Prop.
2000/01:57
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 21 december 2000
Göran Persson
Kjell Larsson
(Miljödepartementet)
I propositionen redovisar regeringen en sammanhållen rovdjurspolitik för
att säkerställa att de fem rovdjursartema björn, järv, lo, varg och kungs-
örn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.
För de arter som uppnått sådana individantal att de bedöms som åtmin-
stone kortsiktigt livskraftiga fastställs miniminivåer. Det gäller björn, lo
och kungsörn. Miniminivåerna skall betraktas som en vägledning for val
av förvaltningsstrategi for rovdjursstammen. Miniminivån skall alltså
inte ses som en målsättning om vilket antal individer som är önskvärt.
Målet for förvaltningen skall vara att arterna ökar i antal utöver respek-
tive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt
kan bevaras i den svenska faunan.
För arter som ännu inte nått sådana antal att deras överlevnad kan
anses säkrad i ett längre perspektiv, dvs. varg och järv, fastställs etapp-
mål i stället för miniminivåer. Innan etappmålen är uppnådda bör skydds-
jakt tillåtas endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet är nått
görs en förnyad bedömning av stammens utveckling och den framtida
förvaltningen av stammen.
Föreslagna nivåer och mål anges främst som antalet årliga föryngringar
av arten för att på så sätt få ett mått på stammens vitalitet. Även det totala
antalet individer för stammen anges. För björn anges en miniminivå om
100 föryngringar per år, motsvarande 1 000 individer och för lodjur
anges 300 föryngringar per år, motsvarande 1 500 individer som minimi-
nivå. För kungsörn anges 600 häckande par som miniminivå. För varg
anges etappmålet 20 föryngringar per år, motsvarande 200 individer och
för järv anges etappmålet 90 föryngringar per år, motsvarande 400 indi-
vider. För rovdjurens utbredning och spridning i landet anges vissa rikt-
linjer för förvaltningen.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 57
I propositionen föreslås ändringar i jaktlagens (1987:259) bestäm-
melser om ansvar for jaktbrott och jakthäleri. För jaktbrott och jakthäleri
som inte bedöms som grovt föreslås en höjning av maximistraffet till
fängelse ett år. För jaktbrott och jakthäleri som bedöms som grovt före-
slås att det lägsta straffet skall vara fängelse sex månader och det högsta
fängelse fyra år. Vidare föreslås att vid bedömningen av om ett jaktbrott
är grovt särskilt skall beaktas om brottet avsett ett särskilt skyddsvärt vilt
och om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod.
I propositionen anges att regeringen avser att göra vissa ändringar i
jaktförordningen (1987:905), bl.a. kommer skyddsjakt på varg att bli till-
låten enligt 28 § samma förordning.
Ett reformerat ersättningssystem för skador på rennäringen av rovdjur
skall författningsreglcras. Systemet innebär i huvudsak att samebyarna
skall få en viss, fast ersättning per konstaterad föryngring eller annan
förekomst av rovdjur inom respektive bys betesområde. Beloppen fast-
ställs årligen av regeringen. Resurserna ökar för ersättning av skadorna.
Resurserna ökar även för åtgärder för att förebygga rovdjurskador och
för att ersätta uppkomna skador på annan tamboskap, husdjur m.m. In-
venteringsverksamheten av rovdjuren föreslås bli en del av den allmänna
miljöövervakningen. Forskning och information beträffande de stora rov-
djuren ges ökade resurser. Samverkan kring förvaltningen av rovdjuren
förstärks med i första hand Norge men även med Finland.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Prop. 2000/01:57
Prop. 2000/01:57
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)............................7
3 Ärendet och dess beredning..............................................................9
4 Bakgrund och utgångspunkter.........................................................10
4.1 Rovdjuren.........................................................................10
4.1.1 Björn...............................................................10
4.1.2 Järv..................................................................11
4.1.3 Lodjur.............................................................12
4.1.4 Varg................................................................13
4.1.5 Kungsörn........................................................14
4.2 Skador orsakade av rovdjuren..........................................15
4.2.1 Möten mellan människor och rovdjur............15
4.2.2 Skador på ren och andra tamdjur....................16
4.3 Påverkan på viltstammarna...............................................17
4.3.1 Älg..................................................................17
4.3.2 Rådjur.............................................................18
4.3.3 Annat vilt........................................................18
4.3.4 Andra effekter av rovdjur...............................19
4.4 Konflikter..........................................................................19
4.4.1 Attityder..........................................................19
4.4.2 Rennäringen....................................................20
4.4.3 Andra tamdjur samt jaktintressen...................21
4.5 Den statliga administrationen...........................................21
4.5.1 Regeringskansliet............................................21
4.6 Statliga myndigheter och institutioner..............................21
5 Mål för antal och utbredning...........................................................23
5.1 Övergripande mål.............................................................23
5.2 Antal och utbredning........................................................27
5.2.1 Miniminivåer och etappmål............................27
5.2.2 Principer för utbredningen..............................30
5.2.3 Björn...............................................................32
5.2.4 Järv..................................................................34
5.2.5 Lo....................................................................36
5.2.6 Varg................................................................38
5.2.7 Kungsörn........................................................43
5.3 Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter.........44
6 Åtgärder mot j aktbrott.....................................................................44
6.1 Behovet av åtgärder..........................................................44
6.2 Förebyggande åtgärder.....................................................45
6.3 Förundersökningar............................................................46
6.4 Ändringar av straffbestämmelserna......................... 48
6.4.1 Gällande regler om jaktbrott...........................48
6.4.2 Höjda straff för jaktbrott.................................48
6.4.3 Jaktmetoden skall beaktas vid bedömningen
av om brottet är grovt.....................................50
6.4.4 Andra ändringar av bestämmelserna om
jaktbrott...........................................................52
6.4.5 Försök och förberedelse.................................52
6.4.6 Höjda straff för jakthäleri...............................53
7 Skyddsjakt.......................................................................................53
7.1 Beslutande myndighet......................................................54
7.2 Utredningens förslag till ändringar i bestämmelserna
om förutsättningarna för skyddsjakt.................................55
7.3 Skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut.................56
7.4 Sveriges internationella åtaganden...................................58
8 Ersättnings- och bidragssystem.......................................................59
8.1 Allmänna utgångspunkter.................................................59
8.2 Bidrag och ersättning för skada på renar..........................61
8.3 Bidrag och ersättning för skada av vilt på annat
än renar.............................................................................68
8.4 Ersättning för personskador..............................................71
9 Inventeringar...................................................................................72
10 Forskning.........................................................................................76
11 Information......................................................................................78
11.1 Myndigheter och organisationer.......................................78
11.2 Ro vdj urscentrum...............................................................79
11.3 Viltskadecenter.................................................................79
12 Administration.................................................................................81
12.1 Samverkan med grannländerna.........................................81
12.2 Ett centralt forum för rovdjursfrågor................................82
12.3 Regionala rovdjursgrupper...............................................83
13 Ekonomiska konsekvenser..............................................................85
14 F örfattningskommentar...................................................................86
Bilaga 1 Sammanfattning av Rovdjursutredningens betänkande
”Sammanhållen rovdjurspolitik” (SOU 1999:146)...............89
Bilaga 2 Lagförslag i Rovdjursutredningens slutbetänkande
”Sammanhållen rovdjurspolitik” (SOU 1999:146)...............99
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna avseende
Rovdjursutredningens slutbetänkande ”Sammanhållen
rovdjurspolitik” (SOU 1999:146)........................................101
Bilaga 4 Sammanfattning av skrivelser från Naturvårdsverket och
Svenska Jägareförbundet med begäran om ändringar i
jaktlagen..............................................................................103
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna avseende skrivelser
från Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet..........105
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna avseende utkastet
till lagrådsremiss.................................................................107
Bilaga 7 Det till Lagrådet remitterade lagförslaget...........................109
Bilaga 8 Lagrådets yttrande...............................................................111
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 21 december 2000...........................................................................113
Prop. 2000/01:57
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
dels godkänner regeringens förslag till
2. övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik (avsnitt 5.1)
3. miniminivåer respektive etappmål samt mål för utbredning för björn,
järv, lo, varg och kungsörn (avsnitt 5.23-5.2.7).
Prop. 2000/01:57
Härigenom föreskrivs att 43, 44 och 46 §§ jaktlagen (1987:259) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
För jaktbrott döms till böter
eller fängelse i högst sex månader
den som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
sker med stöd av licens bryter mot
en för jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen eller
2. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 3 §,31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 25 §, 29 § 1, 29 a § eller
30 § första stycket.
Föreslagen lydelse
43 §'
För jaktbrott döms till böter
eller fängelse i högst ett år den
som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
sker med stöd av licens bryter mot
en för jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen,
2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3 § eller
31 § första stycket eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 29 § 1 eller 30 § första
stycket eller
3. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 32 § eller
mot en föreskrift som meddelats
med stöd av 25 eller 29 a §.
44 §2
Om ett jaktbrott är att anse som Om ett jaktbrott är att anse som
grovt, döms till fängelse i högst grovt, döms till fängelse, lägst sex
två år. månader och högst fyra år.
Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om det avsåg ett hotat, säll-
synt eller värdefullt vilt,
2. om det har utförts vanemässigt
3. om det utförts med otillåten
hjälp av ett motordrivet fortskaff-
ningsmedel eller någon annan
motordriven anordning.
1. om det avsåg ett hotat, säll-
synt eller annars särskilt skydds-
värt vilt,
ler i större omfattning,
3. om det utförts med otillåten
hjälp av ett motordrivet fortskaff-
ningsmedel eller någon annan
motordriven anordning,
4. om det utförts med en särskilt
plågsam jaktmetod.
Senaste lydelse 1994:1819.
2 Senaste lydelse 1994:1820.
46 63
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats
eller åtkommits genom jaktbrott,
döms för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som
grovt, döms till fängelse i högst
två år. Vid bedömandet av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas sådana omständigheter
som anges i 44 § andra stycket 1
och 2.
Till ansvar enligt denna paragraf
med straff i miljöbalken.
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats
eller åtkommits genom jaktbrott,
döms för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst ett år.
Om brottet är att anse som
grovt, döms till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas sådana om-
ständigheter som anges i 44 §
andra stycket 1 och 2.
döms inte om gärningen är belagd
Prop. 2000/01:57
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
3 Senaste lydelse 1998:840.
I samband med riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen för år 1997
tillkännagav riksdagen att regeringen borde utarbeta en sammanhållen
rovdjurspolitik och snarast möjligt återkomma till riksdagen med ett
förslag i frågan (bet. 1996/97:JoUl, rskr. 1996/97:113). Riksdagens till-
kännagivande föranleddes av att rovdjursfrågan ansågs beröra många
viktiga aspekter av Sveriges internationella åtaganden inom faunavården
och dessutom ha stor betydelse för vissa näringsgrenar. Till grund för
tillkännagivandet låg också uppfattningen att ökningen av rovdjurs-
stammarna kräver särskild uppmärksamhet när det gäller utformningen
av skyddsjakten och intresset av en bibehållen eller utökad biologisk
mångfald.
Regeringen bemyndigade den 29 januari 1998 dåvarande chefen för
Miljödepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan
om en sammanhållen rovdjurspolitik (dir. 1998:6). I uppdraget ingick att
utarbeta förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik i syfte att skapa en
helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna.
Vidare ingick att beskriva intressekonflikterna och att föreslå åtgärder för
att begränsa dem och att åstadkomma en bättre samverkan mellan olika
intressen. Uppdraget omfattade också att analysera behovet av för-
ändringar i reglerna för ersättning för rovdjursskador på renar respektive
andra tamdjur samt att beskriva hur behovet av inventeringar, forskning
och information kan tillgodoses och finansieras. Med stöd av bemyn-
digandet förordnades dåvarande generalsekreteraren Sören Ekström till
särskild utredare. Utredningen genomfördes under namnet Rovdjurs-
utredningen.
I juli 1998 beslutade regeringen i tilläggsdirektiv (dir. 1998:63) att ut-
redaren med förtur skulle utreda vissa frågor om skyddsjakt på varg.
Delbetänkandet Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) överlämnades till
chefen för Miljödepartementet i maj 1999. Betänkandet remissbe-
handlades. Remissvaren finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet
(dnr Jol999/2755/SU). Därefter genomfördes en ändring i jaktförord-
ningen (SFS 2000:100).
Den 14 januari 2000 överlämnades slutbetänkandet Sammanhållen
rovdjurspolitik (SOU 1999:146). En sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1. I betänkandet lämnades endast ett fåtal förslag till
lagändringar. Förslagen finns i bilaga 2. Slutbetänkandet har remiss-
behandlats. Remissinstanserna finns förtecknade i bilaga 3. Remissvaren
och en sammanställning av remissvaren finns tillgängliga i Miljödeparte-
mentet (dnr M2000/133/Na).
Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet har i skrivelser (dnr
Jo2000/63 respektive Jo 1998/908) hemställt om ändringar i jaktlagen. En
sammanfattning av skrivelserna finns i bilaga 4. Skrivelserna har remiss-
behandlats. Remissinstanserna finns förtecknade i bilaga 5. Remissvaren
finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet.
Regeringen utformade en lagrådsremiss med huvudsaklig utgångs-
punkt i Rovdjursutredningens slutbetänkande och skrivelserna från
Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet. Med hänsyn till att
lagrådsremissen även omfattade förslag som inte behandlades i
betänkandet eller skrivelserna remissbehandlades förslagen i lagråds-
Prop. 2000/01:57
remissen i särskild ordning. Remissinstanserna avseende utkastet till
lagrådsremiss finns förtecknade i hilaga 6. Remissvaren finns till-
gängliga i Miljödepartementet (dnr M2000/133/Na).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 september 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över lagförslaget. Det till lagrådet remitterade lagförslaget finns
i bilaga 7. Lagrådet har yttrat sig över dessa förslag. Yttrandet finns i
bilaga 8. Regeringen har följt lagrådets förslag till ändringar. Vissa
redaktionella ändringar har dessutom gjorts i lagtexterna.
Prop. 2000/01:57
I denna proposition behandlas frågor om de fyra stora rovdjursartema,
dvs. björn, järv, lo och varg samt även kungsörn. Samtliga arter ingår
som en naturlig del i den svenska faunan. De stora rovdjuren och kungs-
örnen har varit utsatta för omfattande jakt och förföljelse under långa
tider. Periodvis har det funnits så få individer att det funnits risk för att
vissa av arterna helt skulle försvinna ur den svenska faunan. Genom
olika åtgärder, såsom lridlysning och begränsad jakt, har stammarna av
åtminstone björn, lo och varg ökat. Järvens utveckling synes något mera
osäker medan kungsörnens varit stabil. ArtDatabankcn har i sin senaste
lista över hotade arter i Sverige, den s.k. rödlistan, bedömt vargen som
akut hotad, järven som starkt hotad och björnen och lodjuret som sårbara.
Kungsörnen har klassificerats som missgynnad.
Mellan de svenska och de norska stammarna av björn, järv, lo, varg
och kungsörn förflyttar sig individer i en sådan omfattning att det finns
fog för att tala om gemensamma stammar för Sverige och Norge.
Däremot finns det viss osäkerhet om i vilken omfattning de svensk-
norska stammarna har kontakt med finska bestånd. Särskilt kontakten
mellan det svenska och det finska vargbeståndet verkar för närvarande
osäker.
Björn (Ursus aretos) har en vid utbredning. De största sammanhängande
europeiska populationerna av björn finns i dag i norra och östra Europas
barrskogsområden. Övriga bestånd är isolerade. Populationerna ökar i de
norra och östra delarna av Europa. Den totala europeiska populationen
beräknas till högst 50 000 björnar. De flesta finns i den europeiska delen
av Ryssland.
Den gemensamma svensk-norska björnstammen uppskattas för
närvarande till minst 1 000 djur. Nästan hela stammen finns i Sverige.
Den norska delen av stammen beräknas uppgå till mellan 15 och 50
10
björnar. I stora delar av skogslandet och i björnens sydligaste utbred-
ningsområde är den relativt snabba tillväxten - som emellertid förefaller
ha dämpats de senaste åren - den högsta kända tillväxten i världen för en
brunbjömsstam. I Finland uppträder björn med en markant koncentration
till de östra delarna av landet. Efter år 1991 har stammen ökat kraftigt
och beräknades år 2000 uppgå till 1 050-1 150 individer i Finland.
Genetiska studier av björnar i Sverige visar att det finns två olika
genetiska linjer vilket tyder på olika invandringsvägar till landet. Den
sydliga linjen visar släktskap med Syd- och Mellaneuropas björnar
medan den norra har släktskap med björnar i Finland och Ryssland.
Undersökningar under senare år visar emellertid att det finns ett så
omfattande naturligt utbyte mellan dessa grupper att det från genetiska
aspekter inte finns anledning att förvalta dem som separata stammar.
Omkring år 1850 uppgick den skandinaviska populationen troligen till
4 000-5 000 björnar. Den dramatiska tillbakagången av björnen som
skedde under 1800-talet berodde på ett mycket hårt jakttryck. Björnen
räddades undan utrotning tack vare flera åtgärder bl.a. lagändringar som
fridlysning, avskaffande av s.k. skottpengar och förbud mot handel med
björnskinn.
Illegal jakt på björn förekommer inom hela det svenska utbred-
ningsområdet men verkar vanligare i norr än i söder (se utredningens
slutbetänkande SOU 1999:146, bilagedelen, bilaga 7). Illegal jakt kan
vara en betydande begränsande faktor i delar av fjällområdet. Antalet
björnar är där fortfarande lågt och minskar i många områden medan det
ökar i en del skogsområden.
Järv {Gulo gulo) förekommer i barrskogsbältet och på tundran i Europa,
Asien och Nordamerika. Den finns över i stort sett samma områden som
renen. Utbredningsområdet har under de senaste århundradena krympt
betydligt. Fasta bestånd i Europa finns i dag bara i Sverige, Norge,
Finland och Ryssland.
Den skandinaviska järvstammen beräknades under perioden 1995-
1997 till 350-480 djur. Av den norska stammen finns tre fjärdedelar i de
två nordligaste fylkena. En liten del av den norska stammen finns i ett
område betydligt längre söderut. I Finland lever järven i långt större
utsträckning i skogslandet jämfört med vad som är fallet i de båda andra
nordiska länderna. De tätaste stammarna finns i renskötselområdet i
Lappland och Kainuu samt i norra Karelen.
Järvens nuvarande utbredning i Sverige är begränsad till fjälltrakterna
och det fjällnära skogslandet. I historisk tid verkar arten inte ha funnits i
de mellansvenska och sydsvenska skogsområdena. Mer än 70 procent av
beståndet beräknas finnas i Norrbottens läns fjällvärld. Järven har stora
luckor i sin utbredning, särskilt i de södra fjällområdena. Järven har revir
som försvaras mot artfränder. Ynglande honors revir tycks uppgå till
100-200 kvadratkilometer medan hanarnas är mångdubbelt större och
överlappar flera honors revir. Nya studier visar att honorna får ungar
vartannat år.
Prop. 2000/01:57
11
Arten fridlystes år 1969. Den svenska populationen har minskat under
de senaste åren. Under den senaste inventeringen säsongen 1999/2000
konstaterades 40 föryngringar vilket är en minskning med 40 procent
sedan 1996. Det innebär att det i dag kan beräknas finnas ca 160 200
järvar. Mycket tyder på att olaglig jakt starkt bidrar till att förhindra att
järvstammen växer och att järven inte återetablerar sig i sydliga delar av
fjällkedjan.
Prop. 2000/01:57
Lodjur av den art som finns i Sverige (Lynx lynx), finns endast i Europa
och Asien. År 1960 fanns arten i Europa bara kvar i Fennoskandien och
Östeuropa. Åtcrutplanteringar - lagliga och olagliga - har sedan dess
skett på flera håll i Europa. I Norge finns lodjuret spritt över i stort sett
hela landet. Antalet beräknas där till över 600 djur. Stammen i Finland är
något större, omkring 880-930 djur, men är ojämnt fördelad med en
markant koncentration till landets södra del.
I Sverige har lodjurets utbredning och antal varierat kraftigt under
1800- och 1900-talen - inte minst under 1900-talets senare del. Under
1800-talets första hälft var lodjuret relativt allmänt förekommande över
hela landet med undantag för de allra nordligaste områdena. Under
senare delen av 1800-talet minskade stammen snabbt och 1920 fanns
endast en spillra kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län. 1928
fridlystes lodjuret i hela landet. Fridlysningen hade avsedd verkan och
stammen ökade vilket innebar att allmän jakt infördes 1943. Under
senare delen av 1960-talet redovisades avskjutningssiffror på över 50
lodjur årligen och antalet lodjur minskade igen. För att försöka stoppa
lodjursstammcns negativa utveckling senarelades och kortades jakttiden
1983 och fredning av arten genomfördes i två etapper, 1986 utanför
renskötselområdet och 1991 i hela landet. Arten har svarat mycket
positivt på fredningen och stammen har återhämtat sig i främst södra och
mellersta Norrland och i delar av Svealand. Inom renskötselområdet
uppträder lodjuret ojämnt med en markant koncentration till delar av
Jämtlands län.
Lodjursstammen i Sverige beräknas i dag uppgå till närmare 1 500
djur. Även lodjuret har visat en mycket kraftig minskning av antalet för-
yngringar i renskötselområdet under det senaste året. Under spåmings-
säsongen 1999/2000 konstaterades 133 föryngringar mot 173 året innan,
dvs. en minskning med drygt 20 procent under ett år.
Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur. Lodjurets etablering i fjäll-
trakterna under efterkrigstiden följer i stort sett vargens försvinnande
inom samma områden. Lodjuret återfinns främst i starkt kuperad terräng.
Tillväxten i en lodjursstam kan i gynnsamma fall vara mycket stor
eftersom honorna tidigt blir könsmogna och regelbundet får ungar varje
år. En normal årlig tillväxt är ett eller något tiotal procent per år.
Olaglig jakt förekommer på lodjur men omfattningen är svår att upp-
skatta. Utredningen har i detta avseende bl.a. hänvisat till en rapport
(Kvantifiering av illegal jakt på lodjur i Sverige), som på uppdrag av
utredningen upprättades av forskare vid ett projekt med radiomärkta
12
lodjur i Norrbotten och Bergslagen (se utredningens slutbetänkande SOU Prop. 2000/01:57
1999:146, bilagedelen, bilaga 5).
Vargen (Can is lupus) fanns ursprungligen över större delen av norra
halvklotet. Målmedveten förföljelse från människan under lång tid har
lett till att arten minskat i antal och i många länder blivit helt utrotad.
Under de allra senaste åren har emellertid en liten återkolonisation skett
bl.a. till länder i Mellaneuropa som inte hyst varg under de senaste 150
åren. I flera länder i Syd- och Östeuropa finns vargbestånd som är mer än
tio gånger större än beståndet i Skandinavien. Som exempel kan nämnas
att Spanien har ca 2 000 vargar och Polen ca 600-700 vargar.
I Norge och Finland skedde en tillbakagång i vargstammen liknande
den i övriga Europa. Nedgången skedde i Norge främst under 1860-talet
och i Finland några årtionden senare. Efter år 1950 har två invandrings-
vågor av varg från Ryssland varit märkbara i främst Finland, den första
vågen kom 1959-1963 och den andra 1976-1977.
I Sverige fanns varg ursprungligen i alla landskap utom Öland och
Gotland. Arten har varit föremål för hård förföljelse. Skottpengar in-
fördes redan 1647 och avskaffades först år 1965. Under tidigare år-
hundraden fanns endast små bestånd av klövvilt - såsom rådjur och älg -
varför olika slag av tamdjur var viktig föda för vargar. Vid fridlysningen
år 1965 ansågs den svenska vargstammen uppgå till högst tio vargar.
Enligt senare bedömningar var det verkliga antalet antagligen lägre.
Arten var då troligen mycket nära att försvinna från hela Skandinaviska
halvön. År 1977 iakttogs emellertid vargspår i Norrbotten i sådan omfatt-
ning att man bedömde att en del av invandringsvågen av vargar från
Ryssland även nått Sverige. År 1983 inträffade den första kända vargför-
yngringen i Sydskandinavien sedan år 1918. Därefter har det nästan
årligen skett föryngringar i Mellansverige eller angränsande områden i
Norge. Vintern 1998/1999 beräknades antalet till 59-75 individer i
Skandinavien dvs. i Sverige och Norge tillsammans. Spårningen under
säsongen 1999/2000 visade sju familjegrupper och ytterligare sex revir-
markerande par i den gemensamma norsk-svenska vargstammen. Det
totala antalet vargar uppgick under vintern till 67-81 individer. I detta
antal ingår inte de valpar som fötts under våren 2000. Samtidigt bör
påpekas att de sex vuxna vargar som man vet dog under perioden oktober
1999-april 2000, inte har frånräknats. Trots ökningen ligger arten ännu
under den nivå på 50 könsmogna individer som Internationella
naturvårdsunionen (IUCN) satt som gräns för när en djurart skall
beskrivas som akut hotad.
För den växande vargstammen i Mellansverige har älg och rådjur
utgjort de dominerande bytesdjuren men även bäver och grävling är
normalt förekommande byten.
Vargen lever vanligtvis i flock och hävdar revir, som under vinter-
halvåret uppgår till 600 till 1 000 kvadratkilometer. Flocken leds av en
könsmogen hane och en hona - det s.k. alfaparet. Normalt är det bara
alfatiken som föder valpar även om det finns flera könsmogna honor i
flocken. Någon gång från slutet av det första levnadsåret lämnar ung-
13
vargarna flocken för att finna en partner och etablera egna revir.
Ungvargar kan därvid göra mycket långa vandringar. De spåmingar av
radiomärkta djur som gjorts under senare år ger belägg för att ensamma
vargar kan uppträda snart sagt var som helst på den skandinaviska halv-
ön.
1 den skandinaviska vargstammen har olaglig jakt och trafik varit de
allt överskuggande dödsorsakerna för de vargar för vilka man kunnat
fastställa dödsorsaken.
Under perioden 1980 till 1999 har den skandinaviska vargstammen
visat en årlig tillväxt i storleksordningen 20 procent, med undantag för
några av de senaste åren. Enligt de vetenskapliga bedömningar som
gjorts är det troligt att tillväxten kommer att fortsätta. Ändras tillväxt-
takten av någon anledning, t.ex. genom ökad jakt, kan situationen snabbt
förändras. Redan ett litet årligt jaktligt uttag av vuxna vargar kan ge stora
effekter på tillväxttakten beroende på vilka individer som dödas.
Vargpopulationens genetiska framtid är mera osäker. Framför allt om
alla nu levande vargar härstammar från det par som fortplantade sig
första gången 1983 kan negativa effekter av inavel komma att visa sig.
En snabb tillväxt av stammen torde emellertid minska risken för sådana
effekter av inavel. Vargens exceptionella förmåga att vandra långa
sträckor talar för möjligheten till ett visst genetiskt utbyte mellan den
skandinaviska och den finsk-ryska stammen. Genetiska undersökningar
av den nuvarande norsk-svenska stammen har dock hittills inte kunnat ge
belägg för att någon invandring skett under den senaste 20-årsperioden.
En prognos med någon grad av säkerhet för den skandinaviska varg-
stammen framtid går i dagsläget inte att göra. Om det etableras nya par
och cn fortsatt tillväxt accepteras skulle populationen kunna växa och
arten återkomma till gamla områden. Om en fortsatt genetisk utarmning
får effekt och inavelsproblem börjar uppträda finns det risk för att antalet
vargar i Skandinavien åter kommer att gå ned. Enligt beräkningar av
genetisk expertis skulle det bara behövas viss invandring till Skandi-
navien av vargar som deltar i reproduktionen för att risken med inavels-
problem skulle vara hävd.
I Finland. Norge och Sverige finns en gemensam stam av kungsörn
(Aquila chrysaetos) som uppskattats till omkring 4 600 individer. I
Sverige häckar kungsörnen glest i stora delar av landet. Men huvuddelen
av beståndet finns i de norra skogsområdena. Det är troligt att det finns
något över 600 par i Sverige. Trenden för stammens utveckling under de
senaste årtiondena är svårbedömd. På några håll i landet ökar den men
den visar samtidigt en tydligt negativ trend i Ijällområdet. Reproduk-
tionen i fjällen är för närvarande så svag att det krävs ett inflöde av yngre
örnar från områden med överskottsproduktion av ungar för att stammen i
fjällen inte skall försvinna.
De viktigaste dödsorsakerna i Sverige torde vara svält, olovlig jakt,
trafik, kraftledningar och förgiftning samt i sällsynta fall att de dödas av
andra rovdjur. Kungsörnen lever huvudsakligen av medelstora fåglar och
däggdjur. Den äter dessutom kadaver och under vissa delar av året är
Prop. 2000/01:57
14
detta en viktig del av den totala födan främst för unga ömar, men under
vårvintern troligen även för de häckande paren. Rester av ren har därför
påträffats i en majoritet av undersökta bon av kungsörn. Enligt utred-
ningen dödar kungsörn ren i mindre omfattning och då främst små
renkalvar.
Kungsörnen har länge varit förföljd men fridlysningen år 1924 med-
förde att förföljelsen dämpades. I ijällen och de fjällnära områdena
förekommer emellertid förföljelse som lokalt är av betydande omfatt-
ning. Utredningen gör bedömningen att en återkommande olaglig jakt
kan få till följd att beståndet tunnas ut och i värsta fall lokalt elimineras.
Rovdjurens farlighet för människor har diskuterats intensivt under de
senaste åren.
Inom stora delar av norra halvklotet delar miljontals människor
livsrum med rovdjur av de aktuella arterna. Det inträffar mängder med
möten mellan rovdjur och människor utan att något speciellt händer. För
många människor upplevs möjligheten att möta något av de stora rov-
djuren i den svenska naturen som något positivt. Även om mötet för det
mesta blir mycket flyktigt eller på långt avstånd innebär det natur-
upplevelser med stora kvaliteter. Intresset för de stora rovdjuren märks
också i de rovdjurscentra, som vuxit upp på några platser där rovdjuren
finns. I många länder är naturturismen växande, så även i Sverige.
Rovdjuren kan hos många människor också skapa rädsla för den egna
eller för barnens säkerhet. Det gäller främst varg och björn. Denna oro
kan fa till följd att livskvaliteten minskar och innebär därför i sig en kon-
flikt mellan människor och rovdjur.
De möten mellan människa och rovdjur som främst uppmärksammats
är möten med björn. Det skandinaviska bjömprojektet har lämnat en
rapport (Oppdragsmelding 404, Norsk institutt for naturforskning) om
möten mellan björn och människa. Rapportens slutsats är att den svenska
björnen är den fredligaste av världens brunbjörnar. Detta innebär
emellertid inte att den alltid är ofarlig. I rapporten anges att sju
människor angripits och skadats av björn under perioden 1976-1996. I
sex av dessa fall var den angripne jägare och i fem av fallen var björnen
skottskadad. Sedan rapporten lämnats har ytterligare några angrepp med
personskador skett. Det senaste dödsfallet i Sverige inträffade för nästan
100 år sedan, nämligen år 1902. I Finland dödades dock en person
sommaren 1998 av björn, troligen därför att personen hastigt råkade
komma mellan honan och ungarna. Under 1990-talet har björnar allt
oftare börjat söka sig mot bebyggelse bl.a. för att leta efter mat. När det
gäller varg, lodjur och järv finns inga undersökningar motsvarande den
som skandinaviska björnprojektet gjort om björn. Några fall av regelrätta
angrepp finns inte belagda men ett oskyggt beteende är inte ovanligt
särskilt hos ensamma vargar. Honor av järv har enstaka gånger visat
aggressivt beteende när någon kommit nära deras ungar.
Prop. 2000/01:57
15
Atl även vargar kan döda människor är belagt. Detta har dock inte hänt
i modem tid i Sverige. Vargar uppehöll sig förr regelmässigt nära
människor eftersom de i stor utsträckning levde på boskap i brist på vilda
bytesdjur. Förhållandena var följaktligen i många avseenden så annor-
lunda att en bedömning av riskerna för angrepp i nutid utifrån dessa
händelser blir missvisande. I andra delar av världen där angrepp på
människor skett i modem tid finns likheter med de dåvarande för-
hållandena i Sverige. När det gäller varg finns det uppgifter från Nord-
amerika om områden med mycket människor och stora och täta varg-
bestånd. Ett exempel är Superior National Forest i Minnesota med en
vargstam på liera hundra djur. Där har man omkring 19 miljoner besöks-
dagar per år och det finns inte ett fall där någon människa blivit attack-
erad.
Rennäringen drabbas i betydligt större utsträckning än andra näringar av
förluster orsakade av rovdjur. Rennäringens utsatthet hänger samman
med det sätt på vilket den bedrivs. Renarna rör sig fritt över stora om-
råden och de flyttas mellan olika platser allt efter årstid. Eftersom
hjordarna rör sig över stora områden, ibland i otillgänglig terräng, är det
svårt att bevaka dem. Det är därför svårt att bygga fasta anläggningar
som t.ex. gärden med elstängsel för att förhindra skador. Rennäringen
bedrivs också i delar av landet där det finns stora områden med ingen
eller mycket gles bebyggelse.
Sedan 1927 har staten betalat ersättning för skador på ren orsakade av
björn och lodjur. Rätten till ersättning har successivt utvidgats. För när-
varande ingår skador av björn, varg, lodjur, järv och kungsörn i ersätt-
ningssystemet. Antalet ersatta renar har också successivt ökat. Inför
övergången till ett nytt ersättningssystem vid mitten av 1990-talet gjordes
noggrannare undersökningar och bedömningar av antalet dödade renar.
Naturvårdsverkets uppskattning av antalet rovdj ursdödade renar byggde i
huvudsak på en stor undersökning i fält av sambandet mellan renar och
rovdjur som verket gjorde i samarbete med Statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Den genom-
fördes i full skala åren 1982-1986 och visade bl.a. att rovdjuren årligen
tog omkring tolv procent av kalvarna. Järv och lodjur stod för ungefär
lika stor del och tog tillsammans mer än 90 procent av de rovdjursdödade
renkalvama. Björn och kungsörn svarade för mindre än tio procent. Från
många samebyar hävdas bestämt att björn och kungsörn kan orsaka avse-
värt högre dödlighet bland kalvar än den som redovisas i undersök-
ningen.
Alla de aktuella rovdjursarterna kan orsaka skador på andra tamdjur än
renar. I praktiken är det endast björn, lo och varg som gör detta i någon
större utsträckning. Får är det tamdjur, förutom ren, i Sverige som
angrips i störst utsträckning. Under första hälften av 1990-talet ersattes
110-315 får och lamm per år. Troligen dödades ytterligare 100-150 djur
per år. Lo är den art som dödar flest får och lamm. Hittills har björn och
varg gjort det i betydligt mindre utsträckning. När det gäller varg är för-
klaringen förmodligen främst att fårägare i områden med fast vargföre-
Prop. 2000/01:57
16
komst numera använder elstängsel som särskilt utvecklats for att för- Prop. 2000/01:57
hindra vargangrepp. Stängslen har visat sig vara effektiva. Det förekom-
mer inte några skador av varg innanför fungerande elstängsel. Stängslen
ger även ett gott skydd mot angrepp av lodjur och björn.
I några län har björnar angripit bikupor. Även i dessa fall har elstängsel
visat sig effektiva för att förhindra angrepp.
Ett problem som fått större uppmärksamhet i debatten och som vuxit i
omfattning under senare år är vargangrepp på hundar. Enligt uppgifter
från Viltskadecenter dödades 12 hundar av varg i Sverige under 1999.
Flertalet angrepp har gällt hundar som används vid jakt. Vissa varg-
flockar verkar angripa hundar i större omfattning än andra. Ett sådant
beteende finns dokumenterat i såväl Sverige som Finland. I Sverige har
vargarna i det s.k. Ätjängsreviret svarat för omkring 60 procent av alla
angrepp på hundar.
För björn är älg ett viktigt bytesdjur. Björn tar främst älgkalvar, särskilt
första tiden efter kalvarnas födelse. I närmare studerade områden tog
björnarna 20-25 procent av kalvarna. Det visade sig emellertid att unge-
far hälften av den ökade dödligheten kompenserades nästa år då en större
del av de kor som miste sina kalvar tidigt födde två kalvar året efter.
För vargarna är älgen i dag det viktigaste bytesdjuret. Vargar i ren-
skötselområdet kan orsaka stora skador på ren. I den södra delen av
vargens nuvarande utbredningsområde spelar rådjuret en viktig roll som
bytesdjur. Det har beräknats att en varg i genomsnitt dödar 10 älgar per
år. Beräknat på en vargstam i Skandinavien om 200 individer skulle detta
innebära omkring 2 000 älgar per år. Om 70 procent av de 200 vargarna
skulle finnas inom ett någorlunda sammanhängande område i Sverige
skulle de under ett år döda omkring 1 400 älgar. I samma område sköts
under jaktsäsongen 1997/98 ungefar 30 000 älgar. Med en oförändrad
älgtäthet skulle, enligt utredningen, vargens beskattning av älgbeståndet i
den delen av Sverige då motsvara ungefär fem procent av jaktuttaget.
I delar av Mellansverige finns i dag både björn och varg och det är
rimligt att anta att områden med björn- och vargförekomst kommer att
öka. I områden med glesa älgstammar kan det sammanlagda uttaget av
de båda arterna komma att bli ungefär i nivå med reproduktionen av älg.
Det skulle i så fall inte finnas utrymme för någon älgjakt. I områden med
tätare älgstam och högre produktion skulle de båda artema tillsammans
kunna ta omkring 20 procent av det årliga jaktuttaget. I områden med
annat vilt som rådjur, kommer sannolikt bytestagandet att riktas mot
denna art och i motsvarande grad minska beträffande älgstammen. Även
förekomsten av annat vilt, som vildsvin och kronhjort, kan påverka
situationen.
17
Generellt har den svenska rådjursstammen visat stora beståndsföränd-
ringar under de senaste årtiondena. I dag finns en rådjursstam som är
avsevärt större än den på 1970-talet.
Varg och lodjur är de - av de aktuella rovdj urs arterna - som kan på-
verka stammarna av rådjur. I områden med både älg- och rådjursstammar
äter vargarna mer älgkött än rådjurskött men dödar fler rådjur än älgar.
Det har bedömts att i Sydsverige skulle vargarna förmodligen ta större
delen av den årliga produktionen av rådjur inom sitt revir.
Utanför renskötselområdet är rådjuret det viktigaste bytesdjuret för lo.
Olika studier visar att ett lodjur dödar ungefär 50 rådjur på ett år. Detta
kan motsvara ungefär tio procent av stammen inom ett område i
Mellansverige. Varken ren eller rådjur är en nödvändig förutsättning för
att lodjuret skall kunna existera. I Finland där rådjur nästan helt saknas
lever lodjuren på skogsfågel och hare.
1 större delen av Västernorrlands och Jämtlands län har avskjutningen
av rådjur under de senaste åren sjunkit i jämförelse med när den var som
högst i början av 90-talet. Över stora områden är rådjursstammen inte
längre jaktbar och lokalt har rådjuren helt försvunnit. Lodjuren torde inte
ensamma ha orsakat denna utveckling eftersom rådjursstammen även i
lodjursfria områden gått ned, om än inte i samma grad. Inom områden
där rådjursstammen befinner sig nära sin nordliga gräns för utbredning,
påverkar även andra faktorer såsom stränga vintrar och förekomst av räv
populationerna.
Söderut är förhållandena annorlunda. Den starkast begränsande faktorn
för rådjuren är rödrävens dödande av kid. Förekomst av lo skulle säkert
medföra en reduktion av rävstammen vilket i sin tur skulle gynna rå-
djuren. Rådjursstammarna är överlag så täta i södra Sverige att det skulle
behövas upp emot 40 lodjur per 1 000 kvadratkilometer innan lodjurs-
stammen skulle få någon större effekt för människans jakt på rådjur.
Enligt undersökningar är ett lodjurs hemområde i medeltal 400 kvadrat-
kilometer för vuxna djur av båda könen, men kan bli mindre om till-
gången på bytesdjur är stort, varför en sådan situation inte torde upp-
komma.
Prop. 2000/01:57
De stora rovdjuren tar även en hel del andra bytesdjur än älg och rådjur,
men det sker i mindre omfattning och effekterna är dåligt kända. Om
lodjuret och vargen sprider sig i Mellan- och Sydsverige bedöms framför
allt vildsvin samt dov- och kronhjort bli nya bytesdjur. Vildsvins-
stammen i Sverige är mycket produktiv och inte ens närvaro av både lo
och varg i ett vildsvinsområde bedöms få någon påtaglig effekt på
vildsvinsstammen. Även exempelvis bäver, hare, skogsfågel och grävling
påverkas av de stora rovdjuren, troligen dock utan att detta påverkar
stammarna i någon större omfattning.
18
Rovdjuren har i egenskap av toppredatorer en betydande funktion i
ekosystemet. Många andra arter drar nytta av de rester som de stora
rovdjuren lämnar efter sig. Bristen på tillgång till kadaver från de stora
rovdjuren kan vara en orsak till ljällrävens tillbakagång. Även järven
lever till stor del på de byten som främst lodjur och varg dödat.
Rovdjuren konkurrerar även med varandra varför en ökning av en art inte
behöver innebära ökad predation på klöwilt utan i stället kan medföra
minskat bestånd av något annat rovdjur. Skogsforskningen visar att
klövviltstammen på ett radikalt sätt påverkar den biologiska mångfalden i
skogen. Återväxten av lövträd minskar kraftigt vid ett högt betestryck av
älg och rådjur. Den naturliga regleringen av klövviltstammama sker
genom närvaro av stora rovdjur. Den svenska skogsnäringen lider årligen
stora förluster på grund av de skador som framför allt täta älgstammar
orsakar på ungskog av barrträden. Intresset för stora djur i naturen lockar
allt större skaror av turister och ses av många som en natur i balans. På
olika håll i världen kompenseras skadorna av rovdjuren väl av intäkterna
från turister som söker sig till områden där rovdjuren finns.
Den grundläggande inställningen hos de flesta människor är att rovdjuren
har en självklar plats i den svenska naturen. Den undersökning som
Naturvårdsverket låtit utföra om människors attityder till varg (Natur-
vårdsverkets rapport 4933) visar att det finns stor förståelse för före-
komsten av rovdjur bland såväl storstadsbor som människor i glesbygd.
Bl.a. framkom att flertalet tamdjursägare i vargområden kan acceptera
vargförekomst. I allmänhet fanns en större förståelse bland yngre
personer än bland äldre. Däremot har många olika åsikter om var och i
vilket antal djuren skall fa finnas. En attitydundersökning har även
utförts av en programgrupp i Hagfors kommun. Undersökningen har
presenterats av Länsstyrelsen i Värmlands län. Undersökningen visade på
mer negativa attityder mot varg än i Naturvårdsverkets undersökning.
Undersökningarna är emellertid svåra att jämföra eftersom antalet
intervjuade personer är mycket olika - 2 000 i den landsomfattande
undersökningen men under 100 i den i Värmland.
Bland grupper som har intressen som påverkas negativt av rovdjurs-
förekomsten förekommer åsikten att rovdjur skall få finnas men i mindre
utsträckning än för närvarande eller att rovdjuren i alla fall måste
decimeras avsevärt i vissa områden. En åsikt som ofta uttrycks är att
beslut om jakt efter rovdjur fattas alltför långt ifrån dem som faktiskt
berörs av rovdjursförekomsten. I stället för att Naturvårdsverket tar
beslut anser man att besluten bör fattas på lokal nivå eller åtminstone på
länsstyrelsenivå. En del jägare anser att jägarna själva skall få avgöra i
vilken utsträckning jakt skall bedrivas och en del renskötare anser att
samebyarna skall avgöra saken. Många människor upplever en konflikt
mellan centralmakten och lokala intressen eller mellan stad och lands-
bygd. Avsaknaden av en av riksdagen beslutad rovdjurspolitik som visar
Prop. 2000/01:57
19
hur långsiktiga riktlinjer och klara mål för hur de ansvariga myndig-
heterna skall handskas med rovdjursfrågorna bidrar till viss misstro mot
dagens rovdjursförvaltning. Rovdjuren kan hos människor skapa rädsla
för sin egen eller för barnens säkerhet. Det gäller främst rädslan för varg
och björn.
Prop. 2000/01:57
Beträffande rennäringen tillkommer särskilda aspekter som hänger
samman med dess grundläggande betydelse för den samiska kulturen.
Regeringen har t.ex. i direktiven till Rennäringspolitiska kommittén (dir.
1997:102) framhållit rennäringens betydelse för det samiska kulturarvet.
Kommittén skall lämna förslag till en rennäringspolitik som ger
förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt
hållbar rennäring. Statsmakterna har också vid flera andra tillfällen slagit
fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringen. Särskilda
hänsyn måste alltså tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurs-
politiken.
De skador som rovdjuren orsakar rennäringen skapar starka konflikter.
Många renägare anser att de försatts i en omöjlig situation. Skador av
rovdjuren uppstår utan att renägarna tillåts förhindra dem och utan att de
får tillräcklig ersättning. Många renskötare hävdar att rovdjursstammarna
nu sammantaget nått upp till sådana nivåer att det på flera håll är i det
närmaste omöjligt att bedriva ekonomiskt lönsam renskötsel.
Exakt hur många renar som årligen dödas av rovdjur vet man inte
säkert men det kan röra sig om 20 000-30 000. Den årliga slakten ligger
för närvarande på ca 50 000 renar. Det totala antalet livrenar, dvs. renar
som inte tagits ut till slakt utan som används i produktionen, uppgick
1998 till 230 000. Rovdjursförekomsten skapar även andra olägenheter
för renskötscln. Vid rovdjursangrepp kan t.ex. renarna drivas bort från ett
betesområde.
Ett förhållande som bidrar till konflikten mellan rennäringen och
rovdjuren är att jakt på rovdjur endast tillåts i begränsad omfattning. Det
far därför stor betydelse i vad mån förluster genom rovdjur ersätts. Det
huvudsakliga syftet med att staten betalar ersättningar är att ge ren-
näringen ersättning för förlusterna och det merarbete rovdjuren skapar.
Därtill är tanken med det nuvarande ersättningssystemets utformning att
det skall stimulera till skadeförebyggande åtgärder och även bidra till en
mer positiv syn på rovdjursförekomst. Det missnöje som framkommit
riktar sig framför allt mot ersättningens storlek och det faktum att
totalbeloppet fastställs innan den inventering som skall ligga till grund
för ersättningen är utförd (avsnitt 8). Vid en stor rovdjursförekomst
innebär det att ersättningen per ren minskar. En stor rovdjursförekomst i
en sameby innebär också att ersättningen blir mindre till de andra.
Bristerna på flexibilitet i systemet har hos många renägare skapat misstro
mot systemet, vilket i sin tur bidrar till att skapa en negativ inställning till
rovdjuren.
20
Rovdj ursförekomsten orsakar inte några mer utbredda konflikter med
annan tamdjursskötsel. Ett skäl till detta torde vara att länsstyrelserna har
kunnat stödja tamdjursägama och lämnat bidrag till effektiva före-
byggande åtgärder främst i form av elstängsel. De skador som ändå
uppkommit har i stor utsträckning kunnat ersättas. Inom fabodbruket,
som mer liknar renskötsel med djur på fritt bete, känner man oro för vad
de växande rovdjursstammama kan innebära för framtiden.
Mellan rovdjur och jaktintressen finns konflikter främst av två skäl.
Det första är att jägarna kan uppfatta rovdjuren som konkurrenter om
vissa bytesdjur. Det andra är att det finns en risk att främst varg men
även björn och lo angriper jakthundar som används för jakt på t.ex.
klövvilt. Dessutom kan rovdjursförekomst skapa konflikter som rör
värdet av jakträtten eftersom den kan sjunka om det finns en väl
etablerad rovdjursförekomst som beskattar det jaktbara viltet. Konflikter
mellan jägare och rovdjur är starkast i de södra delarna av rovdjurens
utbredningsområde.
Miljödepartementet ansvarar för lagstiftningen på miljöområdet och
förvaltningsärenden som gäller bl.a. naturvård och biologisk mångfald.
Av direkt betydelse för rovdjurspolitiken är dock främst jaktlagstift-
ningen som huvudsakligen ligger inom Jordbruksdepartementets ansvars-
område.
När det gäller internationella frågor har Miljödepartementet ansvar för
arbetet inom konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) och
konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras
naturliga miljö, den s.k. Bemkonventionen (SÖ 1983:30). Departementet
har vidare ansvar för genomförandet av rådets direktiv om bevarande av
livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), det s.k. art- och
habitatdirektivet liksom rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar
(79/409/EEG), det s.k. fågeldirektivet.
Jordbruksdepartementet ansvarar för de förvaltnings- och lagstiftnings-
ärenden som rör jakt och viltvård samt för rennäringen. Departementet
handhar systemet för ersättning av rovdj ursrivna renar och ansvarar i
budgetarbetet för att medel ställs till förfogande för förebyggande av
rovdjursskador och ersättningar för sådana skador.
Sametinget har stor del i arbetet med systemet för ersättningar för rov-
djursrivna renar. Tinget beslutar om fördelningen av medel från anslaget
för viltskador till samebyarna vad avser förebyggande åtgärder, skador
och inventeringsverksamhet. Sametinget har inte någon beslutanderätt
vad gäller jakt på rovdjuren.
Prop. 2000/01:57
21
Naturvårds verket har en viktig roll i förvaltningen av rovdjuren. I vissa
frågor fattar verket beslut i enskilda ärenden medan man på andra om-
råden utarbetar föreskrifter. Det är Naturvårdsverket som beslutar om
jakt skall få äga rum på björn, järv, lo, varg och kungsörn. Det är följakt-
ligen till stor del genom Naturvårdsverkets tillämpning av jaktlagen och
jaktförordningen som den nuvarande rovdjurspolitiken kommer till
uttryck. En annan viktig aspekt på rovdjurspolitiken är förebyggandet av
skador av rovdjur samt åtgärder och ersättningar för skador som
uppkommer. I detta fall deltar verket i utformningen av de regelverk som
tillämpas, men har sedan 1996 inte någon beslutanderätt i enskilda
ärenden. Ersättningssystemet för rovdjursskador på renar har utformats i
samarbete mellan Naturvårdsverket och Sametinget. För inventerings-
verksamheten ger verket länsstyrelserna i uppdrag att genomföra arbetet
och ställer medel till förfogande.
Jordbruksverket är central myndighet beträffande bl.a. rennäringen.
Verket skall inom rennäringens område arbeta för en konkurrenskraftig,
miljö- och djurskyddsanpassad livsmedelsproduktion till nytta för konsu-
menterna. Verket meddelar efter samråd med Naturvårdsverket och Riks-
antikvarieämbetet föreskrifter om den hänsyn som renskötseln skall ta till
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen.
Länsstyrelserna har ett regionalt faunavårdsansvar. På länsstyrelsen
skall det finnas en särskild expertkompetens inom sakområdet naturvård
och miljöskydd. I varje län skall det finnas en länsviltnämnd som är
knuten till länsstyrelsen. Länsviltnämnderna är länsstyrelsernas rådgiv-
ande organ i viltvårdsfrågor. Ledamöterna utses av länsstyrelsen. Några
länsstyrelser har tagit initiativ till att bilda särskilda rovdjursgrupper. I en
del län är de knutna till länsviltnämnderna.
Det är endast när det gäller skador som orsakas av rovdjur som läns-
styrelserna har konkreta författningsreglerade uppgifter som rör rov-
djuren. Länsstyrelserna beslutar om såväl medel till förebyggande åt-
gärder som ersättning för viltskador.
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas
län utför årliga inventeringar av järv, lo och varg inom ramen för ersätt-
ningssystemet för rovdjursskador på rennäringen. Inventeringarna ge-
nomförs i samarbete med samebyarna. Länsstyrelserna sammanställer
inventeringsresultaten.
Naturhistoriska riksmuseet tar vanligen hand om de djur som enligt
reglerna om statens vilt tillfaller staten, dit alla de berörda rovdjuren hör.
Museet bevarar material i form av skinn, skelett m.m. vilket visat sig
värdefullt för bl.a. genetiska studier av viltstammarna.
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala obducerar många
av de döda björnar, vargar, lodjur, järvar och ömar som påträffas i na-
turen. Syftet med undersökningarna är bl.a. att få kunskaper som kan
användas i förvaltningen av de enskilda artema. En viktig del av SVA:s
verksamhet gäller fall då man misstänker jaktbrott. Den rättsveterinär-
medicinska verksamheten har ökat i omfattning de senaste åren.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) utvecklar kunskaperna om de bio-
logiska naturresurserna och människans hållbara nyttjande av dessa.
Universitetet har huvuddelen av sin verksamhet i Uppsala men bedriver
verksamhet på flera andra platser i landet. Till SLU är Centrum för
biologisk mångfald och ArtDatabanken knutna. SLU har ansvar för
Prop. 2000/01:57
22
Grimsö forskningsstation till vilken bl.a. Viltskadecenter är lokaliserat. Prop. 2000/01:57
Evolutionsbiologiskt centrum (EBC) vid Uppsala universitet har genom-
fort olika genetiska studier av rovdjursstammama.
Till polisens uppgift hör att förebygga och utreda brott samt att lämna
allmänheten skydd och annan hjälp. När det gäller brottslighet finns det
två typer som gäller rovdjur: olaglig jakt och olaglig handel. Uppgiften
att ge skydd och hjälp kan aktualiseras då rovdjur uppträder på ett sådant
sätt att de kan vara farliga for människor eller då de orsakar avsevärda
skador. Enligt jaktförordningen är det också polismyndigheten som skall
ta hand om statens vilt.
Från år 2000 har åklagarväsendet en ny organisation for handläggning
av miljöbrott. Miljöbrott definieras som brott mot miljöbalkens bestäm-
melser. Sedan halvårsskiftet 2000 handlägger miljöåklagama även jakt-
brott avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn.
Regeringens förslag: Det övergripande målet för en sammanhållen
rovdjurspolitik är att svenska staten skall ta ansvar för att arterna
björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de
långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till
sina naturliga utbredningsområden. I likhet med de 15 nationella
miljökvalitetsmålen är ambitionen att detta övergripande mål skall nås
inom en generation.
Utredningens förslag: Sverige skall ta sitt ansvar för att det på den
skandinaviska halvön skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar
av björn, järv, lo, varg och kungsörn.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ser positivt på att
behandla rovdjursstammama i ett skandinaviskt perspektiv. De konsta-
terar att det stämmer överens med de åtaganden som Sverige gjort i
internationella konventioner och förbundit sig till genom medlemskapet i
Europeiska unionen. Sametinget och Renägarförbundet anser att varje
rovdjurspopulations långsiktiga överlevnad skall tryggas med hänsyn till
allmänna intressen och rennäringens behov i det landområde som utgörs
av Norge, Sverige och Finland. Renägarförbundet anser att hänsynen till
rovdjurens bevarande inte får vara så ingripande att rennäringens
utövande försvåras. Naturvårdsverket ifrågasätter om det genetiska
utbytet med Finland är av den omfattningen som utredningen antyder.
För björn, lo, järv och kungsörn tar utredningen för givet att ett genetiskt
utbyte existerar och att de skandinaviska populationerna inte är isolerade
utan utgör en del av en betydligt större rysk/nordisk population. Verket
anser att det inte är klarlagt att det sker ett regelbundet genetiskt utbyte
mellan de finska och skandinaviska stammarna av björn, järv och lo.
Detta måste man ta hänsyn till när minimitalen fastställs. Svenska
Naturskyddsföreningen instämmer i att rovdjursstammama kan betraktas
23
i ett skandinaviskt perspektiv under förutsättning att man kan visa att
genetiskt utbyte verkligen äger rum och stammarna därmed kan anses
som gemensamma. Världsnaturfonden anser att ordet ”långsiktigt” skall
ingå i åtagandet eftersom det måste vara målet i enlighet med
konventionen om biologisk mångfald. Svenska Jägareförbundet konsta-
terar att en stark ökning av rovdjursstammama i vissa avseenden kommer
i konflikt med andra naturvårdsintressen. Enligt förbundet gäller det
främst målet att värna det öppna beteslandskapet i skogsbygder.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen och riksdagen har vid
flera tillfallen gett utryck för att Sverige skall bevara den biologiska
mångfalden, bl.a. i propositionen Svenska miljömål (prop.l997/98:145,
bet. 1998/99:MJU6, rskr. 198/99:188). I propositionen behandlas 15
nationella miljökvalitetsmål. Under miljökvalitetsmålet Levande skogar
sägs bl.a. att inhemska växt- och djurarter skall kunna fortleva under
naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
Genom att tillträda olika konventioner, främst den s.k. Bernkonven-
tionen (SÖ 1983:30), och medlemskapet i Europeiska unionen har
Sverige internationellt åtagit sig att på olika sätt bevara den biologiska
mångfalden.
Enligt Bemkonventionen skall vissa, angivna, djurarter ges ett starkt
skydd, däribland björn, järv och varg. Även Rådets direktiv om be-
varande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), det så
kallade art- och habitatdirektivet (EGT L 206, 22.07.1992 s. 7,
Celex 392L0043), innehåller regler om skydd av olika arter. Enligt
direktivet skall medlemsstaterna införa ett strikt skyddssystem för bl.a.
bjöm, lodjur och varg. Under vissa förutsättningar får undantag göras
från huvudregeln att artema skall skyddas. Enligt rådets direktiv om
bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG), det så kallade fageldircktivet
(EGT L 103, 25.04.1979 s. 1, Celex 379L0409), skall medlemsstaterna
skydda alla naturligt förekommande fågelarter. Jakt får tillåtas på vissa
fågelarter enligt nationella regler. För andra arter, däribland kungsörnen,
får undantag från direktivets regler om skydd bara göras i vissa angivna
fall.
□e förpliktelser som följer av konventionen och direktiven stämmer
överens med regeringens och riksdagens mål att bevara den biologiska
mångfalden.
Livskraftig stam
Uttrycket livskraftig stam definieras inte i de internationella kon-
ventioner och EG-direktiv som Sverige har en skyldighet att följa. Utred-
ningen lade stor vikt vid att försöka klargöra hur uttrycket bör tillämpas
för de olika rovdjursarterna i Sverige. Bland annat anlitades en forskar-
grupp, som bestod av forskare från flera vetenskapliga discipliner.
Gruppen redovisade sina bedömningar i en rapport till utredningen, som
publicerats i en särskild bilagedel till utredningens slutbetänkande
(SOU 1999:146). Utredningen inhämtade också synpunkter från flera
andra håll.
Utredningen diskuterar frågan om vad som är en livskraftig rovdjurs-
stam utifrån såväl teoretiska resonemang som praktisk erfarenhet från
Prop. 2000/01:57
24
skilda håll i världen. Därvid resoneras kring begreppen kortsiktigt
respektive långsiktigt bevarande. När man talar om att bevara en art är
det oftast, enligt utredningen, uttalat eller underförstått att det handlar om
långsiktigt bevarande och att det är det som bör eftersträvas.
Den forskargrupp som utredningen anlitade anser att det för långsiktigt
bevarande av de olika rovdjursarterna oftast krävs stammar om ett par
tusen individer. Den nedre gränsen för långsiktigt bevarande anges till
5 000 individer för björn och varg, till 3 500 individer för lo och
kungsörn samt till 3 000 individer för järv. För det lägsta kravet som bör
ställas upp för ett kortsiktigt bevarande, dvs. att arten skall finnas kvar
inom de närmaste 100 åren, anser gruppen att det behövs åtminstone
500 individer av lo, järv, varg och kungsörn samt 800 individer av björn.
Ett sätt att få ett mått på hur stora stammar som behövs för att bevara
en art är att använda s.k. sårbarhetsanalyser. Sådana analyser görs genom
att man i dataprogram simulerar olika framtida tänkbara alternativ till
utveckling av en stam. Enligt utredningen har sårbarhetsanalyser för varg
visat att ett bestånd om 100-200 vargar i Skandinavien skulle räcka för
en fortsatt gynnsam utveckling av stammen. En förutsättning är dock att
det förekommer viss invandring av varg från Finland. Det har emellertid
varnats för att sätta alltför stor tillit till sådana analyser eftersom många
av de grundläggande uppgifterna som behövs för att resultatet skall bli
helt tillförlitligt saknas.
Forskare som arbetat med vargstammar i Nordamerika anser enligt
utredningen att den nuvarande skandinaviska vargstammen är livskraftig
även i ett längre perspektiv. Detta bl.a. med hänsyn till att stammen är i
tillväxt.
Utredningen konstaterar att det finns skiftande uppfattningar bland
forskare inom olika ämnesområden beträffande frågan om minsta livs-
kraftiga bestånd. I sitt remissvar anför också Sveriges lantbruksuniversi-
tet att de miniminivåer som föreslås av utredningen är högre än vad som
är befogat av i varje fall genetiska skäl.
Regeringen anser att utredningen analyserat frågan om livskraftiga
stammar i den omfattning som är rimlig med nuvarande kunskaper.
Enligt regeringen är det angeläget att vidareutveckla olika metoder för att
med tiden uppnå större säkerhet vid bedömningar av vad som krävs för
bevarande av de olika stammarna av rovdjur. Denna slutsats får även
stöd i Sveriges lantbruksuniversitets remissyttrande.
Övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik
Regeringens och riksdagens tidigare uttalanden om att den biologiska
mångfalden skall bevaras, innebär att de naturligt förekommande rov-
djursartema skall finnas i livskraftiga bestånd och att de även skall kunna
sprida sig till för dem naturliga områden. Målen för förvaltningen av
rovdjursstammama skall stå i överensstämmelse med dessa uttalanden.
Målen kommer därmed även att stämma överens med Sveriges inter-
nationella åtaganden.
Som framgått finns det emellertid bland forskare skilda uppfattningar
om hur stor en rovdjursstam skall vara för att kunna anses livskraftig.
Begreppet livskraftig stam har alltså inte en entydig, fastställd betydelse.
Prop. 2000/01:57
25
Regeringen anser därför att begreppet som sådant inte bör användas när
målen för den svenska rovdjurspolitiken fastställs. Det övergripande
målet bör i stället formuleras som att de aktuella arterna skall finnas i så
stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Det bör
emellertid framhållas att bedömningen av hur många individer av
respektive art som behövs för ett långsiktigt bevarande bör ha sin
utgångspunkt i vetenskapliga bedömningar. I målet bör även ingå att
arterna skall kunna sprida sig till sina naturliga utbredningsområden, dvs.
områden som i dag är sådana att respektive art kan leva och reproducera
sig där.
Det övergripande målet för den sammanhållna rovdjurspolitiken skall
alltså vara att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo,
varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar
i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbred-
ningsområden. 1 likhet med vad som gäller för de 15 nationella
miljökvalitetsmålen är regeringens ambition att detta övergripande mål
skall nås inom en generation.
Prop. 2000/01:57
Nuvarande stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn
Utredningen bedömer att stammarna av lodjur, björn och kungsörn i
Sverige befinner sig över de nivåer som forskargruppen ansåg att det
behövs för ett kortsiktigt bevarande. För lodjur och kungsörn är
stammarna så stora att de också befinner sig över de nivåer som behövs
för långsiktigt bevarande. Regeringen anser att dessa bedömningar kan
ligga till grund även för regeringens ställningstaganden till förslag om
förvaltningspolitik för arterna.
Utredningen bedömer att stammarna i Sverige av både järv och varg
befinner sig under, för vargens del klart under, de lägst satta kritiska
populationsstorlekarna t.o.m. för kortsiktigt bevarande. För järven skulle
enligt utredningen en sammanräkning av den svenska och norska popula-
tionen ge ett antal om 500 individer. Järvstammen skulle därigenom
befinna sig på den nivå som forskargruppen ansåg nödvändig för
kortsiktigt bevarande.
Regeringen finner emellertid med viss oro att resultatet från inven-
teringssäsongen 1999/00 visar att antalet järvar minskat i Sverige. Den
sammanräknade svensk-norska stammen ligger nu troligen närmare 400
än 500 individer. Därigenom uppfyller den inte längre forskargruppens
kriterium för kortsiktigt bevarande.
Regeringen anser att utredningens bedömning beträffande vargstam-
men kan ligga till grund för regeringens förslag till förvaltningspolitik för
arten. Detsamma gäller i och för sig utredningens bedömning beträffande
järven. Men när det gäller denna art måste även den senaste utvecklingen
tillmätas stor betydelse.
Regeringens bedömning: Nationella miniminivåer för stammarna av
björn, lo och kungsörn bör slås fast. Miniminivån anger vilken
förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte ett mått på vilket
antal individer som är önskvärt av en art. Målet för förvaltningen är att
arterna skall öka i antal utöver respektive miniminivå, till sådana
nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska
faunan. Om antalet djur av en art sjunker under miniminivån bör
skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en art
befinner sig över miniminivån bör emellertid större hänsyn tas till
motstående intressen.
För varg och järv bör etappmål slås fast. Med etappmål avses
delmål för stammarnas tillväxt mot en nivå där artens fortsatta exi-
stens i Sverige kan anses långsiktigt säkrad. När etappmålet uppnåtts
bör en förnyad bedömning göras om mål för arten. Innan etappmålet
uppnåtts bör endast skyddsjakt tillåtas och då i begränsad omfattning.
Nivåerna och målen bör anges som antalet föryngringar.
Prop. 2000/01:57
Utredningens förslag: Miniminivåer för rovdjursstammama slås fast.
Innan en art uppnått miniminivån tillåts endast skyddsjakt i begränsad
omfattning. När miniminivån är uppnådd kan stammen visserligen
tillåtas fortsätta att öka men större hänsyn kan tas till motstående in-
tressen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag att miniminivåer för rovdjursstammama bör fastställas. Ett stort
antal remissinstanser poängterar att det är viktigt att miniminivåerna inte
uppfattas som maximinivåer. Remissinstanserna redovisar emellertid
mycket skilda uppfattningar om hur miniminivåer bör utformas och på
vilken grund de skall vila. Naturvårdsverket anser att nationella minimi-
nivåer bör fastställas för alla rovdjuren, dvs. även för varg. Målen blir
därigenom tydligare samtidigt som risken minskar att svenska förvalt-
ningsbeslut ställs mot norska och vice versa. Stockholms universitet anser
att det inte är acceptabelt om de miniminivåer som fastställs inte är
vetenskapligt förankrade. Sveriges lantbruksuniversitet anser att tydliga
förvaltningsmål i form av miniminivåer är särskilt viktiga för kontro-
versiella arter som de stora rovdjuren. De i utredningen angivna
miniminivåerna är förvaltningsmål och inte en nivå på minsta livskraftiga
population. Lantbruksuniversitetet påpekar att det dock råder oenighet
bland forskare vad som är miniminivåer för livskraftiga populationer.
Lantbruksuniversitetet anser att utredningen föreslagit högre minimi-
nivåer än vad som är befogat på grundval av i varje fall genetiska skäl.
Svenska Samernas Riksförbund anför liknande synpunkter och anser att
föreslagna miniminivåer därför skall granskas vidare. Svenska Natur-
skyddsföreningen är kritisk mot att utredningen inte konsekvent har
använt sig av forskargruppens enhälliga rekommendationer utan i stället
låtit bedömningar av mer politiskt slag avgöra vilka nivåer man vill före-
slå. Föreningen tillstyrker därför inte utredningens förslag när det gäller
föreslagna miniminivåer. Sametinget och Länsstyrelsen i Jämtlands län
27
anser att det är lika viktigt att man inom renskötselområdet även fast-
ställer maximinivåer av den samlade rovdjurspopulationen. Naturvårds-
verket, några länsstyrelser, Svenska Naturskyddsföreningen m.fl. anser att
miniminivån i första hand bör anges som föryngrande par eller mot-
svarande eftersom det ger ett bättre mått på stammens vitalitet. Årjängs
kommun anser att när miniminivåerna uppnåtts bör besluten om ökning
utöver miniminivån tas på kommunal nivå.
Skälen för regeringens bedömning: Målen för rovdjurspolitiken kan
formuleras på olika sätt. Utredningen har föreslagit att man som mål slår
fast miniminivåer. Regeringen konstaterar att det finns ett brett stöd
bland remissinstanserna för att fastställa sådana nivåer. Med hänsyn till
vad som framförs i remissyttrandena finns det emellertid skäl att preci-
sera begreppets innebörd.
Med miniminivå avser regeringen det minsta antal djur av en art som
förvaltningen alltid skall syfta till att upprätthålla. Målet för förvalt-
ningen skall emellertid vara att arterna ökar i antal utöver respektive
miniminivå till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan
bevaras i den svenska faunan.
Miniminivån anger vilken förvaltningsstrategi som skall tillämpas och
är alltså inte ett mått på vilket antal individer som är önskvärt av en art.
Om stammen av en art underskrider miniminivån skall orsakerna
analyseras och åtgärder vidtas, vilket är en uppgift främst för Natur-
vårdsverket. När en art befinner sig under miniminivån bör endast
skyddsjakt, dvs. jakt för att förebygga skador, i begränsad omfattning
förekomma. Men så länge en art befinner sig över nivån kan större
hänsyn tas till motstående intressen.
Enligt regeringen bör uttrycket miniminivå endast användas för de
arter där stammen uppnått ett sådant individantal att arten bedömts som
åtminstone kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således fastställas för
björn, lo och kungsörn (se avsnitt 5.1).
För järv och varg bör i stället etappmål fastställas, eftersom stammarna
ännu inte nått en nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett längre
perspektiv. Etappmål är enligt regeringen ett delmål för stammarnas
storlek på väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den svenska
faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en
utvärdering göras av stammens utveckling och de eventuella konflikter
som uppstått med andra intressen. Det bör också bedömas om ett nytt
etappmål skall fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att fast-
ställa en miniminivå.
Så länge stammen av en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt
tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte att lokalt
begränsa antalet djur bör endast tillåtas om stammen i landet som helhet
visar en entydigt positiv utveckling. När det gäller skyddsjakt på enskilda
individer som orsakar allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis
andra bedömningar göras.
Regeringen anser att det inte är meningsfullt att nu slå fast etappmål
som vida överstiger den nuvarande numerären eftersom det skulle kunna
medföra konflikter som gör det svårt att upprätthålla förtroendet för
förvaltningen. En ändamålsenlig förvaltningsstrategi skall ha till syfte att
bidra till en hållbar utveckling och undvika konflikter. Mål som inte kan
antas bli uppnådda inom en överskådlig framtid bidrar inte till detta.
Prop. 2000/01:57
28
Eftersom nationella miniminivåer och etappmål ger tydlighet åt Prop. 2000/01:57
förvaltningen anser regeringen att det är angeläget att riksdagen fast-
ställer sådana nivåer. Förslag till miniminivåer och etappmål lämnas i
avsnitt 5.2.3-S.2.7.
Regeringen anser i likhet med Naturvårdsverket och flera länsstyrelser
att även regionala miniminivåer bör anges uttryckta som regionala
delnivåer av de nationella miniminivåerna. Om sådana tydliga minimi-
nivåer anges kan en större del av besluten gällande förvaltning av
rovdjuren ske på den regionala nivån utan att de nationellt satta nivåerna
riskerar att underskridas. De regionala miniminivåerna bör såsom verket
föreslår fastställas av verket efter samråd med respektive länsstyrelse.
När det gäller järv och varg, för vilka nationella etappmål fastställs, är
det inte aktuellt att nu ange några regionala mål. Antalet individer av
dessa arter är så litet att skyddsjakt som beslutas av myndighet måste ske
i ett nationellt perspektiv.
Utredningen föreslår att miniminivåerna skall anges i antal individer av
de olika arterna, utom för kungsörn där nivån anges i antalet häckande
par. Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, har föreslagit att
nivåerna skall anges i reproducerande par eller honor med ungar efter-
som det ger ett bättre mått på stammens vitalitet. Det är dessutom lättare
att inventera reproducerande par än antalet individer. Utifrån kunskaper
om antalet reproducerande par kan det totala antalet individer uppskattas
utifrån erfarenheter om fördelningen mellan reproducerande par och
övriga delar av stammen. Regeringen delar remissinstansernas syn-
punkter och anser att minimi- och etappmål bör anges i antalet årliga
föryngringar. Det bör även anges hur många individer detta kan beräknas
motsvara.
Uppgifterna om stammens storlek kommer alltid att innehålla ett visst
mått av osäkerhet. De inventeringar som genomförs kan av praktiska och
ekonomiska skäl aldrig bli så detaljerade att det exakt går att fastställa
stammarna. Ju större stammarna är, desto svårare är det att ange exakta
tal. Inventeringsresultaten anges därför oftast som ett intervall. Med
tillämpning av försiktighetsprincipen anser regeringen att bedömningar
av om en art överstiger miniminivån respektive når upp till etappmålet
skall utgå från det lägsta angivna talet i intervallet för stammen.
Samarbete med Norge och Finland
Mellan de svenska och de norska stammarna av björn, järv, lo, varg och
kungsörn förflyttar sig individer i en sådan omfattning att det finns fog
för att tala om gemensamma stammar för Sverige och Norge. Däremot
finns det viss osäkerhet om i vilken omfattning de svensk-norska stam-
marna har kontakt med finska bestånd. Särskilt kontakten med det finska
vargbeståndet verkar för närvarande osäker.
Beslut om förvaltningen i det ena landet kan ofta få konsekvenser i
grannländerna. Ett väl utvecklat samarbete med i första hand Norge men
även med Finland är därför viktigt. Utredningen har tydligt visat på den
stora betydelsen av sådant samarbete bl.a. för att komma överens om
miniminivåer som kan avse hela den skandinaviska halvön men even-
tuellt även en region som omfattar Finland.
29
Regeringen anser att det ännu inte är möjligt eller lämpligt att ange
några miniminivåer eller mål utöver dem som bör gälla för Sverige.
Regeringen avser emellertid att ge Naturvårdsverket i uppdrag att vidare-
utveckla samarbetet med Norge och Finland beträffande rovdjursfrågor.
Syftet skall vara att försöka uppnå gemensamma förvaltningsstrategicr.
Regeringens bedömning: Rovdjursartema bör som huvudregel få
sprida sig inom respektive arts naturliga utbredningsområde. I om-
råden där riskerna för angrepp på människor och andra olyckor är
störst bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering eller i varje
fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör
antalet djur minskas. För de arter som inte nått upp till etappmålet bör
dock en förutsättning för sådan skyddsjakt vara att det kan konstateras
att stammen som helhet i landet har en positiv utveckling. Detsamma
gäller om en art minskat i antal så att den befinner sig under minimi-
nivån.
Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas utveckling styras
så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i
någon sameby.
Prop. 2000/01:57
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet för-
slaget, som dock uppfattas olika av instanserna. Svenska Naturskydds-
föreningen, Världsnaturfonden, Svenska Jägareförbundet och Svenska
Fåravelsförbundet tillstyrker förslaget. Naturvårdsverket anser att det är
både angeläget och värdefullt att rovdjursstammama sprids eftersom
björn, lo och varg tidigare funnits över i stort sett hela landet. Motståndet
mot rovdjur och även skadorna på tamdjur förefaller att vara störst i
områden där rovdjuren nyligen återetablerat sig. Det måste därför finnas
tid att vidta lorebyggande åtgärder mot skador samtidigt som befolk-
ningen ges möjlighet att lära sig leva med rovdjur. Verket anser därför att
en återetablering av rovdjur bör ske relativt långsamt. Svenska Jägare-
förbundet betonar vikten av att inte en alltför stor del av stammarna av de
fyra stora rovdjuren koncentreras till ett mindre geografiskt område i
Svealand. Arjängs kommun saknar en analys av det sammanlagda rov-
djurstrycket i Mellansverige och föreslår att en sådan analys genomförs
inför riksdagens beslut. Sveriges Jordägareförbund anser att det varken
privatekonomiskt, samhällsekonomiskt eller socialt är önskvärt att
permanenta stammar av de stora rovdjuren tillåts etablera sig i Götaland
och större delen av Svealand. Sametinget och Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser att det är av stort värde för rennäringen om man kan fastställa
toleransnivåer för samebyar eller något större område i fråga om antal
och slag av rovdjur som långsiktigt kan hållas i området. Natur-
vårdsverket anser att renskötselområdet borde ha analyserats lite närmare
av utredningen eftersom landområdet i sin helhet inte är formellt
definierat och används olika intensivt för renskötsel. Svenska Samernas
30
Riksförbund anser att det skall fastställas en högsta nivå per sameby för
det totala rovdj urstrycket.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser i likhet med
utredningen att rovdjuren skall få möjlighet att sprida sig inom respektive
arts naturliga utbredningsområden. Med naturligt utbredningsområde
skall förstås ett område som i dag är sådant att arten kan leva och re-
producera sig där. Spridningen skall ske utan mänsklig medverkan.
Spridningen kan emellertid inte vara helt fri. Viss skyddsjakt kommer
att behövas för att hindra etablering eller minska antalet djur i vissa
områden. För de arter som inte nått upp till etappmålet, eller arter som
minskat i antal så att de befinner sig under miniminivån, bör särskild
restriktivitet med skyddsjakt iakttas. Därför bör en förutsättning för
skyddsjakt i syfte att lokalt begränsa stammen vara att stammen som
helhet i landet visar en positiv utveckling. Landet är visserligen i vissa
delar glest befolkat, med det går dock inte att peka ut några större
sammanhängande områden där konflikter med människor helt kan ute-
slutas.
Riskerna för angrepp på människor är erfarenhetsmässigt nästan helt
knutna till björn. I vissa områden kan riskerna för angrepp vara större än
i andra. I områden där de största riskerna finns bör en etablering hindras
eller i varje fall bör antalet djur minska. Förutom direkta angrepp på
människor kan olyckor uppstå på andra sätt t.ex. genom att en björn eller
varg skrämmer ridhästar eller får tamboskap i sken.
I de områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet
individer under förutsättning att det finns områden där arten kan existera
i tillräckligt antal med mindre konflikter med människan.
Renskötselområdet
Rennäringen är den näring som drabbas hårdast av skador på grund av
förekomsten av rovdjur. Det är mot den bakgrunden naturligt att det
krävs olika ställningstaganden inom respektive utanför renskötselom-
rådet.
Renskötselområdet intar en särställning så till vida att samtliga av de
stora rovdjuren har naturliga utbredningsområden som sträcker sig över
detta. Samtliga arter orsakar också skador för rennäringen. Det är därför
viktigt att beakta konsekvenserna av rovdjursförekomsten både för ren-
näringen i stort och för de enskilda samebyarna.
I förslaget till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar (Same-
tingets och Naturvårdsverkets rapport 1995-02-07) angavs att rovdjurens
beskattning av antalet renar inte bör överstiga en tredjedel av det normala
slaktuttaget, vilket ansågs motsvara tio procent av renantalet. Regeringen
konstaterar att rennäringen anser att förslaget på denna punkt inte
kommit att tillämpas på ett för rennäringen tillfredsställande sätt.
Utredningen anser emellertid att det inte är möjligt eller lämpligt att på
detta sätt slå fast en toleransnivå för antalet rovdjur. Utredningen menade
att det är svårt att se hur toleransnivån skulle tillämpas i praktiken och att
det också är svårt att se betydelsen för en enskild sameby. Sametinget
och Naturvårdsverket har även i förslaget till reformerat ersättnings-
system enats om en toleransnivå (bilaga 3 till utredningens slut-
Prop. 2000/01:57
31
betänkande SOU 1999:146). I detta förslag sägs att gränsen för att
näringen avsevärt försvåras går vid uppkomna rovdjursförluster mot-
svarande ca 30 procent av det normala slaktuttaget mätt över flera år.
Regeringen anser att det är ett grundläggande krav att en ordnad
renskötsel kan bedrivas och att skadorna av rovdjur därför inte får bli för
omfattande. Tills vidare bör de regionala miniminivåer som kommer att
anges för björn och lo kunna utnyttjas på ett sådant sätt i förvaltningen att
de samlade skadorna orsakade av rovdjur inte överstiger den toleransnivå
som Sametinget och Naturvårdsverket anger. För järv och varg är stam-
marna ännu så små att det tills vidare bör prövas från fall till fall om
skyddsjakt skall medges.
Sammanfattningsvis anser regeringen att rovdjursstammarnas utveck-
ling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte
omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby. Förslagen till mål
för de olika arternas antal och utbredning har därför utformats med
hänsyn till rennäringens intressen.
Prop. 2000/01:57
Regeringens förslag: Miniminivån för björnstammen i Sverige skall
vara 100 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca
1 000 individer. Målet för björnstammens utbredning bör vara att den
fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena och
att stammens spridning söderut tillåts fortsätta.
Utredningens förslag: Den gemensamma svensk-norska björn-
stammen uppskattas för närvarande till minst 1 000 djur. Detta antal bör
ses som en miniminivå för bj ömstammen som helhet. För Sveriges del
slås också 1 000 björnar fast som miniminivå. Stammen kan tillåtas att
växa och skyddsjakten i Sverige bör fortsätta. Björnstammen tillåts
fortsätta att sprida sig söderut, vilket i första hand torde komma att beröra
mellersta delarna av Dalsland och den del av Sverige som ligger norr om
en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland. Inom ren-
skötsclområdet bör bjömstammen få fortsätta att öka så att områdena
mellan de nuvarande reproduktionsområdena fylls ut.
Remissinstanserna: Flertalet remissinsatser tillstyrker en miniminivå
om 1 000 individer. Stockholms universitet anser emellertid att det är
riskabelt att sätta gränsen vid 1 000 djur eftersom det förutsätter ett fritt
utbyte av individer med bestånd längre österut. Huruvida ett sådant
utbyte förekommer i dag är oklart. Universitet anser att stammen i stället
bör tillåtas uppgå till flera tusen djur. Sametinget anser att nuvarande
björnstam inte är acceptabel från renskötselsynpunkt. Tinget föreslår att
skydd för rennäringen vidtas genom decimering inom områden där man
kan dokumentera skador. Tinget motsätter sig att björnstammen skall få
fortsätta att utvecklas ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen.
Liknande synpunkter anförs av Renägarförbundet. Förbundet anser
vidare att totalt maximalt 1 500 björnar skall räknas som en tillräckligt
stor population i Sverige, Norge och Finland. Den föreslagna nivån bör
enligt bl.a. Naturvårdsverket kompletteras med en nivå för antalet årliga
föryngringar. Verket anser att miniminivån på 1 000 individer sannolikt
32
ligger under den stam som finns i dag. Verket föreslår att stammen kan
tillåtas öka till 150 föryngringar per år vilket motsvarar den långsiktigt
livskraftiga nivån om 1 500 individer. Verket påpekar att antalet björnar
har ökat stadigt under de senaste åren samtidigt som problemen med
skador av björn inte ökat i motsvarande grad och på det hela taget är
hanterliga. Svenska Samernas Riksförbund anser att bjömstammen är
mycket större än vad utredningen bedömer. Länsstyrelsen i Värmlands
län, Svenska Kennelklubben och Svenska Jägareförbundet anser att den
föreslagna ökningen av bjömstammen bör ske så långsamt att befolk-
ningen underhand lär sig umgås med bjöm som trots allt bedöms som det
farligaste rovdjuret för människan.
Miniminivå
Den skandinaviska bjömstammens tillväxttakt är den högsta kända i
världen för en brunbjömsstam. Den gynnsamma utvecklingen, som
björnstammen haft under en längre period, innebär att det i Skandinavien
finns minst 1 000 björnar. Endast en liten del av dessa finns för
närvarande i Norge. Reproduktionen är koncentrerad till vissa områden
och expansionen till nya områden sker långsamt. Trots bjömstammens
tillväxt under de senaste decennierna har problemen med skador
orsakade av bjöm, t.ex. på tamdjur, inte ökat i motsvarande grad och kan
anses vara hanterliga.
Regeringen delar utredningens bedömning att en miniminivå för
bjömstammen om ca 1 000 individer bör fastslås vilket motsvarar 100
föryngringar. Regeringen delar även utredningens och flera av remiss-
instansernas uppfattning att bjömstammen kan tillåtas att fortsätta att
växa. Målet för förvaltningen bör vara att arten når en nivå som säker-
ställer att den långsiktigt bevaras i den svenska faunan. Enligt rapporten
från den forskargrupp utredningen anlitade behövs 1 500 individer för ett
långsiktigt bevarande inom Sverige (se utredningens slutbetänkande
SOU 1999:146, bilagedelen, bilaga 2). Angivet i föryngringar motsvarar
det 150 föryngringar per år. I den mån stammen ökar bör även jakten
kunna öka.
Regeringen föreslår alltså att miniminivån för den svenska bjöm-
stammen skall vara 100 föryngringar per år vilket motsvarar ett totalt
antal av ca 1 000 individer.
Mål för utbredning
Björnen är det rovdjur som kan utgöra den mest påtagliga risken för
människor. Skadskjutna och trafikskadade björnar kan vara aggressiva.
Att komma i närheten av en bjöm vid ett byte eller en björnhona med
ungar kan också vara risksituationer. Möten med bjöm har blivit van-
ligare och antalet incidenter och olyckor har också ökat. Ännu har
emellertid i modem tid ingen sådan olycka med dödlig utgång inträffat i
Sverige (avsnitt 4.2.1).
Prop. 2000/01:57
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 57
Om förekomst av björn kan accepteras i ett visst område får bedömas
från plats till plats med hänsyn till risken för olyckor. Det är viktigt att
försöka undvika att björnar vänjer sig vid att söka föda nära bebyggelse
eller att de uppehåller sig i relativt tätt befolkade områden eftersom detta
innebär risker för olyckor. De möjligheter för länsstyrelserna att besluta
om skyddsjakt som regeringen avser att genomföra bör kunna utnyttjas
då sådana risker uppstår (avsnitt 7.1).
Enligt utredningen finns det inom renskötselområdet områden med så
tät förekomst av bjöm att betydande svårigheter uppkommer för ren-
näringen. Främst orsakar björnen skada på renkalvar. Utredningen anser
emellertid att detta inte är skäl att kraftigt minska björnstammen längs
fjällkedjan, där Ijällsamebyama har sina kalvningsland. I stället menar
utredningen att problemen bör kunna mötas med förebyggande åtgärder,
däribland skyddsjakt på särskilt skadegörande individer. Regeringen
delar i och för sig utredningens uppfattning i denna fråga, men vill
betona att skyddsjakt förmodligen är det enda effektiva sättet att be-
gränsa skadorna.
Regeringens bedömning är att det inte finns några avgörande skäl för
att begränsa björnens utbredning i Sverige. Målet för bjömstammens
utbredning bör därför vara att den skall fylla ut områdena mellan de
nuvarande reproduktionsområdena, vilka är belägna från Dalarna och
norrut. Stammens spridning söderut, som redan pågår, bör också tillåtas
fortsätta. Någon geografisk gräns for spridningen bör enligt regeringens
bedömning inte anges närmare. Arten bör i princip få fortsätta att
expandera inom sitt naturliga utbredningsområde.
Jakten på bjöm bör ha sådan inriktning att risken för olyckor där
människor kommer till skada minimeras. Vidare bör jakten utformas så
att skadorna på renar och andra tamdjur begränsas. Särskild hänsyn bör
tas till behovet att minska risken för att många renkalvar dödas.
Regeringen föreslår alltså att målet för bjömstammens utbredning skall
vara att arten sprider sig inom sitt naturliga utbredningsområde, dvs. att
den fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena och
sprider sig söder ut.
Regeringens förslag: Etappmålet för järvstammen i Sverige skall vara
90 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca 400
individer. Målet för järvstammens utbredning är att den sprider sig
jämnare inom sitt naturliga utbredningsområde.
Utredningens förslag: Den gemensamma skandinaviska järvstammen
kan uppskattas till närmare 500 individer. Detta antal individer bör ses
som en miniminivå för stammen som helhet. För Sverige slås 300 järvar
fäst som miniminivå. En långsam ökning av den svenska delen av
stammen eftersträvas liksom en jämnare spridning inom renskötselom-
rådet. En försiktig ökning av skyddsjakten kan tillåtas när man kan se att
järven sprider sig och växer i antal. Etablering av järv utanför ren-
skötselområdet är önskvärd. Järvstammen bör få återhämta sig och en
jämnare spridning längs fjällkedjan bör eftersträvas.
Prop. 2000/01:57
34
Remissinstanserna: Stockholms universitet anser att det är alltför Prop. 2000/01:57
riskabelt från bevarandesynpunkt att ha så få som 300 järvar i Sverige.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. Naturvårdsverket och Läns-
styrelsen i Västerbottens län. Naturvårdsverket, Svenska Rovdjurs-
föreningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att miniminivån bör
sättas till 500 individer. Naturvårdsverket föreslår dessutom att minimi-
nivån anges som 100 föryngringar per år - vilket motsvarar ca 500
individer. Svenska Rovdjursföreningen anför att eftersom Norge medger
en generös jakt på järv kan Sverige inte förlita på att den norska
järvstammen tillsammans med den svenska är livskraftig. Sveriges
lantbruksuniversitet anser att det är tveksamt att fästa stor förhoppning
till att en betydande del av järvpopulationen skall etablera sig i skogs-
området utanför renskötselområdet. Naturvårdsverket m.fl. anför att den
uttalade viljan att få en jämnare utbredning av järv sannolikt kräver att
järvstammen är så tät i vissa områden att utvandring blir en naturlig
effekt. Sametinget anser att en ökad spridning av järvstammen förutsätter
en kraftig minskning av lodjursstammen. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser att man borde fundera på att flytta järvar från ett område till ett
annat. Länsstyrelsen i Västerbottens län hyser viss oro för att minimi-
nivån för järv är för låg. Kiruna kommun bedömer att en jämnare sprid-
ning av järvstammen längs fjällkedjan kommer att innebära att det totala
rovdjurstryeket skulle minska i områden med förut stort rovdjurstryck.
Etappmål
Regeringen finner det otillfredsställande och oroande att järvstammen
trots skyddsåtgärder endast ökat obetydligt under de senaste 30 åren.
Särskilt bekymmersam ter sig utvecklingen under de allra senaste åren.
Av allt att döma har stammen minskat i antal sedan 1996. Vid den
senaste inventeringen, under säsongen 1999/2000, noterades 40 föryng-
ringar i renskötselområdet vilket är 17 fårre föryngringar än året innan,
11 färre än 1998 och 26 föryngringar färre än under åren 1997 och 1996.
Bestånden av järv i Norge och i Finland visar inte motsvarande nedgång
under senare år.
Om inte den snabba tillbakagången kan hejdas kan den svenska
järvstammen inom endast ett fåtal år komma i en från bevarandesynpunkt
mycket osäker situation. Det förhållandet att stammen till stor del delas
med Norge innebär att det finns ett stort behov av en gemensam
förvaltning eftersom åtgärder i ettdera landet kan få konsekvenser för
livskraften hos stammen som helhet. Regeringen avser att ge Natur-
vårdsverket i uppdrag att vidareutveckla samarbetet med främst Norge i
syfte att uppnå en gemensam förvaltningsstrategi (avsnitt 5.2.1).
Utredningen har föreslagit att en nivå om 500 järvar bör vara en mini-
minivå för den gemensamma norsk-svenska stammen. Som tidigare
påpekats anser regeringen att överläggningar måste ske med grann-
länderna innan en sådan nivå läggs fast. Regeringen bedömer dock,
liksom utredningen, att målet för den gemensamma järvstammen bör
vara att den når en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns kvar i
faunan.
Regeringen föreslår att ett etappmål för den svenska delen av järv-
stammen nu slås fast. Etappmålet bör vara 90 föryngringar per år, vilket
motsvarar ca 400 individer.
Utbredning
Järvens nuvarande utbredningsområde ligger nästan helt inom ren-
skötselområdet. I modern tid är föryngring i andra delar av landet
konstaterad endast vid enstaka tillfallen.
Järven orsakar stora skador för rennäringen. Med hänsyn till det grund-
läggande målet att järven långsiktigt skall finnas kvar i faunan är det
svårt att undvika skador. Regeringen tolkar emellertid rennäringens syn-
punkter så att järvens närvaro i renskötselområdet kan hanteras om
spridningen blir jämnare och förekomsten av andra rovdjur reduceras.
En allmän utgångspunkt för målen för rovdjursartemas utbredning i
renskötselområdet (avsnitt 5.2.2), är att renskötseln inte allvarligt skall
försvåras eller omöjliggöras i någon sameby. Därför bedömer regeringen
i likhet med utredningen att en ökning av järvstammen inom ren-
skötselområdet till det föreslagna etappmålet 90 föryngringar, för-
modligen kräver en jämnare spridning än för närvarande
Regeringen anser att det skulle vara positivt för järvstammen om arten
etablerade sig utanför renskötselområdet i större utsträckning. Kon-
flikterna med människan skulle där troligen bli långt mindre än vad som
är fallet inom renskötselområdet. Det är en uppgift för länsstyrelserna
(avsnitt 4.6) att noggrant följa sådana etableringar. Det är emellertid inte,
såvitt nu kan bedömas, troligt att järven mer allmänt kommer att sprida
sig utanför renskötselområdet.
Regeringen föreslår att målet för den svenska järvstammens utbredning
skall vara att arten sprider sig jämnare inom sitt naturliga utbred-
ningsområde.
Regeringens förslag: Miniminivån för lodjursstammen i Sverige skall
vara 300 föryngringar per år, vilket motsvar ett totalt antal av ca 1 500
individer. Målet skall vara att antalet lodjur i landet som helhet inte
skall minska. Målet för lodjursstammens utbredning skall vara att
arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet men att
huvuddelen av stammen skall finnas utanför renskötselområdet.
Utredningens förslag: Den gemensamma svensk-norska lodjurs-
stammen uppskattas för närvarande till drygt 2 000 djur. 1 500 djur bör
ses som miniminivån för den gemensamma stammen. För Sverige slås
1 000 individer fast som miniminivå. Förvaltningen av lodjursstammen
sker bl.a. med hänsyn till näringarnas och jaktintressenas behov. Lo ges
möjlighet att i ökad omfattning sprida sig till Götaland. Inom renskötsel-
området bör antalet lodjur minskas kraftigt av hänsyn till rennäringen.
Remissinstanserna: Sametinget anser att det behövs en minskning av
lodjursstammen till 350 individer för att minska skadorna på rennäringen
till acceptabel nivå. Naturvårdsverket anser att den svenska stammen bör
Prop. 2000/01:57
36
ligga på dagens nivå om 1 500 individer och föreslår att miniminivån Prop. 2000/01:57
formuleras som 300 föryngringar per år, motsvarande 1 500 individer.
Vidare bör enligt verket stor försiktighet gälla för jakt i spridningszonen
för att inte försvåra etablering i Södra Svealand och Götaland. Verket
konstaterar att utredningens förslag att minska lodjursstammen i ren-
betesområdet överensstämmer med verkets policy men att minskningen
till 400 djur är alltför långtgående. Beträffande minskning av lodjurs-
stammama så bör det samlade rovdjurstrycket i samebyarna beaktas.
Även Stockholms universitet, Svenska Naturskyddsföreningen och
Svenska Rovdjursföreningen anser att minskningen genom avskjutning är
för omfattande. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den föreslagna
minskningen i renbeteslandet skulle medföra att det i framtiden inte
kommer att finnas en livskraftig lodjursstam i Norrbotten. Renägar-
förbundet anser att miniminivån skall fastställas till 1 700 individer och
avse Sverige, Norge och Finland tillsammans. Arjängs kommun stöder
tanken att lodjursstammen skall minskas men anser att minskningen i
stället bör ske i Mellansverige i de områden som har hög vargtäthet.
Svenska Jägareförbundet anser att det är helt nödvändigt att minska
stammen även i södra Norrland och stora delar av Svealand även om
motsvarande ökning inte sker i Götaland. Stockholms universitet och
Svenska Rovdjursföreningen framhåller att det är orimligt att öka av-
skjutningen av lodjur bara för att de tar en del av de vilda bytesdjuren
som även är av intresse för jägarna.
Miniminivå
Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft en positiv utveckling.
Den gemensamma svensk-norska lodjursstammen uppskattas för när-
varande till drygt 2 000 djur, varav omkring 1 500 finns i Sverige.
Naturvårdsverket anser i sitt remissvar att miniminivån borde vara 300
föryngringar per år, motsvarande 1 500 individer medan utredningen
föreslår att miniminivån bör anges till 1 000 djur, vilket även det är en
nivå som kan anses vara långsiktigt livskraftig.
Regeringen delar Naturvårdsverkets bedömning av lämplig miniminivå
för lodjursstammen. Regeringen föreslår alltså att miniminivån för lo-
djursstammen skall vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar
ca 1 500 djur. Målet för förvaltningen av lodjursstammen skall alltså vara
att stammen i landet som helhet inte skall minska, även om antalet djur i
renskötselområdet långsamt bör reduceras (se nedan).
En miniminivå på 300 årliga föryngringar ger utrymme för endast en
mycket begränsad jakt. Viss hänsyn till motstående intressen bör emel-
lertid, liksom för närvarande, kunna tas i förvaltningen av lodjursstam-
men. I ett historiskt perspektiv har lodjursstammen emellertid visat stor
känslighet för jakttrycket och fluktuerat kraftigt. Det är därför viktigt att
noggrant följa stammens utveckling för att bedöma effekterna av jakten.
37
Utbredning
Prop. 2000/01:57
Utredningen och flera remissinstanser påpekar att lodjuret orsakar stora
problem för rennäringen. Den hittillsvarande förvaltningen av lodjurs-
stammen har, som Naturvårdsverket framhåller, varit att jakt huvud-
sakligen tillåtits inom renskötselområdet. Utredningen föreslår att antalet
lodjur minskas till 400 individer i renskötselområdet. Utanför detta bör
beståndet i princip vara kvar på nuvarande nivå, enligt utredningen.
Föryngringarna av lodjur har minskat betydligt i renskötselområdet
och långt mer än vad som rimligen är effekten av den tillåtna jakten. Om
tendensen håller i sig kan antalet lodjur inom något eller några år komma
att minskat till det antal som utredningen förslagit att stammen skall
reduceras till inom renskötselområdet.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är motiverat med
skyddsjakt på lodjur i renskötselområdet av hänsyn till rennäringens
intressen. Målet bör vara en långsam minskning mot den nivå utred-
ningen föreslagit för renskötselområdet, dvs. 400 individer. För att
lodjursstammen skall vara tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör
stammen emellertid tillåtas växa i andra områden innan den reduceras i
renskötselområdet. Regeringen anser att en sådan tillväxt skall vara
konstaterad innan reduktionen genomförs. Det är en uppgift för Natur-
vårdsverket att noggrant följa lodjursstammens utvecklingen.
Regeringen anser således att huvuddelen av lodjursstammen bör finnas
utanför renskötselområdet. Lodjuret bör ges möjlighet att i ökad omfatt-
ning sprida sig söderut även till Götaland. Jakt på lodjur bör därför inte
tillåtas i sådan omfattning eller på sådana platser att dess spridning
söderut förhindras. De jaktliga intressena kommer därigenom att få tåla
en större påverkan på viltbestånden. I områden med återetablering av lo
och där stammen ökar snabbt bör liksom för närvarande begränsad jakt
kunna tillåtas.
Regeringen föreslår att målet för lodjursstammens utbredning skall
vara att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet,
men att huvuddelen av stammen skall finnas utanför renskötselområdet.
Regeringens förslag: Etappmålet för vargstammen i Sverige skall
vara 20 föryngringar per år, vilket motsvarar totalt ca 200 individer.
Då detta etappmål uppnåtts skall en grundlig utvärdering av vargföre-
komstens effekter genomföras. Därefter beslutas om ett eventuellt nytt
etappmål eller en miniminivå. Målet för vargstammens utbredning
skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att
dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de
områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.
Det långsiktiga målet är att vargstammen skall växa till en nivå som
säkerställer att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.________
Utredningens förslag: Våren 1998/99 uppgick den gemensamma
svensk-norska vargstammen till 59-75 djur. Miniminivån för den svensk-
norska stammen slås fast till 200 individer. Stammen tillförsäkras
38
genetiskt utbyte med vargar från Finland. Redan innan stammen nått Prop. 2000/01:57
miniminivån bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning, främst
inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas på
vargar som skapar särskilt stora problem. I en situation där vargstam-
mens ökningstakt är snabb bör man vara mer generös med tillstånd till
skyddsjakt än annars. Det bör inte finnas någon fast vargstam i ren-
skötselområdet. Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa
delar av Götaland. En jämnare spridning av stammen än för närvarande
bör eftersträvas.
Remissinstanserna: Remissinstanserna anser att en miniminivå bör
fastställas men redovisar mycket skilda uppfattningar om lämplig nivå.
En miniminivå om 200 vargar accepteras av Svenska Naturskydds-
föreningen och Världsnaturfonden som ett första delmål. Svenska
Jägareförbundet, Årjängs kommun och Svenska Kennelklubben anser att
nivån är för hög. Årjängs kommun anser att 100 individer räcker och
Kennelklubben anser att 150 individer är tillräckligt i en första etapp.
Stockholms universitet framhåller att den föreslagna nivån är påtagligt
mycket lägre än den nivå forskargruppen anger som lägsta nivå för
kortsiktigt bevarande. Vidare anser universitetet att det inte är bevarande-
biologiskt acceptabelt att inte tillåta etablering av varg i renskötsel-
området. Liknande synpunkter redovisas av Uppsala universitet. Univer-
sitetet anser att utredningens påstående att det saknas acceptans hos
allmänheten för en större vargstam än 200 individer inte är korrekt och
uppfattar utredningens argumentation som både felaktig och anmärk-
ningsvärd. Även Svenska Naturskyddsföreningen anser att utredningen
kan ha överskattat motståndet mot ett större bestånd. Svenska Jägare-
förbundet föreslår att Naturvårdsverket anger antalet familjegrupper eller
antalet revirhävdande par då sådana mål är mer relevanta än totalantalet
individer. Förbundet anser också att det måste finnas en viss acceptans
för varg även i renskötselområdet. Naturhistoriska riksmuseet anser att
det sannolikt krävs en gles vargstam inom renskötselområdet för att en
individ från Finland skall ha möjlighet att överleva och finna en partner.
Naturvårdsverket föreslår att en miniminivå för varg i Sverige skall
anges till 15 föryngringar per år vilket motsvarar 150 individer. Om
skadorna kan hållas på en rimlig nivå kan ökningen enligt verket fortsätta
till i varje fall 500 individer. Även Länsstyrelsen i Värmlands län och
Naturskyddsföreningen anser att en miniminivå för antalet producerande
par bör fastställas. Sametinget, Renägarförbundet och Svenska Samernas
Riksförbund anser att föryngring av varg inte skall tillåtas i ren-
skötselområdet. Naturvårdsverket motsätter sig bestämt att en fast varg-
stam inte skall få förekomma i renskötselområdet. Det är inte rimligt med
tanke på att det dels rör sig om 40 procent av landets yta, dels torde vara
nödvändigt med viss invandring för att undvika inavel. Beträffande varg,
menar verket, måste stor restriktivitet visas vid främst etablering i
renskötselns åretruntmarker och inte automatiskt i hela renskötsel-
området. Liknande synpunkter framförs av Svenska Naturskydds-
föreningen och Svenska Rovdjursföreningen. Naturvårdsverket tar
bestämt avstånd från att flytta alternativt inplantera vargar som en
möjlighet att säkra ett genetiskt utbyte. Svenska Rovdjursföreningen
anser att det är absurt att ett land med sådana resurser i form av stora
39
glesbygdsområden och tillgång på vilda bytesdjur som Sverige har, inte
skulle tåla mer än 200 vargar.
Etappmål
Under gynnsamma förhållanden kan förökningen i en vargstam vara
snabb. Vargstammen i Sverige och Norge har under 1990-talet uppvisat
en ökning som överträffar de andra rovdjurens. Möjligheter finns därför
att vargen åter kan bli en del av faunan i stora delar av landet. Under
våren 2000 uppgick vargstammen till mellan 67 och 81 djur. I detta antal
ingår inte de valpar som föddes under våren 2000. Samtidigt bör påpekas
att de sex vuxna vargar som man känner till har dött nyligen, inte har
frånräknats. Trots ökningen ligger arten därför ännu under den nivå på 50
könsmogna individer som Internationella naturvårdsunionen (IUCN) satt
som gräns för när en art skall beskrivas som akut hotad. Antalet familje-
grupper var under våren 2000 sju och ytterligare sex par bedömdes
markera revir. Tillväxten har emellertid visat sig vara förknippad med
flera olika problem. Vargförekomsten skapar starka känslor och kon-
flikter. På många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Pro-
blem av ett annat slag är t.ex. att det under våren 2000 konstaterades att
ungarna i en vargkull i Norge utgjordes av varghybrider, dvs. korsning
mellan varg och hund. Kort tid efter att förhållandet blivit klarlagt
beslutades om avlivning av samtliga valpar.
Vargens spridning har huvudsakligen skett genom att nya revir har
etablerats relativt nära redan befintliga. Enstaka djur kan dock genomföra
långa vandringar; det gäller inte minst yngre handjur. Enstaka vargar kan
därför numera uppträda i vilken del som helst av landet.
En viktig aspekt när det gäller vargstammen är att Sverige delar stam-
men med Norge. Vargar, såväl flockar som enstaka individer, rör sig
regelbundet över gränsen. I Norge finns omfattande fårskötsel med får på
i huvudsak fritt skogsbete. Möjligheterna till åtgärder för att förebygga
vargangrepp på tamdjur skiljer sig därför väsentligt mellan Sverige och
Norge beträffande andra tamdjur än ren. I Norge pågår beredning av
förslag om att varg endast skall accepteras i delar av landet där fårbesätt-
ningama är förhållandevis få. Vargar som uppehåller sig utanför dessa
områden skall få jagas. Huvuddelen av nuvarande vargflockar i Norge
befinner sig i områden som i framtiden, enligt förslaget, inte skall hysa
varg.
Utredningen och flera remissinstanser framhåller att en långsam till-
växt av vargstammen bör eftersträvas. En snabb tillväxt och spridning
kan leda till nya och ökade skador. Också i övrigt kan förhållanden upp-
stå som av en del av befolkningen kan upplevas som främmande och
hotande. Med en långsam tillväxt far människor bättre möjligheter att
lära sig leva med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för att dess
närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms emellertid en snabb
tillväxt av vargstammen minska risken för effekter av inavel.
Regeringen delar utredningens bedömning att det är avgörande för
vargstammen att man får förståelse hos lokalbefolkningen för utveck-
lingen. Det är särskilt viktigt att ansvariga myndigheter, främst läns-
Prop. 2000/01:57
40
styrelsen och Naturvårdsverket, uppmärksammar situationen i områden
där vargen nyligen återetablerat sig. Särskilda informationsinsatser är
ofta nödvändiga i sådana områden (avsnitt 11).
Vargförekomsten skapar konflikter med näringsintressen och jakt-
intressen. Regeringen bedömer å ena sidan att det därför inte nu är
möjligt att fa en bred acceptans för en vargstam av den storlek som krävs
för att den skall kunna bedömas som långsiktigt hållbar enligt vissa
vetenskapliga analyser. Å andra sidan är det inte rimligt att ange ett mål
som inrymmer ett alltför stort mått av osäkerhet beträffande varg-
stammens långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Ett sådant mål
skulle innebära att det saknades reellt innehåll i de mål som regeringen
och riksdagen satt upp i det miljöpolitiska arbetet om bevarandet av den
biologiska mångfalden i Sverige.
Mot bakgrund av det nuvarande antalet vargar och de svårigheter som
vargförekomsten orsakar bedömer regeringen att etappmålet för den
svenska vargstammen bör vara 20 årliga föryngringar, motsvarande
ca 200 individer. Regeringen vill dock framhålla att etappmålet inte får
uppfattas som det största antal vargar som kan tillåtas. Innebörden är i
stället, som framhållits i avsnitt 5.2.1, att förvaltningsåtgärdema kan ges
en annan inriktning när etappmålet är uppnått.
Regeringen föreslår alltså att etappmålet skall vara 20 vargföryng-
ringar i Sverige per år, motsvarande ca 200 individer.
När etappmålet är nått bör en grundlig genomgång genomföras av
konsekvenserna av vargförekomsten. Det är då rimligt att pröva om ett
nytt etappmål bör fastställas eller om en miniminivå bör anges. Med
tiden bör en nivå för antalet vargar kunna anges, som bättre står i
överensstämmelse med de nivåer som med vetenskapliga utgångspunkter
bedömts vara nödvändiga för en kortsiktigt livskraftig vargstam, dvs.
minst 500 individer. Det långsiktiga målet bör vara att vargstammen skall
växa till en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns kvar i den
svenska faunan.
För det etappmål som föreslås vill regeringen i likhet med utredningen
framhålla vikten av ett genetiskt utbyte med andra vargstammar. Utan
genetiskt utbyte ökar riskerna för negativa inavelseffekter. Sådant utbyte
bör ske på naturlig väg. Så länge antalet vargar är fårre än vad som krävs
för att stammen skall anses livskraftig är det väsentligt att noga följa dess
utveckling. Redan i nuläget sker en omfattande bevakning. Detta måste
fortsätta under avsevärd tid framöver.
Utbredning
Den skandinaviska vargstammen finns huvudsakligen i Dalarna,
Värmland, Dalsland och angränsande fylken i Norge dvs. utanför ren-
skötselområdet. Målet för förvaltningen av vargstammen bör vara att
vargen på ett naturligt sätt sprider sig till övriga delar av landet. Vargens
etablering i de södra delarna av Sverige torde bli begränsad till större
sammanhängande skogsområden även om erfarenheter från andra länder
visar att varg kan uppehålla sig i människors närhet om den väl accep-
teras. För att minska eventuella konflikter är det önskvärt att få en så
jämn spridning som möjligt. Vargens flockbildande beteende är därvid
Prop. 2000/01:57
41
ett särskilt problem eftersom även en enstaka men individrik grupp kan
uppfattas som en betydande koncentration.
Varg är det rovdjur som är svårast för rennäringen att hantera. Förutom
att vargen dödar renar innebär dess jaktsätt att renhjordar kan splittras
och förflytta sig långa sträckor vilket kan medföra stort merarbete för
renskötaren.
Utredningen föreslår att det inte skall finnas någon fast vargstam i
renskötselområdet. Företrädare för rennäringen och Sametinget stöder
utredningens förslag. Flera andra remissinstanser anser emellertid att det
är orimligt att undanta en så stor del som 40 procent av landet från
föryngring av ett djur som tidigare förekommit naturligt i området.
Regeringen bedömer att regelbundna föryngringar i stora delar av ren-
skötselområdet inte torde vara möjligt att förena med modem renskötsel.
Naturvårdsverket och andra remissinstanser har emellertid framfört att
det utanför renskötselns åretruntmarker torde finnas områden där varg-
förekomst medför endast begränsade skador för renskötseln. Det kan
vara områden där det sällan finns renar eller områden där förutsätt-
ningarna för att vidta förebyggande åtgärder är gynnsamma.
Mot bakgrund av synpunkter framförda av remissinstanserna bedömer
regeringen att det även inom renskötselområdet bör vara möjligt med
enstaka föryngringar utanför åretruntmarkema. Den huvudsakliga delen
av vargstammen måste emellertid finnas utanför renskötselområdet.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen alltså att målet för varg-
stammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig
över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak
begränsas till de områden utanför åretruntmarkema där den gör minst
skada.
Skyddsjakt
Frågor rörande ändringar i bestämmelserna om skyddsjakt behandlas i
avsnitt 7.
Innan det föreslagna etappmålet är nått bör skyddsjakt tillåtas endast i
begränsad omfattning. Främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom ren-
skötselområdet. Det gäller då främst vargar som etablerar revir inom för
rennäringen särskilt olämpliga områden. En förutsättning för skyddsjakt
bör dock vara att stammen som helhet i landet visar en positiv utveckling
mot etappmålet. Detta följer också av de allmänna förutsättningar för
skyddsjakt som anges i 23 a § jaktförordningen (1987:905). Där sägs
bl.a. att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av artens bevarande-
status inte försvåras.
För att ett genetiskt utbyte skall kunna äga rum mellan den skandi-
naviska och den finsk-ryska vargstammen, måste vargar kunna röra sig
från gränsen till Finland och till det område där huvuddelen av den
skandinaviska vargstammen finns. Ett sådant utbyte är av största vikt för
att den skandinaviska vargstammen inte skall bli genetiskt utarmad. Stor
restriktivitet bör därför gälla för skyddsjakt på ensamgående vargar i
dessa områden. Ensamma vargar medför erfarenhetsmässigt heller inte
samma problem för rennäringen som revirhållande familjegrupper.
Prop. 2000/01:57
42
Även utanför renskötselområdet bör skyddsjakt kunna tillåtas i be-
gränsad omfattning innan etappmålet är nått. Det kan främst gälla en-
staka individer i situationer med allvarliga skadeproblem som inte rim-
ligen kan lösas på annat sätt. Också i en situation där vargstammen ökar
snabbt kan det vara motiverat att möta lokala problem med skyddsjakt.
Givetvis är det också i dessa fall en förutsättning att vargstammen i
landet som helhet visar en positiv utveckling.
Regeringens förslag: Miniminivån för kungsömsstammen skall vara
600 årliga häckningar. Kungsörnens utbredning bör inte påverkas av
människan.
Prop. 2000/01:57
Utredningens förslag: I Finland, Norge och Sverige finns en gemen-
sam stam av kungsörn som kan uppskattas till 4 600 individer. I Sverige
finns omkring 600 häckande par, vilket bör slås fast som miniminivå för
Sverige. Beträffande kungsörn finns det en konflikt endast med ren-
näringen. Skyddsjakt kan knappast komma ifråga annat än möjligen i
speciella undantagsfall. Kungsörnens utbredning bör inte påverkas av
människan
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som kommenterat
förslaget tillstyrker det, såsom Svenska Naturskyddsföreningen, Världs-
naturfonden och Svenska Jägareförbundet. Stockholms universitet anser
att den minskning som skett i fjällområdet måste brytas. Också Natur-
vårdsverket och Svenska Naturskyddsföreningen anser att utvecklingen i
fjällområdet är oroande. Med hänsyn till att otillåtna fångstredskap
kommit till användning anser verket att handel och import av otillåtna
fångstredskap skall förbjudas. Naturvårdsverket anser att stammen kan
tillåtas öka och att ökningen främst bör ske i skogslandet åt öster och
söder.
Skäl för regeringens förslag: Kungsörnen har en sammanhängande
utbredning i Sverige, Norge och Finland. Den gemensamma stammen
beräknas uppgå till ca 4 600 individer. Det sammanhängande utbred-
ningsområdet fortsätter österut in i Ryssland. Den svenska delen av
stammen, som beräknas till ca 600 häckande par, är i dag tillräckligt stor
för att arten långsiktigt skall finnas kvar i landet som en del av faunan.
Utredningen anser emellertid att det finns anledning till oro för
kungsörnens utveckling i delar av fjällkedjan och fjällnära områden. För
att arten på längre sikt skall kunna finnas kvar i dessa områden är stam-
men beroende av tillskott av ömar från andra platser för att inte minska i
antal. Enligt uppgifter som utredningen redovisar är förklaringen till
detta förmodligen olaglig jakt. Regeringen anser att det därför är ange-
läget att vidta åtgärder för att bekämpa denna jaktbrottslighet. Åtgärder
mot jaktbrott behandlas närmare i avsnitt 6.
Regeringen bedömer i likhet med utredningen och flertalet remiss-
instanser att kungsörnen är det av rovdjuren som leder till minst kon-
flikter med näringsutövare och jaktintressen. Regeringen anser därför att
skyddsjakt inte bör tillåtas annat än undantagsfall.
43
Regeringen delar utredningens uppfattning att 600 häckande par bör
slås fast som miniminivå för den svenska delen av kungsörnsstammen.
Stammens utbredningsområde bör inte påverkas av människan.
I den mån de ansvariga myndigheterna, främst Naturvårdsverket, ser
behov av åtgärder för att stödja en tillväxt av kungsörnsstammen och
dess vidare utbredning, bör sådana åtgärder övervägas.
Regeringens bedömning: Naturvårdsverket bör snarast efter riksdagens
ställningstagande till förslagen i denna proposition bearbeta sina under år
2000 antagna åtgärdsprogram för björn, järv, lodjur och varg.
Utredningens förslag: Utredningen har inte behandlat frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Naturvårdsverket har till sitt
remissyttrande över Rovdjursutredningen bifogat fyra åtgärdsprogram
för bevarande av arterna bjöm, järv, lodjur och varg. Verket fastställde
programmen den 28 juni 2000. Programmen utgör en del av verkets
arbete med att ta fram åtgärdsprogram för hotade arter och miljöer.
Verket har hittills redovisat 23 sådana program varav de nu aktuella
utgör nr 20 till 23. Verket anger att programmen för de fyra rovdjuren
skall utvärderas och revideras senast när regering och riksdag behandlat
Rovdjursutredningens förslag. Verket anger tider som är något olika för
de olika programmen.
Regeringen anser att åtgärdsprogrammen är väsentliga för den framtida
förvaltningen av arterna. För att undvika oklarheter om vilka utgångs-
punkter som gäller för förvaltningen av dc fyra artema bör Naturvårds-
verket snarast göra de bearbetningar av programmen som är motiverade
med hänsyn till riksdagens ställningstagande till förslagen i denna
proposition.
Utredningen har presenterat ett material som visar att jaktbrott som
innefattar dödande av björn, järv, lo, varg och kungsörn förekommer i
stor omfattning. Av utredningen framgår också att grymma metoder ofta
används vid den olagliga jakten.
En omfattande olaglig jakt försvårar, eller rent av omöjliggör, en
långsiktig och konsekvent förvaltning av arterna i fråga. Brottsligheten
kan alltså avsevärt påverka möjligheterna att föra en samlad
rovdjurspolitik. För stammarna av järv och varg, som är de mest fåtaliga
av de aktuella artema, kan jaktbrotten få särskilt allvarliga konsekvenser.
De kan t.o.m. påverka möjligheterna att bevara långsiktigt livskraftiga
stammar av dessa arter. När det gäller kungsörn redovisar utredningen
uppgifter om att kungsörnsstammen i vissa delar av fjällkedjan och de
Prop. 2000/01:57
44
fjällnära områdena kan antas vara utsatt for en tämligen omfattande Prop. 2000/01:57
förföljelse. Utvecklingen kan innebära att artens möjlighet att överleva i
dessa områden riskeras. När det gäller bjöm och lo redovisas uppgifter
som tyder på att den olagliga jakten åtminstone i vissa områden kan vara
större än den lagliga skyddsjakten.
Den stora omfattningen av den olagliga jakten visar enligt regeringens
mening med tydlighet att det finns starka skäl att vidta åtgärder mot
brottsligheten. Även de grymma metoder som förekommer är i sig ett
skäl att vidta åtgärder. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser
anser regeringen därför att åtgärder måste vidtas både för att förebygga
jaktbrotten och för att öka möjligheterna att upptäcka och beivra
brottsligheten.
Regeringens bedömning: Polis, åklagare och länsstyrelser skall i ett
fördjupat samarbete gemensamt planera insatser för att förebygga
jaktbrott avseende bjöm, järv, lo, varg och kungsöm. Länsstyrelserna
skall också i ökad utsträckning bevaka områden där risken för
jaktbrott bedöms som stor. Länsstyrelserna får särskilda medel för de
ökade insatserna mot jaktbrott.
Utredningens förslag: Länsstyrelser, polismyndigheter och åklagar-
myndigheter planerar tillsammans för gemensamma insatser i syfte att
förebygga jaktbrott avseende rovdjur. Länsstyrelserna far särskilda medel
för att göra punktinsatser med ökad bevakning.
Remissinstanserna: Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen är positiva
till utredningens förslag. Även de länsstyrelser som yttrat sig över för-
slaget har varit positiva. En del av dessa har framhållit att ökade ekono-
miska resurser behövs.
Skälen för regeringens bedömning: Redan i dag genomför polis-
myndigheter och länsstyrelser i viss utsträckning insatser för att före-
bygga jaktbrott avseende bjöm, järv, lo, varg och kungsörn. I fjällänen
förekommer t.ex. övervakning från polishelikopter under vårvintern.
Utredningen lämnar också exempel på att länsstyrelser gjort insatser med
ökad bevakning av järvlyor.
Det är emellertid nödvändigt att öka och effektivisera insatserna för att
förebygga brottsligheten. I de län där det finns fasta stammar av bjöm,
järv, lo, varg eller kungsörn bör därför ett fördjupat samarbete mellan
polis, åklagare och länsstyrelser komma till stånd. Syftet bör vara att
planera och genomföra gemensamma, långsiktiga insatser för att före-
bygga jaktbrott.
Länsstyrelserna bör också i ökad utsträckning vidta åtgärder i fält för
att förebygga jaktbrott avseende bjöm, järv, lo, varg och kungsörn.
Insatserna bör inriktas på ökad bevakning över områden och på tider då
risken för jaktbrott är stor. Utredningen har gett exempel på punktinsatser
som genomförts med relativt enkla och billiga metoder och som bedömts
vara effektiva. Åtgärder beträffande järv och varg bör prioriteras särskilt
eftersom dessa arter är mest fåtaliga. Järvstammen har dessutom under de
senaste åren minskat påtagligt i antal, vilket kan bero på att den utsatts
45
för jaktbrott. När det gäller varg bör, förutom föryngringar, ensamma
vargar på vandring i norra Sverige uppmärksammas särskilt. Sådana
vargar kan ha invandrat från Finland. Invandrade individer är särskilt
betydelsefulla för vargstammens långsiktiga överlevnad. Får de möjlig-
het att komma i kontakt med den huvudsakliga svenska vargstammen i
Mellansverige och reproducera sig minskar risken för att stammen skall
drabbas av genetisk utarmning.
Regeringen avser att anslå särskilda medel för länsstyrelsernas arbete
med förebyggande åtgärder (avsnitt 13). Det gäller för såväl samarbetet
med polis- och åklagarmyndigheterna som det praktiska bevaknings-
arbetet. Regeringen avser också att ge Naturvårdsverket i uppdrag att
överväga hur inventeringsverksamheten inom ramen för miljööver-
vakningen kan bidra till arbetet med att förebygga jaktbrott (avsnitt 9).
Regeringens bedömning: Polisväsendet får särskilda resurser för att
kunna öka utredningsinsatserna beträffande grova jaktbrott som avser
de aktuella arterna.
Utredningens förslag: Förundersökningar om jaktbrott avseende
björn, järv, lo, varg och kungsörn leds regelmässigt av miljöåklagare och
i varje polisdistrikt finns särskilda utredare som ansvarar för sådana
utredningar. Polisen etablerar också ett samarbete med länsstyrelsernas
lältpersonal när det gäller brottsutredningarna.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till utred-
ningens förslag. Riksåklagaren tillstyrker det men framhåller att förslaget
kräver att åklagarväsendet får ytterligare resurser. Rikspolisstyrelsen
ställer sig positiv till förslagen om ökat samarbete mellan polisen och
andra myndigheter. Statens veterinärmedicinska anstalt anser att det bör
övervägas om anstalten skall få speciella medel för den rättsmedicinska
verksamheten. Naturvårdsverket tillstyrker att miljöåklagare skall leda
brottsutredningarna angående jaktbrott. När det gäller polisens utred-
ningsverksamhet menar verket att det kan vara lämpligt att bilda en
utredningsgrupp i varje län. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det
är nödvändigt att inom poliskåren etablera särskilda specialutbildade
enheter för utredning av illegal rovdjursjakt. Rovdjursföreningen
bedömer att uppklamingsprocenten för jaktbrott avseende rovdjur inte
kommer att öka genom att ansvaret för utredningarna läggs på miljö-
åklagarna.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår att straffen
för bl.a. jaktbrott skall höjas (avsnitt 6.4.2). För att straffskärpningarna
skall leda till en minskning av jaktbrotten måste de kombineras med
åtgärder som ökar möjligheterna att upptäcka och lagföra gärnings-
männen. För att jaktbrotten avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn
skall kunna bekämpas är det alltså viktigt att ytterligare förbättra polis-
och åklagarmyndigheternas förmåga att utreda brotten.
De åtgärder som regeringen avser att vidta för att förebygga brottslig-
heten innebär också ökade möjligheter att upptäcka redan begångna
brott. Åtgärderna kan även leda till att brott upptäcks tidigare än vad som
Prop. 2000/01:57
46
annars varit fallet, vilket ger ett bättre utgångsläge för förundersök-
ningarna. I kombination med ännu effektivare förundersökningar kan
alltså dessa åtgärder innebära förbättrade möjligheter att lagföra miss-
tänkta gärningsmän.
Riksåklagaren har inrättat en särskild miljöbrottsorganisation. Den
består dels av en central enhet vid Riksåklagarens kansli, Miljöbrotts-
enheten, och dels av specialiståklagare vid landets sex åklagarmyndig-
heter, så kallade miljöåklagare. Miljöbrottsorganisationen har till uppgift
att bekämpa brott mot lagstiftning som har till ändamål att skydda den
yttre miljön.
Riksåklagarens definition av miljöbrott omfattade ursprungligen inte
någon typ av jaktbrott. Sedan halvårsskiftet 2000 handläggs emellertid
bl.a. jaktbrott avseende bjöm, järv, lo, varg och kungsöm av miljö-
åklagare. Utredningens förslag i denna del har alltså redan genomförts.
Regeringen delar utredningens, och Riksåklagarens, uppfattning att
förundersökningar av jaktbrott avseende stora rovdjur och kungsöm bör
ledas av åklagare med specialistkompetens på miljöområdet. Regeringen
ser alltså positivt på den utvidgning av miljöåklagamas ansvarsområde
som genomförts.
Utredningen har även föreslagit att det i varje polisdistrikt skall finnas
särskilda utredare som ansvarar för utredningarna av jaktbrott avseende
björn, järv, lo, varg och kungsörn. Genom att koncentrera utrednings-
arbetet till vissa polismän kan man, liksom beträffande åklagarna, till-
försäkra att utredarna får ökad erfarenhet. Det bör emellertid vara en
uppgift för polismyndigheterna att avgöra hur verksamheten bör organi-
seras för att den skall bli så effektiv som möjligt.
Tidigare har framhållits att utredningar av grova jaktbrott avseende
bjöm, järv, lo, varg och kungsöm ofta är komplicerade. Regeringen avser
därför att öka polisväsendets ekonomiska resurser för detta ändamål
(avsnitt 13). De rättsmedicinska undersökningarna är många gånger
viktiga för förundersökningarna. Statens veterinärmedicinska anstalt har i
sitt remissyttrande anfört att det bör övervägas om anstalten skall få
särskilda medel för detta ändamål. Även om ändamålet är angeläget finns
det emellertid för närvarande inte möjlighet att tillskjuta nya resurser.
Utredningen har föreslagit att polismyndigheterna skall etablera ett
samarbete med länsstyrelsernas fältpersonal när det gäller brotts-
utredningarna. Länsstyrelserna i fjällänen har fåltpersonal, så kallade
naturbevakare, med hög kompetens i rovdjursfrågor. Deras kunskaper
om spåming och rovdjurens vanor och beteenden kan med säkerhet få
stor betydelse för förundersökningarnas kvalitet. Det är alltså viktigt att
polismyndigheterna och länsstyrelserna aktivt samarbetar i denna fråga.
Det samarbete som bör etableras för att förebygga jaktbrott torde även
vara en god plattform för att förbättra brottsutredningsverksamheten.
Prop. 2000/01:57
47
6.4
Jaktbrott kan utgöras av en rad olika handlingar (43 § jaktlagen
[1987:259] ). För att straff skall komma ifråga krävs det att handlingen
utförts med uppsåt eller av grov oaktsamhet.
Det är ett jaktbrott att jaga vilt som inte lär jagas, dvs. fredat vilt. Med
jakt avses inte bara att fånga och döda vilt utan också att i sådant syfte
söka efter, spåra eller förfölja vilt samt att göra ingrepp i viltets bo och
att ta eller förstöra fåglars ägg (2 § jaktlagen). Jaktbrott kan också bl.a.
bestå i jakt på annans jaktområde, otillåten användning av motordrivna
fortskaffningsmedcl, vissa fall av användning av drivande hund på sådant
sätt att drevet huvudsakligen går över annans jaktområde, användning av
otillåtna vapen och jaktmedel samt brott mot reglerna om statens vilt
(43 § andra punkten jaktlagen).
Straffskalan innefattar böter och upp till sex månaders fängelse. Om
brottet är att anse som grovt är straffet fängelse i upp till två år (44 §
jaktlagen). Vissa omständigheter skall särskilt beaktas vid bedömningen
av om ett brott är grovt. Detta gäller bl.a. om brottet avsåg hotat, sällsynt
eller värdefullt vilt, om det har utförts vanemässigt eller i större
omfattning eller om det utförts med otillåten hjälp av motordrivet fort-
skaffningsmedel.
Försök och förberedelse till jaktbrott är för närvarande inte straffbart.
Prop. 2000/01:57
Regeringens förslag: Minimistraffet för jaktbrott som är att anse som
grovt höjs till sex månaders fängelse. Maximistraffet höjs till fyra års
fängelse. Maximistraffet för jaktbrott som inte är grovt höjs till ett års
fängelse. Vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt skall särskilt
beaktas om brottet avsett ett särskilt skyddsvärt vilt.
Utredningens förslag: Minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex
månaders fängelse.
Remissinstansernas yttranden över utredningens förslag: De flesta
remissinstanserna har varit positiva till utredningens förslag. Det gäller
bl.a. Hovrätten för Övre Norrland som inte har något att invända mot att
minimistraffet för ett grovt jaktbrott som innebär dödande av ett hotat
eller sällsynt vilt höjs. Hovrätten anser emellertid att lagstiftningen även i
fortsättningen måste ge utrymme för en nyanserad påföljdsbestämning
när det gäller jaktbrotten. Som exempel nämner man att olovlig jakt på
älg i praxis bedömts som grovt jaktbrott men att påföljden brukar vara ett
kortare fängelsestraff. Riksåklagaren tillstyrker att minimistraffet för
grovt jaktbrott höjs men anser att även straffmaximum bör höjas för att
straffskalan inte skall bli alltför snäv. Riksåklagaren föreslår en höjning
från två till fyra år. För att inte det högsta straffet för jaktbrott som inte är
grovt skall sammanfalla med det lägsta för grovt brott, föreslår
Riksåklagaren att maximistraffet för icke grovt brott skall höjas till ett år.
Även Rikspolisstyrelsen anser att straffvärdet för grovt jaktbrott behöver
höjas och att straffmaximum bör höjas om minimistraffet höjs.
48
Remissinstansernas yttranden över utkastet till lagrådsremiss:
Hovrätten for övre Norrland anser att det är oklart vad som avses med
särskilt värdefullt vilt. Östersunds tingsrätt har inget att erinra mot
förslagen. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Sametinget tillstyrker
förslagen. Naturvårdsverket, Svenska Naturskyddsföreningen och Världs-
naturfonden tillstyrker förslagen till ändringar i straffskalorna men anser
att det bör klarläggas vad som avses med särskilt värdefullt vilt.
Lantbrukarnas Riksförbund motsätter sig ändringar av straffskalan för
grovt jaktbrott. Svenska Jägareförbundet tillstyrker förslagen till
ändringar i straffskaloma med undantag för höjningen av maximistraffet
för grovt jaktbrott. Förbundet bedömer att det kommer uppstå problem
vid tolkningen av formuleringen särskilt värdefullt vilt. Jägarnas
Riksförbund avstyrker förslagen.
Skälen for regeringens förslag: Jaktbrottsligheten är så omfattande
att den är ett allvarligt problem vid förvaltningen av stammarna av bjöm,
järv, lo, varg och kungsörn. Särskilt för järv, varg och kungsöm kan den
fa allvarliga konsekvenser. En straffskärpning kan ha en avskräckande
effekt och på så sätt bidra till att förebygga brottsligheten. Detta gäller
särskilt om straffskärpningen kombineras med åtgärder som ökar
möjligheterna att upptäcka brott. Sådana åtgärder planeras (avsnitt 6.2).
En höjning av straffskaloma innebär också en markering av att brottslig-
heten anses ha ett högt straffvärde. Regeringen instämmer således i
utredningens förslag att minimistraffet för grovt jaktbrott bör höjas.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har anfört att även straff-
maximum för grovt jaktbrott bör höjas om minimistraffet höjs. Detta
motiveras med att domstolarna bör ha erforderligt handlingsutrymme.
Regeringen delar denna uppfattning och föreslår därför att det högsta
straffet skall vara fyra års fängelse.
Den föreslagna höjningen av straffskalan för grovt jaktbrott kommer
att gälla för alla typer av sådana brott och alltså inte enbart för brott
avseende bjöm, järv, lo, varg och kungsörn. Höjningen innebär en mark-
ering av att det finns anledning att se allvarligt på den grova jakt-
brottsligheten över huvud taget. För vissa jaktbrott som för närvarande
anses som grova kan emellertid det nu föreslagna minimistraffet te sig
alltför strängt. Hovrätten för Övre Norrland har till exempel påpekat att
så kan vara fallet beträffande vissa jaktbrott avseende älg. Enligt
regeringens mening bör därför också de förutsättningar som skall beaktas
vid bedömningen av om ett brott är att anse som grovt ändras något.
För närvarande anges att det vid bedömningen särskilt skall beaktas
bland annat om brottet avsåg ett värdefullt vilt, varmed främst avses eko-
nomiskt värdefullt vilt. I lagrådsremissen föreslogs att det i stället borde
anges att det särskilt skall beaktas om brottet avsåg ett särskilt värdefullt
vilt. Lagrådet anser emellertid att ett annat uttryckssätt bör väljas, som
klarare återspeglar syftet med förslaget och ger en anvisning om vilka
typer av vilt som anses böra skyddas genom de strängare straffreglema
(se bilaga 7). Lagrådet föreslår därför att det i stället för särskilt värde-
fullt vilt skall stå ”annars särskilt skyddsvärt vilt”.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning och föreslår därför att bestäm-
melsen utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Särskilt skyddsvärt
vilt kan vara djur av en art som är i behov av skydd utan att arten är
hotad eller sällsynt. Det kan t.ex. vara en art som tidigare varit hotad eller
Prop. 2000/01:57
49
sällsynt eller en art som minskat i antal och vars långsiktiga överlevnad
därför riskeras. Det kan också vara fråga om en art för vars bevarande
staten haft stora kostnader, som blir onödiga om djur av arten dödats
olagligt.
Den föreslagna ändringen innebär att vissa jaktbrott som i dag bedöms
som grova kan anses som icke grova. Det bör till exempel kunna gälla
jakt på älg eller annat ekonomiskt värdefullt vilt på någon annans
jaktområde. De föreslagna ändringarna av straffskalan innebär att det
även i övrigt bör finnas ett visst utrymme för att bedöma brott som
tidigare ansetts grova som icke grova.
Mot bakgrund av förslagen beträffande grova jaktbrott bör det säker-
ställas att det finns utrymme för en nyanserad straffmätning för jaktbrott
som inte bedöms som grova. Straffmaximum för sådana brott bör därför
höjas. Regeringen föreslår att det högsta straffet för icke grovt jaktbrott
skall vara ett års fängelse.
Regeringens forslag: Vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt
skall även beaktas om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod.
Utredningens förslag: Frågan behandlas inte.
Remissinstansernas yttranden över utredningen: Riksåklagaren har
anfört att det visat sig att det i Sverige förekommer användning av bl.a.
fållor och andra grymma redskap som orsakar viltet svåra plågor. Riks-
åklagaren har därför föreslagit att det vid bedömningen huruvida ett brott
är grovt särskilt skall beaktas om det utförts med ett för jakten otillåtet
redskap eller med en särskilt grym metod.
Remissinstansernas yttranden över utkastet till lagrådsremiss:
Östersunds tingsrätt har inget att erinra mot förslaget. Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen och Sametinget tillstyrker förslaget. Naturvårdsverket,
Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Jägareförbundet anser att
det skall vara tillräckligt att en grym metod använts för att ett jaktbrott
skall anses grovt, dvs. att det inte skall behöva vara fråga om en särskilt
grym metod. Jägarnas Riksförbund avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: All jakt skall bedrivas på ett sätt som
är så skonsamt som möjligt för viltet. Den som använder i och för sig
tillåtna jaktmetoder på ett sådant sätt att viltet tillfogas onödigt lidande
kan dömas till böter för brott mot 27 § jaktlagen. I allvarligare fall kan
gärningsmannen dömas för djurplågeri till fängelse i högst två år, om
djuret vid jakten har utsatts för otillbörligt lidande. I jaktsammanhang
torde djurplågeri främst komma i fråga vid allvarligare, uppsåtliga, brott
medan jaktlagens bestämmelse kan tillämpas i mindre allvarliga fall. Ett
exempel på brott mot 27 § kan vara en situation då någon utnyttjar ett
alltför dåligt skottillfälle och därför skadskjuter vilt. Den som använder
otillåtna metoder kan även dömas för jaktbrott i kombination med djur-
plågeri.
När det gäller jaktbrott avseende björn, järv, lo, varg och kungsörn
finns många exempel på att mycket plågsamma metoder kommit till
Prop. 2000/01:57
50
användning. Av utredningen framgår bland annat att otillåtna fällor som Prop. 2000/01:57
orsakar viltet svåra lidanden används. Ett annat exempel från utredningen
är användning av gift, vilket kan medföra att viltet utsätts för ett lång-
draget lidande. Utredningen redogör också för uppgifter om att rovdjur
spåras och jagas långa sträckor med snöskoter innan de skjuts, körs över
eller dödas på annat sätt. Här kan det alltså vara fråga om jaktbrott i
kombination med djurplågeri. Enligt regeringens mening blir dock
lagstiftningen tydligare om jaktbrott begångna med särskilt plågsamma
jaktmetoder i sin helhet straffbeläggs direkt i jaktlagen. Jaktmetoder som
de nyss beskrivna bör därför kvalificera ett jaktbrott som grovt. Därmed
skulle den nu föreslagna straffskalan för grovt jaktbrott, fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år, normalt tillämpas vid alla jaktbrott med
särskilt plågsamma metoder. Straffskalan överstiger alltså väsentligt den
som gäller för djurplågeri, för vilket det högsta straffet är fängelse i två
år.
Jaktbrott beträffande bjöm, järv, lo, varg och kungsörn, som i den
senaste så kallade rödlistan från ArtDatabanken vid Sveriges lant-
bruksuniversitet klassats som hotade eller missgynnade arter, är normalt
att anse som grovt brott oavsett hur det utförts. I sådana fall krävs alltså
inte att brottet har utförts med en särskilt plågsam metod för att det skall
anses som grovt.
Riksåklagaren föreslår att det vid bedömandet av om ett jaktbrott är
grovt särskilt skall beaktas bl.a. om brottet utförts med en särskilt grym
metod, vilket även föreslogs i lagrådsremissen. Ett lämpligare uttrycks-
sätt är emellertid särskilt plågsam jaktmetod, en benämning som tar sikte
på metodens effekter på viltet. Regeringen föreslår därför att det vid
bedömandet av om ett jaktbrott är grovt även skall beaktas om brottet
utförts med en särskilt plågsam jaktmetod. Såvitt nu kan bedömas är det
inte tillräckligt motiverat att användningen av ett otillåtet redskap i sig
skall kvalificera ett jaktbrott som grovt, något som Riksåklagaren har
föreslagit.
Vad så slutligen angår de av utredningen redovisade uppgifterna, att
det förekommer att rovdjur förföljs med snöskoter innan de dödas, gör
regeringen följande bedömning. Sådana inslag i ett jaktbrott är, som
framhållits ovan, i regel att anse som särskilt plågsamma. Otillåten an-
vändning av motordrivna fortskaffningsmedel är emellertid en om-
ständighet som redan i sig alltid skall beaktas vid bedömningen av om ett
jaktbrott är att anse som grovt. Redan med nu gällande lagstiftning kan
alltså jaktbrott med hjälp av otillåten användning av t.ex. snöskoter
normalt anses som ett grovt brott.
Sammanfattningsvis innebär den föreslagna ordningen att användning
av särskilt plågsamma jaktmetoder skall vara en grund för att kvalificera
ett jaktbrott som grovt. I något mindre allvarliga fall skall, liksom för
närvarande, kunna dömas för jaktbrott i kombination med djurplågeri.
Om någon utsätter vilt för otillbörligt lidande, utan att det är fråga om ett
jaktbrott, kan straff för djurplågeri komma i fråga.
51
Prop. 2000/01:57
Regeringens förslag: För vissa typer av jaktbrott skall det räcka med
att gärningsmannen handlat oaktsamt. Det skall alltså inte, såsom för
närvarande, krävas att han eller hon handlat av grov oaktsamhet eller
med uppsåt.
Naturvårdsverkets och Svenska Jägareförbundets förslag: Oakt-
samhet som inte är grov skall vara tillräckligt för att jaktbrott och brott
mot vissa andra bestämmelser i jaktlagen skall vara straffbara. Verkets
och förbundets begäran har remitterats i särskild ordning. Rovdjurs-
utredningen behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig, utom
Jägarnas Riksförbund, har tillstyrkt förslagen.
Skälen for regeringens förslag: God artkännedom hos jägarna är
nödvändig för en korrekt jakt. En utveckling som innebär att misstag
beträffande det jagade viltets art endast i undantagsfall är straffbar bör
således undvikas. Mot bakgrund av vad Naturvårdsverket och Jägare-
förbundet anfört (se bilaga 4) bör därför även oaktsamhet som inte är
grov kunna leda till ansvar för jaktbrott. Detta är emellertid inte nöd-
vändigt, såvitt nu kan bedömas, beträffande alla typer av jaktbrott och de
olika förfaranden som är straffbara enligt 45 § jaktlagen. Oaktsamhet
som inte är grov bör endast vara straffbar i den utsträckning som behövs
för att förhindra att fredade arter dödas eller att vilt av en viss art jagas
med vapen och jaktmetoder som inte är tillåtna vid jakt på arten i fråga.
Oaktsamhet som inte är grov bör därför vara tillräcklig för straffansvar
endast beträffande vissa typer av jaktbrott. Regeringen förslår att detta
skall gälla vid dödande av fredat vilt, jakt med användning av motor-
drivna fortskaffningsmedel då detta inte är tillåtet samt jakt med använd-
ning av otillåtna vapen och jaktmedel i övrigt.
Försök och förberedelse till jaktbrott är inte straffbart. Riksåklagaren har
i sitt remissyttrande över Rovdjursutredningens slutbetänkande föreslagit
att försök och förberedelse skall kriminaliseras. Frågan har inte be-
handlats av Rovdjursutredningen.
Enligt utredningen kommer fällor ofta till användning vid olaglig jakt
på rovdjur. Detta synes särskilt gälla järv och kungsörn. Möjligheterna
att förhindra att rovdjur dödas genom denna typ av brott skulle förmod-
ligen kunna förbättras genom en kriminalisering av försök och för-
beredelse till jaktbrott. Det skulle bl.a. innebära att olika typer av befatt-
ning med otillåtna fällor blir straffbara. Också när det gäller jaktbrott
som bedrivs med skjutvapen skulle det kunna vara av betydelse om
förberedelse och försök kriminaliserades.
Regeringen anser således att det finns övervägande skäl som talar för
att kriminalisera försök och förberedelse till jaktbrott. Mot bakgrund av
en översyn av förberedelsebrottet i allmänhet som pågår inom Regerings-
kansliet bör emellertid frågan övervägas närmare och den pågående
52
översynen bör avvaktas. Regeringen avser därför återkomma till riks- Prop. 2000/01:57
dagen i frågan vid ett senare tillfälle.
Regeringens förslag: Straffskaloma för jakthäleri och grovt jakthäleri
ändras på samma sätt som beträffande jaktbrott respektive grovt
jaktbrott.
Utredningens förslag: Utredningen behandlade inte denna fråga.
Remissinstansernas yttranden över utredningen: Hovrätten för
Övre Norrland anser att en översyn av straffskalan för grovt jakthäleri
bör övervägas om straffskalan for grovt jaktbrott ändras. Motsvarande
åsikt framförs av Riksåklagaren och Östersunds tingsrätt.
Remissinstansernas yttranden över utkastet till lagrådsremiss: De
flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker förslagen. Svenska
Jägareförbundet anser att straffskaloma för jakthäleri och grovt jakt-
häleri bör vara desamma som för motsvarande jaktbrott men motsätter
sig en höjning av straffmaximum för grovt jakthäleri. Jägarnas Riks-
förbund avstyrker förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Jakthäleri består i att någon tar
obehörig befattning med vilt som han eller hon vet eller har skälig anled-
ning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott. I straffskalan ingår
böter och fängelse i högst sex månader och för grovt brott fängelse i
högst två år. Straffskaloma för jakthäleri och grovt jakthäleri bör enligt
regeringens mening stämma överens med straffskaloma för motsvarande
jaktbrott. En sådan överensstämmelse finns t.ex. när det gäller stöld och
grov stöld å ena sidan och häleri och grovt häleri å den andra.
Regeringen föreslår därför att maximistraffet för jakthäleri höjs till ett
års fängelse. För grovt jakthäleri föreslås en straffskala från lägst sex
månaders fängelse till högst fyra års fängelse.
Med skyddsjakt avses jakt som bedrivs i syfte att förebygga skador av
vilt. Bestämmelser om skyddsjakt finns i 7-9 §§ jaktlagen (1987:259)
och 23 a-29 §§ jaktförordningen (1987:905).
Skyddsjakt efter bjöm, varg, järv, lo och kungsöm kan tillåtas under
vissa förutsättningar. Prövningen av om skyddsjakt skall tillåtas på dessa
arter görs av Naturvårdsverket (24 och 27 §§ jaktförordningen). I vissa
fall kan skyddsjakt efter bjöm, järv eller lo också bedrivas på initiativ av
en enskild utan föregående prövning av någon myndighet. Detta far ske
under vissa förutsättningar i omedelbart samband med ett rovdjurs-
angrepp på ett tamdjur (28 § jaktförordningen). Paragrafen omfattar inte
varg eller kungsörn.
53
Brottsbalkens bestämmelse om nöd innebär att den som utan stöd i
jaktlagstiftningen dödar ett vilt djur för att förhindra en skada under vissa
begränsade förutsättningar går fri från ansvar för brott.
Skyddsjaktens bedrivande
Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt försvarbart
sätt. Ett grundläggande krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar. Det
har diskuterats om den skyddsjakt på lodjur som bedrivs strider mot
detta. Ungarna töds normalt i månadsskiftet maj-juni och följer sin mor
närmare ett år. Skyddsjakten, som bedrivs under vintern, kan därför leda
till att honor skjuts ifrån sina ungar innan de kan klara sig på egen hand,
l iden för jakt på lodjur bör anpassas till detta, vilket för närvarande
också är fallet. Enligt Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på lodjur
under vintern 1999/2000 tilläts jakt med kulvapen endast under slutet av
februari och mars. Det innebär att jakt tilläts under den sista tiden innan
ungarna normalt skiljs från modern.
Det har också diskuterats om fållfångst är etiskt försvarbar. Den
invändning som framförts är att djuren utsätts för svår stress. Det är alltså
viktigt att Naturvårdsverket kontinuerligt utvärderar fällfångsten från ett
djurskyddsperspektiv, vilket också sker. Utvärderingen görs på grundval
av Statens veterinärmedicinska anstalts omfattande undersökningar av
lodjur som dödats under skyddsjakten.
På många håll anses också att jakt på ungar i bo inte är etiskt försvar-
bar. Utifrån dessa aspekter har den skyddsjakt som bedrivs på järv ifråga-
satts. Skyddsjakt på järv har under senare år emellertid tillåtits i ytterst
begränsad omfattning och under strängt kontrollerade former, som till-
godosett djurskyddsintresset.
Kritik har således riktats mot metoderna för den skyddsjakt som be-
drivs. Regeringens bedömning är emellertid att Naturvårdsverket genom
tillstånden till skyddsjakt väl anpassar jakten till de etiska krav som bör
ställas.
Regeringens bedömning: Jaktförordningen ändras så att det blir möj-
ligt för Naturvårdsverket att delegera till länsstyrelserna att besluta om
skyddsjakt på enskilda individer av bjöm eller lo som orsakar all-
varliga skador eller olägenheter.
Utredningens förslag: Naturvårdsverket lår delegera till läns-
styrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda individer av björn
eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall
vara huvudregeln i län med fasta stammar av björn och lo.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan,
däribland flertalet länsstyrelser, har varit positiva till utredningens för-
slag. Sametinget anser att Naturvårdsverket skall kunna delegera till
tinget att besluta om skyddsjakt. Naturvårdsverket har inget att erinra
mot förslaget men framhåller att verket måste ha möjlighet att återkalla
Prop. 2000/01:57
54
en delegation. Svenska Samernas Riksförbund anser att möjligheten till Prop. 2000/01:57
delegation skall gälla alla rovdjursarter. Svenska Naturskyddsföreningen
tillstyrker förslaget men framhåller att en förutsättning för delegation är
att länsstyrelsen har egen, erforderlig kompetens i rovdjursfrågor.
Föreningen anser att Naturvårdsverket skall ha möjlighet att återkalla
delegationen. Världsnaturfonden anser att delegation bör ske under en
prövotid.
Skälen för regeringens bedömning: Förvaltningen av stammarna av
bjöm, järv, lo, varg och kungsörn är en nationell angelägenhet samt en
förpliktelse enligt internationella konventioner och medlemskapet i
Europeiska unionen. Vid förvaltningen är det alltså viktigt att ha över-
blick över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig över så
stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå. Liksom utred-
ningen anser regeringen därför att Naturvårdsverket även i fortsättningen
skall ha huvudansvaret för omfattningen av jakten på bjöm, järv, lo, varg
och kungsörn.
Det finns emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande i vissa fall,
vilket utredningen har framhållit. Erfarenheter och kunskaper från lokal
nivå kan då bättre komma till användning. De regionala myndigheterna
har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på
orten. Det finns normalt också utvecklade former för samarbete med
andra regionala och lokala myndigheter såsom polisen. För lokal-
befolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna också innebära större
förståelse för de beslut som fattas. De fördelar som finns med regionalt
beslutsfattande har särskilt stor betydelse i fall där det krävs en snabb
beslutsprocess.
Utredningen har bedömt att länsstyrelserna i de län där det finns fasta
stammar av rovdjur, har kompetens att hantera en beslutanderätt på ett
sätt som stämmer överens med de övergripande målen för förvaltningen
av de aktuella arterna. Regeringen har inte anledning att ifrågasätta denna
bedömning.
Sammantaget delar således regeringen utredningens uppfattning att
Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge
tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar allvarliga skador
eller olägenheter. Delegation bör för närvarande bara kunna komma
ifråga beträffande arterna bjöm och lo, som finns i förhållandevis stora
bestånd. Den närmare utformningen av bestämmelserna avser regeringen
att ta upp i förordningsform.
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte anledning att
genomföra de förändringar i de allmänna förutsättningarna för skydds-
jakt som utredningen föreslår.
Utredningens förslag: 123 a § jaktförordningen föreskrivs att man vid
beslut om skyddsjakt på lo och varg särskilt skall ta hänsyn till risken för
skador på renar. När det gäller lo skall också behovet att skydda stam-
marna av vilda hjortdjur beaktas.
55
Remissinstanserna: Synpunkterna på förslaget till ändring i 23 a § har
varit blandade. Riksåklagaren avstyrker förslaget eftersom ren redan
torde omfattas av paragrafen. Naturvårdsverket anser att det är fråga om
detaljregleringar som det inte finns anledning att infora. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser att tillägget inte innebär någon ändring i sak och
kan uteslutas. Svenska Samernas Riksförbund anser att alla rovdjursarter
inom renskötselområdet skall omfattas. Världsnaturfonden tillstyrker
förslaget att särskild hänsyn skall tas till risken för skador på ren.
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svenska Naturskyddsföreningen och
Svenska Rovdjursföreningen avstyrker att behovet att skydda stammarna
av vilda hjortdjur skall beaktas. Svenska Jägareförbundet är positivt till
förslaget att behovet att skydda stammarna av hjortdjur skall beaktas men
anser att sådan hänsyn skall tas också vid beslut om jakt på björn och
varg.
Skälen for regeringens bedömning: Utredningens förslag till
ändringar av de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt är ett sätt att
ge förslagen beträffande de olika rovdj ursartemas antal och utbredning
genomslag i jaktlagstiftningen. Regeringen anser emellertid att förslagen
innebär en detaljreglering som det lör närvarande inte finns behov av.
Det kan påpekas att Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt beträffande
bjöm och särskilt lo åtminstone under de senaste åren utformats med
hänsyn till rennäringen. Regeringen har också en något annorlunda syn
på målen för rovdjursartemas antal och utbredning än utredningen
(avsnitt 5.2).
Sammantaget anser regeringen därför att det, i varje fall for närvar-
ande, inte finns anledning att genomföra några förändringar i jaktförord-
ningen med anledning av utredningens förslag i denna del.
Regeringens bedömning: Vargstammen har under 1990-talet haft en
hög tillväxttakt. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att rege-
ringen föreslår att förvaltningen skall syfta till en fortsatt hög tillväxt,
kommer skyddsjakt på varg utan föregående beslut av Naturvårds-
verket återigen att tillåtas på samma villkor som för närvarande gäller
för björn, järv och lo. Om vargstammens positiva utveckling bryts
avser regeringen emellertid att åter ändra regleringen så att den inte
längre omfattar varg.__________________________________________________
Utredningens förslag: 28 § jaktförordningen ändras så att ägaren eller
vårdaren av ett tamdjur får döda en bjöm, järv, lo eller varg som är under
direkt angrepp på tamdjuret. Förslaget innebär dels att förutsättningarna
ändras så att utrymmet för skyddsjakt utvidgas, dels att varg tas med i
paragrafen.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland och Kammarrätten
i Sundsvall ifrågasätter om förslaget är förenligt med art- och habitat-
direktivet. Många remissinstanser, däribland Riksåklagaren och Riks-
polisstyrelsen, anser att förslaget innebär att det blir svårt att bevisa om
det varit fråga om ett jaktbrott eller om skyddsjakt varit berättigad.
Naturvårdsverket anser att de föreslagna ändringarna lämnar utrymme
Prop. 2000/01:57
56
för vida tolkningar och att det finns en uppenbar risk att den föreslagna Prop. 2000/01:57
ändringen innebär att fredningen av rovdjuren sätts ur spel. Svenska
Samernas Riksförbund tillstyrker förslaget men anser att den så kallade
förföljelserätten bör återinföras. Svenska Jägareförbundet tillstyrker
förslaget. Jägarnas Riksförbund anser att förföljelserätten skall åter-
införas och att vargen skall jämställas med bjöm och lo i paragrafen.
Även Svenska Fåravelsföreningen menar att det är viktigt att vargen
återinförs i paragrafen.
Förutsättningarna för skyddsjakt
Utredningens förslag innebär att möjligheterna till skyddsjakt utan före-
gående beslut av en myndighet utvidgas beträffande bjöm, järv och lo,
som omfattas av 28 § jaktförordningen (1987:905) i dess nuvarande
lydelse. En sådan förändring ter sig för närvarande mindre lämplig sär-
skilt beträffande järven, en art som under de senaste åren minskat i antal
på ett mycket oroande sätt.
Regeringen föreslår nu åtgärder för att bekämpa jaktbrotten avseende
björn, järv, lo, varg och kungsörn (avsnitt 6). Flera remissinstanser har
uttryckt farhågor för att utredningens förslag till ändringar i 28 § jakt-
förordningen kommer att medföra stora svårigheter att bevisa om ett
jaktbrott begåtts eller om det varit fråga om tillåten skyddsjakt. Dessa
farhågor framstår som berättigade.
Sammantaget anser regeringen därför att det, i varje fall för när-
varande, inte är lämpligt att ändra förutsättningarna för skyddsjakt enligt
28 § jaktförordningen på det sätt utredningen föreslagit.
Skyddsjakt på varg
Utredningen föreslog också att varg skulle omfattas av 28 § jakt-
förordningen. Vargstammen har under 1990 talet haft en stark tillväxt.
Regeringen föreslår att etappmålet för vargstammens tillväxt skall vara
20 föryngringar, vilket motsvarar omkring 200 individer (avsnitt 5.2.4).
Mot bakgrund av den tidigare tillväxten är det rimligt att förvänta sig att
stammen fortsätter öka och att antalet föryngringar därför också kommer
att öka.
I samband med att miljö- och jordbruksutskottet (bet.
1999/2000:MJU 17) behandlade propositionen 1999/2000:73 om jaktens
villkor tog utskottet upp frågan om skyddsjakt på varg utan föregående
myndighetsbeslut. Utskottet hänvisade då till Rovdjursutredningen och
tilläde att frågan om den så kallade nödvämsrätten får klargöras i den
fortsatta beredningen.
Med en vargstam i tillväxt ökar riskerna för skador på renar och andra
tamdjur. Med hänsyn till vargens förmåga att på kort tid vandra långa
sträckor kan skadeproblem uppstå på platser där man inte haft anledning
att vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan därför inte uteslutas
att det kan finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i akuta skade-
situationer ha möjlighet att döda en varg som angriper tamdjur. Främst
57
bör detta gälla tamdjur som ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa
tamdj ursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas ett
berättigat behov av att kunna döda en varg i omedelbart samband med ett
angrepp.
Mot denna bakgrund avser regeringen att ändra 28 § jaktförordningen
så att den åter omfattar varg. Denna förändring förutsätter dock att
vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i tillväxten är hög. Bryts
den nuvarande positiva utvecklingen är det inte möjligt att tillåta någon
skyddsjakt på varg utan föregående beslut av Naturvårdsverket. I en
sådan situation avser regeringen alltså att åter ändra 28 § jaktförord-
ningen så att den inte längre omfattar varg.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att verka för att Sverige
skall få tillämpa bilaga 3 i Bernkonventionen på björn och bilaga 5 i
art- och habitatdirektivet på både björn och lo.
Utredningens förslag: Sverige agerar för att få till stånd undantag från
både Bernkonventionens och art- och habitatdirektivets regler om skydd
för björnen samt från direktivets regler om skydd för lodjuret. Syftet
skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent förvaltande jakt på
arterna.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan är
positiva.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har tillträtt konventionen
om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö
(SÖ 1983:30), den så kallade Bernkonventionen.
1 konventionen föreskrivs att parterna till konventionen skall säker-
ställa ett särskilt skydd för vissa djurarter, som anges i bilaga 2 till
konventionen. Björnen är en av de arter som enligt konventionen skall ha
särskilt skydd. Beträffande de arter som skall ha särskilt skydd är huvud-
regeln att all avsiktlig fångst och allt avsiktligt dödande skall förbjudas.
Undantag får endast göras under vissa förutsättningar och för vissa
syften. Förutsättningarna är att det inte finns någon annan tillfreds-
ställande lösning för att uppnå syftet med undantaget och att den berörda
populationens fortbestånd inte påverkas på ett ogynnsamt sätt. Undantag
får göras bland annat för att skydda vilda djur samt hindra allvarlig skada
på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och annan egendom. Vidare får
undantag göras med hänsyn till bland annat allmänhetens hälsa och
säkerhet eller andra övergripande allmänna intressen (artikel 9).
Lodjuret hör inte till de arter som skall ha ett särskilt skydd enligt
Bernkonventionen. Arten ingår i stället i en annan bilaga till konven-
tionen, bilaga 3. Arterna i denna bilaga skall visserligen också skyddas,
men konventionen tillåter att arterna utnyttjas, t.ex. genom jakt. Detta
skall ske på ett sådant sätt att populationerna hålls utom fara.
Enligt rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter (92/43/EEG), det så kallade art- och habitatdirektivet (EGT L 206,
22.07.1992 s. 7, Celex 3921.0043), skall vissa djurarter ges ett starkt
skydd. Dessa arter är förtecknade i en särskild bilaga till direktivet,
Prop. 2000/01:57
58
bilaga 4. Bl.a. bjöm och lo ingår i bilagan. De skyddsregler som direk-
tivet föreskriver stämmer i stora drag överens med Bemkonventionens
regler beträffande de arter som skall ha ett starkt skydd. I direktivet finns,
liksom i konventionen, en bilaga där arter som kan bli föremål för
förvaltningsåtgärder förtecknats, bilaga 5.
Utredningen ansåg att Bemkonventionens och art- och habitatdirek-
tivets krav på skydd för bjöm och direktivets skydd för lo i dagsläget inte
är avpassade efter svenska förhållanden. Arterna, menade utredningen,
har utvecklats på ett sådant sätt att det i varje fall på längre sikt inte är
motiverat i Sverige med ett så starkt skydd som konventionen och
direktivet föreskriver. Mot denna bakgrund ansåg utredningen att Sverige
borde agera för att få till stånd undantag från både Bemkonventionens
och art- och habitatdirektivets regler om skydd för bjöm samt från
direktivets regler om skydd för lodjur. Med sådana undantag skulle
Sverige ha möjlighet att bedriva en rent förvaltande jakt på arterna.
Regeringen delar utredningens uppfattning att konventionen och
direktivet bör anpassas så att Sverige får större frihet, att långsiktigt för-
valta stammarna av. björn och lo. Regeringen avser därför att verka för
ändringar av konventionen och direktivet. Ändringarna skulle lämpligen
kunna få den innebörden att Sverige får tillämpa bilaga 3 i Bemkonven-
tionen på björn och bilaga 5 i direktivet på både björn och lo.
Prop. 2000/01:57
Regeringens bedömning Bidrag för att förebygga skador som har
orsakats av vilt och för att ersätta inträffade skador skall under vissa
förutsättningar kunna lämnas av statsmedel.
Rätten till bidrag och ersättning regleras i en särskild förordning.
Sametingets beslut om bidrag och ersättningar skall kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.
Utredningens förslag: Ersättning skall inte lämnas om verksamheten
där skadorna inträffar bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador
onödigtvis ökats.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar i allmänhet de tankar
som ligger bakom förslaget till ersättningssystem. Flera påpekar att full
ersättning måste lämnas för inträffad skada och att ersättning för person-
skada också bör kunna lämnas. Naturvårdsverket anser däremot att för-
slaget präglas av brist på konkreta förslag.
Remissinstanserna instämmer i förslaget att ersättningssystemet regle-
ras i en förordning. Några domstolar anser att möjligheterna att överklaga
beslut enligt förordningen bör övervägas ytterligare.
59
Regeringen uttalade i prop. 1991/92:9 om jakt och viltvård att var och en
är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av
förekomsten av vilt. Respekten för naturen och dess givna regler måste
prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet.
Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas även om en allt för
hög grad av tålighet enligt propositionen inte kan krävas av dem som
drabbas av skador. Principen bör dock vara att viltskador skall före-
byggas. En tillräckligt stor avskjutning av de jaktbara stammarna under
den normala jakttiden är det viktigaste medlet för att förebygga vilt-
skador. Möjligheten att få ersättning för skada av vilt bör, när det gäller
andra skador än de rovdjur orsakar på tamdjur, endast finnas kvar när det
gäller skador orsakade av de arter där på grund av beståndens ringa
storlek jakt inte är tänkbar i någon form. Dessa principer bör enligt
regeringens uppfattning fortfarande gälla.
Författningsreglering
I 29 a § jaktförordningen (1987:905) regleras frågor om bidrag till
åtgärder för att förebygga viltskador och om ersättning för sådana skador.
Bestämmelsen gäller dock inte i fråga om skador på renar. Under
statsanslaget 42:6 Ersättning för viltskador anvisas medel för bidrag för
att ersätta skada på ren som orsakats av björn, varg, järv, lo eller öm.
Användningen av de medel, som disponeras av Sametinget, regleras
enbart i regleringsbrev.
Utredningen föreslår att rätten till ersättning för rovdjursdödade renar
skall regleras i en särskild förordning med rätt för Sametinget att utförda
närmare föreskrifter om ersättningarna. Naturvårdsverket bör få utförda
närmare föreskrifter om den inventering som skall ligga till grund för
ersättningssystemet.
Före år 1995 reglerades rätten till ersättning för skada av annat vilt än
rovdjur i förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador
m.m. medan frågor om ersättning för tamdjur som skadats eller dödats av
björn, varg, järv, lo eller öm före år 1996 reglerades i förordningen
(1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur.
Regeringen avser att reglera rätten till ersättning för skada av vilt,
inklusive skador på ren, liksom bidrag för att förebygga skada av vilt i en
särskild förordning. Förslaget innebär dessutom att en ändring bör göras i
jaktförordningen (1987:905).
Överklagande
Sametingets och länsstyrelsens beslut i ärenden om ersättning för
viltskador får för närvarande inte överklagas. Utredningen anser att
Sametingets beslut bör få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Regeringen delar utredningens uppfattning att Sametingets beslut om
ersättning bör få överklagas. Beträffande möjligheten att överklaga
länsstyrelsens beslut bör ingen ändring göras.
Prop. 2000/01:57
60
Allmänna villkor för ersättning
Prop. 2000/01:57
I 29 a § jaktförordningen (1987:905) anges att ersättning bara får lämnas
om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall svara för de
kostnader skadan föranleder. Vid prövningen skall särskilt beaktas om
viltet får jagas, skadans omfattning samt möjligheten att genomföra en
effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder.
Utredningen föreslår att en motsvarande bestämmelse bör finnas även i
framtiden för skador som inte avser ren. Regeringen delar utredningens
uppfattning om behovet av en sådan bestämmelse.
Regeringens bedömning: Ersättning för skador som bjöm, järv, lo,
varg och kungsöm orsakar på renar lämnas till samebyarna. Ersättning
för skador orsakade av järv, lo och varg baseras på antalet för-
yngringar eller annan förekomst som genom rovdjursinventering
visats förekomma inom byn. Ersättning för skada på ren av bjöm och
kungsörn lämnas om arten förekommer inom samebyn och baseras på
byns areal. Om rovdjur på kort tid dödar ett stort antal renar inom ett
begränsat område kan särskild ersättning lämnas till renarnas ägare.
Därutöver kan ersättning för förebyggande åtgärder lämnas efter
särskild prövning.
Ersättning för förekomst av varg, järv och lo bör lämnas med ett fast
belopp per föryngring eller annan förekomst. För björn och kungsörn
uppskattas ett totalbelopp för de skador dessa arter kan orsaka
renskötseln.
Ersättningen bör främst baseras på de beräknade skador respektive
art kan förorsaka. Samma ersättning lämnas utifrån rovdjursförekomst
oavsett om renar dödas eller skadas. Vid beräkningen av ersättningens
storlek bör hänsyn främst tas till medelslaktvärdet för en ren med
tillägg för honomas produktionsvärde och det merarbete rovdjurs-
förekomsten förorsakar.
I vinterbetesområdet och i områden som omfattas av den norsk-
svenska renbeteskonventionen bör beloppen sättas ned med
25 procent.
Ärenden om ersättning för skada på ren bör även i fortsättningen
administreras av Sametinget.
Sametinget kan även lämna bidrag till en sameby för skadeföre-
byggande åtgärder, men bidraget skall räknas av från ersättnings-
beloppet för rovdjursförekomst.
Utredningens förslag: Ersättning för skador orsakade av järv, lo och
varg lämnas till samebyarna utifrån antalet föryngringar eller annan före-
komst av artema inom samebyarnas betesområden. För skador orsakade
av bjöm och kungsörn lämnas ersättning om artema förekommer inom
en sameby. Vid fall då rovdjur på en kort tid dödar ett stort antal renar
inom ett begränsat område lämnas ersättning enligt särskilda regler till
renägaren. Rätten till ersättning för rovdjursrivna renar regleras i en
särskild förordning. Sametinget får varje år särskilda medel för bidrag till
61
skadeförebyggande åtgärder. Om skyddsjakt tillåts inom samebyn sätts
ersättningen ned.
Remissinstanserna: Det råder delade uppfattningar om utredningens
förslag som innebär att ersättning skall lämnas efter rovdjursförekomst.
Naturvårdsverket anser att utredningen tagit ett steg tillbaka när man
talar om ersättning för skador och inte för rovdjursförekomst. Det blir
mer komplicerat att beräkna och enas om ersättningarnas storlek. Verket
anser, liksom Länsstyrelsen i Norrbottens län, ArtDatabanken och same-
byar i Gällivare kommun, att man även när det gäller bjöm och kungsörn
bör eftersträva att betala ersättning grundad på rovdjursförekomst.
ArtDatabankcn anser att ersättning för kungsörn endast bör betalas ut för
året-runt-markema eftersom skadorna endast drabbar små renkalvar.
Utredningens förslag om att sätta ned ersättningen i de fall när
skyddsjakt tillåts inom en sameby kritiseras av liera remissinstanser.
Sametinget, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska Samernas
Riksförbund (SSR), Renägarförbundet och flera samebyar kritiserar
förslaget. SSR påpekar att ersättningarna avser redan uppkomna skador
baserade på tidigare års inventering.
Förslaget att ersättning för skador orsakade av varg, järv och lo skall
ersättas med ett fast belopp per föryngring tillstyrks av remissinstan-
serna. Naturvårdsverket anser dock att ersättning skall lämnas för rov-
djursförekomst och inte för skador. Sametinget och Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att beloppen bör knytas till någon form av index.
Regeringen delar utredningens uppfattning att dessa skador skall ersättas
med ett fast belopp.
Några remissinstanser kritiserar förslaget om att ersättningsbeloppen
för varg, järv och lo skall motsvara skadorna som de kan uppskattas till
med ledning av värdet på en ren, det antal renar ett rovdjur dödar och
samebyns merarbetc medan ersättningen för skada av björn och kungsörn
skall uppskattas till ett totalbelopp. Sveriges Lantbruksuniversitet menar
att slakt- och produktionsvärdena måste räknas upp till sina verkliga
belopp medan SSR helt avvisar förslaget. Naturvårdsverket har en rad
synpunkter på förslaget. Ersättning bör endast lämnas för rovdjurs-
förekomst och beräknas på renarnas medelslaktvärde. Verket bör ha en
viktig roll när ersättningsnivåerna bestäms. Reducerad ersättning bör
lämnas för rovdjur utanför året-runt-markema medan differentierad
ersättning bör lämnas i nationalparker.
Sametinget och Länsstyrelsen i Jämtlands län delar utredningens upp-
fattning att det inte finns skäl att ersätta järv- resp, lodjursförekomst med
olika belopp. De anser också att ersättning bör lämnas med samma be-
lopp både inom och utom året-runt-markema. SSR anser att ersättningen
bör baseras på ett civilrättsligt fastställt belopp. Remissinstanserna till-
styrker att det är regeringen som skall fastställa ersättningsbeloppen.
Sametinget och Renägarförbundet anser att det vid massdödande bör
finnas en automatisk rätt att förfölja och avliva det angripande rovdjuret.
Förslaget att särskilda medel skall finnas för skadeförebyggande
åtgärder tillstyrks av remissinstanserna.
Prop. 2000/01:57
62
Ersättning för rovdjursrivna renar
I prop. 1992/93:32 om samema och samisk kultur m.m. föreslog rege-
ringen att rennäringen årligen skulle få disponera ett belopp som mot-
svarade det skäliga värdet av de renar som rivits av rovdjur. Fördel-
ningen av ersättningen skulle baseras på rovdjursförekomst. Sametinget
skulle svara för administrationen och fördelningen i samverkan med
Naturvårdsverket. Riksdagen godkände vad regeringen föreslagit (bet.
1992/93 :BoU8, rskr. 1992/93:115). I budgetpropositionen för år 2001 har
regeringen föreslagit att 35 miljoner kronor anvisas för att ersätta skador
som rovdjur orsakar på renar.
Det ankommer på Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket
och berörda myndigheter, avgöra lämplig metod för insamling, bearbet-
ning och redovisning av rapporterade rovdjursförekomster. Ersättnings-
systemet började tillämpas den 1 januari 1996.
Regeringen delar utredningens uppfattning att ersättning som huvud-
regel, liksom i dag, skall baseras på rovdjursförekomst. För varg, järv
och lo skall ersättningen främst baseras på antalet föryngringar av
rovdjur. Om föryngring inte skett i en sameby lämnas i stället ersättning
för regelbunden eller tillfällig förekomst av dessa arter inom byns
betesområde. För att kunna fastställa och fördela ersättningarna krävs
således även i fortsättningen rovdjursinventeringar i renskötselområdet.
När det gäller bjöm saknas för närvarande säkra metoder för invente-
ringar. För kungsörn finns visserligen inventeringsmetoder, men stora
delar av fjällvärlden och de fjällnära skogarna inventeras inte. Utred-
ningen föreslår därför att ersättning för förekomst av bjöm eller kungsörn
i en sameby även i fortsättningen lämnas med ett schablonbelopp som
baseras på betesområdets areal. Regeringen delar denna uppfattning.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att ersättning på mot-
svarande sätt bör lämnas även för rovdjursförekomst i de betesområden i
Norge som disponeras för svensk renskötsel med stöd av 1972 års kon-
vention mellan Sverige och Norge om renbetning. Rovdjursinventeringar
utförs av länsstyrelserna och samebyarna från gränsen och fem kilometer
in i Norge. 1 den mån inventering inte kan utföras i de svenska konven-
tionsområdena i Norge far rovdjursförekomsten där även i fortsättningen
baseras på uppgifter från norska myndigheter. Norska renägare har enligt
konventionen rätt att låta sina renar beta på vissa områden i Sverige.
Deras rovdjursförluster ersätts av norska staten enligt norska bestäm-
melser.
Ersättning med ett bestämt belopp för förekomst av varg, järv och lo
Sametingets disponibla belopp för rovdjursförekomst fastställs av riks-
dagen i statsbudgeten. För år 2000 var beloppet 35 miljoner kronor.
Sametinget fördelar det disponibla beloppet främst utifrån inventerings-
resultat, varvid de största beloppen, ca 90 procent, utbetalas vid för-
yngring av lo och järv. Eftersom det disponibla beloppet har ökat under
åren 1996-2000, oberoende av hur många föryngringar av respektive
rovdjursart som påträffats, har ersättningen per föryngring av lo och järv
Prop. 2000/01:57
63
ökat samtidigt som rovdjursstammama minskat i renskötselområdet.
Ersättningen skall i princip motsvara värdet av ett visst antal renar. En
järv- eller loföryngring ersätts i dag exempelvis med ett belopp som skall
motsvara värdet av 200 renar. En järvföryngring innebär emellertid inte
att järvarna dödar 200 renar varje år. Tanken är i stället att det antalet
ersättningsberättigande renar även skall innefatta kompensation för mer-
arbete och vad som benämns rovdjurens naturvårdsvärde. Omräkningen
av det fasta beloppet till värdet av ett visst antal renar leder enligt utred-
ningen till missuppfattningar av skadans verkliga omfattning eftersom
det antal renar som skall ersättas inte motsvarar det antal som faktiskt
dödas. Enligt utredningen bör metoden att beräkna ersättningen i värdet
av antalet renar därför överges. I stället bör enligt utredningen ett visst
belopp fastställas per föryngring eller annan förekomst när det gäller
varg, järv och lo.
Regeringen delar utredningens uppfattning att förekomst av varg, järv
eller lo i en sameby bör ersättas med ett i förväg fastställt belopp. Så
snart inventeringen är klar kan samebyarna beräkna vilken ersättning
man erhåller för rovdjursförekomsten i byn. Regeringens uppfattning är
att Sametinget även i fortsättningen bör ansvara för administrationen och
fördelningen av ersättningen till rennäringen för rovdjursförekomst.
Sametinget skall efter samråd med Naturvårdsverket i sin årliga anslags-
framställning bedöma behovet av medel för ersättning av rovdjursrivna
renar och därmed sammanhängande kostnader. Frågan om medel för
detta liksom för övriga viltskador tas upp i budgetpropositionen. Ersätt-
ningsbeloppens storlek för de olika arterna bestäms efter riksdagens
ställningstagande till budgetpropositionen av regeringen i det årliga
regleringsbrevet till Sametinget. I regleringsbrevet fastställs särskilt de
belopp som skall lämnas för föryngring samt regelbunden och tillfällig
förekomst av varg, järv respektive lo. Dessutom fastställs totalbelopp för
förekomst av björn respektive kungsörn i renskötselområdet.
Sametinget betalar i dag ut ersättningen för rovdjursförekomst till
samebyarna. Några bestämmelser om hur samebyarna skall använda
pengarna finns inte. Vanligen fördelar samebyn pengarna bland ren-
ägarna baserat på deras renantal, men det förekommer även att pengarna
helt eller delvis används av samebyn för gemensamma ändamål.
Samebymedlem kan enligt 97 § rennäringslagen (1971:437) överklaga
byns beslut om användningen av ersättningen till länsstyrelsen. Utred-
ningen föreslår att samebyn även i framtiden bör få avgöra hur pengarna
bör användas. Regeringen delar utredningens uppfattning.
Rovdjursinventeringar i renskötselområdet
Fördelningen till samebyarna av ersättningen för förekomst av varg, järv
och lo grundar sig på inventeringar. Förekomsten av varg, järv och lo i
renskötselområdet fastställs därför genom särskilda inventeringar. Läns-
styrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län har
ansvaret för inventeringarna inom samebyarna i länet. Länsstyrelserna i
Västerbottens och Jämtlands län svarar för arbetet inom Västernorrlands
län. Ansvaret omfattar insamling, dokumentation, bearbetning, samman-
ställning, dataläggning, rapportering och arkivering av information om
de ersättningsgrundande arterna. Varje år lämnar länsstyrelserna
Prop. 2000/01:57
64
rapporter om förekomsten av rovdjur i de olika samebyarna till byarna,
Sametinget och Naturvårdsverket. För samebyarnas kostnader för inven-
teringen anslås för år 2001 i likhet med tidigare år 3 miljoner kronor.
Länsstyrelsernas kostnader för inventeringsarbetet betalas av Naturvårds-
verket.
Inventeringsarbetet utförs av faltpersonal från länsstyrelserna och sär-
skilt utsedda personer från respektive sameby. Målet med inventerings-
arbetet är att årligen för varje samebys hela betesområde fastställa antalet
föryngringar av varg, järv och lo. Om det inte förekommer någon för-
yngring av en art inom en sameby skall det fastställas om arten före-
kommer regelbundet, uppträder tillfälligt eller helt saknas.
Enligt regeringens uppfattning är det även i fortsättningen nödvändigt
med regelbundna inventeringar för att fastställa rovdjursförekomsten i
varje sameby. Så långt möjligt bör inventeringarna även omfatta de
svenska konventionsområdena i Norge. Inventeringen skall redovisa
föryngringar samt regelbunden och tillfällig förekomst av respektive art i
en sameby. Ersättningen till samebyarna för förekomst av järv, lo och
varg skall baseras på det inventeringsresultat som länsstyrelserna redo-
visar, möjligen med vissa undantag om särskilda skäl föreligger. För att
fördelningen mellan samebyarna av det totala ersättningsbeloppet skall
bli rättvis måste inventeringarna utföras på samma sätt i olika län. Det
bör vara en uppgift för främst Naturvårdsverket och länsstyrelserna samt
även Sametinget att ytterligare förfina metoderna för att uppnå korrekta,
trovärdiga och jämförbara inventeringar.
Inventeringen skall även fastställa om bjöm eller kungsöm före-
kommer inom samebyn. För närvarande saknas möjlighet att med någon
grad av säkerhet fastställa antalet björnar och ömar. En förutsättning för
att ersättning för förekomst av bjöm eller kungsörn skall lämnas till en
sameby skall vara att förekomsten styrkts genom inventering. Det är
angeläget att en heltäckande kungsömsinventering snart kan komma i
gång på renskötselns året-runt-marker och att metoder för bjöminvente-
ring tas fram så att en fördelning av ersättningen baserad på individnivå
kan införas.
Ersättning vid massdödande
Vid extrema situationer när massdödande av renar förekommit kan
Sametinget i dag betala ut ersättning för de dödade renarna liksom för
merkostnader som uppkommer till följd av skadan för exempelvis åter-
samling av renarna. Eftersom renarna normalt återfinns kan ägaren lik-
som renarnas ålder och kön identifieras. Ersättningen betalas därför ut
direkt till renägaren. Med massdödande avser Sametinget att ett eller
flera rovdjur inom loppet av högst sju dagar dödat minst tio renar inom
ett begränsat område, exempelvis en vintergrupps väl samlade hjords
betestrakt. Under budgetåret 1999 betalade Sametinget ut drygt 260 000
kronor för massdödande i fem fall.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att ersättning vid mass-
dödande bör kunna lämnas även i fortsättningen. De nuvarande bestäm-
melserna kan huvudsakligen tillämpas även fortsättningsvis. Under an-
slaget Ersättningar för viltskador bör medel anvisas under en särskild
anslagspost för sådana kostnader.
Prop. 2000/01:57
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 57
Ersättning vid tillstånd till skyddsjakt
Utredningen föreslår att ersättningen för rovdjursrivna renar normalt bör
sättas ned om tillstånd till skyddsjakt beviljas på någon av de aktuella
arterna. Nedsättningen bör motsvara omfattningen av den tillåtna skydds-
jakten. Principen bör enligt utredningen vara att ingen ersättning skall
lämnas lör skador av det djur för vilket tillstånd till skyddsjakt lämnats.
Om det funnits särskilda skäl som medfört att en sameby inte haft
möjlighet att bedriva skyddsjakt i tillåten omfattning bör dock enligt
utredningen Sametinget kunna besluta att inte sätta ned ersättningen till
byn. Från renägarhåll har framförts att det kan vara svårt att lägga ned
tillräcklig tid på skyddsjakt. Utredningen föreslår därför att det i vissa
fall skall vara möjligt att få bidrag till extra kostnader för skyddsjakt för
att effektivisera jakten.
Regeringen gör följande bedömning. Utredningens förslag bygger på
den tidigare fastlagda principen att skador i första hand skall förebyggas
genom jakt och inte ersättas. Det kan förefalla naturligt att en samebys
tillstånd att avlägsna en järvlya skulle medföra att ersättning inte lämnas
för skador orsakade av den föryngringen. Under senare år har emellertid
Naturvårdsverket fattat mer generella beslut om skyddsjakt på lo och
björn där antalet rovdjur som får fallas inte är knutet till en viss samebys
område. Det kan också finnas svårigheter för renskötarna att kunna
avsätta erforderlig tid för skyddsjakten, i synnerhet under slakt- och
flyttningssäsongema samt vid perioder med dåligt väder. Regeringen
anser mot denna bakgrund att det inte nu bör införas någon nedsättning
av ersättningsbeloppen om skyddsjakt tillåts.
Det ligger i samebyns eget intresse att en effektiv skyddsjakt bedrivs.
För att samebyn skall kunna göra detta är det emellertid angeläget att
skyddsjaktsbesluten utformas på ett sådant sätt att hjälpmedel och utom-
stående jägare i görligaste mån får anlitas. Så bör exempelvis på statens
mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällcn, där länsstyrelsen
upplåter rätt till jakt, jakt på rovdjur kunna upplåtas till andra personer
efter samråd med samebyn.
Utgångspunkter vid beräkningen av ersättningsbeloppen
Utredningen föreslår att ersättningsbeloppen för de skador som bjöm,
varg, järv, lo och kungsörn orsakar skall motsvara den ekonomiska skada
respektive art kan bedömas orsaka. För varg, järv och lo uppskattas
skadans storlek med olika belopp för föryngring och för regelbunden
respektive tillfällig förekomst. För bjöm och kungsörn uppskattas i stället
skadorna inom renskötselområdet i dess helhet.
Det är enligt utredningen omöjligt att exakt bestämma storleken av
skadorna eftersom flera av faktorerna som bestämmer ersättningen är
osäkra eller svåra att beräkna. Utgångspunkten för uppskattningen bör
dock vara värdet av en ren, det antal renar som respektive rovdjursart
beräknas döda under ett år och det merarbete som förekomsten av de
aktuella rovdjursarterna orsakar rennäringen.
Värdet av en ren bör enligt utredningen baseras på slaktvärdet, som
baseras på slakteriernas pris på renkött inklusive det statliga prisstödet.
Hos Jordbruksverket finns uppgifter om avräkningspris, slaktvikt och an-
Prop. 2000/01:57
66
talet slaktade renar. Det går därigenom att räkna fram ett medelslakt-
värde, som bör användas vid beräkningen av renens värde.
De rovdj ursdödade honrenar som inte skulle slaktats har förutom
slaktvärdet även ett produktionsvärde eftersom de skulle använts i
renhjordens fortsatta produktion. Alla honrenar används emellertid inte i
produktionen utan en del slaktas. Under de senare åren har antalet
slaktade vajor sjunkit från drygt 35 till drygt 20 procent av den totala
slakten. Totalt sett dödar dock rovdjuren kalvar i större utsträckning än
vuxna djur.
Det saknas för närvarande helt tillförlitliga uppgifter om hur många
renar ett rovdjur av en viss art dödar under ett år. De uppgifter som finns
grundar sig ofta på äldre undersökningar vars tillförlitlighet ibland har
ifrågasatts. Utredningen anser att det knappast finns underlag för att ge
högre ersättning vidjärv- än vid loförekomst.
Någon uppskattning av det antal renar en varg dödar saknas. Enligt
utredningen är dock uppfattningen den, att varg kan orsaka betydligt
större skador än de andra arterna.
Utredningen uppskattar att kungsörnen årligen dödar mellan 300 och
600 friska renkalvar.
När det gäller bjöm finns det inte heller några tillförlitliga beräkningar
av hur många renar som kan beräknas bli dödade per år. Det anses dock
enligt utredningen att både bjöm och kungsörn dödar ungefär lika många
renar per år och gör betydligt mindre skada än järv och lo.
Ett rov djursangrepp kan medföra merarbete genom att renhjorden kan
skingras vid ett angrepp. Merarbetet kan bestå i att hitta och flytta till-
baka renar som skingrats och ibland även skiljningsarbete. Utredningen
anser att det främst är angrepp av varg och järv som kan orsaka mer-
arbete.
Regeringen delar utredningens uppfattning om dessa utgångspunkter
för beräkningen av ersättningsbeloppen. När det gäller beräkningen av
hur många renar som kan antas bli dödade av de olika rovdjursarterna
bör de senaste kunskaperna från rovdjursforskningen inhämtas. Rege-
ringen återkommer i avsnitt 13 närmare till kostnaderna.
Differentierade ersättningar för året-runt-markema respektive vinter-
betesmarkerna
Utan att lämna något egentligt förslag tar utredningen upp frågan om
differentierad ersättning vid föryngring och vid förekomst av rovdjur
inom året-runt-markema respektive vinterbetesmarkerna.
Med året-runt- markerna avses de områden där renskötsel får bedrivas
hela året. Utanför dessa områden, vinterbetesmarkerna, får renskötsel
bara bedrivas under oktober- maj, dvs. drygt halva året De rovdjur som
lever i vinterbetesmarkerna lever under tiden maj- september således på
andra bytesdjur än renar. Med få undantag avser rovdjursföryngringama
inom vinterbetesområdet lodjur.
Den begränsade tid av året som renskötsel är tillåten inom vinterbetes-
markerna innebär att rovdjurens skador för renskötseln är mindre där än
inom andra delar av renskötselområdet. Regeringen anser därför att
ersättningen för föryngring och förekomst av rovdjur bör vara lägre inom
vinterbetesområdet än inom övriga delar av renskötselområdet. Ersätt-
Prop. 2000/01:57
67
ningen bör vara 25 procent lägre i vinterbetesområdet än inom övriga
områden. Motsvarande reduktion av ersättning bör även gälla inom
konventionsbetesområden i Norge där renskötsel endast är tillåten under
en del av året.
Förebyggande åtgärder
Det är viktigt att understryka att det nuvarande ersättningssystemet är
konstruerat så att det skall stimulera till förebyggande åtgärder eftersom
samma ersättning utbetalas oavsett om renar rovdjursdödas eller inte.
Sametinget har inom ramen för det nuvarande ersättningssystemet
möjlighet att betala ut ersättning för skadeförebyggande åtgärder. Detta
har endast skett i mindre omfattning med ca 0,5 miljoner kronor per år. I
motsats till övrig tamdjursskötsel bedrivs rennäringen mycket extensivt
varför möjligheterna att förebygga skador inom renskötseln är betydligt
mindre.
Utredningen anser att det är viktigt att man även inom rennäringen
försöker förebygga skador i större utsträckning än i dag. Trots att det
nuvarande ersättningssystemet som sådant borde stimulera till att före-
bygga rovdjursskador, har detta bara skett i mindre omfattning sedan
systemet infördes. Det behöver därför enligt utredningens mening införas
ett särskilt ekonomiskt stöd för detta.
Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att det även inom ren-
näringen i görligaste mån bedrivs ett arbete med att förebygga skador.
Som utredningen konstaterat är dock möjligheterna till sådana åtgärder
mindre i förhållande till annan tamdjursskötsel. De åtgärder som närmast
kan vara aktuella och som inte kan anses ingå i det normala renskötsel-
arbetet är extrainsatser som hopsamling och flyttning till mindre
rovdj urstäta områden. Sådana åtgärder kan visserligen vara kostsamma,
men innebär samtidigt en ökad slaktintäkt för samebyn genom att antalet
rovdj ursdödade renar minskar. Eftersom detta inte reducerar samebyns
ersättning för rovdjursförekomst uppkommer ändå en vinst för samebyn
vid lyckade skadeförebyggande åtgärder. Något extra bidrag utöver det
fasta ersättningsbeloppet bör därför inte lämnas. Samebyn kan emellertid
lä stora kostnader för en flyttning till andra betesområden, kostnader som
ibland kan vara svåra att finansiera. I avvaktan på att det ordinarie
ersättningsbeloppet betalas ut till samebyn bör därför Sametinget ha
möjlighet att lämna bidrag för skadeförebyggande åtgärder. Det bidraget
skall därför räknas av från den ersättning för rovdjursförekomst som
samebyn enligt rovdjursinventeringen skall erhålla.
Prop. 2000/01:57
Regeringens bedömning: I fråga om bidrag och ersättningar för
andra skador av vilt än på ren bör nuvarande bestämmelser i huvudsak
bibehållas.
68
Utredningens förslag: Länsstyrelserna är skyldiga att lämna ersätt-
ning för skador som rovdjur orsakar på andra tamdjur än ren eller annan
egendom som ingår i näringsverksamhet. Naturvårdsverket fastställer en
taxa for ersättningar for de arter som i någon större utsträckning kan
förväntas bli skadade eller dödade av rovdjur. Ersättning lämnas även för
djur i hägn.
Remissinstanserna: Förslaget att ersättning skall kunna lämnas för att
förebygga skador även på andra tamdjur än renar tillstyrks. Naturvårds-
verket anser dock att möjligheten endast bör gälla näringsverksamhet och
för djur som har avsevärda kulturvårds- eller naturvårdsvärden.
Förslaget att ersättning for skador av rovdjur endast skall lämnas for
tamdjur och egendom i näringsverksamhet lår ett blandat mottagande.
Naturvårdsverket avvisar förslaget utom såvitt gäller hästar eftersom
skador i första hand skall förebyggas. Länsstyrelserna tillstyrker för-
slaget, men påpekar att kostnaderna kommer att bli väsentligt högre än
tidigare. Jägarnas och hundägarnas organisationer anser att även djur
som inte ingår i näringsverksamhet bör omfattas av ersättningssystemet.
Förslaget att ersättningssystemet även skall omfatta djur på fritt
skogsbete liksom biodlingar tillstyrks i allmänhet. Naturvårdsverket
avvisar dock förslaget med undantag för att näringsverksamhet inte bör
vara ett krav for att erhålla ersättning för hotade lantraser. För att
ersättning alls skall kunna lämnas bör förebyggande åtgärder först ha
vidtagits.
Regler om bidrag av statsmedel för att förebygga skada av vilt liksom
regler om ersättning för sådan skada finns i 29 a § jaktförordningen
(1987:905) och i viltskadekungörelsen (SNFS 1996:4, omtryckt i NFS
1999:11). Regleringen gäller inte i fråga om skador på renar.
Beslut om bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning för vilt-
skador meddelas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får enligt
29 a § jaktförordningen lämnas i mån av tillgång på medel. Det är
således inte föreskrivet någon rättighet för enskilda att få vare sig bidrag
eller ersättning.
Innevarande budgetår anvisas under anslaget Ersättningar för vilt-
skador m.m. 25 miljoner kronor för att förebygga skada av vilt och
ersätta sådan skada i den mån skadan avser annat än renar. I budgetpro-
positionen för budgetåret 2001 har regeringen föreslagit att ytterligare
8 miljoner kronor anvisas för att motverka de ekonomiska förluster och
andra olägenheter som fiskenäringen drabbas av.
Dessa medel, som disponeras av Naturvårdsverket, fördelas på läns-
styrelserna som beslutar om användningen. För innevarande år har
Naturvårdsverket avsatt 12 miljoner kronor för att ersätta sälskador.
Resterande belopp, 13 miljoner kronor, används för bidrag till före-
byggande åtgärder och ersättning för skador av andra djur än säl. Av
detta belopp används 1,4 miljoner kronor för att förebygga skador och
1 miljon kronor för att ersätta sådana skador.
Regeringen har tidigare redogjort för vilka allmänna villkor som i dag
gäller för att erhålla bidrag för att förebygga skada av vilt och ersättning
Prop. 2000/01:57
69
tor inträffad sådan skada. Länsstyrelsen kan således i mån av tillgång på
medel lämna bidrag eller ersättning för detta. Samma regler gäller oavsett
om skadan förorsakats av rovdjur eller av annat vilt.
Bidrag till förebyggande åtgärder
Inriktningen är att skador skall förebyggas. De viltskademedel som läns-
styrelserna anvisar skall enligt Naturvårdsverkets viltskadekungörelse i
första hand användas till bidrag för att förebygga viltskador. Endast det
belopp som återstår sedan bidragen lämnats får användas till ersättningar
för viltskador. Bidrag får lämnas både till åtgärder som man vet har en
skadeförebyggande effekt och för utveckling av åtgärder som sannolikt
kan ge tillräckliga skadeförebyggande effekter.
Bidrag får enligt viltskadekungörelsen dock inte lämnas till åtgärder
för skydd av egendom som till sin karaktär är särskilt exponerad för
skador och därför alltid kräver skadeförebyggande åtgärder för att inte
drabbas av omfattande viltskador. I Naturvårdsverkets allmänna råd sägs
att bidrag därför inte får lämnas för skydd av bikupor och fisk i fisk-
odlingar. Detsamma gäller tamdjur på fritt skogsbete. Bidrag får vidare
bara ges för åtgärder som avser att skydda egendom som är avsedd att
användas i näringsverksamhet.
Utredningen konstaterar att bidrag för att förebygga skador är ett
viktigt led i rovdjurspolitiken. Bidrag till rovdjurssäkra elstängsel inom
områden med fast vargförekomst har enligt utredningen haft en av-
görande betydelse för tamdjursägamas syn på främst förekomsten av
varg och bjöm. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att systemet
med bidrag till förebyggande åtgärder i princip inte bör förändras. Utred-
ningen anser dock att det bör finnas samma möjlighet för länsstyrelserna
att lämna bidrag till förebyggande åtgärder för djur på löst skogsbete som
för andra tamdjur om djuren ingår i näringsverksamhet. Även om bi-
odlingar inte lår samhällets stöd på samma sätt som fäbodbruket, bör
enligt utredningen bidrag även kunna lämnas till åtgärder för att före-
bygga skador på egendom som ingår i sådan näringsverksamhet.
Regeringen delar utredningens uppfattning i fråga om möjligheten att
erhålla bidrag för att förebygga rovdjursskador på tamdjur på fritt skogs-
bctc. Ett villkor för bidrag bör dock vara att egendomen ingår i närings-
verksamhet.
Ersättning för skada av vilt på annat än renar
1 mån av tillgång på medel får länsstyrelsen betala ersättning för skada av
vilt på annat än ren. Enligt Naturvårdsverkets viltskadekungörelse får
dock ersättning inte lämnas för egendom som till sin karaktär är särskilt
exponerad för skador. Inte heller får ersättning lämnas för skador på
vilda djur, med undantag för sälskador på fisk i fiskeredskap. Vidare får
som regel ersättning inte lämnas till den som fått bidrag för förebyggande
av skador orsakade av den viltart för vilken ersättning begärs, men
undantag kan göras om det finns särskilda skäl. Slutligen får ersättning
endast ges för egendom avsedd att användas i näringsverksamhet men
även från detta krav kan undantag göras.
Prop. 2000/01:57
70
När det gäller hundar som skadas eller dödas av bjöm, järv, lo, varg
eller kungsörn finns i viltskadekungörelsen särskilda regler. Hundar får
ersättas trots att de inte används i näringsverksamhet. För dessa ersätt-
ningar har schablonbelopp fastställts.
Utredningen föreslår att länsstyrelsen skall vara skyldig att betala
ersättning för skador som bjöm, varg, järv, lo eller kungsörn orsakat på
tamdjur och annan egendom som ingår i näringsverksamhet. För egen-
dom som inte ingår i näringsverksamhet bör enligt utredningen över-
vägas att införa en möjlighet att ersätta rovdjursrivna hästar. Det finns
inte heller något skäl att behålla inskränkningen i rätten till ersättning för
vilda djur i hägn som dödas av rovdjur.
För att få acceptans för rovdjuren är det enligt utredningen av stor
betydelse att ersättning lämnas för rovdjursskador. Det är också viktigt
att reglerna uppfattas som logiska och konsekventa. I det nuvarande sys-
temet kan ersättningarna variera från tid till annan och mellan länen bero-
ende på variationer i antalet inträffade skador och respektive läns-
styrelses medelstilldelning. De skador som rovdjuren åstadkommer på
andra tamdjur än renar är mycket väl dokumenterade eftersom alla
skador av rovdjur besiktigas av besiktningsmän som är förordnade av
länsstyrelserna. Viltskadecenter har utarbetat rekommenderade ersätt-
ningsbelopp för dödade eller skadade får, som är det enda tamdjursslag
som förekommer i ersättningssammanhang i nämnvärt antal. Utred-
ningens förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna.
Regeringen föreslår i avsnitt 9 att en ökad inventeringsverksamhet bör
komma till stånd utanför renskötselområdet. Därigenom kommer ökad
kunskap att erhållas om antalet rovdjur i länen. I avsaknad av invente-
ringar är det inte heller möjligt att närmare förutsäga var tamdjuren kan
förväntas bli dödade såvida inte skadeförebyggande åtgärder vidtas. Lik-
som hittills bör ett fast belopp anvisas för fördelning mellan länen.
Ersättning bör kunna lämnas för alla skador på tamdjur i närings-
verksamhet. Ersättning bör liksom hittills kunna lämnas för hundar.
Däremot bör ersättning för viltskador inte lämnas för vilda djur i hägn.
Det bör ankomma på djurens ägare att konstruera hägnet på ett sådant
sätt att rovdjuren inte tar sig igenom det.
Regeringens bedömning: Frågan om ersättning av statsmedel vid
personskador orsakade av främst bjöm bör övervägas närmare.
Prop. 2000/01:57
Utredningens förslag: Utredningen behandlade inte frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Av avsnitt 4.2.1 framgår att det i
Sverige under senare år inträffat ett antal fall då björnar angripit och
skadat människor. I Finland inträffade ett dödsfall 1998.
Svensk lagstiftning innehåller inte någon särskild bestämmelse om
ersättning för personskador till följd av angrepp från rovdjur eller andra
vilda djur. I den numera upphävda jaktstadgan (1938:279) fanns emeller-
tid en bestämmelse om ersättning för skador till följd av bjömangrepp.
Enligt bestämmelsen var staten skyldig att betala ersättning då någon
71
dödats eller skadats av ett sådant angrepp, såvida inte den angripne fram-
kallat angreppet genom egna åtgärder.
Rätten till ersättning av statsmedel vid dödsfall och personskador på
grund av björnangrepp togs 1981 bort genom en ändring i jaktstadgan.
Ändringen genomfördes efter ett förslag från Jakt- och viltvårds-
beredningen i betänkandet Viltskador (SOU 1979:52). Förslaget moti-
verades på följande sätt. ”Enligt uppgift har bestämmelsen endast åbe-
ropats en gång sedan år 1938. Sedan bestämmelsen tillkom har vidare det
allmänna försäkringsskyddet byggts ut avsevärt och det finns också goda
möjligheter för den enskilde att komplettera sitt försäkringsskydd på
lämpligt sätt. Bestämmelsen är mot bakgrund härav otidsenlig. I detta
sammanhang bör också uppmärksammas att risken för skador till följd av
angrepp från andra djurarter - exempelvis aggressiva älgar och rådjur -
utan att för den skull vara så stor att den bör framhävas är betydligt större
än de risker som är förknippade med förekomsten av bjöm.”
Rovdj ursutredningen behandlade inte frågan om ersättning av stats-
medel vid personskador till följd av angrepp av björn eller andra
rovdjursarter. Frågan har emellertid uppmärksammats inom Regerings-
kansliet på olika sätt, bl.a. genom Svenska Jägareförbundets remiss-
yttrande.
Jakt- och viltvårdsberednings motiv för förslaget att ta bort rätten till
ersättning för personskador orsakade av björnar är fortfarande aktuella.
Det kan emellertid inte bortses från att sådana skador kan leda till svåra
ekonomiska påfrestningar för den som saknar ett kompletterande privat
försäkringsskydd. Sådana konsekvenser av rovdjursförekomsten kan leda
till minskat förtroende för den statliga rovdjurspolitiken. Regeringens be-
dömning är därför att frågan om ersättning av statsmedel vid person-
skador orsakade av främst björn bör övervägas närmare.
Prop. 2000/01:57
Regeringens bedömning: Länsstyrelsernas arbete med inventeringar
av rovdjur bör bli en del av miljöövervakningsprogrammet. Same-
tinget bör även fortsättningsvis erhålla medel för samebyarnas med-
verkan i inventeringsverksamheten via anslaget för viltskador. Rege-
ringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med
länsstyrelserna utforma inventeringsverksamheten av stora rovdjur
som en del av miljöövervakningen och att i samråd med Miljööver-
vakningsnämnden lämna förslag till finansiering av verksamheten
inklusive länsstyrelsernas administration. Naturvårdsverket skall även
inom ramen för ovan nämnda uppdrag redovisa hur en nationell
databas för stora rovdjur bör utformas och samordnas med miljööver-
vakningen.
Utredningens förslag: I statsbudgeten anslås årligen särskilda medel
för länsstyrelsernas inventeringar inom renskötselområdet. Länsstyrel-
serna utanför renskötselområdet med etablerade rovdjursstammar får
sammanlagt, i ett första steg, årligen 1,5 miljoner kronor för invente-
72
ringsverksamhet. Regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta Prop. 2000/01:57
en databas för stora rovdjur avseende hela landet.
Inventeringar inom renskötselområdet
Naturvårdsverket och ArtDatabanken anser att inventeringar av björn
och kungsörn skall ingå i inventeringsverksamheten. Länsstyrelsen i
Jämtlands län framhåller med skärpa vikten av att tillräckliga medel för
inventeringar inom renskötselområdet avsätts i statsbudgeten.
Inventeringar utanför renskötselområdet
Flertalet remissinstanser poängterar behovet av tillförlitlig bestånds-
övervakning. Naturvårdsverket ser dock ett behov av att konkretisera
förslaget. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att de belopp som
diskuteras i utredningen på långa vägar täcker det behov som finns för
beståndsövervakningen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att
inventeringsverksamheten utanför renskötselområdet inte är tillräckligt
belyst i utredningen och förordar att Naturvårdsverket får i uppgift att
utreda hur inventeringsverksamheten utanför renskötselområdet bör ske
praktiskt, administrativt och vilka medel som erfordras. Vidare delar man
utredningens bedömning att övervakning bör ske på reproduktionsnivå,
eftersom detta bör bli mindre kostsamt än övervakning på individnivå.
Svenska Jägareförbundet påpekar vikten av den stora samhällsinsats som
genomförs i förbundets regi.
Rovdjursdatabas
Samtliga remissinstanser som kommenterat förslaget tillstyrker det, med
undantag av Svenska Jordägarforbundet som vill att databasen skall
ligga under Viltskadecenter. WWF betonar vikten av samarbete med
Norge. Naturhistoriska riksmuseet anser att de data som i dag finns i
museets databaser redan är allmänt tillgängliga, och att det inte finns
någon anledning att dubblera den information som rör skinn, skelett och
miljödata.
Allmänt om inventeringar
Goda kunskaper om stammarnas storlek och utveckling är av avgörande
betydelse för en god förvaltning av rovdjuren. En god och rikstäckande
övervakning är därför ett viktigt inslag i den framtida rovdj ursförvalt-
ningen. Eftersom det finns risk för att beståndsövervakning blandas ihop
med övervakning för att t.ex. motverka jaktbrott, som behandlas i
avsnitt 6, används här i stället benämningen inventeringsverksamhet.
Huvuddelen av beståndsövervakningen utgörs dessutom av inventerings-
verksamhet. I detta sammanhang har begreppen samma innebörd.
73
Inventeringsarbetet bör ske med så enhetliga metoder som möjligt och
vara återkommande. För ersättning till rennäringen för rovdjursskador
utgör detta grunden för det reformerade ersättningssystemet. Kun-
skaperna är viktiga för olika förvaltningsbeslut, t.ex. i fråga om skydds-
jakt. Det är emellertid inte givet att det behövs årliga inventeringar av
alla arter i hela landet. När en viss stabilitet uppnåtts i bestånden kan
inventeringarna ske glesare.
Inriktningen av verksamheten bör vara att fa bästa möjliga information
om reproduktionen i stammen. Inventeringarnas utformning måste oftast
vara artspecifika. Vad som då fastställs genom inventeringarna varierar
mellan arterna. För varg är familjegrupper eller etablerade par det
lämpligaste, för bjöm och lo är det honor med ungar, för järv är det lyor
och för kungsörn är det häckande par. För att få fram uppgifterna om det
totala antalet individer i stammarna behöver inventeringsdata kombineras
med resultaten från olika forskningsprojekt. Det totala antalet individer i
stammarna av de olika arterna blir därför oftast beräkningar, inte absoluta
tal.
Bevarande av biologisk mångfald är en viktig del i flera av de
15 miljökvalitetsmål som fastställts av riksdagen. Information om bio-
logisk mångfald har emellertid varit av relativt blygsam omfattning i
miljöövervakningen. I framtiden kommer kunskapen därom emellertid
att bli allt viktigare eftersom förändringar i bestånden kan ge tidiga
indikationer på förändringar i miljön. Den förbättrade förvaltning med
tydligare mål för verksamheten som regeringen presenterar i denna
proposition och Naturvårdsverkets åtgärdsprogram och förvaltnings-
planer kommer att kräva ökade kunskaper om rovdjuren för att det skall
vara möjligt att bedöma vilka mål som har nåtts. Ofta krävs långa
tidsserier för att få mått på såväl naturliga variationer som inverkan av
miljöförändringar. Dessutom är det viktigt att kunna se effekten av olika
förvaltningsbeslut. Regeringen anser mot denna bakgrund att bestånds-
övervakningen av rovdjuren bör vara en del av miljöövervakningen. I
budgetpropositionen för år 2001 har miljöövervakningen fått betydande
resursförstärkningar. Fördelning av medel för miljöövervakningen
hanteras av Miljöövervakningsnämnden. Nämnden är knuten till Natur-
vårdsverket men har att självständigt fatta beslut om fördelning av
medlen från anslaget för miljöövervakning.
Länsstyrelserna svarar generellt för regional miljöövervakning medan
det samlade ansvaret för miljöövervakningen för landet som helhet ligger
på Naturvårdsverket. För att rovdjursstammama skall kunna följas är det
nödvändigt att inventeringsverksamheten samordnas mellan länen. Detta
kräver i sin tur att enhetliga metoder används i varje fall i alla län utanför
renskötselområdet. Utredningen har påpekat att en del viktig information
från inventeringsverksamhet m.m. är svår att få tag på eftersom den inte
systematiserats. Genom den spridning av rovdjuren, som av allt att döma
sker, kommer allt fler län att framdeles behöva hantera rovdjursfrågor.
Länsstyrelsernas del av inventeringsverksamheten bekostas för år 2000
huvudsakligen genom medel från utgiftsområde 20, anslaget 34:3
Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket
fördelar pengar från anslaget till länsstyrelserna.
Regeringen anser att länsstyrelsernas arbete med inventeringar av rov-
djur bör bli en del av miljöövervakningsprogrammet genom att an-
Prop. 2000/01:57
74
slaget 34:2 Miljöövervakning m.m. utnyttjas för att täcka kostnader för Prop. 2000/01:57
inventeringsverksamheten. Regeringen avser därför att ge Naturvårds-
verket i uppdrag att i samråd med länsstyrelserna utforma inventerings-
verksamheten av stora rovdjur som en del av miljöövervakningen och att
i samråd med Miljöövervakningsnämnden lämna förslag till finansiering
av verksamheten. I uppdraget bör även ingå att överväga hur invente-
ringsverksamheten inom ramen för miljöövervakningen kan bidra till
arbetet med att förebygga jaktbrott (avsnitt 6.2).
Inventeringar inom renskötselområdet
En tillförlitlig beståndsuppskattning av rovdjursförekomster inom ren-
skötselområdet är grunden för det befintliga ersättningssystemet. Inom
ramen för det nuvarande ersättningssystemet för renar som dödas av
rovdjur har man inom renskötselområdet sedan 1996 genomfört hel-
täckande inventeringar av järv, lo och varg. Arbetet görs gemensamt av
länsstyrelserna och samebyarna. Länsstyrelserna sammanställer resul-
taten för respektive län och rapporterar till Naturvårdsverket och
Sametinget. Regeringen anser att detta arbete skall fortsätta. För
närvarande bedöms det inte nödvändigt med några utökade insatser.
Regeringen konstaterar att utredningen respektive Naturvårdverket
redovisar delvis olika kostnader beträffande länsstyrelsernas del av
verksamheten. Med de medel Naturvårdsverket har att tillgå kan läns-
styrelsernas ålagda uppgifter inte finansieras i sin helhet enligt verket.
Verket har påpekat att inventeringsverksamheten även bör rymma inven-
teringar för kungsörn och björn. Regeringen finner att inven-
teringsverksamheten i renskötselområdet respektive utanför renskötsel-
området har delvis olika syften. Inom renskötselområdet sker inven-
teringsverksamheten i samverkan mellan samebyarna och personal
knuten till länsstyrelserna. Ersättningssystemet fordrar att bestånden av
rovdjuren kan bestämmas varje år för att behovet av ersättningar skall
kunna beräknas och förutsättningar ges för en rättvis fördelning av
skademedlen mellan samebyarna. De medel som utgår till Sametinget för
inventeringsverksamheten bör därför även fortsättningsvis finansieras via
anslaget för viltskador, utgiftsområde 23.
Inventeringar utanför renskötselområdet
Utanför renskötselområdet sker inventeringarna främst genom ideella
organisationers insatser. På samma sätt som för länsstyrelserna inom
renskötselområdet bör det vara berörda länsstyrelsers uppgift i övriga
delar av landet att samordna inventeringarna av stora rovdjur och sam-
manställa rapporter om utvecklingen. För att övervakningen av rovdjurs-
stammama ska kunna garanteras långsiktigt med bibehållen kvalitet bör
verksamheten inte delas upp på flera organisationer som kan ha sär-
intressen att bevaka.
Länsstyrelserna har, tillsammans med Naturvårdsverket, tagit initiativ
för att samordna inventeringsverksamheten utanför renskötselområdet
inom ramen för Viltskadecenters verksamhet. Regeringen anser att en
långsiktig lösning av frågan om samordningen i enlighet med detta initia-
75
tiv kräver att Viltskadecenters organisation och status fastställs (se vidare Prop. 2000/01:57
avsnitt 11).
Rovdjursdatabas
En del av det inventeringsmaterial om stora rovdjur som insamlats under
senare år finns lagrat i en gemensam databas för de fyra nordligaste
länen. Respektive länsstyrelse är ansvarig. Annat material är spritt och
svårt att få del av. Även data om fällda djur behöver sammanställas.
Dessa rapporteras till polis och vidare till länsstyrelsen som ska
rapportera till Naturvårdsverket. Befintlig statistik på skador orsakade av
rovdjur är inte tillfredställande.
Regeringen avser mot bakgrund av detta ge Naturvårdsverket i upp-
drag att redovisa hur en nationell databas som innehåller bl.a. inven-
teringsdata för samtliga stora rovdjur skall utformas och samordnas med
miljöövervakningen. Databasen skall vara geografiskt heltäckande. I
databasen bör information från länsstyrelserna, Naturhistoriska riks-
museet, Statens veterinärmedicinska anstalt, polisen, Svenska Jägare-
förbundet m.fl. registreras.
Regeringens bedömning: Regeringen har, som utredningen före-
slagit, höjt ambitionsnivån rörande rovdjursforskningen genom att
höja bidraget ur jakt vårdsfonden med 2 miljoner kronor årligen för
viltforskningen. Fördelningen av resurser för forskningen bör ske så
att en långsiktig finansiering av rovdjursforskningsprojekt kan säkras.
Om de prioriteringar som regeringen gett uttryck för i den forsknings-
politiska propositionen inte får avsedd effekt far frågan prövas på nytt.
Utredningens förslag: Staten bör öka sina satsningar på rovdjurs-
forskning. En ökning med 2 miljoner kronor per år skulle väsentligt för-
bättra villkoren för forskningen på de mest angelägna områdena.
Remissinstanserna: Remissinstanserna betonar vikten av att tillräck-
liga resurser satsas på forskning. Flera remissinstanser, bl.a. Uppsala
universitet, anser att föreslaget belopp om 2 miljoner kronor är för lågt.
Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturvårdsverket påpekar sär-
skilt behovet av medel för att kunna ta hand om och analysera döda djur
eller material från döda djur som av olika skäl samlas in. Sametinget,
Renägarförbundet och Kiruna kommun betonar vikten av att forskning
sker i samråd med berörda samebyar för att undvika störningar i ren-
skötseln.
Skälen för regeringens bedömning: Forskningen är och kommer
även framöver att vara en förutsättning för ökad kunskap om rovdjuren
och för en långsiktig förvaltning av rovdjursstammama. Den forskning
som hittills har bedrivits om svenska och fennoskandiska rovdjurs-
populationer har varit av hög kvalitet och utgör basen för den plattform
76
som rovdjurspolitiken nu står på. Det är viktigt att forskningsprojekten Prop. 2000/01:57
får fortsatt ekonomiskt stöd så att de kan bedrivas med den långsiktighet
som krävs och att nya långsiktiga projekt kan startas. Det finns bl.a. ett
växande behov av forskning som avser genetiska studier samt forskning
beträffande möjligheterna att förebygga skador såväl innanför som
utanför renskötselområdet. Flera av de svenska rovdjursforsknings-
projekten har bedrivits och bedrivs i samarbete med forskare i grann-
länderna, främst Norge. Eftersom de flesta rovdjursstammama är gemen-
samma med främst Norge men i viss mån även med Finland bör sam-
arbetet mellan forskare och forskningsinstitutioner i dessa länder stärkas.
Vidare är det viktigt att samarbetet fortsätter med de frivilliga organisa-
tionerna, t.ex. Världsnaturfonden och Svenska Jägareförbundet, vilka
mycket förtjänstfullt bidragit till de ökade kunskaperna om de stora
rovdjuren i Sverige. Forskningen bör sträva efter fortsatt öppenhet
gentemot allmänheten. Särskilt viktigt är det att skapa goda relationer
och samverka med renägare, andra tamdjursägare, jägare och personer
knutna till naturvårdsorganisationer. Om tamdjursägare får information
om att det finns rovdjur i ett visst område ökar möjligheterna att
förebygga skador.
Regeringen har i den forskningspolitiska propositionen (prop.
2000/01:3) angett att forskning om biologisk mångfald är ett viktigt
forskningsområde för hållbar utveckling. Regeringen pekar där på att det
finns anledning att särskilt poängtera vikten av några forskningsområden
varav rovdjursforskning är ett av dem som måste prioriteras. I proposi-
tionen anges att det behövs långsiktiga projekt för att fortlöpande kunna
ge nödvändiga resultat för förvaltningen av de svenska rovdjurspopula-
tionema. Vidare anges att om de prioriteringar som regeringen gett
uttryck för inte får avsedd effekt får frågan prövas på nytt.
Medel för finansiering av rovdjursforskning kan sökas från olika
organ. Organen som förmedlar forskningspengar har något olika inrikt-
ning. Naturvårdsverket har forskningsmedel främst för tillämpad forsk-
ning av kortsiktig natur. För grundforskning inom området har det bildats
ett nytt forskningsråd för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.
För programinriktad verksamhet förfogar MISTRA över forsknings-
medel. Därtill kommer viltforskningsnämnden och privata forsknings-
medel från tex. WWF, Svenska Jägareförbundet och särskilda fonder.
Viss basverksamhet vid myndigheter och institutioner är av fundamental
betydelse för rovdjursforskningen utan att i egentlig mening vara
forskning. Dit hör t.ex. hanteringen av rovdjur i egenskap av statens vilt
på Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturhistoriska riksmuseet.
Regeringen har som aviserats i propositionen Jaktens villkor (prop.
1999/2000:73), mot bakgrund av Rovdjursutredningens förslag, ökat
bidraget ur jaktvårdsfonden till viltforskningen med 2 miljoner kronor.
Regeringen anser mot denna bakgrund att en höjd ambitionsnivå
rörande rovdjursforskningen av den storleksordning som utredningen
anger är möjlig inom ramen för befintliga medel. Fördelningen av
resurser för forskningen bör ske så att en långsiktig finansiering av
rovdjursforskningsprojekt kan säkras.
77
Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i
uppdrag att föreslå utformning av förstärkta informationsinsatser om
stora rovdjur. Regeringen avser att ställa extra medel till förfogande
för informationsinsatserna.
Utredningens förslag: Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag
att utarbeta en detaljerad strategi för information om rovdjur.
Remissinstanserna: Remissinstanserna betonar vikten av såväl ökade
som riktade informationsinsatser. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser
att länsstyrelserna är betjänta av ett omfattande centralt informations-
material. Naturvårdsverket stöder utredningens förslag att en informa-
tionsstrategi utarbetas av verket men anser att Viltskadecenters betydelse
som kunskapsföremedlare till näringar och allmänhet bör betonas. Även
Sveriges lantbruksuniversitet framhåller Viltskadecenters roll i informa-
tionsarbetet. Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län anser
att Naturvårdsverket bör samverka med länsstyrelserna i uppdraget.
Svenska Rovdjursföreningen anser att Naturvårdsverket bör utnyttja den
kompetens som finns inom ideella organisationer.
Skälen för regeringens bedömning: Kunskap om rovdjuren har en
nyckelroll för allmänhetens förståelse för rovdjur och rovdjurspolitiken.
Ett ökat arbete med väl underbyggd och allsidig information om rov-
djuren är därför ett viktig led i arbetet med att minska de konflikter som
skapas runt rovdjursförekomsten. Erfarenheterna från Viltskadecenters
verksamhet visar också hur information och utbildning - tillsammans
med bidrag till skadeförebyggande åtgärder - på ett avgörande sätt med-
verkat till att tamdjursägare kunnat acceptera rovdjur i sin närhet.
Av särskild betydelse är att aktuell kunskap om rovdjurens antal och
utbredning finns lätt tillgänglig för allmänheten. På så sätt kan rykten och
missuppfattningar motverkas. En bidragande orsak till konflikterna runt
rovdj ursförekomsten är att olika grupper har olika uppfattningar om hur
många rovdjur det finns och var de finns. God och lättillgänglig informa-
tion om antal och utbredning kan ge ett kunskapsunderlag som kan
accepteras av människor med olika uppfattningar i rovdjursfrågoma.
Därmed blir det lättare att föra en saklig diskussion och att finna lös-
ningar på konflikter.
Information bör också spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika
arternas biologiska förhållanden samt de skador och problem de orsakar.
De sociala aspekterna på rovdjursförekomsten bör också belysas och de
bör sättas in i ett historiskt perspektiv.
Redan i dag arbetar många myndigheter och organisationer med att
sprida kunskap om rovdjuren. Inte minst viktigt är de ideella organisa-
tionernas, museernas och djurparkernas informationsarbete, eftersom de
ofta även når människor som inte lika lätt nås av information från
myndigheter.
Regeringen anser mot bakgrund av redovisningen att det finns ett ökat
behov av information om rovdjuren. Som central myndighet för förvalt-
ningen av rovdjur har Naturvårdsverket ett huvudansvar för att ta fram
Prop. 2000/01:57
78
information om rovdjur. Regeringen avser därför att ge Naturvårdsverket
i uppdrag att redovisa förslag till utformning av förstärkta informa-
tionsinsatser om stora rovdjur. I uppdraget bör ingå att göra en
bristanalys för att bedöma vilka informationsinsatser som behöver öka i
första hand. Verket bör då beakta den information som sprids av andra
myndigheter och organisationer, och redovisa såväl egna insatser med
information som en bedömning av informationsinsatser som kan
genomföras av andra intressenter. Verket bör därvid lämna förslag till
fördelning av de medel som regeringen ställer till förfogande för
informationsinsatser.
Prop. 2000/01:57
Regeringens bedömning: Frågan om statliga medel till ett eller några
rovdjurscentrum bör hanteras inom ramen för regeringens uppdrag till
Naturvårdsverket om informationsfrågor.____________________________
Utredningens förslag: En arbetsgrupp tillsätts inom Miljödeparte-
mentet med uppdrag att fortsätta samtalen med Orsa Bjömpark, Järvzoo,
Värmlands rovdjurscenter och Viltskadecenter samt med berörda län och
kommuner, om inrättandet av ett eller flera rovdjurscentrum. För statens
del innefattar satsningen ett visst ekonomiskt stöd till kompetensutveck-
ling och informationsinsatser.
Remissinstanserna: Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget medan
andra menar att staten inte ska gå in och finansiera ett eller flera
rovdjurscentrum. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att utredningens för-
slag att staten skall bidra till ett rovdjurscentrum är mycket bra. Läns-
styrelsen i Västernorrlands län anser att samordning i frågan bör ske med
det uppdrag som föreslås ges till Naturvårdsverket beträffande informa-
tionsstrategi.
Skälen för regeringens bedömning: De insatser som redan görs av
bl.a. Orsa Björnpark, Järvzoo, Värmlands rovdjurscenter och Vilt-
skadecenter för att sprida information och kunskap om rovdjur är betyd-
elsefulla. Behovet av information kommer troligen att växa under de
närmaste åren. För de stora rovdjuren finns ett stort intresse hos allmän-
heten. Rovdjur som iakttas på nya ställen brukar väcka stort medialt
intresse. Den verksamhet som skulle kunna vara aktuell att stödja vid ett
rovdjurscentrum har på olika sätt koppling till informationsverksamhet.
Regeringen bedömer mot den bakgrunden att denna fråga bör hanteras
inom ramen för uppdraget till Naturvårdsverket som behandlas närmare i
avsnitt 11.1.
Nuvarande organisation och arbetsuppgifter
Viltskadecenter finns i anslutning till Grimsö forskningsstation i
Bergslagen. Stationen är organisatoriskt knuten till Institutionen för
naturvårdsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.
Viltskadecenter har till uppgift att samla in kunskap om viltskador och att
79
förmedla den genom information och utbildning. Till viltskador räknas Prop. 2000/01:57
skador som rovdjur orsakar på tamdjur och annan egendom. Viltskade-
center utvecklar i samarbete med forskarna vid stationen också nya
metoder för att förebygga viltskador. Verksamheten på Viltskadecenter
riktar sig främst till myndigheter, enskilda näringsidkare och organisa-
tioner men också till allmänheten. Viltskadecenter arbetar inte med
frågor som rör rennäringen.
Viltskadecenter drivs av Lantbruksuniversitetet på uppdrag av Natur-
vårdsverket. Verksamheten finansieras med viltskademedel som Natur-
vårdsverket förvaltar. Dessa skall Naturvårdsverket emellertid inte an-
vända för egen verksamhet utan pengarna skall fördelas mellan läns-
styrelserna. För finansieringen av centret får därför en länsstyrelse en
särskild del av viltskademedlen som betalas till SLU och slutligen slussas
till Viltskadecenter.
Viltskadecenters framtida organisation och arbetsuppgifter
Regeringens bedömning: Viltskadecenters organisation och formella
status bör fastställas av Naturvårdsverket innan framtida arbetsupp-
gifter och finansiering beslutas.
Utredningens förslag: Viltskadecenter blir permanent. Den interim-
istiska styrelsens förslag om organisation avvaktas. Viltskadecenters
arbete med frågor som har anknytning till viltskador fortsätter. Centret
skall vara sammanhållande när det gäller beståndsövervakningen av
björn, lo och varg utanför renskötselområdet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Natur-
vårdsverket poängterar att finansieringen bör ske direkt via vilt-
skadeanslaget. Verket anser i detta sammanhang att anslaget i stället bör
benämnas viltförvaltningsanslag. Några remissinstanser har detaljerade
synpunkter på styrelsens sammansättning.
Skälen för regeringens bedömning: Naturvårdsverket har under
hösten 1999 tillsatt en interimistisk styrelse för Viltskadecenter.
Styrelsen har i uppdrag att utarbeta förslag till vilken verksamhet som
skall bedrivas och hur den skall organiseras och finansieras. I styrelsen
ingår tre representanter för länsstyrelserna, tre för näringarna och en för
Naturvårdsverket. Styrelsen har den 1 september 2000 lämnat ett förslag
till Naturvårdsverket. Enligt förslaget bör Viltskadecenter även i fort-
sättningen drivas som ett projekt för vilket Naturvårdsverket är ansvarigt.
Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen svara för att ett särskilt
avtal träffas med en lämplig uppdragstagare om genomförande av
projektet. För att få kontinuitet i verksamheten bör sådana avtal löpa över
perioder som är minst tre år. För projektet bör det finnas en projekt-
styrelse med i princip den nuvarande styrelsens sammansättning.
Styrelsens uppgift skall vara att genomföra projektet på de ekonomiska
villkor som Naturvårdsverket efter samråd med styrelsen ställer.
Styrelsen skall därmed få direkta befogenheter att besluta om och ha
ansvar för projektets verksamhet och ekonomi. Styrelsen bör utses av
Naturvårdsverket efter hörande av berörda organisationer. Inom ramen
för Naturvårdsverkets instruktion bör Viltskadecenter ges en så själv-
80
ständig roll som möjligt, vad gäller centrets verksamhet och budget. Det
är viktigt att lokaliseringen av Viltskadecenter även fortsättningsvis blir
Grimsö forskningsstation. Styrelsen föreslår vidare att finansieringen av
centret även fortsättningsvis sker genom medel från viltskadeanslaget.
Den nuvarande ordningen med att medel från viltskadeanslaget går via
en länsstyrelse bör ändras så att Naturvårdsverket direkt far använda
anslaget för Viltskadecenters verksamhet. Den interimistiska styrelsens
förslag bereds för närvarande inom Naturvårdsverket.
Länsstyrelserna, Naturvårdsverket och lantbruksnäringen har önskemål
att bredda Viltskadecenters verksamhet. Utöver det direkta arbetet med
viltskador bör centret även enligt utredningen vara sammanhållande för
beståndsövervakningen av de stora rovdjuren utanför renskötselområdet.
Därvid skall centret ha till uppgift att biträda de medverkande läns-
styrelserna i utbildning av spårare, att samordna metoder för bestånds-
övervakningen och att sammanställa länsstyrelsernas årsrapporter över
denna. En sådan verksamhet har redan påbörjats beträffande varg.
Regeringens bedömning är att Viltskadecenter fyller en viktig
funktion. Viltskadecenter skulle med fördel kunna arbeta med fler frågor
än för närvarande, inte minst sådana där en samordning av läns-
styrelsernas arbete behövs. Den verksamhet som man börjat utveckla när
det gäller inventeringsverksamheten av rovdjur utanför renskötsel-
området är ett sådant arbete. Centret har emellertid för närvarande en
oklar organisation och formell status och som en följd därav en om-
ständlig finansieringsmodell. I sitt remissyttrande har Naturvårdsverket
pekat på att Viltskadecenters roll beträffande inventeringsverksamheten
behöver tydliggöras. Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning och
vill i det sammanhanget peka på att inventeringsverksamheten enligt för-
slaget i avsnitt 9 blir en del av miljöövervakningen. Den interimistiska
styrelsens förslag bereds för närvarande inom Naturvårdverket. Vilt-
skadecenters organisation och formella status bör fastställas innan fram-
tida arbetsuppgifter och finansiering beslutas.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i
uppdrag att ta initiativ till ett utökat samarbete beträffande rovdjurs-
frågor med främst norska Direktoratet for naturforvaltning, men även
med finska myndigheter. Samarbetet bör, som för närvarande, i första
hand gälla varg men utökas till att även omfatta järv och bjöm.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att det är nöd-
vändigt med ett mer utvecklat samarbete mellan länderna. Några påpekar
att samarbetet naturligt bör vara mest utvecklat med Norge men
Renägarförbundet anser att samarbetet fullt ut bör gälla även Finland och
omfatta samtliga rovdjur. Remissinstanserna påpekar att samarbetet bör
Prop. 2000/01:57
81
omfatta alla nivåer i samhället. Årjängs kommun påpekar att det behövs
ett samlat grepp på riksdags- och regeringsnivå när det gäller de
grundläggande besluten avseende rovdjuren. Detta behövs för att klara av
förvaltningen samt för att kunna hantera opinionsbildningen. Natur-
skyddsföreningen anser det önskvärt med en ökad samstämmighet i
förvaltningsprinciper och lagstiftning. Svenska Jägareförbundet till-
styrker förslaget men ser med stor oro på den restriktiva inställning till
expansion av rovdjurens utbredning som tycks finnas i Norge.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen konstaterar att det
mellan Sverige och Norge skett ett samarbete sedan lång tid och under
senare tid även med Finland. För Nordkalottenområdet sker samarbetet
mellan länderna främst på den regionala nivån mellan länsstyrelserna och
fylkena. Det mest omfattande samarbetet har gällt beståndsuppskatt-
ningar och utveckling av gemensamma inventeringsmetoder inom ramen
för Nordkalottkommitténs miljöråds arbetsgrupp för stora rovdjur.
Erfarenheterna härifrån är överlag goda och har utmynnat i rapporter
angående beståndsövervakning m.m. Beträffande förvaltningen har ett
mer formaliserat arbete skett mellan Sverige och Norge främst mellan de
centrala myndigheterna, Naturvårdsverket respektive Dircktoratct for
naturforvaltning. Regeringen finner att utredningen mycket tydligt visat
att förvaltningsfrågorna är av avgörande betydelse när det gäller
bevarande av livskraftiga stammar av de stora rovdjuren och då särskilt
vad beträffar vargen. I Norge hanteras rovdjursförvaltningen i betydligt
högre utsträckning än i Sverige av regionala och lokala instanser. Detta
har medfört att information och samordning med den svenska
förvaltningen ibland upplevts som mindre tillfredsställande. Det är
emellertid angeläget att överbrygga de olikheter som finns i förvalt-
ningen för att skapa ett förtroendefullt samarbete. Regeringen avser att ta
initiativ för att utveckla samarbetet med främst Norge och Finland. Som
ett led i detta arbete kommer Naturvårdsverket att få i uppdrag att finna
lämpliga former för att utveckla samarbetet med Norge och Finland.
Regeringens bedömning: Till Naturvårdsverket knyts ett rådgivande
organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för rennäringen,
den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I detta
forum skall övergripande policyfrågor, inventeringsarbetet och rov-
dj ursstammarnas utveckling diskuteras. Även generella beslut om jakt
på rovdjur kan diskuteras.
Prop. 2000/01:57
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning
på flertalet punkter.
Remissinstanserna: Remissinstanserna redovisar skilda uppfattningar
över förslaget. Vissa ser en fördel med ett centralt partssammansalt
organ, medan andra förordar regionala partssammansatta grupper. De
länsstyrelser som kommenterat förslaget är i allmänhet positiva. Natur-
vårdsverket påpekar att det finns en uppenbar risk för dubbelarbete och
oklara roller om det dels finns regionala rovdjursgrupper, dels ett centralt
82
organ. Verket påpekar också att förslaget skulle motverka möjligheten
till delegering av vissa beslut om stora rovdjur till regional nivå. Riks-
åklagaren befarar att ett centralt partssammansatt organ snarare kan öka
än minska de spänningar som finns i rovdjursfrågan. Flertalet remiss-
instanser som tillstyrker förslaget, t.ex. Svenska Jägareförbundet och
Världsnaturfonden, motiverar inte närmare sina ställningstaganden.
Skälen för regeringens bedömning: Som central myndighet har
Naturvårdsverket till uppgift att höra olika intressegrupper och väga in
deras intressen i de bedömningar som görs när beslut skall fattas i frågor
som rör rovdjursförvaltningen. Detta görs i dag bl.a. genom överlägg-
ningar med olika intressegrupper och remissförfaranden inför beslut.
Den misstro som på sina håll finns mot centrala myndigheter måste tas
på allvar. Regeringen delar utredningens uppfattning att ett centralt
rådgivande samrådsorgan med föreslagen omfattning och inriktning av
verksamheten kan bidra till att öka förståelsen mellan myndigheter och
olika intressegrupper. Ett sådant rådgivande organ kan även öka förstå-
elsen intressegrupperna emellan. Därigenom ökar möjligheten att få en
bred uppslutning för den rovdjurspolitik som förs, vilket skulle medföra
en bredare uppslutning runt rovdj ursförvaltningen.
De återkommande överläggningar som Naturvårdsverket redan nu
genomför med företrädare för näringar och olika intressegrupper bör
kunna formaliseras i ett rådgivande organ för samråd. Verket anser att
det finns behov av att vidga kontaktytorna med olika företrädare, och att
det bl.a. kan ske i form av återkommande seminarier. Regeringen finner
att en sådan verksamhet mycket väl kan ligga inom ramen för en något
mera formaliserad verksamhet. Det är emellertid angeläget att deltagande
i organet inte förbehålls vissa intresseorganisationer, utan att ett brett och
öppet deltagande möjliggörs. Det är också viktigt att organet i första
hand sammankallas för diskussioner om policyfrågor och inte för över-
läggningar i enskilda ärenden. Verksamheten i forumet bör också ut-
värderas senast efter två år.
1 de flesta sammanhang som rör rovdjursfrågor är i stort sett endast
män inblandade. De beslut som fattas i olika sammanhang och även den
allmänna debatten, skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning del-
tog. Man bör därför eftersträva en jämnare könsfördelning i forum som
diskuterar rovdjursfrågor.
Regeringen kommer att ge Naturvårdsverket i uppdrag att organisera
ett rådgivande samrådsorgan.
Regeringens bedömning: Länsstyrelserna i de län där det finns fasta
stammar av de stora rovdjuren bildar rovdjursgrupper. Representanter
för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare, j ägarorganisa-
tioner, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och
markägare bör ingå. Även personer med särskilda expertkunskaper
bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation.
Rovdjursgrupperna kan vara fristående från länsviltnämnderna.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Prop. 2000/01:57
83
Remissinstanserna: Remissinstanserna är till övervägande delen Prop. 2000/01:57
positiva till förslaget. Riksåklagaren anser att det finns större förut-
sättningar för ett regionalt organ att fungera än för ett centralt.
Naturvårdsverket påpekar att regionala grupper som liknar de föreslagna
rovdjursgruppema redan har uppstått spontant på flera håll. Länsstyrelsen
i Värmlands län ser ett problem med att ha grupperna länsvisa, eftersom
rovdjursstammama inte begränsas länsvis. Även andra länsstyrelser
framför liknande synpunkter. Svenska Jägareförbundet påpekar att läns-
viltnämnderna borde kunna hantera dessa frågor. Naturskyddsföreningen
poängterar att grupperna inte får uppfattas som ett forum främst för
j ägare och j aktfrågor.
Skälen för regeringens bedömning: En viktig bakgrund till kon-
flikterna runt rovdj ursförekomsten är den misstro som finns, dels mellan
de intressegrupper som på olika sätt engagerar sig i rovdjursfrågor, dels
mellan vissa grupper och myndigheter. Ett ökat förtroende mellan dem
som på olika sätt är engagerade i rovdjursfrågor kan säkerligen bidra till
att man hittar lösningar på många konflikter. Informationsutbyte mellan
olika lokala och regionala grupper kan ge en gemensamt accepterad
kunskapsbas, vilket tillsammans med insyn i beslutsprocesserna kan
skapa bättre förutsättningar för en mer nyanserad syn på rovdjurs-
forekomsten. Det är viktigt med öppenhet mellan organisationer, myn-
digheter och andra grupper i rovdjursfrågor. I de flesta län där det finns
fasta stammar av en eller flera rovdjursarter finns grupper som arbetar
ntcd rovdjursfrågor. Oftast har länsstyrelserna eller j ägarorganisationerna
tagit initiativet till grupperna och de är också knutna till länsstyrelserna
som rådgivande organ. Sammansättningen av rovdjursgruppema varierar
mellan länen. Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare,
markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer, forskare och enskilda
människor som lever i områden där rovdjur förekommer ingå i
grupperna.
Regeringen konstaterar att rovdjursgruppema har varit till nytta och
fyller en viktig funktion. De är lokalt förankrade och ger möjlighet till
diskussion och utbyte av information. De är ett viktigt steg på vägen mot
ökad öppenhet. Grupperna bör kunna utvecklas i syfte att öka sin
betydelse för hanteringen av de konflikter som rovdjuren skapar.
Utredningen har föreslagit att det i länsstyrelseinstruktionen uttryck-
ligen anges att länsstyrelserna i de län där det finns stora rovdjur skall
bilda rovdjursgrupper. Dessa skall finnas vid sidan av länsviltnämnderna.
Den närmare organisatoriska lösningen bör varje länsstyrelse själv be-
stämma. Denna uppgift skall finansieras inom ram. Grupperna kan t.ex.
vara knutna direkt till en viss enhet på länsstyrelsen eller till länsvilt-
nämnderna.
Enligt regeringens förslag i avsnitt 7 kommer länsstyrelserna att få ett
större ansvar beträffande förvaltningen av rovdjuren. Det kommer därför
att finnas ett ökande behov av att diskutera och bereda olika frågor
beträffande rovdjuren. Rovdjursgrupper bör finnas i åtminstone de län
som hyser fasta stammar av de stora rovdjuren. Den närmare organisa-
toriska lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma. Rovdjursgrupper
kan t.ex. inrättas för större områden än län. Dessutom kan det vara
motiverat att söka samarbete för en viss region, en sådan är fjällvärlden,
som berör flera länsstyrelser.
84
Flera länsstyrelser är ännu bara tillfälligt berörda av frågor om stora
rovdjur eller behöver hantera endast enstaka ärenden om rovdjur. I
framtiden är det dock troligt att alltfler länsstyrelser blir berörda. Det
finns dock inte skäl att ställa krav på att omgående upprätta rovdjurs-
grupper. Länsviltnämnderna bör kunna hantera sådana frågor om det
endast förekommer rovdjur vid enstaka tillfällen.
I rovdjursgruppema bör ingå förutom länsstyrelserna representanter för
kommuner, polismyndighet, åklagarmyndighet, jägarorganisationer,
ideella naturvårdsorganisationer, samebyar, markägare, tamdjursägare
och andra jordbruksintressen. Även personer med särskilda expertkun-
skaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisa-
tion. På detta sätt kan gruppernas sammansättning vidgas och en god
balans mellan olika intressen kan företrädas. En jämn könsfördelning bör
eftersträvas.
Syftet med rovdjursgruppema är främst att öka utbytet av information.
Men grupperna skall också, jämte länsviltnämnderna, vara rådgivande
när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor. Då det gäller
enskilda ärenden bör bara sådana som är av större principiell betydelse
behandlas av rovdjursgruppema.
Prop. 2000/01:57
Regeringens bedömning: De 15 miljoner kronor som tillförs anslaget
för viltskador från år 2002 används för att finansiera olika åtgärder
inom en sammanhållen rovdjurspolitik.
Utredningens förslag: Utredningen anger samlade ökade utgifter om
10,2-13,3 miljoner kronor.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker flertalet ökningar
men anser att utredningen på flera punkter underskattat kostnaderna för
olika åtgärder.
Ersättning för rovdjursskadade renar
För år 2001 är 35 miljoner kronor avsatta för skador på rennäringen av
rovdjur. Genom ett reformerat ersättningssystem med fasta belopp för
rovdjuren kommer ersättningen totalt sett att höjas. För ersättning av de
rovdjursförekomster inom renskötselområdet som konstaterats under
inventeringssäsongen 2000/01 anser regeringen att ytterligare 9 miljoner
kronor bör tillföras anslagsposten för år 2002. Av anslaget far högst
1 miljon kronor användas för ersättning till renägare som råkat ut för att
rovdjur massdödar renar.
85
Förebyggande åtgärder och skador på andra tamdjur
Medlen till förebyggande åtgärder mot rovdjurskador och ersättning för
uppkomna skador hanteras av länsstyrelserna. Strävandena att vidta före-
byggande åtgärder för att förhindra skador av rovdjur bör enligt rege-
ringen intensifieras och prövas innan skyddsjakt vidtas som förvaltnings-
åtgärd. Under år 1999 utbetalades från anslaget för viltskador ca 1,3 mil-
joner kronor till förebyggande åtgärder främst för att skydda tamboskap.
Vissa förebyggande åtgärder har visat sig mycket effektiva, såsom
elstängsel för stängslad tamboskap. Detta arbete bör fortsätta men det
krävs också ett omfattande utvecklingsarbete bl.a. för att skydda djur
som inte går i hägn.
För ersättning av skador på andra tamdjur än renar betalades under år
1999 ut 900 000 kronor. Med växande rovdjursstammar, inte minst
tillväxten i vargstammen, kan skadorna beräknas öka. Regeringen anser
att 3 miljoner kronor av de tillförda medlen skall kunna nyttjas för att
täcka de ökade kostnaderna för förebyggande åtgärder och ersättning för
rovdjurskador.
I likhet med vad som för närvarande gäller bör medlen i första hand
användas till förebyggande åtgärder.
Information
Informationen kring rovdjuren är viktig för kunskapen om rovdjuren och
för förståelsen av rovdjurspolitiken. Naturvårdsverket får disponera 1
miljon kronor för egen och andras informationsverksamhet.
Forskning
Forskningen spelar en viktig roll för att bygga upp ny kunskap om
rovdjuren. Forskningen tillförs från år 2001 ytterligare 2 miljoner kronor
årligen genom medel från jaktvårdsfonden i enlighet med propositionen
Jaktens villkor (prop. 1999/2000:73).
Ökad övervakning av jaktbrott
Flera myndigheter är involverade i arbete med att förebygga men också
utreda jaktbrott. 2 miljoner kronor fördelas mellan polisväsendet och
länsstyrelserna.
Prop. 2000/01:57
Straffmaximum ändras från sex månader till ett år (avsnitt 6.4.2).
Förslaget hänger samman med de ändringar som föreslås i 44 §. Där
86
föreslås ändringar som innebär att vissa jaktbrott som tidigare ansetts
grova i stället kan bedömas som icke grova. Genom höjningen av straff-
maximum för icke grovt brott säkerställs att det, i fall som tidigare
ansetts som grova brott, finns utrymme för en nyanserad påföljds-
bestämning.
Kravet på grov oaktsamhet tas bort beträffande de typer av jaktbrott
som anges i andra punkten i den nya lydelsen (avsnitt 6.4.4). De bestäm-
melser som anges där är följande. Enligt 3 § är allt vilt fredat om inte
annat följer av jaktlagen eller föreskrifter eller beslut som meddelats med
stöd av denna. Av 31 § första stycket följer att motordrivna fortskaff-
ningsmedel som huvudregel inte får användas vid jakt. Enligt 29 § första
punkten far regeringen meddela föreskrifter om när olika slag av vilt får
jagas i olika delar av landet. Föreskrifter enligt 30 § första stycket
handlar om vilka vapen och jaktmedel i övrigt som får användas vid jakt.
Förslaget att det skall räcka med oaktsamhet för straffbarhet i de
angivna fallen innebär att misstag hos jägare avseende det jagade viltets
art i ökad utsträckning blir straffbara. Det kan gälla fall då någon av
oaktsamhet dödar ett vilt av en art på vilken jakt inte är tillåten vid den
aktuella tidpunkten. Det kan också gälla då t.ex. hagelgevär av oaktsam-
het används för jakt på ett vilt som endast får jagas med kul vapen. Givet-
vis kan det även finnas fall då ett misstag inte anses oaktsamt och alltså
inte är straffbart.
De typer av jaktbrott som anges i den nya tredje punkten fanns tidigare
i andra punkten. Beträffande dessa kvarstår kravet på grov oaktsamhet.
Straffskalan ändras (avsnitt 6.4.2). Det nya lägsta straffet blir sex
månaders fängelse och det högsta fyra års fängelse.
I andra stycket första punkten byts uttrycket värdefullt vilt ut mot
uttrycket annars särskilt skyddsvärt vilt. Därmed minskar utrymmet för
att anse brott avseende ekonomiskt värdefullt vilt som grovt brott. Vissa
fall som med paragrafens nuvarande lydelse ansetts som grova brott bör
därmed kunna bedömas som icke grova. Det bör t.ex. kunna gälla jakt-
brott avseende älg. Det bör också finnas visst utrymme för ändrade
bedömningar även i fall som inte gäller värdefullt vilt, eftersom straff-
skalan för grovt jaktbrott ändras.
Med annars särskilt skyddsvärt vilt avses främst djur av arter som är i
behov av skydd utan att de är hotade eller sällsynta (avsnitt 6.4.2).
I 43 § föreslås en höjning av straffmaximum för icke grova jaktbrott.
Avsikten är att ge domstolarna erforderligt utrymme för straffmätning för
brott som tidigare ansetts som grova.
En ny grund för att kvalificera ett jaktbrott som grovt införs i andra
stycket genom en ny fjärde punkt (avsnitt 6.4.3). En särskilt plågsam
jaktmetod innebär att viltet på grund av jaktmetoden som sådan tillfogas
ett svårt lidande. Exempel kan vara användning av icke godkända fångst-
redskap som skadar viltet eller leder till en långsam död. Även använd-
ning av gift kan vara en särskilt plågsam metod.
Prop. 2000/01:57
87
Straffskaloma för jakthäleri och grovt jakthäleri ändras på samma sätt
som straffskalorna för jaktbrott och grovt jaktbrott (avsnitt 6.4.6).
Prop. 2000/01:57
88
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
Rovdjursutredningen har fatt i uppdrag att utforma ett förslag till en
sammanhållen rovdjurspolitik med en helhetssyn på de biologiska,
jaktliga och näringsmässiga frågorna. Uppdraget omfattar bjöm, järv, lo,
varg och kungsöm. I direktiven sägs att den grandläggande utgångs-
punkten för utredningsarbetet skall vara att naturligt förekommande
djurarter skall ha förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser
och i livskraftiga bestånd. Andra utgångspunkter skall vara de närings-
mässiga och jaktliga frågorna. Beträffande näringarna sägs att det skall
vara möjligt att bedriva djurskötsel i de områden där det förekommer
rovdjur.
För närvarande finns det inte någon av riksdagen beslutad rovdjurs-
politik. Antalet djur av flera av de aktuella artema har ökat under den
senaste tioårsperioden. Detta har lett till ett allt större engagemang i
rovdjursfrågoma från enskilda människor, organisationer och myndig-
heter. Samtidigt har de konflikter som rovdjursförekomsten skapar blivit
allt starkare och tydligare. Därmed har också behovet av en samman-
hållen rovdjurspolitik vuxit i styrka.
En sammanhållen rovdjurspolitik innefattar ställningstaganden till en rad
frågor med anknytning till rovdjursförekomsten. Den mest grund-
läggande frågan är hur stora stammar av de olika artema som man bör
eftersträva i förvaltningen. För att ta ställning till detta krävs att man först
med vetenskapliga utgångspunkter bedömer hur stora stammarna bör
vara för att anses långsiktigt livskraftiga. Detta har vi gjort bl.a. genom
att anlita en forskargrupp som skrivit en rapport i ämnet. Vi har även i
olika sammanhang tagit del av andra forskares syn på saken.
Den vetenskapliga synen på hur många djur som krävs för att rovdjurs-
stammama skall anses livskraftiga måste vägas mot vad som är möjligt
med hänsyn till olika intressen, främst ren- och annan tamdjursskötsel
samt jakten. I våra förslag till mål för antal och utbredning av de olika
rovdjursartema har vi gjort sådana intresseavvägningar.
En rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa, eller i varje fall
dämpa, de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. En annan
viktig del är frågan om, och i så fall vilken utsträckning, staten skall ge
bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjuren orsakar skador. Nära
89
sammanhängande därmed är frågan om ersättningar för skador som ändå
uppkommer. Andra grundläggande delar av en rovdjurspolitik är vilka
regler som skall gälla för jakt på rovdjuren och hur man skall förhindra
olaglig jakt, dvs. jaktbrott. Andra viktiga inslag i politiken bör vara
forskning, beståndsövervakning och information till allmänheten.
Bernkonventionen samt EG:s art- och habitatdirektiv sätter upp ramar för
den svenska rovdjurspolitiken. Konventionen och direktiven innebär att
jakt endast kan tillåtas av vissa anledningar. Stammarna av björn och
lodjur har utvecklats på ett sådant sätt att det i vart fall på längre sikt inte
är motiverat i Sverige med ett så starkt skydd som konventionen och
direktivet föreskriver. Vi föreslår därför att Sverige skall agera för att få
till stånd undantag från Bemkonventionens och art- och habitatdirek-
tivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler om skydd
för lodjuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent
förvaltande jakt på arterna.
Sverige skall ta sitt ansvar för att det skall finnas sammanhängande
livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn på den skandi-
naviska halvön.
Som mål för rovdjurspolitiken bör miniminivåer slås fast för antalet
rovdjur i Sverige av de olika artema. Innan en art uppnått miniminivån
bör endast skyddsjakt i begränsad omfattning tillåtas. När nivån är upp-
nådd bör stammen visserligen kunna tillåtas att fortsätta öka men större
hänsyn kan då tas till motstående intressen.
Rovdjursartema bör som huvudregel få sprida sig under kontrollerade
former inom respektive arts naturliga utbredningsområde. För att minska
riskerna för olyckor bör man försöka förhindra att rovdjuren etablerar
sig, eller i varje fall minska antalet individer, i områden där riskerna är
som störst. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka
minska antalet individer.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
Den gemensamma svensk-norska björnstammen uppskattas för när-
varande till minst 1 000 djur. Nästan hela stammen finns i Sverige. Det
nuvarande antalet björnar, dvs. 1 000, bör ses som en miniminivå för
bjömstammen som helhet och också slås fast som miniminivå för
Sveriges del. Stammen bör tillåtas att växa och skyddsjakten i Sverige
bör fortsätta.
90
Den föreslagna miniminivån for björnstammen överstiger antalet for
kortsiktigt bevarande, så som det bedömdes av den forskargrupp som vi
anlitade. Med en klok fortsatt förvaltning kan bjömstammen nå en sådan
nivå att den med vetenskapliga utgångspunkter anses långsiktigt livs-
kraftig, dvs. 1 500 individer.
Bjömstammen bör fortsätta att utvecklas i renskötselområdet. Den bör
också få fortsätta att sprida sig söderut, vilket i första hand torde komma
att beröra mellersta delarna av Dalsland och den del av Sverige som
ligger norr om en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland.
Antalet järvar i Sverige uppskattas till omkring 270. Det svenska järv-
beståndet har kontakt med järvar på den norska sidan av fjällkedjan.
Tillsammans bildar de en population om närmare 500 individer.
Stammen har också kontakt med det finska järvbeståndet, som i
renskötselområdet uppskattas till omkring 60 individer. Järvstammen är
sammantaget så stor att den nått den nivå som behövs för kortsiktigt
bevarande enligt den forskargrupp vi anlitade.
Den nuvarande nivån på omkring 500 järvar i Norge och Sverige bör
ses som en miniminivå i ett svensk-norskt perspektiv. För Sverige bör
300 järvar slås fast som miniminivå. Detta innebär att vi förespråkar en
mycket försiktig ökning av antalet järvar. Ökningen bör ske genom en
jämnare spridning längs ijällkedjan inom hela renskötselområdet. En
naturlig etablering av järv utanför renskötselområdet är önskvärd.
Den gemensamma svensk-norska lodjursstammen uppskattas för när-
varande till drygt 2 000 djur, varav cirka 1 500 i Sverige. Sammantaget
är stammen så stor att den med vetenskapliga utgångspunkter är
långsiktigt livskraftig. Miniminivån för den gemensamma svensk-norska
stammen bör vara 1 500 individer. För Sveriges del bör 1 000 individer
slås fast som miniminivå, vilket även det är en nivå där den kan anses
långsiktigt livskraftig. Eftersom lodjursstammen redan i dag befinner sig
över den nivån kan den i ökad grad förvaltas utifrån näringarnas och
jaktens intressen.
Vi föreslår att lostammen skall minskas kraftigt i renskötselområdet,
främst inom de södra delarna. Även utanför detta föreslår vi en något
utökad skyddsjakt. Det totala antalet lodjur utanför renskötselområdet
bör emellertid ligga kvar på i stort sett den nuvarande nivån. Det är
önskvärt att stammen sprids till områden där det i dag inte finns en fast
lodjursförekomst. När så blir fallet kan en något jämnare utbredning än
for närvarande uppnås. Om lodjuret etablerar sig i Götaland skulle alltså
antalet djur i Norrland utanför renskötselområdet och i Svealand kunna
minskas.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
91
IJndcr våren 1998/99 uppgick den gemensamma svensk-norska varg-
stammen till 59-75 djur. Målet för den skandinaviska vargstammen som
helhet bör vara att den växer till 200 individer och att stammen
tillförsäkras ett genetiskt utbyte med vargar från Finland.
Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa delar av
Götaland. En jämnare spridning av stammen än för närvarande bör efter-
strävas. Det bör inte finnas någon fast vargstam i renskötselområdet.
Däremot bör enskilda individer kunna tillåtas inom renskötselområdet för
att göra det möjligt för vargar från Finland eller Ryssland att komma i
kontakt med huvuddelen av den skandinaviska stammen. Givetvis måste
undantag även i det senare avseendet kunna göras i svåra skade-
situationer.
Vargstammens tillväxt bör vara långsam. Redan innan antalet vargar
uppgår till 200 bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning,
främst inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas
på vargar som skapar särskilt stora problem, bl.a. genom att de är kon-
centrerade till ett begränsat geografiskt område. I en situation där
stammens ökningstakt är snabb bör man vara mer generös med tillstånd
till skyddsjakt än annars.
Vi anlitade, som redan nämnts, en särskild forskargrupp för att när-
mare belysa frågan hur stora stammarna av de olika rovdjursartema bör
vara för att kunna anses livskraftiga. Gruppen ansåg att det krävs minst
500 vargar för att kortsiktigt bevara vargstammen. Å andra sidan finns
det forskare - däribland en av världens ledande vargforskare, nämligen
L. David Mech - som hävdar att den praktiska erfarenheten beträffande
andra små, isolerade populationer visar att även en mindre stam kan vara
livskraftig.
Det antal djur som forskargruppen angav skulle självfallet ge en större
trygghet för vargstammens livskraft. Vi bedömer emellertid att det i dag
inte är möjligt att få ett nödvändigt stöd bland befolkningen, vare sig på
de orter som mest skulle beröras eller inom befolkningen i stort, för en
vargstam på 500 eller fler djur. Vargförekomsten skapar redan i dag
mycket starka känslor och stora konflikter och det pågår på många håll
en häftig debatt om vargförekomsten. Man kan på goda grunder anta att
en vargstam på 500 individer skulle innebära allvarliga problem för ren-
näringen. Även om det inte fanns fasta revir i renskötselområdet skulle
ungvargar förmodligen i stor utsträckning vandra in där. En i förhållande
till i dag mångdubblad vargstam skulle också leda till stora skador för
den norska farnäringen.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
1 Finland, Norge och Sverige finns en gemensam stam av kungsörn som
kan uppskattas till 4 600 individer. 1 Sverige finns omkring 600 häckande
par. Stammen är långsiktigt livskraftig. För Sveriges del bör den nu-
varande nivån slås fast som miniminivå.
Även om situationen för kungsörnen överlag måste betraktas som god
finns det anledning till oro för utvecklingen i delar av fjällkedjan och
fjällnära områden. För att kungsörnen på längre sikt över huvud taget
92
kunna finnas kvar i fjällen och i det fjällnära skogslandet är den, i dess
nuvarande situationen helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar.
Förmodligen är förföljelse, dvs. jaktbrott, den viktigaste förklaringen till
den negativa utvecklingen i fjällområdena.
Kungsörnens utbredningsområde bör inte påverkas.
En viktig del i arbetet med att minska de konflikter som förekomsten av
rovdjur skapar är att ge grupper med intressen i rovdjursfrågor informa-
tion om, insyn i och inflytande över beslut i rovdjursfrågor. Detta är sär-
skilt viktigt i ett skede då rovdjursstammama snabbt växer till i storlek
och konflikterna med andra intressen ökar.
Vi föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande
organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för rennäringen,
den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I detta forum
skall mer generella beslut om jakt på rovdjur diskuteras och man skall
följa inventeringsarbetet och rovdjursstammamas utveckling. Även över-
gripande policyfrågor och frågor om finansieringen av rovdjursforskning
skall diskuteras.
Vi föreslår också att samtliga länsstyrelser i de län där det finns stora
rovdjur skall bilda rovdjursgrupper. I dessa bör ingå representanter för
länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella
naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Även
personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att repre-
sentera en myndighet eller organisation. Syftet med grupperna bör främst
vara att öka utbytet av information. Men grupperna bör också vara råd-
givande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.
I de flesta sammanhang som rör rovdjursfrågor är i stort sett endast
män inblandade. Vi tror att de beslut som fattas i olika sammanhang och
även debatten skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning deltog. 1
såväl det centrala rådgivande organ som vi föreslår som de länsvisa rov-
djursgruppema bör man därför eftersträva en jämn könsfördelning.
För att minska rennäringens konflikter på grund av rovdjursföre-
komsten bör rovdjursstammamas utveckling styras så att ordnad ren-
skötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.
För att minska konflikten mellan jägare och rovdjur bör mycket starka
koncentrationer av rovdjur inom vissa geografiskt begränsade områden
undvikas. I områden där varg visat en särskild benägenhet att angripa
hundar bör man kunna överväga skyddsjakt.
Sametinget skall lämna ersättning av statsmedel för skador på ren som
orsakats av bjöm, järv, lo varg eller kungsörn. Ersättningen skall som
huvudregel lämnas till samebyarna. Rätten till ersättning bör regleras i en
särskild förordning. Sametinget bör utfärda närmare föreskrifter om
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
93
ersättningarna och Naturvårdsverket om de inventeringar som skall ligga
till grund för ersättningssystemet.
Ersättning for skador orsakade av järv, lo och varg bör lämnas till
samebyarna utifrån antalet föryngringar eller annan förekomst av arterna
på byarnas betesområden. För skador orsakade av bjöm och kungsörn
lämnas ersättning om arterna förekommer inom en sameby. Ersättningen
för dessa arter fördelas mellan samebyarna med ledning av arealen av
byarnas betesområden.
Ersättningarna skall minskas om skyddsjakt tillåtits inom en samebys
betesområde. Om det finns särskilda skäl till att skyddsjaktskvoten inte
kunnat fyllas bör Sametinget dock kunna besluta att inte minska ersätt-
ningen.
För skador orsakade av järv, lo och varg lämnas ersättning med ett i
förväg fastställt penningbelopp per föryngring eller för annan förekomst
inom samebyn. Ersättningsbeloppen skall motsvara skadorna så som de
kan uppskattas med ledning av värdet på en ren, det antal renar som man
kan förvänta att respektive rovdjursart dödar under ett år och det
merarbete som rovdjursangreppen orsakar. För bjöm och kungsöm upp-
skattas med samma utgångspunkter ett totalbelopp för skador på ren-
näringen, som fördelas mellan samebyarna.
Regeringen beslutar årligen ersättningsbeloppen på förslag från Same-
tinget.
Sametinget skall varje år få särskilda medel för bidrag till skade-
förebyggande åtgärder. Bidrag skall kunna lämnas till samebyar eller
enskilda renägare för åtgärder som kan betraktas som extrainsatser med
syfte att förebygga skador.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
Enligt de nuvarande reglerna kan länsstyrelserna lämna bidrag till åt-
gärder för att förebygga skador av vilt och ersättningar för uppkomna
skador i mån av tillgång på medel.
Normalt lämnas inte bidrag till åtgärder för att skydda tamdjur på fritt
skogsbete eller biodlingar. Vi anser att dessa verksamheter bör jämställas
med andra tamdjur i detta avseende.
Vi föreslår också att länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna
ersättning för skador som de aktuella rovdjursartema orsakar på tamdjur
och annan egendom som ingår i näringsverksamhet. Naturvårdsverket
bör fastställa en taxa för ersättningar avseende de tamdjursarter som kan
förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur.
Ersättningar skall dock inte betalas om den verksamhet där skadorna in-
träffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat.
Samma regler skall gälla för djur på fritt skogsbete och bikupor.
Liksom för närvarande bör länsstyrelserna enligt jaktförordningen ha
möjlighet att lämna ersättning för egendom som inte ingår i närings-
verksamheten, däribland hundar.
94
Naturvårdsverket bör fa möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge
tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur av bjöm eller lo som orsakar
allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall vara huvudregeln i
län med fasta stammar av bjöm och lo.
I jaktförordningen bör föreskrivas att de myndigheter som beslutar om
skyddsjakt på lo och varg särskilt skall ta hänsyn till risken för skador på
renar. När det gäller lo skall också behovet att skydda stammarna av
vilda hjortdjur beaktas.
För närvarande har ägare eller vårdare av tamdjur rätt att, utan före-
gående beslut av någon myndighet, döda rovdjur som angriper ett tam-
djur. Reglerna för detta bör förenklas och vidgas. Vi föreslår att ägaren
eller vårdaren av ett tamdjur skall få döda en bjöm, järv, lo eller varg
under ett direkt angrepp på tamdjuret. Rätten att ingripa gäller till dess
angreppet är avslutat. Det skall inte vara tillåtet att förfölja ett angripande
rovdjur för att döda det på annan plats. I stället bör jaktlagen ändras så att
det blir tillåtet att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika nya
angrepp.
Jaktbrott som innefattar dödande av rovdjur förekommer i stor omfatt-
ning och de utförs ofta med grymma metoder. För vissa av artema kan
den olagliga jakten få allvarliga konsekvenser. Vargstammen är fort-
farande så liten att stammens positiva utveckling kan brytas. Beträffande
järven kan brottsligheten vara en av huvudorsakerna till att stammen inte
ökat trots att arten länge varit skyddad.
Genom samarbete mellan berörda myndigheter kan arbetet mot den
jaktbrottslighet som avser rovdjur effektiviseras. Länsstyrelser samt
polis- och åklagarmyndigheter bör tillsammans planera för gemensamma
insatser i syfte att förebygga sådana brott. Myndigheterna bör också
gemensamt följa upp vad som händer med polisanmälningar, förunder-
sökningar, åtal och domar avseende olaglig jakt på rovdjur.
Bevakningen av områden där jaktbrott avseende rovdjur kan före-
komma bör förbättras genom utökat samarbete mellan polisen och läns-
styrelsernas fältpersonal. Länsstyrelserna bör även få särskilda medel för
att göra punktinsatser med ökad bevakning. Förundersökningar om jakt-
brott avseende rovdjur bör regelmässigt ledas av särskilt utbildade miljö-
åklagare och i varje polisdistrikt bör finnas särskilda utredare som
ansvarar för utredningarna. Polisen bör etablera ett samarbete med läns-
styrelsernas fåltpersonal också när det gäller brottsutredningarna.
Staten bör öka sina satsningar på rovdjursforskning. Vår bedömning är
att en ökning med 2 miljoner kronor per år väsentligt skulle förbättra vill-
koren för forskningen på de mest angelägna områdena. De områden som
särskilt bör prioriteras är genetiska studier, fortsatta undersökningar av
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
95
de olika arterna med hjälp av biotelemetri samt undersökningar av Prop. 2000/01:57
möjligheterna att förebygga skador av rovdjur både innanför och utanför Bilaga 1
renskötselområdet.
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att nödvändiga
inventeringar äger rum och för att rovdjursstammamas utveckling kan
följas i landet som helhet. Länsstyrelserna har ansvaret för att rovdjurs-
stammarnas utveckling kan följas på regional nivå.
Vi föreslår att det i statsbudgeten anslås särskilda medel för läns-
styrelsernas inventeringar utanför renskötselområdet. Det behövs inte
några ytterligare insatser för beståndsövervakning av järv, lo och varg
inom renskötselområdet.
Länsstyrelserna har tillsammans med Naturvårdsverket tagit initiativ
för att inom ramen för Viltskadecenter samordna beståndsövervakningen
utanför renskötselområdet. Vi anser att det är en bra lösning att låta
centret ha ansvaret för samordningen.
Årligen bör ett visst belopp anslås till länsstyrelsernas inventerings-
verksamhct utanför renskötselområdet. För att följa lodjursstammens ut-
veckling utanför renskötselområdet är man hänvisad till de kunskaper
man kan få genom de storskaliga inventeringar som genomförs i Svenska
Jägareförbundets regi. Så länge vargen är fåtalig har länsstyrelserna
emellertid vissa möjligheter att följa utvecklingen på egen hand och i
samarbete med bl.a. forskningen.
Beträffande björnen är man i dagsläget, såväl inom som utom
renskötselområdet, främst hänvisad till de kunskaper som det går att få
från forskningen. Det är också viktigt att ta till vara de kunskaper man
kan få genom uppgifter från avskjutningsstatistik och om fallvilt.
För övervakning av kungsömstammens utveckling bör man även i
framtiden förlita sig på uppgifter från de kungsömsgrupper som finns
inom Sveriges Ornitologiska Förening.
Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta en databas
för stora rovdjur för hela landet. Där skall information från läns-
styrelserna. Naturhistoriska riksmuseet, Statens veterinärmedicinska
anstalt, polisen, Jägareförbundet m.fl. registreras.
Viltskadecenter har till uppgift att samla in kunskap om viltskador och att
förmedla den genom information och utbildning. Vi föreslår att Vilt-
skadecenter skall bli permanent. Det är emellertid viktigt att centrets
organisatoriska status klarläggs. Vår bedömning är att det skulle vara
lämpligt om centret knöts till Naturvårdsverket. Centrets styrelse bör
bestå av representanter for länsstyrelserna, Naturvårdsverket och lant-
bruksnäringen.
96
Kunskap om rovdjuren har en nyckelroll för att den breda allmänheten
skall ha förståelse för rovdjurssituationen och rovdjurspolitiken. Rege-
ringen bör därför ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta en detaljerad
informationsstrategi i samråd med övriga intressenter.
Ett viktigt led i informationsarbetet kan vara att inrätta ett eller flera
rovdj urscentra med International Wolf Center i Ely, Minnesota som
förebild i fråga om inriktningen av verksamheten. Det finns i dag två
djurparker som med rätt insatser skulle kunna utvecklas till viktiga rov-
djurscentra: Orsa Bjömpark i norra Dalarna och Järvzoo, som ligger i
Järvsö i norra Hälsingland. Även Värmlands rovdj urscenter i Ekshärad
kan komma att fylla en viktig funktion i informationsarbetet. Vid Vilt-
skadecenter finns en vilja att utveckla verksamheten till ett aktivt
informationsarbete mot allmänheten.
Det finns goda skäl för att staten skall bidra till att det inrättas ett eller
flera rikstäckande centra för spridning av information om rovdjuren. Det
bör ske genom eller i samarbete med någon eller några av de verksam-
heter vi har beskrivit. För statens del skall satsningen innefatta ett visst
ekonomiskt stöd till kompetensutveckling och informationsinsatser. En
särskild arbetsgrupp bör tillsättas för att fortsätta samtalen med de
aktuella anläggningarna, liksom med berörda centrala myndigheter, län
och kommuner.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 1
Livskraftiga stammar av bjöm, järv, lo, varg och kungsörn skall säker-
ställas. Detta kräver att stammarna av vissa arter skall öka och andra
åtminstone bibehållas på nuvarande nivå. Endast lostammen kan tillåtas
minska något.
Rovdjursförekomsten skapar redan i dag starka konflikter på många
håll. Med ökade stammar är risken stor att konflikter kommer att uppstå
på nya platser allt eftersom rovdjuren sprider sig. Avgörande för att hålla
konflikterna på en rimlig nivå är att staten avsätter pengar för bidrag till
förebyggande åtgärder och att de skador som uppstår ersätts.
Alternativet till att ge bidrag till förebyggande åtgärder och ersätt-
ningar är att minska stammarna av åtminstone järv, lo och varg. Detta
skulle leda till att livskraften hos varg- och järvstammen uppenbart skulle
sättas i fara. Med de utgångspunkter som vi fatt i direktiven är det inte
något alternativ att föreslå en sådan utveckling.
Ökande rovdjursstammar kräver också ökade satsningar på forskning
och beståndsövervakning.
Slutsatsen blir att utredningsuppdraget inte kunnat fullföljas utan för-
slag som innebär ökade kostnader. Enligt vår bedömning leder kravet på
livskraftiga rovdjursstammar även med mycket låga beräkningar till kost-
nadsökningar på ca 13 miljoner kronor. Kostnadsökningarna fördelar sig
enligt följande:
Ökade ersättningar för renar som dödas av rovdjur 6 mkr
Bidrag till förebyggande åtgärder beträffande renar 2 mkr
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 57
Förebyggande åtgärder avseende andra tamdjur
Skadeersättningar avseende andra tamdjur
Bevakning för att minska jaktbrotten
Forskning
Beståndsövervakning
0,5 mkr Prop. 2000/01:57
0,2 mkr Bilaga 1
1 mkr
2 mkr
1,5 mkr
Vi har inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursdödade renar
diskuterat frågan om differentierad ersättning för olika delar av ren-
skötselområdet. Detta skulle kunna innebära att kostnadsökningen för
dödade renar stannar vid 3 mkr.
Med en positiv utveckling av rovdjursstammama kommer kostnaderna
för såväl bidrag till förebyggande åtgärder som ersättningar för skador att
öka såvitt avser andra tamdjur än renar. Vi kan dock inte i dagsläget
varken ange hur snabb eller hur stor ökningen kommer att vara. Det bör
emellertid linnas en beredskap för att kostnaderna kan öka väsentligt.
98
Prop. 2000/01:57
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 och 44 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§'
Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande
friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att
viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.
Viltet får inte ofredas och inte
heller förföljas annat än vid jakt.
Förbudet hindrar dock inte att
lämpliga åtgärder vidtas av mark-
innehavaren i syfte att motverka
skador av vilt, om sådana skador
inte kan motverkas på annat till-
fredsställande sätt.
Viltet får inte ofredas och inte
heller förföljas annat än vid jakt.
Förbudet hindrar dock inte att
lämpliga åtgärder vidtas av mark-
innehavaren eller ägaren eller
vårdaren av tamdjur i syfte att
motverka skador av vilt, om sådana
skador inte kan motverkas på annat
tillfredsställande sätt. Därvid får
viltet inte ofredas mer än nöd-
vändigt.
44 §2
Om ett jaktbrott är att anse som Om ett jaktbrott är att anse som
grovt, döms till fängelse i högst två grovt, döms till fångelse, lägst sex
år. månader och högst två år.
Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om det avsåg eft hotat, sällsynt eller värdefullt vilt,
2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,
3. om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffnings-
medel eller någon annan motordriven anordning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
' Senaste lydelse 1997:343.
2 Senaste lydelse 1994:1820.
99
Följande remissinstanser har kommit in med yttranden över
Rovdjursutredningens slutbetänkande ”Sammanhållen rovdjurspolitik”
(SOU 1999:50): Hovrätten i Övre Norrland, Östersunds tingsrätt,
Kammarrätten i Sundsvall, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Stock-
holms universitet, Uppsala universitet, Umeå universitet, Jord-
bruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedicinska
anstalt, Sametinget, Naturvårdsverket, Riksrevisionsverket, Stats-
kontoret, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Västra Götalands,
Värmlands, Dalarnas, Västmanlands, Örebro, Gävleborgs, Väster-
norrlands, Jämtlands, Västerbottens, och Norrbottens län, Naturhistoriska
riksmuseet, Viltskadecenter, Uppvidinge kommun, Hagfors kommun,
Årjängs kommun, Orsa kommun, Strömsunds kommun, Arvidsjaurs
kommun, Gällivare kommun, Kiruna kommun, Svenska kommun-
förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Samernas Riksförbund,
Svenska Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Svenska Jägare-
förbundet, Jägarnas Riksförbund, Sveriges Omitologiska Förening,
Svenska Fåravelsförbundet, Fäbodbrukarföreningen, Renägarförbundet,
Föreningen Sveriges Skogsindustrier, Svenska Djurparksföreningen,
Svenska Kennelklubben, Sveriges Jordägareförbund, Svenska Rovdjurs-
föreningen samt Gävleborgs fabodförening.
Även följande organisationer har yttrat sig över betänkandet: Sveriges
Glesbygds Trygghet, Svenskt fjäll- och samemuseum, Danderyds Natur-
skyddsförening, Svenska Jakthundgruppen, Jakthundskommittén i
Värmland, Naturskyddsföreningen i Värmland, Fältbiologerna, Bollnäs
Fågelklubb, Förbundet djurens rätt, Gruppen av aktiva friluftsidkare på
Södertörn, Dalarnas Fäbodbrukarförening, Sandvikens Fågelklubb,
Riksföreningen Hänsynsfull Jakt, Sveriges Biodlares Riksförbund,
Söderhamns fagelklubb, Saarivuoma sameby, ArtDatabanken,
Naturskyddsföreningens i Norrbotten, Jägarnas Riksförbund (avd. 22.01
Västernorrland), Svenska Finskstövarföreningen, Naturskyddsföreningen
i Dalarna, Projekt järv i skogslandet, Stiftelsen Säfsenskogama och AB
Furuviksparken.
Därutöver har enskilda personer kommit in med skrivelser i ärendet.
101
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 57
Naturvårdsverket har i en skrivelse till regeringen (dnr Jo2000/63,
kompletterad genom Jo2000/1133) begärt att begreppet oaktsamhet in-
förs i 43 och 45 §§ jaktlagen, i stället för grov oaktsamhet. Skrivelsen
innehöll också en begäran om att ett nytt minimistraff på sex månaders
fängelse skulle införas för grovt jaktbrott och grovt jakthäleri.
Naturvårdsverket har motiverat sin begäran på följande sätt. Det har
förekommit fall då domstolarna ansett att grov oaktsamhet inte förelegat
i fall då jägare gjort felaktiga artbestämningar, dvs. att de jagat andra
arter än de jakten i egentligen avsåg. Naturvårdsverket anser att dom-
stolarnas bedömningar i fall av felaktiga artbestämningar innebär att
kravet på artkännedom i kompetensprovet för jägare numera saknar
betydelse.
Svenska Jägareförbundet har i en skrivelse till regeringen (dnr Jo98/908)
begärt att orden ”grov oaktsamhet” skall bytas ut mot bara ”oaktsamhet”
i 43 § andra punkten och 45 § första stycket jaktlagen (1987:259).
Jägareförbundet motiverade sin begäran på följande sätt. Den som
jagar måste kunna känna igen och skilja olika däggdjurs och fågelarter
från varandra. Detta är grundläggande eftersom inte alla arter är tillåtna
för jakt och de tillåtna arterna omfattas inte av samma jakttid. Det har
emellertid förekommit fall då domstolar ansett att misstag avseende ett
djurs arttillhörighet inte utgjort grov oaktsamhet. En sådan bedömning
innebär att misstag om ett djurs arttillhörighet inte är straffbar i vart fall
om jägaren haft god tid till förfogande och sett djuret väl. Detta innebär i
sin tur att jaktförordningens regler om vilka vapen och vilka typer av
ammunition som får användas vid jakt på olika arter är meningslöst.
Detsamma gäller reglerna om när vilt av olika arter får jagas.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 4
103
Prop. 2000/01:57
Bilaga 5
Sveriges lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedinska anstalt, Natur-
vårdsverket, Skogsstyrelsen, Statens fastighetsverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands, Västra
Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska
Naturskyddsföreningen, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Jordägareförbund samt
V ärldsnaturfonden.
105
|
Förteckning över remissinstanserna avseende utkastet |
Prop. 2000/01:57 Bilaga 6 |
Följande remissinstanser har yttrat sig över utkastet till lagrådsremiss:
Hovrätten för Övre Norrland, Östersunds tingsrätt, Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Sametinget, Naturvårdsverket, Lantbrukarnas Riksförbund
Svenska Samernas Riksförbund, Svenska Naturskyddsföreningen,
Världsnaturfonden, Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund
107
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 43, 44 och 46 §§ jaktlagen (1987:259) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
43
För jaktbrott döms till böter eller
fängelse i högst sex månader den
som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
sker med stöd av licens bryter mot
en för jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen eller
2. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket, 32 § eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 25 §, 29 § 1, 29 a § eller
30 § första stycket.
Föreslagen lydelse
§'
För jaktbrott döms till böter eller
fängelse i högst ett år den som
1. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet olovligen jagar på
annans jaktområde eller där till-
ägnar sig vilt eller vid jakt som
sker med stöd av licens bryter mot
en för jakten väsentlig bestäm-
melse i licensen,
2. med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §
första stycket eller mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 29 § 1, eller 30 § första
stycket eller
3. med uppsåt eller av grov
oaktsamhet bryter mot 32 § eller
mot en föreskrift som meddelats
med stöd av 25 § eller 29 a §.
44 §2
Om ett jaktbrott är att anse som Om ett jaktbrott är att anse som
grovt, döms till fängelse i högst två grovt, döms till fängelse i lägst sex
år. månader och högst fyra år.
Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om det avsåg ett hotat, säll- 1. om det avsåg ett hotat, säll-
synt eller värdefullt vilt, synt eller särskilt värdefullt vilt,
2.om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning,
3. om det utförts med otillåten 3. om det utförts med otillåten
hjälp av ett motordrivet fortskaff- hjälp av ett motordrivet fortskaff-
ningsmedel eller någon annan ningsmedel eller någon annan
motordriven anordning. motordriven anordning,
4. om det utförts med en särskilt
grym jaktmetod.
Senaste lydelse 1994:1819.
Senaste lydelse 1994:1820.
109
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats
eller åtkommits genom jaktbrott,
döms för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt,
döms till fängelse i högst två år.
Vid bedömandet av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas sådana
omständigheter som anges i 44 §
andra stycket 1 och 2.
46 §3
Den som obehörigen tar befatt-
ning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats
eller åtkommits genom jaktbrott,
döms för jakthäleri till böter eller
fängelse i högst ett år.
Om brottet är att anse som grovt,
döms till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas sådana om-
ständigheter som anges i 44 §
andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd
med straff i miljöbalken.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
' Senaste lydelse 1998:840.
110
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-10-10
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 28 september 2000 (Miljödepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i jaktlagen (1987:259).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Anders Ingman.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I remissen föreslås olika åtgärder mot jaktbrott och jakthäleri. Förslagen
skall ses mot bakgrund av att det visats förekomma en omfattande olaglig
jakt på björn, järv, lo, varg och kungsörn, vilket enligt regeringen
avsevärt kan påverka möjligheterna att föra en rovdjurspolitik. Bl.a.
föreslås i 44 § jaktlagen, förutom straffskärpningar för grovt jaktbrott,
vissa förändringar när det gäller bedömningen av om ett brott är att anse
som grovt. Enligt andra stycket i paragrafen skall sålunda vid denna
bedömning särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat, sällsynt eller
särskilt värdefullt vilt (andra stycket 1). Förslaget kan jämföras med den
nuvarande lydelsen, vari talas om hotat, sällsynt eller värdefullt vilt. Med
”värdefullt vilt” avses främst ekonomiskt värdefullt vilt. Tillägget av
ordet ”särskilt” syftar till att vissa jaktbrott som i dag bedöms som grova
skall kunna anses som icke grova, t.ex. jakt på älg på annans jaktområde.
Mot bakgrund av de straffskärpningar som föreslås instämmer
Lagrådet i att det finns skäl att omformulera den aktuella punkten så att
inte fler jaktbrott än avsett kommer att hänföras till grovt brott. Lagrådet
ifrågasätter emellertid om uttrycket ”värdefullt” kan ges den vidsträckta
tolkning som förordas i remissen enbart genom tillägg av ordet ”särskilt”.
Enligt Lagrådets mening bör därför ett annat uttryckssätt väljas, vilket
klarare återspeglar syftet med remissförslaget och ger en anvisning om
vilka typer av vilt som anses böra skyddas genom de strängare
straffreglema. Lagrådet föreslår därför att punkten utformas enligt
följande: ”...1. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt
skyddsvärt vilt”.
Prop. 2000/01:57
Bilaga 8
111
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 december 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Östros, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Larsson
Regeringen beslutar proposition 2000/01:57 Sammanhållen
rovdjurspolitik
113