Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:103

Torsdagen den 3 maj

Kl. 12.00 - 16.47

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 27 april.
2 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkande 2000/01:SfU9

3 § Kvalificerad yrkesutbildning

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU14
Kvalificerad yrkesutbildning (prop. 2000/01:63).

Anf. 1 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Vi får ständigt information om pro-
blem och brister i det svenska utbildningssamhället. I
morse var huvudnyheten den kommande lärarbristen,
främst inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur man än räknar kommer många lärare som under-
visar i framtiden att vara obehöriga, och andelen
obehöriga lärare ökar. Jag nöjer mig med det här
exemplet för att visa på att den nuvarande regeringen
inte riktigt klarar av att ge de studerande den utbild-
ning som de har rätt att kräva. Det är något som inte
stämmer när den utbildningspolitik som bär social-
demokratisk prägel och som stöds av Vänstern och
Miljöpartiet konfronteras med verkligheten. När det
dessutom är våra ungdomar som drabbas är det extra
allvarligt.
Mot den här trista bakgrunden är det ändå, herr
talman, glädjande att vi i den här frågan om kvalifice-
rad yrkesutbildning är överens om de bärande princi-
perna. Initiativet togs av den borgerliga regeringen,
som tillsatte en utredare. Och i betänkandet Kvalifice-
rad eftergymnasial yrkesutbildning som lades fram
1995, den s.k. KEY-utredningen, fanns redan huvud-
dragen för det som vi i dag ska diskutera.
År 1996 föreslog regeringen att en ny kvalificerad
yrkesutbildning på eftergymnasial nivå skulle ut-
vecklas. Utbildningen skulle bidra till att ge företag
och olika arbetsgivare personal med god kompetens
för en modernt organiserad produktion av varor och
tjänster och kombinera praktisk inriktning med goda
teoretiska kunskaper.
En försöksverksamhet startade den 1 juli 1996 och
har alltså pågått i ungefär fem år. Den skulle från
början pågå till 1998, men enligt ett senare beslut har
försöksverksamheten förlängts till att gälla även hela
innevarande år, 2001.
Det har redan publicerats en hel del material som
finns beskrivet i propositionen om kvalificerad yrkes-
utbildning, och en del av detta finns också med i
utbildningsutskottets betänkande nr 14 som vi ju
utgår ifrån i den här debatten.
Låt mig ta några exempel från olika kommittéer
och utredningar om vad kvalificerad utbildning skulle
bestå av och vilken inriktning den ska ha.
Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning har
bidragit med 36 olika punkter som man anser ska
beaktas i det kommande arbetet. Man tycker t.ex. att
man inte ska dra några tydliga gränser mot andra
utbildningsformer. Vad som gäller är att man ska
hämta sitt innehåll från arbetslivet, gymnasieskolan,
viss vuxenutbildning och högskolan. Det ska alltså
inte vara några skarpa gränser. Det håller jag med om
fullt ut.
Man säger också att man bör undvika höga behö-
righetskrav i framför allt matematik och naturveten-
skapliga ämnen. Om man skulle ha sådana höga be-
hörighetskrav skulle det utestänga studerande från
yrkesinriktade gymnasieprogram. Om jag förstår det
här rätt betyder det alltså att man inte ska kräva
grundläggande behörighet som gäller för grundläg-
gande högskoleutbildning. Om man läser propositio-
nen och betänkandet får man intrycket av att det ändå
ska krävas högskolebehörighet, även om det finns en
brasklapp som säger att utbildningsanordnaren kan
ställa särskilda, alltså andra, krav.
Forskargruppen vid Luleå tekniska universitet har
också framfört en hel del synpunkter. Vad jag tycker
är särskilt viktigt är att man hävdar att kvalificerad
yrkesutbildning ska få en egen identitet. När vi mode-
rater krävde detta tidigare var vi ensamma om det
kravet. Jag tror att övriga, kanske alla, partier vill ha
en koppling till högskolan och att detta skulle vara en
del i den ordinarie högskoleutbildningen. Nu är vi
överens om att ge utbildningen en egen identitet med
en egen organisation och egna bestämmelser när det
gäller utbildningen, examen, vilka poäng man ska
kunna tillgodoräkna sig osv. Det tycker jag är bra.
Projektet Samverkan, ansvar och utveckling föreslog
också en särskild myndighet, och det får vi också nu,
vilket jag som moderat ställer mig bakom. Genom
den egna identiteten får också utbildningen en status
som betyder mycket. Det är bl.a. därför som vi före-
slår att den nya utbildningsformen ska kallas yrkes-
högskola. Kvalificerad yrkesutbildning, tycker vi, hör
samman med försöksverksamheten. När vi nu beslu-
tar om en permanent utbildning hade det varit på sin
plats att lämna begreppet KY, kvalificerad yrkesut-
bildning, och övergå till yrkeshögskolan. Jag yrkar,
herr talman, bifall till reservation nr 1 där vi kräver
just detta, att beteckningen ska vara yrkeshögskola.
Alla utbildningar inom den kvalificerade yrkesut-
bildningen har granskats och visat sig hålla måttet i
väldigt stor utsträckning. Det är några som har gall-
rats ut på grund av brister i kvaliteten. Det är förstås
bra att man gör på det sättet, att man är noga med att
utbildningen håller en hög kvalitet.
Det finns ett problem när det gäller ledningsgrup-
perna, och det är att näringslivet inte har ställt upp på
det sätt som man borde. Kontakterna mellan skolan
och arbetslivet måste bli bättre, och då gäller det att
näringslivet tar den här utbildningen på allvar och
engagerar sig. Det är härifrån som man ska rekrytera
personal med precis den utbildning som behövs och
som man önskar. Det är förstås vår förhoppning att
näringslivet, när den här utbildningen permanentas,
engagerar sig mera i de grupper som finns där man
har möjlighet att säga sin mening.
Kombinationen mellan teoretiska studier och lä-
rande i arbete på en arbetsplats är det som är själva
kärnan i den här utbildningen. Jag är övertygad om att
gymnasieskolan har anledning att reflektera över hur
man ska klara yrkesförberedande program med till-
räcklig praktik. APU borde vara en absolut förutsätt-
ning för att genomföra den utbildningen, precis som
praktiken - lärande i arbete - är det inom kvalificerad
yrkesutbildning.
Vi moderater har flera reservationer. Några är vi
ensamma om. Andra har vi tillsammans med övriga
borgerliga partier. Jag har redan nämnt namnet på
utbildningen. Vi vill tillsammans med kd att den ska
kallas yrkeshögskola. I konsekvens med detta vill vi
att examen ska heta yrkeshögskoleexamen.
Vi vill också ha en större flexibilitet bl.a. när det
gäller längden på utbildningen. Det måste finnas
möjlighet att t.ex. förlänga utbildningen i vissa fall
upp till tre och ett halvt år. Vi är också intresserade av
att det inrättas flexibla lärartjänster, främst för att få
en naturlig anknytning mellan det yrkesförberedande
gymnasiet och yrkeshögskolan. Vi vet ju att det råder
en stor brist på lärare i allmänhet och på lärare i de
här ämnena i synnerhet. Därför är det viktigt att man
får attraktiva lärartjänster och lärare som också kan
förbereda eleverna i gymnasiet på studier inom den
kvalificerade yrkesutbildningen eller yrkeshögskolan,
som vi önskar att den skulle kallas.
Vi vill också att olika eftergymnasiala yrkesut-
bildningar samordnas i den nya utbildningsformen.
Regeringen har tillsatt en utredning om detta, och det
är bra. Man ska titta på YTH och andra eftergymnasi-
ala yrkesutbildningar, men vi hade alltså velat att
riksdagen redan nu hade beslutat om en samordning.
Herr talman! Vi anser att det behövs fler platser
än de 12 000 som majoriteten vill ha - eller 12 500 är
det väl som man vill ha nästa år. Vi har under för-
sökstiden från moderat håll varje år föreslagit flera
tusen fler platser utöver dem som regeringen har
anslagit medel till. När vi nu ska permanenta utbild-
ningen hade det varit på sin plats att i någon mån
anpassa volymen efter det väldigt stora söktryck som
finns och de önskemål och behov som finns ute på
fältet och som företrädare för arbetsgivare, LO, TCO
och Företagarna har ställt sig bakom. Jag skulle vilja
fråga Majléne Westerlund Panke vad det betyder "att
det är angeläget att antalet utbildningsplatser utökas
på sikt" - jag citerar nu ur betänkandet. Det blev ju en
förändring i förhållande till propositionen. Betyder
det att ni accepterar våra 25 000 platser år 2004, eller
tycker ni när det gäller detta med att "antalet utbild-
ningsplatser utökas på sikt" att det räcker med de 500
nya platserna nästa år? Ungefär vilken volym har ni
tänkt er?
Herr talman! Någon har skrivit att den kvalifice-
rade yrkesutbildningen är en återgång till 50-talet.
Samma kritik har riktats mot oss eftersom vi vill ha
en gymnasieskola med ett starkare inslag av yrkesut-
bildning. En sådan kritik är givetvis helt fel. Vad det
är fråga om är en modern utbildning, en utbildning i
tiden, som tar hänsyn till både den enskilde individen
och samhällets krav på en viktig och kvalificerad
utbildning.

Anf. 2 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! I dag diskuterar vi kvalificerad yr-
kesutbildning. Det är en försöksverksamhet som
startades på initiativ av den borgerliga regeringen.
Den har visat sig vara så bra att den nu ska perma-
nentas. Det välkomnar vi kristdemokrater. Men det
finns en allvarlig brist som jag vill koncentrera mitt
anförande på. Den gäller porten in till utbildningen.
Först vill jag förtydliga själva fenomenet utbild-
ning. Den ska förena samhällets behov av kvalifice-
rad arbetskraft med individens möjligheter att förkov-
ra sina begåvningar och intressen.
Kunskap i sig är viktig för alla människor. Att lära
är en nödvändighet för alla, inte bara för barn och
ungdomar. Kunskaper består av olika typer av kun-
nande, från det rent teoretiska till det rent praktiska. I
Sverige har vi under lång tid lyft fram den teoretiska
kunskapen på bekostnad av den praktiska. Vilken
kunskap som faktiskt behövs i ett samhälle varierar
och växlar från tid till annan. Fram till första delen av
1900-talet var den praktiska kunskapen nödvändig
och tillgänglig för alla. Den teoretiska kunskapen
lyftes fram till folket bl.a. genom folkbildningen.
Pendeln har svängt. Numera dominerar den teore-
tiska kunskapen, tillgänglig för alla, medan den prak-
tiska har blivit en bristvara för folket. Men ett sam-
hälle behöver alla typer av kunskap.
Det svenska utbildningssystemet är i dag i mångt
och mycket skapat av och för teoretiker. De teoretiska
kunskaperna dominerar och värderas generellt högre
än praktiska. Detta är bekymmersamt för samhället i
stort men också för den enskilda människan. Vi är
olika i begåvning, intresse och läggning. Samhället
accepterar att alla inte har naturliga förutsättningar
för att bli operasångare eller häcklöpare. På motsva-
rande sätt borde vi respektera att människor har olika
förmåga att lära sig olika typer av kunskaper och i
olika tider av livet. Denna sanning måste få en kon-
sekvens i svenskt utbildningssystem, liksom den har
fått i många andra länder.
I en skola som präglas av en strävan efter enhet-
lighet och där de praktiska kunskaperna trängs ut av
de teoretiska är det en stor grupp av elever som inte
kommer till sin rätt. Kristdemokraterna strävar därför
efter en skola som ser till varje individs förutsättning-
ar och behov och där de praktiska kunskaperna, han-
dens kunskap, också värderas.
Herr talman! Vi kristdemokrater menar att redan i
unga år ska människors olikheter få komma till sin
rätt, få slipas till, förkovras och uppskattas. Det inne-
bär att skolans kris endast kan finna sin lösning om vi
ser till varje barns behov och möjligheter och möter
dem utifrån de enskilda förutsättningar som finns.
Gymnasieskolan har blivit alltmer anpassad till
elever med teoretiska färdigheter, vilket har lett till att
många ungdomar inte trivs. Skoltrötthet och avhopp
är ett uttryck för detta. Skola och samhälle visar inte
heller den uppmärksamhet som är rimlig för de prak-
tiska kunskaperna. Ytterligare bevis på detta är att vi
behöver ett fungerande lärlingssystem inom gymna-
sieutbildningens ram.
I dag slås många ungdomar ut av skilda skäl där-
för att de orkar inte med att skaffa sig en allmän hög-
skolebehörighet. I stället för att ge dem en chans att
komma vidare inom områden som de är intresserade
av får de avstå också från detta. Porten är trång!
Samhället är i starkt behov av en välutbildad ar-
betskraft. Många hantverksyrken håller på att dö ut i
och med att de i dag verksamma hantverkarna har
uppnått pensionsålder, och återväxten i dessa yrken är
liten - i vissa fall närmast obefintlig. Hantverkaryr-
ken är dessutom en viktig del i vårt kulturarv. Det
finns behov av kompetenta yrkesarbetare på områden
som det reguljära utbildningssystemet har svårt att
tillgodose. Bristen på yrkeserfarenhet hos ungdomar
upplevs också som ett stort problem. Det skulle kun-
na avhjälpas med ett bra lärlingssystem.
Som en klar fortsättning på en gymnasial lärlings-
utbildning har vi kristdemokrater länge arbetat för
utvecklandet av en yrkeshögskola som ett komple-
ment till den traditionella högskolan. Yrkeshögskolan
ska tillgodose den efterfrågan som finns inom många
branscher efter utbildad personal till mer kvalificera-
de yrken och som egentligen inte hör hemma inom
den akademiska högskolans ram. Den akademiska
högskolan ska bygga på vetenskaplighet, och yrkes-
högskolan ska bygga på kunskaper som tillhör de
beprövade erfarenheternas område.
Yrkeshögskolan ska bli en helt ny eftergymnasial
utbildningsform, och den mer praktiskt lagde studen-
ten ska ha ett fullvärdigt alternativ till den akademis-
ka högskolan. Vi vill se en yrkeshögskola som en
möjlighet för dessa elever att genom en utbildning där
teori och praktik förenas gå vidare. Hit är vi överens
med regeringen, dvs. att den kvalificerade yrkesut-
bildningen verkligen behövs. Men när det gäller rege-
ringspartiets - tillsammans med stödpartierna Miljö-
partiet och Vänstern - metod att begränsa yrkeshög-
skolan till elever med akademisk behörighet blir vi
oroliga.
Jag har läst betänkandet och propositionen, och
jag vet att det kan finnas undantag. Men det är inte
undantagen som ska vara basen för behörighetsbe-
stämmelserna. Den yrkesförberedande utbildningen
på gymnasiet ska resultera i ett gesällprov. Detta
gesällprov kan mycket väl vara grunden för inträde
till en yrkeshögskola.
Herr talman! Det allvarliga med det förslag som
regeringen har lagt fram till kvalificerad yrkesutbild-
ning, och som majoriteten i riksdagen är beredd att
anta, är just kravet på allmän högskolebehörighet.
Redan i dag, åtminstone i Östergötland, i de städer
jag känner till, Norrköping och Linköping, finns en
hög procent ungdomar som inte orkar nå detta mål i
denna ålder och i den gymnasiala utbildningsformen.
För dem kan det vara bra att få vänta och få träna i
andra former under tiden de förkovrar sig och tillgo-
dogör sig den kvalificerade yrkesutbildningen.
Vi kristdemokrater vill öka möjligheten för alla att
känna lusten att lära, att få utveckla sina behov när de
låter sig så göras. Vi vill inte ha utslagning av unga
människor. I dag slås många ungdomar i gymnasiet ut
genom de krav som finns på högskolebehörighet. Vi
vill inte ha några begränsningar. Vi vill ha en respekt
för människors olika begåvningar och intressen. Vi
vill ge dem ökade möjligheter att komma till sin rätt i
dagens och framtidens samhälle. Den kvalificerade
yrkesutbildning som regeringen har lagt fram förslag
om skulle vi vilja benämna yrkeshögskola, precis som
Lars Hjertén från Moderata samlingspartiet framförde
här. Den skulle då markera sin status gentemot den
akademiska högskolan. Vi anser att denna idé skulle
vara så oändligt mycket bättre om den accepterade
intag med behörighet som anpassas till det blivande
yrkets behov.
Jag skulle här vilja avsluta mitt anförande med en
vädjan till ministern och till övriga som lyssnar på
detta att ta bort det höga priset på inträdesbiljetten till
den kvalificerade yrkeshögskolan. Då kommer fler
ungdomar och andra människor att kunna finna sin
uppgift, och olika människors olika möjligheter kan
komma till sin rätt.
Herr talman! Självklart står jag bakom alla de re-
servationer som vi har fogat till betänkandet, men för
tids vinning yrkar jag här bifall till reservation 5 un-
der punkt 4.

Anf. 3 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt roligt att
vi nu ska besluta om en helt ny utbildning, en kvalifi-
cerad yrkesutbildning, och en examen. Jag tycker
också att det är bra att regeringen äntligen föreslår att
utbildningsformen permanentas.
Den kvalificerade yrkesutbildningen har visat sig
fylla ett stort behov, ett tomrum som har funnits tidi-
gare, något som har kommit fram under försöksperio-
den. Det visar att näringslivet verkligen har sökt efter
en ny typ av utbildning. Då har den här försöksverk-
samheten och idén med en kvalificerad yrkesutbild-
ning varit mycket bra.
Utbildningen i sig har varit väldigt positiv men
det har också det som man har kallat lärande i arbete
varit, möjligheten att vara ute så mycket som möjligt i
näringslivet, på en arbetsplats, dvs. att kunna kombi-
nera lärandet och praktiken.
Jag tycker att det är viktigt att vi också diskuterar
och visar att den eftergymnasiala yrkesutbildningen
är viktig och att vi alla står bakom och vill bekräfta
den. KY ska verkligen vara en eftergymnasial utbild-
ning.
Jag blir lite skrämd när jag hör Kristdemokrater-
nas Yvonne Andersson börja prata om, som jag
tyckte, en kvalificerad yrkesutbildning som ett mer
gymnasialt program. Jag kommer aldrig att ställa upp
på att vi sänker ribban för lärandet i skolan. I stället
ska vi ge eleverna möjligheter. Från den dag de börjar
i den allmänna förskolan ska varje elev, varje individ
ges det stöd som han eller hon behöver utifrån sina
egna förutsättningar. Vi ska inte lappa och laga ett
system med en gymnasieperiod som man som elev
har tyckt vara tråkig och där man inte har kunnat
uppnå tillräckliga kunskaper.
Centerpartiet kräver en ändring av skollagen så att
alla ska kunna gå ut grundskolan med godkända be-
tyg. Det är kunskapen och inte tiden som är det vikti-
ga. Därför är det viktigt att KY är eftergymnasial och
att den kopplas till den nivån.
Centerpartiet har varit pådrivande för att få fram
en eftergymnasial och kvalificerad yrkesutbildning.
Som flera borgerliga vänner har sagt gav den borger-
liga regeringen 1994 uppdraget att den här frågan
skulle utredas. Försöksverksamheten som började
1996 var väldigt bra. 1 700 platser var det från början
och avslutades nu med 12 000 platser. Det har gått
väldigt bra, och efterfrågan har varit stor.
Men redan från början sade Centerpartiet: Vi kan-
ske ska gå lite snabbare. Vi kanske ska se till att det
finns fler platser så att fler får möjlighet att vara med
i detta. Det yrkar vi fortfarande på.
Återkommande utbildningar eller ett livslångt lä-
rande, om man vill kalla det för det, är ett oerhört
viktigt begrepp i arbetslivet och i utbildningspoliti-
ken. Förändringarna i yrkeslivet går oerhört snabbt
och det ställs större och större krav på ökad kompe-
tens, bl.a. på grund av den snabba tekniska utveck-
lingen. Det finns också behov av stora utbildningsin-
satser i alla branscher, men framför allt för de små
och medelstora företagen.
Ur tillväxtsynpunkt är det viktigt att de flaskhalsar
som uppstår i företag på grund av brist på kompetens
åtgärdas så snabbt som möjligt. En utbildning nära
knuten till arbetslivet med tydliga praktikinslag och
med ett utbildningsinnehåll som svarar mot företa-
gens behov av kompetens är därför oerhört betydelse-
full. Där kan KY vara en stor insats.
Som sagt går omsättningen på arbetsmarknaden
allt snabbare. Man kan se att 10 % av de yrken som
kräver lägst kvalifikationer försvinner varje år, 10 %.
Det är bara 2 % av dem som ersätts med de nya ar-
beten som kommer in. Mellanskillnaden är 8 %. Där
finns det ett glapp. De som är inne i arbetslivet i dag
måste få möjligheten att kompetensutveckla sig, att
specialutveckla sig inom olika områden.
Kunskap och kompetens är alltså en färskvara. Vi
i riksdagen behöver fatta sådana beslut att det finns
möjlighet för alla att utbilda sig och få den nödvändi-
ga kompetensen. Därför krävs det att framtida utbild-
ning och arbetsmarknadspolitik strävar efter att ge
människan goda förutsättningar att möta arbetsliv och
utbildning, så att vi inte skapar några inlåsningsef-
fekter.
Herr talman! En av dagens alla anordnare av KY
är Avena Lärcentrum i Vetlanda. Precis som på
många andra ställen har man lyckats väldigt bra där. I
stort sett alla som har gått ut deras utbildning har
nästan direkt startat eget företag. Men framför allt har
man fått ett arbete efter utbildningen. Enligt SCB har
80 % av dem som har gått en KY inom sex månader
fått möjlighet att börja arbeta inom det som man har
utbildat sig till.
På Avena Lärcentrum finns förutom KY också
möjlighet till akademisk utbildning på hel- eller del-
tid. Det gör att studenter som vill läsa eller prova på
en akademisk kurs också får möjlighet till det. Här är
ju distansundervisningen oerhört viktig. Den har gjort
att de som i vanliga fall inte skulle ha läst på univer-
sitetet eller läst in några akademiska poäng har fått
möjligheten att göra det.
Här har man också stimulerat till nyföretagande.
Man har ett starkt samarbete med näringslivet runt-
omkring.
Avena är ett exempel som visar på hur oerhört
viktigt det är att utbildningen är flexibel och decent-
raliserad. Ska vi ge möjlighet för denna utveckling att
fortsätta, att fler ska kunna starta utbildningar, krävs
det lokala förutsättningar, att det finns tillräckliga
resurser och att vi sätter in fler fasta platser. Det är
viktigt för dem som anordnar utbildningarna att i god
tid veta vilka pengar de har och hur många platser de
har för att kunna ge en bra och kvalificerad utbildning
med god kvalitet för näringslivet runtomkring, men
framför allt för de elever som kommer att gå där.
Regeringen skriver i propositionen att man avser
att återkomma med förslag angående hur utbildnings-
formen ska utvecklas volymmässigt. Precis som Lars
Hjertén var inne på tidigare har man också ändrat
skrivningarna i betänkandet och säger vidare:
"Eftersom intresset och behovet av kvalificerad yr-
kesutbildning är stort i hela landet, är det angeläget
att antalet platser inom den nya utbildningsformen på
sikt utökas."
Det låter ju väldigt bra, men vad innebär det
egentligen? Vad innebär det på sikt? Ska vi inte när vi
ser att efterfrågan är så pass stor, när vi ser att det
finns människor som vill anordna utbildningar utifrån
de behov som finns ge dem den möjligheten? Ska vi
inte se till att de människor som vill ha en yrkesut-
bildning ska få den möjligheten?
Vi i Centerpartiet vill det. Därför har vi nu till vå-
ren avsatt extra pengar i vår budget till flera platser.
Vi börjar sakta med 500 platser för att sedan utöka
och se till att så många som möjligt får möjlighet att
gå utbildningen.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 8 under
punkt 10.
Herr talman! I en ny utbildningssstruktur på efter-
gymnasial nivå är det en lång rad behov som ska
tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte medverka
till att skapa ett nytt lappverk, där meritvärdet av
genomgången utbildning är oklart. Inte minst måste
utbildningarna vara gångbara inom övriga EU-länder,
och även internationellt måste de fungera.
Vi menar därför att det behövs ett väl fungerande
och tydligt system för validering av de kunskaper
som man kan inhämta. Om vi kan genomföra det
underlättar det övergången till och från högskolornas
utbildning i ett både nationellt och internationellt
perspektiv.
Det är också viktigt att det går att överblicka ut-
bildningsstrukturen. I dag finns det fler eftergymnasi-
ala yrkesutbildningar, som t.ex. påbyggnadsutbild-
ningar inom komvux, yrkesteknisk högskola, YTH,
vissa yrkesutbildningar inom folkbildningen och
kvalificerad yrkesutbildning. Det är inte alltid helt
klart hur de ska inordnas i utbildningsstrukturen och
hur de ska värderas om den studerande vill läsa vida-
re.
Det är inte heller helt klart hur de kommer att finansi-
eras.
Regeringen skriver vidare, som vanligt, att man på
sikt kan tänka sig att inordna några eftergymnasiala
yrkesutbildningar under den nya myndigheten. Vi
menar att det är viktigt att en sådan samordning görs
redan från början. Den skulle underlätta för validering
och internationell jämförelse men framför allt ge en
trygghet för studenten som går utbildningarna. Vi
tycker dock att det är viktigt att KY får behålla sin
speciella karaktär som den har i dag.
Herr talman! Den kvalificerade yrkesutbildningen
är ett viktigt steg i utbildningspolitiken. Omvärldens
förutsättningar ställer större krav på både kunskap
och utbildning. Vi ska ge de förutsättningarna. Vi ska
ge förutsättningar för lärande. Vi ska ha en tydlig,
decentraliserad politik i utbildningssystemet. Det ska
vara flexibelt. Vi ska ge det goda resurser. Framför
allt ska vi se till att så många som möjligt får gå med
fler platser.

Anf. 4 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Sofia Jonsson uttryckte en förvåning
eller närmast en oro över att Kristdemokraterna ville
att den kvalificerade yrkesutbildningen skulle ligga
på gymnasial nivå. Jag försökte så tydligt som möjligt
ange att det var just därför vi ville ha benämningen
yrkeshögskola. Den skulle visa vilken status utbild-
ningen hade i relation till den akademiska högskolan.
Vad jag däremot uttryckte var en positiv syn på den
praktiska kunskapen och en uppvärdering av den. Jag
tydliggjorde också vår tro på det livslånga lärandet.
Det finns andra tillfällen i livet att lära sig de teoretis-
ka ämnena. Om ungdomar av skilda skäl inte orkat
med detta just på gymnasiet ska de för den skull inte
utestängas från en kvalificerad yrkesinriktad utbild-
ning.
Jag tycker snarare att det är bekymmersamt att
Centerpartiet, utifrån sina rötter, på det här sättet är
berett att stänga ute de ungdomar från en kvalificerad
yrkesutbildning som inte vid just det här tillfället i
livet har orkat med att klara de teoretiska behörig-
hetskraven.

Anf. 5 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att det går en ideologisk
skiljelinje mellan Kristdemokraterna och Centerparti-
et. Jag är helt övertygad om att alla elever kan och
vill lära. Det är utifrån detta vi har format vår utbild-
ningspolitik och grundskolepolitik. Vi säger också att
gymnasieskolan ska vara en möjlighet till praktik, till
lärlingsutbildning. Eleven ska så fort som möjligt få
komma ut och titta på en arbetsplats och se: Vad kan
jag använda matematiken till? Jag kanske behöver
den för att kunna mäta när jag ska snickra, eller vad
det nu kan vara. Jag ska som elev få en etappindel-
ning av ämnena så att jag kan läsa i min takt, så att
jag får de här möjligheterna.
Men vi ställer aldrig någonsin upp på kravet att
sänka utbildningskvaliteten eller lärandet i gymnasie-
skolan. Kompetensnivån ska ligga kvar. Däremot kan
man se till att förändra gymnasieskolan och utbild-
ningspolitiken där så att alla får möjlighet att nå må-
let. Om vi sänker ribban och låter folk hoppa över i
första försöket blir det ju svårigheter för mig som
elev och senare student. Då måste jag gå tillbaka och
lappa och laga och se vad det finns för möjligheter
nu.
Vi vill att man ska ha kunskaper när man går ut
grundskolan. Vi vill också att man ska ha godkända
kunskaper när man går ut gymnasieskolan. Jag ska
som elev ha rätt att få de speciella pedagogiska möj-
ligheterna att få det lärandet. Sedan kommer de efter-
gymnasiala utbildningarna, där de lika villkoren
ställs.

Anf. 6 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! För oss kristdemokrater har varje
människa samma unika värde. Man har samma rätt att
finnas och få en möjlighet i samhället oavsett vilken
typ av kunskap man orkat med att inhämta vid en
specifik tid i livet. Därför vill vi ge människor den
möjlighet att komma vidare inom sina områden som
behövs för den utbildning de ska gå på. Här finns
uppenbart en skillnad. Vi tror att man lär sig på olika
sätt på olika områden. Man har olika fallenhet och
begåvning. Då kan för vissa, just vid den tiden, den
ribba som allmän högskolebehörighet innebär synas
hög.
Hur ser Sofia Jonsson på de uppemot 20 % som i
dag inte orkar med de här kraven? Vart ska de ta
vägen? Ska de inte ges en chans i livet att få utveck-
las och hitta sin plats och roll i samhället? För dem
finns ingen fortsatt utbildning som berättigar till stu-
diemedel och som kan ses som en naturlig fortsätt-
ning på yrkesförberedande linjer.

Anf. 7 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller med Yvonne Andersson
om att det är hemska siffror vi ser vad gäller god-
kändnivån, både på dem som går ut grundskolan och
på dem som går ut gymnasieskolan. Det är därför som
vi vill förändra systemet. Vi har en helt ny helhetssyn
i vår skolpolitik där vi säger att kunskapen är viktiga-
re än tiden. Jag ska få gå i grundskolan den tid det tar
för mig att klara godkänd nivå i svenska, engelska
och matematik. Jag ska också på gymnasieskolan få
möjlighet att välja ett program som passar mig och
mina förutsättningar. Väljer jag ett yrkesinriktat pro-
gram ska jag få möjlighet till det med en bra praktik,
en lärlingsutbildning. Men den akademiska nivån ska
också finnas kvar. Annars rycker vi undan fötterna på
de elever som går där och säger: Okej, nu bildar vi ett
A- och ett B-lag i gymnasieskolan. De som inte kan
ta till sig lärandet får gå åt sidan, och de som vill ta
till sig lärandet går åt andra sidan.
Vi vill ge lika förutsättningar, både på grundsko-
lan och på gymnasieskolan, för att jag som elev sedan
ska kunna gå vidare - om det nu är till en eftergym-
nasial utbildning, om det är direkt ut i arbetslivet eller
om det är till vidareutbildning i högskola eller univer-
sitet.

Anf. 8 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Det har blivit alltmer uppenbart att
det finns ett behov av en utbildningsform någonstans
mellan gymnasieskolan och den traditionella hög-
skolan. Försöksverksamheten med en kvalificerad
yrkesutbildning har väckt allt större intresse, och
efterfrågan verkar på många håll större än de resurser
som i dag finns för denna utbildning. Därför välkom-
nar Folkpartiet att regeringen nu har insett att det
behövs en nivå i utbildningssystemet som inte syftar
till akademisk examen men som erbjuder en bra för-
djupning av gymnasieskolan.
Folkpartiet stöder grundidén med att försöksverk-
samheten nu omvandlas till reguljär verksamhet. Det
steg som nu tas är bra, men enligt vår mening är det
ett alldeles för litet steg. I själva verket har vi i Sveri-
ge behov av en mycket mer omfattande högre yrkes-
utbildning av den typ som finns i andra länder under
olika namn - college, fackhögskolor, yrkeshögskolor.
Dessutom måste svenska ungdomar få möjlighet
till en bra yrkesutbildning redan i gymnasieskolan.
Både gymnasieskolan och högskolan behöver stora
reformer för att den här typen av utbildning ska bli
riktigt meningsfull. Så länge de övriga skolformerna
inte ändras kommer den kvalificerade yrkesutbild-
ningen bara att vara en alldeles för liten del av utbild-
ningssystemet.
Propositionen föreslår nu att en kvalificerad yr-
kesexamen införs, trots att det inte finns någon
grundläggande yrkesexamen i gymnasieskolan. Från
Folkpartiets sida är det svårt att se att en
"kvalificerad" yrkesexamen kan införas så länge det
inte finns någon grundläggande yrkesexamen.
Här är vi nu igen tillbaka vid problemet med de
yrkesinriktade programmen i gymnasieskolan. Det
finns inte tillräckligt många bra yrkesförberedande
utbildningar i det svenska gymnasiet. Tvärtom är det
just eleverna på yrkesprogrammen som är mest miss-
nöjda med sin utbildning och som ofta slås ut eller
hoppar av. Alla elever är faktiskt inte intresserade av
att plugga för att förbereda sig för högskolan. Men
alla elever behöver känna att deras intresse och studi-
eval är lika respekterat även om det inte är så teore-
tiskt inriktat. Därför upprepar Folkpartiet sitt krav på
att en ordentlig yrkesutbildning måste skapas inom
gymnasieskolans ram. Därför anser vi att det måste
finnas en yrkesexamen och en lärlingsexamen som
bevis på att mera praktisk utbildning värderas högt.
I dagens gymnasieskola får den praktiska under-
visningen inte tillräckligt stort utrymme för de elever
som önskar det. Därför kommer det också att bli svårt
för många elever att tillgodogöra sig den nya kvalifi-
cerade yrkesutbildningen så länge som gymnasie-
skolan har så dålig yrkesförberedande utbildning.
Folkpartiet liberalerna föreslår också att ett sys-
tem med lärlingsutbildning liknande det norska införs
i gymnasieskolan, där eleven tillbringar halva utbild-
ningstiden på en eller flera arbetsplatser. Denna ut-
bildning ska avslutas med lärlingsexamen.
Den nya kvalificerade yrkesutbildningen borde
enligt oss liberaler kunna vara en fortsättning på och
komplettering till gymnasieskolans utbildning. Kravet
som finns i dag på högskolebehörighet för alla i gym-
nasieskolan är faktiskt orealistiskt. Att läsa på univer-
sitet eller högskola eller att genomgå en yrkesutbild-
ning kan vara vitt skilda företeelser, och kraven på
förkunskaper borde därför också kunna vara olika.
Därför föreslår Folkpartiet att grunden för att gå i den
kvalificerade yrkesutbildningen ska vara antingen en
ny lärlingsexamen eller yrkesexamen eller också en
studentexamen.
Inom den kvalificerade yrkesutbildningen måste
det också bli möjligt att komplettera sina gymnasi-
estudier så att den studerande kan gå vidare till hög-
skola. Därför ska den kvalificerade yrkesutbildningen
kunna erbjuda kärnämneskurser om utbildningen
kräver kompletterande studier i något eller några
ämnen. På så vis slipper den som studerar att läsa
både en kvalificerad yrkesutbildning och samtidigt
kompletteringsläsa på komvux eller folkhögskola.
Herr talman! En stor svaghet i regeringens propo-
sition är att den inte ger någon riktig beskrivning av
vilken typ av utbildningar som ska ingå i den nya
kvalificerade yrkesutbildningen. Hur kommer den
fortsatta utbyggnaden att fördelas mellan högskolan
och den nya kvalificerade yrkesutbildningen?
Jag anser att det är dags att bygga upp en helt ny
typ av eftergymnasial utbildning. I den borde flera av
dagens yrkesinriktade högskoleutbildningar ligga.
Folkpartiet föreslår i sitt nya högskolepolitiska
program att en svensk variant av de amerikanska
collegeskolorna införs. De ska bedriva såväl kvalifi-
cerad yrkesutbildning som förberedelser för högre
utbildning. Efter en genomgången kvalificerad yrkes-
utbildning ska studenten ha möjlighet att vid ett uni-
versitet tillgodoräkna sig en del av poängen i kurser
inom ett ämnesområde. Många skulle ha glädje av en
sådan skolform mellan gymnasiet och högskolan.
Utbildningen inom dagens högskola har ju vitt
skilda uppgifter. All grundutbildning syftar inte i
verkligheten till att förbereda forskning på högre
nivå, och alla högskolekurser är inte forskningsan-
knutna. Det finns tvärtom ett allt större behov av
eftergymnasial utbildning som inte hör hemma i den
gamla akademiska traditionen. Därför måste den
kvalificerade yrkesutbildningen öka kraftigt i omfatt-
ning. Inom skilda områden som teknik, social om-
vårdnad och informationsteknik finns det ett stort
behov av kvalificerad välutbildad arbetskraft.
Vi liberaler tror att Sverige måste överge dagens
verklighetsfrämmande modell enligt vilken alla nya
högskolor betraktas som blivande universitet. Utbild-
ningssystemet måste bli mer differentierat, och varje
enskilt lärosäte måste genom sin specifika inriktning
bidra till en mångfald i utbildningsutbudet. Fördjupad
specialisering ger en ökad valfrihet och bättre kvalitet
för studenten.
Det finns ingen anledning att fixera sig vid be-
greppet "akademisk" och påstå att alla utbildningar
har samma vetenskapliga innehåll. Tvärtom måste
statusen på kvalificerad yrkesutbildning höjas. Det är
därför Folkpartiet tycker att det behövs en svensk
variant av de amerikanska collegeskolorna - vi kan
också kalla dem fackhögskolor eller yrkeshögskolor -
med kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedel-
se för högre utbildning. Efter genomgången kvalifice-
rad yrkesutbildning enligt Folkpartiets modell ska
studenten sedan ha möjlighet att vid ett universitet
eller en högskola tillgodoräkna sig en del av poängen
i kurser inom ett ämnesområde.
Det finns redan folkhögskolor som har en liknan-
de inriktning på sin utbildning. Ett väldigt bra exem-
pel är journalistutbildningen på Skurups folkhögsko-
la. Den ger en mycket högre utbildning än man får på
gymnasienivå - en bra yrkesutbildning - men den är
inte strikt akademiskt inriktad. Vård, social omsorg
och jordbruk är andra exempel på områden som
skulle passa för en ny stor kvalificerad eftergymnasial
utbildning.
Herr talman! Det är bra att en ny utbildningsform
skapas, men det vore som sagt bättre om riksdagen
öppnade för betydligt fler människor att få delta i den
nya utbildningen. Genom att förändra både gymna-
sieskolan och högskolan skulle vi kunna ge den kvali-
ficerade yrkesutbildningen en helt annan betydelse
och en mycket större roll i det svenska utbildnings-
systemet.
Så, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2
under punkt 1 och till reservation 4 under punkt 3.

Anf. 9 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s):
Herr talman! Sista helgen i februari i år fick jag
möjlighet att delta i en rundabordskonferens i Aten på
temat "Tillväxt, utbildning och sysselsättning i Euro-
pa". Det är viktigt att då och då kunna lyfta blicken
från det specifikt svenska och se på vårt arbete med
dessa frågor i ett vidare perspektiv. Talare efter talare
beskrev den nya tiden och den nya tidens krav. Alla
anar det nya samhällets strukturer. Alla beskriver det
med samma ord: globalisering, kunskapssamhälle,
den nya ekonomin, livslångt lärande. Det var ord och
begrepp som inramade anförande efter anförande.
Alla betonade att det viktigaste verktyget för att
forma detta nya samhälle är det samma som vid tidi-
gare stora strukturella förändringar: kunskap. Det
gäller kunskap för att möta nya krav i samhälle och
yrkesliv, kunskap för att känna trygghet i de snabba
förändringarna, kunskap för att förnya och bredda den
kompetens som utgör ens ekonomiska trygghetsbas -
ens plats på arbetsmarknaden.
Snabba förändringar i samhälle och yrkesliv krä-
ver utbildningsformer som förmår att snabbt möta
dessa förändringar. En modern utbildning måste kun-
na erbjuda rätt utbildning i rätt tid på rätt plats. Rege-
ringens proposition Kvalificerad yrkesutbildning
innehåller förslag till en ny eftergymnasial utbildning
som mycket väl motsvarar de krav som en modern
arbetsmarknad ställer, och det är med stor glädje jag
noterar den enighet som finns bland oss i utskottet om
att denna utbildning är både efterlängtad och nödvän-
dig.
Sedan 1996, då försöksprojektet "Kvalificerad yr-
kesutbildning" startade, som jag fick förmånen att
leda, har KY blivit ett begrepp för en utbildning väl
anpassad för att möta aktuella krav på kunskap och
kompetens. Från en blygsam start då KY omfattande
ca 1 700 platser omfattar KY i dag ca 12 000 platser.
Den spänner över de flesta branscher och över hela
landet.
Jag ska här ge exempel på några av de hundratals
utbildningar som i dag ingår i försöksverksamheten
för att visa på att det finns förnyelse genom helt nya
yrkesområden och förnyelse av gamla yrkesområden.
I Kramfors startar i augusti en utbildning i digital
medieproduktion. Utbildningen ska ge bred kompe-
tens i datateknik, bild, ljud, manus, video och multi-
mediaproduktion.
Som mål har utbildningen program och material-
produktion för bl.a. multimedia, radio, video och TV.
Undervisningen ska vara problemorienterad med
varvade teoretiska studier och i samverkan med före-
tag. Man kommer att läsa kommunikation, berättar-
teknik, datorgrafik, animation, radio, video, TV, di-
gital ljudteknik och produktionsledning.
Ledningsgruppen, som ansvarar för utbildningen,
består av representanter för Kramfors studiecentrum,
högskolan i Kalmar, BK-vision, Kramfors Mediatek-
nik AB, Mediadiction AB, Samsung Music Produc-
tion och Strixory AB.
I Mariestad har vi en utbildning i bygghantverk.
Utbildningen ska leda till hantverksmässig kunskap
med byggnadsvård från restaurering av kulturminnen
till ombyggnad och underhåll. Den ska ge kunskaper
om ett långsiktigt hållbart byggande genom studier av
de historiska byggnadsmaterialens egenskaper. Men
man ska även få kunskaper inom beprövad byggtek-
nik, återvinning och ekologi. Kurser som ingår är
historia, byggnadsvård, restaurering, kretsloppsanpas-
sat byggande, byggnadsdokumentation, entreprenad,
lagstiftning, kvalitetsarbete osv. Göteborgs universitet
ingår i ledningsgruppen tillsammans med Mariestads
kommun liksom Göta kanalbolag AB, Statens fastig-
hetsverk, Byggnadsarbetareförbundet och Byggmäs-
tareföreningen.
Herr talman! Dessa exempel beskriver väl den
bredd och den förnyelse som KY i dag representerar.
Eftersom KY i dag är ett väl inarbetat begrepp
ställer vi socialdemokrater oss bakom regeringens
förslag att utbildningen även i den reguljära formen
ska benämnas Kvalificerad yrkesutbildning, KY.
Efterfrågan på platser för kvalificerade yrkesut-
bildningar är i dag stor i hela landet och kommer med
det ökande behovet av kvalificerat yrkeskunnande att
bli ännu större. Detta är skälet till att vi för regeringen
tillkännager att det är mycket angeläget att på sikt
utöka antalet platser inom denna nya utbildningsform.
KY har i dag en form som möjliggör snabb för-
ändring, inte bara av utbildningens inriktning och
innehåll utan även av dess geografiska placering.
Det nära samarbetet mellan utbildningsanordnare
och arbetsliv, som är KY:s identitet, garanterar ut-
bildningens aktualitet. Att ca 70 % av KY-
studenterna i dag går direkt ut i anställning efter ge-
nomgången utbildning är ett bevis på att det är en rätt
utbildning i rätt tid.
En väl fungerande kvalificerad yrkesutbildning
har planerats och genomförts av arbetsliv och utbild-
ningsanordnare gemensamt. Genom att cirka en tred-
jedel av utbildningens omfattning är lärande i arbete
hämtar studenterna en stor del av sina kunskaper från
den kunskapsmängd som samlats ute på arbetsplat-
serna i produktionen av varor och tjänster. Dessa
kunskaper kan inte erbjudas i teoretisk form, de måste
inhämtas av den enskilde studenten i arbetssituatio-
nen på arbetsplatsen. Samtidigt måste dessa praktiska
kunskaper balanseras av teoretisk kunskap för att ge
den bredd som möjliggör djupare förståelse och utgö-
ra bas för vidare studier.
Regeringens förslag att lärande i arbete, LIA, bör
ges en omfattning motsvarande 25-35 % av den
sammanlagda utbildningstiden möjliggör väl denna
balans.
Signaler om förändrade krav i den specifika yr-
kessituationen når med den enskilde studenten myck-
et snabbt utbildningsanordnaren som kan anpassa de
teoretiska delarna i utbildningen till dessa nya krav.
Så garanteras rätt utbildning i rätt tid för studenten.
Herr talman! En förhoppning inför försöksverk-
samheten med viss kvalificerad yrkesutbildning var
att utbildningsformen skulle locka studenter som
annars inte skulle ha sökt sig till eftergymnasiala
studier. Andelen deltagare med en bakgrund i hem
utan studietraditioner är högre i dessa utbildningar än
i högskolan.
Den kvalificerade yrkesutbildningen rekryterar i
betydande grad studenter från gymnasieskolans yr-
kesförberedande program. I dagsläget har ca 35 % av
KY-studenterna denna bakgrund, vilket visar att
kristdemokraternas påstående att KY skulle ha in-
byggda hinder för denna grupp av gymnasieelever
helt saknar grund.
Hur kristdemokraterna tänker i fråga om krav för
tillträde till kvalificerad yrkesutbildning är för mig
helt obegripligt. Regeringen föreslår att sökande till
de kvalificerade yrkesutbildningarna ska uppfylla
samma krav på grundläggande behörighet som gäller
för högskolan. Kristdemokraterna känner enligt
Yvonne Andersson stor oro för att detta kommer att
omöjliggöra för gymnasieelever från yrkesinriktade
program att vinna tillträde till kvalificerade yrkesut-
bildningar. Samtidigt kräver man från kristdemokra-
terna att de kvalificerade yrkesutbildningarnas teore-
tiska delar ska knytas till den akademiska högskolan.
Hur får Yvonne Andersson denna ekvation att gå
ihop?
Och så är det Ulf Nilsson och Folkpartiet. För vil-
ket arbetsliv är den kvalificerade yrkesutbildning som
Folkpartiet förespråkar tänkt?
Från både arbetstagare, arbetsgivare och studenter
har vi i Kommittén för kvalificerad yrkesutbildning -
där även arbetslivets representanter finns med - mött
krav på både bredd och djup i kunskaper och kompe-
tens. Som svar på dessa krav förespråkar Ulf Nilsson
en utbildning som ska vara en komplettering till en
ny, mycket smal yrkesutbildning i gymnasieskolan
med en lägre teoretisk ambitionsnivå än vad dagens
yrkesinriktade program har. Vi i kommittén har mött
kraven på en flexibel och snabbt omställningsbar
utbildningsform. Folkpartiet kontrar med en utbild-
ning med fasta utbildningsvägar och klara avgräns-
ningar. Hur har Folkpartiet kunnat hamna så helt vid
sidan om övriga partiers diskussioner när det gäller
kvalificerad yrkesutbildning?
Herr talman! Jag yrkar bifall till regeringens för-
slag som innehåller en helt unik, ny utbildningsform
anpassad till ett snabbt föränderligt arbetsliv för att
kunna erbjuda trygghet både för arbetstagare och för
arbetsgivare genom att anordna just rätt utbildning i
rätt tid och på rätt plats.

Anf. 10 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag lyssnade noga på vad Majléne
Westerlund Panke sade angående begreppet kvalifice-
rad yrkesutbildning. Hon sade att det nu har funnits
ett antal år, att folk känner till vad det är och att det
därför ska finnas kvar. Kommer ett bättre alternativ
att erbjudas, vilket vi har, nämligen yrkeshögskolan,
tycker jag att man ska välja det nu när det blir en
permanent verksamhet. Yrkekshögskolan har också i
sig en högre status som är viktig för de elever som
går på utbildningen.
Jag var, herr talman, inte i Aten och deltog i en
debatt om utbildning, men den var säkert intressant.
Däremot var jag i Svängsta i Blekinge i fredags och
träffade ett antal företrädare för dem som har hand
om kvalificerad yrkesutbildning där. Den fråga som
jag fick med mig till den här debatten var: Vilken
volym kan vi räkna med framöver? Då sade jag att
det står i betänkandet att antalet utbildningsplatser
utökas på sikt. Vad betyder det? frågade de. Jag sade
att jag skulle fråga socialdemokraterna i debatten vad
det betyder på sikt. Jag har redan frågat en gång, men
jag har inte fått något svar.
Att antalet utbildningsplatser utökas, betyder det
att det blir fler än de 12 000 nu och de 12 500 nästa
år? Jag gissar att det är så. Blir det 25 000, som vi vill
ha, år 2004, eller blir det någonting mitt emellan? Jag
gissar att ni har funderat lite grann på det.
Betyder på sikt att det är på ett, två, tre, fyra och
fem års sikt? De som sysslar med den här utbildning-
en vill kunna ha en framförhållning som är lite längre
än vad de har möjlighet till i dag genom den här väl-
digt luddiga skrivningen.

Anf. 11 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Som alla som har lyssnat på debatten
har förstått anser även vi socialdemokrater att 12 500
platser inte är tillräckligt för att täcka det behov som
har visat sig finnas av kvalificerad yrkesutbildning,
KY.
Vi låser inte fast oss i ett fast antal platser år 2002,
2003, 2004 och 2005, men vi är mycket tydliga när vi
till regeringen skickar med kravet på att antalet plat-
ser på kvalificerad yrkesutbildning måste ökas. Det är
vår signal till regeringen. Regeringen måste då natur-
ligtvis svara med ett antal platser och år för detta
antal platser.
Vad vi gör är att vi skickar över bollen till rege-
ringen.

Anf. 12 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag låter då frågan gå vidare till
skolministern när hon ska yttra sig i den här frågan.
Jag tycker ändå att det vore på sin plats att vara
lite mer konkret. Ni är ju alltid mycket mer konkreta
t.ex. när det gäller platser inom högskolan. Vi vet
exakt hur många platser som varje högskola ska ha.
När det gäller vuxenutbildningen finns det också
angett precis hur många platser det ska vara. Men just
när det gäller kvalificerad yrkesutbildning är det inte
så noga att tala om hur många platser det är fråga om
och när de ska införas. Det är en inkonsekvens som
jag har väldigt svårt att förstå.

Anf. 13 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag får väl då påminna Lars Hjertén
om att regeringen på vårt önskemål faktiskt parallellt
från 1996 fram till dags dato har utökat antalet platser
i kvalificerad yrkesutbildning från de 1 700 när vi
startade upp till 12 000 som vi har i dag, så en utök-
ning har ju skett. Vad som nu inte finns med för åren
2000-2004 är alltså ett fast antal platser utöver de
500 som faktiskt finns med. Det är skillnaden.
Vi har markerat att vi vill se en utökning av anta-
let platser. Vad vi däremot inte har gjort är att lägga
oss på ett fast platsantal, som moderaterna har valt att
göra. Ända sedan 1996 kan man säga att vi har levt
med att de platser som regeringen har erbjudit alltid
har plussats på av moderaterna. Men det har alltså
plussats på rejält mellan 1996 och 2001. Det tycker
jag är viktigt att ta med i sammanhanget.

Anf. 14 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke talar om
KY som rätt utbildning, att den ska ske i rätt tid och
på rätt plats. Det tycker jag är grunden för utbildning.
Skulle vi föreslå något annat här ifrån skulle det vara
väldigt tråkigt; om det var fel utbildning, vid fel tid
och på fel plats. Det är alltså grunden och det håller
jag helt och klart med om.
Men om de här tre momenten ska gå samman
krävs det också att de som anordnar utbildningen,
alltså de som fixar den på plats lokalt, decentraliserat
runtom i landet vet vad de har att vänta sig och även
de elever som har tänkt sig att söka till en sådan ut-
bildning. Det gäller också näringslivet runtomkring.
På en plats kanske man säger: Här behöver vi verkli-
gen 5 eller 20 stycken inom ett speciellt område.
Tänk om vi kunde starta en utbildning här. Vi ser att
på fem års sikt behöver vi så här många. Det är då
också viktigt att man vet hur mycket resurser och
vilket antal platser man har, så man får möjlighet att
starta en kvalificerad yrkesutbildning för att kunna ha
en hög kvalitet och för att kunna säkra näringslivet på
platsen. Jag håller med Lars Hjertén om att det då är
viktigt att man vet hur många platser som finns och
vilka resurser som ligger i systemet. Jag ska sedan
ställa frågan vidare till skolministern om hur många
platser man har tänkt sig.
Men det som jag funderar vidare på också är detta
med validering, för ska det vara rätt utbildning ska
den också vara gångbar för mig som student. I betän-
kandet står det att validering ska utredas nu. Men hur
ser Majléne Westerlund Panke på valideringen? Kan
man försöka sammankoppla KY med några andra
utbildningar? Hur viktigt anser Majléne Westerlund
Panke att det är att vi får en bra validering av bl.a.
KY?

Anf. 15 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag ska först besvara frågan som
gällde antalet platser. För nästa år finns det ju klart
uttalat hur många platser det finns. Vad som inte är
uttalat är alltså hur många platser som finns för åren
2003, 2004, 2005 och framåt. Jag utgår från att det
kommer att finnas klart uttalat hur stor ökningen av
antalet platser kommer att vara under efterkommande
år, så i det fallet kommer man säkert att veta hur stor
ramen inom vilken man ansöker om nya platser är.
När det gäller validering delar jag Sofias uppfatt-
ning om att det är väldigt viktigt att se på kunskapen
som sådan i första hand och inte varifrån man har
inhämtat kunskapen.
Man kan väl säga att kvalificerad yrkesutbildning
under försökstiden har varit unik såtillvida att vi har
hämtat kunskapen från olika håll i samhälle, yrkesliv
och utbildningsväsende. Vi har också sammankopplat
kunskaper och utbildningsnivåer. Vi har haft elever
från både gymnasieskola och högskola och elever
med kunskaper från arbetslivet i samma utbildning.
Så det där med fasta avgränsningar är inget koncept
som KY kan eller vill arbeta efter.

Anf. 16 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag blir glad över att höra att
Majléne Westerlund Panke säger att det är viktigt att
vi nu ökar antalet platser så att anordnare, näringsliv
och studenter runtom i landet vet vad som komma
skall.
Vad sedan gäller valideringen är det oerhört vik-
tigt med en ny examina, som vi nu kommer att be-
sluta om. För mig som studerar är det viktigt att veta
vad det kommer att innebära. Förhoppningsvis, och
det är tanken hos många, att man ska kunna gå direkt
ut i arbete. Men många som börjar att studera kom-
mer ju också på att det är riktigt roligt att plugga och
få in lite ny kunskap i huvudet, att man kanske ska
studera vidare på universitet eller högskola. Det är ju
väldigt viktigt att den övergången är klar om det
också är så att man vill studera internationellt.
Valideringen är alltså oerhört viktig. Och jag hop-
pas att det kommer att bli ett tydligt förslag från rege-
ringen när den här undersökningen är klar.

Anf. 17 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Man kan säga att det är vid två till-
fällen i dag när det gäller denna utbildning, den kvali-
ficerade yrkesutbildningen, som det tillämpas valide-
ring. Man tillämpar validering vid antagning av stu-
denter i väldigt stor utsträckning genom att man ser
på yrkeserfarenhet och kunskaper som har inhämtats i
yrkeslivet. Det gör man för att bedöma om eleverna
kan klara de krav som den kvalificerade yrkesutbild-
ningen ställer.
Så har man också en validering när det gäller ex-
amen inom kvalificerad yrkesutbildning. Där ser man
på vad eleverna kan tillgodoräkna sig för fortsatta
högskolestudier. Ca 10 % av alla som har gått igenom
den kvalificerade yrkesutbildningen fortsätter faktiskt
sina studier direkt efteråt, och 70 % av dessa 10 %
visar sig fortsätta sina studier på högskolan.
Så valideringen fungerar redan i dag i praktiken,
kan man säga, både för de som ska in och de som ska
ut. Jag tror att det finns mycket att lära för andra delar
av vårt utbildningsväsende när det gäller hanteringen
av kunskap inom den kvalificerade yrkesutbildning-
en, som jag tycker har kommit väldigt långt när det
gäller det nya tänkandet i fråga om att validera kun-
skap.

Anf. 18 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke frågar
vad vi i Folkpartiet tänker oss att vår kvalificerade
yrkesutbildning ska vara inriktad på för yrkesliv. Det
är en intressant fråga med tanke på att varken propo-
sitionen eller betänkandet säger någonting om vilken
typ av utbildning man tänker sig. Man är också väl-
digt oklar om omfattningen. Jag trodde att det fram-
gick av Folkpartiets motion att vi vill ha en bred ef-
tergymnasial yrkesutbildning där man har möjlighet
att komplettera från gymnasieskolan och därmed
också har möjlighet att ta steget in i högskolan. Det är
ju därför jag kallar regeringens förslag för ett litet,
alltför litet, steg och också hävdar att det har för lite
kontakt med verkligheten.
I dag blir 59 % av en årskull behörig för högsko-
lestudier. Då blir min fråga till Majléne Westerlund
Panke: De fyra av tio gymnasieelever som inte upp-
når den här behörigheten, vad ska de göra?

Anf. 19 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte om det är riktigt okej att
hänvisa till ett tidigare replikskifte, men i ett sådant
talades det om att man väl inte kunde tänka sig fel
utbildning i fel tid när vi nu ska genomföra en ny
utbildningsform. Tänk, det är precis det jag tycker att
Folkpartiet föreslår; fel utbildning i fel tid.
Kvalificerad yrkesutbildning är en så flexibel ut-
bildningsform att vi inte kan diskutera i termer av
fasta utbildningsvägar. Fasta utbildningsvägar disku-
terade man kanske tidigare i högskolans program, där
den ena kursen följdes av den andra och de var lika år
efter år. Men även där börjar ju förändringarna att
ske. Man börjar bli mer flexibel. Man börjar förändra
sig efter de aktuella krav som finns ute i samhället
och som möter studenterna när de kommer ut.
Då erbjuds studenter en utbildning som är oerhört
smal och som inte har någon teoretisk bredd och bas
för att möta ett yrkesliv där man kräver ett livslångt
lärande. Det kan jag inte tolka på något annat sätt, Ulf
Nilsson, än att Folkpartiet här har ställt sig vid sidan
om och kommer med ett förslag som just innebär helt
fel utbildning i fel tid, för det hör snarare hemma på
50-talet än år 2001.

Anf. 20 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag hänvisade inte till något tidigare
replikskifte utan jag hänvisade till den fråga som
Majléne Westerlund Panke ställde i sitt anförande.
Det är ju er föreslagna utbildning som är väldigt
smal. Jag förstår inte hur Majléne Westerlund Panke
kan komma till slutsatsen att Folkpartiets förslag på
något sätt skulle vara smalt. Vi föreslår tvärtom en
väldigt bred utbildning för många elever. Dels är den
öppen för dem som har missat vissa saker i gymna-
sieskolan och ska komplettera samtidigt med den
kvalificerade utbildningen, dels är den öppen för dem
som vill ta steget vidare till högskoleutbildning efter
kvalificerad utbildning. Det är en ny mellanform för
betydligt fler än de här ca 12 000 studerande eller vad
det nu är fråga om.
Herr talman! Min fråga från förra repliken kvar-
står. Vad blir det, med det stela behörighetssystem
som regeringen här föreslår, av de fyra av tio gymna-
sieelever som inom fem år inte lyckas nå upp till den
högskolebehörighet som ni vill kräva för att man ska
få läsa på kvalificerad yrkesutbildning?

Anf. 21 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Folkpartiet och Ulf Nilsson har ju
både i sin motion och i debatten här i dag kanske
snarare fört en gymnasieskoledebatt än en debatt
omkring kvalificerad yrkesutbildning, den proposi-
tion och de förslag som faktiskt ligger framme.
Låt mig säga att när jag läste Ulf Nilssons motion
slog det mig att Folkpartiet faktiskt aldrig har haft
någon ledamot med i Kommittén för kvalificerad
yrkesutbildning. Man märker det för att mycket av
det som skrivs kommer sig av en brist på kunskap om
vad den kvalificerade yrkesutbildningen står för,
vilken enorm bredd den har och vilka stora nya in-
riktningar det finns.
Det finns också en brist på kunskap om vilken stor
anpassningsförmåga man har arbetat med. Det är
väldigt radikala grepp när det gäller den validering av
kunskaper som, som jag sade, innebär att 35 % av
studenterna i kvalificerad yrkesutbildning faktiskt
kommer från de yrkesförberedande programmen.
Många kommer också direkt från yrkeslivet med alla
de kunskaper som de har fått där. Jag kan lova Ulf
Nilsson att det här fungerar. Det fungerar alldeles
utmärkt.
Om vi nu ska gå in på gymnasiedebatten så är det
inte alltför många år sedan som inte ens 40 % av en
årskull hade högskolekompetens. Det var under den
tid då vi hade en del av gymnasieskolan som var
treårig och en annan som var tvåårig. 60 % av ung-
domarna gick tvååriga utbildningar. Så man kan ock-
så se det som en positiv utveckling att det i dag är
59 % i stället för kanske 39 % som faktiskt har
grundläggande högskolebehörighet med sig direkt
från gymnasieskolan.

Anf. 22 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Majléne Westerlund Panke visar
återigen exempel på detta att man bygger system som
mer tar hänsyn till de stora linjerna i samhället än till
enskilda människors behov. Jag blir naturligtvis lite
besviken över att höra det jag hör, ett ojande när jag
försöker värdera upp den praktiska kunskapen, yr-
keskunskapen. Jag tror att det finns många bland dem
som drev fram arbetarrörelsen, jag vet att det finns
flera, som skulle bli bekymrade, för detta hån skulle
lika gärna kunna falla över dem i dag.
Det vi har försökt göra är att se möjligheterna i
bredden. Vi vill ha en lika flexibel, kvalificerad yr-
kesutbildning som i den försöksverksamhet som har
bedrivits, men vi vill kalla den yrkeshögskola för att
visa på dess status.
Att Majléne Westerlund Panke inte förstår hur
man ska kunna arbeta tillsammans med en akademisk
högskola i teoretiska ämnen trots att en del av dem
som kommer in på en yrkeshögskola inte har behö-
righet är också märkligt. Det handlar ju om att arbeta
med kunskap som bygger på vetenskaplighet och om
att arbeta med kunskap som har beprövad erfarenhet
som grund. Att det finns en flexibilitet på det här
området är ju inte ett dugg märkligare än mycket
annat.
Vi vill dessutom ha en kvalificerad yrkesutbild-
ning, som vi kallar yrkeshögskola, till vilken ungdo-
marna ska kunna söka direkt efter gymnasiet, och då
räcker det inte med 35 %. Vart tar de andra eleverna
vägen som har gått yrkesförberedande linjer och inte
kan komma vidare på en kvalificerad yrkesutbild-
ning? Det bygger ju på att den försöksverksamhet
som hittills har bedrivits i hög grad har tagit in män-
niskor som inte har gått direkt från gymnasiet.

Anf. 23 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Praktiska kunskaper har alltid värde-
rats högt inom arbetarrörelsen, Yvonne Andersson.
Men de har värderats i förhållande till de krav som
ställs på arbetsmarknaden. Vi har aldrig förordat att
elever och studenter ska ha lägre nivå på sina praktis-
ka kunskaper än som krävs ute i arbetslivet. I dag
krävs det en annan kombination i arbetslivet av prak-
tiska kunskaper och teoretiska kunskaper. Och vi är
beredda att möta de nya kraven. Vad jag upplever är
att kristdemokraterna blundar för dessa krav och
försöker bygga upp en bild av en arbetsmarknad där
man fortfarande är anställningsbar med endast prak-
tiska kunskaper. Det är man inte längre, Yvonne
Andersson.
Jag skulle känna väldigt stor oro för elever med
praktisk begåvning, utan teoretisk kunskap, om det nu
finns några sådana, om Yvonne Anderssons modell
för praktisk yrkesutbildning skulle få genomslag och
bli verklighet. Det finns säkerligen inte särskilt
mycket efterfrågan på de elever som kommer ut på
arbetsmarknaden med de kunskaper och den kompe-
tens som Yvonne Andersson utmålar.

Anf. 24 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det bekymrar mig att Majléne Wes-
terlund Panke inte har läst vår motion bättre. Men jag
kan inte redogöra för den nu. Det finns inte tid för
det. Det bekymrar mig också att någon tror att det är
en ensidighet på grund av att man försöker lyfta fram
någonting som ska balansera och komplettera varand-
ra. Det är ändå människor som ska leva i samhället.
När tänker socialdemokraterna lyfta fram den
praktiska kunskapen inom t.ex. de teoretiska ämnena?
När ska det bli en enda bedömning i så fall utifrån
praktiska erfarenheter och kunskaper i många av de
s.k. teoretiska utbildningarna? Behöver vi inte inom
alla områden en kombination av många kunskaper?
Kan vi då inte erkänna att en del människor har mer
av det ena och mindre av det andra och tvärtom. Det
handlar ju om den bredden. Inte ska Majléne Wes-
terlund Panke över huvud taget stå och säga att soci-
aldemokraterna värnar om de praktiska kunskaperna i
dag. Vi har ett antal yrken som har teoretiserats och
där man inte ens får studiemedel för att fördjupa sig
när det kommer in praktiska moment.
Jag tycker egentligen att det finns en märkvärdig-
het i det som sägs, och det bekymrar mig att Majléne
Westerlund Panke i dag använder en debattstil som
talar om att mörklägga och tala om det obegripliga i
våra förslag i stället för att hitta lösningar så att vi kan
komma vidare för att varje människa ska kunna hitta
sin plats i samhället och behövas i det samhälle som
kristdemokraterna vill ha.

Anf. 25 MAJLÉNE WESTERLUND PAN-
KE (s) replik:
Herr talman! Bättre lyft för de praktiska kunska-
perna än förslaget om kvalificerad yrkesutbildning
utgör har jag väldigt svårt att föreställa mig. Här finns
alltså en värdering av de kunskaper som finns acku-
mulerade ute i arbetslivet i produktionen av varor och
tjänster, upphöjda, om det är så Yvonne Andersson
vill uttrycka det, till att bli helt jämställda med de
teoretiska kunskaperna. I den kvalificerade yrkesut-
bildningen fungerar nämligen inte de teoretiska kun-
skaperna om inte de praktiska kunskaperna som man
inhämtar direkt ute på arbetsmarknaden finns med.
Men det är faktiskt så, Yvonne Andersson, att ute på
arbetsmarknaden fungerar inte bara de praktiska kun-
skaperna om inte den teoretiska kunskapen finns där.
Och det är ju detta som är det unika med den kvalifi-
cerade yrkesutbildningen. Det är balansen mellan den
praktiska kunskapen, hämtad direkt i arbetslivet, och
den teoretiska kunskapen, som väldigt ofta inom
kvalificerad yrkesutbildning hämtas från högskolan.
Och det är med den kombinationen som den enskilde
studenten ges möjlighet att möta de nya kraven som
finns ute på arbetsmarknaden och i samhället.

Anf. 26 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! Mycket är redan sagt i denna debatt.
Jag ska från Vänsterpartiet lämna några synpunkter.
Men inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i
utbildningsutskottets betänkande. Den kvalificerade
yrkesutbildning som vi diskuterar här i dag är en för
många välkommen reform. Den försöksverksamhet
som ligger till grund har ju, liksom många har sagt
här, i huvudsak fungerat väl. Vänsterpartiet ser posi-
tivt på ett nära och konstruktivt samarbete mellan
skola och utbildningssystem å ena sidan och närings-
livet och arbetslivet å andra sidan. Samtidigt vill vi,
nu som tidigare, påpeka att relationen mellan utbild-
ningssystemet och näringslivet inte alltid är oproble-
matisk. Det är en viktig uppgift för politiker och dem
som är aktiva i utbildningsväsendet i allmänhet att
vara vaksamma så att det som ibland är kortsiktiga
intressen från näringslivet inte tillåts påverka det
långsiktiga målet om en bildning där kritiskt tänkande
och helhetssyn är ledord.
Samhällsutvecklingen har lett till att behovet av
kontinuerligt lärande ökat. I det sammanhanget an-
vänds ofta benämningen det livslånga lärandet. Da-
gens samhälle är föränderligt, kunskapsområden
vidgas ständigt, och uppfattningen om vad som är
kunskap skiftar. Efter avslutade utbildningar kommer
vi att mötas av krav på nya kunskaper och lusten att
tillägna oss dem kommer att behöva aktiveras livet
igenom. En del arbetsuppgifter kommer att utföras
med hjälp av ny teknik. Kompetensutveckling inom
och för arbetslivet är nödvändig inom alla yrken.
Detta är ett gemensamt ansvar för arbetsmarknadens
parter. För individen behövs det möjligheter till åter-
kommande utbildningstillfällen under livet. Det be-
hövs utbildning som knyter an till specifika yrkesom-
råden men också sådan som ger kompetens i vid
mening, en kompetens som ger individen styrka att
möta de föränderliga krav som dagens samhälle stäl-
ler.
Låt mig nämna några för oss vänsterpartister vik-
tiga punkter i det nu framlagda förslaget om kvalifi-
cerad yrkesutbildning:
1. Arbetslivets medverkan är viktig, något som
också betonas i förslaget. Dessutom är det vik-
tigt, som också betonas, att det gäller produktion
av varor och tjänster inom såväl privat som of-
fentlig sektor. Att med begreppet arbetsliv avses
både arbetsgivare och arbetstagare är naturligt.
Tyvärr är det inte alla gånger på det viset. Lik-
hetstecknet mellan arbetsliv och näringslivet, fö-
reträtt av arbetsgivarna, är många gånger tydligt i
utbildningssammanhang.
2. Målsättningen att genom den föreslagna utbild-
ningen kunna minska den sociala och etniska
snedrekryteringen är viktig. Det är allvarligt om
vi inte ska förmå oss att minska klasstillhörighe-
tens betydelse inom utbildningssystemet. Det är
också allvarligt om människor med utländsk
bakgrund inte ska ges likvärdiga möjligheter till
utbildning. Kvalificerad yrkesutbildning kan, rätt
hanterad, bidra till ett rättvisare utbildningssys-
tem.
3. Det är viktigt att bryta traditioner i fråga om
könsbundna utbildnings- och yrkesval. Att lyfta
fram jämställdheten som en rättvise- och demo-
kratifråga är nödvändigt. Beträffande skrivning-
arna i propositionen om att det krävs ett aktivt
och målmedvetet arbete inom området förväntar
vi i Vänsterpartiet oss att den ambitionen omsätts
i praktiskt handlande.
4. Utbildning måste också finnas tillgänglig för
dem som har ett funktionshinder. Delaktighet och
jämlikhet för funktionshindrade i samhället och
arbetslivet förutsätter delaktighet och jämlikhet i
alla former av utbildning. Som vänsterpartist
tycker jag att det är värdefullt att de här skriv-
ningarna är tydliga i propositionen. Det är även
viktigt att den kvalificerade yrkesutbildningen
förmår att leva upp till dessa ambitioner.
5. Verkligt studentinflytande och delaktighet skapar
goda möjligheter för att målen med en utbildning
ska uppnås. Ska den kvalificerade yrkesutbild-
ningen ge de studerande bra redskap för ett
framtida yrkesliv är det bl.a. just inflytande och
delaktighet som är viktigt. Naturligtvis ska in-
flytandet och delaktigheten inom utbildningen
utövas på alla nivåer, såväl nationellt som regio-
nalt och lokalt.
6. För att den kvalificerade yrkesutbildningen ska
bli lyckad krävs det kvalitet, vilket sagts här
många gånger tidigare i dag. Den nya myndig-
heten spelar i det sammanhanget en avgörande
roll. För att utbildningen dessutom ska kunna va-
ra flexibel och utbudet vara föränderligt, något
som är en nyckel i den här utbildningen, är en
central myndighet viktig.
Herr talman! Avslutningsvis får jag konstatera att
utskottet gör ett tillkännagivande till regeringen om
att det är angeläget att antalet platser inom den kvali-
ficerade yrkesutbildningen på sikt utökas. Vi i Väns-
terpartiet ser fram emot att i samverkan med den
socialdemokratiska regeringen förverkliga det som
sannolikt blir riksdagens mening i frågan.

Anf. 27 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill fråga Lennart Gustavsson
vart de 40 % av ungdomarna som slutar gymnasie-
skolans linjer ska ta vägen. Hur ska de kunna gå vida-
re och finna meningen med livet? Ska skoltrötta ele-
ver efter 13 års skolgång tvingas vara kvar i ett skol-
system för att få akademisk behörighet?
Vidare: Hur kan ni stödja Socialdemokraterna i
detta med att unga människor ska tvingas gå arbetslö-
sa en period för att senare få en yrkesutbildning? Det
är ju precis det som vi alldeles nyss hörde.

Anf. 28 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Vad Yvonne Andersson tar upp är
diskussionen om hur gymnasieskolan ska vara utfor-
mad. Ska vi ha som målsättning att vi ska ha en gym-
nasieskola som har visioner om att ge alla högskole-
behörighet? Kristdemokraterna anser inte det. Jag
respekterar Kristdemokraternas åsikt i den frågan
men jag som vänsterpartist tänker aldrig ställa upp på
en situation där vi redan tidigt delar in våra gymnasi-
estuderande - och kanske ännu tidigare - i ett A- och
ett B-lag. Det är viktigt att vi vågar tro att vi ska se
till att vi har en gymnasieskola som kan ge alla den
möjligheten.
Det måste vara fel väg, en uppgiven inställning,
att säga att vi nu måste se till att det blir andra krav.
Delar inte Yvonne Andersson uppfattningen att det
här innebär en sänkning av kraven?

Anf. 29 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det gör jag inte. Jag menar att en
fordonstekniskt kunnig elev har lika viktig kunskap
som den har som är kunnig i historia. För mig har
kunskap i sig ett värde och den utövas på olika områ-
den.
Jag skulle önska, herr talman, att Vänsterpartiets
Lennart Gustavsson svarade på min fråga: Vad vill ni
erbjuda de 40 % som inte klarar detta? Ni kan ha
vilka mål och visioner som helst med gymnasieskolan
- det har jag också - men vi kristdemokrater vill att
alla ska nå så goda mål som möjligt när det gäller
gymnasieskolan. I backspegeln ser vi dock i dag att
inte alla orkar, av skilda skäl. Därför tror vi på det
livslånga lärandet. När som helst i livet ska man kun-
na komma tillbaka för att få den kunskap som man
inte tillägnat sig då man var i åldern 16-19 år.
Vad tänker ni göra med de här ungdomarna när ni
inte kan erbjuda en fortsättning på deras yrkesförbe-
redande utbildning så att de kan gå vidare och succes-
sivt också lära sig teoretiska ämnen? Också ni i
Vänsterpartiet nedvärderar den praktiska kunskapen
så att den i form av ett gesällprov inte ska kunna vara
inträdeskrav för kvalificerad yrkesutbildning. Detta är
märkligt och detta kommer att förhindra unga männi-
skor att gå vidare i en utbildning. I stället tvingas de
kanske att gå in i arbetslöshet för att senare i livet
fångas upp i arbetsmarknadsutbildningar och annat.
Detta är en utslagning av unga människor som vi
kristdemokrater inte kan acceptera.

Anf. 30 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Praktisk kunskap nedvärderas av
Vänsterpartiet - fel! Jag skulle vilja veta i vilket
sammanhang vi på något sätt har gjort det. Det hand-
lar om en kunskapssyn, att man tillägnar sig kunskap
utifrån livets olika skeden.
Vidare har vi återigen frågan om de elever som
misslyckas. Problemet är huvudsakligen varför dessa
elever misslyckas. Inriktningen måste ju vara att
minimera misslyckandet hos eleverna och inte, som
Yvonne Andersson gör, att konstatera misslyckandet
och sedan sätta in åtgärder. Åtgärderna måste, som
jag tidigare sagt, vara inriktade på att se till att miss-
lyckandena inte uppstår.
Yvonne Andersson försökte också göra en poäng
här. Vi i Vänsterpartiet skulle nämligen nedvärdera
elever som exempelvis gått på det fordonstekniska
programmet - helt fel! Själv har jag lång erfarenhet
från arbete med elever inom praktiska program och
jag vet värdet av deras kunskaper. Lite grann av det
värdet tycker jag faktiskt att vi tar till vara genom att
nu erkänna att vi ska ha en ny eftergymnasial utbild-
ning, s.k. kvalificerad yrkesutbildning. På något sätt
tar vi tag i detta och ger här en ny möjlighet, en ny
chans. Precis som sagts här tidigare är detta en ny
utbildningsreform som helt och hållet ligger i tiden.

Anf. 31 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det är inte så länge sedan svenska
folket fick sin yrkesutbildning genom att gå i den
obligatoriska skolan, i folkskolan, för att därefter
välja någon av de många yrkes- eller fackskolorna
eller gå in som lärling på ett företag eller hos en hant-
verkare.
I dag har vi den förberedande yrkesutbildningen
på gymnasiet. Yrkesskolorna och fackskolorna är i
stort sett borta och lärlingsutbildningarna finns inte
längre kvar. Yrkesutbildningarna efter gymnasietiden
har förts över till högskola och universitet. Det har
skett relativt nyligen. Det gäller i första hand yrkesut-
bildningar med ett teoretiskt inslag som motiverar att
man lägger dem där man kan göra en forskningsan-
knytning av utbildningen.
De flesta av oss är överens om att detta inte täcker
hela behovet av en yrkesutbildning. Det finns ett
glapp i det svenska utbildningssystemet för närvaran-
de när det gäller eftergymnasial yrkesutbildning. Vi
har sett detta i de förslag som har kommit här i riks-
dagen på eftergymnasiala yrkesutbildningar. Det har
gällt yrkeshögskola som bl.a. Ulf Nilsson nämnde
som ett förslag. Sofia Jonsson och Yvonne Andersson
nämnde det som förslag från sina partier.
Det har också varit förslag på att införa i ny form
en lärlingsutbildning. Det har gått trögt. Det har inte
vunnit något gensvar från regeringen, man har inte
kommit med något förslag, och det kanske är lätt att
förstå att det är så.
När det gäller yrkeshögskola är det skäl att tänka
sig för om man ska införa det, bl.a. av de skäl som
Sofia Jonsson tog upp, att yrken snabbt ändrar ka-
raktär. Det uppstår nya yrken. Det är en omsättning
på yrkessidan som gör att det är svårt att ha en yrkes-
skola för vissa typer av yrkesutbildningar.
Vad gäller lärlingsutbildningen är det främst ar-
betsmarknadens parter som har problem med införan-
det av en sådan i stor skala. Bland arbetstagarna ser
man tillbaka på den gamla lärlingsutbildningen med
en viss skepsis. T.ex. när det gäller arbetsrätten skulle
man inte vilja se de gamla lärlingarnas situation upp-
repad i de svenska företagen. Från arbetstagarnas sida
ser man risken för att vi skulle få ett system där före-
tagen kunde använda eleverna och lärlingarna som
gratis eller underbetald arbetskraft. Den är naturligt-
vis kännbar.
För arbetsgivarna är det ett problem att införa lär-
lingsutbildning i stor skala därför att man är medvet-
en om att det kan medföra ingrepp i produktionen,
alltså produktionssänkningar. En lärling som ska
beredas plats i en produktionsenhet, vid en maskin
exempelvis, tar en del av produktionsutrymmet. Li-
kadant måste man avsätta kvalificerad arbetskraft
som handledare och lärare för dessa elever. Då vill
man ha garanti för en ersättning.
Det är lite av skälen till att lärlingsutbildningen
har varit svår att få gehör för från arbetsmarknadens
parters sida.
Med KY, kvalificerad yrkesutbildning, som vi har
förslag om nu undviker man dessa hinder. Man har
hittat en farled där de här grynnorna och skären inte
finns. Den är formad på det sättet att den är anpassad
efter det rörliga och föränderliga behovet av kompe-
tens ute på arbetsmarknaden. Det är det som ska vara
grunden för att man ska starta en utbildning. Man
behöver inte känna till behovet inom ett visst yrke om
tio eller fem år. Den flexibiliteten är naturligtvis oer-
hört värdefull i ett modernt samhälle.
Arbetstagarna ser det här naturligtvis med glädje,
eftersom KY som regel direkt leder till en anställning
i ett företag. Den är konstruerad så att det finns ett
behov hos företagen. Och företagen är naturligtvis
helt positiva bl.a. av det enkla skälet att det är ett
snabbt och effektivt sätt att snabbt täcka kompe-
tensluckor i företaget.
Det är inte svårt att förstå att alla partier är över-
ens om att det här är en bra utbildning. Det finns
heller inget yrkande om avslag på propositionen.
Flertalet av de reservationer som ligger handlar om
att man vill ha längre tid för utbildningen - tre och ett
halvt år i stället för tre, man vill har fler platser. Det
vill vi allihop, inklusive majoriteten i utskottet som i
betänkandet skriver att man vill ge ett tillkännagivan-
de till regeringen om att det är angeläget att antalet
platser inom yrkesutbildningen på sikt utökas. Även
där är vi överens.
Jag skulle vilja till Ulf Nilsson, som har talat
mycket om behovet av en yrkeshögskola och av att
snabbt införa en lärlingsutbildning, säga att när KY
nu genomförs före yrkeshögskolorna och lärlingsut-
bildningen ingalunda är något hinder för genomfö-
randet av en yrkeshögskola och en lärlingsutbildning.
Tvärtom kan man förvänta sig att det är nyttiga erfa-
renheter som KY ger när det gäller samverkan mellan
arbetstagare och arbetsgivare som kommer att ske
lokalt, intimt i bara ett par företag. Där kommer det
säkert att utvecklas traditioner som är till gagn för en
lärlingsutbildning.
Studiemedlen har inte så många talat om. Det är
naturligtvis en viktig bit. Majléne Westerlund Panke
tog upp den därför att det finns i KY en stark faktor
som bidrar till att man får en minskning i den sociala
snedrekryteringen. Det är kanske en av de tydligaste
åtgärder som har vidtagits för att få åtminstone en
liten justering av detta. Det bli bättre ju mer KY kan
utvecklas. Det är naturligtvis bra att man har en ut-
bildning som har en direkt fortsättning in i resten av
utbildningssystemet. Högskolor och universitet är
möjliga att nå direkt från KY.
I valideringsfrågorna kan jag hålla med tidigare
talare om att de behöver utvecklas. Det tror jag är
klokt att man inte gjort det på ett så här tidigt stadium
utan ser vilka typer av utbildningar man får, vilka
schatteringar och hur universitet och högskolor inte
minst kommer att värdera de här utbildningarna. Där
tror jag att Högskoleverket får ta en rätt stor del av
arbetet och göra den validering som de normalt gör i
andra sammanhang.
Från Miljöpartiets sida kan jag bara säga att vi är
glada över det samarbete som vi har haft med Väns-
terpartiet och regeringen i utformningen av proposi-
tionen. Vi har under lång tid stött KY och när vi har
kunnat också i samverkan med regeringen fått fram
pengar till den. Vi ser med glädje att det här kommer
till stånd och hoppas att det går att få fram mer peng-
ar relativt snart.
Därmed avslutar jag med att yrka bifall till ut-
skottets förslag.

Anf. 32 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill passa på att fråga Miljöparti-
ets Gunnar Goude hur han ser på de ungdomar som i
dag - vi har erfarenheter sedan flera år - går ut från
yrkesförberedande linjer och som av skilda skäl inte
har mäktat med att få allmän högskolebehörighet. Det
önskar vi att gymnasiet ska ge alla, och det gör också
kristdemokraterna.
Varje kull som går ut och som inte har detta är en-
skilda människor. Jag vet att Miljöpartiet talar mycket
om enskilda människor. Hur ser ni på dem? Ska de
kunna gå in i en utbildning med studiemedel för att
förkovra sig inom de områden som de är intresserade
av för att kanske efter några år gå vidare och läsa in
de teoretiska områdena? Hur ser ni på att porten är så
trång att den utestänger dem som inte har allmän
högskolebehörighet när det gäller den kvalificerade
yrkesutbildningen?

Anf. 33 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att söktrycket på KY än så
länge är så stort att det här inte är något problem med
tanke på att det handlar om 12 500 platser. I praktiken
kommer det att beröra relativt få.
Om någon sökande är mycket lämplig för utbild-
ningen och bedöms ha stora möjligheter att klara av
det finns möjligheten att ge dispens eller undantag.
Det tycker jag man ska utnyttja. Yvonne Andersson
vet att Miljöpartiet inte är särskilt förtjust i tanken att
man ska lägga en behörighet i gymnasiet för framtida
studier, t.ex. vid en högskola eller någonting sådant.
Det är bättre att man, den dag som en individ be-
stämmer sig för att satsa på en utbildning, gör en
prövning om den här personen kan klara av den ut-
bildningen eller inte.
Det tror jag är ett mycket bättre sätt att hantera
den här frågan. På lång sikt ska behörighetsfrågan
lösas på ett helt annat sätt än det vi har i dag.

Anf. 34 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är just det som kristdemokrater-
na vill ha. Vi vill ha en prövning i relation till den
utbildning som den enskilde ska söka. Det ska alltid
finns en väg för varje människa i samhället för att
kompetens och möjligheter ska komma till sin rätt.
Vore det inte aktuellt och i allra högsta grad rele-
vant när man startar en ny utbildningsform och per-
manentar den att då lösa behörighetskraven för ut-
bildningen? De är ändå de som utestänger. Det är
svårt med de särskilda villkoren och att hitta rätt där.
Gunnar Goude sade att problemet inte är så stort
eftersom det är så få platser. Det sker ett urval som
gör att ungdomarna i alldeles särskild grad slås ut
väldigt tidigt.
Jag återkommer då till den fråga som Vänsterpar-
tiets representant och likaså Socialdemokraternas
representant tidigare här i dag har vägrat att svara på.
Vad har ni att erbjuda för de 40 % som inte får kom-
ma vidare någonstans efter gymnasiet och som inte
har mäktat med högkolebehörighet?

Anf. 35 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det är procentsiffrorna som gör att
problemets storlek blir lite skev. Det är inte 40 % som
saknar behörighet. Men det spelar mindre roll. Det
finns en grupp som är för stor som inte går ut gymna-
siet med godkänt i olika ämnen så att de har grundbe-
hörigheten. Visst är det så.
Där finns de lösningar som vi har till buds i dag
med det system vi har med möjligheter att komplette-
ra de brister man har i sina betyg och sedan söka. Det
är ett system som vi helst inte ser. Vi vill ha bort
betygen t.o.m. och sedan lägga kraften på att få ett
bra antagningssystem till högre utbildning. Det är vårt
förslag.
När det gäller KY ska man notera detta det är ett
första steg i rätt riktning. Man öppnar för dispens och
undantag med hänsyn till just den här gruppen. I den
lilla utbildning som KY ändå är kan man inte gå totalt
före utan att titta på några andra utbildningar och göra
den alldeles speciell.
Jag tror att man ska försöka att arbeta relativt brett
så att man får en likvärdighet mellan de olika utbild-
ningarna i den här typen av reformer.
(forts. 5 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.52 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

4 § Frågestund

Anf. 36 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas. Nu följer
riksdagens frågestund. Vid dagens frågestund med-
verkar från regeringen: statsrådet Ingela Thalén, stats-
rådet Ulrica Messing, statsrådet Mona Sahlin, statsrå-
det Maj-Inger Klingvall och statsrådet Ingegerd Wär-
nersson.
Statsrådet Ingela Thalén besvarar såväl allmänpo-
litiska frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområ-
de. Övriga statsråd besvarar frågor var och en inom
sitt område.
Grundlagarna och Lagrådets tolkningar

Anf. 37 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Statsrådet Sahlin har med underkän-
nande av den socialdemokratiska oppositionen i
Stockholm gjort stadens kommunstyrelse till rege-
ringens jämlike och huvudmotståndare i 2002 års val.
Senast skedde det i en artikel i DN i förra veckan.
Hon har bl.a. beskyllt företrädare för Stockholms stad
för lagbrott.
Staden följer lagar och bestämmelser i sin verk-
samhet. Det garanterar rättsväsendet med allmänna
och administrativa domstolar. Men regeringen bryter
gång efter annan mot de tolkningar av grundlagen
som våra högsta jurister i Lagrådet gör, allt för att
stoppa att den lokala demokratin får genomslag i
Stockholm.
Mot den bakgrunden vill jag ställa följande fråga:
Vilka initiativ kommer statsrådet Sahlin såsom s.k.
storstadsminister att ta för att regeringen ska följa
grundlagarna och de tolkningar som Lagrådet gör?

Anf. 38 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Om man ställer en demagogisk fråga
får man nog räkna med att få ett demagogiskt svar
också. Jag är lite förundrad och fascinerad över att
moderata politiker i Stockholm blir så gramse och
upprörda när de blir kritiserade. Det är det jag ägnar
mig åt. Jag tänker också fortsätta att ägna mig åt det.
Det här är ingen juridisk fråga i första hand. Jag
utgår från att såväl regering som riksdag och kom-
munpolitiker försöker följa lagarna och visa respekt
för alla lagar som riksdagen stiftar och inte bara för
dem som man tycker passar. Den här debatten får vi
nog fortsätta att föra i många sammanhang.
De initiativ som jag vill försöka ta, Carl-Erik
Skårman, handlar om rättvisa också i Stockholmsom-
rådet. Det är en fråga som väljarna får avgöra så små-
ningom i valet 2002.

Anf. 39 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Nog blir jag förvånad när jag hör
statsrådet säga att frågan om grundlagarna inte är en
juridisk fråga, utan att det handlar om en bedömning
från tid till annan. Av svaret förstår jag att statsrådet
Sahlin inte kommer att göra något för att regeringen
noggrannare ska följa grundlagarna i kampen mot
Stockholm och den av stockholmarna valda politiska
majoriteten. Det tycker jag är skandalöst. Varför kan
inte statsrådet acceptera grundlagarna, deras bestäm-
melser och stockholmarnas demokratiska valutslag
både vad gäller majoritet och den av statsrådet förak-
tade politiska socialdemokratiska oppositionen i
Stockholm?

Anf. 40 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag hoppas att ingen annan medvetet
missförstod svaret jag gav. Frågan om grundlagarna
är självfallet en oerhört central fråga. Det är givetvis
en juridisk fråga. Det var inte det jag diskuterade. Jag
diskuterade att Stockholms framtid är en politisk
fråga och inte en juridisk fråga. Nu säger Carl-Erik
Skårman att man måste visa respekt för väljarnas
utslag i valet i Stockholm. Betyder det att Moderater-
na tänker lägga ned oppositionen mot regeringen?
Regeringen är ju också ett resultat av väljarnas val i
det förra valet.
Nu diskuterar vi inför nästa gång väljarna ska sä-
ga sitt. Då blir Stockholmsfrågan också en politisk
fråga.

Anf. 41 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Moderaterna kommer att föra opposi-
tion inom lagarnas ram.

Anf. 42 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Socialdemokraterna kommer också
att föra opposition mot Moderaterna inom lagarnas
ram, och det är också politik.
Lärarbristen i gymnasieskolan

Anf. 43 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till skolminister
Wärnersson. Det går ju knappast en dag utan att det
kommer nya larmrapporter om skolan. Dagens uppla-
ga är en rapport om lärarbristen i gymnasieskolan.
Den rapporten från Skolverket visar att antalet obehö-
riga lärare kommer att fördubblas under några år
framöver. Om man tar in grundskolan i bilden blir
situationen ännu värre.
Jag vill därför fråga om statsrådet har någon
krisplan för hur den här situationen ska hanteras. Ska
våra unga behöva undervisas av obehöriga eller av
äldre elever, som förekommer i några kommuner?
Har statsrådet några idéer om hur den här krissitua-
tionen kan lösas?

Anf. 44 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Som Lars Leijonborg väl känner till
är det Thomas Östros ansvarsområde att se över hur
lärarutbildningen ska se ut i framtiden. Men jag tän-
ker ändå besvara frågan.
Vi har fått en redovisning från Skolverket om hur
situationen kommer att se ut de närmaste åren men
också i ett längre perspektiv inemot 2020. Under 90-
talet ökade barnkullarna. Fler och fler barn föddes
och fler människor flyttade till vårt land samtidigt
som vi hade en nedskärning som ledde till ett minskat
antal anställda inom skolan. En del av de lärare som
arbetade i skolan under 90-talet har sökt sig till andra
arbeten och en del finns kvar.
Nu har vi framför oss en kulmen i gymnasiesko-
lan år 2008. Vi kan möta den ökande efterfrågan på
lärare på olika sätt. Ett sätt är att fortsätta att utöka
antalet platser i lärarutbildningarna.
Det andra steget är att ta hand om de lärare som i
dag finns bl.a. i den kommunala vuxenutbildningen
eller som har verkat inom Kunskapslyftet. Antalet
platser inom Kunskapslyftet kommer att halveras
fr.o.m. 2003. Vi kommer att få ett stort utbud av lära-
re som finns inom den verksamheten i dag som kan
gå över till gymnasieskolan.

Anf. 45 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Statsrådet Östros är ansvarig för lä-
rarutbildningen, men det är statsrådet Wärnersson
som är ansvarig för skolan. Det här gäller verkligen
inte bara lärarutbildningen. Det gäller att de lärare
som finns i skolan ska vara kvar. Det är den första
frontlinjen mot den här bristen. Det är ju omfattande
avhopp av lärare nu. Vad hjälper det med fler platser
på lärarhögskolorna? De platser som redan finns är ju
inte besatta. Om jag får uttrycka mig rakt, så tycker
jag att det var ett mycket dåligt svar. Att ni drar ned
på Kunskapslyftet är väl inte heller någon verklig
lösning på det här problemet.
Vad som krävs är ju bl.a. högre lärarlöner. Ni
skällde på Stockholm på första maj. Där har man ju
höjt lärarlönerna utöver avtalen. Det vore intressant
att höra om skolministern tycker att det är en bra sak
som man gör i Stockholm. Det vore också bra om
statsrådet kunde klarlägga om de extra statsbidrag vi
gemensamt har infört till skolan för personalförstärk-
ningar får användas till högre lärarlöner.

Anf. 46 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Om nu Lars Leijonborg tycker att
svaren är dåliga och själv redan har svaret på frågan,
kan man ju undra varför Leijonborg ställer frågan
över huvud taget.
Jag kommer att fortsätta min redovisning. Det blir
alltså ett stort antal lärare över när antalet platser i
Kunskapslyftet halveras.
Det tredje är att vi också tar tag i de lärare som i
dag är obehöriga och tjänstgör inom skolan och ser
till att de har en möjlighet att få sin lärarbehörighet.
Nu är barnkullarna stora i grundskolan. När de här
eleverna går över till gymnasieskolan innebär det
också att vi kommer att få fler lärare över inom
grundskolan som är inriktade på det som vi tidigare
kallade för högstadiet. Det ger en möjlighet för de här
lärarna att också gå över och verka på gymnasiesko-
lans område.
När de här stora barnkullarna har gått igenom
gymnasieskolan kommer en del av lärarna inte att
kunna fortsätta att jobba där. Vi måste arbeta med en
stor flexibilitet i grundskolan och gymnasieskolan.
Vi har platser på våra lärarutbildningar. Det finns
fler sökande till de platserna än vad vi i dag kan ta
emot på utbildningarna.
Försäkringsmedicinska centrum

Anf. 47 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Thalén.
Det gäller försäkringsmedicinska centrum.
Vi fattade beslut här i riksdagen för några år sedan
om att avveckla Riksförsäkringsverkets sjukhus i
Tranås och Nynäshamn. I stället skulle vi starta för-
säkringsmedicinska centrum.
Jag personligen tror mycket på det här. Det be-
hövs ordentliga utredningar. Det behövs försäkrings-
medicinska utredningar och arbetslivsinriktade utred-
ningar. Det vet vi alla att vi har ett stort behov av
också på grund av ökade långtidssjukskrivningar.
Det som dock oroar mig är att det verkar som om
man kommer att göra neddragningar när det gäller de
90 personer som arbetar på centrumen.
Då undrar jag: Hur ser statsrådet Thalén på det
här?

Anf. 48 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Den siffra som Sven-Erik Sjöstrand
nämner känner jag inte till.
Däremot har jag också nåtts av redovisningen att
de regionala försäkringskassorna i mindre utsträck-
ning än vad man hade förväntat sig anlitar de försäk-
ringsmedicinska centrumen för att ta vara på den
kvalitet som finns i deras utredningskapacitet. Hela
uppläggningen av arbetet innebär ju att man på de
regionala kassorna ska köpa eller ta vara på kompe-
tensen. Här är det naturligtvis en fråga om kontakter
mellan de försäkringsmedicinska centrumen och de
regionala försäkringskassorna.
Vi får genom Socialdepartementet och Riksför-
säkringsverket naturligtvis bidra till att sådana verk-
samheter uppstår på ett positivt sätt så att man inte
tappar den kompetens som finns.

Anf. 49 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Fru talman! Det är ju som statsrådet säger, det är
viktigt att de regionala försäkringskassorna verkligen
köper de här tjänsterna.
Under hösten har det varit så att kassorna har haft
ont om medel. Det har betytt att de försäkringsmedi-
cinska centrumen egentligen har fått lite för lite att
göra. Centrumen har ju bara försäkringskassorna som
kunder.
Jag tror verkligen att det är viktigt att man gör or-
dentliga och noggranna utredningar. Det gäller att
titta på helheten när man bedömer vilka rehabilite-
ringsåtgärder som behövs för många människor. Inte
minst när det gäller arbetsskador kan det vara väldigt
viktigt.
Därför hoppas jag verkligen att statsrådet ser till
att det inte blir fråga om några nedskärningar utan att
alla försöker att engagera försäkringskassorna i det
här och ser till att de köper in tjänster.

Anf. 50 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag kan naturligtvis inte gå in i en
diskussion om hur organisationen sköter sin egen
verksamhet. Det måste man ta ansvar för där, och det
sker också inom myndighetens ram.
Men eftersom behovet med hänsyn tagen till det
stora ohälsotalet är så stort skulle jag bli förvånad om
man inte ser till att man utökar sina kontakter och på
det sättet tar vara på den kompetens som finns.
Jag har samma uppfattning som Sven-Erik Sjö-
strand när det gäller behovet av att ta vara på kompe-
tensen.
Leader-plus

Anf. 51 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Messing.
Det gäller en segsliten fråga som hon har fått ta
över från ett tidigare statsråd. Det är den geografiska
avgränsningen av gemenskapsinitiativet Leader-plus.
Hela norra Sverige är ställt utanför det området.
Jag hade en debatt den 18 januari 2000 med Ro-
sengren. Han avslutade debatten med att säga att han i
all ödmjukhet menade att om inte EU-kommissionen
skulle acceptera detta måste vi hitta en annan lösning.
Jag tyckte att det var ett fint svar.
Nu har han fått ett brev till handa där kommissio-
nen inte alls accepterar detta. Jag har också sett stats-
rådets svar. Statsrådet konstaterar att det är några få
individer som har protesterat mot den indelning som
kommissionen inte godkänner.
Mot den bakgrunden vill jag fråga: Är det rimligt
att man kallar fyra fem stora utvecklingsprojekt med
sammanlagt tusentals människor, liksom även före-
trädare för partier för enstaka individer som argument
för att få igenom sin linje i Bryssel?

Anf. 52 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag utgår från att de som berörs av
den fördelning som har gjorts när det gäller Leader-
plus och andra strukturfondspengar är mer intressera-
de av vad som har hänt i sak än av enstaka formule-
ringar.
Om någon har tagit illa upp av att ha blivit be-
nämnd som individ ber jag om ursäkt för det. Men jag
har ingen annan åsikt än den Björn Rosengren hade
tidigare. Det har gjorts en fördelning. Glesbygdsver-
ket har varit aktivt i den. Vi har tittat på hur vi totalt
sett i Sverige kan fördela de pengar vi får via struk-
turfonderna så långt som möjligt.
Vi kan konstatera att de mesta pengarna i den för-
delningen - och det vet jag att också Åke Sandström
vet - i dag finns i mål 1. Jämför man de pengar som
finns fördelade i mål 1 med de pengar som finns
fördelade i Leader-plus är det inga stora summor som
man på det här sättet förlorar.
Jag tror att vi skulle förlora mycket mer om vi i
dag bestämde oss för att börja om processen från
början. Då skulle ingen få del av några pengar alls.

Anf. 53 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Fru talman! Nu är det inte riktigt det frågan gäller.
Kommissionen har i det brev som är daterat den 3
april sagt att man är mycket förvånad över regering-
ens inställning att inte ta in det här området så att det
omfattas av gemenskapsinitiativet.
Dessutom har statsrådet sagt att man inte ska an-
vända en kritisk massa som urvalskriterium för geo-
grafisk avgränsning av Leader i Sverige, vilket också
har förvånat. Ibland är vi ju snabba att ta till oss syn-
punkter från Bryssel. Det här är inte i första hand en
strid om formuleringar utan om principer. Det är bara
9 % av medlen i mål 1-programmet som kan använ-
das för landsbygdsutveckling. Det går inte att jämföra
med de projektmedel som det här är fråga om.

Anf. 54 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Det är inte den första frågan där
kommissionen har uttryckt s.k. förvåning över den
politik som vi vill slå fast här i Sverige.
Jag är en varm EU-anhängare och var själv aktiv
för att vi skulle rösta ja till medlemskapet. Men jag är
inte en så varm EU-anhängare att jag tycker att vi ska
avsäga oss egna politiska bedömningar för de fördel-
ningar som vi menar blir mest rättvisa i Sverige.
Därför har jag i den här frågan argumenterat mot
EU om hur vi ser på fördelningen, precis på samma
sätt som jag också har argumenterat mot EU och
kommissionen när det gällde våra önskemål om att få
behålla nedsättningen av socialavgifter. Det menar
jag att jag som nationellt statsråd har all rätt att ibland
göra också mot en förvånad kommission.
Naturvetenskap och teknik i gymnasieskolan

Anf. 55 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Wärnersson.
Nyligen har intagningen till högskolan avslutats.
Det har visat sig en gång till att det finns för få gym-
nasister som lämnar skolan med behörighet i natur-
vetenskapliga ämnen. Det innebär att man inte kan
fylla de platser som finns på högskolan.
Det här leder i sin tur till att en del håller på att ta
bort kravet på att man har na-kompetens. Det gäller
t.ex. i Umeå, den enda utbildningsanstalten i landet
där man utbildar miljö- och hälsoskyddsinspektörer.
Det leder också till att man får lägre kompetens
och till att vi inte får tillräckligt många människor för
miljöarbetet inom den offentliga sektorn i Sverige
eller för näringslivets behov när det gäller människor
med akademisk utbildning inom naturvetenskapliga
områden.
Jag undrar om statsrådet delar uppfattningen att
detta är ett stort problem och om hon tycker att det är
rätt sätt att minska kravet på na-kompetens.

Anf. 56 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Satsningar på naturvetenskap och
teknik liksom att skolan och eleverna ska ha mer
kunskaper om de ämnena är oerhört viktigt. Det är
ingenting vi kan göra avkall på. Vi kan inte sänka
kraven.
Vi vet att trots stora insatser för att tidigt redan
från grundskolan stimulera och möta barnen är det
alltför få elever som söker inriktning mot de pro-
grammen på gymnasieskolan. I dag har regeringen
fattat beslut om att satsa bl.a. 3 miljoner i ett samver-
kansprojekt med Kungl. Vetenskapsakademien och
Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien i syfte att
forskare ska kunna arbeta tillsammans med unga.
Man ska också kunna ge ut material till unga i skolan
för att stimulera intresset för dessa områden.
Vi har också avsatt pengar för att stimulera kun-
skap hos lärare om t.ex. bioteknik.

Anf. 57 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Det var intressant att höra. Det här
var en satsning, och det har gjorts satsningar tidigare.
Ändå krymper antalet elever som lämnar gymnasiet
med na-kompetens. Jag undrar om man inte måste
vidta ganska stora åtgärder redan i grundskolan för att
väcka intresset för naturvetenskap och teknik för att
få fler att söka till de här utbildningarna i gymnasie-
skolan.
Finns det fler planerade satsningar, eller finns det
något inom den nya lärarutbildningen som borgar för
att man ska öka intresset för naturvetenskap och mil-
jöfrågor inom grundskolan?

Anf. 58 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det pågår en rad olika projekt. Ett
som har funnits i många år är det s.k. NOT-projektet
där regeringen avsatt många miljoner. Det är, som jag
har redovisat i mitt tidigare inlägg, riktat just mot
grundskolan.
Ju tidigare vi kan möta barnen desto större möj-
lighet har vi att stimulera dem till gymnasiet och de
naturvetenskapliga programmen.
Samtidigt handlar det om att ge kompetensut-
veckling till lärare så att de kan prata om vardagliga
saker ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Kompe-
tensutvecklingen är därför oerhört viktig. Vi har bil-
dat olika centrum - med inriktning på t.ex. fysik och
kemi - för kunskapsutveckling och forskning som ska
komma lärarna till del.
Vi har tillsammans med andra länder många pro-
jekt som handlar om vatten.
Trots flera års intensiv satsning har vi inte kommit
längre än vi har. Vi ser ett ökat intresse. Det gäller att
fortsätta denna inriktning med nya stimulanser.
Stress och ohälsa i arbetslivet

Anf. 59 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Stress och ohälsa i arbetslivet ökar
katastrofalt. Det är ett mycket allvarligt problem som
man hör rapporter om i stort sett varje dag i medierna
och från sin bekantskaps- och vänkrets.
Frågan skulle kunna ställas till flera av statsråden:
till skolminister Ingegerd Wärnersson efter att man
har hört många rapporter om stress i skolan, till stats-
rådet Mona Sahlin om stress i arbetslivet eller till
socialförsäkringsminister Ingela Thalén som får ta
hand om och försöka lösa problemen när det redan
har gått så långt som till långa sjukskrivningar och
arbetsskador.
Jag väljer dock att ställa frågan till statsrådet Mo-
na Sahlin.
Vad planeras för att försöka komma till rätta med
det stora arbetsmiljöproblemet tilltagande stress och
ohälsa i arbetslivet?

Anf. 60 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Först vill jag hålla med om beskriv-
ningen. Den visar att det inte finns en lösning, utan att
det är många insatser som måste till både av dem som
är arbetsgivare i kommuner och landsting och av
privata företag - inte minst inom handeln.
Det behövs förebyggande insatser och det behövs
sådana insatser som Ingela Thalén arbetar med, näm-
ligen att hjälpa de människor som är utslitna att
komma tillbaka till arbetslivet.
Det är utifrån alla de här apsekterna som rege-
ringen har jobbat sedan en tid tillbaka. Vi tittar på om
vi kan stärka företagshälsovården. Vi tittar på det
förebyggande arbetet. Vi tittar på inflytandet, inte
minst över arbetstiderna - som jag är övertygad om är
en viktig faktor - och vi tittar på bättre samarbete
mellan t.ex. försäkringskassan och arbetsmiljöverket
för att vi ska kunna hjälpa inte bara dem som i dag är
stressade och utslitna utan också förebygga.
Alla människor ska orka jobba och vilja jobba en
längre del av sina liv. Stressen är då en av de viktiga
frågorna.

Anf. 61 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Jag håller med statsrådet Mona Sahlin
om att det till stor del är arbetsgivarnas ansvar. Hur
kan statsrådet medverka till att arbetsgivarna tar ett
större ansvar i att organisera arbetet på ett bättre sätt
och motverka den försämrade arbetsmiljön?

Anf. 62 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag hade egentligen hoppats och trott
att den brist på arbetskraft som nu börjar bli tydlig på
alltfler områden skulle vara en stark drivkraft för att
förändra arbetsorganisationen så att fler av dem som
redan i dag är anställda orkar jobba längre och får
mer heltider. Till det måste vi nu foga hur vi kan
jobba med myndigheter, med lagstiftning, med ar-
betstidsregler och med företagshälsovården.
Jag kan nämna att jag och statsråden Ingela
Thalén och Bosse Ringholm ska träffa parterna den
31 maj för att diskutera de olika områden som vi,
fack och arbetsgivare måste ta ansvar för. Det handlar
inte om ifall vi ska agera, utan hur.
Visumansökningar

Anf. 63 MAGDA AYOUB (kd):
Fru talman! Jag vill rikta min fråga till statsrådet
Klingvall.
Det handlar om långa väntetider när det gäller an-
sökan om visum från ambassader i olika länder. Det
tar väldigt lång tid i dag. Det kan ta upp till två år
innan man får besked efter det att man har lämnat sin
ansökan och gjort sin intervju. Det har vi fått besked
om från Migrationsverket.
Tänker statsrådet göra något åt det så att man
minskar handläggningstiden? Det är olika på ambas-
sader i olika länder. Kan man göra något åt det så att
det blir lika för alla oavsett vilket land man söker
från?

Anf. 64 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Magda Ayoub pekar på ett problem.
Det är långa väntetider, men inte överallt och inte när
det gäller alla ärenden.
Det har naturligtvis ibland att göra med ärendenas
karaktär. Vi talar ju om visumansökningar. Det kan
bero på vilket underlag som behöver hämtas in för att
man ska kunna fatta beslut. Ibland kan det handla om
att resurserna på utlandsmyndigheten inte är tillräck-
liga för att man ska kunna handlägga ansökningar i
rimlig tid.
Det här är något som vi följer noga för att se vilka
möjligheter det finns att åstadkomma förbättringar.
Vi har under de senaste två åren, och även för
kommande år, satsat på att korta handläggningstider-
na på våra svenska myndigheter, alltså Utlännings-
nämnden och Migrationsverket. De har fått extra
medel, och de kommer att få extra medel också för
nästa år.

Anf. 65 MAGDA AYOUB (kd):
Fru talman! Tack för svaret. Jag hoppas verkligen
att det blir en ändring.
Många av de samtal jag får handlar just om de
långa väntetiderna.
Det gäller också anknytningsfall, men det är ju en
annan fråga som inte gäller visumhantering utan
uppehållstillstånd. Det är lika långa handläggningsti-
der hos ambassaderna. När man kommer till intervju
får man vänta upp till åtta nio månader.
Man läser om att man vägrar visum för anhöriga
som ska donera organ. Tänker statsrådet verka för att
underlätta för dessa anhöriga att komma hit och done-
ra organ till sina släktingar? I andra fall gör man det.

Anf. 66 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Som Magda Ayoub säkert vet är det
Migrationsverkets styrelse som har ansvar för praxis
när det gäller handläggning av visumansökningar.
Såvitt jag vet gör man särskilda bedömningar när
det finns starka humanitära skäl som t.ex. svår sjuk-
dom. Där kan det ju handla om att en släkting från
ursprungslandet t.o.m. kan betyda livet för den som är
sjuk i Sverige.
Jag uppskattar naturligtvis att praxisbildningen
kan visa den här generositeten, vilket vi ju faktiskt
har sett exempel på senast i dag.
Privat sjukvård

Anf. 67 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Min fråga gäller att Rapport tisdagen
den 1 maj visade att de socialdemokratiska statsråden
som röstat mot privatiseringen av akutsjukhus själva
söker vård hos det privata aktiebolaget Feelgood. Via
Feelgood har alla medlemmar av regeringen tillgång
till snabb hälso- och sjukvård.
Många av regeringens medlemmar slussas också
vidare från Feelgood till privata läkare och privatkli-
niker för fortsatt hälso- och sjukvård.
Det verkar återigen som om de socialdemokratis-
ka statsråden inte lever som de lär. Jag tänker på det
beslut som faktiskt har tagits i riksdagen efter rege-
ringens proposition angående akutsjukhusen. Jag vill
därför fråga statsrådet Thalén: Finns det inte en mot-
sättning mellan den offentliga retoriken och den egna
livsstilen hos den socialdemokratiska regeringen?

Anf. 68 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Den sista kommentaren bortser jag
från. Jag tycker inte att den hör hemma i debatten.
Det är en väldig skillnad mellan diskussionen om
privatisering av akutsjukvård och det faktum att man i
olika sammanhang använder sig av företagshälso-
vårdskontakter. Det gäller riksdagens ledamöter,
företag, myndigheter, organisationer och offentlig
verksamhet i övrigt. Företagshälsovården bedrivs ju i
olika organisationstyper, oftast i form av vanliga
företag. Den anlitas också av Regeringskansliet. Även
vi har möjlighet att utnyttja remisser från företagshäl-
sovården när vi behöver det.
Jag tror ändå att de allra flesta av oss använder
den vanligaste möjligheten, nämligen att gå till den
vårdcentral som ligger närmast den egna bostaden.
Det kan dock vara problem med detta för dem som
vistas här i Stockholm men som bor i andra delar av
landet.

Anf. 69 MARGARETA CEDERFELT (m):
Fru talman! Jag tycker att det är mycket tråkigt att
statsrådet Thalén väljer att bortse från frågan. Det är
ju faktiskt så att regeringen för stora delar av befolk-
ningen har lagstiftat bort en möjlighet att söka privat
hälso- och sjukvård. Det handlar antingen om den del
av befolkningen som inte har en anställning vid ett
företag med företagshälsovård eller om personer som
inte har en anställning. Det gäller barn, arbetslösa och
äldre personer.
Därför undrar jag: Är regeringen beredd att vidta
åtgärder så att de personer som inte har tillgång till
privat hälso- och sjukvård kommer att få det i framti-
den?

Anf. 70 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Att jag bortsåg från den sista kom-
mentaren berodde på att den var så sanslös att jag
utgick från att det bara var en sådan formulering som
man tar till när man vill vara lite demagogisk. Det var
ju en uppföljning av ett tidigare inlägg av samma
karaktär.
Regeringen har inte föreslagit att man inte ska få
söka privat vård. Regeringen och riksdagens majoritet
har inte beslutat om att någon inte ska få söka privat
vård. Det är inte det som det handlar om. Man får
söka vilken vård som man vill.
Det som vi syftar till med våra förslag är att ar-
betslösa, vanliga löntagare och företagare - vilka det
än gäller - ska ha möjlighet att söka vård på lika
villkor. Det som vi har föreslagit och som riksdagens
majoritet har beslutat är att akutsjukvården inte ska
bedrivas i sådan regi att aktiebolag tjänar pengar på
den. Det är vad riksdagen har beslutat.
Jag vet inte om Margareta Cederfelt satt i riksda-
gen just den dag när det beslutet fattades och om hon
har läst den proposition och det betänkande som före-
gick beslutet. Om inte borde hon göra det.
Fristående skolor

Anf. 71 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Alla behövs för integration och mot
segregation. Många i vårt land arbetar just nu med
sådan inriktning, och jag hoppas att de ska fortsätta
med det. Mot den bakgrunden vill jag till skolminis-
tern ställa följande fråga:
Anser skolministern att privatskolor, s.k. friståen-
de skolor, i allmänhet och särskilt de som tar ut vad
som benämns frivilliga avgifter bidrar till integration,
eller bidrar de möjligen till segregation?

Anf. 72 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Min uppfattning är den att de fristå-
ende skolorna inte ska ta ut några som helst avgifter,
ej heller de kommunala skolorna. Skolan ska vara
öppen för alla, oavsett om föräldrar väljer att ha sitt
barn på en fristående skola eller på en kommunal
skola. Inget barn ska vara beroende av hur mycket
pengar dess föräldrar tjänar. Skolan ska stå till förfo-
gande på lika villkor för alla.

Anf. 73 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Det var bra sagt, men det var inte svar
på det huvudsakliga i min fråga. Frågan var om fri-
stående skolor bidrar till att öka integrationen eller
om de möjligen bidrar till att öka segregationen.
Jag har också en följdfråga. Hur stor procentuell
andel i en kommun - inte exakt men i vilket intervall
- anser skolministern att man kan acceptera att fristå-
ende skolor får ha för att inte bidra till segregation?
Är det okej med 20 % eller med 10 %, eller kan man
t.o.m. ha 80 % fristående skolor utan att bidra till
segregation?

Anf. 74 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! I sin första fråga anknöt Kjörnsberg
till avgifterna. I det perspektivet verkar det segrege-
rande. Om t.ex. den fristående skolan tillåts ha avgif-
ter och man inte har samma system inom den kom-
munala skolan, uppstår en åtskillnad.
Hur många procentenheter som kan anses vara en
lämplig andel fristående skolor är jag inte beredd att
svara på. Min uppfattning är den att de fristående
skolorna är ett komplement till den kommunala sko-
lan. De ska finnas som en möjlighet för de föräldrar
som önskar ha sitt barn i en fristående skola, men det
är kommunen som har det övergripande ansvaret. Det
är också kommunen som har ansvaret för alla elever.
Om en fristående skola t.ex. inte klarar att fungera
ekonomiskt har kommunen ett ansvar för att barnen
får plats i den kommunala skolan.
Kommunala teknikskolor

Anf. 75 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Åke Sandström har framfört den fråga
som jag hade tänkt ställa till Ulrica Messing. Jag
riktar därför i stället en fråga till statsrådet Wärners-
son.
Jag vill anknyta till det som Karin Svensson
Smith var inne på. Det är alldeles för få barn och
ungdomar som utbildar sig inom teknik och naturve-
tenskap. Detta kommer att bli ett av näringslivets
allvarligaste problem framöver, och det är redan ett
stort problem.
Jag har nyligen ställt en fråga till statsrådet Wär-
nersson om detta och fått svaret att det är ett kommu-
nalt ansvar att bygga upp teknikskolor. Det svaret
bekymrar mig lite grann. De fattiga utflyttningskom-
munerna har svårt att klara detta. En stor del av
Norrlands kommuner kommer att ha svårigheter att
bygga upp sådana här teknikskolor.
Jag undrar om statsrådet Wärnersson anser att
uppbyggnad av teknikskolor är något som rika kom-
muner kan ägna sig åt.

Anf. 76 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Jag har i mitt tidigare svar redovisat
olika åtgärder genom vilka regeringen har tagit an-
svar för att stimulera lärarna, så att de i sin tur ska få
med sig barn och ungdomar i ett ökat intresse för
naturvetenskap och teknik. Alla former av sådana
projekt är välkomna.
Den fråga som jag tidigare fått gällde en jämförel-
se mellan den kommunala musikskolan och tek-
nikskolan. De kommunala musikskolorna är helt
uppbyggda på kommunal grund. De har aldrig haft ett
statligt stöd, utan det är kommunerna som har tagit
ansvar för att bygga upp dem.
Jag ser i samma perspektiv möjligheter för en
kommun som vill inrätta en s.k. teknikskola att göra
detta. Det är dock kommunen själv som då får göra
den prioriteringen och avsätta medel till detta. Samti-
digt kan den t.ex. utnyttja de medel som regeringen
har avsatt för olika former av kompetensutveckling.
Den kan skicka lärare till olika centrer och delta i
olika nätverk.

Anf. 77 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Denna fråga handlar om näringslivets
möjligheter till utveckling i olika delar av landet. En
av förklaringarna till att näringslivet har svårt att
rekrytera den kompetens som behövs är vidare den
könsuppdelade arbetsmarknaden. Jag undrar om det
ändå inte är ett nationellt ansvar att sätta in åtgärder i
dessa avseenden.

Anf. 78 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Regeringen har i dag avsatt
5 miljoner kronor just för att stimulera den typ av
utveckling som frågeställaren visar på. Vi tar alltså ett
stort nationellt ansvar. Till det s.k. NOT-projektet har
avsatts uppemot 70 miljoner kronor sammantaget
under de år som har gått. Vi inrättar centrer. Vi sti-
mulerar forskningen. Det är den delen som vi tar.
Men när det gäller att starta en teknikskola så
måste det vara kommunen själv som bestämmer hur
man når de mål som regeringen och riksdagen har
fattat beslut om.
Etiopien

Anf. 79 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till biståndsminister
Maj-Inger Klingvall.
I går vid den här tidpunkten var det en demonst-
ration utanför huset här av flera hundra etiopier. Med
demonstrationen ville de ge sitt stöd till sina kamrater
hemma i Addis Abeba, där studenterna på universi-
tetet försöker ge ut en tidning och ordna möten. De
försöker alltså helt enkelt få yttrandefrihet, tryckfrihet
och mötesfrihet.
41 studenter har skjutits. 400 har häktats. Profes-
sorer har avskedats på etnisk grund. Till detta land
har vi ett bilateralt bistånd - ett programbistånd -
som rör sig om drygt 100 miljoner kronor.
Min fråga till biståndsministern är: Vilka slutsat-
ser drar biståndsministern mot den här bakgrunden?
Vilka åtgärder har biståndsministern vidtagit eller
ämnar vidtaga?

Anf. 80 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det som Karl-Göran Biörsmark be-
skriver är naturligtvis något som inger även mig en
stor oro. Jag känner också upprördhet över dessa
händelser där så många människor har mist livet.
Vad som har hänt efter den här händelsen är att vi
direkt till den etiopiska regeringen har framfört vår
stora oro över detta. Vi har också begärt att få en
rapport om vad som egentligen har hänt. Vi har även
begärt att få en oberoende utredning av händelseför-
loppet. Detta var alltså den akuta reaktionen.
Det som på sikt är viktigt är naturligtvis hur Sve-
riges fortsatta relation med Etiopien ska utvecklas.
Där ser jag att frågor om respekt för mänskliga rättig-
heter och demokrati är helt väsentliga i den fortsatta
dialogen.

Anf. 81 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag skulle nog vilja att biståndsmi-
nistern var lite mer konkret när det gäller reaktionen.
Jag förstår att man ska in med rapport och med fakta.
Vi har rätt mycket fakta på vårt bord redan i dag.
Men signalen till detta biståndsland måste vara
klar och tydlig: Vi kan inte använda svenska skatte-
betalares pengar till en regim som förtrycker mänsk-
liga rättigheter på detta sätt. Vi har som ett bistånds-
mål - det viktigaste biståndsmålet enligt Folkpartiets
uppfattning - demokratimålet. Biståndet ska alltså
främja demokratin. Då kan vi inte pumpa in svenska
skattebetalares pengar i en regim som gör precis
tvärtom. Det budskapet måste vara klart och tydligt.
Annars får vi helt enkelt avbryta biståndet. Vi kan i så
fall slussa bistånd på annat sätt, t.ex. via en enskild
organisation. Men vi ska gå förbi den regim som
förtrycker studenter - ja, t.o.m. dödar dem!

Anf. 82 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark är väl medvet-
en om att vi hade en väldigt kraftfull reaktion på
kriget mellan Etiopien och Eritrea då vi halverade
stödet till bägge länderna. Sedan blev det ett fredsav-
tal i december, och vi återupptog dialogen med bägge
länderna - både Etiopien och Eritrea.
Dialogen handlar nu om hur det fortsatta samar-
betet ska se ut och hur en fortsatt landsstrategi ska
kunna se ut. Där är det naturligtvis mycket väsentligt
att frågorna om respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati finns med som helt centrala utgångspunk-
ter i ett stöd för att återuppbygga landet. Uppmärk-
samheten på situationen är alltså helt central i den
fortsatta dialogen. Reaktionen på händelsen och sig-
nalerna till den etiopiska regeringen har som sagt
varit mycket tydliga.
Asylsökande barn

Anf. 83 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag har också en fråga till statsrådet
Klingvall, om barns och ungdomars rättigheter vid
ansökan om asyl.
Sverige står ju bakom FN:s konvention om barns
rättigheter. Där fastslås i artikel 12 att barnet oavsett
ålder ska ha rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor
som berör det, och dessutom få dessa åsikter beaktade
i förhållande till ålder och mognad.
Detta gäller så klart även vid ansökan om asyl.
Jag undrar om statsrådet anser att Sverige tar tillräck-
lig hänsyn till barnkonventionen vid hanteringen av
asylfrågor.

Anf. 84 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Att arbeta med barnkonventionen
som riktmärke är en process som inte har något slut
och inte någon början. Man kan aldrig säga: Nu har vi
uppnått en viss nivå.
Barnkonventionen är ju ett levande dokument,
barn är levande varelser och den värld vi lever i för-
ändras ständigt. Därför är ett utvecklingsarbete hela
tiden nödvändigt för att vi ska kunna säga att vi lever
upp till FN:s barnkonvention - oavsett om det är
frågor som rör oss här nationellt i Sverige, som ju
min kollega bakom mig, Ingela Thalén, har ansvar för
eller om det är barn som kommer hit och söker asyl.
Då är det utlänningslagen som gäller och jag som är
högsta ansvarig minister.
Därför är det bra att Migrationsverket har gjort en
så omfattande genomgång av vad som behöver göras
och hur det ser ut när det gäller de asylsökande bar-
nens möjlighet att komma till tals. Efter sommaren
börjar på nytt ett utbildningsprogram för Migra-
tionsverkets personal.

Anf. 85 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Jag förstår att detta är en process och
att vi ständigt måste gå framåt. Jag tror säkert att
regeringen också vill det.
Men utöver den rapport som statsrådet tog upp här
så har också Barnombudsmannen gjort en rapport
under 2001 där man kan läsa att barn som tillhör
asylsökande familjer har uppmärksammats alldeles
för lite. Som jag läser Barnombudsmannens rapport
menas det att barn kan få asyl om de vuxna i familjen
har tillräckliga skäl, men omvänt gäller inte. Om ett
barn har tillräckliga skäl för att få asyl, men föräld-
rarna inte har det, blir det alltså avslag för allihop.
Det kan inte vara riktigt, som jag ser det. Då ses ju
inte barnet som en självständig individ, och då kan
jag inte heller se att vi följer FN-konventionen.
Om det är så undrar jag om regeringen tänker göra
något mer åt den saken.

Anf. 86 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag var väldigt kortfattad, och sade att
ett utbildningsprogram för Migrationsverkets perso-
nal börjar i höst. Det sker naturligtvis som en effekt
av rapporten, för att kunna gå vidare i utvecklingsar-
betet.
Då är det också viktigt att understryka betydelsen
av att se barn som individer, med egna skäl och egna
behov. Detta ska vägas in i den slutliga bedömningen.
På den punkten är jag väldigt glad för att Migra-
tionsverket har tagit till sig behovet av ett utveck-
lingssamarbete. Det är också det som jag hoppas
kommer att ge bra resultat i ökad kompetens för
handläggarna när det gäller detta svåra - att kunna
bedöma barns behov på ett grannlaga sätt. Vi vet ju
att barn ofta kanske inte kan uttrycka det som är deras
innersta känslor. Det är oerhört centralt att man har
denna kompetens.
Kvinnors vård och behandling i sjukvården

Anf. 87 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! I regeringens skrivelse om kommunal
ekonomi kommenteras antalet anmälningar till Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd. Man redogör för att
det mest är kvinnor i 50-60-årsåldern som anmäler.
Slutsatsen är att kvinnor anmäler mest för att de blir
så gamla. Man kan tycka att det är en rolig tankegro-
da, men med det döljer man det allvarliga faktum som
man har berört det senaste året åtminstone i massme-
dierna, nämligen att kvinnors symtom inte tas på
allvar i sjukvården. Man tycker att de överdriver eller
att symtomen är overkliga.
Vad är regeringens inställning i frågan?

Anf. 88 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Vi har haft en genomgång och en ut-
redning när det gäller hälso- och sjukvården och sy-
nen på genderperspektivet. Om jag är väldigt över-
siktlig kan jag säga att den visade att man allmänt sett
kan säga att kvinnor blir behandlade annorlunda. Man
har mannen som norm. Sedan den utredningen läm-
nade sin rapport har ju en lång rad saker genomförts.
Jag vet att man inom landstingsverksamheten har lyft
upp frågor om behandling av kvinnor när det gäller
medicinering och att man också på ett helt annat sätt
ska se till kvinnan som kvinna i sig när det gäller att
bedöma både vård och behandling, och det gäller inte
minst bemötandet.
Sedan är det ett komplicerat förhållande mellan
patient och läkare, och det kanske inte alltid är så
enkelt. Men det här är en fråga som är oerhört viktig
att uppmärksamma. Jag vet också att frågan är före-
mål för omfattande diskussioner inom en lång rad
landsting.

Anf. 89 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det var det jag
ville höra. Det är viktigt att kvinnors symtom verkli-
gen tas på allvar och att vi arbetar vidare med frågan.
Jag önskar också att man inom Regeringskansliet
sprider kunskapen vidare även till dem som författar
ekonomiska skrivelser, så att det går igenom på alla
håll hur förhållandena är. Tack!
Vägarna i glesbygden

Anf. 90 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulrica
Messing om våra vägar eller snarare brist på vägar
när det gäller glesbygden.
Somliga får ta traktorn till jobbet. Andra sitter
isolerade i de här dagarna utan både post och hem-
tjänst, och en del barn kommer inte till skolan. Det
händer att man får hälla ut mjölken därför att mjölk-
bilen inte kommer fram. Det här är faktiskt den aktu-
ella bilden, i alla fall av vissa delar av Norrland i dag.
Tycker ministern, som är ansvarig för glesbygds-
utvecklingen, att det här är en tillfredsställande situa-
tion?

Anf. 91 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Infrastrukturen är en viktig del av
mitt ansvarsområde, regionalpolitiken, men alla poli-
tikområden ska inte ligga på en regionalpolitisk mi-
nister. Infrastrukturen måste vara ett nationellt ansvar.
Jag var så sent som i går i Örnsköldsviks kommun
och åkte runt på en del av de vägar som Örnskölds-
viks kommun menar behöver kraftiga upprustningar
och mycket mer av underhåll. Det är klart att jag
delar den bild som många människor har i olika delar
av vårt land av att det finns ett behov av satsningar på
infrastrukturen. Det finns ett behov av upprustning av
vägar, utbyggnad av järnvägar och bättre konkurrens
på inrikesflyget. Det finns ett kraftigt behov av en
större utbyggnad av IT och bredband just därför att
alla kommuner och alla regioner ska ha en chans att
vara med i utvecklingen. Då är det en viktig del av
regionalpolitiken. Men den ansvarige för kommuni-
kationerna, dvs. Björn Rosengren, har ju för riksda-
gen berättat att han i september kommer med en in-
frastrukturproposition.

Anf. 92 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Det är gott och väl att ministern har
berättat att han tänker komma med en proposition,
men såvitt jag har kunnat se har han i alla fall inte
lagt fram några medel för att åstadkomma en förbätt-
ring av de här vägarna.
Om vi ska vänta ytterligare fram till hösten på att
göra någonting åt de här dåliga vägarna är det ju stor
risk för att det blir ytterligare en vinter och en vår
med oerhört dåliga vägar. Det här ger ju en signal till
dem som bor i glesbygden om att det kanske inte
finns en framtidstro när det gäller att bo där, vare sig
som ung eller som företagare eller naturligtvis som
gammal.
Det här är ett väldigt svårt läge. Jag tycker faktiskt
att även om ministern inte har ett ansvar för just vä-
garna så är de här vägarna en så viktig del av gles-
bygden att ministern som då sitter i samma departe-
ment borde ta ett mycket allvarligt samtal med Björn
Rosengren, så att det faktiskt händer någonting. Någ-
ra slantar finns det väl, så att man skulle kunna på-
börja lite bärighetsrenoveringar redan den här sä-
songen.

Anf. 93 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Att satsa på infrastruktur är inte alls
välgörenhet. Det vill jag kraftigt ta avstånd ifrån. Om
Jeppe Johnsson tycker det delar inte jag den uppfatt-
ningen. Det kanske var en lapsus att han sade så.
Infrastrukturen är en viktig del av den nationella
politiken. Jag tycker att jag har ett ansvar också som
regionalpolitisk minister att se vilka frågor det är som
är viktiga för att våra regioner ska utvecklas. Då delar
jag uppfattningen att infrastrukturen är en sådan del,
men jag kan också peka ut andra politikområden som
är lika viktiga för att unga och gamla, enskilda och
företagare ska ha förutsättningar att bo där. Det
handlar om servicen. Det handlar om affären, posten,
hälsocentralen, ungarnas dagis och skolan. Jag känner
ett ansvar för att de politikområdena också ska bidra
till att alla regioner i vårt land ska ha en chans att
utvecklas.
Men Björn Rosengren har talat om att hans propo-
sition kommer i september. Då kommer också de
pengar som följer med infrastruktursatsningen. Det
gäller vägar bl.a. men också andra delar av in-
frastrukturen som är lika viktiga.
Konferensen om social ekonomi

Anf. 94 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en fråga också jag till statsrå-
det Messing. Den gäller social ekonomi och den kon-
ferens som kommer att vara i Gävle i början av juni.
Den är väldigt bra utformad, och jag hoppas att
många ska komma till den. Men vi behöver ha betyd-
ligt fler insatser. Kunskapen om kooperativ verksam-
het, nätverksverksamhet och att jobba tillsammans är
ganska lindrig i det här landet. Det fattas väldigt
mycket kunskap både bland planerare och framför allt
bland beslutsfattare på den ekonomiska nivån.
Jag undrar vad statsrådet Messing tänker vidta för
åtgärder för att öka den här kunskapen ganska dras-
tiskt för att vi ska kunna ta vara på de här kunskaper-
na och den vilja som finns hos många människor.

Anf. 95 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag tror att själva konferensen som vi
är värd för i juni är en del i att öka kunskapen. När
Nationalkommittén, som regeringen tillsatte för drygt
två år sedan, började med arbetet med att hitta den
stad som skulle få värdskapet för konferensen visade
det sig att det fanns ett otroligt brett intresse i vårt
land från många kommuner av att få arrangera konfe-
rensen. De som inte lyckades få den stora konferen-
sen fick ändå möjligheten att planera små konferenser
på nationell nivå inför den europeiska konferensen i
juni, och det har man gjort.
I dag har vi haft 14 förkonferenser. På alla har
man på olika sätt diskuterat hur vi stärker den sociala
ekonomin i vårt land, hur vi visar att den sociala
ekonomin handlar om att ge arbetstillfällen, ge förut-
sättningar för bygder att överleva men också om att
stärka demokratin och fånga människors engagemang
och vilja att vara med i förändringen.
Erfarenheterna från de här konferenserna kommer
att lämnas över till mig och Nationalkommittén nästa
vecka. Jag hoppas att jag då får en rad konkreta ex-
empel på vad de själva ser som nästa steg efter konfe-
rensen i juni när det gäller den sociala ekonomin.

Anf. 96 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för det svaret, Ulrica Mes-
sing. Jag tror att det här är en fråga som vi kommer
att ha väldigt stor nytta av att driva i framtiden. Jag
tror nämligen att just det här sättet att arbeta gemen-
samt och demokratiskt är väldigt viktigt. Men jag
hade ändå önskat att ministern hade haft lite fler för-
slag om vad som ska hända efter den här konferensen.
Jag tror nämligen inte att det här är färdigt. Även om
vi har haft många konferenser tror jag inte att det är
detta som löser problemen. Bl.a. är det väldigt svårt
att få banker och andra ekonomiska institut att inse att
det här är värt att satsa på, att de kommer att få peng-
arna tillbaka och att det kommer att bli ett betydligt
större ekonomiskt liv i många delar av vårt land ge-
nom att man arbetar på det här sättet. Men i dag ska-
kar man bara på huvudet. Man vet inte vad det hand-
lar om.
Finns det någon diskussion i regeringen om att
t.ex. få in mer av detta i utbildningsväsendet? Det var
bara ett exempel.

Anf. 97 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag skulle kunna peka på tre frågor
som jag själv ser som naturliga att gå vidare med och
som vi också har påbörjat ett arbete kring. Men jag
vill också understryka att jag förväntar mig att för-
konferenserna har än fler konkreta exempel.
Men redan i dag har vi t.ex. gjort det möjligt för
kooperativa och ekonomiska föreningar att få hjälp
med egenfinansieringen. De har fått pengar via
strukturfonderna. Många har pekat på att det har varit
oerhört svårt att få ihop pengar till den egna insatsen,
även om de vet att det här på lång sikt naturligtvis är
en oerhörd investering. I dag har vi underlättat för
dem att också få hjälp med egeninsatsen för att kunna
starta verksamheter som är väldigt bra.
Jag har också haft möten med de lokala koopera-
tiva utvecklingscentrum som finns, alltså LKU, och
tillsammans med dem diskuterat vad de själva ser för
behov lokalt för att kunna stötta än fler att bilda ko-
operativ och starta ekonomiska föreningar.
Det tredje är någonting som vi driver under det
svenska ordförandeskapet i EU, nämligen att under-
lätta eller göra det möjligt, eftersom det inte har varit
möjligt tidigare, att också bilda europeiska kooperativ
mellan olika länder.
Den assyrisk/syrianska minoritetsgruppen

Anf. 98 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Maj-Inger Klingvall.
Jag har varit engagerad i frågor som berör den as-
syrisk/syrianska gruppen, inte minst under det senaste
halvåret. Jag vet att det finns ett engagemang också
från regeringen här. Men när vi tar upp frågor som
berör denna väldigt utsatta minoritet blir det ofta
väldigt punktvis. Det finns inget bra underlag för att
se till den här minoritetens situation i hela regionen.
Och då menar jag inte bara Turkiet, som vi har talat
mest om, utan det handlar även om Syrien, Iran och
norra Irak - eller för all del hela Irak.
Jag tror att vi i Sverige och i omvärlden behöver
ett bättre underlag så att de insatser vi gör på olika
områden - det kan vara nationellt bistånd, det kan
vara genom internationella organisationer, FN eller
NGO:er, det kan vara stöd och samarbete på många
andra områden - sker på rätt sätt och inte blir kontra-
produktiva, vilket jag tror kan inträffa. Finns det
möjlighet att göra en samlad genomlysning av den
här minoritetens situation i den här delen av världen?

Anf. 99 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Det här är en fråga som man behöver
ha lite tid att fundera på. Självklart har vi på Utrikes-
departementet en hygglig bild av läget för den här
gruppen, även om vi kanske inte kan skryta med att
ha någon helhetsbild av situationen. Men bevakning-
en finns, och vi har länderansvariga som bl.a. har att
hålla kontakt med och samla in fakta om befolkning-
en i de berörda länderna och den här befolknings-
gruppen.

Anf. 100 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag förstår att det kan vara svårt att ge
ett konkret och direkt svar på min fråga, men jag vill
ändå skicka med detta. Ska vi kunna lyckas i de här
frågorna, tillsammans med de berörda länderna och
tillsammans med den här minoriteten, tror jag att vi
måste ha en samlad och klarare bedömning av de hot
man utsätts för när det gäller utplåning av ens kultu-
rella identitet och av de ortodoxa kyrkorna i den här
delen av världen.
I dag är det olika förhållanden beroende på om
man talar om Syrien, Turkiet - som vi har en annan
dialog med eftersom det är ett kandidatland - norra
Irak eller Iran. Det finns alltså ingen helhetsbild över
hur förhållandena är. Men situationen är sammantaget
svår för den här minoriteten. Någon form av samlad
politik och kunskap krävs för att vi ska kunna jobba
konstruktivt framöver.

Anf. 101 TALMANNEN:
Med detta var dagens frågestund avslutad. Jag
tackar kammarens och regeringens företrädare för er
medverkan här i dag.

5 § (forts. från 3 §) Kvalificerad yrkesutbildning
(forts. UbU14)

Anf. 102 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Det är inte ofta en skolminister får
äran att lägga fram ett förslag om att en ny reguljär
skolform ska inrättas, men det får jag göra här i dag.
Det som gör det extra roligt är att jag vet att det är
ett mycket välgrundat och populärt förslag om den
kvalificerade yrkesutbildningen som vi nu diskuterar.
Välgrundat är det genom den försöksverksamhet
som pågått sedan 1996, en försöksverksamhet som
successivt vuxit i omfattning och som följts och noga
utvärderats av en forskargrupp från Luleå. KY-
kommittén, som varit en väldigt aktiv kommitté ge-
nom sin medverkan i beslut och tillsynsbesök, har
lämnat sina förslag till fortsättning efter försöksverk-
samheten. En grupp på departementet har därefter
bidragit med sitt förslag till dimensionering och orga-
nisation.
Populärt är det också - bland elever, bland före-
trädare för arbetslivet och även, efter vad jag hört här
i dag, bland de politiska partierna. Det är inget parti i
riksdagen som säger nej till den kvalificerade yrkes-
utbildningen. En del vill gå snabbare fram och utöka
antalet platser både snabbt och rejält. I övrigt finns
det inte så stora eller avgörande meningsskiljaktig-
heter kring förslaget om att permanenta KY.
KY känns redan etablerat. Det märks att många
tar KY-utbildningarna för givna. Men det är alltså
fortfarande en försöksverksamhet året ut.
Flera av talarna har pekat på att det unika och
specifika med KY är just flexibiliteten, att det bygger
på en samverkan mellan arbetsliv, kommuner och
högskola. Jag ser det som en framtidsmodell.
Det finns en stor mångfald och variation i utbudet
av KY-utbildningar. Går man in och tittar på hemsi-
dan med länsvisa förteckningar över alla olika utbild-
ningar kan man se att det som vi eftersträvar verkli-
gen återspeglas. Vi ser att de flesta branscher finns
representerade - bygg, ekonomi inklusive försäkring
och handel, IT inklusive multimedier och grafisk
industri, jord, skog och trädgård, livsmedel, miljö,
tillverkning inklusive produktutveckling, transport
inklusive sjöfart, träindustri, turism inklusive restau-
rang, vård, radio och TV och hantverk. Vi kan se
gamla och välbekanta yrken varvas med nya titlar och
ny inriktning. Vi kan se att det finns utbildningar som
leder till arbete som byggtekniker, webbarkitekt,
miljötekniker, livsmedelstekniker, turismkoordinator,
demensvårdsutvecklare, hälsovägledare och cross
media producer - alltifrån slakteri till ren hightech,
som det stod i en artikel i LO-tidningen nyligen.
Men det som framför allt är fördelen är just den
flexibla organisationen och strukturen i KY, att man
kan fånga upp de behov som dyker upp i arbetslivet
och snabbt få till stånd en utbildning som svarar mot
kraven.
Det specifika med KY är den starka knytningen
till arbetslivet. Precis som Lennart Gustavsson pekar
på är givetvis detta en utmaning för vårt arbetsliv som
också kräver ett ansvarstagande från dess sida.
Utbildningarna ska utgå från de behov som finns.
I det ligger ansvaret att inte bara titta på det kortsikti-
ga utan också på det långsiktiga. Men ibland har vi en
utbildning som kommer att vara under en kortare tid,
och ibland har vi en utbildning som kommer att vara
under en längre tid.
En förutsättning är att en tredjedel av utbildnings-
tiden kan förläggas till arbetslivet och bli ett verkligt
lärande i arbete. Det är också bra att arbetsgivarna
finansierar denna tredjedel av utbildningen. Det glä-
der mig att det har fungerat så bra som det har gjort
under den tid som försöksverksamheten har varat.
Allting är ännu inte perfekt, men vi har haft en myck-
et god start på denna verksamhet. Nu gäller det att
följa upp och se till att den också fortsätter så när den
blir reguljär.
Jag tror att en av framgångarna är just flexibilite-
ten, som jag har pekat på, men också att man har
denna starka koppling till arbetslivet.
Vi pratar ofta om ett livslångt lärande som börjar
redan i förskolan, går genom ungdomsskolan och
sedan vidare. Att då ha en möjlighet för hela denna
långa process att vara flexibel, att barn och elever får
möta olika situationer under hela sin gång genom
utbildningsväsendet, är viktigt. Den ena dagen får
inte bli den andra lik. Det måste ständigt finnas en
utmaning till glädje och därmed glädje till kunskap.
Genom det här sättet att arbeta tror jag att man
också når en bättre måluppfyllelse. Man lär sig att
veta vad som är poängen med lärandet. Man förstår
kopplingen mellan behovet av teoretiska studier och
lärandet ute i arbetet.
För mig är KY mycket av en modell som jag ser
också ska kunna prägla den verksamhet som vi har i
ungdomsskolan. Glädjen jag nyss talade om tror jag
också finns om man har en öppen skola och har denna
nära samverkan med arbetslivet. Det gäller från
grundskolan och genom hela gymnasieskolan.
Inom departementet har vi haft en arbetsgrupp
vars uppgift just har varit att se över samverkan mel-
lan skola och arbetsliv. Man har nu lämnat ifrån sig
ett antal förslag som gäller ungdomsskolan: ett natio-
nellt åtgärdsprogram i syfte att öka grundskolans
samverkan med arbetslivet, ett nationellt råd för sam-
verkan mellan företrädare för skola och arbetsliv, ett
nationellt system för kvalitetssäkring av yrkesutbild-
ning, att samråd ska ske lokalt med arbetsmarknadens
parter på program med yrkesämnen, försöksverksam-
het med lokala styrelser där arbetsmarknadens parter
kan ha majoritet, försöksverksamhet med lärande i
arbetsliv som en alternativ väg att nå målen för ett
nationellt program.
Den här rapporten har nu varit ute på remiss. Re-
misstiden gick ut den 30 mars, och vi börjar få in
synpunkterna och sammanställningarna. De kommer
givetvis att beaktas nu när Gymnasiekommittén fort-
sätter arbetet med att ta fram den framtida gymna-
sieutbildningen.
Jag kommer också i början av juni att motta ett
förslag som gäller vägledningen i skolan. Det är en
oerhört viktig del i den framtida skolan att hitta de
olika spår man är på väg på när man kanske redan
befinner sig i grundskolan, inte ett spår utan de olika
vägarna. Det är det som är spänningen. Unga männi-
skor ser inte bara en väg, de vill ha alternativ och
olika möjligheter alltefter hur de själva känner sig och
vilka behov de har för framtiden.
Här har också diskuterats validering. Det är en
väldigt viktig del i KY-verksamheten och handlar om
vad som kommer att ske med dem som har en annan
yrkeserfarenhet med sig i bagaget. Man kommer från
ett annat land eller har skaffat den inom Sverige.
Utredningen blir färdig den 1 oktober och ska se-
dan i vanlig ordning behandlas.
Mångfalden är viktig. Att vi i dag diskuterar och
kammaren senare kommer att fatta beslut om en ny
reguljär skolform är oerhört viktigt. Vi säger ofta att
vi människor är olika och att vi har olika behov. Då är
det också viktigt att vi ges olika möjligheter efter
gymnasieskolan.
Många elever går till högskolan. Andra kommer
nu att välja KY för att kanske därefter gå till högsko-
lan. Några kommer att välja kompletterande utbild-
ningar. Andra kanske väljer att efter gymnasieskolan
gå till folkhögskolan för att där få sin utbildning.
Ju större mångfald, ju fler alternativ vi kan erbju-
da de unga, desto bättre rustade blir de också i det
livslånga lärandet. Det är min övertygelse att vi måste
ha den inriktningen just i perspektivet att vi vet att när
vi kommer en bit in på 2000-talet kommer det att
finnas färre och färre arbetande och fler och fler pen-
sionärer. Det medför givetvis att vi måste ställa om
oss, och vi måste också kunna möta de behov som
efterfrågas i arbetslivet.
Fru talman! Det är en stor glädje för mig att i dag
få vara med och debattera förslaget om den kvalifice-
rade yrkesutbildningen. Samtidigt vill jag ta tillfället i
akt och tacka den kommitté som har arbetat, alla de
som har varit engagerade, alla föreningar runt KY,
alla skolor och alla som har varit med i försöksverk-
samheten.
Det är lite speciellt att riksdagen kommer att fatta
beslut om någonting som så genuint har byggts un-
derifrån, där så många har varit delaktiga. Man har
kunnat komma med sina tankar och idéer, förbättrat
dem tillsammans och tillsammans med KY-
kommittén så småningom lagt fram ett förslag som nu
föreligger i denna proposition som riksdagen så små-
ningom ska fatta beslut om. Ett tack till alla dessa
människor och framför allt ett stort tack till ordföran-
den i KY-kommittén, Majléne Westerlund Panke.

Anf. 103 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag behöver inte upprepa det jag sade
i mitt huvudanförande, där jag framhållit att jag i stort
sett tycker att det här är ett bra förslag. När skolmi-
nistern nu säger att en del av denna samverkan mellan
skola och arbetsliv också bör prägla ungdomsskolan
håller jag med till hundra procent.
Jag tycker också att vi har rett ut frågorna i hygg-
ligt samförstånd. Det tror jag är viktigt när det gäller
sådana här stora reformer. Oavsett vilken majoritet
som råder här i kammaren efter nästa val kommer den
här reformen att bestå.
Några randanmärkningar. Jag ställde en fråga till
Majléne tidigare om volymen. Då sade hon att jag
skulle ställa den till regeringen i stället. Nu har jag
regeringens företrädare här.
Det står lite luddigt i förslaget från utskottet att
det är angeläget att antalet utbildningsplatser utökas
på sikt. Vad betyder det i praktiken? Det är den första
frågan.
Den andra frågan rör den myndighet som har för-
lagts till Hässleholm. Det stod t.o.m. i ett pressmed-
delande att den "har förlagts" till Hässleholm, men
den ska väl förläggas dit om ett beslut fattas. Då frå-
gar jag: En myndighet består inte bara av en ort och
några byggnader, den består av människor av kött och
blod, när får den här myndigheten en verksledning
och när får den en styrelse?

Anf. 104 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ska svara på frågan vad vi menar
på sikt. Regeringens förslag var 12 000 platser plus
ytterligare 500. Detta accepterades inte av utskottet,
utan en majoritet har sagt att man vill ha fler platser
och även uttryckt att det på sikt ska bli fler sådana.
Detta är vad vi diskuterar nu. När klubban har
fallit, beslutet är fattat är det upp till regeringen att
hantera det av riksdagen fattade beslutet. Jag kommer
alltså att återkomma och redovisa hur vi ser en ut-
byggnad.
Några av de grundstenar som ska ingå i bedöm-
ningen är givetvis vilken efterfrågan som kommer att
finnas, alltså behovet ute i arbetslivet. Den ekono-
miska delen handlar om att hitta vad det innebär när
det gäller t.ex. studiemedel, att vi fortfarande kan
bibehålla en god kvalitet, att vi kan ha ordentlig till-
syn och uppföljning och att vi vet att alla som går
igenom utbildningen blir nöjda.
Man måste också titta närmare på varför vi fortfa-
rande har en del tomma platser inom viss KY. Har
intresset för att starta dem varit större än behovet hos
ungdomarna att gå på dem, eller vad är det som har
styrt detta? Det är viktigt att följa upp.
Vi ska också se till att utveckla den fina intentio-
nen i lärande i arbete. Vi känner till det goda resulta-
tet att det kan ge ett jobb efter utbildningen. När de
unga går in i utbildningen ska de också veta var de
har möjlighet att få detta lärande i arbete. Det handlar
om nätverk där vi kanske inte riktigt från början vet
vilket företag det är som kommer att stå för den här
delen.
Jag kommer givetvis att arbeta efter det förslag
som riksdagen så småningom kommer att fatta beslut
om.

Anf. 105 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag blev inte särskilt mycket klokare
av det svaret när det gällde hur många platser som
kommer att anslås till KY efter 2002. År 2002 är det
12 500 platser.
Det finns en förträfflig reservation, nr 3, som talar
om betydligt fler platser. Den har också en stark för-
ankring bland arbetsmarknadens parter, arbetsgivare
och arbetstagare. LO, TCO och Arbetsgivareföre-
ningen står bakom det kravet. Det kanske inte är helt
fel i sammanhanget.
Den här myndigheten då, om jag har förstått rätt
kommer den att börja verka redan i höst. Då är det väl
vettigt att det också finns personer på plats när så är
aktuellt. Finns det några planer på ungefär när myn-
digheten kommer att utses? Det gäller alltså personer
inte platsen.

Anf. 106 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Regeringens förslag fram till nu är
12 000 platser plus 500. Vad utökningen kommer att
innebära enligt de intentioner som utskottet nu har
lagt fram förslag om får jag återkomma till. Det kan
jag inte svara på i dag. Beslutet är ännu inte fattat.
Ja, det stämmer. Om riksdagen säger ja till försla-
get om kvalificerad yrkesutbildning ska myndigheten
placeras i Hässleholm. Vi kommer att tillsätta en
organisationskommitté, vars uppdrag är att hantera
den praktiska delen, att se över hur stort kansliet ska
vara, hur många människor som kommer att arbeta
där. Vi kommer också inom en snar framtid att utse
en generaldirektör som kommer att vara ansvarig för
verksamheten så att den kan träda i kraft såsom pla-
nerat vid nästa års början.

Anf. 107 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det vi har varit inne på är viktigt, att
vi har en tydlig förankring och en tydlig tanke på hur
vi vill utveckla KY framöver. Då är platsantalet en
viktig del, precis som flera av oss har varit inne på,
för att utbildningsanordnarna i landet ska känna sig
säkra, för att näringslivet ska kunna känna sig säkert
och för att de som skulle vilja studera ska kunna kän-
na sig säkra på att det finns en möjlighet för dem. Jag
förstår att det inte går att få något svar från skolmi-
nistern i dag, men ha det i åtanke. Vi är många som
vill ha fler platser. Det är många ute i landet som
eftersträvar det och väntar på svar.
I dag finns det flera eftergymnasiala utbildningar.
Ibland kan det vara svårt att överblicka detta, både för
dem som ska gå utbildningarna och för myndigheter-
na. Det har inte varit helt klart hur de ska inordnas i
utbildningsstrukturen och hur de ska värderas. Rege-
ringen säger att några av de eftergymnasiala utbild-
ningarna ska samordnas i den nya myndigheten. Det
är bra. Men vad tänker sig regeringen? Vilka efter-
gymnasiala utbildningar handlar det om? Hur kom-
mer samordningen att bli?

Anf. 108 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är intresset för övriga utbildning-
ar som ska styra när man vill gå in under det gemen-
samma taket. De utbildningar som vi bl.a. tänker på
är de som i dag finns t.ex. inom folkhögskolan. Vissa
av utbildningarna leder direkt till en yrkesutbildning.
Andra utbildningar kan vara inom den s.k. komplette-
rande utbildningen - vissa av dem finns där.
Vi får se vad som händer med det förslag som har
lagts fram om en yrkeshögskola. Det är en utredning
som Thomas Östros har tagit initiativ till och som nu
bereds. Vad kommer den att landa i? Vilka utbild-
ningar tänker man sig inom yrkeshögskolan?
Vi har valt att man själv ska ta initiativ till när
man ska gå in under det gemensamma taket. Vi har
haft frågan ute på remiss, och vi har fått in olika tan-
kar och idéer om detta. Många har uttalat att det är en
positiv tanke men att de ännu inte är beredda. I det
sammanhanget diskuterar vi gemensamma måldoku-
ment med gemensam inriktning.

Anf. 109 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! I betänkandet och i propositionen
framgår det att man på sikt hoppas kunna slå samman
dessa under en myndighet. Man har en idé om vilka
utbildningar det ska handla om, och när myndigheten
initieras ska det finnas en beredskap om vilka utbild-
ningar det ska handla om och hur det ska se ut. Det
gäller framför allt de anordnare som finns runtom i
landet och som ska ansöka om att ge utbildningarna
framöver. Det är oerhört viktigt.
Jag går tillbaka till frågan om platserna. Jag vet
inte om skolministern tycker att det är tjatigt att vi
pratar om detta. Det vore intressant att se hur man
tänker sig detta. Det handlar om efterfrågan. Vi vet
att efterfrågan är stor.
Kan man tänka sig att säga att dessa skolor har
hög kvalitet på utbildningarna och där kommer det att
öka med x platser, eller kommer det att sägas något
generellt om tusentals platser?

Anf. 110 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det här kommer att behandlas på pre-
cis samma sätt som när vi t.ex. diskuterar utbyggna-
den av platser vid högskolan. Då diskuterar vi frågan
i ett långsiktigt perspektiv där vi ser på de ekonomis-
ka möjligheterna. Givetvis handlar det om en priorite-
ring och vad man är beredd att satsa på.
Jag delar uppfattningen att det är viktigt för verk-
samheterna att ha en långsiktighet, att man vet vad
som väntar. Jag är inte i dag beredd att tala om hur
omfattande utbyggnaden kan vara. Jag understryker
däremot att jag kommer att agera för att vi ska ha en
utbyggnad. Jag vet behovet. Det har funnits ca 35 000
sökande till de platser som inte finns. Det viktiga är
att vi tittar efter var det yttersta behovet finns och vad
som ska prioriteras. Långsiktigheten är viktig.
Jag får återkomma till om det läggs fram förslag i
budgetpropositionen eller i nästa vårproposition efter
det att jag har diskuterat med övriga ledamöter i rege-
ringen.

Anf. 111 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kristdemokrater tycker att det är
väldigt bra med den kvalificerade yrkesutbildningen.
Vi vill ge den benämningen yrkeshögskola, som tidi-
gare har sagts här.
Jag vill återkomma till den fråga jag tycker fortfa-
rande att jag inte har fått något svar på, fastän jag har
frågat flera som har varit uppe i talarstolen under
dagen. Den gäller antalet platser. Vilken målgrupp
ska utbildningen ha primärt? I dag finns det många
som har varit utan arbete en tid och som kommer in
på en kvalificerad yrkesutbildning. De har haft möj-
lighet att få sina kunskaper validerade och har påbör-
jat utbildningen. Kommer skolministern att för den
grupp som slutar gymnasiets yrkesförberedande linjer
men av olika skäl inte har mäktat med att få allmän
högskolebehörighet, de kanske är skoltrötta, finna en
väg att gå vidare? Helst ska de få dispens från kravet
på allmän högskolebehörighet.

Anf. 112 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är positivt att Yvonne Andersson
engagerar sig för de elever som inte klarar av de
gymnasiestudier de i dag går igenom.
Det är oerhört viktigt att säga att det vi diskuterar
här är en kvalificerad yrkesutbildning. Vad vi vill att
den ska innehålla, vilka krav vi ställer på den, måste
ses separat mot denna utbildning. Hur vi ska lösa
problemen för de ungdomar som inte når de mål i
gymnasieskolan som vi har satt upp måste diskuteras
i ett gymnasieskoleperspektiv. Att vi inte har nått
målen för alla får inte påverka när vi nu lägger fram
ett förslag om en ny reguljär skolform. Vi måste se
till att den nya reguljära skolformen uppfyller de krav
som arbetslivet ställer men också kraven i de teoretis-
ka ämnena. Med detta ställer vi inte ungdomarna
utanför, utan för de ungdomarna måste vi finna andra
lösningar - framför allt se till att de klarar sina gym-
nasiestudier under gymnasietiden.

Anf. 113 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad för att skolministern för-
söker att besvara min fråga. Men riktigt så har vi inte
hanterat passagerna mellan grundskola och gymnasi-
um. Då ordnade vi ett individuellt program för dem
som inte var godkända på grundskolebetyg. Det har
funnits många olika politiska uppfattningar om detta,
men vi har detta system.
Nu finns det en annan påbyggnadsutbildning där
en grupp unga människor, ca 20 %, inte kan gå vidare
och få studiemedel och utbildning. Jag är orolig för
de unga som redan nu synes bli utslagna. Kvalificerad
yrkesutbildning är porten in. Vi är överens om att det
är bra med lärande i arbetslivet. Vi är överens om det.
Det vi inte är överens om är porten in och hur vi ska
ge dem som i dag står utanför en möjlighet.

Anf. 114 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Ett exempel på denna port in är det
jag redovisade i mitt inledningsanförande. Jag pekade
på det som arbetsgruppen för skola och arbetsliv har
kommit fram till. På en lång rad punkter berör de hur
vi kan stärka och förbättra för de elever som går på de
yrkesinriktade programmen. Här har vi en del i att
kunna möta eleverna.
En annan del är den rapport jag själv har begärt
och som Skolverket redovisade i går, nämligen varför
inte alla elever når de mål vi har satt upp. Skolverket
har tagit fram ett antal punkter där det finns brister i
skolan. Skolverket säger att det är viktigt att ha bra
och förtroendefulla relationer mellan personal, elever
och föräldrar, att tidigt upptäcka elever som har svårt
att nå målen, att skolorna skriver åtgärdsprogram och
att elever och föräldrar får vara med i det arbetet, att
det hålls öppna diskussioner om vilka mål som gäller
där alla parter är med, att alla elever som enligt skol-
lagen har rätt till stöd får det oavsett om de har en
diagnos eller inte, att skolor och kommuner skaffar
kompetens för att möta elever med utländsk bakgrund
och elever med funktionshinder.
Självklart! Även om vi säger att detta är målet vet
vi att vi inte kommer att se resultat med en gång. Men
det är ett svar på Yvonne Anderssons fråga om hur vi
ska möta de gymnasieelever som inte har nått de mål
vi vill att de ska nå. Det finns olika vägar. Dessa
elever ska inte medverka till att vi sänker kraven på
det vi menar med kvalificerad yrkesutbildning. De
ska ges en möjlighet. Vi måste finns olika vägar för
dem att också nå denna möjlighet.

Anf. 115 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Som sagt: Folkpartiet har sagt ett
tydligt ja till att permanenta denna försöksutbildning.
Samtidigt vill vi peka på att det finns ett stort behov
av en bred och omfattande utbildning mellan gymna-
siet och högskolan. Det vi beslutar om rör sig konkret
om ca 12 000 platser. Det är osäkert vilka typer av
utbildningar det kommer att bli frågan om, man är
beroende av tillfälliga ansökningsförfaranden, osv.
Jag skulle helt enkelt vilja höra vilken vision för
framtiden skolministern har och hur hon ser på våra
förslag om att verkligen bygga upp en fackhögskola
eller college eller vad vi vill kalla det för, som både
har rötter i gymnasieskolan och ger möjlighet att
komplettera och öppnar för steget in i högskolan, och
där vi lägger en massa yrkesinriktade eftergymnasiala
utbildningar. Det ska både vara sådana som i dag
finns på högskolan - en del av dem gör det - och de
nya, som bl.a. finns inom KY.
Jag tror att det är dags att plocka fram en vision
för den nya fackhögskoleutbildningen eller collegeut-
bildningen - annars är det risk att det kommer att
handla om ett begränsat antal platser för ganska lång
tid framöver.

Anf. 116 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade i min inledning att det är
mycket sällsynt att man som skolminister får vara
med om att föreslå en ny reguljär skolform. Det är det
vi gör i dag. Detta är givetvis en del i regeringens
vision om den framtida utbildningspolitiken.
Jag har lyssnat med intresse till den debatt som
har förts under eftermiddagen. Jag måste säga, i likhet
med Majléne Westerlund Panke, att jag är förvånad
över Folkpartiets ställningstagande när det gäller
förslaget om kvalificerad yrkesutbildning. Jag upple-
ver det som om Folkpartiet snarare förespråkar går-
dagens lösningar för det framtida kunskapsseklet.
Man säger att man vill ha smala, fasta och fyrkantiga
modeller.
Socialdemokraterna och många andra partier har i
stället understrukit att man vill ha en ökad flexibilitet,
en ökad valfrihet och en ökad samverkan mellan
skola och arbetsliv.
Varför är det förslag som nu är framlagt inte bra?
Folkpartiet har ändå ställt sig bakom det. Ändå säger
man samtidigt att vi ska komma med andra saker,
trots att vi står inför det unika att fatta beslut om en
ny reguljär skolform.

Anf. 117 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! På skolministerns anförande lät det
nästan som om Folkpartiet sade nej till förslaget. Det
gör vi ju inte. Det är snarare jag som borde fråga
skolministern varför socialdemokraterna inte är in-
tresserade av att diskutera en bredare och mer omfat-
tande skolform - en vision för framtiden - som Folk-
partiet föreslår.
De ytterligare steg vi vill gå med ett inriktnings-
beslut skulle ju öka flexibiliteten, minska inlåsning-
arna och ge möjlighet för människor som har miss-
lyckats i gymnasieskolan att läsa kvalificerad yrkes-
utbildning. Ni håller fast vid kravet på högskolebehö-
righet, osv. Det är precis tvärtom mot vad skolminis-
tern säger. Det är Folkpartiets förslag som är flexibla-
re och som öppnar möjligheterna för fler människor
att genomgå en utbildning mellan gymnasiet och
högskolan.

Anf. 118 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! I mitt anförande har jag också redovi-
sat delar av min syn på framtidens ungdomsskola och
framför allt på gymnasieskolan i den samverkan som
ska ske mellan skola och arbetsliv. Min vision är att
vi inte ska sänka kraven. Oavsett vem eleven är måste
han eller hon ges en möjlighet att bli delaktig i ett
livslångt lärande.
Det som är positivt är att elever som måste få vara
utanför skolans väggar för att verkligen förstå varför
de teoretiska studierna är så viktiga får vara det.
Socialdemokraterna och Folkpartiet skiljer sig åt
på en punkt: Folkpartiet har aviserat - det har i alla
fall kommunalrådet i Stockholm Jan Björklund gjort
- att man kan tänka sig yrkesutbildningar utan några
som helst teoretiska ämnen. Då undrar jag var dessa
ungdomar kommer att få plats. Vem vill ta emot dem
som praktikanter?
Inte kan det vara framtidens modell att det inte
ska bedrivas några teoretiska studier på gymnasiet?
Vilken typ av yrkesutbildningar tror Ulf Nilsson kan
ta emot de ungdomar som inte har bedrivit några
teoretiska studier?

Anf. 119 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Först och främst ska jag be att få pas-
sa på att tacka för samarbetet inför framtagandet av
denna proposition.
Jag tyckte att det var intressant att höra skolmi-
nistern tala om i sitt anförande - någon annan har
också nämnt det - att man ska kunna ta med sig tan-
karna och erfarenheterna i den kvalificerade yrkesut-
bildningen i arbetet med att utveckla, som skolminis-
tern sade, ungdomsskolan. Jag kulle vilja ge skolmi-
nistern chansen att kort utveckla några av de tankar-
na. Vad är det för erfarenheter? Vad är det för tankar
som finns tydligt uttalade i den kvalificerade yrkesut-
bildningen som kan bidra till att utveckla ungdoms-
skolan?

Anf. 120 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! En av tankarna gäller öppenheten.
Skolan ska verkligen öppna sin dörr. Man ser sin del
vad gäller kompetensen. Man har kunskap som man
kan ge till elever. Man ska också utveckla detta till-
sammans med någon utanför som tillhör arbetslivet.
Det kan vara offentliga sektorn, och det kan vara den
privata.
Genom det möte man ordnar lär man också om
varandras olika kulturer. Vi kommer också att få en
större insikt i hur vi tillsammans kan hjälpa unga
människor på vägen.
Vi har olika erfarenheter. Skolan har sin, som den
har stött sig på under många år. Arbetslivet har sin
erfarenhet.
Att vi låter unga människor komma ut och vara
tillsammans med vuxna tror jag är oerhört viktigt -
att man lär tillsammans. Vi pratar ofta om lagarbete.
Lagarbete behöver inte bara gälla vuxna. Lagarbete
kan också gälla unga och gamla tillsammans. Att
lyssna av hur man diskuterar på en arbetsplats är
också en viktig del i ett värdegrundsperspektiv.
För mig är det så här: Ju fler möten vi kan ordna
mellan människor med olika bakgrund, desto mer
utvecklas vi som människor. Jag ser att KY får en
alldeles egen erfarenhet som den tar med sig. Männi-
skor från högskolan och kanske från den traditionella
utbildningen inom kommunen och från näringslivet
möts. Man diskuterar, värderar och lär av varandra.

Anf. 121 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Eftersom denna debatt till stor del har
handlat om andra saker än kvalificerad yrkesutbild-
ning och vad som ligger till grund för den tar jag mig
friheten att fortsätta diskutera utifrån skolministerns
anförande.
Vänsterpartiet lyfte för två år sedan fram en tanke
om en sammanhållen ungdomsskola. Tanken var en
tolvårig sammanhållen ungdomsskola. Vi tittade på
individernas olika förutsättningar och olika sätt att
utvecklas. I det sammanhanget tycker jag att det
skolministern säger om vikten av det mänskliga mö-
tet, vikten av att mötas över olika gränser och vikten
av att människor med olika erfarenheter möts är in-
tressant.
Min fråga är hur ministerns visioner om möjlig-
heten att sudda ut de gränser som faktiskt finns i
ungdomsskolan ser ut.

Anf. 122 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är min vision att dessa gränser
ska suddas ut och att vi ska se det långa perspektivet.
Det var därför jag pekade på vikten och värdet av
ungdomsskolan i ljuset av den kvalificerade yrkesut-
bildningen. Det ska vara ett livslångt lärande som tar
olika tid för olika människor. Vi stakar ut de olika
vägarna. Vi skapar en mångfald av eftergymnasiala
utbildningar.
För att gå tillbaka till den kvalificerade yrkesut-
bildningen kan jag säga att det är viktigt att under-
stryka att de som i dag kommer in på och går dessa
utbildningar har en hög genomsnittsålder. För män-
nen är den 27 år. De har alltså varit ute och gjort
någonting annat innan de kom in på denna utbildning.
54 % kommer direkt från gymnasieskolan till dessa
utbildningar, men andra har med sig andra erfaren-
heter i bagaget. Detta är också någonting som jag ser
som mycket positivt. Människor med lite mer livser-
farenhet och yrkeserfarenhet träffar dem som kommer
direkt från ungdomsskolan.
Det är också en fostran som jag hoppas ska finnas
med i framtiden så att den kvalificerade yrkesutbild-
ningen inte ska bli någonting som man bara genom-
går direkt från gymnasieskolan. Jag tror att de olika
komponenterna gör att man växer som människa, och
då vet man också mera om vad det är som man vill
göra med sitt liv.
Jag vill också tacka Lennart Gustavsson för det
ypperliga samarbetet som vi har haft i samband med
propositionen.

Anf. 123 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det som vi nu diskuterar är en utbild-
ningsfråga, men den berör så mycket annat, inte minst
arbete och stora landsområdens möjligheter till över-
levnad.
I det föränderliga arbetsliv som vi lever i har yr-
kesutbildningen kommit att inta en alltmer central
position. Det gäller såväl grundutbildning som om-
skolning och fortbildning.
Det sägs att av Europas många miljoner yrkes-
verksamma i dag skulle 80 % inom en tioårsperiod
behöva ha en förbättrad och förnyad yrkesutbildning
för att klara det moderna samhällets arbetsliv. Pro-
blemet är till dels att det kanske bara är 10-15 % som
i dag är beredda att genomgå en sådan utbildning.
De som i dag går i grundskola och gymnasieskola
behöver en god yrkesutbildning för att dels ta sig in
på arbetsmarknaden, dels ha en god grund för att -
förmodligen - kunna anpassa sig till den fortbildning
som också lämpar sig för de nytillträdande på arbets-
marknaden. Kvalificerad yrkesutbildning är i sak
mycket angelägen.
Beträffande dimensioneringen har den redan
kommenterats. Att de 12 000 årsplatserna utökas är
bra. Men utskottet gör ett tillkännagivande om att
regeringen ska se till att antalet platser inom kvalifi-
cerad yrkesutbildning behöver utökas ytterligare -
detta sagt även om det uttrycks att det ska ske på sikt.
Man kan fundera över om det rör sig om på kort eller
lång sikt.
För Folkpartiets del har Ulf Nilsson kommenterat
vår principiella hållning och våra yrkanden. Jag ska
därför göra ett par reflexioner kring behovet av kvali-
ficerad yrkesutbildning, och då främst vid sidan om
de stora tillväxtorterna.
Det går en urbaniseringsvåg från stora delar av
landet, dvs. från de svagare delarna, om vi ser till
befolkningstal och antalet arbetsplatser. Jag har under
de senaste veckorna i debatter påmint om att stats-
makterna har ett långtgående ansvar för att upprätt-
hålla medborgerlig service på en rad områden som
just nu rustas ned. Det må vara polis, post, vägar,
rättsväsende och dess serviceorgan. I det perspektivet
är det särskilt angeläget och ansvarsfullt att detta
beaktas, att man ser positiva insatser på yrkesutbild-
ningens område som goda motkrafter.
Vår principiella inställning är att regionalpolitiken
ska medverka till att vi gräver där vi står, dvs. åstad-
komma på plats det som kan ge växtkraft. I det sam-
manhanget kan man inte nog understryka den kvalifi-
cerade yrkesutbildningens roll som i förlängningen
ger landsbygden en chans.
Fru talman! I det perspektivet känns det riktigt att
nämna de försök som nu görs för att man ute i landet
ska kunna ge en kvalificerad yrkesutbildning som
många eftersträvar och som riksdagen står i bered-
skap att besluta om.
För några dagar sedan var jag i Dals Ed, en gräns-
kommun mot Norge med den speciella karaktären
glesbygdskommun med 5 000 invånare och en utsatt
arbetsmarknad. Där har kommunen och skolledning-
en försökt att anordna en kvalificerad yrkesutbildning
med inriktning på natur och kulturturism där ledar-
skapsutbildning ska stå i fokus. FOKUS är för övrigt
samlingsnamnet på den projektgrupp där fritid, kultur
och utbildning i samverkan hålls ihop. Under förkort-
ningen FOKUS vill kommunen anordna en fyra ter-
miner lång utbildning på 80 poäng med en student-
grupp bestående av 20 stycken med start nästa höst.
Att jag nämner det här exemplet beror inte på att
det är en ensam svala. Det finns liknande försök på
flera håll, men det råder ingen tvekan om att Dals Eds
projekt med inriktning på ledarskap inom natur- och
kulturtursim står sig väl vid en jämförelse, och det
räknas också in bland de angelägna yrkesområden
som skolministern nämnde i sitt anförande.
Man har utgått från att den kultur som man lever i
där turismen har djupa anor sedan långt tillbaka utgör
en grundförutsättning för en sådan verksamhet. Där-
till kommer att man har gjort en bedömning både av
den lokala arbetsmarknaden och av en efterfrågan
från arbetslivet.
Man har också insett att om turistnäringen ska bli
något långsiktigt och bärkraftigt som ska spela en roll
i en landsbygdskommun krävs det kompetent perso-
nal där ledarskapet är av stor betydelse. Som anställd
eller som småföretagare kan man starta upp en egen
verksamhet.
Det finns också en utbildningspolitisk grund att
stå på då gymnasieskolan har en inriktning mot det
som den kvalificerade yrkesutbildningen siktar på
inom turismen. Man har också riksintag, vilket gör att
det finns ett stort intresse för den här utbildningen.
För övrigt är det en tidigare skogsbruksskola som har
upphört, och det visar på den föränderlighet som vi
lever med i ett dynamiskt pedagogiskt tidevarv.
Fru talman! Det som jag tycker är värt att notera i
en sådan här debatt, eftersom den har en principiell
tyngd, är att man lägger en stor vikt vid praktiska
färdigheter, teoretiska kunskaper, men eleverna ska
också var väl förtrogna med att hantera problem och
framför allt med att flexibelt kunna lösa de uppgifter
som ingår i en så krävande verksamhet. Vad det
handlar om i arbetslivet är att det krävs en stor pro-
fessionalitet.
Yrkesutbildningen inom turistområdet ska också
vara ett alternativ till ett hårt kommersialiserat utbud i
våra storstadsområden. Den ska också kunna komp-
lettera med en attraktionskraft som tar sikte på upple-
velser. Att det skulle ha goda regionalpolitiska effek-
ter får självfallet inte vara ett hinder då man nu med
förnyad projektplan och garanterad kvalitetssäkring
inkommer med en ansökan. För övrigt har också
regeringen i propositionen fört ett regionalpolitiskt
resonemang när man har placerat den centrala enhe-
ten.
Självfallet är jag medveten om att det inte är nå-
gon förhandlingsverksamhet som vi bedriver här i
kammaren. Men jag tror att det kan ha betydelse att
en sådan här bakgrund som jag har försökt att teckna
vägs in när man har att lokalisera antalet kursplatser
ute i landet för det kommande året. Antalet kursplat-
ser lär inte räcka under det år som vi närmast har att
möta.
Fru talman! Den framtida yrkesutbildningen be-
finner sig i ett viktigt skede för samhället, för indivi-
den, för arbetsmarknaden och för hela landet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 maj.)

6 § Från anstalt till frihet

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU21
Från anstalt till frihet (prop. 2000/01:76).

Anf. 124 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Till detta betänkande finns två reser-
vationer. Vi moderater finns med på båda, och vi står
naturligtvis bakom bägge reservationerna, men som
vanligt och som brukligt är från vårt parti yrkar jag
bifall endast till reservation nr 1. Jag kommer huvud-
sakligen att uppehålla mig vid den reservationen, men
vill ändå framhålla följande när det gäller inten-
sivövervakning vid permissioner.
Intensivövervakning med elektronisk kontroll har
visat sig fungera effektivt och säkert. Enligt vår upp-
fattning bör därför försök inledas med intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll som en extra säker-
hetsåtgärd för potentiella brottsoffer vid intagnas
permissioner och frigång. Vi anser att regeringen
skyndsamt ska ta de initiativ som behövs och åter-
komma till riksdagen med förslag till lagstiftning i
denna riktning.
Fru talman! Samhällets reaktioner mot brott ska
kännetecknas av tydlighet, proportionalitet och med-
känsla för såväl gärningsmannen som brottsoffrens
situation. Vår uppfattning är att vi måste ställa högre
krav på skötsamhet på de fångar som ska beviljas
villkorlig frigivning och permissioner.
Under en tid tillämpades obligatorisk s.k. halv-
tidsfrigivning. Under en hel tioårsperiod, från 1983
till 1993, släpptes fängelsedömda ut efter halva tiden,
i stort sett oavsett hur de hade uppfört sig på anstal-
ten. Den 1 juli 1993 avskaffades den s.k. halvtidsfri-
givningen för huvuddelen av alla fängelsedömda.
Sedan dess avtjänar även notoriska återfallsförbryta-
re, naturligtvis i den mån de lagförs och grips - vi vet
hurdant det står till med det - en något längre tid i
fängelse. Detta har inneburit att antalet brottsoffer för
stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp
har minskat betydligt. Den s.k. halvtidsfrigivningen
avskaffades slutligen av riksdagen den 2 juni 1998.
Fru talman! Vår grundinställning är att utdömt
fängelsestraff ska avtjänas. Efter två tredjedelar av
strafftiden ska det dock vara möjligt att bli villkorligt
frigiven. Stor hänsyn ska då tas till hur den dömde
skött sig under fängelsetiden; hur han eller hon har
deltagit i den programverksamhet som kan anses vara
befogad för rehabiliteringen, förekomsten av miss-
bruk under fängelsetiden och hur permissioner m.m.
har skötts. Av största vikt är också att en kvalificerad
farlighetsbedömning görs av den intagne. Beslutet om
villkorlig frigivning bör prövas av den domstol som
utdömt straffet.
Dagens betänkande, som har samlat en majoritet
bakom sig i utskottet, innebär att de som döms till två
år eller mer inte ens ska avtjäna två tredjedelar av
straffet i fängelse, utan att tiden i fängelse ska reduce-
ras ytterligare med ända upp till fyra månader genom
att den sista tiden avtjänas utanför fängelset med
elektronisk fotboja, s.k. back door. Vi motsätter oss
detta.
Fru talman! Utskottsmajoriteten skriver:
"Utgångspunkten för förslaget i propositionen är att
övergången från anstaltsliv till ett liv i frihet utgör ett
kritiskt moment. Det är därför önskvärt att utveckla
former som möjliggör en successiv övergång."
Så här långt är vi med. Men vad är det som säger
att utslussningen ska ske inom de första två tredjede-
larna av straffet? I dag är det ju faktiskt så att i stort
sett alla friges efter två tredelar av strafftiden. Det
finns möjlighet att förlänga tiden för dem som miss-
sköter sig, men detta förekommer i mycket liten ut-
sträckning. Kriminalvårdens officiella statistik visar
att 1999 beslutades det om tidstillägg i 10 % av fallen
och med bara i medeltal tio dagar.
Regeringens förslag innebär att straffsystemets
tydlighet och förutsägbarhet, både för den dömde och
för medborgarna i övrigt, urholkas. Att förlägga för-
söket med elektronisk botboja till den del av straffti-
den som i dag inte omfattas av villkorlig frigivning
innebär faktiskt ett tillbakaträdande från tvåtredje-
delsreformen.
Möjligheten att avtjäna en del av straffet med
elektronisk fotboja bör enligt vår uppfattning ges
först under strafftidens sista tredjedel, dvs. under den
delen då villkorlig frigivning i dag kan bli aktuellt.
Fru talman! Det ligger nära till hands att misstän-
ka att regeringen vill införa denna s.k. back door för
att spara pengar. SEKO kriminalvård skriver i sitt
SEKO nytt nr 11 i år:
"Vid gårdagens sammanträde i kriminalvårdsver-
kets verksstyrelse tog förbundet återigen upp belägg-
ningssituationen i kriminalvården. Situationen är
ohållbar. Åtgärder måste företas så att vi får belägg-
ningen ner på en nivå som möjliggör en bra kriminal-
vård och en för personalen acceptabel arbetsmiljö.
Ordföranden informerade om att 245 nya platser har,
eller kommer att, öppnas under detta år. Det är enligt
vår uppfattning inte tillräckligt."
Situationen i kriminalvården är inte bra i dag. Jag
delar SEKO:s bedömning.
Fru talman! I årsredovisningen för kriminalvården
för år 2000 skriver generaldirektören så här:
"Omfattningen av de brotts- och missbruksrelate-
rade programmen har fortsatt att minska. Det finns
också många anställda som inte genomgått grundut-
bildning."
Fru talman! Det här kan inte vara något nytt för
kammarens medlemmar. Men frågan är: Vad gör ni
och vi åt det?
I betänkandet står det att det i dag är möjligt att
använda s.k. § 34-placering för att få en successiv
övergång från anstaltslivet till ett liv i frihet. Men
denna möjlighet utnyttjas mindre och mindre. I Kri-
minalvårdsstyrelsens årsredovisning för just år 2000
står det vidare:
"Räknat i vårddygn har § 34-placeringar minskat
med 15 %. Minskningen hänger samman med de
lokala myndigheternas ekonomi."
År 1995 var antalet § 34-placeringar 876 för att år
1999 ha minskat till 532.
Fru talman! Vad beror denna minskning på? Då
vänder jag mig främst till socialdemokraterna som
makten och ansvaret haver. Är det så att ni socialde-
mokrater inte tror att denna möjlighet att successivt
övergå från ett liv i anstalt till frihet är bra? Säg det i
så fall rakt ur härifrån talarstolen. Om det beror på
något annat så hymla inte med detta. Jag tror att för-
slaget att ge möjlighet för dömda med långa straff att
avsluta de två tredjedelar som de sitter av strafftiden
är bra, men att göra det med fyra månaders rabatt tror
jag inte alls på. Så länge man har dragit ned på detta
med § 34 har man redan i dag frånhänt sig möjlighe-
ten att successivt på ett vettigt sätt slussa ut dem som
ska ut i samhället.
Vi förespråkar därför en ändring i brottsbalkens
26 kap. 6 § så att villkorlig frigivning efter två tredje-
delar av strafftiden kan beviljas om det med hänsyn
till samhällets skyddsbehov eller den intagnes uppfö-
rande på anstalten anses lämpligt. I samband med en
sådan ändring kan det vara lämpligt att inleda en
försöksperiod då intagna ges möjlighet att under vissa
förutsättningar avtjäna delar av den sista tredjedelen
av strafftiden med elektronisk fotboja.
Fru talman! Vi ser alltså inte några skäl till att ut-
öka möjligheterna till frigång, verkställighet eller
vistelse utanför anstalt på annat sätt än vad lagen
redan i dag medger. Bra kriminalvård måste få kosta.
Bra kriminalvård måste innebära möjligheter för den
dömde att komma tillbaka. Fängelsetiden måste an-
vändas för aktiv rehabilitering både då det gäller
kriminalitet och missbruk. Bra kriminalvård måste
faktiskt innebära att personalen både får grund- och
vidareutbildning. Så är det inte i dag. Jag uppfattar att
beskedet i regeringens vårproposition till kriminal-
vården är: Bedriv kriminalvård på kredit! Detta är
naturligtvis ohållbart.
Herr talman! Vår uppfattning är att propositionen
bör avslås.

Anf. 125 RAGNWI MARCELIND (kd):
Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 2 under punkt 5.
Precis som Jeppe Johnsson har redogjort för be-
handlar vi betänkandet Från anstalt till frihet, där
regeringen lägger fram förslag som ska leda till en
förbättrad frigivningssituation. Arbetet med att förbe-
reda frigivningen ska intensifieras och struktureras,
och den intagne ska under vissa förutsättningar kunna
avtjäna sista tiden av straffet med intensivövervak-
ning med elektronisk fotboja. Det är ett förslag som
också vi kristdemokrater har drivit under några år.
Regeringen föreslår nu en försöksverksamhet som ska
pågå i tre år. Vi välkomnar förslaget och övriga in-
tentioner från regeringen att vidta åtgärder för att
förhindra återfall i brott. Därmed vill vi också betona
att arbetet med frigivningsprocessen kräver mycket
mer än enbart en fotboja under ett par månader i slu-
tet av ett straff. Detta är väldigt viktigt att poängtera.
Undersökningar med fokus på internernas bak-
grund och sociala förhållanden visar inte helt oväntat
att de intagna oftast har en omfattande problematisk
bakgrund utöver den rent brottsliga.
Många är återfallsförbrytare. Av de tillfrågade
internerna avtjänade bara var tredje sitt första straff.
De övriga hade tidigare fängelsestraff eller erfarenhet
av frivård bakom sig. Bland de nyintagna i fängelse
under 1990-1996 hade ca 45 % avtjänat fängelse-
straff någon gång tidigare inom en tidsperiod på fem
år före aktuell verkställighets början. År 1997 var den
siffran 55 %.
Brottsförebyggande rådet har också på regering-
ens uppdrag gjort en kartläggning av frigivningssitu-
ationen. Enligt rapporten är nästan hälften av de fri-
givna utan egen bostad och arbete. Att sådana här
förhållanden är direkt riskfyllda för dem som friges
med tanke på tidigare bakgrund och kontaktnät tror
jag inte är svårt för någon enda av oss att förstå.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att de
dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin
kommande frigivning. De påverkansprogram som
påbörjas på anstalt bör fortsätta och avslutas först då
den enskilda individen i samråd med sina kontaktper-
soner anses ha funnit sig till rätta i sin nya miljö.
Därför välkomnar vi regeringens förslag på det
här området, som utgår från att målsättningen är att
konkret hjälpa den intagne till ett fungerande liv i
frihet - inte enbart att utreda och dokumentera rådan-
de förhållanden.
En förbättrad frigivningssituation är en central
fråga i arbetet, särskilt för de långtidsdömda männi-
skorna. Övergången till ett normalt liv i frihet är en
väldigt lång process som ska påbörjas tidigt och om-
fatta flera åtgärder. Elektronisk fotboja är bara en del
mot slutet. Vi menar att det finns andra åtgärder som
måste vidtas för att förhindra återfall i brott. Bl.a. är
det förbättrade individuella handlingsplaner, som vi
har tjatat om så många gånger och som Jeppe också
berörde. Det är också narkotikafria anstalter, en fort-
satt utveckling av innehållet av programverksamheten
etc.
Regeringen menar att den föreslagna försöksverk-
samheten med elektronisk kontroll inte ska innebära
några kostnadsökningar för kriminalvården - och inte
för berörda myndigheter i övrigt heller för den delen.
Samtidigt säger man att när det ekonomiska tillskott
som tillförs kriminalvården de närmaste åren förde-
las, då ska bl.a. det intensifierade arbetssättet med
frigivningsförberedelser prioriteras.
Det här kommer enligt regeringen att innebära att
eventuella kostnadsökningar tillgodoses inom ramen
för kriminalvårdens interna budgetarbete. Det känner
vi oss väldigt skeptiska till. Vi tror inte att regeringen
har en riktig uppfattning av kriminalvårdens resurs-
behov. Vi menar att de åtgärder som nu införs i den
här reformen kommer att kräva utökade resurser
tillsammans med hela det här paketet som vi tycker är
så viktigt för att förbereda dem som sitter inne för en
verklighet utanför anstaltsmurarna.
Tyvärr har vi inte sett någon vilja från regeringen,
inte i vårpropositionen och inte heller i betänkandet,
att lägga till pengar för de förbättringar och föränd-
ringar som man vill göra. Däremot skriver man att
förslaget innebär att frigivningssituationen alltid ska
utredas och planeras på ett strukturerat sätt i samar-
bete med berörda myndigheter, organisationer och
enskilda. Det föreslås t.o.m. en lagreglering för att
uppnå det målet.
Då kan vi bara konstatera att regeringen på intet
sätt har beräknat kostnaderna för den här reformen. I
förslaget till beslut rörande denna reform finns det
inga pengar anslagna, och inte heller i vårpropositio-
nen. Vi kristdemokrater har avsatt 337 miljoner ut-
över regeringen till 2002 för att skapa förbättrade
villkor inom kriminalvården. Då gäller det som jag
ser det hela det förebyggande arbetet för att få en
människa tillbaka till ett hederligt liv.
Permissionen är det första steget ut i friheten, och
tyvärr är det också det vanligaste sättet att rymma
från ett fängelsestraff. Enligt en uppgift som jag läste
för något år sedan är var tjugofemte fånge på rym-
men, och av dessa har hälften varit borta i mer än sex
månader. Endast ett fåtal interner genomför en direkt
flykt från anstalt. Det sker alltså under permissionen.
Det är oacceptabelt att rymningar ska kunna ge-
nomföras vid permissioner. Permissioner är ett nöd-
vändigt steg i en frigivningsprocess, men mycket kan
göras för att förhindra en avvikelse. Som ett led i
arbetet med att förhindra rymningar vill vi kristde-
mokrater sträcka oss ett litet stycke längre än vad
regeringen har gjort i det här betänkandet och införa
en regel om att elektronisk fotboja ska användas ock-
så vid obevakade permissioner.
Regeringen skriver i propositionen att en fotboja
inte utgör något hinder mot att utföra brott. Därför
skulle den inte ha någon effekt. Så säger man att de
kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås
med intensivövervakning i stället kan uppnås genom
utökad användning av möjligheten att ställa villkor
vid permissionen, t.ex. vistelseadress, anmälnings-
plikt hos polis, kriminalvårdsbesök och hembesök av
kriminalvårdspersonal.
Men vi vet ju att det här inte fungerar fullödigt i
dag. Tyvärr gör det inte det. Det är därför vi har de
här återkommande rymningarna. Dessutom är det så
att om man skulle förbättra den här situationen skulle
det också i sig kosta pengar. Man säger man att man i
dagsläget är beredd att överväga en lagreglering. Jag
är övertygad om att regeringen kommer att komma
tillbaka ganska snart igen, precis som man har gjort i
den övriga frågan, och inse att övervakning med
fotboja under permissioner är något positivt.
Däremot säger regeringen att den befintliga tekni-
ken för intensivövervakning med elektronisk kontroll
kan användas även för det nu aktuella ändamålet och
att det finns en sådan överkapacitet att det i inled-
ningsskedet inte ska behöva innebära några nyan-
skaffningar av teknisk utrustning. Då undrar jag bara:
Varför skulle det inte gå att använda den här överka-
paciteten, alltså att kanalisera den så att man använ-
der den till permissionerna? Då skulle det inte bli
någon kostnad, det som regeringen anger som ett skäl
just för att permissionen inte ska få beröras med fot-
boja.
Herr talman! Målsättningen med dagens förslag
till beslut är att på sikt alla intagna som har behov av
det ska kunna få någon form av strukturerad, succes-
siv övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet. Vi har
i många år talat just om hur frigivningsprocessen ser
ut. Vi tycker att det är viktigt och angeläget att det
läggs ned resurser, arbete och tid, på att förbättra den
här övergången. Där har vi t.ex. intensivövervakning
med fotboja som ett förslag som vi tycker att det är
bra att regeringen har kommit till insikt om.
Men vi undrar också: Varför skulle det inte vara
möjligt att även genomföra det vid permissioner? Vi
tror att den frågan kommer att lyftas fram så små-
ningom.

Anf. 126 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Ragnwi i mycket av
det hon säger, bl.a. att det är oerhört viktigt att det
under den tid då man sitter på anstalt vidtas åtgärder,
att man får igenom program, att det finns handlings-
planer. Vi är också noga med att vi vill ha det så
narkotikafritt som det någonsin går på våra fängelser.
Trots att Ragnwi konstaterar att det inte är så i dag
har hon köpt det här paketet från regeringen. Det
förstår jag inte riktigt. Det är ju så mycket mer som
borde göras för att en person ska kunna gå från anstalt
till frihet. Ragnwi har faktiskt köpt hela paketet, ock-
så det som innebär att man friges innan två tredjede-
lar.
Ragnwi säger också att man ska kunna tillbringa
sista delen av strafftiden med elektronisk fotboja.
Men genom att säga ja till det här regeringsförslaget
köper hon faktiskt hela paketet. Hon har inte reserve-
rat sig eller uttryckt detta i ett särskilt yttrande. Hon
talar också om att det borde tillföras mer pengar. Men
i majoritetstexten konstaterar ju Ragnwi och alla
andra som står bakom detta att den föreslagna refor-
men på sikt kommer att innebära vissa kostnadsbe-
sparingar.
Jag har en fråga till Ragnwi. Vi är inte oense om
att det kanske kan vara bra att slussa ut någon med en
fotboja. Men varför måste det ske inom de första två
tredjedelarna? Varför kan det inte ske under den sista
tredjedelen? Det här är faktiskt ett sätt att urholka
straffsystemet.

Anf. 127 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Först skulle jag vilja informera Jep-
pe Johnsson om att det inte är vi som har köpt det här
förslaget från regeringen, utan det är regeringen som
har köpt ett förslag som kristdemokraterna har lagt
fram under flera år och som vi tycker är angeläget för
att återanpassa människor till friheten.
Jeppe Johnsson sade tidigare att bra kriminalvård
måste innebära att den dömde kan komma tillbaka.
Det är precis det som vi kristdemokrater tycker är så
angeläget, att kriminalvården under hela tiden är så
innehållsrik att det finns en rimlig chans för männi-
skor att komma tillbaka. Och skulle man då genom
elektronisk fotboja ha möjlighet att under två måna-
der av den tid som Jeppe Johnsson kallade tvåtredje-
delstiden komma ut och anpassa sig bättre till om-
världen för att sedan kunna klara av frigivningssitua-
tionen, så tycker jag att det är väldigt bra, Jeppe
Johnsson.
Jag vet inte om vår syn på dem som sitter bakom
murarna är olika. Jag ser människor, människor som
har kommit snett och som har misslyckats men som
har rätt att få en chans på nytt.
Jag skulle till sist vilja ställa en fråga till Jeppe
Johnsson. När Jeppe Johnsson nu säger att fotboja har
visat sig fungera effektivt och säkert och argumente-
rar för det när det gäller permissioner, varför skulle
det då inte kunna vara samma effektivitet och samma
säkerhet två månader före frigivning?

Anf. 128 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Jag replikerar då med frågan: Varför
skulle det inte kunna visa sig vara lika effektivt med
två månader efter det att två tredjedelar av straffet är
avtjänat?
Eftersom Ragnwi Marcelind argumenterar så
mycket för att fängelsestraffet ska innehålla så myck-
et så måste det ju vara så långt att man kan tillgodo-
göra sig innehållet.
Jag får också gratulera kristdemokraterna till
framgången att regeringen har köpt detta paket. Jag
förmodar att detta paket också innehåller att man ska
korta av de första två tredjedelarna, eftersom Ragnwi
Marcelind är så glad över att regeringen har köpt
paketet.

Anf. 129 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jeppe Johnsson vet ju att vi för inte
alltför många år sedan hade halvtidsfrigivning, i dag
har vi tvåtredjedelsfrigivning.
När Jeppe Johnsson talar om att människor ska
slippa ifrån sitt straff så verkar det som om det hand-
lar om att människor sitter några ynnka månader
bakom fängelsemurarna. Men det här handlar ju
framför allt om människor som sitter i fängelse under
väldigt lång tid och som har återanpassningssvårig-
heter. Om Jeppe Johnsson som jag hade varit ute och
besökt olika kriminalvårdsanstalter, så skulle han ha
mött dessa människor och insett vilken problematisk
hållning som de har till världen utanför murarna. De
är t.o.m. rädda. Och det behövs enormt mycket för att
slussa ut dessa människor. Det räcker inte att ställa
dem utanför murarna med en kasse i handen och
säga: Lycka till, vi möts kanske igen om några dagar.
Alla vet nämligen att dessa människor utan arbete,
utan kontaktnät, utan lägenhet och utan pengar är
tillbaka bakom murarna inom bara några dagar. Och
det om någonting är väl ett resursslöseri för samhäl-
let, Jeppe Johnsson?
Jag tror att vi egentligen är överens om att männi-
skor behöver rehabilitering och att de behöver det
under lång tid. Men de behöver också under en gans-
ka lång tid återanpassas tillbaka in i samhället, sär-
skilt med tanke på att straffskalan i dag är sådan att
människor sitter allt längre tid bakom våra murar, 15-
20 år. Då är dessa människor inte så väldigt modiga
när de placeras utanför murarna. Och då kan denna
lilla fotlänk vara ett led i att dessa människor får en
chans att känna hur det är utanför fängelset innan de
kastas ut på allvar.

Anf. 130 YILMAZ KERIMO (s):
Herr talman! Vi diskuterar i dag justitieutskottets
betänkande 21 om ett liv från anstalt till frihet. I detta
betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag
som syftar till att förbättra frigivningsförberedelserna
för fängelsedömda och därigenom minska risken för
återfall i brott. Bl.a. föreslår vi en treårig försöksverk-
samhet med intensifierade och mer strukturerade
frigivningsförberedelser. Inom ramen för denna ska
intagna som avtjänar fängelsestraff om längst två år
kunna ges möjlighet att avtjäna den sista tiden före
den villkorliga frigivningen genom intensivövervak-
ning med elektronisk kontroll.
Moderaterna vill avslå förslaget om försöksverk-
samheten som ska ge fängelsedömda som avtjänar
långa straff möjlighet att avtjäna den sista tiden före
frigivningen utanför fängelset genom intensivöver-
vakning med elektronisk kontroll.
Herr talman! Den svenska välfärdsmodellen vilar
på grunden att alla medborgare omfattas av den gene-
rella välfärden, en välfärd som alla får del av efter
behov och inte efter plånbokens tjocklek. Med välfärd
menar vi främst bra vård, skola och omsorg, ett rikt
föreningsliv och trygghet - trygghet att kunna röra sig
fritt i samhället och att inte behöva känna oro för att
utsättas för brott och våld.
Målet för kriminalpolitiken är att minska brotts-
ligheten och öka tryggheten. Traditionellt har krimi-
nalpolitiken förknippats med hur straffsystemet ser ut
och annat som staten gör när det gäller brottsligheten,
dvs. i huvudsak insatser från polis, åklagarväsende,
domstolar och kriminalvård.
Mot bakgrund av vad vi nu vet om brottslighetens
utveckling och orsaker är det enligt min mening
självklart att dagens kriminalpolitik måste ha en be-
tydligt bredare ansats. En modern kriminalpolitik ska
bygga på en helhetssyn på brottsligheten. Det betyder
att den första kriminalvårdspolitiska ansatsen är att
arbeta för att brott ska förebyggas.
När det gäller att komma till rätta med brottslighet
och att bekämpa brott behövs mer än poliser och
stränga straff. Det krävs ett samhälle för alla, med en
politik som minskar avstånden mellan människor.
Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är
viktiga pusselbitar i det kriminalpolitiska arbetet. Det
är faktiskt viktigare än straffsystemets utformning.
En stor del av dem som avtjänar fängelsestraff
återfaller i brott. Kriminalvården måste därför ta till
vara alla möjligheter att förebygga återfall. Kriminal-
vårdens insatser ska redan från början vara sådana att
intagna förbereds för ett icke-kriminellt liv. Alla
tillfällen att utveckla intagnas kompetens vad gäller
arbete och utbildning och förmåga till social anpass-
ning ska tas till vara.
En kriminalvård som är inriktad på att förebygga
återfall i brott förutsätter bra och effektiva frigiv-
ningsförberedelser. Det är särskilt viktigt för lång-
tidsdömda. Insatserna ska både ta fasta på träning och
förberedelse för ett socialt liv på det personliga planet
och social och ekonomisk etablering i samhället.
För att frigivningsförberedelserna ska bli effektiva
krävs det också att intagna under slutet av fängelseti-
den får vistas i öppnare former och att samarbetet
mellan kriminalvården och andra myndigheter ut-
vecklas.
Det amerikanska samhället är i det här samman-
hanget avskräckande. I USA sitter över sju gånger så
många människor i fängelse som i Sverige per capita
räknat. Trots det löper amerikanen enligt statistiken
fyra gånger så stor risk att bli ihjälslagen av sin med-
människa jämfört med svensken. Och i en rapport
som Brottsförebyggande rådet presenterat över inter-
nationella jämförelser så hamnar USA i topp när det
gäller risken att bli utsatt för grova brott.
Följden har blivit att det finns amerikanska del-
stater som satsar mer pengar på fängelser än på ut-
bildning. Det finns från den politiska högern en stän-
dig övertro på den allena saliggörande effekten av
straffskärpningar. Erfarenheten visar att det inte är så
enkelt.
Det anses väldigt opassande att låsa in ett barn
som stulit pappas plånbok. Lika förlegat är det att låsa
in brottslingar. Det är nämligen helt vansinnigt och
absurt att tänka sig att någon ska kunna bli bättre eller
anpassad till samhället genom att låsas in.
Utskottsmajoriteten anser att fängelsedömda ska
kunna få tillbringa den sista strafftiden i hemmet.
Målet är att alla intagna på sikt ska kunna få en suc-
cessiv övergång från anstaltsliv till ett liv i frihet.
Praktiskt kommer övervakningen att gå till så att den
dömde förbjuds att lämna sin bostad annat än för
vissa bestämda ändamål och på särskilt angivna tider.
Att utegångsförbudet efterlevs ska kontrolleras med
elektroniska hjälpmedel och genom frivårdens hem-
besök.
Syftet med detta är att de fängelsedömda ska få en
chans att förbereda sig inför frigivningen under över-
vakning. På så sätt ska de kunna bygga upp sin tillva-
ro och samtidigt kunna få stöd och hjälp från frivår-
den och berörda myndigheter.
En kriminalvård som är inriktad på att förebygga
återfall i brott förutsätter, som jag tidigare sade, bra
och effektiva frigivningsförberedelser. Förslagen i det
här betänkandet är ett viktigt steg i den riktningen. Vi
vill att de som avtjänat ett straff ska vara rehabilitera-
de och att de ska kunna klara av ett icke-kriminellt
liv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag
i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 131 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Yilmaz Kerimo säger att kriminal-
vården ska vara sådan att den intagne förbereds för ett
liv i frihet. Vi har just firat första maj och det som
sagts här hade varit lämpligt för ett plakat för Yilmaz
att bära i tåget - så är ju inte fallet i dag. De bespa-
ringar som Yilmaz och hans parti under de senaste
åren lagt på kriminalvården har gjort att det är precis
tvärtom. Allting som förbereder för frihet har det
dragits ned på, och nu kommer man med något dras-
tiskt: Vi friger dem lite tidigare.
Efter att ha hört Yilmaz här tala väl om den soci-
aldemokratiska kriminalpolitiken måste jag för an-
ständighetens skull fråga: Är Yilmaz nöjd med till-
delningen till kriminalvården i årets vårproposition?
Vi som sitter i Kriminalvårdsstyrelsen - bl.a. jag och
Yilmaz - har gjort bedömningen att kriminalvårdens
anslag för år 2002 bör höjas med omkring 327 miljo-
ner kronor; detta bara för att komma upp till den
kvalitet som rådde 1998. Men i budgetpropositionen
är faktiskt beskedet: Bedriv kriminalvård på kredit!
Förra veckan var jag i kontakt med Kriminal-
vårdsstyrelsen. Beskedet i vårpropositionen gör att
man på Kriminalvårdsstyrelsen redan påbörjat arbetet
med att dra ned på planerad kompetensutveckling för
personalen. Det gäller också den lilla programverk-
samhet som finns kvar.
Herr talman! Yilmaz hade nog inte nämnda plakat
men han borde ha haft det. Kan Yilmaz alltså verkli-
gen ställa upp på den utveckling som kriminalvården
är på väg mot? Yilmaz står ju bakom kravet från
Kriminalvårdsstyrelsen när det gäller budgetäskandet.

Anf. 132 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Herr talman! Det är inget nytt att Jeppe Johnsson
inte är nöjd med allt som görs från regeringens sida
för kriminalvården.
Jag vill återigen påminna Jeppe Johnsson om att
vi förra gången, inte denna gång, hade gjort den
största satsningen på rättsväsendet. Samtidigt måste
man vara realistisk, för också andra frågor måste
prioriteras. Jag är inte riktigt nöjd med det budgetut-
rymme för kriminalvården som vi nu har fått men det
innebär för den skull inte att vi inte kan rationalisera
och effektivisera, så jobbet går vidare för att rationa-
lisera och effektivisera. Programverksamheten och
frigivningsförberedelserna är prioriterade enligt di-
rektiv som vi fått från regeringen och utskottet och
ska genomföras.

Anf. 133 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Av Yilmaz Kerimos anförande kan
man nästan få för sig att det här med frigivning lite
tidigare än efter två tredjedelar av anstaltstiden är
något som ingår i den generella välfärden. I så fall,
herr talman, har den generella välfärden fått ett nytt
ansikte just i dag.
Jobbet att gå vidare är alltså viktigt men det vore
väl snarare bättre att göra ett avstamp och börja job-
bet med att utbilda all den personal som behöver både
grund- och vidareutbildning, med att upprätta pro-
gramverksamheten och med att - om nu Yilmaz tror
på § 34-placeringarna - först och främst se till att
denna vård kan bedrivas inom den ram som redan
finns.
Nu vill Yilmaz att fångarna ska släppas ut innan
två tredjedelar av anstaltstiden avtjänats. Syftet kan
naturligtvis betecknas som gott, i alla fall ur den
dömdes perspektiv. Men vad är det för mening med
att döma till tre års fängelse om man ändå alltid ska
friges efter ett år och åtta månader?
Yilmaz har, som tidigare sagts, varit med om att
tvinga kriminalvården att spara ganska kraftigt, inte
minst när det gäller § 34-placeringarna, som också är
ett sätt att slussa ut den dömde till ett liv utanför
fängelset. Nu vill jag fråga - det här med fotboja är ju
så bra: Anser Yilmaz att § 34-placeringar är en bra
åtgärd för att förbereda för ett liv utanför anstalten?

Anf. 134 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Jeppe Johnsson om
att det kan bli en senareläggning när det gäller
tvåtredjedelsstraffet. Man friges inte helt, utan möj-
lighet till senareläggning finns. I fråga om 7 § står det
så här: "Bryter den dömde i väsentlig grad mot vad
som gäller verkställigheten i anstalt, får tidpunkten
för villkorlig frigivning senareläggas." Om Jeppe
Johnsson kan läsa får han veta detta.
Som Ragnwi Marcelind tidigare sade behöver
även de människor som sitter inne få en annan chans.
Oavsett om det gäller § 34-placeringar eller om det
gäller dem som sitter lång tid i fängelse ska de ju
någon gång komma ut.
Vidare handlar det om maximalt fyra månader,
inte mer. Efter det att en riskbedömning gjorts ska
möjligheten finnas för dessa människor att vara ute i
samhället för social anpassning och träning så att
antalet återfall i brott blir så litet som möjligt.

Anf. 135 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets förslag i betänkandet.
Vi har här ett viktigt steg för att kunna förbättra
frigivningsförberedelserna. Undersökningar visar
nämligen att frigivningsförberedelserna fungerar
mycket dåligt och att det på många håll inte finns
vare sig individuella planer eller ett aktivt samarbete
med andra myndigheter.
Detta är oerhört viktigt och det finns med också i
det här betänkandet. När det gäller lagstiftningen tar
man upp den intagnes bostads- och sysselsättningssi-
tuation samt att hans eller hennes behov av stöd- och
behandlingsinsatser efter frigivningen ska utredas.
Man ska se till att den intagne vid frigivningen i möj-
ligaste mån har sin försörjning ordnad genom arbete
eller på annat sätt och att han eller hon har tillgång till
bostad. Om den intagne behöver undervisning, ut-
bildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt
stöd efter frigivningen ska åtgärder vidtas så att dessa
behov så långt som möjligt kan tillgodoses.
Detta kan ses som ganska självklart just för att
minska återfallsfrekvensen och det är oerhört viktigt
att det här också sätts på pränt i lag, för det handlar
även om hur tiden används inne i kriminalvården, hur
man använder samtalen med sin kontaktperson och
om det tryck som måste finnas också på andra myn-
digheter. Kriminalvården kan inte ordna bostäder,
arbeten eller studier. I stället handlar det om att få in
ett arbetssätt som innebär att man får ett kontaktnät
med andra myndigheter som faktiskt tar ansvar för de
här människorna så fort de kliver ut från fängelset.
Därför är det oerhört viktigt att nu fastställa detta i
lagstiftningen och att det görs väldigt tydligt för kri-
minalvården att det är så här man måste jobba. Det
här innebär även en större förpliktelse för andra myn-
digheter och andra organisationer att också ta sitt
ansvar. Det tror jag att vi alla egentligen är överens
om.
När vi sedan, herr talman, kommer in på frågan
om elektronisk övervakning i samband med de sista
eventuellt fyra månaderna efter tvåtredjedelsfrigiv-
ningen - eller hur det nu diskuteras - kan det i de-
batten låta som att det här kommer att vara något som
alla långtidsdömda får; nu kortar vi straffen ytterliga-
re och nu släpps de ut. Om det som vi här ska fatta
beslut om står det så här i fråga om lagstiftningen:
"Medgivande till sådan verkställighet får inte
lämnas om det kan befaras att den intagne kommer att
avvika, återfalla i brott eller missbruka alkohol, nar-
kotika eller andra beroendeframkallande medel eller
om särskilda skäl i övrigt talar mot verkställighet
utanför anstalt."
Detta, herr talman, är oerhört viktigt. Det är ju
precis det här som har varit en brist. Det handlar
alltså om halvtidsfrigivning eller tvåtredjedelsfrigiv-
ning. Även om det tidigare funnits möjligheter att så
att säga stoppa upp här har det kanske inte funnits
någon "morot" för att sköta sig, gå in på ett behand-
lingsprogram och söka en möjlighet att göra något
med sitt liv.
Kan de uppfylla allt detta så att man inte behöver
befara att de kommer att avvika, återfalla i brott eller
missbruk, är det ett oerhört bra sätt att ge den här
människan en möjlighet att påbörja utslussningen i
frihet efter ett långt fängelsestraff. Ändå har vi mar-
keringen att du faktiskt inte har avtjänat ditt straff,
utan det här är en möjlighet som du får för att du
deltagit i ett arbete.
Det är viktigt att säga att elektronisk övervakning
inte innebär att man frisläpps, att man slipper straffet.
Jag tycker att det är lite underligt att moderaterna här
i debatten vill framhålla det som att de släpps fria, de
slipper sitta av sitt straff, vi minskar straffen ytterliga-
re. Det var faktiskt en moderat justitieminister som
drev igenom frågan om en elektronisk fotboja, att vi
skulle använda det som straff när det gäller kortare
strafftider. Man har sagt att det är mycket effektivt,
ett alternativ till fängelsestraff, att det är lika ingri-
pande som fängelsestraffet. Det här har man från
moderat håll varit stolt över att ha varit med och in-
fört. Då finner jag det lite underligt att moderaterna
här säger att inför man det här i ett utslussningsskede
för långtidsdömda innebär det att vi släpper dem fria.
Nej, tvärtom, vi inför nu ett sätt att ge långtids-
dömda en morot att arbeta med sig själv, att aktivt ta
del i sin förändringsprocess, att få en möjlighet att
komma ut och känna på det här under kontrollerade
former och få möjlighet att utvecklas.
Dessutom, herr talman, tydliggör vi nu att krimi-
nalvården, när de arbetar med den dömde, inte enbart
ska arbeta med det som ska hända inom anstalten,
utan att det är mycket viktigt att ha en planering för
att se vad som händer tiden efteråt. Det är det som vi
vet är den allra mest kritiska för alla dömda.
Det är en sak, herr talman, som inte har varit uppe
när vi har diskuterat frigivning och behandling. Jag
vet att det nästan tenderar att bli en budgetdebatt men
den kommer vi att ha här i kammaren, så det kommer
vi att återkomma till.
Det handlar också om en förändring av anstalterna
när man börjar gå in på självhushållning. Det är en av
de viktiga sakerna när det gäller att återanpassas, att
man inte bara ska gå igenom missbruksprogram eller
brottsbrytningsprogram utan att man också får möj-
lighet att leva och utveckla en självhushållning. Väl-
digt många av dessa har inga kunskaper om hur man
lagar mat, handlar, städar. Det är en förutsättning för
att de ska kunna klara sig ute. Jag är oerhört glad när
jag ser att kriminalvården nu börjar utvecklas för att
ge den här grundläggande möjligheten för männi-
skorna i en anstalt.
Med detta, herr talman, yrkar jag åter bifall till ut-
skottets förslag.

Anf. 136 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Alice Åström och jag delar väldigt
mycket av uppfattningarna om kriminalvården. Jag
tycker att det är väldigt intressant att höra hur Alice
Åström lyfter fram den här frågan, som vi kristdemo-
krater har drivit gång på gång och som vi tycker har
varit så angelägen - programverksamheten, att vi ska
ha motivationsavdelningar.
Då har jag en liten fråga, trots att Alice Åström nu
säger att detta inte är någon budgetdebatt. Man ställer
sig ändå frågande när hon så klart tydliggör behovet
inom kriminalvården i dag att få till en fungerande
verksamhet, och samtidigt har det inte avsatts några
resurser. Det går inte ihop för mig. Dessutom vet vi
alla som sitter i utskottet att kriminalvården hade det
oerhört kämpigt förra året med stort underskott. Av
de 260 miljoner som den då fick försvann 190 genast
i ett svart hål. Nu har man ansökt om att få 327 mil-
joner. Det anser man vara det behov man har, och
man har alltså inte fått några pengar i vårpropositio-
nen. Jag skulle vilja höra: Vad har Alice Åström för
tilltro till att allt detta ska kunna genomföras utan
pengar?

Anf. 137 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet är mycket väl
medvetna om de behov som finns inom kriminalvår-
den, om att man har haft underskott och att de pengar
som den fick förra året inte räckte så långt. Jag hade
gärna sett att det skulle ha varit mer pengar. Det tror
jag att vi är många som skulle vilja se på många om-
råden där det finns väldigt stora behov. Men jag tror
ändå att det finns möjligheter att genomföra detta.
Den elektroniska övervakningen kommer att vara
möjlig att genomföra utan några stora kostnader. Det
blir en kostnadsförändring också på anstaltsplatserna i
och med den. Det tror jag att man klarar av.
Jag tror också att man kan strukturera och tydlig-
göra frigivningsförberedelserna, som även tidigare
har varit ett krav. Man har sett att strukturerna på det
arbete som kontaktpersonerna genomför och kontakt-
nätet med myndigheterna runtomkring har fungerat
väldigt dåligt. Det är där man måste sätta in krafterna.
Jag är helt övertygad om att det säkert kommer att
behövas mer pengar, men jag tror att det här är saker
som det är viktigt att prioritera. Jag tror att det finns
möjlighet att genomföra detta samarbete utan att det
behövs mer resurser. Det handlar också om hur man
använder tiden.

Anf. 138 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Det här är ett retoriskt sätt som Alice
Åström har använt i många debatter. När det handla-
de om mer pengar till polisen sade hon att det är möj-
ligt att det kommer att behövas mer pengar framöver,
men man kan också effektivisera, det är inte bara
pengar som behövs. Jag tror att Alice Åström innerst
inne är väl medveten om att kriminalvården just be-
höver pengar.
Hon säger att det blir en kostnadsförändring, att
det inte blir några kostnader med fotbojan. Det kan
kanske tänkas att de eventuella två månaderna skulle
innebära att man sparar lite pengar från anstaltsvistel-
sen, men fotbojan är i sig ingen bra lösning, utan det
handlar om hela paketet. Det hävdar jag kostar peng-
ar. Där har vi avsatt 337 miljoner som jag tror är
livsnödvändiga för att vi ska kunna ha alla de delar
som tillsammans utgör det fungerande paketet för en
bra frigivningsprocess.

Anf. 139 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag är väl medveten om vilka behov
man har inom kriminalvården och vilken önskan man
hade om mer medel. Jag sitter själv i kriminalvårdens
styrelse och tillhör dem som har skrivit under på
själva anslagsäskandena. När man ser hur fördelning-
en är och ser att den inte fungerar vägrar jag att säga:
Nej, vi kan inte förbättra frigivningsförberedelserna,
vi kan inte få ett bättre samarbete mellan myndighe-
terna, vi kan inte se till att arbetsförmedlingen fak-
tiskt tar ett större ansvar - de är inte speciellt glada
för att ha med de här personerna att göra - vi kan inte
diskutera med socialtjänsten att det är deras skyldig-
het att faktiskt ta det här ansvaret, att se till att de inte
är bostadslösa. Vi måste kunna ställa krav, och jag är
helt övertygad om att finge vi de resurser som krimi-
nalvården också hade önskat hade man kunnat ut-
veckla detta mycket mer. Det är sorgligt att man inte
har kunnat prioritera på alla håll och kanter, utan nu
har det varit helheten som gällt.
För oss i Vänsterpartiet var det otroligt viktigt att
polisen, när det var en krisartad situation, fick den
högsta prioriteten, även om jag ser att det finns andra
områden som skulle vilja ha medel. Men vi får inte ge
upp och säga att man inte kan jobba med frigivnings-
förberedelserna om det nu inte kommer mer medel,
vilket det inte gjorde den här gången. Detta arbete
måste börja nu!

Anf. 140 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag och Miljöpartiet yrkar bifall till
detta förslag. Det gäller en treårig försöksverksamhet.
Det lät på Jeppe Johnsson som att det är någonting
helt annat.
Det här förslaget diskuterades redan i 1993 års
Straffsystemkommitté där vi sökte alternativ till fäng-
else och där detta förslag redan togs fram. Men vi
ville avvakta och utvärdera just hur elbojan fungera-
de. Nu har vi sett att den fungerar väldigt bra på korta
fängelsestraff, och därför kan vi gå vidare.
Jag skulle vilja säga till Kristdemokraterna att
man får ta steg för steg när man talar om permissio-
ner. Det är en helt annan problemställning. De som är
intagna på anstalt ska få känna på att klara sig i ett liv
i frihet. När vi har fått information om hur permissio-
nerna ändå fungerar ser vi att det i stora drag är väl-
digt få som avviker. Jag tror inte att detta är ett prio-
riterat område när det gäller att ha elboja.
För att återgå till moderaterna: De är mot det här
förslaget. Alla andra partier vill att det här ska finnas
och att försöksverksamheten ska prövas.
Jag tror att de gör ett grundläggande tankefel. El-
bojan är likvärdigt med fängelse. Det är inte något liv
i frihet. Det tycker jag att Alice Åström åskådliggjor-
de bra i sitt tal. Det är inte vad det är fråga om.
Jeppe Johnsson utbrister: Släpp fångarna loss. Det
är inte så. Det är bara det att straffet blir mer indivi-
duellt inriktat. Elbojan är ett fängelsestraff. Det är
intensivövervakning. Den är strukturerad, och det
finns krav.
Just länken mellan sluten anstalt och ett liv i frihet
är den anpassning som ska göras. Det är så värdefullt
för dem som förhoppningsvis ska leva resten av sitt
liv i frihet.
Vi återkommer när vi får se hur utvärderingen har
blivit. Jag vill poängtera att det inte är något som
urholkas i framtiden, tvärtom. Man kan dömas till en
till fyra månader. Moderaterna tar därför till väldiga
överord här.
Herr talman! Det var allt.

Anf. 141 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! Jag skulle vilja göra ett klarläggan-
de. Det verkar på dem som talat efter mitt anförande
att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en frigiv-
ning med elektronisk boja. Så är inte fallet. Det vet de
som lyssnade på mitt anförande.
Det är helt enkelt så att vi moderater anser att den
åtgärden i så fall ska ligga i den sista tredjedelen av
straffet. I dag har man i stort sett obligatorisk frigiv-
ning oavsett hur man har skött sig i fängelset.
Jag kan repetera lite grann. Någon talare sade här
att om de intagna inte sköter sig kan de få tidstillägg.
Det är lite svårt att läsa ut exakt ur statistiken. Men
faktum är att maximalt 10 % av dem som sitter inne
får tidstillägg, och det tidstillägget är i snitt högst tio
dagar.
Det finns icke speciellt många morötter i dag för
att sköta sig. Det tror jag är oerhört viktigt. Under de
första två tredjedelarna av straffet har man i dag på
våra fängelser inte resurser att ge de intagna den vård,
den behandling och det motivationsarbete som jag är
övertygad om att Kia Andreasson och mina kolleger i
justitieutskottet tycker hade varit bra och riktigt.
Det är därför fel att ytterligare tumma på de två
tredjedelarna. Men för vår del har vi ingenting emot
att man slussar ut människor som har skött sig under
den sista tredjedelen. Det skulle vara en alldeles yp-
perlig morot att få avsluta den sista tredjedelen med
en liten del med elektronisk övervakning.
Vad vi vänder oss mot är att man nu går in och
tummar på tvåtredjedelen och gör en förändring av
denna. Gärna en utslussning, och gärna bra program-
verksamhet, motivationsprogram, drogprogram, m.m.
Men det ska vara utslussning med boja under den
sista tredjedelen och inte som i dag i stor sett obliga-
torisk frigivning hur den intagne än har skött sig.

Anf. 142 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det är precis det tankefel, eller fel i
analysen av vad elboja innebär, som jag menar att
Jeppe Johnsson gör. Det är ingen frigivning, utan det
är en annan form av fängelse. Det står ett lika-
medstecken mellan elboja och fängelse. Det är bara
en annan form.
Det har tydligt klargjorts i andra betänkanden. Det
är inte några som slussas ut, utan fängelsetiden för-
längs i en annan form med elbojan.
Jag skulle också vilja säga något om resurser, ef-
tersom den frågan återkommer hela tiden. Självklart
måste frivården nu få ökade resurser. Frivården får
alltfler uppgifter. Det är den som ska ta hand om det.
Det fordrar resurser i form av personal och utbild-
ning.
Jag förutsätter att man då viktar över medel från
kriminalvården. Det är helt rätt att vi kan ge mer
resurser till frivården. Den behöver utvecklas ännu
mer. Men det gäller hela tiden att prioritera och göra
avvägningar. Vi får se till hösten vad vi kan åstad-
komma.
Men det grundläggande felet i Jeppe Johnssons
resonemang är synen att elboja inte är fängelsestraff.
Vi har speciellt i Straffsystemkommittén varit över-
ens om att det är ett fängelsestraff.

Anf. 143 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! Elboja är inte fängelsestraff. Det är
en begränsning av friheten.
Kia Andreasson säger här att fängelsestraffet för-
längs med den här typen av elboja. Det måste vara en
matematisk felsägning. Så länge elbojan används
inom de första två tredjedelarna av straffet förlängs
inte straffet. Straffet är möjligtvis lika långt med
elbojan, men det förlängs inte.
Från min och vår sida är vår huvuduppfattning att
hela straffet ska avtjänas, Kia Andreasson. Men de
som sköter sig ska ha den moroten att de kan bli fri-
givna redan efter två tredjedelar. Det är skillnaden.
Vi är inte emot en frigivning med elboja. Men i så
fall ska de som har skött sig riktigt bra under den sista
tredjedelen få göra några månader med elboja innan
de slutgiltligen blir fria. Det är skillnaden.

Anf. 144 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det är rätt. Jag menar naturligtvis att
straffet blir lika långt.
Vi tror att innehållet i fängelsevistelsen med boja
blir mycket mer effektiv än vad den kan bli under
anstaltstiden. Det ställer högre krav på den enskilde
att sköta sig.
Det är inte en vistelse i frihet, utan den är väldigt
strukturerad från arbetsplats till hemmet. Om den
intagne ska medverka i en kurs är det väldigt reglerat.
Det är inte något liv i frihet. Det vet också Jeppe
Johnsson.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 maj.)

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 2000/01:119 Europa i om-
vandling - Sveriges utvecklingssamarbete med
Central- och Östeuropa
2000/01:U17 av Göran Lennmarker m.fl. (m)
2000/01:U18 av Karl-Göran Biörsmark och Elver
Jonsson (fp)
2000/01:U19 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd)

med anledning av prop. 2000/01:121 Vissa frågor
inför den allmänna fastighetstaxeringen år 2003,
m.m.
2000/01:Sk33 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
2000/01:Sk34 av Carl-Erik Skårman (m)
2000/01:Sk35 av Staffan Werme och Yvonne Ång-
ström (fp)
2000/01:Sk36 av Mats Odell m.fl. (kd)
2000/01:Sk37 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)

8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 3 maj

2000/01:1146 av Ulla Hoffmann (v) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Trossamfund som vigselförrättare
2000/01:1147 av Eva Flyborg (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Förfarandet vid felaktiga körkortsindragningar
2000/01:1148 av Per Landgren (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Hastighetstävlingar på svenska vägar
2000/01:1149 av Willy Söderdahl (v) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Etablering av friskolor
2000/01:1150 av Lars Björkman (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Stressen i skolan
2000/01:1151 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialministern
Viktig telefonrådgivning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 8 maj.

9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 3 maj

2000/01:1085 av Roy Hansson (m) till statsminister
Göran Persson
Finansieringen av EU-konferenser
2000/01:1088 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Sidas framtid i Ådalen
2000/01:1089 av Ingemar Vänerlöv (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Vänersjöfarten
2000/01:1092 av Ulla Wester (s) till jordbruksminis-
ter Margareta Winberg
Tomatodlingen
2000/01:1104 av Harald Nordlund (fp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Kostnaderna för livsmedelskontrollen
2000/01:1110 av Carina Hägg (s) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Behovet av hästgårdar
2000/01:1115 av Ingegerd Saarinen (mp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Tillämpningen i Sverige av de minimis-regeln
2000/01:1120 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Ställa till svars för BSE

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 8 maj.

10 § Kammaren åtskildes kl. 16.47.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.52,
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 124 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.