Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 mars 2001
Lena Hjelm-Wallén
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)
Prop.
2000/01:80
I propositionen föreslås en ny socialtjänstlag. Den nya lagen är kapitel-
indelad och språkligt moderniserad i förhållande till den nuvarande
socialtjänstlagen. I den nya socialtjänstlagen föreslås också vissa materi-
ella ändringar i förhållande till den nuvarande. Det föreslås också en ny
lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Målsättningen
för lagen är att se till att socialtjänsten har möjlighet att utnyttja modem
informationsteknik för att höja effektiviteten och kvaliteten i arbetet.
Lagen skall gälla utöver personuppgiftslagen (1998:204) och innehålla
de särbestämmelser som är nödvändiga i socialtjänstens verksamhet.
Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med vissa bestämmelser om
vård av unga (LVU) samt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård (LSU).
De föreslagna materiella ändringarna i socialtjänstlagen innebär att
rätten till bistånd för den enskilde vidgas och att rätten att överklaga
genom förvaltningsbesvär skall omfatta i princip alla typer av bistånds-
beslut, att länsstyrelserna ges utökade tillsynsinstrument samt att det blir
obligatoriskt att upprätta vårdplaner när barn och unga skall vårdas utan-
för hemmet. Regeringen föreslår även en samlad strategi kring kun-
skapsutvecklingen inom socialtjänsten.
De föreslagna ändringarna i LVM, LVU och LSU innebär att det införs
en möjlighet att ta urin-, blod- och utandningsprov på tvångsintagna i s.k.
LVM-hem och särskilda ungdomshem. Vidare föreslås avseende LVM
och LVU att vissa tvångsbefogenheter flyttas från socialtjänstförord-
ningen (1981:750) till respektive lag. Dessutom föreslås vissa föränd-
ringar i LVM i syfte att klargöra dels när ett beslut om tvångsvård upphör
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
att gälla vid olovlig frånvaro, dels vem som ansvarar för ledningen av
verksamheten vid hemmet.
Som ikraftträdandedag föreslås beträffande ändringarna i LVM, LVU
och LSU den 1 juli 2001, för lagen om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten den 1 oktober 2001 samt för socialtjänstlagen den
1 januari 2002.
Prop. 2000/01:80
Prop. 2000/01:80
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................7
2 Lagförslag.........................................................................................9
2.1 Förslag till socialtjänstlag...................................................9
2.2 Förslag till lag om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten...........................................................30
2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................33
2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.....................35
2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken.........................37
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring........................................................39
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare..............41
2.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).. 43
2.9 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763)...............................................................45
2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)........47
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.......................................................48
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall........................................49
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning
av barn..............................................................................54
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.........................55
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1402) om
övertagande av vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar...........................................................................59
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård............................................................................60
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård......................................................61
2.18 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen
(1991:481)........................................................................62
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.......................................63
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om
civilt försvar......................................................................64
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om
arbetsförmedlingsregister.................................................65
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.....66
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting.......67
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med
anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella
adoptioner.........................................................................68
2.25 Lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling.........................................................69
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:297) om
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgar-
kontor................................................................................70
2.27 Förslag till lag om ändring i socialförsäkrings-
rcgisterlagen (1997:934)...................................................71
2.28 Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet
av sluten ungdomsvård.....................................................73
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om
patientnämndsverksamhet m.m........................................74
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension.........................................75
2.31 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229)......................................................................76
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om
ersättning till steriliserade i vissa fall...............................77
2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om
efterlevandepension och efterlevandestöd till barn..........78
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:625) om
arbetsmarknadspolitiska program................... 79
3 Ärendet och dess beredning............................................................80
4 Allmänna utgångspunkter...............................................................81
5 En ny socialtjänstlag.......................................................................85
6 Rätten till bistånd............................................................................86
6.1 Nuvarande ordning...........................................................86
6.2 Den enskildes rätt till bistånd skall stärkas.......................87
6.3 överklagande....................................................................96
7 Tillsynen över socialtjänsten...........................................................97
7.1 Innebörden av tillsynsbegreppet.......................................99
7.2 Utökade tillsynsinstrument.............................................100
7.3 Samordning av tillsynen.................................................102
8 Vårdplan för barn som behöver vårdas i ett annat hem än
det egna ........................................................................................104
9 Avskaffande av samhällsrepresentanter i de auktoriserade
adoptionsorganisationemas styrelser............................................106
10 Stöd för anhöriga och närstående..................................................108
11 Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten.....111
12 Vissa SiS-frågor............................................................................115
12.1 Möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov
på intagna i LVM-hem och särskilda ungdomshem.......115
12.2 Frågan om ledning av verksamheten vid LVM-
hemmen..........................................................................119
Prop. 2000/01:80
12.3 Klargörande av när ett LVM-beslut upphör att gälla.....120 Prop. 2000/01:80
12.4 Tvångsbefogenheter i socialtjänstförordningen
flyttas till LVM och LVU...............................................121
13 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.....................122
13.1 Författningsreglering av socialtjänstens behandling
av personuppgifter..........................................................122
13.2 Lagteknisk utformning...................................................132
13.3 Tillämpningsområde.......................................................135
13.4 Ändamålen med behandlingen av personuppgifter........139
13.5 Kategorier av personuppgifter........................................143
13.6 Personuppgiftsansvar......................................................145
13.7 Sökbegrepp.....................................................................146
13.8 Samköming.....................................................................147
13.9 Utlämnande av personuppgifter på medium för
automatiserad behandling...............................................148
13.10 Direktåtkomst.................................................................149
13.11 Information.....................................................................150
13.12 Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens
befogenheter...................................................................154
13.13 Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m.........................154
13.14 Bevarande och gallring...................................................155
13.15 Sekretess.........................................................................157
13.16 Rättelse...........................................................................158
13.17 Skadestånd......................................................................158
13.18 Överklagande..................................................................159
13.19 Särskilt om s.k. sammanställningsregister......................159
14 Ekonomiska konsekvenser av förslagen.......................................162
15 Ikraftträdande................................................................................163
16 Författningskommentar.................................................................163
16.1 Förslaget till socialtj änstlag............................................163
16.2 Förslaget till lag om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten.........................................................173
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall................................177
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.......................179
16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård............................180
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97)..............................................181
Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97).............................................. 196
Bilaga 3 Remissinstanser till betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97)..............................................215
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109).... 216
Bilaga 5 Författningsförslag i betänkandet Behandling av Prop. 2000/01:80
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109).... 225
Bilaga 6 Remissinstanser till betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109).... 229
Bilaga 7 Jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna
nya socialtjänstlagen.......................................................230
Bilaga 8 Lagrådsremisscns lagförslag...........................................235
Bilaga 9 Lagrådets yttrande...........................................................264
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001.......276
Rättsdatablad.........................................................................................277
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. socialtjänstlag,
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
3. till lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i föräldrabalken,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
7. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
10. lag om ändring i skollagen (1985:1100),
11. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
12. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
13. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn,
14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
15. lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjuk-
hem och andra vårdinrättningar,
16. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-
ansvar för viss hälso- sjukvård,
17. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
18. lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481),
19. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.,
20. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar,
21. lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister,
22. lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och
sjukvård och socialtjänst,
23. lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdeskattekonton för
kommuner och landsting,
24. lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges till-
träde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid
internationella adoptioner,
25. lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptions-
förmedling,
26. lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med
samtjänst vid medborgarkontor,
27. lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934),
28. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ung-
domsvård,
29. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet
m.m.,
30. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspen-
sion,
Prop. 2000/01:80
31. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
32. lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i
vissa fall,
33. lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och
efterlevandestöd till barn,
34. lag om ändring i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska
program.
Prop. 2000/01:80
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människomas
- ekonomiska och sociala trygghet,
-jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla
enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människomas självbestäm-
manderätt och integritet.
2 § När åtgärder rör bam skall det särskilt beaktas vad hänsynen till
barnets bästa kräver. Med bam avses varje människa under 18 år.
3 § Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga.
1 § Vaqe kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.
2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommu-
nen får det stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 3 § och 16 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan
kommun än den som den enskilde vistas i.
3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov
av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig
där utan att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos
den kommunen ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall be-
handlas som om den enskilde vore bosatt i inflyttningskommunen.
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen
får inte beaktas vid prövning av en sådan ansökan.
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan.
Prop. 2000/01:80
4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd
gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första
stycket.
5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens upp-
gifter inom socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun till-
handahålla tjänster åt en annan kommun. Uppgifter som innefattar myn-
dighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överläm-
nas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ.
6 § Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den
allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden om alt, inom ramen
för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare
användning av tillgängliga resurser. Kommunen skall bidra till finansie-
ringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan.
Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i sam-
verkan med och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbets-
nämnden. Vid en sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att ta del
av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam-
hällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,
- informera om socialtjänsten i kommunen,
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt-
ningarna för goda levnadsförhållanden,
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, eko-
nomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver
det.
2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform-
ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer ut-
formas så att de blir lätt tillgängliga för alla.
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgär-
der vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för
bam och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets
särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskil-
des rätt till arbete, bostad och utbildning.
3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet.
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal
med lämplig utbildning och erfarenhet.
Prop. 2000/01:80
10
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas
och säkras.
4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om
socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är
lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och
med organisationer och andra föreningar.
5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genom-
föras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan
med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.
När en åtgärd rör ett bam skall barnets inställning så långt det är möj-
ligt klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess
ålder och mognad.
6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan
liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha
kontakt med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd-
givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan där-
med jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.
För bam som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om bar-
nets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år
får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till
det.
7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk
av alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, gropper och
enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skade-
verkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns.
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgo-
dosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin för-
sörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter
att leva ett självständigt liv.
2 § Socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det
finns skäl för det.
3 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa
och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
Prop. 2000/01:80
11
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i
fackförening och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad
regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande
norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar av olika
hushållstypers baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda
skäl, skall socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre
nivå. Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en
lägre nivå, om det finns särskilda skäl för detta.
4 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under
viss tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetens-
höjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon
lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetens-
höjande insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning
men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöj ande verksamhet som avses i första stycket
skall syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden för-
sörja sig själv. Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att
komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt ut-
bildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes indivi-
duella önskemål och förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut
fattas enligt första stycket.
5 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller
annan kompctcnshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller
hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetens-
höjande verksamheten.
6 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöj ande verksamhet
enligt 3 § skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den
enskilde utför uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar
sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock
likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap.
1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 8-10 §§ samt 7-9 kap. arbels-
miljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring.
Barn och unga
1 § Socialnämnden skall
- verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda för-
hållanden,
Prop. 2000/01:80
12
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut-
veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och ung-
dom,
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ung-
dom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbrak bland bam och
ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusnings- eller beroende-
framkallande medel samt dopningsmedel,
- i nära samarbete med hemmen sörja för att bam och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet,
- i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det särskilda behov av
stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad,
boende, umgänge eller adoption har avgjorts.
2 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller be-
gränsa möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att
i hemmet ta emot andras bam.
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda
omständigheter är uppenbart befogat att ett bam tas emot i hemmet.
3 § Kommunen skall sörja för
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att
nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbets-
samtal) samt
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig yrkesmässig rådgivare kan erbjudas
dem som begär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som består i
samtal med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer.
Äldre människor
4 § Socialnämnden skall, med respekt för äldre människors självbestäm-
mande och integritet, verka för att äldre människor får möjlighet att leva
och bo självständigt, under trygga förhållanden.
5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service.
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och om-
vårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd.
6 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet
upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.
Prop. 2000/01:80
13
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall
kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och
organisationer.
Människor med funktionshinder
7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psy-
kiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hen-
nes behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till
följd av sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant
boende.
8 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder
samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksam-
het på dessa områden.
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och
psykiska funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med
landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.
Missbrukare
9 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får
den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån miss-
bruket. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen
och vården och noga bevaka att planen fullföljs.
Anhörigvårdare
10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har
funktionshinder.
Brottsoffer
11 § Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och
dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt
beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra över-
grepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin
situation.
Bemyndigande
12 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor
med funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen
Prop. 2000/01:80
14
bestämmer, meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för en-
skildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.
Allmänna bestämmelser om vård utom hemmet
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för
vård eller boende.
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med
anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och
hem för vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas
och bo utanför det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa
hem tillgodoses av staten.
3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten.
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa
hem. Styrelsen leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Statens institutionsstyrelse får, om det finns särskilda skäl för det,
genom avtal uppdra åt ett landsting eller en kommun att inrätta och driva
ett sådant hem som avses i första stycket.
För vård i ett hem som avses i denna paragraf får staten ta ut avgift av
den kommun som begärt placeringen.
4 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i
samråd med socialnämnden. Detta gäller även sådana hem som avses i
3§.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om vård i familjehem och hem för vård eller bo-
ende.
Särskilda bestämmelser om mottagande av barn
5 § När ett bam placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan
tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för
barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.
6 § Ett bam får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den under-
årige vård i ett visst familjehem.
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det
enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.
Prop. 2000/01:80
15
7 § Socialnämnden skall i fråga om de bam som avses i 6 §
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden,
- verka för att de får lämplig utbildning,
- lämna vårdnadshavama och dem som vårdar sådana barn råd, stöd
och annan hjälp som de behöver.
8 § Vårdas ett bam med stöd av denna lag i ett annat hem än del egna,
skall socialnämnden minst cn gång var sjätte månad överväga om vården
fortfarande behövs.
9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett bam för stadigvarande vård
och fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hem-
kommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun,
skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den
fattar sitt beslut.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldig-
heterna enligt 7 §.
10 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksam-
het som syftar till att förmedla bam till hem som avses i 6 §.
11 § Om vårdnaden av ett bam flyttats över till en eller två särskilt för-
ordnade vårdnadshavare som barnet tidigare varit familj ehemsplacerad
hos, får kommunen fortsätta att betala dessa vårdnadshavare skälig
ersättning.
Internationella adoptioner
12 § Är det fråga om att ta emot ett bam med hemvist utomlands i syfte
att adoptera det, skall ett medgivande enligt 6 § inhämtas innan barnet
lämnar det land där det har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast
om den eller de som vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om
bam och deras behov och har blivit informerade om den planerade adop-
tionens innebörd. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits
emot i hemmet inom två år från det medgivandet lämnades.
13 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till social-
nämnden om deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid
medgivandet gäller. Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna
för det inte längre finns. Medgivandet kan återkallas även när barnet har
tagits emot av den eller de som vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos
dem inte vore förenlig med barnets bästa.
14 § När ett visst bam har föreslagits för adoption, skall socialnämnden
skyndsamt och senast inom två veckor från det att den eller de som vill
adoptera kommit in med en anmälan om detta pröva om samtycke skall
ges till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett
adoptionsförfarande som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av
Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete
vid internationella adoptioner, skall därvid 3 § i den lagen tillämpas. Den
Prop. 2000/01:80
16
tid inom vilken prövning enligt detta stycke skall ske får förlängas om
det finns synnerliga skäl.
15 § Ett medgivande enligt 12 § om att ta emot ett bam med hemvist
utomlands i syfte att adoptera det och ett samtycke enligt 14 § till adop-
tionsförfarandet meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes
hemkommun.
I de fall samtycke enligt 14 § lämnats av socialnämnden i en annan
kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 7 §.
16 § Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla
bam från utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling.
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verk-
samhet i form av
1. hem för vård eller boende,
2. sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket eller 5 kap. 7 § tredje stycket,
3. hem för viss annan heldygnsvård,
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av
dygnet.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas.
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom
avtal enligt 2 kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra.
2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas
endast om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säker-
heten i verksamheten.
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall
nytt tillstånd sökas.
3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i en-
skild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag.
Dokumentationen skall bevaras så länge den kan antas ha betydelse för
åtgärder i verksamheten.
4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn enligt denna lag skall, om det begärs av den som akten
rör, så snart som möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskriv-
ning på stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 15 kap.
1§. °
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansva-
rar för personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den
inte bör lämnas ut skall han eller hon genast med eget yttrande över-
lämna frågan till länsstyrelsen för prövning.
Prop. 2000/01:80
17
5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som
står under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att
handhas enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns
ett påtagligt behov av att akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och
det inte finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i
fråga om återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den
som vid beslutet om omhändertagande ansvarade för personakten.
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkiv-
myndigheten i den kommun där akterna omhändertagits. Personaktema
skall bevaras i minst två år från det att de kom in till arkivmyndigheten.
En myndighet som har hand om en personakt som har omhändertagits
har, om en uppgift ur akten begärs för ett särskilt fall, samma skyldighet
att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för akten före omhänder-
tagandet.
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnads-
ansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträf-
fande barn, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av miss-
bruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller
behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. Rege-
ringen meddelar föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för
varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig
ersättning.
Om ett bam genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än
det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kom-
munens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Social-
nämnden får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser barnet.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka
avgift har bestämts enligt 2 §.
2 § För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för bam och ungdom
enligt 5 kap. 1 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlings-
karaktär, sådant boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket eller 7 §
tredje stycket eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut
skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna
får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i
26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så
stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnader och andra normala levnadskostnader.
När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig om att omsorgs-
tagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekono-
misk situation.
Prop. 2000/01:80
18
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd
enligt 4 kap. 1 § utgetts obehörigen eller med för högt belopp, får social-
nämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket tagit emot sådant
ekonomiskt bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen
borde ha insett detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut
för mycket.
2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd
som den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om det har lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat
råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om
återbetalning.
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas
enligt denna paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla upp-
gifter om den eller de omständigheter som enligt denna paragraf utgör
grund för återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.
3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte åter-
betalar frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för
kostnader som kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra
stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens
kostnader uppkom. Talan väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den
enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur
stånd att klara sin försötjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller
annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet
som avses i 1 och 2 § § och i 8 kap. 1 § första och andra styckena.
Socialnämnden
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kom-
munallagen (1991:900).
2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan
i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer
på socialnämnden.
Prop. 2000/01:80
19
3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga
nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämn-
den finner påkallade.
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommun-
styrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den
egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.
Delegation
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en
särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i
ärenden som är en uppgift för nämnden enligt 6 kap. 6, 8 och 11-12 §§
denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje
stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 13 § om samtycke
vägras och beslut enligt 9 kap. 3 § om att föra talan om återkrav enligt
9 kap. 1 §.
5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
- 1 kap. 4 § föräldrabalken,
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,
- 3 kap. 5, 6 och 8 § § föräldrabalken,
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldra-
balken,
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befo-
genhet att meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 2 § denna lag eller
att fullgöra nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens
ställe finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett
ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.
Prop. 2000/01:80
20
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns
skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser,
konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utred-
ningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller
olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat
av omständigheterna i ärendet.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom
fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att för-
länga utredningen för viss tid.
Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en ut-
redning inleds.
3 § När ett bam behöver vårdas i ett annat hem än det egna skall en plan
upprättas för den vård som socialnämnden avser att anordna. Planen skall
även uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.
4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta
beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller
om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare.
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till
att ta över utredningen av ärendet.
5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av
beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Doku-
mentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt
faktiska omständigheter och händelser av betydelse.
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att obehöriga inte får tillgång till dem.
6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes inte-
gritet. Den enskilde bör hållas underrättad om de joumalanteckningar
och andra anteckningar som förs om honom eller henne. Om den en-
skilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta
antecknas.
7 § Socialnämnden skall i alla ärenden tillämpa bestämmelserna i 13 §
förvaltningslagen (1986:223).
8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot
någon enskild skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvalt-
ningslagen (1986:223):
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
- 20 § om motivering av beslut,
- 21 § om underrättelse av beslut,
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte upp-
gifter som rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende
som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket eller om
någon annan liknande social tjänst.
Prop. 2000/01:80
21
Vad som sägs i första stycket gäller också när del är fråga om en an-
sökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som
rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.
9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden,
om inte särskilda skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.
10 § Bam som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Bam som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och bamet inte kan antas ta skada av det.
11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller
erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har
lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har
vidare rätt att få uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om eko-
nomisk hjälp enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar.
12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning
mot enskild får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § del-
givningslagen (1970:428).
Register m.m.
1 § 1 sammanställningar av personuppgifter hos socialnämnden får det
inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.
Detta hindrar inte att det i en sådan sammanställning tas in uppgifter
om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myn-
dighetsutövning och den bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd
grundar sig på.
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter
behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäk-
ring, forskning och framställning av statistik.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om sammanställning av personuppgifter.
2 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt hos socialnämnden
som tillhör sådan sammanställning av uppgifter som avses i 1 § första
stycket skall gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten.
Uppgifterna skall dock inte gallras så länge uppgifter om samma person
inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i en sammanställning som avses i 1 § första stycket skall
gallras fem år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har
upphört.
Prop. 2000/01:80
22
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall- Prop. 2000/01:80
ringsskyldigheten inträdde.
3 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av person-
uppgifter finns, utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen
(2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten och
personuppgiftslagen (1998:204).
4 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 2 §
första stycket:
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om faderskap,
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om adoption,
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en
underårig har placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i
ett familjehem eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av för-
äldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra stycket
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän
barnet fyller arton år.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i
2 § av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kom-
muner och i övriga kommuner beträffande ett representativt urval av per-
soner.
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.
5 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver,
lämna ut personuppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska
ändamål.
6 § Socialnämnden skall lämna ut personuppgifter till statliga myndig-
heter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk
för att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men.
7 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna upp-
gifter till denna om utbetalad ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämn-
der skall varje sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga
lämna
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten,
och
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser
inom särskilda boendeformer i kommunen.
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som
omfattas av sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen
(1980:100).
23
8 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom social-
tjänsten, skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården
eller de andra åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till
stånd.
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten
bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje
stycket 2 brottsbalken.
9 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att
nya medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i miss-
bruksmönster av kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta
till Statens folkhälsoinstitut.
10 § Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) framgår att socialnämnden
utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens
verksamhet. Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag
beträffande vissa brott som riktar sig mot underåriga. Av samma stycke
följer också att sekretess inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke
om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet
som har att ingripa mot brottet.
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende,
om uppgifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende
om att avskilja denne från högskoleutbildning.
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av
denna lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd.
2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommunerna
inom länet svarar för.
Länsstyrelsen skall därvid
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna
och andra samhällsorgan,
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida
behov av bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i
5 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje stycket,
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.
3 § Länsstyrelsen har tillsyn över sådan enskild verksamhet som avser
1. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första
stycket,
Prop. 2000/01:80
24
2. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § har över- Prop. 2000/01:80
lämnat till en enskild att utföra,
3. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-2 och som
kommunen upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt
denna lag.
4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess
tillsyn och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och
annat material som behövs för tillsynen.
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som
behövs vid inspektionen.
5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket
står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksam-
heten bedrivs. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får
inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för till-
synen.
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verk-
samhet som står under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden under-
rätta länsstyrelsen om det.
6 § Om det förekommer något missförhållande i
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §,
2. enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 3 §,
3. hemtjänst,
4. sådant boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket och 5 kap. 7 §
tredje stycket,
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa
missförhållandet.
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som till-
synsmyndigheten anser nödvändiga för att det påtalade missförhållandet
skall kunna avhjälpas.
Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte
följs, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.
7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts
kommunen i en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 §
får länsstyrelsen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet
får förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första
stycket om verkställighet av domen redan har sökts enligt utsöknings-
balken. Ett meddelat vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks
enligt utsökningsbalken.
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att social-
nämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämn-
den.
Myndigheter vars verksamhet berör bam och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga
25
att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får känne-
dom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myn-
digheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verk-
samma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör bam
och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom
hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgiv-
ning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast
anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att
ett bam utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i
andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan
vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 §
lagen (1993:335) om Barnombudsman.
2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller
människor med funktionshinder skall vaka över att dessa får god om-
vårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar
eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om
någon enskild skall genast anmäla detta till socialnämnden. Om inte
missförhållandet avhjälps utan dröjsmål, skall nämnden anmäla förhål-
landet till tillsynsmyndigheten.
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för
verksamheten. Den ansvarige är skyldig att utan dröjsmål avhjälpa miss-
förhållandet eller anmäla detta till tillsynsmyndigheten.
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehöri-
gen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga
förhållanden.
2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning
får inte obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende
eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.
3 § I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen (1980:100).
Överflyttning av ärende
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en
enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker till det.
Prop. 2000/01:80
26
Kommunernas ansvar i vissa fall
2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bo-
stad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 §
första stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för
det bistånd enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och
de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap.
1 och 9 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar
upphör om ärendet överflyttas enligt 1 §.
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som
en placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala
tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ
av någon annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.
Överklagande av beslut
3 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 5 §,
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 2 §,
- medgivande enligt 6 kap. 6 §,
- återkallelse av medgivande enligt 6 kap. 13 §, eller
- samtycke enligt 6 kap. 14 §.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
4 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om
- tillstånd enligt 7 kap. 1 §,
- om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §,
- om föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 §,
- om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 13 kap. 7 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 §
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Länsstyrelsens beslut om omhändertagande av personakt enligt 7 kap.
5 § och om föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt domstols
motsvarande beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den
hjälp som behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av
personakt.
5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut
enligt denna lag.
Prop. 2000/01:80
27
Böter
Prop. 2000/01:80
6 § Till böter döms den som
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med
stöd av 5 kap. 2 §,
- åsidosätter någon av bestämmelserna i 6 kap. 6 § första stycket eller
12 §, eller, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling, 10 §,
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §,
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 13 kap. 6 § fortsätter
verksamheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.
Berusningsmedel m.m.
7 § 1 den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs
av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte
inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i män-
niskokroppen.
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans
inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas.
Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp
som erhålls vid försäljning tillfaller staten.
Kommuner utanför landsting
8 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en
kommun som inte tillhör något landsting.
Socialtjänsten i krig m.m.
9 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten enligt
denna lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder
sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som riket har befunnit sig i.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 då socialtjänstlagen
(1980:620) upphör alt gälla.
2. Ett tillstånd eller ett förbud enligt den gamla lagen skall anses som
ett tillstånd eller förbud enligt denna lag.
3. Ett överklagande av socialnämnds eller länsstyrelses beslut som
fattats före ikraftträdandet av denna lag skall prövas enligt bestämmel-
serna i den gamla lagen.
4. En ansökan om tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i
7 kap. 1 § som gjorts före denna lags ikraftträdande, men som gäller tid
28
efter den 1 januari 2002 skall prövas i enlighet med bestämmelserna i Prop. 2000/01:80
denna lag.
29
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten, om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om
uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av
personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier.
2 § I denna lag avses med socialtjänst
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård ulan samtycke av unga eller av missbrukare,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som i övrigt bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade,
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd
enligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl.,
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar,
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehind-
rade.
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitets-
säkring och administration av verksamhet som avses i första stycket 1-8.
3 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos dom-
stolar. Den tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för
forsknings- och statistikändamål.
4§ Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 §
personuppgiftslagen.
5 § Enligt socialtjänstlagen (2001:000) gäller särskilda bestämmelser om
uppgiftsskyldighet, viss registrering och gallring hos socialnämnden.
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig
för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras.
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som före-
skrivs i lag eller förordning.
Prop. 2000/01:80
30
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av
uppgifter som är tillåten enligt denna lag.
7 § Socialtjänsten får behandla
1. person- och samordningsnummer,
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen
(1998:204), samt
3. uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden.
Personuppgifter enligt första stycket får behandlas endast om uppgif-
terna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för verksamheten.
8 § I fråga om utlämnande av personuppgifter som finns inom social-
tjänsten gäller de begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100),
socialtjänstlagen (2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna
lag.
10 § Beslut inom socialtjänsten om rättelse och om avslag på ansökan
om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får
inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka som är personuppgiftsansvariga och om
begränsning av den i 6 § tillåtna behandlingen av personuppgifter samt
om sökbegrepp, direktåtkomst och samköming av personuppgifter.
Regeringen får även meddela föreskrifter om när personuppgifter får
föras över till tredje land.
Prop. 2000/01:80
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den
1 oktober 2007 när det gäller manuell behandling av personuppgifter,
som påbörjats före den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs
31
för ett visst bestämt ändamål, om manuell behandling för ändamålet på-
börjats före den 24 oktober 1998.
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289)
kommit in innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedie-
rats före ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204).
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den
omständighet som yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna
lag har trätt i kraft för den aktuella behandlingen.
5. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i social-
tjänstlagen (1980:620)
Prop. 2000/01:80
32
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
5 §’
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.
Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, psyko-
loger, psykoterapeuter, familje-
rådgivare enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och deras biträden får
höras som vittnen om något som i
denna deras yrkesutövning anför-
trotts dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är
medgivet i lag eller den, till vars
förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker till det. Den som till
följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen
inte får lämna uppgifter som avses
där får höras som vittne om dem
endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, psyko-
loger, psykoterapeuter, familje-
rådgivare enligt socialtjänstlagen
(2001:000) och deras biträden får
höras som vittnen om något som i
denna deras yrkesutövning anför-
trotts dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är
medgivet i lag eller den, till vars
förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker till det. Den som till
följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen
inte får lämna uppgifter som avses
där får höras som vittne om dem
endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
tessen gäller samtycker till det.
tessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger
skyldighet att vittna för
1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 §
femte stycket sekretesslagen (1980:100) och
2. den som har uppgiftsskyldig-
het enligt 71 § socialtjänstlagen
(1980:620) i mål enligt 25 eller
27 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga.
2. den som har uppgiftsskyldig-
het enligt 14 kap. 1 § socialtjänst-
lagen (2001:000) i mål enligt 5
kap. 2 § och 6 kap. 6 § och
13-14 §§ samma lag eller enligt
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.
Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant sam-
fund har motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som
han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.
1 Senaste lydelse 1999:293.
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om för-
hållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002
34
2.4
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14, 17 a och 18 §§ samt 21 kap. 9 och
10 §§ föräldrabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om rätten för bam och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med andra råd-
givande samhällsorgan.
14 §2
Om rätten för bam och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(2001:000). Socialnämnden för-
medlar kontakter med andra råd-
givande samhällsorgan.
17 a §3
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 §
socialtjänstlagen (2001:000) få
hjälp att träffa avtal om vårdnad,
boende och umgänge.
Föräldrar kan enligt 12 a § soci-
altjänstlagen (1980:620) få hjälp
att träffa avtal om vårdnad, boende
och umgänge.
Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra
stycket skall godkännas.
Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva
avtalet.
Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.
18 §4
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 §
socialtjänstlagen (2001:000) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå
enighet i frågor om vårdnad, bo-
ende och umgänge.
Föräldrar kan enligt 12 a § soci-
altjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå
enighet i frågor om vårdnad, bo-
ende och umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbets-
samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.
1 Lagen omtryckt 1995:974.
2 Senaste lydelse 1998:319.
3 Senaste lydelse 1998:319.
4 Senaste lydelse 1998:319.
35
9 §5
Hämtning och annan åtgärd som rör barnet skall utföras på ett sätt som
Prop. 2000/01:80
är så skonsamt som möjligt för barnet.
Vid hämtning skall någon som
kan vara till stöd för barnet när-
vara. Finns det en sådan kontakt-
person för barnet som avses i soci-
altjänstlagen (1980:620) bör denne
anlitas. Om möjligt skall också en
barnläkare, barnpsykiater eller
barnpsykolog medverka. Om bar-
net på grund av sjukdom inte bör
flyttas eller om det möter något
annat särskilt hinder, skall hämt-
ningen uppskjutas.
Vid hämtning skall någon som
kan vara till stöd för barnet när-
vara. Finns det en sådan kontakt-
person för barnet som avses i soci-
altjänstlagen (2001:000) bör denne
anlitas. Om möjligt skall också en
barnläkare, bampsykiater eller
barnpsykolog medverka. Om bar-
net på grund av sjukdom inte bör
flyttas eller om det möter något
annat särskilt hinder, skall hämt-
ningen uppskjutas.
10 §6
Föreligger i mål enligt detta kapitel fara för att barnet förs ur landet
eller är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten omedelbart
förordna att barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner
lämpligt.
Kan ett beslut enligt första
stycket inte avvaktas, får polis-
myndigheten, oavsett om något
mål är anhängigt, vidta sådana
omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en
sådan åtgärd vidtas skall om möj-
ligt närvara en läkare samt före-
trädare för socialtjänsten eller i
förekommande fall en sådan kon-
taktperson för barnet som avses i
socialtjänstlagen (1980:620). Åt-
gärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prö-
var om den skall bestå.
Kan ett beslut enligt första
stycket inte avvaktas, får polis-
myndigheten, oavsett om något
mål är anhängigt, vidta sådana
omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en
sådan åtgärd vidtas skall om möj-
ligt närvara en läkare samt före-
trädare för socialtjänsten eller i
förekommande fall en sådan kon-
taktperson för barnet som avses i
socialtjänstlagen (2001:000). Åt-
gärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prö-
var om den skall bestå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
5 Senaste lydelse 1983:485.
6 Senaste lydelse 1983:485.
36
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
Kan den som är under tjugoett
år och som begått brott bli föremål
för vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om nödvändig vård
inom socialtjänsten enligt en för
den tilltalade av nämnden upp-
gjord vårdplan. Överlämnande får
ske endast om socialtjänstens pla-
nerade åtgärder, i förekommande
fall i förening med böter eller med
särskild föreskrift om ungdoms-
tjänst enligt tredje stycket, kan
anses tillräckligt ingripande med
hänsyn till brottslighetens straff-
värde och art samt den tilltalades
1 §'
Kan den som är under tjugoett
år och som begått brott bli föremål
för vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (2001:000) eller
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om nödvändig vård
inom socialtjänsten enligt en för
den tilltalade av nämnden upp-
gjord vårdplan. Överlämnande får
ske endast om socialtjänstens pla-
nerade åtgärder, i förekommande
fall i förening med böter eller med
särskild föreskrift om ungdoms-
tjänst enligt tredje stycket, kan
anses tillräckligt ingripande med
hänsyn till brottslighetens straff-
värde och art samt den tilltalades
tidigare brottslighet. tidigare brottslighet.
Framgår det av den upprättade planen att den tilltalade skall bli före-
mål för vård eller annan åtgärd med stöd av socialtjänstlagen, skall rätten
meddela föreskrift om att han skall genomgå sådan vård eller åtgärd.
Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller
den tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena ett överlämnande till
vård inom socialtjänsten med
1. dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet
eller inte, eller
2. en särskild föreskrift om att den tilltalade skall utföra oavlönat
arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet (ungdomstjänst) i
lägst tjugo och högst etthundra timmar, om den tilltalade samtycker till
det.
En föreskrift om ungdomstjänst får ändras eller upphävas på talan av
åklagare, när det finns skäl till det.
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den
dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande
med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller
Senaste lydelse 1998:604.
37
som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Prop. 2000/01:80
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enlist lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall får
rätten överlämna åt socialnämnden
eller, i fråga om den som redan är
intagen i ett hem där sådan vård
meddelas, åt styrelsen för hemmet
att föranstalta om behövlig vård.
Innan rätten beslutar om överläm-
nande skall socialnämnden eller
styrelsen höras.
Är för brottet stadgat strängare s
nande enligt första stycket ske enda
§2
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall får
rätten överlämna åt socialnämnden
eller, i fråga om den som redan är
intagen i ett hem där sådan vård
meddelas, åt den som förestår
hemmet att föranstalta om behöv-
lig vård. Innan rätten beslutar om
överlämnande skall socialnämnden
eller styrelsen höras.
aff än fängelse i ett år, får överläm-
om det föreligger särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft i fråga om 2 § den 1 juli 2001 och i fråga om
1 § den 1 januari 2002.
2 Senaste lydelse 1994:97.
38
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 15 §, 10 kap. 3 § och 17 kap. 1 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 § 2
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör annan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalför-
svarsplikt än grundutbildning som är längre än 60 dagar;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag;
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom
tagits om hand på det allmännas bekostnad.
För varje dag då en försäkrad
bereds vård i ett sådant hem för
vård eller boende eller familjehem
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
som ger vård och behandling åt
missbrukare av alkohol eller nar-
kotika, skall sjukpenningen på
begäran av den som svarar för
vårdkostnaderna minskas med
80 kronor, dock med högst en
tredjedel av sjukpenningens be-
lopp. Därvid skall det belopp var-
med minskning sker avrundas till
närmast lägre hela krontal. Det
belopp som sjukpenningen mins-
kas med skall betalas ut till den på
vars begäran minskningen har
gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som
avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom
anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.
För varje dag då en försäkrad
bereds vård i ett sådant hem för
vård eller boende eller familjehem
enligt socialtjänstlagen (2001:000)
som ger vård och behandling åt
missbrukare av alkohol eller nar-
kotika, skall sjukpenningen på
begäran av den som svarar för
vårdkostnaderna minskas med
80 kronor, dock med högst en
tredjedel av sjukpenningens be-
lopp. Därvid skall det belopp var-
med minskning sker avrundas till
närmast lägre hela krontal. Det
belopp som sjukpenningen mins-
kas med skall betalas ut till den på
vars begäran minskningen har
gjorts.
3 §3
Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel
månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas
utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så
förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden
belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller för-
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1999:800.
3 Senaste lydelse 1993:743.
Prop. 2000/01:80
39
sörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga
erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter
vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller lands-
ting.
Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som
1. är helinackorderad i en sådan 1. är helinackorderad i en sådan
boendeform som avses i 5 kap. 5 §
andra stycket socialtjänstlagen
(2001:000),
boendeform som avses i 20 §
andra stycket socialtjänstlagen
(1980:620),
2. bor i bostad med särskild service som avses i lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade, eller
3. skall betala ersättning enligt 3. skall betala ersättning enligt
34 § första stycket socialtjänst- 8 kap. 1 § första stycket social-
lagen. tjänstlagen.
1 §4
Har en ersättning enligt denna lag eller enligt en annan författning be-
talats ut av en allmän försäkringskassa eller en arbetslöshetskassa och
beviljas senare en annan ersättning retroaktivt enligt denna lag för
samma tid som den tidigare utbetalade ersättningen skall den retroaktiva
skall ske med det belopp som över-
perioden om beslut om båda ersätt-
Om någon i väsentlig mån har
fått sin försörjning genom eko-
nomiskt bistånd enligt social-
tjänstlagen (2001:000) utan villkor
om återbetalning får socialnämn-
den från försäkringskassan upp-
bära retroaktivt beviljad periodisk
ersättning enligt denna lag, till den
del den motsvarar vad social-
nämnden sammanlagt har betalat
ut till dennes samt hans makes och
minderåriga barns försörjning för
den tid som den retroaktiva ersätt-
ningen avser.
iå livränta utgår enligt äldre lagstift-
ersättningen minskas. Minskningen
stiger vad som skulle ha utgetts för
ningama hade förelegat samtidigt.
Om någon i väsentlig mån har
fått sin försörjning genom eko-
nomiskt bistånd enligt social-
tjänstlagen (1980:620) utan villkor
om återbetalning får socialnämn-
den från försäkringskassan upp-
bära retroaktivt beviljad periodisk
ersättning enligt denna lag, till den
del den motsvarar vad social-
nämnden sammanlagt har betalat
ut till dennes samt hans makes och
minderåriga barns försörjning för
den tid som den retroaktiva ersätt-
ningen avser.
I fråga om minskning av pension
ning om yrkesskador gäller 2 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
4 Senaste lydelse 1997:315.
Prop. 2000/01:80
40
Härigenom föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om den som misstänks
för att ha begått brott innan han
fyllt arton år skall åklagaren, innan
han fattar beslut i åtalsfrågan, in-
hämta yttrande från socialnämn-
den i den kommun som enligt
socialtjänstlagen (1980:620) har
ansvaret för den unge, om denne
har erkänt gärningen eller det
annars finns skälig misstanke att
han har begått brottet. Yttrande
behöver inte inhämtas om brottet
11 §'
I fråga om den som misstänks
för att ha begått brott innan han
fyllt arton år skall åklagaren, innan
han fattar beslut i åtalsfrågan, in-
hämta yttrande från socialnämn-
den i den kommun som enligt
socialtjänstlagen (2001:000) har
ansvaret för den unge, om denne
har erkänt gärningen eller det
annars finns skälig misstanke att
han har begått brottet. Yttrande
behöver inte inhämtas om brottet
är ringa, om det är uppenbart att
det finns förutsättningar för åtals-
underlåtelse eller om det annars är
är ringa, om det är uppenbart att
det finns förutsättningar för åtals-
underlåtelse eller om det annars är
obehövligt. obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för
vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge
samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten,
omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet
skall, om åklagaren begär det eller om nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och
hans levnadsomständigheter i övrigt.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den unge.
17 §2
Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den unge blir föremål för sådan åt-
gärd som anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas
vad som är lämpligast för den unge:
1. vård eller annan åtgärd enligt 1. vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), socialtjänstlagen (2001:000),
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga, eller
3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har
skett av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklaga-
ren utöver vad som följer av första och andra styckena särskilt beakta den
1 Senaste lydelse 1998:608.
2 Senaste lydelse 1994:1760.
41
unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom
brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller att på annat sätt gottgöra
målsäganden.
Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något
väsentligt allmänt intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge
tidigare har gjort sig skyldig till brott.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
42
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § samt 16 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100)* skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
4§f
Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke
eller beslut om sluten ungdomsvård. Utan hinder av sekretessen får upp-
gift lämnas till enskild som uppnått myndig ålder om förhållanden av
betydelse för att denne skall få vetskap om vilka hans biologiska föräld-
rar är.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om social-
tjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av miss-
brukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag hand-
has av socialnämnd eller av Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst
räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar ompröv-
ning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verk-
samhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, ären-
den om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlän-
ningar, ärenden om tillstand till
om allmän omvårdnad hos nämnd
nämndsverksamhet samt verksamhet
service till vissa funktionshindrade.
Sekretess gäller i verksamhet
som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c § social-
tjänstlagen (1980:620) för uppgift
om enskilds personliga förhållan-
den. Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till socialnämnd
om uppgiften behövs för hand-
läggning av ärende eller genom-
förande av beslut om stödinsatser,
vård eller behandling och det är av
synnerlig vikt att uppgiften läm-
nas.
enng för rörelsehindrade, ärenden
med uppgift att bedriva patient-
enligt lagstiftningen om stöd och
Sekretess gäller i verksamhet
som avser omhändertagande av
personakt enligt 7 kap. 5 § social-
tjänstlagen (2001:000) för uppgift
om enskilds personliga förhållan-
den. Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till socialnämnd
om uppgiften behövs för hand-
läggning av ärende eller genomfö-
rande av beslut om stödinsatser,
vård eller behandling och det är av
synnerlig vikt att uppgiften läm-
nas.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1998:1658.
43
1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
Sekretess enligt första stycket gäller inte
1. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kom-
munal hälso- och sjukvård, eller
2. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt.
Beträffande anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal
inom kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att
den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider betydande
men om uppgiften röjs.
1 §3
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihctsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap.
3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
Prop. 2000/01:80
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)
11. 71 c § socialtjänstlagen (1980:620)
12. har upphävts genom lag (1998:624).
Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihctsgrundlagen. De fall av upp-
såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap.
3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)
11. 75 kap 2 § socialtjänstlagen (2001:000)
12. har upphävts genom lag (1998:624).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
3 Senaste lydelse 2000:576.
44
Härigenom föreskrivs att 18, 22 och 26 §§ hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)' skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Varje kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 20 § andra
stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620) eller
som efter beslut av kommunen bor
i sådan särskild boendeform som
avses i 69 § första stycket 2
samma lag. Varje kommun skall
även i samband med dagverksam-
het, som omfattas av 10 § social-
tjänstlagen, erbjuda en god hälso-
och sjukvård åt dem som vistas
där.
18 §2
Vaije kommun skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform
eller bostad som avses i 5 kap. 5 §
andra stycket eller 5 kap. 7 $
tredje stycket socialtjänstlagen
(2001:000) eller som efter beslut
av kommunen bor i sådan särskild
boendeform som avses i 7 kap 1 §
första stycket 2 samma lag. Varje
kommun skall även i samband
med dagverksamhet, som omfattas
av 3 kap. 6 § socialtjänstlagen,
erbjuda en god hälso- och sjukvård
åt dem som vistas där.
En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen
hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård).
Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten
att erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och
kommunen kommer överens om det samt regeringen medger det. Över-
enskommelsen får avse även ansvar för förbrukningsartiklar som avses i
3 c §.
Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens
befogenhet enligt andra stycket omfattar inte sådan hälso- och sjukvård
som meddelas av läkare.
En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter
som kommunen ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse över-
lämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en
enskild individ.
Ledningen av kommunens
hälso- och sjukvård utövas av den
eller de nämnder som kommun-
fullmäktige enligt 4 § social-
tjänstlagen (1980:620) bestämmer.
22 §3
Ledningen av kommunens
hälso- och sjukvård utövas av den
eller de nämnder som kommun-
fullmäktige enligt 2 kap. 4 § soci-
altjänstlagen (2001:000) bestäm-
mer.
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1997:316.
3 Senaste lydelse 1992:567.
45
I en kommun som inte ingår i ett landsting utövas ledningen av den Prop. 2000/01:80
hälso- och sjukvård som avses i 18 § första eller andra stycket i enlighet
med 10 §.
26 §4
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet.
Patienter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom
patienter som avses i 3 c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får
dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och
besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som skall gälla.
Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag.
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga
om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnads-
inriktning för vilken kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig
betalningsansvar.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalnings-
ansvar för enligt 2 eller 9 § lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård får inte, tillsammans
med avgifter som avses i 35 §
andra stycket socialtjänstlagen
(1980:620), uppgå till så stort be-
lopp att den enskilde inte förbe-
hålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnad
och andra normala levnadskostna-
der. När avgifterna fastställs skall
kommunen försäkra sig om all
vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalnings-
ansvar för enligt 2 eller 9 § lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård får inte, tillsammans
med avgifter som avses i 8 kap.
2 § andra stycket socialtjänstlagen
(2001:000), uppgå till så stort be-
lopp att den enskilde inte förbe-
hålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnad
och andra normala levnadskostna-
der. När avgifterna fastställs skall
kommunen försäkra sig om att
vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Senaste lydelse 2000:356.
46
Härigenom föreskrivs att 2 a kap. 9 § skollagen (1985:1100)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
9 §2
Bam som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i
sin utveckling skall anvisas plats i förskola eller fritidshem, om inte bar-
nens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.
Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka bam
som behöver anvisas plats enligt första stycket. Kommunen skall verka
för att barnen utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna
om verksamheten och syftet med denna.
Om ett bam efter beslut av en Om ett bam efter beslut av en
kommun vistas i familjehem eller i
hem för vård eller boende i en
kommun vistas i familjehem eller i
hem för vård eller boende i en
annan kommun, har den kommun
som beslutat om vistelsen ansvaret
annan kommun, har den kommun
som beslutat om vistelsen ansvaret
för det individuellt behovsprövade
stöd enligt första stycket som bar-
net kan behöva. Placeringskom-
munens ansvar upphör om ärendet
överflyttas enligt 72 § social-
tjänstlagen (1980:620).
för det individuellt behovsprövade
stöd enligt första stycket som bar-
net kan behöva. Placeringskom-
munens ansvar upphör om ärendet
överflyttas enligt 16 kap. 1 § soci-
altjänstlagen (2001:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Lagen omtryckt 1997:1212.
2 Senaste lydelse 1998:352.
47
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11.5 och 12 §§ lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa
innehav av finansiella instrument,
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,
m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt
16 kap. 7 och 9 § § föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997-2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket social- 19. 8 kap. 2 § andra stycket social-
tjänstlagen (1980:620), tjänstlagen (2001:000),
20. 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529), samt
22. 12 § 1 stycket 2 lagen (2001:000) om svenskt medborgarskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser all samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 2001:000.
48
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 1, 2, 4, 12, 22, 29, 34, 44 och 47 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 32 a och 33 a §§ av
följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
De i 1 § socialtjänstlagen
(1980:620) angivna målen för
samhällets socialtjänst skall vara
vägledande för all vård som syftar
till att hjälpa enskilda människor
att komma ifrån missbruk av alko-
hol, narkotika eller flyktiga lös-
ningsmedel. Vården skall bygga
på respekt för den enskildes själv-
bestämmanderätt och integritet
och skall så långt det är möjligt
utformas och genomföras i sam-
verkan med den enskilde.
Vård inom socialtjänsten ges en
missbrukare i samförstånd med
honom enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620). En
missbrukare skall dock beredas
vård oberoende av eget samtycke
under de förutsättningar som anges
i denna lag (tvångsvård).
För tvångsvårdens innehåll och
socialtjänstlagen, om inte något ann
Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika
eller flyktiga lösningsmedel är i
behov av vård för att komma ifrån
sitt missbruk och vårdbehovet inte
kan tillgodoses enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) eller på något
annat sätt och han till följd av
missbruket.
1 §
De i 1 § socialtjänstlagen
(2001:000) angivna målen för
samhällets socialtjänst skall vara
vägledande för all vård som syftar
till att hjälpa enskilda människor
att komma ifrån missbruk av alko-
hol, narkotika eller flyktiga lös-
ningsmedel. Vården skall bygga
på respekt för den enskildes själv-
bestämmanderätt och integritet
och skall så långt det är möjligt
utformas och genomföras i sam-
verkan med den enskilde.
2§
Vård inom socialtjänsten ges en
missbrukare i samförstånd med
honom enligt bestämmelserna i
socialtjänstlagen (2001:000). En
missbrukare skall dock beredas
vård oberoende av eget samtycke
under de förutsättningar som anges
i denna lag (tvångsvård).
utformning gäller bestämmelserna i
at anges i denna lag.
4§
Tvångsvård skall beslutas, om
någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika
eller flyktiga lösningsmedel är i
behov av vård för att komma ifrån
sitt missbruk och vårdbehovet inte
kan tillgodoses enligt socialtjänst-
lagen (2001:000) eller på något
annat sätt och han till följd av
missbruket.
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
49
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon när-
stående.
Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt
denna lag.
Prop. 2000/01:80
12 §
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att
beslutet verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som
avses i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra
veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.
Beslutet upphör också att gälla
om missbrukaren, sedan vården
har påbörjats, under minst sex må-
nader i följd antingen har vistats
olovligen utanför ett hem som av-
ses i 22 § eller varit intagen i
häkte eller kriminalvårdsanstalt
Beslutet upphör också att gälla
om, sedan vården har påbörjats,
den tid som enligt 21 § inte skall
räknas som vårdtid, uppgår till
sammanlagt minst sex månader i
följd.
Tvångsvård lämnas genom hem
som är särskilt avsedda att lämna
vård enligt denna lag (LVM-hem).
Ett sådant hem skall ha en styrelse
som utses av Statens institutions-
styrelse.
Hemmets styrelse förestår vår-
den vid hemmet i den mån uppgif-
ten inte har överlåtits på en sär-
skild föreståndare.
22 §‘
Tvångsvård lämnas genom hem
som är särskilt avsedda att lämna
vård enligt denna lag (LVM-hem).
Har en intagen vistats i ett
LVM-hem i tre månader utan alt
vård i annan form kommit till
stånd skall föreståndaren anmäla
detta till hemmets styrelse med
angivande av orsaken till det.
29 §
Har en intagen vistats i ett
LVM-hem i tre månader utan att
vård i annan form kommit till
stånd skall den som förestår vår-
den vid hemmet anmäla detta till
Statens institutionsstyrelse och
ange orsaken till det.
32a§
Den intagne är, om inte annat
föranleds av medicinska eller lik-
nande skäl, skyldig att efter upp-
maning, vid ankomsten till LVM-
hemmet och inför vistelse i annan
form enligt 27 §, lämna blod-,
urin- eller utandningsprov för
Ändringen innebär att halva första stycket och andra stycket upphävs.
50
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem för särskilt nog-
grann tillsyn får hindras att lämna
hemmet och i övrigt underkastas
den begränsning i rörelsefriheten
som är nödvändig för att vården
skall kunna genomföras. Hans
rörelsefrihet far också inskränkas
när det behövs av hänsyn till
andra intagnas eller till perso-
nalens säkerhet.
kontroll av om han eller hon är
påverkad av narkotika, alkohol-
haltiga drycker, andra berus-
ningsmedel, sådana medel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel
eller sådana medel som omfattas
av lagen (1999:42) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor, om det
kan misstänkas att den intagne är
påverkad av något sådant medel.
a§
Den som vårdas enligt denna
lag i ett LVM-hem har rätt att
ringa och ta emot telefonsamtal
samt ta emot besök. Den intagne
får dock förvägras telefonsamtal
och besök om det kan äventyra
vården eller ordningen vid hem-
met. Beslut om inskränkning i
rätten att föra telefonsamtal och ta
emot besök fattas av den som före-
står vården vid hemmet.
1 lagen (1996:981) om besöksin-
skränkningar vid viss tvångsvård
finns bestämmelser om besök på
vårdinstitutioner enligt denna lag.
34 §
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem för särskilt nog-
grann tillsyn får hindras att lämna
hemmet och i övrigt underkastas
den begränsning i rörelsefriheten
som är nödvändig för att vården
skall kunna genomföras.
Prop. 2000/01:80
Den intagne får beredas vård
vid en enhet som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för särskilt
noggrann tillsyn, om det är nöd-
vändigt med hänsyn till den intag-
nes, övriga intagnas eller perso-
nalens säkerhet, eller om det är
nödvändigt för att förhindra att
den intagne avviker eller för att i
övrigt genomföra vården.
51
Den intagne får vårdas inom en
sådan enhet under högst två
månader i följd. Om särskilda be-
handlingsskäl föranleder det, får
dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att något av de
fall som anges i andra stycket
fortfarande föreligger och att den
intagne samtidigt ges möjlighet till
vistelse i öppnare former eller
utanför hemmet.
Om det är särskilt påkallat på
grund av att den intagne upp-
träder våldsamt eller är så påver-
kad av berusningsmedel att han
eller hon inte kan hållas till ord-
ningen, får den intagne hållas av-
skild från de övriga vid hemmet.
Han eller hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt av personalen.
Den intagne får dock inte hållas i
sådan avskildhet längre tid än vad
som är oundgängligen nödvändigt
och inte i något fall under längre
tid än 24 timmar i följd.
Prop. 2000/01:80
Beslut av den som förestår vår-
den vid ett LVM-hem får överkla-
gas av den enskilde hos länsrätten,
om beslutet avser överflyttning
enligt 25 §, avslag på begäran om
utskrivning eller förstörande av
egendom enligt 36 §.
44 §
Beslut av den som förestår vår-
den vid ett LVM-hem får överkla-
gas av den enskilde hos länsrätten,
om beslutet avser överflyttning
enligt 25 §, innebär inskränk-
ningar i särskilt fall av rätten för
den som vistas i hemmet att enligt
33 a § föra telefonsamtal eller ta
emot besök eller avser avslag på
begäran om utskrivning eller för-
störande av egendom enligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som föreslår vården vid ett LVM-
hem får inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra
stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhän-
dertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.
Med socialnämnden avses i
denna lag socialnämnden i den
kommun som enligt 3 § social-
tjänstlagen (1980:620) har ansva-
47 §
Med socialnämnden avses i
denna lag socialnämnden i den
kommun som enligt 2 kap 2 § so-
cialtjänstlagen (2001:000) har an-
52
ret för att den enskilde får det stöd
och den hjälp som han behöver.
Att överflyttning av ärenden till en
annan socialnämnd kan ske i vissa
svaret för att den enskilde får det
stöd och den hjälp som han behö-
ver. Att överflyttning av ärenden
till en annan socialnämnd kan ske i
Prop. 2000/01:80
vissa fall framgår av 16 kap. 1 §
socialtjänstlagen.
fall framgår av 72 § socialtjänst-
lagen.
Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhänder-
tagande enligt 13 § fattas av den länsrätt inom vars domkrets den ansva-
riga kommunen är belägen. Den länsrätt som meddelade beslutet om vård
beslutar också i frågor som avses i 44 § första stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i social-
tjänstlagen (1980:620).
53
2.13
Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytt-
ning av bam skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Har talan enligt denna lag inte
väckts eller kan ett beslut enligt
19 § första stycket inte avvaktas,
får polismyndigheten genast om-
händerta barnet eller vidta andra
omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en
sådan åtgärd vidtas skall om möj-
ligt en läkare samt en företrädare
för socialtjänsten eller i förekom-
mande fall en sådan kontaktperson
för barnet som avses i social-
tjänstlagen (1980:620) vara närva-
rande. Åtgärden skall genast an-
mälas till länsrätten, som utan
dröjsmål prövar om den skall be-
stå.
Föreslagen lydelse
20§*
Har talan enligt denna lag inte
väckts eller kan ett beslut enligt
19 § första stycket inte avvaktas,
får polismyndigheten genast om-
händerta barnet eller vidta andra
omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en så-
dan åtgärd vidtas skall om möjligt
en läkare samt en företrädare för
socialtjänsten eller i förekom-
mande fall en sådan kontaktperson
för barnet som avses i social-
tjänstlagen (2001:000) vara närva-
rande. Åtgärden skall genast an-
mälas till länsrätten, som utan
dröjsmål prövar om den skall be-
stå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 1993:212.
54
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga
dels att 1, 10, 24, 25 och 42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a-c och
17 a §§, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Insatser inom socialtjänsten för
bam och ungdom skall göras i
samförstånd med den unge och
hans vårdnadshavare enligt be-
stämmelserna i socialtjänstlagen
(1980:620).
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om
någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan
antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller
dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av
honom själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte
20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga
förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan
antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
Föreslagen lydelse
1 §
Insatser inom socialtjänsten för
bam och ungdom skall göras i
samförstånd med den unge och
hans vårdnadshavare enligt be-
stämmelserna i socialtjänstlagen
(2001:000).
10 §
Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om
omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget
hem.
För vårdens innehåll och ut-
formning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980:620) och
föreskrifterna i 11-20 §§.
För vårdens innehåll och ut-
formning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (2001:000) och
föreskrifterna i 11-20 §§.
15 a §
Den intagne har rätt att ringa
och ta emot telefonsamtal, ta emot
besök samt vistas utanför hemmet i
den utsträckning som lämpligen
kan ske. Den intagne far dock för-
vägras telefonsamtal och besök,
om det kan äventyra vården eller
ordningen vid hemmet.
En vistelse utanför hemmet skall
avse en på förhand bestämd tid,
dock högst fyra veckor.
Beslut om inskränkning i rätten
att föra telefonsamtal, ta emot be-
sök samt om vistelse utanför hem-
55
met fattas av den som förestår
vården vid hemmet. Beslut om
vistelse utanför hemmet skall
fattas efter samråd med social-
nämnden.
I lagen (1996:981) om besöksin-
skränkningar vid viss tvångsvård
finns bestämmelser om besök på
vårdinstitutioner enligt denna lag.
15 b §
Den intagne får beredas vård
vid en enhet inom hemmet som är
låsbar eller på annat sätt inrättad
för särskilt noggrann tillsyn, om
det är nödvändigt med hänsyn till
den intagnes, övriga intagnas eller
personalens säkerhet, eller om det
är nödvändigt för att förhindra att
den intagne avviker eller för att i
övrigt genomföra vården.
Den intagne får vårdas vid en
sådan enhet under högst två må-
nader i följd. Om särskilda be-
handlingsskäl föranleder det, får
dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att något av de
fall som anges i första stycket
fortfarande föreligger och att den
intagne samtidigt ges möjlighet till
vistelse i öppnare former eller
utanför hemmet.
15 c §
Om det är särskilt påkallat på
grund av att den intagne upp-
träder våldsamt eller är så påver-
kad av berusningsmedel att han
eller hon inte kan hållas till ord-
ningen, får den intagne hållas av-
skild från de övriga vid hemmet.
Han eller hon skall då stå under
fortlöpande uppsikt av personalen.
Den intagne får dock inte hållas i
sådan avskildhet längre tid än vad
som är oundgängligen nödvändigt
och inte i något fall under längre
tid än 24 timmar i följd.
År den intagne under 15 år skall
läkare skyndsamt yttra sig om
varje åtgärd som vidtas enligt
Prop. 2000/01:80
56
första stycket. Om läkaren begär Prop. 2000/01:80
det skall åtgärden genast avbrytas.
17 a §
Den intagne är, om inte annat
föranleds av medicinska eller lik-
nande skäl, skyldig att efter upp-
maning vid ankomsten till hemmet
samt inför vistelse utanför hemmet
lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av om han
eller hon är påverkad av narko-
tika, alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, sådana medel
som avses i 1 § lagen (1991:1969)
om förbud mot vissa dopnings-
medel eller sådana medel som
omfattas av lagen (1999:42) om
förbud mot vissa hälsofarliga
varor, om det kan misstänkas att
den intagne är påverkad av något
sådant medel.
Länsrätten får efter ansökan av
socialnämnden för viss tid eller
tills vidare förbjuda den som har
vårdnaden om en underårig att ta
denne från ett hem som avses i
25 § socialtjänstlagen (1980:620)
om det finns en påtaglig risk för
att den unges hälsa eller utveck-
ling skadas om han skiljs från
hemmet (flyttningsförbud).
24 §
Länsrätten får efter ansökan av
socialnämnden för viss tid eller
tills vidare förbjuda den som har
vårdnaden om en underårig att ta
denne från ett hem som avses i
6 kap. 6 § socialtjänstlagen
(2001:000) om det finns en påtag-
lig risk för att den unges hälsa
eller utveckling skadas om han
skiljs från hemmet (flyttningsför-
bud).
25 §
Ansökan om flyttningsförbud
görs av den socialnämnd som har
lämnat medgivande enligt 25 §
socialtjänstlagen (1980:620) att ta
emot den unge i ett enskilt hem.
Samma nämnd beslutar om till-
fälligt flyttningsförbud enligt 27 §.
Ett beslut av den som förestår
vården vid ett hem för särskilt
noggrann tillsyn får överklagas
hos länsrätten, om beslutet avser
Ansökan om flyttningsförbud
görs av den socialnämnd som har
lämnat medgivande enligt 6 kap.
6 § socialtjänstlagen (2001:000)
att ta emot den unge i ett enskilt
hem. Samma nämnd beslutar om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 §.
42 §
Beslut av den som förestår vår-
den vid ett hem för särskilt nog-
grann tillsyn får överklagas hos
länsrätten, om beslutet innebär
57
förstörande eller försäljning av inskränkningar i särskilt fall av
egendom enligt 20 §. rätten för den som vistas i hemmet
att enligt 15 a § föra telefonsamtal
eller ta emot besök eller avser för-
störande eller försäljning av egen-
dom enligt 20 §.
Prop. 2000/01:80
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i social-
tjänstlagen (1980:620).
58
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Sjukhem och andra vårdinrätt-
ningar, som övertagits av kommu-
nerna med stöd av denna lag, skall
anses som sådana boendeformer
som anges i 20 § andra stycket
socialtjänstlagen (1980:620).
Föreslagen lydelse
3§
Sjukhem och andra vårdinrätt-
ningar, som övertagits av kommu-
nerna med stöd av denna lag, skall
anses som sådana boendeformer
som anges i 5 kap. 5 § andra
stycket socialtjänstlagen (2001:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
59
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
En kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för
hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen enligt
vad som sägs i denna lag.
Betalningsansvaret för personer
som efter beslut av en kommun
vistas i en annan kommun i sådan
särskild boendeform eller bostad
som avses i 20 § andra stycket,
21 § tredje stycket och 69 § första
stycket 2 socialtjänstlagen (1980:620)
har dock den kommun som be-
slutat om vistelsen.
Vad som i denna lag sägs om lan
ingår i ett landsting.
Betalningsansvaret för personer
som efter beslut av en kommun
vistas i en annan kommun i sådan
särskild boendeform eller bostad
som avses i 5 kap. 5 § andra stycket,
5 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 §
första stycket 2 socialtjänstlagen
(2001:000) har dock den kommun
som beslutat om vistelsen.
ing gäller även kommuner som inte
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 1997:317.
60
Prop. 2000/01:80
Härigenom föreskrivs att 31 a §
tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
31
Om en patient önskar att stöd-
personens uppdrag skall övergå till
ett uppdrag som kontaktperson
enligt 10 § socialtjänstlagen
(1980:620) när tvångsvården upp-
hört och stödpersonen samtycker
till det, skall den nämnd som avses
i 30 § underrätta socialnämnden i
den kommun där patienten är
folkbokförd om patientens önske-
mål.
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
Föreslagen lydelse
a§‘
Om en patient önskar att stöd-
personens uppdrag skall övergå till
ett uppdrag som kontaktperson
enligt 3 kap. 6 § socialtjänstlagen
(2001:000) när tvångsvården upp-
hört och stödpersonen samtycker
till det, skall den nämnd som avses
i 30 § underrätta socialnämnden i
den kommun där patienten är
folkbokförd om patientens önske-
mål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 2000:353.
61
Härigenom föreskrivs att 15 § folkbokföringslagen (1991:481) skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som för service och om-
vårdnad har en sådan bostad för
äldre människor som avses i 20 §
socialtjänstlagen (1980:620) i en
annan församling än den, där han
var eller borde ha varit folkbok-
15 §
Den som för service och om-
vårdnad har en sådan bostad för
äldre människor som avses i 5 kap.
5 § socialtjänstlagen (2001:000) i
en annan församling än den, där
han var eller borde ha varit folk-
förd när han flyttade till den aktu-
ella bostaden, får folkbokföras i
sistnämnda församling. Han folk-
bokförs då på den fastighet där han
förut var eller borde ha varit folk-
bokförd när han flyttade till den
aktuella bostaden, får folkbokföras
i sistnämnda församling. Han folk-
bokförs då på den fastighet där han
förut var eller borde ha varit folk-
bokförd eller endast i församlingen
eller, om det finns särskilda skäl,
på en annan fastighet.
bokförd eller endast i församlingen
eller, om det finns särskilda skäl,
på en annan fastighet.
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad som anges i
första stycket och är folkbokförd i den församling där bostaden ligger får
folkbokföras på en annan fastighet i församlingen om det finns särskilda
skäl.
Första och andra styckena skall även tillämpas på den som vistas i ett
hem för äldre som drivs av någon annan än kommunen, om boendet med
hänsyn till upplåtelseform och tillgång till vård kan anses motsvara vis-
telse som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
62
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:137) om mottagande av asyl-
sökande m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
1 §'
I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till
utlänningar som
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 2 eller 3 §
utlänningslagen (1989:529) (asylsökande),
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestäm-
melserna i 2 kap. 4 a § utlänningslagen, eller
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl
medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas.
Den som omfattas av denna lag
har inte rätt till bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (1980:620) för
förmåner av motsvarande karaktär.
Den som omfattas av denna lag
har inte rätt till bistånd enligt
4 kap. 1 § socialtjänstlagen
(2001:000) för förmåner av mot-
svarande karaktär.
Bam under 18 år som saknar uppehållstillstånd och som inte vistas på
en förläggning omfattas inte av denna lag, om de bor hos en vårdnads-
havare som har uppehållstillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 1996:1384.
63
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § lagen (1994:1720) om civilt för-
svar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
Kommuners och landstings
skyldighet att ta hand om utrym-
mande och utlänningar som söker
skydd i Sverige regleras
i socialtjänstlagen (1980:620),
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) och lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande
m.fl.
1 §
Kommuners och landstings
skyldighet att ta hand om utrym-
mande och utlänningar som söker
skydd i Sverige regleras
i socialtjänstlagen (2001:000),
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) och lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande
m.fl.
Denna lag träder i kraft den 1 j
ari 2002.
1 Senaste lydelse 1999:949.
64
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen (1994:459) om arbets-
förmedlingsregister skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En registrering enligt 6 § 2-4 får
innehålla uppgift om den arbets-
sökandes sjukdom eller hälso-
tillstånd och om den arbetssökande
fått ekonomisk hjälp med stöd av
socialtjänstlagen (1980:620). Den
får också innehålla omdömen och
andra värderande upplysningar om
den arbetssökande.
Uppgifter om den arbetssökande
stycket skall grundas antingen på
sökande eller på skriftliga uppgifter
den arbetssökande.
7§
En registrering enligt 6 § 2-4 får
innehålla uppgift om den arbets-
sökandes sjukdom eller hälso-
tillstånd och om den arbetssökande
fått ekonomisk hjälp med stöd av
socialtjänstlagen (2001:000). Den
får också innehålla omdömen och
andra värderande upplysningar om
den arbetssökande.
som registreras med stöd av första
muntliga uppgifter från den arbets-
i en handling som förs till en akt för
Av daganteckning skall framgå att den arbetssökande har tagit del av
uppgift som avses i första stycket och att han skriftligen har samtyckt till
att uppgiften registrerats. Av daganteckning skall också framgå att den
arbetssökande skriftligen har samtyckt till registrering enligt 6 § 1.
En registrering enligt någon av 5-7 §§ får inte innehålla uppgifter om
att den arbetssökande misstänks eller har dömts för brott eller har av-
tjänat straff eller har fått annan påföljd för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsy-
kiatrisk vård eller smittskyddslagen (1988:1472).
Registreringen får inte heller in-
nehålla uppgift om att den arbets-
sökande har vårdats med stöd av
socialtjänstlagen (1980:620) eller
varit föremål för åtgärd enligt ut-
länningslagen (1989:529).
Registreringen får inte heller in-
nehålla uppgift om att den arbets-
sökande har vårdats med stöd av
socialtjänstlagen (2001:000) eller
varit föremål för åtgärd enligt ut-
länningslagen (1989:529).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1 Senaste lydelse 1997:729.
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om
lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:566) om lokal försöksverk-
samhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och
sjukvård och socialtjänst skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
3§
Till den som enligt 2 § skall bedriva försöksverksamheten får de parter
som deltar i försöket överföra medel för sådana kostnader som är hänför-
liga till försöksperioden och som avser
1. hälso- och sjukvård,
2. sjukreseersättning,
3. verksamhet enligt social-
tjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall och verksamhet
som i annat fall enligt lag skall
handhas av socialnämnd och inte
omfattas av 1, samt
3. verksamhet enligt social-
tjänstlagen (2001:000), lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall och verksamhet
som i annat fall enligt lag skall
handhas av socialnämnd och inte
omfattas av 1, samt
4. sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring och medel avsedda för den allmänna försäkringskassans
köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster.
Parterna får också till den som bedriver försöksverksamheten överföra
medel för beräknade kostnader för administration av verksamheten.
Den som bedriver försöksverksamheten övertar ansvaret för att i för-
söksområdet täcka de kostnader som parterna beslutat skall ingå i
försöket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
66
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1995:1518) om mervärdesskatte-
konton för kommuner och landsting skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid utbetalning av ersättning
enligt 5 § tillämpas bestämmel-
serna i 8 kap. 9, 10, 15 och 16 §§
mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelsen i 8 kap. 9 § första
stycket 1 mervärdesskattelagen
skall dock inte tillämpas i fråga
om sådana boendeformer som an-
ges i 20 § andra stycket och 21 §
tredje stycket socialtjänstlagen
(1980:620) samt 9 § 8 och 9 lagen
(1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade.
6 §*
Vid utbetalning av ersättning
enligt 5 § tillämpas bestämmel-
serna i 8 kap. 9, 10, 15 och 16 §§
mervärdesskattelagen (1994:200).
Bestämmelsen i 8 kap. 9 § första
stycket 1 mervärdesskattelagen
skall dock inte tillämpas i fråga
om sådana boendeformer som an-
ges i 5 kap. 5 § andra stycket och
5 kap. 7 £ tredje stycket social-
tjänstlagen (2001:000) samt 9 § 8
och 9 lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktions-
hindrade.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Senaste lydelse 1998:588.
67
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med
anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella
adoptioner
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1997:191) med anledning av
Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete
vid internationella adoptioner skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
3§
Ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos
socialnämnden i sökandens eller sökandenas hemkommun.
Socialnämnden skall
a) sammanställa rapporter enligt artikel 15.1. i konventionen,
b) pröva frågor om samtycke enligt artikel 17.c i konventionen,
c) vidta åtgärder enligt artikel 21 i
I 25 § socialtjänstlagen
(1980:620) finns bestämmelser om
att socialnämnden prövar frågor
om medgivande att i adoptions-
syfte ta emot bam med hemvist
utomlands.
konventionen.
I 6 kap 12-15 §§ socialtjänst-
lagen (2001:000) finns bestäm-
melser om att socialnämnden prö-
var frågor om medgivande att i
adoptionssyfte ta emot bam med
hemvist utomlands.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
68
Härigenom föreskrivs att 8 och 11 §§ lagen (1997:192) om internatio-
nell adoptionsförmedling skall upphöra att gälla vid utgången av juni
månad 2001.
Prop. 2000/01:80
69
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1997:297) om försöksverksamhet
med samtjänst vid medborgarkontor skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8§
En arbets- eller uppdragstagare som omfattas av ett särskilt avtal enligt
5 § får i den kommunala myndighetens namn.
1. bereda ärenden om bistånd 1. bereda ärenden om bistånd
enligt 6 § socialtjänstlagen enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen
(1980:620) till den som fyllt 65 år
för dennes försörjning,
2. ta emot ansökningar om plats
i förskoleverksamhet och skol-
barnsomsorg, fördela sådana plat-
ser och lämna erbjudanden om
plats enligt 14 a § socialtjänstla-
gen,
3. lämna ekonomiskt stöd till
inackordering för elever i gymna-
sieskolan och kommunal vuxen-
utbildning enligt skollagen
(1985:1100),
(2001:000) till den som fyllt 65 år
för dennes försörjning,
2. ta emot ansökningar om plats
och, med undantag för barn som
behöver särskilt stöd enligt
2 a kap. 9§ skollagen (1985:1100),
fördela platser och lämna erbju-
danden om plats för barn som
skall tillhandahållas förskoleverk-
samhet och skolbarnsomsorg en-
ligt 2 a kap. skollagen,
3. lämna ekonomiskt stöd till in-
ackordering för elever i gymnasie-
skolan och kommunal vuxenut-
bildning enligt skollagen,
4. ge tillstånd till att inrätta annat slag av toalett än vattentoalett enligt
en kommunal föreskrift, eller
5. i enklare fall bevilja parkeringstillstånd för handikappade.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
70
Härigenom föreskrivs att 7 § socialförsäkringsregisterlagen (1997:934)
skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §'
Som särskilda ärendeuppgifter får inte registreras sådana uppgifter som
avses i 13 och 21 §§ personuppgiftslagen (1998:204) eller som utgör
omdöme eller annan värderande upplysning om den registrerade.
Utan hinder av första stycket får följande uppgifter registreras:
1. förekomsten av ansökan eller anmälan i ärenden som omfattas av
1 § första stycket,
2. tidpunkter, tidsperioder och belopp dels för ersättningar, dels för
ersättningsgrundande förhållanden, i ärenden som omfattas av 1 § första
stycket,
3. grad av nedsatt arbetsförmåga,
4. förekomsten av intyg och utlåtande av läkare eller annan intygs-
givare,
5. förekomsten av rehabiliteringsutredning eller annan utredning i
rehabiliteringsärende samt av fastställd rehabiliteringsplan,
6. arten av och tidpunkter för föreslagna, planerade och vidtagna reha-
biliteringsåtgärder,
7. förekomsten av sådan särskild grund för beaktande av högre
bostadskostnad som avses i 14 § tredje stycket och 17 § tredje stycket
lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
8. om den registrerade får eller har fått vård eller försörjning helt eller
delvis på det allmännas bekostnad,
9. om den registrerade är häktad, intagen i kriminalvårdsanstalt eller i
övrigt har tagits om hand på det allmännas bekostnad,
10. om den registrerade vistas
eller bor i en särskild boendeform
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller vistas eller bor på annat lik-
nande sätt,
10. om den registrerade vistas
eller bor i en särskild boendeform
enligt socialtjänstlagen (2001:000)
eller vistas eller bor på annat lik-
nande sätt,
11. om fråga om återbetalningsskyldighet har uppkommit
12. vilken personkrets enligt 5 § förordningen (1988:890) om bilstöd
till handikappade som den bilstödsberättigade hör till,
13. att godmanskap eller förvaltarskap är anordnat enligt föräldra-
balken,
14. att en förälder på grund av sjukdom eller handikapp varaktigt sak-
nar förmåga att vårda bam,
15. att den registrerade får aktivitets stöd enligt 5 § tredje stycket för-
ordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd,
16. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 16-22 §§ förord-
ningen om aktivitetsstöd,
17. bevakningsanledning, samt
1 Lydelse enligt prop.2000/01:69.
71
18. anledningen till att ett ärende avslutats.
I socialförsäkringsrcgistcr som förs för handläggning av ärenden om
ersättning för tandvård enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring och förordningen (1998:1337) om tandvårdstaxa får dessutom, i
fråga om vårdgivare, registreras uppgift om namn på praktik. I sådana
register får vidare registreras uppgift om
1. förekomsten av begäran om förhandsprövning enligt förordningen
om tandvårdstaxa samt kod för behandlingsförslag som begäran avser,
2. kod för behandling som avses i förordningen om tandvårdstaxa,
3. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 9, 13 eller 14 § för-
ordningen om tandvårdstaxa,
4. förhållanden som anges i 15 § andra stycket förordningen om tand-
vårdstaxa,
5. förekomsten av remiss, remitterande vårdgivares namn och namnet
på den vårdgivare till vilken remiss har skett, samt
6. patientavgift och tandvårdsersättning.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
72
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18a§
Den dömde är, om inte annat
föranleds av medicinska eller lik-
nande skäl, skyldig att efter upp-
maning vid ankomsten till det sär-
skilda ungdomshemmet samt infor
vistelse utanför hemmet enligt 18 §
lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av om han
eller hon är påverkad av nar-
kotika, alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel, sådana
medel som avses i 1 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller sådana medel
som omfattas av lagen (1999:42)
om förbud mot vissa hälsofarliga
varor, om det kan misstänkas att
den dömde är påverkad av något
sådant medel.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
73
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:1656) om patientnämnds-
verksamhet m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
1 §
I varje landsting och kommun skall det finnas en eller flera nämnder
med uppgift att stödja och hjälpa patienter inom
1. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,
2. den hälso- och sjukvård enligt
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) som bedrivs av kom-
muner eller enligt avtal med
kommuner och den allmänna om-
vårdnad enligt socialtjänstlagen
(1980:620) som ges i samband
med sådan hälso- och sjukvård,
samt
2. den hälso- och sjukvård enligt
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) som bedrivs av kom-
muner eller enligt avtal med
kommuner och den allmänna om-
vårdnad enligt socialtjänstlagen
(2001:000) som ges i samband
med sådan hälso- och sjukvård,
samt
3. den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs av
landsting.
För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen
(1991:900).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
74
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 8 § lagen (1998:674) om inkomst-
grundad ålderspension skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
Om en person som är berättigad
till pension enligt denna lag i
väsentlig omfattning har fått sin
försörjning genom ekonomiskt
bistånd enligt socialtjänstlagen
(1980:620) utan villkor om åter-
betalning, får retroaktivt beviljad
sådan pension betalas ut till soci-
alnämnden till den del den mot-
svarar vad socialnämnden sam-
manlagt har betalat ut till den
pensionsberättigades och dennes
familjs försörjning för den tid som
den retroaktiva pensionen avser.
8§
Om en person som är berättigad
till pension enligt denna lag i
väsentlig omfattning har fått sin
försörjning genom ekonomiskt
bistånd enligt socialtjänstlagen
(2001:000) utan villkor om åter-
betalning, får retroaktivt beviljad
sådan pension betalas ut till soci-
alnämnden till den del den mot-
svarar vad socialnämnden sam-
manlagt har betalat ut till den
pensionsberättigades och dennes
familjs försörjning för den tid som
den retroaktiva pensionen avser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
75
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §
Bistånd enligt socialtjänstlagen Bistånd enligt socialtjänstlagen
(1980:620) och liknande ersätt- (2001:000) och liknande ersätt-
ningar är skattefria. ningar är skattefria.
Prop. 2000/01:80
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
76
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1999:332) om ersättning till
steriliserade i vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3a§'
För den som har fått ersättning enligt denna lag skall tillgångar upp-
gående till ett belopp om etthundrasjuttiofemtusen (175 000) kr anses
som förmögenhet och inte beaktas vid tillämpning av
1. 5 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer,
2. 5 § lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
3. 6 och 35 §§ socialtjänstlagen 3. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § soci-
(1980:620), altjänstlagen (2001:000),
4. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshind-
rade, samt
6. 16 § lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän för-
säkring.
Anmälan enligt 8 § första stycket lagen om bostadstillägg till pensio-
närer behöver inte göras på grund av ersättning som har utgetts enligt
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Senaste lydelse 1999:857.
77
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § lagen (2000:461) om efterlevande-
Prop. 2000/01:80
pension och efterlevandestöd ti
Nuvarande lydelse
Om en person som är berättigad
till efterlevandepension eller efter-
levandestöd till bam i väsentlig
omfattning har fått sin försörjning
genom ekonomiskt bistånd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) utan
villkor om återbetalning, får retro-
aktivt beviljad sådan pension eller
efterlevandestöd betalas ut till
socialnämnden till den del ersätt-
ningen motsvarar vad socialnämn-
den sammanlagt har betalat ut till
den ersättningsberättigades och
dennes familjs försörjning för den
tid som den retroaktiva ersätt-
ningen avser.
■n skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
9§
Om en person som är berättigad
till efterlevandepension eller efter-
levandestöd till barn i väsentlig
omfattning har fått sin försörjning
genom ekonomiskt bistånd enligt
socialtjänstlagen (2001:000) utan
villkor om återbetalning, får retro-
aktivt beviljad sådan pension eller
efterlevandestöd betalas ut till
socialnämnden till den del ersätt-
ningen motsvarar vad socialnämn-
den sammanlagt har betalat ut till
den ersättningsberättigades och
dennes familjs försörjning för den
tid som den retroaktiva ersätt-
ningen avser.
78
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:625) om arbetsmarknads-
politiska program skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
4 §*
Den som är berättigad till ersättning enligt lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring har vid deltagande i verksamhet som anordnas av
kommunen enligt 3 § rätt till aktivitetsstöd.
Kommunen skall till den som tar
del av verksamhet enligt 3 § och
som uppbär försörjningsstöd enligt
6 och 6 b §§ socialtjänstlagen
(1980:620) när han eller hon bör-
jar delta i verksamheten utge er-
sättning med ett belopp som mot-
svarar försörjningsstödet. Det-
samma skall gälla beträffande den
för vilken fattas beslut om sådant
försörjningsstöd som avses i första
stycket under tid som han eller hon
deltar i verksamheten.
Kommunen skall till den som tar
del av verksamhet enligt 3 § och
som uppbär försörjningsstöd enligt
4 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstlagen
(2001:000) när han eller hon bör-
jar delta i verksamheten utge er-
sättning med ett belopp som mot-
svarar försöijningsstödet. Det-
samma skall gälla beträffande den
för vilken fattas beslut om sådant
försörjningsstöd som avses i första
stycket under tid som han eller hon
deltar i verksamheten.
Kommunen skall till deltagare som inte erhåller ersättning enligt första
eller andra stycket betala ut ersättning med 2 562 kronor per månad.
Ersättningen enligt andra och tredje stycket skall benämnas utveck-
lingsersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Senaste lydelse 2000:1360.
79
Genom beslut den 25 september 1997 bemyndigade regeringen dåva-
rande statsrådet Margot Wallström att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att göra en översyn av vissa frågor om socialtjänstlagen
(1980:620). Utredaren skulle analysera och lämna förslag som bl.a. berör
lagens konstruktion och struktur, socialtjänstens finansiering, social-
tjänstens uppgift att främst bistå vid tillfälliga sociala eller ekonomiska
problem samt formerna för tillsynen över socialtjänsten (dir. 1997:109).
Utredningen antog namnet Socialtjänstutredningen. Regeringen besluta-
de den 3 september 1998 om tilläggsdirektiv till utredaren att lämna för-
slag till hur den ekonomiska tryggheten för vissa äldre invandrare ska ut-
formas (dir. 1998:70).
Utredningen har avgett slutbetänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU
1999:97). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utred-
ningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbchandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S1999/7149/ST).
Regeringen beslutade den 4 september 1997 att tillkalla en särskild ut-
redare för att utarbeta ett förslag till särskild författningsreglering av
behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten. Utredningen, som
antog namnet Socialdatautredningen (S 1997:15), har avlämnat betän-
kandet Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (SOU
1999:109). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Utred-
ningens lagförslag finns i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats
och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En samman-
ställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet
(dnr S1999/8114/ST).
I propositionen behandlas vidare framställningar från Statens institu-
tionsstyrelse SiS om ändringar i vissa lagar och författningar inom SiS
ansvarsområde. Förslagen har remissbehandlats. En sammanställning
över remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S1996/3966/IFO).
Dessutom behandlas ett förslag ur Bampsykiatriutredningens betän-
kande Det gäller livet (SOU 1998:31). Förslaget har remissbehandlats.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Social-
departementet (dnr S1998/987/HS).
Slutligen behandlas också cn skrivelse från Svenska Kommunförbun-
det om gallringsregler i socialtjänsten, dnr S98/6675/ST.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 9.
Lagrådet har föreslagit vissa förtydliganden och justeringar i lagför-
slagen. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets
yttrande kommenteras närmare under avsnitt 6.2, 7.2, 13.2-5 samt i för-
fattningskommentaren .
Prop. 2000/01:80
80
Övriga lagändringar har, på grund av att de enbart är av enkel beskaf- Prop. 2000/01:80
fenhet, inte underställts Lagrådets granskning.
Socialtjänsten utgör en central del av välfärdspolitiken. Genom att till-
godose individuella behov hos socialt och ekonomiskt utsatta grupper
utgör socialtjänstens insatser ett viktigt komplement till de generella
ekonomiska stödsystemen.
Någon form av rättslig reglering för den enskildes rätt till stöd för
överlevnad har funnits sedan 1700-talet. Denna rätt har ytterst sin ideolo-
giska grund i uppfattningen att staten har plikt att vårda medborgarna och
att medlemskap i samhället innebär att ha vissa rättigheter som samtidigt
kräver motprestationer. Denna uppfattning om relationen mellan staten
och individen utvecklades under upplysningstiden.
Det ideologiska synsättet men även ekonomiska orsaker har föranlett
ändringar i den lagstiftning som sedan dess avsett att skydda den enskil-
des försörjning. Bl.a. har omfattningen av rätten till stöd för försörjning
samt rätten till domstolsprövning av beslut om socialbidrag i vissa tider
begränsats med hänsyn till samhällets bristande resurser.
Ett rättighetsbegrepp finns alltså i socialrätten sedan lång tid tillbaka.
Som lagstiftningsstrategi har det använts till att förverkliga och bygga
upp välfärdsstaten. Begreppet har i dessa sammanhang dels betecknat
behovet av samhällelig resursfördelning, dels varit ett verktyg för att lösa
konflikter när enskildas intressen kolliderar med offentliga myndigheters.
Genom 1980 års socialtjänstreform lades de grundläggande målsätt-
ningarna och värderingarna som nu gäller för socialtjänsten fast. Det
gäller principerna om helhetssyn, frivillighet, det förebyggande perspek-
tivet och att den enskildes egna resurser skall tas tillvara. Individens
delaktighet och egna ansvar skall beaktas. Socialtjänsten skall också
präglas av frivillighet och självbestämmande, kontinuitet, flexibilitet,
normalisering, närhet och valfrihet. Det finns anledning att betona att de
grundläggande värderingar som präglade 1980 års socialtjänstreform
alltjämt skall gälla. Principerna ger inte bara vägledning för socialtjäns-
tens praktiska verksamhet, utan för den människosyn som alltjämt skall
prägla reformarbetet inom socialtjänsten. Det är emellertid angeläget att
påpeka att begreppen måste konkretiseras och manifesteras i det dagliga
arbetet, så att de inte utvecklas till tomma honnörsord utan konkret inne-
håll.
Utvecklingen under 1990-talet har i flera avseenden påverkat förutsätt-
ningar för socialtjänsten arbete. Sedan år 1992 har kommunerna stor
möjlighet att själva utforma sin nämnd- och förvaltningsorganisation
samtidigt som ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting har
förändrats. Det har på sina håll påverkat helhetssynen i det praktiska
arbetet. Den djupa ekonomiska kris som präglade 1990-talets första hälft,
med en femdubbling av arbetslösheten, förde med sig stora ned-
skärningar i statsbudgeten för att komma tillrätta med obalansen i statens
finanser. För medborgarna innebar nedskärningarna bl.a. sänkta nivåer
eller ändrade förutsättningar i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraför-
81
säkringarna samt höjda kommunala taxor och avgifter. Detta drabbade
inte minst barnfamiljerna hårt. Allt fler människor hamnade under s.k.
skälig levnadsnivå och blev därmed berättigade till socialbidrag. Med en
fördubbling av socialbidragskostnadcma mellan åren 1990 och 1997
innebar utvecklingen för kommunernas del kraftigt ökade kostnader. Ut-
vecklingen sammanföll med en rekordstor flyktinginvandring år 1994
samt flera olika reformer som innebar nya uppgifter för kommunerna och
ett vidgat ansvar för dem som bor eller vistas i kommunen. År 1998
genomfördes vissa förändringar i socialtjänstlagen. I förarbetena betona-
des att det inte fanns skäl att frångå grundtankarna i 1980 års reform,
men att det mot bakgrund av samhällsutvecklingen sedan reformens infö-
rande fanns anledning att ompröva medlen för att uppnå målen.
Ändringarna innebar bl.a. att en riksnorm för försörjningsstöd infördes,
att rätten till bistånd därutöver preciserades samt att rätten att överklaga
biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär inskränktes.
Utvecklingen under 1990-talets sista och 2000-talets första år har dock
gått i en annan och för landet positiv riktning. Den ekonomiska utveck-
lingen vände vid mitten av 1990-talet åter uppåt, och den svenska eko-
nomin har sedan dess utvecklats positivt. Den tidigare åtstramningspoli-
tiken har ersatts av en reformpolitik, med mer resurser till vård, skola och
omsorg. Arbetslösheten har sjunkit, vilket inneburit att målet om att
sänka den öppna arbetslösheten till fyra procent har uppnåtts.
Som en följd härav har antalet socialbidragshushåll minskat och där-
med kommunernas kostnader för socialbidragen. Det finns emellertid
människor grupper som oavsett arbetsmarknadsläget har svårt att hävda
sig på arbetsmarknaden. Det kan bero på personliga problem eller sämre
sociala förutsättningar. För dessa utgör socialtjänstens insatser ett
skyddsnät i utsatta situationer eller perioder i livet. Ett kompromisslöst
mål är att välfärden skall omfatta samtliga medborgare. Det är därför
angeläget att stärka det yttersta skyddsnätet, så att människor som av
skilda anledningar utsätts för ekonomiska eller sociala påfrestningar ges
förutsättningar att leva ett värdigt och självständigt liv.
Principer för socialtjänstlagen
Socialtjänstlagen är en välfärdslag. De övergripande målen för social-
tjänsten har definierats i lagens portalparagraf. Även om bestämmelsens
juridiska status i den rättsliga processen kan diskuteras har den haft stor
betydelse för inriktningen av det sociala arbetet. Den tydliggör och anger
riksdagens ambitioner med lagverket.
Socialtjänstlagen avspeglar den lagstiftningsteknik som vann insteg
under 1970-talet. Ramlagstekniken ansågs vara det effektivaste sättet för
regleringar som syftar till att uppnå välfärdsmålen. Den kom därför att
användas både när socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen
utformades. Ramlagstekniken har också gjort det möjligt att anpassa
dessa lagar till nya behov och på så sätt bidragit till att de överlevt trots
de förändringar som skett i samhället under de senaste tjugo åren. Men
förändringar har gjorts och för socialtjänstlagens del har det inneburit att
flera detaljerade regler har införts. Dess karaktär av ramlag har dock inte
ifrågasatts.
Prop. 2000/01:80
82
Ramlagstiftning, samt rättighets- och skyldighetslagstiftning är de lag-
stiftningsstrategier som används för att reglera det sociala arbetet. Ram-
lagstiftningen innehåller regler av flera olika slag. De varierar inom ett
brett spektrum från mycket detaljerade regler till så generella bestämmel-
ser, som anger mål eller operativa riktlinjer och som är avsedda att ge
vägledning. Socialtjänstlagen har också kritiserats från flera håll för att
ett spänningsförhållande mellan statens, kommunernas och den enskilde
individens intressen finns inbyggt i den.
Ramlagstekniken och det kommunala utjämningssystemet har varit de
verktyg som riksdag och regering främst använt för att styra sam-
hällsutvecklingen på det kommunala området. Dessutom tillkommer
någon form av statligt kontrollsystem ofta utformat som en skyldighet för
någon statlig myndighet att ha tillsyn över verksamheterna. Även riks-
dagens möjlighet att genom lagstiftning föreskriva rätt till domstolspröv-
ning kan anses vara statlig kontroll eller statligt styrmedel eftersom
prövningen skall tillgodose den enskildes intressen ur de aspekter som
staten anser väsentliga och som huvudmannen för verksamheten är skyl-
dig att tillämpa.
Besvärsinstitut och den statliga tillsynen liksom formaliserade hand-
läggningsregler kan också anses kompensera de brister som ramlagstek-
niken innebär med allmänt formulerade mål och riktlinjer i förhållande
till en detaljerad/preciserad lagstiftning för olika verksamheter.
Ramlagstekniken har kunnat användas under lång tid utan att behöva
ändras i någon större utsträckning. I stället har de verksamheter som
kommuner eller statliga förvaltningsmyndigheter bedriver anpassats.
Vissa menar också att tekniken är fördelaktig eftersom den kan innebära
att socialtjänstens arbetsmetoder utvecklas på ett positivt sätt.
Det finns inte någon definition av vad en rättighetslag eller en skyldig-
hetslag är. Ingen lagprodukt är heller enbart en rättighets- eller skyldig-
hetslag. Vad det handlar om är regler i en lagstiftningsprodukt som regle-
rar en skyldighet eller en rättighet för något subjekt. Den skyldighet som
regleras är ofta en huvudmans ansvar. I socialtjänstlagen finns t.ex. regler
om skyldigheter för kommunerna att bedriva vissa verksamheter för att
tillgodose medborgarnas behov. Med denna utgångspunkt kan kommu-
nen bestämma hur verksamheterna skall bedrivas. Kommunen frihet i
detta avseende begränsas bara i den mån det i lagen finns bestämmelser
som inskränker den. De kommunala beslut som grundas på en allmän
skyldighet att bedriva viss verksamhet överklagas enligt bestämmelserna
i kommunallagen.
För att en lagbestämd social rättighet i juridiskt hänseende skall anses
föreligga måste den uppfylla vissa krav. Även om utformningen av
rättighetsbestämmelser inte alltid uppfyller dessa krav tycks det råda
enighet inom doktrinen om dem. Rättigheten skall vara noggrant precise-
rad både vad gäller innehåll och förutsättningar och den skall vara
utkrävbar. För att vara utkrävbar fordras möjlighet till överprövning för
att den enskilde genom ett domstolsutslag skall kunna hävda sin rätt mot
den ansvarige huvudmannen. Ibland krävs också statlig tillsyn och kon-
troll av de myndigheter som har hand om förvaltningen.
Prop. 2000/01:80
83
Statens styrning och kontroll
Statens ansvar för medborgarnas sociala välstånd har i socialtjänstlagen
ålagts kommunerna. I enlighet med den decentraliserade förvaltnings-
politikens syfte är bestämmelserna i socialtjänstlagen generellt utfor-
made. Ett undantag är lagens rättighetsbestämmelser, med möjlighet till
domstolsprövning som syftar till att stärka den enskildes ställning och ge
likhet i tillämpningen över landet. Den kontroll som sker via den statliga
tillsynen över socialtjänsten är ett viktigt komplement till den kontroll
som sker genom att den enskilde har rätt att överklaga beslut via förvalt-
ningsbesvär. En aktiv statlig tillsyn syftar till att trygga rättssäkerheten
och lagligheten i det kommunala åtagandet men också att skapa en lik-
värdig verksamhet över hela landet. En väl fungerande tillsyn är ett vik-
tigt instrument för att se till att socialtjänstlagen efterlevs och för att
garantera den enskilde god kvalitet och säkerhet i de insatser som ges.
Mot bakgrund av en fortsatt decentralisering, generella istället för
riktade statsbidrag och en tilltagande privatisering av vården har tillsyns-
frågorna under senare år fått ökad tyngd. Uppmärksammade fall av bris-
ter i vård och omsorg har understrukit behovet av en effektivare och mer
slagkraftig tillsyn. Frågan om hur den statliga regionala tillsynen över
kommunala verksamheter bör vara ordnad är och har varit föremål för
överväganden i flera olika utredningar. Tillsynen har kritiserats för att
vara otydlig och svag. Behov av ökade befogenheter för tillsynsmyndig-
heterna, motsvarande vad som gäller inom hälso- och sjukvården har
efterlysts.
Socialutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.
1996/97:SoU13, rskr. 1996/97:185) uttalat att tillsynen över äldreomsor-
gen bör förbättras. Tillsynen måste skärpas och inriktas på frågor om
laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också inriktas på att säkra
kvalitet och kompetens i vården och omsorgen, så att de äldres själv-
bestämmande, integritet, trygghet och värdighet säkras. Utskottet ansåg
vidare att det är angeläget att skapa en tydligare organisation för tillsy-
nen. Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde skall vända sig
med sina synpunkter och klagomål. Informationen om möjligheten att
klaga måste förbättras. Utskottet pekar också på hur uppdelningen mellan
länsstyrelsen och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter medför
svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kom-
munal och landstingskommunal verksamhet.
Länsstyrelserna och Socialstyrelsen har olika roller i fråga om tillsyn
över den kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen har den övergripande
tillsynen över socialtjänsten i riket och skall följa och vidareutveckla
denna. Länsstyrelserna svarar för den primära tillsynen över socialnämn-
dernas tillämpning av socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall inom länet
bl.a. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet samt se till att soci-
alnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Länsstyrel-
sen ansvarar för tillsynen av verksamheter inom såväl offentlig som
privat regi.
Socialstyrelsen svarar för såväl den övergripande som den primära till-
synen över hälso- och sjukvården och dess personal. Styrelsen utövar
tillsyn över all hälso- och sjukvård oavsett driftsform. Socialstyrelsens
Prop. 2000/01:80
84
tillsyn över hälso- och sjukvården utövas främst genom sex regionala Prop. 2000/01:80
tillsynsenheter. Inom hälso- och sjukvården finns en rättslig reglering
som saknar motsvarighet inom socialtjänstområdet.
Socialtjänstlagen är i stora delar en ramlag, även om den innehåller
rättighetsbestämmelser, där den enskildes rättssäkerhet tryggas genom
möjligheter att överklaga beslut till domstol. Ifråga om tillsynen över
sådana verksamheter som ligger inom ramen för den kommunala själv-
styrelsen finns ett behov av samordning på nationell nivå för en enhetlig
tillämpning vilket skulle kunna bidra till en utveckling av tillsynen över
socialtjänsten.
Det är därför angeläget att Socialstyrelsen och länsstyrelserna i sam-
verkan utvecklar tillsynen över socialtjänsten för att göra tillsynen effek-
tivare. Redan idag görs mycket för att förbättra och effektivisera den
sociala tillsynen såväl på regional som på nationell nivå. För en tillräck-
ligt effektiv tillsyn krävs dock en starkare samordning mellan den regio-
nala och nationella nivån än vad som hittills varit fallet. Samordningen
mellan tillsynen på socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens områden
måste också utvecklas vidare och förstärkas. Bland de frågor som bör
ställas i centrum för tillsynen är personalens kompetens, effekt och
resultat av verksamheterna samt bemötande av klienter och allmänhet.
Regeringens förslag: Socialtjänstlagen redigeras om och delas in i
kapitel. Lagens karaktär av ramlag för det sociala arbetet bibehålls.
Likaså skall helhetssynen på den enskildes behov alltjämt prägla det
sociala arbetet. Rätten till bistånd regleras i ett särskilt kapitel.
Socialtjänstutredningens förslag: Bestämmelserna om ekonomiskt
bistånd lyfts ut ur socialtjänstlagen och regleras i en särskild lag om
socialbidrag. Beträffande lagen i övrigt föreslår utredningen vissa redige-
ringar.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad när det gäller frågan
om en särskild socialbidragslag. Flera remissinstanser, bl.a. Social-
styrelsen och Länsstyrelsen i Västra Götaland, framhåller risken med att
helhetsperspektivet inom socialtjänsten förloras med en sådan konstruk-
tion. Kammarrätten i Stockholm och Socialstyrelsen m.fl. påtalar risken
för tillämpnings- och tolkningsproblem, då den nya lagen medför en
oklar uppdelning av vilka behov som skall bedömas. Statskontoret anför
att förslaget saknar tillräcklig analys för att kunna bedömas. Några
remissinstanser, däribland Folkhälsoinstitutet anser att förslaget är posi-
tivt om det innebär att resurser frigörs för det förebyggande arbetet.
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om att social-
tjänstlagen redigeras om. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock
att det inte är helt utan komplikationer att numrera om i stort sett alla
paragrafer och anför att en kapitelindelning bör övervägas.
Skälen för regeringens forslag: Nuvarande socialtjänstlag trädde i
kraft den 1 januari 1982 efter ett omfattande reformarbete (prop.
1979:80:1, bet. SoU 1979/80:44). Genom socialtjänstlagen samlades
85
tidigare vårdlagar - socialhjälpslag, bamavårdslag, nykterhetsvårdslag
samt bamomsorgslag i en gemensam lag för hela det sociala området.
Syftet med detta var bl.a. att skapa en helhetssyn på människans behov
och förutsättningar i det sociala arbetet. Genom åren har lagen ändrats ett
flertal gånger, nya bestämmelser har tillkommit och andra har upphört att
gälla. Utvecklingen i samhället har bl.a. medfört att en stor del av det
vård- och behandlingsarbete som tidigare utfördes av kommuner eller
landsting numera utförs som enskild verksamhet. Den enskildes rätt till
bistånd har detaljreglerats på ett sätt som inte var avsett när socialtjänst-
lagen ursprungligen kom till. Detta har lett till att lagen kommit att bli
alltmer svåröverskådlig och förlorat sin ursprungliga konstruktion och
tydlighet.
Genom de ändringar som har skett under åren har, förutom att nya
bestämmelser inte alltid har placerats på ett genomtänkt sätt, också språ-
ket i själva lagtexten kommit att verka något föråldrat och brista i kon-
sekvens. Förslaget innebär därför också att språket moderniseras och
görs mer enhetligt.
Ett problem som har framhållits är också blandningen av bestämmelser
av målsättningskaraktär, bestämmelser som reglerar skyldigheter för
kommunerna och bestämmelser som ger enskilda särskilda rättigheter.
Regeringen anser inte att det finns skäl att ändra lagens karaktär i det
avseendet.
Syftet med den föreslagna konstruktionen är att göra lagen mer lättill-
gänglig och överskådlig. Bestämmelsernas olika karaktär blir därigenom
tydligare, vad som är målsättningsbestämmclser, kommunernas direkta
skyldigheter respektive individens rättigheter. Rätten till bistånd föreslås
regleras i ett särskilt kapitel.
Regeringens förslag innebär inte att lagens karaktär av ramlag för det
sociala arbetet ändras. Inte heller innebär den föreslagna lydelsen att
lagens grundläggande utgångspunkter såsom individens självbestäm-
mande, inflytande och helhetssynen i det sociala arbetet förändras. De
ändringar i de materiella bestämmelserna som föreslås, behandlas i
kommande avsnitt i denna proposition.
Sedan den 1 januari 1998 gäller beträffande rätten till bistånd att den som
inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat
sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin
livsföring i övrigt (annat bistånd) på särskilt angivna villkor. Vad som
skall anses ingå i försörjningsstödet preciseras i lagen och en riksnorm
som innefattar skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och
fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och
TV-avgift fastställs av regeringen för varje år. Utöver det belopp som
utgör riksnormen har den enskilde rätt till bistånd för skäliga kostnader
för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tand-
vård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
Prop. 2000/01:80
86
Vad som avses med annat bistånd preciseras också i lagen, nämligen
hjälp i hemmet samt särskilt boende för service och omvårdnad för äldre
eller bostad med särskild service för funktionshindrade.
Kommunen har därutöver getts en befogenhet att kunna utge bistånd
även i annan form eller utöver vad som anges om det finns skäl för det.
Sådant bistånd är dock inte utformat som en rättighet för den enskilde,
utan som en möjlighet för kommunen.
Biståndsbeslut som avser försörjningsstöd eller annat bistånd kan
överklagas av den enskilde genom förvaltningsbesvär, vilket innebär att
domstolen prövar såväl beslutets laglighet som dess lämplighet och kan
fatta ett nytt beslut med en annan innebörd. Övriga biståndsbeslut kan
enbart bli föremål för laglighetsprövning enligt kommunallagens
(1991:900) bestämmelser.
Regeringens förslag: Socialtjänstlagens bestämmelser om rätt till
bistånd ändras på så sätt att de begränsningar i fråga om annat bistånd
som gäller i dag tas bort. Bestämmelsen kommer i princip att återgå
till vad som gällde före den 1 januari 1998. Den som inte själv kan
tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt skall ha
rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning eller sin livsfö-
ring i övrigt. Begreppet skälig levnadsnivå skall kvarstå i lagen med
den innebörd som begreppet har vad gäller innehåll och nivåbestäm-
ning av biståndet. Likaså kvarstår bestämmelsen om att biståndet skall
utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett själv-
ständigt liv.
Försörjningsstödet preciseras till att avse, förutom de poster som
ingår i riksnormen, skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbets-
resor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbets-
löshetskassa. Övriga poster som nu finns i uppräkningen ingår, utan
precisering, i begreppet livsföring i övrigt.
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Utredningen föreslog dock att bestämmelserna om försörj-
ningsstöd skulle regleras i en särskild lag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser välkomnar förslaget om
att rättssäkerheten skall stärkas för den enskilde genom att det återigen
blir möjligt att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär. Bland
kommunerna är bilden splittrad, hälften av de kommuner och kommun-
förbund som har yttrat sig tillstyrker förslaget. Den enskildes rättssäker-
het och demokratiskäl väger tungt hos de kommuner som tillstyrker för-
slaget att återinföra överklagningsrätten. Oxelösunds kommun framhåller
dock att kommunalekonomiska restriktioner är ett legitimt intresse vid
avvägning av bistånd i enskilda fall, men ställer sig bakom utredarens
förslag. Stockholms stad anför att det är en grundläggande rättssäkerhets-
fråga att beslut inom socialtjänsten skall kunna överklagas av den
enskilde, och välkomnar förslaget i den delen. Lidköpings kommun anför
att det är positivt att myndigheten får sin tolkning av lagen prövad i
högre instans, vilket innebär en kvalitetssäkring såväl för den enskilde
Prop. 2000/01:80
87
som för beslutsfattaren. Bland övriga kommuner som tillstyrker kan
nämnas Jönköping, Gävle, Hällefors, Karlsborg, Skellefteå och
Skinnskatteberg. Kommunförbundet Stockholms län anser att en åter-
införd besvärsrätt måste följas av preciserade anvisningar från Social-
styrelsen och andra myndigheter så att domstolsprövningar av besvär i
allmänhet kan utfalla så att utslaget kan uppfattas som rimligt av såväl
medborgare som landets socialnämnder. De kommuner, bl.a. Haninge,
Gnosjö, Mörbylånga, Karlstad, Sala och Luleå, och kommunförbund
som avstyrker förslaget anför framförallt att det strider mot den kommu-
nala självbestämmanderätten samt att det har gått för kort tid sedan de
nya bestämmelserna trädde i kraft. Många kommuner anför att det är
politiker och professionella som vet bäst och att det är viktigare att
utveckla tjänstegarantier och klagomålshantering. Svenska Kommun-
förbundet anser att den enskilde skall ha en allmän rätt till omprövning
av tjänstemannabeslut i en politisk instans. Statskontoret avstyrker för-
slaget. Man bedömer att ett utökat rättighetsinslag skulle innebära ökade
bidragskostnader och kostnader inom förvaltningsdomstolarna. Avväg-
ningen mellan rättighets- och skyldighetslagstiftning samt betydelsen för
det kommunala självstyret bör belysas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Vid reformeringen av socialtjänst-
lagen (1980:620) år 1998 (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rsk.
1996/97:264) infördes förändringar när det gäller den enskildes rätt till
vissa biståndsinsatser genom att det dels infördes en precisering av för-
sörjningsstödet, dels att rätten till prövning av ett biståndsbeslut genom
förvaltningsbesvär begränsades till beslut om försörjningsstöd och vissa
andra preciserade insatser, nämligen färdtjänst, hjälp i hemmet samt sär-
skilt boende för service och omvårdnad för äldre eller bostad med sär-
skild service för funktionshindrade. Färdtjänst har sedermera utmönstrats
ur socialtjänsten. Som skäl för denna begränsning av den enskildes rätt
till prövning av biståndsbeslut anförde regeringen bl.a. att genom
bestämmelserna om att socialnämndens insatser för den enskilde skall
utformas och genomföras tillsammans med honom, den enskilde är till-
försäkrad ett inflytande över insatserna. Den enskilde själv spelar en mer
aktiv roll när det gäller bedömningen av behovet av olika åtgärder och
bestämmandet av målet för en viss insats. Vad den enskilde och kommu-
nen kan ha olika uppfattningar om är i första hand valet av insats eller
utformningen av insatsen. Regeringen konstaterade mot denna bakgrund
att möjligheten att anföra förvaltningsbesvär över denna typ av beslut
inte behövdes för att kommunerna skulle tillgodose varierande behov av
stöd, vård eller behandling som enskilda kan ha. Regeringen betonade
samtidigt det stora ansvar som kommuner har för att det finns lämpliga
åtgärder att sätta in för bl.a. bam och unga i svårigheter och för män-
niskor med missbruksproblem. Regeringen utgick vidare från att kom-
munen även i fortsättningen tillförsäkrar den enskilde en skälig levnads-
nivå och att stödet utformas så att det stärker dennes resurser att leva ett
självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstod i lagen likväl
som den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på
stödinsatser.
De utvärderingar som har gjorts av dels Socialstyrelsen, dels läns-
styrelserna har emellertid visat att ändringarna i socialtjänstlagen har fått
vissa effekter som inte var avsedda.
Prop. 2000/01:80
88
Socialstyrelsens uppföljning av ändringarna i lagen har redovisats till
regeringen i rapporten Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:3.
Uppföljningen har bl.a. innefattat frågan hur kommunerna har utnyttjat
den ökade friheten att bestämma. Hur har t.ex. bedömningen av tandvård
påverkats när det numera i lagen anges att endast akut tandvård ingår i
försörjningsstödet? Har hushåll med korta hjälptider bedömts på annat
sätt än hushåll med längre? Socialstyrelsens uppföljning grundar sig på
en rad olika studier, både egna och andras.
Andelen kommuner som generellt avslår olika 6 g §-poster har inte
ökat enligt Socialstyrelsen. Starka restriktioner för socialbidrag till
semesterresor och psykoterapi fanns t.ex. redan före lagändringen. De
flesta kommuner hade även sänkt socialbidragsnormen för barnfamiljer
redan före lagändringen. Socialbidragsprövningen är dock både till inne-
håll och karaktär komplex, vilket ger utrymme för den enskilde hand-
läggarens personliga bedömningar och värderingar även sedan hänsyn
tagits till riktlinjer och praxis. Flera studier visar att socialbidragshand-
läggare som ställs inför en och samma fallbeskrivning kan göra mycket
olika bedömningar, såväl vid jämförelse mellan handläggare i olika
kommuner som mellan handläggare inom samma kommun.
I en rapport till regeringen redovisade Socialstyrelsen i juni 1999 samt
i rapporten Rättssäkerheten inom äldreomsorgen (februari 2001) en upp-
följning av konsekvenserna av ändringarna vad gäller överklagnings-
rätten inom äldreomsorgen. Resultatet visar att det även inom äldreom-
sorgen skett en uppdelning av biståndsprövningen på två olika bestäm-
melser, 6 f § och 6 g §, och därmed två besvärs vägar.
Länsstyrelserna har haft regeringens uppdrag att i sin verksamhets- och
individtillsyn uppmärksamma effekterna av ändringarna i överklagnings-
rätten när det gäller bistånd till vård- och behandlingskostnader samt
annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd. Länsstyrelserna har kunnat
konstatera att många kommuner har infört en mer restriktiv bedömning
av biståndsansökningama samt att det råder stor skillnad mellan olika
kommuner och olika handläggare. Flera av länsstyrelserna pekar där-
utöver på de problem som uppdelningen av biståndsprövningen på två
olika bestämmelser har medfört. Ändringarna i överklagningsrätten har
medfört att vissa beslut tas med stöd av 6 g § trots att de borde höra
hemma under 6 b §, vilket fått till följd att den enskilde fått felaktig
information om hur man överklagar, och därigenom kanske gått förlustig
rätten till bistånd.
De indikationer som getts genom dessa uppföljningar tillsammans med
det starka stöd som utredarens förslag har fått bland remissinstanserna
visar på behovet av en återgång till tidigare ordning där den enskilde som
inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat
sätt ges en rätt till bistånd för såväl sin försörjning som för sin livsföring
i övrigt. Den uppdelning eller gradering av olika gruppers behov, som
den nuvarande ordningen ger uttryck för, tycks inte ha lett till några
positiva effekter vare sig för enskilda eller kommunerna, utan snarare
bidragit till ökad administration på socialbyråerna och en osäkerhet om
vad som gäller. En ökad rättssäkerhet för den enskilde är därför även av
vikt för att undvika oskäliga skillnader i biståndsprövningen. Den före-
slagna ändringen innebär inte någon ändring när det gäller den enskildes
eget ansvar att efter sin förmåga bidra till sin försörjning. Inte heller före-
Prop. 2000/01:80
89
slår regeringen någon ändring i de bestämmelser som reglerar vilka krav
socialtjänsten kan ställa på den enskilde för att bistånd skall komma i
fråga.
Syftet med rättighetsbestämmelser är att garantera enskilda människor
det stöd som de är i behov av i de fall detta inte kan tillgodoses av dem
själva eller någon annan. Detta är ett uttryck för människans eget ansvar
alt klara sin livsföring. Men det är också ett uttryck för all samhället i
vissa fall skall träda in med stöd när den enskilde inte kan klara detta.
Några remissinstanser framhåller att en återgång till det tidigare
gällande systemet med rätt att överklaga alla typer av biståndsbeslut till
förvaltningsdomstol, står i strid med det kommunala självstyret.
Exempelvis innebär prövning genom förvaltningsbesvär ett mer in-
gripande förfarande för kommunerna än laglighetsprövning. Ingrepp i
den kommunala självstyrelsen är inte unikt, utan detta gäller hela social-
tjänstlagen och även hälso- och sjukvårdslagstiftningen som kan sägas
vara en inskränkning av det kommunala självstyret. Regeringens uppfatt-
ning är dock att hänsynen till den enskildes rättssäkerhet väger tyngre än
kommunernas intresse i detta fall och att förslaget därför är motiverat.
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall
ha rätt till insats efter behov. Ingen grupps behov skall vara starkare
skyddat än andras. Det kan inte vara rimligt att personer med behov av
olika vårdinsatser eller bam och unga som behöver vård inte ges samma
rättstrygghet som t.ex. äldre och personer med funktionshinder. Social-
tjänstlagen skall säkra att de medborgare som har behov av socialt stöd,
men även vård- och behandlingsinsatser, får det stöd och den behandling
som de behöver. Ofta är det fråga om människor som lever i en utsatt och
pressad situation och som därför är i behov av hjälp.
Detta innebär att den nuvarande preciseringen till försörjningsstöd och
bistånd i form av hjälp i hemmet eller särskilt boende för äldre och per-
soner med funktionshinder upphör och att rätten till bistånd kommer att
gälla insatser som avser den enskildes livsföring, oavsett vilken grupp
den enskilde tillhör. Innehållet i insatserna behöver därmed inte preci-
seras i lagen. Begreppet ”för sin livsföring” sammanfattar en lång rad
olika behov av stöd och hjälp, service, behandling, vård och omsorg. Be-
hoven kan tillgodoses med olika insatser, som i vissa fall varierar utifrån
såväl individuella förhållanden som tillgängliga resurser. Möjliga insat-
ser påverkas också genom metodutveckling och över tid. Här är social-
tjänstens professionella kunskap av stor betydelse och också samspelet
med den enskilde.
När det gäller att bestämma nivån för biståndet har det som tidigare
kopplats till begreppet skälig levnadsnivå. Skälig levnadsnivå innebär
inte bara en nivåbestämning utan ger också uttryck för vilken form av
insats, vård och behandling, andra stödformer eller ekonomiskt bistånd,
som kan komma ifråga. Att tydligt särskilja nivå från innehåll är omöjligt
utan att den skäliga levnadsnivån blir ett uttryck för kvaliteten i insatsen
och vilken ambitionsnivå som kan vara rimlig i ett enskilt fall mot bak-
grund av rättighetsbestämmelsens syfte.
Förutom kravet på anpassning till enskildas behov och den nivå som
kan komma ifråga måste en bestämmelse av detta slag kunna användas
oberoende av de samhällsförändringar som sker. Förändringar sker stän-
digt på andra områden och särskilt förändringar i socialförsäkringssystem
Prop. 2000/01:80
90
och inom hälso- och sjukvården har konsekvenser för hur socialtjänst-
verksamheterna skall utformas. Även ändrade förutsättningar i själva
arbetsformerna till följd av metodutveckling kräver en generell utform-
ning. Därtill kommer att över tiden ändrade ekonomiska förutsättningar
ställer krav på en flexibel användning. En alltför detaljerad lagstiftning
kan därmed antas innebära att tillämpningen över tiden skulle försvåras.
Mot bakgrund av detta anser regeringen att det är viktigt att markera
socialtjänstlagens grundläggande syfte att garantera att medborgarna får
sina behov av bistånd tillgodosedda. Nivåerna på insatserna måste därför
vara sådana att detta uppfylls. I detta hänseende blir begreppet skälig
levnadsnivå ett uttryck för vissa minimikrav på insatsen vad gäller kva-
liteten. Många gånger har begreppet emellertid vållat problem eftersom
det har givit upphov till tvister om olika alternativ och kostnaderna för
dessa. Vid bedömningen av vilken insats som kan komma ifråga måste
en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom den önskade
insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den önskade insatsen i
jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan en-
ligt regeringens mening inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde
att välja sociala tjänster oberoende av kostnad.
I både kommunens och den enskildes intresse ligger att biståndet skall
utformas så att det svarar mot det mål man vill uppnå. Oftast innebär det
att det råder samstämmighet mellan den enskilde och tjänstemannen om
lämplig insats. I de fall det inte är möjligt måste tolkningen av begreppet
skälig levnadsnivå ske mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens grund-
läggande syfte dvs. en yttersta garanti för medborgarnas livsföring i olika
avseenden. Detta utesluter emellertid inte att kommunen när likvärdiga
insatser finns att tillgå, ges möjlighet att välja det billigaste alternativet.
Förhållandet mellan enskildas krav på social service i olika former och
vad som kan erbjudas dem kan i större utsträckning förtydligas. Rikt-
linjer, tjänstegarantier och även klagomålshantering är olika uttryck för
detta. Om dessa utformas utifrån den enskildes perspektiv på vad som
kan förväntas, men även vad som är möjligt att erhålla, kan med-
borgarnas krav anpassas till de lokala förutsättningarna. Avvägningen är
svår men sannolikt nödvändig för att upprätthålla enskildas förtroende
för socialtjänsten.
Konflikter kan uppstå i all samverkan oavsett hur professionell en
tjänsteman är och hur välformulerade riktlinjerna än är och även om de
ekonomiska förutsättningarna är goda. Dessa konflikter måste hanteras.
Rättighetsbestämmelsen är i detta hänseende en nödvändighet. Risken är
annars stor att den enskildes förtroende för socialtjänsten försvagas vilket
sannolikt leder till sämre förutsättningar för att bedriva verksamheten.
Detta gäller såväl individuellt arbete som arbete av förebyggande karak-
tär.
Försörjningsstödet föreslås, liksom tidigare, bestå av två delar. Dels den
schablonberäknade ”riksnormen”, som är lika för alla, dels de poster som
varierar individuellt. Från uppräkningen i nuvarande 6 b § första stycket
2. socialtjänstlagen har läkarvård, akut tandvård och glasögon tagits bort.
Detta innebär inte att socialbidrag inte skall kunna utgå för dessa behov,
Prop. 2000/01:80
91
men genom den ändring som föreslås i övrigt, omfattas dessa poster av
begreppet livsföring i övrigt. Försörjningsstödet renodlas på det sättet till
att enbart omfatta sådana kostnader som är regelbundet återkommande.
Detta utan att innebära någon försämring för den enskilde eller att kost-
naderna ökar för kommunerna. När det gäller riksnormen föreslår
regeringen ingen förändring från vad som gäller i dag.
Lagrådet har anfört att det saknas anledning att bibehålla den nuva-
rande regleringen av s.k. försörjningstöd, eftersom den nuvarande upp-
räkningen av poster hör samman med att beslut om försörjningsstöd kan
överklagas genom förvaltningsbesvär. Lagrådet föreslår därför att be-
stämmelsen i paragrafen utformas annorlunda och att ordet försörjnings-
stöd i lagen i övrigt byts ut.
Begreppet försörjningsstöd är emellertid inte enbart kopplat till rätten
att överklaga, utan också till de krav som socialnämnden kan ställa på en
person, framförallt gäller detta ungdomar, för att denne skall få rätt till
försörjningsstöd. Regeringen anser därför att begreppet försörjningsstöd
och uppräkningen av vilka poster som skall ingå har en vidare betydelse
än enbart kopplingen till överklagandemöjligheter.
Begreppet ”livsföring i övrigt” har funnits med allt sedan socialtjänst-
lagen trädde i kraft för snart tjugo år sedan. Den begränsning av begrep-
pet, till att endast avse hjälp i hemmet och särskilt boende för service och
omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för funktionshind-
rade, som skedde i samband med ändringen av biståndsbestämmelsen
den 1 januari 1998, föreslås tas bort. Med begreppet avses alla de olika
behov som den enskilde kan ha för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå
och som inte omfattas av försörjningsstödet. Det kan vara fråga om
bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler, husgeråd, vinter-
kläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare, hemtjänst, särskilt
boende för äldre eller funktionshindrade m.m. Det är inte möjligt att
lämna en uttömmande uppräkning av vilka insatser eller behov som skall
anses ingå. En individuell bedömning måste, liksom är fallet nu, göras i
varje enskilt fall. Den rättspraxis som har utvecklats under de snart tjugo
år socialtjänstlagen har varit i kraft, liksom allmänna råd från Social-
styrelsen bör kunna tjäna till ledning vid bedömningen av vilken
biståndsinsats som kan komma i fråga. Regeringen vill dock här kom-
mentera några insatser.
Tandvård
Ansökningar om ekonomiskt bistånd till tandvård och bedömningen av
vilken omfattning och kostnad som kan godtas för detta är ständigt före-
kommande hos socialnämnderna. Som framkommit av de uppföljningar
som Socialstyrelsen och länsstyrelserna har gjort så är det framförallt
bistånd till tandvård som har reducerats sedan förändringen år 1998. Ofta
är det fråga om personer som skjutit upp behovet av tandvård alltför
länge på grund av knappa ekonomiska resurser. Följden av detta har bli-
vit en eftersatt tandvård som ofta kräver omfattande insatser till höga
Prop. 2000/01:80
92
kostnader. Nya regler har genom tandvårdsreformen införts som inne- Prop. 2000/01:80
burit högre kostnader för den enskilde och för många innebär att behovet
av tandvård blivit än mer eftersatt. Akuta åtgärder är ofta av provisorisk
karaktär och kräver inte sällan efterföljande behandling för att ge en mer
permanent effekt. Det är därför inte rimligt att begränsa rätten till bistånd
för tandvård till enbart akut sådan. Självfallet skall i detta fall liksom vid
andra biståndsansökningar en skälighetsbedömning göras av kostnaden
för ingreppet.
I frågan vad som skall anses vara nödvändig tandvård och vad som är
skälig kostnad, ligger naturligtvis först och främst en bedömning av en
tandläkare. Många kommuner anlitar redan i dag en förtroendetandläkare
för att bedöma behov och insatser. En professionell bedömning av behov
och insatser behöver inte automatiskt leda till en restriktivare bedömning,
utan till att den enskilde erhåller adekvat behandling.
Om den enskildes behov av ekonomiskt bistånd bedöms vara av kort-
varig art och denne själv kan tillgodose sitt behov inom en rimlig tid, bör
detta naturligtvis vägas in i bedömningen av hur omfattande biståndet till
tandvård skall vara.
Vård och behandling
Den vård och behandling som närmast avses är sådan som ligger inom
socialtjänstens ansvarsområde, dvs. framför allt behandling för missbruk
av alkohol, narkotika och liknande. Men även behandling för spelmiss-
bruk kan i vissa fall vara en insats som ligger inom socialtjänstens an-
svarsområde. Vård- och behandling av bam och unga är också sådana
insatser som blir föremål för biståndsbedömning.
Den skiljelinje som måste dras är, enligt regeringens uppfattning, mot
sådana insatser som är att hänföra till hälso- och sjukvård och som är
sjukvårdshuvudmannens ansvar att tillgodose. Det kan inte vara rimligt
att t.ex. kostnader för psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller
andra sjukvårdande insatser skall bekostas av socialtjänsten. Det är vik-
tigt att markera att kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver inte skall omfatta
insatser som åligger annan huvudman. Att enskilda i vissa fall kan vara
missnöjda med att de inte får den behandling de önskar inom hälso- och
sjukvården får inte medföra att kommunerna tvingas ta över det ansvaret
från landstingen.
Samtidigt måste vikten av att socialtjänsten och sjukvården utvecklar
samverkan kring personer som har problem, vilka kräver insatser från
båda huvudmännen, betonas.
Förslaget till lydelse av biståndsparagrafema innebär ingen ändring i för-
hållande till nuvarande reglering eller praxis vad gäller den enskildes
ansvar att göra vad han eller hon kan för att försörja sig själv. Försörj-
ningsstödets karaktär av ett yttersta skyddsnät för den som inte själv kan
tillgodose sina behov kvarstår. I uttrycket ”inte själv kan tillgodose sina
behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt” ligger bl.a. att den
93
enskilde måste utnyttja alla de möjligheter som normalt står honom eller
henne till buds. Den som kan arbeta är skyldig att söka arbete. I skyldig-
heten att söka arbete inbegrips också en skyldighet att delta i verksam-
heter som anordnas för arbetslösa, kompetenshöj ande verksamhet etc.
liksom att söka andra former av bidrag som finns, såsom bostadsbidrag,
studiebidrag, a-kasseersättning. Den som har ekonomiska tillgångar
måste först använda sig av dem innan försörjningsstöd kan komma i
fråga. Det är dock viktigt att betona att det alltid måste göras en indivi-
duell bedömning vid prövning av rätt till bistånd.
Några särskilda situationer som har aktualiserats i olika sammanhang,
och som också har berörts av utredningen, är hur man skall se på ideella
skadestånd och barns tillgångar vid prövning av rätten till ekonomiskt
bistånd. Ytterligare en fråga som har aktualiserats är i vilken utsträckning
den enskildes ekonomiska situation skall beaktas vid prövning av andra
former av bistånd än rent ekonomiska, t.ex. hemtjänst.
Inom arbetsmarknadspolitiken finns olika system som särskilt riktar
sig till ungdomar som har svårighet att få arbete eller personer som är
beroende av socialbidrag under lång tid, t.ex. aktivitetsgaranlin och
utvecklingsgarantin för ungdomar mellan 20-24 år. Biståndsbehov till-
godoses genom de särskilda ersättningarna som utgår. Dessutom ges i
socialtjänstlagen socialnämnden rätt att kräva att den som har social-
bidrag och är under 25 år deltar i praktik eller annan kompetenshöjande
verksamhet som villkor för att få socialbidrag. Regeringen avser ta
initiativ till en översyn som belyser samspelet mellan dessa regelverk och
olika huvudmäns ansvar för utbildning och arbete när det gäller social-
bidragsberoende ungdomar. Översynen skall också innefatta en utvärde-
ring av hur dessa bestämmelser tillämpats inom socialtjänstlagen och hur
utvecklingen på arbetsmarknaden svarat mot bestämmelserna, samt över-
väga bestämmelser av mindre tvingande karaktär i socialtjänstlagen.
Ideella skadestånd
Frågan om att undanta ideella skadestånd från socialbidragsprövningen
har berörts i flera sammanhang. Skadeståndsrätten skiljer mellan ekono-
miskt och ideellt skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet är till för att
kompensera ekonomiska förluster, medan det ideella skadeståndet avser
att ersätta bl.a. fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränk-
ning av den personliga integriteten. Den fråga som uppkommit är då om
det är rimligt att kräva att en person som har fått ett ideellt skadestånd
skall behöva använda detta till sin försörjning.
Frågeställningen måste ses mot bakgrund av socialbidragets funktion
som det yttersta skyddsnätet för människors försörjning. De flesta män-
niskor försöker med egen kraft lösa sina ekonomiska problem och först
när inga andra möjligheter står till buds till försörjning kan socialbidrag
komma i fråga. För att principen för socialbidrag skall kunna upprätt-
hållas gentemot de som gör sitt yttersta för att klara sin försörjning kan
det inte vara rimligt att tillgångar inte avräknas i sedvanlig utsträckning
vid prövningen. Utan att i grunden göra om socialbidragets konstruktion,
är det därför inte möjligt att generellt skydda vissa tillgångar mot att
beaktas vid prövning av rätt till ekonomiskt bistånd. I sammanhanget kan
även nämnas att kommunerna enligt kommunallagen (1991:900) har att
Prop. 2000/01:80
94
behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något Prop. 2000/01:80
annat (likställighetsprincipen). Ömmande skäl utgör i sig inte något sak-
ligt skäl för särbehandling.
Det måste dock samtidigt betonas att en individuell bedömning alltid
måste göras i varje enskilt fall. Ibland kan det därför vara rimligt att det
individuella synsättet vidgas eftersom förutsättningarna avviker från det
som normalt förekommer vid socialbidragshantering. Ett sådant exempel
kan vara en enskild som har fått ett ideellt skadestånd på grund av att han
eller hon har varit utsatt för ett brott av något slag, och t.ex. kan ha behov
av långvariga och kostsamma behandlingar. Detta bör då rimligtvis
beaktas vid biståndsbedömningen.
Barns tillgångar
När det gäller barns tillgångar, måste först och främst slås fast att bam
aldrig är försörjningsskyldiga gentemot sina föräldrar. Däremot kan före-
komsten av tillgångar hos ett bam beaktas när det gäller barnets del av
försöijningsstödet eller en ansökan om ekonomiskt bistånd som avser
barnet. Även här är det dock viktigt att poängtera att det måste göras en
individuell bedömning i det enskilda fallet. Enbart det förhållandet att
barnets tillgångar är satta under s.k. överförmyndarspärr är inte i sig ett
hinder för att ta i anspråk barnets tillgångar till barnets behov. Tillgångar
som i realiteten inte kan disponeras bör dock inte tas med vid bedöm-
ningen. Det kan vara fråga om försäkringsersättningar som är avsedda att
täcka framtida inkomstbortfall, bankmedel eller fast egendom som inte är
möjligt att förfoga över på grund av en bestämmelse i gåvobrev eller
testamente. Däremot kan det finnas fall där det är uppenbart att föräldrar
skänkt/skrivit över tillgångar på sina underåriga bam i syfte att undgå
beskattning eller få tillgång till olika former av bidrag.
En annan fråga som då och då dyker upp, är hur man ska se på pengar
som bam tjänar på sommararbete. Detta kan svårligen regleras i lag, utan
att rucka på hela konstruktionen av socialbidraget. Men här måste, lik-
som vid alla andra situationer, göras en individuell bedömning. Som
sagts i föregående stycke, är bam dock aldrig försöijningsskyldiga visavi
sina föräldrar. Utan vad det närmast handlar om är i vilken utsträckning
ett bam som lever i en familj beroende av socialbidrag, liksom sina kam-
rater skall ha möjlighet att tjäna lite egna pengar. Den enskilda kommu-
nen har själv möjlighet att besluta om vilken policy som skall tillämpas.
Hemtjänst m.m.
När det gäller bistånd i form av vård- och behandlingsinsatser, stöd och
hjälp, bistånd som inte har karaktären av ekonomiskt stöd för livsfö-
ringen, blir biståndsbedömningen en annan. Enligt regeringens mening
får inte den enskildes ekonomi avgöra om han eller hon skall få
biståndsinsatser som han eller hon är i behov av. Äldre eller funktions-
hindrade människor ska inte behöva få sina biståndsbehov bedömda i
relation till sin ekonomi. Enligt nuvarande 35 § SoL har kommunerna
rätt att ta ut inkomstrelaterade avgifter för den typen av insatser. Den
ekonomiska bedömningen kommer därför in vid bestämmandet av vilken
95
avgift som den enskilde skall betala. Regeringen är oroad över den ut-
veckling som har framskymtat från en del håll i landet där äldre
människor blivit nekade hemtjänst, i främst ordinärt boende men även i
särskilt boende, med hänvisning till att han eller hon har tillräckligt med
pengar att själva bekosta t.ex. städning.
Regeringens forslag: Alla former av biståndsbeslut enligt social-
tjänstlagen skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Se redogörelsen under 6.2
Utredarens uppfattning att lagändringen inte kommer att ta i anspråk
ökade resurser för domstolarna delas inte av någon av rättsinstanserna.
Tvärtom menar samtliga att förslaget kommer att innebära ökade kostna-
der.
Skälen för regeringens förslag: Som en följd av att regeringen nu
föreslår att biståndsbcstämmelsen i socialtjänstlagen skall utformas som
en rättighetsbestämmelse avseende alla former av socialt bistånd, bör
också överklagandebestämmelsema ändras. För att kunna förverkliga en
rättighet måste det finnas ett sätt för den enskilde som är missnöjd med
ett myndighetsbeslut att kunna få det prövat på rättslig väg.
Laglighetsprövning innebär enbart en kontroll av att beslutet har fattats
i laga ordning och kan inte i materiell mening gynna den som överklagar.
I inget fall har ett överklagande bifallits. Delta visar dels kommunernas
svårigheter att informera om möjligheterna till laglighetsprövning på ett
sådant sätt att det inte skapar felaktiga förväntningar hos dem som söker
bistånd, dels på ett onödigt merarbetc för förvaltningsdomstolarna.
Flera av länsstyrelserna pekar också, som anförts ovan, i sina uppfölj-
ningar av 1998 års ändringar i socialtjänstlagen, på de problem som en
uppdelning av biståndsprövningen på två olika bestämmelser har med-
fört. Ändringarna i övcrklagningsrätten har medfört att vissa beslut tas
med slöd av 6 g § irots att de borde höra hemma under 6 b §. Detta får till
följd att den enskilde inte bara fått felaktig information om hur man
överklagar, ulan också gått miste om möjligheten att få sin sak prövad.
Flera remissinstanser befarar att en ökad rätt till domstolsprövning av
biståndsbeslut kommer att leda till en ökad belastning på förvaltnings-
domstolarna. De utvärderingar som har gjorts av såväl Socialstyrelsen
som länsstyrelserna tyder inte på något sätt på att så kommer att bli fallet.
För en bedömning av vilka effekter de nu föreslagna reglerna kommer
att få på domstolarna är förändringarna av måltillströmningen i den aktu-
ella målgruppen under senare år av särskilt intresse.
Domstolsverkets statistik över inkomna mål till länsrätterna i
målgruppen mål enligt socialtjänstlagen visar på en nedgång mellan åren
1997 och 1998 med ca 14 000 mål (från 34 259 mål år 1997 till
20 388 mål år 1998). Antalet inkommande mål i denna målgrupp har
fortsatta att sjunka och under år 2000 inkom 13 744 mål till länsrätterna.
Hur många av dessa mål som gäller prövning av bistånd finns inte sär-
redovisat. Nedgången i antalet inkomna mål torde emellertid till stor del
Prop. 2000/01:80
96
vara en följd av de ändringar i möjligheterna att överklaga beslut om
bistånd som trädde ikraft den 1 januari 1998. En annan viktig faktor i
detta sammanhang är också den riksnorm för försörjningsstödet som
infördes den 1 januari 1998. Riksnormen har rimligen inneburit att bi-
ståndsbeslut avseende socialbidragets storlek inte längre blir föremål för
överklagande i någon större omfattning.
Domstolsverket har därutöver under hand redovisat att under samma
period ökade antalet inkomna laglighetsprövningsmål med 2 616 mål,
vilket innebär mer än en fördubbling av antal inkomna mål. Någon sär-
redovisning över hur många av dessa mål som avser socialtjänstlagen
föreligger inte. Eftersom inga andra större förändringar i lagstiftningen
genomförts vid samma tidpunkt, som kan förklara den stora ökningen, är
det rimligt att anta att den beror på den reducerade besvärsrätten när det
gäller beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen. Socialstyrelsen har i den
tidigare refererade utvärderingen (1999:3) gjort den bedömningen att det
också är rimligt att anta att överklagandena i första hand avser ekono-
miskt bistånd.
De nu föreslagna ändringarna av möjligheterna att överklaga innebär i
princip en återgång till de regler om överklagande som gällde före den
1 januari 1998.
Regeringen gör den bedömningen att måltillströmningen till de all-
männa förvaltningsdomstolarna därmed också kommer att öka. Det är
emellertid svårt att dra några säkra slutsatser om hur stor måltillström-
ningen, och därmed också resursåtgången i de allmänna förvaltnings-
domstolarna, kommer att bli. Den nyss nämnda riksnormen innebär med
all sannolikhet att betydligt färre beslut kommer att överklagas än som
överklagades under 1997 och åren dessförinnan.
Frågan om domstolarnas kapacitet och möjlighet att ta hand om över-
klaganden är viktig, inte minst ur den enskildes rättsäkerhetsperspektiv.
Regeringen avser därför att noga följa utvecklingen och förvaltnings-
domstolarnas eventuella behov av resursförstärkningar.
Prop. 2000/01:80
Tillsynen över den enskilda och kommunala socialtjänsten utövas av
Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Socialstyrelsen har enligt 67 § i den
nuvarande socialtjänstlagen (SoL) tillsynen över socialtjänsten i riket.
Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten bl.a. genom att
bedriva en kvalificerad uppföljning, utvärdering och kunskapsförmed-
ling.
Länsstyrelsen har enligt 68 § SoL det regionala tillsynsansvaret över
hur kommunerna tillämpar socialtjänstlagen. Länsstyrelserna skall vidare
informera och ge råd till allmänhet och biträda socialnämnderna med råd
i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan
kommunerna och andra samhällsorgan samt i övrigt se till att social-
nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.
97
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
Vid behandlingen av regeringens proposition Ändring i socialtjänst-
lagen (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264)
beslutade riksdagen att precisera länsstyrelsernas tillsynsansvar och
utvidga deras uppgifter i samband med tillståndsgivning för vissa enskilt
bedrivna verksamheter. Sedan den 1 januari 1998 krävs därmed läns-
styrelsens tillstånd för att yrkesmässigt bedriva hem för vård eller
boende, särskilda boendeformer, hem för viss heldygnsvård, samt hem
eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. Till-
ståndspliktig verksamhet som regleras i socialtjänstlagen skall stå under
länsstyrelsernas tillsyn (69 b § SoL). Tillsynen skall omfatta också viss
annan verksamhet. Häri ingår både entreprenadverksamhet och sådan
icke tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken kommunen upp-
handlar tjänster för att fullgöra sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen.
Länsstyrelsens tillsyn omfattar också hem för vård och boende enligt
23 § SoL.
Länsstyrelsen har således enligt 69 b § SoL ett särskilt tillsynsansvar
för enskilt bedrivna verksamheter och för hem för vård eller boende oav-
sett driftsform. Länsstyrelsen har rätt att inspektera sådan verksamhet
samt har rätt att inhämta upplysningar och ta del av de handlingar som
behövs för tillsynen. Länsstyrelsen kan om den upptäcker något miss-
förhållande i verksamheten, förelägga den som ansvarar för verksamhe-
ten att avhjälpa missförhållandet. Någon möjlighet att kombinera före-
läggandet med vite finns dock inte. Om missförhållandet är allvarligt och
föreläggandet inte åtlyds får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.
Den som driver verksamhet utan tillstånd eller som i strid med förbud
fortsätter att driva verksamhet kan dömas till böter.
Tillsynen över andra kommunala verksamheter, bl.a. sådana kommu-
nala särskilda boendeformer och bostäder med särskild service som sägs
i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket SoL samt kommunal hem-
tjänst är således inte formellt förenad med åtgärder som inspektion,
inhämtande av upplysningar och handlingar, föreläggande och förbud.
Länsstyrelsen har fr.o.m. den 1 juli 2000 fått ökad möjlighet att ingripa
mot domstolstrots. I enlighet med de ändringar som skett i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och
socialtjänstlagen får länsstyrelsen förelägga en kommun eller - i vissa
fall - ett landsting vid vite att avhjälpa brister i verkställigheten av en
lagakraftägande dom som ger en enskild rätt till vissa förmåner enligt
någon av lagarna.
Utöver vad som sagts är länsstyrelsens sanktionsmöjligheter gentemot
kommunerna begränsade. Socialstyrelsen har inga sanktionsmöjligheter.
Länsstyrelsen kan vid behov påkalla ändring och göra påpekanden hos
kommunens socialnämnd men saknar med vissa undantag befogenhet att
ålägga kommunen att genomföra viss åtgärd.
Efter förslag i regeringens proposition Nationell handlingsplan för äld-
repolitiken (prop.l997/98:113) har införts en bestämmelse i socialtjänst-
lagen, nuvarande 71 a §, som ålägger var och en som är verksam inom
omsorger om äldre och funktionshindrade att vaka över att enskilda får
god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärk-
sammar eller på annat sätt får kännedom om allvarliga missförhållanden i
omsorgen om någon enskild är skyldig att utan dröjsmål anmäla detta till
socialnämnden eller till den som är ansvarig för verksamheten. Om miss-
Prop. 2000/01:80
98
förhållandena inte kan åtgärdas omedelbart skall den verksamhetsansva-
rige anmäla missförhållandena till tillsynsmyndigheten.
Regeringens förslag: Det tydliggörs i socialtjänstlagen att länsstyrel-
sen har tillsyn över den socialtjänst kommuner och enskilda bedriver.
Prop. 2000/01:80
Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i soci-
altjänstlagen införs en bestämmelse som bl.a. klargör att tillsyn är kon-
troll av laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheten.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget. Många av länsstyrelserna ser en fara i att ge tillsynen en för snäv
innebörd. Det begränsar utvecklingen att finna nya sätt att utöva tillsyn
och sprida kunskap.
Skälen för regeringens förslag: Den statliga tillsynen är viktig för att
stärka efterlevnaden av de föreskrifter regering och riksdag beslutat. En
aktiv statlig tillsyn syftar till att bevaka den enskildes rättssäkerhet och
lagligheten i socialtjänstens verksamheter men också till att uppnå en
likvärdig verksamhet över hela landet. Den statliga tillsynen har sedan
länge utvecklats mot en mindre grad av kontroll och med ökad tonvikt på
uppföljning, utvärdering, kunskapsförmedling och rådgivning. Bakgrun-
den till denna utveckling är en medveten strävan att minska inslaget av
detaljanvisningar och myndighetskontroll till förmån för ett mer aktivt
arbetssätt.
Regeringen kan dock konstatera att det alltsedan socialtjänstlagens till-
komst rått en viss oklarhet kring innebörden av tillsynsbegreppet. Som
framgår av redogörelsen ovan används tillsyn som en övergripande
beteckning för delvis olikartade verksamheter såsom normering, infor-
mation och rådgivning. Det framgår t.ex. inte tydligt i lagstiftningen att
länsstyrelsens uppgifter i förhållande till kommunerna definieras som
tillsyn. Det har i olika sammanhang påpekats att oklarheter i tillsynsbe-
greppets innebörd bidrar till osäkerhet om hur tillsyn bör bedrivas. Det
kan också finnas en risk för dubbelarbete mellan de båda tillsynsmyndig-
heterna eftersom deras roller till viss del är överlappande.
Det kan därför finnas fördelar med att som utredningen föreslår, tyd-
liggöra och avgränsa tillsynsbegreppcts innebörd i lagstiftningen. En mer
precis definition av tillsyn skulle också kunna ge bättre förutsättningar
för nationell enhetlighet när det gäller hur länsstyrelserna bedriver sin
tillsyn.
Å andra sidan kan en snävare definition av tillsynen begränsa utveck-
lingen att finna nya sätt att utöva tillsyn och sprida kunskap. Denna
invändning har framförts av många länsstyrelser. Det finns risk att verk-
samheten blir statisk och fattig på idéer, passiv och ineffektiv.
Regeringen föreslår att det i socialtjänstlagen tydliggörs att länsstyrel-
sen har tillsyn över socialtjänsten i länet. Detta innebär emellertid inte att
länsstyrelsernas tillsynsuppgifter begränsas i förhållande till vad som
gäller i dag.
Regeringen aviserade i samband med propositionen Statlig förvaltning
i medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:126) att den skulle återkomma till
99
riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamhe-
ten. Regeringen har nyligen tillkallat en särskild utredare med uppdrag
att utreda hur den statliga tillsynen kan göras till ett tydligare och effekti-
vare förvaltningspolitiskt instrument som bättre bidrar till kontroll och
genomförandet av demokratiskt fattade beslut (Ju 2000:06, dir. 2000:62).
Regeringen avser alt i detta sammanhang ytterligare belysa frågan om
tillsynsbegreppets innebörd och tillsynens reglering.
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera all
socialtjänst verksamhet som står under dess tillsyn och skall få inhämta
de upplysningar och ta del av handlingar och annat material som krävs
för tillsynen. Länsstyrelsen ges vidare en utvidgad rätt att ingripa mot
missförhållanden i vissa kommunala verksamheter. Om det föreligger
något missförhållande i kommunala boendeformer för service och
omvårdnad för äldre, bostäder med särskild service för funklions-
hindrade samt kommunal hemtjänst får länsstyrelsen förelägga den
som ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet.
Socialtjänstutredningens förslag: överensstämmer delvis med rege-
ringens. Utredningens förslag är dock betydligt vidare och ger bl.a. till-
synsmyndigheterna rätt att med föreläggande och vite ingripa mot miss-
förhållande i hela socialtjänstens verksamhet.
Remissinstanserna: Många remissinstanser ställer sig bakom försla-
get att förstärka tillsynsinstrumenten. Däremot finns viss tveksamhet till
ett sanktionsinstrument som vite. JO påpekar att lagtexten delvis är oklar
när det gäller i vilka situationer som en tillsynsmyndighet skall tillgripa
ett föreläggande. Svenska Kommunförbundet menar att förslaget om vite
är oacceptabelt. Länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län,
Östergötlands län och Dalarnas län är tveksamma till sanktionsinstru-
ment som ger rätt att förelägga och utdöma vite. Flera länsstyrelser anser
att påtalade missförhållanden löses bättre genom konstruktiv dialog och
inte genom vite och föreläggande. Ett antal kommuner, bl.a. Malmö,
Göteborg och Lidköping avstyrker förslaget med motiveringen att läns-
styrelsen tillsammans med kommunerna skall försöka utveckla verksam-
hetens kvalitet och inte reducera sin roll till att vara kontrollorgan och
klagomur.
Skälen för regeringens förslag: Länsstyrelsen har i dag ingen formell
rätt att inspektera verksamheten inom socialtjänsten eller inhämta de
upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Även
om utredningen inte redovisar några svårigheter för länsstyrelserna att
hittills kunna få de upplysningar och handlingar de begär, är det enligt
regeringens mening rimligt att tydliggöra lagstiftningen på denna punkt.
Länsstyrelsen har som tidigare nämnts, enligt nuvarande 69 b § social-
tjänstlagen, ett förstärkt tillsynsansvar för enskild verksamhet, entrepre-
nadverksamhet och hem för vård eller boende. Det innebär bl.a. att läns-
styrelsen kan ingripa mot missförhållanden genom att förelägga den som
ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Regeringen
anser att det finns behov att utvidga denna möjlighet till att gälla även
Prop. 2000/01:80
100
tillsynen över ytterligare kommunala verksamheter utöver vad som gäller
beträffande hem för vård eller boende. Det gäller särskilda boende-
former, bostäder med särskild service samt kommunal hemtjänst. I
sådana verksamheter bedrivs ofta både hälso- och sjukvård och social-
tjänst och tillsynen sker således genom olika tillsynsmyndigheter. Beho-
vet av en bättre samordning av tillsynen motiverar att länsstyrelsens
befogenheter i högre grad likställs med de befogenheter Socialstyrelsen
har när det gäller tillsynen över hälso- och sjukvården. Regeringen före-
slår därför att länsstyrelsen ges rätt att rikta ett föreläggande att avhjälpa
missförhållanden vid kommunala boendeformer och bostäder med sär-
skild service enligt nuvarande 20 § andra stycket respektive 21 § tredje
stycket socialtjänstlagen samt kommunal hemtjänst.
Tillsynsmyndighetens uppgift är att bedöma kvalitet och säkerhet i den
verksamhet som är föremål för tillsyn. Ett föreläggande skall innehålla
uppgift om de åtgärder tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de
påtalade missförhållandena skall kunna avhjälpas.
Lagrådet har ifrågasatt hur sanktion smöjligheten böter skall kunna
tillämpas när det är en kommun som är huvudman för verksamheten, och
anfört att om sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kom-
muner, en annan lösning bör väljas på denna punkt.
Den ändring som regeringen föreslår innebär inte någon egentlig
nyhet, utan är en utvidgning av vad som gäller i dag. Redan i dag kan en
länsstyrelse rikta ett föreläggande eller förbud mot kommunal verk-
samhet i form av hem för vård eller boende, och sanktionen böter kan
användas när en kommun som driver en sådan verksamhet vidare i strid
mot ett förbud. Lagrådet har ifrågasatt hur sanktionsmöjligheten böter
skall kunna tillämpas när det är en kommun som är huvudman för verk-
samheten och anfört att en annan lösning bör väljas på denna punkt om
sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kommuner. Lagrådet
har därvid utgått från att den gällande möjligheten att förbjuda fortsatt
verksamhet endast omfattar enskild verksamhet. En länsstyrelse kan dock
redan i dag rikta ett föreläggande eller ett förbud mot kommunal verk-
samhet i form av hem för vård eller boende. Sanktionen böter kan också
användas när en kommun driver en sådan verksamhet vidare i strid mot
ett förbud. Den ändring som regeringen föreslår är därför inte någon
principiell nyhet utan innebär endast en utvidgning av vad som redan
gäller. Såvitt regeringen erfarit har det aldrig förekommit att en kommun
i detta sammanhang blivit föremål för en bötessanktion. Som framgår av
paragrafen skall ett åtal föregås av ett medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen. Man bör kunna utgå ifrån att de miss-
förhållanden som är anledningen till ett förbud regelmässigt kan rättas till
i samråd med tillsynsmyndigheterna. Även om det således kan förutsättas
att situationer där det blir aktuellt att utdöma böter för överträdelse av
förbud som avser kommunal verksamhet i praktiken blir mycket sällan
förekommande bör det ytterst finnas en möjlighet att utdöma böter, om
det t.ex. skulle förekomma att den ansvarige medvetet nonchalerar före-
lägganden och därefter fortsätter att bedriva viss verksamhet i strid med
förbud. Från principiell synpunkt kan det också ifrågasättas om det är
rimligt att behandla kommunal och enskild verksamhet olika i detta
avseende. Enligt allmänna straffrättsliga principer kan en juridisk person,
exempelvis en kommun, inte bli föremål för böter utan sanktionen måste
Prop. 2000/01:80
101
riktas mot en företrädare för den juridiska personen. Vem som är före- Prop. 2000/01:80
trädare för kommunen kan variera och får utredas i det enskilda fallet.
Regeringens bedömning: En utökad samordning och samverkan
mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i deras tillsynsfunktion är
angelägen. Det pågående samarbetet mellan Socialstyrelsen och läns-
styrelserna i syfte att stärka tillsynsarbetet och utveckla tillsynen mot
en större samordning och enhetlighet i tillsynen bör fortsätta.
Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att Social-
styrelsen ges en tillsynsvägledande roll i fråga om tillsynen över social-
tjänsten.
Remissinstanserna: Många remissinstanser föredrar ett mer långt-
gående förslag där tillsynsrollen förläggs till en myndighet. De som för-
klarat sig positiva till förslaget har sett utredarens förslag som ett steg på
vägen mot en gemensam tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och
socialtjänst. Samtliga länsstyrelser är kritiska mot förslaget. Man anser
det vara oacceptabelt att Socialstyrelsen ges rätt att förfoga över delar av
länsstyrelsens uppgifter. Socialstyrelsen anser att författningsförslaget
bör kompletteras så att det tydligare uttrycker innebörden i Socialstyrel-
sens roll.
Skälen for regeringens bedömning: Länsstyrelsen och Socialstyrel-
sen har som tidigare nämnts olika roller i fråga om tillsyn över den
kommunala socialtjänsten. Länsstyrelsen ansvarar för den operativa till-
synen genom uppgiften att följa de kommunala nämndernas tillämpning
av socialtjänstlagen och även i övrigt se till att nämnderna fullgör sina
uppgifter inom socialtjänsten på ett ändamålsenligt sätt. Socialstyrelsens
roll är att på olika sätt följa och vidareutveckla socialtjänsten. Social-
styrelsen har formellt sett ingen särskild roll i förhållande till länsstyrel-
sernas uppgifter och ingen formell möjlighet att styra länsstyrelserna när
det gäller hur dessa skall fullgöra sina tillsynsuppgifter. Däremot före-
kommer sedan flera år en väl utvecklad och delvis formaliserad samver-
kan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i frågor som rör tillsyn
över socialtjänsten. Till skillnad från vad som gäller inom socialtjänsten
svarar Socialstyrelsen via sina regionala tillsynsenheter ensam för till-
synen över hälso- och sjukvården.
Den nuvarande tillsynsorganisationcns effektivitet har ifrågasatts av
flera skäl. Organisationen har ansetts hindra en nödvändig samordning av
tillsynsresultat och metoder på nationell nivå som en förutsättning för att
skapa en enhetlig tillämpning och möjlighet till gemensam utveckling av
tillsynen. Många länsstyrelser har relativt små tillsynsfunktioner vilket
kan leda till sårbarhet och försvåra tillsynsverksamheten.
Det faktum att den regionala tillsynen över socialtjänsten respektive
hälso- och sjukvården sker genom olika myndigheter har på vissa hålla
fört med sig samordningsproblem mellan Socialstyrelsens regionala
enheter och länsstyrelserna. Genom ÄDEL-reformen har kommunerna
fått större ansvar för sjukvårdsinsatser i särskilda boendeformer för äldre
och i bostäder för särskild service för funktionshindrade. I ungefär hälf-
102
ten av landets kommuner har kommunen också tagit över ansvaret för
hemsjukvården i ordinärt boende. Svårigheterna med det delade tillsyns-
ansvaret är särskilt tydliga inom dessa verksamheter. De boende har
många gånger behov av såväl medicinska insatser och omvårdnadsinsat-
ser som av sociala omsorgsinsatser. De förra omfattas av Socialstyrelsens
tillsyn medan de senare omfattas av länsstyrelsernas tillsyn. Även om
problemen med samordning av den medicinska och sociala tillsynen är
störst inom äldre- och handikappomsorgen förekommer samma problem
på andra områden. Det gäller t.ex. inom missbrukarvården och den öppna
vården av psykiskt sjuka där sociala och medicinska insatser ofta behövs
parallellt.
Socialutskottet uttalade i sitt betänkande (bet. 1996/97:SoU 13) att till-
synen över äldreomsorgen bör förbättras. Tillsynen måste skärpas och
inriktas på frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också
inriktas på att säkra kvalitet och kompetens i vården och omsorgen, så att
de äldres självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet säkras.
Informationen om möjligheten att klaga måste förbättras. Utskottet pekar
också på hur uppdelningen mellan länsstyrelsen och Socialstyrelsens
regionala tillsynsenheter medför svårigheter och en otydlighet vid till-
synen i gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal verk-
samhet. Enligt utskottet bör övervägas om tillsynen kan läggas på samma
statliga myndighet för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården för
att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.
Det finns mycket som talar för att tillsynen över hälso- och sjukvården
och socialtjänsten bör organiseras och utövas enhetligt i en gemensam
tillsynsmyndighet. Utredningen har övervägt detta och andra alternativ
och stannar vid att föreslå att samordningen mellan länsstyrelserna och
Socialstyrelsen förstärks ytterligare genom att Socialstyrelsen får en för-
fattningsreglerad ställning som tillsynsvägledare i förhållande till länssty-
relserna innefattande en rätt att utfärda föreskrifter och allmänna råd. För
de verksamheter som gränsar till hälso- och sjukvården innebär detta att
Socialstyrelsen ges en formell rätt att styra länsstyrelserna så att samord-
ning kan ske om, när och hur tillsyn skall ske i nämnda verksamheter.
Regeringen konstaterar att behovet av en ökad samordning och sam-
verkan mellan myndigheterna i deras tillsynsfunktion är angelägen. Där-
emot är regeringen tveksam till att formalisera denna samverkan genom
att ge Socialstyrelsen i uppgift att leda länsstyrelsernas tillsyn genom
allmänna råd och föreskrifter. Enligt vad som också uttalas i betänkandet
skulle förslaget leda till att länsstyrelserna förlorar en del av sin själv-
ständighet. Det bör inte bortses ifrån att detta kan leda till att länsstyrel-
sernas tillsyn inte kan anpassas till de regionala förhållandena och efter
kunskapen om förhållandena i olika kommuner. En förändring av läns-
styrelsemas självständighet i detta avseende kan på sikt leda till att deras
auktoritet minskar. Förslaget innebär också oklarheter vad gäller led-
ningsfunktionen.
Regeringen har sedan några år tillbaka i regleringsbreven för Social-
styrelsen och länsstyrelserna pekat på nödvändigheten av att Social-
styrelsen och länsstyrelserna i samverkan utvecklar tillsynen över social-
tjänsten för att kunna göra tillsynen effektivare. Enligt regeringens
mening har Socialstyrelsen därför redan i dag de befogenheter som krävs
för att kunna stödja, samordna och följa upp länsstyrelsernas tillsyns-
Prop. 2000/01:80
103
verksamhet. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla det om-
fattande arbete som äger rum mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna
för att samordna och effektivisera tillsynen över hela det sociala området.
I detta arbete har Socialstyrelsen i praktiken en tillsynsvägledande roll
genom utvärdering, uppföljning och samordning av den operativa till-
synen samt genom att ge råd och stöd till den operativa tillsynsmyndig-
heten. Regeringen kan konstatera att det finns en enighet kring det nuva-
rande samarbetet och därmed en bra grund för fortsatt utvecklingsarbete.
Regeringens förslag: När ett bam behöver vårdas utom hemmet skall
socialnämnden ansvara för att en vårdplan upprättas. Av vårdplanen
skall det tydligt framgå vem som ansvarar för vad i genomförandet av
planen.
Barnpsykiatrikommitténs förslag: överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kommitténs förslag begränsas dock till den situa-
tionen att ett bam skall placeras i ett hem för vård eller boende.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har lämnat syn-
punkter på utredningens förslag om individuell vårdplan. Socialstyrelsen
tillstyrker förslaget om individuella planer i sig, men ställer sig tveksam
till själva begreppet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att individuella
vårdplaner bör omfatta allt behandlingsarbete som rör bam. Stockholms
stad anser att kravet på en plan inte bör begränsas till hem för vård eller
boende utan gälla vid alla placeringar utom hemmet.
Skälen för regeringens förslag: När ett bam placeras för vård i ett
annat hem än det egna innebär detta ett stort ingrepp för såväl barnet som
för dess familj. Samtidigt tar socialnämnden på sig ett stort ansvar för att
barnet får en god vård. Bam och ungdomar som placeras utanför det egna
hemmet har sällan en renodlad problembild och de befinner sig ofta i en
komplicerad social situation. En övergripande vårdplan som innefattar
barnets behov, behandlingsmål m.m. utgör en förutsättning för att social-
nämnden skall kunna ta ett vårdansvar för barnet.
Barnets behov i fokus
Det övergripande syftet med den vårdplanen är att tydliggöra mål och
medel utifrån det enskilda barnets behov. Vårdplanen utgör ett dokument
där socialtjänstens bedömning tydligt framgår för barnet och dess vård-
nadshavare och blir på så sätt en bra utgångspunkt i arbetet med att
genomföra vården.
Vårdplanen tydliggör om det enskilda barnet har flera olika behov. Det
kan t.ex. handla om olika behov när det gäller social situation, fysisk och
psykisk hälsa samt utbildning. 1 de fall barnets problembild är komplex
krävs ofta samarbete mellan barnets vårdnadshavare, socialtjänsten och
andra huvudmän. Med en vårdplan som tydligt och gemensamt avstamp i
Prop. 2000/01:80
104
ett sådant samarbete skapas bättre förutsättningar för ett lyckat utfall av
vården.
Vårdplanen bör bidra till genomtänkta placeringar, vilket på lång sikt
innebär en mer kvalitativ och effektiv användning av socialtjänstens och
andra vårdgivares resurser. Vidare torde den kostnad i resurser själva
upprättandet av vårdplanen innebär, mer än väl kompenseras av de be-
handlingsmässiga vinster som vårdplanen ger. Bland annat handlar vins-
terna om att tydlighet vid samtycket till vård ger mer välplanerade
placeringar samt ett bättre underlag vid övervägande om fortsatt vård.
Ökad rättssäkerhet för barnet och dess vårdnadshavare
För närvarande är vårdplan obligatorisk vid ansökan om vård enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. En vård-
plan skall presenteras för länsrätten i samband med ansökan om vård och
utgör i praktiken ett underlag för den enskilde att samtycka eller inte till
vården. Detsamma gäller när socialnämnden skall avge yttrande enligt
bestämmelserna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Ett sådant yttrande skall bl.a. innehålla en plan över de
åtgärder som nämnden avser att vidta beträffande den unge. Arten, om-
fattningen och varaktigheten av de åtgärder som nämnden avser att vidta
skall framgå av planen.
Barnets problembild är emellertid ofta densamma oavsett om barnet
bereds vård på frivillig eller tvångsmässig grund. Skillnaden är att den
frivilliga vården grundar sig på samtycke från barnets vårdnadshavare
och i förekommande fall även barnet. För såväl barnet som för dess
vårdnadshavare, vanligen en eller båda föräldrarna, är det ett rättssäker-
hetskrav att det oberoende av placeringsgrund finns en individuell vård-
plan vid en så pass ingripande åtgärd som en placering utanför hemmet
utgör. Socialnämnden måste på ett lättfattligt sätt kunna visa vilka syften
som placeringen har och hur man ämnar uppnå dessa syften. Det är
vidare viktigt att vårdplanen är realistisk och att den följs upp.
Bampsykiatrikommittén föreslog att en vårdplan skulle upprättas vid
beslut om vård vid hem för vård eller boende, s.k. HVB-hem. Det finns
inga sakliga skäl för en sådan uppdelning. Barnets behov av en planerad
vård är detsamma oavsett om barnet placeras i ett familjehem eller på ett
HVB-hem. Placeringen är snarare ett led i vården och beroende av vilket
vårdbehov barnet har. En vårdplan bör därför upprättas för alla bam som
placeras utanför det egna hemmet.
Tydlighet för barnet och dess vårdnadshavare, socialtjänsten och andra
huvudmän
En noggrant utformad vårdplan utgör ett i flera avseenden viktigt doku-
ment. Dels för att underlätta tydlighet och kommunikation mellan social-
nämnden och barnet och dess vårdnadshavare, dels som underlag för
uppföljning och utvärdering av vård och behandling av barnet. Vård-
planen kan också skapa tydlighet mellan olika huvudmäns ansvar. I
planen skall även redovisas åtgärder och insatser som andra huvudmän
Prop. 2000/01:80
105
har ansvar för. Det kan t.ex. handla om extra stödinsatser i skolan eller
behandling inom bam- och ungdomspsykiatrin.
I vårdplaneringen är det viktigt att så långt möjligt söka inkludera
barnets vårdnadshavare, och i förekommande fall andra närstående.
Familjens engagemang har många gånger visat sig vara en värdefull
faktor för barnets behandlingsmotivation och utfall och underlättar även
barnets återkomst till det egna hemmet.
Vårdplanen utgör också ett viktigt dokument, inte minst för barnet
och/eller dennes vårdnadshavare, för att kunna följa och förstå syftet med
vården.
Vårdplanens innehåll
Innehållet i en vårdplan måste avgöras utifrån förhållandena i det indivi-
duella fallet. Det är därför inte lämpligt att i lag fastställa vad en vårdplan
skall innehålla. Ett grundläggande krav på en vårdplan är dock att det
tydligt framgår vilken vård som socialnämnden har för avsikt att
anordna. Detta är en förutsättning för att barnet och dess vårdnadshavare
skall kunna ta ställning till vården. Den form för vårdplan som utvecklats
vid vård enligt LVU bör kunna vara tillämplig även vid vård som sker i
frivillig form. Detta skapar förutsättningar för ett mer enhetligt system
både för socialtjänsten och det enskilda barnet oberoende av skälen till
och formen för placeringen.
Vårdplanen behöver sedan kompletteras med en behandlingsplan som
beskriver hur insatserna skall genomföras. Vårdplanen tydliggör det
enskilda barnets behov, hur dessa konkret skall täckas framgår i en
behandlingsplan.
Planen förutsätts bli undertecknad av vårdnadshavaren, barnet när han
eller hon är över 15 år, vårdgivaren samt handläggande tjänsteman hos
den socialnämnd som beslutar om placeringen. Alla som berörs av vård-
planeringen blir på så sätt införstådda med vad som förväntas av just
honom eller henne. Vårdplanen blir ett dokument att gemensamt konsul-
tera och revidera under vårdtiden så att den kontinuerliga uppföljningen
av vården blir en angelägenhet för alla inblandade.
Vid generella utvärderingar och planering för socialnämndens fortsatta
arbete kan en genomgång av befintliga vårdplaner och deras resultat vara
väsentligt.
Prop. 2000/01:80
Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1997:192) om inter-
nationell adoptionsförmedling om samhällsrepresentanter i de auktori-
serade adoptionsorganisationema styrelser skall upphävs.
Förslag från Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor
(NIA): 1 en skrivelse från den 12 augusti 1998 föreslår NIA att de
106
bestämmelser i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling
som reglerar samhällsrepresentanter i adoptionsorganisationemas styrel-
ser och deras arbetsuppgifter skall upphävas.
Kontakter med adoptionsorganisationer och samhällsrepresentan-
ter: NIA har diskuterat frågan om samhällsrepresentantemas arbets-
uppgifter i den nya situationen med de auktoriserade organisationerna
och med samhällsrepresentantema. Inga vägande invändningar mot
NIA:s förslag har framförts. Det har påpekats att samhällsrepresentan-
tema ibland stött organisationerna med råd i andra typer av frågor än
förmedlingsbeslut. Likaså har de, genom den koppling till länsstyrelserna
de i regel haft, stött länsstyrelserna i deras tillsyn av kommunernas verk-
samhet när det gäller familjehemsprövningar.
Skälen för regeringens forslag: När lagen (1979:552) om interna-
tionell adoptionsförmedling tillkom (prop. 1978/79:108, bet. SoU
1978/79:41, rskr. 1978/79:346) förutsattes att adoptionsorganisationema
skulle fatta självständiga förmedlingsbeslut. Det ansågs då rimligt att det
fanns en samhällelig insyn i detta förmedlingsarbete, varför regler om
samhällsrepresentanter infördes. Förmedlingsverksamheten har varit
skälet för att ha offentliga företrädare i organisationernas styrelser och
denna verksamhet har varit deras huvudsakliga arbetsuppgift. I regel har
dessa samhällsrepresentanter utsetts bland länsstyrelsernas socialkonsu-
lenter.
Den centrala arbetsuppgiften för samhällsrepresentantema har varit att
delta i beslut om sökande par eller enskilda är lämpliga som adoptiv-
föräldrar. Genom de lagändringar som gjordes i samband med Sveriges
anslutning till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete vid
internationella adoptioner (prop. 1996/97:91, bet. 1996/97:SoU15, rskr
1996/97:192) är det inte längre en uppgift för organisationerna att göra
en sådan prövning. Reglerna om samhällsrepresentanter fördes dock
oförändrade över till den nya lagen (1997:192) om internationell adop-
tionsförmedling.
Adoptionsorganisationema skall inte längre göra någon egen prövning
av adoptantemas lämplighet. De beslut som i frågan fattas av de kommu-
nala socialnämnderna, med möjlighet att överklaga beslut till länsrätt,
kammarrätt och regeringsrätt skall vara tillfyllest när det gäller föräldrar-
nas lämplighetsprövning. Detta innebär att samhällsrepresentantemas
huvudsakliga arbetsuppgift bortfallit. Det finns därför inte längre skäl att
förordna samhällsrepresentanter och bestämmelserna i dessa avseenden
kan därför avskaffas.
Den mer inofficiella funktion samhällsrepresentantema haft som
rådgivare åt sina organisationer bör i fortsättningen ingå i NIA:s all-
männa rådgivningsverksamhet. Tillsynen över kommunernas verksamhet
med att pröva blivande adoptivföräldrars lämplighet enligt socialtjänst-
lagen åvilar länsstyrelsen. Denna uppgift bör tas på lika stort allvar även i
fortsättningen oavsett att samhällsrepresentantema i de auktoriserade
adoptionsorganisationemas styrelser försvinner.
Prop. 2000/01:80
107
Prop. 2000/01:80
Regeringens bedömning: Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen
om stöd och avlösning för dem som vårdar närstående samt det av
riksdagen under åren 1999-2001 beslutade stimulansbidraget för
insatser riktade mot anhöriga har medfört en positiv utveckling av
anhörigstödet i kommunerna. Satsningen kommer att fortsätta inom
ramen för arbetet med att genomföra Nationella handlingsplanen för
hälso- och sjukvården under åren 2002-2004,
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att kommunerna skall bli
skyldiga att erbjuda stöd och avlastning åt närstående som vårdar anhö-
riga samt att målgruppen för stödet utvidgas.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i stort
utredningens förslag. Riksrevisionsverket framhåller att förslaget kan
innebära ökade kostnader för kommunerna och saknar en uppskattning
av dessa kostnader i utredningen. Handikappombudsmannen tillstyrker
förslaget under förutsättning att förarbetsuttalandena är tydliga avseende
individens valmöjligheter samt rätt till självbestämmande och personliga
integritet. De flesta kommuner ställer sig positiva till utredningens för-
slag. Många kommuner, däribland Västerås, Vingåker och Stockholms
kommun, framhåller dock att förslaget sannolikt kommer att innebära
utökade kostnader för kommunerna.
Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen under senare decennier
har inneburit att samhället har tagit över många vård- och omsorgs-
uppgifler som tidigare omhändertagits inom familjen. Ett antal studier
från senare år har dock visat att anhörigas insatser alltjämt är mycket
stora. När det gäller äldreomsorg finns uppgifter från början av 1990-
talet som visar att omfattningen på dessa insatser uppgår till i runda tal
två tredjedelar av den samlade omsorg som ges till äldre. Det är de äldre
kvinnorna samt döttrarna och svärdöttrarna som i stor utsträckning står
för dessa insatser.
Intresset för anhörigas insatser i vård och omsorg har ökat under 1990-
talet bl.a. till följd av det kraftigt ökade antalet äldre i befolkningen. De
strukturförändringar inom vård och omsorg som kommuner och lands-
ting genomfört bl.a. till följd av lågkonjunkturen i början av decenniet
har också medfört att vård- och omsorgsuppgifter som dessa huvudmän
tidigare svarade för delvis har övertagits av anhöriga och andra när-
stående. Därtill kommer huvudmannaskapsförändringar inom ramen för
Ädel-reformen som delvis förändrat förutsättningarna för främst kom-
munerna att tillgodose äldres behov av vård- och omsorg.
Bland annat mot bakgrund av den ökade betydelse som anhörigas
insatser fått inom vård och omsorg föreslog Socialtjänstkommittén i dess
huvudbetänkande Ny socialtjänstlag (SOU 1994:139) att socialtjänstens
uppgift att ge stöd till anhöriga skulle lagfästas. Enligt kommittén skulle
detta medföra en markering från samhällets sida att omsorgen om bl.a.
äldre skall bygga på ett samarbete mellan den offentliga vården/-
omsorgen och de anhöriga/närstående. Den preventiva ansatsen skulle
enligt kommittén vara ledstjärnan för ett utökat anhörigstöd.
108
I 1997 års proposition om ändring i socialtjänstlagen
(prop. 1996/97:124) föreslog regeringen en ny bestämmelse om stöd för
anhöriga som utgick från kommitténs förslag. Genom ett tillägg i 5 §
socialtjänstlagen (1980:620), som reglerar socialtjänstens uppgifter, gavs
socialnämnden uppgiften att ”... genom stöd och avlösning underlätta för
dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som
har funktionshinder”. Som exempel på anhöriginsatser nämns allt från
socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushållssysslor till mer om-
fattande hjälp med personlig omvårdnad och uppgifter av sjukvårds-
karaktär. Förslaget utformades som en frivillig insats för kommunen
som, enligt regeringen, borde ha stort inflytande över utformningen av
stödinsatsen. Socialutskottet tillstyrkte förslaget och anförde bl.a. att
avsikten med den nya bestämmelsen inte skall vara att öka trycket på
anhöriga utan att stödja och underlätta för dem som vårdar närstående.
Viktiga förutsättningar för att intentionerna med bestämmelsen skall
uppnås är, enligt utskottet, tidiga och förebyggande insatser, förbättrat
och utvecklat innehåll i olika stödinsatser och en medveten strategi för att
organisera stödet till anhöriga. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets förslag (bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264).
Som ett stöd för kommunerna att utveckla anhörigstödet i enlighet med
den nya bestämmelsen fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att
fördela vissa utvecklings- och stimulansbidrag inom området. Under år
1997 fördelades totalt 7,5 miljoner kronor till 25 projekt.
Socialstyrelsens uppföljning av den nya bestämmelsen visar att nästan
två tredjedelar av kommunerna har tagit särskilda initiativ för att
utveckla anhörigstödet. Exempel på initiativ som tagits är kartläggning
av behov, uppsökande verksamhet, utökat antal korttidsplatser samt
utveckling av stödgrupper för anhöriga. När det gäller vidareutveckling
och utbyggnad av befintligt anhörigstöd har flertalet kommuner satsat på
avlösning, stöd i samband med demenssjukdom samt information och
utbildning. Uppföljningen visar dock att det är förhållandevis få kommu-
ner som utvecklat nya och individuella former av anhörigstöd. De vanli-
gaste stödformerna är alltjämt växelvård, dag verksamhet samt ekono-
miskt stöd.
I samband med riksdagens behandling av regeringens förslag till
Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop.l997/98:113, bet.
1997/98:SoU24, rskr 1997/98:307) som förelädes riksdagen i april 1998
beslutades att sammanlagt 300 miljoner kronor under en treårsperiod
skulle fördelas till kommunerna för anhöriginsatser i samverkan med
anhöriga och frivilligorganisationer. I det regeringsbeslut om medlens
närmare användning som regeringen fattade i december samma år angavs
att inriktningen på arbetet skulle vara att åstadkomma en varaktig kvali-
tetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga. I beslutet gav
riksdagen också regeringen i uppdrag att överväga en tydligare lag-
reglering av anhörigstödet.
Socialstyrelsen, som gavs i uppgift att fördela medlen till samtliga
kommuner och följa upp dess användning, har i en delrapport till rege-
ringen redovisat de första erfarenheterna och resultaten av stimulans-
bidraget. Socialstyrelsen konstaterar att kommunerna i hög utsträckning
har ägnat det första året av satsningen (Anhörig 300) åt planering av
insatser inom ramen för bidraget. Planeringsarbetet har bl.a. innehållit
Prop. 2000/01:80
109
utarbetande av handlingsplaner och mer än hälften av kommunerna har
genomfört någon form av behovsinventering.
Vidare framgår att många kommuner fortsätter att utveckla de former
av stöd som redan etablerats. I flera kommuner har även utveckling av
nya stödformer påbörjats, t.ex. individuellt utformade stöd och centraler/-
träffpunkter för anhöriga. Uppföljningen pekar på en tydlig utökning av
olika typer av anhörigstöd.
Många kommuner anser att den hittills viktigaste effekten av sats-
ningen är att anhörigas situation fått ökad uppmärksamhet bland besluts-
fattare, vårdpersonal och allmänhet.
Regeringen anser att de anhörigas insatser är av avgörande betydelse
för att äldre, sjuka och andra grupper skall få den vård och omsorg, det
stöd och den hjälp i övrigt som de behöver. Samhället kan av flera skäl
inte överta mer än en del av detta ansvar. Det är heller inget självändamål
att så ska ske men det är viktigt att påpeka att samhället skall ha det
yttersta ansvaret för att alla människor får hjälp och stöd i relevanta for-
mer när/om behov av hjälp uppstår. I den mån anhöriga vill och kan
svara för hela eller delar av hjälpen skall samhället på olika sätt under-
lätta för de anhöriga att kunna genomföra dessa insatser.
Av skäl som tidigare redovisats har de anhörigas insatser inom bl.a.
vård och omsorg uppmärksammats betydligt mer än tidigare under 1990-
talet. I dag är dessa insatser allmänt erkända och behovet av dem är väl
dokumenterade. Fortfarande finns dock brister i det stöd som samhället
erbjuder anhöriga. Ett väl utbyggt anhörigstöd är viktigt både ur de anhö-
rigas och ur samhällets synpunkt. För de anhöriga handlar det om att
känna stöd och uppskattning för att orka med de insatser man vill göra
för en närstående, samtidigt som det också handlar om att ibland få t.ex.
avlösning. För samhället handlar det om att kunna se att anhöriginsatser
faktiskt kan begränsa och fördröja behovet av insatser från kommunen
eller landstinget. Att satsa på anhörigstöd blir då också ett bidrag till en
effektiv användning av offentliga medel.
Stöd för anhöriga som är beredda att ta på sig ett ansvar - eller ett delat
ansvar - för vård och omsorg har haft hög prioritet i regeringens arbete
på det socialpolitiska området under 1990-talet. Som tidigare redovisats
har detta bl.a. resulterat i ny lagstiftning på området samt stimulans-
bidrag för utvecklingsinsatser inom bl.a. det kommunala anhörigstödet.
1 stort sett alla kommuner erbjuder i dag någon form av stöd till anhö-
riga som vårdar närstående. I många kommuner pågår också en utbygg-
nad av anhörigstödet bl.a. som ett resultat av det statliga stimulansbidra-
get. Kommunerna har dock kommit olika långt i detta arbete vilket inne-
bär att omfattningen av och inriktningen på stödet liksom kvaliteten
varierar mellan olika kommuner. Stimulansbidragen kommer att utgå
t.o.m. år 2001. I Nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården (prop.1999/2000:149) som regeringen överlämnade till
riksdagen i juni 2000 föreslog regeringen att den särskilda satsningen för
att utveckla stödet till anhöriga skulle fortsätta också under åren 2002-
2004. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet
har i avtal enats om vilka utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen
som inom ramen för de utökade resurserna skall prioriteras under åren
2002-2004. I avtalet anges att kommunerna svarar för att anhöriga som
vårdar svårt sjuka eller äldre eller människor med funktionshinder även
Prop. 2000/01:80
110
fortsättningsvis skall erhålla stärkt stöd i enlighet med den nationella
handlingsplanen för äldrepolitiken.
Bestämmelserna i socialtjänstlagen om anhörigstöd har varit i kraft i
drygt tre år. Det är ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser om
effekterna av detta. Inte heller effekterna av det statliga stimulansbidra-
get kan utläsas fullt ut förrän tidigast om två till tre år. De uppföljningar
som genomförts av kommunernas insatser till följd av dessa förändringar
visar dock på i huvudsak positiva resultat. Det är uppenbart att det pågår
ett omfattande arbete i flertalet kommuner med att utveckla såväl befint-
ligt anhörigstöd som nya stödformer och att anhöriga och frivilligorgani-
sationer deltar aktivt i detta arbete. Den i den nationella handlingsplanen
för utveckling av hälso- och sjukvården aviserade satsningen på fortsatt
utveckling av anhörigstöd i kommunerna under perioden 2002-2004
kommer att ytterligare säkerställa och påskynda denna utveckling. Mot
denna bakgrund bedömer regeringen att det inte nu är motiverat att
genomföra ytterligare förändringar i befintlig lagstiftning i syfte att på-
skynda utvecklingen inom området.
Prop. 2000/01:80
Regeringens bedömning: Det bör tas ett samlat grepp kring kun-
skapsläget inom socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och rätts-
säkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Rege-
ringen avser att lämna ett uppdrag till Socialstyrelsen att påbörja
genomförandet av en strategi för nationellt stöd för kunskapsutveck-
lingen inom socialtjänsten och avsätter under en treårsperiod
50 miljoner kronor för detta ändamål.
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Utredningen framhåller vikten av att främja en
metodutveckling i det sociala arbetet, med inriktning på tidiga insatser i
form av social rådgivning och personligt stöd. Utredningen föreslår att
Socialstyrelsen får i uppdrag att fördela särskilda stimulansmedel för att
stödja en sådan metodutveckling.
Remissinstanserna: Kriminalvårdsstyrelsen och Statens Institutions-
styrelse välkomnar särskilt utredningens förslag. De länsstyrelser som
yttrat sig stödjer utredningens förslag men menar att det finns starka skäl
att låta länsstyrelserna fördela stimulansmedlen. De flesta kommuner
som yttrat sig tillstyrker utredningens förslag och betonar vikten av att
metodutveckling sker i nära samarbete mellan forskning och praktik.
Malmö kommun och Göteborgs kommun ser hellre en utveckling av kva-
litativt inriktade forskningsstudier eftersom enskilda projekt ofta upphör
när bidraget upphör. Akademikerförbundet SSR understryker vikten av
metodutveckling och vill se en satsning på ökat förebyggande stöd vilket
skulle leda till att socialtjänsten får en ökad folklig legitimitet. Före-
ningen Sveriges Socialchefer tillstyrker utredningens förslag.
111
Bakgrund
Kunskapsläget inom socialtjänsten, det vill säga individ- och familje-
omsorg samt vård och omsorg om äldre och funktionshindrade, har varit
föremål för debatt i åtminstone tre decennier. Ett flertal utredningar har
belyst området, bland andra Socialutredningen (SOU 1974:39) och
Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139 och SOU 1995:58).
I stora drag handlar det om två områden. Det ena rör frågor som
hänger ihop med socialarbetarnas kompetens och socialtjänstens organi-
sation och ledning. Det handlar om socionom- och sociala omsorgs-
programmens utformning, socialarbetarnas fortbildning och vidare-
utbildning, förmåga att skapa systematiska erfarenheter av god praktik
samt hur arbetsledama och arbetsorganisationen stödjer detta arbete.
Det andra området rör frågor om kunskapsproduktionen och kunskaps-
utvecklingen inom socialt arbete. Det handlar om utvecklingen av ämnet
socialt arbete och studiepraktiken på högskolorna, förhållandet mellan
central och lokal kunskapsproduktion, samspelet mellan utbildning,
praktik och forskning samt huvudmannaskap och ansvar för kunskaps-
produktion/kunskapsutveckling.
Behovet att i ökad utsträckning kunna värdera effekter och resultat av
socialtjänstens verksamhet har länge uppmärksammats. Vikten av upp-
följning och utvärdering av de sociala insatsernas värde för klien-
ter/brukarc och för samhället har betonats av de utredningar som varit
verksamma inom socialtjänstområdet under de senaste åren.
Det som saknats är bl.a. statistiska basuppgifter inom socialtjänst-
området, en mer systematisk process av prövning och utvärdering av
metoder och arbetssätt och ett systematiskt tillvaratagande av erfaren-
heter från kommunernas lokala utvecklingsarbete.
Med andra ord är frågan mångfacetterad och rymmer ett stort antal
samspelande faktorer.
Ett nationellt program för kunskapsutveckling
Regeringen anser att det är viktigt med en samlad strategi för kunskaps-
utvecklingen inom socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och rätts-
säkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.
Socialstyrelsen fick därför under 1999 i uppdrag att i samråd med
berörda intressenter utforma ett förslag till program för nationellt stöd till
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har haft pro-
grammet ute på remiss och i november 2000 avrapporterat uppdraget
(SoS-rapport 2000:12).
Socialstyrelsens program innehåller ett antal förslag till hur ett natio-
nellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör utformas. I
7 a § SoL fastslås att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet
samt att det för utförande av socialnämndens insatser skall finnas perso-
nal med lämplig utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen ser ett behov
av att kommunerna med utgångspunkt i bestämmelserna i 7 a § SoL
utformar en strategi för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten.
Vidare finns enligt planen behov av nationella riktlinjer baserade på
Prop. 2000/01:80
112
forskning, utvärdering och utvecklingsarbete samt nationella och inter-
nationella kunskapsöversikter.
Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över de olika förslagen i
Socialstyrelsens plan. Generellt ser remissinstanserna positivt på att
regeringen lyfter fram kunskapsutvecklingen vilken uppfattas som en av
de mer centrala frågorna inom socialtjänsten. Bland andra Örebro
Universitet, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svenska Kommunförbundet,
SKTF, Linköpings kommun och Riksförbundet för Social och Mental
Hälsa anser att det är viktigt för att ge det sociala forskningsarbetet och
utvecklingsarbetet stabilitet, kontinuitet och samordning. Behovet av att
utveckla en kunskapsbaserad verksamhet där utfallet av olika insatser så
långt möjligt kan förutses och värderas ur såväl de enskilda klienternas,
olika gruppers som samhällets perspektiv, lyfts också fram.
Ett nationellt program för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten
omfattar ett stort antal intressenter. Nya samarbets- och samverkans-
former ska initieras och det är viktigt att alla relevanta intressenter invol-
veras i processen. Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 av-
satt 50 miljoner kronor under en treårsperiod för att stödja denna process.
Medlen kommer att disponeras och fördelas av Socialstyrelsen.
Regeringen anser att Socialstyrelsen som nationell expert och tillsyns-
myndighet är bäst lämpad att fungera som samordnare och motor i arbe-
tet med kunskapsutvecklingen. I den plan som Socialstyrelsen presenterat
finns ett antal förslag som faller inom styrelsens eget ansvarsområde och
där arbetet med att realisera förslagen bör kunna komma igång relativt
snabbt. Andra förslag måste för att kunna genomföras diskuteras och
förankras med respektive huvudman. Det är dock av yttersta vikt att
andra intressenter även fortsättningsvis är nära involverade i arbetet. Inte
minst gäller detta klient och brukarorganisationema inklusive pensionärs-
och handikapporganisationerna.
En strategi för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör enligt
regeringen vara en förutsättning för att kommunerna ska kunna leva upp
till målen i 7 a § SoL. Socialstyrelsen lyfter i sin plan fram behovet av
kunskapsunderlag för både kompetensutveckling och kompetenskrav
samt för utbildningsanordnare. Kompetenskrav inom socialtjänsten är en
fråga som diskuterats i många sammanhang. I dag saknas underlag för att
precisera vilka kompetenskrav som bör gälla i socialtjänstens olika verk-
samheter. För den enskilde som är i behov av socialtjänstens insatser är
det dock viktigt att mötas av rätt kompetens. Socialstyrelsen bör därför,
även fortsättningsvis, tillsammans med berörda intressenter undersöka
förutsättningarna för vilken kompetens som är nödvändig i socialtjäns-
tens olika verksamheter.
Det finns behov av att utveckla och sammanställa kunskap om vad
som är god praktik inom skilda områden av socialtjänsten och ge stöd till
systematiskt arbete med jämförande studier mellan kommuner. Den till-
gängliga kunskapen på socialtjänstområdet måste också sammanställas
och samordnas.
Statistiken inom socialtjänsten behöver enligt regeringen förbättras och
detta arbete måste ske i nära samråd med de organisationer som före-
träder socialtjänstens brukare samt övriga berörda. Det är i dag mycket
svårt att bedöma tillståndet och utvecklingen inom socialtjänsten. De
studier som bland annat Socialstyrelsen gjort tyder på en rådande
Prop. 2000/01:80
113
begreppsförvirring vilket försvårar uppföljning och tillsyn. Regeringen
ser därför behov av att utveckla en enhetlig terminologi inom social-
tjänsten. Detta utgör en nödvändig grund för att kunna hämta in uppgifter
av god kvalitet.
När det gäller organisation och ledning ser regeringen dels att frågan
om förutsättningar och former för ledarutbildning för socialtjänsten, dels
att behovet av forskning kring ledning och organisering av socialtjänsten
uppmärksammas.
Socialstyrelsen presenterar i sin plan ett antal förslag som rör
socionom- och social omsorgsutbildningama. Det handlar såväl om
utbildningens utformning och resurser som förhållandet mellan utbild-
ningen och studiepraktiken. Enligt planen behöver även fortbildning och
vidareutbildning inom ramen för magisterutbildningen utvecklas. För de
grupper som enbart har grundskole- och/eller gymnasiekompetens måste
det också skapas en stabil struktur för fortbildning och vidareutbildning
inom socialtjänsten. Enligt 1993 års högskolereform är det inte rege-
ringens sak att ta ställning till hur olika högskoleutbildningar utformas.
Högskoleverket presenterade år 2000 en utvärdering av socionom-
utbildningar (Högskoleverkets rapportserie 2000:6 R) som för närva-
rande remissbehandlas. I utvärderingen poängteras bl.a. vikten av att
lärarna har praktisk kunskap om hur socionomers arbete gestaltar sig i
verkligheten. Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten skulle sannolikt
gynnas av en systematisk dialog mellan yrkespraktiken, utbildningen och
forskningen.
Enligt vad regeringen erfar kommer socialtjänsten få ökade personal-
och kompetensförsörjningsproblem i framtiden. Detta är en fråga som
måste följas på både kort och lång sikt. Socialstyrelsen föreslår i sin plan
att en referensgrupp bildas med representanter för berörda myndigheter
och organisationer.
Långsiktiga programstöd bör enligt socialstyrelsens plan ges till
(forskningsmässigt) underförsörjda kunskapsområden. Det gäller frågor
om de sociala insatsernas värde för klienter/brukare inom samtliga verk-
samhetsområden inom socialtjänsten. Det gäller också ledarskaps- och
organisationsutveckling samt socialtjänstekonomi. I den nyligen lagda
Forskningspolitiska propositionen Forskning och förnyelse (prop.
2000/01:3) beskrivs det fr.o.m. årsskiftet 2000/2001 nyinrättade Forsk-
ningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Forskningsrådet skall
främja såväl grundläggande forskning som behovsslyrd forskning
rörande välfärd, folkhälsa, omsorg, arbetsmarknad, arbetsorganisation
och arbetsmiljö. Ansvarsområdet innefattar även socialtjänstens område.
Det statliga stödet till lokala och regionala FoU-enheter bör enligt
regeringen utvärderas för att se om stödet bör ges en annan eller tydligare
inriktning. När det gäller satsningen på regionala FoU-center inom äldre-
området omfattar den inte bara äldreomsorgen utan även äldrevården.
Detta har varit ett krav från regeringen för att erhålla stimulansbidrag.
När det gäller utvärdering av denna satsning stödjer regeringen en utvär-
dering, som genomförs av Göteborgs Universitet på uppdrag av Social-
styrelsen.
Inför framtiden har riksdagen godkänt regeringens förslag om fortsatt
stimulansbidrag till regionala FoU-center inom äldreområdet under åren
2002-2004.
Prop. 2000/01:80
114
Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten är ytterst en rättvise- och
rättssäkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Detta
gör det enligt regeringen särskilt angeläget att de etiska överväganden
som uppstår blir ordentligt belysta, inte minst ur klient och brukar-
perspektiv. Det är även angeläget att utveckla kunskaperna om hur
socialtjänsten fungerar ur ett könsperspektiv.
Ett samlat grepp på kunskapsutvecklingen innebär att vissa frågor
berör flera politikområden, vilket kräver en fördjupad samordning i den
fortsatta beredningen inomregeringskansliet.
Regeringens förslag: En likalydande bestämmelse införs i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga samt lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård som ger Statens institutions-
styrelse (SiS) möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov på
tvångsintagna i LVM-hem och i särskilda ungdomshem samt på dem
som bereds sluten ungdomsvård vid sådana ungdomshem. Av rätts-
säkerhetsskäl skall ett positivt resultat åtföljas av en verifikations-
analys för att undanröja eventuella misstankar om ett falskt positivt
svar.
Prop. 2000/01:80
Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer i stort med
regeringens förslag. SiS föreslog dock att drogkontroll även skulle
omfatta dem som frivilligt vårdas på SiS institutioner. Sedan SiS
skrivelse inkom har påföljden sluten ungdomsvård införts i straff-
systemet.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Riks-
polisstyrelsen, Barnombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm,
Göteborgs kommun, Stockholms kommun, Luleå kommun, Sundsvalls
kommun, Svenska Kommunförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer,
Kriminalvårdsstyrelsen, Länsstyrelsen i Örebro län samt Norrköpings
kommun stöder förslaget om lagreglering av drogkontroller inom tvångs-
vården. Några remissinstanser är tveksamma till om förslaget också skall
gälla de frivilligt vårdade.
Socialstyrelsen anser det angeläget att drogkontroller inom tvångsvår-
den lagregleras, men anser att frågan bör beredas ytterligare, eftersom
förslaget avser en tvångsåtgärd och det saknas vetenskaplig utvärdering
av konsekvenserna, för bl.a. den enskilde.
Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet samt Malmö
kommun avstyrker förslaget om lagreglering av drogkontroller i tvångs-
vården. Skälen är främst att LVM och LVU är vårdlagar med andra mål
än kriminalvården.
Skälen för regeringens förslag: Vård och behandling av vuxna miss-
brukare sker i de allra flesta fall på frivillig väg, som bistånd enligt
115
socialtjänstlagen (1980:620). Detsamma gäller när det är fråga om insat-
ser för ungdomar med missbruks- eller andra sociala problem. Det finns
dock tillfällen när det är nödvändigt att utan den enskildes samtycke
meddela behandlingsinsatser. Detta regleras i fråga om vuxna missbru-
kare i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och
när det gäller ungdomar i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). För vård av ungdomar som behöver stå under
särskild tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ungdomshem,
ibland kallade § 12-hem. Statens institutionsstyrelse är huvudman för de
hem som avses i 12 § LVU samt 22 och 23 §§ LVM (s.k. LVM-hem).
Vid de särskilda ungdomshemmen verkställs också påföljden sluten ung-
domsvård. Påföljden, som infördes den 1 januari 1999, kan bli aktuell för
den som begått brott före fyllda 18 år och är tänkt som ett alternativ till
fängelse. Vid påföljdsbestämningen skall domstolen - om den finner att
en ung lagöverträdare har begått så allvarliga brott att påföljden skall
bestämmas till fängelse - först pröva om påföljden i stället kan bestäm-
mas till sluten ungdomsvård. Vid påföljdsbestämningen skall den unges
behov av vård inte tillmätas någon betydelse. Den unges behov av vård
skall däremot tillmätas stor betydelse vid verkställigheten. Frågor om
verkställigheten av påföljden regleras i lagen (1998:603) om verkställig-
het av sluten ungdomsvård (LSU).
SiS har i två skrivelser till regeringen (dnr. S1995/1528/IFO och
S1998/1061/ST) med likartat innehåll tagit upp frågan om lagreglering
av drogkontroller i tvångsvården. SiS anser att det i vissa fall finns behov
av att kunna förelägga en intagen klient att lämna prov för kontroll av
drogfrihet. Det gäller främst vid intagning i och inför vistelse utanför
institutionen. Lagstödet bör enligt SiS också gälla dem som frivilligt
vårdas på SiS institutioner samt dem som är dömda till sluten ungdoms-
vård.
Det förekommer vid såväl LVM-hemmen som vid de särskilda ung-
domshemmen situationer då den intagnes drogfrihet behöver kontrol-
leras. Detta förekommer i större utsträckning inom LVM-vården än inom
vården vid de särskilda ungdomshemmen. Sådan kontroll sker inte sällan
med urinprov. Urinprov tas vid SiS institutioner i regel dels vid intagning
som underlag för bedömning av avgiftning, dels inför överflyttning till
öppnare vårdformer, inför utevistelse på egen hand samt inför placering i
annan vårdform med stöd av 27 § LVM. Det händer också att urinprov
tas vid misstanke om drogpåverkan samt ibland även slickprovsvis. Det
finns dock varken i LVM, LVU eller LSU något lagstöd för att kräva att
en intagen lämnar urinprov för att styrka drogfrihet. Riksdagens ombuds-
män (JO) har vid flera tillfällen uttalat att det inte finns någon anledning
att kritisera användningen av urinprov så länge en intagen vid ett LVM-
hem, som frågeställningarna för JO:s prövning har gällt, frivilligt lämnar
ett sådant prov. Däremot skulle det enligt JO inge betänkligheter om en
myndighet utan lagstöd förvägrar en intagen någon förmån eller beslutar
om bestraffning enbart för att han vägrar lämna urinprov. I ett beslut år
1994 (JO:s ämbctsbcrättclse 1995/96 s. 294) som rörde en anmälan från
en grupp intagna vid ett LVM-hem ansåg JO att de regler som gällde inte
var tillräckligt tydliga i fråga om urinprovstagning och kanske inte heller
tillräckliga för att effektiv vård skall kunna bedrivas. JO konstaterade
Prop. 2000/01:80
116
därför med tillfredsställelse att SiS övervägt att till regeringen inkomma
med förslag om närmare lagreglering.
Situationen för en intagen i kriminalvårdsanstalt påminner i viss mån
om den som gäller för en intagen i LVM-hem respektive särskilt ung-
domshem. Även i kriminalvården används blod-, urin- och utandnings-
prov för att kontrollera drogfrihet. Detta regleras i 52 d § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Där regleras att en intagen
är skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för
kontroll att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel eller
något dopningsmedel. Ett positivt urinprov kan vara en signal om att
motivationsinsatsema behöver ökas. Det kan också föranleda begräns-
ningar i rörelsefriheten för den intagne, t.ex. att permission eller förflytt-
ning till öppen anstalt inte beviljas samt påverka tidpunkten för villkorlig
frigivning.
SiS har utarbetat interna allmänna råd för verksamheten vid LVM-
hemmen och de särskilda ungdomshemmen. I de interna allmänna råden
för verksamheten vid LVM-hemmen (1997:2) anges att urinprov kan
vara ett viktigt pedagogiskt instrument i vården, men att det skall använ-
das restriktivt och med urskiljning. Urinprov skall framför allt inte ersätta
den professionella bedömningen av om en klient är drogpåverkad som
behandlingspersonalen gör i den nära kontakten med klienten. Uppkom-
mer misstanke om att en intagen är narkotikapåverkad och denne nekar
till det, kan klienten erbjudas lämna urinprov för att styrka sin drogfrihet.
Accepterar inte klienten detta erbjudande är personalens bedömning
avgörande för den fortsatta behandlingen. Ett positivt urinprov skall som
regel alltid innebära att klienten konfronteras med resultatet och att
behandlings- och motivationsinsatsema anpassas därtill. Däremot utgör
ett positivt urinprov eller vägran att lämna urinprov inte grund för
bestraffning eller indragen förmån. För att undvika felkällor och felaktig
hantering av urinproven bör institutionschefen utse ett begränsat antal
personer att handha provtagningen och analysen av proverna. Ett positivt
urinprov bör inte föranleda polisanmälan om misstänkt narkotikabrott.
Liknande formuleringar finns i SiS interna allmänna råd för verksam-
heten vid de särskilda ungdomshemmen (1997:1).
Enligt SiS bedömning kräver urinprov som ett behandlingsinstrument
inte någon särskild lagreglering. Med hantering av urinprov i enlighet
med de interna allmänna råden är frivilligheten för klienten i de allra
flesta fall reell. Som framgår av de interna allmänna råden erbjuds en
intagen att lämna ett urinprov för att styrka sin drogfrihet i det fall perso-
nalen misstänker att den intagne är drogpåverkad. Det finns dock situa-
tioner som enligt SiS bedömning kräver en närmare lagreglering för att
skapa den klarhet som bl.a. JO har efterlyst. Den ena gäller vid intagning.
Vid det tillfället är det enligt SiS viktigt att kunna avkräva den intagne ett
prov för att fastställa aktuellt missbruk, både för hantering av avgift-
ningen och för den fortsatta behandlingsplaneringen. Eftersom klienten
vid intagningstillfället är ny för institutionspersonalen, torde det vara
svårt att i den situationen förlita sig på personalens iakttagelser av om
den intagne är påverkad av någon drog och vilken eller vilka droger det i
sådant fall kan röra sig om. En annan situation är inför permission (LVU
och LSU) eller placering i annan vårdform (LVM). Om en intagen vid ett
sådant tillfälle har droger i kroppen kan den tilltänkta åtgärden innebära
Prop. 2000/01:80
117
en uppenbar risk för rymning eller återfall i missbruk eller brott, vilket
kan äventyra hela behandlingen.
Regeringen anser att de av SiS framförda skälen till lagreglering av
användning av drogtester inom tvångsvården är väl underbyggda. Främst
rättssäkerhetsskäl, men också behandlingsaspekter, talar för att det finns
starka motiv att frångå den i princip frivilliga hanteringen som gäller vid
institutionerna i dag. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det tydligt
framgår vilka tester den intagne kan bli skyldig att genomgå. Regeringen
anser därför att en intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller
liknande skäl, skyldig alt vid ankomst till ett LVM-hem eller särskilt
ungdomshem och inför vistelse utanför institutionen efter uppmaning
lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll om han eller hon är
påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel,
något sådant dopningsmedel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om för-
bud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen
(1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas
att den intagne är påverkad av något sådant medel. Ett positivt utslag i ett
drogtest vid en sållningsanalys bör alltid följas upp av en verifikations-
analys. Detta är särskilt viktigt om den intagne förnekar att han eller hon
har intagit droger. Med en verifikationsanalys undviker man risken att en
intagen oskyldigt blir misstänkt för att ha varit drogpåverkad. Det torde
också vara betydelsefullt för vårdens fortsatta genomförande, eftersom en
förtroendefull relation mellan personal och intagna är en viktig förutsätt-
ning för ett framgångsrikt påverkans- och motivationsarbete.
Särskilda regler bör därför införas i LVM, LVU och LSU där skyldig-
heten att vid misstanke om drogpåverkan lämna prov för drogkontroll vid
intagning i institutionen samt inför vistelse utanför hemmet regleras. Det
är emellertid viktigt att understryka att den föreslagna regleringens syfte
är att under vissa förutsättningar möjliggöra kontroll av drogfriheten med
hjälp av blod-, urin- eller utandningsprov, inte att utvidga användningen
av sådana kontroller så att de sker mer eller mindre rutinmässigt. Prov-
tagning bör ske med urskiljning och skall endast genomföras då det på
grund av omständigheterna i det särskilda fallet finns anledning att
misstänka att en intagen är drogpåverkad. De vägledande principerna för
urinprovstagning i SiS intema allmänna råd bör vara gällande även i de
fall kontroll sker med stöd av här föreslagen lagreglering.
En reglering av drogtest genom urinprov av de som tvångsvårdas vid
SiS institutioner får inte förväxlas med den reglering som finns i dag
inom ramen för polisens befogenheter i samband med utredning av brott-
mål, bl.a. urinprov som bevis vid misstanke om narkotikakonsumtion.
Dessa drogtester omfattar inte unga under 15 år eftersom dessa inte är
straffmyndiga. När regeringen föreslår en lagreglering av urinprovs-
tagning vid SiS institutioner finns ingen nedre åldersgräns och kan
således även omfatta unga under 15 år som befinner sig under tvångsvård
enligt LVU. Då handlar det inte om att säkra bevis vid misstanke om
narkotikakonsumtion utan om ett verksamt och relevant instrument för
att vid behov säkra en god behandling av ungdomar som också kan upp-
levas som ett stöd för den unge t.ex. i samband med permissioner eller
inför placering i annan vårdform.
Regeringen har viss förståelse för SiS förslag att också de som vårdas
frivilligt på SiS institutioner skall omfattas av lagstödet. Det kan dock
Prop. 2000/01:80
118
varken anses rimligt eller möjligt att vidta tvångsåtgärder mot någon som
på frivillig grund sökt vård för sina missbruksproblem på någon av SiS
institutioner. Tvångsbefogenheter mot en frivilligt vårdad skulle i de allra
flesta fall tendera att bli ett slag i luften, eftersom personen i fråga är fri
att lämna institutionen så snart han eller hon inte accepterar en sådan
åtgärd. Kravet på drogfrihet, som utan tvekan skall råda på SiS institutio-
ner, måste dock självfallet också gälla för frivilligt vårdade. Det bör
framgå av den behandlingsplan eller motsvarande som ligger till grund
för utformning av vården, och som såväl SiS som den enskilde och den
betalande kommunen har ställt sig bakom. Här bör också konsekvenserna
av att bryta mot detta villkor framgå. Kravet på drogfrihet bör som för de
tvångsvårdade upprätthållas och kontrolleras på det sätt som beskrivs i
SiS interna allmänna råd.
Prop. 2000/01:80
Regeringens förslag: En ändring görs i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall med innebörden att ett LVM-hem skall ledas
av en chef, inte en styrelse.
Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har uttalat sig om
uppgiften att leda verksamheten vid LVM-hemmen är positiva till för-
slaget. Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet har pekat
på vikten av att utveckla former för insyn i verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM) skall ett LVM-hem ledas av en sty-
relse som också förestår vården, i den mån detta inte har överlåtits på en
särskild föreståndare. SiS har föreslagit en ändring av LVM som innebär
att ett LVM-hem skall ledas av en chef som utses av SiS. Skälen härtill är
att SiS, efter huvudmannaskapsändringen år 1993, i praktiken övertagit
det ansvar för verksamheten vid LVM-hemmen som tidigare åvilade
LVM-styrelsen. SiS svarar enligt sin instruktion för planering, ledning
och drift av samt tillsyn över hemmen samt för ekonomisk styrning,
resultatuppföljning och kontroll. LVM-styrelsens roll vid chefstillsätt-
ningar är efter huvudmannaskapsförändringen enligt SiS endast en for-
malitet som inte längre används i praktiken. LVM-styrelsens enda kvar-
varande uppgift är att ta emot anmälningar om intagna som varit i LVM-
vård tre månader utan att vård i annan form kommit till stånd (29 §
LVM). Uppdraget att utveckla vården så att vård i annan form kan
komma till stånd samt att tillgodose kravet på rättssäkerhet i detta avse-
ende är också viktiga delar i SiS huvudmannaskap, bl.a. inom ramen för
myndighetens tillsynsuppdrag. Sammantaget innebär situationen att
LVM-styrelsen efter det statliga huvudmannaskapet har förlorat sin roll
och att styrelsen därför bör avskaffas.
Frågan om LVM-styrelsema behandlades i propositionen om ändrat
huvudmannaskap för vissa institutioner inom ungdoms- och missbrukar-
vård (prop. 1992/93:61) som låg till grund för förändring av huvudman-
119
naskapet år 1993. Regeringen fann då skäl för att det även efter ett stat-
ligt övertagande av huvudmannaskapet skulle finnas en styrelse för
LVM-hemmen. Lokala styrelserepresentanter förmodades underlätta
samverkan med kommunerna, samtidigt som styrelsens uppgift att följa
vårdens innehåll var en styrka ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtidigt me-
nade regeringen att SiS nära skulle följa utvecklingen och vid behov
återkomma till regeringen med förslag till ändring.
Regeringen instämmer i SiS bedömning att LVM-styrelsen med det
samlade huvudmannaskapet över LVM-vården förlorat det mesta av sin
tidigare funktion. Det gäller framför allt frågor som har att göra med
styrning av verksamheten och rättssäkerheten, där SiS lednings- och till-
synsfunktion i allt väsentligt ersätter den roll som LVM-styrelsen tidigare
har spelat. I prop. 1992/93:61 förväntades LVM-styrelsen utgöra en länk
till samarbete med kommuner och andra lokala aktörer. SiS verkar på
socialtjänstens uppdrag. Utan en förtroendefull relation med kommuner
och andra lokala aktörer torde det vara svårt all få till stånd en effektiv
verksamhet som svarar mot kraven i LVM och socialtjänstlagen. LVM-
styrelsens roll att stärka det samspelet förefaller av allt att döma ha spelat
ut sin roll. För en väl fungerande verksamhet är det viktigt att det inte
finns någon tvekan om chefs- och ledningsfunktionen. Med nuvarande
ordning kan det innebära tveksamhet vem som innehar den funktionen på
ett LVM-hem, styrelsen eller den av SiS tillsatta institutionschefen.
Regeringen föreslår därför en ändring i LVM med innebörden att verk-
samheten vid ett LVM-hem skall ledas av en chef, som utses av SiS.
Regeringen utgår ifrån att SiS i sin ledningsfunktion strävar efter alt till-
godose de krav på öppenhet och insyn i verksamheten som LVM-
styrelsen förmodats tillgodose.
Prop. 2000/01:80
Regeringens forslag: Ett beslut om vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall upphör att gälla, i del fall den intagne
olovligen under sammanlagt sex månader har vistats utanför institu-
tionen eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt
Statens institutionsstyrelses förslag: överensstämmer med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget
är positiva till det.
Skälen för regeringens förslag: Ett förtydligande bör göras i 12 §
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) om när ett
beslut om vård upphör att gälla. Nuvarande utformning av bestämmelsen
innebär att ett sådant beslut upphör att gälla om en missbrukare under
minst sex månader i följd antingen vistats olovligen utanför hemmet eller
varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. Justitiekanslem beslutade
år 1996 att utge ersättning till en missbrukare för vilken beslutet inte
upphört trots att hon varit frånvarande från LVM-hemmet under mer än
sex månader, först som avviken och därefter omhändertagen av polis och
inlagen i kriminalvårdsanstalt. JK ansåg i sitt beslut att den språkliga
utformning av 12 § inte överensstämde med motivskrivningama i propo-
120
sitionen som föregick lagen. Enligt JK talar lagens förarbeten för att det
är den sammanlagda bortovaron från vården som skall vara avgörande
för om beslut om tvångsvård skall anses upphört att gälla eller inte. JK
anser därför att det i ett framtida lagstiftningssammanhang kan finnas
anledning att uppmärksamma frågan om när tvångsvård skall anses upp-
höra enligt 12 § LVM. Regeringen föreslår mot den bakgrunden en pre-
cisering av 12 § LVM så att det klart framgår att det är den sammanlagda
tiden för bortovaron som avgör när ett beslut om tvångsvård upphör att
gälla.
Prop. 2000/01:80
Regeringens förslag: De bestämmelser i socialtjänstförordningen
(1981:750) som medger användning av vissa tvångsåtgärder mot
intagna i LVM-hem och särskilda ungdomshem flyttas till lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) respektive
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Skälen för regeringens förslag: Verksamheten vid LVM-hemmen
och de särskilda ungdomshemmen regleras i lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Inom båda lagområdena finns
bestämmelser om särskilda befogenheter för vårdgivaren. Bestämmel-
serna är i princip desamma i de båda lagarna. De innebär förbud för en
intagen att inneha alkohol och andra berusningsmedel, regler för hur
sådan egendom, om den har anträffats, skall hanteras, regler om kropps-
visitering och ytlig kroppsbesiktning samt regler om att en intagen får
förhindras att lämna institutionen samt i övrigt underkastas begräns-
ningar i rörelsefriheten. I lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård (LSU) finns motsvarande bestämmelser. Som framgått
ovan föreslår regeringen därutöver att det i LVU, LVM och LSU införs
en bestämmelse om att drogkontroll av en intagen får genomföras med
blod-, urin- eller utandningsprov. I socialtjänstförordningen (1981:750)
finns utöver regleringen i LVM och LVU bestämmelser som gäller för
intagna i hem för särskild tillsyn, dvs. hem som avses i 12 § LVU och
23 § LVM. Bestämmelserna innebär att en intagen får beredas vård vid
låsbar enhet upp till två månader samt att en intagen vid behov kan
avskiljas från övriga vid institutionen upp till 24 timmar. En intagens rätt
att i lämplig utsträckning ta emot telefon och besök regleras också här.
Vad gäller LSU återfinns motsvarande bestämmelser i lagen.
Att vårda någon utan dennes samtycke är en grannlaga uppgift. Hur
välmotiverat ingreppet än är, ställer tvångsvården särskilda krav på vår-
dens innehåll och utformning av insatserna. Vården bör därför i största
möjliga utsträckning planeras och utformas i samråd och samförstånd
med den enskilde och med respekt för dennes integritet. Det finns dock
tillfällen då tvångsåtgärder måste tillgripas för att vården skall kunna
genomföras. I dag återfinns, som framgår ovan, regleringen av dessa i
såväl LVM och LVU som i socialtjänstförordningen. Enligt regeringens
uppfattning bör de bestämmelser som nu återfinns i socialtjänstförord-
121
ningen och som medger att tvångsåtgärder kan vidtas mot en intagen
föras över till LVM och LVU. Skälen är alt de grundläggande fri- och
rättigheter som regeringsformen garanterar en medborgare enligt dess
2 kap. 6 § endast kan begränsas genom lag. Nuvarande ordning, som
medger relativt ingripande frihetsinskränkningar utan direkt lagstöd, är
därför enligt regeringens uppfattning inte tillfredsställande. Det gäller
främst möjligheten till inlåsning samt isolering från övriga intagna, men
det finns enligt regeringens uppfattning skäl att också i lag reglera be-
stämmelsen om möjligheten att i lämplig utsträckning ta emot telefon-
samtal och besök.
Någon lagstiftning som direkt avser behandling av personuppgifter som
förekommer inom socialtjänstens område finns i princip inte. Det finns
dock en rad bestämmelser som tar sikte på en mer generell behandling av
personuppgifter oberoende av på vilket samhällsområde registren kom-
mer till användning. Inom socialtjänstens område finns dessutom bestäm-
melser som siktar till att bygga upp ett integritetsskydd för enskilda i
samband med att socialtjänsten griper in och hjälper den enskilde i olika
situationer.
I det följande redovisas några av de viktigaste bestämmelserna av
intresse när det gäller behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Det grundläggande skyddet för den personliga integriteten finns i rege-
ringsformen. I 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen anges bl.a. att
det allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. En sär-
skild bestämmelse om den personliga integriteten och automatisk data-
behandling finns i 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen. Där anges
att varje medborgare skall i den utsträckning som närmare anges i lag
skyddas mot alt hans personliga integritet kränks genom att uppgifter om
honom registreras med hjälp av automatisk databehandling. Den närmare
reglering som åsyftas i lagrummet återfinns sedan den 24 oktober 1998 i
personuppgiftslagen (1998:204).
Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i
det allmännas verksamhet och om förbud alt lämna ut allmänna hand-
Prop. 2000/01:80
122
lingar. I det sistnämnda avseendet innefattar sekretesslagens bestämmel-
ser begränsningar i den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta
del av allmänna handlingar. Sekretessen innebär ett förbud att röja en
uppgift oberoende av hur detta sker. Sekretessen gäller både mot enskilda
och mot andra myndigheter men också i förhållandet mellan olika verk-
samhetsgrenar inom samma myndighet om de är att betrakta som själv-
ständiga i förhållande till varandra.
Sekretess på socialtjänstens område regleras i 7 kap. 4 § sekretess-
lagen. Sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit. Uppgifter får
därmed inte lämnas ut om det inte står klart att dessa kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men. Beslut om omhän-
dertagande, beslut om vård utan samtycke och beslut om sluten ung-
domsvård är emellertid alltid offentliga. Vidare får utan hinder av sekre-
tessen uppgift lämnas till enskild som uppnått myndig ålder om förhål-
landen av betydelse för att denne skall få vetskap om vilka hans biolo-
giska föräldrar är.
Sekretess för personuppgifter i personregister regleras i 7 kap. 16 §.
Sekretess gäller om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att
uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen.
I 9 kap. 4 § sekretesslagen regleras den s.k. statistiksekretessen. Sekre-
tess gäller i sådan verksamhet hos myndighet som avser framställning av
statistik samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det samt i annan
därmed jämförbar undersökning som utförs av myndighet, för uppgift
som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som
kan hänföras till den enskilde. Sekretessen är enligt huvudregeln absolut
men det finns fem undantag för vilka det gäller ett omvänt skaderekvisit.
Till undantagen hänförs bl.a. uppgifter som behövs för forsknings- och
statistikändamål och uppgift som inte är direkt hänförlig till den enskilde.
Den 24 oktober 1998 upphörde datalagen (1973:289) att gälla och
ersattes av personuppgiftslagen (1998:204), som genomför Europaparla-
mentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd
för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter
och om det fria flödet av sådana uppgifter.
Eftersom datalagen i enlighet med övergångsbestämmelserna till per-
sonuppgiftslagen fortsätter att i vissa fall gälla ytterligare en tid in på
2000-talet, finns det anledning att redovisa regelsystemet i datalagen.
Enligt datalagen får personregister inrättas, varmed förstås även
insamling av uppgifter som skall ingå i registret, och föras endast av den
som har anmält sig hos Datainspektionen och fått licens. En licens berät-
tigar den registeransvarige att föra ett eller flera personregister.
Med hjälp av ADB för Datainspektionen ett register över licensanmäl-
ningar, licensregistret. Licensregistret får Datainspektionen använda för
sin tillsyns- och informationsverksamhet samt som underlag för uppbörd
av licensavgifter. För vissa typer av register med känsliga personuppgif-
ter krävs utöver licens även ett särskilt tillstånd från Datainspektionen
Myndigheter inom socialtjänsten behöver inte ha tillstånd för att inrätta
och föra personregister som innehåller uppgifter om att någon fått eko-
nomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten. Enligt förarbetena avses
Prop. 2000/01:80
123
sådana kommunala register, vilka som ett led i en myndighets normala
verksamhet innehåller uppgift om social omsorg. De uppgifter som får
registreras är sådana som behövs för de verksamheter som regleras av
socialtjänstlagen (1980:620), lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(1988:870) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga. Enligt Datainspektionens praxis innebär delta att det endast är upp-
gift om beslut om ekonomisk hjälp eller vård samt den paragraf som
beslutet grundar sig på som får registreras. Skall andra känsliga uppgifter
registreras blir registret tillståndspliktigt. Detsamma gäller om registret
skall användas för annat än administrativt ändamål.
Det krävs synnerliga skäl för alt andra än myndigheter som enligt lag
eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter
skall kunna få tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller
vissa angivna typer av känsliga uppgifter, såsom exempelvis uppgift om
att någon misstänks eller har dömts för brott eller varit föremål för vissa
tvångsingripanden. Tillstånd att inrätta och föra personregister som i
övrigt innehåller uppgifter om någons sjukdom, hälsotillstånd eller
sexualliv eller uppgift om alt någon fått ekonomisk hjälp eller vård inom
socialtjänsten får bara om det finns särskilda skäl meddelas någon annan
än en myndighet.
Pcrsonuppgiftslagen (1998:204) som trädde i kraft den 24 oktober 1998,
har ersatt den tidigare datalagen. Lagen innebär ett genomförande i
svensk lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG
av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
Regeringen har i personuppgiftsförordningen (1998:1191) gett komp-
letterande föreskrifter beträffande sådan behandling av personuppgifter
som omfattas av personuppgiftslagen. Vidare har Datainspektionen med-
delat föreskrifter om, dels skyldigheten att anmäla behandlingar av per-
sonuppgifter till inspektionen (D1FS 1998:2), dels undantag från förbudet
för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdel-
ser m.m. (DIFS 1998:3).
Tillämpningsområde
Personuppgiftslagen omfattar all behandling av personuppgifter som är
helt eller delvis automatiserad (5 §). Lagen gäller även för manuell be-
handling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att
ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för
sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. i ett register.
Personuppgiftslagen gäller inte för sådan behandling av personuppgif-
ter som en fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat
natur (6 §).
Lagen innehåller också en bestämmelse som anger att personuppgifts-
lagen inte skall tillämpas, om en sådan tillämpning skulle inskränka
myndigheternas skyldighet att lämna ut uppgifter enligt 2 kap. tryckfri-
hetsförordningen (7 §).
Prop. 2000/01:80
124
Definitioner
Genom personuppgiftslagen utmönstras en rad begrepp som använts i
datalagen, t.ex. personregister och i stället införs en rad nya begrepp,
vilka definieras i 3 §. Med behandling (av personuppgifter) avses varje
åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare
sig det sker på automatisk väg eller inte, t.ex. insamling, registrering,
organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande,
användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat till-
handahållande av uppgifter, sammanställning eller samköming, blocke-
ring, utplåning eller förstöring. Personuppgifter definieras som all slags
information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person
som är i livet. Personuppgiftsansvarig är den som ensam eller tillsam-
mans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behand-
lingen av personuppgifter.
Behandling av personuppgifter
I lagen läggs fast vissa grundläggande krav på behandlingen av person-
uppgifter (9 §). Den personuppgiftsansvarige skall se till att
a) personuppgifter behandlas bara om det är lagligt,
b) personuppgifter alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet
med god sed,
c) personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och
berättigade ändamål,
d) personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt
med det för vilket uppgifterna samlades in,
e) de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i för-
hållande till ändamålen med behandlingen,
f) inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hän-
syn till ändamålen med behandlingen,
g) de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nöd-
vändigt, aktuella,
h) alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna
sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn
till ändamålen med behandlingen, och
i) personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är nöd-
vändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen.
För behandlingen av personuppgifter för historiska, statistiska eller
vetenskapliga ändamål gäller vissa särregler. Behandling för sådana
ändamål skall inte anses oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna
samlades in och personuppgifter insamlade för sådana ändamål får be-
varas under en längre tid än vad som sägs i punkten i) ovan. Dock gäller
att uppgifterna inte får bevaras under en längre tid än som behövs för
dessa ändamål.
Lagen innehåller en uttömmande uppräkning av de fall då personupp-
gifter får behandlas. Om känsliga personuppgifter, uppgifter om lag-
överträdelser m.m. eller personnummer skall behandlas, måste behand-
lingen dessutom vara tillåten i enlighet med 13-22 §§. Innebär behand-
lingen att personuppgifter överförs till tredje land, dvs. till en stat som
Prop. 2000/01:80
125
inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet, måste också 33-35 §§ följas.
Förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter är emellertid inte
undantagslöst (14 §). I 15-19 §§ regleras under vilka omständigheter en
behandling av känsliga uppgifter trots förbudet är tillåten.
Enligt 21 § är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla per-
sonuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden.
Som exempel på administrativa frihetsberövanden nämns i förarbetena
(prop. 1997/98:44 s. 76) tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
dock meddela föreskrifter om undantag från förbudet.
A nmälningsskyldighet
Något tillslåndsförfarande - motsvarande det som finns i datalagen -
förekommer inte i personuppgiftslagen. Däremot föreskrivs i lagen att
behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad
skall anmälas till tillsynsmyndigheten, dvs. Datainspektionen (36 §)
Undantag från sådan anmälningsskyldighet gäller bl.a. för sådan behand-
ling av personuppgifter som regleras genom särskilda föreskrifter i lag
eller förordning.
Information
I 23-27 §§ finns bestämmelser om information till den registrerade.
Enligt 23 § skall den personuppgiftsansvarige i samband med att upp-
gifter om en person samlas in från personen själv, självmant lämna den
registrerade information om behandlingen av uppgifterna.
När uppgifterna samlas in från någon annan källa än den registrerade,
skall den personuppgiftsansvarige självmant lämna den registrerade
information om behandlingen av uppgifterna när de registreras (24 §). Är
uppgifterna avsedda att lämnas ut till tredje man, behöver informationen
dock inte ges förrän uppgifterna lämnas ut för första gången. Information
enligt 24 § behöver dock inte lämnas, om det finns bestämmelser om
registrerandet eller utlämnandet i en lag eller någon annan författning
(24 § andra stycket).
Enligt samma lagrum behöver information inte heller lämnas om detta
visar sig omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbets-
insats. Om uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den regist-
rerade, skall dock information lämnas senast i samband med att så sker.
I 25 § anges vilken information som skall lämnas självmant. Informa-
tionen enligt 23 eller 24 § skall omfatta uppgift om den personuppgifts-
ansvariges identitet, uppgift om ändamålen med behandlingen och all
övrig information som behövs för att den registrerade skall kunna ta till
vara sina rättigheter i samband med behandlingen, såsom information om
mottagarna av uppgifterna, skyldighet att lämna uppgifter och rätten att
Prop. 2000/01:80
126
ansöka om information och få rättelse. Information behöver dock inte
lämnas om sådant som den registrerade redan känner till.
Enligt 26 § är den personuppgiftsansvarige skyldig att till var och en
som ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om per-
sonuppgifter som rör den sökande behandlas eller ej. Behandlas sådana
uppgifter skall skriftlig information lämnas också om vilka uppgifter om
den sökande som behandlas, varifrån dessa uppgifter har hämtats, ända-
målen med behandlingen, och till vilka mottagare eller kategorier av
mottagare som uppgifterna lämnas ut. I 26 § andra stycket finns det
bestämmelser dels om den registrerades ansökan om information, dels
om vid vilken tidpunkt efter ansökan som den personuppgiftsansvarige
skall lämna informationen. I 26 § tredje stycket finns vissa undantags-
bestämmelser beträffande personuppgifter i löpande text. Med mottagare
avses (3 §) den till vilken personuppgifter lämnas ut. När personuppgifter
lämnas ut för att en myndighet skall kunna utföra sådan tillsyn, kontroll
eller revision som den är skyldig att sköta, anses dock inte myndigheten
som mottagare.
I den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författ-
ning eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att upp-
gifter inte får lämnas ut till den registrerade gäller, enligt 27 §, inte
bestämmelserna om information. En personuppgiftsansvarig som inte är
myndighet får därvid i motsvarande fall som avses i sekretesslagen
(1980:100) vägra att lämna ut uppgifter.
Överklagande m.m.
Tillsynsmyndighetens beslut enligt personuppgiftslagen om annat än fö-
reskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Myndigheten
får dock bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
I 48 § föreskrivs att den personuppgiftsansvarige skall ersätta den regi-
strerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en
behandling av personuppgifter i strid med lagen vid behandling av per-
sonuppgifter har orsakat. Ersättningsskyldigheten kan dock i den
utsträckning det är skäligt jämkas om den personuppgiftsansvarige visar
att felet inte berodde på honom eller henne.
Dokumentation
I nuvarande 50-52 §§ socialtjänstlagen (1980:620), ges bestämmelser om
dokumentation inom socialtjänsten. Dessa bestämmelser infördes, enligt
vad regeringen uttalade i prop. 1996/97:124 (s. 149 f.), främst i förtyd-
ligande syfte och som ett komplement till förvaltningslagens regler.
Reglerna om dokumentation är vidare generellt tillämpliga på sådan
enskilt bedriven verksamhet inom socialtjänsten som står under läns-
styrelsens tillsyn.
Ytterligare regler om dokumentation finns i socialtjänstförordningen
(1981:750) och i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten
ungdomsvård.
Prop. 2000/01:80
127
Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av
beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Enligt
förarbetena (a. prop. s. 151 f. och 181) avses med handläggning av ären-
den alla åtgärder från det att ett ärende anhängiggörs - genom ansökan
eller på något annat sätt, t.ex. på initiativ av myndigheten själv - till dess
att det avslutas genom beslut.
Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integ-
ritet samt att den enskilde bör hållas underrättad om de joumalanteck-
ningar och andra anteckningar som förs om honom. Vad som har kommit
fram vid utredning som har betydelse för ett ärendes avgörande skall till-
varatas på ett betryggande sätt, och handlingar som rör enskildas person-
liga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får till-
gång till dem.
Register
Hos en socialnämnd finns personuppgifter om de enskilda klienterna i
nämndens protokoll och i bilagor till dessa, i olika sammanställnings-
register som kan föras manuellt eller med hjälp av ADB, och - framför
allt - i personaktema. Dessa personakter innehåller en mängd uppgifter
om klienten och hans anhöriga. Som regel innehåller akten löpande
anteckningar från samtal som förts med den enskilde i samband med
planerade eller genomförda insatser. Dessutom finns det i personaktema
handlingar av skiftande natur. Där förvaras utredningar och kopior av
beslut i tidigare ärenden, kopior av yttranden till andra myndigheter,
inkomna anmälningar och rapporter, läkarintyg, skriftväxling med andra
sociala myndigheter m.m. Som sökregister till personaktema finns ofta
ett slag- eller sökregister som är upplagt på namn och personnummer. Ett
sådant sökregister - som numera oftast torde föras med hjälp av ADB -
med därtill hörande personakter bildar ett personregister (prop. 1979/80:1
Del A s. 435). Det blir vidare allt mer vanligt att även personaktema förs
med hjälp av ADB, s.k. elektroniska akter.
I sådana personregister hos en socialnämnd som utgör sammanställ-
ningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga för-
hållanden. Denna bestämmelse gäller inte innehållet i de personakter som
ingår i socialnämndernas personregister utan endast sådana register i mer
inskränkt bemärkelse som utgör sammanställning av uppgifterna (prop.
1979/80:1 Del A s. 568 f.). Enligt förarbetena hör framför allt de data-
baserade personregistren hit men även alla former av manuella register
såsom t.ex. kortregister över utbetalningar, bevakningsregister av olika
slag, servicekort etc. I dc register som avses i bestämmelsen får inte
integritetskänsliga uppgifter tas in rörande t.ex. sjukdom, arbetsförmåga,
missbruk, kriminalitet. Om sådana anteckningar behöver göras, blir det
nödvändigt att lägga upp en personakt. I registret får sedan göras hänvis-
ning till personakten.
En socialnämnd får dock i personregister av angivet slag ta in uppgifter
om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myn-
dighetsutövning samt den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan
åtgärd grundas. Ett exempel på detta är beslut i ärenden om bistånd enligt
socialtjänstlagen.
Prop. 2000/01:80
128
Gallring Prop. 2000/01:80
Enligt 60 § i den nuvarande socialtjänstlagen gäller som huvudregel att
anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämn-
dens personregister skall gallras fem år efter det att sista anteckningen
gjordes i akten. Från denna gallringsregel undantas handlingar i fader-
skapsärenden, adoptionsärenden och i ärenden om placering av bam.
Därutöver undantas från gallring vissa handlingar av hänsyn till forsk-
ningens behov.
Uppgifts- och underrättelseskyldighet
I 63-66 §§ nuvarande socialtjänstlag finns vissa bestämmelser om upp-
gifts- och underrättelseskyldighet för socialnämnd. Bl.a. skall social-
nämnden, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister
lämna ut uppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska ändamål.
Sådana närmare föreskrifter har meddelats i förordningen (1981:1370)
om skyldighet för socialnämnderna att lämna statistiska uppgifter. Vidare
skall socialnämnden lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske
utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Arkivlagen (1990:782) innehåller bestämmelser om myndigheternas och
vissa andra organs arkiv samt om arkivmyndigheterna. Enligt 3 § bildas
en myndighets arkiv enbart av de allmänna handlingarna från myndig-
hetens verksamhet samt av sådana handlingar som avses i 2 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen (vissa minnesanteckningar och utkast eller kon-
cept) och som myndigheten beslutar skall tas om hand för arkivering.
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter ålägger EU:s
medlemsstater att inom tre år genom lagstiftning eller på annat sätt ge
föreskrifter av det innehåll som framgår av direktivet. Sedan den
24 oktober 1998 gäller i Sverige personuppgiftslagen (1998:204), vars
bestämmelser i huvudsak följer direktivets text och disposition. Syftet
med direktivet är dels att skydda fysiska personers grundläggande fri-
och rättigheter, särskilt rätten till privatliv i samband med behandling av
personuppgifter, dels att främja det fria flödet av personuppgifter mellan
EU:s medlemsstater.
Dataskyddsdirektivet är endast bindande i fråga om det resultat som
skall uppnås och överlämnar åt medlemsländerna att själva välja form
och metod för detta. Medlemsstaterna får inom den ram som ges i direk-
tivet närmare precisera villkoren för när behandling av personuppgifter
får förekomma. Dessa preciseringar får dock inte hindra det fria flödet av
personuppgifter inom unionen.
129
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
Europarådets ministerkommitté antog år 1980 en konvention till skydd
för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (SÖ
1982:50), den s.k. dataskyddskonventionen. Konventionen trädde i kraft
den 1 oktober 1985 och har ratificerats av ett antal länder, bl.a. Sverige.
Syftet med konventionen är att säkerställa respekten för grundläggande
fri- och rättigheter, särskilt den enskildes rätt till personlig integritet i
samband med automatisk databehandling av personuppgifter. Utgångs-
punkten är att vissa av den enskildes rättigheter kan behöva skyddas i
förhållande till den princip om fritt flöde av information, oberoende av
gränser, som finns inskriven i internationella överenskommelser om
mänskliga rättigheter.
Varje konventionsstat kan göra vissa allmänna inskränkningar eller
utvidgningar i tillämpningsområdet för konventionen i dess helhet. Där-
utöver finns vissa möjligheter att göra undantag från några av de enskilda
bestämmelserna.
Europarådet har antagit ett flertal rekommendationer om dataskydd inom
olika områden. Dessa rekommendationer är i och för sig inte bindande
för medlemsländerna men genom att anta en rekommendation utan reser-
vation anses medlemslandet i princip åtagit sig att följa den och försöka
anpassa sin nationella lagstiftning till rekommendationens innehåll. Av
intresse torde vara endast rekommendationen om skydd för personupp-
gifter som används för forskning och statistik, No. R (83) 10.
Inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)
har en expertgrupp utarbetat vissa riktlinjer i fråga om integritetsskyddet
och persondataflödet över gränserna. Riktlinjerna antogs år 1980 av
OECD:s råd tillsammans med en rekommendation till medlemsstaternas
regeringar om att beakta riktlinjerna i nationell lagstiftning. Samtliga
medlemsländer, däribland Sverige, har godtagit rekommendationen och
därmed åtagit sig att följa denna.
Regeringens förslag: Behandlingen av personuppgifter inom social-
tjänsten författningsregleras,
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till för-
slaget och anser att det finns behov av en lagreglering. Barnens rätt i
samhället (BRIS), Håby kommun och Riksförbundet PensionärsGemen-
skap anser att behoven av reglering borde kunna lösas i befintliga lagar.
Solna och Gävle tingsrätter anser att en reglering i stället kan göras
genom undantag i personuppgiftslagen.
Skälen för regeringens förslag: Särskilda registerförfattningar har på
senare år blivit allt mer vanliga. En registerförfattning innebär en special-
Prop. 2000/01:80
130
reglering i förhållande till personuppgiftslagen i syfte att komplettera den
eller i vissa delar ersätta den. En särskild författning anses under vissa
förutsättningar innebära en bättre garanti för utformning av integritets-
skyddet i särskilt känsliga register. Sådan särskild författningsreglering
av personregister har skett utifrån det principiella ställningstagandet att
personregister med ett stort antal registrerade personer och ett integritets-
känsligt innehåll bör vara reglerade i lag (prop. 1990/91:60 s. 56 ff. och
bet. 1990/91 :KU11 s. 11). Detta framhålls också i förarbetena till person-
uppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 41). Registerförfattningar finns i dag
inom flera områden och omfattar bl.a. behandling av personuppgifter om
totalförsvarspliktiga, skatteregister, hälsodataregister, vårdregister, social
och polisregister.
Det har länge funnits krav på en reglering av behandlingen av person-
uppgifter inom socialtjänsten. Frågan om författningsreglering av social-
tjänstens personregister har tidigare behandlats av Socialtjänstkommittén
(se kommitténs slutbetänkande dokumentation och socialtjänstregister
SOU 1995:86). Regeringen fann emellertid att utredningen inte gav ett
tillräckligt tillfredställande underlag för att förelägga riksdagen ett för-
slag i frågan (prop. 1996/97:124).
För behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område gäller i
dag personuppgiftslagen (1998:204) och övergångsvis datalagen
(1973:289).
För verksamheten inom socialtjänsten är det nödvändigt med en
omfattande hantering av känsliga personuppgifter. Det är i dag inte helt
känt i vilken utsträckning personuppgifter behandlas automatiserat i
kommunerna för socialtjänständamål. Ar 1995 gjorde Socialtjänstkom-
mittén i sitt slutbetänkande Dokumentation och socialtjänst register
(SOU 1995:86 s. 43) bedömningen att de flesta kommuner i landet vid
den tidpunkten använde sig av automatiserad databehandling (ADB) för
åtminstone något av socialtjänstens verksamhetsområden.
I de ADB-system som byggts upp i kommunerna lagras i huvudsak
individrelaterade person-, ärende-, beslut- och verkställighetsuppgifter
inom socialtjänsten. Personregistren används i första hand som stöd för
handläggningen av de uppgifter där socialtjänsten har en utredningsskyl-
dighet och som stöd för de beslut som utredningen mynnar ut i. Även
under verkställighetsfasen används personregister som administrativt
stöd vid handläggningen av arbetsplaner, genomförandet av olika insat-
ser, utbetalningar av ekonomiskt bistånd, hanteringen av egenavgifter
inom äldreomsorg m.m. Därutöver används personregistren - om än i
mindre omfattning - som underlag för tillsyn, uppföljning och utvärde-
ring av socialtjänstens verksamhet. Registren underlättar också rapporte-
ringen av uppgifter till Socialstyrelsen som underlag för den officiella
statistiken.
Socialtjänsten bör på samma sätt som i övrigt inom offentlig och privat
förvaltning ha möjlighet att utnyttja modem informationsteknik för att
höja effektiviteten och kvalitén i arbetet. Det gäller inte bara arbetet i
enskilda ärenden utan även i hög grad möjligheten att uppfylla ökade
krav i fråga om att följa, analysera och utveckla verksamheten, dvs.
dokumentationen samt framställning av olika sammanställningar och
statistik. En särskild författningsreglering av behandlingen av person-
uppgifter inom socialtjänsten kan ses som ett led i denna strävan.
Prop. 2000/01:80
131
Inom socialtjänstens område hanteras många uppgifter av mycket
känslig natur och behandlingen av personuppgifter kan därför av den
enskilde ses som ett intrång i den personliga integriteten. Mångfalden av
uppgifter och det behov som finns inom socialtjänstens område av att
hantera känsliga uppgifter av detta slag medför enligt regeringens
mening att det finns behov av en särskild författningsreglering. Eftersom
en sådan behandling bör få ske oavsett den enskildes inställning är det av
vikt alt författningen garanterar ett för detta område specialanpassat
integritetsskydd för den enskilde.
Reglerna skall gälla för sådan behandling av personuppgifter som
utförs av en socialnämnd i sin verksamhet eller av annan motsvarande
kommunal inrättning vid handläggning av ärenden, den verksamhet som
Statens institutionsstyrelse utför inom socialtjänstens område och sådan
behandling som för tillsyn m.m. utförs av centrala förvaltningsmyndig-
heter. Även enskilda som behandlar personuppgifter inom socialtjänstens
område kommer att omfattas av reglerna.
Regeringens förslag: En ny lag om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten skall införas som anpassas till bestämmelserna i person-
uppgiftslagen (1998:204). Förslaget innebär bl.a. att lagen utgår från
personuppgiftslagens tillämpningsområde, begrepp och terminologi.
Bestämmelserna anger de undantag och preciseringar i förhållande till
pcrsonuppgiftslagen som är motiverade.
Lagen skall ges namnet lag om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till
utredningens förslag. Några menar dock att lagen i sig framstår som
otymplig och innehållsfattig och föreslår i stället andra lösningar för att
få den mer ändamålsenlig. Justitieombudsmannen (JO) och Hovrätten för
Övre Norrland anser att lagen även bör innefatta regler om undantag från
eller kompletteringar till pcrsonuppgiftslagen (1998:204). Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet ifrågasätter om förslaget uppfyller
målsättningen att styra och precisera. För att fylla en funktion bör det i
lagen anges närmare avgränsningar för när personuppgifter skall få
behandlas. Datainspektionen framhåller att det är nödvändigt att införa
begränsningar beträffande ändamål, personuppgiftsansvar, sökmöjlig-
heter och direktåtkomst samt särskilda bestämmelser om information i
samband med att uppgifterna registreras och om rätt att överklaga.
Skälen för regeringens förslag: Verksamheten inom socialtjänsten
innefattar en omfattande hantering av personuppgifter som är känsliga
från integritetssynpunkt. Därtill kommer att verksamheten berör ett
mycket stort antal enskilda individer. Redan detta förhållande talar för att
behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten bör regleras i lag.
Ett annat skäl är att regeringen i samband med införandet av person-
uppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 40 f.) uttalade att den nya lagen i
princip bara bör innehålla generella regler och att behovet av undantag
Prop. 2000/01:80
132
och särregler för mer speciella områden får tillgodoses genom andra för-
fattningar. Det framhölls att registerförfattningarna innehåller många
preciserade och viktiga regler som inte rimligen kan ersättas av de gene-
rella bestämmelser som den nya lagen innehåller. Vid utskottsbehand-
lingen av förslaget till personuppgiftslag uttalade Konstitutionsutskottet,
i sitt av riksdagen godkända betänkande, att det saknas anledning att nu
avvika från den tidigare fastlagda målsättningen att myndighetsregister
med ett stort antal registrerade personer och ett särskilt känsligt innehåll
skall regleras särskilt i lag (bet. 1997/98:KU 18 s. 43, rskr. 1997/98:180).
Det finns emellertid även andra skäl som talar för en särskild lag-
reglering, bl.a. rätt att behandla personuppgifter som är att anse som
känsliga i personuppgiftslagens mening. Även vissa andra undantag, som
regeringen återkommer till, behöver göras från regleringen i personupp-
giftslagen.
Det är visserligen inget som hindrar att sådana undantag som nämnts
ovan görs i annan form än i en särskild lag, t.ex. får enligt 20 § person-
uppgiftslagen regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om ytterligare undantag från förbudet i 13 § mot att
behandla känsliga personuppgifter. Eftersom frågan om undantag från
personuppgiftslagens bestämmelser rör en så integritetskänslig verksam-
het som socialtjänsten, bör dock saken underställas riksdagen.
Avsikten med lagstiftningen är inte att på något sätt utvidga social-
tjänstens nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna.
Huruvida personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller läm-
nas ut avgörs av annan lagstiftning (t.ex. tryckfrihetsförordningen, sek-
retesslagen (1980:100) och socialtjänstlagen (1980:620)) och inte av per-
sonuppgiftslagen eller av den lag som nu föreslås. Vad som däremot är
viktigt att åstadkomma är att den lagstiftning som skall reglera under
vilka förutsättningar personuppgifter i övrigt får behandlas inom social-
tjänsten, inte hindrar att personuppgifter får behandlas när så krävs för att
socialtjänsten skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
Utgångspunkten för en ny lag bör vara att lagen innehåller de bestäm-
melser om behandling av personuppgifter som avviker från person-
uppgiftslagen. Den föreslagna lagen kommer inte att innehålla en full-
ständig reglering utan kan mer ses som en ramlag som reglerar de frågor
som är av särskild betydelse inom socialtjänstens område. Sambandet
med personuppgiftslagen görs tydligt genom att det införs en särskild
bestämmelse som markerar detta förhållande och att rubriksättningen -
så långt möjligt - anknyter till den lagen.
Lagrådet har ifrågasatt om inte lagen har fått alltför mycket karaktär
av ramlag och om inte fler materiella bestämmelser bör införas på detta
integritetskänsliga område samt att detta bör övervägas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Ett alternativ som regeringen har övervägt har varit
att utforma lagen på ett sådant sätt att den blir mer ”självbärande” i för-
hållande till personuppgiftslagen (1998:204). En fördel med en sådan
lösning skulle vara att regelsystemet för socialtjänsten då skulle bli mer
lättöverskådligt. Enligt regeringens mening råder det inte heller något
tvivel om att det från integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i
lagtext på ett mer konkret sätt kunde anges fler materiella regler, t.ex.
precisera för vilka ändamål personuppgifter får behandlas inom social-
Prop. 2000/01:80
133
tjänsten. Regeringen har emellertid bedömt del som i praktiken omöjligt
att göra så.
Lagrådet har i yttrande i propositionen 2000/01:33 Behandling av
personuppgifter inom skatt, tull och exekution, där man använde sig av
en lagstiftningsteknik för att få hanteringen mer självbärande i för-
hållande till personuppgiftslagen, uttalat att en sådan teknik som där
användes var otillfredsställande. Även om tekniken användes i ett annat
sammanhang och inte går att överföra direkt på socialtjänstens område
bäddar, enligt regeringens mening, en mer självbärande lagstiftning för
särskilda risker samt kan leda till ofullständighet och dubbelreglering i
förhållande till personuppgiftslagen. Därför bör den nu föreslagna lagen
begränsas till alt avse sådant som är specifikt för socialtjänstområdet med
dess höga krav när det gäller integritetsskydd.
Ett avgörande skäl för att hålla sig till en mer allmän reglering är att
socialtjänstens område är mångfacetterad och svår att detaljreglera. Möj-
ligheterna att mer ingående reglera själva behandlingen av person-
uppgifter inom socialtjänsten är små. Graden av integritetskänslighet
varierar i stor utsträckning och inom socialtjänsten finns behov av att
behandla ett synnerligen stort antal olika personuppgifter. Stora delar av
den kommunala verksamheten, Statens institutionsstyrelses verksamhet
och även olika typer av enskild verksamhet kommer att omfattas av
bestämmelserna (se avsnitt 13.3).
I lagen görs inte någon uppräkning av för vilka ändamål som behand-
ling får ske (se avsnitt 13.4). I stället anges att behandling av uppgifter
får ske endast om behandlingen är nödvändig för att arbetsuppgifter inom
socialtjänsten skall kunna utföras. Såvitt gäller ärendehandläggningen i
en verksamhet som socialtjänsten har regeringen i direktiven till Social-
datautredningen uttalat att regler som begränsar vad som får registreras
för att uppnå ett integritetsskydd är det som mest försvårar ett rationellt
utnyttjande av informationstekniken i verksamheten.
Samtliga kategorier av personuppgifter kommer i och för sig att få
behandlas inom socialtjänsten (se avsnitt 13.5). Det finns dock särskilda
regler i socialtjänstlagen (2001:000) som begränsar och preciserar social-
nämnds m.fl. hantering av personuppgifter. Dessutom finns det särskilda
bestämmelser om tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser i sekretess-
lagen (1980:100), socialtjänstlagen (2001:000) och i lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade som begränsar hante-
ringen av personuppgifter.
Enligt regeringens mening kan det dock vara befogat att ytterligare
begränsa den tillåtna behandlingen samt direktåtkomst, sökbegrepp och
samköming inom särskilda verksamhetsområden. För att skapa ett effek-
tivt integritetsskydd som inte sätter hinder i vägen för en föränderlig
verksamhet bör regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer ges rätt att meddela föreskrifter i detta avseende. Därutöver bör
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges rätt att med-
dela föreskrifter om personuppgiftsansvaret. Regeringen bör även ges rätt
att meddela föreskrifter om i vilken utsträckning personuppgifter får
föras över till tredje land. Se avsnitt 13.6-13.10.
Det kan även tilläggas att begränsningar i fråga om vad som får regi-
streras, m.m. inte är den enda möjligheten att skapa ett effektivt integri-
tetsskydd. Möjligheterna att skapa ett verksamt skydd genom fortlöpande
Prop. 2000/01:80
134
kontroll av användning i efterhand (loggning) och andra säkerhetsfunk-
tioner har förbättrats starkt genom teknik- och systemutvecklingen under
senare år.
Eftersom den föreslagna lagen bör ha samma tillämpningsområde som
personuppgiftslagen och enhetliga regler bör gälla för såväl manuell
behandling av uppgifter som automatiserad används inte register-
begreppet i lagen. Lagen ges därför namnet lag om behandling av per-
sonuppgifter inom socialtjänsten.
Regeringens förslag: Lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten. Begreppet socialtjänst föreslås bli definierat i lagen.
Lagen skall - liksom personuppgiftslagen (1998:204) - gälla för sådan
behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och
även för annan behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att
ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för
sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell
behandling av personuppgifter.
Det införs inte några särbestämmelser för den automatiserade behand-
lingen av personuppgifter.
Lagen omfattar myndigheter och enskilda som behandlar personupp-
gifter inom socialtjänstens område.
Lagen är inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för forsk-
nings- och statistikändamål och inte heller vid behandling av person-
uppgifter hos domstolar. Behandling för sådana ändamål kommer att få
regleras av bestämmelserna i personuppgiftslagen och av eventuell annan
särlagstiftning på området.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i
frågan. Hovrätten för Övre Norrland, Stockholm kommun, Lessebo kom-
mun, Skara kommun och Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker
förslaget. Gävle tingsrätt avstyrker förslaget då det inte behövs någon
särskild definition av begreppet socialtjänst just för detta område.
Justitieombudsmannen (JO) anger att det bör uttryckas tydligare att
begreppet socialtjänst även inrymmer verksamhet i enskild regi. Läns-
styrelsen i Stockholms län anser att socialtjänstbegreppet i stället bör tas
in i socialtjänstlagen. Skolverket anger att deras tillsyn av den utbildning
som anordnas på särskilda ungdomshem inte bör omfattas av begreppet
socialtjänst. Socialvetenskapliga forskningsrådet anger att gränsdrag-
ningen mellan forskning och utvärdering är oklar och att även forskning
bör omfattas av reglerna.
135
Begreppet socialtjänst
Till socialtjänst räknas sedan socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft
inte enbart verksamhet enligt denna lag utan även på området närlig-
gande verksamhet som regleras enligt annan lagstiftning. Reglerna i
socialtjänstlagen tillämpas i den mån dessa lagar saknar särskilda
bestämmelser i frågan. Enligt regeringens mening är verksamhetsom-
rådet så vidsträckt att det behövs en särskild definition av begreppet
socialtjänst. Det kan inte, som Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår,
anses tillräckligt att ta in socialtjänstbegreppet i socialtjänstlagen. Enligt
regeringens mening är det väsentligt att regleringen av hur person-
uppgifter behandlas får en gemensam grund att stå på. En lämplig väg är
att samla all verksamhet som innefattar socialtjänst och reglera hante-
ringen av personuppgifter särskilt. Som tidigare nämnts föreligger det
även andra skäl som talar för att behandlingen av personuppgifter bör
regleras särskilt (se avsnitt 13.2).
När det gäller definitionen av begreppet socialtjänst får det, såsom
utredningen framhållit anses lämpligt att söka ledning i den definition av
begreppet socialtjänst som återfinns i 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100). Det är också praktiskt att begreppet därvidlag inte skiljer sig
alltför mycket åt.
Enligt regeringens mening skall med socialtjänst förstås;
- verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst och anslutande särskild
lagstiftning om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
- verksamhet som i annat fall bedrivs av socialnämnd,
- verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
- verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
- verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade,
- handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd
enligt lagstiftning om mottagande asylsökande m.fl.,
- handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar,
- handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelse-
hindrade samt
- tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration,
under förutsättning att del anknyter till det huvudsakliga verksamhets-
området.
Förslaget innebär - när det gäller Statens institutionsstyrelse - emeller-
tid en viss avvikelse från vad som gäller enligt 7 kap. 4 § tredje stycket
sekretesslagen. Detta har sin grund i att styrelsen även bedriver verk-
samhet som endast är reglerad i förordning, men som lämpligen bör
omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i
begreppet socialtjänst är uttömmande. Förslaget inkluderar även sådan
verksamhet som bedrivs av enskilda. Det bör dock framhållas att sådan
verksamhet som inte omfattas av denna lag eller av annan särlagstiftning
omfattas av personuppgiftslagen (1998:204). Konsekvensen av att man
låter en verksamhet falla utanför lagens tillämpningsområde blir alltså
inte att behandlingen av personuppgifter i den verksamheten förblir
Prop. 2000/01:80
136
oreglerad. Huruvida de personuppgifter som har samlats in med stöd av
denna lag får behandlas för t.ex. sådan verksamhet som nu nämnts, dvs.
utanför socialtjänsten, får således avgöras efter en tillämpning av person-
uppgiftslagen.
Med verksamhet förstås inte enbart den verksamhet som utgörs av
handläggning av ett ärende utan även rent faktisk verksamhet, som t.ex.
handlingar och uppgifter i övrigt som gäller uppsökande verksamhet,
social hemhjälp, kommunal färdtjänst, behandlingshem och servicehus
samt socialnämnds utredning och framställning enligt särskild lagstift-
ning om vård av unga och av missbrukare utan samtycke.
Manuell samt hel och delvis automatiserad behandling
Personuppgiftslagen (1998:204) gäller för sådan behandling av person-
uppgifter som helt eller delvis är automatiserad. Lagen gäller även för
annan behandling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är
avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är till-
gängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier (5 §
personuppgiftslagen).
Enligt regeringens mening bör en lag som avser behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten ha samma tillämpningsområde som per-
sonuppgiftslagen. Det finns flera skäl för en sådan lösning.
För det första förekommer det fortfarande i en inte obetydlig utsträck-
ning att personuppgifter inom socialtjänsten behandlas manuellt i regis-
ter. Det finns skäl att tro att det kommer att förhålla sig på det viset under
en längre övergångsperiod. Vidare kan det väl knappast uteslutas att det
alltid kommer att finnas ett visst behov av att behandla personuppgifter
manuellt i register.
Om tillämpningsområdet för lagen om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten begränsades till att avse endast automatiserad
behandling av personuppgifter, skulle den manuella behandlingen av
sådana uppgifter i ett register komma att regleras enbart av personupp-
giftslagen. Personuppgiftslagen gäller i den mån det inte i annan lag eller
författning finns avvikande bestämmelser. Detta skulle få till följd att
känsliga personuppgifter inte skulle kunna behandlas manuellt i ett
register inom socialtjänsten. Lagen bör därför gälla inte bara för all auto-
matiserad behandling av personuppgifter utan även för manuell behand-
ling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i
en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sök-
ning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
Huruvida manuell behandling av personuppgifter i personakter kom-
mer att omfattas av lagens tillämpningsområde är beroende av om de
personaktsystem som används inom socialtjänsten är att anse som regis-
ter i personuppgiftslagens mening, dvs. om de är sökbara på det sätt som
där krävs. De sökregister som finns till personakterna är slag- och sökre-
gister som är upplagda på namn och personnummer. När en stor mängd
personuppgifter på papper behandlas på sådant sätt får de anses ha
struktur av ett register (proposition 1997/98:44 s. 39) För att så skall
anses vara fallet talar också det förhållandet att sökregistret och akten bör
ses i ett sammanhang (proposition 1979/80:1 s.438 samt betänkandet
Socialtjänst och socialförsäkringstillägg - Lagar och motiv SOU 1977:40
Prop. 2000/01:80
137
s. 740). Utanför lagens tillämpningsområde faller således manuell
behandling av personuppgifter som inte ingår i och inte heller är avsedda
att ingå i ett register.
Enligt regeringens uppfattning bör lagen - i likhet med personupp-
giftslagen - inte innehålla några särregler för när uppgifter behandlas
automatiserat. Det är viktigt att den nya lagen så litet som möjligt häm-
mar användningen av modem informationsteknik.
Forsknings- och statistikändamål samt behandling av personuppgifter
hos domstolar
I förarbetena till personuppgiftslagen uttalade regeringen (prop.
1997/98:44 s. 71) att vikten av att värna om forskningens frihet gör att
det förefaller lämpligare att göra en avvägning i varje enskilt fall än att i
den nya lagen införa generella regler om vilken forskning och statistik
som skall tillåtas. Regeringen tilläde att många av dessa olikartade forsk-
nings- och statistikprojekt som regel pågår bara under en begränsad tid.
(s. 71)
Den bedömning som regeringen gjorde i lagstiftningsärendet om en ny
personuppgiftslag bör gälla även inom detta område. Inte heller lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således
explicit ange när personuppgifter får behandlas för forskning och
statistik. Behandling för sådana ändamål faller således utanför lagens
tillämpningsområde. I lagen skall därför - eftersom definitionen av soci-
altjänst i vissa fall kan innefatta även t.ex. forskning, se t.ex. 2 § första
stycket 4 förordningen (1996:610) med instruktion för Statens institu-
tionsstyrelse - tas in en uttrycklig bestämmelse om att lagen inte skall
tillämpas vid behandling av personuppgifter för forsknings- och statistik-
ändamål.
Endast i den mån förutsättningarna i personuppgiftslagen är uppfyllda
kommer behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att kunna
användas för forsknings- och statistikändamål. Av 9 § andra stycket per-
sonuppgiftslagcn följer att behandling för historiska, statistiska och
vetenskapliga ändamål inte skall anses oförenlig med det ändamål för
vilka uppgifterna ursprungligen samlades in. I 19 § pcrsonuppgiftslagen
finns en allmän bestämmelse i ämnet. Känsliga personuppgifter får
behandlas för forsknings- och statistikändamål, om behandlingen är nöd-
vändig enligt särskilda förutsättningar och om samhällsintresset av det
forsknings- eller statistikprojekt där behandlingen ingår klart överväger
den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet som
behandlingen kan innebära. Det är i första hand den personuppgifts-
ansvarige som på eget ansvar gör avvägningen (undantag om behand-
lingen godkänts av en forskningsetisk kommitté). Personuppgiften får
lämnas ut för att användas i sådana projekt om inte något annat följer av
regler om sekretess och tystnadsplikt.
Begreppet forskning bör beröras något eftersom forskning inte får för-
växlas med uppföljning, utvärdering eller kvalitetssäkring. I proposi-
tionen Rättspsykiatriskt forskningsregister (prop. 1998/99:72 s. 36 f.)
hänvisar regeringen till bl.a. ett uttalande i betänkandet Forskningsetisk
prövning - Organisation, information och utbildning (SOU 1989:74
s. 25) samt framhålls att det är svårt att ge någon mera exakt definition av
Prop. 2000/01:80
138
begreppet forskning. Där uttalade Forskningsetiska utredningen att
begreppet forskning i ett OECD-dokument från år 1970 har fått en
tvådelad förklaring, och tilläde;
Där talar man om dels grundforskning, dels tillämpad forskning, riktad
forskning. I båda fallen finns det emellertid en gemensam kärna som
getts formuleringen att man med forskning menar ”ett systematiskt och
metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer”. Denna allmänt
inriktade och vida definition utgår jag också i från, när jag talar om
”forskning”, oberoende av inriktning, område och finansiering.
I förarbetena till personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 127) uttalades
om begreppet forskning bl.a. följande.
Med forskning avses i paragrafen [19 §] i första hand den verksamhet
som bedrivs vid etablerade institutioner, såsom universitet och hög-
skolor eller privata, väletablerade forskningsinstitut. Även sådana epi-
demiologiska undersökningar som utförs vetenskapligt omfattas. Släkt-
forskning faller utanför, liksom annan forskning eller utredningsverk-
samhet av mera privat natur. Det måste finnas ett samhällsintresse av
att forskningen bedrivs, och den måste vara vetenskaplig i någon me-
ning.
I enlighet med Lagrådets förslag har tillagts att lagen inte heller tillämpas
vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Lagrådet har anmärkt
att en sådan undantagsbestämmelse innebär att automatiserad behandling
av personuppgifter i mål hos domstolar faller under personuppgiftslagen,
om inte annat följer av lag eller förordning. I detta sammanhang kan
nämnas att regeringen har tillsatt en utredning, den s.k. Domstols-
datautredningen (Ju 2000:08), som har i uppdrag att se över behand-
lingen av personuppgifter hos samtliga domstolar samt föreslå de författ-
ningsändringar som behövs för den framtida behandlingen av personupp-
gifter hos dessa. Utredningen beräknas lämna ett delbetänkande den
31 mars 2001 och lägga fram förslag som är föranledda av att den över-
gångsvisa tillämpningen av datalagen upphör att gälla den 30 september
2001. Uppdraget i sin helhet skall redovisas den 31 december 2001.
Regeringen förbehåller sig därför möjlighet att återkomma i frågan vid
ett senare tillfälle.
Prop. 2000/01:80
Regeringens förslag: Personuppgifter får behandlas bara om behand-
lingen är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall
kunna utföras.
Enskilda har inte rätt att motsätta sig sådan behandling som är tillåten
enligt lagen.
Personuppgifter får lämnas ut om det följer av lag eller förordning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter som begränsar den tillåtna behandlingen av person-
uppgifter.
139
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens,
förutom att utredningen föreslår att det får ankomma på den personupp-
giftsansvarige i respektive verksamhet att med beaktande av personupp-
giftslagen (1998:204) ange för vilka ändamål personuppgifter behandlas.
Endast ändamål som är nödvändiga för att en arbetsuppgift inom social-
tjänsten skall kunna utföras kan därvid vara berättigade.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig till-
styrker eller har inget att invända mot förslaget. Riksdagens ombudsman
(JO), kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anser att ända-
målen bör specificeras alternativt exemplifieras i lagen. Hovrätten för
Övre Norrland ställer sig tveksam till om förslaget uppfyller EG-direkti-
vet och anser att ändamålen borde preciseras i förordning eller föreskrif-
ter för respektive verksamhetsområde.
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen gäller att
personuppgifter får samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och
berättigade ändamål samt att uppgifterna senare inte får behandlas för
något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades
in. Tanken är att den personuppgiftsansvarige själv, redan när uppgif-
terna samlas in, skall ange särskilda ändamål för sin behandling av per-
sonuppgifterna. Dessa ändamål sätter sedan gränser för hur uppgifterna
får behandlas.
Personuppgiftslagen innehåller vidare en uppräkning av när behandling
av personuppgifter är tillåten. Det är bl.a. tillåtet att behandla personupp-
gifter efter den registrerades samtycke. I vissa fall får personuppgifter
behandlas trots att samtycke från den registrerade saknas. En förutsätt-
ning i samtliga fall är att behandlingen är nödvändig för ändamålen.
Det finns ett allmänintresse att socialtjänstens verksamhet bedrivs
effektivt och säkert. Även med beaktande av den enskildes krav på integ-
ritet bör personuppgifter få behandlas i verksamheten utan att den som
uppgiften avser har gett sitt samtycke.
Behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område är integ-
ritetskänsliga i de flesta fall. Behandling kommer därutöver att omfatta
även särskilt känsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om lagöverträdelser och
frihetsberövanden. För att bibehålla förtroendet för en sådan behandling
är det viktigt att grundläggande krav ställs på behandlingen och att den
tillgodoser den enskildes integritetsskydd.
För att uppnå ett tillräckligt integritetsskydd för den enskilde anser
flera remissinstanser att ändamålen för behandling av uppgifter bör pre-
ciseras eller åtminstone exemplifieras. Det kan därför finnas skäl att
närmare diskutera olika alternativ. I det följande redovisas kortfattat de
modeller för ändamålsbestämning som utredningen lagt fram i betänkan-
det.
Socialdatautredningens modeller för ändamålsbestämning
Den första modell som utredningen har diskuterat innebär att det i en
ändamålsbestämmelse anges endast ett ändamål. Enligt utredningen
skulle en sådan bestämmelse med nödvändighet bli ganska vid till sin
utformning, eftersom det inte är möjligt att i en ändamålsbestämmelse,
av det slag som Datainspektionen har meddelat i sina tillståndsbeslut,
fånga en verksamhet som är så omfattande och mångskiftande som
socialtjänsten. Ändamålsbestämmelsen skulle kunna utformas så att
Prop. 2000/01:80
140
den innebär att personuppgifter får behandlas för att en arbetsuppgift
inom socialtjänsten skall kunna utföras.
Enligt utredningen är fördelarna med en sådan lösning att person-
uppgifterna samlas in och att de sedan kan - i den mån sekretess inte
lägger hinder i vägen - flöda fritt inom socialtjänsten och används för
alla de skilda arbetsuppgifter som förekommer där. Detta innebär inte
något negativt för den enskilde eftersom det i en och samma akt redan
finns uppgifter som rör olika delar av socialtjänstverksamheten (till
skillnad från vad som är fallet vid nästan all annan offentlig handlägg-
ning är hanteringen inom socialtjänsten uppbyggd efter person i stället
för ärende). En ändamålsbestämmelse som är något lite vidare till sin
utformning blir, enligt utredningen också mer flexibel och hindrar eller
försvårar inte en förändring av verksamheten.
En nackdel med att ha alltför preciserade ändamålsbestämmelser är,
enligt utredningen, dock att det finns en risk för att vissa arbetsuppgif-
ter inte kan utföras, eftersom de inte går att föra in under en ändamåls-
bestämmelse. Det är även mycket tveksamt om en sådan ändamålsbe-
stämmelse uppfyller EG-direktivets och personuppgiftslagens krav på
att ändamålen skall vara särskilda. En annan fråga är om det ffan
integritetssynpunkt är godtagbart att den stora mängd personuppgifter
som finns och kommer att finnas inom socialtjänsten utan hinder av
lagen kan flöda så fritt inom socialtjänsten som skulle bli fallet om
ändamålet utformades på det sätt som nu diskuteras. Enligt utred-
ningen torde detta kunna avhjälpas genom interna föreskrifter. Men
sekretesslagen ställer dock vissa hinder i vägen mot utlämnande och
det finns även annan lagstiftning som begränsar fritt flöde av uppgifter.
Enligt utredningen är den kanske mest allvarliga invändningen som
kan riktas mot den nu diskuterade modellen emellertid att den registre-
rade skulle ha mycket svårt att bilda sig en uppfattning om i vilka
sammanhang uppgifter som samlas in beträffande honom eller henne
kan användas. Den enda information som den registrerade skulle få om
man angav ändamålet på det sätt som nu diskuteras, är att de person-
uppgifter som samlas in får behandlas för att en arbetsuppgift inom
socialtjänsten - vilken som helst - skall kunna utföras. Så snart en
arbetsuppgift inom socialtjänsten - en verksamhet som spänner över
ett mycket stort område - behöver utföras skulle uppgifterna således
kunna användas.
Vid en samlad bedömning anser därför utredningen att det - även
om det skulle innebära vissa fördelar - inte är någon framkomlig väg
att i lagen ange endast ett ändamål för behandlingen av personupp-
gifter inom socialtjänsten.
I en andra modell som utredningen har diskuterat anges det flera
särskilda ändamål för när personuppgifter får behandlas mom social-
tjänsten. Denna uppräkning är tänkt att vara uttömmande. Enligt utred-
ningen är den största fördelen med en sådan modell att den enskilde,
genom att det är angivet flera olika preciserade ändamål, skulle få en
bättre och klarare uppfattning om i vilka sammanhang insamlade per-
sonuppgifter beträffande honom kan användas. Enligt utredningen kan
dock samma kritik som i den första modellen i allt väsentligt riktas mot
denna bestämmelse. Eftersom det är svårt att förutse för vilka ändamål
personuppgifter kan behöva behandlas inom socialtjänsten, beroende
på att det är fråga om en mycket bred verksamhet, har ändamålsbe-
stämmelsen - för att inget ändamål skall falla utanför - fått en förhål-
landevis allmän utformning. Det finns, enligt utredningen, även med
denna modell en viss risk för att den inte uppfyller EG-direktivets och
pcrsonuppgiftslagens krav på att ändamålen skall vara särskilda.
Vidare menar utredningen framstår en sådan ändamålsbestämmelse
för den registrerade som föga upplysande. Den ger knappast den
enskilde mer information om vad insamlade personuppgifter kan
användas till än den tidigare diskuterade modellen. En möjlighet att
lösa detta menar utredningen vore att göra ändamålen mer preciserade
Prop. 2000/01:80
141
än som nu redovisats. Utredningen bedömer dock att en sådan lista
över olika ändamål skulle bli mycket lång och att det ändå skulle kvar-
stå en risk för att ett angeläget ändamål inte tagits med i den
uttömmande uppräkningen. Dessutom anger utredningen att ändamålen
även skulle behöva utformas på olika sätt beroende på hur verksam-
heten är organiserad i det enskilda fallet, t.ex. i en kommun. Enligt
utredningens uppfattning är nackdelarna även med denna modell
alltför stora för att den skall kunna användas.
Istället förordar utredningen en tredje modell enligt vilken det
överlåts på den personuppgiftsansvarige att ange de särskilda ändamål
för behandlingen som just denne vill uppnå. Enligt utredningen är det
viktigt att en författningsreglering, som anger under vilka förutsätt-
ningar personuppgifter skall få behandlas, datoriserat eller manuellt i
register inom socialtjänsten, inte innebär sådana begränsningar att det
går ut över effektiviteten och behovet av flexibilitet. Modellen medför
att den personuppgiftsansvarige skräddarsyr ändamålen så att de passar
den aktuella verksamheten och hur den är organiserad. Personuppgifter
inom socialtjänsten kan även behandlas för andra ändamål, under för-
utsättning att dessa nya ändamål inte är oförenliga med de ändamål för
vilka uppgifterna ursprungligen samlades in.
Mot modellen kan, anser utredningen, invändas att den i ett avse-
ende måhända inte utgör ett tillräckligt skydd för den personliga inte-
griteten. Utredningen menar dock att denna farhåga inte bör över-
drivas. I första hand är naturligtvis utfallet av denna ”oförenlighets-
prövning” beroende av hur pass preciserat det ursprungliga ändamålet
är. Vid en sådan prövning blir det fråga om en tillämpning av bestäm-
melsen i 9 § första stycket d pcrsonuppgiftslagen och utrymmet för att
behandla redan insamlade personuppgifter för andra ändamål blir följ-
aktligen litet. Utredningen framhåller särskilt att det är den modell man
faktiskt enats om inom EU och att de personuppgiflsansvariga har ett
EG-rättsligt grundat anspråk på att få använda personuppgifter för alla
tillåtna ändamål som inte är oförenliga med de ursprungliga. Vidare
utgör redan det förhållandet, att denna oförenlighetsprövning måste
göras, ett skydd för integriteten. Alternativet är ju att ange ett enda
mycket brett ändamål. För att personuppgifter inom socialtjänsten inte
skall kunna samlas in för vilka ändamål som helst bör dock, enligt
utredningen, i lagen anges en yttersta ram inom vilken de särskilda,
uttryckligt angivna ändamålen måste hålla sig. Endast sådana ändamål
kan anses som berättigade.
Prop. 2000/01:80
Slutsats
För att tillgodose den enskildes integritet bör denne ges en så klar upp-
fattning som möjligt om i vilka sammanhang insamlade personuppgifter
rörande honom/henne kan användas. Ändamålen bör vara så preciserade
att förhållandena utgör ett tillräckligt skydd för den personliga integri-
teten samtidigt som de inte utgör ett hinder vid förändring av verksam-
heten.
Lagrådet har uttryckt att lagen saknar en föreskrift om ändamålet med
personuppgiftsbehandlingen, vilket får anses vara en brist. Enligt rege-
ringens mening blir det emellertid ohanterligt att ange ändamålen direkt i
lagen - på sätt som Socialdatautredningen också gett uttryck för i redo-
visningen ovan av olika tänkbara modeller. 1 likhet med utredningen
anser regeringen att det är tillräckligt att det föreskrivs i lagen om att per-
sonuppgifter får behandlas bara om behandling är nödvändig för att
arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer ges därutöver rätt att meddela
142
föreskrifter om de begränsningar som är nödvändiga i detta hänseende.
En sådan lösning är mer flexibel och ställer inte hinder i vägen eller för-
svårar en förändrad verksamhet.
I den föreslagna lagen föreskrivs vidare att lagen - liksom är fallet
enligt personuppgiftslagen - inte hindrar att personuppgifter lämnas ut
om det följer av lag eller förordning. Det finns en rad författningar/före-
skrifter som innebär att myndigheter eller enskilda får eller skall lämna ut
uppgifter. När bestämmelser om sådant uppgiftslämnande har införts får
det förutsättas att det har gjorts en avvägning mellan intresset av att upp-
giften lämnas ut och intresset av att skydda enskilda personers integritet,
vid vilken avvägning man funnit att uppgiften bör lämnas ut. Enligt
regeringens mening saknas det därför anledning att i en integritets-
skyddslagstiftning, som den nu föreslagna, särskilt reglera dessa fall av
redan författningsreglerat uppgiftslämnande.
Regeringens förslag: Samtliga kategorier av personuppgifter kommer
att få behandlas inom socialtjänsten.
En särskild bestämmelse införs i lagen för att tillåta hanteringen av
vissa känsliga personuppgifter m.m.
Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall personuppgifter får
överföras till tredje land.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är överlag posi-
tiva till förslaget. Kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anger
att känsliga uppgifter om enskilds politiska åsikter inte bör behandlas.
Skälen for regeringens förslag: Enligt regeringens mening skulle det
vara en fördel om det direkt i lag på ett konkret sätt kunde anges vilka
personuppgifter som får behandlas inom socialtjänsten. I praktiken hand-
lar det emellertid om en mycket omfattande och mångskiftande verksam-
het och socialtjänstens behov av att behandla ett synnerligen stort antal
olika personuppgifter, som när det gäller graden av integritetskänslighet
varierar i stor utsträckning. En reglering skulle antingen innebära stora
risker för att socialtjänstarbetet försvårades eller - om listan över vilka
uppgifter som fick behandlas gjordes mycket omfattande - knappast
medföra några vinster från integritetssynpunkt. Såvitt gäller ärendehand-
läggning i en verksamhet som socialtjänst kan konstateras att en sådan
väg att uppnå ett integritetsskydd är den som mest försvårar ett rationellt
utnyttjande av informationstekniken i verksamheten. Enligt regeringens
mening bör det därför inte införas några begränsningar när det gäller
vilka kategorier av personuppgifter som bör få behandlas. Det bör dock
understrykas att socialtjänsten skall iaktta försiktighet vid behandlingen
av personuppgifter, varför det har ansetts motiverat att ta in en erinran
om detta i lagen som bygger på 9 § första stycket e och f person-
uppgiftslagen.
Behandlingen av vissa kategorier av personuppgifter, närmare bestämt
känsliga personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser som inne-
143
fattar brott m.m. samt överföring av personuppgifter till tredje land har
reglerats restriktivt i personuppgiftslagen (1998:204). Även uppgifter om
personnummer och samordningsnummer har reglerats särskilt.
Person- och samordningsnummer
Enligt personuppgiftslagen får person- och samordningsnummer som
huvudregel behandlas endast om samtycke lämnats (22 §). Sådana upp-
gifter får dock behandlas även när det är klart motiverat med hänsyn till
a) ändamålet med behandlingen, b) vikten av cn säker identifiering, eller
c) något annat beaktansvärt skäl.
I syfte att få en säker identifiering finns det inom socialtjänsten behov
av att regelmässigt behandla uppgifter om person- och samordnings-
nummer.
Känsliga personuppgifter
I personuppgiftslagen finns ett principiellt förbud mot att behandla per-
sonuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter,
religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, eller
som rör hälsa eller sexualliv (13 §). Uppgifter av den angivna arten
betecknas i lagen som känsliga personuppgifter. Det finns - för att
socialtjänsten skall kunna klara sina uppgifter - ett behov av att behandla
även personuppgifter som är känsliga i personuppgiftslagens mening.
Sådana uppgifter bör enligt regeringens mening få behandlas. Att social-
tjänsten skall kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande
sätt är ett viktigt allmänt intresse.
Datainspektionen och Kammarrätten i Göteborg har uttryckt att käns-
liga personuppgifter av politisk natur generellt bör undantas. Lagrådet
har påpekat alt det kan förekomma fall där behandling av personuppgif-
ter som avslöjar sådana uppgifter framstår som klart motiverat även inom
socialtjänsten. Som exempel har Lagrådet framhållit ungdomar som bl.a.
på grund av sina politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller annat
beteende som föranleder att socialnämnden skall ta sig an dem eller att
det bland invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiskt
fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver veta vilken grup-
pering en viss individ tillhör för att undvika att personen placeras till-
sammans med politiska motståndare och riskerar alt råka illa ut. Rege-
ringen konstaterar att de exempel som Lagrådet fört fram visar att det
kan finnas fog för att behandla även uppgifter av sådan karaktär i ett
ärende inom socialtjänsten. Naturligtvis bör det inte ske slentrianmässigt.
Enligt regeringens mening bör sådana uppgifter behandlas i ett ärende i
första hand i det fall det har särskild betydelse för att garantera framför
allt ungdom en nödvändig vård- eller behandlingsinsats.
Brott, domar i brottmål m.m.
I personuppgiftslagen ges ett förbud för andra än myndigheter att
behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott,
domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa
Prop. 2000/01:80
144
frihetsberövanden (21 §). Som exempel på administrativa frihets-
berövanden nämns i förarbetena (proposition 1997/98:44 s. 76) tvångs-
ingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Efter-
som det uppenbarligen finns ett behov inom socialtjänsten av att låta
såväl myndigheter som andra än myndigheter behandla personuppgifter
om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffproces-
suella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, bör lagen
tillåta att även sådana uppgifter får behandlas generellt inom socialtjäns-
ten.
Det bör dock särskilt framhållas att de personuppgifter som behandlas
enligt dessa bestämmelser skall vara nödvändiga med hänsyn till den
behandling som är tillåten. Ett särskilt stycke om detta tas därför in i den
föreslagna lagen i anslutning till bestämmelsen som anger vilka person-
uppgifter som får behandlas.
Tredje land
I personuppgiftslagen finns vidare en bestämmelse om att förbud mot
överföring av personuppgifter till tredje land (33-35 §§). Med tredje land
förstås en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detta förbud är emellertid
inte undantagslöst. I personuppgiftslagen finns en uppräkning av i vilka
fall det är tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om undantag från förbudet, om det behövs med hänsyn
till ett viktigt allmänt intresse eller om det finns tillräckliga garantier till
skydd för de registrerades rättigheter.
Enligt regeringens mening bör det även göras möjligt att inom social-
tjänsten föra över personuppgifter till tredje land. Sådana behov kan t.ex.
finnas i ett faderskapsmål. Regeringen bör därför ges rätt att meddela
föreskrifter om när personuppgifter får föras över till tredje land.
Regeringens forslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om vem eller vilka som är person-
uppgiftsansvariga för behandling av personuppgifter.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår att den person-
uppgiftsansvarige för viss behandling av personuppgifter skall avgöras
efter en tillämpning av bestämmelserna i personuppgiftslagen
(1998:204). Enligt utredningens mening behövs det inte någon lagregel
härom.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har avstyrkt förslaget och
menar att den personuppgiftsansvarige bör anges i lagen. Borås kommun,
Falköpings kommun och Lessebo kommun har uttryckt behov av metoder
för hanteringen och att man bör göra kontinuerliga uppföljningar.
145
Skälen for regeringens förslag: Enligt definitionen i 3 § personupp-
giftslagen (1998:204) är den personuppgiftsansvarige den som ensam
eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för
behandlingen av personuppgifter. Av definitionen följer att personupp-
giftsansvaret kan delas av flera. Pcrsonuppgiftsansvaret innebär bl.a. en
skyldighet att se till att de i 9 § personuppgiftslagen angivna grundläg-
gande kraven på behandlingen av personuppgifter iakttas. Vidare innebär
personuppgiftsansvaret en skyldighet att lämna information till den regi-
strerade (23-27 §§), att på begäran av den registrerade rätta, blockera
eller utplåna personuppgifter som inte behandlats i enlighet med per-
sonuppgiftslagen (28 § ), att vidta lämpliga tekniska och organisatoriska
åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas (31 §), att -
enligt huvudregeln i 36 § - anmäla all automatiserad behandling av per-
sonuppgifter till Datainspektionen, samt att ersätta den registrerade för
den skada en lagstridig behandling av personuppgifter för med sig (48 §).
I särlagstiftningen som är knuten till personuppgiftslagen finns det
exempel dels på att det direkt i författningen angetts vem som är person-
uppgiftsansvarig, dels på att frågan om personuppgiftsansvaret inte
berörts. Båda varianter förekommer således. Den sistnämnda lösningen
innebär att personuppgiftslagcns regler gäller och att frågan om vem som
är personuppgiftsansvarig får avgöras genom en tillämpning av den
lagen.
Enligt regeringens uppfattning ter det sig inte lämpligt att, i en lagstift-
ning som omfattar ett så stort verksamhetsfält som socialtjänsten och
som berör så många olika aktörer, direkt i lag reglera personuppgifts-
ansvaret. Ett lämpligare sätt att begränsa och synliggöra den krets som
kan komma i fråga är att i en förordning eller i föreskrifter närmare upp-
lysa om vem eller vilka som faktiskt bestämmer vilken behandling som
är tillåten och medlen för behandlingen av personuppgifter.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om begränsningar i sökmöjligheterna
för särskilt känsliga personuppgifter.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon sär-
skild begränsning i sökmöjligheterna. Bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100), personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänstlagen
(1980:620) bedöms utgöra ett tillräckligt integritetsskydd för den
enskilde.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i
Göteborg och Datainspektion avstyrker förslaget och menar att begräns-
ning av sökmöjligheterna bör göras generellt i lag eller förordning.
Datainspektionen anser att begränsning bör göras åtminstone för känsliga
personuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: En myndighets möjligheter - och
därmed allmänhetens - att få tillgång till sammanställningar av sådana
uppgifter som finns i myndighetens ADB-systcm kan underkastas såväl
tekniska som rättsliga begränsningar. När det gäller personregister följer
146
av 2 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen att en myndighets
befogenhet att göra upptagningar tillgängliga för egen räkning kan
begränsas genom lag, förordning eller särskilda beslut, som grundar sig
på lag. Rättsliga begränsningar av detta slag kan ske genom föreskrifter
om användningen av s.k. sökbegrepp i personregister. Om inga begräns-
ningar görs av sökbegreppen i ett personregister, följer av offentlighets-
principen att en myndighet måste använda sig av alla till buds stående
sökmöjligheter när någon begär uppgifter ur myndighetens ADB-regis-
ter.
Det finns i ett antal olika författningar exempel på att användningen av
sökbegrepp har begränsats. Sådana begränsningar finns t.ex. i 18 §
socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), i 7 § lagen (1998:544) om
vårdregister och i 14 § lagen (1998:938) om behandling av personupp-
gifter om totalförsvarspliktiga. Även lagstiftning som har anpassats till
regleringen i personuppgiftslagen, vilket är fallet med de båda sist-
nämnda författningarna, innehåller sålunda begränsningar beträffande
vilka sökbegrepp som får användas. Vanligen omfattar en sådan
begränsning uppgifter som anses som särskilt känsliga från integritets-
synpunkt.
Som tidigare framhållits anser regeringen att det inte är möjligt att i
lagen ange några begränsningar när det gäller vilka kategorier av person-
uppgifter som bör få behandlas inom socialtjänsten. Det ligger i sakens
natur att många av dessa personuppgifter kommer att vara av integritets-
känslig natur, t.ex. kommer det att finnas uppgifter om utbetalda social-
bidrag, missbruk och andra sociala problem. Uppgifter om sjukdomar
kan också förekomma. Vidare kan man anta att användningen av elektro-
nisk akthantering inom socialtjänsten kommer att öka i omfattning, vilket
- med de möjligheter tekniken innebär - ger i princip obegränsade möj-
ligheter att söka information. Detta förhållande talar för att användningen
av sökbegrepp av integritetshänsyn bör begränsas i något avseende, dvs.
att det inte blir möjligt att söka uppgifter eller göra sammanställningar
efter eget gottfinnande. Sökordsbegränsningen bör därför inriktas på de
mest känsliga personuppgifterna enligt personuppgiftslagens mening.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därför ges rätt
att meddela föreskrifter om begränsning av sökmöjligheterna i detta
avseende.
Regeringen utgår även från att den personuppgiftsansvariga utformar
de tekniska systemen så att endast behöriga personer kan göra sökningar
samt att det finns behörighetskontrollsystem. Det skall i efterhand gå att
fastställa vilka personer som har tagit del av informationen (loggning).
Den enskilde handläggarens sökmöjligheter borde kunna begränsas
mycket kraftigt. Den personkrets som arbetar med uppföljning, utvärde-
ring, kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik borde
kunna begränsas till vad som är ytterst nödvändigt.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för samköming.
Prop. 2000/01:80
147
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon sär-
skild bestämmelse som tillåter eller förbjuder att uppgifter som finns
inom socialtjänsten samkörs.
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen
(1998:204), som innebär ett tillståndslöst system, är samköming tillåten
så länge behandlingen är förenlig med det ändamål för vilka personupp-
gifterna ursprungligen samlades in. Vidare måste behandlingen - sam-
kömingen - för det nya ändamålet, liksom behandlingen för de ursprung-
liga ändamålen, kunna hänföras under något av de tillåtna fall av
behandling som anges i 10 § pcrsonuppgiftslagen och, om känsliga per-
sonuppgifter skall behandlas, dessutom vara tillåten enligt 13-20 §§
samma lag. Sekretessbestämmelser och bestämmelsen i nuvarande 59 §
socialtjänstlagen (1980:620) kan också hindra att uppgifter samkörs.
Möjligheterna att samköra personregister är en vanlig anledning till
den oro som enskilda kan känna inför behandling av känsliga uppgifter.
En sådan oro kan uppstå trots det skydd som sekretesslagen (1980:100)
och socialtjänstlagen ger. Samköming bör med hänsyn till de vidgade
möjligheterna att nyttja insamlade data inte förbjudas, men inhämtande
av uppgifter från andra register som hanterar personuppgifter bör dock
begränsas när den enskildes integritet kan påverkas negativt. Eftersom
saken i hög grad kommer att anknyta till begränsning av den tillåtna
behandlingen, som kommer att regleras i en förordning eller i föreskrif-
ter, bör även villkoren för samköming få meddelas i sådan form.
Regeringens bedömning: Någon regel som tillåter att personuppgifter
inom socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behand-
ling bör inte införas.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regering-
ens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt personuppgiftslagen
(1998:204) behövs inte tillstånd för att behandla - t.ex. registrera - per-
sonuppgifter. Om inget annat har föreskrivits får personuppgifter - under
förutsättning att utlämnandet (behandlingen) är tillåten enligt pcrson-
uppgiftslagen och eventuellt anslutande speciallagstiftning - lämnas ut
på vilket medium som helst, även på medium för automatiserad behand-
ling. Bestämmelser om sekretess kan dock hindra att uppgifterna över
huvud taget får lämnas ut. I vissa fall, t.ex. i nuvarande 64 § socialtjänst-
lagen (1980:620), finns särskilda bestämmelser om utlämnande av per-
sonuppgifter som tar över personuppgiftslagens bestämmelser.
Följaktligen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter inom
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling.
Inte heller finns det från integritetssynpunkt tillräckliga skäl för att i lag-
stiftningen förbjuda att personuppgifter inom socialtjänsten lämnas ut på
ett sådant medium.
148
Prop. 2000/01:80
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om vilka som skall få ha direkt-
åtkomst till personuppgifter som behandlas automatiserat inom social-
tjänsten.
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon
regel som begränsar åtkomsten till personuppgifter som behandlas auto-
matiserat inom socialtjänsten utan anser att bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100) och personuppgiftslagen (1998:204) ger ett till-
räckligt skydd.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig i
frågan. Hovrätten för Övre Norrland anser att generella regler härom bör
föras in i lag eller förordning. Datainspektionen anger att åtkomsten bör
begränsas åtminstone för de institutioner för vilka Statens institutions-
styrelse ansvarar.
Skälen för regeringens förslag: De sekretessbestämmelser som gäller
vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten innebär, oavsett
om det är fråga att lämna ut uppgifter på papper eller om det rör sig om
direktåtkomst, ett mycket starkt skydd för personuppgifterna. Vidare
innebär personuppgiftslagens regler om att personuppgifter inte får
behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgif-
terna samlades in, att de personuppgifter som behandlas skall vara ade-
kvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, samt
att inte fler personuppgifter får behandlas än som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålen med behandlingen (9 § första stycket d, e och f),
ett ytterligare skydd för personuppgifterna. Även detta gäller oavsett på
vilket medium uppgifterna tas fram.
I den särlagstiftning som är knuten till personuppgiftslagen har direkt-
åtkomsten preciserats, antingen direkt i lag eller i förordning.
Regeringen anser att det finns skäl för en regel som innebär att direkt-
åtkomsten till personuppgifter som behandlas automatiserat inom social-
tjänsten begränsas. Starka integritetsskäl talar också för detta. Som tidi-
gare nämnts spänner socialtjänsten inom ett vitt område och hanterar en
ansenlig mängd känsliga personuppgifter. Ett riktmärke bör vara att
åtkomsten begränsas till att avse uppgifter som behövs för handlägg-
ningen av ett ärende inom socialtjänsten. Det finns uppgifter vilka myn-
digheterna inte har något eller mycket lite behov att få del av. Enligt
regeringens mening bör en begränsning av direktåtkomsten kopplas till
de områden där den tillåtna behandlingen begränsas och endast före-
komma när det finns starka effektivitetsskäl som talar för det. Eftersom
begränsningar av den tillåtna behandlingen kommer att regleras i förord-
ning, bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer även ges
rätt att meddela föreskrifter om direktåtkomst till personuppgifterna.
149
Prop. 2000/01:80
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmel-
ser om den personuppgiftsansvariges informationsplikt bör gälla även när
personuppgifter behandlas inom socialtjänsten.
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med rege-
ringens utom i den del det gäller att regler om dokumentation som finns
bl.a. i socialtjänstlagen (1980:620) utgör ett sådant undantag från infor-
mationsskyldigheten som avses i pcrsonuppgiftslagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frå-
gan. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att förvaltningslagen (1986:223)
inte kan användas för att generellt tillämpa undantaget i personuppgifts-
lagen (1998:204) beträffande verksamhet enligt lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade/LSS. Datainspektionen
anser att information alltid ska lämnas om behandling av personuppgifter
och tillstyrker att även tredje man bör informeras.
Skälen för regeringens bedömning: I 23-27 §§ personuppgiftslagen
(1998:204) finns bestämmelser om information som den personuppgifts-
ansvarige skall lämna till den registrerade. Dessa bestämmelser har sin
motsvarighet i EG-dircktivet. Personuppgiftslagen går i detta avseende
inte längre än vad direktivet kräver.
Enligt regeringens förslag skall personuppgifter inom socialtjänsten få
behandlas oavsett vilken inställning den enskilde har till att uppgifterna
blir behandlade. Mot bakgrund härav är det ur integritetssynpunkt ange-
läget att den enskilde får information om att personuppgifterna behand-
las, syftet med behandlingen, vad för slags uppgifter som behandlas, vem
som är personuppgiftsansvarig för behandlingen och vilka rättigheter den
enskilde har i anledning av behandlingen. Information är även viktig för
att skapa en nödvändig grund för allmänhetens förtroende för behand-
lingen. Enligt regeringens mening finns det inget behov av att i detta
sammanhang utvidga informationsskyldigheten utöver vad som följer av
personuppgiftslagen. Några ytterligare inskränkningar i densamma kan
man inte göra. När personuppgifter behandlas inom socialtjänsten har
man således att utgå från personuppgiftslagens bestämmelser om infor-
mation. I sammanhanget kan nämnas att det åvilar den personuppgiftsan-
svarige att skapa rutiner som garanterar att informationsskyldigheten
fullgörs.
Följande genomgång av personuppgiftslagens regler om information
och dess tillämplighet på socialtjänstens område är inte avsedd att vara
heltäckande, men kan ge vägledning i tillämpningen.
Information skall lämnas självmant
När uppgifter om en person samlas in från personen själv, skall den per-
sonuppgiftsansvarige i samband med insamlandet självmant lämna den
registrerade information om behandlingen av uppgifterna (23 § person-
uppgiftslagen). Från denna informationsskyldighet har inte föreskrivits
något uttryckligt undantag. I praktiken torde informationen kunna lämnas
t.ex. i en broschyr som lämnas till den registrerade eller på den blankett
150
där denne lämnar sina uppgifter. Denna informationsskyldighet torde
knappast förorsaka socialtjänsten något större arbete eller innebära några
särskilda svårigheter.
Mer problematiskt kan det naturligtvis bli i de sannolikt ofta förekom-
mande situationer där uppgifterna samlas in från annan än den registre-
rade. Enligt regleringen i personuppgiftslagen skall information i sådana
fall lämnas i princip när uppgifterna registreras (24 § första stycket).
Denna regel är emellertid försedd med några undantag.
Undantag från informationsskyldigheten
Information behöver inte lämnas om det finns bestämmelser om regist-
rerandet eller utlämnandet av personuppgifter i en lag eller någon annan
författning (24 § andra stycket personuppgiftslagen).
Utredningen har dragit den slutsatsen att de regler om dokumentation
som finns i 15 § förvaltningslagen (1986:223), 51 § socialtjänstlagen
(1980:620), i 14 § socialtjänstförordningen (1981:750) och i 6 § förord-
ningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård utgör
sådana särskilda bestämmelser som avses med undantaget. Enligt rege-
ringens mening är det emellertid inte sådana allmänna bestämmelser som
man i första hand avser i 24 § andra stycket. De bestämmelser som avses
torde behöva vara mer preciserade, t.ex. i form av sådan särlagstiftning
som den regeringen nu föreslår. Eftersom regeringens avsikt är att denna
lag och till den hörande förordning på området kommer att innehålla
sådana bestämmelser som personuppgiftslagen avser kommer det att
finnas ett betydande utrymme för socialtjänsten att på den grunden
underlåta att lämna information i samband med att uppgifterna registre-
ras.
Det bör emellertid framhållas att avsikten inte är att de uppgifter som
registreras skall undanhållas den registrerade. Denne kommer förr eller
senare att få del av uppgifterna men då med stöd av andra bestämmelser,
t.ex. socialtjänstlagens regel om att den enskilde bör hållas underrättad
om de joumalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom
(52 §), 15 § förvaltningslagen (1986:223) eller då han eller hon ansöker
om information enligt 26 § personuppgiftslagen. Undantaget innebär
emellertid att socialtjänsten befrias från bördan att omedelbart lämna
information till den registrerade om förhållanden som har att göra med
att uppgifterna behandlas.
Information behöver inte heller lämnas när uppgifter samlats in från en
annan källa än den registrerade, om det visar sig vara omöjligt eller
skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats (24 § tredje stycket
personuppgiftslagen). Om uppgifterna används för att vidta åtgärder som
rör den registrerade, skall dock informationen lämnas senast i samband
med att så sker. När det gäller behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten torde dock detta undantag endast mera sällan komma att
tillämpas. Dock att det kan få en viss betydelse i de situationer där per-
sonuppgifter inom socialtjänsten antecknas om andra personer än den
som är föremål för åtgärd. Något som lär förekomma i en inte obetydlig
utsträckning, det kan t.ex. röra sig om uppgifter om anhöriga, kontakt-
personer m.fl.
Prop. 2000/01:80
151
Enligt regeringens mening kan det inte anses tillåtet att göra ytterligare
undantag från informationsskyldigheten. I de allra flesta fall kan man
förmodligen underlåta att lämna information med hänvisning till den nu
föreslagna lagen och till den hörande förordning. Det är också möjligt att
åberopa undantaget i 24 § tredje stycket personuppgiftslagen.
Särskilt om tredje man
Beträffande den som i informationshänseende kan betraktas som ”tredje
man” bör man kunna hävda alt så länge det är fråga om ett fåtal harmlösa
personuppgifter bör en avvägning göras om den registrerades intresse av
att bli informerad står i någon rimlig proportion till den arbetsinsats som
krävs för att kunna lämna information. Den personuppgiftsansvarige
måste i varje enskilt fall göra cn bedömning av hur stort intresset är av att
informera. Det kan ju inte uteslutas att de uppgifter som antecknats om
"tredje man" är så pass integritetskänsliga eller så pass omfattande att det
framstår som högst motiverat att vederbörande informeras om att dessa
uppgifter samlats in.
Eftersom ”tredje man” kanske inte känner till att personuppgifter om
honom eller henne behandlas och därför inte på samma sätt kan bevaka
sin rätt bör det inte var lämpligt att helt undanta "tredje man" från kravet
på information i 24 § personuppgiftslagen. Under förutsättning att per-
sonuppgiftslagens bestämmelser om information tillämpas på ett rimligt
och förnuftigt sätt behöver de inte försvåra eller hindra socialtjänsten
från att arbeta på ett rationellt sätt.
En sådan tolkning av undantagsbestämmelsen i 24 § tredje stycket per-
sonuppgiftslagen kan enligt regeringens mening vara godtagbar från
integritetssynpunkt. Det bör alltså inte - annat än om någon sekretess-
bestämmelse kan åberopas - bli fråga om att dölja för den enskilde att
vissa uppgifter som gäller denne eller dennes förhållanden har samlats in.
En avvägning får dock göras från fall till fall. Förhållandet innebär att -
vid tvist om undantaget är tillämpligt - bevisbördan torde ligga på den
personuppgiftsansvarige, en viss spärr mot en alltför generös tillämpning
av undantagsbestämmelsen. Den som avstår från att lämna information
löper således en viss risk att bli skadeståndsskyldig gentemot den regi-
strerade.
Andra undantag från informationsskyldigheten
Ytterligare ett undantag i personuppgiftslagen från informationsskyldig-
het återfinns i 27 § personuppgiftslagen. Information behöver inte lämnas
i den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning
eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte
får lämnas ut till den registrerade. En personuppgiftsansvarig som inte är
en myndighet får därför i motsvarande fall som avses i sekretesslagen
(1980:100) vägra att lämna ut uppgifter till den registrerade. Bestäm-
melser om sekretess och tystnadsplikt gäller således alltid före skyldig-
heten att lämna information. Ibland hindrar bestämmelser om sekretess
och tystnadsplikt att någon får reda på uppgifter om sig själv, t.ex. 7 kap.
6 § sekretesslagen (paragrafen innehåller bestämmelser till skydd för den
Prop. 2000/01:80
152
som lämnar uppgifter till bl.a. socialvårdsmyndigheter om andras för-
hållanden).
Slutligen kan nämnas att information inte behöver lämnas om sådant
som den registrerade redan känner till (25 § andra stycket personupp-
giftslagen). Det förhållandet att - vid tvist om undantaget är tillämpligt -
bevisbördan torde ligga på den personuppgiftsansvarige, innebär en viss
spärr mot en alltför generös tillämpning av undantagsbestämmelsen.
Information efter ansökan
Vilken information som skall lämnas efter ansökan regleras i 26 § första
stycket personuppgiftslagen. Denna bestämmelse är självfallet tillämpbar
även inom socialtjänsten. Där sägs att skriftlig information skall lämnas
om a) vilka uppgifter om den sökande som behandlas, b) varifrån dessa
uppgifter har hämtats, c) ändamålen med behandlingen, och d) till vilka
mottagare eller kategorier av mottagare som uppgifterna lämnas ut.
Informationen om vilka personuppgifter som behandlas skall, enligt EG-
direktivet, vara begriplig för den registrerade. När det gäller information
om varifrån uppgifterna kommer, behöver den personuppgiftsansvarige
bara lämna all den information som finns tillgänglig för honom eller
henne. Den personuppgiftsansvarige behöver således inte hålla reda på
varifrån uppgifterna har hämtats, men vet han eller hon det när den regi-
strerade begär information skall det uppges (prop. 1997/98:44 s. 81 f.).
Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 26 § personuppgiftslagen
omfattar samtliga personuppgifter om den registrerade som den person-
uppgiftsansvarige behandlar. Även personuppgifter i löpande text i ett
ordbehandlingsdokument omfattas, dock att det i 26 § tredje stycket
personuppgiftslagen görs undantag för personuppgifter i löpande text
som inte fått sin slutliga utformning när ansökan gjordes eller som utgör
minnesanteckning eller liknande. Beträffande sådana personuppgifter
finns det särskilda svårigheter att söka fram alla uppgifter om en och
samma person som behandlas. I förarbetena till personuppgiftslagen har
emellertid regeringen uttalat (prop. 1997/98:44 s. 82 f.) att den person-
uppgiftsansvarige bara är skyldig att utnyttja alla de sök- och samman-
ställningsmöjligheter som han eller hon har tillgång till för att få fram
information.
En särskild fråga är om förbudet i 59 § första stycket socialtjänstlagen
mot att i s.k. sammanställningsregister ta in uppgifter om ömtåliga per-
sonliga förhållanden, kan utgöra hinder mot att hos en socialnämnd göra
de sökningar och sammanställningar som är nödvändiga för att uppfylla
kraven på information enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt rege-
ringens mening innebär nuvarande 59 § första stycket socialtjänstlagen
inget sådant hinder. Syftet med förbudet i den bestämmelsen är nämligen
att skydda den enskildes personliga integritet och den kan därför knap-
past tillämpas när en sökning eller sammanställning skall göras på den
enskildes egen begäran, just för att denne skall kunna ta tillvara sina
intressen gentemot myndigheten. För övrigt är det inte fråga om en sam-
manställning av uppgifter om den enskilde som skall lämnas ut.
Prop. 2000/01:80
153
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmel-
ser om säkerhet vid behandlingen och tillsynsmyndighetens befogenheter
bör gälla också när personuppgifter behandlas inom socialtjänsten.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regering-
ens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204)
bestämmelser om säkerheten vid behandling av personuppgifter och till-
synsmyndighetens befogenheter skall gälla även när personuppgifter
behandlas inom socialtjänsten. Några särskilda regler därutöver behövs
inte i denna lag.
Det bör dock i sammanhanget framhållas att de uppgifter som finns
och kommer att finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara
av integritetskänslig natur. Regeringen förutsätter att myndigheterna
bedriver ett aktivt arbete i syfte att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå.
Datainspektionen har även möjlighet att med stöd av 13 § personupp-
giftsförordningen meddela närmare föreskrifter om de säkerhetsåtgärder
som behövs. Som regeringen uttalade i propositionen om hälsodata- och
vårdregister (prop. 1997/98:108 s. 86) rör säkerhetsfrågor ofta sådana
områden som behörighetskontrollsystem, förvaring av datamedia, säker-
hetskopiering, m.m., dvs. frågor med klar inriktning på teknik. Sådana
frågor lämpar sig, menade regeringen, mindre väl för en reglering på lag-
eller förordningsnivå och bör i stället - liksom hittills - hanteras på myn-
dighetsnivå.
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om anmälan till
tillsynsmyndighet m.m. bör inte införas.
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regering-
ens.
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig särskilt i denna fråga.
Riksdagens ombudsmän (JO) uttrycker att det bör övervägas om inte 36 §
första stycket och 37 § personuppgiftslagen bör gälla.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 36 § första stycket per-
sonuppgiftslagen (1998:204) omfattas behandling av personuppgifter
som är helt eller delvis automatiserad av anmälningsskyldighet. Den per-
sonuppgiftsansvarige skall göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndig-
heten innan en sådan behandling eller en serie av sådana behandlingar
med samma eller liknande ändamål genomförs.
Denna anmälningsskyldighet är emellertid inte utan undantag. Av per-
sonuppgiftslagcn följer att anmälan inte behöver göras om den person-
uppgiftsansvarige har anmält att ett personuppgiftsombud har utsetts och
vem det är (37 §). Vidare får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer enligt 36 § tredje stycket personuppgiftslagen meddela
154
föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten för sådana typer
av behandlingar som sannolikt inte kommer att leda till otillbörligt in-
trång i den personliga integriteten. Sådana föreskrifter finns i 3-5 §§ per-
sonuppgiftsförordningen (1998:1191) och i 4 och 5 §§ i Datainspektio-
nens föreskrifter (DIFS 1998:2) i fråga om skyldigheten att anmäla
behandlingar av personuppgifter till Datainspektionen.
I 3 § 3 personuppgiftsförordningen föreskrivs, såvitt här är av intresse,
att anmälningsskyldigheten enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen
inte gäller för behandling av personuppgifter som regleras genom sär-
skilda föreskrifter i lag eller förordning. Denna bestämmelse innebär att
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten som sker med stöd av
denna lag inte kommer att omfattas av den nämnda anmälningsskyldig-
heten.
Regeringen anser att det inte framkommit tillräckliga skäl för att före-
skriva att anmälningsskyldighet för berörda myndigheter skall gälla.
Allmänhetens intresse av information tillgodoses även om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten är undantaget från kravet på anmäl-
ningsskyldighet. Personuppgiftslagens bestämmelser om informations-
skyldighet (23-27 § §) torde vara tillräckliga. Upplysningarna skall - med
vissa undantag - omfatta det som en anmälan enligt personuppgiftslagen
skulle ha omfattat.
Vidare kan nämnas bestämmelsen i 15 kap. 11 § första stycket sekre-
tesslagen (1980:100), där det föreskrivs att varje myndighet skall för all-
mänheten hålla tillgänglig beskrivning av de register, förteckningar eller
andra anteckningar hos myndigheten som förs med hjälp av automatisk
databehandling (ADB-register). En förutsättning är att registret till någon
del utgör allmän handling och att beskrivningen inte är obehövlig från
offentlighetssynpunkt. I bestämmelsens andra stycke anges vad en sådan
beskrivning skall innehålla, bl.a. skall beskrivningen ge upplysning om
registrets ändamål och vilka typer av uppgifter som myndigheten har
tillgång till och på vilket sätt dessa uppgifter normalt inhämtas.
Regeringens förslag: Bevarande och gallring skall ske med beak-
tande av reglerna i personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänst-
lagen (1980:620).
Av socialnämnden godkända avtal om vårdnad, boende och
umgänge får inte gallras förrän barnet fyller arton år.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med rege-
ringens.
Remissinstanserna har överlag inte yttrat sig i frågan. Riksarkivet
avstyrker förslaget eftersom socialtjänstlagens regler om bevarande och
gallring är allt mer obsoleta och det är angeläget med en översyn. De
nuvarande reglerna tillgodoser endast delvis forskningens behov. Möjlig-
heterna att i framtiden allsidigt forska om vår tids samhälle minskar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i arkivlagen
(1990:782), som är tillämpliga på bl.a. myndigheter inom socialtjänsten,
skall allmänna handlingar bevaras så att de tillgodoser rätten att ta del av
155
sådana handlingar, behovet av information för rättsskipningen och för-
valtningen samt forskningens behov (3 § arkivlagen). Vidare föreskrivs
att allmänna handlingar får gallras, varvid hänsyn skall tas till dessa
ändamål samt till att arkiven är en del av kulturarvet (10 §). Beträffande
vissa handlingar inom socialtjänsten finns dock särskilda bestämmelser
rörande gallring, närmare bestämt beträffande anteckningar och andra
uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens personregister och
personregister som avses i nuvarande 59 § socialtjänstlagen (1980:620).
Sådana uppgifter skall enligt huvudregeln gallras fem år efter det att sista
anteckningen gjordes i akten (60 § socialtjänstlagen). Undantag från gall-
ring skall dock göras bl.a. med hänsyn till forskningens behov i ett repre-
sentativt urval av kommuner och i övriga kommuner beträffande ett
representativt urval av personer (62 §). I 51 § socialtjänstförordningen
(1981:750) preciseras de urvalsmetoder som skall komma till använd-
ning. Metoderna är ett datumurval och urval enligt intensivdataområdes-
modellen.
Riksarkivet har särskilt påtalat att den aktuella gallringsbestämmelsen
endast delvis tillgodoser forskningens behov. Enligt Riksarkivet har
metoden att bevara ett urval främst tillkommit för att tillgodose sådan
forskning som bedrivs med statistiska metoder: socialt material används
emellertid för många andra typer av forskning. Riksarkivet anger att det
t.ex. har blivit allt vanligare med longitudinella studier där enskilda följs
under en längre tid, ibland i flera generationer. 1 och med ADB-tcknikens
senaste utveckling har, enligt Riksarkivets mening, även skälen för gall-
ring i kombination med ett urvalsbevarande i stora delar försvunnit.
Regeringen är medveten om att den nuvarande regleringen i social-
tjänstlagen avseende anteckningar och andra uppgifter i en personakt
som tillhör socialnämndens personregister och sådana personregister som
avses i 59 § socialtjänstlagen kan innebära begränsningar beträffande
forskningen i olika avseenden. Bestämmelserna om bevarande och gall-
ring utgör dock resultatet av avvägningar mellan å den ena sidan integri-
letsskyddsintressen och å den andra sidan insyns- och rällssäkerhets-
aspekter, myndigheternas informationsbehov samt forskningsintresset (se
prop. 1989/90:72 s. 51 ff och prop,1997/98:108 s. 80). Regeringen är mot
denna bakgrund inte beredd att i nuläget föreslå någon ändring.
1 lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten bör erin-
ras om att gallring skall ske med beaktande av bestämmelser i person-
uppgiftslagen. I 9 § läggs det fast vissa grundläggande krav på behand-
lingen av personuppgifter. Bland annat anges att personuppgifter inte
skall bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålen med behandlingen. Personuppgifter får dock bevaras för
historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål under en längre tid än
vad som nu sagts. Vidare bör med hänsyn till den stora praktiska bety-
delse som socialtjänstlagens regler om bevarande och gallring har, en
hänvisning härtill göras i lagtexten. Någon hänvisning till arkivlagens
bestämmelser behöver däremot inte göras (jfr prop. 1997/98:108 s. 80).
Av 8 § andra stycket personuppgiftslagen följer nämligen uttryckligen att
lagen inte hindrar att en myndighet bevarar allmänna handlingar eller att
arkivmaterial tas om hand av en arkivmyndighet.
Prop. 2000/01:80
156
Särskilda gallringsreglerför avtal om vårdnad m.m. inom socialtjänsten Prop. 2000/01:80
Sedan den 1 oktober 1998 kan föräldrar som är överens reglera frågor om
vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av social-
nämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden gäller och kan
verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande (prop. 1997/98:7
och bet. 1997/98:LU12).
Hos socialnämnden gäller i dag som huvudregel att en personakt skall
gallras fem år efter det att sista anteckningen gjorts i akten. I social-
tjänstlagen görs vissa undantag från gallringsskyldigheten dock inte
såvitt avser avtal om vårdnad m.m.
Svenska Kommunförbundet har i en framställning till Socialdeparte-
mentet (S98/6675/ST) anhållit om att departementet tar initiativ till en
ändring av gallringsreglema i socialtjänstlagen, så att avtal om vårdnad
m.m. inte får gallras förrän barnet fyllt 18 år.
Som kommunförbundet påpekar finns det behov av att bevara avtal om
vårdnad, boende och umgänge till dess att barnet blir myndigt. En föräl-
der kan t.ex. behöva få en kopia av avtalet för att kunna begära verkstäl-
lighet hos länsrätten. Det är vidare av största vikt att det alltid går att slå
fast vem som har vårdnaden om ett bam. Regeringen delar därför upp-
fattningen att godkända avtal bör bevaras till dess att barnet fyller 18 år.
Gallringsbestämmelsema uppmärksammades inte i samband med 1998
års reform men bör ändras nu.
Regeringens förslag: I lagtexten införs en uttrycklig erinran om de sek-
retessregler som skall beaktas vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i denna fråga.
Skälen till regeringens förslag: I det allmännas verksamhet gäller
sekretesslagens (1980:100) regler om handlingssckretess och tystnads-
plikt. I socialtjänstlagen (1980:620) finns föreskrifter om tystnadsplikt
för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet. Motsvarande regel finns i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade.
I vilken utsträckning uppgifter som finns inom socialtjänsten om
enskilds personliga förhållanden kan lämnas ut, prövas mot bakgrund av
bestämmelserna i främst 7 kap. 4 § sekretesslagen, under förutsättning att
verksamheten bedrivs av det allmänna. Bedrivs i stället verksamheten i
privat regi, görs prövningen enligt nuvarande 71 b § eller 71 c § social-
tjänstlagen, och 29 § lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade.
Vad särskilt gäller den verksamhet som bedrivs av det allmänna bör
det dessutom framhållas att sekretess gäller inte bara mellan myndigheter
utan även mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, om
dessa är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (1 kap.
3 § sekretesslagen).
157
Dessa grundläggande integritetsskyddsbestämmelser kompletteras av
en bestämmelse i nuvarande 51 § andra stycket socialtjänstlagen. I
bestämmelsen sägs att handlingar som rör enskildas personliga förhållan-
den skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem.
Enligt förarbetena skall alla som inte har legitim anledning att la del av
handlingen i sin tjänsteutövning anses vara obehöriga (prop. 1979/80:1
om socialtjänsten s. 563).
Den nu redovisade lagstiftningen innebär ett väl avvägt skydd för de
uppgifter som kan förekomma inom socialtjänsten. Att ytterligare komp-
lettera dessa regler till följd av att en lag om behandling av personupp-
gifter införs är därför inte nödvändigt. Eftersom frågan om skydd mot
okontrollerat utlämnande av uppgifter är en fråga som för den enskilde är
av mycket stor betydelse är det dock motiverat att i lagen ta in en
uttrycklig erinran om de sekretessregler som skall beaktas vid ut-
lämnande av personuppgifter inom socialtjänsten.
Regeringens förslag: De bestämmelser om rättelse som finns i person-
uppgiftslagen (1998:204) skall gälla även behandlingar som utförts i strid
med lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 28 § personuppgiftslagen
(1998:204) är den personuppgiftsansvarige skyldig att på begäran av den
registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter
som inte har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller före-
skrifter som har utfärdats med stöd av den. Med blockering avses en
åtgärd som vidtas för att personuppgifterna skall vara förknippade med
information om att de är spärrade och om anledningen till spärren och för
att personuppgifterna inte skall lämnas ut till tredje man annat än med
stöd av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (3 § personuppgiftslagen). Den
personuppgiftsansvarige skall också enligt 28 § personuppgiftslagen,
under vissa förutsättningar, underrätta tredje man till vilken uppgifterna
har lämnats ut om åtgärden.
Enligt regeringens mening skall personuppgiftslagens bestämmelser
om rättelse gälla även behandling som utförts i strid med lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Beroende på det sätt
som 28 § personuppgiftslagen har utformats är det nödvändigt att i de
särskilda ”registerförfattningama” ha en egen bestämmelse om rättelse
eller att ha en uttrycklig hänvisning till denna bestämmelse.
Regeringens förslag: De bestämmelser om skadestånd som finns i
pcrsonuppgiftslagen (1998:204) skall gälla även behandlingar som ut-
förts i strid med lagen om behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten.
Prop. 2000/01:80
158
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i frågan.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 48 § personuppgiftslagen
(1998:204) skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för
skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av
personuppgifter i strid med den lagen har orsakat. Ersättningsskyldig-
heten kan i den utsträckning det är skäligt jämkas, om den personupp-
giftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.
Enligt regeringens mening bör personuppgiftslagens bestämmelser om
skadestånd gälla även behandling som utförts i strid med lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Eftersom personupp-
giftslagens regler om skadestånd endast gäller för uppgifter som
behandlats i strid med den lagen är det nödvändigt att i lagen om behand-
ling av personuppgifter inom socialtjänsten göra en uttrycklig hänvisning
till personuppgiftslagens bestämmelser om skadestånd.
Regeringens förslag: En myndighets beslut om att avslå en ansökan om
information och om rättelse skall kunna överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kam-
marrätt.
Prop. 2000/01:80
Socialdatautredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det
inte införs någon särskild regel om överklagande av beslut i olika frågor.
Remissinstanserna: har i stort inte yttrat sig över detta förlag.
Kammarrätten i Göteborg, Datainspektionen och Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet avstyrker förslaget och anser det angeläget att den
enskilde ges möjlighet att överklaga besluten. Falköpings och Skara
kommun tillstyrker förslaget.
Skälen till regeringens förslag: Regeringen är av den meningen att
beslut angående behandling av personuppgifter som direkt berör den
enskilde skall kunna överklagas. En myndigheters beslut att avslå en
ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen bör därför
kunna överklagas. Även beslut om rättelse av beslut bör kunna över-
klagas.
Besluten bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol och det bör
krävas prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.
Andra beslut som en myndighet fattar i sin verksamhet som rör
behandling av personuppgifter är interna eller administrativa. Dessa
beslut rör inte den enskilde direkt och bör inte kunna överklagas.
Regeringens förslag: Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister
anteckna uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden skall inte hindra
att personuppgifter behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvär-
dering, kvalitetssäkring, forskning och framställan av statistik.
159
Socialdatautredningen forslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är negativa till för-
slaget i denna fråga och anser alt bestämmelsen bör upphävas då den
utgör ett hinder för socialtjänstens hantering av uppgifter. Socialstyrelsen
anser att förslaget bör sträcka sig längre än vad som föreslås. Hovrätten
för Övre Norrland, Datainspektionen, Sveriges akademikers Central-
organisation (SACO) och Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och
läkemedelsberoende tillstyrker förslaget. Hovrätten för Övre Norrland
uttrycker att behovet av enskild integritet väger tyngre än socialtjänstens
behov. SACO ställer sig positiv till att socialtjänstens metoder i framtiden
stimuleras att bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Justitieom-
budsmannen (JO) anser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt för att
bryta förbudet i socialtjänstlagen, medan Socialvetenskapliga forsknings-
rådet menar risken för oklarhet i tillämpningen är stor då förslaget till
lagen där forskning undantas inte är konsistent med den föreslagna
regeln. Göteborgs kommun menar att möjligheten att sammanställa per-
sonuppgifter bör tas in i den föreslagna lagen om behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 59 § i den nuvarande social-
tjänstlagen gäller att i sådana personregister hos socialnämnden som
utgör sammanställningar av uppgifter inte får tas in uppgifter om öm-
tåliga personliga förhållanden. Dock att det i sådana register får tas in
uppgifter om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som
innebär myndighetsutövning och den bestämmelse på vilken ett beslut
om en sådan åtgärd grundas. Bestämmelsen gäller inte innehållet i de
personakter som ingår i socialnämndernas personregister utan endast
sådana av socialnämnden förda register som utgör sammanställning av
uppgifter om klienterna. Hit hör framför allt de databaserade person-
registren. Till register av förevarande slag räknas, enligt förarbetena till
socialtjänstlagen emellertid även alla former av manuella register, såsom
t.ex. kortregister över utbetalningar, bevakningsregister av olika slag,
servicckort etc. (prop. 1979/80:1 s. 568).
Socialstyrelsen har med stöd av 50 § socialtjänstförordningen
(1981:750) meddelat föreskrifter om personregister inom socialtjänsten
(SOSFS S 1981:26). Enligt föreskrifterna får i s.k. sammanställnings-
register tas in endast uppgifter som i allmänhet framstår som neutrala,
t.ex. namn, personnummer, adress, civilstånd och övriga familjeförhål-
landen, uppgift om vårdnadshavare, förmyndare eller god man samt nära
anhörig eller annan liknande uppgift, yrke, arbetsgivare, bostadsförhål-
landen, samt inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Mot bakgrund av att bestämmelsen om förbud för s.k. sammanställ-
ningsregister i socialtjänstlagen infördes för snart tjugo år sedan finns det
skäl att fråga om inte bestämmelsen har spelat ut sin roll. Den moderna
tekniken att söka information som finns lagrad i datorer är nämligen
sådan att information, även om den inte finns i ett register, kan tas fram
sekundsnabbt med de sökmotorer som numera finns.
Flera remissinstanser har uppgett att informationsflödet ökar inom
socialtjänsten och måste kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt.
Inkommet material som inte leder till ett ärende och därmed personakt,
kan med nuvarande och med den utformningen som bestämmelsen har
inte förvaras på ett sätt som är mest ändamålsenligt för verksamheten,
Prop. 2000/01:80
160
dvs. på ett sätt som möjliggör sökning. Upprepade anmälningar av
oskyldig karaktär kan sammantaget tyda på behov av insatser från
socialtjänstens sida. Det är vare sig lämpligt eller ens möjligt enligt soci-
altjänstlagen att vid varje situation inleda en utredning och sedan
avskriva i de fall det inte finns anledning att vidta någon åtgärd.
Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister anteckna uppgifter om
ömtåliga personliga förhållanden har tillkommit för att värna den enskil-
des personliga integritet. Enligt regeringens mening bör det - om förbu-
det i något avseende skall lättas upp - kunna presenteras ett starkt behov
därav; ett behov som får anses väga tyngre än behovet av att skydda den
enskildes personliga integritet. Det kan därför inte rent allmänt hävdas att
bestämmelsen inte längre fyller någon funktion. Den moderna tekniken
och dess sökmöjligheter kan t.o.m. medföra att behovet av en sådan
bestämmelse är större i dag än tidigare då sådana sökmotorer möjliggör
att ett sådant s.k. sammanställningsregister kan skapas på ett ögonblick.
Naturligtvis får bestämmelsen inte - om det inte finns starka integritets-
skäl som talar i den andra riktningen - hindra att personuppgifter kan
behandlas inom socialtjänsten på ett modernt, effektivt och rationellt sätt.
Remissinstansernas invändning att det finns behov av att hålla lämnade
uppgifter till socialtjänsten ordnade i sökbart skick, dvs. i personnum-
merföljd är emellertid den typen av register som bestämmelsen är avsedd
att förhindra. En möjlighet som även utredningen tar upp är att social-
tjänsten i en sådan situation lägger upp ett ärende och därmed en person-
akt och sedan, när man kan konstatera att det inte behövs någon åtgärd
avskriver ärendet. Detta kan visserligen, som remissinstanserna också
invänt, ses som både tidsödande och arbetsbetungande men enligt reger-
ingen innebär det samtidigt en garanti och en säkerhet i hanteringen. Man
får en ansvarig handläggare för ärendet, vilket inte ges i annat fall.
Socialstyrelsen anger att från förbudet bör kunna undantas sådana
inkomna uppgifter till nämnden som kan innebära att nämnden framöver
behöver inleda en utredning till skydd för den enskilde. Ett sådant
undantag är emellertid förenat med nackdelar för den enskilde. Det
överlåts på socialnämnden att avgöra när en uppgift bör lagras i person-
registren. Därigenom läggs ett mycket stort ansvar på nämnden för att
den behandling som den ägnar sig åt är laglig. Förslaget ger stort
utrymme för skälighetsbedömningar. Det kan ifrågasättas om inte ett
sådant undantag i allt för hög grad luckrar upp det integritetsskydd som
är avsikten med bestämmelsen.
Enligt regeringens mening finns det inte fog för att vare sig göra ett
generellt undantag eller ta bort förbudet.
Utredningen har föreslagit en viss utvidgning av undantaget från för-
budet i den nämnda bestämmelsen i de situationer där personuppgifter
behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitets-
säkring, forskning och framställning av statistik. I sådant fall rör det sig
om tillfälliga sammanställningar av uppgifter, som förstörs efter en viss
tid. Ett sådant undantag gör det också möjligt att för sådana ändamål
använda modem informationsteknik genom att bearbeta redan insamlade
personuppgifter. Enligt regeringens mening kan inte hänsynen till
enskildas personliga integritet anses utgöra hinder mot att tillåta att upp-
gifter om ömtåliga personliga förhållanden får antecknas i ett s.k. sam-
manställningsregister för sådana mer övergripande ändamål. Regeringen
Prop. 2000/01:80
161
6 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
föreslår därför ett undantag från förbudet i sådana situationer. Det är vik-
tigt att ett sådant sammanställningsregister endast blir tillgängligt för ett
begränsat antal personer. Det får ankomma på Socialstyrelsen att, enligt
socialtjänstlagen och socialtjänstförordningen meddela ytterligare före-
skrifter, om det anses påkallat.
Socialvetenskapliga forskningsrådet menar att ett sådant undantag i
socialtjänstlagen som det föreslagna synes inkonsekvent med förslaget i
den nya lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att
exkludera hanteringen för sådana ändamål. Göteborgs kommun har fram-
hållit att regleringen av sammanställningsregister m.m. bör föras in i den
nu föreslagna lagen. Regeringen hänvisar till tidigare avsnitt var de när-
mare skälen anges för att den nya lagen inte skall tillämpas för behand-
ling av personuppgifter för forskning och statistik (se avsnitt 11.3). Bear-
betning för forskning m.m. av redan insamlade uppgifter ska ske med
stöd av förekommande bestämmelser i personuppgiftslagen och social-
tjänstlagen.
Prop. 2000/01:80
En viktig princip för socialtjänstens arbete är att insatserna skall utformas
utifrån den enskildes behov och livssituation. Reformeringen av social-
tjänstlagen år 1998 innebar inget avsteg från denna viktiga princip. I
samband med förslaget om att beslut om annat ekonomiskt stöd än för-
sörjningsstöd inte skulle kunna överklagas genom förvaltningsbesvär,
utgick regeringen ifrån att kommunerna även fortsättningsvis skulle till-
försäkra den enskilde en skälig levnadsnivå samt att stödet skulle utfor-
mas så att det stärker dennes resurser att leva ett självständigt liv. Be-
greppet skälig levnadsnivå kvarstod i lagen likväl som den hittillsvarande
tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på stödinsatser.
Uppföljningar har visat alt det råder stor skillnad mellan olika kommu-
ner och olika handläggare vid biståndsbedömningen. Av den anledningen
anser regeringen att det är viktigt att stärka rättssäkerheten för den
enskilde. Ett annat skäl är att det inte anses rimligt att personer med
behov av olika vårdinsatser eller bam och unga som behöver vård inte
ges samma rättstrygghet som t.ex. äldre och funktionshindrare.
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall
ha rätt till insats efter behov, enligt den princip som hela tiden varit
bärande inom socialtjänstlagen. Förslag till ny socialtjänstlag bedöms
således inte innebära ökade kostnader för kommunerna.
Regeringen gör den bedömningen att de förslag som innebär föränd-
ringar i möjligheterna att överklaga myndigheternas beslut kommer alt
innebära en ökad arbetsbelastning i framförallt de allmänna förvaltnings-
domstolarna. Regeringen avser därför att noga följa utvecklingen och
behovet av resursförstärkningar i domstolarna.
Regeringen bedömer att de övriga förslag som föreslås i propositionen
inte kommer att medföra några ökade kostnader.
162
Prop. 2000/01:80
Den nya socialtjänstlagen föreslås träda ikraft den 1 januari 2002. Här-
igenom ges kommuner och Socialstyrelsen tid för översyn av rutiner,
riktlinjer, allmänna råd m.m. samt för de informations- och utbild-
ningsinsatser som bedöms nödvändiga innan lagen träder i kraft.
Lagen som reglerar behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
föreslås träda i kraft den 1 oktober 2001. Av övergångsbestämmelserna
till personuppgiftslagen (1998:204), som trädde ikraft den 24 oktober
1998, följer att för sådan behandling av personuppgifter som påbörjats
före ikraftträdandet skall till och med den 30 september 2001 datalagen
(1973:289) tillämpas. Sådan behandling får således fortsätta oberörd av
personuppgiftslagen fram till dess att lagen om behandling av personupp-
gifter inom socialtjänsten (2001:000) träder ikraft den 1 oktober 2001.
I fråga om sådan manuell behandling av personuppgifter som påbörjats
före den 24 oktober 1998 eller manuell behandling av personuppgifter
som utförs för ett visst ändamål, om manuell behandling för ändamålet
påbörjats före den 24 oktober 1998, skall bestämmelserna i den nya lagen
inte börja tillämpas förrän den 1 oktober 2007. När det gäller begäran om
registerutdrag enligt 10 § datalagen, som kommit in innan den nya lagen
träder i kraft men inte hunnit expedieras dessförinnan, skall framställan
anses som en ansökan om information enligt den nya lagen. Den nya
lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas endast om den
omständighet som yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att den
nya lagen trätt i kraft. För behandling av personuppgifter som har
påbörjats före ikraftträdandet kommer skadeståndsbestämmelsema i
datalagen att vara tillämpliga.
Ändringarna i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås träda i kraft
den 1 juli 2001.
1 kap. Inledande bestämmelser
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § första - tredje styckena.
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § fjärde stycket. Ett tillägg har gjorts i
avsikt att förtydliga vad som skall avses med uttrycket barn. I enlighet
med den definition av bam som ges i FN:s konvention om barnets rättig-
heter, skall med bam avses varje människa under 18 år. Lagrådet har
påpekat att det i lagen används såväl uttrycket barn som uttrycket under-
årig, vilket synes ha samma betydelse men som ibland kan ge anledning
till tvekan om vilken åldersgräns som avses. Med detta förtydligande och
163
cn konsekvent användning fortsättningsvis i lagen av ordet bam när det
gäller personer under 18 år, torde den källan till missförstånd vara undan-
röjd.
1 paragrafen som är ny erinras om att det finns bestämmelser avseende
vård utan samtycke i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
2 kap. Kommunens ansvar
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §.
2§
Paragrafen motsvarar nuvarande 3 §. Ändringarna är endast språkliga
och redaktionella.
Paragrafen motsvarar nuvarande 6 h §. Endast språkliga justeringar har
gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § första och andra styckena.
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket, med en språklig
justering.
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § fjärde och femte styckena.
3 kap. Socialnämndens uppgifter
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § första stycket, dock med en redak-
tionell justering.
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 a § första - tredje styckena.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §.
Paragraferna motsvarar nuvarande 9 och 10 §§. Endast språkliga juste-
ringar har gjorts.
Prop. 2000/01:80
164
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § första och andra styckena.
4 kap. Rätten till bistånd
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.
Första stycket har sin motsvarighet i nuvarande 6 §. Den ändring som
har skett är att begränsningen av rätten till bistånd till endast försörj -
ningsstöd och sådant bistånd som benämndes annat bistånd och definie-
rades i 6 f § har tagits bort. Rätten till bistånd skall således omfatta olika
insatser som den enskilde kan vara i behov av för sin livsföring om hans
eller hennes behov inte kan tillgodoses på annan sätt.
Andra stycket motsvarar den nuvarande 6 a §. Ordet resurser har bytts
ut mot möjligheter, utan att någon ändring i sak har avsetts.
Paragrafen är ny och ger kommunerna en befogenhet att ge bistånd även
i andra fall än de som omfattas av 1 § om det finns skäl för det.
Lagrådet har i anledning av bestämmelsen i 9 kap. 2 § som ger social-
nämnden rätt att återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats i annat fall
än som avses i 4 kap. 1 §, väckt frågan om när kommunen kan betala ut
ekonomisk hjälp till en enskild utan att det föreligger någon rätt till
bistånd. Lagrådet anför att detta visserligen tidigare har förekommit i
praxis, men att en sådan befogenhet bör ges lagstöd. Regeringen delar
Lagrådets uppfattning och föreslår därför att lagen kompletteras med en
bestämmelse som ger kommunen en sådan befogenhet.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.
Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 6 b §. I första
stycket 2. har den ändringen skett att posterna läkarvård, akut tandvård
och glasögon tagits bort ur uppräkningen av vad som skall anses ingå i
försörjningsstödet. Genom den ändring som har gjorts i 1 § avseende
omfattningen av rätten till bistånd, ingår sådant i vad som benämns livs-
föring i övrigt. Försörjningsstödet kan härigenom renodlas till regelbun-
det återkommande kostnader.
Andra stycket motsvarar helt nuvarande 6 b § andra stycket.
Paragraferna motsvarar nuvarande 6 c-6 e §§.
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. I fjärde strecksatsen har uttrycket
beroendeframkallande medel kompletterats med berusningsmedel. Syftet
med detta är att täcka in, förutom alkohol, alla typer av narkotika och
hälsofarliga varor som ungdomar kan tänkas använda sig av i berusnings-
eller annat syfte som kan vara farligt för deras hälsa och utveckling. Jfr.
Prop. 2000/01:80
165
8 § narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1999:42) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor. I övrigt har endast redaktionella ändringar gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 27 §. I första stycket har ordet under-
åriga strukits som en konsekvens av vad som anförts under kommen-
taren till 1 kap. 2 §.
Lagrådet har anfört att bestämmelsen, som gäller socialnämndens
befogenhet att i vissa fall förbjuda eller begränsa möjligheterna för någon
att i hemmet ta emot andras underåriga barn, hellre bör placeras i 6 kap.
Denna bestämmelse har emellertid en vidare räckvidd än situationer
som gäller mottagande av bam för vård och fostran utanför det egna
hemmet. Regeringen har därför valt att ta in bestämmelsen som en all-
män bestämmelse till skydd för bam. Syftet med bestämmelsen är att
socialnämnden skall kunna ingripa när det behövs för att skydda barn
från att vistas i olämpliga miljöer. Exempel på situationer när bestäm-
melsen torde kunna tillämpas är vid missförhållanden i feriehem eller
privata familjedaghem. Det finns också situationer när en person upplåter
sitt hem till ungdomar och där bjuder på alkohol e.d. och där miljön är
klart olämplig för bam att vistas i. Jfr även prop. 1996/97:124 s. 177 f.
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 a §. Endast redaktionella och språk-
liga ändringar har gjorts.
Paragraferna motsvarar nuvarande 19-20 a §§. Endast språkliga ändring-
ar har gjorts.
Paragraferna motsvarar nuvarande 21 och 21 a §§. Endast språkliga änd-
ringar har gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § tredje stycket.
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 a § i den lydelse som föreslås i prop.
2000/01:79.
6 kap. Vård i familjehem och i hem for vård eller boende
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § första - tredje styckena.
Paragraferna motsvarar nuvarande 23-24 §§ med vissa språkliga och
redaktionella justeringar.
Prop. 2000/01:80
166
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § fjärde stycket med en språklig
justering.
Paragrafen motsvarar nuvarande 25 § första och andra styckena med
vissa språkliga ändringar. Ordet underårig har bytts ut mot barn i konse-
kvens med vad som anförts i kommentaren till 1 kap. 2 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 26 §.
Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts. Även här har
uttrycket underårig bytts ut mot barn i konsekvens med vad som anförts
ovan.
8§
Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §. Även här har underårig bytts ut
mot barn i konsekvens med vad som tidigare anförts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § första stycket och tredje stycket
första meningen. Redaktionella ändringar har gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 §. Språkliga och redaktionella änd-
ringar har gjorts. I konsekvens med vad som tidigare anförts har uttrycket
underårig bytts ut mot barn.
11 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 b §. Även i denna paragraf har
uttrycket underårig ersatts med bam i konsekvens med vad som tidigare
anförts.
Paragraferna motsvarar nuvarande 25 § tredje - femte styckena, med
endast en redaktionell ändring i 12 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § andra stycket och tredje stycket
andra meningen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § andra stycket.
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet
Paragraferna motsvarar nuvarande 69-69 a §§ med vissa språkliga och
redaktionella ändringar.
Prop. 2000/01:80
167
Paragraferna motsvarar nuvarande 70 a-70 c §§ med vissa språkliga och
redaktionella ändringar.
8 kap. Avgifter.
Paragrafen motsvarar nuvarande 34 §. Uttrycket underårig har bytts ut
mot barn i konsekvens med vad som anförts i kommentaren till 1 kap.
2 §.
Lagrådet har anfört alt grunden för de bemyndiganden som förekom-
mer i nuvarande 34 § är oklar. Lagrådet ifrågasätter om 8 kap. 9 § rege-
ringsformen jämfört med 8 kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på
det aktuella området. Det är i så fall endast verkställighetsföreskrifter
som kan komma ifråga. Regeringen delar Lagrådets uppfattning, varför
bestämmelsen har justerats i enlighet med Lagrådets påpekande. Rege-
ringen har för avsikt att meddela verkställighetsföreskrifter.
Paragrafen motsvarar nuvarande 35 §.
9 kap. Äterkrav m.m.
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 a §. I andra stycket har endast en
språklig justering gjorts.
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 §.
Iförsta stycket anges att socialnämnden får återkräva bistånd som den
enskilde har fått enligt 4 kap. 1 §. Detta är en ändring mot tidigare, då
bestämmelsen endast gällde rätt att återkräva försörjningsstöd som den
enskilde fått under angivna förhållanden.
Andra stycket reglerar den situationen att den enskilde har fått ekono-
misk hjälp i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §. Sådan ekonomisk hjälp
får återkrävas endast om den har getts under villkor om återbetalning.
Paragraferna motsvarar nuvarande 36-37 §§ med vissa språkliga juste-
ringar.
1-3 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 38-40 §§.
Paragraferna motsvarar nuvarande 47-49 §§ med vissa redaktionella
justeringar.
Prop. 2000/01:80
168
11 kap. Handläggning av ärenden m.m.
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 a § med vissa språkliga justeringar.
Uttrycket en underårigs har i konsekvens med vad som anförts under
1 kap 2 § bytts ut mot ett barns.
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 8.
Bestämmelsen anger att en vårdplan skall upprättas i de fall ett bam
behöver vårdas i ett annat hem än det egna. Planen skall även uppta
åtgärder och insatser som andra huvudmän ansvarar för. Det kan t.ex.
gälla insatser från den psykiatriska bam- och ungdomsvården, vilken
landstinget ansvarar för. Vid en ansökan om vård enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga skall en vårdplan medfölja
ansökan. Med denna bestämmelse blir det obligatoriskt att upprätta en
vårdplan även i de fall en utredning leder till att vård kan ges under fri-
villiga former.
4§
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 b §. Även här har uttrycket under-
årig bytts ut mot barn i konsekvens med vad som anförts tidigare.
Paragraferna motsvarar nuvarande 51-53 §§ med vissa språkliga och
redaktionella justeringar.
Paragrafen motsvarar nuvarande 54 §. Bestämmelsen har kompletterats
med en hänvisning även till 21 § förvaltningslagen (1986:223). I den
bestämmelsen ges föreskrifter om underrättelse av beslut. Någon mot-
svarande bestämmelse finns inte i nuvarande socialtjänstlag, vilket
snarast torde bero på ett förbiseende. Regeringen finner det därför lämp-
ligt att nu komplettera förevarande bestämmelse i detta avseende.
12 kap. Behandling av uppgifter
Paragrafen motsvarar nuvarande 59 §.
I enlighet med Lagrådets påpekande har uttrycket personregister i
första och andra stycket bytts ut mot uttryckssätt som ansluter till per-
sonuppgiftslagen (1998:204) och den föreslagna lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten.
Tredje stycket är nytt och behandlas i avsnitt 10.19.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Uttrycket register
har bytts mot sammanställning av uppgifter i enlighet med vad som
anförs ovan.
Prop. 2000/01:80
169
Paragrafen motsvarar nuvarande 60 §. Även här har uttrycket person-
register ersatts i enlighet med vad anförs ovan.
Paragrafen motsvarar nuvarande 61 §. Ett tillägg har gjorts som hänvisar
till lagen (2001:000) om behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten.
Paragrafens första och tredje stycke motsvarar nuvarande 62 §. Språkliga
och redaktionella ändringar har gjorts.
Andra stycket är nytt. I bestämmelsen slås fast alt av socialnämnden
godkända avtal om vårdnad, boende och umgänge, trots vad som sägs i
2 §, inte får gallras förrän barnet har fyllt 18 år. Bestämmelsen behandlas
i avsnitt 9.14.
Paragraferna motsvarar nuvarande 63-64 §§ med vissa språkliga juste-
ringar. Personregister har bytts ut i enlighet med vad som anförts i
kommentaren till 1 §, ulan att någon förändring i sak avses.
Paragraferna motsvarar nuvarande 65-65 a §§ med endast en språklig
justering.
Paragrafen motsvarar nuvarande 65 b §. En ändring har gjorts så till vida
att Folkhälsoinstitutet har bytts ut mot Statens Folkhälsoinstitut i enlighet
med vad regeringen föreslagit i prop. 2000/01:99.
Paragrafen motsvaras av nuvarande 66 §.
13 kap. Tillsyn över socialtjänsten
Paragrafen motsvarar nuvarande 67 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.1.
Första stycket är nytt och tydliggör att länsstyrelsen har tillsyn över
den socialtjänst som kommunerna ansvarar för.
Andra stycket motsvarar nuvarande 68 §. Ändringen under femte
strecksatsen innebär ingen ändring i sak. Den tidigare hänvisningen till
6 §, som inte längre finns, har ersatts med en uppräkning av de bislånds-
behov som avses.
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 b §. Skillnaden mot tidigare är att
bestämmelsen nu enbart anger den enskilt bedrivna verksamhet som
länsstyrelsen har tillsyn över.
Prop. 2000/01:80
170
Paragrafen är ny och anger de tillsynsinstrument som länsstyrelsen skall
ha. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.
Första stycket motsvarar i princip andra stycket i nuvarande 69 b §.
Det som är nytt är att bestämmelsen nu utsträcks till att gälla all verk-
samhet inom socialtjänsten, således även den som bedrivs i kommunal
regi.
I andra stycket ges en skyldighet för den som svarar för verksamheten
att bistå tillsynsmyndigheten vid inspektionen.
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 c § med redaktionella och språkliga
justeringar.
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.
Paragrafen motsvarar i viss utsträckning nuvarande 70 §.
Genom bestämmelsen i första stycket ges länsstyrelsen möjlighet att
meddela föreläggande för att komma till rätta med uppdagade missför-
hållanden i verksamheter inom socialtjänsten. Länsstyrelsen har tidigare
haft denna befogenhet gentemot enskilt och viss kommunalt bedriven
verksamhet. Nu utsträcks denna befogenhet till att gälla även kommu-
nernas hemtjänst, särskilda boendeformer för service och omvårdnad för
äldre samt bostäder med särskild service för funktionshindrade.
I andra stycket anges att ett föreläggande skall innehålla uppgift om de
åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att missförhållandena
skall kunna avhjälpas.
I tredje stycket anges att länsstyrelsen vid allvarliga missförhållanden
får förbjuda fortsatt verksamhet, om ett föreläggande om att avhjälpa
brister inte har följts. Även denna bestämmelse finns sedan tidigare (70 §
tredje stycket), men utsträcks nu till gälla fler kommunalt drivna verk-
samheter än hem för vård eller boende.
7§
Paragrafen motsvarar nuvarande 68 a §. Den ändring som har gjorts är att
hänvisningen till 6 b eller 6 f § har ersatts med en hänvisning till 4 kap.
1 §. Innebörden av detta är inte enbart redaktionell, då den föreslagna
biståndsbestämmelsen omfattar fler former av bistånd. Detta medför att
länsstyrelsen kan förelägga en kommun att fullgöra ett domslut om bi-
stånd även i andra fall än enligt tidigare 6 b eller 6 f §§.
14 kap. Anmälan om missförhållanden
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 och 71 a §§ med redaktionella och
språkliga justeringar. I 1 § har uttrycket underårig bytts ut mot barn i
konsekvens med vad som anförts tidigare, jfr 1 kap. 2 §.
Prop. 2000/01:80
171
15 kap. Tystnadsplikt
Prop. 2000/01:80
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 b och 71 c §§. Språkliga juste-
ringar har gjorts.
Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att sekretesslagen
(1980:100) gäller i den offentliga verksamheten.
16 kap. Övriga bestämmelser
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 a §. Redaktionella ändringar har
gjorts. Innebörden av att hänvisningen till 6 § har ersatts med en hänvis-
ning till 4 kap. 1 § är inte enbart redaktionell, då den föreslagna bistånds-
bestämmclsen omfattar fler former av bistånd än nuvarande 6 §. Jfr. för-
fattningskommentaren till 4 kap. 1 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 73 §.
I första stycket har den ändringen gjorts att rätten att överklaga beslut
om bistånd gäller alla beslut enligt 4 kap. 1 §. Detta behandlas i avsnitt
5.3.1 övrigt har endast redaktionella justeringar gjorts.
Nuvarande andra stycket har strukits då det ej fyller någon funktion.
Av bestämmelserna i 22 § förvaltningslagen (1986:223) och 33 § för-
valtningsprocesslagen (1971:291) följer att ett beslut endast får över-
klagas av den som beslutet angår.
Lagrådet har ifrågasatt om hänvisningen till förvaltningslagen till fullo
tillgodoser syftet med det nuvarande stycket. Det framgår emellertid inte
av förarbetena vad lagstiftarens syfte med bestämmelsen varit, vilka
överklaganden man har velat undvika. Regeringens anser därför att då
syftet med bestämmelsen är diffust och den uppenbarligen inte fyller
något behov, den kan undvaras.
Andra stycket motsvarar nuvarande tredje stycket i 73 §.
Paragraferna motsvarar nuvarande 74-77 §§ med vissa redaktionella och
språkliga justeringar.
Paragrafen motsvarar nuvarande 78 §.
I enlighet med vad Lagrådet har anfört har lagen kompletterats med de
övergångsbestämmelser som regeringen finner nödvändiga.
172
Lagens tillämpningsområde
Paragrafen anger - med de begränsningar som följer av 3 § - lagens
tillämpningsområde.
Lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten, om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om
uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i ett register (s.k. manuellt
register). Lagen avser således samma typ av behandling och personupp-
gifter som personuppgiftslagen (1998:204).
Begreppen behandling och personuppgifter definieras i 3 § person-
uppgiftslagen. Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd
eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det
sker på automatisk väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organi-
sering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande,
användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat till-
handahållande av uppgifter, sammanställning eller samköming, blocke-
ring, utplåning eller förstöring. Med personuppgifter avses all slags
information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person
som är i livet. Uppgifter om avlidna och ännu inte födda personer
omfattas således varken av personuppgiftslagen eller av denna lag (prop.
1997/98:44 s. 117).
Lagen är tillämplig endast om det är fråga om behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten och så som detta begrepp definieras i 2 §.
Bestämmelsen återfanns tidigare i 3 § men har nu, i enlighet med
Lagrådets synpunkter, flyttats till 2 §.
I denna paragraf definieras uttömmande begreppet socialtjänst.
Lagen är tillämplig oavsett vilket subjekt som behandlar personupp-
gifter, under förutsättning att åtgärden är att anse som socialtjänst. Det
innebär att även enskilda som behandlar personuppgifter inom social-
tjänsten har att tillämpa lagen.
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst.
Detta följer av första stycket punkten 1. Vidare avses med socialtjänst
verksamhet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Verk-
samheten består inte enbart i handläggning av ärende utan kan utgöras av
faktisk verksamhet som uppsökande verksamhet, social hemhjälp, vård
och behandling vid behandlingshem, servicehus och annan social service
som lämnas av socialnämnden.
Enligt punkten 2 förstås med socialtjänst också verksamhet som i annat
fall enligt lag handhas av socialnämnd. T.ex. finns i föräldrabalken regler
om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap och under-
hållsbidrag till bam, om medverkan i frågor om vårdnad, boende och
umgänge samt om medverkan i samband med adoptioner.
Av punkten 3 följer att verksamhet som bedrivs av Statens institu-
tionsstyrelse är socialtjänst i lagens mening.
Prop. 2000/01:80
173
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för sådana
hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (särskilda ungdomshem) samt 22 och 23 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM-hem). Vidare
bedriver institutionsstyrelsen verksamhet som är att hänföra till social-
tjänst enligt förordningen (1996:610) med instruktioner för Statens
institutionsstyrelse samt enligt lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård.
Även verksamheten vid en kommunal invandrarbyrå hänförs i detta
sammanhang - liksom i sekretesshänseende - till socialtjänsten. Detta
framgår av punkten 4. Men med stöd av även denna punkt så kommer all
behandling av personuppgifter vid en kommunal invandrarbyrå att om-
fattas av lagen. T.ex. kommer behandling av personuppgifter som sker
inom ramen för kommunens tolkförmedling att omfattas av lagen, om
den äger rum vid en kommunal invandrarbyrå.
Även verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade förslås i detta sammanhang som socialtjänst. Detta
framgår av punkten 5.
Enligt punkten 6 förstås som socialtjänst också handläggning av ären-
den om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mot-
tagande av asylsökande m.fl. Beträffande vissa av utlänningarna - de
som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl
medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas - beslutar och betalar
socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas ut bistånd.
Handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar är också att anse som socialtjänst vid
tillämpning av denna lag. Detta följer av punkten 7.
I lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upp-
låtelser av offentlig plats, m.m. och i vägtrafikkungörelsen (1972:603)
finns bl.a. bestämmelser om att rörelsehindrade av kommunen får befrias
från skyldighet att erlägga parkeringsavgift och att kommunen när det
gäller rörelsehindrade får besluta om undantag från bestämmelser som
avser stannande och parkering. Ansökningar om parkeringstillstånd för
rörelsehindrade prövas av en kommunal nämnd. Även denna verksamhet
anses, enligt punkten 8, som socialtjänst.
Slutligen förstås enligt andra stycket som socialtjänst tillsyn, uppfölj-
ning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som
avses i första stycket punkterna 1-8.
På Lagrådets inrådan har bestämmelsen flyttats från 2 § till 3 §. Rubriken
närmast före denna paragraf har tagits bort.
I bestämmelsen anges att lagen inte tillämpas vid behandling av
personuppgifter för forsknings- och statistikändamål. I enlighet med
Lagrådets förslag har tillagts att lagen inte heller tillämpas vid behand-
ling av personuppgifter hos domstolar. Lagrådet har anmärkt att en sådan
undantagsbestämmelse innebär att automatiserad behandling av person-
uppgifter i mål hos domstolar faller under personuppgiftslagen, om inte
annat följer av lag eller förordning. Saken har kommenterats under
avsnitt 13.3.
Prop. 2000/01:80
174
När det gäller uppgifter för forsknings- och statistikändamål är det
emellertid inte något som hindrar att de uppgifter som samlats in för att
myndigheter och andra skall kunna utföra sina arbetsuppgifter inom
socialtjänsten, dvs. med stöd av denna lag, även används för forsknings-
och statistikändamål. Vid sådan behandling tillämpas i stället bestämmel-
serna i personuppgiftslagen och eventuell särlagstiftning på området. I
den mån det finns särskilda föreskrifter i lag eller förordning om utläm-
nande av uppgifter för forskningsändamål, gäller emellertid dessa
bestämmelser före personuppgiftslagens regler.
Förhållandet till personuppgiftslagen, m.m.
I förevarande paragraf uttrycks förhållandet mellan personuppgiftslagen
och denna lag på det sättet att personuppgiftslagen gäller om inget annat
sägs i denna lag. Lagen om behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten har utformats så att den endast gör vissa undantag från person-
uppgiftslagen och i övrigt preciserar vissa för behandlingen viktiga för-
hållanden. Enligt Lagrådets förslag har även hänvisats till 2 § person-
uppgiftslagen (1998:204) eftersom även andra bestämmelser avviker från
den lagen, t.ex. bestämmelser i den föreslagna socialtjänstlagen
(2001:000)
I bestämmelsen erinras om att det finns särskilda bestämmelser om re-
gister, uppgiftsskyldighet, gallring hos socialnämnden i socialtjänstlagen.
I socialtjänstlagen ges förbud mot att i s.k. sammanställningsregister ta in
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Övriga bestämmelser
avser gallring och uppgiftsskyldighet (se nuvarande 59-60 och 62-66 §§
SoL (1980:620) och föreslagna 11 kap. 13-14 §§ och 16-22 §§ social-
tjänstlagen (2001:000)). Bestämmelsen har ändrats i enlighet med
Lagrådet förslag i syfte att tydliggöra förhållandet mellan denna lag och
socialtjänstlagen (se även föreslagna 11 kap. 15 § socialtjänstlagen
(2001:000)).
När behandling av personuppgifter är tillåten
Av bestämmelsens första stycke, som ersätter 10 § personuppgiftslagen,
följer att samtliga kategorier av personuppgifter i och för sig får behand-
las. Någon uttömmande reglering av för vilka ändamål personuppgifter
skall få behandlas inom socialtjänsten görs inte i lagen. Bestämmelsen
innebär emellertid att det läggs fast en yttersta ram när behandling av
personuppgifter är tillåten. Endast sådan behandling kan anses berättigad.
I syfte att tydliggöra detta har rubriken närmast före paragrafen ändrats.
Regeringen bemyndigas därutöver att meddela föreskrifter om de
begränsningar som därvid kan vara nödvändiga, se 11 §.
Ett nytt andra stycket har infogats som tidigare återfanns i 6 § (se
nedan).
Prop. 2000/01:80
175
Av tredje stycket framgår att den enskilde inte kan motsätta sig att per- Prop. 2000/01:80
sonuppgifter behandlas enligt lagen.
Vilka personuppgifter som får behandlas
Inom socialtjänsten får, enligt första stycket, behandlas också uppgifter
om person- och samordningsnummer och sådana känsliga personupp-
gifter som avses i 13 § pcrsonuppgiftslagen (1998:204). Vidare får
socialtjänsten och då även andra än myndigheter behandla personupp-
gifter som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångs-
medel eller administrativa frihetsberövanden. Lagrådets synpunkter, att
det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter som avslöjar
politiska åsikter framstår som klart motiverat även inom socialtjänsten,
har godtagits. Som Lagrådet framhållit kan det gälla ungdomar som bl.a.
på grund av sina politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller annat
beteende som föranleder att socialnämnden skall ta sig an dem eller att
det bland invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiska
fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver veta vilken
gruppering en viss individ tillhör för att undvika att personen placeras
tillsammans med politiska motståndare och riskerar att råka illa ut. Se
även avsnitt 13. 5.
Det bör särskilt understrykas att socialtjänsten iakttar försiktighet vid
behandlingen av personuppgifter. Därför har det ansetts motiverat att i
tredje stycket ta in en erinran som bygger på 9 § första stycket e och f
personuppgiftslagen. I enlighet med vad Lagrådet anfört bör stycket
inbegripa att personuppgifter även får behandlas om de är nödvändiga för
verksamheten. Regeringen delar Lagrådets synpunkter om oklarheter vad
gäller andra stycket som handlar om utlämnande av uppgiftsutlämnande
enligt lag eller förordning. Eftersom även placeringen kan ifrågasättas
har bestämmelsen flyttats till 6 § där de övriga bestämmelserna om när
behandling av uppgifter är tillåtna återfinns.
Ändringen av rubrik närmast före 6 § föranleder en ny rubrik även före
denna paragraf.
Sekretess
I paragrafen erinras om de tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser
som gäller för utlämnande av personuppgifter inom socialtjänsten.
Rättelse och skadestånd
Personuppgiftslagens bestämmelser skall tillämpligas även i de fall över-
trädelser sker enligt lagen om behandling av personuppgifter inom soci-
altjänsten.
176
Överklagande
Socialtjänstens beslut om rättelse och om avslag på ansökan om infor-
mation skall kunna överklagas. Talan mot dessa beslut förs vid allmän
förvaltningsdomstol. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets för-
slag. Lagrådet har anmärkt att lydelsen ”andra beslut enligt denna lag”
inte torde vara avsett att omfatta beslut om skadestånd som grundas på
9§.
Övriga bestämmelser
Det finns behov av att närmare begränsa den behandling som tillås enligt
lagen, direktåtkomst, sökmöjligheter och samköming samt precisera per-
sonuppgiftsansvaret samt vilka personuppgifter som får föras över till
tredje land (se avsnitt 13.4-13.8 och 13.10). Enligt Lagrådets förslag har
meddelar ersatts med får meddela då det också är fråga om att ge ett
bemyndigande som inte bara avser regler för myndigheter utan även -
och framför allt - s.k. betungande föreskrifter för kommuner och
enskilda.
Andra stycket har omformulerats på Lagrådets inrådan.
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer att
gälla för all automatiserad behandling oavsett när den påbörjats.
I fråga om manuell behandling av personuppgifter innebär över-
gångsbestämmelserna (punkten 2) att lagen - när det gäller sådan be-
handling som har påbörjats före den 24 oktober 1998 - träder i kraft först
den 1 oktober 2007. Manuell behandling av personuppgifter som har
påbörjats efter den 24 oktober 1998 kommer emellertid att omfattas av
bestämmelserna i lagen om behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten den 1 oktober 2001. Enligt Lagrådets förslag har ytterligare en
övergångsbestämmelse lagts till samt ett tillägg gjorts i punkten 3 i över-
gångsbestämmelserna.
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.3.
Ändringen innebär ett förtydligande av att ett beslut om tvångsvård
upphör att gälla om missbrukaren sammanlagt minst sex månader i följd
har vistats olovligen utanför ett s.k. LVM-hem, eller varit intagen i häkte
eller kriminalvårdsanstalt
22 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.2.
Prop. 2000/01:80
177
Det har inte längre ansetts nödvändigt att ha kvar styrelserna för LVM-
hemmen. Bestämmelserna om styrelser tas därför bort. Någon särskild
lagreglering om att det skall finnas en chef som förestår vården behövs
inte. Någon sådan reglering finns heller inte i lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga i fråga om de särskilda ungdoms-
hemmen. Av 7 § förordningen (1996:620) med instruktion för Statens
institutionsstyrelse framgår att chefen för de särskilda ungdomshemmen
och LVM-hemmen anställs av Statens institutionsstyrelse.
Som en följd av alt styrelserna för LVM-hemmen tas bort (se 22 §) änd-
ras paragrafen på så sätt att det är den som förestår vården som skall göra
en anmälan enligt paragrafen till Statens institutionsstyrelse i stället för
som tidigare hemmets styrelse.
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1.
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en
person som är intagen i ett LVM-hem att vid ankomsten lämna blod-,
urin- eller utandningsprov för kontroll av om han eller hon påverkad av
alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, hälsofarliga varor eller dop-
ningsmedel, om det föreligger misstanke att han eller hon är påverkad av
något sådant medel. För att ett prov skall få tas krävs att misstanken är
välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse utanför hemmet enligt vad
som föreskrivs i 27 §. Ett positivt prov eller vägran att lämna prov får
dock inte utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån.
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett
LVM-hem alt meddela sig med andra genom telefonsamtal och att ta
emot besök i den utsträckning som det kan ske med hänsyn till vården
eller ordningen vid hemmet. Motsvarande bestämmelse finns i dag i 28 §
social tjänstförordningen (1981:750). Det har ansetts lämpligt att nu i lag
reglera frågan om rätt att föra telefonsamtal. Lagrådet har anfört att det
till bestämmelsen bör fogas en rätt för den intagne att ta emot besök samt
även lämnat förslag på utformningen av bestämmelsen. Regeringen har
följt Lagrådets förslag.
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta mot-
svarar också vad som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har
införts regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestrik-
tioner så att de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen
om skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. En
erinran om bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra stycke.
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.
I paragrafen har lyfts in de bestämmelser om inskränkning av en inta-
gens rörelsefrihet som nu återfinns i 26 och 27 §§ socialtjänstförord-
Prop. 2000/01:80
178
ningen (1981:750). Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet Prop. 2000/01:80
med vad Lagrådet föreslagit.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i
första stycket ges en intagen i ett LVM-hem, möjlighet att överklaga
beslut i enskilt fall av rätten att föra telefonsamtal. Generella beslut om
begränsningar i fråga om telefonsamtal eller besök kan däremot inte
överklagas enligt denna bestämmelse.
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett
särskilt ungdomshem att meddela sig med andra genom telefonsamtal
och att ta emot besök i den utsträckning som det kan ske med hänsyn till
vården eller ordningen vid hemmet samt möjligheten att under en i för-
väg bestämd tid vistas utanför hemmet. Motsvarande bestämmelse finns i
dag i 28 § socialtjänstförordningen (1981:750). Det har ansetts lämpligt
att nu i lag reglera dessa frågor. Lagrådet har anfört att det till bestäm-
melsen bör fogas en rätt för den intagne att ta emot besök samt även
lämnat förslag på utformningen av bestämmelsen. Regeringen har följt
Lagrådets förslag.
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta mot-
svarar vad som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har
införts regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestrik-
tioner så att de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen
om skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.
Erinring om bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra
stycke.
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.4.
I bestämmelsen ges befogenheter att under vissa angivna förhållanden
placera en intagen på ett hem för särskild noggrann tillsyn vid enhet som
är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn.
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller i dag enligt 26 § socialtjänstför-
ordningen.
Även denna paragraf är ny och behandlas i avsnitt 12.4.
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i fråga om den som är intagen i
ett särskilt ungdomshem i nuvarande 27 § socialtjänstförordningen.
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1.
179
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en
person som är intagen i ett särskilt ungdomshem att vid ankomsten lämna
blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av om han eller hon påver-
kad av alkohol, narkotika, andra berusningsmedel, hälsofarliga varor
eller dopningsmedel, om det föreligger misstanke att han eller hon är
påverkad av något sådant medel. För att ett prov skall få tas krävs att
misstanken är välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse i utanför hem-
met. Ett positivt prov eller vägran att lämna prov får dock inte utgöra
grund för bestraffning eller indragen förmån.
Prop. 2000/01:80
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i
första stycket införs en möjlighet för en intagen i ett hem för särskilt
noggrann tillsyn möjlighet att överklaga beslut i enskilt fall av rätten att
föra telefonsamtal eller ta emot besök. Generella beslut om begräns-
ningar i fråga om telefonsamtal eller att ta emot besök kan däremot inte
överklagas enligt denna bestämmelse.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 12.1.
I paragrafen föreskrivs alt den dömde vid ankomst till ett särskilt ung-
domshem och inför vistelse utanför hemmet är skyldig att efter uppma-
ning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll om han eller
hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, dopningsmedel
eller hälsofarliga varor, om det föreligger misstanke att den dömde är
påverkad av något sådant medel. För att ett prov skall få tas krävs att
misstanken är välgrundad. Ett positivt prov eller vägran att lämna prov
får inte utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån.
180
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
Hösten 1997 fick jag regeringens uppdrag att se över vissa frågor om
socialtjänstlagen, dess uppgifter och tillsynen över den. Mot bakgrund av
de lagändringar och organisatoriska eller ekonomiska förändringar som
skett i samhället under 1990-talet skulle förslag lämnas om bl.a. lagens
struktur och konstruktion, sambandet mellan socialbidrag och övriga
trygghetssystem, socialtjänstens finansiering och tillsynen över social-
tjänsten.
Genom tilläggsdirektiv utvidgades uppdraget till att även lämna förslag
till hur den ekonomiska tryggheten för vissa äldre invandrare ska utfor-
mas. Vidare uppdrog regeringen i december 1998 åt utredningen att
överväga en tydligare reglering av anhörigstödet och att analysera effek-
tiviteten i tillsynen av vård, service och stöd till psykiskt störda.
Som stöd i utredningsarbetet har förutom sekretariatet funnits sakkun-
niga och experter. Flera departement, myndigheter och intresseorganisa-
tioner har varit representerade. Till största delen råder enighet om de för-
slag som läggs. I vissa delar har dock särskilda yttranden lämnats.
Översyn av socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter har skett med
utgångspunkten att grundläggande målsättningar och värderingar för
socialtjänsten ska ligga fast. Detta anges i direktiven. Det gäller princi-
perna om helhetssyn, det förebyggande perspektivet och att den enskildes
resurser ska tas tillvara. Men förutsättningarna för kommunala verksam-
heter är i dag annorlunda än när förarbetena till socialtjänstlagen
(1980:682) utarbetades. Det gäller såväl ansvarsfördelning som organisa-
toriska och ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till detta har utred-
ningen funnit skäl att närmare analysera begreppet helhetssyn, som har
varit ett centralt begrepp när vårdsektorn successivt har reformerats.
När socialtjänstreformen genomfördes i början av 1980-talet innebar
helhetssynen ett uppbrott från den traditionella socialvårdens arbetsme-
toder med dess uppdelning på olika funktioner. Helhetssynen innebär att
en individs totala situation och omgivning ska beaktas i skilda behand-
lings- och servicesammanhang. För att underlätta ett sådant förhållnings-
sätt skulle huvudansvaret för socialtjänsten ligga på en nämnd. Social-
tjänstens indelning i verksamhetsnivåer - individinriktade, allmänt
inriktade och strukturinriktade insatser - var också ett uttryck för det
inflytande helhetssynen hade, liksom socialtjänstlagens karaktär av ram-
lag.
Sedan år 1992 har kommunerna stor frihet att själva utforma sin
nämnd- och förvaltningsorganisation. Det är t.ex. inte längre obligato-
riskt att ha en socialnämnd. Att ansvarsfördelningen mellan landsting och
kommuner förändrats under 1990-talet har också bidragit till organisa-
toriska förändringar. Helhetssynen som organisatorisk princip har därför
inte samma tyngd som tidigare.
181
Trots detta är utredningen av den uppfattningen att en helhetssyn med
fokus på den enskildes behov fortfarande är en grundläggande utgångs-
punkt för det sociala arbetet. Socialtjänsten ska ha ett brett perspektiv på
enskilda människors situation, problem och resurser. Det gäller att förstå
den enskildes situation i förhållande till det sammanhang och den
omgivning som han eller hon ingår i eller är en del av. De stödinsatser
som behövs ska också ges på sådant sätt att den enskilde kan ta tillvara
och utveckla sina egna resurser. Principen om att ta tillvara den enskildes
egna resurser äger alltså fortfarande stor giltighet liksom principen om
det förebyggande perspektivet i socialt arbete.
Under utredningsarbetet har socialtjänstlagens struktur och konstruktion
ingående diskuterats och analyserats. Den slutsats utredningen kommit
fram till är densamma som socialtjänstkommitténs (SOU 1994:139),
nämligen att socialtjänstlagens grundläggande struktur och konstruktion
inte bör förändras.
Dess grundläggande karaktär av ramlag ska alltså behållas. De främsta
skälen för detta är att den öppna karaktären på bestämmelser i en sådan
lag ger utrymme för att anpassa tillämpningen av den till såväl omstän-
digheterna i det enskilda fallet som till samhällsutvecklingen och
huvudmannens inflytande.
Men socialtjänstlagen är ingen renodlad ramlag. Den innehåller också
bestämmelser som är mer styrande och formella till sin karaktär. Att ha
sådana bestämmelser i en ramlag har ibland ifrågasatts med hän visning
till det kommunala självbestämmandet. Behov från regeringens och riks-
dagens sida att särskilt framhålla och genomdriva en viss viljeinriktning
eller skapa ett särskilt skydd för vissa personer eller värden kommer dock
alltid att finnas. Men också detta är uttryck för den demokratiska process
som kommer till uttryck i lagstiftningen. Det bör inte i sig ge anledning
till att överge ramlagstekniken och de fördelar den ger så länge inslagen
av detaljerad styrning är begränsad. En ramlag för socialtjänsten som
anger övergripande ambitioner och mål för vissa verksamheter i social-
tjänsten och stödet till vissa grupper i samhället är alltså enligt social-
tjänstutredningen att föredra framför en detaljreglering. En sådan lag ger
möjligheter att anpassa tillämpningen efter lokala behov och förutsätt-
ningar. Men det finns också nackdelar såsom att lagen tillämpas på olika
sätt, dvs. med bristande likvärdighet, i skilda delar av landet. En aktiv
tillsyn, uppföljning och utvärdering kan motverka och utjämna sådana
nackdelar.
En förändring i socialtjänstlagens konstruktion bör ändå göras. Social-
bidragshanteringen ska visserligen även fortsättningsvis vara en del av
socialtjänstens verksamhet, men utredningen föreslår att bestämmelserna
om ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag lyfts ut ur socialtjänstlagen
och regleras i en särskild lag om socialbidrag.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
182
Det främsta skälet för ett sådant förslag är att socialbidraget under Prop. 2000/01:80
1990-talet mist sin karaktär av tillfälligt ekonomiskt stöd. Antalet perso- Bilaga 1
ner som är långvarigt beroende av socialbidrag har flerdubblats under
detta decennium. Oberoende av konjunkturläget tyder också utveck-
lingen på att fler människor än för ett tiotal år sedan kommer att vara
beroende av socialbidrag för mer varaktiga behov. Socialbidraget kan då
också förväntas få en svagare koppling till renodlade sociala problem,
medan dess koppling till bristande fotfäste på arbetsmarknad eller utbild-
ning förstärks. Det blir alltså människors försörjningsproblem som står i
fokus. Mer generella lösningar som alternativ till socialbidrag torde
åtminstone på kort sikt anses alltför kostsamma för att vara reella alter-
nativ.
Många verksamhetsföreträdare har länge förespråkat att socialbidraget
organisatoriskt skiljs ut från övrigt socialt arbete. Detta är också vanligt i
länder utanför Norden.
Kravet på helhetssyn är inget hinder för en särskild lag om social-
bidrag. Det är viktigt att slå fast att de grundläggande värderingar, som
gäller för socialtjänstens arbete och som kommer till uttryck i social-
tjänstlagens portalparagraf, fortfarande ska ha giltighet för socialbidraget.
Dessutom föreslås en övergripande bestämmelse, som anger målinrikt-
ningen för lagens tillämpning.
Socialbidraget är och ska vara det yttersta ekonomiska skyddsnätet för
medborgarna. En viktig uppgift för socialtjänsten är att i nära samverkan
med arbetsmarknadsmyndigheter och försäkringskassor stödja enskilda
att efter förmåga ta ansvar för sin och sin familjs försörjning. Socialbi-
draget ska träda in när det inte finns några andra möjligheter till försörj-
ning. Denna princip upprätthålls i dag genom kravet på individuell
behovsprövning. Den fyller väl sin funktion och ska gälla också fram-
över.
Den individuella behovsbedömningen har i vissa fall uppfattats om
åldersrelaterad. Exempelvis finns det skäl att ha en särskilt restriktiv
hållning vad gäller socialbidrag till ungdomar. Samhällets insatser för
unga människor bör koncentreras på områden som stödjer positiva attity-
der till och ger möjligheter till egenförsörjning.
Bestämmelserna för socialbidraget föreslås utformas som rättighetsbe-
stämmelser. Beslut om socialbidrag ska alltså kunna överklagas med för-
valtningsbesvär. Detta är i huvudsak fallet redan i dag och gäller även för
socialförsäkringsförmåner.
Begränsningen till socialbidrag för akut tandvård upphör. Det ska vara
möjligt att få socialbidrag också för annan tandvård.
Äldreomsorg är inget entydigt begrepp. Det används ibland för att be-
teckna de sociala insatser för äldre som ryms i socialtjänstlagens regle-
ring. Men det är också ett samlande begrepp för olika insatser i form av
vård och omsorg som ges till äldre. Det omfattar då både allmänna och
individinriktade insatser och såväl sociala som medicinska insatser. I
denna betydelse är äldreomsorgen en verksamhet som regleras av två
lagar, socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Att samla de
183
bestämmelser som i dag reglerar äldreomsorgen i en särskild vård- och Prop. 2000/01:80
omsorgslag har i olika sammanhang framförts som ett alternativ. Under Bilaga 1
utredningsarbetet har möjligheterna till en sådan lag analyserats. Men
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen har principiellt olika
strukturer och konstruktioner. En förändring i riktning mot en särskild
vård- och omsorgslag är en så komplex och omfattande förändring att
den fordrar en särskild översyn.
I socialtjänstlagen regleras socialnämndens (motsvarande) uppgifter i
samma omfattning som tidigare med undanlag av behovet av ekonomiskt
stöd till grundläggande försörjning. Ekonomiskt stöd till vård- och
behandlingsinsatser ska alltså prövas enligt socialtjänstlagen. Några för-
ändringar när det gäller socialtjänstens uppgifter att verka för att män-
niskor ska ha goda levnadsförhållanden och svara för enskildas behov av
upplysningar, råd, stöd, omsorg och vård föreslås i princip inte. Likaså
kvarstår bestämmelserna som reglerar omsorg om bam och ungdomar,
äldre och personer med funktionshinder och åtgärder för missbrukare.
Däremot behöver socialtjänstlagen redigeras om. Detta är en följd av
såväl denna utrednings förslag om regleringen av socialbidraget och
vissa preciseringar i socialtjänstlagen som tidigare ändringar som gjorts i
lagen under årens lopp.
I socialtjänstlagen införs en bestämmelse om att den enskilde som har
behov av stöd och hjälp, service, vård, omsorg och behandling ska ha rätt
till bistånd om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Det råder också
stor samstämmighet om att frågor om enskilda människors rättsäkerhet
ska väga tungt. Hur den enskildes rättssäkerhet ska utformas finns det
dock skilda uppfattningar om, vilka också varierar över tid, mellan olika
samhällssektorer och mellan skilda politiska uppfattningar. Hur rätts-
säkerheten kommer till uttryck beror slutligen alltid på vilka avvägningar
som görs mellan skilda intressen och viljor.
Den prövning och analys som skett inom utredningens ram leder fram
till ställningstagandet att den enskildes ställning inom socialtjänsten
måste få ett särskilt skydd. Även om lagens materiella bestämmelser är
ett skydd i sig för den enskilde, är det inte alltid verkningsfullt i det indi-
viduella fallet för att hävda lagens mening mot det offentliga. Det ska
därför i alla situationer finnas en möjlighet för enskilda att kunna över-
klaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär. För detta talar särskilt att
socialtjänsten vänder sig till människor, som av olika skäl kan ha svårt att
hävda sin rätt i den offentliga debatten.
Socialtjänstlagen ska alltså innehålla en bestämmelse av rättighetskarak-
tär för att tillgodose enskildas behov av insatser. Alla medborgare som
berörs av lagen ska då också ha samma skydd och rätt till stöd. Utred-
184
ningen kan inte finna några skäl vare sig för att utmönstra några indivi-
ders behov av stöd och hjälp bara för att de hänförs till någon särskild
grupp eller för att ha olika regler för olika slags insatser.
Nivån på biståndet har kopplats till begreppet skälig levnadsnivå. Men
med ledning av detta begrepp ska inte bara nivån på biståndet, utan också
vilken form av insats som kan komma i fråga, bestämmas. Det är inte
möjligt att tydligt skilja nivån från innehållet utan att den skäliga lev-
nadsnivån blir ett uttryck också för kvaliteten i insatsen och för vilken
ambitionsnivå som kan anses vara rimlig i vaije enskilt fall mot bakgrund
av rättighetsbestämmelsens syfte.
En bestämmelse av detta slag, dvs. att tillförsäkra den enskilde en skä-
lig levnadsnivå, ska kunna användas även om förutsättningarna förändras
genom samhällsutvecklingen. Över tiden ändrade ekonomiska och andra
förutsättningar, liksom metodutveckling, som medför ändrade arbetsfor-
mer, kräver en generell utformning som tillåter en flexibel uttolkning och
användning. Även om nackdelarna med en såväl till nivå som innehåll
allmänt hållen bestämmelse är kända ser utredningen i dag inget bättre
alternativ för att säkerställa den enskildes behov av stöd än en i lag före-
skriven individuell rätt till insats för livsföringen i vissa fall.
Både den nya lagen om socialbidrag och den reviderade socialtjänstlagen
innebär utökade möjligheter att överklaga för den enskilde.
För båda lagarna ska enligt utredningens uppfattning gälla att det i det
enskilda fallet ska tas rimliga hänsyn till kommunens resurser. Ekono-
miska restriktioner är ett legitimt intresse som ska få vägas in vid beslut
om bistånd.
I samband med att vissa förändringar gjordes i socialtjänstlagen år 1998
infördes en ny bestämmelse om stöd för anhöriga som vårdar närstående
som är långvarigt sjuka, gamla eller funktionshindrade. Detta skedde
genom ett tillägg i den paragraf (5 § SoL), som reglerar socialtjänstens
uppgifter. Anhöriga och andra närstående gör omfattande och mycket
betydelsefulla insatser vid vården av äldre och sjuka personer. Att stödja
dem i detta arbete är så viktigt att det bör vara en särskilt reglerad skyl-
dighet för kommunen att göra det. Utredningen föreslår att detta sker
genom att en ny paragraf införs i socialtjänstlagen, där skyldigheten för-
tydligas.
Målet för anhörigstödet är enligt utredningens mening trehövdat. Det
första handlar om att visa anhörigvårdarna samhällets uppskattning, det
andra är att medverka till anhörigvårdares livskvalitet trots deras vård-
åtagande och det tredje är att förebygga utbrändhet. I detta sammanhang
är det viktigt att framhålla att skyldigheten för kommunerna att ge stöd
inte får bli eller upplevas som krav på anhöriga. Det får heller inte inne-
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
185
bära att personer med behov av vård och omsorg känner krav på att ta
emot vård av anhöriga. Ömsesidigheten i förtroendet vårdtagare - vård-
givare kan inte nog betonas.
Tidiga insatser i form av social rådgivning och personligt stöd är centrala
inslag i ett effektivt och framgångsrikt socialt arbete. Det är viktigt att
regering och riksdag främjar en fortsatt metodutveckling inom detta om-
råde. Detta kan ske genom att Socialstyrelsen får i uppdrag att fördela
särskilda stimulansmedel.
Utredningsuppdraget har omfattat uppgiften att analysera begreppet skä-
lig levnadsnivå och då behandla frågan om det med hänsyn till den
enskildes rättssäkerhet är möjligt att ge kommunerna mer utrymme för
lokalt anpassade lösningar.
Begreppet skälig levnadsnivå avser innehåll och nivåer för alla former
av bistånd, inte bara det ekonomiska. Socialnämnden kan utfärda
rekommendationer eller riktlinjer till vägledning vid biståndsbedöm-
ningar om vad som i den egna kommunen är att betrakta som skälig lev-
nadsnivå. Detta gäller med undantag av de preciseringar som gäller för
försörjningsstödet. Men begreppets grundläggande betydelse anges i
socialtjänstlagens portalparagraf. Oavsett vilka riktlinjer som finns måste
en prövning av rätten till bistånd i varje enskild fall alltid ske utifrån den
enskildes behov.
En rättsvetenskaplig undersökning av begreppet skälig levnadsnivå
inom socialtjänstlagen och motsvarande begrepp i LSS har nyligen pre-
senterats. Efter att ha gått igenom Regeringsrättens domar konstaterar
författaren att det från början vaga begreppet skälig levnadsnivå har pre-
ciserats genom domstolens avgöranden när det gäller socialbidrag men
inte för andra former av bistånd. Utredningens slutsats efter en samlad
analys är att lagen i sin nuvarande utformning ger kommunerna ett bety-
dande utrymme för lokalt anpassade lösningar. I detta måste också ligga
att domstolarna i valet mellan olika instanser ska ha att väga in kostnads-
aspekter när biståndsinsatser vägs mot varandra.
Sambandet mellan socialbidraget och övriga trygghetssystem ska, enligt
direktiven, analyseras utifrån övergripande förändringar i samhället
under 1990-talet, särskilt när det gäller förändringar i de statliga transfe-
reringarna. Dessutom ska förslag lämnas om hur individ- och familjeom-
sorgen kan förändras så att den bättre stämmer överens med den avsedda
funktionen att främst stödja enskilda med ett individuellt bistånd som är
föranlett av tillfälliga sociala eller ekonomiska problem.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
186
Förslagen får inte medföra att de sammantagna offentliga åtagandena
utökas. Om detta även avser kostnader bör noteras att utredningen inte
kunnat lägga förslag som, utan kostnadskonsekvenser för den offentliga
sektorn, påtagligt minskar socialbidragsberoendet. Detta beror i huvud-
sak på socialbidragets kostnadseffektivitet genom dess träffsäkerhet och
den individuella behovsprövningen.
Under 1990-talets första sju år fördubblades kostnaderna, i reala termer,
för socialbidraget. Under samma tidsperiod mer än fördubblades den
andel hushåll som under flera år var beroende av socialbidrag. Social-
bidraget fungerar därmed inte längre enbart som ett yttersta skyddsnät,
utan har stor betydelse för många människors försörjning. Den huvud-
sakliga förklaringen till detta är utvecklingen på arbetsmarknaden med
hög arbetslöshet särskilt bland nya invandrare och ungdomar. Att många
bland dem inte lyckades etablera sig på arbetsmarknaden medförde i sin
tur att de inte omfattades av de försäkringar som byggts upp till skydd för
den enskilde vid arbetslöshet och sjukdom.
Den offentliga sektorns svaga budgetssituation till följd av problemen i
den svenska ekonomin i början av 1990-talet bidrog också till att social-
bidragskostnadema ökade. Staten tvingades bl.a. sänka nivåerna i social-
försäkringssystemet samtidigt som kommunerna ökade brukaravgiftema,
särskilt inom barnomsorgen. Till detta kom att skattepolitiken lades om i
början av 1990-talet. Växlingen från direkt till indirekt beskattning kom
att missgynna hushåll med låga inkomster.
Det förtjänar att påpekas att utvecklingen med ökade socialbidrag bru-
tits under de senaste två åren. Kostnaderna för socialbidrag var en mil-
jard kronor lägre år 1998 jämfört med år 1997. Detta beror främst på den
förbättrade arbetsmarknaden, men kommunernas möjligheter att kräva
deltagande i kompetenshöjande åtgärder kan också haft en viss inverkan.
Av samstämmiga uppgifter från kommunföreträdare är det unga män-
niskor med förhållandevis goda förutsättningar som fatt arbete, medan
många andra är fortsatt beroende av socialbidrag för sin försörjning.
Detta gäller särskilt gruppen nya invandrare.
Ett långvarigt beroende av socialbidrag riskerar att påverka den enskil-
des motivation och förmåga att försörja sig själv. Om det ekonomiska
utbytet av arbete uteblir genom höga marginaleffekter eller om den
enskildes kunskaper och färdigheter inte utnyttjas ökar risken att den
enskilde anpassar sig till ett liv utanför arbetsmarknaden.
Oroande i detta sammanhang är att många barnfamiljer är långvarigt
beroende av socialbidrag. År 1996 levde 120 000 bam i sådana familjer.
Hur deras självbild och attityder påverkas finns skäl att fundera över.
Oroande är också att en inte obetydlig grupp människor "faller mellan"
arbetsförmedling och socialtjänst. De är arbetslösa men bedöms av
arbetsförmedlingen som inte förmedlingsbara och får därför ingen eller
begränsad service. Socialtjänsten menar ofta att samma personer står till
arbetsmarknadens förfogande och därför bör få del av arbetsmarknads-
politiska åtgärder.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
187
För att minska beroendet av socialbidrag behövs insatser inom flera poli-
tikområden inte bara socialpolitiken. Det förslag och de bedömningar
som utredningen gör har en socialpolitisk grund, som inte helt kunnat
avvägas mot andra berörda områden. Bedömningarna bör därför närmast
ses som en katalog över tänkbara förändringar som behöver beredas
ytterligare.
Utredningen föreslår att det ska vara obligatoriskt för kommunerna att
betala ut introduktionsersättning i stället för socialbidrag till skyddsbe-
hövande och andra som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet
under den tid de introduceras i det svenska samhället. Ofta handläggs det
i dag som ett socialbidrag. Men vid handläggningen av introduktionser-
sältningen ska det vara tydligt att det är en ersättning för det introduk-
tionsprogram den enskilde deltar i och inte ett socialt bidrag.
Om cn statlig beskattad introduktionsersättning infördes skulle det bli
än tydligare att försörjningsstödet under introduktionstiden inte är ett
socialbidrag. Enligt utredningens bedömning finns det skäl att överväga
att på längre sikt införa en sådan typ av ersättning till flyktingar som får
permanent uppehållstillstånd. Den skulle kunna utbetalas under en två-
årsperiod och inte prövas mot andra inkomster. Ersättningen bör inte
kvalificera till ersättningar inom socialförsäkringssystemet eller räknas
som kvalifikationstid för arbetslöshetsersättning. En introduktionser-
sättning av detta slag skulle stärka flyktingarnas möjlighet att etablera sig
på den svenska arbetsmarknaden. Men det är en relativt kostnadskrä-
vande reform.
Mot bakgrund av vissa beräkningar inom ramen för utredningsarbetet
bedömer utredningen att förändringar i vissa transfereringar skulle bidra
till att minska beroendet av socialbidrag. Att höja studiemedlen till stude-
rande med barn är en sådan förändring. Antalet studenter med bam har
ökat under 1990-talet. I dagens studiemedelssystem saknas dock möjlig-
heter att utöka studiemedlen genom extra lån eller bidrag för barnfamil-
jer.
Det långvariga socialbidragsberoendet skulle minska påtagligt om de
lägsta ersättningarna vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
höjdes. Det är idag stora skillnader i nivå på ersättning till personer som
deltar i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många tvingas söka
kompletterande socialbidrag för att klara sin försörjning. Del torde vara
en dålig användning av offentliga resurser att välja nivåer i försörjnings-
systemet så att regelmässigt flera delar av den offentliga förvaltningen
engageras vid handläggning av en enskilds försörjning vid studier eller
annan kompetenshöj ande verksamhet.
Under 1990-talet försämrades försörjningssituationen för många barn-
familjer. En höjning av barndelen i bostadsbidraget skulle ha en relativt
stor effekt på socialbidragskostnadema. En höjning med 300 kronor per
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
188
månad skulle till mer än en tredjedel återvinnas genom sänkta social-
bidragskostnader.
Avgifter för barnomsorg bör inte bekostas med socialbidrag. Men i
vissa kommuner tillämpas riktlinjer som innebär att så sker i stället för
att hushållet får en nedsatt bamomsorgsavgift. Detta strider mot en tidi-
gare rekommendation från Socialstyrelsen. Barnomsorgen är numera en
del av utbildningspolitiken och en sådan rekommendation saknar därför
lagstöd. I årets vårproposition förutskickade regeringen en s.k. maximi-
taxereform. Utredningen vill framhålla att det också ur socialbidragssyn-
punkt finns behov av sänkta avgifter för barnomsorgen. Därför är det
väsentligt att förslaget om maximitaxa utformas på sådant sätt att det
väger in marginaleffekterna för hushåll med låga och mycket låga in-
komster.
Också en vidgad användning av lönesubventioner skulle enligt utred-
ningens bedömning kunna minska det långvariga socialbidragsberoendet.
För närvarande ökar lönebidragsanställningar möjligheterna för personer
med nedsatt arbetsförmåga, och vissa arbetshandikappade, att få anställ-
ning på den öppna marknaden. Våren 1999 var drygt 50 000 personer
anställda med lönebidrag, vilket är en ökning jämfört med år 1997. Men
denna utveckling har inte inrymt den grupp som varit långvarigt bero-
ende av socialbidrag, dvs. i regel personer som har stora svårigheter på
arbetsmarknaden men oftast varken är arbetshandikappade eller har ned-
satt arbetsförmåga.
Utvidgade kriterier för anställning med lönesubvention skulle kunna t
spela en viktig roll för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Kriterierna skulle vara andra än de som gäller för lönebidrag till arbets-
handikappade. Det klart uttalade syftet skulle vara att den är en övergång
till ordinarie arbetsmarknad. Bristande kunskaper i svenska kan vara ett
sådant kriterium.
Att hjälp och stödåtgärder till en enskild genomförs på ett samordnat sätt
är viktigt för att det ska leda till avsett resultat. Många försök med sam-
verkan har genomförts och det är sannolikt att samverkan mellan den
offentliga sektorns skilda delar minskar socialbidragsberoendet. Men det
kan och bör göras mer för att stimulera samverkan. Så kan t.ex. arbets-
förmedlingsnämndernas roll utvidgas och utvecklingsgarantin utvidgas
till att omfatta fler kategorier. Redan idag har nämnderna ett uttryckligt
ansvar inom ramen för utvecklingsgarantin. En annan uppgift är att
ansvara för att en individuell handlingsplan upprättas. Det som utmärker
utvecklingsgarantin är gränsöverskridandet mellan utbildning, personlig
utveckling och arbete. Den arbetslöses idéer står i centrum och får möj-
lighet att utvecklas. Det är naturligt att arbetsförmedlingsnämnderna får
ett utökat ansvar i linje med ansvaret inom ramen för utvecklingsgaran-
tin.
Det bör vara möjligt för en kommun att ordna försörjning via en sär-
skild aktiveringsersättning i stället för socialbidrag till personer som
deltar i aktiveringsprogram som ordnas av kommunen eller av kommu-
nen i samverkan med arbetsförmedlingen. Detta är idag inte möjligt
enligt principen om fikabehandling i kommunallagen. Ersättningens nivå
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
189
bör bestämmas av respektive kommun. Det bör också vara möjligt att
samordna utbetalningen med t.ex. försäkringskassan.
Flera studier under senare år har visat att socialbidragskostnaderna inte
enbart beror på strukturella faktorer. Hur kommunerna organiserar hand-
läggningen och vilka arbetsmetoder som tillämpas spelar också in och
kan förklara en del av variationerna i socialbidragskostnader mellan
skilda kommuner. Dessa frågor bör ägnas ökad uppmärksamhet i kom-
munerna.
Bland människor som till följd av låg eller ingen pension har svårt att
försörja sig återfinns de som kommit till Sverige vid relativt hög ålder
från länder utanför EU och som beviljats permanent uppehållstillstånd
enligt 2 kap. 4 § utlänningslagen. Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1998:70)
ska förslag lämnas till hur deras ekonomiska trygghet ska utformas.
För att tillförsäkra den som är bosatt i Sverige och 65 år eller äldre en
grundläggande försörjning föreslås att ett äldreförsörjningsstöd införs.
Det ska regleras i en särskild lag och finansieras av staten.
Grundläggande krav som ställs på äldreförsörjningsstödet och som på-
verkat utformningen är att det
- bygger på krav på bosättning,
- gäller lika för alla,
- innebär en individuell behovsprövning,
- tillförsäkrar den enskilde en skälig levnadsnivå,
- har karaktären av en social hjälpförmån snarare än en trygghetsför-
mån och
- är enkelt att administrera och kontrollera.
Lagen om försörjningsstöd till äldre är inte tänkt att kompensera dem
som väljer att använda sig av ålderspensionssystemets möjligheter att
anpassa pensionsutbetalningama efter personliga önskemål. Äldreför-
sörjningsstödet ska heller inte kunna utnyttjas för att kompensera ett
tidigt eller partiellt uttag enligt de möjligheter som pensionsbestämmel-
sema ger utrymme för. För att förhindra detta måste undantagsbestäm-
melser fastställas. Den som inte har tillgodoräknats pensionsrätt eller
vars pensionspoäng har reducerats på grund av att han eller hon inte be-
talat sina avgifter fullt ut ska heller inte ha rätt till äldreförsörjningsstöd.
Äldreförsörjningsstödet föreslås administreras av Riksförsäkrings-
verket och de allmänna försäkringskassorna. Ansökan om stöd ska
lämnas personligen till försäkringskassan, som både prövar och beslutar
om ärendet. Stöd kan beviljas för högst tolv sammanhängande månader.
För tid därefter krävs en ny ansökan.
På kort sikt beräknas kostnaderna för äldrestödet uppgå till
700 miljoner kronor. Samtidigt beräknas kommunernas socialbidrags-
kostnader minska med 500 miljoner kronor. På något längre sikt be-
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
190
räknas ytterligare kostnader på mellan 40 och 200 miljoner kronor att Prop. 2000/01:80
tillkomma. Finansieringsförslag har presenterats. Bilaga 1
I utredningens uppdrag ingår att analysera eventuella behov av att för-
ändra principerna för socialtjänstens finansiering för att få till stånd en
mer långsiktig stabilitet i resurserna inom socialtjänstens omsorgs-
områden. Några konkreta förslag läggs inte fram när det gäller finansie-
ringsfrågorna. Däremot diskuteras behovet av ett ökat statligt ansvar för
socialbidragskostnadema.
En grundläggande princip för statens bidrag till kommunerna är att de
inte riktas till någon särskild verksamhet. Skälet för detta är uppfatt-
ningen att kommunala verksamheter bedrivs bättre och effektivare om de
så långt möjligt styrs av lokalpolitiska överväganden mot bakgrund av
mål som formulerats på nationell nivå. Därför finns det heller ingen stat-
lig finansiering direkt riktad till socialtjänsten. Ett annat viktigt skäl för
generella statsbidrag är att de ger en bättre överblick och kontroll över
den samlade kommunala verksamheten.
Det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet består av tre
delar; ett invånarbaserat statsbidrag, en långtgående inkomstutjämning
och en kostnadsutjämning. Det förstnämnda innebär att knappt 6 000
kronor per invånare lämnas till kommunerna. Inkomstutjämningen med-
för en omfördelning av medel mellan kommunerna på ca åtta miljarder
kronor. Kostnadsutjämningen ska utjämna strukturella behovs- och kost-
nadsskillnader mellan kommunerna. De ska i princip neutralisera kost-
nadsskillnader som kommunerna själva inte kan påverka. Det finns 15
delmodeller inom kostnadsutjämningen där bl.a. individ- och familje-
omsorgen liksom äldreomsorgen ingår.
I vissa fall förekommer riktade statsbidrag trots att den generella finan-
sieringen är grundprincipen. De riktade bidragen motiveras med att verk-
samheterna är så speciella att generella finansieringsformer inte anses
lämpliga. Ett exempel på detta är flyktingmottagandet. Andra är riktade
statsbidrag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där kommunerna har en
central roll som arbetsgivare, och med särskilda utbildningsinsatser för
vuxna, bl.a. kunskapslyftet.
Vid årliga överläggningar mellan representanter för regeringen och
kommunerna bedöms för varje sektor hur stort resursutrymmet är. Där-
emot finns det i statsbidrags- och utjämningssystemen som sådana inga
automatiskt verkande mekanismer för att anpassa resurserna till behovs-
191
utvecklingen. Den enda automatiskt rörliga delen i det kommunala finan-
sieringssystemet är därför skattebasen. För att öka resurserna på annat
sätt krävs alltså särskilda beslut av statsmakterna eller kommunerna
själva, t.ex. beslut om att höja anslaget till de generella statsbidragen och
beslut om att höja den kommunala skattesatsen.
Detta innebär bl.a. att det finns ett negativt samband mellan föränd-
ringar i skattebasen och förändringar i behovet av socialbidrag. Även om
behoven inom övrig individ- och familjeomsorg inte följer samma
mönster som socialbidragen påverkas de i viss mån av det samhällseko-
nomiska tillståndet. Sannolikt finns det också här ett liknande negativt
samband som mellan skattebas och socialbidrag. När det gäller äldre- och
handikappomsorgerna är det däremot svårt att se några kortsiktiga kopp-
lingar mellan skattebas och behovsutveckling. Istället har demografiska
faktorer en kraftig påverkan på behovsutvecklingen.
Det är huvudsakligen kostnaderna för socialbidragen som är proble-
matiska genom att de inte är stabila i ett kortare tidsperspektiv. I den mån
denna instabilitet inte följer tydliga mönster som går att förutse försämras
kommunernas planeringsförutsättningar.
Det finns skäl att staten och kommunerna bör dela på ansvaret för varia-
tioner i kostnaderna för socialbidragen. Det är främst tre skäl som talar
för detta. Det första har samband med de förslag som utredningen lägger
fram när det gäller lagregleringen av socialbidragen. Det andra skälet är
det starka samband som finns mellan det statliga trygghetssystemet och
kommunernas kostnader för socialbidragen och det tredje är att variatio-
nerna i ekonomin får effekter för socialbidragskostnaderna.
Det finns olika modeller för hur ett delat ekonomiskt ansvar kan
utformas, t.ex. riktade statsbidrag, formaliserade förhandlingar och en
"särskild påse" i kombination med formaliserade förhandlingar. Den
förstnämnda modellen medför risker för att insatser för att underlätta för
långvarigt socialbidragsberoende att bli självförsörjande inte prioriteras.
Nackdelarna med denna modell överväger fördelarna. De andra två
modellerna har såväl för- som nackdelar, där kopplingen mellan kommu-
nernas kostnader för socialbidragen och statsbidragen är tydligast i den
sistnämnda.
Det är utredningens uppfattning att frågorna om socialtjänstens finansie-
ring till inte oväsentlig del handlar om samordning av de resurser som
finns hos flera offentliga aktörer. Socialtjänstens verksamhetsområde
tangerar såväl statlig som landstingskommunal verksamhet. En god sam-
verkan bör leda till en effektiv användning av de tillgängliga resurserna.
Utvecklingen i samhället under 1990-talet har dock kommit att inne-
bära att fördelningen av ansvaret inom den offentliga sektorn för försörj-
ningsfrågoma har blivit otydligare. Utredningens bedömning om ett ökat
statligt ansvar för socialbidragskostnaderna ska ses mot den bakgrunden.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
192
Ett delat ansvar bör öka förutsättningarna för att den offentliga sektorns Prop. 2000/01:80
olika delar ska uppfatta försörjningsfrågoma som gemensamma. Bilaga 1
Problemen att på lång sikt finansiera äldreomsorgen måste bedömas
som stora. Detta finansieringsproblem bör mötas bl.a. genom lösningar
som ger resurser. Därför måste de offentliga styr- och finansierings-
systemen vidareutvecklas, med inriktning på samverkan och gemensamt
ansvar, så att de bidrar till att ge goda förutsättningar till försörjning
genom arbete för befolkningen i yrkesaktie ålder.
Tillsynen över socialtjänsten utövas av Socialstyrelsen och länsstyrel-
serna. Länsstyrelserna har det operativa ansvaret för tillsynen. De ska
följa socialnämndens tillämpning av lagen och se till att den fullgör sina
uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.
Socialstyrelsens tillsynsroll när det gäller socialtjänsten är att sam-
ordna, följa upp och utvärdera socialtjänsten. Styrelsen strävar också
efter att i samråd med länsstyrelserna utveckla enhetliga tillsynssystem
och strukturer för tillsyn. Socialstyrelsen har vidare det direkta ansvaret
för tillsynen över hälso- och sjukvården.
Regering och riksdag har i olika sammanhang uttalat att tillsynen över
socialtjänsten behöver effektiviseras. Det gäller framför allt tillsynen
över äldreomsorgen och stödet till personer med psykiska funktionshin-
der. Socialutskottet har efterlyst en skarpare tillsyn som inriktas på frågor
om laglighet och rättssäkerhet och på att säkra kvaliteten i vården och
omsorgen (bet. 1996/97:SoU13). Riksdagen har också givit regeringen
tillkänna att den bör överväga om tillsynen kan läggas på en och samma
myndighet för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården för att på
så sätt skapa en slagkraftigare organisation.
Begreppet tillsyn är inte enhetligt. Det är inte klart avgränsat mot andra
närliggande begrepp såsom uppföljning och utvärdering. I detta betän-
kande används begreppet tillsyn för att beteckna kontroll av rättssäkerhet
och laglighet i individärenden och verksamheter. Tillsynen görs i för-
hållande till lagens mål och bestämmelser. Uppföljning är en kontinuer-
lig eller regelmässig produktion av data om vissa verksamheter. Utvär-
dering är att analysera och värdera resultatet av verksamheten i relation
till fastställda mål. Utvärderingen grundas bl.a. på uppgifter från uppfölj-
ning och tillsyn.
För att klargöra att tillsyn enligt socialtjänstlagen handlar om kontroll
av laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheter i för-
hållande till lagens mål och bestämmelser föreslås innebörden i be-
greppet bli lagreglerad. Laglighetskontrollen ska också omfatta kontroll
av att det i verksamheterna finns ett väl fungerande kvalitetssystem med
regler för kvalitetssäkring.
193
7 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
Inom ramen för utredningsarbetet har olika organisatoriska alternativ för
att få en mer samordnad tillsyn över socialtjänst och hälso- och sjukvård
skisserats och analyserats. Varje sådant alternativ har sina för och nack-
delar. Utredningen är inte beredd att i detta sammanhang föreslå en så
omfattande omorganisation av den statliga tillsynen över socialtjänsten
och hälso- och sjukvården att all tillsyn över dessa verksamheter sam-
ordnas.
Den lösning utredningen föreslår bygger i stället på att den nuvarande
ordningen behålls tills vidare. Länsstyrelserna är alltså operativt ansva-
riga för tillsynen över socialtjänsten och Socialstyrelsen operativt ansva-
rig för hälso- och sjukvården. Men för att åstadkomma en bättre samord-
ning ska Socialstyrelsen ha en tydlig vägledande roll vid tillsynen av
socialtjänsten. Det innebär att styrelsen ska ha en formell rätt att styra
länsstyrelsernas tillsynsverksamhet på sådant sätt att en reell samordning
i praktiken kan ske. Detta är framför allt viktigt när det gäller tillsyns-
insatser inom boendeformer för äldre, bostäder med särskild service för
funktionshindrade och hemtjänst för äldre och personer med funktions-
hinder. På så sätt är det möjligt att tillgodose önskemålen om att sam-
ordna tillsynen över socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Såväl
kommunen eller den enskilde vårdgivaren som vårdtagaren kan möta en
gemensam statlig tillsynsgrupp.
Utredningen föreslår också att en författningsreglerad möjlighet för läns-
styrelserna att inspektera all verksamhet inom socialtjänsten införs.
Dessutom ska länsstyrelserna få möjlighet att meddela förelägganden för
att avhjälpa missförhållanden. När tillsynen gäller sådana verksamheter
där sociala och medicinska insatser ges parallellt ska även Socialstyrel-
sen kunna ge förelägganden.
Utan vårdtagamas medgivande får inspektioner inte ske i deras bostä-
der. Vårdrum vid kommunala och enskilda sjukhem liksom rum i andra
boendeformer eller bostäder med särskild service räknas som vårdtagar-
nas bostäder, varför samtycke krävs. Men detta torde knappast vålla
några problem i praktiken. Om den enskilde själv på grund av sitt fysiska
eller psykiska tillstånd inte kan lämna sitt medgivande kan en nära an-
hörig eller god man sannolikt bedöma hur den enskilde skulle vilja ha det
om han eller hon själv kunde bestämma.
Redan i dag har länsstyrelserna med stöd av socialtjänstlagen möjlig-
heter att utfärda förelägganden, med eller utan vite, och besluta om att
förbjuda verksamheter när det gäller sådana som drivs i enskild regi men
också i hem för vård eller boende som drivs av kommunen. Denna möj-
lighet föreslås nu utvidgas till att gälla hela socialtjänstområdet oavsett
verksamheternas driftform. Det skulle göra det lättare att komma till rätta
med missförhållanden som uppdagas i samband med besök eller inspek-
tioner vid särskilda boendeformer för äldre och bostäder med särskild
service för funktionshindrade. Föreläggandet föreslås också kunna kom-
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
194
bineras med vite i de fall tillsynsmyndigheten anser att det är nödvändigt
för att föreläggandet ska bli åtlytt.
Länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala enheter har i dag god
insikt om hur tillsyn bör bedrivas. Men de kan inte ha sådan total över-
blick att de alltid upptäcker vad som kan kräva särskild uppmärksamhet
från deras sida. Här kan särskilda brukarråd spela en roll. Utredningen
föreslår därför att särskilda brukarråd inrättas som kan stödja länsstyrel-
serna och Socialstyrelsens regionala enheter när det gäller att bedöma
vilka verksamheter som kräver särskild uppmärksamhet från staten. Bru-
karråden ska alltså informera om människors sociala situation och lämna
förslag till myndigheterna om områden som kan vara angelägna att
granska.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 1
195
Härigenom föreskrivs följande i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)'
dels att 6 a-g §§, 69 b skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande2 6 h §, skall betecknas 15 §, att nuvarande 7 och 7 a
§§ skall betecknas 6 och 7 §§, att nuvarande 8 a § skall betecknas 12 §,
att nuvarande 11-12 a §§ skall betecknas 16-18 §§, att nuvarande 20 a-
28 §§ skall betecknas 21-31 §§, att nuvarande 30-40 §§ skall betecknas
32-43 §§, att nuvarande 47-66 §§ skall betecknas 44-67 §§, att nuva-
rande 67-68 §§ skall betecknas 75-76 §§, att nuvarande 69-69 a §§ skall
betecknas 68-69 §§, att nuvarande 69 c § skall betecknas 70 §, att nuva-
rande 70 a-70 c § skall betecknas 71-73 §§, att nuvarande 71-78 §§
skall betecknas 80-93 §§,
dels att 3, 5 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att de nya 11 §, 25-26 §§, 32-33 §§, 35-40 §§ 44-45 §§, 49 §,
53-54 §§, 59 §, 61 §, 68-78 §§, samt rubriken före 11 § skall ha följande
lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 skall sättas närmast före 14, att rubri-
ken närmast före 7 skall sättas närmast före 6, att rubriken närmast före
11 skall sättas närmast före 16, att rubriken närmast före 12 skall sättas
närmast före 17, att rubriken närmast före 21 skall sättas närmast före 22,
att rubriken närmast före 22 skall sättas närmast före 24, att rubriken
närmast före 25 skall sättas närmast före 28, att rubriken närmast före 33
skall sättas närmast före 35, alt rubrikerna närmast före 38 skall sättas
närmast före 41, att rubriken närmast före 47, skall sättas närmast före
44, att rubriken närmast före 50 skall sättas närmast före 47, att rubriken
närmast före 59 skall sättas närmast före 58, att rubriken närmast före 67
skall sättas närmast före 74, att rubriken närmast före 69 skall ställas
närmast före 68, att rubrikerna närmast före 71 skall ställas närmast före
80, att rubriken närmast före 71a skall ställas närmast före 81, att rubri-
ken närmast före 71 b skall ställas närmast före 82, att rubriken närmast
före 72 skall ställas närmast före 84, att rubriken närmast före 73 skall
ställas närmast före 87, att rubriken närmast före 75 skall ställas närmast
före 90, att rubriken närmast före 77 skall ställas närmast före 92, att
rubriken närmast före 78 skall ställas närmast före 93,
dels att det i lagen skall införas nya paragrafer 13-15 §§, 29 §, 41-45
§§, 79 §, 85 §, 87-88 §§, 90 § av följande lydelse.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse av 6 h § 1997:740, 7 a §, 35,71 a§ 1998:855, 8 a § 1998:409, 11-12 a §§
65 b § 1999:48,20 a §,71 b § 1993:390,21 § 1990:1403,21 a § 1994:1098,23 §,27 §, 30,
33 §, 33 a §, 37 §, 47 §, 50-52 §§, 68-71 §§, 72 b §, 75 § 1997:313, 23 a § 1993:1,25 §,
31 § 1997:193,28 §, 32 §, 49 § 1990:53, 34 § 1987:377,36 § 1997:1091, 38-39 §§, 76-
77 §§ 1991:1667,48 § 1998:323,53 §,55 § 1986:1186,54 §,65,72a§ 1997:1229,57 §
1992:1071, 60 §, 62 § 1990:789, 61 § 1998:719, 53 § 1995;608, 65 a § 1998:615, 66 §
1991:526, 71 c § 1996:140, 73-74 a §§ 1998:384, 78 § 1987:380.
196
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 6 h och 72 a §§ finns före-
skrifter om ansvar i vissa fall för
annan kommun än den i vilken den
enskilde vistas.
I 15 och 85 §§ finns föreskrifter
om ansvar i vissa fall för annan
kommun än den i vilken den en-
skilde vistas.
5 §4
Till socialnämndens uppgifter hör att
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls-
organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,
informera om socialtjänsten i kommunen,
genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättning-
arna för goda levnadsförhållanden,
svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som be-
höver det.
Socialnämnden bör genom stöd
och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående som är
långvarigt sjuka eller äldre eller
som har funktionshinder.
svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som be-
höver det.
10 §5
Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan
liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha
kontakt med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd-
givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan där-
med jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
3 Senaste lydelse 1997:313.
4 Senaste lydelse 1997:313.
5 Senaste lydelse 1998:855.
197
det. För barn som inte har fyllt 15
år får kontaktperson utses endast
om barnets vårdnadshavare begär
eller samtycker till det. Har barnet
fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller
samtycker till det.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
11 §6
Speciella riktlinjer för social-
nämndens verksamheter
Socialnämnden skall genom stöd
och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående.
Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det. För barn som inte har fyllt 15
år får kontaktperson utses endast
om barnets vårdnadshavare begär
eller samtycker till det. Har barnet
fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller
samtycker till det.
Den som inte själv kan tillgo-
dose sina behov för sin livsföring
eller kan få dem tillgodosedda på
annat sätt har rätt till bistånd av
socialnämnden.
Den enskilde skall genom bi-
ståndet tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå. Biståndet skall utformas
så att det stärker hans eller hennes
resurser att leva ett självständigt
liv.
Särskilda bestämmelser om eko-
nomiskt stöd i form av socialbi-
drag finns i lagen om socialbidrag
(1999:00).
6 Senaste lydelse 1999:48.
7 Tidigare 13 § upphävd genom 1997:1229.
8 Tidigare 14 § upphävd genom 1997:1229.
198
15 §9
En person som önskar flytta till
en annan kommun, men till följd
av ålderdom, funktionshinder eller
allvarlig sjukdom har ett varaktigt
behov av omfattande vård- och
omsorgsinsatser och därför inte
kan bosätta sig där utan att inflytt-
ningskommunen erbjuder behöv-
liga insatser, får hos den kommu-
nen ansöka om sådana insatser
enligt 14 §. En sådan ansökan
skall behandlas som om den en-
skilde var bosatt i inflyttnings-
kommunen.
En person som önskar flytta till
en annan kommun, men till följd
av ålderdom, funktionshinder eller
allvarlig sjukdom har ett varaktigt
behov av omfattande vård- och
omsorgsinsatser och därför inte
kan bosätta sig där utan att inflytt-
ningskommunen erbjuder behöv-
liga insatser, får hos den kommu-
nen ansöka om sådana insatser
som avses i 6 f §. En sådan ansö-
kan skall behandlas som om den
enskilde var bosatt i inflyttnings-
kommunen.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen
får inte beaktas vid prövning enligt första stycket.
På begäran av inflyttningskommunen är hemkommunen skyldig att bi-
stå den förra kommunen med den utredning som kan behövas för be-
dömningen av ansökan.
25
Varje kommun ansvarar för att
det finns tillgång till familjehem
och hem för vård eller boende för
enskilda och familjer som behöver
vårdas och bo utanför det egna
hemmet. Enligt 23 a § skall dock
behovet av vissa hem tillgodoses
av staten.
Varje kommun ansvarar för att
det finns tillgång till familjehem
och hem för vård eller boende för
enskilda och familjer som behöver
vårdas och bo utanför det egna
hemmet. Enligt 26 § skall dock
behovet av vissa hem tillgodoses
av staten.
26 §"
Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten.
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa
hem. Styrelsen leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Staten kan om det finns särskilda skäl för det genom avtal uppdra åt ett
landsting eller en kommun att inrätta och driva hem som avses i första
stycket.
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av
den kommun som begärt placeringen.
Bestämmelserna i 24 § gäller Bestämmelserna i 27 § gäller
även i fråga om vård i hem som även i fråga om vård i hem som
avses i denna paragraf. avses i denna paragraf.
9 Senaste lydelse 1997:740.
10 Senaste lydelse 1997:193.
11 Senaste lydelse 1993:1.
199
12
Socialnämnden skall medverka
till att dc underåriga som avses i
28 § får god vård och fostran och i
övrigt gynnsamma uppväxtförhål-
landen, verka för att de får lämplig
utbildning och lämna vårdnads-
havama och dem som vårdar så-
dana underåriga råd, stöd och an-
nan hjälp som de behöver.
29 §
Socialnämnden skall medverka
till att de underåriga som avses i
25 § får god vård och fostran och i
övrigt gynnsamma uppväxtförhål-
landen, verka för att dc får lämplig
utbildning och lämna vårdnads-
havama och dem som vårdar så-
dana underåriga råd, stöd och an-
nan hjälp som de behöver.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
•13
Ett medgivande enligt 28 § förs-
ta stycket meddelas av social-
nämnden i vårdnadshavarens hem-
kommun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en annan kommun,
skall nämnden informera och
samråda med den kommunen
innan den fattar sitt beslut.
Ett medgivande enligt 28 §
tredje stycket och ett samtycke
enligt 28 § femte stycket meddelas
av socialnämnden i den eller de
sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat
32
Ett medgivande enligt 25 § förs-
ta stycket meddelas av social-
nämnden i vårdnadshavarens hem-
kommun. Om nämndens prövning
gäller ett hem i en annan kommun,
skall nämnden informera och
samråda med den kommunen
innan den fattar sitt beslut.
Ett medgivande enligt 25 §
tredje stycket och ett samtycke
enligt 25 § femte stycket meddelas
av socialnämnden i den eller de
sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat
medgivande enligt 25 § fullgör
skyldigheterna enligt 26 §. I de fall
samtycke enligt 25 § femte stycket
lämnats av socialnämnden i en
annan kommun fullgör i stället den
nämnden skyldigheterna enligt
26 §.
medgivande enligt 28 § fullgör
skyldigheterna enligt 29 §. I de fall
samtycke enligt 28 § femte stycket
lämnats av socialnämnden i en
annan kommun fullgör i stället den
nämnden skyldigheterna enligt
29#.
Enskilda personer eller sam-
manslutningar får inte bedriva
verksamhet som syftar till att för-
medla underåriga till hem som
avses i 25 §.
Enskilda personer eller sam-
manslutningar får inte bedriva
verksamhet som syftar till att för-
medla underåriga till hem som
avses i 28
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla
bam från utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling.
35 §1S
Socialnämnden får, i andra fall Socialnämnden får, i andra fall
än som avses i 33 a §, återkräva än som avses i 36 §, återkräva
12 Tidigare 29 § upphävd genom 1990:53.
”Senaste lydelse 1997:313.
14 Senaste lydelse 1997:313.
15 Senaste lydelse 1998:855.
200
försörjningsstöd som den enskilde
har erhållit enligt 6 b § endast om
det har lämnats
1. som förskott på en förmån
eller ersättning,
2. till den som är indragen i ar-
betskonflikt, eller
3. till den som på grund av för-
hållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att
förfoga över sina inkomster och
tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats
med stöd av 6 g §, får socialnämn-
den återkräva hjälpen, om den har
getts under villkor om återbetal-
ekonomiskt bistånd som den en-
skilde har erhållit enligt 14 § om
det har getts under villkor om
återbetalning.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
ning.
Beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas en-
ligt denna paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift
om den eller de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund
för återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.
36 £16
Om någon genom oriktiga upp-
gifter eller genom underlåtenhet
att lämna uppgifter eller på annat
sätt förorsakat att ekonomiskt bi-
Om någon genom oriktiga upp-
gifter eller genom underlåtenhet
alt lämna uppgifter eller på annat
sätt förorsakat att ekonomiskt bi-
stånd enligt 14 § utgått obehörigen
eller med för högt belopp, får
socialnämnden återkräva vad som
har betalats ut för mycket.
stånd enligt 6 b eller 6 g § utgått
obehörigen eller med för högt be-
lopp, får socialnämnden återkräva
vad som har betalats ut för
mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit sådant
ekonomiskt bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen
borde ha insett detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut
för mycket.
37 §11
Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnads-
ansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträf-
fande underårig, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av
missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård
eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem.
Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning
som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som
angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning.
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat
hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i
16 Senaste lydelse 1997:1091.
17 Senaste lydelse 1997:313.
201
kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver Social-
nämnden får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den under-
årige.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte i fråga om tjänst för
vilken avgift har bestämts enligt
35$.
Bestämmelserna i första stycket
gäller inte i fråga om tjänst för
vilken avgift har bestämts enligt
38
3S£18
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för bam och
ungdom enligt 17 § som inte är
stöd- och hjälpinsatser av behand-
lingskaraktär, sådant boende som
avses i 20 § andra stycket eller
22 § tredje stycket eller annan lik-
nande social tjänst får kommunen
ta ut skäliga avgifter enligt grun-
der som kommunen bestämmer.
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för bam och
ungdom enligt 12 § som inte är
stöd- och hjälpinsatser av behand-
lingskaraktär, sådant boende som
avses i 20 § andra stycket eller
21 § tredje stycket eller annan lik-
nande social tjänst får kommunen
ta ut skäliga avgifter enligt grun-
der som kommunen bestämmer.
Avgifterna får dock inte överstiga
kommunens självkostnader.
Avgifterna får dock inte överstiga
kommunens självkostnader.
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i
26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så
stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnad och andra normala levnadskostnader.
När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig om att omsorgs-
tagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekono-
misk situation.
39 £19
Vill socialnämnden föra talan
om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 35 eller 36 §
eller för kostnad som kommunen
har haft enligt 37 § första eller
andra stycket, skall talan väckas
hos länsrätten inom tre år från det
kommunens kostnad uppkom. Ta-
lan väcks vid den länsrätt inom
vars domkrets den enskilde är bo-
Vill socialnämnden föra talan
om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk
hjälp som avses i 33 eller 33 a §
eller för kostnad som kommunen
har haft enligt 34 § första eller
andra stycket, skall talan väckas
hos länsrätten inom tre år från det
kommunens kostnad uppkom. Ta-
lan väcks vid den länsrätt inom
vars domkrets den enskilde är bo-
satt. satt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige ge-
nom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd
att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars
synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket
18 Senaste lydelse 1991:1667.
19 Senaste lydelse 1997:1091.
202
20
Socialnämnden får helt eller
delvis efterge den ersättningsskyl-
dighet som avses i 35 och 36 §
samt 37 § första och andra styck-
ena.
40 §
Socialnämnden får helt eller
delvis efterge den ersättningsskyl-
dighet som avses i 33 och 33 a §§
samt 34 § första och andra styck-
ena.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges endast åt
en särskild avdelning som består
av ledamöter eller ersättare i
nämnden i ärenden som ankommer
på nämnden enligt 25 första-
fjärde styckena och 28 § denna
lag, 4 och 6 §§, 11 § första och
andra styckena, 13 §, 14 § tredje
stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och
43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga samt 11 och 13 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Första stycket gäller även i
ärenden enligt 25 § femte stycket
om samtycke vägras och beslut
enligt 36 § om att föra talan om
återkrav enligt 33 a §.
44 §2'
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får ges endast åt
en särskild avdelning som består
av ledamöter eller ersättare i
nämnden i ärenden som ankommer
på nämnden enligt 28 § första-
fjärde styckena och 31 § denna
lag, 4 och 6 §§, 11 § första och
andra styckena, 13 §, 14 § tredje
stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och
43 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga samt 11 och 13 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall.
Första stycket gäller även i
ärenden enligt 28 § femte stycket
om samtycke vägras och beslut
enligt 39 § om att föra talan om
återkrav enligt 36 §.
45 §22
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräld-
rabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldra-
balken,
6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att un-
derhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får inte heller
omfatta befogenhet att meddela
Uppdrag att besluta på social-
nämndens vägnar får inte heller
omfatta befogenhet att meddela
20 Senaste lydelse 1997:313.
21 Tidigare 44 § upphävd genom 1997:313.
22 Tidigare 45 § upphävd genom 1997:313.
203
beslut i frågor som avses i 27 §
denna lag eller att fullgöra vad
som ankommer på nämnden enligt
5 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller 17 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd.
beslut i frågor som avses i 30 § Prop. 2000/01:80
denna lag eller att fullgöra vad Bilaga 2
som ankommer på nämnden enligt
5 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller 17 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd.
Socialnämnden är skyldig att
slutföra en utredning enligt 50 a §
och fatta beslut i ärendet även om
den underårige byter vistelse-
kommun. Detsamma gäller om en
utredning inletts enligt 50 § och
ärendet avser vård av missbrukare.
Första stycket gäller inte om den
att ta över utredningen av ärendet.
Socialnämnden är skyldig att
slutföra en utredning enligt 48 §
och fatta beslut i ärendet även om
den underårige byter vistelse-
kommun. Detsamma gäller om en
utredning inletts enligt 47 § och
ärendet avser vård av missbrukare.
ra vistelsekommunen samtycker till
53 §24
I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot
någon enskild skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvalt-
ningslagen (1986:223):
14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
20 § om motivering av beslut,
26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§
förvaltningslagen gäller dock inte
uppgifter som rör någon annan
sökande i ett ärende om ett sådant
Bestämmelserna i 16 och 17 §§
förvaltningslagen gäller dock inte
uppgifter som rör någon annan
sökande i ett ärende om ett sådant
boende som avses i 20 § andra
stycket eller 21 § tredje stycket
eller om någon annan liknande
social tjänst.
boende som avses i 20 § andra
stycket eller 22 § tredje stycket
eller om någon annan liknande
social tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansö-
kan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som
rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.
Den som enligt vad som sägs i
54 § skall ges tillfälle att yttra sig
enligt 17 § förvaltningslagen
(1986:223) har rätt att få företräde
inför nämnden, om inte särskilda
skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig
reträde inför nämnden.
Den som enligt vad som sägs i
53 § skall ges tillfälle att yttra sig
enligt 17 § förvaltningslagen
(1986:223) har rätt att få företräde
inför nämnden, om inte särskilda
skäl föranleder annat.
all underrättas om sin rätt att få fö-
23 Senaste lydelse 1990:53.
24 Senaste lydelse 1986:1186.
25 Senaste lydelse 1997:1229.
204
59 f
Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör social-
nämndens personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen
gjordes i akten. Gallring skall dock inte ske så länge uppgifter om samma
person inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i personregister som
avses i 59 £ första stycket skall
gallras fem år efter det att de för-
hållanden som uppgiften avser har
upphört.
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall-
ringsskyldigheten inträdde.
Uppgifter i personregister som
avses i 58 § första stycket skall
gallras fem år efter det att de för-
hållanden som uppgiften avser har
upphört.
•26
Följande handlingar får inte
gallras med stöd av bestämmel-
serna i 59 § första stycket:
1. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med
utredning om faderskap,
2. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med
utredning om adoption,
3. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med att
en underårig har placerats eller
tagits emot i ett hem för vård eller
boende, i ett familjehem eller i ett
annat enskilt hem som inte tillhör
någon av hans föräldrar eller
någon annan som har vårdnaden
om honom.
Handlingar skall vidare undan-
tas från gallring enligt bestämmel-
serna i 59 § av hänsyn till forsk-
ningens behov i ett representativt
urval av kommuner och i övriga
kommuner beträffande ett repre-
sentativt urval av personer.
61 §'
Följande handlingar får inte
gallras med stöd av bestämmel-
serna i 60 § första stycket:
1. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med
utredning om faderskap,
2. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med
utredning om adoption,
3. handlingar som kommit in
eller upprättats i samband med att
en underårig har placerats eller
tagits emot i ett hem för vård eller
boende, i ett familjehem eller i ett
annat enskilt hem som inte tillhör
någon av hans föräldrar eller
någon annan som har vårdnaden
om honom.
Handlingar skall vidare undan-
tas från gallring enligt bestämmel-
serna i 60 § av hänsyn till forsk-
ningens behov i ett representativt
urval av kommuner och i övriga
kommuner beträffande ett repre-
sentativt urval av personer.
27
Ett bolag, en förening, en sam-
fällighet, en stiftelse eller en en-
skild individ får inte utan tillstånd
av länsstyrelsen yrkesmässigt be-
driva verksamhet i form av
1. hem för vård eller boende,
2. särskilda boendeformer mot-
68 §
Ett bolag, en förening, en sam-
fällighet, en stiftelse eller en en-
skild individ får inte utan tillstånd
av länsstyrelsen yrkesmässigt be-
driva verksamhet i form av
1. hem för vård eller boende,
2. särskilda boendeformer mot-
26 Senaste lydelse 1998:719.
27 Senaste lydelse 1997:313.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
205
svarande sådana som avses i 20 §
andra stycket eller 21 § tredje
stycket,
3. hem för viss annan heldygns-
vård,
svarande sådana som avses i 20 §
andra stycket eller 22 § tredje
stycket,
3. hem för viss annan heldygns-
vård,
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
4. hem eller öppen verksamhet
för vård under en begränsad del av
dygnet.
4. hem eller öppen verksamhet
för vård under en begränsad del av
dygnet.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas. Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen
genom avtal enligt 4 § tredje stycket har överlämnat till en enskild att
utföra.
Tillstånd att bedriva sådan verk-
samhet som avses i 69 § får bevil-
jas endast om verksamheten upp-
fyller kraven på god kvalitet och
säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor
i verksamheten.
§28
Tillstånd att bedriva sådan verk-
samhet som avses i 68 § får bevil-
jas endast om verksamheten upp-
fyller kraven på god kvalitet och
säkerhet.
' betydelse för kvalitet och säkerhet
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall
nytt tillstånd sökas.
70 829
Verksamhet för vilken tillstånd
krävs enligt 69 § första stycket står
under löpande tillsyn av social-
nämnden i den kommun där verk-
samheten är belägen. Nämnden
har rätt att inspektera verksamhe-
ten och får inhämta de upplys-
ningar och ta del av de handlingar
som behövs för tillsynen.
Om socialnämnden får kännedom
Verksamhet för vilken tillstånd
krävs enligt 68 § första stycket står
under löpande tillsyn av social-
nämnden i den kommun där verk-
samheten är belägen. Nämnden
har rätt att inspektera verksamhe-
ten och får inhämta de upplys-
ningar och ta del av de handlingar
som behövs för tillsynen.
om missförhållanden i enskild verk-
samhet som står under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden under-
rätta länsstyrelsen om det.
Bestämmelserna i 51 och 52 §§
gäller i tillämpliga delar i enskild
verksamhet som slår under läns-
styrelsens tillsyn enligt 69 b §.
Dokumentationen skall bevaras så
länge den kan antas ha betydelse
för åtgärder i verksamheten.
Bestämmelserna i 50 och 51 §§
gäller i tillämpliga delar i enskild
verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn enligt 76 §. Do-
kumentationen skall bevaras så
länge den kan antas ha betydelse
för åtgärder i verksamheten.
28 Senaste lydelse 1997:313.
2’ Senaste lydelse 1997:313.
“Senaste lydelse 1997:313.
206
En handling i en personakt i en-
skild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §
skall, om det begärs av den som
akten rör, så snart som möjligt
tillhandahållas denne för läsning
eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat
följer av 71 a §.
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansva-
rar för personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den
inte bör lämnas ut, skall han genast med eget yttrande överlämna frågan
till länsstyrelsen för prövning.
72 §
En handling i en personakt i en-
skild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 76 §
skall, om det begärs av den som
akten rör, så snart som möjligt
tillhandahållas denne för läsning
eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat
följer av 81 §.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
73 S3'
Länsstyrelsen får besluta att en
personakt i enskild verksamhet
som står under länsstyrelsens till-
syn enligt 69 b § skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan
antas att personakten inte kommer
att handhas enligt föreskrifterna i
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen,
eller
3. om den som ansvarar för per-
sonakten ansöker om det och det
finns ett påtagligt behov av att
akten tas om hand.
Länsstyrelsen får besluta att en
personakt i enskild verksamhet
som står under länsstyrelsens till-
syn enligt 76 § skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan
antas att personakten inte kommer
att handhas enligt föreskrifterna i
denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen,
eller
3. om den som ansvarar för per-
sonakten ansöker om det och det
finns ett påtagligt behov av att
akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och
det inte finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i
fråga om återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den
som vid beslutet om omhändertagande ansvarade för personakten. Per-
sonakter som har tagits om hand enligt första stycket skall förvaras av-
skilda hos arkivmyndigheten i den kommun där akterna omhändertagits.
Personaktema skall bevaras i minst två år från det att de kom in till
arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om en personakt som har
omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för särskilt fall,
samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för
akten före omhändertagandet.
74 §32
Tillsyn i denna lag är kontroll
av laglighet och rättssäkerhet i
individärenden i kommunal och
enskild verksamhet som svarar för
31 Senaste lydelse 1998:384.
32 Senaste lydelse 1998:384.
207
uppgifter inom socialtjänsten samt
att verksamheten uppfyller de krav
som anges i 7 £
75 §33
Socialstyrelsen har tillsyn över
socialtjänsten i riket utom sådan
verksamhet som Statens institu-
tionsstyrelse skall svara för.
Socialstyrelsen skall följa och
vidareutveckla socialtjänsten. Till
ledning för kommuner och en-
skilda som svarar för uppgifter
inom socialtjänsten får Social-
styrelsen utfärda allmänna råd.
Socialstyrelsen leder genom fö-
reskrifter och allmänna råd läns-
styrelserna i deras tillsyn över
socialtjänsten.
76 §34
Länsstyrelserna har tillsyn över
den socialtjänst som kommuner
och enskilda inom länet svarar för.
Länsstyrelserna skall
informera och ge råd till all-
mänheten i frågor som rör social-
tjänsten,
främja samverkan på social-
tjänstens område mellan kommu-
nerna och andra samhällsorgan,
biträda socialnämnderna med
råd i deras verksamhet,
hålla Socialstyrelsen under-
rättad om vad som framkommer
under länsstyrelsernas tillsyns-
verksamhet.
TI §35
Den som står under Social-
styrelsens och länsstyrelsens till-
syn är skyldig att på tillsynsmyn-
dighetens begäran lämna hand-
lingar och annat material som rör
verksamheten samt lämna de upp-
lysningar som tillsynsmyndigheten
behöver för sin tillsyn eller upp-
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
53 Senaste lydelse 1997:313.
34 Senaste lydelse 1991:1667.
35 Senaste lydelse 1987:380.
208
följning och utvärdering av so-
cialtjänsten.
Tillsynsmyndigheten får före-
lägga den som svarar för verk-
samheten att lämna vad som be-
gärs. I föreläggandet får vite sät-
tas ut.
Tillsynsmyndigheten har rätt att
inspektera verksamhet som står
under dess tillsyn. Vid tillsynen
har myndigheten rätt att få till-
träde till de lokaler och andra
utrymmen, dock ej bostäder, som
arrvänds for verksamheten.
Den som utför inspektionen har
rätt att tillfälligt omhänderta
handlingar och annat material
som rör verksamheten.
Den vars verksamhet inspekte-
ras är skyldig att lämna den hjälp
som behövs vid inspektionen.
78 §36
Om tillsynsmyndighet får kän-
nedom om att verksamhet inom
socialtjänsten inte uppfyller kra-
ven på laglighet och rättssäkerhet
eller de krav som anges i 7 § och
om missförhållandet är av bety-
delse for enskildas möjligheter att
få de insatser de har rätt till, får
tillsynsmyndigheten förelägga den
som svarar för verksamheten att
avhjälpa missförhållandet. I före-
läggandet får vite sättas ut.
Ett föreläggande skall innehålla
uppgifter om de åtgärder som till-
synsmyndigheten anser nödvän-
diga for att de påtalade missför-
hållandena skall kunna avhjälpas.
Om ett föreläggande att av-
hjälpa ett missförhållande inte
följs och om detta är allvarligt får
tillsynsmyndigheten helt eller del-
vis förbjuda fortsatt verksamhet.
Om ett föreläggande innebär att
kommunen skall se till att viss
verksamhet skall förbättras eller
tillskapas och föreläggandet inte
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
Senaste lydelse 1987:380.
209
följs skall delta rapporteras till Prop. 2000/01:80
regeringen. Bilaga 2
79 §
Om ett missförhållande innebär
fara för enskildas liv, säkerhet,
eller hälsa får tillsynsmyndigheten
utan föregående föreläggande
förbjuda fortsatt verksamhet.
Beslut enligt första stycket går i
omedelbar verkställighet.
Om någon efter beslut av en
socialnämnd vistas i en annan
kommun i familjehem, hem för
vård eller boende eller sådan bo-
endeform eller bostad som avses i
20 § andra stycket, 21 § tredje
stycket och 69 § första stycket 2,
har den kommun som beslutat om
vistelsen ansvaret för det bistånd
enligt 6 § samt det individuellt
behovsprövade stöd och de indivi-
duellt behovsprövade sociala
tjänster enligt 10-12 §§ som den
enskilde kan behöva. Placerings-
kommunens ansvar upphör om
ärendet överflyttas enligt 72 §.
Den kommun där den enskilde
är folkbokförd har samma ansvar
som en placeringskommun enligt
första stycket för bistånd, stöd och
sociala tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i
annan sjukvårdsinrättning på ini-
tiativ av någon annan än en kom-
mun,
3. som aktualiserats inför av-
slutningen av vård enligt 1 eller 2.
85 §
Om någon efter beslut av en
socialnämnd vistas i en annan
kommun i familjehem, hem för
vård eller boende eller sådan bo-
endeform eller bostad som avses i
20 § andra stycket, 22 § tredje
stycket och 68 § första stycket 2,
har den kommun som beslutat om
vistelsen ansvaret för det social-
bidrag enligt 5 § lagen om social-
bidrag (1999:00) och bistånd en-
ligt 14 § samt det individuellt be-
hovsprövade stöd och de indivi-
duellt behovsprövade sociala
tjänster enligt 10, 13, 16-17 §§
som den enskilde kan behöva.
Placeringskommunens ansvar
upphör om ärendet överflyttas
enligt 84 §.
Den kommun där den enskilde
är folkbokförd har samma ansvar
som en placeringskommun enligt
första stycket för socialbidrag
enligt lagen om socialbidrag
(1999:00) och bistånd enligt 14 §,
stöd och sociala tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i
annan sjukvårdsinrättning på ini-
tiativ av någon annan än en kom-
mun,
3. som aktualiserats inför av-
slutningen av vård enligt 1 eller 2.
Socialnämndens beslut får över-
87 §
Socialnämndens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
210
delat beslut i fråga om
försörjningsstöd enligt 6 b §,
vägran eller nedsättning av fort-
satt försörjningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6f§,
ansökan enligt 6h §,
medgivande, återkallelse av
medgivande eller om samtycke
enligt 25 §, eller
förbud eller begränsning enligt
27 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första
stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
delat beslut i fråga om
bistånd enligt 14 §
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
ansökan enligt 15 §,
medgivande, återkallelse av
medgivande eller om samtycke
enligt 28 §, eller
förbud eller begränsning enligt
30
88 §
Tillsynsmyndighetens beslut om
föreläggande enligt 77 £ andra
stycket eller 78 § fösta stycket
samt förbud enligt 78 § tredje
stycket eller 79 § får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i
25 § eller 31 § första stycket, om
inte gärningen i sistnämnda fall är
belagd med straff i lagen
(1997:192) om internationell
adoptionsförmedling,
2. överträder förbud eller be-
gränsning som har meddelats med
stöd av 27 §,
3. utan tillstånd driver sådan
verksamhet som avses i 69
4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter
verksamheten.
90 §
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i
28 § eller 33 § första stycket, om
inte gärningen i sistnämnda fall är
belagd med straff i lagen
(1997:192) om internationell
adoptionsförmedling,
2. överträder förbud eller be-
gränsning som har meddelats med
stöd av 30 §,
3. utan tillstånd driver sådan
verksamhet som avses i 68 §,
4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 78 § tredje
stycket eller 79 § fortsätter verk-
samheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.
211
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande
1 § Denna lag gäller enskildas rätt till ekonomiskt slöd i form av social-
bidrag samt rådgivning för att tillgodose behov av grundläggande för-
sörjning.
2 § Socialbidraget skall främja människors ekonomiska trygghet och
utformas så att det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt
liv.
3 § Den som inte själv kan tillgodose sina grundläggande behov av för-
sörjning eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till social-
bidrag av socialnämnden.
Rätten till socialbidrag förutsätter att den enskilde efter sin förmåga
ansvarar för sin försörjning genom arbete, utbildning eller motsvarande.
4 § Den enskilde skall genom socialbidraget tillförsäkras en skälig lev-
nadsnivå.
5 § Socialbidrag lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa
och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållscl, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, tandvård,
glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
3. andra grundläggande ekonomiska försörjningsbehov som inte avser
vård- eller behandlingsinsatser,
4. ekonomisk rådgivning.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad
regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande
norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar rörande
olika hushållstypers baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns sär-
skilda skäl, skall socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en
högre nivå. Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till
en lägre nivå, om det finns särskilda skäl för detta.
6 § Socialnämnden får begära att den som uppbär socialbidrag under viss
tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetens-
höjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon
lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetens-
höjande insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning
men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöj ande verksamhet som avses i första stycket
skall syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden för-
sörja sig själv. Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att
komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt
212
utbildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes indi-
viduella önskemål och förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut
fattas enligt första stycket.
7 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller
annan kompetenshöj ande verksamhet som anvisats enligt 6 §, får fortsatt
socialbidrag vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon
utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande
verksamheten.
8 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
enligt 6 § skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den
enskilde utför uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar
sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock
likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4
§§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljö-
lagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
9 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 10 §, återkräva social-
bidrag som den enskilde har erhållit enligt 5 § 1 och 2 endast om det har
lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat
råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har socialbidrag lämnats med stöd av 5 § 3 får socialnämnden åter-
kräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.
Beslut som avser socialbidrag som kan komma att återkrävas enligt
denna paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om
den eller de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för
återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.
10 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att socialbidrag enligt 5 §
utgått obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva
vad som har betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit social-
bidrag obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.
11 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för socialbidrag som avses i 9 § eller 10 §, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur
stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller
annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 2
213
12 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet Prop. 2000/01:80
som avses i 9 och 10 §§. Bilaga 2
13 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om nämnden har meddelat beslut ifråga om socialbidrag enligt 5 §
eller vägran eller nedsättning av socialbidrag enligt 7 §.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan del har vunnit laga kraft.
14 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av be-
slut enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den
214
Prop. 2000/01:80
Bilaga 3
Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten
i Göteborg, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus
län, Länsrätten i Jönköpings län, Länsrätten i Örebro län, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Statskontoret, Statens invandrarverk, Utlännings-
nämnden, Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Social-
styrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Handikapp-
ombudsmannen, Hjälpmedelsinstitutet, Barnombudsmannen, Riksrevi-
sionsverket, Arbetsgivarverket, Konsumentverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Östergötlands
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Ungdomsstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Integrationsverket,
Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Kalmar län, Landstinget i
Skåne län, Landstinget i Västerbottens län, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Haninge kommun, Järfälla kommun, Nynäshamns kommun, Stockholms
kommun, Tyresö kommun, Oxelösunds kommun, Vingåkers kommun,
Ödeshögs kommun, Gnosjö kommun, Jönköpings kommun, Mörbylånga
kommun, Hörby kommun, Trelleborgs kommun, Örkelljunga kommun,
Burlövs kommun, Malmö kommun, Falkenbergs kommun, Göteborgs
kommun, Partille kommun, Karlsborgs kommun, Marks kommun,
Töreboda kommun, Ulricehamns kommun, Lidköpings kommun,
Mariestads kommun, Karlstads kommun, Degerfors kommun, Hällefors
kommun, Örebro kommun, Sala kommun, Skinnskattebergs kommun,
Västerås kommun, Avesta kommun, Gagnefs kommun, Malungs
kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Skellefteå kommun,
Åsele kommun, Haparanda kommun, Luleå kommun, Rädda Barnen,
Handikappförbundens Samarbetsorgan, De Handikappades Riksförbund,
Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Central-
organisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorga-
nisationen i Sverige, Akademikerförbundet SSR, Familjehemmens
Riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Grekiska Riksförbundet,
Kommunförbundet i Stockholms län, Kommunförbundet i Skåne län,
Kommunförbundet i Gävleborgs län, Kommunförbundet i Norrbottens
län, Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Neurologiskt Handikappades
Riksförbund, Reumatikerförbundet, Riksförbundet för behandlingshem,
Riksförbundet för Hjälp åt Narkotika- och Läkemedelsberoende, Riks-
förbundet för Mag- och Tarmsjuka, Riksförbundet för Rörelsehindrade
Bam och Ungdomar, Riksförbundet för social och mental hälsa, Riks-
förbundet för utvecklingsstörda Bam, Riksförbundet Pensionärs-
Gemenskap, Samarbetsorgan för invandrarorganisationer, Stadsmissio-
nen, Sverige-fmska Riksförbundet, Sveriges Dövas Riksförbund,
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Synskadades Riksförbund och
Sällskapet Länkamas Riksförbund.
215
Utredningens förslag innebär att socialtjänstens behandling av person-
uppgifter författningsregleras och anpassas till bestämmelserna i person-
uppgiftslagen (1998:204). Förslaget utgår från personuppgiftslagens
tillämpningsområde, begrepp och terminologi och bestämmelserna har
utformats så att de anger de undantag och preciseringar i förhållande till
pcrsonuppgiftslagen som är motiverade. Lagen föreslås få namnet lag om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitten 6.1.1-
6.1.4).
Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i socialtjänstlagen
(1980:620).
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är inte att utvidga social-
tjänstens nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna.
Huruvida personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller läm-
nas ut avgörs av annan lagstiftning och inte av pcrsonuppgiftslagen eller
av den föreslagna lagstiftningen. Avsikten med utredningens förslag är
bl.a. att anpassa de regler som styr förutsättningarna för när personupp-
gifter får behandlas inom socialtjänsten så att de inte hindrar att person-
uppgifter får behandlas när så krävs för att socialtjänsten skall kunna
fullgöra sina arbetsuppgifter.
Lagens tillämpningsområde, m.m.
Den föreslagna lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten.
Personuppgiftslagen är generellt tillämplig på behandling av person-
uppgifter och anger de begränsningar i fråga om att behandla personupp-
gifter som kan anses nödvändiga för att skydda den personliga integrite-
ten. Att pcrsonuppgiftslagen är generell innebär att lagen är tillämplig vid
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, om inte särskilda
bestämmelser meddelas som avviker från personuppgiftslagens. Den fö-
reslagna lagen innehåller sådana bestämmelser. Om inget annat följer av
den föreslagna lagen, tillämpas emellertid personuppgiftslagen vid be-
handling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Begreppet socialtjänst definieras i lagen (avsnitt 6.2.1). Med social-
tjänst förstås i detta sammanhang
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt
asylsökande och andra utlänningar,
216
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelse-
hindrade,
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, samt
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration
av verksamhet som avses i 1-8.
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i be-
greppet socialtjänst är uttömmande. Utanför lagens tillämpningsområde
kommer därmed att falla t.ex. färdtjänstverksamhet samt förskoleverk-
samhet m.m., vilka verksamheter regleras av lagen (1997:735) om riks-
färdtjänst och lagen (1997:736) om färdtjänst respektive skollagen
(1985:1100). Det bör dock framhållas att sådan verksamhet och annan
verksamhet som inte omfattas av denna lag eller av annan särlagstiftning
omfattas av personuppgiftslagen. Konsekvensen av att man låter en verk-
samhet falla utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde blir alltså
inte att behandlingen av personuppgifter i den verksamheten förblir
oreglerad. Huruvida de personuppgifter som har samlats in med stöd av
denna lag får behandlas för t.ex. sådan verksamhet som nu nämnts, dvs.
utanför socialtjänsten, får således avgöras efter en tillämpning av person-
uppgiftslagen. Frågan om uppgifterna får lämnas ut måste naturligtvis
också prövas enligt sekretesslagen (1980:100).
Enligt förslaget är lagen tillämplig oavsett vilket subjekt som behand-
lar personuppgifter, under förutsättning att det är fråga om socialtjänst i
lagens mening. Det innebär att inte bara myndigheter utan även enskilda
som behandlar personuppgifter inom socialtjänsten har att tillämpa lagen.
Liksom personuppgiftslagen föreslås lagen gälla inte endast för be-
handling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad utan
även för annan behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att
ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för
sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell
behandling av personregister (avsnitt 6.2.2). Det föreslås inte några sär-
skilda bestämmelser för den automatiserade behandlingen av personupp-
gifter.
Lagen är dock inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för
forsknings- och statistikändamål (avsnitt 6.2.3). Behandling för sådana
ändamål regleras av bestämmelserna i personuppgiftslagen och av even-
tuell annan särlagstiftning på området. Det bör dock påpekas att det inte
är något som hindrar att de uppgifter som samlats in för att myndigheter
och andra skall kunna utföra sina arbetsuppgifter inom socialtjänsten,
dvs. med stöd av den föreslagna lagen, även används för forsknings- och
statistikändamål. Av 9 § andra stycket personuppgiftslagen följer nämli-
gen att behandling för historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål
inte skall anses oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna ur-
sprungligen samlades in. Huruvida behandlingen av personuppgifterna,
t.ex. själva utlämnandet, är tillåten i det enskilda fallet får emellertid av-
göras av bestämmelserna i personuppgiftslagen och sekretesslagen. I
19 § tredje stycket personuppgiftslagen finns en allmän bestämmelse i
ämnet. I den mån det, som t.ex. i 64 § socialtjänstlagen, finns särskilda
föreskrifter i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter för forsk-
Prop. 2000/01:80
Bilaga 4
217
ningsändamål, gäller dessa bestämmelser före personuppgiftslagens reg- Prop. 2000/01:80
ler (2 § personuppgiftslagen). Bilaga 4
Bestämningen av ändamål för behandlingen av personuppgifter anses
vara av central betydelse från integritetssynpunkt. Utredningen har därför
noga övervägt om det skulle vara möjligt att direkt i lagen uttömmande
ange för vilka ändamål personuppgifter skall få behandlas inom social-
tjänsten. Utredningen har emellertid av skäl som redovisas utförligt i
avsnitt 6.3 ansett att det inte är möjligt att föreslå en sådan lösning.
Utredningen har i stället stannat för en modell som innebär att det
överlåts på de personuppgiftsansvariga i respektive verksamhet att -
inom en i lagen angiven ram - ange de ändamål för vilka personuppgifter
skall få behandlas inom socialtjänsten. En sådan modell framstår - menar
utredningen - som den bästa inte bara när det gäller skyddet för den en-
skildes personliga integritet utan även när det gäller verksamheten inom
socialtjänsten.
Utredningens förslag innebär således att det i lagen föreskrivs att per-
sonuppgifter, förutom med den registrerades samtycke, får behandlas
bara om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom social-
tjänsten skall kunna utföras. Lagen hindrar dock inte att personuppgifter
lämnas ut, om det följer av lag eller förordning. I lagen regleras inte för
vilka ändamål personuppgifter skall få behandlas inom socialtjänsten.
Det ankommer således på de personuppgiftsansvariga i respektive verk-
samhet att med beaktande av 9 § första stycket c personuppgiftslagen -
dvs. bestämmelsen att personuppgifter bara får samlas in för särskilda,
uttryckligt angivna och berättigade ändamål - ange för vilka ändamål
personuppgifter behandlas. Endast ändamål som är nödvändiga för att en
arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras kan därvid vara
berättigade.
Föreskrifterna i 9 § första stycket e och f pcrsonuppgiftslagen - att dc
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i för-
hållande till ändamålen med behandlingen samt alt inte fler personupp-
gifter får behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen
med behandlingen - och viss annan lagstiftning, t.ex. socialtjänstlagens
bestämmelser om dokumentation, innebär viktiga begränsningar av vilka
personuppgifter som får behandlas. Det skydd som dessa föreskrifter ger
för den personliga integriteten är menar utredningen tillräckligt. I den
föreslagna lagen finns det därför inte några särskilda begränsningar be-
träffande vilka kategorier av personuppgifter som får behandlas inom
socialtjänsten (avsnitt 6.4). Samtliga kategorier av personuppgifter kom-
mer således i och för sig att få behandlas inom socialtjänsten, även bl.a.
känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens mening.
Utredningen framhåller att det inte råder något tvivel om att det från
integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i lagtexten på ett konkret
218
sätt kunde anges vilka personuppgifter som får behandlas inom social- Prop. 2000/01:80
tjänsten. Utredningen har emellertid bedömt det som i praktiken omöjligt Bilaga 4
att göra så. Det beror på den mycket omfattande och mångskiftande
verksamhet som lagstiftningen skall omfatta och socialtjänstens behov av
att behandla ett synnerligen stort antal olika personuppgifter, som när det
gäller graden av integritetskänslighet varierar i stor utsträckning. En
reglering skulle nämligen - menar utredningen - antingen innebära stora
risker för att socialtjänstarbetet försvårades eller - om listan över vilka
uppgifter som fick behandlas gjordes mycket omfattande - knappast
medföra några vinster från integritetssynpunkt.
I den föreslagna lagen anges inte vem som skall vara personuppgifts-
ansvarig för de behandlingar av personuppgifter som utförs inom social-
tjänsten (avsnitt 6.5). Frågan om vem som är personuppgiftsansvarig för
en viss behandling av personuppgifter enligt lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten får i stället avgöras efter en tillämp-
ning av bestämmelserna i personuppgiftslagen. Någon särskild regel om
detta behövs inte i den föreslagna lagen.
Med sökbegrepp förstås bokstäver eller siffror med vars hjälp man kan
söka fram lagrad information. Frågan om sökbegränsningar har behand-
lats i avsnitt 6.6.
De sekretessbestämmelser som gäller för personuppgifter inom social-
tjänsten (bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen 1980:100 och 51 § andra stycket
socialtjänstlagen) innebär ett mycket starkt skydd för uppgifterna, inte
bara i förhållande till verksamhet utanför socialtjänsten, utan även mellan
myndigheter på socialtjänstens område samt inom en och samma myn-
dighet. Möjligheterna att söka information begränsas emellertid inte en-
dast av sekretessbestämmelser, utan även av personuppgiftslagens be-
stämmelse (9 § första stycket d) om att redan insamlade personuppgifter
inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ändamål
för vilket uppgifterna ursprungligen samlades in. Vidare innebär be-
stämmelsen i 59 § socialtjänstlagen om förbud mot att i s.k. samman-
ställningsregister hos socialnämnd ta in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden ytterligare begränsningar av sökmöjligheterna. Dessa be-
stämmelser innebär ett tillräckligt integritetsskydd. I lagen föreslås därför
inte någon särskild begränsning i möjligheten att med olika sökbegrepp
hämta information som finns inom socialtjänsten.
Utredningen framhåller dock att det vid denna bedömning förutsätts att
den personuppgiftsansvarige utformar de tekniska systemen så att i prin-
cip endast behöriga personer kan göra sökningar samt att det finns behö-
righetskontrollsystem och att det i efterhand går att fastställa vilka perso-
ner som har tagit del av information (loggning). Den enskilde handlägga-
rens sökmöjligheter torde kunna begränsas mycket kraftigt (jfr bl.a. 51 §
andra stycket socialtjänstlagen). Den personkrets som arbetar med upp-
följning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och framställning av
219
statistik - och som naturligtvis är beroende av att kunna söka information
i en helt annan omfattning än en enskild handläggare - torde i de flesta
fall kunna begränsas till ett minimum.
Enligt utredningen saknas det anledning att i den föreslagna lagen ha en
särskild bestämmelse som tillåter eller förbjuder att de personuppgifter
som finns inom socialtjänsten samkörs (avsnitt 6.7). Personuppgifts-
lagens bestämmelser (9 § första stycket d, e och f) - att personuppgifter
får behandlas för andra ändamål än de för vilka uppgifterna ursprung-
ligen samlades in bara om de nya ändamålen inte är oförenliga med de
ursprungliga ändamålen, att de personuppgifter som behandlas skall vara
adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen
samt att inte fler uppgifter får behandlas än som är nödvändigt med hän-
syn till ändamålen med behandlingen - innebär ett tillräckligt integritets-
skydd för den enskilde. I praktiken begränsar dessa bestämmelser möj-
ligheterna till samköming på ett sätt som är godtagbart från integritets-
synpunkt samtidigt som de innebär att personuppgifter kan samköras när
det är ändamålsenligt och lämpligt. Även 59 § socialtjänstlagen och be-
stämmelserna i sekretesslagen kan hindra att personuppgifter samkörs.
I den föreslagna lagen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter
inom socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behand-
ling (avsnitt 6.8). Personuppgifter får lämnas ut på vilket medium som
helst om behandlingen - utlämnandet - inte är oförenlig med det ända-
mål för vilket uppgifterna ursprungligen samlades in. Detta följer direkt
av personuppgiftslagen. Det finns inte heller tillräcklig anledning att för-
bjuda alt personuppgifter lämnas ut på ett sådant medium. Sekretesslagen
eller andra bestämmelser kan dock hindra att uppgifterna över huvud
taget får lämnas ut.
Den som har direktåtkomst till information som behandlas automatiserat
kan, när han eller hon vill, ta del av informationen på en bildskärm. Åt-
komsten kan avse all information som finns eller endast en del av denna.
Direktåtkomst ger inte i sig möjlighet att påverka informationsinnehållet.
Frågan om direktåtkomst har behandlats i avsnitt 6.9.
De sekretessbestämmelser som gäller vid behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten (bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen och 51 §
andra stycket socialtjänstlagen) innebär, oavsett om det är fråga att lämna
ut uppgifter på papper eller om det rör sig om direktåtkomst, ett mycket
starkt skydd för personuppgifterna. Vidare innebär personuppgiftslagens
regler om att personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som
är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in, att de per-
sonuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i
Prop. 2000/01:80
Bilaga 4
220
förhållande till ändamålen med behandlingen, samt att inte fler person-
uppgifter får behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen
med behandlingen (9 § första stycket d, e och f), ett ytterligare skydd för
personuppgifterna. Även detta gäller oavsett på vilket medium uppgif-
terna tas fram. Det finns inget behov av att härutöver föreslå en regel
som innebär begränsningar av åtkomsten till personuppgifter som be-
handlas automatiserat inom socialtjänsten.
Utredningen framhåller att en förutsättning för att en lösning som den
föreslagna skall ge ett tillräckligt integritetsskydd är att den personupp-
giftsansvarige begränsar den krets av personer som har direktåtkomst till
information - vilket redan med hänsyn till gällande sekretessregler är
nödvändigt - och att det finns system för behörighetskontroll. Utred-
ningen har vid sin bedömning också utgått från att så blir fallet och att de
tekniska systemen utformas så att det i efterhand går att fastställa vilka
personer som har tagit del av information.
Personuppgiftslagens bestämmelser om den personuppgiftsansvariges
informationsplikt skall gälla även när personuppgifter behandlas inom
socialtjänsten (avsnitt 6.10). Några särskilda bestämmelser om informa-
tion behövs inte i den föreslagna lagen. I betänkandet gör utredningen en
bedömning av hur personuppgiftslagens bestämmelser om information
kan komma att tillämpas inom socialtjänsten.
Personuppgiftslagens bestämmelser om säkerheten vid behandling och
tillsynsmyndighetens befogenheter skall gälla också när personuppgifter
behandlas inom socialtjänsten (avsnitt 6.11). Några särskilda bestämmel-
ser därutöver behövs inte i den föreslagna lagen. Datainspektionen skall
vara tillsynsmyndighet även enligt den föreslagna lagen.
I betänkandet erinrar dock utredningen om att de uppgifter som finns
och kommer att finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara
av integritetskänslig natur. Utredningen understryker därför betydelsen
av att det bedrivs ett aktivt arbete i syfte att vidmakthålla en hög säker-
hetsnivå. Det kan också, framhåller utredningen, förväntas att Datain-
spektionen med stöd av 13 § personuppgiftsförordningen (1998:1191)
kommer att meddela närmare föreskrifter om de säkerhetsåtgärder som
behövs.
Enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen gäller att behandling av
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad omfattas av an-
mälningsskyldighet. Den personuppgiftsansvarige skall göra en skriftlig
anmälan till tillsynsmyndigheten (Datainspektionen) innan en sådan be-
handling eller serie av sådana behandlingar med samma eller liknande
ändamål genomförs.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 4
221
Emellertid innebär bestämmelsen i 3 § 3 personuppgiftsförordningen Prop. 2000/01:80
att den anmälningsskyldighet som följer av 36 § första stycket person- Bilaga 4
uppgiftslagen inte gäller för behandling av personuppgifter som regleras
genom särskilda föreskrifter i lag eller förordning. Denna undantagsbe-
stämmelse från anmälningsskyldigheten bör - menar utredningen - gälla
också när personuppgifter behandlas med stöd av lagen om behandling
av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitt 6.12). När personuppgif-
ter behandlas automatiserat inom socialtjänsten behöver anmälan således
inte göras till Datainspektionen.
Personuppgiftslagens bestämmelse (42 §) om att den personuppgifts-
ansvarige till var och en som begär det skall lämna upplysningar om så-
dana automatiserade eller andra behandlingar av personuppgifter som
inte har anmälts till tillsynsmyndigheten, skall däremot gälla även vid
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitt 6.12).
Det finns inget behov av bestämmelser i fråga om bevarande och gallring
som avviker från regleringen härav i andra författningar (avsnitt 6.13).
Detta innebär att bevarande och gallring skall ske med beaktande av
reglerna i personuppgiftslagen och socialtjänstlagen. En bestämmelse
härom tas in i lagen.
I den föreslagna lagen tas inte in någon särskild reglering av sekretess-
frågor som avviker från gällande lagstiftning (avsnitt 6.14). I lagtexten
införs dock en uttrycklig erinran om de sekretessregler som skall beaktas
vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
De bestämmelser om rättelse och skadestånd som finns i pcrsonupp-
giftslagen skall gälla även behandlingar som utförts i strid med lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitten 6.15 och
6.16). En föreskrift som anger detta förhållande tas in i den sistnämnda
lagen
Utredningen föreslår inga särskilda regler om överklagande av den per-
sonuppgiftsansvariges beslut i olika frågor (avsnitt 6.17). Frågan om en
sådan överklaganderätt bör finnas är av principiellt slag och bör därför
övervägas i ett annat sammanhang.
Det är, menar utredningen, ingen lämplig ordning att riksdagen i varje
enskilt fall i olika specialförfattningar om behandling av personuppgifter,
skall ta ställning till om vissa beslut som den personuppgiftsansvarige
fattar bör kunna överklagas. Den bästa lösningen är att riksdagen i ett
222
sammanhang - lämpligen i ett lagstiftningsärende rörande personupp-
giftslagen - får ta ställning till om en sådan överklaganderätt bör finnas.
Lagen om behandling av personuppgifter föreslås träda i kraft den 1 juli
2000 (avsnitt 7.2).
Som inledningsvis nämndes bygger lagen om behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten på personuppgiftslagen och skall tillämpas
sida vid sida med den. Mot denna bakgrund bör, menar utredningen, den
föreslagna lagens övergångsreglering och personuppgiftslagens i princip
överensstämma.
Utredningen föreslår därför i fråga om automatiserad behandling av
personuppgifter, en övergångsbestämmelse som innebär att lagen - lik-
som personuppgiftslagen - skall tillämpas först den 1 oktober 2001 på
sådana automatiserade behandlingar som har påbörjats före den
24 oktober 1998. Detsamma bör - liksom enligt personuppgiftslagen -
gälla beträffande automatiserad behandling som utförs för ett visst
ändamål, om behandling för ändamålet har påbörjats före den 24 oktober
1998.
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer
således att gälla för de automatiserade behandlingar som pågår den 1 juli
2000 och som har påbörjats efter den 24 oktober 1998. Den 1 oktober
2001 kommer denna lag - liksom personuppgiftslagen - i princip att
gälla fullt ut för all automatiserad behandling av personuppgifter, oavsett
när den har påbörjats.
När det sedan gäller manuell behandling av personuppgifter som på-
börjats före den 24 oktober 1998, anser utredningen att den föreslagna
lagen bör träda i kraft först den 1 oktober 2007. För sådan manuell be-
handling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således endast
personuppgiftslagen att gälla till och med den 30 september 2007. När
det gäller manuell behandling som påbörjats efter den 24 oktober 1998
gäller däremot såväl personuppgiftslagens bestämmelser som lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten redan den 1 juli 2000.
Utredningens förslag innebär vidare att det i socialtjänstlagen tas in en ny
bestämmelse, 59 a §, som innebär att förbudet i 59 § första stycket
samma lag mot att i s.k. sammanställningsregister hos socialnämnden
anteckna uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden inte skall hindra
att personuppgifter behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvär-
dering, kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik (avsnitt
6.1.5).
Vidare föreslås en ändring i 61 § socialtjänstlagen, som innebär att det
i den paragrafen tas in en hänvisning inte bara till personuppgiftslagen
utan även till lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjäns-
ten (avsnitt 8.2).
Prop. 2000/01:80
Bilaga 4
223
Även ändringarna i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 juli Prop. 2000/01:80
2000 (avsnitt 7.2). Beträffande 61 § socialtjänstlagen föreslås en viss Bilaga 4
övergångsreglering.
224
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten, om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om
uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av
personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier.
2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsk-
nings- och statistikändamål.
3 § Med socialtjänst förstås i denna lag
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt
asylsökande och andra utlänningar,
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehind-
rade,
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, samt
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration
av verksamhet som avses i 1-8.
4 § Om inget annat följer av denna lag, tillämpas personuppgiftslagen
(1998:204) vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
5 § I socialtjänstlagen (1980:620) finns särskilda bestämmelser om re-
gister m.m. hos socialnämnden.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 5
225
8 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
När personuppgifter får behandlas Prop. 2000/01:80
6 § Personuppgifter får, förutom med den registrerades samtycke, be- bilaga $
handlas bara om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom
socialtjänsten skall kunna utföras.
Lagen hindrar dock inte att personuppgifter lämnas ut om det följer av
lag eller förordning.
7 § Det ankommer på den personuppgiftsansvarige att, inom den ram
som anges i 6 § och med beaktande av 9 § första stycket c personupp-
giftslagen (1998:204), bestämma för vilka ändamål personuppgifter får
behandlas.
8 § En tillåten behandling av personuppgifter enligt 6 § innebär
1. att även uppgifter om personnummer och sådana känsliga person-
uppgifter som avses i 13 § pcrsonuppgiftslagen (1998:204) får behandlas,
2. att även andra än myndigheter får behandla personuppgifter om lag-
överträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella
tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, samt
3. att personuppgifter får föras över till tredje land.
Av 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen följer att de person-
uppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande
till ändamålen med behandlingen samt att inte fler personuppgifter får
behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med be-
handlingen.
9 § Utöver vad som följer av personuppgiftslagen (1998:204) finns sär-
skilda bestämmelser om bevarande och gallring i socialtjänstlagen
(1980:620).
10 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten
gäller de begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), social-
tjänstlagen (1980:620) och lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade.
11 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna
lag.
226
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. I fråga om automatiserad behandling av personuppgifter, som på-
börjats före den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett
visst ändamål, om behandling för ändamålet påbörjats före den
24 oktober 1998, skall lagen tillämpas först den 1 oktober 2001.
3. I fråga om manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats
före den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst
ändamål, om manuell behandling för ändamålet påbörjats före den
24 oktober 1998, skall lagen tillämpas först den 1 oktober 2007.
Prop. 2000/01:80
Bilaga 5
227
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 59 a §,
dels att 61 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:80
Bilaga 5
I fråga om automatiserad och
viss manuell behandling av per-
sonuppgifter finns bestämmelser i
personuppgiftslagen (1998:204).
a 2
Bestämmelsen i 59 § första
stycket hindrar inte att personupp-
gifter behandlas hos socialnämn-
den för uppföljning, utvärdering,
kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik.
I §
I fråga om automatiserad och
viss manuell behandling av per-
sonuppgifter finns bestämmelser i
personuppgiftslagen (1998:204)
och i lagen (2000:000) om be-
handling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Under den tid datalagen (1973:289) skall tillämpas på viss behand-
ling av personuppgifter, gäller dock 61 § i dess lydelse före den
24 oktober 1998 för sådan behandling.
228
Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Solna tings-
rätt, Norrköpings tingsrätt, Gävle tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Justitiekanslem (JK), Datainspektionen, Statistiska centralbyrån, Statens
invandrarverk, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens institu-
tionsstyrelse, Riksrevisionsverket, Skolverket, Riksarkivet, Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds
universitet, Socialvetenskapliga forskningsrådet, Länsstyrelsen i
Stockholm län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i
Kronobergs län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra
Götalands län, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms
kommun, Håbo kommun, Partille kommun, Täby kommun, Borås
kommun, Gävle kommun, Östersunds kommun, Avesta kommun,
Falköpings kommun, Ronneby kommun, Degerfors kommun, Lessebo
kommun, Sandvikens kommun, Färgelanda kommun, Herrljunga
kommun, Valdemarsviks kommun, Dorotea kommun, Malungs kommun,
Sollefteå kommun, Marks kommun, Norrtälje kommun, Skara kommun,
Hammarö kommun, Strömstads kommun, Åmåls kommun, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska
Kommunförbundet, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensio-
närsförbund, Riksförbundet PensionärsGemenskap, Statspensionärernas
Riksförbund, Svenska Kommunalpensionäremas förbund, Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Sällskapet Länkarnas Riksförbund,
Rädda Barnen och Barnens rätt i samhället (BRIS)
229
Prop. 2000/01:80
Bilaga 7
Nuvarande socialtjänstlag
1 § första-tredje stycket
1 § jjärde stycket
2§
3§
4 § första och andra styckena
4 § tredje stycket
4 f jjärde och femte styckena
5 § första stycket
5 § andra stycket
6§
6a§
Föreslagen socialtjänstlag
1 kap. 1 §
1 kap. 2 §
2 kap. 1 §
2 kap. 2 §
2 kap. 4 §
2 kap. 5 §
2 kap. 6 §
3 kap. 1 §
5 kap. 10 §
4 kap. 1 § första stycket
4 kap. 1 § andra stycket
6b§
4 kap. 3 §
6c§
4 kap. 4 §
6 d § 4 kap. 5 §
6 e § 4 kap. 6 §
6f§ upphört
6g§ 4 kap. 2 §
6 h § 2 kap. 3 §
7§ 3 kap. 2 §
7 a § första - tredje styckena 3 kap. 3 §
7 a § jjärde stycket 5 kap. 12 §
8§ 3 kap. 4 §
8 a § 5 kap. 11 §
230
|
9§ |
3 kap. 5 § |
Prop. 2000/01:80 Bilaga 7 |
|
10 § |
3 kap. 6 § | |
|
11 § första och andra styckena |
3 kap. 7 £ | |
|
11 § tredje stycket |
5 kap. 9 § | |
|
12 § |
5 kap. 1 § | |
|
12 a § |
5 kap. 3 $ | |
|
13-18 a §§ upphävda | ||
|
19 § |
5 kap. 4 § | |
|
20 § |
5 kap. 5 § | |
|
20 a § |
5 kap. 6 § | |
|
21 § |
5 kap. 7 § | |
|
21 a § |
5 kap. 8 § | |
|
22 § första - tredje styckena |
6 kap. 1 § | |
|
22 § jjärde stycket |
6 kap. 5 § | |
|
23 § |
6 kap. 2 § | |
|
23 a § |
6 kap. 3 § | |
|
24 § |
6 kap. 4 § | |
|
25 § första och andra styckena |
6 kap. 6 § | |
|
25 § tredje stycket |
6 kap. 12 § | |
|
25 § jjärde stycket |
6 kap. 13 § | |
|
25 § femte stycket |
6 kap. 14 § | |
|
26 § |
6 kap. 7 § | |
|
27 § |
5 kap. 2 § | |
|
28 § |
6 kap. 8 § | |
|
29 § upphävd | ||
|
30 § första stycket och tredje stycket |
6 kap. 9 § |
231
Prop. 2000/01:80
Bilaga 7
första meningen
|
30 § andm stycket och tredje stycket |
6 kap. 15 § |
|
31 § första stycket |
6 kap. 10 § |
|
31 § andra stycket |
6 kap. 16 § |
|
32 § |
upphävs |
|
33 § |
9 kap. 2 § |
|
33a§ |
9 kap. 1 § |
|
34 § |
8 kap. 1 § |
|
35 § |
8 kap. 2 § |
|
36 § |
9 kap. 3 § |
|
37 § |
9 kap. 4 § |
|
38 § |
10 kap. 1 § |
|
39 § |
10 kap. 2 § |
|
40 § |
10 kap. 3 £ |
|
41-46 §§ upphävda | |
|
47 § |
10 kap. 4 § |
|
48 § |
10 kap. 5 § |
|
49 § |
10 kap. 6 § |
|
50 § |
11 kap. 1 § |
|
50 a § |
11 kap. 2 § |
|
50 b § |
11 kap. 4 § |
|
51 § |
11 kap. 5 § |
|
52 § |
11 kap. 6 § |
|
53 § |
11 kap. 7 § |
|
54 § |
11 kap. 8 § |
232
|
55 § |
11 kap. 9 § |
Prop. 2000/01:80 Bilaga 7 |
|
56 § |
11 kap. 10 § | |
|
57 § |
11 kap. 11 § | |
|
58 § |
11 kap. 12 § | |
|
59 § |
12 kap. 1 § | |
|
60 § |
12 kap. 2 § | |
|
61 § |
12 kap. 3 § | |
|
62 § |
12 kap. 4 § | |
|
63 § |
12 kap. 5 § | |
|
64 § |
12 kap. 6 § | |
|
65 § |
12 kap. 7 § | |
|
65 a § |
12 kap. 8 § | |
|
65 b § |
12 kap. 9 § | |
|
66 § |
12 kap. 10 § | |
|
67 § |
13 kap. 1 § | |
|
68 § |
13 kap. 2 § | |
|
68 a § |
13 kap. 7 § | |
|
69 § |
7 kap. 1 § | |
|
69 a § |
7 kap. 2 § | |
|
69 b § första stycket |
13 kap. 3 $ | |
|
69 b § andra stycket |
13 kap. 4 § | |
|
69 c § |
13 kap. 5 § | |
|
70 § |
13 kap. 6 § | |
|
70 a § |
7 kap. 3 § | |
|
70 b § |
7 kap. 4 § | |
|
70 c § |
7 kap. 5 § |
233 |
|
7/f |
14 kap. 1 § |
|
7/fl£ |
14 kap. 2 § |
|
71 b § |
15 kap. 1 § |
|
71 c§ |
15 kap. 2 § |
|
72 § |
16 kap. 1 § |
|
72a§ |
16 kap. 2 § |
|
72 b § |
6 kap. 11 § |
|
73 § |
16 kap. 3 § |
|
74 § |
16 kap. 4 § |
|
74a§ |
16 kap. 5 § |
|
75 § |
16 kap. 6 § |
|
76 § |
16 kap. 7 £ |
|
77 § |
16 kap. 8 § |
|
78 § |
16 kap. 9 § |
Prop. 2000/01:80
Bilaga 7
234
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människomas
- ekonomiska och sociala trygghet,
-jämlikhet i levnadsvillkor, och
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla en-
skildas och gruppers egna resurser. Socialtjänstens verksamhet skall
bygga på respekt för människomas självbestämmanderätt och integritet.
När åtgärder rör bam skall det särskilt beaktas vad hänsynen
till barnets bästa kräver.
1 § Vaije kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.
2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det
stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 3 § och 14 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan
kommun än den där den enskilde vistas.
3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov
av omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig
där utan att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos
den kommunen ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall be-
handlas som om den enskilde vore bosatt i inflyttningskommunen.
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen
får inte beaktas vid behandling av en sådan ansökan.
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan.
4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd
gäller i förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första
stycket.
5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens upp-
gifter inom socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun till-
handahålla tjänster åt en annan kommun. Uppgifter som innefattar myn-
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
235
dighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överläm- Prop.2000/01:80
nas till ett bolag, en förening, en samPällighet, en stiftelse eller en enskild Bilaga 8
individ.
Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den
allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen
för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare
användning av tillgängliga resurser. Kommunen skall bidra till finansie-
ringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan.
6 § Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i
samverkan med och delvis finansierats av försäkringskassan eller läns-
arbetsnämnden. Vid en sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att
ta del av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam-
hällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,
- informera om socialtjänsten i kommunen,
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt-
ningarna för goda levnadsförhållanden,
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, eko-
nomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver
det.
2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform-
ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer ut-
formas så att de blir lätt tillgängliga för alla.
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgär-
der vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för
bam och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets
särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskil-
des rätt till arbete, bostad och utbildning.
3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet.
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal
med lämplig utbildning och erfarenhet.
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas
och säkras.
4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om
socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är
lämpligt skall nämnden samverka med andra samhällsorgan och med
organisationer och andra föreningar.
236
5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genom-
föras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan
med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.
När en åtgärd rör ett bam skall barnets inställning så långt det är möj-
ligt klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess
ålder och mognad.
6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan
liknande social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha
kontakt med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd-
givningsbyråer, socialcentraler och liknande, samt genom social jour
eller annan liknande verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.
För bam som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om bar-
nets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år
får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till
det.
7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk
av alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och
enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skade-
verkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns.
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgo-
dosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin för-
sörjning och för sin livsföring i övrigt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter
att leva ett självständigt liv.
2 § Försöijningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa
och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i
fackförening och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad re-
geringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande
norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar av olika
hushållstypers baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda
skäl, skall socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre
nivå. Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en
lägre nivå, om det finns särskilda skäl för detta.
3 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under
viss tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetens-
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
237
höjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon
lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetens-
höjande insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning
men under lid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket
skall syfta till all utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden för-
sörja sig själv. Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att
komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt ut-
bildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes indivi-
duella önskemål och förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut
fattas enligt första stycket.
4 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller
annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 3 §, får fortsatt
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller
hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetens-
höjande verksamheten.
5 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
enligt 3 § skall inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den en-
skilde utför uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar
sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock
likställas med arbetstagare vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap.
1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 8-10 §§ samt 7-9 kap. arbets-
miljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring.
1 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får
den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån miss-
bruket. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen
och vården och noga bevaka att planen fullföljs.
2 § Socialnämnden skall
- verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda för-
hållanden,
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut-
veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och ung-
dom,
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ung-
dom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland bam och
ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel samt dop-
ningsmedel,
- i nära samarbete med hemmen sörja för att bam och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
238
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt
- i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det särskilda behov av
stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad,
boende, umgänge eller adoption har avgjorts.
3 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller be-
gränsa möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att
i hemmet ta emot andras underåriga bam.
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda
omständigheter är uppenbart befogat att ett bam tas emot i hemmet.
4 § Kommunen skall sörja för
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att
nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbets-
samtal) samt
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som be-
gär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs
av det allmänna eller yrkesmässigt av en enskild och som består i samtal
med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och fa-
miljer.
5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt, under trygga förhållanden och med respekt för
sitt självbestämmande och sin integritet.
6 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service.
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och om-
vårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd.
7 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
för äldre människor i kommunen samt i sin uppsökande verksamhet
upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall
kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och or-
ganisationer.
8 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psy-
kiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hen-
nes behov av särskilt stöd.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
239
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till Prop.2000/01:80
följd av sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant Bilaga 8
boende.
9 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder
samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksam-
het på dessa områden.
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och
psykiska funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med
landstinget och med andra samhällsorgan och organisationer.
10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem
som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har
funktionshinder.
11 § Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit ut-
satta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att
förändra sin situation.
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för
vård eller boende.
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med
anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
När ett bam placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan
tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för
barnet skall dock alltid beaktas.
2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och
hem för vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas
och bo utanför det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa
hem tillgodoses av staten.
3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med sär-
skilda bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten.
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa
hem. Styrelsen leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Staten kan, om det finns särskilda skäl för det, genom avtal uppdra åt
ett landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant hem.
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av
den kommun som begärt placeringen.
4 § Vård i familjehem, hem för vård eller boende och sådana hem som
avses i 3 § skall bedrivas i samråd med socialnämnden.
240
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.
Särskilda regler till skydd for underåriga
5 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den under-
årige vård i ett visst familjehem.
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det
enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.
6 § Är det fråga om att ta emot ett bam med hemvist utomlands i syfte att
adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar det land
där det har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de
som vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om bam och deras be-
hov och har blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd.
Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet
inom två år från det medgivandet lämnades.
7 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämn-
den om deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid med-
givandet gäller. Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för
det inte längre finns. Medgivandet kan återkallas även när barnet har ta-
gits emot av den eller de som vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos
dem inte vore förenlig med barnets bästa.
8 § När ett bam har föreslagits för adoption, skall socialnämnden skynd-
samt och senast inom två veckor från det att den eller de som vill adop-
tera kommit in med en anmälan om detta pröva om samtycke skall ges
till att adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adop-
tionsförfarande som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av
Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av bam och samarbete
vid internationella adoptioner, skall 3 § i den lagen tillämpas. Den tid
inom vilken prövning enligt detta stycke skall ske får förlängas om det
finns synnerliga skäl.
9 § Socialnämnden skall i fråga om de underåriga som avses i 5 §
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden,
- verka för att de får lämplig utbildning och
- lämna vårdnadshavama och dem som vårdar sådana underåriga råd,
stöd och annan hjälp som de behöver.
10 § Vårdas en underårig med stöd av denna lag i ett annat hem än det
egna, skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om
vården fortfarande behövs.
11 § Ett medgivande att ta emot en underårig för stadigvarande vård och
fostran enligt 5 § meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hem-
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
241
kommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun,
skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den
fattar sitt beslut.
Ett medgivande om att ta emot ett bam med hemvist utomlands i syfte
att adoptera det enligt 6 § och ett samtycke till adoptionsförfarandet en-
ligt 8 § meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 5 § fullgör skyldighe-
terna enligt 9 §. I de fall samtycke enligt 8 § lämnats av socialnämnden i
en annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt
9§.
12 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksam-
het som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 5 §.
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla
bam från utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling.
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verk-
samhet i form av
- hem för vård eller boende,
- sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 6 § andra
stycket eller 5 kap. 8 § tredje stycket,
- hem för viss annan hel dygns vård,
- hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dyg-
net.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas.
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom
avtal enligt 2 kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra.
2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas
endast om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säker-
heten i verksamheten.
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall
nytt tillstånd sökas.
3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i en-
skild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn. Dokumentationen
skall bevaras så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksam-
heten.
4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller
i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 14 kap. 1 §.
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansva-
rar för personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
242
inte bör länmas ut skall han eller hon genast med eget yttrande över-
lämna frågan till länsstyrelsen för prövning.
5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som
står under länsstyrelsens tillsyn skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att
handhas enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns
ett påtagligt behov av att akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och
det inte finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i
fråga om återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den
som vid beslutet om omhändertagande ansvarade för personakten.
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkiv-
myndigheten i den kommun där akterna omhändertagits. Personaktema
skall bevaras i minst två år från det att de kom in till arkivmyndigheten.
En myndighet som har hand om en personakt som har omhändertagits
har, om en uppgift ur akten begärs för ett särskilt fall, samma skyldighet
att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för akten före omhänder-
tagandet.
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnads-
ansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom för un-
deråriga, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk
av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller be-
handling i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem. Rege-
ringen får meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut
för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig
ersättning.
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat
hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till
kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Social-
nämnden får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser den un-
derårige.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka
avgift har bestämts enligt 2 §.
2 § För familjerådgivning, hemtjänst och verksamhet för bam och ung-
dom enligt 5 kap. 2 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlings-
karaktär, sådant boende som avses i 5 kap 6 § andra stycket eller 8 §
tredje stycket eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut skä-
liga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får
dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i
26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så
stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnader och andra normala levnadskostnader.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
243
När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig om att omsorgs- Prop.2000/01:80
tagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekono- Bilaga 8
misk situation.
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
lämna uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd en-
ligt 4 kap. 1 § utgells obehörigen eller med för högt belopp, får social-
nämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket fått sådant ekono-
miskt bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde
ha insett detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för
mycket.
2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd
som den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om del har lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat
råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om
återbetalning.
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas
enligt denna paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla upp-
gifter om den eller de omständigheter som enligt denna paragraf utgör
grund för återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.
3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte åter-
betalar frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för
kostnader som kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra
stycket, skall talan väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens
kostnader uppkom. Talan väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den
enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersätlningsskyldige ge-
nom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd
att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars
synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet
som avses i 1 och 2 §§ och i 8 kap. 1 § första och andra styckena.
Socialnämnden
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i
kommunallagen (1991:900).
244
2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan
i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning är en upp-
gift för socialnämnden.
3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga
nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämn-
den finner påkallade.
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommun-
styrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den
egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.
Delegation
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en
särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i
ärenden som är en uppgift för nämnden enligt 6 kap 5-7 och 10 §§ denna
lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket,
21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga samt 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 8 § om samtycke väg-
ras och beslut enligt 8 kap. 5 § om att föra talan om återkrav enligt 8 kap.
2§.
5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
- 1 kap. 4 § föräldrabalken,
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,
- 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldra-
balken,
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befo-
genhet att meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 3 § denna lag eller
att fullgöra nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens
ställe finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
245
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som ge-
nom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och
som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett
ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till en under-
årigs skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av in-
satser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs.
Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada
eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är moti-
verat av omständigheterna i ärendet.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom
fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att för-
länga utredningen för viss tid.
Den som berörs av en sådan utredning som anges i första stycket skall
underrättas om att en utredning inleds.
3 § När ett bam behöver vårdas utom hemmet skall en plan upprättas för
den vård som socialnämnden avser att anordna. Planen skall även uppta
åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.
4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Det-
samma gäller om en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av
missbrukare.
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till
att ta över utredningen av ärendet.
5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av
beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Doku-
mentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt
faktiska omständigheter och händelser av betydelse.
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att obehöriga inte får tillgång till dem.
6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integ-
ritet. Den enskilde bör hållas underrättad om de joumalanteckningar och
andra anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde
anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta anteck-
nas.
7 § Socialnämnden skall tillämpa bestämmelserna i 13 § förvaltnings-
lagen (1986:223) om remiss i alla ärenden.
8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot
någon enskild skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvalt-
ningslagen (1986:223):
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
246
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
- 20 § om motivering av beslut,
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte upp-
gifter som rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende
som avses i 5 kap. 6 § andra stycket eller 8 § tredje stycket eller om nå-
gon annan liknande social tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansö-
kan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som
rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.
9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden,
om inte särskilda skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få fö-
reträde inför nämnden.
10 § Bam som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Bam som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och barnet inte kan antas ta skada av det.
11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller
erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har
lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har
vidare rätt att få uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om eko-
nomisk hjälp enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar.
12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning
mot enskild får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § del-
givningslagen (1970:428).
Register m. m.
13 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställ-
ningar av uppgifter får det inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden.
Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgär-
der som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighets-
utövning och den bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd grun-
dar sig på.
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter
behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäk-
ring, forskning och framställning av statistik.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om registren.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
14 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör social-
nämndens personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen
247
gjordes i akten. Uppgifterna skall dock inte gallras så länge uppgifter om
samma person inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i personregister som avses i 13 § första stycket skall gallras
fem år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört.
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall-
ringsskyldigheten inträdde.
15 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av person-
uppgifter finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och i
lagen (2001 :xxx) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
16 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i
14 § första stycket:
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om faderskap,
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning
om adoption,
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en un-
derårig har placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett
familjehem eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräld-
rarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän
barnet fyller arton år.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i
14 § av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kom-
muner och i övriga kommuner för ett representativt urval av personer.
17 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur
personregister lämna ut uppgifter till Socialstyrelsen för angelägna sta-
tistiska ändamål.
18 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske
utan risk för att den enskilde eller någon honom eller henne närstående
lider men.
19 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna upp-
gifter till denna om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämn-
der skall varje sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga
lämna
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten,
och
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser
inom särskilda boendeformer i kommunen.
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som
omfattas av sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen
(1980:100).
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
248
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m. m.
20 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom social-
tjänsten, skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården
eller de andra åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till
stånd.
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten
bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje
stycket 2 brottsbalken.
21 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att
nya medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i miss-
bruksmönster av kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta
till Folkhälsoinstitutet.
22 § Socialnämnden kan enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) utan
hinder av sekretess polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet.
Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag för vissa
brott som riktar sig mot underåriga. Av samma stycke följer också att
sekretess inte hindrar att uppgifter, som gäller misstanke om brott för
vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till
en åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet.
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende,
om uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende
om att avskilja denne från högskoleutbildning.
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av
denna lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd.
2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommuner och
enskilda inom länet svarar för.
3 § Länsstyrelsen skall
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna
och andra samhällsorgan,
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida
behov av bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i
5 kap. 6 § andra stycket och 5 kap. 8 § tredje stycket,
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
249
4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess
tillsyn och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och
annat material som behövs för tillsynen.
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som
behövs vid inspektionen.
5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket
står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksam-
heten finns. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får in-
hämta de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsy-
nen.
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verk-
samhet som står under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden under-
rätta länsstyrelsen om det.
6 § Om det förekommer något missförhållande i
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §,
2. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första
stycket,
3. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § första
stycket har överlämnat till en enskild att utföra,
4. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-3 och som
kommunen upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt
denna lag,
5. hemtjänst,
6. sådant boenden som avses i 5 kap 6 § andra stycket och 5 kap. 8 §
tredje stycket,
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa
missförhållandet.
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som till-
synsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena
skall kunna avhjälpas.
Om missförhållandena är allvarliga och länsstyrelsens föreläggande
inte följs, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.
7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts
kommunen i en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 §
får länsstyrelsen förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet
får förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första
stycket om verkställighet av domen redan har sökts enligt utsökningsbal-
ken. Ett meddelat vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks en-
ligt utsökningsbalkcn.
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att social-
nämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till
nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör bam och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
250
att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får känne-
dom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana
myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verk-
samma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör bam
och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom
hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgiv-
ning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast
anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att
en underårig utnyttjas sexuellt eller misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i
andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan
vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 §
lagen (1993:335) om Barnombudsman.
2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller
människor med funktionshinder skall vaka över att dessa får god om-
vårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar
eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om
någon enskild skall genast anmäla detta till socialnämnden. Om inte
missförhållandet utan dröjsmål avhjälps, skall nämnden anmäla för-
hållandet till tillsynsmyndigheten.
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för
verksamheten. Den ansvarige skall utan dröjsmål avhjälpa missförhål-
landet eller anmäla detta till tillsynsmyndigheten.
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven en-
skild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen
röja vad han eller hon därvid har fått reda på om enskildas personliga
förhållanden.
2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning
får inte obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende
eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.
Överflyttning av ärende
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en en-
skild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd
samtycker till det.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bo-
stad som avses i 5 kap. 6 § andra stycket, 8 § tredje stycket och 7 kap. 1 §
251
första stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för
det bistånd enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och
de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 2 kap 6 § och 5 kap
1 och 2 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar
upphör om ärendet överflyttas enligt 1 §.
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som
en placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala
tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ
av någon annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.
3 § Om vårdnaden av en underårig flyttats över till en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare som den underårige tidigare varit familje-
hemsplacerad hos, får kommunen fortsätta alt betala dessa vårdnads-
havare skälig ersättning.
Överklagande av beslut
4 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol, om nämnden har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 4 §,
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 3 §, eller
- medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt
6 kap. 5-8 §§.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
5 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, om fö-
reläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 § och om omhändertagande av
personakt enligt 7 kap 5 § och beslut om avslag på en begäran om vites-
föreläggande enligt 12 kap. 6 § får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap.
4 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen
(1980:100).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 §
och om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § samt domstols
motsvarande beslut gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den
hjälp som behövs för att verkställa ett beslut om omhändertagande av
personakt.
6 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut
enligt denna lag.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
252
Böter m.m.
7 § Till böter döms den som
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med
stöd av 5 kap. 3 §,
- åsidosätter bestämmelserna i 6 kap. 5 § första stycket, 6 § och 12 §
första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i
lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling,
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §,
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 12 kap. 5 § fortsätter
verksamheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden,
länsstyrelsen eller Socialstyrelsen.
8 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs
av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte
inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Det gäller även injektions-
sprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokrop-
pen.
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans
inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas.
Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp
som erhålls vid försäljning tillfaller staten.
Kommuner utanför landsting
9 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en
kommun som inte tillhör något landsting.
Ytterligare föreskrifter
10 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor
med funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för en-
skildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.
Socialtjänsten i krig m.m.
11 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten en-
ligt denna lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder
sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som riket har befunnit sig i.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
253
Härigenom föreskrivs följande.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom social-
tjänsten, om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om
uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av
personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier.
2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsk-
nings- och statistikändamål.
3 § I denna lag avses med socialtjänst
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård utan samtycke av unga och av missbrukare,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade,
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt
asylsökande och andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar,
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehind-
rade.
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitets-
säkring och administration av verksamhet som avses i 1-8.
4 § Om inget annat följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen, tillämpas pcrsonuppgiftslagen (1998:204) vid be-
handling av personuppgifter inom socialtjänsten.
5 § I socialtjänstlagen (2001:000) finns särskilda bestämmelser om upp-
giftsskyldighet, register och gallring m.m. hos socialnämnden.
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig
för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras.
254
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av
uppgifter som är tillåten enligt denna lag.
7 § Socialtjänsten får behandla
1. person- och samordningsnummer,
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen
(1998:204) med undantag för uppgifter om politiska åsikter,
3. uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden,
samt
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som före-
skrivs i lag eller förordning.
Personuppgifter enligt första och andra styckena får behandlas endast
om uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för hand-
läggningen av det.
8 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten
gäller de begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), social-
tjänstlagen (2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade.
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och
skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna
lag.
10 § Socialtjänstens beslut om rättelse och om information som skall
lämnas efter ansökan får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om för vilka ändamål personuppgifter får behandlas,
om personuppgiftsansvaret för behandlingen samt om sökbegrepp,
direktåtkomst och samköming av personuppgifter.
Regeringen meddelar även föreskrifter om i vilka fall personuppgifter
får behandlas för tillhandahållande av information som behövs inom
socialtjänsten för fullgörande av åligganden som följer av lag.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
255
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den
1 oktober 2007 när det gäller manuell behandling av personuppgifter,
som påbörjats före den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs
för ett visst ändamål, om manuell behandling för ändamålet påbörjats
före den 24 oktober 1998.
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289)
kommit in innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedie-
rats före ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om in-
formation enligt denna lag.
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den
omständighet som yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna
lag har trätt i kraft för den aktuella behandlingen.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
256
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 12, 22, 29, och 44 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 27 a och 34 a-c §§,
med följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att be-
slutet verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som avses
i 22 § eller, i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra
veckor från den dag då beslutet vanna laga kraft.
Beslutet upphör också att gälla
om missbrukaren, sedan vården
har påbörjats, under minst sex må-
nader i följd antingen har vistats
olovligen utanför ett hem som av-
ses i 22 § eller varit intagen i häkte
eller kriminalvårdsanstalt
Beslutet upphör också att gälla
om missbrukaren, sedan vården
har påbörjats, under sammanlagt
minst sex månader i följd har vis-
tats olovligen utanför ett hem som
avses i 22 § eller varit intagen i
häkte eller kriminalvårdsanstalt.
Tvångsvård lämnas genom hem
som är särskilt avsett att lämna
vård enligt denna lag (LVM-hem).
Ett sådant hem skall ha en styrelse
som utses av Statens institutions-
styrelse.
Hemmets styrelse förestår vår-
den vid hemmet i den mån uppgif-
ten inte har överlåtits på en sär-
skild föreståndare.
22 §’
Tvångsvård lämnas genom hem
som är särskilt avsett att lämna
vård enligt denna lag (LVM-hem).
27 a §
Den som vårdas enligt denna
lag i ett LVM-hem har rätt att i
den utsträckning som det kan ske
utan att äventyra vården eller
ordningen vid hemmet ta emot och
föra telefonsamtal. Beslut fattas av
den som förestår vården vid hem-
met.
I lagen (1996:981) om besöksin-
skränkningar vid viss tvångsvård
finns bestämmelser om besök på
' Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
257
9 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 80
Har en intagen vistats vid ett
LVM-hem i tre månader utan att
vård i annan form kommit till
stånd skall föreståndaren anmäla
detta till hemmets styrelse med
angivande av orsaken till det.
vårdinstitutioner enligt denna lag.
'§
Har en intagen vistats vid ett
LVM-hem i tre månader utan att
vård i annan form kommit till
stånd skall den som förestår vår-
den vid hemmet anmäla detta till
Statens institutionsstyrelse och
ange orsaken till det.
Den intagne får vid någon av de
omständigheter som anges i 34 §
vårdas vid en enhet som är låsbar
eller på annat sätt inrättad för
särskilt noggrann tillsyn. Den in-
tagne får vårdas inom en sådan
enhet under högst två månader i
följd. Om särskilda behandlings-
skäl föranleder det, får dock vår-
den vid enheten pågå längre tid,
förutsatt att någon av de omstän-
digheter som anges i 34 § fortfa-
rande föreligger och att den in-
tagne samtidigt ges möjlighet till
vistelse i öppnare former eller
utanför hemmet.
Beslut fattas av den som förestår
vården vid hemmet.
b§
Den som omfattas av bestäm-
melserna i 34 § får, om han eller
hon uppträder våldsamt eller är så
påverkad av berusningsmedel att
han eller hon inte kan hållas till
ordningen, hållas avskild från de
övriga vid hemmet. Han eller hon
skall då stå under fortlöpande
uppsikt av personalen. Den in-
tagne får dock inte hållas i sådan
avskildhet längre tid än vad som
är oundgängligen nödvändigt och
inte i något fall under längre tid
än 24 timmar i foljd.
Beslut fattas av den som förestår
vården vid hemmet.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
258
34c§
Den som vårdas enligt denna
lag vid ett LVM-hem är, om inte
annat föranleds av medicinska
eller liknande skäl, skyldig att ef-
ter uppmaning, vid ankomsten till
LVM-hemmet och inför vistelse i
annan form enligt 27 §, lämna
blod-, urin- eller utandningsprov
för kontroll av att han eller hon
inte är påverkad av narkotika,
alkoholhaltiga drycker, andra be-
rusningsmedel, sådana medel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel
eller sådana medel som omfattas
av lagen (1999:42) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor, om det
kan misstänkas att den intagne är
påverkad av något sådant medel.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
Beslut av den som förestår vår-
den vid ett LVM-hem får överkla-
gas av den enskilde hos länsrätten,
om beslutet avser överflyttning
enligt 25 §, avslag på begäran om
utskrivning eller förstörande av
egendom enligt 36 §.
44 §
Beslut av den som förestår vår-
den vid ett LVM-hem får överkla-
gas av den enskilde hos länsrätten,
om beslutet avser överflyttning
enligt 25 §, innebär inskränk-
ningar i särskilt fall av rätten för
den som vistas i hemmet att enligt
27 § föra telefonsamtal eller avser
avslag på begäran om utskrivning
eller förstörande av egendom en-
ligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-
hem får inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra
stycket får inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhän-
dertagande enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
259
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga
dels att 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a, 15b, 15c
och 17 a §§, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15a§
Den som omfattas av bestäm-
melsen i 15 § har rätt att i den
utsträckning det lämpligen kan ske
med hänsyn till vården eller ord-
ningen vid hemmet ta emot och
föra telefonsamtal och vistas
utanför hemmet. En vistelse utan-
för hemmet skall avse en bestämd
tid, dock högst fyra veckor. Beslut
fattas av den som förestår vården.
Beslut om vistelse utanför hemmet
skall fattas efter samråd med soci-
alnämnden.
I lagen (1996:981) om besöksin-
skränkningar vid viss tvångsvård
finns bestämmelser om besök på
vårdinstitutioner enligt denna lag.
15 b §
Den som är intagen i ett hem för
särskilt noggrann tillsyn får vid
någon av de omständigheter som
anges i 15 § vårdas vid en enhet
som är låsbar eller på annat sätt
inrättad för särskilt noggrann till-
syn. Den unge får vårdas vid en
sådan enhet under högst två må-
nader i följd. Om särskilda be-
handlingsskäl föranleder det, får
dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att någon av
de omständigheter som anges i
15 § fortfarande föreligger och att
den unge samtidigt ges möjlighet
till vistelse i öppnare former eller
utanför hemmet.
Beslut fattas av den som förestår
vården vid hemmet.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
260
15c§
Den som vårdas av en sådan
anledning som anges i 3 § och som
vistas i ett hem för särskilt nog-
grann tillsyn får, om det är särskilt
påkallat på grund av att den in-
tagne uppträder våldsamt eller är
så påverkad av berusningsmedel
att han eller hon inte kan hållas
till ordningen, hållas avskild från
de övriga vid hemmet. Han eller
hon skall då stå under fortlöpande
uppsikt av personalen. Den in-
tagne får dock inte hållas i sådan
avskildhet längre tid än vad som
är oundgängligen nödvändigt och
inte i något fall under längre tid
än 24 timmar i följd.
År den intagne under 15 år skall
läkare skyndsamt yttra sig om
varje åtgärd som vidtas enligt för-
sta stycket. Om läkaren begär det
skall åtgärden genast avbrytas.
Beslut fattas av den som förestår
vården vid hemmet.
17 a §
Den som vårdas av en sådan
anledning som anges i 3 § är, om
inte annat föranleds av medicinska
eller liknande skäl, skyldig att
efter uppmaning vid ankomsten till
ett sådant hem som avses i 12 §
samt inför vistelse utanför hemmet
enligt 15 a § lämna blod-, urin-
eller utandningsprov för kontroll
av att han eller hon inte är påver-
kad av narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel,
sådana medel som avses i 1 § la-
gen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller sådana
medel som omfattas av lagen
(1999:42) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor, om det kan
misstänkas att den intagne är på-
verkad av något sådant medel.
42 §
Ett beslut av den som förestår Beslut av den som förestår vår-
vården vid ett hem för särskilt den vid ett hem för särskilt nog-
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
261
noggrann tillsyn får överklagas
bos länsrätten, om beslutet avser
förstörande eller försäljning av
egendom enligt 20 §.
grann tillsyn får överklagas hos
länsrätten, om beslutet avser för-
störande eller försäljning av egen-
dom enligt 20 § eller innebär in-
skränkningar i särskilt fall av rät-
ten for den som vistas i hemmet att
enligt 15 a § föra telefonsamtal.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
262
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet
av sluten ungdomsvård att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §,
med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18a§
Den dömde är, om inte annat
föranleds av medicinska eller lik-
nande skäl, skyldig att efter upp-
maning vid ankomsten till det sär-
skilda ungdomshemmet samt inför
vistelse utanför hemmet enligt 18 §
lämna blod-, urin- eller utand-
ningsprov för kontroll av att han
eller hon inte är påverkad av nar-
kotika, alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel, sådana
medel som avses i 1 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller sådana medel
som omfattas av lagen (1999:42)
om förbud mot vissa hälsofarliga
varor, om det kan misstänkas att
den dömde är påverkad av något
sådant medel.
Prop.2000/01:80
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
263
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-05
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 2001 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. socialtjänstlag,
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
4. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
5. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ung-
domsvård.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carin Jahn och
kammarrättsassessorn Maria Norberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
I remissen föreslås en ny socialtjänstlag vilken skall ersätta den nuva-
rande lagen från 1980. Bestämmelserna har omgrupperats och indelats i
kapitel. Samtidigt föreslås vissa materiella förändringar, främst beträf-
fande möjligheterna att överklaga beslut om bistånd.
Lagrådet finner det tillfredsställande att den nuvarande lagen, vilken
genom olika tillägg blivit alltmera svårtillgänglig, ersätts av en ny och
mera överskådlig lag. Kapitelindelning och placering av bestämmelser
kan i vissa fall diskuteras. Lagrådet tar i det följande upp sådana frågor
under respektive kapitel. Vidare kan konstateras att vissa oklarheter i de
nuvarande bestämmelserna, vilka överförts i huvudsak oförändrade till
den nya lagen, kvarstår. Som exempel kan nämnas användningen av ut-
trycken ”underårig” och ”bam”, vilka synes ha samma betydelse men
som ibland kan ge anledning till tvekan om samma åldersgräns avses,
dvs. arton år. Enligt Lagrådets mening bör en mera konsekvent be-
greppsbildning eftersträvas. Det kan även ifrågasättas om inte flera be-
stämmelser bort göras till föremål för kritisk granskning när dc nu över-
förs till en ny lag. Det gäller t.ex. de bestämmelser som reglerar förhål-
landet till den nu gällande förvaltningslagen. En sådan omfattande
granskning har inte varit möjlig inom ramen för Lagrådets behandling av
ärendet. Dessa frågor bör övervägas ytterligare i det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
När det gäller den närmare utformningen av lagförslaget vill Lagrådet
anföra följande.
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
2 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser av allmän räckvidd rörande kommu-
nens ansvar för socialtjänsten och förutsättningarna för samverkan med
264
andra huvudmän. I 3 § finns emellertid en mera speciell bestämmelse rö-
rande rätten för äldre m.fl. som är bosatta i annan kommun att före flytt-
ning ansöka om vissa insatser. Lagrådet har förståelse för om paragrafen
anses ha särskild betydelse och därför anses böra ges en framträdande
placering. Sakligt sett hör dock paragrafen mera hemma i ett senare
kapitel, t.ex. 5 kap. vilket innehåller särskilda bestämmelser om kommu-
nens skyldigheter gentemot bl.a. äldre och funktionshindrade. Lagrådet
anser att en sådan placering av paragrafen bör övervägas.
Den föreslagna 2 kap. 5 § innehåller i första stycket bestämmelser om
avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten.
I andra stycket finns en mera speciell bestämmelse om samverkan med
landstinget, den allmänna försäkringskassan och länsarbetsnämnden i
syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. I 6 §
finns en bestämmelse om Riksrevisionsverkets granskning av sådan
verksamhet som avses i andra stycket av 5 §. Enligt Lagrådets mening
skulle lagtexten bli klarare om 5 § första stycket fick bilda en egen para-
graf, varefter 5 § andra stycket samt 6 § sammanfördes i en följande pa-
ragraf.
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
4 kap.
1 1 och 2 §§ föreslås vissa ändringar jämfört med nuvarande bestämmel-
ser om bistånd. Dessa sammanhänger med att det enligt remissförslaget
skall bli möjligt att överklaga alla beslut om bistånd med förvaltnings-
besvär. Under dessa omständigheter saknas emellertid anledning att bi-
behålla den nuvarande regleringen av s.k. försörjningsstöd, innebärande
att vissa angivna poster beräknas enligt en riksnorm medan vissa andra
beräknas efter omständigheterna i det individuella fallet. Den nuvarande
uppräkningen av poster sammanhänger ju med att beslut om försörj-
ningsstöd kan överklagas genom förvaltningsbesvär, medan ekonomiskt
bistånd därutöver endast kan överklagas genom laglighetsprövning enligt
kommunallagen. Vad som behövs i fortsättningen är endast en preci-
sering av vilka poster som skall ingå i den av regeringen bestämda riks-
normen. Alla beslut kommer ju att kunna överklagas genom förvalt-
ningsbesvär. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att första meningen i
2 § utformas enligt följande.
”Skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid,
förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-
avgift skall i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas
enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella
prisundersökningar av olika hushållstypers baskonsumtion.”
Vidare bör ändringar göras i 3 och 4 §§ på så sätt att ordet ”försörj-
ningsstöd” ersätts med uttrycket ”bistånd för sin försörjning”, vilket
återfinns i 1 §. (Även i 15 kap. 4 § bör en sådan ändring göras.) Det kan
även vara lämpligt att komplettera 1 § första stycket med en mening som
anger att det i 2-5 §§ finns vissa föreskrifter om bistånd.
5 kap.
I kapitlet finns ett antal bestämmelser som preciserar kommunens skyl-
digheter gentemot vissa särskilda grupper. Enligt Lagrådets mening
skulle kapitlet bli betydligt överskådligare om det försågs med under-
rubriker som preciserade vilka grupper de olika bestämmelserna handlar
10 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 80
om. Sådana rubriker kan t.ex. vara ”Bam och unga”, ”Missbrukare”,
”Äldre människor”, osv.
1 5 kap. 2 §, vilken anger kommunens allmänna skyldigheter när det
gäller bam och unga, har den förändringen vidtagits att uttrycket ”andra
beroendeframkallande medel” ersatts med ”andra berusningsmedel”. I
författningskommentaren anges alt detta är en anpassning till den ändring
av begreppet som gjorts i bl.a. narkotikastrafflagen. Detta är emellertid
inte korrekt. Enligt 8 § narkotikastrafflagen (i lydelse enligt SFS
1999:43) förstås med narkotika ”läkemedel eller andra hälsofarliga varor
med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller
varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper
eller effekter”. I lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor talas om
”varor som används eller kan antas användas i syfte att uppnå berusning
eller annan påverkan”. Den senare lagen är emellertid endast avsedd att
ge möjlighet till kontroll av varor som inte anses som narkotika. Den
ändring som föreslås i remissen skulle därför enligt Lagrådets mening
medföra ett ändrat och något snävare tillämpningsområde för bestämmel-
sen än för närvarande. Detta kan knappast vara åsyftat. Lagrådet föreslår
därför alt det nuvarande uttrycket behålls. Ett alternativ kan vara att, så-
som i den föreslagna 17 a § LVU, använda uttryckssättet ”narkotika,
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel I sammanhanget kan
erinras om att det i 3 § LVU används uttrycket ”andra beroendeframkal-
lande medel”. I remissen föreslås ingen ändring i denna del. Ett mera
konsekvent uttryckssätt är önskvärt.
I 5 kap. 3 § förekommer en bestämmelse av annorlunda slag än de
övriga i kapitlet. Den gäller socialnämndens befogenhet att i vissa fall
förbjuda eller begränsa möjligheterna för någon att i hemmet ta emot
andras underåriga bam. Enligt Lagrådets mening bör en sådan bestäm-
melse hellre placeras i 6 kap. under avsnittet ”Särskilda regler till skydd
för underåriga”, vilket innehåller mera närliggande bestämmelser.
I 5 kap. 11 § finns en bestämmelse rörande socialnämndens stöd till
kvinnor som varit utsatta för våld eller andra övergrepp. I en annan lag-
rådsremiss om stöd till brottsoffer föreslås att motsvarande bestämmelse i
1980 års lag (8 a §) ändras till en mera generell regel rörande stöd till
brottsoffer med ikraftträdande den 1 juli 2001. Enligt Lagrådets mening
bör det nu aktuella lagförslaget anpassas med hänsyn härtill.
6 kap.
I kapitlet förekommer dels allmänna bestämmelser om vård i familjehem
och i hem för vård eller boende, dels speciella bestämmelser till skydd
för bam och unga som vårdas i annat hem än det egna, över det senare
avsnittet finns en underrubrik. Enligt Lagrådets mening kan det vara
lämpligt att förse även det första avsnittet med en underrubrik, t.ex.
”Allmänna bestämmelser om vård utanför det egna hemmet”. Den senare
underrubriken, ”Särskilda bestämmelser till skydd för underåriga”, fram-
står som mindre upplysande eftersom sådana bestämmelser finns på olika
ställen i lagen. Lagrådet föreslår att rubriken ändras till exempelvis ”Sär-
skilda bestämmelser om mottagande av bam”.
I 6 kap. 1 § fjärde stycket finns en särskild bestämmelse om att när
bam placeras det i första hand skall övervägas om barnet kan tas emot av
någon anhörig eller närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
266
alltid beaktas. Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelsen hellre göras
till en egen paragraf och placeras under den rubrik som gäller särskilda
bestämmelser om bam. Den andra meningen i bestämmelsen bör samti-
digt utformas som en hänvisning till bestämmelsen om beaktande av bar-
nets bästa i 1 kap. 1 §, eftersom detta gäller vid all tillämpning av be-
stämmelserna i socialtjänstlagen.
Bestämmelserna i 6-8 §§ rör samtliga mottagande av bara för adoption
enligt reglerna om internationella adoptioner. Enligt Lagrådets mening
kan det vara lämpligt att sammanföra dessa i en paragraf eller under en
särskild rubrik så att eventuella skillnader gentemot socialnämndens
kontroll av vanliga familjehem klarläggs.
Lagrådet erinrar också om vad som inledningsvis anförts om den väx-
lande användningen av uttrycken ”bam” och ”underårig”.
8 kap.
I 8 kap. 1 § första stycket förekommer ett bemyndigande till regeringen
att meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för varje
dag. Bemyndigandet kan möjligen uppfattas som om det omfattar också
föreskrifter om skälig ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser. I andra
stycket av samma paragraf finns en bestämmelse om att föräldrarna i
skälig utsträckning skall bidra till kostnaderna för vård av ett bam i ett
annat hem än det egna enligt grander som regeringen föreskriver. Om det
senare är ett bemyndigande eller en erinran om rätten att besluta verk-
ställighetsföreskrifter (8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen) är
inte helt klart. Bestämmelserna har sin motsvarighet i nuvarande 34 §
socialtjänstlagen. Granden för bemyndigande berörs inte i remissen. Lag-
rådet ifrågasätter emellertid om 8 kap. 9 § regeringsformen jämfört med
8 kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på det aktuella området (jfr
Strömberg: Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl.
s. 94). Det är i så fall endast verkställighetsföreskrifter som kan komma i
fråga. Enligt Lagrådets mening bör därför paragrafen utformas så att den
inte innehåller några bemyndiganden eller något som kan uppfattas som
bemyndiganden. En erinran om att regeringen kan meddela verkställig-
hetsföreskrifter behöver inte tas in i lagtexten.
9 kap.
I 9 kap. 2 § andra stycket finns en bestämmelse om att, om ekonomisk
hjälp har lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §, socialnämnden
får återkräva hjälpen om den har getts under villkor om återbetalning.
Bestämmelsen väcker frågan om när kommunen kan betala ut ekonomisk
hjälp till en enskild utan att det föreligger någon rätt till bistånd. Detta
har visserligen tidigare förekommit i praxis. Enligt Lagrådets mening bör
emellertid en sådan befogenhet framgå av lagen. När nu reglerna om bi-
stånd görs om kommer ingen motsvarighet till den nuvarande 6 g § att
finnas. Det bör därför övervägas att komplettera 4 kap. med en bestäm-
melse som ger socialnämnden rätt att ge ekonomisk hjälp även i andra
fall när det finns skäl för det.
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
11 kap.
I kapitlet, som är tämligen omfattande, finns underrubriker över två av-
snitt, ”Register m.m.” samt ”Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.”.
267
Enligt Lagrådets mening skulle lagen vinna i överskådlighet om kapitlet
delades upp, förslagsvis så att de två senare avsnitten fick bilda ett eget
kapitel. En lämplig beteckning för ett sådant kapitel kan vara ”Behand-
ling av uppgifter”. De båda underrubrikerna är mindre adekvata och bör
utgå.
I 13, 14, 17 och 18 §§ finns bestämmelser som talar om personregister.
Den föreslagna nya lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten reglerar - i anslutning till personuppgiftslagens avfattning
- vad som kallas automatiserad behandling av personuppgifter samt viss
manuell registrering. Som anges i remissen (avsnitt 9.1) används i pcr-
sonuppgiftslagen inte längre begreppet personregister, vilket däremot
förekommer i datalagen som alltjämt är tillämplig i viss utsträckning (se
punkt 2 i övergångsbestämmelserna till personuppgiftslagen). Inte heller
i den nya lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
används något registerbegrepp (se avsnitt 9.2 i remissen). Eftersom da-
talagen inte längre kommer att vara tillämplig när den nya socialtjänst-
lagen träder i kraft, bör enligt Lagrådets mening begreppet personregister
inte användas i den lagen utan i stället uttryckssätt som ansluter till per-
sonuppgiftslagen och lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten. Bl.a. undviker man då risk för missförståndet att ”person-
register” innefattar sådan manuell registrering som de två sistnämnda
lagarna är tillämpliga på men som datalagen inte omfattar.
I 15 § hänvisas i fråga om automatiserad och viss manuell behandling
av personuppgifter till dels pcrsonuppgiftslagen, dels den föreslagna nya
lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Den sist
nämnda lagens 5 § hänvisar på liknande sätt till socialtjänstlagen. Man
kan då fråga sig hur de olika lagarnas bestämmelser förhåller sig till var-
andra. Avsikten torde vara att socialtjänstlagen skall innehålla vissa mera
detaljerade bestämmelser om personuppgiftsbehandling, medan den
andra nya lagen är av ramlagskaraktär.
Enligt Lagrådets mening skulle förhållandet mellan de två lagarna bli
något tydligare om socialtjänstlagens paragraf löd, förslagsvis: ”1 fråga
om automatiserad behandling och viss manuell behandling av person-
uppgifter finns, utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen
(2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten och
personuppgiftslagen (1998:204).”
Föreskriften i 5 § lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten skulle i så fall lyda: ”Enligt socialtjänstlagen (2001:000)
gäller särskilda bestämmelser om uppgiftsskyldighet, viss registrering
och gallring hos socialnämnderna.”
12 kap.
Enligt 2 §, som inte har någon motsvarighet i den nu gällande social-
tjänstlagen, har länsstyrelsen tillsyn över den socialtjänst som kommuner
och enskilda inom länet svarar för. Av 4 § framgår att länsstyrelsen har
rätt att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn samt ta del av
handlingar m.m. Av 7 kap. 3 § framgår vidare att dokumentationsskyl-
digheten i enskild verksamhet är knuten till om den står under länsstyrel-
sens tillsyn. Frågan är då vilken enskild verksamhet som står under läns-
styrelsens tillsyn. Detta framgår inte klart av förslaget. Enligt Lagrådets
mening är det - mot bakgrund av de rättsverkningar för enskilda som är
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
268
förbundna med att deras verksamhet står under tillsyn enligt de aktuella
bestämmelserna - nödvändigt att i lagen precisera vilka verksamheter
som omfattas. Lagrådet anser alltså att förslaget måste kompletteras med
en motsvarighet till den nuvarande 69 b § socialtjänstlagen. Det kan där-
vid vara lämpligt att sammanföra bestämmelserna om tillsyn över kom-
munal verksamhet respektive om tillsyn över enskild verksamhet. Följd-
ändringar bör göras i 6 § första stycket punkterna 2-4.
I 6 § tredje stycket finns en bestämmelse om att länsstyrelsen, om dess
föreläggande inte följs och missförhållandena är allvarliga, får förbjuda
fortsatt verksamhet. Motsvarande bestämmelse i den nu gällande social-
tjänstlagen (70 § andra stycket) omfattar endast enskild verksamhet. En-
ligt förslaget skall länsstyrelsens föreläggande- och förbudsmöjlighet
omfatta även kommunal verksamhet. Sanktionen är dock fortfarande
endast böter (se 15 kap. 7 §). Man kan fråga sig hur detta skall tillämpas
när det gäller en kommun som huvudman för verksamheten. Enligt Lag-
rådets mening bör, om sanktionsmöjligheter anses behövas även gent-
emot kommuner, en annan lösning väljas på denna punkt.
14 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Dessa gäller dock
enbart enskild verksamhet. Ingenting sägs om vad som gäller i den
offentliga verksamheten. Lagrådet föreslår att det av tydlighetsskäl läggs
till en ny paragraf vari anges att för det allmännas verksamhet gäller be-
stämmelserna i sekretesslagen (1980:100). Jfr t.ex. 2 kap. 8-10 §§ lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
15 kap.
Underrubriken före 1 §, Överflyttning av ärende, gäller egentligen endast
1 § medan 2 § utpekar vilken kommun som i vissa fall har ansvaret. En
annan underrubrik bör väljas.
3 § behandlar inte frågor om vilken kommun som har ansvaret utan av-
ser att ge en befogenhet för en tidigare placeringskommun att ge skälig
ersättning till tidigare familjehemsföräldrar som fått vårdnaden om bar-
net överflyttad till sig. Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening place-
ras i ett tidigare kapitel, t.ex. i anslutning till de särskilda reglerna i
6 kap. om mottagande av bam i annat hem än det egna.
I 4 § finns regler om överklagande, vari bl.a. anges att beslut om bi-
stånd enligt 4 kap. 1 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Vidare har den förändringen vidtagits jämfört med den nuvarande över-
klagandebestämmelsen (73 §) att det stycke som f.n. anger att beslut om
bistånd till annan inte får överklagas enligt första stycket har utgått. Detta
motiveras i författningskommentaren med en hänvisning till 22 § förvalt-
ningslagen. Enligt nämnda lagrum får ett beslut överklagas av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.
Det kan diskuteras om detta till fullo tillgodoser syftet med det nuva-
rande stycket. Ett beslut angår självfallet den det riktar sig till, men det
kan också angå andra som mer eller mindre direkt berörs. Enligt
Lagrådets mening bör en ytterligare analys göras av rättsläget.
I 7 § finns bestämmelser om böter. Det gäller bl.a. för mottagande av
underårig för stadigvarande vård och fostran utan att först ha inhämtat
socialnämndens medgivande. Frågan kan ställas om bestämmelsen verk-
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
269
ligen avser all straffsanktionera samtliga fall då någon under 18 år bo- Prop.2000/01:80
sätter sig i ett annat hem, eventuellt med föräldrarnas medgivande. Detta Bilaga 9
bekräftar behovet av att se över innebörden av uttrycket ”underårig”,
vilket Lagrådet berört i det föregående. Lagrådet hänvisar vidare till vad
som anförts under 12 kap. 5 §.
I 10 § finns ett bemyndigande till regeringen att för insatser inom om-
sorger om äldre människor eller människor med funktionshinder meddela
sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga
säkerhet eller hälsa. Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening hellre
placeras i anslutning till bestämmelserna om sådana omsorger i 5 kap.
Övergångsbestämmelser
I remissförslaget har inte upptagits några övergångsbestämmelser. Vid
lagrådsföredragningen har upplysts att sådana inte ansetts behövliga.
Enligt Lagrådets mening kan detta starkt ifrågasättas. Det gäller främst
olika beslut som meddelats enligt den nuvarande lagen och som gäller
vid den nya lagens ikraftträdande eller sådana som överklagats och ännu
inte avgjorts av domstolarna. Ett exempel kan vara överklagade beslut
om bistånd enligt de nuvarande reglerna. Enligt vilka regler skall det
överklagade beslutet prövas efter den nya lagens ikraftträdande? Ett
annat exempel kan vara ett gällande förbud att fortsätta viss enskild verk-
samhet, vilket är straffsanktionerat. I avsaknad av övergångsbestämmel-
ser torde i sådant fall grund saknas för en straffrättslig sanktion efter den
nya lagens ikraftträdande. Lagrådet anser med hänvisning till det anförda
att lagförslaget måste kompletteras med en analys av samtliga fall där
behov av övergångsbestämmelser kan finnas.
Lagrådet instämmer i det angelägna i att behandlingen av personuppgif-
ter inom socialtjänsten görs till föremål för en särskild författnings-
reglering. Som framhålls i remissen (avsnitt 9.2) rör det sig om en så
integritetskänslig verksamhet med ett stort antal registrerade personer att
registreringen bör lagregleras. Avsikten är att den nya lagen skall inne-
hålla de bestämmelser om behandling av personuppgifter som avviker
från de allmänna bestämmelserna i personuppgiftslagen. Lagrådet har
förståelse för att en ny lag inte kan innehålla en detaljerad reglering av
personuppgiftsbehandlingen inom socialtjänsten. Frågan är emellertid om
inte lagen har fått alltför mycket karaktär av ramlag.
De bestämmelser i lagförslaget som är av egentlig materiell karaktär,
dvs. reglerar själva behandlingen av personuppgifter, är 6 och 7 §§.
Dessa två paragrafer framstår närmast som en reglering som gör undan-
tag från de restriktioner som gäller sådan behandling av personuppgifter
som faller under personuppgiftslagen. I övrigt hänvisas till annan lag-
stiftning (4, 5, 8 och 9 §§) eller bemyndigas regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter (11 §). Slut-
ligen finns det i 1-3 §§ bestämmelser om lagens tillämpningsområde
samt i 10 § regler om överklagande.
270
Mot denna bakgrund kan frågan ställas om inte riksdagen bör under-
ställas förslag till fler materiella bestämmelser på detta integritetskäns-
liga verksamhetsområde. Lagrådet anser därför att det i det fortsatta lag-
stiftningsarbetet bör övervägas om inte fler regler om behandlingen av
personuppgifter bör tas in i lagen.
Beträffande de särskilda bestämmelserna vill Lagrådet anföra följande.
1-3 §§
I 3 § anges vad som avses med begreppet socialtjänst i bl.a. 1 §. Paragra-
fen är därmed snarare ett komplement till den inledande paragrafen om
lagens tillämpningsområde än en ”definitionsparagraf ’ där man skulle
förvänta sig fler definitioner, t.ex. av vad som avses med personuppgifter
och andra termer som är hämtade främst från personuppgiftslagen. Lag-
rådet anser att lagen blir klarare utformad om rubriken före 3 § slopas
och paragrafen sålunda kommer under rubriken ”Lagens tillämpningsom-
råde”.
Paragrafen anger vad som avses med uttrycket socialtjänst efter möns-
ter av bestämningen av denna term i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Den be-
stämningen innefattar också omprövning i förvaltningsdomstolarna av
beslut i verksamheten. Den beskrivning av verksamheter som finns i
förevarande paragraf torde också inbegripa sådan omprövning och dess-
utom visst beslutsfattande av domstol som första instans, t.ex. beträf-
fande vård utan samtycke enligt LVU eller LVM. Vid lagrådsföredrag-
ningen har emellertid upplysts att domstolars behandling av personupp-
gifter inte är avsedd att regleras i lagen. Detta bör i så fall uttryckligen
framgå av denna, förslagsvis i 2 § som upptar ett annat undantag från
lagens tillämpningsområde. Eftersom den paragrafen då skulle ange ett
undantag närmast från 3 § i det remitterade förslaget, bör 2 och 3 § § byta
plats, och den sålunda nya 3 § kunna ges följande lydelse.
”Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos dom-
stolar. Den tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för
forsknings- eller statistikändamål.”
Lagrådet vill anmärka att en sådan undantagsbestämmelse innebär att
automatiserad behandling av personuppgifter i mål hos domstolar faller
under personuppgiftslagen, om inte annat följer av lag eller förordning.
4§
Paragrafens avfattning ger intrycket att endast avvikande bestämmelser i
den nya lagen och föreskrifter meddelade med stöd av denna innebär
undantag från personuppgiftslagens tillämpningsområde såvitt gäller
socialtjänsten. Enligt 2 § personuppgiftslagen gäller dock också andra
bestämmelser som avviker från den lagen i stället för denna. Detta för-
hållande skulle enligt Lagrådets mening kunna komma till tydligare ut-
tryck om 4 § avfattades t.ex. som följer.
”Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av person-
uppgifter inom socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 §
personuppgiftslagen.”
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
271
5 § Prop.2000/01:80
Lagrådet hänvisar till vad som sagts beträffande 11 kap. 15 § social- Bilaga 9
tjänstlagen.
6§
En avsikt med första stycket i paragrafen torde vara (se avsnitt 9.4 i re-
missen) att den skall ange ett ändamål för behandlingen av personupp-
gifter inom socialtjänsten (jfr 9 § första stycket personuppgiftslagen).
Paragrafen framstår emellertid som en motsvarighet till 10 § personupp-
giftslagen och inte som en ändamålsbestämning. Lagen torde därför
sakna en föreskrift om ändamålet med personuppgiftsbehandlingen,
vilket får anses som en brist.
7§
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om vissa typer av
uppgifter, vilkas behandling är särskilt reglerad i 13-22 §§ personupp-
giftslagen. I punkten 2 tillåts behandling av sådana känsliga uppgifter
som avses i 13 § personuppgiftslagen. Ett undantag görs dock för upp-
gifter om politiska åsikter. Detta undantag från undantaget från 13 § pcr-
sonuppgiftslagen torde innebära att uppgifter om politiska åsikter aldrig
får behandlas inom socialtjänsten, alltså inte ens i de fall där detta skulle
vara tillåtet om saken reglerades enbart i personuppgiftslagen (se dennas
14-18 §§). Man kan då undra om ett sådant totalförbud inte är alltför
långtgående. Det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter
som avslöjar politiska åsikter framstår som klart motiverad även inom
socialtjänsten. Ett exempel är ungdomar som bl.a. på grund av sina poli-
tiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller annat beteende som föranleder
att socialnämnden skall ta sig an dem. Ett annat exempel kan vara att det
bland invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiskt fient-
liga mot varandra. Socialnämnden kan då behöva veta vilken gruppering
en viss individ tillhör för att undvika att denna person placeras tillsam-
mans med sina politiska motståndare och därmed riskerar att råka illa ut.
Lagrådet förordar att den nu diskuterade frågan övervägs ytterligare i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Enligt tredje stycket i 7 § får personuppgifter enligt första och andra
styckena behandlas endast om uppgifterna lämnats i ett ärende eller är
nödvändiga för handläggningen av det. Som stycket är avfattat inbegriper
det inte faktisk verksamhet, trots att en stor del av socialtjänsten utgörs
av sådan (jfr 3 § i remissförslaget). Det synes vidare oegentligt att tala
om personuppgifter enligt andra stycket, eftersom detta anger att person-
uppgifter får behandlas även för uppgiftslämnande som föreskrivs i lag
eller förordning och alltså inte tar sikte på någon eller några angivna
typer av personuppgifter. Det förefaller vidare oklart vad hänvisningen
till andra stycket innebär över huvud taget, eftersom det handlar om
utlämnande av personuppgifter generellt och även till någon utanför
socialtjänsten. En möjlighet kan vara att det tredje stycket bara bör
reglera behandlingen av personuppgifter enligt första stycket. Lagrådet
förordar att styckets avfattning övervägs ytterligare.
272
10 §
Beträffande överklagande inom socialtjänsten av beslut om information
som skall lämnas efter ansökan torde avsikten vara att det skall vara
fråga om avslag på en ansökan om information enligt 26 § personupp-
giftslagen. Detta skulle framgå bättre om första stycket gavs följande
lydelse.
”Beslut inom socialtjänsten om rättelse eller om avslag på ansökan om
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte
överklagas.”
Lagrådet vill anmärka att ”andra beslut enligt denna lag” inte torde
vara avsett att omfatta beslut om skadestånd som grundas på 9 §.
11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om delegation av normgivnings-
kompetens. Det är utformat på det sätt som är vanligt när det är fråga om
att erinra om regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 §
regeringsformen. Emellertid lär det också vara fråga om att ge ett be-
myndigande som inte bara avser regler för myndigheter under regeringen
utan också - och framför allt - s.k. betungande föreskrifter för kommu-
ner och enskilda. Det är då ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första
stycket 8 regeringsformen. Med hänsyn härtill föreslår Lagrådet att
”meddelar” ersätts av ”får meddela” i paragrafens båda stycken.
Med utgångspunkten att 11 § är avsedd att utgöra bemyndiganden en-
ligt 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen vill Lagrådet påpeka att det
är viktigt att paragrafen täcker de behov av delegation som anses kunna
föreligga. Det förefaller tveksamt om paragrafen skulle tillåta regeringen
att meddela föreskrifter om när personuppgifter får föras över till tredje
land (jfr avsnitt 9.5 i remissen). Lagrådet förordar att paragrafens ut-
formning ses över i belysning av det nu anförda.
Övergångsbestämmelserna
Lagen skall träda i kraft den 1 oktober 2001, dvs. innan den föreslagna
socialtjänstlagens ikraftträdande vid årsskiftet 2001/2002. Lagen har i
5 och 8 §§ hänvisningar till den nya socialtjänstlagen, men det saknas
någon övergångsbestämmelse som ”översätter” dessa hänvisningar till att
under den sista delen av år 2001 gälla motsvarande bestämmelser i 1980
års socialtjänstlag. Lagrådet föreslår därför att det i ytterligare en över-
gångsbestämmelse anges t.ex. följande.
”Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till ut-
gången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i social-
tjänstlagen (1980:620).”
I analogi med det som Lagrådet anfört angående lydelsen av 10 § för-
ordas att punkt 3 i de föreslagna övergångsbestämmelserna i slutet skall
lyda: ”... en ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen
(1998:204).”
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
273
Vid lagrådsgranskningen har uppmärksammats att t.ex. 47 § LVM inne-
håller en hänvisning till 1980 års socialtjänstlag som inte föreslås ersatt
av någon hänvisning till den nya socialtjänstlagen. Jfr också bl.a. 24 §
LVU. Lagrådet förutsätter att även sådana bestämmelser ändras i det
aktuella lagstiftningsärendet och förenas med en övergångsbestämmelse
av det slag som Lagrådet förordat beträffande den nya lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
12 §
I paragrafens tredje stycke i nuvarande lydelse föreskrivs att beslut om
tvångsvård upphör att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbör-
jats, under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utan-
för ett hem som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminal-
vårdsanstalt.
Styckets lydelse har i tillämpningen vållat problem. 1 syfte att klar-
lägga att det är den sammanlagda tiden för bortovaron som avgör när ett
beslut om tvångsvård upphör att gälla föreslås i lagrådsremissen viss
ändring i lagtexten. Enligt Lagrådets mening kvarstår emellertid med
remissförslaget ovisshet om när ett LVM-beslut upphör att gälla. Lag-
rådet föreslår att tredje stycket i stället ges följande lydelse:
”Beslutet upphör också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den
tid som enligt 21 § inte skall räknas som vårdtid, uppgår till sammanlagt
minst sex månader i följd.”
27 a §
I socialtjänstförordningen finns bestämmelser som medger att vissa
tvångsåtgärder får vidtas mot en intagen. Dessa bestämmelser, som rätte-
ligen borde ha fått sin plats i LVM och LVU redan från lagarnas till-
komst, föreslås nu bli överförda till LVM och LVU. Till förevarande
paragraf överförs från 28 § socialtjänstförordningen bestämmelser om
rätt till telefonsamtal och om inskränkningar i denna rätt. Enligt Lag-
rådets mening bör i likhet med vad som gäller enligt 16 § lagen om verk-
ställighet av sluten ungdomsvård till förevarande paragraf fogas också en
bestämmelse om rätt till besök. Paragrafens första stycke kan lämpligen
utformas med nämnda 16 § som förebild. I lagrådsremissen föreslås att i
stycket även förs in en bestämmelse om att beslut fattas av den som före-
står vården i hemmet. Lagrådet anser att bestämmelsen bör ges en mer
preciserad utformning.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket ges
följande lydelse:
"Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och
ta emot telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpli-
gen kan ske. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök, om
det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet. Beslut om in-
skränkning i rätten att föra telefonsamtal och ta emot besök fattas av den
som förestår vården vid hemmet.”
Paragrafen bör vidare placeras som 33 a §.
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
274
34 a §
I paragrafen har tagits in bestämmelser i fråga om intagen som vårdas vid
enhet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann till-
syn. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 26 § socialtjänstförordningen.
Enligt Lagrådets uppfattning bör första meningen i första stycket till
förevarande paragraf utformas med förordningens 26 § som förebild och
brytas ut till ett nytt första stycke. Återstoden av det första stycket i
remissförslaget får bilda ett nytt andra stycke. I det föreslagna andra
stycket har tagits in en bestämmelse om att beslut fattas av den som före-
står vården vid hemmet. Bestämmelsen saknar betydelse i lagen och
stycket bör därför utgå. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att
paragrafen ges följande lydelse:
”Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar
eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nöd-
vändigt med hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens
säkerhet, eller om det är nödvändigt för att förhindra att den intagne av-
viker eller för att i övrigt genomföra vården.
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i
följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid
enheten pågå längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första
stycket fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet
till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.”
34b §
Om vad Lagrådet anfört i anslutning till föregående paragraf godtas bör
före varande paragraf betecknas 34 a §. Bestämmelsen i det andra stycket
om att beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet är liksom
motsvarande bestämmelse i 34 a § betydelselös och bör utgå.
34 c §
Paragrafen bör lämpligen placeras i anslutning till 32 §.
44 §
Den föreslagna ändringen i 27 a § för med sig en följdändring i föreva-
rande paragraf.
Lagrådet erinrar om vad som anförs angående LVM inledningsvis.
Bestämmelser motsvarande de i remissen föreslagna 27 a §, 34 a §,
34 b § och 34 c § LVM har tagits in i 15 a §, 15 b §, 15 c § och 17 a § i
förevarande lag. Bestämmelserna bör ändras i enlighet med vad Lagrådet
föreslår beträffande de förstnämnda paragraferna.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop.2000/01:80
Bilaga 9
275
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén,
Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Engqvist
Prop. 2000/01:80
Regeringen beslutar proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
276
Prop. 2000/01:80
Författningsrubrik
Bestämmelser som
infor, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler
Socialtjänstlagen 5 kap. 12 §
(2001:000)
Lagen (2001:000) om 11 §
behandling av personupp-
gifter inom socialtjänsten
277