Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Prop.
2000/01:92
I propositionen föreslår regeringen ändringar i bestämmelserna i 7 kap.
rättegångsbalken. Det föreslås en uttrycklig bestämmelse om vilka
åklagare som är allmänna åklagare. Av den bestämmelsen följer också
vissa förändringar när det gäller titulaturen inom åklagarväsendet.
Samlingsbegreppen distriktsåklagare och statsåklagare utmönstras ur
rättegångsbalken. Dessutom föreslås att den nuvarande biträdande
riksåklagaren skall vara allmän åklagare. Även i fortsättningen skall det
finnas biträdande åklagare och extra åklagare inom åklagarväsendet.
Det föreslås inga sakliga ändringar när det gäller riksåklagarens och de
nuvarande statsåklagamas rätt att överta uppgifter som skall utföras av
lägre åklagare. Överprövningsförfarandet föreslås inte författnings-
regleras. När det gäller bestämmelserna om allmänna åklagares
behörighet innebär förslaget en anpassning till åklagar- och
domstolsorganisationen. Det föreslås en utvidgning av bestämmelsen om
jäv mot åklagare på så sätt att den också skall gälla vid fullgörandet av
andra åklagaruppgifter än åtgärder eller beslut enligt rättegångsbalken.
Nuvarande bestämmelse om jäv mot polismyndighet och polisman
ändras till att gälla anställda inom polisväsendet som har att vidta åtgärd
eller fatta beslut enligt rättegångsbalken. Förslagen föranleder
redaktionella ändringar i 48 kap. 14 §.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.
1 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 92
Prop. 2000/01:92
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken..................................4
3 Ärendet och dess beredning..............................................................9
4 Behovet av att modernisera bestämmelserna i 7 kap.
rättegångsbalken................................................................................9
4.1 Utgångspunkter...................................................................9
4.2 Nuvarande reglering och organisation..............................10
5 Överväganden och förslag...............................................................11
5.1 Allmänna åklagare, biträdande åklagare och extra
åklagare.............................................................................11
5.2 Överprövning av åklagarbeslut m.m.................................15
5.3 Behörighetsregler..............................................................18
5.4 Frågor om jäv mot åklagare och anställda inom
polisväsendet.....................................................................19
5.5 Anställningsfrågor............................................................22
6 Kostnader........................................................................................23
7 Författningskommentar...................................................................23
Bilaga 1 Riksåklagarens författningsförslag....................................26
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser......................................31
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.............................................32
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.............................................................37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001.........38
Regeringen föreslår att riksdagen antar förslag till lag om
rättegångsbalken.
ändring i
Prop. 2000/01:92
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse,
dels att 7 kap. 1-6, 8 och 9 §§ samt 48 kap. 14 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 7 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 2000/01:92
Föreslagen lydelse
7 kap.
Allmänna åklagare äro:
1. riksåklagaren;
2. statsåklagare; samt
3. distriktsåklagare.
Hos allmän åklagare må finnas
biträdande åklagare.
Instruktioner för åklagarna
utfärdas av regeringen.
Riksåklagaren är under rege-
ringen högste åklagare och har i
denna egenskap ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet i riket.
Under riksåklagaren hava
statsåklagarna, envar inom sitt
verksamhetsområde, ansvaret för
och ledningen av åklagarväsendet.
1 §'
Allmänna åklagare är:
- riksåklagaren och vice
riksåklagaren,
- överåklagare och vice över-
åklagare, samt
- chefsåklagare, vice chefs-
åklagare och kammaråklagare.
Närmare bestämmelser om
åklagarväsendet meddelas av
regeringen.
2 §2
Riksåklagaren är under rege-
ringen högste åklagare och har
ansvaret för och ledningen av
åklagarväsendet.
Vice riksåklagaren är riks-
åklagarens ställföreträdare. I
övrigt får vice riksåklagaren i den
omfattning som riksåklagaren
bestämmer utföra de åklagar-
uppgifter som riksåklagaren får
utföra.
Under riksåklagaren har de
överåklagare som är myndighets-
chefer inom åklagarväsendet
ansvaret för och ledningen av
åklagarverksamheten.
1 Senaste lydelse 1974:573.
2 Senaste lydelse 1974:573.
Riksåklagare och statsåklagare
utnämnas av regeringen. Om
tillsättning av andra åklagare
meddelas föreskrifter i de för dem
gällande instruktionerna.
Allmän åklagare vid underrätt
och hovrätt är statsåklagare eller
distriktsåklagare.
Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid hovrätt i mål som
avses i 2 kap. 2 § första stycket.
Allmän åklagare vid högsta
domstolen är riksåklagaren.
Har talan till högsta domstolen
fullföljts allenast av enskild part,
må åklagartalan där, efter
riksåklagarens förordnande, föras
av lägre åklagare.
Närmare bestämmelser om för-
delningen av uppgifterna mellan
åklagarna meddelas i de för dem
gällande instruktionerna.
Riksåklagaren och statsåklagare
får överta uppgifter som till-
kommer lägre åklagare. Riks-
åklagaren och, i den omfattning
regeringen bestämmer, stats-
åklagare får förordna extra
åklagare att föra talan vid
underrätt eller hovrätt.
Riksåklagaren får vidare för ordna
extra åklagare att föra talan vid
högsta domstolen, om talan
fullföljts endast av enskild part.
Biträdande åklagare må i den
omfattning, som bestämmes i
instruktion, utföra uppgift, som
tillkommer åklagare, hos vilken
han är anställd. Väckande eller
3§3
Riksåklagaren och vice
riksåklagaren anställs med
fullmakt genom beslut av
regeringen.
4§4
Allmänna åklagare utför
åklagaruppgifter i tingsrätt och
hovrätt. Endast riksåklagaren är
emellertid allmän åklagare i
hovrätt i mål som avses i 2 kap.
2 § första stycket.
Riksåklagaren är allmän åkla-
gare i Högsta domstolen.
Om ett mål har överklagats till
Högsta domstolen endast av
enskild part, får även en annan
allmän åklagare föra talan där,
efter förordnande av riks-
åklagaren.
s§5
Riksåklagaren, överåklagare
som är myndighetschefer inom
åklagarväsendet och vice
överåklagare till dessa
överåklagare får överta uppgifter
som skall utföras av lägre
åklagare.
Prop. 2000/01:92
3 Senaste lydelse 1974:573.
4 Senaste lydelse 1981:1312. Ändringen innebär bl.a. att femte stycket upphävs.
5 Senaste lydelse 1983:999.
1* Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 92
fullföljande av åtal i högsta
domstolen må dock ej beslutas av
annan än riksåklagaren
Prop. 2000/01:92
Föreligger för allmän åklagare
beträffande visst brott omstän-
dighet, som skulle utgöra jäv mot
domare, må han ej taga befattning
med förundersökning eller åtal för
brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd,
som åklagaren vidtagit å tjänstens
vägnar, eller gärning, som förövats
mot honom i eller för hans tjänst.
Ehuru åklagare är jävig, äge han
vidtaga åtgärd, som ej utan fara
kan uppskjutas.
Fråga om jäv mot åklagare
prövas av hans närmaste förman;
jäv mot riksåklagaren prövas av
honom.
6§6
Om det för åklagare beträffande
visst brott finns omständighet som
skulle utgöra jäv mot domare, får
han eller hon inte ta befattning
med förundersökning, åtal för
brottet eller annan åtgärd enligt
denna balk. Detsamma gäller vid
fullgörandet av andra åklagar-
uppgifier.
Jäv får inte grundas på åtgärd
som en åklagare har vidtagit på
tjänstens vägnar, eller gärning som
förövats mot honom eller henne i
eller för hans eller hennes tjänst.
Även om en åklagare är jävig,
får han eller hon vidta åtgärder
som inte utan fara kan uppskjutas.
En fråga om jäv mot åklagare
prövas av den överåklagare som
är chef för den myndighet där
åklagaruppgifien fullgörs. Riks-
åklagaren prövar dock jäv mot
vice riksåklagaren och andra
åklagare som finns vid Riks-
åklagaren, överåklagare och vice
överåklagare. Jäv mot riksåkla-
garen prövas av honom eller
henne.
7§7
Inom åklagarväsendet får det
finnas biträdande åklagare. Dessa
åklagare får i den omfattning som
regeringen bestämmer utföra
uppgifier som skall utföras av
allmän åklagare. Väckande eller
fullföljande av åtal i Högsta
domstolen får dock inte beslutas
av någon annan än riksåklagaren.
Riksåklagaren och, i den omfatt-
ning regeringen bestämmer, över-
åklagare som är myndighetschefer
6 Senaste lydelse 1947:616.
7 Tidigare 7 § upphävd genom 1983:999.
Om särskilda åklagare gälle vad
om dem är stadgat.
Ej må annan särskild åklagare
än justitiekanslem eller justitie-
ombudsman besluta, att åtal skall
väckas eller fullföljas i högsta
domstolen.
Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande
tillämpning beträffande polismyn-
dighet, så ock beträffande polis-
man, som har att vidtaga åtgärd
eller meddela beslut enligt denna
balk, varvid dock fråga om jäv
prövas av polismyndigheten.
inom åklagarväsendet får for-
ordna extra åklagare att utföra
uppgifter som skall utföras av
annan allmän åklagare än
riksåklagaren eller vice riksåkla-
garen. Riksåklagaren får också
ftirordna extra åklagare att utföra
talan i Högsta domstolen, om ett
mål har överklagats endast av
enskild part.
För särskilda åklagare gäller
vad som är föreskrivet för dem.
Ingen annan särskild åklagare än
justitiekanslem eller en justitie-
ombudsman får besluta att åtal
skall väckas eller fullföljas i
Högsta domstolen.
Vad som anges i 6 § om
åklagare tillämpas även när det
gäller anställda inom polis-
väsendet som har att vidta åtgärd
eller meddela beslut enligt denna
balk. En fråga om jäv prövas av
polismyndigheten.
Prop. 2000/01:92
Regeringen äger meddela
föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestäm-
mas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande
av ordningsbot.
Riksåklagaren foretager i
samråd med rikspolisstyrelsen
urval av de brott, för vilka
ordningsbot skall bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott de belopp som skola
upptagas såsom ordningsbot. Där-
vid anges även grunder för beräk-
48 kap.
14§‘®
Regeringen får meddela
föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestäm-
mas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande
av ordningsbot.
Riksåklagaren väljer, i samråd
med Rikspolisstyrelsen, ut de brott
för vilka ordningsbot skall
bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott ordningsbotens belopp.
Därvid anges även grunder för
beräkning av gemensam ordnings-
8 Senaste lydelse 1968:79.
9 Senaste lydelse 1984:388.
10 Senaste lydelse 1974:573.
ning av gemensam ordningsbot för
flera brott. Om särskilda skäl
föreligga, äger riksåklagaren
uppdraga åt statsåklagare att i
fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot.
bot för flera brott. Om det finns
särskilda skäl får riksåklagaren
uppdra åt överåklagare som är
myndighetschef inom åklagar-
väsendet att i fråga om vissa brott
bestämma ordningsbotens belopp.
Prop. 2000/01:92
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Regeringen gav den 27 januari 2000 Riksåklagaren i uppdrag att göra en
översyn av 7 kap. rättegångsbalken och att utarbeta en promemoria med
förslag till ny lydelse av kapitlet. Riksåklagaren redovisade den 2 maj
2000 sin promemoria En översyn av 7 kap. rättegångbalken.
Promemorian har remissbehandlats. Riksåklagarens författningsförslag
finns i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju2000/2293/PÅ). Regeringen beslutade den
22 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över det förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 4. Regeringen har följt Lagrådets yttrande. Därutöver har
vissa redaktionella ändringar gjorts.
De grundläggande bestämmelserna i 7 kap. rättegångsbalken om åklagare
och polismyndighet har endast ändrats i mindre omfattning under de
senaste decennierna trots att åklagarväsendet har reformerats flera
gånger. Den ursprungliga systematiken har behållits vilket medfört att
flera av bestämmelserna inte längre passar för åklagarväsendet. Därför
finns det ett påtagligt behov av att modernisera bestämmelserna såväl i
sakligt som i språkligt hänseende.
En genomgripande förändring av åklagarväsendet skedde i samband
med förstatligandet år 1965. Lands- och stadsfiskalemas uppgift som
åklagare skildes då från uppgifterna som polischef och utmätningsman.
År 1985 ändrades åklagarväsendets regionala organisation genom att 21
länsåklagarmyndigheter sammanslogs till 13 regionåklagarmyndigheter.
Samtidigt inrättades en särskild statsåklagarmyndighet för speciella mål.
Regionerna var indelade i 83 åklagardistrikt med en lokal
åklagarmyndighet i varje distrikt (prop. 1982/83:158). En annan och mer
genomgripande reform som genomfördes år 1996 innebar att antalet
åklagarmyndigheter blev betydligt färre (prop. 1995/96:110, bet.
1995/96:JuU13). Då infördes också en ny ansvars- och uppgifts-
fördelning som innebar en renodling av ledningsfunktioner och
brottsbeivrande verksamhet.
Den 1 januari 1998 inrättades Ekobrottsmyndigheten som en
åklagarmyndighet inom åklagarväsendet för bekämpning av ekonomisk
brottslighet. Ekobrottsmyndigheten skiljer sig från andra åklagar-
myndigheter genom att dess uppgifter är funktionellt bestämda. Vid
myndigheten tjänstgör åklagare, poliser, ekonomer, andra experter och
administratörer. Poliserna vid Ekobrottsmyndigheten är anställda av
polisväsendet och inkommenderade för tjänstgöring vid myndigheten.
Åklagarväsendet har kontinuerligt utvecklat verksamheten för att
kunna möta de krav som ställs på en modem organisation inom
Prop. 2000/01:92
rättsväsendet. Brottsutvecklingen i samhället har medfört att det ställs
höga krav på åklagarna när det gäller kompetens, skicklighet och
effektivitet. Det har blivit en vanlig åklagaruppgift att bekämpa allt mer
kvalificerad brottslighet. Det förekommer att kriminaliteten är
organiserad och har internationella inslag. Samtidigt har det
internationella rättsliga samarbetet utvecklats avsevärt, särskilt inom den
Europeiska unionen. Mot denna bakgrund har åklagarväsendet gått mot
en ökad specialisering och det finns numera ett stort antal åklagare med
specialistkompetens på de kriminalpolitiskt prioriterade områdena.
7 kap. rättegångsbalken innehåller de grundläggande reglerna för
åklagarverksamheten. Där finns bestämmelser om vilka åklagare som
företräder det allmänna i brottmålsprocessen, om de allmänna åklagarnas
behörighet samt om jäv mot åklagare och polismyndighet eller polisman.
Det finns också regler om särskilda åklagare. Förhållandet mellan
allmänna och särskilda åklagare har nära samband med bestämmelserna i
20 kap. rättegångsbalken. Allmänna åklagare har enligt 20 kap. 2 §
rättegångsbalken rätt att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal,
om inte annat är föreskrivet. Under allmänt åtal hör enligt 20 kap. 3 §
rättegångsbalken alla brott som inte är uttryckligen undantagna från
sådant åtal. Särskilda åklagares rätt att väcka åtal för brott under allmänt
åtal måste enligt 20 kap. 2 § rättegångsbalken härledas ur någon
bestämmelse som ger dem åtalsrätt. Sådana bestämmelser finns bl.a. i
regeringsformen och i instruktionerna för Riksdagens ombudsmän och
Justitiekanslem.
Till åklagarnas allra viktigaste arbetsuppgifter hör att vara
förundersökningsledare i brottmål i de fall där saken inte är av enkel
beskaffenhet (23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). För att kunna
genomföra brottsutredningar far åklagare begära hjälp av
polismyndighet.
En brottmålsprocess inleds vanligtvis genom att en åklagare väcker
åtal mot en brottsmisstänkt person. I domstolsprocessen är åklagaren den
tilltalades motpart. Åklagare företräder det allmänna även i andra
processer än i brottmålsprocesser, t.ex. i mål om förverkande till det
allmänna eller om annan särskild rättsverkan av brott enligt lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. och vid
bevistalan enligt lagen (1964:167) om unga lagöverträdare. En annan
vanlig åklagaruppgift är att pröva frågor om besöksförbud enligt lagen
(1988:688) om besöksförbud.
Åklagarna delas in i funktionerna allmänna åklagare, biträdande
åklagare och extra åklagare. Av 7 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att
riksåklagaren, statsåklagare och distriktsåklagare är allmänna åklagare.
Den indelningen har sin grund i det tidigare treinstanssystemet inom
åklagarväsendet. Efter 1996 års åklagarreform är åklagarväsendet, under
Riksåklagaren, regionalt indelat i åklagardistrikt med en åklagarmyn-
dighet i varje distrikt. På lokal nivå finns det åklagarkamrar. Vilka som
är biträdande åklagare och extra åklagare beskrivs i avsnitt 5.1. Enligt 7
kap. 2 § rättegångsbalken är riksåklagaren högste allmänne åklagare
Prop. 2000/01:92
10
under regeringen och har ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i
landet. Rättegångsbalkens bestämmelser om riksåklagaren reglerar
riksåklagarens processuella roll och hans funktion som högste åklagare.
Riksåklagaren är central förvaltningsmyndighet för åklagarväsendet och
bestämmelser om den verksamheten finns i förordningen (1989:847) med
instruktion för Riksåklagaren.
Vid åklagarmyndigheterna finns det enligt 5 § åklagarförordningen
(1996:205) överåklagare, chefsåklagare och kammaråklagare. Det får
också enligt samma bestämmelse finnas biträdande överåklagare,
statsåklagare, biträdande chefsåklagare, assistentåklagare och extra
åklagare samt åklagaraspiranter vid åklagarmyndigheterna. Enligt 4 §
åklagarförordningen är överåklagarna och de biträdande överåklagarna
samt de statsåklagare som inte tjänstgör vid en åklagarkammare
statsåklagare enligt 7 kap. 1 § rättegångsbalken. Alla åklagare med
benämningen statsåklagare tjänstgör dock numera vid åklagarkamrar.
Distriktsåklagare enligt samma bestämmelse är chefsåklagarna, de
biträdande chefsåklagarna och kammaråklagarna samt de statsåklagare
som tjänstgör vid en åklagarkammare.
Åklagarväsendets organisation i övrigt består av åklagarmyndigheterna
i Stockholm, Västerås, Linköping, Malmö, Göteborg och Umeå, var och
en under ledning av en överåklagare. Vid fem av dessa myndigheter
finns biträdande överåklagare. Vid åklagarmyndigheterna finns samman-
lagt 38 åklagarkamrar, där i princip all brottsbeivrande verksamhet
bedrivs. Chefsåklagarna leder den operativa åklagarverksamheten vid
åklagarkamrama. Dessutom finns det biträdande chefsåklagare.
Chef för Ekobrottsmyndigheten är en generaldirektör, som vid
handläggning av åklagarfrågor har ställning som överåklagare. Vid
myndigheten finns tre avdelningar. Dessa leds av avdelningschefer, som
vid handläggning av åklagarfrågor har ställning som biträdande
överåklagare (8 och 10 §§ förordningen [1997:898] med instruktion för
Ekobrottsmyndigheten).
Prop. 2000/01:92
Regeringens förslag: Allmänna åklagare skall vara riksåklagaren, vice
riksåklagaren, överåklagare, vice överåklagare, chefsåklagare, vice
chefsåklagare och kammaråklagare. Vilka som är allmänna åklagare skall
framgå av lag. Även i fortsättningen skall det finnas biträdande åklagare
och extra åklagare inom åklagarväsendet.
Riksåklagarens förslag: Riksåklagaren har föreslagit att det i 7 kap. 1 §
rättegångsbalken skall anges vilka åklagare som är allmänna åklagare,
nämligen riksåklagaren, biträdande riksåklagaren, överåklagarna, de
biträdande överåklagarna, statsåklagama (inklusive de nuvarande
biträdande chefsåklagarna) och kammaråklagarna. Dessutom föreslår
Riksåklagaren en särskild bestämmelse om att den biträdande
11
riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare och får utföra samma
åklagaruppgifter som riksåklagaren. Vid sidan om de allmänna åklagarna
får det finnas biträdande åklagare och extra åklagare. Assistentåklagare
bör tå benämningen biträdande kammaråklagare.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga
invändningar mot Riksåklagarens förslag. Riksdagens ombudsmän (JO)
anför att det är en allmänt tillämpad princip vid regleringen av den
svenska förvaltningens organisation att befattningshavarnas
tjänstebenämningar i minsta möjliga utsträckning skall läggas fast i lag.
Med hänsyn till den begreppsförvirring som råder i fråga om uttrycket
statsåklagare är det naturligt att detta utmönstras ur rättegångsbalken. Det
är angeläget att de missvisande tjänstebenämningama biträdande
överåklagare och biträdande chefsåklagare kan ersättas med andra titlar
utan att det krävs lagändring för det. Om biträdande riksåklagaren skall
vara allmän åklagare enligt Riksåklagarens förslag överger man
principen om en enda allmän åklagare på den högsta nivån inom
åklagarväsendet och skapar befattningar för två allmänna åklagare, som i
åklagaruppgiften är fristående från varandra. JO avstyrker bestämt att
Riksåklagarens förslag i den delen läggs till grund för lagstiftning.
Ekobrottsmyndigheten anser att riksåklagarens och den biträdande
riksåklagarens ställning bör anges i rättegångsbalken. Därutöver torde det
vara tillräckligt att i balken ange att allmän åklagare är den som fullgör
uppgift som åklagare inom åklagarväsendet. Det finns inte anledning att
ändra de allmänna åklagarnas tjänstebenämningar. Att biträdande
chefsåklagare skall benämnas statsåklagare är olämpligt. Från
allmänhetens perspektiv kan det vara viktigt att anställningsbenämningen
visar vem som är ställföreträdande chef. Domstolsverket anser att
närmare detaljer om bl.a. åklagarväsendets organisation och titulatur hör
hemma i åklagarförordningen. Med hänsyn till den nuvarande
åklagarorganisationen bör bestämmelserna utformas så att det inte är
åklagare utan åklagarmyndighet som är part enligt rättegångsbalken.
Vidare ifrågasätts det lämpliga i att det av titeln inte längre skall framgå
vem som är biträdande chefsåklagare. Härtill kommer risken för oklarhet
när en tidigare beteckning används med i vart fall delvis annan innebörd.
Uppsala universitet anser att ordet ”biträdande” inte bör ingå i
tjänstebenämningen för en åklagare om denne inte är biträdande åklagare
i rättegångsbalkens mening. På så sätt undviks begreppsförvirring. Jusek
anser att det av 7 kap. rättegångsbalken klart bör framgå att det finns en
tjänst som kammarchefs ställföreträdare. ST-Åklagarväsende anser att det
är viktigt att peka ut en biträdande chef på varje åklagarkammare och vill
därför att benämningen biträdande chefsåklagare finns kvar. Tjänste-
benämningen statsåklagare är en utmärkt titel för specialiståklagama.
Allmänna åklagare
Åklagare intar en självständig ställning inom rättsväsendet och har getts
långtgående befogenheter bl.a. när det gäller att besluta om olika
straffproccssuella tvångsmedel, t.ex. anhållande, husrannsakan och
beslag. Dessutom har åklagare enligt bestämmelser i 48 kap.
Prop. 2000/01:92
12
rättegångsbalken befogenhet att förelägga bötesstraff och villkorlig dom
eller sådan påföljd i förening med böter genom strafföreläggande. Den
enskilde åklagaren har i flera avseenden samma självständiga ställning
som en ordinarie domare. RättegångsfÖrfarandet är så uppbyggt att det är
åklagaren och inte den åklagarmyndighet där han är anställd som
företräder det allmänna i domstolsprocessen (se Fitger, Rättegångsbalken
1, 7:3). Domstolsverket har anfört att bestämmelserna bör utformas så att
det inte är en åklagare utan en åklagarmyndighet som är part enligt
rättegångsbalken. Regeringen anser att det tillgängliga underlaget inte
medger några närmare överväganden i dessa delar.
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall bestämmelser om dom-
stolarnas rättsskipningsuppgifter, huvuddragen av domstolarnas
organisation och om rättegången finnas i lag. Allmänna åklagare intar en
central och självständig roll såväl under förundersökningen som under
brottmålsrättegången. Från medborgarsynpunkt är det därför av stor
betydelse att det av lag framgår vilka åklagare som är allmänna åklagare.
I 1-3 kap. rättegångsbalken anges också de ordinarie domarnas
anställningsbenämningar. Mot denna bakgrund bedömer regeringen i
likhet med Riksåklagaren att det i rättegångsbalken bör anges vilka
benämningar de allmänna åklagarna har.
När det gäller benämningarna på de allmänna åklagarna anser
regeringen att det finns goda skäl att göra vissa förändringar. Eftersom de
biträdande överåklagarna och biträdande chefsåklagarna är allmänna
åklagare och inte biträdande åklagare enligt rättegångsbalken är deras
titlar missvisande i förhållande till deras åklagarfunktion. Med hänsyn till
att de biträdande överåklagarna och biträdande chefsåklagarna är
ställföreträdare till överåklagare respektive chefsåklagare och biträder
dem i deras arbetsuppgifter, utöver sina vanliga åklagaruppgifter, är det
enligt regeringens uppfattning angeläget att detta framgår av deras titlar.
Mot denna bakgrund anser regeringen att titlarna biträdande överåklagare
och biträdande chefsåklagare bör ersättas med de mera ändamålsenliga
titlarna vice överåklagare respektive vice chefsåklagare.
Befattningen biträdande riksåklagare tillkom i samband med
förstatligandet av åklagarväsendet. Den biträdande riksåklagaren anges
inte i rättegångsbalken. Enligt 7 kap. 1 § rättegångsbalken är riksåkla-
garen allmän åklagare. I samma bestämmelse anges att regeringen får
utfärda instruktioner for åklagarna. Enligt 4 § förordningen (1989:847)
med instruktion for Riksåklagaren är den biträdande riksåklagaren
riksåklagarens ställföreträdare och far i den omfattning som
riksåklagaren bestämmer utföra de åklagaruppgifter som riksåklagaren
får utföra. Enligt samma bestämmelse skall arbetsfördelningen mellan
riksåklagaren och den biträdande riksåklagaren framgå av
arbetsordningen för Riksåklagaren. I arbetsordningen, som gäller från
den 1 januari 1999, anges att den biträdande riksåklagaren är
riksåklagarens ställföreträdare och utövar i denna egenskap de
befogenheter som anges i 23 § verksförordningen (1995:1322). I övrigt
skall den biträdande riksåklagaren ägna särskild uppmärksamhet åt den
operativa åklagarverksamheten inom åklagarväsendet.
I samband med inrättandet av befattningen biträdande riksåklagare
uttalades följande (prop. 1964:100 s. 265).
Prop. 2000/01:92
13
Denne befattningshavare bör fungera som riksåklagarens
ställföreträdare och vid ledighet eller förfall för riksåklagaren
fullgöra dennes ämbetsåligganden. I övrigt bör den biträdande
riksåklagaren avgöra de ärenden och förrätta de göromål som
ankommer på honom enligt den fördelning riksåklagaren gör
mellan sig och den biträdande riksåklagaren. Fördelningen bör i
möjligaste mån ske så, att riksåklagaren själv avgör ärenden av
särskild vikt från principiella synpunkter.
Riksåklagaren har föreslagit att det i rättegångsbalken skall ges en
bestämmelse om att den biträdande riksåklagaren är riksåklagarens
ställföreträdare och får utföra samma åklagaruppgifter som
riksåklagaren. Enligt regeringens bedömning kräver det förhållandet att
det finns en enda allmän åklagare på den högsta nivån inom
åklagarväsendet att det i rättegångsbalken anges att den nuvarande
biträdande riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. Den här av
regeringen föreslagna regleringen innebär inte någon förändring av den
nuvarande biträdande riksåklagarens arbetsuppgifter. Även i
fortsättningen kommer dennes huvudsakliga arbetsuppgifter bestå i att
fortlöpande avlasta riksåklagaren arbetsuppgifter. Liksom hittills bör
dock riksåklagaren själv avgöra ärenden av särskild vikt från principiella
synpunkter. Det kommer således även i fortsättningen att finnas endast
en allmän åklagare på den högsta nivån inom åklagarväsendet. För att
den nuvarande biträdande riksåklagarens titel inte skall vara missvisande
i förhållande till åklagarfunktionen allmän åklagare bör denne i
fortsättningen benämnas vice riksåklagare.
Samlingsbegreppen statsåklagare och distriktsåklagare utmönstras ur
rättegångsbalken
Som en följd av de föreslagna ändringarna kommer begreppen
statsåklagare och distriktsåklagare att utmönstras ur rättegångsbalken. De
åklagare som i dag benämns statsåklagare har inte funktion som
statsåklagare. De är distriktsåklagare enligt 4 § första stycket
åklagarförordningen. Enligt samma bestämmelse är endast överåklagare
och biträdande överåklagare statsåklagare enligt 7 kap. 1 §
rättegångsbalken. Många kammaråklagare är numera anställda som s.k.
specialiståklagare inom åklagarväsendet. Det är i dessa fall fråga om
befordringsanställningar med särskilda kompetenskrav. Även de åklagare
som benämns statsåklagare är specialiståklagare. Det finns
specialiståklagare på flera områden, t.ex. när det gäller bekämpning av
ekonomisk brottslighet, grov och gränsöverskridande brottslighet samt
miljöbrottslighet. Riksåklagaren har således infört en möjlighet att
befordra åklagare utan att behöva ge dem arbetsledande uppgifter inom
åklagarväsendet. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens
bedömning inte längre några skäl för att i fortsättningen benämna vissa
allmänna åklagare som statsåklagare. På så sätt undviker man också att
begreppet används i flera betydelser.
Prop. 2000/01:92
14
Biträdande åklagare och extra åklagare
Regeringen anser i likhet med Riksåklagaren att det inte finns några skäl
för att ändra reglerna när det gäller möjligheterna att anställa respektive
förordna biträdande åklagare och extra åklagare. Däremot delar
regeringen inte Riksåklagarens uppfattning att det vore ändamålsenligt
att benämningen assistentåklagare ersätts med benämningen biträdande
kammaråklagare. Det framgår tydligt av titeln assistentåklagare att en
sådan åklagare inte är en allmän åklagare. Dessutom är den föreslagna
benämningen biträdande kammaråklagare missvisande i det avseendet
att en assistentåklagare inte biträder någon enskild åklagare.
I 7 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken anges att det hos allmän
åklagare får finnas biträdande åklagare. Enligt bestämmelsen i 7 kap. 5 §
andra stycket rättegångsbalken får en biträdande åklagare, i den
omfattning som bestäms i instruktion, utföra uppgift som tillkommer
åklagare hos vilken han är anställd. Av 10 § förordningen (1989:847)
med instruktion för Riksåklagaren framgår att riksåklagaren får förordna
biträdande åklagare hos sig. Dessa åklagare får i den omfattning som
riksåklagaren bestämmer utföra de arbetsuppgifter som riksåklagaren får
utföra, med undantag för beslut om att väcka eller fullfölja åtal i Högsta
domstolen. Av 4 § andra stycket och 18 § åklagarförordningen framgår
att assistentåklagarna är biträdande åklagare hos överåklagarna och att
de under vissa förutsättningar får utföra åklagaruppgifter som tillkommer
kammaråklagare.
Med extra åklagare avses en person som inte annars har den
nödvändiga åklagarbehörigheten men som det åligger att ta befattning
med åklagaruppgifter. I kategorin extra åklagare ingår t.ex.
åklagaraspiranter, tillfälligt anställd åklagarpersonal och allmänna
åklagare som fullgör annan tjänstgöring än den de är anställda för (prop.
1982/83:158, s. 33). Riksåklagaren och, i den omfattning som regeringen
bestämmer, statsåklagare får enligt 7 kap. 5 § rättegångsbalken förordna
extra åklagare att föra talan vid underrätt och hovrätt. Dessutom får
Riksåklagaren förordna extra åklagare att föra talan i Högsta domstolen,
om talan har fullföljts endast av enskild part. Bestämmelsen kompletteras
av 15 § tredje stycket åklagarförordningen där det anges att chefen för en
åklagarmyndighet får förordna extra åklagare att föra talan vid tingsrätt
eller hovrätt.
Bakgrund
Systemet med överprövningar är en viktig del av åklagarväsendets
interna kontroll av kvaliteten och riktigheten i åklagarbeslut. Dessutom
är det en väsentlig rättssäkerhetsgaranti för enskilda medborgare att en
högre åklagare får överta en lägre åklagares arbetsuppgifter och
överpröva hans beslut. Som närmare beskrivits i avsnitt 5.1 intar de
allmänna åklagarna en självständig ställning inom rättsväsendet och har
getts långtgående befogenheter bl.a. när det gäller att besluta om olika
straffprocessuella tvångsmedel. Många av dessa beslut är dessutom av
den arten att de inte prövas av domstol. Exempel på det är beslut om
Prop. 2000/01:92
15
husrannsakan och beslut om anhållande som inte leder till en Prop. 2000/01:92
häktningsframställning. En annan väsentlig aspekt är att allmänhetens
insyn i åklagarvcrksamheten ofta är begränsad. Det gäller framför allt
åklagarnas förundersökningsverksamhet som till stora delar är
undandragen offentlighet.
En överordnad åklagare kan inte bestämma hur en underordnad
åklagare skall besluta i ett enskilt ärende. Enligt 7 kap. 5 §
rättegångsbalken får emellertid riksåklagaren och statsåklagama överta
uppgifter som tillkommer en lägre åklagare. Ett sådant övertagande
innebär att den högre åklagaren träder in i den lägre åklagarens ställe.
Den högre åklagaren övertar då ansvaret för åklagaruppgiften. Ett
övertagande kan avse hela ärendet eller en viss åklagaruppgift. Rätten att
överta ärenden kan användas bl.a. for att undvika jävssituationer eller för
att av andra skäl föra över åklagaruppgifter från en åklagare till en annan.
Bestämmelserna i 7 kap. 2 och 5 §§ rättegångsbalken är grunden för
högre åklagares rätt att överpröva beslut av lägre åklagare.
Mera detaljerat innebär förfarandet att en överordnad åklagare när det
finns anledning till det kan överpröva en underställd åklagares beslut. Ett
överprövningsärende kan aktualiseras på flera sätt. Vanligast är att en
brottsmisstänkt, en tilltalad eller en målsägande begär att en lägre
åklagares beslut skall överprövas av en högre åklagare. 1 andra fall kan
ett överprövningsärende initieras av klagomål eller brottsanmälan mot
den lägre åklagaren. Förfarandet är inte författningsreglcrat utan har
utvecklats i praxis. Det bygger i huvudsak på de uttalanden som gjordes i
samband med budgetpropositionen 1984/85 (prop. 1984/85:100, bil. 4, s.
69 f, bet. 1984/85 :JuU30, s. 3 f).
Sammanfattningsvis innebär uttalandena följande. Ett åklagarbeslut
som kommer att prövas av domstol, t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte
upp till prövning. Det sker heller inte någon överprövning av
åklagarbeslut som kan prövas av domstol, t.ex. åklagarbeslut om beslag.
Vidare prövas åklagarbeslut i princip av endast en högre åklagare. Det
innebär att beslut av distriktsåklagare överprövas av statsåklagare och
beslut av statsåklagare av riksåklagaren. Det står dock riksåklagaren fritt
att ta upp ett överprövningsbeslut till prövning eller direkt pröva beslut
av andra åklagare än statsåklagare. Om någon begär att riksåklagaren
skall överpröva ett beslut som redan har överprövats av statsåklagare tar
riksåklagaren som regel inte upp saken till prövning. En framställan om
överprövning av ett åklagarbeslut tas upp till prövning endast om den
som begär överprövning kan anses ha ett legitimt intresse av att få saken
prövad. Brottsmisstänkta, tilltalade och målsägande anses ha ett sådant
intresse. Detsamma gäller myndigheter med tillsynsuppgifter på det
område som frågan gäller. En högre åklagare kan emellertid ta upp cn
lägre åklagares beslut till överprövning, trots att beslutet med hänsyn till
riktlinjerna normalt sett inte skulle bli föremål för en sådan prövning.
Exempelvis är det alltid nödvändigt att överpröva ett åklagarbeslut som
inte vilar på laglig grund, även om beslutet senare kan upphävas av
domstol.
16
Regeringens förslag: Riksåklagaren, överåklagare som är
myndighetschefer inom åklagarväsendet och vice överåklagare till dessa
överåklagare far överta uppgifter som skall utföras av lägre åklagare.
Regeringens bedömning: Överprövningsförfarandet bör inte författ-
ningsregleras.
Prop. 2000/01:92
Riksåklagarens bedömning: Det görs inte några grundläggande
förändringar i fråga om kontrollen av åklagarverksamheten. Tillsynen
och överprövningsskyldigheten inom varje åklagarmyndighet utövas
även i fortsättningen av överåklagaren och biträdande överåklagaren.
Samtidigt betonas chefsåklagarnas ansvar för ledningen och kvaliteten i
arbetet på åklagarkamrama.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte
haft några invändningar mot Riksåklagarens bedömning. JO hänvisar till
sin skrivelse den 13 juni 2000 till Justitiedepartementet (JO:s dnr 1418-
99 m.fl.) i vilken han bl.a. ifrågasätter om den rättsligt inriktade tillsynen
inom åklagarväsendet avseende särskilda fall har den omfattning och
inriktning som krävs för att den skall kunna på ett tillfredsställande sätt
bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för åklagarnas
befattning med förundersökningsverksamheten. Justitiekanslem (JK)
anför att det med utgångspunkt från de rättssäkerhetsintressen som han
har att värna om är särskilt angeläget att kontrollverksamheten över
åklagarna är effektiv samt att den har en utformning som krävs för att
den på ett tillfredsställande sätt skall kunna bidra till att upprätthålla
allmänhetens förtroende för åklagarnas handläggning. Det kan enligt JK
ifrågasättas om det inte vore lämpligt att det av regleringen i 7 kap.
rättegångsbalken uttryckligen framgår att den enskilde har en möjlighet
att få ett åklagarbeslut prövat på nytt av en annan och högre åklagare.
Sundsvalls tingsrätt vill ifrågasätta om inte överprövningsförfarandet
borde regleras i lag. Stockholms universitet anför att det inte vore
orimligt att i bestämmelsen om högre åklagares rätt att överta lägre
åklagares uppgifter också ange att beslut av åklagare kan överprövas av
överåklagare och överåklagarens beslut av riksåklagaren. I det
sammanhanget borde det i så fall också klargöras att klagorätten är
begränsad till den som berörs av beslutet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det finns inte skäl
att i sak ändra nuvarande bestämmelser som innebär att riksåklagaren
och statsåklagare far ta över lägre åklagares arbetsuppgifter. Det bör
uttryckligen i lag anges att det endast är riksåklagaren, överåklagare som
är myndighetschefer inom åklagarväsendet och vice överåklagare till
dessa överåklagare som har en sådan befogenhet.
I likhet med Riksåklagaren finner regeringen att det inte är nödvändigt
att författningsreglera överprövningsförfarandet. Det är en uppgift för
Riksåklagaren att närmare bestämma formerna för överprövnings-
verksamheten som i grunden är en del av åklagarväsendets interna
kontrollverksamhet.
Mot bakgrund av att regeringen i december 2000 beslutat om direktiv
för en parlamentariskt sammansatt kommitté (dir. 2000:101), som bl.a.
skall se över den ordinära tillsynen av åklagarväsendet, bör ytterligare
överväganden i dessa frågor inte göras nu.
17
Nuvarande ordning
I 7 kap. 4 § rättegångsbalken finns det bestämmelser om åklagarnas
behörighet. Allmän åklagare vid underrätt är dels statsåklagare, dvs.
överåklagare, biträdande överåklagare och de statsåklagare som inte
tjänstgör på åklagarkammare, dels distriktsåklagare, dvs. chefsåklagare,
biträdande chefsåklagare, kammaråklagare och de statsåklagare som
tjänstgör på åklagarkammare. Riksåklagaren är dock ensam allmän
åklagare vid hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket
rättegångsbalken.
Riksåklagaren är ensam allmän åklagare i Högsta domstolen. Det
innebär att en åklagare som fort talan i tingsrätt och hovrätt måste lämna
över målet till riksåklagaren om det fullföljs till Högsta domstolen. Om
det endast är en enskild part som har fullföljt talan till Högsta domstolen,
far riksåklagaren förordna en lägre åklagare att föra talan där.
Att riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen innebär också
att han är åklagare när det gäller brott i tjänsten av vissa högre
befattningshavare. I de fallen regleras forumfrågan i 3 kap. 3 §
rättegångsbalken. I fråga om de allra högsta befattningshavarna är
riksåklagarens åtalsbefogenhet inskränkt. Enligt 1 § förordningen
(1989:847) med instruktion för Riksåklagaren får riksåklagaren inte föra
talan i mål om brott i tjänsten av statsråd, justitieråd, regeringsråd, någon
av Riksdagens ombudsmän, justitiekanslem eller den som utövar
riksåklagarens tjänst. Kontrollmakten i dessa fall utövas i stället av
Riksdagens konstitutionsutskott, Riksdagens ombudsmän, regeringen
eller Justitiekanslem.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om åklagarnas behörighet anpassas
till åklagar- och domstolsorganisationen.
Riksåklagarens förslag: Reglerna om olika åklagares behörighet ändras
inte i sak. Däremot anpassas regleringen till nuvarande domstols- och
åklagarstruktur. I rättegångsbalken anges uttryckligen att överåklagarna,
de biträdande överåklagarna, chefsåklagarna, statsåklagama och
kammaråklagarna är allmänna åklagare vid tingsrätt och hovrätt och även
i övrigt utför uppgifter som åligger allmän åklagare om inte uppgiften
fullgörs av riksåklagaren. Vidare anges att riksåklagaren är allmän
åklagare i Högsta domstolen och allmän åklagare i hovrätt i mål som
avses i 2 kap. 2 § rättegångsbalken. Dessutom anges att riksåklagaren
även får utföra åklagaruppgifter i övrigt vid tingsrätt och hovrätt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några
särskilda synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med Riksåklagaren anser
regeringen att det i 7 kap. rättegångsbalken skall ges bestämmelser om
vilka allmänna åklagare som är åklagare i tingsrätt, hovrätt och Högsta
domstolen. Med hänsyn till att regeringen föreslår en uppräkning av de
allmänna åklagarna i 7 kap. 1 § rättegångsbalken, är det ändamålsenligt
att det i rättegångsbalken ges en bestämmelse om att allmän åklagare
utför åklagaruppgifter vid tingsrätt och hovrätt. Liksom tidigare skall
Prop. 2000/01:92
18
särskilt anges att riksåklagaren är ensam allmän åklagare i Högsta Prop. 2000/01:92
domstolen och i hovrätt i fall som avses i 2 kap. 2 § rättegångsbalken.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om jäv mot åklagare ändras på så
sätt att den också gäller vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter än
åtgärder eller beslut enligt rättegångsbalken. Dessutom ändras
bestämmelsen om jäv mot polismyndighet och polisman på så sätt att den
gäller anställda inom polisväsendet som har att vidta åtgärd eller fatta
beslut enligt rättegångsbalken.
Fråga om att pröva jäv mot åklagare skall vara en uppgift for en
åklagare som har rätt att ta över lägre åklagares uppgifter och överpröva
hans beslut. Jävsfråga mot åklagare skall prövas av överåklagare som är
myndighetschef där åklagaruppgiften fullgörs. Riksåklagaren skall pröva
jäv mot vice riksåklagaren och andra åklagare vid Riksåklagaren,
överåklagare och vice överåklagare. Jäv mot riksåklagaren skall prövas
av honom eller henne. Fråga om jäv mot anställda inom polisväsendet
skall prövas av polismyndigheten. Det finns inte skäl att ändra
jävsgrundema.
Riksåklagarens bedömning och förslag: De nuvarande reglerna om jäv
behöver inte ändras när det gäller jävsgrundema. Däremot bör det framgå
att bestämmelserna om jäv omfattar alla typer av åklagaruppgifter, såväl
dem som regleras i rättegångsbalken som dem som finns i andra lagar
och författningar. Prövningen av jäv mot åklagare bör i fortsättningen
göras av den myndighet där åklagaruppgiften fullgörs. Det får i
instruktion, arbetsordning eller på annat sätt närmare regleras vem inom
myndigheten som skall svara for prövningen. Bestämmelsen om jäv for
polismän formuleras om på så sätt att den gäller alla anställda inom
polisen som utför uppgifter enligt rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte
haft några invändningar mot Riksåklagarens förslag. JO tillstyrker
utvidgningen av tillämpningsområdet för jävsregeln. Det bör dock
beaktas att begreppet tjänst inte längre används i författningar om de
statligt anställda befattningshavarna. Prövningen av en jävsfråga har ett
så nära samband med åklagarens judiciella uppgift att den nuvarande
ordningen bör bibehållas. Den gällande jävsbestämmelsen bör emellertid
omformuleras så att det klart framgår att jävsprövningen bör ankomma
på den åklagare som har behörighet att överpröva beslut av den åklagare
som berörs av jävsfrågan. Det tillstyrks att jävsregeln for polis-
myndigheter upphävs, eftersom det ligger i sakens natur att endast
individer kan vara jäviga. Det är endast domare, åklagare och polismän
som har getts befogenheter att vidta åtgärder eller fatta beslut enligt
rättegångsbalken. Därför avstyrker JO att jävsbestämmelsen skall
omfatta också andra befattningshavare än polismän.
Ekobrottsmyndigheten anför att det inte går på det sätt som 7 kap. 6 §
rättegångsbalken ger uttryck for jämställa åklagare och domare i alla
avseenden. Det borde övervägas om paragrafen kunde utformas på ett
19
annat sätt än med en reservationslös hänvisning till 4 kap. 13 § Prop. 2000/01:92
rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med bestämmelsen om jäv mot
åklagare är allmänt sett att utesluta en åklagare från en åklagaruppgift där
hans förhållande till någon av parterna eller till saken kan innebära en
fara för partiskhet. Åklagaren intar i brottmålsprocessen formellt
ställningen som den tilltalades motpart. Åklagaren skall aktivt leda
förundersökningen och då särskilt beakta målsägandens intressen
samtidigt som han skall vara objektiv. Objektivitetsprincipen vid
förundersökning framgår av bestämmelsen i 23 kap. 4 §
rättegångsbalken.
För åklagare gäller samma krav på opartiskhet som för domare.
Bestämmelsen om jäv mot åklagare har knutits till bestämmelsen om
domarjäv i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Domares och åklagares olika
roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet torde dock innebära att
resultatet av en jävsprövning inte alltid blir detsamma för åklagare som
för domare.
Det kan inte riktas en invändning om jäv mot en åklagare som grundas
på en åtgärd som han har vidtagit på tjänstens vägnar eller på en gärning
som förövats mot honom i eller för hans tjänst. Trots att en åklagare är
jävig får han vidta en åtgärd som inte utan fara kan uppskjutas.
Domstol prövar inte fråga om jäv mot åklagare. Däremot kan jäv mot
åklagare vara en grund för resning enligt 58 kap. 2 § rättegångsbalken.
Om åklagare vet med sig att han kan vara jävig bör han anmäla det hos
sin närmaste förman som har att pröva frågan om jäv.
Bestämmelsen i 7 kap. 6 § rättegångsbalken, som inte har ändrats
sedan balkens tillkomst, avser enligt ordalydelsen endast åklagares
befattning med förundersökning och åtal för brott. Sedan bestämmelsen
tillkom har åklagarna fatt utökade arbetsuppgifter. De handlägger också
andra typer av ärenden än brottmålsärenden. Det finns inte någon annan
regel om jäv för dessa andra åklagaruppgifter. I de fallen har
bestämmelsen tillämpats analogt. Även om bestämmelsen hittills har
tolkats analogt i dessa fall bedömer regeringen i likhet med
Riksåklagaren och JO att bestämmelsen bör kunna tillämpas också i
andra fall än de som avser åklagares befattning med förundersökning
eller åtal för brott. Bestämmelsen bör därför utformas på så sätt att den
också gäller vid fullgörandet av andra åklagaruppgifter än åtgärder eller
beslut enligt rättegångsbalken. I likhet med Riksåklagaren anser
regeringen att det inte finns skäl för att ändra jävsgrundema.
Jäv mot åklagare prövas av närmaste förman. Enligt Riksåklagaren
råder det en viss osäkerhet om vad som avses med närmaste förman. Jäv
mot överåklagare prövas av närmast högre åklagare, dvs. riksåklagaren
medan överåklagare som är myndighetschef prövar jäv mot chefs-
åklagare och lägre åklagare. 1 storstadsdistrikten har emellertid pröv-
ningen delegerats från överåklagaren till chefsåklagare. Processlag-
beredningen synes ha åsyftat att jäv mot allmän åklagare alltid skall
prövas av en åklagare på närmast högre nivå inom åklagarväsendet, dvs.
statsåklagare respektive riksåklagaren (SOU 1938:44, del 2, s. 127). Jäv
mot biträdande åklagare skall enligt förarbetena prövas av den allmänne
åklagare hos vilken han är anställd.
20
Enligt regeringens bedömning har prövningen av en fråga om jäv mot
åklagare samband med åklagares judiciella uppgifter. Som en jämförelse
skall nämnas att det är rätten och inte domstolen som prövar fråga om jäv
mot domare. Om en fråga om jäv mot domare avgörs under pågående
huvudförhandling i tingsrätt med en juristdomare och tre nämndemän
skall jävsfrågan avgöras i den sammansättningen (se Fitger,
Rättegångsbalken 1, 4:37). Chefsåklagare har främst till uppgift att leda
den brottsbeivrande verksamheten på åklagarkamrama och är i fråga om
åklagaruppgiften sidoordnad övriga åklagare på åklagarkammaren.
Regeringen bedömer därför att det inte är ändamålsenligt eller lämpligt
att chefsåklagare prövar frågor om jäv mot åklagare som arbetar på
åklagarkammaren. Det får inte finnas någon risk för misstankar om att
hanteringen av frågor om jäv mot åklagare påverkas av ovidkommande
faktorer eller i övrigt inte sker på ett korrekt sätt. Detta är något som är
avgörande från medborgarsynpunkt.
Mot denna bakgrund finner regeringen att övervägande skäl talar för
att prövningen av jäv mot åklagare bör vara en uppgift för en åklagare
som har rätt att ta över lägre åklagares uppgifter och överpröva hans
beslut. En fråga om jäv mot åklagare bör prövas av den överåklagare som
är myndighetschef där åklagaruppgiften utförs. Vidare bör riksåklagaren
pröva jäv mot vice riksåklagaren och andra åklagare vid Riksåklagaren,
överåklagare och vice överåklagare. Jäv mot riksåklagaren prövas av
honom eller henne.
Bestämmelsen i 7 kap. 9 § rättegångsbalken om jäv mot polismyn-
dighet och polisman omfattar den del av polisverksamheten som är
reglerad i rättegångsbalken, dvs. i första hand förundersökningsåtgärder.
För de delar av polisverksamheten som avser förvaltningsärenden gäller
reglerna om jäv i 11 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223). För de
polisiära uppgifter och befogenheter som följer av bl.a. polislagen
(1984:387) och polisförordningen (1998:1558) finns det inga särskilda
bestämmelser om jäv. Om det uppkommer en fråga om jäv i
polisverksamhet, som inte avser förvaltningsärende eller åtgärder enligt
rättegångsbalken, tillämpas bestämmelserna om jäv i 7 kap. 6 och 9 §§
rättegångsbalken analogt. I rättegångsbalken är det huvudsakligen
domare, åklagare, polismyndighet och polisman som har getts
befogenheter att vidta åtgärder eller fatta beslut enligt balken. Enligt
1 kap. 3 e § rättegångsbalken får emellertid andra tjänstemän vid tingsrätt
än domare utföra vissa åtgärder enligt balken. Enligt samma be-
stämmelse omfattas dessa tjänstemän då av jävsbestämmelsen i 4 kap.
13 § rättegångsbalken.
När det gäller polisväsendet far polismyndighet enligt 3 kap. 6 § polis-
förordningen (1998:1558) inte överlämna åt någon annan än en polisman
att avgöra eller leda handläggningen av ärenden som enligt
rättegångsbalken skall skötas av en polismyndighet. Enligt Riksåklagaren
bör bestämmelsen om jäv mot polismyndighet och polisman gälla för alla
anställda inom polisen som fullgör uppgifter enligt rättegångsbalken. En
sådan reglering är enligt Riksåklagaren ändamålsenlig för att inte tvekan
skall uppstå om vilka befattningshavare inom polisen som träffas av
bestämmelsen.
Utvecklingen av polisens brottsutredningsverksamhet med bl.a.
anställda specialister som inte är polismän, kan medföra ett behov av att
Prop. 2000/01:92
21
även andra anställda inom polisväsendet än polismän bör omfattas av
bestämmelsen om jäv mot polismyndighet eller polisman. Regeringen
delar därför Riksåklagarens förslag och bedömning i den delen.
Jävsbestämmelsen bör också ändras på så sätt att den inte omfattar
polismyndighet. Det är endast fysiska individer som kan vara jäviga. I
rättegångsbalken ges polismyndighet befogenheter att inleda förunder-
sökning (23 kap. 3 §), att i vissa fall häva ett gripandebeslut (24 kap. 8 §
tredje stycket) samt enligt reglerna i polislagen (1984:387) förordna om
husrannsakan för eftersökande av den som är häktad i sin frånvaro eller
som skall hämtas till rätten (28 kap. 4 § tredje stycket). Det är emellertid
polismän som på polismyndighetens vägnar utövar nämnda
befogenheter. Med uttrycket polismyndighet avsågs tidigare i
rättegångsbalken dels åklagare som hade befattning med eller inseende i
polisväsendet dels polismästare och andra högre befattningshavare i
befälsställning inom polisväsendet. Om polismyndighet hade getts
befogenheter enligt rättegångsbalken kunde dessa inte delegeras till lägre
befattningshavare (se Gärde, Nya rättegångsbalken, s. 70 och 71).
Anledningen till att det i rättegångsbalken fortfarande görs en
terminologisk åtskillnad mellan polismyndighet och polisman är att det
senare uttrycket även avser lägre befattningshavare inom polisväsendet.
Vilka dessa befattningshavare är definieras däremot inte i
rättegångsbalken. Bestämmelser om det finns i polislagen och i
polisförordningen.
Regeringens förslag: I rättegångsbalken införs en bestämmelse om att
riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med fullmakt genom beslut
av regeringen.
Regeringens bedömning: Anställningsfrågor i övrigt bör regleras i
åklagarförordningen eller i instruktionerna för de allmänna åklagarna.
Riksåklagarens förslag: Endast frågan om anställning av riksåklagaren
och den biträdande riksåklagaren bör i fortsättningen behandlas i
rättegångsbalken. Dessa åklagare bör som hittills anställas med fullmakt.
I övrigt bör anställningsfrågoma regleras i instruktionerna för de
allmänna åklagarna. Åklagarförordningen bör kompletteras med en
föreskrift om att även överåklagare anställs med fullmakt.
Remissinstanserna: JO anser att det är tillräckligt att rättegångsbalken
i fråga om anställning av åklagare föreskriver att riksåklagaren och
biträdande riksåklagaren tillsätts av regeringen. Med hänsyn till den
betydelsefulla roll som har tilldelats åklagarmyndigheternas chefer talar
hänsynen till rättsväsendets integritet med styrka för att inte bara
riksåklagaren och biträdande riksåklagaren utan också överåklagarna
anställs med fullmakt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Bestämmelser om
anställning av åklagare under riksåklagaren finns huvudsakligen i
åklagarförordningen eller i instruktionerna för de allmänna åklagarna.
Regeringen anser att det i rättegångsbalken bör finnas bestämmelser som
gäller för de högsta allmänna åklagarna. Liksom hittills bör anställningen
Prop. 2000/01:92
22
av riksåklagaren regleras i balken. Detsamma bör gälla för vice Prop. 2000/01:92
riksåklagaren. Dessa befattningshavare bör även i fortsättningen anställas
med fullmakt. Det finns enligt regeringens bedömning inte tillräckligt
starka skäl för att ge andra allmänna åklagare en sådan utökad
anställningstrygghet (se prop. 1993/94:65, s. 53). Frågor om anställning
av övriga åklagare bör även i fortsättningen regleras i förordning.
Förslaget innebär inte några ökade kostnader jämfört med i dag.
Eftersom kapitlet huvudsakligen handlar om åklagare har det fått en ny
rubrik. Bestämmelser om polismyndighet finns i polislagen (1984:387).
1§
Bestämmelserna i paragrafen har anpassats till de nuvarande
förhållandena inom åklagarväsendet. I paragrafen anges uttryckligen
vilka åklagare som är allmänna åklagare. Även vice riksåklagaren skall
vara allmän åklagare. Samlingsbegreppen statsåklagare och distrikts-
åklagare utmönstras ur rättegångsbalken. Till skillnad från tidigare
bestämmelse anges även de allmänna åklagarnas anställnings-
bcnämningar. Andra stycket som motsvarar nuvarande tredje stycket har
ändrats språkligt. Nuvarande andra stycket har i sak flyttats till 7 § första
stycket.
2§
Paragrafens första stycke har ändrats endast i redaktionellt hänseende. 1
ett nytt andra stycke regleras vice riksåklagarens ställning vid
Riksåklagaren. Någon ändring i sak avses inte utan detta har hittills
framgått av förordningen (1989:847) med instruktion för Riksåklagaren.
Den vice riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. I övrigt får vice
riksåklagaren i den omfattning som riksåklagaren bestämmer utföra de
åklagaruppgifter som riksåklagaren far utföra. Liksom hittills bör
riksåklagaren själv avgöra ärenden av särskild vikt från principiella
synpunkter. Det tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket men
har anpassats till nuvarande förhållanden inom åklagarväsendet.
23
3§
I paragrafen anges att riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med
fullmakt genom beslut av regeringen. Anställningsfrågor i övrigt regleras
i åklagarförordningen och i instruktionerna för de allmänna åklagarna.
4§
Det nuvarande femte stycket har utgått. I övrigt har paragrafen ändrats
endast i språkligt och redaktionellt hänseende.
5§
Bestämmelsen anger att riksåklagaren, överåklagare som är
myndighetschefer inom åklagarväsendet och vice överåklagare till dessa
överåklagare får överta uppgifter som åligger lägre åklagare.
Överåklagares och vice överåklagares rätt att överta uppgifter gäller i
förhållande till de lägre åklagare som tjänstgör inom deras
verksamhetsområde. Paragrafen utgör tillsammans med 7 kap. 2 §
rättegångsbalken grunden för överprövningsförfarandet som beskrivs i
avsnitt 5.2.
6§
Jävsbestämmelsen utvidgas till att även omfatta fullgörandet av andra
åklagaruppgifter än åtgärder eller beslut enligt rättegångsbalken.
Ändringen innebär vidare att jäv mot åklagare skall prövas av
överåklagare som är chef där åklagaruppgiften utförs. Dessutom har ett
tillägg gjorts om att endast riksåklagaren prövar jäv mot vice
riksåklagaren och andra åklagare vid Riksåklagaren, överåklagare och
vice överåklagare. Paragrafens andra stycke är utformat i enlighet med
Lagrådets förslag. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
7§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 1 § andra stycket och 5 § första
stycket andra och tredje meningen samt andra stycket. Bestämmelsen i
andra stycket, första meningen, har emellertid formulerats på så sätt att
det tydligt framgår att den gäller för alla slags åklagaruppgifter.
8§
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. Endast språkliga ändringar har
gjorts.
9§
Bestämmelsen ändras på så sätt att den gäller alla anställda inom
polisväsendet som har att vidta åtgärd eller fatta beslut enligt
rättegångsbalken. En ytterligare ändring är att bestämmelsen inte längre
skall omfatta polismyndighet. Det är inte en ändring i sak. I övrigt har
endast språkliga ändringar gjorts.
48 kap.
14 §
Genom en ändring i paragrafens tredje stycke ges riksåklagaren
befogenhet att uppdra åt överåklagare som är myndighetschef inom
Prop. 2000/01:92
24
åklagarväsendet att i fråga om vissa brott bestämma ordningsbotens
belopp. Ändringen är en följd av att samlingsbegreppet statsåklagare tas
bort i 7 kap. rättegångsbalken. I övrigt har endast språkliga ändringar
gjorts.
Prop. 2000/01:92
25
Prop. 2000/01:92
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 7 kap.
och 48 kap. 14 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1§
Allmänna åklagare äro:
1. riksåklagaren;
2. statsåklagare; samt
3. distriktsåklagare.
Hos allmän åklagare må finnas
biträdande åklagare.
Instruktioner för åklagare utfärdas
av regeringen.
2§
Riksåklagaren är under regeringen
högste åklagare och har i denna
egenskap ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet i
riket.
Under riksåklagaren hava
statsåklagarna, envar inom sitt
verksamhetsområde, ansvaret för
och ledningen av åklagarväsendet.
3§
Riksåklagaren och statsåklagare
utnämns av regeringen. Om
tillsättningen av andra åklagare
meddelas föreskrifter i de för dem
gällande instruktionerna.
Föreslagen lydelse
1 §
Allmänna åklagare är
- riksåklagaren och den biträdan-
de riksåklagaren,
- överåklagarna och de biträdande
överåklagarna, samt
- chefsåklagarna, statsåklagarna
och kammaråklagarna.
I 8 § finns bestämmelser om
biträdande åklagare och extra
åklagare.
2§
Riksåklagaren är under regeringen
högste åklagare och har i denna
egenskap ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet.
Den biträdande riksåklagaren är
riksåklagarens ställföreträdare
och får utföra samma åklagar-
uppgifter som riksåklagaren.
3§
26
Under riksåklagaren har
överåklagarna ansvaret för och
ledningen av åklagarverksamheten
inom sina verksamhetsområden.
Regeringen föreskriver om
åklagarväsendets indelning i
verksamhetsområden.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 1
4§
Allmän åklagare vid underrätt och
hovrätt är statsåklagare eller
distriktsåklagare.
Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid hovrätt i mål som
avses i 2 kap. 2§ första stycket.
Allmän åklagare vid högsta
domstolen är riksåklagaren.
Har talan till högsta domstolen
fullföljts allenast av enskild part,
må åklagartalan där, efter
riksåklagarens förordnande foras
av lägre åklagare.
5§
Riksåklagaren och statsåklagare
får överta uppgifter som
tillkommer lägre åklagare.
Riksåklagaren och, i den
omfattning regeringen bestämmer,
statsåklagare får förordna extra
åklagare att fora talan vid under-
4§
Riksåklagaren är allmän åklagare
vid Högsta domstolen.
Om ett mål har överklagats till
Högsta domstolen endast av en
enskild part, får även en annan
allmän åklagare föra talan där,
om riksåklagaren förordnar det.
Riksåklagaren är också allmän
åklagare vid hovrätt i mål som
avses i 2 kap. 2 § första stycket.
Riksåklagaren får även utföra
åklagaruppgifter i övrigt vid
tingsrätt och hovrätt.
5§
Överåklagarna, de biträdande
överåklagarna, chefsåklagarna,
statsåklagarna och
kammaråklagarna är allmänna
åklagare vid tingsrätt och hovrätt
och utför även i övrigt uppgifter
som åligger en allmän åklagare
om inte uppgiften fullgörs av
riksåklagaren.
6§
Riksåklagaren får överta uppgifter
som åligger en lägre åklagare.
Överåklagarna får överta
uppgifter som åligger åklagare
som är underställda dem.
27
rätt eller hovrätt. Riksåklagaren får
vidare förordna extra åklagare att
föra talan vid högsta domstolen,
om talan fullföljs endast av enskild
part.
Biträdande åklagare må i den
omfattning, som bestämmes i
instruktion, utföra uppgift, som
tillkommer åklagare, hos vilken
han är anställd. Väckande eller
fullföljd i högsta domstolen må
dock ej beslutas av annan än
riksåklagaren.
6§
Föreligger för allmän åklagare
beträffande visst brott,
omständighet, som skulle utgöra
jäv mot domare, må han ej taga
befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej
grundas på åtgärd, som åklagaren
vidtagit å tjänstens vägnar, eller
gärning, som förövats mot honom
i eller för hans tjänst.
Ehuru åklagare är jävig, äge han
vidtaga åtgärd, som ej utan fara
kan uppskjutas.
Fråga om jäv mot åklagare prövas
av hans närmaste förman; jäv mot
riksåklagaren prövas av honom.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 1
7§
Om det för en allmän åklagare
beträffande ett visst brott
föreligger en omständighet som
skulle utgöra jäv mot en domare,
för åklagaren inte ta befattning
med förundersökning, åtal för
brottet eller annan åtgärd enligt
denna balk. Detsamma gäller vid
fullgörandet av andra
åklagaruppgifter.
Jäv får inte grundas på en åtgärd
som åklagaren vidtagit på
tjänstens vägnar, eller gärning som
förövats mot honom i eller för
hans tjänst.
Åven om åklagaren är jävig, får
han vidta sådana åtgärder som
inte utan fara kan uppskjutas.
Frågan om jäv mot en åklagare
prövas av den myndighet där
uppgiften utförs. Jäv mot en
överåklagare och biträdande
överåklagare prövas av
riksåklagaren.
Jäv mot riksåklagaren prövas av
honom.
28
7 § upphävd
8§
Om särskilda åklagare gälle vad
om dem är stadgat.
Ej må annan särskild åklagare än
justitiekanslem eller
justitieombudsman besluta att åtal
skall väckas i högsta domstolen.
9§
Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande
tillämpning beträffande
polismyndighet, så ock beträffande
polisman, som har att vidtaga
åtgärd eller meddela beslut enligt
denna balk, varvid dock fråga om
jäv prövas av polismyndigheten.
8§
Hos en allmän åklagare får det
finnas biträdande åklagare. En
biträdande åklagare får, i den
omfattning regeringen bestämmer,
utföra uppgifter som åligger en
allmän åklagare.
Riksåklagaren och, i den
omfattning regeringen föreskriver,
överåklagarna får förordna extra
åklagare att utföra uppgifter som
åligger en annan allmän åklagare
än riksåklagaren. Riksåklagaren
får vidare förordna extra åklagare
att föra talan vid Högsta
domstolen, om talan har fullföljts
endast av en enskild part.
9§
Riksåklagaren och den biträdande
riksåklagaren utnämns av
regeringen. Regeringen
föreskriver om anställning av
andra åklagare.
10 §
Om särskilda åklagare gäller vad
som är föreskrivet för dem.
Någon annan särskild åklagare än
Justitiekanslem eller Riksdagens
ombudsmän får inte besluta att åtal
skall väckas i Högsta domstolen.
H§
Vad som sägs i 7 § om allmänna
åklagare tillämpas även
beträffande anställda inom Polisen
som har att vidta åtgärder eller
meddela beslut enligt denna balk.
Frågan om jäv för den anställde
prövas av polismyndigheten.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 1
29
48 kap Om strafföreläggande
och föreläggande av ordnings-
bot
14 §*
Regeringen äger meddela före-
skrifter om det högsta belopp, till
vilket ordningsbot får bestämmas,
och om andra begränsningar för
användningen av föreläggande om
ordningsbot.
Riksåklagaren företager, i samråd
med rikspolisstyrelsen, urval av de
brott för vilka ordningsbot skall
bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för olika
brott de belopp som skola upp-
tagas såsom ordningsbot. Därvid
anges även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera
brott. Om särskilda skäl föreligga
äger riksåklagaren uppdra åt
statsåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för
ordningsbot.
48 kap Om strafföreläggande
och föreläggande av ordnings-
bot
14 §
Regeringen får meddela föreskrift-
er om det högsta belopp, till vilket
ordningsbot får bestämmas, och
om andra begränsningar för
användningen av föreläggande om
ordningsbot.
Riksåklagaren väljer, i samråd
med Rikspolisstyrelsen, ut de brott
för vilka ordningsbot skall
bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för olika
brott de belopp som skall upptagas
såsom ordningsbot. Därvid anges
även grunder för beräkning av
gemensam ordningsbot för flera
brott. Om särskilda skäl föreligger
får riksåklagaren uppdra åt
överåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma beloppet för
ordningsbot.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 1
1 Senaste lydelse 1974:573.
30
Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Svea hovrätt, Göteborgs
tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten,
Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statskontoret, Tullverket,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Stockholms universitet (Juridiska
fakultetsnämnden), Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden),
Sveriges advokatsamfund, Jusek, ST-Åklagarväsende och
Polisförbundet.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 2
31
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse,
dels att 7 kap. 1-6, 8 och 9 §§ samt 48 kap. 14 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 7 §, av följande
lydelse.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
Ont åklagare och
polismyndighet
Allmänna åklagare äro\
1. riksåklagaren;
2. statsåklagare; samt
3. distriktsåklagare.
Hos allmän åklagare må finnas
biträdande åklagare.
Instruktioner fiör åklagarna
utfärdas av regeringen.
Riksåklagaren är under
regeringen högste åklagare och har
i denna egenskap ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet i
riket.
Under riksåklagaren hava
statsåklagarna, envar inom sitt
verksamhetsområde, ansvaret för
1 §'
Allmänna åklagare är.
- riksåklagaren och vice
riksåklagaren,
- överåklagare och vice över-
åklagare, samt
- chefsåklagare, vice chefs-
åklagare och kammaråklagare.
Närmare bestämmelser om
åklagarväsendet meddelas av
regeringen.
2 §2
Riksåklagaren är under rege-
ringen högste åklagare och har
ansvaret för och ledningen av
åklagarväsendet.
Vice riksåklagaren är
riksåklagarens ställföreträdare. I
övrigt får vice riksåklagaren i den
omfattning som riksåklagaren
bestämmer utföra de
åklagaruppgifter som
riksåklagaren får utföra.
Under riksåklagaren har de
överåklagare som är myndighets-
chefer inom åklagarväsendet
1 Senaste lydelse 1974:573.
2 Senaste lydelse 1974:573.
32
och ledningen av åklagarväsendet.
Riksåklagare och statsåklagare
utnämnas av regeringen. Om
tillsättning av andra åklagare
meddelas föreskrifter i de for dem
gällande instruktionerna.
Allmän åklagare vid underrätt
och hovrätt är statsåklagare eller
distriktsåklagare.
Riksåklagaren är dock allmän
åklagare vid hovrätt i mål som
avses i 2 kap. 2 § första stycket.
Allmän åklagare vid högsta
domstolen är riksåklagaren.
Har talan till högsta domstolen
fullföljts allenast av enskild part,
må åklagartalan där, efter
riksåklagarens förordnande, föras
av lägre åklagare.
Närmare bestämmelser om för-
delningen av uppgifterna mellan
åklagarna meddelas i de för dem
gällande instruktionerna.
Riksåklagaren och statsåklagare
får överta uppgifter som till-
kommer lägre åklagare. Riks-
åklagaren och, i den omfattning
regeringen bestämmer, statsåkla-
gare får förordna extra åklagare
att föra talan vid underrätt eller
hovrätt. Riksåklagaren får vidare
förordna extra åklagare att föra
talan vid högsta domstolen, om
talan fullföljts endast av enskild
part.
Biträdande åklagare må i den
omfattning, som bestämmes i
instruktion, utföra uppgift, som
tillkommer åklagare, hos vilken
ansvaret för och ledningen av
åklagarverksamheten.
§3
Riksåklagaren och vice
riksåklagaren anställs med
fullmakt genom beslut av
regeringen.
§4
Allmänna åklagare utför
åklagaruppgifter i tingsrätt och
hovrätt. Endast riksåklagaren är
emellertid allmän åklagare i
hovrätt i mål som avses i 2 kap.
2 § första stycket.
Riksåklagaren är allmän åkla-
gare i Högsta domstolen.
Om ett mål har överklagats till
Högsta domstolen endast av
enskild part, får även en annan
allmän åklagare föra talan där,
efter förordnande av riks-
åklagaren.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 3
§5
Riksåklagaren, överåklagare
som är myndighetschefer inom
åklagarväsendet och vice över-
åklagare till dessa överåklagare
får överta uppgifter som skall
utföras av lägre åklagare.
3 Senaste lydelse 1974:573.
4 Senaste lydelse 1981:1312. Ändringen innebär bl.a. att femte stycket upphävs.
5 Senaste lydelse 1983:999.
33
han är anställd. Väckande eller
fullföljande av åtal i högsta
domstolen må dock ej beslutas av
annan än riksåklagaren.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 3
Föreligger för allmän åklagare
beträffande visst brott omstän-
dighet, som skulle utgöra jäv mot
domare, må han ej taga befattning
med förundersökning eller åtal för
brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd,
som åklagaren vidtagit å tjänstens
vägnar, eller gärning, som
förövats mot honom i eller för
hans tjänst.
Ehuru åklagare är jävig, äge han
vidtaga åtgärd, som ej utan fara
kan uppskjutas.
Fråga om jäv mot åklagare
prövas av hans närmaste förman;
jäv mot riksåklagaren prövas av
honom.
Om det för åklagare beträffande
visst brott finns omständighet som
skulle utgöra jäv mot domare, får
han eller hon inte ta befattning
med förundersökning, åtal för
brottet eller annan åtgärd enligt
denna balk. Detsamma gäller vid
fullgörandet av andra åklagar-
uppgifter.
Jäv får inte grundas på åtgärd
som en åklagare har vidtagit i sin
åklagaruppgift, eller gärning som
förövats mot honom eller henne i
eller för denna uppgift.
Även om en åklagare är jävig,
får han eller hon vidta åtgärder
som inte utan fara kan uppskjutas.
Fråga om jäv mot åklagare
prövas av den överåklagare som
är chef för den myndighet där
åklagaruppgiften fullgörs. Riks-
åklagaren prövar dock jäv mot
vice riksåklagaren och andra
åklagare som finns vid Riks-
åklagaren, överåklagare och vice
överåklagare. Jäv mot riksåkla-
garen prövas av honom eller
henne.
7§7
Inom åklagarväsendet får det
finnas biträdande åklagare. Dessa
åklagare får i den omfattning som
regeringen bestämmer utföra
uppgifter som skall utföras av
allmän åklagare. Väckande eller
fullföljande av åtal i Högsta
domstolen får dock inte beslutas
av någon annan än riksåklagaren.
Riksåklagaren och, i den
6 Senaste lydelse 1947:616.
7 Tidigare 7 § upphävd SFS 1983:999.
34
omfattning regeringen bestämmer, Prop. 2000/01:92
överåklagare som är myndig- Bilaga 3
hetschefer inom åklagarväsendet
får förordna extra åklagare att
utföra uppgifter som skall utföras
av annan allmän åklagare än
riksåklagaren eller vice riksåkla-
garen. Riksåklagaren får också
förordna extra åklagare att utföra
talan i Högsta domstolen, om ett
mål har överklagats endast av
enskild part.
Om särskilda åklagare gälle vad
om dem är stadgat.
Ej må annan särskild åklagare
än justitiekanslem eller
justitieombudsman besluta, att åtal
skall väckas eller fullföljas i
högsta domstolen.
Vad i 6 § är stadgat om allmän
åklagare äge motsvarande
tillämpning beträffande polismyn-
dighet, så ock beträffande polis-
man, som har att vidtaga åtgärd
eller meddela beslut enligt denna
balk, varvid dock fråga om jäv
prövas av polismyndigheten.
S§8
För särskilda åklagare gäller
vad som är föreskrivet för dem.
Någon annan särskild åklagare
än justitiekanslem eller
justitieombudsman får inte besluta
att åtal skall väckas eller fullföljas
i Högsta domstolen.
9§9
Vad som anges i 6 § om
åklagare tillämpas även när det
gäller anställda inom polis-
väsendet som har att vidta åtgärd
eller meddela beslut enligt denna
balk. Frågan om jäv prövas av
polismyndigheten.
Regeringen äger meddela
föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestäm-
mas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande
av ordningsbot.
Riksåklagaren företager i
samråd med rikspolisstyrelsen
urval av de brott, för vilka
ordningsbot skall bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott de belopp som skola
48 kap.
14 F
Regeringen får meddela
föreskrifter om det högsta belopp,
till vilket ordningsbot får bestäm-
mas, och om andra begränsningar
för användningen av föreläggande
av ordningsbot.
Riksåklagaren väljer, i samråd
med Rikspolisstyrelsen, ut de brott
för vilka ordningsbot skall
bestämmas.
Riksåklagaren bestämmer för
olika brott de belopp som skall
8 Senaste lydelse 1968:79.
9 Senaste lydelse 1984:388.
10 Senaste lydelse 1974:573.
35
upptagas såsom ordningsbot.
Därvid anges även grunder för
beräkning av gemensam ordnings-
bot för flera brott. Om särskilda
skäl föreligga, äger riksåklagaren
uppdraga åt statsåklagare att i
fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot.
upptas som ordningsbot. Därvid
anges även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera
brott. Om det finns särskilda skäl
får riksåklagaren uppdra åt
överåklagare som är myndig-
hetschef inom åklagarväsendet att
i fråga om vissa brott bestämma
beloppet för ordningsbot.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
36
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-05
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammaråklagaren Ari
Soppela.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Prop. 2000/01:92
Bilaga 4
I paragrafens andra stycke föreslås den justeringen av nuvarande första
styckets andra mening, att uttrycken åtgärd ”å tjänstens vägnar”
respektive ”i eller för hans tjänst” skall ersättas med ”i sin åklagar-
uppgift” respektive ”i eller för denna uppgift”. Motivet anges vara att
beteckningen tjänst inte längre används i författningar som reglerar de
statsanställda befattningshavarnas ställning.
Det kan ifrågasättas om påståendet är riktigt eller i vart fall helt
rättvisande (se t.ex. 8 kap. 7 § 7, 11 kap. 5 och 9 §§ och 12 kap. 8 §
regeringsformen, 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § rättegångsbalken, 3 § lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar). Men vidare torde uttrycket tjänst
här inte syfta på anställningsformen utan på tjänstgöringen, dvs. arbetet i
motsats till privatlivet, och är mera vidsträckt än begreppet
myndighetsutövning (jfr t.ex. 20 kap. 1 § brottsbalken). Den nu
föreslagna formuleringen om att en gärning förövats mot en åklagare ”i
och för denna uppgift” framstår dessutom som en smula märklig. Något
missförstånd kan inte uppkomma om de vedertagna uttrycken ”på
tjänstens vägnar” ( eller ”i tjänsten”) respektive ”i eller för hans [eller
hennes] tjänst” bibehålls, och Lagrådet förordar att så sker.
37
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Prop. 2000/01:92
Regeringen beslutar proposition 2000/01:92 7 kap. rättegångsbalken.
38