Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2000/01:100
Torsdagen den 26 april
Kl. 12.00 - 17.27
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
--------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 20 april.
2 § Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU10
Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. (skr. 2000/01:46).
Anf. 1 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Vi har framför oss ett mycket omfat-
tande motionsbetänkande om hälso- och sjukvård -
mer än 260 yrkanden. Det visar att frågor om hälso-
och sjukvård alltid är aktuella och alltid upplevs som
viktiga. De får särskild nerv genom att hälsa, sjuk-
dom, liv och död berör oss alla.
När synen eller hörseln avtar, hjärtat inte riktigt
orkar och vårt dagliga livssätt hotas vänder vi oss till
vården. Då förväntar vi oss att vården fungerar och att
man får vård när man behöver den. Om den inte fun-
gerar i praktiken utan ett par års osäker väntan i kö är
vad som erbjuds kommer de som kan att söka sig
andra lösningar. Då blir den gemensamt finansierade
vården bara en illa fungerande nödlösning för dem
som inte har råd med annat.
Att blunda för problemen, att bara skjuta till
pengar med ena handen och ta bort med den andra
och i övrigt fortsätta som förut, som regeringen gör,
kommer att visa sig ha förödande effekter för svensk
sjukvård.
Den svenska sjukvården står dåligt rustad att möta
framtidens krav. Underinvesterade sjukhus, vårdköer
liksom den ofta flyende och utbrända personalen är
typiska exempel på systemets otillräcklighet.
Fru talman! Den offentliga sjukvården klarar inte
sin viktigaste uppgift - att ge människor den vård de
behöver när de behöver den. Trots att man betalt skatt
för att få vård nekas man alltför ofta den behövliga
vården. Det medför att ineffektiviteten och inhuma-
niteten i dagens monopolsystem framstår allt tydliga-
re och dess legitimitet med rätta ifrågasätts alltmer.
Alltfler ser sig om efter andra lösningar.
Det är fullt möjligt att köpa sig förbi köer och
välja andra vårdutförare om man är beredd att betala
en extra premie för en privat sjukförsäkring. Men
bara den som har pengar kan köpa sig valfrihet och
snabbare vård i socialdemokraternas sjukvård. Vad
som ska vara en rättvis sjukvårdspolitik är i praktiken
på grund av att socialdemokraterna värnat ett inef-
fektivt monopolsystem en djupt orättvis politik. Det
behövs betydande reformer för att sjukvården ska
kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa.
Mera pengar i dåliga system kommer inte att hjälpa.
Det gäller att ge människor vård, inte att rädda sys-
tem.
Fru talman! Tas möjligheterna till vara kan sjuk-
vården bli en högteknologisk och forskningsintensiv
tillväxtmotor. Innovationer baserade på genetik, mik-
robiologi och nanoteknik öppnar oanade perspektiv.
Internationellt finns en optimism som visar sig i stor
investeringsvilja i företag med kunnande inom medi-
cinska områden. Vi har fortfarande chansen att ge
förutsättningar för att svensk sjukvård ska bli en
framtidsbransch. De problem vi ser i dag är inte sjuk-
vårdens kris, utan det är systemets kris.
Nya och stegrade krav på framtidens sjukvård
kommer att ställas, inte minst genom IT-
utvecklingen. Brister i olika nationella sjukvårdssys-
tem kommer att bli tydliga, och vi måste tåla en jäm-
förelse.
En del av lösningen på det som blivit sjukvårdens
kris kan vara att upphäva landstingets monopol och
införa ett system som kan möta framtidens krav dels
för finansiering, dels för produktion av sjukvård.
I en modern sjukvård måste patienten få en starka-
re ställning. I dag är hennes rättigheter bara politiska,
indirekta och kollektiva. Det är ett skäl till att jag vill
att alla medborgare ska omfattas av en obligatorisk
hälsoförsäkring. Med en sådan följer pengarna pati-
enten, som alltså styr resurserna och har möjlighet att
aktivt välja god vård och välja bort dålig vård. Pati-
enten får alltså en stark marknadsrätt.
Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår ska
omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotill-
stånd. Försäkringsmodellen innebär att sjukvårdens
pengar öronmärks, och riksdagen fastställer försäk-
ringens omfattning. På så sätt stärks patienten ytterli-
gare, då hon får en stark civilrättslig ställning.
De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäk-
ringen ska tas från flera av de områden som berör
vården och som vi redogjort för. Då kan resurserna
utnyttjas bättre eftersom bedömningar görs utifrån ett
helhetsperspektiv. Prevention, t.ex., stimuleras.
Fru talman! En ökad mångfald och konkurrens
måste bli viktiga delar i förnyelsen av vården. Det är
stora välfärdsvinster inte bara genom ökad tillgäng-
lighet och kvalitet utan också därför att resurser fri-
görs genom bättre resursutnyttjande. Andra effekter
är större lyhördhet för medborgarnas önskemål och
förbättrad arbetsmiljö med bättre villkor för persona-
len.
De vårdanställda har efterhand fått allt mindre att
säga till om, och inflytandet över den egna arbetssitu-
ationen har minskat, samtidigt som de politiska be-
sluten urholkat den professionella yrkesstoltheten. De
flesta har dessutom inte haft möjlighet att gå över till
andra arbetsgivare eller starta egen verksamhet därför
att vården i praktiken bedrivs i monopolform. Man
har skapat instängdhetens frustration.
En ökad mångfald av vårdgivare skapar förutsätt-
ningar för bättre lönebildning och för fler karriärvä-
gar för de anställda. Det är absolut nödvändigt för att
skapa den attraktiva arbetsmiljö som måste till för att
vända kris till framgång.
Fru talman! Jag anser alltså att det finns ett värde i
att omfattningen av alternativa driftsformer ökar.
Strävan ska vara att inom ramen för en gemensam
finansiering öka människors valmöjligheter och öpp-
na monopol för alternativ. En viktig del i ett sådant
arbete måste också vara avskaffande av onödiga reg-
ler som hindrar att nya verksamheter etableras. Fler
yrkesgrupper, som sjuksköterskor, barnmorskor och
biomedicinska analytiker, ska kunna delta i en själv-
ständig roll i egenskap av egna företagare.
Fru talman! Det finns också stort behov av en för-
stärkt och sammanhållen tillsyn i vården. Samma
krav måste enligt vår uppfattning gälla oavsett om
verksamheten bedrivs i privat eller offentlig regi. Vi
anser att det är dags att bryta ut Socialstyrelsens till-
synsdel och göra den till en självständig, oberoende
verksamhet. Då finns det skäl att se om inte en sam-
ordning kan ske med länsstyrelsens tillsynsansvar så
att en effektiv fristående tillsynsmyndighet skapas.
Fru talman! En offentlig tillsyn eller kontroll kan
aldrig utgöra en tillräcklig garanti. Det krävs också att
den enskilde har möjlighet att välja bort de alternativ
som han eller hon uppfattar som mindre bra för att i
stället välja till något som bättre svarar upp mot de
egna behoven och önskemålen. Det är möjligheter
som mångfalden i vår försäkringslösning ger.
Fru talman! Vårdköerna har ständigt ökat sedan
den tidigare vårdgarantin togs bort. På många håll i
landet kan man få vänta mer än ett år på nödvändig
operation eller behandling.
Jag vill ta ett exempel. I Östergötland - ett s-
landsting som har haft en rätt bra ekonomi och som
anses vara relativt välskött för att vara ett landsting -
får en kvinna som vänder sig till Universitetssjukhu-
sets kvinnoklinik för att få en mottagningstid vänta 77
veckor för att få komma dit. Har hon t.ex. ett framfall,
som kräver operation, får hon vänta 100 veckor till
för att bli opererad. En stackars kvinna med livmo-
derframfall får alltså vänta 177 veckor - tre år och
fem månader. Hon får stå i kö för att få stå i kön för
att bli åtgärdad! Det är otillständigt.
Men socialministern vet på råd. Han skjuter till
1,25 miljarder för att få bort köerna. Då säger lands-
tingsdirektören i Östergötland enligt tidningarna så
här: "Det är förstås bra att vi får mera pengar. För
Östergötlands del handlar det om ungefär 65 miljo-
ner. Men det kan skapa förväntningar hos allmänhe-
ten". Man baxnar! Så ser landstinget på köerna i vår-
den. Man riskerar att någon stackars patient inbillar
sig att han eller hon nu ska få behandling. Det är
förskräckligt.
Men var lugn. Det är inga nya pengar som social-
demokraterna ger vården. Det är en illusion - det
indiska reptricket i ny version. Det finns ingen anled-
ning för de stackars patienterna att förvänta sig något
av den socialdemokratiska regeringen, eller kan kan-
ske Conny Öhman förklara vilka nya pengar det rör
sig om?
En ny och vidareutvecklad vårdgaranti måste till.
På sikt bör den omfatta alla medicinskt motiverade
diagnoser och utfästa behandling inom tre månader.
Klarar inte det egna landstinget av det ska man kunna
få vården utförd i ett annat landsting eller hos en
privat vårdgivare på hemlandstingets bekostnad. Med
en vårdgaranti synliggörs den del av kostnaderna som
köerna för med sig. Genom att inte ta emot patienter
går sjukhusen och klinikerna miste om intäkter och
uppmuntras därmed till att förändra verksamheten så
att köer inte uppstår.
I dagens Barometern såg jag att det i mitt eget
hemlandsting, s-styrt, var 104 veckors väntetid bara
för att komma till mottagning på kvinnokliniken.
Sjukhuschefen säger att kliniken inte fungerar. Det är
självklart att om det hade funnits en vårdgaranti hade
man inte kunnat acceptera att en klinik inte fungerar
och att man får vänta 104 veckor för att få komma till
mottagning. Nu säger man dessutom att man kommer
att få vänta längre eftersom personalen inte trivs. Det
är en självklarhet att med en vårdgaranti hade klini-
ken tvingats fungera - annars skulle den inte få några
resurser - och patienterna hade hållits skadeslösa
genom att de hade kunnat gå någon annanstans. Detta
är skandalöst.
En naturlig vidareutveckling är ju också att pati-
enter som på sedvanligt sätt har fått behovet av ope-
ration eller behandling fastställt här hemma ska kun-
na åka utomlands och få den utförd om inte lands-
tinget kan erbjuda sådan behandling inom de givna
tre månaderna.
För att korta köerna är det viktigt att alla resurser
tas till vara. Det är därför bra att de borgerliga med
stöd av Miljöpartiet har fått utskottsmajoritet för att
läkare, tandläkare, tandhygienister och sjukgymnaster
ska kunna få ersättning om de arbetar längre än till de
är 67 år.
Jag är glad, fru talman, att alltfler partier nu anser
att alla patienter ska ha rätt till en förnyad medicinsk
bedömning. Det är inte länge sedan vi moderater var
ensamma om att föreslå detta. Nu väntar vi bara på att
socialdemokraterna ska sälla sig till dem som tar
patientens problem på allvar.
För att vården ska bli en framtidsbransch måste
arbetet i vården vara attraktivt. Då krävs för alla yr-
kesgrupper möjligheter till utveckling. Yrkesinnehåll,
karriärvägar, fortbildning och lönesättning behöver
förnyas och utvecklas som viktiga delar av en perso-
nalpolitik som kan attrahera unga människor.
Fru talman! Jag anser och tror att många delar
uppfattningen att oavsett var man bor i Sverige ska
man kunna få en avancerad sjukvård inom rimlig tid.
Vid svåra sjukdomstillstånd, som olyckor, akuta hjär-
tinfarkter m.m., är snabba transporter och ett medi-
cinskt omhändertagande direkt på plats eller under
transporten avgörande för hur det ska gå, om man ska
överleva. Tyvärr har regeringen visat mycket stor
passivitet i arbetet med att åstadkomma ett samman-
hängande ambulanshelikoptersystem som skulle ge
de önskade effekterna. Nu måste det till andra tag,
enligt min och många andras mening. Ett aktivare
arbete måste till.
Cancer är fortfarande med rätta en fruktad grupp
av sjukdomar som orsakar cirka en fjärdedel av alla
dödsfall. Frekvensen av cancer påverkas av befolk-
ningsstrukturen då cancer till stor del är en ålderdo-
mens sjukdom. Internationella cancerunionen och
motsvarande organisationer på europeisk nivå re-
kommenderar att alla länder utarbetar en plan för det
framtida arbetet med cancerprevention, diagnostik,
behandling och rehabilitering. Det är utifrån detta
rimligt att åter studera vad såväl de förväntade sam-
hällsförändringarna som förändrade behandlingsmöj-
ligheter kan betyda för planering av cancersjukvård
och cancerprevention i Sverige. En ny cancerutred-
ning behöver helt enkelt göras.
Fru talman! Sverige har hittills lyckats bra med att
omsätta vetenskapliga resultat till diagnostiska meto-
der och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Nu
finns det tecken på att vi sackar efter. Återväxten av
forskare måste tillgodoses för att kreativa forsk-
ningsmiljöer av internationell klass ska kunna upp-
rätthållas. För att ge maximal kraft åt ansträngningar-
na att verkligen ligga i den medicinska och biomedi-
cinska forskningsfronten bör ett svenskt institut för
medicin och hälsa skapas. Det ska fördjupa forsk-
ningen inom olika discipliner med anknytning till
hälsa och sjukvård i vid mening. I detta sammanhang
bör myndighetsstrukturen inom de områden som
berörs omprövas.
Till slut, fru talman! Jag inledde med att tala om
hur betänkandet visade på intresset för vården, hur
nära inpå skinnet på oss vårdfrågorna kommer när vi
själva blir sjuka och behöver vården. Det är därför
med beklagande jag måste konstatera att den social-
demokratiska majoriteten är helt ointresserad av att
ge vården en chans att möta framtiden på ett bra sätt.
Inga nödvändiga reformer signaleras. Allt ska vara
som förut. Med fiktiva pengar försöker man förvända
synen på människor medan man i verkligheten urhol-
kar vårdens möjligheter att ge vård när det behövs.
Det gör mig ont att behöva säga det, men Socialde-
mokraterna framstår som ett sjukvårdsfientligt parti.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
står givetvis bakom alla våra övriga reservationer.
Anf. 2 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Hälso- och sjukvården är troligtvis ett
av de områden i samhället som diskuteras mest oss
människor emellan. De allra flesta, om inte rentav
alla, har eller kommer att ha kontakt på något sätt
med hälso- och sjukvården. För de flesta är också
sjukvården en viktig del och en symbol för samhällets
välfärd och trygghet. Det finns en stark tilltro hos
människor till att det svenska sjukvårdssystemet är
effektivt och håller en god kvalitet. Det är en tilltro
som vi i Vänsterpartiet anser vara ganska väl grun-
dad.
Men det här sagda betyder inte att det inte finns
brister och allvarliga problem som vi måste arbeta
med och komma till rätta med. Många patienter har
tyvärr fått erfara långa väntetider, överbeläggningar,
underbemannade avdelningar och brister i tillgäng-
ligheten. Tillsammans med rapporter om en sviktande
sjukvårdsekonomi och långsiktiga problem med för-
sörjning av kvalificerad personal ser vi att dessa pro-
blem kan bli ett hot mot målsättningen att ge god vård
på lika villkor till hela befolkningen. Vårdbehoven
kommer inte att minska i framtiden. Med en befolk-
ning där andelen äldre växer och med ständiga fram-
steg på forskningens område ökar behoven av vård
och förväntningarna på att olika medicinska åkommor
går att åtgärda. Det finns mycket positivt i denna
utveckling, men vi måste vara beredda att satsa resur-
ser och fatta beslut om inriktning och prioriteringar
för att kunna möta behov och förväntningar.
90-talet innebar stora nedskärningar på olika ni-
våer i den offentliga sektorn. Det gällde inte minst
inom vården. Det är därför alldeles nödvändigt att nu
när behoven är så uppenbara och möjligheterna fak-
tiskt finns tillföra vården mer resurser. Som ett led i
detta läggs förslag fram i den ekonomiska vårpropo-
sitionen där regeringen tillsammans med Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet vill satsa 1,25 miljarder kronor
till sjukvården från 2002 för att förbättra tillgänglig-
heten. Utöver detta flyttas 400 miljoner kronor av de
s.k. Dagmarpengarna till de generella statsbidragen
för landstingen. Dessa medel är ytterligare en för-
stärkning utöver de 9 miljarder som det beslutades
om hösten 2000 till primärvård, äldreomsorg och
psykiatri och som nu har börjat löpa. Jag har sagt det
tidigare från den här talarstolen, men jag tycker att
det tål att upprepas: Detta är viktiga tillskott till en
mycket arbetstyngd sjukvård, men Vänsterpartiet är
angeläget om att betona att det kan behövas ytterliga-
re tillskott framöver. Jämförelsen visar att vårt land
fortfarande använder en relativt låg andel av BNP till
vården, trots att svensk sjukvård står sig väl vid en
jämförelse med andra länders sjukvårdssystem.
Vänsterpartiet är övertygat om att det blir nödvändigt
att vården höjer sin andel av BNP på sikt.
Vänsterpartiet verkar för en sjukvårdspolitik som
ska garantera god vård på lika villkor för hela befolk-
ningen, precis som det står i hälso- och sjukvårdsla-
gen. Det ska vara en rättvis sjukvårdspolitik där prio-
ritet ges åt de svårast sjuka. Vi kan konstatera att den
prioriteringsordning som riksdagen har ställt sig bak-
om kräver ett aktivt förhållningssätt från oss politiskt
valda och ansvariga. Vi behöver fortlöpande följa,
debattera och värdera vad som händer i takt med att
den medicinska utvecklingen och forskningen går
framåt.
Om det demokratiska inflytandet inte vidmakt-
hålls utan lämnas över till en ökad privatisering och
därtill kopplade privata sjukvårdsförsäkringar kom-
mer prioriteringar att ske utifrån ekonomi och inte
vårdbehov. Det finns sjukhus som har ansett sig ha
överkapacitet inom t.ex. den ortopediska kirurgin i
Stockholm som har velat träffa avtal med privata
försäkringsbolag. Samtidigt kan vi konstatera att det
inom det här verksamhetsområdet i Stockholm på
andra ställen finns mycket långa väntetider. Nu har
det inte blivit något beslut i det här fallet, men det
finns all anledning att vara mycket vaksam på ut-
vecklingen. De patienter som riskerar att drabbas är
oftast mycket utsatta och många gånger äldre. Om en
sådan utveckling får ta fart menar Vänsterpartiet att
prioriteringsordningen kan komma att vara i fara.
En förstärkning av resurserna till vården kräver
också en bättre arbetsmiljö för de stora personalgrup-
per som under en rad år fått bära konsekvenserna av
nedskärningar och omorganisationer. Detta har bidra-
git till en ökad ohälsa bland vårdpersonalen genom
framför allt stressrelaterade sjukdomar. Det, menar
vi, är en mycket allvarlig utveckling. Tillsammans
med det stora rekryteringsbehov som finns är detta
nyckelfrågor för vårdens framtid.
Det finns inga enkla lösningar på de här proble-
men. För oss är det dock givet att resurser och perso-
nalutveckling är viktiga delar för att bryta denna
trend. Teamarbete som bygger på inte minst lokala
initiativ och erfarenheter som är grundade underifrån
är viktigt både för patienter och för personal.
Vänsterpartiet vill understryka vikten av betän-
kandets skrivningar att utbildningsplatserna för läkare
och sjuksköterskor utökas från 2002. Samtidigt vill vi
betona vikten av att också tänka på de stora och
mycket viktiga personalgrupper som arbetar med
omvårdnad, som undersköterskor och vårdbiträden.
Här behövs snara åtgärder som underlättar för många
fler att söka sig till och kvarstanna i de för vården
centrala omvårdnadsyrkena. Det handlar inte minst
om utvecklingsmöjligheter och lönefrågor. Vänster-
partiet kommer att återkomma i frågor som rör om-
vårdnadspersonalens situation.
Fru talman! En framsynt hälso- och sjukvårdspo-
litik tar också sikte på att förhindra sjukdomar och
skador bland befolkningen. Ett brett förebyggande
hälsoarbete är utomordentligt viktigt och besparar den
enskilde lidande och samhället vårdresurser.
Det är viktigt med en helhetssyn på vården. Det är
bra om patienten så långt möjligt kan få stöd och
hjälp i sin hemmiljö. Den tekniska utvecklingen inom
vården genom t.ex. telemedicin öppnar för stora möj-
ligheter att öka vårdens tillgänglighet. Det kan inte
minst innebära stora vinster för glesbygdens befolk-
ning.
När tillståndet för patienterna är akut och det fö-
religger svår sjukdom måste det också finnas en kva-
lificerad och tillgänglig akutsjukvård. Vi vet att den
tekniska utvecklingen ställer stora krav på avancerad
utrustning. Den mest kvalificerade akutsjukvården
bör därför samlas till relativt få sjukhus, också för att
personalen ska kunna upprätthålla sin kompetens. För
att detta ska bli en fungerande vårdkedja ställs det
också krav på kompletterande närsjukhus och välut-
rustad ambulanssjukvård.
Vi menar att denna utveckling till stor del är posi-
tiv. Det kan dock finnas en risk att den ökade specia-
liseringen leder till att patienterna inte ses i sitt soci-
ala sammanhang. Det är en utveckling som måste
motverkas bl.a. genom en trygg bassjukvård nära
patienten och hemmiljön. Detta är naturligtvis inte
minst viktigt när det gäller vården av våra äldre.
Vi kan konstatera att vården blir alltmer avance-
rad. Det kräver att det finns ett väl fungerande kvali-
tetssystem. I dagarna har Socialstyrelsen publicerat
en undersökning av beslut inom Hälso- och sjukvår-
dens ansvarsnämnd där det framgår att anmälningarna
inom hälso- och sjukvården enligt lex Maria inte fullt
ut fungerar som tänkt. I 10 % av besluten borde lä-
karna själva ha gjort anmälan, enligt Socialstyrelsen.
I en av Vänsterpartiets reservationer har vi påpe-
kat vikten av att utveckla risktänkande och riskanaly-
ser inom vården. Det finns anledning att fundera över
erfarenheter också från andra områden. Ett sådant
område kan vara verksamheten med medicinskt an-
svariga sjuksköterskor inom den kommunala hälso-
och sjukvården.
Fru talman! Kvinnors hälsa är ett område som be-
höver uppmärksammas mer än vad som sker i dag.
Trots att Vänsterpartiet och många andra länge har
påtalat jämställdhetsfrågor finns det fortfarande stora
skillnader när det handlar om kvinnor och män i
sjukvården. Det gäller inte minst forskning och läke-
medel. Margareta Söderström, distriktsläkare och
forskare i allmänmedicin, har granskat forskningsan-
sökningar och funnit att det fortfarande finns studier
som görs uteslutande på män trots att sjukdomen
drabbar båda könen. Hon framhåller att det fortfaran-
de lever kvar myter om att män är en homogen grupp
medan kvinnor inte anses vara det. Det är bara ett
exempel. Vi har också för inte så länge sedan upp-
märksammats på att äldre kvinnor tenderar att få
billigare och äldre läkemedel än män. Vi menar att
den bristande jämställdheten i vården måste åtgärdas.
Nu pågår det emellertid en rad arbeten på det här
området, såsom framgår av betänkandet. Vi i Väns-
terpartiet utgår från att de kommer att leda till kon-
kreta förbättringar i jämställdhetshänseende. I annat
fall avser Vänsterpartiet att återkomma.
Fru talman! Det är av avgörande vikt att ytterliga-
re steg tas för att verkligen sätta patienterna i fokus.
De är ju på alla sätt de verkliga huvudpersonerna i
vården. Därför har vi i Vänsterpartiet motionerat om
att inrätta en särskild patientombudsman, fristående
från sjukvården, dit patienter kan vända sig med kla-
gomål och få hjälp att få sitt ärende prövat i rätt in-
stans.
Fru talman! Ett område som vi måste fortsätta att
arbeta med och förbättra är tandvården. Vänsterparti-
ets inställning, som vi markerat i ett särskilt yttrande,
är att vi oförtrutet måste fortsätta med att förstärka
tandvårdsförsäkringen. På sikt är det vår mening att
ett högkostnadsskydd måste införas. Nu pågår en
utredning kring tandvårdsstödet. Ett delbetänkande
har nyligen avlämnats, och det kommer ett slutbetän-
kande längre fram. Detta vill vi avvakta.
Det innebär inte att vi inget gör på det här områ-
det. I vårbudgetpropositionen föreslår regeringen
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att
tillföra tandvården ytterligare 200 miljoner per år från
2002 utöver de satsningar som har beslutats sedan
tidigare. Det görs alltså satsningar, men det är Väns-
terpartiets mening att vi måste gå vidare. Det är ett
faktum att klassamhället nu börjar synas i munnen,
och det är oacceptabelt.
Fru talman! Det är viktigt med en nyanserad de-
batt om hälso- och sjukvården som inbegriper de
stora problem som finns och som måste åtgärdas.
Men en nyanserad debatt kräver också att de stora
kvaliteterna i svensk sjukvård lyfts fram, vilket alltför
sällan görs.
Det finns en god grund att bygga på. De viktigaste
hörnstenarna i det bygget är den engagerade och
kunniga personalen. Vården måste därför i än högre
grad genomgå en demokratisering framöver. Det
gäller inte minst de kvinnor och män som i dag arbe-
tar som vårdbiträden och undersköterskor och oftast
är närmast patienterna. Personalen måste därför till-
sammans med patienterna få ett större inflytande. Det
är en utveckling som inte gagnas av fler ovanifrån
påförda omorganisationer och systemskiften.
Fru talman! Vänsterpartiet står givetvis bakom
alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar
jag bifall endast till reservationerna 2 och 7.
Anf. 3 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Rolf Olsson säger att hälso- och sjuk-
vårdslagen måste uppfyllas när det gäller behandling
på lika villkor osv. Det tycker jag är en riktig inställ-
ning. Men tycker Rolf Olsson att den gör det i dag,
när man alltså kan få vänta 100 veckor för att få
komma till undersökning och sedan ytterligare runt
100 veckor för att få någonting gjort? Är det att upp-
fylla hälso- och sjukvårdslagen?
Det här är speciellt intressant just med tanke på att
Rolf Olsson flera gånger framhåller att han är emot
privata verksamheter i sjukvården generellt sett. Tror
Rolf Olsson att den dam som jag talade om, som står
och väntar först i 77 veckor för att komma till mot-
tagningen och sedan i 100 veckor för att bli opererad,
tycker att det är bra att inte kunna gå till en privat
vårdgivare, att inte kunna gå till någon annan när
vården inte fungerar? Är det att uppfylla hälso- och
sjukvårdslagen att agera på det sättet?
Och tror Rolf Olsson att alla är nöjda med att vi
säger att vi ska lösa det med prioriteringar? Prioritera
betyder faktiskt att man sätter något annat före. Man
väljer bort någon. En liten dam blir bortvald och får
inte vård, men det ska hon inte få för då skulle vi
tvingas släppa in det privata eller ge människor möj-
lighet att välja och röra på sig och det ska de inte
göra. Det räcker, tycker Rolf Olsson möjligen, att
säga att vi ska uppfylla hälso- och sjukvårdslagen. I
praktiken gör vi det inte.
Anf. 4 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Leif Carlson! Jag problematiserade ju
kring hur vi fullt ut ska kunna leva upp till hälso- och
sjukvårdslagen. Jag tycker naturligtvis att vi i huvud-
sak gör det, men det finns problem och det finns en
risk att vi i förlängningen, om inget görs, kan komma
att inte leva upp till lagen. Därför tillskjuts också
medel i vårbudgetpropositionen - just för att öka
tillgängligheten för patienterna. Därför har det också
tidigare tillförts 9 miljarder under fyra år - för att ta
bort de problem och de flaskhalsar som har funnits i
framför allt primärvård, psykiatri och äldreomsorg.
Jag tror att det är åtgärder som kommer att öka till-
gängligheten och att vi på det viset på sikt undanröjer
faran att vi inte ska kunna leva upp till hälso- och
sjukvårdens viktiga skrivningar om god vård på lika
villkor för hela befolkningen.
Anf. 5 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Vilka resurser som tillförs är jag
mycket spänd på och väntar svar från Conny Öhman
som kan reda ut det. Jag kan bara säga att det kanske
vore bra om Rolf Olsson tänkte efter när han säger att
det tillförs 1,25 miljarder och att det dessutom finns
450 miljoner i Dagmarpengar. Jag tror att han ska se
efter hur de 450 miljonerna används i det här förhål-
landet. Då kanske siffran börjar reduceras. Sedan får
vi väl höra ytterligare på vilket sätt de tillförs.
Om det vore så att problemet bara var pengar rakt
av, Rolf Olsson, borde problemet inte vara så stort
när man tillfört dem. Men problemet finns ju där. Vad
gör ni när de pengar som ges under en kort tid är slut?
Ni gör ju inte någonting för att angripa det som ska-
pat problemen, nämligen bristfälligheter i organisa-
tionen. Det finns inte incitament för klinikerna att
lösa sina problem. De kan bara förlänga väntetider,
för det händer ingenting, de påverkas inte. När ni inte
gör något åt det som skulle göra att man faktiskt får
incitament att arbeta undan köerna, vad ska ni då göra
när de extra pengarna är slut?
Anf. 6 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill starkt säga emot Leif Carlson
på den punkten, att ingenting görs. Jag vet att det görs
väldigt mycket ute i olika landsting och regioner för
att komma till rätta med köproblemen. Jag känner till
en del från min egen del av Sverige och har läst och
hört talas om andra. Detta är en gravt felaktig bild.
Men visst finns det problem. Det har jag villigt
sagt. Jag ser också den tydliga kopplingen till att vi
nu satsar. Vi gör någonting. Vi försöker tillskjuta
resurser på ett sätt som kan återge sjukvården möjlig-
heter att komma i kapp efter 90-talets exempellösa
nedskärningar av resurser till vården.
Vad gör då moderaterna? De har en kolartro på
privatiseringar som ska lösa precis allting. Jag menar
att detta är en ganska knepig tro, att allting egentligen
blir bättre om man drar ned på resurserna från sam-
hällets sida och privatiserar. Ni motsätter er ju att vi
har gett de här resurserna till kommuner och lands-
ting. Ni vill dessutom ute i kommuner och landsting
verka för skattesänkningar. Totalt sett ska någonting
som man drar ned leda till bättre vård. Dessutom ska
det privatiseras.
Jag tycker att det finns väldigt många frågetecken
kring den utveckling som Leif Carlson förespråkar.
Det finns också faror i försäkringslösningar som kan
kombineras med tilläggsförsäkringar och som leder
till en direkt orättvis vård. Där ser jag den stora faran,
att vi inte kan leva upp till god vård på lika villkor för
hela befolkningen. Prioriteringsordningen kan i för-
längningen av moderaternas politik allvarligt komma
i fara.
Anf. 7 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Kära vänner! För några dagar sedan
ringde en ensamboende mamma till mig. Hon hade en
son. Vi kan kalla honom Kalle.
Kalle gick i första klass, och Kalle hade inte mått
bra de senaste månaderna. Det oroade den här kvin-
nan väldigt mycket. Kalle var hennes enda barn. Hon
hade fått en tid hos sin husläkare på vårdcentralen,
och läkaren hade omedelbart sagt att det inte stod rätt
till med Kalle. Han hade börjat bli alltmer inåtvänd,
han hade ont i magen och han mådde dåligt. Läkaren
skrev en remiss till barnpsykiatrin.
Samma dag som kvinnan ringde till mig hade hon
fått ett brev. Kanske skulle det finnas en tid för att få
komma till kliniken i augusti månad. Hon tyckte inte
att vi hade en bra sjukvård. Hon förstod inte varför
Kalle, just hennes Kalle, skulle vänta så länge när en
läkare ändå hade bedömt att Kalle behövde komma
till en specialist.
Som politiker kände jag behov av att säga: Jag
håller med dig. Det här är inte bra. Det är något som
är fel.
Det finns ingenting som är viktigare än männi-
skor. Oavsett hur stora vi är eller hur små vi är har vi
faktiskt rätt till de allra viktigaste insatserna för oss
människor, nämligen att det finns trygghet just när
det blir trassligt för oss, när vi blir sjuka, när vi drab-
bas av sorg och bekymmer.
Jag tror att den här debatten för varje gång vi för
den skulle fokusera lite mer på de enskilda männi-
skorna och inte så mycket ha utgångspunkt i våra
olika uttryckssätt om organisationer, transfererings-
system osv. Så länge inte människor får den vård och
behandling de behöver måste vi försöka göra någon-
ting åt det. Det tycker jag är en huvudfråga.
Jag begriper inte att man som politiker inte inser
att det finns mycket som inte är bra. I stället säger
man: Men det är så bra, vi är så duktiga internatio-
nellt. Det finns förvisso statistik på det, men det finns
alldeles för mycket som inte fungerar i dag. Och det
tycker jag att vi ska säga.
Vi är också politiskt överens om att det system vi
har för sjukvårdens stora behov för framtiden inte
kommer att hålla. Det håller inte i dag heller. Vi ser
också, för varje dag som går, att hundratusentals
människor tecknar privata försäkringar, trots att vi har
ett monopol. Man är inte trygg, man tror inte att det
ska finnas vård när man behöver den. Tyvärr, säger
jag.
Hur ser det ut inom äldrevården? Där blir det ock-
så otryggare och otryggare. Tänk om det inte finns
resurser att ta hand om mig, jag har ju inga barn som
kan ställa upp. Det här är någonting som vi måste ta
på allvar. Jag tror att vi som politiker också är skyldi-
ga att inte bara inse att något behöver göras, utan
faktiskt våga diskutera hur vi ska kunna göra det
bättre. Så fort det kommer fram ett förslag som kan
diskuteras ställer sig socialdemokrater och vänster-
partister med en gång upp och säger: Hurra, vad det
här systemet är bra! Det måste vi försöka behålla.
Men allt annat är fel.
Jag vill varna för detta. Vi måste i ödmjukhet
kunna sätta oss ned och diskutera problemen inför
framtiden. Vi måste över partigränserna våga vara så
seriösa att vi diskuterar olika förslag. Om vi har något
bättre lägger vi fram det, men vi ska inte i allt kritise-
ra annorlunda förslag som kan tas upp.
Vi vet också att vårdköerna ur många perspektiv
är ett gissel, inte bara för Kalle utan för alla männi-
skor. Tänk att gå och ha ont! Tänk att tvingas äta
dyrbara mediciner, som dessutom skadar kroppen!
Tänk att få gå med ångest och vänta på att en opera-
tion ska bli utförd!
Jag kan inte heller förstå vilka som är vinnare i
detta. Vårdköer är och förblir inget naturligt.
Det värsta är ju att det inte bara är inom opera-
tionsverksamheten som det finns köer i dag. Det finns
köer för de äldre som vill komma till särskilda boen-
den. Det finns köer för cancerpatienter som ska få en
strålbehandling. De kan få vänta flera månader. Detta
är ju ovärdigt svensk sjukvård. Vi borde inse att det
finns mycket att göra. Personligen tror jag att vi
måste göra något både organisatoriskt och struktu-
rellt, men att det även behövs pengar naturligtvis.
Det är klart att framtidens utmaningar är stora. Vi
har i dag i socialutskottet fått en folkhälsorapport, där
det framgår att vi lever allt längre. Vi kvinnor lever
lite längre än männen. Det är positivt att människor
lever allt längre. Människovärdet och åren är värda
något. Samtidigt vet vi att det är under de sista åren
som de största sjukvårdsresurserna går åt.
Vi forskar alltmer om sjukdomar som förut inte
var behandlingsbara men som nu kan behandlas. Det
som inte är behandlingsbart i dag vill vi ska kunna
behandlas i framtiden. Då är det självklart att männi-
skor måste få del av de forskningsresultat och den
behandling som finns. Allting annat skulle vara ovär-
digt.
I det här betänkandet är kristdemokraterna med i
ett tjugotal reservationer. Självklart står vi helhjärtat
bakom alla. Men jag har valt att yrka bifall till bara
två av dem, som jag ska utveckla lite närmare här.
Det är reservation 8, och det är reservation 29.
Reservation 8 handlar om vårdgarantin. Vi är helt
övertygade om att tre månader är absolut den gräns
som kan accepteras som väntetid. Jag ska ärligt och
uppriktigt säga att jag tycker tre månader är lång tid
att vänta i en kö. Men eftersom vi har den situation vi
har i dag, måste vi ändå acceptera det. Kom ihåg att
det finns inga vinnare i en vårdkö. Den enda gången
man kan acceptera att vänta är om det behövs för
behandlingens skull. Ibland är det t.o.m. klokt, men
då ligger en läkarbedömning bakom - inte landsting-
ets bedömning. Därför står vi bakom den reservatio-
nen tillsammans med övriga borgerliga partier.
I reservation 29 har vi utvidgat vår syn på hög-
kostnadsskyddet. Vi kristdemokrater är helt säkra på
att det behöver göras en översyn av samtliga hög-
kostnadsskydd. Det var faktiskt därför vi fick ett
högkostnadsskydd - jag tror att det var någon gång på
50-talet. Den enskilde skulle veta vad denne som
mest skulle behöva betala på ett år för vård, behand-
ling och hjälpmedel vid sjukdom. Vi ser det som
oerhört viktigt att själva grundtanken i högkostnads-
skyddet får bli den trygghet som den är avsedd att
vara.
Nu finns det högkostnadsskydd på många olika
områden. Varje gång det höjs säger man att det inte är
så mycket, en eller två hundralappar. Men det blir
oerhört mycket pengar för människor som drabbas av
sjukdom. Vi tycker också att tandvården borde ingå i
detta. Tandvård är en dyr kostnad. Men människor
kan faktiskt inte rå för om de har dåliga tänder. Vi
måste mer se kroppen som en helhet - även tänderna
och munhålan. Senare forskning har också bevisat
sambandet mellan andra kroppsliga sjukdomar och
dålig tandhälsa. Där vet man nu att tandhälsan spelar
en avgörande roll. Precis som Rolf Olsson sade ska
det inte behöva synas i käften varifrån man kommer.
Det är viktigt att vi fortsättningsvis håller en mycket
god tandhälsa högt.
Det finns mycket i betänkandet som är viktigt och
värdefullt. Det finns många frågor som är otroligt
angelägna för människor i stort. Men jag tror att vi
ska för framtiden resonera mer utifrån den enskildes
rätt att få en god vård i rätt tid så nära hemmet som
möjligt. Vi ska lämna de besvärliga frågorna om vem
som är huvudman och som det ofta blir konfrontation
om. De frågorna bryr sig inte Medelsvensson om.
Medelsvensson är mest intresserad av om det hela
fungerar.
Vi vet att det sedan urminnes tider har funnits pri-
vattandläkare och folktandvård etablerade på nästan
varenda ort. Det har inte varit fråga om någon direkt
konkurrens. Det har fungerat, och människor har
kunnat välja själva. Lika självklart är det att vi får
släppa loss andra verksamhetsformer, där människor
med ett brinnande intresse för vård och omsorg kan
skapa nischer, företag, personalkooperativ, för att
erbjuda människor den goda vård och omsorg som
man faktiskt har rätt till och i rätt tid.
Med detta tackar jag för ordet.
Anf. 8 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 4 och 8, men jag står självfallet bak-
om övriga reservationer där Centerpartiet förekom-
mer. Mina partikolleger kommer att ta upp frågor om
bl.a. amalgam, olika sjukdomar och alternativa be-
handlingsmetoder.
Fru talman! Det sägs att det går bra för Sverige.
Men det gäller uppenbarligen inte hela landet och inte
för alla medborgare. Den regionala och sociala klyv-
ningen av landet är så tydlig. Några få stora städer
växer så att det knakar så att bl.a. å ena sidan servicen
är svår att klara, medan å andra sidan stora delar av
landet tappar befolkning, skatteunderlag och skat-
teintäkter. Jag är övertygad om att alla de som står i
vårdköer i månader och år, psykiskt sjuka som far
direkt illa, gamla och sjuka som inte anser sig ha råd
att ta ut sin medicin, inte riktigt känner igen sig i
beskrivningen att det går bra för Sverige.
Centerpartiet vill medverka till livskraft i hela
landet, livskvalitet och självbestämmande. Alla ska
vara med i samhällsbygget efter bärkraft och förut-
sättningar. Vi ser inte lösningen i ökat bidragsberoen-
de och höjda skatter. Sänkt skatt för dem som bäst
behöver det ger självbestämmande och mindre bero-
ende av bidrag. Det ger också pengar att betala läke-
medel och annat som i dag är svårt att klara.
Ett decentraliserat samhälle som grundas på män-
niskors aktiva deltagande ger de bästa förutsättning-
arna att minska ohälsan. Maktlösheten försämrar
däremot hälsan. Ett decentraliserat samhället ökar
förutsättningarna för människors inflytande och ger
en överblickbar närmiljö som har stor betydelse för
en positiv hälsoutveckling. När vi tänker framåt
handlar det om att formulera målen för hälso- och
sjukvården så att dess förebyggande, behandlande
och vårdande insatser baseras på ett hälsofrämjande
perspektiv.
Centerpartiet vill se en decentraliserad hälso- och
sjukvård som ska vara nära tillgänglig och utan köer.
Den ska vara tillgänglig och självfallet av hög kvali-
tet. Vi behöver ge bättre förutsättningar för att perso-
nalen ska kunna leva upp till viktiga "mjuka" hon-
nörsord såsom omtanke, omsorg och hänsyn. Hälso-
och sjukvården ska även fortsättningsvis enligt vår
uppfattning vara solidariskt skattefinansierad, efter-
som det är det mest effektiva sättet att göra vården
och omsorgen tillgänglig för alla.
Centerpartiet vill se en ökad mångfald av vårdgi-
vare. Det är en del i ett nödvändigt förnyelsearbete
som ger förutsättningar för ökad valfrihet för såväl
patienter som personal. Flera privata, kooperativa och
ideella entreprenörer bör uppmuntras och få möjlig-
heter att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen när
pris och kvalitet talar för det. Det ska inte vara några
statliga pekpinnar och storebrorsfasoner som talar
om, eller snarare förbjuder, hur landsting och regio-
ner önskar organisera sin verksamhet. Respekten för
den kommunala självstyrelsen, för självbestämmande,
är viktig för Centerpartiet.
Den nationella handlingsplanen för hälso- och
sjukvården från i höstas, som Centerpartiet känner
stort ansvar för tillkomsten av, är en utmärkt början
med satsningar på stärkt primärvård, fler allmänläka-
re, kortare vårdköer, satsningar på vård och omsorg
om äldre, att åtgärda brister inom psykiatrin, förbättra
tillgängligheten och stimulera mångfald och alterna-
tiva driftsformer. Riksdagsmajoritetens stöd till Cen-
termotionen om finansiell samordning är också utom-
ordentligt viktigt. Det ger ju stora möjligheter att
använda samhällets resurser på ett effektivare sätt. Nu
måste vi alla hjälpas åt så att landsting och kommuner
fullföljer intentionerna i handlingsplanen, med stor
respekt för lokala förutsättningar och den kommunala
självstyrelsen. Det är för övrigt med glädje som jag
har tagit del av en del skrifter där kd numera uttalar
sig för handlingsplanen - det är trevligt - trots att
man sågade den i höstas. Nu återstår m och v, och
sedan är alla med på hälso- och sjukvårdsvagnen,
åtminstone i denna del.
Personalen är vårdens och omsorgens viktigaste
resurs, och den är redan i dag, av flera orsaker, en
bristvara. Situationen kräver stor kreativitet och
flexibla lösningar. Det handlar om åtgärder för att
behålla personalen och inte minst att förmå ungdomar
att välja vårdyrket. Beslutsvägar måste kortas och
personalen ges ökat inflytande över sin egen arbets-
situation. Erfarenheter måste bättre tas till vara och
forsknings- och karriärvägar öppnas. Vi vill också
betona vikten av att personalen inom vården och
omsorgen har varierande etnisk och kulturell bak-
grund. Det behövs att stat, landsting och kommuner
utformar en tydligare strategi för hur man ska klara
de kommande årens personalförsörjning. Vård- och
omsorgsyrkena måste uppvärderas, och en ökad
mångfald av vårdgivare vore ett steg i rätt riktning.
Handlingsplanen för hälso- och sjukvård har en
hög ambition avseende allmänläkare. Den har också
höga ambitioner för övriga, men för allmänläkare är
det klart uttalat att vi på åtta år ska få ca 1 700 nya
allmänläkare. Det är en av förutsättningarna för att
klara primärvårdssatsningarna.
Jag är övertygad om att ska vi klara den här höga
ambitionen måste vi också vara väldigt tydliga i att
riksdagens målsättningsbeslut är det som vi alla ska
göra allt för att leva upp till och vidta åtgärder däref-
ter. Jag har sett en del uttalanden av Socialdemokra-
ternas Conny Öhman som är lite av att kasta in hand-
duken innan matchen ens har börjat. Jag tycker att det
är lite synd. Jag tror nämligen att det krävs väldigt
tydliga besked, och det är väldigt viktigt att det kom-
mer tydliga signaler att det är riksdagens beslut som
vi måste göra allt för att efterleva och nå upp till. I de
fall som det inte ser ut att lyckas måste vi alla vara
med och vara beredda att vidta de åtgärder som krävs.
Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att det målsätt-
ningsbeslut som togs om 1 700 nya allmänläkare på
åtta år är någonting som vi alla med kraft går in för
att se till att det blir ett resultat av.
Fru talman! Det är med beklagande som jag kon-
staterar att Socialdemokraterna och dess stödpartier
återgår till öronmärkta pengar på område efter områ-
de, senast i vårbudgeten, där regeringen ger pengar
enbart till de landsting/regioner som åtgärdar vårdkö-
erna på ett sätt som passar regeringen. Man ska stå
med mössan i hand, fylla i ansökan på rätt sätt och få
ett ja eller nej. Jag är övertygad om att det behövs
mer resurser, men vi måste för guds skull ha förtro-
ende för kollegerna i landsting/regioner. Jag är över-
tygad om att det enda verkningsfulla långsiktiga re-
ceptet är att plocka bort skygglapparna och överge
centralstyrning och enkelriktade lösningar. Vi måste
ge förtroende för att kommuner och lands-
ting/regioner hanterar det här på bästa sätt.
Centerpartiet vill, i likhet med Folkpartiet, Krist-
demokraterna och Moderaterna, införa en ny och
vidareutvecklad vårdgaranti. I ett första steg bör den
ursprungliga vårdgarantin införas. På sikt bör den
omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och
utfästa behandling inom tre månader. Prioriteringsut-
redningens grunder ska vara utgångspunkt. En vård-
garanti och frihet att använda sina resurser är lång-
siktigt bättre än statliga pekpinnar - i alla avseenden.
Patientens rättigheter behöver stärkas. Därför fö-
reslår vi att alla patienter ska ha rätt till en andra
bedömning, en s.k. second opinion. Enligt nuvarande
lagstiftning gäller denna rätt endast patienter med en
livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller ska-
da. Det betyder att röststarka patienter kan inhämta
kompletterande bedömningar genom att själva kon-
takta en annan läkare, medan andra patienter till fullo
får lita till den bedömning som givits eller behandling
som erbjudits. Så vill vi inte ha det.
Fru talman! Enda förslaget till tillkännagivande i
dagens betänkande bygger på motioner från Center-
partiet, Moderaterna och Miljöpartiet, som stöds av
Folkpartiet och Kristdemokraterna: ett avskaffande av
åldersgränserna för att erhålla läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning samt ersättning för sjukgymnas-
tik. Det är naturligtvis, inte minst med tanke på per-
sonalbehovet, av största vikt att ta till vara den kom-
petens som utgörs av de läkare, tandläkare, tandhygi-
enister och sjukgymnaster som fyllt 65 år. Även om
67-årsförslaget är ett steg i rätt riktning vill Center-
partiet medverka till att ta bort åldersgränsen helt.
Även patientperspektivet talar ju för kontinuitet och
att inledda och långa behandlingar ska kunna slutfö-
ras. En fix åldersgräns är helt enkelt ett för trubbigt
instrument för att man ska kunna avgöra när läkaren,
tandläkaren, tandhygienisten eller sjukgymnasten ska
sluta. Jag har fått många positiva reaktioner på det
förslag som ligger inför dagens debatt om avskaffan-
de av åldersgränser. Jag har också läst att Socialsty-
relsen inte ser några problem när det gäller tillsynen.
Den enda kritik som jag har märkt kommer från Soci-
aldemokraterna och Vänsterpartiet, och den var ju
väntad.
Beträffande tandvårdsfrågorna begränsar jag mig
till avgifterna, där Centerpartiet anser att avgifterna
för och finansieringen av tandvård på sikt bör harmo-
niseras med hälso- och sjukvårdens finansiering. En
möjlighet är att inkludera tandvården i hälso- och
sjukvårdens högkostnadsskydd. En annan är att bygga
vidare på den nuvarande tandvårdsförsäkringen. I det
korta perspektivet handlar det nog snarare om det
senare alternativet. Däremot anser vi att det är ange-
läget att belysa, analysera och se på de ekonomiska,
organisatoriska och hälsorelaterade konsekvenserna
av att inkludera tandvården i hälso- och sjukvårdens
högkostnadsskydd. Vi föreslår att detta utreds.
Fru talman! Jag har angett några av Centerpartiets
utgångspunkter avseende hälso- och sjukvården. Det
finns stora behov, men det finns också stora möjlig-
heter. Vår uppgift måste vara att ge förutsättningar
för, stimulera förnyelsearbetet och inte försvåra ge-
nom att sätta upp hinder och använda statliga pekpin-
nar. Sedan är det vår uppfattning att vi ska överlåta
till folket runtom i landet att avgöra på vilket sätt man
tycker att de förtroendevalda fullföljer sina uppgifter.
Tycker man att det brister finns det ju en tidpunkt då
man kan förändra, nämligen i valet. Om vi följer den
bilden, fru talman, kommer det här att bli bra.
Anf. 9 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt då Kenneth
Johansson säger att han läst något papper där det
aviseras att vi skulle vara positiva till handlingspla-
nen. Det är känt att vi är det till vissa delar, men vi
tyckte att den var mycket otillräcklig. Vi pläderade
också för att patienten skulle vara i fokus, inte dok-
torn. Patientperspektivet skulle slå igenom så att
patienten själv fick välja om man ville besöka någon
annan specialist än allmänmedicinare.
Sedan blir jag lite full i skratt när nu Kenneth Jo-
hansson som alltid är så vältalig trevlig pläderar för
det kommunala självstyret och menar att Socialde-
mokraterna och regeringen använder pekpinnar och
vill öronmärka pengar. Det tycker vi också ska ge-
nomsyra saneringen av sjukvården. Vi tyckte att den
nationella handlingsplanen just var en sådan pekpin-
ne. Man skulle styra det exakt över till ett antal läkare
så att ett sjukvårdsområde som t.ex. vill anställa en
psykolog kan göra det - det finns stora behov på en
del vårdcentraler.
Jag ville bara rätta till det så att vi är överens. Det
fanns delar i den nationella handlingsplanen där vi
tyckte att den var långt ifrån tillräcklig. Därför ville vi
har den vidare, bättre, verkligen en handlingsplan för
sjukvården.
Anf. 10 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har Landstingsvärlden nr 3 för i år
framför mig. Jag har kopierat den sida där man refe-
rerar ett samtal som kd:s andre vice ordförande An-
ders Andersson och Chatrine Pålsson har deltagit i
tillsammans. Jag ska citera ett par meningar. "Även
om vi reserverade oss mot riksdagsbeslutet står vi helt
bakom det utvecklingsavtal som tecknats mellan
staten, Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Vi bör med kraft i kommunerna och landstingen ver-
ka för en utbyggnad av primärvården och en bättre
vård av äldre", sade Anders Andersson.
Jag skulle kunna ta flera citat, men det kanske
skulle bli lite tjatigt. Det här beskriver ju att det är
jättebra utvecklingsavtal och handlingsplan enligt kd.
Det är precis det som vi också tyckte. Det var därför
som vi var med och tog fram det.
Det är positivt. Det var lite beröm till Chatrine
Pålsson att ni från att så totalt ha sågat handlingspla-
nen - den skulle avslås helt och kastas i papperskor-
gen - har ändrat er till att uttala er så här positivt. Det
var ett steg i rätt riktning.
När det gäller pekpinnar och kommunal självsty-
relse. Det är en jättestor skillnad att man använder det
generella statsbidraget, lägger ut pengarna till alla i
befolkningen mot att vi - som i det förslag som jag
har uppfattat vi har i dag - säger att man ska göra sin
ansökan och få den bedömd eller inte. Det är en jät-
teskillnad. Förtroende till folket ute i landet - är vi
överens om det är vi överens om min grundläggande
demokratiska filosofi.
Anf. 11 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu är inte propositionstexten på den
nationella handlingsplanen, som vi här har debatterat,
den överenskommelse som Landstingsförbundet och
Kommunförbundet och staten har träffat. Där har man
sagt att antalet allmänmedicinare behöver ökas men
inte till den siffran, utan det är en produkt som har
tagits fram på Socialdepartementet helt utan de andra
tvås medgivande. Man trodde inte att pengarna skulle
räcka till det.
När det gäller ambitionen får Kenneth Johansson
läsa den motion som vi skrev och där det står att den
nationella handlingsplan för sjukvården är otillräcklig
som inte omfattar också den slutna vården. Det anser
vi är helt otillfredsställande, samtidigt som vi anser -
det var en av poängerna - att kanske äldre människor
har mer nytta av att som sin egen doktor ha en geri-
atriker än en allmänmedicinare. Detta har nu i efter-
hand vidimerats. Socialstyrelsen har, för att ta ett
exempel, sagt att hälften av alla äldre har alldeles för
mycket mediciner i sina dosetter, kanske delvis bero-
ende på att inte alla allmänmedicinare har lika god
kunskap om äldres behov. Vi ska klara ut begreppen.
Primärvården är jätteviktig, allmänmedicinaren har en
fantastisk uppgift ute i primärvården, men vi vill
legitimera den, ge ett varumärke för primärvården
och också skjuta till andra specialister för att den ska
bli ännu bättre.
Anf. 12 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Handlingsplanen för hälso- och sjuk-
vård bygger till en mycket hög procentuell andel på
det utvecklingsavtal som har tecknats mellan staten,
Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Det är
bara att titta i den bilaga som finns med i handlings-
planen. Man skulle kunna sätta omslag på bilagan,
och man hade handlingsplanen i det närmaste. Det
kom till en del saker, bl.a. den finansiella samord-
ningen. Det var ganska bra tillskott till handlingspla-
nen.
De stora skillnaderna mot avtalet och handlings-
planen när det gäller tiden handlar om två år. Enligt
avtalet skulle man inom tio år kunna lösa behovet av
allmänläkare, och i utskottsbehandlingen ändrades det
till två år snabbare, åtta år. En så stor skillnad var det
ju inte.
Det är helt rätt att det fanns delar som jag kom
ihåg att kd hade i sitt förslag men som inte inryms.
Det var delar som utskottsmajoriteten tyckte inte
hörde hemma i planen eller som man fick återkomma
till i en annan ordning. Men det som var min poäng
var att säga tack och grattis att ni nu så klart och en-
tydigt säger att handlingsplanen, som bygger på av-
talet, kanske inte var så tokigt ändå. Det är bra.
Anf. 13 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Sjukvården är en omistlig del av den
generella välfärdspolitiken. Det är viktigt att även
fortsättningsvis slå vakt om sjukvårdens offentliga
skattefinansiering samt att vård ska ges efter behov
och inte efter betalningsförmåga.
Däremot är det inte nödvändigt för att vi ska ha en
bra hälso- och sjukvård att alla som arbetar inom den
ska vara offentligt anställda. T.o.m. socialdemokra-
terna säger i den nationella handlingsplanen för häl-
so- och sjukvården att man vill öka mångfalden av
vårdgivare. Men problemet är att när det kommer
förslag från främst de borgerliga partierna, som ni i
detta betänkande, säger man nej. Landstingen är de
som enligt regeringen ska genomdriva förändringar-
na, men med tanke på den väl belagda fientlighet som
återfinns hos den socialdemokratiska majoriteten i
många landsting talar det för att denna ambition
kommer att stanna vid att vara just en ambition.
Det finns flera jämförelser mellan privat och of-
fentlig vård som visar att den privata vården ofta ger
mer vård för pengarna. Den privata vården skapar en
kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande
av resurserna i form av personal, organisation av
arbetet, lokalutnyttjande m.m.
Det leder i sin tur till att patientkontakten ofta är
bättre och att det som lite diffust kallas för vårdkva-
litet ofta blir bättre inom den privata vården. Ett fri-
släppande av de privata vårdgivarna skulle relativt
snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist
på läkare - inte minst inom primärvården. Bristen på
läkare inom primärvården vet vi av erfarenhet från
husläkarlagens tid kan åtgärdas genom att man inför
en ny husläkarlag som innehåller regler om etable-
ringsfrihet för specialister i allmänmedicin. Vidare
anser vi att regeringen bör lägga fram förslag om
etableringsfrihet inte bara för specialister i allmänme-
dicin utan för geriatriker, pediatriker, gynekologer,
sjukgymnaster och barnmorskor.
Mångfald bland vårdgivare är inte bara bra för
personalen som får möjlighet att välja arbetsgivare
utan i första hand för patienterna. Folkpartiet anser
också att det ska finnas en valfrihet även inom möd-
ra- och barnhälsovården. På många ställen i landet
har landstingen skrivit avtal med privata barnmorskor
för att öka patienternas valfrihet.
I de landsting som har slutit avtal med privata
barnmorskor begränsas ofta valfriheten genom
olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst att
man sätter ett tak för antalet inskrivna per år. Det
innebär att de som blir gravida i slutet av året kan inte
välja eftersom pengarna då är slut. Detta är naturligt-
vis inte rättvist. Blivande föräldrar i alla landsting ska
kunna välja vilken barnmorska de ska gå till. Vi anser
att kostnaderna för mödrahälsovård bör följa föräld-
rarna, som en mödravårdspeng.
De mottagningar som har vårdavtal med lands-
tinget bör få ersättning för de föräldrapar som har valt
dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att be-
tala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något
problem med kostnadskontrollen.
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i
sin geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och
motsvarande barnmottagningar hos vissa distriktss-
köterskor i landstingets regi ger en mycket god barn-
hälsovård med hög kvalitet. Även i framtiden kom-
mer huvuddelen av familjerna att söka sig till denna
vårdform. En del föräldrar vill dock få sin barnhälso-
vård av någon annan.
Vi vill därför införa en form av barnhälsovårds-
peng så att föräldrarna själva kan välja barnavårds-
mottagning. Samma kvalitetskrav ska naturligtvis
gälla för den privata verksamheten som för landsting-
ets verksamhet. Detta ska enligt vår uppfattning gälla
inom all privat hälso- och sjukvård. Därför har vi ju
också föreslagit att det ska krävas kvalitetscertifikat
för all den verksamhet som upphandlas efter konkur-
rensutsättning; utan detta kvalitetscertifikat - ingen
upphandling.
En bra hälso- och sjukvård innefattar även en god
tillgänglighet. Det finns inte i dag på många områden.
Tillgänglig statistik från Landstingsförbundet över
vårdköerna i Sverige visar på oacceptabla skillnader i
kötid mellan landsting och också på oacceptabelt
långa kötider.
Under den senaste borgerliga regeringen infördes
en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992.
Effekterna visade sig mycket snabbt. Efter ett år med
vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö till
de behandlingar som omfattades av vårdgarantin
minskat kraftigt. Våren 1997 fattade regeringen be-
slut om att avskaffa vårdgarantin och i stället införa
det som kallades behandlingsgaranti. Därefter ökade
köerna igen.
I vårpropositionen anges nu en satsning på att av-
skaffa köerna, och pengar avsätts för att ersätta de
landsting som gör aktiva insatser för att avskaffa
köerna. Målsättningen ska vara att inom tre år ska
ingen behöva vänta mer än tre månader på en opera-
tion eller på behandling. På något sätt känns förslaget
igen, men det är tydligen ingen vårdgaranti, för det
står inte nämnt i propositionen. När jag nyligen hörde
socialministern redogöra för förslaget nämnde inte
heller han det ordet. I och för sig spelar det kanske
inte så stor roll vad det kallas för bara resultatet blir
bra. Det blir nu upp till landstingen och deras kart-
läggning och vilja att verkligen se till att korta köerna
med hjälp av de pengar som de kan få. Sent ska syn-
daren vakna är ett uttryck som kan passa in här. Det
tråkiga är dock att under den tid som har gått sedan
vårdgarantin avskaffades är det väldigt många männi-
skor som har fått lida i de vårdköer som har skapats.
Fru talman! Jag tänker inte avstå från att yrka bi-
fall till den reservation som jag och övriga borgerliga
partier står bakom när det gäller vårdgarantin, utan
jag yrkar alltså bifall till reservation nr 8, men jag är
inte så säker på att det kommer att hjälpa.
Fru talman! En annan viktig hälso- och sjukvårds-
fråga är tandvården. Socialdemokraterna har miss-
lyckats även med den. Det behövs ett förbättrat hög-
kostnadsskydd och en översyn av hela tandvården i
syfte att få en rättvisare tandvård. Folkpartiet libera-
lerna anser att en plan måste tas fram för hur tandvår-
den successivt ska kunna inlemmas under sjukförsäk-
ringen och garantier lämnas för att ingen ska behöva
avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Högkost-
nadsskyddet inom tandvården måste förbättras, och
därför bör regeringen tillsätta en utredning som ser på
frågan om tandvårdens framtida finansiering och
uppbyggnad.
Fru talman! Den bild som man får av ohälsan i ett
land är beroende av de ohälsomått som används för
att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser
det gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever nästan
fem år längre än män. Men studerar man sjukligheten
får man en annan bild. Kvinnor söker oftare öppen
vård än män. Kvinnor förtidspensioneras oftare än
män och uppvisar oftare otillfredsställda vårdbehov.
Mycket talar för att rehabiliteringsinsatserna för män
är mer omfattande än för kvinnor.
När det gäller läkemedelsanvändning finns det
också tydliga könsskillnader. Det finns anledning att
anta att man behandlar samma tillstånd olika hos män
och kvinnor. Kvinnor drabbas t.ex. oftare än män av
läkemedelsbiverkningar. Det kan ha olika orsaker,
men det är klart att här behöver man ha mer forsk-
ning.
Många av dessa brister uppmärksammades av den
senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den
som en av sina sista åtgärder, på initiativ av Folkpar-
tiet liberalerna, tillsatte en utredning om bemötande
av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården.
Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och
män bemöts när de söker vård och föreslå åtgärder
som kan bidra till att utjämna skillnaderna mellan hur
kvinnor och män bemöts och behandlas inom vården.
Utredningen kom med sitt betänkande 1996. Den
rapporterade om såväl väsentliga kunskapsluckor
inom vården som brister i den. En rad frågor före-
slogs bli föremål för fortsatt forskning liksom också
behovet av att öka kunskaperna om kvinnors speciella
behov. Regeringen har visserligen i några samman-
hang tagit upp en del förslag, men något helhetsgrepp
för att besvara de olika frågor som ställts har man inte
tagit.
Vi anser därför att regeringen bör lägga fram en
handlingsplan för hur hälso- och sjukvården för kvin-
nor och mäns ska utformas så att vården i ordets rätta
bemärkelse ska bli jämställd. Jag vill yrka bifall till
vår reservation som tar upp just det här, och det gäller
reservation nr 49.
Fru talman! Riksdagen antog 1998 en ny lag om
hälsodataregister. Den innebar att alla de olika regis-
ter som Socialstyrelsen har regleras i en lag. I den nya
lagen öppnades för möjligheten att ta in mer uppgifter
om sjukvården än vad som görs i dag.
Närmare föreskrifter om enskilda hälsoregister
ska meddelas av regeringen inom de ramar som lagen
fastställer. Datainspektionen ifrågasatte om inte alla
hälsoregister bör regleras av riksdagen genom lag.
Folkpartiet liberalerna ansåg att detta var riktigt och
yrkade det i sin motion med anledning av propositio-
nen. Vi anser fortfarande att lagen ska ändras så att
det är riksdagen och inte regeringen som ska fatta
beslut om de enskilda hälsoregistren.
Uppgifterna i hälsodataregistren får enligt den nu-
varande lagen användas för framställning av statistik
och för att följa upp, utvärdera och kvalitetssäkra
hälso- och sjukvården. Vi hörde i dag att detta är
viktigt, bl.a. för att kunna åstadkomma en bra folk-
hälsorapport. Men de uppgifter som ingår i registren
kan vara mycket integritetskänsliga, och enligt nuva-
rande lagstiftning krävs endast samtycke från patien-
ten för medverkan i registret.
Folkpartiet ansåg när propositionen behandlades
att s.k. informerat samtycke skulle erfordras. Det
betyder att patienten blir informerad om registret och
dess användning och därefter lämnar eventuellt sam-
tycke. Den debatt som kom upp i slutet av maj förra
året och som nu är aktuell igenom med anledning av
Socialstyrelsens förslag om att personnummer ska
föras in i bl.a. abortregistret och den upprördhet som
det har väckt hos allmänheten visar på just det som
Folkpartiet liberalerna varnade för i sin motion 1998.
Det är viktigt att relevant forskning kan bedrivas
på hälso- och sjukvårdsområdet, forskning som kan
vara till hjälp för patienterna, men hänsyn måste
också tas till den enskilde individens integritet.
Om tilltron till vården minskar genom att männi-
skor upplever register som kränkande, och det finns
en rädsla och osäkerhet om hur och varför registren
används slår det även tillbaka på forskningen. Folk-
partiet liberalerna anser att lagen ska ändras så att det
krävs informerat samtycke och, som jag tidigare an-
förde, att det är riksdagen och inte regeringen som
ska fatta beslut om de enskilda hälsoregistren.
Fru talman! I det här betänkandet finns ett tillkän-
nagivande av en majoritet bestående av Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet,
Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet om att rege-
ringen bör återkomma till riksdagen med förslag som
innebär att åldersgränserna för att erhålla läkarvård-
sersättning, tandvårdsersättning och ersättning för
sjukgymnastik avskaffas.
Folkpartiet har länge varit kritiskt till att ålders-
gränsen 65 år ska gälla för dessa grupper. Vi har sett
det som en form av yrkesförbud, och det har varit de
enskilda landstingen som ibland har gett dessa yrkes-
grupper, då främst läkare, rätt att arbeta ytterligare en
tid, med ersättning. Vi har i dag brist på framför allt
läkare inom en del specialiteter, och stora rekryte-
ringsinsatser görs nu av olika landsting, inte minst
utomlands.
Jag tycker att det är bra att vi har fått det här till-
kännagivandet i dag och hoppas att det också ska stå
sig hela vägen ut när vi voterar och även när proposi-
tionen som har lagts fram om åldersgränserna ska
behandlas här i kammaren.
Fru talman! För unga människor som drabbas av
psykoser är det viktigt för att undvika ett livslångt
lidande att psykosförloppet stoppas och hävs så fort
som möjligt. En förutsättning för att det ska kunna
ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter
som anhöriga. Vård i hemmet kan endast fungera om
akuta vårdinsatser finns tillgängliga. Därför anser vi
att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över
patienternas behov av rätt diagnos på ett tidigt stadi-
um. Denna utredning bör också kunna se över beho-
vet av en rättighetslagstiftning, liknande den för män-
niskor med funktionshinder, för vissa kategorier av
människor med psykiska sjukdomar.
Det förekommer fortfarande fall av könsstymp-
ning i Sverige, trots att företeelsen är förbjuden här.
Enligt vår mening bör allt göras för att främja en
utveckling av behandlingsmetoder för att återställa så
mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen
hos de flickor som blir könsstympade. Svensk hälso-
och sjukvård bör aktivt bidra i detta arbete som också
kan komma kvinnor i andra länder till godo. Riksda-
gen har tidigare yttrat sig om vikten av att förebygga
könsstympning. Vi anser det angeläget att Socialsty-
relsen fortlöpande följer vad som händer på området
och slår larm om nya fall dyker upp.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer, men som jag tidigare nämnt yrkar
jag bifall endast till reservationerna nr 8 och 49.
Anf. 14 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Vi har hört mycket om det som ryms
inom det här utskottets ramar, men jag tänker begrän-
sa mig till några aspekter. Jag börjar med samman-
fattningen. Giftfri vård, valfri vård, profitfri vård och
genmanipulationsfri vård är vad jag kort tänker bely-
sa.
Jag tror att synen på hälsa och sjukdom står inför
en revolution. Människosynen fördjupas i dag hos
väldigt många medvetna människor. En sak som man
kan titta på när man vill se vad folk har för syn på
hälsa och sjukdom är hur de ser på läkemedel. Jag är
väldigt glad att konsumentinstitutet Kilen nu får mer
permanenta medel att arbeta för.
Risken och fällan är att man ser medicin och lä-
kemedel som en s.k. quick fix - man är sjuk eller har
ett symtom och får ett piller, och sedan blir man
"förhoppningsvis frisk". Det här kan vara en väldigt
bedräglig syn. Jag tror att det är mycket, mycket
viktigt att vi har en definition på hälsa som innehåller
mycket mer av livsstilsanalys av hur människor tän-
ker, vilken psykisk hälsa och vilket psykologiskt sätt
vi möter omvärlden med, att det bygger på goda rela-
tioner, inte minst till sig själv, och att hälsa är väldigt
betingat av samhällsklimat och samhällsresurser.
T.ex. är jag rädd för och fick i dag belägg för, när
vi i utskottet hörde Folkhälsoinstitutets rapport om
svenska befolkningens hälsa, att missbruk och bero-
ende av läkemedel kommer att vara den största soci-
ala och politiska utmaningen vi har att möta under det
kommande årtiondet. Vi hörde att drogberoendet och
drogexperimenterandet hos ungdomar ökar oroväck-
ande.
Därför är också synen på läkemedelsföretagen och
deras roll någonting som är värt stor uppmärksamhet.
De är lika goda forskare som de är goda handelsmän,
och jag välkomnar den diskussion som förs om det.
Men många läkemedel är mycket behövliga, mycket
goda och mycket användbara och kommer att behö-
vas även framgent. Därför är det ett minimikrav att de
också är så tillsatsfria som möjligt, så att man kan
veta när man forskar och tittar på biverkningar vad
som är en eventuell nödvändig biverkning som man
får lov att ta och vad som är resultatet av eventuella
onödiga tillsatser.
Jag är inte nöjd med utskottets skrivningar vad
gäller kvicksilver och titanoxid. Kvicksilver i låg dos
kan ge immunologisk påverkan och även överkäns-
lighetsreaktioner hos vissa individer. Världshälsoor-
ganisationen har konstaterat att det inte finns någon
säker nedre gräns för immunologiska effekter. Men
man använder fortfarande kvicksilverföreningar som
konserveringsmedel i många mediciner. Det behövs
en samlad aktion för att få slut på det onödiga kvick-
silveranvändandet. Både försiktighetsprincipen och
produktvalsprincipen kan åberopas. Kvicksilver som
konserveringsmedel måste ersättas av mindre riskabla
substanser. Alternativt kan man använda berednings-
former eller förpackningsstorlekar där konserve-
ringsmedel inte behövs. Därför yrkar jag bifall till
reservation 42.
Samma sak gäller ämnet titanoxid som är mycket
vanligt i många mediciner och som av hävd sägs vara
ofarligt. Men nu kommer rapporter om överkänslig-
het mot titan och titanföreningar. Det är en s.k. över-
gångsmetall som lätt avger elektroner. Det är allmänt
känt att sådana metaller kan ge upphov till olika im-
munologiska reaktioner. Titanoxid och titan är dåligt
dokumenterade vad gäller detta och har bara syftet att
ge vit färg på produkten. Därför bör titanoxid för-
svinna. Jag yrkar bifall till reservation 43.
Vi har hört mycket av systemdebatt här under da-
gen, och jag lämnar den. Jag följer den, men jag ser
att positionerna består. Det som jag skulle vilja tillfö-
ra är en verklig diskussion om valfrihet som inte så
mycket gäller huvudman i vården, utan som ger män-
niskor ett reellt val när det gäller vilken vård, vilken
människosyn, vilken medicin, vilka produkter och
metoder som vårdhuvudmannen vill erbjuda, kort
sagt det som jag inledde med: synen på hälsan.
Jag skulle vilja passa på att säga att för oss lag-
stiftare och också för många myndigheter är det väl-
digt avgörande att vi är öppna för en dialog om det
som allmänt ryms i begreppet alternativ medicin eller
komplementär medicin. Jag kommer inte själv att
yrka bifall till dessa reservationer. Men jag kommer
att rösta för dem om någon annan yrkar bifall till
dem. Jag tror att nästa stora paradigmskifte, såväl
tankemässigt som socialt och medicinskt, som vi står
inför under det kommande årtiondet är att kunna
öppna, vidga och fördjupa den syn på hälsa och sjuk-
dom som vi kan hämta in från det som enkelt kallas
för alternativ vård.
En skiljepunkt när man vill profilera alternativ
medicin i förhållande till konventionell medicin ryms
i begreppen reduktionism eller materialism. Enkelt
kan jag ta gentekniken som en illustration av detta.
Gentekniken är mycket löftesrik och har mycket bra
att erbjuda medicinen. Men betraktar man genen som
en fix pusselbit som man kan klippa och klistra med
utan problem så hamnar man väldig fel. Det är ett
exempel på en reduktionistisk syn, en syn på t.ex.
genen som ett stycke materia. Mot denna ställer duk-
tiga forskare och kunniga människor begreppet det
flytande genomet. Det flytande genomet är miljöbe-
roende, hyser latenta egenskaper och dess reaktioner
kan inte förutsägas på samma lätthanterliga sätt som
föreställningen om genen som en pusselbit.
Jag menar att med en fördjupad och utvidgad me-
dicinsyn blir man också mer försiktig vad det gäller
gentekniken.
I många skeden av mitt liv har jag känt mig som
lite av en pionjär. Jag var som gymnastiklärare väl-
digt tidig med att plädera för barnmotorikens betydel-
se för läsinlärning, något som i dag är en accepterad
metod. Jag slutade äta kött för tio år sedan, och i dag
är det synnerligen modernt. Jag började med lands-
bygdsutveckling 1986, och det är också mycket mo-
dernt.
Däremot vill jag inte om tio år vara den ensamma
pionjären som fick vara ensam om att hålla upp ett
varnande pekfinger för vart gentekniken leder oss. Vi
beslutsfattare måste följa den här utvecklingen myck-
et bättre än vi har gjort hittills. Första loket på tåget är
genföretagen, som har en mycket avancerad forsk-
ning och som tillämpar det här kommersiellt mycket
snabbare än vad vi beslutsfattare hinner med.
Det jag vill summera med när det gäller gentekni-
ken är att det handlar om den mänskliga rättighet som
ligger i att kunna värna sin genetiska integritet. Våra
individuella gener får inte bli en handelsvara. Eko-
nomiska intressen kan få företag, försäkringsbolag,
banker etc. att söka information om enskilda männi-
skors gener. Det skulle få sociala och mänskliga ef-
fekter som vore allt annat än värdiga. Vi skulle riske-
ra att få en genetiska klassificering och därmed ett
nytt klassamhälle där individer med efterfrågade
genuppsättningar kommer att ha företräde oavsett
kompetens, förmåga och verkliga förhållanden. Det
finns skäl att täppa till alla lagliga möjligheter att
lämna ut information om enskilda människors ge-
nuppsättning. Därför vill jag också yrka bifall till
reservation 68.
Därmed har jag begränsat mina aspekter om vård-
frågor till att det ska handla om giftfri vård, genmani-
pulationsfri vård, valfri vård och profitfri vård. För
tids vinnande har jag bara tre bifallsyrkanden: 42, 43
och 68.
Anf. 15 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag är något intresserad av det som
Lotta Nilsson-Hedström säger om genmanipulations-
fri vård och av vad Lotta Nilsson-Hedström har tänkt
sig, alltså hur hon har tänkt sig sin pionjärgärning här.
Menar Lotta Nilson-Hedström att vi ska sluta använ-
da penicillin, som ju framställs av genmodifierade
organismer? Är det så att vi ska låta bli det och att
Lotta Nilsson-Hedström har något annat att anvisa i
stället?
Ska vi använda insulin som inte är framställt ge-
nom genmanipulation? Ska vi gå tillbaka, vilket är
alternativet, till svininsulin? Hur fungerar det med
tanke på vad Lotta Nilsson-Hedström sade om till-
satsfria läkemedel? Då får vi ett läkemedel som har
en genetiskt betingad tillsats som är artfrämmande för
människan och ofta leder till reaktioner som är farli-
ga.
Är det detta vi ska göra? Vi ska alltså gå från att
kunna framställa ett mänskligt insulin genom genma-
nipulation tillbaka till ett läkemedel som har en till-
sats av genetiskt betingad art som är främmande för
människan? Ska vi också sluta använda de vanligaste
formerna antibiotika eftersom de framställs genom
genmanipulerade bakterier?
Det är en intressant vinkling på framtidens sjuk-
vård som Miljöpartiet här framhåller.
Anf. 16 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Vad roligt att Leif Carlson vill dis-
kutera de här frågorna! Jag uppnådde ett av mina
syften. Nej, vi ska självklart inte i några avseenden ta
några steg tillbaka. Vi ska alltid gå framåt. Men vi
ska gå framåt med större försiktighet. Syftet ska inte
vara vinst så mycket som patientens bästa.
När det t.ex. gäller titanoxid som tillsatsmedel kan
jag över huvud taget inte se vad det fyller för funktion
annat än kosmetiskt. Självklart ska vi tillämpa försik-
tighetsprincipen i allt som gäller läkemedel.
Vad gäller just gentekniken var syftet med mitt
inlägg att problematisera. Det som man kallar biotek-
nik innehåller en oerhörd massa både kända och nya
tekniker, och många är säkert av godo. Det jag vill
höja ett varnade pekfinger för i det här sammanhanget
är fall där man inte har respekt för individens integ-
ritet vad gäller genuppsättningen. Man kan ana möj-
ligheter för företag, banker och försäkringsbolag att
profitera, att kunna exploatera människors genidenti-
tet.
Vad gäller den medicinska forskningen menar jag
att en grundforskning är lika viktig som nödvändig
men att man ska vara försiktig vad gäller tillämpning-
ar. Man ska särskilt vara det, och det här är min hu-
vudpoäng Leif, när det gäller att flytta gener mellan
arter. Det är den känsliga punkten. Här tror jag inte
att det är särskilt mycket problem när det gäller insu-
lin och penicillin.
Anf. 17 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det blev en mycket hastig begräns-
ning av pionjärinsatsen vad gäller att påverka gentek-
niken. Lotta Nilsson-Hedström framhåller fortfarande
att vi inte ska flytta gener mellan arter. Nu är det så
att det är mänskliga gener som är flyttade för att
framställa insulin. Det kan vi alltså inte göra då. Å
andra sidan är det jästgener som är flyttade till bakte-
rier för att framställa penicillin. De är flyttade mellan
arter.
Vad jag kan förstå är det som är gjort bra. Det ska
vi hålla fast vid. Men allt som är nytt ska vi försöka
stoppa upp. Hur hade det sett ut om vi hade sagt det
för 10-15 år sedan? Då hade vi stått med svininsulin.
Då hade vi haft en långsam penicillinproduktion inte
egentligen kunnat möta behoven. När penicillinet var
nytt fick vi ha oerhört svaga lösningar och oerhört
höga priser.
Det är inte så enkelt att allt som är gjort är bra
men sedan sätter vi stopp för det som är nytt. Om
man gör sådana generella uttalanden som att vi inte
kan flytta gener över artgränser är man helt enkelt ute
och seglar. Man måste se vad man gör. Man kan inte
göra sådana uttalanden och säga att vår politik i riks-
dagen ska vara att vi inte ska flytta gener mellan olika
arter. Det måste ju bero på vad det gäller. Man får
utvärdera vad det är fråga om och inte lägga fram
några generella förbud i en riksdagsdebatt och säga
att de ska vara vägledande för svensk politik.
Anf. 18 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är som sagt bra att vi har fått i
gång den här diskussionen. Jag har inte framlagt
några precisa förslag utifrån det här mer än bifall till
en reservation som gällde genetisk integritet.
Däremot, Leif, är det så att om vi hade använt oss
av försiktighetsprincipen förr i världen och faktiskt,
som du säger, stoppat upp tillämpningen och använ-
dandet av ett antal preparat så hade vi kanske sluppit
DDT-skandaler och PCB-skandaler. Då hade vi kan-
ske i dag sluppit att ta itu med bromerade flam-
skyddsmedel och en massa preparat som prånglas ut
på en marknad långt innan de är utprovade, långt
innan man har sett verkningarna på människor, miljö
och hälsa.
Vad jag höjer ett varnande pekfinger för är en för
hastig tillämpning, utsättning och kommersialisering
av ett antal produkter. Jag har inte sagt att vi ska vrida
klockan tillbaka. Det är du som läger sådana ord i
min mun. Självklart ska vi både utvärdera preparat
som finns och använda försiktighetsprincipen på nya
preparat på områden där vi har anledning att befara
risker och faror. Det är vad försiktighetsprincipen lär
oss.
Jag menar, vilket egentligen är en sidodebatt i
dag, att den genetiska tekniken innehåller stora löften
på medicinens område men också är bemängd med
mycket stor okunskap. Tekniken är i sin linda. Vi ska
framför allt höja försiktighetsprincipens fana och vara
noga med att bevara den personliga integriteten i
genfrågor.
Anf. 19 CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! Bland de drygt 260 motioner som be-
handlas i detta betänkande finns allt från motioner om
frågor som rör sjukvårdens grundläggande problema-
tik, organisation och finansiering, till motioner som
handlar om enskilda sjukdomar. Här finns t.o.m.
motioner som handlar om ämnen som enligt min
mening kanske inte borde behandlas här i riksdagen
utan som rör frågor som kanske ska hanteras av sjuk-
vårdshuvudmännen.
I betänkandet behandlas också den överenskom-
melse som finns mellan staten och landstingen om
ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2001.
Ingen har nämnt denna överenskommelse hittills i
debatten. Jag vill bara säga att det handlar om nästan
1,2 miljarder kronor som står till sjukvårdshuvud-
männens förfoganden. Jag vill också tala om för Leif
Carlson att det är icke fiktiva pengar. Det är inte
lånade pengar utan det är riktiga pengar som det
handlar om i den här överenskommelsen.
I höstas antog riksdagen en nationell handlings-
plan för hälso- och sjukvården. Fyra partier ställde sig
bakom denna handlingsplan. Efter inläggen här i dag
får vi väl analysera huruvida kristdemokraterna nu-
mera är med på vagnen eller inte.
Men innebörden av det beslut som riksdagen fat-
tade i höstas är ju att primärvården, psykiatrin och
sjukvården för de äldre tillförs betydande belopp de
närmaste åren. 9 miljoner kronor överförs under peri-
oden fram till år 2004 till kommuner och landsting
för att förbättra verksamheten inom dessa områden.
Vi kan i dag se att det i landsting och kommuner
pågår ett intensivt arbete för att sjösätta handlingspla-
nens intentioner. Till moderaternas representant Leif
Carlson vill jag säga att det är 9 miljoner som är rik-
tiga pengar, inte lånade pengar, inte fiktiva pengar.
Vid behandlingen av handlingsplanen uttalade so-
cialutskottet att tillgängligheten måste öka även vid
sjukhusen. Det är ganska uppenbart att sjukvården
nått en gräns då det inte längre är möjligt att parallellt
med ökade vårdbehov till följd av fler äldre förbättra
tillgängligheten endast med hjälp av effektivare re-
sursutnyttjande. Här skiljer vi socialdemokrater oss
påtagligt från moderaterna som i de senaste tre fyra
årens sjukvårdsdebatter här i riksdagen hävdat att det
inte behövs mer pengar till vården. I stället föresprå-
kar moderaterna ett system med sänkta statsbidrag till
huvudmännen på detta område. Men i det moderat-
styrda Stockholmslandstinget har man landets största
underskott i sin sjukvårdsverksamhet. Där har man en
situation där personalen på förlossningsklinikerna
tvingas hänvisa blivande föräldrar till sjukhus runt-
omkring i Stockholm. Man tvingas också hänvisa
patienter till sjukhus långt ifrån Stockholmsområdet.
Det är en sådan situation man får om man inte är
beredd att tillföra sjukvården resurser. Och hur det
skulle bli i Stockholm, utöver den skattesänkning som
moderaterna har genomdrivit där, tillsammans med
de statsbidragsindragningar som de föreslår här i
riksdagen, får väl var och en filosofera om.
Regeringen har tillsammans med samarbetsparti-
erna gjort en annan bedömning. I vårpropositionen
tillkännager vi avsikten att avsätta resurser för att öka
tillgängligheten även vid sjukhusen. Genom en över-
enskommelse med Landstingsförbundet avsätts när-
mare 4 miljarder de kommande tre åren, och dessa
pengar ska användas till att ett systematiskt arbete för
att minska köerna och öka tillgängligheten ska startas.
Målet är att alla patienter ska kunna erbjudas behand-
ling inom tre månader.
Till Leif Carlson vill jag säga att detta inte är lå-
nade pengar. Detta är riktiga pengar. Detta är icke
fiktiva pengar.
Dagens köer beror inte på att antalet behandlingar
i sjukvården minskar, tvärtom. Trots att antalet be-
handlingar ökat mycket kraftigt har vi köer inom
delar av vården. Den snabba ökningen av äldre, be-
handlingar allt högre upp i åldrarna och nya behand-
lingsmetoder gör att behoven ökar allteftersom. Ett
tydligt exempel på detta ges i den skrivelse som rege-
ringen har avlämnat till riksdagen om situationen i
den kommunala verksamheten. Där finns det en redo-
visning av att det 1992 utfördes 33 000 gråstarrsope-
rationer här i landet. Samtidigt stod drygt 16 000
patienter i kö. 1998 utfördes 57 000 operationer,
nästan mer än dubbelt så många som 1992. Ändå stod
många patienter i kö 1998. Det är alltså inte så att det
är prestationerna i sjukvården som det handlar om.
De ökar hela tiden. Sjukvård är ingen statisk verk-
samhet. Sjukvård är en verksamhet som undergår
förändringar hela tiden, och det är den bilden som vi
sjukvårdspolitiker ska diskutera och göra de statiska
jämförelserna mellan årtionden. Samma bild som
gäller för gråstarrsoperationer kan vi se om vi tittar på
höftledsoperationer, kranskärlsoperationer eller nå-
gonting annat.
De pengar som alltså kommer sjukvården till del i
den nationella handlingsplanen tillsammans med de
pengar som kommer sjukvården till del i vårproposi-
tionen är som jag bedömer det viktiga tillskott för att
förbättra vården här i landet. Men ännu viktigare är
kanske de pengar som kommer sjukvårdshuvudmän-
nen till del tack vare den skatteunderlagstillväxt som
vi faktiskt för närvarande har i Sverige. Det finns en
redovisning i vårpropositionen av hur stora talen
beräknas bli under de närmaste åren. Och redan under
de år som har varit är det fråga om betydande tal. Det
är alltså genom att pressa ned arbetslösheten och få
fler människor i arbete som därmed betalar skatt som
de stora och betydande inkomstförstärkningarna till
vården sker. Även detta, Leif Carlson, är riktiga
pengar, inte fiktiva pengar, pengar som inte är lånade
och pengar som används till vården. Jag tycker att
man måste se sjukvården i dess rätta sammanhang för
att kunna diskutera på ett ärligt sätt.
Det som saknas i dag är, som jag ser det, en natio-
nell plan för en samlad folkhälsopolitik. Vi har lagt
grunden när det gäller primärvården, psykiatrin och
nu när det gäller köerna inom sjukhusvården. Men det
saknas en plan för ett samlat folkhälsoarbete, ett före-
byggande arbete, ett långsiktigt arbete. Det är dock
min övertygelse att ett bra folkhälsoarbete kan mins-
ka trycket på vårdapparaten. Och jag ser fram emot
att regeringen återkommer med en plan för folkhälso-
arbetet, så att riksdagen innan denna mandatperiod är
slut även kan fatta ett beslut om en framåtsyftande
folkhälsopolitik för att på det sättet avlasta trycket på
sjukvården. Det är nämligen min övertygelse att en
hel det faktiskt går att göra på det området.
I detta betänkande behandlas också tandvårdsfrå-
gor. Anders Sundström har nyligen lagt fram sin
tandvårdsutredning. Han presenterade den för några
veckor sedan. Här finns förslag till hur man ska an-
vända de pengar som redan finns avsatta i tidigare
budgetar. Vi som har läst vårpropositionen vet dess-
utom att tankegången är att man ska avsätta ytterliga-
re 200 miljoner kronor per år fr.o.m. år 2002 och
framåt för att ytterligare förstärka insatserna inom
tandvårdsområdet. Det är viktigt att vi slår vakt om
den förbättrade tandhälsa som vi har uppnått och ser
till att vi inte riskerar den uppnådda situationen när
det gäller tandhälsa.
Fru talman! Ett orosmoln inom vårdsektorn är
dock personalförsörjningen. Sedan mitten av 1990-
talet har antalet anställda inom sjukvården ökat något.
Det handlar om ett tillskott på ungefär 10 000 anställ-
da. Men inom en snar framtid har vi ökade pen-
sionsavgångar, och i dag finns det brist på flera yr-
keskategorier. En utökning av läkarutbildningen med
200 nya platser har redan beslutats. Vårdhögskolorna
står inför ett förstatligande. Och det planeras en utök-
ning av sjuksköterskeutbildningen med ca 1 000 nya
platser under de närmaste åren. Vi vet att apoteken
har svårt att rekrytera personal. Men på flera håll i
landet står man i startgroparna för att starta ny recep-
tarieutbildning. Staten har ett givet ansvar för utbild-
ningskapaciteten, men huvudmännen har självklart
huvudansvaret för att utveckla arbetsorganisation och
arbetsvillkor så att redan utbildad personal stannar
kvar i vården och så att det går att rekrytera nya män-
niskor till vårdutbildningarna.
Ytterligare en viktig fråga i detta sammanhang är
självfallet att vi i vårt land har ett system som funge-
rar och som gör att människor som har invandrat till
detta land och som har med sig en vårdutbildning i
bagaget så snabbt som möjligt får möjlighet att träda
in och bli arbetskraft i den svenska sjukvården.
Om man tittar på de många reservationer som
finns i detta betänkande så behandlar de självfallet
många olika områden. Vi känner redan till att mode-
raterna vill ha en sjukvårdsförsäkring. Det är inget
nytt. Men de skriver i sin reservation:
"Försäkringskassorna ska konkurrera med varand-
ra när det gäller kvalitet, administration och organi-
sation samt vad gäller tilläggstjänster utöver grundå-
tagandet."
Jag blir lite nyfiken på vad tilläggstjänster utöver
grundåtagandet är för någonting, Leif Carlson. Vad
innebär detta? Innebär det att man ska tillhandahålla
en gräddfil för dem som kan betala extra, eller vad
står detta för?
Kristdemokraterna återkommer med frågan om
20 000 nya vårdplatser. Det låter ju rimligt och bra.
Problemet är bara att, såvitt jag kan se, det inte nå-
gonstans finns angivet hur och på vilket sätt kristde-
mokraterna ska finansiera en enda av dessa vårdplat-
ser. Jag har på min hemort kontrollerat om kristde-
mokraterna i sina oppositionsbudgetar har några
pengar för nya vårdplatser. Men jag har inte kunnat se
att det är på det sättet.
En kanske liten men viktig fråga tror jag är den
kompetens i försäkringsmedicinska frågor som be-
hövs alltmer från vårdpersonalens sida.
Jag vet att många försäkringskassor försöker ord-
na kurser och utbildningar kring detta men det vore
helt klart önskvärt att det gick att göra mer på detta
område.
Några partier helgarderar när det gäller högkost-
nadsskydden. Man reserverar sig för en hopslagning
av högkostnadssystemen inom sjukvården och tand-
vården. Redan några rader längre ned i betänkandet
återkommer samma partier och reserverar sig och
säger att högkostnadsskydd för sjukvård, tandvård,
läkemedel, hjälpmedel, sjukresor osv. borde buntas
ihop. Till er i dessa partier skulle jag vilja säga att det
är väldigt svårt att ur detta betänkande utläsa vad ni
egentligen vill, utöver att ni på något sätt vill helgar-
dera här med etta, kryss och tvåa, bl.a. från Kristde-
mokraternas sida.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet
men också till reservation 23 som handlar om den s.k.
65-årsgränsen. Vi känner alla till att regeringen har
lagt fram ett förslag som innebär att man vill höja
åldersgränsen för hur länge man ska kunna kvarstå i
tjänst - till 67 år, om man så vill. Vi socialdemokrater
tycker att denna 67-årsgräns bör gälla även i fråga om
den tidpunkt till vilken man kan erhålla läkarvårdser-
sättning, tandvårdsersättning samt ersättning för sjuk-
gymnastik.
Självfallet står det sjukvårdshuvudmannen fritt att
skriva vårdavtal, i den mån man vill utnyttja arbets-
kraft som är äldre än 67 år. Den möjligheten utnyttjar
naturligtvis den sjukvårdshuvudman som anser sig ha
behov av att göra det.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reserva-
tion 23. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i
betänkandet samt avslag på övriga reservationer.
(forts. 4 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.52 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
3 § Frågestund
Anf. 20 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag hälsar er välkomna till riksdagens frågestund.
Jag hälsar också regeringens företrädare, vice stats-
minister Lena Hjelm-Wallén, statsrådet Lars-Erik
Lövdén, statsrådet Ulrica Messing, miljöminister
Kjell Larsson och justitieminister Thomas Bodström
välkomna. Välkomna också riksdagens ledamöter och
åhörare.
Utvärdering av sammanslagningar av tingsrätter
Anf. 21 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nistern.
Centerpartiet har krävt stopp på centraliseringen
av tingsrätterna och begärt en utvärdering av det
arbete med nedläggningar som pågår över hela landet.
Vi har tidigare i veckan haft en interpellationsde-
batt där justitieministern sade att han inte är beredd
att stanna av allt arbete för att göra en utvärdering i
höst, men att han vill diskutera och samverka. Justi-
tieministern sade också att man ska ta hänsyn till
lokala opinioner.
Utifrån det vill jag ställa min fråga.
I gårdagens tidning kunde man läsa att vice ord-
föranden i justitieutskottet, Ingvar Johnsson, sagt att
sammanslagningen av tingsrätterna i hans hembygd
har blivit stoppad på grund av att en utvärdering
skulle göras.
Anf. 22 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Det är riktigt att en utvärdering ska
göras. Den kommer att göras i höst. Vi har inte riktigt
bestämt formerna. Vi tar gärna del av andras uppfatt-
ningar och försöker komma överens om vilket som är
mest lämpligt, och nu alltså göra en utvärdering av de
sammanläggningar av domstolar som har gjorts. Det
som diskuterades i interpellationsdebatten i tisdags
var om den idé om vad som ska hända i Värmland
ska stoppas eller inte. Det svarade jag nej på.
Det är alltså inget beslut, utan en idé från Dom-
stolsverket. Man inhämtar nu uppgifter från berörda
myndigheter. Därefter kommer Domstolsverket med
ett förslag. Sedan kommer sedvanliga diskussioner att
föras för att vi ska komma fram till ett bra beslut.
Anf. 23 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! I en artikel i Göteborgs-Posten i går
berördes den utredning som har startat när det gäller
tingsrätterna i Trestad. Har den utredningen stoppats
på grund av den lokala opinionen från vice ordföran-
den i utskottet?
Anf. 24 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har inte läst Göteborgs-Posten för
i går, och kan därför inte ge närmare besked om vad
Ingvar Johnsson eller någon annan har sagt.
Tanken med utvärderingen är att få fram om det är
rätt principer som gäller, om man har kommit fram
till rätt storlek eller om man ska gå fram på annat sätt.
Vad jag känner till är det alltså inte aktuellt att stoppa
arbetet på grund av någon utvärdering. Men jag får
väl ta del av Göteborgs-Posten och därefter återkom-
ma.
Vattenfall
Anf. 25 OLA SUNDELL (m):
Fru talman! Jag har en fråga om Vattenfall till
vice statsministern.
Vattenfall håller bolagsstämma i dag. Man ska
bl.a. välja ny ordförande. Det är den fjärde ordföran-
den på fem år i detta stora viktiga svenska bolag.
Frågan om styrelsens sammansättning är ju cen-
tral. Det är ju på det sättet regeringen vill utöva sin
ägarpolicy i de svenska statliga bolagen, i det här
fallet Vattenfall.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga vice statsmi-
nistern: Vilken strategi har regeringen med sin policy
i Vattenfall?
Anf. 26 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! En ingående diskussion om Vattenfall
måste nog tas av näringsministern.
Vad gäller styrelsen är det naturligtvis inte lyck-
ligt med för många skiften, men samtidigt får man ju
konstatera att om en ordförande avsäger sig ska en
annan tillsättas.
Det är det som kommer att ske vid bolagsstyrel-
sen.
Det är styrelsen som ska hantera Vattenfall så att
vi får en så säker energitillförsel som möjligt, och så
att det sker så effektivt som möjligt ekonomiskt ock-
så.
Anf. 27 OLA SUNDELL (m):
Fru talman! Den förra styrelsen har ju slagit in på
en väg mot utlandsexpansion, som bl.a. har inneburit
satsningar i brunkolsverk i Polen, Tyskland osv. Det
står ju i tydlig kontrast mot en svensk miljöpolicy i
allmänhet, där man vill minska koldioxidutsläppen.
Den andra frågan för Vattenfalls del är själva ex-
pansionen som naturligtvis tarvar pengar.
Det finns olika sätt att hantera detta. Antingen får
man sälja av svenska verksamheter för att finansiera
expansion, eller också får staten bidra med pengar.
Det är en ledningsfråga. Det är skäligt att man från
regeringens sida här visar någon form av tydlighet när
det gäller strategin dels i fråga om miljön, dels i fråga
om kapitaltillskott.
Anf. 28 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag är inte så insatt i frågor som gäller
ekonomin och Vattenfall och hur mycket kapitaltill-
skott som diskuteras. Det kan jag inte svara på.
När det gäller miljöpolicyn är den densamma som
för alla statliga bolag som verkar där miljön på ett
eller annat sätt blir berörd. Vi ska naturligtvis ha stora
krav på statliga bolag därvidlag. Jag tycker att det är
riktigt att man diskuterar och kritiskt granskar inves-
teringar som ett sådant här bolag gör och planerar att
göra utomlands.
Västkustbanan
Anf. 29 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till miljömi-
nister Kjell Larsson.
I enlighet med riksdags- och regeringsbeslut har
Banverket rustat upp Västkustbanan för ca 10 miljar-
der hittills. Det har blivit dubbelspår på långa sträck-
or, nya stationer och andra kapacitetshöjningar.
Enligt den ursprungliga planen skulle utbyggna-
den till dubbelspår mellan Kävlinge och Lund vara
färdig 1998. Den har sedan dess kunnat tas i bruk.
Ett antal boende har emellertid överklagat planen.
Ärendet har bollats mellan kommunen och regeringen
i fyra år.
Vad ämnar Kjell Larsson göra åt det här ärendet
så att den byggda järnvägssträckningen kan tas i
bruk?
Anf. 30 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Min enda ambition är att så snabbt det
någonsin är möjligt komma fram till ett positivt beslut
som gör att vi får en effektiv västkustbana. Naturligt-
vis måste man ta hänsyn till de boendes säkerhet och
till miljöfrågorna i övrigt.
Det har visat sig att ärendet har blivit väldigt
komplicerat. Jag har givit klara besked till mina
tjänstemän om att jag vill att man hanterar frågan så
fort det någonsin är möjligt.
Anf. 31 KARIN SVENSSON SMITH (v):
Fru talman! SLTF uppvaktade oss i trafikutskottet
i tisdags. De menar att näst getingmidjan söder om
Stockholm är det här den största flaskhalsen i järn-
vägstrafiken. För att man ska få plats med Öresunds-
tågen har man fått ställa in SJ-tåg och pågatåg.
Mot bakgrund av detta undrar jag om miljöminis-
tern tycker att det är en lämplig avvägning mellan det
allmänna intresset som talar för att mer järnvägstrafik
behövs och det enskilda intresset hos de 40 villaägar-
na.
Anf. 32 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det är starkt allmänintresse att få i
gång trafiken på Västkustbanan och att få en lösning
på dessa problem. Det är, som jag sade, min ambition
att få fram ett beslut så fort som det någonsin är möj-
ligt. Vi måste dock få till stånd detta beslut i något
slags samverkan med berörda kommuner, och det är
den processen som tyvärr har tagit alltför lång tid.
Demonstrationer
Anf. 33 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till jus-
titieminister Bodström: Vilka åtgärder avser rege-
ringen att vidta för att skydda demokratiska demon-
stranters möjligheter att tryggt demonstrera vid topp-
mötet i Göteborg i juni? Rapporterna från minister-
mötet i Malmö förskräcker och har ju även upprört
justitieministern.
Anf. 34 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Som alla känner till kommer natur-
ligtvis varken regeringen eller jag att ha något som
helst operativt ansvar eller att lägga oss i den operati-
va sidan av detta. En sak som diskuteras är identifie-
ring av poliser med hjälp av nummerlapp på hjälm
eller uniform. Jag tycker att det finns skäl både för
och emot detta. Det kan finnas arbetsrättsliga aspekter
såsom en viss trygghet för polisen att slippa detta. Jag
anser dock att man bör kunna identifiera poliser. Det
är fråga om myndighetsutövning, och vi ska sträva
efter största möjliga offentlighet.
Detta gäller för alla inom rättsväsendet, som åkla-
gare, domare, advokater, kriminalvårdstjänstemän
och inte minst poliser som gör ingripanden och kan-
ske sedan vittnar i domstolar.
Jag hoppas att polisen själv kommer att ta initia-
tiv till att identifieringar kan ske. Annars kommer
regeringen att ta initiativ i frågan genom förordning
eller uppdrag till Rikspolisstyrelsen.
Anf. 35 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Det går tyvärr rykten om att det fanns
medvetna iscensättningar från polisens sida i Malmö.
Är det något som regeringen har anledning att begära
särskild utredning om?
Anf. 36 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Nej. Precis som jag nyss sade lägger
vi oss inte i några enskilda utredningar. Det som
kommer att ske efter Malmömötet är att det kommer
att göras utredningar dels vad avser polismän som
polisen själv har polisanmält, dels vad avser demon-
stranter som är misstänkta för brott. Detta är sedvan-
liga utredningar, som regeringen inte på något sätt
kommer att lägga sig i. Däremot kommer det att göras
en utvärdering av hela demonstrationen, och det är
naturligtvis av stort intresse för regeringen och för
alla här att ta del av denna och ta med sig den i fram-
tiden.
Kemikaliehanteringen
Anf. 37 STAFFAN WERME (fp):
Fru talman! Miljöminister Kjell Larsson har ett
stort ansvar inom EU för kemikaliehanteringen.
Svenska Naturskyddsföreningen har nyligen i en
rapport visat att högbromerade flamskyddsmedel har
förekommit i pilgrimsfalksägg. För den som undrar
vad högbromerade flamskyddsmedel är kan jag näm-
na att de är förenade med ungefär samma risker som
DDT. De kan anrikas i vävnader hos både människor
och djur.
Min fråga till miljöministern är: Vad avser miljö-
ministern med tanke härpå att göra för denna fråga i
Sverige - där Naturskyddsföreningen har föreslagit
ett totalstopp - och inom EU?
Anf. 38 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Staffan Werme känner förmodligen
till att jag har arbetat mycket aktivt i frågan om de
bromerade flamskyddsmedlen under i princip hela
den tid som jag har varit miljöminister, bl.a. för att ta
fram förslag om nationella åtgärder som vi nu bear-
betar på olika sätt.
Problemet är att mycket av de bromerade flam-
skyddsmedlen, som är persistenta och bioackumuler-
bara, kommer till oss i produkter. Det handlar bl.a.
om att försöka lösa det här inom ramen för de han-
delsregler som finns.
Den svenska kemikaliepolitiken sammanfattas i
en propositionen som nu ligger här i riksdagen. Vi har
angett framkomstvägar för att hantera de bromerade
flamskyddsmedlen. Vi driver den frågan genom ord-
förandeskapet när nu också EU diskuterar en ny,
radikalt förändrad kemikaliepolitik för hela EU. Sy-
nen på den här typen av kemikalier är det kanske
viktigaste innehållet i de förbättringar som vi från
svensk sida vill åstadkomma.
Anf. 39 STAFFAN WERME (fp):
Fru talman! Såvitt jag förstår har Europaparla-
mentets miljöutskott åtminstone haft en omröstning i
denna fråga. Men vart går frågan sedan? Kommer det
att bli möjligt att ta upp detta under den svenska ord-
förandeperioden, eller kommer denna fråga att skjut-
sas vidare? Krävs det ytterligare krafttag från svensk
sida för att lyfta fram kemikaliepolitiken, som - det
måste sägas - i Sverige är väldigt bra jämfört med
vad som gäller det övriga Europa? Vad kan miljömi-
nistern göra för att ytterligare lyfta fram denna fråga
på EU-nivå?
Anf. 40 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Historiken kan sammanfattas så att vi
i Sverige via Naturvårdsverket har tagit fram särskil-
da förslag till lösningar. Vi har från svensk sida, i
regel tillsammans med Danmark, vid upprepade till-
fällen före ordförandeperioden aktualiserat de här
kemikalierna i arbetet i miljörådet i Bryssel. Vi har nu
en svensk proposition som väldigt mycket fokuserar
på det här och som ligger till grund för vårt agerande
i EU. Vi har drivit den här frågan i EU, och nu har
parlamentet fattat beslut. Det innebär att frågan
kommer tillbaka till miljörådet, där vi kommer att
hantera den för att nå ett beslut i början av juni vid
det sista miljörådsmötet under det svenska ordföran-
deskapet.
Det finns nog ingen fråga där jag har så gott sam-
vete för det som vi har gjort som vad gäller flam-
skyddsmedlen. Vi kommer att fortsätta att driva den
här frågan med stor tyngd. Det gäller ett stort pro-
blem. Det är fråga om kemikalier som sprids över
hela jorden och som fångas upp i människors och
djurs kroppar. De finns kvar där under lång tid och
anrikas, dvs. halterna ökar hela tiden. Halterna av de
här medlen i bröstmjölk fördubblas vart femte år.
Personer som jobbar med att demontera datorer o.d.
har upp till 50-100 gånger förhöjda halter av dessa
kemikalier.
Polisens resurser
Anf. 41 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieminister
Thomas Bodström. För några veckor sedan visade en
rapport från polisfacket att polisen tvingas nonchalera
tusentals larm varje månad på grund av resursbrist.
Enligt medierna har justitieministern sagt något i stil
med att detta inte oroar honom, eftersom det visar att
polisen prioriterar de svåra brotten.
Om medierna har refererat rätt kan man tycka att
detta är en något lättsinnig inställning. Man får räkna
med att det är väldigt frustrerande både för polisen
och för alla som står bakom larm när dylika inte be-
aktas. Man kan räkna med att sådana förhållanden på
sikt kan skada förtroendet för polisen och för rättsvä-
sendet, vilket i sin tur kan skada vår demokrati. Det är
helt klart så.
Jag undrar vilka åtgärder justitieministern ämnar
vidta för att nivåhöja polisens resurser så att man bl.a.
kan agera på fler larm.
Anf. 42 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Påståendet att polisen inte rycker ut
på akuta larm är felaktigt. Undersökningen visar att
polisen gör det. Det som sker och har skett inom
polisen är att man har gjort en prioritering. På akuta
larm, då det behövs omedelbara insatser, kommer
man direkt, men om det är ett inbrott i en sommarstu-
ga eller något annat som kan vänta, gör man en akut
prioritering. Jag tycker att det är en bra avvägning.
Jag har ingen som helst önskan om att denna ordning
ska ändras, utan jag tycker att den är bra.
Anf. 43 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag frågade om åtgärder för att nivå-
höja polisens resurser, men det fick jag inget svar på.
Jag vet att man i höstas sade att man förstärker poli-
sverksamheten med 575 miljoner. Det visade sig att
det snarare handlade om en utvidgning av verksam-
heten. När pengar för det nyinrättade Schengenpolis-
samarbetet och för en del andra saker hade tagits
undan, visade det sig att det var så lite pengar kvar att
polisen för innevarande år har mindre pengar att röra
sig med än vad den hade förra året, eftersom polisen
ute på myndigheterna ej fått täckning för pris- och
löneomräkningar.
Jag vet att ministern har ryckt ut med 600 miljo-
ner, men eftersom det beräknade underskottet till
årets slut skulle hamna på 710 miljoner ligger man
fortfarande på minus och har inte fått någon nivåhöj-
ning. Jag undrar vilka åtgärder ministern ämnar vidta
för att det ska kunna bli en nivåhöjning för polisen.
Anf. 44 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Vad gäller uppgiften om vad under-
skottet är vid årets slut är det inte klart. Det är ingen
som vet. Det finns uppgifter på 300 miljoner, 500
miljoner eller 700 miljoner.
Regeringen gör nu den största satsningen någon-
sin på polisen. I år blir det 1 miljard extra, nästa år
575 miljoner, något ytterligare år 2003 och ytterligare
en ramhöjning år 2004.
Det innebär att antalet poliser kan öka, vilket
kommer att ske redan nu i juni när knappt 400 poliser
examineras. Det kommer ytterligare poliser till exa-
minering i december.
Det viktigaste av allt är att regeringen har beslutat
om ytterligare en polishögskola. Det kommer inom
ett par tre år att vara 900 poliser som examineras
varje år. Det är garantin för att antalet poliser kommer
att öka i framtiden.
Antidopningsbyrån WADA
Anf. 45 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s):
Fru talman! Jag önskar ställa min fråga till id-
rottsminister Ulrica Messing.
I förra veckan vid EU:s sportdirektörers möte här
i Stockholm diskuterades sätet för antidopningsbyrån
WADA. Man uttalade en stor entusiasm för WADA:s
arbete, och alla länder planerar att ta ett stort ansvar
för WADA:s organisering.
Såvitt jag förstår att tre städer inom EU aktuella,
nämligen Stockholm, Bonn och Wien. Dessutom har
Montreal och Lausanne ansökt om att lokalisera
WADA till sig.
Om man ser till värdet av att det blir en oberoende
antidopningsbyrå och att Internationella olympiska
kommittén finns i Lausanne vill jag fråga ministern
om det är bättre att WADA får sitt säte i Montreal än
i Lausanne, i händelse att det inte blir i något EU-
land?
Anf. 46 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Först vill jag understryka att jag
skulle bli oerhört glad om WADA:s styrelse och
exekutivkommitté bestämmer sig för att lokalisera
WADA till Stockholm. Jag tycker att vi har stora och
starka förutsättningar att lyckas med det.
Om det blir så vet vi ännu inte. Den kommitté
som granskar alla de fem städer som återstår var i
Stockholm måndag och tisdag nu i veckan. Vi hade
ordentliga diskussioner om hur vi ser på vårt natio-
nella arbete mot dopning och missbruk på alla sätt.
Nu får vi vänta på beslut till augusti.
Svaret på Ann-Marie Fagerströms fråga är ja. Det
är min och övriga idrottsministrars bestämda uppfatt-
ning att WADA var det än placeras måste placeras på
en plats där ingen kan ifrågasätta dess självständighet
och dess oberoende mot idrottens organisationer.
Det är också vår bestämda uppfattning att den stad
som får värdskapet för WADA själv måste ha en
trovärdig nationell lagstiftning i sitt eget arbete mot
olika former av missbruk. Vi menar att en stad som
Lausanne inte har den trovärdigheten.
Anf. 47 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. I likhet med
ministern ser jag gärna att Sverige och Stockholm blir
värd.
Heby kommun
Anf. 48 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsministern.
I samband med riksdagsvalet år 1998 röstade
73 % av kommuninvånarna i Heby i en folkomröst-
ning om länsbyte. 58 % röstade för och 40 % röstade
emot.
År 1999 konstaterade utredaren Björn Sundström
som på uppdrag av Kammarkollegiet utrett frågan om
länsbyte att det inte föreligger något hinder för Heby
kommun att byta län. Tvärtom skulle det ha övervä-
gande och bestående positiva effekter. Därför föreslår
Kammarkollegiet Justitiedepartementet att regeringen
ska säga ja till ett länsbyte.
Enligt indelningslagen ska Kammarkollegiet ta
hänsyn till alla parter i sin utredning, dvs. det ska
göra en total bedömning av konsekvenser vid ett
länsbyte. Mot den bakgrunden måste jag återigen få
en motivering till hur man på detta flagranta sätt kan
gå emot folkviljan.
Anf. 49 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Statsrådet Britta Lejon har ganska ut-
förligt givit motiveringen. Vad det handlar om från
regeringens sida är att vi väger samman de olika
inkommande dokumenten i ett sådant ärende.
Vad vi hade att väga mellan var å ena sidan den
majoritet som fanns i Heby kommun för att byta
landsting men också å andra sidan hur det så att säga
avlämnande landstinget såg på det.
Man framhåller där att sjukvården allvarligt skulle
drabbas inte i första hand i Heby kommun utan i
landstinget i övrigt. Regeringen måste då göra en
sammanvägning av försämrad sjukvård och viljan till
byte och se om den väger så mycket tyngre.
Det finns också andra faktorer. Men det är huvud-
sakligen dessa. Regeringen kom där till ställningsta-
gandet att det inte skulle ske någon förändring.
Anf. 50 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! Det intressanta när man talar om
sjukvården i Västmanlands läns landsting är att man
redan i dag har ett vårdavtal mellan Västmanlands
läns landsting och Uppsala läns landsting. Det är ett
fritt sjukhusval för invånarna. Med andra ord påver-
kar det inte sjukhusen rent ekonomiskt.
Efter valet år 1998 upplevde regeringen en väldigt
stor oro över minskat valdeltagande och den demo-
kratiska förankringen. Man har därför haft en demo-
kratiutredning, och man har nu en kommundemokra-
tikommitté osv.
Att man då väljer att köra över en sådan tydlig
opinion och ett enigt kommunfullmäktige och egent-
ligen bara väger in en oenig länsstyrelse och ett
oenigt landsting är förvånande. Jag skulle vilja höra
statsrådets syn på den demokratiska aspekten.
Anf. 51 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! En slutsats av detta måste vara att
man också kommunalt tänker efter hur man använder
folkomröstningsinstitutet. Det går bra att använda i ett
sammanhang där man har hela beslutskraften hos ett
organ, här fullmäktige, att fatta det beslutet.
Nu är det inte så i den här typen av indelningsfrå-
gor. Där finns det en instans ovanför som har beslut-
skraften. Då får man inte lura människor att tro att de
i den rådgivande folkomröstningen kan påverka så att
det automatiskt blir det beslutet.
Det är viktigt för oss alla, och det gäller inte bara i
den här frågan. Det gäller också en hel del andra
frågor. Man måste förstå varför det finns en instans
ovanför som har att väga in också andra saker. Den
enskilde kommunmedborgaren ser naturligtvis bara
till hur man vill att kommunen ska utvecklas.
Stöd till småföretagarna i övre Norrland
Anf. 52 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Vissa företag i övre Norrland har haft
en nedsättning av den sociala avgiften på 8 % sedan
början på 90-talet. EU har inte godkänt nedsättning
och förutsatt att stödformen avskaffas, vilket också
har skett i slutet på 90-talet.
De speciella förhållandena för företagen i de norra
regionerna i Sverige, Norge och Finland är svåra och
unika. Det är stora merkostnader och långa avstånd
och låg befolkningstäthet. Förhållandena borde vara
ett rimligt argument gentemot EU-kommissionen för
att få någon form av stöd till småföretagen i norr.
Jag vill fråga statsrådet Ulrica Messing: Kan stats-
rådet se en möjlighet att genom en gemensam aktion
från Sverige, Finland och Norge exempelvis via Nor-
diska rådet få en överenskommelse med kommissio-
nen om ett stöd eller en regeländring som möjliggör
småföretagens existens?
Anf. 53 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Nej, jag ser inte någon sådan möjlig
lösning. De nationella lagstiftningarna och nationella
skatterna skiljer sig redan i dag väldigt mycket åt. I
Norge har man differentierade arbetsgivaravgifter
beroende på i vilken region eller i vilket län som
företagen är verksamma. I Finland har man inte alls
det sättet. Vi måste slå vakt om möjligheten för varje
land att utforma sina skatteregler.
Nu har vi haft nedsättning av socialavgifter. Det
accepterades inte eftersom den urskiljde en region
och några branscher i den regionen. Det upplevdes
därför som att snedvrida konkurrensen gentemot
andra företag och företagare i Sverige. Nu får vi fun-
dera på hur vi på andra sätt kan försöka stötta de
företag som precis som Erling Wälivaara säger har
långa avstånd till sin marknad eller extra höga kost-
nader på grund av mycket energiförbrukning och
annat.
Jag har haft en träff med företagarna som hade
nedsättning av socialavgifter. De har framfört en rad
olika önskemål till mig. Jag kommer att återkomma
till deras förslag i den regionalpolitiska propositio-
nen.
Anf. 54 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret,
även om jag inte är nöjd med det.
Min följdfråga är: Pågår det alltså inga som helst
förhandlingar mellan regeringen och kommissionen
för att hitta en positiv lösning för de små företagen
uppe i norr?
Anf. 55 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Fru talman! När jag träffade representanterna för
de företag som har haft nedsättning av socialavgifter
kom vi vid sittande möte överens om att inte driva
frågan vidare i en rättslig process mot EU. Vi var
däremot överens om att nu hitta lösningar själva, och
det arbetar vi på.
De företag som har haft nedsättning av socialav-
gifter har naturligtvis olika önskemål och olika förut-
sättningar. Några företag har pekat på transportstödet,
andra företag har pekat på behovet av hjälp med IT-
satsning osv. Jag har respekt för att det finns olika
behov bland de företag som har haft nedsättningen.
Men vi är överens om att nu hantera frågan nationellt,
och inte fortsätta arbetet gentemot kommissionen.
Offentlighetsprincipen
Anf. 56 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har en fråga till vice statsminister
Lena Hjelm-Wallén.
Det är tydligen en överenskommelse på gång när
det gäller offentlighetsprincipen i EU. Det har sagts
att regeln ska tas bort om att offentliggörande av EU-
handlingar i Sverige ska göras enligt svensk lag. Vid
osäkerhet ska svenska myndigheter konsultera de
myndigheter i EU som har producerat respektive
handling. Upphovsmannen till en s.k. känslig hand-
ling i EU ska besluta själv.
Det är möjligt att man kan beskriva detta som nå-
got slags nödvändigt kompromiss. Men jag skulle
vilja höra vice statsministern klart och tydligt erkänna
att detta ändå handlar om ett steg tillbaka när det
gäller den svenska offentlighetsprincipen i Sverige.
Anf. 57 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! För det första tror jag att vi ska vara
väldigt klara och tydliga om att detta gäller EU-
institutionerna. Det är för dem ett viktigt steg framåt.
Det blir mycket mer öppet på det här sättet. Man
tvingas ha register och man tvingas hjälpa dem som
vill hämta ut handlingar. Det finns en allmän skyldig-
het att också göra det inom en 15-dagarsperiod. Det
är väldigt bra för EU-institutionerna.
Är det då negativt för Sverige? Nej, det är det in-
te. Vi behöver inte ändra någonting i vår lagstiftning.
Det enda som kan diskuteras är detta med att vi ska
konsultera i oklara fall, men det gör vi ju redan nu
t.ex. vid utrikessekretessprövning när vi vill se hur
stor skada det innebär att lämna ut en handling. Då
konsulterar vi ibland den som har lämnat in handling-
en. Det är alltså inget nytt förfarande.
Mitt svar är alltså: Vi behöver inte ändra någon-
ting i vår lagstiftning eller i vårt normala sätt att han-
tera de här frågorna.
Anf. 58 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har tagit del av ganska många
oberoende juristers bedömningar av detta. Den enty-
diga slutsatsen är trots allt att när det gäller jämförel-
sen i Sverige så handlar detta om att färre handlingar
kommer att lämnas ut. Det blir en klar försvagning av
den svenska offentlighetsprincipen.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man inte har
falsk varubeteckning. Det är mycket möjligt att det
går bra att motivera detta från total EU-synpunkt, och
säga: Det gick inte att komma längre. Det är möjligt
att man kan göra så, men jag tror inte att det är bra
om regeringen av prestigeskäl låser sig vid uttalandet
att ingenting rubbas i den svenska offentlighetsprin-
cipen, för det är helt enkelt inte sant.
Anf. 59 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag är på det klara med att bara fram-
tiden kan utvisa vad som är sant och inte i det här
sammanhanget.
Jag vill ändå från vår utgångspunkt säga att vi lä-
ser vad som faktiskt står i den text som vi har kommit
överens om nu. Där finns det, i preambeln, alldeles
klart sagt att de nya reglerna varken har till syfte eller
som effekt att ändra nationell lagstiftning om hand-
lingsoffentlighet. Det är inte heller någon som har
påstått att vi på något sätt behöver ändra vår natio-
nella lagstiftning.
Detta är för oss väsentligt. Man kan kompromissa
vad gäller hur långt EU kan gå i sina institutioner,
men vi ska inte kompromissa med vår egen offentlig-
hetslagstiftning.
Migrationsverket
Anf. 60 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har en mycket kort fråga till vice
statsministern.
Den lyder: Har vice statsministern förtroende för
Migrationsverket?
Anf. 61 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag har ett kort svar: Ja, naturligtvis.
Det har hänt en massa saker som inte är bra i
Migrationsverket, men jag tycker inte att man därmed
kan säga att man saknar förtroende. Det utförs också
väldigt mycket gott arbete i Migrationsverket.
Anf. 62 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Det finns många saker som inte är bra
med Migrationsverket, och det är bra att vice statsmi-
nistern håller med om det.
När generaldirektören tycker att man inte ska
kunna kritisera Migrationsverket så känns det förstås
lite konstigt.
Jag kan ta några exempel. Det finns en stackars
iranier som sitter fast utan pass på grund av att han
har haft ett felaktigt utfärdat pass tidigare. Det är en
av de saker som måste få en lösning.
Kosovoalbanerna har ju också diskuterats mycket.
Man har också gillrat fällor för asylsökande till-
sammans med polisen.
Jag har följt många flyktingärenden. Jag har sett
hur flyktingar som inte har sagt hela sanningen genast
när de kom till Sverige har blivit misstänkliggjorda
och förklarade som icke trovärdiga. Detta har vägt
mycket tungt på ett negativt sätt i deras vågskål.
Detta rör sig om rädda människor från länder där
man absolut inte kan säga allting till myndigheterna.
Sedan kommer de till Sverige, och gör ett fel. Detta
ligger dem sedan till last.
Anser vice statsministern att kraven på Migra-
tionsverket när det gäller att tala sanning ska vara
lägre än på en nyanländ asylsökande i Sverige?
Anf. 63 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Enligt ämbetsmannatraditionen i Sve-
rige ska man naturligtvis alltid tala sanning. Det kan
aldrig accepteras att man gör avkall på det.
Migrationsverket har svåra och komplicerade
uppgifter, och det blir inte lättare av att verket ofta
befinner sig i korselden av en politisk diskussion. Det
spelar nästan ingen roll hur Migrationsverket gör -
det blir kritiserat.
Det är också viktigt att ett ämbetsverk som befin-
ner sig i detta känsliga segment i vår samhällsdebatt
får vara föremål för en ordentlig, kritisk granskning.
Det får verket naturligtvis finna sig i, och det får
sedan svara för sig.
Men jag tycker inte att man ska generalisera och
döma ut Migrationsverket på ett sätt som är alldeles
för onyanserat.
Avvecklingen av kärnkraften
Anf. 64 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern. I
dag är det 15 år sedan reaktor 4 på kärnkraftsanlägg-
ningen i Tjernobyl havererade och spred radioaktivi-
tet över ett ofantligt område i både Öst- och Västeu-
ropa.
Tjernobyl är än så länge den tydligaste varningen
om kärnenergins hot mot vår existens. Men kärn-
kraftsteknologin ökar hela tiden nivåerna av livsför-
störande radioaktivitet på vår jord, antingen med
konstanta små mängder från ordinarie verksamhet
eller genom stora olyckor som den i Tjernobyl.
Min fråga till miljöministern är: Är det inte hög
tid att ta kärnkraftens risker på allvar och få fart på
avvecklingen av den svenska kärnkraften? Eller anser
miljöministern att kärnkraft är ett säkert sätt att pro-
ducera el, och att problemet med slutförvaring av det
radioaktiva avfallet är löst på ett tillfredsställande
sätt?
Anf. 65 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det var en lite konstig fråga till mil-
jöministern i en regering som har som sin tydliga
politik att fasa ut kärnkraften, som har börjat med att
stänga av en reaktor och som nu har planer för att
stänga av ytterligare en.
Alla miljöproblem och alla risker med kärnkraften
är självfallet inte lösta. Vi har i och för sig lagt ned
mycket arbete och kommit en bit på vägen till att hitta
en lösning för förvaringen som så småningom kan
visa sig vara acceptabel. Detta är ju ett problem som
vi på något sätt måste lösa eftersom vi har en mängd
avfall att ta hand om.
Dessutom finns det naturligtvis risker med kärn-
kraft i drift, även om det bär väldigt långt att jämföra
dagens svenska kärnkraftverk med Tjernobyl.
Vi har problem med kärnkraften. Vi vill fasa ut
den. Vi anser inte att kärnkraftens säkerhetsproblem
på något sätt är slutligt lösta.
Anf. 66 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Fru talman! Det är glädjande att miljöministern
säger att regeringen har för avsikt att avveckla kärn-
kraften. Jag förutsätter att all svensk kärnkraft ska
vara avvecklad år 2010 i enlighet med folkomröst-
ningsresultatet från 1980. Problemet är väl att trovär-
digheten i den här intentionen blir lite naggad i kan-
ten när man skjuter på att stänga Barsebäck 2 till
2003. Statsministern har tyvärr också varit lite svä-
vande på målet om det verkligen går att stänga Bar-
sebäck 2 till 2003.
Jag frågar mig också vilka styrmedel regeringen
avser att använda för att få till stånd den här fortsatta
kärnkraftsavvecklingen.
Anf. 67 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Jag kan i dag inte svara på vilka ex-
akta styrmedel vi ska använda i framtiden för hela
avvecklingen. Jag tycker att Matz Hammarström gör
det lite för enkelt för sig. Vi kan inte se kärnkraftsav-
vecklingen som något isolerat från all annan miljöpå-
verkan och som något som vi ska genomföra fram till
ett datum som vi i dag bestämmer till kanske 2010.
Kärnkraftsproblemet har en direkt koppling till t.ex.
klimatfrågan.
Det är därför som det är så viktigt att peka på att
vår strategi nu är att satsa stora resurser på att ut-
veckla teknik och olika sparåtgärder för att kunna
ersätta kärnkraften med förnybara energikällor, t.ex.
vindkraft, biobränslen av olika slag och i en förläng-
ning solkraft, så att inte kärnkraftsavvecklingen får en
negativ inverkan på våra ansträngningar att leva upp
till de krav som ligger på oss från det som allmänt i
dag bedöms som det största och tyngsta framtida
hotet mot vår gemensamma miljö, nämligen klimat-
förändringarna.
Hänsyn till barnens bästa vid umgängestvister
Anf. 68 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieminister
Bodström med anledning av den här rapporten som vi
har fått från Barnombudsmannen i dag, Båda är bäst,
typ. Den handlar om domstolarnas hantering av be-
greppet barnens bästa. Barnombudsmannen har stude-
rat 103 domar, och i endast 19 av dem har man redo-
visat barnets bästa i domsmotiveringen.
Jag undrar om justitieministern har uppmärksam-
mat detta, och vad man i så fall gör åt det.
Anf. 69 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har inte läst den rapport som kom
häromdagen. Men domstolar och andra myndigheter
ska ta fasta på barnets bästa i alla situationer. Det
innebär i och för sig inte att det måste stå i varje mo-
tivering, i varje dom och i varje beslut. Det ska vara
utgångspunkten.
Det som är så speciellt med detta är att det är
verkställighetsmål vid länsrätten. Det är alltså en
prövning av en tingsrätts- eller hovrättsdom. Där har
man redan tagit hänsyn till barnets bästa i vårdnadsut-
redningar och andra utredningar.
Anf. 70 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Tack för svaret. Jag skulle också vilja
tala om en annan sak. Jag har blivit uppmärksammad
på att man i vårdnadsmål där våld förekommer inte
tillräckligt har tagit hänsyn till detta, utan meddelat
rätt till umgänge och vårdnad trots att man vet att en
plågande man och barnafar kommer att skada barnens
mor. Risken är också stor att han skadar barnen. Jag
undrar om justitieministern har uppmärksammat det.
Anf. 71 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Det här är en fråga som vi följer noga
efter det att den förändringen infördes att domstolen
kan döma till gemensam vårdnad trots att någon av
föräldrarna motsätter sig detta. Det sker nu en utvär-
dering hos Socialstyrelsen. Jag vill understryka att det
står i förarbetena att våld mot barn och mot den andra
föräldern är sådana händelser som ska kunna omöj-
liggöra en gemensam vårdnad. Det finns också ett
beslut i Högsta domstolen som tar fasta på en sådan
situation.
Polisens resurser
Anf. 72 KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Min fråga riktar sig också till justi-
tieminister Thomas Bodström. Häromdagen läste jag
i en av våra lokaltidningar att av de i år ca 500 an-
mälda brotten i Ronneby hamnade mer än var tredje,
eller rättare sagt 37 %, av anmälningarna i polisens
arkivkorg meddetsamma. Det är Blekingepolisens
egen statistik som visar detta. Enligt polisen beror det
på att konkreta spår och spaningsuppslag saknas samt
även på brist på resurser. Det handlar framför allt om
stöld, inbrott och tillgrepp av t.ex. cyklar. För all-
mänheten, och naturligtvis framför allt för brottsoff-
ren, är det viktigt att man känner att polisen åtminsto-
ne försöker hitta den skyldige.
Min fråga till justitieministern är: Kan justitiemi-
nistern på något sätt lugna ronnebyborna?
Anf. 73 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Ja, det hoppas jag. Som jag svarade
på en tidigare fråga - och jag tror att det är väl känt -
görs det nu en stor satsning på polisen. Det kommer
att bli fler poliser. Det kommer självfallet också poli-
sen i Blekinge att märka av i positiv riktning. Det
kommer att bli fler poliser som utreder brott i Ble-
kinge, likväl som i alla andra delar av Sverige.
Lagrådet
Anf. 74 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén angående hur rege-
ringen egentligen ser på Lagrådets roll. Lagrådet är ju
till för att riksdag och regering ska få hjälp med att
kontrollera att nya lagar och förordningar stämmer
med grundlag, övrig lagstiftning osv. Det är viktigt att
nya lagar inte bryter mot principer i gällande lagar.
Nu finns det flera fall där riksdagen har sagt ja till
regeringsförslag där Lagrådet kritiserat de här försla-
gen ur principiell och juridisk synpunkt. Det gäller
den här stopplagen angående att göra bolag av vissa
sjukhus och stopplagen angående försäljning av bo-
stadsrätter. Nu i dagarna har vi en lag om att överföra
myndighetsutövning när det gäller studiemedel till
fackliga organisationer. Den har Lagrådet också kriti-
serat.
Hur ser egentligen regeringen på Lagrådets roll?
Anf. 75 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Lagrådet har en mycket viktig roll när
det gäller att se till att de lagar som regeringen före-
slår riksdagen att anta också är förenliga med grund-
lagarna och övrig lagstiftning.
Ibland yttrar sig Lagrådet inte bara väldigt strikt
om att det ligger inom ramarna eller att det inte går
alls. Ibland för man också ett resonemang. Det kan
vara vägledande på sikt för regeringen och lagstifta-
ren riksdagen, men det innebär inte bara ett ja eller
nej till saker och ting. Där får regeringen naturligtvis
göra en tolkning. Då drar man ofta åt olika håll i den
här tolkningen beroende på vilken politisk sida man
står på. Vi får en debatt om det i riksdagen, men det
får vi leva med.
Anf. 76 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! I många fall är det ju ganska allvarlig
kritik. I det här senaste fallet som är aktuellt i dagarna
om studiestödet säger man att det är frågor om indi-
videns rättssäkerhet som är obesvarade i propositio-
nen.
Lagen är ju till för alla, för riksdag och regering.
Om man tycker att de gamla lagarna är dåliga får man
ju besluta om dem på riktigt sätt. Men om man
struntar i att nya lagar inte stämmer med gällande
principer är man ute på lös grund. Många gånger
skriver t.o.m. regeringen i sin proposition att man inte
har haft tid att höra Lagrådet. Själv tycker jag att vi
skulle behöva någon form av författningsdomstol
eller någon starkare prövning av hur riksdagsbesluten
stämmer överens med lagen.
Borde inte ett första steg ändå vara att regeringen i
fortsättningen tar allvarligare på Lagrådets anmärk-
ningar och kritik?
Anf. 77 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att man ska notera att Lag-
rådet får yttra sig över ett allt större antal ärenden och
förslag. Det har blivit en utveckling åt det hållet. Det
är självklart att regeringen tar stor hänsyn till vad
Lagrådet säger. När man uppfattar kritik från Lagrå-
det försöker man att antingen göra det Lagrådet pekar
på att man kan göra eller bemöta det på något sätt.
Man kan kanske ändra någonting så att man ändå
tillgodoser andan i det Lagrådet säger. Det är rege-
ringens absoluta ambition att arbetet ska ske på det
sättet.
Ouppklarade brott
Anf. 78 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern,
som berör det Karin Olsson tog upp. Men till skillnad
från Karin Olsson ska jag tala utifrån ett riksperspek-
tiv, inte utifrån ett Ronnebyperspektiv.
Det handlar om brottsutvecklingen. Antalet an-
mälda brott och för polisen kända brott har ju ökat
lavinartat under 90-talet. Det är mycket oroande.
Minst lika oroande är att antalet uppklarade brott
nästan har halverats under motsvarande tid. Rege-
ringen säger att man nu gör den största satsningen
hittills. Men regeringen har å andra sidan gjort en av
de störta neddragningarna på rättsväsendet under 90-
talet. Då får vi den här följden och den här utveck-
lingen.
Att brotten inte klaras upp beror på bristande re-
surser, bristande kompetens och bristande samord-
ning mellan polis och åklagarväsende. Nu undrar jag
vad justitieministern har för recept för att komma till
rätta med det här.
Anf. 79 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Det är möjligt att jag inte hörde all-
deles rätt. Korrekt är i alla fall att antalet brott inte har
ökat. Viss brottslighet har ökat, bl.a. grövre vålds-
brottslighet, medan stöld och annan brottslighet har
gått ned.
Bara ytterligare en korrigering: Det var socialde-
mokraterna och moderaterna som drog ned på poli-
sen. Det var nödvändigt för att göra den sanering som
har gjorts, så det är delat ansvar vilket jag ändå tycker
var bra. Men nu har man möjlighet att göra de sats-
ningar som jag har redovisat.
I fråga om uppklaringsprocenten anser jag också
att den bör bli högre. Det kommer naturligtvis med
resurserna, men även med ett bättre samarbete mellan
polis och åklagare. Det sker redan nu på lokal nivå,
där man gör olika försök. Men vi har också en s.k.
moderniseringsutredning där man på centralt håll ska
försöka komma till rätta med att höja uppklaringspro-
centen.
Anf. 80 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Såvitt jag kan erinra mig har vi i våra
budgetförslag sedan den socialdemokratiska rege-
ringen tillträdde 1994 alltid legat lite högre när det
gäller anslaget till rättsväsendet.
Får jag ta som exempel regeringens ramanslag nu
i vårbudgeten 2001. Där är anslagsramarna för 2002
och 2003 lägre med 177 respektive 232 miljoner
kronor. Polisen har i sitt budgetunderlag begärt 400
miljoner kronor i nivåhöjning för 2003, och 400 mil-
joner ytterligare i nivåhöjning för 2004.
Men regeringens satsning kommer först år 2004.
Då är den, att märka, 200 miljoner lägre än vad bara
polisen sammanlagt har begärt i sin nivåhöjning.
Jag tycker att justitieministern måste vara lite för-
siktig beträffande de socialdemokratiska satsningarna
på rättsväsendet. De är inte så imponerande.
Anf. 81 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag ska förklara hur det ligger till.
Det var alltså socialdemokraterna och moderater-
na som tillsammans gjorde de här besparingarna. Vad
gäller 2002 och 2003 har lokalkostnaderna för polisen
blivit lägre såsom framgår av propositionen. Om man
läser lite till står det att för 2002 och 2003 har beslut
med anledning av detta ännu inte fattats. Det ska vi
återkomma till i höst. Däremot är det redan nu beslu-
tat om en höjning med 575 miljoner för nästa år.
Det blir mycket siffror och miljoner fram och till-
baka. Men det viktigaste är att Rikspolisstyrelsen nu
anser att det finns möjlighet att anställa ytterligare
poliser. Det finns möjlighet enligt RPS att anställa
ytterligare 1 000 poliser inom de närmaste åren, och
så kommer alltså att ske med början om bara några
veckor.
Klimatöverläggningar
Anf. 82 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill vända mig till miljöminister
Kjell Larsson. Det har ju nyss varit klimatöverlägg-
ningar i New York. Kjell Larsson har varit där. Bl.a.
har man diskuterat ett kompromissförslag. Syftet med
det är att få med sig USA i båten i det här arbetet.
Jag vet att Kjell Larsson efter det här mötet har
sagt att han känner sig både nedslagen och förhopp-
ningsfull. Jag skulle vilja att Kjell Larsson utvecklade
detta lite grann och att han talade om ifall han tror att
vi har möjlighet att få med oss USA i det här viktiga
arbetet. Jag vet att man kommer att delta i Bonn i juli.
Är risken stor att de mål vi har satt upp kommer
att bli väldigt urvattnade för att vi ska kunna få med
oss USA, som egentligen släpper ut mest växthusga-
ser i i-världen?
Anf. 83 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Det finns inget förslag som är till för
att på något sätt blidka USA. Däremot har min hol-
ländska kollega Pronk, som också är ordförande i
klimatförhandlingarna, nu lagt fram ett förslag som
han tror kan vara den politiska grundvalen för fort-
satta överläggningar för att nå ett bra resultat vid det
möte som äger rum i Bonn i juli. Men det är inget
förslag om direkt ensidigt på något sätt tillgodoser det
som skulle kunna vara amerikanska intressen eller
intressen från paraplygrupper.
Vi har förklarat att vi tycker att det här är ett bra
förslag som bas för fortsatta överläggningar för att få
ett bra beslut. Men vi omförhandlar inte förslaget. Det
finns sådant som är bättre och sådant som är sämre
från EU:s synpunkt i förslaget.
Som svar på din direkta fråga tror jag att det ser
mörkt ut när det gäller amerikansk ratificering av det
här viktiga protokollet de närmaste åren. Det är min
tolkning av de besked jag fått från Washington.
Anf. 84 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag ställde frågan utifrån det faktum
att det får en stor psykologisk effekt för oss här om vi
får med USA i det här arbetet. Annars kommer det
naturligtvis att avstanna här. Det tror jag är en oerhört
stor risk.
Det var mot den bakgrunden jag ställde den här
frågan.
Anf. 85 Miljöminister KJELL LARS-
SON (s):
Fru talman! Självfallet vill vi hemskt gärna att
USA är med i det här arbetet. Vi vill hemskt gärna se
de faktiska problem som USA anser sig ha med Ky-
otoprotokollet. Vi tycker inte att vi har fått en bra
redogörelse för detta.
Nu gör man i USA det man kallar för en policy
review av hela energipolitiken. Förhoppningen, även
om vi inte har fått något löfte om det, är att vi från
USA ska få klara besked om vilka problem de har, så
att vi på något sätt kan föra in det i förberedelserna
för det möte som äger rum i Bonn i juli. Men beske-
den är än så länge så entydigt negativa från Wa-
shington, så jag vill egentligen inte räkna med den
möjligheten.
Det som gjorde mig förhoppningsfull efter mötet i
New York i lördags var att det var en mycket stark
anslutning från alla andra länder, möjligen med un-
dantag av Saudiarabien, till Kyotoprocessen och
Kyotoprotokollet. Det var också en väldigt stark vilja
som markerades från alla andra länder för att man
skulle försöka nå en politisk uppgörelse i Bonn.
Men det är klart att det är problem att ett land som
USA kan åstadkomma ett stopp i processen, kan
åstadkomma ett mycket sämre avtal mot alla andra
länder.
Förskolan
Anf. 86 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén. Det är ju så att
alltfler i personalen i förskolan slår larm om de stora
barngrupperna. Skolverket får kraftiga och oroliga
signaler från förskollärare som inte vet om de klarar
att tillgodose barnens säkerhet.
Förra veckan kom Skolverket ut med en rapport
som visar att en tredjedel av eleverna i skolan känner
stress.
Då skulle jag vilja ställa en fråga. Om nu ett stort
antal kommuner väljer regeringens maxtaxa kommer,
efter tidigare erfarenheter, antalet barntimmar i för-
skolan att öka ytterligare. Samtidigt aviserar kommu-
ner att man inte har råd att tillsätta mer personal.
Vad tänker då regeringen göra för att se till att
barnen inte far illa? Det är ju en skyldighet gentemot
barnen när vuxnas valfrihet minskar.
Anf. 87 Vice statsminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Genom maxtaxan får ju barnfamiljer-
na det bra mycket bättre ekonomiskt. Det är väldigt
viktigt. Finns det då ett dolt barnomsorgsbehov som
föräldrar inte har orkat realisera därför att det har
kostat för mycket tror jag att hela stressen i familje-
situationen blir mindre om det kommer till ytan och
barnen kommer till förskolan.
Sedan har vi också sett till att pengarna vad gäller
maxtaxa följs av kvalitetsförstärkning i förskolan,
vilket är väsentligt. Det är en halv miljard det rör sig
om. Dessutom ökar statsbidrag och skatteinkomster
allmänt hos kommunerna, varför de nu har möjlighet
att satsa på kvalitet i sina förskolor.
Anf. 88 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det kommer ändå inte att finnas nå-
gon garanti. Det är inte ovanligt att barnen t.o.m. bara
har en ur personalen.
Jag har här en jämförelse som är gjord i DN, där
man visar några kommuner. Från 1991 har antalet
barn per heltidsanställd ökat från ungefär 5 barn till
8,6 i Vårgårda kommun. I Arvika har det ökat från
5,1 till 6,9 och i Lindesberg från 4,4 till 6,8. I Falken-
berg har det ökat från 4,5 till 6,7.
Nu är det fler barn per heltidsanställd. Det har de
senaste tio åren skett en markant ökning. Man kan
inte anställa mer personal.
De med lägre inkomster som redan i dag har svå-
righeter kommer inte heller att vinna någonting ge-
nom maxtaxan.
Anf. 89 Statsrådet LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är så att kommunerna genom ti-
digare ekonomiska svårigheter har haft svårt att upp-
rätthålla kvaliteten i barnomsorgen. Nu håller det på
att vända. Då ska också vi från statens sida hjälpa till
med det. Det är därför vi lämnar ett extra statsbidrag
vad gäller kvaliteten.
Men det är inte bara det. Vi gör nu en stor sats-
ning på barnfamiljer och på barnens situation. Bara
förskolereformen drar 4½ miljard i kostnader. Det
tycker jag att kristdemokraterna borde vara med om i
stället för att säga nej till.
Anf. 90 ANDRE VICE TALMANNEN:
Detta fick bli det sista svaret i dagens frågestund.
Jag vill tacka regeringens ledamöter liksom riksda-
gens ledamöter och er åhörare som varit närvarande
under denna frågestund.
4 § (forts. från 2 §) Hälso- och sjukvårdsfrågor
m.m. (forts. SoU10)
Anf. 91 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag frågade Conny Öhman om vad
det var för nya pengar som kom till vården för till-
gänglighetens skull. Som väntat fick jag inget svar.
Det är en knepig fråga.
Däremot angrep Conny Öhman Stockholms läns
landsting - ett borgerligt sådant - som har de kortaste
köerna i landet och som har fått bort köerna genom
intensivt arbete. Särskilt angrep han BB-situationen.
Låt mig bara påminna Conny Öhman om att det
var socialdemokraterna som lade ned BB i Nacka och
på Löwenströmska. Det är det som de borgerliga har
att kämpa med. Vi får lägga ut pengar för att ge vård
på andra ställen. Vi var emot nedläggningarna av
dessa BB:n. Det är vad socialdemokraterna kallar
välplanerade strukturella åtgärder som nu ställer till
detta kaos.
Låt oss återgå till pengarna, som jag menar är en
illusion - ett indiskt reptrick i ny version.
Ni säger att 1,25 miljarder ska tillföras genom ge-
nerella statsbidrag. Det är riktigt. Men av dem finns i
dag 450 miljoner i de s.k. Dagmarpengarna. Då rör
det sig om 800 miljoner som kan vara nya pengar till
vården. Av det tas från kontot för bidrag till särskilda
insatser - Kommunakuten - 500 miljoner. De finns
alltså redan till landstingens förfogande. Då återstår
det 300, som vi kunde diskutera som någon ny sats-
ning.
De 200 kr på statsskatten som vi alla betalar i
början har gått till kommuner och landsting. Det är
ungefär 500 miljoner till landstingen. De finns alltså
redan nu för landstingen, men staten drar in dem
enligt tidigare beslut.
Det betyder att det till landstingens förfogande
står 300 miljoner kronor minus 500 miljoner kronor,
dvs. minus 200 miljoner kronor, som de kan använda
till vården, genom att man finansierar från de andra
kontona.
Det är det indiska reptricket. Pojken är högst upp.
Han börjar försvinna. Men ni har kanonpengarna
kvar, så det finns väl lite kvar av honom.
Man brukar ofta gör en liknelse här i kammaren
och tala om mannen som kommer med tyg och ska få
en kostym sydd. Efter ett antal gånger är det bara
tummen kvar. Nu är det inte tummen kvar; det är
minus. Man tog kavajen av honom vid sista besöket.
Jag får återkomma till resten sedan.
Anf. 92 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson har uppenbarligen inte
läst vårpropositionen. De pengar som tillfördes i
samband med handlingsplanen i höstas är riktiga
miljarder. De pengar landstingen får innevarande år
enligt överenskommelse mellan staten och landstinget
är riktiga pengar. De pengar som aviseras i vårpropo-
sitionen - 1,25 miljarder kronor - är riktiga pengar.
De kommer att tillfalla landstingen. Jag rekommende-
rar Leif Carlson att läsa under utgiftsområde 25 i
vårpropositionen, där det finns en rak redogörelse för
dessa pengar. Det gäller hur dessa 1,25 miljarder är
sammansatta. Den tolkning Leif Carlson gör är en
totalt felaktig tolkning.
Det är riktigt att jag tog upp BB-situationen i
Stockholm. Men det förhåller sig så med förloss-
ningsverksamhet och barnafödande, Leif Carlson, att
det fluktuerar över tiden. Min uppfattning är - jag har
varit med om att medverka till sådant när jag själv var
verksam i ett landsting - att man måste justera kapa-
citeten inom förlossningsvården i tider av minskat
barnafödande. Vi hade en tid då det var en nedåtgå-
ende trend vad gällde antalet förlossningar. Men
självfallet måste varje landsting se till att justera ka-
paciteten uppåt när barnafödandet glädjande nog
ökar.
Det är det som den borgerliga majoriteten i
Stockholms läns landsting har haft möjlighet att göra
under flera år men inte gjort, och därför hamnar kvin-
norna i Stockholm i den resekarusell som de i dag är
utsatta för.
Anf. 93 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är för att man har försökt få bort
köerna, vilket man till stor del har lyckats med i
Stockholm, som det har gått åt pengar.
Jag ska först svara på en fråga som Conny Öhman
tog upp förut. Det gällde vår försäkring och tillägg-
stjänsterna. Det är sådana som Prioriteringsutredning-
en rekommenderar som lämpliga tilläggstjänster, t.ex.
att man för att kunna arbeta ska kunna betala extra för
ett rum med dator. Det står klart angivet.
Nu går vi tillbaks till pengarna. Det är riktigt att
1,25 miljarder anslås, men ni finansierar ju dem ge-
nom att minska på andra konton som redan finns för
landstingen i dag. Det står mycket tydligt och klart, så
det är alldeles klarlagt.
Då är de pengar som finns i handlingsplanen kvar.
För landstingen är det lite drygt 6 miljarder, eftersom
man har fördelningen 70-30.
Nu har ni kommit överens med landstingen om att
dra ned på ersättningen till läkemedelsersättningen
från staten till 5 %. Läkemedelskostnaderna har ökat
varje år - i mer än tio år - med ca 11 %. Ingen tror att
de kommer att öka mindre. Detta innebär att man
lägger ett besparingsbeting på landstingen på 5 %.
Det kan man göra om man är medveten om att
landstingen är planekonomier som bara kan göra den
besparingen genom att minska på åtgärder inom vår-
den. I själva verket får landstingspolitikerna 1,7 mil-
jarder mindre att röra sig med därför att läkemedel-
kostnaderna utvecklas så.
Dessutom går de 200 miljarder back när det gäller
de pengar som ni talar om - 1,25 miljarder - eftersom
de redan finns och ni bara flyttar om mellan kontona.
Man går 1,9 miljarder back. På tre år är det ungefär
de 6 miljarder landstingen får. Eftersom detta har
längre effekt betyder det att landstingen netto går
back genom de s.k. nya tillskott som ni ger vården,
för ni drar in med den andra handen.
Sådan är socialdemokratisk vårdpolitik. Så tillför
man nya resurser. Man tricksar i kontodjungeln och
flyttar från det ena kontot till det andra och lägger ut
beting som landstingen inte kan möta eftersom ni har
försatt dem i den situationen att de är planekonomier
utan möjlighet till flexibilitet.
Anf. 94 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja rekommendera Leif
Carlson att skilja på miljoner och miljarder. "200
miljarder back" var väl ändå att hugga i sten, liksom
Leif Carlson i övrigt högg i sten när han försökte läsa
budgettabellerna i årsbudgeten och i vårpropositio-
nen.
Det är ju ändå på det sättet, oavsett diskussionen
om de tillskott som jag hävdar är tillskott, att den
absolut viktigaste faktorn för ett landsting i dag är
den skatteunderlagstillväxt man får genom att männi-
skor är i arbete, genom att regeringen och riksdags-
majoriteten har lyckats halvera arbetslösheten och
genom att de människor som jobbar betalar skatt och
därmed genererar en skatteunderlagstillväxt för sjuk-
vårdshuvudmännen.
Jag rekommenderar Leif Carlson att läsa den sida
i vårpropositionen där man gör en framtida prognos
över hur den här skatteunderlagstillväxten kommer att
arta sig för sjukvårdshuvudmännen. Då kommer Leif
Carlson att se att det handlar om tiotals nya miljoner
som kommer till sjukvårdshuvudmännen i skatteun-
derlagstillväxt, och det är den viktigaste faktorn för
en sjukvårdshuvudman, att veta att man har en skat-
teunderlagstillväxt att bygga sin verksamhet på. Se-
dan är de här tillskotten, som man får via handlings-
planen i höstas och via vårpropositionen nu, margi-
nella tillskott. Det ska sägas. Men det är dock till-
skott. Den matematik som Leif Carlson försöker med
här är att hugga i sten, Leif Carlson. Dessbättre har de
som är ansvariga landstingspolitiker ute i Sverige en
helt annan uppfattning i den här frågan än Leif Carl-
son. De noterar tacksamt att det faktiskt handlar om
tillskott.
Anf. 95 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Conny Öhman tog i sitt anförande
knappast upp det här med mångfald i vården. Där-
emot är man ju i den nationella handlingsplanen
ganska klar över att det är viktigt att mångfalden
ökar. Man talar om att man behöver ha nytänkande
och man vill ha bidrag med erfarenheter. Genom att
bejaka privata, ideella och kooperativa vårdgivare
kan utvecklingen främjas, står det i den här nationella
handlingsplanen.
Nu är det upp till landstingen att utveckla det här.
Jag skulle bara vilja höra med Conny Öhman hur han
ser på detta. Vad händer ute i landstingen? Händer det
någonting? Bejakar man privata vårdgivare, eller är
det ungefär som förut? Vad har socialdemokraterna
och regeringen för planer om man inte bejakar det
här, som ju faktiskt är ett riksdagsbeslut, för att man
ska få lite fart på sig?
Anf. 96 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt, Kerstin Heinemann. Jag
tog inte upp den här frågan i mitt anförande i dag. Jag
tog upp den här frågan i mitt anförande i samband
med att vi hanterade den nationella handlingsplanen i
höstas. Självfallet är det som står i den planen och i
det riksdagsbeslutet det som gäller.
Ganska många av Sveriges sjukvårdshuvudmän
håller i dag på att undersöka olika möjligheter att
komma fram den här vägen. Det gäller intresse för
olika personalgrupper att driva den verksamhet som
de jobbar i. Det finns också exempel på sjukvårdshu-
vudmän som har gått in och tecknat vårdavtal med
privata entreprenörer. Jag tror inte, Kerstin Heine-
mann, att vi ska avläsa resultatet av det här riksdags-
beslutet tre, fyra månader efter det fattades, utan vi
ska avläsa resultatet av det här riksdagsbeslutet när
det har gått kanske ett eller två år. Jag är övertygad
om att vi kommer att kunna göra en avläsning som
stämmer ganska väl överens med de intentioner som
fanns i det riksdagsbeslutet.
Anf. 97 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Man kan väl i alla fall knappast säga
att det har satt några spår när det gäller socialutskot-
tets majoritets behandling av motioner som handlar
om privata vårdgivare för de avstyrks ju på direkten.
Det finns liksom ingen förståelse där. Då är det ju
svårt att tro att socialdemokrater ute i landstingen
skulle ha en större ambition än vad man har här i
riksdagen.
Anf. 98 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag återupprepar för Kerstin Heine-
mann att de ståndpunkter som vi intog i samband med
propositionen om den nationella handlingsplanen och
de ståndpunkter som vi intog i utskottet och i ut-
skottsmajoriteten i samband med behandlingen av
propositionen här i riksdagen självfallet är de som
gäller. Jag tycker inte att jag behöver säga mycket
mer i den frågan.
Anf. 99 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag sade i mitt inledningsanförande
att jag hade sett en del tvetydiga uttalanden från Con-
ny Öhman när det gäller betydelsen av att kunna klara
de 1 700 allmänläkarna på åtta år. Det har skapat en
del förvirring. Jag tog upp det därför att jag ville ge
Conny Öhman en möjlighet att verkligen slå fast
entydigt och klart, precis som han svarade nyss, att
det som står i planen gäller.
Jag tycker att det skulle kännas bra om vi fick ett
klarläggande om att vi nu lägger allt krut på att se till
att målet i handlingsplanen är det som gäller och att
det, om det behövs insatser från statligt håll som stöd,
ska komma sådana. Jag önskar få det som ett klart
och tydligt besked.
Sedan har jag en kort fråga som handlar om pati-
entens ställning och patientens rättigheter. Har soci-
aldemokraterna några idéer om nytänkande när det
gäller att stärka patienters, enskilda individers, ställ-
ning inom vården och omsorgen?
Anf. 100 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller den första frågan kan
jag vara lika kortfattad mot Kenneth Johansson som
jag var mot Kerstin Heinemann. Självfallet är det
beslutet som gäller.
Jag kan ana mig till att det som Kenneth Johans-
son syftar på är ett citat av mig som fanns i Dagens
Medicin en gång. Jag måste säga att jag blev väldigt
förvånad när jag läste den tidningen och hur man
hade citerat mig. Jag kände faktiskt inte igen mitt eget
uttalande i det sammanhanget. Så min förvåning över
det uttalandet kan jag dela med Kenneth Johansson.
Det är inte alltid det som man själv säger stämmer
överens med det som står i massmedierna. Det kan
jag återigen konstatera.
Sedan gällde det patientens ställning. Det är inte
så länge sedan vi behandlade förslag som handlade
om att stärka patientens ställning. Det tar alltid tid att
få genomslag för sådana här saker i vården. Det vet vi
när vi diskuterar bemötanden och mycket annat som
det här handlar om. Det handlar om att informera
patienten på ett riktigt sätt och om att försäkra sig om
att patienten har förstått informationen på ett riktigt
sätt. Det är ju också på det sättet att det är svårt att
leva upp till alla de här sakerna, som vi förknippar
med en god vård, när man har svårigheter att rekryte-
ra personal. Men självfallet är det min förhoppning
att man, allteftersom resurserna blir bättre för vården,
även kan ta till sig det här och jobba starkare och på
ett bättre sätt på många håll med även de här frågor-
na.
Anf. 101 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det var ett bra klarläg-
gande. Det pågår ju ett väldigt intensivt arbete nu
runtom i hela landet för att man ska kunna klara att få
den här personalförsörjningen när det gäller många
olika kategorier, inte minst allmänläkare. Jag tycker
att det är lovande signaler som ges från bl.a. Land-
stingsförbundet, där man redovisar åtgärder på bred
front för att lyckas. Då är det så oerhört viktigt att vi
alla ger tydliga och klara signaler om att det här är
någonting som vi absolut måste få till stånd. Vi har då
fått besked om att vi är överens om det.
Sedan gäller det patientens rättigheter. Jag tror för
min del - och Centerpartiet anser det - att vi måste
jobba mycket tuffare och hårdare för att lyfta fram
den enskilda individen. Vi kommer i framtiden att
möta helt nya patientgrupper, patientgrupper som i
vissa lägen har mer kunskaper än den doktor och den
sjuksyster som de kommer till för att få vård. Då
måste vi också tänka nytt när det gäller IT, Internet
och andra former. Dessutom har ju vi redovisat några
förslag som handlar om en direkt utvecklad patien-
trättighet. Det handlar om second opinion och vårdga-
rantin, som jag påstår absolut stärker den enskilda.
Det finns diskussioner om en rättighetskatalog där
man ställer den enskildes väl och ve gentemot myn-
digheter. Jag tror att vi måste tänka helt nytt för att
möta den framtida patienten på ett bra sätt och stärka
patientens rättigheter.
Anf. 102 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tror liksom Kenneth Johansson att
det här självfallet är ett långsiktigt och väldigt viktigt
arbete. Jag tror att man måste börja redan vid utbild-
ningen av vårdpersonalen med att faktiskt förmedla
det som Kenneth Johansson gör, att det är den här
verkligheten man kommer att möta som vårdpersonal.
Men i varje fall min bild av vården i dag är faktiskt
att väldigt många av patienterna, när de väl har gjort
sina besök och fått sina behandlingar, är nöjda med
den information och den rådgivning som de har fått
och med hur de har fått delta i vårdprocessen.
Självfallet kommer vi till problematik när det
handlar om riktigt gamla människor och det kommer
in anhöriga och många olika led i detta. Men ambi-
tionen att lyssna till patienten måste finnas och kom-
ma till uttryck i den praktiska vårdvardagen ännu mer
än vad den gör i dag. Det är självfallet en viktig och
riktig ambition. Jag delar den uppfattningen.
Anf. 103 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp två punkter
med Conny Öhman.
Först vill jag svara på detta om att kristdemokra-
terna har ansett att det behövs fler vårdplatser. Det
tycker tydligen Conny Öhman också, åtminstone när
det gäller BB-verksamheten, och det är bra. Vi har
faktiskt i varje budget anslagit pengar för detta, suttit
och räknat så att vi verkligen ska ha det finansierat
och lagt pengar utöver regeringens budget. Men de
människor som behöver vården och som väntar har vi
ju redan i dag. Vi har också de äldre som står och
väntar där vi har ansvar för vården. Det handlar alltså
mer om att anpassa verksamheten efter de behov som
finns än tvärtom.
Sedan vill jag ta upp frågan om högkostnads-
skydd. Vi kristdemokrater tycker att man bör göra en
översyn. Man bör tillsätta en kommitté som tittar över
det här. Jag vill fråga Conny Öhman och socialdemo-
kraterna om de anser att de avgifter man själv lägger
inom olika områden när man har flera sjukdomar och
mycket stora behov är för höga och finner anledning
att se över detta.
Anf. 104 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller antalet vårdplatser,
Chatrine Pålsson, går det för det första inte att läsa ut
vad det är för typ av vårdplatser ni faktiskt vill ha -
om det är sjukhusvårdplatser eller om det är någon-
ting annat. För det andra: Om det nu handlar om
20 000 vårdplatser finns det ju inte, såvitt jag kunnat
läsa mig till, någon finansiering av 20 000 nya vård-
platser i de kristdemokratiska motioner som lämnats i
ekonomiska sammanhang.
För det tredje, Chatrine Pålsson, har jag försökt
titta efter hos några sjukvårdshuvudmän om kristde-
mokraterna där följer upp den politik man har när det
gäller nya vårdplatser här i kammaren med att även i
landstingsbudgetar etc. avsätta medel för dessa vård-
platser. Men det är då jag blir lite tveksam. Jag kan
nämligen inte se att kristdemokraterna på landstings-
kommunal nivå på den här punkten för samma politik
som man gör sig till tolk för här i kammaren.
När det gäller högkostnadsskydd ska vi självfallet
alltid diskutera nivåerna på de avgifter och taxor vi
tar ut i vården. Att jag tog upp den här punkten i mitt
anförande berodde på att jag blev lite förvånad när
jag läste kristdemokraternas reservationer, där man
som sagt helgarderar. I ett sammanhang säger man att
det man önskar och vill är att högkostnadsskydden för
tandvård och hälso- och sjukvården ska samordnas.
Så säger man i en reservation, nämligen nr 25. Men i
en annan reservation, nr 29, inkluderar man mycket,
mycket mer i det man faktiskt vill samordna. Då tar
man med läkemedelsavgifter och en hel del annat
som man vill samordna.
Det var då jag ställde frågan vad som egentligen
är kristdemokraternas vilja i det här sammanhanget.
Vad är det man ska samordna? Är det bara sjukvård
och tandvård, eller är det mängder av andra taxor och
avgifter man vill samordna i ett och samma system?
Eftersom man uttrycker sig väldigt svävande i två
olika reservationer kan jag inte utläsa vad som är
kristdemokraternas vilja på den här punkten.
Anf. 105 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Om man läser reservationerna tror jag
inte att det är svävande. Vi tycker att det vore bra att
samordna allt detta. Men vi har också en ambition om
att få fler med oss på en reservation om en utredning,
för det krävs en utredning. Sedan kan jag tala om vad
jag skulle ha som ambition, men man måste ju titta ur
ett annorlunda perspektiv. Det är därför det finns två
reservationer. Man kan naturligtvis diskutera det; där
kan jag hålla med Conny Öhman. Men det är alltså
ingen tvekan om vad kristdemokraterna vill i den här
frågan.
När det gäller vårdplatserna är det kanske inte så
konstigt att kristdemokraterna ute i kommuner och
landsting inte kan avsätta de här pengarna, eftersom
vi ju inte får bifall för vårt budgetförslag här i riksda-
gen. Om vi finge det har vi alltså 20 000 vårdplatser
under en tioårsperiod. Vi har inte sagt vilka vårdplat-
ser det handlar om, för det beror på behoven. Det kan
vara inom äldreomsorgen, geriatriken, särskilda bo-
endet, hemsjukvården, akutsjukvården eller psykiat-
rin. Detta har vi flera gånger räknat upp. Det beror
alldeles på vilket som är behovet.
Men jag lovar att om Conny Öhman och social-
demokraterna accepterar det kristdemokratiska bud-
getförslaget, som kommer att läggas fram här i kam-
maren den 2 maj, kommer det att finnas möjligheter
till fler vårdplatser.
Anf. 106 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Först gällde det högkostnadsskyddet.
Vad Chatrine Pålsson i realiteten säger är alltså att en
av reservationerna ska betraktas som en taktisk reser-
vation i hopp om att något annat parti ska stödja den,
och den andra reservationen är den som talar om vad
kristdemokraterna egentligen vill. Det hon glömde
var att tala om för mig vilken av de två reservationer-
na som är den taktiska och vilken som uttrycker det
kristdemokraterna i sak önskar.
När det sedan gäller frågan om vårdplatser sitter
ju faktiskt kristdemokraterna i majoritetsställning i ett
antal landsting i det här landet. Jag har inte sett att
man aktivt driver frågan om att bygga ut fler platser,
oavsett vilken sorts platser det gäller, i de landsting
där kristdemokraterna sitter i majoritetsställning.
Anf. 107 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! I debatten har det pratats om nytän-
kande, om att se framåt och att ha patienten i cent-
rum. Jag ansluter mig till det som Kenneth Johansson
har sagt här tidigare och tänker sedan gå in på en
särskild del som jag har motionerat om. Det gäller
alternativmedicinen.
Kostnaderna för läkemedel ökar allt snabbare,
kostnaderna för långtidssjukskrivna likaså. Det är en
situation som vi måste se ur både mänskligt och eko-
nomiskt perspektiv. Man kan fråga sig: Varför är
människor sjuka? Varför behöver de så mycket medi-
cin? Och vad är det som gör en människa frisk?
En viktig lärdom som vi måste ta med oss från
1900-talet är att vi förr eller senare måste betala priset
för att inte ta vara på och inte ta ansvar för vår hälsa.
Vi fokuserar alltför mycket på det sjuka. Vi skiktar
upp det i skivor i stället för att se helheten och idka
mer hälsovård. Alltfler medborgare som känner sig
sjuka blir t.ex. ordinerade provtagningar. Ofta har de
en komplex bild och det går inte att finna någon orsak
till varför de inte känner sig friska. De känner sig
missnöjda när de lämnar vården. Många vandrar
också runt i vården med hopp om att få en diagnos -
men tyvärr utan att få det.
Stockholms läns landsting har nyligen gjort en
enkätundersökning där man kartlagt befolkningens
erfarenheter av och inställning till olika vårdgivare
och vårdformer, med särskild fokus på alternativa och
komplementära vårdformer. Tre av fyra säger att de
önskar ett ökat samarbete mellan den vanliga hälso-
och sjukvården och den alternativmedicinska. Tre av
fyra anser också att Stockholms läns landsting bör
satsa på forskning om alternativa och komplementära
behandlingsformer.
Här har flera gånger sagts: Lyssna på medborgar-
na! Det tycker jag är jätteviktigt. Detta är ju en väx-
ande trend, vare sig myndigheterna är med på noterna
eller inte. Allmänheten struntar i om det finns forsk-
ning, bara man känner att man blir hjälpt.
Alternativmedicinbetänkandet, som lades fram i
slutet av 80-talet, var ett digert material på ca 1 000
sidor. Det har nu legat till ingen nytta i alla dessa år.
Ta fram det och damma av det!
Starta ett nationellt centrum för alternativ- och
komplementärmedicin, ett centrum som kan bedriva
utbildning, forskning och utveckla policyriktlinjer för
komplementärmedicinen i Sverige och som ger
landstingen möjligheter att fortsätta det arbete som de
har utvecklat. Många landsting gör undersökningar
och ligger i startgroparna. Allt detta för att öka pati-
entsäkerheten, förbättra utvärderingsmetoderna av
komplementärmedicinen samt definiera principerna
för evidensbaserad samverkan mellan skolmedicin
och delar av komplementärmedicinen.
Hur kan alternativ behandling bidra till att uppnå
bättre folkhälsa? Vi behöver ett starkt samarbete
mellan dagens skolmedicin och alternativ- och
komplementärmedicinen. Se bara vilket gensvar ut-
bildningarna i komplementärmedicin på Karolinska
har fått! Man ökar vårdgivarnas kunskap om olika
system, paradigm och metoder. Däremot tränar de
inte någon speciell metod. Att försöka förstå varand-
ras kunskaper och respektera dem, för att på bästa sätt
ställa upp för patienten, står i centrum.
Eftersom alltfler söker den alternativa eller
komplementära medicinen krävs en ömsesidig kun-
skap bland vårdgivarna. Patienterna söker ju där de
får hjälp. För att man ska få ett helhetsperspektiv
måste patienten våga tala om att han eller hon använ-
der sig av alternativen. Annars kan det bli alldeles
galet.
Det växer underifrån upp ett samarbete. Det tyck-
er jag är bra. Det finns ett tyst erkännande. Båda
parter vet sina roller. De har en öppen kommunika-
tion på många ställen. Allmänmedicinare som är
utbildade i alternativen bedriver mottagningar på
båda områdena, remitterar eller ser till att patienten
får vetskap om att det finns andra metoder.
Jag läste just om en man som stod i begrepp att
stomiopereras. Det var enda alternativet. Han vägra-
de. Han gick till en homeopat, fick hjälp och slapp
genomgå operationen, med allt vad en sådan för med
sig både för patienten och för landstingens ekonomi.
Vi måste mjuka upp skrivningen i lagen som går
ut på att man i samarbete med patienten ska kunna
komplettera den vanliga behandlingen med alterna-
tivmedicinsk behandling. Vi ska ju föra medborgar-
nas talan.
Jag läste en intervju med socialministern inför
ordförandeskapet där han säger att "den viktigaste
utmaningen inom hälso- och sjukvårdens politikom-
råde är att övervinna ojämlikheter i hälsa både inom
och mellan EU:s medlemsländer". Det tycker jag
förpliktigar.
Nationella och officiella erkännanden av komp-
lementärmedicinen samt ökade insatser inom skol-
medicinen är något som både WHO och Europapar-
lamentet i olika resolutioner kraftfullt argumenterar
för. I t.ex. vårt grannland Norge har man startat ett
nationellt centrum i Tromsö, där man satsar på forsk-
ning och utbildning på ett brett plan. Den här frågan
har fått ett starkt stöd i parlamentet.
Hälften av patienterna ska vara barn: barn med
psykiska störningar, bokstavsbarn, barn med beteen-
deproblem. Men man vänder sig också till gravida
med t.ex. illamående, blödningar osv., där man an-
vänder sig av bl.a. homeopatiska metoder.
Danmark har startat ett centrum i Köpenhamn. De
arbetar med användning på livsstilssjukdomar, med
forskning om astma och allergi och om alternativ till
antibiotika.
Sverige är faktiskt det enda land i världen med re-
striktioner när det gäller alternativmediciner till barn
och gravida. Man kan fråga sig varför.
EU har uppmanat medlemsländerna till forskning.
Vad har Sverige gjort? Har det gjorts en uppföljning
av hur många forskningsrapporter som har gjorts
inom alternativmedicinen? Vad är orsaken till att det
inte finns någon sådan? Det finns det nämligen inte.
Det behövs infrastruktur. Det behövs kommuni-
kation. Det behövs forskningsmedvetenhet, medel
och utbildning för att klara av den här forskningen
och ge det stödet. Därför behövs det nationella cent-
rumet.
Jag har med glädje noterat att det är flera partier
som ställer sig bakom de yrkanden som fanns i min
motion. När man läser handlingen ser man att ut-
skottsmajoriteten säger att man tycker att detta be-
hövs, men man avser inte att göra någonting. Det
tycker jag är lite underligt.
Men jag har faktiskt läst vårpropositionen. När
man läser den finner man en rad som säger: 3 miljo-
ner till alternativmedicin. Men det står inte mer. Det
finns ingen förklaring. Men naturligtvis har jag tolkat
den skrivningen i detta betänkande som att nu äntli-
gen händer någonting, nu gör man någonting. Nu
sätter man av 3 miljoner till ett centrum för forskning
när det gäller alternativ- och komplementärmedici-
nen.
Jag ville bara lyfta fram detta, trots att jag hade
flera andra motioner. Men jag yrkar naturligtvis,
precis som Kenneth Johansson har gjort, bifall till
reservationerna 4 och 8, även om jag står bakom alla
våra reservationer till detta betänkande.
Anf. 108 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! I betänkande SoU10, som vi nu de-
batterar, vill jag ta upp smärtvården i landet. För mig
är det en mycket angelägen fråga, och jag har även
skrivit flera motioner i ämnet.
Alla har säkert någon gång känt intensiv smärta,
t.ex. tandvärk, och vet hur påfrestande det kan vara,
men också vilken skön känsla det är när tandvärken
upphör. Men alla är inte så lyckligt lottade att värken
upphör. Det finns många som lever med kronisk
smärta som gör sig påmind varje dag.
Hela livssituationen blir förändrad för patienter
med smärta. Får de inte hjälp inom rimlig tid finns
det risk att smärtan utvecklar sig och blir bestående.
Det här bidrar till att vårdkonsumtionen blir mycket
hög för smärtpatienterna. Den är cirka fem gånger
högre än för befolkningen i övrigt. Utöver det per-
sonliga lidandet berörs naturligtvis även familjekret-
sen. En mycket stor del av de människor som lider av
kroniska smärttillstånd är också långtidssjukskrivna.
Utöver smärtproblemen möter de här patienterna
att inte bli trodda och inte bli hjälpta, vilket naturligt-
vis påverkar deras hälsotillstånd. De känner sig
kränkta när sjukvården inte tar deras smärta på allvar.
Där det finns hjälp att få, där det finns smärtkliniker,
är det långa väntetider. I sämsta fall saknas det smärt-
klinik, och hjälpen uteblir helt och hållet. Det kan
faktiskt ta ända upp till åtta år innan en smärtpatient
får rätt diagnos.
Smärtvården är verkligen ett eftersatt kapitel i
svensk sjukvård. Den är uppsplittrad och omstruktu-
rerad på olika kliniker, vilket gör att ansvarsfrågan är
otydlig. En undersökning visar att två tredjedelar av
landets länssjukhus inte har klarat att leva upp till
Socialstyrelsens rekommendationer från 1994 om
lindring av kronisk smärta.
Två av tre klinikansvariga anger att de ej har
kompetens för att ta hand om smärtpatienter. Till-
gången till smärtlindring inom landstingen har inte
ökat, snarare minskat. Målet är att varje landsting
borde ha en smärtvårdsenhet med olika specialister
anslutna. Det målet verkar vara mycket långt borta.
Speciellt svårt att få adekvat behandling blir det ju
längre bort från universitetssjukhusen och de större
städerna som patienten bor.
De totala kostnaderna för sjukskrivningar ökar i
samhället. Kostnaderna sammantaget, med förtids-
pensioner, ligger i dag på 80-90 miljarder. Från 1996
till 1999, dvs. under tre år, har kostnaderna för sjuk-
skrivningarna ökat med 11 miljarder kronor. Det
redovisas i en statlig utredning av Gerhard Larsson.
Det är även kartlagt att patienter med kronisk smärta
ingår i den ökningen. Jag anser att det är hög tid att
smärtvården uppvärderas och får en högre status
inom sjukvården.
Regering och riksdag bör även se till att läkarut-
bildningen på grundnivå kompletteras för att öka
kunskaperna om smärta. Det är en förutsättning för
att finna bättre metoder för effektivt omhändertagan-
de, i syfte att det ska leda till förbättrad hälsa och
minskad sjukfrånvaro. Här finns mycket att göra och
stora vinster att få framför allt för den enskilde men
även samhällsekonomiskt.
Det är oacceptabelt att människor med svåra
smärtor ska mötas av långa väntetider eller ingen
behandling alls på grund av att sjukvården inte kan
erbjuda smärtvård. Vi vet i dag att patienter i livets
slutskede får en bra vård. Men för många i den grupp
som inte tillhör patienter i livets slutskede - ca 7 %
av Sveriges befolkning anses ha behov av någon form
av smärtvård - är smärtstillande läkemedel enda
hjälpmedlet.
Trots att det är tre år sedan riksdagen fattade be-
slutet att patienter med svåra kroniska sjukdomar ska
prioriteras anses landstingen inte ha gjort det. De
smärtmottagningar för patienter med kroniska sjuk-
domar som Socialstyrelsen rekommenderar finns inte
att tillgå över hela landet. S.k. multidisciplinära
smärtmottagningar finns endast på en tredjedel av
länssjukhusen. De är fortfarande sällsynta enheter ute
på våra länssjukhus.
Det är synd att socialministern inte är här, men det
finns företrädare här från socialdemokratiska partiet.
Jag skulle vilja rikta frågor till regeringens represen-
tanter. När kan alla smärtpatienter ute i landet räkna
med att få smärtvård? Kommer regeringen att vidta
några åtgärder för att riksdagens prioriteringsordning
angående patienter med kroniska smärtor får genom-
slag inom sjukvården? Som det nu ser ut går utveck-
lingen åt fel håll. Vi hoppas naturligtvis att det snabbt
ska komma till stånd en ändring och att även den
finansiella samverkan mellan landstingen och försäk-
ringskassan blir bättre. Det är också en förutsättning
för att se helheten, se patienten och göra det bästa
möjliga. Nya behandlingsmetoder ska kunna finansie-
ras. Genom minskade indirekta kostnader går det att
avlasta socialförsäkringssystemet.
Anf. 109 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Jag vill börja med att å mina och An-
ders Karlssons vägnar först tacka för det utförliga
svaret på vår motion So240. Det är en motion som tar
sikte på frågan om hur man kan förebygga en sjuk-
dom som prostatacancer. Utskottet menar i sin be-
dömning att frågor om hur vården bör organiseras och
vilka satsningar på enskilda sjukdomar som ska göras
i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Det är till syvende och sist en god riktlinje som givet-
vis bör gälla. Samtidigt är det inte fel att lyfta upp
spörsmål av det här slaget, dvs. diagnosmetoder och
behandling av prostatacancer, i debatten i riksdagen.
Tvärtom! Frågan har en relevans för patienter och
anhöriga, för läkare och alla andra som arbetar inom
sjukvården, för forskningen och även för beslutsfatta-
re på olika nivåer.
Som mycket riktigt påpekas i betänkandet gav
Statens beredning för utvärdering av medicinsk me-
todik, SBU, ut en rapport om massundersökning av
prostatacancer. Där anförs bl.a. de skäl som talar
emot införandet av allmänna hälsoundersökningar.
Behandlingen av tidiga tumörer i prostatakörteln har
t.ex. väsentliga bieffekter som riskerar att avsevärt
försämra människors livskvalitet och även överlevnad
efter behandling. Det handlar bl.a. om biverkningar
som inkontinens och impotens. Det här är givetvis
fakta som måste tas på allvar. Sedan SBU:s konstate-
randen i rapporten från 1995 har heller inget nytt
framkommit som har ändrat på innehållet i SBU:s
slutsatser.
Samtidigt kan man glädjande nog konstatera att
det ändå finns möjligheter till att göra punktinsatser
på det här området. Enligt Socialstyrelsens rekom-
mendationer gäller sedan nyligen en ny ordning för
dem som ligger i riskzonen för att insjukna i prostata-
cancer på grund av att sjukdomen finns ärftligt i
släkten. I de fall när en person har två eller flera nära
släktingar som har fått diagnosen elakartad prostata-
cancer är den allmänna rekommendationen numera
att dessa bör genomgå en undersökning. För ärftlig
prostatacancer föreligger således nu en tydligare
policy.
Fru talman! Frågan om massundersökningar för
prostatacancer är med all säkerhet inte ett helt avslu-
tat kapitel. Eftersom jag är benägen att tro på forsk-
ningens goda förmåga till att göra framsteg, kanske
man om några år har kommit fram till en annan slut-
sats i frågan om hur man upptäcker tumörer, frågan
om tillgången till bra behandlingsmetoder och följ-
aktligen också i frågan om nyttan med allmänna häl-
soundersökningar. Därför är det mycket viktigt att det
finns tillgängliga forskningsresurser för det fortsatta
arbetet med att finna ännu bättre metoder för att dia-
gnostisera och behandla sjukdomen.
I dagsläget får vi nöja oss med att frågan på olika
sätt bevakas och att problemen tas på stort allvar av
alla berörda och av oss beslutsfattare.
Men vi behöver för den skull inte slå oss till ro.
Utan att nödvändigtvis införa massundersökningar av
prostatacancer bör det finnas sätt att kunna öka kun-
skaperna om sjukdomen, om dess risker och möjlig-
heter till behandling för den som så vill. Alla som vill
har ju givetvis redan i dag möjligheten att testa sig
och få en diagnos.
En möjlig väg är den man nu valt i Norge. I Norge
har man dock intagit en tämligen bestämd position
innebärande att man direkt avråder från att friska män
psa-testar sig. I de fall män som är friska ändå testar
sig ska läkaren ge information om möjliga konsek-
venser. Det här görs klart i en läkarbroschyr. I en
informationsbroschyr med rubriken Skall du testa
dig? riktar man sig till direkt till männen, dvs. de
potentiella patienterna. Bakom informationen står
såväl staten som den norska läkarföreningen respekti-
ve patientföreningen, urologerna och den s.k. norske
kreftforeningen. Här informerar man om riskerna och
gör klart att behandling av prostatacancer kan ge
biverkningar utan att cancern kureras. Även om Nor-
ge kommit till den mycket raka konklusionen att
allmänna hälsoundersökningar inte över huvud taget
är att rekommendera, är ändå modellen med informa-
tionsbroschyr ett intressant grepp. Det är ett grepp
som kanske kunde övervägas att anammas också i
Sverige. Det är ett grepp som kan öka medvetenheten
och kunskaperna om sjukdomen och om vilka möj-
ligheter och risker som kan föreligga. Detta skulle
dessutom ligga helt i linje med vår ansats i motionen
om att förbättra folkhälsoupplysningen om prostata-
cancer.
Anf. 110 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! När jag började jobba med amalgam-
frågan 1985 kunde jag aldrig föreställa mig att vi
fortfarande år 2001 skulle ha så långt kvar när det
gäller att få samhällets stöd till dem som är kvicksil-
verförgiftade av amalgam. 15 % av tandlagningarna
utgörs fortfarande av kvicksilverhaltigt amalgam! Det
var väl tur att man inte visste det, för då hade man
gett upp. Men det ska inte jag göra. Jag ska ta upp
några frågor under detta anförande. Den första gäller
tandvårdsreformen.
När det gäller tandvård som ett led i sjukdomsbe-
handling har utfallet inte alls blivit såsom vi avsåg
som har motionerat i den här frågan många år tidiga-
re. De grupper som tidigare kunde få sanering betald
av tandvårdsförsäkringen får det i princip fortfarande.
Skillnaden är bara att de har gått miste om rätten att
överklaga beslutet. När det gäller andra grupper av
patienter har det visat sig vara ett mycket litet fåtal
som fått saneringen som sjukvårdande behandling
efter långa utredningar.
Avsikten med reformen var ju att förenkla hante-
ringen och minska handläggningstiderna. Så har det
inte alls blivit. Erfarenheten har blivit att människor
uppbär sjukpenning under lång tid i väntan på en
åtgärd som inte kostar mer än en eller två månaders
sjukskrivning.
Nu ska reformen utvärderas, och det är väldigt
bra. Jag kan tipsa dem som ska utreda om de motio-
ner som har väckts i anslutning till tandvårdsreformen
- jag har skrivit flera stycken under årens lopp - och
där finns en del att hämta.
När det gäller amalgamets effekter på hälsan är
det inte sant, som utskottet skriver, att det bedrivits en
omfattande forskning, i varje fall inte i Sverige. Här
sätter Socialstyrelsen systematiskt käppar i hjulen för
de forskare som vill pröva hypotesen om att kvicksil-
ver och andra metaller i tandfyllningsmaterial kan ge
sjukdomssymtom hos känsliga patienter.
Jag skulle vilja fråga Conny Öhman vad det är för
forskning som utskottet refererar till. Det skulle vara
intressant att veta. Jag vet inte vad det är.
Det är egentligen bara debatten och kritiken mot
de forskare som försöker hitta svar som är omfattan-
de, inte forskningsinsatserna. I andra länder har det
kommit fram resultat. I Kanada har man t.ex. nyligen
fått resultat som tycks visa samband mellan kvicksil-
ver och alzheimers sjukdom.
Utskottet framhåller också att ett kunskapscent-
rum för dentala material har skapats inom Socialsty-
relsen. Då förtjänar det att poängteras att detta kun-
skapscentrum inte alls har till uppgift att utreda om
amalgam kan orsaka sjukdom.
Initiativet till det som blev detta kunskapscentrum
kom från mig själv och en rad andra ledamöter från
flera partier. Vi hade under många år kunnat konsta-
tera att ingen har ansvar för att föra forskningen och
kunskapssökandet när det gäller biverkningar av
dentala material framåt. I stället motarbetas sådana
strävanden systematiskt av bl.a. Socialstyrelsen. Där-
för skrevs en rad motioner om att införa ett kompe-
tenscentrum för biverkningar av dentala material. Vår
uppfattning var att detta skulle skapas i anslutning till
Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Riksdagen biföll våra motioner, och regeringen
avsatte 5 miljoner kronor per år till verksamheten.
Därmed borde ju alltihop vara klart. Vi var ganska
nöjda just då.
Men som så ofta när det gäller amalgamfrågan
förvrängdes riksdagens intentioner i förvaltningen
och byråkratin, och det där lilla men viktiga ordet
"biverkningar" ströks någonstans i hanteringen. Re-
sultatet blev det kunskapscentrum för dentala material
vid Socialstyrelsen - märk väl! - som utskottet nu
hänvisar till. Problemet är bara att detta centrum ska
syssla med materialegenskaper hos dentala material
och informera tandläkare om hur materialen ska ap-
pliceras. Några biverkningar sysslar man över huvud
taget inte med.
I alla sammanhang där amalgamfrågan diskuteras
numera hänvisar Socialstyrelsen och politiker till att
det finns ett kunskapscentrum. Det låter ju väldigt
bra. Men jag råder alla att lyssna noga på vad som
egentligen sägs. Det sägs nämligen inte alls att detta
centrum ska utreda hälsorisker. Man säger bara att det
finns. Samma sak konstaterar ju utskottet: det finns.
Men vad det gör tror jag inte att utskottet har tagit
reda på. Men nu vet ni det.
Vad är poängen med att nämna kunskapscentrum i
detta sammanhang, när det inte ska syssla med bi-
verkningar? Uppgiften är bara ägnad att trolla bort
korten och lura den som lyssnar eller läser att tro att
frågan tas om hand på ett kompetent sätt.
Det har varit många initiativ från riksdagen och
många riksdagsbeslut, men trots det finns det ingen
som har ansvar för att skapa klarhet i hur den omfat-
tande kvicksilverexponeringen från tandamalgam
under efterkrigstiden har påverkat medborgarnas
hälsa. Behandlingsstrategin för de barn som gick i
skoltandvården efter kriget på 40- och 50-talet var att
borra bort tändernas tuggytor, ofta utan att det fanns
hål eller karies, eftersom amalgamet ansågs bättre än
den naturliga tanden. Inom barntandvården användes
också ett amalgam med hög kopparhalt som korrode-
rade extra snabbt och avgav extra mycket kvicksilver.
Kvicksilvret ansågs nämligen vara karieshämmande.
Hör och häpna!
I senare debatter i början på 80-talet sade man att
amalgamet var stabilt, över huvud taget inte korrode-
rade och inte avgav något kvicksilver. Men man fick
ge med sig sedan. På den tiden visste man att det
korroderade, men då trodde man att det var ganska
bra.
Det är just den här generationen, som sedan har
utsatts för otaliga ytterligare tandbehandlingar under
sin levnad, som nu tillhör den grupp som blir allt
sjukare och kostar samhället allt större summor. Vi
ser för varje kvartal hur kostnaderna för sjukvården i
samhället ökar. Fortfarande finns det alltså ingen som
har ansvar för att se om denna nästan livslånga kvick-
silverexponering är en bidragande orsak till de ökan-
de hälsoproblemen.
Jag har ett litet förslag - det är inte lönt att komma
med så många radikala förslag nu och tro att man får
igenom dem. Under de två första åren har Socialsty-
relsen på regeringens initiativ fått lämna ifrån sig 1 av
de 5 miljonerna till Metallbiologiskt centrum i Upp-
sala för att söka kunskap ur det omfattande material
som finns om alla de patienter som behandlades vid
amalgamenheten i Uppsala, som sedan fick läggas
ned. Materialet finns kvar. Jag tycker att det är oer-
hört viktigt att regeringen ser till att utbetalningarna
fortsätter även under kommande år, så att vi kan få
del av den kunskap som finns att hitta i det materialet.
Det har nämligen aldrig funnits resurser att på allvar
utvärdera dem som har blivit behandlade och sanera-
de, och verkligen se hur det har gått för dem, att göra
ordentliga studier omkring detta. Det är oerhört vik-
tigt att det görs.
Ca 70 % av de kroniskt sjuka patienter som re-
mitterades till amalgamenheten uppgav att de fått
bättre livskvalitet och färre sjukdomssymtom efter
behandlingen. Det är mycket - det är många männi-
skors lidande. Med de svindlande sjukvårdskostnader
som vi ser framför oss de kommande åren är det nöd-
vändigt att ta vara på den kunskap och den kompetens
som finns. Där kan inte myndigheternas prestige och
okunnighet få sätta käppar i hjulet. Det handlar också
om de enskilda människornas liv. Bakom sjukskriv-
ningsstatistiken finns individer som lider, ofta i onö-
dan, och det kan vi inte acceptera.
Fru talman! Jag skulle egentligen vilja yrka bifall
till min motion i dess helhet, men jag inser att det inte
skulle ändra något beslut här. Jag nöjer mig med att
stå bakom de reservationer där Centerpartiet finns
med. Centerpartiet har en del reservationer som
handlar om amalgamfrågan. Jag ska inte yrka bifall
till dem - för att vi ska slippa votera så många gånger
- men jag står självfallet bakom de reservationerna.
Det finns väldigt mycket mer att säga, men jag
hoppas att utskottet till nästa gång vi behandlar de här
frågorna tittar lite mera noggrant på vad ett kunskap-
scentrum egentligen är och vad det är för forskning
som pågår, och medverka till att jobba mycket mer
för att få ett amalgamförbud. Det har vi fattat beslut
om i riksdagen flera gånger, och det har skjutits upp
på grund av EU-regler och allt möjligt annat. Mycket
har egentligen varit svepskäl. Det fattades faktiskt
beslut i början på 90-talet att kvicksilvret skulle bort,
och det har inte skett ännu.
Anf. 111 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas mo-
tion So507, med fem partier bakom, som gäller en ny
cancerutredning. Jag tog faktiskt för givet när jag
skrev motionen att den skulle få ett totalt bifall. Stor
blev min förvåning när jag upptäckte att det är mode-
rater och kristdemokrater som vill bifalla den.
När jag läser majoritetens motivering blir jag ännu
mer förvånad:
"Tillräckliga skäl att frångå utskottets principiella
inställning när det gäller motioner om att prioritera
vissa sjukdomar före andra föreligger dock inte. Mo-
tionen avstyrks." Inte så många ord, det behövdes
tydligen inte.
Det här är ganska märkligt. Internationella can-
cerunionen, som jag har haft förmånen att arbeta med,
har under många år sagt att det här nu måste komma
till stånd. Den demografiska bilden av världen har
förändrats. Vi lever så mycket längre. Risken att
drabbas av sjukdomar är så mycket större. Jag tänker
i första hand på det mänskliga lidande som den stora
grupp av sjukdomar som är cancersjukdomar utgör.
Cancer är inte en sjukdom. Jag vet inte om jag kan
säga att det är hundra, men jag tror att det är där om-
kring. Så talar man om att inte prioritera vissa sjuk-
domar. Det här är en jättegrupp som skapar ett oer-
hört lidande.
Då vi är politiker kan vi inte låta bli att också titta
på vad det har för resultat rent ekonomiskt. Det blir
oerhört mycket dyrare att inte tillsätta den här utred-
ningen, inte låta våra forskare och experter utröna hur
man ska kunna minska det mänskliga lidandet, hur
man ska kunna spara pengar, hur man ska kunna se
till att de resurser som vi har till sjukvården verkligen
används på bästa sätt i stället för att säga att man inte
vill prioritera vissa sjukdomar, således ska man inte
tillsätta denna utredning.
Det här är naturligtvis inget hugskott som jag har
kommit med. Jag har diskuterat med forskare som har
tagit kontakt med mig. Jag har sagt förut i den här
talarstolen, och jag kanske ska upprepa det eftersom
det är många ny, att jag arbetat i Sveriges cancerfond
i 18 år. Nu sitter jag i dess valberedning, så det är
över 20 år. Cancerfonden i Sverige betalar totalt, till
sista kronan, 75 % av all projektforskning i Sverige.
Det är tunga namn i vår forskarkrets, och alla är eniga
om att för människors skull, och även för ekonomins
skull, skulle vi behöva en sådan här utredning.
Det förvånar mig väldigt att inte mina medmotio-
närer från Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet har
gått med på detta. Däremot är jag tyvärr inte så för-
vånad över att inte socialdemokrater och vänsterpar-
tister ställde upp.
Tack, fru talman.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 7 §.)
5 § Handikappolitik
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU12
Handikappolitik.
Anf. 112 LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Det här betänkandet omfattar om-
kring 50 motionsyrkanden som på olika sätt behand-
lar funktionshindrades livssituation. Från moderat
sida har vi reservationer som gäller behoven av sam-
ordning av olika insatser som rör funktionshindrade,
föräldraskap som ytterligare ett kriterium för rätten
till personlig assistans, Handikappombudsmannens
ställning, införandet av en s.k. hjälpmedelspeng,
möjlighet för audionomer att bedriva hörselhjälpme-
delsutprovning i enskild regi via avtal med landsting-
et eller staten, rätten till hjälpmedel och arbetsteknis-
ka redskap även om man anlitar enskilda assistansfö-
retag och förslag om ökade bidrag till handikappor-
ganisationerna. Vi har också ett antal särskilda ytt-
randen som anknyter till yrkanden vi ställt i andra
sammanhang.
Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer
i utskottet, men för att vinna tid nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservation 2.
Från moderat sida vill vi ge de funktionshindrade
större möjligheter att påverka sin egen situation bl.a.
genom ökad valfrihet, avreglering av monopol och
avskaffande av hämmande byråkrati. Men vi vill
också öka de direkta ekonomiska insatserna till såda-
na insatser som underlättar för funktionshindrade att
delta i samhällslivet. När riksdagen i höstas behand-
lade budgetpropositionen redovisade vi vår samlade
politik inom detta område. Det här betänkandet om-
fattar därför bara delvis våra förslag.
Vi tycker att det finns skäl att närmare studera vad
vi kan lära av andra länder när det gäller funktions-
hindrades möjligheter och rättigheter. Handikappom-
budsmannen har nyligen i sin årsredovisning konsta-
terat att flera andra länder ligger före Sverige när det
gäller att reglera funktionshindrades rättigheter och
inte minst när det gäller sanktioner mot dem som i
olika hänseenden diskriminerar funktionshindrade.
Framför allt hänvisar Handikappombudsmannen till
Förenta staterna. Man har där på ett mycket konkret
sätt ställt den enskildes rättigheter i centrum. Genom
en civilrättslig lagstiftning har man de facto gjort ett
det kostar att diskriminera funktionshindrade. De
kommuner, varuhus, butiker, restauranger, museer,
biografer, bussbolag etc. som inte lever upp till de
krav som lagstiftaren ställer riskerar, utöver kostna-
derna för själva anpassningen av sina lokaler m.m.,
att dessutom få betala skadestånd till dem som drab-
bas. Detsamma gäller om funktionshindrade diskri-
minerades på arbetsmarknaden. Domstolarnas utslag
får dessutom en prejudicerande effekt, vilket innebär
att andra funktionshindrade i samma situation drar
nytta av domstolarnas utslag.
Denna lagstiftning, som i USA benämns Ameri-
cans with Disabilities Act, ADA, har varit framgångs-
rik. På kort tid har offentliga miljöer blivit tillgängli-
ga för funktionshindrade. Dessutom har antalet funk-
tionshindrade i arbetslivet ökat dramatiskt. Genom
ADA har människor med olika former av funktions-
hinder börjat att bli betraktade som den resurs de är,
som kunder, resenärer och anställda. Lagstiftningen
har därmed inte bara blivit ett medel att ta bort dis-
kriminerande hinder utan också ett medel att förändra
attityder.
Från moderat sida vill vi röra oss i riktning mot en
sådan lagstiftning som garanterar de funktionshindra-
des rättigheter och inte i första hand är inriktad på att
styra hur dessa rättigheter ska tillgodoses. Den handi-
kappreform som den borgerliga regeringen genom-
förde i mitten av 90-talet byggde på samma grundsyn.
Makten flyttades från de politiska sammanträdes-
rummen och de kommunala handläggarna till de
enskilda funktionshindrade. Reformen innebar för
många en revolution och skapade bättre förutsätt-
ningar för människor med funktionshinder att delta i
samhällslivet.
Vi har, fru talman, i andra sammanhang föreslagit
att hela det ekonomiska ansvaret för assistansersätt-
ningen ska återgå till staten men också att frågan om
en mer flexibel tillämpning av rätten till personlig
assistans ska utredas. Vi anser t.ex. att rätten till per-
sonlig assistans inte ska vara begränsad för de perso-
ner som av olika anledningar väljer kollektiva boen-
deformer, t.ex. gruppboende e.d.
Vi har vidare i en motion föreslagit att frågan om
föräldraskap som ett nytt kriterium för rätt till per-
sonlig assistans ska utredas. De moderata ledamöter-
na Anders G Högmark och Lars Björkman har i en
annan motion förslagit samma sak. Majoriteten har
avstyrkt yrkandet med motiveringen att de enskilda
socialnämnderna redan i dag kan ta hänsyn till de
särskilda behov som funktionshindrade föräldrar har
vid bedömningen av deras assistansbehov. Vi anser
inte att det räcker. Våra erfarenheter är tvärtom att
detta bedöms mycket olika i kommunerna och vill
därför utreda hur det särskilt ska anges som ett krite-
rium för rätt till personlig assistans.
Vi vill också att de funktionshindrades valfrihet
ska främjas genom att utbudet av tekniska hjälpmedel
kan tillhandahållas av fler än det faktiska monopol
som kommuner och landsting i dag har på hjälpme-
delsområdet.
Nuvarande system har, som alla monopol, lett till
långa väntetider och dessutom ett onödigt begränsat
urval av hjälpmedel. Mer resurser löser inte dessa
grundläggande problem. Vi vill i stället ha en avmo-
nopolisering av hjälpmedelshanteringen. De som har
rätt till hjälpmedel ska också tillförsäkras rätten att
själva kunna införskaffa de hjälpmedel som de behö-
ver med ekonomiskt stöd från det allmänna. Den
hjälpmedelsgaranti som vi vill införa ska också om-
fatta statliga anslag för hjälpmedel, t.ex. bilstödet.
En sådan reform skulle medföra en ökad konkur-
rens som inte bara främjar den enskildes valfrihet,
utan den skulle också stimulera utvecklingen av nya
hjälpmedel. Vi vill också att beslut om hjälpmedel
ska kunna överklagas.
Fru talman! Avslutningsvis: Vi föreslår att privata
audionomer ska kunna få rätt att genom avtal med
landstiget eller staten kunna utprova hörselhjälpmedel
och därmed aktivt bidra till att förkorta köer och
väntetider på detta område.
Detta, fru talman, var det huvudsakliga innehållet
i våra reservationer.
Anf. 113 LENA OLSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna nr 7 och 18.
Vänsterpartiet utgår ifrån allas lika värde och att
det ska vara samhällets ansvar att se till att de grund-
läggande behoven tillgodoses. Vi anser att ett flertal
viktiga steg i den riktningen har tagits genom åren
med bl.a. assistansreformen och LSS - angelägna
reformer för att de funktionshindrade ska bli fullt
delaktiga och få en ökad självständighet.
För ett år sedan kom också den handlingsplan som
syftar till att förbättra de handikappades situation i
samhället. Det senaste steget för en ökad integration i
samhället var införandet av rätten till assistans efter
att den handikappade fyllt 65 år.
Betänkandet behandlar motioner från den allmän-
na motionstiden, och i betänkandet finns två tillkän-
nagivanden. Vi ser det som glädjande för de funk-
tionshindrade att Vänsterpartiet har fått till stånd ett
tillkännagivande när det gäller LSS.
Alltför många ställs inför ett positivt beslut utan
att det verkställs inom rimlig tid. Det har inneburit att
de inte har kunnat överklaga - eftersom det är ett
gynnande beslut - trots att de inte erhållit några insat-
ser.
Vi anser därför att det är bra att utskottet upp-
märksammar denna situation och ger regeringen i
uppdrag att återkomma till riksdagen med en redovis-
ning samt om det behövs även med förslag till för-
ändringar.
Glädjande är också utskottets tillkännagivande om
att även funktionshindrade vuxnas tillgång till habili-
tering och rehabilitering behöver kartläggas.
I vårpropositionen aviseras ett förbehållsbelopp
för pensionärer och funktionshindrade, ett förslag
som är viktigt utifrån att vi i dag kan konstatera att
avgifter för vård och omsorg kan skilja sig mellan
kommunerna. Det är inga små skillnader, utan det kan
handla om tusentals kronor. Utformningen av och
storleken på förbehållsbeloppet avser vi att återkom-
ma till i samband med den särskilda propositionen om
förbehållsbelopp. Detta har Vänsterpartiet drivit hårt
under de senaste åren.
Som jag sade i min inledning har många viktiga
steg tagits. Men det betyder inte att vi slår oss för
bröstet och tycker att allt är bra. Vi är medvetna om
att mycket återstår när det gäller handikappolitiken
och de fuktionshindrades rätt och möjligheter till full
delaktighet. Många frågor som har betydelse för den
funktionshindrade utreds just nu, och vi får säkert
anledning att återkomma till dem. Det finns också
utredningar som behöver sättas i gång och som
många av oss väntar på. Ett exempel är utredningen
om råd och stöd.
Vänsterpartiet har i detta betänkande två reserva-
tioner. Den första handlar om funktionshindrade
kvinnors och flickors utsatthet. För oss är denna fråga
angelägen eftersom det råder en stor tystnad när det
gäller våld och sexuella övergrepp mot dessa flickor
och kvinnor. Frågan är i det närmaste tabubelagd.
Att ha ett funktionshinder innebär ofta att man i
olika situationer blir beroende av andra människor
och att detta beroende kan leda till kränkningar. Såväl
män som barn och kvinnor kan råka ut för våld när de
befinner sig i sådana beroendesituationer, men det
specifika för flickor och kvinnor är att våldet ofta är
sexualiserat. Det stöd som finns i samhället för kvin-
nor och flickor som utsätts för övergrepp är oftast inte
anpassat till de funktionshindrades särskilda behov,
inte minst när det gäller de med begåvningshandikapp
och psykiska funktionshinder.
Vi har fått kännedom om att detta är mer vanligt
än vad man egentligen har trott. Såvitt vi känner till
finns det inga svenska studier om detta, och vi tycker
att det är angeläget - för att inte säga helt nödvändigt
- att få till stånd en sådan utredning för att kartlägga
problemen och eventuellt komma med förslag till
åtgärder.
Vi anser inte, som utskottet vidhåller, att de insat-
ser som riktats till kvinnor i allmänhet täcker de
funktionshindrade kvinnornas och flickornas behov.
Detta är en särskilt utsatt grupp som har svårigheter
att komma till tals, och därför behöver deras situation
lyftas fram.
Vår andra reservation handlar om konkurrensut-
sättning av stöd, service och boende för funktions-
hindrade. Det är inte bara sjukvården och äldreom-
sorgen som i vissa kommuner utsätts för ett marknad-
stänkande utan det gäller även de funktionshindrades
insatser.
Samtliga politiska partier anser sig driva en han-
dikappolitik som innebär att den funktionshindrade
ska kunna leva som alla andra. Vi anser att detta
strider mot den konkurrensutsättning som genomförs.
I praktiken betyder det att den funktionshindrade har
något som helst inflytande över vem eller vilka som
ska ge den dagliga och nära servicen.
När konkurrensutsättningen och upphandlingen
genomförs är det förenat med en mycket strikt sekre-
tess som innebär att den funktionshindrade själv sak-
nar reellt inflytande. Vi måste komma ihåg att en
gruppbostad eller motsvarande faktiskt är den funk-
tionshindrades hem.
Utskottets bedömning att inte ställa sig bakom
denna motion är att reglerna för lagen om offentlig
upphandling nu ses över. Men, fru talman, när LOU
träder in är beslutet om konkurrensutsättning redan
fattat. Den upphandlingskommitté som utskottet hän-
visar till behandlar endast tekniken i själva upphand-
lingen, inte de funktionshindrade som berörs av den.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis bara säga att
ett demokratiskt och solidariskt samhälle är ett sam-
hälle för alla utifrån vars och ens förmåga till var och
en efter behov.
Anf. 114 ESTER LINDSTEDT-
STAAF (kd):
Fru talman! Skolåret 1999/2000 drevs den s.k.
Psykekampanjen. Tusentals människor arbetade då
för att öka kunskapen och förståelsen kring männi-
skor med psykiska funktionshinder. Kampanjen var
ett samarbete mellan Handikappombudsmannen,
Riksförbundet för Social och Mental hälsa och Intres-
seförbundet för Schizofreni.
Kultur i alla former var en kraftfull del i kam-
panjen, vilket bidrog det goda genomslaget. Bl.a.
kunde man avläsa detta i kommunernas intresse för
att anta policydokument för arbetet med personer
med psykiska funktionshinder. Kristdemokraterna
tycker att det är viktigt att psykiska funktionshinder
uppmärksammas. Psykiatrireformen gjorde en del av
dessa människor hemlösa rent fysiskt, framför allt
blev de ensamma och utlämnades ofta till att hamna i
overksamhet och blev osynliggjorda. Samhället tog
bort något utan att ge en god ersättning.
De psykiskt funktionshindrade är eniga om att de
inte önskar en återgång till det gamla sjukvårdssam-
hället, men de önskar plats i det vanliga samhället.
Det är sorgligt att se att deras verksamhet med t.ex.
Fontänhuset ofta får kämpa med ekonomin, till stor
oro för de berörda.
Hittills har endast ca 2 300 med psykiskt funk-
tionshinder erhållit LSS-insatser. Psykiatriutredning-
en menade att ca 20 000 psykiskt funktionshindrade
hade behov av LSS-insatser för att klara sitt eget
boende. Ytterligare 20 000 personer i gruppen hade
enligt utredningen behov av insatser när det gäller
daglig social verksamhet.
Många psykiskt funktionshindrade har också svårt
att få tillgång till den vanliga arbetsmarknaden. Men
den här gruppen är undantagen från daglig verksam-
het enligt LSS. Kristdemokraterna anser att detta ska
ändras. Det ligger i sakens natur att psykiskt funk-
tionshindrade inte efterfrågar stöd som de är berätti-
gade till. Många känner inte ens till sina rättigheter
och kan då inte efterfråga dem. Många kommer sig
inte för att be om stöd.
I kommunerna saknas kunskap om psykiska
funktionshinder i stor utsträckning. Det kan vara svårt
för en lekman att godta t.ex. vid en bedömning att en
människa som uppenbarligen kan sätta benen över
sängkanten för att stiga upp ändock inte gör det. Nå-
gon måste övertala honom eller henne att göra det.
Man kan alltså inte värdera psykiska funktionshinder.
Kristdemokraterna har därför motionerat om utbild-
ning av handläggande personal beträffande dolda
handikapp, dit de psykiska funktionsstörningarna hör.
Sisus, som betyder Statens institut för särskilt ut-
bildningsstöd, har fått i uppdrag att göra informa-
tions- och utbildningspaket om bemötande av funk-
tionshindrade, kan vi läsa i betänkandet, och det är
bra. Hjälpmedelsinstitutet sätter i gång ett projekt
med hjälpmedel för psykiskt funktionshindrade. Det
är också bra. Men när man hör vad hjälpmedelsin-
stitutet ska hjälpa till med - att motverka torftighet i
vardagen, underlätta social kontakt, t.ex. genom IT-
hjälpmedel och e-post, ge minnesstöd, stöd för per-
sonlig ekonomi, sysselsättning - förstår man omedel-
bart att här behövs mänsklig kontakt. Ett personligt
ombud underlättar för t.ex. personlig ekonomi och
fritid, men den funktionen finns inte i så många
kommuner ännu.
Många behöver personlig assistans men har så
svårt att få det. Hindret är ofta att handläggarna inte
har erfarenhet eller kunskap att bedöma psykiska
funktionshinder. Man har också svårt att tolka om
LSS eller socialtjänstlagen ska gälla. Kristdemokra-
terna har därför skrivit en reservation 16 angående
detta, och jag ber härmed att få yrka bifall till reser-
vation 16 under mom. 27. Vi är också med på flera
andra reservationer, t.ex. reservation 17 som är snar-
lik denna och som tar upp detta med daglig verksam-
het, som jag givetvis också står bakom. Men för tids
vinnande ber jag att få yrka bifall endast till reserva-
tion 16.
Anf. 115 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservationerna 1, 8 och 10, men står självfallet också
bakom övriga reservationer där Centerpartiet före-
kommer.
Fru talman! Centerpartiet vill bygga ett samhälle
för alla, där alla medborgare behandlas med respekt
och ges likvärdiga möjligheter. Människor med funk-
tionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva
medborgare, dvs. att de ska ha möjlighet till arbete,
utbildning, en varierande rik fritid och möjligheter
att delta i samhällsdebatten på samma villkor som alla
andra. Hinder för att människor ska kunna delta i ett
aktivt samhällsliv måste bort och behovsprövning och
detaljstyrning begränsas.
Riksdagens handlingsplan för handikappolitiken
var ett steg i rätt riktning, även om vi från Centerpar-
tiet ansåg att den var alltför allmänt hållen, utredande
och i vissa delar alltför begränsande. En övergripande
kritik var och är att regeringen har ett snävt samhäll-
sperspektiv på handikappolitiken. Därför föreslår
Centerpartiet ytterligare ett mål som innebär att ar-
betet särskilt ska inriktas på att ge alla människor,
oberoende av förutsättningar, makt över sitt eget liv.
Fortfarande framför många människor att de i sina
kontakter med myndigheter och förvaltningar känner
sig kränkta då de inte bemöts med respekt och förstå-
else. Långa handläggningstider är också ett stort pro-
blem. Det är ju förskräckligt att det fortfarande upp-
levs vara på det viset. Vi behöver ett annat förhåll-
ningssätt och ständigt påminna oss om vilka vi är till
för som myndighet, förvaltning och förtroendevalda.
Vi måste ta bemötandefrågorna på större allvar. Cen-
terpartiet vill se förändringar i lagstiftningen. Vi vill
se en rättighetskatalog för enskilda människor gente-
mot myndigheter.
Ytterligare ett sätt att stärka den enskilda indivi-
den är att ge Handikappombudsmannen en starkare
ställning. Vi har därför i annat sammanhang lagt fram
förslag om en sammanhållen lagstiftning och om en
vidareutveckling av den i form av en sammanhållen
ombudsmannafunktion under riksdagen. Ett första
steg för att stärka Handikappombudsmannens ställ-
ning är att flytta över funktionen från regeringen till
riksdagen och att låta Handikappombudsmannen
utses av riksdagen på samma sätt som JO utses.
Den enskilde funktionshindrade, myndigheter och
vi förtroendevalda har även stort behov av starka och
engagerade handikapporganisationer. De måste ges
bästa tänkbara förutsättningar att arbeta.
Fru talman! Rätten till arbete måste gälla alla
grupper i samhället. Då måste samhället även kunna
tillvarata funtionshindrades arbetskapacitet, så att de
genom eget arbete efter sin förmåga kan bidra till
egen försörjning och få en förbättrad livssituation.
Först då kan man uppnå full delaktighet och jämlik-
het. Arbetslinjen måste gälla framför passiva bidrag.
Därför är även förslag som förts fram i annat sam-
manhang, att ingen under 30 år ska förtidspensione-
ras, en riktig åtgärd enligt Centerpartiets uppfattning.
Habilitering och rehabilitering är oerhört viktiga
områden. Alla medborgare ska, som jag sade inled-
ningsvis, ges likvärdiga möjligheter utifrån sina all-
deles specifika behov och förutsättningar.
Vi tar även upp IT-utvecklingen och anser att IT-
samhället måste göras tillgängligt för funktionshind-
rade. Centerpartiet föreslår en översyn av sjukvårds-
huvudmännens förskrivning av IT-hjälpmedel och att
det bör övervägas om det behövs ett särskilt stöd för
anpassning av IT-produkter. Vi föreslår också en
hjälpmedelsgaranti för att korta väntetiderna.
Två av mina centerkollegor har i en motion tagit
upp problemen med hörselhjälpmedel. På många håll
i landet är det oacceptabelt långa väntetider för att få
en hörapparat. Har man pengar ordnar man det för-
stås, men annars kan man bli utanför samhället i må-
nader och kanske år. Jag har också aktualiserat den
här frågan i en interpellationsdebatt med socialmi-
nistern, som hänvisar till att han ska se till att en ut-
redning om hjälpmedel för vissa grupper av funk-
tionshindrade också ska se över de långa väntetiderna
och andra problem som sammanhänger med hörsel-
hjälpmedel. Jag nöjer mig därför i nuläget med ett
särskilt yttrande i frågan, men avser att noga bevaka
att det verkligen händer något.
Fru talman! "Assistenten är mina armar och ben."
Det är ett citat hämtat från ett TV-program som visa-
des för cirka en månad sedan. Det handlade om pro-
blemen att behålla och rekrytera personliga assisten-
ter, som är en förutsättning för att den viktiga assi-
stansreformen fortsatt ska kunna ha en viktig inver-
kan på och betydelse för de funktionshindrades liv.
Därför måste åtgärder vidtas. Det handlar om en
övergripande strategi för personalförsörjning, men det
handlar också om att lyssna på Riksförsäkringsver-
kets förslag och idéer om vad man behöver göra för
att se till att man i framtiden kan rekrytera personliga
assistenter.
Centerpartiet vill utveckla assistansreformen ge-
nom att skärpa barns rätt till personlig assistans i
daglig verksamhet, exempelvis i barnomsorg och
skola. Vi vill även utreda en utvidgning av assistans-
reformen för personer med psykiskt funktionshinder.
De har tyvärr mycket svårt att få tillgång till den
reguljära arbetsmarknaden. Eftersom de är undantag-
na från daglig verksamhet enligt LSS blir de ofta
isolerade och sysslolösa, vilket förvärrar situationen
ytterligare för personer med psykiskt funktionshinder.
Centerpartiet anser att inriktningen bör vara att även
personkrets 3 får rätt till daglig verksamhet.
Anf. 116 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Om jag får börja med det som är po-
sitivt för Folkpartiet är det att vårt motionsyrkande
om att även vuxna funktionshindrades habiliterings-
och rehabiliteringsbehov ska utredas har vunnit ut-
skottets gillande och föranleder ett tillkännagivande
från utskottet. När den nationella handlingsplanen
behandlades i riksdagen konstaterades att det fanns
brister när det gäller rehabiliterings- och habilite-
ringsbehov och att många områden behövde utveck-
las ytterligare.
Vi fann att det var anmärkningsvärt att regeringen
endast lyfte fram behovet av tidigt insatta åtgärder för
barn och ungdomar. Det är i och för sig mycket vik-
tigt, men det borde naturligtvis även gälla vuxna. Vid
det tillfället fick vi inget gehör för vårt yrkande, men
det har vi fått nu. Vi är nöjda med det, och vi hoppas
att det här också kommer att leda till att människor
får sina behov tillgodosedda.
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har ett antal re-
servationer i detta betänkande vilka jag naturligtvis
stöder. En del tänker jag beröra lite närmare. Till-
gängligheten för alla i ett samhälle är grundläggande.
Det fungerar mycket dåligt i dag. Senast i förrgår
kväll såg jag i ABC-nytt ett reportage om en ung man
som försökte ta sig fram i sin eldrivna rullstol i
Stockholms city. De flesta affärer har trösklar eller
trappor. Bankomater sitter för högt. Dörrar är för
smala. Dessa hinder finns inte bara i affärer utan
också hos myndigheter och andra som alla medborga-
re ska kunna ha tillträde till.
Regeringens proposition Från patient till medbor-
gare blev inte den stora tillgänglighetsreform som
Folkpartiet hade hoppats på. Framför allt saknades
det extra stimulansmedel för att möjliggöra de vackra
tillgänglighetsparoller som propositionen innehöll.
Därför föreslog Folkpartiet då, och kommer att fort-
sätta föreslå, medel som skyndar på den tillgänglighet
som är en självklar rätt för oss alla.
Ett visst arbete pågår nu i landet, bl.a. med upp-
rättande av handlingsplaner. Det är ju främst ute i
kommunerna. Enligt flera rapporter som jag har fått
verkar det dock gå ganska trögt. Motioner om upp-
rättande av handikapplaner avvisas. Man tycker kan-
ske att det bara står "bör" i beslutet, och dessutom är
det tydligen ingen brådska eftersom de s.k. enkla
åtgärderna inte ska vara genomförda förrän år 2010.
Vi kan naturligtvis inte acceptera det här utan an-
ser att riksdagens beslut måste tas på allvar. Social-
minister Lars Engqvist delar tydligen min oro efter-
som han enligt TT i går i anslutning till EU:s expert-
möte om funktionshinder i Linköping sade: Vi vet att
det finns en tröghet hos kommuner och landsting.
Han hoppades också då att det slutdokument som ska
bli resultatet av expertmötet leder till att frågan om
tillgänglighet uppmärksammas på nationell nivå. Den
nationella handlingsplanen måste tydligen få hjälp av
EU för att få genomslagskraft hos kommuner och
landsting i Sverige.
Lokala handikapporganisationer måste också en-
gageras lokalt för det här arbetet tillsammans med
myndigheter, företag och organisationer där man
identifierar hinder för tillgängligheten och kan kom-
ma med förslag till åtgärder. Handikappombudsman-
nen bör enligt vår mening få i uppdrag att följa och
utvärdera tillgänglighetsutvecklingen. Det nationella
tillgänglighetscentrum som Handikappombudsman-
nen har i uppdrag att bygga upp är kanske bra, men
det är svårt att se hur det under de närmaste åren
skulle kunna vara pådrivande i den här frågan.
Fru talman! Frågan om en hjälpmedelsgaranti av-
färdas alltid av socialdemokraterna när den tas upp.
Folkpartiet och andra partier driver frågan år från år. I
det här betänkandet är det en centermotion som be-
handlas. Att man ska få rätt hjälpmedel inom rimlig
tid borde vara en självklarhet. Att de hjälpmedel som
är mer eller mindre standard ska kunna fås fram inom
tre månader har jag svårt att se att man kan motsätta
sig. Tre månader är en lång tid om man väntar på en
rullstol eller kanske bara en vanlig stol som man kan
sitta upprätt i.
Det finns i dag också en risk för att kompetensen
har försämrats i och med att både kommuner och
landsting har hjälpmedelsverksamhet. Det är också
risk att man skickar personer mellan de olika instan-
serna, och sådant försenar naturligtvis också.
Här kommer också möjligheten in att man för att
korta väntetiderna borde vara öppen för andra lös-
ningar. Ett sådant exempel är utprovningen av hörap-
parater. I mitt hemlandsting, Västmanland, kan vän-
tetiden för oprioriterade fall uppgå till ett halvt år.
Vad det kan få för konsekvenser för den enskilde kan
man verkligen fundera på. Det kan betyda att studier
inte kan fullföljas, att man inte kan arbeta och att man
inte kan ta del av information från radio och TV -
men också att man blir isolerad från sina medmänni-
skor eftersom ett vanligt samtal kan bli mycket svårt.
När vi har problem med nedsatt syn som inte be-
ror på sjukdom eller olyckshändelse kan vi gå till en
optiker och få synen prövad. Vi kan få glasögon ut-
provade och så har man löst det problemet. Vänteti-
derna är inte långa. Den längsta tiden tar kanske slip-
ningen av glasen.
Det borde vara möjligt att ha samma system när
det gäller utprovning av hörapparater. Audionomer
bör alltså kunna få bedriva hörselhjälpmedelsutprov-
ning i enskild regi med avtal med landstingen eller
staten. Utprovning och kontroll av hörapparater ska
naturligtvis ingå. Köerna skulle snabbt försvinna och
patienterna skulle själva kunna välja utprovnings-
ställe. Det här är en fråga som Folkpartiet har drivit i
flera år. I det här betänkandet stöder vi ett yrkande
som Moderaterna har.
Fru talman! Det s.k. informationssamhället blir
alltmer påtagligt i våra vardagsliv. IT-kunskaper
krävs nu inte bara i skolan och på arbetsplatsen utan
gör sig även alltmer gällande inom bankväsende,
transportsystem, service, olika tjänster, kommunika-
tion människor emellan, kunskapsinhämtande m.m.
IT börjar också bli ett nyckelord i den demokratiska
processen. Utvecklingen går mycket snabbt, åtmins-
tone utifrån ett teknologiskt perspektiv.
Det som ofta glöms i den pågående utvecklingen
och opinionsbildningen är de mänskliga och sociala
konsekvenserna. Trots allt är det fortfarande en mino-
ritet av befolkningen som har tillgång till den nya
tekniken. Orsakerna härtill är flera. Det är bl.a. den
äldre generationens svårigheter inför ny teknik.
Många äldre föredrar att gå till postkontoret, om ett
sådant finns, och betala sin räkningar medan den
yngre generationen gör det med hjälp av datorn.
Privatekonomiska skillnader gör att det för många
inte är möjligt att ha tillgång till dator och Internet.
Synskadade och andra funktionshindrade får stora
svårigheter då utrustning, program, hemsidor och
informationssystem m.m. inte görs tillgängliga. Vi
håller med andra ord på att få ett delaktighets- och
rättviseproblem i IT-utvecklingen.
När såväl den offentliga som offentliga tjänste-
sektorn alltmer hänvisar till tele- och Internetanvänd-
ning och upphör med eller fördyrar alternativen
handlar det om ett medborgerligt problem. Vi anser
att samhälleliga och sociala mål kontinuerligt måste
ställas upp för att garantera alla medborgare möjlig-
het att utöva sina rättigheter och skyldigheter samt
leva ett delaktigt, självbestämmande och oberoende
liv. Av den anledningen föreslår vi i Folkpartiet libe-
ralerna att en parlamentarisk kommission bör tillsät-
tas med uppgift att göra en konsekvensanalys av den
pågående IT-utvecklingen samt lägga fram förslag till
nödvändiga åtgärder.
Fru talman! Folkpartiet var kritiskt på flera punk-
ter mot det av regeringen föreslagna bidragssystmet
till handikapporganisationerna när det förelades riks-
dagen våren 2000. Nu har det visat sig att det för
många handikapporganisationer betyder minskat stöd,
något som naturligtvis får konsekvenser för deras
verksamhet. Några handikapporganisationer får inget
stöd alls eftersom de inte anses uppfylla alla de krav
som ställs beträffande medlemmar och antalet lokal-
föreningar. Alla handikapp är inte lika utbredda, men
deras medlemmar har ändå lika stora behov av en
organisation. Alla vill inte heller anslutas till någon
paraplyorganisation. De är rädda att helt försvinna.
Därför anser vi att det nya bidragssystemets kon-
sekvenser ska kartläggas i syfte att åtgärda de skev-
heter som har uppkommit. Majoriteten i utskottet
hänvisar till att Socialstyrelsen, som är de som för-
delar bidragen, ska följa upp bidragssystemets effek-
ter. Vi anser inte att det är det rätta sättet att utvärdera
effekterna.
Fru talman! Som jag tidigare har anfört står jag
bakom samtliga folkpartireservationer, men jag yrkar
här endast bifall till reservation 15.
Anf. 117 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag ska vara rekordkort. Jag yrkar bi-
fall till reservation 13 så att alla döva ska få textning
och tolkning.
(Anförandet hölls delvis på teckenspråk.)
Anf. 118 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Att få vara helt frisk är så självklart
när man väl är det och så hett efterlängtat när man
inte är det. För många lever ständigt hoppet om att bli
frisk eller i alla fall att inte känna sig sjuk eller hind-
rad i sin vardag att leva det liv man vill leva, t.ex. att
orka skratta, att slippa ha ont, att kunna arbeta, att
slippa vänta på behandling, att kunna åka buss, att
delta i en kurs, osv. Jag skulle kunna göra listan
mycket längre. För att öka möjligheterna till det jag
nämnde krävs det en rad åtgärder, och en del av det
tas upp i detta betänkande genom motioner och redo-
visningar av vad som pågår på området, nämligen
insatser för att handikapp ska kunna elimineras och
funktionshinder reduceras.
Vi kan också konstatera att utvecklingen under
senare år har gått otroligt snabbt framåt på många
områden. Vi kan i dag bota många sjukdomar och på
det sättet eliminera handikapp eller reducera funk-
tionshinder. Det innebär att alltfler lever längre med
möjligheter till bättre livskvalitet. Jag tror också att
jag vågar påstå att samhället aldrig tidigare har satsat
så mycket resurser för att handikapp ska kunna elimi-
neras.
För oss socialdemokrater är det självklart att ska-
pa att skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla -
med eller utan funktionshinder. Det är en demokra-
tifråga. Det är en demokratisk skyldighet för samhäl-
let att eftersträva ett tillgängligt samhälle, och det är
en demokratisk rättighet som medborgare att kräva
det.
Det tillgängliga samhället för alla har vi inte än,
men vi har kommit en bra bit på väg. Den socialde-
mokratiska välfärdsmodellen som grund är en mycket
viktig utgångspunkt och bygger på en mycket enkel
omfördelningsprincip, nämligen från var och en efter
förmåga till var och en efter behov. Det innebär t.ex.
tillgång till utbildning och sjukvård. Den senaste
tioårsperioden har vi också genom bred uppslutning i
riksdagen kompletterat med flera handikappolitiska
beslut, framför allt genom individuellt stöd med syfte
att skapa förutsättningar för ett mer självständigt och
oberoende liv för människor med funktionshinder.
Som exempel kan jag då nämna assistansreformen.
Många funktionshindrade vittnar i dag om att den
dramatiskt har bidragit till att öka bl.a. deras livskva-
litet.
Som jag tidigare nämnt är många av de handikap-
politiska insatserna utformade som individuella insat-
ser, insatser som är nödvändiga till följd av brister i
samhället. Det har naturligtvis varit mycket lättare att
besluta om individuellt anpassade åtgärder eller insat-
ser för funktionshindrade än att besluta om att alla i
samhället har skyldighet att medverka till att anpassa
samhället för att försöka undanröja handikapp och
reducera funktionshinder.
Det är också därför som vi för cirka ett år sedan
tog ytterligare ett steg på vägen genom att besluta om
en handlingsplan för handikappolitiken som innebär
en tydlig fokusering på generella insatser.
Med tanke på tidsbristen tänker jag inte kom-
mentera handlingsplanen ytterligare. Men jag sade
förut att jag inte tror att samhället tidigare har satsat
så mycket resurser som vi gör i dag för att försöka
eliminera handikapp. Och det gör att väldigt många
fler lever under bättre omständigheter. Jag sade också
att vi är en bra bit på väg mot det tillgängliga sam-
hället. Samtidigt kan jag, precis som flera motionärer
gör, konstatera att det fortfarande finns mer att åtgär-
da och att en del inte fungerar tillfredsställande. Det
krävs helt enkelt fler steg att gå för att vi ska närma
oss målet.
För att ta ytterligare steg föreslår vi i utskottet två
tillkännagivanden till regeringen. Det ena innebär att
tillgången till habilitering och rehabilitering även för
funktionshindrade vuxna behöver kartläggas. Och det
andra tillkännagivandet innebär att regeringen ska
återkomma till riksdagen med en redovisning samt
om det behövs förslag till förändringar vad gäller
antalet ej verkställda domstols- och myndighetsbeslut
enligt 9 § LSS och 6 § socialtjänstlagen. När det
gäller det senare tillkännagivandet är det inte rimligt
att människor får positiva biståndsbeslut som senare
inte verkställs inom rimlig tid. Det är en mycket an-
gelägen rättssäkerhetsfråga.
Ytterligare steg tas genom att regeringen inom
kort ska utreda insatsen råd och stöd i LSS.
Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp som bl.a.
har till uppgift att klargöra förutsättningar för yrkes-
rollen som personlig assistent, så att vi i framtiden får
lättare att rekrytera personliga assistenter som är så
viktiga för de funktionshindrade.
Regeringen avser att utreda hjälpmedelssituatio-
nen.
Riksdagen har tidigare beslutat om att tillföra yt-
terligare pengar till kommuner och landsting för att
kunna erbjuda bättre och mer primärvård och psyki-
atri.
Regeringen föreslår också mer pengar till lands-
tingen för att förbättra tillgängligheten till behand-
lingar inom sjukvården och mer pengar till skolan.
Detta är exempel på insatser som på olika sätt
ökar möjligheterna att eliminera handikapp och berör
områden som i dag inte fungerar tillfredsställande.
Om det ska bli många steg närmare det för alla
tillgängliga samhället beror ju på hur pass framgångs-
rika vi alla är i arbetet med den generella tillämp-
ningen av det tillgängliga samhället. Det har vi lyck-
ats med när arbetsgivare anställer funktionshindrade i
lika hög grad som icke funktionshindrade, och när det
är enkelt för de flesta att ta bussen till jobbet om man
nu vill det. Och här har vi alla ett gemensamt ansvar.
I flera motioner tas sådant upp som redan är på
gång på olika sätt. Jag bedömer också att detsamma
gäller flera av reservationerna.
En utredning ser t.ex. redan över bidragen till
handikapporganisationer.
Man ser att moderaternas reservation 2 tar upp en
del i den nationella handlingsplanen när det gäller
handikappolitiken. Jag hoppas verkligen att de inte
anser att inte också generella insatser behövs. Det
kommer att bli mycket besvärligt för de funktions-
hindrade i samhället om vi inte gör samhället till-
gängligt utan bara satsar på individuella insatser. Jag
hoppas att de inte heller menar att individerna enskilt
ska processa mot varje kommun och landsting för att
få sina behov tillgodosedda.
Jag vill också säga att jag har ögonen på den fråga
som gäller föräldraskap. Det står både i Riksförsäk-
ringsverkets och Socialstyrelsens allmänna råd att
man ska ta hänsyn till föräldraskap när man bifaller
LASS-timmar. Och jag kan inte se var i betänkandet
det står att det är socialnämnden som kan göra det om
man så önskar.
Jag vill också säga att det som sägs i en del av de
motioner och reservationer som tas upp inte kommer
att leda till att man kommer till rätta med situationen
om man inte samtidigt tillskjuter en del medel. Det
blir naturligtvis inte lättare att korta köerna bara där-
för att audionomerna har vårdavtal om det inte finns
medel från landstinget för att teckna vårdavtal med
audionomer.
Eftersom vi har tidsbrist här i kammaren ska jag
till sist bara säga att den kanske viktigaste och svå-
raste uppgiften är på vilket sätt människor med funk-
tionshinder blir bemötta. Och där har vi verkligen en
utmaning. Det handlar t.ex. om att som människa få
bli ianspråktagen och bli betraktad som en person
med kunskaper och erfarenheter. En person med ett
funktionshinder sade till mig:
När jag kommer någonstans så har man allt oftare
tänkt på att det i publiken kan finnas folk som är
funktionshindrade men inte på att jag som är funk-
tionshindrad är aktören och att det är jag som ska stå
på podiet eller i talarstolen.
En annan person sade till mig:
Det är konstigt att säga det, men det är så skönt
när någon skäller ut mig, för då känner jag mig som
alla andra. Annars är alla alltid så vänliga mot mig för
att jag är funktionshindrad.
Detta säger en hel del om hur vi beter oss mot
andra människor.
I det sammanhanget kan jag nämna att Sisus har i
uppdrag att arbeta med kompetensutveckling för
personer som jobbar med funktionshindrade först och
främst för att förbättra bemötandet av funktionshind-
rade.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är glad att
det ligger ytterligare förslag i vårbudgeten som bidrar
till att förbättra situationen för funktionshindrade.
Samtidigt är jag inte nöjd förrän vi är många steg
närmare ett samhälle som är tillgängligt för alla, med
eller utan funktionshinder. Det är nämligen på det
sättet att även om vi tycker att vi tar många steg
framåt är det inte till hjälp för den som det i vardagen
tas ett steg bakåt för. Det ska helst vara minst två steg
framåt och inte tre bakåt. Jag tycker att vi är en bra
bit på väg. Men, som sagt, det finns mer att göra.
Jag vill till sist yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan med dess två tillkännagivanden. Jag yrkar således
avslag på samtliga övriga motioner och reservationer.
Anf. 119 LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Med hänsyn till den tidsbrist som alla
andra hänvisar till ska jag nöja mig med en fråga till
Catherine Persson, och den gäller just föräldraskapet
som kriterium för rätten till personlig assistans. Det är
möjligt att jag sade att det står i betänkandet att soci-
alnämnden i dag har denna möjlighet. Det är riktigt
att det inte står i betänkandet. Men det var det som
anfördes av Catherine Persson själv vid handlägg-
ningen av ärendet i utskottet. Jag skulle vilja fråga
vilket argument man annars har för att inte tillstyrka
vårt förslag, som är ett ganska blygsamt förslag, om
en utredning av denna fråga, dvs. föräldraskapet som
ett kriterium för personlig assistans.
Anf. 120 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! LASS bygger på fyra kriterier, ganska
generellt hållna. Men det är många olika kriterier som
är avgörande för beviljandet av antalet assistanstim-
mar och för hur timmarna beviljas. Varje gång ska en
individuell bedömning göras. Detta är det viktiga.
Både i Socialstyrelsens och i Riksförsäkringsver-
kets allmänna råd står det mycket tydligt att föräldra-
skap är ett kriterium - precis som många andra situa-
tioner i det vardagliga livet är kriterier för beviljandet
av assistanstimmar - kriterier som för den skull inte
är inskrivna i själva lagstiftningen. Därför menar jag
att vi måste fylla på med väldigt många fler kriterier
om vi ska täcka alla vardagliga livssituationer för de
assistanstimmar som beviljas.
Anf. 121 LARS ELINDERSON (m):
Fru talman! Jag konstaterar att i sak innebär moti-
veringen vad jag tidigare sade, nämligen att social-
nämnderna redan i dag kan bevilja assistans inom
ramen för de kriterier som finns. Vad vi säger är att
det här är ett alldeles specifikt kriterium som i sig
borde motivera att det införs som ytterligare ett krite-
rium. Men om jag tolkat Catherine Persson rätt delar
hon inte den uppfattningen.
Anf. 122 CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte vilken uppfattning vi
egentligen inte är överens om. Vad vi är överens om
är att man ska ha möjlighet att få assistanstimmar om
man är förälder och funktionshindrad. Närmast
handlar det om formen för det.
De allra flesta som har möjlighet att få assi-
stanstimmar i sitt föräldraskap har assistanstimmar i
övrigt. Det är inte något som beviljas av socialnämn-
derna, utan det beviljas av försäkringskassan.
Såvitt jag förstår vill Lars Elinderson ha en tydli-
gare skrivning i lagstiftningen. Den bedömning vi gör
i dag är att det finns allmänna råd från två myndig-
heter som mycket tydligt beskriver vad som ska vara
underlag när man tar ställning vid beviljandet av
personlig assistans. Om man sedan inte följer de
allmänna råd som Riksförsäkringsverket och Social-
styrelsen har utfärdat och detta är ett stort problem på
området får vi naturligtvis överväga och avväga om
det behövs förtydliganden i lagstiftningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 7 §.)
6 § Redovisningen av fördelningen av medel
från Allmänna arvsfonden under budgetåret
2000
Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU15
Redovisningen av fördelningen av medel från All-
männa arvsfonden under budgetåret 2000 (skr.
2000/01:125).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 7 §.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.52 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 17.00 då
dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.
7 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats vid dagens sammanträde
SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.
Mom. 2 (hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering, m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (v)
4. res. 4 (c)
Förberedande votering 1:
35 för res. 2
13 för res. 4
237 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
66 för res. 1
35 för res. 2
183 avstod
65 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
135 för utskottet
67 för res. 1
83 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 14 fp, 12 mp
För res. 1: 67 m
Avstod: 35 v, 35 kd, 13 c
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 4 (patientombudsman)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
243 för utskottet
39 för res. 7
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 65 m, 35 kd, 10 c, 14 fp, 10 mp
För res. 7: 35 v, 3 c, 1 mp
Frånvarande: 22 s, 17 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 5 mp,
1 -
Mom. 7 (vårdgaranti)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, m, c, fp)
Votering:
156 för utskottet
128 för res. 8
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 35 v, 12 mp
För res. 8: 66 m, 35 kd, 13 c, 14 fp
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 23 (den s.k. 65-årsgränsen)
1. utskottet
2. res. 23 (s)
Votering:
142 för utskottet
143 för res. 23
64 frånvarande
Kammaren biföll res. 23.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 67 m, 35 kd, 13 c, 14 fp, 12 mp
För res. 23: 108 s, 35 v
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 25 (översyn av samtliga högkostnadsskydd)
1. utskottet
2. res. 29 (kd)
Votering:
236 för utskottet
44 för res. 29
1 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 65 m, 35 v, 12 c, 14 fp, 1 mp
För res. 29: 35 kd, 9 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 22 s, 17 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 6 mp,
1 -
Mom. 38 (kvicksilver i läkemedel)
1. utskottet
2. res. 42 (mp)
Votering:
238 för utskottet
14 för res. 42
33 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 34 v, 3 kd, 11 c, 14 fp
För res. 42: 2 c, 12 mp
Avstod: 1 v, 32 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Annelie Enochson (kd) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 39 (titandioxid och andra tillsatser i läkemedel)
1. utskottet
2. res. 43 (mp)
Votering:
273 för utskottet
12 för res. 43
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 35 v, 35 kd, 13 c, 14 fp
För res. 43: 12 mp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 51 (jämställdhetsperspektiv i vården)
1. utskottet
2. res. 49 (fp)
Votering:
225 för utskottet
14 för res. 49
45 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 3 v, 34 kd, 12 mp
För res. 49: 14 fp
Avstod: 31 v, 1 kd, 13 c
Frånvarande: 22 s, 15 m, 9 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 74 (genetisk integritet)
1. utskottet
2. res. 68 (mp)
Votering:
251 för utskottet
12 för res. 68
22 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 66 m, 35 v, 14 kd, 13 c, 14 fp
För res. 68: 12 mp
Avstod: 1 m, 21 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SoU12 Handikappolitik
Mom. 1 (målen för handikappolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
Votering:
272 för utskottet
13 för res. 1
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 35 v, 35 kd, 14 fp, 12 mp
För res. 1: 13 c
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 3 (den nationella handlingsplanen)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
216 för utskottet
66 för res. 2
1 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 108 s, 34 v, 35 kd, 13 c, 14 fp, 12 mp
För res. 2: 66 m
Avstod: 1 m
Frånvarande: 23 s, 15 m, 9 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 13 (funktionshindrade kvinnor)
1. utskottet
2. res. 7 (v, kd, mp)
Votering:
202 för utskottet
83 för res. 7
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 12 c, 14 fp
För res. 7: 35 v, 35 kd, 1 c, 12 mp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 14 (Handikappombudsmannen)
1. utskottet
2. res. 8 (m, kd, c, fp)
Votering:
154 för utskottet
128 för res. 8
2 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 33 v, 1 fp, 11 mp
För res. 8: 65 m, 2 v, 35 kd, 13 c, 13 fp
Avstod: 1 m, 1 mp
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Britt-Marie Danestig och Ingrid Burman (båda v)
anmälde att de avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Lars Leijonborg (fp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 18 (hjälpmedelsgaranti)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, c, fp)
Votering:
221 för utskottet
61 för res. 10
3 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 64 m, 35 v, 1 kd, 12 mp
För res. 10: 34 kd, 13 c, 14 fp
Avstod: 3 m
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 22 (rätt till teckenspråkstolk)
1. utskottet
2. res. 13 (mp)
Votering:
272 för utskottet
12 för res. 13
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 66 m, 35 v, 35 kd, 13 c, 14 fp
För res. 13: 12 mp
Frånvarande: 22 s, 16 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 25 (parlamentarisk kommission)
1. utskottet
2. res. 15 (fp)
Votering:
270 för utskottet
14 för res. 15
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 35 v, 34 kd, 13 c, 12 mp
För res. 15: 14 fp
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 8 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 27 (psykiskt funktionshindrade)
1. utskottet
2. res. 16 (kd)
Votering:
250 för utskottet
35 för res. 16
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 109 s, 67 m, 35 v, 13 c, 14 fp, 12 mp
För res. 16: 35 kd
Frånvarande: 22 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Mom. 29 (konkurrensutsättning)
1. utskottet
2. res. 18 (v)
Votering:
247 för utskottet
37 för res. 18
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 107 s, 67 m, 35 kd, 13 c, 13 fp, 12 mp
För res. 18: 1 s, 35 v, 1 fp
Frånvarande: 23 s, 15 m, 8 v, 7 kd, 5 c, 2 fp, 4 mp,
1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SoU15 Redovisningen av fördelningen av medel
från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2000
Kammaren biföll utskottets förslag.
8 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
2000/01:126 Behandling av personuppgifter inom
kriminalvården
Skrivelse
2000/01:104 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1995/96-2000
9 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 26 april
2000/01:410 av Bengt-Ola Ryttar (s) till statsminister
Göran Persson
Rätten att demonstrera
2000/01:411 av Per Westerberg (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Kommunikationssystem för polisen
2000/01:412 av Inger Segelström (s) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Prostitutionspolisens arbete i Stockholm
2000/01:413 av Willy Söderdahl (v) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Folkbildningen
2000/01:414 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Idrotten i skolan
2000/01:415 av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Mobbning
2000/01:416 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
utbildningsminister Thomas Östros
Forskning om kvinnors ohälsa
2000/01:417 av Cecilia Magnusson (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Garantiersättningen
2000/01:418 av Lars Björkman (m) till miljöminister
Kjell Larsson
Biotopskydd
2000/01:419 av Olle Lindström (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Förtroendet för utbildningen i försvaret
2000/01:420 av Stefan Attefall (kd) till finansminister
Bosse Ringholm
Dubbelbeskattning av boendet
2000/01:421 av Ulf Björklund (kd) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Inlandsvägen
2000/01:422 av Elver Jonsson (fp) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Dalsland
2000/01:423 av Morgan Johansson (s) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Narkotikafrågan
2000/01:424 av Elisabeth Fleetwood (m) till social-
minister Lars Engqvist
Tinnitus
2000/01:425 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
minister Anna Lindh
Folkrätten
2000/01:426 av Margareta Viklund (kd) till utrikes-
minister Anna Lindh
Barnen i världen
2000/01:427 av Lars Leijonborg (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Lärarutbildningen på universitetet
2000/01:428 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Rättssäkerhet för skuldsatta arbetslösa
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll onsdagen den 2 maj.
10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 26 april
2000/01:1118 av Margareta Cederfelt (m) till soci-
alminister Lars Engqvist
Barns övervikt
2000/01:1119 av Lena Ek (c) till justitieminister
Thomas Bodström
Barnförsäkringar
2000/01:1120 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Ställa till svars för BSE
2000/01:1121 av Inger René (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Könsrekrytering av försökspersoner till forsknings-
projekt
2000/01:1122 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Värnpliktigas förtroendeuppdrag
2000/01:1123 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Religionsfrihet i Kazakstan
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll onsdagen den 2 maj.
11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 26 april
2000/01:1026 av Caroline Hagström (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Svenska Spel och spelberoende
2000/01:1057 av Inga Berggren (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Europaväg 6 mellan Trelleborg och Vellinge
2000/01:1065 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Beredskap i fred
2000/01:1070 av Staffan Werme (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
SJ och cykeltransporter
2000/01:1078 av Tuve Skånberg (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Polletteringsförbud för cyklar på tåg
2000/01:1079 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Den dåliga vägstandarden
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll onsdagen den 2 maj.
12 § Kammaren åtskildes kl. 17.27.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.52,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 111
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.