Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 mars 2001
Lena Hjelm-Wallén
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Prop.
2000/01:79
Propositionen behandlar åtgärder för att förbättra stödet till dem som
utsatts för brott.
Det föreslås att rätten till målsägandebiträde utvidgas genom att
begränsningen till brott enligt brottsbalken i 1 § punkt 3 i lagen
(1988:609) om målsägandebiträde tas bort. Genom en sådan ändring blir
det möjligt för domstolen att i alla mål som kan ge fängelse pröva om
förutsättningarna för förordnande av målsägandebiträde är uppfyllda. Det
blir exempelvis möjligt för en domstol att förordna målsägandebiträde
vid överträdelse av besöksförbud.
Socialtjänsten har en viktig roll att fylla när det gäller samhällets stöd
till brottsoffer. För att lyfta fram och förtydliga detta ansvar föreslås att
socialtjänstlagen (1980:620) kompletteras så att det klart framgår att
socialtjänsten har ett ansvar för alla kommuninnevånare som har utsatts
för brott och som behöver stöd och hjälp.
I propositionen behandlas, utöver de föreslagna lagändringarna, även
andra åtgärder som regeringen bedömer nödvändiga för att förbättra
stödet till brottsoffer. Bland annat redovisas ett antal
förordningsändringar som regeringen avser genomföra för att ytterligare
förbättra informationen och stödet till brottsoffer. Vidare aviseras ett
antal myndighetsgemensamma och myndighetsspecifika uppdrag.
Regeringen presenterar även en strategi för det fortsatta
brottsofferarbetet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 79
Prop. 2000/01:79
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde..............................................................5
2.2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). 6
3 Ärendet och dess beredning..............................................................7
4 Allmänna utgångspunkter.................................................................8
5 Strategi för stödet till brottsoffer.....................................................11
5.1 Inledning...........................................................................11
5.2 Utbildning för rättsväsendet..............................................15
5.3 Samverkan........................................................................16
5.3.1 Samordning mellan myndigheter....................16
5.3.2 Försöksverksamheter för samordning av ideella
krafter..............................................................17
5.3.3 Fortsatta insatser för bättre samarbete............20
5.4 Forskning..........................................................................21
6 Stöd till vittnen, målsägande m.fl....................................................24
6.1 Bakgrund...........................................................................24
6.2 Uppdrag att starta vittnesstödsverksamhet.......................25
7 Informations- och underrättelseskyldighet......................................26
7.1 Polisens informationsskyldighet.......................................26
7.2 Åklagarnas underrättelseskyldighet m.m..........................29
7.3 Domstolarna och brottsoffren...........................................31
8 Socialtjänsten och brottsoffren........................................................33
8.1 Inledning...........................................................................33
8.2 Socialtjänstens ansvar.......................................................35
9 Målsägandebiträde och stödperson.................................................37
9.1 Inledning...........................................................................37
9.2 Utvidgad rätt till målsägandebiträde.................................39
9.3 Målsägandebiträde och stödperson...................................40
9.4 Efterlevandes rätt till målsägandebiträde..........................42
10 övriga frågor...................................................................................44
10.1 Besöksförbud....................................................................44
10.2 Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt anspråk.. 46
10.3 Särskilda forumregler för förföljda personer....................48
10.3.1 Inledning.........................................................48
10.3.2 Frågan om särskilda forumregler behöver
utredas.............................................................52
10.4 Ekonomisk ersättning till enskild som fatt fingerade
personuppgifter.................................................................55
10.5 Lagen om särskild företrädare för barn............................57
10.5.1 Bakgrund........................................................57
10.5.2 Förslag till förtydligande................................58
11 Ekonomiska konsekvenser..............................................................62
12 F örfattningskommentarer................................................................65
12.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde............................................................65
12.2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)65
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens betänkande.......................66
Bilaga 2 Utredningens lagförslag........................................................75
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna......................................90
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................................................91
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................93
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001.........94
Prop. 2000/01:79
Prop. 2000/01:79
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde,
2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).
Prop. 2000/01:79
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§*
När förundersökning har inletts skall ett särskilt biträde för
målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa,
eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens
personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott enligt brotts-
balken, på vilket fängelse kan
följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga för-
hållanden och övriga omständig-
heter kan antas att målsäganden
har ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den
tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
3. annat brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga förhåll-
anden och övriga omständigheter
kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av sådant
biträde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Senaste lydeke 1994:59.
Härigenom föreskrivs att 8 a § socialtjänstlagen (1980:620)’ skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:79
Nuvarande lydelse
Socialnämnden bör verka för att
kvinnor som är eller har varit
utsatta för våld eller andra
övergrepp i hemmet får stöd och
hjälp för att förändra sin situation.
Föreslagen lydelse
8 a §2
Socialnämnden bör verka för att
den som utsatts för brott och
dennes anhöriga får stöd och
hjälp. Socialnämnden bör härvid
särskilt beakta att kvinnor som är
eller har varit utsatta för våld eller
andra övergrepp i hemmet kan
vara i behov av stöd och hjälp för
att förändra sin situation.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
1 Senaste lydelse 1998:409.
Regeringen beslutade den 15 juni 1995 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att utvärdera de åtgärder som hade vidtagits på
brottsofferområdet under den föregående tioårsperioden. Utredningen
skulle vidare överväga behovet av förändringar i gällande lagstiftning
och förändringar i övrigt när det gäller åtgärder för brottsoffer.
Utredningen antog namnet Brottsofferutredningen (Ju 1995:07). Den
avlämnade i mars 1998 betänkandet BROTTSOFFER Vad har gjorts?
Vad bör göras? (SOU 1998:40). Betänkandet innehåller förslag till olika
åtgärder för att förbättra stödet till personer som utsatts för brott eller
som riskerar att utsättas för brott. Bland annat föreslås att tillämp-
ningsområdet för målsägandebiträde skall utvidgas och att det skall bli
möjligt för domstol att under vissa förutsättningar förordna en stödperson
till den som utsatts för brott. I betänkandet framhölls också att frågan om
rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål om skadestånd borde
studeras, men att detta inte kunde ske inom ramen för utredningens
uppdrag. Denna fråga har sedermera behandlats i proposition
1999/2000:47.
Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
Remissyttrandena och en remissammanställning finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju98/1237).
Vissa av Brottsofferutredningens förslag om åtgärder till stöd för
brottsoffer har redan behandlats av regeringen och riksdagen, vilket
redovisas i avsnitt 4.
Regeringen tar i denna proposition ställning till övriga förslag som
Brottsofferutredningen har presenterat. Regeringen behandlar även ett
par förslag beträffande tillämpningen av lagen (1999:997) om särskild
företrädare för barn, som anhängiggjorts i Justitiedepartementet år 2000
(Ju2000/1642 och Ju2000/5184).
Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande också en översyn av
besöksförbudslagstiftningen. Olika åtgärder övervägs i syfte att ytter-
ligare förbättra skyddet för våldsutsatta kvinnor.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådet lämnade förslagen utan
erinran. En redaktionell ändring har dock gjorts.
Prop. 2000/01:79
Prop. 2000/01:79
Brottsofferbegreppet
I propositionen används både begreppet brottsoffer och begreppet
målsägande. Begreppet brottsoffer är allmänt vedertaget i den juridiska
doktrinen, men förekommer inte i lagstiftningen. Där används i stället
termen målsägande. Av 20 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) framgår att
målsägande är den mot vilket ett brott har blivit begånget eller som har
blivit förnärmad av brottet eller lidit skada. Det finns många definitioner
av begreppet brottsoffer. I det följande används därför genomgående
begreppet målsägande i de fall definitionen är av direkt betydelse för
tillämpningen av en lagregel.
Bakgrund
Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de senaste två
decennierna varit föremål för en mängd olika utredningar och förslag.
Många av dem har också lett till att samhällets skydd och stöd till
brottsoffren förbättrats avsevärt. I direktiven till Brottsofferutredningens
uppdrag redovisas dessa åtgärder utförligt (dir. 1995:94). Denna redo-
visning har av Brottsofferutredningens uppdaterats och kompletterats
med de åtgärder som vidtagits under tiden från det att direktiven gavs
fram till dess att betänkandet överlämnades år 1998.
Bakgrunden till Brottsofferutredningen står att finna i Justitieutskottets
betänkande 1994/95:JuU13.1 detta konstaterade utskottet att det var dags
att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m. som den
senaste tioårsperioden hade pågått på brottsofferområdet. Utskottet
uttalade bland annat följande. ”En mängd åtgärder för att stärka
brottsoffrets ställning i olika avseenden har i snabb takt genomförts
under senare år. Nya lagar har införts och gamla har setts över och
ändrats. En betydande del av de regeländringar som genomförts rör
myndigheternas handläggning av brottsofferärenden och frågor angående
den information som skall lämnas samt det stöd och den hjälp som
myndigheten skall tillhandahålla människor som drabbats av brott.”
I utredningens uppdrag ingick också att analysera de åtgärder som
vidtagits på brottsofferområdet under den senaste tioårsperioden och
överväga behovet av förändringar i gällande lagstiftning och förändringar
i övrigt när det gäller stödet till brottsoffer.
Brottsofferutredningen konstaterar i sitt betänkande att de åtgärder som
vidtagits har haft stor betydelse för brottsoffren men att det fortfarande
finns brister, framför allt vad gäller rättsväsendets och andra
myndigheters kunskap om brottsofferproblematiken, bemötande av
brottsoffer samt information till målsägande och vittnen. Det rör sig
således till stor del om brister som inte enbart kan åtgärdas genom att nya
lagregler tillskapas.
Ökad fokusering på brottsoffer
Prop. 2000/01:79
Sedan Brottsofferutredningen lämnade sitt betänkande har frågor som rör
brottsoffer till följd av såväl direkta som indirekta åtgärder hamnat än
mer i fokus. För närvarande pågår inom en rad myndigheter och
organisationer runt om i landet ett stort antal projekt som syftar till att
förbättra villkoren för dem som utsatts för brott. Vad som under de
senaste åren, vid sidan av uppdrag m.m. från regeringen samt
Brottsoffermyndighetens och olika ideella organisationers betydelsefulla
arbete, sannolikt har haft störst betydelse för att stimulera denna process
är de projekt som initierats och genomförts med medel från
Brottsofferfonden. Under de sex år som fonden har funnits har närmare
70 miljoner kronor fördelats på ca 500 projekt spridda över landet. Det
rör sig om en mängd olika projekt inom forskning, utbildning och
informationsverksamhet. I en nyligen genomförd utvärdering av fonden
Fem år med brottsofferfonden - en beskrivning och en utvärdering av
fondens verksamhet och resultat - konstateras också att fonden har haft
stor betydelse för att föra upp brottsofferffågoma på dagordningen och få
in ett brottsofferperspektiv i olika verksamheter.
En annan bidragande faktor av betydelse för denna process är den
ökade satsning som görs för att förebygga brott. Genom att effektiva
brottsförebyggande åtgärder vidtas minskar antalet brott. Färre brott
innebär att färre människor drabbas av brott. Känslan av trygghet ökar.
Polisen har kritiserats för att inte ta brottsofferproblematiken på allvar.
Mot bakgrund av sådan kritik och med anledning av de uttalanden som
Brottsofferutredningen gjort i sitt betänkande har Rikspolisstyrelsen
(Polishögskolan) på eget initiativ arbetat fram en brottsofferhandbok som
är tänkt att tjäna som en teoretisk och praktisk handledning för polisen
inför 2000-talet. Huvudsyftet med handboken är att inom polisen skapa
bättre förståelse för brottsoffrens handlingsmönster och behov. Den ger
också exempel på hur polismyndigheter kan effektivisera och förbättra
sitt stöd till brottsoffer. I boken skisseras även en modell för hur en
polismyndighet kan organiseras för att i praktiken leva upp till
statsmakternas krav. Bland annat beskrivs betydelsen av att all personal
inom polisorganisationen - från den enskilde polismannen och den
civilanställde anmälningsupptagaren till länspolismästaren - har kunskap
om dels den egna organisationen, dels samhällets samlade brotts-
offerstöd.
I detta sammanhang bör även regeringens proposition 1997/1998:55
Kvinnofrid nämnas, som riksdagen fattade beslut om år 1998 (bet.
1997/98:JuU13, rskr 1997/98:250). Förutom förslag till åtgärder mot
mäns våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier beslutade
regeringen i samband med denna om en rad myndighetsgemensamma
och myndighetsspecifika uppdrag som berörde brottsoffer, framför allt
utsatta kvinnor. Sammanlagt 41 miljoner kronor avsattes för en mängd
olika åtgärder, bland annat sex och en halv miljoner kronor till
fortbildning av de yrkesgrupper som på olika sätt kommer i kontakt med
utsatta kvinnor, sex miljoner kronor i höjt stöd till kvinnojourerna, fem
miljoner till ett utvecklingsarbete om våld mot kvinnor och prostitution
och två miljoner till en särskild brottsofferundersökning. Myndigheterna
arbetar för närvarande med dessa och övriga uppdrag. Det finns
anledning att anta att detta arbete, även om det i första hand gäller mäns
våld mot kvinnor, kommer att vara till generell nytta för
brottsofferarbetet.
Förslag som redan behandlats m.m.
Flera av de konkreta förslag till åtgärder som Brottsofferutredningen
presenterat i sitt betänkande har redan behandlats. Riksdagen har fattat
beslut om att höja avgiften till brottsofferfonden från 300 till 500 kronor
(prop. 1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249). De medel
som denna höjning tillför fonden används för att på olika sätt stödja
brottsoffren. I anslutning härtill har regeringen även genomfört en
ändring i förordningen (1994:426) om brottsofferfond för att underlätta
för ideella organisationer att erhålla bidrag till sin löpande verksamhet.
Riksdagen har vidare fattat beslut om att begränsa brottsoffers skyldighet
att ersätta en skadeståndsskyldigs rättegångskostnader (prop.
1999/2000:47, bet. 1999/2000:LU14, rskr. 1999/2000:164).
Barns utsatta situation har uppmärksammats särskilt. Den 1 januari
2000 trädde lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn i kraft
(prop. 1998/99:133, bet. 1999/2000:JuU2, rskr. 1999/2000:49). Genom
denna lag har möjligheterna att ta till vara barnets rätt stärkts väsentligt i
sådana fall där en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i
ett nära förhållande till misstänks för brott mot barnet.
Även brottsoffers möjlighet att fa ta del av uppgifter i
brottsutredningar som de behöver för att kunna ta till vara sin rätt har
utretts (Ds 2000:64). Promemorian remissbehandlas för närvarande.
Regeringen har vidare, genom såväl direkta uppdrag till polis-,
åklagar- och domstolsväsendet som genom regleringsbrev och andra
budgetdokument, verkat för att stärka de brottsutsattas situation. Under
de tre senaste åren har t.ex. ett av verksamhetsmålen för polisen varit att
deras stöd till brottsoffer skall förbättras. I 1999 års regleringsbrev
uppdrogs dessutom åt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att till-
sammans se över och förbättra rutinerna i ärenden om besöksförbud.
Regeringen uppdrog, i juni 1999, åt rättsväsendets myndigheter att
utarbeta forsknings- och kunskapsstrategier för sina respektive
verksamhetsområden (Jul999/2920). Myndigheterna skulle bland annat
redovisa sina mål och strategier för att tillgodose behoven av utbildning,
forskning, utvecklingsarbete och information inom sina respektive
områden.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har i respektive regleringsbrev
för år 2000 givits i uppdrag att, som ett led i kampen mot brott med
rasistiska eller homofobiska inslag, upprätta en strategi för att säkerställa
att personalen har god kunskap om grunden för dessa brott och om
situationen för de grupper som utsätts för dem. I detta arbete skall de
kunskapsstrategier som utarbetats enligt ovan nämnda regeringsbeslut
den 23 juni 1999 beaktas.
Riksåklagaren har dessutom i regleringsbrevet för år 2000 ålagts ett
återrapporteringskrav för vilka åtgärder som vidtagits inom åklagar-
organisationen, för att ytterligare förbättra åklagarnas bemötande av och
stöd till målsäganden och vittnen.
Prop. 2000/01:79
10
Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att förbättra domstolarnas
bemötande och omhändertagande av brottsoffer. Redan i 1998 års
regleringsbrev uppdrogs åt Domstolsverket att efter samråd med
Brottsofferutredningen och Brottsoffermyndigheten ta fram ett åtgärds-
program för att förbättra domstolarnas bemötande av parter, vittnen,
målsägande och andra som kommer i kontakt med domstolarna.
Domstolsverket har vidare, i likhet med Rikspolisstyrelsen och
Riksåklagaren, fatt i uppdrag att upprätta en strategi för att säkerställa att
personalen har god kunskap om såväl grunden för rasistiska,
ffämlingsfientliga eller homofobiska yttringar som om situationen för de
grupper som utsätts för sådana brott.
När det gäller hot mot vittnen föreslog Brottsofferutredningen att
Rikspolisstyrelsen skulle ges i uppdrag att tillsammans med Riks-
åklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen utarbeta ett nationellt handlings-
program för skydd av bevispersoner. Regeringen har givit ett sådant
uppdrag, vilket har redovisats den 14 december år 2000 (dnr. Ju
2000/6615). Vidare har, på grund av bland annat förslag från
Brottsofferutredningen, försöksverksamhet med användning av video-
teknik i rättegång startats vid ett antal domstolar i landet (prop.
1998/99:65). Regeringen har också givit en särskild utredare i uppdrag
att analysera medlingens roll i rättssystemet (dir. 1998:30). Betänkandet,
som överlämnades till regeringen den 29 november år 2000,
remissbehandlas för närvarande (Medling vid ungdomsbrott, SOU
2000:15).
En rad olika åtgärder har alltså vidtagits under de senaste åren för att
förbättra skyddet och stödet till brottsoffer. Ett flertal av dessa åtgärder
har varit inriktade på att åtgärda just brister vad gäller rättsväsendets
bemötande/omhändertagande av och information till brottsoffer.
Rikspolisstyrelsens brottsofferhandbok samt de olika projekt och
utbildningsinsatser som pågår är viktiga instrument för att få till stånd en
ökad medvetenhet om brottsoffrens behov, vilket i sin tur bör komma att
avspegla sig i myndigheternas kontakter med brottsoffer.
Prop. 2000/01:79
Regeringen presenterar i denna proposition vissa förslag till förändrad
lagstiftning, som bedöms som nödvändiga för att ytterligare förbättra det
rättsliga stödet för dem som utsatts för brott.
En viktig utgångspunkt för regeringens fortsatta överväganden är dock
att det som framför allt behövs för att ytterligare stärka stödet och
skyddet för brottsoffer är attitydförändringar, ökad kunskap och ett
utvecklat samarbete mellan myndigheter och mellan myndigheter och
ideella organisationer. Ställningstagandet grundar sig på de slutsatser
som kan dras utifrån Brottsofferutredningens betänkande och utifrån
aktuell forskning på brottsofferområdet (viktimologisk forskning).
Att förändra attityder, att öka kunskapen och att förbättra samarbetet
mellan olika aktörer är emellertid inte något som kan åstadkommas över
11
en natt. För detta krävs ett metodiskt och målinriktat arbete. Regeringens
strategi för att ytterligare förbättra situationen för brottsoffer kan sägas
bestå av följande huvudlinjer.
Utbildningsinsatser
Den som har utsatts för brott skall bemötas på ett korrekt sätt och erhålla
relevant information om såväl utvecklingen i det egna ärendet som vilket
stöd som finns att tillgå. Det är regeringens övertygelse att brister i
bemötande och omhändertagande till stor del har sitt ursprung i dåliga
kunskaper om vad det innebär att ha blivit utsatt för brott. Alla som
arbetar inom rättsväsendet och som kommer i kontakt med brottsoffer
bör därför erhålla utbildning om brottsofferproblematiken. Det är
emellertid inte tillräckligt med engångsvisa utbildningsinsatser eftersom
sådana ofta tenderar att falla i glömska med tiden. Inom varje myndighet
och mellan olika myndigheter måste komma till stånd en kontinuerlig
diskussion om brottsofferfrågor, där erfarenheter och ny kunskap tas till
vara på ett dynamiskt sätt. Myndigheterna bör utarbeta handlingsplaner
för hur de framgent skall arbeta med brottsofferfrågor.
Samarbete
För att rättsväsendets myndigheter skall kunna ge brottsoffer det stöd och
skydd som de har rätt att förvänta sig måste myndigheterna ha ett väl
utvecklat samarbete. Om en myndighet i rättskedjan tar väl hand om
brottsoffer medan andra låter bli, blir det samlade intrycket ändå dåligt.
Den som utsatts for brott skall exempelvis genom såväl åklagare som
domstol kunna få information om vad som skall hända vid en eventuell
domstolsförhandling. Han eller hon skall som huvudregel heller inte
behöva inställa sig till en domstolsförhandling på egen hand.
Av särskild vikt är vidare att ta tillvara de tjänster som frivillig-
organisationer kan erbjuda. Ideella brottsofferorganisationer, exempelvis
Brottsofferjouremas Riksförbund (BOJ), Riksorganisationen för
kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges
Kvinnojourers Riksförbund (SKR) är ett viktigt och nödvändigt
komplement till det allmänna. De bör ges så goda förutsättningar som
möjligt för sitt arbete. Myndigheternas handlingsplaner bör innehålla en
strategi för samarbetet med ideella organisationer.
Forskning
Forskning om brottsoffer är av stor betydelse för att man i framtiden
skall kunna minska människors utsatthet och rädsla för brott samt
ytterligare utveckla insatserna for brottsoffer. Den utbildning som
kontinuerligt bör ske inom rättsväsendet måste bygga på relevant
kunskap. Grunden för denna kunskap är forsknings- och utvecklings-
arbete. Den viktimologiska forskningen i vårt land är dock ännu
förhållandevis outvecklad. Detta var också ett av skälen till att Brotts-
offerfonden inrättades den 1 juli 1994. År 1997 genomförde Brotts-
offermyndigheten en inventering av brottsofferforskningen i Sverige.
Prop. 2000/01:79
12
Den visade att det då pågick 51 forskningsprojekt runt om i landet.
Brottsofferfonden finansierade 19 av dessa projekt och var därmed den
största enskilda finansiären. Den viktimologiska forskningen måste
emellertid vidgas och fördjupas ytterligare. För att detta skall kunna ske
måste viktimologiska forskningsmiljöer finnas vid landets universitet och
högskolor.
Barn som brottsoffer
Barn som brottsoffer skall uppmärksammas ytterligare. Under senare år
har flera åtgärder vidtagits för att förbättra skyddet för och stödet till
utsatta barn och ungdomar. Det har gjorts ett flertal ändringar i olika
straffrättsliga bestämmelser. Vidare har i budgetarbetet behovet av
myndighetssamarbete betonats när det gäller att motverka våld i hemmet
mot kvinnor och barn, liksom nödvändigheten av en skyndsam
handläggning när barn är inblandade i en rättsprocess. Den 1 januari i år
trädde dessutom lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom
förskoleverksamhet, skola och barnomsorg i kraft (prop. 1999/2000:123,
bet. 2000/01 :UbU4, rskr. 2000/01:6). Den syftar till att öka skyddet för
barn mot att personal, som har dömts för vissa brott, anställs i dessa
verksamheter.
Dessa åtgärder är alla steg i rätt riktning, men det är viktigt att arbetet
med att förstärka barn och ungdomars rättssäkerhet fortsätter. Detta har
också regeringen framhållit i sin skrivelse Barn - här och nu,
Redogörelse för bampolitiken i Sverige med utgångspunkt i FN:s
konvention om barnets rättigheter (skr.l999/2000:137). Även
forskningen om barns utsatthet är angelägen (avsnitt 5.4).
En av samhällets viktigaste uppgifter är att skydda barn från sexuella
och andra allvarliga kränkningar. I den nu pågående översynen av
bestämmelserna om sexualbrott ägnas särskild uppmärksamhet åt brott
som riktas mot barn (1998 års sexualbrottskommitté [Ju 1998:48] ). Det
pågår vidare arbete med att stärka rättssäkerheten för barn som utsätts för
brott. Förutom det steg som har tagits i och med lagen (1999:997) om
särskild företrädare för barn, som trädde i kraft 1 januari 2000 (prop.
1998/99:133. bet. 1999/2000:JuU2, rskr. 1999/2000:49) betonas bland
annat i denna proposition betydelsen av att förbättra rättsväsendets och
andra myndigheters bemötande av dem som utsatts för brott.
Kommittén mot barnmisshandel (dir. 1998:105) överlämnade i april
2000 sitt delbetänkande Barnmisshandel - Polisens och åklagarnas
handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42). I betänkandet
lämnas flera förslag som tar sikte på polis och åklagares arbete med
förundersökningar. Bland annat föreslås att det i grundutbildningen för
poliser skall införas moment som ger alla poliser kunskap om
barnkonventionens budskap, hur man möter bam samt hur man hanterar
de särskilda frågor som kommer upp i ärenden där bam är inblandade.
Det föreslås vidare att det skall finnas utbildning på central nivå som tar
sikte på att vidareutbilda poliser i att handlägga bammisshandelsärenden.
Dessa och övriga förslag i betänkandet bereds för närvarande i
Regeringskansliet. Men förslagen och de uppdrag som aviseras i denna
Prop. 2000/01:79
13
proposition omfattar givetvis även bam och ungdomar som utsatts för Prop. 2000/01:79
brott.
Olika åtgärder behövs
I regeringens strategi för att öka stödet till brottsoffer ingår även andra
komponenter. En betydelsefull sådan är polisens arbete med
brottsofferfrågor. Brottsofferarbetet är enligt regeringens mening en
viktig del i den polisiära verksamheten. Det är angeläget att polisen är
medveten om detta och att denna insikt genomsyrar polisens arbete.
Polisen är ofta den första representant för samhället som brottsoffer
kommer i kontakt med. Mötet mellan ett brottsoffer och polisen är därför
mycket viktigt ur flera olika aspekter. Vad som för den enskilde
polismannen kan uppfattas som en rutinhändelse är inte sällan för den
drabbade något som endast inträffar en gång i livet och som väcker
starka känslor. Det är viktigt att polisen har kunskap om och förståelse
för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en starkt
känsloladdad händelse. Detta har betydelse både för medborgarnas
förtroende för rättsväsendet och för polisens, åklagarens och domstolens
utredning respektive prövning av det inträffade.
Det har i olika sammanhang framförts önskemål till regeringen om att
regeringen bör ingripa i polisorganisationen och se till att det inrättas
särskilda brottsofferenheter. Det ankommer dock inte på regeringen att
lämna synpunkter på hur polisen bör organisera sin verksamhet.
Generellt sett bör brottsofferfrågor vara en integrerad del i polisarbetet.
Samtidigt är det naturligtvis angeläget att det finns en klar ansvars-
fördelning vid varje polismyndighet för brottsofferverksamheten. Riks-
polisstyrelsen arbetar emellertid kontinuerligt för att förbättra polisens
stöd till brottsoffer och hur detta stöd skall organiseras ankommer det på
myndigheten själv att ta ställning till. Organisationen kan också se olika
ut inom olika polismyndigheter. Polismyndigheten i Uppsala län har t.ex.
långt framskridna planer på att inrätta en ”brottsofferenhet” med central
placering i myndigheten.
Ytterligare en betydelsefull komponent i regeringens strategi är
Brottsoffermyndigheten vilken, på samma sätt som Brottsofferfonden,
tillskapades i syfte att förstärka brottsoffrens ställning. När Brottsoffer-
myndigheten bildades år 1994 så var det bland annat för att skapa
förutsättningar för bättre överblick, samordning och utveckling av
brottsofferområdet. Myndigheten har under de drygt sex år som den
funnits på ett påtagligt sätt bidragit till att lyfta fram brottsofferfrågor i
olika sammanhang. Inom myndigheten finns numera en omfattande
kunskap som det är angeläget att tillvarata i det fortsatta arbetet.
Regeringen har därför för avsikt att ge Brottsoffermyndigheten en
mycket aktiv roll också i det fortsatta brottsofferarbetet.
En annan viktig del av regeringens strategi är att korta handläggnings-
tidema inom rättsväsendet och öka uppklaringsprocenten vad gäller brott.
Regeringen tillsatte i detta syfte den 7 december år 2000 en särskild
beredning med uppgift att lämna förslag på hur dessa mål skall uppnås
(dir. 2000:90). Beredningens uppdrag omfattar till en början ett antal
huvuduppgifter. Den skall undersöka möjligheterna att förkorta den
14
genomsnittliga tiden från det att ett brott anmäls till dess dom faller och Prop. 2000/01:79
kan verkställas. Beredningen skall också överväga på vilket sätt den
brottsutredande verksamheten ytterligare kan förbättras. Därutöver skall
beredningen behandla vissa övergripande frågor om myndigheters
lokalisering samt utbildning, kompetensutveckling och personalrörlighet
inom rättsväsendet.
Som nämnts ovan bedömer regeringen det som nödvändigt att även
föreslå vissa lagändringar för att ytterligare öka det lagreglerade stödet
för dem som utsatts för brott. När det gäller besöksförbudslagstiftningen
fann Brottsofferutredningen att lagen fungerar relativt väl men att den
bättre bör avpassas efter parternas förhållande i det enskilda fallet.
Regeringen delar denna bedömning men anser också, vilket många
tragiska händelser visat de senaste åren, att ytterligare åtgärder måste
vidtas för att förbättra skyddet för förföljda och våldsutsatta kvinnor.
Inom Justitiedepartementet utreds för närvarande möjligheten att bland
annat använda elektronisk fotboja vid överträdelse av besöksförbud.
Ändringar i lagen (1988:609) om målsägandebiträde och en ökad
satsning på mer stöd till vittnen och målsäganden är viktiga åtgärder, dels
för att öka brottsoffrens trygghet och möjlighet att tillvarata sin rätt under
den straffrättsliga processen, dels för att söka förhindra att målsäganden
och vittnen på grund av exempelvis rädsla undandrar sig att vittna.
Likaså måste det anses angeläget att den som utsatts för så allvarliga hot
mot sin säkerhet att han eller hon för att skydda sig måste byta identitet
inte också skall behöva drabbas ekonomiskt. I denna del lämnar
regeringen dock inget förslag eftersom regeringen anser det vara
nödvändigt att utreda om ersättning även skall kunna utgå i andra fall där
någon på grund av hot tvingas skydda sin identitet (se nedan avsnitt.
10.4).
Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och
Domstolsverket bör var och en få i uppdrag att i samverkan med
Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning i brottsofferfrågor för
personal som ännu inte genomgått sådan särskild utbildning.
Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket bör vidare få i
uppdrag att i samråd med Brottsoffermyndigheten ta fram hand-
lingsplaner för hur respektive myndighet i framtiden skall arbeta för att
se till att berättigade krav från brottsoffren på polis, åklagar- och
domstolsväsendet uppfylls. Myndigheternas handlingsplaner bör
redovisas till regeringen i samband med årsredovisningen för år 2001.
Utredningens bedömning: Utredningen har föreslagit att
Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket skall få i uppdrag
att inom respektive område anordna utbildning i brottsofferfrågor.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor
instämmer i huvudsak med utredningens överväganden.
Skälen för regeringens bedömning: En betydelsefull faktor för vilka
konsekvenser ett brott kan få för den enskilde individen är de
följdhändelser som brottet medför. Händelsen i sig utgör inte alltid det
15
största hotet mot den drabbades framtida psykiska hälsa. Lika avgörande
kan bemötandet eller bristen på lämpliga åtgärder och information vara
efter det att händelsen ägt rum. Människor i kris måste behandlas på ett
sådant sätt att risken för en så kallad sekundär traumatisering minskas.
Med sekundär traumatisering avses den psykiska stress som kan uppstå
till följd av att omgivningen reagerar på ett för den drabbade negativt
sätt. Det sekundära traumat kan uppstå i mötet med exempelvis polis,
åklagare eller domare som saknar kunskap om och förståelse för hur
sårbar en person är efter att ha varit med om en starkt känsloladdad
händelse. Information behövs för att den som utsatts för brott skall kunna
ta tillvara sin rätt. Information behövs också för att han eller hon skall
kunna återfå kontrollen och kunna handskas med sin situation. Men ett
gott omhändertagande är inte bara av central betydelse för offrets
rehabilitering. Det är också av största betydelse ur rättssäkerhets-
synpunkt. Får människor intrycket av att rättsväsendets representanter
nonchalerar eller bagatelliserar vissa typer av brott finns det en uppenbar
risk att förtroendet för rättsväsendet minskar.
Brister såväl vad gäller hänsynsfullt bemötande som när det gäller att
ge relevant information kan svårligen åtgärdas genom ny eller förändrad
lagstiftning. Vad som måste komma till stånd är en attitydförändring hos
dem som i sitt dagliga arbete möter brottsoffer. Det är därför regeringens
övertygelse att utbildning i olika brottsofferfrågor är av stor betydelse för
att åtgärda flertalet av de brister som Brottsofferutredningen genom sina
undersökningar visat alltjämt finns vad gäller samhällets omhänder-
tagande av och stöd till brottsoffer.
Sedan Brottsofferutredningens betänkande presenterades har utbild-
ning i brottsofferfrågor genomförts, men i varierande omfattning, inom
polis-, åklagar- och domstolsväsendet. Längst har Riksåklagaren kommit
som tillsammans med Brottsoffermyndigheten har genomfört utbildning
för i stort sett alla åklagare i landet.
Enligt regeringens mening bör liknande utbildningsinsatser genom-
föras för personal inom polis- och domstolsväsendet samt för annan
berörd personal inom åklagarväsendet. Regeringen avser därför att
uppdra åt envar av Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstols-
verket att i samverkan med Brottsoffermyndigheten anordna utbildning
för den personal inom respektive myndighet som i sitt dagliga arbete
kommer i kontakt med människor som utsatts för brott.
För att ytterligare understryka vikten av att konkreta resultat uppnås
avser regeringen dessutom att uppdra åt nämnda myndigheter att i
samråd med Brottsoffermyndigheten ta fram handlingsplaner för hur
respektive myndigheter framgent skall arbeta för att tillse att berättigade
krav från brottsoffren på polis, åklagar- och domstolsväsendet uppfylls.
Betydelsen av ett nära samarbete mellan polis, åklagare och domstolar
har uppmärksammats allt mer under senare år. Detta har bland annat lett
till att regeringen påbörjat ett omfattande arbete för att modernisera
Prop. 2000/01:79
16
rättsväsendet. Arbetet omfattar organisationsförändringar, förändrade och
nya arbetsmetoder, personalutbildning och annan kompetensutveckling.
Arbetet skall i ökad utsträckning utgå från en helhetssyn på verksam-
heten och, med bibehållen respekt för den inbördes rollfördelningen,
långtgående myndighetssamverkan. Medborgarperspektivet är grunden
för och skall genomsyra allt arbete. Det gäller såväl i det brotts-
förebyggande arbetet som i de olika myndigheternas arbete med att lösa
tvister, tillgodose rättsanspråk, utreda och lagföra brott, verkställa straff
och ge stöd till brottsoffer.
En rad olika projekt för att förbättra samverkan har inletts. Som
exempel kan nämnas att det vid landets samtliga åklagarmyndigheter i
samverkan med berörda myndigheter har inletts så kallade
rättskedjeprojekt. Med rättskedjeprojekt menas att myndigheterna inom
rättsväsendet, med iakttagande av den inbördes rollfördelningen, är
beroende av varandras verksamhet för att tillgodose den enskilde
medborgarens krav på minskad brottslighet och ökad trygghet. Målet
med projekten är att med bibehållen kvalitet och rättssäkerhet
åstadkomma en snabbare genomströmning genom hela rättskedjan från
brottsanmälan till slutlig lagföring. Detta kommer att komma såväl
brottsoffren som de misstänkta gärningsmännen till godo.
De rättsvårdande myndigheterna kan dock endast göra en del av det
som sammantaget måste till för att förbättra situationen för brottsoffer.
För att åstadkomma ett fullgott omhändertagande måste även andra
aktörer involveras i långt större utsträckning än vad som hitintills varit
fallet. På det lokala planet finns en rad kommunala inrättningar, privata
initiativ, ideella organisationer, lokala brottförebyggande råd och andra
aktörer som direkt eller indirekt kan hjälpa och stödja brottsoffer.
Riksdagen fattade år 1999 beslut om att höja avgiften till
Brottsofferfonden från 300 till 500 kronor (prop. 1998/99:100, bet.
1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249). I anslutning härtill genomförde
regeringen även en ändring i förordningen (1994:426) om brottsofferfond
för att underlätta för ideella organisationer att erhålla bidrag till sin
löpande verksamhet.
Brottsofferutredningen föreslog denna höjning i sitt betänkande och
menade att de ca sju miljoner kronor i årligt tillskott till Brotts-
offerfonden som den skulle innebära borde tillföras de ideella orga-
nisationer som arbetar med brottsofferinriktad verksamhet. Samarbete
mellan olika organisationer borde enligt utredningen premieras.
Brottsofferutredningen kontaktades under arbetets gång av såväl
Brottsoffeijouremas Riksförbund (BOJ) som av Brottsoffermyndigheten
med förslag om hur brottsofferarbetet bäst skulle kunna samordnas. BOJ
föreslog att det borde tillsättas särskilda länsassistenter med uppgift att
samordna verksamheten vid brottsoffeijourema i respektive län. Dessa
skulle vara anställda av BOJ. Tillgängligheten vid landets brottsoffer-
jourer skulle därmed öka menade man.
Brottsoffermyndigheten föreslog i stället att samordnama skulle vara
statligt anställda och att de skulle ha ett övergripande regionalt
Prop. 2000/01:79
17
samordningsansvar. En region kunde tänkas utgöra ett större geografiskt
område än ett län och på så sätt skulle inte hela tillskottet till
Brottsofferfonden behöva tas i anspråk för att finansiera brottsoffer-
assistenter. Enligt Brottsoffermyndigheten skulle ett statligt huvud-
mannaskap innebära ett slags kvalitetssäkring och det skulle gagna även
andra ideella organisationer i deras löpande verksamhet. En nackdel som
myndigheten förutsåg med statligt anställda samordnare var att de ideella
organisationerna därmed riskerade att förlora något av sin ideella prägel.
Brottsoffermyndigheten föreslog därför att den skulle få genomföra en
försöksverksamhet med en statligt anställd regional brottsofferassistent.
Brottsofferutredningen föreslog emellertid, efter en diskussion om
olika tänkbara alternativ för att få till stånd en bättre tillgänglighet,
samverkan och samordning ute i de olika länen, att de jourer som vill
samverka borde gå samman och hos Brottsofferfonden ansöka om medel
för att anställa en brottsofferassistent, eller på annat sätt förbättra
tillgängligheten.
I en skrivelse till Justitiedepartementet i juni 1998 föreslog Brotts-
offermyndigheten i samarbete med BOJ två parallella försöksverk-
samheter för samordning av ideella krafter. En med Brottsoffer-
myndigheten som huvudman och en med BOJ som huvudman. Förslagen
var likalydande med de förslag som lämnats till Brottsofferutredningen.
Medel beviljades för båda dessa projekt. Brottsoffermyndighetens
projekt kom att förläggas till Örebro och omfatta Örebro län. BOJ:s
projekt - en länscentral - förlädes till de två länen Södermanland och
Östergötland.
örebroprojektet
Syftet med Brottsoffermyndighetens projekt var att få till stånd ett ökat
samarbete och en bättre samordning mellan de ideella organisationerna
liksom mellan dessa och den offentliga verksamheten.
Projektet inleddes med att en ”brottsoffersamordnare” anställdes och
med en inventering av vilka ideella organisationer som var verksamma i
området. Syftet var dels att utröna vilken brottsofferinriktad verksamhet
som pågick i länet, dels att informera om projektet och om Brottsoffer-
myndighetens verksamhet. Inventeringen visade att det stora flertalet
myndigheter inte hade någon särskild beredskap för att möta brottsoffer.
För att få i gång en diskussion om brottsoffers utsatthet och särskilda
behov deltog samordnaren i ett antal utbildnings- och informationsträffar
vid myndigheterna. Vidare skapades ett särskilt nätverk, dels för
samverkan och erfarenhetsutbyte, dels för att anordna gemensamma
utbildningstillfällen i brottsofferrelaterade frågor. Genom nätverksträffar
skapades kontaktvägar mellan företrädare för verksamheter med
anknytning till brottsoffer. Ett annat syfte med nätverket var att initiera
handlingsplaner för brottsofferffågor. Myndigheterna i regionen
tillfrågades om de behövde hjälp för att ta fram handlingsplaner. De fick
även via en enkät besvara frågor om vilken beredskap som fanns för att
möta brottsoffer. Resultatet av enkäten användes sedan som underlag i
det fortsatta arbetet.
Prop. 2000/01:79
18
Ett av målen med projektet var att fa till stånd en fungerande
verksamhet med stöd till vittnen och målsäganden vid tingsrätter inom
regionen (Örebro, Hallsberg, Lindesberg och Karlskoga). När projektet
startade i mars 1999 hade brottsoffeijourema i länet, med undantag av
den i Karlskoga, inte resurser för att genomföra ett projekt av den
storleksordning som vittnesstödsverksamhet innebär. Med stöd av
samordnaren byggdes vittnesstödsverksamhet upp vid de tre tingsrätter i
länet där sådan verksamhet inte fanns tidigare. Konkret innebar detta att
ett fyrtiotal personer erhöll s.k. vittnesstödsutbildning. Flera av dem
rekryterades från högskolan i Örebro.
Örebroprojekt har utvärderats av fil. mag. Erik Jakobsson (Samordning
av brottsoffer- och vittnesstöd i Örebro län, Brottsoffermyndigheten).
Han anser, sammanfattningsvis, att Örebroproj ektet har varit ett lyckat
projekt, även om det inte kunde genomföras helt enligt projektplanen.
Det har lagt en grund för fortsatt arbete på området. Enligt utvärderaren
vore det olyckligt om inte projektet övergick i en fortsättning där
strukturer och rutiner blir stabilare och där olika aktörer på
brottsofferområdet finner varandra i ett något mer formaliserat men
samtidigt lyhört och flexibelt samspel.
Länsassistentproj ektet
Målet med inrättandet av en länsassistent var att öka brottsoffers
möjlighet att komma i kontakt med sin lokala jour. Öppettiderna för
inkommande telefonsamtal förlängdes från i snitt några timmar i veckan
till 30 timmar i veckan. Brottsoffer som ringde till den lokala jouren
skulle slippa att mötas av en telefonsvarare. Detta var tanken som byggde
på antagandet att åtskilliga brottsoffer förmodligen avstår från att lämna
ett inspelat meddelande. Brottsoffeijouren får då inte möjlighet att bistå
dessa. Vid sidan av denna målsättning skulle länscentralen fungera som
ett stöd för den allmänna frivilligverksamheten i de lokala jourerna inom
de två länen. Projektet påbörjades den 1 februari 1999 och pågick till och
med den 31 januari 2000. Länscentralen har täckt åtta lokala jourer.
Även detta projekt har utvärderats. Utvärderingen har genomförts av
Henrik Sanden vid Linköpings universitet (En fråga om tillgänglighet.
Utvärdering av Brottsofferjourens försök med länscentral i
Södermanland/Östergötland 1999). Han anser, sammanfattningsvis, att
det är svårt att dra några slutsatser om huruvida införandet av
länscentralen i sig har resulterat i ett ökat antal ärenden. Men det är
rimligt att anta att tillgängligheten har blivit bättre. Brottsoffret har mötts
av en mänsklig röst som i korta drag har förhört sig om fallet och därefter
relativt snart blivit uppringd av en lokal stödperson.
Länscentralens servicefunktion har, menar utvärderaren, även varit till
nytta för andra än brottsoffren. Regionens stödpersoner har haft
möjlighet att ringa länsassistentema för att få handledning i besvärliga
ärenden. Myndigheter och media har lätt kunnat få information om
brottsofferjouremas verksamhet och kunnat erbjudas kontakt med
aktuella jourrepresentanter.
Utredaren redogör även för vissa problem som fanns när projektet
startades. Bland annat var flera av de lokala jourerna oroliga för att
Prop. 2000/01:79
19
länscentralen skulle ta arbete ifrån dem. Vidare ansågs Riksförbundet ta
dålig hänsyn till de lokala jourernas önskemål, vilket skapade irritation i
organisationen. I dag anges dock samtliga lokala jourer vara positiva till
verksamheten.
Avslutningsvis konstaterar utredaren att försöket med en länscentral
var föranlett av Riksförbundets önskan att öka jourernas möjlighet att
hjälpa brottsoffer i praktiska och medmänskliga frågor. Som emellertid
framgår av Brottsofferjouremas egen statistik tilldelas jourerna den
övervägande delen av ärendena från polisen.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Polis, åklagare och domstolar bör samverka i
frågor som rör stöd till brottsoffer. Det kan också i vissa fall vara
önskvärt att sådan samverkan sker med andra myndigheter och med
ideella organisationer. Regeringen avser att i regleringsbrevet för år 2002
uppdra åt Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket att
verka för att en ökad samverkan i brottsofferfrågor kommer till stånd.
Brottsoffermyndigheten bör ges i uppdrag att starta lokal
brottsoffersamverkan på ytterligare platser i landet.
Utredningens förslag: Utredningen har inga konkreta förslag i denna
del. Utredningen har dock framhållit vikten av samarbete mellan
myndigheter som kommer i kontakt med brottsoffer. Utredning anser
vidare att samarbete mellan olika ideella brottsofferorganisationer bör
premieras.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har betonat vikten av ett
utvecklat samarbete mellan myndigheter och mellan myndigheter och
ideella organisationer.
Skälen för regeringens bedömning: Ett utvecklat samarbete mellan
polis, åklagare och domstolar är av största vikt för att åstadkomma ett
gott omhändertagande av brottsoffer. Det kan också vara betydelsefullt
att få till stånd samverkan med andra myndigheter, exempelvis mellan
polis, åklagare, socialtjänst och ideella organisationer i syfte att utveckla
myndigheternas arbete med brottsofferfrågor. Regeringen avser att i
regleringsbrevet för år 2002 uppdra åt Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren
och Domstolsverket att verka för att en ökad samverkan i brotts-
offerfrågor kommer till stånd. De åtgärder som vidtagits skall rapporteras
till regeringen i samband med nästkommande årsredovisning.
Det ovan redovisade Örebroprojektet har enligt regeringens mening
haft många positiva effekter. Som tidigare framgått ledde projekt-
verksamheten till att vittnesstöd initierades vid tre tingsrätter, att ett
nätverk byggdes upp mellan företrädare för olika myndigheter i regionen
och att ett flertal utbildningar i brottsofferrelaterade frågor anordnades.
De konkreta åtgärder som genomfördes har i sin tur gett efterverkningar
som varit mycket positiva och viktiga för utvecklingen av brotts-
offertänkandet. Enbart det faktum att en brottsoffersamordnare fanns på
plats och hade kontinuerliga kontakter med myndigheter och ideella
organisationer gjorde att diskussioner och aktiviteter utifrån ett brotts-
offerperspektiv ökade. Projektet har ökat medvetenheten om brottsoffers
20
situation i Örebro län som i sin har gett ”ringar på vattnet” inom flera
offentliga verksamheter. Nätverksarbetet utvecklas kontinuerligt. Det
finns förutsättningar för att nätverket i framtiden kan vara den på-
drivande kraft som krävs för att ett brottsofferperspektiv skall föras in i
det dagliga arbetet på myndigheter i regionen. Kanaler för erfaren-
hetsutbyte och samarbete har även skapats mellan den offentliga
verksamheten och de ideella organisationerna, vilket medför att det
engagemang som finns inom organisationerna bättre tas till vara.
En annan positiv effekt som förtjänar att nämnas är att samarbetet med
högskolan i Örebro lett till att brottsofferjourema fått en bredare
rekryteringsbas även för sin ordinarie verksamhet. Att värva
vittnesstödjare från högskolan har dessutom på ett naturligt sätt fört in
brottsofferperspektivet i högskoleutbildningarna. Under projektåret
ökade utbildningsutbudet i regionen inom brottsofferområdet. Flera
större utbildningstillfållen anordnades inom områden där ökad kunskap
behövs. Som exempel kan nämnas ett stort seminarium om sexualbrott
mot bam. Även i angränsande regioner anordnades evenemang utifrån
Örebroprojektet, som syftade till att öka medvetenheten om brottsoffers
situation.
Enligt regeringens mening torde en starkt bidragande orsak till
framgången vara att det funnits en statligt anställd person som varit
pådrivande och som fungerat som en länk mellan myndigheterna och de
ideella organisationerna. Regeringen anser att det ligger i linje med
Brottsoffermyndighetens uppdrag att även framgent i projektform
bedriva liknande verksamhet på orter där det bedöms finnas behov av en
extra kraftsamling för att få i gång brottsofferarbetet. Regeringen har för
avsikt att diskutera de närmare formerna för ett sådant uppdrag med
Brottsoffermyndigheten.
När det gäller försöksverksamheten med länscentraler har
Brottsofferjouremas Riksförbund i kontakter med Justitiedepartementet
uppgett att det förs diskussioner mellan förbundet och de lokala jourerna
om huruvida länscentraler var den bästa modellen eller inte. Enligt
uppgift kommer man förmodligen att välja olika lösningar i olika delar
av landet.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Brottsoffermyndigheten bör få i uppdrag
att förbereda och utforma ett forskningsprogram för viktimologisk
forskning och återkomma till regeringen med förslag om hur ett sådant
program skall kunna genomföras.
Utredningen bedömning: Utredningen har inte behandlat frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Viktimologi är en förhållandevis
ny akademisk disciplin, som internationellt har ökat under senare år. I
Sverige och övriga nordiska länder har dock den viktimologiska
forskningen fortfarande liten spridning. Området är tvärvetenskapligt och
spänner över vitt skilda ämnen som kriminologi, sociologi, medicin,
juridik och psykologi.
21
Den viktimologiska forskningen brottas med problem som rör Prop. 2000/01:79
strukturella och grundläggande förutsättningar för möjligheten att över
huvud taget forska inom detta område. För det första råder det brist på
handledare, eftersom det finns få disputerade som verkar inom
viktimologins område. Av de 51 forskningsprojekt som pågick vid tiden
för den inventering, som Brottsoffermyndigheten genomförde år 1997,
drevs flertalet av doktorander. Detta leder vidare till nästa problem - att
finna finansiering för forskningsprojekten. De traditionella forsknings-
finansiärerna har inte möjlighet att ge medel till doktorandprojekt. När då
antalet disputerade forskare är lågt blir situationen självfallet
bekymmersam. Ett tredje problem är att viktimologin konkurrerar om
duktiga forskare med andra mer etablerade forskningsämnen. Detta
tillsammans med det faktum att viktimologi för närvarande berörs väldigt
lite eller inte alls i universitetens grundutbildningar gör, att det kan vara
svårt att etablera intresse för viktimologisk forskning hos personer som
väljer forskarbanan.
När Brottsofferfonden inrättades år 1994 var syftet att stödja olika
projekt och verksamheter som bidrar till att utveckla brottsofferarbetet i
vårt land. Fonden kan bland annat stödja forskningsprojekt och för
närvarande finansierar den närmare 30 sådana projekt. Flera forsknings-
projekt som bedrivits med medel från fonden har resulterat i
avhandlingar och artiklar i såväl svenska som internationella tidskrifter.
Men för att forskningen inom viktimologi skall vidgas och fördjupas är
det nödvändigt att det blir lättare att bedriva sådan forskning generellt
sett. Det är till exempel viktigt att viktimologiska forskarmiljöer växer
fram på landets universitet. Fler disputerade forskare kommer då att
finnas, vilka kan fungera som handledare för doktorander.
De pågående viktimologiska forskningsprojekten hade vid invente-
ringen år 1997 i princip tre huvudinriktningar; en feministiskt influerad
forskning med fokus på utsatta kvinnor, behandlingsforskning med fokus
på utsatta bam och allmänviktimologisk forskning. Även om det alltså
pågår viss forskning inom dessa områden så är den inte alls av den
omfattning som är önskvärd och långt ifrån heltäckande. Vad beträffar
utsatta kvinnor är detta område mycket brett och rymmer en mängd olika
frågeställningar. Dessa har hittills bara i begränsad utsträckning berörts
av forskning. Det behövs forskning om prostitution och om pornografins
inverkan på sexualbrott och om riskbedömningar av hot som riktas mot
kvinnor av män de tidigare haft en relation med.
När det gäller bam är forskning inom områden som kan bringa ljus
över utsatta barns handlingsmönster angelägen. Detta är viktigt bland
annat för att kunna ge personal inom barnomsorg och i skola kunskap
som ger dem möjligheter att tidigt upptäcka att bam far illa och för att
våga agera. Genom den nästan dagliga kontakt som bamomsorgspersonal
och lärare har med bam skulle de med bättre kunskapsunderlag ha goda
förutsättningar att upptäcka de utsatta barnen. Av central betydelse för
rättsväsendet är att det bedrivs forskning om hur man bäst förhör bam
och hur man skall tolka barns vittnesmål. Dessutom bör forskningen om
hur bam som lever i socialt utsatta miljöer med bl.a. drogmissbruk,
fysisk och psykisk misshandel fördjupas.
Viktimologi är ett nytt forskningsfält som ännu befinner sig i ett
uppbyggnadsskede. Att nämna alla outforskade områden är inte möjligt,
22
men ytterligare några bör ändå lyftas fram i detta sammanhang. I en tid
när nazism och rasism tycks ha slagit rot i vårt land och växer sig allt
starkare är det oerhört viktigt att de brott som begås och som har
beröringspunkter med främlingsfientlighet och fientlighet gentemot
andra grupper, t.ex. homosexuella, uppmärksammas särskilt. Kun-
skaperna om denna typ av brottslighet är otillräckliga, vilket gör det svårt
att särskilja dem från andra brott. Inte minst viktigt är det att undersöka
hur offren for brott med främlingsfientliga, rasistiska och homofobiska
inslag upplever mötet med polisen och övriga representanter för
rättsväsendet.
Ett närliggande område, där det i princip saknas viktimologisk forsk-
ning, är brottsoffrens möte med rättsväsendet. I samband med
behandlingen av ansökningar om brottsskadeersättning har Brottsoffer-
myndigheten uppmärksammat många problem som brottsoffren möter i
kontakten med rättsväsendet. De visar på kunskapsluckor vad gäller
bemötande av brottsoffer, där offren inte sällan utsätts for så kallad
sekundär viktimisering. Med sekundär viktimisering avses den psykiska
stress som uppstår till följd av att omgivningen reagerar på ett för den
drabbade negativt sätt. Det sekundära traumat kan uppstå t.ex. i mötet
med polis, åklagare eller domare om de saknar kunskap om och
förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en
starkt känsloladdad händelse. Forskning visar att det sekundära traumat
kan reduceras med hjälp av ökad kunskap om den drabbades situation.
Men detta förutsätter att de som kommer i kontakt med brottsoffer är
medvetna om de särskilda reaktioner och behov som kan föreligga hos
dem som varit utsatta för brott.
Av särskilt intresse för rättsväsendet är också forskning om
brottsoffers ofta till synes irrationella beteende efter brott och om
effektiva förhörstekniker av brottsoffer i allmänhet och bam i synnerhet.
Denna forskning är särskilt viktig, då den har direkt koppling till
rättssäkerheten. Ett brottsoffer anses ofta som mindre trovärdigt om han
eller hon ändrar sin historia mellan förhör och rättegång. Vissa
forskningsresultat tyder dock på att detta är ett vanligt beteende hos
brottsoffer.
Forskning inom nämnda områden har betydelse för Sverige som
rättssäkerhetsstat. Ett korrekt bemötande av brottsoffren skulle kunna ge
bättre information om vad som egentligen hänt, vilket skulle vara positivt
för lagföringen. Men forskningen skulle också gagna samhället ur ett
bredare perspektiv. Förvisso skulle det vara till fördel för brottsoffer om
bättre bevisupptagning ledde till fler fallande domar. Det skulle även
gynna brottsoffren om sekundär viktimisering skulle kunna undvikas.
Men forskning som rör brottsoffer måste också handla om insatser som
direkt syftar till att hjälpa dem som har drabbats av brott att återgå till ett
normalt liv. Detta innebär att behandlingsprogram och terapiverksam-
heter för rehabilitering av brottsoffer måste utvecklas. Sådan forskning
bedrivs för närvarande sparsamt. Ökad kunskap inom dessa områden
skulle kunna leda till farre sjukskrivningar och större möjligheter för
brottsoffer att återgå till arbete efter brottet.
Brottsoffermyndigheten fungerar i dag som kunskapscentrum i
brottsofferfrågor genom att myndigheten administrerar Brottsofferfonden
och genom bibliotek, där myndigheten samlar litteratur, både publicerad
Prop. 2000/01:79
23
och annan, och tidskrifter. Sammantaget bidrar detta till att ge Prop. 2000/01:79
Brottsoffermyndigheten en god överblick över forskningsläget, såväl i
Sverige som internationellt. Fortsatta insatser på detta område bör ske i
samverkan mellan Brottsofferfonden och Riksbankens Jubileumsfond,
övriga organ som kan vara lämpliga, bl.a. Brottsförebyggande rådet, bör
också kontaktas. Regeringen avser därför att ge Brottsoffermyndigheten i
uppdrag att förbereda och utforma ett forskningsprogram för viktimo-
logisk forskning och återkomma till regeringen med förslag hur detta
program skall kunna genomföras.
Målsägandens och vittnens situation i samband med rättegång
kännetecknas av att det för många rör sig om första besöket i en domstol.
En situation som för parter och vittnen ofta präglas av stor osäkerhet.
Målsägandens och vittnens roll i rättegångar innebär inte sällan att en
annan människa utpekas såsom ansvarig för en brottslig handling, vilket
gör att situationen också kan kännas obehaglig och hotfull. Som tidigare
framgått biträds målsäganden många gånger av ett målsägandebiträde,
som kan tjäna som ett stöd i samband med domstolsförhandlingen.
Målsäganden har också rätt att åtföljas av en s.k. stödperson. Någon
motsvarighet till målsägandebiträde för vittnen finns inte. Vittnen har
heller inte någon lagstadgad rätt att åtföljas av en stödperson under
rättegången. Under den senaste tioårsperioden har i stället ideellt
anordnad vittnesstödsverksamhet vuxit fram på olika håll i landet.
Redan år 1989 startade den ideella Riksorganisationen mot brott -
Våga Värna Varandra - ett s.k. vittnesprojekt med syfte att bland annat
förbättra vittnenas villkor och informera om vad det innebär att vittna.
Som frivilliga ledsagare medverkade bland annat nämndemän,
juridikstuderande, pensionerade polismän och stödpersoner från brotts-
offetjourema. År 1995 startade Brottsofferjouren i Växjö i samverkan
med polismyndigheten och tingsrätten på orten en försöksverksamhet
med vittnesstödsverksamhet. Denna föll väl ut och liknande verksamhet
har påbörjats på många olika håll i landet. Som exempel kan nämnas att
Brottsoffermyndigheten varit med och byggt upp vittnesstödsverksamhet
i Örebro, Umeå och Uppsala. I Jönköpings län har dessutom under år
1999 genomförts en försöksverksamhet med vittnesstöd vid länets
allmänna domstolar. Projektet har bedrivits som ett samarbetsprojekt
mellan Domstolsverket och Brottsofferjouremas Riksförbund. I dag finns
vittnesstöd vid 32 av landets tingsrätter och vid tre hovrätter.
Brottsofferjouremas riksförbund deltar i stödverksamheten vid 29
domstolar. Vid övriga domstolar drivs verksamheten på annat sätt.
Syftet med vittnesstöd i domstolen är att öka grundtryggheten för
vittnen och brottsoffer då de sitter och väntar på att målet skall ropas upp
samt att vid behov förklara hur en rättegång går till. Ett annat syfte är att
efter rättegången kunna hjälpa till och svara på frågor av enklare art som
kan ha uppstått i samband med rättegången. Inte minst viktigt är att se till
24
att vittnen och brottsoffer får någon att prata med i pauserna. De s.k.
vittnesstöden har instruktioner att inte diskutera det aktuella ärendet med
vittnet eller brottsoffret.
Regeringens bedömning: Vittnesstöd bör finnas vid samtliga
tingsrätter och hovrätter inom tre år. Regeringen har för avsikt att
uppdra åt Brottsoffermyndigheten att tillsammans med Dom-
stolsverket ta fram en plan för hur regeringens mål skall kunna uppnås
och medverka till att vittnesstödsverksamhet anordnas vid de orter där
sådan verksamhet ännu inte bedrivs. Planen bör redovisas för
regeringen senast den 31 december år 2001.
Utredningens förslag: Ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet bör
uppmuntras på olika sätt.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan är
positiva. Domstolsverket framhåller vikten av att vittnesstöds-
verksamheten får en lämplig finansiell lösning. Brottsoffermyndigheten
anser att termen ”vittnesstöd” är missvisande och förordar i stället termen
”rättegångsstöd”. Röda Korset anser att vittnesstödsverksamheten
fungerar bäst om den vilar på ideell grund. Domstolarna bör därför få till
uppgift att ta kontakt med olika frivilligorganisationer för att diskutera
intresset för vittnesstöd, utbildningsinsatser och organisation.
Skälen för regeringens bedömning: Den ideella vittnesstöds-
verksamheten som vuxit fram under den senaste tioårsperioden fyller
viktiga funktioner och möter behov hos många av domstolarnas besökare
såväl före och under som efter ett framträdande i rätten. Vittnen och
andra som vid ankomsten till domstolen har mötts av en person som har
till uppgift att stödja dem har känt sig tryggare och vittnes-
stödsverksamheten uppges även ha bidragit till att i viss mån uppväga
brister i den fysiska miljön i tingsrätterna. Detta är mycket positivt.
Regeringen avser därför att avsätta medel för att stimulera igångsättandet
av vittnesstödsverksamhet vid de tingsrätter och hovrätter där sådan
verksamhet ännu inte finns (se avsnitt 11).
Brottsoffermyndigheten har bred kunskap vad gäller såväl
brottsofferarbete som vittnesstödsverksamhet. Myndigheten har även god
erfarenhet av att samarbeta med ideella organisationer i dessa frågor. Det
ter sig därför naturligt att Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket
gemensamt får i uppdrag att medverka till att anordna införandet av
vittnesstödsverksamhet vid de tingsrätter och hovrätter där sådan
verksamhet ännu inte bedrivs. Uppdraget är nära kopplat till de ideella
organisationer som förväntas utföra själva arbetet. Uppbyggnaden av
vittnesstödsverksamheten bör därför ske i samråd med Brotts-
offeijouremas Riksförbund och andra berörda ideella organisationer.
Förutsättningarna för vittnesstödsverksamhet är olika runt om i landet.
Det krävs att det finns ideella organisationer eller, t.ex. som i Uppsala
och Örebro, högskolestuderande eller andra som är beredda att åta sig
dessa uppgifter. Det krävs också att de lokala domstolarna ges goda
möjligheter att påverka hur vittnesstödsverksamheten skall anordnas för
Prop. 2000/01:79
25
att det skall kunna anpassas efter lokala behov och förutsättningar. Mot
denna bakgrund bör igångsättandet av vittnesstödsverksamhet ske i två
etapper. Under den första sexmånadersperioden bör en kartläggning ske
av förutsättningarna för vittnesstödsverksamhet på respektive orter.
Diskussioner bör inledas med berörda domstolschefer, med lokala ideella
brottsofferorganisationer och andra berörda. Det bör också övervägas om
det behövs ytterligare åtgärder från regeringens sida for att uppnå målet.
Resultatet av detta skall redovisas till regeringen senast den 31 december
2001.
Regeringens bedömning: Det är angeläget att rättsväsendet bemöter
alla brottsoffer på ett korrekt sätt och att dessa tillhandahålls relevant
information i enlighet med bestämmelserna i bland annat förunder-
sökningskungörelsen (1947:948). Information om vilket stöd som
finns att få från bland annat ideella brottsofferorganisationer bör
lämnas i betydligt större utsträckning än vad som synes vara fallet i
dag. För att uppnå detta syfte kommer 13 a § i förundersöknings-
kungörelsen att ändras.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren bör få i uppdrag att i samråd
utarbeta en metod till stöd för hur polis och åklagare som en del av
respektive myndigheters kvalitetssäkringsarbete skall kunna följa
utvecklingen av hur brottsoffer upplever sig bli bemötta. Domstols-
verket bör få i uppdrag att utveckla en motsvarande metod for
domstolsväsendet.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga förändringar
beträffande polisens författningsreglerade informationsskyldighet.
Däremot föreslås att Rikspolisstyrelsen vid sina inspektioner bör
uppmärksamma hur informationsskyldigheten genomförs.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor
instämmer i huvudsak med utredningens överväganden.
Skälen för regeringens bedömning: De rättsvårdande myndig-
heternas skyldighet att ge information till dem som utsatts för brott har
skärpts vid flera tillfallen under de senaste decennierna. Trots detta visar
olika undersökningar att det alltjämt finns brister i hur rättsväsendet
fullgör denna skyldighet. Brottsofferutredningen redovisar i sitt
betänkande att även de som har till uppgift att förmedla denna
information, i första hand polisen, åklagarna och domstolarna anser att de
måste bli bättre på att informera brottsoffren.
Polisens informationsskyldighet regleras i förundersökningskun-
görelsen (1947:948). Bestämmelserna fick sin huvudsakliga utformning
genom författningsändringar år 1994.1 samband med dessa förändringar
övervägdes om informationsskyldigheten enligt 13 § skulle göras
absolut. Någon sådan regel uppställdes emellertid inte. I den departe-
mentspromemoria, Brottsoffren i blickpunkten - åtgärder för att stärka
Prop. 2000/01:79
26
brottsoffrens ställning (Ds 1993:29), som låg till grund för 1994 års
ändringar, uttalades att när det gäller information om brotts-
skadeersättning bör huvudregeln vara att sådan information i princip
alltid skall lämnas. Det måste dock kunna göras undantag om kretsen av
målsägande är mycket stor. Information om möjligheter till målsägande-
biträde och om besöksförbud skall lämnas i de fall då någon av
åtgärderna kan bli aktuell. Beträffande information om stödperson,
rättshjälp och stödjande organ uttalades, att sådan information skall
lämnas i lämplig utsträckning, såvida inte brottet har integritetskränkande
inslag. I det sistnämnda fallet bör informationen alltid lämnas.
Det ansågs inte heller finnas skäl att införa en generell bestämmelse
om att målsägande fortlöpande skall få underrättelser om viktigare
händelser i brottsutredningen. Det framhölls dock som rimligt att alla
målsägande som så önskar skall fa besked om olika beslut som fattas i
ärendet. Detta är också den lösningen som regeringen valde. Som
reglerna är utformade i dag finns det inte något absolut krav på att
information skall lämnas.
I Brottsoffermyndighetens rapport Brottsofferarbetet i Sverige - en
kunskapsöversikt (rapport 1997:1 s. 40 ff.) redovisas flera undersök-
ningar som gjorts beträffande brottsoffers erfarenheter av polisen. Enligt
dessa är personer som utsatts för brott i huvudsak nöjda med polisens
agerande. Den främsta orsaken till det missnöje, som ändå kommer till
uttryck, är bristen på information. Det som efterfrågas är framför allt
uppgifter om utvecklingen i det egna ärendet och upplysningar om
möjligheten till kompensation och ersättning för kostnader, som har
uppkommit till följd av brottet.
En annan fråga av stor vikt är polisens skyldighet att informera
målsäganden om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan
lämna stöd och hjälp. Enligt 13 a § tredje stycket förundersöknings-
kungörelsen (1947:948) skall sådan information lämnas i lämplig
utsträckning. Det har från bland annat Brottsofferjouremas Riksförbund
framförts att de brottsoffer jourerna möter ofta inte har fått sådan
information och att bestämmelsen därför bör förtydligas. För brottsoffren
kan sådan information utgöra skillnaden mellan ingen hjälp alls och ett
välbehövligt stöd. Informationen är också av direkt betydelse för
brottsofferjouremas verksamhet.
Regeringen delar uppfattningen att information om ideella orga-
nisationer är av stor betydelse och är därför positiv till ett förtydligande
av 13 a § tredje stycket förundersökningskungörelsen. Skyldigheten att
lämna ifrågavarande information bör emellertid inte vara absolut. Det
finns med all säkerhet tillfällen där den aktuella informationen är onödig
för brottsoffret, och det kan även finnas tillfållen där det kan vara
praktiskt taget omöjligt att komma i kontakt med den som utsatts för ett
brott. Den förordningsändring som sålunda kommer att genomföras
kommer därför att ha som utgångspunkt att den aktuella informations-
skyldigheten alltid skall fullgöras, såvida det inte är uppenbart att
informationen inte behövs. Det kommer också att göras undantag för
situationer där det kan vara praktiskt omöjligt att fullgöra informations-
skyldigheten.
Det har vidare framförts önskemål till regeringen om att det skall vara
möjligt för polisen att, utan brottsoffrets samtycke, rutinmässigt skicka
Prop. 2000/01:79
27
över information till brottsofferjourer om dem som anmält att de utsatts
för brott. Brottsoffeijourema skulle på så sätt få vetskap om vilka som
eventuellt kan vara i behov av stöd och hjälp och själva kunna ta kontakt
med dem. För uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska
förhållanden - bland annat i utredning enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål - gäller emellertid sekretess med ett s.k.
omvänt skaderekvisit (9 kap. 17 § sekretesslagen [1980:100]). Det
betyder att de aktuella uppgifterna inte får lämnas ut om det inte står klart
att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men. Enligt regeringens mening kan man inte
utgå från att alla brottsoffer vill att polisen skall vidarebefordra uppgifter
om dem till exempelvis en lokal brottsoffeijour, även om syftet är att
brottsoffret skall erbjudas stöd och hjälp. Vad som i stället är önskvärt är
att polisen, när de fullgör sin skyldighet enligt 13 a § förundersök-
ningskungörelsen (1947:948), när det är möjligt och lämpligt, frågar
brottsoffret om denne vill att polisen skall kontakta en stödorganisation.
Samtycker brottsoffret till detta finns det inget som hindrar att aktuell
information vidarebefordras. Mycket talar för att ett sådant agerande från
polisens sida skulle gagna brottsoffren och underlätta för de ideella
organisationerna att komma i kontakt med människor i behov av stöd.
Ett talande exempel på att polisens hantering av brottsofferärenden är
viktig är den statistik som förs vid brottsofferjouren i Katrineholm. Av
denna framgår att jourens ärendetillströmning ökade från 36 ärenden
under 1998 till 163 ärenden 1999 (jan. - nov.) efter det att den lokala
polisen omarbetat sina rutiner.
Regeringen anser att information till dem som utsatts för brott är av
utomordentligt stor vikt. Polisen har redan i dag en omfattande
informations- och uppgiftsskyldighet. Enligt regeringens mening är
denna i huvudsak tillräcklig och ändamålsenlig när den fullgörs på ett
korrekt sätt. Rikspolisstyrelsen, som genomfört inspektioner och
uppmärksammat vissa brister, arbetar fortlöpande för att förbättra
polisens arbete i detta hänseende. Sådant arbete pågår även på många
polismyndigheter runt om i landet. Detta förhållande, tillsammans med
ovan aviserade förtydligande av informationsskyldigheten i 13 a §
förundersökningskungörelsen och det faktum att Rikspolisstyrelsen för
närvarande arbetar med att ta fram en brottsofferhandbok - som bland
annat behandlar betydelsen av information - talar enligt regeringens
mening för att situationen i detta hänseende kommer att förbättras
väsentligt.
Det är viktigt att det arbete som nu pågår med brottsofferfrågor far ett
ordentligt genomslag och att det verkligen genomsyrar arbetet på lokal
nivå. Regeringen har därför för avsikt att uppdra åt Rikspolisstyrelsen
och Riksåklagaren att utarbeta en metod för hur polis, åklagare inom
ramen för sin kvalitetssäkrande verksamhet med jämna mellanrum, t.ex.
vart annat eller vart tredje år, skall kunna genomföra undersökningar av
hur brottsoffer upplever sig bemötta i sina kontakter med polis och
åklagare. Det är också angeläget att denna typ av undersökningar
genomförs inom domstolsväsendet. Regeringen har därför för avsikt att
ge Domstolsverket i uppdrag att ta fram en motsvarande metod till stöd
för domstolarnas kvalitetsarbete.
Prop. 2000/01:79
28
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Åklagarnas underrättelseskyldighet enligt
förundersökningskungörelsen (1947:948) bör utökas till att omfatta
beslut om att åtal skall väckas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att åklagarnas
underrättelseskyldighet enligt förundersökningskungörelsen (1947:948)
bör utökas till att omfatta beslut om att åtal skall väckas och att
underrättelsen bör ske genom att målsäganden tillställs en kopia av
stämningsansökan. Utredningen har vidare föreslagit att åklagarnas
arbete bör fördelas så att det i möjligaste mån är samma åklagare som
handlägger målet från förundersökningen till huvudförhandlingen. Det
har också betonats att åklagarna bör kontakta målsäganden i domstolen i
samband med att förhandlingen skall äga rum.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor
instämmer i huvudsak med utredningens överväganden.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns enligt nu gällande
bestämmelser i förundersökningskungörelsen ingen skyldighet för
åklagare eller domstol att informera målsäganden om att åtal har väckts.
Vetskap om detta får målsäganden i regel först när han eller hon genom
domstolens försorg får en kallelse till huvudförhandling.
Brottsoffer har, som tidigare nämnts, i flera undersökningar uppgivit
att information bidrar till deras känsla av trygghet och till att de känner
sig delaktiga i processen. Enbart detta skulle, enligt regeringens mening,
vara tillräckligt för att motivera Brottsofferutredningens förslag i denna
del.
Det finns emellertid även andra skäl för att slå fast nämnda
informationsskyldighet. Ett sådant är att åklagare många gånger varken
träffar eller talar med målsäganden innan huvudförhandlingen äger rum.
I en undersökning av brottsoffers upplevelser av rättsväsendet (Lindgren
1999) kom 68 procent av de tillfrågade i kontakt med åklagare först på
rättegångsdagen, antingen strax innan rättegången böljade eller inne i
själva rättssalen. Majoriteten av brottsoffren var missnöjda med detta och
hade önskat att få träffa åklagaren tidigare. Genom att införa en
skyldighet för åklagarna att informera målsäganden om beslutet att väcka
åtal skapas, enligt regeringens mening, på ett tidigare stadium en naturlig
kontaktväg mellan åklagarkammaren och målsäganden. Målsäganden får
vetskap om åklagarens beslut och kan därigenom, om han eller hon så
önskar, kontakta aktuell åklagarkammare för ytterligare information.
Regeringen avser således att genomföra en sådan ändring i förundersök-
ningskungörelsen.
Brottsofferutredningen har föreslagit att informationsskyldigheten
skall fullgöras genom att målsäganden tillställs en kopia av stämnings-
ansökan. Enligt regeringens mening finns inte skäl att författningsreglera
i vilken form den skriftliga underrättelsen skall ske. Underrättelse-
skyldigheten bör, under förutsättning att handlingen innehåller relevant
information till målsäganden om innebörden av stämningsansökan, lika
gärna kunna fullgöras i en separat handling.
29
Det finns enligt nu gällande bestämmelser ingen skyldighet för Prop. 2000/01:79
åklagare att personligen sammanträffa eller ta kontakt med målsäganden
före huvudförhandlingen. Riksåklagaren har förutskickat att han har för
avsikt att utarbeta en metodhandbok som ersätter de tidigare allmänna
råd (RÅC 1:122), som bland annat behandlar frågan om hur åklagarna
bör förhålla sig till brottsoffer före och i samband med huvudförhandling.
I metodhandboken skall bland annat tydligare framgå att en åklagare som
huvudregel alltid bör vara tillmötesgående när det gäller önskemål från
målsäganden om att få träffa eller tala med honom eller henne innan
huvudförhandling. Det skall också framgå att åklagarna, under
iakttagande av sitt objektivitetskrav, skall vinnlägga sig om en god
kontakt med målsäganden under själva huvudförhandlingen. Den 15
september 2000 tillsatte Riksåklagaren dessutom en arbetsgrupp med
uppgift att ta fram material som kan ligga till grund för en utbildning i
frågor om jäv och åklagaretik. Mot denna bakgrund finns enligt
regeringen inte skäl att nu föreslå att åklagares kontakt med målsägande
skall författningsregleras.
Brottsofferutredningen har vidare föreslagit att åklagarnas arbete bör
fördelas så att det i möjligaste mån är samma åklagare som handlägger
målet från förundersökningen till huvudförhandlingen. Utredningen
menar att det enligt nuvarande ordning inte är ovanligt att en åklagare
handlägger målet under förundersökningen och väcker åtal, och att det
sedan är en annan åklagare som har målet vid huvudförhandling.
Riksåklagaren har i denna del av sitt remissyttrande framhållit att
åklagarna, i de fall de kan förutse att det är av vikt att samma åklagare
har målet från förundersökning till huvudförhandling, som regel
kontaktar domstolen med detta önskemål. Åklagarna har dock svårt att
styra över vilka mål de får i domstolen, eftersom domstolarna på många
håll inte tar hänsyn till deras önskemål i detta hänseende. Riksåklagaren
framhåller också att den föreslagna ordningen skulle få till följd att flera
åklagare måste uppträda i rätten under en och samma förhandlingsdag.
Riksåklagaren har emellertid i sina planeringsdirektiv för år 2001 slagit
fast att andelen åklagarbundna mål skall öka.
Fördelningen av åklagarnas arbete och schemaläggning av domstols-
förhandlingar är en fråga för berörda myndigheter att själva ta ställning
till. En rimlig strävan bör emellertid vara att det är en och samma
åklagare i mål, där det kan antas att detta är till fördel för målsäganden.
Målsägandens uppfattning bör i detta sammanhang tillmätas stor
betydelse. Det bör ankomma på åklagaren att försöka komma överens
med domstolen så att detta i möjligaste mån uppnås.
Regeringen vill i detta sammanhang även påminna om det arbete som
pågår inom rättsväsendet med att förstärka medborgarperspektivet och
rättskedj eperspekti vet.
30
Prop. 2000/01:79
Sammanfattning: Regeringen uppdrog i regleringsbrevet för år 1998
åt Domstolsverket att efter samråd med Brottsofferutredningen och
Brottsoffermyndigheten utarbeta ett åtgärdsprogram med förslag till
åtgärder för att förbättra domstolarnas bemötande av parter, vittnen,
målsägande och andra som kommer i kontakt med domstolarna.
Domstolsverket har redovisat uppdraget och arbetar för närvarande
med att genomföra de åtgärder som föreslagits i åtgärdsprogrammet.
Regeringens bedömning: Någon ytterligare åtgärd från regeringens
sida är för närvarande inte motiverad.
Utredningens förslag: Utredningen har inte några författningsförslag i
denna del. Utredningen har däremot föreslagit att
- det vid vatje domstol bör utses någon eller några personer som skall
vara ansvariga för att besvara frågor från målsäganden och vittnen,
- det med domstolarnas kallelser bör fogas information om bland annat
hur en rättegång går till,
- domstolslokalema bör utformas så att målsäganden och vittnen inte
behöver konfronteras med den tilltalade,
- domstolarna bör se till att det finns personal i eller i anslutning till
väntrummen och i större utsträckning ge expeditionsvaktema
arbetsuppgifter som rör bemötande av målsägande och vittnen.
Utredningen anser vidare att ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet bör
uppmuntras på olika sätt.
Remissinstanserna: Utredningens förslag stöds i allt väsentligt av
remissinstanserna.
Bakgrund
Regeringen uppdrog i 1998 års regleringsbrev åt Domstolsverket att
utarbeta ett program med förslag till åtgärder för att förbättra
domstolarnas bemötande av parter, vittnen, målsägande och andra som
kommer i kontakt med domstolarna. Åtgärdsprogrammet skulle tas fram
i samråd med Brottsofferutredningen och Brottsoffermyndigheten.
Domstolsverket har redovisat uppdraget i rapporten ”Domstolarnas
bemötande av allmänheten - ett åtgärdsprogram” (juli 1998, dnr Ju
98/2513).
Domstolsverkets åtgärdsprogram
I åtgärdsprogrammet redovisar Domstolsverket att en samlad översyn av
samtliga de kallelser och andra handlingar som domstolarna tillställer
enskilda kommer att genomföras.
Beträffande utbildning anges att beteendevetenskapliga samt andra
moment om brottsofferfrågor och invandrarfrågor skall föras in i den
utbildning och fortbildning som ges för samtliga personalkategorier vid
domstolarna.
31
Vikten av att det vid alla domstolar finns relevant och aktuellt Prop. 2000/01:79
informationsmaterial tillgängligt i allmänhetens utrymmen poängteras.
Domstolsverket aviserar dessutom att ett informationsblad skall utarbetas
till vittnen. Domstolarna rekommenderas att ge en eller flera personer i
uppgift att ansvara för informationsmaterial och for att målsäganden och
vittnen tillställs information om rättegångsförfarandet m.m. med
kallelsen. Det anges vidare att det vid alla domstolar - om möjligt - bör
utses någon eller några personer som är ansvariga för att besvara frågor
från i första hand målsägande och vittnen, men även andra enskilda som
har frågor om inställelse m.m. Likaså framhålls att domstolarna i större
utsträckning än vad som i dag är fallet bör ge personal, företrädesvis
expeditionsvakter, arbetsuppgifter rörande bemötandet av målsägande
och vittnen m.fl.
Domstolsverket uppger vidare att det kontinuerligt följer den tekniska
utvecklingen. Myndigheten kommer att överväga nya tekniska lösningar
för att uppnå en mer effektiv informationsförmedling till besökare i
domstol.
Domstolarna rekommenderas vidare att fortlöpande överväga om
fördelningen av separata rum mellan olika användarkategorier är
ändamålsenliga och att därvid särskilt beakta målsägandes och vittnens
behov. Domstolsverket framhåller också vikten av att de separata
rummen är tydligt skyltade och att det av kallelsen till domstolen bör
framgå om det finns möjlighet att vänta i separat rum.
Slutligen föreslås att en försöksverksamhet, där parter och andra kan
medverka i en domstolsförhandling genom användning av videoteknik,
inleds.
Vad har hänt sedan åtgärdsprogrammet redovisades?
Regeringen följer kontinuerligt Domstolsverkets och domstolarnas arbete
med att genomföra ovan redovisade åtgärdsprogram. Vid underhands-
kontakter med Domstolsverket i oktober 2000 framkom att arbetet med
omarbetning av kallelseblanketter blivit fördröjt, men att detta inom kort
skall påbörjas i projektform.
Vad gäller utbildning har såväl före som efter åtgärdsprogrammet i
Domstolsverkets ordinarie utbildning för kanslipersonal funnits särskilda
avsnitt om bemötande, brottsoffrens situation, rasism m.m. Domstolarna
har även haft lokala aktiviteter om framför allt bemötandefrågor.
I kurserna för icke ordinarie domare tas bemötandefrågoma och det
mångkulturella samhället upp kontinuerligt. I såväl basutbildningen för
nyutnämnda ordinarie domare som i den återkommande utbildningen för
ordinarie domare finns avsnitt om bemötande och om etniska frågor.
Detta betyder att alla nyutnämnda domare får sådan utbildning och att
alla ordinarie domare kommer att ha fått det om ca tre år. Det tar tre år
innan alla ordinarie domare har hunnit gå igenom den återkommande
utbildningen som är en obligatorisk kursvecka.
Domstolsverket har vidare utarbetat informationsblad om att vittna vid
domstol, målsägande vid domstol, brottmålsrättegången i tingsrätt,
brottmål sdomen och dess följder. Denna information finns tillgänglig på
Domstolsverkets intranätssida och kan hämtas av domstolarna och
32
bifogas kallelsen. Informationen finns också tillgänglig på myndighetens
Internet sida. Materialet uppdateras fortlöpande.
När det gäller den muntliga information som skall lämnas till måls-
äganden, vittnen m.fl. i domstol är detta något som domstolarna själva
måste förbättra. Domstolsverket uppger sig sträva efter att möjliggöra
önskad servicenivå i detta avseende.
Domstolslokalemas utformning är föremål för en kontinuerlig översyn
och vid ombyggnationer beaktas alltid behovet av särskilda väntrum för
målsägande.
Domstolsverkets förslag om en försöksverksamhet där parter och andra
kan medverka i en domstolsförhandling genom användning av
videoteknik har omhändertagits av regeringen (prop. 1998/99:65) och för
närvarande pågår sådan försöksverksamhet vid ett antal domstolar i
landet.
Skälen för regeringens bedömning: De förslag som Brottsoffer-
utredningen lämnat i denna del har samtliga det gemensamt att de inte
lämpar sig för lagstiftningsåtgärder. Enligt regeringens mening ligger de
åtgärder som Domstolsverket aviserade i handlingsplanen och som
myndigheten nu arbetar med väl i linje med vad som bör förbättras för att
åstadkomma ett bättre omhändertagande av målsäganden, vittnen och
andra som kommer i kontakt med domstolarna. Enligt regeringens
mening bör dock arbetet med att genomföra åtgärdsprogrammet bedrivas
med större intensitet. Det är exempelvis inte acceptabelt att det
fortfarande förekommer att kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp
tvingas möta och vänta tillsammans med den misstänkte gärningsmannen
i domstolens gemensamma väntrum. Arbetet med att inrätta särskilda
väntrum pågår men vid de tingsrätter och hovrätter där sådana ännu inte
finns borde detta enligt regeringens mening rimligtvis kunna lösas på
annat sätt, exempelvis genom att målsäganden kan få vänta i ett
angränsande kontorsutrymme.
Regeringen är övertygad om att den satsning på vittnesstöd som skall
inledas vid landets tingsrätter och hovrätter också kommer att bidra till
ett bättre omhändertagande. Likaså bör den utbildning som avses
genomföras leda till att en ökad förståelse och medvetenhet om
brottsoffers behov.
Prop. 2000/01:79
Socialtjänsten är en viktig del i samhällets välfärdssystem. De
övergripande målen och de grundläggande värderingarna för samhällets
socialtjänst - demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet - anges i 1 §
socialtjänstlagen (1980:620). De medel som lagen anvisar för att
socialtjänsten skall nå uppsatta mål utgörs av strukturinriktade insatser
som syftar till en god samhällsmiljö, t. ex. genom medverkan i
samhällsplanering, uppsökande verksamhet, falt- och grannskapsarbete,
allmänt inriktade insatser som gäller generellt utformade socialinsatser
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 79
för vissa grupper i samhället samt individinriktade insatser som är direkt
anpassade till den enskilde individens behov.
Socialtjänstlagen har karaktären av målinriktad ramlag och ger
kommunen långtgående frihet att anpassa sin verksamhet efter lokala
förutsättningar och i samråd med den enskilde. Lagen innehåller
allmänna riktlinjer men också mer preciserade mål för vissa grupper.
Socialtjänsten skall till exempel verka för att bam och ungdomar växer
upp under trygga och goda förhållanden, att äldre människor kan leva
och bo självständigt och att människor som saknar medel för sitt
uppehälle får möjlighet att klara sin försörjning.
Kommunerna har enligt 3 § socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för
att de människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som
de behöver. Men detta innebär inte att andra myndigheter befrias från det
ansvar som åvilar dem. En av huvuduppgifterna för socialtjänsten är att
lämna enskilda människor den hjälp och det stöd som han eller hon
behöver och som inte kan tillgodoses på annat sätt. Kommunens ansvar
omfattar naturligtvis även människor som är eller har varit utsatta för
våld. Under hänsynstagande till människans ansvar för sin situation skall
socialtjänsten inrikta sig på att frigöra och utveckla enskildas resurser.
En vägledande princip för det individinriktade arbetet inom social-
tjänsten är helhetssynen. Den innebär att man skall utgå från människans
totala situation i samhället; i familjen, i arbetet, på fritiden och i
bostadsområdet. Det är således inte bara de symptom den enskilde visar
upp som skall vara utgångspunkten för insatserna. En helhetssyn
förutsätter samarbete över sektorsgränser, vilket lett till att social-
tjänstlagen också betonar strukturella insatser och medverkan i samhälls-
planeringen. Andra vägledande principer är frivillighet, självbestäm-
mande, flexibilitet, normalisering samt närhet och kontinuitet.
Frågan om socialtjänstens ansvar för en särskild grupp brottsoffer -
våldsutsatta kvinnor - har relativt nyligen varit föremål för regeringens
överväganden. Kvinnovåldskommissionen avlämnade i juni 1995
slutbetänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60). Slutbetänkandet innehöll
förslag till olika åtgärder för att förbättra stödet och hjälpen till kvinnor
som utsatts för våld och andra övergrepp och åtgärder för att förebygga
våld mot kvinnor. Vad gällde socialtjänsten konstaterade kommissionen
att det fanns brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för
våld. Frågan om våld mot kvinnor verkade i bland vara lågt prioriterad.
Socialsekreterarna befanns, bland annat på grund av bristande kunskaper
i allmänhet, inte vara tillräckligt uppmärksamma på problemet. Detta,
tillsammans med det faktum att det inte är ovanligt att våldsutsatta
kvinnor av olika anledningar döljer att de är utsatta för våld i sina hem,
ledde enligt kommissionens mening till att kvinnor som utsätts för våld
sällan erbjöds några insatser och att kvinnorna inte heller efterfrågade
dessa.
Regeringen delade kommissionens bedömning och föreslog i
proposition 1997/98:55 att socialtjänstlagens allmänna riktlinjer skulle
kompletteras med en särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för
våldsutsatta kvinnor. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens
förslag (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuUl 3, rskr. 1997/98:250). Som
följd innehåller socialtjänstlagen numera en bestämmelse (8 a §) om att
socialnämnden bör verka för att de som är eller har varit utsatta för våld
Prop. 2000/01:79
34
eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin
situation.
I samband med nämnda proposition gav regeringen dessutom
Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld
mot kvinnor och att utarbeta allmänna råd för hur socialtjänsten bör
arbeta med dessa frågor. Arbetet syftar till att stödja kompetens-
uppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och
sjukvården för att dessa frågor på ett bättre sätt skall kunna införlivas i
den ordinarie verksamheten. Regeringen fattade också beslut om
fortbildningsinsatser för personal inom bland annat socialtjänsten.
Regeringens förslag: Socialtjänstlagen (1980:620) kompletteras så att
det framgår att socialnämndens ansvar omfattar alla brottsoffer.
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att
bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess arbete med
brottsofferfrågor.
Prop. 2000/01:79
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att socialtjänstlagen
kompletteras så att det av lagtexten framgår att socialtjänstens ansvar
omfattar alla som har utsatts för brott. Utredningen har vidare föreslagit
att Socialstyrelsens regeringsuppdrag att leda ett utvecklingsarbete i
frågor om våld mot kvinnor även skall gälla utarbetandet av
handlingsprogram och/eller rutiner inom socialtjänsten för
omhändertagande av brottsoffer.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till
förslagen. Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet avstyrker dock
förslaget om ett tillägg till socialtjänstlagen (1980:620) om
socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Ett flertal remissinstanser
poängterar vikten av att särskilt uppmärksamma bam. Linköpings
universitet betonar att brottsoffer inte bör beskrivas som en enhetlig
kategori människor. Inom begreppet brottsoffer ryms personer i många
olika livssituationer. Ett par remissinstanser, däribland Sveriges
Socialchefer, varnar för att en vidgad ansats vad gäller allmänna frågor
om brottsofferproblematik kan få till följd att frågor som rör familjevåld
och kvinnomisshandel får minskad uppmärksamhet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
En allmän regel i socialtjänstlagen om socialtjänstens ansvar för och
skyldigheter gentemot brottsoffer
Brottsofferutredningen har föreslagit att socialtjänstlagen kompletteras
med en allmän bestämmelse om socialtjänstens ansvar för och
skyldigheter gentemot brottsoffer. Som anförts ovan är socialtjänstlagen
en ramlag och kommunens ansvar omfattar redan idag alla dem som
utsatts för våld. Den som drabbats av brott kan alltid vända sig till de
sociala myndigheterna för att få stöd och hjälp. Det kan handla om såväl
materiellt som psykologiskt stöd. Att komplettera lagen med en särskild
regel om socialtjänstens ansvar för dem som utsatts för brott medför
35
således i och för sig ingen förändring i rättsligt hänseende. Detta är också
något som framhållits av såväl Socialstyrelsen som Svenska
Kommunförbundet, som båda har avstyrkt förslaget med hänvisning till
att kommunerna redan i dag har detta ansvar och att man inte bör införa
en detaljreglering i socialtjänstlagen.
Samma resonemang gällde naturligtvis även för den nyligen införda
bestämmelsen i 8 a § socialtjänstlagen. Av denna följer att social-
nämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld
eller andra övergrepp i hemmet bör fa stöd och hjälp för att förändra sin
situation. Inte heller införandet av den bestämmelsen innebar någon
egentlig förändring i förhållande till vad som tidigare gällde.
Bestämmelsen motiverades dock av att Kvinnovåldskommissionen funnit
så stora brister i socialtjänstens arbete med frågor som rörde våld mot
kvinnor att det bedömdes som nödvändigt att klargöra kommunens
ansvar i detta hänseende.
Enligt regeringens mening gör sig samma argument lika starkt gällande
vad gäller behovet av en allmän regel om socialtjänstens ansvar för och
skyldigheter gentemot alla som har utsatts för brott. Regeringen delar
således Brottsofferutredningens bedömning i denna fråga. Genom en
sådan bestämmelse klargörs att socialtjänsten har ett ansvar för att stödja
och hjälpa alla dem som utsatts för brott och att det bör bedrivas ett
aktivt arbete i detta hänseende. En viktig uppgift för socialtjänsten i detta
sammanhang är att inom ramen för grannskapsarbetet verka för att
samarbete med andra myndigheter och med ideella organisationer
kommer till stånd. Samverkansgrupper kan leda till en ökad kännedom
om vilka möjligheter till hjälp och stöd för brottsoffer som kan erbjudas
och till ett effektivare resursutnyttjande. Även anhöriga till den som har
utsatts för brott kan vara i behov av stöd och hjälp.
I uppföljningen av lagändringen från år 1998 har konstaterats att det
fortfarande finns brister när det gäller socialtjänstens stöd till våldsutsatta
kvinnor. Regeringen vill därför påtala vikten av att socialtjänsten
fortsätter att utveckla metoder för det förebyggande arbetet och för stöd
till våldsutsatta kvinnor. Här bör socialtjänsten särskilt uppmärksamma
barns utsatta situation när det förekommer våld i familjen.
Invändningen från Sveriges Socialchefer, att en vidgad ansats vad
gäller allmänna frågor om brottsofferproblematik skulle kunna få till
följd att frågor som rör familjevåld och kvinnomisshandel får minskad
uppmärksamhet, kan i och för sig haft fog för sig när Brottsofferutred-
ningens betänkande kom år 1998. Det har dock gått ett antal år sedan
dess och arbetet med frågor som rör våld mot kvinnor har bland annat
genom Socialstyrelsens och andra myndigheters stöd stimulerat det
lokala arbetet. Detta utvecklingsarbete bör fortsätta i en vidare form. Det
har vidare skapats ett Nationellt råd för kvinnofrid. Rådets arbete samt ett
fortsatt utvecklingsarbete borgar för ett fortsatt fokus på dessa viktiga
frågor.
Prop. 2000/01:79
Uppdrag att bedriva ett utvecklingsarbete
Såväl Socialstyrelsen som Svenska Kommunförbundet har förklarat sig
positiva till Brottsofferutredningens förslag om att Socialstyrelsens
36
regeringsuppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot Prop. 2000/01:79
kvinnor utvidgas till att omfatta mer allmänna frågor om brottsoffer.
Regeringen delar Brottsofferutredningens bedömning. Förutom Social-
styrelsens allmänna ansvar för att utveckla socialtjänsten har myndig-
heten en central roll i det pågående arbetet med frågor som rör mäns våld
mot kvinnor. Den kunskap som nu finns upparbetad inom myndigheten
beträffande dessa frågor kan till stora delar antas vara tillämplig också på
frågor som rör andra brottsoffer än kvinnor som har blivit utsatta för våld
i hemmet. Det är viktigt att Socialstyrelsen ger uttryck för sin uppfattning
om hur socialtjänsten mer allmänt bör arbeta med brottsofferfrågor.
Regeringen har därför för avsikt att uppdra åt Socialstyrelsen att bedriva
ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess arbete med
brottsofferfrågor. Socialstyrelsens vägledning av socialtjänstens arbete
har ofta skett genom allmänna råd. I detta arbete kan emellertid andra
former än allmänna råd vara mer lämpliga för att stödja och vägleda
socialtjänsten. Det är angeläget att utvecklingsarbetet bedrivs utåtriktat
och att olika sätt att sprida kunskapen eftersträvas så att det når ut till
samtliga kommuner i landet. Samråd bör ske med Brottsoffer-
myndigheten som har kompetens på området och bred erfarenhet av
brottsofferarbete. Uppdraget bör redovisas i årsredovisningen för år
2003.
Som framhållits av Linköpings universitet är gruppen brottsoffer inte
en enhetlig kategori människor. Inom begreppet brottsoffer ryms både
bam och vuxna personer i många olika livssituationer. Enligt regeringens
mening bör detta beaktas inom ramen för Socialstyrelsens utvecklings-
arbete.
9.1
Målsägandens behov av personligt stöd under förundersökningen och
själva rättegången har varit föremål för ett flertal överväganden av
regeringen under de senaste två decennierna. Redan år 1984 infördes en
möjlighet för målsäganden att under vissa förutsättningar fa ha med sig
ett personligt stöd under huvudförhandling (20 kap. 15 §
rättegångsbalken [RB]). Behovet av personligt och kurativt stöd
uppmärksammades även i samband med införandet av lagen (1988:609)
om målsägandebiträde. I förarbetena till lagen anges att det ankommer på
målsägandebiträdet att lämna ett personligt och kurativt stöd till sin
klient (prop. 1987/88:107 s. 24 ff.). Lagen om målsägandebiträde
medförde dock ingen förändring vad gäller möjligheten för målsäganden
att åtföljas av en stödperson. Tvärtom så framhölls i förarbetena att
regeln om stödperson borde kvarstå, även om det kunde förutsättas att
behov av stödperson ofta inte kommer att finnas i de fall
målsägandebiträde förordnats. År 1994 utökades målsägandens
möjligheter att ha med sig stödperson (prop. 1993/94:143, bet.
1993/94:JuU25, rskr. 1993/94:320). Dels fick målsäganden själv rätt att
bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson vid förhör
37
under rättegång, dels lagreglerades målsägandens rätt att ha med sig en Prop. 2000/01:79
stödperson vid förhör under förundersökning (20 kap. 15 § och 23 kap.
10 § RB).
Lag om målsägandebiträde
Lagen (1988:609) om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988.
Den innebar att målsäganden fick rätt till ett eget juridiskt biträde vid
förundersökning och rättegång vid vissa typer av brott, i första hand vid
grövre sexuella övergrepp. Den 1 januari 1991 utvidgades möjligheterna
att få målsägandebiträde till att gälla samtliga sexualbrott utan
begränsning (prop. 1989/90:158, bet. 1990/91:JuU4, rskr 1990/91:16).
Dessutom blev reglerna mer generösa även vid andra brott där
målsägandebiträde kan komma i fråga, t.ex. i mål om misshandel, olaga
hot och rån.
År 1994 utvidgades rätten till målsägandebiträde ytterligare genom att
det infördes en möjlighet att förordna målsägandebiträde i samtliga mål
om brott enligt brottsbalken för vilka fängelse ingår i straffskalan (prop.
1993/94:26). Förutsättningen för ett förordnande i dessa fall är att det
med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra
omständigheter finns ett särskilt starkt behov av biträde.
Utvärdering av lagen om målsägandebiträde
Domstolsverket (DV) fick den 15 juni 1995 i uppdrag av regeringen att
undersöka hur bland annat lagen om målsägandebiträde tillämpas.
Resultatet av undersökningen har redovisats i en rapport Målsägande-
biträde - en utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebiträde
m.m. (DV rapport 1996:2). Resultatet tyder på att lagen om målsägande-
biträde i stort sett tillämpas i enlighet med intentionerna vid dess
tillkomst och att reformen har haft en viss kvalitetshöjande effekt på
rättsprocessen. Rapporten ger dock vid handen att det finns ett antal
områden där kritik kan riktas mot lagens utformning och där det kan
finnas anledning till att överväga förändringar. Det som anges vara mest
angeläget att se över är om lagens tillämpningsområde, främst 1 § första
stycket 2, behöver justeras, om förfarandet under förundersökningen bör
ges en mer framskjuten position, om det finns behov att förändra eller
förtydliga bestämmelserna om målsägandebiträdets uppgifter och om det
finns anledning att förändra reglerna om ersättning till målsägande-
biträde, t.ex. genom att ersättningen regleras i någon form av taxa.
De förändringar som Domstolsverket ansåg angelägna att överväga låg
mycket nära det uppdrag som givits till Brottsofferutredningen
beträffande målsägandebiträdesinstitutet, utom frågor som gäller
ersättning till målsägandebiträden. Regeringen beslutade därför den 22
augusti 1996 att överlämna DV:s rapport till utredningen för vidare
behandling.
38
Prop. 2000/01:79
Regeringens forslag: Rätten till målsägandebiträde utvidgas genom
att begränsningen till brott enligt brottsbalken tas bort.
Utredningens forslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan är
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande ordning kan
målsägandebiträde bara förordnas i mål om brott enligt brottsbalken. Det
betyder att det saknas möjlighet för domstol att förordna ett målsägande-
biträde vid exempelvis överträdelse av besöksförbud, eftersom detta brott
regleras i en särskild lag, lagen om besöksförbud.
Utredningen har föreslagit att det skall vara möjligt att förordna
målsägandebiträde vid alla mål om brott varpå fängelse kan följa. Enligt
utredningen framstår den nuvarande begränsningen som svårförståelig
eftersom det finns andra brott än brottbalksbrott där det kan finnas ett
lika starkt behov av målsägandebiträde. Överträdelse av besöksförbud
nämns som ett exempel.
I samband med 1994 års utvidgning av rätten till målsägandebiträde
övervägdes huruvida en begränsning till brott enligt brottsbalken var en
lämplig avgränsning (prop. 1993/94:26, sid. 18). Dåvarande departe-
mentschefen konstaterade att en sådan begränsning skulle innebära att
ärenden om besöksförbud i samband med talan i brottmål skulle komma
att hamna utanför lagens tillämpningsområde. Med hänvisning till att
denna begränsning i realiteten inte skulle få så stor betydelse, eftersom
de fåtal fall där besöksförbud prövas av domstol i samband med åtal
oftast rör sådana brott där det ändå finns möjlighet att förordna
målsägandebiträde, avstod regeringen från att föreslå att begränsningen
till brottbalksbrott togs bort.
Det finns nu anledning att ompröva tidigare ställningstagande i denna
del. Under senare år har antalet meddelade besöksförbud och över-
trädelser av dessa ökat betydligt. Även om antalet fall, där överträdelse
av besöksförbud prövas av domstol utan samband med åtal rörande annat
brott, är relativt litet framstår det enligt regeringens mening som rimligt
att domstol skall ha möjlighet att förordna målsägandebiträde när ett
sådant ärende är aktuellt och förutsättningarna i övrigt är för handen.
Den utvidgning av rätt till målsägandebiträde som skett sedan lagen
tillkom har motiverats med att det har ansetts angeläget att införa en
möjlighet för domstol att förordna målsägandebiträde också vid brott där
inslaget av sexuellt eller annat våld saknas, men där integritets-
kränkningen är betydande. Möjligheten till förordnande enligt 1 § första
stycket 3 är dock fortfarande starkt begränsad. Ett förordnande skall bara
ske om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och
omständigheterna i övrigt kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt
behov av biträde. Att överträdelse av besöksförbud i de flesta fall är
integritetskränkande för den beslutet avser skydda torde stå helt klart.
Den föreslagna utvidgade rätten till målsägandebiträde kan utformas
på olika sätt. En är att i lagtexten direkt räkna upp de ytterligare
brottstyper som skall kunna föranleda förordnande av målsägandebiträde,
förutom överträdelse av besöksförbud, exempelvis mål om köns-
39
stympning av kvinnor (lag [1982:316] med förbud mot könsstympning
av kvinnor). Med en sådan lösning riskerar man emellertid att vissa andra
fall som bör motivera målsägandebiträde faller utanför tillämpnings-
området. En annan lösning är att, som utredningen föreslagit, ta bort
begränsningen till brottsbalksbrott i 1 § första stycket 3. På så sätt
åstadkommer man en regel som innebär att domstolen i alla mål om brott
varpå fängelse kan följa har möjlighet att pröva om förutsättningarna för
förordnande av målsägandebiträde är uppfyllda. Enligt regeringens
mening är den senare lösningen att föredra, en uppfattning som
regeringen delar med i stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig i
denna del.
Även fortsättningsvis skall dock gälla att biträde bara skall förordnas
om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och
omständigheterna i övrigt kan antas att han eller hon har ett särskilt starkt
behov av biträde. Vidare bör det även fortsättningsvis krävas att
bevisläget och det processuella läget i övrigt är sådant att man måste
räkna med att målsäganden kommer att utsättas för ingående eller
pressande förhör. En ytterligare förutsättning enligt nuvarande ordning är
att målsägandens fysiska eller psykiska tillstånd skall vara sådant att han
eller hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Även denna
förutsättning skall gälla fortsättningsvis. I och med att dessa
begränsningar för förordnande alltjämt skall gälla torde den nu
föreslagna ändringen inte medföra annat än en relativt begränsad ökning
av antalet mål där målsägandebiträde förordnas.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Nuvarande ordning beträffande stödperson
bör behållas.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en särskild
stödperson skall kunna förordnas i mål om brott på vilket fängelse kan
följa. Utredningen har vidare föreslagit att en förordnad stödperson skall
ha rätt till ersättning för sin inställelse enligt i huvudsak samma principer
som målsäganden.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är generellt sett positiva till ett
utökat användande av stödpersoner. Från framför allt domstolshåll har
emellertid framförts farhågor om att införandet av ytterligare ett institut
till stöd för målsägande, vid sidan av målsägandebiträde och nuvarande
reglering om stödperson, kan leda till besvärliga gränsdragningsproblem.
Flera remissinstanser har vidare framhållit att det inte bör förekomma att
det förordnas både stödperson och målsägandebiträde för samma person.
En utökad användning av stödpersoner bör enligt dessa remissinstanser
leda till en motsvarande minskning av antalet målsägandebiträdes-
förordnanden. Brottsofferjouremas riksförbund och Riksorganisationen
för Kvinnojourer i Sverige har understrukit vikten av att den som
förordnas som stödperson har tillräckliga kunskaper.
Skälen för regeringens bedömning: Målsägandens behov av
personligt stöd under förundersökning och själva rättegången har varit
40
föremål for ett flertal överväganden av regeringen under de senaste två
decennierna. Redan år 1984 infördes en möjlighet för målsäganden att
under vissa förutsättningar få ha med sig ett personligt stöd under
huvudförhandling (20 kap. 15 § rättegångsbalken [RB]). Behovet av
personligt och kurativt stöd uppmärksammades även i samband med
införandet av lagen (1988:609) om målsägandebiträde. I förarbetena till
lagen (prop. 1987/88:107 s. 24 ff.) anges att det är en uppgift for
målsägandebiträdet att lämna personligt och kurativt stöd till sin klient.
Lagen om målsägandebiträde medförde dock ingen förändring vad gäller
möjligheten för målsäganden att åtföljas av en stödperson. Tvärtom
framhölls i förarbetena uttryckligen att regeln om stödperson borde
kvarstå, även om det kunde förutsättas att sådant behov ofta inte kommer
att finnas i de fall målsägandebiträde förordnats. År 1994 (prop.
1993/94:143) utökades målsägandens möjligheter att ha med sig
stödperson. Dels fick målsäganden själv rätt att bestämma om han eller
hon skall åtföljas av en stödperson vid förhör under rättegång, dels
lagreglerades målsägandens rätt att ha med sig en stödperson vid förhör
under förundersökning.
Utredningen föreslår i sitt betänkande att stödperson skall kunna
förordnas enligt samma förutsättningar som föreslås gälla för
förordnande av målsägandebiträde - i mål om brott på vilket fängelse
kan följa. Som skäl för detta åberopas dels att det personliga och kurativa
stödet skulle bli bättre, dels att biträdet skulle få möjlighet att ge mera
juridisk hjälp än vad som nu är fallet, allt inom en rimlig kostnadsram.
Regeringen ifrågasätter i och för sig inte utredningens uppfattning att
målsäganden många gånger kan vara i behov av ett bättre personligt och
kurativt stöd under och i samband med rättegången än vad som i dag
tillhandahålls. Frågan är dock om detta behov på föreslaget sätt skall
tillgodoses genom att ytterligare ett institut inrättas eller om det bör
tillgodoses på annat sätt. Som nämnts tidigare är det en uppgift för
målsägandebiträdet att vid sidan av den juridiska delen av sitt uppdrag
lämna personligt och kurativt stöd till sin klient. Även om
målsägandebiträdet inte är professionell i denna sin kurativa uppgift
torde det stöd som denne lämnar ändå vara tillräckligt för att hjälpa de
flesta målsägande att klara av pressande situationer under rättegången.
Ett bra och professionellt bemötande och stöd av målsägandebiträdet är
således vad målsäganden skall kunna kräva och förvänta sig av
rättsväsendet. Det är också det centrala under domstolsförhandlingarna.
Men domstolsmiljön är främmande för de flesta och kan upplevas
skrämmande. Förmågan att klara pressade situationer är också mycket
individuell. Om målsäganden till följd av den psykiskt påfrestande
situationen behöver ett mer kurativt stöd än det målsägandebiträdet kan
erbjuda tillgodoses detta bäst av målsägandens sociala nätverk, vänner
och anhöriga. Insatser från frivilligorganisationer kan också ha stor
betydelse i sådana sammanhang. Stödet från personer som frivilligt
engagerar sig, som kanske själva har upplevt liknande situationer, torde
vara väl så värdefullt som en av domstolen förordnad stödperson. Har
målsäganden dessutom ett mer kvalificerat behov av kurativt stöd torde
inte insatser i samband med själva domstolsförhandlingarna vara
tillräckliga. Stöd måste då kunna erbjudas såväl före som efter dessa
förhandlingar. Även här kan frivilligorganisationemas insatser ha stor
Prop. 2000/01:79
41
betydelse, men behövs professionella kurativa insatser är det främst en
uppgift för socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Som framgår av avsnitt 6 avser regeringen verka för att
vittnesstödsverksamhet anordnas vid de tingsrätter och hovrätter där
sådan verksamhet ännu inte bedrivs. Detta torde bidra till att behovet av
stödpersoner minskar ytterligare. Regeringens bedömning är således att
nuvarande ordning bör behållas oförändrad.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Det bör inte införas en möjlighet för domstol
att förordna målsägandebiträde för andra än dem som är att betrakta som
målsägande.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att rätten till
målsägandebiträde bör utvidgas till att avse även vissa efterlevande som
inte direkt intar målsägandeställning.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig över
utredningens förslag har flertalet varit i huvudsak positiva eller inte haft
något att erinra.
Skälen för regeringens bedömning: Lagen (1988:609) om måls-
ägandebiträde tillkom, som nämnts tidigare, för att förbättra situationen
för personer som fallit offer för grova våldsbrott. Regeringen ansåg det
önskvärt att förbättra deras ställning i den rättsliga processen och ge dem
bättre hjälp och stöd i samband med förundersökning och rättegång. I
propositionen med förslag till lag om målsägandebiträde anförde
dåvarande chefen för Justitiedepartementet att behovet av målsägande-
biträde fick anses vara särskilt stort vid grövre sexualbrott eftersom
målsäganden i dessa fall regelmässigt utsätts för pressande förhör.
Uppgift står ofta mot uppgift och den tilltalade har ofta ett starkt intresse
av att förringa målsägandens trovärdighet och att framställa henne i
ofördelaktig dager. En av de viktigaste uppgifterna för målsägande-
biträdet förutsågs vara att få målsäganden att förstå varför man under
förundersökningen och rättegången måste ställa så detaljerade frågor av
djupt personlig natur. En annan viktig uppgift för målsägandebiträdena
angavs vara att bevaka att deras klienter inte utsätts för onödigt obehag
vid förhör m.m.
Departementschefen anförde vidare att det i enskilda fall rörande
brottslighet av annan art naturligtvis kan förekomma att målsäganden har
ett ungefär lika stort behov av biträde som i mål om grova sexualbrott.
För att kostnadsfri juridisk hjälp till målsäganden skulle komma i fråga i
dessa fall, när målsäganden inte för någon egen talan i målet, menade
departementschefen dock att det borde krävas att själva brottet var av
kvalificerat slag och att det hade inneburit en svår kränkning av offret.
Ytterligare en förutsättning för förordnande av målsägandebiträde i dessa
fall angavs vara att situationen skulle vara sådan som generellt föreligger
i våldtäktsmål, alltså att det kan förväntas att målsäganden kommer att
bli utsatt för ingående och pressande förhör.
Vid lagens tillkomst fanns sålunda en tydlig avgränsning av i vilka mål
det kunde bli aktuellt med ett förordnande av målsägandebiträde. Syftet
42
med lagstiftningen framgår också tydligt. Den tillkom för att förbättra det
juridiska och kurativa stödet under förundersökning och rättegång för
dem som utsatts för ett grovt våldsbrott i mål där det är vanligtvis
förekommer att målsäganden utsätts för pressande och integritets-
kränkande förhör. Lagstiftningens tillämpningsområde omfattade med
andra ord inte det behov av kurativt och juridiskt stöd som efterlevande
till den som dödats genom brott kan ha.
Den 1 januari 1991 utvidgades möjligheterna att få målsägandebiträde
och rätt att få ett sådant biträde finns numera i princip alla mål om
sexualbrott. Dessutom blev reglerna mer generösa även vid övriga brott
där målsägandebiträde kan komma i fråga, t.ex. i mål om misshandel,
olaga hot och rån. Denna förändring har kommit till uttryck genom att
det inte längre krävs ett ”särskilt starkt” behov av biträde. Det räcker med
ett konstaterande av att behov föreligger. Behovet skall i det enskilda
fallet prövas utifrån en helhetsbedömning av målsägandens situation satt
i relation till det brott som målet gäller. Som dåvarande departe-
mentschefen anförde i lagstiftningsärendet (prop. 1989/90:158) bör dock
även fortsättningsvis uppställas vissa förutsättningar med avseende på
målsägandens personliga situation i målet, exempelvis vad gäller brottets
art, bevisläget m.m.(jfr prop. 1987/88:107 s. 38).
Utrymmet för att förordna målsägandebiträde för efterlevande till den
som dödats genom brott torde således även efter 1991 års lagändring vara
mycket begränsat. Förutom att den efterlevande skall vara att betrakta
som målsägande enligt processrättsliga regler krävs att även övriga
förutsättningar för att förordna målsägandebiträde är uppfyllda. Som
Göteborgs tingsrätt framhållit i sitt remissyttrande är det ovanligt att
efterlevande hörs i bevissyfte under förundersökning och huvud-
förhandling, ens i skadeståndsdelen.
Rättspraxis tyder dock på en något generösare tillämpning. I flera
uppmärksammade mordrättegångar under senare år, exempelvis den s.k.
Stureplansrättegången, rättegången efter morden i Malexander och
brandrättegången i Göteborg har målsägandebiträden förordnats för de
efterlevande.
Denna utveckling är enligt regeringens mening rimlig och kan även
sägas gå hand i hand med den utveckling som skett i rättspraxis vad
gäller närståendes rätt till ersättning för psykiska besvär som utgör
personskada. Regeringen har förståelse för att även andra närstående till
den som dödats genom brott kan vara i behov av stöd. Tiden fram till
rättegång och själva förhandlingen kan naturligtvis vara lika smärtsam
och pressande för dem. Ur principiell synvinkel får det dock anses som
tveksamt att tillerkänna dem som överhuvudtaget inte är målsägande
kostnadsfritt juridiskt biträde. Det skulle vara ett betydande avsteg från
de principer som i dag är styrande vid tillsättandet av målsägandebiträde
och skulle kräva en översyn av grunderna för hela målsägande-
biträdesinstitutet. Enligt regeringens mening får de nuvarande reglerna
anses vara väl avvägda. Med dessa fångar man upp dem som har störst
behov av målsägandebiträde. Att utsträcka samhällets åtagande till att
omfatta även andra än dem som är att betrakta som målsäganden är i vart
fall för närvarande inte aktuellt. Regeringen har dock för avsikt att inom
ett par år se över målsägandebiträdesinstitutet. Vid denna översyn
Prop. 2000/01:79
43
kommer efterlevandes behov av juridiskt stöd att uppmärksammas
särskilt.
Regeringen vill avslutningsvis nämna att det pågår ett intensivt arbete
inom den Europeiska unionen för att förstärka brottsoffers ställning i den
rättsliga processen. En bland flera frågor som diskuteras är hur skyddet
för efterlevande till den som dödats genom brott i annat medlemsland
skall förstärkas. Bland annat övervägs att införa en möjlighet för
brottsoffer och efterlevande att anmäla brott och ansöka om ersättning i
det land där han eller hon bor. Tanken är att det egna hemlandet i dessa
ärenden skall vara skyldig att bistå brottsoffret eller den efterlevande i
dennes kontakter med utländska myndigheter.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Socialnämnd bör underrättas om en
domstols eller en åklagares beslut i ett ärende om besöksförbud när
partema har gemensamma bam,
Utredningens förslag: Utredningen, som funnit att lagen om
besöksförbud fungerar relativt väl, föreslår att beslut om besöksförbud i
större utsträckning bör avpassas efter partemas förhållanden. Detta gäller
särskilt när partema har gemensamma bam. 1 dessa fall bör även
underrättelse om beslutet skickas till berörd socialnämnd. Utredningen
föreslår vidare att Riksåklagaren bör ges i uppdrag att ta fram särskilda
informationsblad.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är genomgående positiva till
utredningens förslag i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar utredningens
slutsats att lagen om besöksförbud fungerar relativt väl. Regeringen anser
dock att de många tragiska händelser som inträffat på senare tid talar för
att skyddet måste förbättras ytterligare. Inom Justitiedepartementet pågår
för närvarande en beredning av frågor om skydd for kvinnor som utsatts
för brott av dem närstående män. De rättsliga förutsättningarna för
intensivövervakning med elektronisk kontroll i samband med besöks-
förbud utreds. Vidare övervägs andra sätt att åstadkomma ett ökat skydd
for utsatta kvinnor. En viktig utgångspunkt är att åtgärderna som skall
skydda kvinnan inte i första hand skall inskränka hennes rörelsefrihet
eller inkräkta på hennes integritet.
Information om besöksförbud
Enligt 13 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948)
skall undersökningsledaren, när det gäller brott som innebär att besöks-
förbud kan bli aktuellt, så snart som möjligt informera målsäganden om
reglerna för besöksförbud. Brottsofferutredningen konstaterade dock att
målsäganden inte alltid får denna information eller att de i vart fall inte
förstått den. Det finns redan i dag ett informationsblad som tagits fram av
44
åklagarväsendet där det informeras både om ”vanliga besöksförbud” och
om utvidgade besöksförbud. Från flera håll, bland annat från de
kvinnojourer som besvarade en enkät om besöksförbud från Brottsoffer-
utredningen, har det emellertid framförts att detta informationsblad bör
förbättras.
Att det finns brister vad gäller information till målsäganden har även
framkommit i flera andra sammanhang. Som exempel kan nämnas att
Rikspolisstyrelsen under 1997 genomförde inspektion av handläggningen
av brottsofferfrågor hos de olika polismyndigheterna. Resultaten från
dessa inspektioner bekräftar att det finns brister vad gäller polisens
fullgörande av informationsskyldigheten.
Det är enligt regeringens mening ett oavvisligt krav att målsäganden
får information om det skydd i form av besöksförbud som samhället har
att erbjuda och vad ett sådant beslut innebär för berörda parter. Förutom
att den skriftliga informationen skall vara lättförståelig är det en uppgift
för polisen och åklagarväsendet att försäkra sig om att de som berörs av
beslutet verkligen har förstått dess innebörd.
För att förbättra informationen föreslog Brottsofferutredningen att
Riksåklagaren skulle få i uppdrag att ta fram särskilda informationsblad.
Remissinstanserna var positiva till förslaget. Riksåklagaren framhöll
också att förbättrade informationsbroschyrer sannolikt skulle leda till
farre överträdelser.
Till följd härav uppdrog regeringen i regleringsbrevet för 1999 åt
Riksåklagaren att tillsammans med Rikspolisstyrelsen se över rutinerna i
dessa ärenden (dnr. Ju2000/1022). Arbetet har bedrivits i en gemensam
arbetsgrupp som lämnat förslag till bland annat informationsrutiner och
en kvalitetssäkringsblankett. Arbetsgruppen har vidare övervägt frågor
som rör säkrare hot- och riskbedömningar. Förslagen kommer i första
hand att behandlas vidare inom myndigheternas fortsatta utvecklings-
arbete avseende våld mot kvinnor, men kommer även att beaktas inom
ramen för de överväganden som för närvarande görs beträffande
besöksförbudslagstiftningen.
Individuellt anpassade besöksförbud och underrättelse till socialnämnd
Reglerna om besöksförbud utgår från förutsättningen att ett besöksförbud
i princip gäller generellt, dvs. omfattar alla typer av kontakter. Enligt 3 §
lagen om besöksförbud (1988:688) skall emellertid besöksförbudet förses
med de begränsningar och undantag som är påkallade i det enskilda
fallet. Det kan t.ex. röra sig om tillåtna kontakter som föranleds av frågor
rörande gemensamma bam (se prop. 1987/88:137). Vidare framgår av
1 § fjärde stycket att kontakter som med hänsyn till särskilda
omständigheter är uppenbart befogade, aldrig omfattas av besöks-
förbudet.
Regeringen anser att det är angeläget att beslut om besöksförbud
anpassas efter partemas förhållanden, särskilt när de har gemensamma
bam. Om hänsyn inte tas till att det finns bam i förhållandet kan
besöksförbudet i praktiken även innebära ett umgängesförbud, trots att
förbudet inte omfattar barnen. Det kan dock vara svårt att urskilja vad
som är uppenbart befogade kontakter, dvs. tillåtna överträdelser av ett
Prop. 2000/01:79
45
besöksförbud. Därtill kommer att åklagarna sällan utnyttjar bestäm-
melsen i 3 §. Om man redan från böljan anger vad som är befogade
kontakter torde senare tillämpningsproblem många gånger kunna
undvikas. Oavsett hur ett besöksförbud utformas torde det emellertid
innebära problem av olika slag när parterna har gemensamma bam.
Regeringen instämmer därför i utredningens förslag om att socialnämnd
alltid skall underrättas om beslut om besöksförbud när partema har
gemensamma bam. Detta förslag välkomnas också av flertalet remiss-
instanser.
Regeringen avser att reglera denna fråga i förordning (1988:691) om
tillämpning av lagen (1988:688) om besöksförbud.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Lagstiftningen om åklagarens skyldighet
att föra målsägandens talan synes vara tillräckligt långtgående enligt
nuvarande ordning. Det bör ankomma på Riksåklagaren att se till att
åklagarna far lämplig utbildning i skadeståndsrätt och att nuvarande
bestämmelser tillämpas på ett korrekt sätt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran på
något undantag när.
Skälen för regeringens bedömning: Åklagarens skyldighet att föra
målsägandens talan om enskilt anspråk regleras i 22 kap. 2 §
rättegångsbalken (RB). Om ett enskilt anspråk grundas på ett brott som
hör under allmänt åtal, är åklagaren, enligt bestämmelsens första stycke
skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan. Skyldigheten gäller under förutsättning
att det kan ske utan väsentlig olägenhet och att målsägandens anspråk
inte är uppenbart obefogat. Om målsäganden vill att det enskilda
anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han eller hon meddela
undersökningsledaren eller åklagaren detta och lämna uppgifter om de
omständigheter som ligger till grund för anspråket. Om undersök-
ningsledaren eller åklagaren vid utredningen om ett brott finner att ett
enskilt anspråk kan grundas på brottet skall denne, enligt paragrafens
andra stycke, om det kan ske i god tid före åtalet, underrätta målsäganden
om detta. Enligt tredje stycket skall samma bestämmelser tillämpas om
det enskilda anspråket har övertagits av någon annan.
Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring år 1988
(prop. 1987/88:1, JuU 14, rskr. 81). Genom den ändringen skärptes
förutsättningarna för att åklagaren skall avstå från att föra målsägandens
talan. Bakgrunden till ändringen var att man ville stärka brottsoffrets
(målsägandens) ställning och göra det lättare för denne att få till stånd en
domstolsprövning av sitt anspråk. Den nya regleringen syftade också till
att åstadkomma en bättre enhetlighet i fråga om åklagarnas benägenhet
att föra målsägandens talan.
46
Brottsofferutredningen har i en enkätundersökning frågat åklagare i
vilken utsträckning de hjälper målsäganden att formulera sina
skadeståndsanspråk. Den övervägande delen svarade att de hjälper
målsäganden med detta när de blir tillfrågade. Det sker dock i mycket
olika utsträckning. Flera åklagare svarade att de är restriktiva med att
föreslå vilka belopp som målsäganden bör yrka. De beskriver i stället
vilka poster som skadeståndet kan avse. Andra svarade att de brukar
hänvisa till Brottsoffermyndighetens praxis i ersättningsärenden. Ingen
åklagare svarade att de inte hjälper målsäganden med skadestånds-
anspråket. En del uppgav dock att det sker sällan. Ett par åklagare
svarade att de undviker att hjälpa målsäganden med skadestånds-
anspråket därför att de som åklagare skall vara opartiska.
Resultatet av enkätundersökningen ger vid handen att det trots 1988
års lagstiftning fortfarande finns betydande skillnader i hur mycket stöd
som målsäganden får och hur benägna åklagarna är att ta på sig uppgiften
att föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Detta har också
framkommit under remissbehandlingen. Flera tingsrätter och hovrätter
har anfört att åklagarna i många fler fall än för närvarande borde kunna
föra målsägandens talan. Frågan är om det på grund av dessa brister i
lagens tillämpning finns skäl att på nytt ändra bestämmelsen.
Brottsofferutredningen anser att nuvarande reglering är tillräckligt
långtgående och att någon lagändring inte är nödvändig. Utredning
föreslår i stället att Riksåklagaren i sina allmänna råd klargör i vilken
utsträckning åklagaren skall hjälpa målsäganden att formulera sina
skadeståndsanspråk.
Regeringen delar Brottsofferutredningens uppfattning. Bestämmelsen
innebär en långtgående skyldighet för åklagaren att bistå den enskilde
med hans eller hennes skadeståndstalan. Att den inte tillämpas på avsett
sätt tyder snarast på att det finns ett utbildningsbehov, vilket också
framkommit bland annat genom vad flera av åklagarna uppgett i sina
enkätsvar.
Riksåklagaren har i samband med remissbehandlingen förklarat att han
har för avsikt att inleda en översyn av sina (numera upphävda) allmänna
råd ”Målsägande i brottmål”. Det är enligt regeringens mening angeläget
att en sådan översyn snarast genomförs. Som flera åklagarkammare
anfört bör översynen även kombineras med adekvat utbildning för
åklagarna i de delar av skadeståndsrätten, där nödvändiga kunskaper
synes saknas. Regeringen förutsätter också att Riksåklagaren inom ramen
för sin tillsynsverksamhet undersöker att vidtagna åtgärder far avsedd
effekt.
Mot nu angivna bakgrund finner regeringen att Brottsofferutredningens
förslag kan godtas. Regeringen föreslår ingen ändring av 22 kap. 2 § RB.
I sammanhanget skall avslutningsvis nämnas en promemoria som
upprättats av Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor den
12 oktober år 2000. I den föreslås att det införs en mer långtgående
skyldighet för åklagare att utföra målsägandens talan om enskilt anspråk.
Vidare föreslås bland annat skärpta krav, hämtade från tvistemåls-
processen, om vad som skall anges när ett enskilt anspråk anmäls i
brottmålsrättegång. Promemorian, som överlämnades till Justitiedeparte-
mentet den 14 december år 2000, bereds för närvarande i
Regeringskansliet (dnr Ju2000/6591).
Prop. 2000/01:79
47
Frågan om särskilda forumregler för förföljda personer har övervägts vid
ett flertal tillfällen under senare år. Bland annat föreslog Kvinnovålds-
kommissionen i sitt betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) en särskild
forumregel för frågor om vårdnad och umgänge när ett bam medgivits
fingerade personuppgifter. Behörig domstol i dessa fall skulle enligt
förslaget vara Stockholms tingsrätt.
Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor övervägde i sitt
betänkande Några folkbokföringsfrågor (SOU 1996:68) en särskild
forumregel som skulle berättiga käranden att väcka talan där han själv
har sitt hemvist om sekretess råder beträffande svarandens hemvist eller
om svaranden har fingerade personuppgifter. Utredningen bedömde dock
att någon sådan särskild regel inte behövdes. Skälet för detta angavs vara
att den nuvarande ordningen är till fördel för den förföljde eftersom den
leder till att han eller hon emellanåt inte kan nås för rättegång. Flera
remissinstanser ansåg dock att en särskild forumregel behövs, särskilt då
en part har sekretessmarkering.
I förarbetena till de senaste ändringarna i lagen om fingerade
personuppgifter (prop. 1997/98:9), uttalade regeringen att frågan om
särskilda forumregler för förföljda personer bör övervägas ytterligare och
att en sådan utredning bör omfatta såväl mål om vårdnad och umgänge
som andra tvistemål. Regeringen ansåg att frågan lämpligen kunde
behandlas inom ramen för Brottsofferutredningens uppdrag.
Sekretessmarkering
Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess bland annat
i verksamhet som avser folkbokföring eller annan liknande registrering
av befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretess kan
gälla för en särskilt känslig uppgift om exempelvis adoption men också
för en normalt harmlös uppgift om adress som kan behöva skyddas vid
personförföljelse. 1 vissa fall kan man på förhand misstänka att en
uppgift kommer att efterfrågas för att användas på ett sätt som kan vara
till men för den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som ett led i
förföljelse. Skattemyndigheten, som ansvarar för folkbokföringsregistret,
har då möjlighet att föra in en s.k. sekretessmarkering i registret.
Markeringen anger att särskild försiktighet bör iakttas vid bedömningen
av om uppgifter om personen i fråga bör lämnas ut, eftersom uppgifterna
kan omfattas av sekretess. Sekretessmarkering är alltså avsedd att ge
myndigheten en varningssignal vid utlämnande av uppgifter som normalt
sker utan särskild sekretessprövning. Markeringen anger att personen i
fråga t.ex. löper risk för förföljelse. Den omständigheten har naturligtvis
stor betydelse vid en prövning av om en uppgift kan lämnas ut. För att
markeringen skall få avsedd effekt får den regelmässigt omfatta samtliga
medlemmar i den förföljdes hushåll.
Prop. 2000/01:79
48
Sekretessmarkering har använts inom folkbokföringen under många år.
Skatteförvaltningen har också utarbetat särskilda rutiner för systemet
med sekretessmarkeringar. Förfarandet med sekretessmarkering är inte
närmare lagreglerat men motsvarar det som gäller för den hemligstämpel
som enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen kan åsättas en allmän handling.
Förfarandet med sekretessmarkering har accepterats i Justitieombuds-
mannens praxis, se JO 1984/85 s. 282 och JO 1987/88 s. 195.
Kvarskrivning
Reglerna om kvarskrivning återfinns i folkbokföringslagen (1991:481).
Enligt 16 § får en person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för
brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier på annat sätt, om han har
flyttat eller avser att flytta, efter ansökan medges att vara folkbokförd på
den gamla folkbokföringsorten i högst tre år (kvarskrivning). När det inte
längre finns skäl för kvarskrivning skall den upphöra. Kvarskrivning får
även medges den utsatte personens medflyttande familj. Kvarskrivning
beslutas av skattemyndigheten. Skyddet vid kvarskrivning är inriktat på
att hemlighålla den förföljdes bostadsort och verkliga adress då skydd
med stöd av sekretessreglerna bedöms otillräckligt. Kvarskrivning skall
främst skydda mot sådan personförföljelse som grundas på att en person
spåras med hjälp av uppgift om adress m.m. som finns hos
folkbokföringen.
En kvarskriven person har normalt bytt bostadsort men är inte
folkbokförd på vistelseorten. I stället är personen folkbokförd -
kvarskriven - där hon eller han tidigare var bosatt. Personens verkliga
adress registreras inte inom folkbokföringen och sprids inte heller till
andra myndigheter. Den kvarskrivne är i folkbokföringen registrerad
endast med adress hos den skattemyndighet som har beslutat om
kvarskrivningen. Det är också denna adress som automatiskt överförs
från folkbokföringen till myndigheter och företag m.m. Post som sänds
till den kvarskrivne med ledning av adressen som folkbokföringen
tillhandahåller hamnar alltså hos skattemyndigheten. Myndigheten har
kännedom om personens verkliga adress och vidaresänder posten till den
kvarskrivne. Skattemyndigheten skall förvara uppgiften om den
kvarskrivnes adress på ett betryggande sätt.
Fingerade personuppgifter
Bestämmelser om fingerade personuppgifter infördes den 1 juli 1991 och
regleras i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter. Enligt 1 §
lagen om fingerade personuppgifter får en person som är folkbokförd i
landet medges att använda andra personuppgifter om sig själv än de
verkliga (fingerade personuppgifter) om det finns en uppenbar risk att
personen kan bli utsatt för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig
mot dennes liv, hälsa eller frihet. Det krävs också att personen inte kan
ges tillräckligt skydd på annat sätt.
När ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har givits
registreras den som fått medgivandet med bland annat fingerat
personnummer och namn i folkbokföringen. Därifrån förs de fingerade
Prop. 2000/01:79
49
uppgifterna vidare till bland annat olika myndigheter på samma sätt som
andra folkbokföringsuppgifter. Personen i fråga använder så gott som
undantagslöst de fingerade uppgifterna. Den "gamla identiteten" är
avregistrerad inom folkbokföringen. Det framgår att avregistreringen har
sin grund i att den enskilde använder fingerade personuppgifter. Den som
fått fingerade personuppgifter är folkbokförd under de nya uppgifterna på
den ort där hon eller han är bosatt. Genom att personen använder
fingerade personuppgifter om sig själv kan vederbörande sägas ge sken
av att vara en annan person än den hon eller han verkligen är.
Fingerade personuppgifter har samma syfte som kvarskrivning.
Åtgärden skall skydda mot att en viss person utsätts för förföljelse av en
eller flera andra personer. Förföljaren är ofta känd när fråga om byte
aktualiseras men åtgärden kan användas även när denne inte går att
närmare identifiera. Mera avgränsat kan syftet med fingerade
personuppgifter sägas vara att hindra att en förföljare, med hjälp av
allmänna handlingar hos en myndighet, far kännedom om var den person
som behöver skyddas bor eller vistas.
Fingerade personuppgifter medför inte någon rättslig förändring av
personens namn eller andra förhållanden. Den skyddade får rätt att dölja
de verkliga uppgifterna men rättsligt är hon eller han samma person som
tidigare. Personen i fråga torde inte ha någon skyldighet att använda de
fingerade uppgifterna utan kan i vissa sammanhang också nyttja sitt
verkliga namn och personnummer m.m. Det har inte någon privaträttslig
betydelse om personen ingår avtal eller andra rättshandlingar med
användande av verkliga eller fingerade uppgifter. Hela tiden är det
samma rättssubjekt som kan göras ansvarigt. Motsvarande gäller i fråga
om offentligrättsliga förpliktelser.
Nuvarande ordning - forumregler och skyddad identitet
Enligt den allmänna forumregeln i 10 kap. 1 § RB skall talan väckas vid
rätten på den ort där svaranden har sitt hemvist. När svaranden har
erhållit sekretessmarkering har käranden små möjligheter att få
kännedom om svarandens hemvist. I vissa fall kan skattemyndigheten,
som ju känner till svarandens adress, medverka till att en svarande som
har sekretessmarkering får del av en ansökan om stämning. Det fordras
då att käranden klargör förhållandena och att domstolen begär hjälp av
skattemyndigheten med att få kontakt med svaranden. Om denna ingår i
svaromål utan att göra foruminvändning kan målet handläggas på vanligt
sätt. Det förekommer dock att en svarande som får del av
stämningsansökan genom skattemyndighetens försorg inte ingår i
svaromål. Käranden kan då behöva visa att han väckt talan vid rätt
forum. Om skattemyndigheten, med hänvisning till sekretesslagens
regler, inte röjer uppgiften om svarandens hemvist kan käranden inte
fullgöra sin skyldighet att visa rätt forum. Hans talan kommer då att
avvisas.
Skattemyndigheten har inte alltid rätt att hemlighålla uppgiften om
svarandens hemvist. I vissa fall måste uppgiften lämnas ut. Det kan gälla
exempelvis när det är en annan person än förföljaren som framställer ett
anspråk i domstol. Då kan det knappast av särskild anledning antas att
Prop. 2000/01:79
50
svaranden eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs (se
7 kap. 15 § sekretesslagen).
När det är förföljaren som vill inleda rättegång talar naturligtvis
mycket för att skattemyndigheten bör hemlighålla uppgifterna om den
förföljde. Samtidigt kan emellertid även en förföljare ha ett berättigat
anspråk på att kunna föra talan mot en person som han tidigare har
trakasserat. I familjerättsliga mål föreligger ofta en tydlig konflikt mellan
motstående intressen. I ett visst fall kan en kvinna som har fått
sekretessmarkering på grund av förföljelse ha bam tillsammans med
förföljaren. Mot rätten till umgänge mellan barnet som kvinnan har
vårdnaden om och barnets far får då ställas kvinnans behov av skydd.
Det kan inte uteslutas att en sekretessprövning i ett visst fall leder fram
till att en utpekad förföljare i egenskap av kärande, trots sekretess-
markering, får del av uppgiften om svarandens/offrets hemvist. I
praktiken torde det dock ankomma på den utpekade förföljaren att visa
att svaranden inte kommer att lida något men om uppgiften om dennes
hemvist röjs. Det kan troligen inte ske utan att käranden förebringar
ganska omfattande utredning om sina personliga förhållanden. Trots vad
som nu har sagts ligger det närmast till hands att anta att en utpekad
förföljare kommer att ha mycket svårt att få ut uppgiften om offrets
hemvist. Om det finns den minsta risk att en uppgift om hemvist kommer
att användas för förföljelse kan det förefalla självklart att uppgiften inte
skall lämnas ut. Samtidigt kan ett sådant ställningstagande komma i
konflikt med europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Enligt denna har var och en då hans eller hennes civila rättigheter eller
skyldigheter berörs rätt att få sin sak prövad av en domstol. Får käranden
inte reda på adressen kan han sålunda inte utöva denna sin rätt att väcka
talan.
Vidare uppkommer fråga om en kvarskriven person kan medverka i en
rättegång, som svarande eller kärande, utan att avslöja sin verkliga
adress. Frågan är naturligtvis särskilt aktuell om det är förföljaren som är
den kvarskrivnes motpart. I den mån en motpart till en kvarskriven
person skall lämna uppgift om den kvarskrivne kan uppgifterna om
namn, personnummer, hemvist samt postadressen hos skattemyndigheten
inhämtas på vanligt sätt från folkbokföringen. Om en kvarskriven person
som är svarande i en rättegång följer rättens förelägganden och kallelser
behöver varken domstolen eller motparten känna till den kvarskrivnes
verkliga adress. Motsvarande gäller om vederbörande har anledning att
själv inleda rättegång. Den kvarskrivne kan således tämligen problemfritt
uppträda i en process utan att avslöja sin verkliga adress. Praktiska
problem kan dock uppkomma om förföljaren är den kvarskrivnes motpart
och den kvarskrivne behöver vara personligen närvarande vid en muntlig
förhandling.
När det gäller den som fått fingerade personuppgifter kan det, i likhet
med vad som gäller vid sekretessmarkering, bli problem för såväl, den
enskilde som tredje man. Det är inte meningen att det skall finnas någon
laglig möjlighet för den som använder fingerade personuppgifter att
undandra sig några förpliktelser. Personen i fråga har inte heller rätt att
vägra medverka i ett rättsligt förfarande med hänvisning till att han fått
fingerade personuppgifter. Det är inte otänkbart att personen ifråga kan
Prop. 2000/01:79
51
bli skyldig att inställa sig personligen exempelvis inför allmän domstol.
Därvid föreligger risk för att den skyddade personens verkliga identitet
avslöjas. Även om den som använder fingerade personuppgifter anlitar
ombud eller biträde är en sådan risk inte utesluten.
Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om delgivning av
stämning i ett mål om umgängesrätt m.m. där svaranden hade fingerade
personuppgifter (se JO:s ämbetsberättelse, 2000/01:J01, sid. 36-40). JO
konstaterar inledningsvis, efter att ha redogjort för regleringen i 15 kap.
5 § och 14 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100), att det enligt
2 § delgivningslagen (1970:428) åligger den myndighet där målet eller
ärendet handläggs att ombesörja delgivning. Då det torde ha varit näst
intill omöjligt för käranden att, i enlighet med 33 kap. 1 § RB, i ansökan
om stämning ange bl.a. svarandens adress och förhållandena i övrigt av
betydelse för delgivning, menar JO att det hade ålegat tingsrätten att fa
fram uppgifterna. Skyldigheten förelåg i vart fall när det hade visat sig att
svaranden inte avsåg att bidra till målets handläggning.
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: Frågan om särskilda forumregler i mål där
ena parten har fått sekretessmarkering, medgetts kvarskrivning eller
fått fingerade personuppgifter bör utredas särskilt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det görs ett tillägg i
bestämmelsen om allmänt forum i tvistemål (10 kap. 1 § RB) så att
käranden - i de fall där svaranden har medgetts att använda fingerade
personuppgifter eller har sekretessmarkering - kan väcka talan vid den
domstol där käranden har sitt hemvist. Om käranden saknar hemvist i
Sverige föreslås denne ha rätt att väcka talan vid Stockholms tingsrätt.
Utredningen föreslår vidare beträffande mål om vårdnad och umgänge -
för det fall det råder sekretess om barnets hemvist eller barnet har
fingerade personuppgifter - att talan får väckas där käranden har sin
hemvist eller, om denne saknar hemvist i Sverige, vid Stockholms
tingsrätt. I fråga om äktenskapsmål föreslås - för de fall en av parterna
saknar hemvist i Sverige och den andra har ett sekretessbelagt hemvist
eller använder fingerade personuppgifter och har sitt hemvist i Sverige -
att Stockholms tingsrätt görs till behörig domstol.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över
förslaget. Justitieombudsmannen, som i och för sig inte har något att
erinra mot förslaget, framhåller att de föreslagna forumreglema är
begränsade till vissa typer av mål. Det innebär att de t.ex. inte omfattar
mål om underhåll till bam, om talan inte väcks i äktenskapsmål eller mål
om vårdnad om bam. Eftersom samma överväganden som motiverar
särskilda forumregler i äktenskapsmål och vårdnadsmål kan göra sig
gällande även i andra typer av familjerättsliga mål menar
Justitieombudsmannen att det är önskvärt med en mer allmän översyn av
de särskilda forumreglema.
Skälen för regeringens bedömning: De överväganden som har gjorts
av Kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60) och Utredningen om vissa
folkbokföringsfrågor (SOU 1996:68) beträffande särskilda forumregler
52
for personer med sekretessmarkering eller fingerade personuppgifter har
varit inriktade på förhållandevis begränsade delar av den problematik
som frågan om särskilda forumregler enligt regeringens mening ger
anledning att diskutera.
Kvinnovåldskommissionen synes närmast ha lagt aspekter om
rättssäkerhet till grund for sitt forslag om en särskild forumregel i
vårdnads-, boende- och umgängestvister.
Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor har å sin sida till
övervägande del sett på frågan ur den skyddades perspektiv, vilket ledde
utredningen fram till slutsatsen att det inte fanns skäl att föreslå någon
ändring av forumreglema eftersom den nuvarande ordningen redan i dag
utgör ett bra skydd for den som skall skyddas.
I förarbetena till regeringens förslag med anledning av Utredningen om
vissa folkbokföringsfrågors betänkande uttalade regeringen att frågan om
särskilda forumregler for förföljda personer borde övervägas ytterligare
och att en sådan utredning lämpligen borde omfatta såväl mål om
vårdnad och umgänge som andra tvistemål (prop. 1997/98:9). Eftersom
frågan omfattades av det uppdrag som Brottsofferutredningen hade ansåg
regeringen att frågan skulle behandlas inom ramen för det arbetet.
Som angetts ovan har Brottsofferutredningen föreslagit att det bör
göras ett tillägg till 10 kap. 1 § rättegångsbalken så att käranden - i de
fall där svaranden har medgetts att använda fingerade personuppgifter
eller har sekretessmarkering - kan väcka talan vid den domstol där han
eller hon har sin hemvist. Om käranden saknar hemvist i Sverige föreslås
denne ha rätt att väcka talan vid Stockholms tingsrätt.
Utredningen har vidare, beträffande mål om vårdnad och umgänge -
för det fall det råder sekretess om barnets hemvist eller barnet har
fingerade personuppgifter — föreslagit att talan bör få väckas där
käranden har sitt hemvist eller, om denne saknar hemvist i Sverige, vid
Stockholms tingsrätt. I fråga om äktenskapsmål föreslås - för de fall en
av parterna saknar hemvist i Sverige och den andra har ett
sekretessbelagt hemvist eller använder fingerade personuppgifter och har
sitt hemvist i Sverige - att Stockholms tingsrätt görs till behörig domstol.
Utredningen har dock inte på något mer ingående sätt diskuterat de för-
och nackdelar en reglering av forumfrågan för med sig för den som vill
väcka talan mot en person med skyddade uppgifter respektive för
sistnämnda person. Utredningen har endast anfört att om det råder
sekretess beträffande en förföljd persons hemvist eller han eller hon har
fingerade personuppgifter, så finns det en uppenbar risk för att denna
person far sitt hemvist eller sin identitet avslöjad om han eller hon blir
instämd i ett tvistemål. Utredningen anser att en särskild forumregel i
tvistemål i allmänhet visserligen inte skulle utesluta risken men dock
minska den. Det förslag som Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor
har övervägt men förkastat anges av Brottsofferutredningen vara den
bästa lösningen
Eventuella fördelar eller nackdelar med särskilda forumregler i
familjerättsliga mål har inte heller diskuterats. Utredningen konstaterar
att det i familjemål behövs en särskild forumregel för de fall då det råder
sekretess beträffande barnets hemvist eller barnet har fingerade
personuppgifter. Beträffande äktenskapsmål anges att sådana mål enligt
14 kap. 3 § ÄktB. skall tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller
Prop. 2000/01:79
53
mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist i Sverige tas målet
upp av Stockholms tingsrätt. En kärande som har hemvist i Sverige kan
ju välja mellan sitt eget och svarandens hemvistforum och därför behövs
enligt utredningen inte någon särskild forumregel för äktenskapsmål i
allmänhet. För det fall en av parterna saknar hemvist i Sverige och den
andre har ett sekretessbelagt hemvist eller använder fingerade
personuppgifter och har hemvist i Sverige, föreslås dock ett tillägg som
gör Stockholms tingsrätt till behörig domstol också i dessa fall.
Brottsofferutredningens förslag syftar enligt vad som anges i
betänkandet till att öka skyddet for dem som har sekretessmarkering eller
fingerade personuppgifter. Någon analys av att denna effekt skulle
uppnås har emellertid inte förebringats. Som reglerna är utformade i dag
är det mycket svårt for en käranden att få fram adressen till en person
med sekretessmarkering och nästintill omöjligt vad gäller en person som
medgivits rätt att använda fingerade personuppgifter. Detta leder, som
bland annat framhållits av Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor,
till att käranden inte kan väcka talan mot personen i fråga. Detta kommer
man inte tillrätta med genom att ändra forumreglema på föreslaget sätt
eftersom käranden fortfarande kommer att ha lika svårt att få fram
svarandens adressuppgifter. Här har visserligen Justitieombudsmannen,
som redogjorts för ovan, uttalat att det åligger domstolen att få fram de
uppgifter som behövs för att delge svaranden stämningsansökan. En
sådan eventuell skyldighet torde dock bara föreligga i indispositiva
tvistemål. Till detta kommer att frågan om domstolens behörighet
egentligen skall prövas innan frågor om delgivning över huvud taget kan
bli aktuella.
Det positiva som skulle kunna uppnås med en ändring i enlighet med
utredningens förslag är dock att svaranden som medverkar till att
domstolsprocessen kan genomföras inte på grund av forumbestäm-
melsemas utformning får sin nya hemort (hemvist) avslöjad. Här kan
dock andra problem göra sig gällande, som t.ex. domstols möjlighet att
hemlighålla adressuppgifter vid exempelvis delgivning med svaranden
m.m. Det kan vidare uppstå säkerhetsrisker i och med att den som lever
under skyddad identitet kan bli tvungen att inställa sig personligen. En
annan brist med utredningens förslag är, såsom framhållits av
Justitieombudsmannen, att utredningen inte beaktat att det även finns
andra mål och ärenden for vilka det kan finnas behov av särskilda
forumregler då ena parten har skyddad identitet. Som exempel kan
nämnas talan om underhåll (7 kap. 12 § fÖräldrabalken) och mål om
hävande av faderskap (7 kap. 3 § fÖräldrabalken).
Det ovan anförda talar enligt regeringens mening for att frågan om
särskilda forumregler bör utredas ytterligare. Det är enligt regeringens
mening av största betydelse att de som har skyddad identitet får ett så
heltäckande skydd som möjligt och att det därför genomförs en samlad
översyn av samtliga mål- och ärendetyper där forumreglema kan vara av
betydelse i detta hänseende. En sådan utredning bör, förutom forum-
frågan, även omfatta reglerna i 33 kap. rättegångsbalken om parts
skyldighet att uppge namn, adress m.m., samt domstols möjlighet att
hemlighålla uppgifter i samband med kallelser, förhandling, delgivning
med svaranden. Utredningen bör också ha till uppdrag att se över
nuvarande ordning ur ett rättssäkerhetsperspektiv för käranden så att
Prop. 2000/01:79
54
utformningen av forumbestämelsema inte far till följd att den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna åsidosätts.
Regeringens bedömning: Det kan i några fall vara skäligt att en
person som på grund av förföljelse tvingas byta sin identitet far
ekonomisk hjälp från staten. Behovet av ekonomisk hjälp kan dock
finnas också i andra fall, exempelvis vid s.k. kvarskrivning.
Rikspolisstyrelsen med flera myndigheter har överlämnat ett förslag
om nationell handlingsplan för skydd av bevispersoner. Detta
innehåller förslag om ersättning till skyddade bevispersoner i vissa
fall. Ersättningsfrågan bör behandlas i ett sammanhang. Detta sker
lämpligen inom ramen för den fortsatta beredningen av det nationella
handlingsprogrammet.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att de personer som
medges att använda fingerade personuppgifter skall kunna tillerkännas
ersättning i skälig omfattning för de kostnader som kan uppkomma i
samband med identitetsbytet.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget
är positiva eller har inget att erinra. Svea hovrätt anser dock att den
föreslagna lydelsen av 7 § tredje stycket lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter behöver justeras på så sätt att det framgår att beslutet kan
”överklagas” till Stockholms tingsrätt. Svea hovrätt anser vidare att det
bör införas en tidsfrist för ett sådant överklagande. Rikspolisstyrelsen
tillstyrker förslaget under förutsättning att de ersättningar som utges inte
belastar polisväsendets anslag och att styrelsen tillförs medel för själva
förvaltningsuppgiften. Brottsoffermyndigheten anser i likhet med
Helsingborgs tingsrätt att även de som erhållit sekretessmarkering och
kvarskrivning skall kunna få ersättning för sina kostnader. Brottsoffer-
myndigheten förordar vidare att den ges i uppgift att fatta beslut om och
administrera den ifrågavarande ersättningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens mening kan
det vara rimligt att samhället i några fall ger ekonomisk hjälp till den som
på grund av förföljelse eller risk för allvarlig brottslighet tvingas
hemlighålla sitt namn och adress och därigenom drabbas av extraordinära
kostnader. Det kan vara kostnader som har samband med byte av
bostadsort eller med försäljning av en fastighet eller bostadsrätt och
kostnader i samband med att den enskilde måste byta arbete. Brottsoffer-
utredningen har föreslagit att de personer som medges att använda
fingerade personuppgifter skall kunna tillerkännas ersättning i skälig
omfattning för de kostnader som kan uppkomma i samband med
identitetsbytet. Ersättning föreslås lämnas bara i den mån de uppkomna
kostnaderna inte kan ersättas på annat sätt, exempelvis genom
socialtjänsten.
Som regeringen framhållit i förarbetena till de senaste ändringarna i
lagen om fingerade personuppgifter (prop. 1997/98:9) kan emellertid
Prop. 2000/01:79
55
kostnader av ifrågavarande slag uppkomma också för kvarskrivna Prop. 2000/01:79
personer och personer som har erhållit sekretessmarkering. Utredningen
har berört detta och konstaterat att de kostnader och andra olägenheter
som uppkommer kan vara i stort sett lika för en kvarskriven person som
för den som fått fingerade personuppgifter. Båda dessa kategorier borde
därför kunna få ersättning för de merkostnader som uppstår. Utredningen
har emellertid inte kunnat lösa finansieringsfrågan för ett större antal
förföljda personer och har därför valt att begränsa sitt förslag till att gälla
de personer som medgivits att använda fingerade personuppgifter.
Även justitieutskottet har yttrat sig i frågan (1997/98:SkU5 s.35).
Utskottet anslöt sig i huvudsak till vad regeringen anfört i prop.
1997/98:9, men uttalade att det kan ifrågasättas om inte det allmänna bör
ta ett ansvar i de fall där orsaken till förföljelsen är att den drabbade har
uppfyllt sin vittnesplikt. Utskottet, som erinrade om att vittnesplikten är
sanktionerad (36 kap. 7 och 21 §§ rättegångsbalken), ansåg att det måste
övervägas om den som förföljs på grund av att han eller hon har uppfyllt
sin vittnesplikt skall vara hänvisad bara till ersättning i form av
skadestånd, brottsskadeersättning samt vad som kan utgå inom ramen för
socialtjänsten. Skatteutskottet delade justitieutskottets bedömning.
Som nämnts tidigare beslutade regeringen i november 1999 att uppdra
åt Rikspolisstyrelsen att i samverkan med Riksåklagaren, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta ett
förslag till ett nationellt handlingsprogram för skydd av vittnen,
målsäganden och andra bevispersoner. Detta uppdrag har nu redovisats
och i den rapport som överlämnades till regeringen den 14 december
2000 lämnas bland annat förslag till en ny lag om skydd för
bevispersoner. Med bevisperson skall enligt förslaget förstås den som i
egenskap av målsägande, vittne, misstänkt eller i annan egenskap lämnar
uppgifter under förundersökning eller rättegång. Även make, samman-
boende, bam och annan till bevispersonen särskilt närstående föreslås
också omfattas av det skydd som skall kunna beredas med stöd av lagen.
De personer som omfattas av skydd enligt den föreslagna lagen skall
kunna erhålla ersättning för kostnader för boende, uppehälle, resor
transporter och andra liknande för programmets genomförande nöd-
vändiga utgifter. I rapporten understryks också nödvändigheten av att
samordna det skydd som föreslås i denna lag med andra åtgärder såsom
sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter.
Som regeringen tidigare uttalat kan det anses rimligt att samhället i
speciella fall ger ekonomisk hjälp till den som på grund av förföljelse
eller risk för allvarlig brottslighet tvingas hemlighålla sitt namn och
adress och därigenom drabbas av extraordinära kostnader. Det förslag
som Brottsofferutredningen presenterat avser ersättning till dem som fått
medgivande att använda fingerade personuppgifter. Ersättning kan
emellertid vara lika motiverad i andra fall, exempelvis vid kvarskrivning.
De förslag om ersättningsmöjligheter som ingår i förslaget om ett
nationellt handlingsprogram för skydd av vittnen tar sikte på samma
frågor. Enligt regeringens mening är det viktigt att frågan om ersättning
till dem som är i behov av skydd behandlas uttömmande och i ett
sammanhang. Detta görs lämpligen inom ramen för den fortsatta
beredningen av förslaget om det nationella handlingsprogrammet.
56
Den 1 januari 2000 trädde lag (1999:997) om särskild företrädare för
bam i kraft (prop. 1998/99:133. bet. 1999/2000: JuU2, rskr.
1999/2000:49). Lagen tillkom för att stärka möjligheterna att tillvarata
barns rätt när en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i
ett nära förhållande till misstänks för brott mot barnet. För att förbättra
förutsättningarna för att utreda sådana brottsmisstankar kan i vissa fall en
särskild företrädare förordnas för barnet. Denne skall i stället för barnets
vårdnadshavare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i
rättegång.
En central bestämmelse i lagen är möjligheten för domstol att fatta ett
interimistiskt beslut om förordnande (6 §). Härigenom kan vissa in-
ledande utredningsåtgärder genomföras utan vårdnadshavarens vetskap,
vilket kan vara av stor betydelse i denna typ av utredningar.
Uppsala tingsrätt och Åklagarkammaren i Falun har var för sig i
skrivelser till Justitiedepartementet (Ju2000/1642 och Ju2000/5184)
uppmärksammat regeringen på vissa potentiella problem med lagen,
framför allt vad gäller hur lagens bestämmelse om interimistiskt beslut
samverkar med reglerna i lagen (1996:242) om domstolsärenden
(ärendelagen) och socialtjänstlagen (1980:620) om kommunikation med
parterna respektive information till socialtjänsten. På grund av
bestämmelser om kommunikation och information i nämnda lagar finns,
enligt tingsrätten och åklagarkammaren, risk för att vårdnadshavare i
vissa fall får reda på att domstol har fattat ett interimistiskt beslut om
särskild företrädare innan dess att polis/åklagare har hunnit genomföra ett
första förhör eller läkarundersökning har påbörjats.
Kommunikation m.m. i ärenden om särskild företrädare för barn
Ett av motiven för införandet av lagen om särskild företrädare för bam
var att det i vissa fall finns ett behov för åklagare och polis att vid
framför allt misstanke om sexuella övergrepp av närstående kunna företa
vissa inledande utredningsåtgärder utan vårdnadshavares vetskap. Om
misstankarna initialt inte kan utredas närmare utan inblandning av den
som misstänks för övergreppet finns risk för att brott mot bam i stor
utsträckning förblir outredda och inte lagförda och att pågående
övergrepp fortsätter.
Ett interimistiskt beslut om att förordna en företrädare för barnet är
naturligtvis en mycket ingripande åtgärd från samhällets sida. I 7 § har
därför angetts att åklagaren skall underrätta vårdnadshavaren om de
utredningsåtgärder som vidtas i fråga om barnet sedan det interimistiska
beslutet har meddelats och att underrättelsen skall lämnas så snart det är
möjligt utan men för utredningen. I författningskommentaren till nämnda
bestämmelse sägs att den väsentliga aspekten, när det gäller tidpunkten
för underrättelse om t.ex. att förhör hålls med barnet eller att barnet
genomgår läkarundersökning, är intresset av att undvika att en
vårdnadshavare ges tillfälle att påverka barnet till men för utredningen.
Det anges vidare att vårdnadshavaren med hänsyn till detta normalt sett
Prop. 2000/01:79
57
bör kunna underrättas så snart ett förhör eller en läkarundersökning har
påbörjats.
Som påpekats av Uppsala tingsrätt och som framgår av 13 och 14 §§
lagen om särskild företrädare för bam skall en ansökan om
ställföreträdare handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
med barnets vårdnadshavare som motpart i ärendet. Det betyder att
handlingar och beslut i ärendet som huvudregel skall kommuniceras med
och expedieras till vårdnadshavama.
Av 16 § förundersökningskungörelsen (1947:948) följer att social-
nämnd, om inte hinder möter, i god tid skall underrättas om tid och plats
för förhör med den som är under tjugo år om det finns skäl att anta att
vad som förekommit bör föranleda ingripande från socialnämnden. För
socialtjänstens del gäller, enligt 50 a § tredje stycket socialtjänstlagen
(1980:620), att när en utredning huruvida socialnämnden behöver ingripa
till en underårigs skydd eller stöd inleds, skall den som berörs av
utredningen underrättas. 1 52 § stadgas vidare att den enskilde bör hållas
underrättad om de anteckningar som förs om honom.
Sekretess
Av 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) framgår att sekretess gäller for
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärenden om särskild
företrädare för bam, när det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller utan
att part begär det.
Förutom nämnda sekretessbestämmelse kan sekretess i domstol i
ärenden om särskild företrädare även gälla enligt bestämmelserna om
sekretess under förundersökning samt enligt bestämmelserna om
överförd sekretess (se 5 kap. 1 §, 9 kap. 17 § och 12 kap. 1 § sekretess-
lagen.
Regeringens bedömning: Det är angeläget att ändamålet med ett
interimistiskt beslut om särskild företrädare för bam inte riskeras
genom en omedelbar expediering av beslutet till partema. Starka
rättssäkerhetsaspekter talar samtidigt för att partema bör få del av
beslutet så snart som möjligt. Förordningen (1999:998) om särskild
företrädare för bam bör därför kompletteras med en bestämmelse som
uttryckligen anger dels att en domstol får avvakta med att expediera
ett interimistiskt beslut om särskild företrädare för bam, dels inom
vilken tid ett sådant beslut senast skall sändas till partema.
Utredningens förslag: Har inte varit föremål för utredningens
överväganden.
Skälen för regeringens bedömning: Syftet med lagen om särskild
företrädare för bam är att på ett bättre sätt än tidigare kunna ta till vara
barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står
i ett nära förhållande till misstänks för brott. Lagen syftar till att förbättra
förutsättningarna för att utreda sådana brottsmisstankar. Som framhållits
Prop. 2000/01:79
58
ovan är möjligheten för domstol att fatta ett interimistiskt beslut om
ställföreträdare utan att höra barnets vårdnadshavare en viktig del i
aktuell lagstiftning, eftersom det kan vara av stor betydelse att
vårdnadshavaren inte far tillfälle att påverka barnet i initialskedet av
utredningen.
Fråga har uppkommit om, och i så fall när, domstol skall kommunicera
och expediera en ansökan och ett beslut om interimistiskt förordnade
med motparten, dvs. med barnets vårdnadshavare. Frågan är föranledd av
att det i lagen om särskild företrädare för bam inte uttryckligen sägs
något om huruvida domstolen får avvakta med att fullgöra sin
kommuniceringsskyldighet enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
(ÄL) till dess att ändamålet med det interimistiska förordnandet inte
längre riskeras. Lagen om särskild företrädare för bam reglerar heller inte
när ett interimistiskt beslut skall expedieras till motparten.
Av 7 § följer att åklagaren, så snart det är möjligt utan men för
utredningen, skall underrätta vårdnadshavaren om de utredningsåtgärder
som vidtas i fråga om barnet sedan det interimistiska beslutet har
meddelats. Syftet med bestämmelsen är uppenbar. Lagstiftningen skulle
till stor del förfelas om den åsidosatte vårdnadshavaren fick reda på att
en särskild företrädare förordnats innan barnet har hunnit höras eller varit
föremål för andra förundersökningsåtgärder. Som framhållits av Uppsala
tingsrätt talar lagtexten emellertid bara om åklagarens skyldighet att
underrätta vårdnadshavama om de förundersökningsåtgärder som har
vidtagits i fråga om barnet sedan det interimistiska beslutet har
meddelats. Syftet med 7 § lagen om särskild företrädare för bam får i och
för sig anses ha varit att rätten skall avvakta med att underrätta motparten
om beslutet och om åklagarens ansökan till dess åklagaren har meddelat
rätten att underrättelse enligt 7 § lämnats till vårdnadshavaren. Lagtexten
behandlar dock inte uttryckligen frågan om den skyldighet, som följer av
bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen),
för domstol att kommunicera och expediera handlingar och beslut i
ärendet med motparten.
Av 13 § lagen om särskild företrädare för bam framgår att ärenden
enligt nämnda lag skall handläggas enligt ÄL. Av lagen framgår vidare
att barnets vårdnadshavare är åklagarens motpart (14§).
Av 2 § ÄL framgår att bestämmelserna i ÄL bara är tillämpliga i den
mån det inte, i annan lag än förvaltningslagen, finns en bestämmelsen
som avviker från ÄL. Finns sådana bestämmelser har dessa företräde.
ÄL innehåller flera regler som tar sikte på domstols skyldighet att
kommunicera handlingarna i ett ärende. Av såväl 15 § som 22 § ÄL
följer att ett ärende som huvudregel aldrig slutligt får avgöras utan att
motparten först har fatt tagit del av och möjlighet att yttra sig över vad
som anförts i ärendet.
Den nu aktuella frågeställning bör enligt regeringens mening delas upp
enligt följande. (1) Skyldighet att kommunicera ansökan inför det
interimistiska beslutet, (2) skyldighet att expediera det interimistiska
beslutet och eventuellt material knutet till nämnda beslut samt (3)
skyldighet att, inför det slutliga beslutet i ärendet, kommunicera allt
material som tillförts ärendet av annan än barnets vårdnadshavare.
När det gäller domstols skyldighet att kommunicera ansökan inför det
interimistiska beslutet följer det av 26 §, första stycket, ÄL, att domstol -
Prop. 2000/01:79
59
om det är av synnerlig vikt - för tiden intill dess att ärendet har avgjorts
får besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller.
Den som åtgärden rör skall dessförinnan ha fått tillfälle att yttra sig, om
det inte är fara i dröjsmål. Enligt motiven (prop. 1995/96:115 En ny lag
om domstolsärenden) kan i andra situationer ett provisoriskt beslut -
även utan någon särskild undantagsbestämmelse - meddelas redan innan
den inledande skrivelsen har kommunicerats. Det understryks dock att
detta inte får tolkas så att en sådan handläggning skulle vara lämplig
annat än i undantagsfall. Detta utesluter enligt motiven inte att det finns
åtskilliga fall i vilka ett interimistiskt beslut eller inhibitionsbeslut kan
komma till stånd utan kommunicering.
Även lagen om särskild företrädare för bam innehåller en reglering av
betydelse för frågan om kommunicering av ansökan före ett interimistiskt
beslutet om särskild företrädare för bam. Av 6 § följer att domstolen - i
de fall det är nödvändigt för att barnets rätt skall tas till vara - utan att
höra barnets vårdnadshavare får besluta om ett interimistiskt förordnande
av särskild företrädare för bam innan ärendet avgörs.
Huruvida nämnda 6 § skall uppfattas som en särreglering i förhållande
till 26 § ÄL torde närmast vara en semantisk fråga. Slutsatsen är dock att
det så väl i ÄL som i lagen om särskild företrädare för bam - finns stöd
för att fatta ett interimistiskt beslut om särskild företrädare utan
föregående kommunicering av ansökan.
Från frågan om kommunicering skall skiljas frågan om expediering av
det interimistiska beslutet och det material ifrågavarande beslut kan ha
grundats på sedan ett beslut väl är fattat. ÄL innehåller, till skillnad från
lagen om särskild företrädare för bam, en regel om expediering av beslut
(29 § ÄL). Denna bestämmelse avser dock bara slutliga beslut. Enligt 26
§ andra stycket förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän
domstol (MÄF) bör emellertid ett beslut som varken är slutligt eller har
meddelats vid ett sammanträde sändas till parten inom samma tid och på
samma sätt som ett slutligt beslut, om beslutet kan överklagas särskilt.
Denna regel är dock försedd med ett undantag. 1 paragrafens andra st.,
sista meningen anges nämligen att om beslutet har fattas utan att en part
har hörts, behöver beslutet inte sändas till den parten förrän det kan göras
utan att verkställigheten av beslutet riskeras. Denna undantagsregel är
emellertid inte tillämplig när det gäller interimistiskt beslut om särskild
företrädare för bam eftersom det inte är verkställigheten av beslutet som
riskeras, om beslutet omedelbart expedieras till motparten. Med stöd av
26 § MÄF skulle sålunda, i och för sig, kunna hävdas att domstol skall
expediera ett interimistiskt beslut om särskild företrädare för bam inom
samma tidsramar som gäller för slutliga beslut. Bestämmelsen är dock
fakultativ till sin natur och någon ytterligare ledning för exakt när
domstolen skall expediera beslutet ges inte.
Det ligger i sakens natur att ett interimistiskt beslut om särskild
företrädare för bam inte bör expedieras så snabbt att ändamålet med det
interimistiska beslutet riskeras. Samtidigt talar starka rättssäkerhets-
aspekter för att domstolen inte skall kunna avvakta med att expediera det
interimistiska beslutet längre än vad som är absolut nödvändigt. Att dessa
båda intressen balanseras mot varandra är viktigt. Regeringen har därför,
för att undanröja eventuella oklarheter, för avsikt att inom kort reglera
frågan om expediering av interimistiska beslut om särskild företrädare
Prop. 2000/01:79
60
för bam i förordning (1999:998) om särskild företrädare for bam. Prop. 2000/01:79
Regleringen skall ha som utgångspunkt att expediering far avvaktas
under en begränsad tid och inte längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt för att inte ändamålet med beslutet skall riskeras.
En liknande reglering finns, som nämnts ovan, redan i dag - i 26 §
andra stycket sista meningen MÄF - beträffande sådana beslut som har
fattas utan att en part har hörts, och där verkställigheten av beslutet
annars riskeras.
Vad gäller domstols skyldighet att, infor det slutliga beslutet i ärendet,
kommunicera allt material som tillförts ärendet av annan än barnets
vårdnadshavare kan det enligt regeringens mening aldrig komma i fråga
att göra avsteg från denna regel.
Socialtjänstens underrättelseskyldighet
Polisens informationsskyldighet till socialnämnd enligt 16 § förunder-
sökningskungörelsen (1947:948) och socialnämndens underrättelse-
skyldighet enligt 50 a § socialtjänstlagen (1980:620) skulle också kunna
leda till att vårdnadshavama far kunskap om ett interimistiskt beslut
innan dess att inledande förundersökningsåtgärder hunnit vidtagas.
Bestämmelsen om underrättelse i 50 a § socialtjänstlagen avser
emellertid socialnämndens beslut att inleda en undersökning om
huruvida socialtjänsten behöver ingripa till en underårigs skydd eller
stöd. Socialnämnden är enligt denna bestämmelse sålunda inte skyldig att
informera vårdnadshavama om polismyndighets eller åklagares beslut
om att inleda förundersökning eller om att en domstol har fattat beslut
om att interimistiskt förordna en särskild företrädare. Informations-
skyldigheten uppkommer först i och med att socialnämnden fattar beslut
om att inleda en egen utredning rörande barnet.
I de fall där socialtjänsten får en underrättelse från polisen om att
förhör skall äga rum, och att det fattats ett interimistiskt beslut om
särskild företrädare för ett bam, torde det i och för sig ankomma på
socialnämnden att utan dröjsmål inleda en utredning. Men med tanke på
att det endast kan röra sig om en mycket kort tidsintervall innan
åklagaren själv informerar vårdnadshavama om det interimistiska
förordnandet förefaller det osannolikt att socialnämnden skall ha
verkställt sin underrättelseskyldighet före åklagaren. Detta sammantaget
med det faktum att socialtjänstlagen bygger på frivillighet och öppenhet
talar enligt regeringens mening för att det inte bör införas en reglering
som stipulerar att socialtjänsten i vissa fall skall avvakta med
underrättelse enligt 50a § socialtjänstlagen (1980:620). Regeringen
föreslår därför ingen lagändring i denna del.
Regeringen kommer dock att vara uppmärksam på hur lagen om
särskild företrädare för bam tillämpas och om den har fått avsedd effekt.
Som förutskickats i motiven till aktuell lagstiftning (prop. 1998/99:133,
sid. 20) kommer regeringen inom ett par år ta initiativ till en utvärdering
av lagen. Om denna utvärdering ger vid handen att lagen inte har
förbättrat förutsättningarna för att utreda och förebygga fortsatta
övergrepp mot bam, kommer en översyn av lagen att genomföras.
61
Prop. 2000/01:79
Regeringens bedömning: För att stödet till brottsoffer skall kunna
utvecklas i enlighet med regeringens förslag och bedömningar bör under
en tvåårsperiod sammanlagt 9,5 miljoner kronor tillskjutas. Medlen avses
främst användas för att stimulera verksamheten med vittnesstöd, lokal
brottsoffersamverkan och utbildningsinsatser för personal vid
rättsväsendets myndigheter.
Ändringen i lagen (1988:609) om målsägandebiträde medför
förmodligen vissa kostnadsökningar. Dessa bedöms dock vara av
begränsad omfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Attitydförändringar, ökad
kunskap och ett utvecklat samarbete mellan myndigheter och mellan
myndigheter och ideella organisationer är nödvändiga inslag i arbetet
med att förstärka och utveckla stödet och skyddet för brottsoffer. För att
stimulera och underlätta en sådan förändring och utveckling bedömer
regeringen att sammanlagt 9,5 miljoner kronor bör avsättas under en
tvåårsperiod. Medlen bör finnas tillgängliga från och med den 1 juli 2001
och fördelas mellan åren 2001 och 2002 på så sätt att 3 miljoner kronor
finns tillgängliga det första året och 6,5 miljoner kronor år 2002.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga i samband
med 2001 års ekonomiska vårproposition och budgetpropositionen för år
2002. Medlen behövs till följande ändamål:
Brister i bemötande och omhändertagande av brottsoffer har till stor
del sin grund i bristande kunskaper. Alla som inom rättsväsendet i sitt
arbete kommer i kontakt med brottsoffer bör därför få utbildning om
brottsofferproblematiken (avsnitt 5.2). För att adekvat utbildning skall
kunna erbjudas anser regeringen att sammanlagt 3 miljoner kronor bör
avsättas för detta ändamål under aktuell tidsperiod.
För att kunna erbjuda brottsoffer ett gott stöd är det viktigt att berörda
myndigheter och ideella organisationer samverkar och samordnar sina
insatser på lokal nivå. Försöksverksamheter med att förbättra samordning
mellan myndigheter och ideella krafter har visat sig ha positiva effekter
(avsnitt 5.3). Brottsoffermyndigheten bör därför få i uppdrag att initiera
lokal brottsoffersamverkan på fler plaster i landet. För detta arbete
beräknas sammanlagt 1,5 miljoner.
Den vittnesstödsverksamhet som för närvarande bedrivs på ett trettiotal
orter i landet har visat sig fylla en viktig funktion och möter behoven hos
många av domstolarnas besökare (avsnitt 6.2). Regeringen anser att en
sådan verksamhet bör finnas vid landets samtliga tings- och hovrätter.
Vittnesstödsverksamheten bör som hittills bedrivas på ideell basis och de
organisatoriska lösningarna bör kunna variera efter lokala behov och
förutsättningar. Sammanlagt 3 miljoner kronor under aktuell tidsperiod
beräknas för att initiera och stimulera sådan verksamhet.
Poliser är de samhällsrepresentanter som människor som utsatts för
brott i störst utsträckning kommer i kontakt med. Hur de då blir bemötta
och vilken information brottsoffren då får är av stor betydelse (avsnitt
7.1). Det är också angeläget att polis och åklagare följer utvecklingen av
hur brottsoffer upplever att de blivit bemötta. För att det skall kunna ske
62
fortlöpande och på ett smidigt sätt bör Rikspolisstyrelsen och Riks-
åklagaren få i uppdrag att utarbeta en metod for att inom ramen för sin
kvalitetssäkringsverksamhet följa utvecklingen av hur brottsoffer
upplever sig bemötta. Ett motsvarande uppdrag bör även ges till Dom-
stolsverket. Kostnaden för ett sådant metodutvecklingsarbete beräknas
till 0,5 miljoner kronor.
Regeringen föreslår i denna lagrådsremiss att socialtjänstlagen
(1980:620) kompletteras så att det framgår att socialnämndens ansvar
omfattar alla brottsoffer (avsnitt 8.2). Med anledning av detta bör
Socialstyrelsen få i uppdrag att bedriva utvecklingsarbete till stöd för
socialtjänsten i dess arbete med brottsofferfrågor. Ett sådant uppdrag bör
ses som en naturlig fortsättning på det arbete som för närvarande bedrivs
inom styrelsen, vilket rör mäns våld mot kvinnor. Detta arbete har sin
grund i ett uppdrag till Socialstyrelsen i samband med den s.k.
Kvinnofridspropositionen (1997/98:55). Den kunskap som nu finns
upparbetad inom myndigheten om dessa frågor kan till stor del vara en
tillgång också i frågor som rör andra brottsoffer än kvinnor.
Socialstyrelsen bör för ett sådant uppdrag få disponera sammanlagt 1,5
miljoner kronor under aktuell tidsperiod.
Prop. 2000/01:79
Sammanställning av de särskilda medlen för att utveckla stödet till
brottsoffer:
(miljoner kronor)
|
Ändamål |
Belopp |
år 2002 |
totalt |
|
Utbildningsinsatser |
1 |
2 |
3 |
|
Lokal brottsoffersamverkan |
0,5 |
1 |
1,5 |
|
Vittnesstöd |
1 |
2 |
3 |
|
Metodutveckling |
0,5 |
- |
0,5 |
|
Kunskapsutveckling |
1,5 |
1,5 | |
|
socialtjänst | |||
|
Summa |
3,0 |
6,5 |
9,5 |
Lagförslagen
Rätten till målsägandebiträde föreslås utvidgas genom att begränsningen
till brott enligt brottsbalken i 1 § första stycket 3 i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde tas bort. Genom en sådan ändring blir det möjligt för
domstolen att i alla mål om brott som kan ge fängelse pröva om
förutsättningarna för förordnande av målsägandebiträde är uppfyllda.
Vid målsägandebiträdeslagens tillkomst var det i princip kostnadsfritt
för målsäganden att få stöd av ett målsägandebiträde. Biträdet hade rätt
till ersättning av allmänna medel i enlighet med dåvarande bestämmelser
i rättshjälpslagen för biträde vid allmän rättshjälp, dvs. ersättning med
skäligt belopp för arbete, tidsspillan och utlägg. Den tilltalade kunde
dock i vissa fall bli skyldig att helt eller delvis återbetala kostnaderna för
målsägandebiträdet enligt reglerna i 31 kap. RB. I propositionen (prop.
63
1986/87:107, sid. 35 f) uttalades att reformen, i förening med andra
föreslagna reformer inom rättshjälpsområdet, kunde genomföras inom
ramen för oförändrade resurser. När rätten till målsägandebiträde
utvidgades till följd av förslagen i prop. 1989/90:158 om utvidgad rätt till
målsägandebiträde m.m. konstaterades att detta i mångt och mycket var
en anpassning av lagtexten till praxis. Domstolarna hade nämligen blivit
generösare vid tillämpningen av lagen, enligt vad som kunde utläsas av
Domstolsverkets statistik över kostnadsutvecklingen. Den föreslagna
utvidgningen bedömdes därför rymmas inom ramen för givna resurser.
Det är mycket svårt att beräkna omfattningen av de kostnadsökningar
som den nu föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde kan
förväntas medföra, då det inte finns något underlag för att bedöma det
ytterligare antal ärenden som kan tillkomma till följd av detta.
Antalet betalningsposter för målsägandebiträde uppgick år 1996 till 4
116, år 1997 till 4 378 och år 1998 till 5 537. Den genomsnittliga
kostnaden per betalningspost respektive år var ca 7 802 kronor, 8 012
kronor och 8 428 kronor. Första halvåret 1999 uppgick antalet
betalningsposter till 3 125 och den genomsnittliga kostnaden per post till
ca 8 620 kronor. Kostnaderna för målsägandebiträde har totalt sett ökat
kraftigt under senare år. År 1998 uppgick de till närmare 47 miljoner
kronor, år 1999 drygt 53 miljoner kronor och år 2000 till över 73
miljoner kronor. Utfallet år 2000 har påverkats av de båda brand-
rättegångarna i Göteborg, vilka tillsammans genererade utgifter på mer
än 5 miljoner kronor. Dessa rättegångar får dock betraktas som
extraordinära, men även med hänsyn taget till detta är kostnadsökningen
mellan åren 1999 och 2000 markant.
Om antalet betalningsposter t.ex. skulle öka med 100 per år till en
uppskattad genomsnittlig kostnad på 9 000 per post skulle de ökade
kostnaderna till följd av det nuvarande förslaget vara mindre än en miljon
kronor. Även om det är svårt att uppskatta antalet ärenden som kan
tillkomma förväntas de i varje fall inte bli fler än mellan fem och 10
procent av nuvarande antal. Med ett sådant antagande skulle antalet
betalningsposter uppgå till ca 300 - 600 per år till en sammanlagd
kostnad av mellan 2,7 - 5,4 miljoner kronor.
Kostnaderna för målsägandebiträde belastar anslaget 4:12 Rättshjälps-
kostnader m.m. I budgetpropositionen för år 2001 uppgår detta anslag till
sammanlagt 730 miljoner kronor. Regeringen har framhållit svårig-
heterna att prognostisera kostnaderna på detta anslag, och med ovan
nämnda antaganden påverkas anslagsbelastningen endast marginellt.
Regeringen avser dock att noga följa utvecklingen av de kostnads-
ökningar en ändrad bestämmelse kan komma att medföra.
Prop. 2000/01:79
64
1 §
I 1 § första stycket 3 har begränsningen till brott enligt brottsbalken tagits
bort. Ändringen innebär att målsägandebiträde kan förordnas även vid
andra brott där fängelse ingår straffskalan, t.ex. överträdelse av
besöksförbud om det med hänsyn till målsägandens personliga
förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av sådant biträde. Skälen for förslaget har redovisats
i avsnitt 9.
Prop. 2000/01:79
8a§
Ändringen innebär att det inledningsvis klargörs att socialnämnden har
ett ansvar för att stödja och hjälpa dem som har utsatts för brott och att
det bör bedrivas ett aktivt arbete i detta hänseende. I och med ändringen
har bestämmelsen blivit könsneutral och korresponderar bättre med den
s.k. likställighetsprincipen som kommit till uttryck i 2 § kommunallagen
(1991:900). I sakligt hänseende innebär den förändrade ordalydelsen
dock ingen ändring mot vad som redan tidigare gällt enligt 5 §
socialtjänstlagen.
Det skall framhållas att det förhållandet att en person utsatts för brott
inte med automatik behöver föranleda insatser från socialtjänsten. När
det gäller lindrigare händelser och även vid viss svårare brottslighet kan
det egna nätverket bestående av familj och vänner många gånger lämna
det bästa stödet. Även ffivilligorganisationer och andra grupper i
samhället har en viktig funktion att fylla i sammanhanget.
I paragrafen anges att socialnämnden, i sin brottsofiferstödjande
verksamhet, särskilt bör beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta
for våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och
hjälp for att förändra sin situation. Denna formulering är i huvudsak
likalydande med paragrafens föregående lydelse. Någon förändring i sak
är heller inte avsedd. Skälen för förslaget har redovisats i avsnitt 8.
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 79
Utredningen redovisar i betänkandet en genomgång och analys av de
åtgärder som den senaste tioårsperioden har vidtagits på brottsoffer-
området. Vidare ger utredningen förslag till författningsändringar och
andra åtgärder som behövs för att förbättra brottsoffrens situation.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
Begreppet brottsoffer kan definieras på olika sätt. Utredningen avser I
betänkandet med benämningen brottsoffer främst fysiska personer som
direkt har drabbats av ett brott. I vissa avsnitt behandlar utredningen
dock en vidare krets än de direkt drabbade t.ex. anhöriga till någon som
har dödats genom brott.
Polisens och åklagarens informationsskyldighet
I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns bestämmelser om
polisens och åklagarens skyldighet att lämna information till
målsäganden på olika stadier av förundersökningen. Bestämmelserna
fick i huvudsak sin nuvarande lydelse genom författningsändringar år
1994 som syftade till att stärka målsägandens ställning. Utredningen
anser det viktigt att den som har drabbats av brott får information om
vilka möjligheter det finns att fa juridisk, ekonomisk och annan hjälp
samt att informationen ges vid rätt tillfälle och på lämpligt sätt. De
nuvarande reglerna framstår i stort sett som tillräckliga. Riks-
polisstyrelsen bör vid sina inspektioner av polismyndigheternas
handläggning av brottsofferfrågor uppmärksamma hur informations-
skyldigheten sköts. Beträffande åklagarnas informationsskyldighet
föreslår utredningen att denna skall utvidgas till att avse även beslut om
att åtal skall väckas. Underrättelsen bör ske genom att en kopia av
stämningsansökan skickas till målsäganden.
Besöksförbud
Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli 1988,
var ett led i strävandena att skydda främst kvinnor som utsätts för
förföljelse och trakasserier av män som de tidigare har sammanlevt med.
Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person att besöka eller på
annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna
person. Lagen har vid två tidigare tillfällen, år 1989 och år 1995,
utvärderats av Brottsförebyggande rådet.
Utredningen har i en enkät till samtliga brottsoffer- och kvinnojourer
frågat hur besöksförbudet fungerar och om det tillgodoser det behov av
skydd som finns. På uppdrag av utredningen har fil. dr. Ingrid Sahlin
undersökt erfarenheterna av lagen hos såväl den som förbudet avser att
skydda som den som har meddelats beslutet. Undersökningarna visar att
66
lagen fungerar relativt väl och i enlighet med dess syften. Beslut om
besöksförbud bör dock i fråga om begränsningar och undantag i större
utsträckning avpassas efter parternas förhållanden. Detta gäller särskilt
när parterna har gemensamma bam. I dessa fall föreslår utredningen att
socialnämnden skall underrättas om förbudet. För att förbättra
informationen om vad ett besöksförbud innebär föreslås att Riksåkla-
garen får i uppdrag att ta fram särskilda informationsblad.
Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt anspråk
Åklagaren har enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken en skyldighet att föra
målsägandens talan om enskilt anspråk om det kan ske utan väsentlig
olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat. Riksåklagaren har
utfärdat allmänna råd Målsägande i brottmål som ger åklagarna god
handledning. Utredningen finner att lagstiftningen är tillräckligt långt-
gående men påtalar vissa brister i tillämpningen. Utredningen föreslår att
Riksåklagaren får i uppdrag att i de allmänna råden klargöra i vilken
utsträckning som åklagaren skall hjälpa målsäganden att formulera sina
skadeståndsanspråk. Riksåklagaren bör vidare regelbundet kontrollera att
de allmänna råden följs.
Målsägandebiträde och stödperson
Ett målsägandebiträde förordnas av rätten och har enligt lagen
(1988:609) om målsägandebiträde till uppgift att bistå målsäganden i det
rättsliga förfarandet. Som biträde förordnas i allmänhet en advokat eller
en biträdande jurist på en advokatbyrå. Biträdet får ersättning enligt
samma principer som gäller för ett biträde enligt rättshjälpslagen. En
stödperson är avsedd att vara ett personligt stöd åt målsäganden vid
förhör under förundersökningen och rättegången. Stödpersonens rätt att
närvara vid sådana förhör regleras i rättegångsbalken. För stödpersonens
medverkan fordras inget förordnande och denne får ingen ersättning för
sin inställelse.
Utredningen har tagit del av en utvärdering av lagen om
målsägandebiträde och användningen av stödperson som har genomförts
av Domstolsverket år 1996. Utredningen har vidare genom egna enkäter
och genom en undersökning av fil. dr. Ingrid Sahlin sökt utröna
brottsoffrens erfarenheter av målsägandebiträde och stödperson. Det kan
konstateras att målsägandebiträdesreformen har haft en kvalitetshöjande
effekt på det rättsliga förfarandet och bidragit till att stärka brottsoffrens
ställning.
Villkoren för förordnande av målsägandebiträde
Utredningen har övervägt en mera omfattande ändring av de villkor för
förordnande av målsägandebiträde som anges i 1 § lagen om måls-
ägandebiträde men stannat för en justering av 1 § punkten 3. Utredningen
föreslår att begränsningen till brott enligt brottsbalken tas bort.
Lagändringen innebär att det blir möjligt att få ett målsägandebiträde vid
alla brott på vilka fängelse kan följa, t.ex. överträdelse av besöksförbud.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
67
övriga förutsättningar för prövningen av målsägandens behov av biträde
enligt punkten 3 kvarstår oförändrade.
Målsägandebiträdets uppgifter
Domstolsverkets rapport om tillämpningen av lagen om målsägande-
biträde visar att biträdet ofta förordnas först sedan åtal har väckts.
Utredningen förordar att målsägandebiträdet förordnas tidigare i
processen än som nu sker. Utredningen har övervägt om ett målsägande-
biträde borde förordnas av åklagaren men har avvisat en sådan lösning.
En målsägande som för talan är part i målet och har enligt
rättegångsbalkens regler rätt att ställa frågor till tilltalade, vittnen och
sakkunniga. Utredningen föreslår att frågerätten utvidgas till att gälla
även målsägande som inte för talan. På så sätt utökas även
målsägandebiträdets frågerätt. Utredningen föreslår vidare att
målsägandebiträdets uppgifter utvidgas till att omfatta även sådant
avslutande arbete som att hjälpa målsäganden att fa ut ett tilldömt
skadestånd.
Stödpersonens uppgifter och användning i rättsprocessen
Utredningen föreslår en ökad användning av stödpersoner i det rättsliga
förfarandet. En stödperson kan vara ett komplement till målsägande-
biträdet eller utgöra ett tillräckligt stöd i de fall de rättsliga frågorna är av
den arten att åklagaren kan ta tillvara målsägandens rättsliga intressen.
Enligt förslaget skall en särskild stödperson kunna förordnas i mål om
brott på vilket fängelse kan följa. Undersökningsledaren, dvs. polisen
eller åklagaren, skall kunna ge ett sådant förordnande under förunder-
sökningen. I övrigt skall rätten förordna stödpersonen. Rätten till ett
personligt stöd enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken behålls men
begreppet stödperson föreslås fortsättningsvis avse endast dem som
förordnas som stödperson. Utredningen föreslår vidare att den särskilt
förordnade stödpersonen får rätt till ersättning för sin inställelse enligt i
huvudsak samma principer som målsäganden.
Efterlevandes rätt till målsägandebiträde och stödperson
Utredningen föreslår att efterlevande till den som har dödats genom brott
under vissa förutsättningar får rätt till målsägandebiträde och stödperson.
Rättsväsendets information till och bemötande av brottsoffer
I svaren på utredningens enkäter till bl.a. olika aktörer inom rättsväsendet
samt brottsoffer- och kvinnojourer är det vanligaste förslaget till
förbättringar för målsägande och vittnen att informationen bör förbättras.
För att åstadkomma en sådan förbättring föreslår utredningen ett utökat
samarbete mellan polisen och de lokala brottsofferstödjande organisa-
tionerna. Den lokala polisledningen bör verka för att en samverkans-
grupp med representanter för dessa organisationer, polisen, åklagar-
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
68
myndigheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och kriminalvården
kommer till stånd. Inom varje polismyndighet bör vidare utses någon
eller några personer med ett särskilt ansvar för brottsofferfrågor.
Vad gäller åklagarna hänvisar utredningen i första hand till Riksåkla-
garens allmänna råd. Vidare bör åklagarnas arbete organiseras så att det i
möjligaste mån är samma åklagare som handlägger målet från förunder-
sökningen till huvudförhandlingen.
För domstolarnas del understryker utredningen vikten av att den
skriftliga information som finns bl.a. om hur rättegången går till alltid
bifogas kallelserna. Vidare föreslås att det vid domstolarna utses någon
eller några personer som ansvariga för att besvara frågor från målsägande
och vittnen. Utredningen föreslår också att domstolslokalema utformas
så att målsäganden och vittnen inte behöver konfronteras med den
tilltalade. Domstolarna bör se till att det finns expeditionsvakter eller
annan personal i eller i anslutning till allmänhetens utrymmen.
Expeditionsvaktema bör i större utsträckning ges arbetsuppgifter som rör
bemötande av målsägande och vittnen. Domstolschefema och de lokala
jourerna bör verka för att ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet
kommer i gång.
Utbildningsfrågor
Utredningen konstaterar att det finns behov av utbildning i olika brotts-
offerfrågor inom rättsväsendets samtliga yrkesgrupper. God kunskap om
brottsoffers reaktioner och behov underlättar inte bara för brottsoffret
utan kan bl.a. bidra till en säkrare bevisvärdering. Utredningen föreslår
att Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket far i uppdrag
att inom respektive område anordna utbildning i brottsofferfrågor.
Rättegångskostnader i mål om skadestånd
Utredningen har uppmärksammat frågan om målsägandens ansvar för
motpartens rättegångskostnader i mål om skadestånd på grund av brott
som handläggs som tvistemål. Att ändra rättegångsbalken regler om
rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål kräver noggranna över-
väganden. Utredningen anser att frågan bör utredas i ett annat samman-
hang.
Hälso- och sjukvården
Personalen inom hälso- och sjukvården fyller en viktig funktion i
samhällets omhändertagande av brottsoffer. Det är därför angeläget att
denna personal ges utbildning om brottsoffers behov och reaktioner.
Regeringen har i propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55) föreslagit
ökade utbildningsinsatser för hälso- och sjukvårdens personal i fråga om
våld mot kvinnor. Utredningen föreslår att dessa utbildningsinsatser även
skall innehålla mer allmänna moment om brottsoffer och att det bör
skapas rutiner för omhändertagandet också beträffande andra grupper av
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
69
brottsoffer än kvinnor som har utsatts för våld i hemmet. Utredningen
föreslår också att Socialstyrelsens uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i
frågor om våld mot kvinnor skall innehålla den problematik som mer
allmänt gäller för brottsoffer. Utredningen finner även att rättsintygens
kvalitet bör förbättras och föreslår därför att Socialstyrelsen skärper
tillsynen över tillämpningen av de allmänna råd som utfärdats på detta
område. Frågan om rättsintyg bör också behandlas i läkarnas utbildning.
Socialtjänsten
Socialtjänsten har en betydelsefull roll när det gäller stöd till brottsoffer.
Dess personal kommer ofta i kontakt med människor som har varit
utsatta för brott. Utredningen föreslår att det i socialtjänstlagen införs en
särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Vidare
föreslås att de utbildningsinsatser för personal inom socialtjänsten som
regeringen har föreslagit i propositionen Kvinnofrid även skall innehålla
mer allmänna frågor om brottsoffer. Detta gäller också regerings-
uppdraget till Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete i frågor om
våld mot kvinnor. Handlingsprogram och rutiner bör utarbetas inom
socialtjänsten för omhändertagandet av brottsoffer. Utredningen föreslår
vidare att frågan om ett erhållet skadestånd på grund av brott skall
inverka på ett brottsoffers rätt till försöijningsstöd enligt socialtjänstlagen
bör behandlas av den utredning som för närvarande ser över vissa frågor
rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter (dir. 1997:109).
Medling i brottsoffrens intresse
Försöksverksamhet med medling mellan gärningsman och offer pågår på
flera platser i Sverige. Socialtjänsten är engagerad antingen som
initiativtagare eller på annat sätt. Utredningen konstaterar att medling
kan vara till fördel för brottsoffer under förutsättning att det tas tillbörlig
hänsyn till dem i medlingssituationen. En utvidgad försöksverksamhet
med medling liksom ytterligare utredning bedömer utredningen som
positivt.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
Brottsoffermyndigheten
Utredningen anser att Brottsoffermyndigheten, som inrättades år 1994,
får anses uppfylla de intentioner som lagstiftaren hade när myndigheten
inrättades, nämligen att verksamhetens övergripande uppgift skulle vara
att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Utredningen anser
inte att det finns skäl att tillskapa en brottsofferombudsman vare sig som
en särskild tjänst eller i förening med chefsskapet för Brottsoffer-
myndigheten.
70
Brottsofferfonden
Brottsofferfonden, som inrättades samtidigt som Brottsoffermyndigheten,
lämnar ett betydelsefullt stöd till forskning, utbildning, information och
annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Fonden
tillförs i huvudsak medel genom brottsofferavgiften. En sådan avgift på
300 kr åläggs den som döms för ett eller flera brott, om fängelse ingår i
straffskalan för något av brotten. Utredningen föreslår att begränsningen
att bidrag ur fonden bara får lämnas till löpande verksamhet, om det finns
särskilda skäl, tas bort så att de ideella organisationerna i större
omfattning kan få bidrag till sin verksamhet från fonden. Utredningen har
också prövat frågan om uppbörd eller indrivning av brottsofferavgiftema
behöver effektiviseras men funnit att så inte är fallet.
För att tillföra fonden medel föreslår utredningen att brottsoffer-
avgiften höjs från 300 kr till 500 kr. Genom denna höjning beräknas
fonden få ett tillskott på cirka 7 miljoner kr per år. Utredningen föreslår
att tillskottet reserveras för bidrag till de ideella organisationerna, främst
den löpande verksamheten.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
Handläggningen av brottsskadeärenden överfördes till Brottsoffer-
myndigheten från den tidigare Brottsskadenämnden i samband med att
myndigheten inrättades år 1994. Utredningen konstaterar att Brottsoffer-
myndighetens hantering av brottsskadeärendena fungerar väl. Utred-
ningen föreslår att det införs en möjlighet för den skadelidande att få
brottsskadeersättning i förskott i särskilt ömmande fall. Det försäkrings-
skydd för skador på grund av brott som erbjuds genom kollektiva och
privata försäkringar och som omfattar skador på grund av brott är i
huvudsak tillfredsställande.
De ideella organisationerna, brottsoffer- och kvinnojourer m.fl., utgör ett
viktigt komplement till samhällets stöd åt brottsoffer. Utredningen anser
det angeläget att tillgängligheten till dessa organisationer ökar. Det
tillskott om cirka 7 miljoner kr per år som brottsofferfonden kommer att
få genom höjningen av brottsofferavgiften bör därför tillföras de ideella
organisationer som arbetar med brottsofferinriktad verksamhet att
användas för t.ex. anställning av brottsofferassistenter. Utredningen
avvisar en ordning med statligt anställda brottsofferassistenter liksom
assistenter anställda av Brottsofferjouremas riksförbund. I stället föreslås
att de jourer och andra ideella organisationer som vill samverka går
samman och ansöker om medel hos brottsofferfonden för att anställa en
assistent eller på annat sätt ordna sin verksamhet så att tillgängligheten
ökar. På så sätt kan assistenterna placeras där behovet finns. Samarbete
mellan olika lokala ideella organisationer bör prioriteras vid
medelstilldelning ur fonden.
71
Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet till målsägande m.m.
Utredningen har bl.a. genom en enkätundersökning till landets
kronofogdemyndigheter försökt utvärdera en reform från år 1994 som
syftade till att underlätta för målsäganden att fa ut ett tilldömt
skadestånd. Reformen innebär att en målsägande, som är fysisk person,
inte självbehöver ta initiativ till att frågan om verkställighet tas upp.
Domen eller strafföreläggandet skickas direkt till kronofogde-
myndigheten som sedan underrättar målsäganden. Någon tillförlitlig
uppföljning har dock inte gått att genomföra eftersom det saknas statistik
som särskilt visar de mål där underrättelse sker. Utredningen föreslår att
Riksskatteverket ges i uppdrag att se till att statistiken förbättras i detta
avseende. Vidare föreslås att Riksskatteverket får i uppdrag att ta fram
bättre och mer lättförståeliga blanketter för kronofogdemyndigheternas
underrättelser till målsäganden och för ansökan om verkställighet.
Domstolsverket och Riksskatteverket bör få i uppdrag att utarbeta
informationsmaterial om verkställighetsförfarandet som kan ges till både
målsäganden och den dömde i samband med domen.
Bistånd till brottsoffer utomlands
Utredningen har behandlat de regler om rättshjälp i utlandsange-
lägenheter och ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet
som ändrades år 1994. Reglernas tillämpning har år 1996 undersökts av
Domstolsverket vad gäller rättshjälp och av Utrikesdepartementet
avseende annat ekonomiskt bistånd. Utredningen konstaterar att det
endast finns ett fåtal ärenden av båda kategorierna och anser det därför
inte meningsfullt att för närvarande göra någon ytterligare undersökning.
Lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård
Utredningen har behandlat de bestämmelser som gäller vårdinrätt-
ningarnas skyldighet att i vissa fall underrätta målsäganden om att den
som har dömts till rättspsykiatrisk vård vistas utanför vårdinrättningen.
Med hänsyn till att Tvångspsykiatrikommittén (dir. 1995:140) ser över
denna fråga finner utredningen inte skäl att lämna förslag i den delen.
Kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden m.m.
I propositionen Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m. (prop.
1997/98:95) har regeringen lämnat förslag om underrättelse till
målsäganden om en intagens utevistelser i vissa fall. Förslaget innebär
bl.a. att vissa restriktiva undantag från underrättelseskyldigheten medges
när en underrättelse om en planerad vistelse utanför anstalten på grund av
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig
eller när en underrättelse kan tänkas medföra fara för den intagnes liv
eller hälsa. Regeringen har vidare i propositionen Vissa reformer av
påföljdssystemet (prop. 1997/98:96) föreslagit en ny lag om verks-
tällighet av sluten ungdomsvård. I lagförslaget finns en bestämmelse om
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
72
underrättelse till målsägande med i huvudsak samma innehåll som den Prop. 2000/01:79
ovan nämnda. Utredningen anser inte att forslagen åsidosätter Bilaga 1
målsägandens befogade intressen att få information.
Utredningen har gått igenom de olika åtgärder som kan vidtas när en
målsägande eller ett vittne är utsatt för hot. Vidare har utredningen
genom rättsstatistiken och enkäter till polis, åklagare, domstolar och
advokater försökt utröna omfattningen och utvecklingen av hot och andra
övergrepp mot målsägande och vittnen. Genom enkäterna har utred-
ningen även sökt svar på om övergreppens karaktär har förändrats.
Resultatet av utredningens undersökning tyder på att det relativt sällan
förekommer att bevispersoner utsätts för övergrepp. Vare sig rätts-
statistiken eller enkätsvaren tyder på att det skett någon egentlig ökning
av antalet övergrepp eller att övergreppen skulle ha ändrat karaktär de
senaste åren. I de flesta fall av hot mot bevispersoner är de åtgärder som
rättsväsendet för närvarande kan använda tillräckliga för att skydda
dessa. Det är emellertid väsentligt att det finns beredskap och rutiner
inom rättsväsendet för att ge bevispersoner det skydd som behövs.
För att skapa ett bättre skydd i de mer allvarliga fallen föreslår
utredningen att Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att i samråd med
Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen utarbeta ett nationellt
handlingsprogram för skydd av bevispersoner i enlighet med vad som
sägs I Europarådets rekommendation R (97) 13 om hot mot vittnen m.m.
Vidare bör Domstolsverket få i uppdrag att starta en försöksverksamhet
med videoteknik vid förhör med hotade bevispersoner i domstol.
Utredningen har även övervägt en ordning med möjlighet för
bevispersoner att under vissa förutsättningar få vara anonyma i för-
hållande till den tilltalade. Det förhållandet att hot och andra övergrepp
mot målsägande och vittnen enligt utredningens undersökningar
förekommer relativt sällan och inte har ökat i någon större omfattning
talar mot att införa en sådan ordning liksom vad som i övrigt framgår av
undersökningarna, nämligen att de övergrepp som förekommer främst
riktas mot personer som den tilltalade har en relation till. En möjlighet
till anonymitet skulle alltså inte ge något skydd i sådana fall. Ett tungt
vägande skäl mot anonymitetsregler är att försvararen, som vid
utfrågningen av målsäganden eller vittnet ofta kommer att få kännedom
om bevispersonens identitet, måste förtiga detta för sin klient och på så
sätt hamnar i en konfliktsituation gentemot klienten. Mot bakgrund av
nämnda omständigheter och det förhållandet att principen om
offentlighet och parts rätt till fullständig insyn I processmaterialet inte
bör åsidosättas utan mycket starka skäl finner utredningen det för
närvarande inte motiverat föreslå en sådan ordning.
Det skydd som finns för förföljda personer inom folkbokföringen, t.ex.
kvarskrivning på den tidigare adressen, har förbättrats genom författ-
ningsändringar som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1998.
Utredningen föreslår att skyddet kompletteras med särskilda forumregler
i tvistemål för förföljda personer. Vidare föreslås att det införs en
73
möjlighet för personer som har fatt fingerade personuppgifter att få
ersättning för kostnader i samband med identitetsbytet.
Sedan utredningens direktiv beslutades i juni 1995 har det skett mycket
på det brottsförebyggande området. Regeringen har presenterat ett
nationellt brottsförebyggande program, som tar upp bl.a. kopplingen
mellan brottsförebyggande arbete och brottsofferarbete. Vidare har en
kommitté för genomförande av programmet tillsatts. Utredningen utgår
från att den kommittén i sitt arbete beaktar de konsekvenser som de
brottsförebyggande åtgärderna har från brottsoffersynpunkt. Det är
viktigt att brottsoffrens situation uppmärksammas i den brottsföre
byggande verksamheten. Med hänsyn till den koppling som finns mellan
brottsförebyggande arbete och brottsofferarbete kan utredningens förslag
sägas ha även en brottsförebyggande effekt.
De flesta av utredningens förslag kan genomföras utan nämnvärda
kostnadsökningar. Tillskottet till de ideella organisationerna är
finansierat genom en höjning av brottsofferavgiften. Den samlade
effekten av utredningens förslag, nämligen en förbättring av brottsoffrens
situation, bör fa en positiv inverkan på samhällsekonomin i stort t.ex.
genom ett minskat antal sjukskrivningar. Minskat lidande och en högre
livskvalitet för personer som har varit utsatta för brott går dock inte att
mäta i pengar.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 1
74
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägande-
biträde
dels att lagens rubrik skall ha följande lydelse,
dels att 1-4, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 a-1 c och 5 a §§.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §*
När förundersökning har inletts skall ett särskilt biträde för
målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa,
eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens
personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott enligt brottsbalken,
på vilket fängelse kan följa, om det
med hänsyn till målsägandens
personliga förhållanden och övriga
omständigheter kan antas att
målsäganden har ett särskilt starkt
behov av sådant biträde
3. annat brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga för-
hållanden och övriga omständig-
heter kan antas att målsäganden har
ett särskilt starkt behov av sådant
biträde
När förundersökning har inletts
kan en lämplig person förordnas
som stöd och hjälp (stödperson) åt
målsägande som skall höras i mål
om brott på vilket fängelse kan
följa, om målsäganden har behov
av ett sådant stöd.
lb§
Har efterlevande make, sambo,
bröstarvinge, fader, moder eller
syskon till någon som dödats
1 Senaste lydelse 1994:59.
75
genom brott med hänsyn till sina Prop. 2000/01:79
personliga förhållanden eller Bilaga 2
andra omständigheter behov av ett
målsägandebiträde skall ett sådant
biträde förordnas när förundersök-
ning har inletts.
Första stycket gäller också för
förordnande av stödperson för
efterlevande.
För ett förordnande enligt denna
paragraf gäller i övrigt samma
bestämmelser som för ett måls-
ägandebiträde eller stödperson åt
en målsägande.
1 c§
Målsägandebiträde får förordnas Målsägandebiträde och stöd-
i högre rätt, om åklagaren eller den person får förordnas i högre rätt,
tilltalade har överklagat domen i om åklagaren eller den tilltalade
ansvarsdelen. har överklagat domen i ansvars-
delen.
Målsägandebiträde får inte för-
ordnas sedan åklagaren har beslutat
att allmänt åtal inte skall väckas
eller att sådant åtal skall läggas
ned.
Målsägandebiträdet skall ta till
vara målsägandens intressen i
målet samt lämna stöd och hjälp
till målsäganden.
Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan om
enskilt anspråk i anledning av
brottet, om detta inte görs av
åklagaren.
2§2
Målsägandebiträde eller stöd-
person får inte förordnas sedan
åklagaren har beslutat att allmänt
åtal inte skall väckas eller att
sådant åtal skall läggas ned.
3 §3
Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan om
enskilt anspråk i anledning av
brottet, om detta inte görs av åkla-
garen. Målsägandebiträdet skall
även i övrigt ta till vara måls-
ägandens intressen i målet och
bistå målsäganden med att få ut
tilldömt skadestånd samt lämna
stöd och hjälp i den mån måls-
ägandens behov i det avseendet
inte tillgodoses av en stödperson.
Målsägandebiträdets och stöd-
personens uppgift kvarstår även
om talan avskilts enligt 22 kap. 5 §
rättegångsbalken för att handläggas
som särskilt mål enligt reglerna för
tvistemål, såvida målet inte hand-
Målsägandebiträdets uppgift
kvarstår även om talan avskilts
enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken
för att handläggas som särskilt mål
enligt reglerna för tvistemål, såvida
inte målet handläggs enligt 1 kap.
2 Senaste lydelse 1994:59.
3 Senaste lydelse 1994:59.
76
3 d § rättegångsbalken. Måls- läggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångs-
ägandebiträdets uppgift kvarstår balken. Målsägandebiträdets och
också om tingsrättens dom över- stödpersonens uppgift kvarstår
klagas endast i fråga om enskilt också om tingsrättens dom över-
anspråk. klagas endast i fråga om enskilt
anspråk.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
4§4
Målsägandebiträde förordnas på Målsägandebiträde eller stöd-
begäran av målsäganden eller när person förordnas på begäran av
det annars finns anledning till det. målsäganden eller när det annars
Vid förordnandet tillämpas 26 § finns anledning till det. Vid
första stycket rättshjälpslagen förordnande av målsägandebiträde
(1996:1619). tillämpas 26 § första stycket
rättshjälpslagen (1996:1619).
I fråga om byte av målsägandebiträde och rätt för sådant biträde att
sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 26 § andra och tredje styckena
rättshjälpslagen.
Byte av stödperson får ske, om
det finns skäl för det.
Målsägandebiträdet skall Målsägandebiträdet eller stöd-
entledigas, om det är påkallat med personen skall entledigas, om det
hänsyn till förhållandena i målet är påkallat med hänsyn till
eller om det annars finns skäl för förhållandena i målet eller det
det. annars finns skäl för det.
I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens
regler om rättegångsbiträde.
Beslut i frågor som avses i denna
lag fattas av rätten. I de fall som
avses i 6 § får dock målsägande-
biträdet själv besluta om utredning
i samma utsträckning som enligt 17
§ rättshjälpslagen (1996:1619)
5a§
Stödpersonen har rätt till
ersättning av allmänna medel för
inställelse vid förhör under för-
undersökningen och rättegången
enligt bestämmelser som rege-
ringen meddelar.
§’
Beslut som avser stödperson
fattas under förundersökningen av
undersökningsledaren. Beslutet
skall prövas av rätten om måls-
äganden begär det.
Beslut i övriga frågor som avses
i denna lag fattas av rätten. I de fall
som avses i 6 § får dock måls-
ägandebiträdet själv besluta om
utredning i samma utsträckning
som enligt 17 § rättshjälpslagen
4 Senaste lydelse 1996:1644.
5 Senaste lydelse 1996:1644.
77
gäller för bilräde vid rättshjälp.
(1996:1619) gäller för biträde vid Prop. 2000/01:79
rättshjälp. Bilaga 2
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader för
försvarare som enligt rättens beslut
har betalats av allmänna medel
gäller även i fråga om kostnader
för målsägandebiträde. I mål där
målsägandebiträdets uppgifter
kvarstår enligt 3 § andra stycket
gäller beträffande dessa kostnader
bestämmelserna i 18 kap. rätte-
gångsbalken om ansvar för mot-
parts rättegångskostnader.
8§6
Bestämmelserna i 31 kap.
rättegångsbalken om skyldighet för
den tilltalade eller annan att till
staten återbetala kostnader för
försvarare som enligt rättens beslut
har betalats av allmänna medel
gäller även i fråga om kostnader
för målsägandebiträde och stöd-
person. I mål där målsägande-
biträdets och stödpersonens upp-
gifter kvarstår enligt 3 § andra
stycket gäller beträffande dessa
kostnader bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken om ansvar för
motparts rättegångskostnader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
6 Senaste lydelse 1996:1644.
78
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 1 §, 20 kap. 15 §, 23 kap. 10 §, 36
kap. 17 §, 40 kap. 10 § och 49 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.
Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort
där han var folkbokförd den 1 november föregående år.
För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om
säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen
föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan menighet.
Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.
Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes
där han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig
utom riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket
senast haft hemvist eller uppehållit sig.
Om en person har medgetts att
använda fingerade personuppgifter
enligt lagen (1991:483) om finge-
rade personuppgifter eller om
sekretess enligt 7 kap. 15 § sekre-
tesslagen (1980:100) gäller för
personens folkbokföringsuppgifter,
far talan väckas mot denne vid
rätten i den ort, där käranden har
sitt hemvist. Saknar käranden
hemvist i Sverige far talan väckas
vid Stockholms tingsrätt.
Målsägande, som hörs med
anledning av åklagarens talan, får
åtföljas av lämplig person som
personligt stöd (stödperson) under
rättegången. Sådan stödperson som
rätten har kännedom om skall om
möjligt underrättas om rättegången.
I vissa fall kan målsägande-
10 §
Målsägande, som hörs med
anledning av åklagarens talan, får
åtföljas av en lämplig person som
personligt stöd under rättegången.
En sådan person som rätten har
kännedom om skall om möjligt
underrättas om rättegången.
I vissa fall kan målsägande-
Senaste lydelse 1991:485.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
79
biträde förordnas enligt lagen
(1988:609) om målsägandebiträde.
Målsägandebiträde skall kallas
till huvudförhandling eller annat
sammanträde i rätten där måls-
äganden eller målsägandens ställ-
företrädare skall höras.
biträde och stödperson förordnas
enligt lagen (1988:609) om måls-
ägandebiträde och stödperson.
Målsägandebiträde och stöd-
person skall kallas till huvud-
förhandling eller annat samman-
träde i rätten där målsäganden eller
målsägandens ställföreträdare skall
höras.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
10 §f
Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat
trovärdigt vittne närvara.
Undersökningsledaren skall bestämma om någon annan än ett vittne
får närvara vid förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålls på
den misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara.
Även vid annat förhör får försvarare närvara, om det kan ske utan men
för utredningen.
Målsägandebiträde har rätt att Målsägandebiträde har rätt att
närvara vid förhör med måls- närvara vid förhör med måls-
äganden. Detsamma gäller en stöd- äganden. Detsamma gäller en stöd-
person, om hans närvaro inte är till person, om hans närvaro inte är till
men för utredningen. men för utredningen, liksom ett
personligt stöd enligt 20 kap. 15 §
rättegångsbalken.
Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom
vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.
Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit vid förhör
inte får uppenbaras.
17 §3
Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret, om
inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas
tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge
sin berättelse i ett sammanhang.
Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är
närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda
denna del av förhöret.
Därefter får rätten och parterna Därefter får rätten och parterna
ställa ytterligare frågor till vittnet, ställa ytterligare frågor till vittnet.
Den part som åberopat förhöret bör Den part som åberopat förhöret bör
först få tillfälle till detta. först få tillfälle till detta. Även en
målsägande som inte för talan har
rätt att ställa frågor till vittnet.
2 Senaste lydelse 1994:420.
3 Senaste lydelse 1987:747.
80
Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas
av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder förhöret.
Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras
framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid
förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets
berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall
avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande
eller på annat sätt otillbörliga.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
10 §
Då sakkunnig höres muntligen,
företages förhöret av rätten. Med
rättens tillstånd må dock sakkunnig
höras av parterna. Rätten och
parterna äge ställa frågor till den
sakkunnige.
Då sakkunnig höres muntligen,
företages förhöret av rätten. Med
rättens tillstånd må dock sakkunnig
höras av parterna. Rätten och
parterna äge ställa frågor till den
sakkunnige. Åven en målsägande
som inte för talan i målet får ställa
frågor till denne.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner
det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
5§4
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat
ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som
intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om
övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning
enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2
kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara
av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör
eller förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om
ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta
rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller i brottmål om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en
Senaste lydelse 1996:1624.
81
åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap.
brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde 7. avslagit en begäran om
eller försvarare eller till sådant stödperson, biträde eller försvarare
uppdrag utsett någon annan än eller till sådant uppdrag utsett
parten föreslagit, någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en
enskild part skall utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra
stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden
för vissa frihetsberövanden.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
82
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 3 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Äktenskapsmål tas upp av
tingsrätten i den ort där kvinnan
eller mannen har sitt hemvist. Har
ingen av dem hemvist här i landet,
tas målet upp av Stockholms
tingsrätt.
3§ ..
Äktenskapsmål tas upp av
tingsrätten i den ort där kvinnan
eller mannen har sitt hemvist. Har
ingen av dem hemvist här i landet
eller har den make som har hem-
vist här medgetts att använda
fingerade personuppgifter enligt
lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter eller gäller sekre-
tess enligt 7 kap. 15 § sekre-
tesslagen (1980:100) for den
makens folkbokföringsuppgifter, tas
målet upp av Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
83
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 § fÖräldrabalken skall ha följande
lydelse.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
17 §*
Frågor om vårdnad eller
umgänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist. Sådana
frågor kan tas upp även i samband
med äktenskapsmål. Om det inte
finns någon behörig domstol, tas
frågorna upp av Stockholms
tingsrätt.
i
Frågor om vårdnad eller
umgänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist. Har
barnet medgetts att använda finge-
rade personuppgifter enligt lagen
(1991:483) om fingerade person-
uppgifter eller gäller sekretess
enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen
(1980:100) för barnets folkbok-
föringsuppgifter tas sådana frågor
upp av rätten i den ort där
käranden har sitt hemvist eller, om
denne saknar hemvist i Sverige, av
Stockholms tingsrätt. Frågor om
vårdnad och umgänge kan tas upp
även i samband med äktenskaps-
mål. Om det inte finns någon
behörig domstol, tas frågorna upp
av Stockholms tingsrätt.
Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den
ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får
de väcka talan genom gemensam ansökan.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.
Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är överens i saken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Senaste lydelse 1994:1433.
84
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
7§*
Rikspolisstyrelsen skall bistå den som har fått medgivande att använda
fingerade personuppgifter vid kontakter med andra myndigheter och i
övrigt lämna den hjälp som krävs, om den enskildes hjälpbehov inte kan
tillgodoses på annat sätt.
Rikspolisstyrelsen far i skälig
omfattning tillerkänna den person
som har medgetts att använda
fingerade personuppgifter ersätt-
ning for de kostnader som kan ha
uppkommit till följd av med-
givandet, i den mån ersättning inte
kan utgå på annat sätt.
Rikspolisstyrelsens beslut i
ersättningsfrågan skall på begäran
av den enskilde prövas av
Stockholms tingsrätt. Begäran om
en sådan prövning skall göras hos
Rikspolisstyrelsen, som i så fall
skall överlämna ärendet till rätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Senaste lydelse 1997:988.
85
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:713) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkterna 3 a, 3 b och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 10 § insiderlagen (1990:1342),
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,
m.m.,
14.4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad,
16. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt
16 kap. 7 och 9 §§ fÖräldrabalken,
17. säkerhetsskyddslagen 17. säkerhetsskyddslagen
(1996:627), samt (1996:627),
18. lagen (1996:1231) om 18. lagen (1996:1231) om
skattereduktion för fastighetsskatt i skattereduktion för fastighetsskatt i
vissa fall vid 1997-2001 års vissa fall vid 1997-2001 års
taxeringar. taxeringar, samt
19. lagen (1988:609) om måls-
ägandebiträde och stödperson.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Senaste lydelse 1998:775.
86
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som döms för ett eller flera
1§
Den som döms för ett eller flera
brott skall, om fängelse ingår i
straffskalan för något av brotten, i
domen åläggas att betala en avgift
på 300 kr. Detsamma gäller när
fråga om ansvar för brott tas upp av
åklagare genom strafföreläggande.
brott skall, om fängelse ingår i
straffskalan för något av brotten, i
domen åläggas att betala en avgift
på 500 kr. Detsamma gäller när
fråga om ansvar för brott tas upp av
åklagare genom strafföreläggande.
Avgift skall inte tas ut om påföljdseftergift meddelas.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. För brott som har begåtts före ändringens ikraftträdande gäller inte
den högre avgiften.
87
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620) skall tas in
en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 8a§ Socialnämnden bör verka för att |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
88
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att det i brottsskadelagen (1978:413) skall tas in
en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 18 § Om det med hänsyn till den |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
89
Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouremas
riksförbund, Brottsoffermyndigheten, Dalarnas läns landsting,
Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Finansförbundet, Folkhälso-
institutet, Forum för frivilligt socialt arbete, Frälsningsarmén, Föreningen
Brottsoffer, Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges
socialchefer, Föreningen Våga Värna Varandra - Riksorganisationen mot
brott, Försäkringsförbundet, Gävle tingsrätt, Göteborgs kommun,
Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge Huddinge kommun, Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, Justitiekanslem, Kalmar kommun, Kiruna kommun,
Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminologiska institutionen vid Stockholms
universitet, Landsorganisationen i Sverige, Landstingsförbundet, Luleå
tingsrätt, Lunds kommun, Medicinska fakulteten vid Linköpings
universitet, Nämndemännens Riksförbund, Regionförbundet i Skåne,
Riksdagens ombudsmän, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället,
Riksförsäkringsverket, Rikskvinnocentrum, Riksorganisationen för
anhöriga till våldsdödade, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,
Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, Riksåklagaren, Rädda barnens
riksorganisation, Rättshjälpsmyndigheten, Rättsmedicinalverket, Sam-
hällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, Socialstyrelsen,
Statens institutionsstyrelse, Stockholms läns landsting, Stockholms
tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Svea hovrätt, Svensk Handel, Svenska
arbetsgivarföreningen, Svenska Bankföreningen, Svenska kommun-
förbundet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska Läkarsällskapet,
Svenska Mansjourers riksorganisation, Svenska polisförbundet, Svenska
Röda Korset, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Akademikers central-
organisation, Sveriges domareförbund, Sveriges Kvinnojourers riks-
förbund, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Psykologförbund, Sveriges
Riksförbund för brottsdrabbade resenärer, Tjänstemännens central-
organisation, Umeå Brottsofferjour, Uppsala kommun, Vårdförbundet
SHSTF, Västemorrlands läns landsting, Växjö tingsrätt, Örebro tingsrätt,
Östersunds kommun.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 3
90
Prop. 2000/01:79
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§‘
När förundersökning har inletts skall ett särskilt biträde för
målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa,
eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens
personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov av sådant biträde,
3. annat brott enligt brotts-
balken, på vilket fängelse kan
följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga för-
hållanden och övriga omständig-
heter kan antas att målsäganden
har ett särskilt starkt behov av
sådant biträde.
3. annat brott på vilket fängelse
kan följa, om det med hänsyn till
målsägandens personliga förhåll-
anden och övriga omständigheter
kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av sådant
biträde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Senaste lydelse 1994:59.
91
2 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs att 8 a § socialtjänstlagen (1980:620)' skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Socialnämnden bör verka för att
kvinnor som är eller har varit
utsatta för våld eller andra
övergrepp i hemmet far stöd och
hjälp för att förändra sin situation.
Föreslagen lydelse
8 a §2
Socialnämnden bör verka för att
den som utsatts for brott och
dennes anhöriga far stöd och
hjälp. Socialnämnden bör härvid
särskilt beakta att kvinnor som är
eller har varit utsatta för våld eller
andra övergrepp i hemmet kan
vara i behov av stöd och hjälp för
att förändra sin situation.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1998:409.
92
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-09
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 1 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde,
2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren
Per-Anders Sunesson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 2000/01:79
Bilaga 5
93
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001
Närvarande: Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Sahlin,
von Sydow, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Larsson, Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Prop. 2000/01:79
Regeringen beslutar proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
94