Vuxnas lärande
och utvecklingen av vuxenutbildningen
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 februari 2001
Lena Hjelm-Wallén
Ingegerd Wärnersson
(Utbildningsdepartementet)
I propositionen läggs förslag om mål och strategi för utveckling av
vuxnas lärande. Förslagen rörande utvecklingen av vuxenutbildningen tar
sin utgångspunkt i en analys av innebörden av begreppet livslångt
lärande. Den framtida vuxenutbildningen skall möta människor och
tillgodose deras behov av lärande utifrån den enskilda personens
önskemål, behov och förutsättningar och stödja vuxnas delaktighet i det
livslånga lärandet.
Propositionen betonar vikten av att det förnyelse- och utvecklings-
arbete som bedrivits under kunskapslyftet tas tillvara, vidareutvecklas
och integreras i verksamheten. Skolhuvudmännens ansvar härför betonas.
Betydelsen av att kommunerna - i samverkan med andra kommuner,
folkbildningen och privata utbildningsanordnare - utvecklar en roll inte
bara som utbildningsanordnare utan också som samordnare av
informationsinsatser, vägledning, utbildningsmöjligheter framhålls.
Särskilda medel föreslås ställas till kommunernas förfogande år 2002.
Satsningar föreslås på forskning och på kompetensutveckling av lärare
inom vuxenutbildningen för att utveckla vuxenpedagogiskt arbetssätt och
specialpedagogik.
Förbättrade möjligheter för personer med funktionshinder att delta i
vuxenutbildning föreslås bl.a. genom ett vidgat uppdrag till den nya
myndigheten för specialpedagogiska frågor och satsningar på utveckling
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 72
av t.ex. Internet-bascrade läromedel för döva och hörselskadade. Prop. 2000/01:72
Kommunerna föreslås iå ytterligare resurser för utbyggnad av särvux,
som föreslås kunna innefatta estetisk verksamhet.
Ändring i skollagen (1985:1100) föreslås så att vuxenutbildningen ges
möjlighet att tillgodose enskilda människors behov av en bredare
kompetensutveckling på gymnasial nivå än vad nuvarande regler tillåter.
Statens skolor för vuxna föreslås få en vidgad roll som innebär att
skolorna förutom att erbjuda distansutbildning även skall stödja
kommunernas användning av distansmetoder.
Skollagen (1985:1100) föreslås ändrad så att rätten till svenska för
invandrare omfattar alla vuxna invandrare. Kursplanen för sfi skall kunna
differentieras.
Inriktningen för en ny statlig utvärdering av folkbildningen redovisas.
Iförslag förs fram om ett nytt rekryterande studiebidrag inom
studiemedelssystemets ram, motsvarande 100 eller 122,5 procent av
studiemedlen. Bidraget utformas så att det kan användas som ett verktyg i
den uppsökande verksamheten.
Ett nytt riktat statsbidrag motsvarande ca 47 000 platser i kommunal
vuxenutbildning och ca 7 000 platser inom folkhögskolan föreslås för
perioden 2003-2005.
Prop. 2000/01:72
1 Förslag till riksdagsbeslut................................................................4
2 Lagtext..............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)................5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens
skolor for vuxna...............................................................................6
3 Ärendet och dess beredning.............................................................7
4 Bakgrund..........................................................................................8
4.1 Omfattning och erfarenheter av kunskapslyftet.....................10
5 Mål och strategi for vuxnas lärande...............................................14
6 Flexibelt lärande.............................................................................30
6.1 Inledning................................................................................30
6.2 Pedagogisk-metodisk utveckling............................................30
7 Att främja vuxnas lärande..............................................................40
8 Kommunal vuxenutbildning...........................................................49
8.1 Fortsatt utveckling efter projekttiden.....................................49
8.2 En vidgad roll för SSV...........................................................54
9 Svenskundervisning för invandrare (Sfi).......................................58
10 Särvux............................................................................................64
11 Folkbildningen...............................................................................66
11.1 Bakgrund................................................................................66
11.2 Folkbildningen och det livslånga lärandet.............................67
11.3 Utvärdering av folkbildningen...............................................68
12 Personer med funktionshinder och det livslånga lärande...............74
13 Studiefinansiering..........................................................................81
13.1 Förbättrade studiemedel för vuxnas lärande..........................81
14 Nationell styrning...........................................................................86
14.1 Nytt statsbidrag......................................................................86
14.2 En ny författningsreglering....................................................89
14.3 Frågan om rätt till viss utbildning..........................................90
Bilaga 1 Förteckning av remissinstanser som avgivit yttrande över
betänkandet Kunskapsbygget 2000 - det livslånga lärandet
(SOU 2000:28)........................................................................93
Bilaga 2 Förteckning av deltagare vid remissmöte med anledning av
Statskontorets rapport (Statskontoret 2000:27).......................95
Regeringen föreslär att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor lör vuxna,
dels godkänner vad regeringen förordar om
3. mål och strategi för vuxnas lärande (kapitel 5),
4. en särskild form av studiemedel för vissa vuxenstuderande
(kapitel 13),
5. inrättande av ett nytt statsbidrag till kommuner och folkbildningen
(avsnitt 14.1).
Prop. 2000/01:72
Prop. 2000/01:72
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2§ och 13 kap. 1§ skollagen
(1985:1100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap.
2§
Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna sådana
kunskaper och färdigheter som de behöver för att delta i samhälls- och
arbetsliv. Den skall också syfta till att möjliggöra fortsatta studier.
Gymnasial vuxenutbildning syf-
tar till att ge vuxna kunskaper och
färdigheter motsvarande de som
ungdomar kan få genom gymna-
sieskolan.
Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som
leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Vad som sägs i
detta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också påbyggnadsut-
bildning.
Gymnasial vuxenutbildning
syftar till att ge vuxna kunskaper
och färdigheter på en nivå som
motsvarar den som utbildningen i
gymnasieskolan skall ge.
13 kap.
Sfi syftar till att ge vuxna
nyanlända invandrare grund-
läggande kunskaper i svenska
språket och om det svenska
samhället.
Utbildningen anordnas som en
kurs.
§
Sfi syftar till att ge vuxna
invandrare grundläggande kunska-
per i svenska språket och om det
svenska samhället.
Utbildningen anordnas som kur-
ser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Lagen omtryckt 1997:1212.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:1108) om statens skolor för
vuxna skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:72
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Statens skolor för vuxna skall
komplettera den kommunala
vuxenutbildningen genom att
erbjuda utbildning av i huvudsak
samma slag i form av distans-
undervisning.
Regeringen bestämmer om skolornas förläggning.
1 §
Statens skolor för vuxna skall
stödja kommunernas användning
av distansmetoder i vuxen-
utbildningen och komplettera den
kommunala vuxenutbildningen
genom att erbjuda utbildning av i
huvudsak samma slag i form av
distansundervisning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Genom beslut den 1 juni 1995 tillkallade regeringen en parlamentarisk
kommitté (dir. 1995:67) för att utreda vissa frågor rörande vuxen-
utbildningen. Kommittén tog sig namnet Kunskapslyftskommittén
(KLK). Uppdraget var att i ett första steg föreslå mål för ett nationellt
kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. I
ett andra steg bestod uppdraget i att lägga fram förslag till
ansvarsfördelning mellan den offentligt finansierade utbildningen,
arbetslivet och individen. Kommitténs arbete skulle vara slutfört senast
den 1 mars 1997. Kommittén publicerade i februari 1996 ett första
delbetänkande, En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande
(SOU 1996:27). Betänkandet har remissbehandlats.
I tilläggsdirektiv (dir. 1996:71) den 12 september 1996 gav regeringen
KLK i uppdrag att följa den femåriga vuxenutbildningssatsningen och
årligen rapportera till regeringen samt ansvara för att fristående
utvärderingar skulle komma till stånd. Uppdraget i sin helhet skulle
slutföras den 1 mars 2000. Kommittén har i enlighet med dessa
tilläggsdirektiv överlämnat två delbetänkanden, den 1 april 1998
respektive den 1 april 1999, Vuxenutbildning och livslångt lärande -
Situationen inför och under första året med Kunskapslyftet
(SOU 1998:51) och Vuxenutbildning för alla? - Andra året med
Kunskapslyftet (SOU 1999:39). Dessa delbetänkande har
remissbehandlats. Sammanställningar av remissvaren finns tillgängliga i
Utbildningsdepartementet (dnr. U1998/2129/V och U1999/1523/V).
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1997:104) den 18 september 1997 gav
regeringen KLK i uppdrag att rapportera om funktionshindrades möjlig-
heter att delta i vuxenutbildning.
Under våren 1999 lät regeringen remissbehandla en inom Utbildnings-
departementet upprättad promemoria om Handläggning av ansökningar
om särskilt utbildningsbidrag. Remissvaren finns tillgängliga i Utbild-
ningsdepartementet (dnr. U1999/2148/ST).
I april 2000 överlämnade KLK sitt slutbetänkande Kunskapsbygget
2000 - det livslånga lärandet (SOU 2000:28). Betänkandet har remiss-
behandlats. Förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Utbildnings-
departementet (dnr. U2000/1585/V).
Med anledning av förslag i KLK:s delbetänkande (SOU 1999:39) upp-
drog regeringen den 25 november 1999 åt Statskontoret att överväga bl.a.
för- och nackdelar med en inordning av svenskundervisning för
invandrare i den kommunala vuxenutbildningen och gymnasieskolan.
Statskontorets rapport Svenskundervisning för invandrare (sfi) - en egen
skolform eller del av komvux? har behandlats vid ett remissmöte, som
anordnades av Utbildningsdepartementet den 20 september 2000.
Förteckning över remissinstanser finns i bilaga 2. Minnesanteckningar
från remissmötet finns tillgängliga i Utbildningsdepartementet
(dnr. U2000/2747/V).
Prop. 2000/01:72
Riktlinjerna för en landsomfattande, särskild satsning på vuxenutbildning
presenterades i den s.k. sysselsättningspropositionen, Vissa åtgärder för
att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret
1995/96, finansiering m.m. (prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU 15,
rskr. 1995/96:307) oeh regleras i förordningen (1998:276) om statligt
stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna. Satsningen, som
påbörjades den 1 juli 1997, avser att under en femårsperiod årligen ställa
statliga medel till förfogande för att genomföra vuxenutbildning
motsvarande 100 000 årsstudieplatser inom kommunal vuxenutbildning
och folkhögskola. Målgruppen är i första hand arbetslösa som saknar
treårig gymnasiekompetens. Anställda och andra kan få delta i mån av
plats. Till satsningen knöts ett särskilt utbildningsbidrag (UBS) som ger
arbetslösa i åldern 25-55 år möjlighet att under ett år bedriva studier på
grundskole- och gymnasienivå med en ersättning motsvarande deras
arbetslöshetsersättning.
I juni 1996 inbjöd dåvarande statsrådet Ylva Johansson landets alla
kommuner att delta i en femårig satsning för ett nationellt kunskapslyft
för vuxna. Av inbjudan till kommunerna framgick att ett viktigt syfte
med denna omfattande satsning på vuxenutbildning var att genom
förnyelse och utvecklingsarbete lägga grunden till en förändrad
vuxenutbildning avpassad för 2000-talets behov efter femårsperiodens
slut. Ett annat viktigt syfte som angavs var att öka sysselsättningen och
den ekonomiska tillväxten. Vidare betonade regeringen att satsningen
skulle präglas av målstyrning och ske i dialog med kommunerna.
Genom beslut den 22 augusti 1996 tillkallade regeringen en delegation
med uppgift att förbereda och inledningsvis leda den särskilda vuxen-
utbildningssatsningen. Delegationen, som senare fick namnet Delegation-
en för kunskapslyftet, bestod av representanter för dåvarande Ut-
bildnings-, Finans-, Arbetsmarknads-, Inrikes- samt Närings- och han-
delsdepartementet och hade ställning som myndighet inom Regerings-
kansliet. Till delegationen var ett sekretariat knutet som svarade för
kontakterna med kommunerna och ansvarade för informationsinsatser.
Uppdraget att leda satsningen överfördes till Statens skolverk med verkan
från och med den l juli 1998.
Enligt regeringsbeslut den 12 juni 1997 och den 21 juni 2000 har
Skolverket i uppdrag att i samråd med Arbetsmarknadsstyrelsen, Centrala
studiestödsnämnden och Statistiska centralbyrån ansvara för halvårsvisa
rapporter till regeringen avseende uppföljning av kunskapslyftet.
Rapporteringen skall innehålla uppgifter om genomförd volym,
information om deltagarna och deras resultat på individnivå samt
uppgifter om utbildningsanordnare. 1 anslutning till sitt remissvar över
KLK:s slutbetänkande presenterade Skolverket rapporten Med vuxen-
utbildningen i fokus, som är en sammanfattande analys av de tre första
åren inom kunskapslyftet.
Regeringen tillkallade i december 1999 en särskild utredare
(dir. 1999:107) med uppgift att utreda vissa frågor rörande vägledningen
i skolväsendet mm. Utredaren har i en särskild skrivelse den
22 september 2000 redovisat vissa principiella synpunkter på väg-
Prop. 2000/01:72
ledningsfrågorna. Uppdraget skall i sin helhet redovisas senast den
31 mars 2001.
Den likaledes i december 1999 tillkallade särskilde utredaren
(dir. 1999:86) av validering av vuxnas kunskap och kompetens har i en
skrivelse den 15 september 2000 redovisat arbetsläget inom utredningen
och den försöksverksamhet av validering av utländsk yrkeskompetens
som utredaren har i uppdrag att genomföra. Uppdraget skall i sin helhet
redovisas senast den 1 oktober 2001.
I en skrivelse från IT-kommissionen hösten 2000 har synpunkter
framförts till regeringen rörande behovet av insatser för ett bättre och
bredare utbud av Internet-baserad vuxenutbildning. Kommissionen
lämnar förslag om att bl.a. etablera kunskapsområdet ”flexibelt lärande
på Internet” och att stimulera utvecklingen av flexibla, interaktiva ut-
bildningar på Internet genom en utvecklingsfond. Förslagen syftar till att
förbättra synligheten och arbetsmarknadsvärdet av vuxnas kunskaper och
att förbättra förutsättningarna för vuxenlärande genom en översyn av
studiestödssystemet.
Härutöver har idéer, synpunkter och förslag rörande den framtida
utformningen av vuxenutbildningen i Sverige förts fram vid ett stort antal
konferenser. Dessa har anordnats av bl.a. Utbildningsdepartementet,
Delegationen för kunskapslyftet, Skolverket, enskilda kommuner,
Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-vux) och
andra organisationer med anknytning till vuxenutbildningssatsningen.
Till detta kommer särskilda skrivelser till regeringen från bl.a. kommuner
och enskilda samt den allmänna debatten om vuxenutbildning och
livslångt lärande.
Förutom de betänkanden som Kunskapslyftskommittén har redovisat
till regeringen i enlighet med sina direktiv har kommittén publicerat
följande rapporter:
- SOU 1996:164 Livslångt lärande i arbetslivet - steg på
vägen mot ett kunskapssamhälle,
- SOU 1996:188 Vuxenutbildare ser på sig själva,
- SOU 1997:120 Vuxenpedagogik i Sverige - Forskning,
utbildning, utveckling - En kartläggning,
- SOU 1997:158 Vuxenpedagogik i teori och praktik -
Kunskapslyftet i fokus och
- SOU 1999:141 Från Kunskapslyftet till en Strategi för
Livslångt Lärande. Ett perspektiv på svensk vuxen-
utbildningspolitik.
Denna proposition bygger således på ett omfattande underlag, som tagits
fram successivt under flera års tid. Härtill skall läggas erfarenheterna av
ett brett och rikt varierat förnyelse- och utvecklingsarbete i ett mycket
stort antal kommuner. Detta arbete är mera sällan dokumenterat i
systematisk form, men har utgjort underlag för många av de rapporter
som tagits fram under den period som kunskapslyftet pågått.
Materialets omfattning gör det inte heller möjligt att systematiskt
redovisa alla de förslag som förekommer i betänkanden och rapporter
samt remissinstansernas och regeringens bedömning av dessa. Enbart i
Prop. 2000/01:72
K.LK:s huvudbetänkande finns drygt 80 formella förslag och ytterligare Prop. 2000/01:72
nästan 50 ställningstaganden.
Kunskapslyftet är nu inne på den andra hälften av den femåriga projekt-
perioden. Den satsning som regeringen gjorde har visat sig ge önskade
resultat. Enskilda individer har fått en unik möjlighet att öka sin
kompetens och samtidigt växa i tro på sin egen förmåga. Det har också
visat sig att människor i hög utsträckning tagit tillvara denna möjlighet.
Arbetslivets utvecklingspotential har ökat med en välutbildad befolkning
både vad gäller möjlighet till arbetsorganisatoriska förändringar och
användandet av moderna produktionsmetoder. Den internationella
uppmärksamheten som kunskapslyftet rönt, har gett Sverige en plattform
att på ett aktivt sätt påverka den europeiska debatten om livslångt
lärande. Som en följd av den stora efterfrågan på utbildning kom
satsningen att under åren 1998, 1999 och 2000 få en avsevärt större
omfattning än vad som ursprungligen avsetts. De statliga anslagen under
åren 1997-2000 har uppgått till sammanlagt 11 858 miljoner kronor
avseende utbildningskostnader och 28 348 miljoner kronor avseende
studiestöd - särskilt utbildningsbidrag (UBS), särskilt vuxenstudiestöd
(SVUX) samt särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa (SVIJXA). Under
denna period har kommunerna årligen genomfört mer verksamhet inom
ramen för kunskapslyftet än det antal årsstudieplatser de tilldelats statliga
medel för. Av den totala volymen har ca 10 000 platser årligen
genomförts som folkhögskolekurser vid folkhögskolor. Denna verk-
samhet har följts och redovisats av Folkbildningsrådet.
Antalet studerande i kunskapslyftet särredovisas inte från övrig
gymnasial vuxenutbildning i Skolverkets halvårsvisa uppföljningar.
Dessa uppföljningar avspeglar hela den kommunala vuxenutbildningen
på gymnasial nivå. Från det första halvåret med kunskapslyftet hösten
1997 har antalet studerande i kommunernas gymnasiala vuxenutbildning
ökat från ca 173 000 studerande till som högst 228 000 våren 1999.
Under den period som kunskapslyftet pågått har andelen studerande som
saknar treårig gymnasieutbildning varierat mellan 63 och 69 procent.
Störst andel korttidsutbildade deltagare finns i landsbygds- och
glesbygdskommuner. Under kunskapslyftsperioden har hittills ca
675 000 personer deltagit i kommunal vuxenutbildning i någon
omfattning. Av dessa har nästan 630 000 personer studerat minst en kurs
på gymnasial nivå. Omfattningen av deras studier uppgår i genomsnitt till
ca sex månaders heltidsstudier per person.
Av Skolverkets senaste rapport, Delrapport 7, framgår att av det totala
antalet studerande inom den kommunala vuxenutbildningen var
83 procent av dem som finansierade sina studier med det särskilda
utbildningsbidraget, aktuella på arbetsförmedlingen i anslutning till
kursstarten våren 2000. Andelen deltagare över 30 år i den kommunala
vuxenutbildningen har ökat från 49 procent hösten 1997 till knappt
60 procent våren 2000. Andelen män i den kommunala
vuxenutbildningen var 33 procent våren 2000.
Folkbildningsrådet har rapporterat till regeringen om omfattningen av Prop. 2000/01:72
kunskapslyftet. I rapporterna har rådet bl.a. redovisat antalet invandrare
och kvinnor. Andelen kvinnor är ungefär lika hög som i den kommunala
vuxenutbildningen. Folkbildningsrådets uppföljningar visar att folk-
högskolan har en högre andel funktionshindrade än vad övriga skol-
former har.
Utvecklingen av grundläggande vuxenutbildning sedan år 1997 har
påverkats dels av i vilken omfattning kommunerna har anordnat
orienteringskurser, dels av den ökade flexibiliteten i den kommunala
vuxenutbildningen med möjlighet att samtidigt studera på grundläggande
och gymnasial nivå.
För att kunna erbjuda en efterfrågestyrd utbildning har kommunerna
sedan år 1997 utvecklat olika tillvägagångssätt i syfte att fånga upp de
studerandes utbildningsönskemål. Mer än hälften av kommunerna
bedöms av Skolverket ha använt sig av de studerandes önskemål som en
av flera grunder vid planering av kursutbud. Tre fjärdedelar av
kommunerna bestämmer sitt kursutbud efter samråd med arbets-
förmedlingen och tar ofta kontakt med arbetsgivare om deras behov av
arbetskraft. Flertalet kommuner samverkar med arbetsförmedlingen när
det gäller rekrytering av deltagare och den uppsökande verksamheten
sker ofta i samarbete med arbetsförmedling och fackliga organisationer.
Alla kommuner erbjuder enligt Skolverket någon form av studie- och
yrkesvägledning. Samtliga kommuner har också i sina ansökningar om
statsbidrag för kunskapslyftet beskrivit hur de avser att satsa på
vägledning. I nästan hälften av landets kommuner är kommunens och
arbetsförmedlingens vägledning samlokaliserad. Med både statliga och
kommunala medel har s.k. vägledningscentrum byggts upp som har
resurser, utrustning och personal med en total vägledningsservice, allt
från information om yrken och utbildningar till fördjupade väglednings-
samtal. Arbetet med att utforma individuella studieplaner har kommit
olika långt och kvaliteten skiftar starkt mellan olika kommuner. I ungefär
en tredjedel av kommunerna saknas individuella studieplaner.
Många kommuner arbetar med validering. Begreppet validering har en
vid innebörd. Skolverket visar i en rapport att det finns många varierande
uppfattningar i kommunerna när det gäller validering. Med validering
avser regeringen en strukturerad bedömning, värdering och erkännande
av kunskaper och kompetens som uppnåtts både i och utanför det
formella utbildningsväsendet. Enligt Skolverket förekommer validering i
ungefär en tredjedel av kommunerna och i nästan två tredjedelar av
kommunerna pågår utvecklingsarbete inom detta område. Sammantaget
efterlyses mer kunskaper inom området.
De allra flesta kommuner använder sig av externa utbildnings-
anordnare, dvs. andra än kommunens egen vuxenutbildning. Den
kvalitetsgranskning, som Skolverket genomfört på uppdrag av regeringen
avseende utbildning på entreprenad, visar att externa anordnare ofta
erbjuder pedagogiska processer som är utvecklade utifrån de vuxnas
perspektiv. Granskningen visar dock att de externa anordnarnas
erfarenheter inte alltid tas till vara av kommunerna i utvecklingsarbetet.
Vidare tyder granskningen på att det finns brister i kommunernas
ledning, styrning och egentillsyn när det gäller utbildning på entreprenad.
11
Skolverket har följt upp målet att höja utbildningsnivån och redovisat
resultatet i en rapport LYFT eller BREDD'1. Rapporten bygger på en
enkätundersökning av deltagare i kommunal vuxenutbildning
läsåret 1997/98. Under detta läsår hade en tredjedel av de studerande,
som vid studiernas början saknade treårig gymnasieutbildning, höjt sin
utbildningsnivå enligt Statistiska centralbyråns s.k. SUN-klassiticering.
SUN-klassificeringen innebär att en studerande måste fullfölja kurser
motsvarande 500 gymnasiepoäng samt ha godkända resultat i engelska,
svenska och matematik för att tillgodogöra sig en höjning av
utbildningsnivån. Systemet innebär att många som inhämtat kurser som
omfattar mer än 500 gymnasiepoäng inte formellt höjs till en ny
utbildningsnivå, om inte de specifika kraven på engelska, svenska och
matematik varit uppfyllda.
Utvärderingar som utförts på uppdrag av KLK
Resultaten från en undersökning som Inregia AB presenterade
våren 2000 Resultaten av Kunskapslyftets första 18 månader -
jämförelser mellan kommunerna visar att glesbygdskommuner och
kommuner där arbetslösheten är hög har satsat mer på kunskapslyftet än
andra kommuner. Detsamma gäller även kommuner där andelen
korttidsutbildade är hög. Den statistiska analysen visar att det framför allt
är fyra faktorer som samvarierar med kommunernas omfattning av
verksamheten inom kunskapslyftet. Ju högre arbetslöshet i kommunen,
desto fler deltagare i kunskapslyftet. Ju fler korttidsutbildade i en
kommun, desto mer satsar man på kunskapslyftet. Ju mindre kommunal
vuxenutbildning som tidigare fanns i kommunen, desto mer verksamhet i
kunskapslyftet. Studiernas omfattning per kommuninvånare är också
större i glesbygdskommuner än i andra typer av kommuner.
Under våren 2000 presenterades också resultatet av en enkät-
undersökning som genomförts av forskare vid institutionen för pedagogik
och didaktik, Kunskapslyftets effekter på kort sikt. Enkätstudie av
deltagare och jämförelsegrupper mellan 1998 och 7999, Lander R. &
Larsson M., Göteborgs universitet. Enligt rapporten var 90 procent av
deltagarna nöjda med kunskapslyftet. Studien visar också att tre
fjärdedelar av deltagarna i kunskapslyftet hade lått arbete eller gått vidare
till fortsatta studier. Huvudslutsatsen i studien är att kunskapslyftets
effekter på sysselsättningen inte kan bedömas än. Effekterna förskjuts,
eftersom många väljer att fortsätta med sina studier.
Statistiska centralbyrån presenterade våren 2000 en studie som
genomförts för att belysa de mer långsiktiga effekterna av
vuxenutbildning avseende inkomstförhållanden, högskolestudier och
arbetslöshet. (Inkomst- och sysselsättningseffekter av kommunal
vuxenutbildning, Gun Alm Stenflo, SCB Temarapport 2000:1,
Prognosinstitutet). Studerande i kommunal vuxenutbildning
åren 1992-1993 har jämförts med studerande i kunskapslyftet år 1997.
Resultaten visar att kommunal vuxenutbildning leder till positiva effekter
både när det gäller inkomst och sysselsättning. De studerande i kunskaps-
lyftet skiljer sig delvis från dem som tidigare studerade i kommunal
vuxenutbildning bl.a. genom att de i mycket högre grad än tidigare går
Prop. 2000/01:72
12
vidare till högskolestudier. Slutsatsen i studien är att om arbetsmarknaden Prop. 2000/01:72
inte radikalt förändras, bör de positiva effekterna också gälla för dem
som i dag går kunskapslyftet.
13
Regeringens förslag: l-öljande mål och strategi skall gälla för
utveckling av vuxnas lärande.
Mål:
Alla vuxna skall ges möjlighet att utvidga sina kunskaper och
utveckla sin kompetens i syfte att främja personlig utveckling,
demokrati, jämställdhet ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en
rättvis fördelning.
Strategi:
- Pedagogik och arbetsformer utvecklas för att motsvara individernas
föränderliga och ökande behov av lärande i ett kunskapsbaserat
samhälle.
- Individens lärande och kunskapssökande stöds genom rådgivning
och vägledning, baserad på erkännande av faktiska, redan
förvärvade kunskaper.
- Ändamålsenliga lärmiljöer samt undervisning, handledning och
nätbaserad utbildning tillhandahålls i en omfattning som så långt
möjligt svarar mot alla vuxnas varierande behov av och
förutsättningar för lärande.
- Ekonomiskt stöd erbjuds vuxna för att stimulera till deltagande i
utbildning och kompetensutveckling.
- Samhället, arbetsgivarna och de enskilda ansvarar gemensamt för
att olika individers och olika gruppers behov av såväl allmän som
specialinriktad utbildning tillgodoses.
- Allt formellt och icke formellt lärande, som åtnjuter samhällets
stöd, genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och respekt
för allas lika värde.
- En grundläggande sarnsyn över politikområden och samverkan
mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och folkrörelser
eftersträvas för att förverkliga individernas lärande och kompetens-
utveckling.
Kunskapslyftskommitténs förslag: Mot bakgrund av några globala
scenarier betonar kommittén att utbildning och kompetensutveckling
utgör strategiska positioner och att den kanske viktigaste aspekten är
kopplingen mellan kunskapssamhälle och livslångt lärande. I de scenarier
som tecknats handlar det om att det krävs en välutbildad befolkning, en
kreativ miljö med attraktiva arbetsplatser, ett rikt kulturellt utbud och
flexibla möjligheter till livslångt lärande.
Kommittén konstaterar att relationerna mellan information, kunskap
och utveckling är komplicerade men viktiga att uppmärksamma på både
samhälls- och individnivå. Man kan hävda att vi lever i ett kunskaps- och
informationssamhälle där kunskap är innehållet och informationstekniken
mediet. Det är innehållet som är förändringskraften men mediet under-
lättar förändringsprocessen. På individnivå talar man om kedjan: data -
information - kunskap - eftertanke - handlande. Kommittén betonar att
Prop. 2000/01:72
14
det finns många skäl till att livslångt lärande är betydelsefullt och blivit Prop. 2000/01:72
allt mer betydelsefullt. En fundamental aspekt som anges är att i och med
att kunskapsmassan kontinuerligt växer, blir det allt orimligare att tänka
sig att man i ungdomen skall kunna inhämta mer än en bråkdel av de
kunskaper man kommer att behöva under sitt liv. Det mesta av dessa
kunskaper har inte ens utvecklats när man går i ungdomsskolan. Det
livslånga lärandet har därmed ett värde i sig. Men också politiskt,
kulturellt och för arbetslivet betonas värdet av livslångt lärande. Alla
måste ha tillgång till en plattform - en god basutbildning - för det
fortsatta lärandet.
Lärande i det formella utbildningssystemet måste kunna gå att
kombinera med annat lärande, t.ex. lärande på en arbetsplats. Alla
individer måste fa möjlighet att förverkliga sina individuella livsprojekt
inklusive den utbildning och lärande som innefattas i detta. Det far inte
finnas några återvändsgränder inom utbildningsväsendet eller andra
hinder för individen att skräddarsy sin utbildning. Vidare poängteras att
särskilda satsningar krävs för att motverka att individer med
funktionshinder inte skall hamna vid sidan av utvecklingen.
Framtida utmaningar för den svenska utbildningspolitiken blir enligt
kommittén att starkare betona:
- utbildningspolitiken som resursskapare och som en del i
innovationssystemet,
- utbildningspolitiken som drivkraft för ökad konkurrens-
kraft som en del i infrastrukturen samt
- utbildningspolitiken som problemlösare - livslångt lärande
för arbetskraft med kort utbildning och med en åldrande
befolkning.
Viktiga uppgifter för staten blir enligt kommittén att värna den
demokratiska utvecklingen, att förhindra att marknadskrafterna
undergräver viktiga kulturella värden och att motverka polarisering på
arbetsmarknaden och mellan grupper och regioner i Sverige.
I de scenarier som tecknats i anslutning till Långtidsutredningen - både
det optimistiska och det mindre optimistiska - antyds att det kan bli ett
överskott av personer med enbart grundskoleutbildning, vilket enligt
KLK motiverar en fortsatt satsning på vuxenutbildning.
Kommittén konstaterar att Sverige internationellt sett ligger bra till i
många utbildnings- och arbetsmarknadsmässiga avseenden. Trots detta
måste statliga satsningar på utbildning och kompetensutveckling
fortsätta. Kommittén anser att det är av yttersta vikt att det även inom
andra politikområden genomförs åtgärder som leder till att det skapas fler
kvalificerade jobb, ökar efterfrågan på välutbildat arbetskraft samt
stimulerar individer och arbetsgivare att själva investera i utbildning och
kompetensutveckling. Det är viktigt att investeringarna i utbildning på
både grundläggande och högre nivå fortsätter. En politik som uppmuntrar
ett brett deltagande av arbetskraften i utbildning och vidareutbildning kan
spela en viktig roll för ekonomisk tillväxt och en bred välstånds-
utveckling.
15
En huvuduppgift för utbildningssystemet blir att ge alla individer
möjligheter att tillägna sig och utveckla de grundläggande kunskaper och
färdigheter som individerna behöver för att bli delaktiga i samhället och
som behövs på arbetsmarknaden. När ny kunskap produceras snabbt blir
utbildningens huvuduppgift att ge en bas för framtida aktiviteter. Staten
bör garantera alla möjlighet att få treårig gymnasiekompetens och staten
bör garantera individerna tillgång till en viss minimistandard i fråga om
infrastruktur för livslångt lärande. Kommitténs bedömning är att sådana
investeringar är samhällsekonomiskt lönsamma. Kommunerna bör ha
huvudansvaret for genomförandet av dessa satsningar. Motiven för dessa
förslag ligger dels i medborgarrätt, dels i effektivitet. Kommittén för ett
resonemang om vad som skulle kunna vara en lämplig ansvarsfördelning
mellan stat, individ och arbetsliv när det gäller utbildning och livslångt
lärande. I detta sammanhang förs vissa principiella ställningstaganden
fram beträffande statliga styrmedel. Rätten till gymnasiekompetens för
vuxna bör inte vara beroende av konjunkturerna. Myndigheternas
uppgifter att följa upp mål och utöva tillsyn bör skiljas från de främjande
uppgifterna. Former för regelbundna överläggningar och överens-
kommelse mellan staten och kommunerna bör etableras på utbildnings-
området.
När det gäller relationerna mellan staten och kommunerna anser
kommittén att det är angeläget att hålla fast vid decentraliseringen, men
att de nationella målen för utbildningspolitiken måste bli tydligare och att
individens ställning skall stärkas genom lag.
1 sina resonemang om livslångt lärande slår kommittén fast att
infrastrukturen för utbildningsområdet är en viktig beståndsdel i det
sociala kapitalet. Det är också en grund för allt lärande som i framtiden
kommer att pågå i hemmet, i vardagslivet, på arbetsplatserna, på fritiden
och i föreningslivet. Detsamma gäller för alla andra aktiviteter av vilka
formellt arrangerad utbildning utgör en liten del. Kommittén pekar på att
folkbildning och föreningsverksamhet fyller viktiga funktioner i
vardagslärandet. Studiecirklar, studiegrupper och chatgrupper där
deltagarna har gemensamma intressen ges som andra exempel på detta
informella lärande.
För att markera bredden i vuxenlärandet delar kommittén in lärandet i
tre kategorier: individuellt vardagslärande, lärande i arbetslivet och
lärande i studier. Kommittén betonar att lärande i arbetslivet är en särskilt
viktig faktor i det totala livslånga lärandet. Ju mer kunskapssamhället
utvecklas, desto större andel kan man förvänta sig att lärandet i
arbetslivet kommer att utgöra av det totala lärandet som även det
förväntas öka.
Remissinstanserna: Få instanser har direkt kommenterat kommitténs
skrivningar inom detta område. Ett antal instanser uttalar sig i allmänna
ordalag positivt om den vida bakgrund som kommittén tecknar. Det man
framför allt betonar är individperspektivet och de demokratiska
aspekterna. Det finns dock en del kritiska synpunkter på att helhets-
perspektivet inte alltid följs upp och slår igenom i betänkandet på ett
tillfredsställande sätt.
Arbetsmarknadsstyrelsen delar kommitténs perspektiv att lärandet bör
vara livslångt och livsvitt, samtidigt som det främjar ett effektivt och
Prop. 2000/01:72
16
rättvist kunskapssamhälle. Bl.a. Statskontoret, Stockholms stad och
Folkbildningsrådet anser att individperspektivet saknas i för stor
utsträckning i betänkandet. Vidare framhåller Statskontoret att
utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till att det livslånga lärandet och
vuxenutbildning är två skilda frågeställningar. Riksrevisionsverket anser
inte att belysningen av vuxenutbildningen i förhållande till kunskaps-
samhället och det livslånga lärandet är tillräcklig samt att betänkandet
förmedlar en syn på komvux roll i kunskapssamhället som enbart
kompensatorisk. Skolverket anser att betänkandet inte utgår från ett livs-
långt lärandeperspektiv utan mer från ett system med återkommande
utbildning. Högskoleverket framhåller att det livslånga lärande-
perspektivet bör innebära att livet inte skall delas upp i perioder och att
det eftergymnasiala perspektivet borde finnas med i större utsträckning.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att betänkandet för
mycket fokuseras på den formella vuxenutbildningen på gymnasienivå.
Integrationsverket efterlyser den etniska dimensionen i betänkandet.
Majoriteten av instanserna ställer sig bakom de generella förslagen om
garanterad tillgång till gymnasiekompetens samt en minimistandard av
infrastruktur och pekar på positiva erfarenheter från kunskapslyftet. TCO
understryker att gymnasial utbildning för alla är ett grundläggande krav
om kunskapssamhällets möjligheter skall vara tillgängliga för alla och
kunskapslyftets koncentration mot arbetslösa far därför inte vara
vägledande för den framtida vuxenutbildningen. Arbetsmarknads-
styrelsen framhåller att många vetenskapliga studier och offentliga
utredningar under senare år visat på att nationernas välstånd och
ländernas konkurrenskraft i växande utsträckning är beroende av den
mänskliga arbetsinsatsen och av människors utbildning och kompetens
att ta till vara och utveckla ny kunskap och ny teknik. I det framtida
arbetslivet är en kontinuerlig kompetensförnyelse en förutsättning för
trygghet till arbete. Utbildning och livslångt lärande blir
kommunicerande kärl med arbete och välfård.
Skälen för regeringens förslag:
Bakgrund
Vid slutet av 1960-talet präglades den utbildningspolitiska diskussionen
av insikten att de skolkunskaper som inhämtas i barndomen och ung-
domen inte kommer att vara tillräckliga för hela livets behov av kunskap
och vetande. Utvecklingen i arbetslivet och samhället i övrigt skulle för
de flesta komma att kräva återkommande perioder av utbildning under
hela den yrkesverksamma perioden. Återkommande utbildning var en
strategi som i hög grad låg till grund vid utformningen av 1970-talets
reformer inom vuxenutbildningen och högskolan. Den utgör fortfarande
grunden för dagens vuxenutbildning och det studiefinansieringssystem
som gäller fram till den 1 juli 2001. Samhällets satsning på
vuxenutbildning har under denna period utgjort ett viktigt verktyg för att
åstadkomma social utjämning och ökad jämlikhet. De senaste femton
åren har i hög grad präglats av den elektroniska revolution som i grunden
Prop. 2000/01:72
17
förändrat villkoren för arbete, ekonomi, lärande och kommunikation.
Industrisamhällets arbetsorganisation var jämförelsevis stabil över tid och
gjorde det möjligt att identifiera yrken som var gemensamma tor många
arbetsplatser. En växande del av dagens arbetsmarknad formas som
tidsbegränsade projekt med utpräglad platt organisation. Avgränsningen
av individens uppgifter är specifik för projektet. Behovet av kompetens
är ofta unikt för varje projekt. Yrken i traditionell mening är inte alltid
möjliga att identifiera, även om fasta jobb ännu dominerar.
Den genomgripande förändring av arbetslivet som denna utveckling
medfört har beskrivits i bl.a. rapporten Kompetensparadox? (Ds 2000:49)
I detta sammanhang hänvisar vi till dessa beskrivningar.
Den snabba samhällsförändring som pågår och som hela tiden tycks
accelerera, ställer nya krav på alla medborgare. Informations- och
kommunikationstekniken (IT) gör det möjligt att följa ekonomiska och
politiska skeenden i realtid över hela världen. Tillgången till information
och möjligheterna att tillägna sig ny kunskap är tillsynes obegränsad.
Betydelsen av att kunna granska och värdera information växer därmed
kraftigt. Den enskilde måste ta ställning till situationer som direkt
påverkar hans eller hennes livssituation och där han eller hon inte har
någon tidigare erfarenhet att luta sig mot.
De gemensamma demokratiska och humanistiska värdena utmanas
ständigt. Den nya tekniken har skapat villkor, som skärper behoven av
värdering och källkritik. Förtrogenhet med den gemensamma värde-
grunden är då avgörande för förmågan att hantera de situationer som kan
uppstå. Folkrörelsernas tradition att i sin verksamhet erbjuda för-
utsättningar för delaktighet och gemenskap men även som mötesplatser
för lärande och kunskapsutveckling blir fortsatt en viktig faktor i
demokratiutvecklingen.
Vuxnas behov av och förutsättningar för lärande har som en följd av
denna utveckling förändrats. Lärandet kan inte avgränsas till ungdoms-
åren och några avgränsade perioder under yrkeslivet därefter. Som KLK
påpekar innebär kunskapsmassans snabba tillväxt att mycket av den
kunskap som en person behöver under sitt liv ännu inte har utvecklats när
han eller hon går i ungdomsskolan.
Kraven på flexibilitet och förändring är stora inom såväl arbetslivet
som samhällslivet i övrigt. Lärandet blir i allt högre grad en daglig och
ständig följeslagare. För att kunna sköta och behålla arbetet, byta arbete,
utveckla och förverkliga sig själv och fungera väl som samhälls-
medborgare kommer alla kontinuerligt att behöva lära nytt och lära om.
Att under barn- och ungdomsåren ha skaffat sig en bred plattform för
fortsatt lärande och succdssivt kunnat vidga denna blir än mer avgörande.
Bara en bred grund och goda möjligheter att bygga på denna med den
kunskap som krävs vid varje tillfälle ger individen valfrihet och
möjligheter att påverka vid förändringar i arbets- och samhällslivet.
Ett livslångt lärande börjar i det lilla barnets nyfikenhet och kunskaps-
sökande och skall sedan vara en realitet under hela livet. Ett kontinuerligt
lärande, är självfallet inte något nytt. Det har i en mening förekommit och
varit en förutsättning för individernas och samhällets utveckling så länge
som mänskligheten har funnits på jorden. Väsentligen har det handlat om
ett erfarenhetsbaserat informellt lärande i vardagen och sedan 1800-talet
Prop. 2000/01:72
18
kompletterat med mer formaliserat lärande under barn- och ungdomsåren
och under de senaste årtiondena av studieperioder som vuxen.
I dagens svenska utbildningspolitik tar sig detta uttryck i en allmän
förskola, grundskola med högt ställda mål, en gymnasieskola för alla
ungdomar, i en fortgående utbyggnad av högskolan och vuxenutbildning
för alla. Förslagen i denna proposition tar fasta på behovet av förändring
och utveckling inom dagens vuxenutbildning för att motsvara de krav
som ett konsekvent förhållningssätt till principen om livslångt lärande
ställer. Indirekt lyfter förslagen också fram utvecklingsbehov inom andra
delar av utbildningsväsendet, inte minst högskolan, och inom andra
politiska verksamhetsområden. De bildningsideal som utgjort grunden för
svensk folkbildning och som i hög grad präglat även annan vuxen-
utbildning har relevans också i kunskapssamhället. De utgör en
betydelsefull motvikt mot en förenklad och instrumentell kunskapssyn,
som ibland präglar främst utbildning på arbetsplatserna.
När regeringen under våren 2001 lägger fram två propositioner som
behandlar förutsättningar för vuxnas lärande resp, kvalificerad
yrkesutbildning (prop. 2000/01:63) så sker det i avsikt att forma en
strategi för utveckling av det livslånga lärandet som avser vuxna.
Internationell utveckling
Sverige har i olika internationella sammanhang aktivt deltagit i arbetet att
utveckla förhållningssätt och strategier som rör det livslånga lärandet.
Våra erfarenheter av i ett internationellt perspektiv närmast unika
satsningar på vuxnas lärande under det senaste kvartsseklet har därvid
varit en tillgång, men också skapat högt ställda förväntningar.
OECD-ländernas utbildningsministrar träffades i januari 1996 för att
diskutera en gemensam strategi med syftet att göra ”ett livslångt lärande
till en verklighet för alla”. Mötet resulterade i en gemensam policy-
strategi för livslångt lärande som bl.a. innefattade:
- att främja sambandet mellan lärande och arbete,
- att etablera nya ”vägar och broar” som underlättar flexibla
övergångar mellan utbildning, personalutbildning och
kompetensförsörjning i arbetslivet, och genom att skapa
och förbättra instrument för validering av kunskap och
kompetens, var dessa än är förvärvade,
- att skapa incitament för enskilda, arbetsgivare och
anordnare att investera mer i livslångt lärande och att
producera ”förädlingsvärde” genom förbättrad kvalitet och
effektivitet,
- att tänka över roller och ansvarsfördelning hos alla parter,
särskilt arbetsgivare och olika regeringsdepartement och
myndigheter, som har inflytande över utbudet av och
efterfrågan på tillfållen för lärande.
I Sverige är satsningen på kunskapslyftet ett steg på vägen i denna
strategi.
Prop. 2000/01:72
19
På toppmötet i Lissabon våren 2000 formulerade EU:s stats- och
regeringschefer ett nytt strategiskt mål för unionen. Den Europeiska
unionen skall:
”bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska
kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk
tillväxt med ller och bättre arbetstillfällen och en högre grad av
social sammanhållning”.
I slutsatserna från Lissabontoppmötet bekräftas att livslångt lärande är en
förutsättning för en lyckad övergång till en kunskapsbaserad ekonomi
och ett kunskapsbaserat samhälle. Vidare anges att de europeiska
utbildningssystemen måste anpassas både till kunskapssamhällets krav
och till behovet av att öka sysselsättningsnivån och förbättra
sysselsättningens kvalitet. Systemen måste stå till tjänst med
skräddarsydda utbildningsmöjligheter för målgrupper under livets olika
skeden: ungdomar, vuxna arbetslösa och personer inne på
arbetsmarknaden, vars kunskaper riskerar att bli inaktuella på grund av
den snabba utvecklingen. Detta nya synsätt bör, enligt slutsatserna ha tre
huvudkomponenter; utveckling av lokala utbildningscentrum, främjande
av nya grundläggande färdigheter, särskilt i fråga om informationsteknik,
samt klarare och tydligare utbildningsbevis.
Att förbättra tillgängligheten till lärande och kvaliteten i utbildningen
blir en viktig åtgärd för att svara mot dessa utmaningar.
Vid Europeiska rådets extra möte om sysselsättning i november 1997
inleddes den samordnade europeiska sysselsättningsstrategin,
Luxemburgprocessen. Medlemsstaterna skall årligen presentera
handlingsplaner för sysselsättning mot bakgrund av EU:s sysselsättnings-
riktlinjer.
Utbildningens roll för sysselsättning och ekonomisk tillväxt tillskrivs
stor betydelse och i slutsatserna från Lissabontoppmötet anmodas EU:s
utbildningsråd att ”allmänt dryfta konkreta framtida mål för
utbildningssystemen med fokusering på gemensamma intressen och
prioriteringar och respekt för den nationella mångfalden i syfte att bidra
till Luxemburgprocessen” och att presentera en mer omfattande rapport
inför Europeiska rådet under våren 2001.
EU:s utbildningsråd antog i februari 2001 en rapport om framtidsmålen
för utbildningssystemet som skall överlämnas till stats- och
regeringscheferna vid Stockholmstoppmötet i mars 2001. I rapporten
anges tre mål, som syftar till att uppfylla det strategiska mål som sattes
vid Lissabontoppmötet:
- att förbättra utbildningssystemens kvalitet och effektivitet,
- att underlätta tillgång för alla till god utbildning under hela
livet och
- att öppna utbildningssystemen mot omvärlden: mot det
omgivande samhället på lokal och nationell nivå, mot
Europa, mot Europa och den övriga världen.
Prop. 2000/01:72
20
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Feira uppmanas
Prop. 2000/01:72
”medlemsstaterna, rådet och kommissionen att inom sina
behörighetsområden fastställa enhetliga strategier och praktiska
åtgärder för att främja livslångt lärande för alla”.
EU-kommissionen presenterade i november 2000 ett memorandum om
Livslångt lärande. Syftet med denna skrift att är inleda en debatt om en
övergripande strategi för genomförandet av livslångt lärande i
medlemsstaterna. Kommissionen avser att med ledning av resultaten av
denna debatt återkomma till medlemsländerna under hösten 2001 med ett
forslag till åtgärdspaket för att förverkliga Lissabon-mötets ambitioner.
I sitt memorandum lyfter kommissionen fram sex områden:
1. Garantera allmän och fortlöpande tillgång till lärande för
att förvärva eller förnya de färdigheter som behövs för ett
varaktigt deltagande i kunskapssamhället,
2. klart höja investeringen i mänskliga resurser för att
prioritera Europas viktigaste tillgång, nämligen dess folk,
3. utarbeta effektiva metoder för undervisning och inlärning
samt miljöer för ett ständigt livslångt och livsvitt lärande,
4. avsevärt förbättra de sätt på vilka deltagande i lärande och
resultaten därav uppfattas och värderas, särskilt vad gäller
icke-formell och informell inlärning,
5. se till att alla lätt kan få tillgång till information och råd
om möjligheter till lärande i hela Europa, och det under
hela livet och
6. tillhandahålla möjligheter till livslångt lärande så nära
inlärarna som möjligt, i deras egna samhällen och med stöd
av IT-baserade hjälpmedel där det är lämpligt.
I medlemsländerna är utgångspunkterna för arbetet att förverkliga
ambitioner av detta slag mycket olika. Allmänt kan man säga att de
nordiska länderna har bättre förutsättningar än flertalet övriga medlems-
stater.
De förslag som regeringen för fram i denna proposition kan ses som ett
led i förverkligandet av en nationell strategi för att nå de övergripande
målen i Lissabon-överenskommelsen
. Livslångt lärande
I Skolverkets rapport Det livslånga och livsvida lärandet beskrivs
begreppet livslångt lärande i två dimensioner, dels det livslånga och dels
det livsvida. Det livslånga är enkelt att acceptera, nämligen att vi alla lär
oss från vaggan till graven. I rapporten förs därefter in begreppet det
livsvida lärandet. Det livsvida lärandet beskrivs som lärande i tre olika
organisatoriska eller situationsbundna former:
21
- formellt lärande,
- icke formellt lärande, och
- informellt lärande
Med formellt lärande avses organiserad utbildning inom ramen för det
offentliga utbildningsväsendet. Här återfinns bl.a. barnomsorg och
ungdomsskola liksom högskola och kommunal vuxenutbildning. Det som
utmärker formellt lärande är att det sker inom ramen för det regelverk
som styr det offentliga utbildningsväsendet
Icke formellt lärande är utbildning organiserad vid sidan om det
offentliga utbildningsväsendet. Här ålerlinns bl.a. huvuddelen av folk-
bildningen, den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen,
personalutbildning och annan kursverksamhet.
Informellt lärande präglas av att det inte föreligger någon tydlig
utbildningssituation. Det sker på arbetsplatsen, i föreningslivet, i familjen
och i vardagen. Situationen har inte alltid en lärande intention utan
lärandet blir en bieffekt av något annat, men ger ändå betydelsefulla
effekter på individernas kunskaper och kompetenser
Denna beskrivning är en förenkling enligt rapporten och lärandet kan
analyseras i andra termer, t.ex. typen av lärmiljö, verksamhetens
huvudmannaskap eller pedagogisk grundsyn. En principiellt avgörande
skillnad är att i synnerhet det formella, men även i stor utsträckning det
icke formella lärandet är styrt vad gäller kunskapssyn, innehåll,
inriktning och arbetsformer. Styrningen utövas dels genom läroplaner
och kursplaner, där sådana finns, och i alla fall av en lärare eller hand-
ledare t.ex. genom val av studiematerial. Vid informellt lärande är det
däremot individen själv som har att svara för urval och kritisk
granskning.
Det livslånga lärandet låter sig sålunda inte enkelt fångas i en modell
enligt rapporten. Beskrivningen visar att ett samlat stöd för individers
lärande och inte minst förutsättningar för vuxnas lärande griper över liera
politiska verksamhetsområden. Åtgärder för att anpassa samhällets
insatser till den nya situationen berör förutom utbildningspolitik även
t.ex. arbetsmarknads- och näringspolitik, men också stat och kommun
och övriga arbetsgivare liksom de fackliga organisationerna.
En nationell strategi för livslångt lärande behöver utformas, så att den
stöder både de arrangerade lärsituationerna och de icke arrangerade. En
utveckling av samverkansformer mellan olika politiska verksamhets-
områden är av stor betydelse för alt utveckla stödet för det livslånga
lärandet. Behovet att erkänna och ta tillvara kunskap oberoende hur den
har förvärvats är tydligt.
Samhällsekonomin och vuxnas lärande
Regeringen har satt upp ett mål för sysselsättningen. Fram till år 2004
skall 80 procent av den arbetsföra befolkningen mellan 20- 64 år vara i
arbete. I oktober 2000 var sysselsättningsgraden 77,5 procent, jämfört
med 76 procent under samma månad 1999. Vuxnas lärande kan i hög
grad bidra till att förverkliga detta mål.
Prop. 2000/01:72
22
Prognosinstitutet (PI) vid Statistiska centralbyrån (SCB) redovisar i sin
Temarapport en prognos på arbetskraftens förändringar. Skillnaden
mellan prognosen och utfallet visar, att vi har en särskilt stark utveckling
av sysselsättningen i åldrar upp till 35 år. Utfallet för dessa åldrar ligger
över SCB:s prognosvärden. I åldrarna över 35 år råder det omvända
förhållandet.
Förhållandevis många ungdomar i åldern 16-19 år har kommit ut på
arbetsmarknaden. Under de senaste tre åren har tillskottet varit på nästan
30 000 personer. Det betyder att allt fler unga inte fullföljer sin
gymnasieutbildning, utan söker sig ut på arbetsmarknaden. Detta skapar i
sin tur om några år krav på fortsatt lärande för denna grupp unga, för att
de skall kunna behålla sitt faste på arbetsmarknaden, söka sig vidare till
fortsatt utbildning eller allmänt stärka sin kompetens. SCB:s temarapport
visar att personer som avslutade kommunal vuxenutbildning
läsåret 1992/93 återfinns som studerande vid högskolan år 1997 i mycket
högre grad än personer i kontrollgruppen. Kontrollgruppen bestod
individer med samma kön, ålder, boenderegion, utbildning och
arbetslöshet år 1991. Det är sannolikt att detta mönster kommer att hålla i
sig särskilt bland de unga som i dag väljer arbete i stället för studier.
Analysen visar att personer som deltagit i kommunal vuxenutbildning
har högre förvärvsinkomst och högre andel sysselsatta än kontroll-
gruppen. Det är vidare klarlagt att deltagarna i komvux har kortare
perioder av arbetslöshet än personer i kontrollgruppen. Samman-
fattningsvis tyder studien på att en flexibel vuxenutbildning bidrar till en
ökad sysselsättningsgrad, en ökad förvärvsinkomst samt kortare tider i
arbetslöshet. Resultaten tyder på att åtgärder som stöder vuxnas lärande
medverkar till att uppnå långsiktigt hög sysselsättning.
Sysselsättningsfrågan - och därmed 80-procentmålet - bör ses i ett kort
och ett mer långsiktigt perspektiv. På kort sikt är det sannolikt så att ett
ökat arbetskraftsdeltagande i åldrar under 45 år är den viktigaste vägen
att öka sysselsättningen. Här gäller det att finna lösningar för att
stimulera ett ökat deltagande, t.ex. att det skall gå lättare att kombinera
arbete och studie. Med hänsyn till behovet att öka antalet långtids-
utbildade i flera yrkesområden, exempelvis lärare, ingenjörer och
sjuksköterskor, bör man undvika att locka unga att avbryta sina studier.
För att sysselsättningsmålet skall kunna uppnås är det viktigt att hela
arbetskraften är väl rustad för att ta de arbeten som skapas.
Arbetskraftspotentialen finns främst bland personer över 45 år, men att
öka arbetskraftsdeltagandet i dessa åldersgrupper kan vara svårt,
åtminstone på kort sikt. Utbildning i olika former är ett viktigt verktyg
för att ge personer i dessa åldersgrupper en ny chans på arbetsmarknaden.
Inte minst kan utbildning utgöra ett viktigt inslag i rehabilitering av
personer som av olika skäl tvingats lämna sina tidigare arbeten. Samtidigt
måste man vara medveten om att det i ett ekonomisk-politiskt perspektiv
finns ett samband mellan omfattningen av utbildningsinsatserna och
omfattningen av arbetsutbudet.
Den demografiska utvecklingen innebär att en allt större del av
arbetskraften är äldre än 45 år. Samtidigt arbetar allt farre fram till
65 års ålder. Inte minst bland äldre kvinnor är förvärvsfrekvensen låg. Ett
ökat arbetskraftsutbud i dessa åldrar förutsätter att individerna har en för
Prop. 2000/01:72
23
arbetsmarknadens behov adekvat utbildning och kompetens. Lärande Prop. 2000/01:72
som vuxen har också stor betydelse för att stimulera människor att finna
möjligheter till fortsatt arbete genom att byta yrke eller utveckling till nya
uppgifter på arbetsplatsen. Vuxnas lärande kan därmed motverka trenden
att alltför många äldre faller ut ur arbetslivet långt innan de blir 65 år.
Stöd för vuxnas lärande
Samhället stöder i dag både det arrangerade och det icke arrangerade
lärandet på många olika sätt. Skillnaden är främst att stödet till det
arrangerade lärande är direkt och tydligt, medan stödet till del icke
arrangerade är indirekt och del primära syftet är inte alltid att stödja
lärande.
Självklart ges merparten av stödet till arrangerat lärande inom ramen
för utbildningspolitiken, som omfattar olika skolformer i det formella ut-
bildningssystemet och studiestöd. Inom ramen för arbetsmarknads-
politiken stöds utbildning i form av arbetsmarknadsutbildning. Genom
närings- och skattepolitiken ges stöd till kompetensutveckling i
arbetslivet. Socialpolitiken ger stöd till direkta utbildningsinsatser, bl.a.
för rehabilitering, som finansieras av försäkringskassorna.
Sverige har sedan 1960-talet intagit en tätposition i västvärlden i fråga
om satsningar på vuxnas lärande. Tillkomsten av kommunal vuxen-
utbildning, uppbyggnaden av arbetsmarknadsutbildningen inom ramen
för den aktiva arbetsmarknadspolitiken, de studiesociala reformerna vid
mitten av 1970-talet fullföljde den tradition som grundlagts genom det
folkligt förankrade studie- och bildningsarbctet inom folkbildningen. De
anmärkningsvärt goda och mycket uppmärksammade svenska resultaten i
OECD:s jämförande undersökningar av vuxnas läsförståelse torde kunna
förklaras bl.a. med denna långsiktiga satsning på vuxnas lärande.
En mycket stor del av det arrangerade lärandet sker i form av personal-
utbildning finansierad av arbetsgivare. En allt snabbare ökning av medel
tillgängliga genom den europeiska socialfonden för kompetensutveckling
ställer nya krav på tillgång till stöd för lärande. Statligt stöd lämnas också
till olika föreningar som i sin verksamhet arrangerar utbildning. De
regionala tillväxtavtalen har pekat på behovet av utbildningsinsatser som
en förutsättning för att främja regional tillväxt.
1 vissa fall betalar enskilda redan i dag avsevärda belopp till privata
utbildningsanordnare för att få tillgång till speciellt attraktiva kurser och
utbildningar. Inom folkbildningen förekommer sedan länge avgifter, om
än på en ganska låg nivå. Det individuella kompetenssparandet kan, om
det genomförs öka människors efterfrågan på olika slags utbildning.
Det icke arrangerade lärandet har av naturliga skäl inte någon tydlig
koppling till ett direkt offentligt stöd, eftersom det i stor utsträckning
bygger på initiativ som utgår från individen själv. Däremot kan den
enskilde använda olika samhällsstödda verksamheter för sitt lärande.
Exempel på sådan verksamhet är när grupper av individer startar studie-
cirklar i syfte att stödja varandras lärande. Biblioteken och deras roll i
både skola och samhälle är ett annat exempel. Museerna och annat
kulturutbud har sedan lång tid varit en viktig kunskapskälla för många
människor. Mediaburen information ökar explosionsartat i dag: i tryckt
24
form, ett snabbt växande antal radio- och TV-kanaler och inte minst
Internet. Denna utveckling ger oanade möjligheter till lärande.
Komplexiteten visar att vi behöver en nationell strategi för livslångt
lärande som innefattar ett helhetstänkande över den traditionella
indelningen i nuvarande politiska verksamhetsområden.
Samhället stöder i dag vuxnas lärande dels genom att tillhandahålla
undervisning, dels genom system för studiefinansiering, Men också
genom bidrag till utbildning i företag som tillhandahåller utbildning för
anställda i syfte att upprätthålla och främja sysselsättning. Det är nöd-
vändigt att samhället anpassar sina system för att främja lärande och
kompetensutveckling till de behov av och villkor för vuxnas lärande som
kan förutses för de första årtiondena av 2000-talet.
Det livslånga lärandet är i grunden ett individuellt projekt. När man tar
det till utgångspunkt för planering av samhällets insatser, måste man utgå
från de enskilda individernas behov. Perspektivet behöver vara individ-
centrerat, däremot kan många gånger själva lärandet bäst ske i samspel
med andra.
De resurser som stat och kommun kan avsätta för att stödja vuxnas
lärande måste användas effektivt. Utgångspunkten måste vara att individ-
en, inom ramen för givna resurser, skall kunna fa ett stöd vid den tid-
punkt, i det sammanhang och med den inriktning han eller hon behöver.
Möjligheten till lärande och stödet till detta måste i ökad grad finnas när
och där medborgaren behöver och söker ny kunskap. Han eller hon måste
i möjligaste mån själv kunna bestämma innehåll, tid och form. Att i ett
givet utbud enbart kunna välja mellan terminsbundna kurser försvårar
ofta för enskilda personer att tillgodose sitt aktuella behov av kunskap.
Stat och kommun har inte ensamma ansvar för att de enskilda individ-
erna erbjuds och tar tillvara de tillfällen till lärande som utvecklingen
kräver. Parterna på arbetsmarknaden och de enskilda medborgarna delar
ansvaret.
Fördelningen av detta ansvar mellan individen, parterna och samhället
är en central fråga. Lika central blir frågan om fördelningen av insatserna
mellan individerna. I detta sammanhang diskuteras i första hand sam-
hällets insatser, som med nödvändighet är begränsade. Inom vuxen-
utbildningsområdet har staten eftersträvat en fördelningspolitisk profil,
som prioriterat dem med kortast utbildning. Andra strävanden som har
betydelse för resursfördelningen är av sysselsättnings- och tillväxtpolitisk
natur.
I kunskapssamhället är fördelningsfrågan fortfarande aktuell.
Konsekvenserna för dem som har den kortaste utbildningen eller
inadekvata kunskaper blir i dag och i framtiden än mer drastiska.
Fördelningsfrågan accentueras av den demografiska utvecklingen, som
på sikt medför att tillflödet till arbetsmarknaden av unga med modern
utbildning minskar, medan de stora åldersgrupperna, som ofta har mindre
aktuell kunskap, utgör en allt större del av arbetskraften. Samhällets
insatser för att främja lärande inom den vuxna befolkningen bör därför
även fortsättningsvis i första hand riktas mot dem som har störst behov,
dvs. vuxna som saknar kunskaper motsvarande treårig gymnasie-
utbildning. Såväl kraven på rättvisa och delaktighet i samhället mellan
Prop. 2000/01:72
25
individer och generationer som nödvändigheten av en välutbildad och Prop. 2000/01:72
kompetent arbetskraft stöder en sådan prioritering.
En viktig uppgift för den kommunala vuxenutbildningen är i dag att
göra det möjligt för dem som redan gått igenom gymnasieskolan att
komplettera sina val av program eller kurser i syfte att få behörighet för
viss fortsatt utbildning. Inte minst behovet att öka antalet personer
behöriga till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar motiverar att
resurser satsas på gymnasial utbildning av personer, såväl unga som
äldre, som redan har en treårig gymnasieutbildning. Den grundläggande
principen om allas lika tillgång till lärande innebär att särskilda insatser
därutöver behöver göras, för att möta behoven hos människor med
funktionshinder, vilka annars lätt utestängs. Att sätta av resurser för
ungdomar, som just genomgått gymnasieskolan - eller som fortfarande
går i gymnasieskolan - och som vill höja sina betyg, måste i detta
perspektiv ha lägsta prioritet.
Många vuxna tar för sig av de möjligheter till lärande som finns. De
allra flesta behöver dock någon form av stöd och vägledning för att
kunna välja och planera inte bara sina studier utan också yrkesinriktning
och karriär. Utbildnings- och studievalet är också av avgörande betydelse
för utvecklingen av självförtroende, social kompetens och personlig växt.
För dem, för vilka ett arrangerat lärande är främmande eller t.o.m. hot-
fullt, krävs särskilda åtgärder för att förhindra marginalisering och ut-
slagning. På samma sätt som erbjudandet om utbildning i dagens vuxen-
utbildning lockar fler välutbildade än kortutbildade och fler kvinnor än
män är benägenheten att anamma tanken på ett livslångt lärande knappast
lika förankrad hos alla människor.
För dem som förvärvat kunskaper på annat sätt än genom formell
utbildning eller som har utländsk utbildning eller som förlorat sina
dokument behöver det Unnas möjligheter till validering av faktisk
kunskap och yrkeskompetens.
En förändrad vuxenutbildning
Den skisserade utvecklingen innebär att fokus behöver förskjutas från
undervisning i skollika former till ett mer flexibelt stöd för individens
lärande. Modern teknik kan användas för långtgående individualisering
och geografisk spridning. Kunskap förmedlad med modern teknik
behöver dock nästan alltid kompletteras med individuell handledning. Ju
mer begränsade den enskildes erfarenheter av självständiga studier är,
desto viktigare är den personliga handledningen.
På kommunal nivå innebär detta att planeringsfaktorer som skolhus,
klassrum, grupper, lektioner och undervisning får minskad betydelse
medan faktorer som handledning och IT samt lärande på arbetsplatsen, i
studiecentra och på fritiden blir viktigare.
Den kunskap som vuxna söker följer inte alltid utbildningssystemets
indelning i nivåer, program och kurser. En individs behov av ny kunskap,
aktualiseras av strävan att kunna sköta och behålla arbetet, men också att
kunna byta arbete, att utvecklas i arbetet, att förstå och vara delaktig i
samhällsutvecklingen. Detta kräver inte sällan studier på olika nivåer och
inom olika ämnesområden. Att kunna studera parallellt på olika nivåer,
26
såväl kursplanebundet som icke kursplanebundet, är grundläggande för
att individen skall kunna nå sina kunskapsmål på rimlig tid.
Ett konsekvent förhållningssätt till det livslånga lärandet innebär att
krav måste ställas på långtgående förändring av vuxenutbildningen,
såsom den formats under de senaste 25 åren. Ett omfattande utvecklings-
arbete har redan inletts inom ramen för kunskapslyftet. Erfarenheterna
från denna kraftsamling på vuxnas lärande och kompetensutveckling
utgör en viktig utgångspunkt för det fortsatta förändringsarbetet.
Kunskapslyftet innebar en mycket kraftig volymökning på kort tid. För
att klara av denna var det naturligt att söka otraditionella lösningar. I
skeden av snabb volymtillväxt är det också jämförelsevis lätt att få gehör
för nya idéer, såväl pedagogiskt som organisatoriskt. Tillväxten gör det
möjligt att tillföra det nya utan att något annat behöver tas bort. Statens
särskilda bidrag till kommuner och folkhögskolor kommer nu att minska
och avses fr.o.m. år 2003 ligga på ca hälften av innevarande års
bidragsnivå. Den minskning av verksamheten som då genomförs måste
ske på ett sådant sätt att gjorda framsteg inte går förlorade.
Kunskapslyftet har medverkat till att ytterligare utveckla marknaden
för utbildning som skapades genom att länsarbetsnämnderna i mitten av
1980-talet började upphandla arbetsmarknadsutbildning. I dag finns det
ett betydande antal utbildningsanordnare vid sidan av kommunernas
utbildning i egen regi, som har bidragit till att öka variationsrikedomen,
inte minst vad gäller pedagogik, tillgänglighet och innehåll.
Kommunerna, arbetsmarknadsverket och försäkringskassorna är stora
uppdragsgivare, men även företag, andra myndigheter och förvaltningar
köper utbildningstjänster av dem. Inom ramen för kunskapslyftet har
dessa utbildningsanordnare genomfört betydande volymer.
Det system för individuell kompetensutveckling som för närvarande
bereds inom Regeringskansliet kan också bidra till att stimulera vuxnas
lärande. Den europeiska socialfonden tillför också utbildningsområdet
stora belopp. Därmed bör det finnas förutsättningar för att en
variationsrikedom vidareutvecklas även när det särskilda projektet
kunskapslyftet inordnas i den reguljära verksamheten.
Mål och strategi för vuxnas lärande
Mot den bakgrund som tecknats i detta avsnitt föreslår regeringen att
riksdagen antar dels mål för vuxnas lärande, dels en strategi för hur
vuxnas lärande - vid sidan av högskoleutbildningen - skall förverkligas i
ett samhälle som präglas av livslångt lärande.
Regeringens förslag till mål har formulerats i anslutning till de mål för
vuxenutbildning som riksdagen ställt sig bakom upprepade gånger sedan
slutet av 1960-talet. Dessa målformuleringar innefattar ett demokratimål,
ett tillväxtpolitiskt mål, ett individmål och ett fördelningspolitiskt mål.
Denna sammansatta målbild har alltjämt relevans. Enligt regeringens
uppfattning skall målet för vuxnas lärande inför 2000-talet formuleras på
följande sätt.
Prop. 2000/01:72
27
Alla vuxna skall ges möjlighet att utvidga sina kunskaper och
utveckla sin kompetens i syfte att främja personlig utveckling,
demokrati, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt
en rättvis fördelning.
Enligt regeringens uppfattning är det ändamålsenligt att tydligt lägga fast
hur det uppställda målet skall nås, genom att en strategi för för-
verkligande av vuxnas lärande i ett samhälle präglat av livslångt lärande
antas av riksdagen. I de föregående avsnitten i detta kapitel har ett antal
centrala områden pekats ut. I det följande i denna proposition redovisar
regeringen mer i detalj hur olika delar av vuxenutbildningen bör
förändras för att målet skall nås och en rad åtgärder, som stöder en sådan
förändring. Strategin föreslås omfatta följande punkter.
- Pedagogik och arbetsformer utvecklas för att motsvara
individernas föränderliga och ökande behov av lärande i
ett kunskapsbaserat samhälle.
- Individens lärande och kunskapssökande stöds genom
rådgivning och vägledning, baserad på erkännande av
faktiska, redan förvärvade kunskaper.
- Ändamålsenliga lärmiljöer samt undervisning, handledning
och nätbaserad utbildning tillhandahålls i en omfattning
som så långt möjligt svarar mot alla vuxnas varierande
behov av och förutsättningar för lärande.
- Ekonomiskt stöd erbjuds vuxna för att stimulera till
deltagande i utbildning och kompetensutveckling.
- Samhället, arbetsgivarna och de enskilda ansvarar
gemensamt för att olika individers och olika gruppers
behov av såväl allmän som specialinriktad utbildning
tillgodoses.
- Allt formellt och icke formellt lärande, som åtnjuter
samhällets stöd, genomsyras av ett demokratiskt
förhållningssätt och respekt för allas lika värde.
- En grundläggande samsyn över politikområden och sam-
verkan mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och
folkrörelser eftersträvas för att förverkliga individernas lär-
ande och kompetensutveckling.
Ett delat ansvar
Uppgiften för staten när det gäller vuxnas lärande är att ange mål och
vissa riktlinjer för utvecklingen, att lägga fast de formella ramarna som
säkerställer likvärdighet och rättstrygghet för medborgarna samt att - för
vissa ändamål och i viss utsträckning - ställa resurser till förfogande.
Lärandet förverkligas av de enskilda människorna med stöd av insatser
från kommuner, folkhögskolor, studieförbund, andra utbildnings-
anordnare, arbetsgivare, fackliga organisationer och många andra, inte
minst andra som deltar i det livslånga lärandet. I en del avseenden kan
staten utöva en starkare styrning genom att knyta särskilda villkor till
Prop. 2000/01:72
28
finansieringen. Så har skett t.ex. under kunskapslyftet och så föreslås ske Prop. 2000/01:72
under ytterligare tre år vad gäller kommunernas utbildning för vuxna.
Denna proposition handlar bl.a. om hur villkoren för vuxnas lärande
kan utvecklas när den särskilda organisation som skapades för kunskaps-
lyftet skall övergå i reguljär verksamhet. Inte minst är det fråga om hur
det förnyelse- och utvecklingsarbete som bedrivits under projektperioden
kan tas tillvara, vidareutvecklas och integreras i den dagliga verk-
samheten. Ansvaret för att så sker vilar på de många aktörerna, framför
allt skolhuvudmännen.
De förslag och bedömningar som redovisas här gör inte anspråk på att
slutligt lägga fast riktlinjer för vuxenutbildningen lång tid framöver. De
snabba samhällsförändringarna gör det sannolikt nödvändigt att relativt
regelbundet anpassa regelverk och lösningar till nya omständigheter.
Detta mått av osäkerhet i framtidsbedömningen får dock aldrig tas till
intäkt för avstå från utveckling och förändring.
I det följande redovisar regeringen sin syn på hur villkoren för vuxnas
lärande och därmed en viktig del av hur det livslånga lärandet bör
utvecklas, främst inom vuxenutbildningen. På ett antal punkter föreslås
att medel ställs till förfogande för att möjliggöra eller påskynda
utvecklingen. Några förslag till ändrad lagstiftning förs också fram.
Regeringen avser att på grundval av riksdagens kommande beslut
förordningsmässigt förnya regleringen av kommunernas utbildning för
vuxna, statens skolor för vuxna och svenskundervisningen för invandrare.
Frågan om ny lagreglering av vuxenutbildningen får prövas på grundval
av Skollagskommitténs förslag. Regeringen avser också att återkomma
till riksdagen med förslag rörande en särskild form av studiemedel för
vissa vuxenstuderande, vägledning och validering.
29
Prop. 2000/01:72
I detta kapitel redovisar regeringen sin syn på en rad frågor som rör
vuxnas lärande. Väsentligen handlar det om pedagogiska och metodiska
frågor som normalt hanteras av skolledare och lärare. Samtidigt har valet
av arbetssätt, pedagogik och metod ett starkt samband med synen på
vuxnas lärande och de krav som kunskapssamhället ställer på detta
lärande. För att underlätta förståelsen av regeringens förslag i denna
proposition och av den utveckling av stödet till vuxnas lärande som för-
ordas, redovisas bedömningen relativt utförligt.
Regeringens bedömning: Statens skolverk bör få i uppdrag att dels
initiera forskning och utveckling med inriktning mot vuxnas lärande,
dels stödja kompetensutveckling av lärare med inriktning mot
vuxenpedagogiskt arbetssätt och specialpedagogik.
Kunskapslyftskommitténs förslag: Kommittén föreslår att regeringen
skall vidta åtgärder för att åstadkomma en kraftfull och omedelbar
satsning på forskning inom området vuxenutbildning och livslångt
lärande och lägga detta under Vetenskapsrådels ämnesråd för humaniora
och samhällsvetenskap. Den framtida forskningen bör utvidgas från att
hittills i huvudsak ha varit en fråga för de pedagogiska institutionerna till
alt i framtiden omfatta liera discipliner och ämnen. Kommittén föreslår
att ett eller tlera resurscentrum får i uppdrag att ansvara för spridning av
resultat från både svensk och internationell forskning kring vuxen-
utbildning och bygga ett nätverk för erfarenhetsutbyte. En organisations-
kommitté föreslås få i uppdrag att utreda lämpliga former för hur kunskap
om flexibelt lärande bör spridas.
Statistiska centralbyrån föreslås få i uppdrag att underhålla och upp-
datera de databaser som utvecklats i samband med Kommitténs
utvärderingar. De medel som beslutas för forskning om livslångt lärande
föreslås avsättas för ett förprojekt som syftar till att ta fram ett
statistikförsörjningsprogram för det aktuella forskningsområdet.
Vidare föreslår kommittén att Skolverket ges i uppdrag att kartlägga
behovet av fort- och vidareutbildning i specialpcdagogiska frågor för
lärare i den kommunala vuxenutbildningen och vid behov föreslå åt-
gärder. Folkbildningsrådet föreslås ges motsvarande uppdrag för sina
lärare i specialpcdagogiska frågor.
Remissinstanserna: Få instanser har berört de frågor som gäller
statistik men de som berört förslaget ställer sig positiva.
Av de remissinstanser som uttalar sig kring förslagen rörande
forskning och kompetensutveckling är majoriteten för en utveckling inom
området vuxnas lärande. Även tanken på ctablcring av nätverk för
30
erfarenhetsutbyte och spridning av forskningsresultat stöds av flertalet.
Skolverket anser att satsningar på forskning och utveckling inom det
vuxenpedagogiska området krävs bl.a. med tanke på utökningen av
aktörer, vilket kräver ett säkerställande av kompetensen.
Relativt få av instanserna har berört frågan om kartläggning av behovet
av fort- och vidareutbildning i specialpedagogiska frågor men de som
gjort det är generellt positiva. Skolverket betonar dock att en sådan
kartläggning redan sker.
Skälen for regeringens bedömning: De förändringar i samhälle och
arbetsliv som brukar beskrivas som övergången från industrisamhället till
informationssamhället reser krav även på förändrade arbetssätt och
förhållningssätt inom pedagogikens område. Skolan och utbildnings-
systemet har än mindre än tidigare monopol på kunskap. Den intresserade
kan själv söka den kunskap han eller hon önskar och på så sätt själv styra
sitt lärande. Det klassiska problemet att alls få tillgång till information
har i hög grad ersatts med svårigheten att välja och värdera i ett svår-
överskådligt flöde.
Lärande sker inte bara i klassrum. Lärande pågår kontinuerligt såväl i
hemmet och på fritiden som på en arbetsplats eller i en utbildnings-
situation. Tillgången till information ökar ständigt. Det gäller för det
formaliserade lärandet att ta vara på denna möjlighet. Alla medborgare
skall ha rätten att ta del av det ”nya” samhällets möjligheter till lärande.
Det livslånga och livsvida lärandet skall genomsyra människors vardag.
Vuxenutbildning skall möta många olika människors behov. En del är
mycket studiemotiverade och målinriktade, andra har lockats tillbaka till
ett utbildningssystem, som tidigare inte har erbjudit någon utmaning eller
lust till lärande. I det livslånga lärandet kan människor på nytt behöva
lära sig att lära. Det kan handla om att sätta upp mål för sitt lärande, att
fokusera på själva lärandet, att utveckla attityder till hur inlärning går till
och att värdera det egna lärandet. Ett nytt förhållningssätt till vuxnas
lärande behöver därför utvecklas.
Det finns ett intressant samspel mellan det formella och det informella
lärandet. Hur kan korsbefruktning ske mellan det ena och det andra
lärandet? På vilket sätt kan det formella lärandet lära av arbetslivet och
hur kan det informella och icke-formella lärandet på ett aktivt och
reflekterande sätt närma sig det formella lärandet? Det moderna arbets-
livets komplexa nätverksbyggande kring kompetensutveckling bör vara
ett centralt område för forskning kring vuxnas lärande.
Förhållningssätt till vuxnas lärande
Pedagogiken är stadd i ständig förändring. Metoder och modeller växlar
över tid. Många olika benämningar förekommer, som exempelvis
förmedlingspedagogik, aktivitetspedagogik och dialogpedagogik. Det
finns inte en pedagogik som passar alla människor.
En pedagogik anpassad till vuxnas särskilda behov beskrivs i KLK:s
rapport Vuxenpedagogik i teori och praktik, Kunskapslyftet i fokus, på
följande sätt:
Prop. 2000/01:72
31
- undervisningen skall utgå från kursdeltagarnas
livserfarenheter,
- undervisningen skall utveckla individerna socialt,
- undervisningen skall vara problemorienterad,
- man skall använda sig av tekniker som baserar sig på
erfarenhetsutbyte
- kursdeltagarna skall ha ett påtagligt inflytande på
kursplanering och genomförande av undervisningen och
- utvärderingen skall utgöras av en ömsesidig (lärare -
kursdeltagare) mätning av kursinnehåll och uppläggning.
Detta förhållningssätt gäller i dag i hög grad även för grundskolan och
gymnasieskolan. I Läroplanen för de frivilliga skolformerna från år 1994
framhålls: ”Kunskapsmålen är desamma för ungdomar och vuxna,
kursernas innehåll, omfattning och tyngdpunkter behöver inte vara iden-
tiska”. Undervisning som riktar sig till vuxna har dock att utgå från
vuxnas erfarenheter.
Människor har olika inlärningsstilar. En pedagogisk verksamhet som
riktar sig till vuxna måste förhålla sig till detta faktum. Den bästa
pedagogiken är den som utgår från individens behov och förutsättningar
och anpassar sina medel och metoder på ett sätt som gagnar denne bäst -
oavsett vilken utbildningsform de studerande väljer.
Lärandet påverkas också av under vilka förutsättningar det sker och i
vilken miljö man befinner sig. Den samhällstödda vuxenutbildningen och
dess formaliscrade lärande, kan ha helt andra förutsättningar än det infor-
mella lärandet. Det är därför viktigt att vuxenutbildningen förhåller sig
till vuxnas lärande, så att även det informella lärandet premieras och till-
varatas.
Självförtroende är en viktig förutsättning för att lärande skall komma
till stånd. Har människan tidigare lärt sig att underskatta sin förmåga och
också fatt sin nyfikenhet hämmad, så får delta starkt negativa effekter på
lärandet och kunskapsbildningen.
Del livslånga lärandet bygger därför på individens tro på sin egen
förmåga och vilja att utvecklas. Om erfarenheter från tidigare utbild-
ningssituationer är negativa blir en viktig uppgift för vuxenutbildningen
att utveckla förutsättningar för lärande där positiva upplevelser dom-
inerar. ”Lusten att lära” återkommer om förutsättningarna är de bästa. En
av vuxenutbildningens uppgifter är att locka studieovana in i lärande
situationer. Pedagogik, metodik och didaktik måste förhålla sig till alla
individers lika rätt till utbildning och skall utvecklas i förhållande till de
nya uppgifter som vuxenutbildningen har att lösa i framtiden.
Individualisering - Individens möjligheter till studier
De som arbetar med utbildning måste anta utmaningen att sätta individen
i centrum. Utbildningen bör i så stor utsträckning som möjligt vara efter-
frågestyrd. Detta kan åstadkommas bl.a. genom att de studerandes
individuella studieplaner används som underlag för planeringen av
utbildningen. Det flexibla lärandet innebär att det skall vara möjligt att
Prop. 2000/01:72
32
välja tid och plats för sitt lärande. Skolverket har, i den nyss nämnda
rapporten Med vuxenutbildning i fokus, beskrivit en enkel modell för hur
tillgänglighet och former för lärande kan se ut:
Samma tid - samma plats, får representera den traditionella formen
av en grupp, ett rum och en lärare,
samma tid - olika plats, videokonferenser är ett exempel,
olika tid - samma plats, är det som vi kallar öppen pedagogisk
verksamhet. Den representeras ofta av begrepp som lärcentra,
kunskapshus etc.,
samt olika tid - olika plats, är i princip en mycket individanpassad
form.
Utvecklingen inom informations- och kommunikationsteknologin ökar
möjligheterna att anpassa tid och plats för lärande till varje studerandes
önskemål och behov. Inte minst för vissa funktionshindrade ökar IT
tillgängligheten till kunskap på ett avgörande sätt.
Individualisering handlar också, och kanske främst, om att välja och
organisera stoffet och anpassa studietakten så att alla deltagare får största
möjliga utbyte av sitt kunskapssökande. Också här erbjuder IT nya
redskap.
Kompetensutveckling inom specialpedagogik ökar lärarnas förmåga att
möta vuxna i behov av särskilt stöd. Ur ett pedagogiskt perspektiv skall
individen ges möjlighet att identifiera sin egen lärstil. De anpassningar,
som individen behöver för sitt lärande, skall erbjudas i så stor ut-
sträckning som möjligt.
En förändrad lärarroll
Demokratiska principer genomsyrar pedagogiken och utvecklingen går
mot ökade möjligheter för deltagarna till inflytande och påverkan på
lärandets planering och genomförande inom det formaliserade lärandet.
Snabb teknisk utveckling, vilken medför ökad tillgänglighet till
information och fakta, underlättar det informella lärandet, men skapar
också möjligheter för det formella lärandet att hitta nya former. I KLK:s
rapport Vuxenpedagogik i teori och praktik, Kunskapslyftet i fokus,
beskrivs detta lärandet som att ”Man lär sig bli en informationsarbetare”.
I det sammanhanget får läraren en utökad roll från att ha varit utbildare
till att också bli en ”kunskapsvägvisare”. Det blir naturligt att förskjuta
fokus från undervisningen till elevernas lärande. Målen för den kurs eller
de moment som är aktuella måste tydliggöras. De studerande söker själva
efter informationen. Lärarens uppgift blir att skapa struktur och hjälpa
individen att omsätta information till kunskap i ett sammanhang där
dialogen mellan lärare och elev får en central roll. Med tanke på den flod
av information som sköljer över oss, blir källkritisk granskning särskilt
viktig.
De distansstudieformer som nu växer fram, måste utformas så att de
inte endast upprepar läromedlets eller förmedlingspedagogikens sätt att
presentera ett budskap. Den nya tekniken får inte locka till återgång till
programmerad undervisning. Distanslärande kräver mer än informations-
Prop. 2000/01:72
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 72
och kommunikationsteknologi. För att verkligt lärande skall komma till
stånd, krävs också möjligheter till diskussion och reflexion. Värdet av
lärande i grupp får då inte underskattas. Därvid utgör inte minst folk-
bildningen, arbetsplatser, folkbibliotek och lokala studiecentra viktiga
resurser.
Erfarenhetsbaserat lärande
Utbildningssystemen har inte alltid tagit tillvara möjligheterna till ett
erfarenhetsbaserat lärande. Kompetens inhämtad i traditionell skolmiljö
har ibland premierats i förhållande till kompetens, som erhållits i det
praktiska livet. I KLK:s rapport Från Kunskapslyftet till en Strategi för
livslångt lärande (SOU 1999:141) framhålls, att såväl studiekompetens
som arbetslivskompetens är komplexa kunskaper, som båda innehåller
”formella” kompetenser och ”reella” sådana. I ett system som präglas av
helhetstänkande och där lärande sker i olika miljöer ökar de studieovanas
möjlighet till förståelse för sammanhang.
Arbetsplatsens lärande skiljer sig ibland från lärandet inom det
formella utbildningsväsendet. Personer i arbetslivet lär i förhållande till
arbetsgruppens gemensamma uppgift. När arbetsplatsen utvecklats till en
lärande organisation kan arbetslaget utveckla sin kompetens i ett
nätverksliknande kunskapssystem, där alla parter är beroende av att ny
kompetens utvecklas. Vuxna som lär senare i livet kan ha utvecklat
strategier för lärande, vilket kan komma i konflikt med det lärande som
premieras i mer traditionell skolförlagd undervisning.
De förslag om en ny kvalificerad yrkesutbildning som regeringen
presenterar i propositionen (prop. 2000/01:63) om Kvalificerad yrkes-
utbildning bygger på att arbetslivet som pedagogisk miljö tas tillvara
inom det formella utbildningsväsendet.
Det kan vara lättare att se behovet av ytterligare kompetensutveckling
om lärandet är kopplat till en arbetsplats. Formerna för arbetslivsanknutet
lärande kan utvecklas ytterligare. Utbildningsmoment kan genomföras
såväl på arbetsplatser som i skolmiljöer. Detta kräver kompetens-
utveckling för såväl lärare som handledare i arbetslivet. Det handlar om
att nå en större mångfald genom utveckling av lärandets villkor i form av
arbetsorganisation, processutveckling, vuxenanpassning och koppling till
arbetslivets villkor och krav.
Med det som sagts kan begreppet validering förstås också ur ett
pedagogiskt perspektiv. Om förhållningssättet till lärande förändras mot
att också tillvarata erfarenheter inhämtade utanför utbildningssystemet,
blir validering naturlig och nödvändig. Vid validering gäller det att skapa
en samlad bild av den studerandes kunskaper och erfarenheter vare sig
del är läkta, praktisk hantering, handlag eller förståelse för hur kunskapen
skall användas. Ett konsekvent förhållningssätt till det livslånga lärandet
innebär att validering utvecklas och tillhandahålls i varje utbildnings-
situation. Den kunskap som finns i arbetslivet kring informellt lärande
och erkännande av kunskap som förvärvats på så sätt, behöver tas tillvara
när pedagogiska metoder för validering utvecklas.
Ett tvärvetenskapligt och ämnesövergripande arbetssätt är som nämnts
ofta värt att sträva eller. Det informella lärandet är inte bundet till ämnen
Prop. 2000/01:72
34
eller kurser. Problemlösningsförmåga kan finnas även om ämnes- Prop. 2000/01:72
kunskaperna inte är dokumenterade. Däremot är problemlösnings-
förmågan situationsbunden och lösningen av problemet skapar förståelse
Lärande i informella sammanhang kan utgöra en källa till förnyelse inom
pedagogik, metodik och didaktik. I kommunal vuxenutbildning, där en
kursutformad studieorganisation dominerar, kan det vara svårt att arbeta
tematiskt. Inom folkhögskolan är detta arbetssätt snarast regel.
Med ett arbetssätt av detta slag framstår det som självklart att den
studerande skall kunna plocka avsnitt ur det formella utbildnings-
systemets kurser och kombinera dem för att tillgodose individuella
behov.
Genusaspekter
Mäns och kvinnors behov av återkommande kompetensutveckling inom
det livslånga lärandet skall tillfredsställas på lika villkor. Enligt Skol-
verket är det 53 procent av vardera könet, som inte har en utbildning
motsvarande treårigt gymnasium. I vuxenutbildningen är däremot två av
tre deltagare kvinnor. Svårigheten att rekrytera lågutbildade män har varit
påtaglig i kunskapslyftet. (Se: Varför vill inte Manfred läsa vidare?,
Åsenlöf, Karlstads universitet, 1999). För att förändra dessa förhållanden
krävs omfattande insatser eftersom ojämlikheten mellan kvinnor och män
har sin grund i strukturella maktskillnader mellan könen.
Många försök har gjorts för att stimulera såväl kvinnor som män att
bryta könsmässigt traditionella mönster vad gäller val av utbildning och
yrke. Vissa begränsade framgångar kan uppnås i ett projekt, men när
projektets inriktning konfronteras med den omgivande och traditionella
verkligheten, är det svårt att uppnå varaktiga effekter och särskilt effekter
av någon större omfattning.
När det som till den särskilda vuxenutbildningssatsningen knyts för-
hoppningar om att den skall kunna bidra till att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden, är det angeläget att analysera vad det krävs av den som
förväntas bidra till att uppnå detta samhällsmål. Den arbetssökande
förväntas ha tillräckligt självförtroende för att vilja och våga välja en
utbildning. Den arbetssökande förväntas att våga ”gå mot strömmen” dvs.
att våga välja en utbildning som inte följer traditionella könsmässiga val.
Den arbetssökande förväntas satsa på en ny yrkesbana och därmed - om
han/hon får arbete i det yrke utbildningen syftar till - börja en ny karriär
vad gäller anställningstid och risk för uppsägning.
Genusperspektiv på vuxenutbildning kan ses på olika nivåer, t.ex.
- fördelning på kvinnor och män bland de som studerar
- kvinnors och mäns utbildnings- och yrkesval
- kommunernas utbildningserbjudanden
- utbildningens innehåll
- medvetenhet och förhållningssätt hos lärare/handledare
Kvinnor har länge varit i majoritet bland de studerande inom den
kommunala vuxenutbildningen - ett faktum som inte tidigare väckte
35
någon större uppmärksamhet. Även inom folkbildningen deltar fler Prop. 2000/01:72
kvinnor än män, även om fördelningen är något jämnare än inom den
kommunala vuxenutbildningen. Kunskapslyftets målgrupp är i första
hand arbetssökande med kort tidigare utbildning oeh när satsningen
startade var ungefar lika många kvinnor som män arbetslösa. Uppdraget
till kommunerna har ökat medvetenheten om behovet av en aktiv
rekrytering och det statliga stödet har också gjort det möjligt att satsa mer
på rekrytering och vägledning än tidigare
Det är en vanlig föreställning att kvinnor har kortare utbildning än män
och därför behöver prioriteras. I ett samhälle där mannen är norm har
jämställdhetsarbete ofta handlat om att kartlägga och synliggöra kvinnors
sämre villkor och genom olika insatser försöka kompensera kvinnor.
Erfarenheten, inte minst från kunskapslyftet, talar dock för att kvinnor i
högre grad än män är benägna alt se utbildning som en väg att förändra
sin livssituation. Män är underrepresenterade i vuxenutbildningen och det
kan därför finnas anledning att göra särskilda satsningar på rekrytering av
män. Totalt sett är dock män en gynnad grupp eftersom de har betydligt
större tillgång till fort- och vidareutbildning i arbetslivet än kvinnor.
Mer kunskap behövs om genusperspektiven på vuxenutbildning och
vuxenutbildningens roll för individen. Några viktiga områden som
behöver belysas är t.ex.:
- orsaker till kvinnors och mäns olika intresse för
vuxenstudier,
- samband mellan kvinnors och mäns deltagande i
vuxenstudier och den utbildning som erbjuds i
kommunerna,
- huruvida det finns könsmässiga skillnader i lärstilar och
om hur olika arbetsmetoder i vuxenutbildningen passar
kvinnor respektive män och
- hur lusten att lära utvecklas under skoltiden och hur den
påverkar vuxnas studieintresse.
I ett perspektiv av livslångt lärande kommer individens eget ansvar för
sin egen kompetensutveckling att öka. Samhällets uppgift blir då bl.a. att
på olika sätt uppmuntra dem som inte spontant söker sig till lär-
möjligheter och som kanske inte heller planerar för ett formellt
vuxenlärandc. För att samhället skall kunna ta sitt ansvar behövs mer
kunskap om bl.a. genusperspektiv.
När Skolverket nu får resurser för att finansiera forskning, bör såväl
genusperspektiv som vuxnas lärande kunna lyftas fram.
Kvalitet i vuxenutbildningen
Kvaliteten i det livslånga lärandet måste säkras. Inom det offentliga
utbildningssystemet i Sverige råder mål- och resultatstyrning, vilket
kräver regelbunden uppföljning och utvärdering. Uppfyllandegrad och
lörändringsbehov kan lättare definieras och organisationer blir då
lärande. 1 Kunskapslyftskommitténs delrapporter har bland annat
36
konstaterats att vissa styrdokument är mer använda än andra inom den
kommunala vuxenutbildningen. Sålunda är kursplaner och betygskriterier
mera använda än programmål. Detta faktum återspeglar bilden av en
kursutformad verksamhet snarare än en verksamhet präglad av
helhetstänkande. Kvalitetssäkring av stödet for vuxnas lärande ställer
ökade krav på uppföljning och utvärdering särskilt som viss utbildning
genomförs på entreprenad.
För att åstadkomma en kvalitativt god verksamhet, är det viktigt att de
utbildningsanordnare som skall genomföra utbildningen har de
nödvändiga kvalifikationerna. Det utvecklingsarbete för lärare inom
vuxenutbildningen, som regeringen initierade under år 1998, har fått ett
stort gensvar. Det antyder att behovet av kompetensutveckling är stort.
I både det första och andra delbetänkandet från KLK understryks
behovet av kompetensutveckling för lärare. Utredningen pekar på olika
kompetensbehov för olika grupper av medarbetare: undervisare,
handledare, vägledare och ledare. Kommittén föreslår, att Skolverket får i
uppdrag att följa upp den kommunala fort- och vidareutbildningen av
vuxenundervisningens personal.
Inom ramen för den nya lärarutbildningen kommer det att finnas
möjlighet för redan yrkesverksamma lärare att vidareutbilda sig inom
vuxenpedagogikens område. Vuxenpedagogik kommer även att finnas
som en inriktning för lärarstuderande.
Lämpliga nyckeltal för att mäta effekter av en förändrad
vuxenpedagogik måste också definieras. Skolverket har i uppdrag att
utveckla kvalitetsindikatorer för vuxenutbildningen.
Forskning kring dessa frågor behöver stimuleras. Möjligheter till
erfarenhetsutbyte och nätverksbyggande gynnar kvalitetsarbetet. De
kvalitetsredovisningar, som kommunerna har skyldighet att ta fram,
måste i högre utsträckning även fokusera på vuxnas lärande. Kvalitets-
arbetet inom samhällstödd vuxenutbildning behöver vidareutvecklas.
IT som ett av lärandets verktyg
Vår vardag präglas till stor del av den moderna informationstekniken.
Under senare år har helt nya vägar öppnats och andra mönster skapats för
samtalet och kunskapssökandet. Med den snabba utvecklingen och
förändringen av samhälle och arbetsliv följer kravet på varje enskild
individ att ta ansvar för sitt lärande och aktivt söka ny kunskap i det
livslånga lärandet. Då det informella lärandet i dag i hög grad sker genom
informations- och kommunikationsteknik (IT) är det viktigt inte minst
från demokrati- och jämställdhetssynpunkt att den nya tekniken görs
tillgänglig för alla.
IT erbjuder möjligheter till pedagogisk/metodiskt nytänkande. När-
utbildning av mer traditionell karaktär kan varvas med utbildning på
distans. Deltagarna kan få tillgång till lärande situationer oberoende av
tid och rum. Gränsen mellan de olika lärformema suddas ut.
Det IT-baserade lärandet ställer större krav även på läraren eller
utbildaren. Uppgiften blir mer stimulerande men även svårare. För-
trogenhet med tekniken och dess innehåll och möjligheter krävs för att
verklig förändring skall ske.
Prop. 2000/01:72
37
Läraren är inte längre ensam förmedlare av kunskap. Uppgiften att Prop. 2000/01:72
vägleda och stödja den studerande vid urval, granskning och värdering av
information blir allt mer betydelsefull. Kravet att möta den vuxen-
studerande på den nivå han/hon befinner sig är tydligt, liksom att anpassa
utbildningen efter individens behov av flexibilitet vad gäller studiernas
omfattning och genomförande oberoende av tid och rum.
Informations- och kommunikationsteknikens påverkan på vuxnas
lärande är ett viktigt forskningsområde. Samspelet mellan människa och
teknik i en lärande situation behöver ytterligare belysas.
Pågående satsningar
För att göra den nya tekniken tillgänglig för alla fastslår regeringen i
propositionen om (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9,
rskr. 1999/2000:2569 Ett informationssamhälle för alla att ambitionen för
Sverige, som redan är en ledande IT-nation, bör vara att som första land
bli ett informationssamhälle tillgängligt för alla. I propositionen anger
regeringen inriktning för statens åtaganden avseende IT-infrastrukturcn.
Där framhålls också vikten av att erbjuda medborgarna möjlighet till
kompetensutveckling inom lT-området inte minst ur demokratiskt,
jämställdhets- och arbetsmarknadsperspektiv.
En nationell satsning på IT i skolan (ITiS) genomförs för närvarande,
Lärandets verktyg - nationellt program för IT i skolan (skr. 1997/98:176)
1'liS fokuserar främst på skolutveckling, där lärandet utvecklas genom att
ett nytt pedagogiskt redskap används. Satsningen har tillkommit för att ge
lärarna stöd att ta till sig och utnyttja de nya möjligheter som IT erbjuder.
Parallellt stöder ITiS utvecklingen i kommunerna genom att ekonomiskt
bidra till utbyggnaden av infrastrukturen för 11' i skolan.
ITiS, har hittills berört endast ungdomsskolans lärare, men efter beslut
på grundval av regeringens förslag i budgetpropositionen omfattar sats-
ningen även lärare inom vuxenutbildningen fr.o.m. den 1 januari 2001.
Regeringen avser alt i budgetpropositionen för år 2002 föreslå en ökning
av resurserna till ITiS så att även folkhögskolans lärare skall kunna
omfattas av kompetensutvecklingssatsningen.
Kunskap och kompetensutveckling
En successiv förändring av dagens vuxenutbildning så att den motsvarar
de krav vuxnas lärande ställer i kunskapssamhället måste innehålla en
satsning på kunskapsutveckling genom forskning och utvecklingsarbete
och kompetensutveckling tor personalen.
Kunskapslyftskommittén för fram förslag (SOU 2000:28) om en
kraftig satsning på forskning inom vuxenutbildning och livslångt lärande
samt ett förhållningssätt där den framtida forskningen inte enbart bedrivs
inom det pedagogiska området. Ett tvärdisciplinellt angreppssätt skulle
ge en fylligare bild av hur vuxnas lärande ser ut. Områden som kan vara
intressanta är enligt kommittén de antropologiska, ekonomiska,
filosofiska, handikappvetenskapliga och sociologiska.
38
Regeringen delar i allt väsentligt kommitténs bedömning. Regeringen
har i lärarutbildningsreformen öppnat möjlighet för aktiva lärare att be-
driva forskningsarbete i sin profession. I propositionen (prop. 2000/01:3)
om Forskning och förnyelse har regeringen lagt förslag som innebär en
förstärkning av forskningen inom det utbildningsvetenskapliga området. I
propositionen föreslås också att Vetenskapsrådet ger en utbildnings-
vetenskaplig kommitté i uppdrag att ansvara för samverkan mellan
forskningsfinansiärer inom och utanför rådet kring utbildnings-
vetenskapliga insatser för att skapa en överblick över området och dess
utveckling.
Regeringen avser att uppdra åt Skolverket att initiera forskning och
utveckling med särskild inriktning på vuxnas lärande. Utöver den kraftiga
allmänna förstärkning av Skolverkets forskningsanslag som nyligen
genomförts, avser regeringen återkomma till riksdagen i budget-
propositionen för år 2002 och föreslå att ytterligare sammanlagt
12 miljoner kronor anvisas under perioden 2002-2005.
Regeringen avser vidare att uppdra åt Statens skolverk att under åren
2002-2004 genomföra en tidsbegränsad satsning på kompetensutveckling
av lärare med inriktning mot vuxenpedagogiskt arbetssätt och
specialpedagogik. Den modell för kompetensutveckling som utvecklats
inom ITiS bör därvid kunna tjäna som förebild. Verket avses fa disponera
sammanlagt ca 21 miljoner kronor för detta ändamål.
Regeringen har under år 2000 inbjudit högskolor att inkomma med
projektbeskrivningar om hur de skulle kunna fungera som vuxen-
pedagogiska centra. Utbildningsdepartementet har därefter valt ut Lärar-
högskolan i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Linköpings
universitet som fått planeringsbidrag för att utveckla och fördjupa sina
projektbeskrivningar. Regeringen räknar med att fatta beslut så att
verksamheten kommer i gång under år 2001.
Prop. 2000/01:72
39
Prop. 2000/01:72
Regeringens bedömning: Det är angeläget att kommunerna bedriver
ett utvecklingsarbete som främjar vuxnas lärande. Berörda myndigheter
bör få i uppdrag att analysera eventuella hinder i myndigheternas
regelverk som försvårar utvecklingsarbetet.
Kommitténs förslag: I denna del av betänkandet framförs inga konkreta
förslag utan kommittén hänvisar till tidigare betänkanden och en
diskussion kring infrastruktur. Kommittén betonar att utvecklingen av
infrastrukturen är viktig för effektiviteten i hela utbildningssystemet för
allt vuxenlärande - inte bara för utbildning upp till gymnasial nivå.
Kommunerna skall stå för mångfald och flexibilitet i utbildningsutbudet
och olika utbildningsanordnare skall utnyttjas.
Kommittén anser att en väl fungerande infrastruktur för delar av det
livslånga lärandet måste kännetecknas av en kedja som kommittén
beskriver på följande sätt:
- uppsökande verksamhet - rekrytering,
- studie- och yrkesvägledning - individuella studieplaner,
fördjupade individuella studieplaner,
- validering,
- samarbetet med olika utbildningsanordnare, statliga och
kommunala förvaltningar och med näringsliv om ett
flexibelt kursutbud,
- flexibelt lärande - individuella studiegångar,
- stöd - särskilt stöd, och
- utvärdering och kvalitetssäkring på lokal nivå.
Kommittén anser att även handikapporganisationerna bör ges möjlighet
att ta del av de särskilda medel som utgår till fackliga organisationer för
rekrytering och uppsökande insatser. För att få en mångfald inom
området bör det enligt kommittén övervägas var huvudmannaskapet för
denna verksamhet skall förläggas.
Kommittén framhåller vikten av en väl genomtänkt och i relation till
olika anordnare objektiv studie- och yrkesvägledning och föreslår att
kommitténs synpunkter när det gäller utbildning för studie- och yrkes-
vägledare överlämnas till den pågående utredningen om Vägledningen i
skolväsendet.
Remissinstanserna: Bliersom kommitténs betänkande inte innehåller
några konkreta förslag har instanserna inte i någon större utsträckning
behandlat delta kapitel. Flertalet instanser - hälften av myndigheterna, de
flesta kommuner och övriga instanser - har uttalat sig positivt och slöder
i allmänna ordalag kommitténs förslag om en garanterad minimistandard
för infrastruktur.
Vad det gäller uppsökande verksamhet och rekrytering uppvisar
remissinstanserna en splittrad bild men många betonar vikten av en sådan
verksamhet. Socialstyrelsen anser att särskilda åtgärder behövs för mål-
grupper med särskilda behov. Integrationsverket föreslår att ett särskilt
40
anslag ges för att stimulera invandrarorganisationer och trossamfund att
delta i uppsökande verksamhet. Statens institut för handikappfrågor i
skolan, Folkbildningsrådet m.fl. delar kommitténs uppfattning att även
handikapporganisationer bör fa ta del av medel för uppsökande
verksamhet och rekrytering. Flertalet kommuner stöder i stort
kommitténs förslag om förstärkt infrastruktur men uttalar sig inte explicit
om huvudmannaskapet för rekrytering och uppsökande verksamhet. Flera
kommuner framhåller dock bestämt att kommunen bör vara huvudman
för denna verksamhet och att det inte står i motsatsförhållande till att
fackliga organisationer, handikappföreningar m.fl. engageras i arbetet.
De fackliga instanserna betonar sin roll i den uppsökande och
rekryterande verksamheten och anser att samarbetet med kommunerna
bör utvecklas.
Skälen för regeringens bedömning: Det livslånga lärandet är ett
individuellt projekt. Utmaningen för den samhällstödda vuxen-
utbildningen är att möta alla utifrån individuella önskemål, behov och
förutsättningar. Syftet är att ge individen möjlighet att utöka sitt
kunnande och utveckla sin kompetens för att främja personlig utveckling,
delaktighet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Människor har olika förutsättningar för lärandet på grund av tidigare
skolgång, arbets- och livserfarenheter. Dessa skilda förutsättningar på-
verkar människors önskemål och deras självupplevda behov av lärande.
Samhället har ett speciellt ansvar för att stödja de personer som inte tar
egna initiativ för att möta de, ökande kraven på kunskaper. Allas behov
av lärande skall kunna tillgodoses oberoende av t.ex. utbildnings-
bakgrund, kön eller etnisk tillhörighet.
Vuxenutbildningen har hittills i allt för hög utsträckning mött
individerna som ett kollektiv med gemensam bakgrund och gemensamma
behov. Utbildningen har ofta anordnats i form av färdiga paket. Detta
konstaterandet om individuella olikheter ställer krav på en ökad
flexibilitet när det gäller att möta människor i den uppsökande
verksamheten, i vägledningssituationer och i utbildningens anordnande.
Men det ställer också krav på en ökad lokal samverkan mellan aktörer i
form av utbildningsanordnare, arbetsförmedling, fackliga organisationer
och socialtjänst. I kommunens strategi för att möta vuxnas behov av
utbildning och lärande bör ingå en övergripande plan för verksamheten
utifrån lokala förutsättningar. Kunskapslyftet har stimulerat till olika
former av samarbete mellan olika utbildningsanordnare och myndigheter
samt till kontakter med företrädare för olika branscher. Regional
samverkan inom ramen för tillväxtavtalen och de regionala kompetens-
råden har också påbörjats i vissa kommuner. Det är viktigt att det arbete
som sker i kommunerna och de erfarenheter som finns tas tillvara och
vidareutvecklas.
Uppsökande verksamhet
Många vuxna söker sig självmant till utbildning med hjälp av enkel
information som erbjuds genom tillgängliga kanaler. För vuxna, med
begränsade och ibland negativa erfarenheter av studier, kan steget in i
vuxenstudier vara svårt att ta. Information om och marknadsföring av
Prop. 2000/01:72
41
olika utbildningsvägar måste då kompletteras med andra åtgärder. En
sådan åtgärd är uppsökande verksamhet för att i det personliga mötet
informera om olika möjligheter till utbildning och skapa motivation till
studier.
Kommunerna har enligt skollagen (1985:1100) skyldighet att bedriva
uppsökande verksamhet vad gäller personer som behöver grundläggande
vuxenutbildning och en informationsskyldighet i fråga om gymnasial
vuxenutbildning. Genom kunskapslyftet har dessa verksamheter ut-
vecklats, i många fall genom en nära samverkan med fackliga
organisationer och handikapporganisationer. Inom de fackliga
organisationerna pågår också en snabb utveckling för att finna nya former
att bedriva kompetensutveckling. Metallindustriarbetarförbundets arbete
med kompetensombud på arbetsplatser är exempel på sådan verksamhet.
Lärdomar från kunskapslyftet är att för vissa individer, som har ett långt
steg att ta, till att börja en utbildning krävs ett omfattande och tids-
krävande motivationsskapande arbete.
Det är av vikt att kommunen tar tillvara alla samverkansmöjligheter till
uppsökande och motivationsskapande verksamhet. Det kan t.ex. handla
om förebilder från arbetsplatsen, föreningslivet, fackliga organisationer
och handikapporganisationer. Orienteringskurserna har i många
kommuner fungerat som en brygga mellan uppsökande verksamhet och
en mer systematiserad vägledning. Genom orienteringskurserna som har
arrangerats av bl.a. studieförbund, har många personer med svag studie-
motivation fått en inblick i vad vuxenlärande kan innebära samt hjälp och
stöd med studieplaneringen. I de självförtroendestärkandc insatser som
ingått i kursen har många funnit en motivation till vidare studier.
Spännvidden från de mest svårmotiverade till de mycket målinriktade
som söker sig till vuxenutbildningen för enstaka behörighetsgivande
kurser är mycket stor.
För att göra det möjligt att ytterligare stärka organisationernas
uppsökande verksamhet avser regeringen att i budgetpropositionen
återkomma med förslag om att tillföra verksamheten ytterligare
ca 10 miljoner kronor fr.o.rn. år 2002.
Vägledning
Vägledning med anknytning till studier, utbildning och arbete bestäms till
sin form och innehåll utifrån behov, förväntningar och krav formulerade
av å ena sidan den enskilde individen, å andra sidan av olika aktörer i
samhället. Det är individens behov, intressen och förutsättningar som
skall styra utbudet av tillgängliga utbildningar, samhällets och arbets-
marknadens möjligheter och krav.
Under den tid som kunskapslyftet pågått har den totala omfattningen av
studie- och yrkesvägledning ökat kraftigt. Stora skillnader finns dock på
den kommunala nivån. Trenden är att utbildningar i allt högre grad
skräddarsys utifrån individers och olika verksamheters behov. Ofta
handlar det om att inte välja hela utbildningsprogram, utan att plocka
utvalda delar, vilket innebär en förskjutning mot ett tydligare individuellt
ansvarstagande. Vägledning är viktigt inför studiestarten, under studie-
tiden och i samband med studiernas slutförande med utgångspunkt i
Prop. 2000/01:72
42
individens behov och studiemål. Värdering av de formella och informella
kunskaper en person besitter är därmed en aspekt som påverkar
vägledningen. Studie- och yrkesvägledningen utgör också ett väsentligt
inslag i många personers kompetensutveckling.
Eftersom individernas motiv for studier är olika, krävs ett
professionellt stöd for att de skall kunna göra väl underbyggda val och
sätta upp mål för sina studier. Behovet av detta stöd kan variera från
person till person. De första valen och målsättningarna för studierna är
startpunkten för en process där målen och valen hela tiden måste kunna
förändras. Vägledning är därför en kontinuerlig process, där den enskilde
studerandes val skall vara avgörande och inte den enskilda kommunens
eller utbildningsanordnarens prioriteringar. IT och Internet-baserade
informationskällor öppnar nya vägar för att förbättra omfattningen av och
kvaliteten i vägledningen.
Flera olika aktörer, med skilda roller, bidrar på olika sätt till en
individs livsplanering. Det kan handla om bl.a. information, rådgivning,
stöttning, handledning, karriäranalys och underlag för validering. Den
enskilde möter olika former av vägledning i olika situationer: genom
kontakter med arbetsförmedlingen vid arbetslöshet, på socialförvaltning,
på försäkringskassan inför rehabilitering och inte minst vid kontakter
med olika utbildningsanordnare. Dessa situationer utmynnar ofta i någon
form av individuell handlings- eller studieplan. Ett berättigat krav som
den enskilde kan ställa är att de olika aktörerna - med hänsyn till sina
respektive ansvarsområden och roller - skall samverka för att ge
individen ett beslutsunderlag utifrån ett helhetsperspektiv.
Skolverkets undersökningar visar att om individerna får möjlighet till
väl underbyggda val så överensstämmer dessa val i mycket hög grad med
arbetslivets efterfrågan av kompetens.
Regeringen tillkallade i december 1999 en särskild utredare med
uppgift att kartlägga och analysera vägledning i skolväsendet
(dir. 1999:107). Utredaren skall kartlägga och analysera individens behov
av studie- och yrkesvägledning inom skolväsendet och föreslå mål för
studie- och yrkesvägledningen utifrån de förändrade krav som
utbildningsväsende, arbetsliv och samhällsutveckling ställer. Vidare skall
utredaren föreslå hur samarbete inom och utom utbildningssystemet kan
utvecklas och pröva i vilken mån förslagen har effekter på vägledningen
inom Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde.
Regeringen avser att återkomma till frågor om vägledning efter det att
utredningen redovisat sitt uppdrag den 31 mars 2001.
Validering
Den faktiska kunskap en individ besitter måste lyftas fram och tas till
vara i varje vägledningssituation. Ett instrument för detta är valideringen.
Människor har olika kunskaper och kompetenser tillägnade både i ett
formellt utbildningssystem och genom ett informellt lärande i vardags-
livet eller yrkeslivet. I en rad olika sammanhang är det viktigt att hela den
kompetens en enskild person besitter kan dokumenteras. Olika personer
har olika behov beroende på i vilket sammanhang dokumentationen av
deras kunskaper skall användas. Den enskilde kan ha ett behov av att få
Prop. 2000/01:72
43
sina kunskaper validerade mot specifika kompetenskrav i arbetslivet. Ett
annat behov kan vara att få dem värderade mot det formella
utbildningssystemets krav för ett visst betyg och för att formellt kunna
tillgodoräkna kunskaperna. En tredje situation är när kunskaperna tas till
vara i en pedagogisk process t.ex. i en vägledningssituation eller i en
utbildningssituation.
Det sistnämnda är viktigt inte minst för hur en validering under
pågående utbildning kan ge den studerande en möjlighet att reglera sin
studietakt. För människor med lång livs- och yrkeserfarenhet är det inte
rimligt att behöva starta studierna på en nivå, som fastställs med
utgångspunkt från de kunskaper som den enskilde har dokumenterade
från det formella utbildningssystemet i sin ungdom. Hur informell
kunskap praktiskt skall kunna tillgodoräknas och vad kunskaperna skall
valideras mot är frågor som måste lösas.
Den validering som hittills skett och sker i Sverige har i huvudsak skett
mot kursplaner, med undantag av den yrkesprövning av invandrare som
sker inom Arbetsmarknadsverket i form av intyg eller certi fikat för att
beskriva personens yrkeskompetens. Även näringslivet och bransch-
organisationer är involverade i utvecklingsarbete med alt värdera
människors yrkeskunskaper mot olika bransehcertiflkat. Genom en
process där vägledning och validering utgör viktiga beståndsdelar får
individen goda förutsättningar för ett fortsatt lärande. Det kommer att
innebära efterfrågan på utbildning anpassad efter den enskildes behov
och önskemål.
I ett föränderligt samhälls- och arbetsliv åldras kunskap och kompetens
snabbt. Gamla väl beprövade metoder visar sig inte längre vara använd-
bara. Förmågan att lära på nytt blir en av de viktigaste kompetenserna.
Många försök att definiera behov av framtida kompetenser har gjorts och
görs. Risken kan finnas att man då definierar de behov som för tillfället
är tydliga, men som inte är bestående.
Internationellt sker en ökad lökusering på certifiering och mätning av
yrkeskompetenser, ofta som ett resultat av krav på kvalitet och
kvalitetsmätning. Traditionell mätning av kompetenser genom prov och
tester motverkar sitt syfte. Vissa personer kan stressas av situationen och
kan tappa tron på den egna förmågan. Utvecklingen av metoder för
validering bör därför kännetecknas av att fokus förflyttas från prövning,
testning och mätning mot bedömning av kompetenser i ett sammanhang.
För att man skall kunna mäta t.ex. yrkeskompetens krävs en helhets-
bedömning av individens hela kunskapsmassa baserad både på praktik
och teori. Utifrån tidigare resonemang om att validering kan ha olika
syfte för den enskilde, varierar sättet att bedöma för att fa fram dessa
kompetenser. I många fall är det viktigt att en miljö skapas så att sådana
faktorer som problemlösningsförmåga, självständigt tänkande eller
förmågan att planera arbetet finns med och kommer fram. Därmed kan en
mer rättvis bedömning av en persons samlade kunskap och kompetens
genomföras.
Regeringen uppdrog i december 1999 åt en särskild utredare för att se
över frågan om validering av vuxnas kunskap och kompetens
(dir. 1999:86). Utredningsmannen skall bl.a. genomföra tre pilotprojekt
Regeringen har i december 2000 givit utredaren tilläggsdirektiv
Prop. 2000/01:72
44
(dir. 2000:84) som innebär att utredaren även bl.a. skall kartlägga den
valideringsverksamhet som pågår i kommunerna. Uppdraget skall
slutredovisas den 1 oktober 2001. Regeringen avser att därefter åter-
komma till frågan om validering.
Tillgänglighet
En stor del av den utbildning som erbjuds för vuxna bedrivs av tradition
terminsvis och genomförs i klassrum i någon av kommunens
skolbyggnader. Studier kan i större kommuner ibland bedrivas både på
dag- och kvällstid. Omfattningen är vanligtvis begränsad till hel- eller
halvtidsstudier inom ramen for en eller flera kurser. Den kraftiga
volymökningen under kunskapslyftet ökade variationen i utbildnings-
utbudet.
När individens behov av kunskap skall styra är det naturligt att
efterfrågan inte alltid följer utbildningssystemets indelning i nivåer eller
kurser eller tidpunkter för kursstart och kursslut. Det är inte alltid möjligt
eller önskvärt för en person att följa en utbildning som löper i en viss
takt, som är förlagd till en viss ort eller studielokal och som pågår ett
visst antal timmar i veckan. Individernas olika mål för sitt lärande kan
vara kursplaneanknutet, men kan också vara preciserat i helt andra
termer.
Det innebär att en enskild anordnare sällan kan tillgodose behoven hos
alla studerande. Den enskildes behov kan inte alltid tillgodoses genom
klassrumsundervisning i grupper om 16 eller 30 deltagare. De studerande
behöver kunna välja mellan olika verksamhetsformer och själv påverka
studietakten.
Olika personers skilda förutsättningar att tillägna sig kunskap kräver
variation när det gäller valet av pedagogik och metodik. Verksamhetens
tillgänglighet måste också anpassas så att de stämmer överens med den
enskildes efterfrågan. Sammantaget betyder detta att individen måste ges
möjlighet att påverka arbetssätt och uppläggning av utbildningen så att
denna formas utifrån deltagarens villkor och önskemål. Denna flexibilitet
måste skapas med utgångspunkt i de lokala förutsättningar som finns i
varje kommun.
Samverkan mellan kommuner eller i regioner ökar möjligheterna till ett
rikt och varierat utbud. Det är därför naturligt att kommunerna
eftersträvar att fungera både som en samordnare av utbildningar och som
utbildningsanordnare. Kommunens utbildning för vuxna i egen regi
(komvux) blir därmed en av många genomförare av utbildningen i en
kommun. Genom att fungera som -samordnare kan kommunen i
samarbete med andra kommuner erbjuda medborgarna en mångfald
möjligheter att förverkliga sina studieplaner. Den enskilde ges då ökade
möjligheter att få sina önskemål om innehåll, pedagogik och studietakt
tillgodosedda. Också när utbildningen genomförs i entreprenadform är
kommunen huvudman för verksamheten.
En av kommunernas viktigaste arbetsuppgift i detta perspektiv blir att
bedriva ett utvecklingsarbete för att kvalitetssäkra utbildningarna. Det
skapar även utbildningsmöjligheter och verksamhetsformer som kan
förändras i takt med utvecklingen av den enskildes, samhällets och
Prop. 2000/01:72
45
arbetslivets önskemål. Förutom att kommunen bör ha samlad kunskap om
utbildningsutbudet och möjlighet att skapa inlärningssituationer måste
även kommunen kunna erbjuda olika former av stöd för lärandet.
Behovet kan variera utifrån individens förutsättningar. Dels stöd för det
direkta lärandet, dels ett stöd på grund av särskilda behov. Ett tydligt
exempel är teknik och handledning vid distansutbildning. Ett annat är
anpassade miljöer efter den enskildes särskilda behov i form av assistans-
stöd, tolk eller tillgängliga lokaler för människor med olika former av
funktionshinder.
Stödet skall inte vara beroende av en kommuns samlade utbildnings-
utbud utan bör även omfatta de personer som följer högskoleutbildning
på distans eller någon annan form av utbildning. I ett långt perspektiv bör
det omfatta all form av önskad kompetensutveckling. Inom ramen för
kunskapslyftet har kommunerna utvecklat olika stödformer för lärande
och organiserat det under samlingsnamn som lärcentra och kunskapens
hus. Dessa centra kan vara båda stationära och mobila för att nå
människor där de befinner sig. Det är viktigt att påpeka att dessa
funktioner byggs upp utifrån lokala förutsättningar och inte utifrån en
centraliserad modell.
Lärande främjas av att det knyts till en viss situation. Det är därför
värdefullt med ett lärande som är knutet till en praktisk vardag, t.ex. en
arbetsplats. För den som söker utbildning och inte är anställd, kan det
finnas behov av att koppla lärandet till konkreta situationer ute på
arbetsplatserna. Det omvända förhållandet att en person har anställning
men behöver få stöd för sitt lärande som arbetsplatsen inte kan erbjuda
bör kommunen erbjuda stöd för personen i fråga. Båda fallen visar att det
därför är viktigt att den lokala arbetsmarknaden knyts närmare till
utbildningsanordnarna och vice versa. Detta skapar förutsättningar för att
utbildningsanordnarna skall kunna tillhandahålla utbildning med ett
modernt innehåll som stämmer överens med de behov individen har för
att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Det ger en möjlighet för
företagen lokalt och regionalt att ständigt ha tillgång till utbildnings-
anordnare som kan erbjuda efterfrågad utbildning. Detta samspel mellan
utbildningsanordnarna och arbetslivet är nödvändigt för att främja tillväxt
i företagen och därmed en lokal och regional utveckling som kommer
hela samhället tillgodo. Regeringens avsikt med tillväxtavtalen var bl.a.
alt skapa en sådan utveckling.
Studiestöd
Individens möjligheter till studier beror inte enbart på en välutbyggd
tillgänglighet till utbildning. Individen har även behov av ekonomiskt
stöd under sin studietid. Detta stöd har stor betydelse för rekrytering av
studerande. För vissa grupper är ett förmånligt studiestöd en nöd-
vändighet för att ta beslut om att investera i sitt eget lärande. Många
människor drar sig för att ta lån för sina studier. För att dessa skall ta
steget in i utbildning krävs ett snabbt beslut om hur deras privat-
ekonomiska situation kan lösas. Detta gäller framförallt de som startar
med en kort utbildningsbakgrund. Det blir därför nödvändigt att beslutet
om stöd fattas så nära individen som möjligt.
Prop. 2000/01:72
46
Om inte dessa möjligheter finns riskerar stora grupper lämnas åt sidan
och kunskapsklyftorna ökar i stället för att utjämnas. Det är därför som
regeringen föreslår ett nytt statligt studiebidrag som ersätter det särskilda
utbildningsbidraget (UBS) och där kommunerna får ett starkt inflytande
över besluten i varje enskilt fall. I avsnitt 13.1 beskrivs detta förslag mer i
detalj.
Beroende på vilka studier eller utbildningsinsatser individen tar del av
finns det i dag en rad stöd. Det finns i dag flera olika finansiella stöd för
individen kopplat till arbetsmarknads-, social- eller utbildningspolitiska
skäl. En gemensam nämnare för dessa är ofta att det ingår utbildnings-
inslag i det specifika programmet. I en strategi för livslångt lärande är det
viktigt att kunna ge ett samlat stöd för själva lärandet oavsett hur
individens ekonomiska situation säkerställs av samhället. De olika
finansiella stöden för individerna, och inte minst studiestödet, har under
lång tid i Sverige inte betraktats som en kostnad för samhället utan som
en investering. En investering som ger avkastning i ett senare skede i
form av ökad ekonomisk tillväxt, högre sysselsättning eller social och
kulturell utveckling. Detta synsätt har skapat möjligheter för människor
att skaffa sig utbildning som bidragit till ett personligt växande, en
positiv samhällsutveckling och ett konkurrenskraftigt arbetsliv. De
resurser som tas i anspråk under studietiden motiverar därför att
effektiviteten och kvalitén i vuxenutbildningen tillmäts stor vikt.
I det ovanstående har beskrivits en, som regeringen bedömer, nöd-
vändig utveckling av förutsättningarna för vuxnas lärande. Det bör
understrykas att de olika politiska verksamhetsområdena inte far ses som
avgränsade verksamheter utan måste samverka för att göra livslångt
lärande till en realitet för individen och därmed stärka samhällets
viktigaste resurs för tillväxt nämligen de enskilda medborgarna.
Regeringens bedömning är att det kan finnas hinder i berörda myndig-
heters regelverk som omöjliggör eller försvårar en utveckling av sam-
verkan för individernas bästa. Exempel på detta kan vara möjligheten för
kommunen och arbetsförmedlingen att göra samordningsvinster om ut-
bildningar är upphandlade hos samma utbildningsanordnare. Det är bl.a.
mot den bakgrunden som regeringen avser att ge berörda myndigheter i
uppdrag att analysera och föreslå förändringar i nuvarande regelverk.
En kommunal infrastruktur
Dessa åtgärder för att främja vuxnas lärande kan beskrivas som basen i
en infrastruktur för det livslånga lärandet. Med undantag för studiestödet
svara kommunerna för denna främjande organisation finns. På samma
sätt som goda kommunikationer, en väl fungerande skola och ett brett
utbud av kultur- och fritidsaktiviteter gör en kommun attraktiv för
invånare och företag utgör infrastrukturen för vuxnas lärande en viktig
konkurrensfaktor i kunskapssamhället.
Det är angeläget att kommunerna tar sitt ansvar för att etablera en
infrastruktur för livslångt lärande. Detta innebär emellertid inte att den
uteslutande består av kommunala aktiviteter. Snarare handlar det om att
bygga nätverk, att skapa former och kanaler för samarbete och samverkan
mellan kommunala förvaltningar, statliga myndigheter och institutioner,
Prop. 2000/01:72
47
folkbildningen, utbildnings- och konsultföretag, parterna pä arbets-
marknaden, handikapporganisationer och andra berörda aktörer.
Statsbidraget till kommunerna för utbildning inom kunskapslyftet är
beräknat så att det ger viss ersättning till kommunerna för insatser av
delta slag. Också den del av statsbidraget som beräknas för utbildning vid
folkhögskolor inom kunskapslyftet innehåller ett sådant moment. Så bör
vara fallet så länge ett riktat bidrag utgår till gymnasial vuxenutbildning.
Som en engångsinsats för att stimulera utvecklingen av infrastrukturen
för vuxnas lärande avser regeringen alt i budgetpropositionen tor år 2002
föreslå att kommunerna år 2002 tillfors ca 350 miljoner kronor som knyts
till statsbidraget för gymnasial vuxenutbildning.
Prop. 2000/01:72
48
I kapitel 5-7 har vi redovisat övergripande ställningstaganden till
utvecklingen av vuxenutbildningen i syfte att anpassa den till principen
om livslångt lärande. I detta och närmast följande kapitel konkretiseras
dessa ställningstaganden för de olika verksamhetsformerna inom vuxen-
utbildningen.
Prop. 2000/01:72
Regeringens bedömning: Det är angeläget att utvecklingsarbete
bedrivs i kommunerna med en mångfald av anordnare och att
utveckling av individuella studieplaner och validering fortsätter.
Statens skolverk bör få i uppdrag att analysera behovet av
förändringar av kursplanerna och betygssystemet inom den
grundläggande vuxenutbildningen samt att kartlägga lokala kurser
inom den kommunala vuxenutbildningen och analysera behovet av
förändring.
Kommitténs förslag och remissinstanserna: Redovisningen av
kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter som berör detta
avsnitt finns beskrivna i kapitel 5. Kommittén behandlar utvecklings-
frågorna inom detta område på ett sådant sätt att en uppdelning skulle
försvåra möjligheterna att bibehålla överblicken av kommitténs förslag.
Skälen för regeringens bedömning: I skolformen kommunal vuxen-
utbildning ingår grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxen-
utbildning och påbyggnadsutbildning. Huvudman för utbildningen är,
som framgår av namnet, kommunerna. Gymnasial vuxenutbildning
anordnas även av statens skolor för vuxna (SSV). I anslutning till
kommunal vuxenutbildning får kommunerna och SSV anordna uppdrags-
utbildning. På uppdrag av kommunerna anordnas även utbildning på
entreprenad hos många utbildningsanordnare.
Den kommunala vuxenutbildningen har haft en väsentlig roll i svensk
utbildningspolitik, inte minst ur en demokrati- och rättviseaspekt. Den
har varit ett effektivt instrument för att motverka snedrekrytering till
högre utbildning. Kommunal vuxenutbildning har varit en möjlighet för
personer som helt eller delvis saknat formell eller reell kompetens att
erhålla denna för att sedan gå vidare inom arbetslivet eller till vidare
studier. Kommunal vuxenutbildning har också i många fall mött
individerna på den kunskapsnivå där de befinner sig och använt både
prövning och diagnostisering för att de så snabbt som möjligt skall kunna
tillgodogöra sig sina studier på rätt nivå.
Kommunal vuxenutbildning har varit och skall även fortsättningsvis
vara ett alternativ för alla vuxna. Även om utvecklingen går i riktning
mot en större variation när det gäller arbets- och organisationsformer,
kommer det även under överskådlig framtid att finnas vissa behov av
utbildning i form av gruppundervisning i fasta lokaler.
49
Enligt regeringens bedömning kommer den kommunala vuxen- Prop. 2000/01:72
utbildningen även fortsättningsvis att utgöra en viktig del av den
samhällsstödda vuxenutbildningen. Därmed kommer den att - vid sidan
av studiestödet - utgöra en stor del av det stöd samhället ger till vuxnas
deltagande i det livslånga lärandet. Genom en väl utbyggd organisation,
där utbildningen kan erbjudas i praktiskt taget samtliga kommuner,
antingen i egen regi eller i samverkan med andra kommuner, har den
kommunala vuxenutbildningen unika förutsättningar att ta detta ansvar.
Därvid har den kommunala vuxenutbildningen ett särskilt stort ansvar för
att nå dem med lägst utbildningsbakgrund men även andra grupper med
särskilda behov såsom funktionshindrade och invandrare. Prioriteringen
av dessa målgrupper måste kunna ske samtidigt som den kommunala
vuxenutbildningen kan erbjuda möjligheter till behörighets-
kompletteringar för högskolestudier. Flera kommuner har inte minst
under kunskapslyftet, utvecklat former för detta breda ansvarstagande
och regeringen bedömer att en fördjupad samverkan mellan kommuner
och enskilda högskolor bör utvecklas ytterligare.
Ett av de uttalade syftena med kunskapslyftet förutom höjd samlad
utbildningsnivå är att förändra och utveckla vuxenutbildningen. Under
den tid som kunskapslyftet har pågått har detta också skett i många
kommuner. Flera av de utvärderingar som gjorts, och som redovisades i
kapitel 3, ger vid handen att det finns en stark förändringsvilja i de olika
verksamheterna. Inte minst ett ökat antal utbildningsanordnare har lett till
en differentiering som drivit på utvecklingen.
Den stora utmaningen för kommunerna är nu att utveckla en kärn-
verksamhet som man bedriver i egen regi så att den även fortsättningsvis
blir ett attraktivt alternativ både för individen och för arbetslivet. Ett sätt
att nå dit är en ökad samverkan såväl med den privata som med den
offentliga sektorn. Det pågår en omfattande utbildning och kompetens-
utveckling inom ramen för personalutbildning. Kommunal vuxen-
utbildning skulle kunna spela en större roll i detta sammanhang. De
formella förutsättningarna för detta finns redan i dag inom uppdrags-
utbildningen men det är ett område med hög utvecklingspotential. Det
innebär inte att det offentliga utbildningsväsendet övertar ansvaret för
personalutbildning. Ett aktivt engagemang i kompetensutvecklingen i
arbetslivet tillför utbildningsorganisationen viktig kunskap som grund för
utveckling av den reguljära verksamheten.
Ett nära samspel med arbetslivet bidrar till att säkra utbildningens
kvalitet och aktualitet. Av avgörande betydelse för verksamhetens
kvalitet är vidare, som tidigare nämnts, en fortsatt utveckling av arbets-
sätt och arbetsformer i riktning mot en fokusering på lärandet.
Regeringen har identifierat ett antal utvecklingsområden för den
kommunala vuxenutbildningen.
Mångfald av anordnare
Många kommuner har under kunskapslyftet utvecklat en verksamhet som
når högt ställda kvalitativa mål. Viss utbildning har förlagts till externa
anordnare, när möjligheterna varit större att nå kvalitetsmålen än med
50
verksamhet i egen regi. Den starkare anknytning till arbetslivet som då
uppnåtts har varit av stor betydelse.
Andelen andra anordnare har ökat kraftigt under perioden, vilket
inneburit att utbudet för den enskilde blivit betydligt större. Ett flertal
kommuner har utvecklat en ny roll som förmedlare av utbildning.
Resultatet har blivit att samarbete har etablerats inte bara mellan olika
anordnare utan även mellan kommuner.
En differentiering av utbildningsutbudet med flera anordnare kan öka
möjligheterna för den enskilde att välja med utgångspunkt i sitt eget
behov av lärande. Det är angeläget att mångfalden av anordnare ut-
vecklas vidare.
Ett led i strävandena att skapa goda förutsättningar för medborgarnas
lärande kan vara att kommuner samverkar, exempelvis inom regioner, via
samverkansavtal eller kommunalförbund på det sätt som exempelvis sker
i Göteborgsregionen. En annan möjlighet ligger i samverkan med
anordnare som erbjuder distanslösningar.
Prop. 2000/01:72
Lärande och intyg
I det nuvarande systemet är den gymnasiala nivån i kommunal vuxen-
utbildningen knuten till gymnasieskolans kursplaner på så sätt, att en
gemensam läroplan gäller för de två skolformerna och samma kursplaner
skall tillämpas. Vuxnas behov av lärande, i ett samhälle präglat av
livslångt lärande, är ofta mer varierat än ungdomars. För ungdomar ställs
kravet att gymnasieskolans utbildning skall utgöra en sammanhållen
helhet. Den vuxnes behov av kunskap är emellertid sällan så omfattande
att det krävs ett helt gymnasieprogram eller ens en hel kurs. En
yrkesverksam person kan ha behov av att läsa in vissa områden för att
öka eller uppdatera sin kompetens i förhållande till förändringar på
arbetsplatsen.
Om individen ges möjlighet att uppnå de mål, som han eller hon själv
bestämmer öppnar sig nya möjligheter till ett efterfrågestyrt system
kopplat till den individuella studieplanen. Stora krav kommer då att
ställas på vägledning och information. Det intyg på uppnådda mål som
kan ges formaliserar lärandet. Intyget är en garant för kvaliteten och för
att individen senare kan inhämta resterande avsnitt, vilket kan leda till
formella betyg. Intygen kan också användas som en kommunikation med
arbetslivet.
Enligt regeringens uppfattning kommer behovet för vuxna att få sina
kunskaper dokumenterade i andra former än genom betyg att efterfrågas i
högre grad än i dag. Den pågående utredningen om validering har i upp-
drag att belysa och utveckla modeller för detta. Regeringen avser att åter-
komma till frågan i samband med behandlingen av utredningens förslag.
Lokala kurser
Regeringen har erfarit att kommunerna i ökad utsträckning utnyttjar
möjligheterna att inrätta lokala kurser. De lokala kursernas andel av
volymen inom vuxenutbildningen på gymnasial nivå har dubblerats sedan
51
hösten 1997. Det finns ungefär 800 nationella kurser som är entydigt Prop. 2000/01:72.
definierad för behörighet till fortsatt utbildning. Läsåret 1999/2000 fanns
2 700 lokala kurser redovisade i Skolverkets nationella uppföljning.
Tänkbara orsaker till denna utveckling kan vara en osäkerhet om hur
målen i de nationella kurserna skall tolkas. En strävan att hävda sig i
konkurrensen mellan anordnare och att utvecklingen inom t.ex. IT-
områdct går så snabbt att nationella kursplaner ännu inte utvecklats kan
vara andra orsaker.
De lokala kurserna medverkar på ett positivt sätt till en formalisering
av nya kompetenser som krävs på en arbetsmarknad i snabb förändring.
De rymmer emellertid även vissa risker. Särskilt för de studerandes
trygghet och rättssäkerhet kan en alltför vildvuxen flora av lokala kurser
skapa problem på längre sikt. Värdet av lokala kurser vid övergång till
högskolan måste vara otvetydigt för alt undvika återvändsgränder för den
enskilde.
Kvaliteten i lokala kurser kan säkerställas på olika sätt. En tänkbar väg
är att de lokala kurserna t.ex. förankras tydligare hos lokala parter på
arbetsmarknaden. Detta skulle kunna ske i samverkan mellan
kommunens vuxenutbildning och de regionala kompetensråden. En
annan väg är att registrera de lokala kurserna nationellt, vilket skulle öka
möjligheterna för andra kommuner att använda dem och inte själva
behöva ta fram egna.
Regeringen avser att uppdra åt Skolverket att närmare kartlägga de
lokala kurserna inom den kommunala vuxenutbildningen. Dessutom
analysera behovet av eventuella förändringar i nuvarande bestämmelser.
Individuella studieplaner
De individuella studieplanerna är av stor betydelse för den enskilda
individen. Där är det möjligt att formulera egna mål för studier samt att
planera och dokumentera kompetensutveckling. I förordningen
(1998:276) om statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av
vuxna är det klart uttalat att en studieplan skall inrättas för varje
deltagare.
Som redan framhållits utgör de individuella studieplanerna ett viktigt
instrument i arbetet alt förverkliga det livslånga lärandet. Alla studerande
inom kommunal vuxenutbildning som så önskar skall ha rätt att få hjälp
att upprätta en sådan plan. Flera olika instanser arbetar på olika sätt med
att precisera individens behov och önskemål. Del är synnerligen
angeläget att sträva efter en bättre samordning mellan förvaltningar och
myndigheter som arbetar ined individuella studie- eller handlingsplaner,
främst arbetsförmedlingen, socialförvaltningen och försäkringskassan. I
många kommuner har utveckling av samverkan kommit långt och
regeringen anser det angeläget att detta arbete vidareutvecklas.
Validering och prövning
Frågan om validering har behandlats utifrån principiella utgångspunkter i
det föregående. Inom kommunal vuxenutbildning har under kunskaps-
lyftet modeller och metoder utvecklats för att använda validering som ett Prop. 2000/01:72
reguljärt inslag i den pedagogiska processen. Regeringen anser att det är
mycket värdefullt att detta utvecklingsarbete fortsätter i kommunerna.
Validering i en vidare mening är emellertid inte formellt reglerad på
annat sätt än att det finns bestämmelser i 4 kap. 15 a § förordningen
(1992:403) om kommunal vuxenutbildning som ger rektorn möjlighet att
under vissa förutsättningar ge betyget Godkänd på en kurs även om
eleven inte har gått igenom kursen. I avvaktan på resultaten av
utredningen om Validering av vuxnas kunskap och kompetens
(dir. 1999:86) bör gällande regelverk dock kvarstå.
Grundläggande vuxenutbildning
Alla vuxna som saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grund-
skolan och är bosatt i landet har en lagstadgad rätt att delta i grund-
läggande vuxenutbildning från och med andra kalenderhalvåret det år han
eller hon fyller 20 år. Kommunerna har skyldighet att inte bara tillhanda-
hålla utbildning utan också att aktivt verka för att boende i kommunen
som saknar grundskolekompetens deltar i utbildningen.
Grundläggande vuxenutbildning omfattar ett antal ämnen och betyg
sätts på varje avslutad kurs eller delkurs. Ett sammanfattande betyg sätts
på hela kursen eller när den studerande har fått betyg på samtliga
delkurser av en kurs. Den som har fått minst betyget Godkänd i den
grundläggande vuxenutbildningens samtliga kärnämnen har rätt att få
slutbetyg. Betygstegen är Icke Godkänd, Godkänd samt Väl Godkänd.
1 flera kommuner har man på ett flexibelt sätt låtit individen studera
såväl grundläggande kurser som gymnasiala. För att enskilda personers
behov av kompetensutveckling och lärande skall kunna tillgodoses är det
viktigt att studier samtidigt kan bedrivas på olika nivåer. En studerande
kan behöva kompensera kunskapsbrister på grundskolenivå i matematik,
på gymnasienivå i språk och i beteendevetenskap på högskolenivå.
Systemet måste medge att studierna sker parallellt på alla tre nivåerna.
Den studerande skall inte behöva slutföra studierna på en nivå för att få
gå vidare till nästa. Denna flexibilitet finns inte generellt i systemen.
Skolverket har i sin rapport Styrdokument för vuxenutbildning beskrivit
strukturen inom olika delar av den kompetensgivande vuxenutbildningen.
Där konstateras att de olika delarna av vuxenutbildningssystemet har
olikformade kurser. Om en individ skall kunna kombinera studier på
olika nivåer, bör enligt Skolverket systemet bestå av kursplaner och
betygssystem av samma karaktär. Någon fullständig analys av hur
kurserna hänger samman har inte gjorts. Skolverket anser att det är av
stor vikt att systemet blir påbyggbart och nationellt likvärdigt, så att en
individ kan studera vid olika tillfallen i livet och även i en annan
kommun.
Regeringen har mot denna bakgrund för avsikt att ge Skolverket i
uppdrag att analysera behovet av förändringar i kursplaner och betygs-
system inom den grundläggande vuxenutbildningen.
53
Prop. 2000/01:72
Regeringens forslag: Lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna
skall ändras sä att del där föreskrivs att statens skolor lor vuxna skall
stödja kommunernas användning av distansmcloder i vuxen-
utbildningen och komplettera den kommunala vuxenutbildningen
genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma slag i form av
distansundervisning.
Regeringens bedömning: Staten skolor för vuxna bör från och med
den 1 juli 2001 utgöra en myndighet.
Kunskapslyftskommittcns förslag: Kommittén föreslår att staten bör
ansvara för att det sker en snabb uppbyggnad av Internct-baserade kurser
inom såväl grundläggande som gymnasial utbildning och att en
planeringsram om 500 miljoner kronor avsätts under en åttaårsperiod för
delta ändamål. En organisationskommitté bör få i uppdrag att utreda
formerna för hur detta projekt skali organiseras. Utvecklingsarbetet bör
delas upp i två perioder. Statens skolor för vuxna eller andra lämpliga
aktörer föreslås få i uppdrag att dels vidareutveckla en handledarroll för
olika utbildningsanordnares verksamma lärare, dels fungera som stöd för
dessa.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet presenterade under
våren 1999 en promemoria med förslag till utveckling av skolorna.
Remissinstanserna: Flertalet instanser ställer sig bakom en satsning
på Internet-baserade kurser men många menar att en satsning på
500 miljoner kronor är tilltagen i överkant och påpekar att det inte får ske
på bekostnad av andra insatser. Andra påpekar att det tidsperspektiv som
är satt är för långt; kurserna riskerar att bli föråldrade. Några instanser,
bl.a. Nutek, menar att lärontedelsmarknaden bäst ser till att utveckling
sker. Många instanser vill i sammanhanget även trycka på och betona att
Internet-baserade kurser är ett hjälpmedel/komplement och inte en
fristående lösning.
Promemorian har behandlats vid ett remissmöte.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Betydelsen av en
fortsatt utveckling av vuxenutbildningen så att den stöder ett flexibelt,
livslångt lärande har lyfts fram i föregående kapitel. Användning av
modern teknik för att stödja lärande, distribuera kunskap, undervisa och
handleda är ett centralt inslag i en sådan utveckling. Vid framväxten av
en infrastruktur för det livslånga lärandet är ett karaktäristiskt inslag, att
många olika anordnare använder sig av distansmetoder för att nå hela
målgruppen och för att utveckla sin pedagogik. Material framtaget för
distansutbildning är ofta värdefullt komplement i vanlig närundervisning
för att differentiera och individualisera verksamheten.
Denna utveckling är välkommen, men rymmer också vissa problem
och risker. Utveckling av pedagogiskt väl fungerade Internet-baserat
material är dyrbart. För att begränsa kostnaderna kan man lätt komma att
kompromissa med viktiga pedagogiska principer. Fascinationen av
mediets möjligheter får inte leda till en återgång till 1970-talets
programmerade undervisning.
54
Sedan flera år finns det ett växande utbud av pedagogiskt inriktade
program, som riktar sig till enskilda och till utbildningsanordnare. Det
har tagits fram delvis av olika kommuner, delvis av olika foretag. T.ex.
tillhandahåller Stockholms stad fritt på Internet program som omfattar ett
antal centrala kurser i gymnasial vuxenutbildning. Som ofta när det
handlar om ett område, som förväntas växa snabbt, är utbudet svår-
överskådligt och ojämnt. Enskilda lärare och skolledare skulle ha stor
nytta av en aktuell, bred, allsidig och objektiv information om det
tillgängliga utbudet. Regeringen anser att det i SSV:s utvidgade uppdrag
bör ingå att tillhandahålla sådan information.
Användningen av den nya tekniken har gjort skillnaden mellan läro-
medel och kurs otydlig. En interaktiv programvara kan innehålla mycket
mer än ett endimensionellt läromedel av konventionellt slag. Det som
ytterst skiljer anordnaren av utbildning från den som producerar program
är rätten att sätta betyg.
Regeringen anser att staten i princip inte skall engagera sig i utveckling
av program för Intemet-baserad utbildning. Det finns inte anledning att
etablera någon annan ansvarsfördelning på detta område än den som
gäller för andra typer av läromedel. I den mån staten skall engagera sig är
det av samma skäl som gäller för läromedel i allmänhet, dvs. inom
områden där det annars inte skulle produceras några läromedel.
Vid SSV finns kunskap om och erfarenheter av distansutbildning, som
utvecklats under lång tid. Det finns goda förutsättningar att vidare-
utveckla denna kompetens inom distansutbildningsområdet bl.a. genom
samverkan med Distansutbildningsmyndigheten (Distum). Enligt
regeringens uppfattning bör SSV:s uppdrag breddas så att skolorna också
skall kunna erbjuda kommunerna stöd i arbetet med att utveckla
vuxenutbildningen, i syfte att erbjuda ett flexibelt lärande. I takt med att
utbudet av distansutbildning på gymnasial nivå, i kommunal regi,
utvecklas med utnyttjande av egenproducerad eller inköpt programvara.
Det blir då rimligt att statens insatser successivt förskjuts från att själv
anordna distanskurser till att stödja kommunerna i deras eget arbete.
Staten kan på detta sätt bäst främja utveckling och användning av
distansutbildning inom vuxenutbildningen.
Arbete med såväl Intemet-baserad som annan distansutbildning kräver
en annan lärar- och handledarroll och ett annat arbetssätt än traditionell
vuxenutbildning. Behovet av kompetensutveckling på detta område kan
bedömas öka i takt med att allt fler utbildningsanordnare utnyttjar
distansutbildningens möjligheter. Det är viktigt att pedagogik och
metodik anpassad till distansutbildningens krav utvecklas och att
kunskaperna härom sprids. SSV bör kunna spela en viktig roll i ett sådant
utvecklingsarbete, som också bör kunna utgöra basen för fortbildning
riktad till lärare och skolledare, som skall arbeta som handledare och
lärare för deltagare för distansutbildning. Det är därvid naturligt att SSV
samarbetar med en eller flera enheter för lärarutbildning.
I kapitel 12 i det följande diskuteras möjligheterna att tillgodose
behovet av teckentolk för att döva, dövblinda och vissa hörselskadade
skall kunna delta i vuxenutbildning. Det åligger varje utbildnings-
anordnare att tillhandahålla det tolkstöd som behövs. I praktiken har de
studerande dock betydande svårigheter att fa tolkinsatsen finansierad.
Prop. 2000/01:72
55
Även på delta område skulle SSV kunna erbjuda ett värdefullt
komplement till den kommunala vuxenutbildningen. Skolorna bör enligt
regeringens mening 11 i uppdrag att tillsammans med Slllts läromedels-
enheter utveekla distansmetoder och IT-läromedel, som riktar sig till
studerande som har teckenspråk som första språk, inom kommunal
vuxenutbildning och folkhögskola. Den erfarenhet som llnns inom folk-
bildningen bl.a. vid Västanviks folkhögskola bör därvid tas tillvara.
Regeringen avser att i budgetpropositionen återkomma med förslag om
att anvisa ca 10 miljoner kronor tor detta ändamål.
När skolornas resurser utökas och gradvis tas i anspråk för att genom-
föra nya uppgifter bör de, enligt regeringens uppfattning, även fort-
sättningsvis ha ett ansvar för att utveckla och erbjuda gymnasial vuxen-
utbildning på distans. Ett eget utbildningsanordnande utgör en väsentlig
grund för den föreslagna rådgivande rollen. Det bör då i första hand röra
sig om stöd till ett flexibelt lärande inom områden, där elevunderlaget i
flertalet kommuner är för litet för att kurser skall kunna komma till stånd
eller inte lockar andra aktörer. Skolorna kan på så sätt bidra till att
studerande i hela landet kan förverkliga sina studieplaner på hemorten. I
takt med att distansutbildningen utvecklas i kommunerna är det rimligt
att tyngdpunkten i SSV:s uppdrag förskjuts mot att i ökad grad utgöra ett
stöd för kommunerna. De studerandes möjligheter att fullfölja påbörjade
kurser måste därvid säkerställas. Det blir en viktig uppgift för styrelsen
att prioritera mellan de olika grenarna av skolornas verksamhet inom de
med nödvändighet begränsade ramarna.
SSVs verksamhet bör mot denna bakgrund inriktas mot följande
områden:
- utveckla och tillhandahålla gymnasial vuxenutbildning i
form av distansutbildning,
- utveckla och sprida kunskap om arbetssätt och metoder vid
användning av mediaburet material som stöd för ett
flexibelt lärande,
- tillhandahålla fortbildning för lärare och skolledare, som
skall arbeta som handledare och lärare för deltagare i
distansutbildning,
- tillhandahålla beskrivande information om det aktuella
utbudet av Intemet-baserad programvara, som har relevans
för vuxnas lärande i första hand på gymnasial nivå samt
- i samarbete med den nya myndigheten för special-
pedagogik utveckla och tillhandahålla stöd för vuxen-
studerande som har teckenspråk som första språk.
Regeringen föreslår därför att 1 § lagen om statens skolor för vuxna skall
ändras.
Utveckling av verksamheten vid SSV inom de här angivna områdena
innebär att ny kompetens kommer att behöva utvecklas eller tillföras. En
särskild projektgrupp inom Utbildningsdepartementet har inom ramen för
kunskapslyftet disponerat medel för utveckling av verksamheten vid
SSV. För det fortsatta utvecklingsarbetet i anslutning till förnyelsen av
verksamheten, får styrelserna för SSV under budgetåret 2001 disponera
Prop. 2000/01:72
56
särskilda medel. För utvecklingsarbete under åren 2002 och 2003 avses Prop. 2000/01:72
styrelsen få disponera sammanlagt ytterligare 11 miljoner kronor. Den
beskrivna utvecklingen bör, med de resurstillskott som nämnts, kunna
genomföras i takt med att kompetensprofilen förändras. Det innebär detta
att verksamheternas omfattning totalt sett kommer att öka. Det ankommer
på myndighetens styrelse, att fördela utvecklingsresurserna.
SSV bör enligt regeringens bedömning utgöra en samlad resurs för
flexibelt lärande och distansutbildning för vuxna på gymnasial nivå.
Verksamheten vid de två skolorna måste därför bedrivas så att de
kompletterar och stärker varandra, men också ske i samverkan med andra
aktörer, främst kommuner, Distum och den nya myndigheten för special-
pedagogik. Det är särskilt angeläget att uppmärksamma möjligheterna till
synergieffekter genom ett utvecklat samarbete med Distum. För att stärka
samarbetet mellan skolorna och effektivera resursanvändningen har riks-
dagen på grundval av förslag i budgetpropositionen för år 2001 beslutat
att en för skolorna gemensam styrelse skall utses från den 1 juli 2001.
Regeringen avser att föreskriva att skolorna från och med den 1 juli 2001
skall utgöra en myndighet av de skäl som anges i budgetpropositionen för
år 2001.
57
Prop. 2000/01:72
Regeringens förslag: Skollagen (1985:1100) skall ändras så alt det
där föreskrivs att Sfi syftar till att ge vuxna invandrare och inte enbart
nyanlända grundläggande kunskaper i svenska språket och om det
svenska samhället. Vidare skall lagen ändras så att utbildningen
anordnas som kurser.
Regeringens bedömning: Sfi bör utformas så att verksamheten
lokalt kan anpassas till varje deltagares förutsättningar och behov att
lära sig talad och skriven svenska. Skolverket bör få i uppdrag att dels
utarbeta förslag till en ny kursplan, dels undersöka hur sfi för
högutbildade invandrare kan anordnas i högskolemiljö. Sfi bör kvarstå
som egen skolform.
Skolverket och riksdagens revisorer: Sfi-verksamhetcn har analyserats
och utretts i flera olika sammanhang under senare år. Skolverket har
den 8 juni 1998 i en översyn av kursplanen för svenskundervisning för
invandrare bl.a. föreslagit att kursplanen för sfi bör delas i två delar med
cn separat baskurs i alfabetisering.
Riksdagens revisorer har nyligen i rapporten Språk och arbete granskat
sfi och arbetsmarknaden för invandrare. Revisorerna föreslår bl.a. att
svenskundervisningen för invandrare bör förändras så att den bättre mot-
svarar behoven hos eleverna. Den stora grupp som inte klarar sfi i dess
nuvarande form bör kunna få en möjlighet att avsluta studierna för att gå
vidare till annan verksamhet som passar dem bättre. Revisorerna påpekar
också att en stor andel lärare saknar utbildning i svenska som andraspråk.
Revisorerna anser vidare att Skolverket tydligare bör prioritera upp-
giften att främja utvecklingen av kvaliteten på svenskundervisningen för
invandrare och föreslår att regeringen initierar en granskning av
kvaliteten inom sfi och hur undervisningen kan göras effektivare genom
utveckling av verksamheten.
Kunskapslyftskoinmitténs förslag: Kommittén har i sitt betänkande
Vuxenutbildning för alla (SOU 1999:39) bl.a. föreslagit att sfi skall
upphöra att vara en egen skolform och i stället inordnas i komvux.
Remissinstanserna: instämmer i huvudsak i kommitténs förslag.
Några, bl.a, Integrationsverket framhåller att sfi spelar en stor roll i
integrationsarbetet och därmed invandrares etablering på
arbetsmarknaden. Ett inordnande av sfi i komvux skulle göra
utbildningen mindre flexibel och minska kontakterna med arbetslivet. Sfi
kan i stället förbättras genom delningen av kursen och utveckling av
praktikverksamheten. Många remissinstanser påpekar att det nya studie-
stödssystemet inte är avpassat för nyanlända invandrare.
Utredningen om social och etnisk mångfald i högskolan (dir.
1999:79): har i sitt betänkande (SOU 2000:47) föreslagit att
svenskundervisning för utländska gymnasister och akademiker bör om
möjligt bör ske i högskolmiljö.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
detta förslag.
58
Statskontorets rapport om Svenskundervisning för invandrare
(sfi) - egen skolform eller del av komvux?: Statskontoret redovisar
konsekvenser av olika alternativ, men lägger inte fram några egna
förslag.
Remissmötet: Företrädare för kommunerna och för verksamheten
talade vid mötet för ett inordnande i kommunal vuxenutbildning, medan
integrationsverkets företrädare talade för att bevara sfi som särskild
skolform. Argument framfördes också för den av Skolverket förslagna
delningen av kursen och för utveckling av praktikverksamheten.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: För de människor
som flyttar till Sverige från något annat land och annat språkområde får
det livslånga lärandet en särskild dimension. Modersmålet fungerar inte
längre annat än inom familjekretsen och den egna språkgruppen. Möjlig-
heterna till anpassning och integration i det svenska samhället är i hög
grad beroende av möjligheterna och förmågan att tillägna sig det svenska
språket. Stora delar av arbetsmarknaden är de facto stängd för den som
inte behärskar svenska jämförelsevis väl, såväl i tal som skrift. Det gäller
nyanlända invandrare, men också dem som varit i landet en längre tid.
Undervisningen i svenska för invandrare utgör en viktig del av
integrationspolitiken som den utformades genom riksdagens beslut år
1998 (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6, rskr. 1997/98:68). I
propositionen framhölls bl.a. att invandrares behov av stöd i stor
utsträckning bör kunna tillgodoses genom den generella politiken.
Nyanlända invandrare har dock särskilda behov av stöd under den första
tiden i Sverige. Sfi kan ses som en sådan säråtgärd.
Svenskundervisningen är också en del av arbetsmarknadspolitiken
Särskilt under perioder med svag efterfrågan på arbetskraft drabbas de
med dåliga svenskkunskaper särskilt hårt av arbetslöshet.
Sfi är också relaterad till utbildningspolitiken. Sfi är en skolform inom
det offentliga utbildningsväsendet för vuxna. För många invandrare är det
sfi-undervisningen, som lägger grunden för ett fortsatt livslångt lärande i
Sverige.
Sfi skall sålunda samtidigt bidra till att förverkliga politiken inom flera
områden. Detta innebär, att förväntningarna på resultaten av verk-
samheten varierar beroende på vilket avnämarperspektiv som anläggs.
Kritik mot sfi-utbildningen har varit vanlig. Alltför få deltagare uppnår
sålunda kunskapsmålen inom rimlig tid och de som avslutat utbildningen
uppges ha otillräckliga kunskaper både i förhållande till arbetslivets krav
och - enligt andra kritiker - för fortsatt utbildning i svenska. Ytterligare
andra kritiker menar att målen är alltför ambitiösa. Många deltagare
deltar termin efter termin utan att göra framsteg.
Regeringen anser att situationen inom sfi är bekymmersam. Bara var
tredje deltagare når målen inom fem terminer. Efter fyra år har knappt
hälften av deltagarna nått denna sfi-nivå. Studieavbrott och avhopp är
vanliga. Det är dessutom rimligt att anta, att det finns ett samband mellan
föräldrars misslyckanden inom den grundläggande svenskundervisningen
och de svårigheter deras barn senare möter i grundskolan. En betydande
del av de ungdomar som inte når målen i grundskolan har annat
modersmål än svenska. Språkets betydelse för invandrarnas integration
på arbetsmarknaden och i samhällslivet är uppenbar.
Prop. 2000/01:72
59
Lagändring
Prop. 2000/01:72
Enligt 13 kap. 1 § skollagen (1985:1100) syftar sfi till att ge vuxna
nyanlända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om
det svenska samhället.
1 de riktlinjer för sfi som riksdagen antog år 1994 med anledning av
propositionen (prop. 1993/94:126, bet. 1993/94:UbU 10,
rskr. 1993/94:341) om svenskundervisning för invandrare (sfi)
fastställdes dock att kommunerna skall vara skyldiga alt erbjuda
svenskundervisning för invandrare (sfi) till de personer som är bosatta i
kommunen och som saknar sådana grundläggande kunskaper i svenska
språket som sfi avser ge. Detta innebär att även den som vistats i landet
en längre tid har rätt till sfi.
Det är naturligt att invandrare påbörjar sina sfi-studier direkt när de
blivit folkbokförda i en kommun och rätten till sfi inträtt. Många sfi-
deltagare gör dock avbrott i sina studier för att t.ex. börja arbeta, vara
barnlediga eller p.g.a. sjukdom. För den som t.ex. direkt efter ankomsten
fått ett arbete medvetenheten av behovet för svenskstudier komma först
efter några år vid en period av arbetslöshet. Det är då ofta de skriftliga
kunskaperna som saknas. Erfarenheten har också visat att den som
genomgått sfi vid ankomsten till Sverige men sedan under liera år inte
fått möjlighet att använda sina kunskaper förlorar dem snart. De kan
därför åter behöva delta i sfi under en period. 13 kap. 1 § skollagen skall
därför ändras i enlighet med de riktlinjer som antagits av riksdagen.
En differentierad utbildning
Deltagarna i sfi är en mycket heterogen grupp. Enligt 13 kap. 1 §
skollagen (1985:1100) anordnas utbildningen som en kurs. Den är i
princip gemensam för alla, såväl akademiker, yrkesvana arbetare och
analfabeter, oberoende av ålder och modersmål. Enligt kursplanen skall
dock ”hänsyn tas till de sinsemellan mycket olika målgrupperna.
Analfabeter och lågutbildade har exempelvis andra behov av utbildning
än högutbildade.” Eleven skall också, enligt kursplanen, påbörja sina
studier på den nivå som bestäms av förkunskaperna. Av riksdagens
revisorers rapport framgår att äldre elever har svårare att klara sfi-nivån
än yngre och medelålders elever. Deltagarnas utbildningsbakgrund och
lärartätheten spelar också en avgörande roll för studieresultaten.
Kommuner med ett större antal invandrare har naturligtvis goda
möjligheter att nivågruppera sfi-deltagarna. Enligt en undersökning i
113 kommuner, som genomförts av Integrationsverket, är det endast fyra
kommuner som inte gör någon gruppering av deltagarna efter bakgrund
och förutsättningar. Särskilda kurser för akademiker förekommer i
26 kommuner.
Enligt statistik från Skolverket är det mer än 50 procent av deltagarna,
som inte når sfi-nivån inom fyra års studier. Bland dem finns det flera
grupper deltagare, som av olika anledningar förmodligen aldrig kan nå
sfi-nivån. Ilit hör t.ex. äldre personer, analfabeter och personer med
mycket kort utbildning samt flyktingar med svåra psykiska problem. De
har ändå behov att lära sig och kan lära sig så mycket svenska att de
60
klarar ett vardagsliv i Sverige. Andra, t.ex. dyslektiker kan lära sig tala
och förstå talad svenska bra, men har stora svårigheter att lära sig läsa
och skriva svenska. För ytterligare andra ingår inte tanken på ett liv
utanför för den trängre familjekretsen i föreställningsvärlden, varför de
saknar motivation att lära sig språket. För dessa deltagare är den
nuvarande kursplanens mål för sfi-studierna inte realistiska.
Den nuvarande kursplanen är primärt utformad för att lägga grunden
för fortsatta studier i svenska. Den svarar därför mindre väl mot de krav
på kunskaper i svenska som ställs vid övergång till yrkesutbildning eller
direkt inträde på arbetsmarknaden. Ett särskilt test i svenska, som skulle
svara mot arbetslivets krav på språkkunskaper, har därför aktualiserats.
Det finns av dessa skäl, enligt regeringens uppfattning, anledning att
skapa formella förutsättningar att differentiera utbildningen och
utbildningsmålen, så att verksamheten bättre kan anpassas till den
enskilde deltagarens förutsättningar och behov. I dag blir sfi ett miss-
lyckande för den som inte har förutsättningar att nå den för alla
studerande gemensamma sfi-nivån. Ett betyg från en för individens
behov anpassad och realistisk kurs kan i stället stärka självförtroendet.
Ett ur utbildningssynpunkt meningslöst, fortsatt deltagande i sfi upplevs
oftast negativt av den studerande, innebär kostnader för kommunen och
försenar integrationen i det svenska samhället.
Sfi bör därför utformas så att verksamheten lokalt kan anpassas till
varje deltagares förutsättningar och behov att lära sig talad och skriven
svenska. Det innebär inte att den nuvarande kursen skall delas in i
etapper. Det handlar i stället om att skapa möjligheter att utifrån
individuella studieplaner forma kursen så att varje elev kan koncentrera
sig på de delar där han eller hon har förutsättningar att göra framsteg och
som har betydelse för den planerade kommande verksamheten i Sverige.
För dem som avser att gå vidare till studier i svenska bör den
nuvarande sfi-nivån ligga fast. Kursplanen för svenska som andra språk i
komvux är utformad så att den bygger på den nuvarande sfi-kursplanen.
För att tillgodose dem som har andra planer bör kursplanen ges ett så
öppet och flexibelt innehåll att utbildningen kan ge enskilda deltagare en
adekvat grund t.ex. för yrkesutbildning på olika nivåer eller för direkt
övergång till arbetsmarknaden.
Sfi-nivån utgör i dag ett formellt eller reellt krav för tillträde till såväl
yrkesutbildningar som arbetsmarknadspolitiska åtgärder, även om den
inte alltid svarar mot de faktiskt erforderliga kunskaperna i svenska. En
differentiering av sfi-utbildningen, som syftar till att anpassa den bättre
till deltagarnas kommande behov, innebär naturligtvis att också dessa
förkunskapskrav måste modifieras.
Möjligheten till alternativa inriktningar får inte tas till intäkt för att
inskränka deltagarnas rätt till svenskutbildning. Den deltagare som så
önskar bör alltjämt ha rätt att fortsätta sin utbildning tills han eller hon
når sfi-nivån eller inte längre gör framsteg. Det bör liksom nu vara
möjligt, att efter sfi-utbildning och en yrkesutbildning eller en tids yrkes-
verksamhet komma tillbaka till sfi-utbildningen och skaffa sig den
formella grund som krävs för vidare svenskstudier.
Regeringen avser att uppdra åt Skolverket att utarbeta förslag till en ny
kursplan. I kursplanearbetet är det viktigt att ta hänsyn till att såväl
Prop. 2000/01:72
61
andraspråksinlärningen som integrationen, i det svenska samhället Prop. 2000/01:72
normalt främjas av att språkstudierna kan bedrivas parallellt med t.ex.
yrkesutbildning, praktik eller förvärvsarbete. Skolverket skall i detta
arbete samråda bl.a. med Arbetsmarknadsstyrelsen och Integrations-
verket.
Förslaget föranleder förändringar i 13 kap. 1 § skollagen (1985:1100).
Mycket talar, enligt regeringens uppfattning, för att den av utredningen
om social och etnisk mångfald i högskolan i betänkandet Mångfald i
Högskolan (SOU 2000:47) föreslagna ordningen, att de högutbildade
invandrarna skall genomgå sfi-utbildningen vid universitet och hög-
skolor, skulle påskynda deras inträde på den svenska arbetsmarknaden.
Det föreligger inga formella hinder för kommunerna att uppdra åt en
högskola att anordna sfi för en grupp invandrare. Enligt vad regeringen
erfarit sker redan i några fall samarbete mellan kommuner och en
högskola. Högskolornas krav på ersättning för sfi-utbildning uppges i
några fall ha utgjort hinder för att någon överenskommelse skall träffas.
Att det inte finns något etablerat system för interkommunal ersättning när
det gäller sfi, försvårar den samverkan mellan kommuner som krävs för
att skapa från kostnadssynpunkt tillräckligt stora grupper.
Regeringen avser att uppdra åt Skolverket att tillsammans med
Högskoleverket och Svenska kommunförbundet undersöka de praktiska
möjligheterna att förverkliga mångfaldsutrcdningens förslag.
Sfi som egen skolform
Kunskapslyftskommittén föreslog att sfi organisatoriskt skall inordnas i
kommunal vuxenutbildning.
Regeringen ser, som nyss framhållits, med stort allvar på situationen
inom sfi. Det finns dock inget som talar för att de aktuella problemen
primärt kan hänföras till att sfi är en egen skolform inom det offentliga
utbildningsväsendet för vuxna. De praktiska och administrativa fördelar
som skulle kunna uppnås i kommunerna måste vägas mot skolformens
grundläggande uppdrag och behovet av åtgärder för att komma tillrätta
med nuvarande problem. Skolformens identitet och status behöver
snarare stärkas. Den särskilda professionalitet som krävs av lärarna inom
sfi behöver betonas. Betydelsen av ämnesteoretisk, didaktisk och
metodisk kompetens hos lärarna måste understrykas. Kunskap om andra
myndigheters arbete för samhällets integrationsinsatser är också en viktig
del av professionalitet. Inte i någon annan del av skolväsendet tolereras
att en mycket stor del av lärarna saknar adekvat utbildning.
I budgetpropositionen för 2001 beräknade regeringen under det under
utgiftsområde 16 uppförda anslaget 25:15 Bidrag till viss verksamhet
inom vuxenutbildningen 7,5 miljoner kronor för utveckling av sfi.
Regeringen avser att inom kort ge Skolverket i uppdrag att genomföra en
satsning på kompetensutveckling för lärare inom sll.
Vid lärarhögskolan i Stockholm finns sedan år 1998 ett Nationellt
centrum för sfi och svenska som andraspråk. Det finansieras under år
2001 under ovannämnda anslag. Verksamheten vid centret har
utvärderats av Skolverket, som förordar att den ges permanent form.
Enligt regeringens uppfattning bör centret kunna spela en viktig roll när
62
det gäller såväl att stärka svenskundervisningen för invandrare som
undervisningen i svenska som andraspråk i skolan. Verksamheten bör
därför nu ges permanentas.
Förhållningssättet till svenskundervisningen för invandrare och till dem
som är verksamma inom denna måste präglas av den stora betydelse sfi
har för att förverkliga utbildningspolitiska, sysselsättningspolitiska och
integrationspolitiska mål i det svenska samhället. Attityderna till
verksamheten som sådan har betydelse för synen på deltagarna i denna.
Dessa attitydfrågor är viktigare än ett formellt inordnande av sfi i
komvux.
I sin rapport visar Statskontoret att ett avgörande problem att inordna
Sfi i komvux är frågan om studiefinansiering. Enligt Statskontorets
beräkningar kommer merkostnaderna för staten vid ett inordnande av
deltagarna i studiestödssystemet att långsiktigt överstiga besparingarna i
kommunerna med flera hundra miljoner kronor.
Sfi bör därför kvarstå som särskild skolform.
Prop. 2000/01:72
63
Prop. 2000/01:72
Regeringens bedömning: Särvux bör byggas ut i syfte att öka
undervisningstiden och förbättra möjligheterna för den enskilda att nå
målen. Skolverket bör få i uppdrag att följa utvecklingen.
F.stetisk verksamhet bör kunna erbjudas inom särvux.
Kunskapslyftskonimitténs förslag: Kommittén föreslår att personer
med utvecklingsstörning garanteras utbildning som övriga vuxna när det
gäller grundläggande utbildning och på gymnasial nivå i en omfattning
av kurser som motsvarar de nationella eller specialutformade program
som ungdomar med utvecklingsstörning kan studera i gymnasiesärskolan.
Remissinstanserna: Skolverket, Socialstyrelsen, Folkbildningsrådet
samt SIH anser att personer med utvecklingsstörning skall garanteras
utbildning i likhet med kommitténs förslag. Stockholms stad tror att
kommitténs beräkning av kostnader för en särvuxreform är
underdimensionerad.
Skälen för regeringens bedömning: Antalet deltagare i särvux är
drygt 4 000 personer per år men behovet är sannolikt avsevärt större.
Enligt kommitténs beräkningar torde drygt 45 000 personer vara i
berättigade till särvux. Skolverket har i rapporten En utvärdering av
Särvux påtalat flera utvecklingsområden inom särvux. Skolverkets
rapport visar på följande utvecklingsområden:
- Undervisningstiden kan öka. 1 dag är genomsnittet endast
2,2 timmar undervisning per vecka. De timplaner som
finns fastställda underskrids ofta.
- Uppfyllelse av kursplancmålen. Många kommuner har
arbetat fram egna kursplaner i stället för de nationellt
fastställda planerna.
- Kunskapsmålen nås i ringa omfattning. Många gånger
grundar sig detta i att deltagarna far en undervisning som
inte motsvarar deras behov.
- Möjlighet till estetisk verksamhet. Ett lärande främjas av
att kunna använda alla sinnen.
- Ökat inslag av arbetslivspraktik. Flera kommuner har
genom att utbildning genomförts på deltagarnas
arbetsplatser eller med nära anknytning till deltagarnas
vardag.
- Den uppsökande verksamheten har brister.
Mot bakgrund av Skolverkets rapport avsatte regeringen hösten 1999
särskilda medel för att stimulera en utveckling av särvux. Medlen har
använts till ett antal projekt spridda över landet som skall slutredovisas
senast den 1 september 2002.
Ett av projekten har som syfte att fördjupa kunskaperna hur arbete med
personer med förvärvade hjärnskador kan bedrivas. Ett annat utvecklar
och undersöker möjligheterna med att bedriva distansstudier för
särvuxelcver i glesbygd.
64
Mot bakgrund av resultaten i utvärderingen planerar Skolverket att Prop. 2000/01:72
genomföra tillsyn av särvux särskilt vad avser studiernas omfattning i
förhållande till utbildningens kvalitet.
Som framgått av det föregående eftersträvar regeringen att det skall
finnas en infrastruktur för det livslånga lärandet där alla vuxna kan känna
sig delaktiga och få sina behov tillgodosedda. Skolverket har redovisat ett
antal områden där särvux kan utvecklas för att kunna erbjuda
utvecklingsstörda en utbildning som är anpassade efter deras behov och
förutsättningar. Självfallet måste verksamheten bedrivas i enlighet med
gällande styrdokument. Den omständigheten att deltagarna själva har
svårigheter att hävda sina egna intressen gör måldokumenten och
tillämpningen av dem särskilt betydelsefulla.
Skolverkets undersökning visar, att estetisk verksamhet har varit ett
medel för att nå målen i andra ämnen, exempelvis kommunikation och
svenska. Det är en verksamhetsform som gagnar deltagarna genom att
öka deras självförtroende, kreativitet och samarbetsförmåga. Estetisk
verksamhet bör därför enligt regeringens bedömning kunna erbjudas
inom särvux. Eftersom gruppen som studerar i särvux är heterogen, är
kravet på individuella studieplaner särskilt stor. Det finns därför
anledning att understryka att särvux redan i dag omfattas av kravet på
individuella studieplaner. Regeringen delar vidare Skolverkets upp-
fattning att kontakterna med arbetslivet bör öka. Genom arbetslivs-
anknuten praktik får de studerande möjlighet att koppla lärandet till sitt
arbete.
Mycket talar för att alla vuxna utvecklingsstörda skall ha en rätt att
delta i särvux liknande den rättighet som i dag finns för vuxna som
saknar grundskolekompetens, att delta i grundläggande vuxenutbildning.
Det finns dock flera svårigheter både att definiera och förverkliga en
sådan rättighet. Sålunda fyller särvux olika funktion för olika vuxna
utvecklingsstörda beroende på handikappets svårighetsgrad.
Verksamheten inom särvux skall syfta till att ge människor en
möjlighet att tillgodogöra sig ny kunskap eller vidmakthålla förvärvade
kunskaper. Det är däremot inte särvux uppgift att ta över ansvaret för
daglig omsorg och stimulans. Denna gränsdragning är naturligtvis svår i
det enskilda fallet, men är viktig för möjligheterna att utforma en
kvalitativt god verksamhet inom särvux.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte finns skäl att införa
en rättighetslagstiftning. Särvux bör dock byggas ut i den takt som till-
gången på personal medger. Det är angeläget att kommunerna planerar
för denna utbyggnad.
I enlighet med KLK:s förslag avser regeringen att återkomma till
riksdagen i budgetpropositionen för år 2002 med förslag att årligen
avsätta ca 7,5 miljoner kronor av statsbidraget till vuxenutbildningen för
utbyggnaden. Detta i syfte att bl.a. öka undervisningstiden och därmed
förbättra möjligheten den enskilde att nå målen. Regeringen avser också
att ge uppdrag till Skolverket att följa utvecklingen i kommunerna.
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 72
Prop. 2000/01:72
Dc inledande kapitlen har som utgångspunkt en syn på vuxnas lärande
som innefattar alla. Perspektivet är att den av samhället stödda vuxen-
utbildningen skall tillhandahålla ett tor individerna anpassat utbildnings-
utbud.
Folkbildningen har i hög grad bidragit till en hög bildningsnivå i
Sverige. Resultaten från flera internationella studier pekar entydigt på att
läskunnighet och läsförståelse är hög i Sverige jämfört med många
jämförbara länder. En anledning till de goda resultaten är de investeringar
som har gjorts på utbildning och bildning sedan årtionden tillbaka.
Riksdagen har givit sin syn på folkbildningen år 1991
(prop. 1990/91:82, bet. 1990/91 :UbU 18, rskr. 1990/91:358) och år 1998
(prop. 1997/98:115, bet. 1997/98;KrU 17, rskr. 1997/98:258). 1 och med
riksdagens beslut år 1991 kom folkbildningen att få ökad frihet från
styrning frän statens sida. 1 stället för att vara styrd av detaljregler anger
riksdagen och regeringen sedan år 1991 syften för statsbidraget. Bidraget
skall bl.a. främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män
att påverka sin livssituation, stärka och utveckla demokratin och bredda
kulturintresset i samhället. Dessutom skall verksamhet som syftar till att
utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån prioriteras. Utöver
detta är personer med funktionshinder, utländsk bakgrund samt arbetslösa
särskilt viktiga målgrupper.
År 2000 hade studiecirkelverksamheten drygt 2,8 miljoner deltagare
därutöver deltog i folkbildningen drygt 16,8 miljoner i kulturprograms-
verksamheten. Folkhögskolornas verksamhet samlar drygt 100 000 del-
tagare varje år varav drygt 30 000 deltar i de långa kurserna, inkl,
ca 10 000 deltagare inom ramen för kunskapslyftet.
Folkbildningen erbjuder ett brett utbud av kurser och utbildningar.
Utöver de allmänna kurserna har folkhögskolorna även specialinriktade
kurser. Det kan t.ex. handla om dyslexikurser, anpassningskurser och
teckenspråkslärarkurscr. Folkhögskolan och studieförbund har lyckats
mycket väl vad gäller social integration, stimulans till självständigt
arbete, återkoppling och stöd. De har också lyckats rekrytera deltagare
med funktionshinder i högre utsträckning än andra anordnare. Folkhög-
skolorna har dessutom ett antal utbildningar som till form och innehåll
kan sägas motsvara dem som ges inom ramen för den kvalificerade
yrkesutbildningen. Mediautbildningar, kantorsutbildningar och fritids-
pedagogutbildningen är några som kan nämnas. Många utbildningar är
behörighetsgivande till högre studier. Även i studieförbunden finns
liknande utbildningar.
Folkbildningen erbjuder också tillfällen till kulturupplevelser och ett
eget skapande, inte minst i de drygt 250 kommuner som saknar statliga
kulturinstitutioner är folkbildningen en viktig aktör.
66
Genom folkbildningens spridning över hela landet och lokala Prop. 2000/01:72
anknytning spelar den en mycket viktig roll för samhället såväl nationellt
som regionalt och lokalt.
För att skapa förutsättningar för ett individanpassat lärande där individen
själv är med och bestämmer på vilken nivå, på vilket sätt, i vilka former
och till vilket syfte han eller hon studerar krävs en infrastruktur med
många utbildningsanordnare och möjligheter till att stödja människors
lärande. I en sådan infrastruktur spelar folkbildningen en viktig roll.
Genom folkbildningens arbetssätt öppnas möjligheter till kunskaps-
sökande för var och en utifrån egen erfarenhet och längs egna vägar, utan
att begränsas av krav på resultat och utan uteslutningsmekanismer.
Folkrörelserna har med sina starka bildningssträvanden, varit ett starkt
verktyg för tillväxt och välfärd. Självbildning och självorganisering som
utgår från individen i växande har gett oss starka självständiga människor
och rörelser som påverkat samhället och stärkt demokratin. Genom sin
metodik, humanistiska grundsyn och starka deltagarinflytande stimulerar
folkbildningen många människor som annars inte skulle inleda ett aktivt
kunskapssökande och lärande. De som inte känt sig trygga i skolväsendet
kan i folkbildningen finna ett alternativ där de far ett ökat självförtroende
och en ökad självinsikt.
Folkbildningen har stor betydelse för många funktionshindrade.
Jämfört med många andra utbildningsformer har folkbildningen en hög
andel funktionshindrade bland deltagarna. Också inom ramen för
kunskapslyftet har folkbildningen haft en mycket hög andel funktions-
hindrade i sina kurser. Flera folkhögskolor och studieförbund erbjuder
både långa och korta kurser särskilt anpassade till funktionshindrades
behov. Anpassningskursema som erbjuds på flera folkhögskolor har
medfört att många funktionshindrade erhållit redskap och kunskaper för
att klara sin livssituation på bästa sätt. Deltagarna far dels ökad kunskap
om funktionshindret och stimulans genom allmänbildande och kulturella
inslag, dels social gemenskap.
Folkbildningen har genom sin form, särart och sitt innehåll flera upp-
gifter att fylla inte minst i ett samhälle präglat av det livslånga lärandet.
Behoven i dag är desamma som då den växte fram - förståelse av helhet
och sammanhang, eftertanke, kunskap och insikt för att kunna påverka
samhället och sina egna livsvillkor. För att samhället skall fungera och
för att medborgarna skall vara medvetna och göra rätt val, krävs det
aktiva, solidariska och engagerade människor som skapar ett samhälle
som gynnar oss alla. Folkbildningens värdegrund och demokratiska
grundsyn och arbetssätt är en viktig faktor i en tid där demokratin utsätts
för ständiga påfrestningar. Genom folkbildningen kan många tillsammans
med andra belysa och diskutera en fråga utifrån egna erfarenheter och ta
väl underbyggd ställning till allehanda spörsmål.
Folkbildningen har en nära koppling till svenskt folkrörelse- och
föreningsliv, som bl.a. idésmedja och plantskola för folkrörelsearbetet.
Genom denna koppling kan folkbildningen sätta sin egen prägel på
67
verksamheten utan krav på några kommersiella eller andra intressen.
Lärandet sker utifrån vissa grundläggande värderingar. Många folk-
högskolor och studieförbund vilar ofta på en ideologisk grund vilket ger
dem en särskild karaktär.
Många vill förkovra sig enbart för sin personliga utvecklings skull. Det
kan t.ex. handla om att lära sig ett nytt språk, lära sig mer om sin
hembygd eller hur IT påverkar vår vardag. Det reguljära utbildnings-
systemet tillgodoser inte dessa möjligheter och om det gör det är det med
andra krav än vad folkbildningen ställer.
I en tid då IT påverkar vår vardag allt mer är det viktigt att inte vissa
grupper lämnas efter andra så att kunskapsklyftorna fördjupas. 1 en
framtid kommer ännu fler möjligheter att öppnas med den nya tekniken.
IT ställer krav på andra kunskaper än tidigare. Det är i dag än viktigare
att kunna värdera och kritiskt granska information än tidigare. Studie-
cirkeln utgör ett utmärkt torg där man kan värdera och diskutera det
breda utbudet av information som finns i dag.
I det livslånga och livsvida lärandet har folkbildningen sålunda en
viktig uppgift. För att även fortsättningsvis kunna styras av sin egen idé
och sätta sina egna mål måste den vara oberoende och inte tvingas till
kommersialisering. Folkbildningen skall även fortsättningsvis vara fri
och frivillig.
Regeringen anser att folkbildningen är ett nationellt ansvar som
omfattar såväl staten som kommuner och landsting. Under de senaste
åren har vissa kommuner och landsting minskat bidragen till
studieförbunden markant. I ett flertal kommuner har kommunerna givit
studieförbunden bidrag för att genomföra en verksamhet som annars
ligger under kommunens kompetens. Detta innebär att studieförbunden -
på ett principiellt plan - har kompromissat med sin frihet. Regeringens
syn är att folkbildningen kan och bör fungera som en motkraft till de
kommersiella, elitistiska och segregerande krafter som är så tydliga i
dagens samhälle.
Prop. 2000/01:72
Regeringens bedömning: En statlig utvärdering av folkbildningen
bör genomföras.
Skälen för regeringens bedömning: När styrningen av folkbildningen
övergick från regelstyrning till en indirekt målstyrning betonades vikten
av kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar. I folkbildningsarbetet
är det därför en naturlig del av arbetet att ständigt utvärdera och följa upp
arbetet.
Folkhögskolor och studieförbund genomför kontinuerligt utvärdering
av verksamheten. Folkbildningsrådet följer upp de olika verksamheterna
utifrån flera aspekter. Eftersom syftena med statsbidraget i högre grad är
inriktade på kvalitativa än kvantitativa aspekter ställs stora krav på ett
välutvecklat utvärderingsarbete.
68
Utöver det arbete som Folkbildningsrådet genomfor är det viktigt att
folkbildningen utvärderas även av staten. Den tidigare statliga
utvärderingen, som inleddes år 1994, (SUFO96), visade att sådana
utvärderingar ger regeringen värdefull erfarenhet om folkbildningen och
dess betydelse för den enskilde och samhället.
I budgetpropositionen för år 2001 har regeringen aviserat att det är
dags för en ny utvärdering av folkbildningen. Regeringen vill nu
återkomma till innehållet i en sådan utvärdering. Regeringen avser att
uppdra åt en särskild utredare att ytterligare precisera inriktningen av de
studier som bör genomföras samt att upphandla dessa och samordna
verksamheten.
I det följande redovisar regeringen ett antal frågor som borde ingå i
utvärderingen.
Folkbildningsrådet
Folkbildningsrådet har av regeringen givits i uppdrag att fördela medel
till sina medlemsorganisationer. Rådet har därmed fått vissa myndighets-
uppgifter. Detta förfarande har fungerat bra, men det innebär också att
rådet far dubbla roller - en roll som fördelare av statsbidraget men också
en roll som företrädare för sina medlemmar. Rådet skall se till att medlen
används i enlighet med statens syften. Då rådet styrs av sina egna
medlemmar finns det en inbyggd motsättning i systemet.
Det är nu tio år sedan Folkbildningsrådet bildades och fick sina upp-
gifter av staten. Rådet har sedan dess genomfört ett antal utvärderingar,
som på olika sett visat i vilken utsträckning medlen används enligt de av
regeringen fastställda syftena. Riksrevisionsverket (RRV) lämnade
hösten 1999 en rapport till regeringen rörande folkbildningens styrning
och kontroll. RRV menade att det nuvarande systemet innehåller vissa
risker när det gäller styrning och kontroll. Detta beror bl.a. på att rådet
har att bevaka statens intressen samtidigt som det bevakar de egna
medlemmarnas intressen. Vidare har folkbildningen en mängd
intressenter på flera nivåer, vilken gör att styrningen kan te sig olika
beroende på vilken nivå man befinner sig på. På lokal nivå, där
folkbildningen far sin konkreta utformning, kan styrningen många gånger
vara mycket detaljerad. RRV konstaterade vid sin granskning av rådets
bidragskriterier, att dessa i hög grad var inriktade på kvantitet i stället för
kvalitet.
Staten utgick år 1991 från att folkbildningen själv måste reagera och
vidta åtgärder internt om det visar sig att viss bedriven verksamhet inte
uppfyller de villkor som staten angett för att statsbidrag skall utgå. Detta
har också skett vid ett par tillfallen. Rådet har också initierat etiska
diskussioner inom folkbildningen i syfte att påverka verksamhetens
kvalitet.
En ny statlig utvärdering bör enligt regeringens mening innefatta en
djupare utvärdering av rådets roll och funktion, bl.a. med utgångspunkt i
det dubbla uppdraget.
Prop. 2000/01:72
69
Folkbildningens särart
Prop. 2000/01:72
Riksdagens beslut med anledning av folkbi Idningspropositionen
(prop. 1990/91:85) år 1991 lades fast, att den utbildning som bedrivs
inom folkbildningen till form och arbetssätt tydligt skall skilja sig från
utbildning inom det offentliga skolväsendet och högskolan. Avsikten med
detta var att studieförbund och folkhögskolor tydligt skulle profilera sin
verksamhet både vad gäller arbetsform och uppläggning men också att de
ideologiska uttrycken avspeglade sig.
1998 års folkbildningsproposition (prop. 1997/98:115) innebar att
denna restriktion togs bort, då det övriga skolväsendet hade närmat sig
folkbildningen i liera avseenden. Det skulle vara en uppgift för
folkbildningen själv att utveckla pedagogiska former utan statlig in-
blandning.
I propositionen utgick regeringen från att folkbildningen själv skulle ta
ansvar för att all utbildning, som anordnas med statsbidrag, skulle präglas
av folkbildningens kännetecken.
Inom ramen för kunskapslyftet har staten fördelat 10 000 årsstudie-
platser till folkhögskolorna. Sedan början av 1990-talet har särskilda
medel ställts till folkbildningens förfogande inom ramen för arbets-
marknadspolitiken. Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001
föreslagit att antalet utbildningsplatser som ställs till folkhögskolornas
förfogande inom kunskapslyftet skall, i likhet med kommunerna, minska
fr.o.m. år 2001. Minskningen för folkhögskolan är dock relativt mindre
än för kommunerna. I dagsläget står de 10 000 platserna inom ramen för
kunskapslyftet för drygt 30 procent av folkhögskolornas långa kurser.
l-olkbildningen har vidare av staten givits uppgifter inom ramen för
olika utbildningssatsningar, senast i anslutning till EMU-frågan. Utöver
de statliga medlen har folkbildningen erhållit medel från andra bidrags-
givare i syfte att erbjuda utbildning. Bl.a. har kommunerna upphandlat
utbildning från folkhögskolor och studieförbund i en omfattning mot-
svarande drygt 6 000 årsplatser. Folkhögskolor och studieförbund har i
allt högre omfattning kommit all agera på en utbildningsmarknad på
samma villkor som övriga utbildningsanordnare. 1 1991 års folk-
bildningsproposition anges emellertid att folkbildningen skall vara
opåverkad av kommersiella eller andra intressen. Inom folkbildningen
pågår en debatt kring dessa frågor.
Mot denna bakgrund kan det finnas skäl att inom ramen för den statliga
utvärderingen undersöka om och i så fall hur den externt finansierade
verksamheten som helhet påverkat folkbildningen.
Folkbildningen och kulturen
Folkbildningen spelar en viktig roll för att förverkliga de kulturpolitiska
målen. Om kulturpolitikens inriktning mot ökad delaktighet, reella
yttrandemöjligheler, kulturella förnyelse, positivt bruk av kulturarvet och
kulturer som en obunden, utmanande och dynamisk kraft i samhället skall
uppnås, behöver folkbildningen stärka sina insatser. Idérikedomen och
initiativkraften inom folkbildningen kommer även fortsättningsvis att ha
stor betydelse för utvecklingen av kulturen i vårt land.
70
I de drygt 250 kommuner som saknar statliga kulturinstitutioner utgör
folkbildningen en viktigt aktör för att stimulera och utveckla kultur-
arbetet. Många människor som annars inte skulle ta del av kulturutbud
har genom folkbildningen fått både del och deltagit i kulturaktiviter av
skilda slag.
Kulturen har en stor betydelse för människan. I en tid där krafter verkar
för kommersialisering av kulturen spelar det ideella arbetet stor roll.
Genom ett ideellt arbete ges möjligheter till egna kulturupplevelser och
ett bevarande av kulturhistorien.
I syftena med statens bidrag till folkbildningen har regering och
riksdag angivit att bidraget skall bredda kulturintresset, skapa
förutsättningar för egna kulturupplevelser och eget skapande. Folk-
bildningens betydelse som en arena där möten kan ske mellan
kulturarbetare och amatörer kan inte nog understyrkas.
Detta syfte tillfördes folkbildningen i samband med folkbildnings-
propositionen våren 1998 Det bör därför vara en fråga för utvärderingen
att studera vilken betydelse och roll folkbildningen har för kulturen.
Folkbildningen och dess effekter för deltagarna
Ett av syftena med bidraget till folkbildningen är att det skall stödja en
verksamhet som gör det möjligt för människor att påverka sin livs-
situation och att skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
genom t.ex. politiskt, fackligt eller kulturellt arbete. Folkbildningen syftar
även till att utjämna utbildningsklyftor och att höja utbildningsnivån i
samhället.
Genom Folkbildningsrådets årsredovisningar far regeringen varje år en
bild av folkbildningens omfattning i form av deltagarantal, antal
anordnade kurser etc. Denna statistiska bild säger däremot inte särskilt
mycket om vilka effekter folkbildningen haft för de enskilda deltagarna.
Statistiken avslöjar inte om folkbildningen givit människor styrka att
delta i samhällsutvecklingen eller om de har valt att gå vidare till andra
studier. Vi vet i dag relativt lite vad som händer efter en avslutad folk-
högskolekurs eller en avslutad studiecirkel. Hur många väljer att gå
vidare till högskolan? 1 vilken grad har en studiecirkel påverkat del-
tagarna till att göra olika ställningstaganden? Hur ser lärprocesserna ut i
cirklar som riktar sig till ungdomar och i vilken utsträckning påverkar
dessa deras framtid? Vilken betydelse har folkbildningen för
lokalsamhällets utveckling? Vad innebär minskade bidrag från
kommunerna för utvecklingen av folkbildningen? Dessa frågor kräver en
djupare analys än vad statistiska data kan ge. Analyser av folkbildningens
effekter for deltagarna bör därför ingå i en utvärdering.
Folkbildningens egna utvärderingar
I folkbildningen pågår en omfattande självutvärdering. Detta arbete är
värdefullt och ger såväl folkbildningen själv som regeringen möjlighet
till djupare analyser. Under de gångna åren har ett stort antal
Prop. 2000/01:72
71
utvärderingsprojekt initierats inom folkbildningen. Folkbildningen har på
detta sätt blivit belyst utifrån liera synvinklar.
Regeringen har erfarit att många av studierna har varit föremål för
diskussion inom folkbildningen. De har ofta rönt stort intresse såväl inom
folkbildningen som utanför folkbildningen.
En intressant fråga att belysa är huruvida och i så fall på vilket sätt den
självinitierade utvärderingen har påverkat verksamheten.
Folkbildningen och personer med funktionshinder
Folkbildningen har i hög grad genomfört en verksamhet som har varit
tillgänglig för funktionshindrade. Genom folkbildningen har - som
nämnts - många personer med funktionshinder fått en möjlighet till att
erhålla kunskaper för att fungera i samhället. Folkhögskolan är speciell i
vuxenutbildningssammanhang i så måtto att det finns längre kurser som
vänder sig särskilt till människor med funktionshinder. Regeringen har i
syftet med statens bidrag angivit, att personer med funktionshinder utgör
en av de viktiga grupperna för statens stöd till folkbildningen.
Folkbildningsrådet avsätter mot denna bakgrund tio procent av stats-
bidraget till kostnadskrävande insatser för personer med funktionshinder
vid folkhögskolorna. För särskilt kostnadskrävande insatser kan
statsbidrag från Sisus komplettera Folkbildningsrådcts avsatta medel.
Dessutom har Sisus medel för assistans i utbildningssituationen vilket gör
att folkhögskolan är den enda vuxenutbildningsform som kan erbjuda
deltagarna undervisning i små grupper, individuellt stöd, tolk och
assistans m.m.
Utöver kurser riktade till personer med funktionshinder anordnar folk-
högskolorna s.k. anpassningskurser. De är särskilt anpassade korta kurser
som vänder sig till vuxna som nyligen förvärvat ett funktionshinder och
till deras anhöriga. Anpassningskurser har funnits sedan början av 1980-
talet och är som regel en till tre veckor långa. Ett 30-tal folkhögskolor
anordnar anpassningskurser i samarbete med 13 handikapp-
organisationer. Syftet med kurserna är att ge de studerande redskap och
kunskaper lör att klara sin livssituation på bästa sätt. Deltagarna får dels
ökad kunskap om funktionshindret och stimulans genom allmänbildande
och kulturella inslag, dels social gemenskap. För att möjliggöra dessa
kurser beviljar Sisus medel så att folkhögskolan skall kunna finansiera
dem.
Många av folkhögskolorna har möjlighet till intemat. Enligt Kunskaps-
lyftskommitténs bedömning råder det oklarheter om finansieringen av
särskilt anpassat boende, habilitering och omsorgskostnader inom
folkhögskolan. När det gäller finansieringsfrågan av dessa kostnader
handlar det ofta om huruvida kommunen förklarar sig villig att bistå den
funktionshindrade med bidrag till dessa kostnader.
Det kan emellertid inte ses som ett statligt åtagande då detta faller inom
ramen för kommunernas åliggande. Riksdagen har beslutat
(prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240) att
kommunerna skall ta ett kostnadsansvar för motsvarande kostnader inom,
den riksrekryterande gymnasieutbildningen för ungdomar.
Prop. 2000/01:72
72
Folkhögskolans verksamhet håller en hög kvalitet, men det råder ofta Prop. 2000/01:72
okunskap i kommunerna om verksamheten. Den statliga utvärderingen
bör belysa verksamheten för deltagare med behov av särskilt anpassat
boende, omsorgs- och habiliteringsinsatser.
73
12
I ett perspektiv av vuxnas lärande och ett lärande för alla måste
utbildningen göras tillgänglig för alla.
Det är viktigt att se frågor om personer med funktionshinder och
vuxenutbildningen i ett helhetsperspektiv. Regeringen har därför valt att
behandla frågor som rör personer med funktionshinder i de olika delar
som behandlar förutsättningar för vuxnas lärande. I detta kapitel
beskriver regeringen de specifika frågor som rör personer med
funktionshinder.
Regeringens bedömning: Den nya myndigheten som skall ansvara
för vissa specialpcdagogiska frågor bör utveckla former för
specialpedagogiskt stöd till vuxenutbildningen och utveckla läromedel
inriktade mot vuxna funktionshindrades behov.
Kommitténs förslag: Kommittén har i sitt slutbetänkande haft
utgångspunkten att utbildningen skall göras möjlig för alla. Kommittén
har diskuterat de problem oeh hinder som många personer med
funktionshinder möter i utbildningssituationen. Utifrån denna
problemställning har kommittén lämnat ett antal förslag till hur stat och
utbildningsanordnare kan finna lösningar lör att underlätta det livslånga
lärandet för alla.
Nedan följer en kort sammanfattning av dessa och remissinstansernas
synpunkter på förslagen.
Kommittén anser att staten bör ta ett övergripande ansvar för att
produktionen av anpassad litteratur överensstämmer med efterfrågan på
litteratur inom de utbildningsformer som vänder sig till vuxna. Vidare
anser kommittén att staten bör ansvara för att läromcdclskostnaderna för
studerande i behov av anpassade läromedel inte överstiger
läromedelskostnaderna för övriga vuxenstuderande.
När det gäller hjälpmedel för personer med funktionshinder har
kommittén funnit att reglerna som styr hur ansvaret att tillhandahålla
dessa inom skolan är oklar och tolkas olika av olika huvudmän.
Kommittén ser mot bakgrund av detta positivt på regeringens initiativ att
tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över hjälpmedels-
försörjningen. Kommittén anser att hjälpmedelsförsörjningen bör vara
oberoende av eventuella diagnoser och utgå från de studerandes behov av
hjälpmedel och att samma förutsättningar för att erhålla nödvändiga
hjälpmedel bör föreligga oavsett vilken utbildningsform den studerande
väljer att studera inom.
Kommitténs bestämda uppfattning är alt det är av största vikt att
ansvariga huvudmän ser över den fysiska tillgängligheten i och i kring
utbildningslokalerna samt vidtar nödvändiga åtgärder för att öka
tillgängligheten.
Kommittén föreslår att staten bör finansiera de kostnader som uppstår
för att genomföra utbildningstolkning inom den offentligt finansierade
vuxenutbildningen. Kommitténs utgångspunkt är att kostnaderna
Prop. 2000/01:72
74
finansieras via ett samlat anslag hos en huvudman. De ökade kostnaderna Prop. 2000/01:72
finansieras via en omfördelning av de medel som satsas på vuxen-
utbildningen. Kommittén menar att anslaget till kommunerna bör minska
i motsvarande omfattning som stödet till utbildningstolkning. Förslagen
innebär att kommunkollektivet anses fråntas finansieringsansvaret för
utbildningstolkning.
Kommittén föreslår att regeringen skall ge utredningen om statens stöd
i specialpedagogiska frågor (dir. 2000:09) i uppdrag att utreda och lämna
förslag på hur stöd i specialpedagogiska frågor till skolhuvudmännen
inom den kommunala utbildningen för vuxna skall organiseras inom
ramen för organisationen.
Remissinstanserna: Kommittén har tagit ett helhetsgrepp om frågan
om stöd till studerande med funktionshinder och fått mycket beröm för
detta helhetsgrepp. Skolverket menar att frågor som rör studerande med
funktionshinder skall behandlas inom de ordinarie systemen. Socia-
lstyrelsen vill se en samplanering mellan utbildningsanordnarna, övriga
intressenter och den enskilde själv för att stödja människors lärande.
Flera instanser pekar på de möjligheter folkhögskolorna och studie-
förbunden har och har haft när det gäller riktade insatser för personer
med funktionshinder. Både folkhögskolor och studieförbund arbetar på
ett föredömligt sätt för att tillgodose individens behov är en vanligt
förekommande åsikt bland remissinstanserna.
Hjälpmedelsinstitutet menar att det är av vikt att staten tar ett över-
gripande ansvar för läromedelsproduktionen och ser till att den överens-
stämmer med den efterfrågade. Även Talboks- och punktskriftsbiblioteket
vill ha en central hantering av läromedlen för personer med
funktionshinder. Socialstyrelsen poängterar vikten av att ta tillvara på
folkhögskolans specialpedagogiska kunskaper och erfarenheter. Flera
remissinstanser, Ams, Sisus, SIH m.fl. betonar bristerna i den fysiska
tillgängligheten till lokaler. SIH saknar förslag om förbättringar i den
fysiska miljön.
Sisus anser att staten skall finansiera utbildningstolkningen via ett
centralt anslag. Folkbildningsrådet, Skolverket och ett antal andra anser
att Sisus skall sköta administreringen av utbildningstolkningen.
Högskoleverket och bl.a. Stockholms universitet motsätter sig en
centralisering av resurserna.
Folkbildningsrådet ser gärna att en utredning tillsätts för att undersöka
hur folkhögskolorna skall få tillgång till specialpedagogiskt stöd och hur
deras kunskaper inom området kan tas tillvara. Socialstyrelsen vill gärna
att en kartläggning av specialpedagogiken sker och att även andra
grupper såsom skolledning, yrkes- och studievägledare inkluderas. SIH är
positiv till förslaget att en ny specialpedagogisk myndighet ges möjlighet
att sälja sina tjänster till utbildningsanordnare. Det kan medföra att den
vuxnes behov av specialpedagogiskt stöd kan få stå tillbaka för kostnaden
när det gäller stödets utformning och innehåll. Nutek vill att en utredning
tillsätts för att undersöka hur ett nationellt ansvar för utveckling och
tillämpning av specialpedagogik inom vuxenutbildningen kan utformas.
75
Skälen för regeringens bedömning:
Bakgrund
I KLKs delbetänkande (SOU 1999:39) framförs följande statistik och
slutsatser rörande personer med funktionshinder.
KLK genomförde på uppdrag av regeringen en undersökning av
situationen för personer med funktionshinder i vuxenutbildningen.
Resultaten visar bl.a. på att:
- en femtedel av befolkningen har ett funktionshinder,
- av dessa anser en tredjedel att funktionshindret innebär en
mycket nedsatt arbetsförmåga eller försvårar studier,
- personer med funktionshinder har i jämförelse med övriga
befolkningen en låg utbildningsnivå,
- högre andel icke sysselsatta, och
- lägre andel i studier än övriga befolkningen.
Resultatet av utredningen visar att behovet av ett lärande är stort för
personer med funktionshinder. Eftersom personer med funktionshinder
utgör en heterogen grupp krävs det individuella lösningar och en väl
utbyggd infrastruktur för att tillgodose behoven.
Regelverk och ansvarsfördelning
En av grundprinciperna i den offentliga handikappolitiken är ansvars-
och finansieringsprincipen. Den innebär att varje sektor i samhället skall
utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla
medborgare. Behövs anpassning skall detta finansieras inom ramen för
den befintliga verksamheten. För offentligt finansierad verksamhet inne-
bär detta att medlen skall finansiera de åtgärder som behövs för att verk-
samheten skall vara tillgänglig för alla. Denna allmänt formulerade
princip har emellertid inte omsatts i tvingande lagstiftning. De lagar och
förordningar som reglerar den nuvarande vuxenutbildningen utgår från
att anordnarna skall kunna ta emot alla vuxna som tillhör målgruppen för
utbildningen oavsett funktionshinder.
Sverige har ställt sig bakom de standardregler som FN har ställt upp
för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och
jämlikhet.
Det finns även ett antal aktörer som är berörda i frågan. 1 KLKs be-
tänkanden (SOU 1999:39 och 2000:28) finns en genomgång av samtliga
aktörer som är berörda. Socialtjänsten, Försäkringskassan och
utbildningsanordnare är några av de aktörer som cn person med
funktionshinder måste ha kontakt med. Stödet för studier ser dessutom
annorlunda ut för deltagarna. Många av deltagarna med funktionshinder
har stöd från flera instanser med olika regler.
Prop. 2000/01:72
76
Ökad kunskap och ett bättre bemötande
Det räcker dock inte med att hindren är borttagna i lagar och för-
ordningar. Andra hinder för att personer med funktionshinder skall ges
möjlighet att studera bottnar ofta i okunskap bland personalen hos
utbildningsanordnaren. Kunskapslyftskommittén redovisade i sitt
betänkande (SOU 1999:39) att personalen vid landets komvuxenheter
och folkhögskolor ofta upplever att de saknar den pedagogiska
kompetens sont behövs för att undervisa deltagare med funktionshinder.
Det tycks dessutom vara relativt ovanligt att personalen får fortbildning
för att bättre kunna anpassa utbildningssituationen för studerande med
funktionshinder.
Eftersom det är utbildningsanordnaren som ansvarar för att
utbildningen görs tillgänglig och håller hög kvalitet för alla är det
olyckligt att det många gånger brister i kunskapen om dessa personers
särskilda behov.
För att förbättra undervisningsmiljön för studerande med funktions-
hinder krävs insatser för fortbildning och information om deras situation
inom vuxenutbildningen.
Regeringen har i den handikappolitiska propositionen Från patient till
medborgare — en nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop.
1999/2000:79) visat på vikten av en ökad kunskap kring bemötandet.
Riksdagen har anvisat medel för en flerårig kompetensutveckling för
personer inom olika samhällsområden kring frågor som rör bemötande av
personer med funktionshinder. Statens institut för särskilt utbildningsstöd
(Sisus) har fått ett särskilt ansvar för att denna kompetensutveckling skall
äga rum. Sisus har för detta ändamål erhållit 12 miljoner kronor fr.o.m.
budgetåret 2001. Av dessa skall 9 miljoner kronor användas till
stimulansbidrag till särskilda projekt under åren 2001-2003.
Olika huvudmän
För att kunna erbjuda personer med funktionshinder en utbildning
anpassad efter deras behov är det av vikt att det finns ett bra samarbete
mellan de olika huvudmän som är berörda. Studerande med
funktionshinder har ofta kontakter med flera olika myndigheter. En del
behöver rehabiliterande insatser där ett flertal olika instanser är
involverade. Som tidigare nämnts är Försäkringskassan, arbets-
förmedlingen och utbildningsanordnare några instanser som en person
kan möta när han eller hon vill utbilda sig. Det kan t.ex. röra sig om
personer som behöver utbildning som ett led i en rehabiliteringsprocess.
För den enskilde handlar det om att erhålla en utbildning anpassad efter
hans eller hennes specifika behov. Det handlar även om att ha ett
studiefinansieringssystem som är lätt att överblicka. Gemensamt för
hälso- och sjukvården, socialtjänsten och vuxenutbildningen är att de har
det övergripande målet att stärka individens ställning och ge den enskilde
resurser för ett självständigare liv. Genom ett samarbete mellan
vuxenutbildningens huvudmän och hälso- och sjukvårdshuvudmännen
kan de offentligas resurser utnyttjas mer effektivt.
Prop. 2000/01:72
77
Läromedel
Prop. 2000/01:72
De förhållanden som råder på läromedelsområdet innebär att vuxen-
studerande i behov av anpassad litteratur inte ges möjlighet att studera på
villkor som är likvärdiga med övriga vuxenstuderandes. I regeringens
proposition (prop. 1998/99:105) om Elever med funktionshinder - ansvar
för utbildning och stöd, har regeringen betonat alt staten även
fortsättningsvis bör ha ett åtagande att elever med funktionshinder, som
är beroende av särskilt utvecklade eller anpassade läromedel ges tillgång
till sådana. Vid Slll:s läromedelsenheter bedrivs ett värdefullt arbete
inom detta område.
Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 2002 återkomma med
förslag om att under perioden 2002-2005 öka resurserna till den blivande
myndigheten för specialpedagogiska frågor disposition med sammanlagt
12 miljoner kronor för utveckling av läromedel för vuxna med
funktionshinder.
Hjälpmedel
Kunskapslyftskommittén gör i sitt betänkande bedömningen att reglerna
som styr ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel inom skolan är oklara
och tolkas olika av olika huvudmän. Vissa av reglerna bygger på
överenskommelser mellan staten och Landstingsförbundet. Sedan dessa
överenskommelser träffades i mitten av 1980-talet har en rad
förhållanden på hjälpmedelsområdet ändrats i grunden. När det gäller
studier vid folkhögskola tolkas reglerna om hjälpmedel olika mellan
landstingen. Kostnaderna för hjälpmedel har ökat dramatiskt sedan
datorn infördes som ett personligt och kraftfullt hjälpmedel.
Hjälpmedel kan behövas i utbildnings- och inlärningssituationen men
också i den dagliga livsföringen. Det kan därför vara svårt att finna en
gränsdragning mellan vad som är ett hjälpmedel eller vad som är ett
läromedel. Ett exempel är när studerande kan behöva utrustning i både
skolan och i hemmet för att kunna göra sina läxor. Reglerna tillämpas
olika när det gäller vad som är grundutrustning, alltså skolans ansvar, och
vad som är ett personligt hjälpmedel för daglig livsföring och därmed
landstingets ansvar. I de fall en dator bedöms som grundutrustning finns
det risk att deltagaren tvingas dela dator med andra studerande, vilket i
sin tur kan innebära svårighet för en studerande som är beroende av
anpassning av datorn.
Iljälpmedelsfrågan är således komplicerad. I regeringens handikap-
poliliska proposition Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) har regeringen
aviserat att en särskild utredare kommer att tillsättas för att se över hjälp-
medelsförsörjningen för studerande inom hela utbildningsområdet
inklusive vuxenutbildningen och folkhögskolan och för att lämna förslag
till eventuella åtgärder.
Regeringen avser inom kort att ge direktiv till en utredning om
hjälpmedel för personer med funktionshinder. Frågan bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
78
Fysisk tillgänglighet
Prop. 2000/01:72
Ett av de största hindren som en person med funktionshinder möter i
utbildningssituationen är den fysiska tillgängligheten. KLK genomförde
en enkätundersökning i ämnet och fann att drygt 40 procent av alla
folkhögskolor bedömde att behovet av att anpassa lokalerna var stort. I
ett flertal vuxenutbildningsenheter visade undersökningen att den fysiska
tillgängligheten helt eller delvis utestängde personer med rörelsehinder.
Inom högskolan är problemen desamma.
Utöver själva utbildningslokalerna måste vägen till och från
utbildningen, biblioteken, vägledningscentrumet osv. ha en hög
tillgänglighet. Handikappombudsmannen genomförde en enkätunder-
sökning i landets samtliga kommuner. Man fann att bristerna i
tillgängligheten till offentliga lokaler var mycket stora.
I regeringens handikappolitiska proposition (prop. 1999/2000:79,
bet. 1999/2000 :SoUl 4, rskr. 1999/2000:240) gör regeringen
bedömningen att:
Enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör vara
åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit
allmänheten har tillträda och på befintliga allmänna platser. Boverket
bör ges i uppdrag att förtydliga de krav som nu finns i plan- och
bygglagen (1987:10) på tillgänglighet i samband med nybyggnad och
ändring av allmänna platser.
Regeringen har angivit ett flertal utvecklingsområden när det gäller
tillgängligheten ur flera aspekter i nämnda proposition. Bl.a. avser
regeringen att skapa ett nationellt center med uppgift att vara ett
nationellt rådgivande organ i frågor om tillgänglighet. Handikapp-
ombudsmannen får i uppgift att fullgöra dessa uppgifter.
Utbildningstolk
En förutsättning för att barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och vissa
hörselskadade skall kunna delta i vuxenutbildningen är att de får tillgång
till tolk.
KLKs utvärdering har visat att studerande som behöver utbildningstolk
har betydande svårigheter att få tolkinsatsen finansierad. Den grund-
läggande orsaken är att utbildningstolkning är förknippat med stora
kostnader för utbildningsanordnaren.
Det nuvarande systemet för att finansiera utbildningstolkning inom
vuxenutbildningen innebär i regel att finansieringsansvaret ligger på
utbildningsanordnaren.
En av de grundläggande principerna i svensk handikappolitik är den så
kallade ansvars- och finansieringsprincipen. På en övergripande nivå
betyder detta att de medel som avsätts för vuxenutbildningen i princip
skall täcka kostnader även för studerande med funktionshinder. Varje
utbildningsanordnare, oftast kommun eller folkhögskola, bör därför
tillhandahålla det tolkstöd som behövs.
79
Regeringen bedömer dock att frågan om utbildningstolk är av den
karaktären att speciella insatser kan behöva göras. På detta område skulle
SSV, som tidigare nämnts (avsnitt 8.2), kunna erbjuda ett värdefullt
komplement till den kommunala vuxenutbildningen. Skolorna bör enligt
regeringens mening få i uppdrag att tillsammans med Slll:s
läromedelsenheter utveckla läromedel, som riktar sig studerande som har
teckenspråk som första språk inom kommunal vuxenutbildning och
folkhögskola. Den erfarenhet som finns bl.a. vid Västanviks och
Strömbäcks folkhögskolor bör därvid tas tillvara.
Specialpedagogiskt stöd
Det saknas i dag en aktör med ett nationellt ansvar för utveckling och
tillämpning av specialpedagogik inom vuxenutbildningen. Många av de
som studerar inom vuxenutbildningen har ett behov av specialpedagogik.
Regeringen tillsatte våren 2000 en organisationskommitté (dir. 2000:9)
med uppgift att förbereda ombildandet av Statens institut för handikapp-
frågor i skolan (SIH).
De argument som talar för att det bör finnas ett centralt ansvar för att
upprätthålla spetskompetens i specialpcdagogiska frågor som berör barn-
och ungdomsskolan är giltiga även inom vuxenutbildningen. Ett av de
starkaste argumenten för ett centralt ansvar är att många kommuner är
små och därmed har få elever vilket gör det svårt att upprätthålla en hel-
täckande specialpedagogisk kompetens. Argumentet blir starkare
eftersom vuxenutbildningen är heterogen med många olika anordnare.
Stora delar av vuxenutbildningen har dessutom mycket gemensamt med
ungdomsskolan. Många lärare arbetar med både ungdomar och vuxna,
lokaler delas ofta mellan ungdomar och vuxna. De läroplaner som styr
vuxenutbildningen är giltiga även för ungdomsutbildningen.
Den nya organisationen skall dessutom rikta sitt stöd mot kommunen.
Eftersom huvudmannen ofta är densamme för ungdomsskolan som
vuxenutbildningen är det inkonsekvent att undanta vuxenutbildningen
från den nya myndighetens ansvar.
Det finns emellertid vissa delar där det skiljer i högre utsträckning
mellan ungdomars behov och vuxnas behov. Det gäller bl.a. vägledning,
studiefinansiering, samverkan mellan olika aktörer som t.ex. arbets-
marknadsmyndigheter och försäkringskassor. Mycket pekar på att vuxen-
utbildningen kommer att bedrivas i flexiblare former, där studier kan ske
oberoende av tid och plats som hel- och deltidsstudier etc.
Regeringen gör mot bakgrund av detta bedömningen att den blivande
myndigheten tor specialpedagogiska frågor får i uppdrag att bistå
skolhuvudmännen inom den kommunala utbildningen för vuxna med
specialpedagogiskt stöd. Regeringen avser att i budgetpropositionen för
år 2002 återkomma med förslag om alt fr.o.m. år 2002 tillföra den
blivande myndigheten för specialpedagogiska frågor erforderliga resurser
för detta utvidgade uppdrag.
Prop. 2000/01:72
80
Prop. 2000/01:72
Regeringens förslag: I syfte att rekrytera till studier skall studiemedel
från och med år 2003 kunna lämnas som studiebidrag med 4,39 eller
5,38 procent av prisbasbeloppet per vecka vid studier på heltid. Dessa
studiemedel skall kunna lämnas till personer som är minst 25 år och är
arbetslösa eller riskerar arbetslöshet eller som har vissa funktionshinder.
Studiemedlen skall kunna lämnas för utbildning på grundskole- eller
gymnasienivå under högst 50 veckor utöver den tid som gäller för
studiemedel i övrigt på den aktuella nivån. Kommunen skall yttra sig
över ansökan. För varje kommun skall en ekonomisk ram beräknas for
stödet. Det särskilda utbildningsbidraget (UBS) avvecklas.
Kunskapslyftskomniitténs forslag: Kommittén föreslår att ytterligare en
bidragsnivå inrättas för studier på grundläggande nivå inom
studiemedelssystemet där hela totalbeloppet utgörs av bidrag. Vidare
föreslår utredningen att arbetslösa med en dagpenning i arbetslöshets-
försäkringen över den s.k. brytpunkten även fortsättningsvis erbjuds ett
inkomstrelaterat studiestöd. Kommittén anser att vuxenstuderande på
grundskolenivå inte skall behöva skuldsätta sig och att studiemedels-
systemet inte är tillräckligt attraktivt för att kunna rekrytera personer med
en, relativt sett, hög inkomst. Man föreslår därför att studerande på
grundskolenivå skall kunna få studiemedel med 100 procent bidrag och,
som en rekryteringsförstärkning, att arbetslösa studerande med en
dagpenning över brytpunkten även fortsättningsvis skall erbjudas ett
studiestöd med inkomstrelatering under högst ett år.
Kommittén anser att den övre åldersgränsen för behörighet till statliga
vuxenstudiestöd skall vara 55 år. Dessutom föreslår kommittén att stöd
skall utgå till arbetslösa studerande.
Kommittén föreslår att föreslagna förändringar skall gälla för studier
på grundskole- och gymnasial nivå oavsett skolform.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser - mer än hälften av
myndigheterna och de flesta kommuner - ställer sig positiva till förslagen
om höjd nivå för studier på grundläggande nivå, ett inkomstrelaterat
studiestöd och höjd åldersgräns. Många menar att det i stort innebär
förbättringar jämfört med det nu gällande systemet. Statens skolverk och
Statskontoret anser dock att vissa av förslagen motverkar tanken på ett
enkelt och lättöverskådligt system. Folkbildningsrådet vill se vissa
riktade insatser för funktionshindrade och för personer i arbetslivet med
kort utbildning bakom sig. Centrala studiestödsnämnden (CSN) anser att
ett mer förmånligt studiestöd bör lämnas fram till dess att en vuxen fått
gymnasiekompetens och tillstyrker förslaget att grundskolestuderande
skall få studiemedel med ett 100-procentigt bidrag. Enligt CSN bör det
inte finnas några generella tidsgränser för rätten till studiestöd för
vuxenstuderande på grundläggande nivå. CSN avstyrker förslaget att
arbetslösa även i framtiden skall kunna få ett inkomstrelaterat studiestöd.
81
I två av Kunskapslyftskomniitténs tidigare delbetänkandcn Vuxen-
utbildning lor alla? Andra året med kunskapslyftet (SOU 1999:39) och
Vuxenutbildning och livslångt lärande (SOU 1998:51) har frågan om
studiestöd berörts. Inga konkreta förslag lämnades i dessa betänkanden.
Kommittén påtalade vissa problem med det nuvarande systemet och
betonade vikten av att snabbt få till stånd ett nytt studiestödssystem med
lasta, enkla och flexibla regler som möjliggör smidiga övergångar mellan
de olika studiefinansieringskällor som finns.
Flertalet remissinstanser har i remissyttranden över dessa betänkanden
uttalat sig om studiestödet och i stort anslutit sig till kommitténs syn-
punkter om behovet av ett nytt reformerat studiestödssystem. Av de drygt
100 kommuner, som har yttrat sig över betänkandena framhåller samtliga
att det är nödvändigt att skapa ett enhetligt, tydligt och generöst
studiestöd för att man skall lyckas rekrytera korttidsutbildade vuxna till
studier. Genomgående synpunkter från kommunerna var att antal
utbildningsplatser och antalet studiestöd måste samordnas och att
kommunen som svarar för intagning av studerande också måste få besluta
om studiestöd inom ”vissa givna ramar”.
Departementspromemorian: Utbildningsdepartementet tog år 1999
fram en promemoria med ett förslag om att överföra en del av
beslutsrätten för UBS på kommunerna.
Remissinstanserna: Flertalet kommuner anser att eftersom de
ansvarar för intagning av studerande de också måste få besluta om
studiestöd inom ”vissa givna ramar”. Några av de största kommunerna
motsatte sig dock en decentralisering med hänvisning till den
administrativa belastningen.
Skälen för regeringens förslag: När riksdagen beslutade om den
särskilda satsningen på vuxenutbildningen, kunskapslyftet, innehöll
beslutet två moment. Det ena var att efter ansökan från kommunerna
fördela medel för de direkta utbildningskostnaderna och utvecklings-
insatserna. Det andra var att införa ett särskilt utbildningsbidrag (UBS).
UBS är ett bidrag som är kopplat till arbetslöshetsförsäkringen. Det
innebär att UBS utgår med samma belopp som skulle ha utgått i form av
ersättning från arbetslöshetskassan.
Motiven för att införa ett särskilt utbildningsbidrag var att
kunskapslyftet som primär målgrupp skall rekrytera människor som är
arbetslösa och saknar kunskaper motsvarande treårigt gymnasium.
Regeringen gjorde den bedömningen, vilket i senare utvärderingar visat
sig helt riktig, att om denna målgrupp skall ta steget in i utbildning så
krävs ett stöd som gör att individerna upplever en ekonomisk trygghet.
Erfarenheterna från kunskapslyftet visar entydigt, att skall man nå de
mest svårrekryterade som samtidigt är i störst behov av kunskapshöjning
och som dessutom har längst väg att gå, så är den personliga ekonomin
av avgörande betydelse.
UBS är ett mycket förmånligt bidrag. Det har ändå riktats kritik mot
systemet. Synpunkterna har i huvudsak varit inriktade på fyra huvud-
frågor.
Prop. 2000/01:72
82
- För människor där steget till studier kräver ett långvarigt Prop. 2000/01:72
motivationsarbete, måste ett besked om ekonomin under
studietiden kunna lämnas i direkt anslutning till
rekryterings- och vägledningssamtalet. Att ansöka om
studiemedel och vänta i flera veckor på slutligt besked
utgör i många fall ett avgörande hinder i rekryterings-
arbetet.
- Många personer som har stort behov av utbildning, särskilt
invandrare och yngre arbetslösa, har inte kvalificerat sig
för ersättning från arbetslöshetskassan. De kan därmed inte
komma i fråga för UBS.
- För personer med deltidsarbete och därmed låg ersättnings-
nivå i arbetslöshetsförsäkringen har inte UBS haft till-
räcklig rekryterande effekt. Samtidigt är ofta kompetens-
utveckling avgörande för att de skall kunna få heltids-
arbete.
- För dem som har den längsta vägen att gå på grund av
tidigare kort utbildning, men också för personer som har
särskilda behov t.ex. beroende på funktionshinder, har den
tid UBS kan utgå, ett år, bedömts vara för kort.
Riksdagen har nyligen beslutat om ett sammanhållet, reformerat
studiestödssystem. Reformen innebär att systemet förändras så att det blir
enklare och mer lättöverskådligt. Systemet bygger på att studiemedel
lämnas som en kombination av bidrag och lån inom ett totalbelopp som
är lika för alla studerande och är knutet till prisbasbeloppet.
Regeringen anser i likhet med Kunskapslyftskommittén att många som
behöver utbildning på grundskole- eller gymnasienivå inte kan rekryteras
utan ett förmånligt studiebidrag. I propositionen (prop. 1999/2000:10) om
Ett reformerat studiestödssystem framhöll regeringen att studiestöds-
systemet bör vara långsiktigt hållbart samtidigt som det också är flexibelt
så att framtida förändringar är möjliga inom systemets ram i förhållande
till utvecklingen bl.a. på utbildningsområdet. Regeringens förslag innebär
att principen med det samordnade studiestödssystemet bibehålls men att
förändringar nu vidtas genom att studiemedelssystemet kompletteras med
att studiemedel till sitt fulla belopp helt kan utgå som bidrag och således
inte innehåller någon lånedel. Denna utformning av studiestödet syftar till
att främja rekrytering av vissa grupper studerande till grundläggande och
gymnasial vuxenutbildning. Det särskilda utbildningsbidraget (UBS)
avvecklas.
Enligt regeringens förslag skall det förbättrade stödet, för att fylla sitt
syfte att verka rekryteringsfrämjande, således utgå med bidrag som utgör
100 procent av totalbeloppet i studiemedlen (4,39 procent av
prisbasbeloppet per vecka) ca 7 200 kr per månad vid heltidsstudier.
Därigenom får den aktuella målgruppen samma ekonomiska standard
under studierna som studerande med studiemedel i form av bidrag och
lån.
För att många personer som är i yrkesverksam ålder skall kunna
rekryteras till studier fordras dock att studiestödsnivån ligger på den nivå
som motsvaras av totalbeloppet i studiemedlen plus det tilläggslån som
83
kan lämnas inom det nya studiemedelssystemet. I rekryteringssyfte bör
därför personer som under en tolvmånädersperiod före studierna haft en
ekonomisk levnadsnivå som överstiger totalbeloppet erhålla ytterligare
bidrag med 22,5 procent (0,99 procent av prisbasbeloppet per vecka). Det
totala bidraget blir i sådana fall ca 8 800 kr per månad (5,38 procent av
prisbasbeloppet per vecka). Tilläggslån skall inte kunna lämnas
därutöver.
Studiemedel med 100 procent eller 122,5 procent bidrag skall kunna
lämnas utan att inkräkta på den längsta tid, som studiemedel - enligt det
regelverk som skall gälla från den 1 juli i år - kan lämnas för studier på
grundskole- eller gymnasienivå.
Beslut om studiemedlen skall bygga på en kunskap om den enskildes
villkor och förutsättningar. Till ansökan skall därför alltid fogas ett
yttrande från kommunen.
Studiemedel med 100 procent eller 122,5 procent bidrag skall kunna
lämnas i mån av tillgång på medel inom en resursram. Studier då den
studerande uppbär studiemedel ger pensionsrätt. Studiemedel enligt
studiestödslagen är inte skattepliktiga.
Regeringen räknar med att återkomma till riksdagen hösten 2001 med
erforderliga lagförslag.
Vem som kan få studiemedel med 100 eller 122,5 procent bidrag
Det förbättrade stödet skall således verka rekryterande till studiemedels-
berättigande utbildning och skall därför kunna lämnas för studier på
grundskole- eller gymnasienivå till studerande som har rätt till
studiemedel för sådan utbildning.
För att undvika att ett generöst studiestöd ger felaktiga signaler till
studerande i gymnasieskolan behövs en nedre åldersgräns. Den
studerande skall därför vara minst 25 år för att kunna få bidraget.
Syftet är att stimulera personer med kon tidigare utbildning att påbörja
utbildning på grundläggande nivå eller gymnasienivå. Det riktar sig till
personer som saknar treårig gymnasieutbildning, är i stort behov av
kompetensutveckling till exempel på grund av ny produktionsteknik,
arbetsorganisationsförändringar eller strukturomvandlingar, och som
riskerar arbetslöshet eller redan är arbetslösa. Det handlar inte sällan om
personer med läs- och skrivsvårigheter eller andra funktionshinder, och
som behöver särskilt långt tid för att nå studiemålen, i synnerhet under
studiernas början. För att nå dessa personer är det naturligt att
kommunerna samarbetar med den uppsökande verksamhet som bedrivs
bl.a. av fackliga organisationer och handikapporganisationer. Syftet med
utbildningen skall vara att stärka individens ställning på arbets-
marknaden.
Det förbättrade stödet, som enligt regeringens mening är mycket
förmånligt, skall kunna ges i de fall det på goda grunder kan antas att det
verksamt kommer att bidra till en positiv utveckling för individen. Det är
därför nödvändigt att ett bra beslutsunderlag föreligger i varje enskilt fall.
Därvid behöver den sökandes hemkommun medverka. Den enskildes
ansökan bör lokalt prövas mot individens behov av stödet för att
överhuvudtaget påbörja studier och därmed stärka sin ställning på
Prop. 2000/01:72
84
arbetsmarknaden. Den bör också prövas mot de förutsättningar personen
bedöms ha att nå de uppsatta målen inom en tidsram som omfattar den
totala tiden med studiemedel. Ett yttrande från kommunen skall därför
bifogas ansökan.
Det förbättrade stödet bör också kunna fungera som ett verktyg, som
kan användas i den uppsökande och motiverande verksamheten. Systemet
behöver bl.a. därför ges en sådan utformning att det blir överblickbart för
den sökande. Det är då viktigt att man på kommunal nivå kan lämna
pålitliga besked om möjligheten att få stödet. För varje kommun bör det
därför beräknas en resursram. Inom denna ram bör stöd beviljas av CSN i
den ordning ansökningarna kommer in. Genom ett uppföljningssystem
knutet till CSN kan kommunen vid varje tidpunkt överblicka utrymmet
för ytterligare ansökningar. Inom detta utrymme kan en sökande, vars
ansökan kommunen efter sin prövning tillstyrker och som uppfyller de
formella kriterierna, räkna med att få studiemedel med 100 procent eller
122,5 procent bidrag.
Tid som det förbättrade stödet kan lämnas för
Det föreslagna nya stödet är avsett att vara ett utpräglat rekryteringsstöd,
som normalt leder vidare till fortsatta studier. Det skall därför lämnas
under en förhållandevis kort period. Enligt regeringens bedömning bör
det avsedda syftet normalt ha uppnåtts inom 50 veckor. För studier
därefter skall de nuvarande reglerna i studiemedelssystemet gälla.
Administration av det förbättrade stödet
Beslut om att lämna stödet till en enskild person fattas av CSN på
grundval av den enskildes ansökan och kommunens yttrande däröver.
Regeringen avser att uppdra åt CSN att förbereda ett uppföljnings-
system som uppfyller högt ställda krav på säkerhet och enkel hantering.
CSN:s beslut bör liksom övriga beslut om studiemedel kunna över-
klagas hos Överklagandenämnden för studiestöd.
Prop. 2000/01:72
85
Prop. 2000/01:72
Regeringens förslag: Ett nytt riktat statsbidrag för kommunal
vuxenutbildning skall införas från och med den 1 januari 2003.
Från och med den 1 januari 2006 skall bidraget inordnas i det
generella bidraget till kommunerna.
Ett särskilt riktat bidrag skall under samma tid lämnas till
folkbildningen för kurser inom folkhögskolan.
Från och med den 1 januari 2006 skall bidraget inordnas i det
generella bidraget till folkbildningen.
Kunskapslyftskommitténs förslag: Kommittén föreslår att staten skall
välja det generella statsbidrags- och utjämningssystemet som
finansieringsmodell. KLK förslår också att den särskilda delegationen för
det kommunala utjämningssystemet ges tilläggsdirektiv för att lämna
förslag till hur och när statliga medel skall föras in i del generella
statsbidraget till kommunerna. En övergångsperiod om fem år föreslås.
Vidare föreslår kommittén att folkhögskolorna även fortsättningsvis skall
få särskilda medel för utbildningar som motsvarar grundläggande och
gymnasial nivå och som ger grundläggande behörighet till högskole-
studier.
Dimensioneringen av vuxenutbildningen efter kunskapslyftets upp-
hörande år 2002 föreslås uppgå till 65 000 helårsplatser, varav 5 000 till
grundläggande vuxenutbildning och 10 000 platser till folkhögskolan.
Kostnaderna för förslagen bedöms av kommittén totalt uppgå till
2 319 miljoner kronor årligen.
Remissinstanserna: Flera myndigheter är positiva till kommitténs
förslag, däribland Skolverket och Statskontoret. Båda dessa myndigheter
ser dock vissa risker och problem med det generella statsbidraget.
Skolverket anser att det finns viss risk för att kommunerna, när de inte
längre får kompensation för den utbildning som faktiskt genomförs i
första hand kommer att se till att fylla kurser i den egna organisationen. I
stället skall de försöka tillgodose enskilda individers speciella
utbildningsbehov och önskemål samt värna mångfalden i utbildnings-
utbudet. Risk finns att träffsäkerheten minskas. Statskontoret påpekar att
övergången från det specialdcstinerade till det generella statsbidraget kan
medföra kraftiga förändringar för en enskild kommun.
Folkbildningsrådet är positivt till KLKs förslag, under förutsättning att
staten kontrollerar att kommunerna inte enbart använder medlen, för att
finansiera sådan vuxenutbildning som enbart anordnas i kommunens
egen regi. En sådan utveckling menar man äventyrar individens val-
möjligheter avseende utbud, pedagogik och anordnare.
Både Riksrevisionsverket och Nutek anser att KLKs finansierings-
förslag är alltför svagt underbyggt för att det fullt ut skall vara möjligt att
ta ställning till förslaget. Nutek ser en risk att kommunerna använder
pengarna till andra verksamheter om medlen inte är specialdestinerade.
86
Flertalet kommuner förordar det generella statsbidrags- och Prop. 2000/01:72
utjämningssystemet med motivet att ett samlat statbidrag ger kommunen
ökade möjligheter att planera på längre sikt och efter lokala behov.
Många kommuner menar att ytterligare analyser behöver göras vad gäller
den interkommunala ersättningen.
Vissa kommuner vill dock behålla ett specialdestinerat statsbidrag
alternativt ha en kombinationsmodell. Bl.a. Malmö stad, Leksands och
Norrköpings kommuner förespråkar ett riktat statsbidrag. De främsta
motiven som framhålls för detta är framförallt de positiva erfarenheterna
från kunskapslyftet, främst styrningseffekten, och möjligheten att anpassa
bidraget till olika slags förändringar. Svenska kommunförbundet är
positivt till att tillämpa det generella bidragssystemet. Vad gäller över-
gången från riktat statsbidrag till det generella statsbidragssystemet anser
förbundet att nedtrappningen av det statliga stödet för den särskilda
vuxenutbildningssatsningen skall ske successivt för att säkra satsningen
på vuxenutbildning även efter det att projektet med kunskapslyftet
avslutas.
Skälen för regeringens förslag: När kunskapslyftet som projekt
upphör den 1 juli 2002 och staten minskar sitt åtagande kommer detta att
på olika sätt att påverka och förändra kommunernas förutsättningar att
anordna vuxenutbildning och främja vuxnas lärande. Det finns påtagliga
risker att kommunerna, när statens bidrag minskar, kommer att ställas
inför konflikter vad gäller att samtidigt tillgodose den egna
organisationens ekonomiska behov och enskilda individers speciella
utbildningsbehov. Detta kan komma att accentueras när det gäller bl.a. att
värna en mångfald av utbildningsanordnare, något som också påtalats av
flera remissinstanser. Det finns en risk för att den positiva utveckling och
förändring av vuxenutbildningen som pågått sedan kunskapslyftet
startade kan komma att försvagas.
Enligt regeringens mening är det angeläget att ansvaret för att skapa
förutsättningar för vuxnas lärande under ytterligare några år delas mellan
stat och kommun. Den utvecklingskraft som skapats i dialogen mellan
stat och kommun under kunskapslyftsperioden får inte gå förlorad när
statens bidragsstyming minskar. Ett riktat statsbidrag under en
övergångsperiod ger goda förutsättningar för staten att föra en dialog med
kommunerna kring de enskilda kommunernas utvecklingsbehov.
Kommunernas möjligheter förbättras att successivt utveckla ett varaktigt
system för vuxnas lärande, som främjar delaktighet, personlig utveckling,
sysselsättning och ekonomisk tillväxt.
Ett riktat statsbidrag bör utformas så att kommunerna kan välja mellan
att ta emot bidraget och att avstå. För att få statsbidrag skall det krävas att
kommunen uppfyller vissa villkor. Enligt regeringens uppfattning bör
villkoren i huvudsak bestå av två delar, nämligen
- att genomföra en viss utbildningsvolym, som står i en
given relation till det statliga bidraget
- att åta sig att successivt utveckla förutsättningarna för
vuxnas lärande enligt de i kapitel 5-7 angivna riktlinjerna.
87
I budgetpropositionen för år 2001 under anslaget till den särskilda vuxen-
utbildningssatsningen beräknas en anslagsnivå år 2003, som motsvarar
ca 49 000 årsplatser i kommunernas utbildning för vuxna och
ca 7 000 platser inom folkhögskolan. Regeringen avser att i budget-
propositionen återkomma med förslag rörande omfattningen av statens
engagemang. För att underlätta omställningen till en minskad omfattning
av den gymnasiala vuxenutbildningen avses statsbidraget år 2002
begränsas till att motsvara ca 70 000 årsstudieplatser samtidigt som
kommunerna engångsvis tillförs ca 350 miljoner kronor för att utveckla
infrastrukturen för livslångt lärande. År 2003 beräknas statsbidraget
motsvara knappt 47 000 platser i kommunernas utbildning för vuxna och
ca 7 000 platser inom folkhögskolan.
Kommunerna finansierar själva den s.k. basorganisalionen, som om-
fattar sammanlagt knappt 38 000 årsplatser. Relationen mellan det nya
statsbidraget och kommunernas satsning bör tills vidare bibehållas i
huvudsak oförändrad. Till skillnad från vad som gällt under kunskaps-
lyftsperioden bör relationen dock beräknas schablonmässigt och vara lika
för alla kommuner. Statens bidrag bör därför från år 2003 motsvara
ca 55 procent av den totala utbildningsvolymen. Bidraget till folkhög-
skolan bör i princip regleras på samma sätt som statsbidraget till
kommunerna.
Kravet på motprestation följs upp och om åtagandena inte nås regleras
detta vid kommande utbetalningstilllallen.
Erfarenheterna från kunskapslyftet visar, att kommunerna visat stor
förmåga, att utforma lokala lösningar. De visar också att kommunernas
roll på ett tydligt sätt förskjutits från att främst ha varit utbildnings-
anordnarc till ett betydligt mer differentierat uppdrag omfattande bl.a.
information, vägledning, uppsökande verksamhet, alltså en mer sam-
ordnande funktion. Kommunerna har dock kommit olika långt i sitt
utvecklingsarbete och har olika problembilder. Den föreslagna stals-
bidragskonstruktionen syftar till att stimulera en fortsatt utveckling i den
riktning som beskrivs i kapitel 5-7.
Det är av stor betydelse att statens resurser styrs dit där de ger störst
effekt, där problemen finns och där behoven av förändring är störst. Ett
utvecklat system för vuxnas lärande innebär stimulans för lokal tillväxt
och därför bör särskild uppmärksamhet ägnas de kommuner som av olika
skäl har hög arbetslöshet och begränsad tillväxt. Det är av fördelnings-
politiska skäl och ur en likvärdighetsaspekt angeläget att alla vuxna
bereds likvärdiga möjligheter till lärande oavsett var i landet man bor.
Det nya statsbidraget behöver kopplas till en stärkt och utvecklad
uppföljning och utvärdering. Skolverket har i uppdrag att leda och följa
arbetet med kunskapslyftet och har därvid utvecklat formerna för en
dialog och ett samspel med kommunerna rörande utvecklingen av vuxnas
lärande. Ett riktat statsbidrag, som kopplas till en dialog mellan
kommunerna och Skolverket, ger möjlighet att anpassa fördelningen och
ta hänsyn till det förändringsbehov som är utmärkande för en samhälls-
stödd struktur för vuxnas lärande.
Det nya statsbidraget skall tillämpas från och med budgetåret 2003.
Regeringen avser att förlänga giltigheten av förordningen (1998:276) om
Prop. 2000/01:72
88
statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna till utgången Prop. 2000/01:72
av år 2002.
Regeringens förslag: 11 kap. 2 § andra stycket skollagen (1985:1100)
skall ändras så att det där anges att gymnasial vuxenutbildning syftar
till att ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar
den som utbildningen i gymnasieskolan skall ge.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår en samordning och precisering
av bestämmelser för kommunal och statlig utbildning för vuxna i en
vuxenutbildningslag och en vuxenutbildningsförordning och att
regeringen överlämnar till Skollagskommittén att lämna förslag till
närmare innehåll i den föreslagna vuxenutbildningslagen. Vidare föreslås
att särskilda kvantitativa mål för kommunal utbildning för vuxna och
Statens skolor för vuxna fastställs. Dessa mål skall kunna variera i tid och
genom sina mått vara lätta att följa upp och utvärdera.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag tveksamma till
införandet av en vuxenutbildningslag. De flesta myndigheter är negativa
till en särskild utbildningslag. Skolverket ser inget behov av en särskild
vuxenutbildningslag om en nationell strategi för vuxenutbildning
formuleras. Högskoleverket avvisar förslaget om en vuxenutbildningslag
med hänvisning till att lagen inte är heltäckande, vilket medför att en stor
del av vuxnas lärande och utbildning kommer att hamna utanför den
föreslagna lagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 kap. 2 § andra stycket
skollagen (1985:1100) syftar gymnasial vuxenutbildning till att ge vuxna
kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom
gymnasieskolan. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1990/91:85
s. 122) framgår att avsikten var att en utbildning skall leda till samma
kompetens oavsett om den genomförs inom gymnasieskolan eller inom
gymnasial vuxenutbildning. I propositionen framhölls särskilt att den
gymnasiala vuxenutbildningens innehåll skulle nära anknyta till
gymnasieskolan och på så sätt utgöra en spegelbild av större delen av
gymnasieskolan.
Enligt regeringens mening måste vuxenutbildningen utgå från den
enskilda individens behov och förutsättningar och därför präglas av stor
flexibilitet. Den studerande bör kunna kombinera delar från olika
program eller sätta samman delar av kurser utifrån ett individuellt
kompetensbehov. Det kan också konstateras att den gymnasiala vuxen-
utbildningen innehåller - och bör innehålla - kurser som inte före-
kommer i gymnasieskolan. Mot den nu angivna bakgrunden föreslår
regeringen att målbestämmelsen i 11 kap. 2 § andra stycket skollagen
skall ändras så att det där anges att gymnasial vuxenutbildning syftar till
att ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar den
som utbildningen i gymnasieskolan skall ge.
När det i övrigt gäller den författningsmässiga regleringen av
skolväsendet prövas den för närvarande av Skollagskommittén
89
(dir. 1999:15). Kommittén beräknas lägga fram sitt betänkande i början
av hösten 2001. 1 avvaktan på ställningstagande till kommitténs förslag
bör en särskild vuxenutbildningslag inte aktualiseras utan frågan får
prövas i del sammanhanget. Den nuvarande regleringen av kunskapslyftet
avses som tidigare nämnts gälla till utgången av år 2002. Ett nytt regel-
verk för bl.a. kommunal vuxenutbildning bör träda i kraft 1 januari 2003.
Regeringens utgångspunkt är att för den del av vuxnas lärande som har
kommunen som huvudman bör finnas en reglering som ger kommunerna
stort utrymme. Det är på det lokala planet detaljerna skall utformas. För
att systemet skall vara så flexibelt som möjligt.
Statens del av styrningen av skolväsendet, där en del utgörs av den
kommunala vuxenutbildningen, sker genom mål och resultatstyrning.
Kunskapslyftet, som är ett tidsbegränsat projekt, har en mer direkt
styrning i form av bl.a. riktade statsbidrag. Ett av syftena med kunskaps-
lyftet är att förnya vuxenutbildningen och att prova nya verksamhets-
former. De möjligheter som erbjudits kommunerna under projekttiden
har i hög grad, bidragit till förnyelse, utveckling och mångfald. Vid
utvärderingar har det framkommit alt olika föreskrifter kolliderat med
varandra. Ett sådant exempel är vid antagning där två olika prioriterade
målgrupper kan urskiljas: arbetslösa som saknar treårig gymnasie-
utbildning som gäller i förordningen (1998:276) om statligt stöd till
särskilda satsningar på utbildning av vuxna och vuxna med lägst
utbildningsnivå som gäller i förordningen (1992:403) om kommunal
vuxenutbildning.
Det framtida systemet för vuxnas lärande måste karaktäriseras av nya
former och möjligheter för lärande, där individens behov och efterfrågan,
i större utsträckning än i dag är styrande. Regeringen avser att utarbeta en
helt ny förordning om kommunernas utbildning för vuxna, som skall
ersätta den nuvarande förordningen (1992:403) om kommunal
vuxenutbildning och förordningen (1998:276) om statligt stöd till
särskilda satsningar på utbildning för vuxna. Förordningen skall
möjliggöra och stödja en utveckling enligt de riktlinjer som redovisats i
kapitlen 5-7.
Regeringens bedömning: Statens skolverk bör få i uppdrag att föreslå
hur kommunernas insatser lör att tillgodose möjligheter för vuxnas
lärande kan följas upp.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att staten bör garantera
individerna tillgång till en viss minimistandard vad gäller infrastruktur
för livslångt lärande i kommunerna.
Vuxnas tillgång till gymnasial utbildning skall säkerställas i en om-
fattning som motsvarar ungdomarnas nationella eller specialutformade
program. Detta framhålls som en rättvisefråga, en fråga om demokrati, en
samhällsekonomisk fråga och en fråga om att avskaffa återvändsgränder.
Vuxnas tillgång till studier bör enligt kommittén utformas som en garanti
att tillsammans med tidigare studier få läsa en utbildningsvolym
Prop. 2000/01:72
90
omfattande 2 000 gymnasiepoäng med godkända resultat. Om tidigare
studier i gymnasieskolan omfattar endast ett år (800 gymnasiepoäng)
skall den vuxne ges möjlighet att läsa in en hel gymnasial utbildning.
Rätten skall även gälla personer som först i vuxen ålder fullföljt
utbildning på grundläggande nivå. Om inte särskilda skäl finns skall
studierna kunna påbörjas inom tre till sex månader.
Rätten till studier på gymnasial nivå skall innebära att den studerande
har rätt att välja bland samtliga nationella kurser. Om kommunen inte kan
erbjuda önskad kurs, skall den sökande ha rätt att välja att gå sin utbild-
ning på annan ort och hemkommunen är då skyldig att betala inter-
kommunal ersättning. Kommunerna skall vara skyldiga att erbjuda ut-
bildning på dag- och/eller kvällstid i ett system av flexibelt lärande där
exempelvis även distansutbildning och Internet-baserat lärande skall
kunna ingå.
Remissinstanserna: Många remissinstanser ställer sig bakom vuxnas
rätt till utbildning upp till gymnasial nivå. Högskoleverket poängterar
dock att satsningar måste ske både på bredd och spets och att rättigheten
därför måste ställas mot andra insatser. Vissa instanser framhåller att
detta rättigheten bör innebära att grundläggande behörighet för högre
studier uppnås. Angående rätten till en utbildningsvolym om 2 000 poäng
framför många instanser, bl.a. Skolverket, att det är viktigt att detta
betraktas som ett golv inte ett tak. Handikappförbundens Samarbets-
organ betonar att detta är än viktigare för personer med utvecklings-
störning. Svenska kommunförbundet betonar också att nivån inte får bli
ett självändamål. Ett antal instanser framför att hänsyn måste tas till att
gamla utbildningar kan behöva kompletteras och att formella kunskaper
inte nödvändigtvis innebär reella sådana. Statskontoret anser att det
offentliga åtagandet bör preciseras till att gälla kärnämneskurser eller
liknande.
Vad det gäller att rätten till studier skall gälla samma omfattning som
motsvarar ungdomars nationella eller specialutformade program framförs
något fler synpunkter. Några instanser bl.a. Svenska kommunförbundet
och Göteborgs stad framhåller att detta kan ger en större valfrihet än i
ungdomsskolan. Många kommuner menar att förslaget är principiellt rätt
men att det blir svårt för kommunen att uppfylla, även med regional sam-
verkan. Många pekar i sammanhanget på svårigheter runt den inter-
kommunala ersättningen bl.a. vad det gäller dyrare yrkeskurser. Liknande
resonemang förs runt den föreslagna begränsade tiden innan studierna
kan påbörjas. Skolverket betonar vikten av begränsad väntetid, särskilt
om öppna och flexibla lärmiljöer skall utvecklas. Kommunernas
skyldighet att tillhandahålla utbildning i ett system av flexibelt lärande
mottas generellt positivt, men vissa kommuner framhåller att det kan
tolkas för ”strängt”.
Skälen för regeringens bedömning: Genom kunskapslyftet har
formerna för vuxenutbildningen utvecklats. Kommunerna har byggt upp
en ny infrastruktur som i större utsträckning än tidigare ger den
flexibilitet som svarar mot individernas och samhällets förändrade krav
och behov. Det är angeläget att den strukturen både upprätthålls och
vidareutvecklas.
Prop. 2000/01:72
91
Regeringen delar flera remissinstansers uppfattning att det är förenat
med betydande risker och nackdelar att införa en skyldighets- och/eller
rättighetslagstiftning. Det är uppenbart att en exakt angiven nivå eller
volym, med begränsade resurser i kommunerna, riskerar att också bli ett
tak för kommunernas åtagande i förhållande till den enskilde. De totala
ekonomiska konsekvenserna är som Svenska kommunförbundet har
påpekat inte möjliga att bedöma. En definierad nivå verkar också
normerande på den enskildes studieval, oavsett hans eller hennes faktiska
behov av kompetensutveckling. Att välja nivå att förenat med ett
betydande mått av godtycke. Varje definierad gräns kommer att motverka
syftet att stödja individerna i ett livslångt lärande. Möjligheten att byta
yrkesinriktning och yrkeskarriär får inte förbehållas dem dom inte
utnyttjade vuxenutbildningen i relativt unga år.
Syftet att tillförsäkra den enskilde möjlighet till stöd för det lärande
som han eller hon behöver och efterfrågar tillgodoses bättre genom att
staten ställer krav på kommunerna att utveckla infrastrukturen för det
livslånga lärandet på det sätt som redovisats i det föregående. Sådana
krav förutses sålunda kopplas till det nya riktade statsbidraget.
Den föreslagna ordningen förutsätter en mer utvecklad uppföljning,
utvärdering och tillsyn än vad som hittills varit vanlig. Regeringen avser
att uppdra åt Skolverket att inför övergången till en ny ordning redovisa
hur detta kan ske.
Prop. 2000/01:72
92
Statskontoret, Statistiska Centralbyrån, Socialstyrelsen, Handikapp-
ombudsmannen, Hjälpmedelsinstitutet, Statens institut för särskilt
utbildningsstöd, Riksrevisionsverket, Statens skolverk, Statens institut för
handikappfrågor i skolan, Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Centrala
studiestödsnämnden, Distansutbildningsmyndigheten, Integrationsverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet, Rådet för arbetslivs-
forskning, Jämställdhetsombudsmannen, Institutet för arbetsmarknads-
politisk utvärdering, Närings- och teknikutvecklingsverket, Stockholms
universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Högskolan Dalarna, Lunds
universitet, Högskolan i Kalmar, Karlstads universitet, Statens skolor för
vuxna i Härnösand, Statens skolor för vuxna i Norrköping, Talboks- och
punktskriftsbiblioteket, Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms
universitet, Kommittén för översyn av skollagen m.m. (U 1999:01),
Utredningen om validering av vuxnas kunskap och kompetens
(U 1999:06), Utredningen om vägledningen i skolväsendet (U1999:ll),
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Hallands län, Läns-
styrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen
i Västerbottens län, Stockholms läns landsting, Hallands läns landsting,
Västmanlands läns landsting, Dalarnas läns landsting, Västerbottens läns
landsting, Ale kommun, Askersunds kommun, Borlänge kommun, Borås
kommun, Essunga kommun, Finspångs kommun, Flens kommun,
Gotlands kommun, Gävle kommun, Göteborgs stad, Haninge kommun,
Helsingborgs kommun, Hjos kommun, Järfälla kommun, Leksands
kommun, Ljusdals kommun, Ljusnarsbergs kommun, Lycksele kommun,
Malmö stad, Nacka kommun, Norrköpings kommun, Nybro kommun,
Nässjö kommun, Ragunda kommun, Stenungsunds kommun, Stockholm
stad, Strömstad kommun, Svedala kommun, Söderhamns kommun,
Söderköpings kommun, Tierps kommun, Torsås kommun, Trollhättans
kommun, Vårgårda kommun, Växjö kommun, Östhammars kommun,
Brunnsviks folkhögskola, Fellingsbro folkhögskola, Forsa folkhögskola,
Furuboda folkhögskola, Göteborgs folkhögskola, Hagaberg folkhögskola,
Kalix folkhögskola, Kristinehamns folkhögskola, Ljungskile folk-
högskola, Lunnevad folkhögskola, Medlefors folkhögskola, PRO:s folk-
högskola, Rinkeby folkhögskola, Arbetarnas bildningsförbund, Folk-
universitetet, Frikyrkliga studieförbundet, Studiefrämjandet, Studie-
förbundet Medborgarskolan, Studieförbundet vuxenskolan, Sveriges
Kyrkliga Studieförbund, Tjänstemännens Bildningsverksamhet, Kungliga
Vetenskapsakademien, Svenska Kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Sveriges industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Central-
organisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivare-
föreningen, Ledarna, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Skolledarna,
Svenska Folkhögskolans Lärarförbund, Folkbildningsförbundet, Rörelse-
folkhögskolornas intresseorganisation, Sveriges fiskares riksförbund,
Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning, Lyftnätet,
93
Sveriges vägledarförening, Sveriges Förenade Studentkårer, Förbundet
Mot Läs- och Skrivsvårigheter, Föreningen Sveriges Dövblinda,
Handikappförbundens Samarbetsorgan, Hörselskadades Riksförbund,
Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Riksförbundet för Trafik- och
Polioskadade, Reumatikerförbundet, Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn, ungdomar och vuxna, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och
ungdomar, Riksförbundet för social och mental hälsa, Sveriges Dövas
Riksförbund och Synskadades Riksförbund.
Till dessa har följande spontana remissyttranden inkommit.
LO Sektionen i Botkyrka-Salcm, Komvux i Ilerrljunga, Umeå kommun,
Härnösands kommun, Skellefteå kommun, Linköpings Kommun, Kyrka
arbetsliv i Linköpings stift, Nyköpings folkhögskola, Riksföreningen
Särvuxpedagogerna, Kerstin Lundin Ilagblom, Komvux Sjöbo,
Liljeholmens folkhögskola, Alma folkhögskola, LO-facken i Göteborg,
Östergötlands bildningsförbund, Östsam, Arbetsförmedlingsnämnden i
Valdemarsvik, Ålsta folkhögskola, Sollefteå Kommun, Sveriges
Utbildningsradio, ABF Ludvika/LO, LO-sektionen i Haninge/Tyresö,
Kjesäter folkhögskola, SISU kirottsutbildarna, Glesbygdsverket,
Komvux i Visby, Komvux i Eskilstuna, Viskadalens folkhögskola,
Höglandsrådet, Lindesbergs kommun, Härnösands folkhögskola, Arbets-
marknadsnämnden, SVF.RD (Sveriges riksorganisation för distans-
utbildning), Upplands-Bro Kommun och Jan Boström (rektor, komvux
Gotland).
Prop. 2000/01:72
Bilaga 1
94
Statens skolverk, Folkbildningsrådet, Högskoleverket, Internationella
programkontoret, Centrala studiestödsnämnden, Nationellt centrum för
sfi och svenska som andraspråk, Diskrimineringsombudsmannen,
Integrationsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Borås kommun, Eskilstuna
kommun, Gnosjö kommun, Göteborgs kommun, Jokkmokks kommun,
Malmö kommun, Linköpings kommun, Sandvikens kommun, Tyresö
kommun, Uppsala kommun, Örebro kommun, Svenska Kommun-
förbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Tjänstemännens
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Skolledarna, Rvux,
Riksförbundet Internationella Föreningen för Invandrarkvinnor,
Somaliska riksförbundet i Sverige och Sverigefinska Riksförbundet
Dessutom har skrivelser inkommit från Riksrevisionsverket, Integrations-
verket, Jokkmokks kommun, Trelleborgs kommun, Svenska Arbets-
givareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Föreningen för
Utländska Akademiker, Internationella Juri§ter i Sverige samt Lernia.
95
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 2001
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande och statsråden Thalcn,
Winberg, Ulvskog, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Engqvist,
Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström
Föredragande: statsrådet Ingegerd Wärnersson
Regeringen beslutar proposition 2000/01:72 Vuxnas lärande och
utvecklingen av vuxenutbildningen
Elandera Gotab 61067, Stockholm 2001
Prop. 2000/01:72
96