
fria rörlighet.
Jag är som sagt optimistisk. Även Gunnar Hök-
mark kommer kanske en vacker dag att inse att vi
behöver öka demokratins makt på dessa icke valda
stora kapitalägande makthavares bekostnad.
(forts. 12 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.57 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats den 16 maj
LU19 Ersättning för ideell skada, m.m.
Punkt 1 (Ideell ersättning vid anhörigs död)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
217 för utskottet
77 för res. 1
11 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 37 v, 34 kd, 17 c, 14 mp
För res. 1: 77 m
Avstod: 11 fp
Frånvarande: 16 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 5 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 4 (Rätten att ärva ideellt skadestånd)
1. utskottet
2. res. 5 (m, c, fp)
Votering:
202 för utskottet
106 för res. 5
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 34 kd, 14 mp
För res. 5: 77 m, 17 c, 12 fp
Frånvarande: 14 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 8 (Skadestånd till företagare)
1. utskottet
2. res. 8 (m, fp)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.
Punkt 13 (Ansvar för genmodifierade organismer)
1. utskottet
2. res. 9 (c)
Votering:
286 för utskottet
20 för res. 9
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 77 m, 37 v, 34 kd, 11 fp, 11 mp
För res. 9: 17 c, 3 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 15 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 15 (Jämställdhet i försäkringsvillkoren)
1. utskottet
2. res. 10 (c)
Votering:
255 för utskottet
19 för res. 10
34 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 77 m, 7 v, 33 kd, 11 fp, 10 mp
För res. 10: 17 c, 2 mp
Avstod: 30 v, 1 kd, 1 fp, 2 mp
Frånvarande: 14 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
LU22 Kompletterande bestämmelser till Bryssel
II-förordningen, m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.
LU23 Revisors yttrande om apportegendom m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.
UU11 Internationella miljöfrågor
Punkt 6 (Bildandet av en nordisk miljöunion)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
290 för utskottet
18 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 77 m, 37 v, 33 kd, 12 fp, 14 mp
För res. 1: 1 kd, 17 c
Frånvarande: 14 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
11 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde
FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens förvalt-
ning 2000
Punkt 1 (Utvärdering av penningpolitiken 1998-
2000)
utskottets förslag med godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
168 för utskottet
140 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag med godkännande
av utskottets motivering.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 14 mp
För res. 1: 77 m, 34 kd, 17 c, 12 fp
Frånvarande: 14 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 6 (Riksbankens konsolideringsbehov)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
140 för res. 2
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 37 v, 14 mp
För res. 2: 77 m, 34 kd, 17 c, 12 fp
Frånvarande: 15 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 7 (Lagregleringen av offentliga utfrågningar
om Riksbanken)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, fp)
Votering:
183 för utskottet
125 för res. 3
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 37 v, 15 c, 14 mp
För res. 3: 77 m, 34 kd, 2 c, 12 fp
Frånvarande: 14 s, 5 m, 6 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 2 mp, 1 -
Punkt 9 (Riksbankens ställning)
1. utskottet
2. res. 5 (v)
Votering:
263 för utskottet
40 för res. 5
2 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 75 m, 34 kd, 15 c, 12 fp, 12 mp
För res. 5: 1 s, 1 m, 37 v, 1 mp
Avstod: 1 s, 1 c
Frånvarande: 14 s, 6 m, 6 v, 8 kd, 2 c, 4 fp, 3 mp, 1 -
Berit Adolfsson (m) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.
Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.
12 § (forts. från 9 §) Global skatt på valuta-
marknaden, s.k. Tobinskatt (forts. FiU25)
Anf. 140 LENA EK (c):
Fru talman! Ärade ledamöter! Det är ibland väl-
digt nyttigt att lyfta blicken utanför landets gränser.
Det händer väldigt sällan att man gör det i finansut-
skottet, och därför är det extra nyttigt att så sker i
dagens debatt, som rör de fattiga ländernas situation
och förslaget om Tobinskatt. Det är också väldigt
roligt att den här frågan har väckt en sådan uppmärk-
samhet, eftersom vi har ett yrkande i en partimotion
från Centerpartiet om utredning av frågan om de
fattiga ländernas situation när det gäller skuldav-
skrivning, den internationella handeln och Tobins-
katten som teknik.
Det är ingen tvekan om diagnosen av läget i värl-
den i dag. Ett stort antal mycket fattiga länder sitter
fast i fattigdomsfällan och drabbas nu också i ökande
grad av miljöproblem och av handelsmönster som gör
det svårt för dem att av egen kraft ta sig ur fattig-
domsfällan. De afrikanska länderna har mycket svåra
problem med aids och hiv. Biståndet minskar, och
skulderna ökar, och vi har en globalisering som i
mångt och mycket är positiv, men den är mest positiv
för de rika länderna, först och främst för Västeuropa
och USA.
Utifrån den diagnosen har det utvecklats en situa-
tion där engagerade människor vill förändra och för-
bättra förhållandena. På FN:s extra generalförsamling
och uppföljning av Beijingkonferensen, som handlade
om kvinnors rättigheter, påpekade generalsekretera-
ren att fattigdomsgapet ökar i världen i dag och att det
håller på att bli ett gender power gap, vilket på
svenska betyder en fattigdomsklyfta som särskilt
drabbar kvinnor. Det finns alltså också en könsmässig
skillnad i detta sammanhang.
Det är ganska naturligt att engagerade människor
från den kyrkliga sfären eller i biståndsarbete eller
ungdomar som funderar mycket över solidaritet och
rättvisa försöker hitta en teknik och en metod för att
lösa de här problemen. Det är också en mycket vanlig
reaktion att etablissemanget då slår tillbaka, i en at-
tack mot attack, för att förhindra den här diskussio-
nen. Det handlar om generationsfrågor som vi har sett
så långt tillbaka som vi har skriftligt material, ända
från de gamla grekerna. Dessa frågor kommer igen
nästan ordagrant i dagens läge.
Men det handlar också om ett tvivel inom etablis-
semanget på att det går att ändra den här situationen.
Jag kommer så väl ihåg den första gången jag som
juris studerande för mer än 20 år sedan besökte Euro-
parådet i Strasbourg för att studera konventionen om
mänskliga rättigheter. I ungdomlig entusiasm frågade
jag: När kommer Finland att kunna gå ifrån observa-
törsstatus till medlemskap i Europarådet? Finland
vågade inte ansöka om medlemskap av hänsyn till
Sovjetunionen. Detta skedde före murens fall.
Den reaktion som jag fick då liknar väldigt myck-
et den reaktion som unga människor får i dag när de
vill ta sig an de svåra problemen i världen - en klapp
på huvudet och: Lilla vän, det här begriper inte du. Vi
kan de här frågorna. Du ska inte ens debattera de här
sakerna.
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att fi-
nansutskottet faktiskt börjar titta på hur de stora in-
ternationella institutionerna på det här området funge-
rar och arbetar. Där har vi väldigt mycket jobb kvar,
och det gläder mig otroligt mycket att det faktiskt
finns en utskottsmajoritet som vill ha en globalise-
ringsstrategi - inte bara en globaliseringspolitik utan
faktiskt en strategi för hur man gör något åt de olika
problem som finns.
När James Tobin lanserade det här begreppet,
idén om Tobinskatt, gjorde han det utifrån utgångs-
punkten att minska skadliga valutarörelser och att
förbättra arkitekturen i det internationella finansiella
systemet. Sedan, efter några år, tillkom en tredje
motivering, nämligen att använda de här pengarna.
Resultatet av Tobinskatten, som han trodde skulle
fungera stabiliserande, skulle användas till ett gott
syfte. Detta goda syfte, som han lade till som det
tredje motivet, handlade om de fattiga ländernas
skuldbörda.
Efter det har det kommit två stora rapporter, Ing-
var Carlsson-Ramphal-rapporten och Brundtland-
kommissionens rapport om FN-systemet. Där har
man lagt till en fjärde sak, nämligen finansieringen av
FN-systemet. Min tro, eller min övertygelse, är att om
man verkligen seriöst vill lösa de här fyra olika pro-
blemområdena ska man inte blanda ihop dem med
Tobinskatten och de olika andra ändamålen. Varje
problem måste lösas efter sina förutsättningar om
man verkligen vill nå ett resultat.
Om vi då tittar på det som görs nu och börjar med
den finansiella strukturen, eller arkitekturen, så pågår
det ju väldigt mycket arbete. Det sker i Världsbanken,
i Internationella valutafonden, i Bank for Internatio-
nal Settlements, I Baselkommittén, i EU, i G10-
gruppen, i G7-gruppen och i Financial Stability Fo-
rum, som just är till för att skapa finansiell stabilitet.
Där är arbetet på gång. Utvecklingen har börjat. Om
man driver på strategiskt där kommer det att ge väl-
digt bra resultat.
Om man sedan tittar på det som handlar om To-
binskattens teknik, alltså Tobinskatten i sig, och en av
motiveringarna där, nämligen att försöka förhindra de
skadliga effekterna av vissa internationella valutat-
ransaktioner, så har ju debatten i det sammanhanget
fokuserats på bara Tobinskatten. Jag tror i och för sig
att det även här finns en stor enighet över hela värl-
den om att vissa former av valutatransaktioner skadar
enskilda stater och företag och att man behöver hitta
tekniker för att förhindra detta.
Många gånger handlar det ju, precis som när det
gäller säkerhetspolitiska problem, om att det är bra att
få en genomlysningseffekt först och främst. Även i
det sammanhanget fungerar ju den förbättrade arki-
tekturen. Det handlar också ibland om en fördröj-
ningseffekt. Det är möjligt att Tobinskatten fungerar
så. Jag tror att den faktiskt kan göra det.
Men det finns också andra tekniker. Man kan titta
på andra områden som är viktiga för ekonomins
funktionssätt. Börshandeln är t.ex. viktig för riskka-
pital och för ekonomins tillväxt. Där finns det i alla
stater tekniker för fördröjningsmekanismer. Börs-
stopp är inget konstigt. Det accepteras av alla och
välkomnas av alla. Det är t.o.m. straffbelagt att inte
anmäla en aktie i en viss situation så att den blir börs-
stoppad.
Därmed blir den här tekniska diskussionen om att
alla delar av Tobinskatten är fullständigt vansinniga
och strider mot allting ganska fånig. När det gäller
börshandeln har man ju fördröjningsmekanismer som
fungerar och som är accepterade. Man kan också
fundera över ironin i att en vanlig utbetalning av lön i
Sverige tar 48 timmar. Den fördröjningsmekanismen
anses inte skadlig över huvud taget medan jättestora
valutarörelser som kan stjälpa hela länders ekonomi
inte får fördröjas alls. Det finns ingen balans i den här
diskussionen, som jag ser det.
Frågan om finansieringen av FN måste lösas i ett
annat sammanhang.
Då återstår frågan om de fattiga ländernas skuld-
börda, som man faktiskt borde kunna lösa genom en
bättre samordning i Världsbanken och Valutafonden.
Där har handelsminister Pagrotsky och finansminister
Ringholm ett mycket stort ansvar och en politiskt
möjlig arena som de ännu inte har utnyttjat som ord-
förande i EU. Man hade kunnat samordna EU:s akti-
viteter i de här organisationerna på ett sätt som hade
gynnat skuldavskrivningen och fört frågan rejält
framåt. Detta har man låtit bli, och det är anledningen
till att jag har en ganska skarp formulering i mitt
särskilda yttrande.
Slutligen vill jag säga att respekten för de männi-
skor i kyrkor, biståndsorganisationer, ideella före-
ningar, politiska partier och ungdomsorganisationer
som engagerar sig i de här frågorna är viktig. De ska
tas seriöst och behandlas med respekt. Då tycker jag
att det är förskräckligt att göra som Gunnar Hökmark
gjorde i början av sitt anförande. Han pratade om att
det här ungefär handlar om små barn som går på
tivoli och ska åka karusell och skriker om socker-
vadd. Det är inte att behandla seriösa människor som
vill ha internationell solidaritet med respekt.
Anf. 141 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! I dag gör Socialdemokraterna någon-
ting som är väldigt typiskt för ett parti som sitter vid
makten och vill hålla sig väl med alla. De tar egentli-
gen inte ställning i dag. Man går inte till attack mot
ATTAC-rörelsen och man går inte till attack mot
spekulationsekonomin. Man begraver i stället en
väldigt viktig fråga i en utredning som vi ännu så
länge inte vet hur länge den ska pågå.
Vi från Miljöpartiet har drivit på väldigt hårt för
att Leif Pagrotsky och Socialdemokraterna borde ta
upp frågan om Tobinskatten redan i dag på en inter-
nationell nivå. Det har man vägrat att göra. Vi har
inte velat att man ska ta upp den här frågan till beslut.
Vi har velat att man ska ta upp frågan till diskussion,
t.ex. nu när man är ordförande i EU. Vi reserverar oss
ändå inte mot beslutet, för vi vill ha en enighet, en
majoritet, i utskottet som stöder att man ska titta vida-
re på frågan om Tobinskatten. Vi tycker att det i sig
är ett steg framåt även om det är ett alldeles för kort
steg framåt.
Sedan finns det inom Socialdemokraterna väldigt
olika uppfattningar när det gäller Tobinskatten. Det
ska man inte heller glömma bort. När ATTAC mötte
statsminister Göran Persson hade han invändningar
om Tobinskattens rimlighet. Han förklarade att han
inte tycker att man kan införa en skatt på mellanstat-
lig nivå. Då blir det ett samarbete som inte är mellan-
statligt. Det är samma kritik som Göran Persson har
när det gäller införande av en koldioxidskatt på inter-
nationell nivå eller EU-nivå.
Vi har alltså fått höra väldigt olika saker från olika
delar av Socialdemokraterna. Vi har dock inte fått
höra någon ledande socialdemokrat på ministerpost
som säger: Ja till Tobinskatt - det här ska vi nu dis-
kutera och driva på en internationell nivå. Så långt
har man inte kommit. Jag tycker att det är synd att
man väljer den här mellanvägen.
Jag vill också ta upp det som Lena Ek var inne lite
grann på, nämligen hur man nu från olika partier och
också ett antal debattörer väldigt mycket hoppar på
ATTAC-rörelsen och de som bl.a. driver frågan om
att införa en Tobinskatt. Nyligen var det en artikel där
man misstänkliggjorde ATTAC för att ha en hemlig
dagordning. Man insinuerade att de hade något
hemskt fuffens för sig. Det skulle finnas mörka kraf-
ter, det skulle finnas något bakom att man vill införa
en Tobinskatt.
Jag tycker att hela den debatten har varit olycklig,
precis som Lena Ek sade här tidigare. Man måste
kunna få driva olika politiska frågor utan att t.ex. bli
sammankopplad med mörka krafter och främlingsfi-
entliga krafter, som man har blivit. Jag kan bara beto-
na att ATTAC-rörelsen i Sverige är en internationell
rörelse och att de människor som är aktiva där på
intet sätt tillhör den främlingsfientliga delen av sam-
hället. De är tvärtom internationalister, och försvarar
människors lika värde och människors rörlighet.
När det gäller den kritik som finns mot Tobins-
katten så tycker jag att det finns en skiljelinje mellan
dem som ändå tycker att skatten kan vara positiv och
dem som tycker att den är negativ.
De som säger att den är negativ är de som anser
att Tobinskatten innebär att man förstör rörligheten.
Den innebär lite grus i maskineriet, och det förstör
handeln. På något sätt är det som om man säger:
Ingenting får stoppa handeln! Allting ska vara helt
fritt!
De frågor man måste ställa då är om detta alltid är
demokratiskt. Varför vill man inte på något sätt att
någon ska blanda sig i marknaden och hur den finan-
siella marknaden fungerar? Vi fick höra lite av de
argumenten i den utfrågning utskottet hade av eko-
nomen Klas Eklund. Han sade: Ni politiker ska inte
komma här och fingra på de här frågorna! Ni ska
hålla er borta från dem.
En av de saker som Klas Eklund också sade då,
som jag tyckte var intressant att notera och som man
också kan höra från andra nationalekonomer är att det
är positivt med spekulanter. Spekulanter bidrar till att
stabilisera den finansiella marknaden, anser man.
Man tycker alltså att spekulanter är något positivt,
och man tar inte upp det negativa med spekulationer-
na - det som man har sett ibland när alla leker följa
John och alla spekulerar på samma sätt, och vilka
konsekvenser det får för både enskilda företag och
enskilda länder.
Här går en skiljelinje i den politiska sfären och
diskussionen. Vissa tycker att man bara ska avreglera,
ha mindre politiska ingrepp i utvecklingen samt ned-
skärningar i de offentliga utgifterna. Det finns ett
antal partier här i riksdagen, bl.a. Moderaterna, Krist-
demokraterna och Folkpartiet som ställer sig bakom
detta.
Jag vill citera något som John le Carré skrev
ganska nyligen i Aftonbladet. Det visar lite grann den
bild man har när man tror att det enda som är mira-
kelkuren för världen, som kommer att minska dess
problem och minska fattigdomen, är avreglerade
marknader och mindre politiska ingrepp. John le
Carré säger så här:
"Det är en föreställning som omhuldas av såväl
konservativa som, i mitt hemland, New Labour. Den
gör Tony Blair, Margaret Thatcher, Ronald Reagan,
Bill Clinton och George W Bush till siamesiska tvil-
lingar. Den innebär en övertygelse om att oavsett vad
de stora kommersiella företagen gör på kort sikt så
vägleds de i sista hand av etiska intressen och därför
är deras inflytande på världen välgörande. Och den
som tror något annat är en neokommunistisk kättare. I
denna teoris namn tittar vi hjälplöst på när miljontals
kvadratkilometer regnskog avverkas varje år, när
urinvånare systematiskt berövas sin jordbruksförsörj-
ning och fördrivs och görs hemlösa, när de som pro-
testerar blir hängda eller skjutna, när de vackraste
platserna på jorden invaderas och skändas, och när
tropiska paradis förvandlas till ruttnande ödemarker
med växande, sjukdomshärjade megastäder mitt i."
På något sätt tycker jag att det finns en sanning i
detta. Det finns de här i riksdagen och i den politiska
debatten som tror att det som företag gör och det som
spekulanter gör på marknaden har etiska orsaker och
alltid är etiskt. Det blir bara bra om vi politiker inte
blandar oss i, anser de.
Den uppfattningen har inte jag. Jag har uppfatt-
ningen att även marknaden behöver vissa sociala och
ekologiska ramar.
Vissa hävdar i debatten att liberaliseringen har lett
till att vi har minskad fattigdom i världen. Det är den
som är lösningen för de fattigaste länderna, menar
man. Men så är det inte. Den här veckan har FN:s
tredje konferens för de minst utvecklade länderna i
världen pågått i Bryssel. Om man tittar på Afrikas
ekonomiska utveckling ser man att den under de
senaste decennierna har varit en sorglig historia.
Skulderna har ökat. Exportintäkterna har minskat.
Tillväxten har i många av länderna snarare slagit av
på takten än ökat. Handeln med omvärlden sker på
samma sätt som under kolonialtiden. Afrika exporte-
rar råvaror och importerar färdiga produkter. Afrika
producerar vad Afrika inte konsumerar, och Afrika
konsumerar vad Afrika inte kan producera. Därför
sitter Afrika i ett oavbrutet beroende. Vissa säger:
Javisst, men här vill vi också göra någonting! Vi vill
också ha en liberalisering av handeln när det gäller de
minst utvecklade länderna. Det är naturligtvis bara
bra.
Jag tror att vi alla här i Sveriges riksdag har en
uppfattning om att man måste se till att de fattigaste
länderna i världen får tillträde till vår marknad - den
svenska marknaden, EU:s marknad och andra väster-
ländska länders marknad. Tyvärr delar vi inte den
uppfattningen med de andra medlemsländerna i EU.
De borgerliga partierna hävdar dessutom att all-
ting blir bra om bara den totala handeln är helt fri,
och så hänvisar de t.ex. till utvecklingen i olika länder
i Sydostasien. Då vill jag bl.a. hänvisa till en del
ekonomer både i Mellanöstern och i Afrika som
många här kanske inte läser.
Det finns även en svensk ekonom, Mauricio Ro-
jas, som har tittat på vad som har hänt i sydostasiatis-
ka länder och hur de kunde bygga upp sin ekonomi.
Det fanns tre faktorer som gjorde att de kunde bygga
upp en ekonomi. Först hade de dels en jordbruksre-
form, dels en utbildningsreform och sedan skyddade
man den inhemska industriella produktionen och
jordbruksproduktionen ett tag innan man öppnade för
inga tullar. Det är därför vissa länder i Sydostasien
kunde bygga upp en bättre ekonomi.
Detta är någonting som de fattiga länderna behö-
ver få. Vi får inte bara säga: Totalt fri handel, och
allting blir bra. De olika länderna i världen är nämli-
gen inte jämlika, och de kan inte konkurrera jämlikt
på en marknad.
Det finns olika idéer om hur Tobinskatten skulle
kunna se ut och utformas. De som stöder Tobinskat-
ten i dag stöder inte den gamla idén om en skatt på
1 %, utan man stöder en tanke på en transaktionsskatt
som är mycket lägre. Meningen är att man ska införa
en tröghetseffekt som gör att man får utrymme för
politisk handling. Den kanske inte alltid stoppar en
spekulation mot ett land, men den kanske mildrar och
dämpar den.
Det finns några, i det här rummet i alla fall, som
verkar hävda att ändamålet med den finansiella
marknaden är ett ökat flöde av kapital så snabbt som
möjligt. Det är ett självändamål. Men som vi ser det
är det inget självändamål, utan den finansiella mark-
naden ska fungera för att skapa möjligheter för eko-
nomin att fungera.
Jag skulle kunna gå in mer på hur Tobinskatten
ska utformas. Där finns många olika teorier. Jag
skulle önska att man redan i dag från den svenska
regeringens sida mer på allvar tog upp de här frågor-
na internationellt och diskuterade dem i det forumet.
Anf. 142 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida säger att vi social-
demokrater begraver frågan om en Tobinskatt. Det
påståendet vill jag bestämt avvisa. I och med det
beslut som riksdagen är i färd att fatta, och i och med
finansutskottets förslag, så öppnar vi dörren för en
Tobinskatt. Tidigare har ju riksdagen avvisat försla-
get om en Tobinskatt. Nu är vi beredda att pröva detta
tillsammans med andra förslag i en gemensam globa-
liseringsstrategi.
Jag vill hävda att den linje som Yvonne Ruwaida
förespråkar, nämligen att nu ta upp frågan direkt i
olika internationella organ, faktiskt är oansvarig. Den
linjen riskerar nämligen att vi får ett bakslag nu för
Tobinskatten och att de här organen nu och en gång
för alla begraver frågan.
Jag tycker alltså att Yvonne Ruwaida ska prata
lite tystare om vem som begraver frågan om en To-
binskatt. Detta handlar om att pröva frågan, och vi får
se vad som händer i det kommande arbetet med en
globaliseringsstrategi.
Anf. 143 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller frågan om utredningen
tycker vi att det är bra att man tittar vidare på frågan
om Tobinskatten. Det hade vi önskat att man skulle
göra i vilket fall som helst.
Detta är en fråga som är viktig, och där vi inte har
så mycket tid. Världen kan inte invänta att vi sitter
och utreder en fråga i ett antal år utan att vi samtidigt
försöker ta upp diskussionen. Man kan börja med att
föra en diskussion om den globala ekonomin, speku-
lationsekonomin, Tobinskatten och vilken roll den
skulle kunna ha på t.ex. EU-nivå. Men där har vår
handelsminister Leif Pagrotsky tyvärr vägrat att ens
diskutera frågan. Man kan kanske göra lite olika
bedömningar om ifall det verkligen är vettigt att ta
upp frågan eller inte. Jag tror att det hade varit bra att
ta upp frågan till diskussion, och inte till beslut, i
nuläget.
Det finns i dag ett antal ministrar i ett antal EU-
länder, t.ex. i Frankrike, som alla säger till ATTAC-
rörelsen: Åh, vad ni är duktiga och bra! Ni behövs
verkligen. Ni gör ett så bra jobb, och vi stöder er.
Men vi kan inte ta upp det här, för det finns inget stöd
för detta i de andra länderna.
Tyvärr verkar de svenska socialdemokratiska mi-
nistrarna följa den klubben och vilja säga samma sak.
Alla skyller på andra i stället för att åtminstone ta upp
frågan till diskussion.
Om Tobinskatten ska införas är det önskvärt att
det görs globalt. Kan man inte göra det globalt kan
väl åtminstone börja med de västerländska länderna -
alltså att det görs väldigt många länder emellan. Då är
det synd om man inte tar diskussionen på global nivå,
på både FN-nivå och EU-nivå, inledningsvis för att
påverka processen. Jag tror att det är fel om alla län-
der själva ska diskutera frågan ett antal år för att se-
dan, om kanske fem eller tio år, ta upp den på global
nivå. Då har det förflutit väldigt lång tid.
Anf. 144 TOMMY WAIDELICH (s) replik:
Fru talman! Min poäng är att vi riskerar att begra-
va frågan en gång för alla om vi tar upp den i dag.
Sedan kanske opinionen, ATTAC och andra rörelser,
inklusive mitt eget parti, gör att frågan kommer i en
annan dager och är mogen att tas upp. Men att i dag
ta upp frågan innebär att vi riskerar att begrava den.
Samtidigt vill jag varna för att alltför mycket fo-
kusera på Tobinskatten och låsa fast debatten kring
den. Det finns ju alternativa förslag som bör prövas
och övervägas. Det är också vad vi vill att Globalise-
ringsgruppen ska göra. Det är möjligt att det finns
andra förslag som är mogna att tas upp redan i dag i
EU och i andra internationella forum. Låt oss göra det
men låt oss inte låsa debatten genom att bara diskute-
ra Tobinskatten!
Anf. 145 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hävdar ändå bestämt att anled-
ningen till att frågan läggs i en utredning och till att
man från regeringens sida i dag inte vill ta upp frågan
i internationella forum faktiskt är att socialdemokratin
är splittrad. Vi har ju uttalanden från statsminister
Göran Persson om att han är skeptisk till en sådan här
skatt. Det finns också andra ministrar som är skeptis-
ka, t.ex. vår finansminister, medan bl.a. vår handels-
minister är lite mer positiv.
Jag håller med om att det inte bara gäller frågan
om en Tobinskatt för att komma åt den globala eko-
nomin, utan det gäller väldigt många olika frågor.
Arbetet med bekämpandet av finansiell brottslighet,
s.k. skatteparadis, behöver både fortsätta och intensi-
fieras. Vidare måste vi avveckla EU:s exportsubven-
tioner för jordbruksprodukter och försvara de minst
utvecklade ländernas rätt att bygga upp en egen livs-
medelsförsörjning. Vi måste också avskriva de fatti-
gaste och mest skuldsatta ländernas skulder. Dess-
utom behövs Tobinskatten. Det är alltså väldigt
många olika saker som behövs.
För vår del är strategin klar. Vi skulle kunna tänka
oss att redan i dag jobba med alla frågor på interna-
tionell nivå. Jag är dock lite rädd för att man under de
närmaste åren - jag vet inte hur länge utredningen
kommer att sitta; jag har inte fått svar där heller -
hela tiden kommer att kunna hänvisa till att man
arbetar med en globaliseringsstrategi. Det gör man
kanske i ett par år men då har man på något sätt be-
gravt frågan en viss tid, och det tycker jag är synd.
Anf. 146 CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Fru talman! Utskottet vill genom ett tillkännagi-
vande uppmana regeringen att utarbeta en strategi för
globalisering samt att finanspolitiska värderingar -
det gäller t.ex. beträffande Tobinskatten - belyses för
att öka stabiliteten i de finansiella systemen.
Genom detta förslag vill man, menar jag, antyda
att dagens finansiella marknad inte kan accepteras i
ett globalt perspektiv - i varje fall ifrågasätts den
kraftigt.
Samtidigt skriver man att "i mångt och mycket är
finansmarknadernas omvandling en positiv utveck-
ling. Växling av valutor och finansiering av handeln
mellan länder har blivit enklare och billigare. Samti-
digt har tillgången på investeringskapital ökat."
Dessutom kan jag konstatera att det under denna
period har blivit lägre räntor och mer likvida markna-
der.
De regionala finanskriser som man redogör för
har berott på brister i de lokala finansiella systemen,
som inte varit tillräckligt transparenta och där också
kreditrisker tagits mot bakgrund av dåliga analyser.
Det har alltså inte varit brister och spekulationer i det
globala finansiella perspektivet.
Snarast är det så att bankerna genom den fria glo-
bala rörligheten har kunnat fördela riskspridningen av
kapitalet och därmed minska riskerna och förlusterna.
Detta leder till att kapital skapas på stabilare grunder
och med lägre räntor. På så sätt gagnar det tillväxten
globalt, även behovet av utvecklingsländernas till-
gång på kapital och detta med en rimlig ränta.
Tobinskatten ska motverka osund kortfristig spe-
kulation, anser man. Frågan är vem som kan avgöra
vad som är sund eller osund valutatransaktion. Man
kan inte dra dessa gränser med någon större säkerhet.
Därför måste rimligen all valutatransaktion belastas
med en Tobinskatt, som då egentligen kommer att
fungera som en tull - dvs. vara hindrande för finansi-
ell handel.
Ett svenskt exportföretag som har intäkter i dollar
och som betalar löner och skatt i kronor måste växla
dollar till kronor. Företaget överlåter valutarisken
genom att sälja dollar till sin bank, som därmed tar på
sig valutarisken.
Bankens valutarisk ökar om inte en annan kund i
exakt samma ögonblick gör en lika stor motsatt valu-
tatransaktion, så att bankens valutainnehav blir oför-
ändrat. Detta är osannolikt. Därför matchar olika
banker varandras olika valutaköp genom inbördes
transaktioner för att minska den totala risken i bank-
systemet. Detta tycker jag inte att man kan kalla för
osund kortfristig spekulation.
På 80-talet hade vi i Sverige en omsättningsskatt
på värdepapper, den s.k. valpskatten. Detta hindrade
inte 90-talets kris, som berodde på andra faktorer.
Däremot minskade handeln med räntebärande papper
med ungefär 80 %. En del flyttade utomlands, och en
del upphörde.
Motargumentet är förstås att Tobinskatten ska va-
ra global, och då kan man inte flytta någonstans. Men
man kommer inte runt problemet med vad som är
sund eller osund valutatransaktion, och därmed når
man inte ett av de syften som framförs av anhängarna
- nämligen minskade kortfristiga osunda spekulatio-
ner, som man kallar det.
Det andra syftet, att man vill "förlångsamma" -
slänga grus i maskineriet så att säga - uppnår man
däremot. Detta framkom vid utskottets utfrågning.
Vidare framkom att Tobinskatten inte leder till att
framtida ekonomiska kriser undviks och att det inte
handlar om detta. Dessutom har Tobinskatten en
kostnad. "Det har det mesta när man försöker införa
en sådan skatt", sade Kenneth Hermele under utfråg-
ningen.
Nu är det ju just den ökade kostnaden, eller av-
kastningen på den ökade kostnaden, som man efter-
strävar. Man menar att denna kan komma utveck-
lingsländerna och den fattiga världen till godo. Men
på vilket sätt - genom globala fördelningsinstitut eller
andra organisationer? Vad kostar det och hur fattas
besluten?
Jag är inte säker på att man hjälper de fattiga
människorna med Tobinskatten, däremot kanske
andra länders statskassor.
Kommer då inte detta att försvåra för utveck-
lingsländerna när det gäller att få del av kapital för sin
utveckling och att dessutom leda till högre kostnader
med stigande räntor? Just på frågan om det blir högre
eller lägre räntor för den fattiga världen svarade Her-
mele vid utfrågningen:
"Jag tror det blir högre räntor. Det finns kostnader
förenade med en sådan skatt."
Sammantaget menar jag alltså att utfrågningen har
visat att Tobinskatten leder till högre räntor, ökad
"friktion" och därmed mindre tillgång till kapital,
även för utvecklingsländerna. Detta måste innebära
sämre möjligheter för dessa att bygga upp en egen
infrastruktur och att utveckla sitt eget land efter egna
förutsättningar.
Det rimliga borde vara att fortsätta på den utveck-
ling som den finansiella marknaden hittills genomgått
i ett globalt perspektiv och att undvika ökade
"friktionsmoment" i systemen. Fortsatt avreglering är
en bättre väg att gå, för det har visat sig ge både lägre
räntor och stabilare marknader.
Det viktiga, som jag ser det, är att fortsatt verka
för att öppna finansmarknaderna så att otillbörlig
statlig och annan påverkan på banker och andra aktö-
rer förhindras.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 1.
Anf. 147 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Det har talats flera gånger här i dag
om fattigdom. Jag tänkte också börja med ett litet
citat av Olof Palme från hans tal vid Broderskap-
skongressen 1965: "Fattigdomen är inte förutbe-
stämd. Den är inte påtvingad dem av den obeveklig
högre försyn eller av obönhörliga jordiska lagar.
Fattigdomen är en orättfärdighet som har samband
med samhällets sociala och ekonomiska struktur, med
former för människors samlevnad, med förmågan att
utnyttja naturens tillgångar och människors arbets-
kraft."
Den 8 mars förra året, på den internationella kvin-
nodagen, presenterade mitt partis kvinnoförbund, s-
kvinnor, ett nytt internationellt program för global
rättvisa och solidaritet. Där konstaterar vi att ekono-
mins globalisering, med varor, tjänster, investeringar
och kapital som flödar över nationsgränserna ökar
vårt beroende av varandra och att globaliseringen för
de fattigaste människorna och de fattigaste länderna
riskerar att leda till ytterligare påfrestningar. Globali-
seringen är både vår tids möjlighet och vår tids hot.
Samarbete, utbyte och integration ligger i allas intres-
se. Att bekämpa fattigdomen är avgörande för att
värna fred, demokrati och en hållbar utveckling.
Globaliseringen medför att i-ländernas politik
alltmer påverkar de fattiga ländernas möjligheter till
social utveckling och fattigdomsbekämpning. Det
gäller säkerhetspolitik lika väl som handels-, jord-
bruks- och miljöpolitik samt ekonomisk politik. Ett
starkt internationellt regelverk gynnar den ekonomis-
ka utvecklingen och är speciellt viktigt för mindre
och ekonomiskt svaga länder.
Vi menar att på samma sätt som det globala finan-
siella systemet kräver övervakning och förmåga till
snabb respons vid kriser kräver fattigdom, orättvisor
och humanitära katastrofer att vi skapar en global
offentlig sektor. Det handlar inte om att bygga upp ett
nytt system utan att använda och utveckla det nätverk
som finns: FN, Världsbanken, Internationella valuta-
fonden, Världshandelsorganisationen, WTO, och
andra organisationer.
I vårt program belyser vi dels problemen med
kortsiktiga spekulativa valutatransaktioner, dels pro-
blemen med FN:s finansiering. Och vi menar att man
måste undersöka olika former av lösningar. Någon
form av avgifter på exempelvis flygbiljetter kan vara
ett sätt. Införandet av en s.k. Tobinskatt kan vara en
annan möjlighet som bör ytterligare undersökas.
Vi har i dag en global ekonomi utan ett globalt
samhälle. Det existerar ingen inbyggd automatik
inom den kapitalistiska marknadsekonomin som
strävar efter att bevara miljön, utplåna klasskillnader,
stärka kvinnans roll eller att utplåna fattigdomen. Den
dominerande motorn i marknadsekonomin är största
möjliga avkastning på insatt kapital.
Alltfler människor ställer i dag det rimliga kravet
att globaliseringen ska främja välstånd för alla, de-
mokrati, mänskliga rättigheter, fred och en bättre
miljö. Asienkrisen visade mycket tydligt hur problem
i ett land inte längre kan isoleras utan får återverk-
ningar runtom i världen. Följderna av Asienkrisen
innebar ett bortfall av inkomster i utvecklingsländer-
na som 1998 motsvarade världens samlade bistånd
under ungefär tio år.
Förslagen i vårt internationella program har vi
följt upp bl.a. genom en interpellation till finansmi-
nistern förra våren angående möjligheten att införa en
s.k. Tobinskatt och en motion till riksdagen under den
allmänna motionstiden. Det är motion Fi216. Det
finns dessutom ytterligare två s-motioner fogade till
det här betänkandet. I motion Fi216 lyfter vi fram
behovet av stabila nationella och internationella fi-
nansmarknader, och vi lyfter också fram förslagen
från Carlsson-Ramphal-rapporten Vårt globala
grannskap från 1995, där det bl.a. fanns förslag om att
införa någon form av internationell skatt för att till-
godose det internationella samhällets behov. Bl.a.
föreslogs skatt på utländska valutatransaktioner och
en internationell bolagsskatt för transnationella före-
tag.
Det är därför mycket positivt att finansutskottet i
betänkandet delvis tillstyrker motionen och föreslår
att riksdagen genom ett tillkännagivande uppmanar
regeringen att utarbeta och formulera en globalise-
ringsstrategi, där såväl förslaget om Tobinskatten
som andra alternativa åtgärder för att öka stabiliteten i
det finansiella systemet och för att hantera eller finan-
siera åtgärder mot de växande globala utmaningarna
värderas och prioriteras och att strategin bl.a. bör
utgöra grunden för Sveriges agerande i olika interna-
tionella församlingar. Det känns mycket roligt att
finansutskottet har tagit till sig våra tankar och funde-
ringar som vi har fört fram i motionen.
Med detta yrkar jag bifall till finansutskottets för-
slag till beslut.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
13 § Massmediefrågor
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU18
Massmediefrågor.
Anf. 148 MARGARETA NACHMAN-
SON (m):
Fru talman! KU:s betänkande nr 18 behandlar ett
antal motionsyrkanden från den allmänna motionsti-
den rörande mediefrågor. Jag tänker i mitt anförande
uppehålla mig dels vid våra två reservationer, dels
något utveckla våra tankar runt den digitala radion.
Fria medier är en av demokratins bärande grund-
valar. Det är det fria ordet, den fria debatten och den
kritiska granskningen av olika företeelser i samhället
som avgör hur demokratin ska fungera.
Det fria ordet har en direkt betydelse för informa-
tionsfriheten och också för medborgarnas frihet. Vi
lever i dag i ett mycket väl utvecklat informations-
och kunskapssamhälle, ett samhälle som ställer den
enskilde medborgaren i centrum för ett flöde av nytt
tänkande, vetande, underhållning, nyheter och inte
minst kommersiella aktiviteter.
Avståndet till kunskap är i dag aldrig längre än till
en radio, en TV-apparat eller en persondator. Mot den
bakgrunden är det en viktig uppgift att se till att det är
den enskildes frihet och rätt som präglar den nya
informationsteknikens tillämpning i samhället.
Strävandet att politiskt kontrollera tekniken be-
gränsar möjligheterna till utveckling och måste så
långt möjligt undvikas.
När det gäller inriktningen av mediepolitiken är
det vår uppfattning att statens grundläggande ansvar
är att slå vakt om yttrande- och etableringsfriheten.
Därmed uppnås en mångfald på publikens och sam-
hällets villkor. Vi moderater vill ha medier som är
beroende av publiken och oberoende av regeringen.
Vi menar att en politik för fria medier också
kommer att leda till att teknikens utveckling sker
utifrån de enskilda medborgarnas behov och intres-
sen. Det innebär att gränserna mellan olika medier
luckras upp, samtidigt som lagar och regler som är
teknikbundna snabbt kommer att bli otidsenliga och
motverka sina egna syften.
Detta ställer krav på lagstiftning som ger en frihet
för de nya mediernas utveckling alltifrån Inter-
nettjänster till television. Sverige ska vara ett land där
denna utveckling är naturlig och vi ska vara interna-
tionellt ledande.
Vi moderater vill också ha flera fristående radio-
och TV-kanaler. I statens åtaganden på medieområdet
bör därför ingå att underlätta för nya kanaler att
etableras utan att i onödan lägga sig i deras program-
verksamhet utöver vad som regleras i radio- och TV-
lagen. Vägledande ska vara ansvaret gentemot publi-
ken.
Vidare anser vi att staten genom regionala kon-
cessioner bör ge olika TV-stationer möjlighet att
redan i det analoga nätet börja sända med olika delar
av landet som sändningsområden. TV-bolag som
växer fram ur en sådan process ska kunna genomföra
nationella sändningar genom samarbete.
Koncessionerna ska fördelas genom ett auktions-
förfarande på motsvarande sätt som den privata lokal-
radions koncessioner.
Must carry-reglen bör begränsas. Regeln innebär
att kabel-TV-företagen är skyldiga att utan avgift i
kabelnäten distribuera ett antal program som sänds
med tillstånd av regeringen.
Det finns ingen anledning, anser vi, att ålägga ka-
belägare att kostnadsfritt distribuera kommersiella
program, och det kan heller inte anses befogat att
utöka must carry-skyldigheten till att omfatta andra
kanaler för att tillgodose informationsbehovet.
Kravet på allmänhetens tillgång till allsidig in-
formation måste rimligen anses tillgodosett genom att
de licensbetalda public service-kanalerna TV 1 och
TV 2 som omfattas av must carry-skyldigheten.
Fru talman! Mot bakgrund av vad jag här har an-
fört yrkar jag bifall till reservation 1.
När det gäller reservation 3 är vår uppfattning att
EU ska arbeta för att utvidga den inre marknaden och
för att få bort offentliga monopol. TV-bolagen bör
fritt förfoga över programinnehållet i enlighet med
ländernas tryckfrihetsförordningar.
Det finns heller ingen anledning för EU att reglera
vilka länder som program ska komma ifrån eller ställa
krav på viss andel europeiska program. Enligt vår
uppfattning är det helt oacceptabelt att EU ställer krav
på en viss sammansättning av programmet. EU:s s.k.
TV-direktiv bör därför avskaffas.
Fru talman! Avslutningsvis ska jag något utveckla
våra tankar kring den digitala radion, även om vi inte
har någon reservation i den frågan med hänvisning till
en kommande utredning.
DAB-radion, eller digital radio i marknätet, har
blivit ännu ett av Marita Ulvskogs många misslyck-
anden. DAB har sagts vara den nödvändiga tekniska
utvecklingen inom radio, och det är den digitala
sändningsstandard som valts för marknätet för att
ersätta dagens analoga sändningar. DAB började
sändas reguljärt av Sveriges Radio 1995.
Enbart sändningskostnaderna för DAB som Sve-
riges Radio betalar till sändarbolaget Teracom uppgår
till 70 miljoner kronor per år. Sändningarna når vis-
serligen ca 85 % av landet, men de kan bara tas emot
av de färre än 500 mottagare som finns i landet. Det
kostar alltså mer än 100 000 kr att nå varje mottagare,
pengar som tas från annan viktig programverksamhet.
Orsakerna till misslyckandet är flera. Mottagarna
är dyra. Den billigaste kostar i dag ca 2 000 kr. DAB-
radion har hittills inte heller skapat något mervärde
för lyssnarna. Utbudet är kraftigt begränsat därför att
de privata lokalradionstationerna inte finns med, och
det är dessa stationer som för många av de unga lyss-
narna svarar för mångfalden i radio.
Den fråga som radiolyssnaren ställer sig är natur-
lig och befogad: Varför betala dyra pengar för en
mottagare när jag bara kan lyssna på halva utbudet?
Priset på mottagare kan Marita Ulvskog inte göra
mycket år, men utbudet styrs av politiska regler. De
viktigaste gäller om och på vilka villkor den privata
radion ska få vara med.
Vi moderater menar att för att den digitala radion
ska kunna utvecklas fordras såväl redaktionell som
kommersiell frihet. Det krävs ett auktionssystem och
långvariga sändningstillstånd för att ge det oberoende
och den stabilitet som behövs för att programbolag
ska ta de stora investeringar som är förknippade med
etablering av ny sändningsteknik och etablering på en
ny marknad.
Den översyn som regeringen har aviserat ska gö-
ras av den digitala radions framtidsförutsättningar bör
enligt vår uppfattning arbeta utifrån dessa principer.
Fru talman! Jag instämmer självfallet i båda de re-
servationer som vi moderater står bakom, men jag
nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till
reservation 1.
Anf. 149 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Jag ska inleda med att göra vad poli-
tiker påstås aldrig göra, nämligen att erkänna ett
misstag. Vänsterpartiet har i utskottet reserverat sig
tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet. Detta
är i och för sig inte definitionsmässigt ett misstag,
men just i detta fall måste vi tillstå att vi har varit
slarviga. Det gäller reservation nr 3 angående EU:s
TV-direktiv.
Vänsterpartiet är kritiskt till detta direktiv på flera
punkter, och det som i detta sammanhang är aktuellt
är den olycksaliga kvoteringen av TV-sändningar i
syfte att gynna material som är producerat i EU. De
här kvoteringsreglerna har framställts som en kamp
mot amerikansk kulturimperialism, förvisso en ange-
lägen sak, men denna metod måste avvisas.
Vi generas inte det minsta av att moderater och
folkpartister stöder Vänsterpartiets linje i den här
saken, men tyvärr har reservationen fått en utform-
ning som vi inte kan ställa oss bakom. Dels finns det
andra inslag i TV-direktivet som vi menar i sak är
riktiga, även om man kan diskutera formerna för
lagstiftningen, dels finns i reservationstexten en all-
män kritik mot offentliga monopol som vi inte kan
skriva under på. Vänsterpartiet kommer därför i en
eventuell votering att rösta för utskottets förslag på
denna punkt.
Fru talman! Jag hoppas att jag inte med denna
omvändelse förlorar min framskjutna plats på talar-
listan, för jag skulle vilja beröra en annan, något mer
komplex fråga, nämligen förhållandet mellan yttran-
defrihet, mediekoncentration och den s.k. etablerings-
friheten.
Även om borgerliga ideologer aldrig tröttnar på
att hylla de små entreprenörerna, har de svårt att för-
neka att ett av det kapitalistiska systemets mest ut-
märkande drag är tendensen till koncentration och
centralisering av kapitalet. Små företag blir större -
eller går under. Få företag blir färre. Varje kapitalist
önskar marknadens stålbad åt sina konkurrenter och
monopolets trygga envälde åt sig själv. Detta gäller i
mediebranschen som i andra branscher.
Men i åtminstone ett viktigt avseende är inte me-
diebranschen som andra sektorer av ekonomin. Medi-
eföretagen, dvs. tidningshusen, bokförlagen, TV-
kanalerna, Internetleverantörerna, filmindustrin osv.,
kontrollerar den materiella grunden för yttrandefri-
heten. Man kontrollerar de verktyg som omvandlar
den formella friheten att yttra sig till en reell möjlig-
het att säga sin mening. Och jag menar att en debatt
om yttrandefrihet och om massmedier även måste
handla om människors faktiska möjligheter att delta i
det som högtidligt brukar kallas för det offentliga
samtalet och inte bara om den formella och legala
sidan av saken. Yttrandefrihet är inte enbart en fråga
om förhållandet mellan stat och medborgare, utan
också om relationen mellan medborgarna själva och
mellan medborgare och medieföretag.
En mediemarknad som lämnas åt sig själv kom-
mer förr eller senare att upphäva sig själv och om-
vandlas till mediemonopol. Mångfald kommer att
ersättas av enfald. En mycket oroande illustration till
vad monopolistisk mediemakt kan leda till fick vi i
början av veckan i det italienska valet. Ledaren för
det största borgerliga partiet, Berlusconi - en man
som har beskrivits som en kombination av Peter
Wallenberg, Jan Stenbeck och Bo Lundgren - lyck-
ades med hjälp av sitt medieimperium skaffa sig en
position där han nu kontrollerar samtliga, såväl statli-
ga som privata, rikstäckande TV-kanaler. Invänd-
ningen att svenska mediemoguler skulle vara av en
snällare och mindre maktlysten sort känns inte helt
lugnande. Det är som journalisten Hans Isaksson har
uttryckt det om filmbranschen: "Ingen storkapitalist
kan i långa loppet anställa folk som anställer folk som
använder filmmediet för att undergräva tilltron till
storkapitalets dygder."
Ingrepp i mediemarknaden i syfte att skydda
mångfalden och tillgängligheten till medier är inte ett
hot mot yttrandefriheten, utan en förutsättning för att
yttrandefriheten ska kunna försvaras i det senkapita-
listiska samhället. Borgerligheten har dock en annan
inställning. I reservation nr 1 uttrycker moderater och
folkpartister en lindrigt sagt naiv hållning när man
skriver: "Statens ansvar är att slå vakt om yttrande-
och etableringsfriheten. Därmed uppnås en mångfald
på publikens villkor."
Låt oss titta närmare på etableringsfriheten. Det är
riktigt att den utgör en av grundstenarna i tryckfri-
hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I
4 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen heter det: "Rätt att
själv eller med biträde av andra genom tryckpress
framställa tryckalster skall tillkomma varje svensk
medborgare eller svensk juridisk person." Motsva-
rande regler finns i yttrandefrihetsgrundlagen. Dess
syfte är att hindra att staten undertrycker oönskad
debatt och obehaglig granskning genom att hindra
etablerandet av t.ex. tryckerier eller tidningar.
Men därav följer inte att t.ex. lagstiftning som av-
ser att förhindra privata monopol på medieområdet
skulle vara i strid med etableringsfriheten sådan den
framträder i våra grundlagar. Etableringsfrihetens
syfte är inte näringspolitiskt. Dess syfte är inte att
skydda enskilda företagsägares intresse av att kunna
göra goda affärer. Dess syfte är att säkerställa - nu
citerar jag återigen ur tryckfrihetsförordningen - "ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning".
Om denna omistliga grund för demokratin hotas
av privata monopol eller oligopol på mediemarkna-
den, har vi i denna kammare inte bara rätt utan skyl-
dighet att med lämpliga åtgärder avvärja detta hot.
Moderaters och folkpartisters retorik om etablerings-
friheten har i detta sammanhang inget med försvar av
yttrandefriheten att göra.
I det här betänkandet behandlas bl.a. två motioner
som tar upp dessa problem. Det är dels K352 av
Ronny Olander m.fl., dels K401 av Matz Hammar-
ström m.fl. Motionerna efterlyser åtgärder mot me-
diekoncentrationen, och när vi från utskottsmajorite-
tens sida föreslår avslag på dessa motioner är det på
den formella grunden att just dessa frågor nu bereds i
Regeringskansliet, bl.a. utifrån mediekoncentrations-
utredningens förslag. Vi förväntar oss ett förslag från
regeringen i denna riktning inom inte alltför lång tid.
Från Vänsterpartiets sida ser vi fram emot en klargö-
rande debatt med högern om yttrandefrihetens förut-
sättningar.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag i dess helhet och avslag på samtliga reserva-
tioner.
Anf. 150 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Informationsutbyte och dialog är de-
mokratins livsluft. När formerna för medierna föränd-
ras påverkas givetvis den åsiktsbildning som är grun-
den för demokratin.
Det är helt klart så att demokratin och den fria
åsiktsbildningen är knutna till kvalitet i mindre ut-
sträckning än till kvantitet. Det är också på dessa
grundvalar som det i olika delar av världen uppstått
en debatt kring mediernas roll i demokratin. Man
talar om att vi är på väg in i ett informations- och
kunskapssamhälle - ja, vi rusar väl närmast in i det.
Men det är genom massmedierna som skilda
åsikter och opinioner kan nå ut till den stora allmän-
heten. Massmedierna har en sådan genomslagskraft
och mångsidighet att de är av central betydelse för
demokratin i Sverige.
Fru talman! Medborgarnas möjligheter att komma
till tals i medierna är en så viktig del av mediernas
uppgifter i fråga om den fria åsiktsbildningen att den
bör betraktas som en mer självständig uppgift för
massmedierna, jämställd med informationsuppgiften
och granskningsuppgiften.
Den yttre mångfalden, dvs. tillgången till olika
medier, innebär att medierna kan spegla den mång-
fald och de olikheter som existerar i samhället. Ge-
nom den inre mångfalden kan medierna också ge
plats inom sig för olika åsiktsriktningar och idéer som
finns i samhället inom ramen för det enskilda mediet.
Men det finns problem i den här utvecklingen. Vi
går successivt från ett textsamhälle till ett bildsam-
hälle. Textkulturen bygger på eftertanke, kritisk
prövning, möjlighet till omläsning, viss distans, att
man också kan redovisa ett abstrakt innehåll. Bild-
kulturen bygger på känslointryck, hastiga impressio-
ner som raskt försvinner och som inte kan kontrolle-
ras igen och där det abstrakta inte kan bildsättas.
Detta, fru talman, drabbar förklaringsdjupet, dvs.
hur djupt man går in i förklaringar av ett skeende.
Den frågeställningen och den problematiken borde
uppmärksammas mer. Tendensen till förytliganden är
påtaglig.
Ett annat viktigt område är informationstätheten,
dvs. hur mycket som ryms av substans per tidsenhet.
En ytterligare tendens i medieutvecklingen är över-
gången till "infotainment", dvs. nyhetsbudskap i
underhållningens form.
Mängden budskap har också skapat en enorm
budskapsinflation. Vår fysiska förmåga att ta emot
budskap är oförändrad - det finns dessvärre bara 24
timmar per dygn - och vi måste dessutom göra något
annat än att ta emot budskap. Samtidigt ökar utbudet
hela tiden. Vi får alltså en inflation i budskap, och det
blir en skillnad mellan den fysiska absorptionsförmå-
gan och utbudet.
Detta innebär, fru talman, ett uppmärksamhetsun-
derskott. Alltfler budskap bara fladdrar förbi utan att
vi kan ta dem till oss, och därmed skärps kravet på
dramaturgi för att nå fram.
Mediesamhället tenderar att karakteriseras av till-
spetsning och konkretisering, vinkling, personifie-
ring, intensifiering och polarisering, och i spåren på
detta också någonting som vi brukar kalla mediedrev,
dvs. att alla medier dras åt samma håll och med sam-
ma vinkling. Denna utveckling kan i flera avseenden
hota enskildas integritet och värdighet. Ett förstärkt
skydd borde övervägas. Vad som diskuteras på andra
håll i Europa är en laglig genmälesrätt. EG:s TV-
direktiv förordar för övrigt i viss mån en sådan rätt.
Det finns också i den svenska radiolagen möjlighet
till beriktigande. Men den regeln är ganska tandlös,
för den gäller nämligen "när det är befogat", dvs.
mediet som sådant bestämmer helt och hållet om det
är befogat eller inte. Det brukar inte alltid vara så
befogat.
För övriga medier finns inte motsvarande regler,
men det finns branschinterna etiska normer. Det byg-
ger också på gummiparagrafstänkandet "när det är
befogat".
Det behöver övervägas en mer detaljerad och sub-
stantiell genmälesrätt på området. Ett antal människor
får formligen sina liv krossade av dramaturgin i me-
diesamhället. Nu skulle det kunna hävdas, vilket
utskottsmajoriteten gör, att detta är en inskränkning
av den ansvarige utgivarens ensamrätt. Jo, det är det
på sätt och vis, fast den rätten är redan i dag en san-
ning med modifikation. Utslag av t.ex. Gransknings-
nämnden för radio och TV har ett publiceringskrav på
sig. Utslagen från Pressens opinionsnämnd har också
ett publiceringskrav på sig även om det inte formellt
är lagstadgat som tvingande. Det är vår inställning
från Kristdemokraternas sida att man borde åtminsto-
ne överväga en genmälesrätt generellt på medieområ-
det. På sikt kan man förstås hoppas på självsanering,
men hittills imponerar inte det arbetet.
Fru talman! Det har ibland riktats befogad kritik
mot Granskningsnämnden för radio och TV med
hänvisning till att nämnden tycks rutinmässigt och
utan närmare analys avfärda en del anmälningar och
kränkningar inom sitt område. Det är allvarligt om
lag och avtal uppställer krav på opartiskhet, saklighet,
allsidighet, granskning och relevans och sedan
Granskningsnämnden underlåter att ta hänsyn till
sådana kriterier i sina bedömningar av anmälda pro-
gram. Därför har vi velat se till att det genomförs en
allsidig och relevant utvärdering av Gransknings-
nämndens verksamhet. Granskningsnämnden behöver
också sin granskning.
Fru talman! Uppbyggnaden av det digitala
marknätet för TV-sändningar är en riktig åtgärd. Rent
kommersiellt har det hittills inte varit en framgång,
och det har kantats av en del strategiska misstag. Men
någon gång inom en nära framtid kommer de analoga
sändningarna att slopas. Då är det viktigt att det finns
ett praktiskt taget heltäckande digitalt nät som kan
förmedla åtminstone public service-kanalerna. För
detta har staten som stat ett infrastrukturellt ansvar.
Ett sådant nät är nödvändigt för att tillgodose de re-
surssvagas behov av grundläggande information. Alla
har inte råd eller viljan att satsa på parabollösningar,
som dessutom många gånger är snävare eller begrän-
sande i sitt utbud. Detsamma gäller i viss mån även
kabelutbud.
För att det digitala TV-nätet ska bli ett attraktivt
alternativ torde det vara en fördel om TV-
konsumenterna fick klart för sig när det analoga TV-
nätet ska släckas ned. Finland har tagit ett sådant
beslut. Regeringen bör därför lägga fram ett förslag
till riksdagen om detta snarast.
Fru talman! Vi kristdemokrater har fogat tre re-
servationer till betänkandet, men för tids vinnande
yrkar jag enbart bifall till reservation 4.
Fru talman! Jag har en sista synpunkt. Mats Ei-
narsson var inne på mediekoncentrationsfrågorna, och
det är klart viktiga frågor. Jag kan inte underlåta att
göra den kommentaren att den verkliga mediekon-
centrationen hade vi under det gamla, tidiga etermo-
nopolet. Men jag förmodar att Mats Einarsson inte
tycker att det är något fel om monopol är statliga eller
offentliga.
Anf. 151 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jo, det äger nog sin riktighet att vi
inte ser på offentliga monopol på samma sätt som på
privata, av den anledningen att offentliga monopol,
åtminstone hypotetiskt eller teoretiskt, är möjliga att
demokratiskt styra. Där finns det en skillnad.
Vad gäller det gamla TV-monopolet hade det ju
tekniska förutsättningar, som nu har förändrats, som
gör att det inte är vare sig möjligt eller önskvärt att
återgå till den typen av monopol. Det innebär inte att
vi kan ta lätt på de nya problemen med privata mono-
pol som uppträder i det nya medielandskapet.
Anf. 152 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nej, jag tycker inte att vi ska ta lätt på
oligopol eller monopol som skapas, oavsett om de är
på den statliga sidan, den offentliga sidan eller den
privata sidan.
Vad menar Mats Einarsson egentligen med att
"demokratiskt styra" i det här sammanhanget? Jag
som har levt i ett underdog-parti under ett stort antal
år upplevde ju att den s.k. demokratiska styrningen av
det gamla etermonopolet inte var särskilt demokra-
tisk.
Anf. 153 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns nog mycket att anmärka på
vad gäller det gamla radio- och TV-monopolet. Men
på det stora hela tror jag ändå att man måste betrakta
detta som en mycket lyckad modell, även med beak-
tande av att små partier ibland kom i skymundan. Det
kan man beklaga - även jag tillhör ett parti som en
gång hade de problemen. Demokratisk styrning när
det gäller public service handlar ju inte om styrning i
egentlig mening, utan om att garantera just public
service-tanken, public service-idén. Jag tycker att vi
har klarat det tidigare och fortfarande i väldigt stor
utsträckning klarar det i det offentliga TV-mediet.
Anf. 154 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu glider Mats Einarsson över på
public service-tänkandet i stället för att prata om
monopoltänkandet. På public service-sidan kanske vi
kan enas till viss del. Men det var inte det som var
Mats Einarssons huvudinvändning i debatten.
Anf. 155 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Fria och oberoende medier är en
hörnsten i den svenska demokratin. Fria medier fyller
flera funktioner. De garanterar en allsidig bevakning
av makthavare och ökar mångfalden av röster som
hörs och bildar opinion. Centerpartiet anser att medi-
epolitikens främsta uppgift är att garantera en fortsatt
mångfald åsikter och röster genom många olika me-
dieföretag samt att stärka den enskilde individens
möjligheter att göra sig hörd och själv välja medie-
konsumtion.
Förutsättningarna för detta uppdrag ser annorlun-
da ut i dag än för bara ett decennium sedan. Det sätt
som vi producerar, förmedlar och konsumerar medier
på förändras snabbt. Den tekniska utvecklingen sud-
dar ut gränserna mellan radio, TV, data, tidningar och
telefon på ett sätt som varken lagstiftare eller medie-
företag kunnat förutse bara för några år sedan. Ut-
vecklingen ställer stora krav på beslutsfattare att
förstå skeendet och att formulera regler som kommer
att fungera också i framtidens medielandskap. Cen-
terpartiets mediepolitik präglas av ett starkt försvar
för yttrandefriheten och en strävan efter mångfald.
En hörnsten för framväxten av den moderna
svenska demokratin har varit det starka grundlags-
skydd medier och yttrandefrihet åtnjutit. Försvaret för
dessa principer måste vara vägledande för mediepoli-
tiken också i framtiden.
För hela mediemarknaden är ambitionen att tryg-
ga en mångfald av röster, företag och sändningsfor-
mat i hela landet. Det innebär bl.a. att motverka stark
ägarkoncentration och framför allt att följa utveck-
lingen mot mediejättar, som kontrollerar hela kedjan
från produktion till konsument.
Fru talman! Vi ser framför oss en utveckling där
olika medier får samma distributionsform - konver-
gens. Det ställer krav på en lagstiftning som är mer
oberoende av tekniken och som syftar till att utsträcka
yttrandefriheten till fler. Den tekniska utvecklingen
innebär också nya utmaningar för de "gamla" medi-
erna.
Flera av de förändringar vi redan sett har kommit
sig av genombrott för ny teknik och billigare utrust-
ning både för att producera och för att ta emot infor-
mation. Frågan är dock om vi inte bara sett början på
den här utvecklingen.
Genom den snabba utvecklingen på hela tele-
kommunikationsområdet och främst informationstek-
niken öppnas nya möjligheter för människor att ta
emot och distribuera information. När alltfler männi-
skor blir uppkopplade med snabba förbindelser får de
möjlighet att välja mellan ett globalt utbud som är
oändligt mycket större än det utbud vi ser i dag, som
främst skapats genom någon annans urvalsprocess.
Alltfler får också möjlighet att publicera sig på
nätet. Vi kan tala om att människor blir
"prosumenter", dvs. att man både producerar och
konsumerar information. I sig är det ett stort steg
framåt, men man får inte lura sig att tro att det jämnar
ut möjligheterna att vinna uppmärksamhet i någon
större utsträckning. Det råder inte alls samma villkor
för den 16-åriga hemsidessnickaren som för Bill
Gates. Men i takt med den ökade kapaciteten över
nätet handlar publicering inte längre bara om hemsi-
dor utan även om möjlighet att sända radio och tele-
vision över nätet.
I takt med att mer och mer information i olika
former förmedlas på detta sätt, med samma grundläg-
gande teknik, blir det allt svårare att skilja olika
tjänster åt. Den lagstiftning vi dock har i dag är inte i
någon större utsträckning anpassad efter detta förhål-
lande utan är fortfarande inriktad på att man ska kun-
na skilja olika former av medier åt främst genom
distributionsformen.
Fru talman! Konvergensen möjliggör också helt
nya individualiserade distributionsformer. I Sverige
liksom i andra jämförbara länder planeras nu utbygg-
naden av mobilt Internet. Genom att kapaciteten blir
rörlig kan människor i större utsträckning välja me-
dieutbud från en global marknad också utanför hem-
met. Möjligheterna är stora, men det finns en uppen-
bar risk för en våldsam fragmentering av mediemark-
naden.
Centerpartiet menar att effekterna av ökad kon-
vergens tydligare måste uppmärksammas i lagstift-
ningsarbetet och att större hänsyn måste tas till det
faktum att utvecklingen går mot allt större nätkapa-
citet också till slutkunden. Ambitionen i ett sådant
arbete måste vara att i större utsträckning än i dag
jämställa yttranden i olika medier med varandra och
att därmed öka den reella yttrandefriheten och för-
stärka individens yttrandefrihet. IT skapar helt nya
möjligheter för människor att kommunicera och göra
sin röst hörd alltmer oberoende av etablerade medier.
Det är en positiv utveckling, och det ligger i yttrande-
frihetens anda att sådana möjligheter bör tas till vara.
Därför behövs en ny lagstiftning som möter just dessa
nya möjligheter att stärka demokratin och yttrandefri-
heten hos den enskilde.
Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reserva-
tion nr 2.
Anf. 156 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara passa på tillfället att få
ett klargörande från Åsa Torstensson och Centern.
Jag noterar att Centern är berett att motverka medie-
koncentrationen. Ska detta tolkas som att Centern är
berett att stödja lagstiftning som hindrar privata me-
diemonopol - lagstiftning av den typ som har föresla-
gits av mediekoncentrationsutredningen och som nu
bereds i departementet? Kommer Centern att stödja
förslag i den riktningen?
Anf. 157 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Vi kommer med stor uppmärksamhet
att ta del av det förslaget. Jag tror - jag kan sträcka
mig så långt - att vi kommer att kunna stötta den del
som berör koncentration av medier.
Anf. 158 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har egentligen ingen anledning att
fortsätta replikerandet. Jag noterar bara med tillfreds-
ställelse att vi förmodligen kan nå en mycket bred
enighet i denna kammare om sådana åtgärder. Jag tror
att det vore mycket värdefullt om vi kunde lyckas
med det.
Anf. 159 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Som jag sade inledningsvis ser vi
med förväntan fram emot underlaget, så att vi kan ta
del av hur ett sådant förslag kan se ut.
Anf. 160 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Frihet och mångfald är ord som hör
intimt samman med Folkpartiet, oavsett om det gäller
mediepolitik eller andra politikområden som kultur,
utbildning och vård. Folkpartiet har i hög grad med-
verkat till att bryta statliga monopol såväl inom ra-
dioområdet som inom TV-området. Men för att det
inte ska råda något missförstånd vill jag samtidigt
passa på att foga in att vi absolut inte har någonting
emot public service - tvärtom. Den ska finnas, och
den ska vara bra. Sedan kan man alltid diskutera
innehåll och utformning.
Mångfald är väldigt viktigt i allt liberalt tänkande.
Mångfald och valmöjligheter gör livet rikare och får
oss att växa som människor.
En lång rad folkpartikrav har således förverkligats
under årens lopp. Dit hör t.ex. tillstånd till reklamra-
dio, markbunden reklam-TV-kanal och närradio. Men
det finns fortfarande en hel del att göra. Det är nu, när
vi har också den nya tekniken, som man måste sätta i
gång på allvar.
När det gäller de nya medierna måste vi nu räkna
väldigt mycket med Internet. Där finns en uppsjö av
självständiga nättidningar. Det märkte vi inte minst
när den nya lagen om personuppgifter kom. Vilket
ramaskri det blev hos många nättidningsredaktörer!
Det finns radiokanaler från alla jordens hörn, och
det finns t.o.m. TV-sändningar. Det är bra, och det
går inte att stoppa. Det garanterar mångfalden, även
om vi ibland inte gillar innehållet.
Men politiken är på detta område inte teknik-
neutral, utan den skapar en rad problem genom ålder-
domlig lagstiftning och rester av gammalt monopol-
tänkande. Det finns ingen mening med att ha olika
regler för olika distributionsformer för TV t.ex. via
kabel eller via radiosignaler i marken. En ny integre-
rad teknikneutral lagstiftning på telekommunikations-
och rundradioområdet behövs.
Det behövs verkligen nytänkande när det gäller
mediepolitiken i Internetåldern. Vad händer t.ex. med
TV-licenserna när vi kan se TV på datorn? Vad är det
för vits med reklamfria kanaler om kanalbegreppet
saknar betydelse? Varför fick Sverige allra sist av alla
jämförbara länder fria radio- och TV-kanaler? Varför
har den statliga digital-TV-satsningen hittills varit ett
fiasko? Vad händer med det svenska språket och den
svenska kulturen när globaliseringen entydigt gynnar
engelskan?
Fru talman! Ny teknik kommer att inom några år
totalt förändra förutsättningarna för public service.
Tendenserna är redan nu väldigt tydliga. Det nya är
teknikneutralitet, för det är snart ingen skillnad mel-
lan datorn och TV:n. Vi hör radio på datorn, och vi
tar emot mejl på telefonen. Därför blir det alltmer
absurt att olika tekniker har helt olika regler.
Den audiovisuella industrin är en tillväxtsektor.
Sverige ligger långt framme när det gäller telekom
och Internet. När dessa industrier smälter samman
med traditionella massmedier finns det stora möjlig-
heter för svenska företag och för svenska jobb. Men
det kräver också att regelverken moderniseras.
Frihetsbegreppet är centralt. En levande demo-
krati kräver fri debatt och oberoende nyhetsförmed-
ling. Tecken på ökad politisk inblandning i public
service-företagen är något som vi måste vara mycket
observanta på. Koncentrationen av privat medieägan-
de är naturligtvis också en potentiell riskfaktor, men
hittills tycks ändå tendenserna ha verkat i motsatt
riktning. T.ex. har teknikutvecklingen och den ökan-
de internationella konkurrensen vägt upp de negativa
effekterna.
Fru talman! Utbudet av kvalitet, svensk kultur och
bildning i massmedierna är, menar vi i Folkpartiet,
otillräckligt. Det gäller radio och TV. Det gäller film,
och det gäller Internet och TV-spel. Det svenska
språkområdet är litet, och i globaliseringens tid är
programmen på framför allt engelska så billiga att de
lätt tränger ut de svenskspråkiga programmen. Vi
behöver naturligtvis förströelse, men om den mer och
mer går ut över fördjupning uppstår problem.
Mediepolitiken står inför en mycket spännande
utveckling. Det är en utveckling som vi i dag i riks-
dagen inte har kunskap och fantasi för att fullt ut
kunna förutse. Men låt oss vara öppna för och vak-
samma över utvecklingen.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1.
Anf. 161 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det här betänkandet, KU18, handlar
om massmediefrågor i allmänhet, kanske också om en
del teknikfrågor som har med massmediefrågor att
göra samt om politiska riktlinjer.
Men det skulle också ha kunnat handla om en frå-
ga som lyftes ut av utskottet självt i samförstånd,
nämligen en specifik fråga som har med närradion att
göra. Vi konstaterade i utskottet att det s.k. riksförbu-
det, som gäller för närradion, och som på försök har
testats på ett annorlunda sätt i Värmland nu har ut-
värderats av Radio- och TV-verket. Gransknings-
nämnden har också lagt fram en rapport. Den rap-
porten ligger på regeringens bord, och regeringen har
lovat att återkomma med sina slutsatser kring det
förbudet till hösten. Vi var överens om i utskottet att
vila med det här. Därför vill jag säga att det skulle ha
kunnat vara med i detta betänkande.
Medielandskapet genomgår för närvarande en
dramatisk förändring, inte bara därför att vi i dag kan
ta emot fler radiostationer och se på fler TV-kanaler
än någonsin tidigare och inte bara därför att antalet
periodiska tidskrifter, facktidskrifter och gratistid-
ningar ökar medan antalet dagstidningar som bär upp
det demokratiska meningsutbytet minskar i Sverige,
utan kanske desto mer för att ny teknik förändrar
distributionsformerna och produktionsvillkoren för de
mediala aktörerna.
Vi kan skönja skarpa konturer av fenomenet kon-
vergens, dvs. sammansmältning av skilda infrastruk-
turer, tjänster och teknisk utrustning, likväl som att
marknadens aktörer lämnar sina gamla invanda bran-
schpositioner och går in i nya eller förenar nya bran-
scher med gamla.
Det som nu har beskrivits i väldigt korta skarpa
penseldrag av mig är förvisso dramatiskt, kraftfullt
och spännande för medieforskare att delta i, liksom
för alla kommersiella aktörer, oavsett om de heter
Stenbeck, Bonnier, Disney eller Berlusconi, som i
medieindustrin och i konvergensen har luktat sig till
den nya tidens guldkalv, vilket i sin tur har lockat
fram enorma riskkapitalmängder, inte minst från
världens samlade löntagarfondspensionssystem.
Mediesektorn har aldrig varit hetare än nu, men
just däri vilar många faromoment. Riskkapital måste
förräntas. Snabbaste sättet är att nå största möjliga
läse-, lyssnar-, tittar-, och användarkrets, oftast med
hårt nischade och vetenskapligt fastställda publik-
grupper. För att nå det har vetenskapligt utprovade
metoder utvecklats i denna bransch, vilket ibland har
lett till, precis som Ingvar Svensson nyss sade, för-
enklingar, förytliganden, förtingliganden och för-
vanskningar, vilket i sin tur naturligtvis riskerar att
leda till förljugenhet och kanske fördumning.
Det bästa motvärnet mot en sådan tendens är, som
jag ser det, att vi ser till att vi har en slagkraftig pub-
lic service eller, som vi säger i Sverige, en radio och
TV i allmänhetens tjänst som är stark, konkurrens-
kraftig och som tar det kvalitativa samtalet på allvar
och är seriös. Det andra mycket viktiga är att den här
riksdagen, den här kammaren, varje år ser över regel-
systemet, så att vi garanterar mångfald i yttrandefri-
heten. Det ska vara rejäla och genomtänkta regler,
såsom han som är staty där utanför, Lars Johan Hier-
ta, en gång försökte få och fick, och en stark tryckfri-
hetsförordning som står pall mot makthavare oavsett
om de är kungar, demokratiskt valda eller kommersi-
ellt verksamma, och det har vi. Vi har en stark yttran-
defrihet och tryckfrihet i det här landet, och vi ska slå
vakt om den, förfina den och anpassa den också till
den nya tidens krav. Därför var det intressant att lyss-
na på både Åsa Torstensson och Ingvar Svensson när
de ändå sade det som inte Folkpartiet och Moderater-
na ville säga, nämligen att konvergensen och den nya
tidens teknik kräver samhälleliga regelsystem.
Det är mycket förvånande att Moderaterna och
Folkpartiet ligger kvar och rider på 80-talets nylibe-
rala våg som jag för längesedan trodde var överstån-
den. Nu bejakar man nya auktionsförfaranden, som ju
redan har kollapsat i de allra flesta delar av världen.
Dessutom försöker man liksom förlöjliga det här med
demokratiskt fattade beslut. Politikerna ska inte lägga
sig i. Vad sjutton är politiker till för? De är väl ändå
till för att skapa de regelsystem som ett demokratiskt
samhälle måste ha för att värna yttrandefrihet, tryck-
frihet, demokratiskt samtal och frihet för de många
som saknar ekonomiska möjligheter men som ska ha
real makt. Jag är förvånad över att moderater och
folkpartister står kvar vid denna 80-talsståndpunkt.
Men tack och lov har kristdemokrater och centerpar-
tister ändå tagit sig ur den där nyliberala vågen.
Jag ska kort kommentera några av reservationer-
na. Jag yrkar nämligen bifall till utskottets förslag i
betänkandet, vilket man ju egentligen ska börja med
att göra, och yrkar avslag på samtliga motioner. Jag
konstaterar det mycket glädjande att Mats Einarsson
har omvänt sig under galgen och slitit sig ur buren
tillsammans med folkpartisterna, federalisterna, och
EU-anhängarna moderaterna. Jag tänkte säga någon-
ting skojigt om att ni som är motståndare till allt i EU
säger samma sak som dem. Det var tur att Einarsson
ändrade sig därför att ett EU-samarbete kräver att vi
accepterar att andra nationer också har en mening.
Det handlar inte bara om att skapa en hemmafront för
att värna sig mot det amerikanska inflytandet utan om
att värna en egen inhemsk produktion av drama, mu-
sik, teater och kvalitativa filmer på det egna språket.
Det är självklart att vi ska acceptera ett europeiskt
samarbete.
Jag ska i stället ta upp digital-TV- och digitalra-
diofrågorna en smula. Margareta Nachmanson ond-
gjorde sig över fiaskot. Hon talade om Marita Ulv-
skogs fiasko. Var det inte så att de här digital-TV-
och digitalradiofrågorna förbereddes för första gång-
en under regeringen Carl Bildt, att de sedan hamnade
hos kulturminister Margot Wallström och sedermera
effektuerades av Marita Ulvskog? Jag tror att det är
många kockar som har kokat denna ganska välsma-
kande soppa. Vi har ännu inte sett slutet på detta.
Digital-TV-kommittén jobbar frenetiskt för att få fart
på utvecklingen och se till att hela Sverige nås av
digital TV.
I juni månad kommer vi att fatta beslut om Public
service-beredningens rapport, och då kommer vi att
säga ja till en digitalradiokommitté. För en digital
radiokommitté krävs aktörer från Sveriges Radio,
naturligtvis från den privata kommersiella lokalradion
och från andra radioanhängare för att utveckla just en
oerhört attraktiv radio för hela landet, som dessutom
kan bära fram nya tjänster, så att kanske en helt ny
bransch utvecklas.
Varför då förlöjliga det som har skett? Det har
kostat en hel del. Man vill t.o.m. påstå att radion har
sig sjäv att skylla som inte har insett att framgång för
digital radio ligger i att nå yrkesförarna ute på vägar-
na: lastbilschaufförerna, busschaufförerna, taxiförar-
na och alla dem som har råd att installera bilradio.
Det var så mobiltelefonin började i Sverige. Det var
tjänstebilsinnehavarna som drog lasset, och det måste
de göra också nu. Man kan inte som första målgrupp
ha dem som lyssnar på finska för invandrare. I så fall
har man sig själv att skylla. Men det går att ändra på
det här, Margareta Nachmanson.
Med dessa ord yrkar jag avslag på samtliga de
motioner som behandlas. Jag tycker att det är väldigt
bra att Einarsson har krupit bort från reservation nr 3.
Anf. 162 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag är väldigt
glad över att Kenth Högström hyllar Lars Johan Hi-
erta. Denne var den främste liberala företrädaren för
en fri press på 1800-talet, och han hyllas väldigt
mycket av alla oss liberaler. Men sedan måste jag -
ursäkta uttrycket - säga att Kenth Högström är ute
och cyklar. Vi har aldrig sagt att vi inte vill ha någon
lagstiftning på det här området. Vad vi säger från
Folkpartiet och Moderaterna är - och nu hänvisar jag
direkt till vår reservation - är att med den utveckling
som finns på medieområdet i dag kommer de lagar
och regler som är teknikbundna snabbt att bli otids-
enliga och motverka sina syften. Därför har vi krav på
lagstiftning som ger en frihet för de nya mediernas
utveckling.
Det ligger ingen mening i att ha olika regler för
olika distributionsformer för TV, oavsett om de byg-
ger på kabel eller radiosignaler. Därför efterlyser vi
en ny teknikneutral lagstiftning på telekommunika-
tions- och rundradioområdet. Jag tycker inte att det är
så farligt. Tvärtom innebär det att man anpassar sig
efter den verklighet som vi kan se och kanske t.o.m.
tänker några steg framåt.
Självklart värnar vi om både tryckfriheten och ytt-
randefriheten. Där tycker jag nog att Kenth Högström
tog i alldeles för mycket.
Anf. 163 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ja, det är möjligt att jag tog i lite för
mycket. Det ingår i debattkonsten också att försöka få
fram en dialog. Men jag tycker att det är ledsamt att
ni i Folkpartiet har ställt er bakom den moderata
reservationen. Det är inte detta som den moderata
reservationen i huvudsak handlar om. Den säger vä-
sentligen: Aj, aj, aj! Staten ska icke lägga sig i! Ni
säger i motionen att det är de fria och kapitalstarka
aktörerna som ska ha fritt svängrum. Dessutom vill ni
ha ett auktionsförfarande även på TV-koncessioner.
Ändå har vi sett att auktionsförfarandet för radiokon-
cessioner har misslyckats, inte bara i Sverige utan
faktiskt runtom i Europa.
Jag är förvånad över att Helena Bargholtz, som
ändå har en socialliberal bakgrund, har hemfallit åt
nyliberalismen. Men det kan vi lägga åt sidan.
Lars Johan Hierta, allas vår tryckfrihetsfader i
Sverige och tillika liberal, vem hade han att kämpa
mot? Jo, det var konservativa kungar och makthavare
och adel som försökte stoppa honom, inte arbetarrö-
relsen. Arbetarrörelsen ställde sig bakom de här libe-
rala idealen. Alla bär vi med oss ideal från den frans-
ka revolutionen 1789 med allt vad de innebär av
frihet, jämlikhet och brödraskap. Vi bär med oss det i
den europeiska kulturen. Så i någon mening är vi alla
liberaler. Men vi måste inse att denna frihet, denna
jämlikhet och detta brödraskap kräver regler för att
skydda så att inte den starke tar över och försvagar de
många. Då får de många reala möjligheter. Där, He-
lena Bargholtz, kanske vi skiljer oss åt en smula.
Anf. 164 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det tror jag inte alls att vi gör, men
jag vill säga att jag nog tycker att jag kan tolka en
reservation som jag har medverkat till något bättre än
Kenth Högström. Jag förstår att Kenth Högström
läser in det som han vill läsa in i reservationen, men
så var den inte tänkt. Det är helt enkelt en anpassning
till en modern tid som vi efterlyser i den här reserva-
tionen. Också Kenth Högström omhuldar mycket
mångfalden inom medieområdet. Jag vet att Kenth
Högström är mycket engagerad i de här frågorna, och
det är jag också, och vi strävar för samma syfte. Men
låt oss då se till att få lagar och regler som passar för
den här verksamheten, så att vi får en mångfald.
Vi måste ändock konstatera att vi politiker inte
styr den tekniska utvecklingen. Det får vi ständiga
bevis för. Men vi ska underlätta utvecklingen och
försöka motverka avarterna av den nya tekniken.
Anf. 165 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Vem som ska tolka vad kan vi bli två
om. Låt mig läsa upp en mening i slutet av reserva-
tionen: "Must carry-regeln bör därför begränsas till
enbart de licensfinansierade public service-
kanalerna." Det betyder att den regel som ska möjlig-
göra för kabel-TV-ägarna och nätägarna att även
sända de program som hyresgäster och andra önskar
få ta del av, en must carry-regel som också innebär
att inte bara public service-företagen utan även TV 4
ska sändas via kablarna. Varför har vi upplåtit stora
delar av fastighetsbeståndet i Sverige, tillika allmän-
nyttans, till olika kabel-TV-ägare, om det inte är för
att vi skulle garantera en viss mångfald i de hushåll
som finns där?
Låt mig läsa vidare ur reservationen:
"Vidare bör staten genom regionala koncessioner
ge olika TV-stationer möjlighet att, redan i det analo-
ga nätet, börja sända med olika delar av landet som
sändningsområden."
Sedan framhåller man att man vill ha ett auktions-
förfarande. Vad är detta? Vore det bara en konver-
gensanpassad lagstiftning som Folkpartiet som är ute
efter i modern mening, skulle ni ha ställt er bakom
Åsa Torstenssons reservation, som ju de facto handlar
om konvergensen. Hon är kritisk mot att Medie-
grundlagsutredningen, som jag och även Åsa var
ledamöter av, inte kom fram till mer än vad den gjor-
de.
Men i ett avseende vill jag upplysa Helena Barg-
holtz. Hon pratade om nättidningar. Mediegrundlags-
utredningen har lagt fram ett förslag att sådana ska
kunna erhålla tryckfrihetsförordningsskydd. Jag tyck-
er att det är ett fantastiskt stort steg att vi får kanske
flera tusen nya publikationer som lyder under Lars
Johan Hiertas tillkämpade tryckfrihetsförordning.
Anf. 166 PER LAGER (mp):
Fru talman! Medierna blir en alltmer betydande i
vårt demokratiska samhälle. Det kan vi nog alla vara
överens om. Detta sker delvis på bekostnad av vårt
partiväsen, som alltmer förlorar i betydelse. Vi har
sjunkande medlemstal i så gott som samtliga partier.
Vi har överlag svårare att fånga intresse genom parti-
arbete. Däremot får medierna ett allt större inflytande
över tankar och idéer bland människor.
Detta skulle vara gott och väl om vi hade en
mångfald, men har vi inte en sådan tenderar medierna
att koncentreras, och ägarkoncentrationer uppstår. Då
börjar det bli farligt för yttrandefriheten, och då bör-
jar vår demokrati att hotas. Därför är det så viktigt när
de här tendenserna visar sig på scenen att man, precis
som mediekoncentrationskommittén föreslår, lägger
fram förslag om en mediekoncentrationslag.
Det är Miljöpartiets krav. Nu är det ju så att för-
slaget bereds inom regeringen och att vi väntar oss en
proposition till hösten. Därför har vi inget behov av
att lägga en reservation i den här frågan. Visserligen
har regeringen utrett saken under fem år, men det är
dags nu. Jag hoppas att det här blir verklighet till
hösten, och det ser ju ut som om vi kan få en bred
uppslutning omkring det här.
När det gäller just mediernas roll har Miljöpartiet
föreslagit att man ska inrätta ett s.k. medieinstitut, ett
oberoende sådant. Det är inte alls vår egen idé, utan
det härstammar från Ungdomarnas demokratikom-
mission, och också från Demokratiutredningen. Vi
tycker att det är en strålande idé, men samtidigt ser vi
precis som utskottet att det finns en rad institut i vårt
svenska samhälle som sysslar med sådana här frågor.
Det är allt från Granskningsnämnden och Radio- TV-
verket till universitetens olika institutioner, Demo-
kratiinstitutet, Nordicom osv.
Det viktiga är ju att man kan bereda de här frå-
gorna på ett oberoende sätt. Även den här frågan
bereds i regeringen, och därför har vi inte heller tyckt
att det var värt att reservera oss. Vi får bara hoppas att
denna typ av medieinstitut kan utvecklas så att vi kan
få just forskning omkring relationerna mellan politi-
ker och journalister, nyhetsbevakningen, lobbyister-
nas påverkan på politikerna genom medierna och hur
medierna driver kampanjer mot t.ex. enskilda politi-
ker, partier eller beslut. Sådant är väldigt viktigt.
Även mediekoncentrationen skulle det kunna forskas
om på ett sådant institut.
En annan fråga där vi har ett särskilt yttrande i
betänkandet handlar om samisk TV. Vi anser att
eftersom samerna är en erkänd ursprungsbefolkning
har de ett särskilt behov av mer samisk produktion,
mer samiska program. Det har varit alldeles för lite.
Det finns i betänkandet en jämförelse mellan 1996, då
man i SVT hade 13 timmar, och år 2000, då man
hade 17 timmar. Det är inte någon stor ökning precis.
Det här ligger alldeles för mycket i underkant. Det är
för lite respekt för de 20 000 människor det handlar
om, vår ursprungsbefolkning.
Därför menar vi i Miljöpartiet att man inte bara
ska få mer sändningstid. När det digitala nätet byggs
ut ska man också få möjlighet till en egen TV-kanal.
Det här är något som regeringen bedömer i sina till-
stånd, men vi hoppas verkligen att man visar särskild
respekt för ursprungsbefolkningen. Nu är det så att
utskottet helt håller med om behovet av ökad sänd-
ningstid. Man hänvisar till att detta med en särskild
TV-kanal är regeringens bedömning. Det kan jag väl
hålla med om. Jag är annars glad för att man är med
på noterna så pass mycket, alltså att vi är så eniga i
utskottet.
En annan fråga gäller distribution av tidskrifter.
Den hör också ihop med mångfalden. Precis som när
det gäller ägare av tidningar och tidskrifter råder det
just på distributionssidan en total monopolisering,
kan man säga. Det innebär att från 90-talet och framåt
har alla mindre tidskrifter haft oerhört svårt att göra
sig gällande. Detta kan ses som ett konkur-
rensproblem, men det är det inte i första hand. I första
hand är det en tryck- och yttrandefrihetsfråga.
Många små tidskrifter har inte kunnat komma ut
på grund av denna begränsning. De regler som gäller
för att distributionsbolaget Tidsam ska distribuera
dem är alldeles för stränga. Därför är det väldigt vik-
tigt, tycker vi, att tillsätta en särskild utredning just
för att titta ur tryck- och yttrandefrihetsperspektivet -
inte ur perspektivet med konkurrenslagstiftningen.
Nu hänvisar utskottet till den beredning som sker i
regeringen och den proposition som väntas i höst. Jag
kan möjligen tänka mig att detta tas upp där, men jag
är rädd för att just det här perspektivet inte riktigt
kommer med. Därför kvarstår egentligen behovet av
en ny utredning. Jag har inte skrivit någon reservation
om detta, för innerst inne hoppas jag givetvis att det
tas med i beredningen hos regeringen.
Fru talman! På övriga punkter, och i betänkandet
som helhet, yrkar jag bifall till utskottets förslag. Jag
ville bara göra de här kommentarerna byggda på mina
särskilda yttranden.
Anf. 167 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Normalt tar man väl repliker för att
opponera sig mot den som hade ordet senast. Jag har
inte för avsikt att polemisera mot Per Lager. Däremot
skulle jag vilja förtydliga på i alla fall en punkt. Det
gäller det samiska språkets ställning i anslutning till
det särskilda yttrandet, som jag förresten känner stark
sympati för.
Om vi går tillbaka någon månad i tiden så fick vi
en public service-rapport hit, en proposition om radio
om TV i allmänhetens tjänst. I den står det klart och
tydligt att programföretagen måste ta ett större ansvar
för det samiska språket liksom för ett antal andra
minoritetsspråk i Sverige. Vi är inte heller nöjda med
den utveckling som har varit. Jag vill förtydliga detta
för kammaren. Så står det i propositionen, och den
ska vi behandla i juni.
En liten kommentar till vore ju: Tänk om vi hade
ett fullt utbyggt radio- och TV-nät för digitala sänd-
ningar! Tänk om vi hade många aktörer med i denna
satsning - tänk vad enkelt det skulle vara att upplåta
nya kanaler, hela kanaler och frekvenser, för minori-
tetsspråk. Inom radions område skulle t.ex. bara
marknätet i dag kunna bära upp till 24 kanaler. Sveri-
ges Radio skulle kunna bära kanske hälften av dem,
varav ett par tre på andra språk. Det här är inte ovik-
tigt. Därför hoppas jag att vi kan prata väldigt kon-
struktivt kring radions och TV:ns digitaliserade fram-
tid i juni.
Anf. 168 PER LAGER (mp):
Fru talman! Detta var ju ingen polemik alls. Jag
kan bara instämma i detta försök att inspirera till
ytterligare mångfaldstänkande, och jag ställer givetvis
upp på de här idéerna just för att stärka mångfalden
och framför allt för att stärka minoriteternas språk
och deras möjligheter att utvecklas språkligt genom
medierna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
14 § Vilande förslag om kommersiell lokalra-
dio, m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU22
Vilande förslag om kommersiell lokalradio m.m.
(prop. 1999/2000:55).
Anf. 169 INGER RENÉ (m):
Fru talman! I det betänkande, KU22, som vi nu
ska behandla förekommer det vilande lagförslag som
vi diskuterade för bra precis ett år sedan beträffande
kommersiell lokalradio och sju motioner från allmän-
na motionstiden. Fri privat lokalradio infördes första
gången i Sverige 1993. Syftet med införandet av
lokalradiolagen var att förstärka yttrandefriheten
genom ökad mångfald i etern.
Syftet var också att den fristående radion skulle
vara just fristående - fristående från politiken och fri
att utveckla sin särart inom en ganska vid ram. Den
borgerliga regeringen försökte säkra ett oberoende
genom att ge långa tillståndsperioder som också
skulle ge möjlighet att etablera denna helt nya radio-
form. Man införde ett auktionsförfarande för att säkra
oberoendet, och man införde också ett relativt gene-
röst regelverk just för att låta den fria radion utveckla
sin egen särart. Målsättningen var att få en radio som
var beroende av lyssnarna och oberoende av politiken
och Kulturdepartementet.
Resultatet kan vi se nu. Mer än 80 stationer över i
stort sett hela Sverige sänder dagligen privat lokalra-
dio. Det har skapat många nya jobb och många nya
arbetsplatser, och det har gett en mångfald i radiout-
budet. Utvecklingen inom lokalradion visar att över
två miljoner lyssnare anser att mångfalden och infor-
mationen har förbättrats genom de privata lokalradio-
stationerna. En bred publik lyssnar på någon av de
fria radiostationerna, och de fyller uppenbarligen ett
behov vid sidan av Sveriges Radio.
Man kan också konstatera att under den period då
den första vilandeförklaringen gällde tillkom 26 nya
radiostationer - radiostationer som i dag och under en
mycket lång tid skulle ha varit tysta om socialdemo-
kratin då hade lyckats. På Gotland, i Blekinge, hos
mig i norra Bohuslän, i Trestadsområdet, Skövde,
Mora och Sälen, Hudiksvall, Örnsköldsvik osv. skulle
man i dag ha saknat alternativ om Socialdemokrater-
nas hetsjakt på den fria radion hade lyckats redan från
början.
Det är viktigt att understryka att när yttrandefri-
heten tillåter lagstiftning om tillstånd och villkor för
att sända radioprogram så grundar sig detta på ett
behov av att på något sätt ordna användningen av
frekvenserna för radio och TV. Det är inte för att ge
utrymme åt godtycklig reglering från statens sida.
I yttrandefrihetsgrundlagen finns också vissa be-
stämmelser i 3 kap. 5 § om redaktionell självständig-
het och i 1 kap. 3 § första stycket om frihet från cen-
sur. En skyldighet för ett programföretag att i sin
redaktionella verksamhet hålla sig till en i förväg
lämnad programförklaring är därför diskutabel ur
konstitutionell synpunkt. En sådan ordning kan ge
möjlighet till en obehörig styrning av vad som yttras i
radio.
Regeringens förslag utgör just en politisk styrning
som varken gagnar yttrandefriheten eller mångfalden.
Som Lagrådet har funnit är systemet med auktioner
oproblematiskt med hänsyn till yttrandefrihetsgrund-
lagen. Det kan däremot inte sägas om det urvalssys-
tem, som ibland kallas för skönhetstävlan, som rege-
ringen nu föreslår. Enligt min mening framstår det
som direkt skadligt att som regeringen föreslagit
införa regler om kortare tillståndsperioder med den
osäkerhet som hör till det, och dessutom införa en
omfattande reglering av ägande och programinnehåll.
Mot denna bakgrund bör lagförslagen avslås.
Jag yrkar bifall till reservation 3.
Det är vidare angeläget att möjligheterna att sända
rikstäckande radioprogram öppnas. Det är enligt vår
moderata mening fel att utrymmet för sådana sänd-
ningar fortfarande enbart är förbehållet public ser-
vice-sändningar. Sveriges Radios monopol på rik-
stäckande radiosändningar utgör kanske det tydligaste
tecknet på maktkoncentration inom etermedierna i
dag. I många andra länder finns nationella radiostati-
oner som är kommersiellt finansierade. I Sverige
finns i dag inte denna möjlighet. Enligt vår mening är
det nu angeläget att skapa förutsättningar för en fri
nationell radio.
Till slut: Jag tycker att de frågor som vi diskuterar
i dag på sitt sätt påminner ganska mycket om när vi
diskuterade barnpornografifrågan och även när vi
diskuterade PUL. Det låter kanske lite förvånande -
men det jag menar är att medan vi diskuterar så
springer utvecklingen förbi oss. Mediebilden föränd-
ras i en mycket snabb hastighet genom ny teknik. Jag
hoppas att vi, när vi om kanske ett år igen diskuterar
dessa frågor, på ett mer substantiellt sätt också kan
titta på det som de nya medierna kommer att betyda
när det gäller de här frågorna.
Med det yrkar jag alltså bifall till reservation 3.
Jag står bakom också våra övriga reservationer, men
för tids vinnande begränsar jag mig till denna.
Anf. 170 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! I riksdagsdebatten för ett år sedan
framförde jag en betydande kritik mot den konkur-
rensinskränkning som det nu aktuella lagförslaget
innebär gentemot dem som haft tidigare tillstånd att
sända lokalradio. Majoritetspartierna har inte lyft ett
finger för att hitta någon lösning på de problemen.
De har trott att det efter vilandetiden inte fick ske
ett kommateckens ändring i lagförslaget därför att en
ny vilandeperiod då skulle riskeras. Det är en miss-
uppfattning. Tvärtom är vilandetiden avsedd just för
eftertanke och justeringsmöjligheter. Något nyvilande
kan inte bli aktuellt. Okunnighet har alltså fått styra
utskottsmajoritetens agerande.
Fru talman! Den osunda konkurrenssituation som
nu konstrueras av regering och utskottsmajoritet kan
vi inte acceptera. EG-rätten är tydlig på den här
punkten. Förfaranden som har till syfte eller resultat
att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
inom den gemensamma marknaden är inte tillåtna.
Särskilt pekar EG-rätten på det oacceptabla i att olika
villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med
vissa parter varigenom en del av dessa får en konkur-
rensfördel.
Det är klart utsagt att medlemsstaterna beträffande
offentliga företag och företag som de beviljar särskil-
da eller exklusiva rättigheter inte ska vidta och inte
heller bibehålla någon åtgärd som strider mot regler-
na i fördraget. Det märkliga är att regeringen i sin
proposition inte har en tillstymmelse till analys av
konkurrensvillkor utifrån de regler som gäller. Det
finns inte heller i utskottsmajoritetens text. Ändå
måste det ju framstå som solklart att koncessioner
som gäller för lokalradion är den typ av särskilda
eller exklusiva rättigheter som avses i EG-artikeln.
Och det är inte i direktiv som dessa texter ligger - de
medger ju ibland ett visst tolkningsutrymme vid s.k.
implementering i nationell lag. Klausulerna ligger ju i
själva fördragen!
Fru talman! Nu kan det förstås sägas att det är
fråga om två olika regelverk - de gamla tillstånden
och de nya - och att man inte kan jämföra äpplen och
päron. Det är i så fall ett naivt påstående, för både
innehavarna av de nya tillstånden och av de gamla
konkurrerar på en och samma marknad, både lyss-
narmässigt och reklammässigt. Och även om man inte
i alla tillkommande fall har exakt samma lyssnarkon-
kurrens så är reklammarknaden hel och odelad. Dess-
utom lär det vara så att det blir en tydlig konkurrens-
situation på fyra s.k. fysiska områden.
Fru talman! Den årliga koncessionsavgiften för att
sända lokalradio varierar kraftigt för de nuvarande
tillståndshavarna. Den genomsnittliga avgiften är 1,4
miljoner kronor per år. Flera programföretag har
uppvisat förluster. I propositionen föreslås att de
befintliga tillstånden förlängs i åtta år med oförändra-
de koncessionsavgifter. Genom vilandet blir det nu
sju år. Detta kommer förstås att leda till en ohållbar
konkurrenssituation för innehavare av de befintliga
sändningstillstånden jämfört med de nya tillståndsha-
varna, som endast behöver betala 40 000 kr per år.
Vad är skillnaden mellan 1,4 miljoner kronor och
40 000 kr? Den matematiskt intresserade kan ju för-
söka räkna ut det - men den är knappast marginell!
Fru talman! Det är märkligt att utskottsmajoriteten
på det här sättet springer rakt in i väggen. Inser man
inte att detta kommer att prövas domstolsvägen?
Skulle det inte vara pinsamt, kära majoritet, med en
legal förlust i sammanhanget? Som jag ser det är
riksdagen på väg att begå ett uppenbart fel genom att
anta denna lag ograverad.
Fru talman! De nuvarande tillståndsinnehavarna
har investerat minst 850 miljoner kronor och har
hittills sammanlagt erlagt ca 800 miljoner kronor i
koncessionsavgifter till staten, förutom skatter och
avgifter. Som tack för detta får de ett rejält knivhugg i
ryggen genom denna nya absurda konkurrenssitua-
tion.
Visserligen konstaterar regeringen och utskotts-
majoriteten att de som i dag bedriver verksamhet
inom lokalradion alltid har möjlighet att frånträda sitt
tillstånd och ansöka på nytt enligt det nya regelsys-
temet. Regeringen och utskottet gör dock bedöm-
ningen att så kommer de inte att göra. Det är klart
förståeligt att den som har investerat och som har
arbetat in en frekvens och en nisch ser det som ett
stort risktagande att behöva ställas inför den möjliga
situationen att inte få sitt tillstånd förnyat enligt det
nya regelverket. Men med talet om denna möjliga
situation gör utskottsmajoriteten en Pilatus - de tvår
sina händer.
Fru talman! De olika urvalsmetoderna vid tilldel-
ning av tillstånd kan beskrivas som anbudsförfarande
eller auktion, eller som lotteri eller ett kriteriestyrt
tilldelningsförfarande - lotteri behöver vi inte disku-
tera i sammanhanget. Det tidigare anbudsförfarandet,
med tillstånd till högstbjudande, var heller inte bra
eftersom den mycket resursstarke hade möjlighet att
ropa in tillstånd, i flera fall på så höga nivåer att
branschföretagen fått dras med ackumulerade under-
skott. Idéstarka tillståndssökare, men med svagare
finansiell status än de riktigt penningstarka, fick med
det systemet stå tillbaka.
Även om ett system med en administrativ tilldel-
ningsprocess byggt på vissa kriterier också innebär
vissa risker för otillbörliga bedömningar finns det en
viss garanti genom att sådana beslut kan överklagas
och därmed få sin tydliga juridiska granskning. Jag
vill också erinra om att branschorganisationen på
Europanivå numera avvisar auktionsförfarandet - och
det på goda grunder eftersom sådana system bygger
på uppdrivna koncessionsanbud som skadar etable-
ringsmöjligheterna. Ett analogt exempel - förlåt vit-
sen! - är de enorma koncessionsavgifter som man nu
i stora delar av övriga Europa har auktionerat fram
för tillgången till näten för tredje generationens mo-
biltelefoner. Med dagens utveckling kan vi se att det
skadar utvecklingen och potentialen när det gäller
dessa nät.
Det fanns de på majoritetssidan som insåg att vi
kristdemokrater hade en poäng när det gällde konkur-
renssituationen. Men någon substans av denna insikt
går inte att utläsa ur majoritetens betänkandetext. Vi
kristdemokrater har krävt att de tidigare tillståndsin-
nehavarna successivt ska få sina koncessionsavgifter
avtrappade så att de år 2008 är i paritet med de nya
tillstånden. På så sätt skulle den otillbörliga konkur-
renssituationen förmildras.
Vi hade kunnat tänka oss olika lösningar för att uppnå
en sådan likställighet men det har då hävdats att det
finns ett motstånd på finanssidan.
En avtrappning av avgifterna skulle få budgetef-
fekter eftersom de gamla tillståndshavarna då skulle
inleverera mindre pengar till statskassan framöver.
Men, kära nån, skulle företagen lägga ned eller gå i
konkurs, då får det ju också budgeteffekter, oavsett
lagregler!
De gamla tillståndshavarna ska tydligen mjölkas
så långt som möjligt. Det är inte av omsorg om medi-
al mångfald eller om andra principer, utan det är en
ren, en krass, pengafråga. De 30 silverpenningarna är
viktigare än konkurrensneutraliteten. Detta är själv-
fallet ett oanständigt betraktelsesätt.
Fru talman! För Sverige som ordförandeland i EU
hade det kanske varit klädsamt om siffernissarna i det
egna Regeringskansliet hade fått stå tillbaka och
Sverige internt med kraft hade hävdat EG:s regelverk
på konkurrenssidan.
Fru talman! Det är skam, det är fläck på EU:s
banér att ordförandelandet kränker den fria konkur-
rensen på radiomarknaden i och med det nu förestå-
ende beslutet.
Dessutom är beslut i viktiga mediefrågor något
som borde ske med betydande majoriteter, så att de
olika företagen kan arbeta långsiktigt och slippa den
ryckighet som t.ex. kännetecknat hanteringen av
området kommersiell lokalradio sedan 1992. Lång-
siktighet och stabilitet borde vara utgångspunkten,
inte tillfälliga majoriteter. Fru talman! Den kritiken
drabbar regeringar av skilda kulörer.
Vi kristdemokrater har lagt ytterligare förslag
inom området, nämligen om en förändring av regler-
na för reklamtiderna för just radions del. Detta för-
bättrar knappast för de tidigare tillstånden i förhållan-
de till de nya men skulle innebära större möjligheter
och flexibilitet för hela branschen - inklusive de nya
tillstånden. Vi har också lagt förslag om en utredning
om en fri nationell radio, och det gläder mig att mo-
derater och folkpartister sluter upp bakom det kravet.
Det finns ju indikationer på att klokheten i den frågan
växer också på majoritetssidan.
Fru talman! Vi står bakom tre reservationer i be-
tänkandet men för tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 2, som avser en successiv av-
veckling av koncessionsavgifterna för de tidigare
tillstånden för kommersiell lokalradio så att de kom-
mer ned i paritet med avgifterna för de nya.
Anf. 171 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Nu står vi här igen med den kommer-
siella radions framtid i viss mån i våra händer. Det
vore på sin plats för oss att lägga vårt engagemang på
att blicka framåt och att försöka släppa de låsningar
som mycket tydligt kan ses i detta betänkande.
Sedan de första tillstånden auktionerades ut år
1993 har totalt 84 tillstånd för att sända kommersiell
lokalradio fördelats genom auktionsförfarandet. In-
tentionerna var att den kommersiella lokalradion
skulle bidra till ökad mångfald och fler oberoende
röster. Sett i det perspektivet blev det väl knappast så.
Påfallande ofta är medieföretag inom andra branscher
stora delägare i nätverken och, eller, i de enskilda
stationerna.
Den nästan främsta symbolen för koncentrations-
tendenser inom medierna har faktiskt blivit den
kommersiella radions utveckling. Det är lätt att kon-
statera att den mångfald som eftersträvades när till-
stånden auktionerades ut har uteblivit. En annan form
för fördelningen av tillstånd hade varit att föredra,
vilket Centerpartiet också har eftersträvat.
Vi har sett att priserna blivit sådana i auktionsför-
farandet att det faktiskt har blivit svårt att få ekono-
min att gå ihop. Detta har också ställt krav på ett
utökat nätverkssamarbete. Därmed har i slutändan
också en ökad koncentration blivit följden, vilket nog
inte var tänkt.
Ett urvalsförfarande som riskerar att varje tillstånd
som fördelas också ska handla om ett programformat
- ja, nästan en skönhetstävling - blir olyckligt genom
att det politiska inflytandet över medieutbudet nog
blir större än vad som faktiskt var önskvärt. Det är
också olyckligt att förfarandet inneburit att förutsätt-
ningarna för verksamheten förändrats under proces-
sen genom olika ekonomiska villkor för gamla re-
spektive, nu, nya tillstånd.
Fru talman! Genom introduktionen av digital tek-
nik har, vill jag påstå, formerna nu drastiskt föränd-
rats för distributionen och därmed också för förutsätt-
ningarna för sändning av radio. En möjlig och önsk-
värd väg skulle då vara att fokusera på att faktiskt
utöka utbudssidan i stället för att lägga energi på att
försöka styra efterfrågan genom regelverk och urvals-
förfaranden. En politik för större mångfald i kommer-
siell lokalradio bör därför syfta till att skynda på
övergången till digital radio genom ett regelverk som
gynnar den som byter sändningsteknik. Fördelen med
digital radio är att den möjliggör många fler kanaler
på samma utrymme.
Fru talman! När de kommande tio analoga till-
stånden fördelats bör därför inte några nya analoga
tillstånd komma upp till fördelning. Det utrymme
som då kan frigöras för dessa bör i stället användas
för digitala sändningar. Om detta är tillräckligt för att
framgent fördela digitala tillstånd genom auktionsför-
farande är kanske inte möjligt att nu bedöma. Under
alla omständigheter bör processen dock syfta till en
mångfald av ägande- och driftsformer, inklusive
oberoende stationer, nätverk och rikstäckande kana-
ler.
Fru talman! För Centerpartiets del yrkar jag bifall
till reservation 7.
Anf. 172 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Åsa Torstensson uttryckte tveksamhet
till om den lokalradiolag som vi fick i början av 90-
talet hade ökat mångfalden. Åsa Torstensson och jag
bor i samma valkrets, och jag nämnde två av de lokal-
radiostationer som har etablerats i norra Bohuslän och
i Trestadsområdet. Min fråga blir då: Har detta ökat
eller minskat mångfalden när det gäller radioutbudet i
Bohuslän?
Anf. 173 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Med tanke på att jag i inledningen sa-
de att nu står vi här igen är det också mycket av de-
batten för ett år sedan upprepas och därmed även
frågeställningen. Jag fick samma fråga vid förra till-
fället av Ola Karlsson. Jag bekräftade då liksom nu
att visst har det utifrån vårt perspektiv och i vår när-
het skett en utökad mångfald. Men ambitionerna var
på en helt annan nivå när vi ursprungligen engagerade
oss i den här frågan.
Anf. 174 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Är det positivt eller negativt att det
har ökat? Det är alltså tusentals, kanske mest ungdo-
mar, människor i alla åldrar som i dag använder sig
av utbudet från lokalradiostationerna.
Anf. 175 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ska upprepa svaret: Visst är det
positivt. Nu är engagemanget i dagens frågeställning
framåtsyftande, att just utveckla den kommersiella
radion till de många rösternas medium därmed också
mångfalden.
Anf. 176 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Då har vi kommit till frågan om den
kommersiella lokalradion. En hel del av de debattin-
lägg som vi haft och kanske kommer att ha i kväll
under den här punkten hör hemma i det som vi har
berört tidigare, nämligen massmediefrågorna.
Folkpartiets grundinställning är, som jag har
framhållit tidigare, att vi ska ha så få statliga regle-
ringar som möjligt. Vi har en etableringsfrihet för
vanliga tidningar. Tänk om vi hade haft tillräckligt
med frekvenser, då hade vi kunnat ha etableringsfri-
het även för radio i en framtid och förmodligen också
för TV. Nu är det tyvärr inte så, utan frekvenserna
måste ut på något sätt än så länge. Vi får se vad som
händer när digitaliseringen blivit färdig, om det inte
då finns tillräckligt med frekvenser för att tillåta en fri
etablering för radio och TV. Men för närvarande har
vi när det gäller frekvenserna en tillit till marknaden,
och vi förordar en upphandling eller en auktion.
Jag medger naturligtvis att systemet med auktio-
ner inte är ett perfekt system men betydligt mycket
bättre än det system som regeringen lägger fram för-
slag om i propositionen.
Det finns inget som visar att yttrandefriheten gag-
nas av mer politisk styrning. Det känns rätt frustre-
rande att det ska vara ett statligt verk som ska bedöma
vilken station som får sända. Vi brukar tala om en typ
av skönhetstävling. Jag är inte mycket för skönhets-
tävlingar, men jag är framför allt inte för det på det
här området.
Man ska titta på ägarförhållanden och eventuella
planer på hur programmen ska se ut. Man ska från det
här statliga verket bedöma vad som är kvalitet. Det är
ett mycket svårt begrepp. I allmänhet är det lättare att
bedöma vad som är dålig kvalitet än vad som är bra
kvalitet. Bedömningarna riskerar att bli godtyckliga.
En annan fråga i sammanhanget som har berörts
tidigare i debatten är den stora skillnaden mellan de
befintliga avgifter som ska gälla i fortsättningen och
de nya avgifter som är föreslagna. Tänk då att det
handlar om avgifter från 1,4 miljoner till 40 000 kr.
Det är väl orättvist! Den här skillnaden är tänkt att
råda ett antal år. Tala om att snedvrida konkurrensen!
På det här sättet tycker jag att majoriteten förstör en
marknad. Vilket företag skulle vilja gå in i en affärs-
situation där villkoren förändras eller riskerar att
förändras för mycket?
Fru talman! Visserligen handlar det här ärendet
om kommersiell lokalradio, men det hindrar inte att
vi gärna också skulle vilja se en reklamfinansierad
nationell radio, en riksradiokanal. Digitaliseringen
torde gå fortare inom radioområdet än inom TV-
området även om det har sjabblats en hel del. Det
finns anledning att redan nu vara förberedd på det och
lämna ut en koncession om en nationell riksradio till
marknaden, där det enligt Folkpartiets uppfattning
ska finnas en självständig nyhetsredaktion, men i
övrigt ska det inte vara några krav utöver de generella
krav som gäller för den som ger ut massmedialt mate-
rial. I yttrandefrihetsgrundlagen finns det en formule-
ring som är tämligen luddig. Därför menar vi från
Folkpartiet att det är dags att förnya texten och vidga
den för att säkerställa yttrandefriheten även på radio-
och TV-området. Vi anser att det är viktigt att huvud-
delen av frekvenserna bjuds ut på marknaden. Men
det finns här två undantag. Det första gäller för public
service-sändningar och det andra för föreningsradio
eller närradio.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 3 och 4.
Anf. 177 KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! Det är för mig fjärde, möjligen femte,
gången som jag har anledning att debattera, diskutera
och utbyta meningar i den här kammaren om den
kommersiella lokalradions framtid. Senast var det i
april i fjol, då vi tog ställning, försökte ta ställning,
till den proposition som anlände på konstitutionsut-
skottets bord i februari. Vi avgav ett betänkande i
april.
Vi har därmed gått igenom argumenten mycket
noga i denna kammare flera gånger. De är väl kända
och behöver egentligen inte upprepas i kväll. Men så
fick vi en vilandeförklaring, dvs. att en minoritet
lyckades stoppa den här propositionen i syfte att ob-
struera. Syftet var inte, Ingvar Svensson, att försöka
åstadkomma konstruktiva regeländringar under tiden.
Det var t.o.m. så att Ingvar Svensson vid den tid-
punkten betraktade Ola Karlssons och moderaternas
vilandeförklaring som ett sandlådetricks. Det var
mycket snyggt formulerat för resten, herr Svensson.
Trots detta vill jag säga att jag för min del verkli-
gen har försökt att under den här tiden, som har för-
flutit sedan april förra året, att få till stånd samtal med
radions olika aktörer, med departementet och med
andra som kan tyckas ha grundade meningar i den här
mycket viktiga frågan för nationen Sverige. Jag kän-
ner någonstans att jag har fått till stånd, åtminstone
enligt mitt sätt att betrakta det, ett klimat i de samta-
len som gör mig hoppfull inför framtidens radiout-
veckling. Jag ska återkomma till det lite senare i mitt
anförande.
Får jag först mycket snabbt ändå beskriva den po-
sition som vi är inne i. Det är väl bekantgjort sedan
1993 att socialdemokrater, vänsterpartister och miljö-
partister har ställt sig mycket tveksamma, för att inte
säga kritiska, till auktionsförfarandet som fördel-
ningsnyckel för de nya frekvenserna.
Det är ingen hemlighet för radions aktörer, ingen
hemlighet för någon av dem som bär koncessionerna i
dag att vi har försökt hitta ett annat regelsystem än att
den snöda penningen och kapitalets makt får be-
stämma över frekvenstilldelningen.
Det har varit svårt att hitta ett annat system ska
jag säga. Det har varit många utredningar, flera
stopplagar, mycket tänkande, mycket bryderi och
mycket diskuterande. Men det system som nu lanse-
ras i propositionen är ändå av den arten, som jag ser
det, att det går att hantera med någon sorts anständig-
het och värdighet. Det är ett beprövat system. Det
kallas lite föraktfullt för skönhetstävling - beauty
contest, som man säger i den europeiska radiounionen
när man talar om dessa frågor.
Så länge frekvensutbudet är begränsat måste vi ha
någon typ av kriterier, någon typ av bedömning. Vi
kan inte släppa fram hur många som helst för det
finns inte så många frekvenser. Att ge Radio- och
TV-verket den grannlaga uppgiften att, efter inkomna
ansökningar, pröva frågan vilka som bäst på sikt kan
bära en koncession inom ett sändningsområde kan
vara väl värt att pröva, lika väl som det auktionsförfa-
rande som vi nu har levt med ett antal år.
Alldeles uppenbart är det i vart fall att radioföre-
tagen själva har räknat fel när det gäller annonsmark-
naden. De tycker att koncessionsavgifterna är besvär-
liga att bära. Tillstånden blev dyra. Det har inte gag-
nat radioutvecklingen. Radioföretagen önskar att de
fick mer resurser över för att utveckla programverk-
samheten.
Flera av arkitekterna bakom 1993 års auktionsför-
farandereform som på sitt sätt var nydanande och
spännande, tyckte jag, har börjat att backa. De har
börjat att fundera och tvivla. Det är inte bara Centern
och Kristdemokraterna som är tveksamma till om
auktionsförfarandet verkligen var så bra.
En av dem som hjälpte till att baxa igenom refor-
men i 1993 års riksdag, den mycket väl kände musik-
förläggaren Bert Karlsson tillika talesman i Ny De-
mokrati på den tiden det begav sig, framförde nyligen
i en väl grundad tidningsartikel följande:
"Radion är möjligen ännu värre än TV:n i oför-
måga att lansera svensk musik, eftersom det samlade
utbudet av radiokanaler är långt större och den totala
sändningstiden mycket längre. Det finns alltså ut-
rymme för musikproducenter att marknadsföra nya
artister och låtar. Men i stället spelas redan befintliga
hits om och om och om igen. Denna likriktning bör-
jade med reklamkanalernas intåg i Sverige. Jag satt
själv i riksdagen när tillstånden såldes ut och ångrar
bittert den naivitet som fick mig och andra riksdags-
ledamöter att tro på de vinstjagande bolagens snömos
om lokal förankring och om mångfald."
Det är oerhört hårda ord från en av dem som
hjälpte den här propositionen igenom i riksdagen. Det
är förvisso ett ångerfyllt aktstycke, men det finns
också en klokskap i detta. Bert Karlsson jobbar själv i
en bransch som är en framtidsbransch. Han känner att
ingen av de nya kanalerna - de 84 som någon sade,
men som egentligen bara är sju nätverk - eller Sveri-
ges Radio tar ny svensk musik på riktigt allvar.
Som jag sade i mitt tidigare inlägg om massmedi-
efrågor har man utarbetat så vetenskapliga metoder
för att försöka att träffa sin publik att man vet att
tjejer i åldrarna 19-23 år tycker om en viss sorts mu-
sik under en viss vecka. Kvinnor i åldrarna 31-34 år
som besöker damfriseringssalonger tycker om en
annan typ av musik. Det här är sofistikerad veten-
skap.
Jag kan naturligtvis leva med det också. Men nog
vore det bra om radioföretagen tog ett ansvar för att
producera lokalt material, såsom Birgit Friggebo och
regeringen på den tiden önskade. Förhoppningen var
ju att få en ny vital, kommersiell, lokal radio, men det
blev rikstäckande nätverk.
Jag tycker att vi har gått igenom dessa argument
så många gånger. Vi känner till varandras positioner.
Ni vet varför vi vill avveckla auktionssystemet, och
vi förstår att övergången från ett system till ett annat
är svår. Därför har jag roat mig med att titta på fyra
städer där det nya systemet konkurrerar med det
gamla.
I Norrköping finns det två existerande kanaler,
delvis ägda av Norrköpings tidningar - där förresten
Per Unckel är styrelseordförande. Bägge kanalerna är
alltså en del av tidningsförlaget. Inte mår de så sär-
skilt dåligt av att få en konkurrent, om nu någon
lyckats ta sig in på denna marknad där annonserna
redan ligger i ett företags händer.
I Sundsvall finns det två kanaler - jag kan lyssna
på dem bägge två hemma i Hudiksvall. De ägs av
Sundsvalls tidning. Inte mår Sundsvalls tidning så
förfärligt dåligt av att få en ny konkurrerande aktör,
om nu någon vågar och orkar att ta sig in på en be-
gränsad annonsmarknad.
I Södertälje finns det två fristående kanaler, men
Södertälje ligger i närheten av Stockholm där det
redan finns tio kanaler och en enorm annonsmarknad.
Kanske någon kan lyckas där.
Östersund-Åre är mycket intressant. Jag var själv
på auktionen på Stockholm auktionsverk när konces-
sionen för Östersund-Åre bjöds ut. Man ropade ut
auktionsnivån till 2,1 miljoner kronor. Det var alltså
dyrare än i Göteborg och Malmö. Varför? Jo, det var
samma ägare som köpte via en som hette Johansson
och en som hette Pettersson - man använde sig av
bulvaner. Allt detta gjorde man för att döda den redan
existerande, friska och vitala lokalradion Radio fjäll-
vinden som hade startats i Åre av turistnäringen och
Länstidningen.
När man hade sänt ett år lämnade det ena företa-
get tillbaka koncessionen. Det är bara en som sänder
där uppe nu. Priset var ett dött företag som konkurre-
rades ut. Jag mår inte alls särskilt dåligt av att försva-
ra att en ny ägare får chansen i Östersund-Åre.
Ludvika, där ingen har velat ha en koncession, får
nu chansen att söka det nya tillståndet liksom Arje-
plog, Malå och Gällivare. Det är vad det handlar om.
Det kan inte vara, Ingvar Svensson, hela världen om
vi lever med detta i en övergångstid innan vi hittar
nya regelsystem.
Jag har i dag läst ett pressmeddelande från Radio-
utgivareföreningen vars innehåll jag ska sammanfatta.
RU:s vd och styrelse säger att RU:s kritik mot
dessa förslag kvarstår, men man kommer inte att
sakna auktionsförfarandet, då det medfört att de
svenska radioföretagen hittills betalat 800 miljoner i
koncessionsavgifter, vilket kraftigt hämmat utveck-
lingen. Det säger Christer Jungeryd, vd för Radiout-
givareföreningen.
Han fortsätter: Samtidigt måste en ny fördel-
ningsmodell vara konkurrensneutral - och det förstår
jag att han måste säga - och det är inte regeringens
nya skönhetstävling som gravt diskriminerar befintli-
ga radioföretag.
Jag tar även upp hans kritik, men han saknar inte
auktionsförfarandet. I slutet av pressmeddelandet
säger han:
I våra kontakter med de politiska beslutsfattarna
har jag uppfattat att just denna frågan kraftigt begrän-
sat möjligheterna att föra en konstruktiv dialog, men
nu äntligen är den ideologiska striden över och vi kan
börja om från början.
Jag hälsar brevet välkommet med stor tillfreds-
ställelse. I morgon när beslutet fattas kommer Marita
Ulvskog att inbjuda pressen, omvärlden och radiosta-
tionerna till rundabordssamtal om den framtida radi-
on, och det tycker jag är mycket viktigare än det
meningsutbyte som handlar om det som har varit.
Jag yrkar bifall till förslagen i propositionen och i
betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Anf. 178 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har inte talat om det som har va-
rit. Jag har talat om den situation som kommer nu,
med den otillständiga konkurrenssituationen.
Det är riktigt. Uppsåtet med vilandeförklaringen
var säkert att obstruera. Jag delade inte den uppfatt-
ningen. Men att själva uppsåtet var sådant har ju
ingenting med själva möjligheten till vila att göra, för
den är ju till för eftertanke och justeringar. Jag hörde
ett antal säga: Vi ska utnyttja den tiden. Sades det
bara.
Så säger Kenth Högström: Någon liten konkurrent
här och någon liten konkurrent där, vad betyder det.
Men tycker Kenth Högström, som har jobbat i före-
tagarvärlden, att man ska ha så enorma skillnader i
förutsättningar? Vart tog konkurrensneutraliteten
vägen?
Dessutom pratar han om övergångstid. Då måste
jag ställa mig frågan: Var finns den? Var finns den?
Var finns den? Den finns inte i det här betänkandet.
Ingen övergångstid här inte.
Sedan är det ju mycket märkligt att han nämner
Bert Karlsson som en sanningssägare i det här sam-
manhanget. Bert Karlsson är alltid sig själv närmast i
sådana här sammanhang. Det borde Kenth Högström
begripa.
Kenth Högström är hoppfull om den framtida re-
gelutvecklingen. Det kanske man kan vara. Men
någon gång måste man övergå från att bara uttala ord
till substans, Kenth Högström.
Anf. 179 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Låt mig kommentera Ingvar Svens-
sons inlägg på ett par punkter.
För det första var det Ingvar Svensson som här i
kammaren för ett år sedan sade att moderaternas
försök att stoppa detta med en vilandeförklaring var
en sorts sandlådetrick. Det var inte jag, det var Ingvar
Svensson. Jag antar att det var politiskt allvarligt
menat, att han inte gillade situationen då, att han
egentligen ville försöka få till stånd ett beslut redan
då. Då hade vi kanske kunnat föra betydligt kon-
struktivare samtal.
För det andra är jag själv verksam som företagare
i en bransch som är fullständigt minerad med sned-
vridna konkurrenssituationer. Stockholms bostads-
marknad är t.ex. helt annorlunda än den bostads-
marknad som jag jobbar med. Allmännyttan har helt
andra spelregler och villkor än det företag jag har,
bostadsrätterna likaså. Det finns sådana regelsystem
på nästan varje marknad, endera skapade av närings-
livet självt eller av politiska beslut. Man får spela på
den marknaden med de olika regelsystemen. Inte är
väl det så märkvärdigt.
Om Ingvar Svensson nu anser sig ha rätt, att EG-
rätten står i strid med detta, låtom oss då pröva det.
Det är bara att gå med ett överklagande till EG så får
vi se vad de kommer att säga. Jag är inte så säker på
att Ingvar Svensson har rätt i sin tolkning.
Men på en punkt ger jag Ingvar Svensson rätt. Det
är det inte sagda i repliken: Ändra för sjutton på re-
gelsystemet för reklam i den lokala radion! Jag ska
villigt vara Ingvar Svensson behjälplig med att över-
tyga regeringen att göra den regeländringen.
Anf. 180 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Mina uttalanden från i fjol står fast.
Jag bedömde att det var ett sandlådebeteende och ett
obstruktionsförfarande som inte var acceptabelt. Men
det handlade om deras uppsåt. När vi väl fick en
vilandeförklaring borde man ha utnyttjat den tiden
och det har uppenbarligen inte skett, åtminstone inte i
substansform.
Menar verkligen Kenth Högström att vi med öpp-
na ögon ska bygga in nya sneda konkurrenssituatio-
ner? Det är ju det vi gör. Menar verkligen Kenth
Högström att vi ska acceptera det? Att det finns
marknader i dag där det är snett kan jag hålla med
om, men ska vi bygga in nya sådana snedheter i sys-
temen?
Återigen: Var finns den där övergångstiden,
Kenth Högström?
Anf. 181 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Nu är det radioföretagen själva som
gång efter annan har sagt att de har investerat så
mycket pengar i de här koncessionerna. Deras balans-
räkningar är så hårt ansträngda att de själva har vädjat
om att få behålla tillstånden en lång tid till. Vad ska
då regeringen göra? Ska man vifta bort de argumen-
ten och säga: Nej, vi byter system över en natt.
All implementering av nya regler som möter
gamla som måste fortleva har ju sin problematik. Den
går att utläsa här. Självklart får man titta närmare på
de bekymmer som uppstår på de här tre lokala mark-
naderna där konkurrensen möjligen blir snedvriden.
Men är det inte bra, Ingvar Svensson, att Norrköpings
tidningsmonopol och Sundsvalls tidningsmonopol
kanske, jag säger kanske, får en konkurrent om an-
nonsvolymer och om ordet. Det är väl en yttrandefri-
hetsfråga också för herr Svensson. Det vore faktiskt
väldigt bra, tycker jag, om intressen närstående
Svensson också fick några koncessioner i Sverige
med ideella förtecken, så att vi fick en mer mångfa-
setterad och pluralistisk radio.
Jag förstår inte varför vi ska göra en så stor fråga
av detta. Om det är som Svensson säger att det här
strider mot EG-rätten är det bara att testa frågan i EG.
Anf. 182 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill fråga Kenth Högström vad
det finns för garantier för att det nya systemet, som
majoriteten står bakom, kommer att leda till en annan
karaktär av lokalradiosändningarna. Finns det ett
utbud av radiostationer som känner att man inte har
fått en chans på grund av auktionsförfarandet, att man
aldrig har kunnat sända den andra typen av program
som skulle ge den här stora spridningen och mångfal-
den?
Om det system med auktioner som vi har för när-
varande inte är hundraprocentigt perfekt, är det bättre
att pröva ett system med lottning? Jag vet att det
diskuterades när det nuvarande systemet infördes.
Anf. 183 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att lotten är bättre än en
prövning. Jag tror t.o.m. att lotten skulle vara sämre
än auktionsförfarandet. Låt oss lämna lotteriförfaran-
det åt sidan.
Vi har två möjligheter kvar. Endera att man får
köpa till högsta möjliga pris och därmed binda sig för
kostnader en mycket lång tid och därigenom minska
sitt företags förmåga att utveckla sin verksamhet,
vilket har hänt. Eller också gör man som i det här
fallet och som vi har gjort i många andra lägen då
frekvensutrymme ska fördelas, en prövning.
Post- och telestyrelsen prövade nyligen fyra stora
koncessioner för det nya mobila telefonnätet. Andra
länder valde auktionsmetoden, vilket sannolikt kom-
mer att leda till att de företag som köpte på sig dessa
koncessioner för mycket stora pengar, t.ex. i Tysk-
land, kommer att blåsa upp sina balansräkningar till
enorma proportioner och riskerar därmed att inte
klara av utbyggnaden. Redan här i Sverige, där man
inte har behövt betala för koncessionerna, är det svårt
nog att få till stånd utbyggnaden. Vi ska vara glada att
vi valde en annan metod, och jag hävdar att den här
metoden ser bättre ut och kommer att fungera till
förmån för radioutvecklingen på ett bättre sätt än det
gamla auktionssystemet.
Jag är anhängare av radio. Det ska kammarens le-
damöter veta. Därför hoppas jag egentligen att den
här signalen till en kommitté för digital radio, som
man kommer att fatta beslut om i juni, kommer att
innebära att vi utvecklar digitala radiotjänster inom
några år med den kommersiella lokalradion med på
båten. Kanske det leder till en kommersiell riksradio
som ger Sveriges radio möjligheter att bli bättre,
större och starkare.
Anf. 184 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Säg nu att det blir en lycklig utveck-
ling av hela digitalradion och att vi kommer att få
tillräckligt med frekvenser så att alla som vill sända
radio ska kunna sända radio. Ska vi då fortfarande ha
ett förfarande med skönhetstävling, dvs. med ett stat-
ligt verk som bestämmer att du ska få sända, men du
är inte tillräckligt vacker för att sända?
Det auktionsförfarande som vi har för närvarande,
och som man kan diskutera hur pass bra det är, är en
konsekvens av att vi inte har haft tillräckligt med
frekvenser. Men när vi har tillräckligt med frekven-
ser, är Kenth Högström då beredd att släppa det hela
fritt?
Anf. 185 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det beror ju alldeles på hur många
frekvenser vi kan utveckla. Jag tror helt enkelt inte att
vi kan hantera för många frekvenser, inte ens i det
digitala systemet. Jag har pratat med Teracom, Sveri-
ges Radio, Sveriges TV och den kommersiella lokal-
radion om just frekvensutrymmet, och mycket tyder
på att inte ens om vi bygger ut detta kraftigt och för-
söker fylla upp alla frekvenser klarar vi att sända mer
än ungefär 24 sådana frekvenser. Sveriges Radio får
några. Den kommersiella radion ska naturligtvis ha
ett antal. Närradion på olika ställen ska ha några.
Kanske räddningstjänsten ska ha någon - vad vet vi?
Det ger i alla fall en enormt mycket större möjlighet
till distribution.
I det sammanhanget tycker jag att det skulle vara
spännande att pröva frågan om inte de radioföretag
som nu sänder lokalt skulle kunna samsas kring ett
par tre riksradiokanaler på kommersiell grund och
utveckla radion på ett betydligt spänstigare sätt än
vad vi har sett i dag.
Frågan om vilken metod som ska vägleda i urvalet
är jag inte kapabel att besvara. Just nu känner jag att
en bedömning är att föredra, i alla fall före auktioner.
Anf. 186 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Jag har två frågor. Den första handlar
om mångfald. Om jag nu tillfälligtvis accepterar att
de 84 har krympt till 7, undrar jag om jag ska använ-
da mig av ett känt TV-program, som säger att 7 är
mer än 1. Stämmer inte det? Det är alltså sjufalt ökad
mångfald, om jag uttrycker mig på det sättet. Det är
min första fråga.
Den andra frågan handlar om lagar, och enkan-
nerligen grundlagar. Kenth Högström sade sig vara
hoppfull inför framtiden. Men i denna framtid fattar
vi i morgon ett beslut som Lagrådet är starkt kritiskt
till. Lagrådet accepterade och tyckte att auktionsför-
farandet stämde väl med yttrandefrihetsgrundlagen.
Däremot har Lagrådet uttryckt kritik när det gäller det
här förfarandet.
Med all respekt för Bert Karlsson, litar jag mer på
Lagrådet än på honom. Vad gör Kenth Högström?
Anf. 187 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Uppenbarligen litade moderater,
folkpartister och andra som ingick i Bildtregeringen
väldigt mycket på Bert Karlsson den gången det be-
gav sig 1993, ty utan honom och hans parti hade ni
inte fått igenom auktionsförfarandet.
Lagrådet har erinringar - ja, det är riktigt. Samti-
digt har en mycket beprövad radioförening i Europa,
EBU, samt en motsvarande union för de kommersi-
ella radioaktörerna sagt att nu får det vara nog med
auktionsförfarandet, att det systemet ska avvecklas
och att man ska använda andra metoder för urval. Har
Moderaterna över huvud taget inte hört de signalerna
från radiosamarbetspartner ute i Europa? I annat fall
rekommenderar jag ett besök på Radiounionen i
Bryssel.
Inger Renés räkneövningar var eleganta, men det
var väl ingen fråga till mig. Det är klart att sju är fler
än en. Och jag har aldrig varit emot att få till stånd en
utveckling av lokal kommersiell radio - tvärtom. Jag
var en av dem som deltog 1995 för att ropa att jag
tycker om den här verksamheten, att jag tycker att vi
ska ha ännu fler kanaler - så klart. Men jag ville inte
att det skulle ske på det sätt som då gjordes, via bul-
vaner som säljer dagen efter till nätverk och till dags-
tidningar, alltså rakt emot de intentioner som fanns i
Birgit Friggebos proposition. Jag förstår inte varför
det här inte har prövats rent lagligt. Där skulle man ha
kunnat gå till EG och testa om propositioner får run-
das hur som helst.
Jag är för mångfald. Jag vill ha många fler statio-
ner, med högre kvalitet och med mer lokal produk-
tion.
Anf. 188 INGER RENÉ (m) replik:
Fru talman! Det skulle kunna bli en väldigt lång
diskussion om vem som ska bestämma kvaliteten.
Jag måste få rätta Kenth Högström på en punkt.
Det var nog så att Bert Karlsson hängde med den
borgerliga regeringen. Propositionen kom från den
borgerliga regeringen, inte från Ny demokrati.
Jag måste fråga: Är det verkligen meningen att
när vi kontrollerar vår lagstiftning ska vi inte bara
göra det mot våra egna grundlagar, som vi i de allra
flesta fall säger oss värna så hårt, utan också gå ut i
Europa och titta i vilken utsträckning som vår lag-
stiftning stämmer med europeisk lag i enskilda län-
der? Kan det verkligen vara meningen?
Anf. 189 KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Nu får jag väl rätta Inger René. Utan
Bert Karlsson och Ny demokrati hade ni inte fått
igenom auktionsförfarandet 1993. Jag sade inte att
han var upphovsmannen. Inger Renés replik basera-
des på ett missförstånd, men det bjuder jag gärna på.
Inger René kan få läsa protokollet sedan.
Den andra frågan var om vi också ska titta på Eu-
ropa. Det är en självklarhet att vi å ena sidan ska
bedöma vår egen lagstiftning, testa den hårt, ta in
yttranden från Lagrådet och göra en egen bedömning.
Men å andra sidan ska vi väl också efter vårt med-
lemskap i EU, som inleddes 1995, ta hänsyn till vad
som händer ute i Europa. Om då radioaktörerna på
frivillig grund säger att auktionsförfarandets tid är
över, kan inte Moderaterna få stopp på de unga nyli-
beraler som hyllar penningens makt över det talade
ordet? Inger René vet ju att det finns andra beprövade
sätt att ta fram tillstånd än auktioner. Det var väl
ingen före nyliberalismens våg på 80-talet ens i ert
parti som pratade om att auktionera ut tillstånd till
sådana här pengar och undergräva ekonomin i många
företag.
Nej, jag tror att vi skulle tjäna på att nu sluta fred,
efter att vi i kammaren i morgon har tagit den här
propositionen, och gå in för en samverkan och ut-
veckla digital radio, om det går, och samtidigt lösa ett
antal knutar i övergångsperioden mellan ett nytt re-
gelsystem och ett gammalt regelsystem. Jag säger
återigen: I morgon kommer Marita Ulvskog att bjuda
in till sådana samtal, vilket jag hälsar med stor till-
fredsställelse.
Anf. 190 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag ber att få instämma i mycket av
vad Kenth Högström har sagt, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag i dess helhet.
Det har varit en lång diskussion. Den har uppre-
pats åtskilliga gånger sedan jag kom in i kammaren
1994. Frågan har utretts. Det är bra att vi nu till slut
kommer fram till ett beslut, och ett beslut som inne-
bär ett slut på det här auktionsförfarandet.
Det är, som väl redan har framgått, egentligen en
ganska konstig tanke som man har. Man kallar den
radio som drivs av företag som har haft råd att ropa in
till högsta beloppet den fria radion, till skillnad från
annat. Frihet är det som kan köpas för mycket pengar.
Men det behöver inte alls vara på det viset. Som
Kenth Högström har redogjort för är det många gång-
er bulvaner för nationellt verkande nätverk som har
köpt in dessa tillstånd. Det kan vara så att ideella
föreningar och grupper av människor med mycket
kreativa idéer på radions område inte har kunnat få
tillstånd, som det sedan skulle visa sig, därför att
kommersiella rikstäckande nätverk med likriktade
musikprogram har kunnat ropa hem dem.
Detta har väl inte varit till frihetens och mångfal-
dens fromma? Det har varit ett misslyckat system.
Radion har ganska mycket visat sig vara ett misslyck-
ande även i förhållande till de föresatser som man en
gång i tiden hade, nämligen att det skulle främja
mångfald och att det skulle bli flera röster i etern.
Jag tycker alltså att det är bra att vi kommer till
beslut. Det är väl i och för sig synd att regeringen har
ansett sig böra backa i några avseenden jämfört med
vad som i alla fall en utredning föreslog och att man
nu ska tillåta tidningsutgivare eller programföretag
som redan har tillstånd att komma in på denna mark-
nad. Det är egentligen reträtter som underlättar för
mediekoncentration.
Men vi tycker ändå att förslaget i dess helhet och
den sammanvägda mixen är så pass bra att vi inte har
vare sig motionerat eller yttrat någon avvikande me-
ning på denna punkt. Jag vill ändå notera att denna
relativa reträtt har skett, men den har naturligtvis
skett för att man ska kunna skapa ett diskussionskli-
mat för framtiden. Ibland får man acceptera att man
får göra på det viset i en konstruktiv anda.
Jag vill också säga att jag delar många av de
åsikter Kenth Högström kommer med i polemik med
Ingvar Svensson. Jag vill bara tillägga att det ligger
någonting i Ingvar Svenssons tanke om detta gällde
mera allmänt och över hela fältet och om det i varje
radiodistrikt skulle finnas två företag som betalar
mycket och två som betalar väldigt lite. Men nu ser
verkligheten lite annorlunda ut. De nya tillstånden
kommer framför allt i sådana områden där det förut
inte funnits några kanaler. Det är bara på några få
ställen som det redan finns kanaler och mäktiga in-
tressen.
Det är också märkligt att tänka sig att t.ex. en
pingstförsamling i något län som har sökt ett radiotill-
stånd men inte fått det därför att man inte har kunnat
ta fram ett miljonbelopp vid auktionsförfarandet säger
så här: Nu har de plötsligt sänkt det tillstånd som vi
inte hade råd att konkurrera om till 40 000. Det blir
också en märklig rättvisa om vi ser historiskt.
Därför får vi nog leva med denna oformlighet. Det
blir säkert en övergångstid, för alla kommer nog så
småningom att gå in i detta system, såvida inte den
utveckling som Kenth Högström pekar på mot en
digital radio helt ändrar förutsättningarna för hela
marknaden och den analoga radion blir helt ointres-
sant.
Jag tror alltså att det förslag vi kommer med är väl
avvägt. Det är skönt att vi nu också kommer till ett
beslut och att det inte längre finns några formella
möjligheter att förhala detta ytterligare, som man har
gjort från borgerligt håll, för det har inte främjat de
områden som inte har haft kommersiell radio. Man
tycker att det är bra, men man har faktiskt sett till att
dessa områden får det mycket senare bara därför att
man inte har gillat denna metod. Det är alltså bra att
vi kommer fram till beslut i denna fråga.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konsti-
tutionsutskottets betänkande i dess helhet.
Anf. 191 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Det är märkligt att Kenneth Kvist sä-
ger att synden är tillåten bara den är begränsad till
något enstaka tillfälle. Nu är det faktiskt fyra områ-
den av tio möjliga som berörs, men det är tydligen så
väldigt få att det inte gör någonting att det blir tokigt i
de konkurrenssituationerna.
Så säger Kenneth Kvist lite trosvisst att det säkert
blir en övergångstid. Jo, men för det krävs nog ett
regimskifte.
Anf. 192 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det kommer inte att bli något regim-
skifte, Ingvar Svensson. Det tror jag att väljarna är
alldeles för kloka för.
Det är också som Kenth Högström sagt så att det
på en del av dessa områden är en sorts monopollik-
nande mediesituation, vilket betyder någonting för
annonsmarknaden. Även någon som skulle ha fördel
av en billigare koncessionsavgift kommer sannolikt
att få svårt att hävda sig, eftersom vederbörande när
det gäller annonsörer inte har möjligheter till kombi-
nationserbjudanden eller liknande för att konkurrera
med dessa företag.
Men det är också en rättvisefråga gentemot dem
som förlorade auktionerna en gång i tiden. Det är det
jag vill säga. De har ju under vissa förutsättningar
gått miste om möjligheten att få dessa kanaler. Skulle
förutsättningarna nu ändras för alla kanaler rakt över
framstår det också som lite knepigt för dem. I så fall
borde allting prövas på nytt med det nya systemet så
att alla får samma chans efter de nya förutsättningar-
na.
Anf. 193 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Den argumentationslinjen håller inte,
Kenneth Kvist. Vi bygger medvetet in nya snedvrid-
ningar i konkurrenssituationerna med detta förslag.
Vi kan ta ett analogt exempel. Vi tar ett brott, t.ex.
mord. Om argumentationslinjen ska fullföljas är det
Kenneth Kvist säger att fyra mord inte är så förfärligt
farligt. Blir det däremot fler kan det bli farligt i en
framtid.
Anf. 194 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Ingvar Svensson ska nog inte göra
vilka konstiga jämförelser som helst. Det är klart att
det är en viss skillnad på att driva en kommersiell
radiokanal och begå ett mord. Jag tycker att det var
en otillständig oförskämdhet mot de lokala kommer-
siella företagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
15 § Företagshypotek och sjöfartsregisterären-
den
Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU24
Företagshypotek och sjöfartsregisterärenden (prop.
2000/01:88).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
16 § Förberedelse till brott
Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU25
Förberedelse till brott (prop. 2000/01:85).
Anf. 195 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Något säger mig att det finns en am-
bition hos fru talmannen att försöka avverka en hel
del ytterligare under kvällen. Även om ledamöterna
av justitieutskottet under senaste mandatperioden inte
gjort sig kända som de snabbaste talarna och de som
tycker minst om repliker tror jag att vi ska försöka
göra något för att underlätta detta.
I detta betänkande, som behandlar förslag om
ändringar i brottsbalken, bejakar vi moderater föränd-
ringarna utom på en punkt. Vi har i en reservation
begärt och hävdat att vi bör få en lagreglering av
uppsåtsbegreppet.
Inom juridiken finns det utomordentligt sofistike-
rad litteratur och annat om uppsåt, eventuellt uppsåt
och indirekt uppsåt, och det tänker jag icke belasta
kammarens tid med här i kväll. Slutsatsen av våra
önskemål är att vi tycker att det är rimligt att rege-
ringen får i uppdrag att bereda denna fråga och kom-
ma tillbaka och presentera förslag om lagreglering av
uppsåtsbegreppet.
Vi får alltså ett reformerat uppsåtsbegrepp som vi
tycker bör bygga på Straffansvarsutredningens för-
slag.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 1 under punkt 2.
Anf. 196 MORGAN JOHANSSON (s):
Fru talman! Vi har i dag att behandla en proposi-
tion som rör en del smärre förändringar inom
straffrätten. Just de frågor som vi ska ta upp, alltså
förberedelse till brott, stämpling och uppsåt, tillhör
straffrättens mest snåriga områden. Men vi hoppas
väl att vi kan klara av det på de åtta minuter som jag
har till mitt förfogande.
Den första förändringen vi gör gäller vad som ska
betraktas som förberedelse till brott. Det regleras då i
23 kap. brottsbalken. Frågan gäller vilka slags förbe-
redelser det är som ska vara straffbara.
I dag finns det två huvudkategorier när det gäller
att planera brott. I det ena fallet tar man kontakt med
någon för att förbereda brott. Det kallas för stämp-
ling, och man kan fällas för det. I det andra fallet gör
man konkreta förberedelser, t.ex. att man införskaffar
materiel som ska användas vid brott, och då kan man
alltså fällas för förberedelse.
Både stämpling och förberedelse är förbehållna
svårare brott. Det måste uttryckligen framgå i sam-
band med lagrummet för det enskilda brottet om det
också är straffbart på förberedelse- och stämplings-
stadiet. Det står t.ex. i 3 kap. brottsbalken att förbere-
delse till mord, dråp och misshandel som inte är ringa
är straffbart. Stämpling är straffbart när det gäller
mord, dråp eller grov misshandel. I 4 kap. brottsbal-
ken står det att förberedelse eller stämpling är straff-
bart när det gäller människorov, olaga frihetsberö-
vande, försättande i nödläge osv. Det måste alltså
framgå i varje lagrum om det är straffbart på förbere-
delse- och stämplingsstadiet.
Det som vi nu föreslår är en modernisering, kan
man säga, av bestämmelsen om förberedelse till brott
och också en viss utvidgning av den.
I dag säger lagen att den som, med uppsåt att begå
eller främja brott, lämnar eller mottager pengar eller
annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller med
sådant uppsåt anskaffar, förfärdigar, lämnar, motta-
ger, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik befatt-
ning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalsk-
ningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel gör sig
skyldig till förberedelse till brott.
Till att börja med kan man konstatera att den här
laglydelsen är en smula ålderdomlig. Och så är det
också; den skrevs 1948. Sedan dess har brottsligheten
ändrat karaktär. Nuvarande skrivning, eller den som
gäller, är inriktad på mycket traditionell brottslighet.
Det ser man om inte annat på uppräkningen av
hjälpmedel. Man tänker sig en inbrottstjuv, en för-
falskare, en dynamitard eller en giftmördare.
Det är mycket som har hänt sedan 1948. Narkoti-
kabrottsligheten är ett exempel. Man kan då fråga sig
om det i den här bestämmelsen framgår tydligt att
kemikalier som kan användas för att framställa nar-
kotika också träffas av bestämmelsen. Så är det inte,
men rättspraxis har ändå utvecklats i den riktningen.
Det är sak samma när det gäller IT-brotten. Det är
oklart om den här bestämmelsen bara fångar fysiska
föremål eller om den också kan användas mot da-
taprogram, som mjukvaror som används för att begå
IT-brott.
Utan att gå in i ytterligare detaljer kan man säga
att de förslag som nu ligger för riksdagen när det
gäller reformering i fråga om det här förbere-
delsebrottet just syftar till att klä lagrummet i en nå-
got modernare språkdräkt och att också fånga in de
moderna hjälpmedel som det kan bli fråga om nume-
ra.
Den andra förändringen, som föreslås, gäller
brotten vållande till annans död och vållande till
kroppsskada. Det här gäller alltså i de fall då man av
oaktsamhet orsakar någon annans död eller skada. Ett
exempel på sådant brott är när någon är full och kör
bil och kör på någon. Det har varit oklart vad som ska
gälla för om brottet är grovt. Den enda situation som
uttryckligen har pekats ut är just denna, dvs. att man
orsakar en trafikolycka på grund av onykterhet.
Förslaget innebär att vi nu i stället gör en mer ge-
nerell beskrivning av vad som ska gälla för att brottet
ska betraktas som grovt. Det är faktiskt inte bara när
det gäller trafikbrott som man kan göra sig skyldig till
oaktsamhet av väldigt allvarligt slag. Det kan hända
t.ex. inom sjukvården, försvaret eller processindust-
rin. Om man är onykter i en situation då man t.ex.
vakar över en patient eller leder en skjutövning och
effekten av det blir att en människa dör eller skadas
svårt kan det vara lika straffvärt som om man kör på
någon i onyktert tillstånd.
Men det behöver inte vara just berusning som lig-
ger bakom oaktsamheten. Man kan också tänka sig en
oaktsamhet som är så flagrant att den ska betraktas
som ett grovt brott även om vederbörande inte är
onykter. På den här punkten får vi alltså en mer tydlig
lagstiftning där man pekar ut omständigheter som ska
gälla för när vållandebrotten ska betraktas som grova.
Utöver de här förändringarna resonerar man i pro-
positionen också om den s.k. Lindomeproblematiken,
dvs. en situation där man har att göra med flera gär-
ningsmän men där man inte kan avgöra vem av gär-
ningsmännen som har gjort vad. Här talar vi då om
det slutna rummets problematik. Tre personer går in i
ett rum. En av dem blir mördad, och de andra två
skyller på varandra. Hur ska vi då döma? Det är själ-
va frågan.
I dag finns det ju möjlighet att döma de inblanda-
de som medgärningsmän, men då krävs att vi kan visa
att de har begått gärningen tillsammans och i samför-
stånd. Om vi t.ex. kan visa att de två har planerat
brottet tillsammans, om de har beväpnat sig för att ta
livet av den tredje, kan vi förmodligen, beroende på
omständigheterna i övrigt, döma dem även om vi
aldrig får veta vem som verkligen höll i vapnet. Ma-
lexandermorden är ett aktuellt exempel på just det.
Men problemet uppkommer som sagt när vi inte
kan visa något sådant samförstånd eller någon sådan
planering. Då kan man inte utesluta att en av dem
faktiskt är oskyldig, att en av dem faktiskt talar san-
ning när han pekar ut den andra som skyldig. Morden
kan kanske ha skett som en total överraskning för den
ena. Då står vi inför ett olösligt straffrättsligt problem
som faktiskt inte kan lösas med lagförändringar, åt-
minstone inte med bibehållen rättssäkerhet. Det kom
Straffansvarsutredningen fram till. Det har också
regeringen kommit fram till, och den bedömningen
har vad jag förstår stöd av riksdagens samtliga parti-
er. För att minska risken för nya Lindomefall måste
man i stället gå en annan väg genom att förbereda
förundersökningar så att man verkligen på ett tidigt
stadium säkrar bevisning och sätter in rätt resurser
och expertis.
Till det här betänkandet är, avslutningsvis, en re-
servation fogad. Moderaterna vill att begreppet upp-
såt lagregleras. Här vill jag bara i all korthet säga att
även om uppsåt är ett centralt begrepp inom
straffrätten är dess närmare innebörd inte lagreglerad.
Tolkningen av begreppet har vuxit fram i praxis och
doktrin. Man har därmed kommit att skilja mellan
direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt.
Jag ska inte gå närmare in på det. Man kan allmänt
säga att det visst finns argument för att lagfästa en
definition av uppsåt för tydlighetens skull. Det var
också det som Straffansvarsutredningen föreslog.
Å andra sidan ska man alltid iaktta försiktighet
när man lagstiftar om hävdvunna begrepp. Det kan
mycket väl hända att man därmed förändrar tolkning-
en på ett sätt som inte är avsett. Om praxis när det
gäller uppsåtsbegreppet hade varit helt otillfredsstäl-
lande och att det lett till domslut som varit helt orim-
liga hade det förstås funnits ett påtagligt reformbehov
också här. Men utskottsmajoriteten anser inte att det i
dagsläget finns ett sådant reformbehov. Dagens upp-
såtsbegrepp är väl inarbetat, fungerar i huvudsak väl
och har också genom HD-utslag fyllts ut till att om-
fatta många skilda situationer. Vi är därför inte be-
redda att göra några förändringar på den punkten.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till försla-
get i betänkandet och avslag på reservationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
17 § Inställda förhandlingar
Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU28
Inställda förhandlingar (prop. 2000/01:108).
Anf. 197 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! I det betänkande vi behandlar i dag,
JuU28, föreligger förslag till ändringar i rättegångs-
balken och delgivningslagen som syftar till att minska
antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål vid
tingsrätterna.
Det rör sig bl.a. om utvidgade möjligheter att dö-
ma till fängelse i den tilltalades utevaro, att meddela
uppskov med huvudförhandling i mål där den tilltala-
de är anhållen eller häktad samt att använda förenklad
delgivning i vissa fall.
Vidare föreslår utskottet att riksdagen avslår rege-
ringens förslag till ändringar i vissa forumregler, som
ett led i pågående reformering av domstolsväsendet,
att det genom förordning ska kunna bestämmas att ett
ärende om företagsrekonstruktion, skuldsanering eller
felparkering ska handläggas av en annan tingsrätt än
den tingsrätt som enligt de nu gällande reglerna är
behörig, om de båda tingsrätterna har sina domkretsar
inom samma län.
Vad beträffar det sistnämnda förslaget, att utskot-
tet ska avslå regeringens förslag till ändring i vissa
forumregler, har vi socialdemokrater reserverat oss
tillsammans med Vänsterpartiet.
Vi anser i motsats till utskottsmajoriteten att en
koncentration av handläggningen av de föreslagna
ärendetyperna skulle få flera positiva följder. Dels
skulle en tingsrätt kunna gå in och hjälpa en annan
vid överhopning av mål, dels skulle det ge domstols-
biträden möjlighet till utökade arbetsuppgifter. I dag
talar vi ofta om renodling av domarrollen likaväl som
om en förstärkt beredningsorganisation. Förslaget
skulle kunna vara ett sätt att komma en bit på den
vägen.
I motsats till vad utskottsmajoriteten säger kan re-
geringens förslag stärka de mindre tingsrätterna. Vi
socialdemokrater tror inte att dessa mål skulle läggas
ut på de mindre tingsrätterna på ett sätt som skulle
innebära en risk för utarmning av de mindre tingsrät-
terna. Nej, tvärtom kan det vara en styrka för de små
tingsrätterna dels genom, som jag tidigare framförde,
avlastning vid eventuell överhopning av ärenden, dels
genom att det kan bidra till en snabbare handlägg-
ning.
I reservation 1, tredskodom i brottmål, yrkar mo-
deraterna på att systemet med tredskodom även ska
införas i brottmål, om det inte finns anledning att
döma till strängare påföljd än fängelse tre månader.
I dag är det så att den som inte inställer sig till en
förhandling inför rätten eller underlåter att svara på
vissa förelägganden från rätten kan i dispositiva tvis-
temål - dvs. i mål där förlikning är tillåten - råka ut
för påföljden tredskodom. Tredskodomen förutsätter
att någon prövning över huvud taget inte sker, vilket
innebär att den tilltalade skulle dömas i enlighet med
åklagarens gärningspåstående utan någon som helst
prövning.
Att gå så långt som moderaterna framför i sin re-
servation, dvs. att möjlighet ska ges att döma någon
till straff trots att saken inte kunnat utredas tillfreds-
ställande genom förhör eller liknande, är inte bra ur
rättssäkerhetssynpunkt.
Till sist, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
5 och i övrigt till utskottets förslag.
Anf. 198 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Även här ska jag försöka ge ett bidrag
till en positiv tidsanvändning under kvällen.
Det finns två reservationer med moderata under-
tecknare. Det gäller för det första det förslag som vi
redovisar i reservation 1 under punkten 2 om tredsko-
dom i brottmål med förebild från det civilrättsliga
området. Vi tar helt enkelt fasta på att man ska kunna
döma även i den åtalades frånvaro där straffet är
maximerat till tre månader. Det kan förefalla dras-
tiskt, men det kan vara ett påtagligt försök att komma
till rätta med ett problem som utskottet och kamma-
ren har diskuterat många gånger, nämligen inställda
förhandlingar.
De inställda förhandlingarna skapar utomordent-
ligt stora problem vid många tingsrätter. De innebär
stora merkostnader, skapar stora praktiska problem
och leder också till stora förluster i rättssäkerheten för
många människor som får vänta på att få sin sak prö-
vad. Även om det är ett problem som kanske är mind-
re vid de små tingsrätterna - och det är, fru talman,
ett ytterligare argument för att ha många små tings-
rätter kvar - och ett större problem vid de riktigt stora
tingsrätterna, tycker vi att det finns anledning att
ganska radikalt pröva metoder med förebilder från
civilrätten.
Den åtalade har självfallet alltid möjlighet till
återvinning i ärendet, men det förutsätter, fru talman,
att den åtalade behagar komma till rättssalen. Det är
en poäng i detta att parterna då får stråla samman där.
Det är just den ena partens frånvaro som är problemet
och som förstör så kolossalt mycket, framför allt vid
de stora tingsrätterna.
Vi har för det andra varit kritiska mot en process
som har medverkat till en alltmer förenklad delgiv-
ning. Saker kan alltid förändras och förenklas på ett
antal sätt, men när det gäller delgivning tycker vi att
det är utomordentligt viktigt att den sker på ett rätts-
säkert sätt.
Det är vidare ingen tvekan om att vi tycker att det
finns starka skäl för att också öka inslaget av privata
delgivningsmän. Det fungerar utomordentligt bra och
borde kunna användas i betydligt större omfattning.
I en tredje fråga, som tidigare talare varit inne på,
finns det en socialdemokratisk och vänsterpartistisk
reservation. Det är en intressant fråga, nämligen de
förändrade forumreglerna. Vi säger nej, och en majo-
ritet har skapats för att säga nej till regeringens för-
slag. På, tror vi, ganska goda grunder tycker vi att den
möjlighet som förslaget skulle tillskapa för regering-
en att placera olika ärendetyper vid olika tingsrätter
icke är bra. Den leder i förlängningen till en ytterliga-
re möjlighet för regeringen att styra placeringen av
mål och innebär, fru talman, ytterligare möjligheter
till och hot om inskränkningar i domstolarnas frihet.
Låt mig ge några praktiska exempel. Ett antal
tingsrätter som har problemet att inte vara tillräckligt
stora och skulle då kunna "räddas" genom att rege-
ringen i sin allvishet säger att x tusen parkeringsmål
ska hanteras exempelvis vid Strömstads tingsrätt eller
vid någon tingsrätt i Norrland som nu upplevs som
liten.
Det brukar heta att det kan vara svårt att rekrytera
duktiga människor till kanske något mindre tingsrät-
ter på avlägsna orter - avlägsna från Stockholms
horisont, men nog så centrala i den orten. Tror Göran
Norlander att man skulle kunna få en större attrakti-
vitet om en tingsrätt på en mindre ort får en mycket
stor andel av felparkeringsmål? Jag ställer mig något
tvivlande.
Både av praktiska och principiella skäl säger en
majoritet klokt nog nej till detta, och det tycker vi är
utomordentligt glädjande. Man kan utan att vara allt-
för konspiratoriskt lagd ana ett mönster i det fortsatta
reformarbetet, som det så vackert uttrycks när det
gäller att lägga ned tingsrätter och stuva om i Rätts-
sverige. Reformering av rättsväsendet är ett finare
uttryck för detta.
Vi känner att detta är ett ytterligare instrument
som vi inte gillar. Därför är det utomordentligt gläd-
jande att vi har fått en majoritet i utskottet för ett klart
nej och förhoppningsvis också kan få det här i kam-
maren när vi ska rösta om detta.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 199 GÖRAN NORLANDER (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill till att börja med rätta mitt
yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt
5, inte till reservation 5.
Till Anders G Högmark vill jag när det gäller fo-
rumreglerna säga att man har ojämn måltillströmning
vid olika tider av året vid olika tingsrätter. Det kan då
vara bra att ha möjlighet att fördela inom samma län,
så att en tingsrätt som inte har så många mål kan få
överta mål.
Vi får noga följa om det visar sig att det blir dålig
kvalitet eller att bara en typ av ärenden skulle skulle
komma att överföras och då i vissa fall rätta till detta.
Anf. 200 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! Man kan säkert hitta något argument
för att regeringen i något läge där en tingsrätt har
några fler mål än någon annan skulle kunna förordna
den senare tingsrätten att ta hand om vissa mål. Jag
tror att detta är ett alltför stort ingrepp från regering-
ens sida i placeringen av mål. Jag tror inte på den här
utvecklingen, utan jag är övertygad om att vi får be-
tydligt större möjligheter att klara de här målen nära
de berörda människorna med en positiv utveckling av
rättsväsendets första instans tingsrätterna, med många
väl fungerande tingsrätter runtom i landet.
Jag är alldeles övertygad om att det här skulle
kunna bli ett första steg i att säsongsutjämna också
andra måltyper. Man skulle kunna komma fram till
ett slags säsongsutvecklingsgaranti - låt mig använda
det uttrycket - inom domstolsväsendet, och det är jag
inte alls tilltalad av. Glädjande nog tycker en majori-
tet illa om det förslaget och avvisar det.
Anf. 201 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag ska också försöka bidra till
tidsvinster här i kväll genom att bara använda halva
den anmälda talartiden.
Jag vill börja med att yrka bifall till punkten 3 re-
servation 2. I detta betänkande behandlas förslag till
ändringar i rättegångsbalken och delgivningslagen
som syftar till att minska antalet inställda huvudför-
handlingar i brottmål vid tingsrätterna. Bl.a. föreslås
att en tingsrätt ska kunna använda förenklad delgiv-
ning i de fall där den tilltalade i samband med före-
läggande av ordningsbot eller utredning av ett brott
som enligt 48 kap 13 § rättegångsbalken kunnat beiv-
ras genom föreläggande av ordningsbot fått informa-
tion om att sådan delgivning kan komma att användas
i tingsrätten i händelse av att åtal väcks.
I propositionen som föregår det här betänkandet
förelår regeringen att det genom en förordning skulle
kunna bestämmas att ett ärende om företagsrekon-
struktion, skuldsanering eller felparkering skulle
handläggas av en annan tingsrätt än den som enligt de
nuvarande reglerna är behörig om båda tingsrätterna
har sina domkretsar inom samma län.
Kristdemokraterna motsätter sig detta, tillika med
majoriteten i utskottet, vilket i dag föranleder oss att
ha ett tillkännagivande till regeringen. Det anser vi
kristdemokrater vara en framgång. Vi menar att för-
slaget hade fått till följd att regeringen fått befogen-
heter som vida överskrider vad som kan tillåtas i en
rättsstat.
Därför motsätter vi oss att regeringen ytterligare
bemyndigas att från tid till annan genom undantag
skönsmässigt förordna om var vissa typer av mål ska
handläggas. Ett dylikt bemyndigande innebär enbart
ytterligare en möjlighet för regeringen att utarma
tingsrätterna. De mindre tingsrätterna skulle få allt
färre och allt mindre mål att handlägga och till slut
rationaliseras bort. En ändring av forumreglerna
skulle också innebära ökade resekostnader för dem
som ska inställa sig i rätten. Därutöver kan det påpe-
kas att regeringen av konstitutionella skäl inte bör få
möjlighet att påverka var enskilda mål ska handläg-
gas. Vi kristdemokrater är nöjda med det beslut som
utskottet har kommit fram till.
Så övergår jag till den reservation som vi finns
med i. Kristdemokraterna har konsekvent motsatt sig
en förenklad delgivning, särskilt om en sådan ska
tillämpas i brottmål. Denna inställning grundas på
rättssäkerhetsskäl. Utskottet hävdar att saken kan
utredas tillfredsställande utan den tilltalades närvaro,
en synpunkt som vi inte håller med om.
Vi är väl medvetna om att åtgärder måste vidtas
för att minska antalet inställda huvudförhandlingar.
Vi har påtalat att en trygg och effektiv delgivning kan
komma till stånd genom anlitande av privata stäm-
ningsmän på det sätt som skedde innan förstatligandet
av delgivningen. Förstatligandet har inneburit en klar
försämring, och delgivning sker i dag inte på ett till-
fredsställande sätt. Mot bakgrund av den inställning-
en motsätter vi oss regeringens förslag om utvidgning
av tillämpningen av förenklad delgivning och reser-
verar oss mot majoritetens förslag.
Riksdagens ombudsmän avstyrker bestämt detta
förslag. Andra tunga remissinstanser som Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt och Sveri-
ges advokatsamfund avstyrker också förslaget med
hänvisning till att det inte är godtagbart ur rättssäker-
hetssynpunkt. Mot den bakgrunden förvånar ut-
skottsmajoriteten när man i betänkandet slår fast att
några invändningar av rättssäkerhetskaraktär knap-
past kan riktas mot förslaget. Ordvalet "kan knap-
past" tyder på att man inte är helt säker utan snarare
hyser en from förhoppning om att så är fallet.
Fru talman! Vi menar att man i sådana här för den
enskilde individen oerhört viktiga frågor måste se till
att göra allt för att trygga rättssäkerheten. Därför vill
vi kristdemokrater att frågan om införande av privata
stämningsmän snarast ska utredas. Vi tror att det kan
vara en framkomlig väg för att öka antalet framgångs-
rika delgivningar.
Anf. 202 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater delar inte krist-
demokraternas uppfattning här, utan vi anser att det
förslag som ligger mycket väl uppfyller kravet på
rättssäkerhet. Det är väldigt viktigt att man kan ge-
nomföra det här just för att minska antalet inställda
mål.
Anf. 203 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Vi vidhåller givetvis vår ståndpunkt
ändå, alltså att man bör utreda frågan om privata
stämningsmän, ett system som man hade innan den
här stämningsmannafunktionen förstatligades. Den
fungerar nu inte på ett tillfredsställande sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
18 § ILO-konventionerna nr 181 och 182 samt
vissa frågor om privat arbetsförmedling och be-
manningsföretag
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU8
ILO-konventionerna nr 181 och 182 samt vissa frågor
om privat arbetsförmedling och bemanningsföre-
tag (prop. 2000/01:93).
Anf. 204 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Debatter om ILO-konventioner bru-
kar inte vara några upphetsande tillställningar här i
kammaren, särskilt inte klockan tio på kvällen. Vi får
väl se om dagens debatt skiljer sig från det gängse
mönstret. ILO-konvention nr 181 innehåller bestäm-
melser om privata arbetsförmedlingar och behandlar
också uthyrningsföretag. Vad gäller själva konventio-
nen delar Moderata samlingspartiet utskottets be-
dömning att vi inte bör tillträda den. Vi delar däremot
varken regeringens eller utskottsmajoritetens uppfatt-
ning att vi eventuellt i framtiden ska tillträda konven-
tionen.
ILO-konvention 181 har ett strikt regelverk som
allvarligt skulle försvåra för privata arbetsförmed-
lingar att verka och utvecklas. Den skulle t.ex. inne-
bära att arbetsförmedlingar i framtiden förbjuds att ta
ut avgifter och kostnader av arbetstagaren. Vissa
arbetsförmedlingsverksamheter stoppas eventuellt.
Den innebär att man kanske skulle behöva införa
strikta, rigida licens- och certifieringsbestämmelser.
Vår uppfattning är att det måste råda sådana för-
hållanden att de privata arbetsförmedlingarna, där
arbetsgivarna i dag tvingas stå för driftskostnaderna,
har förutsättningar att vara konkurrensdugliga och
utvecklingsbara. De måste tillförsäkras sunda konkur-
rensvillkor mot den skattefinansierade offentliga
arbetsförmedlingen.
Mångfald på arbetsmarknaden gynnar både ar-
betstagare och arbetsgivare. Att värna om monopol
kan i alla fall inte ligga i den arbetssökandes intresse.
Därför anser vi att Sverige inte heller i framtiden bör
tillträda konventionen och att en utjämning av villko-
ren för de offentliga och privata arbetsförmedlingarna
måste vara ett anständighetskrav.
Fru talman! De svenska bemanningsföretagen har
en enastående hög tillväxt. För närvarande har de en
årstillväxt på ungefär 50 %. De sysselsätter ungefär
0,6 % av den totala arbetskraften. Det är en låg siffra
internationellt sett. Inom EU-området handlar det om
i genomsnitt 1 ½-2 % av den totala arbetskraften. Det
finns alltså goda utvecklingsmöjligheter för bran-
schen.
Bemanningsföretagen har inte bara blivit ett sätt
att finna flexibla lösningar och ta bort flaskhalsar på
arbetsmarknaden. De innebär också en väg mot fast
anställning. Bemanningsföretagen gör verkligen stor
samhällsekonomisk nytta. För att ge bemanningsfö-
retagen rimliga villkor måste det dock finnas konkur-
rensneutralitet på arbetsmarknaden. Det gör det inte i
dag. De hårt kritiserade lokala arbetscentrum som
regeringen införde i mitten av 90-talet har inte varit
konkurrenskraftiga. Det har även Riksdagens reviso-
rer påpekat.
Nu är de lokala arbetscentrumen under avveck-
ling. Det är bra. De skulle bara inte ha tillkommit.
Den socialdemokratiska regeringen borde någon gång
inse att politisk klåfingrighet och social ingenjör-
skonst är till skada för arbetsmarknaden.
Fru talman! Det finns verksamheter inom beman-
ningsbranschen som inte borde förekomma. Det är
verksamheter inom den offentliga sektorn som kon-
kurrerar under helt andra ekonomiska förutsättningar.
Det gäller t.ex. arbetsförmedlingarnas head hunting
eller AMS poolverksamhet.
Samma förhållanden gäller det statligt helägda
Lernia AB, som bl.a. bedriver uthyrningsverksamhet.
Det finns inga skäl i världen att ha en statligt ägd
affärsverksamhet med vinstkrav som sysslar med
personaluthyrning och arbetsmarknadsutbildning.
Lernia får gärna propagera för uthyrning av kom-
petent industripersonal eller för att man skriker efter
hovslagare till hundratals hästar i landet. Detta är
dock inte något som staten bör vara huvudman för.
Staten bör i stället snarast avveckla sitt ägande i Ler-
nia AB och upphöra med konkurrenssnedvridande
verksamhet. Detta anser vi att riksdagen bör tillkän-
nage för regeringen.
Jag yrkar bifall till den moderata reservationen nr
5 under punkt 6.
Fru talman! Det finns ett flertal hinder för att per-
sonaluthyrning ska kunna utvecklas och växa. När en
översyn nu görs av bemanningsbranschen inom Rege-
ringskansliet enligt riksdagsbeslut hösten 1999 bör
denna syfta till att avlägsna konkurrenssnedvridande
regler som lägger hinder i vägen för bemanningsbran-
schens verksamhet.
I lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning
av arbetskraft finns t.ex. en bestämmelse om karantän
för arbetstagare som sagt upp sig från en anställning.
Vi moderater anser att karensregeln är obefogad och
därför bör tas avskaffas.
Det är orimligt att en arbetstagare inte skulle kun-
na få hyras ut till sin förra arbetsgivare tidigare än sex
månader efter det att anställning hos denne upphört.
Speciellt drabbar detta anställda som kommer från
den offentliga sektorn. Sex månaders blockad från
landstingen, som nästan har monopol på sjukvårdan-
de verksamhet är kännbart för framför allt kvinnor,
som är en dominerande arbetskraft inom den offentli-
ga sektorn.
Anser verkligen Cinnika Beiming att det är vettigt
med denna orimliga karensregel? Bör inte en arbets-
tagare själv kunna få bestämma vem hon ska arbeta
för?
Jag ska säga några ord om ILO-konventionen nr
189, fru talman, om nya arbetstillfällen i små och
medelstora företag. Vi kan dela regeringens uppfatt-
ning om att konventionen inte ställer ytterligare krav
på svensk lagstiftning och inte bör föranleda Sverige
att vidta någon åtgärd med anledning av den.
Utskottets motiv för detta är dock väl magstarkt.
Att Sverige behöver flera små och medelstora företag
verkar alla vara överens om, men att regeringen be-
driver en politik som syftar till bättre villkor för fö-
retagande är nog inte den gängse uppfattningen - inte
hos företagarna i alla fall.
När utskottet tar upp regelförenklingar som ex-
empel blir utskottsmajoritetens skryt väl tydligt, då
just detta är ett av regeringens många misslyckanden.
Hur länge har inte Simplexgruppen arbetat utan att
prestera något värt namnet?
Andra exempel som utskottet anför är tillväxtav-
talen, som knappast har varit någon större succé.
Anmärkningsvärt är även att arbetslösheten ligger
rekordhögt under en högkonjunktur - uppemot 16 %.
Jag kan däremot instämma i majoritetstexten om
att man inser att det finns behov av infrastruktursats-
ningar och kompetensutveckling. Det är bara det att
regeringen inte har gett förutsättningar för att lösa
dessa problem. De moderata infrastruktursatsningarna
är t.ex. 15 miljarder kronor större under kommande
treårsperiod.
Det stora behovet av kompetensutveckling visar
att grundutbildningen inte håller måttet och att det
höga skattetrycket hämmar vidareutbildning.
Fru talman! Avslutningsvis delar Moderata sam-
lingspartiet utskottets uppfattning om ILO:s konven-
tion nr 182 om de värsta formerna av barnarbete, och
bifaller propositionen i denna del.
Fru talman! Jag har yrkat bifall till reservation 5
under punkt 6, men står naturligtvis bakom samtliga
moderata reservationer.
Anf. 205 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Barnarbete, bemanningsföretag och
nya arbetstillfällen i små och medelstora företag i
samma betänkande - det blir minst sagt något spre-
tigt!
Det viktigaste i betänkandet är att riksdagen före-
slås godkänna ILO-konvention nr 182 om de värsta
formerna av barnarbete. I Sveriges parlament råder
politisk enighet om detta. Jag hoppas att den konven-
tionen får en betydelse. Den bör t.ex. kunna användas
för att sätta press på Turkiet, som har en miljon bar-
narbetare, när landet söker medlemskap i EU.
Fru talman! När det gäller bemanningsföretagen
så är mönstret detsamma som vid flertalet betänkan-
den i den här kammaren. Regeringen avslår alla mo-
tioner med hänvisning till en arbetsgrupp som arbetar
med frågan i Regeringskansliet samt inom EU. Hur
många interna arbetsgrupper sitter i Regeringskansli-
et? Och med vilken hastighet arbetar de? Eller är de
enbart ett alibi för att förhindra en kraftfull opposi-
tion? När - och frågan går till Cinnika Beiming - ska
arbetsgruppen som arbetar med bemanningsföretagen
bli klar? Jag har försökt få fram ett besked, men inte
lyckats. Jag hoppas att Cinnika vet.
Eller är det EU-översynen som ska inväntas? Då
är vi framme vid 2003. Så länge ska det väl inte be-
höva dröja.
Fru talman! Sedan den borgerliga regeringen upp-
hävde arbetsförmedlingsmonopolet 1993, med Soci-
aldemokraterna som motståndare förstås, finns påvis-
bara positiva effekter. Privata förmedlingar och be-
manningsföretag har lyckats bättre med att ge lång-
tidsarbetslösa jobb och med att ge invandrare jobb,
och de har bidragit aktivt till att reducera flaskhalsar-
na på arbetsmarknaden.
I dag har alla en positiv hållning till bemannings-
företagen. År 2000 fick AMS i uppdrag av regeringen
att samarbeta med bemanningsföretagen. Det är en
intressant utveckling, men de lokala arbetscenter som
dessförinnan hade startats var förödande ur konkur-
renssynpunkt. Det är bra att regeringen har insett sitt
misstag därvidlag och nu avvecklar dessa. Det är
oerhört viktigt att en avmonopoliserad verksamhet
inte ges konkurrensfördelar jämfört med det som kan
växa ur myllan efter en avreglering. Så har dessvärre
skett. Konkurrensfrågan måste därför vara i fokus för
arbetsgruppens kommande förslag. Där ingår också
den karensregel som Patrik Norinder så förtjänstfullt
berörde.
Fru talman! När det gäller den tredje ILO-
konvention som finns i detta betänkande, angående
underlättandet av anställningar i små och medelstora
företag, så kan jag bara notera att uppfyllelsen av den
konventionen kommer att bli betydligt större med en
borgerlig regering.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla våra re-
servationer, men yrkar för tids vinnande bifall enbart
till reservation 1.
Anf. 206 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Skrivelser och propositioner från re-
geringen som bygger på ILO-konventioner och lik-
nande brukar inte utmynna i särskilt mycket arbete
eller text från utskottets sida. Men det har skett denna
gång. Det blev en hel del text i den särskilda folkpar-
timotion som väcktes. Detta berör ju så många områ-
den, som flera har sagt här, och en del är också oer-
hört viktiga.
Betänkanden innehåller alltså flera olika ärenden.
Den viktigaste delen är den som gäller att Sverige ska
tillträda konventionen som ska begränsa de viktigaste
formerna av barnarbete.
Folkpartiet välkomnar en svensk ratifikation av
ILO:s konvention 182 om förbud mot och omedelba-
ra åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av
barnarbete.
Arbetet med att värna barns situation kan aldrig
bli nog omfattande, när man ser till hur barn i många
länder i världen behandlas. Många barn tvingas att
arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland t.o.m.
fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De
flesta barn arbetar i privata hem, men andra finns i
fabriker, inom jordbruket eller t.o.m. på bordeller.
Barnen arbetar ofta under förödmjukande och farliga
förhållanden. Det finns barn som tvångsrekryteras för
deltagande i väpnade konflikter. Enligt ILO är upp-
skattningsvis 50-60 miljoner barn i världen utsatta
för dessa former av barnarbete.
Konsumenter och företag har ett betydande ansvar
när det gäller att välja produkter som inte under vid-
riga förhållanden tillverkas av barn. Vidare är det
angeläget att fler länder ratificerar denna konvention
från år 1999. Vår uppfattning är att Sverige bör verka
i denna riktning.
Enligt ILO finns det i dag i Asien, Afrika och La-
tinamerika ca 250 miljoner barn i åldern 5-14 år som
arbetar. Folkpartiet anser att allt skadligt barnarbete
bör motverkas. Det vore önskvärt att inga barn tving-
ades arbeta för att bidra till sin egen eller till sin fa-
miljs försörjning. I enlighet med barnkonventionen
bör i stället alla barn ges rätt till kostnadsfri grundut-
bildning. Samtidigt vet vi att många familjer runtom i
världen är socialt och ekonomiskt beroende av att
även barnen hjälper till med familjens försörjning.
Det är därför angeläget att skapa möjligheter för barn
att kombinera vissa former av arbete och skolgång.
Folkpartiet motsätter sig att man med hjälp av oli-
ka former av handelsrestriktioner försöker stoppa
barnarbete i olika länder. De erfarenheter som där
finns visar att barn, som på grund av sådana åtgärder
måste lämna sina arbeten, riskerar att hamna i ännu
svårare situationer och att utnyttjas mer än tidigare
och ännu hårdare.
Fru talman! Som jag inledningsvis nämnde inne-
håller betänkandet förslag inom vitt skilda områden
men det rör sig också om t.ex. privata arbetsförmed-
lingars roll samt om näringsklimatet i Sverige. Rege-
ringen säger i propositionen att Sverige för närvaran-
de inte bör biträda konvention 181 om privat arbets-
förmedling. Folkpartiet instämmer i detta men dess-
utom anser vi att det inte skulle vara aktuellt med ett
tillträde vid en senare tidpunkt.
Möjligheten till privata arbetsförmedlingar i Sve-
rige infördes under den borgerliga regeringstiden,
trots starkt motstånd från Socialdemokraterna. Efter
en trög start visar det sig nu alltmer att en rad privata
arbetsförmedlingar och personaluthyrningsfirmor har
tillkommit. Speciellt är det förmedlingar som specia-
liserat sig på ett visst yrkesområde som har skapats.
Fristående små och medelstora aktivitetscentra, pro-
duktions- och distributionsagenter, förmedlare av
kunskapstjänster - det kan gälla översättningar, inten-
sivutbildning i språk, information samt kommunika-
tion om olika branscher och yrken mellan kulturer
och länder - stödgrupper för forskare och akademi-
ker, mediefolk och konstnärer kan uppfylla en mång-
fald av skapande funktioner på en decentraliserad och
privatiserad arbetsmarknad där initiativ och ansvar
alltmer förflyttas från stora offentliga system till
individen och den lilla fristående gruppen.
Detta visar med all tydlighet att lagen fungerar
som det var tänkt. Vi har fått en mångfald på arbets-
förmedlingsområdet som gynnar såväl arbetssökande
som arbetsgivare och arbetstagare. De privata arbets-
förmedlingarna spelar en positiv roll och måste få
finnas kvar och utvecklas.
Folkpartiet önskar att fler privata förmedlingar
kan "avknoppas" från de offentliga för att ytterligare
öka individens valfrihet på arbetsförmedlingsområ-
det. Det är också viktigt att de privata arbetsförmed-
lingarna behandlas som de statliga.
ILO-konvention 181 skulle genom sitt strikta re-
gelverk allvarligt försvåra arbetet för de privata ar-
betsförmedlingarna. Därför bör konventionen inte
heller tillträdas vid ett senare tillfälle.
Fru talman! Det är inte så ofta som vi i en arbets-
marknadspolitisk debatt får tillfälle att tala om nä-
ringspolitik i vidare bemärkelse. Dagens debatt blir
härvidlag ett undantag. Folkpartiet ser dock närings-
politiken som en integrerad del av arbetsmarknads-
politiken i stort. Regeringen anser att rekommenda-
tion 189 om nya arbetstillfällen i små och medelstora
företag inte föranleder att Sverige vidtar några åtgär-
der.
Folkpartiet delar inte den uppfattningen. Sverige
har västvärldens mest konjunkturkänsliga offentliga
finanser. I kombination med storföretagsberoendet
gör det oss mycket utsatta för svängningar. Det är en
farlig situation som till sist drabbar den gemensamma
välfärden.
Vad som måste göras för att få fler företag i Sve-
rige att växa är att en företagspolitik genomförs som
syftar till att underlätta för företagandet samt till att
minska krånglet för företag. Ett sätt vore att de många
utmärkta förslag som Småföretagsdelegationen kom-
mit med i allt väsentligt genomförs. Folkpartiet har
länge krävt det; detta i kombination med andra åtgär-
der som underlättar för företagsamheten. Tyvärr har
regeringen inte hörsammat detta, trots mycket prat
och löften om reformer. "Superdepartementet", som
ju det nya Näringsdepartementet kallades efter förra
valet, har blivit en flopp. Det hade som sin viktigaste
uppgift att få fart på företagandet - något som fortfa-
rande efterfrågas men där är man i en position av
passivitet.
Förenklingsarbetet har gått i stå. Ledningen för
det hoppade av därför att arbetet var alltför byråkra-
tiskt. Mycket lite har hänt på skattesidan, trots ständi-
ga försäkringar om att "det ska vi titta på". Regering-
en tittar på dubbelbeskattningen, värnskatten, förmö-
genhetsskatten och många andra skatter som hämmar
nyföretagandet men nästan ingenting har i verklighe-
ten blivit uträttat. Under tiden växer t.ex. svartmark-
naden till ohanterlighet, som riksskatteverkschefen
uttryckte det.
Avregleringarna går trögt. På ett så viktigt område
som sjukvården har nya lagar införts som tvärtom
hämmat framväxten av ny företagsamhet. På kredi-
tområdet är det svårt för nyföretagandet, särskilt när
det gäller kvinnliga företagare.
Folkpartiet har i åtskilliga riksdagsmotioner pre-
senterat förslag om hur vi skulle kunna få fart på
företagandet och stimulera för små- och medelstora
företag. Det gäller då åtgärder som innefattar skatte-
lättnader, regelförenklingar och avregleringar. Vi
kommer att återigen presentera dessa förslag i sam-
band med budgetarbetet under detta år och i samband
med den skrivelse om förenklingsarbetet som rege-
ringen avser att förelägga riksdagen. Vi delar således
inte regeringens syn - att ingenting mer behöver
göras med anledning av ILO:s rekommendation 189.
Fru talman! Jag inskränker mig till att yrka bifall
till reservation 1.
Anf. 207 CINNIKA BEIMING (s):
Fru talman! Regeringen föreslår att Sverige ska
godkänna ILO:s konvention 182 om de värsta for-
merna av barnarbete. Arbetsmarknadsutskottet in-
stämmer i regeringens förslag. Här föreligger ingen
reservation. Detta är en mycket viktig konvention, för
det här är i grunden ett sätt att förmå världens alla
länder att ta sitt ansvar för att barn ska få vara barn,
inte arbetskraft - eller, vad som är ännu värre, vår tids
slavar.
Det är självklart att vi aldrig kan tolerera att ett
barns liv börjar släckas ut precis när det börjat. Lika
självklart är att vi som världssamfund aldrig kan vara
tysta och tiga när så oerhört många barn förlorar både
sitt människovärde och sina rättigheter. Det är just
därför som det är så angeläget att också Sverige rati-
ficerar konvention 182, som har sin utgångspunkt i
FN:s barnkonvention om förbud mot, och om ome-
delbara åtgärder för avskaffandet av, de värsta for-
merna av barnarbete.
Fru talman! I utskottets betänkande tar man även
upp ILO:s konvention 181 och rekommendation 188
om privat arbetsförmedling. Här behandlas också ett
antal motionsyrkanden från allmänna motionstiden
som bl.a. berör bemanningsbranschen.
Bemanningsföretagen har blivit en etablerad del
av den svenska arbetsmarknaden. Omfattningen av
verksamheten har vuxit, och man sysselsätter i dag ca
1 % av arbetskraften. Från att tidigare egentligen bara
ha varit koncentrerad till storstäder, främst till Stock-
holmsområdet, har branschen nu också snabbt expan-
derat i övriga delar av landet.
I samband med den lagändring som gjordes 1993
förutsattes att en utvärdering och analys av konsek-
venser skulle göras efter några år. En utredning till-
sattes därför, som i sitt slutbetänkande år 1997 peka-
de på vissa problem för branschen. Det största fråge-
tecknet gällde de anställdas situation. Man kunde
konstatera att en del av de problemen är av sådant
slag att de enligt svensk praxis ska lösas avtalsvägen.
Det var också mot den bakgrunden som riksda-
gen, på initiativ av arbetsmarknadsutskottet, hösten
1999 beslutade att uppdra åt regeringen att göra en
översyn av verksamheten. Därför har en arbetsgrupp
inom Näringsdepartementet tillsatts med medverkan
av arbetsmarknadens parter samt bemannings-
branschförbundet SPUR.
Under tiden har också ett särskilt kollektivavtal,
speciellt för branschen, tecknats mellan arbetsmark-
nadens parter där faktiskt många av de frågetecken
som har funnits har retts ut och löser en del av de
problem som uppmärksammats. Dessutom pågår för
närvarande förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter på EU-nivå om ett europeiskt avtal för just
bemanningsföretagen.
Med anledning av det arbete som nu pågår in-
stämmer utskottet i regeringens bedömning att Sveri-
ge bör tillträda konventionen. Samtidigt vill vi inte
heller föregripa de eventuella slutsatser som kan
komma från den arbetsgrupp som arbetar och föreslår
därför att samtliga motionsyrkanden avslås.
ILO:s rekommendation om nya arbetstillfällen i
små och medelstora företag behandlas också i betän-
kandet. Vi kan konstatera att ILO:s rekommendatio-
ner är allmänt hållna och till stor del redan beaktas i
svensk lagstiftning och praxis.
I vårt betänkande lyfter vi särskilt fram det viktiga
arbete som pågår med att göra det enklare att driva
småföretag. Såväl utskottsmajoriteten som regeringen
betonar att det ska drivas vidare med kraft.
Mot den bakgrunden anser utskottsmajoriteten,
liksom regeringen, att rekommendationen inte föran-
leder någon åtgärd. Därmed föreslår vi avslag på
Folkpartiets motion i den delen.
Utskottet föreslår slutligen att riksdagen godkän-
ner ILO:s konvention 182 om de värsta formerna av
barnarbete. Därmed föreslås bifall till propositionen i
den delen och att de övriga delarna i propositionen
läggs till handlingarna.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag i betänkande AU8 och avslag på samtliga
reservationer.
Anf. 208 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra utskottets ta-
lesman kan slå fast att vi är ense om den stora frågan
om att, som Cinnika Beiming uttryckte det, barn ska
få vara barn och att det är viktigt att avskaffa de
värsta situationerna för barn i många länder. Men jag
tror att det går att göra en del mer än att bara göra
uttalanden, t.ex. genom att driva demokratifrågor, att
verka för den fria debatten, som också avslöjar de
trista och hemska interiörerna. Där har Sverige själv-
fallet och för övrigt också EU ett stort ansvar. Det
finns vissa EU-länder som har nog så koloniala sätt
att se på en sådan situation.
Det är intressant med den deklaration som Cinni-
ka Beiming gör när det gäller bemanningsföretag osv.
Hon säger att det har blivit en etablerad del, det har
vuxit, det har varit koncentrerat till storstäderna men
växer nu på annat håll. På något sätt gränsande till
förnöjsamhet konstaterar en socialdemokratisk tales-
man: Borta är den tid då man jagade bemanningsfö-
retag, med ofta kvinnor verksamma, och släpade dem
inför domstol. Det är väl att vi har kommit ifrån det i
Sverige.
Vi tycker att man skulle ha en generösare attityd
till en sådan här verksamhet. Även om det inte kom-
mer att bli den stora delen är det ett intressantare
referensobjekt att också alternativ kan finnas med då
arbeten förmedlas. Då tror jag inte det räcker att ha
den attityd som man kunde spåra hos Cinnika Bei-
ming, nämligen att regeringen många gånger väljer
att vänta och se.
Anf. 209 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! När det gäller bemanningsföretagen
pågår ett arbete där faktiskt vissa arbetsmarknadens
parter och Bemanningsbranschförbundet diskuterar
och ser över bemanningsföretagen. Jag utgår från att
man gör det ifrån olika perspektiv. Men vårt initiativ
från oss i arbetsmarknadsutskottet var med anledning
av att det i en utredning konstaterades att människor
som jobbar i bemanningsföretagen har det osäkert
vad gäller löne- och anställningsvillkor, vilket man
till stor del har kommit till rätta med genom det kol-
lektivavtal som tecknades förra året, något som är
väldigt positivt för bemanningsbranschen.
Anf. 210 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill ta fasta på det som Cinnika
Beiming sade om att det skulle göras enklare för
företagsamheten och att de frågorna skulle drivas
med kraft. Jag förutsätter, fru talman, att det är något
annat än vad som hittills har skett från Näringsdepar-
tementet, där mycket har gått i stå den sista tiden. Så
det kan vara ett bra budskap från denna debatt.
Det visade sig när det gäller bemanningsföreta-
gen, där man nu får möjlighet till skilda arbetsgivare,
att också löneutvecklingen blir bättre. Det är bra att
det har blivit ett kollektivavtal. Vi hyllar ett sådant
upplägg, men det är en väldig styrka att kunna ha mer
än en arbetsgivare. Därför är det så viktigt att de
offentliga monopolen får goda referensobjekt. Det
kommer både de privata företagen och den offentliga
verksamheten och dess anställda att ha glädje och
nytta av.
Anf. 211 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! Elver Jonsson tog upp många olika
frågor i samma replik. Jag tänkte nöja mig med att
hålla mig till småföretagarna. Jag håller med Elver
Jonsson om att det inte är så ofta vi diskuterar de
frågorna i arbetsmarknadsutskottet och att vi kanske
tangerar att lite inkräkta på deras område.
Förra veckan lämnade Näringsdepartement en
benchmarking-rapport som är den andra i raden av tre
som man har tänkt att lämna. Den är en jämförelse
mellan Sverige och de olika OECD-länderna där vi
kan se vad vi har för svaga sidor och vad vi har för
positiva sidor. En av de saker som framkom, och som
också tidigare har visat sig i olika rapporter, är att
små företag i Sverige i regel inte upplever något hin-
der för företagande jämfört med andra länder. Likväl
är vi överens om att arbetet med regelförenklingar
måste få fortsätta.
Anf. 212 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag riktade en fråga till Cinnika Bei-
ming i mitt anförande, och jag saknar fortfarande ett
svar: När kommer den arbetsgrupp som arbetar med
bemanningsföretagsfrågorna att vara klar?
Anf. 213 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga till Maria
Larsson att anledningen till att jag inte svarade på
några frågor i mitt anförande var att jag ville ägna tid
åt den mycket viktiga barnkonvention som vi föreslår
att vi ska godkänna. Den förtjänar uppmärksamhet i
denna kammare.
Som svar på Maria Larssons fråga ska jag medge
att det inte, vad jag erfarit, finns något stoppdatum.
Men det beror naturligtvis också på att det här en
arbetsgrupp som har fått uppdraget att följa utveck-
lingen och se över de olika problem som har upp-
märksammats vad gäller branschen. Man är också
intresserad av att veta vad som kommer fram i dis-
kussionerna på EU-nivå vad gäller arbetsmarknadens
parter inom bemanningsföretagen. De diskussioner
som förs där kommer förmodligen att leda till ett
kollektivavtal på EU-nivå. Man avvaktar det i arbets-
gruppen i Sverige också.
Anf. 214 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Svaret tycker jag indikerar precis det
som jag har farhågor om, att många av arbetsgrup-
perna rör sig i snigelfart. Jag tycker att det är ganska
otillfredsställande att inte de interna arbetsgrupperna
också får ett slutdatum. Jag tycker att det vore heder-
samt om man hade en deadline. Jag kan förstå att man
vill avvakta EU:s arbetsgrupp, men då handlar det om
ett tidsperspektiv där vi är framme vid 2004 innan vi
kan få någonting på bordet i svensk riksdag. En EU-
process tar i regel tre år. Man startade det här år 2000.
Är det vad vi har att förvänta oss?
Anf. 215 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! Maria Larsson hade i sitt anförande
synpunkter på att det fanns väldigt många arbets-
grupper på Näringsdepartementet och inom regering-
en totalt sett. Då måste vi påminna oss själva om att
just den här arbetsgruppen kom som ett initiativ från
oss i arbetsmarknadsutskottet. Det är möjligt att vi i
det läget var otydliga, men meningen är inte att ar-
betsgruppen ska slutföra sitt uppdrag i och med att de
har ett antal frågor att ta ställning till utan faktiskt
också följa utvecklingen, följa upp vad som händer
efter det kollektivavtal som tecknades i Sverige förra
året och vad som händer på EU-nivå. Det är av den
anledningen väldigt svårt att ge något slutdatum. Men
jag tror att vi med gemensamma krafter kan höra med
Näringsdepartementet när man har tänkt att arbets-
gruppens arbete ska vara avslutat.
Anf. 216 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Cinnika Beiming nu
tar sig tid att svara på min fråga om karensregeln, att
en arbetstagare inte ska kunna hyras ut till sin förra
arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att
anställningen har upphört. Det har bäring på framför
allt kvinnors situation på arbetsmarknaden. Anser
Cinnika Beiming att det är en vettig regel att man ska
behöva vänta så länge och utestänga kvinnor från
arbetsmarknaden? Ska kvinnor själva inte kunna
bestämma vem man vill arbeta hos?
Anf. 217 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! Om jag har läst historien rätt är just
karensregeln någonting som man valde att inte ta bort
under den borgerliga regeringen när man genomförde
lagändringen 1993. Man måste ha gjort det valet
därför att man någonstans tyckte att regeln var bra.
Via den tillsatta arbetsgruppen har jag hört att
man diskuterar just frågan om karensregeln. Då vore
det olyckligt om riksdagen redan nu skulle ge rege-
ringen till känna i den riktningen. Vi borde snarare
avvakta och se vad som sker i den arbetsgrupp som
jobbar med frågan.
Anf. 218 PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Cinnika Beiming skulle kanske kunna
redogöra för sina personliga åsikter i frågan. Vi från
Moderata samlingspartiet anser att denna regel bör tas
bort, och att det borde ges regeringen till känna.
Jag kanske inte kan kräva att få besked från soci-
aldemokraternas talesman den här gången, men vad
tycker Cinikka Beiming om det här? Är det bra att
denna regel tas bort eller inte?
Anf. 219 CINNIKA BEIMING (s) replik:
Fru talman! Mina personliga åsikter är tämligen
ointressanta i det här sammanhanget med tanke på att
många är intresserade av vad arbetsgruppen kommer
fram till och med all respekt för de diskussioner som
pågår där.
Sedan vill jag ärligt säga att anledningen till att
den här regeln finns också har att göra med att man
inte vill att arbetsmarknaden inte ska bli för ryckig.
Vem vinner på att ett antal personer från samma ar-
betsplats försvinner ena dagen, kommer tillbaka nästa
dag och har en annan arbetsgivare, men har en helt
annan lönesituation än tidigare? Vad blir det för ar-
betsklimat på den arbetplatsen?
Men, som sagt, låt oss avvakta vad arbetsgruppen
kommer fram till. Såvitt jag vet är den här frågan
aktuell för gruppen att diskutera för tillfället.
Anf. 220 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Här behandlas olika frågor, men det
är en som är verkligt viktig, och det är ILO-
konventionen 182 om de värsta formerna av barnar-
bete. Riksdagen kommer väl att godkänna den på
grundval av ett enigt utskott, och det tycker jag är
väldigt viktigt.
Mer är en kvarts miljard barn utnyttjas som ar-
betskraft, oftast på det vidrigaste sätt med prostitu-
tion, gruvarbete, plantagejobb, mattvävning, sko- och
klädtillverkning - ja, listan är lång.
ILO-konventionen är ett väldigt viktigt instrument
i kampen mot exploatering och kränkning av barn.
Men det är bara ett instrument.
Nu gäller det att få fram handlingsprogram. Det
gäller att få fram bistånd för social utveckling i tredje
världen. Det gäller att få fram lagstiftning, inte bara i
den tredje världen, utan också i många industriländer.
Det gäller att få fram uppförandekoder för nationella
företag. Fackliga organisationer kan driva arbetet
vidare.
Som konsumenter i den rika världen på en alltmer
globaliserad marknad har vi ett stort ansvar. Vilka
billiga varor är frukten av barns arbete under
omänskliga arbetsvillkor? Vilken turistresa har bar-
nexploatering som grund? Vilka svenska företag
agerar klanderfritt?
Solidaritet kan utövas i kraft av konsumentmakt,
information, bistånd, rättvisa handelsvillkor, fackliga
aktioner och nationella påtryckningar. Det mest vid-
riga med kapitalismens avarter - men det är inte bara
under det systemet som barnarbete förekommer - är
när profitintresset hävdas till vilken kostnad som
helst, inklusive barns liv och hälsa.
Därför krävs konventioner och lagstiftning. Där-
för krävs politisk och facklig kamp över alla gränser
för att hävda människovärdet och demokratins prin-
ciper.
Jag fick själv under många år lära mig hur reali-
teterna ser ut när jag jobbade i Latinamerika. Jag har
sett alltför många barn sugas ut och missbrukas för att
kunna vara förnöjsamma. I kampen för barnens
mänskliga rättigheter är ILO-konventionen viktig. Må
den ratificeras i hela världen! Jag yrkar bifall till
förslaget i betänkandet.
Så något om privata arbetsförmedlingar.
Jag vill slå fast den offentliga förmedlingens be-
tydelse. Den är ett instrument för målen i arbetsmark-
nadspolitiken. Där finns insyn, information, offent-
lighet, vägledning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Där finns det en kontroll som är demokratiskt styrd.
Denna kontroll finns överallt i varje kommun, så har
vi beslutat. Platsanmälan är obligatorisk. Man har
tillgång till de lediga jobben.
Och glöm inte hur de privata förmedlingarna
startade! Glöm inte de privata svartförmedlarna! Folk
sökte, folk betalade mellanhänder för att ta sig ur
arbetslöshetens strupgrepp. Folk med dålig utbildning
korttidsanställdes och hyrdes ut. Rättstryggheten var
obefintlig. Olyckor inträffade på många arbetsplatser.
Nu krävs det mer. Specialistförmedlingar kan vara
bra som komplement - många drivs i facklig regi.
Men det är inte bara bra. Jag vill varna något för dem.
De kan innebära inlåsning. Tillhör man ett yrke söker
man bara på sin yrkesförmedling. Det finns också
nackdelar med yrkesförmedlingar, men det kan vara
bra med den specialisering som sker.
Jag tycker inte att det ska förekomma att man
måste betala för att få jobb förmedlade. Moderaternas
och Folkpartiets reservation nr 2 talar om den offent-
liga förmedlingens monopol och osund konkurrens
för att förmedlingens tjänster är kostnadsfria och
finansieras med skattemedel. Det är till att helt sakna
sociala ambitioner, vill jag säga.
När det gäller uthyrningsverksamheten vill vi i
majoriteten avvakta resultatet av den granskning som
vi har beställt och som vi hoppas ska ta upp flera av
de frågor som är viktiga. Det kan gälla auktorisation,
avtalsvillkor och arbetsrättsliga aspekter. Det finns
fokus på de anställdas villkor. Men det kan också
handla om konkurrensvillkor och annat. Jag tycker
också, Maria Larsson, att det vore bra om gruppens
arbete kunde avslutas ganska snabbt, precis som jag
tycker om många av departementets arbetsgrupper.
Bemanningsbranschen expanderar oerhört snabbt.
Där är det rekordtillväxt. Man verkar inte störas av
konkurrensproblem. Arbetsvillkoren verkar inte vara
särskilt dåliga. Man uppnår vissa syften, t.ex. flexibi-
litet. Man tillgodoser behovet specialistkompetens
och kapar beläggningstoppar. Det kan vara en rekry-
teringsväg för dem som ännu inte har kommit in på
arbetsmarknaden. Det är bra. Det är den verkliga just-
in-time-arbetsmarknaden.
Men det finns också sådant som är negativt. Det
finns negativ stress. Har jag ett jobb i morgon, eller
har jag inte det? Och var har jag det i så fall? När ska
jag jobba?
Det var en stor seger förra året när LO-avtalet som
fick efterföljare i och med HTF:s förbättrade avtal
innehöll villkor som gav någon trygghet och frihet för
de anställda. Det finns verkligen risk för en negativ
stress.
För en vecka sedan publicerade Arbetsmiljöverket
en jättestor undersökning som man har genomfört.
Man har gjort en bred inspektionsinsats på 37 arbets-
platser. 30 av de 37 företagen fick anmärkningar.
80 %, Patrik Norinder, av företagen fick miljöan-
märkningar. En femtedel klarade sig.
Det handlade om bristfälliga rutiner, bristfällig
policy, anställda saknade forum för information och
samverkan. Det fanns massor av problem, och jag är
inte förvånad. Men personalen trivdes också på
många håll. Många ansåg att de hade ett bra person-
ligt stöd. Det är både bra och dåligt. Det är inte bara
svart eller vitt. Ni målar bara den vita sidan. Försök
att vara något nyanserad!
När branschen började var affärsidén snarast att
utnyttja a-kassefinansiering vid dödtid. När det inte
var någon beläggning fick folk stämpla. Det fanns
ingen lönetrygghet, inga vettiga avtalsvillkor, ingen
reglering av personalpolitiskt ansvar, inget arbets-
miljöansvar.
Men massarbetslösheten gjorde att det var goda
tider för arbetsgivaren. Facken var väldigt kritiska. Vi
i arbetarrörelsens partier påpekade bristerna, och det
var då som kravet på auktorisation vid uthyrningar
kom till. AMS klargjorde sina villkor att inte leverera
branschstöd via a-kassan. HTF och LO drev sina
rättvisa villkor. Vad gjorde ni i borgerligheten - utom
Centern faktiskt -, ni som nu frossar i era reservatio-
ner? Var fanns omtanken om de anställda? Fanns det
inga bekymmer om arbetsmiljön? Fanns det inga
bekymmer om lönetryggheten i Folkpartiet? Nej.
Riksdagsrevisorerna har nu tittat på konkurrens-
villkoren, AMS-anknutna aktiviteter och lokala ar-
betscenter. De är av liten omfattning, de är under
avveckling och AMS aktuella föreskrifter föranleder
ingen kritisk kommentar. Det finns ingen anledning
att ytterligare granska verksamheten, är slutsatsen.
Finns det verkligen anledning att prestera åtta reser-
vationer i det läget?
Vad gör Lärnia, som jag tror det var Patrik Norin-
der som tog upp. Vad är det för verksamhet? Vet
Patrik Norinder det? Man gick in och öppnade en
egen bransch. Det fanns inga uthyrningsföretag inom
industrin. Men man hade kompetens, man hade folk.
Det är ingen gräddfil. Det är rent kommersiella vill-
kor. Verksamheten pågår i en separat enhet. Den är
lönsam. 70 % av de som är där har utländsk bak-
grund. 2 000 personer togs in i verksamheten förra
året. Två tredjedelar gick ut, framför allt i nya jobb.
Det är en utomordentligt bra verksamhet på ett områ-
de där privata verksamheter över huvud taget inte
fanns och där jag inte ser någon konkurrensstörning.
Bra resultat. Affärsidén är faktiskt att bli av med sitt
folk för att de ska få anställningstrygghet.
Patrik Norinder skrattar. Men han sade faktiskt att
han inte förstod vad de sysslade med. De är unika på
det här sättet. Om Patrik Norinder menar att det är en
så dålig verksamhet, försök då prestera argument för
att den är dålig. Jag har nu givit siffror på vad den
faktiskt har klarat av. Vad den däremot inte har gjort
är att snedvrida konkurrensen. Det finns inga sådana
belägg.
Men det finns också andra problem som ni borde
bekymra er över. Vid arbetskraftsbrist och flaskhalsar
är det lätt att göra pengar just på bristerna, just på
köerna. Se på stafettläkarna! I Svenska Dagbladet
kunde man häromdagen läsa att 150 distriktsläkare
hoppat av sina ordinarie jobb på vårdcentralerna förra
året. Inte konstigt. Lönen gick från 40 000 kr i måna-
den till 100 000 kr. Man kan sko sig när det är brister.
Det har man alltid velat.
Så här kan det bli på område efter område. Lärar-
na kanske, och vem kommer härnäst? Därtill företag
som exploaterar bristerna. För patienten är det dålig
kontinuitet, för landstingsekonomin är det katastro-
falt. Men visst kan uthyrningsföretaget Läkarstafetten
AB gå bra. Visst kan läkaren som löntagare sägas
göra ett jätteklipp. Men ändå ser moderaterna och kd
inget skäl, inget problem, med att ta bort karensregeln
på sex månader. Det underlättar så att det inte finns
några problem med att hoppa av jobbet, utnyttja
bristen, fördubbla lönen och sko sig på vårdorganisa-
tionens och patientens bekostnad. Jag är mycket för-
vånad över den lättsinnigheten.
Som sagt, fru talman, är allt inte svart eller vitt i
dessa sammanhang. Det finns motstridande intressen.
Men för de borgerliga partierna verkar allt enkelt:
Släpp företagen fria, gynna det alldeles enskilda
vinstintresset, så får allt annat bli restposter.
I sanningens namn är ni inte med på alla reserva-
tioner allihop. Bara moderaterna är hundraprocentiga.
De är med på alla åtta reservationerna. Centern är inte
med alls. Min högaktning, Centerpartiet.
Bifall till utskottets förslag, fru talman!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
19 § Redogörelse för steriliseringsfrågan i Sve-
rige åren 1935-1975
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU14
Redogörelse för steriliseringsfrågan i Sverige åren
1935-1975 (skr. 2000/01:73).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
20 § Bidrag vid korttidsstudier och vissa andra
studiestödsfrågor
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU18
Bidrag vid korttidsstudier och vissa andra studi-
estödsfrågor (prop. 2000/01:107).
Anf. 221 PER BILL (m):
Fru talman! Timmen är sen. Det är ett intressant
betänkande ur flera synvinklar, men för att vi ska
hinna med under de knappt 25 minuter vi har på oss
innan kammaren stänger för kvällen ska jag dra ned
mina tio minuter till två.
Det här är ett intressant betänkande ur två syn-
punkter. Det är egentligen två saker som tas upp.
För det första vill man överföra ansvaret för kort-
tidsstudiestöd till två stycken socialdemokraterna
närstående fackförbund, LO och TCO.
För det andra vill man ytterligare lappa och laga
lite grann på det ur vår synvinkel ohållbara studieme-
delssystem som redan innan det sätts i sjön måste
lappas ett par gånger till.
Många av de lappningar och lagningar som görs
innan båten ska sättas i sjön i sommar är bra. Visst är
det bra att man har kommit på att det är dumt att ta
bort möjligheterna att studera med studiemedel för
41-åringar och äldre. Det är utmärkt.
Visst är det bra att man kommit på att tolvtermins-
regeln slår väldigt hårt mot läkarstuderande som
kanske har haft någon annan erfarenhet på universi-
tetet tidigare.
Fru talman! Jag skulle vilja prata länge om ett
bättre studiemedelssystem, men jag ska ägna den sista
minuten åt det jag tycker är principiellt mycket tvek-
samt i propositionen, nämligen att man överför myn-
dighetsutövning, att man låter två stycken socialde-
mokraterna närstående fackförbund använda skatte-
betalarnas pengar och dela ut dem till de personer
som de tycker ska ha dessa korttidsstudiestöd.
Särskilt oroande är detta eftersom det finns flera
andra fackförbund, Ledarna, Syndikalisterna och
kanske ännu fler, som också skulle ha nytta av att
kunna dela ut den här typen av korttidsstudiestöd.
För mig ser det här ut som en tidig present till So-
cialdemokraternas två största finansiärer när det nu
drar ihop sig till val.
Jag vill innan jag går ned från talarstolen, fru tal-
man, yrka bifall till reservation 1 till betänkandet.
Anf. 222 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag kommer också att korta av mitt
anförande till cirka tre minuter.
Vi samtalar om korttidsstudiestödet som finns till
för att sporra människor med mycket låg utbildnings-
nivå att delta i kortare kurser, t.ex. via studieförbund,
för att detta senare förhoppningsvis ska locka dem till
fortsatta studier.
Stödet består av en fast summa pengar som i hu-
vudsak ska fungera som ersättning för förlorad ar-
betsinkomst. I betänkandet föreslås bl.a. att LO och
TCO ska fördela en del av bidragen. Regeringen
väljer att göra dessa två fackliga organisationer, LO
och TCO, till myndigheter, vilket är mycket anmärk-
ningsvärt.
Propositionen om korttidsstudiestödet är en hop-
blandning av fackliga uppgifter och myndighetsutöv-
ning. Enligt vår mening är det fullkomligt oaccepta-
belt att låta facket fördela statliga medel eller skatte-
betalarnas pengar. Vi kan inte förstå hur Miljöpartiet
kan gå med på detta. Men jag hoppas att Gunnar
Goude kan förklara det i sitt anförande.
Varför ger man dessutom denna rätt enbart till två
regeringen närstående fackliga organisationer, LO
och TCO? En fråga som omedelbart infinner sig hos
mig är: Hur kommer dessa två organisationer att
behandla ansökningar om korttidsstudiemedel från
individer som tillhör en annan facklig organisation
eller kanske inte alls är fackligt anslutna? Har dessa
över huvud taget rätt att ansöka om ett korttidsstudi-
estöd hos LO och TCO? Vad finns det för garanti att
dessa ansökningar får en objektiv behandling? Kan
jag som icke LO- eller TCO-medlem gå till LO eller
TCO och begära att få ett korttidsstudiestöd för att gå
en kurs hos ett studieförbund som inte har någon
koppling till LO eller TCO? Det vore mycket intres-
sant att få ett besked från socialdemokraterna om
vilken text i betänkandet som garanterar mig rätten att
få korttidsstudiestöd eller själv välja studieförbund.
Även Lagrådet är oroat över propositionen och
skriver: "Särskilt anmärkningsvärt är att det inte sägs
något om huruvida centralorganisationernas beslut
skall vara överklagbara och således kunna överprövas
av allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller
frågan om organisationerna skall ha rätt att rikta åter-
krav mot den som felaktigt uppburit bidrag. Regler
om återkrav är av betungande art och bör därför vara
exakta och helst finnas i en lag."
Fru talman! Återigen ser vi ett ogenomtänkt för-
slag från regeringen. Vi kan med fog anta att lappan-
det och lagandet kommer att fortsätta.
Kristdemokraterna har tillsammans med Modera-
terna, Folkpartiet och Centerpartiet reserverat sig mot
utskottsmajoritetens förslag att vissa fackorganisatio-
ner får överta förvaltningsuppgifter och myndighets-
utövning som tidigare varit en del av Utbildningsde-
partementets verksamhetsområde.
Fru talman! Kristdemokraterna har också i en
motion med anledning av propositionen lyft fram
några andra brister i studiefinansieringssystemet som
omedelbart behöver rättas till. Vi är med på fyra re-
servationer. Det handlar om möjligheten till dispens
från tolvterminersregeln vid beviljande av studieme-
del. Det handlar också om möjligheten och rätten att
få studiemedel vid folkhögskolestudier. Till sist vill
vi lyfta fram att en översyn av återbetalningskraven är
nödvändig. Det finns stor risk att de hårdare kraven
på återbetalning kommer att innebära att äldre, låg-
avlönade och deltidsarbetande kvinnor kommer att
dra sig för att studera även om behov och vilja finns.
Fru talman! Självfallet står jag bakom samtliga re-
servationer där kristdemokrater finns med, men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservation 6 under punkt 5.
Anf. 223 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag har också tänkt fatta mig väldigt
kort.
Det har visat sig att den absolut viktigaste faktorn
för att minska den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning är studiemedelssystemet. I dag vet vi att
vissa grupper inte är intresserade eller har väldigt
dåliga grunder för att söka sig till de högre studierna.
Tyvärr löser inte regeringens förslag till studie-
medelssystem den sociala snedrekryteringen. Många
frågar sig nu återigen om det inte var ett väldigt bra
förslag som skulle komma och vad som hände med
den bidragsdel som skulle bli så stor - man märker att
den inte blir det.
Att systemet inte är bra kan vi se tydligt här i dag,
när man redan nu försöker plåstra på och lappa ihop
de sår som börjar komma upp, redan innan man ens
har satt det här i sjön och kommit i gång ordentligt.
Det är väl ett tydligt tecken på att systemet inte är
hållbart i längden över huvud taget.
Det är därför som vi i Centerpartiet har sagt att vi
vill avslå propositionen. Vi fortsätter i stället med
vårt studiemedelssystem, som vi har satsat väldigt
mycket på. Vi har en 50-50-princip: 50 % bidrag och
50 % lån. Det innebär att det blir 30 % mindre skuld-
sättning för studenterna. Då har vi också fått ihop ett
höjt fribelopp.
Fru talman! Jag tycker också att det är viktigt att
man ser över tolvterminersregeln, så att de som vill
studera vidare eller märker att de har kommit in på fel
utbildning har möjlighet att studera även längre än de
tolv terminer som regeringen har föreslagit.
Slutligen är förslaget i propositionen att låta de
fackliga organisationerna LO och TCO ha hand om
fördelningen av bidrag till korttidsstudier oerhört
besynnerligt. Det motsätter vi oss.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 un-
der punkt 3.
Anf. 224 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Det studiestödssystem som börjar
gälla i år var Folkpartiet kritiskt mot i många delar.
Vi tyckte bl.a. att totalbeloppet måste höjas så att
möjligheterna måste bli generösare att arbeta vid
sidan av studierna utan att förlora studiestödet. Det
finns också en del övergångsproblem som man försö-
ker rätta till i dagens proposition och betänkande. En
del förändringar är välkomna, men det finns en hel
del som vi liberaler har en annan uppfattning om.
Vi vill säga nej till att fackföreningar ska dela ut
statliga studiemedel. Vi vill ha generösare regler för
förlängt studiemedel. Vi vill att servicen från Centrala
studiestödsnämnden ska bli bättre.
En sak som Folkpartiet reagerade kraftigt mot var
att överförandet av myndighetsutövning till de fackli-
ga organisationerna LO och TCO inte föregicks av en
lagrådsprövning. Därför yrkade jag i utbildningsut-
skottet att ärendet borde gå till Lagrådet, vilket också
skedde. Lagrådets yttrande innebär en svidande kritik
av propositionen. Lagrådet säger att det är omöjligt
att bedöma hur rättssäkerheten för individer kommer
att se ut. Frågan om individens möjlighet att överkla-
ga är inte utredd, vilket Lagrådet betecknar som sär-
skilt anmärkningsvärt. Lagrådet säger helt enkelt att
det är omöjligt att bedöma hur förslaget förhåller sig
till rättssäkerhetens krav.
Själva grundtanken att LO och TCO ska få överta
myndighetsutövning när det gäller korttidsstudiestöd
är främmande för oss liberaler. Frågan är varför inte
SACO, Syndikalisterna eller SAF också får detta. Ett
system där arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer
tar över statliga uppgifter brukar man kalla korporati-
vism. Det vill inte vi liberaler ha, inte heller i liten
utsträckning.
Fru talman! Vi är också missnöjda med att man
inte är generösare med dispensregler från tolvtermi-
nersregeln. Det drabbar många. Det drabbar forskare,
läkarstuderande och många målmedvetna studerande.
På grund av den sena timmen och på grund av att
vi vill hinna med ärendet i kväll nöjer jag mig med
denna korta sammanfattning av vad Folkpartiet tyck-
er. Sammanfattningsvis saknar jag alltså en föränd-
ring av den hårda tolvterminersregeln. Jag saknar en
förklaring till varför fackliga organisationer ska ta
över statliga uppgifter. Jag saknar ett förslag om
effektivisering av Centrala studiestödsnämnden.
Jag nöjer mig nu med att yrka bifall till reserva-
tion 1 under punkt 1 och reservation 5 under punkt 4.
Anf. 225 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Precis som övriga talare har jag am-
bitionen att hålla ett mycket kort anförande och bara
göra några få principiella nedslag i detta angelägna
betänkande.
Till en början yrkar jag bifall till utskottets förslag
i dess helhet.
Jag tycker att de reservationer som finns ska av-
slås och avvisas av kammaren när vi kommer till
omröstning.
Det här betänkandet behandlar en fortsättning på
den genomgripande förändring och förbättring av
studiestödet som just nu pågår i Sverige. Det är ett
kraftigt förbättrat studiestöd, förbättrade möjligheter
för vuxna att studera och i denna del också ett förbätt-
rat korttidsstudiestöd. Det är angeläget, inte minst
mot bakgrund av hur vi ser på samhällsutvecklingen
och arbetsmarknadsutvecklingen, hur viktigt det är att
fler får möjlighet att studera.
Det är av det skälet som vi socialdemokrater har
drivit linjen att både göra kraftiga vuxenutbildnings-
satsningar genom Kunskapslyftet och kraftigt expan-
dera högskolan med över 100 000 platser. Sådan är
samhällsutvecklingen, och då får vi se till att undvika
nya klyftor och ge fler möjlighet att studera vidare.
Det är i dag fler som läser i forskarutbildning i Sveri-
ge än det var som läste på gymnasieskolan i slutet på
50-talet. Det är en ganska bra bild av vad som just nu
sker i Sverige.
Den här gången är det, som sagt var, korttidsstu-
diestödet som kanske är det mest angelägna i propo-
sitionen och betänkandet. Det är ett klassiskt stöd -
klassiskt därför att det har varit viktigt att ge fler
möjligheter att prova på studier, att kortutbildade ska
kunna rekryteras till studier och våga chansa och våga
pröva på vad det kan innebära. Det här har vi breda
erfarenheter av i svensk vuxenutbildning, inte minst
under de senaste årens omfattande vuxenutbildnings-
satsningar inom Kunskapslyftet. Vi har där sett hur
viktigt det har varit att kunna gå runt, inte minst med
hjälp av de fackliga organisationerna, och på det
sättet rekrytera människor till att våga ta de första
stegen till vuxenutbildning för att sedan kanske läsa
längre utbildningar.
Fackligt uppsökande, vägledning och inte minst
vikten av att ha flexibelt studiestöd är nyckelord i den
reformering som nu sker av studiestödet. Det är vik-
tigt för att ge fler kortutbildade en möjlighet att utbil-
da sig.
Nu gör vi det här ännu mer flexibelt genom att vi
överför korttidsstudiestödet inte på en central myn-
dighet, CSN, utan på Sisus, TCO och LO, som får
förtroende att hantera denna myndighetsutövning.
Jag vet inte om jag ska tacka Per Bill, men jag
tycker att det känns hedrande att höra att han gör
bedömningen att både TCO och LO är socialdemo-
kratin närstående organisationer. Med tanke på att de
inrymmer cirka fyra miljoner människor är det ett
välkommet tillskott. Nåväl - det får vara som det är
med det. Jag tycker att det är viktigt att det är två
starka centralorganisationer, som organiserar nästan
halva Sveriges befolkning, och därmed också har ett
brett kontaktnät ut på arbetsplatser och ut på arbets-
marknaden.
Det är ingen nyhet att denna reform ska genomfö-
ras. Det aviserades i studiestödspropositionen för
länge sedan och även i budgetpropositionen, men det
var först nu som oppositionen vaknade till och krävde
att detta skulle granskas av Lagrådet.
Då är gången sådan i riksdagen att vi inte oppone-
rar oss mot det. Självklart ska Lagrådet kunna titta på
detta. Lagrådet uttalar att det inte från grundlagssyn-
punkt möter några hinder att överlåta myndighets-
utövning på t.ex. en centralorganisation inom fackfö-
reningsrörelsen eller på, för att dra andra paralleller,
kyrkliga organisationer eller liknande. Det institutet
finns i Sverige, och vi har använt det vid flera tillfäl-
len.
Det är knappast vad jag skulle vilja kalla en svi-
dande kritik, men det är klart att oppositionen blir
orolig. Om det hänför sig till bristande erfarenhet av
fackligt arbete och uppsökande verksamhet eller om
det bara beror på att man genuint och ryggmärgsmäs-
sigt är tveksam till att de fackliga organisationerna får
möjlighet att vara med och påverka och bidra till
samhällsutveckling ska jag låta vara osagt. Men för
att lugna oppositionen ska jag säga att vi under ut-
skottsbehandlingen var noga med att ändå i betän-
kandet klargöra vad som står i 1 kap. 9 § i regerings-
formen om saklighet och opartiskhet och om objekti-
vitetsprincip och likhetsprincip. Jag tror att detta
torde undanröja de tvivel och funderingar som Erling
Wälivaara hade om att han skulle bli illa behandlad
om han skulle söka detta stöd.
Möjligtvis var förslaget att man skulle använda
sig av SACO inte vidare lyckat vare sig från kd:s eller
Folkpartiets sida. Där finns mig veterligen inte så
ruskigt många kortutbildade.
Talet om nykooperativism är kraftigt överdrivet.
Jag ser det som en ganska naturlig del i den svenska
modell vi har att vi använder oss av organisationer
och ser till att de medverkar till att fler får möjlighet
att studera vidare. Vi garanterar saklighet och opar-
tiskhet med lagregler och med tillsyn.
Övriga förslag i propositionen gäller klargörande
kring övergångsbestämmelser i nya studiestödet, ökad
möjlighet att få studielån efter 41 års ålder och nya
övergångsregler när det gäller längsta tid för studie-
medel. Det är angelägna och välkomna förslag som
regeringen kommer med och som vi i utskottsmajo-
riteten ställer upp på med glädje.
Oppositionens önskelistor, som sedan kommit i
motioner, avslår vi. Det är gamla förslag. Vi känner
igen dem sedan tidigare. De är alltsomoftast ofull-
ständigt finansierade. Vare sig det handlar om bi-
dragsdel på 50 % eller andra förbättringar i studiestö-
det vet vi att det när det väl kommer till kritan och vi
står här och ska finansiera förslagen inte finns några
partier i oppositionen som har mer pengar när det
gäller satsningar under utgiftsområde 15, vilket han-
terar studiestödsmedel.
Så kan det vara. Så är det i debatten. Med detta
tänker jag avsluta mitt inlägg. Jag hoppas att vi får ett
bra korttidsstudiestöd som förmår att få fler männi-
skor att studera framöver.
Anf. 226 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Det nya studiestödssystemet, som trä-
der i kraft den 1 juli i år, innebär en skärpning jämfört
med nuvarande system då det gäller möjligheten att få
studiemedel under längre tid än vad den s.k. huvudre-
geln tillåter. Det har nu visat sig att det behövs gene-
rösare övergångsbestämmelser för studerande som
har planerat sina studier efter gällande system och
som har påbörjat långa högskoleutbildningar än vad
som beslutades av riksdagen hösten 1999. Motiverade
studenter ska inte tvingas avbryta en pågående ut-
bildning på grund av att de inte kan finansiera den.
Det skulle inte heller vara samhällsekonomiskt för-
svarbart.
Dessa brister åtgärdas nu genom förslaget om yt-
terligare en övergångsbestämmelse, vilket innebär att
vissa högskolestuderande som påbörjat sin högskole-
utbildning med studiemedel före den 1 juli år 2001
ska kunna beviljas studiemedel enligt nuvarande
regler om längsta tid även efter den 31 juni 2003.
Jag är glad över att vi har kunnat lösa detta pro-
blem på ett för studenterna mycket positivt sätt. Lika-
så är jag glad över att vi nu kan föreslå att möjlighe-
terna för studielån efter 41 år ska öka genom att tidi-
gare studielån för studier på lägre nivå nu endast
kommer att räknas in i begränsad utsträckning vid
bedömningen av rätt till studielån. Det gör det möjligt
att bedriva högre studier under relativt lång tid även
efter det att man har fyllt 41 år, vilket alltså ligger
helt i linje med det livslånga kontinuerliga lärandet.
Vad de borgerliga partierna riktar en samstämmig
kritik emot är förslaget om att LO och TCO anförtros
förvaltningsuppgiften att pröva frågor om fördelning
av statliga bidrag till studerande som deltar i korttids-
studier. Jag kan till en del förstå kritiken mot att fack-
förbunden får ta över ren myndighetsutövning gente-
mot enskilda personer. Rent principiellt kan jag tycka
att det kan vara tveksamt, men Vänsterpartiet har i
detta fall intagit en pragmatisk hållning eftersom vi
vet att fackförbunden har mycket goda möjligheter att
nå korttidsutbildade på arbetsplatserna. De har bra
möjligheter att bedöma behoven, och ärendebehand-
lingen sker både snabbt och effektivt genom fackför-
bunden. Att få besked snabbt är inte minst viktigt när
det gäller studieovana personer.
Kontakterna och samverkan mellan de fackliga
organisationerna och folkhögskolor och studieför-
bund, som många gånger är anordnare av denna typ
av kortare utbildningar, har också alltid varit mycket
goda.
Vi vill dock betona att det är viktigt att kravet på
objektivitet och likhet följs. Stödet ska kunna sökas
av alla kortutbildade. Den som har störst behov av
utbildning ska prioriteras. Det får inte finnas, och
kommer inte att finnas, något krav på facklig tillhö-
righet för att medel ska kunna beviljas. Alla på en
arbetsplats ska också nås av informationen om möj-
ligheten att söka detta korttidsstudiestöd. Det är vik-
tigt. Offentlighetsprincipen ska givetvis tillämpas,
och full insyn ska råda när det gäller dessa beslut.
Besluten ska kunna överklagas, och man måste kunna
garantera rättssäkerheten. Det förutsätter både jag och
Vänsterpartiet att regeringen tydligt föreskriver i
förordningstexten.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i utbild-
ningsutskottets betänkande nr 18.
Anf. 227 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Vi har alltså i utskottet kommit över-
ens om att försöka hålla oss inom den knappa tiden så
att vi blir klara till kl. 23, och vi gör det med gott
samvete. Vi slarvar inte bort ärendet eftersom vi i
morgon ska diskutera propositionen om vuxnas lä-
rande, som ligger mycket nära dessa frågor.
Jag ska bara kort kommentera några saker som jag
faktiskt fick konkreta frågor om.
Det viktigaste i propositionen är ju att den inne-
håller regelförändringar och lagförändringar som gör
det möjligt för vuxna som inte har tillgång till t.ex.
gymnasiestudier, inte har studievana och inte på eget
initiativ tidigare har gått in i t.ex. Kunskapslyftet att
studera. Det är en uppsökande verksamhet som ska
ske ute på arbetsplatserna för att stimulera personer
att komma in i det livslånga lärandet.
Det har ställts frågor här om LO och TCO skulle
vara lämpliga organisationer för att ha hand om för-
delningen av dessa medel och denna delvis uppsö-
kande verksamhet.
Jag kan erkänna att jag hajade till när jag såg för-
slaget. Efter att ha tänkt igenom det tycker jag att det
är ett bra förslag. De som har framfört klagomål har
inte lämnat något alternativ. Lite slarvigt sade Ulf
Nilsson att man kunde tänka sig SACO och SAF. Om
han tänkte lite noggrannare skulle han kanske inte
tycka att det var så lämpligt.
Det har tvärtom visat sig att LO och TCO har
deltagit i arbetet med Kunskapslyftet tidigare, och det
är naturligt att de fortsätter det arbetet. Jag kan inte se
att man har något bättre förslag att komma med.
Jag står bakom förslaget. Vi i Miljöpartiet har va-
rit med om att utforma det. Jag yrkar bifall till försla-
get i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 maj.)
21 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Förslag
2000/01:RR13 Riksdagens revisorers förslag angåen-
de Regeringskansliets upphandling av konsulter
22 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 17 maj
2000/01:1237 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Landstingens personal
2000/01:1238 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Valfriheten inom sjukvården
2000/01:1239 av Owe Hellberg (v) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Allmännyttiga bostäder i Haninge
2000/01:1240 av Mikael Oscarsson (kd) till statsrådet
Ingela Thalén
Föräldrapenning vid flerbarnsfödslar
2000/01:1241 av Helena Bargholtz (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
Partnerskapsceremonier i trossamfund
2000/01:1242 av Berit Adolfsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Försvarets anläggningar i Skredsvik
2000/01:1243 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
finansminister Bosse Ringholm
Alkoholskatten
2000/01:1244 av Göte Jonsson (m) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Höjda avgifter för postboxar
2000/01:1245 av Inga Berggren (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Vindkraften
2000/01:1246 av Henrik S Järrel (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Översyn av 4 kap. föräldrabalken
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 29 maj.
23 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 17 maj
2000/01:1156 av Lennart Kollmats (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Spel via Internet
2000/01:1167 av Helena Bargholtz (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Olympiska spelen i Kina
2000/01:1176 av Yvonne Ångström (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Nedsättning av arbetsgivaravgifterna i stödområde A
2000/01:1186 av Anders Karlsson (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Medel för lokalt utvecklingsarbete i Landskrona
2000/01:1187 av Catherine Persson (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Lokalt utvecklingsavtal för integrationsbefrämjande
åtgärder
2000/01:1188 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
FN:s världskonferens mot rasism
2000/01:1190 av Rolf Gunnarsson (m) till försvars-
minister Björn von Sydow
Besparingar inom hemvärnet
2000/01:1200 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
statsrådet Ulrica Messing
Regionalpolitiken och det höjda bensinpriset
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 29 maj.
24 § Kammaren åtskildes kl. 22.59.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.51,
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 117 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.56,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 185
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.