Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 mars 2001
Prop.
2000/01:98
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Europeiska unionens råd antog den 29 maj 2000 en förordning om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i
äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn
(Bryssel Il-förordningen). Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2001
och är sedan dess direkt tillämplig i Sverige. Den kräver dock vissa
kompletterande bestämmelser. Det gäller framför allt för handläggningen
av exekvaturförfarandet, som innebär att en part kan få fastställt om en
dom som har meddelats i en annan medlemsstat erkänns eller får
verkställas i Sverige.
I propositionen föreslås det att en ny lag införs med bestämmelser om
handläggningen vid de svenska exekvaturdomstolama, dvs. Svea hovrätt
och Högsta domstolen. Den föreslagna lagen reglerar också hur verk-
ställigheten av de utländska avgörandena skall ske.
I propositionen föreslås det vidare att Sverige skall tillträda tre
nordiska överenskommelser om ändringar i de nordiska konventioner
som ligger till grund för förordningen (1931:429) om vissa interna-
tionella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynder-
skap och för lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhålls-
bidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Överenskom-
melserna syftar bl.a. till att få de nordiska reglerna att vara i linje med
vad som gäller enligt Bryssel Il-förordningen. I propositionen föreslås
det också ändringar i 1931 års förordning och 1962 års lag varigenom
överenskommelserna införlivas.
Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-
förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2001. Ändringarna i 1931
års förordning och i 1962 års lag föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
I propositionen lämnas slutligen ett förslag på ett helt annat område där
en brist upptäckts i ett tidigare lagstiftningsärende. Det föreslås en
ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument-
myndigheter och konsumentorganisationer. Genom ändringen blir lagen
tillämplig också på förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. Därigenom blir det bakomliggande EG-direk-
tivet fullständigt genomfört. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli
2001.
Prop. 2000/01:98
Prop. 2000/01:98
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................6
2 Lagtext..............................................................................................7
2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till
Bryssel Il-förordningen......................................................7
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap..................................... 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:943) om
erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader
och hemskillnader...............................................................9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område.........................................................10
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning
av barn..............................................................................11
2.6 Förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap..........................12
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:512) om
indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i
Danmark, Finland, Island eller Norge..............................16
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om
talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer..................................................18
3 Ärendet och dess beredning............................................................19
4 Svensk domstols behörighet och erkännande och verkställighet
av utländska avgöranden.................................................................20
5 Bryssel Il-förordningen...................................................................21
5.1 Utarbetandet av förordningen...........................................21
5.2 Förordningens allmänna innehåll.....................................22
5.3 Tillämpningsområdet........................................................23
5.4 Domstols behörighet.........................................................25
5.4.1 Behörighetsreglerna.......................................25
5.4.2 Handläggningen av frågan om målet kan
tas upp.............................................................28
5.4.3 Litispendens....................................................29
5.4.4 Interimistiska åtgärder....................................30
5.5 Erkännande och verkställighet.........................................30
5.5.1 Tillämpningsområde.......................................30
5.5.2 Erkännande.....................................................31
5.5.3 Skäl att vägra erkännande..............................32
5.5.4 Verkställbarhetsförklaring..............................33
5.5.5 Gemensamma bestämmelser..........................34
5.6 Förhållandet till internationella konventioner..................34
5.7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.....................36
6 Behovet av kompletterande bestämmelser till Bryssel II-
förordningen....................................................................................37
6.1 Exekvaturförfarandet........................................................37
6.2 Reservforum for domsrätt.................................................40
6.3 Verkställigheten................................................................41
6.4 Behovet av ändringar i internationellt privaträttsliga
författningar......................................................................47
7 Ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention och i
1962 års nordiska indrivningskonvention.......................................50
7.1 Ändringar med anledning av Bryssel 11-förordningcn 50
7.2 Ändringar i fråga om underhållsbidrag............................51
8 Införlivande av de nordiska ändringsöverenskommelserna............53
9 Ändring i talerättslagen...................................................................53
10 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................54
11 Kostnader........................................................................................55
12 Författningskommentar...................................................................56
12.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till
Bryssel Il-förordningen....................................................56
12.2 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap..........................60
12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:512) om
indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i
Danmark, Finland, Island eller Norge..............................63
12.4 Övriga lagförslag med anknytning till Bryssel II-
förordningen.....................................................................64
12.5 Iförslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om
talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer..................................................64
Bilaga 1 Bryssel 11-förordningen.........................................................66
Bilaga 2 Promemorians lagförslag (Ds 2000:59)................................97
Bilaga 3 Överenskommelse den 6 februari 2001 om den nordiska
äktenskapskonventionen.....................................................102
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4 Kommentar till överenskommelsen den 6 februari 2001.... 116
Bilaga 5 Överenskommelse den 25 februari 2000 om den nordiska
äktenskapskonventionen.....................................................134
Bilaga 6 Överenskommelse den 25 februari 2000 om den nordiska
indrivningskonventionen.....................................................136
Bilaga 7 Kommentar till överenskommelserna den 25 februari
2000..................................................................................... 139
Bilaga 8 Promemorians lagförslag angående de nordiska
ändringarna..........................................................................143
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna....................................149
Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag...............................................150
Bilaga 11 Lagrådets yttrande...............................................................161
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2001.......163
Rättsdatablad.........................................................................................164
Prop. 2000/01:98
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. överenskommelsen den 25 februari 2000 mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap,
2. överenskommelsen den 25 februari 2000 mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indrivning av
underhållsbidrag,
3. överenskommelsen den 6 februari 2001 mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge undertecknad i
Stockholm den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och
förmynderskap,
dels antar regeringens förslag till
1. lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningcn,
2. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
3. lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa
utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader,
4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verk-
ställighet av nordiska domar på privaträttens område,
5. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn,
6. lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap,
7. lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av
underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller
Norge,
8. lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.
Prop. 2000/01:98
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den
29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verk-
ställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar for
makars gemensamma barn (Bryssel II-forordningen).
2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22-24 skall hovrätten
bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som
avses i artikel 26.4 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till
hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22-24 är jävig att
handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.
3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under
Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat
sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
4 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländ-
ska avgörandet verkställas enligt 21 kap. foräldrabalken. Ett avgörande
om rättegångskostnader verkställs dock enligt utsökningsbalken.
Verkställigheten far ske först när den frist för att ansöka om ändring
som avses i artikel 26.5 har löpt ut eller när ett beslut har meddelats med
anledning av att ändring har sökts.
För verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av
svensk domstols avgörande i motsvarande fall.
Prop. 2000/01:98
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa interna-
tionella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall
införas en ny paragraf, 7 kap. 6 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. 6§ Särskilda bestämmelser finns i |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.3
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:943) om erkännande av
vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader skall införas en
ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 12 § Särskilda bestämmelser finns i |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall införas en
ny paragraf 7 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7a§ Särskilda bestämmelser finns i |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
10
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till
stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dagtecknade
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europa-
rådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till
Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser
gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater
som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen
om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haag-
konventionen).
Regeringen far, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonvcntionen eller Haagkonventionen.
Särskilda bestämmelser finns i
rådets förordning (EG) nr
1347/2000 av den 29 maj 2000 om
domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av
domar i äktenskapsmål och mål
om föräldraansvar for makars
gemensamma barn.
Prop. 2000/01:98
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
'Senaste lydelse 1993:212.
11
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och för-
mynderskap
dels att 7-9 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av
följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan med-
borgare i fördragsslulande stat
upptages i den stat, där båda
makarna hava hemvist eller där de
senast haft hemvist samtidigt och
endera alltjämt är bosatt.
Kan yrkandet ej enligt första
stycket upptagas i någon av stater-
na, må yrkandet väckas i stat, där
endera maken är medborgare.
Yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av hemskillnad må städ-
se väckas i stat, där båda makarna
äro medborgare.
7 §'
Ett yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan
makar som är medborgare och har
hemvist i en fördragsslutande stat
tas upp i den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade hemvist
samtidigt och en av dem fort-
farande är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. någon av makarna har sitt
hemvist, om en ansökan om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad är gemensam,
6. käranden har sitt hemvist, om
han eller hon varit bosatt där i
minst ett år omedelbart innan
ansökningen gjordes, eller
7. käranden är medborgare och
har sitt hemvist, om han eller hon
varit bosatt där i minst sex
månader omedelbart innan ansök-
ningen gjordes.
Ett yrkande om äktenskapsskill-
nad på grund av hemskillnad kan
även tas upp i den stat där beslutet
om hemskillnad har meddelats.
Senaste lydelse 1954:35.
12
I samband med yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad må jämväl av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av samman-
levnaden, bodelning, skadestånd,
underhållsskyldighet samt vårdnad
om barn.
Yrkande, som senare väckes
angående underhållsskyldighet
eller vårdnad om barn, upptages i
stat, där den, mot vilken talan rik-
tas, har hemvist, även om yrkandet
avser ändring av beslut, som med-
delats i annan stat. Kan enligt
lagen i stat, där hemskillnad eller
äktenskapsskillnad meddelats, un-
derhållsbidrag till hemskild eller
frånskild make ej vidare utdömas
eller höjas utöver förut bestämt
belopp, må yrkande om sådant
bidrag eller höjning därav ej
upptagas i någon av de övriga
staterna.
8§
I samband med ett yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad får också av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av sammanlev-
naden och bodelning. Även frågor
om vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn får
prövas, om
1. barnet är makarnas gemen-
samma och
2. barnet har sitt hemvist i den
stat där yrkandet om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad tas upp.
Om barnet inte har sitt hemvist i
den stat där yrkandet om hem-
skillnad eller äktenskapsskillnad
tas upp, får frågor om vårdnad om
barn, barnets boende och um-
gänge med barn ändå tas upp där,
om
1. barnet har sitt hemvist i en
fördragsslutande stat,
2. barnet är makarnas gemen-
samma och åtminstone en av
makarna har vårdnaden om det,
3. makarna har godtagit att
frågan prövas i den stat där yrkan-
det om äktenskapsskillnad eller
hemskillnad tas upp och
4. frågans prövning i den staten
är till barnets bästa.
Prop. 2000/01:98
8a§
Om en talan angående en fråga
enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig
myndighet i olika fördragsslutande
stater mellan samma parter, skall
den myndighet vid vilken talan
väckts senare självmant avvisa
talan till förmån för den andra
myndigheten.
Vid tillämpning av första stycket
skall en fråga om hemskillnad och
en fråga om äktenskapsskillnad
anses vara samma fråga.
13
Vid prövning av frågor, som av-
ses i 7 och 8 §§, användes i varje
stat där gällande lag. Frågor om
bodelning ocli skadestånd skola
dock städse avgöras efter den lag,
som enligt 3 § är tillämplig å ma-
karnas förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits i en
av staterna, medför i de övriga
samma rätt att erhålla äktenskaps-
skillnad, som om den vunnits i den
staten.
I fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid äga
makar, som vunnit hemskillnad i
annan fördragsslutande stat och
därefter levat åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt ej återupptagit sammanlev-
naden, erhålla äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid.
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av staterna meddelats
jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets
riktighet eller av dess förut-
sättningar med hänsyn till hemvist
eller medborgarskap i den ena
eller andra av de fördragsslutande
staterna. Detsamma gäller laga-
kraftvunnen dom som meddelats i
en av staterna och avser ogiltighet
eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i fördragsslutande
stat.
9 §2
Vid prövning av frågor som
avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje
stat där gällande lag. Frågor om
bodelning skall dock alltid avgöras
enligt den lag som enligt 3 § är
tillämplig på makarnas förmögen-
hetsförhållanden.
Hemskillnad som vunnits i en av
staterna medför i de övriga samma
rätt att få äktenskapsskillnad som
om den vunnits i den staten.
I en fördragsslutande stat där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid har
makar, som vunnit hemskillnad i
en annan fördragsslutande stat och
därefter levt åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt inte återupptagit sammanlev-
naden, rätt att få äktenskapsskill-
nad utan föregående betänketid.
22 §3
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av staterna meddelats
enligt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets rik-
tighet eller myndighetens behörig-
het. Detsamma gäller en lagakraft-
vunnen dom som meddelats i en
av staterna och avser ogiltighct
eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i någon fördrags-
slutande stat.
Prop. 2000/01:98
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.
2 Senaste lydelse 1973:1181.
3 Senaste lydelse 1973:1181.
14
2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols
behörighet går förlorad beträffande en talan som har väckts före
ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en talan som har väckts
före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för avgöranden som har
meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 2000/01:98
15
2.7
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1962:512) om indrivning i
Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller
Norge skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Nuvarande lydelse
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut eller
skriftlig förbindelse, varigenom i
Danmark, Finland, Island eller
Norge någon förpliktats eller utfäst
sig att utgiva underhållsbidrag till
make, förutvarande make, barn i
äktenskap, styvbarn, barn utom
äktenskap eller moder till sådant
barn och varå verkställighet kan
vinnas i den stat, där domen eller
beslutet meddelades eller förbin-
delsen ingicks, skall på begäran
omedelbart verkställas här i riket
efter vad nedan sägs. Det samma
skall gälla sådan i Danmark, Fin-
land, Island eller Norge meddelad
ännu icke lagakraftvunnen dom
och sådant i någon av dessa stater
av rätten, domaren eller överexe-
kutor meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
År genom dom eller beslut här i
riket bidrag bestämt till lägre
belopp eller ock fastställt, att
Föreslagen lydelse
1 §'
Lagakraftvunnen dom, admi-
nistrativ myndighets beslut eller av
sådan myndighet godkänd för-
bindelse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att
betala underhållsbidrag till make,
förutvarande make, barn, styvbarn
eller barnets mor, skall erkännas
här i landet utan någon särskild
stadfästelse.
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut, av
sådan myndighet godkänd förbin-
delse eller annan skriftlig förbin-
delse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att betala
sådant bidrag och som kan verk-
ställas i den staten, skall på be-
gäran omedelbart verkställas här i
landet. Detsamma skall gälla
sådan ännu icke lagakraftvunnen
dom och sådant av rätten eller
domaren meddelat beslut som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
1 Senaste lydelse 1971:888.
16
underhållsskyldighet ej föreligger,
kan verkställighet i strid häremot
ej påfordras.
Prop. 2000/01:98
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen äger, om så
anses erforderligt, kräva bevis, att
domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller i 1 § första stycket för
verkställighet stadgade villkor.
Bevis utfärdas i den stat, där
domen eller beslutet meddelades
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen får, om så
anses erforderligt, kräva bevis för
att domen, beslutet eller förbin-
delsen uppfyller de i 1 § andra
stycket för verkställighet stadgade
villkoren. Sådant bevis utfärdas, i
den stat där domen eller beslutet
meddelades eller förbindelsen in-
gicks, av den myndighet som
anges i 2 § tredje stycket.
domen, beslutet eller förbindelsen
eller förbindelsen ingicks, av
myndighet som i 2 § tredje stycket
sägs.
Har underhållsbidraget icke i
fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet
högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas
enligt vad i första stycket stadgas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
17
Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för
vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer
skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Nuvarande lydelse
Talan får avse att åtgärder skall
vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse som
avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1, förbud eller ålägganden med
stöd av 14-16 §§, 17 § första
stycket, 18-20 §§ marknads-
föringslagen (1995:450),
2. åläggande att till svenska
staten betala en sådan särskild
avgift som avses i 10 kap. 5 och
6 §§ radio- och TV-lagen
(1996:844), eller
3. utdömande av vite som före-
lagts i de fall som avses i 1.
Talan skall väckas vid
1. Marknadsdomstolen i fråga
om förbud och ålägganden som
avses i marknadsföringslagen
(1995:450),
2. Länsrätten i Stockholms län i
fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen
(1996:844),
3. tingsrätt som är behörig enligt
10 kap. rättegångsbalken eller
Stockholms tingsrätt i fråga om
utdömande av vite.
Föreslagen lydelse
3§
Talan far avse att åtgärder skall
vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse som
avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med
stöd av 14-16 §§, 17 § första
stycket, 18-20 §§ marknads-
föringslagen (1995:450) eller
förhud enligt 3 och 6 §§ lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden,
2. åläggande att till svenska
staten betala en sådan särskild
avgift som avses i 10 kap. 5 och
6 §§ radio- och TV-lagen
(1996:844), eller
3. utdömande av vite som före-
lagts i de fall som avses i 1.
5§
Talan skall väckas vid
1. Marknadsdomstolen i fråga
om förbud och ålägganden som
avses i marknadsföringslagen
(1995:450) och i fråga om förbud
enligt lagen (1994:1512) om av-
talsvillkor i konsumentförhållan-
den,
2. Länsrätten i Stockholms län i
fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen
(1996:844),
3. tingsrätt som är behörig enligt
10 kap. rättegångsbalken eller
Stockholms tingsrätt i fråga om
utdömande av vite.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
18
Europeiska unionens råd antog den 29 maj 2000 förordning (EG) nr
1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställig-
het av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars
gemensamma barn (Bryssel Il-förordningen). Förordningen trädde i kraft
den 1 mars 2001 och är publicerad i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning (EGT L 160, 30.6.2000, s. 19). Förordningen finns i
bilaga 1.
Bryssel Il-förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig
i Sverige och övriga berörda medlemsstater i EU. Den kräver dock vissa
kompletterande bestämmelser, vilka föreslås i lagrådsremissen.
Tolkningen av förordningen och behovet av kompletterande bestäm-
melser har diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar.
Inom Justitiedepartementet utarbetades departementspromemorian
Kompletterande bestämmelser till Bryssel Il-förordningen (Ds 2000:59).
I promemorian föreslås det att en ny lag införs med bestämmelser om
handläggningen vid de svenska exekvaturdomstolama, dvs. Svea hovrätt
och Högsta domstolen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Bland annat med anledning av Bryssel Il-förordningen slöts den 6
februari 2001 en överenskommelse om ändringar i konventionen den 6
februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskaps-
konventionen). Överenskommelsen jämte en kommentar som utarbetats
vid nordiska departementsöverläggningar finns i bilagorna 3 och 4.
Överenskommelser om andra ändringar i den nordiska äktenskaps-
konventionen och i konventionen den 22 mars 1962 mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge angående indrivning av underhålls-
bidrag (den nordiska indrivningskonventionen) slöts den 25 februari
2000. Överenskommelserna jämte kommentarer som utarbetats vid
nordiska departementsöverläggningar finns i bilagorna 5-7.
Inom Justitiedepartementet utarbetades en promemoria om vilka
lagändringar som behövs för att införliva de nordiska ändringsöverens-
kommelserna. Promemorians lagförslag finns i bilaga 8.
Promemoriorna har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 9. Remissvaren finns tillgängliga i
Regeringskansliet (dnr Ju2000/6265/L2).
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit direktivet
98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda
konsumenternas intressen. Inom Finansdepartementet utarbetades
departementspromemorian Talerätt vid gränsöverskridande överträdelser
inom konsumenträtten - genomförande av förbudsföreläggandedirektivet
98/27/EG, (Ds 2000:32). Promemorian remissbehandlades. Efter att ha
inhämtat Lagrådets yttrande beslutade regeringen propositionen Talerätt
för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer
(prop. 2000/2001:34). Riksdagen antog regeringens förslag till lag (bet.
2000/01:LU3, rskr. 2000/01:84). Direktivet har sålunda genomförts
genom lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument-
myndigheter och konsumentorganisationer (talerättslagen) som trädde i
kraft den 1 januari 2001. Det har därefter uppmärksammats att en
komplettering av lagen behöver göras.
Prop. 2000/01:98
19
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 mars 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 10.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådet har förordat en justering
i de föreslagna ändringarna i 1962 års lag. Regeringen har följt förslaget.
En redaktionell ändring har också gjorts i de föreslagna övergångs-
bestämmelserna till lagen om ändring av 1931 års förordning, Lagrådet
har vidare förordat att en föreslagen bestämmelse i lagen med komplette-
rande bestämmelser till Bryssel 11-förordningcn utgår. Regeringen har
inte följt det förslaget och återkommer till synpunkten i avsnitt 6.1.
Det har inte inhämtats något yttrande från Lagrådet över förslaget till
lagen om ändring i talcrättslagen. Lagförslaget faller visserligen under
Lagrådets granskningsområde, men förslaget innefattar endast en liten
och självklar komplettering av lagen. Lagrådets hörande skulle därmed
sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet.
Det finns flera författningar som innehåller bestämmelser om svensk
domstols internationella behörighet i äktenskapsmål och om erkännande
och verkställighet av domar i sådana mål.
Dc allmänna bestämmelserna finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
(IÄL). Reglerna i 1ÄL är inte baserade på någon internationell konven-
tion, och de gäller endast i den mån något annat inte följer av andra
författningar som är grundade på internationella konventioner. I 3 kap.
finns bestämmelser om i vilka fall svensk domstol får ta upp ett
äktenskapsmål samt frågor om vårdnad och underhållsbidrag som väcks i
samband därmed. Kapitlet innehåller också regler om erkännande av
utländska avgöranden om upplösning av äktenskap.
1 förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge finns bestäm-
melser i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållan-
den rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (1931 års förord-
ning). Förordningen införlivar 1931 års nordiska äktenskapskonvention.
Bestämmelserna i förordningen har företräde framför IÄL. Förordningen
reglerar domstols behörighet att pröva yrkanden om hemskillnad och
äktenskapsskillnad och frågor som har samband med ett sådant yrkande,
t,ex. vårdnad och underhållsbidrag. I förordningen finns också bestäm-
melser om domsrätt i vissa fall när det gäller talan om underhållsbidrag
som väcks utan samband med ett äktenskapsmål. Förordningen reglerar
dessutom vilket lands lag som skall tillämpas och när avgöranden från
andra nordiska länder skall erkännas.
1 förhållande till de stater som har anslutit sig till Ilaagkonvcntionen
den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskill-
nader finns bestämmelser som har företräde framför IÄL i lagen
(1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och
hemskillnader.
Prop. 2000/01:98
20
Erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden regle-
ras i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag).
Lagen införlivar bl.a. Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om
erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn
och om återställande av vård av barn (1980 års Europarådskonvention)
och gäller i förhållande till de stater som har tillträtt konventionen. I 1931
års förordning och i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet
av nordiska domar på privaträttens område finns särskilda bestämmelser
som i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge har företräde
framför 1989 års lag.
När det gäller underhållsbidrag finns det bestämmelser om domsrätt
och om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden även i
Luganokonventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet
och om verkställighet av domar på privaträttens område och i Bryssel I-
konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område. Luganokonventionen är
en konvention mellan EU:s medlemsstater och EFTA:s medlemsstater
samt mellan EFTA:s medlemsstater inbördes, medan Bryssel I-konven-
tionen är öppen endast för EU:s medlemsstater. Konventionerna gäller
som lag i Sverige (se lagen [1992:794] om domstols internationella
behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Lugano-
konventionen samt lagen [1998:358] om domstols internationella
behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Bryssel-
konventionen). Den 22 december 2000 antogs rådets förordning (EG) nr
44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet
av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Denna
förordning skall ersätta Bryssel I-konventionen och träder i kraft den 1
mars 2002.
Lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fast-
ställda i Danmark, Finland, Island eller Norge reglerar verkställighet av
underhållsbidrag i Norden. Lagen införlivar 1962 års nordiska indriv-
ningskonvention.
Prop. 2000/01:98
Redan på 1960-talet aktualiserades frågan om enhetliga regler om
domsrätt och om erkännande och verkställighet av domar på familje-
rättens område i samband med att förhandlingar fördes rörande Bryssel I-
konventionen. Familj erättsliga frågor undantogs dock från konventionen,
bl.a. med hänsyn till att skillnaderna mellan medlemsstaternas nationella
familjerätt då ansågs vara alltför stora. Bryssel I-konventionen är sålunda
tillämplig på privaträttens område men inte på fysiska personers rättsliga
ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga och inte heller på
makars förmögenhetsförhållanden eller på arv och testamente. Under-
hållsbidrag omfattas däremot av konventionen.
21
I början av 1990-talet togs de internationella familjerättsliga frågorna
upp på nytt i EU. Efter flera års förhandlingar antog rådet den 28 maj
1998 konventionen om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar i äktenskapsmål (Bryssel Il-konventionen)
Konventionen undertecknades samma dag av företrädare för alla med-
lemsstater.
Bryssel Il-konventionen utformades med förebild av Bryssel I-
konventionen och de förändringar som senare flutit in i Bryssel I-
förordningen. Många av bestämmelserna i Bryssel Il-konventionen har
sina direkta motsvarigheter i Bryssel 1-instrumcnten. Det finns ändå vissa
betydelsefulla skillnader, t.ex. regleringen av domsrätt.
Till Bryssel Il-konventionen finns en förklarande rapport. Rapporten
återger i stora drag diskussionerna i den rådsarbetsgrupp som arbetade
fram konventionen. Rapporten är publicerad i Europeiska Gemenskaper-
nas Tidning (EGT C 221, 16.7.1998, s. 27).
Bryssel Il-konventionen hade sin grund i artikel K 3 i Maastricht-
fördraget. Genom Amsterdamfördragct, som trädde i kraft den 1 maj
1999, överfördes åtgärder som rör civilrättsligt samarbete till den nya
avdelning IV i EG-fördraget (artiklarna 61-65). Därmed fick man en
rättslig grund i fördraget för att anta förordningar och direktiv på detta
område. Bryssel II-konventionen hade inte ratificerats innan Amsterdam-
fördraget trädde i kraft. Mot denna bakgrund presenterade kommissionen
ett förslag till en förordning som skulle ersätta Bryssel Il-konventionen.
Bryssel 11-förordningen antogs av rådet den 29 maj 2000 och trädde
alltså i kraft den 1 mars 2001.
Resultaten av de förhandlingar som föregick Bryssel Il-konventionen
tas till största delen till vara i Bryssel Il-förordningen. Men eftersom det
rör sig om två olika typer av instrument, avviker förordningen med
nödvändighet från konventionen i vissa avseenden. Exempelvis finns det
inga särskilda regler om EG-domstolens behörighet. Det är inte heller
möjligt för medlemsstaterna att reservera sig mot bestämmelser i
förordningen. Ändringar har också gjorts i syfte att anpassa Bryssel II-
förordningen till Bryssel I-förordningen.
Enligt ett särskilt protokoll till Amsterdamfördraget tillämpas den nya
avdelning IV i fördraget inte i förhållande till Danmark. Förordningen
kommer därför inte att automatiskt gälla för Danmark, men diskussioner
förs om att utsträcka förordningens regler till att gälla även i förhållande
till Danmark. Det är ännu inte klart hur detta skall lösas.
Avdelning IV tillämpas inte heller på Förenade Kungariket och Irland.
Till skillnad från Danmark har de medlemsstaterna en särskild möjlighet
att ansluta sig till rättsakter. Både Förenade Kungariket och Irland har
beslutat om detta för Bryssel Il-förordningen, och förordningen gäller
alltså även för dem.
Prop. 2000/01:98
Liksom Bryssel I-förordningen reglerar Bryssel Il-förordningen inte bara
erkännande och verkställighet av utländska avgöranden utan också
domstols internationella behörighet och vissa andra processuella frågor.
22
Förordningen är indelad i sex kapitel. I kapitel I fastställs förord-
ningens tillämpningsområde. I kapitel II och III finns bestämmelser om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar.
Kapitel IV rör vissa allmänna frågor, främst förhållandet mellan förord-
ningen och internationella konventioner på området. I kapitel V och VI
finns ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Till förordningen finns
fem bilagor. Bilagorna anger dels vilka domstolar som är behöriga att
pröva frågor om erkännande och verkställighet (bilagorna 1-3), dels
vilka intyg om domar som skall utfärdas (bilagorna 4-5).
Förklarande rapporter av den typ som finns för Bryssel I- och Bryssel
II-konventionema förekommer inte för EG-förordningar och direktiv.
Någon förklarande rapport till Bryssel Il-förordningen har alltså inte
utarbetats. Den förklarande rapporten till Bryssel Il-konventionen har
inte heller någon officiell status när det gäller tolkningen av förord-
ningen. Med tanke på att rapporten faktiskt återspeglar medlemsstaternas
intentioner med konventionen och att bestämmelserna i konventionen
och forordningen till stor del är identiska bör rapporten ändå kunna ge en
viss ledning vid tillämpningen av förordningen. Samtidigt bör det under-
strykas att förordningen är ett gemenskapsrättsligt instrument, vilket
innebär att det kommer att vara EG-domstolens uppgift att säkerställa en
enhetlig tolkning av den i alla medlemsstater. De nationella domstolarna
kommer att vara skyldiga att föra frågor om tolkningen vidare till EG-
domstolen i enlighet med vad som gäller om detta enligt EG-fördraget
(se artiklarna 68 och 234).
Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap
Av artikel 1.1 a framgår att Bryssel II-förordningen är tillämplig på
äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Den är
endast tillämplig på själva upplösningen av det äktenskapliga bandet.
Däremot omfattas inte t.ex. skulden till äktenskapets upplösning, makar-
nas förmögenhet, underhållsskyldighet eller andra frågor som kan ha
samband med upplösningen av äktenskapet (jfr ingresspunkt 10). Förord-
ningen gäller inte heller fastställelse av ett äktenskaps giltighet.
Instituten hemskillnad och annullering av äktenskap avskaffades i
Sverige år 1973 men finns fortfarande kvar i flera andra medlemsstater.
Enligt förordningen är svenska domstolar i och för sig internationellt sett
behöriga att ta upp frågor om annullering och hemskillnad. Av svensk
internationell privaträtt lär dock följa att frågorna skulle bedömas enligt
svensk rätt. Eftersom svensk rätt saknar regler om annullering och
hemskillnad, kan frågorna i praktiken alltså inte avgöras här utan en
sådan talan skall avvisas. Däremot skall avgöranden om hemskillnad och
annullering som har meddelats i andra medlemsstater erkännas i Sverige.
Föräldraansvar
Förordningen är enligt artikel 1.1 b även tillämplig på frågor om
föräldraansvar för makarnas gemensamma barn när sådana frågor upp-
Prop. 2000/01:98
23
kommer i samband med mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller Prop. 2000/01:98
annullering av äktenskap.
Begreppet föräldraansvar definieras inte i förordningen. Vid för-
handlingarna var det inte möjligt att komma överens om en gemensam
definition. Svårigheterna berodde till stor del på de skillnader som finns
mellan medlemsstaternas nationella rättsordningar. I några medlemstater,
som t.ex. Sverige och Finland, förekommer begreppet över huvud taget
inte, och i de stater där begreppet eller liknande uttryck används har det
ingen enhetlig innebörd. Svårigheterna hade också att göra med att ett
parallellt arbete då pågick inom Haagkonferensen för internationell
privaträtt om att utarbeta konventionen den 19 oktober 1996 om behörig-
het, tillämplig lag, erkännande, verkställighet oeh samarbete i frågor om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Där har begreppet
föräldraansvar en relativt vid innebörd och omfattar bl.a. offentlig-
rättsliga frågor om omhändertagande av barn och åtgärder till skydd för
barnets egendom.
I avsaknad av en definition av vad som i förordningen avses med
föräldraansvar kommer det att vara upp till i sista hand EG-domstolen att
avgöra hur begreppet skall tolkas.
Det finns dock anledning att utgå från att i vart fall de frågor som
regleras i 6 kap. föräldrabalken omfattas, dvs. vårdnad om barn,
umgänge med barn och barns boende. Dessa måste uppenbarligen anses
vara kärnfrågor i föräldrars ansvar för sina barn och ha en sådan nära
anknytning till äktenskapsmål som förutsätts i förordningen (jfr ingress-
punkt 11).
Det står vidare klart att underhåll till make och barn inte omfattas. För
sådana frågor gäller i stället Bryssel 1-förordningen. Att Bryssel II-
förordningen är begränsad till civilrättsliga förfaranden (jfr nedan)
innebär att den inte heller omfattar omhändertagande av barn och andra
offentligrättsliga ingripanden.
Mer osäkert är i vad mån förmynderskapsfrågor omfattas. Av artikel 3
i 1996 års Haagkonvention framgår att begreppet föräldraansvar i
konventionen omfattar förmynderskap. I rapporten till Bryssel II-konven-
tionen påpekas att begreppet torde ha en i någon mån enhetlig innebörd i
Bryssel ll-konvcntionen och 1996 års Haagkonvention; frågan om skydd
för barns egendom var dock inte föremål för några särskilda diskussioner
i den arbetsgrupp som utarbetade Bryssel Il-konventionen. För det fall
förmynderskapsfrågor ändå skulle omfattas av förordningen kan det
konstateras att det i samband med upplösningen av ett äktenskap i prak-
tiken endast lär bli aktuellt med avgöranden om utseende av förmyndare.
Andra förmynderskapsrättsliga frågor, t.ex. förmyndarens behörighet,
förvaltningens utövande och tillsynen över förvaltningen, torde däremot
knappast uppkomma i det sammanhanget.
Förordningen gäller endast föräldraansvar för makarnas gemensamma
barn. Vid förhandlingarna var medlemsstaterna eniga om att man som
gemensamma barn bör anse gemensamma biologiska barn och barn som
har adopterats av båda makarna gemensamt. Några medlemsstater före-
slog att konventionen även skulle gälla för den ena eller andra makens
barn från tidigare förhållanden men det fanns inte ett tillräckligt stöd för
detta.
24
Det finns skäl att utgå från att förordningen även omfattar fall där ett
biologiskt barn till ena maken eller ett barn som har adopterats av ena
maken adopteras av den andra maken. Även makarnas gemensamma
barn tillkommet efter givarinsemination torde omfattas.
Civilrättsliga och andra officiellt erkända administrativa förfaranden
Av artikel 1.1 framgår att förordningen gäller civilrättsliga förfaranden.
Därmed utesluts religiösa förfaranden och offentligrättsliga förfaranden,
för svensk del t.ex. omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.
Med civilrättsliga förfaranden jämställs andra icke-judiciella förfaran-
den som är officiellt erkända i en medlemsstat (artikel 1.2). I konven-
tionsrapporten nämns som exempel att beslut om äktenskapsskillnad i
Danmark kan fattas av Statsamt och Kobenhavns Overpraesidium och att
frågor om vårdnad och umgänge i Finland kan lösas genom avtal som
godkänns av sociala myndigheter. Liknande möjligheter finns numera
även i Sverige. Enligt 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§ föräldrabalken kan
föräldrar avtala om vårdnad, boende och umgänge. Avtalet gäller om det
godkänns av socialnämnden. Domsrättsreglema i förordningen omfattar
sålunda även socialnämndens behörighet att i samband med en äkten-
skapsskillnad godkänna avtal om t.ex. umgänge, och ett avtal som har
godkänts av socialnämnden erkänns och kan verkställas enligt förord-
ningen.
Med domstol avses i förordningen samtliga behöriga myndigheter i
medlemsstaterna. Med medlemsstat förstås samtliga medlemsstater med
undantag av Danmark. Bakgrunden till detta är att den nya avdelningen
IV i EG-fördraget om civilrättsligt samarbete inte gäller för Danmark (se
avsnitt 5.1).
Kapitel II i Bryssel Il-förordningen innehåller regler om domstols
behörighet. I artikel 2 anges när domstolarna i en medlemsstat är
behöriga att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och
annullering av äktenskap. Behörighetsgrunderna är inte utformade på
samma sätt som i Bryssel I-förordningen, dvs. med ett allmänt forum och
kompletterande särskilda behörighetsregler. I stället anges det ett antal
behörighetskriterier som alla är alternativa till varandra utan någon
inbördes rangordning. Kriterierna är utformade med tanke på att det skall
finnas en verklig och nära anknytning mellan parterna och den medlems-
stat där frågan prövas. Man har eftersträvat regler som är flexibla och
anpassade till människors rörlighet inom EU.
I de domsrättsgrunder som nämns i artikel 2.1 a bestämmer i första
hand hemvistet om det finns behörighet. Behörighet tillkommer dom-
stolarna i den medlemsstat där
- makarna har hemvist,
- makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,
Prop. 2000/01:98
25
- svaranden har hemvist,
- någon av makarna har hemvist om ansökningen är gemensam,
- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år
omedelbart innan ansökningen gjordes eller
- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex
månader omedelbart innan ansökningen gjordes och sökanden är med-
borgare i den medlemsstaten.
Enligt artikel 2.1 b föreligger domsrätt för domstolarna i den stat där
båda makarna är medborgare.
Ilänsyn har tagits till det speciella domicilbegrepp som finns i
förenade kungariket och Irland. Domsrätten bygger beträffande dessa
medlemsstater inte på makarnas medborgarskap utan på deras domicil.
Att domsrättsgrunderna är alternativa innebär att en make kan välja att
väcka talan i olika staters domstolar, beroende på omständigheterna i det
enskilda fallet. Som exempel kan nämnas ett fall där båda makarna är
medborgare i Sverige men har haft gemensamt hemvist i Tyskland. Efter
separationen flyttar mannen till Spanien. Om hustrun vill väcka talan om
äktenskapsskillnad mot mannen, är såväl svenska som tyska och spanska
domstolar behöriga. Mannen har samnta valmöjlighet, förutsatt att han
har haft hemvist i Spanien i ett år.
Artikel 3 innehåller regler om domstols behörighet att ta upp frågor om
föräldraansvar för makarnas gemensamma barn i samband med att den
prövar en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering
av äktenskap.
Huvudregeln är att den domstol som är behörig att pröva upplösningen
av äktenskapet också är behörig att la upp en fråga som rör föräldra-
ansvar. Det gäller när barnet har hemvist i den staten. En kompletterande
regel finns för det fall där barnet inte har hemvist i domstolslandet men i
någon annan medlemsstat. Domstolen får då ta upp frågan om föräldra-
ansvar, om åtminstone en av makarna sedan tidigare har föräldraansvar
för barnet och domstolens behörighet har godkänts av makarna och är till
barnets bästa.
Behörigheten att pröva frågor om föräldraansvar upphör när frågan om
upplösning av äktenskapet har avgjorts slutligt, dvs. när en dom om detta
har vunnit laga kraft. Om frågan om föräldraansvar ännu inte har avgjorts
vid den tidpunkten, består behörigheten till dess frågan om föräldra-
ansvar har avgjorts genom en lagakraftvunnen dom. Ett förfarande
rörande föräldraansvar skall alltså kunna pågå fram till ett slutligt
avgörande; att äktenskapsfrågan har avgjorts bör inte inverka menligt på
de förväntningar parterna kan ha på att frågan om föräldraansvaret kan
avgöras där förfarandet inletts. Behörigheten enligt artikel 3 upphör
också när förfarandet har avslutas av något annat skäl, t.ex. om målet
skrivs av på grund av återkallelse.
Förutom de generella behörighetsreglerna i artiklarna 2 och 3 finns det
kompletterande behörighetsregler om genkäromål och omvandlande av
beslut om hemskillnad till äktenskapsskillnad (artiklarna 5 och 6). Vidare
hänvisas till att medlemsstaterna skall utöva sin behörighet i enlighet
med 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella
bortföranden av barn (artikel 4). Konventionen har ratificerats av Sverige
och införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande
Prop. 2000/01:98
26
och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om över- Prop. 2000/01:98
flyttning av barn.
Gränsdragningen mellan behörighetsreglerna i förordningen och i med-
lemsstaternas nationella rätt
Bryssel Il-förordningens regler om domsrätt är i viss utsträckning exklu-
sivt tillämpliga i medlemsstaterna. Det innebär att eventuellt avvikande
regler i nationella rättsordningar inte får komplettera förordningens
behörighetsregler.
För svensk del finns avvikande regler i lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). En
ansökan om äktenskapsskillnad får enligt 3 kap. 2 § 2 IÄL tas upp av
svensk domstol, om käranden är svensk medborgare och har hemvist i
Sverige eller tidigare haft hemvist här sedan han fyllt 18 år. Enligt 3 kap.
6 § får vidare frågor om vårdnad om barn tas upp i samband med ett mål
om äktenskapsskillnad. Till skillnad från vad som gäller enligt förord-
ningen finns det inga begränsningar om att barnet skall vara makarnas
gemensamma eller att det skall ha hemvist i ett visst land. I förhållande
till de andra nordiska länderna finns avvikande domsrättsregler i 1931 års
förordning (se avsnitt 4).
Hur gränsen skall dras mellan domsrättsreglerna i Bryssel Il-förord-
ningen och motsvarande regler i medlemsstaternas nationella rätt framgår
av artiklarna 7, 8 och 9.
I artikel 7 anges att en talan mot en make som har hemvist i en
medlemsstat, är medborgare i en medlemsstat eller i fråga om Förenade
kungariket och Irland har domicil i en av dess stater får väckas vid en
annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med behörighetsreglerna
1 förordningen. Av artikel 8.1 framgår att, när ingen medlemsstats
domstol är behörig enligt förordningen, behörigheten i varje medlemsstat
skall bestämmas enligt den statens lag. Om en talan som har väckts avser
ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt förordningen och
en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall
den förstnämnda domstolen förklara sig obehörig (artikel 9).
Om t.ex. käranden är medborgare i Sverige, svaranden är medborgare i
Tyskland och båda makarna har hemvist i USA, är svensk domstol inte
behörig att pröva en talan om äktenskapsskillnad mellan parterna enligt
artiklarna 2-6 i förordningen. Av artikel 7 följer att svensk domstol är
förhindrad att tillämpa de avvikande domsrättsreglerna i 3 kap. 2 §
2 IÄL.
Inte heller om t.ex. käranden är medborgare i Sverige med hemvist i
Tyskland sedan ett år och svaranden är medborgare och har hemvist i
USA är svensk domstol behörig att ta upp målet enligt artiklarna 2-6. Då
hindrar visserligen inte artikel 7 men däremot artikel 8 en tillämpning av
domsrättsreglerna i IÄL. Anledningen till detta är att tysk domstol är
behörig att ta upp målet enligt artikel 2.
Som ytterligare ett exempel kan tas ett fall där käranden är svensk och
svaranden ungersk medborgare, båda med hemvist i Ungern. Inte heller
då är svensk domstol behörig att pröva målet enligt domsrättsreglerna i
förordningen. Eftersom svaranden varken är medborgare eller har hem-
vist i en medlemsstat, hindrar artikel 7 inte att domsrättsreglerna i IÄL
27
tillämpas. Inte heller artikel 8 hindrar detta. Enligt artikel 2 är ingen
medlemsstats domstolar behöriga att ta upp frågan om äktenskaps-
skillnad mellan makarna. Behörigheten skall därför enligt artikel 8.1
bestämmas enligt nationell lag. Om talan väcks vid en svensk domstol,
får den tas upp enligt 3 kap. 2 § 2 IÄL. Det innebär att talan får tas upp
om käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller
tidigare haft hemvist här sedan han fyllt arton år.
Om domstolarna i en medlemsstat är behöriga att ta upp en fråga om
äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap enligt
förordningen, är behörighetsregeln i artikel 3 om föräldraansvar exklusivt
tillämplig, förutsatt att barnet är makarnas gemensamma och har hemvist
i en medlemsstat. När förutsättningar i ett sådant fall saknas att ta upp
frågan om föräldraansvar enligt artikel 3, får nationella regler inte
tillämpas.
Som ett exempel kan nämnas det fall att båda makarna är svenska
medborgare med hemvist i Italien. Den ena maken kan enligt artikel 2
väcka talan mot den andra maken om äktenskapsskillnad i svensk
domstol. Frågan om vårdnaden om makarnas gemensamma barn kan
enligt artikel 3 tas upp i svensk domstol endast om åtminstone en av
makarna har föräldraansvar för barnet och domstolens behörighet har
godtagits av makarna samt det är till barnets bästa att talan prövas här i
landet. Om svaranden inte godtar att vårdnadsfrågan tas upp i Sverige,
skall yrkandet i den delen avvisas. Domstolen får inte ta upp frågan med
tillämpning av 3 kap. 6 § IÄL. Om barnet däremot hade haft hemvist i en
stat utanför EU, skulle bestämmelsen ha kunnat tillämpas.
När det gäller tillämpningen av nationella domsrättsregler bör även
artikel 8.2 uppmärksammas. Den tar sikte på fall där svaranden varken är
medborgare eller har hemvist i en medlemsstat. Mot en sådan svarande
far den som har hemvist i en medlemsstat och som är medborgare i en
annan medlemsstat på samma sätt som statens egna medborgare åberopa
de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där. Bestämmelsen
får praktisk betydelse vid tillämpningen av behörighetsregler som bygger
på kärandens medborgarskap. Exempelvis kommer en kärande som är
medborgare i en annan medlemsstat än Sverige och som har hemvist i
Sverige att kunna åberopa 3 kap. 2 § 2 IÄL till stöd för svensk domstols
behörighet i ett mål om äktenskapsskillnad mot en svarande som inte har
hemvist eller är medborgare i någon medlemsstat.
Av artikel 9 framgår att en domstol självmant skall pröva sin behörighet
enligt Bryssel 11-förordningcn. Det krävs alltså ingen invändning från
parterna om detta. Om domstolen i den medlemsstat där talan har väckts
inte är behörig men i stället en domstol i någon annan medlemsstat är
behörig, skall talan avvisas. Det gäller oberoende av om svaranden går i
svaromål eller inte.
För att domstolen skall få ta upp målet till prövning i sak är det som
regel inte tillräckligt att domstolen har prövat sin behörighet. Om
svaranden har hemvist i en annan stat än domstolsstaten, måste dom-
stolen också beakta artikel 10. Artikeln avser fall där svaranden har
Prop. 2000/01:98
28
hemvist antingen i en annan medlemsstat eller i en stat som inte är med i
EU. Domstolen skall då förklara målet vilande tills det har klarlagts att
svaranden har fått del av stämningsansökningen eller motsvarande
handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål (artikel
10.1), alternativt måste det vara klarlagt att alla nödvändiga åtgärder har
vidtagits i det syftet. Bestämmelsen hindrar att en dom meddelas i
svarandens utevaro när svaranden inte har fått kännedom om den väckta
talan eller inte har haft rimlig tid för att förbereda sitt svaromål.
Undantag görs för situationer där handlingarna skall översändas till en
annan medlemsstat. Då gäller i stället rådets förordning (EG) nr
1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av
handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Förord-
ningen träder i kraft den 31 maj 2001.
Dessutom finns det, liksom i Bryssel I-förordningen, en särskild regel
när det gäller handlingar som skall sändas till en stat som tillträtt 1965
års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur. Enligt konventionen skall det i
varje konventionsstat utses en centralmyndighet med uppgift att ta emot
utländska framställningar om delgivning och vidta åtgärder som föran-
leds av detta. Konventionen har ratificerats av Sverige, se cirkulär
(1969:495) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.
Artikel 11 i Bryssel Il-förordningen innehåller regler om förfarandet när
mål om samma sak eller om saker som har samband med varandra väcks
vid domstolar i mer än en medlemsstat.
Artikel 11.1 handlar om mål mellan samma parter om samma sak
(litispendens). Den domstol vid vilken talan väcktes först är ensam
behörig att pröva målet. Övriga domstolar skall avvisa talan. För att
undvika en negativ behörighetskonflikt skall talan inte avvisas förrän det
har klarlagts att den domstol där talan väcktes först är behörig att pröva
tvisten. Till dess skall målet vila vid de övriga domstolarna.
I artikel 11.2 tas hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas
rättssystem när det gäller hemskillnad, äktenskapsskillnad och annulle-
ring av äktenskap. Bestämmelsen gäller situationer där talan om sådana
frågor väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte avser
samma sak men gäller samma parter. Reglerna om vilandeförklaring och
avvisning gäller även då. Om t.ex. en talan om äktenskapsskillnad har
väckts i Sverige och därefter en talan om hemskillnad väcks i Italien,
skall den italienska domstolen avvisa talan till förmån för den svenska
domstolen. Vid förhandlingarna ansågs bestämmelsen vara särskilt viktig
för de länder, t.ex. Sverige och Finland, som saknar regler om hem-
skillnad och annullering av äktenskap.
En särskild fråga är om en tillämpning av artikel 11 förutsätter att
domstolen har grundat sin behörighet på domsrättsreglerna i förord-
ningen. Artikeln har utformats med artikel 21 i Bryssel I-konventionen
som förebild, och den artikeln gäller oberoende av parternas anknytning
till domstolslandet. Även om domstolarnas behörighet har grundats på
nationell rätt, finns det en skyldighet att avvakta hur ett mål mellan
Prop. 2000/01:98
29
samma parter om samma sak hanteras i andra konventionsstater (se prop.
1991/92:128 s. 196).
För att säkerställa en enhetlig tillämpning anges det i artikel 11.4 vid
vilken tidpunkt en talan skall anses väckt. Huvudregeln är att talan anses
väckt när en stämningsansökan eller motsvarande handling har givits in
till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta
de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden
verkställd. Om delgivning skall ske innan handlingen ges in till
domstolen, anses talan i stället väckt när den tas emot av den myndighet
som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har
underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen
ingiven till domstolen.
I artikel 12 i Bryssel Il-förordningen finns en bestämmelse om behörig-
heten för medlemsstaternas domstolar att besluta om interimistiska åt-
gärder. Förordningen hindrar inte att en domstol i brådskande fall vidtar
interimistiska åtgärder avseende personer eller tillgångar i den egna
staten i enlighet med den statens lagar. Detta gäller även om en domstol i
en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. Med interimis-
tiska åtgärder jämställs säkerhetsåtgärder.
Artikeln får praktisk betydelse vid interimistiska beslut om vårdnad,
boende och umgänge. Huvudregeln, som följer av artikel 3, är att
behörigheten att meddela sådana beslut tillkommer den domstol som är
behörig att ta upp en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller
annullering av äktenskap. Genom artikel 12 klargörs det att förordningen
inte hindrar att en domstol tillämpar nationella behörighetsgrunder i
brådskande fall. För svensk del kan en tillämpning av 3 kap. 12 § IÄL bli
aktuell. Bestämmelsen gäller fall där ett äktenskapsmål pågår i en annan
stat och ger en svensk domstol behörighet att meddela interimistiska
beslut om vårdnad, boende, umgänge, underhåll och kvarboenderätt, trots
att några andra yrkanden än interimistiska inte har framställts.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet finns i kapitel III i
Bryssel Il-förordningen. De är utformade med Bryssel I-konventionen
som förebild.
Bestämmelserna gäller för varje dom som har meddelats i medlems-
staterna, bara domen faller inom förordningens sakliga tillämpnings-
område. Det förutsätts alltså inte att den domstol som har meddelat
domen har grundat sin behörighet på domsrättsreglerna i förordningen.
Exempelvis skall en svensk dom om äktenskapsskillnad erkännas även
om domstolen har grundat sin behörighet på någon av domsrätts-
grunderna i IÄL (jfr prop. 1997/98:102 s. 24). Detta gäller även avgöran-
den om föräldraansvar för makarnas gemensamma barn som har med-
delats i samband med äktenskapsmålet.
Prop. 2000/01:98
30
Med dom avses varje avgörande som har meddelats av en domstol i en
medlemsstat, oavsett rubriceringen i det enskilda fallet. Även interi-
mistiska beslut omfattas (artikel 13.1). Begreppet dom omfattar inte
avgöranden varigenom en talan har ogillats. En utländsk dom, varigenom
en talan om äktenskapsskillnad har ogillats, hindrar alltså inte att samma
fråga därefter prövas i Sverige (se ingresspunkt 15).
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet gäller också för-
äldrars avtal om vårdnad som i Sverige har godkänts av socialnämnden.
Likaså omfattas sådana förlikningar som har ingåtts inför en domstol
under ett pågående mål och som är verkställbara i den medlemsstat där
förlikningen ingicks.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet skall tillämpas även
på beslut om rättegångskostnader.
Bryssel Il-förordningen bygger, liksom Bryssel I-förordningen, på att
domar som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra
medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (artikel
14.1). Att en utländsk dom erkänns innebär att den jämställs med och får
samma rättsverkningar som ett motsvarande svenskt avgörande.
I förordningen finns inget krav på att den utländska domen skall ha
vunnit laga kraft innan den erkänns i andra medlemsstater. Om frågan
om en icke lagakraftvunnen utländsk dom skall erkännas eller inte
kommer upp vid en domstol i en annan medlemsstat, far den domstolen
låta handläggningen av målet vila i avvaktan på att domen vinner laga
kraft (artikel 20).
Även om principen om automatiskt erkännande ligger till grund för
förordningen är det på samma sätt som enligt Bryssel I-konventionen
möjligt för en berörd part att få fastställt att den utländska domen erkänns
eller inte erkänns i en annan medlemsstat. Ett sådant beslut kan vara av
intresse t.ex. om parten vill gifta om sig i den staten. Han eller hon kan i
så fall ge in en ansökan om fastställelse till den behöriga domstolen i
medlemsstaten, i Sverige till Svea hovrätt (se artikel 14.3). En ansökan
om fastställelse förutsätter inte att frågan om erkännande är föremål för
tvist.
Enligt konventionsrapporten avses med ”berörd part” inte endast de
personer som anges som parter i domen utan även andra personer som
kan vara berörda enligt nationell rätt (se punkt 65 i rapporten). För
svensk del kan här nämnas att allmän åklagare har rätt att föra talan om
äktenskapsskillnad i vissa fall (se 5 kap. 5 § tredje stycket äktenskaps-
balken).
Frågan om erkännande av en dom kan också komma upp som en
prejudiciell fråga (artikel 14.4). Om frågan om en dom erkänns eller inte
är av betydelse i en annan rättegång, får den avgöras i den rättegången.
Prop. 2000/01:98
31
I artikel 15 i Bryssel Il-förordningen anges när en dom inte erkänns. De
förutsättningar som nämns i artikeln är obligatoriska i den mening att
domen skall vägras erkännande om någon av dem är uppfyllda.
I artikel 15.1 finns förutsättningarna för att vägra erkännande av en
dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap,
och i artikel 15.2 finns förutsättningarna för att vägra erkännande av ett
avgörande om föräldraansvar. Gemensamt är att ett avgörande inte skall
erkännas om detta uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsord-
ningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public). I
övrigt skiljer sig förutsättningarna åt.
En dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annidlering av
äktenskap skall inte erkännas, om den har meddelats mot en utebliven
svarande som inte har delgivits stämningsansökningen i tillräckligt god
tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt svaromål. Detta
gäller dock inte när det kan fastställas att svaranden otvetydigt har
godtagit avgörandet. Avgörandet skall inte heller erkännas, om det är
oförenligt med ett avgörande som har meddelats mellan samma parter i
den stat där avgörandet görs gällande. Det saknar betydelse om domen
från erkännandestaten meddelats före eller efter ursprungsstatens dom.
Vidare skall en dom inte erkännas, om den är oförenlig med en dom
som tidigare har meddelats mellan samma parter. En förutsättning är
dock att det först meddelade avgörandet uppfyller de nödvändiga
villkoren för erkännande i den medlemsstat där avgörandet görs gällande.
Som exempel kan nämnas att det i Ungern meddelas cn dom på hem-
skillnad som uppfyller kraven för att erkännas i Tyskland. En dom på
äktenskapsskillnad mellan samma makar meddelas senare i Frankrike,
och det begärs erkännande av den domen i Tyskland. I den situationen är
domen på äktenskapsskillnad inte oförenlig med den tidigare domen om
hemskillnad från Ungern och skall därför erkännas i Tyskland. I motsatt
fall, dvs. när det har meddelats en dom på äktenskapsskillnad i Ungern
och det senare meddelas en dom på hemskillnad i Frankrike, kommer
domstolen i Tyskland att vägra erkännande av domen från Frankrike på
grund av att den är oförenlig med den dom på äktenskapsskillnad som
har meddelats i Ungern och som uppfyller villkoren för att erkännas i
Tyskland.
Ett avgörande som rör föräldraansvar skall inte erkännas när det, i
strid med reglerna i den stat där det görs gällande, har meddelats utan att
barnet har lått möjlighet att komma till tals, om det inte är fråga om ett
brådskande fall. Avgörandet skall inte heller erkännas, om det har med-
delats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgivits stämnings-
ansökningen i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han eller hon
kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den
uteblivna otvetydigt har godtagit avgörandet. Andra situationer där
avgörandet skall vägras erkännande är om någon begär det och hävdar att
avgörandet hindrar honom eller henne från att utöva sitt föräldraansvar
eller om avgörandet har meddelats utan att personen i fråga har fått
möjlighet att yttra sig. Avgörandet skall vidare inte erkännas, om det är
oförenligt med ett senare avgörande om föräldraansvar som har med-
delats antingen i den medlemsstat där domen görs gällande, i en annan
Prop. 2000/01:98
32
medlemsstat eller i den icke-medlemsstat där barnet har hemvist. När det
gäller de två sistnämnda situationerna krävs det att den senast meddelade
domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den med-
lemsstat där avgörandet görs gällande.
Av artikel 17 framgår att domstolens behörighet i ursprungsmedlems-
staten inte får omprövas och att ordre public inte gäller för behörig-
hetsreglerna i artiklarna 2-8.
Erkännande av en dom i ett äktenskapsmål får inte heller vägras med
hänvisning till att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte
tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap
under samma omständigheter (artikel 18). I konventionsrapporten nämns
som exempel situationer där hemskillnad utgör grunden för äkten-
skapsskillnad. Om äktenskapsskillnad kan beviljas i ursprungsstaten efter
två års hemskillnad, far domstolen i erkännandestaten inte vägra
erkännande med hänvisning till att lagen i den staten kräver fem års
hemskillnad och att ett tidigare erkännande därför skulle strida mot ordre
public.
Artikel 19 slår fast ett förbud mot omprövning av en dom i sak.
Liknande bestämmelser finns i Bryssel I-förordningen och i flera andra
instrument om erkännande och verkställighet. Avsikten är att göra klart
att domstolarna i erkännandestaten inte ännu en gång skall pröva de
frågor som domstolen i ursprungslandet redan har avgjort genom domen.
Ett avgörande om utövande av föräldraansvar över parternas gemen-
samma barn som har meddelats i en medlemsstat skall enligt Bryssel II-
förordningen verkställas i andra medlemsstater efter ett särskilt för-
farande, ett exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten (artikel 21).
Förordningen medger verkställighet av både slutliga avgöranden och
interimistiska beslut. En förutsättning för verkställighet är att avgörandet
är verkställbart i den stat där det har meddelats. Avgörandet måste också
ha delgivits den mot vilken verkställighet skall ske. Det finns däremot
inget krav på att det skall ha vunnit laga kraft.
Domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äkten-
skap kan inte verkställas. Reglerna om exekvaturförfarandet får ändå
betydelse, eftersom de gäller även i mål om fastställande av om en dom
skall erkännas eller inte (se artikel 14.3 som behandlats i avsnitt 5.5.2).
Exekvaturförfarandet är, liksom i Bryssel I-förordningen, uppdelat i tre
stadier. En ansökan ges in till en domstol, vilken prövar verkställbarheten
på grund av de handlingar som sökanden åberopar (artikel 22). Det är i
detta skede fråga om ett enpartsförfarande, och framställningen skall
således inte delges motparten (artikel 24). Om en ansökan om verk-
ställbarhetsförklaring bifalls, kan motparten i stället begära ändring av
beslutet inom viss tid. Om en sådan ansökan avslås, kan sökanden begära
ändring (artikel 26.1). I detta skede skall förfarandet vara kontradikto-
riskt, dvs. domstolen skall höra båda parter (artikel 26.3). Beslutet från
det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprövas på begäran av
den part som beslutet går emot (artikel 27).
Prop. 2000/01:98
33
Vilka domstolar som skall pröva verkställbarheten anges i bilagorna
1-3 till förordningen. För Sveriges del anges i bilagorna 1 oeh 2 Svea
hovrätt och i bilaga 3 Högsta domstolen. Det är således Svea hovrätt som
skall pröva verkställbarheten såväl i det första som i det andra stadiet,
medan prövningen i det tredje stadiet ankommer på Högsta domstolen.
Detsamma gäller enligt Bryssel I-förordningen.
En ansökan om verkställbarhetsförklaring får vägras endast på de
grunder som anges i artiklarna 15-17. Begränsningarna för erkännande
gäller alltså också i fråga om verkställbarhet. Även förbudet mot
omprövning av en dom i sak gäller (artikel 24.3). Vissa frågor i för-
farandet i övrigt är reglerade i förordningen, bl.a. underrättelser till
sökanden (artikel 25), vilandeförklaring av mål (artikel 28), delvis
verkställighet (artikel 29), rättshjälp (artikel 30) och ställande av säkerhet
(artikel 31). Bestämmelserna har sina motsvarigheter i Bryssel I-
förordningen. T den mån det saknas särskilda förfaranderegler i förord-
ningen, skall nationella regler tillämpas (se t.ex. artikel 23.1).
Prop. 2000/01:98
Artiklarna 32-35 i Bryssel Il-förordningen innehåller bestämmelser som
gäller både för ansökningar om erkännande och för ansökningar om
verkställbarhetsförklaring. Sökanden skall ge in en kopia av domen och
ett intyg om domen. Intyget skall på begäran utfördas av den domstol
eller myndighet som har meddelat domen. Det skall utformas i enlighet
med de standardformulär som finns bilagda till förordningen (artikel 33).
Bilaga IV gäller för frågor om upplösning av äktenskap. Bilaga V gäller
för frågor om föräldraansvar.
Beträffande innehållet i formulären finns endast anledning att
kommentera punkt 8 i bilaga IV, enligt vilken domstolen skall ange det
datum då domen får rättslig effekt i den medlemsstat där den har
meddelats. I vissa medlemsstater får nämligen en dom på äktenskaps-
skillnad eller hemskillnad inte verkan redan när den vinner laga kraft
utan först sedan vissa administrativa åtgärder har vidtagits. För svensk
del skall anges den dag då domen vinner laga kraft (jfr 5 kap. 6 §
äktenskapsbalken). När det gäller bilaga V kan bara anmärkas att punkt 8
avser intyg om verkställbarhet och delgivning. Att ”ja” har antecknats för
frågan om domen kan verkställas enligt ursprungsmcdlcmsstatens lag
(punkt 8.1.1) tar alltså sikte på om domen är verkställbar och innebär i
sig inte att domen också för verkställas fullt ut.
Förordningen innehåller också liknande bestämmelser som i Bryssel 1-
förordningen om ingivande av handlingar i fråga om en dom som har
meddelats i någons utevaro (artikel 32.2), avsaknad av handlingar (artikel
34) och legalisering (artikel 35).
Förordningens företräde framför internationella konventioner
Artiklarna 36—40 rör tillämpningen av Bryssel Il-förordningen i för-
hållande till olika internationella konventioner. Huvudregeln är att
34
förordningen ersätter alla vid förordningens ikraftträdande gällande
konventioner som har ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och
som avser frågor som regleras i förordningen (artikel 36.1).
Förordningen innehåller ingen heltäckande förteckning över vilka
konventioner som avses, men det finns en särskild bestämmelse om
förordningens förhållande till vissa särskilt viktiga konventioner (artikel
37). Av denna framgår att förordningen har företräde framför bl.a. 1996
års Haagkonvention om skydd för barn och 1980 års Europaråds-
konvention.
Enligt artikel 37 har förordningen företräde endast i förbindelserna
mellan medlemsstaterna. Förordningen upphäver således inte en
medlemsstats folkrättsliga förpliktelser mot en konventionsstat som inte
är med i EU. Det innebär t.ex. att för medlemsstaterna kommer 1980 års
Europarådskonvention att gälla fullt ut när det gäller erkännande och
verkställighet av vårdnadsdomar som har meddelats i konventionsstater
utanför EU.
I artikel 38.1 klargörs det i och för sig självklara förhållandet att
konventionerna skall fortsätta att gälla beträffande frågor på vilka för-
ordningen inte är tillämplig. Så kommer t.ex. reglerna om erkännande
och verkställighet av vårdnadsavgöranden i 1980 års Europarådskonven-
tion att vara tillämpliga beträffande sådana vårdnadsdomar från andra
medlemsstater som inte har meddelats i samband med ett äktenskapsmål
eller avser barn som inte är makarnas gemensamma.
Artikel 39 föreskriver att två eller flera medlemsstater får träffa avtal
för att komplettera bestämmelserna i förordningen eller för att underlätta
dess tillämpning. Några sådana tillämpningsavtal har ännu inte träffats.
Undanlag för de nordiska medlemsstaterna
I 1931 års nordiska äktenskapskonvention finns domsrättsregler för
äktenskapsskillnad och hemskillnad och för frågor om vårdnad om barn
som prövas i samband därmed. Konventionen innehåller också bestäm-
melser om erkännande av domar som har meddelats i konventions-
staterna.
Enligt Bryssel Il-förordningen kan Sverige och Finland förklara att den
nordiska äktenskapskonventionen skall gälla helt eller delvis i förbindel-
serna mellan länderna i stället för förordningen (artikel 36.2); Danmark
deltar inte i det civilrättsliga samarbetet enligt avdelning IV i EG-för-
draget (se avsnitt 5.1). En sådan förklaring innebär att Sverige och
Finland kan tillämpa domsrätts- och erkännandereglema i äktenskaps-
konventionen. En förklaring förutsätter att principen om icke-diskrimine-
ring på grund av nationalitet mellan unionens medborgare iakttas. Vidare
skall domsrättsreglerna i varje framtida avtal mellan de nordiska länderna
rörande frågor som regleras av förordningen vara i linje med förord-
ningens regler.
Regeringen beslutade den 8 februari 2001 om förklaring enligt artikel
36.2. Finland har avgivit en motsvarande förklaring. För att möjliggöra
för Sverige och Finland att avge förklaring har de nordiska länderna
kommit överens om ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen
(se avsnitt 7.1 nedan). Förklaringarna beslutades med verkan först sedan
ändringarna i konventionen träder i kraft i varje fall i förbindelserna
Prop. 2000/01:98
35
mellan Sverige och Finland; intill dess får Bryssel Il-förordningens regler
tillämpas. Förklaringarna publicerades i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning den 28 februari 2001 (EGT L 58, 28.2.2001, s. 22).
Förklaringarna medför att domar som har meddelats i Sverige eller
Finland enligt den nordiska äktenskapskonventionen skall erkännas och
verkställas i hela EU i enlighet med reglerna i Bryssel II-förordningcn,
förutsatt att domstolen har grundat sin behörighet på en bestämmelse
som har motsvarighet i förordningen.
Undantag för fördrag med Heliga stolen
Undantag från den allmänna regeln om Bryssel ll-förordningens
företräde framför internationella konventioner har också gjorts för vissa
fördrag (konkordat) mellan Heliga stolen och Portugal, Italien och
Spanien (artikel 40). Enligt det portugisiska konkordatet har de kyrkliga
domstolarna i Portugal exklusiv behörighet att annullera äktenskap som
ingåtts i den katolska kyrkan (konkordatäktenskap). De italienska och
spanska konkordaten är inte utformade på samma sätt. Där är de kyrkliga
domstolarnas behörighet i stället delad med de civila myndigheterna,
men också där finns det ett särskilt förfarande för annullering av
konkordatäktenskap.
I artikel 40 ges Portugal, Italien och Spanien möjlighet att fortsätta
tillämpa konkordaten utan hinder av förordningen. Domar om annulle-
ring av äktenskap som har meddelats enligt konkordaten skall erkännas i
de övriga medlemsstaterna. Från den regeln finns dock ett undantag som
går ut på att Italien och Spanien far tillämpa vissa särskilda regler om
erkännande av domar om annullering av portugisiska konkordatäkten-
skap.
Bryssel Il-förordningen träder i kraft den 1 mars 2001 (artikel 46).
Förordningen skall endast tillämpas på rättsliga förfaranden som har
inletts efter förordningens ikraftträdande (artikel 42.1). Om en dom med-
delas efter den dagen men målet har anhängiggjorts före ikraftträdandet,
skall domen dock erkännas och verkställas enligt förordningen ifall
domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstäm-
mer med förordningen eller med en konvention som gällde mellan
ursprungsstaten och den stat där domen görs gällande vid tiden för målets
anhängiggörande (artikel 42.2).
Prop. 2000/01:98
36
6.1
Regeringens förslag: En lag med kompletterande bestämmelser till
Bryssel Il-förordningen införs. Lagen skall reglera exekvaturförfaran-
det vid Svea hovrätt och Högsta domstolen. Bestämmelserna skall
motsvara vad som gäller för exekvaturförfarandet enligt 1992 års lag
om Luganokonventionen och 1998 års lag om Brysselkonventionen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian föreslås det dock ingen bestämmelse om den tid
inom vilken sökanden far begära ändring av ett beslut där hovrätten har
ogillat en ansökan om verkställbarhet. En sådan bestämmelse finns för
exekvaturförfarandet enligt 1992 års lag om Luganokonventionen och
1998 års lag om Brysselkonventionen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det. Lunds universitet påpekar dock att lagen bör innehålla en bestäm-
melse om den tid som sökanden har på sig för att begära ändring av
hovrättens beslut.
Skälen för regeringens förslag: Som har redovisats i avsnitt 5.5.4
innehåller Bryssel Il-förordningen regler om exekvaturförfarandet. För-
farandet är uppdelat i tre stadier. I Sverige görs den första prövningen av
Svea hovrätt. Prövningen sker på grundval av de uppgifter som sökanden
åberopar och utan att motparten hörs. Båda parter har sedan möjlighet att
ansöka om ändring av beslutet. Även omprövningen görs av Svea
hovrätt. Omprövningsbeslutet kan i sin tur överprövas av Högsta
domstolen på begäran av någon av parterna.
Vissa frågor om exekvaturförfarandet är reglerade i förordningen, t.ex.
vilka handlingar som skall bifogas en ansökan om verkställbarhets-
förklaring och på vilka grunder domstolen skall avslå ansökningen.
Andra frågor har lämnats utanför förordningen. Det förutses således
kompletterande bestämmelser i nationell rätt.
När Sverige tillträdde Luganokonventionen övervägdes i vilken ut-
sträckning det behövdes kompletterande bestämmelser om exekvatur-
förfarandet vid Svea hovrätt och Högsta domstolen enligt den konven-
tionen (se närmare prop. 1991/92:128 s. 141-151). Övervägandena
resulterade i att det i den lag som införlivar konventionen i svensk rätt
(1992 års lag om Luganokonventionen) infördes bestämmelser om
• att den inledande prövningen i Svea hovrätt skall göras av en
ensamdomare,
• att en omprövning av ansökningen skall ske enligt rättegångsbalkens
regler om överklagande av tingsrätts beslut om inte konventionen
föreskriver något annat,
• att en ansökan om ändring som görs av sökanden skall vara skriftlig
och ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet
meddelades,
• att en domare som har handlagt den första prövningen i hovrätten är
jävig att ompröva ansökningen,
37
• att ett överklagande till Högsta domstolen skall ske enligt rätte-
gångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut om inte konven-
tionen föreskriver något annat och
• att prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva
avgörandet.
Motsvarande bestämmelser infördes senare för tillämpningen av
Bryssel 1-konventionen (se 1998 års lag om Brysselkonventionen).
Bestämmelser som motsvarar dem som gäller för konventionerna bör
införas även beträffande Bryssel Il-förordningen, i den mån förordningen
inte hindrar det eller skiljer sig från konventionerna på ett sådant sätt att
något annat är motiverat. Det bör därvid också beaktas att Bryssel I-
förordningen nu har antagits. Bryssel I-förordningcn kommer att kräva
kompletterande bestämmelser när den träder i kraft, och man bör sträva
efter att regleringen på hela detta område blir så enhetlig som möjligt.
Exekvaturförfarandena enligt Bryssel I- och Bryssel Il-förordningarna är
i huvudsak desamma; en betydelsefull skillnad är dock att enligt
Bryssel 11-förordningcn prövas vägransgrunder redan i det första ledet.
Som föreslås i promemorian bör de kompletterande bestämmelserna
till Bryssel 11-lÖrordningen tas in i en ny lag. När Bryssel 1-förordningen
träder i kraft finns det troligen anledning att santla bestämmelserna till
Luganokonventionen, Bryssel I-konventionen, Bryssel I-förordningen
och Bryssel Il-förordningen i en och samma lag.
En skillnad mellan Bryssel Il-förordningen och Lugano- och Bryssel I-
konventionerna gäller förfarandet vid en ansökan om ändring av
hovrättens avgörande. I konventionerna finns olika bestämmelser om
förfarandet beroende på vilken part som har ansökt om ändring. En
ansökan om ändring som sker på begäran av den part mot vilken
verkställighet begärs prövas enligt de bestämmelser som i medlems-
staterna gäller för kontradiktorisk tvistcmålsprocess, och domstolen lår
under vissa omständigheter vilandeförklara målet. Motsvarande bestäm-
melser finns inte när en ansökan om ändring görs av den ursprungliga
sökanden. I förordningen har regleringen gjorts enhetlig och oberoende
av vilken part som begär ändring. Bestämmelserna om kontradiktorisk
tvistemålsprocess i artikel 26.3 och vilandeförklaring i artikel 28 är
sålunda tillämpliga oavsett vem som har begärt ändring. Detta föranleder
inga särskilda bestämmelser i den nya lagen.
En annan skillnad mellan Bryssel Il-förordningen och konventionerna
gäller vilka handlingar som skall ges in till exekvaturdomstolen. 1
förordningen har införts bestämmelser om att den domstol som har
meddelat en dom skall utfärda ett intyg med information om domen
(artikel 33). Parten skall sedan ge in intyget till exekvaturdomstolen
(artikel 32). Intyget skall ersätta de olika handlingar som sökanden enligt
konventionerna är skyldig att ge in till domstolen och därmed underlätta
verkställighetsförfarandet. Inte heller dessa skillnader motiverar dock
några särskilda kompletterande bestämmelser i den nya lagen.
Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring avslås, skall enligt 1998
års lag om Brysselkonventionen en ansökan om ändring göras inom fyra
veckor från den dag då beslutet meddelades (5 § andra stycket). Motsva-
rande tidsfrist gäller enligt 1992 års lag om Luganokonventionen (4 §
andra stycket). I promemorian görs bedömningen att det i den nya lagen
inte krävs någon motsvarighet till dessa regler. Enligt promemorians
Prop. 2000/01:98
38
bedömning skulle nämligen tidsfristen i artikel 26.5 i förordningen gälla
även när en ansökan om verkställbarhetsförklaring avslås. Som Lunds
universitet påpekar synes emellertid artikel 26.5 begränsad till ändring
som begärs av sökandens motpart när en ansökan om verkställbar-
hetsförklaring har bifallits. Förordningen skulle därmed sakna en regel
om vilken tid sökanden har på sig att begära ändring. Regeringen
föreslog därför i lagrådsremissen en kompletterande bestämmelse om
detta, utformad i enlighet med vad som gäller enligt 1992 års lag och
1998 års lag.
Lagrådet har förordat att denna kompletterande bestämmelse utgår.
Lagrådet har konstaterat att avsikten med att i förordningen inte meddela
någon sådan tidsfrist kan ha varit att överlåta åt medlemsstaterna själva
att reglera frågan. Lagrådet har dock hänvisat till ett uttalande i den
förklarande rapporten till Bryssel Il-konventionen - att sökanden har en
rätt att överklaga när han finner det lämpligt - och till att det inte finns
något som anvisar att syftet med motsvarande bestämmelse i förord-
ningen skulle vara något annat. Enligt Lagrådet skulle det då stå i mindre
god överensstämmelse med förordningen att införa en tidsfrist.
En allmän processrättslig utgångspunkt är att en rätt att överklaga ett
beslut inte bör vara obegränsad i tiden. Inte minst rättssäkerhetsskäl talar
för det. Motparten har ett befogat intresse av att kunna utgå från att
beslutet står sig efter en viss bestämd tid. Detta intresse gör sig enligt
regeringen gällande även vid ett beslut om avslag på en ansökan om
verkställbarhetsförklaring enligt Bryssel Il-förordningen, där avslag kan
beslutas t.ex. på grund av att den utländska domen strider mot ordre
public. Även intresset av att få en reglering för Bryssel Il-förordningen
som är konsekvent med vad som gäller enligt 1992 års lag om Lugano-
konventionen och 1998 års lag om Brysselkonventionen talar för att en
tidsfrist på fyra veckor införs.
Frågan är då om Bryssel Il-förordningen hindrar detta.
Som tidigare framhållits har Bryssel Il-förordningen arbetats fram med
Bryssel I-konventionen och Luganokonventionen som förebild. Även de
ändrade bestämmelser som numera finns i Bryssel I-förordningen har
legat till grund för Bryssel Il-förordningen. I konventionerna föreskrivs
ingen tidsfrist för sökanden att begära ändring av ett avslagsbeslut, utan
där står det klart att frågan - i likhet med vad som skall gälla för
förfarandet i övrigt när det saknas regler om det i konventionerna - har
lämnats åt nationell rätt. Visserligen finns det i en förklarande rapport till
konventionerna ett uttalande som motsvarar det som Lagrådet har hän-
visat till såvitt gäller Bryssel Il-konventionen. Men den rapporten inne-
håller också andra uttalanden som behandlar frågan om vad som lämnats
åt nationell rätt vid exekvaturförfarandet. Det har sålunda ansetts möjligt
för en konventionsstat som så önskar att införa en tidsfrist för sökanden
(jfr prop. 1991/92: 128 s. 143 med hänvisning till uttalande i rapporten).
Det bör framhållas att inte heller Bryssel I-förordningen innehåller någon
tidsfrist och att man vid förhandlingarna om den förordningen inte torde
ha avsett att den i detta avseende skulle skilja sig från Bryssel I-
konventionen.
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen - också med
beaktande av att det rör sig om en EG-förordning - att det inte kan anses
stå i strid med Bryssel Il-förordningen att komplettera denna med en
Prop. 2000/01:98
39
tidsfrist för sökanden att begära ändring av ett beslut om avslag på en
ansökan om verkställbarhetsförklaring. En sådan tidsfrist bör då införas.
Sammanfattningsvis bör en lag med kompletterande bestämmelser till
Bryssel 11-förordningen införas. Lagens bestämmelser om exekvaturför-
farandet bör motsvara vad som gäller enligt 1992 års lag om Lugano-
konventionen och 1998 års lag om Brysselkonventionen.
Det kan tilläggas att regeringen avser att utvidga de förordnings-
föreskrifter om äkthetsintyg och översättning av handlingar som finns
beträffande konventionerna till att även gälla för förordningen, se förord-
ningen (1998:1321) med vissa föreskrifter angående Bryssel- och
Luganokonventionerna. Ändringar kommer även att aktualiseras i
förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i
mål och ärenden enligt lbräldrabalkcn m.m., i förordningen (1983:490)
om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskaps-
skillnader m.m. samt i förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret.
Prop. 2000/01:98
Regeringens bedömning: Det finns inte behov av någon bestämmelse
om reservforum.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna delar bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: När Sverige tillträdde Lugano-
och Bryssel I-konventionerna konstaterades det att det kunde uppkomma
situationer där svensk domsrätt förelåg men där det enligt de svenska
interna behörighetsreglerna inte skulle finnas någon behörig domstol. Det
gällde t.ex. när parterna hade avtalat att eventuella tvister skulle avgöras
av svensk domstol utan att närmare ange vilken tingsrätt som avsågs och
utan att parterna hade någon anknytning till landet. Därför infördes en
bestämmelse om att tvister i sådana fall skulle tas upp av Stockholms
tingsrätt (5 § i 1992 års lag om Luganokonventionen och 3 § i 1998 års
lag om Brysselkonventionen).
För de frågor som aktualiseras i Bryssel Il-förordningen finns redan en
regel om reservforum i 14 kap. 3§ äktenskapsbalken. Mål om äkten-
skapsskillnad tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen
har sitt hemvist. Om ingen av dem har hemvist i Sverige, tas målet upp
av Stockholms tingsrätt. En tillämpning av bestämmelsen blir aktuell när
den enda anknytningen till Sverige är att båda makarna är svenska
medborgare (jfr artikel 2.1 b). Att även frågor om vårdnad, umgänge och
boende kan tas upp i samband med målet om äktenskapsskillnad framgår
av 6 kap. 17 § första stycket föräldrabalken. Enligt den bestämmelsen tas
sådana frågor normalt upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist
men kan även tas upp i samband med ett äktenskapsmål.
Någon kompletterande bestämmelse om reservforum behövs alltså inte
i den nya lagen om Bryssel 11-förordningen.
40
Prop. 2000/01:98
Regeringens förslag: Ett utländskt avgörande om föräldraansvar skall
verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Beslut om rättegångskost-
nader skall verkställas enligt utsökningsbalken. Verkställigheten skall
få ske först när fristen för motparten att ansöka om ändring av
verkställbarhetsförklaringen har löpt ut eller, om ändring har sökts,
när hovrätten har beslutat med anledning av det. För verkställigheten
skall gälla vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk
domstols avgörande i motsvarande fall.
Regeringens bedömning: Det finns inte behov av några bestäm-
melser om reservforum när det gäller länsrättens eller kronofogde-
myndighetens behörighet.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens. I promemorian föreslås det dock ingen regel om att
verkställighet får ske först viss tid efter det att ansökningen om
verkställbarhetsförklaring har bifallits.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Länsrätten i Stockholms län tar upp frågan
om det bör införas en kompletterande bestämmelse om att exekvatur-
domstolens avgörande skall ha vunnit laga kraft för att verkställighet
skall fa ske. Sveriges Advokatsamfund är kritiskt mot förslaget och
föreslår att verkställighet av avgöranden om föräldraansvar i stället skall
ske i linje med vad som gäller enligt 1989 års lag om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden och om överflyttning av
barn.
Remissinstanserna delar bedömningen om behovet av bestämmelser
om reservforum.
Bör verkställigheten ske enligt 21 kap. föräldrabalken?
Enligt Bryssel Il-förordningen skall ett avgörande från en annan med-
lemsstat om utövande av föräldraansvar kunna verkställas här sedan det
har förklarats vara verkställbart. Förordningen innehåller inga regler om
verkställighetsförfarandet som sådant, t.ex. vilken myndighet som skall
besluta om verkställighet eller vilka åtgärder som kan komma i fråga,
utan detta har lämnats åt nationell rätt. En rimlig utgångspunkt synes
därvid vara att de utländska avgörandena verkställs på samma sätt som
motsvarande inhemska avgöranden.
En dom eller ett beslut av svensk domstol om vårdnad, umgänge eller
boende verkställs enligt 21 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller avtal
mellan föräldrar i sådana frågor när avtalet har godkänts av social-
nämnden enligt 6 kap. Verkställighet söks hos länsrätten. I samband med
förordnandet om verkställighet får länsrätten besluta om vissa tvångs-
åtgärder, t.ex. föreläggande av vite eller beslut om hämtning av barnet
genom polismyndighetens försorg (21 kap. 3 §). I första hand skall
länsrätten dock verka för att avgörandet följs frivilligt. Länsrätten kan
41
t.ex. uppdra åt en ledamot eller suppleant i socialnämnden eller Prop. 2000/01:98
tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om
barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom eller henne (21 kap. 2 och
4 §§). Länsrätten skall hålla muntlig förhandling, om det inte är
uppenbart obehövligt (21 kap. 12 §). Länsrätten har vid verkställigheten
möjlighet att jämka vad som bestämts om villkor eller tidpunkt för
umgänge när det påkallas av förhållanden som har inträffat efter domen
eller beslutet (21 kap. 4 § tredje stycket). Länsrätten kan vidare vägra
verkställighet bl.a. om barnet har fyllt tolv år och verkställighet skulle
strida mot barnets vilja, utom då länsrätten funnit verkställigheten nöd-
vändig (21 kap. 5 §). Verkställighet kan också vägras om det är uppen-
bart att förhållandena har ändrats sedan domen eller beslutet meddelades
och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan prövas på nytt
(21 kap. 6 §).
Bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken gäller även för verkställighet
av nordiska domar om vårdnad och umgänge enligt lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens
område.
Bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken är utformade främst med
tanke på sådana frågor som regleras i 6 kap., dvs. vårdnad, boende och
umgänge, och på verkställighetsåtgärder som går ut på överlämnande av
eller sammanträffande med barn. I de allra flesta fall kommer också de
avgöranden om föräldraansvar som skall verkställas enligt Bryssel II-
förordningen att röra just sådana frågor.
1 undantagsfall kan ett avgörande avse en fråga om föräldraansvar som
inte har någon direkt motsvarighet i 6 kap. föräldrabalken och där
verkställigheten inte går ut på överlämnande av eller sammanträffande
med barn (jfr om begreppet föräldraansvar i avsnitt 5.3). Som exempel
kan nämnas att det i flera medlemsstater (bl.a. Förenade kungariket,
Frankrike, Tyskland och Finland) är möjligt att reglera en förälders
kontakt med barnet på något annat sätt än genom föreskrifter om
umgänge, t.ex. per brev eller telefon. Det förekommer också att en
förälder kan föreläggas att lämna information om barnet till den andra
föräldern. Men uppenbarligen gör sig samma intressen gällande här som
vid verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge.
Barnets bästa bör även då komma i främsta rummet, och man bör verka
för att föräldrarna frivilligt fullgör vad som åligger dem innan det blir
aktuellt med tvångsåtgärder.
Det ligger alltså nära till hands att låta avgörandena om föräldraansvar
verkställas av länsrätten enligt 21 kap. föräldrabalken. Frågan är närmast
om del finns skäl att låta avgörandena verkställas på annat sätt.
Länsrätten i Stockholms län väcker frågan om bestämmelserna i
21 kap. 4-6 §§ är förenliga med Bryssel 11-förordningen. I förordningen
finns det nämligen ett förbud för exekvaturdomstolen att i sak ompröva
det utländska avgörandet (artikel 24.3). Länsrätten anser sig dock sakna
skäl till invändningar mot promemorians slutsats att förordningen inte lär
hindra en tillämpning av bestämmelserna.
Ett liknande förbud mot omprövning finns i 1996 års Haagkonvention
om skydd för barn. Såvitt gäller Flaagkonventionen står det klart att
myndigheterna i verkställighetsstaten, sedan avgörandet förklarats vara
verkställ bart, kan vägra verkställighet med tillämpning av de nationella
42
reglerna i den staten. I rapporten till Bryssel II-konventionen konstateras
det bara att förbudet mot omprövning i sak i konventionen inte lär hindra
de behöriga myndigheterna i verkställighetsstaten från att meddela ett
nytt avgörande om omständigheterna har ändrats senare (se punkt 78 i
konventionsrapporten). Det finns alltså skäl att utgå från att Bryssel II-
förordningen inte hindrar en tillämpning av reglerna om jämkning och
vägrad verkställighet i 21 kap. föräldrabalken vid ändrade förhållanden.
Att vägra verkställighet kan aktualiseras även om förhållandena inte har
ändrats, t.ex. om den utländska domstolen har beslutat något mot barnets
vilja. Det är i och för sig mera osäkert hur förordningen skall tolkas i ett
sådant fall. Men under utarbetandet av Bryssel Il-konventionen var
medlemsstaterna ense om att konventionen inte skulle harmonisera
verkställigheten. Förbudet mot omprövning i förordningen gäller just
själva exekvaturförfarandet och torde inte sträcka sig till verkställig-
hetsförfarandet.
Även regeringen gör således bedömningen att förordningen knappast
hindrar att verkställighet skulle kunna vägras med tillämpning av
reglerna i 21 kap. föräldrabalken också när förhållandena inte har
ändrats. Som länsrätten framhåller är det dock i sista hand EG-domstolen
som har att tolka förordningens innebörd.
Sveriges Advokatsamfund är tveksamt till att verkställigheten sker
enligt 21 kap. föräldrabalken. Enligt advokatsamfundet finns det risk att
reglerna där om möjlighet att vägra verkställighet leder till att utländska
avgöranden i stor utsträckning inte kommer att verkställas eftersom
exekvaturförfarandet tar tid och förhållandena därför inte sällan kommer
att ha ändrats sedan det utländska avgörandet meddelades. Advokat-
samfundet föreslår att verkställighet i stället sker enligt 1989 års lag om
erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden och om
överflyttning av barn. Advokatsamfundet anser att grunderna för vägrad
verkställighet om möjligt bör begränsas till sådana förhållanden som
anges i 12 § 2-4 i den lagen. Dessa regler tar sikte på överflyttning av
barn enligt 1980 års Haagkonvention om olovligt bortförda barn.
Överflyttning får vägras om det finns en allvarlig risk för att den skadar
barnets hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är
godtagbar. Vidare far överflyttning vägras om barnet motsätter sig
överflyttningen och har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör
beaktas eller om det inte är förenligt med grundläggande principer här i
landet om skyddet för mänskliga fri- och rättigheter att besluta om
överflyttning.
Enligt regeringen bör möjligheten att vägra verkställighet inte
begränsas på det sätt som advokatsamfundet föreslår. Syftet med reglerna
om vägrad verkställighet i 21 kap. föräldrabalken är att ta till vara barnets
bästa, och detta intresse gör sig lika starkt gällande vid verkställighet på
grund av Bryssel Il-förordningen. Reglerna i 12 § i 1989 års lag är vidare
anpassade för överflyttning av barn som olovligen förts bort eller hålls
kvar, och de passar inte när det gäller verkställighet av avgöranden om
föräldraansvar, t.ex. umgänge. Det problem som advokatsamfundet tar
upp - att exekvaturförfarandet kan ta tid - bör snarare lösas genom att
exekvaturförfarandet på sikt slopas när det gäller domar från andra
medlemsstater i EU. Frankrike har också tagit initiativ till cn EG-
förordning om ömsesidig verkställighet av sådana domar om umgänge
Prop. 2000/01:98
43
med barn som har meddelats i samband med äktenskapsskillnad. Prop. 2000/01:98
Förslaget, som alltså skall komplettera Bryssel Il-förordningen, innebär
att exekvaturförfarandet tas bort och att en dom på umgänge skall kunna
verkställas direkt i andra medlemsstater. Enligt initiativet skall verk-
ställigheten ske på samma villkor som en inhemsk dom. Initiativet
behandlas nu i den s.k. Civilrättskommittén under rådet. Vidare har rådet
antagit ett långsiktigt åtgärdsprogram for genomförande av principen om
ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (se EGT C 12,
15.1.2001, s. 1). Programmet innehåller en rad olika åtgärder som alla
syltar till att undanröja hinder för domars rörlighet inom EU. Slutmålet
är att en privaträttslig dom från en medlemsstat skall erkännas och kunna
verkställas i hela EU utan något exckvaturlÖrfarandc.
Med hänvisning till det anförda kommer regeringen till slutsatsen att
ett avgörande om föräldraansvar bör verkställas enligt 21 kap. föräldra-
balken och att det saknas skäl att därvid begränsa möjligheterna till
jämkning och vägrad verkställighet i 21 kap. 4-6 §§.
IW bör gälla om avgörandet inte har vunnit laga kraft?
En förutsättning för verkställighet enligt Bryssel Il-förordningen är att
avgörandet är verkställbart i ursprungsstaten och att det har delgivits
svaranden (se avsnitt 5.5.4). Förordningen innehåller däremot inget krav
på att det utländska avgörandet skall ha vunnit laga kraft.
När det gäller svenska avgöranden om vårdnad, boende och umgänge
kan verkställighet sökas även om domen eller beslutet inte har vunnit
laga kraft, men vissa åtgärder kan inte vidtas då. I 21 kap. 1 § andra
stycket föräldrabalken sägs att länsrätten inte får vidta åtgärder enligt 21
kap. 2-4 §§, t.ex. förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas
genom polismyndighetens försorg om det inte är särskilt medgivet att
verkställighet ändå får ske.
För att säkerställa ett tillfredsställande skydd för svaranden och barnet
är det rimligt att samma begränsningar av möjliga verkställighetsåtgärder
gäller för de utländska avgöranden om föräldraansvar som skall
verkställas på grund av förordningen. Liksom enligt 1977 års lag bör
således ett utländskt avgörande verkställas i enlighet med vad som är
föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i mot-
svarande fall. Det innebär att begränsningarna i 21 kap. 1 § andra stycket
kommer att gälla även för de utländska avgörandena. Detta bör klargöras
genom en särskild bestämmelse.
Ilur bör ett beslut om rättegångskostnader verkställas?
Bestämmelserna om verkställighet i Bryssel Il-förordningen gäller även
för beslut om rättegångskostnader som hänför sig till förfarandet i
ursprungsmedlemsstaten (artikel 13.2). Liksom när det gäller andra
förpliktelser om betalningsskyldighet bör dessa avgöranden verkställas
av kronofogdemyndigheten enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Även beslut om rättegångskostnader bör verkställas på samma sätt som
en svensk domstols avgörande. Verkställighet bör alltså kunna ske även
om avgörandet inte har vunnit laga kraft, dock med de begränsningar
44
som då gäller för svenska avgöranden (se t.ex. 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § Prop. 2000/01:98
utsökningsbalken).
Bör exekvaturbeslutet ha vunnit laga kraft för att verkställighet skall få ske?
Länsrätten i Stockholms län anser att det med promemorians förslag är
oklart när det utländska avgörandet far verkställas. Länsrätten framhåller
att exekvaturbeslutet bör ha vunnit laga kraft för att verkställighet skall få
ske och att det behövs en kompletterande bestämmelse om det. Sveriges
Advokatsamfund är inne på samma fråga.
I Bryssel I-konventionen finns en bestämmelse som innebär att
exekvaturbeslutet inte far full verkan förrän fristen för gäldenären att
ansöka om ändring har löpt ut eller, om ändring har sökts, beslut har
meddelats med anledning av det. Innan dess får inga andra åtgärder för
verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom
(artikel 39.1). Syftet med regeln är att se till att det finns en balans
mellan sökandens intresse av en snabb verkställighet och gäldenärens
behov och intressen. Verkställighet har ansetts inte böra ske innan
gäldenären har fatt tillfälle att yttra sig.
I Bryssel Il-förordningen finns ingen motsvarighet till artikel 39.1 i
Bryssel I-konventionen, utan frågan har lämnats till nationell rätt. I
promemorian behandlas saken inte närmare, och promemorians lag-
förslag innehåller ingen sådan regel. Med promemorians förslag skulle
en verkställbarhetsförklaring få rättsverkan först sedan den har vunnit
laga kraft. Om hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen skulle
verkställighet således inte kunna ske förrän Högsta domstolen har
beslutat att inte meddela prövningstillstånd eller, om prövningstillstånd
har meddelats, avgjort saken.
Enligt regeringens mening bör dock inte Högsta domstolens hand-
läggning avvaktas för att det utländska avgörandet skall fa verkställas.
Samma intresseavvägning bör i stället göras som i Bryssel I-konven-
tionen. En bestämmelse bör således införas i den lag som skall
komplettera Bryssel Il-förordningen om att inga åtgärder för verk-
ställighet får ske innan fristen för motparten att ansöka om ändring har
löpt ut eller, om ändring söks, innan beslut har meddelats med anledning
av det.
Verkställbarhetsförklaringar kan avse interimistiska beslut. Det ligger
visserligen nära till hands att anse att åtgärder för verkställighet då bör
kunna ske ännu tidigare, utan att fristen för ändring har löpt ut. Men även
i fråga om interimistiska avgöranden talar starka rättsäkerhetsskäl för att
motparten bör ges möjlighet att reagera innan verkställighet far ske.
Regeringen gör därför bedömningen att särregler för interimistiska beslut
inte är tillräckligt motiverade.
Behövs reservforum för verkställighet av utländska avgöranden?
Det saknas bestämmelser om i vilken länsrätt verkställighet enligt
21 kap. föräldrabalken skall sökas. Enligt praxis tas en ansökan vanligt-
vis upp av länsrätten i det län där den som har hand om barnet är bosatt
eller annars tillfälligt vistas. En ansökan kan även tas upp i andra län, om
45
det skulle vara mer ändamålsenligt, t.ex. för att barnet eller motparten
finns där (jfr (»östa Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt,
femte upplagan, s. 517).
Frågor om utmätning enligt utsökningsbalken prövas av kronofogde-
myndigheten i den region där gäldenären har sitt hemvist, där egendom
som tillhör gäldenären finns eller där verkställighet annars lämpligen kan
ske (4 kap. 8 § utsökningsbalken).
De förutsättningar som sålunda gäller för länsrättens och kronofogde-
myndighetens behörighet är tillräckligt flexibla för att täcka de situa-
tioner där verkställighet skall ske på grund av Bryssel II- förordningen.
Det finns därför inte behov av regler om reservforum för de fallen.
Samma bedömning gjordes när 1980 års Europarådskonvcntion införliva-
des i svensk rätt (se prop. 1988/89:8 s. 44).
Behövs några andra kompletterande bestämmelser?
Som har nämnts ovan bör bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken om
jämkning av umgängesavgöranden och vägrad verkställighet kunna
tillämpas även vid verkställighet på grund av Bryssel Il-förordningen. I
enlighet med promemorians bedömning finns det inte heller i övrigt
anledning att undanta några regler i 21 kap. från tillämpning eller att
införa särskilda kompletterande bestämmelser för verkställighet enligt
förordningen. Reglerna är tillräckligt flexibla och möjliggör verkställig-
het även om det utländska avgörandet rör andra frågor om föräldraansvar
än vårdnad, boende och umgänge. Länsrätten får, liksom vid verkställig-
het av svenska avgöranden, bedöma lämpligheten av olika åtgärder.
Länsrätten kan t.ex. vid verkställighet av ett avgörande om telefon- eller
brevkontakt uppdra åt en ledamot i socialnämnden att verka för att den
förälder som har hand om barnet frivilligt fullgör vad föräldern är skyldig
att göra.
Det utländska umgängesavgörandet kan vara utformat på annat sätt än
i Sverige. Exempelvis skiftar det mellan medlemsstaterna i vilken grad
omständigheterna vid umgänget preciseras. I svenska avgöranden anges
vanligen endast dag och klockslag för umgänget. I Tyskland förekommer
det däremot ofla mer detaljerade föreskrifter. Även möjligheterna att
ställa upp olika typer av villkor för umgänget skiftar. I flera medlems-
stater kan umgänget vid behov villkoras av att den förälder som har
umgänge lämnar ifrån sig sitt pass före umgängestillflillet (t.ex.
Österrike, Frankrike, Italien, Förenade kungariket och Finland). I vissa
länder kan umgänget förenas t.ex. med en skyldighet för den umgänges-
berättigade att lämna bank- eller andra finansiella garantier i syfte att
säkerställa att barnet återlämnas (t.ex. Österrike och Italien). Länsrätten
kan även i dessa fall, på motsvarande sätt som när det gäller svenska
avgöranden, följa de anvisningar om umgänget som kan finnas i avgöran-
det, t.ex. om plats för umgänget eller närvarande personer från
myndigheter, och pröva om de villkor som har ställts upp för umgänget
är uppfyllda. Reglerna i 21 kap. föräldrabalken behöver inte kompletteras
för att detta skall vara möjligt.
1 sammanhanget bör nämnas att det kan finnas anledning att överväga
kompletterande bestämmelser i förordningen (1967:715) om tillämpning
av 21 kap. föräldrabalken.
Prop. 2000/01:98
46
6.4
Regeringens förslag: I följande lagar införs paragrafer som upplyser om
att särskilda bestämmelser finns i Bryssel Il-förordningen.
• Lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap
• Lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskaps-
skillnader och hemskillnader
• Lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska
domar på privaträttens område
• Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar
mot det.
Lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap (IÄL)
I 3 kap. IÄL finns bestämmelser om i vilka fall mål om äktenskaps-
skillnad får tas upp av svensk domstol och vilka förutsättningar som
gäller för att utländska äktenskapsskillnader skall gälla i Sverige.
Flera av domsrättsreglerna i IÄL och Bryssel Il-förordningen skiljer
sig åt. Gemensamt med förordningen är att svenska domstolar enligt IÄL
är behöriga att ta upp en fråga om äktenskapsskillnad om båda makarna
är medborgare i landet, om käranden har hemvist i landet sedan minst ett
år eller om svaranden har hemvist i landet (3 kap. 2 § 1, 3 och 4). Övriga
domsrättsgrunder i förordningen finns inte i IÄL. Två av domsrätts-
grundema i IÄL saknar också motsvarighet i förordningen. Enligt IÄL
får talan om äktenskapsskillnad nämligen väckas i svensk domstol om
käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller tidigare
haft hemvist här sedan han fyllt 18 år (3 kap. 2 § 2). Vidare får
regeringen under vissa förutsättningar ge dispens (3 kap. 2 § 6).
Liksom förordningen innehåller IÄL bestämmelser om möjligheten att
ta upp frågor om vårdnad i samband med ett äktenskapsmål. När det
gäller vårdnadsfrågoma finns det dock inga sådana begränsningar som i
förordningen om att barnet skall vara makarnas gemensamma eller att
barnet skall ha hemvist i ett visst land. Frågor angående vårdnaden om
barn får alltid tas upp i äktenskapsmål (3 kap. 6 §).
Även när det gäller erkännande av utländska avgöranden skiljer sig
förordningen och IÄL åt (se 3 kap. 7-9 §§). Enligt IÄL skall utländska
avgöranden om äktenskapsskillnad gälla i Sverige om det med hänsyn till
makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg
skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Om en make
vill gifta om sig i Sverige, krävs det i vissa fall att Svea hovrätt prövar
om det utländska avgörandet skall gälla i Sverige.
47
1 viss utsträckning kommer Bryssel Il-förordningen att ta över reglerna
i IÄL. Förordningen skall tillämpas i stället för IÄL när det gäller
erkännande av domar om äktenskapsskillnad och annullering av äkten-
skap från andra berörda medlemsstater i EU. Beträffande domsrätten är
gränsdragningen mera komplicerad. Om en fråga om domsrätt i ett mål
om äktenskapsskillnad kommer upp i svensk domstol, skall domstolen
enligt artiklarna 7 och 8 i förordningen pröva om förordningens doms-
rättsregler är exklusivt tillämpliga. Endast om så inte är fallet får
domsrättsreglerna i IÄL tillämpas. Förhållandet mellan IÄL och förord-
ningen har redovisats närmare i avsnitt 5.4.1.
IÄL påverkas av förordningen även i andra avseenden. Exempelvis
kommer litispendensregeln i 3 kap. 11 § första stycket inte att gälla i
förhållande till mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering
av äktenskap som är anhängiga i andra medlemsstater (jfr avsnitt 5.4.3).
Lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader
ocli hemskillnader (1973 års lag)
1973 års lag infördes i samband med att Sverige tillträdde Ilaag-
konventionen den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader
och hemskillnader. Lagen tillämpas i förhållande till de stater som har
tillträtt konventionen. I förhållande till de nordiska staterna gäller den
dock endast i den mån något annat inte följer av 1931 års förordning.
Enligt lagen skall domar om äktenskapsskillnad och hemskillnad som
har meddelats i en fördragsslutande stat gälla i Sverige under vissa
förutsättningar (se 2 §). 1 lagen föreskrivs inget särskilt fastställelseför-
farande, men enligt motiven skall man i det hänseendet följa IÄL. Det
innebär att en prövning i Svea hovrätt i vissa fall är nödvändig om den
ena maken vill gifta om sig i Sverige (se prop. 1973:158 s. 113 och 126).
Enligt artikel 37 gäller Bryssel 11-förordningen i förhållandet mellan
medlemsstaterna framför 1970 års Haagkonvention och således även
framför 1973 års lag. En dom om äktenskapsskillnad eller hemskillnad
från en berörd medlemsstat i EU som har tillträtt Haagkonventionen skall
alltså erkännas enligt förordningen i stället för enligt 1973 års lag.
Lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område (1977 års lag)
1977 års lag införlivar 1977 års nordiska konvention om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område.
1 lagen finns bestämmelser om bl.a. verkställighet av vårdnadsavgö-
randen som har meddelats i konventionsländerna. Avgöranden av
domstol eller andra myndigheter rörande vårdnad, umgänge eller över-
lämnande av barn skall verkställas i Sverige, om de är verkställbara i det
land där de meddelats (6 §). En ansökan om verkställighet görs hos
länsrätten. Lagen gäller bara för verkställighet och reglerar inte
erkännande av domar om äktenskapsskillnad, vårdnad om barn eller
umgänge med barn.
Bryssel 11-förordningcns verkställighetsregler skall tillämpas i stället
för 1977 års lag när det gäller frågor om vårdnads- och umgänges-
Prop. 2000/01:98
48
avgöranden som har meddelats i Finland i samband med ett äkten- Prop. 2000/01:98
skapsmål och som gäller parternas gemensamma barn.
Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnads-
avgöranden m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag)
Enligt 1989 års lag skall avgöranden om vårdnad om barn, umgänge med
barn eller rätten att ta vård om barn gälla i Sverige om avgörandet har
meddelats i en stat som har tillträtt 1980 års Europarådskonvention.
Avgörandena får verkställas, om de är verkställbara i det land där de
meddelats (5 § första stycket). En ansökan om verkställighet görs hos
länsrätten (13 §). De nu nämnda bestämmelserna i 1989 års lag tillämpas
dock inte i förhållande till de nordiska länderna i den mån särskilda
bestämmelser gäller. Som har redogjorts för i avsnitt 4 finns det sådana
bestämmelser i 1931 års förordning och i 1977 års lag.
Av artikel 37 i Bryssel Il-förordningen framgår att denna gäller
framför 1980 års Europarådskonvention i förhållandena mellan EU:s
medlemsstater. Det innebär att 1989 års lag inte kommer att få tillämpas i
fråga om erkännande och verkställighet av sådana avgöranden från andra
berörda medlemsstater om vårdnad och umgänge som har meddelats i
samband med ett äktenskapsmål och som rör makarnas gemensamma
barn.
Bör lagarna ändras?
Bryssel Il-förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i
Sverige (artikel 249 i EG-fördraget). Av EG-rätten följer att domstolar
och andra myndigheter i medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa
förordningen med företräde framför nationell rätt. Några särskilda
bestämmelser om detta i lagarna krävs således inte. Särskilda bestämmel-
ser har också den nackdelen att man riskerar motsatsslut i de fall någon
regel inte tas in.
Det är emellertid viktigt att allmänheten, domstolarna och övriga
myndigheter uppmärksammas på förordningen. För att underlätta
tillämpningen bör det därför i de berörda lagarna införas hänvisningar till
förordningen. I flera författningar finns liknande upplysande hänvis-
ningar till andra författningar, se t.ex. 3 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap.
5 § i 1904 års lag.
Det finns i övrigt inte behov av några ändringar i lagarna.
I avsnitt 7.1 behandlas de ändringar som Bryssel Il-förordningen
aktualiserar i 1931 års förordning.
Med anledning av synpunkter från Sveriges Advokatsamfund och
Föreningen Svenskar i Världen om behovet av information till allmän-
heten kan tilläggas att man i Regeringskansliet avser att göra faktablad
om de nya reglerna.
49
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda den nordiska överens-
kommelsen den 6 februari 2001 om ändringar i 1931 års nordiska
äktenskapskonvention,
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar
mot det. Malmö tingsrätt anser dock att bestämmelsen om litispendens i
överenskommelsen borde ha utformats på samma sätt som motsvarande
bestämmelse i Bryssel 11-förordningen, varvid tingsrätten hänvisar till att
domstolen bör kunna vilandeförklara målet.
Skälen för regeringens förslag: 1931 års nordiska äktenskapskonven-
tion innehåller regler om domsrätt för frågor om äktenskapsskillnad och
hemskillnad samt för därmed sammanhängande frågor, t.ex. vårdnad om
barn. Konventionen är tillämplig när båda makarna är medborgare i ett
nordiskt land, och den har delvis samma tillämpningsområde som
Bryssel Il-förordningcn.
Med anledning av Bryssel 11-förordningen har de nordiska länderna
slutit överenskommelsen den 6 februari 2001 om ändringar i äktenskaps-
konventionen. Överenskommelsen har arbetats fram vid nordiska
departementsöverläggningar. Det är önskvärt att samma bestämmelser
om domstols behörighet för äktenskapsmål gäller i alla de nordiska
länderna, vilket underlättar cn enhetlig rättstillämpning i Norden. Det är
också angeläget att även de internordiska reglerna är moderna och
anpassade efter nutidens behov. Dessutom är ändringarna nödvändiga för
att Sverige och Finland skall kunna avge förklaring om att i sina
förbindelser fortsätta att tillämpa konventionen (se avsnitt 5.6).
Överenskommelsen innebär att den internationella behörigheten för
frågor om äktenskapsskillnad och hemskillnad och därmed samman-
hängande frågor ändras så att den blir i linje med vad som gäller enligt
Bryssel 11-förordningen.
I Bryssel Il-förordningen finns även en särskild bestämmelse om
behörighet för genkäromål (artikel 5). En sådan bestämmelse behövs inte
i en nordisk konvention, eftersom det redan är möjligt att väcka ett
genkäromål i samtliga nordiska länder. Det gäller enligt ländernas
nationella regler.
Genom överenskommelsen införs i konventionen dessutom en ny
artikel som reglerar hur domstolarna skall förfara när mål om samma sak
mellan samma parter blir anhängiga i flera stater samtidigt, litispendens.
Artikeln behövs på grund av att de nya behörighetsgrunderna är
alternativa och därför möjliggör att domstolar i olika medlemsstater
samtidigt kan vara behöriga att pröva cn talan mellan samma parter om
äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Bestämmelsen om litispendens
hindrar att en talan om samma sak mellan samma parter förs samtidigt i
flera länder, vilket skulle kunna leda till att det i de olika länderna
Prop. 2000/01:98
50
meddelas inbördes motstridiga men ändå gällande domar. Även om
bestämmelsen inte ordagrant motsvarar lydelsen i Bryssel Il-förord-
ningen, är innehållet i sak detsamma. Med anledning av Malmö tingsrätts
synpunkt att bestämmelsen borde ha utformats helt i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i Bryssel Il-förordningen kan tilläggas att
det för nordiska förhållanden inte har bedömts nödvändigt med en
reglering om att den domstol där talan senast väckts skall vilandeförklara
målet i avvaktan på att det har fastställts om den domstol där talan väckts
först är behörig. Detta följer redan av allmänna processrättsliga principer
i de nordiska länderna. För de nordiska förhållandena har därför
bestämmelsen kunnat få en enklare utformning.
Konventionen saknar helt regler för barn vars föräldrar inte är eller har
varit gifta med varandra. Enligt sin nuvarande lydelse ger konventionen
dock domsrätt för vissa vårdnadsfrågor som väcks utan samband med en
talan om äktenskapsskillnad, nämligen när barnets föräldrar tidigare har
varit gifta med varandra. Ändringsöverenskommelsen innebär att denna
behörighetsgrund upphävs. För ett upphävande talar att den nuvarande
regeln inte tar hänsyn till barnets hemvist samt att det inte bör gälla olika
regler om domsrätt, lagval och erkännande beroende på om barnets
föräldrar har varit gifta med varandra eller inte. Följden av ett
upphävande blir att dessa frågor i stället kommer att regleras av andra i
respektive land gällande regler. Här kan nämnas att samtliga nordiska
länder har tillträtt 1980 års Europarådskonvention (se avsnitt 4), och
frågor om erkännande av avgöranden om vårdnad när det gäller barn som
är under 16 år omfattas av den konventionen.
De närmare övervägandena till ändringsöverenskommelsen framgår av
den kommentar som har utarbetats vid de nordiska departements-
överläggningama (bilaga 4).
Sverige har undertecknat överenskommelsen. Undertecknandet har
gjorts med förbehåll för ratifikation, eftersom överenskommelsen
förutsätter lagändringar. Regeringen föreslår att Sverige nu skall tillträda
överenskommelsen.
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda de nordiska överens-
kommelserna den 25 februari 2000 om ändringar i 1931 års nordiska
äktenskapskonvention och i 1962 års nordiska indrivningskonvention.
Prop. 2000/01:98
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar
mot det.
Skälen för regeringens förslag: 1931 års nordiska äktenskapskonven-
tion innehåller även regler om domsrätt, lagval och erkännande av ett
annat nordiskt lands avgöranden i vissa frågor om underhållsbidrag. 1962
års nordiska indrivningskonvention gäller för verkställighet av domar,
beslut eller skriftliga förbindelser varigenom någon förpliktats eller utfäst
sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, bam och
utomäktenskapligt barns mor. Nordiska departementsöverläggningar har
51
resulterat i överenskommelser den 25 februari 2000 om ändringar i dessa
konventioner.
Överenskommelserna innebär att domsrättsreglerna i äktenskaps-
konventionen upphävs för lrågor om underhållsbidrag. I stället kommer
reglerna i Lugano- och Bryssel I-konventionerna samt i Bryssel 1-förord-
ningen att bli tillämpliga. I överenskommelserna ligger också att
äktenskapskonventionens bestämmelse om vilket lands lag som skall
tillämpas för frågor om underhållsbidrag upphävs.
Överenskommelserna innebär vidare att en bestämmelse om erkännan-
de av avgöranden om underhållsbidrag förs in i den nordiska indrivnings-
konventionen. Bestämmelsen är önskvärd eftersom äktenskapskonven-
tionen inte kommer att innehålla någon bestämmelse om erkännande av
avgöranden om underhållsbidrag.
Likaså upphävs regeln i indrivningskonventionen att verkställighet inte
kan ske när underhållsbidraget har blivit bestämt till ett lägre belopp i
verkställighetslandct eller om det där har blivit fastställt att underhålls-
skyldighet inte föreligger. En sådan överprövning hos verkställ ighets-
statens myndigheter bör inte längre ske.
1 indrivningskonventionen införs också en uttrycklig möjlighet att
grunda erkännande och verkställighet även på andra internationella
överenskommelser eller på erkännande- eller verkställighetsstatens egna
regler. En motsvarande bestämmelse finns i Haagkonventionen den 2
oktober 1973 om erkännande och verkställighet av underhållsbidrag och i
Lugano- och Bryssel I-konventionema. Bestämmelsen tar sikte på situa-
tioner där erkännande och verkställighet inte kan ske enligt indriv-
ningskonventionen men enligt andra konventioner som gäller mellan
berörda stater eller enligt nationella bestämmelser. Den avser också fall
där andra bestämmelser är mer fördelaktiga än indrivningskonventionens
för den som begär erkännande eller verkställighet. Den nya bestäm-
melsen kan få betydelse särskilt när ett avgörande inte är lagakraftvunnet.
De närmare övervägandena till ändringsöverenskommelsema framgår
av den kommentar som har utarbetats vid de nordiska departements-
överläggningarna (bilaga 7).
Sverige har undertecknat ändringsöverenskommelsema. Underteck-
nandet har gjorts med förbehåll för ratifikation, eftersom överens-
kommelserna förutsätter lagändringar. Regeringen föreslår att Sverige nu
skall tillträda överenskommelserna. Därvid gör regeringen bedömningen
att det ligger inom den nationella kompetensen att nu tillträda även
överenskommelsen avseende erkännande och verkställighet av avgöran-
den om underhållsbidrag. Att Bryssel 1-förordningen antagits i december
2000, och innehåller bestämmelser om underhållsbidrag, hindrar således
inte detta.
Prop. 2000/01:98
52
Regeringens forslag: Ändringar som motsvarar de nordiska överens-
kommelserna skall göras i 1931 års förordning om vissa interna-
tionella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynder-
skap och i 1962 års lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag,
fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar
mot det.
Skälen för regeringens förslag: Den nordiska äktenskapskonven-
tionen är införlivad med svensk rätt genom 1931 års förordning om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och för-
mynderskap. Indrivningskonventionen är införlivad genom 1962 års lag
om indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Vid ett tillträde till de nordiska överens-
kommelserna om ändringar i konventionerna bör motsvarande ändringar
göras också i dessa författningar. Som tidigare bör de nya reglerna
införas i stort sett ordagrant i författningarna.
I den nordiska ändringsöverenskommelsen med anledning av
Bryssel Il-förordningen finns en bestämmelse som påminner om att
domstols behörighet skall prövas i enlighet med 1980 års Haagkonven-
tion om olovligt bortförda barn (artikel 8). En i huvudsak likalydande
artikel finns i Bryssel Il-förordningen (artikel 4, se avsnitt 5.4.1). I
ändringsöverenskommelsen har bestämmelsen tagits med endast i
klargörande syfte. 1980 års Haagkonvention är införlivad med svensk
rätt genom 1989 års lag om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Av 1 § i den
lagen följer att de bestämmelser som grundas på 1980 års Haag-
konvention gäller även i förhållande till övriga nordiska iänder. Det står
sålunda redan klart att 1989 års lag i detta avseende gäller framför 1931
års förordning, och bestämmelsen i ändringsöverenskommelsen gör det
inte nödvändigt att nu föra in en erinran om detta i förordningen.
Det är inte heller nödvändigt att föra in en bestämmelse i 1962 års lag
motsvarande den nya möjligheten enligt indrivningskonventionen att
grunda erkännande och verkställighet även på andra internationella
överenskommelser som gäller mellan parterna eller på erkännande- eller
verkställighetsstatens egna lagregler. Det är något som får anses gälla i
Sverige redan i dag.
Regeringens förslag: Talerättslagen skall omfatta även förbud enligt
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
53
Promemorians iorslag överensstämmer i sak med regeringens Prop. 2000/01:98
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Direktivet om förbudsföreläggande
för att skydda konsumenternas intressen har till syfte att stärka
konsumentskyddet inom EU vid överträdelser av bestämmelser i de
konsumentskyddsdirektiv som anges i en bilaga till direktivet. Bland
dessa direktiv finns rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om
oskäliga villkor i konsumentavtal. Konsumentskyddet skall enligt
förbudsföreläggandedirektivet åstadkommas genom ömsesidigt er-
kännande av s.k. godkända organ (offentliga organ och konsument-
organisationer), vilka ges rätt att vända sig till tillsynsorgan eller domstol
i den medlemsstat varifrån överträdelsen har sitt ursprung med yrkande
om att den fortsatta överträdelsen skall stoppas.
Enligt förbudsföreläggandedirektivet skall dess bestämmelser tillämpas
på överträdelser av bl.a. direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal.
Det sistnämnda direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lagen är upp-
delad på marknadsrättsliga respektive civilrättsliga bestämmelser. De
marknadsrättsliga bestämmelserna (3-9 §§) innebär i huvudsak att
Marknadsdomstolen får förbjuda en näringsidkare att i framtiden i
liknande fall använda samma eller väsentligen samma avtalsvillkor som
bedömts vara oskäligt, om förbudet är påkallat från allmän synpunkt eller
annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Ett förbud
skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.
Marknadsdomstolen kan även meddela interimistiska beslut.
Det har nu uppmärksammats att den nuvarande lydelsen av talerätts-
lagcn innebär att ett godkänt organ inte kan ansöka om förbud enligt
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. För att genomförandet
av förbudsföreläggandedirektivet skall bli fullständigt behöver därför
talerättslagcn kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att
få en sådan ansökan prövad i Marknadsdomstolen.
• Lagen om Bryssel Il-förordningen och de lagändringar som
innebär hänvisningar till förordningen skall träda i kraft den 1 juli
2001.
• Ändringarna i 1931 års förordning och i 1962 års lag skall träda i
kraft den dag regeringen bestämmer. Ändringarna i 1931 års förord-
ning skall inte medföra att svensk domstols behörighet går förlorad i
en fråga som har väckts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla för cn talan som har väckts och för ett avgörande
som har meddelats före ikraftträdandet.
• Ändringen i talerättslagen skall träda i kraft den 1 juli 2001.
Promemoriornas förslag överensstämmer med regeringens förslag.
54
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar
mot det.
Skälen för regeringens förslag: Bryssel Il-förordningen trädde i kraft
den 1 mars 2001 och är direkt tillämplig i medlemsstaterna från och med
den dagen. Det är med hänsyn till detta angeläget att lagen med
kompletterande bestämmelser till Bryssel Il-förordningen träder i kraft
snarast möjligt. Den tidigaste dag som kan komma i fråga torde vara den
1 juli 2001.
Här kan tilläggas att förordningen enligt huvudregeln i artikel 42 skall
tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts efter förord-
ningens ikraftträdande, vilket innebär att några ansökningar om
erkännande och verkställighet enligt förordningen i praktiken knappast
lär bli aktuella förrän en tid därefter. Att den nya lagen träder i kraft först
den 1 juli 2001 torde därför inte innebära några särskilda problem.
Av allmänna processrättsliga principer följer att lagen blir tillämplig
även på ansökningar om erkännande och verkställighet som har kommit
in till Svea hovrätt före lagens ikraftträdande. Det finns inte behov av
några övergångsbestämmelser.
De nordiska ändringsöverenskommelsema träder i kraft den första
dagen i den månad som infaller två månader närmast efter det att
respektive överenskommelse har tillträtts av alla de fördragsslutande
staterna. Ändringarna i 1931 års förordning och i 1962 års lag bör därför
träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Den senaste ändrings-
överenskommelsen avseende äktenskapskonventionen gör det möjligt att
förklara att den får tillämpas i förhållande till vissa stater (se artikel IV).
Med hänsyn härtill bör ändringarna kunna träda i kraft i förhållande till
endast ett eller några av de nordiska länderna.
De ändrade behörighetsgrunderna i 1931 års förordning bör inte
innebära att svensk domstols behörighet går förlorad i en fråga som har
väckts vid domstolen före ikraftträdandet. På en sådan fråga liksom på ett
avgörande som har meddelats före ikraftträdandet bör äldre bestäm-
melser tillämpas.
De nya bestämmelserna i 1962 års lag bör gälla även på underhålls-
bidrag som har fastställts före ikraftträdandet. Det följer av artikel IV i
överenskommelsen om ändring i indrivningskonventionen. Någon ut-
trycklig övergångsbestämmelse om detta är inte nödvändig.
Ändringen i talerättslagen bör träda i kraft den 1 juli 2001. Den kräver
inga övergångsbestämmelser.
Bryssel Il-förordningen kommer i viss utsträckning att tillämpas i stället
för svenska internationellt privaträttsliga regler. Förordningen innebär att
svensk domsrätt kommer att föreligga i något mindre omfattning än
tidigare. Dessutom bidrar den till att skapa klarhet, vilket förenklar
domstolarnas handläggning av mål med internationell anknytning. Detta
kommer sannolikt att få till följd att kostnaderna för målhanteringen i
allmän domstol minskar något. Samtidigt kommer det nya exekvatur-
förfarandet att medföra något ökade kostnader för målhanteringen i Svea
Prop. 2000/01:98
55
hovrätt och Högsta domstolen. Detsamma gäller kostnaderna för verk-
ställighet i de allmänna förvaltningsdomstolarna. De ökade kostnaderna
bedöms dock kunna rymmas inom respektive myndighets anslagsramar.
Ändringarna i 1931 års förordning gör svensk domstol behörig i något
fler fall än i dag, vilket dock inte torde föranleda annat än möjligen en
marginell ökning av antalet mål. Dessa ändringar medför inget ökat
resursbehov för domstolarna och därmed inte heller några ökade kost-
nader. Övriga ändringar som föranletts av de nordiska ändringsöverens-
kommelserna kan inte antas leda till några kostnader alls.
Sammantaget görs alltså bedömningen att dessa förslag inte innebär
några ökade kostnader för det allmänna.
När det gäller ändringen i talerättslagcn kan erinras om att regeringen
tidigare gjort bedömningen att genomförandet av förbudsföreläggande-
direktivet kan komma att innebära ökade kostnader för i första hand
Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen men att kostnads-
ökningarna skulle tas inom myndigheternas befintliga ramar (se prop.
2000/01:34 s. 33). Den nu aktuella ändringen av talerättslagcn förändrar
inte den bedömningen.
Prop. 2000/01:98
1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av
den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för
makars gemensamma barn (Bryssel 11-förordningen).
Av paragrafen framgår att lagen innehåller bestämmelser som komplette-
rar Bryssel Il-lorordningen. Lagen innehåller regler dels om handlägg-
ningen av exekvaturförfarandet enligt artiklarna 21-31 i förordningen (2
och 3 §§), dels om verkställigheten av utländska avgöranden sedan de
har förklarats vara verkställbara (4 §). Övervägandena finns i avsnitt 6.1-
6.3.
Bestämmelser som i huvudsak motsvarar innehållet i den nya lagen
finns i lagen (1998:358) om domstols internationella behörighet och om
verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen (1998 års
lag om Brysselkonventionen).
2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22-24 skall hovrätten
bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring
som avses i artikel 26.4 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in
till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22-24 är jävig
att handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.
56
Exekvaturförfarandet i förordningen är uppdelat i tre led. För svensk del
skall prövningen i både det första och det andra ledet göras av Svea
hovrätt. Förordningen reglerar till viss del det närmare förfarandet under
exekvaturprövningen. I övrigt tillämpas nationell rätt.
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket rör förfarandet i Svea hovrätt vid den
inledande prövningen (artiklarna 22-24). Av bestämmelsen framgår att
hovrätten skall bestå av en domare. Det innebär att hovrätten inte får
avgöra målet i kollegial sammansättning.
Andra stycket
I andra stycket regleras det andra skedet av exekvaturförfarandet (artikel
26). Bestämmelsen hänvisar till rättegångsbalkens regler om över-
klagande av tingsrätts beslut. Det är närmast bestämmelserna i 52 kap.
rättegångsbalken som kommer i fråga, t.ex. reglerna om komplettering av
överklagandet i 6 § och muntligt förhör i 11 §.
Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i allmänhet är också
tillämpliga på förfarandet i den mån de passar in på detta. I bestäm-
melsen har markerats att reglerna i rättegångsbalken endast gäller i
tillämpliga delar. Reglerna i rättegångsbalken är subsidiära i förhållande
till förordningens bestämmelser (t.ex. till artikel 28 om vilandeförklaring
av mål).
I det andra skedet av exekvaturförfarandet gäller rättegångsbalkens
vanliga regler om hovrättens sammansättning.
Andra stycket innehåller också en bestämmelse om den tid inom vilken
den som har ansökt om verkställbarhet får ansöka om ändring av
hovrättens avgörande. Fristen är fyra veckor från den dag då beslutet
meddelades. Ansökningen om ändring skall ges in till hovrätten, som
prövar om den har kommit in i rätt tid. Beslut om avvisning av en för
sent inkommen inlaga skall fattas av hovrätten i vanlig sammansättning.
Vid laga förfall har sökanden möjlighet att få fristen förlängd enligt
bestämmelserna i 58 kap. rättegångsbalken om återställande av försutten
tid. En sådan ansökan skall enligt 58 kap. 12 § göras hos Högsta
domstolen.
När det är motparten som ansöker om ändring gäller de frister som
anges i artikel 26.5.
Tredje stycket
Av tredje stycket framgår att en domare som har gjort den inledande
prövningen enligt artiklarna 22-24 är jävig att handlägga mål om samma
sak i det andra skedet av exekvaturförfarandet. Detta gäller både när
ansökningen har bifallits och när den har avslagits vid den inledande
prövningen. Innebörden av att domaren är jävig framgår av 4 kap. 15 §
rättegångsbalken.
Prop. 2000/01:98
57
3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under
Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat
sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Högsta domstolen är sista instans vid exekvaturprövningen. I paragrafen
finns bestämmelser om förfarandet där.
Paragrafen innehåller inga särregler om den tid inom vilken ett
överklagande skall ges in. Härav följer att reglerna i 56 kap. 1 §
rättegångsbalken blir tillämpliga. De innebär att ett överklagande skall
ges in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet
meddelades.
En forutsättning för att Högsta domstolen skall pröva målet är att
prövningstillstånd beviljas.
4 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det
utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett
avgörande om rättegångskostnader verkställs dock enligt utsöknings-
balken.
Verkställigheten får ske först när den frist för att ansöka om ändring
som avses i artikel 26.5 har löpt ut eller när ett beslut har meddelats med
anledning av att ändring har sökts.
För verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av
svensk domstols avgörande i motsvarande fall.
I paragrafen ges besked om vad som gäller på verkställighetsstadiet
sedan det enligt reglerna i förordningen har förklarats att verkställighet
av ett utländskt avgörande får äga rum. Övervägandena finns i avsnitt
6.3.
Första stycket
Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får ett utländskt
avgörande om föräldraansvar verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken.
Vid verkställigheten skall alltså bestämmelserna i 21 kap. tillämpas.
Sökanden måste ansöka om verkställighet hos länsrätten, och verk-
ställighet är alltså inte en automatisk följd av ett bifallande exekvatur-
beslut. Sökanden kan ju t.ex. vilja försöka förmå motparten att frivilligt
fullgöra sina skyldigheter och motparten kan i sin tur tänkas vilja fullgöra
sina förpliktelser sedan det har konstaterats att exekvaturprövningen
utfallit till hans eller hennes nackdel.
Det utländska avgörandet om föräldraansvar kan avse också andra
frågor än dem som är reglerade i 6 kap. föräldrabalken, t.ex. avgöranden
om telefon- eller brevkontakt. Verkställighetsreglcrna i 21 kap. föräldra-
balken skall tillämpas även i sådana fall. Länsrätten får, liksom vid
verkställighet av andra avgöranden, bedöma lämpligheten av olika
åtgärder. Länsrätten kan t.ex. uppdra åt en ledamot i socialnämnden att
verka för att den förälder som har hand om barnet frivilligt fullgör vad
föräldern är skyldig att göra.
Med avgörande avses alla slags domar, beslut och utslag av domstol
eller andra behöriga myndigheter, oavsett deras beteckning i det enskilda
fallet (jfr artikel 13.1 i förordningen).
Prop. 2000/01:98
58
Enligt förordningen skall även avgöranden om rättegångskostnader
kunna verkställas. Ett sådant avgörande verkställs enligt utsöknings-
balken.
Andra stycket
Av andra stycket framgår att ett beslut om verkställbarhet som Svea
hovrätt har meddelat vid den inledande prövningen enligt artiklarna 22-
24 inte innebär att det utländska avgörandet far verkställas på en gång.
För att verkställighet skall få ske krävs antingen att fristen att ansöka om
ändring enligt artikel 26.5 har löpt ut, utan att en sådan ansökan har
gjorts, eller att det utländska avgörandet har förklarats verkställbart vid
en omprövning av beslutet från den inledande prövningen. Ifall ompröv-
ningen inte leder till någon ändring av det första beslutet, får det
utländska avgörandet verkställas. Sökanden behöver alltså inte avvakta
den tid som motparten har till förfogande för att överklaga beslutet till
Högsta domstolen. Bestämmelsen gäller även interimistiska beslut.
Tredje stycket
En förutsättning for verkställighet är enligt förordningen att avgörandet
om föräldraansvar eller rättegångskostnader är verkställbart i den
medlemsstat där det har meddelats och att det har delgivits svaranden.
Det krävs däremot inte att det har vunnit laga kraft.
I tredje stycket klargörs att avgörandet skall verkställas enligt vad som
är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsva-
rande fall. Det innebär att begränsningarna i 21 kap. 1 § andra stycket
föräldrabalken i fråga om avgöranden som inte har vunnit laga kraft
gäller även för utländska avgöranden om föräldraansvar. Om avgörandet
inte har vunnit laga kraft och det inte är särskilt medgivet att
verkställighet ändå får ske, får länsrätten således inte besluta om åtgärder
enligt 21 kap. 2-4 §§, t.ex. föreläggande av vite. För verkställigheten av
ett avgörande om rättegångskostnader som inte har vunnit laga kraft
gäller de begränsningar som finns i utsökningsbalken beträffande
svenska avgöranden som inte har vunnit laga kraft (se t.ex. 3 kap. 6 § och
8 kap. 4 § utsökningsbalken).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Bryssel Il-fÖrordningen trädde i kraft den 1 mars 2001 och är direkt
tillämplig i Sverige från och med den dagen. Lagen med kompletterande
bestämmelser till Bryssel Il-förordningen träder i kraft den 1 juli 2001.
Av allmänna processrättsliga principer följer att lagen är tillämplig även
på ansökningar om erkännande och verkställighet som har kommit in till
Svea hovrätt före lagens ikraftträdande.
Prop. 2000/01:98
59
7 § Ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makar
som är medborgare och har hemvist i en fördragsslutande stat tas upp i
den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade hemvist samtidigt och en av dem fortfarande
är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. någon av makarna har sitt hemvist, om en ansökan om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad är gemensam,
6. käranden har sitt hemvist, om han eller hon varit bosatt där i minst
ett år omedelbart innan ansökningen gjordes, eller
7. käranden är medborgare och har sitt hemvist, om han eller hon
varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökningen
gjordes.
Ett yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad kan även
tas upp i den stat där beslutet om hemskillnad har meddelats.
Paragrafen reglerar internationell behörighet att pröva ett yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Den har ändrats med anledning av
Bryssel 11-förordningen och införlivar överenskommelsen den 6 februari
2001 om ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Frågorna
har behandlats i avsnitt 7.1 och 8 samt i bilaga 4.
Enligt första stycket skall makarna vara nordiska medborgare och ha
hemvist i ett nordiskt land för att paragrafen skall vara tillämplig.
Ordalydelsen kan ge intrycket av att medborgarskap och hemvist måste
gälla stamma stat, men så är givetvis inte fallet. Det avgörande är att var
och en av makarna har medborgarskap i något av länderna och dessutom
hemvist i något av dem.
1 törsta stycket anges olika behörighetsgrunder. Dessa motsvarar vad
som gäller enligt Bryssel Il-förordningen. Liksom i Bryssel II-
förordningen är behörighetsgrunderna alternativa. I det enskilda fallet ges
makar därmed en möjlighet att välja mellan två eller kanske flera länders
myndigheter.
Andra stycket innehåller en särskild behörighetsgrund för ett yrkande
om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad. Ett sådant yrkande kan
tas upp även i det land där beslutet om hemskillnad har meddelats.
8 § I samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad
också av samma eller annan myndighet prövas frågor om tillfälligt
hävande av sammanlevnaden och bodelning. Åven frågor om vårdnad
om barn, barns boende och umgänge med barn får prövas, om
1. barnet är makarnas gemensamma och
2. barnet har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp.
Om barnet inte har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad tas upp, får frågor om vårdnad om barn, barnets
boende och umgänge med barn ändå tas upp där, om
1. barnet har sitt hemvist i en fördragsslutande stat,
Prop. 2000/01:98
60
2. barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna Prop. 2000/01:98
har vårdnaden om det,
3. makarna har godtagit att frågan prövas i den stat där yrkandet om
äktenskapsskillnad eller hemskillnad tas upp och
4. frågans prövning i den staten är till barnets bästa.
Paragrafen anger vilka frågor som far tas upp i samband med ett yrkande
om äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Den har ändrats bl.a. med
anledning av Bryssel Il-förordningen och införlivar de båda överens-
kommelserna om ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen.
Frågorna har behandlats i avsnitt 7 och 8 samt i bilagorna 4 och 7.
Skadestånd har strukits ur paragrafen, eftersom det inte längre är aktuellt
att pröva ett sådant yrkande i ett äktenskapsmål.
Av första och andra stycket framgår att en myndighet är behörig att ta
upp frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn i
samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Behörigheten omfattar endast frågor om vårdnad m.m. som gäller
makarnas gemensamma barn. Motsvarande frågor avseende barn till den
ena maken från ett tidigare förhållande omfattas inte av behörigheten, om
inte barnet är adopterat av den andra maken. Regeln är ganska självklar,
eftersom tvister i andra fall saknar samband med hemskillnaden
respektive äktenskapsskillnaden.
I samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad
får också frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med
barn tas upp. Det gäller både när barnet har hemvist i det land där
äktenskapsmålet prövas och när barnet har hemvist i ett annat nordiskt
land. I det senare fallet krävs dock att makarna har godtagit att frågan
prövas i det land där äktenskapsmålet avgörs och att frågans prövning där
är till barnets bästa. Om barnet förutom sina föräldrar har ytterligare
vårdnadshavare, är det naturligt att en sådan vårdnadshavares inställning
beaktas vid prövningen av om det är förenligt med barnets bästa att ta
upp frågan.
Paragrafen gäller för domstolar och administrativa myndigheter och
reglerar således även vilket lands socialnämnd eller motsvarande som är
behörig att godkänna ett avtal mellan föräldrarna om vårdnad, boende
och umgänge.
8 a § Om en talan angående en fråga enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig
myndighet i olika fördragsslutande stater mellan samma parter, skall den
myndighet vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till
förmån för den andra myndigheten.
Vid tillämpning av första stycket skall en fråga om hemskillnad och en
fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma fråga.
Paragrafen är ny och upptar en bestämmelse om litispendens. Den har
införts med anledning av att behörighetsgrunderna i 7 § är alternativa och
införlivar överenskommelsen om ändringar i den nordiska äktenskaps-
konventionen. Frågan har behandlats i avsnitt 7.1 och 8 samt i bilaga 4.
Om en talan angående en fråga enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig
myndighet i olika fördragsslutande länder mellan samma parter, skall
enligt första stycket i förevarande paragraf den myndighet vid vilken
talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den andra
61
myndigheten. Talan skall dock inte avvisas förrän det har fastställts att
den myndighet vid vilken talan väckts forst är behörig. Till dess får
handläggningen av målet vila vid den myndighet där talan väckts senast.
Detta följer av allmänna processrättsliga principer.
Om ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad enligt 7 § och
ett eventuellt accessoriskt yrkande enligt 8 § är anhängiga vid behörig
myndighet i ett land, hindrar detta enligt bestämmelsen att samma fråga
mellan samma parter samtidigt prövas i ett annat land där yrkandet
väckts senare. Bestämmelsen innebär således att ett pågående förfarande
om cn accessorisk fråga, t.ex. vårdnad om barn, hindrar att en själv-
ständig talan tas upp vid en annan domstol rörande samma fråga.
Bestämmelsen reglerar emellertid inte den situationen att cn självständig
talan om vårdnad är väckt när en accessorisk vårdnadsfråga anhängig-
görs. Det kan dock finnas andra litispendensrcgler som då hindrar att den
accessoriska frågan tas upp.
I andra stycket jämställs en fråga om hemskillnad med en fråga om
äktenskapsskillnad när det gäller litispendens. Ett redan anhängigt
yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad hindrar att ett yrkande
om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tas upp till prövning i ett annat
fördragsslutande land.
9 § Vid prövning av frågor som avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje stat
där gällande lag. Frågor om bodelning skall dock alltid avgöras enligt
den lag som enligt 3 § är tillämplig på makarnas förmögenhets-
förhållanden.
Hemskillnad som vunnits i en av staterna medför i de övriga samma
rätt att få äktenskapsskillnad som om den vunnits i den staten.
I en fördragsslutande stat där regler om hemskillnad saknas men där
äktenskapsskillnad i vissa fall skall föregås av betänketid har makar, som
vunnit hemskillnad i en annan fördragsslutande stat och därefter levt
åtskilda under en tid motsvarande sådan betänketid samt inte återupptagit
sammanlevnaden, rätt att få äktenskapsskillnad utan föregående betänke-
tid.
Paragrafen reglerar vilket lands lag som skall tillämpas vid prövning av
frågor som avses i 7 och 8 §§. Paragrafen reglerar inte längre vilket lands
lag som skall tillämpas för frågor om skadestånd och om under-
hållsbidrag. Ändringarna har behandlats i avsnitt 7 och 8 samt i bilaga 4.
22 § Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i
en av staterna meddelats enligt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, skall
gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av
avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet. Detsamma gäller en
lagakraftvunnen dom som meddelats i en av staterna och avser ogiltighct
eller återgång av äktenskap mellan medborgare i någon fördragsslutande
stat.
Paragrafen reglerar erkännande av avgöranden som har meddelats i de
fördragsslutande länderna. Ändringarna är föranledda av de nya reglerna
i 7 och 8 §§ och innebär ingen ändring i sak (se bilaga 4).
Prop. 2000/01:98
62
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen far
sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.
2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols
behörighet går förlorad beträffande en talan som väckts före ikraft-
trädandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en talan som har väckts
före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för avgöranden som har
meddelats före ikraftträdandet.
Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer, och i enlighet med
punkt 1 kan lagen under viss tid komma att gälla i förhållande till endast
ett eller några av de nordiska länderna.
Enligt punkt 2 innebär de ändrade behörighetsreglerna i 7 och 8 §§ inte
att svensk domstols behörighet går förlorad i en fråga som har väckts
före ikraftträdandet. Har en sådan fråga väckts dessförinnan, föreligger
således internationell behörighet för svensk domstol även efter ett
överklagande. Av punkt 3 framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas
på en fråga som har väckts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
gäller enligt punkt 4 också fortfarande för avgöranden som har meddelats
före ikraftträdandet.
Prop. 2000/01:98
1 § Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller av
sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i Danmark, Finland,
Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala
underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller
barnets mor, skall erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelse.
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut, av sådan
myndighet godkänd förbindelse eller annan skriftlig förbindelse,
varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller
utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten,
skall på begäran omedelbart verkställas här i landet. Detsamma skall
gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten eller
domaren meddelat beslut som kan verkställas lika med lagakraftvunnen
dom.
Paragrafen har tillförts en bestämmelse om att avgöranden meddelade i
Danmark, Finland, Island och Norge i frågor om underhållsbidrag
erkänns här i landet utan särskild stadfästelse (första stycket).
Anledningen till att bestämmelsen har införts här är att underhålls-
bidragsavgöranden inte längre skall erkännas enligt 1931 års förordning.
Sedan tidigare innehåller paragrafen även en bestämmelse om verk-
ställighet av sådana avgöranden. Ändringarna har behandlats i avsnitt 7.2
och 8 och i bilaga 7.
Paragrafen talade tidigare om ”barn i äktenskap”, ”adoptivbarn” och
”barn utom äktenskap”. Nu används i stället ”barn”, vilket inte innebär
någon saklig ändring.
63
3 § Den myndighet som skall verkställa indrivningen får, om så anses
erforderligt, kräva bevis för att domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller de i 1 § andra stycket för verkställighet stadgade villkoren.
Sådant bevis utfärdas, i den stat där domen eller beslutet meddelades
eller förbindelsen ingicks, av den myndighet som anges i 2 § tredje
stycket.
Ilar underhållsbidraget icke i domen, beslutet eller förbindelsen
fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet
högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas
enligt vad i första stycket stadgas.
Paragrafen har ändrats redaktionellt med anledning av ändringarna i 1 §.
Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De nya bestäm-
melserna gäller även för underhållsbidrag som har fastställts före
ikraftträdandet.
Bryssel Tl-förordningcn är i vissa fall tillämplig i stället för andra lagar
på området, se avsnitt 6.4. De berörda lagarna har kompletterats med
paragrafer som hänvisar till förordningen. I bestämmelsen sägs inte
uttryckligen att det är Bryssel Il-förordningen som har företräde. Att så
är fallet, såvitt gäller förhållandet mellan de 14 medlemsstater för vilka
förordningen gäller, följer av EG-rättens företräde framför nationell rätt.
3 § Talan får avse att åtgärder skall vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med stöd av 14-16 §§, 17 § första stycket,
18-20 §§ marknadsföringslagen (1995:450) eller förbud enligt 3 och
6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
2. åläggande att till svenska staten betala cn sådan särskild avgift som
avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagcn (1996:844), eller
3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.
Första punkten i paragrafen har ändrats. Ändringen innebär att de
aktuella åtgärderna får gälla även forbud enligt 3 och 6 §§ lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Ändringen har behandlats i
avsnitt 9.
Prop. 2000/01:98
64
5 § Talan skall väckas vid
1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i
marknadsföringslagen (1995:450) och i fråga om förbud enligt lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen (1996:844),
3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller
Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.
Första punkten i paragrafen har ändrats. Ändringen innebär att även en
talan om förbud enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
skall väckas vid Marknadsdomstolen. Ändringen har behandlats i avsnitt
9.
Prop. 2000/01:98
65
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
om domstols behörighet och om erkännande
och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål
om föräldraansvar för makars gemensamma barn
EUROPEISKA UNIONENS RÅD 1IAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-
skapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.1 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2 ,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
av följande skäl:
1. Medlemsstaterna har som mål att bevara och utveckla unionen som
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten
lor personer garanteras. För att upprätta ett sådant område skall
gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder som rör
civilrättsligt samarbete i den mån de behövs för att den inre
marknaden skall fungera väl.
2. En väl fungerande inre marknad kräver att den fria rörligheten för
civilrättsliga domar förbättras och förenklas.
3. Detta område omfattas nu av artikel 65 i fördraget.
4. Olikheterna mellan vissa nationella regler om domstols behörighet
och verkställighet av domar försvårar den fria rörligheten för
personer och skapar hinder för en väl fungerande inre marknad. Det
finns följaktligen grund för att anta bestämmelser om att göra
reglerna för behörighet i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar
enhetliga och därmed förenkla förfarandena så att domar kan
erkännas och verkställas snabbt och automatiskt.
1 EGT C 247, 31.8.1999, s. 1.
2 Yttrandet avgivet den 17 november 1999.
3 EGT C 368, 20.12.1999, s. 23.
66
5. I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipema i
artikel 5 i fördraget kan målen för denna förordning inte i tillräcklig
utsträckning uppnås av medlemsstaterna, och de kan därför bättre
uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad
som är nödvändigt för att uppnå de målen.
6. Rådet utarbetade genom en akt4 av den 28 maj 1998 en konvention
om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar i äktenskapsmål och rekommenderade medlemsstaterna att
anta konventionen i enlighet med sina respektive konstitutionella
bestämmelser. Kontinuitet mellan resultaten av förhandlingarna om
ingående av konventionen bör säkerställas. Innehållet i denna
förordning har huvudsakligen övertagits från konventionen, men
förordningen innehåller flera nya bestämmelser som inte återfinns i
konventionen för att säkerställa överensstämmelse med vissa
bestämmelser i den föreslagna förordningen om domstols behörighet
och om verkställighet av domar på privaträttens område.
7. För att uppnå målet fri rörlighet för domar i äktenskapsmål och i mål
om föräldraansvar inom gemenskapen är det nödvändigt och lämpligt
att det gränsöverskridande erkännandet av domstols behörighet och
av domar angående upplösning av äktenskapliga band och
föräldraansvar för gemensamma barn regleras genom ett tvingande
och direkt tillämpligt gemenskapsrättsligt instrument.
8. I denna förordning bör det fastställas enhetliga och konsekventa
åtgärder, som medger en så omfattande rörlighet för personer som
möjligt. Följaktligen är det nödvändigt att tillämpa den även på
medborgare från tredje land med en tillräckligt stark anknytning till
någon av medlemsstaternas territorium, i enlighet med de
behörighetskriterier som anges i förordningen.
9. Tillämpningsområdet för denna förordning bör omfatta civilrättsliga
förfaranden och icke-judiciella förfaranden som förekommer i
äktenskapsmål i vissa stater, dock inte förfaranden av rent religiös
natur. Det bör därför anges att hänvisningar till domstolar omfattar
alla de myndigheter, judiciella eller andra, som är behöriga i
äktenskapsmål.
10. Denna förordning bör endast omfatta förfaranden för äktenskaps-
skillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Erkännandet av
domar om äktenskapsskillnad och annullering berör endast de
äktenskapsliga bandens upplösning. Förordningen omfattar inte
sådana frågor som skulden till äktenskapets upplösning, förmögen-
hetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet, underhållsskyldighet och
andra eventuella följdåtgärder, även om de kan ha samband med de
förfaranden som nämns ovan.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
4 EGT C 221, 16.7.1998, s. 1. Samma dag som konventionen utformades noterade rådet den
förklarande rapport som utarbetades av professor Alegrla Borrås. Denna förklarande
rapport finns på sidan 27 i det nämnda numret av EGT.
67
11. Denna förordning omfattar föräldraansvar för makarnas gemen-
samma barn i frågor med nära anknytning till förfaranden för
äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.
12. De grunder för domstols behörighet som godtas enligt denna
förordning bygger på principen att det måste finnas en verklig
anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som
utövar behörigheten. Beslutet att ta med vissa grunder står i samklang
med den omständigheten att de redan finns i olika nationella
rättsordningar och godtas av övriga medlemsstater.
13. En av de risker som måste beaktas när det gäller skyddet av makars
gemensamma barn vid kris i äktenskapet, är att en av föräldrarna för
bort barnet till ett annat land. Barnens grundläggande intressen måste
därför skyddas i enlighet med särskilt Haagkonventionen av den 25
oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden
av barn. Det lagliga hemvistet behålls följaktligen som grund för
domstols behörighet i de fall då barnets hemvist har ändrats till följd
av att barnet utan lagligt stöd har förts bort eller inte har lämnats
tillbaka.
14. Denna förordning hindrar inte att domstolarna i cn medlemsstat i
brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhets-
åtgärder, som gäller personer eller egendom i den staten.
15. Ordet dom avser endast avgöranden som leder till äktenskapsskillnad,
hemskillnad eller annullering av äktenskap. Handlingar som har
upprättats eller registrerats som officiella handlingar (aetes
authentiques) och som är vcrkställbara i en medlemsstat jämställs
med sådana domar.
16. Erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en
medlemsstat bör vila på principen om ömsesidigt förtroende. Skälen
för att vägra erkännande har därför reducerats till ett nödvändigt
minimum. De förfarandena bör omfatta bestämmelser för att säker-
ställa iakttagande av rättsordningens grunder (ordre public) i den stat
där domen görs gällande och för att skydda rätten till svaromål och
parternas rättigheter, inbegripet ett berört barns individuella rättig-
heter och för att undvika att domar som är oförenliga erkänns.
17. Den stat där domen görs gällande bör inte ompröva domstolens
behörighet i ursprungsstaten eller de faktiska omständigheterna.
18. Det bör inte krävas något förfarande för att uppdatera civilstånds-
handlingar i cn medlemsstat om slutlig dom har meddelats i en annan
medlemsstat.
19. Den konvention från 1931 som ingåtts av dc nordiska länderna bör
kunna tillämpas med de begränsningar som framgår av denna förord-
ning.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
68
20. Spanien, Italien och Portugal har ingått konkordat innan de frågor
som omfattas av denna förordning infördes inom fördragets gränser.
Det är nödvändigt att säkerställa att dessa stater inte bryter mot sina
internationella åtaganden i förhållande till Heliga stolen.
21. Medlemsstaterna bör ha kvar friheten att sinsemellan avtala om
praktiska åtgärder för tillämpningen av förordningen, så länge som
gemenskapsåtgärder inte har vidtagits i detta syfte.
22. Bilagorna om de domstolar och rättsmedel som förtecknas i bilagorna
I—III bör ändras av kommissionen på grundval av de ändringar som
överlämnas av den berörda medlemsstaten. Ändringar av bilagorna
IV och V bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den
28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av
kommissionens genomförandebefogenheter5.
23. Kommissionen bör senast fem år efter ikraftträdandet av denna
förordning granska tillämpningen av den och vid behov föreslå
nödvändiga ändringar.
24. Förenade kungariket och Irland har i enlighet med artikel 3 i det
protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som är fogat
till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet
av Europeiska gemenskapen meddelat sin önskan att delta i beslutet
om och tillämpningen av denna förordning.
25.1 enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Danmarks
ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar inte
Danmark i beslutet om denna förordning och är därför inte bundet av
den och omfattas inte av dess tillämpning.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Denna förordning skall tillämpas på
a) civilrättsliga förfaranden om äktenskapsskillnad, hemskillnad och
annullering av äktenskap,
5EGTL 184, 17.7.1999, s. 23.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
69
b) civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar för makarnas gemen- Prop. 2000/01:98
samma barn i samband med ett sådant förfarande som avses i a. Bilaga 1
2. Andra förfaranden som officiellt erkänns i en medlemsstat skall
betraktas som likvärdiga med judiciclla förfaranden. Termen domstol
omfattar samtliga behöriga myndigheter i medlemsstaterna.
3. I denna förordning avses med termen medlemsstat samtliga med-
lemsstater med undantag av Danmark.
KAPITEL II
DOMSTOLS BEHÖRIGHET
Avsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 2
1. Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad
och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den
medlemsstat
a) inom vars territorium
- makarna har hemvist,
eller
- makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt
där,
eller
- svaranden har hemvist,
eller
- om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,
eller
- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett
år omedelbart innan ansökan gjordes,
70
eller
- sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst
sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden
antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när
det gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil där,
b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade
kungariket och Irland, i vilken båda makarna har domicil.
2. Vid tillämpningen av denna förordning skall termen domicil ges
samma innebörd som det har enligt rättsordningarna i Förenade
kungariket och Irland.
Artikel 3
1. De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 2 utövar
behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad
eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som
rör föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn när barnet har
hemvist i den medlemsstaten.
2. När barnet inte har hemvist i den medlemsstat som avses i punkt 1
skall domstolarna i den staten vara behöriga att ta upp en sådan fråga, om
barnet har hemvist i någon av medlemsstaterna och
a) åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet,
och
b) dessa domstolars behörighet har godtagits av makarna och är till
barnets bästa.
3. Den behörighet som följer av punkterna 1 och 2 skall upphöra
a) så snart domen om beviljande eller avslående av en ansökan om
äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskapet har
blivit slutgiltig,
eller
b) i de fall där den fråga som rör föräldraansvar ännu inte har avgjorts
vid den under a avsedda tidpunkten, så snart domen i den frågan har
blivit slutgiltig,
eller
c) så snart de under a och b avsedda förfarandena har avslutats av
något annat skäl.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
71
Artikel 4
De behöriga domstolarna enligt artikel 3 skall utöva sin behörighet i
enlighet med I Iaagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila
aspekterna på internationella bortföranden av barn, särskilt artiklarna 3
och 16 i denna.
Artikel 5
Den domstol vid vilken ett mål pågår på grundval av artiklarna 2-4 skall
även ha behörighet att ta upp ett genkäromål, i den utsträckning som det
omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.
Artikel 6
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2 skall den domstol i en
medlemsstat som har meddelat en dom om hemskillnad även vara
behörig att omvandla denna dom till en dom om äktenskapsskillnad, om
den medlemsstatens lag medger det.
Artikel 7
Talan mot cn make som
a) har hemvist inom cn medlemsstats territorium,
eller
b) är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade
kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare
medlemsstaters territorium,
får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med
artiklarna 2-6.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
72
Artikel 8
1. När ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 2-6 skall
behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.
2. Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats
territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det
gäller Förenade kungariket och Irland, har domicil inom en av de senare
medlemsstaternas territorium, far varje medlemsstats medborgare som
har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgar-
na i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.
Avsnitt 2
Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp
Artikel 9
Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som
domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en
domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den
förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.
Artikel 10
1. Om en svarande som har hemvist i en annan stat än den medlemsstat
där talan väcktes inte går i svaromål, skall den behöriga domstolen
förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har
kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i
tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla
nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.
2. I stället för bestämmelserna i punkt 1 i denna artikel skall artikel 19 i
rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning
i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur' gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande
handling skall översändas från en medlemsstat till en annan i enlighet
med den förordningen.
3. När bestämmelserna i förordning (EG) nr 1348/2000 inte är tillämp-
liga, skall artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Se sidan 37 i detta nummer av EGT.
73
delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller en motsvarande
handling skall översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.
Avsnitt 3
Litispendens och mål som har samband med varandra
Artikel 11
1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma
sak och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att
den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid
vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.
2. Om talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av
äktenskap väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte
avser samma sak men gäller samma parter skall, till dess att det har
fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den
domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av
målet vila.
3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är
behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant
avvisa talan till förmån för den domstolen.
I detta fall har den part som väckt den senare talan rätt att väcka sin talan
vid den domstol där talan först väckts.
4. Vid tillämpningen av denna artikel skall talan anses ha väckts vid en
domstol
a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till
domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att
vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med
svaranden verkställd,
eller
b) om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in
till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig
för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit
att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen
ingiven till domstolen.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
74
Avsnitt 4
Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder
Artikel 12
Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte att domstolarna i en
medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland
säkerhetsåtgärder, avseende personer eller tillgångar i denna stat i
enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en
annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna
förordning.
Artikel 13
1. I denna förordning förstås med dom varje avgörande rörande äkten-
skapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har
meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i
frågor som rör makars föräldraansvar som har meddelats i samband med
ett sådant äktenskapsmål, oavsett dess rubricering, såsom dom, förord-
nande eller beslut.
2. Bestämmelserna i detta kapitel skall även gälla fastställande till
belopp av rättegångskostnader som hänför sig till förfaranden som
omfattas av denna förordning liksom verkställighet av varje sådant
förordnande om rättegångskostnader.
3. Vid tillämpningen av denna förordning skall sådana handlingar som
har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes
authentiques) och som är verkställbara i en medlemsstat, liksom sådana
förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål och
som är verkställbara i den medlemsstat där förlikningen ingicks, erkän-
nas och förklaras vara verkställbara under samma förutsättningar som de
domar som anges i punkt 1.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
75
Avsnitt 1
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Erkännande
Artikel 14
1. En dom som har meddelats i cn medlemsstat skall erkännas i de andra
medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
2. 1 synnerhet, och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, skall
inget särskilt förfarande behöva anlitas för att uppdatera uppgifter om
civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av en i en
annan medlemsstat meddelad dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad
eller annullering av äktenskap, om denna dom inte kan överklagas enligt
lagen i den medlemsstaten.
3. En berörd part kan, genom att anlita de förfaranden som föreskrivs i
avsnitt 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas eller
inte erkännas.
4. Om frågan huruvida en dom skall erkännas uppkommer som en
prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen
avgöra frågan om erkännande.
Artikel 15
1. En dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av
äktenskap skall inte erkännas
a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för
rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre
public),
b) om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte
har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i
tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat
förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden
otvetydigt har godtagit domen,
c) om domen är oförenlig med en dom som har meddelats mellan
samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,
eller
d) om domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en
annan medlemsstat eller i en icke-medlemsstat mellan samma
76
parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga
villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs
gällande.
2. En dom som rör makars föräldraansvar och som har meddelats i
samband med ett äktenskapsmål på det sätt som anges i artikel 13 skall
inte erkännas
a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för
rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre
public), med hänsyn tagen till barnets bästa,
b) om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den
medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har
fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett
brådskande fall,
c) om domen har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte
har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i
tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt
svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt
har godtagit domen,
d) om en person begär det och hävdar att domen hindrar honom eller
henne att utöva sitt föräldraansvar, om domen har meddelats utan att
personen i fråga har fatt möjlighet att yttra sig,
e) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som
har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande,
eller
f) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som
har meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke-medlemsstat
där barnet har hemvist, såvida den sist meddelade domen uppfyller
de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där
domen görs gällande.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Artikel 16
En domstol i en medlemsstat kan, på grundval av en överenskommelse
om erkännande och verkställighet av domar, besluta att inte erkänna
domar som har meddelats i en annan medlemsstat, när domen, i ett fall
som avses i artikel 8, har kunnat meddelas endast med stöd av andra
behörighetsregler än dem som anges i artiklarna 2-7.
77
Artikel 17
Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En
prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen
(ordre public) enligt artikel 15.1 a och 15.2 a får inte avse behörig-
hetsreglerna i artiklarna 2-8.
Artikel 18
Erkännande av en dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller
annullering av äktenskap får inte vägras på den grunden att lagen i den
medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad,
hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständigheter.
Artikel 19
En dom får aldrig omprövas i sak.
Artikel 20
1. Om del vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som
har meddelats i en annan medlemsstat skall erkännas, får domstolen låta
handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom
ordinära rättsmedel.
2. Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som
har meddelats i Irland eller Förenade kungariket skall erkännas, får
domstolen låta handläggningen av målet vila om verkställighet av domen
har uppskjutits i ursprungsmedlemsstaten på grund av att ändring i
domen har sökts.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
78
Avsnitt 2
Verkställighet
Artikel 21
1. En dom om utövande av föräldraansvar över parternas gemensamma
barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den
staten och har delgivits, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan
domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.
2. I Förenade kungariket skall sådana domar dock verkställas i England
och Wales, i Skottland eller i Nordirland sedan domen på ansökan av part
har registrerats för verkställighet i den delen av Förenade kungariket.
Artikel 22
1. Ansökan om verkställbarhetsförklaring skall göras vid den domstol
som anges i förteckningen i bilaga I.
2. Den lokala behörigheten skall bestämmas efter hemvistet för den
person mot vilken verkställighet begärs eller efter hemvistet för det barn
som ansökan avser.
Om det inte finns något sådant hemvist som avses i första stycket i den
medlemsstat där verkställighet begärs, skall den lokala domstolens
behörighet bestämmas efter den plats där verkställighet skall ske.
3. I fråga om sådana förfaranden som avses i artikel 14.3 skall den
lokala domstolens behörighet bestämmas enligt den interna lagen i den
medlemsstat där frågan om erkännande väcks.
Artikel 23
1. Förfarandet vid ansökan skall regleras av lagen i den medlemsstat där
verkställighet begärs.
2. Sökanden skall uppge en delgivningsadress inom den domstols
domkrets där ansökan görs. Om lagen i den medlemsstat där verk-
ställighet begärs inte föreskriver en sådan delgivningsadress, skall
sökanden i stället utse ett ombud i saken.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
3. De handlingar som anges i artiklarna 32 och 33 skall bifogas ansökan.
79
Artikel 24
1. Den domstol som prövar ansökan skall avgöra frågan snarast. I detta
skede av förfarandet skall den part mot vilken verkställighet begärs inte
ges tillfälle att yttra sig över ansökan.
2. Ansökan får avslås endast på någon av de i artiklarna 15,16 och 17
angivna grunderna.
3. En dom får aldrig omprövas i sak.
Artikel 25
En behörig domstolstjänsteman skall snarast, på det sätt som föreskrivs
enligt lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs, underrätta
sökanden om det avgörande som har meddelats med anledning av
ansökan.
Artikel 26
1. Var och cn av parterna lår ansöka om ändring av avgörandet med
anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.
2. Ansökan om ändring skall göras vid den domstol som anges i
förteckningen i bilaga II.
3. Ansökan om ändring skall handläggas enligt de bestämmelser som
gäller för kontradiktorisk process.
4. Om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställ-
barhctsförklaring, skall den domstol som handlägger frågan efter det att
ändring har sökts höra den part mot vilken verkställighet begärs. Om
denne underlåter att förklara sig skall bestämmelserna i artikel 10
tillämpas.
5. Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring skall göras inom
en månad efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken
verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där
verkställbarhctsförklaringen meddelades, skall fristen för att ansöka om
ändring vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs
honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte
förlängas på grund av långt avstånd.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
80
Artikel 27
Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts
får talan endast föras enligt de förfaranden som avses i bilaga III.
Artikel 28
1. Den domstol som handlägger ansökan om ändring enligt artikel 26
eller 27 far på begäran av den part mot vilken verkställighet begärs låta
handläggningen av målet vila, om talan mot domen har förts i
ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel eller om fristen för
sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen
bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.
2. Om domen meddelades i Irland eller i Förenade kungariket skall varje
form av överklagande som står till buds i ursprungsmedlemsstaten anses
som en sådan talan mot domen genom ordinära rättsmedel som avses i
punkt 1.
Artikel 29
1. Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställighet inte kan
medges för alla, skall domstolen medge verkställighet för ett eller flera
av dem.
2. Sökanden kan begära att domen verkställs delvis.
Artikel 30
Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp
eller var befriad från kostnader och avgifter, skall han vid det förfarande
som avses i artiklarna 22-25 vara berättigad till rättshjälp eller kostnads-
och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i den
medlemsstat där domen görs gällande.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
81
Artikel 31
Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får
krävas av den som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som
har meddelats i en annan medlemsstat, på följande grunder, nämligen
a) att han eller hon inte har hemvist i den medlemsstat där verkställighet
begärs,
eller
b) att han eller hon är utländsk medborgare eller, när verkställighet
begärs i Förenade kungariket eller Irland, inte har domicil i den
medlemsstaten.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Avsnitt 3
Gemensamma bestämmelser
Artikel 32
1. En part som gör gällande att en dom skall erkännas eller inte erkännas
eller som ansöker om verkställbarhetsförklaring skall ge in
a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att
dess äkthet skall kunna fastställas,
och
b) ett sådant intyg som avses i artikel 33.
2. När det rör sig om en dom som har meddelats i någons utevaro skall
den part som ansöker om erkännande eller verkställbarhetsförklaring
dessutom ge in
a) originalet eller cn bestyrkt kopia av den handling som visar att
stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits den
uteblivna parten,
eller
b) en handling som visar att svaranden otvetydigt har godtagit domen.
82
Artikel 33
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Den behöriga domstolen eller myndigheten i en medlemsstat där en dom
har meddelats skall på begäran av part utfärda ett intyg enligt
standardformuläret i bilaga IV (domar i äktenskapsmål) eller bilaga V
(domar om föräldraansvar).
Artikel 34
1. Om de i artikel 32.1 b eller 32.2 angivna handlingarna inte har givits
in, kan domstolen bestämma en tid inom vilken de skall ges in, godta
likvärdiga handlingar eller, om tillgängliga uppgifter kan anses
tillräckliga, befria sökanden från skyldigheten att ge in dem.
2. Om domstolen begär det, skall en översättning av handlingarna ges in.
Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig till det i
någon av medlemsstaterna.
Artikel 35
Ingen legalisering eller annat liknande förfarande far krävas i fråga om
de handlingar som anges i artiklarna 32, 33 och 34.2 eller i fråga om
fullmakt för ombud i saken.
Artikel 36
1. Med de begränsningar som följer av artiklarna 38 och 42 och punkt 2
i denna artikel skall denna förordning, för medlemsstaterna, ersätta
sådana vid förordningens ikraftträdande gällande konventioner som
ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och som avser frågor som
regleras i förordningen.
2. a) Finland och Sverige har rätt att avge en förklaring om att
konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige innehållande
83
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmyndarskap, tillsammans med slutprotokollet
till konventionen, skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna
mellan dem, i stället för bestämmelserna i denna förordning.
Sådana förklaringar skall bifogas denna förordning och
offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Dessa medlemsstater kan när som helst återkalla
förklaringarna, helt eller delvis1.
b) Principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet när
det gäller unionens medborgare skall iakttas.
c) Bestämmelser om domstols behörighet, i varje framtida
överenskommelse mellan de medlemsstater som anges i a
rörande frågor som regleras av denna förordning, skall vara i
linje med de behörighetsregler som anges i förordningen.
d) En dom meddelad av en domstol i någon av de nordiska stater
som har avgett en förklaring enligt a skall erkännas och
verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med
bestämmelserna i kapitel III, om domstolen har grundat sin
behörighet på en bestämmelse som har cn motsvarighet i
kapitel II.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
a) cn kopia av de i punkt 2 a och b avsedda överenskommelserna och de
enhetliga lagar varigenom dessa överenskommelser genomförs,
b) varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser eller
enhetliga lagar.
Artikel 37
När det gäller cn fråga som omfattas av denna förordning skall förord-
ningen, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, gälla framför följande
konventioner:
- Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters
behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga.
Luxemburgkonventionen av den 8 september 1967 om erkännande
av domar rörande äktenskaps giltighet.
- Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av
äktenskapsskillnader och hemskillnader.
1 Vid antagandet av förordningen gjorde ingen av medlemsstaterna detta uttalande.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
84
Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och Prop. 2000/01:98
verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om Bilaga 1
återställande av vård av barn.
Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämp-
lig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, under förutsättning
att barnet har hemvist i en medlemsstat.
Artikel 38
1. De överenskommelser och konventioner som anges i artikel 36.1 och
artikel 37 skall fortsätta att gälla för frågor på vilka denna förordning inte
är tillämplig.
2. De skall fortsätta att gälla för domar som har meddelats och
handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar
(actes authentiques) före denna förordnings ikraftträdande.
Artikel 39
1. Två eller flera medlemsstater far ingå överenskommelser eller vidta
andra åtgärder för att komplettera denna förordning eller för att
underlätta dess tillämpning.
Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
a) en kopia av utkasten till överenskommelser,
och
b) varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser.
2. Under inga omständigheter får överenskommelserna eller åtgärderna
avvika från kapitel II och III.
Artikel 40
1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av
det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella
fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.
85
2. Ett avgörande om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med
det fördrag som anges i punkt 1 skall erkännas i medlemsstaterna enligt
villkoren i kapitel III.
3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande
internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:
a) Lateranfördraget av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga
stolen, ändrat genom den överenskommelse och det tilläggs-
protokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.
b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen
och Spanien om rättsliga frågor.
4. Erkännande av avgöranden enligt punkt 2 får i Italien och Spanien
underkastas samma förfaranden och samma kontroller som är tillämpliga
på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som meddelats i enlighet
med de internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.
5. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
a) en kopia av de fördrag som anges i punkterna 1 och 3,
b) varje uppsägning eller ändring av dessa fördrag.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Artikel 41
Med avseende på en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem
eller regelverk tillämpas i olika territoriella enheter skall beträffande
frågor som regleras av denna förordning
a) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en
territoriell enhet,
b) en hänvisning till medborgarskap eller, när det gäller Förenade
kungariket, till domicil, avse anknytning till den territoriella enhet
som anges i lagen i den medlemsstaten,
c) en hänvisning till den myndighet i en medlemsstat som mottagit en
ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av
äktenskap avse den myndighet inom en territoriell enhet som har
mottagit en sådan ansökan,
d) en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse
reglerna i den territoriella enhet där en fråga om behörighet,
erkännande eller verkställighet uppkommer.
86
KAPITEL V
Artikel 42
1. Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga
förfaranden som har inletts, på officiella handlingar (actes authentiques)
som har upprättats eller registrerats och på förlikningar som har ingåtts
infor en domstol under ett pågående mål efter förordningens
ikraftträdande.
2. Domar som efter denna förordnings ikraftträdande har meddelats i
mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dagen skall dock
erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel III, om
domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överens-
stämmer antingen med de bestämmelser som anges i kapitel II i denna
förordning eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan
ursprungsmedlemsstaten och den medlemsstat där domen görs gällande
vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande.
KAPITEL VI
Artikel 43
Senast den 1 mars 2006 och därefter vart femte år skall kommissionen
till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén
överlämna en rapport om tillämpningen av denna förordning, särskilt
artiklarna 36, 39 och 40.2. Rapporten skall vid behov åtföljas av förslag
till anpassningar.
Artikel 44
1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de texter i vilka
förteckningarna över domstolar och rättsmedel i bilagorna I-III ändras.
Kommissionen skall ändra de berörda bilagorna i enlighet med detta.
2. Uppdatering eller tekniska ändringar av standardformulären i
bilagorna IV och V skall antas i enlighet med det rådgivande förfarande
som avses i artikel 45.2.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Artikel 45
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i beslut
1999/468/EG tillämpas.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 46
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 2001.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i med-
lemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen.
Utfärdad i Bryssel den 29 maj 2000
På rådets vägnar
A. COSTA
Ordförande
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
88
BILAGA I
Ansökningar enligt artikel 22 skall göras vid följande domstolar
- i Belgien vid tribunal de premiére instance/rechtbank van eerste
aanleg/erstinstanzliches Gericht,
- i Tyskland
- i distriktet för Kammergerich (Berlin) vid Familiengericht
Pankow/Weifiensee,
- i distrikten för övriga Oberlandesgerichte vid den Familiengericht
som hör till respektive Oberlandesgericht,
- i Grekland vid MovoÅVPrwtodikeio
- i Spanien vid Juzgado de Primera Instancia,
- i Frankrike hos rättens ordförande vid tribunal de grande instance,
i Irland vid High Court,
- i Italien vid Corte d'apello,
- i Luxemburg hos rättens ordförande vid Tribunal d'arrondissement,
- i Nederländerna hos rättens ordförande vid arrondissements-
rechtbank,
- i Österrike vid Bezirksgericht,
- i Portugal vid Tribunal de Comarca eller Tribunal de familia,
- i Finland vid käräjäoikeus/Ungsrätt,
- i Sverige vid Svea hovrätt,
i Förenade kungariket
a) i England och Wales vid High Court ofJustice,
b) i Skottland vid Court of Session,
c) i Nordirland vid High Court of Justice,
d) i Gibraltar vid Supreme Court.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
89
Ansökningar om ändring enligt artikel 26 skall göras vid följande
domstolar
- i Belgien
a) om ansökan om ändring görs av den som ansökt om
verkställbarhetsförklaring, vid cour cTappel eller hof van beroep,
b) om ansökan om ändring görs av den part mot vilken
verkställighet begärs, vid tribunal de premiére instance/rechtbank
van eerste aanleg/erstinstanzliches Gericht,
i Tyskland vid Oberlandesgericht,
- i Grekland vid Efeteio
- i Spanien vid Audiencia Provincial,
- i Frankrike vid Cour d'appel,
i Irland vid High Court,
- i Italien vid Corte d'apello,
- i Luxemburg vid Cour d'appel,
- Nederländerna
a) om ansökan om ändring görs av sökanden eller av en svarande
som inställt sig, vid het gerechtshof
b) om ansökan om ändring görs av en svarande som fått tillstånd att
inte inställa sig, vid arrondissementsrechtbank,
- i Österrike vid Bezirksgericht,
- i Portugal vid Tribunal da Relaqåo,
i Finland vid hovioikeus/hovräW.,
- i Sverige vid Svea hovrätt,
- i Förenade kungariket
a) i England och Wales vid High Court ofJustice,
b) i Skottland vid Court of Session,
c) i Nordirland vid High Court of Justice,
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
90
|
d) i Gibraltar vid Court of Appeal. |
Prop. 2000/01:98 Bilaga 1 |
91
BILAGA III
Talan enligt artikel 27 får endast föras
i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg och
Nederländerna genom kassationsbesvär,
- i Tyskland genom Rechtsbeschwerde,
i Irland genom ett överklagande som avser en rättsfråga till Supreme
Court,
- i Österrike genom Revisionsrekurs,
i Portugal genom ett överklagande som avser en rättsfråga (recurso
reslrito å matéria de direito),
- i Finland genom överklagande till korkein oikeuslhögsta domstolen,
i Sverige genom överklagande till Högsta domstolen,
i Förenade kungariket enbart genom ett överklagande som avser cn
rättsfråga.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
92
BILAGA IV
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
Intyg om domar i äktenskapsmål enligt artikel 33
1. Ursprungsland____________________________________________________
2. Domstol eller myndighet som utfärdat intyget
2.1 N amn_____________________________________________
2.2 Adress___________________________________________________
2.3 Tfn, fax, e-postadress_______________________________________
3. Äktenskap
3.1 Hustrun
3.1.1 F ullständigt namn______________________________________
3.1.2 Födelseland och födelseort____________________________
3.1.3 Födelsedatum________________________________________
3.2 Mannen
3.2.1 Fullständigt namn______________________________________
3.2.2 Födelseland och födelseort_____________________________
3.2.3 Födelsedatum_______________________________________
3.3 Land, ort (om uppgift finns) och datum för vigsel
3.3.1 Land för vigsel_________________________________________
3.3.2 Ort för vigsel (om uppgift finns)________________________
3.3.3 Datum för vigsel_______________________________________
4. Domstol som meddelat domen
4.1 Domstolens namn______________________________________
4.2 Domstolsort______________________________________________
5. Dom
5.1 Datum____________________________________________
93
5.2 Referensnummer______________________________________
5.3 Domens typ
5.3.1 Äktenskapsskillnad
5.3.2 Annullering av äktenskap
5.3.3 Hemskillnad
5.4 Rör det sig om en dom som har
meddelats i någons utevaro?
5.4.1 Nej
5.4.2 Ja1
6. Namn på de parter som beviljats rättshjälp_______________________
7. Kan domen fortfarande överklagas enligt lagen i ursprungsmed-
lemsstaten?
7.1 Nej
7.2 Ja
8. Datum då domen får rättslig effekt i den medlemsstat där den
meddelades
8.1 Äktenskapsskillnad_______
8.2 Hemskillnad__________
Utfärdat i__den_______________________
Namnteckning och/eller stämpel
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
De handlingar som avses i artikel 32.2 skall bifogas.
94
BILAGA V
Intyg om domar rörande föräldraansvar enligt artikel 33
1. Ursprungsland_________________________________________________
2. Domstol eller myndighet som utfärdat intyget
2.1 Namn____________________________________________
2.2 Adress__________________________________________________
2.3 Tfn, fax, e-postadress______________________________________
3. Föräldrar
3.1 Moder
3.1.1 Fullständigt namn____________________________________
3.1.2 Födelsedatum och födelseort___________________________
3.2 Fader
3.2.1 Fullständigt namn____________________________________
3.2.2 Födelsedatum och födelseort_________________________
4. Domstol som meddelat domen
4.1 Domstolens namn_____________________________________
4.2 Domstolsort_____________________________________________
5. Dom
5.1 Datum________________________________________
5.2 Referensnummer____________________________
5.3 Rör det sig om en dom som har meddelats i
någons utevaro?
5.3.1 Nej
5.3.2 Ja1
De handlingar som avses i artikel 32.2 skall bifogas.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 1
95
|
6. Barn som omfattas av domen |
Prop. 2000/01:98 Bilaga 1 | |
|
6.1 |
Fullständigt namn och födelsedatum | |
|
6.2 |
Fullständigt namn och födelsedatum | |
|
6.3 |
Fullständigt namn och födelsedatum | |
|
6.4 |
Fullständigt namn och födelsedatum | |
7. Namn på de parter som beviljats rättshjälp______
8. Intyg om verkställbarhet och delgivning
8.1 Kan domen verkställas enligt ursprungsmedlemsstatens lag?
8.1.1 Ja
|
8.1.2 |
Nej |
|
8.2 Har domen delgivits den part mot vilken verkställighet | |
|
8.2.1 |
Ja |
|
8.2.1.1 |
Partens fullständiga namn |
|
8.2.1.2 |
Delgivningsdatum |
|
8.2.2 |
Nej |
Utfärdat i
den__________________
Namnteckning och/eller stämpel
För Sveriges regering:
1 Om antalet barn som omfattas av domen är fler än fyra skall ett andra formulär användas.
96
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den
29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för
makars gemensamma barn.
2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22-24 skall hovrätten
bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat.
En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22—24 är jävig att
handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.
3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under
Högsta domstolens prövning utan att Högsta dom-stolen har meddelat
sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
4 § Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska
avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett avgörande om
rättegångskostnader skall dock verkställas enligt utsökningsbalken.
Verkställighet skall ske enligt vad som är föreskrivet om verkställighet
av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
97
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
skal) införas en ny paragraf, 7 kap. 6 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 1 kap. 6§ Inom sitt tillämpningsområde |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
98
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:943) om erkännande av
vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader skall införas en
ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 12 § Inom sitt tillämpningsområde |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
99
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall införas en
ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7a§ Inom sitt tillämpningsområde |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
100
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till
stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dag-tecknade
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europa-
rådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till
Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser
gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater
som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen
om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn
(Haagkonventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
Inom sitt tillämpningsområde
gäller rådets förordning (EG) nr
1347/2000 av den 29 maj 2000 om
domstols behörighet och om erkän-
nande och verkställighet av domar
i äktenskapsmål och mål om för-
äldraansvar för makars gemen-
samma barn.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
101
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
OVERENSKOMST
SOPIMUS
ÖVERENSKOMMELSE
Overenskomst mellem
Danmark, Finland, Island,
Norge og Sverige om
aendring i konventionen
mellem Danmark, Finland,
Island, Norge og Sverige
indeholdende
internationalprivatretlige
bestemmelser om aegteskab,
adoption og vsergemål
undertegnet i Stockholm
den 6. februar 1931.
Danmarks, Finlands, Islands,
Norges og Sveriges regeringer
er blevet enige om folgende:
Artikel I
I konventionen mellem
Danmark, Finland, Island,
Norge og Sverige
indeholdende
internationalprivatretlige
bestemmelser om aegteskab,
adoption og vaergemål
undertegnet i Stockholm den
6. februar 1931, jf. de
aendringer, der fremgår af
overenskomsten om aendring
af konventionen undertegnet i
Oslo den 25. februar 2000,
som endnu ikke er trådt i
kraft, foretages folgende
aendringer:
Tanskan, Suomen, Islannin,
Norjan ja Ruotsin välinen
sopimus Suomen, Islannin,
Norjan, Ruotsin ja Tanskan
kesken Tukholmassa 6
päivänä helmikuuta 1931
tehdyn avioliittoa,
lapseksiottamista ja
holhousta koskevia
kansainvälis-yksityisoikeu-
dellisia määräyksiä
sisältävän sopimuksen
muuttamisesta
Tanskan, Suomen, Islannin,
Norjan ja Ruotsin hallitukset
ovat sopineet seuraavasta:
I artikla
Suomen, Islannin, Norjan,
Ruotsin ja Tanskan kesken
Tukholmassa 6 päivänä
helmikuuta 1931 tehtyyn
avioliittoa, lapseksiottamista ja
holhousta koskevaan
kansainvälis-
yksityisoikeudellisia
määräyksiä sisältävään
sopimukseen, sellaisena kuin
se on muutettuna Oslossa 25
päivänä helmikuuta 2000
tehdyllä sopimuksella, joka ei
ole vielä tullut voimaan,
tehdään seuraavat muutokset:
Överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige om
ändring av konventionen
mellan Finland, Danmark,
Island, Norge och Sverige
undertecknad i Stockholm
den 6 februari 1931
innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och
förmynderskap
Danmarks, Finlands, Islands,
Norges och Sveriges
regeringar har kommit överens
om följande:
Artikel I
I konventionen mellan
Finland, Danmark, Island,
Norge och Sverige
undertecknad i Stockholm den
6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap
jämte de ändringar som
framgår av överenskommelsen
om ändring av konventionen
undertecknad i Oslo den 25
februari 2000 men som ännu
inte har trätt i kraft mellan
länderna skall följande
ändringar göras:
102
SAMKOMULAG
Samkomulag milli
Danmerkur, Finnlands,
Islands, Noregs og
SvQjjööar
um breytingar å satnningi
milli Islands, Danmerkur,
Finnlands, Noregs og
SvQjjööar um alftjööleg
einkamålaréttaråkveeöi um
hjuskap, aettleiöingu og
lögräö er undirritaöur var i
Stokkhölmi 6. februar 1931.
RIkisstjömir Danmerkur,
Finnlands, Islands, Noregs og
Svijjjdöar hafa oröiö äsättar
um eftirfarandi:
I.
Ä samningnum milli Islands,
Danmerkur, Finnlands,
Noregs og Svljjjööar, sem
undirritaöur var i Stokkhölmi
6. februar 1931, umalfrjööleg
einkamålaréttaräkvaeöi um
hjuskap, aettleiöingu og
lögräö, sbr. breytingar J>aer er
fram koma i samkomulagi um
breytingar å samningnum,
sem undirritaö var i Öslö 25.
februar 2000, sem enn hafa
ekki öölast gildi, eru geröar
eftirfarandi breytingar:
OVERENSKOMST
Overenskomst mellom
Danmark, Finland, Island,
Norge og Sverige om
endring av konvensjonen
mellom Norge, Danmark,
Finland, Island og Sverige
inneholdende internasjonal-
privatrettslige bestemmelser
om ekteskap, adopsjon og
vergemål undertegnet i
Stockholm den 6 februar
1931
Danmarks, Finlands, Islands,
Norges og Sveriges
regjeringer har kommet
overens om folgende:
Artikkel I
I konvensjonen mellom
Norge, Danmark, Finland,
Island og Sverige undertegnet
i Stockholm den 6 februar
1931 inneholdende
intemasjonal-privatrettslige
bestemmelser om ekteskap,
adopsjon og vergemål jämför
de endringer som framgår av
overenskomsten om endring
av konvensjonen undertegnet
i Oslo 25. februar 2000 men
som ennå ikke er trådt i kraft
mellom statene, skal fölgende
endringer gjares:
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
ÖVERENSKOMMELSE
Överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Island,
Norge och Sverige om
ändring av konventionen
mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge
undertecknad i Stockholm
den 6 februari 1931 inne-
hållande internationellt
privaträttsliga bestämmel-
ser om äktenskap, adoption
och förmynderskap
Danmarks, Finlands, Islands,
Norges och Sveriges
regeringar har kommit
överens om följande:
Artikel I
I konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge under-
tecknad i Stockholm den 6
februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap
jämte de ändringar som
framgår av överenskommel-
sen om ändring av konven-
tionen undertecknad i Oslo
den 25 februari 2000 men
som ännu inte har trätt i kraft
mellan länderna skall följande
ändringar göras:
103
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel 7 affattes således:
Sporgsmål om separation eller
skilsmisse mellem aegtefaeller,
som er statsborgere og har
saedvanligt opholdssted i de
kontraherende stater, afgares i
den stat, hvor
1. aegtefaelleme har deres
saedvanlige opholdssted,
2. aegtefaelleme senest
samtidig har haft deres
saedvanlige opholdssted, for
så vidt en af dem stadig
opholder sig dér,
3. aegtefaelleme er
statsborgere,
4. sagsogte har sit saedvanlige
opholdssted,
5. en af aegtefaelleme, i
tilfaelde af faelles begaering,
har sit saedvanlige
opholdssted,
6. sagsageren har sit
saedvanlige opholdssted, hvis
vedkommende har opholdt sig
dér i mindst et år umiddelbart
forud for indgivelsen af
begaeringen, eller
7. sagsogeren har sit
saedvanlige opholdssted, hvis
vedkommende har opholdt sig
dér i mindst seks måneder
umiddelbart forud for
indgivelsen af begaeringen og
er statsborger i den
pågaeldende stat.
Myndighedeme i en
kontraherende stat, hvor der er
truffet afgarelse om
separation, er kompetente til
at meddele skilsmisse på
grundlag af en sådan
separation.
Sopimuksen 7 artikla
muutetaan kuulumaan:
Vaatimus asumus- tai avioeron
myöntämisestä sopimusvaltion
kansalaisille, joilla on
asuinpaikka jossakin
sopimusvaltiossa, otetaan
tutkittavaksi siinä valtiossa,
1. jossa puolisoilla on
asuinpaikka;
2. jossa puolisoilla viimeksi oli
samaan aikaan asuinpaikka ja
jossa toinen heistä edelleen
asuu;
3. jonka kansalaisia puolisot
ovat;
4. jossa vastaajalla on
asuinpaikka;
5. jossa jommallakummalla
puolisoista on asuinpaikka, jos
puolisot jättävät yhteisen
hakemuksen;
6. jossa kantajalla on
asuinpaikka, jos hän on asunut
siellä vähintään vuoden ajan
välittömästi ennen
hakemuksen tekemistä; taikka
7. jossa kantajalla on
asuinpaikka, jos hän on asunut
siellä vähintään kuuden
kuukauden ajan ennen
hakemuksen tekemistä ja hän
on kyseisen valtion
kansalainen.
Vaatimus avioeron
myöntämisestä asumuseron
perusteella voidaan ottaa
tutkittavaksi myös siinä
valtiossa, jossa
asumuseropäätös on tehty.
Artikel 7 skall ha följande
lyde.be;
Ett yikande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad
mellan makar som är
medborgare och har hemvist i
en fördragsslutande stat tas
upp i den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade sitt
hemvist samtidigt och en av
dem fortfarande är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. om ansökan är gemensam,
någon av makarna har sitt
hemvist,
6. käranden har sitt hemvist,
om denne varit bosatt där i
minst ett år omedelbart innan
ansökan gjordes eller
7. käranden är medborgare och
har sitt hemvist, om denne
varit bosatt där i minst sex
månader omedelbart innan
ansökan gjordes.
Ett yikande om äktenskaps-
skillnad på grund av hemskill-
nad kan även tas upp i den stat
där beslutet om hemskillnad
har meddelats.
104
7. gr. hlioöi svo:
Krafa um skilnaö aö boröi og
saeng eöa um lögskilnaö hjöna
sem eru rikisborgarar i og eiga
heimilisfang i samningsriki
skal åkvaröast i jovi riki J>ar
sem
1. hjönin eiga heimilisfang,
2. hjönin åttu slöast samtimis
heimilisfang og annaö beirra
byr ennjjå,
3. hjönin eru rikisborgarar,
4. h>aö hjönanna sem kröfunni
er beint gegn ä heimilisfang,
5. annaö hvort hjönanna å
heimilisfang ef um
sameiginlega kröfu er aö
raeöa,
6. jjaö hjönanna sem leggur
kröfuna fram å heimilisfang
og hefur buiö a.m.k. siöasta
åriö äöur en krafan er borin
fram, eöa
7. paö hjönanna sem leggur
kröfuna fram er rikisborgari
og ä heimilisfang ef
viökomandi hefur buiö Jiar
a.m.k. siöustu sex månuöina
äöur en krafan er lögö fram.
Artikkel 7 skal ha folgende
ordlvd:
Krav om separasjon eller
skilsmisse mellom ektefeller
som er statsborgere og har
bopel i en kontraherende stat,
avgjares i den stat hvor
1. ektefellene har sin bopel,
2. ektefellene sist hadde bopel
samtidig og en av dem fortsatt
er bosatt,
3. ektefellene er statsborgere,
4. saksakte har sin bopel,
5. der en av ektefellene, ved
felles krav, har sin bopel,
6. sakseker har sin bopel og
hvor han har vaert bosatt i
minst ett år umiddelbart far
inngivelse av kravet, eller
7. sakseker er statsborger og
har sin bopel, forutsatt at
sakseker har vaert bosatt der i
minst seks måneder
umiddelbart for inngivelse av
kravet.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel 7 skall ha följande
lydelse:
Ett yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad
mellan makar som är
medborgare och har hemvist i
en fördragsslutande stat tas
upp i den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade
hemvist samtidigt och en av
dem fortfarande är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. om ansökan är gemensam,
någon av makarna har sitt
hemvist,
6. käranden har sitt hemvist,
om denne varit bosatt där i
minst ett år omedelbart innan
ansökan gjordes eller
7. käranden är medborgare
och har sitt hemvist, om
denne varit bosatt där i minst
sex månader omedelbart
innan ansökan gjordes.
Einnig mä äkvaröa kröfu um
lögskilnaö å grundvelli
skilnaöar aö boröi og saeng 1
J>vi riki bar sem skilnaöur aö
boröi og saeng var veittur.
Krav om skilsmisse på grunn
av separasjon kan også
avgjares i den stat der
separasjonen er meddelt
Ett yrkande om äktenskaps-
skillnad på grund av hemskill-
nad kan även tas upp i den
stat där beslutet om hem-
skillnad har meddelats.
105
Artikel 8 affattes således:
I förbindelse med et
sporgsmål om separation eller
skilsmisse kan samme eller
anden myndighed også
behandle spargsmål om
midlertidig ophaevelse af
samlivet og deling af
formuen. Der kan endvidere
trxffes afgarelse om
foraeldremyndighed, barnets
bopael og samvaer, såfremt
1. barnet er asgtefaellemes
faelles barn, og
2. barnet har sit saedvanlige
opholdssted i den stat, hvor
spargsmålet om separation
eller skilsmisse tages under
behandling.
Har barnet ikke sit sxdvanlige
opholdssted i den stat, hvor
spargsmålet om separation
eller skilsmisse tages under
behandling, kan der i denne
stat alligevel träffes afgarelse
om foraeldremyndighed,
barnets bopael samt samvaer,
såfremt
1. barnet har sit sxdvanlige
opholdssted i en
kontraherende stat,
2. barnet er asgtefaellemes
faelles barn, og mindst en af
aegtefaelleme har
foraeldremyndigheden over
barnet,
3. aegtefaelleme har accepteret,
at spargsmålet afgares i denne
stat, og
4. det er bedst for barnet, at
spargsmålet behandles i
denne stat.
Sopimuksen 8 artikla
muutetaan kuulumaan:
Asumus- tai
avioerovaatimuksen
yhteydessä voi sama tai muu
viranomainen tutkia myös
yhteiselämän väliaikaista
lopettamista ja ositusta
koskevia kysymyksiä. Myös
lapsen huoltoa, asumista ja
tapaamisoikeutta koskeva
kysymys voidaan tutkia, jos
1. lapsi on puolisoiden
yhteinen; ja
2. lapsella on asuinpaikka siinä
valtiossa, jossa asumus- tai
avioeroa koskeva asia otetaan
tutkittavaksi.
Jos lapsen asuinpaikka ei ole
siinä valtiossa, jossa asumus-
tai avioeroa koskeva vaatimus
otetaan tutkittavaksi, lapsen
huoltoa, asumista ja
tapaamisoikeutta koskeva
kysymys voidaan kuitenkin
tutkia, jos
1. lapsella on asuinpaikka
jossakin sopimusvaltiossa;
2. lapsi on puolisoiden
yhteinen ja ainakin toinen
puolisoista on lapsen huoltaja;
3. puolisot ovat hyväksyneet,
että asia tutkitaan siinä
valtiossa, jossa asumus- tai
avioeroa koskeva vaatimus
otetaan tutkittavaksi; ja
4. asian tutkiminen tuossa
valtiossa on lapsen edun
mukaista.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel 8 skall ha följande
lydelse:
I samband med ett yrkande om
hemskillnad eller
äktenskapsskillnad far också
av samma eller annan
myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av
sammanlevnaden och
awittring. Även frågor om
vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn
får prövas, förutsatt
1. att barnet är makarnas
gemensamma och
2. att barnet har sitt hemvist i
den stat där yrkandet om
hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp.
Om barnet inte har sitt hemvist
i den stat där yrkandet om
hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp, får
frågor om vårdnad, barns
boende och umgänge med bam
ändå tas upp där, om
1. barnet har sitt hemvist i en
fördragsslutande stat,
2. barnet är makamas
gemensamma och åtminstone
en av makarna har vårdnaden
om det,
3. makarna har godtagit att
frågan prövas i den stat där
yrkandet om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp
samt
4. frågans prövning i den
staten är till barnets bästa.
106
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
8. gr. hliööi svo:
I sambandi viö kröfu um
skilnaö aö boröi og saeng eöa
um lögskilnaö getur sama eöa
annaö yfirvald einnig tekiö
åkvöröun um sambuöarslit um
stundarsakir og um buskipti.
t»aö getur enn fremur tekiö
åkvöröun um forsjå, busetu
barns og umgengni viö barn
aö pvi tilskildu:
1. aö hjönin eigi bamiö
saman, og
2. aö bamiö eigi heimilisfang
i jrvi riki j>ar sem krafan um
skilnaö aö boröi og saeng eöa
um lögskilnaö er til
meöferöar.
Eigi bamiö ekki heimilisfang i
j>vi riki |)ar sem krafan um
skilnaö aö boröi og saeng eöa
um lögskilnaö er til meöferöar
må samt sem åöur taka bar
åkvöröun um forsjå, busetu
bams og umgengni viö bam
ef:
1. bamiö å heimilisfang i
samningsriki,
2. hjönin eiga bamiö saman
og a.m.k. annaö beirra hefur
forsjå bess,
3. hjönin hafa sambykkt aö
urskuröaö veröi i målinu i bvf
riki bar sem fjallaö er um
kröfuna um skilnaö aö boröi
og saeng eöa um lögskilnaö,
og
4. baö er baminu fyrir bestu
aö meö måliö sé fariö i j>vi
riki.
Artikkel 8 skal ha folgende
ordlvd:
I förbindelse med krav om
separasjon eller skilsmisse
kan samme eller annen
myndighet også treffe
avgjarelse om midlertidig
opphevelse av samlivet og
deling av formuen. Også
sparsmål om foreldreansvar,
hvor barnet skal bo fast og
samvaer kan avgjares forutsatt
1. at barnet er ektefellenes
felles bam, og
2. at barnet har sin bopel i den
stat der kravet om separasjon
eller skilsmisse behandles.
Dersom barnet ikke har sin
bopel i den stat der kravet om
separasjon eller skilsmisse
behandles, kan sparsmål om
foreldreansvar, hvor barnet
skal bo fast og samvaer bare
behandles der om
1. bamet har sin bopel i en
kontraherende stat,
2. bamet er ektefellenes felles
bam og i det minste en av
ektefellene har foreldreansvar
for bamet,
3. ektefellene har godtatt at
sparsmålet behandles i den
stat der kravet om separasjon
eller skilsmisse tas opp, og
4. det er til barnets beste at
sparsmålet behandles i denne
stat.
Artikel 8 skall ha följande
lydelse:
I samband med ett yrkande
om hemskillnad eller äkten-
skapsskillnad får också av
samma eller annan myndighet
prövas frågor om tillfälligt
hävande av sammanlevnaden
och bodelning. Även frågor
om vårdnad om bam, bams
boende och umgänge med
bam får prövas, förutsatt
1. att bamet är makamas
gemensamma och
2. att bamet har sitt hemvist i
den stat där yrkandet om
hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp.
Om bamet inte har sitt
hemvist i den stat där
yrkandet om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp,
får frågor om vårdnad, bams
boende och umgänge med
bam ändå tas upp där, om
1. bamet har sitt hemvist i en
fördragsslutande stat,
2. bamet är makamas gemen-
samma och åtminstone en av
makarna har vårdnaden om
det,
3. makarna har godtagit att
frågan prövas i den stat där
yrkandet om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp
samt
4. frågans prövning i den
staten är till barnets bästa.
107
I sager om
foraeldremyndighed, barnets
bopael og samvaer skal
kompetencen efter stk. 1 og 2
uderves i overensstemmelse
med Haag-konventionen af
25. oktober 1980 om de
civilretlige virkninger af
intemationale bamebortfarel-
ser, saerlig dennes artikel 3 og
16.
Efter artikel 8 indsaettes:
Artikel 8 a.
Indbringes et sporgsmål efter
artikel 7 eller 8 mellem de
samme parter for kompetente
myndigheder i forskellige
kontraherende stater, skal den
myndighed, ved hvilken sagen
er blevet anlagt senere, på
embeds vegne afvise sagen til
fordel for den forste
myndighed.
Sager om henholdsvis
separation og skilsmisse anses
for at angå samme sporgsmål
ved anvendelsen af stk. 1.
Artikel 9 affattes således:
Ved de i artikleme 7 og 8
naevnte afgorelser anvendes i
hver stat den dér gaeldende
lov. Afgarelse om deling af
formuen traeffes dog altid
efter den lov, som ifolge
artikel 3 er bestemmende for
aegtefaellemes formueforhold.
Kysymyksissä, jotka koskevat
lapsen huoltoa, asumista ja
tapaamisoikeutta, on 1 ja 2
kappaleessa tarkoitettua
toimivaltaa käytettävä
kansainvälisestä
lapsikaappauksesta Haagissa
25 päivänä lokakuuta 1980
tehdyn yksityisoikeuden alaa
koskevan yleissopimuksen
mukaisesti. Erityisesti on
otettava huomioon
yleissopimuksen 3 ja 16
artiklat.
Sopimukseen lisätään uusi 8 a
artikla seuraavasti:
Jos eri sopimusvaltioiden
toimivaltaisissa viranomaisissa
saatetaan samojen
asianosaisten välillä vireille 7
tai 8 artiklan mukainen asia,
tulee sen viranomaisen, jossa
asia on saatettu vireille
myöhemmin, omasta
aloitteestaan jättää asia
tutkimatta.
Asumuseroa koskevaa asiaa ja
avioeroa koskevaa asiaa
pidetään 1 kappaletta
sovellettaessa samana asiana.
Sopimuksen 9 artikla
muutetaan kuulumaan:
Tutkittaessa 7 ja 8 artiklassa
mainittuja kysymyksiä
sovelletaan jokaisessa
valtiossa siellä voimassa
olevaa lakia. Ositusta koskevat
asiat on kuitenkin aina
ratkaistava sen lain mukaan,
jota 3 artiklan mukaan on
sovellettava puolisoiden
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
I frågor om vårdnad om bam,
bams boende och umgänge
med bam skall behörigheten
enligt första och andra
styckena utövas i enlighet med
Haagkonventionen av den 25
oktober 1980 om de civila
aspekterna på internationella
bortföranden av bam. Särskild
hänsyn skall tas till artiklarna 3
och 16 i den konventionen.
Till konventionen skall fogas
en nv artikel 8 a som följer:
Om en fråga enligt artikel 7
eller 8 väcks vid behörig
myndighet i olika
fördragsslutande stater mellan
samma parter, skall den
myndighet vid vilken frågan
väckts senare självmant avvisa
frågan till förmån för den
andra myndigheten.
En fråga om hemskillnad och
en fråga om äktenskaps-
skillnad skall vid tillämpning
av första stycket anses vara
samma fråga.
Artikel 9 skall ha följande
lvdelse:
Vid prövning av frågor som
avses i artiklarna 7 och 8,
tillämpas i varje stat där
gällande lag. Frågor om
awittring skall dock alltid
avgöras enligt den lag, som
enligt artikel 3 är tillämplig på
makarnas förmögenhets-
förhållanden.
108
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
I målum um forsjå, busetu
bams og umgengni viö bam
skal beita heimildinni skv. 1.
og 2. mgr. i samrasmi viö
Haagsamninginn frå 25.
oktober 1980 um
einkaréttarleg åhrif af
brottnåmi bama til flutnings
milli landa. Sérstaklega skal
tekiö tillit til 3. og 16. gr.
samningsins.
I saker om foreldreansvar,
hvor bamet skal bo fast og
samvaer, skal kompetansen i
forste og annet ledd utoves i
samsvar med Haagkon-
vensjonen av 25. oktober
1980 om de sivile aspektene
ved intemasjonal bame-
bortforing. Det skal tas
saerskilt hensyn til artikkel 3
og 16 i denne konvensjonen.
I frågor om vårdnad om bam,
bams boende och umgänge
med bam skall behörigheten
enligt första och andra
styckena utövas i enlighet
med Haagkonventionen av
den 25 oktober 1980 om de
civila aspektema på
internationella bortföranden
av bam. Särskild hänsyn skall
tas till artiklarna 3 och 16 i
den konventionen.
|
Nv 8. er. a hliööi svo: |
Til konvensjonen skal tilfoves Till konventionen skall fogas lvde: |
Ef mål sem 7. eöa 8. gr. tekur
til, milli sömu aöila, er boriö
undir har til baert yfirvald i
fleiri en einu
samningsrikjanna skal paö
yfirvald sem måliö var siöar
boriö undir visa målinu frå af
sjålfsdåöum og låta hinu
yfirvaldinu eftir aö taka
åkvöröun i målinu.
Viö beitingu 1. mgr. telst
skilnaöur aö boröi og saeng og
lögskilnaöur vera sama måliö.
9. gr. hliööi svo:
Viö meöferö måla sem 7. og
8. gr. taka til skal beita
gildandi lögum i viökomandi
samningsriki. I>6 skal åvallt
taka åkvaröanir i målum sem
snerta buskipti samkvaemt
j)eim lögum sem eiga viö um
fjårmål hjönanna samkvsemt
3. gr.
Om et spörsmål etter artikkel
7 eller 8 fremsettes for
kompetente myndigheter i
uiike kontraherende stater,
mellom de samme parter, skal
den myndighet der krav ble
fremmet sist, etter eget tiltak
avvise kravet til fordel for den
myndighet der kravet ble
fremsatt först.
Et spörsmål om separasjon og
et spörsmål om skilsmisse
skal ved anvendelse av forste
ledd anses for å vaere det
samme spörsmålet.
Artikkel 9 skal ha folgende
ordlyd:
Ved behandling av spörsmål
etter artiklene 7 og 8 skal
staten anvende den der
gjeldende lov. Spörsmål om
deling av formuen skal dog
alltid avgjores av den lov som
etter artikkel 3 skal anvendes
på ektefellenes formuesfor-
hold.
Om en fråga enligt artikel 7
eller 8 väcks vid behörig
myndighet i olika fördrags-
slutande stater mellan samma
parter, skall den myndighet
vid vilken frågan väckts
senare självmant avvisa
frågan till förmån för den
andra myndigheten.
En fråga om hemskillnad och
en fråga om äktenskapsskill-
nad skall vid tillämpning av
första stycket anses vara
samma fråga.
Artikel 9 skall ha följande
lydelse:
Vid prövning av frågor som
avses i artiklarna 7 och 8,
tillämpas i varje stat där
gällande lag. Frågor om
bodelning skall dock alltid
avgöras enligt den lag, som
enligt artikel 3 är tillämplig på
makarnas förmögenhetsför-
hållanden.
109
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Separation, som er meddelt i
en af stateme, giver i de andre
stater samme ret til skilsmisse
som en dér meddelt
separation.
I en kontraherende stat, hvor
der ikke findes regler om
separation, men hvor
skilsmisse i visse tilfaelde er
betinget af en forudgående
betaenkningstid, har
aegtefaeller, der er blevet
separeret i en anden
kontraherende stat, og som
derefter har levet adskilt i et
tidsrum, der svarer til
betaenkningstiden, og ikke har
genoptaget samlivet, ret til at
blive skilt uden forudgående
betaenkningstid.
Artikel 22 affattes således;
Administrative og retskraftige
judicielle afgarelser, som i en
af stateme er truffet i overens-
stemmelse med artikleme 5,
7,8, 11, 13, 14, 15,19 eller
21, skal have gyldighed i de
andre stater uden saerlig
stadfaestelse og uden prevelse
af afgarelsens rigtighed eller
myndighedens kompetence.
Det samme gaelder
retskraftige judicielle
afgarelser, der er udfaerdiget i
en af stateme, og som
vedrarer ugyldighed eller
omstedelse af et aegteskab
mellem statsborgere i en
kontraherende stat.
varallisuussuhteisiin.
Asumusero, joka on saatu
jossakin sopimusvaltiossa,
tuottaa toisessa
sopimusvaltiossa saman
oikeuden avioeroon kuin siinä
valtiossa myönnetty
asumusero.
Puolisoilla, jotka ovat saaneet
asumuseron toisessa
sopimusvaltiossa ja jotka eivät
ole palanneet yhteiselämään,
on oikeus saada avioero
sopimusvaltiossa, jonka laissa
ei ole säännöksiä asumuserosta
vaan avioeroa eräissä
tapauksissa edeltävästä
harkinta-ajasta, jos puolisot
ovat asumuseron myöntämisen
jälkeen asuneet erillään
harkinta-ajan pituisen ajan.
Sopimuksen 22 artikla
muutetaan kuulumaan:
Lainvoimainen tuomio tai
hallinnollisen viranomaisen
päätös, joka on jossakin
sopimusvaltiossa annettu 5,7,
8,11,13,14, 15, 19 tai 21
artiklan mukaisesti, on
voimassa muissa
sopimusvaltioissa ilman eri
vahvistusta ja ilman, että
ratkaisun oikeellisuutta tai
viranomaisen toimivaltaa
tutkitaan. Sama on voimassa
myös, jos jossakin
sopimusvaltiossa annettu
lainvoimainen tuomio koskee
sopimusvaltion kansalaisten
kesken solmitun avioliiton
mitättömyyttä tai
peruutumista.
Hemskillnad, som vunnits i en
av staterna, medför i de övriga
samma rätt att få
äktenskapsskillnad, som om
den vunnits i den staten.
I en fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas
men där äktenskapsskillnad i
vissa fall skall föregås av
betänketid har makar, som
vunnit hemskillnad i en annan
fördragsslutande stat och
därefter levt åtskilda under en
tid motsvarande sådan
betänketid samt inte
återupptagit sammanlevnaden,
rätt att få äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid.
ArtikgL2Z.g.kalLha följande,
lydelse:
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets
beslut, som i en av staterna
meddelats jämlikt artiklarna 5,
7, 8,11,13, 14, 15,19 eller 21,
skall gälla i övriga stater utan
särskild stadfästelse och utan
prövning av avgörandets
riktighet eller myndighetens
behörighet. Detsamma gäller
lagakraftvunnen dom som
meddelats i en av staterna och
som avser ogiltighet eller
återgång av äktenskap mellan
medborgare i fördragsslutande
stat.
110
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Skilnaöur aö boröi og sxng
sem fengist hefur i einu
rikjanna veitir sama rétt til
lögskilnaöar i hinum rikjunum
og skilnaöur aö boröi og sasng
er par hefur fengist.
I samningsriki par sem ekki
eru i lögum åkvaeöi um
skilnaö aö boröi og saeng en i
vissum tilvikum byggt å aö
umhugsunarfrestur sé
undanfari lögskilnaöar eiga
hjon, sem veittur hefur veriö
skilnaöur aö boröi og saeng f
ööru samningsriki og hafa
siöan buiö hvort i sinu lagi
svo lengi sem svarar
umhugsunarffestinum og ekki
tekiö upp sambuö aö nyju, rétt
å aö få lögskilnaö ån
undanfarandi
umhugsunarfrests.
22. gr. hliööi svo:
Åkvöröun stjömvalds eöa
aöfararhaefur dömsurskuröur
sem gengiö hefur i einu
samningsrikjanna skv. 5., 7.,
8., 11., 13., 14., 15., 19. eöa
21. gr. skal gilda i hinum
rikjunum ån sérstakrar
staöfestingar og ån rannsöknar
å pvi hvort åkvöröunin sé rétt
eöa tekin af par til baeru
yfirvaldi. hetta å einnig viö
um aöfararhaefan
dömsurskurö sem gengiö
hefur i einu rikjanna og
kveöur ä um ögildi eöa
ögildingu hjuskapar milli
rikisborgara i samningsriki.
Separasjon som er oppnådd i
en av statene gir samme rett
til skilsmisse i de andre
statene, som om den var
oppnådd der.
I en kontraherende stat hvor
det ikke finnes regler om
separasjon, men hvor
skilsmisse i visse tilfeller er
betinget av en forutgående
betenkningstid, har ektefeller
som er blitt separert i en
annen kontraherende stat, og
som deretter har levd åtskilt i
et tidsrom som svarer til
betenkningstiden, og ikke har
gjenopptatt samlivet, rett til å
bli skilt uten forutgående
betenkningstid.
Artikkel 22 skal ha folgende
ordlvd:
Administrative og
rettskraftige judisielle
avgjorelser, som i en av
statene er utferdiget i samsvar
med artiklene 5,7, 8,11,13,
14,15, 19 eller 21, skal vaere
gyldige i gvrige stater uten
saerskilt stadfestelse og uten
prgving av avgjgrelsens
riktighet eller myndighetens
kompetanse. Det samme
gjelder rettskraftige judisielle
avgjorelser som er utferdiget i
en av statene, og som går ut
på ugyldighet eller omstgting
av ekteskap mellom stats-
borgere i en kontraherende
stat.
Hemskillnad, som vunnits i en
av statema, medför i de övriga
samma rätt att få äktenskaps-
skillnad, som om den vunnits
i den staten.
I en fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas
men där äktenskapsskillnad i
vissa fall skall föregås av
betänketid har makar, som
vunnit hemskillnad i en annan
fördragsslutande stat och
därefter levt åtskilda under en
tid motsvarande sådan be-
tänketid samt inte återupptagit
sammanlevnaden, rätt att få
äktenskapsskillnad utan före-
gående betänketid.
Artikel 22 skall ha följande
lydelse:
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets
beslut, som i en av statema
meddelats jämlikt artiklarna 5,
7, 8,11,13,14,15, 19 eller
21, skall gälla i övriga stater
utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets
riktighet eller myndighetens
behörighet. Detsamma gäller
lagakraftvunnen dom som
meddelats i en av statema och
avser ogiltighet eller återgång
av äktenskap mellan med-
borgare i fördragsslutande
stat.
111
Artikel II
For overenskomstens
anvendelse på Faeroeme og
Grönland kan det danske
justitsministerium efter
forhandlinger med de ovrige
kontraherende staters
justi tsministerier fastsastte
sådanne undtagelser, som de
saerlige faeroske eller
gronlandske forhold måtte
tilsige.
Artikel ffl
De kontraherende stater kan
tiltraedc denne overenskomst
ved
a) undertegnelse uden
forbehold om ratifikation eller
b) undertegnelse med
forbehold om ratifikation
kombineret med efterfolgende
ratifikation.
Ratifikationsdokumenteme
deponeres i det svenske
udenrigsministerium.
Overenskomsten trader i kraft
den forste dag i den måned,
der begynder to måneder
efter, at alle de kontraherende
stater har tiltrådt overens-
komsten. Det svenske uden-
rigsministerium underietter de
kontraherende stater om
deponeringen af ratifikations-
dokumenteme og om tids-
punktet for overenskomstens
ikrafttraden.
II artikla
Sovellettaessa sopimusta
Färsaarilla ja Grönlannissa voi
Tanskan oikeusministeriö
neuvoteltuaan muiden
sopimusvaltioiden
oikeusministeriöiden kanssa
vahvistaa tehtäväksi sellaisia
poikkeuksia, joita Färsaarten
tai Grönlannin erityiset olot
voivat edellyttää.
III artikla
Sopimusvaltiot voivat yhtyä
tähän sopimukseen
a) allekiijoittamalla sen
tekemättä ratifiointia koskevaa
ehtoa, tai
b) allekiijoittamalla sen
ratifiointia koskevin ehdoin ja
sen jälkeen ratifioimalla sen.
Ratifiointiasiakiijat on
talletettava Ruotsin
ulkoasiainministeriöön.
Sopimus tulee voimaan sen
kuukauden ensimmäisenä
päivänä, joka alkaa kahden
kuukauden kuluttua siitä, kun
kaikki sopimusvaltiot ovat
yhtyneet sopimukseen. Ruotsin
ulkoasiainministeriö ilmoittaa
sopimusvaltioille
ratifiointiasiakiijojen
tallettamisesta ja sopimuksen
voimaantulon ajankohdasta.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel II
För överenskommelsens
tillämpning på Färöarna och
Grönland kan det danska
justitieministeriet efter
förhandlingar med de övriga
fördragsslutande staternas
justitieministerier fastställa
sådana undantag som de
särskilda färöiska eller
grönländska förhållandena kan
ge anledning till.
Artikel Hl
De fördragsslutande statema
kan tillträda denna överens-
kommelse genom
a) undertecknande utan
förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande med
förbehåll för ratifikation i
förening med efterföljande
ratifikation.
Ratifikationshandlingama
deponeras hos det svenska
utrikesdepartementet.
överenskommelsen träder i
kraft den första dagen i den
månad som infaller två
månader närmast efter det att
överenskommelsen har
tillträtts av alla de fördrags-
slutande statema. Det svenska
utrikesdepartementet under-
rättar de fördragsslutande
statema om deponering av
ratifikationshandlingama och
om tidpunkten för överens-
kommelsens ikraftträdande.
112
II.
Aö fvi er varöar beitingu
samkomulagsins I Faereyjum
og å Graenlandi getur danska
dömsmålaråöuneytiö, aö
undangengnum
samningaviöraöum viö
dömsmålaråöuneyti hinna
samningsrikjanna, åkveöiö
t>au fråvik sem sérstakar
faereyskar eöa graenlenskar
aöstaeöur krefjast.
Samningsnkin geta gerst
aöilar aö samkomulagi pessu
meö
a) undirritun ån fyrirvara um
fullgildingu, eöa
b) undirritun meö fyrirvara
um fullgildingu, åsamt
eftirfarandi fullgildingu.
Fullgildingarskjölunum skal
komiö i vörslu hjå saenska
utanrikisråöuneytinu.
Samkomulagiö öölast gildi
fyrsta dag Jjess månaöar er
hefst tveimur månuöum eftir
aö öll samningsnkin hafa
gerst aöilar aö
samkomulaginu. Saenska
utanrikisråöuneytiö tilkynnir
samningsrikjunum um
möttöku
fullgildingarskjalanna til
vörslu og hvenaer
samkomulagiö öölast gildi.
Artikkel II
For overenskomstens
anvendelse på Fseroyene og
Grönland kan det danske
justisdepartement etter
forhandlinger med de ovrige
kontraherende staters
justisdepartementer fastsette
slike unntak som de ssrskilte
faeroyske og gronlandske
forholdene gir grunnlag for.
Artikkel III
De kontraherende statene kan
slutte seg til denne
overenskomsten gjennom
a) å undertegne uten
forbehold om ratifikasjon,
eller
b) å undertegne med
forbehold om ratifikasjon
sammen med etterfolgende
ratifikasjon.
Ratifikasjonsdokumentene
deponeres hos det svenske
utenriksdepartementet.
Overenskomsten trer i kraft
den forste dagen i den måned,
som begynner to måneder
etter at alle de kontraherende
stater har sluttet seg til
overenskomsten. Det svenske
utenriksdepartementet
underretter de kontraherende
stater om deponering av
ratifikasjonsdokumentene og
om tidspunktet for
overenskomstens ikrafttreden.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel II
För överenskommelsens
tillämpning på Färöarna och
Grönland kan det danska
justitieministeriet efter
förhandlingar med de övriga
fördragsslutande staternas
justitieministerier fastställa
sådana undantag som de
särskilda färöiska eller
grönländska förhållandena
kan ge anledning till.
Artikel IH
De fördragsslutande statema
kan tillträda denna Överens-
kommelse genom
a) undertecknande utan
förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande med
förbehåll för ratifikation i
förening med efterföljande
ratifikation.
Ratifikationshandlingama
deponeras hos det svenska
utrikesdepartementet.
överenskommelsen träder i
kraft den första dagen i den
månad som infaller två
månader närmast efter det att
överenskommelsen har
tillträtts av alla de fördrags-
slutande statema. Det svenska
utrikesdepartementet under-
rättar de fördragsslutande
statema om deponering av
ratifikationshandlingama och
om tidpunkten för överens-
kommelsens ikraftträdande.
113
Artikel IV
Indtil overenskomsten traeder
i kraft, kan hver
kontraherende stat i
förbindelse med sin
tiltraedelse eller på et senere
tidspunkt afgive erklaering
om, at overenskomsten skal
gaelde i statens indbyrdes
forhold med de ervrige
kontraherende stater, der har
afgivet en sådan erklaering.
Erklaeringen traeder i kraft
fjorten dage efter, at den er
blevet deponeret i det svenske
udenrigsministerium.
Artikel V
Originaleksemplaret af denne
overenskomst deponeres i det
svenske udenrigsministerium,
som tilstiller hver af de
kontraherende stater en
bekraeftet afskrift.
Til bekraeftelse herpå har de
undertegnede
befuldmaegtigede undertegnet
denne overenskomst.
Udfaerdiget i Stockholm den
[6 februar 2001], i ét
eksemplar på dansk, finsk,
isländsk, norsk og svensk, og
hvad det svenske sprog angår
i to tekster: én for Finland og
én for Sverige, hvilke tekster
alle har samme
gyldighed.
IV artikla
Ennen tämän sopimuksen
voimaantuloa kukin
sopimusvaltio voi joko
yhtyessään sopimukseen tai
myöhemmin ilmoittaa, että sen
osalta sopimusta sovelletaan
sen suhteissa muihin saman
ilmoituksen tehneisiin
sopimusvaltioihin. Ilmoitus
tulee voimaan 14 päivän
kuluttua sen jälkeen, kun se on
talletettu Ruotsin
ulkoasiainministeriöön.
V artikla
Tämän sopimuksen
alkuperäiskappale talletetaan
Ruotsin
ulkoasiainministeriöön, joka
toimittaa kullekin
sopimusvaltiolle siitä oikeaksi
todistetun jäljennöksen.
Tämän vakuudeksi ovat
valtuutetut allekirjoittaneet
tämän sopimuksen.
Laadittu Tukholmassa
[6 päivänä helmikuuta 2001],
yhtenä tanskan-, suomen-,
islannin-, norjan-ja
ruotsinkielisenä kappaleena,
jossa on ruotsiksi kaksi tekstiä,
toinen Suomea ja toinen
Ruotsia varten, jotka kaikki
ovat yhtä todistusvoimaiset.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
Artikel IV
Till dess att denna
överenskommelse träder i kraft
får varje fördragsslutande stat,
i samband med sitt tillträde till
överenskommelsen eller vid ett
senare tillfälle, förklara att
överenskommelsen skall gälla
i den fördragsslutande statens
förbindelser med övriga
fördragsslutande stater som har
avgivit en sådan förklaring.
Sådana förklaringar skall börja
gälla ljorton dagar efter det att
de deponerats hos det svenska
utrikesdepartementet.
Artikel V
Originalexemplaret till denna
överenskommelse deponeras
hos det svenska
utrikesdepartementet som
tillställer varje
fördragsslutande stat en
bestyrkt kopia därav.
Till bekräftelse på detta har de
undertecknande
befullmäktigade ombuden
undertecknat denna
överenskommelse.
Som skedde i Stockholm den
[6 februari 2001], i ett
exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska
språken, och såvitt angår de
svenska språken i två texter, en
för Finland och en för Sverige,
vilka samtliga texter har
samma giltighet.
114
Prop. 2000/01:98
Bilaga 3
IV.
Artikkel IV
Artikel IV
tar til samkomulag jsetta
öölast gildi getur hvert
samningsrikjanna, i tengslum
viö aöild sina aö
samkomulaginu eöa siöar,
gefiö yfirlysingu um aö
samkomulagiö skuli gilda
milli J»ss rikis og annarra
samningsrikja sem hafa gefiö
slika yfirlysingu. Yfirlysingin
öölast gildi fjörtån dögum
eftir aö hun er möttekin til
vörslu i saenska
utanrikisräöuneytinu.
V.
Frumrit Jjessa samkomulags
skal varöveitt i sasnska
utanrikisräöuneytinu er lastur
hveiju samningsriki i té
staöfest endurrit.
Inntil denne overenskomsten
trer i kraft kan hver kontra-
herende stat, i förbindelse
med sin tilslutning til
overenskomsten eller ved et
senere tilfelle, avgi en
erklaering om at overens-
komsten skal gjelde i statens
förbindelser med de evrige
kontraherende stater som har
avgitt en tilsvarende erklas-
ring. Erklaeringen trer i kraft
fj orten dager etter at den er
deponert hos det svenske
utenriksdepartementet
Artikkel V
Orginaleksemplaret til denne
overenskomsten deponeres
hos det svenske
utenriksdepartementet som
sender hver kontraherende stat
en bekreftet kopi av denne.
Till dess att denna överens-
kommelse träder i kraft får
vaije fördragsslutande stat, i
samband med sitt tillträde till
överenskommelsen eller vid
ett senare tillfälle, förklara att
överenskommelsen skall gälla
i den fördragsslutande statens
förbindelser med övriga
fördragsslutande stater som
har avgivit en sådan förkla-
ring. Sådana förklaringar skall
börja gälla fjorton dagar efter
det att de deponerats hos det
svenska utrikesdepartementet.
Artikel V
Originalexemplaret till denna
överenskommelse deponeras
hos det svenska utrikes-
departementet som tillställer
varje fördragsslutande stat en
bestyrkt kopia därav.
bessu til staöfestu hafa
neöangreindir fulltruar, sem
hafa fullt umboö, undirritaö
samkomulag ]>etta.
Gjört i Stokkhölmi hinn
[6. februar 2001], i einu
eintaki ä dönsku, finnsku,
fslensku, norsku og saensku og
aö hvi er saenskuna varöar i
tveimur textum, öörum fyrir
Finnland og hinum fyrir
Svifcjöö, og eru allir textamir
jafngildir.
Til bekreftelse på dette har de
undertegnende bemyndigede
representanter undertegnet
denne overenskomsten.
Som skjedde i Stockholm
den [6 februar 2001], i ett
eksemplar på det danske,
finske, isländske, norske og
svenske språket, og så vidt
angår de svenske språkene i to
tekster, en for Finland og en
for Sverige, i det alle tekster
har samme gyldighet.
Till bekräftelse på detta har de
undertecknande befullmäkti-
gade ombuden undertecknat
denna överenskommelse.
Som skedde i Stockholm den
[6 februari 2001], i ett
exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska
språken, och såvitt angår de
svenska språken i två texter,
en för Finland och en för
Sverige, vilka samtliga texter
har samma giltighet.
115
Den 28 maj 1998 antog Europeiska unionens råd konventionen om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i
äktenskapsmål (Bryssel 11-konventionen). Konventionen undertecknades
samma dag av företrädare för alla medlemsstater.
Bryssel 11-konventionen hade sin grund i artikel K 3 i Maastricht-
fördraget. Enligt Amsterdamfördragct, som trädde i kraft den 1 maj 1999,
överfördes bl.a. åtgärder som rör civilrättsligt samarbete till den nya
avdelning IV i EG-fördraget (artiklarna 61-67). Överförandet innebär att
medlemsstaterna sinsemellan inte längre obegränsat får träffa interna-
tionella avtal på detta område, utan att endast särskilda gemenskaps-
instrument, som förordningar och direktiv, är tillåtna. Till följd av detta
och eftersom Bryssel Il-konventionen inte hade ratificerats innan
Amsterdamfördraget trädde i kraft, presenterade kommissionen i april
1999 ett förslag till en förordning, cn Bryssel Il-förordning, som skulle
ersätta Bryssel Il-konventionen och där huvuddelen av innehållet i
konventionen överförts till förordningsförslaget. Den 29 maj 2000 antogs
förordningen av Europeiska unionens råd och den träder i kraft den 1
mars 2001.
Enligt ett särskilt protokoll till Amsterdamfördragct tillämpas den nya
avdelning IV i EG-fördraget om bl.a. civilrättsligt samarbete inte i
förhållande till Danmark. Bryssel Il-förordningen kommer därför inte att
bli tillämplig i Danmark. 1 syfte att även Danmark skall komma att
omfattas av Bryssel Il-samarbetet har tankar förts fram beträffande en
överenskommelse mellan EU och Danmark.
I 1931 års nordiska konvention innehållande internationellt privat-
rättsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931
års nordiska äktenskapskonvention) finns bestämmelser bl.a. om
domstols behörighet i äktenskapsmål och för frågor om vårdnad som tas
upp i samband med sådant mål samt lagvals- och erkännandebestäm-
melser. Enligt artikel 36.2 i den föreslagna Bryssel 11-förordningen ges
Finland och Sverige rätt att avge en förklaring om att 1931 års nordiska
äktenskapskonvention skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna
mellan dem i stället för bestämmelserna i förordningen. Vidare anges i
artikel 36.2 att i varje framtida överenskommelse mellan Finland och
Sverige rörande frågor som regleras av Bryssel Il-förordningen skall
bestämmelser om domstols behörighet vara i linje med de behörig-
hetsregler som anges i förordningen.
Med anledning av den blivande Bryssel Il-förordningen har vid
överläggningar mellan de nordiska länderna skett en revidering av bl.a.
artikel 7 och 8 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Den senare
bestämmelsen har fått en ny lydelse genom en överenskommelse mellan
länderna undertecknad den 25 februari 2000. Överenskommelsen har
ännu inte trätt i kraft. Ändringen innebär att underhållsfrågor inte längre
omfattas av 1931 års konvention. Den nu aktuella revideringen har likväl
skett med utgångspunkt i den ändrade lydelsen.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
116
Artikel 7 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention reglerar myndig-
heters behörighet för frågor om hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Artikel 8 reglerar domsrätt för frågor om tillfälligt hävande av samman-
levnaden, bodelning, skadestånd och vårdnad om bam som väcks i
samband med sådant yrkande. Revideringen har lett till förslag om
ändrade behörighetsgrunder både för frågor om äktenskapsskillnad och
hemskillnad samt för vissa accessoriska frågor. Vid revideringen har
även konstaterats ett behov av en bestämmelse som reglerar hur
domstolarna skall förfara när mål om samma sak mellan samma parter
väcks i flera stater samtidigt, s.k. litispendens. Det föreslås därför en ny
artikel 8 a som reglerar denna situation.
Vid revideringen av 1931 års nordiska äktenskapskonvention har också
Haagkonventionen den 19 oktober 1996 om jurisdiktion, tillämplig lag,
erkännande, verkställighet och samarbete med avseende på föräldra-
ansvar och åtgärder till skydd för bam uppmärksammats. Vårdnads-
regleringen i Bryssel Il-förordningen, som har företräde framför
Haagkonventionen, har utformats med ledning av denna. Inte något av de
nordiska länderna har ännu ratificerat Haagkonventionen.
1931 års nordiska äktenskapskonvention innehåller bl.a. bestämmelser
om domstols behörighet att pröva yrkanden om hemskillnad och
äktenskapsskillnad (artikel 7) och om dess behörighet att pröva frågor
som får upptas i samband med ett yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad, s.k. accessoriska frågor, t.ex. frågor om vårdnad om
bam (artikel 8). Konventionen innehåller vidare en bestämmelse om
vilket lands lag som domstolen skall tillämpa (artikel 9) och en bestäm-
melse om erkännande utan särskild stadfästelse av laga kraft vunnet
avgörande som meddelats med stöd av konventionens behörighets-
bestämmelser (artikel 22).
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
Huvudregeln om domstols behörighet för yrkande om hemskillnad och
om äktenskapsskillnad finns i artikel 7 första stycket. Enligt huvudregeln
skall ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan
medborgare i fördragsslutande stat upptas i den konventionsstat, där båda
makarna har hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och en av
dem fortfarande är bosatt. I situationer där behörigt forum enligt huvud-
regeln inte finns, kan ett yrkande upptas i den konventionsstat där endera
maken är medborgare (artikel 7 andra stycket). Tillämpning av denna
behörighetsgrund förutsätter således inte att makarna har sitt hemvist i en
konventionsstat utan enbart att de är medborgare i en sådan stat.
Behörighetsgrunderna är hierarkiskt ordnade på så sätt att domsrätt
117
grundad enbart på medborgarskap kan åberopas endast när någon annan
behörighetsgrund inte finns. Ett yrkande om äktenskapsskillnad på grund
av hemskillnad får dock alltid väckas i den stat där båda makarna är
medborgare (artikel 7 tredje stycket). Hemskillnadsinstitutet finns
numera endast i Danmark, Island och Norge.
1 samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad eller hemskillnad
får även frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning,
skadestånd samt vårdnad om barn prövas (artikel 8 första stycket). Ett
yrkande om vårdnad om bam som väcks senare upptas i den stat där
svaranden har sitt hemvist även om yrkandet avser ändring av ett beslut
som meddelats i en annan stat (artikel 8 andra stycket).
De ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention som aktualiseras
av Bryssel 11-förordningen medför att konventionens tillämpningsområde
blir snävare (jämför avsnitt 5 nedan) eftersom den endast blir tillämplig
då makarna är medborgare och har sitt hemvist i en fördragsslutande stat.
För Finlands och Sveriges del kommer Bryssel Il-förordningen att i viss
utsträckning få tillämpas i stället och i övrigt blir respektive lands
nationella lagstiftning enligt följande tillämplig.
Danmark: Dansk domstols internationella behörighet i mål om
äktenskap och föräldraansvar regleras i retsplejeloven § 448 c.
Dansk domstol har behörighet att pröva ett ovan avsett ärende om
svarande har sitt hemvist (bopael) i Danmark, om käranden har sitt
hemvist i Danmark och antingen har varit bosatt där de två senaste
åren eller tidigare haft sitt hemvist där, om käranden är dansk
medborgare och det kan visas att han på grund av sitt medborgar-
skap inte kan väcka talan i sin hemviststat, om bägge parter är
danska medborgare och svaranden inte motsätter sig att målet
prövas vid dansk domstol, eller om äktenskapsskillnad yrkas på
grund av ett avgörande om hemskillnad som givits i Danmark under
de fem år som föregått yrkandet. Mål om upphävande eller bestånd
av ett äktenskap kan prövas i Danmark om äktenskapet har ingåtts
där.
Finland: Domstol i Finland är enligt 8§ lagen (5.12.1929/379)
angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur
internationellt behörig att pröva ett ärende som rör äktenskaps-
skillnad om någondera maken har hemvist i Finland, om sökanden
har halt hemvist i eller annan nära anknytning till Finland och inte
kan få ärendet prövat i den främmande stat där någondera maken
har hemvist, eller detta skulle innebära oskäliga svårigheter för
sökanden, och om det med hänsyn till omständigheterna kan anses
befogat att ärendet prövas i Finland. Därtill kan allmän åklagare i
vissa fall föra talan om dömande till äktenskapsskillnad om vigseln
förrättats av en finsk myndighet med vigselrätt och någondera
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
118
maken har hemvist i Finland samt om äktenskapet ingåtts trots att
någondera makens äktenskap fortfarande varit i kraft och båda
makarna har hemvist i Finland.
Island: Reglerna om en isländsk domstols internationella behörighet
i mål om äktenskap finns i äktenskapslagens § 114. De isländska
bestämmelserna påminner mycket om de danska, med undantag for
den i Danmark gällande femårsbestämmelsen beträffande skils-
mässa på grund av hemskillnad. Den isländska lagen innehåller
ingen tidsgräns för ansökan om äktenskapsskillnad efter hem-
skillnad.
Norge: Regler beträffande norsk domstols internationella behörighet
i mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad finns i
tvistemålslåva § 419 a och § 420. Norsk domstol är behörig att
pröva ett mål om hem- respektive äktenskapsskillnad om svaranden
har hemvist i Norge, eller om käranden har hemvist i Norge och har
bott i Norge sedan minst två år eller någon gång tidigare har bott i
Norge, eller om käranden är norsk medborgare och på grund av
detta inte kan fa sin talan prövad sin hemviststat. Mål om hem- och
äktenskapsskillnad kan också prövas i Norge, om bägge makarna är
norska medborgare och svaranden inte motsätter sig norsk domstols
behörighet. Därtill kan mål om äktenskapsskillnad, oavsett makar-
nas medborgarskap och hemvist, prövas vid norsk domstol, om
domstolen under de senaste fem åren dömt makarna till hem-
skillnad.
Sverige: Svensk domstols internationella behörighet i äktenskaps-
mål, dvs. mål om äktenskapsskillnad och mål om huruvida man och
kvinna är förenade i äktenskap med varandra regleras i 3 kap. 2-
3 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap. Svensk domstol är behörig
att pröva ett mål om äktenskapsskillnad om båda makarna är
svenska medborgare, om käranden är svensk medborgare och har
hemvist i Sverige eller tidigare har haft hemvist i Sverige sedan han
fyllt arton år, om käranden inte är svensk medborgare men har
hemvist i Sverige sedan minst ett år, om svaranden har hemvist i
Sverige, om saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk
myndighet eller om regeringen, eller myndighet som regeringen
bestämmer, finner skäl att talan prövas i Sverige. Sådant tillstånd
kan lämnas under förutsättning att en av makarna är svensk
medborgare eller att käranden ej kan fa sin talan prövad i den stat
där han är medborgare. En svensk domstol är vidare behörig att
uppta talan av den andra maken till gemensam handläggning, om
domstolen är behörig att pröva talan väckt av den ena maken, samt
uppta makarnas gemensamma ansökan om äktenskapsskillnad i
situationer då svensk domsrätt endast föreligger beträffande en av
dem.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
119
4 Rådets förordning om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål
och mål om föräldraansvar för makars gemensamma bam
(Bryssel Il-förordningen)
Domsrättsgrundcrna i Bryssel Il-förordningen är flera och alternativa i
förhållande till varandra. Enligt artikel 2 tillkommer behörigheten att ta
upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äkten-
skap domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium
1. makarna har hemvist,
2. makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,
3. svaranden har hemvist,
4. om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist,
5. sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år
omedelbart innan ansökan gjordes eller
6. sökanden har hemvist om sökanden har varit har varit bosatt där i
minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden
antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller
Förenade kungariket och Irland, har domicil där.
Domsrätt föreligger även för domstolarna i den medlemsstat i vilken
båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket
och Irland, i vilken båda makarna har domicil. ”Domstol” omfattar samt-
liga behöriga myndigheter i medlemsstaterna (artikel 1.2).
Därtill innehåller Bryssel Il-förordningen även särskilda behörig-
hetsregler beträffande genkäromål (artikel 5) och domstols behörighet att
omvandla beslut om hemskillnad till äktenskapsskillnad (artikel 6).
Behörighetsgrunderna i förordningen är alternativa och inte hierarkiskt
rangordnade. Detta innebär att makar beroende på omständigheterna i det
enskilda fallet har en möjlighet att välja mellan två eller kanske till och
med flera staters domstolar.
Artikel 3 i förordningen innehåller behörighetsbestämmelser gällande
domstols behörighet att ta upp frågan om föräldraansvar i samband med
att den prövar en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller
annullering av äktenskap. De domstolar i en medlemsstat som är
behöriga enligt artikel 2 att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad
m.m. är också behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret för
makamas gemensamma barn när barnet har hemvist i den medlems-
staten. När barnet har hemvist i någon annan medlemsstat är dessa
domstolar behöriga att ta upp en fråga om föräldraansvar om åtminstone
en av makarna har föräldraansvar för bamet och domstolarnas behörighet
har godtagits av makarna och är till barnets bästa. Domstolarnas
behörighet att pröva frågor om föräldraansvar upphör så snart frågan om
äktenskapsskillnad etc. har avgjorts slutligt eller när frågan om föräldra-
ansvar avgörs slutligt om detta sker vid en senare tidpunkt eller så snart
dessa förfaranden har avslutats av något annat skäl.
En talan mot en make som har hemvist i en medlemsstat eller är
medborgare i cn medlemsstat får väckas vid en annan medlemsstats
domstolar endast i enlighet med behörighetsreglerna i Bryssel Il-
förordningcn (artikel 7). När ingen domstol är behörig enligt förord-
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
120
ningens behörighetsregler, så skall behörigheten i varje medlemsstat Prop. 2000/01:98
bestämmas enligt den statens lag (artikel 8.1). Om en talan som har Bilaga 4
väckts avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt
förordningen och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt
förordningen, skall den förstnämnda domstolen förklara sig obehörig,
dvs. den skall avvisa talan (artikel 9). Det gäller oberoende av om
svaranden går i svaromål eller inte.
I sammanhanget kan nämnas att Bryssel Il-förordningen inte innehåller
några bestämmelser om tillämplig lag, varför lagvalsfrågan får bedömas i
enlighet med i varje medlemsstat gällande internationellt privaträttsliga
regler.
Artikel 11 i Bryssel Il-förordningen innehåller regler om hur domstolarna
skall förfara när mål om samma sak mellan samma parter väcks vid
domstolar i olika medlemsstater, s.k. litispendens. Artikeln avser också
mål som har samband med varandra mellan samma parter.
Om en talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma
sak och målen gäller samma parter skall, till dess det har fastställts att
den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid
vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila
(artikel 11.1).
Om talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av
äktenskaps väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte
avser samma sak men gäller samma parter skall, till dess att det har
fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den
domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av
målet vila (artikel 11.2). Denna regel kan bli tillämplig t.ex. där den ena
rättegången avser äktenskapsskillnad och den andra annullering av
äktenskapet.
När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är
behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant
avvisa talan till förmån för den förstnämnda domstolen (artikel 11.3).
Enligt artiklarna 36.1 och 37 i Bryssel Il-förordningen ersätter denna,
med vissa undantag och till den del frågorna omfattas av förordningens
tillämpningsområde, sådana vid konventionens ikraftträdande gällande
konventioner som ingåtts mellan två eller flera medlemsstater.
I artikel 37 bestäms uttryckligen att Bryssel Il-förordningen i ovan
avsedd omfattning skall gälla framför bl.a. 1970 års Haagkonvention om
erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader, 1980 års
europeiska konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden
rörande vårdnad om barn samt om återställande av vårdnad av bam och,
under förutsättning att barnet har sitt hemvist i en medlemsstat (1980 års
Europarådskonvention), 1996 års Haagkonvention om behörighet,
tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om
121
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Däremot skall Prop. 2000/01:98
bestämmelserna i 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på Bilaga 4
internationella bortföranden av barn alltid gå före Bryssel II-förord-
ningens bestämmelser (artikel 4).
Eftersom Bryssel ll-förordningens materiella tillämpningsområde
sammanfaller med 1931 års nordiska äktenskapskonvention vad gäller
bestämmelserna om domstols behörighet i mål om äktenskapsskillnad
och hemskillnad, behörighet att pröva frågor om vårdnad om barn i
samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad samt
bestämmelserna om erkännande av dessa avgöranden, är äktenskaps-
konventionen en sådan konvention som avses i artikel 36.1 i Bryssel II.
Enligt huvudregeln kommer således Bryssel H-förordningens bestäm-
melser att ersätta äktenskapskonventionens motsvarande bestämmelser i
förbindelser mellan Finland och Sverige. I förbindelser med Danmark,
Island och Norge kommer äktenskapskonventionen dock även fort-
sättningsvis att vara tillämplig eftersom Bryssel Il-förordningen inte kan
påverka de skyldigheter som Finland och Sverige har gentemot dessa
stater.
1977 års nordiska konvention om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område (1977 års nordiska domskonvention)
handlar bl.a. om frågor rörande verkställighet av vårdnadsavgöranden
som erkänns enligt artikel 22 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention.
Beträffande dessa avgöranden sammanfaller regleringen med Bryssel II-
förordningens reglering. Domskonvcntionen har genomförts i de
fördragsslutande statema, förutom Island, genom antagandet av ensartade
lagar. I förhållande till Island gäller fortfarande 1932 års nordiska
konvention om erkännande och verkställighet av domar (1932 års
nordiska domskonvention). Då fråga är om verkställighet av ett av-
görande om föräldraansvar som hör till Bryssel II-förordningens
tillämpningsområde, ersätter dess bestämmelser om verkställighet de
nordiska domskonventionemas motsvarande reglering i förbindelser
mellan Finland och Sverige. Om Danmark senare kommer att omfattas
av Bryssel Il-samarbetet, kommer detta att gälla även i förhållande till
Danmark.
1 enlighet med artikel 36.2 (a) i Bryssel Il-förordningen har Finland
och Sverige rätt, om de så önskar, att avge en förklaring om att 1931 års
nordiska äktenskapskonvention skall gälla, helt eller delvis, i förbindel-
serna dem emellan i stället för bestämmelserna i Bryssel Il-förordningen.
Artikeln innehåller ingen bestämmelse om förklaringens innehåll.
Förklaringen kan när som helst återkallas helt eller delvis.
Enligt artikel 36.2 (b) skall principen om ickc-diskriminering på grund
av nationalitet iakttas när Finlands och Sveriges domstolar tillämpar den
nordiska konventionens bestämmelser. Konsekvensen av denna begräns-
ning är att domstolens behörighet att pröva t.ex. ett äktenskapsmål
förutsätter, förutom att båda makarna måste vara nordiska medborgare,
att de även har hemvist i cn nordisk stat. Om en av eller båda makarna
har sitt hemvist i en annan EU-stat där Bryssel Il-förordningen är
tillämplig, skall frågan om domstols behörighet avgöras enligt Bryssel II-
förordningen. Om varken 1931 års nordiska äktenskapskonvention eller
Bryssel Il-förordningen äger tillämpning, bestäms frågan om domstolens
122
internationella behörighet i enlighet med Finlands respektive Sveriges
interna internationellt processrättsliga bestämmelser.
I artikel 36.2 (c) konstateras att bestämmelserna om domstols
behörighet i varje framtida överenskommelse mellan de nordiska
medlemsstaterna och som gäller de frågor som regleras i Bryssel Il-
förordningen, skall vara i linje med Bryssel Il-förordningens behörig-
hetsregler.
Enligt artikel 36.2 (d) skall en dom given i Finland eller Sverige
erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med
bestämmelserna i Bryssel Il-förordningen, om domstolen som givit
domen grundat sin behörighet på en bestämmelse som har motsvarighet i
Bryssel Il-förordningen.
En utgångspunkt för Bryssel Il-förordningens domsrättsregler har varit
att domsrätt aldrig skall kunna grundas enbart på den ena makens
medborgarskap. Behörighet förutsätter alltid någon ytterligare anknyt-
ning. Om Finland och Sverige avser att 1931 års nordiska äktenskaps-
konventionen skall äga företräde framför Bryssel Il-förordningen,
innebär detta att vissa bestämmelser i den nordiska konventionen måste
ändras, bl.a. så att artikel 7.2 inte längre gäller i förbindelser dem
emellan.
Ett skäl för fortsatt tillämpning av 1931 års nordiska äktenskaps-
konvention är det önskvärda att samma bestämmelser om domstols
behörighet att pröva äktenskapsmål skall gälla i alla de nordiska
länderna. För att kunna åstadkomma detta måste även Danmark, Island
och Norge avstå från den i artikel 7.2 intagna behörighetsgrunden.
Behovet av ändring av äktenskapskonventionen berör därmed samtliga
konventionsstater.
Det förhållandet att artikel 7.2 i 1931 års nordiska äktenskaps-
konvention inte längre kan tillämpas medför ett behov att ändra de övriga
behörighetsreglerna gällande frågor om hemskillnad och äktenskaps-
skillnad, eftersom behörigheten i äktenskapsmål enligt konventionen
annars skulle bli för snäv. I en situation där t.ex. den ena av makarna är
svensk och den andra finsk medborgare och deras gemensamma hemvist
varit i Danmark men där de efter söndring i äktenskapet flyttat tillbaka
till sina respektive tidigare hemländer innebär en tillämpning av
äktenskapskonventionen efter avgiven förklaring i enlighet med Bryssel
Il-förordningen att det saknas behörig domstol som kan pröva ett
yrkande om äktenskapsskillnad mellan makarna.
Dessutom bör behörighetsreglerna enligt artikel 7 ses över så att de är i
linje med Bryssel Il-förordningens behörighetsregler i en strävan att se
till att likadana regler gäller i likadana situationer. Om till sitt innehåll
motsvarande behörighetsbestämmelser är tillämpliga enligt Bryssel II-
förordningen och 1931 års nordiska äktenskapskonvention minskar
dessutom betydelsen av vilket regelsystem som är tillämpligt i det
enskilda fallet. Därtill kommer Finlands och Sveriges åtagande enligt
artikel 36.2 (c) i Bryssel Il-förordningen att se till att framtida
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
123
överenskommelser skall vara i linje med behörighetsreglerna i förord- Prop. 2000/01:98
ningen. Bilaga 4
Slutligen skall framhållas att det även för de internordiska förhållan-
dena bör finnas domsrättsregler som är mer anpassade efter nutidens
behov.
Både artikel 7 i dess nuvarande och i dess föreslagna lydelse reglerar
frågan om internationell behörighet att pröva yrkande om hemskillnad
och äktenskapsskillnad.
I nuvarande lydelse av artikel 7 första stycket i 1931 års nordiska
äktenskapskonvention konstateras uttryckligen att behörighetsbestäm-
melserna endast är tillämpliga då båda makarna är nordiska medborgare.
Bland annat i syfte att uppfylla Finlands och/eller Sveriges åligganden
om icke-diskriminering enligt Bryssel Il-förordningen, föreslås att det
uttryckligen i artikel 7 första stycket konstateras att makarna även skall
ha hemvist i en nordisk stat for att behörighetsbestämmelsen skall äga
tillämpning. En sådan avgränsning av konventionens tillämpningsområde
i här aktuella delar kommer att gälla i samtliga internordiska för-
hållanden, dvs. också i förhållande till Danmark, Island och Norge, även
om Bryssel Il-förordningen inte är bindande for dessa länder.
Det föreslagna kravet i första stycket på att makarna skall ha hemvist i
en nordisk stat omöjliggör en tillämpning av den nuvarande behörig-
hetsgrunden i artikel 7 andra stycket. Detta stycke är, som tidigare
konstaterats, inte heller förenligt med Bryssel II-forordningens grund-
läggande princip om icke-diskriminering på grund av nationalitet. På
grund av detta föreslås att nuvarande andra stycket i artikel 7 upphävs.
De behörighetsgrunder som i dag gäller enligt första stycket i artikel 7
i nuvarande lydelse - båda makarnas hemvist eller, om de inte längre har
hemvist i samma stat, den stat där de senast hade hemvist samtidigt och
endera alltjämt är bosatt - återfinns i uppräkningen av behörighets-
grundande kriterier i första styckets föreslagna lydelse. Det föreslås även
att de i Bryssel Il-förordningen intagna behörighetsgrunderna
- svarandens hemvist,
- om ansökan är gemensam, någon av makarnas hemvist,
-kärandens hemvist, om denne haft detta hemvist i minst ett år
omedelbart innan ansökan gjordes,
- kärandens medborgarskap, förutsatt att denne varit bosatt medborgar-
skapslandet i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes,
- makarnas medborgarskap i samma stat
skall utgöra grund för behörighet i internordiska äktenskapsmål.
1 den engelska lydelsen av Bryssel Il-förordningen används begreppet
”habitual residencc”. 1 de enskilda ländernas texter av föreslagen lydelse
av artikel 7 och 8 används den i varje land gängse terminologi som på
bästa sätt motsvarar innebörden i ”habitual residence”.
124
De behörighetsgrunder som anges i nuvarande lydelse av artikel 7
första stycket är medtagna även i styckets föreslagna nya lydelse. Dessa
behörighetsgrunder liksom behörighetsgrunderna svarandens hemvist
och någon av makarnas hemvist, om ansökan är gemensam, är
vedertagna och allmänt accepterade.
Även kärandens hemvist - forum actoris - föreslås som behörig-
hetsgrundande kriterium, förutsatt att käranden varit bosatt i hemvist-
staten i minst ett år eller, om käranden är medborgare i hemviststaten,
sex månader innan ansökan gjordes. Bestämmelsen tillmötesgår
kärandens/sökandens intresse i ett mål om äktenskapsskillnad. Problem
skulle kunna uppstå t.ex. i en situation där makarna separerat, där den
ena av dem sedermera bosatt sig i Island och den andra i Sverige samt
där den i Island bosatta maken inte önskar någon äktenskapsskillnad. Att
som bosatt i Sverige anhängiggöra en talan om äktenskapsskillnad vid en
domstol i Island kan visa sig vara besvärligt. Därför torde det vara
befogat att för sådana fall möjliggöra för käranden att fa väcka talan i sin
hemviststat under de angivna förutsättningarna.
Intagandet av båda makarnas medborgarskap som behörighetsgrund är
i linje med behörighetsbestämmelserna i Bryssel Il-förordningen och
torde inte förorsaka några praktiska problem. I Bryssel Il-förordningen
finns därtill en särskild behörighetsbestämmelse beträffande genkäromål.
En sådan torde dock inte behövas i en nordisk konvention eftersom detta
redan är möjligt i samtliga nordiska länder.
Precis som fallet är med Bryssel II-förordningen, är de föreslagna
behörighetsgrunderna alternativa och möjliggör därmed att makarna i det
enskilda fallet kan erhålla möjlighet att välja mellan två eller kanske till
och med ännu flera staters myndigheter.
Det föreslagna andra stycket i artikel 7 motsvarar artikelns nuvarande
tredje stycke och upptar en särskild behörighetsgrund för yrkande om
äktenskapsskillnad på grund av ett avgörande om hemskillnad. Ett sådant
yrkande skall kunna tas upp i den stat där avgörandet om hemskillnad har
meddelats. Förutsättningen för den föreslagna bestämmelsens allmänna
tillämplighet bör vara densamma som gäller för behörighetsgrunderna i
förslagna första stycket i artikel 7. Bestämmelsen blir då i linje med
motsvarande bestämmelse i Bryssel Il-förordningen. Nuvarande lagstift-
ning om hemskillnad i Danmark, Island och Norge föranleder inte någon
annan bedömning. Det torde inte vara nödvändigt att i det andra stycket
upprepa att makarna både måste vara nordiska medborgare och ha
hemvist i Norden. Det kan i sammanhanget påpekas att ifrågavarande
bestämmelses funktion har marginaliserats, eftersom det enligt artikel 9
tredje stycket i 1931 års nordiska äktenskapskonvention är möjligt att
beakta vunnen hemskillnad i samband med ett yrkande om äktenskaps-
skillnad i en stat där hemskillnadsinstitutet inte finns. Om hemskill-
nadstiden motsvarar erfordrad betänketid, kan äktenskapsskillnad således
erhållas omedelbart.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
125
6.2 Föreslagen ändring av artikel 8
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
Både enligt nuvarande och föreslagen lydelse reglerar artikel 8 doms-
rättsgrunder för frågor som får tas upp i samband med ett yrkande om
äktenskaps- eller hemskillnad, dvs. de accessoriska frågorna. Beträffande
dessa frågor har kunnat konstateras att det inte i något nordiskt land
längre är möjligt att få skadestånd på grund av äktenskapsskillnad.
”Skadestånd” har därför strukits ur första stycket i artikel 8. I övrigt har
de frågor som anges i den nuvarande lydelsen av artikeln aktualitet i
varje fall i något nordiskt land. Under överläggningarna mellan de
nordiska länderna diskuterades också om kvarsittanderätt i hemmet borde
tillföras. Det kunde emellertid därvid konstateras att sådana frågor kunde
intolkas under ”frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden”, varför
det saknas ett behov av att ange även dem uttryckligen i artikeltextcn.
Det har sedan länge ansetts vara klart, vilket också har bekräftats i
rättspraxis, att frågor om umgänge omfattas av artikel 8 i dess nuvarande
lydelse. Med den föreslagna lydelsen av artikeln framgår det uttryckligen
att behörigheten även avser frågor om barns boende och umgänge med
barn.
Av den föreslagna lydelsen i artikel 8 första och andra stycket framgår
att en myndighet är behörig att ta upp frågor om vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn i samband med ett yrkande om hem-
skillnad eller äktenskapsskillnad. Det kan här anmärkas att det i Danmark
och i Island inte är möjligt att anhängiggöra ett yrkande om bams boende
separat.
Behörigheten enligt den föreslagna lydelsen av artikel 8 omfattar endast
makarnas gemensamma bam. Däremot avses inte bam till den ena maken
från ett tidigare förhållande om inte bamet är adopterat av den andra
maken. I sak motsvarar den nya lydelsen av artikel 8 i detta avseende
Bryssel Il-förordningen.
Det kan här anmärkas att med den föreslagna lydelsen av artikel 8 får
behörigheten att pröva vårdnadsfrågor som rör barn som inte är makarnas
gemensamma prövas enligt i respektive land gällande domsrättsregler.
Detta innebär att avgöranden i sådana vårdnadsfrågor som faller utanför
artikel 8 inte kommer att erkännas med stöd av artikel 22. I stället får
1980 års Europarådskonvention tillämpas jämte i varje enskild stat
gällande övriga crkännanderegler. Angående dessa regler se vidare
nedan.
Som har angivits ovan skall enligt artikel 36.2 (c) i Bryssel II-
förordningen en revidering av behörighetsreglerna i 1931 års nordiska
äktenskapskonvention i de frågor som omfattas av förordningen utformas
”i linje med” vad som gäller enligt förordningen. Första stycket i artikel 8
126
i den nordiska konventionen i dess nuvarande lydelse reglerar myn-
dighets behörighet att pröva de accessoriska frågorna. Stycket hör intimt
ihop med konventionens artikel 7 som avser behörighet för äkten-
skapsmål där fråga är om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. För att
det skall finnas behörighet att pröva en accessorisk fråga enligt artikel 8
första stycket krävs att frågan framställs i samband med ett äkten-
skapsmål enligt artikel 7. Även för den föreslagna nya lydelsen av artikel
8 finns denna koppling till behörigheten enligt artikel 7. För att en
revidering av artikel 8 skall vara ”i linje med” Bryssel Il-förordningen
måste således också behörighetsreglerna i artikel 7 vara ”i linje med”
förordningen. De ändringar som föreslås i artikel 7 uppfyller, som
framgått av det föregående, detta krav.
För att en ändring i artikel 8 i 1931 års nordiska äktenskapskonvention
skall vara ”i linje med” Bryssel Il-förordningen måste vidare förord-
ningens särskilda behörighetsvillkor för frågor som rör bam beaktas. Till
skillnad mot artikelns nuvarande lydelse förutsätts i den föreslagna
lydelsen att bamet har hemvist i en nordisk stat. Detta har sin
motsvarighet både i Bryssel II-förordningen (artikel 3) och i 1996 års
Haagkonvention (artikel 10). Frågor om vårdnad, bams boende och
umgänge med bam far tas upp i den stat där ett mål om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad är anhängigt mellan barnets föräldrar både när bamet
har hemvist i den staten och när bamet har hemvist i en annan nordisk
stat. I det senare fallet måste dock vissa villkor vara uppfyllda. Det krävs
att bamet är makarnas gemensamma och att åtminstone en av makarna
har vårdnaden om det. Vidare krävs att makarna har godtagit att frågan
prövas i den stat där äktenskapsmålet prövas samt att frågans prövning i
den staten är till barnets bästa. Om barnet förutom sina föräldrar har
ytterligare vårdnadshavare bör, vid prövningen av om det är förenligt
med barnets bästa att ta upp frågan, sådan vårdnadshavares inställning
beaktas. De nämnda villkoren har utformats i nära anslutning till
villkoren i Bryssel Il-förordningen och Haagkonventionen.
Artikel 8 gäller för både domstolar och administrativa myndigheter och
reglerar således även frågan om vilken stats socialnämnd (eller mot-
svarande) som är behörig att godkänna ett avtal som föräldrarna har
ingått om vårdnaden, barnets boende eller umgänget.
Det föreslagna tredje stycket i artikel 8 avser situationer där ett bam
olovligen har blivit bortfört till eller kvarhållet i en annan stat än den där
det hade sitt hemvist vid tiden för det olovliga bortförandet eller
kvarhållandet. Artikeln innebär att en myndighet i den stat där bamet
befinner sig vid bedömningen av den egna behörigheten enligt första och
andra styckena skall beakta om det föreligger ett olovligt bortförande
eller kvarhållande enligt Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om
de civila aspekterna på internationella bortföranden av bam (artikel 3).
Även om myndigheten anses vara behörig i enlighet med artikel 8 i 1931
års nordiska äktenskapskonvention, skall myndigheten avstå från att
besluta i sak om rätten till vårdnaden till dess att det har bestämts att
bamet inte skall återlämnas enligt Haagkonventionen eller med mindre
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
127
en konventionsenlig ansökan har framställts inom en rimlig tid efter det Prop. 2000/01:98
att myndigheten underrättades om det olovliga bortförandet eller Bilaga 4
kvarhållandet (artikel 16). 1980 års Haagkonvention har tillträtts av alla
de nordiska länderna. Tredje stycket i artikel 8 motsvarar artikel 4 i
Bryssel Il-förordningen och har tagits med endast i klargörande syfte.
Andra stycket i artikel 8 i dess nuvarande lydelse i 1931 års nordiska
äktenskapskonvention reglerar domsrätt for vårdnadsfrågor som väcks
utan samband med en talan om äktenskapsskillnad. F.n förutsättning för
regelns tillämplighet är att barnets föräldrar tidigare har varit gifta med
varandra. Stycket anses omfatta även frågor om umgänge. Konventionen
saknar helt regler för barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med
varandra.
Ett upphävande av nuvarande artikel 8 andra stycket bör ske eftersom
regleringen i 1931 års nordiska äktenskapskonvention beträffande
domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål inte tar
någon hänsyn till barnets hemvist. En ytterligare fördel är att det för
vårdnadsfrågor utan samband med äktenskapsmål efter ett upphävande
av andra stycket i artikel 8 inte längre kommer att gälla olika domsrätts-,
lagvals- och erkännanderegler beroende på om barnets föräldrar varit
gifta med varandra eller inte.
Ett upphävande får också till följd att konventionens lagvalsregel
(artikel 9) och erkännanderegel (artikel 22) inte längre kommer att gälla
för vårdnadsfrågor som prövas efter att föräldrarnas äktenskap har
upplösts. I artikel 9 anges bl.a. att vid prövning av frågor som avses i
artikel 8 tillämpas i varje stat där gällande lag. Enligt artikel 22 skall
lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut som
meddelats i något nordiskt land enligt bl.a. artikel 8 erkännas i övriga
nordiska länder utan stadfästelse.
Frågor om domstols behörighet att pröva vårdnadsfrågor som väcks
utan samband med en talan om äktenskapsskillnad och frågor om lagval
för dessa vårdnadsfrågor kommer därför att regleras av i respektive land
gällande autonoma internationella behörighets- och lagvalsregler enligt
följande.
Danmark-, Danska domstolar är behöriga att pröva vårdnadsfrågor
om svaranden har hemvist i Danmark eller om sökanden har
hemvist i Danmark och antingen har bott där de senaste två åren
eller tidigare haft hemvist där. Vidare föreligger dansk domsrätt om
sökanden är medborgare i Danmark och det visas att han på grund
av sitt medborgarskap inte kan få frågan om vårdnad prövad i det
land där han har hemvist. Slutligen är danska domstolar behöriga
om båda parter är danska medborgare och svaranden inte motsätter
sig att frågan prövas av dansk domstol (§ 448 c retsplejeloven).
Vissa vårdnadsfrågor, såsom anmälan om avtal om gemensam
vårdnad och avtal om överflyttande av vårdnad, handläggs av
administrativa myndigheter (§§ 6, 9, 11, 14, 23 och 25 i lov om
foraeldremyndighet og samvaer). Behörighet föreligger vanligen om
128
vårdnadshavaren bor eller uppehåller sig i Danmark (§§ 20-24 Prop. 2000/01:98
foraeldremyndighedsbekendtgorelsen). Även om det inte enligt Bilaga 4
dessa regler föreligger behörighet kan Civilretsdirektoratet
bemyndiga en särskild myndighet att behandla ärendet om det finns
stark anknytning till Danmark (§ 32 foraeldremyndigheds-
bekendtgorelsen). Dansk lag tillämpas på vårdnadsfrågoma.
Finland: Finsk domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med
äktenskapsmål är reglerad i lag. De aktuella reglerna finns i 19 och
20 §§ lagen angående vårdnad om bam och umgängesrätt
(361/1983). Enligt huvudregeln är en finsk domstol behörig i
vårdnadsmål, om barnet är bosatt i Finland. Om bamet inte är bosatt
i Finland när ett vårdnads- eller umgängesrättsärende anhängiggörs
föreligger finsk domsrätt om bamet då vistas i landet eller om det
annars kan anses motiverat att saken prövas där. Bamet måste då
antingen ha varit bosatt i Finland året innan ärendet blev anhängig-
gjort eller, med hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter,
ha någon nära anknytning till Finland. Finsk lag tillämpas i vård-
nadsmål (22 § lagen angående vårdnad om bam och umgängesrätt).
Island: Regler om isländsk domsrätt i mål om föräldramyndighet
finns i bornelovens § 56 (lov nr. 20/1992). Enligt nämnda § har en
isländsk domstol behörighet att pröva en sak om svaranden har
hemvist i Island, om bamet har hemvist i Island eller om käranden
är isländsk medborgare och det har blivit fastslaget att denne på
grund av medborgarskapet inte kan föra sin talan i det land där han
eller hon är bosatt eller där svaranden eller barnet är bosatt. Om
båda föräldrarna är isländska medborgare och svaranden inte mot-
sätter sig att saken prövas i Island föreligger också behörighet för en
isländsk domstol. Därutöver har en isländsk domstol vid vissa
speciella förhållanden rätt att förordna om interimistiska åtgärder
rörande föräldramyndighet om svaranden eller bamet uppehåller sig
i landet. I Island är frågan om vilket lands lag som skall tillämpas
inte lagreglerad. Som huvudregel gäller dock att isländsk lag
tillämpas.
Norge: Norska myndigheter har jurisdiktion i frågor om föräldra-
ansvar, barnets boende och umgängesrätt med barn om svaranden är
bosatt i Norge, om bamet är bosatt i Norge eller om frågan om
föräldraansvaret eller umgängesrätten tidigare är avgjord i Norge
(64 § barneloven). Norsk lag tillämpas i vårdnadsmål (66 §
barneloven).
Sverige: Svensk domsrätt för vårdnadsfrågor utan samband med
äktenskapsmål är inte lagreglerad. Enligt rättspraxis är svensk
domstol behörig i vårdnadsmål om bamet har hemvist i Sverige.
Svensk domstol har också ansetts vara behörig att pröva en talan om
överflyttande av vårdnad även om bamet har hemvist utomlands
under förutsättning att den svarande vårdnadshavaren har hemvist i
Sverige. Det gäller i allt fall om en dom i saken meddelad i barnets
hemvistland inte skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige.
129
Om barnets föräldrar har gemensam vårdnad men enbart den
kärande vårdnadshavaren har hemvist i Sverige saknas svensk
domsrätt oavsett om en utländsk dom i saken skulle erkännas eller
inte. Att den av föräldrarna som inte har vårdnaden om bamet har
hemvist i Sverige har inte heller ensamt ansetts tillräckligt för att
svensk domsrätt skall föreligga såvida det inte är fråga om en
gemensam ansökan om att vårdnad om barn skall vara gemensam.
Lagvalsfrågan i vårdnadsmål är inte lagreglerad. Rättsutvecklingen
har rört sig i riktning mot att det är lagen i barnets hemvistland som
skall tillämpas.
I samtliga dc nordiska länderna kommer frågan om erkännande av
nordiska avgöranden i dessa frågor om vårdnad när det gäller bam som
är under 16 år att regleras av erkännandebestämmelserna i 1980 års
Europarådskonvention. För äldre bam får tillämpas respektive lands
autonoma internationella erkännanderegler enligt följande. 1 redogörelsen
bortses från de fall då domstolarna prejudiciellt tillmätt ett utländskt
avgörande betydelse.
Danmark'. Det finns inte etablerad rättspraxis för i vilken utsträck-
ning utländska avgöranden erkänns i Danmark.
Finland'. Nordiska och andra utländska vårdnadsavgöranden
erkänns i Finland (24 och 25 §§ lagen angående vårdnad om barn
och umgängesrätt). Erkännandet förutsätter inte ett särskilt för-
farande för erkännande. Det är dock möjligt att få det fastställt att
vårdnadsavgörandet erkänns i Finland. Fastställelsen meddelas av
Helsingfors hovrätt. Om saken gäller verkställighet av ett utom-
nordiskt vårdnadsavgörandc är en fastställelse obligatorisk och
fastställelsen meddelas av Helsingfors hovrätt.
Island'. Utländska avgöranden erkänns inte i Island.
Norge'. Utländska avgöranden erkänns inte i Norge.
Sverige: Utländska avgöranden erkänns inte ulan stöd i lag (jfr NJA
1974 s. 629). Lagstöd finns för dc avgöranden som omfattas av
Sveriges konventionen med Schweiz av den 15 januari 1936 om
erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar.
Det kan i sammanhanget anmärkas att verkställigheten av nordiska
vårdnadsavgöranden utan samband med äktenskapsskillnadsmål garan-
teras genom i första hand 1977 års nordiska domskonvention. I
förhållande till Island gäller dock fortfarande 1932 års nordiska doms-
konvention.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
130
Artikel 9 reglerar vilket lands lag som skall tillämpas vid prövning av
frågor som avses i artiklarna 7 och 8. I nuvarande lydelse av artikel 9
första stycket anges uttryckligen att frågor om bodelning och skadestånd
alltid skall avgöras enligt den lag som enligt 3 § är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden.
Som konstaterats ovan är det inte längre i något nordiskt land möjligt
att få skadestånd på grund av äktenskapsskillnad. Av den anledningen
föreslås att ”skadestånd” stryks ur första stycket i artikel 8 (jämför avsnitt
6.2.1). Vid dessa förhållanden bör inte heller artikel 9 uppta ”skade-
stånd”. I den föreslagna lydelsen till artikel 9 har därför skadestånd
utgått. I övrigt utgör föreslagna ändringar endast en minimal språklig
modernisering av artikeln.
I sin nuvarande lydelse innehåller inte 1931 års nordiska äktenskaps-
konvention några uttryckliga regler om hur domstolarna skall förfara när
mål om samma sak och mellan samma parter väcks vid domstolar i olika
konventionsstater, s.k. litispendens.
Den föreslagna lydelsen av artikel 7 innehåller, till skillnad mot
artikeln i dess nuvarande lydelse, alternativa domsrättsgrunder. Det kan
således samtidigt i olika konventionsstater finnas behörighet för en
myndighet att pröva en talan mellan samma parter om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad jämte i artikel 8 angivna accessoriska frågor. Samma
yrkande mellan samma parter skulle därför samtidigt kunna vara
anhängiga vid en domstol i skilda fördragsslutande stater. För att
motverka att talan angående samma sak mellan samma parter förs
samtidigt i flera länder och för att förhindra att det i de olika länderna
avkunnas inbördes motstridiga domar som blir gällande i dessa länder
föreslås nu uttryckliga bestämmelser om skyldighet för domstolarna att
beakta en rättegång i annat nordiskt land.
Den vanligaste lösningen för litispendens-problematiken är att
domstolen i enlighet med gällande lagstiftning avvisar den talan som
väckts senare. Nämnda lösning återfinns t.ex. i Bryssel Il-förordningens
artikel 11 (se avsnitt 4.2). Även i de ensartade lagar som införts i de
nordiska länderna som en följd av 1977 års nordiska domskonvention
finns en litispendensbestämmelse. I sak har den föreslagna nya artikeln 8
a i 1931 års nordiska äktenskapskonvention samma innebörd som artikel
II i Bryssel Il-förordningen.
Enligt första stycket i föreslagna artikel 8 a gäller att om en fråga enligt
artikel 7 eller 8 väcks vid behörig myndighet i olika fördragsslutande
stater mellan samma parter, skall den myndighet vid vilken frågan väckts
senare självmant avvisa frågan till förmån för den andra myndigheten.
Detta innebär att talan skall avvisas när det har fastställts att den
myndighet vid vilken talan väckts först är behörig.
Om ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad enligt artikel
7 och ett eventuellt accessoriskt yrkande enligt artikel 8 är anhängigt vid
behörig myndighet i en fördragsslutande stat, förhindrar detta enligt
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
131
föreslagna artikel 8 a att samma fråga som senare väcks mellan samma
parter samtidigt prövas vid myndighet i en annan fördragsslutande stat.
Såsom artikeln formulerats innebär den att en pågående handläggning av
cn accessorisk fråga om t.ex. vårdnad om barn också förhindrar att en
självständig talan upptas vid annan domstol rörande samma fråga.
Artikeln reglerar emellertid inte den situationen att cn självständig talan
om vårdnad är väckt när en accessorisk vårdnadsfråga anhängiggörs. I en
sådan situation kan det dock finnas andra litispcndcnsregler som
förhindrar ett upptagande av den accessoriska frågan.
1 andra stycket av den föreslagna artikel 8 a jämställs en fråga om
hemskillnad med en fråga om äktenskapsskillnad när det gäller
litispendens. Det innebär att ett redan anhängigt yrkande om hemskillnad
eller äkcnskapsskillnad förhindrar att ett yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad tas upp till prövning i en annan fördragsslutande stat.
Möjligheten för en av makarna att effektivt blockera en skillnadssituation
med en ansökan om hemskillnad torde vara marginell, eftersom
hemskillnadstiden kan tillgodoräknas som betänketid i samband med
prövning av ett yrkande om äktenskapsskillnad i en stat utan
hemskillnadsinstitut.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
Frågan om fortsatt tillämpning av gällande internordiska bestämmelser
om erkännande och verkställighet nämns inte uttryckligen i Bryssel 11-
förordningen i anslutning till det nordiska undantaget i artikel 36.2.
Erkännandefrågan är dock inkluderad i undantaget såsom en del av 1931
års äktenskapskonvention.
I nämnda artikel 36.2 stycke (c) föreskrivs att bestämmelserna om
domstols behörighet i varje framtida överenskommelse mellan de
medlemsstater som avgett den i artikelns stycke (a) avsedda förklaringen,
och som gäller de frågor som regleras i Bryssel Il-förordningen, skall
vara i linje med Bryssel 11-förordningens behörighetsregler. Bryssel II-
förordningen innehåller således inte någon regel om att bestämmelserna
om erkännande i 1931 års nordiska äktenskapskonvention skall vara i
linje med motsvarande bestämmelse i Bryssel 11-förordningen. Därmed
torde erkännande av alla avgöranden som givits på basis av artiklarna 7
och 8 i den nordiska konvention även fortsättningsvis kunna erkännas
jämlikt artikel 22 också av de medlemsstater som avgett den i artikel 36.2
(a) avsedda förklaringen, utan att artikel 22 dessförinnan av denna
anledning behöver ändras. Ovan avsedda lagakraftvunna domar eller
administrativa myndigheters beslut skall således utan någon stadfästelse
vara gällande i alla de fördragsslutande statema.
Enligt den gällande lydelsen av artikel 22 i den nordiska konventionen
skall ett avgörande bl.a. enligt artiklarna 7 och 8 gälla i övriga stater utan
särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller dess
förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena
eller andra av de fördragsslutande staterna. I nuvarande lydelse av
132
artikel 22 anges endast hemvist och medborgarskap som behörighets-
grundande. Eftersom den föreslagna lydelsen av artiklarna 7 och 8
innebär ändrad behörighet i förhållande till vad som gäller i dag, blir den
nuvarande lydelsen av artikel 22 då otillräcklig. För att säkerställa att
myndighetens behörighet inte far omprövas i något fall föreslås en
språklig justering av denna artikel.
Artikel 22 i den nordiska konventionen innehåller även en
bestämmelse om erkännande av dom om ogiltighet eller återgång av
äktenskap mellan medborgare i fördragsslutande stat och som meddelats
i en sådan stat. Bestämmelsen avser de facto domar meddelade i
Danmark, Island eller Norge, eftersom äktenskap i Finland och Sverige
alltid upplöses genom skilsmässa. Eftersom Bryssel Il-förordningens
bestämmelser om erkännande endast avser domar givna i stater bundna
av nämnda förordning, gäller inte dess bestämmelser domar givna i
Danmark, Island eller Norge. Detta innebär att Finland och Sverige, efter
att Bryssel Il-förordningen trätt i kraft, kan fortsätta erkänna domar om
ogiltighet eller återgång av äktenskap i enlighet med artikel 22 i den
nordiska konventionen även om en av eller bägge makarna som domen
avser är bosatta i en stat bunden av Bryssel Il-förordningen. Det
förhållandet att Danmark senare kan komma att omfattas av Bryssel II-
samarbetet innebär i detta avseende endast att danska myndigheter blir
bundna av behörighetsreglerna i Bryssel II-regieringen. Förändringen
kommer inte att ha någon inverkan på erkännandebestämmelsen i artikel
22.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 4
1931 års nordiska äktenskapskonvention innehåller inte några bestäm-
melser om verkställighet av domar. När det gäller avgöranden i
äktenskapsmål torde detta dock sakna betydelse, eftersom s.k. status-
avgöranden inte kan verkställas.
I de ensartade lagarna som införts i Danmark, Finland, Norge och
Sverige med anledning av 1977 års nordiska domskonvention finns, som
redovisats i avsnitt 4.3, bestämmelser om verkställighet av domar,
däribland domar rörande vårdnadsfrågor.
Bryssel Il-förordningen innehåller också regler för verkställighet
(artiklarna 21-31). Dessa verkställighetsregler kommer att komma i
konflikt med de nämnda ensartade lagarna. Finland och Sverige är enligt
Bryssel Il-förordningen skyldiga att sinsemellan tillämpa förordningens
verkställighetsregler när det gäller domar avseende vårdnadsfrågor.
Någon möjlighet till undantag för dessa länder att i stället för Bryssel II-
förordningens regler få tillämpa domskonventionen ges inte enligt
Bryssel Il-förordningen. Motsvarande kommer att gälla för Danmark i
den händelse Danmark kommer att delta i Bryssel Il-samarbetet. I
förhållandet mellan de stater som är bundna av Bryssel Il-regleringen
och de övriga statema är dock de nordiska domskonventionerna gällande.
133
Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge undertecknad i Stockholm den 6 februari
1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om
äktenskap, adoption och förmynderskap
Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar har kommit
överens om följande:
1 artikel 8 i konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och
förmynderskap skall följande ändringar göras:
I första stycket skall ordet ”underhållsskyldighet” utgå. I andra styckets
första mening skall orden ”underhållsskyldighet eller” utgå. Andra
styckets andra mening skall utgå.
För överenskommelsens tillämpning på Färöarna och Grönland kan det
danska justitieministeriet efter förhandling med de övriga fördrags-
slutande staternas justitieministerier fastställa sådana undantag som de
särskilda färöiska eller grönländska förhållandena kan ge anledning till.
Dc fördragsslutande staterna kan tillträda denna överenskommelse
genom
a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efter-
följande ratifikation.
Ratifikationshandlingama deponeras hos det svenska utrikesdeparte-
mentet.
Överenskommelsen träder i kraft den första dagen i den månad som
infaller två månader närmast efter det att överenskommelsen har tillträtts
av alla de fördragsslutande staterna. Det svenska utrikesdepartementet
underrättar de fördragsslutande staterna om deponeringen av ratifika-
tionshandlingar och om tidpunkten för överenskommelsens ikraft-
trädande.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 5
134
Originalexemplaret till denna överenskommelse deponeras hos det
svenska utrikesdepartementet som tillställer varje fördragsslutande stat
en bestyrkt kopia därav.
Till bekräftelse på detta har undertecknade befullmäktigade ombud
undertecknat denna överenskommelse.
Som skedde i Oslo den 25/2 2000, i ett exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska språken, och såvitt angår svenska språket i
två texter, en för Sverige och en för Finland.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 5
135
Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge undertecknad i Oslo den 23 mars 1962
angående indrivning av underhållsbidrag
Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges regeringar har kommit
överens om följande:
1 konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indrivning av
underhållsbidrag skall följande ändringar göras:
Artikel 1 skall ha följande lydelse:
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller av sådan
myndighet godkänd förbindelse, varigenom i en av de fördragsslutande
staterna någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till
make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor, skall
erkännas i de andra fördragsslutande staterna utan någon särskild
stadfästelse.
Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut, av sådan
myndighet godkänd förbindelse eller annan skriftlig förbindelse,
varigenom i en av de fördragsslutande statema någon förpliktats eller
utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten,
skall på begäran omedelbart verkställas i annan fördragsslutande stat.
Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant
av rätten eller domaren meddelat beslut som kan verkställas lika med
lagakraftvunnen dom.
Artikel 2 andra stycket skall ha följande lydelse:
Skall verkställigheten äga rum i annan fördragsslutande stat än den, där
framställning gjorts efter vad i första stycket sägs, översändes fram-
ställningen till förstnämnda stat. I sådant fall översändes och mottages
framställningen:
i Danmark av statsamtet (i Köpenhamn Overpracsidiet), eller, om
ovisshet råder angående behörig statsamt, av Justitsministeriet;
i Finland av vederbörande utmätningsman, eller, om ovisshet råder
angående behörig utmätningsman, av Justitieministeriet;
i Island av Justitieministeriet;
i Norge av folketrygdkontoret for utenlandssaker; samt
i Sverige av vederbörande kronofogdemyndighet, eller, om ovisshet råder
angående behörig kronofogdemyndighet, av Riksskatteverket.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 6
136
Artikel 3 första stycket skall ha följande lydelse:
Den myndighet som skall verkställa indrivningen far, om så anses
erforderligt, kräva bevis för att domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller de i artikel 1 andra stycket för verkställighet stadgade villkoren.
Sådant bevis utfärdas, i den stat där domen eller beslutet meddelades
eller förbindelsen ingicks, av den myndighet som anges i artikel 2 andra
stycket.
I konventionen skall införas en nv artikel 6 a med följande lydelse:
Denna konvention hindrar inte att erkännande eller verkställighet
grundas på en annan internationell konvention som gäller mellan de
berörda statema eller på lagen i den stat där frågan om erkännande eller
verkställighet uppkommer.
För överenskommelsens tillämpning på Färöarna och Grönland kan det
danska justitieministeriet efter förhandling med de övriga fördrags-
slutande staternas justitieministerier fastställa sådana undantag som de
särskilda färöiska eller grönländska förhållandena kan ge anledning till.
De fördragsslutande statema kan tillträda denna överenskommelse
genom
a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller
b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efter-
följande ratifikation.
Ratifikationshandlingama deponeras hos det norska utrikesdeparte-
mentet.
Överenskommelsen träder i kraft den första dagen i den månad som
infaller två månader närmast efter det att överenskommelsen har tillträtts
av alla de fördragsslutande statema. Det norska utrikesdepartementet
underrättar de fördragsslutande statema om deponeringen av rati-
fikationshandlingar och om tidpunkten för överenskommelsens ikraft-
trädande.
Denna överenskommelse tillämpas även på sådana avgöranden och avtal
enligt artikel 1 som har meddelats eller ingåtts innan överenskommelsen
träder i kraft.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 6
137
Originalexemplaret till denna överenskommelse deponeras hos det
norska utrikesdepartementet som tillställer varje fördragsslutande stat
bestyrkt kopia därav.
Till bekräftelse på delta har undertecknade befullmäktigade ombud
undertecknat denna överenskommelse.
Som skedde i Oslo den 25/2 2000, i ett exemplar på danska, finska,
isländska, norska och svenska språken, och såvitt angår svenska språket i
två texter, en för Sverige och en för Finland.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 6
138
1. Artikkel 8 i Konvensjon 6 februar 1931 mellom Norge, Danmark,
Finland, Island og Sverige inneholdende intemasjonal-privatrettslige
bestemmelser om ekteskap, adopsjon og vergemål bor endres. I art 8 (1)
heter det at spörsmål om bl a underholdsbidrag til bam og ektefelle kan
tas opp i förbindelse med krav om separasjon eller skilsmisse. Art 8 (2)
åpner for at bidragssporsmål kan tas opp også etter at separasjon eller
skilsmisse er gitt. Slike senere saker om underholdsbidrag skal reises i
den stat hvor den ektefelle som kravet reises mot, er bosatt. Men
underholdsbidrag kan ikke fastsettes eller endres dersom dette ville stride
mot loven i det landet der separasjon eller skilsmisse ble gitt. Reglene i
art 8 (2) gjor det unodvendig tungvint (og i enkelte saker umulig) for
bidragsberettigede å få fastsatt eller endret bidrag. For barnebidrag
gjelder dessuten reglene i konvensjonen bare der barnets foreldre har
vaert gift med hverandre, og medforer derfor ulike regler for barn fodt i
og utenfor ekteskap. På denne bakgrunn föreslås det å oppheve regelen
om underholdsbidrag i familierettskonvensjonen art 8.
2. Alle de nordiske land har tiltrådt konvensjon om domsmyndighet og
fullbyrding av dommer i sivile og kommersielle saker, vedtatt i Lugano
16 september 1988. De nordiske EU-landene har også tiltrådt konvensjon
om domsmyndighet og fullbyrding av rettsavgjorelser i sivile saker,
herunder handelssaker, utferdiget i Brussel 27 september 1968. Dette
medforer at mellom de nordiske land som er medlemmer i EU kommer
jurisdiksjon i bidragssaker til å reguleres av Brusselkonvensjonen.
Mellom landene som ikke er medlem av EU samt mellom et slikt land på
den ene side og et EU-land på den armen side kommer jurisdiksjonen til å
bli regulert av Luganokonvensjonen. Reglene er de samme i de to
konvensjonene og innebaerer at bidragssaker kan anlegges i saksoktes
bostedsland (art 2) og der bidragsberettigede bor eller oppholder seg fast
(art 5 (2)). Art 5 (2) åpner videre for at spörsmål om underholdsplikt kan
avgjores i en ekteskaps- eller farskapssak eller en sak om personlig
status, ved den domstol som i folge sin egen lovgivning har kompetanse i
saken, unntatt når kompetansen bare grunner seg på statsborgerskapet til
en av partene. Når det gjelder denne utvidede jurisdiksjonen vil man altså
falle tilbake på det enkelte nordiske lands nasjonale lovgivning.
I Danmark kan statsamtet pålegge den forelderen som ikke oppfyller
forsorgelsesplikten overfor et bam å betale bidrag til barnets underhold
(barnebidrag), jf lov om boms § 13 stk. 2. Det kan ikke treffes
avgjorelser om barnebidrag i förbindelse med en separasjons- eller
skilsmissesak, en foreldremyndighets- eller samvaerssak eller en
farskapssak.
I förbindelse med separasjon eller skilsmisse bestemmes det om hvorvidt
det skal påhvile en ektefelle plikt til å yte bidrag til den andre ektefelles
underhold, jf lov om aegteskabs indgåelse og oplosning § 49. Inngår
ektefellene ikke selv avtale om dette, avgjor retten spörsmålet om
bidragsplikt, herunder spörsmålet om varighet av bidragsplikten, mens
139
statsamtet fastsetler bidragets storrelse, jf aegteskabsloven § 50. Prop. 2000/01:98
Intcmasjonale kompetanseregler finnes i retsplejelovcns § 448 c. Bilaga 7
1 Finland kan krav om bidrag for bam fodt utenfor ekteskap tas opp i
förbindelse med farskapssaken. Bcstcmmelsenc om jurisdiksjon finnes
i § 23 lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell
natur (379/1929). Det finnes ingen uttrykkelige regler om domstolenes
intemasjonale kompetanse til å ta opp bidragssporsmål, dvs barnbidrag
eller ektefellebidrag i förbindelse med skilsmissesaker eller saker om
foreldreansvar. 1 juridisk teori antas det at domstolen har kompetanse
dersom den har kompetanse i skilsmissesaken eller i saken om
foreldreansvar. Bestemmelscne om jurisdiksjon i skilsmissesaken finnes
i § 8 lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur.
I den utstrekning jurisdiksjonsbestemmelsen i Brussel- og Lugano-
konvensjonens artikkel 5 para 2 tillåter det, kan et bidragsporsmål også
tas opp i de tilfeller der domstolens jurisdiksjon i skilsmissesaken
baserer seg på artikkel 7 i den nordiske familierettskonvensjonen. Når et
krav om underhold for et barn tas opp i förbindelse med en sak om
foreldreansvar (vårdnad) finnes reglene om jurisdiksjon i §§ 19 og 20 i
lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983).
Oppfyller en av foreldrcne på Island ikke forsorgelsesplikten överfor et
barn, kan sysselmannen pålegge denne foreldercn å betale bidrag til
barnets underhold (barnebidrag) jf barneloven (20/1992) § 10 förste ledd.
Det kan ikke treffes avgjorelser om barnebidrag i förbindelse med en
separasjons- eller skilsmissesak, en foreldremyndighets- eller samvaers-
sak eller en farskapssak.
I förbindelse med separasjon, og i unntakstilfeller etter skilsmisse,
treffes det bestcmmelse om hvorvidt det skal påhvile en ektefelle plikt til
å yte bidrag til den andre ektefelles underhold, jf ekteskapsloven
(31/1993) § 50. Inngår ektefellene ikke selv avtale om dette, avgjar retten
eller sysselmannen spörsmålet om bidragsplikt, mens sysselmannen alltid
fastsetter ektcfellebidragets storrelse, jf ekteskapsloven § 51 förste ledd.
Reglene om de isländske domstolers intemasjonale kompetanse finnes i
bamelovens § 41 og § 56 og i ektcskaplovens § 114. Reglene om de
isländske förvaltningsmyndigheters intemasjonale kompetanse finnes i
bamelovens § 65 og ekteskapslovens § 123.
I Norge finnes reglene om de norske domstolers intemasjonale
kompetanse i saker om barnebidrag i lov om barn og foreldre (8 april
1981 nr 7) kap. 8, §§ 63, 64 og 65. Domstolene kan behandle saker om
barnebidrag i förbindelse med sak om farskap, i sak om foreldreansvar,
barnets bosted eller samvaersrett, eller når en av partene i en bidragssak
eller barnet er bosatt i Norge.
Regler om norske domstolers kompetanse i saker om ektefellebidrag
fölger av tvistemålsloven (13 august 1915 nr 6) § § 419 a og 421. Reglene
innebterer at den domstol som har kompetanse i skilsmissesaken også
har kompetanse til å behandle krav om ektefellebidrag. De norske
140
jurisdiksjonsreglene gjelder som hovedregel tilsvarende for förvaltnings- Prop. 2000/01:98
organer som har kompetanse til å avgjore bidragssaker. Bilaga 7
I Sverige kan domstolen ta opp spörsmål om barnebidrag i förbindelse
med en skilsmissesak, jf 3 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Det antas videre at domstolen uten saerskilt hjemmel kan ta opp
spörsmålet om bidragsplikt mellom ektefeller i slike saker. Bestemmelser
om domstolens kompetanse i skilsmissesaker finnes i 3 kap. 2 og 3 §§ i
1904 års lag.
I folge lovens 3 kap 12 § kan svensk domstol fatte midlertidige
beslutninger om underhold til ektefelle og bam selv når en skilsmissesak
er anlagt i en utenlandsk stat. Det folger av rettspraksis at spörsmålet om
underhold til bam også kan tas opp i förbindelse med saker om
foreldreansvar (vårdnad), forutsatt at domstolen er kompetent når det
gjelder foreldreansvaret. Det samme gjelder i farskapssaker.
Rekkevidden av domstolens intemasjonale kompetansen i saker öm
foreldreansvar (vårdnadsfrågor) folger av rettspraksis, unntatt når et slikt
spörsmål blir tatt opp i tilknytning til en skilsmissesak. Da folger
kompetansen av bestemmelsene i kap. 3, 6 og 12 §§ i 1904 års loven.
Regler om domstolens intemasjonale kompetanse i farskapssaker finnes
i § 4 i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.
3. Når man tar ut regelen om bidrag fra konvensjonens art 8, betyr det
at bidragsavgjorelser heller ikke omfattes av anerkjennelsesregelen i art
22. Brussel- og Lugano-konvensjonene har en anerkjennelsesregel i art
26, men i art 27 er det omfattende unntak fra denne anerkjen-
nelsesplikten. Mellom de nordiske land er det onskelig å ha en mer
absolutt anerkjennelsesregel. Det föreslås derfor å ta inn en regel om
anerkjennelse i konvensjon 23 mars 1962 mellom Norge, Danmark,
Finland, Island og Sverige om inndriving av underholdsbidrag art 1. De
nordiske landene får dermed plikt til å anerkjenne underholdsavgjorelser
fra andre nordiske land på linje med landets egne avgjorelser. Den nye
regelen vil - i motsetning til art 22 - også omfatte bidrag til barn fodt
utenfor ekteskap.
4. Den nye regelen i art 6 a har sitt forbiide i Haagkonvensjon av 2
oktober 1973 om anerkjennelse og fullbyrding av bidragsavgjorelser art
23 samt Brussel- og Luganokonvensjonen art 57. Bestemmelsen tar sikte
dels på situasjoner der anerkjennelse eller fullbyrding ikke kan skje etter
inndrivingskonvensjonen, men kan skje etter regler i andre konvensjoner
som gjelder mellom de berorte statene eller etter regler i nasjonal rett, og
dels på situasjoner der slike andre regler er mer fördelaktige enn reglene i
inndrivingskonvensjonen for den som soker anerkjennelse eller full-
byrding. Bestemmelsen kan få betydning spesielt i saker der en
avgjorelse ikke er rettskraftig og derfor ikke kan anerkjennes etter
inndrivingskonvensjonen.
5. Inndrivingskonvensjonen art 1 (2) har i dag en regel om at
fullbyrding av en bidragsavgjorelse ikke kan kreves dersom det i full-
141
byrdelseslandet er fastsatt et lavere bidrag eller avgjort at underholdsplikt Prop. 2000/01:98
ikke föreligger. Dette innebserer et omfattende unntak fra full- Bilaga 7
byrdingsplikten i de tilfcller en avgjorelse i fullbyrdelseslandet senere er
blitt cndret i en annen kontraherende stat. Regclen föreslås derfor
opphevet.
Selv uten en uttrykkelig bestemmelse i konvensjonen anses det klart at
anerkjennelse eller fullbyrdelse av en avgjorelse eller avtale ikke kan
kreves dersom den strider mot en senere avgjorelse eller avtale i samme
sak mellom de samme parter som er gyldig i den stat hvor anerkjennelse
eller fullbyrdelse kreves.
6. Den nordiske familierettskonvensjonen inneholder en lovvalgsregel
i art 9. Når reglene om underholdsbidrag tas ut av art 8, vil man ikke ha
noen konvensjonsfestet lovvalgsregel for disse sakenc. Heller ikke
Brussel- og T.uganokonvensjonene inneholder lovvalgsregler på dette
området. Lovvalg i bidragssaker vil derfor heretter avgjores i henhold til
hvert enkelt lands lovvalgsregler.
7. Ved endringen av artikkel 1 i inndrivingskonvensjonen er termi-
niologien modernisert uten at det materielle innhold er endret. Ordet
"barn" erstatter uttrykkene "barn i ekteskap", "adoptivbarn" og "barn
utenfor ekteskap" som er brukt i gjeldende konvensjons artikkel 1.
8. Det folger av alminnelige intemasjonal-privatrettslige prinsipper at
dersom en sak er bragt inn for en domstol eller annen myndighet med
avgjorelseskompetansc etter familierettskonvensjonen for denne overens-
komstens ikrafttredelse, medforer ikke ikrafttredclsen av denne
overenskomst at kompetansen tapes.
142
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och för-
mynderskap
dels att 7-9 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av
följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan
medborgare i fördragsslutande
stat upptages i den stat, där båda
makarna hava hemvist eller där de
senast haft hemvist samtidigt och
endera alltjämt är bosatt.
Kan yrkandet ej enligt första
stycket upptagas i någon av stater-
na, må yrkandet väckas i stat, där
endera maken är medborgare.
Yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av hemskillnad må
städse väckas i stat, där båda
makarna äro medborgare.
7§
Ett yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan
makar som är medborgare och har
hemvist i en fördragsslutande stat
tas upp i den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade hemvist
samtidigt och en av dem
fortfarande är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. någon av makarna har sitt
hemvist, om en ansökan om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad är gemensam,
6. käranden har sitt hemvist, om
han eller hon varit bosatt där i
minst ett år omedelbart innan
ansökningen gjordes eller
7. käranden är medborgare och
har sitt hemvist, om han eller hon
varit bosatt där i minst sex
månader omedelbart innan ansök-
ningen gjordes.
Ett yrkande om äktenskapsskill-
nad på grund av hemskillnad kan
även tas upp i den stat där beslutet
om hemskillnad har meddelats.
143
1 samband med yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad må jämväl av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av
sammanlevnaden, bodelning,
skadestånd, underhållsskyldighet
samt vårdnad om bam.
Yrkande, som senare väckes
angående underhållsskyldighet
eller vårdnad om barn, upptages i
stat, där den, mot vilken talan
riktas, har hemvist, även om
yrkandet avser ändring av beslut,
som meddelats i annan stat. Kan
enligt lagen i stat, där hemskillnad
eller äktenskapsskillnad med-
delats, underhållsbidrag till hem-
skild eller frånskild make ej vidare
utdömas eller höjas utöver förut
bestämt belopp, må yrkande om
sådant bidrag eller höjning därav
ej upptagas i någon av de övriga
staterna.
8§
I samband med ett yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad får också av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av samman-
levnaden och bodelning. Åven
frågor om vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn får
prövas, om
1. barnet är makarnas gemen-
samma och
2. barnet har sitt hemvist i den
stat där yrkandet om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad tas upp.
Om barnet inte har sitt hemvist i
den stat där yrkandet om hem-
skillnad eller äktenskapsskillnad
tas upp, får frågor om vårdnad om
barn, barnets boende och
umgänge med barn ändå tas upp
där, om
1. barnet har sitt hemvist i en
fördragsslutande stat,
2. barnet är makarnas gemen-
samma och åtminstone en av
makarna har vårdnaden om det,
3. makarna har godtagit att
frågan prövas i den stat där
yrkandet om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad tas upp samt
4. frågans prövning i den
statenär till barnets bästa.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 8
8a§
Om en fråga enligt 7 eller 8 §
väcks vid behörig myndighet i
olika fördragsslutande stater
mellan samma parter, skall den
myndighet vid vilken frågan väckts
senare självmant avvisa frågan till
förmån för den andra myndig-
heten.
Vid tillämpning av första stycket
skall en fråga om hemskillnad och
en fråga om äktenskapsskillnad
anses vara samma fråga.
9§
Vid prövning av frågor, som Vid prövning av frågor, som
avses i 7 och 8 §§, användes i avses i 7 och 8 §§, tillämpas i
144
varje stat där gällande lag. Frågor
om bodelning och skadestånd
skola dock städse avgöras efter
den lag, som enligt 3 § är
tillämplig å makarnas förmögen-
hetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits i en
av statema, medför i de övriga
samma rätt att erhålla äktenskaps-
skillnad, som om den vunnits i den
staten.
I fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid äga
makar, som vunnit hemskillnad i
annan fördragsslutande stat och
därefter levat åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt ej återupptagit samman-
levnaden, erhålla äktenskapsskill-
nad utan föregående betänketid.
varje stat där gällande lag. Frågor Prop. 2000/01:98
om bodelning skall dock alltid Bilaga 8
avgöras enligt den lag, som enligt
3 § är tillämplig på makamas
förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits i en
av staterna, medför i de övriga
samma rätt att få äktenskaps-
skillnad, som om den vunnits i den
staten.
I en fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid har
makar, som vunnit hemskillnad i
annan fördragsslutande stat och
därefter levt åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt inte återupptagit samman-
levnaden, rätt att få äktenskaps-
skillnad utan föregående betänke-
tid.
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av statema meddelats
jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets
riktighet eller av dess förutsätt-
ningar med hänsyn till hemvist
eller medborgarskap i den ena
eller andra av de fördragsslutande
staterna. Detsamma gäller laga-
kraftvunnen dom som meddelats i
en av staterna och avser ogiltighet
eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i fördragsslutande
stat.
22 §
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av statema meddelats
jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets
riktighet eller myndighetens be-
hörighet. Detsamma gäller laga-
kraftvunnen dom som meddelats i
en av staterna och avser ogiltighet
eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i fördragsslutande
stat.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen far
sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.
2. Föreskrifterna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols
behörighet går förlorad i en fråga som väckts vid domstolen före
ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för en talan som har väckts före
ikraftträdandet.
4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för avgöranden som har medde- Prop. 2000/01:98
lats före ikraftträdandet. Bilaga 8
146
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1962:512) om indrivning i
Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller
Norge skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut eller
skriftlig förbindelse, varigenom i
Danmark, Finland, Island eller
Norge någon förpliktats eller utfäst
sig att utgiva underhållsbidrag till
make, förutvarande make, barn i
äktenskap, styvbarn, barn utom
äktenskap eller moder till sådant
barn och varå verkställighet kan
vinnas i den stat, där domen eller
beslutet meddelades eller förbin-
delsen ingicks, skall på begäran
omedelbart verkställas här i riket
efter vad nedan sägs. Det samma
skall gälla sådan i Danmark, Fin-
land, Island eller Norge meddelad
ännu icke lagakraftvunnen dom
och sådant i någon av dessa stater
av rätten, domaren eller överexe-
kutor meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen äger, om så
1 §
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut eller av
sådan myndighet godkänd för-
bindelse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att
betala underhållsbidrag till make,
förutvarande make, barn, styvbarn
eller barnets mor, skall erkännas
här i landet utan någon särskild
stadfästelse.
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut, av
sådan myndighet godkänd förbin-
delse eller annan skriftlig förbin-
delse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att betala
sådant bidrag och som kan
verkställas i den staten, skall på
begäran omedelbart verkställas här
i landet. Detsamma skall gälla
sådan ännu icke lagakraftvunnen
dom och sådant av rätten eller
domaren meddelat beslut som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
3§
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen får, om så
147
anses erforderligt, kräva bevis, att
domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller i 1 § första stycket för
verkställighet stadgade villkor.
Bevis utfärdas i den stat, där
domen eller beslutet meddelades
anses erforderligt, kräva bevis för
att domen, beslutet eller förbin-
delsen uppfyller de i 1 § andra
stycket för verkställighet stadgade
villkoren. Sådant bevis utfärdas, i
den stat där domen eller beslutet
Prop. 2000/01:98
Bilaga 8
meddelades eller förbindelsen
ingicks, av den myndighet som
anges i 2 § tredje stycket.
eller förbindelsen ingicks, av
myndighet som i 2 § tredje stycket
sägs.
Har underhållsbidraget icke i domen, beslutet eller förbindelsen
fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet
högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas
enligt vad i första stycket stadgas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
148
Efter remiss har yttrande över promemoriorna avgetts av Svea hovrätt,
Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms
län, Domstolsverket, Riksskatteverket, Riksförsäkringsverket,
Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund
och Föreningen Svenskar i Världen.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 9
149
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag kompletterar rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den
29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verk-
ställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för
makars gemensamma barn (Bryssel 11-förordningen).
2 § Vid den handläggning som avses i artiklarna 22-24 skall hovrätten
bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 26 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som
avses i artikel 26.4 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till
hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 22-24 är jävig att
handlägga mål om samma sak enligt artikel 26.
3 § För det förfarande som avses i artikel 27 gäller rättegångsbalkens
regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte
förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under
Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat
sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
4 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländ-
ska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Ett avgörande
om rättegångskostnader verkställs dock enligt utsökningsbalken.
Verkställigheten får ske först när den frist för att ansöka om ändring
som avses i artikel 26.5 har löpt ut eller när ett beslut har meddelats med
anledning av att ändring har sökts.
För verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av
svensk domstols avgörande i motsvarande fall.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
150
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1904:26 s. 1) om vissa interna-
tionella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall
införas en ny paragraf, 7 kap. 6 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
7 kap. 6§ Särskilda bestämmelser finns i |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
151
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:943) om erkännande av
vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader skall införas en
ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 12 § Särskilda bestämmelser finns i |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
152
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall införas en
ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7a§
Särskilda bestämmelser finns i
rådets förordning (EG) nr
1347/2000 av den 29 maj 2000 om
domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av
domar i äktenskapsmål och mål
om föräldraansvar för makars
gemensamma barn.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
153
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av barn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2 ’
Bestämmelserna i 2-10, 13-21 och 23 §§ tillämpas i förhållande till
stater som har tillträtt den i Luxemburg d. 20 maj 1980 dagtecknade
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård av bam (Europa-
rådskonventionen). Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till
Danmark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser
gäller.
Bestämmelserna i 2-4 och 11-23 §§ tillämpas i förhållande till stater
som har tillträtt den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen
om de civila aspekterna på internationella bortföranden av bam (Haag-
konventionen).
Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att
lagens bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnads-
avgöranden m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av bam
skall tillämpas även i förhållande till en stat som inte har tillträtt
Europarådskonventionen eller Haagkonventionen.
Särskilda bestämmelser finns i
rådets forordning (EG) nr
1347/2000 av den 29 maj 2000 om
domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av
domar i äktenskapsmål och mål
om föräldraansvar för makars
gemensamma barn.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2 Senaste lydelse 1993:212.
154
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och för-
mynderskap
dels att 7-9 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan med-
borgare i fördragsslutande stat
upptages i den stat, där båda
makarna hava hemvist eller där de
senast haft hemvist samtidigt och
endera alltjämt är bosatt.
Kan yrkandet ej enligt första
stycket upptagas i någon av stater-
na, må yrkandet väckas i stat, där
endera maken är medborgare.
Yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av hemskillnad må
städse väckas i stat, där båda
makarna äro medborgare.
Föreslagen lydelse
7§'
Ett yrkande om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan
makar som är medborgare och har
hemvist i en fördragsslutande stat
tas upp i den stat där
1. makarna har sitt hemvist,
2. makarna senast hade hemvist
samtidigt och en av dem fort-
farande är bosatt,
3. makarna är medborgare,
4. svaranden har sitt hemvist,
5. någon av makarna har sitt
hemvist, om en ansökan om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad är gemensam,
6. käranden har sitt hemvist, om
han eller hon varit bosatt där i
minst ett år omedelbart innan
ansökningen gjordes, eller
7. käranden är medborgare och
har sitt hemvist, om han eller hon
varit bosatt där i minst sex
månader omedelbart innan ansök-
ningen gjordes.
Ett yrkande om äktenskapsskill-
nad på grund av hemskillnad kan
även tas upp i den stat där beslutet
om hemskillnad har meddelats.
Senaste lydelse 1954:35.
155
I samband med yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad må jämväl av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av samman-
levnaden, bodelning, skadestånd,
underhållsskyldighet samt vårdnad
om bam.
Yrkande, som senare väckes
angående underhållsskyldighet
eller vårdnad om barn, upptages i
stat, där den, mot vilken talan
riktas, har hemvist, även om
yrkandet avser ändring av beslut,
som meddelats i annan stat. Kan
enligt lagen i stat, där hemskillnad
eller äktenskapsskillnad med-
delats, underhållsbidrag till hem-
skild eller frånskild make ej vidare
utdömas eller höjas utöver förut
bestämt belopp, må yrkande om
sådant bidrag eller höjning därav
ej upptagas i någon av de övriga
staterna.
8§
I samband med ett yrkande om
hemskillnad eller äktenskapsskill-
nad får också av samma eller
annan myndighet prövas frågor om
tillfälligt hävande av sammanlev-
naden och bodelning. Å ven frågor
om vårdnad om barn, barns
boende och umgänge med barn får
prövas, om
1. barnet är makarnas gemen-
samma och
2. barnet har sitt hemvist i den
stat där yrkandet om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad tas upp.
Om barnet inte har sitt hemvist i
den stat där yrkandet om hem-
skillnad eller äktenskapsskillnad
tas upp, får frågor om vårdnad om
barn, barnets boende och
umgänge med barn ändå tas upp
där, om
1. barnet har sitt hemvist i en
fördragsslutande stat,
2. barnet är makarnas gemen-
samma och åtminstone en av
makarna har vårdnaden om det,
3. makarna har godtagit att
frågan prövas i den stat där yrkan-
det om äktenskapsskillnad eller
hemskillnad tas upp och
4. frågans prövning i den staten
är till barnets bästa.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
8 a §
Om en talan angående en fråga
enligt 7 eller 8 § väcks vid behörig
myndighet i olika fördragsslutande
stater mellan samma parter, skall
den myndighet vid vilken talan
väckts senare självmant avvisa
talan till förmån för den andra
myndigheten.
Vid tillämpning av första stycket
skall en fråga om hemskillnad och
en fråga om äktenskapsskillnad
anses vara samma fråga.
156
Vid prövning av frågor, som av-
ses i 7 och 8 §§, användes i varje
stat där gällande lag. Frågor om
bodelning och skadestånd skola
dock städse avgöras efter den lag,
som enligt 3 § är tillämplig å ma-
karnas förmögenhetsförhållanden.
Hemskillnad, som vunnits i en
av statema, medför i de övriga
samma rätt att erhålla äktenskaps-
skillnad, som om den vunnits i den
staten.
I fördragsslutande stat, där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid äga
makar, som vunnit hemskillnad i
annan fördragsslutande stat och
därefter levat åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt ej återupptagit samman-
levnaden, erhålla äktenskapsskill-
nad utan föregående betänketid.
9§2
Vid prövning av frågor som
avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje
stat där gällande lag. Frågor om
bodelning skall dock alltid avgöras
enligt den lag som enligt 3 § är
tillämplig på makarnas förmögen-
hetsförhållanden.
Hemskillnad som vunnits i en av
statema medför i de övriga samma
rätt att få äktenskapsskillnad som
om den vunnits i den staten.
I en fördragsslutande stat där
regler om hemskillnad saknas men
där äktenskapsskillnad i vissa fall
skall föregås av betänketid har
makar, som vunnit hemskillnad i
en annan fördragsslutande stat och
därefter levt åtskilda under en tid
motsvarande sådan betänketid
samt inte återupptagit sammanlev-
naden, rätt att fö äktenskaps-
skillnad utan föregående betänke-
tid.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av statema meddelats
jämlikt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets rik-
tighet eller av dess förutsättningar
med hänsyn till hemvist eller med-
borgarskap i den ena eller andra
av de fördragsslutande staterna.
Detsamma gäller lagakraftvunnen
dom som meddelats i en av stater-
na och avser ogiltighet eller åter-
gång av äktenskap mellan med-
borgare i fördragsslutande stat.
Lagakraftvunnen dom eller
administrativ myndighets beslut,
som i en av statema meddelats
enligt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19
eller 21 §, skall gälla i övriga
stater utan särskild stadfästelse och
utan prövning av avgörandets rik-
tighet eller myndighetens behörig-
het. Detsamma gäller en lagakraft-
vunnen dom som meddelats i en
av statema och avser ogiltighet
eller återgång av äktenskap mellan
medborgare i någon fördrags-
slutande stat.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen får
sättas i kraft i förhållande till ett eller flera av de nordiska länderna.
2 Senaste lydelse 1973:1181.
3 Senaste lydelse 1973:1181.
157
2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ medför inte att svensk domstols
behörighet går forlorad i en fråga som har väckts vid domstolen före
ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande for en talan som har väckts
lorc ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande R5r avgöranden som har
meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
158
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1962:512) om indrivning i
Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller
Norge skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Nuvarande lydelse
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut eller
skriftlig förbindelse, varigenom i
Danmark, Finland, Island eller
Norge någon förpliktats eller utfäst
sig att utgiva underhållsbidrag till
make, förutvarande make, barn i
äktenskap, styvbarn, barn utom
äktenskap eller moder till sådant
barn och varå verkställighet kan
vinnas i den stat, där domen eller
beslutet meddelades eller förbin-
delsen ingicks, skall på begäran
omedelbart verkställas här i riket
efter vad nedan sägs. Det samma
skall gälla sådan i Danmark, Fin-
land, Island eller Norge meddelad
ännu icke lagakraftvunnen dom
och sådant i någon av dessa stater
av rätten, domaren eller överexe-
kutor meddelat beslut, som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
Ar genom dom eller beslut här i
riket bidrag bestämt till lägre
belopp eller ock fastställt, att
Föreslagen lydelse
1 §'
Lagakraftvunnen dom, admi-
nistrativ myndighets beslut eller av
sådan myndighet godkänd för-
bindelse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att
betala underhållsbidrag till make,
förutvarande make, barn, styvbarn
eller barnets mor, skall erkännas
här i landet utan någon särskild
stadfästelse.
Lagakraftvunnen dom, admini-
strativ myndighets beslut, av
sådan myndighet godkänd förbin-
delse eller annan skriftlig förbin-
delse, varigenom i Danmark,
Finland, Island eller Norge någon
förpliktats eller utfäst sig att betala
sådant bidrag och som kan verk-
ställas i den staten, skall på be-
gäran omedelbart verkställas här i
landet. Detsamma skall gälla
sådan ännu icke lagakraftvunnen
dom och sådant av rätten eller
domaren meddelat beslut som kan
verkställas lika med lagakraft-
vunnen dom.
Senaste lydelse 1971:888.
159
underhållsskyldighet ej föreligger,
kan verkställighet i strid häremot
ej påfördras.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 10
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen äger, om så
anses erforderligt, kräva bevis, att
domen, beslutet eller förbindelsen
uppfyller i 1 § första stycket för
verkställighet stadgade villkor.
Bevis utfärdas i den stat, där
domen eller beslutet meddelades
3§
Den myndighet som skall verk-
ställa indrivningen får, om så
anses nödvändigt, kräva bevis för
att domen, beslutet eller förbin-
delsen uppfyller de i 1 § andra
stycket för verkställighet stadgade
villkoren. Sådant bevis utlärdas, i
den stat där domen eller beslutet
meddelades eller förbindelsen in-
gicks, av den myndighet som
anges i 2 § tredje stycket
domen, beslutet eller förbindelsen
eller förbindelsen ingicks, av
myndighet som i 2 § tredje stycket
sägs.
Har underhållsbidraget icke i
fastställts till bestämt belopp eller avser framställning om verkställighet
högre belopp än som fastställts, må ock bevis om bidragets storlek krävas
enligt vad i första stycket stadgas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
160
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-12
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 1 mars 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag med kompletterande bestämmelser till Bryssel Il-förordningen,
2. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-
förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
3. lag om ändring i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska
äktenskapsskillnader och hemskillnader,
4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet
av nordiska domar på privaträttens område,
5. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
bam,
6. lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap,
7. lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av
underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulrika
Beergrehn.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
2§
I andra stycket anges att en ansökan om ändring som avses i artikel 26.4
skall göras skriftligen och ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor
från den dag då beslutet meddelades.
Enligt artikel 26.1 förordningen får var och en av partema ansöka om
ändring av ett avgörande med anledning av en ansökan om verkställbar-
hetsförklaring. I artikel 26.4 regleras förfarandet om den som ansökt om
förklaringen söker ändring; härmed bör väl i allmänhet avses fall där
ansökan har avslagits, men det är väl inte alldeles uteslutet att den som
sökt förklaringen och fatt bifall, kanske till viss del, vill utverka någon
ändring. I artikel 26.5 anges sedan att ansökan om ändring av en sådan
förklaring - varmed alltså torde avses att ansökan om förklaringen har
bifallits - skall göras inom en månad från beslutet eller, om svaranden
har hemvist i någon annan medlemsstat än den där förklaringen
meddelades, inom två månader från det att svaranden delgavs beslutet.
Förordningen ger alltså en tidsfrist för ansökan om ändring i de fall en
verkställbarhetsförklaring har meddelats, och i detta hänseende får inte
någon lagreglering - vare sig överensstämmande eller avvikande - göras
i en medlemsstat. Om ingen tidsfrist har meddelats för ansökan om
Prop. 2000/01:98
Bilaga 11
161
ändring i andra fall, kan avsikten ha varit att överlåta åt medlemsstaterna
att själva reglera frågan. Det är emellertid att märka att Bryssel II-
konventionen - till vilken hänvisas i remissen - inte heller innehöll
någon tidsfrist för dessa fall och att skälet härtill enligt den förklarande
rapporten (EGT C 221, 16.7.1998, s. 27) var att om ansökningen av-
slagits, sökanden har rätt att överklaga när han finner det lämpligt. Det
finns inte något som anvisar att syftet med motsvarande förhållande i
förordningen skulle vara annat. Det står då i mindre god överens-
stämmelse härmed att införa en tidsfrist och Lagrådet förordar att
styckets sista mening utgår.
3§
I förslaget anges att en myndighet, om så anses ”nödvändigt”, får kräva
bevis i vissa hänseenden. Enligt överenskommelsen mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om ändring i 1962 års indrivnings-
konvention får bevisen krävas om så anses ”erforderligt”. De citerade
orden har inte alldeles samma innebörd, och det synes inte föreligga
några sakliga skäl att uppställa det strängare kravet på nödvändighet i
strid med överenskommelsens lydelse. Lagrådet förordar att överens-
kommelsens ord ”erforderligt” bibehålls.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 2000/01:98
Bilaga 11
162
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Prop. 2000/01:98
Regeringen beslutar proposition 2000/01:98 Kompletterande
bestämmelser till Bryssel Il-förordningen, m.m.
163
Prop. 2000/01:98
|
Författningsrubrik Bestämmelser som infor, ändrar, upp- |
Celcxnummer för |
|
Lag med komplette- |
32000R1347 |
|
Lag om ändring i lagen |
31998L0027 |
164