Prop.
2000/01:78
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 20 mars 2001
Göran Persson
Mona Sahlin
(Näringsdepartementet)
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1982:80) om anställnings-
skydd (anställningsskyddslagen). Förslaget lämnas mot bakgrund av det
nya pensionssystemet och den överenskommelse som träffats mellan de
partier som står bakom pensionsreformen, enligt vilken en arbetstagare
skall ges möjlighet att fortsätta med förvärvsarbete längre upp i åren än
vad som hittills varit möjligt.
Det föreslås en ny tvingande bestämmelse i anställningsskyddslagen
som ger en arbetstagare rätt, men inte skyldighet, att kvarstå i anställ-
ningen till 67 års ålder. Den föreslagna regleringen innebär att det fort-
sättningsvis inte kommer att vara tillåtet att träffa avtal om avgångsskyl-
dighet före 67 års ålder. Avtal om ålder för när arbetstagare har rätt att
lämna anställningen med pension kan emellertid träffas även i framtiden.
En övergångsbestämmelse föreslås om att kollektivavtal som ingåtts
före lagens ikraftträdande gäller trots den nya tvingande bestämmelsen i
anställningsskyddslagen fram till dess avtalet löpt ut, dock längst till och
med utgången av år 2002.
På motsvarande sätt föreslås att föreskrifterna av vilka följer avgångs-
skyldighet enligt förordningen (1991:1427) om tjänstepension och
tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-statlig anställ-
ning i dess lydelse den 1 januari 2001, tillämpas utan hinder av den nya
bestämmelsen i anställningsskyddslagen till dess Pensionsplanen för
arbetstagare hos staten m.fl. (PA-91) löpt ut, dock längst till och med
utgången av år 2002.
Vidare föreslås en höjning av åldersgränsen för när en arbetstagare en-
dast har en månads uppsägningstid och inte företrädesrätt från 65 till 67
år.
Bestämmelsen som ger möjlighet till tidsbegränsad anställning av den
som pensionerats ändras så att tidsbegränsad anställning blir möjlig av
den som fyllt 67 år.
I propositionen föreslås också ändringar i lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik samt i lagen (1962:381) om
allmän försäkring. En person som arbetar och är försäkrad för sjuk-
penning efter att ha fyllt 65, men inte 67 år och till följd av arbetsskada
under den tiden far sin arbetsförmåga bestående nedsatt skall ha rätt till
livränta enligt bestämmelserna i lagen om arbetsskadeförsäkring. Ålders-
gränsen för läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning respektive sjuk-
gymnastikersättning föreslås höjd från 65 år till 67 år.
Vad gäller rätt till arbetslöshetsersättning och möjlighet till deltagande
i arbetsmarknadspolitiska program föreslås inga ändringar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2001.
Prop. 2000/01:78
Prop. 2000/01:78
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd................................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.........................................................8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning............................................................9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik............................................10
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring..........................................................................11
3 Ärendet och dess beredning............................................................12
4 Gällande rätt....................................................................................12
4.1 Lagen om anställningsskydd............................................12
4.2 Arbetsmarknadspolitiska insatser.....................................14
4.3 Socialförsäkringsfrågor....................................................15
5 Internationella konventioner...........................................................17
6 Tidigare ställningstaganden och förslag.........................................19
6.1 Pensionsberedningen........................................................19
6.2 Pensionsarbetsgruppen.....................................................20
6.3 Genomförandegruppen.....................................................21
7 Departementspromemorians (Ds 1999:39) förslag.........................22
8 Överväganden.................................................................................23
8.1 Rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder................23
8.2 Tidsbegränsad anställning................................................32
8.3 Uppsägningstid och företrädesrätt....................................34
8.4 Arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiska
insatser..............................................................................35
8.5 Socialförsäkringssystemet m.m........................................38
8.5.1 Behovet av anpassningar beträffande
sjukpenning, rehabiliteringsersättning och
förtidspension.................................................38
8.5.2 Arbetsskadeförsäkringen................................39
8.5.3 Läkarvårdsersättning och ersättning för
sjukgymnastik.................................................40
8.5.4 Tandvårdsersättning.......................................41
9 Konsekvenser..................................................................................42
10 Ikraftträdande..................................................................................42
11 Författningskommentar...................................................................43
11.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd..............................................................43
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbctsskadeförsäkring.......................................................45
11.3 Övriga lagförslag..............................................................45
Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag................................46
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................47
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorians förslag...........................48
Bilaga 4 Promemorians lagförslag......................................................49
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser..........................................55
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag.................................................56
Bilaga 7 Lagrådets yttrande.................................................................62
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag.................................................64
B i laga 9 Lagrådets yttrande.................................................................66
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2001.........67
Prop. 2000/01:78
Regeringen föreslår alt riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
4. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgym-
nastik,
5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Prop. 2000/01:78
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om
anställningsskydd
dels att rubriken närmast före 33 § skall utgå,
dels att 5 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 32 a §, och närmast
före 32 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §’
Avtal om tidsbegränsad anställning far träffas i följande fäll:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av
arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst sex månader under två år,
om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja sådan
tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som skall
pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser 5. Avtal för viss tid, när arbets-
anställning efter pensionering, om tagaren har fyllt 67 år.
arbetstagaren har uppnått den
ålder som medför skyldighet att
avgå från anställningen med
ålderspension eller, om någon
sådan avgångsskyldighet inte
finns, när arbetstagaren har fyllt 67
år.
Om en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i
sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställ-
ningen till en tillsvidareanställning.
Prop. 2000/01:78
Senaste lydelse 1996:1424.
Prop. 2000/01:78
En arbetstagare har rätt att
kvarstå i anställningen till ut-
gången av den månad då han eller
hon fyller 67 år, om inte annat
följer av denna lag.
33 §2
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning när arbetstagaren upp-
når den ålder som medför skyldig-
het att avgå med ålderspension
eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, vid fyllda 67
år, skall skriftligen ge arbets-
tagaren besked om detta minst en
månad i förväg.
Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i
samband med att arbetstagaren far rätt till hel förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom
om pensionsbeslutet.
En arbetstagare som har fyllt 65
år eller uppnått den lägre ålder
som medför skyldighet att avgå
med ålderspension har inte rätt till
längre uppsägningstid än en
månad och har inte heller före-
Om en arbetsgivare vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning vid utgången av den
månad då han eller hon fyller 67
år skall arbetsgivaren skriftligen
ge arbetstagaren besked om detta
minst en månad i förväg.
En arbetstagare som har fyllt 67
år har inte rätt till längre upp-
sägningstid än en månad och har
inte heller företrädesrätt enligt 22,
23, 25 eller 25 a §.
trädesrätt enligt 22, 23, 25 och
25 a §§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
2. Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande, gäller
utan hinder av 32 a § till dess avtalet löpt ut, dock längst till och med
utgången av år 2002.
3. Föreskrifter av vilka avgångsskyldighet följer enligt förordningen
(1991:1427) om tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa
arbetstagare med icke-statlig anställning, i dess lydelse den
1 januari 2001, tillämpas utan hinder av 32 a § till dess Pensionsplanen
för arbetstagare hos staten m.fl. löpt ut, dock längst till och med utgången
av år 2002.
2 Senaste lydelse 1996:1424.
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Livränta utges längst till den
månad under vilken den för-
säkrade fyller 65 år.
4
Livränta utges längst till den
månad under vilken den för-
säkrade fyller 65 år, om inte annat
anges i andra stycket.
Livränta utges längst till den
månad under vilken den för-
säkrade fyller 67 år, om skadan
inträffar den månad då den för-
säkrade fyller 65 år eller senare.
En förutsättning för rätt till sådan
livränta är att den försäkrade är
sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap.
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
11.agen omtryckt 1993:357.
2 Senaste lydelse 1998:678.
2.3
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårds-
ersättning skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:78
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §*
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas inte
företagshälsovård.
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år
om inte landstinget medger något
annat.
till en läkare för verksamhet inom
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt 67 år om inte
landstinget medger något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Senaste lydelse 1999:842.
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjuk-
gymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
9 §'
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-
ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjuk-
gymnasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast för verksam-
het inom företagshälsovård.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
sextiofem år om inte landstinget
medger något annat.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
67 år om inte landstinget medger
något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Senaste lydelse 1999:843.
10
Prop. 2000/01:78
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2
Ersättning för tandvård lämnas om vården ges vid en folktandvårds-
klinik, en högskola där odontologisk utbildning och forskning bedrivs
eller annars genom det allmännas försorg. Ersättning lämnas också om
vården ges hos en enskild näringsidkare, ett bolag eller annan juridisk
person, under förutsättning att vårdgivaren är uppförd på en förteckning
som upprättats av den allmänna försäkringskassan.
För att bli uppförd på en förteckning enligt första stycket skall vård-
givaren antingen själv vara legitimerad tandläkare eller legitimerad tand-
hygienist eller ha tillgång till en eller flera legitimerade tandläkare eller
tandhygienister. Vidare krävs att vårdgivaren har F-skattsedel.
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tand-
hygienist som inte har fyllt 65 år.
Ersättning lämnas inte för tandvård åt en försäkrad som fyller högst 19
år under det år då vården ges. Om avgiftsfri tandvård åt sådan försäkrad
föreskrivs i tandvårdslagen (1985:125).
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tand-
hygienist som inte har fyllt 67 år.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1998:1752.
11
Prop. 2000/01:78
Inom Näringsdepartementet utarbetades under våren 1999 en departe-
mentspromemoria, Höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år (Ds
1999:39). I departementspromemorian redovisas olika alternativ för att
genomföra en höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år. I departements-
promemorian förordas att det i lagen (1982:80) om anställningsskydd
(anställningsskyddslagen) införs en bestämmelse om att ett avtal som
föreskriver en avgångsskyldighet mellan 65 och 67 år skall sakna verkan
i den delen och i stället skall gälla en avgångsskyldighet vid fyllda 67 år.
En sammanfattning av departementspromemorians innehåll finns i av-
snitt 7. Departementspromemorians lagförslag finns i bilaga 1.
Departementspromemorian har remissbehandlats och en förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 2. En remissammanställning finns
tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N1999/8786/ARM).
Därefter har i november 2000 inom Näringsdepartementet prome-
morian Rätt att arbeta till 67 års ålder upprättats (dnr N2000/8583/RS).
Promemorian innehåller bland annat förslag till införande av en
tvingande bestämmelse i anställningsskyddslagen om rätt att kvarstå i
anställningen till 67 års ålder, samt därutöver rätt till livränta på visst sätt
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring till 67 år och om höjning av
åldersgränsen för läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning respektive
sjukgymnastikersättning från 65 till 67 år. En sammanfattning av
promemorians innehåll finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i
bilaga 4. Den har behandlats vid ett remissammanträde den 18 december
2000. En förteckning över de remissinstanser som lämnat synpunkter
finns i bilaga 5. Protokoll från remissammanträdet och en remissamman-
ställning finns att tillgå i Näringsdepartementet (dnrN2000/8583/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 februari 2001 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över det lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 7. Regeringen har i huvudsak beaktat Lagrådets synpunkter. Lag-
rådets synpunkter behandlas i avsnitt 8.1.
Vidare beslutade regeringen den 8 mars 2001 att inhämta Lagrådets
yttrande över det förslag till ytterligare en övergångsbestämmelse som
finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådet har lämnat
förslaget i den delen utan erinran.
I propositionen har vissa redaktionella ändringar gjorts.
4.1
Enligt 33 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställ-
ningsskyddslagen) gäller att en arbetsgivare som vill att en arbetstagare
skall lämna sin anställning när arbetstagaren uppnår den ålder som med-
12
för skyldighet att avgå med ålderspension eller, om någon sådan av-
gångsskyldighet inte finns, vid fyllda 67 år, skall ge arbetstagaren skrift-
ligt besked om detta minst en månad i förväg.
Av 33 § andra stycket framgår att om en arbetsgivare vill att en
arbetstagare skall lämna sin anställning i samband med att arbetstagaren
far rätt till hel fortidspension, skall arbetsgivaren skriftligen ge arbets-
tagaren besked om detta så snart arbetsgivaren fått kännedom om
pensionsbeslutet.
Slutligen gäller enligt 33 § tredje stycket att en arbetstagare som fyllt
65 år eller uppnått den lägre ålder som medför skyldighet att avgå med
ålderspension inte har rätt till längre uppsägningstid än en månad och
inte heller har företrädesrätt enligt 22, 23, 25 och 25 a §§ samma lag.
Arbetstagaren har således inte företrädesrätt när turordning skall be-
stämmas i samband med uppsägning enligt 22 § och inte heller möjlighet
att åberopa den särskilda skyddsregeln för arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga i 23 §. Vidare saknar dessa arbetstagare företrädesrätt till
återanställning och till anställning med högre sysselsättningsgrad enligt
25 och 25 a §§.
Enligt 5 § anställningsskyddslagen gäller att avtal om tidsbegränsad
anställning far träffas bland annat avseende anställning efter pensione-
ring, om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att
avgå från anställningen med ålderspension eller, om någon sådan av-
gångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren har fyllt 67 år.
Enligt 2 § anställningsskyddslagen får det genom kollektivavtal som
har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation göras av-
vikelser från 33 §. Även bestämmelserna i 5,22, 25 och 25 a §§ är dispo-
sitiva för parterna.
Tidpunkten när en arbetstagare är skyldig att avgå med ålderspension
regleras inte i anställningsskyddslagen. Denna tidpunkt kan istället
framgå av kollektivavtal, enskilt avtal eller förordning. Om åldern för
avgångsskyldigheten inte är avtalad eller reglerad i förordning gäller att
arbetsgivaren kan meddela arbetstagaren att hon eller han skall lämna
anställningen vid fyllda 67 år.
När arbetstagaren uppnår åldern för avgångsskyldighet enligt avtal
eller förordning eller uppnår 67 års ålder har arbetsgivaren således rätt att
utan uppsägning skriftligen meddela arbetstagaren att hon eller han skall
lämna sin anställning. Om en arbetsgivare inte iakttar kravet på skriftlig-
het utan i stället lämnar en muntlig underrättelse, får underrättelsen ändå
rättslig verkan för anställningens upphörande. Stadgandet har således i
den delen endast karaktären av en ordningsföreskrift och arbetsgivaren
kan således bli skyldig att betala skadestånd på grund av brott mot skrift-
lighetskravet. Om arbetsgivaren inte lämnar besked till arbetstagaren om
att arbetsgivaren önskar att arbetstagaren skall lämna anställningen kvar-
står arbetstagaren automatiskt i anställningen. Om arbetsgivaren därefter
vill att arbetstagaren skall lämna anställningen gäller en månads uppsäg-
ningstid. Vill arbetsgivaren å andra sidan att en arbetstagare skall sluta
sin anställning tidigare än vid den tidpunkt då avgångsskyldighet före-
ligger, måste arbetsgivaren enligt vanliga regler vidta uppsägning.
De anställdas rätt och skyldighet att avgå med ålderspension regleras
normalt i pensionsavtal. För flertalet arbetstagare på den svenska arbets-
marknaden gäller idag, på grund av bestämmelser i kollektivavtal, att
Prop. 2000/01:78
13
avgångsskyldighet inträder före 67 års ålder, i regel vid 65 år. För vissa
yrkeskategorier inträder avgångsskyldighet tidigare än vid 65 års ålder
enligt kollektivavtal eller enligt förordningen (1991:1427) om tjänste-
pension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-
statlig anställning (den s.k. PISA-förordningen). Bland arbetstagare som
är avgångsskyldiga före 65 års ålder kan nämnas flygledare, militär
personal, brandmän samt arbetstagare med vissa konstnärliga yrken. Ett
flertal av kollektivavtalen om avgångsskyldighet gäller tills vidare. Av-
talen är dock vanligtvis uppsägningsbara per utgången av kalenderår med
en ömsesidig uppsägningstid om tre till sex månader.
Grunden för arbetsmarknadspolitiken är en väl fungerande förmedling av
arbetssökande till lediga platser samt att arbetsgivare av arbetsförmed-
lingen anvisas lämpliga arbetssökande. För den arbetssökande finns idag
inga åldersgränser. Även äldre sökande - 65 år och äldre - kan således ta
del av arbetsförmedlingens service i denna del.
Den som är arbetslös kan - under vissa förutsättningar - få ekonomiskt
stöd i form av arbetslöshetsersättning under tiden han eller hon söker
arbete. Bestämmelser om arbetslöshetsersättning finns i lagen (1997:238)
om arbetslöshetsförsäkring. Rätten till arbetslöshetsersättning upphör vid
månadsskiftet före den månad då den arbetslöse fyller 65 år.
En arbetslös kan också erbjudas stöd av olika slag för att åter komma i
arbete eller för att komma in på arbetsmarknaden. Det kan vara del-
tagande i olika arbetsmarknadspolitiska program vilka syftar till att
stärka den enskildes möjligheter att få eller behålla ett arbete. Vid del-
tagande i sådant program utgår aktivitetsstöd eller annan ersättning.
De arbetsmarknadspolitiska programmen enligt förordningen
(2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program är arbetsmarknadsut-
bildning, arbetspraktik, stöd till start av näringsverksamhet, aktivitets-
garantin, ungdomsinsatser, förberedande insatser samt projekt med
arbetsmarknadspolitisk inriktning. Enligt 6 § samma förordning skall en
anvisning till sådant program vara arbetsmarknadspolitiskt motiverad.
Det betyder att en anvisning far göras endast om den framstår som lämp-
lig både för den enskilde och ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv.
Någon åldersgräns beträffande hur länge en sökande kan anvisas till ett
program finns således inte, förutom beträffande ungdomsinsatser.
Bestämmelser om det arbetsmarknadspolitiska programmet anställ-
ningsstöd finns i förordningen (1997:1275) om anställningsstöd. Anställ-
ningsstöd finns av tre slag, nämligen allmänt, förstärkt och särskilt an-
ställningsstöd. Det lämnas till arbetsgivare i syfte att stimulera anställ-
ningar av personer som har svårt att fa ett reguljärt arbete. Målgruppen är
långtidsarbetslösa. Allmänt anställningsstöd lämnas 6 eller 12 månader,
förstärkt och särskilt anställningsstöd under 24 månader. Anställning
med allmänt respektive förstärkt anställningsstöd omfattas av anställ-
ningsskyddslagen, medan anställning med särskilt anställningsstöd är
undantagen.
Bestämmelser beträffande arbetsmarknadspolitiska program för
personer med arbetshandikapp finns i forordningen (2000:630) om sär-
Prop. 2000/01:78
14
skilda insatser för personer med arbetshandikapp. Anställning med löne-
bidrag är en sådan särskild insats. I samma förordning regleras också
bland annat stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen, särskilda insatser för
syn- och hörselskadade, stöd till personligt biträde samt särskilt stöd vid
start av näringsverksamhet. Också här är förutsättningen för insatserna
att de skall vara arbetsmarknadspolitiskt motiverade, vilket innebär att de
får lämnas endast om de framstår som lämpliga både för den enskilde
och ur ett övergripande arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Anställning
med lönebidrag omfattas av anställningsskyddslagen.
Gemensamt för de arbetsmarknadspolitiska insatser som nämnts ovan
är att någon bestämd övre åldersgräns inte finns angiven. Bedömningen
skall i stället göras utifrån såväl ett individuellt som ett övergripande
arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. I praktiken torde det i dag vara
mycket ovanligt att en person deltar i något arbetsmarknadspolitiskt
program efter det att han eller hon har fyllt 65 år.
Eftersom rätten att erhålla arbetslöshetsersättning upphör vid 65 års
ålder, medan rätt till garantipension i stället inträder, kan det i normal-
fallet inte anses arbetsmarknadspolitiskt motiverat att anvisa den som
fyllt 65 år till en arbetsmarknadspolitisk insats. Det innebär att om en
person skulle delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program med aktivitets-
stöd efter den tidpunkten så utgår inte längre aktivitetsstöd motsvarande
arbetslöshetsersättning utan stödet blir 143 kronor per dag.
Arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd är pensionsgrundande. De
ingår som en inkomst i underlaget för beräkning av pensionsgrundande
inkomst. På arbetsinkomster efter 65 år betalas av socialavgifterna endast
ålderspensionsavgift. I stället betalas särskild löneskatt.
Arbetsskadeförsäkringen
Arbetsskador som inträffat efter den 30 juni 1977 regleras i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). Även andra förvärvs-
arbetande än arbetstagare dvs. uppdragstagare och egna företagare är
försäkrade enligt LAF. En förutsättning för att få ersättning enligt LAF är
att skadan godkänns som arbetsskada. Den som har drabbats av en
arbetsskada kan, utom i vissa speciella fall, få ersättning enligt LAF först
när sjukdomstillståndet har upphört och skadan gett en bestående ned-
sättning av arbetsförmågan. Ersättningen betalas då ut i form av livränta.
En livränta kan tidsbegränsas eller utges tills vidare. För rätt till livränta
krävs att arbetsförmågan är nedsatt med minst en femtondel, och att in-
komstbortfallet för år räknat uppgår till en fjärdedel av det prisbasbelopp
som gällde vid början av det år från vilket livränta ska böija utgå.
Arbetsskadeförsäkringen tar sikte på den faktiska nedsättningen av den
skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete. Ersätt-
ning för arbetsskada i form av livränta ska i princip utgöra skillnaden
mellan den inkomst som den arbetsskadade kan antas ha haft om han inte
hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas få. Det
är med andra ord fråga om en hundraprocentig kompensation av in-
komstbortfallet till följd av arbetsskada. För livränteunderlaget gäller
Prop. 2000/01:78
15
samma högsta gräns som för sjukpenninggrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL).
För personer födda år 1937 eller tidigare samordnas arbetsskadcliv-
räntan med ålderspensionen från 65-årsmånaden. För personer som har
fyllt 65 år utges livränta endast i den mån personen i fråga inte har rätt
till en ålderspension som motsvarar 65 % av livräntan. Vid förtida och
uppskjutna uttag av ålderspension beräknas livräntan som om hel ålders-
pension hade börjat utges vid 65 års ålder.
För personer födda 1938 eller senare avskaffades däremot möjlig-
heterna att uppbära arbetsskadelivränta efter 65 års ålder i samband med
att reglerna för det reformerade ålderspensionssystemet trädde i kraft den
1 januari 1999.
Beslutet att avskaffa rätten till livränta efter 65 års ålder motiverades
med att det inte skulle vara förenligt med ett livsinkomstbaserat system
att tillämpa en förmånsbaserad bestämmelse som innebär att den pen-
sionsberättigade alltid skulle vara garanterad ett visst belopp (prop.
1997/98:151, bet. 1997/98:SfU13 och SfU14, rskr. 1997/98:315 och
320). Vidare skulle det faktum att arbetsskadelivräntan är pensions-
grundande till sitt bruttobelopp innebära administrativa problem i och
med att pensionsrätt i det reformerade ålderspensionssystemet kan tjänas
in även efter 65 års ålder.
Av förarbeten framgår vidare att det speciellt har beaktats huruvida av-
skaffandet av möjligheterna till arbetsskadelivränta efter 65 års ålder
skulle strida mot ILO-konventioncn (nr 121) om förmåner vid yrkes-
skada. Yttrande har därvid inhämtas från ILO-kommittén. Slutsatsen var
att ILO-konventionens krav huvudsakligen är uppfyllda genom den
garantipension som finns i ålderspensionssystemet. Således avser arbets-
skadeförsäkringen att täcka risken för bortfallet av förvärvsinkomster.
När en person med arbetsskadelivränta uppnår pensionsåldern riskerar
inte han eller hon längre att förlora inkomsterna på grund av arbets-
skadan utan på grund av åldern.
Läkarvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik
1 lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) och i lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik (LOS) finns bestämmelser
om vissa ersättningar till läkare och sjukgymnaster i privat verksamhet i
den öppna hälso- och sjukvården. Lagarna reglerar ersättning från ett av
landstingen finansierat och administrerat offentligt ersättningssystem.
Ersättning lämnas endast till vårdgivare som träffat samverkansavtal med
landstinget rörande sin verksamhet. Om det däremot föreligger ett vård-
avtal mellan vårdgivaren och landstinget gäller vårdavtalet i stället för
bestämmelserna i LOL och LOS.
För att läkarvårdsersättning skall lämnas krävs bland annat att läkaren
har specialistkompetens och bedriver mottagningsverksamhet inom sin
specialitet i öppen vård för enskilda patienter. Sjukgymnastikersättning
lämnas för sjukgymnastik som ges av legitimerad sjukgymnast. Vård-
givaren måste bedriva sin verksamhet på heltid. Vårdgivaren får inte vara
anställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Vårdgivaren far inte heller vid vårdtill-
Prop. 2000/01:78
16
fallet ha fyllt 65 år, men landstinget kan medge undantag. Det huvudsak-
liga motivet till att införa en åldersgräns i LOL och LOS var att pen-
sionsåldern för offentliganställda läkare och sjukgymnaster var 65 år.
Läkare och sjukgymnaster kan i och för sig arbeta kvar efter 65 år, men
någon ersättning enligt ovan angivna lagar betalas inte ut.
Tandvårdsersättning
Enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring lämnas tand-
vårdsersättning till tandläkare och tandhygienister om tandvården utförts
av en legitimerad tandläkare eller tandhygienist som inte har fyllt 65 år.
Motivet för denna åldersgräns var att samma åldersgräns som gäller för
den allmänna pensionsåldern även bör gälla här (prop. 1997/98:112). Det
var också en åtgärd i syfte att bl.a. underlätta för yngre tandläkare och
tandhygienister att utöva sin verksamhet. I likhet med vad som gäller för
läkare och sjukgymnaster finns inget formellt hinder mot att tandläkare
fortsätter att arbeta efter 65 år men praktiskt är möjligheterna begränsade
eftersom någon ersättning inte utges.
Sjulrförsäkringen
I lagen (1991:1047) om sjuklön finns ingen övre åldersgräns för rätt till
sjuklön. Sjuklön betalas ut till den som arbetar.
Enligt 3 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring kan sjuk-
penning normalt utges till den månad en försäkrad fyller 70 år. Undantag
gäller för den som uppbär hel förtidspension eller hel särskild efterlevan-
depension eller uppburit sådan förmån månaden innan han eller hon har
börjat uppbära hel ålderspension. För tid efter 70 års ålder eller när den
försäkrade dessförinnan har börjat uppbära hel ålderspension kan sjuk-
penning utges under högst 180 dagar.
Begränsningen till 180 dagar kan dock enligt 3 kap. 13 § samma lag
gälla även mellan 65 och 70 års ålder. Av förarbetena framgår att denna
begränsning kan bli aktuell i de fall den försäkrade är arbetsoförmögen
och på grund därav skulle ha varit berättigad till förtidspension om han
eller hon varit under 65 år.
Enligt 22 kap. 7 § lagen om allmän försäkring utges rehabiliteringser-
sättning längst till och med månaden före den då den försäkrade fyller 65
år.
Prop. 2000/01:78
Europarådets sociala stadga
Europarådets reviderade sociala stadga trädde i kraft den 1 juli 1999. I
artikel 6 i stadgan regleras den kollektiva förhandlingsrätten. De under-
tecknande parterna åtar sig där att främja gemensamt samråd mellan
arbetstagare och arbetsgivare samt att där så är nödvändigt och lämpligt,
främja ett förfarande med frivilliga förhandlingar mellan arbetsmark-
17
nådens parter for att uppnå en reglering av arbetsvillkoren genom
kollektivavtal. Huvudregeln när det gäller inskränkningar av de rättig-
heter och principer som parterna åtnjuter enligt stadgan är att de endast
kan ske med stöd av artikel G. I denna anges att förutom de inskränk-
ningar och begränsningar som anges särskilt i vissa delar av stadgan kan
inskränkningar göras av rättigheterna och principerna för sådana be-
stämmelser som anges i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt
samhälle som garanti för andras fri- och rättigheter eller som skydd för
samhällets intresse, den nationella säkerheten eller allmän hälsa eller
moral.
Internationella arbetsorganisationen (ILO)
Av 1949 års konvention om tillämpning av principerna för organisations-
rätten och den kollektiva förhandlingsrätten (nr 98) framgår bland annat
att åtgärder skall vidtas för att säkerställa att föreningsrätten respekteras.
Det anges också att staterna skall agera för att uppmuntra och främja en
föll utveckling och användning av systemet för frivilliga förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter i syfte alt reglera villkor och förutsätt-
ningar för anställning genom kollektivavtal.
I 1981 års konvention om främjandet av kollektiva förhandlingar (nr
154) slås bland annat fast att åtgärder skall vidtas i syfte att främja
kollektiva förhandlingar. Syftet med dessa åtgärder skall vara att möjlig-
göra kollektiva förhandlingar inom de områden som täcks av konven-
tionen. Syftet skall också vara att successivt utsträcka kollektiva för-
handlingar till de frågor som räknas upp i konventionen som exempelvis
bestämmandet av arbetsvillkor och anställningsvillkor.
Dessa konventioner var aktuella i ett ärende som behandlades av ILO:s
styrelse 1994, vilket avsåg Sverige. Bakgrunden var den att Landsorga-
nisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
och Fria fackföreningsintemationalen (FFI) i februari 1994 inlämnade en
anmälan mot Sveriges regering för överträdelser av de båda konventio-
nerna. Anmälan föranleddes av ändringar i anställningsskyddslagen.
Lagändringarna innebar bland annat att den dispositiva regeln om längsta
tillåtna provanstäliningsperioden utvidgades från sex till tolv månader.
Regeln skulle även fortsättningsvis vara dispositiv. 1 en särskild över-
gångsbestämmelse föreskrevs dock att de kollektivavtal som hade träffats
före den 1 januari 1994 skulle vara utan verkan till den del som avtalen
föreskrev kortare tider för de tidsbegränsade anställningarna än de nya
lagreglerna lämnade utrymme för. ILO:s styrelse konstaterade enhälligt i
ett beslut i juni 1994 att övergångsbestämmelsen ledde till ett undan-
röjande av vissa kollektivavtal som hade träffats innan lagändringen
trädde i kraft. Från styrelsens sida betonades det att förhandlingsfriheten
var ett väsentligt inslag i föreningsfriheten och att offentliga myndigheter
därför borde avhålla sig från åtgärder som begränsade parternas möjlig-
het att förhandla kollektivt. Av avgörande betydelse var enligt styrelsen
att tidigare ingångna avtal sattes åt sidan. Styrelsen rekommenderade
regeringen att i fortsättningen avstå från lagstiftningsåtgärder som röjer
undan tidigare ingångna kollektivavtal. Dessutom anmodades regeringen
att ändra övergångsbestämmelsen i fråga, vilket skedde 1994.
Prop. 2000/01:78
18
Det finns också en konvention och en rekommendation som rör pen-
sionsförhållanden. Det är dels konvention (nr 128) om invaliditets-,
ålders-, och efterlevandeförmåner, dels rekommendation (nr 162) om
äldre arbetstagare.
I konvention nr 128 i del III om åldersförmåner anges i artikel 15.2 att
den föreskrivna åldersgränsen för rätt till pension inte får överstiga 65 år.
Högre ålder får dock fastställas av behörig myndighet i enlighet med de
särskilda grunder som anges i konventionen. I ILO-rekommendation nr
162 om äldre arbetstagare anges vidare i del IV punkten 21 att åtgärder i
mån av möjlighet bör vidtas för att göra den ålder som kvalificerar för
ålderspension flexibel. I punkten 29 rekommenderas att äldre arbets-
tagare som är arbctsdugliga bör kunna uppskjuta sina anspråk på ålders-
förmåner utöver den ålder, som normalt kvalificerar arbetstagare för
sådana förmåner, i syfte exempelvis att uppfylla alla kvalifikationer för
förmåner eller att förbättra sina förmåner med hänsyn till den högre ålder
då förmånerna tas ut och i förekommande fall det ytterligare arbete som
utförts eller de ytterligare avgifter som erlagts.
Prop. 2000/01:78
I oktober 1984 tillsattes en parlamentariskt sammansatt kommitté — som
även inkluderade företrädare för arbetsmarknadens parter - med uppdrag
att göra en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det
allmänna pensionssystemet. Kommittén tog namnet Pensionsbered-
ningen.
I delbetänkandet Förtidspension och rörlig pensionsålder (SOU
1989:101) behandlades, förutom generella förslag angående pensions-
systemet, frågan om tidpunkten för avgångsskyldighet med pension. Pen-
sionsberedningen föreslog att åldersgränsen i 33 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd (anställningsskyddslagen) skulle höjas från 65 år till
67 år. Frågan aktualiserades eftersom det inte skulle finnas någon övre
åldersgräns för intjänande av pension i ett nytt pensionssystem. Ålders-
pensionens storlek skulle komma att påverkas av tidpunkten för pen-
sionsuttaget, dvs. ju senare pensioneringstidpunkt, desto högre pension.
Huruvida en regel om anställningsskydd och avgångsskyldighet i anställ-
ningsskyddslagen skulle vara tvingande eller dispositiv diskuterades,
varvid konstaterades att en tvingande lagreglering skulle bli tekniskt
mycket besvärlig och att svåra gränsdragningsproblem skulle upp-
komma. Vidare konstaterades att en tvingande reglering även skulle
innebära avsteg från vad som allmänt sett gäller om lagens dispositiva
karaktär. Det föreslogs därför att det även fortsättningsvis skulle vara
möjligt att i avtal reglera tidpunkten för avgångsskyldigheten. I be-
tänkandet framhölls dock att en utgångspunkt för ställningstagandet att
inte förorda tvingande lagstiftning var att Pensionsberedningen förutsatte
att avtalen så långt som möjligt ändrades i enlighet med den föreslagna
lagändringen. Pensionsberedningen påpekade också att om det senare
skulle visa sig att förslaget inte blev förverkligat i praktiken borde ytter-
19
ligarc åtgärder prövas, däribland även tvingande lagstiftning trots de in-
vändningar som kan riktas mot en sådan åtgärd.
I propositionen med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91 (prop. 1990/91:25 bilaga 6) föreslogs en höjning av
åldersgränsen i 33 § anslällningsskyddslagen från 65 år till 67 år. Vidare
uttalades att parterna även i fortsättningen måste ha möjlighet att träffa
avtal om skyldighet att avgå från anställningen före 67 års ålder. En höj-
ning av den dispositiva åldersgränsen i anställningsskyddslagcn för av-
gångsskyldighet från 65 till 67 år skedde därefter genom en lagändring
som trädde i kraft den 1 april 1991 (bet. 1990/91: AU 15,
rskr. 1990/91:99).
I november 1991 bemyndigades statsrådet Bo Könberg att tillkalla en
parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag
till ett nytt system för den allmänna pensionen. Denna arbetsgrupp -
Pensionsarbetsgruppen - bestod av representanter för samtliga riksdags-
partier. I september 1993 fick Pensionsarbetsgruppen tilläggsdirektiv att
lämna förslag om en successiv höjning av pensionsåldern till 66 år.
I februari 1994 avlämnade Pensionsarbetsgruppen sitt betänkande Re-
formerat pensionssystem (SOU 1994:20). I betänkandet presenterades
förslag till ett nytt reformerat ålderspensionssystem. Förslagen byggde på
en överenskommelse mellan representanter i arbetsgruppen för de då-
varande fyra regeringspartierna och socialdemokraterna. I fråga om
rätten att kvarstå i arbete efter 65 år uttalade Pensionsarbetsgruppen att
med ett pensionssystem där pensionsåldern är flexibel och där pensioner
beräknas på huvudsakligen försäkringsmässiga grunder finns det starka
skäl för att de försäkrade ges en möjlighet att fortsätta med förvärvsverk-
samhet längre upp i åren än vad som i praktiken var möjligt. Pensions-
arbetsgruppen uttalade som sin principiella mening att det inte skulle
vara orimligt att de försäkrade fick stanna kvar i arbete så länge de själva
ville och orkade. Enligt överenskommelsen borde i vart fall möjlig-
heterna bli större än vad som var fallet enligt den gällande ordningen.
Pensionsarbetsgruppen uttalade vidare, trots den principiella inställ-
ningen, att gruppen insåg att gränser som anger när arbetstagarens ålder
medför avgångsskyldighet också i framtiden skulle komma att vara nöd-
vändiga. Det påpekades också att vissa yrkeskategorier är avgångs-
skyldiga tidigare än vid 65 års ålder. I betänkandet uppskattades cirka
40 000 personer vara avgångsskyldiga före 65 års ålder. I samband
därmed uppkom frågan om arbetsmarknadens parter även fortsättningsvis
och med det reformerade pensionssystemet borde få råda över tidpunkten
för avgångsskyldigheten, dvs. om man utan lagstiftningsåtgärder kunde
förvänta sig att arbetsmarknadspartema skulle komma att höja den mer
eller mindre allmänna gränsen för avgångsskyldighet som ligger vid 65
år. Arbetsgruppen konstaterade att frågan varit uppe redan under
Pensionsberedningens arbete, men att någon anpassning av
kollektivavtalen i anledning av den då genomförda lagändringen inte ägt
rum. Arbetsgruppen uttalade att man inte var beredd att låta frågan om
gränsen för avgångsskyldigheten bero med en vädjan till
Prop. 2000/01:78
20
arbetsmarknadspartema att genom förhandlingar, med oviss utgång,
försöka åstadkomma en höjning av gränserna för avgångsskyldigheten.
Förslaget blev slutligen att det genom tvingande lagstiftning skulle
införas en lagstadgad rätt att kvarstå i arbete till 66 års ålder fr.o.m. år
1997 och till 67 års ålder fr.o.m. år 1998. Möjligheter till undantag skulle
dock finnas i viss utsträckning bland annat av säkerhetshänsyn, främst i
fråga om yrkeskategorier som enligt gällande avtal var avgångsskyldiga
före 65 års ålder.
Arbetstagare som fortsatte att arbeta efter 65 års ålder skulle inte om-
fattas av de särskilda turordningsreglema eller reglerna om företrädesrätt
till återanställning som annars gäller vid uppsägning på grund av arbets-
brist. Sådana arbetstagare skulle inte heller ha rätt till längre uppsäg-
ningstid än en månad. I dessa hänseenden innebar förslaget således inga
förändringar.
I den s.k. princippropositionen (prop. 1993/94:250) anslöt sig rege-
ringen i huvudsak till de förslag som Pensionsarbetsgruppen hade
lämnat. Dock ansåg regeringen att höjningen av åldersgränsen för av-
gångsskyldigheten i första hand borde ske genom avtal mellan arbets-
marknadens parter. Regeringen uttalade att om det visade sig att arbets-
marknadens parter inte senast under början av år 1996 träffat avtal med
innebörd att åldersgränsen höjdes på sätt som föreslagits, borde det bli
fråga om tvingande lagstiftning. Följden skulle bli att kollektivavtal som
anger en lägre generell ålder för avgångsskyldigheten därmed skulle bli
ogiltiga i den delen. I samband med detta framhöll regeringen att det
finns yrkesområden inom vilka det, bland annat av säkerhetshänsyn, inte
rimligen kan begäras av arbetsgivaren att den anställde far fortsätta sin
tidigare sysselsättning. Det borde därför under vissa förutsättningar
kunna göras undantag från den föreslagna åldersgränsen för särskilda
yrkesgrupper.
Riksdagen godtog regeringens förslag (bet. 1993/94 :SfU 24, rskr.
1993/94:439).
I princippropositionen uttalade regeringen att den avsåg att tillkalla en
genomförandegrupp med företrädare för de partier som stod bakom över-
enskommelsen. Gruppen skulle ha som uppgift att medverka vid den
fortsatta beredningen av reformen och att vårda överenskommelsen.
Genomförandegruppen inbjöd i november 1994 företrädare för
arbetsmarknadens parter till ett samråd om den framtida finansieringen
av det allmänna pensionssystemet. Vid samråd den 14 november 1994
diskuterades även frågan om åldersgränsen för avgångsskyldigheten.
I 1997 års budgetproposition (prop. 1996/97:1) föreslog regeringen,
efter samråd med Genomförandegruppen, att tidpunkten för en eventuell
tvingande reglering i anställningsskyddslagen skulle senareläggas för att
möjligheten att träffa avtal skulle förlängas till utgången av november
månad år 1997. Anledningen till detta ytterligare anstånd för parterna att
finna lösningar i enlighet med principöverenskommelsen var, dels den
dåvarande situationen på arbetsmarknaden, dels att den tidigare uttalade
Prop. 2000/01:78
21
ståndpunkten att frågor om avgångsskyldighet regleras smidigare i
kollektivavtal än genom tvingande lagstiftning kvarstod.
Riksdagen godtog regeringens förslag (bet. 1996/97:SfU 1, rskr.
1996/97:126).
I departementspromemorian, Höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år
(Ds 1999:39), presenteras förslag om höjd ålder för avgångsskyldighet
till 67 år.
I departementspromemorian konstateras att frågan om höjd ålder för
arbetstagares avgångsskyldighet varit aktuell sedan i vart fall början av
1990-talet och att frågan skulle lösas på bästa sätt genom en reglering i
kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Det konstateras
emellertid också att en ändring av avtalen inte kommit till stånd och att
det framstår som nödvändigt att reglera frågan genom lagstiftning.
Syftet bakom en lagreglering är, enligt departementspromemorian, att
arbetstagare skall ges reella möjligheter att fortsätta med förvärvsarbete
längre upp i åren än dagens bestämmelser i praktiken tillåter. Bak-
grunden är att enligt det nya pensionssystemet kommer inkomsten under
hela livet att ligga till grund för pensionen och att det inte skall finnas
någon övre åldersgräns för intjänande av pension. I det nya systemet kan
en försäkrad efter fyllda 61 år själv välja när han eller hon vill gå i pen-
sion.
Departementspromemorian innehåller en redovisning av olika alter-
nativ för att genomföra en höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år
samt konsekvenserna av dessa alternativ. Ett alternativ som presenteras
är införande av en helt tvingande bestämmelse i anställningsskyddslagen
om anställningsskydd till 67 år. En annan lösning är en tvingande be-
stämmelse med lagstadgade undantag beträffande särskilda yrkesgrupper.
Andra alternativ som föreslås är en huvudregel om rätt att kvarstå i an-
ställning till 67 års ålder, men med möjlighet till undantag genom
kollektivavtal om det föreligger särskilda i lagtexten angivna skäl, eller
med möjlighet till undantag genom kollektivavtal för avgångsskyldighet
före 65 års ålder.
I departementspromemorian förordas dock att det i anställnings-
skyddslagen införs en bestämmelse om att avtal som föreskriver en av-
gångsskyldighet mellan 65 och 67 år skall sakna verkan i den delen och
att enligt dessa avtal skall i stället gälla en avgångsskyldighet vid fyllda
67 år. Effekten av en sådan regel blir, enligt departementspromemorian,
att avtalsbestämmelser - såväl i kollektivavtal som i enskilda anställ-
ningsavtal - om en avgångsskyldighet före 65 år inte påverkas utan ges
fortsatt giltighet, medan de avtalsbestämmelser som innebär avgångs-
skyldighet mellan 65 och 67 år kommer att ändras. Skälet till att det
alternativet förordas är att det alternativet i största möjliga utsträckning
bibehåller det nuvarande systemet med avtalsfrihet för parterna att i avtal
avgöra åldern för avgångsskyldighet.
Prop. 2000/01:78
22
I departementspromemorian konstateras slutligen att huruvida det för-
ordade förslaget skulle komma att påverka andra regelsystem som utgår
från avgångsskyldighet vid 65 år far analyseras för sig. Några ställnings-
taganden beträffande socialförsäkringssystemet respektive det arbets-
marknadspolitiska systemet görs alltså inte i departementspromemorian.
Prop. 2000/01:78
Regeringens förslag: Arbetstagare ges ökat anställningsskydd. En
arbetstagare skall ha rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder. En
tvingande reglering införs i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Kollektivavtal som ingåtts före lagens ikraftträdande gäller utan
hinder av den nya bestämmelsen till dess avtalet löpt ut, dock längst
till och med utgången av år 2002. Likaså skall föreskrifterna av vilka
följer avgångsskyldighet enligt den s.k. PISA-förordningen, i dess
lydelse den 1 januari 2001, tillämpas utan hinder av den nya bestäm-
melsen till dess PA-91 löpt ut, dock längst till och med utgången av år
2002.
Departementspromemorians (Ds 1999:39) förslag: En särskild be-
stämmelse i anställningsskyddslagen förordas med innehåll att ett avtal
som föreskriver en avgångsskyldighet mellan 65 och 67 år skall sakna
verkan i den delen och att i stället skall en avgångsskyldighet vid fyllda
67 år gälla.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Av 28 inkomna remissyttranden tillstyrker endast
en remissinstans, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, det i
departementspromemorian (Ds 1999:39) förordade förslaget. Stockholms
tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund, samt de flesta arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna avstyrker uttryckligen förslaget.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Privattjänstemanna-
kartellen {PTK) och Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) i gemen-
samt yttrande, samt Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) ifrågasätter om inte förfarandet innebär ett
ingrepp i avtalen som strider mot ILO-konventioner.
ILO-kommittén ifrågasätter om det förslag som läggs fram i departe-
mentspromemorian är förenligt med Sveriges åtaganden enligt ILO-
konventionema nr 98 och 154. Vidare anser kommittén att ärendet även
bör prövas mot Sveriges åtaganden enligt konvention 128. ILO-
kommittén delar däremot uppfattningen som framförs i departements-
promemorian att förslaget om helt tvingande lagstiftning om anställ-
ningsskydd till 67 år, förefaller bäst överensstämma med internationella
förpliktelser.
Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet och Arbetslivsinsti-
tutet anser att de internationella åtagandena inte bör hindra tvingande
lagstiftning om ökat anställningsskydd.
23
Hovrätten för Västra Sverige är mycket tveksam till den i departe-
mentspromemorian föreslagna lagstiftningen med hänsyn till lagstift-
ningens retroaktiva verkan och till att lagändringen kan komma att på-
verka partemas pensionsavtal även i andra delar än såvitt avser ålders-
gränsen. Arbetslivsinstitutet och Arbetsgivarverket tar upp frågan om
ingrepp i gällande kollektivavtal och föreslår att övergångsregler som tar
hänsyn till ingångna avtal skall införas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har inget att invända mot förslaget i depar-
tementspromemorian men vill fasta uppmärksamhet vid åldersgränser i
bestämmelserna om arbetslöshetsersättning och om åtgärder i samband
med arbetslöshet. Vidare framhålls att det finns anledning att se över
övre åldersgränsen för rätt till medlemskap i arbetslöshetskassan och rätt
till arbetslöshetsersättning. Flera andra remissinstanser påpekar att för-
slaget har brister då analys av kopplingen till bl.a. socialförsäkrings-
systemet saknas.
Remissopinionen är efter remittering av promemorian fortfarande
starkt negativ. Endast en remissinstans, Riksförsäkringsverket, tillstyrker
förslaget. Riksförsäkringsverket menar att det är angeläget att de som vill
kvarstå i anställningen efter 65 år kan göra så, eftersom pensionen
grundas på livsinkomstprincipen. Arbetsgivarverket, Försvarsmakten,
ILO-kommittén, LO, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
TCO, Landstingsförbundet, SAF, Svenska Kommunförbundet, OFR, PTK,
samt Legitimerade Sjukgymnasters förbund avstyrker uttryckligen för-
slaget. Hovrätten för Västra Sverige hänvisar till tidigare yttrande, vari
domstolen förklarat sig mycket tveksam till förslaget. Stockholms tings-
rätt och Svenska Metallindustriarbetareförbundet förklarar sig mycket
tveksamma till förslaget. En huvudinvändning från såväl arbetsgivar-
som arbetstagarorganisationerna är fortfarande att frågan om avgångs-
skyldighet även fortsättningsvis bör regleras avtalsvägen. TCO, OFR och
PTK (nedan benämnt TCO med flera) anser i ett gemensamt yttrande,
liksom LO, Landstingsförbundet och SAF, att förslagen strider mot inter-
nationella konventioner, såväl avseende ingrepp i gällande avtal som be-
träffande inskränkningen att träffa framtida avtal. Även Svenska Metall-
industriarbetareförbundet anser att en lagstiftning som upphäver
kollektivavtal principiellt strider mot den fria förhandlingsrätten och mot
de internationella konventioner Sverige ratificerat. TCO och SAF anför
vidare att risk föreligger för ett stort antal kollektivavtalstvister avseende
vilka konsekvenser en ogiltighetsregel av avgångsskyldigheten har på
avtalets övriga delar.
Arbetsdomstolen har inte några rättsliga invändningar mot förslaget,
men anför att förslaget kan få långtgående konsekvenser och att be-
greppet saklig grund passar illa i sammanhanget.
Flera remissinstanser invänder, för det fall det skulle bli fråga om
tvingande lagstiftning, att förslaget skulle medföra långtgående kon-
sekvenser för dem som idag har en ålder för avgångsskyldighet under-
stigande 65 år. Stockholms tingsrätt, Svenska Metallindustriarbetareför-
bundet och TCO med flera anför att, för det fall det skulle bli fråga om
tvingande lagstiftning, någon form av undantagsregel är nödvändig för
de grupper som idag har en lägre ålder för avgångsskyldighet än 65 år.
Teatrarnas Riksförbund, Sveriges Yrkesmusikers förbund, Svenska
musikerförbundet och Teaterförbundet i gemensamt yttrande (nedan be-
Prop. 2000/01:78
24
nämnt Teatrarnas Riksförbund med flera) anser att undantag från en
tvingande regel måste göras för de kategorier som omfattas av den s.k.
PISA-förordningen. Försvarsmakten invänder att förslaget skulle för-
svåra för Försvarsmakten att föryngra officersstyrkan i den takt som
verksamheten kräver samt att det är nödvändigt att det finns möjlighet att
träffa såväl kollektivavtal som enskilda avtal med avvikelse från den
tvingande bestämmelsen. SACO och SAF anser att en helt tvingande
reglering skulle tvinga fram att långvariga anställningsförhållanden
måste brytas genom uppsägning, vilket kommer att leda till tvister som
ytterst måste avgöras av domstol.
Beträffande förslaget till övergångsbestämmelse anser flera remiss-
instanser, däribland Göteborgs tingsrätt, Arbetsdomstolen, Landstings-
förbundet, SAF och Svenska Kommunförbundet, att ett omedelbart
genomslag för en tvingande bestämmelse vid ikraftträdandet är oaccep-
tabelt, eftersom arbetsmarknadens parter måste fa visst handlingsut-
rymme. RFV menar att förslaget bör genomföras i god tid före 2003, då
den första gruppen som kommer att beröras av det nya systemet fyller 65
år.
Behov av lagstiftning
Det nya ålderspensionssystemet är i väsentliga delar annorlunda än ATP-
systemet. En grundläggande princip är livsinkomstprincipen som innebär
att hela livets inkomster påverkar pensionen. Ett bakomliggande syfte
med denna princip är att stimulera till arbete och att det under betydligt
längre tid än tidigare skall vara möjligt att påverka sin pension. Även
efter 65 år och även sedan pensionen har börjat lyftas skall det vara möj-
ligt att genom arbete förbättra sin pension. En viktig förutsättning är då
att minska arbetshindren så att denna möjlighet blir reell för en större
grupp. För att öka människors möjligheter att förbättra sin pension är det
därför väsentligt att åldem för avgångsskyldighet höjs.
Flera remissinstanser, bland annat LO, TCO och SAF har anfört att
något behov av lagstiftning inte föreligger. Huvudskälen som framförts
är att frågan bäst regleras av partema samt att den faktiska pensions-
åldern idag ofta är väsenligt lägre än 65 år. Regeringen delar bedöm-
ningen som förts fram att många inte orkar eller kan arbeta längre än till
65 år eller ens så långt, men detta är en särskild problematik som fordrar
andra åtgärder. Även om många idag inte orkar arbeta efter 65 års ålder
är det viktigt att den som kan, vill och orkar, ges rätten att arbeta ytter-
ligare ett par år.
Frågan om möjlighet att arbeta till 67 års ålder och därmed kunna höja
sin pension bör, enligt regeringens mening, vara en rättighet för den en-
skilde individen. Avsikten är således inte att den enskilde arbetstagaren
skall vara skyldig att arbeta till 67 års ålder, utan han eller hon skall
kunna lämna sitt arbete och gå i pension genom egen uppsägning tidi-
gare.
Ytterligare ett skäl för att höja åldem för avgångsskyldighet är
följande. Medellivslängden i Sverige har ökat kontinuerligt under åt-
skilliga decennier. I allmänhet består ökningen av att det är år då den
Prop. 2000/01:78
25
enskilde är frisk som tillkommer. Under samma tid har den officiella
pensionsåldern sänkts från 67 år till 65 år. Den faktiska pensionsåldern
tor personer som vid 50 års ålder fanns i arbetskraften är drygt 62 år för
män och knappt 62 år för kvinnor. Antalet pensionärer i förhållande till
yrkesverksamma stiger naturligen också, dvs. allt färre yrkesverksamma
måste försörja allt flera pensionärer. Den demografiska utvecklingen med
stora pensionsavgångar inom några år förstärker bilden ytterligare. Mot
bakgrund av detta är det sannolikt att vi går in i en period med allmän
arbetskraftsbrist, vilket på sikt blir tillväxthämmande och påverkar väl-
färden. Det är därför angeläget att vidta åtgärder som motverkar arbets-
kraftsbristen. En sådan åtgärd är att minska hindren för dem som vill och
kan arbeta längre än till 65 års ålder genom att höja åldem för avgångs-
skyldighet.
Det bör återigen betonas att fråga inte är om att generellt höja pen-
sionsåldern och det föreslås inga ändringar i rätten till pension eller hur
denna skall beräknas. Även fortsättningsvis finns rätten till garanti-
pension från 65 års ålder. Likaså kommer förtidspension, på samma sätt
som idag, kunna beviljas den som av medicinska orsaker blir arbetsoför-
mögen före 65 års ålder. I prop. 2000/01:96 Sjukersättning och aktivi-
tetsersättning i stället för förtidspension har regeringen nyligen föreslagit
bland annat att från och med den 1 januari 2003 skall förtidspension er-
sättas av sjukersättning vid långvarig eller varaktig medicinskt grundad
arbetsoförmåga.
Regeringen har vid flera tillfällen klargjort att frågan om att införa en
möjlighet för den enskilde att kvarstå i anställningen till 67 års ålder är
bäst lämpad för att lösas genom kollektivavtal. Emellertid har inte några
åtgärder vidtagits av partema på arbetsmarknaden för att försöka reglera
denna fråga trots att den varit aktuell och diskuterats vid flera tillfällen
sedan början av 1990-talet. Det är därför nödvändigt att nu genomföra
denna förändring genom lagstiftning.
ökat anställningsskydd - tvingande reglering
Anställningsskyddslagen reglerar inte vid vilken ålder en arbetstagare
skall sluta sin anställning på grund av pension. Som beskrivits tidigare
regleras dock avgångsskyldigheten för de flesta arbetstagare i kollektiv-
avtal. Den vanligaste åldem för avgångsskyldighet är 65 år. Som också
nämnts finns dessutom i förordningen (1991:1427) om tjänstepension
och tjänstegruppl i vförsäkring för vissa arbetstagare med icke-statlig an-
ställning bestämmelser om avgångsskyldighet för vissa arbetstagare. Om
ingen avgångsskyldighet finns reglerad i avtal eller förordning gäller an-
ställningsskyddslagens förenklade förfarande för att arbetstagaren skall
lämna sin anställning när arbetstagaren fyller 67 år. Frågan är då vad som
krävs för att de arbetstagare som vill fortsätta sitt arbete till 67 års ålder,
men som omfattas av en genom avtal eller på annat sätt reglerad av-
gångsskyldighet vid 65 års ålder eller tidigare, skall ha rätt till detta.
I departementspromemorian (Ds 1999:39) förordas att det i anställ-
ningsskyddslagen införs en bestämmelse om att avtal som föreskriver
skyldighet att avgå med ålderspension mellan 65 och 67 år skall vara
utan verkan i den delen. I stället skall gälla en avgångsskyldighet vid
67 års ålder. Enligt förslaget syftar det till att i största möjliga mån
Prop. 2000/01:78
26
bibehålla den avtalsfrihet som idag finns på området. I stort sett alla
remissinstanser har dock framfört invändningar mot detta förslag. I
promemorian förordas därför i stället en tvingande reglering om rätt att
kvarstå i anställningen till 67 år.
Ett flertal remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, LO, TCO
med flera, Landstingsförbundet, SAF och Svenska Metallindustriarbeta-
reförbundet har pekat på problematiken med förslagen såväl i departe-
mentspromemorian som i promemorian i relation till de internationella
konventionerna. TCO med flera har anfört att såväl ingrepp i nu gällande
kollektivavtal som inskränkningar i möjligheten att i framtiden träffa
kollektivavtal, strider mot Sveriges internationella åtaganden och är
principiellt oacceptabelt. LO, Landstingsförbundet och SAF har mycket
bestämt framhållit att ingrepp i gällande kollektivavtal endast kan till-
gripas i mycket angelägna frågor och med stor försiktighet samt att nu
aktuell fråga inte är av sådan dignitet som krävs. ILO-kommittén har
ifrågasatt om förslaget i departementspromemorian är förenligt med
Sveriges åtaganden enligt ILO-konventionema nr 98 och 154.
Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Lunds Universitet och Arbetslivsinsti-
tutet har en delvis annan uppfattning. Juridiska Fakultetsstyrelsen har
framfört att de internationella åtaganden till skydd för den kollektiva för-
handlingsrätten m.m. inte lägger några hinder i vägen för tvingande be-
stämmelser om ökat anställningsskydd av den typ det är fråga om i
departementspromemorian, men att alternativet med tvingande lagstift-
ning med undantag borde övervägas närmare. Det framförs också att ökat
anställningsskydd utgör just en sådan garanti för berörda arbetstagares
fri- och rättigheter som medger avsteg från den principiella skyldigheten
att främja frivilliga förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter enligt
artikel 6 i Europarådets sociala stadga. Arbetslivsinstitutet har framfört
att man på goda grunder kan hävda intresset av att bereda arbetstagare
möjlighet att arbeta till 67 års ålder och därmed förbättra pensionen är
sådant att inskränkningar i möjligheten att träffa kollektivavtal bör få ske.
Däremot påpekar institutet att huvudprincipen beträffande gällande
kollektivavtal torde vara den att inskränkningar inte får göras däri, ens
om det finns godtagbara skäl att inskränka utrymmet för framtida avtal.
Ett flertal remissinstanser har ifrågasatt förfaringssättet att gripa in i
gällande kollektivavtal på sätt som förordas i departementspromemorian.
Arbetslivsinstitutet och ILO-kommittén har framfört att helt tvingande
lagstiftning torde stå i bättre överensstämmelse med internationella
åtaganden. Regeringen delar denna bedömning och föreslår därför att en
tvingande reglering införs i lagen om anställningsskydd. Alla arbets-
tagare som omfattas av lagen bör ges rätt till anställningsskydd till 67 års
ålder. En tvingande reglering är visserligen mer ingripande i det nu
rådande systemet än förslaget i departementspromemorian, men en sådan
reglering om ett utökat anställningsskydd kan dock, enligt regeringens
mening, inte anses strida mot Sveriges internationella åtaganden.
Enligt regeringens mening kan inte avsikten med de internationella
konventionerna på området vara att en stat i och med ratificeringen av
dessa avhänder sig möjligheten att för all framtid lagstifta inom ett om-
råde som tidigare varit lämnat åt parterna att reglera. Förslaget syftar till
att införa ett utökat anställningsskydd för att arbetstagare skall ges en
reell möjlighet att kunna utöka sin pension i enlighet med grunderna för
Prop. 2000/01:78
27
det nya pensionssystemet. Detta är en mycket angelägen fråga, som är en
viktig del av hela pensionsreformen. Regeringen anser att frågan är av
stor dignitet och av stort samhällsintresse. Såväl Arbetslivsinstitutet som
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har bedömt att internationella
åtaganden inte bör lägga hinder i vägen för en tvingande reglering. För-
slaget står också i överensstämmelse med ILO-rekommendationen nr 162
och vad som där sägs om flexibel pensionsålder, eftersom förslaget i
praktiken gör det möjligt för fler grupper att utnyttja flexibiliteten i det
nya pensionssystemet. Regeringen anser inte heller att förslaget kan an-
ses strida mot konvention nr 128 (artikel 15.2) om invaliditets-, ålders-
och efterlevandeförmåner då förslaget som nu framförs reglerar rätten att
kvarstå i anställningen till 67 års ålder och inte rätten till pensionsför-
måner.
Lagrådet har påpekat att Lagrådet saknar underlag för att bedöma om
den föreslagna ändringen föranleder följdändringar i lagstiftningen om
offentlig anställning (jfr 5 § lagen om fullmaktsanställning). Regeringen
kommer, som Lagrådet förordat, att fortsättningsvis överväga frågan.
Regelns utformning
Frågan om att införa en helt tvingande reglering togs kortfattat upp i
departementspromemorian. En helt tvingande reglering skulle innebära
att det i anställningsskyddslagen införs en rätt att kvarstå i anställningen
till 67 års ålder eller en skyldighet att avgå från anställningen vid denna
ålder.
I promemorian har anförts att regleringen enklast och tydligast genom-
förs genom införandet av en ny bestämmelse i anställningsskyddslagen
som anger att en arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till 67 års
ålder. Regeringen instämmer i detta och föreslår därför att regeln ut-
formas som en rätt att kvarstå i anställning till 67 år. Genom en sådan
utformning blir avtal som strider mot denna rätt ogiltiga enligt 2 § andra
stycket anställningsskyddslagen beträffande tidpunkten för avgång. Den
bestämmelsen anger att avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller in-
skränker arbetstagarnas rättigheter enligt lagen.
En sådan reglering innebär att det i framtiden inte kommer att vara
tillåtet att träffa avtal om skyldighet att lämna anställningen - avgångs-
skyldighet - före 67 års ålder. Detta gäller både kollektivavtal och en-
skilda avtal. Avtal om ålder för när arbetstagaren har rätt att lämna an-
ställningen med pension kan dock träffas även framöver.
För arbetstagaren innebär regleringen att han eller hon kan säga upp
sig när han eller hon inte längre vill kvarstå i anställningen. En arbets-
givare som anser att en arbetstagare av åldersskäl inte bör kvarstå i sin
anställning får säga upp arbetstagaren enligt sedvanliga regler om upp-
sägning. Detta innebär att arbetsgivaren måste kunna påvisa saklig grund
för uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen. I sådana situationer
blir det således fråga om att göra en individuell bedömning av en arbets-
tagares förmåga. Till skillnad mot vad som gäller idag enligt kollektiv-
avtal eller förordning som föreskriver lämplig ålder för avgång för olika
yrkesgrupper får i stället en bedömning göras av varje enskild arbetstaga-
res arbetsförmåga i de fall arbetsgivaren inte önskar att arbetstagaren
Prop. 2000/01:78
28
skall kvarstå i anställningen. Vid tvist om avgångsskyldighet kommer
saken således slutligen att prövas av tingsrätt eller av Arbetsdomstolen.
Tvingande regel med undantag?
Som tidigare nämnts gäller enligt förordningen (1991:1427) om tjänste-
pension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-
statlig anställning, den s.k. PISA-förordningen, lägre åldrar för avgångs-
skyldighet för vissa arbetstagare med konstnärliga yrken. I förordningen
anges åldem för avgångsskyldighet för t.ex. dansare till 44 år, sångsolist
till 55 år, skådespelare till 61 år, balettchef, chef för Stockholms Kon-
serthusstiftelse, danspedagog, koreograf, teaterchef till 63 år och dirigent,
annan musiker än vid hovkapellet till 65 år. För andra arbetstagare, t.ex.
brandmän, militärer och flygledare, gäller lägre ålder för avgångsskyl-
dighet genom bestämmelser i kollektivavtal.
Flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, Försvarsmakten,
TCO med flera, SACO, SAF, Svenska Metallindustriarbetareförbundet,
Svenska Kommunförbundet och Teatrarnas Riksförbund med flera har
framfört farhågor för att en tvingande reglering som omfattar alla
arbetstagare utan undantag, skulle kunna medföra problem. Med en
sådan reglering skulle arbetstagare som idag av olika skäl har en av-
gångsskyldighet före 65 års ålder kunna välja att kvarstå i anställning
efter egna önskemål upp till 67 års ålder, vilket, enligt remissinstanserna,
skulle kunna la negativa konsekvenser i en rad hänseenden. Teatrarnas
Riksförbund med flera har anfört att reglerna i den s.k. PISA-förord-
ningen är betingade av såväl hälso- och säkerhetsskäl som av kulturpoli-
tiska skäl och att det för de aktuella grupperna allmänt sett är omöjligt att
fullgöra sina arbetsuppgifter då kroppen åldras. SACO har invänt att för-
slaget medför risk för kränkningar av den personliga integriteten i fram-
tida uppsägningssituationer. SAF har framfört att det är en nackdel om
långvariga anställningsförhållanden måste brytas genom uppsägning.
Försvarsmakten har påpekat att en sådan tvingande reglering försvårar
möjligheterna att föryngra officersstyrkan i den omfattning som verk-
samheten kräver. Svenska Metallindustriarbetareförbundet har anfört att
en tvingande reglering måste kompletteras med undantag för grupper,
t.ex. gruvarbetare, som av hälsoskäl inte kan arbeta så länge. De har an-
fört att sådana undantag exempelvis skulle kunna åstadkommas genom
en regel i anställningsskyddslagen som ger parterna på arbetsmarknaden
rätt att teckna kollektivavtal om - såsom det får förstås - tidigare ålder
för avgångsskyldighet till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.
Vissa negativa konsekvenser kan uppstå om en tvingande reglering
utan undantag införs. De lägre åldrarna för avgångsskyldighet inom vissa
delar av arbetsmarknaden, till exempel konstnärsområdet och inom För-
svarsmakten, är bland annat motiverade av att de fysiska förutsättning-
arna för arbetet minskar vid tilltagande ålder. Arbetsgivare inom konst-
närsområdet och Försvarsmakten har normalt begränsade möjligheter att
erbjuda alternativa uppgifter, vilket skulle kunna leda till att dessa
arbetsgivare tvingas säga upp arbetstagare.
En alternativ lösning skulle därför kunna vara att införa en tvingande
bestämmelse om rätt att kvarstå i anställning till 67 års ålder, men att i
bestämmelsen eller i bilaga till lagen ange vilka yrkesgrupper som skulle
Prop. 2000/01:78
29
omfattas av en lägre ålder för avgångsskyldighet samt vilken ålder som
då skulle gälla.
Med en tvingande regel utan undantag framgår det tydligt att fråga är
om en rättighet for arbetstagaren, vilket enligt regeringens mening, starkt
talar for en sådan lösning. Varje arbetstagare ges därmed möjlighet att
själv avgöra om han eller hon vill utnyttja sitt anställningsskydd och
tjäna in pension under längre tid än vad som är möjligt idag. Det skulle
således komma att finnas möjlighet för de arbetstagare som tidigare, en-
ligt avtal eller förordning, varit avgångsskyldiga vid relativt låg ålder att
kvarstå i anställningen efter egna önskemål, låt vara att arbetsgivaren kan
säga upp arbetstagaren om saklig grund kan påvisas. Tidigare har dessa
arbetstagare enbart kunnat kvarstå i anställningen efter överenskommelse
med arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har framfört att några rättsliga in-
vändningar inte kan riktas mot den i promemorian föreslagna regle-
ringen. ILO-kommittén har beträffande departementspromemorians för-
slag anfört att det var en brist att vissa grupper uteslöts från möjligheten
att vara kvar i anställningen, vilket stod i strid med bestämmelserna i
rekommendation nr 162 angående möjlighet till flexibel pensionsålder.
Argumentet är enligt regeringens mening relevant även i detta samman-
hang. En annan fördel med ett tvingande alternativ utan undantag är så-
ledes att ingen yrkesgrupp särbehandlas i förhållande till andra grupper.
En lösning såsom den föreslagna innebär att alla arbetstagare behandlas
lika vilket, såsom påpekats av någon remissinstans, dessutom står i över-
ensstämmelse med utvecklingen inom EU.
Mot en reglering med tvingande bestämmelse med i lagen eller i bilaga
angivna undantag talar också enligt regeringens mening, även med be-
aktande av de invändningar som framförts, att det skulle bli en uppgift
för lagstiftaren att fastställa vilka yrkesgrupper på arbetsmarknaden som
bör ha en lägre ålder för avgångsskyldighet. Orsakerna till att vissa
grupper, eller till och med enskilda arbetstagare, idag har en lägre ålder
för avgångsskyldighet kan vara skiftande. Enligt regeringens mening
förefaller det därför vara ytterst komplicerat att bedöma vilka grupper
som bör ha en lägre ålder för avgångsskyldighet samt vilken ålder som
bör gälla. Dessutom skulle det kunna uppstå svårigheter med att ut-
tömmande ange dessa grupper på förhand. Det framstår således, enligt
regeringens mening, trots allt som lämpligast med en tvingande reglering
utan undantag.
I promemoriorna har angivits att ett av problemen med denna lösning
är att den skulle kunna medföra en avsevärd ökning av antalet tvister i
domstol. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning så kommer att bli
fallet. Denna konsekvens torde dock fa accepteras. Arbetsdomstolen har
vidare pekat på att begreppet saklig grund inte riktigt passar i samman-
hanget. Liksom i andra uppsägningsfall bör det emellertid ankomma på
domstolarna att närmare utveckla innebörden av kravet på saklig grund i
de fall som uppkommer till prövning.
Övergångsbestämmelser
Materiella regler blir normalt tillämpliga endast på sådana rättsförhållan-
den som uppkommer efter lagens ikraftträdande. Tvingande regler har
visserligen ibland fått slå igenom även på bestående rättsförhållanden
Prop. 2000/01:78
30
men därvid har iakttagits största restriktivitet. Sveriges internationella
åtaganden har visat sig ha betydelse även för lagstiftarens möjligheter att
utforma övergångsbestämmelser. ILO:s styrelse uttalade i det tidigare
omnämnda ärendet från 1994 att Sverige i fortsättningen borde avstå från
att anta bestämmelser som undanröjde tidigare träffade kollektivavtal.
I promemorian presenteras två alternativ beträffande tidpunkten för
genomslag av regleringen. Enligt det ena kommer en tvingande reglering
att fa genomslag först när kollektivavtalen löpt ut, dock senast den
1 januari 2003, medan enligt det andra kommer en tvingande reglering
att fa genomslag omedelbart vid lagens ikraftträdande.
Endast Riksförsäkringsverket har anfört att reformen bör genomföras i
god tid före 2003, då det nya pensionssystemet första gången far effekt i
praktiken. Flertalet remissinstanser, däribland LO, TCO, Landstingsför-
bundet och SAF har starkt ifrågasatt förfaringssättet att göra ingrepp i
gällande kollektivavtal. Beträffande den tekniska utformningen har SAF
och Svenska Kommunförbundet anfört att det är oacceptabelt med ett
omedelbart genomslag vid den föreslagna ikraftträdandetidpunkten.
Svenska Kommunförbundet har vidare anfört att för arbetstagare födda
före 1938 kan en omedelbar övergång innebära en mer eller mindre kraf-
tig reducering av den förväntade ålderspensionen. Göteborgs tingsrätt
och Arbetsdomstolen har uttryckt att parterna måste få viss tid att anpassa
sina avtal, varför de har förordat alternativet med ett genomslag senast
den 1 januari 2003. Arbetslivsinstitutet har anfört att huvudprincipen be-
träffande möjligheten att göra inskränkningar i gällande kollektivavtal
torde vara den att sådana inskränkningar inte far göras, ens om det finns
godtagbara skäl att inskränka utrymmet för framtida avtal.
Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundet har gemensamt i ett
kompletterande yttrande framfört att om förslaget med en helt tvingande
reglering trots allt genomförs måste man inom teater, dans- och musik-
området ges samma omställningsstöd som på arbetsmarknaden i övrigt.
De har vidare anfört att den föreslagna övergångsregeln beträffande
kollektivavtal som innebär att kollektivavtal som ingåtts före lagens
ikraftträdande gäller till dess avtalen löpt ut, dock längst till och med
utgången av år 2002, bör gälla även den s.k. PISA-förordningen, som i
detta sammanhang har samma ställning som ett kollektivavtal.
Ingrepp i gällande kollektivavtal bör undvikas. Ingrepp i gällande en-
skilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare bör också undvikas.
Den nya tvingande regleringen borde därför i princip inte fa effekt på
gällande kollektivavtal om avgångsskyldighet utan få genomslag först
när tiden för avtalen löpt ut. Kollektivavtalen kan dock vara formulerade
på många olika sätt och med olika förlängningsklausuler som kan göra
det svårt att entydigt utläsa när avtalen löper ut och därmed den nya
regleringen börjar gälla. Ett flertal kollektivavtal löper automatiskt vidare
om de inte sägs upp.
Lagrådet har påpekat att även om livsinkomstprincipen leder till att en
rätt att kvarstå längre i anställningen kan vara ett starkt intresse för an-
ställda kan det inte med någon säkerhet sägas att en övergångsbestäm-
melse som innebär ingrepp i gällande kollektivavtal är väl förenlig med
Sveriges åtaganden enligt de konventioner som berörs i lagrådsremissen.
Lagrådet har med hänvisning till beslutet av ILO:s styrelse från 1994
anfört att principen att myndigheter bör avhålla sig från ingrepp i
Prop. 2000/01:78
31
gällande kollektivavtal inte synes relatera till om ingreppen är dikterade
av ett starkt intresse för de berörda arbetstagarna eller om de i och for sig
väl ansluter till ILO:s rekommendation om flexiblare pensionsålder.
Regeringen vill påpeka att det fall som ILO-styrelsen prövade 1994
avsåg en för parterna fortsatt dispositiv bestämmelse. Det är nu emeller-
tid fråga om att infora en tvingande bestämmelse om förstärkt anställ-
ningsskydd. I ett sådant fall måste syftet med bestämmelsen, dvs. ett ökat
anställningsskydd for att ge arbetstagare en faktisk möjlighet att förbättra
sin pension, ha betydelse för avgörandet av om det är rimligt att den
tvingande lagstiftningen far genomslag innan de gamla kollektivavtalen
löpt ut. Regeringen anser att det är angeläget med ett tämligen snabbt
genomslag för den föreslagna regleringen. Från och med ingången av år
2003 kommer nämligen frågan om möjlighet att arbeta till 67 års ålder att
ha direkt betydelse for dem som omfattas av det nya pensionssystemet.
För att undanröja den osäkerhet som kan finnas om avtalens löptider
och för att lagstiftningen om ökat anställningsskydd skall få genomslag
inom en rimlig tidsperiod bör därför den tvingande regleringen gälla
framför en kollektivavtalsreglering från och med den 1 januari 2003.
Tidsperioden får anses rimlig med hänsyn till att frågan om en höjd ålder
for avgångsskyldighet och en eventuell lagreglering varit känd för
arbetsmarknadens parter sedan länge.
Regeringen delar den bedömning som framförts från Teatrarnas Riks-
förbund och Teaterförbundet och föreslår därför på motsvarande sätt en
övergångsbestämmelse beträffande dem som omfattas av bestämmelser
av vilka följer avgångsskyldighet enligt den s.k. PISA-förordningen.
De kollektivavtal som idag reglerar tidpunkten for avgångsskyldighet
kommer således att sakna verkan i den delen, för det fall de inte löpt ut
vid utgången av år 2002. TCO och SAF har invänt att promemorian inte
belyser vad som gäller angående kollektivavtalens fortsatta giltighet i
övrigt. Hur det rättsligt förhåller sig med giltigheten av de inte utlöpta
kollektivavtalen i olika hänseenden är dock en tolkningsfråga som får
avgöras från fall till fall med utgångspunkt inte bara i de förutsättningar
som gällde vid avtalets tillkomst och den förändring av dessa förutsätt-
ningar som de nya lagreglerna utgör, utan även i en rad andra omständig-
heter som brukar läggas till grund för domstolarnas avtalstolkning.
Någon övergångsbestämmelse såvitt avser de enskilda avtal om ålder
för avgångsskyldighet som träffats före lagens ikraftträdande bör inte
införas. Dessa avtal gäller således även efter i kraffträdandet.
Regeringens förslag: Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas
när en arbetstagare fyllt 67 år.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig.
LO, SACO och TCO med flera stöder förslaget. TCO med flera påpekar
dock att risken finns att en bestämmelse med anknytning till ålder kan
leda till att de som pensioneras tidigare får svårare att få arbete.
SAF är tveksam till förslaget.
Prop. 2000/01:78
32
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § punkt 5 anställnings- Prop. 2000/01:78
skyddslagen är det möjligt att tidsbegränsa en anställning för den som
pensionerats och som önskar stå kvar en tid i det ordinarie arbetet och för
den som efter pensioneringen vill pröva andra arbetsuppgifter. Detta
gäller om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att
avgå från anställningen med ålderspension eller, om någon sådan av-
gångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren har fyllt 67 år. Det är
pensionsbestämmelsema i den tilltänkta anställningen som är avgörande
för rätten att tidsbegränsa anställningen. Att arbetstagaren har avgått med
pension från en anställning till exempel i en annan bransch har därvid
ingen betydelse. Bestämmelsen är tillämplig både vid regelrätta nyan-
ställningar och i de fall då parterna i samband med pensionsavgången vill
omvandla en tidigare tillsvidareanställning till en tidsbegränsad anställ-
ning.
Eftersom regeringen föreslår att det fortsättningsvis inte kommer att få
träffas giltiga avtal om avgångsskyldighet före 67 års ålder anser rege-
ringen att även regeln om tidsbegränsad anställning bör ändras till följd
av den föreslagna bestämmelsen om ökat anställningsskydd. Frågan är på
vilket sätt en sådan ändring skall ske. Möjligheten att tidsbegränsa en
anställning skulle kunna utgå från antingen tidpunkten för faktisk pen-
sionering - oavsett ålder för avgångsskyldighet — eller den tidpunkt till
vilken fullt anställningsskydd föreligger.
TCO med flera har pekat på risken med att en bestämmelse som inne-
bär anknytning till ålder, nämligen att avtal om tidsbegränsad anställning
far träffas när arbetstagaren har fyllt 67 år, medför att de som pensione-
rats tidigare i realiteten får svårare att erhålla ett arbete.
Det skulle kunna antas att arbetsgivare drar sig för att tillsvidare-
anställa pensionerade personer under 67 år. Å andra sidan finns det i 5 §
andra situationer, utöver den som anges i femte punkten, där avtal om
tidsbegränsad anställning tillåts, vilka är tillämpliga även fortsättningsvis
och som gäller även pensionerade arbetstagare.
Det andra alternativet, en anknytning till begreppet pensionering,
skulle kunna medföra risk för tolkningssvårigheter. Fråga uppkommer till
exempel om det krävs att arbetstagaren har tagit ut hela sin pension. Flera
andra liknande frågeställningar torde finnas. Därtill kommer att tidpunk-
ten för pensionering i det nya systemet till sin konstruktion varken är
förutbestämd eller absolut. Med tanke på att det kan vara så att pensions-
åldern - inte åldem för avgångsskyldighet - även fortsättningsvis in-
träffar relativt tidigt för vissa grupper skulle det alternativet dessutom
kunna innebära att anställningsskyddet urholkas för dessa grupper.
Regeringen anser därför att bestämmelsen bör utformas så att avtal om
tidsbegränsad anställning far träffas när en arbetstagare har fyllt 67 år.
Regeln bör även fortsättningsvis vara dispositiv för arbetsmarknadens
parter.
33
Prop. 2000/01:78
Regeringens forslag: Åldersgränsen tor när en arbetstagare inte har
rätt till längre uppsägningstid än en månad och inte heller har före-
trädesrätt enligt 22, 23, 25 och 25 a §§ anställningsskyddslagen ändras
från 65 till 67 år.
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig. LO, SACO
och TCO med flera stöder förslaget och menar att anställningsskyddet
bör gälla fullt ut.
Stockholms tingsrätt och SAF avstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt
menar att den som uppnått 65 år har sin försörjning tryggad genom
garantipension och att det knappast kan vara förenligt med en skyddslag-
stiftning att en sådan arbetstagare skall ha företrädesrätt framför yngre
arbetstagare utan motsvarande inkomsttrygghet.
Bakgrunden till regeringens förslag: Enligt nuvarande regler i an-
ställningsskyddslagen gäller att en arbetstagare fram till 65 års ålder har
rätt till viss uppsägningstid i relation till anställningstiden och till före-
trädesrätt dels när turordning skall bestämmas i samband med uppsäg-
ning på grund av arbetsbrist (22 §), dels till återanställning (25 §), dels
till högre sysselsättningsgrad (25 a §). Därtill kommer den tvingande
bestämmelsen om att arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga som beretts
särskild sysselsättning har företräde till fortsatt arbete oberoende av tur-
ordning (23 §). Enligt 33 § tredje stycket anställningsskyddslagen gäller
dock att en arbetstagare som fyllt 65 år eller uppnått den lägre ålder som
medför skyldighet att avgå med ålderspension inte har rätt till längre
uppsägningstid än en månad och inte heller har företrädesrätt enligt 22,
23, 25 och 25 a §§ samma lag.
Frågan om åldersgränsen i 33 § tredje stycket behandlades redan i
propositionen med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för bud-
getåret 1990/91 (prop. 1990/91:25). Propositionen behandlade inled-
ningsvis frågan om det förenklade förfarande som enligt 33 § anställ-
ningsskyddslagen gällde, då cn arbetsgivare ville att en anställd skulle
lämna anställningen vid den ålder som medförde skyldighet att avgå med
ålderspension, eller om någon sådan avgångsskyldighet inte fanns, vid
fyllda 65 år. Pensionsberedningen, som utrett frågan, hade i delbetänkan-
det (SOU 1989:101) Förtidspension och rörlig pensionsålder föreslagit
en ändring av regeln. Ändringen skulle innebära att det förenklade för-
farandet skulle tillämpas först då den anställde fyllde 67 år i stället för
vad som då gällde 65 år, vilket skulle medföra en rätt för den enskilde alt
med bibehållet anställningsskydd fortsätta förvärvsarbeta fram till 67 års
ålder. Det föreslogs att regeln fortsättningsvis skulle vara dispositiv.
Beredningen hade också föreslagit att reglerna om företrädesrätt när tur-
ordning skall bestämmas i samband med uppsägning på grund av arbets-
brist eller till återanställning skulle utsträckas till 67 år. I den nämnda
propositionen förklarade regeringen sig ha samma uppfattning som
beredningen vad gällde förslaget om att anställningsskyddet skulle för-
stärkas och fortsätta att gälla till 67 års ålder. Vad däremot gällde för-
slaget om företrädesrätt var regeringen inte beredd att förorda att den
som hade sin försörjning tryggad genom ålderspension skulle ges före-
34
träde till fortsatt arbete framför dem som inte hade samma inkomsttrygg-
het. Av samma skäl ansåg regeringen att regeln om en månads uppsäg-
ningstid för den som fyllt 65 år borde behållas.
Frågan i 33 § tredje stycket behandlades därefter på nytt i den s.k.
princippropositionen (prop. 1993/94:250) i samband med att frågan om
rätt att kvarstå i arbete efter 65 års ålder var aktuell. Regeringen konstate-
rade då, liksom Pensionsarbetsgruppen gjort i betänkandet Reformerat
pensionssystem (SOU 1994:20), att en arbetstagare som uppnått 65 års
ålder och därmed den s.k. garantipensionsåldem i det reformerade
ålderspensionssystemet inte borde anses ha sådant behov av ett långt-
gående anställningsskydd att det kunde anses motiverat att höja ålders-
gränsen i detta avseende.
Skälen för regeringens förslag: Det kan fortfarande, såsom Stock-
holms tingsrätt anfört, göras gällande att den som uppnått 65 års ålder
och därmed den s.k. garantipensionsåldem och har sin försörjning
tryggad genom garantipension inte har samma behov av anställnings-
skydd i form av längre uppsägningstid och företrädesrätt som yngre
arbetstagare, som är beroende av arbetsinkomsten för sin försörjning.
Eftersom rätten att kvarstå i anställning till 67 års ålder nu föreslås
genomföras genom en tvingande bestämmelse om rätt att kvarstå i an-
ställningen till 67 år, föreligger å andra sidan enligt regeringens mening
starkare skäl för att lagens regler om uppsägningstid och företrädesrätt
också skall gälla till 67 års ålder. Regeringen anser att det far anses rim-
ligt att en arbetstagare som valt att kvarstå i anställning till 67 års ålder
erhåller ett lika långtgående skydd enligt anställningsskyddslagen som
arbetstagare i övrigt. Dessutom är det viktigt att regelsystemet i anställ-
ningsskyddslagen om ett ökat anställningsskydd är konsekvent. Ett för-
svagat anställningsskydd mellan 65 och 67 års ålder skulle vidare fa
störst effekt under dålig konjunktur på arbetsmarknaden.
Regeringen föreslår därför att åldersgränsen såvitt avser uppsägnings-
tid och företrädesrätt höjs till 67 år.
Bestämmelsen i 33 § föreslås även fortsättningsvis vara dispositiv för
arbetsmarknadens parter.
Regeringens bedömning: Vad gäller rätt till arbetslöshetsersättning
och möjlighet till deltagande i arbetsmarknadspolitiska program före-
slås inga ändringar.
Prop. 2000/01:78
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fatal remissinstanser har yttrat sig. LO,
TCO med flera och SACO avvisar med bestämdhet bedömningen. De
anser att samma regler bör gälla som för den som inte fyllt 65 år. TCO
med flera anför att de som fyllt 65 år annars kommer att betraktas som
”andra klassens arbetstagare”. De anför vidare att det är en viktig likabe-
handlingsprincip att även funktionshindrade ges möjlighet att höja sin
pension genom att arbeta till 67 år.
35
Arbetsförmedling
Förslaget om rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder påverkar inte
arbetsförmedlingens service till dem som inte har arbete. Den som varit
arbetslös en tid och fortfarande när han eller hon fyller 65 år vill söka
arbete kommer, liksom i dag, att kunna få del av arbetsförmedlingens
allmänna service till arbetssökande. Det handlar om information om
lediga platser, sökande och förmedling av platser samt att kunna bli an-
visad till en ledig plats. Sådan allmän arbetsformedlingsservice lämnas
också till den som valt pensionslivet en tid och efter fyllda 65 år vill
pröva om han eller hon kan finna ett arbete vid sidan av pensionen eller i
stället för pension.
Arbetslöshetsersättning
Det har övervägts om förslaget om rätt att kvarstå i anställningen till 67
års ålder borde föranleda rätt till arbetslöshetsersättning till 67 år. Några
remissinstanser har bestämt ifrågasatt promemorians bedömning att inte
ändra åldersgränsen. Förslaget om ändring i anställningsskyddslagen
innebär en möjlighet för den enskilde att arbeta längre. Reglerna for
ålderspension ligger dock fast, vilket bland annat innebär att rätten till
garantipension finns från och med 65 års ålder. Mot bakgrund av att 65-
årsgränsen i pensionssystemet finns kvar har utgångspunkten varit att
endast mindre ändringar skall göras inom angränsande områden. Arbets-
tagare som uppnått 65 års ålder bedöms vid närmare övervägande inte ha
behov av ekonomiskt stöd genom arbetslöshetsersättning, eftersom
arbetstagaren ändå har sin försörjning tryggad genom möjligheten att gå i
pension.
Det finns alltså inte skäl att ändra regleringen så att fortsatt arbetslös-
hetsersättning skall utgå till den som är arbetslös när han eller hon fyller
65 år på grund av att den som har ett arbete ges möjlighet att kvarstå i det
arbetet. Det förhållandet att arbetslöshetsersättning inte lämnas efter 65
år hindrar dock inte den som faktiskt finner ett nytt arbete efter 65 års
ålder att ta det arbetet och en tid avstå från pension.
Regeringen anser inte heller att arbetslöshetsersättning bör utges till
den som arbetat en tid efter 65 år och lämnar sin anställning före 67 års
ålder, vare sig detta sker på egen begäran eller genom uppsägning av
arbetsgivaren. Även i dessa fall erbjuder samhället inkomst i form av
pension. Inget hindrar heller denna kategori arbetssökande att, när den
finner en ny anställning efter 65 års ålder, avstå från fortsatt pension.
Någon ändring av åldersgränsen avseende arbetslöshetsersättning bör
således enligt regeringens mening inte göras.
Arbetsmarknadspolitiska program
När det gäller arbetsmarknadspolitiska program enligt förordningen
(2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program finns ingen övre ålders-
gräns. Insatserna får endast lämnas om de är motiverade av såväl indivi-
duella som arbetsmarknadspolitiska skäl. Det kan naturligtvis vara värde-
Prop. 2000/01:78
36
fullt ur individuell synpunkt att kunna delta t.ex. i en arbetsmarknadsut-
bildning eller arbetspraktik även efter fyllda 65 år. Detta kan dock
knappast anses arbetsmarknadspolitiskt motiverat, eftersom dessa
program syftar till en återgång i reguljärt arbete. En bibehållen ålders-
gräns om 65 år för arbetslöshetsförsäkringen leder dessutom till ett akti-
vitetsstöd om 143 kr per dag efter 65 år, varför de flesta nog skulle välja
pension i stället. Något behov av dessa arbetsmarknadspolitiska insatser
efter 65 års ålder föreligger normalt inte och då inte heller något behov
av förändringar.
Anställningsstöd
Inte heller beträffande anställningsstöd enligt förordningen (1997:1275)
om anställningsstöd finns någon övre åldersgräns. Här rör det sig om
personer som har fatt en anställning där anställningsstödet syftar till an-
tingen att personen skall bli kvar på den arbetsplatsen även efter det att
stödet upphört eller att personen genom stödet ges en kompetens att gå
vidare till en annan anställning.
Allmänt anställningsstöd far lämnas under 6 eller 12 månader, medan
förstärkt och särskilt anställningsstöd lämnas under 24 månader. Stöden
kan inte lämnas under kortare tid än de angivna och kan inte heller för-
längas. Om anställningstiden är kortare än den tid då stöd utgår, dvs. om
anställningen är tidsbegränsad, kan dock stödet utges endast under an-
ställningstiden.
Anställningar med allmänt anställningsstöd och förstärkt anställnings-
stöd omfattas av anställningsskyddslagen. Det utökade anställnings-
skyddet till 67 år omfattar således även dessa anställningar. Det skulle
därför kunna anses skäligt att fa erhålla sådant stöd, längst till 67 år, om
det anses arbetsmarknadspolitiskt motiverat. Å andra sidan kan det in-
vändas att alla arbetsmarknadspolitiska insatser bör ges till samma ålder,
oavsett om det är fråga om anställning eller inte. Den som har fyllt 65 år
har vidare sin försörjning tryggad genom garantipension. Dessutom
skulle det kunna ifrågasättas om en arbetstagares intjänandeunderlag
efter 65 år skall höjas genom en statlig subvention. Även om det är fråga
om anställningar anser regeringen därför att det inte finns skäl att anställ-
ningsstöd skall utges upp till 67 års ålder.
Lönebidrag
Lönebidrag enligt förordningen (2000:630) om särskilda insatser för
personer med arbetshandikapp syftar till att kompensera den nedsättning
i arbetsförmågan som finns hos personer med arbetshandikapp och att
stärka dessa personers möjligheter att få eller behålla ett arbete. Inte
heller beträffande lönebidrag finns det någon övre åldersgräns. Om löne-
bidrag inte kan utges upp till 67 år skulle det kunna innebära att arbets-
handikappade med lönebidrag i princip inte skulle kunna använda sig av
rätten att arbeta till 67 års ålder, vilket någon remissinstans påpekat. Å
andra sidan kan även beträffande lönebidrag göras samma invändningar
som beträffande anställningsstöd. Regeringen anser således inte heller att
det finns skäl att lönebidrag skall utges upp till 67 års ålder.
Prop. 2000/01:78
37
Prop. 2000/01:78
Regeringens bedömning: Reglerna för sjukpenning, rehabiliterings-
ersättning och förtidspension bör inte ändras med anledning av för-
slaget om höjd ålder för avgångsskyldighet.
Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens bedömning.
Remissinstanserna: För att rätten att arbeta till 67 års ålder skall fa en
reell innebörd anser LO att trygghetssystemen helt måste anpassas till
den höjda åldem för avgångsskyldighet. Även TCO med flera framför att
det sociala skyddet måste gälla fullt ut och anmärker att frågan om för-
tidspension efter 65 år inte behandlats i promemorian. Organisationen
anser att den som har partiell förtidspension och fortsätter att arbeta efter
65 år skall få behålla sin partiella förtidspension. 1 annat fall begränsas
rätten att arbeta efter 65 år för denna grupp.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att höja åldem för av-
gångsskyldigheten till 67 år innebär inte att pensionsåldern höjs. För-
slagen i denna proposition gäller för övrigt inte i något avseende reglerna
för ålderspension. Alla regler ligger fast, vilket bland annat innebär att
rätten till garantipension finns från och med 65 års ålder. I stället är det
fråga om att erbjuda den enskilde möjlighet att stanna kvar i arbete ytter-
ligare två år och därmed kunna påverka storleken på sin framtida pen-
sion. Möjligheten att arbeta kvar efter 65 år finns för en del av befolk-
ningen redan idag. Ilär handlar det om att göra denna möjlighet till en
generell rättighet.
Mot bakgrund av att 65-årsgränsen i pensionssystemet finns kvar har
utgångspunkten varit att inga eller endast mindre ändringar skall göras
inom angränsande försäkringsområden. Förmåner och försäkringar skall i
möjligaste mån följa de regler som idag gäller för dem som är över 65 år
och förvärvsarbetar. Samtidigt är det av vikt att undanröja hinder som
motverkar syftet med att höja åldern för avgångsskyldigheten. Vissa för-
ändringar föreslås därför i reglerna för arbetsskadeförsäkring samt vad
gäller ersättning till läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienis-
ter.
Förslaget om höjd ålder för avgångsskyldighet föranleder däremot inga
ändringar i reglerna om sjukpenning eller rehabiliteringsersättning. Sjuk-
penningreglema gäller enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
även mellan 65 och 70 år på samma sätt som före 65 år, med undantag
för dem som uppbär ålderspension enligt lagen om allmän försäkring
eller som på grund av sjukdom är varaktigt arbetsoförmögna. I det
reformerade ålderspensionssystemet kan pensionsrätt tjänas in under hela
livet och det finns ingen formell pensionsålder. I lagen om allmän försäk-
ring har det därför inte förts in någon bestämmelse om att sjukpenning
skall begränsas för den som uppbär ålderspension enligt lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
Med de föreslagna ändringarna finns ett gott försäkringsskydd för dem
som väljer att arbeta efter 65 år. Reglerna efter 65 års ålder är dock inte
38
helt likvärdiga med dem före 65 år. Skälet för detta är som framhållits att
det finns en gräns för ekonomisk trygghet vid 65 års ålder - en gräns som
det enligt regeringens mening bör vämas om. Regeringen föreslår av just
detta skäl inga förändringar beträffande förtidspension. En förlängning
av förtidspensionen upp till 67 år skulle urholka legitimiteten för en bi-
behållen 65-årsgräns för garantipensionen. Den som arbetar och har
partiell förtidspension och vill arbeta kvar efter 65 år kan också göra
detta och förbättra sin ålderspension genom att kombinera arbetet med
partiellt uttag av ålderspensionen.
Regeringens förslag: En person som arbetar och är försäkrad för
sjukpenning efter att ha fyllt 65 men inte 67 år och till följd av arbets-
skada får sin arbetsförmåga bestående nedsatt skall ha rätt till livränta
enligt bestämmelserna i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF). Ersättning skall betalas ut längst till den månad då personen
fyller 67 år.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: TCO med flera anser att livränta som beviljats
före 65 år skall fortsätta att betalas efter 65 år för en person som fort-
sätter att arbeta efter 65 år. Organisationen pekar också på det ologiska i
att det enligt promemorian skall vara möjligt att fa livränta efter 65 år
men inte arbetslöshetsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått har rätten till
arbetsskadelivränta efter 65 år nyligen avskaffats. I sak har uppfattningen
om arbetsskadeförsäkringens omfattning inte ändrats utan överväganden
i prop. 1997/98:151 Inkomstgrundad ålderspension m.m. kan fortfarande
anses ha giltighet i de fall arbetsskadan har inträffat före 65 års ålder.
Som tidigare påpekats innebär den höjda åldem för avgångsskyldighet
inga förändringar i reglerna för ålderspension vad gäller åldersgränser.
Fortfarande finns grundskyddet i form av garantipension från och med 65
års ålder, vilket innebär att livräntan täcker inkomstförlust till dess för-
säkringsskyddet för ålderdom träder in. Även fortsättningsvis bör därför
gälla att livränta som grundar sig på arbetsskada som inträffat före 65 år
betalas ut till dess att livräntetagaren uppnår 65 år.
Emellertid bör, vad gäller skador som inträffat efter 65 års ålder, även
andra hänsyn tas än de som redovisades i prop. 1997/98:151. Framförallt
bör det beaktas att möjligheterna till högre inkomst både under de yrkes-
verksamma åren och under pensioneringen därefter torde vara en viktig
faktor, när den enskilde överväger att stanna kvar i arbete efter 65 års
ålder. Den som drabbas av arbetsskada efter 65 års ålder skulle helt eller
delvis fråntas denna möjlighet utan att någon annan ersättning i stället
skulle utges, om arbetsskadelivränta inte skulle beviljas för den yrkes-
verksamma tiden efter 65 års ålder. Därför är det viktigt att möjligheten
att stanna kvar i arbete efter 65 års ålder kombineras med en försäkring
som täcker eventuella inkomstförluster som förorsakas av en arbetsskada.
Således föreslås det att en person som arbetar efter att ha fyllt 65 men
inte 67 år och till följd av arbetsskada under denna tid far sin arbetsför-
Prop. 2000/01:78
39
måga bestående nedsatt skall ha rätt till livränta enligt bestämmelserna i
LAF. Det kan anses som rimligt att det finns en någorlunda fast anknyt-
ning till arbetsmarknaden för att arbetsskadeförsäkringen skall gälla.
Därför föreslås att en person, förutom det nämnda kravet om arbete,
måste vara försäkrad för sjukpenning för att kunna fa rätt till livränta.
Ersättning enligt LAF skall därvid betalas ut längst till den månad då
personen fyller 67 år. Bestämmelserna skall gälla oavsett den försäkrades
födelseår. Således skall även en person som är född år 1937 eller tidigare
och som väljer att kvarstå i arbete efter 65 års ålder vara försäkrad för
arbetsskador fram till 67 års ålder.
Ett par remissinstanser har ifrågasatt de skilda synsätten för rätten till
arbetslöshetsersättning och livränta. Avsikten har som tidigare påpekats
varit att göra begränsade förändringar i kringsystemen. En möjlighet som
övervägts har därvid varit att rätt till arbetsskadelivränta inte alls skall
finnas efter 65 år. Regeringen har dock ansett det vara olämpligt ur bland
annat arbetsmiljösynpunkt att ha en generell möjlighet att arbeta till 67 år
och samtidigt säga att denna grupp skall vara försäkringsmässigt
oskyddad mot arbetsskada. I detta avseende finns en skillnad vad gäller
försäkring mot arbetslöshet.
Regeringens förslag: Nuvarande åldersgräns på 65 år i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och i lagen (1993:1652) om er-
sättning för sjukgymnastik skall höjas till 67 år.
Prop. 2000/01:78
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges läkarförbund anser att åldersgränsen bör
anpassas till pensionsreformen. Privatpraktiserande läkare bör medges
möjlighet att uppbära läkarvårdsersättning så länge som läkaren bedriver
läkarverksamhet. Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund anser vad
gäller anställda sjukgymnaster att gränsen för avgångsskyldighet bör vara
70 år eftersom denna gräns finns inom ålderspensionssystemet. För-
bundet betonar dock att betingelserna för egna företagare är annorlunda
eftersom ersättningsetablering inte finns. Till följd av detta kan en sjuk-
gymnast som arbetar i gruppraktik där en kollega går i pension rent
praktiskt ha svårt att driva verksamheten och därmed få svårt att arbeta
till 65 år idag.
Skälen för regeringens förslag: Det är väsentligt att möjligheten till
att arbeta efter 65 års ålder är reell och att inte andra regler motverkar
detta. Som en konsekvens av den föreslagna höjda åldem för avgångs-
skyldighet för arbetstagare föreslås att även åldersgränsen i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) för privata läkare och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik (LOS) för privata sjuk-
gymnaster skall höjas till den höjda nivån för avgångsskyldighet, dvs. till
67 år. Regeringen anser det däremot inte rimligt att föreslå ytterligare
höjning av åldersnivån för läkarvårdsersättning och ersättning för sjuk-
gymnastik ovanför den generella gränsen för avgångsskyldighet.
Gränserna bör enligt regeringens uppfattning följas åt. Det bör i sam-
manhanget betonas att ålderspensionssystemet saknar en övre gräns för
40
såväl intjänande av pensionsrätt som uttag av pension. 67-årsgränsen har
därför ingen direkt anknytning till reglerna om ålderspension lika litet
som en 7O-årsgräns skulle ha det.
Den höjda gränsen bör gälla för alla som vid ikraftträdandet är under
67 år.
Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och
sjukvård har lämnat slutbetänkandet Klara Spelregler (SOU 1997:179).
Utredningen föreslår att förutsättningarna för de privata vårdgivarna bör
vara lika över hela landet. Även andra legitimerade vårdgivare än läkare
och sjukgymnaster skall omfattas av samma grundläggande villkor. För-
slaget innebär bl.a. att nu gällande lagstiftning rörande villkoren för
läkare och sjukgymnaster, LOL och LOS, upphävs och ersätts med en lag
om etablering för enskilda vårdgivare med vårdavtal. Frågan om sjuk-
vårdsupphandling har utretts i betänkandet Upphandling av hälso- och
sjukvårdstjänster (SOU 1999:149). Utredningarna är för närvarande
under beredning inom Regeringskansliet.
Regeringens förslag: Åldersgränsen för tandvårdsersättning till vård-
givare för vård utförd av tandläkare och tandhygienist i lagen
(1962:381) om allmän försäkring höjs från 65 till 67 år.
Promemorians forslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges Tandläkarförbund anser att en gräns på
67 år är bättre än 65 år. Förbundet anser vidare att undantag från gränsen
skall kunna medges på samma sätt som för läkare.
Skälen for regeringens förslag: En tandläkare eller tandhygienist kan
idag arbeta vidare efter 65 år men får då ingen tandvårdsersättning från
försäkringskassan utan måste ta ut hela behandlingsarvodet av patienten.
Det medför att vårdgivaren inte konkurrerar på samma villkor som sina
yngre kollegor. Om denna åldersgräns bibehålls så skulle gränsen, på
samma sätt som gäller för läkare och sjukgymnaster, i praktiken fungera
som ett arbetshindcr som motverkade syftet med den höjda åldem för
avgångsskyldighet.
Som angetts i promemorian finns det starka principiella skäl för att det
skall vara möjligt att arbeta längre än till 65 år och att denna möjlighet
skall vara generell. Det är då väsentligt att undanröja faktiska hinder. Det
föreslås således att den nu gällande åldersgränsen höjs från 65 till 67 år.
Åtgärden bedöms också leda till att bristen på vårdgivarresurser i detta
avseende på vissa ställen i landet kan avhjälpas betydligt.
För läkarvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik kan lands-
tinget medge undantag från åldersgränsen. Till skillnad mot läkarna och
sjukgymnasterna är dock flertalet tandläkare inte knutna till landstinget
varför en motsvarande undantagsbestämmelse inte är aktuell här.
Den höjda gränsen bör gälla för alla som vid ikraftträdandet är under
67 år.
Prop. 2000/01:78
41
Prop. 2000/01:78
Den föreslagna regleringen med en tvingande bestämmelse i anställ-
ningsskyddslagen som ger arbetstagare rätt att arbeta till 67 års ålder
samt den föreslagna förändringen beträffande bland annat turordnings-
reglema kan komma att påverka såväl små som stora företag. Kost-
naderna kan komma att öka avseende löner, men även beträffande
arbetsanpassningsåtgärder och rehabilitering. För ett litet företag kan
dessa kostnader innebära en högre belastning jämfört med för ett stort
företag. Särskilt höga kostnader riskerar de arbetsgivare som har an-
ställda med låga åldrar för avgångsskyldighet, t.ex. teatrarna och För-
svarsmakten. Det är emellertid inte möjligt att bedöma hur stort antal
arbetstagare som kommer att utnyttja möjligheten att kvarstå i anställning
till 67 års ålder. De ekonomiska konsekvenser som kan uppstå i anled-
ning av förslagets effekter på kollektivavtal går inte heller att förutse.
Vidare kan den föreslagna regleringen, som tidigare nämnts, komma att
medföra en ökning av antalet tvister i domstol. Det är dock svårt att be-
döma i vilken utsträckning så kommer att bli fallet. Klart är dock att en
sådan process skulle få större konsekvenser för små företag än för stora.
Förslagen kan komma att bidra till en ökning av arbetskraftsutbudet.
Detta får i så fall en positiv effekt på möjligheten att möta den arbets-
kraftsbrist som den demografiska utvecklingen kommer att medföra.
Förslagen vad gäller höjda åldersgränser för läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning respektive ersättning för sjukgymnastik medför att de
berörda yrkeskategorierna efter fyllda 65 år konkurrerar på lika villkor
som sina yngre kollegor, för det fall de väljer att fortsätta arbeta till
67 års ålder.
Näringslivets företrädare har fått möjligheter att lämna synpunkter på
förslaget enligt vad som beskrivs i avsnitt 3. Av dessa synpunkter har det
dock inte framkommit att de föreslagna lagändringarna särskilt skulle
missgynna små företag.
Ur jämställdhetssynpunkt görs bedömningen att betydelsen av för-
slagen är marginell. Eftersom kvinnor under den period barnen växer upp
fortfarande ofta arbetar deltid skulle förslaget kunna medföra att kvinnor
genom att arbeta längre upp i åren kan höja sin pension. Å andra sidan är
det svårt att bedöma hur många som kommer att välja att kvarstå i an-
ställningen.
Regeringens förslag: Lagarna skall träda i kraft den 1 september
2001.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig om själva
ikraftträdandetidpunklen.
Skälen för förslaget: Anställningsskyddslagens ikraftträdandebes-
tämmelse anger tidpunkten för när bland annat nya giltiga avtal - såväl
42
kollektivavtal som enskilda avtal - om avgångsskyldighet före 67 års Prop. 2000/01:78
ålder inte längre far träffas. Det är angeläget med ett snabbt ikraft-
trädande. I promemorian föreslås ikraftträdandetidpunkten till den 1 juli
2001. Det föreslås dock nu att lagarna skall träda i kraft den 1 september
2001. Regeln kompletteras med särskilda övergångsbestämmelser, se
avsnitt 8.1.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2.
Punkten 5 har ändrats på så sätt att möjligheten till tidsbegränsad
anställning inte längre knyts till pensionering och tidpunkten i avtal om
avgångsskyldighet, eftersom några sådana avtal i fortsättningen inte
kommer att finnas. I stället har angetts att avtal om tidsbegränsad anställ-
ning medges när arbetstagaren fyllt 67 år.
Bestämmelsen är även fortsättningsvis dispositiv för arbetsmarknadens
parter.
Bestämmelsen, som är ny, har behandlats i avsnitt 8.1.
Paragrafen ger arbetstagaren rätt att kvarstå i anställningen till ut-
gången av den månad då han eller hon fyller 67 år. Detta gäller dock inte
om annat följer av anställningsskyddslagen, t.ex. att det föreligger saklig
grund för uppsägning eller skäl för avskedande. Arbetstagaren kan säga
upp sig när han eller hon inte längre vill kvarstå i anställningen, t.ex. för
att gå i pension. En arbetsgivare som anser att en arbetstagare före 67 års
ålder inte orkar fullgöra sitt arbete och därför inte bör kvarstå i sin an-
ställning far säga upp arbetstagaren enligt sedvanliga regler om uppsäg-
ning. Det innebär att arbetsgivaren måste kunna påvisa saklig grund för
uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen. I sådana situationer får
således en individuell bedömning av en arbetstagares förmåga göras.
Regeln innebär att det inte kommer att vara tillåtet att träffa avtal om
avgångsskyldighet före 67 års ålder, vilket följer av 2 § andra stycket
anställningsskyddslagen. Detta gäller såväl kollektivavtal som enskilda
avtal. Bestämmelsen är tvingande. Avtal om ålder för när arbetstagaren
har rätt att lämna anställningen med pension kan emellertid träffas även i
framtiden.
43
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.3 och innehåller regler om för-
farandet när arbetsgivaren önskar att arbetstagaren skall lämna sin an-
ställning vid ålderspension eller förtidspension.
Första stycket reglerar det förenklade förfarande som gäller när en
arbetsgivare vill att arbetstagaren skall lämna sin anställning på grund av
ålder. Bestämmelsen har ändrats i konsekvens med den nya bestämmel-
sen i 32 a § på så sätt att tidpunkten bestäms till utgången av den månad
arbetstagaren fyller 67 år.
I tredje stycket har införts införs en justering till att avgångsskyldighet
inträder vid 67 års ålder enligt 32 a §. Därvid gäller att en arbetstagare,
som är kvar i anställningen efter fyllda 67 år inte kan göra anspråk på
fortsatt arbete i turordnings- och foreträdessituationer. Också kortare
uppsägningstid gäller för dessa arbetstagare.
Bestämmelsen är även fortsättningsvis dispositiv för arbetsmarknadens
parter.
Lagändringarna träder i kraft den 1 september 2001.
En övergångsbestämmelse har införts som anger att kollektivavtal som
ingåtts före lagens ikraftträdande gäller utan hinder av 32 a § fram till
dess avtalet löpt ut, dock längst till och med utgången av år 2002.
De kollektivavtal som idag reglerar tidpunkten för avgångsskyldighet
kommer att sakna verkan i den delen, för det fall de inte löpt ut vid ut-
gången av år 2002.
Hur det rättsligt förhåller sig med giltigheten av de inte utlöpta kollek-
tivavtalen i andra hänseenden är en tolkningsfråga som får avgöras från
fall till fall med utgångspunkt inte bara i de förutsättningar som gällde
vid avtalets tillkomst och den förändring av dessa förutsättningar som de
nya lagreglerna utgör, utan även i en rad andra omständigheter som
brukar läggas till grund för domstolarnas avtalstolkning.
Pensionsplanen för arbetstagare hos staten m.fl. (PA-91) och därtill an-
slutande föreskrifter har genom förordningen (1991:1427) om tjänste-
pension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-
statlig anställning gjorts tillämplig på vissa arbetstagare med icke-statlig
anställning. I förordningen finns föreskrifter som bland annat reglerar
tidpunkten för avgångsskyldighet för vissa icke-statligt anställda. Av 1 §
framgår att PA-91 skall tillämpas på de arbetstagare som anges i bilaga A
till förordningen samt på de arbetstagare som har personlig pensionsrätt
enligt särskilt beslut av regeringen eller Statens pensionsverk. Av 4 §
framgår att en arbetstagare som har en lägre pensionsålder än 65 år är
avgångsskyldig vid utgången av den kalendermånad då i bilaga B an-
given ålder uppnås, om inte arbetsgivaren medger annat. Vidare framgår
av 6 § att en arbetstagare, som uppnått pensionsåldern men inte den tid-
punkt då avgångsskyldighet föreligger, är skyldig att avgå om det kan
antagas att han inte längre kan utföra sitt arbete på ett tillfredsställande
sätt, ett kvarstående i anställningen på grund av arbetets särskilda art
innebär risk för hans egen eller andras säkerhet eller hälsa, hans avgång
från anställningen är önskvärd i samband med omorganisation, som berör
Prop. 2000/01:78
44
hans tjänsteställe, eller rationalisering av arbetsförhållandena på tjänste-
stället.
Åldem för avgångsskyldighet är således antingen 65 år på grund av be-
stämmelserna i PA-91 genom hänvisningen från 1 §, eller 65 år eller
lägre för de arbetstagare som framgår av bilaga B till förordningen.
Genom övergångsbestämmelsen kommer de föreskrifter av vilka följer
avgångsskyldighet enligt förordningen i dess lydelse den 1 januari 2001,
att tillämpas till utgången av år 2002, om PA-91 inte dessförinnan upp-
hört att gälla.
De enskilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare om ålder för
avgångsskyldighet som träffats före lagens ikraftträdande kommer att
gälla även fortsättningsvis. I denna del har det inte ansetts erforderligt
med någon övergångsbestämmelse, eftersom i svensk rätt den principen
råder att materiella regler normalt blir tillämpliga endast på sådana rätts-
förhållanden som uppkommer efter den nya lagens ikraftträdande (se
prop. 1975/76:105 s.520).
I 4 kap. 4 § i dess sedan den 1 januari 1999 gällande lydelse anges att
livränta utges längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65
år. Före den 1 januari 1999 fanns en särskild garantiregel som innebar att
egenlivränta i vissa fall kunde fortsätta att utges efter denna ålder. I över-
gångsbestämmelser till lagändringen 1999 (SFS 1998:678) anges att
äldre bestämmelser i paragrafen fortfarande gäller för personer födda år
1937 eller tidigare.
I ett nytt andra stycke anges nu att livränta under vissa förutsättningar
kan utges längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år.
För att livränta skall kunna beviljas efter 65 års ålder krävs att skadan
skall ha inträffat den månad som den försäkrade fyller 65 år eller senare
och att den försäkrade skall vara sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap.
AFL. Denna nya bestämmelse gäller alla förvärvsarbetande, även de som
är födda år 1937 eller tidigare. Den tidigare nämnda övergångsbe-
stämmelsen för denna ålderskategori gäller fortfarande för skador som
inträffat före 65 år medan den nya bestämmelsen endast gäller för liv-
ränta för tiden mellan 65 och 67 år.
Ändringarna är en följd av att nuvarande åldersgräns på 65 år i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning, lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik, samt i lagen (1962:381) om allmän försäkring om
tandvårdsersättning till vårdgivare för vård utförd av tandläkare och
tandhygienist, höjs till 67 år.
Prop. 2000/01:78
45
Prop. 2000/01:78
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall införas en ny paragraf, 32 a §, med följande lydelse samt att
rubriken närmast före 33 § skall sättas närmast före 32 a §.
Ett avtal som föreskriver skyldighet för en arbetstagare ett avgå med
ålderspension mellan 65 och 67 år är utan verkan i den delen. I stället
skall gälla en avgångsskyldighet från den dag arbetstagaren fyller 67 år.
46
Remissyttranden över Höjd ålder för avgångsskyldighet till 67 år (Ds
1999:39) har avgetts av Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tings-
rätt, Göteborgs tingsrätt, Riksförsäkringsverket, Arbetsgivarverket, Juri-
diska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsdomstolen, Jäm-
ställdhetsombudsmannen, Jämställdhetsnämnden, Försäkringskasseför-
bundet, Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO), Landsorgani-
sationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, gemensamt från Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO) Offentliganställdas förhandlingsråd
och Privattjänstemannakartellen (PIK), Sveriges Akademikers Central-
organisation (SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
Kommunförbundet, Svenska Kyrkans Församlingsförbund, Svenska Tid-
ningsutgivareföreningen, Sveriges Advokatsamfund och ILO-kommittén.
Synpunkter har på eget initiativ inkommit från Statens pensionsverk och
Grafiska Fackförbundet.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 2
47
I promemorian Rätt att arbeta till 67 års ålder presenteras ett förslag som
skiljer sig från det tidigare i departementspromemorian Höjd ålder för
avgångsskyldighet till 67 år (Ds 1999:39) förordade förslaget. Det före-
slås en ny tvingande bestämmelse i anställningsskyddslagen som ger en
arbetstagare rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder. Den före-
slagna regleringen innebär att det fortsättningsvis inte kommer att vara
tillåtet att träffa avtal om avgångsskyldighet före 67 års ålder.
En övergångsbestämmelse föreslås om att kollektivavtal som ingåtts
före lagens ikraftträdande gäller trots den nya tvingande bestämmelsen i
anställningsskyddslagen fram till dess avtalet löpt ut, dock längst till och
med utgången av år 2002.
Vidare föreslås en höjning av åldersgränsen för när en arbetstagare en-
dast har en månads uppsägningstid och inte företrädesrätt från 65 till 67
år.
Bestämmelsen som ger möjlighet till tidsbegränsad anställning av den
som pensionerats ändras så att tidsbegränsad anställning blir möjlig av
den som fyllt 67 år.
I promemorian föreslås också ändringar i lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik samt i lagen (1962:381) om
allmän försäkring. En person som arbetar och är försäkrad för sjuk-
penning efter att ha fyllt 65, men inte 67 år och till följd av arbetsskada
under den tiden får sin arbetsförmåga bestående nedsatt skall ha rätt till
livränta enligt bestämmelserna i lagen om arbetsskadeförsäkring. Ålders-
gränsen för läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning respektive ersätt-
ning för sjukgymnastik föreslås höjd från 65 år till 67 år.
Vad gäller rätt till arbetslöshetsersättning och möjlighet till deltagande
i arbetsmarknadspolitiska program föreslås ingen ändring av nuvarande
regler.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 3
48
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställningsskydd
dels att rubriken närmast före 33 § skall utgå,
dels att 5 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 32 a §, och närmast
före 32 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§*
Avtal om tidsbegränsad anställning far träffas i följande fall:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av
arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst sex månader under två år,
om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja sådan
tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som skall
pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser 5. Avtal för viss tid, när arbets-
anställning efter pensionering, om tagaren har fyllt 67 år.
arbetstagaren har uppnått den
ålder som medför skyldighet att
avgå från anställningen med
ålderspension eller, om någon
sådan avgångsskyldighet inte
finns, när arbetstagaren har fyllt 67
år.
Om en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i
sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställ-
ningen till en tillsvidareanställning.
32 a §
En arbetstagare har rätt att
kvarstå i anställningen till ut-
gången av den månad då han eller
hon fyller 67 år, om inte annat
följer av denna lag.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 4
Senaste lydelse 1996:1424.
49
Om en arbetsgivare vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning vid utgången av den
månad han eller hon fyller 67 år
skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta
minst en månad i förväg.
33 §2
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning när arbetstagaren upp-
når den ålder som medför skyldig-
het att avgå med ålderspension
eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, vid fyllda 67
år, skall skriftligen ge arbets-
tagaren besked om detta minst en
månad i förväg.
Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i
samband med att arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom
om pensionsbeslutet.
En arbetstagare som har fyllt 65
år eller uppnått den lägre ålder
som medför skyldighet att avgå
med ålderspension har inte rätt till
längre uppsägningstid än en
månad och har inte heller före-
trädesrätt enligt 22, 23, 25 och 25
a§§.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 4
En arbetstagare som har fyllt 67
år har inte rätt till längre uppsäg-
ningstid än en månad och har inte
heller företrädesrätt enligt 22, 23,
25 och 25 a §§.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande, gäller utan
hinder av 32 a § till dess avtalet löpt ut, dock längst till och med ut-
gången av år 2002.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Kollektivavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan
i den mån avtalet innefattar avvikelser från lagen.
2 Senaste lydelse 1996:1424.
50
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§
Livränta utges längst till den
månad under vilken den försäk-
rade fyller 65 år.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 4
Livränta utges längst till den
månad under vilken den försäk-
rade fyller 65 år, om inte annat
anges i andra stycket.
Livränta utges längst till den
månad under vilken den försäk-
rade fyller 67 år, om skadan in-
träffar den månad som den för-
säkrade fyller 65 år eller senare.
En förutsättning för rätt till sådan
livränta är att den försäkrade är
sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap.
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Senaste lydelse 1998:678.
51
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Bilaga 4
9§‘
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas inte
företagshälsovård.
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år
om inte landstinget medger något
annat.
till en läkare för verksamhet inom
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt 67 år om inte
landstinget medger något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Senaste lydelse 1999:842.
52
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjuk-
gymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §'
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-
ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjuk-
gymnasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast för verksam-
het inom företagshälsovård.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
sextiofem år om inte landstinget
medger något annat.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
67 år om inte landstinget medger
något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Senaste lydelse 1999:843.
53
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Bilaga 4 .
3 §*
Ersättning för tandvård lämnas om vården ges vid en folktandvårds-
klinik, en högskola där odontologisk utbildning och forskning bedrivs
eller annars genom det allmännas försorg. Ersättning lämnas också om
vården ges hos en enskild näringsidkare, ett bolag eller annan juridisk
person, under förutsättning att vårdgivaren är uppförd på en förteckning
som upprättats av den allmänna försäkringskassan.
För att bli uppförd på en förteckning enligt första stycket skall vård-
givaren antingen själv vara legitimerad tandläkare eller legitimerad tand-
hygienist eller ha tillgång till en eller flera legitimerade tandläkare eller
tandhygienister. Vidare krävs att vårdgivaren har F-skattsedel.
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tandhygie-
nist som inte har fyllt 65 år.
Ersättning lämnas inte för tandvård åt en försäkrad som fyller högst 19
år under det år då vården ges. Om avgiftsfri tandvård åt sådan försäkrad
föreskrivs i tandvårdslagen (1985:125).
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tandhygie-
nist som inte har fyllt 67 år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1998:1752.
54
Remissynpunkter över promemorian Rätt att arbeta till 67 års ålder har
lämnats av Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göte-
borgs tingsrätt, Försvarsmakten, Statens räddningsverk, Riksförsäkrings-
verket, Arbetsgivarverket, Karlstads universitet, Juridiska fakultets-
nämnden vid Lunds universitet, Arbetsdomstolen, ILO-kommittén, Jäm-
ställdhetsombudsmannen (JämO), Jämställdhetsnämnden, Landsorgani-
sationen i Sverige (LO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), gemensamt från Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Offentliganställdas Förhandiingsråd (OFR) och Privattjänstemanna-
kartellen (PTK), Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska Kommunförbundet, Legitimerade Sjukgymnasters Riks-
förbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund samt gemen-
samt från Teatrarnas riksförbund, Sveriges Yrkesmusikerförbund, och
Teaterförbundet
Synpunkter på eget initiativ har inkommit från Svenska Musikerför-
bundet (gemensamt yttrande med Teatrarnas riksförbund med flera),
Svenska Metallindustriarbetareförbundet samt Sveriges Privattandläkar-
förening och Tjänstetandläkarföreningen.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 5
55
|
Lagrådsremissens lagförslag |
Prop. 2000/01:78 Bilaga 6 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om anställnings-
skydd
dels att rubriken närmast före 33 § skall utgå,
dels att 5 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 32 a §, och närmast
före 32 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §'
Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av
arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst sex månader under två år,
om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja sådan
tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, som skall
pågå mer än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser 5. Avtal för viss tid, när arbets-
anställning efter pensionering, om tagaren har fyllt 67 år.
arbetstagaren har uppnått den
ålder som medför skyldighet att
avgå från anställningen med
ålderspension eller, om någon
sådan avgångsskyldighet inte
finns, när arbetstagaren har fyllt 67
år.
Om en arbetstagare har varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i
sammanlagt mer än tre år under de senaste fem åren, övergår anställ-
ningen till en tillsvidareanställning.
32 af
En arbetstagare har rätt att
kvarstå i anställningen till ut-
gången av den månad då han eller
hon fyller 67 år, om inte annat
följer av denna lag.
Senaste lydelse 1996:1424.
56
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning när arbetstagaren upp-
når den ålder som medför skyldig-
het att avgå med ålderspension
eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, vid fyllda 67
år, skall skriftligen ge arbetstaga-
33 §2
Om en arbetsgivare vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning vid utgången av den
månad han eller hon fyller 67 år
skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta
minst en månad i förväg.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 6
ren besked om detta minst en
månad i förväg.
Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i
samband med att arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom
om pensionsbeslutet.
En arbetstagare som har fyllt 65
år eller uppnått den lägre ålder
som medför skyldighet att avgå
med ålderspension har inte rätt till
längre uppsägningstid än en
månad och har inte heller före-
En arbetstagare som har fyllt 67
år har inte rätt till längre uppsäg-
ningstid än en månad och har inte
heller företrädesrätt enligt 22, 23,
25 eller 25 a §.
trädesrätt enligt 22, 23, 25 och 25
a§§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
2. Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande, gäller
utan hinder av 32 a § till dess avtalet löpt ut, dock längst till och med
utgången av år 2002.
2 Senaste lydelse 1996:1424.
57
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§f
Livränta utges längst till den Livränta utges längst till den
månad under vilken den for- månad under vilken den för-
säkrade fyller 65 år. säkrade fyller 65 år, om inte annat
anges i andra stycket.
Livränta utges längst till den
månad under vilken den för-
säkrade fyller 67 år, om skadan
inträffar den månad som den för-
säkrade fyller 65 år eller senare.
En förutsättning för rätt till sådan
livränta är att den försäkrade är
sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap.
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 6
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
1 Lagen omtryckt 1993:357.
2 Senaste lydelse 1998:678.
58
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Bilaga 6
9§‘
Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.
Läkarvårdsersättning lämnas inte
företagshälsovård.
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt sextiofem år
om inte landstinget medger något
annat.
till en läkare för verksamhet inom
Läkarvårdsersättning lämnas
inte heller till en läkare som vid
vårdtillfället har fyllt 67 år om inte
landstinget medger något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Senaste lydelse 1999:842.
59
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjuk-
gymnastik skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Bilaga 6
9§'
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-
ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjuk-
gymnasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.
Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast för verksam-
het inom företagshälsovård.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
sextiofem år om inte landstinget
medger något annat.
Sjukgymnastikersättning lämnas
inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt
67 år om inte landstinget medger
något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
1 Senaste lydelse 1999:843.
60
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:78
Bilaga 6
2
Ersättning för tandvård lämnas om vården ges vid en folktandvårds-
klinik, en högskola där odontologisk utbildning och forskning bedrivs
eller annars genom det allmännas försorg. Ersättning lämnas också om
vården ges hos en enskild näringsidkare, ett bolag eller annan juridisk
person, under förutsättning att vårdgivaren är uppförd på en förteckning
som upprättats av den allmänna försäkringskassan.
För att bli uppförd på en förteckning enligt första stycket skall vård-
givaren antingen själv vara legitimerad tandläkare eller legitimerad tand-
hygienist eller ha tillgång till en eller flera legitimerade tandläkare eller
tandhygienister. Vidare krävs att vårdgivaren har F-skattsedel.
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tandhygie-
nist som inte har fyllt 65 år.
Ersättning lämnas inte för tandvård åt en försäkrad som fyller högst 19
år under det år då vården ges. Om avgiftsfri tandvård åt sådan försäkrad
föreskrivs i tandvårdslagen (1985:125).
Ersättning lämnas enligt grunder
som regeringen fastställer. Ersätt-
ning lämnas endast om tandvården
utförts av en legitimerad tand-
läkare eller legitimerad tandhygie-
nist som inte har fyllt 67 år.
Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1998:1752.
61
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-01
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 15 februari 2001 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,
4. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymna-
stik,
5. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Inger
Andersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd
Lagrådet saknar underlag för att bedöma, om den föreslagna ändringen
föranleder följdändringar i lagstiftningen om offentlig anställning (jfr 5 §
lagen om fullmaktsanställning). Lagrådet förordar att den frågan över-
vägs under det fortsatta beredningsarbetet i Regeringskansliet.
övergångsbestämmelserna
I remissen diskuteras förslagets förenlighet med Sveriges internationella
förpliktelser. Vidare refereras ett beslut av Internationella arbetsorgani-
sationens styrelse av år 1994. När den i lagen om anställningsskydd
tillåtna provanställningsperioden förlängdes, föreskrevs i en övergångs-
bestämmelse att gällande kollektivavtal med kortare period skulle vara
utan verkan i den delen. ILO:s styrelse betonade att offentliga
myndigheter borde avhålla sig från åtgärder som begränsade parternas
möjligheter att förhandla kollektivt. I beslutet rekommenderades Sverige
att avstå från åtgärder som undanröjer ingångna kollektivavtal. Styrelsen
anmodade också Sverige att ändra den aktuella bestämmelsen, vilket
skedde.
Genom övergångsbestämmelsen i punkten 2 kommer vissa kollektiv-
avtal att, låt vara först efter en viss tid, undanröjas till del. Principen att
myndigheter bör avhålla sig från sådana ingrepp synes inte relatera till
om ingreppen är dikterade av ett starkt intresse för de berörda arbets-
tagarna eller om de i och för sig väl ansluter till ILO:s rekommendation
om flexiblare pensionsålder. Även om livsinkomstprincipen leder till att
en rätt att kvarstå längre i anställningen kan vara ett starkt intresse för
anställda kan det alltså inte med någon säkerhet sägas att lagstiftningsåt-
Prop. 2000/01:78
Bilaga 7
62
gärden är väl förenlig med Sveriges åtaganden enligt de konventioner Prop. 2000/01:78
som berörs i remissen. Bilaga 7
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
63
32 a §
En arbetstagare har rätt att
kvarstå i anställningen till ut-
gången av den månad då han eller
hon fyller 67 år, om inte annat
följer av denna lag.
33 §
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning när arbetstagaren upp-
når den ålder som medför skyldig-
het att avgå med ålderspension
eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, vid fyllda 67
år, skall skriftligen ge arbetstaga-
ren besked om detta minst en
Om en arbetsgivare vill att en
arbetstagare skall lämna sin an-
ställning vid utgången av den
månad han eller hon fyller 67 år
skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta
minst en månad i förväg.
månad i förväg.
Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i
samband med att arbetstagaren far rätt till hel förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge
arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom
om pensionsbeslutet.
En arbetstagare som har fyllt 65
år eller uppnått den lägre ålder
som medför skyldighet att avgå
med ålderspension har inte rätt till
längre uppsägningstid än en
månad och har inte heller före-
En arbetstagare som har fyllt 67
år har inte rätt till längre uppsäg-
ningstid än en månad och har inte
heller företrädesrätt enligt 22, 23,
25 eller 25 a §.
trädesrätt enligt 22, 23, 25 och
25 a §§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.
2. Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande, gäller
utan hinder av 32 a § till dess avtalet löpt ut, dock längst till och med
utgången av år 2002.
3. Föreskrifter av vilka avgångsskyldighet följer enligt förordningen
(1991:1427) om tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa
arbetstagare med icke-statlig anställning, i dess lydelse den 1 januari
2001, tillämpas utan hinder av 32 a § till dess Pensionsplanen för
Senaste lydelse 1996:1424.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 8
64
arbetstagare hos staten m.fl. löpt ut, dock längst till och med utgången av Prop. 2000/01:78
år 2002. Bilaga 8
65
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-12
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 8 mars 2001 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd, såvitt avser övergångs-
bestämmelsen punkten 3.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Inger Andersson.
Lagrådet lämnar förslaget till punkten 3 i övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd utan
erinran.
Prop. 2000/01:78
Bilaga 9
66
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2001
Prop. 2000/01:78
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Sahlin, Östros, Engqvist, Larsson, Lövdén, Bodström
Föredragande: statsrådet Sahlin
Regeringen beslutar proposition 2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års
ålder.
67