Regeringens proposition
2000/01:40

Penningförfalskning m.m.

Prop.

2000/01:40

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 2 november 2000

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalken för att förbättra den
straffrättsliga regleringen av penningförfalskning och utprångling av
falska pengar. Vidare behövs ändringarna för att Sverige till alla delar
skall uppfylla åtagandena enligt den internationella konventionen av den
20 april 1929 för bekämpande av penningförfalskning. Ändringarna
syftar också till att genomföra ett inom EU antaget rambeslut om
förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av
euron genom straffrättsliga och andra påföljder.

Det föreslås att det i brottsbalken skall föras in ett särskilt brott, olovlig
befattning med falska pengar, och att även försök till anskaffande eller
mottagande av falska pengar skall vara straffbart. Dessutom föreslås att
sedlar och mynt, som är beslutade men som inte har givits ut, i
förfalskningshänseende skall omfattas av samma bestämmelser som
gällande sedlar och mynt. Slutligen föreslås att det skall införas en
uttrycklig bestämmelse om svensk domsrätt för penningförfalskning samt
försök därtill som begåtts utom riket, oberoende av innehållet i lagen på
gämingsorten, vilket innebär att kravet på dubbel straffbarhet slopas.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2001.

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 40

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:40

1    Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3

2   Lagtext..............................................................................................4

2.1      Förslag till lag om ändring i brottsbalken..........................4

3   Ärendet och dess beredning..............................................................7

4   1929 års konvention för bekämpande av penningförfalskning.........8

4.1     Bakgrund............................................................................8

4.2     Konventionen huvudsakliga innehåll.................................8

5   Europeiska unionens rambeslut om förstärkning av skyddet mot

förfalskning i samband med införandet av euron............................13

5.1     Bakgrund..........................................................................13

5.2     Beslutsformen rambeslut..................................................15

5.3     Rambeslutets huvudsakliga innehåll................................15

6   Behovet av lagändringar.................................................................19

6.1      Inledning...........................................................................19

6.2     Befattning med falska pengar...........................................20

6.3     Sedlar och mynt som inte har satts i omlopp....................22

6.4     Domsrätt...........................................................................24

7   Ikraftträdande...................... 26

8   Ekonomiska konsekvenser..............................................................27

9   Författningskommentar...................................................................27

Bilaga 1   Promemorians lagförslag......................................................30

Bilaga 2  Förteckning över remissinstanser.........................................32

Bilaga 3  Internationell konvention för bekämpande av

penningförfalskning..............................................................33

Bilaga 4  Rådets rambeslut...................................................................47

Bilaga 5  Lagrådsremissens lagförslag.................................................53

Bilaga 6  Lagrådets yttrande.................................................................56

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 november 2000... 57

Prop. 2000/01:40

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i brottsbalken.

1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 40

2 Lagtext

Prop. 2000/01:40

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 3 § samt 14 kap. 6 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 14 kap. 6 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

För brott som begåtts utom riket
döms även i annat fall än som
avses i 2 § efter svensk lag och vid
svensk domstol,

1. om brottet förövats på svenskt
fartyg eller luftfartyg eller om det
begåtts i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde
besättningen på sådant fartyg,

För brott som begåtts utom riket
dömes även i annat fall än som
avses i 2 § efter svensk lag och vid
svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt
fartyg eller luftfartyg, så ock eljest
om det begåtts i tjänsten av
befälhavaren eller någon som
tillhörde besättningen å sådant
fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens
utlandsstyrka,

4. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför
gränsöverskridandc arbetsuppgifter enligt en internationell överens-
kommelse som Sverige har tillträtt,

5. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

6. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

7. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfarlssabotage, flyg-
platssabotage, försök till sådana
brott, folkrättsbrolt, olovlig

7. om brottet är kapning, sjö-
eller luftlartssabotage, flyg-
platssabotage,           penning-

förfalskning, försök till sådana

Senaste lydelse 2000:345 (2000:646).

befattning med kemiska vapen,
olovlig befattning med minor eller
osann eller ovarsam utsaga inför
en internationell domstol, eller

brott, folkrättsbrott, olovlig
befattning med kemiska vapen,
olovlig befattning med minor eller
osann eller ovarsam utsaga inför
en internationell domstol, eller

Prop. 2000/01:40

8. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

Den som eftergör inom eller
utom riket gällande penningsedel
eller mynt eller annorledes
förfalskar sedel eller mynt, dömes
för    penningförfalskning till

fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till
fängelse, lägst två och högst åtta
år.

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som

f kap.

Den som eftergör inom eller
utom riket gällande penningsedel
eller mynt eller på annat sätt
förfalskar sedel eller mynt, döms
för penningförfalskning till
fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Första stycket tillämpas även i
fråga om penningsedel eller mynt
som beslutats för utgivning men
som ännu inte är gällande.

Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst två och högst åtta
år.

Den som anskaffar, lämnar, tar
emot, förvarar, transporterar eller
tar annan liknande befattning med
falsk penningsedel eller falskt mynt
som avses i 6 §, med uppsåt att det
förfalskade skall prånglas ut, döms
för olovlig befattning med falska
pengar till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Ar brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.

12 §

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som

förfalskats, så ock för under-
låtenhet att avslöja penning-
förfalskning dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle
brottet, om det fullbordats, ha va
varit att anse som ringa, må dock
ej dömas till ansvar enligt vad nu
sagts.

förfalskats, och för underlåtenhet
alt avslöja penningförfalskning
döms till ansvar enligt
bestämmelserna i 23 kap.
Detsamma gäller försök till olovlig
befattning med falska pengar som
består i försök till anskaffande
eller mottagande av det
förfalskade. Skulle brottet, om det
fullbordats, ha varit att anse som
ringa, skall dock inte dömas till
ansvar enligt vad nu sagts.

Prop. 2000/01:40

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.

3 Ärendet och dess beredning

Den 20 april 1929 antogs inom Nationernas Förbund en konvention för
bekämpande av penningförfalskning. Alla medlemsländer i EU, utom
Sverige och Luxemburg, har tillträtt.

Vid den sjunde ”International Counterfeit Currency Conference” som
hölls i Lyon 1987 antogs en resolution varigenom konferensen
uppmärksammade de stater som ännu inte anslutit sig till konventionen
på behovet av att göra detta. Resolutionen föranledde Sveriges riksbank
att i en skrivelse till Justitiedepartementet (dnr 87-111-03) påtala att det
vore önskvärt om departementet tog upp denna fråga.

Behovet av att ansluta sig till konventionen har även aktualiserats inom
ramen för det straffrättsliga samarbetet i EU.

Den 28 maj 1999 antog EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes
frågor en resolution om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot
förfalskning i samband med införandet av euron som innehåller
huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt (EGT C 171, 18.6.1999,
s. 1).

Inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EU:s tredje pelare
(polissamarbete och straffrättsligt samarbete) har det därefter förhandlats
fram en bindande rättsakt i formen av ett rambeslut som skall komplettera
bestämmelserna i 1929 års konvention.

Mot denna bakgrund överlämnade regeringen den 21 mars 2000 till
riksdagen propositionen Sveriges tillträde till vissa internationella
överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. (prop.
1999/2000:85).

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna den
internationella konventionen av den 20 april 1929 för bekämpande av
penningförfalskning och det inom EU framförhandiade rambeslutet om
förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron. Främst mot bakgrund av behovet av
att inom EU snabbt få till stånd ett antagande av rambeslutet lade
regeringen inte fram förslag till lagstiftning om genomförandet av
åtagandena. Däremot lämnades en utförlig beskrivning av på vilka sätt
överenskommelserna kan anses ställa krav på lagändringar. Riksdagen
godkände konventionen och rambeslutet den 18 maj 2000 (bet.
1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217).

Rambeslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes
frågor den 29 maj 2000 (EGT L 140, 14.06.2000, s. 1).

Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats promemorian
Penningförfalskning m.m. (Ds 2000:36). Promemorian innehåller förslag
till de lagändringar som bör vidtas för att Sverige skall förbättra den
straffrättsliga regleringen av penningförfalskning och utprångling av
falska pengar samt till alla delar uppfylla åtagandena enligt konventionen
och rambeslutet.

Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i
bilaga 1 och förteckning över remissinstanserna i bilaga 2. En
remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr
Ju2000/2974/L5).

Prop. 2000/01:40

1 ** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 40

Lagrådet

Regeringen beslutade den 12 oktober 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Prop. 2000/01:40

4      1929 års konvention för bekämpande av

penningförfalskning

4.1      Bakgrund

Den 20 april 1929 antogs inom Nationernas Förbund (NF) en konvention
för bekämpande av penningförfalskning. Avsikten med konventionen var
att förbättra det internationella samarbetet för att förebygga, utreda och
lagfora penningförfalskning och utprångling av falska pengar.

När NF upplöstes övertog Förenta Nationerna (FN) ansvaret för de
konventioner som upprättats inom ramen för NF. Dessutom övergick den
tvistlösningsfunktion som enligt konventioner upprättade inom NF
tillkom Fasta mellanfolkliga domstolen, till Internationella domstolen.

Även om konventionen nu är 70 år gammal utgör den fortfarande den
viktigaste internationella överenskommelsen på området. Konventionen
har också en bred anslutning. Bl.a. har samtliga medlemsstater inom EU,
utom Sverige och Luxemburg, tillträtt. Enligt uppgift har även
Luxemburg inlett arbete för att kunna ansluta sig till konventionen.

Sverige deltar fullt ut i det internationella arbetet för att bekämpa
penningförfalskning och det har inte framkommit några uppgifter som
tyder på att det faktum att Sverige inte är anslutet till 1929 års konvention
skapar problem i det internationella polisiära och rättsliga samarbetet.

4.2 Konventionen huvudsakliga innehåll

Konventionen samt dess protokoll om hur vissa av bestämmelserna i
konventionen skall tolkas är i engelsk version samt i svensk översättning
bifogad som bilaga 3.

Inledande bestämmelser

I artikel 1 erkänner parterna att konventionens bestämmelser under
nuvarande förhållanden utgör det mest effektiva medlet för att förhindra
och bestraffa penningförfalskning.

Artikel 2 anger att med ordet pengar avses i konventionen
papperspengar (innefattande banksedlar) och pengar av metall som är
lagligen utgivna.

Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott

I artikel 3 anges vilka gärningar som skall vara straffbara såsom brott
mot allmän lag, enligt följande.

1. Bedräglig framställning eller ändring av pengar, oavsett vilka medel
som har använts.

2. Bedräglig utprångling av falska pengar.

3. Införsel till en stat eller mottagande eller anskaffande av falska pengar
i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska.

4. Försök till och uppsåtlig medverkan i dessa gärningar.

5. Framställning, mottagande eller anskaffande i bedrägligt syfte av
hjälpmedel eller andra föremål som är specifikt avsedda för förfalskning
eller ändring av pengar.

Av artikel 18 framgår att konventionen inte skall inverka på principen
att de gärningar som avses i artikel 3 i varje stat - utan att gärningen
tillförsäkras straffrihet - skall kunna rubriceras, åtalas och bestraffas i
enlighet med de allmänna stadgandena i statens nationella lagstiftning. I
detta sammanhang bör också nämnas att protokollet till konventionen
föreskriver att konventionen inte skall inkräkta på parternas rätt att, inom
gränserna för sin egen lagstiftning, fritt reglera principerna för att ett
lägre eller inget straff ådöms samt benådning och amnesti.

I artikel 4 föreskrivs att var och en av de gärningar som avses i artikel
3 skall, om de begåtts i olika stater, betraktas som ett särskilt brott. I
protokollet till konventionen förklaras att denna artikel inte skall medföra
någon ändring i de nationella bestämmelserna om straff vid
sammanträffande av brott; den skall inte hindra att den som gör sig
skyldig till både penningförfalskning och utprångling av falska pengar
straffas endast som penningförfalskare.

Artikel 5 anger att det i straffskalan for brott som avses i artikel 3 inte
får göras åtskillnad mellan brott som avser en stats egna pengar och andra
staters pengar.

Genom artikel 6 förbinder sig de stater som erkänner internationell
tillämpning av principen om återfall i brott att, inom gränserna för sin
lagstiftning, erkänna domar, som meddelats i en annan stat avseende de
brott som avses i artikel 3, som återfall i brott.

Utländska målsägandes ställning

Artikel 7 föreskriver att om den interna lagstiftningen medger väckande
av enskilt anspråk, skall målsägande från andra stater, däribland den part
vars pengar blivit förfalskade, ha samma rättigheter som tillkommer
medborgarna i den stat där saken prövas.

Domsrätt

Artikel 8 anger att de stater som inte utlämnar sina egna medborgare
skall, om medborgaren har återvänt till sin egen stats territorium efter att
i en annan stat ha begått brott som avses i artikel 3, straffa denne som om
brottet begåtts inom den egna statens territorium och detta även om den
skyldige förvärvat medborgarskapet efter brottets förövande.

Prop. 2000/01:40

Bestämmelsen skall inte tillämpas om det i ett liknande fall inte skulle
kunna medges utlämning av en utlänning.

Enligt artikel 9 skall en utlänning som har begått ett brott som avses i
artikel 3 och som uppehåller sig inom en stats territorium vars nationella
lagstiftning som allmän regel erkänner principen om beivrande av brott
som begåtts utom riket, straffas som om brottet hade begåtts inom denna
stats territorium. En förutsättning för skyldigheten att lagföra är att
utlämning har begärts och att den anmodade staten inte kan utlämna den
anklagade av skäl som saknar samband med brottet.

Artikel 17 innehåller en bestämmelse om konventionens förhållande till
internationell rätt. Artikeln klargör att en parts deltagande i konventionen
inte får tolkas så att det påverkar partens inställning i den allmänna
frågan om straffrättslig jurisdiktion i internationell rätt.

Utlämning

Artikel 10 föreskriver att i de utlämningsavtal som har ingåtts eller i
framtiden kan komma att ingås skall de gärningar som avses i artikel 3
betraktas som brott för vilka utlämning kan ske. Bestämmelsen
föreskriver också att de parter som inte gör utlämning beroende av
överenskommelse eller reciprocitet, skall erkänna de gärningar som avses
i artikel 3 som brott för vilka utlämning kan ske. Utlämning skall beviljas
i enlighet med den anmodade statens lag.

Beslag och förverkande

I artikel 11 anges att falska pengar, hjälpmedel och andra föremål som
avses i artikel 3 punkt 5 skall tas i beslag och förklaras förverkade.
Pengarna, hjälpmedlen och föremålen skall efter förverkandet och på
begäran om det överlämnas, antingen till regeringen eller till
emissionsinstitutet i den stat vars pengar det är fråga om. Undantag kan
göras för dels föremål som, enligt lagen i den stat där lagföringen har
skett, måste sparas som bevismaterial, dels för föremål vilkas
överlämnande till den i artikel 12 avsedda centralbyrån anses önskvärd. I
vart fall skall alla sådana föremål göras obrukbara.

Centralbyrå

Artikel 12 föreskriver att i varje stat skall, inom gränserna för statens
lagstiftning, utredningar rörande penningförfalskningar organiseras av en
centralbyrå som skall stå i nära kontakt med

a) emissionsinstituten,

b) polismyndigheterna i staten och

c) centralbyråerna i andra stater.

Varje sådan centralbyrå skall fungera som central för upplysningar som
kan underlätta utredning, förhindrande och bestraffning av penning-
förfalskning.

Prop. 2000/01:40

10

Internationellt samarbete

Prop. 2000/01:40

Artikel 13 föreskriver att centralbyråerna skall stå i direkt förbindelse
med varandra.

I artikel 14 anges hur centralbyråerna skall samarbeta. Varje byrå skall,
i den utsträckning den finner det ändamålsenligt, tillhandahålla
centralbyråerna i andra stater en uppsättning makulerade exemplar av sin
stats lagliga betalningsmedel. Den skall regelbundet lämna
centralbyråerna i andra länder underrättelser med nödvändiga
detaljuppgifter om dels nya penningemissioner i sin egen stat, dels
indragning av pengar beroende på att de upphört att gälla eller av annan
anledning. Utom i fall av rent lokalt intresse skall vaije centralbyrå, i den
utsträckning den finner det ändamålsenligt delge andra centralbyråer
följande.

1. Upptäckt av förfalskade pengar. Underrättelser om förfalskning av
bank- och centralbankssedlar skall åtföljas av dels en teknisk beskrivning
av förfalskningssättet, avgiven uteslutande av det emissionsinstitut vars
sedlar har förfalskats, dels en fotografisk avbildning eller, om möjligt, ett
exemplar av den falska sedeln. I brådskande fall kan vederbörande
centralbyråer under hand delges en anmälan och en summarisk
beskrivning från polismyndigheterna, dock utan att det skall inverka på
ovannämnda underrättelse och tekniska beskrivning.

2. Upplysningar om utredning, åtal, frihetsberövande, lagföring och
utvisning av penningförfalskare samt, om möjligt, deras rörelser och
andra upplysningar av betydelse, såsom deras signalement, fingeravtryck
och fotografi.

3. Detaljerade upplysningar om upptäckt penningförfalskning med
uppgift huruvida upptäckten har lett till att alla falska pengar som är i
omlopp har kunnat beslagtas.

Artikel 15 anger att representanterna för centralbyråerna skall hålla
konferenser för att säkerställa, förbättra och utveckla det direkta
internationella samarbetet för att förhindra och bestraffa
penningförfalskning. Vid dessa konferenser skall även representanter för
emissionsinstitut och berörda centrala myndigheter delta.

Artikel 16 innehåller bestämmelser om hur parterna skall förfara då de
hos varandra ansöker om rättslig hjälp. En ansökan om rättslig hjälp skall
framföras a) helst direkt mellan de rättsliga myndigheterna, i
förekommande fall "via centralbyråerna, b) direkt mellan
justitieministrarna i de båda staterna eller direkt från myndigheten i den
begärande staten till justitieministern i den anmodade staten, c) genom
förmedling av diplomatisk eller konsulär företrädare för den begärande
staten i den anmodade staten; denna företrädare skall överlämna
framställningen till behörig rättslig myndighet eller till den myndighet
som anvisas av regeringen i den anmodade staten och skall direkt från
denna myndighet motta de handlingar som utvisar att ansökan har
verkställts. I de fall som avses i a) och c) skall en kopia av
framställningen alltid samtidigt delges med högsta myndigheten i den
anmodade staten. Om inte annat har avtalats, skall framställningen vara
avfattad på den begärande myndighetens språk, men den anmodade staten

11

har rätt att begära auktoriserad översättning till sitt eget språk av den
begärande myndigheten.

Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som en förpliktelse för
parterna att i fråga om brottmål godta någon form eller metod av
bevisning som skulle stå i strid med deras lagstiftning.

I protokollet till konventionen anges att parterna är skyldiga att
tillmötesgå en framställning om rättslig hjälp endast i den utsträckning
det stadgas i deras nationella lagstiftning.

Tvistlösning

I artikel 19 anges att parterna är överens om att tvister som uppkommer
mellan dem i fråga om tolkning eller tillämpning av konventionen och
som de inte kan lösa genom direkta förhandlingar, skall hänskjutas till
Fasta mellanfolkliga domstolen för avgörande. Om tvist har uppkommit
och inte parterna, eller någon av dem, är part till protokollet angående
den Fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten enligt deras avgörande
och i enlighet med deras konstitutionella ordning, hänskjutas, antingen
till Fasta mellanfolkliga domstolen, till en i enlighet med konventionen
den 18 oktober 1907 för avgörande på fredlig väg av internationella
tvister tillsatt skiljedomstol eller till annan skiljedomstol.

Avslutande bestämmelser

Enligt artikel 20 är de franska och engelska texterna av konventionen lika
giltiga. Artikeln föreskriver också att konventionen skall ratificeras och
att ratifikationsinstrumentet skall överlämnas till NF:s generalsekreterare,
som skall meddela alla medlemmar i NF och varje utanförstående stat
som var företrädd vid den konferens där konventionen utformades eller
som dclgetts konventionen, om mottagandet av ratifikationsinstrumentet.

Artikel 21 föreskriver att från och med den 1 januari 1930 får varje
medlem av NF och varje utanförstående stat, som avses i artikel 20 och
som inte undertecknat konventionen, ansluta sig till den.
Anslutningsinstrumentet skall överlämnas till NF:s generalsekreterare
som skall meddela alla förbundsmedlemmar och de utanförstående stater
som avses i nämnda artikel.

Enligt artikel 22 skall de stater som vill göra förbehåll när det gäller
konventionens tillämpning, meddela NF:s generalsekreterare om sin
avsikt. Denne skall ofördröjligen delge dessa förbehåll med samtliga de
parter som har deponerat ratifikations- eller anslutningsinstrument och
samtidigt fråga dem om de önskar resa några invändningar. Om ingen av
parterna inom sex månader efter delgivningen har rest någon invändning,
skall anslutningen till konventionen av den stat som har gjort
ifrågavarande förbehåll anses ha blivit godkänd av de övriga parterna
med sagda förbehåll.

Artikel 23 föreskriver att en parts ratificering eller anslutning till denna
konvention förutsätter att partens lagstiftning och administrativa system
står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser.

Prop. 2000/01:40

12

Artikel 24 reglerar konventionens tillämpning på partemas kolonier,
översjöiska territorier, protektorat eller områden som står under
överhöghet eller mandat.

Enligt artikel 25 träder konventionen i kraft nittio dagar efter det att
NF:s generalsekreterare har mottagit det femte ratifikations- eller
anslutningsinstrumentet.

Artikel 26 föreskriver att varje ratifikation eller anslutning som görs
efter det att konventionen har trätt i kraft i enlighet med artikel 25 får
effekt från och med den nittionde dagen efter det att vederbörande
instrument har mottagits av NF:s generalsekreterare.

I artikel 27 anges att konventionen får sägas upp av medlemmar i NF
och av utanförstående stater genom skriftligt meddelande till förbundets
generalsekreterare, som skall meddela samtliga medlemmar därom och
de utanförstående stater som avses i artikel 20. En uppsägning skall få
effekt ett år efter den dag då den mottagits av NF:s generalsekreterare.
Uppsägningen skall endast gälla den part på vars vägnar den har gjorts.

Artikel 28 anger att konventionen skall registreras av NF:s sekretariat
den dag den träder i kraft, att de befullmäktigade ombuden har
undertecknat konventionen samt att den upprättats i Geneve den 20 april
1929.

5 Europeiska unionens rambeslut om
förstärkning av skyddet mot förfalskning i
samband med införandet av euron

5.1 Bakgrund

Elva av EU:s medlemsländer införde den 1 januari 1999 en gemensam
valuta, euron. Det är dock först den 1 januari 2002 som sedlar och mynt i
euro kommer att sättas i omlopp. Under längst ett halvår kommer sedlar
och mynt i euro och de deltagande ländernas valutor att kunna användas
samtidigt. Därefter, dvs. senast den 1 juli 2002, upphör de deltagande
ländernas nationella valutor att gälla.

Euromynten ges ut i åtta valörer; 1, 2, 5, 10, 20 och 50 cent samt 1 och
2 euro. Mynten skall ha en sida som är gemensam för alla länder och en
nationell sida. Den gemensamma sidan föreställer Europa. De nationella
sidorna skiljer sig åt och varje land kan själv bestämma utformningen.
Eurosedlama kommer att ges ut i sju valörer; 5, 10, 20, 50, 100, 200 och
500 euro. De kommer att ha samma utseende i alla länder som deltar i
valutaunionen.

Med hänsyn till att euron är en helt ny valuta som skall införas under
en kort övergångsperiod i elva av EU:s medlemsländer samt kommer att
få en världsomspännade betydelse, torde man kunna utgå från att den
kommer att vara särskilt utsatt för förfalskningsförsök både inom och
utom valutaunionen. Särskilt stor kommer risken att vara vid tidpunkten
för införandet. Inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EU:s tredje

Prop. 2000/01:40

13

pelare har därför arbete utförts i syfte att förstärka det straffrättsliga
skyddet mot penningförfalskning.

I rekommendation nr 26 i handlingsplanen för bekämpande av den
organiserade brottsligheten (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1) anges bl.a. att
rådet och kommissionen, mot bakgrund av befintliga nationella och
internationella instrument, bör överväga behovet av att införa
gemensamma bestämmelser för att bekämpa efterbildning och
förfalskning av sedlar och mynt inför införandet av den gemensamma
valutan. I handlingsplanen för att på bästa sätt genomföra
bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa (EGT C 19, 23.1.1999, s. 1) anges under
avsnittet Tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna,
paragraf 46 b, att medlemsstaterna inom två år efter det att fördraget har
trätt i kraft skall granska och vid behov tillnärma den nationella
lagstiftningen bl.a. i fråga om penningförfalskning (skydd av euron).

Europeiska rådet (dvs. stats- och regeringscheferna i EU:s
medlemsstater) höll den 15-16 oktober 1999 ett särskilt möte i
Tammerfors om skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
i EU. Europeiska rådet ansåg att när det gäller nationell straffrätt bör
insatserna för att enas om gemensamma definitioner, grunder för åtal och
påföljder i ett första skede koncentreras till ett begränsat antal sektorer
av särskild betydelse, bl.a. ekonomisk brottslighet, innefattande
förfalskning av euron (se Europeiska rådets slutsats nr 48).

Under andra halvåret 1998 vidtogs i rådsarbetsgruppen gemenskapsrätt
och nationell straffrätt inom EU:s rättsliga och inrikes samarbete (efter
Amsterdamfördragets ikraftträdande, polissamarbete och straffrättsligt
samarbete), den s.k. tredje pelaren, en genomgång av medlemsstaternas
nationella lagstiftning vad avser penningförfalskning och utprångling av
falska pengar m.m. Under första halvåret 1999 analyserade arbetsgruppen
medlemsstaternas lagstiftning och fann att det förelåg behov av att skapa
ett rättsligt bindande EU-instrument som kompletterar bestämmelserna i
1929 års konvention.

Arbetet resulterade i en resolution som antogs av europeiska rådet för
rättsliga och inrikes frågor den 28 maj 1999 (EGT C 171, 18.6.1999, s.
1). Resolutionen innehåller huvudlinjerna i en framtida bindande rättsakt
för medlemsstaterna i EU. I resolutionen anges därvid att bestämmelserna
i 1929 års konvention skall utgöra en gemensam minimistandard för det
straffrättsliga skyddet mot penningförfalskning för alla Europeiska
unionens medlemsstater. Rådet noterar också att de medlemsstater som
ännu inte är parter till konventionen har meddelat att de har för avsikt att
ansluta sig till den.

Den 9 juli 1999 presenterade det tyska ordförandeskapet i EU ett
förslag till rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot
förfalskning i samband med införandet av euron. Förslaget har behandlats
av den ovan nämnda arbetsgruppen som, efter det att
Amsterdamfördraget trädde i kraft, har bytt namn till arbetsgruppen för
materiell straffrätt.

Rambcslutet antogs vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes
frågor den 29 maj 2000 (EGT L 140, 14.06.2000, s. 1).

Prop. 2000/01:40

14

5.2

Beslutsformen rambeslut

Prop. 2000/01:40

Samarbetet i den tredje pelaren (polissamarbete och strafffättsligt
samarbete) är mellanstatligt. Några beslutsbefogenheter på dessa
samarbetsområden har inte förts över till EU eller några av unionens
organ utan medlemsstaterna är bundna av de gemensamma besluten på i
princip samma sätt som normalt följer av internationellt samarbete enligt
folkrättens regler.

I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft infördes nya
beslutsformer på tredje pelarens område. En av de nya beslutsformerna är
rambeslut. Det uttalade syftet med rambesluten är att närma
medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra.
Rambesluten skall vara bindande for medlemsstaterna när det gäller det
resultat som skall uppnås men överlämnar åt de nationella myndigheterna
att besluta om form och tillvägagångssätt. De skall inte ha direkt effekt
(se artikel 34.2 b i Fördraget om Europeiska unionen). Det innebär att de
inte kan grunda rättigheter och skyldigheter för enskilda med mindre de
har genomförts i nationell lagstiftning.

Rambesluten medför en folkrättslig förpliktelse för Sverige att vid
behov genomföra de åtgärder som krävs för att införliva beslutens
innehåll med svensk rätt. De påverkar dock inte den grundläggande
mellanstatliga karaktären av samarbetet (se prop. 1997/98:58, s. 20 ff).

Rambeslutens karaktär av mellanstatliga överenskommelser innebär att
regeringens befogenhet att ingå sådana överenskommelser begränsas av
bestämmelserna i 10 kap. 2 § regeringsformen. Enligt första stycket i
detta stadgande far regeringen inte ingå en för riket bindande
överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna, om
överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag
stiftas eller om överenskommelsen i övrigt gäller något ämne i vilket
riksdagen skall besluta. Enligt tredje stycket får regeringen inte heller
ingå en för riket bindande internationell överenskommelse utan att
riksdagen har godkänt den, om överenskommelsen är av större vikt.

Eftersom det aktuella rambeslutet innehåller ett åtagande att ändra
svensk lagstiftning, har det godkänts av riksdagen. Riksdagens
godkännande lämnades den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet.
1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217).

5.3 Rambeslutets huvudsakliga innehåll

Rambeslutet är i svensk version bifogad som bilaga 4.

Definitioner

I artikel 1 anges att med konventionen avses den internationella
konventionen om bekämpning av penningförfalskning av den 20 april
1929 med tillhörande protokoll. Vidare anges att med pengar avses
papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall som är lagliga
betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt som är lagliga
betalningsmedel i enlighet med rådets förordning (EG) nr 974/98.

15

1*** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 40

Slutligen anges att med juridisk person avses varje enhet som har denna
ställning enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater
eller andra offentliga organ vid utövandet av de befogenheter som de har
i egenskap av statsmakter samt offentliga internationella organisationer.

Förhållandet till 1929 års konvention

I artikel 2 föreskrivs att rambeslutets syfte är att komplettera
bestämmelserna i 1929 års konvention och underlätta medlemsstaternas
tillämpning av den. Därför skall de medlemsstater som hittills inte har
anslutit sig till konventionen åta sig att göra detta. Åtagandena enligt
1929 års konvention skall inte påverkas.

Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott

Artikel 3 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att följande handlingar är straffbara:

a. att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett vilka medel
som har använts (motsvarar artikel 3.1 i 1929 års konvention),

b. att i bedrägligt syfte prångla ut falska pengar (motsvarar artikel 3.2 i
1929 års konvention),

c. att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa falska
pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska,

d. att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha redskap,
föremål, datorprogram eller alla andra instrument som är specifikt
avsedda för att förfalska eller ändra pengar, eller hologram och andra
delar av pengar som tjänar till att skydda mot förfalskning.

Enligt punkt 2 i artikel 3 skall medverkan (medhjälp och anstiftan) till
dessa brott vara straffbart. Dessutom skall försök till brott under
punkterna a-c vara straffbart.

1 artikel 4 åläggs varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för
att säkerställa att de handlingar som anges i artikel 3 skall vara straffbara
även när det rör sig om sedlar eller mynt som framställs eller har
framställts med hjälp av lagliga anordningar eller material i strid mot de
rättigheter eller villkor enligt vilka de behöriga myndigheterna får ge ut
sedlar och mynt och utan dessa myndigheters samtycke. Detta syftar t.ex.
på fall när anställda vid ett officiellt myntverk präglar mynt för egna
ändamål. Bestämmelsen skall dock inte omfatta överskridanden av t.ex.
den av Europeiska centralbanken fastställda mängd mynt och sedlar som
får utges av medlemsstaternas behöriga mynt- och sedelutgivande
myndigheter.

Artikel 5 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att de handlingar som anges i artiklarna 3 och
4 är straffbara, a) när dc begåtts före den 1 januari 2002 avseende
framtida eurosedlar och mynt b) när de avser beslutade, men ännu inte
utgivna sedlar och mynt inom valutor som redan är gällande
betalningsmedel.

Artikel 6 punkt 1 anger att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa att de gärningar som anges i

Prop. 2000/01:40

16

artiklarna 3-5 medför effektiva, proportionella och avskräckande Prop. 2000/01:40
straffrättsliga påföljder, inbegripet frihetsberövande som kan leda till
utlämning.

Punkt 2 i artikel 6 föreskriver att brottet bedräglig framställning eller
ändring av pengar, som anges i artikel 3.1 a, skall kunna bestraffas med
fängelse varvid det maximala straffet inte skall understiga åtta år.

Domsrätt

Genom artikel 7 punkt 1 åtar sig varje medlemsstat att, utan att det
påverkar punkt 2 i artikeln, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
upprätta sin jurisdiktion beträffande de brott som anges i artiklarna 3-5,
när brottet helt eller delvis har begåtts inom dess territorium. Vidare
föreskrivs att artiklarna 8 och 9, såväl som artikel 17, i 1929 års
konvention är tillämpliga på de brott som anges i artiklarna 3-5 i
rambeslutet.

I artikel 7 punkt 2 anges att, åtminstone de medlemsstater i vilka euron
har antagits, skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att åtal för
penningförfalskning, åtminstone när det gäller euron, är möjligt
oberoende av gärningsmannens nationalitet och oavsett var brottet har
begåtts.

Punkt 3 i artikel 7 föreskriver att om fler än en medlemsstat har
jurisdiktion och möjlighet att åtala för ett brott som grundas på samma
omständigheter, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för att
avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller
gärningsmännen. Målsättningen är att samtliga gärningsmän skall
lagföras i en och samma medlemsstat.

Ansvar och påföljder för juridiska personer

Artiklarna 8 och 9 innehåller bestämmelser om ansvar och påföljder för
juridiska personer. Artiklarna överensstämmer i tillämpliga delar med
artiklarna 3 och 4 i rådets akt av den 19 juni 1997; andra protokollet till
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen (EGT C 221, 19.7.1997, s. 11).

I artikel 8 punkt 1 anges att vaije medlemsstat skall vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att säkerställa att juridiska personer kan ställas till
ansvar för de brott som anges i artiklarna 3-5 som till deras förmån begås
av varje person som agerar antingen enskilt eller som en del av den
juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom
den juridiska personens organisation. Den ledande ställningen skall vara
grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen, befogenhet
att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller befogenhet att
utöva kontroll inom den juridiska personen. Ansvar skall även kunna
utkrävas av den juridiska personen då en person med ledande ställning
till förmån för den juridiska personen gör sig skyldig till medhjälp eller
anstiftan till de angivna brotten eller försök till brotten
penningförfalskning (artikel 3.1 a) eller utprångling av falska pengar
(artikel 3.1 b).

17

Punkt 2 i artikel 8 föreskriver att, utom i de fall som redan avses i
punkten 1, skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att säkerställa att en juridisk person kan ställas till ansvar när brister i
övervakning eller kontroll, som skall utföras av en sådan person som
avses i punkten 1, har gjort det möjligt för en person som är underställd
den juridiska personen att begå ett brott som anges i artiklarna 3-5 till
förmån för den juridiska personen.

Artikel 8 punkt 3 anger att den juridiska personens ansvar enligt
punkterna 1 och 2 inte utesluter lagföring av fysiska personer som är
gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare till brott som anges i artiklarna
3-5.

Artikel 9 punkt 1 föreskriver att varje medlemsstat skall vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som
har fällts till ansvar i enlighet med artikel 8.1 kan bli föremål för
effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder, som skall innefatta
bötesstraff eller administrativa avgifter och som kan innefatta andra
påföljder, såsom a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud, c) rättslig övervakning, eller
d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.

Enligt punkt 2 i artikel 9 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som
är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som har ställts till
ansvar i enlighet med artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, väl
avvägda och avskräckande påföljder eller åtgärder.

Territoriell tillämpning

I artikel 10 anges att rambeslutet skall tillämpas på Gibraltar.

Genomförande

Artikel 11 punkt 1 föreskriver inom vilken tid medlemsstaterna skall sätta
i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut; såvitt
avser artikel 5 a, senast den 31 dcccmbcr 2000 och, såvitt avser övriga
bestämmelser, senast den 29 maj 2001.

I artikel 11 punkt 2 anges att medlemsstaterna, inom samma
tidsperioder, till rådets generalsekretariat, Europeiska gemenskapernas
kommission och Europeiska centralbanken skall överlämna en text av de
bestämmelser i deras nationella lagstiftning som genomför åtagandena
enligt detta rambeslut. På grundval av en rapport baserad på denna
information och en skriftlig rapport från kommissionen, skall rådet senast
den 30 juni 2001 utvärdera i vilken omfattning medlemsstaterna vidtagit
nödvändiga åtgärder för att uppfylla rambcslutet.

Ikraftträdande

Enligt artikel 12 träder rambeslutet i kraft den dag det publiceras i
Europeiska gemenskapernas tidning.

Prop. 2000/01:40

18

6      Behovet av lagändringar

6.1      Inledning

I propositionen Sveriges tillträde till vissa internationella
överenskommelser för bekämpande av penningförfalskning m.m. (prop.
1999/2000:85) gjorde regeringen bedömningen att svensk lagstiftning i
de flesta avseenden torde uppfylla de krav som konventionen och
rambeslutet ställer upp. Riksdagen delade regeringens bedömning (bet.
1999/2000: JuU20, rskr. 1999/2000:217).

Konventionens och rambeslutets inledande bestämmelser (artiklarna 1
och 2) ansågs inte innehålla några åtaganden som kräver
lagstiftningsåtgärder.

När det gäller bestämmelserna om vilka handlingar som utgör brott
gjordes bedömningen att reglerna i brottsbalkens 14 kap. om
förfalskningsbrott samt 23 kap. om försök, förberedelse, stämpling och
medverkan till brott, omfattar i stort sett samtliga de förfaranden som
enligt konventionen och rambeslutet skall vara kriminaliserade. För att
Sverige fullt ut skall kunna anses uppfylla åtagandena i konventionen och
rambeslutet förutsågs dock att det skulle vara nödvändigt att dels det
straffrättsliga ansvaret för befattning med falska pengar i vissa avseenden
reformeras, dels att för utgivning beslutade sedlar och mynt som ännu
inte har satts i omlopp i förfalskningshänseende skall behandlas på
samma sätt som gällande sedlar och mynt. I avsnitt 6.2 och 6.3 redogörs
närmare för vilka lagstiftningsåtgärder som bedöms vara nödvändiga.

Rambeslutets bestämmelser om ansvar och påföljder för juridiska
personer i artiklarna 8 och 9 innebär att påföljder i form av bötesstraff
eller administrativa avgifter under vissa förutsättningar skall kunna
åläggas juridiska personer när brott har begåtts till deras förmån. Något
krav på införande av straffrättsligt ansvar för juridiska personer
föreligger inte. Det gjordes därför den bedömningen att reglerna om
företagsbot i 36 kap. 7-10 §§ brottsbalken motsvarar de krav som ställs i
rambeslutet.

Konventionens bestämmelse om utländsk målsägandes ställning
(artikel 7) ansågs inte kräva några lagstiftningsåtgärder, eftersom
utländska målsägande, i tillämpliga delar, har samma rättigheter som
svenska målsägande.

Såvitt avser konventionens bestämmelser om domsrätt (artiklarna 8-9
och 17) jämfört med de kompletterande bestämmelserna i rambeslutet
(artikel 7), gjordes den bedömningen att reglerna i 2 kap. brottsbalken om
tillämpligheten av svensk lag omfattar de situationer där parterna åtar sig
att ha domsrätt. Däremot framhölls att det kan finnas behov av
lagstiftningsåtgärder för att förstärka skyddet mot förfalskning av
svenska sedlar och mynt i fall då brott begås utom riket. I avsnitt 6.4
redogörs närmare för vilka lagstiftningsåtgärder som bedöms vara
nödvändiga i detta avseende.

Det ansågs vidare att Sverige genom bestämmelserna i lagen
(1957:668) om utlämning för brott torde väl uppfylla de åtaganden som
konventionen (artikel 10) och rambeslutet (artikel 6.1) uppställer när det
gäller utlämning för brott.

Prop. 2000/01:40

19

Det gjordes också den bedömningen att den svenska lagstiftningen
innehåller nödvändig reglering för att uppfylla konventionens
bestämmelser om beslag och förverkande (artikel 11), centralbyrå
(artikel 12) och internationellt samarbete (artiklarna 13-16). Det
framhölls dock att det, i likhet med vad Rikspolisstyrelsen anfört under
remissförfarandet, kan finnas anledning att i en förordning föreskriva att
styrelsen skall utgöra sådan centralbyrå som anges i konventionen.

Det ansågs slutligen att konventionens bestämmelser om tvistlösning
(artikel 19) samt de avslutande bestämmelserna om ratifikation m.m.
(artiklarna 20-28) inte innehåller några åtaganden som kräver
lagstiftningsåtgärder.

Prop. 2000/01:40

6.2 Befattning med falska pengar

Regeringens förslag: Det straffrättsliga ansvaret för befattning med
falska sedlar och mynt reformeras. Det skall utgöra ett självständigt brott
att anskaffa, lämna, ta emot, transportera, förvara eller ta annan liknande
befattning med falska sedlar eller mynt med uppsåt att de skall prånglas
ut. Även försök till anskaffande eller mottagande av falska pengar skall
vara straffbart.

Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens; dock med
den skillnaden att regeringens förslag till lagtext ändrats i enlighet med
vad Riksbanken och Ekobrottsmyndigheten föreslagit.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte
haft någon erinran mot förslaget. Riksbanken och Ekobrottsmyndigheten
har dock framfört synpunkter avseende lagtextens utformning. De
tillstyrker att bestämmelsen, såsom föreslås i promemorian, skall omfatta
beslutade men inte utgivna sedlar och mynt, men anser att detta inte med
önskvärd tydlighet framgår av lagtexten. De föreslår därför att det i den
nya bestämmelsen om olovlig befattning med falska pengar görs en
hänvisning till ”falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §”.

Därutöver framhåller Riksåklagaren att från svensk synpunkt utgör de
förfaranden som anges i bestämmelsen närmast ett förled till brottet
utprånglande av falska mynt eller sedlar enligt 14 kap. 9 § brottsbalken.
Riksåklagaren utgår därför från att det skall dömas endast enligt denna
senare bestämmelse i de fall den som tagit emot de förfalskade pengarna
också prånglar ut dem.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 3 punkt 3 i 1929 års
konvention anger bl.a. att mottagande eller anskaffande av falska pengar i
avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är falska skall vara
straffbart. 1 punkt 4 i artikel 3 föreskrivs att försök till bl.a. dessa
gärningar skall vara straffbart. Rambeslutet innehåller motsvarande
bestämmelser (artikel 3.1 c jämförd med artikel 3.2).

Enligt 14 kap. 6 § brottsbalken döms den som eftergör inom eller utom
riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel
eller mynt för penningförfalskning. I 14 kap. 9 § samma balk föreskrivs
bl.a. att den som utprånglar falsk sedel eller falskt mynt döms för
brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjort förfalskningen.

20

För ansvar krävs att det förfalskade utges som äkta under vilseledande av
den som mottar det. Det krävs däremot inte att gärningsmannen erhåller
valuta för de falska pengarna. I 14 kap. 12 § samma balk stadgas bl.a. att
för försök eller förberedelse till brukande av vad som förfalskats dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

I 23 kap. 2 § brottsbalken anges bl.a. att den som med uppsåt att utföra
eller främja brott anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar,
fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne,
vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, i de fall
det är särskilt föreskrivet, skall dömas för förberedelse till brott. Som
exempel på vilka föremål som räknas till hjälpmedel nämns i motiven
föremål som tillkommit genom förfalskning, t.ex. falsk sedel. Det anges
att befattning med sådana föremål i första hand är kriminaliserad i
kapitlet om förfalskning, men att, i den mån så inte är fallet, sådan
gärning kan vara att bestraffa som förberedelse till det brott för vars
utförande det förfalskade är avsett. Förfärdigande av falsk sedel eller
falskt mynt är sålunda att bestraffa enligt 14 kap. 6 § brottsbalken och
utprångling därav som brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 9 §
samma balk, men anskaffande eller fortskaffande av falsk sedel eller
falskt mynt kan vara att straffa som förberedelse till bedrägeri (jfr NJA II
1948, s. 196).

För bedrägeri döms enligt 9 kap. 1 § brottsbalken den som medelst
vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär
vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i
vars ställe denne är. Ansvar för förberedelse till bedrägeri förutsätter
således att det är visat att gärningsmannen hade uppsåt att vilseleda och
förmå någon annan till en disposition som skulle innebära
förmögenhetsöverföring.

När det gäller brukande av falsk sedel eller falskt mynt krävs inte att
gärningsmannen erhåller valuta för de falska pengarna; även om dessa är
en gåva är gärningen i allmänhet ägnad att framdeles medföra skada, och
då föreligger straffbar utprångling. För att kunna döma till ansvar för
förberedelse till brukande av falsk sedel eller falskt mynt är det således
tillräckligt om det går att bevisa att gärningsmannen hade för avsikt att
vilseleda den som mottar de falska pengarna om deras äkthet. Det krävs
inte att det skall vara visat att gärningsmannen också, såsom vid
förberedelse till bedrägeri, hade uppsåt att förmå den som mottar
pengarna till en disposition som skulle innebära förmögenhetsöverföring.

Det har i olika sammanhang anförts att vid brott som avser hantering
av en viss sak denna sak inte i sig kan anses vara ett sådant hjälpmedel
för brottet som avses i bestämmelsen om förberedelse (se t.ex. Hoflund i
SvJT 1985 s. 41, Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 94 samt
Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, 1998, s. 23:27). I ett
avgörande från Svea hovrätt (RH 1996:148) ansågs sålunda två falska
tusenkronorssedlar inte utgöra hjälpmedel för brottet utprångling av falsk
sedel, med motiveringen att vid brott som avser hantering av en viss sak
denna sak i sig inte kan anses vara ett sådant hjälpmedel för brottet som
avses i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Hovrätten anförde därvid
att det sagda inte innebär att falska sedlar inte skulle kunna utgöra
hjälpmedel för andra typer av brott. När falska sedlar sätts i omlopp torde

Prop. 2000/01:40

21

detta, enligt hovrättens mening, normalt ske genom ett förfarande som
uppfyller rekvisiten för bedrägeri. Domen överklagades till Högsta
domstolen som dock beslutade alt inte meddela prövningstillstånd.

Mot bakgrund av det nu anförda framstår det som tveksamt om det
straffrättsliga ansvaret för befattning med falska pengar fullt ut täcker
sådana situationer där det inte går att styrka uppsåt till sådan skada och
vinning som förutsätts enligt bedrägeribestämmelsen. Detta talar för att
det föreligger behov av ändrad lagstiftning för att Sverige skall anses
uppfylla de krav som ställs i konventionen och rambeslutet. Därtill
kommer att bestämmelserna i artikel 3 punkt 4 i 1929 års konvention och
artikel 3.2 i rambeslutet synes sträcka sig längre än den svenska
lagstiftningen på området. Enligt artiklarna skall nämligen bl.a. försök till
anskaffande och mottagande av falska pengar vara straffbelagt, vilket
innebär att det straffbara området utsträcks till att omfatta förfaranden
som kan föregå befattning med falska pengar. Även om flertalet sådana
handlingar torde vara att bedöma som medhjälp till brukande av falsk
sedel eller falskt mynt eller medhjälp till försök eller förberedelse till
sådant eller annat brott, synes en förändring av lagstiftningen vara
nödvändig, eftersom konventionen och rambeslutet ålägger partema att
kriminalisera alla former av försök till anskaffande eller mottagande av
falska pengar. Det är nämligen enligt svensk rätt inte straffbelagt såsom
förberedelse att försöka anskaffa hjälpmedel eller att planera sådan
anskaffning.

Brott som riktar sig mot sedlar och mynt får anses särskilt straffvärda,
eftersom de kan allvarligt skada förtroendet för de pengar som är
gällande betalningsmedel. Det är således av stor vikt att det straffrättsliga
skyddet av pengar inte har några brister. Med hänsyn härtill och vad som
i övrigt anförts anser regeringen att det föreligger behov av att införa en
särskild straffbestämmelse i 14 kap. brottsbalken om ansvar för olovlig
befattning med falska pengar. En sådan konstruktion gör det möjligt att
på försöksstadiet straffbelägga sådan befattning med falska pengar som
enligt bestämmelserna i konventionen och rambcslutet skall vara
kriminaliserad.

Såsom Riksåklagaren påpekat utgör de förfaranden som anges i den
nya bestämmelsen om olovlig befattning med falska pengar närmast ett
förled till brottet utprångling av falsk sedel eller falskt mynt enligt 14
kap. 9 § brottsbalken. Det skall därför dömas endast enligt den senare
paragrafen i de fall den som tagit emot de falska pengarna också prånglar
ut dem. I författningskommentaren lämnas en närmare redogörelse för
bestämmelsens utformning och tillämpning samt hur den förhåller sig till
övriga bestämmelser i brottsbalken.

6.3 Sedlar och mynt som inte har satts i omlopp

Regeringens förslag: Sedlar och mynt som är beslutade men som inte
har givits ut, skall i förfalskningshänseende likställas med gällande sedlar
mynt.

Prop. 2000/01:40

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

22

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte
haft någon erinran mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 i rambeslutet skall de
förfaranden som anges i artiklarna 3 och 4 vara straffbara även då de
avser beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp. Enligt
vad som är känt har det i Sverige aldrig förekommit några fall där sådana
sedlar eller mynt har förfalskats eller prånglats ut.

Stadgandet om penningförfalskning i 14 kap. 6 § brottsbalken är endast
tillämpligt på ”inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt”.
Sedlar och mynt blir gällande först när de har givits ut i enlighet med de
bestämmelser som reglerar utgivningen av pengar. I Sverige har
Riksbanken, enligt 9 kap. 13 § regeringsformen, ensam rätt att ge ut
svenska sedlar och mynt. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av
Riksbanken lagliga betalningsmedel. I motiven till denna bestämmelse
anges att innebörden av att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel, är
att var och en är skyldig att ta emot dessa sedlar och mynt som betalning
(prop. 1986/87:143, s. 64).

Sedlar och mynt som är beslutade av behöriga myndigheter, men som
ännu inte givits ut och därför inte blivit gällande, skyddas alltså inte av
bestämmelsen om penningförfalskning. Däremot torde sådana sedlar och
mynt vara att i förfalskningshänseende anse som sådan urkund som avses
i 14 kap. 1 § brottsbalken. Eftergörande av beslutade sedlar och mynt
som ännu inte har satts i omlopp torde därför utgöra framställande av
falsk urkund och därmed vara att bestraffa som urkundsförfalskning.

Regeringen anser dock att det finns skäl som talar för att beslutade
sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp i
förfalskningshänseende helt bör likställas med gällande sedlar och mynt.
Det framstår av systematiska skäl som lämpligt att alla beslutade sedlar
och mynt, oavsett om dessa har satts i omlopp eller inte, har samma
straffrättsliga skydd. Det kan med fog hävdas att straffvärdet för
gärningar som riktar sig mot beslutade sedlar och mynt som skall sättas i
omlopp och därmed utgöra lagliga betalningsmedel, t.ex. eftergörande av
sådana sedlar och mynt, är så högt att de bör bedömas enligt den
strängare straffskalan för penningförfalskning. Därutöver bör det tas i
beaktande att man inom EU fäst särskild uppmärksamhet vid denna fråga.
Rambeslutet innebär också att samtliga de förfaranden som anges i
artiklarna 3 och 4 skall vara straffbara även då de riktar sig mot i behörig
ordning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp.
Rambeslutet torde således innebära ett krav på ändring av svensk
lagstiftning i detta avseende.

Ändringen torde enklast kunna göras genom att i 14 kap. 6 §
brottsbalken föra in ett nytt stycke där det anges att första stycket
tillämpas även i fråga om penningsedel eller mynt som beslutats för
utgivning men som ännu inte är gällande. Därigenom kommer också
reglerna om olovlig befattning med och utprångling av falsk sedel eller
falskt mynt att äga tillämpning på för utgivning beslutade sedlar och
mynt som ännu inte har satts i omlopp.

Prop. 2000/01:40

23

6.4

Domsrätt

Prop. 2000/01:40

Regeringens förslag: Det skall i brottsbalken föras in en uttrycklig
bestämmelse om att svenska domstolar skall kunna döma över
penningförfalskning eller försök därtill som begåtts utom riket,
oberoende av innehållet i lagen på gämingsorten.

Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, förutom Stockholms
tingsrätt, har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslaget.
Stockholms tingsrätt avstyrker förslaget att slopa kravet på dubbel
straffbarhet. Tingsrätten anser att kravet på dubbel straffbarhet är uttryck
för en grundläggande princip i svensk rätt. Lagstiftaren har tidigare varit
mycket restriktiv då det gällt att medge undantag från denna princip.
Penningförfalskning är inte ett brott av samma kaliber som exempelvis
kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller folkrättsbrott. När det gäller det
undantag som förra året infördes i lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor hade det sin grund i att kravet på dubbel
straffbarhet vid just detta brott medförde särskilda svårigheter, som
kunde ge stölande resultat. Tingsrätten anser således inte att de skäl som
lagts fram för att undanta penningförfalskning från kravet på att brottet
skall vara straffbart även på gämingsorten har sådan tyngd att ändringen
är motiverad. De åsikter i doktrinen man hänvisar till i promemorian är
sekelgamla. Inte heller finns någon analys av att kravet på dubbel
straffbarhet skulle vålla särskilda problem vid bekämpande av
penningförfalskning. Förslaget avstyrks därför i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Tillämpligheten av svensk lag
regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken. I 2 §, som innehåller
huvudreglerna om den svenska kompetensen i fråga om brott som begåtts
utom riket, anges i första stycket att för brott som begåtts utom riket
döms efter svensk lag och vid svensk domstol om brottet har begåtts

1) av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2) av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk
medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare och finns här, eller

3) av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk
lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

I andra stycket anges att första stycket inte gäller om gärningen är fri
från ansvar på gämingsorten eller om den har begåtts inom ett område
som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag strängare straff än böter
inte kan följa på gärningen. Bestämmelsen ställer alltså upp ett krav på
dubbel straffbarhet.

I 2 kap. 3 § samma balk kompletteras bestämmelserna i 2 § angående
den svenska jurisdiktionskompetensen beträffande brott begånget utom
riket med bestämmelser som utsträcker kompetensen till vissa specialfall.
Bestämmelserna innebär att svensk domstol alltid skall kunna döma över
vissa brott, oberoende var och av vem de har begåtts; alltså utan att
kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt.

I lagrummets femte punkt anges att för brott som begåtts utom riket
döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk

24

domstol, om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning. Bestämmelsen ger uttryck för
den s.k. statsskyddsprincipen. Principen innebär att svensk domstol alltid
skall kunna döma över ett sådant brott, oberoende var och vem det har
begåtts; alltså utan att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt.

Vid tolkningen av uttrycket brott mot Sverige kan ledning hämtas i ett
uttalande av Strafffättskommittén i dess förslag till brottsbalk (SOU
1953:14, s. 450; NJA II 1962, s. 59 f.). Kommittén ansåg att uttrycket
brott mot Sverige innefattar brott som omedelbart riktar sig mot ett
straffskyddat intresse beträffande vilket svenska staten uppfattas som
bärare. Hit hör, enligt kommittén, främst brott mot svenska statens yttre
eller inre säkerhet eller dess offentliga myndigheter eller ämbetsbrott av
svensk tjänsteman (jfr uttalande av lagrådet, NJA II 1962 s. 63). Högsta
domstolen har anfört att dessa motivuttalanden ger vid handen att
uttrycket ”brottet förövats mot Sverige” bör tolkas restriktivt och anses
gälla gärningar där angreppet mot svenska staten träder i förgrunden
(NJA 1983 s. 425). Det förtjänar även att nämnas att i SvJT 1952 ref. s.
291 ansågs förfalskning av pass inte vara begånget mot Sverige eller
svensk man.

Som anges i promemorian finns det i och för sig vissa uttalanden i
äldre litteratur som ger uttryck för att penningförfalskning, när det gäller
svenskt mynt eller svensk sedel, skulle kunna utgöra brott mot Sverige.
Såsom påpekas av Stockholms tingsrätt är dock dessa uttalanden numera
ganska ålderstigna och bör därför inte tillmätas någon större betydelse i
sammanhanget.

Mot denna bakgrund framstår det som tveksamt om penning-
förfalskning är ett sådant brott som faller in under den utsträckta
kompetensen. För att en svensk domstol i dag skall kunna ingripa mot
penningförfalskning, som har begåtts utomlands, torde det därför krävas
att gärningen är straffbar även där. Penningförfalskning torde i och för
sig vara straffbart i de allra flesta länder. Det kan emellertid inte uteslutas
att en situation i framtiden uppkommer där kravet på dubbel straffbarhet
lägger hinder i vägen för lagföring i Sverige av penningförfalskning som
ägt rum utomlands. Detta aktualiserar frågan om att genom lagändring
utsträcka den svenska domsrätten till att gälla oberoende av kravet på
dubbel straffbarhet.

Som Stockholms tingsrätt angett har Sverige principiellt sett intagit en
restriktiv hållning när det gäller att göra undantag från kravet på dubbel
straffbarhet. Det har emellertid i det internationella straffrättsliga
samarbetet blivit allt vanligare att överge kravet på dubbel straffbarhet i
de fall där det finns ett gemensamt internationellt intresse av att kunna
beivra gärningen varhelst den begås. Exempel på sådana brott är olika
handlingar med anknytning till terrorism samt befattning med vissa
förbjudna vapen. Stockholms tingsrätt har ifrågasatt om
penningförfalskning är ett så allvarligt brott att det kan jämföras med
dessa.

Alla stater har ett starkt intresse av att upprätthålla förtroendet för
sedlar och mynt som gällande betalningsmedel. Penningförfalskning är
till sin karaktär ett gränsöverskridande brott. Förfalskning av sedlar och
mynt, oberoende av vilket lands valuta det avser, kan utföras var som

Prop. 2000/01:40

25

helst i världen för att sedan spridas till ett eller flera länder, däribland
Sverige. Den ökade globala samfärdseln och det förhållandet att de flesta
valutor fritt kan växlas mot varandra gör behovet av skydd än mer
påtagligt, både såvitt avser svenska sedlar och mynt som utländska
sådana.

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att det finns ett
internationellt intresse av att kunna straffa penningförfalskning
oberoende var och av vem den utförs.

Med hänsyn härtill anser regeringen, i likhet med majoriteten av
remissinstanserna, att övervägande skäl talar för att svenska domstolar
bör ges kompetens att döma över penningförfalskning även i de fall då
kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt.

Det bör därför i 2 kap. 3 § brottsbalken föras in en uttrycklig
bestämmelse om att svenska domstolar skall kunna döma över
penningförfalskning eller försök därtill som begåtts utom riket,
oberoende av innehållet i lagen på gämingsorten. Genom den föreslagna
ändringen i 14 kap. 6 § brottsbalken kommer bestämmelsen att även
omfatta för utgivning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i
omlopp.

Prop. 2000/01:40

7 Ikraftträdande

De nya bestämmelserna bör lämpligen träda i kraft den 1 april 2001. Inga
övergångsbestämmelser krävs.

I artikel 26 i 1929 års konvention anges att varje ratifikation eller
anslutning som görs efter det att konventionen har trätt i kraft får effekt
från och med den nittionde dagen efter det att vederbörande instrument
har mottagits av Nationernas förbunds generalsekreterare. Artikel 23
föreskriver att en parts ratificering eller anslutning till konventionen
förutsätter att partens lagstiftning och administrativa system står i
överensstämmelse med konventionens bestämmelser. För att Sverige
skall kunna ansluta sig till konventionen krävs således att den lagändring
avseende befattning med falska pengar som föreslagits i avsnitt 6.2 har
trätt i kraft. Sverige bör utan dröjsmål ansluta sig till konventionen. Det
finns därför skäl att låta lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt.

Enligt artikel 10 i rambcslutet skall medlemsstaterna sätta i kraft de
åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast den 31
december 2000 med avseende på artikel 5 a och senast den 29 maj 2001
med avseende på övriga bestämmelser. Dessa åtgärder har dock ingen
betydelse för rambeslutcts ikraftträdande. I artikel 11 i rambeslutet
föreskrivs nämligen att det träder i kraft samma dag som det offentliggörs
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

26

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 2000/01:40

Tillträdandet av 1929 års konvention och genomförandet av rambeslutet
och de föreslagna lagändringarna kan komma att innebära viss ytterligare
belastning på polisväsendet, dock inte i sådan omfattning att det
föranleder några nämnvärda ekonomiska konsekvenser. Samman-
fattningsvis görs bedömningen att de tillkommande uppgifterna ryms
inom polisorganisationens anslag.

9 Författningskommentar

Lag om ändring i brottsbalken

2 kap.

Ändringen, som behandlas i avsnitt 6.4, innebär att penningförfalskning
och försök därtill kan lagforas i Sverige oavsett platsen for brottet eller
gärningsmannens nationalitet. Inte heller dubbel straffbarhet krävs for
lagföring i Sverige, dvs. gärningen behöver mte vara straffbar på orten
där den begicks.

Genom ändringen i 14 kap. 6 § brottsbalken kommer bestämmelsen att
även omfatta för utgivning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har
satts i omlopp. Det innebär att också de fall då någon eftergör eller på
annat sätt förfalskar en ny sedel eller ett nytt mynt som ännu inte har satts
i omlopp, kommer att omfattas av bestämmelsen.

14 kap.

Ändringen, som behandlas i avsnitt 6.3, innebär att tillämpningsområdet
för brottet penningförfalskning utvidgas till att omfatta, inte bara gällande
sedlar och mynt, utan även för utgivning beslutade sådana sedlar och
mynt. Ändringen innebär således att för utgivning beslutade sedlar och
mynt som ännu inte har satts i omlopp, såvitt avser den straffrättsliga
bedömningen, i alla avseenden likställs med gällande pengar.

För straffansvar skall fordras att förfalskningen avser sedel eller mynt
som är beslutad för utgivning i enlighet med de bestämmelser som
reglerar utgivningen av pengar i just den penningenheten. I Sverige är det
Riksbanken som, enligt 9 kap. 13 § regeringsformen, ensam har rätt att ge
ut svenska sedlar och mynt. Lagändringen innebär således att den som
eftergör eller på annat sätt förfalskar en ny sedel eller ett nytt mynt som
Riksbanken beslutat att ge ut, men som ännu inte har satts i omlopp och
därmed ännu inte är gällande, skall dömas for penningförfalskning.

Bestämmelsen kommer även att omfatta helt nya valutor, t.ex. euron,
redan innan sedlar och mynt i den penningenheten blivit gällande. Euron
infördes som valuta redan den 1 januari 1999, men det är först den 1
januari 2002 som sedlar och mynt i euro kommer att sättas i omlopp.
Trots detta har redan valörer, utseende, form, storlek, sammansättning
m.m. av sedlar och mynt beslutats och offentliggjorts. Den som redan

27

före den 1 januari 2002 eftergör eller på annat sätt förfalskar sådan sedel
eller sådant mynt kommer därför att kunna dömas för penning-
förfalskning.

6a§

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.2, är ny och innebär att sådan
befattning med falsk sedel eller falskt mynt som föregår utprångling av
falska pengar enligt 14 kap. 9 § brottsbalken eller försök till sådant brott
samlas under ett särskilt straffstadgande.

Enligt bestämmelsen skall det vara straffbart att anskaffa, lämna, ta
emot, förvara, transportera eller ta annan liknande befattning med falsk
sedel eller falskt mynt som avses i 6 § om befattningen sker med uppsåt
att det förfalskade skall prånglas ut. Flertalet av dessa förfaranden torde
redan i dag vara straffbelagda.

Den nu föreslagna bestämmelsen syftar till att skapa ett mer
heltäckande straffrättsligt skydd mot sådana förfaranden som kan föregå
utprångling av falska sedlar eller mynt än som följer av bestämmelserna
om förberedelse till brott. Den innebär att de förfaranden med falska
pengar som tidigare varit att bedöma såsom antingen förberedelse till
brukande av falsk sedel eller falskt mynt eller förberedelse till bedrägeri
eller annat brott på ett gemensamt och enhetligt sätt skall bedömas som
olovlig befattning med falska pengar. Genom ändringen i 14 kap. 6 §
brottsbalken kommer straffansvaret att omfatta inte bara sedlar och mynt
som utgör gällande betalningsmedel i det land där de utfärdats utan även
för utgivning beslutade sedlar och mynt som ännu inte har satts i omlopp.

12 §

Ändringen innebär att försök till sådan olovlig befattning med falska
pengar som avses i den nya bestämmelsen i 14 kap. 6 a § brottsbalken då
det avser försök till anskaffande eller mottagande av falsk sedel eller
falskt mynt görs straffbart. Ändringen är en följd av de åtaganden som
följer av såväl 1929 års konvention som rambeslutet. Artikel 3 punkt 3 i
1929 års konvention anger bl.a. att mottagande eller anskaffande av
falska pengar i avsikt att prångla ut dem och med vetskap om att de är
falska skall vara straffbart. I punkt 4 i artikel 3 föreskrivs att försök till
bl.a. dessa gärningar skall vara straffbart. Rambeslutet innehåller
motsvarande bestämmelser (artikel 3.1 c jämförd med artikel 3.2).

Det går inte att mera allmängiltigt säga när ett brott är fullbordat. Detta
varierar från fall till fall beroende på de rekvisit som angetts i det
tillämpliga straffbudet. Det finns alltså inga ”naturliga” försök eller
”naturliga” kännetecken på ett fullbordat brott. Lagstiftaren kan välja vid
vilken tidpunkt i ett händelseförlopp som ett brott skall anses fullbordat.
Försök har mot bakgrund av detta bestämts på ett negativt sätt på så sätt
att försöksansvar endast aktualiseras när brottet inte har fullbordats.

För att straffbart försök skall föreligga krävs enligt 23 kap. 1 §
brottsbalken att gärningsmannen påbörjat utförandet av brottet, att det
inte kommit till fullbordan samt att det antingen förelegat fara för brottets
fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga
omständigheter.

Prop. 2000/01:40

28

Att gärningsmannen skall ha påbörjat utförandet innebär att den s.k. Prop. 2000/01:40
försökspunkten skall vara uppnådd. Det innebär att gärningsmannen skall
ha lämnat planeringsstadiet och övergått till det stadium då brottet skall
förverkligas.

För att det skall kunna anses föreligga ett straffbart försök till
anskaffande eller mottagande av falska pengar torde det därför
regelmässigt krävas att gärningsmannen gjort mer än att bara ta kontakt
med en person som han eller hon vet har tillgång till falska pengar.
Försökspunkten torde anses vara uppnådd först då mer konkreta åtgärder
för anskaffande är vidtagna. Det torde därvid för försöksansvar krävas att
överenskommelse träffats om hur och när överlämnande skall ske samt
att man även i övrigt vidtagit åtgärder för att kunna komma i besittning
av pengarna. Det kan t.ex. bestå i att gärningsmannen har begivit sig till
den plats där överlämnande skall ske eller att denne på överenskommet
sätt har ställt i ordning platsen för överlämnande.

I enlighet med det ovan anförda kan inte heller den som såsom
mellanman helt allmänt åtager sig att för annans räkning ta emot och
förmedla falska pengar anses ha uppnått försökspunkten. Även i detta fall
torde krävas att mer konkreta åtgärder vidtagits som visar att
gärningsmannen har för avsikt att fullfölja brottsplanen. Det kan t.ex.
bestå i att gärningsmannen följer givna instruktioner såsom att befinna
sig på en viss plats vid en viss tidpunkt för att där vänta på den som skall
överlämna de falska pengarna.

29

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 3 § samt 14 kap. 6 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 14 kap. 6 a §, av
följande lydelse.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §'

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett
område där cn avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens
utlandsstyrka,

4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning, sjö-
eller luftfartssabotagc, flygplats-
sabotage, försök till sådana brott,
folkrättsbrott, olovlig befattning
med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor eller osann
eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller

6. om brottet är kapning, sjö-
cller luftfartssabotagc, flygplats-
sabotage, penningförfalskning,
försök till sådana brott, folkrätts-
brott, olovlig befattning med
kemiska vapen, olovlig befattning
med minor eller osann eller
ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

14 kap.

Den som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller
mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penning-

1 Senaste lydelse 1999:1154

30

förfalskning till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid tillämpning av första stycket
skall med inom eller utom riket
gällande penningsedel eller mynt
likställas sådan penningsedel eller
sådant mynt som beslutats for
utgivning.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 1

6a§

Den som anskaffar, lämnar, tar
emot, förvarar, transporterar eller
tar annan liknande befattning med
falsk penningsedel eller falskt
mynt, med uppsåt att det
förfalskade skall prånglas ut, döms
för olovlig befattning med falska
pengar till böter eller fängelse i
högst två år.

År brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.

12 8

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som
förfalskats, så ock för under-
låtenhet att avslöja penning-
förfalskning dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle
brottet, om det fullbordats, hava
varit att anse som ringa, må dock
ej dömas till ansvar enligt vad nu
sagts.

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som
förfalskats, och för underlåtenhet
att avslöja penningförfalskning
döms till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas. Detsamma gäller
försök till olovlig befattning med
falska pengar som består i försök
till anskaffande eller mottagande
av det förfalskade. Skulle brottet,
om det fullbordats, ha varit att
anse som ringa, skall dock inte
dömas till ansvar enligt vad nu
sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2001.

31

Förteckning över remissinstanser

Remissyttrande har avgivits av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket,
Riksåklagaren,        Ekobrottsmyndigheten,        Rikspolisstyrelsen,

Brottsförebyggande rådet, Riksbanken, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Svenska Bankföreningen, Sveriges domareföbund.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 2

32

Internationell konvention för bekämpande av
penningförfalskning

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

INTERNATIONAL CONVEN-
TION FOR THE SUPPRESSION
OF COUNTERFEITING CUR-
RENCY

PARTI

Article I

The High Contracting Parties
recognise the rules laid down in
Part I of this Conventions as the
most effective means in present
circumstances for ensuring the
prevention and punishment of the
offence of counterfeiting currency.

Artide 2

In the present Convention, the
word ”currency” is understood to
mean paper money (including
banknotes) and metallic money,
the circulation of which is legally
authorised.

Artide 3

The following should be
punishable as ordinary crimes:

(1) Any fraudulent making or
altering of currency, whatever
means are employed;

(2)  The fraudulent uttering of
counterfeit currency;

(3) The introduction into a country
of or the receiving or obtaining
counterfeit currency with a view to
uttering the same and with
knowledge that it is counterfeit;

(4) Attempts to commit, and any
intentional participation in, the
foregoing acts;

INTERNATIONELL KONVEN-
TION FÖR BEKÄMPANDE AV
PENNINGFÖRFALSKNING

DELI

Artikel 1

De höga fördragsslutande parterna
erkänner att de bestämmelser som
ingår i del I i denna konvention
under nuvarande förhållanden
utgör de mest effektiva medlen att
förhindra och bestraffa
penningförfalskning.

Artikel 2

I denna konvention avses med
ordet pengar papperspengar
(innefattande banksedlar) och
pengar av metall som är lagligen
utgivna.

Artikel 3

Följande gärningar skall vara
straffbara såsom brott mot allmän
lag:

(1) Bedräglig framställning eller
ändring av pengar, oavsett vilka
medel som har använts.

(2) Bedräglig utprångling av falska
pengar.

(3)  Införsel till en stat eller
mottagande eller anskaffande av
falska pengar i avsikt att prångla ut
dem och med vetskap om att de är
falska.

(4)  Försök till och uppsåtlig
medverkan i dessa gärningar.

33

(5) The   fraudulent making,

rccciving    or oblaining of

instruments or other articles
peculiarly   adaptcd for the

counterfeiting or altering of
currency.

Article 4

Each of the acts mentioned in
Article 3, if they are committed in
different countries, should be
considered as a distinct offence.

Article 5

No distinction should be made in
the scale of punishments for
offences referred to in Article 3
bctween acts relating to domestic
currency on the one hand and to
foreign currency on the other; this
provision may not be made subject
to any condition of reciprocal
treatment by law or by treaty.

Article 6

In countries where the principle of
the intemational rccognition of
previous convictions is recognised,
foreign convictions for the
offences referred to in Article 3
should, within the conditions
prescribed by domestic law, be
recognised for the purpose of
establishing habitual criminality.

Article 7

In so far as ”civil parties” are
admitted under the domestic law,
foreign ”civil parties”, including,
if necessary, the lligh Contracting
Party whose money has been
counterfeited, should be entitled to
all rights allowed to inhabitants by
the laws of the country in which
the case is tried

Article 8

In countries where the principle of
the extradition of nationals is not
recognised, nationals who have

(5) Framställning, mottagande
eller anskaffande i bedrägligt syfte
av hjälpmedel eller andra föremål
som specifikt är avsedda för
förfalskning eller ändring av
pengar.

Artikel 4

Var och en av de gärningar som
avses i artikel 3 skall, om de
begåtts i olika stater, betraktas som
ett särskilt brott.

Artikel 5

I straffskalan för de brott som
avses i artikel 3 får inte göras
åtskillnad mellan brott som avser
en stats egna pengar och andra
staters pengar; denna bestämmelse
får inte göras beroende av i lag
eller överenskommelse fastställt
villkor om reciprocitet.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Artikel 6

Stater som erkänner internationell
tillämpning av principen om
återfall i brott skall, inom
gränserna för sin lagstiftning,
erkänna domar som meddelats i en
annan stat, som gäller brott som
avses i artikel 3, som återfall i
brott.

Artikel 7

Om den interna lagstiftningen
medger väckande av enskilt
anspråk, skall målsägande från
andra stater, däribland även den
part vars pengar har blivit
förfalskade, åtnjuta alla de
rättigheter som tillkommer
medborgarna i den stat där saken
prövas.

Artikel 8

I stater som inte erkänner
principen om utlämning av egna
medborgare skall medborgare, som

retumed to the territory of their
own country after the commission
abroad of an offence referred to in
Article 3 should be punishable in
the same manner as if the offence
had been committed in their own
territory, even in a case where the
offender has acquired his
nationality after the commission of
the offence.

This provision does not apply if, in
a similar case, the extradition of a
foreigner could not be granted

Article 9

Foreigners who have committed
abroad any offence referred to in
Article 3, and who are in the
territory of a country whose
intemal legislation recognises as a
general rule the principle of the
prosecution of offences committed
abroad, should be punishable in
the same way as if the offence had
been committed in the territory of
that country.

The obligation to take proceedings
is subject to the condition that
extradition has been requested and
that the country to which
application is made cannot hand
over the person accused for some
reason which has no connection
with the offence.

Article 10

The offences referred to in Article
3 shall be deemed to be included
as extradition crimes in any
extradition treaty which has been
or may hereafter be concluded
between any of the High
Contracting Parties.

The High Contracting Parties who
do not make extradition
conditional on the existence of a

återvänt till sin egen stats
territorium efter att i en annan stat
ha begått brott som avses i artikel
3, straffas som om brottet hade
begåtts inom den egna statens
territorium, även om den skyldige
har förvärvat medborgarskapet
efter brottets förövande.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Denna bestämmelse skall inte
tillämpas om det i ett liknande fall
inte skulle kunna medges
utlämning av en utlänning.

Artikel 9

Utlänning, som i en annan stat har
begått ett brott som avses i artikel
3 och som uppehåller sig inom en
stats territorium vars nationella
lagstiftning som allmän regel
erkänner principen om beivrande
av brott som begåtts utom riket,
skall straffas som om brottet hade
begåtts inom denna stats
territorium.

En förutsättning för skyldigheten
att lagföra är att utlämnande har
begärts och att den anmodade
staten inte kan utlämna den
anklagade av skäl som saknar
samband med brottet.

Artikel 10

I fördrag om utlämning som har
ingåtts eller i framtiden kan
komma att ingås mellan parterna
skall de gärningar som avses i
artikel 3 betraktas som brott för
vilka utlämning kan ske.

De parter, som inte gör utlämning
beroende av överenskommelse
eller reciprocitet, erkänner

35

treaty or reciprocity, henceforward
recognise the offences referred to
in Article 3 as cases of extradition
as between themselves.

Extradition shall be granted in
conformity with the law of the
country to which application is
made.

Article 11

Counterfeit currency, as well as
instruments or other artides
referred to in Article 3 (5), should
be seized and confiscated. Such
currency, instruments or other
artides should, after confiscation,
be handed over on rcqucst cithcr to
the Government or bank of issue
whose currency is in question,
with the exception of exhibits
whose preservation as a matter of
record is required by the law of the
country where the prosecution
took place, and any specimens
whose transmission to the Central
Office mentioned in Article 12
may be deemed advisable. In any
event, all such artides should be
rendered incapable of use.

Article 12

In every country, within the
framework of its domestic law,
investigations on the subject of
counterfeiting should be organised
by a central office.

This central office should be in
close contact:

(a) With the institutions issuing
currency;

(b)  With the police authorities
within the country;

(c) With the central offices of
other countries.

hädanefter de gärningar som avses
i artikel 3 som brott för vilka
utlämning kan ske.

Utlämning skall beviljas i enlighet
med den anmodade statens lag.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Artikel 11

Falska pengar, hjälpmedel och
andra föremål som avses i artikel 3
(5) skall tas i beslag och förklaras
förverkade. Sådana pengar, hjälp-
medel och föremål skall efter
förverkandet på därom gjord
anhållan överlämnas, antingen till
regeringen eller till emiss-
ionsinstitutet i den stat vars pengar
det är fråga om med undantag, dels
för föremål som enligt lagen i den
stat där lagföringen har skett måste
sparas som bevismaterial, dels för
föremål vilkas överlämnande till
den i artikel 12 avsedda central-
byrån anses önskvärd. I varje fall
skall alla sådana föremål göras
obrukbara.

Artikel 12

I varje stat skall, inom gränserna
för statens lagstiftning, utredningar
rörande penningförfalskning
organiseras av en centralbyrå.

Centralbyrån skall stå i nära
kontakt med

(a) emissionsinstituten,

(b) polismyndigheterna i staten,

/cj centralbyråerna i andra stater.

36

It should centralise, in each
country, all information of a nature
to facilitate the investigation,
prevention and punishment of
counterfeiting currency.

Article 13

The central offices of the different
countries should correspond
directly with each other.

Article 14

Each central office should, so far
as it considers expedient, forward
to the central offices of the other
countries a set of cancelled
specimens of the actual currency
of its own country.

It should, subject to the same
limitation, regularly notify to the
central offices in foreign countries,
giving all necessary particulars:

(a) New currency issues made in
its country;

(b) The withdrawal of currency
from circulation, whether as out of
date or otherwise.

Except in cases of purely local
interest, each central office should,
so far as it thinks expedient, notify
to the central offices in foreign
countries:

(1) Any discovery of counterfeit
currency. Notification of the
forgery of bank or currency notes
shall be accompanied by a
technical description of the
forgeries, to be provided solely by
the institution whose notes have
been forged. A photographic
reproduction or, if possible, a
specimen forged note should be
transmitted. In urgent cases, a

Varje sådan byrå skall fungera
som central för upplysningar som
kan underlätta utredning,
förhindrande och bestraffning av
penningförfalskning.

Artikel 13

Centralbyråerna i staterna skall stå
i direkt förbindelse med varandra.

Artikel 14

Varje centralbyrå skall, i den
utsträckning den finner det
ändamålsenligt, tillhandahålla
centralbyråerna i andra stater en
uppsättning makulerade exemplar
av sin stats lagliga
betalningsmedel.

Vaije centralbyrå skall, i samma
utsträckning, regelbundet lämna
centralbyråerna i andra stater
underrättelser med alla nödvändiga
detaljuppgifter om följande:

(a) Nya penningemissioner i sin
egen stat.

(b) Indragning av pengar beroende
på att de har upphört att gälla eller
av annan anledning.

Utom i fall av rent lokalt intresse,
skall varje centralbyrå, i den
utsträckning den finner det
ändamålsenligt, delge andra staters
centralbyråer följande:

(1) Upptäckt av förfalskade
pengar. Underrättelser om
förfalskning av bank- och central-
bankssedlar skall åtföljas av en
teknisk beskrivning av förfalsk-
ningssättet, avgiven uteslutande av
det emissionsinstitut vars sedlar
har förfalskats; en fotografisk
avbildning eller, om möjligt, ett
exemplar av den falska sedeln
skall översändas. I brådskande fall

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

37

notification and a brief description
made by the police authoritics may
be discreetly communicatcd to the
central offices interested, without
prejudice to the notification and
technical description mentioned
above;

(2) Investigation and prosecutions
in cases of counterfeiting, and
arrests, convictions and expulsions
of countcrfeitcrs, and also, where
possible, their movements,
together with any details which
may be of use, and in particular
their descriptions, fmgerprints and
photographs;

(3)  Details of discoveries of
forgeries, stating whether it has
been possible to seize all the
counterfeit currency put into
circulation.

Article 15

In order to ensure, improve and
develop direct intemational
cooperation in the prevention and
punishment of counterfeiting
currency, the representatives of the
central offices of the Iligh
Contracting Parties should from
time to time hold conferences with
the participation of representatives
of the banks of issuc and of the
central authorities concemed. The
organisation and supervision of a
central intemational information
office may form the subject of one
of these conferences.

Article 16

The transmission of letters of
request1 relating to offences
referred to in Article 3 should be
effeeted:

kan vederbörande centralbyråer
under hand delges en anmälan och
en summarisk beskrivning från
polismyndigheterna, dock utan att
det skall inverka på ovannämnda
underrättelse och tekniska
beskrivning.

(2) Utredning, åtal, frihets-
berövande, lagföring och utvisning
av penningförfal skare samt, om
möjligt, deras rörelser och andra
upplysningar av betydelse, såsom
deras signalement, fingeravtryck
och fotografi.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

(3) Detaljerade upplysningar om
upptäckt penningförfalskning med
uppgift om huruvida upptäckten
har lett till att alla falska pengar
som är i omlopp har kunnat
beslagtas.

Artikel 15

I syfte att säkerställa, förbättra och
utveckla det direkta internationella
samarbetet till förhindrande och
bestraffning av penning-
förfalskning skall representanter
för parternas centralbyråer tid efter
annan hålla konferenser, i vilka
även representanter för emissions-
instituten och de berörda centrala
myndigheterna skall delta. Vid en
sådan konferens kan frågan om
upprättande av en internationell
informationscentral och dess
kontrollerande verksamhet be-
handlas.

Artikel 16

En framställning om rättslig hjälp
som hänför sig till brott som avses
i artikel 3 skall framföras

1 This expression has the same meaning as ”letters rogatory”.

38

(a)    Preferably by direct
communication between the
judicial authorities, through the
central offices where possible;

(b)  By direct correspondence
between the Ministers of Justice of
the two countries, or by direct
communication from the authority
of the country making the request
to the Minister of Justice of the
country to which the request is
made;

(c) Through the diplomatic or
consular representative of the
country making the request in the
country to which the request is
made; this representative shall
send the letters of request direct to
the competent judicial authority or
to the authority appointed by the
Government of the country to
which the request is made, and
shall receive direct from such
authority the papers showing the
execution of the letters of request.

In cases (a) and (c), a copy of the
letters of request shall always be
sent simultaneously to the superior
authority of the country to which
application is made.

Unless otherwise agreed, the
letters of request shall be drawn up
in the language of the authority
making the request, provided
always that the country to which
the request is made may require a
translation in its own language,
certified correct by the authority
making the request.

Each High Contracting Party shall
notify to each of the other High
Contracting Parties the method or
methods of transmission
mentioned above which it will

(a) helst direkt mellan de rättsliga
myndigheterna, i förekommande
fall via centralbyråerna,

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

(b) direkt mellan justitie-
ministrarna i de båda staterna eller
direkt från myndigheten i den
begärande staten till justitie-
ministern i den anmodade staten,

(c) genom förmedling av en
diplomatisk eller konsulär
företrädare för den begärande
staten i den anmodade staten;
denna företrädare skall överlämna
framställningen till behörig rättslig
myndighet eller till den myndighet
som anvisas av regeringen i den
anmodade staten och skall direkt
från denna myndighet motta
handlingar som utvisar att
framställningen har verkställts.

I de fall som avses i (a) och (c)
ovan skall en kopia av
framställningen alltid samtidigt
delges med den högsta
myndigheten i den anmodade
staten.

Om inte annat har avtalats, skall
framställningen vara avfattad på
den begärande myndigheten språk,
dock att den anmodade staten har
rätt att begära en auktoriserad
översättning till sitt eget språk av
den begärande myndigheten.

Parterna skall meddela varandra
vilket eller vilka av de ovan-
nämnda sätten för framställning
som de godkänner.

39

recognise for the letters of request
of the lattcr High Contracting
Party.

Until such notification is made by
a High Contracting Party, its
existing procedure in regard to
letters of request shall remain in
force.

Execution of letters of request
shall not be subject to payment of
taxes or expenses of any nature
whatever other than expenses of
experts.

Nothing in the present article shall
be construed as an undertaking on
the part of the High Contracting
Parties to adopt in criminal matters
any form or methods of proof
contrary to their laws.

Article 17

The participation of a High
Contracting Party in the present
Convention shall not be
interpreted as affeeting that Party's
attitude on the general question of
criminal jurisdiction as a question
of intemational law.

Article 18

The present Convention does not
affeet the principle that the
offences referred to in Article 3
should in each country, without
ever being allowed impunity, be
defined, prosecuted and punished
in conformity with the general
rules of its domestic law.

PART 11

Article 19

The High Contracting Parties
agree that any disputes which
might arise between them relating
to the interpretation or application

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Till dess att ett sådant meddelande
har gjorts av en part, skall det
förfarande för framställning som
den parten för närvarande
tillämpar fortfarande följas.

Verkställighet av framställningar
får inte beläggas med andra
pålagor eller kostnader än
sakkunnigarvode.

Ingen bestämmelse i denna artikel
skall tolkas som en förpliktelse för
parterna att i fråga om brottmål
godta någon form eller metod av
bevisning som skulle stå i strid
med deras lagstiftning.

Artikel 17

En parts deltagande i denna
konvention får inte tolkas så att det
påverkar partens inställning i den
allmänna frågan om straffrättslig
jurisdiktion i internationell rätt.

Artikel 18

Denna konvention skall inte
inverka på principen att de
gärningar som avses i artikel 3 i
varje stat - utan att någonsin
tillförsäkras straffrihet - skall
kunna rubriceras, åtalas och
bestraffas i enlighet med de
allmänna stadgandena i statens
nationella lagstiftning.

DEL II

Artikel 19

Parterna är överens om att alla
tvister som kan uppkomma mellan
dem i fråga om tolkningen eller
tillämpningen av denna

of this Convention shall, if they
cannot be settled by direct
negotiation, be referred for
decision to the Permanent Court of
Intemational Justice. In case any
or all of the High Contracting
Parties parties to such a dispute
should not be Parties to the
Protocol bearing the date of
December 16th, 1920, relating to
the Permanent Court of
Intemational Justice, the dispute
shall be referred, at the choice of
the parties and in accordance with
the constitutional procedure of
each party, either to the Permanent
Court of Intemational Justice or to
a court of arbitration constituted in
accordance with the Convention of
October 18th, 1907, for the Pacific
Settlement of Intemational
Disputes, or to some other court of
arbitration.

Article 20

The present Convention, of which
the French and English texts are
both authentic, shall bear today's
date. Until the 31st day of
December 1929, it shall be open
for signature on behalf of any
Member of the League of Nations
and on behalf of any non-member
State which was represented at the
Conference which elaborated the
present Con-vention or to which a
copy is communicated by the
Council of the League of Nations.

It shall be ratified, and the
instruments of ratification shall be
transmitted to the Secretary-
General of the League of Nations,
who will notify their receipt to all
the Members of the League and to
the non-member States aforesaid.

konvention, som inte kan lösas
genom direkta förhandlingar, skall
hän-skjutas till Fasta mellan-
folkliga domstolen för avgörande.
Om de parter mellan vilka en tvist
har uppkommit, eller någon av
dem, inte är part i protokollet av
den 16 december 1920 angående
den Fasta mellanfolkliga dom-
stolen, skall tvisten enligt deras
avgörande och i enlighet med
deras konstitutionella ordning,
hänskjutas, antingen till Fasta
mellanfolkliga domstolen, till en i
enlighet med konventionen den 18
oktober 1907 för avgörande på
fredlig väg av internationella
tvister tillsatt skiljedomstol eller
till annan skiljedomstol.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Artikel 20

Denna konvention, vars franska
och engelska texter är lika giltiga,
skall dagtecknas denna dag; den
får till och med den 31 december
1929 undertecknas av vaije
medlem av Nationernas förbund
och av vaije utanförstående stat
som var företrädd vid den
konferens där denna konvention
utformades eller som av
Nationernas förbunds råd delgetts
konventionen.

Konventionen skall ratificeras.
Ratifikationsinstrument skall
överlämnas till Nationernas
förbunds generalsekreterare, som
skall meddela Nationernas
förbunds alla medlemmar om
mottagandet därav och de
utanförstående stater som avses i
föregående stycke.

41

Article 21

After the 1st day of January 1930,
the present Convention shall be
open to accession on behalf of any
Member of the League of Nations
and any of the non-member States
referred to in Article 20 on whose
behalf it has not been signed.

The instruments of accession shall
be transmitted to the Secretary-
General of the League of Nations,
who will notify their receipt to all
the Members of the League and to
the non-member States referred to
in Article 20.

Article 22

The countries which are ready to
ratify the Convention under the
second paragraph of Article 20 or
to accede to the Convention under
Article 21 but desire to be allowed
to make any reservations with
regard to the application of the
Convention may inform the
Secretary-General of the League of
Nations to this effect, who shall
forthwith communicate such
reservations to the High
Contracting Parties on whose
behalf ratifications or accessions
have been deposited and enquire
whether they have any objection
thereto. If within six months of the
date of the communication of the
Secretary-General no objections
have been received, the
participation in the Convention of
the country making the reservation
shall be deemed to have been
accepted by the other High
Contracting Parties subject to the
said reservation.

Article 23

Ratification of or accession to the
present Convention by any High
Contracting Party implies that its
legislation and its administrative

Artikel 21

Från och med den 1 januari 1930
får varje medlem av Nationernas
förbund och varje utanförstående
stat, som avses i artikel 20 och
som inte har undertecknat
konventionen, ansluta sig till den.

Anslutningsinstrument skall över-
lämnas till Nationernas förbunds
generalsekreterare, som skall
meddela alla förbundsmedlemmar
och de utanförstående stater som
avses i artikel 20.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Artikel 22

Stater som är beredda att i enlighet
med artikel 20 andra stycket
ratificera, eller att i enlighet med
artikel 21 ansluta sig till denna
konvention, men som önskar göra
förbehåll med avseende på dess
tillämpning, får meddela Nationer-
nas förbunds generalsekreterare
om sin avsikt. Denne skall
ofördröjligen delge dessa förbehåll
med samtliga de parter som har
deponerat ratifikations- eller
anslutningsinstrument och sam-
tidigt fråga dem om de önskar resa
några invändningar. Om ingen av
parterna inom sex månader efter
delgivningen har rest någon
invändning, skall anslutningen till
konventionen av den stat som har
gjort ifrågavarande förbehåll anses
ha blivit godkänd av de övriga
parterna med sagda förbehåll.

Artikel 23

En parts ratificering av eller
anslutning till denna konvention
förutsätter att partens lagstiftning
och administrativa system står i

organisation are in conformity
with the rules contained in the
Convention.

Article 24

In the absence of a contrary
declaration by one of the High
Contracting Parties at the time of
signature, ratification or accession,
the provisions of the present
Convention shall not apply to
colonies, overseas territories,
protectorates or territories under
suzerainty or mandate

Nevertheless, the High
Contracting Parties reserve the
right to accede to the Convention,
in accordance with the provisions
of Articles 21 and 23, for their
colonies, overseas territories,
protectorates or territories under
suzerainty or mandate. They also
reserve the right to denounce it
separately in accordance with the
provisions of Article 27.

Article 25

The present Convention shall not
come into force until five
ratifications or accessions on
behalf of Members of the League
of Nations or non-member States
have been deposited. The date of
its coming into force shall be the
ninetieth day after the receipt by
the Secretary-General of the
League of Nations of the fifth
ratification or accession.

Article 26

After the coming into force of the
Convention in accordance with
Article 25, each subsequent
ratification or accession shall take
effect on the ninetieth day from the
date of its receipt by the Secretary-
General of the League of Nations.

överensstämmelse med kon-
ventionens bestämmelser.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

Artikel 24

Om en part vid undertecknandet,
ratificeringen eller anslutningen
inte förklarar annat, skall be-
stämmelserna i denna konvention
inte gälla kolonier, översjöiska
territorier, protektorat eller om-
råden som står under överhöghet
eller mandat.

Partema förbehåller sig dock
rätten till anslutning i enlighet med
bestämmelserna i artiklarna 21 och
23 för sina kolonier, översjöiska
territorier, protektorat och
områden som står under deras
överhöghet eller mandat. De
förbehåller sig även rätten att i
varje särskilt fall säga upp
konventionen i enlighet med
bestämmelserna i artikel 27.

Artikel 25

Denna konvention träder i kraft
när den har ratificerats eller
tillträtts av fem medlemmar av
Nationernas förbund eller utan-
förstående stater. Den träder i kraft
den nittionde dagen efter det att
Nationernas förbunds general-
sekreterare har mottagit det femte
ratifikations- eller anslutnings-
instrumentet.

Artikel 26

Varje ratifikation eller anslutning
som görs efter det att kon-
ventionen har trätt i kraft i enlighet
med artikel 25 får effekt från och
med den nittionde dagen efter det
att vederbörande instrument har
mottagits av Nationernas förbunds
generalsekreterare.

43

Article 27

The present Convention may be
denounced on behalf of any
Member of the League of Nations
or non-member State by a
notification in writing addressed to
the Secretary-General of the
League of Nations, who will
inform all the Mcmbers of the
League and the non-member States
referred to in Article 20. Such
denunciation shall take effect one
year after the date of its receipt by
the Secretary-General of the
League of Nations, and shall
operate only in respect of the High
Contracting Party on whose behalf
it was notificd.

Artikel 27                           Prop. 2000/01:40

Denna konvention får sägas upp av Bilaga 3
medlemmar   av   Nationernas

förbund och av utanförstående
stater genom skriftligt meddelande
till förbundets generalsekreterare,
som skall meddela samtliga
medlemmar därom och de
utanförstående stater som avses i
artikel 20. En uppsägning skall få
effekt ett år efter den dag då den
mottagits av Nationernas förbunds
generalsekreterare; uppsägningen
skall endast gälla den part på vars
vägnar den har gjorts.

Article 28

The present Convention shall be
registered by the Secretariat of the
League of Nations on the date of
its coming into force.

Artikel 28

Denna konvention skall registreras
av Nationernas förbunds sekre-
tariat den dag då den träder i kraft.

In faith whereof the above-
mentioned Plenipotentiaries have
signed the present Convention.

Till bekräftelse härav har
ovannämnda bemyndigade ombud
undertecknat denna konvention.

Done at Geneva, the twentieth day
of April, one thousand nine
hundred and twentyninc, in a
single copy, which will remain
deposited in the archives of the
Secretariat of the League of
Nations, and of which certified
copies will be transmitted to all the
Members of the League and to the
non-member States referred to in
Article 20.

Upprättad i Genéve den 20 april
1929 i ett enda exemplar, som
skall deponeras i Nationernas
förbunds sekretariats arkiv och
varav bevittnade avskrifter skall
tillställas samtliga medlemmar av
Nationernas förbund och de
utanförstående stater som avses i
artikel 20.

PROTOCOL

PROTOKOLL

I. INTERPRETATIONS

At the moment of signing the
Convention of this day's date, the
undersigned      Plenipotentiaries

declare that tliey accept the
interpretations of the various
provisions of the Convention set

I. TOLKNING

Vid undertecknandet av den denna
dag dagtecknade konventionen
förklarar undertecknade bemyn-
digade ombud härmed att de
godtar nedanstående tolkningar av
de angivna bestämmelserna i

44

out hereunder.

It is understood:

(1)  That the falsification of a
stamp on a note, when the effect of
such a stamp is to make that note
valid in a given country, shall be
regarded as a falsification of the
note.

(2) That the Convention does not
affect the right of the High
Contracting Parties freely to
regulate, according to their
domestic law, the principles on
which a lighter sentence or no
sentence may be imposed, the
prerogative of pardon or mercy
and the right to amnesty.

(3) That the rule contained in
Article 4 of the Convention in no
way modifies intemal regulations
establishing penalties in the event
of concurrent offences. It does not
prevent the same individual, who
is both forger and utterer, from
being prosecuted as forger only.

(4) That High Contracting Parties
are required to execute letters of
request only within the limits
provided for by their domestic law.

OPTIONAL PROTOCOL

Recognising the important
progress regarding the suppression
of counterfeiting currency which
has been realised by the
Convention for the Suppression of
Counterfeiting Currency bearing
this day's date, the High
Contracting Parties signatory to
this Protocol, subject to ratification
undertake, in their mutual
relations, to consider, as regards

konventionen.

Det är överenskommet

(1) att förfalskning av stämpel på
penningsedel i syfte att göra denna
gångbar i en viss stat skall
betraktas som förfalskning av
sedeln,

(2)  att konventionen inte skall
inkräkta på parternas rätt att, inom
gränserna för sin egen lagstiftning,
fritt reglera principerna för att ett
lägre eller inget straff ådöms samt
benådning och amnesti,

Prop. 2000/01:40

Bilaga 3

(3) att bestämmelserna i artikel 4 i
konventionen inte skall medföra
någon ändring i de nationella
bestämmelserna om straff vid
samman-träffande av brott; den
skall inte hindra att den som gör
sig skyldig till både
penningförfalskning och utprång-
ling av falska pengar straffas
endast som penningförfalskare,

(4) att parterna är skyldiga att
tillmötesgå en framställning om
rättslig hjälp endast i den
utsträckning det stadgas i deras
nationella lagstiftning.

FAKULTATIVT PROTOKOLL

Med erkännande av de viktiga
framsteg i fråga om bekämpande
av penningförfalskning som den
denna dag dagtecknade konven-
tionen för bekämpande av
penningförfalskning innebär, för-
pliktar sig de parter som har
undertecknat detta protokoll att,
med förbehåll för ratificering, i
sina inbördes relationer med
avseende på utlämning betrakta de

extradition, the acts referred to in
Article 3 of the said Convention as
ordinary offences.

Extradition shall be granted
according to the law of the country
to which application is made.

The provisions of Part II of the
said Convention apply equally to
the present Protocol, with the
exception of the following
provisions:

(1) The present Protocol may be
signed in accordance with Article
20 of the Convention in the name
of any State Member of the
League of Nations and of any non-
member State which has been
represented at the Conference and
which has signed or will sign the
Convention, or to which the
Council of the League of Nations
shall have sent a copy of the said
Convention.

(2) The present Protocol shall
comc into force only after it has
been ratified or adhered to in the
name of thrcc Members of the
League of Nations or States which
are not mcmbers.

(3) Ratification of and accession to
the present Protocol are
independent of ratification of or
accession to the Convention.

In faith whereof the Pleni-
potentiaries named below have
signed the present Protocol.

Done at Geneva, in a single copy,
forming an Annex to the Con-
vention for the Suppression of
Counterfeiting Currency, on the
twentieth day of April, one
thousand nine hundred and
twentynine.

i artikel 3 i konventionen nämnda Prop. 2000/01:40
gärningarna såsom straffbara som Bilaga 3
brott mot allmän lag.

Utlämning skall medges i enlighet
med den anmodade statens lag.

Bestämmelserna i del II i
konventionen skall även gälla i
fråga om detta protokoll utom i
följande avseenden:

(1) Detta protokoll får underteck-
nas i enlighet med artikel 20 i
konventionen av medlemsstat i
Nationernas förbund och av varje
utanförstående stat som varit
representerad vid konferensen och
har undertecknat eller kommer att
underteckna konventionen eller av
stat som av Nationernas förbunds
råd har delgetts konventionen.

(2) Detta protokoll träder i kraft
när det har ratificerats eller
tillträtts av tre medlemmar av
Nationernas förbund eller utan-
förstående stater.

(3) Ratificering och anslutning till
detta protokoll skall vara
oberoende av ratificering och
anslutning till konventionen.

Till bekräftelse härav har nedan-
stående bemyndigade ombud
undertecknat detta protokoll.

Upprättat i Geneve i ett enda
exemplar som skall utgöra en
bilaga till konvention för
bekämpande av penning-
förfalskning av den 20 april 1929.

46

Rådets rambeslut

av den 29 maj 2000

om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet
av euron genom straffrättsliga och andra påföljder (2000/383/RIF)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD IIAR FATTAT DETTA
RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna
31 e och 34.2 b i detta,

med beaktande av Förbundsrepubliken Tysklands initiativ1 ,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande2, och av följande skäl:

1. I rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av
euron3 fastställs att sedlar och mynt i euro skall sättas i omlopp från och
med den 1 januari 2002 och att de deltagande medlemsstaterna är
skyldiga att se till att det finns lämpliga påföljder för förfalskning av
sedlar och mynt i euro.

2.  Kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska centralbanken med titeln ”Skydd av
euron mot förfalskning” bör noteras.

3. Europaparlamentets resolution av den 17 november 1998 om
kommissionens meddelande av den 23 juli 1998 till rådet,
Europaparlamentet och Europeiska centralbanken med titeln ”Skydd av
euron mot förfalskning”4 bör noteras.

4. Europeiska centralbankens rekommendation av den 7 juli 1998
avseende vissa åtgärder för att stärka det rättsliga skyddet för eurosedlar
och euromynt5 bör noteras.

5. Bestämmelserna i den internationella konventionen om bekämpning av
penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll bör
beaktas.

6. Den särskilda europeiska betydelse som euron har och principen om
icke-diskriminering i artikel 5 i 1929 års konvention, vilket gör det
nödvändigt att säkerställa att stränga straffrättsliga och andra påföljder

Prop. 2000/01:40

Bilaga 4

'EGT C 322, 10.11.1999, s.6.

2 Yttrandet avgivet den 17 februari 2000 (ännu ej offentliggjort i EGT).

3 EGT L 139, 11.5.1998, s. 1.

4 EGT C 379, 7.12.1998, s. 39.

5 EGT C 11, 15.1.1999, s. 13.

47

kan ådömas för allvarliga förfalskningsbrott som berör euron eller andra
valutor, bör beaktas.

7. Euron kommer på grund av sin världsomfattande betydelse att vara
särskilt utsatt för risken att förfalskas.

8. Hänsyn bör tas till att bedräglig verksamhet i samband med euron
redan har konstaterats.

9. Lämpligt skydd av euron bör säkerställas i alla medlemsstater genom
effektiva straffrättsliga åtgärder även innan sedlar och mynt i euro börjar
sättas i omlopp den 1 januari 2002, i syfte att värna om den nya valutans
nödvändiga trovärdighet och därmed undvika allvarliga ekonomiska
konsekvenser.

10. Hänsyn bör tas till rådets resolution av den 28 maj 1999 om
förstärkning av det straffrättsliga skyddet mot förfalskning i samband
med införandet av euron0 med tillhörande riktlinjer för ett bindande
rättsligt instrument.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut avses med

- konventionen', den internationella konventionen om bekämpning av
penningförfalskning av den 20 april 1929 med tillhörande protokoll7,

- pengar: papperspengar (inklusive sedlar) och pengar av metall, som är
lagliga betalningsmedel, inklusive eurosedlar och euromynt, som är
lagliga betalningsmedel i enlighet med förordning (EG) 974/98,

-juridisk person: varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig
nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga organ
vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av statsmakter
samt internationella offentliga organisationer.

Artikel 2

Samband med konventionen

1. Detta rambeslut syftar till att komplettera bestämmelserna i
konventionen med nedanstående bestämmelser och att underlätta
medlemsstaternas tillämpning av dem.

6 EGT C 171, 18.6.1999, s. I.

’ Nr 2623, s. 372, Nationernas förbunds traktatsamling. Undertecknad i Geneve den 20 april
1929.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 4

48

2. De medlemsstater som hittills inte har anslutit sig till konventionen Pr°P- 2000/01:40

åtar sig att i detta syfte göra detta.                                            Bilaga 4

3. Åtagandena enligt konventionen skall inte påverkas.

Artikel 3

Allmänna brott

1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
följande handlingar är straffbara:

a) Att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar, oavsett vilka medel
som har använts.

b) Att i bedrägligt syfte sprida falska pengar.

c) Att importera, exportera, transportera, ta emot eller anskaffa falska
pengar i syfte att sprida dem och med vetskap om att de är falska.

d) Att i bedrägligt syfte tillverka, ta emot, anskaffa eller inneha

- redskap, föremål, datorprogram eller alla andra instrument som är
specifikt avsedda för att förfalska eller ändra pengar, eller

- hologram eller andra delar av pengar som tjänar som skydd mot
förfalskning.

2. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
deltagande i och anstiftan till sådan verksamhet som avses i punkt 1, samt
försök till sådan verksamhet som avses i punkt 1 a-c är straffbara.

Artikel 4

Andra brott

Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
sådana handlingar som avses i artikel 3 är straffbara även när det rör sig
om sedlar eller mynt som framställs eller har framställts med hjälp av
lagliga anordningar eller material i strid mot de rättigheter eller villkor
enligt vilka de behöriga myndigheterna far ge ut mynt och sedlar och
utan dessa myndigheters samtycke.

Artikel 5

Icke utgivna mynt och sedlar avsedda att sättas i omlopp

Vaije medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
sådana handlingar som avses i artiklarna 3 och 4 är straffbara när

a) det rör sig om de kommande eurosedlama och euromynten och
handlingen begås före den 1 januari 2002,

49

b) det rör sig om sedlar och mynt avsedda att sättas i omlopp men som
ännu inte har givits ut, och som är i en valuta som utgör lagligt
betalningsmedel.

Artikel 6

Påföljder

1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att sådana handlingar som avses i artiklarna 3-5 medför effektiva,
proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, inbegripet
frihetsberövande som kan leda till utlämning.

2. Brotten att i bedrägligt syfte framställa eller ändra pengar enligt artikel
3.1 a skall kunna bestraffas med fängelse varvid det maximala straffet
inte skall understiga åtta år.

Artikel 7

Jurisdiktion

1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel

- skall varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för alt upprätta sin
jurisdiktion över de brott som avses i artiklarna 3-5, när brottet helt eller
delvis har begåtts inom dess territorium,

- är artiklarna 8 och 9 samt artikel 17 i konventionen tillämpliga på de
brott som avses i artiklarna 3-5 i detta rambeslut.

2. Åtminstone de medlemsstater som har antagit euron skall vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att förfalskning, åtminstone när det
gäller euron, är åtalbar, oberoende av gärningsmannens nationalitet och
vilken plats brottet har begåtts på.

3. Om flera medlemsstater har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal
för ett brott som grundas på samma omständigheter, skall de berörda
medlemsstaterna samarbeta för att fatta beslut om vilken av dem som
skall väcka åtal mot gärningsmannen eller gärningsmännen, så att åtalet
om möjligt koncentreras till en enda medlemsstat.

Artikel 8

Juridiska personers ansvar

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för de brott som
anges i artiklarna 3-5 och som begås till deras förmån av vaije person
som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens
organisation och som har en ledande ställning inom den juridiska
personens organisation grundad på

Prop. 2000/01:40

Bilaga 4

50

- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller

- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller

- befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen,

samt för medhjälpare eller anstiftare till sådana brott eller försök till
förövande av de brott som avses i artikel 3.1a och 3.1b.

2. Förutom de fall som redan angivits i punkt 1, skall varje medlemsstat
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk
person kan göras ansvarig när brister i övervakning eller kontroll som
skall utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt
för en person som är underställd den juridiska personen att till den
juridiska personens förmån begå ett sådant brott som anges i artiklarna
3-5.

3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 skall inte
utesluta lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare
eller medhjälpare till ett brott som anges i artiklarna 3-5.

Artikel 9

Påföljder för juridiska personer

1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som görs ansvarig i enlighet med artikel
8.1 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande
påföljder som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och
som kan innefatta andra påföljder, som

a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,

b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,

c) rättslig övervakning,

d) rättsligt beslut om att avveckla verksamheten.

2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som har gjorts ansvarig i enlighet med
artikel 8.2 kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande
påföljder eller åtgärder.

Artikel 10

Territoriell tillämpning

Detta rambeslut skall tillämpas på Gibraltar.

Artikel 11

Prop. 2000/01:40

Bilaga 4

Genomförande

51

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för
att följa detta rambeslut senast den 31 december 2000 med avseende på
artikel 5 a och senast den 29 maj 2001 med avseende på övriga
bestämmelser.

2.   Senast samma datum skall medlemsstaterna till rådets
generalsekrctariat, kommissionen och Europeiska centralbanken
överlämna texterna till de bestämmelser genom vilka deras åtaganden
enligt detta rambeslut omsätts i nationell lagstiftning. Rådet kommer att
senast den 30 juni 2001, mot bakgrund av en rapport som skall
färdigställas på grundval av denna information samt en skriftlig rapport
från kommissionen, utvärdera i vilken utsträckning medlemsstaterna har
vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa detta rambeslut

Artikel 12

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Officiella tidningen.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 4

Utfärdat i Bryssel den 29 maj 2000

På rådets vägnar

A. Costa

52

Lagrådsremissens lagförslag

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 3 § samt 14 kap. 6 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 14 kap. 6 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §’

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig
där för annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens
utlandsstyrka,

4. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför
gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell
överenskommelse som Sverige har tillträtt,

5. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

6. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

7. om brottet är kapning, sjö-

eller              luftfartssabotage,

flygplatssabotage, försök till
sådana brott, folkrättsbrott, olovlig
befattning med kemiska vapen,
olovlig befattning med minor eller
osann eller ovarsam utsaga inför
en internationell domstol, eller

7. om brottet är kapning, sjö-
eller             luftfartssabotage,

flygplatssabotage,
penningförfalskning, försök till
sådana brott, folkrättsbrott, olovlig
befattning med kemiska vapen,
olovlig befattning med minor eller
osann eller ovarsam utsaga inför

1 Senaste lydelse 2000:345 (2000:646).

53

en internationell domstol, eller

8. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

14 kap.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 5

Den som eftergör inom eller
utom riket gällande penningsedel
eller mynt eller annorledes
förfalskar sedel eller mynt, dömes
för penningförfalskning till
fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till
fängelse, lägst två och högst åtta
år.

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som
förfalskats, så ock för
underlåtenhet att avslöja
penningförfalskning dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas. Skulle brottet, om det

Den som eftergör inom eller
utom riket gällande penningsedel
eller mynt eller på annat sätt
förfalskar sedel eller mynt, döms
för penningförfalskning till
fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Första stycket tillämpas även i
fråga om penningsedel eller mynt
som beslutats för utgivning men
som ännu inte är gällande.

Är brottet grovt, döms till
fängelse, lägst två och högst åtta
år.

Den som anskaffar, lämnar, tar
emot, förvarar, transporterar eller
tar annan liknande befattning med
falsk penningsedel eller falskt mynt
som avses i 6 §, med uppsåt att det
förfalskade skall prånglas ut, döms
för olovlig befattning med falska
pengar till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, döms till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.

12 §

För försök eller förberedelse till
urkundsförfalskning, grov ur-
kundsförfalskning, undertryckande
av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkes-
förfalskning, förfalskning av fast
märke eller brukande av vad som
förfalskats, och för underlåtenhet
att avslöja penningförfalskning
döms till ansvar enligt
bestämmelserna i 23 kap.
Detsamma gäller försök till olovlig

fullbordats, hava varit att anse som
ringa, må dock ej dömas till ansvar
enligt vad nu sagts.

befattning med falska pengar som ProP- 2000/01:40
består i försök till anskaffande Bilaga 5
eller    mottagande    av    det

förfalskade. Skulle brottet, om det
fullbordats, ha varit att anse som
ringa, skall dock inte dömas till
ansvar enligt vad nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2001.

55

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-10-18

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådct Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 12 oktober 2000 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i brottsbalken.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan
Johansson.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 2000/01:40

Bilaga 6

56

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 november 2000

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande och statsråden
Bodström, Thalén, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Engqvist,
Larsson, Wämersson, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Bodström

Prop. 2000/01:40

Regeringen beslutar proposition Prop. 2000/01:40 Penningförfalskning
m.m.

57