Prop.
2000/01:68
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
I propositionen behandlas rätten till skadestånd för ideella skador. Med
ideella skador avses skador som inte är av ekonomisk natur, främst
fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränkning av den
personliga integriteten. För att stärka rätten till skadestånd för ideell
skada föreslår regeringen ett antal ändringar i skadeståndslagen.
I fråga om rätten till ersättning for ideell skada vid personskada
innebär förslagen huvudsakligen följande.
- Nära anhöriga till den som dödas genom en skadeståndsgrundande
handling får en lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska besvär som
han eller hon åsamkas på grund av dödsfallet. Det skall inte krävas att
den skadeståndsskyldige har handlat med uppsåt eller grovt oaktsamt.
Den skadelidande skall normalt inte behöva styrka besvären med
läkarintyg eller liknande utredning.
- En ny ersättningspost kallad särskilda olägenheter införs med ett
snävare innehåll än den nuvarande ersättningsposten olägenheter i övrigt.
Samtidigt skall fysiskt och psykiskt lidande omfatta vissa skadeföljder
som inte ryms under motsvarande begrepp i dag.
- Rätten till omprövning av skadestånd utvidgas till att avse även
ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada.
Beträffande rätten till ersättning för kränkning genom brott innebär
förslagen huvudsakligen följande.
- En tydligare regel om kränkningsersättning införs och i lagen anges
vad som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. I motiven till
bestämmelserna förespråkar regeringen en något förstärkt rätt till kränk-
ningsersättning för de yrkesgrupper, bl.a. poliser, som har beredskap för
vissa kränkningar.
- Särskilda bestämmelser om kränkningsersättning införs i brotts-
skadelagen.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68
Vidare föreslås att rätten till ersättning för båda de nämnda typerna av
ideell skada skall kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid den
skadelidandes död skall rätten till ersättning gå över på arvingarna, om
krav på ersättning har framställts före dödsfallet. Dessutom föreslås att
kostnader som har uppkommit pä grund av nära anhörigas sjukbesök och
omvårdnad skall ersättas mer generöst.
Det har skett betydande höjningar av ersättningarna för ideell skada på
senare år. Den utvecklingen innebär enligt regeringen att inga lag-
ändringar behövs för att påverka ersättningsnivåerna.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.
Prop. 2000/01:68
Prop. 2000/01:68
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext..............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)..........................................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975: 1410)..................................................................... 12
2.3 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413)........................................................................ 13
3 Ärendet och dess beredning............................................................16
4 Ersättning för ideell skada...............................................................17
5 Ersättning för personskada..............................................................20
5.1 Ersättningspostema...........................................................20
5.1.1 Kostnader för anhöriga...................................20
5.1.2 Inkomstförlust................................................21
5.1.3 Sveda och värk...............................................23
5.1.4 Lyte eller annat stadigvarande men................25
5.1.5 Särskilda olägenheter.....................................27
5.2 Ideell ersättning vid anhörigs död....................................30
5.3 Omprövning av skadestånd..............................................38
5.4 Medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad......................39
5.5 Jämkning på grund av medvållande.................................41
5.5.1 Förutsättningar och principer för j ämkning ... 41
5.5.2 Identifikation..................................................44
5.6 Ersättningens storlek........................................................45
6 Ersättning för kränkning.................................................................47
6.1 En tydligare bestämmelse om kränkningsersättning........47
6.2 Principer för bestämmande av kränkningsersättning.......51
6.3 Ersättningens storlek........................................................53
6.4 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde............56
6.5 Brottsskadelagen...............................................................57
7 Skall rätten till ideellt skadestånd kunna ärvas?.............................58
8 Skadeprövningsnämndemas roll.....................................................60
9 Ikraftträdande..................................................................................62
10 Ekonomiska konsekvenser..............................................................62
11 Författningskommentar...................................................................63
11.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)........................................................................63
11.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)......................................................................77
11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413)........................................................................78
Bilaga 1 Sammanfattning (SOU 1991:34)..........................................81
Bilaga 2 Sammanfattning (SOU 1992:84)..........................................83
Bilaga 3 Sammanfattning (SOU 1995:33).......................................... 85
Bilaga 4 Lagförslag (SOU 1992:84)....................................................94
Bilaga 5 Lagförslag (SOU 1995:33).................................................. 100
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:84)..........104
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:33)..........105
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................106
Bilaga 9 Lagrådets yttrande...............................................................115
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001.......118
Prop. 2000/01:68
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Prop. 2000/01:68
Prop. 2000/01:68
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och
5 §, nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap.
5 § skall betecknas 2 kap. 6 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall
betecknas 6 kap. 4-6 §§,
dels att 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2 och 4-6 §§, 3 kap. 1 och 2 §§, 5 kap.
1, 2, 5 och 6 §§ samt 6 kap. 1 och nya 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och
6 kap. 3 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada skall ersätta skadan,
såvida icke annat följer av denna
lag.
1 §
Den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar personskada
eller sakskada skall ersätta skadan.
(se 2 kap. 4 §)
2§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall
ersätta skadan.
3§
Den som allvarligt kränker
någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes
person, frihet, frid eller ära skall
ersätta den skada som kränk-
2§
Vållar någon som ej fyllt
aderton år person- eller sakskada,
skall han ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekono-
ningen innebär.
4§
Den som i fall som avses i 1-
3 §§ vållar skada innan han har
fyllt arton år skall ersätta skadan i
den mån det är skäligt med hänsyn
till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, före-
liggande ansvarsförsäkring och
miska förhållanden samt övriga
omständigheter.
andra ekonomiska förhållanden Prop. 2000/01:68
samt övriga omständigheter.
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens be-
skaffenhet, föreliggande ansvars-
försäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omstän-
digheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under
påverkan av en annan psykisk
störning och störningen inte är
självförvållad och tillfällig.
4§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall ersätta
skadan enligt vad i 1-3 §§ är
föreskrivet i fråga om person- och
sakskada.
5§
För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott
utgår ej ersättning enligt denna lag
enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt 23
kap. 6 § första stycket brotts-
balken.
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta person- eller
sakskada som arbetstagaren vållar
genom fel eller försummelse i
tjänsten. Motsvarande gäller i fall
då arbetstagare i tjänsten vållar ren
förmögenhetsskada genom brott.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid
myndighetsutövning gäller vad
Den som i fall som avses i 1-
3 §§ vållar skada under påverkan
av en allvarlig psykisk störning
eller av någon annan psykisk
störning som inte är självförvållad
och tillfällig skall ersätta skadan i
den mån det är skäligt med hänsyn
till hans sinnestillstånd, hand-
lingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra eko-
nomiska förhållanden samt övriga
omständigheter.
(se 2 kap. 2 §)
6§
För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott skall
ersättning enligt denna lag inte
betalas enbart på den grund att
straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken.
3 kap.
1 §
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada
som arbetstagaren vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som
arbetstagaren i tjänsten vållar
genom brott, och
3. skada på grund av att arbets-
tagaren kränker någon annan på
sätt som anges i 2 kap. 3 J genom
fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller en kommun gäller
även vad som sägs nedan i detta
nedan i detta kapitel sägs.
kapitel. Vad som där sägs om en Prop. 2000/01:68
kommun gäller också ett landsting
och ett kommunalförbund.
Staten eller kommun skall er-
sätta personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar.
Vad som sägs i första stycket om
kommun gäller också landsting
och kommunalförbund
Skadestånd till den som har till-
fogats personskada omfattar ersätt-
ning för
1. sjukvårdskostnad och andra
utgifter,
2. inkomstförlust,
3. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt
olägenheter i övrigt till följd av
skadan.
2§
Staten eller en kommun skall
ersätta
1. personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon
annan kränks på sätt som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller för-
summelse vid sådan myndighets-
utövning.
5 kap.
1 §
Skadestånd till den som har till-
fogats personskada omfattar ersätt-
ning för
1. sjukvårdskostnad och andra
kostnader för den skadelidande,
inbegripet skälig kompensation till
den som står den skadelidande
särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av
övergående natur (sveda och värk)
eller av bestående art (lyte eller
annat stadigvarande men) samt
särskilda olägenheter till följd av
skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst
som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade
skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått
eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning
eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållandcn och
därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes Med inkomstförlust likställs
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställes värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställs värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
Har personskada lett till döden,
utgår ersättning för
1. begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll.
Ersättning för förlust av under-
håll tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som eljest var
beroende av honom för sin för-
sörjning, om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antagas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersättes
i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den efterlevandes
förmåga och möjligheter att
genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som
avses i 3 §, själv bidraga till sin
försörjning. Med underhåll lik-
ställes värdet av den avlidnes hus-
hållsarbete i hemmet.
Ersättning för inkomstförlust
och förlust av underhåll som utgår
i form av livränta kan höjas eller
sänkas, om i detta kapitel avsedda
förhållanden som har legat till
grund för ersättningens bestäm-
mande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av
engångsbelopp, kan den skade-
lidande under samma förutsätt-
ning tillerkännas ytterligare er-
2§
Har personskada lett till döden,
skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av
dödsfallet åsamkats någon som
stod den avlidne särskilt nära.
Ersättning för förlust av under-
håll tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som på annat sätt
var beroende av honom för sin för-
sörjning, om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersätts i
den omfattning som är skälig med
hänsyn till den efterlevandes för-
måga och möjligheter att genom
eget arbete eller annars, på annat
sätt än genom förmån som avses i
3 §, själv bidra till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av
den avlidnes hushållsarbete i
hemmet.
Prop. 2000/01:68
5§
Sedan frågan om ersättning
enligt 1 eller 2 § har avgjorts slut-
ligt genom avtal eller dom, kan
ersättningsfrågan omprövas, om
förhållanden som enligt detta
kapitel låg till grund för ersätt-
ningen har ändrats väsentligt.
Ersättning som har fastställts i
form av engångsbelopp kan dock
inte sänkas.
sättning
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
penningvärdet finns särskilda bestämmelser.
6§
Skadestånd med anledning av
kränkning bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn till hand-
lingens art och varaktighet. Där-
vid skall särskilt beaktas om hand-
Den som har gjort sig skyldig
till ärekränkning eller dylik brotts-
lig gärning eller som eljest är
skadcståndsskyldig med anledning
av sådant brott kan på yrkande av
den kränkte i mål om gärningen
efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryekning i en eller flera
tidningar av dom i målet.
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
lingen
1. haft förnedrande eller skänd-
liga inslag,
2. varit ägnad att framkalla
allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med sär-
skilda svårigheter att värja sin
personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett
beroende- eller förtroendeförhål-
lande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän
uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig
till ärekränkning eller dylik brotts-
lig gärning eller som annars är
skadeståndsskyldig med anledning
av sådant brott kan på yrkande av
den kränkte i mål om gärningen
efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera
tidningar av dom i målet.
6 kap.
Prop. 2000/01:68
l§
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till brott
som avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan
skadestånd till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan.
som har gjort sig skyldig till
rattfylleri eller grovt rattfylleri kan
även jämkas, om föraren därvid
genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett
till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har
medverkat till dödsfallet.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
3§
Rätten till ersättning för fysiskt
och psykiskt lidande samt för sär-
skilda olägenheter faller bort, om
10
den skadelidande avlider innan Prop. 2000/01:68
krav på sådan ersättning har
framställts. Detsamma gäller
rätten till ersättning för kränkning.
5§
En skadelidande som har till-
erkänts skadestånd för lidande
enligt 1 kap. 3 § skall inte förplik-
tas att ersätta den skadestånds-
skyldiges rättegångskostnader i ett
mål där skadestånd på grund av
brottet prövas. Detta gäller dock
inte om särskilda skäl föranleder
6§
En skadelidande som har till-
erkänts skadestånd för kränkning
skall inte förpliktas att ersätta den
skadeståndsskyl diges rättegångs-
kostnader i ett mål där skadestånd
på grund av brottet prövas. Detta
gäller dock inte om särskilda skäl
föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl
gäller vad som sägs i första stycket
första meningen också en skade-
lidande som har tillerkänts skade-
stånd för fysiskt och psykiskt lidan-
de eller for särskilda olägenheter
på grund av brott.
annat.
Om det finns särskilda skäl
gäller vad som sägs i första stycket
första meningen också en skade-
lidande som enligt 5 kap. 1 §
första stycket 3 har tillerkänts
skadestånd på grund av brott för
sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men eller olägen-
heter i övrigt till följd av skadan.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i
fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att
uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 §
rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
11
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410)
skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om trafikskadeersättning
äger 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) samt lagen (1973:213)
om ändring av skadeståndsliv-
räntor motsvarande tillämpning.
9§
I fråga om trafikskadeersättning
tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
12§
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som
har gjort sig skyldig till rattfylleri
eller grovt rattfylleri kan även
jämkas, om föraren därvid genom
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Har personskada lett till
döden, kan ersättning som avses i
5 kap. 2 § skadeståndslagen
(1972:207) också jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som
har gjort sig skyldig till brott som
avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Ilar
personskada lett till döden, kan
ersättning till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som
avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet
eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller
bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall
som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i
någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
12
Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen
(1978:413) skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Brottsskadeersättning utgår för
personskada. Som personskada er-
sätts även skada på kläder, glas-
ögon och liknande föremål som
den skadade bar på sig vid skade-
tillfället.
Bestämmelserna i denna lag om
ersättning för personskada tilläm-
pas också i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom brott
mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som inne-
fattar brott.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207).
Livränta utgår endast när ersätt-
ningen är av väsentlig betydelse
för den skadelidandes framtida
vård eller försörjning. Livränta
värdesäkras enligt lagen
(1973:213) om ändring av skade-
ståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada bestäms enligt
5 kap. 7 § skadeståndslagen
(1972:207).
2§
Brottsskadeersättning betalas
för personskada. Som personskada
ersätts även skada på kläder, glas-
ögon och liknande föremål som
den skadade bar på sig vid skade-
tillfället.
I fall då någon har allvarligt
kränkt någon annan genom brott
som innefattar ett angrepp mot
dennes person, frihet eller frid
betalas brottsskadeersättning för
den skada som kränkningen inne-
bär.
5§
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207). Livränta betalas
dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skade-
lidandes framtida vård eller för-
sörjning. Livränta värdesäkras en-
ligt lagen (1973:213) om ändring
av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning bestäms en-
ligt 5 kap. 6 § första stycket skade-
ståndslagen.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada bestäms enligt
5 kap. 7 § skadeståndslagen.
1 fråga om brottsskadeersättning
tillämpas också 6 kap. 3 § skade-
ståndslagen. Rätten till brotts-
skadeersättning faller dock inte
bort, om en ansökan om ersättning
före dödsfallet gjorts hos Brotts-
offermyndigheten.
13
7§
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av person-
skada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skade-
lidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan
med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker
dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skade-
lidandes sida.
Prop. 2000/01:68
Vid bestämmande av brotts-
skadeersättning med anledning av
sakskada eller ren förmögenhets-
skada avräknas, förutom skade-
stånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund
av skadan.
Vid bestämmande av brotts-
skadeersättning med anledning av
kränkning eller med anledning av
sakskada eller ren förmögenhets-
skada avräknas, förutom skade-
stånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund
av skadan.
Vid personskada och vid sak-
skada eller ren förmögenhetsskada
avräknas ett självriskbelopp. Be-
loppet fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen be-
stämmer och beräknas med led-
ning av de lägsta självriskbelopp
som tillämpas här i landet vid
konsument försäkring som inne-
fattar skydd mot skada till följd av
brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon
som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller
annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket
gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något
självriskbclopp.
10 §
Vid personskada, vid kränkning
och vid sakskada eller ren förmö-
genhetsskada avräknas ett själv-
riskbelopp. Beloppet fastställs av
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer och beräk-
nas med ledning av de lägsta
självriskbelopp som tillämpas här i
landet vid konsumentförsäkring
som innefattar skydd mot skada
till följd av brott.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada som fast-
ställs i form av engångsbelopp
utgår med högst tjugo gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
då ersättningen bestäms. Ersätt-
ning som fastställs i form av liv-
ränta utgår för varje år med högst
tre gånger det basbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada och ren för-
mögenhetsskada utgår med högst
tio gånger det basbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
H §
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada som fast-
ställs i form av engångsbelopp
betalas med högst tjugo gånger det
prisbasbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gäller då ersättningen be-
stäms. Ersättning som fastställs i
form av livränta betalas för varje
år med högst tre gånger det pris-
basbelopp som gäller då ersätt-
ningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning eller med
anledning av sakskada och ren
förmögenhetsskada betalas med
högst tio gånger det prisbasbelopp
14
|
som gäller då ersättningen be- Prop. 2000/01:68 |
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av
självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas
ingen ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
15
Ar 1988 beslutade regeringen direktiv till en parlamentarisk kommitté för
att se över skadeståndslagens regler om ersättning för ideell skada i
samband med personskada (dir. 1988:76). Huvuduppgifterna för kom-
mittén var att överväga vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas för
ideella skador, hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas
och om ersättningsnivåerna bör höjas. År 1990 beslutades tilläggsdirektiv
till kommittén (dir. 1990:66). Enligt dessa skulle kommittén överväga
ändringar i ersättningsnivåerna och regelverket vid skadestånd till
våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utrymme för inte
bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av
livssituationen.
Kommittén lade fram tre betänkanden: Ersättning för ideell skada till
HIV-smittade (SOU 1991:34), Ersättning för kränkning genom brott
(SOU 1992:84) och slutbetänkandet Ersättning för ideell skada vid
personskada (SOU 1995:33). Kommitténs lagförslag finns i de två
sistnämnda betänkandena, vilka har rcmissbehandlats.
Sammanfattningar av betänkandena finns i bilagorna 1-3. Betänkan-
denas lagförslag finns i bilagorna 4 och 5. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilagorna 6 och 7. Sammanställningar av remiss-
yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendena (Ju 1992:3572 och Ju
1995:1595).
Försäkringsförbundet har i skrift den 27 februari 2001 lämnat vissa
synpunkter på bl.a. kommitténs kostnadsberäkningar och tidpunkten för
ikraftträdandet av de föreslagna lagändringarna.
Denna proposition innehåller regeringens ställningstaganden till de
lagförslag som kommittén presenterar i sina betänkanden. I den mån det är
nödvändigt uttalar sig regeringen även om de bedömningar som kommittén
gör i olika frågor. De frågor som behandlas rör främst ersättning för ideell
skada, men vissa näraliggande frågor om ersättning för ekonomisk skada
tas också upp.
Regeringen kommer att följa tillämpningen av och vid behov utvärdera
de nya bestämmelserna.
En särskild fråga som rönt uppmärksamhet på senare tid är hur ett
ideellt skadestånd bör beaktas vid prövning av den skadelidandes behov
av socialbidrag. Denna fråga berörs i regeringens lagrådsremiss Ny
socialtjänstlag m.m. som beslutades den 8 februari 2001. Regeringen
räknar med att överlämna en proposition till riksdagen senast den 22
mars 2001.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga
9. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar i lagtexten. Regeringen har
följt förslagen. Ett par redaktionella ändringar har också gjorts.
Lagrådet har vidare tagit upp frågan om räckvidden av de mer
detaljerade uttalandena i författningskommentaren. Som Lagrådet har
påpekat berör detta lagstiftningsärende centrala delar av skadestånds-
rätten, ett rättsområde som ger litet utrymme åt annat än allmänt hållna
Prop. 2000/01:68
16
lagbestämmelser och där rättsbildningen till stor del sker genom praxis.
Regeringen har mot denna bakgrund ansett det lämpligt att i en del fall
tydligt markera den avsedda innebörden av de föreslagna lagändringarna,
bl.a. med exempel utifrån nu gällande praxis.
Regeringen återkommer till vissa av Lagrådets synpunkter i avsnitt
5.1.1 och i avsnitt 11.3.
Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada.
Med ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag, t.ex.
kostnader, inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet. Ideell skada
utgörs däremot av skador av icke-ekonomisk natur, t.ex. kränkningar av
den personliga integriteten samt fysiskt och psykiskt lidande i samband
med personskador. Gränsen mellan de båda skadetypema är delvis
flytande, och det är i många fall omtvistat vad som är att hänföra till
ekonomisk skada respektive ideell skada. Utmärkande för den ideella
skadan är ändå att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som
den ekonomiska skadan. Utgångspunkten i svensk skadeståndsrätt är att
ersättning endast lämnas för ekonomisk skada. För att ideell skada skall
ersättas krävs som princip uttryckligt stöd i lag.
Utvecklingen av den offentliga och privata försäkringen, särskilt på
personskadeområdet, har medfört att andra ersättningsformer än skade-
stånd kommit att fa allt större betydelse. Flertalet personskador ersätts
numera till stor del av socialförsäkringen och av olika former av enskilda
försäkringar på den skadelidandes sida. Försäkringarna ger dock i regel
inte ersättning för ideell skada bestämd enligt skadeståndsrättsliga
normer. Skadeståndsrättens främsta uppgift på personskadeområdet har
därför i praktiken blivit att kompensera ideell skada.
Personskada
I centrum för den svenska skadeståndsrätten står skadeståndslagen
(1972:207). Enligt 1 kap. 1 § gäller lagens regler om inget annat är
särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler
om skadestånd i avtalsförhållanden. Skadeståndslagen ger dock ingen
uttömmande reglering av skadeståndsrätten. Åtskilliga allmänt erkända
skadeståndsrättsliga grundsatser finns inte i lagen men skall ändå
tillämpas. Skadeståndsrätten är därför ett område där rättsbildningen i
hög grad styrs av praxis.
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Av 5 kap. 1 §
framgår att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar
ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter, inkomstförlust, sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt.
Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd.
Psykiska besvär kan bestå i chockverkan av en viss händelse men också i
efterföljande traumatiska neuroser. För att psykiska besvär skall anses
som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Det
är alltså inte tillräckligt med sådana allmänna känsloyttringar som är en
Prop. 2000/01:68
17
normal följd av en skadeståndsgrundande handling, såsom den naturliga
vrede, rädsla, oro eller sorg som vanligen upplevs i samband med en
skadegörande handling. En medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att
den skadelidande blir sjukskriven. Detta är dock inget ovillkorligt krav,
utan de medicinska besvären kan framgå på annat sätt.
Ersättningsposterna vid personskada
Ersättningspostema sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomst-
förlust avser de ekonomiska förluster någon åsamkas på grund av en
personskada. 1 dessa fall är det sålunda fråga om ersättning för ekono-
misk skada.
Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande
under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Ersättningsposten är således
av ideell karaktär. Den ideella karaktären är dock inte alltid renodlad.
Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjuk-
domstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.
Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande
eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes
personskada kan bedömas som varaktig. Ersättningsposten är av ideell
karaktär. Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan
lyte eller annat men dras alltså i huvudsak vid den tidpunkt när ett
bestående invaliditetstillstånd har inträtt. Med lyte avses främst
vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlusten av någon kroppsdel.
Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följder av skadan
och då inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan
också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att
leva ett normalt liv. I denna form ersätts förlust av sinnesfunktioner,
impotens och kroppsfel som inte är vanställande, t.ex. rörelsehinder,
talfel eller besvär av en protes.
Även ersättningsposten olägenheter i övrigt avser i huvudsak skade-
följder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts
skadeföljder som i tidigare skadeståndsrättslig praxis kompenserades än
som ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svår-
bedömbara faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade
anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst
arbetsresultat och risken för att i framtiden förlora mera extraordinära
inkomster. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning
kan ersättas här är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkomma i
framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större
utgifter än normalt för kläder och skor och särskilda kostnader för
rekreation och förströelse.
Ersätlningstahellerna vid personskada
Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel
schablonmässigt. Försäkringsbolagen har genom särskilda skadepröv-
ningsnämnder kommit tram till vissa tabellvärdcn för olika vanligen
förekommande skador. Tabellerna justeras regelbundet och fastställs av
Trafikskadenämnden. Trafikskadenämnden har till uppgift att lämna
rådgivande yttranden till försäkringsgivarna om ersättning för person-
Prop. 2000/01:68
18
skada från trafikförsäkringen. Enligt trafikförsäkringsförordningen Prop. 2000/01:68
(1976:659) är samtliga försäkringsbolag som har tillstånd att meddela
trafikförsäkring skyldiga att tillsammans med Trafikförsäkringsföre-
ningen upprätthålla och bekosta Trafikskadenämnden. Nämndens regle-
mente fastställs av regeringen. Regeringen utser också nämndens
ordförande. Övriga ledamöter utses av Finansinspektionen. Högsta
domstolen har i ett flertal avgöranden sanktionerat att det inom skade-
ståndsrätten tas utgångspunkt i Trafikskadenämndens tabeller, varför de
även tillämpas i domstolarna (jfr rättsfallet NJA 1972 s. 81). Även
riksdagen har gett sitt stöd för denna ordning (se prop. 1975:12 s. 111,
LU 1975:16 och rskr. 1975:133). Några tabeller av motsvarande slag
används inte för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt, även
om också denna ersättning numera till viss del grundas på schabloner.
Kränkningsersättning
I 1 kap. 3 § skadeståndslagen anges att lagens bestämmelser om skyldig-
het att ersätta personskada också skall tillämpas i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom
annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskrimine-
ring eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Exempel på
brott som vanligen berättigar till sådan kränkningsersättning är mord-
försök och andra brott mot liv och hälsa, våldtäkt och andra sexualbrott,
ofredande och ärekränkning. Det lidande som ersätts enligt 1 kap. 3 §
avser känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den
skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande
reaktioner som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en
personskada. Kränkningsersättningen tar sikte på att ersätta den kränk-
ning som uppkommer just i samband med angreppet, medan ersättningen
för personskada i form av sveda och värk m.m. avser det efterföljande
lidandet. Kränkningsersättningen syftar sålunda till att kompensera den
skadelidande för den kränkning av den personliga integriteten som
brottet har inneburit.
Några tabeller av det slag som används för att bestämma ersättning för
sveda och värk samt lyte och men finns visserligen inte när det gäller
kränkningsersättning. En relativt fast praxis har dock utvecklats i den
praktiska skaderegleringen, särskilt av Brottsoffermyndigheten och dess
företrädare Brottsskadenämnden. Brottsoffermyndigheten kan enligt brotts-
skadelagen (1978:413) bevilja ersättning av statsmedel för skador till följd
av brott när den skadelidande inte kan få ersättning från skadevållaren eller
från annat håll, t.ex. från någon försäkring.
Länge rådde viss osäkerhet om förhållandet mellan de olika formerna
av ideell skada. Frågan gällde om kränkningsersättningen skulle ingå i
ersättningen för sveda och värk m.m. i de fall personskada uppkommit,
eller om de båda skadeposterna skulle ersättas vid sidan om varandra.
Det står nu klart att det inte finns några hinder mot att döma ut ersättning
enligt dessa båda bestämmelser vid sidan om varandra (se rättsfallet NJA
1990 s. 186).
19
Regeringens förslag: Den skadelidandes rätt till skadestånd för kost-
nader skall i skälig omfattning avse även kompensation till den som står
honom eller henne särskilt nära. Därmed kan anhörigas inkomstförluster
och kostnader vid sjukbesök hos den skadade liksom anhörigas kostnader
for omvårdnad ersättas i något större omfattning än i dag.
Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Kommittén föreslår dock en något annorlunda utformning av bestäm-
melsen (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.1).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan någon invändning. Göteborgs tingsrätt, Statens skade-
regleringsnämnd, Kammarkollegiet, Försäkringsförbundet och SAFI-
Industriförbundet avstyrker förslaget. Som skäl för avstyrkandet anförs
främst att förslaget ger en alltför långtgående rätt till ersättning och att
frågan bör hanteras i praxis inom ramen för nuvarande bestämmelse.
Finansinspektionen anser att den personkrets som kan anses stå den
skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 skade-
ståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada
bl.a. sjukvårdskostnader och andra utgifter (kostnader).
Även anhöriga till den skadelidande kan åsamkas kostnader och andra
ekonomiska förluster med anledning av skadan. I rättspraxis har skade-
stånd utgetts för sådana förluster när dessa kan hänföras till den skade-
lidande. Det gäller t.ex. anhörigas kostnader och inkomstförluster för
sjukbesök liksom för vård av den skadade i hemmet, i den mån sådan
vård över huvud taget anses kunna ersättas skadeståndsvägen. Kom-
mittén konstaterar att praxis är tämligen liberal när det gäller ersättning
för anhörigas sjukbesök under den akuta sjukdomstiden. Däremot intas
en mer restriktiv hållning när det gäller sjukbesök för tiden därefter. För
att skadestånd skall kunna betalas i sådana fall krävs att besöken är till
gagn för den skadade. Så anses ofta vara fallet när den skadade är ett
barn. I övrigt ersätts sjukbesöken normalt bara när skadorna är
livshotande. Är den skadade inte ett barn och är skadan inte livshotande,
finns således små möjligheter att få ersättning för anhörigas kostnader för
sjukbesök.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att anhörigas inkomst-
förluster och kostnader vid sjukbesök hos den skadade bör kunna ersättas
i något större omfattning än som sålunda nu görs. Detta skulle inte
innebära en alltför långtgående rätt till ersättning. Tvärtom är det rimligt
om skadestånd för sådana förluster kan betalas även efter den akuta
sjukdomstiden, inte bara när den skadade är ett barn utan också när
besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person som inte lider av en
livshotande skada. En förutsättning bör dock vara att besöken är till gagn
för den skadade. Även när det gäller kostnader för anhörigas insatser för
omvårdnaden av den skadade är det befogat med en mer generös
inställning. I den mån kostnader för vård i hemmet ersätts skadestånds-
Prop. 2000/01:68
20
vägen bör dessa ersättas fullt ut i de fall där vården inte kan ordnas Prop. 2000/01:68
genom det allmännas försorg. Särskilda omständigheter i det enskilda
fallet bör också kunna medföra att ersättning ges för kostnader för vård
utöver den som det allmänna tillhandahåller (jfr rättsfallet NJA 1996
s. 639).
Som kommittén föreslår bör en viss utvidgning av ersättningsmöj-
lighetema markeras genom en ändring i 5 kap. 1 § första stycket 1. De
aktuella kostnaderna kan ses som en kostnad för den skadelidande och
bör ingå i det skadestånd som tillerkänns denne.
Lagrådet har menat att de skattemässiga konsekvenserna av sådan
kostnadsersättning som kan ges för en anhörigs inkomstförlust bör analy-
seras i ärendet. Med anledning därav kan framhållas att skadestånd vid
personskada som avser kostnader är skattefritt medan skadestånd som
avser inkomstförlust beskattas i den mån ersättningen avser en förlorad
inkomst av skattepliktig natur (se SOU 1995:33 s. 66 och 76). Det skade-
stånd som här avses skall tilldömas den skadelidande som en kostnads-
ersättning, och ersättningen torde därmed vara skattefri. Dessa kostnader
bör styrkas på lämpligt sätt av den skadelidande. En annan sak är att den
skadelidandes anhöriga kan bli skattskyldiga för den ersättning de far
från den skadelidande om ersättningen avser förlust av en skattepliktig
inkomst.
Som nämnts anser en remissinstans att den personkrets som kan anses
stå den skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen. Nackdelen med
en sådan uppräkning är att den inte medger en nyanserad bedömning med
hänsyn till de särskilda omständigheter som kan finnas i det enskilda
fallet. I enlighet med kommitténs förslag bör lagen inte innehålla en
uppräkning av vissa personkategorier, utan det bör i lagen bara anges att
det skall röra sig om den som står den skadade särskilt nära. Regeln bör
dock främst ta sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och
föräldrar.
Regeringens bedömning: Det krävs ingen lagändring i fråga om ersätt-
ningsposten inkomstförlust.
Kommitténs förslag och bedömning: Kommittén föreslår en justerad
lydelse av 5 kap. 1 § tredje stycket andra meningen skadeståndslagen.
Den föreslagna justeringen innebär att ”hushållsarbete i hemmet” ersätts
med ”husligt arbete i hemmet”. Avsikten är att markera att bestämmelsen
inte är tillämplig på hushållsarbete som den skadelidande har utfört vid
sidan av ett avlönat förvärvsarbete. Kommittén gör vidare bedömningen
att uteblivet hushållsarbete bör ersättas som inkomstförlust och inte -
som enligt utomrättslig praxis - som ersättning för kostnader. Kommittén
gör även bedömningar avseende beräkningen av framtida inkomstförlust
för barn (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.2).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska till kommitténs
förslag. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Ansvarsförsäk-
ringens personskadenämnd ifrågasätter om man uppnår önskat resultat
genom den av kommittén föreslagna justeringen i lagtexten. Vad gäller
kommittén bedömning avseende vilken ersättningspost som bör tillämpas
21
framhåller Trafikskadenämnden att den i praxis utbildade metoden att
lämna skadestånd i form av kostnadsersättning inte har lett till några
särskilda problem. Även Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och
Försäkringsförbundet anser att praxis fungerar bra.
Skälen for regeringens bedömning: För vissa skadelidande som inte
har haft särskild lön för sitt arbete måste inkomstförlusten uppskattas
skönsmässigt. En sådan grupp är egna företagare. I 5 kap 1 § tredje
stycket första meningen skadeståndslagen föreskrivs att intrång i närings-
verksamhet skall likställas med inkomstförlust. En annan grupp är
personer som till väsentlig del skött hushållet i hemmet. I 5 kap. 1 §
tredje stycket andra meningen föreskrivs därför att värdet av hushålls-
arbete i hemmet skall likställas med inkomst. Bestämmelsen tar dock
endast sikte på fall då hushållsarbetet har bedrivits i stället för ett avlönat
förvärvsarbete.
Liksom kommittén anser regeringen att den som på heltid eller deltid
har arbetat i hemmet men som på grund av en skada inte längre kan göra
det bör få ersättning motsvarande vad det kostar att anlita hjälp från
utomstående. Det bör som princip gälla även om någon kostnad för
hjälpen i praktiken inte uppkommer på grund av att andra familjemed-
lemmar tar över arbetet utan att kräva någon särskild ersättning från den
skadelidande. Härvid måste givetvis beaktas att vissa nära anhöriga får
anses ha en familjerättsligt grundad skyldighet att bistå den skadade även
om detta bistånd i viss mån går utöver vad som krävts om skadan inte
inträffat. I den praxis som har utvecklats inom den utomrättsliga skade-
regleringen brukar också ersättningen bestämmas på detta sätt. Skade-
ståndet fastställs då normalt som en kostnadsersättning och inte som
inkomstförlust. Det är just detta förhållande som kommittén alltså ser
som otillfredsställande, eftersom bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket
förutsätter att skadeståndet skall betalas som för inkomstförlust.
Kommittén överväger om ersättningen framdeles bör ges för inkomst-
förlust - som bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket alltså förutsätter -
eller för kostnader. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att
ersättningen bör ges för inkomstförlust. För detta talar särskilt att man
annars tvingas arbeta med en fiktion, nämligen att kostnader uppkommer
även i fall då familjemedlemmar kostnadsfritt utför hushållsarbete i den
skadelidandes ställe.
Denna bedömning är i överensstämmelse med gällande rätt, och någon
lagändring behövs alltså inte. Frågan är då om lagen ändå bör ändras for
att åstadkomma det klargörande som kommittén eftersträvar, nämligen
att den ifrågavarande bestämmelsen inte tar sikte på sådant hemarbete
som den skadelidande utför vid sidan om ett avlönat förvärvsarbete. Här
instämmer regeringen i de remissinstanser som motsätter sig förslaget.
Avsikten med bestämmelsen får anses framgå tillräckligt tydligt genom
de motivuttalanden som gjordes i samband med dess tillkomst (prop.
1975:12 s. 148 och 156). Den föreslagna justeringen i lagtexten kan dess-
utom inte anses medföra att lagen blir tydligare än den är i dag.
Ersättningsposten inkomstförlust låg visserligen generellt sett utanför
kommitténs uppdrag. Kommittén hade dock till uppgift att närmare
studera vissa frågor rörande denna ersättningspost, främst frågan om
skadestånd till barn för framtida inkomstförlust.
Enligt kommittén bör skadestånd för framtida inkomstförlust liksom
hittills motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte
Prop. 2000/01:68
22
uppskattas efter t.ex. en sådan schablon som den skadelidandes
medicinska invaliditetsgrad. Kommittén anser att denna princip bör gälla
även skadestånd för framtida inkomstförlust till barn och ungdomar,
trots att svårigheterna att bestämma denna förlust kan vara särskilt stora i
sådana fall. När barn skadas bör man därför, enligt kommittén, skjuta på
den slutliga prövningen till dess bilden har klarnat. Kommittén
understryker dock att faktorer som kan hänföras till den skadelidandes
sociala närmiljö, främst föräldrars och syskons yrkesinriktning, inte bör
påverka bedömningen. Enligt kommittén kan det vidare vara befogat att
använda sig av schabloner när det inte finns några andra hållbara kriterier
för bedömningen. Kommittén menar här att man vid bedömningen av
vilken inkomst den skadelidande skulle ha haft utan skadan kan utgå från
den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i Sverige.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att skadestånd för
framtida inkomstförlust liksom hittills bör motsvara den verkliga förlust
som kan antas uppkomma och att detsamma bör gälla även för barn och
ungdomar. Som kommittén framhåller bör sådana omständigheter som är
att hänföra till den skadelidandes sociala närmiljö därvid i princip inte
påverka bedömningen.
Lagen bör dock inte göras mer detaljerad än i dag. De mer detaljerade
principerna avseende skadestånd för framtida inkomstförlust bör även i
fortsättningen fastställas i rättstillämpningen. Regeringen anser sig vidare
inte kunna uttala lika detaljerade rekommendationer för rättstillämp-
ningen som kommittén gör. ”Lagstiftning genom motiv” är inte bindande
för rättstillämpningen, och lagstiftaren bör inte göra motivuttalanden som
kan ge sken av att vara bindande. Men regeringen avser att i fort-
sättningen noga studera praxis avseende ersättning för framtida inkomst-
förlust till barn och ungdomar och ta initiativ till eventuellt nödvändiga
lagändringar.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för sveda och värk
formuleras om för att tydligare visa att ersättningen avser både
psykiskt och fysiskt lidande.
Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna
som avser ersättning för sveda och värk bör liksom i dag läggas fast i
domstolars och skadeprövningsnämnders rättstillämpning.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1995:33 avsnitt 5.2.3).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar kommitténs
förslag. Brottsoffermyndigheten och Sveriges Domareförbund är tvek-
samma till förslaget men av olika skäl. Enligt Brottsoffermyndigheten
bör de språkliga begreppen moderniseras, och myndigheten föreslår
därför ”akut lidande” som en lämpligare beteckning än ”sveda och värk”.
Sveriges Domareförbund anser däremot att övervägande skäl talar för att
behålla begreppet sveda och värk och menar att några språkliga
ändringar inte alls bör ske i lagtexten.
Skälen för regeringens forslag och bedömning: Enligt 5 kap. 1 §
första stycket 3 skadeståndslagen skall vid en personskada ersättning
Prop. 2000/01:68
23
betalas för bl.a. sveda och värk. Med sveda och värk avses fysiskt och
psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadetillfallet. Den
ideella karaktären är dock inte alltid renodlad. Olika utlägg för alt
underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta
som en del av beloppet för sveda och värk.
Under posten sveda och värk ersätts sålunda smärta och andra fysiska
obehag men även sådana psykiska reaktioner som ångest, sömn- och
koncentrationssvårigheter, depressiva reaktioner, sexuella störningar
m.m. som visar sig under den akuta perioden. Ersättningen tar inte bara
sikte på sådant lidande som skadan i sig innebär utan också på lidande
som följer med olika slags vård och behandling. Även oro och ängslan
inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomstiden
kompenseras som ersättning för sveda och värk. Ersättning för sveda och
värk brukar bestämmas i ett sammanhang sedan den akuta sjuktiden har
löpt ut och förhållandena kan överblickas. Det förekommer dock, särskilt
vid längre akuttider, att skadeståndsfrågan prövas redan på ett tidigare
stadium. Som framgår av avsnitt 4 har ersättningen för sveda och värk
efter hand standardiserats och bestäms i den praktiska skaderegleringen
efter särskilda hjälptabcller som fastställs av Trafikskadenämnden.
Kommittén framhåller att sådana objektivt konstaterbara kriterier som
vårdtidens längd, vårdform och skadans art bör användas som mätare av
skadans omfattning. För att man skall kunna göra en nyanserad bedöm-
ning bör, enligt kommittén, normerna i hjälptabellerna ge anvisningar om
bl.a. vad som är att anse som en svår psykisk skada och vilka olika
förmer av psykiatrisk behandling som skall leda till höjd grundersättning.
Likaså anser kommittén att det bör komma till klart uttryck att svårt
psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta. Kommittén under-
stryker också att normerna bör ändras så att ersättningsbeloppen till svårt
skadade inte sjunker för snabbt. Den bedömningen sägs motiverad inte
bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss mån även med tanke
på de fysiska skadorna.
Kommittén diskuterar också frågan om andra faktorer än de nyss-
nämnda borde påverka bedömningen, t.ex. gärningens beskaffenhet, den
skadelidandes ålder eller dennes känslighet i olika avseenden. Enligt
kommitténs mening är sådana faktorer mindre lämpliga bedömnings-
kriterier i ett system med en ganska schabloniserad prövning som i stor
utsträckning görs av olika skadeprövningsnämnder. Detta är ett system
som enligt kommittén har sådana fördelar att det bör behållas varför
lagen även fortsättningsvis bör utgå från detta.
Kommittén gör åtskilliga uttalanden om hjälptabellerna och om de
normer och bedömningar som enligt kommittén bör tillämpas. Regering-
en har i och för sig ingen invändning i sak men har inte anledning att
göra några motsvarande uttalanden. I sina överväganden har regeringen i
första hand att bedöma vilka lagändringar som behövs.
Utgångspunkten bör vara att lagen inte görs mer detaljerad än i dag.
Grunderna för den ersättning för sveda och värk som bör betalas i olika
fall bör i stället, liksom nu, läggas fast i domstolars och skadeprövnings-
nämnders rättstillämpning. Därvid är de hjälptabeller som används ett
viktigt instrument.
Enligt regeringen finns inte anledning att åstadkomma ändringar i
nuvarande rättstillämpning avseende ersättning för sveda och värk. I det
sammanhanget konstaterar regeringen att betydelsefulla ändringar
Prop. 2000/01:68
24
numera har skett i Trafikskadenämndens hjälptabeller, i regel med den
inriktning som kommittén förespråkar. Enligt tabellerna bestäms ersätt-
ning för sveda och värk med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad.
Grundbeloppet varierar beroende på vårdtyp, skadetyp och vårdtidens
längd, och det kan höjas om det finns särskilda omständigheter.
Tabellerna ger numera anvisning om vad som är att anse som en svår
psykisk skada. Till svåra psykiska skador hänförs bl.a. tillstånd med
avskärmning från omgivningen genom t.ex. stumhet eller minnesförlust
och mycket svåra ångestattacker med känsla av identitets förlust eller
overklighet. Grundbeloppet kan höjas, t.ex. om den skadelidande har
genomgått vård på en intensivvårdsavdelning. Vid svår smärta under
behandlingstiden i hemmet kan tillägg utöver grundbeloppet betalas vid
t.ex. svår psykisk skada. För att ersättningens storlek skall kunna
bestämmas med ledning av tabellen krävs normalt medicinsk utredning i
form av läkarintyg. Det är dock inget krav för tabellens tillämpning att
den skadelidande har blivit sjukskriven. För barn och pensionärer, som i
regel inte blir formellt sjukskrivna, görs vanligtvis en uppskattning av
akut sjuktid. Detsamma gäller vid psykiska besvär till följd av sexuella
övergrepp. Ersättning till svårt skadade ges med oförändrat belopp under
sex månader i stället för tre månader som tidigare var fallet.
Som kommittén konstaterar kan det ifrågasättas om begreppet sveda
och värk är en lämplig beteckning på en ersättningspost som inte bara
omfattar fysiska stömingstillstånd utan också psykiska sådana. Sveda och
värk är också språkligt sett ett ålderdomligt uttryck. Fördelen är att detta
är väl inarbetat och bekant även långt utanför kretsar med special-
kunskaper. Motsvarande begrepp förekommer i flera andra länder, också
som beteckning på psykiska besvär. Som kommittén anser bör begreppet
inte utmönstras ur skadeståndslagen. Däremot bör det som kommittén
föreslår markeras genom tillägg i lagtexten att med sveda och värk avses
inte bara fysiskt utan även psykiskt lidande.
Någon lagändring härutöver behövs inte såvitt gäller ersättning för
sveda och värk.
Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för lyte eller annat
stadigvarande men formuleras om för att tydligare visa att ersätt-
ningen avser både psykiskt och fysiskt lidande.
Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna
som avser ersättning för lyte eller annat stadigvarande men bör liksom
i dag läggas fast i domstolars och skadeprövningsnämnders rätts-
tillämpning.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1995:33 avsnitt 5.2.3).
Remissinstanserna har inget att invända mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ersättningsposten
lyte eller annat stadigvarande men avser bestående skadeföljder, dvs.
sådana som kvarstår efter den tidpunkt när den skadades tillstånd har
blivit stationärt och behandling i egentlig mening har upphört. Utmärk-
ande för dessa skadeföljder är således att de kan antas påverka den
Prop. 2000/01:68
25
skadades liv permanent. Ersättningen för lyte tar sikte på fysiskt och
psykiskt lidande på grund av främst vanställande kroppsfel, ärr, hälta,
förlust av kroppsdel och liknande. Ersättningen for annat stadigvarande
men avser andra framtida följder av skadan, alltså inte bara sådana som
medför direkt smärta eller obehag utan också sådana som framkallar
svårigheter för den skadelidande att klara sig i ett normalt liv. Bland de
skadeföljder som ersätts genom skadestånd för stadigvarande men finns
bestående lidande och obehag som är förknippat med rörelseinskränk-
ning, dövhet samt mistad eller nedsatt syn, lukt eller smak. Andra sådana
skador är upphörd eller nedsatt potens och förlust av möjlighet att få
barn. Även oro för att i framtiden drabbas av sviter av skadan eller råka
ut för skadefall som förvärrar följderna av det inträffade ersätts som
stadigvarande men. Hit hör också lidande på grund av omgivningens
reaktion, t.ex. medvetandet eller misstanken om att man av andra upp-
fattas som vanställd eller som mindre dugande. Vidare anses ersättningen
i allmänhet omfatta förlust av möjligheten att ägna sig åt olika fritids-
sysselsättningar, i den mån denna förlust saknar ekonomisk betydelse.
Lika lite som för ersättning för sveda och värk ges det i skade-
ståndslagen några närmare riktlinjer för hur ersättningen för lyte och men
skall bestämmas. Vägledning kan i stället fås i hjälptabeller som fastställs
av Trafikskadenämnden. Regeringen instämmer i kommitténs uppfatt-
ning att detta system bör behållas.
Kommittén anser det rimligt att skadestånd för stadigvarande men
bestäms utifrån den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid
invaliditetens inträde. Det är fråga om psykiska och fysiska besvär som
enligt kommittén i stort sett kan antas drabba de skadelidande lika,
oberoende av social situation och livsbetingelser i övrigt. Därför är det
enligt kommittén en lämplig ordning att som hittills tillämpa en
schabloniserad ersättning som leder till lika behandling av alla skade-
lidande inom samma åldersgrupp och med samma invaliditetsgrad. Sedan
år 1996 tillämpas tabeller för bedömningen av den medicinska invalidi-
teten som i allt väsentligt torde överensstämma med kommitténs önske-
mål om hur ersättningen bör bestämmas. I hjälptabellerna differentieras
beloppen efter den skadelidandes ålder, skadans art och vilken grad av
invaliditet som den skadelidande har drabbats av. Tabellerna omfattar
betydligt fler skador än tidigare, framför allt gäller det skador av
neurologisk karaktär. Tabellerna bygger på grundtanken att samtliga
tillstånd kan graderas från 0-100 procent, varvid 0 innebär ett helt
oskadat funktionsspektrum och 100 innebär förlust av all kroppslig och
psykisk funktion. En sådan gradering har möjliggjorts genom att man har
beaktat inte bara förlorad funktionsförmåga utan också kvarvarande
förmåga. Numera tillämpas även en tabell för bestämmande av ersättning
för ärr och andra utseendemässiga följder av en personskada. Ersätt-
ningen beror i första hand på var på kroppen skadan är belägen, hur
vanprydande skadan är och vilken ålder den skadelidande har vid den
akuta sjuktidens slut. I extrema fall kan avsteg från tabellen göras. De
fall som främst avses är då skadorna är påtagligt frånstötande, t.ex. vid
allvarliga och utbredda brännskador.
Regeringen har i och för sig inga invändningar mot kommitténs över-
väganden men ser inte heller här skäl att uttala någon närmare upp-
fattning om tillämpningen i olika slags situationer. Det kan konstateras
Prop. 2000/01:68
26
att den praxis som har utbildats i anslutning till tabellerna är sådan att
någon lagändring inte är påkallad.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det bör förtydligas
i lagtexten att ersättning for lyte eller andra stadigvarande men avser
fysiskt och psykiskt lidande av bestående art.
Av det följande avsnittet framgår att regeringen föreslår att ersättnings-
posten lyte och annat stadigvarande men skall rymma vissa olägenheter
som i dag ersätts som olägenheter i övrigt. Effekterna av detta diskuteras
vidare i författningskommentaren (avsnitt 11.1).
Regeringens forslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt slopas
och ersätts av en ersättningspost med snävare innehåll kallad särskilda
olägenheter. Vissa skadeföljder som i dag ersätts med schablon-
mässigt belopp som olägenheter i övrigt avses rymmas under andra
ersättningsposter.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens (se SOU
1995:33 avsnitt 5.2.5).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar förslaget.
Många remissinstanser är dock kritiska. Hovrätten för Nedre Norrland,
TCO, Göteborgs tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg
befarar att de tillämpningsproblem som finns i dag kan bestå. Ansvars-
försäkringens personskadenämnd och Försäkringsjuridiska föreningen
biträder förslaget att lyfta över schablonersättningen till posten lyte och
men och anser att olägenhetsersättning därutöver inte bör komma i fråga
annat än i rena undantagsfall. Även SAF/Industriförbundet och Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet vill ytterligare skärpa kraven för
ersättning. Statens skaderegleringsnämnd, Kammarkollegiet och Försäk-
ringsförbundet anser att ersättningen för olägenheter bör slopas helt.
Enligt Försäkringsförbundet bör i vart fall sådan ersättning betalas endast
för anspänning i förvärvslivet av synnerligen svår beskaffenhet. Trafik-
skadenämnden anser att bedömningen av olägenhetsersättningen sker på
ett smidigt sätt och är tveksam till om de eftersträvade fördelarna uppnås
med förslaget. Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte bör antingen
behålla nuvarande ordning eller helt slopa olägenhetsbegreppet. Brotts-
offermyndigheten anser att den nuvarande skadeståndsposten olägenheter
i övrigt helt bör slås samman med posten lyte och men.
Bakgrund: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen
omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för
olägenheter i övrigt till följd av skadan. Till denna ersättningspost hän-
förs sådana ofta svårbedömda faktorer som allmänna besvär av skadan i
arbetet och den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att
han eller hon skall uppnå ett visst arbetsresultat. Ersättningen är då tänkt
att utgöra en ideell kompensation för den skadades faktiska eller
förmodade strävan att trots skadan göra ett så fullgott arbete som möjligt.
Vidare hänförs hit risken för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro
från arbetet och i viss utsträckning den risk för förlust av mera extra-
ordinära inkomster som skadan allmänt sett kan innebära. Ytterligare en
grupp av skadeföljder som ersätts är fördyrade levnadsomkostnader som
Prop. 2000/01:68
27
i framtiden kan uppkomma på grund av skadan. Även förlust av
fritidssysselsättning som kan ha ekonomisk betydelse för den skadade,
t.ex. arbete på fritidshus, skall enligt motiven beaktas när ersättning för
olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen har även
andra konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i
övrigt. Exempel är anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete,
såsom skötsel av bil, villa eller trädgård. Rent ideella skadeföljder på
fritiden har dock traditionellt ansetts kompenserade genom skadestånd
för lyte och annat stadigvarande men (se t.ex. prop. 1975:12 s. 110 f. och
149).
En särskild fråga här är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss
fritidssysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. I rätts-
fallet NJA 1992 s. 642 hade en skadelidande begärt ersättning för
olägenheter i övrigt därför att han på grund av sin skada inte längre
kunde ägna sig åt sportdykning på fritiden. Frågan var om den skadade,
utöver vad andra som drabbats av motsvarande skada är berättigade till,
borde få särskild ersättning för att han inte kunnat fortsätta med just
sportdykningen. Högsta domstolen tillerkände den skadelidande ”särskild
ersättning” för minskade möjligheter att syssla med sportdykningen.
Skadeståndet dömdes ut som ersättning för olägenheter i övrigt.
Rättsfallet är omdiskuterat och har kritiserats. Till grund för kritiken
ligger uppfattningen att ideell skada bör hållas fri från individuella
överväganden och att skadeståndsrätten bör utnyttjas i första hand för
svåra skador och inte för förlust av glädjeämnen.
I dag torde ersättning för olägenheter i övrigt betalas endast vid inva-
liditet, trots att lagtexten egentligen inte på något sätt säger att det skall
vara så. I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägen-
heter i övrigt ofta mer schabloniserat till skadade med samma invalidi-
tetsgrad upp t.o.m. en invaliditetsgrad på ungefär tio procent enligt den
invaliditetstabell som började tillämpas år 1996. Vid högre invaliditets-
grader kan man inte skönja samma anknytning till den tillämpliga
invaliditetsgraden, utan här varierar ersättningarna mera beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet.
Ersättningen för olägenheter i övrigt beräknas vanligen genom att det
fastställs ett årligt belopp, vilket kapitaliseras med hjälp av en ålders-
faktor som beror av den skadelidandes ålder. Ibland utdöms ett gemen-
samt belopp för lyte och men samt olägenheter i övrigt.
Skälen för regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i
övrigt har länge varit omdiskuterad. Som kommittén påpekar är gränsen
mot andra ersättningsposter otydlig, och det finns därmed risk att en och
samma skadeföljd ersätts samtidigt under flera poster. Det är också oklart
hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med
vilket belopp de skall ersättas. Det är svårt att veta vilka krav man skall
ställa på olägenheterna för att de skall ersättas särskilt som ”olägenheter i
övrigt”. Ersättningsposten ger sålunda tillämpningsproblem och vållar
inte sällan bekymmer i den praktiska skaderegleringen. Det är tydligt att
ersättningsposten har fått en betydligt mer schabloniserad tillämpning än
vad som var avsett när den infördes år 1975.
Kommittén konstaterar att det i den praktiska skaderegleringen lämnas
skadestånd för olägenheter i övrigt med i stort sett samma belopp till
skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent. Som
framgår ovan gäller från den 1 juli 1996 en ny tabell där den tidigare
Prop. 2000/01:68
28
procentsatsen motsvarar ungefar 10 procent. De standardbelopp som på
detta sätt fastställs vid lägre invaliditetsgrader bör enligt kommitténs
mening i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså
skulle höjas med motsvarande belopp. För de fall där det av utredningen i
skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda
förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger
vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen för
lyte och men föreslår kommittén att ersättning skall kunna ges under en
ny skadeståndspost, ”särskilda olägenheter”. Ersättning för särskilda
olägenheter bör enligt kommittén även efter individuell bedömning ges
till skadelidande med en invaliditetsgrad över den nämnda procentsatsen
när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i
allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå vissa arbetsresultat.
Enligt kommittén bör också förlust av fritid kunna ersättas som särskilda
olägenheter när denna förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skade-
lidandes livsföring. Avsikten med den föreslagna ersättningsposten är
emellertid inte att det under den bör ersättas förhöjda levnadskostnader
eller smärre inkomstförluster. Kommittén poängterar att sådana ekono-
miska förluster, som för närvarande alltså i stor utsträckning ersätts som
olägenheter i övrigt, i fortsättningen bör ersättas under de poster där de
enligt kommittén hör hemma, nämligen som kostnader respektive
inkomstförlust.
Regeringen instämmer i kommitténs överväganden såtillvida att det
vore en fördel om ersättningsposten kunde begränsas till så få skade-
följder som möjligt och om de vanligare skadeföljderna kunde ersättas
under de traditionella ersättningspostema. Ersättningsposten skulle också
bli tydligare och skaderegleringen enklare, om ersättningspostens ideella
karaktär kunde renodlas. I likhet med kommittén anser regeringen alltså
att ersättningsposten olägenheter i övrigt bör utgå och att i stället en ny
ersättningspost för särskilda olägenheter bör införas.
Som regeringen redan har varit inne på är det inte lämpligt att lag-
stiftaren genom preciserade motivuttalanden försöker att i detalj styra
rättstillämpningen. Regeringen anser sig därför inte kunna uttala lika
detaljerade rekommendationer som kommittén gör. Men den principiella
grunden för en ny renodlat ideell ersättningspost - särskilda olägenheter
- bör vara i huvudsak den som kommittén förordar. Det innebär att
ersättning för särskilda olägenheter bör betalas endast vid särskilt
allvarlig invaliditet och efter en individuell prövning samt därutöver
undantagsvis om olägenheten klart överstiger vad som kompenseras
genom ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Den närmare
uttolkningen av bestämmelsen får överlämnas till rättstillämpningen.
Regeringen återkommer dock något ytterligare till frågan i författ-
ningskommentaren (avsnitt 11.1).
Förslaget innebär alltså att vissa skadeföljder som i dag ersätts under
posten olägenheter i övrigt i fortsättningen avses bli ersatta under andra
ersättningsposter, särskilt lyte eller annat stadigvarande men.
Prop. 2000/01:68
29
Prop. 2000/01:68
Regeringens förslag: Nära anhöriga till den som dödats genom en
skadeståndsgrundande handling skall ha en lagreglcrad rätt till
skadestånd för personskada, främst psykiska besvär, som har åsamkats
dem till följd av dödsfallet. De psykiska besvären skall normalt inte
behöva styrkas med läkarintyg.
Regeringens bedömning: Någon särskild ersättningspost för kränk-
ning eller sorg och saknad bör inte införas.
Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag
(se SOU 1995:33 avsnitt 5.5).
Remissinstanserna har skilda uppfattningar. Flera remissinstanser,
bl.a. Riksåklagaren och Brottsoffermyndigheten, är positiva till en
utvidgning av rätten till skadestånd i enlighet med förslaget. Samtidigt är
Dera remissinstanser kritiska, bl.a. SAF/Industriförbundet, Försäkrings-
förbundet och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. De kritiska
remissinstanserna anser att förslaget kan medföra tillämpningsproblem,
att frågan bör lösas i praxis och att det inte bör finnas en längre gående
ersättningsrätt än den som kommit till uttryck i Högsta domstolens
pleniavgöranden år 1993 (se nedan). Remissinstanserna är även splittrade
i frågan om införande av en ersättningspost för kränkning eller sorg och
saknad för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig eller
annan skadeståndsgrundande handling. Göteborgs tingsrätt och
Regionåklagarmyndigheten i Göteborg uttalar sig mot en ersättningspost
för sorg och saknad, medan Brottsoffermyndigheten, Patient-
skadenämnden och Försäkringsjuridiska föreningen är positiva till en
sådan ersättningspost. Riksåklagaren uttalar sig för att en ersättningspost
for kränkning införs vid uppsåtliga brott.
Bakgrund: Som framgår av avsnitt 4 anses psykisk chock och andra
psykiska besvär som personskada endast om besvären utgör en medi-
cinskt påvisbar effekt. För rätt till skadestånd krävs också att de psykiska
besvären har orsakats av en skadeståndsgrundande handling. Det är dock
inte tillräckligt att enbart detta orsakssamband finns. Ett sådant vidsträckt
skadeståndsansvar skulle kunna föra alldeles för långt och innebära att
alltför oväntade och avlägsna skadeföljder ersätts. För att ett skade-
ståndsansvar skall komma i fråga krävs enligt allmänna skadestånds-
rättsliga principer något mer än att en skada i logisk mening har orsakats
av en skadeståndsgrundande handling. En sådan begränsning ligger i
grundsatsen att enbart beräkneliga och i viss mån typiska följder av det
skadegörande beteendet ersätts. Inom skadeståndsrätten brukar detta
uttryckas så att det skall finnas adekvat kausalitet mellan det skade-
görandc beteendet och skadan. Ibland ställer man vid denna adekvans-
bedömning också upp ett krav på att skadan inte är en alltför avlägsen
följd av det skadegörande beteendet. En liknande begränsning är att det
skall finnas ett samband mellan de moment som konstituerar ett vårdslöst
beteende och själva skadan eller, när det är fråga om strikt ansvar för
farlig verksamhet, att skadan skall utgöra en följd av den för verk-
samheten typiska faran. Ytterligare en begränsning, som ger uttryck för
ungefär samma tanke, är att skadestånd inte skall betalas för skador som
faller utanför skyddsändamålet för en viss skadeståndsregel. Likaså
betalas skadestånd endast till den som omedelbart, eller direkt, drabbas
30
av en skada. En ekonomisk förlust som är en följd av att någon annan har
tillfogats person- eller sakskada räknas inte som en ren förmögenhets-
skada utan som en s.k. tredjemansskada. En sådan tredjemansskada är
enligt skadeståndslagen ersättningsgill endast i ett fall, nämligen när det
gäller ersättning till efterlevande för begravningskostnader och för förlust
av underhåll (se 5 kap. 2 §).
Den som drabbas av medicinskt påvisbara psykiska besvär till följd av
en skadeståndsgrundande handling som riktar sig mot honom eller henne
själv kan bli berättigad till skadestånd för dessa besvär även när han eller
hon inte i övrigt tillfogas någon personskada (jfr rättsfallet NJA 1971 s.
78). Men en rätt till ersättning för psykiska besvär utan någon kroppslig
skada kan finnas också i vissa fall när själva den skadeståndsgrundande
handlingen riktar sig mot någon annan. I domstolarnas och försäkrings-
bolagens praxis har skadestånd sålunda betalats ut för psykiska besvär
som tillfogats någon av att bevittna att en nära anhörig dödas eller
skadas allvarligt genom våldsbrott. Den tidigare Brottsskadenämnden
har även tillerkänt ersättning om någon tillfogats en psykisk chock när
han eller hon strax efteråt kommit till platsen och sett en nära anhörig
död eller skadad. Trafikskadenämnden och trafikförsäkringsbolagens
praxis har under lång tid varit att ersättning lämnas för psykiska besvär
som någon fått när han eller hon varit vittne till att en nära anhörig
omkommit i en trafikolycka.
Däremot ansågs länge att den som har tillfogats psykiska besvär av
underrättelsen om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt
genom en skadeståndsgrundande handling inte hade någon rätt till
ersättning för dessa besvär (rättsfallet NJA 1979 s. 620). I sådana fall
ansågs det nämligen inte finnas adekvat kausalitet mellan den skade-
görande handlingen och de psykiska besvären. Genom två pleniavgöran-
den år 1993 ändrade Högsta domstolen denna praxis (rättsfallen NJA
1993 s. 41 I och II). De aktuella fallen gällde psykiska besvär som
tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad.
I båda fallen var det fråga om minderåriga barn som hade dödats på ett
exceptionellt brutalt sätt. Nära anhöriga till barnen hade drabbats av
psykiska besvär när de underrättats om att barnen dödats. Högsta
domstolen beviljade de anhöriga ersättning för deras psykiska besvär.
I 1993 års pleniavgöranden konstaterade Högsta domstolen att ett
argument mot att döma ut skadestånd i fall som de aktuella skulle kunna
vara den vedertagna principen att en skada som endast indirekt träffar en
skadelidande (tredjemansskada) inte ersätts. Enligt domstolen har dock
denna princip sitt huvudsakliga tillämpningsområde när tredje man
drabbas av en allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har
lidit en fysisk skada och kan i vart fall inte i sig anses hindra skadestånd
till den som själv tillfogats personskada. När det gällde frågan om
adekvat kausalitet ifrågasatte domstolen om det fanns skäl att upprätt-
hålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i NJA 1979 s. 620 (se
ovan). Domstolen konstaterade att psykiska besvär hos de närstående är
en typisk och näraliggande följd när en person dödas genom en uppsåtlig
handling. Enligt domstolen talade vidare starka billighetsskäl för att
skadestånd skall kunna betalas om det visas att sådana besvär har
uppstått. Domstolen tog upp frågan hur långt man borde gå i rättspraxis
när det gäller att vidga skadeståndsmöjlighetema samt konstaterade att
det kan diskuteras om skadestånd även bör kunna betalas när någon
Prop. 2000/01:68
31
drabbas av psykiska besvär till följd av att en närstående har skadats
allvarligt men inte avlidit. Domstolens slutsats var att sådana skade-
ståndsmöjligheter kräver så ingående överväganden av principiell och
praktisk natur att dc lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Enligt
domstolen kunde dock möjligheterna till skadestånd - utan ny
lagstiftning - utvidgas till de fall där en person har drabbats av psykiska
besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. Domstolen
biföll de anhörigas skadeståndsyrkanden och ändrade därmed tidigare
rättspraxis. Med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning
av detta slag, dvs. Trafikskadenämndens hjälptabeller, bestämdes
ersättningen till 25 000 kronor per person. Genom avgörandena
besvarades också en annan fråga. Domstolen fann nämligen att det i de
aktuella fallen inte kan betalas någon ersättning enligt 1 kap. 3 § till de
efterlevande för kränkning. Bestämmelsen om kränkningsersättning tar
sikte på den intcgritelskränkning som någon har utsatts för genom brott
mot dennes person, frihet, frid eller ära och kunde enligt domstolen inte
anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom tillfogas någon
annan.
År 1996 (dvs. sedan kommittén hade lämnat sitt slutbetänkande)
skedde ytterligare en utvidgning i rättspraxis av närståendes rätt till
ersättning för psykiska besvär som utgör personskada. Högsta domstolen
dömde då ut skadestånd vid grov oaktsamhet som låg mycket nära
uppsåtligt handlande (se rättsfallet NJA 1996 s. 377). Skadeståndet avsåg
ersättning för psykiska besvär till föräldrarna och system till en pojke
som hade dödats när han under lek på trottoaren blivit överkörd av en
rattfull bilist. Högsta domstolen prövade därefter år 1999 frågan om även
närstående till den som dödats genom oaktsamhet som inte är grov har
rätt till skadestånd för psykiska besvär (se rättsfallet NJA 1999 s. 632).
Domstolens majoritet besvarade denna fråga nekande, varvid det hän-
visades till att en så långtgående utvidgning av dessa möjligheter som till
situationer där dödsfallet har orsakats av ett vårdslöst eller annat skade-
ståndsgrundande handlande förutsätter så ingående överväganden av
både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på
lagstiftaren. Två justilieråd var dock skiljaktiga och ville bifalla
yrkandena och därmed genom rättspraxis utvidga rätten till skadestånd.
Behovet av en ny lagreglering
Högsta domstolen har alltså under 1990-talet i fyra avgöranden av
särskilt intresse tagit ställning till frågan i vilken omfattning det finns en
rätt till skadestånd för psykiska besvär som någon har drabbats av till
följd av att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt (NJA 1993 s.
41 I och 11, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632). Rättsläget torde i dag
vara att det finns en rätt till skadestånd för psykiska besvär som har
orsakats av att en nära anhörig dödats, ifall dödandet skett uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet som ligger mycket nära ett uppsåtligt
handlande. Däremot har anhöriga ingen rätt till ersättning för psykiska
besvär, om dödandet orsakats av ett enbart oaktsamt eller annat skade-
ståndsgrundande handlande (strikt ansvar). Det finns inte heller några
avgöranden från högre instanser där ersättning har lämnats när någon
Prop. 2000/01:68
32
tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en nära anhörig skadats
allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling.
Som framgått har Högsta domstolen också uttalat att en mer
långtgående utvidgning av rätten till skadestånd för psykiska besvär till
följd av någons död eller allvarliga personskada förutsätter så ingående
överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör
ankomma på lagstiftaren. Man kan således inte räkna med någon
ytterligare rättsbildning genom praxis som drar upp gränsen mellan
sådana fall där förutsättningarna för ansvar skall anses föreligga och
sådana fall där det inte är rimligt att låta skadevållaren betala skadestånd
till närstående. I linje med vad Högsta domstolen har uttalat bör det alltså
nu genom lagstiftning bestämmas var gränsen skall gå.
Principer för en ny reglering
Som kommittén framhåller bör det krävas att en ny lagreglering så tydligt
som möjligt anger vilka fall som är ersättningsgilla; ingen är betjänt av
en lagregel som huvudsakligen hänvisar till rena rimlighetsavgöranden
och därmed leder till ett oklart rättsläge. Lagregeln bör vidare vara
praktiskt användbar och far inte ge upphov till för höga administrations-
kostnader i den praktiska skaderegleringen. Givetvis måste de samhälls-
ekonomiska konsekvenserna i stort också beaktas.
Med hänsyn till dessa krav kan regeln inte ge rätt till skadestånd för
vem som helst som har fatt psykiska besvär när någon annan dödats till
följd av en skadeståndsgrundande handling. En sådan rätt bör i princip
tillkomma bara den som genom släktskap, samboende eller liknande står
den skadade särskilt nära.
Regeringen delar även kommitténs uppfattning att en lagreglerad rätt
till skadestånd bör begränsas till fall där den nära anhörige har dödats.
Givetvis kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har
skadats. Det är emellertid då inte lika säkert att besvären är en förutsebar
och typisk följd av skadehändelsen. Klart är att så inte är fallet när en
nära anhörig har skadats lindrigt. Däremot torde besvären inte vara
oväntade och atypiska när den nära anhörige har tillfogats en allvarlig
personskada. Men det går inte att dra en lika fast gräns mellan allvarliga
och lindriga fall av personskador som mellan dödsfall och andra fall. En
generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande till följd av att en nära
anhörig har skadats allvarligt skulle dessutom kunna fa kostnadskonse-
kvenser som är svåra att överblicka. Som kommittén poängterar utesluter
detta inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för
psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt.
Framför allt gäller det när någon har tillfogats lidandet av att bevittna
själva skadehändelsen (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex.
när den nära anhörige har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död,
kan en rätt till skadestånd te sig befogad. Regeringen instämmer dock i
att en generell lagreglering inte bör utformas med sikte på fall av detta
eller liknande slag, utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i
rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständig-
heter.
Enligt regeringens mening bör en lagreglering av rätten till skadestånd
för anhörigas psykiska besvär inriktas på fall där en nära anhörig har
Prop. 2000/01:68
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 68
dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Frågan är då om det
finns någon anledning att i lagen dra cn ytterligare gräns med hänsyn till
grunden för skadeståndsansvaret. Rättsläget i dag innebär att grunden for
skadeståndsskyldigheten är av avgörande betydelse för om skadestånd
för psykiskt lidande kan betalas till anhöriga. I likhet med kommittén kan
regeringen inte se att det finns anledning att göra någon sådan gräns-
dragning. När det gäller skadestånd för personskada finns det knappast
skäl att låta rätten till skadestånd vara beroende av om skadan har
framkallats uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett enbart vårds-
löst beteende. När någon dödas torde psykiskt lidande hos de anhöriga i
regel vara lika typiska och beräkneliga oavsett om skadevållaren varit
oaktsam eller handlat med uppsåt. Det finns knappast heller några
rationella skäl för att här sätta en gräns vid de fall där en nära anhörig har
dödats genom ett vårdslöst förfarande. Det skulle tvärtom bara försvåra
skaderegleringen, om man måste utreda om vårdslöshet har förekommit
även när skadeståndsansvaret är strikt. Kommittén påpekar att det i den
allmänna samhällsdebatten har framhållits att svensk skadeståndsrätt inte
är tillräckligt generös när det gäller skadestånd för psykiska besvär till
följd av att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande
handling. En rätt till skadestånd oavsett grunden för skadeståndsansvaret
torde stå i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det finns
således starka skäl att göra efterlevandes rätt till skadestånd för psykiskt
lidande oberoende av grunden för skadeståndsskyldigheten.
I likhet med kommittén anser regeringen att även trafikskadeersättning
bör omfattas av de nya reglerna. Detta är konsekvent med att ersättnings-
rätten skall gälla även när den som orsakat dödsfallet är ansvarig på strikt
grund.
Frågan är om en sådan utvidgning av ersättningsrätten skulle få så
negativa samhällsekonomiska konsekvenser att den trots allt inte bör
väljas.
En mycket stor del av de fall där någon dödas genom en ersätt-
ningsgrundande handling inträffar i trafiken och belastar således trafik-
försäkringen. Enligt den beräkning kommittén har gjort skulle kostna-
derna ligga på 10 15 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 1-1,5
procent av trafikförsäkringspremierna. Kostnaderna med anledning av
övriga dödsfall belastar i regel en ansvarsförsäkring eller, om en sådan
försäkring inte täcker skadeståndet, Brottsoffermyndighelens anslag.
Enligt kommitténs bedömning skulle kostnaderna i denna del bli
måttliga. När kommittén presenterade sitt förslag år 1995 gjordes sålunda
den bedömningen att cn utvidgning av ersättningsrätten inte skulle
medföra särskilt betydande kostnader. Därefter har rätten till ersättning
utvidgats i rättspraxis genom att även dödsfall som har orsakats av grov
vårdslöshet nu berättigar till skadestånd (rättsfallet NJA 1996 s. 377).
Man kan därför utgå från att kostnadskonsekvenserna av en lagändring
skulle bli ännu mindre i dag. För Brottsoffermyndighetens och därmed
statens del lär kostnadsökningen endast bli marginell.
Försäkringsförbundet gör i sin skrift den 27 februari 2001 gällande att
kostnaderna för trafikförsäkringen skulle bli betydligt högre än vad
kommittén har beräknat. Mot bakgrund av de beräkningar som
kommittén har gjort gör regeringen dock bedömningen att kostnaderna
för trafikförsäkringen inte kan bli så stora att trafikförsäkringen bör
lämnas utanför de nya reglerna.
Prop. 2000/01:68
34
Inte heller de samhällsekonomiska konsekvenserna i övrigt är sådana
att de bör hindra en annars motiverad lagändring i detta avseende.
Ersättning för sorg och saknad eller kränkning, bevislättnad
Ett alternativ till att ge nära anhöriga en rätt till skadestånd för psykiskt
lidande och annan personskada är att ge en rätt till, ersättning för den sorg
och saknad som de efterlevande upplever när en nära anhörig har avlidit
genom en skadeståndsgrundande handling. Det är också möjligt att ha en
sådan ersättningspost vid sidan en rätt till ersättning för psykiskt lidande i
form av personskada.
En ersättningsmöjlighet för sorg och saknad finns i bl.a. England,
Frankrike och Italien. Skadeståndet betalas då ofta ut med
standardiserade belopp. Brottsoffermyndigheten, Patientskadenämnden
och Försäkringsjuridiska föreningen förordar att en ersättningspost för
sorg och saknad införs också i svensk rätt. En standardiserad
skadeståndspost av detta slag är i allmänhet lättare att hantera i
skaderegleringen än skadestånd för den personskada i form av psykiska
besvär som kan ha åsamkats närstående till den avlidne. Det talar
visserligen för att man inför en möjlighet till ersättning för sorg och
saknad i stället för en rätt till skadestånd för de psykiska besvären. Som
kommittén understryker bör man emellertid inte nu upphäva den
möjlighet till skadestånd för personskada som har slagits fast av Högsta
domstolen. Det är också rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens
svårhet i det enskilda fallet, låt vara efter schabloner, och att den
skadelidande kan få full ersättning såväl för de kostnader och den
inkomstförlust som har uppkommit som för det fysiska och psykiska
lidande av övergående natur eller av bestående art som han eller hon har
åsamkats. En standardiserad ersättning för sorg och saknad skulle
utesluta detta. Regeringen instämmer alltså i kommitténs slutsats att den
rätt till ersättning som i dag ges i praxis för personskada i form av
psykiska besvär inte bör ersättas med en schabloniserad ersättning för
sorg och saknad.
En delvis annorlunda fråga är om det bör kunna betalas ersättning för
sorg och saknad utöver ersättningen för psykiska besvär. Några
remissinstanser, bl.a. Brottsoffermyndigheten, förespråkar en sådan
särskild rätt till ersättning för sorg och saknad. Det viktigaste skälet är
därvid att det i rättstillämpningen har krävts att de psykiska besvären
skall bevisas. Detta kan ofta vara svårt och omständligt. Dessutom
upplevs det många gånger som kränkande för den anhörige. Med en
schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad skulle den som inte
vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre definierbara
psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs
död.
Flera omständigheter talar dock emot en särskild rätt till ersättning för
sorg och saknad.
En sådan rätt skulle för det första vara en principiell nyhet i svensk
skadeståndsrätt, och en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas
av överväganden om en motsvarande eller liknande rätt borde finnas
även i andra sammanhang. Borde det t.ex. också finnas en rätt till
Prop. 2000/01:68
35
ersättning för de känslor av ledsnad och bedrövelse som normalt följer
med att ett barn blir skadat eller med förlusten av alla ägodelar i en
brand? Även om en nära anhörigs död är en händelse utan direkt
motsvarighet, bör en sådan principiell nyhet i skadeståndsrätten knappast
införas utan ingående överväganden som beaktar bl.a. de rättssystc-
matiska konsekvenserna. Till detta kommer att det allvarligt kan ifråga-
sättas om skadeståndsrätten över huvud taget är ett ändamålsenligt
instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad.
För det andra sammanhänger som framgått det eventuella behovet av
en rätt till ersättning för sorg och saknad i stor utsträckning med bevis-
problemen. Dessa problem skulle nästan helt försvinna om beviskraven
sattes lägre än vid andra typer av personskador. I en dom den 17 oktober
2000 uttalade sig Högsta domstolen om beviskraven i dessa fall
(rättsfallet NJA 2000 s. 521). Domstolen framhöll att när någon dödas
genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling kommer dödsfallet
plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt, vartill kommer
den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om livet
genom brott. Domstolen påpekade att det ligger i sakens natur att de som
har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana
känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. Domstolen
anförde vidare att i sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra
skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader
eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna presumera att
dessa besvär är att hänföra till personskada.
Genom avgörandet kan Ilögsta domstolen sägas ha infört en bevis-
lättnad för psykiska besvär som tillfogas på grund av att en nära anhörig
dödats genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Det är
naturligt att vid en lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende utgå
från en sådan bevislättnad. Enligt regeringens mening bör utgångs-
punkten vara att samma beviskrav gäller oavsett om skadan framkallats
uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende.
Även i de vårdslösa fallen sker dödsfallet i regel plötsligt och oväntat,
inte sällan på ett våldsamt sätt. Lika lite som vid närståendes rätt till
skadestånd i sig bör grunden för skadeståndet vara av betydelse och det
finns inte heller här skäl att särbehandla de fall där skadeståndet är strikt.
Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att
en nära anhörig dödats bör det alltså normalt inte krävas läkarintyg eller
liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra
till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än
sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomst-
förlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär
innebär en personskada. Därmed förlorar också det viktigaste skälet för
en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad i tyngd.
En annan fråga som då aktualiseras är om man skall upprätthålla ett
krav på att de psykiska besvären skall vara medicinskt påvisbara. Det
kan hävdas att en sådan förutsättning för rätt till ersättning i själva verket
blir bortspelad om man normalt inte skall kräva utredning i form av
läkarintyg. Att besvären är medicinskt påvisbara är dock en förutsättning
för att de skall kunna hänföras till personskada med den innebörd detta
begrepp har i svensk rätt. Det finns inte här anledning att välja en annan
utgångspunkt än det etablerade personskadebegreppet enbart därför att
Prop. 2000/01:68
36
beviskraven bör ställas lägre när det gäller de psykiska besvär till följd av
en nära anhörigs död.
Det kan sägas att det i praktiken inte är någon större skillnad mellan en
rätt till ersättning för psykiska besvär som normalt inte behöver styrkas
med läkarintyg eller liknande utredning och en rätt till ersättning för sorg
och saknad. De praktiska konsekvenserna av att ersättningen avser
psykiska besvär, och inte sorg och saknad, torde framför allt visa sig däri
att en rätt i enskilda fall till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar
en särskild utredning som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Mot den angivna bakgrunden instämmer regeringen i kommitténs
bedömning att det inte bör införas någon särskild rätt till ersättning för
sorg och saknad.
Regeringen delar vidare kommitténs uppfattning att det - utöver det
utrymme som kan finnas i dag - inte bör införas någon särskild rätt till
ersättning för kränkning till efterlevande till den som dödats genom ett
brott.
Personkretsen
När det gäller den personkrets som kan anses stå den skadelidande
särskilt nära och därmed bli berättigad till skadestånd finns det inte skäl
att göra någon annan bedömning än den som har gjorts avseende
anhörigas kostnader i avsnitt 5.1.1. Regleringen bör alltså i första hand ta
sikte på make, registrerad partner, sambo, bam och förälder. Frågan
behandlas ytterligare i författningskommentaren (se avsnitt 11.1).
Slutsats
Regeringen kommer alltså till slutsatsen att kommitténs förslag bör
genomföras. Den som har åsamkats en personskada till följd av att en
nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling bör få
en lagreglerad rätt till skadestånd. Vid en sådan rätt bör det normalt inte
krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka de psykiska
besvären. En ny bestämmelse bör lämpligen tas in i 5 kap 2 § skade-
ståndslagen, som handlar om efterlevandes rätt till skadestånd till följd av
att någon har dödats. Lika lite som andra regler i skadeståndslagen får
den nya bestämmelsen läsas motsatsvis så att den utesluter en rätt till
skadestånd i andra fall. Någon särskild rätt till ersättning för sorg och
saknad bör inte finnas, inte heller någon särskild rätt till ersättning för
kränkning.
Slutligen kan anmärkas att den ersättning som i dag döms ut för
psykiska besvär med anledning av en anhörigs död ofta synes uppgå till
ett schabloniserat belopp på 25 000 kr (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521).
Även om inget preciserat uttalande om vad som är en rimlig
ersättningsnivå bör göras här, kan ändå noteras att beloppet inte har
ändrats sedan år 1993 när Högsta domstolen för första gången dömde ut
sådan ersättning och att beloppet numera framstår som lågt.
Prop. 2000/01:68
37
Regeringens förslag: Möjligheten till omprövning av skadestånd
utvidgas till att avse även ersättning för kostnader och ersättning för
ideell skada vid personskada. Bestämmelsen förtydligas så att det
framgår att den är tillämplig också när man tidigare bedömt att
skadestånd över huvud taget inte kan ges.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1995:33 avsnitt 5.6.2).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Några remissinstanser, bl.a. Kammar-
kollegiet och Försäkringsförbundet, avstyrker förslaget med hänvisning
till vikten av att en skadereglering kan avslutas så snabbt som möjligt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen
kan skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll omprövas om
de förhållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersätt-
ningen har ändrats väsentligt.
Kommittén föreslår att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas
till att avse även skadestånd för kostnader och för ideell skada vid
personskada. Enligt kommittén har det i den praktiska skaderegleringen
visat sig vara en brist att en omprövningsmöjlighet saknas för dessa
ersättningsposter. När omprövningsmöjligheten infördes för inkomst-
förlust och förlust av underhåll antogs det inte finnas något motsvarande
behov för andra ersättningsposter. Enligt kommittén visade sig detta
antagande dock vara oriktigt; till detta bidrog att försäkringsbolagen
upphörde med en tidigare praxis att ibland medge omprövning trots att de
inte var skyldiga till det. Bolagen motiverade detta bl.a. med att
riksdagen genom att införa en omprövningsmöjlighet för vissa ersätt-
ningsposter tagit ställning emot en sådan möjlighet i övrigt.
Som skäl för en utvidgad omprövningsmöjlighet enligt kommitténs
förslag kan anföras samma argument som för den redan lagreglerade
möjligheten till omprövning, dvs. att skadestånd skall bestämmas så att
den skadelidande så långt det är möjligt blir kompenserad för de följder
som han eller hon har drabbats av genom skadan. Principen kan visser-
ligen inte upprätthållas fullt ut efter det att skadeståndet har fastställts,
men starka skäl talar för en möjlighet till omprövning när utvecklingen
har gått i en helt annan riktning än man antog när skadeståndet
bestämdes.
Ett alternativ till en möjlighet till omprövning är att vänta med den
slutliga prövningen för att på så sätt se till att kompensationen blir så
riktig som möjligt. Om skadeståndsfrågan prövas i domstol, kan dom-
stolen därvid förbehålla den skadelidande rätt att återkomma med sitt
ersättningskrav när skadeläget bättre kan överblickas. Det finns emeller-
tid nackdelar med att skjuta upp den slutliga prövningen på det sättet,
främst att den skadelidande får leva under stor osäkerhet. Ett sätt att
minska osäkerheten kan vara att fastställa en tidsbegränsad livränta som
får gälla fram till den slutliga prövningen. Denna metod lämpar sig dock
mindre väl när det gäller ersättning för ideell skada, eftersom sådan
ersättning regelmässigt bestäms till ett engångsbelopp. Metoden att helt
eller delvis skjuta på den slutliga prövningen förutsätter vidare att man
vet - eller i vart fall kan anta - att den framtida utvecklingen är osäker.
Prop. 2000/01:68
38
Sådan kännedom föreligger inte alltid. Om skadan utvecklas på ett sätt Prop. 2000/01:68
som man inte kunnat förutse, återstår - om det inte finns en möjlighet till
omprövning - endast att försöka angripa domen eller uppgörelsen genom
resning respektive tillämpning av 36 § avtalslagen. Regeringen instäm-
mer i kommitténs bedömning att detta inte är tillfredsställande.
En utvidgning av möjligheten till omprövning även till ersättning för
kostnader och ideell skada skulle innebära en möjlighet till korrigering i
de fall där domstolarna på ett tidigt stadium gör bedömningar av hur en
skada kommer att utvecklas. Sådana bedömningar kan ofta bli aktuella
vid ersättning för sveda och värk, framför allt när en skadeståndstalan
förs i samband med ett brottmål. Särskilt besvärligt kan det vara när
brottsoffret har drabbats av psykiska besvär till följd av brottet. Det kan
då dröja länge innan omfattningen av besvären kan bedömas med
säkerhet. Som kommittén framhåller vore det i sådana fall en olycklig
ordning om domstolen skulle behöva hänvisa den skadelidande att
återkomma med sitt krav i en separat process. En bättre lösning är att
domstolen, med utgångspunkt från den kännedom som finns, kan
bestämma ersättningen och att den skadelidande, om en väsentlig föränd-
ring av förhållandena inträder, har möjlighet att påkalla omprövning av
skadeståndet.
Några remissinstanser framhåller vikten av att skaderegleringen av-
slutas så snabbt som möjligt, varvid det också betonas att försäkrings-
bolagen inte bör tvingas att göra reservavsättningar för eventuella ytter-
ligare ersättningsanspråk. Enligt regeringen mening har dessa argument
inte en sådan tyngd att de bör hindra att en möjlighet till omprövning
införs. Det gäller särskilt som möjligheten är avsedd endast för
undantagsfall. Den nuvarande möjligheten till omprövning av inkomst-
förlust och förlust av underhåll synes inte heller ha gett upphov till några
påtagliga problem.
Regeringen anser alltså att möjligheten till omprövning bör utvidgas
till att avse även ersättning för kostnader och ideell skada vid person-
skada. I enlighet med kommitténs förslag bör det av den aktuella be-
stämmelsen tydligt framgå att den är tillämplig också när skadestånd
tidigare har bedömts över huvud taget inte kunna betalas.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det inte bör införas
någon möjlighet till omprövning av skadestånd på grund av ändrade
förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida.
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det
gäller principerna för skadestånd som avser ideell skada till skade-
lidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad.
Kommitténs bedömning: Skadestånd för ideell skada bör fastställas
utan hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har
sänkt medvetandegrad. I de undantagsfall där det finns anledning att anta
att den skadelidande till följd av skadan har fått sin livslängd avsevärt
förkortad bör skadeståndet dock - i överensstämmelse med den praxis
som tillämpas inom försäkringsbranschen - kunna fastställas att betalas
som livränta (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.6).
39
Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i kommitténs bedöm-
ning.
Skälen för regeringens bedömning: Skadestånd för ideell skada vid
personskada syftar bl.a. til! att ersätta den skadelidande för fysiskt och
psykiskt lidande och annat obehag i den personliga livsföringen. Avsik-
ten är således att dc besvär som skadan har fört med sig i görlig mån
skall neutraliseras eller lindras. Det förekommer att personer skadas så
allvarligt att de får sin medvetandegrad sänkt eller blir varaktigt medvets-
lösa. Utmärkande för dessa fall är att den skadelidande mer eller mindre
saknar insikt om sin situation och därmed inte har möjlighet att till-
godogöra sig ett eventuellt skadestånd. I tidigare försäkringspraxis
fastställdes skadestånd för sveda och värk samt lyte och men till ett lägre
belopp när den skadelidande inte var vid fullt medvetande. Denna praxis
grundade sig på uppfattningen att ersättning för ideell skada har en starkt
personlig karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har
möjlighet att tillgodogöra sig den. Numera tillämpas emellertid inom
försäkringsbranschen en praxis som kännetecknas av att graden av med-
vetande hos den skadelidande är av underordnad betydelse. Det för-
hållandet att den skadelidande har tillfogats en så allvarlig personskada
att han eller hon blivit varaktigt medvetslös eller fått sin medvetandegrad
sänkt föranleder alltså inte i sig att skadeståndet reduceras. Den
skadelidande får lika stort skadestånd som skulle ha betalats vid fullt
medvetande. Ersättningen utges som regel i form av engångsbelopp.
Denna ändring av praxis har föranletts av att det i praktiken är omöjligt
att med säkerhet fastställa vad den skadelidande upplever av sin situa-
tion. Bedömningen av vilket lidande som den enskilde tillfogas är osäker.
Tidigare försäkringspraxis kan sägas ha inneburit att osäkerheten gick ut
över den skadelidande, medan osäkerheten nu läggs på skadevållaren, ett
synsätt som regeringen finner naturligt.
Enligt den praxis som har utvecklats bestäms skadeståndet i vissa fall i
form av periodiskt förfallande belopp (livränta) i stället för engångs-
belopp. Så är fallet när ersättning fastställs till medvetslösa personer som
inte reagerar på stimuli. Förklaringen till denna praxis torde finnas i det
förhållandet att livslängden då i regel är avsevärt förkortad. Ett skäl som
brukar åberopas till stöd för denna praxis är att skadestånd för ideell
skada har en starkt personlig karaktär och därför inte bör tillfalla den
skadelidandes arvingar om den skadade skulle dö vid låg ålder. Att
skadeståndet betalas som livränta i stället för engångsbelopp har dock
kritiserats i olika sammanhang. Det har hävdats att en sådan praxis kan
uppfattas så att man spekulerar i den skadades ibland begränsade utsikter
att överleva. Det bör emellertid uppmärksammas att problemet nästan
uteslutande rör ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men, dvs.
skadeföljder som den skadade måste utstå under återstoden av livet. Det
ligger i sakens natur att skadestånd då i möjligaste mån anpassas till den
tid man kan förvänta sig att den skadelidande har kvar att leva.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att man i det enskilda fallet
inte bör försöka bedöma i vilken utsträckning den skadelidandes livs-
längd har förkortats och fastställa skadeståndet med hänsyn till denna
bedömning. Förutom risken för missbedömningar skulle en sådan ord-
ning framstå som stötande genom att den inbjuder till spekulation om den
skadelidandes fortsatta livslängd. Däremot kan knappast några avgörande
invändningar resas mot den praxis som innebär att skadeståndet kan
Prop. 2000/01:68
40
betalas som livränta om den skadelidande till följd av skadan bedöms ha
fått sin livslängd avsevärt förkortad. Metoden innebär att man inte bara
tillgodoser den skadelidandes intresse att fa full ersättning för sin skada
utan också skadevållarens intresse av att inte ersätta några andra
skadeföljder än de som aktualiseras under den skadelidandes livstid.
Det finns således inte anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder
när det gäller ersättning för ideell skada till personer som är medvetslösa
eller har sänkt medvetandegrad.
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det
gäller förutsättningarna och principerna för jämkning av skadestånd på
grund av medvållande.
Prop. 2000/01:68
Kommitténs förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket skade-
ståndslagen om hur jämkning skall ske ändras så att det uttryckligen
framgår att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid
bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. Vad
gäller ersättning för kostnader och inkomstförlust bör jämkning inte ske
när denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes
framtida vård eller försörjning. Då bör jämkning ske enbart av
ersättningen för ideell skada (se SOU 1995:33 avsnitt 5.7.1 och 5.7.3).
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig i frågan har
Trafikskadenämnden och Göteborgs tingsrätt inget att invända mot den
föreslagna lagändringen. Statens skaderegleringsnämnd, Kammar-
kollegiet, SAF/Industriförbundet och Försäkringsförbundet avstyrker
förslaget. SAF/Industriförbundet anser att möjligheterna till jämkning vid
personskada är alltför begränsade redan i dag. Försäkringsförbundet
menar att det inte finns anledning att ha en ur den skadelidandes
perspektiv generösare inställning än som följer av gällande praxis.
Bakgrund: Sedan gammalt har gällt att skadestånd kan jämkas på
grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida. I 1864
års strafflag fanns en jämkningsregel enligt vilken skadestånd vid
medvållande kunde jämkas efter vad som var skäligt. Vid prövningen
hade i praktiken graden av skuld på den skadevållandes och den skade-
lidandes sida den avgörande betydelsen. Jämkningsregeln, som var
tillämplig både vid personskada och vid egendomsskada, fördes med
vissa mindre språkliga ändringar över till den nya skadeståndslagen år
1972. Regeln utvecklades vid en tid då rättvisa och billighet ansågs kräva
att de ekonomiska följderna av en skada skulle bäras av alla dem som
uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld till skadan, den skadelidande
inbegripen. Senare kom även andra argument att anföras till stöd för
reglerna om jämkning. Det gjordes gällande att en möjlighet till jämk-
ning på grund av medvållande var värdefull från preventionssynpunkt,
dvs. att enskilda till följd av jämkningsrisken skulle vara försiktigare och
att skador därmed skulle kunna undvikas. Vidare ansågs medvållande-
reglema ha vissa fördelar från rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt.
41
Medvållandereglcma försvarades också med hänvisning till det allmänna
rättsmedvetandet.
1 förarbetena till 1975 års personskadereform anlades ett annat synsätt.
Enligt detta borde skadeståndsreglerna vara utformade så att de till-
godoser socialt motiverade ersättningsbehov samtidigt som de leder till
en samhällsekonomiskt rationell fördelning av de förluster som uppkom-
mer genom skadefall (prop. 1975:12 s. 131). För personskadornas del
ansågs att en tillämpning av de dåvarande medvållandereglerna fick
konsekvenser som inte var förenliga med det nya betraktelsesättet. Man
menade att det från sociala och humanitära synpunkter inte var rimligt att
den som drabbades av en skada skulle bli lidande för all framtid av en
tillfällig oaktsamhet. Vidare ansågs att tillgängliga ekonomiska resurser
skulle utnyttjas bäst om skaderiskerna i samhället slogs ut på så många
händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgick skulle det, enligt detta
synsätt, ofta leda till en acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i
de flesta fall skulle täckas av en ansvarsförsäkring; en jämkning av
skadestånd på grund av medvållande torde däremot i de flesta fall
medföra att skadan delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.
Vid denna tidpunkt ansågs argumentet att möjligheterna till jämkning var
av betydelse från preventionssynpunkt ha spelat ut sin roll såvitt avsåg
personskador. De rättssystematiska och rättstekniska synpunkter som
tidigare anförts till stöd för jämkning, liksom hänvisningen till det
allmänna rättsmedvetandet, ansågs sakna nämnvärd tyngd.
Mot denna bakgrund infördes år 1975 nya regler om jämkning vid
medvållande i skadeståndslagen. Enligt dessa begränsades möjligheterna
att jämka skadestånd vid personskada väsentligt, medan möjligheterna att
jämka skadestånd vid sakskada och ren förmögenhetsskada bibehölls i
stort sett oförändrade. Sverige fick härigenom medvållanderegler som
från ett internationellt perspektiv måste betraktas som generösa mot den
skadelidande.
Förutsättningarna för jämkning
Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan skadestånd på
grund av personskada jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har cn förare av
motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott
skadats, kan dock skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från
förarens sida.
Som tidigare har påpekats kan de svenska medvållandereglerna vid
personskada från ett internationellt perspektiv betraktas som generösa
mot den som drabbats av en personskada. Kommittén har inte funnit
något land som har motsvarande regler i sin allmänna skadestånds-
lagstiftning. Däremot konstaterar kommittén att det finns flera länder,
t.ex. Danmark och Finland, som har regler av detta slag i sin lagstiftning
om ersättning för trafikskador.
Kommittén för en diskussion kring frågan om möjligheterna att jämka
skadeståndet vid personskador bör utvidgas men föreslår ingen lag-
ändring i detta avseende. De sociala och humanitära skäl som år 1975
Prop. 2000/01:68
42
åberopades till stöd för den nuvarande ordningen är enligt kommittén
alltjämt bärande. Enligt kommittén har de nuvarande medvållande-
reglema vidare bidragit till att skaderegleringen i personskadefallen har
förenklats avsevärt.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning och ser inte skäl att i
detta sammanhang föreslå ändrade regler i skadeståndslagen om
jämkning på grund av medvållande. I sammanhanget kan också noteras
att riksdagen år 1994 ansåg att det inte fanns skäl till någon sådan
ändring (bet. 1993/94 :LU27 s. 5).
Jämkningsprinciper
I de undantagsfall då skadeståndet skall jämkas vid personskador upp-
kommer frågan hur jämkning skall ske. Enligt 6 kap. 1 § tredje stycket
skall jämkning på grund av medvållande till personskada ske efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt. Sedan det har konstaterats att skadestånds-
skyldighet föreligger och att den skadelidande medverkat till skadan på
sådant sätt att det kan föranleda jämkning, bör man alltså ställa frågan
hur långt skuldgraden på ömse sidor och andra omständigheter motiverar
en jämkning. Anledningen till att man vid 1975 års personskadereform
valde att i lagtexten hänvisa till omständigheterna i övrigt var att framför
allt parternas ekonomiska förhållanden skulle kunna vägas in i bedöm-
ningen. På så vis menade man att sådana resultat som skulle kunna
framstå som obilliga mot den skadelidande kunde undvikas. Tanken var
att jämkning skall undvikas helt eller delvis om skadan har en sådan
omfattning att den ifrågasatta nedsättningen av skadeståndet kan fa
allvarliga följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter och
levnadsförhållanden (se prop. 1975:12 s. 174).
Inom försäkringsbranschen har det utvecklats en praxis som går ut på
att en jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten för den
skadelidande och dennes familj. Denna praxis innebär att skadestånd för
vårdkostnader o.d. till en skadelidande som är i klart behov av hjälp eller
vård inte jämkas över huvud taget. När det gäller jämkning av inkomst-
förlust tillämpar Trafikskadenämnden en s.k. 90-procentsregel. Den
innebär att jämkning inte görs med högre belopp än som svarar mot tio
procent av den skadelidandes inkomstunderlag - dvs. den inkomst den
skadelidande skulle ha haft som oskadad - till den del det inte överstiger
7,5 basbelopp.
Kommittén föreslår att lagtexten skall ändras så att det uttryckligen
framgår att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid
bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. Därmed
vill kommittén markera att skadestånd vid personskada för kostnader och
inkomstförlust inte bör jämkas när denna ersättning är av väsentlig
betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning och att
jämkning då bör ske bara av ersättningen för den ideella skada som den
skadelidande kan ha drabbats av. Kommittén säger sig inte vara över-
tygad om att domstolarna i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till
parternas ekonomiska förhållanden så att resultat som framstår som
oskäliga mot den skadelidande kan undvikas.
Prop. 2000/01:68
43
Enligt regeringens mening framstår en sådan lagändring inte som
tillräckligt motiverad. Det är endast i enstaka fall som det över huvud
taget kan bli aktuellt att jämka skadeståndet vid personskada. I de fa fall
där jämkning trots allt kan ske är utgångspunkten att jämkningen inte far
leda till allvarliga följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter
och levnadsförhållanden. Det finns knappast stöd för att tillämpningen av
nuvarande reglering skulle leda till resultat som kan anses vara oskäligt
hårda mot den skadelidande. Som Trafikskadenämnden påpekar tilläm-
pas en praxis som bygger på den grundtanke som kommittén anser bör
vara styrande vid jämkning. Den lagändring som kommittén föreslår
riskerar dessutom att ge den skadelidandes behov en alltför stor vikt
bland de omständigheter som skall beaktas vid en jämkning.
Regeringen finner alltså inte anledning att föreslå någon lagändring
avseende principerna för jämkning på grund av medvållande vid person-
skada.
Prop. 2000/01:68
Pågående arbete
Reglerna för samordning mellan olika ersättningsformer vid personskada
är centrala. De nuvarande principerna lades fast för över 25 år sedan och
är delvis omdebatterade. Bland annat mot denna bakgrund beslutade
regeringen den 11 mars 1999 direktiv till en parlamentarisk kommitté
med uppdrag att se över reglerna om samordningen vid personskada
mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från
försäkringar av annat slag (dir. 1999:18). Kommittén har antagit namnet
Personskadekommittén. Enligt direktiven torde vissa följdfrågor om
jämkning aktualiseras. Dessutom har Försäkringsförbundet till rege-
ringen framfört önskemål om en förändring av jämkningsreglerna i
trafikskadelagen på så sätt alt det vid rattfylleri ges möjlighet till
jämkning oavsett vårdslöshet.
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § första stycket tredje
meningen skadeståndslagen om identifikation skall också vara tillämplig
på skadestånd för personskada som till följd av dödsfall har åsamkats
någon som stod den avlidne särskilt nära.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1995:33 avsnitt 5.7.2).
Remissinstanserna har överlag inget att invända mot kommitténs
förslag.
Skälen för regeringens förslag: En princip i svensk rätt är att
skadestånd för personskada kan jämkas på grund av medvållande endast
om den skadelidande själv har medverkat till sin skada. Ett undantag
gäller dock vid skadeståndskrav av efterlevande till en omkommen
person. Då kan de efterlevandes skadestånd jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till skadan.
Vid skadeståndsansvar på grund av oaktsamhet torde en situation av
detta slag vara ytterst ovanlig. Vid strikt ansvar och motsvarande kan
frågan dock aktualiseras. Framför allt gäller detta på trafikskadeområdet
eftersom en del dödsfall i trafiken är självmord. Trots att jämkning kan
ske i dessa fall torde i regel ojämkad ersättning betalas till de
efterlevande. En sådan praxis har slagits fast av Högsta domstolen
beträffande trafikskador i rättsfallet NJA 1981 s. 920.
Enligt regeringens mening bör den aktuella jämkningsregeln vara
tillämplig även i de fall som omfattas av forslaget i avsnitt 5.2, dvs. vid
skadestånd på grund av personskada till följd av en nära anhörigs död.
Det kan visserligen diskuteras om jämkningsregeln behöver ändras för att
detta resultat skall uppnås. Redan i dag föreskriver den att skadestånd till
”efterlevande” kan jämkas. I klargörande syfte bör det dock göras en
ändring i 6 kap. 1 § första stycket tredje meningen skadeståndslagen.
Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna för
ideell skada vid personskada som har skett sedan kommitténs
betänkande presenterades är positiv. Den innebär att inga lagändringar
krävs.
Prop. 2000/01:68
Kommitténs bedömning: Skadestånden för ideell skada vid person-
skada bör höjas betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss
höjning bör också ske i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga.
Däremot bör ersättningsnivån vid skador av lindrigare natur vara i prin-
cip oförändrad. Den höjning som är önskvärd bör huvudsakligen avse
ersättningsposten lyte eller stadigvarande men. Denna ersättning bör för
de allvarligaste skadorna höjas med 50 procent. Höjningarna bör
genomföras etappvis (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.7).
Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: En av kommitténs huvudupp-
gifter var att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersätt-
ningsnivån vid ideell skada borde höjas. Kommittén skulle därvid bl.a.
undersöka om ersättningen för allvarliga skador är för låg i förhållande
till den ersättning som betalas vid lindriga skador. Vidare skulle kom-
mittén undersöka om det fanns fog för påståendena i den allmänna
debatten att ersättningen för ideell skada i Sverige skulle vara låg vid en
internationell jämförelse.
Kommittén påpekar att det är svårt att jämföra skadeståndsnivån för
ideell ersättning i olika länder, och det kan ifrågasättas om det över
huvud taget är meningsfullt. I vissa länder görs ingen klar åtskillnad
mellan ideell och ekonomisk skada. Dessutom kan skadeföljder som i ett
visst land ersätts som ekonomisk skada i ett annat land ersättas som
ideell skada. Ytterligare en svårighet kan vara att skadestånd för ideell
skada ibland tas i anspråk för att täcka sådan ekonomisk skada som inte
ersätts fullt ut enligt andra regler. Vidare kan hänsyn behöva tas till att
det finns skillnader i skatteregler och sjukförsäkringsförmåner. I vissa
länder läggs ersättning från socialförsäkring samman med skadeståndet,
medan den i andra länder, bl.a. Sverige, avräknas från skadeståndet.
Olikheter i den ekonomiska standarden kan förklara skillnader i
skadeståndsnivåema, och skadeståndets syfte kan variera mellan olika
länder. En betydelsefull omständighet är likaså den skadelidandes
faktiska möjligheter att få ut det skadeståndsbelopp som tilldöms honom
45
eller henne. Är möjligheterna att faktiskt få ersättning starkt begränsade,
har inte nivån på de utdömda skadestånden samma relevans.
I kommitténs betänkande presenteras likväl en internationell
jämförelse som åtminstone ger en uppskattning av de svenska
ersättningsnivåerna i förhållande till nivåerna i vissa andra europeiska
länder. Den bild som framkommer är att skadestånden i Sverige år 1994
låg på en förhållandevis låg nivå beträffande de allvarligare skadorna.
Enda undantaget gällde ersättning for total synförlust. Beträffande skador
som inte är fullt så allvarliga hävdade sig Sverige ganska väl vid en
internationell jämförelse. Vad beträffar skador av lindrigare natur gick
det inte att uttala sig eftersom undersökningen inte omfattade dessa
skador. Här skall dock noteras att det i vissa länder inte alls betalas
någon ersättning för ideell skada om inte skadan är av viss svårhetsgrad.
Frågan om vilken ersättningsnivå som bör gälla i Sverige kan natur-
ligtvis inte avgöras enbart utifrån en jämförelse av nivåerna i olika
länder. En avvägning mellan olika intressen måste alltid göras. Som
kommittén anmärker finns det omständigheter som talar emot en utveck-
ling där skadestånden höjs i betydande mån. Det är viktigt att beakta de
ekonomiska konsekvenser som en sådan utveckling skulle kunna få för
försäkringskollektiven i form av höjda premier och för samhället i övrigt.
Det är angeläget att en generell höjning av skadeståndsnivåema inte leder
till så höga försäkringspremier att benägenheten att teckna försäkringar
minskar kraftigt. En skadevållare saknar ju ofta egna medel att betala
skadestånd. Försäkringsersättning kan därför ofta vara den enda
ersättning som står till buds för den skadelidande. En utveckling mot
alltför höga skadestånd skulle därför kunna innebära att alltfler skade-
lidande blir helt utan ersättning för sina skador. Visserligen kan dessa
problem till viss del undvikas genom någon typ av självrisk som innebär
att de lindrigaste skadorna inte ersätts. På så vis skulle kostnaderna
kunna fördelas till de allvarligaste skadorna. Men ett sådant system inger
betänkligheter, inte minst principiella sådana.
Mot bakgrund av de då gällande ersättningsnivåerna kommer kom-
mittén fram till att skadestånden för ideell skada bör höjas betydligt när
det gäller de allvarligaste skadorna och att en viss höjning bör ske också i
fråga om skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot anser kommittén
att ersättningsnivån vid skador av mera lindrig natur bör vara i stort sett
oförändrad. Enligt kommittén bör ersättningen för ideell skada höjas
huvudsakligen inom ramen för ersättningsposten lyte och men. En av-
vägning av de olika intressen som bör beaktas leder enligt kommitténs
mening till att den maximala ersättningen under denna post lämpligen
kan höjas med 50 procent. Enligt kommittén skulle det motsvara en
kostnadsökning for trafikförsäkringen med två procent och för Trygg-
hetsförsäkringen vid arbetsskada med ungefär samma procenttal. Till
detta kommer att viss ersättning enlig kommittén bör föras över från den
nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt till posten lyte eller
annat stadigvarande men (jfr avsnitt 5.1.4 och 5.1.5). En höjning i denna
storleksordning innebär för de allvarligaste skadorna att ersättningen för
ideell skada, inberäknat skadestånd för sveda och värk samt särskilda
olägenheter, skulle bli något över en miljon kronor.
För att dämpa effekterna av den höjning av skadeståndsnivån som
kommittén sålunda anser befogad synes det enligt kommittén lämpligt att
den får slå igenom etappvis. Enligt kommitténs mening är det tillräckligt
Prop. 2000/01:68
46
att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det att slutlig ställning
har tagits till kommitténs forslag. Kommittén framhåller att det inte är
lämpligt att belopp anges i lagen utan menar att dessa liksom hittills bör
bestämmas i den praktiska tillämpningen.
Som har framgått gör kommittén ganska detaljerade bedömningar om
lämpliga ersättningsnivåer. Regeringen har i och för sig inga invänd-
ningar i sak men avstår från egna detaljerade överväganden om ersätt-
ningsnivåerna. Det avgörande för regeringens utgångspunkt är om ersätt-
ningarna ligger på en tillfredsställande nivå eller om det finns anledning
att inskrida med lagstiftning för att åstadkomma behövliga förändringar.
Det kan då noteras att kommitténs överväganden presenterades 1995,
dvs. för sex år sedan. Det har därefter skett betydelsefulla förändringar i
ersättningsnivåerna, och dessa har gått långt i den av kommittén
eftersträvade riktningen. Sålunda tillämpar Trafikskadenämnden och
övriga skadeprövningsnämnder sedan den 1 juli 1996 en ny
invaliditetstabell. Trafikskadenämndens råd har vidare beslutat att
tillämpa nya hjälptabeller för sveda och värk samt lyte och men ff.o.m.
samma datum. Dessa ändringar har medfört en betydande höjning av
ersättningsnivåerna vad gäller lyte och men liksom en klar höjning av
ersättningsbeloppen för sveda och värk vid längre akuttider. Av allt att
döma har kommitténs överväganden påverkat denna utveckling.
Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och ut-
vecklas på ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med
lagstiftning.
Regeringen gör ingen annan bedömning än kommittén i fråga om hur
ersättningsnivåerna bör läggas fast. Sålunda bör lagen inte göras mer
detaljerad än den är i dag. Detaljerade ersättningsprinciper, schabloni-
serade ersättningsbelopp m.m. bör bestämmas i den praktiska tillämp-
ningen, varvid de hjälptabeller som används är ett viktigt instrument.
Prop. 2000/01:68
Regeringens förslag: Bestämmelsen om kränkningsersättning förenk-
las och görs tydligare. Den som allvarlig kränker någon annan genom
brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller
ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.
Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Kom-
mittén föreslår dock en annan utformning av bestämmelsen (se SOU
1992:84 avsnitt 7 och s. 265).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har
inget att invända mot förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser
att kopplingen mellan den straffrättsliga systematiken och de
skadeståndsgrundande handlingarna bör slopas. Uppsala tingsrätt menar
att den oförrätt som den skadelidande har utsatts för bör beivras inom det
straffrättsliga regelsystemet och inte med skadestånd. Försäkrings-
förbundet, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Försäkrings-
juridiska föreningen anser att endast uppsåtliga brott bör kunna föranleda
47
kränkningsersättning. Remissinstanserna har synpunkter på hur bestäm-
melsen bör utformas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen
skall lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar
brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning
eller dylik brottslig gärning.
Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning som
avses i 1 kap. 3 § är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes
personliga integritet, här närmast dennes privatliv och människovärde.
Kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande
handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förned-
ring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att
det föreligger en personskada. Det ligger visserligen i sakens natur att
själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar.
Ersättningen kan dock lindra verkningarna av kränkningen. Den kan
bidra till att den skadelidande får upprättelse för den förnedrande och
kränkande handlingen och därmed också bidra till att återställa
självrespekten och självkänslan. Genom ersättningen kan den skade-
lidande t.ex. unna sig något extra och därigenom skingra tankarna på
kränkningen och den olust och det obehag som han eller hon har
åsamkats. Den som utsatts för mycket grova kränkningar kan få en
möjlighet att genom ersättningen göra nödvändiga förändringar i sin
livssituation. Detta torde vara vad som gäller enligt nuvarande
bestämmelse, och enligt regeringens mening bör ersättningen även i
fortsättningen inriktas på dessa fall.
Rätten till kränkningsersättning förutsätter alltså en brottslig handling.
Det krävs dock inte att skadevållaren faktiskt fälls till ansvar för brott för
att kränkningsersättning skall betalas. Det saknar också betydelse att
skadevållaren inte kan dömas till straffrättslig påföljd på grund av sin
ålder, sinnesbeskaffenhet eller därför att brottet är preskriberat. Avgö-
rande är endast om skadan har vållats genom en viss typ av brottslig
handling. En liknande reglering finns för ren förmögenhetsskada i 2 kap.
4 §. Det finns vidare en rad särskilda områden där det har ansetts befogat
att låta olika typer av lidande och kränkningar bli ersatta utan något krav
på brott. Förutom på immaterialrättens och arbetsrättens område finns det
sådana bestämmelser i t.ex. pcrsonuppgiftslagen (1998:204), lagen om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714)
och kreditupplysningslagen (1973:1173).
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att man inte i detta
sammanhang bör upphäva kravet på brott för rätt till kränkningsersätt-
ning. Som kommittén framhåller kan lagens krav på att den ersättnings-
grundande handlingen skall vara brottslig knappast slopas utan att det i
stället uppställs något annat allmänt kriterium som grund för ersättning. I
t.ex. dansk rätt finns krav på att kränkningen skall vara ”rättsstridig”.
Kravet på brott har dock den fördelen att de fall där kränkningsersättning
skall betalas avgränsas till handlingar som av lagstiftaren definierats som
klandervärda. För att ett brott skall föreligga skall dels den begångna
gärningen vara otillåten, dels gärningsmannen ha ett personligt ansvar.
Prop. 2000/01:68
48
Kränkningsersättning kan betalas även i vissa särskilda fall vid brott
som inte är uppsåtliga. Det framgår av Högsta domstolens avgöranden
NJA 1997 s. 315 och NJA 1997 s. 572. I det förstnämnda fallet dömde
Högsta domstolen ut kränkningsersättning till en skadelidande när
skadevållaren hade gjort sig skyldig till grovt vållande till kroppsskada
samt grovt rattfylleri och smitning. Domstolen uttalade att kränknings-
ersättning kan betalas även vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna
vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handlande närmar sig
en uppsåtlig gärning och därmed har samma kränkande innebörd som ett
avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. Detta bör gälla även
enligt en ny bestämmelse.
I likhet med kommittén vill regeringen inte förorda att en möjlighet
införs till ersättning för t.ex. den kränkning som ett brottsligt angrepp på
den skadelidandes egendom kan innebära. Förmögenhetsbrott bör lika
lite som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida brottet
inte samtidigt innefattar ett sådant brott som utgör en kränkning av den
personliga integriteten. Exempel på förmögenhetsbrott som på detta sätt
kan anses integritetskränkande och på den grunden ge rätt till ersättning
för kränkning är rån, s.k. väskryckning och utpressning. Kränkningser-
sättning är alltså inte utesluten vid alla förmögenhetsbrott. Det saknar
betydelse till vilken brottstyp en gärning rent straffrättsligt är att hänföra.
Det avgörande bör vara om brottet angriper ett sådant intresse som
skyddas. Om ett visst brott som ger rätt till kränkningsersättning
konsumeras av ett annat brott som inte normalt berättigar till sådan
ersättning, bör alltså ersättning betalas ändå. Det kan tilläggas att
Brottsoffermyndigheten beviljar kränkningsersättning vid vissa bostads-
inbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt hänsynslösa inslag.
Kommittén finner inte anledning att föreslå några andra ändringar när
det gäller de brott som för närvarande grundar rätt till kränknings-
ersättning än att dessa beskrivs som brott mot annans person, frihet, frid
eller ära. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning och föreslår att
bestämmelsen förenklas genom en sådan ändring. Regeringen delar
därvid även kommitténs åsikt att en ny bestämmelse om kränknings-
ersättning bör utformas som en egen ansvarsregel och inte som i dag
hänvisa till reglerna om ersättning för personskada.
Eftersom psykiskt lidande också kan utgöra en personskada och
ersättas enligt 5 kap. 1 § (se avsnitt 5.1.3), bör därutöver den ändringen
göras att termen lidande utmönstras från bestämmelsen om kränk-
ningsersättning, vilket för övrigt kommittén själv förespråkar i sitt
slutbetänkande (se SOU 1995:33 s. 438 f.). Enligt regeringens mening
passar begreppet lidande mindre väl här eftersom det i hög grad synes ge
utryck för något subjektivt. Som regeringen återkommer till i nästa
avsnitt bör man inte primärt se till den kränktes personliga upplevelse när
kränkningsersättning bestäms. I stället bör man först och främst se till
vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom det
brottsliga angreppet. När bestämmelsen om kränkningsersättning utfor-
mas som en egen ansvarsbestämmelse bör den vidare i så stor utsträck-
ning som möjligt utformas på samma sätt som övriga ansvarsbestäm-
melser i skadeståndslagen. Kränkningsersättningen kan då lämpligen
anges ersätta den skada som kränkningen innebär.
För att kränkningsersättning skall betalas krävs i dag att det föreligger
en allvarlig kränkning; är det inte fråga om en allvarlig kränkning, anses
Prop. 2000/01:68
49
inget lidande ha uppkommit (jfr prop. 1987/88:92 s. 7). Som några
remissinstanser förordar bör även kravet på allvarlig kränkning för
klarhetens skull komma till uttryck i lagen. Det blir än mer motiverat när
termen lidande utmönstras ur lagtexten.
Vad som utgör en allvarlig kränkning måste bedömas utifrån samtliga
omständigheter i varje enskilt fall. Regeringen återkommer till den
frågan i författningskommentaren. En fråga av principiell betydelse bör
dock nämnas här. Det gäller särskilt utsatta yrkesgruppers möjligheter
att få kränkningsersättning för brott de utsätts för i tjänsten, t.ex.
polismän, ordningsvakter och en del anställda inom kriminalvården och
den psykiatriska vården.
Enligt kommitténs bedömning är frågan om ett visst våld utgör en
allvarlig kränkning delvis beroende av vem som utsätts för våldet, varför
det bör krävas mer för att en allvarlig kränkning skall föreligga om våldet
riktar sig mot dessa yrkesutövare. Denna slutsats överensstämmer med
gällande rätt. Den kritiseras dock av Rikspolisstyrelsen och Föreningen
Sveriges Polischefer. Rikspolisstyrelsen har också gett in en skrivelse till
regeringen vari styrelsen framhåller behovet av att poliser i större
utsträckning får rätt till ersättning för kränkning på grund av brott (Ju
1999:6081). Skrivelsen aktualiserades av att Högsta domstolen fann att
en polisman inte hade rätt till kränkningsersättning efter att vid ett
ingripande ha utsatts för ofredande genom att bli spottad rakt i ansiktet
(se rättsfallet NJA 1999 s. 725). Domstolens majoritet kom till slutsatsen
att det ofredande som polismannen hade utsatts för vid ingripandet inte
utgjorde en så allvarlig kränkning att det fanns rätt till kränknings-
ersättning. Minoriteten ansåg däremot att kränkningen var sådan att
ersättning borde betalas.
Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan
om en ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att
personer i vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att
mötas med angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta.
Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en
allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt regeringens mening
får dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen
hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbets-
uppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta
kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning
som är skymflig och direkt angriper den privata sfären, t.ex. ett renodlat
kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet. Regeringen
återkommer till frågan i författningskommentaren (avsnitt 11.1). I detta
sammanhang kan påminnas om att den som vållar skada under påverkan
av en psykisk störning endast skall ersätta skadan i den mån det är skäligt
med hänsyn till hans eller hennes sinnestillstånd (se 2 kap. 3 § skade-
ståndslagen).
En särskild fråga är om bestämmelsen i 6 kap. 1 § om jämkning på
grund av medvållande även fortsättningsvis bör omfatta kränknings-
fallen. I likhet med kommittén anser regeringen dock att utrymmet för att
jämka kränkningsersättning på grund av medvållande är mycket litet.
Som framgår av avsnitt 6.2 och författningskommentaren får den
skadelidandes eget uppträdande i stället betydelse för frågan om det
föreligger en ersättningsgill kränkning och när ersättningens storlek
bestäms. Eftersom det alltså i praktiken saknas behov av en särskild
Prop. 2000/01:68
50
jämkningsregel för dessa fall - och för att undvika en alltför komplicerad
reglering - bör 6 kap. 1 § i fortsättningen inte vara tillämplig på kränk-
ningsfallen.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att den nya ansvarsregeln om
kränkningsersättning skall föreskriva att den som allvarligt kränker
någon annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära skall
ersätta den skada som kränkningen innebär. I nästa avsnitt diskuteras
vilka principer som bör tillämpas när ersättningen bestäms.
Regeringens förslag: Lagen skall innehålla huvudprinciperna för hur
kränkningsersättning skall fastställas. Skadeståndet skall bestämmas
efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varak-
tighet. Därvid skall särskilt beaktas om handlingen har haft förned-
rande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla
för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att
värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende-
eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän upp-
märksamhet.
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1992:44 avsnitt 7.6).
Remissinstanserna godtar förslaget eller lämnar det utan någon
invändning. Vissa synpunkter på utformningen av bestämmelsen lämnas
dock.
Skälen för regeringens förslag: En överordnad princip för kränk-
ningsersättning är att denna skall vara en kompensation för den kränk-
ning som den enskilde utsatts för genom brottet. Att objektivt mäta
skadan är givetvis svårt. Man blir lätt hänvisad till den skadelidandes
egna uppgifter. I vad mån dessa ger en korrekt beskrivning av skadan är,
som i många andra sammanhang, svårt att avgöra. Vissa personer har
större förmåga än andra att argumentera och i ord beskriva den kränkning
som han eller hon upplever. Ibland kan den skadelidande inte alls eller
endast i begränsad utsträckning ge uttryck för detta. Det gäller inte minst
när den kränkte är ett litet barn eller en person med svårt förstånds-
handikapp. Man kan inte heller bortse från att det alltid finns en risk att
den skadelidande medvetet eller omedvetet överdriver sina upplevelser.
Därtill kommer att olika personer upplever händelser på olika sätt.
Som kommittén framhåller måste utgångspunkten för bestämmande av
kränkningsersättningen vara en skönsmässig bedömning, baserad på för-
härskande etiska och sociala värderingar. Man bör således även i fort-
sättningen i första hand se till vilken kränkning som typiskt sett kan
anses ha uppkommit genom angreppet. Det innebär att ersättningen i stor
utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Trots
detta bör man som hittills i särskilda fall kunna ta hänsyn till intensiteten
i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda
fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller kanske
klart lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse
från den mera schablonartade bedömning som annars bör göras. Det kan
t.ex. vara fråga om att den kränkte på grund av tidigare upplevelser har
Prop. 2000/01:68
51
påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. I Prop. 2000/01:68
fall detta har varit förutsebart måste det också kunna beaktas vid
bedömningen av graden av kränkning (jfr rättsfallet NJA 1989 s. 374).
Regeringen instämmer i kommitténs uppfattning att graden av skuld
hos gärningsmannen i sig inte bör påverka ersättningens storlek. I stället
bör ersättningens storlek avgöras med hänsyn till graden av den
kränkning som brottsoffret kan anses ha utsatts för genom handlingen.
Graden av skuld hos gärningsmannen bör därför beaktas endast i den
mån kränkningen kan anses ha påverkats därav.
En fråga av principiell betydelse är om bedömningen av kränkningen i
det enskilda fallet bör påverkas av den skadelidandes eget uppträdande
vid skadctillfället. För att en allvarlig kränkning av den personliga
integriteten skall anses uppkomma krävs naturligtvis att angreppet riktar
sig mot någon som i viss mån värnar sin integritet. Som kommittén
framhåller kan detta knappast gälla den som inleder ett handgemäng och
därigenom själv riskerar att mötas med våld. Då får den skadelidande
anses genom sitt handlande i viss utsträckning ha gett upp kravet på
respekt för den personliga integriteten. Även i sådana fall där det inte är
fråga om provokation eller annat medvållande av den skadelidande utan
endast ett medvetet risktagande kan omständigheterna ge klart uttryck för
att personen i fråga inte värnar sin integritet på samma sätt som
människor i allmänhet gör. Även ett sådant medvetet risktagande kan
vara en omständighet som typiskt sett bidrar till att minska kränkningen
(jfr prop. 1998/99:41 s. 14). Som alltid kan dock omständigheterna i det
enskilda fallet vara speciella och motivera en annan bedömning.
När det gäller att bestämma storleken på cn kränkningsersättning finns
en rad omständigheter som bör beaktas. 1 enlighet med kommitténs
förslag bör det i skadeståndslagen anges vissa bedömningsgrunder för
ersättningens bestämmande. Det är naturligtvis inte möjligt att räkna upp
eller närmare precisera alla relevanta omständigheter i lagen. Att
bestämma vad som skall beaktas i ett enskilt fall är huvudsakligen en
uppgift för rättstillämpningen. Vissa faktorer är ändå så grundläggande
vid bestämmande av kränkningsersättning att de bör komma till uttryck i
lagen.
Allmänt sett innebär vissa typer av brott svårare kränkningar av den
personliga integriteten än andra, t.ex. sexualbrott och allvarliga vålds-
brott. Övergrepp som upprepas eller sker under en längre tidsrymd
innebär vidare typiskt sett svårare kränkningar av den personliga
integriteten än om motsvarande övergrepp sker vid endast ett tillfälle.
Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör utgångspunkten därför
främst vara den kränkande handlingens art och varaktighet. Detta bör
komma till uttryck i lagtexten. Där bör även anges några omständigheter
som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. Med tanke främst på
sexualbrotten bör föreskrivas att hänsyn skall tas till om övergreppet har
haft förnedrande eller skändliga inslag. En annan omständighet som bör
nämnas är om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla
för liv eller hälsa, vilket i första hand syftar på allvarligare våldsbrott.
Vidare bör särskilt beaktas om angreppet har riktat sig mot någon med
särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller om gärningen
har inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande.
Det senare tar framför allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig.
Slutligen bör, med tanke främst på ärekränkningsbrotten, anges att
52
särskild hänsyn skall tas till om handlingen har varit ägnad att väcka
allmän uppmärksamhet.
Ett par remissinstanser lämnar förslag på ytterligare omständigheter att
beakta särskilt. Som kommittén förordar bör lagen dock uttrycka de
typiskt sett viktigaste omständigheterna, och regeringen finner inte
motiverat att det i lagen anges fler än enligt kommitténs förslag. Det får
liksom tidigare ankomma på rättstillämpningen att utifrån förhärskande
etiska och sociala värderingar närmare precisera vilka hänsyn som skall
tas vid skadeståndets bestämmande. Med anledning av en synpunkt från
Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande angående angrepp på grund
av någons etniska ursprung eller sexuella läggning skall understrykas att
det vid bestämmande av kränkningsersättning måste beaktas om
angreppet strider mot grundläggande samhällsvärderingar, t.ex. att alla
människors värde är lika.
De lagändringar som regeringen föreslår i avsnitt 6.1 och 6.2 innebär
inga egentliga sakliga nyheter. I huvudsak är det fråga om förtydliganden
av vad som redan gäller. Ändringarna bör dock kunna möjliggöra en
generösare bedömning gentemot brottsoffret i vissa fall, t.ex. för den som
i ett utsatt yrke blir föremål för ett särskilt förnedrande och kränkande
angrepp.
Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna i fråga
om kränkningsersättning som har skett är positiv. Den innebär att inga
lagändringar behövs.
Kommitténs bedömning: Det finns ingen anledning till en generell
höjning av ersättningsnivån för kränkningsersättning. För det stora
flertalet kränkningar är nivån någorlunda väl avvägd. Vid vissa
övergrepp är dock ersättningarna för låga, framför allt vid sexualbrott
och andra grova våldsbrott. Mer än en fördubbling i sådana fall är
emellertid inte motiverad. En viss höjning av ersättningsnivån vid
ärekränkningsbrott kan vara motiverad. De skadeståndsbelopp som
förekommer inom arbetsrätten bör därvid kunna utgöra ett riktmärke (se
SOU 1992:44 avsnitt 7.7).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i huvudsak
med kommitténs bedömning eller har inget att invända mot den. Uppsala
tingsrätt anser att det saknas skäl att höja ersättningsbeloppen utöver den
utveckling som före betänkandet skett i praxis. Även Ansvarsför-
säkringens personskadenämnd anser att nivåerna för sexualbrott och
grova våldsbrott är ganska väl avvägda. Hovrätten över Skåne och
Blekinge varnar för alltför höga belopp och påpekar att man inte kan
bortse från risken att allt högre skadestånd kan vara ägnade att skapa
misstro mot målsägandens motiv för att anmäla brott. Sveriges domare-
förbund och Socialstyrelsen anser att högre belopp än vad kommittén
förordar bör komma i fråga för vissa kränkningar.
Skälen för regeringens bedömning: Som anges i avsnitt 3 var en av
huvuduppgifterna för kommittén att överväga om ersättningsnivåerna för
ideell skada bör höjas. Särskild uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt
kränkningsersättning i samband med sexualbrott. Enligt sina tilläggs-
Prop. 2000/01:68
53
direktiv skulle kommittén överväga en förändring av ersättningsnivån
och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer for andra
våldsbrott som ger utrymme tor inte bara en kompensation for lidandet
utan också hjälp till en förändring av livssituationen. I delbetänkandet
finns en redogörelse för vilka ersättningsnivåer avseende kränknings-
ersättning som då gällde (avsnitt 5.5).
Kommittén framhåller att vad som kan sägas vara en skälig ersätt-
ningsnivå vid olika slags kränkningar beror på vad man jämför med. Ser
man t.ex. på uppmärksammade fall i USA, där ersättning har betalats
med miljonbelopp, kan den svenska ersättningsnivån tyckas vara mycket
låg. Enligt kommittén är en sådan jämförelse dock knappast träffande,
eftersom det stora flertalet brottsoffer i USA får betydligt lägre ersättning
eller ingen ersättning alls. Synen på skadestånd är där också en helt
annan än i Sverige. 1 USA och en del andra länder ser man ersättningen
för ideell skada inte bara som en reparation eller som en upprättelse för
den skadelidande utan också som ett slags privatböter för den
skadeståndsskyldige (”punitive damages”). Skadeståndet har sålunda
även ett repressivt syfte, vilket i sig är ägnat att påverka ersättningens
storlek.
Det sagda visar att det kan vara vanskligt att göra internationella
jämförelser. Det finns ofta stora, principiellt viktiga skillnader mellan de
olika rättssystemen. En bedömning av ersättningsnivåerna i andra mer
jämförbara länder ger likväl enligt kommittén ingen anledning till en
generell höjning av ersättningen för kränkning. För vissa slags övergrepp
anser kommittén dock att ersättningen är för låg. Det gäller framför allt
vid sexualbrott och andra grova våldsbrott. Enligt kommittén är dock i
dessa fall mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med den då
gällande nivån inte motiverad.
När kommittén lämnade sitt betänkande om kränkningsersättning år
1992 låg den normala kränkningsersättningen till offer för fullbordade
våldtäkter på 40 000 kronor. Brottsoffermyndighetens nämnd beslutade
år 1999 att normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt skulle
vara 75 000 kronor. Sedan betänkandet presenterades har det således
skett nästan en fördubbling av ersättningen i dessa fall. När det gäller
barn som har utsatts för incest eller liknande sexuella övergrepp låg den
normala ersättningen på 30 000 kronor i mitten av 1980-talet. Vid tiden
för kommitténs överväganden betalades normalt 70 000 kronor i kränk-
ningsersättning till barn som hade utsatts för sexuella övergrepp. I dag
betalar Brottsoffermyndighelen normalt ut 100 000 kronor i kränk-
ningsersättning. Högsta domstolen har också slagit fast att den allmänna
nivån för kränkningsersättning vid grövre sexualbrott mot barn bör ligga
vid just 100 000 kronor (se rättsfallet NJA 1997 s. 514). Det högsta
belopp som Brottsoffermyndigheten har betalat ut i kränkningsersättning
till ett barn som utsatts för sexuella övergrepp är 200 000 kronor.
I början av 1990-talet låg normalnivån för kränkningsersättning vid
andra allvarliga våldsbrott kring 15 000 kronor. Därefter har en avsevärd
höjning skett. Särskilt betydelsefulla är två avgöranden av Högsta
domstolen avseende försök till mord respektive grov misshandel (rätts-
fallen NJA 1991 s. 766 och NJA 1992 s. 541). Högsta domstolen dömde
ut, i det första fallet 70 000 kronor och i det andra fallet 75 000 kronor.
År 1995 beslutade Brottsoffermyndigheten att höja nivån för kränknings-
ersättning vid mordförsök till 100 000 kronor. Högsta domstolen har
Prop. 2000/01:68
54
anslutit sig till denna nivå (se rättsfallet NJA 1997 s. 315). Motsvarande
nivå torde gälla fall av mycket grov misshandel. År 1999 dömde Högsta
domstolen ut 60 000 kronor i kränkningsersättning i ett fall som gällde
grov misshandel (se rättsfallet NJA 1999 s. 441). Vid bank-, post- och
butiksrån och oprovocerad misshandel beviljar Brottsoffermyndigheten
normalt kränkningsersättning med 5 000 - 10 000 kronor. Vid rånbrotten
är ersättningar på mer än 10 000 kronor inte ovanliga, och betydligt
högre belopp har fastställt i särskilt allvarliga fall. Högsta domstolen har
i ett avgörande uttalat sig om ersättningsnivåerna vid rånbrott (rättsfallet
NJA 1997 s. 723). Avgörandet rörde ett grovt rån som pågick under mer
än 15 minuter och som genomfördes med synnerlig hänsynslöshet och
råhet. Bankpersonal och kunder erfor intensiva känslor av förnedring och
ångest. Några ur bankpersonalen hade fått en pistol tryckt mot sig.
Domstolen tillerkände de drabbade kränkningsersättning med som högst
50 000 kronor.
I sammanhanget bör nämnas att Brottsoffermyndigheten normalt inte
dömer ut ersättningsbelopp under 5 000 kronor, eftersom endast
allvarliga kränkningar berättigar till kränkningsersättning. I de fall lägre
ersättning har dömts ut beror det oftast på att högre belopp inte har
begärts.
Som kommittén påpekar kan det lidande som en ärekränkning innebär
inte i allmänhet jämföras med det lidande som tillfogas den som utsätts
for sexuella övergrepp eller andra grova våldsbrott. Kommittén menar
riktigt att det vid bedömningen av ersättningsnivån i dessa fall dock kan
beaktas att ersättningarna ofta utges av skadevållare som har förmåga att
betala dem och att ersättningarna därför kan ha en viss preventiv verkan.
Regeringen kan också instämma i kommitténs uppfattning att det vid
ersättning för denna typ av brott bör beaktas att brottet inte sällan medför
en ekonomisk förlust för den skadelidande som denne kan ha svårt att
styrka och att skadeståndet för kränkning därför kan tjäna även som
surrogat för denna ekonomiska förlust. Det kan här noteras att Högsta
domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 637 dömde ut betydande skadestånd.
Det rörde sig om ett tryckfrihetsmål som gällde förtal och grovt förtal,
bl.a. genom att en tidning publicerat fotomontage där bilder av vissa
kända personers ansikten hade fogats till pornografiska bilder.
Domstolen dömde ut 100 000 kr till var och en av målsägandena. De
höga skadestånden motiverades bl.a. av preventiva skäl.
Omständigheterna var dock speciella. När det gäller bedömningen av vad
som kan anses utgöra skälig ”normalersättning” vid ärekränkningsbrott
kan, i enlighet med kommitténs bedömning, de skadeståndsbelopp som
förekommer inom arbetsrätten utgöra ett lämpligt riktmärke.
Regeringen kan alltså konstatera att det skett betydande höjningar av
kränkningsersättningen och att höjningarna är betydligt kraftigare än vad
som följer av ändringarna i penningvärdet. Ersättningarna är i dag gene-
rellt sett betydligt högre än när kommittén påbörjade sitt arbete för drygt
tio år sedan. Då hävdades ofta i den allmänna debatten att skadestånden i
Sverige för kränkning av den personliga integriteten låg på en påfallande
låg nivå vid en internationell jämförelse. Detta torde inte längre kunna
hävdas, om man bortser från rättssystem där skadeståndet har ett delvis
annat syfte.
Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och
utvecklas på ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med
Prop. 2000/01:68
55
lagstiftning. Dc nuvarande ersättningsnivåerna ligger i stort sett på den
nivå som kommittén förespråkar i 1992 års betänkande. Det bör liksom
tidigare vara de rältstillämpande organens uppgift att bestämma kränk -
ningsersättningens storlek och därvid göra en skönsmässig bedömning
baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar.
Regeringens bedömning: Någon utökad möjlighet till ersättning för
förlust av egendom med särskilt affektionsvärde bör inte införas.
Prop. 2000/01:68
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se SOU 1992:44 avsnitt 7.9).
Remissinstanserna instämmer i eller har inget att invända mot
kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 6.1 kan
kränkningsersättning även betalas vid vissa förmögenhetsbrott, t.ex. vid
bostadsinbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt skändliga
inslag. Generellt sett kan kränkningsersättning däremot inte betalas för
den kränkning som ett brottsligt angrepp på den skadelidandes egendom
kan innebära eller för det intrång i övrigt i den skadelidandes äganderätt
som en skada på dennes egendom utgör.
Kommittén tar upp frågan om det bör införas en särskild möjlighet till
ersättning av ideell natur för förlust av egendom med särskilt affek-
tionsvärde. Det är en fråga som tidigare har uppmärksammats i samband
med strävandena att stärka brottsoffrens ställning. Enligt gällande rätt
torde denna typ av förlust endast kunna ersättas om den på något sätt kan
hänföras till skada av ekonomiskt slag, dvs. om egendomen har ett affek-
tionsvärde även för andra än ägaren (t.ex. en släktklenod som har ett
affektionsvärde för flera i samma släkt).
I enlighet med kommitténs bedömning skulle det medföra betydande
praktiska svårigheter och olägenheter om en generell rätt till ersättning
för affektionsvärden infördes i svensk skadeståndsrätt. Den praktiska
betydelsen av en lagändring skulle bli begränsad, eftersom det i regel är
svårt för den skadelidande att bevisa en förlust av affektionsvärde. En
ersättningsrätt skulle vidare riskera att fördyra och komplicera skade-
regleringen. I varje enskilt fall måste man då utreda om den egendom
som skadats haft ett affektionsvärde för ägaren, och det lär inte vara lätt
att beräkna skadans storlek eller fastställa schabloner för en sådan
beräkning. Kommittén anmärker också att det dessutom är svårt att inse
varför en rätt till ersättning för affektionsvärde skulle begränsas till dc
fall där egendomen har förlorats eller skadats genom brott och inte
genom andra skadeståndsgrundande handlingar. Om en ersättningsrätt
infördes, borde den således snarast omfatta alla skadeståndsgrundande
handlingar. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ersätt-
ningsrätt är oklara, och något godtagbart underlag för att införa en sådan
ordning finns inte i dag. Till detta kommer att man i de flesta andra
europeiska länder har intagit en mycket restriktiv hållning i frågan och att
ersättning inte utgår i något av dc övriga nordiska länderna.
56
I likhet med kommittén kan regeringen alltså inte förorda att en
möjlighet till ersättning för förlust av affektionsvärde införs i svensk rätt
i vidare mån än som redan gäller.
Regeringens förslag: Brottsskadeersättning för kränkning genom
brott skall betalas enligt väsentligen samma principer som skadestånd
för sådan kränkning. Brottsskadelagens bestämmelser om kränknings-
ersättning anpassas till de nya reglerna i skadeståndslagen. Brotts-
skadelagens regler om självrisk skall även gälla ersättning för
kränkning genom brott. Ett särskilt tak på tio basbelopp skall gälla för
kränkningsersättning.
Prop. 2000/01:68
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag. Dock
föreslår kommittén inte att brottsskadelagens regler om självrisk skall
gälla för kränkningsersättning (se SOU 1992:4 s. 282 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan
instämmer i förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Uppsala
tingsrätt anser att statens ansvar för kränkningsersättning bör begränsas
till de fall där svårt lidande förekommer. Den tidigare Brottsskade-
nämnden anser att brottsskadelagens regler om självrisk bör gälla även
för kränkningsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Staten betalar ut brottsskadeersätt-
ning enligt brottsskadelagen om ett brottsoffer inte kan få sina skador
ersatta av skadevållaren och inte heller genom någon försäkring eller
annan ersättningsform. Brottsskadeersättning betalas i första hand för
personskador och för kränkning. Frågor om brottsskadeersättning prövas
av Brottsoffermyndigheten, vilken år 1994 ersatte Brottsskadenämnden.
Enligt regeringens mening bör staten även fortsättningsvis garantera
brottsoffer rätt till kränkningsersättning när sådan ersättning inte kan fås
från annat håll.
Regeringens förslag i avsnitt 6.1 innebär att skadeståndslagens bestäm-
melse om kränkningsersättning utformas som en egen ansvarsregel. Detta
bör få till följd att motsvarande ändring görs i brottsskadelagen.
Brottsskadeersättning för kränkning bör alltså bli en särskild ersättnings-
typ i brottsskadelagen. I brottsskadelagen bör även tas in en erinran om
att skadeståndslagens principer för bestämmande av skadestånd med
anledning av kränkning gäller för fastställande av brottsskadeersättning
för sådan kränkning (jfr avsnitt 6.2).
Enligt 10 § brottsskadelagen avräknas ett självriskbelopp vid person-
skada. Detta gäller dock inte, om det finns särskilda skäl att inte avräkna
självrisk. Konstruktionen innebär att reglerna om självrisk gäller även för
kränkningsersättning. Som kommittén konstaterar innebär det förhållan-
det att kränkningsersättning föreslås utgöra en egen ersättningstyp att
bestämmelserna om avräkning av självriskbelopp i 10 § inte längre blir
tillämpliga på ersättningen, om inte också en följdändring görs i 10 §.
Enligt kommittén bör någon sådan följdändring inte göras, varvid det
hänvisas till att det över huvud taget inte torde finnas utrymme för att
avräkna självriskbelopp när det gäller kränkningsersättning. Kommittén
menar nämligen att det alltid lär finnas särskilda skäl mot att avräkna
57
självrisk från kränkningsersättning. Denna slutsats kritiseras emellertid
av den tidigare Brottsskadenämnden, som påpekar att självriskavdrag i
själva verket vanligtvis görs i praxis även när enbart kränkningsersätt-
ning betalas ut. Det kan oekså konstateras att inte heller nuvarande
Brottsoffermyndigheten anser att det alltid finns särskilda skäl mot
avräkning av självrisk vid kränkningsersättning. Myndigheten har
sålunda fortsatt att tillämpa tidigare praxis. Enligt regeringen finns det
inte skäl att nu genom lagstiftning hindra en sådan praxis. Reglerna om
självriskavdrag bör alltså även i fortsättningen vara tillämpliga på
kränkningsersättning.
En särskild fråga är om två självrisker skall avräknas när den
skadelidande får ersättning för både personskada och kränkning. Många
gånger kan detta framstå som orimligt, t.ex. när det är samma angrepp
som har orsakat både personskadan och kränkningen. I andra fall kan det
vara naturligt med två självrisker. Eftersom kränkning i fortsättningen
hålls tydligt isär från personskada, är det mest konsekvent att öppna
möjligheten att göra avdrag för två självrisker (jfr nedan om maximi-
beloppet för ersättning). Det skall därvid noteras att självrisk inte skall
avräknas om det finns särskilda skäl mot sådan avräkning (10 § andra
stycket brottsskadelagen). Det torde förhållandevis ofta finnas särskilda
skäl mot att avräkna dubbla självrisker.
I 11 § brottsskadelagen anges beloppsgränser för brottsskadeersätt-
ningen. Sålunda gäller ett tak på tjugo basbelopp för ersättning med
anledning av personskada. För ersättning som fastställs i form av livränta
är taket tre basbelopp per år. Vad gäller sakskada och ren förmögen-
hetsskada gäller ett tak på tio basbelopp. Till följd av brottsskadelagens
nuvarande utformning omfattar taket på tjugo basbelopp för person-
skadeersättning även kränkningsersättning. Eftersom kopplingen mellan
personskada och kränkning föreslås upphöra, bör en särskild takregel
införas för kränkningsersättningen. Som kommittén föreslår bör taket
vara tio basbelopp. Eftersom kränkningsersättningen hittills ersatts som
personskada och sålunda måst rymmas inom det högsta beloppet för
personskada, blir ändå det sammanlagda högsta beloppet för ersättning
för personskada och för kränkning högre än i dag.
Regeringens förslag: Rätten till skadestånd för ideell skada vid
personskada och för kränkning genom brott skall kunna ärvas i större
utsträckning än i dag. Vid den skadelidandes död skall rätten till
ersättning gå över till arvingarna, om krav på ersättning har framställts
före dödsfallet.
Prop. 2000/01:68
Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
SOU 1995:33 avsnitt 5.4).
Remissinstanserna tillstyrker överlag förslaget eller lämnar det utan
någon invändning. Några remissinstanser, däribland Försäkringsjuri-
diska föreningen, anser dock att det saknas skäl för en ändring av
58
rättsläget på denna punkt. Brottsoffermyndigheten anser att rätten till
skadeståndet bör gå över till arvingarna även när krav inte har framställts
före dödsfallet.
Skälen för regeringens förslag: När en fordran på skadestånd väl har
betalats ingår det utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet
och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra tillgångar i
dödsboet. Det gäller oavsett om skadeståndet avser ekonomisk eller
ideell skada. Innan en fordran på skadestånd har betalats är utgångs-
punkten såvitt gäller ekonomisk skada att fordringen vid den skade-
lidandes död utgör en förmögenhetsrättslig tillgång i dennes dödsbo. Är
fordringen då inte slutligt fastställd, faller den dock bort till den del den
avser tiden efter dödsfallet. Någon ekonomisk förlust uppkommer ju inte
för denna tid. I denna situation är det alltså bara skadestånd för tiden
fram till dödsfallet som går över på arvingarna. I gengäld kan den
skadelidandes efterlevande få en egen rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen för förlust av underhåll.
En obetald fordran på ekonomiskt skadestånd går alltså över till
arvingarna, dock att en fordran som inte har fastställts innan den skade-
lidande dör går över endast till den del den avser tiden före dödsfallet.
Beträffande en obetald fordran på ideell skada gäller den motsatta
utgångspunkten. Rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada
och för kränkning går inte till någon del över på den skadelidandes
arvingar, om inte skadeståndet har fastställts före dödsfallet. I sådana fall
kan rätten till ideellt skadestånd alltså inte ärvas.
Det sagda framgår av rättspraxis. Någon uttrycklig lagbestämmelse
finns inte.
I likhet med kommittén anser regeringen att det finns anledning att
ändra de nuvarande principerna. Som kommittén framhåller torde en
fordran på skadestånd i allmänhet vara förfallen till betalning i den
mening som avses i räntelagen (1976:635) i och med att krav har
framställts och behövlig utredning har lagts fram (se rättsfallet NJA 1991
s. 796 och prop. 1975:102 s. 126). Skadeståndet skall alltså betalas i sin
helhet så snart som dessa förutsättningar är uppfyllda, och enligt 4 §
andra stycket räntelagen börjar dröjsmålsränta löpa på detta belopp en
månad senare. Det förefaller inkonsekvent att denna skyldighet faller
bort ifall den skadelidande dör innan skyldigheten har infriats. Och det
gäller även i fråga om sanktionen för underlåtenhet att infria skyldig-
heten, dvs. upplupen men inte betald dröjsmålsränta. Ju längre det dröjer
innan ersättningen fastställs, desto större är risken att ersättningen aldrig
betalas ut. I vissa fall, t.ex. när skadevållaren avsiktligt förhalar skade-
ståndsärendet, ter det sig orimligt att skadeståndsskyldigheten skulle
bortfalla om den skadelidande inte överlever tills skadan reglerats.
Frågan är då vilka förutsättningar som bör gälla för att rätten till
skadeståndet skall gå över till den skadelidandes arvingar. En tänkbar
lösning är att ersättningen går över till arvingarna om den skadelidande
avlider efter det att hans fordran på skadestånd har förfallit till betalning.
Men en sådan tidsgräns är inte invändningsfri. För att förfallodagen skall
inträda krävs nämligen att den skadelidande kan anses ha lagt fram den
utredning som skäligen kan begäras av honom. Frågan om detta krav är
uppfyllt kan vara svår att bedöma och kan därmed ge upphov till ett
oönskat osäkerhetstillstånd. En princip som är lättare att tillämpa är att i
Prop. 2000/01:68
59
stället dra gränsen vid den tidpunkt när krav på ersättningen har fram-
ställts, vilket kommittén förordar.
Ytterligare en möjlighet kunde vara att låta rätten till ersättning gå över
till arvingarna även om den skadelidande inte ens har framställt något
krav på ersättning innan han avled. Denna lösning förordas av
Brottsoffermyndigheten av det skälet att en sådan ordning är ännu lättare
att tillämpa. Den skulle emellertid innebära att man i alltför hög grad
kom i konflikt med syftet med det ideella skadeståndet, nämligen att
kompensera den skadelidande för det psykiska och fysiska lidande som
han eller hon har drabbats av till följd av skadan. Ibland skulle det
dessutom vara mycket svårt att fastställa skadan, om den skadelidande
inte ens framställt ett yrkande.
Enligt regeringen är det i stället naturligt att uppställa den förut-
sättningen att den skadelidande i viss utsträckning måste ha varit aktiv
för att få ut skadeståndet. I flertalet fall lär det inte vara svårt att avgöra
om ett krav på ersättning har framställts före dödsfallet. Regeringen anser
således att den av kommittén föreslagna lösningen är den lämpligaste.
Som kommittén förordar bör samma regler gälla vid ersättning för ideell
skada vid personskada och vid ersättning för kränkning genom brott.
Regeringen föreslår alltså att nuvarande principer ändras. Rätten till
skadestånd för ideell skada bör övergå till den skadelidandes arvingar om
den skadelidande har krävt ersättning före dödsfallet. En särskild
bestämmelse om detta bör tas in i skadeståndslagen. Den nya regeln i
skadeståndslagen bör gälla även trafikskadeersättning och brottsskade-
ersättning.
Prop. 2000/01:68
Regeringens bedömning: Schabloner för ersättning vid ideell skada
kan även fortsättningsvis bestämmas i den verksamhet som försäk-
ringsbolagens skadeprövningsnämnder bedriver. Det nuvarande sam-
spelet mellan nämnderna, Brottsoffermyndigheten och domstolarna
fungerar bra. Det finns alltså inte anledning att genom lagstiftning
försöka styra prövningen till domstolarna.
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se SOU 1995:33 avsnitt 5.8).
Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning
eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I svensk skadeståndsrätt gäller -
och bör även i fortsättningen gälla - att den skadelidande skall ha full
ersättning för sin skada. Detta innebär dock särskilda problem vid ideell
skada, eftersom det inte finns några objektiva grunder för att mäta den
förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade. Det är därför
naturligt att denna ersättning måste bestämmas mer schablonmässigt än
när det gäller ekonomiska skador. Att skadestånd bestäms efter
standardiserade normer har många fördelar. Det innebär att man kan
undvika godtycke och att det blir lättare att avgöra vilket skadestånds-
belopp som skall betalas. Det förenklar skaderegleringen och underlättar
frivilliga överenskommelser. Intresset av likabehandling och förutsebar-
60
het talar för att även domstolarna använder sig av sådana schabloner i de
fall som prövas där. Som regeringen redan tidigare har konstaterat bör
ersättningsschabloner utvecklas i rättstillämpningen och inte slås fast i
lag.
I kommitténs uppdrag ingick att överväga om det är möjligt att ge
domstolarna en mer framträdande roll när det gäller rättsbildningen
rörande ersättningens storlek.
Vad först gäller fastställande av ersättning för ideell skada vid person-
skada behandlas en väsentlig del av ersättningsanspråken av Trafik-
skadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Kom-
mittén konstaterar att det är ytterst få av dessa ärenden som går vidare till
domstol, även om prövningen i dessa nämnder inte hindrar parterna att
föra talan vid domstol. Systemet med skadeprövningsnämnder är något
som Sverige och Finland torde vara tämligen ensamma om i Europa. I
andra länder står ofta bara möjligheten till domstolsprövning till buds för
den skadelidande som är missnöjd med försäkringsbolagets ställnings-
tagande i en ersättningstvist.
1 likhet med kommittén ser regeringen många fördelar med det svenska
systemet med skadeprövningsnämnder. Detta tvistlösningssystem inne-
bär tveklöst en stor avlastning för domstolarna. Ett system med domstol
som enda tvistlösningsaltemativ skulle sannolikt vara mycket kostsamt
för samhället. Även för de skadelidande blir kostnaderna ofta betydligt
högre i en process vid domstol än vid en prövning i skadeprövnings-
nämndema. Själva förfarande vid nämnderna är i princip kostnadsfritt för
de skadelidande. Rättssystemet skulle vidare knappast ha den fasthet som
utmärker tillämpningen i dag, om inte dessa nämnder funnits. De främjar
sålunda en enhetlig skadereglering. I det fåtal fall där ersättningsfrågan
drivits vidare till domstol har nämndernas praxis också i allmänhet
godtagits.
Självfallet kan dock nämndernas yttranden inte ha samma auktoritet
som avgöranden av Högsta domstolen. Från principiell synpunkt kan det
också vara betänkligt om rättsbildningen på ett centralt område inom
civilrätten i så liten grad styrs av de allmänna domstolarna. Det är därför
positivt att kunna konstatera att Högsta domstolen i ett ökat antal fall
under senare år har tagit ställning i olika frågor rörande ideell
personskadeersättning.
Även när det gäller fastställande av kränkningsersättning har kom-
mittén kommit fram till att samspelet mellan domstolar och nämnder
(främst dåvarande Brottsskadenämnden, nuvarande Brottsoffermyndig-
heten) fungerar bra. Kommittén lämnar inga förslag till förändringar. I
praktiken utgår ofta kränkningsersättning från överfallsskyddet i hemför-
säkringarna eller i form av brottsskadeersättning som beviljas av
Brottsoffermyndigheten. Ofta hänskjuts anspråk på kränkningsersättning
från hemförsäkringarna till Ansvarsförsäkringens personskadenämnd.
Praxis hos Brottsoffermyndigheten och Ansvarsförsäkringens person-
skadenämnd har ofta styrt domstolarnas praxis när det saknats väg-
ledande avgöranden från Högsta domstolen. Högsta domstolen har också
i vissa fall tagit intryck av den praxis som utvecklats hos Brottsoffer-
myndigheten (se t.ex. rättsfallet NJA 1997 s. 315). När Högsta domstolen
gör vägledande uttalanden om ersättningsnivåerna får det å sin sida ofta
direkt genomslag i nämndernas praxis. Som har framgått av avsnitt 6.3
Prop. 2000/01:68
61
har rättsutvecklingen på senare år också alltmer kommit att styras genom
Högsta domstolen.
Regeringen delar kommitténs bedömning att detta samspel mellan
domstolar och nämnder fungerar på ett bra sätt i dag och alt den
nuvarande ordningen är tillfredsställande. Det finns sålunda inte
anledning att genom lagstiftning försöka styra prövningen till
domstolarna.
Prop. 2000/01:68
Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i kraft
den 1 januari 2002. Några övergångsbestämmelser införs inte.
Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör kunna träda i
kraft den 1 januari 2002.
Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas nya skade-
ståndsregler endast på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet (se
SOU 1992:84 s. 281 med hänvisningar). Dessa principer bör tillämpas
också på de regler som föreslås i detta lagstiftningsärende. Någon
övergångsbestämmelse om detta behövs inte (jfr prop. 1975:12 s. 143).
Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna kan medföra
mindre kostnadsökningar för staten i form av brottsskadeersättning.
Dessa ökade kostnader ryms dock inom anslaget för brottsskade-
ersättning på den nivå anslaget har i dag.
Skälen för regeringens bedömning: Betalning av skadestånd innebär
i sin renodlade form en förmögenhetsöverföring från den skadestånds-
skyldige till den skadelidande. I de flesta fall betalas inte ersättningen av
den primärt skadeståndsskyldige. Denne kanske saknar ekonomiska
tillgångar, skyddas av någon försäkring eller är helt enkelt okänd.
Ersättning för personskada betalas i praktiken ofta från en försäkring,
t.ex. trafikförsäkringen eller trygghetsförsäkringen vid arbetsskada.
Ersättning för kränkning genom brott betalas ofta från överfallsskyddct i
brottsoffrets hemförsäkring. Vid skada på grund av ett brott kan dock
ersättningen i sista hand komma att betalas av staten (Brottsoffer-
myndigheten) i form av brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen.
De utökade möjligheterna till skadestånd för psykiska besvär som
föreslås i avsnitt 5.2 påverkar i mycket liten utsträckning Brottsoffer-
myndighetens verksamhet. Även förslaget om ökade möjligheter att
ersätta anhörigas kostnader (5.1.1) och förslaget om att skadestånd för
ideell skada skall kunna ärvas (avsnitt 7) torde ha ringa betydelse. Vad
som har föreslagits angående omprövning av skadestånd (5.3) tillämpas
redan av Brottsoffermyndigheten. När det gäller just dc särskilt utsatta
yrkesgrupper som utsätts för brott i tjänsten kan det i och for sig inte
uteslutas att det uppkommer vissa kostnadseffekter för Brottsoffer-
62
myndigheten. De ökade kostnaderna torde dock uppgå till högst ett par
hundra tusen kronor per år, vilket endast är en bråkdel av nuvarande
anslag för brottsskadeersättning som uppgår till 74 miljoner kronor.
Enligt regeringens bedömning blir kostnadseffekterna för Brottsoffer-
myndigheten så små att de bör rymmas under anslaget för brottsskade-
ersättning på den nivå anslaget har i dag. I övrigt finns det ingen anled-
ning att anta att förslagen kommer att medföra några ökade kostnader för
det allmänna.
Som tidigare sagts kommer de utökade möjligheter till skadestånd som
föreslås till huvudsaklig del att belasta olika former av försäkringar.
Som konstaterats i avsnitt 5.2 torde den utvidgade rätten till ersättning
för psykiska besvär vid en anhörigs död endast innebära mindre
kostnader för försäkringskollektivet, främst i form av något höjda
trafikförsäkringspremier. Även övriga förslag lär endast medföra små
kostnadsökningar för försäkringarna. Regeringens förslag i avsnitt 5.1.4
om en ökad schablonisering av vissa skadeföljder som i dag ersätts som
olägenheter i övrigt kommer samtidigt att minska administrations-
kostnaderna vid försäkringsbolagens skadereglering. Denna kostnads-
besparing kan antas uppväga en del av den kostnadsökning förslagen i
övrigt kan medföra. Förslagen torde således endast leda till mindre
höjningar av trafikförsäkringspremiema. För andra försäkringar är
kostnadseffekterna obetydliga.
Prop. 2000/01:68
Ändringarna i skadeståndslagen är i redaktionellt hänseende tämligen
stora. Härigenom uppnås en klarare systematik. Lagens grundläggande
ansvarsregler har samlats i de inledande bestämmelserna i 2 kap.
Bestämmelsen om kränkningsersättning har utformats som en egen
ansvarsregel och förts över till 2 kap. I 3 kap. har gjorts ändringar i
huvudsak med anledning av att bestämmelsen om kränkningsersättning
blivit en egen ansvarsregel. Även i 5 och 6 kap. har redaktionella
ändringar gjorts.
De sakliga ändringarna avser i stor utsträckning förtydliganden och
preciseringar av gällande rätt. En utvidgning av skadeståndsansvaret sker
1 fråga om psykiskt lidande vid anhörigs död (5 kap. 2 § första stycket 3).
Vidare utvidgas rätten till ersättning för anhörigas kostnader vid
personskada (5 kap. 1 § första stycket 1) liksom möjligheten att ompröva
ersättning för kostnader och för ideell skada vid personskada (5 kap. 5 §
första stycket). Rätten att ärva den skadelidandes rätt till ersättning för
ideell skada utvidgas (6 kap. 3 §).
1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller
sakskada skall ersätta skadan.
63
Paragrafen är i sak oförändrad. I paragrafen angavs tidigare att den gällde
”såvida inte annat följer av denna lag”. Mot bakgrund av övriga
redaktionella ändringar har hänvisningen bedömts överflödig och har
därför tagits bort.
2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta
skadan.
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 4 §.
3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar
ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den
skada som kränkningen innebär.
Paragrafen, som ersätter den tidigare bestämmelsen i 1 kap. 3 §, anger
förutsättningarna för kränkningsersättning. Överväganden finns i avsnitt
6.1.
Enligt paragrafen skall den som allvarligt kränker någon annan genom
brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära
ersätta den skada som kränkningen innebär. I 5 kap. 6 § anges riktlinjer
för hur ersättningen skall bestämmas. Även brott utanför brottsbalken
kan grunda rätt till kränkningsersättning.
Angrepp mot annans person avser den kroppsliga integriteten. Hit hör
misshandel, grov misshandel och försök till mord. Andra exempel är våld
mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman liksom övergrepp i
rättssak när den angripne utsätts för våld. Även vållande till kroppsskada
eller sjukdom kan ge rätt till kränkningsersättning (se rättsfallen NJA
1997 s. 315 och NJA 1997 s. 572).
Angrepp mot annans frihet avser den enskildes rörelse- och handlings-
frihet. Exempel på sådana brott är människorov, olaga frihetsberövande,
försättande i nödläge och olaga tvång. Hit hör även rån och utpressning.
Angrepp mot annans frid avser främst den enskildes rätt att få vara i
fred och hålla sitt privatliv okänt för andra. Hit hör olaga hot, hem-
fridsbrott, ofredande, brytande av post- eller telchemlighet, intrång i
förvar och olovlig avlyssning. Andra exempel på sådana brott som utgör
brott mot annans frid och kan innefatta en allvarlig kränkning är hot mot
tjänsteman samt förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak om
gärningen innefattar hot.
Överträdelse av besöksförbud innebär ofta att den som förbudet avser
att skydda utsätts för ett brott mot sin frid. Om den som förbudet gäller
inte har gjort mer än uppehållit sig inom det förbjudna området utan att
söka kontakt med den skyddade, torde dock sällan någon allvarlig
kränkning av dennes frid ha uppkommit. Annorlunda kan det förhålla sig
om den som har besöksförbud uppför sig på ett sådant sätt att agerandet
är ägnat att framkalla oro och ängslan hos den skyddade.
För alt en enskild person skall kunna anses allvarligt kränkt krävs att
han eller hon är i särskild grad berörd av brottet. Framkallande av fara
för annan kan sålunda innebära ett brott som innefattar angrepp mot
annans frid, om gärningsmannen medvetet har utsatt en eller liera be-
stämda personer för en konkret fara (jfr rättsfallet NJA 1999 s. 334).
Detta gäller även andra brott som innefattar framkallande av fara för
annan, t.ex. mordbrand och andra allmänfarliga brott. Däremot torde det
Prop. 2000/01:68
64
inte kunna betraktas som en fridskränkning när enbart en obestämd krets
personer har löpt risk att skadas (jfr rättsfallet NJA 1998 s. 310).
Förmögenhetsbrott ger normalt ingen rätt till kränkningsersättning. Det
är dock inte uteslutet. En grov stöld som sker genom intrång i annans
bostad kan utgöra ett angrepp mot annans frid och innebära en allvarlig
kränkning. Så är fallet om bostaden har skövlats eller om brottet haft
andra särskilt hänsynslösa inslag. Ett annat förmögenhetsbrott som torde
berättiga till kränkningsersättning i vissa fall är skadegörelse, nämligen
när skadegörelsen samtidigt innebär ett ofredande. I övrigt är förmögen-
hetsbrott, såsom bedrägeribrott, förskingringsbrott och borgenärsbrott,
normalt av sådant slag att det inte är fråga om något angrepp enligt
förevarande paragraf.
Sexualbrotten kan innefatta angrepp såväl mot annans person som mot
annans frihet eller frid. Det gäller särskilt våldtäkt och vissa fall av
sexuellt tvång. Sexualbrott som inte innebär tvång i straffrättslig mening
utgör angrepp mot annans frid och i många fall även mot annans person.
Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning kan innefatta an-
grepp både mot annans person och mot annans frihet eller frid.
Angrepp mot annans ära tar sikte på kränkningar av någon annans
anseende eller självkänsla. I första hand avses ärekränkningsbrotten. Hit
hör också mened, om gärningsmannen haft uppsåt att skada en oskyldig
person. Detsamma gäller falskt eller obefogat åtal, falsk eller obefogad
angivelse samt falsk eller vårdslös tillvitelse.
Vid bedömningen om kränkningen är att anse som allvarlig bör
beaktas samtliga omständigheter kring handlingen. Här kan man hämta
viss ledning av den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § rörande de faktorer
som påverkar skadeståndets bestämmande. Bagatellartade kränkningar
bör inte medföra att skadestånd skall betalas enligt paragrafen. Det kan
nämnas att Brottsoffermyndigheten i sin praxis har ansett att en allvarlig
kränkning inte kan uppskattas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.
Vad som är att anse som en allvarlig kränkning får bedömas från fall
till fall. Därvid bör samtliga relevanta omständigheter tillmätas betydel-
se. Det är klart att sexualbrotten är sådana att de regelmässigt innebär en
allvarlig kränkning. Sådant sexuellt ofredande som enbart består i att
någon blottar sig torde dock endast i undantagsfall anses innebära en så
allvarlig kränkning att ersättning skall betalas. Även de flesta våldsbrott
far anses medföra en allvarlig kränkning. Också ringa fall av misshandel
kan innefatta en allvarlig kränkning, t.ex. om misshandeln sker under
uppmärksammade former eller på annat sätt har ärekränkande inslag.
Våldsamt motstånd torde endast i vissa undantagsfall innebära en allvar-
lig kränkning och ge rätt till ersättning.
En allvarlig kränkning av den personliga integriteten förutsätter att
angreppet riktar sig mot någon som åtminstone i viss mån värnar sin
integritet. En person som inleder ett handgemäng och därigenom själv
riskerar att mötas med våld måste anses delvis ha gett upp kravet på
respekt för den personliga integriteten. Om våldet i ett sådant fall inte är
allvarligt i förhållande till provokationen, kan det knappast anses leda till
en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Skulle våldet
däremot vara allvarligare, kan det vara fråga om en sådan kränkning som
ger rätt till ersättning. Då kan det medvetna risktagandet i stället beaktas
när ersättningens storlek bestäms. Att på detta sätt ta hänsyn till den
skadelidandes eget förhållningssätt torde bli aktuellt främst vid mindre
Prop. 2000/01:68
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68
grova våldsbrott, ofredanden och ärekränkningsbrott. Den skadelidandes
uppträdande vid sexualbrott saknar som regel betydelse för frågan om
det är en allvarlig kränkning eller inte.
Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkes-
grupp har att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts
för i tjänsten har behandlats i avsnitt 6.1 i övervägandena. Personer i en
del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården
och psykiatrin, har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre
grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en beredskap för detta.
Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en
allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör dock inte
dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även
om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma
och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten
utsätts för en brottslig kränkning som är skym fl ig och direkt angriper den
privata sfären. Ett exempel kan vara ett sådant renodlat kränkande
angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.
Den som har orsakat en allvarlig kränkning genom ett sådant brott som
sägs i paragrafen skall ersätta den skada som kränkningen innebär.
Begreppet skada är här avsett att väsentligen motsvara det begrepp -
lidande - som hittills har använts för motsvarande situationer, dock med
den skillnaden att det i mindre mån syftar på den skadelidandes egen
upplevelse. Avsikten är sålunda att skadan i huvudsak skall bedömas
utifrån objektiva kriterier. Sådana kriterier anges i 5 kap. 6 §, där det som
tidigare sagts finns riktlinjer för hur ersättningen skall bestämmas. I
motiven till den bestämmelsen framgår också att det bör finnas ett visst
utrymme att ta hänsyn till den drabbades upplevelse i det enskilda fallet.
Det är sålunda ”skadan” som ersätts och alltså - i strängt logisk
mening - inte ”kränkningen”. Att lagen har utformats på det sättet är av
skäl som närmast är av systematisk art. Det torde dock på det hela taget
sakna betydelse för den sakliga bedömningen. Lagen anger att det är den
skada som kränkningen ”innebär” som skall ersättas. Det får därför anses
korrekt att tala om en ersättning för själva kränkningen.
4 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt
arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvars-
försäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän-
digheter.
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 2 §.
5 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte
är självförvållad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet,
föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt
övriga omständigheter.
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 3 §.
6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall
ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
Prop. 2000/01:68
66
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 5 §. På förslag av
Lagrådet har paragrafen behållits i 2 kap.
1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom
brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt
som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även
vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun
gäller också ett landsting och ett kommunalförbund.
1 paragrafen har första stycket redigerats om med anledning av att
kränkning har blivit en egen skadetyp. Där har lagts till en uttrycklig
bestämmelse om att arbetsgivaransvaret omfattar sådan kränkning som
avses i 2 kap. 3 §. Tillägget innebär, till följd av den nya regeln om
kränkningsersättning i 2 kap. 3 §, en marginell ändring i sak. Det skall
observeras att hänvisningen till 2 kap. 3 § innebär att alla de krav som
ställs i den paragrafen gäller för att skadeståndsskyldighet skall föreligga
enligt förevarande bestämmelse. Det fordras alltså både brott och fel och
försummelse i tjänsten.
Den bestämmelse som hittills funnits i 3 kap. 2 § andra stycket har
flyttats till andra stycket i förevarande paragraf. Detta innebär sakligt sett
inget nytt men klargör direkt i lagen att bestämmelsen i 3 kap. 3 § om
ansvar för felaktig myndighetsinformation även är tillämplig på landsting
och kommunalförbund.
2 § Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning
Paragrafen har redigerats om och försetts med en uttrycklig bestämmelse
av innebörd att ansvaret för staten och kommunerna omfattar kränkning
enligt 2 kap. 3 §. Tillägget innebär endast en marginell ändring i sak (se
kommentaren till 3 kap. 1 §). Det skall noteras att skadeståndsansvaret
vid kränkning förutsätter både fel eller försummelse och brott enligt
2 kap. 3 §. Det är ingen ändring jämfört med i dag.
Andra stycket har flyttats till 3 kap. 1 §.
Prop. 2000/01:68
1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersätt-
ning för
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbe-
gripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt
nära,
2. inkomstförlust,
67
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk)
eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda
olägenheter till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst
som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade
skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått
eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning
eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosätlningsförhållanden och
därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst
likställs värdet av hushållsarbete i hemmet.
Paragrafen anger vilken ersättning som skall betalas vid skadestånd till
den som har tillfogats personskada. Första stycket har ändrats i tre
hänseenden. Bestämmelsen i första punkten har ändrats för att möjlig-
göra att anhörigas kostnader vid t.ex. sjukbesök hos den skadelidande
kan ersättas i något större omfattning. Ersättningspostema sveda och
värk och lyte eller annat stadigvarande men i tredje punkten har vidare
formulerats om för att innebörden skall framgå tydligare. I tredje punkten
har ersättningsposten olägenheter i övrigt ersatts av posten särskilda
olägenheter. Frågorna behandlas i avsnitt 5.1.
Första stycket
Ändringen \ första punkten om skadestånd för kostnader innebär att även
kostnader och inkomstförluster för dem som står den skadelidande
särskilt nära kan ersättas. Ersättningen tillkommer den skadelidande för
att sedan användas av denne till att gottgöra de närstående för deras
kostnader. På samma sätt som gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket 1
beträffande andra kostnader än begravningskostnader skall det göras en
skälighetsbedömning. Detta avviker från den annars gällande skade-
slåndsrätlsliga grundsatsen att kostnader till följd av ett skadefall skall
ersättas fullt ut.
Kostnader för närståendes sjukbesök kan ersättas även för tiden efter
den akuta sjukdomstiden. Det gäller inte bara när den skadelidande är ett
barn utan också när besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person
även om denne inte lider av en livshotande skada. Det kan röra sig om
besök hos en skadelidande som vistas en längre tid på ett sjukhus eller
någon annan vårdinrättning. De kostnader för närståendes sjukbesök som
i skälig omfattning kan ingå i skadeståndet till den skadelidande är t.ex.
utgifter för resa och förlust av arbetsinkomst. Även kostnader för när-
ståendes omvårdnad av den skadelidande kan ersättas i den omfattning
som det är skäligt. Den närståendes inkomstförlust bör kunna ersättas
även när denna kostnad överstiger vad det normalt skulle kosta att anlita
hjälp utifrån, i varje fall om sådan hjälp inte kan tillhandahållas.
Särskilda omständigheter i det enskilda fallet kan medföra att ersättning
ges för kostnader för vård utöver den som det allmänna tillhandahåller
(jfr rättsfallet NJA 1996 s. 639). En förutsättning för ersättning är att
besöken och omvårdnaden är till gagn för den skadade. Det bör genom
läkarintyg eller på annat lämpligt sätt styrkas att besöken och omvård-
naden kan främja den skadades hälsa och rehabilitering.
Prop. 2000/01:68
68
Med närstående avses främst den avlidnes make, registrerade partner
eller sambo, barn och föräldrar. Även andra personer än familjemed-
lemmar kan anses vara närstående i paragrafens mening, t.ex. en person
som en äldre skadelidande utan nära släktingar känner särskild
samhörighet med.
Bestämmelsen i tredje punkten om skadestånd för ideell skada har
ändrats för att betona att sådan skada kan avse inte bara fysiskt utan
också psykiskt lidande. Det framgår nu tydligt att skadeståndet omfattar
ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda
och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men).
En förutsättning för att psykiska besvär skall kunna ersättas är att de
utgör en personskada, dvs. är medicinskt påvisbara. En särskild fråga är
om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida
skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande
handling har utsatts för risk att drabbas av sjukdom, t.ex. cancer, eller
risk för att ha blivit smittade av HIV-virus. Om denna oro har lett till
psykiska besvär av sådan grad att de är att anse som personskada, kan
skadestånd betalas för den skadan. Det gäller även om risken senare inte
förverkligas. Skulle den befarade skadan också inträffa, får den ersättas
särskilt.
Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller
annat stadigvarande men dras i regel vid den tidpunkt då ett bestående
invaliditetstillstånd har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan
anses permanent och behandling i egentlig mening har upphört. Detta
kan dock inte uppfattas så att ersättning för sveda och värk inte skall
lämnas i de fall där en fysisk skada är att anse som bestående redan
omedelbart vid eller i nära anslutning till skadetillfället, i den betydelsen
att varje form av behandling är utsiktslös när det gäller att åstadkomma
en förändring av den fysiska skadan som sådan. Vid bedömningen i vad
mån ersättning för sveda och värk skall betalas måste också beaktas den
skadelidandes psykiska tillstånd. Sålunda torde det inte sällan före-
komma att den fysiska skadan i sig på ett tidigt stadium är att anse som
bestående medan de psykiska besvär som har uppkommit som en följd
därav kan fortgå under lång tid. Då kan ersättning ges för sveda och värk
till dess att det konstateras att de akuta skadeverkningarna antingen helt
upphört eller blivit bestående.
Under posten lyte och annat stadigvarande men bör i fortsättningen
ersättas även olägenheter vid sådana invaliditetsgrader som tidigare
ersattes schablonmässigt under posten olägenheter i övrigt.
Av tredje punkten framgår vidare att ersättning skall betalas för
särskilda olägenheter till följd av skadan. Ersättningsposten, som ersätter
den tidigare posten olägenheter i övrigt, tar sikte på fall där den skade-
lidande tillfogas ideell skada i sådan omfattning att skadan måste anses
klart överstiga vad som ersätts enligt en schablonmässigt bestämd
ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur och av
stadigvarande art.
Ersättningen för särskilda olägenheter bestäms efter en individuell
bedömning i det särskilda fallet. Ersättning kan framför allt betalas när
den skadelidande drabbas av ökad anspänning i arbetet i betydande grad.
Det kan röra sig om påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbets-
uppgifter eller när den skadelidande har uppenbara svårigheter att fun-
gera i arbetet. I undantagsfall kan det också förekomma att den skade-
Prop. 2000/01:68
69
lidande i sin dagliga livsföring besväras i så hög grad av sin skada att
schabloniserad ersättning för bestående men inte kan anses utgöra en
tillräcklig kompensation. Ersättning för särskilda olägenheter kan då
utges.
Avsikten är således att de olägenheter vid invaliditetsgrader som
tidigare ersattes schablonmässigt i stället skall ersättas under ersättnings-
posten för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte eller annat
stadigvarande men). Det hindrar dock inte att högre ersättning än den
som schablonmässigt döms ut vid lägre invaliditetsgrader kan ges enligt
den nya ersättningsposten särskilda olägenheter, om olägenheterna är
tillräckligt allvarliga. När det gäller högre invaliditetsgrader får man i
varje enskilt fall bedöma i vad mån dessa olägenheter är särskilt
allvarliga och bör kompenseras särskilt.
Den nya ersättningsposten avser enbart ideell skada. Det betyder att
sådana ekonomiska skadeföljder som tidigare kunde ersättas som olägen-
heter i övrigt i stället får ersättas som kostnader eller inkomstförlust i den
mån en någorlunda säker uppskattning kan göras. Avsikten är inte att
göra det svårare för en skadelidande att få sådana skadeföljder ersatta.
Försiktighet är påkallad när det gäller individualiserad ersättning för
förlust av vissa specifika glädjeämnen i livet såsom framtida fritids-
sysselsättning. Ersättning för sådana förluster kan normalt anses ingå i
schabloniserad ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Trots
detta bör det finnas ett visst utrymme att ersätta särskilda olägenheter på
grund av förlust av eller minskade möjligheter att t.ex. utöva vissa
fritidsaktiviteter. En förutsättning bör i så fall vara att det är fråga om ett
avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring som inte kan uppvägas av
andra sysselsättningar. Det bör således vara fråga om en betydande
förlust av en livskvalitet. Ett något strängare synsätt än det som kom till
uttryck i rättsfallet NJA 1992 s. 642 ter sig alltså motiverat.
2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd
av dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod
den avlidne särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt
lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var
beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för
dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå
inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är
skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att
genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom förmån som
avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet
av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.
Paragrafen anger vilken ersättning som utgår när en personskada har lett
till döden. I en ny tredje punkt i första stycket har tagits in en bestäm-
melse som innebär att ersättning betalas för psykiska besvär som har
åsamkats en anhörig till följd av dödsfallet. Övervägandena finns i
avsnitt 5.3.
Prop. 2000/01:68
70
Tredje punkten i första stycket
Prop. 2000/01:68
Har personskada lett till döden, skall enligt tredje punkten ersättning
betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som
stod den avlidne särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas oavsett
grunden för skadeståndsskyldigheten. Det innebär en utvidgning i för-
hållande till tidigare praxis. Enligt den nya bestämmelsen skall skade-
stånd sålunda betalas även när dödandet skett genom oaktsamhet som
inte är grov och när den skadeståndskyldige bär strikt skadeståndsansvar.
Den närstående skall ha ”åsamkats” en personskada till följd av döds-
fallet. Därmed avses att skadan kan ha uppkommit mera indirekt än när
den har ”tillfogats” den skadelidande (jfr 5 kap. 1 § första stycket).
Ett skadestånd för personskada bestäms enligt 5 kap. 1 §. Det gäller
också vid sådan personskada som avses i denna bestämmelse. Skade-
ståndet omfattar alltså ersättning för kostnader, inkomstförlust och
ideella förluster till följd av skadan. De ideella förlusterna ersätts som
fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller
av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men). I förekommande
fall kan även ersättning för särskilda olägenheter betalas.
Personskadan består i detta fall regelmässigt av en psykisk chock eller
andra psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla
som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas
genom en skadeståndsgrundande handling, kommer dödsfallet som regel
plötsligt och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens
natur att de efterlevande då drabbas av psykiskt lidande utöver den
allmänna sorgen och saknaden efter den närstående. Man kan därför
normalt utgå från att den närstående har åsamkats psykiska besvär. I
sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda
och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör
man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär är att
hänföra till personskada. Då bör det sålunda inte vara nödvändigt att den
närstående styrker de psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande
utredning (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521). Självklart behövs över huvud
taget ingen bevisning om besvären vitsordas av motparten i en process.
Men även om kravet bestrids bör det normalt räcka - på samma sätt som
om bestämmelsen skall tillämpas vid anspråk på brottsskadeersättning -
att de besvär som den närstående själv beskriver är av sådan art att de får
anses medicinskt påvisbara och sålunda är att anse som en personskada.
Enbart ett påstående om en personskada är dock inte tillräckligt.
Bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för
psykiska besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som
normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i
enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den
grunden att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt
omfattande i övrigt, kan särskild bevisning behövas.
I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till personlighets-
förändringar eller på annat sätt bli bestående. Då kan ersättning ges för
bestående men efter den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär.
Det kan någon gång även förekomma att den skadelidande även har rätt
till skadestånd för särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa
båda fall bör dock särskild utredning om skadan krävas.
71
Berättigade till skadestånd är de som har stått den avlidne särskilt nära.
Regleringen tar främst sikte på make, registrerad partner, sambo, barn
och föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma etablerade
hushållsgemenskap som den som ryckts bort genom dödsfallet. Det kan
dock inte uteslutas att även andra personer någon gång kan komma i
fråga för ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med den döde
(jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA 2000 s. 521).
Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund for motsatsslutet att
en rätt till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har
dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i
en del andra situationer, t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att
bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt.
Någon rätt till ersättning tor sorg och saknad eller för kränkning finns
inte i de situationer som bestämmelsen avser.
5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt
genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållan-
den som enligt detta kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats
väsentligt. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan
dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
penningvärdet finns särskilda bestämmelser.
I paragrafen regleras möjligheten till omprövning av ett skadestånd som
har fastställts genom en dom eller ett avtal. Första stycket har ändrats för
att utvidga möjligheten till att avse även ersättning för kostnader och
ideell skada vid personskada. Bestämmelsen har också förtydligats så att
det framgår att den är tillämplig också när skadestånd tidigare bedömts
över huvud taget inte kunna betalas. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Första stycket
Enligt första stycket kan efter ändringen skadestånd för kostnader och
ideell skada vid personskada omprövas på samma sätt som tidigare har
gällt enbart beträffande inkomstförlust och förlust av underhåll. Liksom i
de senare fallen är en förutsättning att det har inträtt en väsentlig
förändring i de förhållanden som enligt bestämmelserna i 5 kap. har
legat till grund för skadeståndets bestämmande. Vad som tidigare sagts
om hur denna förutsättning skall tolkas gäller alltjämt (se prop. 1975:12
s. 170 f.). För de nya ersättningspostema tillkommer dock vissa särskilda
frågor.
Kravet på att de förhållanden som har legat till grund för bedömningen
skall ha ändrats väsentligt innebär att omprövning kan komma i fråga
endast mera sällan. Vad som främst åsyftas är fall där den skadelidandes
hälsotillstånd i betydande grad har kommit att avvika från vad man
föreställde sig när skadeståndet fastställdes. Skillnaden mellan antagen
och faktisk skada bör vara så markant att det framstår som angeläget att
cn ny prövning kommer till stånd. Väsentlighetsrekvisitet knyter an till
den förändring som skall ha skett i fråga om de förhållanden som har
legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i
första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade
förhållandena.
Prop. 2000/01:68
72
En förutsättning för att omprövning skall ske är att ändringen inte har
kunnat förutses vid den första prövningen. Sådana ändringar i t.ex. den
skadelidandes hälsotillstånd som kan förutses redan vid den första
prövningen skall påverka det ursprungliga skadeståndet. Att prognosen
allmänt sett har varit osäker bör dock inte i sig utesluta omprövning.
Beträffande ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående
natur (sveda och värk) är utrymmet för omprövning i regel mycket
begränsat. Denna ersättning bestäms ju i de flesta fall när den akuta
sjuktiden har gått till ända. Det förekommer emellertid - inte minst vid
psykisk skada - att ersättningen fastställs på ett tidigare stadium. Då är
omprövning möjlig, om det framkommer att avgörandet grundar sig på
antaganden om en framtida utveckling som senare visar sig vara
felaktiga. Även i övrigt kan finnas fördröjda effekter av en skadehändelse
som motiverar en omprövning av ersättningen för sveda och värk.
Omprövning vid ideell skada torde dock ha störst betydelse när det
gäller ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte
eller annat stadigvarande men). Det ligger då i sakens natur att ompröv-
ning endast kan komma i fråga när förändringen är bestående. Vad
däremot beträffar ersättning för kostnader krävs i och för sig inte att
förändringen är bestående. I praktiken torde dock en förändring av de
förhållanden som har legat till grund för skadeståndet i dessa avseenden
sällan vara väsentlig, om den inte samtidigt är bestående.
Som utgångspunkt gäller att den skadelidande har att styrka att det
skett en sådan förändring av förhållandena som här avses för att en ny
prövning skall ske.
Ersättning för kostnader och ideell skada bestäms som regel i form av
kapitalbelopp. I sådana fall får omprövningen inte leda till att ersätt-
ningen sänks. I den mån det förekommer att sådan ersättning fastställs i
form av livränta kan omprövning emellertid ske också till den
skadelidandes nackdel. Om det t.ex. framkommer att den skadelidandes
hälsotillstånd har blivit betydligt bättre än vad man hade antagit när
skadeståndet bestämdes och skadan därför inte alls har medfört de
kostnader som man då räknat med, kan en anpassning av livräntan till de
nya förhållandena vara möjlig. Syftet med bestämmelsen är dock i första
hand att göra det möjligt att korrigera ett skadestånd som mot bakgrund
av de förändrade förhållandena har blivit alldeles för lågt.
I den mån den skadelidande tillerkänns ytterligare ersättning, bör
denna bestämmas med hänsyn till den ersättningsnivå som gäller då
tilläggsersättningen fastställs. Detta följer av allmänna skadeståndsrätts-
liga principer. Ersättning som tidigare betalats som engångsbelopp får
räknas om med hänsyn till rådande penningvärde (jfr rättsfallet NJA
1993 s. 192).
Bestämmelsen medger inte omprövning på grund av ändrade förhållan-
den på den skadeståndsskyldiges sida. Om anledning till omprövning väl
föreligger på grund av ändring i den skadelidandes förhållanden, skall
dock vid prövningen hänsyn tas även till den skadeståndsskyldiges
förhållanden (se prop. 1975:12 s. 216).
6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall
särskilt beaktas om handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
Prop. 2000/01:68
73
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin
personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande,
eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig
gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant
brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter
omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar
av dom i målet.
Paragrafens första stycke är nytt. I stycket anges riktlinjer för bestäm-
mande av skadestånd med anledning av kränkning enligt 2 kap. 3 §.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Den tidigare bestämmelsen i
paragrafen bildar nu ett andra stycke.
Första stycket
Ersättning för kränkning genom brott skall bestämmas huvudsakligen
efter en objektiv bedömning. Det hindrar inte att man i särskilda fall kan
ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränk-
ningen. Omständigheter i det enskilda fallet som talar för att kränkningen
har varit särskilt påtaglig eller kanske lindrigare än normalt skall således
kunna medföra avvikelse från den bedömning som annars skulle ha
gjorts. Avsikten med bestämmelsen är att peka på vissa omständigheter
som är ägnade att typiskt sett påverka graden av kränkning och därmed
också ersättningens storlek. Även andra omständigheter kan naturligtvis
vara betydelsefulla i det enskilda fallet, förutsatt att de knyter an till
kränkningen.
Allmänt gäller att ersättningen skall bestämmas efter vad som är
skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Att handlingens
art skall beaktas innebär att ersättningarna varierar beroende på vilken
typ av övergrepp det är fråga om. Typiskt sett innebär vissa brott allvar-
ligare kränkningar av den personliga integriteten än andra brott.
Sexualbrott och allvarliga våldsbrott är exempel. Vidare skall den kränk-
ande handlingens varaktighet påverka bedömningen. Vid upprepade
övergrepp som sträckt sig över lång tidsrymd blir sålunda ersättningen
högre än vid enstaka övergrepp.
Vid bestämmandet av ersättningen skall vissa omständigheter särskilt
beaktas.
En sådan omständighet är enligt punkt 1 om övergreppet har haft
förnedrande eller skändliga inslag. Så är ofta fallet vid sexualbrotten,
även om de förnedrande eller skändliga inslagen kan variera i styrka från
fall till fall. Ett exempel på alldeles särskilt förnedrande och skändliga
inslag utgör s.k. gruppvåldtäkter. Andra sexuella övergrepp med utdraget
förlopp kan vara att bedöma på liknande sätt. Förnedrande och skändliga
inslag kan även finnas vid våldsbrott, t.ex. när våldet innebär tortyr eller
stympning. Likaså kan våld och hot som tar sig uttryck i pennalism eller
trakasserier av allvarligt slag hänföras hit. Detta gäller inte minst när
våldet är ägnat att bryta ned den utsattes självförtroende, vilket kan
utmärka misshandel av någon närstående.
Med förnedrande och skändliga inslag åsyftas här däremot inte i och
för sig det allmänna obehag och den allmänna förnedring som det kan
Prop. 2000/01:68
74
innebära för ett brottsoffer att behöva utstå en polisutredning och
rättegång och där lämna ut sina mest personliga förhållanden. Vad som
avses i första stycket är genomgående omständigheter som karaktäriserar
den kränkande handlingen.
Särskild hänsyn skall vidare tas till om den kränkande handlingen har
varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa (punkt 2).
Här syftas framför allt på sådana våldsbrott som har utförts med
betydande hänsynslöshet eller grymhet. Hit kan hänföras de flesta fall av
försök till mord eller dråp liksom andra våldsbrott av allvarligt slag.
Detta innebär inte att alla former av grov misshandel kan anses ägnade
att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Brottsrubriceringen kan
nämligen bero på omständigheter som inte är relevanta vid bedömningen
av skadeståndsffågan. Även vid allvarligare hot kan omständigheterna
vara sådana att angreppet kan anses ägnat att framkalla allvarlig rädsla
för liv eller hälsa.
Ytterligare en omständighet som särskilt skall beaktas är om hand-
lingen har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin
personliga integritet (punkt 3). Bestämmelsen tar sikte på sådana fall där
gärningsmannen utnyttjar brottsoffrets oförmåga att försvara sig eller på
annat sätt värja sig mot angreppet. Att angreppet riktar sig mot någon
med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet är ofta
utmärkande för brott mot ett litet barn, en åldring eller en person med ett
fysiskt eller psykiskt handikapp. Även i vissa fall när brottsoffrets
svårighet att värja sig är endast tillfällig, t.ex. vid ett berusat eller drogat
tillstånd, kan man ta särskild hänsyn till detta. Det gäller i synnerhet om
gärningsmannen har drogat sitt offer som därför inte varit medvetet om
vad han eller hon utsatts för.
Vidare skall särskilt beaktas om handlingen har inneburit missbruk av
ett beroende- eller förtroendeförhållande (punkt 4). Detta rekvisit tar
framför allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. Även i andra fall
kan dock den omständigheten att gärningsmannen och brottsoffret står i
ett beroende- eller förtroendeförhållande till varandra påverka graden av
kränkning. Det kan gälla t.ex. om en arbetsgivare utnyttjar en arbets-
tagares beroendeställning eller om en lärare utnyttjar den särskilda
bindning som en elev kan känna till läraren.
Slutligen skall enligt punkt 5 särskilt beaktas om den kränkande
handlingen har varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Därmed
avses i första hand ärekränkningsbrotten, i synnerhet förtal. Även
situationer när någon misshandlas eller ofredas i andras åsyn kan
omfattas.
1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som
har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas,
om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan.
Prop. 2000/01:68
75
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
I paragrafen behandlas jämkning av skadestånd på grund av med-
vållande. I första stycket har tredje meningen justerats med anledning av
den rätt till ersättning för personskada till följd av en nära anhörigs död
som införts i 5 kap. 2 §. Frågorna om jämkning på grund av medvållande
behandlas i avsnitt 5.5.
Ändringen i tredje meningen klargör att bestämmelsen om s.k. identi-
fikation är tillämplig i alla fall som avses i 5 kap. 2 §. Den tillämpas
alltså även på skadestånd för personskada som till följd av dödsfallet har
åsamkats någon som stod den skadelidande särskilt nära. Jämkning av
skadestånd i dessa fall torde dock i praktiken sällan komma i fråga.
Däremot kan jämkning av försäkringsersättning i en motsvarande
situation aktualiseras ganska ofta. Det gäller särskilt vid sådana dödsfall i
trafiken som i själva verket är självmord. Den situationen nämns i
författningskommentaren till förslaget till ändring i 12 § trafikskade-
lagen.
Jämkning av skadestånd för personskada vid någon annans dödsfall
kan aktualiseras även på grund av den efterlevande anhöriges med-
verkan. Enligt första meningen i stycket skall jämkning ske om den
skadelidande - dvs. den anhörige - har medverkat till sin skada uppsåt-
ligen eller genom grov oaktsamhet. Sådan jämkning torde relativt sällan
komma i fråga. Frågan om jämkning av trafikskadeersättning i
motsvarande fall kan däremot uppkomma ganska frekvent. Situationen
diskuteras nedan i kommentaren till förslaget till ändring i 12 §
trafikskadelagen.
Ändringen i andra meningen är rent redaktionell och innebär ingen
ändring i sak.
3 § Rätten till ersättning for fysiskt och psykiskt lidande samt för
särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan
krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till
ersättning för kränkning.
Paragrafen anger när skadestånd för ideell skada vid personskada och för
kränkning genom brott faller bort. Frågan behandlas i avsnitt 7.
Av bestämmelsen följer att rätten till ersättning för sådana skador faller
bort om ersättningskrav inte har framställts medan den skadelidande var i
livet. Bestämmelsen innebär motsatsvis att den skadelidandes rätt till
ersättning går över till dennes arvingar om ersättning har krävts innan
den skadelidande avled.
Frågan är då hur ersättningen skall bestämmas när den skadelidande
har avlidit efter det att anspråket har framställts men innan det har
fastställts. Denna fråga berörs inte i bestämmelsen. Men i enlighet med
de allmänna reglerna om bestämmande av skadestånd torde ersättning
böra betalas för den faktiska skadan. Det synes innebära att skadeståndet
skall beräknas - på samma sätt som gäller enligt praxis beträffande
skadestånd för kostnader och inkomstförlust - med utgångspunkt i den
skada som den avlidne faktiskt kom att uppleva under sin livstid, dvs.
den skada som hänför sig till tiden före dödsfallet. Det gäller såväl
Prop. 2000/01:68
76
ersättning för ideell skada vid personskada - alla skadetypema - som
ersättning för kränkning.
Den skadelidandes skadeståndskrav skall ha framställts antingen hos
den skadeståndsskyldige själv eller hos någon som företräder denne. Ett
försäkringsbolag där den skadeståndsskyldiges ansvar är försäkrat får
anses utgöra en sådan företrädare (jfr SOU 1963:33 s. 43). Vid tvist
huruvida skadestånd har krävts lär det ankomma på den skadelidandes
arvingar att styrka detta. Även om den skadelidandes skadeståndskrav
inte uttryckligen har förklarats avse ideell skada vid personskada eller
allvarlig kränkning, kan i allmänhet en sådan begäran tolkas in i kravet.
Något bestämt belopp behöver inte heller ha begärts.
6 § En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall
inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i
ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte
om särskilda skäl föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första
meningen också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för
fysiskt och psykiskt lidande samt särskilda olägenheter på grund av brott.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena far göras i
fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att
uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rätte-
gångsbalken.
Paragrafen begränsar brottsoffers skyldighet att ersätta motpartens rätte-
gångskostnader och har i sak oförändrad förts över från 6 kap. 5 §.
Följdändringar har skett i första och andra stycket.
Andra stycket är tillämpligt även när en nära anhörig till en person som
dödats genom brott har tillerkänts ersättning för fysiskt och psykiskt
lidande samt särskilda olägenheter med stöd av den nya regeln i 5 kap.
2 § första stycket tredje punkten.
9 § 1 fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
Paragrafen har ändrats så att bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen
om rätten att ärva ideellt skadestånd tillämpas också i fråga om trafik-
skadeersättning. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Det är att märka att hänvisningen till 5 kap. skadeståndslagen medför
att den nya bestämmelsen om ersättning för personskada vid nära
anhörigs dödsfall (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen) kommer
att gälla även för ersättning enligt trafikskadelagen. Det innebär att en
nära anhörig till den som dödas i trafiken har rätt till trafik-
skadeersättning för sin personskada. Normalt handlar det om ersättning
för psykiskt lidande. Här kan hänvisas till kommentaren till 5 kap. 2 §
skadeståndslagen. Frågan om jämkning av trafikskadeersättningen i vissa
fall berörs i kommentaren till 12 § nedan.
Prop. 2000/01:68
77
12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas,
om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till
rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid
genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till
döden, kan ersättning som avses i 5 kap. 2 § skadeståndslagen
(1972:207) också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som
avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet
eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller
bristfallighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall
som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i
någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
Paragrafens första stycke har ändrats till följd av de ändringar i
skadeståndslagen som gäller ersättning vid dödsfall till nära anhöriga
som drabbas av en personskada till följd av dödsfallet (se 5 kap. 2 § och
6 kap. 1 § skadeståndslagen). Innebörden av de ändringar som gjorts här
är att motsvarande jämkningsregler som i skadeståndslagen kommer att
gälla.
Jämkning av trafikskadeersättning kan aktualiseras i de nu nämnda
fallen både om den anhörige har medverkat till dödsfallet - och därmed
sin egen personskada - uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (första
meningen) och om den döde själv uppsåtligen har medverkat till sitt
dödsfall (tredje meningen).
Om någon har orsakat en anhörigs död i trafiken genom uppsåt, bör
han inte ha rätt till trafikskadeersätlning för den personskada som
möjligen kan ha drabbat honom på grund av dödsfallet. Jämkning bör
alltså ske till noll. Även vid grov vårdslöshet ter det sig ofta rimligt att
avsevärt jämka ersättningen. Här kan dock förekomma situationer där en
jämkning till noll framstår som orimligt hård. Frågan får överlämnas till
rättstillämpningen.
Vid självmord i trafiken torde ersättningen till de anhöriga för deras
personskada med anledning av dödsfallet oftast böra jämkas till noll.
Andringen i andra meningen är endast av redaktionell art.
2 § Brottsskadeersättning betalas för personskada. Som personskada
ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den
skadade bar på sig vid skadetillfället.
I fall då någon har allvarligt kränkt någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid betalas
brottsskadeersättning för den skada som kränkningen innebär.
Paragrafens andra stycke har ändrats efter den nya lydelsen av 2 kap. 3 §
skadeståndslagen. Kränkning genom brott utgör nu en egen skadetyp,
varför brottsskadelagens bestämmelser om personskada inte längre skall
Prop. 2000/01:68
78
tillämpas på kränkningsersättning. Beträffande kränkningsersättning Prop. 2000/01:68
gäller i stället särskilda bestämmelser i 5, 7, 10 och 11 §§. Liksom
tidigare grundar ärekränkningsbrotten ingen rätt till brottsskadeersättning
för kränkning. Frågorna behandlas i avsnitt 6.5.
5 § Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt
5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen (1972:207). Livränta betalas dock endast
när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida
vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om
ändring av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning bestäms enligt
5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap.
7 § skadeståndslagen.
I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skade-
ståndslagen. Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort, om en
ansökan om ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffermyndigheten.
Paragrafen anger hur brottsskadeersättning skall bestämmas. I ett nytt
andra stycke har det införts en hänvisning till 5 kap. 6 § första stycket
skadeståndslagen. Hänvisningen innebär att bestämmelserna i den para-
grafen skall tillämpas också vid bestämmande av brottsskadeersättning
med anledning av kränkning. I ett nytt fiärde stycke föreskrivs att den
nya bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen om verkan av den
skadelidandes död skall tillämpas även i fråga om brottsskadeersättning.
För att rätten till brottsskadeersättning skall gå över på den skadelidandes
arvingar räcker det med att krav före dödsfallet framställts antingen mot
skadevållaren eller hos Brottsoffermyndigheten. På förslag av Lagrådet
har det i fjärde stycket lagts till att rätten till brottsskadeersättning inte
faller bort om en ansökan om ersättning gjorts hos
Brottsoffermyndigheten före dödsfallet. Frågorna behandlas i avsnitt 6.5
och avsnitt 7.
7 § Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av per-
sonskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats
redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning
sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den
skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränk-
ning eller med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande
har rätt till på grund av skadan.
I paragrafens andra stycke har den följdändringen gjorts att kränkning
genom brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär ingen ändring
i sak.
10 § Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren för-
mögenhetsskada avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med
ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid
konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon
som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller
annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket
79
gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något Prop. 2000/01:68
självriskbelopp.
I paragrafens första stycke har den följdändringen gjorts att kränkning
genom brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär att
kränkningsersättning i fortsättningen skall behandlas för sig när det gäller
självrisk. I dag behandlas det som en del av personskadeersättningen.
Den skadelidande kan alltså råka ut för att två självrisker dras bort från
hans ersättning för ideell skada. Delta är i konsekvens med att
kränkningsersättningen även i andra hänseenden ses som en särskild
ersättningspost, t.ex. vid tillämpning av bestämmelserna om högsta
ersättningsbelopp ill §. Många gånger kan det dock framstå som
orimligt att räkna bort två självriskbelopp från ersättningen för ideell
skada. Detta kan i sig utgöra särskilda skäl att enligt andra stycket sista
meningen avstå från avräkning.
Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
II § Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs
i form av engångsbelopp betalas med högst tjugo gånger det
prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller
då ersättningen bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta
betalas för varje år med högst tre gånger det prisbasbelopp som gäller då
ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anled-
ning av sakskada och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio
gånger det prisbasbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av
självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas
ingen ersättning.
Paragrafen innehåller beloppsmässiga tak för den brottsskadeersättning
som kan betalas ut. Taket på tjugo basbelopp för brottsskadeersättning
med anledning av personskada omfattar enligt gällande rätt både
ersättning för personskada och kränkning. Kränkningsersättningen har nu
förts över till bestämmelsens andra stycke och omfattas därmed av taket
på tio basbelopp. Det sammanlagda taket för ersättning för ideell skada
har därmed blivit högre, nämligen 30 basbelopp. Liksom tidigare gäller
ett särskilt tak på tio basbelopp även för ersättning för ren förmögen-
hetsskada och sakskada. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
80
Vi behandlar i detta betänkande frågan om vilken ersättning för ideell
skada som de som har smittats av HIV genom en skadeståndsgrundande
handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga
principer.
En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att en skade-
lidande skall få föll ersättning för sina skador. Vid personskada skall den
skadelidande sålunda kompenseras inte bara för direkta ekonomiska
förluster utan även för ideell skada, dvs. det lidande och de icke rent
ekonomiska förluster som skadan har orsakat.
Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts
enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen som sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Ersättningen för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men
bestäms i regel schablonmässigt. Därvid tillämpas vissa tabellvärden för
olika vanligt förekommande skador. Vid allvarligare skadetyper tilläm-
pas inte tabellerna. Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man
skiljer därvid mellan större och mindre maximalfall.
Till större maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlam-
ningstillstånd i samtliga extremiteter. Hit hänförs också skador som
medfört total blindhet. Som mindre maximalfall räknas personer med
förlamningstillstånd från midjan och nedåt och liknande skador samt
mycket svår resttillstånd efter hjärnskador. Ersättningsnivån vid maxi-
malskador ligger över högsta tabellersättningen och inkluderar ersättning
för sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men. Ersättningen, vars
storlek är beroende av den skadelidandes ålder, utgår fr.o.m. den 1
januari 1991 för en 25 år gammal person vid större maximalfall med
555 000 kr och vid mindre maximalfall med 420 000 kr.
När det gäller skador till följd av HIV är skadeföljdema på många sätt
särpräglade. För kommittén har det varit angeläget att bilda sig en
uppfattning om hur sådana skadeföljder skall värderas i jämförelse med
andra skador.
Det som framför allt skiljer HIV-smitta från många andra skadetyper
är att HIV-smitta i de flesta fall - såvitt man nu vet - leder till en för tidig
död efter ett accelererande sjukdomsförlopp. Vetskapen om att livstiden
kan bli begränsad och den ångest och oro som detta i flesta fall innebär är
en faktor som måste tillmätas stor betydelse för ersättningens storlek.
Sjukdomen kan också medföra betydande inskränkningar i den dagliga
livsföringen. Förutom de besvär sjukdomen i sig medför drabbas den
smittade av en rad psykosociala problem av mer eller mindre kronisk
natur. Oron över den egna hälsan och sjukdomens utveckling återverkar i
flera avseende på den drabbades livssituation. Detta kan ta sig uttryck i
svårigheter att sköta ett arbete och ointresse för vidareutbildning samt
oförmåga att på ett meningsfullt sätt utnyttja fritiden. Även familjelivet
blir utsatt för stora påfrestningar. Det sociala umgänget blir i regel starkt
begränsat. Redan rädslan inför hur omgivningen skall reagera vid ett
avslöjande av sjukdomen bidrar till att den smittade undandrar sig
kontakter. Många som valt att berätta om sin sjukdom har mötts av
sådana reaktioner att de upplevt sig ”pestsmittade”. Risken att föra
smittan vidare inskränker handlingsfriheten och innebär stora påfrest-
Prop. 2000/01:68
Bilaga 1
81
ningar. Därtill skall läggas alla de mycket svåra medicinska följderna av
sjukdomen.
Vi har tunnit att skadeverkningarna sammantagna för överväldigande
flertalet av dem som har smittats av HIV måste innebära ett så stort
lidande att de vid en tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga
principer närmast är att jämställa med dc mindre maximalfallcn.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 1
82
Enligt våra direktiv skall vi överväga om och i så fall i vilken utsträck-
ning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller i första hand
ideell skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 § skade-
ståndslagen). Vi skall emellertid också ta ställning till om de ersätt-
ningsbelopp som betalas ut för den kränkning som vissa slags brott
innebär (se 1 kap. 3 § skadeståndslagen) kan anses tillräckligt fylla syftet
med ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla en del
andra frågor som rör ersättningen för sådana kränkningar. I tilläggs-
direktiv som vi fick i november 1990 har vidare framhållits att vi skall
överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skade-
stånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott.
I detta betänkande behandlar vi frågan om ersättning för kränkning
genom brott. Denna ersättning skiljer sig från den ersättning för ideell
skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. 1 § skadestånds-
lagen. Förutom att ersättningen för kränkning genom brott har till syfte
att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möj-
lighet att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för den
förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som den
skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt vår mening
ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk
etc. som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har
tillfogats en personskada.
En utgångspunkt för våra överväganden har varit att brottsoffrens
ställning bör stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts
för sexualbrott eller annat våld i hemmet. Våra förslag är inriktade enbart
på ersättning för kränkning genom brottsliga handlingar. Förslagen avser
alltså inte sådana kränkningar av den personliga integriteten som ej är
straffbara. Frågan om integritetsskyddet för enskilda personer bör
förstärkas i dessa fall övervägs för närvarande i särskild ordning.
Den som har kränkt någon genom brott saknar i regel möjlighet att
ersätta denna kränkning av egna medel. Ersättningen utges i stället i
praktiken från det överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäk-
ringen som de flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har ett
sådant skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan
sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom brott. Enligt
vår mening bör ersättning komma i fråga endast vid allvarligare
kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett ”lidande”, och bara när
kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt sett framstår
som särskilt integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i vårt lagförslag
som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Sådana brott är bl.a.
sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränkningsbrott.
Våra förslag avser däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Den kränk-
ning som ett brottsligt angrepp på någons egendom kan innebära bör lika
litet som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida inte
brottet samtidigt innebär en kränkning av den skadelidandes personliga
integritet. Exempel på förmögenhetsbrott som kan anses integritets-
kränkande och berättiga till ersättning för denna kränkning är rån, s.k.
väskryckning och utpressning. Även inbrottsstölder kan enligt vår
Prop. 2000/01:68
Bilaga 2
83
mening utgöra en integritelskränkning som bör ersättas när den är av
allvarligare slag. Så är fallet inte bara när den bestulne var hemma då
inbrottsstölden begicks utan också när han eller hon vid hemkomsten
fann bostaden skövlad eller utsatt för en omfattande förstörelse. Ersätt-
ning för den kränkning som en inbrottsstöld utgör bör vidare kunna ges
när inbrottsstölden har haft andra särskilt skändliga inslag av liknande
beskaffenhet.
På den senaste tiden har ersättningarna för kränkning genom brott höjts
väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En
vanlig uppfattning torde dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt
är låg i dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och
inom andra rättsområden visar också enligt vår mening att ersätt-
ningsnivån - även om den för det stora flertalet kränkningar får anses väl
avvägd - är för låg vid sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra
kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för de skade-
lidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till dem.
Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå -
40 000 kr vid våldläktsbrott samt 70 000 kr vid incestbrott och grova
våldsbrott - är dock enligt vår mening inte motiverad. Vi anser också att
den nuvarande ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott - 5 000 -
25 000 kr - bör höjas något. Dc skadeståndsbelopp som förekommer
inom arbetsrätten vid obefogade uppsägningar och avskedanden - minst
30 000 respektive 40 000 kr - kan därvid utgöra ett riktmärke.
Vi föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när
ersättning för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa
omständigheter är att kränkningen har haft förnedrande eller skändliga
inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat
sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande
eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. En markering av
dessa omständigheter kan ses som ett uttryck för vår uppfattning att
skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.
Förslagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 2
84
Vår uppgift har huvudsakligen varit att överväga olika frågor som rör
ideell skada, dvs. skada av icke-ekonomiskt slag. I vårt förra betänkande
(SOU 1992:84) behandlade vi den form av ideell skada som utgörs av
kränkning genom brott mot den personliga integriteten (se 1 kap. 3 §
skadeståndslagen). I föreliggande slutbetänkande redovisas våra över-
väganden beträffande ideell skada i samband med personskada. Det
gäller sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och olägenheter
i övrigt (se 5 kap. 1 § skadeståndslagen).
För bara några år sedan var skadeståndets främsta uppgift på person-
skadeområdet att täcka ideell skada. Utvecklingen på senare tid med en
fortlöpande minskning av förmåner från socialförsäkringen har emeller-
tid medfört att skadestånd fatt ökad betydelse även som ersättning för
ekonomiska skadeföljder till följd av en personskada. I detta betänkande
behandlas vissa frågor som rör sådana skadeföljder i den mån de har
särskilt nämnts i våra direktiv eller tilldragit sig uppmärksamhet i andra
sammanhang.
En utgångspunkt för oss har varit att den skadelidande genom skadestånd
skall ha full ersättning för sin skada. I fråga om skadestånd för ekono-
miska skadeföljder är vår grundinställning att skadan inte skall be-
stämmas med ledning av schabloner utan att den verkliga förlusten skall
ersättas även om den kan vara svår att uppskatta.
När det däremot gäller skadeföljder av ideell natur finns ingen absolut
sanning; det är i grunden en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada
skall uppskattas till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kr. Det är emellertid
viktigt att skadeståndsbeloppen i dessa fall bestäms efter så fasta kriterier
som möjligt, så att man inte hamnar i rena godtycket. Sådana kriterier
kan vara den tid som skadan ger sig till känna, smärtans intensitet och
den nedsättning av kroppsfunktionerna som skadan medför. Vi ställer oss
därför bakom nuvarande ordning som innebär att standardiserade normer
av detta slag används för att värdera ideella skadeföljder vid person-
skada.
En utgångspunkt har vidare varit att man bör sträva efter att så långt
möjligt uppnå nordisk rättslikhet på skadeståndsområdet. Hänsyn bör
också tas till utvecklingen i länder utanför Norden. En viss försiktighet
bör dock iakttas till sådana kraftiga höjningar av ersättningsnivån vid
ideell skada som skett i vissa av dessa länder på senare tid. Vad man
framför allt bör inrikta sig på är att höja ersättningsnivån vid de allvar-
ligaste skadorna.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
85
Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. 1 §
första stycket skadeståndslagen ersättning för kostnader, inkomstförlust
och ideell skada.
Kostnader
En fråga som rör skadeståndsposten kostnader är om anhörigas kostnader
för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större
utsträckning än för närvarande. Enligt vår mening bör man vara generös
när det gäller ersättning för sådana kostnader, liksom kostnader för
anhörigas insatser för omvårdnaden av den skadade. För att markera att
en utvidgning av dc nuvarande ersättningsmöjligheterna i detta avseende
är önskvärd föreslår vi att bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1
skadeståndslagen om skadestånd för kostnader ändras så, att den
skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kost-
nader för dem som står honom särskilt nära.
1 övrigt inrymmer skadeståndsposten kostnader olika problem som
enligt vår mening bör utredas i särskild ordning. Det gäller bl.a. frågan i
vad mån kostnader för vård utöver den som samhället erbjuder skall
kunna ersättas skadeståndsvägen.
Inkomstförlust
Av de utgångspunkter som vi har haft för vårt arbete följer att skadestånd
för framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga
förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter t.ex. en sådan
schablon som den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad.
Det sagda gäller i princip även skadestånd för framtida inkomstförlust
till barn och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma denna förlust
kan vara särskilt stora i sådana fall. Framför allt blir bedömningen
vansklig i de fall då barn och ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig
kan komma ut i förvärvslivet eller i vart fall kan göra det bara med
mycket begränsad förvärvsförmåga. Skulle utredningen i skadeärendet
om den skadelidandes anlag och förutsättningar i övrigt tor en viss
förvärvsverksamhet inte ge någon som helst ledning för bedömningen,
kan det vara befogat att använda sig av schabloner. En sådan kan enligt
vår mening vara den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i
vårt land. Däremot bör sådana omständigheter som kan hänföras till den
skadelidandes s.k. sociala närmiljö i princip inte påverka bedömningen.
Skadelidande som har skadats så allvarligt att de måste vårdas resten
av livet bör ha rätt till skadestånd inte bara för vårdkostnaderna utan
också för den beräknade inkomstförlusten till följd av skadan. Det
överensstämmer med vad som uttalats vid tillkomsten av 1975 års
ändring av personskadereglema i 5 kap. skadeståndslagen och med
försäkringspraxis på senare tid.
Skadelidande som före skadan arbetade i hemmet men på grund av
skadan inte längre kan gör det bör tillerkännas skadestånd för förlust av
inkomst, värderad efter vad det kostar att anlita hjälp av utomstående.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
86
Sveda och värk
De normer som tillämpas för närvarande för att bestämma ersättning för
sveda och värk utgår från sådana objektivt konstaterbara kriterier som
vårdtidens längd, vårdform och skadans art. Dessa faktorer bör också
enligt vår mening användas som mätare av skadans omfattning.
Bl.a. av historiska skäl är de nuvarande normerna mera inriktade på
fysisk än på psykisk skada. För att man skall kunna göra en nyanserad
bedömning också av psykiska skador bör normerna enligt vår mening
revideras något. Sålunda bör de kompletteras så att de - på samma sätt
som beträffande fysiska skador - ger anvisning om vad som är att anse
som svår psykisk skada, liksom vilka olika former av psykiatrisk behand-
ling som skall leda till höjd grundersättning. Likaså bör komma till klart
uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta.
Normerna bör vidare - inte bara av hänsyn till de psykiska skadorna
utan i viss mån även med tanke på de fysiska skadorna - ändras så att
ersättningsbeloppen till svårt skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.
Lyte och men
Skadestånd för stadigvarande men tar sikte på bestående skadeföljder i
form av fysiska och psykiska besvär. Dessa besvär låter sig enligt vår
mening ganska väl mätas genom en invaliditetsgradering grundad på
begreppet invaliditet i betydelsen fysisk och psykisk funktionsned-
sättning. Besvären kan antas drabba de skadelidande i stort sett lika
oberoende av deras sociala situation och livsbetingelser i övrigt. Skade-
stånd för stadigvarande men bör därför även i fortsättningen bestämmas
huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet
och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde .
Den medicinska bedömningen görs i dag med ledning av invaliditets-
tabeller som har tillkommit i slutet av 1800-talet och därefter inte
genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats
vid flera tillfallen. Ett förslag till nya invaliditetstabeller som utarbetats
inom försäkringsbranschen med hjälp av medicinsk expertis och som på
flera väsentliga punkter skiljer sig från de nuvarande lades fram år 1991.
Enligt vår mening uppfyller detta förslag bättre de krav som kan ställas
på sådana tabeller som underlag för den medicinska bedömningen. Bl.a.
har förslaget en mera logisk och ändamålsenlig uppbyggnad, innefattar
betydligt fler skador än de nuvarande tabellerna och anvisar - efter
utländsk förebild - en princip för bedömningen av sammansatta invalidi-
teter. Vi anser därför att den medicinska bedömningen i fortsättningen
bör göras med utgångspunkt i de föreslagna tabellerna. Det innebär bl.a.
att dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal och nivåfall
överges och att utgångspunkten i stället blir att samtliga skadetyper
ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Samtidigt undviker man med detta
förslag att olika skadetyper - såsom för närvarande - ersätts efter skilda
ersättningstabeller.
En övergång till de föreslagna invaliditetstabellema fordrar särskilda
överväganden när det gäller total synförlust. Denna skadetyp har under
lång tid intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt och i ersättnings-
hänseende jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi
(dvs. förlamning av såväl armar som ben). Sålunda ersätts total syn-
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
87
forlust i dag som ett stort maximalfall, vilket motsvarar 650 000 kr
inberäknat ersättning för sveda och värk. I 1991 års förslag till ny
invaliditetstabell är total synförlust åsatt en invaliditetsgrad om
68 procent - vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års tabellverk;
någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det
således inte fråga om - medan exempelvis tetraplegi har åsatts en
invaliditetsgrad av 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter
invaliditetsgrad, medför detta med nödvändighet att ersättningen för total
synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta
finns enligt vår mening i och för sig inget att erinra. Däremot ställer vi
oss tveksamma till att ersättningen för stadigvarande men skulle vid total
synförlust sänkas även i absoluta tal. Vi förordar därför beträffande
denna typ av skada en tillfällig särlösning, som innebär att ersättningen
så att säga fryses på dagens nivå och förblir oförändrad till dess att den
tabellariska ersättningen vid en invaliditet av 68 procent har nått upp till
motsvarande belopp. Intill dess skulle ersättningen för total synförlust -
efter avdrag för vad som kan anses belöpa på sveda och värk - uppgå till
inte fullt 570 000 kr.
Särskilda olägenheter
Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt har gett upphov
till tillämpningsproblem av olika slag, t.ex. hur gränsen skall dras till
andra skadeståndsposter, hur ingående olägenheterna skall utredas i det
särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas.
I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i
övrigt ofta med samma belopp till skadelidande med samma invalidi-
tetsgrad upp fr.o.m. 15 procent; vid nämnda invaliditetsgrad uppgår
ersättningen till en 25-årig person i de flesta fall till ca 90 000 kr. Dessa
”standardbelopp” bör enligt vår mening i fortsättningen ingå i ersätt-
ningen för lyte och men, som alltså höjs med motsvarande belopp.
Om det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på
grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som
klart överstiger vad som kompenseras genom den tabcllariskt bestämda
ersättningen för lyte och men, bör ersättning emellertid ges under en ny
skadeståndspost, ”särskilda olägenheter”. Ersättning för särskilda olägen-
heter bör även, efter en individuell bedömning, ges till skadelidande med
en invaliditetsgrad över 15 procent när det gäller framför allt sådana
olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär och ökad anspänning
för att uppnå ett visst arbetsresultat. Också förlust av fritid bör kunna
ersättas som särskilda olägenheter, om denna förlust innebär ett avsevärt
ingrepp i den skadelidandes livsföring.
Under skadeståndsposten särskilda olägenheter bör däremot inte er-
sättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana
ekonomiska förluster, som för närvarande i stor utsträckning ersätts som
olägenheter i övrigt, bör i fortsättningen ersättas under de poster där de
hör hemma, alltså som kostnader respektive inkomstförlust.
Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör alltså upp-
höra. Detta är ett steg i riktning mot nordisk rättslikhet beträffande
skadestånd för ideell skada och medför att jämförelser mellan ersätt-
ningsnivån i Sverige och övriga länder i fortsättningen underlättas.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
88
Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har
sänkt medvetandegrad
Skadestånd för ideell skada bör enligt vår mening bestämmas utan
hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt
medvetandegrad. I de undantagsfall där det finns anledning att anta att
den skadelidande till följd av skadan har fatt sin livslängd avsevärt
förkortad bör skadeståndet dock kunna fastställas att utgå som livränta,
såsom för närvarande görs i försäkringspraxis.
Ersättningsnivån vid ideell skada
En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om den nuvarande
ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det har inte sällan hävdats att
skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse
ligger på en påfallande låg nivå. Att jämföra skadeståndsnivån i olika
länder möter emellertid av olika skäl betydande svårigheter. Sålunda
fordras för att man skall få en någorlunda rättvisande bild att man beaktar
också den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Även en rad
andra faktorer har betydelse vid en sådan jämförelse. En så omfattande
undersökning av ersättningen i olika länder har emellertid inte varit
möjlig att genomföra inom ramen för vårt uppdrag. Vi har i stället fått
begränsa jämförelsen till enbart ideell skada.
Bl.a. med hänsyn till resultatet av den jämförande undersökning som vi
har företagit föreslår vi att skadestånden för ideell skada höjs betydligt
när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i
fråga om skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättnings-
nivån vid skador av mera lindrig natur vara i princip oförändrad.
Den höjning som är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättnings-
posten lyte och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste
skadorna höjas med 50 procent, vilket tillsammans med skadestånden för
sveda och värk samt särskilda olägenheter medför en maximal ersättning
på över 1 milj. kr. För att dämpa kostnadseffekterna av en sådan höjning
synes det lämpligt att den slår igenom etappvis. Sålunda är det enligt vår
mening tillräckligt att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det
att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag.
Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen
ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, andra kost-
nader till följd av dödsfallet. Dessutom ersätts förlust av underhåll.
När det gäller anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall har svensk
rättspraxis utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning. Vi räknar
med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att någon lagändring
är påkallad.
Skadestånd för förlust av underhåll uppskattas i den utomrättsliga
skaderegleringen utifrån vissa schabloner rörande de efterlevandes behov
av underhåll. Vi har ingen erinran mot detta förfarande, under förut-
sättning att den som styrker ett större underhållsbehov får högre skade-
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
89
stånd än som följer av schablonen. I praktiken tillämpas schablonerna
också på detta sätt.
Enligt allmänna grundsatser som har gällt i vårt land sedan länge faller
rätten till skadestånd för ideell skada bort, om den som skadats dör innan
skadeståndet har fastställts genom dom eller avtal.
Dessa grundsatser, som inte gäller i något annat land vars skade-
ståndssystem vi har studerat, kan enligt vår mening leda till märkliga
resultat. De innebär nämligen att en skyldighet att betala skadestånd för
ideell skada som inträtt medan den skadelidande var i livet kan - liksom
sanktionen för denna skyldighet i form av dröjsmålsränta - falla bort om
skyldigheten inte infrias innan den skadelidande hinner avlida.
Vi föreslår därför att de principer som gäller för närvarande ändras så
att rätten till skadestånd för ideell skada som regleras i skadeståndslagen
går över på den skadelidandes arvingar om krav på sådant skadestånd har
framställts innan den skadelidande avled. En särskild bestämmelse av
detta innehåll bör tas in i 6 kap. skadeståndslagen.
Den som har tillfogats personskada i form av chock eller andra psykiska
besvär genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en
skadeståndsgrundande handling har i tidigare praxis vägrats skadestånd.
Denna praxis ändrades av Högsta domstolen år 1993, då närstående till
den som blivit uppsåtligen dödad tillerkändes skadestånd för psykiska
besvär med anledning av dödsfallet.
Enligt vår mening bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till
följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande
handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen.
Skadestånd bör kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårds-
löshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt grund. Endast den som
genom släktskap, samboende eller liknande stod den avlidne särskilt nära
bör dock vara berättigad till skadestånd för sin personskada. En
bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen.
Bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska
besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en
skadeståndsgrundande handling. Bestämmelsen får dock inte läsas så att
den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har
lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall
får avgöras i rättstillämpningen.
Enligt vår mening finns det inte anledning att - vid sidan av den rätt
till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som vårt för-
slag innebär - införa en rätt till skadestånd för kränkning eller sorg och
saknad med anledning av att någon har dödats genom cn skadestånds-
grundande handling.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
90
Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu
inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig.
Bedömningen av framtida skadeföljder far därför i stor utsträckning
grunda sig på antaganden av olika slag. Om det senare visar sig att dessa
antaganden inte håller streck, finns enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen
möjlighet att ompröva skadeståndet på grund av ändrade förhållanden när
det gäller inkomstförlust och förlust av underhåll.
I fråga om skadestånd för kostnader och ideell skada saknas däremot
en sådan omprövningsmöjlighet. Detta har visat sig vara en brist inte
minst i den praktiska skaderegleringen. Vi förordar därför att det införs
en möjlighet till omprövning även av skadestånd för kostnader och ideell
skada. I likhet med vad som gäller i fråga om inkomstförlust och förlust
av underhåll bör en förutsättning för omprövning dock vara att de
förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande har
ändrats väsentligt.
Omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen av skadestånd för
personskada bör som för närvarande kunna ske bara vid ändrade
förhållanden på den skadelidandes sida.
Skadestånd med anledning av personskada bör liksom för närvarande
kunna jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
I de undantagsfall när jämkning kommer i fråga bör skadestånd för
kostnader och inkomstförlust enligt vår mening inte jämkas, om denna
ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård
eller försörjning. Sådan ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den
jämkning som i och för sig kan vara motiverad med hänsyn till graden av
vållande på ömse sidor och andra omständigheter bör i dessa fall göras
uteslutande på den ersättning för ideell skada som den skadelidande kan
ha rätt till; denna ersättning fyller inte samma väsentliga behov för den
skadelidandes vård eller försörjning.
Vårt förslag innebär att bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket
skadeståndslagen ändras så att det - på samma sätt som av den allmänna
jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen - uttryckligen framgår att
den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen
av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning.
De standardiserade normer som bör användas för att bestämma ersättning
för sveda och värk samt lyte och men bör enligt vår mening inte styras av
detaljerade lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska tillämp-
ningen.
En överväldigande majoritet av anspråk på skadestånd för personskada
behandlas för närvarande av olika rådgivande nämnder som är verk-
samma på försäkringsområdet, framför allt Trafikskadenämnden och
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
91
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Genom detta nämndförfarande
erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett förhållandevis enkelt
sätt få ledning för bedömningen av deras fall. Mot detta system för att
lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning kan enligt vår
mening någon befogad kritik inte riktas.
Nämndernas konfliktlösande verksamhet innebär att deras ställnings-
taganden i olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad av väg-
ledande domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsutvecklingen på
detta område. På grund av de kostnadsrisker som är förenade med en
rättegång drar sig de skadelidande för att anlita domstolarna även i
sådana fall där ersättningsfrågan är av principiell betydelse och det därför
skulle vara önskvärt att den i sista hand prövades av Högsta domstolen.
För att stimulera de skadelidande att i sådana fall föra saken vidare till
domstol bör nämnderna - när rättsfrågorna är ägnade för prejudikat-
bildning - avsluta sina yttranden till försäkringsbolagen med en
rekommendation till dem all oavselt utgången i cn domstolsrättegång stå
för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.
Nämndernas organisation och verksamhet bör enligt vår mening
utvärderas i särskild ordning. Vi pekar på en del frågor om förfarandet
vid nämnderna och deras sammansättning som det kan finnas anledning
att överväga vid en sådan översyn av nämndverksamheten.
Vi förordar vidare att de tabeller och andra schabloner som används i
den utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell
skada fastställs i samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder
efter det att synpunkter inhämtats från olika intressenter.
Våra förslag innebär att de skadelidandes möjligheter att få skadestånd
för personskada förbättras i en del avseenden. Eftersom sådant skade-
stånd i praktiken i de flesta fall utges från en ansvarsförsäkring eller från
motsvarande försäkring för skador i trafiken och i arbetslivet, dvs.
trafikförsäkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, kan
våra förslag få kostnadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller
särskilt förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och
förslaget om en utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning
för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling.
En höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten
lyte och men med 50 procent i de allvarligaste fallen och en viss höjning
av ersättningen i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga skulle
enligt våra beräkningar, om höjningen genomfördes på en gång, medföra
ökade kostnader för trafikförsäkringen med 2 procent och för Trygghets-
försäkringen vid arbetsskada med i stort sett samma procenttal. För att
dämpa dessa effekter kan det vara lämpligt att höjningen genomförs
etappvis, t.ex. under tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till
våra förslag. Kostnadsökningen för dessa försäkringar kan då begränsas
till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år. För den reguljära ansvars-
försäkringen - som i regel ingår i olika slags paketförsäkringar, t.ex. i
hem och villahemförsäkringen - blir kostnaderna i det närmaste försum-
bara.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
92
Vårt förslag om rätt till skadestånd for psykiska besvär till följd av att
en nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande
handling än uppsåtligt brott skulle enligt våra beräkningar medföra en
kostnadsökning for trafikförsäkringen på 1-1,5 procent. För övriga
försäkringar torde förslaget få endast marginella kostnadseffekter.
Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon nämnvärd
betydelse från kostnadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de
medföra någon större kostnadsökning - mindre än en tiondels procent -
för de försäkringar som det nu är fråga om.
Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyn-
dighetens, och därmed statens, del. Denna kostnadsökning torde dock bli
mycket begränsad.
En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att den som har
tillfogats en skada skall försättas i samma ekonomiska läge som om
skadan inte hade inträffat. Förekommande löneskillnader mellan könen
kommer därmed till uttryck också i skadeståndsbeloppen. De skade-
ståndsrättsliga reglerna är inte ägnade att användas som instrument for att
utjämna sådana skillnader.
Våra förslag kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1997.
Enligt allmänna principer bör de nya skadeståndsregler som vi föreslår
tillämpas endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 3
93
Härmed föreskrivs att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ samt
5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:68
Bilaga 4
3§
Bestämmelserna i denna lag om (Se 2 kap. 3 §)
skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande
som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande som inne-
fattar brott, genom brytande av
post- eller telehemlighet, intrång i
förvar, olovlig avlyssning eller
olaga diskriminering eller genom
ärekränkning eller dylik brottslig
gärning.
(Se 2 kap. 5 §) För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott
utgår ej ersättning enligt denna
lag enbart på den grund att straff
för underlåtenheten kan följa en-
ligt 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken.
Var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada skall ersätta skadan,
såvida icke annat följer av denna
lag.
§
Den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar person- eller
sakskada skall ersätta skadan.
(Se 2 kap. 4 §)
2§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall
ersätta skadan.
(Se 1 kap. 3 §)
3§
Den som kränker annan genom
brott mot dennes person, frihet,
frid eller ära skall ersätta det
lidande som kränkningen medför.
94
2§
Vållar någon som ej fyllt
aderton år person- eller sakskada,
skall han ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekono-
miska förhållanden samt övriga
omständigheter.
3§
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens be-
skaffenhet, föreliggande ansvars-
försäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omstän-
digheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under
påverkan av en annan psykisk
störning och störningen inte är
självförvållad och tillfällig.
4§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall er-
sätta skadan enligt vad i 1-3 §§ är
föreskrivet i fråga om person- och
sakskada.
5§
För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott ut-
går ej ersättning enligt denna lag
enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt
23 kap. 6 § första stycket brotts-
balken.
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta person- eller
sakskada som arbetstagaren vållar
genom fel eller försummelse z
tjänsten. Motsvarande gäller ifall
då arbetstagare i tjänsten vållar
ren förmögenhetsskada genom
4§
Den som i fall som avses i 1-
3 §§ vållar skada innan han har
fyllt arton år skall ersätta skadan i
den mån det är skäligt med hänsyn
till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, före-
liggande ansvarsförsäkring och
andra ekonomiska förhållanden
samt övriga omständigheter.
5§
Den som i fall som avses i 1-
3 vållar skada under påverkan
av en allvarlig psykisk störning
eller av en annan psykisk störning
som inte är självförvållad och
tillfällig skall ersätta skadan i den
mån det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekono-
miska förhållanden samt övriga
omständigheter.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 4
(Se 2 kap. 2 §)
(Se 1 kap. 3 §)
3 kap.
1§
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta
1. person- eller sakskada som
arbetstagaren z tjänsten vållar
genom fel eller försummelse,
2. ren förmögenhetsskada som
arbetstagaren i tjänsten vållar
brott.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid myn-
dighetsutövning gäller vad nedan i
detta kapitel sägs.
genom brott, eller
3. lidande som arbetstagaren i
tjänsten tillfogar annan genom
kränkning som avses i 2 kap. 3 §.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid myn-
dighetsutövning gäller vad som
föreskrivs i följande paragrafer.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 4
Staten eller kommun skall
ersätta personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar.
2§
Staten eller kommun skall
ersätta
1. personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar, eller
2. lidande som vid sådan myn-
dighetsutövning tillfogas annan
genom kränkning som avses i
2 kap. 3 §.
Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstings-
kommun, kommunalförbund, församling och kyrklig samlallighet.
6§
Skadestånd med anledning av
kränkning som avses i 2 kap. 3 §
bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn till kränkningens art
och varaktighet. Därvid skall
särskilt beaktas om kränkningen
har haft förnedrande eller skänd-
liga inslag, varit ägnad att
framkalla allvarlig rädsla for liv
eller hälsa, riktat sig mot någon
med särskilda svårigheter att värja
sin personliga integritet, inneburit
missbruk av ett beroende- eller
förtroendeforhållande eller varit
ägnad att väcka allmän uppmärk-
samhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig
gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant
brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omstän-
digheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom
i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
96
De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka Prop. 2000/01:68
skadestånd för lidande som avses i 1 kap. 3 § i dess äldre lydelse inte har Bilaga 4
slutligt bestämts före ikraftträdandet.
97
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68
Härmed föreskrivs att 2, 5, 7 och 11 §§ brottsskadelagen (1978:413)
skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
föreslagen lydelse
Brottsskadeersättning utgår for personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade
bar på sig vid skadetillfallet.
Bestämmelserna i denna lag om
ersättning för personskada tilläm-
pas också i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom brott
mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som inne-
fattar brott.
I fall då någon har kränkt annan
genom brott mot dennes person,
frihet eller frid utgår brotts-
skadeersättning för det lidande
som kränkningen har medfört.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207). '
Livränta utgår endast när ersätt-
ningen är av väsentlig betydelse
för den skadelidandes framtida
vård eller försörjning. Livränta
värdesäkras enligt lagen (1973:
213) om ändring av skadestånds-
livräntor.
5§
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207). Livränta utgår
dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skade-
lidandes framtida vård eller för-
sörjning. Livränta värdesäkras en-
ligt lagen (1973:213) om ändring
av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning som avses i
2 § andra stycket bestäms enligt
5 kap. 6 § skadeståndslagen
(1972: 207).
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt
5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).
7§
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av
personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats
redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning
sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den
skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brotts-
skadeersättning med anledning av
sakskada eller ren förmögenhets-
skada avräknas, förutom skade-
stånd, annan ersättning som den
Vid bestämmande av brotts-
skadeersättning med anledning av
kränkning som avses i 2 § andra
stycket eller med anledning av
sakskada eller ren förmögenhets-
skadelidande har rätt till på grund skada avräknas, förutom skade-
av skadan. stånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund
av skadan.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 4
H §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i
form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän forsäkring som gäller då ersättningen
bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år
med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada och ren för-
mögenhetsskada utgår med högst
tio gånger det basbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning som avses i
2 § andra stycket eller med an-
ledning av sakskada och ren för-
mögenhetsskada utgår med högst
tio gånger det basbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av
självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas
ingen ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka brotts-
skadeersättning för lidande som avses i 2 § andra stycket i dess äldre
lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.
99
Härmed föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 5 kap. 1,2 och 5 §§ samt 6 kap. 1, 3 och 4 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen införs en ny bestämmelse, 6 kap. 5 §, av följande
lydelse.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning
för
1. sjukvårdskostnad och andra
utgifter,
2. inkomstförlust,
3. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt
olägenheter / övrigt till följd av
skadan.
1. sjukvårdskostnad samt andra
kostnader för den skadelidande
och, i skälig omfattning, dem som
står denne särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av
övergående natur (sveda och värk)
eller av bestående art (lyte eller
annat stadigvarande men) samt
särskilda olägenheter till följd av
skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst
som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade
skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått
eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning
eller annan liknande åtgärd samt
därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställes värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
ålder, bosättningsförhållanden och
Med inkomstförlust likställs
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställs värdet av husligt
arbete i hemmet.
2§
Har personskada lett till döden, utgår ersättning för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd
av dödsfallet,
2. förlust av underhåll. 2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av
dödsfallet åsamkas någon som
stod den avlidne särskilt nära.
Ersättning för förlust av under- Ersättning för förlust av under-
håll tillkommer efterlevande som håll tillkommer efterlevande som
100
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som eljest var
beroende av honom för sin försörj-
ning, om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antagas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersättes
i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den efterlevandes
förmåga och möjligheter att
genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som
avses i 3 §, själv bidraga till sin
försörjning. Med underhåll lik-
ställes värdet av den avlidnes
hushållsarbete i hemmet.
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som eljest var
beroende av honom för sin för-
sörjning, om underhåll utgick vid
tiden for dödsfallet eller om det
kan antagas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersätts i
den omfattning som är skälig med
hänsyn till den efterlevandes för-
måga och möjligheter att genom
eget arbete eller eljest, på annat
sätt än genom förmån som avses i
3 §, själv bidraga till sin för-
sörjning. Med underhåll likställs
värdet av den avlidnes husliga
arbete i hemmet.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 5
Ersättning för inkomstförlust
och förlust av underhåll som utgår
i form av livränta kan höjas eller
sänkas, om i detta kapitel avsedda
förhållanden som har legat till
grund for ersättningens bestäm-
mande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av
engångsbelopp, kan den skade-
lidande under samma förutsätt-
ning tillerkännas ytterligare er-
sättning.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
penningvärdet finns särskilda bestämmelser.
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till brott
som avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan
skadestånd till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
5§
Sedan frågan om ersättning
enligt 1 eller 2 § har avgjorts
slutligt genom avtal eller dom, kan
ersättningsfrågan omprövas i så-
dana fall då de i detta kapitel
avsedda förhållanden som har
legat till grund for ersättningens
bestämmande väsentligt har änd-
rats. Ersättning som har fastställts
i form av engångsbelopp kan dock
inte sänkas.
6 kap.
1 §
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till
rattfylleri eller grovt rattfylleri kan
även jämkas, om föraren därvid
genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett
till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har
medverkat till dödsfallet.
101
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 5
Jämkning av skadestånd enligt
första eller andra stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till
graden av vållande på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Jämkning av skadestånd enligt
första eller andra stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till
den medverkan som har förekom-
mit på ömse sidor, varvid även den
skadelidandes behov av skade-
ståndet och övriga omständigheter
skall beaktas.
3§
Rätten till ersättning enligt
5 kap. 1 § första stycket 3 och 6 §
faller bort, om den skadelidande
avlider innan krav på sådan
ersättning har framställts.
3§ 4§
Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den
skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.
4§ 5§
Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare
1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
samt kvinna som genomgår utbildning för alt få anställning som officer
vid försvarsmakten,
2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete
som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,
3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter
liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
102
Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall
ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om trafikskadeersättning
äger 5 kap. skadeståndslagen
' (1972:207) samt lagen (1973:213)
om ändring av skadeståndsliv-
räntor motsvarande tillämpning.
9§
I fråga om trafikskadeersättning
tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
12 §
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till ska-
dan. Ersättning till förare som har
gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt rattfylleri kan även jämkas,
om föraren därvid genom vårds-
löshet har medverkat till skadan.
Har personskada lett till döden,
kan ersättning som avses i 5 kap.
2§ skadeståndslagen (1972:207)
också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som
har gjort sig skyldig till brott som
avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan
ersättning till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som
avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet
eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller
bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall
som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i
någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller and-
ra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till den med-
verkan som har förekommit på
ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.
Jämkning enligt första eller and-
ra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till den med-
verkan som har förekommit på
ömse sidor, varvid även den ska-
delidandes behov av trafikskadeer-
sättningen och övriga
omständigheter skall beaktas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
103
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Justitiekanslern,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande
rådet, Brottsskadenämnden, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Juri-
diska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, grupptalanutredningen,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen
Sveriges Polischefer, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Folksam, Sveriges
Försäkringsförbund, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Försäk-
ringsjuridiska föreningen, Riksförbundet för Sexuell upplysning,
Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande, Svenska Läkaresällskapet,
Brottsofferjourernas Riksförbund, Riksförbundet Ilern och Skola,
Fredrika-Bremer-förbundet, Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige och Rädda Barnens riksförbund.
Centralorganisationen SACO/SR har som sitt remissvar insänt ett
yttrande från Sveriges Psykologiförbund.
Riksåklagaren har till sitt remissvar fogat yttranden från överåklagarna
vid regionåklagarmyndighetema i Kalmar, Luleå och Västerås.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheten i
Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län och länsstyrelsen i Norrbottens
län.
Ett yttrande har också kommit in från Gay Moderaterna.
Statens Handikappråd och Statens Ungdomsråd har förklarat sig inte
ha några synpunkter. Föreningen Sveriges Åklagare, Svenska Arbets-
givareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Läkare-
förbund, Alla Kvinnors Hus, Riksföreningen mot sexuella övergrepp mot
barn och Barnens Rätt i Samhället har beretts tillfälle att avge yttrande
men avstått från att yttra sig.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 6
104
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslern,
Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Brottsoffermyndigheten, Riksrevisionsverket, Statens
skaderegleringsnämnd, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Ungdoms-
styrelsen (f.d. Statens ungdomsråd), Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Utredningen
för vägledning efter Estoniakatastrofen (C 1994:03), Sveriges Advokat-
samfund, Sveriges Domareförbund, Landstingsförbundet, Sveriges
kommunförbund, Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt med
Sveriges Industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste-
männens Centralorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Trafikskade-
nämnden, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, Patientskade-
nämnden, Läkemedelsskadenämnden, Försäkringsjuridiska föreningen,
Svenska Läkaresällskapet, Handikappförbundens samarbetsorgan,
Brottsofferjouremas riksförbund samt Handikappombudsmannen.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Regionåklagarmyndighetema
i Göteborg, Västerås och Härnösand.
Svenska Läkaresällskapet har bifogat yttranden från sina sektioner för
audiologi, obstetrik och gynekologi, otorhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi, socialmedicin samt rehabilitering och fysikalisk medicin.
Brottsförebyggande rådet, Statens trygghetsnämnd, Arbetsgivarverket,
Statens handikappråd, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Sveriges Akademikers Centralorganisation, TFA-nämnden,
Sveriges Läkareförbund, De handikappades riksförbund, Synskadades
Riksförbund samt Riksförbundet Hem och Skola har beretts tillfälle att
avge yttrande men avstått från att yttra sig.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 7
105
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och
5 §, nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap.
5 § skall betecknas 1 kap. 3 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall
betecknas 6 kap. 4-6 §§,
dels att nya l kap. 3 §, 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2, 4 och 5 §§, 3 kap. 1
och 2 §§, 5 kap. 1, 2, 5 samt nya 6 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och
6 kap. 3 §, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
Nuvarande lydelse
(se 2 kap. 5 §)
Föreslagen lydelse
3§
För skada som vållats genom
underlåtenhet att avslöja brott skall
ersättning enligt denna lag inte
betalas enbart på den grund att
straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken.
Var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada skall ersätta skadan,
såvida icke annat följer av denna
lag.
(se 2 kap. 4 §)
§
Den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar person- eller
sakskada skall ersätta skadan.
2§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall
ersätta skadan.
3§
Den som allvarligt kränker
någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes
person, frihet, frid eller ära skall
ersätta den skada som kränk-
106
2§
Vållar någon som ej fyllt
aderton år person- eller sakskada,
skall han ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekono-
miska förhållanden samt övriga
omständigheter.
3§
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens be-
skaffenhet, föreliggande ansvars-
försäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omstän-
digheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under
påverkan av en annan psykisk
störning och störningen inte är
självförvållad och tillfällig.
4§
Den som vållar ren förmögen-
hetsskada genom brott skall ersätta
skadan enligt vad i 1-3 §§ är
föreskrivet i fråga om person- och
sakskada.
ningen innebär.
4§
Den som i fall som avses i 1-
3 §§ vållar skada innan han har
fyllt arton år skall ersätta skadan i
den mån det är skäligt med hänsyn
till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, före-
liggande ansvarsförsäkring och
andra ekonomiska förhållanden
samt övriga omständigheter.
5§
Den som i fall som avses i 1-
3 §§ vållar skada under påverkan
av en allvarlig psykisk störning
eller av en annan psykisk störning
som inte är självförvållad och
tillfällig skall ersätta skadan i den
mån det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekono-
miska förhållanden samt övriga
omständigheter.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
(se 2 kap. 2 §)
5§
För skada som vållats genom (se 1 kap. 3 §)
underlåtenhet att avslöja brott
utgår ej ersättning enligt denna lag
enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt 23
kap. 6 § första stycket brotts-
balken.
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta person- eller
sakskada som arbetstagaren vållar
genom fel eller försummelse i
§
Den som har arbetstagare i sin
tjänst skall ersätta
1. person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel
107
tjänsten. Motsvarande gäller i fall
då arbetstagare i tjänsten vållar ren
förmögenhetsskada genom brott.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid
myndighetsutövning gäller vad
nedan i detta kapitel sägs.
Staten eller kommun skall
ersätta personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar.
Vad som sägs i första stycket om
kommun gäller också landsting
och kommunalförbund
eller försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som
arbetstagaren i tjänsten vållar
genom brott, och
3. skada på grund av att arbets-
tagaren kränker någon annan på
sätt som anges i 2 kap. 3 § genom
fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller en kommun gäller
även vad som sägs nedan i detta
kapitel. Vad som där sägs om en
kommun gäller också ett landsting
och ett kommunalförbund.
2§
Staten eller en kommun skall
ersätta
1. personskada, sakskada eller
ren förmögenhetsskada, som vållas
genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon
annan kränks på sätt som anges i
2 kap. 3 genom fel eller för-
summelse vid sådan myndighets-
utövning.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
Skadestånd till den som har till-
fogats personskada omfattar ersätt-
ning för
1. sjukvårdskostnad och andra
utgifter,
2. inkomstförlust,
3. sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt
olägenheter i övrigt till följd av
skadan.
1 §
Skadestånd till den som har till-
fogats personskada omfattar ersätt-
ning för
1. sjukvårdskostnad och andra
kostnader för den skadelidande,
inbegripet skälig kompensation till
den som står den skadelidande
särskilt nära,
2. inkomstförlust
3. fysiskt och psykiskt lidande av
övergående natur (sveda och värk)
eller av bestående art (lyte eller
annat stadigvarande men) samt
särskilda olägenheter till följd av
skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst
som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade
108
skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått
eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
eller annan liknande åtgärd samt
därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställes värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
Har personskada lett till döden,
utgår ersättning för
1. begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll.
Ersättning för förlust av under-
håll tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som eljest var
beroende av honom för sin för-
sörjning, om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antagas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten er sättes
i den omfattning som är skälig
med hänsyn till den efterlevandes
förmåga och möjligheter att
genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som
avses i 3 §, själv bidraga till sin
försöijning. Med underhåll /i£-
ställes värdet av den avlidnes hus-
hållsarbete i hemmet.
Ersättning for inkomstförlust
och förlust av underhåll som utgår
i form av livränta kan höjas eller
sänkas, om i detta kapitel avsedda
förhållanden som har legat till
grund för ersättningens bestäm-
mande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av
engångsbelopp, kan den skade-
lidande under samma förutsätt-
ålder, bosättningsförhållanden och
Med inkomstförlust likställs
intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställs värdet av hus-
hållsarbete i hemmet.
2§
Har personskada lett till döden,
skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av
dödsfallet åsamkats någon som
stod den avlidne särskilt nära.
Ersättning för förlust av under-
håll tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av
den avlidne eller som på annat sätt
var beroende av honom för sin för-
sörjning, om underhåll utgick vid
tiden för dödsfallet eller om det
kan antas att underhåll skulle ha
kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersätts i
den omfattning som är skälig med
hänsyn till den efterlevandes för-
måga och möjligheter att genom
eget arbete eller annars, på annat
sätt än genom förmån som avses i
3 §, själv bidra till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av
den avlidnes hushållsarbete i
hemmet.
5§
Sedan frågan om ersättning
enligt 1 eller 2 § har avgjorts
slutligt genom avtal eller dom, kan
ersättningsfrågan omprövas, om
förhållanden som enligt detta
kapitel låg till grund för
ersättningen har ändrats väsent-
ligt. Ersättning som har fastställts
i form av engångsbelopp kan dock
inte sänkas.
109
ning tillerkännas ytterligare er-
sättning
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i
penningvärdet finns särskilda bestämmelser.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
Den som har gjort sig skyldig
till ärekränkning eller dylik brotts-
lig gärning eller som eljest är
skadeståndsskyldig med anledning
av sådant brott kan på yrkande av
den kränkte i mål om gärningen
efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera
tidningar av dom i målet.
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till brott
som avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan
skadestånd till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
§
Skadestånd med anledning av
kränkning bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn till hand-
lingens art och varaktighet. Där-
vid skall särskilt beaktas om hand-
lingen
1. haft förnedrande eller skänd-
liga inslag,
2. varit ägnad att framkalla
allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med sär-
skilda svårigheter att värja sin
personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett
beroende- eller fortroendeförhål-
lande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän
uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig
till ärekränkning eller dylik brotts-
lig gärning eller som annars är
skadeståndsskyldig med anledning
av sådant brott kan på yrkande av
den kränkte i mål om gärningen
efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera
tidningar av dom i målet.
1 §
Skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till
rattfylleri eller grovt rattfylleri kan
även jämkas, om föraren därvid
genom vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett
till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har
medverkat till dödsfallet.
110
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
3§
Rätten till ersättning för fysiskt
och psykiskt lidande samt för
särskilda olägenheter faller bort,
om den skadelidande avlider innan
krav på sådan ersättning har
framställts. Detsamma gäller
rätten till ersättning för kränkning.
5§
En skadelidande som har till-
erkänts skadestånd för lidande
enligt 1 kap. 3 £ skall inte förplik-
tas att ersätta den skadestånds-
skyldiges rättegångskostnader i ett
mål där skadestånd på grund av
brottet prövas. Detta gäller dock
inte om särskilda skäl föranleder
6§
En skadelidande som har till-
erkänts skadestånd för kränkning
skall inte förpliktas att ersätta den
skadeståndsskyldiges rättegångs-
kostnader i ett mål där skadestånd
på grund av brottet prövas. Detta
gäller dock inte om särskilda skäl
föranleder annat.
annat.
Om det finns särskilda skäl
gäller vad som sägs i första stycket
första meningen också en skade-
lidande som enligt 5 kap. 1 §
första stycket 3 har tillerkänts
skadestånd på grund av brott för
sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men eller olägen-
heter i övrigt till följd av skadan.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i
fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att
uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 §
rättegångsbalken.
Om det finns särskilda skäl
gäller vad som sägs i första stycket
första meningen också en skade-
lidande som har tillerkänts skade-
stånd för fysiskt och psykiskt
lidande eller för särskilda olägen-
heter på grund av brott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
111
Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall
ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om trafikskadeersättning
äger 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) samt lagen (1973:213)
om ändring av skadeståndsliv-
räntor motsvarande tillämpning.
9§
I fråga om trafikskadeersättning
tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
12 §
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som
har gjort sig skyldig till rattfylleri
eller grovt rattfylleri kan även
jämkas, om föraren därvid genom
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Har personskada lett till
döden, kan ersättning som avses i
5 kap. 2 § skadeståndslagen
(1972:207) också jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med an-
ledning av personskada kan jäm-
kas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som
har gjort sig skyldig till brott som
avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet
har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan
ersättning Zz7Z efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåt-
ligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som
avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet
eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller
bristfallighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall
som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i
någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
112
Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen
(1978:413) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
2§
Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon och
bar på sig vid skadetillfället.
Bestämmelserna i denna lag om
ersättning för personskada tilläm-
pas också i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom brott
mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som
innefattar brott.
liknande föremål som den skadade
I fall då någon har allvarligt
kränkt någon annan genom brott
som innefattar ett angrepp mot
dennes person, frihet eller frid
skall brottsskadeersättning betalas
för den skada som kränkningen
innebär.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207). Livränta utgår
endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skade-
lidandes framtida vård eller för-
sörjning. Livränta värdesäkras en-
ligt lagen (1973: 213) om ändring
av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada bestäms enligt
5 kap. 7 § skadeståndslagen
(1972:207).
5§
Brottsskadeersättning med an-
ledning av personskada bestäms
enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-
lagen (1972:207). Livränta betalas
dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skade-
lidandes framtida vård eller för-
sörjning. Livränta värdesäkras en-
ligt lagen (1973:213) om ändring
av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning bestäms en-
ligt 5 kap. 6 § första stycket skade-
ståndslagen.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada bestäms enligt
5 kap. 7 § skadeståndslagen.
Ifråga om brottsskadeersättning
tillämpas också 6 kap. 3 § skade-
ståndslagen.
7§
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av person-
skada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skade-
lidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan
med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker
dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skade-
lidandes sida.
Vid bestämmande av brotts- Vid bestämmande av brotts-
skadeersättning med anledning av skadeersättning med anledning av
113
sakskada eller ren förmögenhets-
skada avräknas, förutom skade-
stånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund
av skadan.
kränkning eller med anledning av
sakskada eller ren förmögenhets-
skada avräknas, förutom skade-
stånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund
av skadan.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 8
Vid personskada och vid sak-
skada eller ren förmögenhetsskada
avräknas ett självriskbelopp. Be-
loppet fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen be-
stämmer och beräknas med led-
ning av de lägsta självriskbelopp
som tillämpas här i landet vid
konsument försäkring som inne-
fattar skydd mot skada till följd av
brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon
som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller
annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket
gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något
självriskbelopp.
10 8
Vid personskada, vid kränkning
och vid sakskada eller ren förmö-
genhetsskada avräknas ett själv-
riskbelopp. Beloppet fastställs av
regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer och beräk-
nas med ledning av de lägsta
självriskbelopp som tillämpas här i
landet vid konsumentförsäkring
som innefattar skydd mot skada
till följd av brott.
II §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i
form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen
bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år
med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av sakskada och ren för-
mögenhetsskada utgår med högst
tio gånger det basbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med an-
ledning av kränkning eller med
anledning av sakskada och ren
förmögenhetsskada betalas med
högst tio gånger det basbelopp
som gäller då ersättningen
bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av
självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas
ingen ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
114
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-19
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 1 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders
Dereborg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-.
Till grund för lagförslagen ligger ett gediget utredningsarbete. Detta har
kommit att prägla lagförslagen på ett sätt som lämnar få anledningar till
erinringar från lagstiftningstekniska utgångspunkter.
Lagförslagen berör några centrala frågor på skadeståndsrättens om-
råde. Skadeståndsrätten har i hög grad växt fram i rättspraxis och även
efter skadeståndslagens tillkomst har skett en betydande utveckling
genom domstolsavgöranden. Så lär bli fallet också i fortsättningen. Över
huvud taget ger skadeståndsrätten i sina centrala delar föga utrymme för
annat än allmänt hållna lagbestämmelser. Tillämpningen i enskilda fall
får överlämnas till domstolarna. Även de nu föreslagna bestämmelser
som har nytt innehåll i sak har i allmänhet fatt en sådan generell
utformning. Häremot finns inte något att erinra från Lagrådets sida.
Det är fullt naturligt att lagstiftaren i en sådan situation försöker styra
domstolarnas tillämpning genom vägledande motivuttalanden. Regering-
en synes i lagrådsremissen vilja svära sig fri från ”lagstiftning genom
motiv”. Inte dess mindre är remissen särskilt i författningskommentaren
fylld av uttalanden om hur de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas.
Lagrådet vill erinra om att med den valda lagstiftningstekniken ett stort
antal frågor måste överlämnas åt rättstillämpningen och att i vart fall
Högsta domstolen, ställd inför verkligheten, kan finna anledning att gå
ifrån förarbetsuttalandena. Särskilt vanskligt kan det vara att genom
lagmotiv försöka fa till stånd en ändring av HD:s praxis (jfr NJA 1994
s. 480).
Rent generellt kan emellertid sägas att de föreslagna bestämmelserna
vidgar möjligheterna att få skadestånd på ett sätt som väl stämmer
överens med utvecklingen av domstolarnas praxis. I allmänhet har också
förarbetsuttalandena ett förnuftigt innehåll och kan otvivelaktigt tjäna till
god vägledning vid domstolarnas tillämpning av bestämmelserna.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 9
115
1 kap. 3 §
Det remitterade förslaget innebär endast att den nuvarande bestämmelsen
1 2 kap. 5 § överförs till den ledigblivna platsen i 1 kap., vilket har
rubriken Inledande bestämmelser.
Bestämmelsen infördes genom 1975 års ändring i lagen och placerades
som 2 kap. 5 § efter lagrådsbehandlingen (prop. 1975:12 s. 226). Den var
såväl i det till Lagrådet remitterade förslaget som i Skadeslånds-
kommitténs förslag placerad i 6 kap., som har rubriken Gemensamma
bestämmelser. Då var emellertid bestämmelsen placerad i omedelbar
anslutning till bestämmelsen om skadestånd för lidande vid vissa brott,
som efter förslag av Lagrådet placerades i 1 kap. som dess 3 §. När
motsvarande bestämmelse nu föreslås bli införd i 2 kap. är det enligt
Lagrådets mening lämpligast att förevarande bestämmelse behålls i
2 kap. och där numreras 6 §.
Om emellertid bestämmelsen numera bedöms inte vara lämpligt
placerad i 2 kap. framstår det från systematisk synpunkt som lämpligare
att den placeras i 6 kap., Gemensamma bestämmelser, än att den skulle
införas i portalkapitlct.
5 kap. 1 §
Första stycket 1 torde vidga möjligheterna för den skadelidande att få
ersättning för bl.a. kostnaderna för vård som ges honom av nära anhöriga
(jfr redan enligt gällande rätt NJA 1996 s. 639). Det är önskvärt att under
det fortsatta beredningsarbetet de skatterättsliga konsekvenserna av sådan
kostnadsersättning analyseras, till ledning för domstolarna när dc skall
bestämma ersättningens storlek.
Enligt förslaget skall ersättas, utöver bl.a. kostnader för den skade-
lidande samt sveda och värk och lyte och men, även ”särskilda” olä-
genheter till följd av skadan. Det är osäkert om tillägget av ordet
”särskilda” syftar till att i vissa fall åstadkomma en minskning av den
totala ersättningen eller om det är fråga enbart om en omfördelning av
den totala ersättningen på olika poster. Det lär emellertid vara svårt att
genom lagstiftning kunna besvara frågan i den ena eller andra riktningen.
Frågan torde få hänskjutas till domstolarnas och skadenämndemas
praxis.
Bestämmelsen kan anföras som exempel på fall där regeringen kriti-
serar HD:s praxis (NJA 1992 s. 642). Ordet ”särskilda” - som föranleder
att mer schabloniserad ersättning skall överföras till andra ersättnings-
poster - medger emellertid i enskilda fall en rimlighetsbedömning som
gör att förarbetsuttalanden inte kan hindra tidigare praxis från att leva
vidare.
5 kap. 5 §
Frågan om det finns skäl till omprövning skall bedömas uteslutande från
den skadelidandes förhållanden (”förhållandena enligt detta kapitel”).
Om en omprövning kommer till stånd skall däremot vid prövningen
hänsyn tas även till den skadeståndsskyldiges förhållanden. Man kan
fråga sig om en tillämpning av 6 kap. 2 § i så fall skulle kunna leda till
att skadeståndet sänktes. Frågan framstår dock som ytterst opraktisk och
torde kunna lämnas därhän.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 9
116
Enligt det nya fjärde stycket skall i fråga om brottsskadeersättning
tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt sistnämnda be-
stämmelse som också är ny faller rätten till ersättning för psykiskt och
fysiskt lidande samt för särskilda olägenheter och för kränkning bort, om
den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts.
Fråga uppkommer mot vem kravet skall riktas såvitt angår rätten till
brottsskadeersättning. Det framstår som rimligt att det borde räcka att
krav framställts antingen mot skadevållaren eller hos Brottsoffermyndig-
heten. Lagrådet förordar att till det nya stycket läggs en andra mening av
följande lydelse: ”Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort,
om ansökan om ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffer-
myndigheten.”
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 2000/01:68
Bilaga 9
117
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Prop. 2000/01:68
Regeringen beslutar proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada
118