Regeringens proposition
2000/01:32

Säkerhetskontroll i domstol

Prop.

2000/01:32

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 december 2000

Ingela Thalén

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ändringar görs i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar och att rubriken till lagen
ändras till lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. De
föreslagna ändringarna har till syfte att minska risken för våld och annan
brottslighet av allvarligare slag i domstolarna genom att förstärka
tillträdesskyddet till domstolslokalcma.

Två former av säkerhetskontroll föreslås; allmän säkerhetskontroll och
särskild säkerhetskontroll.

Domstolarna föreslås få möjlighet att, som ett komplement till de
nuvarande säkerhetskontrollerna vid domstolsförhandlingar (särskild
säkerhetskontroll), utan koppling till ett visst mål, besluta om inpasse-
ringskontroll av besökare till domstolen med hjälp av teknisk utrustning,
när det finns anledning att befara att ett allvarligt brott kan komma att
begås i domstolens lokaler (allmän säkerhetskontroll). Kontrollen får
omfatta kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket och andra
föremål som besökare till domstolen har med sig.

Allmän säkerhetskontroll skall beslutas i administrativ ordning av
domstolschefen eller, efter delegering, av någon annan lagfaren domare
vid domstolen. Beslutet skall föregås av samråd med polismyndigheten
och föreslås gälla för viss tid. Beslutet skall även, vid behov, innehålla
uppgift om vilka lokaler som beslutet avser.

Vid allmän säkerhetskontroll skall i princip samma personer som vid
särskild säkerhetskontroll samt anställda vid domstolen vara undantagna
från kontrollen. Därutöver föreslås att personer som infinner sig i
domstolens lokaler på grund av utövning av offentligt uppdrag skall
undantas från båda formerna av kontroll. Domstolens möjlighet att i
särskilda fall undanta också andra personer från kontrollen skall gälla för

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 32

båda formerna av kontroll. Vid allmän säkerhetskontroll föreslås domsto-
len, om särskilda skäl talar för det, få inskränka kretsen av personer som
generellt är undantagna från kontroll. I lagen förtydligas också att
identitctskontroll endast får äga rum för att kunna fastställa om en
person, som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll, skall undantas
från kontrollen.

I lagen föreslås att samma regler som för särskild säkerhetskontroll
också skall gälla i fråga om följden av att vägra underkasta sig allmän
säkerhetskontroll.

Allmän säkerhetskontroll föreslås under vissa förutsättningar kunna
genomföras av annan personal än polismän. Sådan personal skall ha
ordningsvaktsutbildning och vara förordnad av den ansvariga polismyn-
digheten. Särskild säkerhetskontroll skall, såsom gäller i dag, utföras av
polismän men föreslås vid behov kunna ske med biträde av ordningsvak-
ter. Manuell kroppsvisitation får endast ske om det finns särskilda skäl
för åtgärden och skall utföras av polisman eller av ordningsvakt som
polismyndigheten har godkänt för uppgiften.

Vid allmän säkerhetskontroll föreslås väskor och andra föremål kunna
lämnas till förvaring under samma förutsättningar som gäller i dag, dock
skall okontrollerade föremål tas emot för förvaring endast om det kan
anses vara lämpligt. Vidare förtydligas lagtexten så att det klart framgår
att kontroll av förvarade föremål får ske endast om det finns särskilda
skäl för det.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Prop. 2000/01:32

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:32

1    Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5

2   Lagtext...............................................................................................6

2.1     Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1064) om

säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.....................6

2.2     Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................12

2.3      Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder..................................13

2.4     Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens

va-nämnd..........................................................................14

2.5     Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter..................................................................15

3   Ärendet och dess beredning............................................................16

4   Bakgrund.........................................................................................17

4.1      Rapporter och förslag........................................................18

4.2     Risken for hot och annan brottslighet i domstolarna........19

4.3     Domstolsverkets och domstolarnas säkerhetsarbete.........21

5   Gällande ordning.............................................................................23

6   Säkerhetskontroll i domstol.............................................................35

6.1     Allmän säkerhetskontroll i domstol..................................35

6.2     Beslut om allmän säkerhetskontroll..................................41

6.3     Säkerhetskontrollens omfattning och utförande...............44

6.4     Användningen av ordningsvakter vid säkerhetskontroll i

domstol..............................................................................50

6.5     Förvaring av föremål som inte undersökts vid

säkerhetskontrollen...........................................................55

7   Sanktioner for störande av ordningen vid domstolsförhandling.....58

8   Överklagande..................................................................................59

9   Ikraftträdande m.m..........................................................................60

10  Ekonomiska konsekvenser..............................................................60

11  F örfattningskommentar...................................................................61

11.1    Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:1064) om

säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar...................61

11.2    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, lagen

(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder samt i
lagen (1976:839) om Statens va-nämnd...........................67

11.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter..................................................................68

Bilaga 1 Lagförslagen i Domstolsverkets rapport Förbättrat

tillträdesskydd till domstolslokaler (DV-rapport 1997:3).....69

Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över Domstolsverkets rapport

Prop. 2000/01:32

Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler.......................75

Bilaga 3  Lagrådsremissens lagförslag.................................................76

Bilaga 4  Lagrådets yttrande.................................................................86

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 2000... 90

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid dom-
stolsförhandlingar,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres-
nämnder,

4. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,

5. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter.

Prop. 2000/01:32

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar

dels att rubriken till lagen samt 1-9 §§ skall ha följande lydelse,

Prop. 2000/01:32

dels att det i lagen närmast före :
rubriker av följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före
lydelsen ”Förbud att överklaga”.

Nuvarande lydelse

Lag om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar

Säkerhetskontroll enligt denna
lag får äga rum, om det till följd
av särskilda omständigheter finns
risk för att det i samband med en
domstolsförhandling kan komma
att förövas brott som innebär en
allvarlig fara för någons liv, hälsa
eller frihet eller för omfattande
förstörelse av egendom.

Beslut om säkerhetskontroll

, 2, 3, 8 och 9 §§ skall införas nya

10 § skall införas en ny rubrik av

Föreslagen lydelse

Lag om säkerhetskontroll i
domstol

Allmän säkerhetskontroll och
särskild säkerhetskontroll

§

Säkerhetskontroll i domstol får
genomföras som allmän eller
särskild säkerhetskontroll.

Allmän säkerhetskontroll får
genomföras, om det finns anled-
ning att befara att det i en
domstols lokaler kan komma att
förövas brott som innebär en
allvarlig fara för någons liv, hälsa
eller frihet eller för omfattande
förstörelse av egendom.

Särskild säkerhetskontroll får
genomföras, om det till följd av
särskilda omständigheter finns risk
för att det i samband med en
domstolsförhandling kan komma
att förövas brott som anges i andra
stycket.

Beslut om säkerhetskontroll

Allmän säkerhetskontroll beslu-
tas av domstolens chef eller annan
lagfaren domare som han eller
hon har delegerat beslutande-
rätten till. Särskild säkerhets-

meddelas av domstolen efter
samråd med polismyndigheten
och, i brottmål, åklagaren. När
fråga om säkerhetskontroll skall
prövas före förhandlingen, fattas
domstolens beslut av den till-
ämnade ordföranden vid förhand-
lingen.

kontroll beslutas av rätten eller, Prop. 2000/01:32
om förhandlingen ännu inte har
inletts, av den som skall vara
ordförande vid förhandlingen.

Innan säkerhetskontroll beslutas
skall samråd ske med polismyn-
digheten och, i fråga om särskild
säkerhetskontroll i brottmål, med
åklagaren.

Ett beslut om allmän säkerhets-
kontroll skall avse viss tid och, vid
behov, innehålla uppgift om vilka
lokaler som beslutet avser. Ett be-
slut om särskild säkerhetskontroll
skall avse en viss förhandling.

Kontrollens omfattning

Säkerhetskontroll omfattar åhö-
rare och dem som har kallats att
närvara vid förhandlingen. Kon-
trollen avser dock inte rättens
ledamöter och andra som skall
närvara vid förhandlingen på
grund av utövning av allmän tjänst
och inte heller advokater. Dom-
stolen får, om särskilda skäl talar
för det, undanta andra personer
från kontrollen.

Säkerhetskontroll skall utföras
av polisman efter närmare anvis-
ningar av polismyndigheten.

Allmän säkerhetskontroll om-
fattar besökare till domstolens
lokaler. Kontrollen avser dock inte
domstolens anställda eller nämn-
demän och andra som infinner sig
i domstolens lokaler på grund av
utövning av allmän tjänst eller
offentligt uppdrag och inte heller
advokater. Domstolen får, om sär-
skilda skäl talar för det, undanta
andra personer från kontrollen
och besluta att personer som
annars skulle vara undantagna
skall omfattas av kontrollen.

Särskild säkerhetskontroll om-
fattar åhörare och dem som har
kallats att närvara vid förhand-
lingen. Kontrollen avser dock inte
rättens ledamöter och andra som
skall närvara vid förhandlingen på
grund av utövning av allmän tjänst
eller offentligt uppdrag och inte
heller advokater. Domstolen får,
om särskilda skäl talar för det,
undanta andra personer från
kontrollen.

Säkerhetskontroll genomförs,
efter närmare anvisningar av
polismyndigheten, av polisman.
Vid allmän säkerhetskontroll får

Vid säkerhetskontroll skall
vapen och andra föremål som är
ägnade att komma till användning
vid brott som avses i 1 § eftersö-
kas. För detta ändamål får kropps-
visitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i rättssalen eller
lokaler som hör till denna får
undersökas.

Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till förhandlingen.

dock polismyndigheten besluta att
kontrollen skall genomföras av
ordningsvakt under ledning av
polisman. Vid särskild säkerhets-
kontroll får polismyndigheten
besluta att polisman som genomför
kontrollen skall biträdas av
ordningsvakt.

Vid säkerhetskontroll skall
vapen och andra föremål som är
ägnade att komma till användning
vid brott som avses i 1 § eftersö-
kas. För detta ändamål får kropps-
visitation utföras. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i domstolens lokaler
får undersökas. Väskor och andra
föremål som lämnats till sådan
förvaring som avses i 6 § får dock
undersökas endast om det finns
särskilda skäl.

Vid allmän säkerhetskontroll
skall kroppsvisitation och under-
sökning av väskor och andra före-
mål ske genom användande av
metalldetektor eller liknande an-
ordning eller, om det finns
särskilda skäl, på annat sätt.

Kroppsvisitation och under-
sökning av väskor och andra
föremål som sker på annat sätt än
genom användande av metall-
detektor eller liknande anordning
får utföras av polisman eller av
ordningsvakt som polismyndig-
heten har godkänt för uppgiften.

Identitetskontroll får genomfö-
ras endast för att fastställa om en
person, som uppger sig inte om-
fattas av säkerhetskontroll, skall
undantas från kontrollen.

Den som inte underkastar sig
allmän säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till domstolens
lokaler. Den som inte underkastar
sig särskild säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till förhandlingen.

Prop. 2000/01:32

Om någon annan än en åhörare
vägrar att underkasta sig säker-
hetskontroll, skall detta omedel-
bart anmälas till domstolen.
Domstolen skall då avgöra om den
som har vägrat att underkasta sig
säkerhetskontroll skall undantas
från denna. Får den som vägrar att
underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han
uteblir, får domstolen förordna att
han trots sin vägran skall undergå
säkerhetskontroll.

Den som inte tillåter undersök-
ning av väska eller annat föremål
skall, om det inte kan anses
olämpligt, beredas tillfälle att
lämna föremålet till förvaring.
Lämnas föremålet till förvaring,
får tillträde inte vägras.

Påträffas vid säkerhetskontroll
något sådant föremål som avses i
5 § och tas det inte i beslag enligt
bestämmelserna i rättegångsbal-
ken, skall den hos vilken föremålet
påträffas uppmanas att lämna det
ifrån sig för förvaring. Är inneha-
varen till ett påträffat föremål
okänd, får det omhändertas.

Den som inte efterkommer
uppmaningen far avlägsnas från
domstolslokalen, om ej annat
följer av tredje stycket.

Om någon annan än en åhörare
inte efterkommer en uppmaning
som avses i första stycket, skall

Om någon som är kallad till en
förhandling vid domstolen vägrar
att underkasta sig säkerhetskon-
troll, skall detta omedelbart anmä-
las till domstolen. Den som enligt
2 § skall besluta om kontroll, skall
då avgöra om den som har vägrat
att underkasta sig säkerhetskon-
troll skall undantas från denna. Får
den som vägrar att underkasta sig
säkerhetskontroll hämtas till dom-
stolen, om han eller hon uteblir,
får den som skall besluta om
kontrollen förordna att personen
trots sin vägran skall undergå
säkerhetskontroll.

Vid prövning enligt andra
stycket skall, såvitt avser allmän
säkerhetskontroll, om möjligt
rätten vid den förhandling till
vilken personen har kallats eller,
om förhandlingen ännu inte har
inletts, den som skall vara rättens
ordförande vid förhandlingen,
höras.

Den som inte tillåter undersök-
ning av väska eller annat föremål
skall, om det anses lämpligt, ges
tillfälle att lämna föremålet till
förvaring. Lämnas föremålet till
förvaring, får tillträde inte vägras.

Påträffas vid säkerhetskontroll
något sådant föremål som avses i
5 § första stycket första meningen
och tas det inte i beslag enligt
bestämmelserna i rättegångsbal-
ken, skall den hos vilken föremålet
påträffas uppmanas att lämna det
ifrån sig för förvaring. Är inneha-
varen till ett påträffat föremål
okänd, får det omhändertas.

Den som inte efterkommer
uppmaningen får avlägsnas från
domstolens lokaler, om inte annat
följer av tredje stycket.

Om någon som är kallad till en
förhandling vid domstolen inte
följer en uppmaning som avses i

Prop. 2000/01:32

detta omedelbart anmälas till
domstolen. Domstolen skall då
avgöra om den som har vägrat att
lämna föremålet ifrån sig skall fa
tillträde utan att lämna det ifrån
sig. Får den som vägrat att lämna
ifrån sig föremålet hämtas till
domstolen, om han uteblir, får
domstolen förordna att föremålet
trots hans vägran skall omhänder-
tas för förvaring.

första stycket, skall detta omedel- Prop. 2000/01:32
bart anmälas till domstolen. Den
som enligt 2 § skall besluta om
kontroll, skall då avgöra om den
som har vägrat att lämna föremålet
ifrån sig skall få tillträde utan att
lämna det ifrån sig. Får den som
vägrat att lämna ifrån sig före-
målet hämtas till domstolen, om
han eller hon uteblir, får den som
skall besluta om kontrollen förord-
na att föremålet trots personens
vägran skall omhändertas för
förvaring.

Vid prövning enligt tredje
stycket skall, såvitt avser allmän
säkerhetskontroll, om möjligt
rätten vid den förhandling till
vilken personen har kallats eller,
om förhandlingen ännu inte har
inletts, den som skall vara rättens
ordförande vid förhandlingen,
höras.

Särskilda bestämmelser om
förvaring av föremål

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfördas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne
lämnar rättssalen eller lokaler som
hör till denna.

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfördas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne läm-
nar domstolens lokaler eller, vid
särskild säkerhetskontroll, rättssa-
len eller lokaler som hör till denna.

Särskilda bestämmelser om
kroppsvisitation

Kroppsvisitation som är av mera
väsentlig omfattning skall verk-
ställas i enskilt rum och om
möjligt i vittnes närvaro. Kropps-
visitation av kvinna får verkställas

Kroppsvisitation som är av mera
väsentlig omfattning skall verk-
ställas i enskilt rum och om
möjligt i vittnes närvaro. Kropps-
visitation får verkställas eller

eller bevittnas endast av kvinna,
om undersökningen inte sker
genom elektrisk metalldetektor.

bevittnas endast av person, som är Prop. 2000/01:32
av samma kön som den som
visiteras, om undersökningen inte
sker genom metalldetektor eller
liknande anordning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

11

2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §’

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid
rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han
får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder
otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att
undvika trängsel. Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det
blir till men för utredningen. Fotografi får inte tas i rättssalen.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i
övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla
ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid dom- Om säkerhetskontroll i domstol
stolsförhandlingar finns särskilda finns särskilda föreskrifter,
föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

1 Senaste lydelse 1981:1065.

Prop. 2000/01:32

12

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Prop. 2000/01:32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 §2

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning
vid domstol äger motsvarande tillämpning vid nämnd. Expert som avses i
5 § andra stycket denna lag får närvara vid hyresnämndens överläggning
till beslut.

Bestämmelserna i lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar far
tillämpas vid nämnd.

Bestämmelserna i lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll
i domstol far tillämpas vid nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Senaste lydelse 1981:1066.

13

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd

Prop. 2000/01:32

Härigenom föreskrivs att 17 § i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §’

Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte-
gångsbalken om offentlighet vid
domstol och i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll vid domstols-
förhandlingar gäller i tillämpliga
delar.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte-
gångsbalken om offentlighet vid
domstol och i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll i domstol
gäller i tillämpliga delar.

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över
behövliga lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej
är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av
gudstjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

3 Senaste lydelse 1981:1067.

14

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om Prop. 2000/01:32
ordningsvakter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:578) om ordningsvakter

dels att 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2a§

Ordningsvakter far förordnas
att tjänstgöra vid säkerhetskon-
troll i domstolar enligt vad som
anges i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll i domstol.

Om det finns ett särskilt behov
och det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt, för ord-
ningsvakter förordnas även i annat
fall än som avses i 2 f.

Om det finns ett särskilt behov
och det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt, för ord-
ningsvakter förordnas även i annat
fall än som avses i 2 och 2 a §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

15

3 Ärendet och dess beredning

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1982 infördes lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar (säkerhets-
kontrollagen). Härigenom har det blivit möjligt att genomföra kontroll-
åtgärder i samband med s.k. riskförhandlingar i domstol även i fall när
det inte kan riktas någon konkret brottsmisstanke mot en viss person.

Olika händelser under senare år har aktualiserat frågan om skyddet i
domstolarna är tillräckligt. Regeringen gav den 6 april 1995 Riks-
åklagaren i uppdrag att tillsammans med Domstolsverket och Rikspolis-
styrelsen undersöka behovet av att stärka säkerheten och skyddet för de
anställda inom domstols- och åklagarväsendet. Uppdraget redovisades i
rapporten Ökat skydd för anställda inom domstolarna och åklagar-
väsendet (Åklagarväsendets rapport 1995:7). 1 enlighet med regeringens
uppdrag den 28 mars 1996 remitterades sedan rapporten av Riksåklaga-
ren, Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen till domstolar, åklagar- och
polismyndigheter (Ju95/4775). Härefter har en arbetsgrupp med företrä-
dare för Riksåklagaren, Domstolsverket, Rikskriminalpolisen och Säker-
hetspolisen sammanställt remissvaren och lämnat förslag till åtgärder (se
vidare avsnitt 4.1). I arbetsgruppens rapport Åtgärder för att öka skyddet
för anställda inom domstolarna och åklagarväsendet lämnas även förslag
till författningsändringar (dnr Ju96/3967). Arbetsgruppen föreslår bl.a.
ökade möjligheter att genomföra säkerhetskontroll i domstol. De förslag
som avser ändringar i rättegångsbalken och säkerhetskontrollagen tas
upp i detta ärende.

Mot bakgrund av förslaget att utvidga möjligheterna att genomföra
säkerhetskontroll i domstol har Länsstyrelsen i Stockholms län i en skri-
velse den 30 januari 1997, vilken bl.a. lämnats till Justitiedepartementet,
uttalat att det kan finnas skäl att diskutera en lagändring som medger att
andra än polismän får utföra kontrollerna om dessa tenderar att öka (dnr
Ju95/1434). Länsstyrelsens skrivelse behandlas i detta ärende.

Domstolsverket har, efter kontakter med Justitiedepartementet, utrett
frågan om lämpliga åtgärder för att förbättra skyddet i domstolarna och
redovisat detta i rapporten Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler
(DV-rapport 1997:3). Rapporten har remissbehandlats och regeringen tar
i detta ärende upp rapportens förslag (dnr Ju97/2220).

Vidare har Rikspolisstyrelsen redan den 27 mars 1995 i en skrivelse
till Justitiedepartementet föreslagit en ändring i säkerhetskontrollagen
som avser frågan om annan än polisman skall få genomföra sådana
kontroller (dnr Ju95/1434). Förslaget, som inte har remissbehandlats
särskilt men som även återfinns i Domstolsverkets rapport, behandlas
också i detta ärende.

Lagförslagen i Domstolsverkets rapport finns i bilaga 1 och en för-
teckning av remissinstanserna i bilaga 2. En sammanställning av remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju97/2220).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 november 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns

Prop. 2000/01:32

16

i bilaga 4. Lagrådet har haft synpunkter på den lagtekniska utformningen
av forslaget, men har inte motsatt sig att det genomfors. Lagrådet har
föreslagit vissa justeringar av lagtexten. Regeringen har följt Lagrådets
förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.3 och 6.4
samt i författningskommentaren.

4 Bakgrund

I ett fritt och demokratiskt samhälle är det av grundläggande betydelse att
domstolarna kan verka fritt. Domstolsförhandlingar intar i sammanhang-
et en särställning på grund av intresset av att skydda förhandlingarnas
behöriga gång. Det är också ett särskilt rättssäkerhetsintresse att enskilda
parter och vittnen m.fl. skall kunna yttra sig fritt utan fruktan och oro för
våld i samband med en pågående förhandling. Det är även en väsentlig
arbetsmiljöfråga att domstolens personal kan känna sig trygg i sitt
dagliga arbete. Det är dessutom av stor vikt att allmänheten tryggt och
säkert skall kunna besöka landets domstolar.

Frågan om säkerheten i landets domstolar har flera olika dimensioner.
För att uppnå en god säkerhet för de anställda och personer som upp-
träder vid eller besöker domstolarna måste bl.a. frågor om lokalemas
utformning, utbildning, planering och ett regelverk som möjliggör olika
säkerhetsåtgärder bedömas. Berörda myndigheter har uppmärksammat
säkerhetsfrågorna och bevakar situationen fortlöpande.

Särskilt mot bakgrund av de våldsdåd som inträffat i olika domstolar
har initiativ tagits för att förbättra säkerheten i domstolarna. Regeringen
har i de senaste årens regleringsbrev bl.a. ålagt Domstolsverket att åter-
rapportera de åtgärder som vidtas för att öka skyddet och säkerheten för
de anställda och andra som besöker domstolarna (se senast Statsliggaren
för år 2000, utg.omr. 4, s. 31).

På regeringens uppdrag har säkerhetsfrågor utretts särskilt och förslag
till åtgärder redovisats. Dessa rapporter och förslag redovisas under
avsnitt 4.1 nedan. Även andra lagstiftningsåtgärder på det processuella
området kan bidra till en högre säkerhet i domstolarna. Det gäller t.ex.
möjligheten till videokonferens i rättegångar, som sedan den 1 januari
2000 har införts på försök i vissa domstolar genom lagen (1999:613) om
försöksverksamhet med videokonferens i rättegång. En sådan videokon-
ferens kan användas t.ex. i fall när målsägande och vittnen på grund av
rädsla eller fruktan för sin säkerhet inte anser sig kunna inställa sig i
rättssalen (se prop. 1998/99:65 s. 24). Regeringen har till riksdagen
överlämnat ett förslag till motsvarande lagstiftning för allmän
förvaltningsdomstol. Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2001 (prop.
1999/2000:142).

Utgångspunkten för säkerhetsarbetet bör vara en analys av de risker
och hot som finns och utvecklingen av dessa. En allmän bedömning av
den nuvarande situationen och några utvecklingstendenser redovisas
under avsnitt 4.2.

Möjligheten till personskydd och förslag till andra säkerhetshöjande
åtgärder för att skydda domare, åklagare och andra domstolsaktörer som

Prop. 2000/01:32

17

utsätts för personliga hot när de befinner sig utanför domstolens lokaler
ligger vid sidan av detta lagstiftningsärende och är därför här inte
föremål för några överväganden. Regeringen har emellertid i ett annat
ärende (Jul999/5282) givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att, i samverkan
med Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen, Domstolsverket och Brotts-
offermyndigheten, utarbeta ett förslag till ett nationellt handlingsprogram
för skydd av vittnen, målsägande och andra bevispersoner som har
upplysningar att lämna i en brottsutredning. Domare och åklagare som
utsätts för personliga hot när de befinner sig utanför domstolens lokaler
får — i egenskap av brottsoffer - anses utgöra en sådan personkategori
som omfattas av handlingsprogrammet. Uppdraget redovisas troligen
före årsskiftet 2000/2001.

Säkerheten för anställda och andra som vistas i domstolslokalema kan
bl.a. ökas genom praktiska åtgärder som myndigheterna själva vidtar.
Samtliga domstolar kan vidta vissa sådana praktiska åtgärder, medan
andra åtgärder förutsätter att domstolarna inte är alltför små. De praktiska
åtgärderna är inte heller föremål för överväganden i detta lagstiftnings-
ärende, men förtjänar ändå att nämnas för att ge en mer heltäckande bild
av frågan om säkerhetskontroll i domstolarna. Detta mer långsiktiga
säkerhetshöjande arbete som Domstolsverket, i samverkan med andra
myndigheter, genomfört och genomför redovisas i avsnitt 4.3.

4.1 Rapporter och förslag

På regeringens uppdrag utarbetade Riksåklagaren, Domstolsverket och
Rikspolisstyrelsen rapporten Ökat skydd för anställda inom domstolarna
och åklagarväsendet (Åklagarväsendets rapport 1995:7). I rapporten
lämnades ett antal förslag till åtgärder som främst avser information,
utbildning, planering, teknisk säkerhet i lokaler och åtgärder när hot eller
våld har inträffat. Regeringen gav därefter de tre myndigheterna i
uppdrag att remittera rapporten till åklagarmyndigheter, domstolar och
polismyndigheter. Åklagarväsendets rapport remitterades till samtliga
dåvarande region- och distriktsåklagarmyndigheter, 53 domstolar och 16
länspolismästare samt till Rikspolisstyrelsens polisbyrå och personalbyrå.
Den fick ett positivt mottagande av remissinstanserna. Domstolarna
framhöll generellt vikten av att säkerhetsfrågorna uppmärksammas inte
bara vid brottmålsförhandlingar utan även vid förhandlingar i tvistemål
och förvaltningsmål. Från åklagarhåll betonades den bristfälliga säkerhe-
ten i domstolarnas lokaler. Svea hovrätt lämnade utförliga förslag till
lokalförbättringar som anses behövas för att höja säkerheten i domstolen.

Regeringen uppdrog vidare åt Riksåklagaren att i samverkan med de
andra myndigheterna sammanställa remissynpunkterna och att lämna
förslag till konkreta åtgärder (dnr Ju 95/4775). En gemensam arbetsgrupp
med företrädare för Riksåklagaren, Domstolsverket, Rikskriminalpoliscn
och Säkerhetspolisen tillsattes och uppdraget redovisades i oktober 1996
i rapporten Åtgärder för att öka skyddet för anställda inom domstolarna
och åklagarväsendet(dnr Ju96/3967). Bland de åtgärder från myndighe-
ternas sida som föreslogs i Riksåklagarens rapport ingick bl.a. säkerhets-
planer för varje domstol och åklagarmyndighet, att säkerhetsansvariga
vid myndigheterna skulle utses, att information till och utbildning av

Prop. 2000/01:32

18

personalen skulle ske samt att avtal med företagshälsovården angående
krisgrupper och andra psyko-sociala insatser skulle slutas eller ses över. I
rapporten lämnades vidare förslag till författningsändringar för att öka
möjligheterna att genomföra säkerhetskontroller och att hålla ordning vid
domstolsförhandlingar. Den förstnämnda ändringen avser förutsättning-
arna för säkerhetskontroll enligt lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar och den sistnämnda en skärpning av påfölj-
derna enligt 9 kap. 5 § rättegångsbalken för den som stör en domstols-
förhandling eller bryter mot en föreskrift eller ett förbud avseende
förhandlingen som meddelats med stöd av 5 kap. 9 § samma balk. Dessa
förslag behandlas under avsnitt 6 och 7 nedan. Vidare föreslogs bl.a. en
straffskärpning för övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § brottsbalken). Med
utgångspunkt i detta förslag och ett förslag i promemorian Vittnen och
målsägande i domstol (Ds 1995:1) har straffet för detta brott skärpts från
den 1 juli 1997 (prop. 1996/97:135, bet. 1996/97:JuU19, rskr.
1996/97:218, SFS 1997:389). Andra förslag har tagits om hand genom
förordningsändringar.

Riksdagen har även senare (1999/2000:JuU7) givit regeringen tillkän-
na sin mening att straffet för övergrepp i rättssak bör skärpas ytterligare
och tillmätas samma straffvärde som mened (15 kap. 1 § brottsbalken).

Domstolsverket har, som ovan angivits, också utrett frågan om lämp-
liga åtgärder för att förbättra skyddet i domstolarna och har redovisat
detta i rapporten Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler (DV-
rapport 1997:3).

4.2 Risken för hot och annan brottslighet i domstolarna

Under senare tid har flera händelser inträffat i landets domstolar där
enskilda personer tagit till våld i samband med pågående processer. Detta
har i vissa fall lett till allvarliga personskador och även dödsfall. Några
av de allvarligaste polisanmälda händelserna som innefattat hot eller våld
har inträffat i Eskilstuna tingsrätt 1996, i Hovrätten över Skåne och
Blekinge 1996 samt i Högsta domstolen 1997. Det kan också nämnas att
en mycket allvarlig händelse inträffade i Söderhamns tingsrätt 1971 då
lagmannen och två advokater sköts till döds under en förberedande
förhandling i ett tvistemål. Oavsett om de under 1990-talet inträffade
händelserna är att betrakta som enstaka incidenter eller utgör tecken på
en illavarslande utveckling, är det inträffade naturligtvis oacceptabelt och
aktualiserar frågan om ett ökat skydd för de som är anställda vid
domstolarna och andra som i tjänsten eller annars vistas i domstolarnas
lokaler.

För att kunna bedöma behovet av åtgärder och för att kunna vidta
erforderliga åtgärder mot våld och hot i domstolarna, måste hotbilden
mot landets domstolar analyseras. Så har också skett genom att Dom-
stolsverket, på Justitiedepartementets uppdrag, låtit utföra en omfattande
enkätundersökning riktad till landets samtliga domstolar. Information om
hot och risker i domstolarna har också inhämtats från Säkerhetspolisen,
Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet.

Enligt Domstolsverkets undersökning utsattes personal vid 81 av
landets domstolar för hot under åren 1995-1999. Antalet framförda hot

Prop. 2000/01:32

19

fördubblades från 1995 till 1999. Domarna var den yrkeskategori som
enskilt utsattes för flest hot. Sammantaget utsattes dock domstol ssekre-
terare, notarier och expeditionspcrsonal för fler hot.

Hoten framfördes i regel muntligt direkt till den hotade. I vissa fall
framfördes hoten via telefon eller genom brev. Hoten framfördes i de
flesta fall i anslutning till en förhandling och då i domstolens lokaler.
Hoten riktades i första hand mot personer och även, i viss mindre
utsträckning, mot egendom. Ett fyrtiotal domstolar har angett att en eller
flera personer till följd av sina arbetsuppgifter har utsatts för trakasserier
av olika slag under tiden 1995-1999. Av dessa har knappt hälften blivit
utsatta flera gånger. I de allmänna domstolarna har incidenterna i cirka
hälften av fallen haft anknytning till brottmål. I den andra hälften har
anknytningen fördelats jämnt mellan familjemål, andra tvistemål och
andra ärenden. I förvaltningsdomstolarna har incidenterna i två tredje-
delar av fallen haft anknytning till skattemål, LVU-mål och psykiatrimål.
En tredjedel av fallen har haft anknytning till andra mål och ärenden.

De som stått bakom hoten m.m. mot de anställda vid domstolarna är i
övervägande del av fallen män som uppträder ensamma och som kan
misstänkas vara drogpåverkade. Domstolarna har uppgivit att förövarna i
ungefär hälften av fallen varit s.k. "rättshaverister" som inte har någon
direkt anknytning till pågående mål. Den andra hälften utgörs huvud-
sakligen av parter i mål som ofta ansett sig förfördelade av domstolen.
Bara i några få fall kan förövaren hänföras till en nazistisk gruppering, ett
kriminellt s.k. mc-gäng eller annan organiserad brottslighet.

Syftet med hoten har i över hälften av fallen varit att skrämma till viss
åtgärd eller passivitet, eller att hämnas. I många fall har syftet dock varit
oklart. I cirka 40 procent av fallen har polisanmälan skett. Av dessa har
25 procent lett till åtal och dom.

När det gäller domstolarnas lokaler visar enkätundersökningen att 33
domstolar utsatts för inbrott, 22 för inbrottsförsök, 54 för skadegörelse,
22 för bombhot och 24 för annan brottslighet.

Enligt enkätundersökningen har i många fall domstolens anställda upp-
levt att ordningen i samband med förhandlingar försämrats med tiden.
Också ordningen utanför rättssalarna, i allmänhetens utrymmen, upplevs
generellt som sämre än tidigare.

Endast de domstolar som handlagt mål där nynazister varit inblandade
ser i dagsläget nynazismen som ett reellt hot mot domstolarna. Några
domstolar visar också viss oro inför den våldsanvändning som tycks ske
inom vissa vegangrupper och grupperingar inom den politiska ytterlig-
hetsvänstern. Det finns ingen information som tyder på att utländska
terroristgrupper på något sätt visar intresse för det svenska domstols-
väsendet.

Enligt information från Säkerhetspolisen och Riksåklagaren har hot
från kriminella grupper mot representanter för rättsväsendet aktualiserats
allt oftare de senaste åren. Tidigare tycks dessa grupper främst ha intres-
serat sig för vittnen och målsägande. Numera finns emellertid även ett
intresse att skrämma och hota poliser, åklagare och andra personer som
är involverade i rättsprocessen. Av den inhämtade informationen framgår
att dessa hot i många fall har kommit från kriminella mc-gäng och perso-
ner i mc-miljön. Vissa av dessa kriminella personer har även anknytning
till den extrema högern. Brotten har oftast riktats mot polismän, men

Prop. 2000/01:32

20

även åklagare har varit utsatta. Flertalet av dessa brott har ägt rum i södra
Sverige.

Liksom i fallet med hoten och våldet från de nynazistiska gruppering-
arna, är det endast de domstolar som handlagt mål där mc-gäng varit
involverade som enligt enkätundersökningen ser dessa som ett reellt hot.

När det gäller personer med psykiska problem är det svårt att bedöma
vilken risk de utgör för domstolens anställda och övriga som vistats i
domstolen. Svårigheterna blir än större då t.ex. en rättsprocess och
händelser som orsakat denna kan vara utlösande faktorer för en psykisk
labilitet.

De s.k. rättshaveristema anses av landets domstolar utgöra det största
hotet. Även parter i mål och anhöriga till parter anses i nuläget utgöra ett
större hot än extremister och organiserad brottslighet. Detta hot är ofta
svårt att identifiera och kan vara kopplat till allt ifrån en psykisk sjukdom
eller mental störning till parternas sociala situation och privata relationer.
I exempelvis familjemål och andra civilrättsliga mål är det därför allt
som oftast svårt att identifiera eventuella hot och det är därmed också i
det närmaste ogörligt att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder.

Riksåklagaren angav i sin senaste årsredovisning att antalet rapporter
om hot eller incidenter riktade mot enskilda åklagare eller av generell
natur har ökat påtagligt jämfört med tidigare år. Vidare framgår att
landets åklagare under senare år generellt har upplevt en förstärkt hot-
bild, främst från nynazistiska grupperingar och s.k. mc-gäng, men även
från andra grova brottslingar. Riksåklagaren påpekar även att säkerhets-
nivån för åklagare inte är godtagbar vid många domstolar. Detta gäller
särskilt på orter med s.k. tingsställen, dvs. orter där det inte finns någon
egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt.

Riksåklagaren pekar även i sin årsredovisning på det förhållandet att
verkställandet av ett hot riktat mot en åklagare ofta också kan drabba
domstolens personal eller övriga som vistas i domstolen, eftersom åkla-
garna i sin tjänsteutövning ofta befinner sig i domstolarnas lokaler.

Hotutvecklingen mot landets domstolar är i viss mån kopplad till
brottsutvecklingen och samhällsutvecklingen i stort. Enligt sina instruk-
tioner skall Brottsförebyggande rådet göra prognoser för brottslighetens
utveckling. Prognoserna baseras på olika faktorer i samhället som kan
antas påverka brottsligheten, exempelvis ekonomisk utveckling, arbets-
löshet och demografiska frågor. Dessa prognoser kan dock inte på egen
hand läggas till grund för en bedömning av hotutvecklingen mot landets
domstolar. Inga andra myndigheter eller institutioner genomför veten-
skapliga undersökningar i aktuellt hänseende. Det finns emellertid inte
några tecken som tyder på att antalet våldsbrott i samhället i stort skulle
minska och risken bedöms - särskilt mot bakgrund av vad som ovan
redovisats - också vara stor att våldsbrottsligheten i och hoten mot
landets domstolar kommer fortsätta att öka.

4.3 Domstolsverkets och domstolarnas säkerhetsarbete

Med anledning av det bombdåd som inträffade den 12 juni 1996 under en
förhandling i Eskilstuna tingsrätt beslutade Domstolsverket att utreda hur
säkerhetsrutinerna m.m. fungerat vid domstolen. Undersökningen avsåg

Prop. 2000/01:32

21

säkerhetsrutinernas effektivitet och de åtgärder som vidtogs efter händel-
sen samt förslag till förbättringar. Undersökningen redovisades i rappor-
ten Utredning med anledning av sprängningen den 12 juni 1996 vid
Eskilstuna tingsrätt (DV rapport 1996:6).

Domstolsverket har också anordnat överläggningar i säkerhetsfrågor
där företrädare för Domstolsverket, olika domstolar, åklagarväsendet,
ST-Domstol, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, och Sveriges advokat-
samfund deltog. En lägesbeskrivning av säkerheten i domstolarna lämna-
des och frågor om lokaler, larmanordningar, säkerhetsplaner, utbildning,
krishantering och information diskuterades. Det framkom bl.a. att lokal-
frågorna är mycket viktiga och Domstolsverket framhöll att dessa frågor
samt behovet av informations- och utbildningsinsatser skulle behandlas
vidare.

Huvuddelen av domstolarna har genomfört någon form av samverkan
med lokal polis och som regel med ytterligare någon myndighet, främst
kommunen, avseende räddningstjänst. Genomgående har skalskyddet,
dvs. skydd mot intrång i myndighetens lokaler, haft hög prioritet. Sam-
lokaliserade domstolar och nämnder samverkar ofta i säkerhetsfrågor.

Under senare år har säkerhetsanalyser genomförts vid ett antal domsto-
lar. Säkerhetsanalyserna omfattade brandskydd och skalskydd. En sam-
manställning av dessa analyser delgavs samtliga domstolar för att bl.a.
tjäna som underlag vid upprättande och revidering av säkerhetsplaner.
Domstolsverket har under ett antal år genomfört regionala utbildningar
avseende beredskap och säkerhet. En mer riktad säkerhetsutbildning i
syfte att höja säkerhetsmedvetandet vid de domstolar där det kan anses
erforderligt övervägs också.

Säkerhetsutbildning ingår som en del i utbildningen av nyutnämnda
domare och kommer också att ingå i utbildningen av bl.a. expeditions-
personal. Domstolsverket och Riksåklagaren har uttalat behov och vilja
att om möjligt samordna viss säkerhetsutbildning. Vid de domstolar där
säkerhetsplan finns framtagen är, i 96 procent av fallen, all personal
informerad om planens innehåll. I huvudsak har utbildningen skett som
information, ofta i kombination med självstudier. Särskild säkerhets-
genomgång har under 1999 förekommit vid 21 procent av domstolarna,
medan praktiska övningar genomförts i begränsad omfattning.

En majoritet av domstolarna har någon form av krisgrupp organiserad
eller tillgänglig på annat sätt, främst genom företagshälsovården. Av de
myndigheter som uppgett att de inte har en krisgrupp, har en stor del i sitt
avtal med företagshälsovården inskrivet att en krisgrupp ska inrättas vid
behov.

Säkerhetshöjande åtgärder i form av omdisponeringar inom befintliga
lokaler för att skapa bättre möjligheter att ta emot häktade, målsägande,
vittnen och brottsoffer övervägs och genomförs kontinuerligt av domsto-
larna. Under de senaste åren har sådana frågor prioriterats på ett nytt sätt.
Tidigare tog säkerhetsåtgärderna oftast sikte på att tillgodose säkerhets-
behoven för de som yrkesmässigt är verksamma i domstolarna. Domsto-
larnas lokaler har starkt varierande förutsättningar att kunna anpassas till
nya behov. På ett betydande antal domstolar, främst i tingsrätterna, har
säkerhetsförhållandena kunnat förbättras de senaste åren genom begrän-
sade ombyggnadsåtgärder av rättssalar, väntrum och kringutrymmen för
besökare och parter. Osäkerheten beträffande domstolsväsendets framti-

Prop. 2000/01:32

22

da organisation har emellertid inneburit att vissa påkallade ombyggnads-
arbeten vid de mindre tingsrätterna inte har genomförts. Vid planering av
mera väsentliga lokalförändringar eller av nyanskaffning av lokaler
övervägs numera säkerhetsfrågorna ingående. Ofta är det säkerhetsfrågor
som aktualiserar lokalförändringar.

I standardutrustningen ingår sedan mitten av 1970-talet överfallslarm,
för att personal vid förhandlingar m.m. skall kunna påkalla hjälp vid hot
eller fara. Vid mitten av 1980-talet påbörjades installation av passage-
kontrollsystem för att avskilja förhandlingssalar och allmänna utrymmen
från kontorslokaler. Flera domstolar har övervägt installation av övervak-
ningskameror. Hittills har sådana installationer genomförts i mycket
begränsad omfattning (se avsnitt 6.1). Ombyggnationer har skett kontinu-
erligt under en mycket lång tidsperiod. De incidenter som inträffat på
senare tid har gjort att vissa insatser, t.ex. anordnande av nödutgångar för
personalen, givits ökad prioritet.

Varje domstol bör enligt rådande riktlinjer ha en bassäkerhetsnivå med
bl.a. överfallslarm och passagekontrollsystem. Av olika skäl är det
emellertid inte möjligt att ge alla domstolar samma säkerhetsnivå. Det
kommer därför även fortsättningsvis vid behov bli nödvändigt att flytta
förhandlingar till salar med hög säkerhetsnivå, såsom dem i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Domstolsverket har beslutat att ta initiativ till att
en utredning om behovet av ytterligare säkerhetssalar genomförs tillsam-
mans med Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklagaren.

Prop. 2000/01:32

5 Gällande ordning

Bestämmelser i grundlag m.m.

Som ett komplement till den i 2 kap. 1 § första stycket första punkten
regeringsformen grundlagsfästa yttrandefriheten är, enligt bestämmelsens
andra punkt, varje medborgare i förhållande till det allmänna
tillförsäkrad rätten till information. Denna informationsfrihet är ett
uttryck för offentlighetsprincipen och innebär frihet att inhämta och
motta upplysningar samt i övrigt ta del av andras yttranden. Yttrande-
och informationsfriheten får, enligt 2 kap. 13 § regeringsformen,
begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän
ordning och säkerhet, en enskilds anseende, privatlivets helgd,
förebyggande och beivrande av brott eller i övrigt endast om särskilt
viktiga skäl föranleder det. Vid bedömningen av begränsningar skall
särskilt beaktas vikten av vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet.
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen har varje svensk medborgare
rätt att ta del av allmänna handlingar. Enligt 2 kap. 14 andra stycket
tryckfrihetsförordningen får en myndighet inte på grund av att någon
begär att få ta del av en allmän handling efterforska vem han är eller
vilket syfte han har med sin begäran i större utsträckning än som behövs
för att myndigheten skall kunna pröva om hinder föreligger mot att
handlingen lämnas ut. Bestämmelsen utgör alltså ett anonymitetsskydd
för den som vill ta del av allmänna handlingar.

23

I samband med att regeringsformens skydd för de medborgerliga fri-
och rättigheterna utvidgades och förstärktes genom grundlagsändringar
som trädde i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1976/77:209, bet. KU
1975/76:56 och 1976/77:1, SFS 1976:871) infördes bl.a. en särskild
bestämmelse om domstolsförhandlingars offentlighet. Den återfinns i 2
kap. 11 § andra stycket regeringsformen och innebär att allmänheten
skall ha fritt tillträde till varje domstolsförhandling. I propositionen
betecknade departementschefen denna regel som en värdefull komplette-
ring till den allmänna informationsfriheten (prop. s. 127). Han framhöll
vidare att den insyn i domstolarnas verksamhet som möjliggörs genom
förhandlingsoffentligheten indirekt kommer att fungera som en garanti
för att också övriga i en rättsstat förekommande processuella principer
efterlevs vid domstolarna. Offentlighetsprincipen får, tillsammans med
den grundlagsskyddade informationsfriheten, anses innebära en rätt för
envar att övervara domstolsförhandlingar utan att behöva vare sig
utsättas för identitetskontroll, uppge sitt namn eller förklara varför han
eller hon önskar närvara vid förhandlingen. Offentlighetsprincipen får
dock, enligt 2 kap. 12 § regeringsformen, begränsas genom lag - eller i
vissa fall efter bemyndigande i lag - för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får emellertid
aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som
föranlett den eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Grundprincipen att domstolsförhandlingar skall vara offentliga åter-
finns även i artikel 6 i den Europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-
konventionen), vilken sedan den 1 januari 1995 gäller som lag i Sverige.
Enligt artikeln har var och en, när det gäller prövning av personens civila
rättigheter och skyldigheter eller en anklagelse mot denne för brott, rätt
till en opartisk och offentlig rättegång. Vidare skall dom i målet
avkunnas offentligt. Rättegången får dock, enligt samma artikel, äga rum
inom stängda dörrar med hänsyn till vissa särskilt uppräknade intressen.

Rätten till en opartisk och rättvis rättegång förutsätter även bl.a. att
parterna är likställda i processen på så vis att inte den ene gynnas proces-
suellt på den andres bekostnad. Denna princip, vilken ibland betecknas
”equality of arms”, ligger även som grund för rättegångsbalkens regel-
system och har också slagits fast i Europadomstolens praxis. Den åter-
speglas bl.a. i att en part i princip har rätt att närvara under hela
förhandlingen och ta del av allt material som läggs till grund för rättens
avgörande i målet.

Varje medborgare är vidare, enligt 2 kap. 6 § regeringsformen, gent-
emot det allmänna tillförsäkrad skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp
samt bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Med
påtvingat kroppsligt ingrepp avses enligt förarbetena (prop. 1975/76:209
s. 147) främst våld mot människokroppen, men även åtgärder som brukar
betecknas som kroppsbesiktning. Med kroppsbesiktning avses bland
annat undersökning av människokroppens yttre och inre (se 28 kap. 12 §
andra stycket rättegångsbalken), t.ex. genomsökning av hår och kropps-
håligheter. Kroppsvisitation avser undersökning av en persons kläder och
av föremål som denne har med sig, t.ex. en väska. Uttrycket husrann-
sakan innefattar varje undersökning av hus, rum eller slutet förvarings-
ställe, t.ex. en låst väska, som företas av en myndighet oavsett syftet med

Prop. 2000/01:32

24

undersökningen. Även detta skydd får begränsas genom lag och de Prop. 2000/01:32
principer som anges i 2 kap. 12 § regeringsformen gäller också beträffan-
de sådana begränsningar.

Regler om säkerhetskontroll i domstol innebär att domstolen som
villkor för allmänhetens tillträde till en förhandling i vissa fall ges rätt att
föreskriva att kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. skall
äga rum. I samband med att lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar infördes, uttalade såväl departementschefen (prop.
1980/81:114 s. 8 f.f.) som Konstitutionsutskottet (yttrande KU 1981/82:2
y s. 16) och Justitieutskottet (bet. JuU 1981/82:7 s. 7) att förslaget
innebär inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheter som föreskrivs
i 2 kap. 6 § och 11 § andra stycket regeringsformen. Båda utskotten
delade dock departementschefens bedömning att den föreslagna lagstift-
ningen håller sig inom ramen för de rättighetsbegränsningar som framgår
av 2 kap. 12 § regeringsformen. Konstitutionsutskottet framhöll särskilt
att syftet med säkerhetskontrollen är att förhindra våldshandlingar i
rättssalen och i anslutande lokaler och att kontrollen därmed går ut på att
eftersöka vapen och andra farliga föremål, men däremot inte någon
granskning av handlingar. Justitieutskottet prövade om ett tillfreds-
ställande skydd kan uppnås på annat sätt och fann att möjligheten att
föranstalta om säkerhetskontroll inte kan avvaras. Utskottet underströk
dock vikten av att det i varje enskilt fall noga prövas om det går att uppnå
tillräcklig säkerhet genom bevakning och andra förebyggande åtgärder
samt att säkerhetskontroll inte får äga rum om andra åtgärder är
tillräckliga.

Rättegångsbalkens bestämmelser om förhandlingsoffentlighet

Den grundlagsfästa principen att domstolsförhandlingar skall vara
offentliga upprepas i 5 kap. 1 § rättegångsbalken. Med uttrycket förhand-
ling avses, enligt Processlagsberedningen, handläggning vid alla sådana
tillfallen då en part eller någon annan får närvara eller då annars bevis
skall upptas av rätten (SOU 1938:44 s. 109). Det är alltså inte bara
huvudförhandlingar och muntliga förberedelser som innefattas i begrep-
pet utan även t.ex. upptagande av bevis utom huvudförhandling eller till
framtida säkerhet, syn och förhandling angående häktning eller annat
tvångsmedel i brottmål, muntlig förhandling i hovrätt enligt 52 kap.
rättegångsbalken, m.m.

Justitieombudsmannen har uttalat att principen om domstolsförhand-
lingars offentlighet får anses innebära bl.a. en rätt för var och en att
närvara vid domstolsförhandlingar såsom åhörare utan att vara skyldig att
behöva uppge sitt namn eller underkasta sig identitetskontroll eller
kroppsvisitation (JO 1976/77 s. 27). Därmed skall allmänheten i princip
ha fritt tillträde till den lokal där en förhandling pågår.

Principen om domstolsförhandlingars offentlighet är emellertid inte
oinskränkt. Rättens ordförande har t.ex. rätt att, med stöd av 5 kap. 9 §
rättegångsbalken, begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika
trängsel och att, enligt 5 kap. 2 § samma balk, vägra yngre åhörare till-
träde till förhandlingen. Rätten kan även, med stöd av 36 kap. 18 § och
37 kap. 3 § rättegångsbalken, i särskilda fall förordna att en viss åhörare

25

inte får närvara vid förhör med ett vittne, en part eller en målsägande
som inte har ställning som part i målet.

Vidare föreskrivs vissa undantag från offentlighetsprincipen i 5 kap.
1 § andra-fjärde styckena rättegångsbalken. Undantagen innebär att
rätten kan besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar och
därmed att personer stängs ute från förhandlingen. Ett sådant beslut får
inte överklagas särskilt. I paragrafen anges när rätten av sekretesskäl får
besluta om förhandling inom stängda dörrar. Det föreskrivs vidare att
förhör med en person som är under femton år eller som lider av en
psykisk störning får hållas utan åhörare och att regler om förhandlingar
inom stängda dörrar i andra författningar skall gälla när det är särskilt
föreskrivet.

När det gäller domar och beslut skall, enligt 5 kap. 5 § rättegångs-
balken, i allmänhet överläggningen ske i avskildhet medan avkunnandet
skall ske offentligt.

Ordningen vid domstolsförhandlingar och tvångsmedel vid ordnings-
störningar

Enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken ankommer det på rättens ordförande
att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de
föreskrifter som behövs. Ordföranden får vidare, med stöd av paragrafen,
visa ut den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otill-
börligt. Om någon som har visats ut tränger sig in i rättssalen eller om
någon inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla
ordningen, får rätten omedelbart häkta personen så länge sammanträdet
varar, dock högst i tre dagar. En sådan åtgärd är enligt motiven inte att
betrakta som ett straff (NJA II 1943 s. 63).

Justitiekanslem har med anledning av skrivelser med kritik mot dom-
stolars brist på ingripande mot ordningsstöming vid förhandling bl.a.
framhållit att det är angeläget att en god ordning upprätthålls inför rätten
och att varken domstolens ledamöter eller parter och vittnen skall behöva
finna sig i att trakasseras eller smädas utan att rättens ordförande ingriper
(se JK 1985 A.8 och 1987 A.7).

Bestämmelser om straff för ordningsstörande beteende i domstol finns
i 9 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt paragrafen skall den som vid ett
sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller bryter mot en föreskrift
eller ett förbud som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 § samma balk,
dömas till penningböter. Till samma straffdoms även den som muntligen
inför rätten eller i en rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt. Rätten skall
på eget initiativ ta upp och pröva frågor om ansvar enligt dessa bestäm-
melser och det krävs inte någon stämning eller förundersökning. I 9 kap.
rättegångsbalken finns dessutom andra bestämmelser om straff vid rätte-
gångsförseelser.

Vissa former av uppträdanden vid en domstolsförhandling kan också
utgöra brott enligt brottsbalkens regler. Det anses t.ex. enligt 16 kap. 4 §
brottsbalken såsom störande av förrättning att genom våldshandling eller
oljud eller på annat sätt störa eller försöka hindra en domstolsförhand-
ling. Påföljden för detta brott är böter eller fängelse i högst sex månader.
Till sin innebörd täcker denna straffbestämmelse och reglerna om rätte-
gångsförseelse i 9 kap. 5 § rättegångsbalken varandra (se Ekelöf, Rätte-

Prop. 2000/01:32

26

gång I, 7. uppl., 1990, s. 181, fotnot 26). Vidare kan den som stör ord-
ningen därigenom göra sig skyldig till ett fridsbrott enligt 4 kap.,
ärekränkning enligt 5 kap. eller brott mot allmän verksamhet enligt 17
kap. brottsbalken. I viss utsträckning kan även överträdelser av straff-
bestämmelser enligt brottsbalken som begåtts inför rätten tas upp efter
ansvarsyrkande utan förundersökning eller stämning (se 19 kap. 5 §, 23
kap. 22 § och 45 kap. 2 § rättegångsbalken).

För fotografering och ljudupptagning finns särskilda bestämmelser i 5
kap. 9 § och 9 kap. 5 § rättegångsbalken (se även Justitieombudsmannens
uttalanden med anledning av rättegången om mordet på statsminister
Olof Palme, JO 1992/93 s. 26 f.f.).

Parts rätt att närvara vid en domstolsförhandling m.m.

Reglerna om förhandlingsoffentlighet och om ordning vid förhandling
gäller för var och en, dvs. även för parterna i en rättegång. Reglerna om
rättens möjligheter att besluta om förhandling inom stängda dörrar tar
däremot främst sikte på allmänhetens rätt att närvara. När en förhandling
äger rum inom stängda dörrar har alltså bara parterna - och vissa andra
personer enligt 5 kap. 3 § och 5 § första stycket rättegångsbalken -
tillträde. I undantagsfall kan dock ett sådant beslut även gälla gentemot
en part (se vidare nedan).

Principen om partsinsyn i handläggningen är grundläggande för rätte-
gångsordningen och återfinns i olika bestämmelser. I princip har en part
rätt att få del av alla omständigheter som läggs till grund för rättens
avgörande i målet. Rättegångsbalken innehåller också olika föreskrifter
om kommunikation samt om kallelser till och skyldighet att närvara vid
förhandlingar. Den som är misstänkt för brott är t.ex. skyldig att, enligt
21 kap. 2 § rättegångsbalken, infinna sig personligen vid huvudför-
handling i tingsrätt och hovrätt samt vid annan förhandling om hans
närvaro kan anses främja syftet med sammanträdet. Vidare är målsägan-
de i brottmål och parter i tvistemål samt ställföreträdare för målsägande
eller part, enligt 11 kap. 5 § och 20 kap. 14 § rättegångsbalken, i allmän-
het skyldiga att närvara vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. De
är även i vissa fall skyldiga att infinna sig till sammanträde för för-
beredelse eller annan förhandling.

En part får enligt rättegångsbalken bara visas ut från en domstolsför-
handling i två situationer. Det får ske dels om parten uppträder störande
(5 kap. 9 §), dels om det finns anledning att anta att ett vittne, en annan
part eller en målsägande som inte för talan, på grund av rädsla eller
annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens närvaro eller
om parten hindrar förhöret (36 kap. 18 § och 37 kap. 3 §). 1 det senare
fallet har den utvisade parten rätt att ta del av förhöret och att ställa
frågor till den hörde. Det senare är särskilt viktigt för att uppfylla
Europakonventionens krav på en rättvis rättegång (artikel 6). I
rättegångsbalken föreskrivs att förhör som lämnats i en parts frånvaro
skall återges i behövlig omfattning när parten är närvarande, men i
många fall sker detta istället genom att parten från ett annat rum kan
avlyssna förhöret via högtalare, s.k. medhöming. Även om detta inte
uttryckligen föreskrivs beträffande den som enligt 5 kap. 9 § visas ut från

Prop. 2000/01:32

27

förhandlingen, torde ett sådant återgivande ändå ske regelmässigt i en
eller annan form.

Även om ett beslut om stängda dörrar normalt inte gäller gentemot
parterna kan det undantagsvis förekomma att ett sådant beslut också
avser en part. Justitieombudsmannen har i sin granskning av det s.k.
buggningsmålet (JO 1995/96 s. 29 f.f.) bl.a. uttalat sig om förutsätt-
ningarna för att visa ut en part med hänvisning till sekretess. För att ett
beslut om stängda dörrar skall avse en part förutsätts att sekretessen även
gäller gentemot parten. Justitieombudsmannen fann att så kan vara fallet,
enligt 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen (1980:100), när partens
rätt till insyn i rättegången inte omfattar de uppgifter som kommer att
förebringas (s. 61). Sekretess kan därmed komma att gälla även gentemot
en part i ett mål med flera åtalspunkter och avse sådana delar av målet
som inte gäller hans eller hennes sak.

Förhandlingsoffentlighet m.m. i vissa domstolar och nämnder

Förfarandet i allmän förvaltningsdomstol enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall som huvudregel vara skriftligt, men muntlig förhandling
skall hållas i vissa fall (8 §). 1 länsrätt och kammarrätt skall muntlig för-
handling hållas om en enskild part begär det samt om förhandlingen inte
är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. I vissa måltyper
är emellertid muntlig förhandling huvudregel, t.ex. i mål om tvångs-
omhändertagande (se 35 § lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser
om vård av unga och 39 § lagen [1988:870] om vård av missbrukare i
vissa fall). Beträffande offentlighet och ordning vid förhandlingar gäller,
enligt 16 § förvaltningsprocesslagen, reglerna 5 kap. 1-5 och 9 §§ rätte-
gångsbalken i tillämpliga delar. Huvudregeln är alltså att även en för-
handling i en allmän förvaltningsdomstol skall vara offentlig, men att
domstolen får besluta att den skall hållas inom stängda dörrar. En förvalt-
ningsdomstol har något större möjligheter att besluta om förhandling
inom stängda dörrar på grund av sekretess än vad en allmän domstol har.

Regler om sanktioner vid ordningsöverträdelser finns i 38 § förvalt-
ningsprocesslagen.

När det gäller förhandlingar i Arbetsdomstolen gäller, enligt 5 kap. 3 §
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, bl.a. rättegångsbalkens
regler om rättegången i dispositiva tvistemål i tillämpliga delar. Genom
denna hänvisning gäller bl.a. hela rättegångsbalkens 5 kap. om offent-
lighet och ordning vid domstol och 9 kap. om straff och vite vid Arbets-
domstolen (se Sigeman (red.), Rättegången i arbetstvister, s. 257 f.).

I fråga om förfarandet i Marknadsdomstolen äger bestämmelserna i 5
kap. rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Detta föreskrivs i 16 §
lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. För vissa ärenden enligt
konkurrenslagen (1993:20) gäller utökade möjligheter till handläggning
inom stängda dörrar.

I Patentbesvärsrätten skall förfarandet, enligt 9 § lagen (1977:729) om
patentbesvärsrätten, som huvudregel vara skriftligt, men muntlig
förhandling kan hållas. Beträffande offentlighet och ordning vid muntlig
förhandling gäller, enligt 10 § i lagen, bestämmelserna i 5 kap. 1-5 och
9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Enligt samma paragraf har dock

Prop. 2000/01:32

28

Patentbesvärsrätten viss möjlighet att forordna om förhandling inom
stängda dörrar utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken.

Rättegångsbalkens regler om offentlighet och ordning gäller även vid
handläggning i arrende- och hyresnämnder - 27 § lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder - och i Statens va-nämnd - 17 §
lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.

Allmänt om tillträdesrätten till domstolarna

En domstolsbyggnad torde, liksom övriga offentliga byggnader, inte vara
att betrakta som offentlig plats i ordningslagens (1993:1617) mening.
Den rätt som normalt finns för var och en att uppehålla sig på offentlig
plats gäller således inte för domstolslokaler. I stället har byggnadens eller
lokalens ägare eller nyttjanderättshavare (i det här fallet staten) enligt
civilrättsliga principer rätt att bestämma vem som far vistas där eller
vilken verksamhet som får förekomma där.

I en domstolsbyggnad finns dock utrymmen som i realiteten är
tillgängliga för, eller till och med avsedda att användas av, allmänheten.
Sådana utrymmen omfattas av brottsbalkens begrepp allmän plats (se 16
kap. 16 §). Detta begrepp är mer vidsträckt än vad som avses med offent-
lig plats enligt ordningslagen (se 2 §) och omfattar varje plats, utomhus
eller inomhus, som är upplåten för eller på annat sätt frekventeras av
allmänheten (se kommentaren till Brottsbalken, kap. 13-24, supplement
3, januari 2000, s. 16:104 f.). Om allmänheten har tillträde till platsen
endast under vissa tider, är denna att anse som allmän under sådan tid
men inte i övrigt.

Undantaget från begreppet allmän plats enligt brottsbalken är områden
dit allmänheten inte har fritt tillträde. Som exempel på sådana lokaler
kan, för domstolarnas vidkommande, nämnas domarnas tjänsterum,
övriga kontorsrum samt övriga personalutrymmen.

Även om i vart fall delar av en domstols lokaler sålunda är att beteckna
som allmän plats i brottsbalkens mening, har domstolen rätt att meddela
föreskrifter för tillträdesrätten. Det bör i sammanhanget påpekas att dom-
stolen vid utövandet av denna befogenhet naturligtvis har en skyldighet
att anpassa sådana föreskrifter så att inte medborgarnas grundlagsskyd-
dade intressen begränsas på ett otillbörligt sätt.

Det grundlagsskyddade kravet på öppenhet och tillgänglighet i dom-
stolarna medför alltså inte någon obegränsad tillträdesrätt. Domstols-
personalens anspråk på trygghet och ostördhet, liksom hänsynen till
parter, vittnen, målsägande och andra som skall medverka vid rättegång-
ar eller annars utöva verksamhet i domstolen, berättigar domstolen att,
som en allmän förutsättning för tillträde, ställa krav på att en besökare
har ett av rättsordningen godtagbart ärende till domstolen. Även om det
alltså föreligger en grundlagsskyddad rätt för var och en att fritt närvara
vid domstolsförhandlingar, finns det ingen motsvarande rätt att fritt
uppehålla sig i de lokaler som i övrigt disponeras av domstolen. Detta
innebär i praktiken att t.ex. missbrukare eller andra som använder dom-
stolens lokaler endast som uppehållsrum kan avvisas från domstols-
byggnaden.

Som tidigare sagts får en myndighet inte på grund av att någon begär
att ta del av en allmän handling efterforska vem han eller hon är eller

Prop. 2000/01:32

29

vilket syfte han eller hon har med sin begäran. Så får dock ske i
begränsad omfattning om det anses nödvändigt för att kunna ta ställning
till om det föreligger något lagligt hinder mot att lämna ut handlingen till
vederbörande (2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).
Såsom tidigare sagts får ett anonymitetsskydd också anses gälla för den
som vill besöka en domstol. I den utsträckning det är nödvändigt för att
kunna avgöra om en person har ett legitimt skäl att vistas i domstolens
lokaler, t.ex. för att utöva rätten att närvara vid en förhandling, får det
sålunda anses tillåtet att tillfråga en besökare om hans ärende till dom-
stolsbyggnaden. Om vederbörande uppger att han önskar övervara en
förhandling eller ta del av offentliga handlingar eller besöka domstolen
av andra liknande skäl är det däremot inte tillåtet att gå vidare och
efterforska varför vederbörande vill detta och inte heller att ta reda på
vem besökaren är. Någon allmän identitetskontroll av besökare till
domstolen får alltså inte förekomma (se avsnitt 6.3).

Med stöd av ovan nämnda bestämmelser som innebär undantag från
principen om domstolsförhandlingars offentlighet, kan rätten vidare i
vissa fall besluta att en förhandling skall hållas inom stängda dörrar eller
att en viss person inte får närvara under hela eller delar av en
förhandling. Dessa bestämmelser gör det dock inte möjligt för domstolen
att av rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande syfte förordna att en
förhandling inte skall vara offentlig. Inte heller kan med tillämpning av
dessa regler en eller flera åhörare i förväg stängas ute från en förhandling
på grund av ett befarat angrepp i någon form mot rätten eller mot någon
som skall delta i en förhandling.

Skyddsåtgärder kan dock vidtas - förutom med stöd av regler som
behandlar polisens befogenheter och rättegångsbalkens regler om straff-
processuella tvångsmedel - med stöd av lagen (1981:1064) om säker-
hetskontroll vid domstolsförhandlingar.

Säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar (säkerhets-
kontrollagen) infördes den 1 juli 1981 sedan Justitieombudsmannen (JO
1976/77 s. 26-40) och Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56 och rskr.
414) hade uppmärksammat att det inte fanns någon laglig reglering av
möjligheterna att företa kontroll för att förebygga brott och förhindra att
ordningen och säkerheten störs i samband med en domstolsförhandling.
Departementschefen konstaterade att cn sådan säkerhetskontroll torde
innebära begränsningar av grundlagsskyddade rättigheter, men att de
intressen som kontrollen skulle komma att tjäna står i god överensstäm-
melse med de villkor som enligt regeringsformen gäller för inskränk-
ningar i de där skyddade rättigheterna (prop. 1980/81:114 s. 9 f.f.). Justi-
tieutskottet och Konstitutionsutskottet kom till motsvarande bedömning-
ar (bet. JuU 1981/82:7 och det därtill fogade yttrandet KU 1981/82:2 y).
Lagen har inte ändrats sedan den infördes.

Säkerhetskontroll får äga rum vid domstolsförhandlingar om det till
följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med
förhandlingen kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara
för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av
egendom (1 §). Med domstolsförhandling avses varje sammanträde inför

Prop. 2000/01:32

30

rätten vid vilket parter och andra far närvara och kontroll får ske i alla
typer av mål. Möjligheten till säkerhetskontroll är inskränkt till s.k. risk-
förhandlingar, dvs. till fall när det föreligger en konkret brottsrisk.
Däremot krävs det inte att brottsmisstanken kan riktas mot en viss
person. Beslut om säkerhetskontroll meddelas av domstolen efter samråd
med polismyndigheten (2 §). I brottmål skall samråd även ske med
åklagaren. Under pågående förhandling fattas beslut om säkerhets-
kontroll av domstolen i den sammansättning som gäller för förhandlingen
i fråga och beslut som meddelas dessförinnan fattas av den tillämnade
ordföranden. Beslutet får inte överklagas (10§).

Kontrollen sker i form av kroppsvisitation och undersökning av väskor
m.m. och skall utföras av polisman efter närmare anvisning av polismyn-
digheten (4 och 5 §§). Kroppsvisitation är tillåten men inte undersökning
av t.ex. hår, kroppsattrapper och kroppshåligheter, s.k. kroppsbesiktning.
Särskilda regler gäller för kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning
och för kroppsvisitation av kvinnor (9 §). Väskor och andra föremål som
medförs till eller som påträffas i rättssalen eller andra till den hörande
utrymmen far också undersökas. Eventuella lås får vid behov brytas upp.

Säkerhetskontrollen bör i första hand ske vid ingången till rättssalen
och utföras med hjälp av metalldetektor (se prop. s. 21 och 23). Främst
skall vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning
vid våldshandlingar och andra övergrepp eftersökas. Den som utför
undersökningen far däremot inte ta del av handlingar, akter eller liknande
och identitetskontroll får inte förekomma vid sidan av övriga åtgärder (se
prop. s. 11 f.).

Åhörare och andra som skall närvara vid förhandlingen omfattas av
kontrollen (3 §). Undantagna är emellertid rättens ledamöter, andra som
är närvarande på grund av utövning av allmän tjänst - t.ex. protokoll-
förare, åklagare, poliser och vaktpersonal samt tjänstemän inom
kriminalvården och socialtjänsten - och advokater. Även andra personer
kan undantas när det föreligger särskilda skäl, t.ex. en biträdande jurist
på advokatbyrå som fungerar som offentlig försvarare eller ombud. De
personer som är undantagna antecknas ofta särskilt i domstolens beslut,
vilket tillställs den polismyndighet som skall verkställa beslutet, för att
underlätta det praktiska genomförandet av kontrollen.

En åhörare som vägrar att genomgå kontroll skall vägras tillträde till
förhandlingen medan en annan person, t.ex. en part eller ett vittne, av
domstolen kan medges undantag (6 §). Om undantag inte meddelas eller
personen annars väljer att avlägsna sig far domstolen ta ställning till om
laga förfall kan anses föreligga. Domstolen kan förordna om hämtning
enligt de i rättegångsbalken stadgade reglerna härom. För det fall någon
vägrar undersökning av en väska eller ett annat föremål skall denne
beredas möjlighet att lämna föremålet till förvaring och far, om så sker,
inte vägras tillträde. En förutsättning är dock att den som verkställer
kontrollen inte anser det vara olämpligt att föremålet lämnas till
förvaring, t.ex. för att det kan befaras innehålla en sprängladdning (se
prop. s. 24). Hur förvaring skall gå till regleras särskilt (8 §).

Ett vapen eller annat föremål som kan användas vid ett övergrepp far
tas i beslag om de förutsättningar som gäller enligt 27 kap. rättegångs-
balken är uppfyllda och gripande kan ske med stöd av 24 kap. 7 § samma
balk. Om det med hänsyn till omständigheterna inte finns anledning till

Prop. 2000/01:32

31

sådana ingripanden skall personen uppmanas att lämna ifrån sig före-
målet till förvaring (7 §). En åhörare som vägrar lämna föremålet till
förvaring skall avvisas och beträffande annan person skall domstolen
avgöra om han eller hon skall fö medföra det till förhandlingen.

Säkerhetskontroller i andra nordiska länder

I Danmark och Norge saknas särskild lagstiftning om säkerhetskontroll i
domstol. Så har även tidigare varit fallet i Finland. Ett bombdåd i mars
1999 under en rättegång i Fredrikshamns tingsrätt gav emellertid upphov
till lagstiftningsåtgärder (prop. RP 3/1999) och den 1 januari 2000 trädde
en lag om säkerhetskontroller vid domstolar i kraft.

Enligt lagen får säkerhetskontroll anordnas vid alla domstolar, för att
sörja för säkerheten för dem som deltar i en rättegång och andra som
besöker eller arbetar i domstolen, för att trygga ordningen i domstolarna
samt för att skydda egendom. Beslutet fattas av domstolen, administrativt
eller för en viss förhandling av ordföranden, efter samråd med polisen,
och kan omfatta alla som önskar tillträde till domstolslokalema, de som
befinner sig där samt föremål som medförs. Det är domstolen som själv
får avgöra om och i vilken omfattning som säkerhetskontroll skall anord-
nas. Vidare kan domstolen besluta om undantag för vissa persongrupper,
såsom anställda, åklagare, poliser och advokater. Justitieministeriet kan
meddela närmare föreskrifter och anvisningar om de tekniska och
praktiska tillvägagångssätten vid kontrollerna.

Kontrollen skall utföras av polis, en anställd vid domstolen med
särskild utbildning eller någon annan som har godkänts för uppgiften av
polisen. Den skall i första hand utföras med metalldetektor eller annan
teknisk utrustning, men kroppsvisitation får även ske på annat sätt och
föremål får undersökas. Personer som vägrar att underkasta sig kontrol-
len får avlägsnas. För att avlägsna en person från domstolen kan säker-
hetskontrollanten vid behov använda sådana maktmedel som kan anses
vara försvarliga med hänsyn till personens uppträdande och övriga
omständigheter. Kontrollen skall ordnas så att den inte medför onödiga
olägenheter för den som kontrolleras och så att den inte skadar egendom.

Under riksdagsbehandlingen konstaterade Grundlags utskottet i sitt
yttrande till Lagutskottet (GrUU 2/1999) bl.a. att förslagen endast
medförde relativt små begränsningar av regeringsformens integritets-
skydd och föreskrifter om offentliga rättegångar. Utskottet ansåg att
kontroll med metalldetektor eller annan teknisk utrustning innebar endast
ett mycket begränsat intrång i den personliga integriteten och noterade att
en mer ingående kroppsvisitering kräver en grundad anledning att
misstänka att ett förbjudet föremål eller ämne medförs. Beträffande
förhandlingsoffentligheten konstaterade utskottet att ett avlägsnande bara
blir aktuellt när någon vägrar att underkasta sig en säkerhetskontroll, dvs.
som en konsekvens av den berördes eget beteende, och att de synnerligen
vägande skäl som ligger bakom förslaget gör att begränsningen inte är
relevant konstitutionellt sett. Utskottet ansåg vidare att möjligheten att
låta annan än polis använda maktmedel var grundlagsenligt. Utskottet
underströk också polisens begränsade resurser och påpekade att det i
andra sammanhang är tillåtet att väktare utför uppgifter för att upprätt-
hålla ordningen.

Prop. 2000/01:32

32

Andra former av säkerhetskontroller                                      Prop. 2000/01:32

Riksdagen har sedan år 1988 möjlighet att anordna säkerhetskontroll.

Bestämmelser finns i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens
lokaler. Regeringsformens bestämmelser om yttrande- och informations-
frihet gäller naturligtvis även här och ett sammanträde i kammaren är
offentligt enligt 2 kap. 4 § riksdagsordningen. Även sammanträden med
riksdagens utskott kan genom beslut vara helt eller delvis offentliga
(4 kap. 12 § riksdagsordningen).

I lagens ursprungliga lydelse fick säkerhetskontroll äga rum om det till
följd av särskilda omständigheter fanns risk för att det i samband med ett
sammanträde med riksdagens kammare eller vid en offentlig del av ett
sammanträde med ett utskott skulle komma att förövas brott som innebär
en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande för-
störelse av egendom (1 §). Beslutet om kontroll, vilket fattas av tal-
mannen, skall avse visst sammanträde eller viss tid (2 §).

På grund av bl.a. två händelser med demonstranter som inträffade vid
kammarens sammanträden, ändrades lagen på så sätt att kravet på att det
skulle föreligga särskilda omständigheter togs bort (Riksdagens förvalt-
ningskontors förslag 1989/90:7, bet. 1989/90:KU33, SFS 1990:125).
Ändringen innebar att säkerhetskontroll får äga rum i syfte att förebygga
att det kan komma att förövas brott med sådan verkan som anges i
paragrafen. Samtidigt tidsbegränsades beslut om säkerhetskontroll så att
de far gälla högst en månad.

Säkerhetskontrollen omfattar besökare till åhörarläktare vid samman-
träde med riksdagens kammare och till utskottens sammanträdeslokaler
(3 §). Om särskilda skäl föreligger far talmannen undanta personer från
kontrollen. Kontrollen avser vapen eller andra föremål som är ägnade att
komma till användning vid brott och far omfatta kroppsvisitation och
undersökning av väskor och andra föremål (5 §). Efter närmare anvisning
av polismyndighet skall polisman utföra säkerhetskontrollen med biträde
av riksdagens vaktpersonal (4 §).

Den 1 april 1999 ändrades lagen på så sätt att säkerhetskontroll vid
kammarens åhörarläktare och vid offentlig del av ett utskottssamman-
träde kan ske kontinuerligt (förslag 1997/98:RFK3, bet. 1998/99:KU7,
SFS 1999:22). Vidare skall säkerhetskontrollen vid vissa tillfällen kunna
ske som inpasseringskontroll vid entréerna till riksdagens byggnader
(1 §). Därmed kan kontrollen omfatta samtliga lokaler där riksdagen
bedriver verksamhet. Detta motiveras bl.a. av den utvidgade utåtriktade
verksamhet som sker i riksdagens lokaler (bet. s. 9). Dessutom slopas
den tidigare tidsbegränsningen för beslutet (2 §).

Vid utskottsbehandlingen uttalade Konstitutionsutskottet bl.a. att det
framstår som uppenbart att det vid kammar- och utskottssammanträden
finns behov av åtgärder för att garantera säkerheten, även om det inte
föreligger något annat konkret hot om våldshandlingar eller andra
omständigheter som innebär risk för allvarliga brott än att delar av
landets politiska ledning finns samlad i lokalerna (bet. s. 10). Utskottet
påtalade vidare att kontroller som genomförs med metalldetektorbåge
eller handdetektor inte bland allmänheten torde uppfattas som särskilt
integritetskränkande i dag och inte heller upplevas som ett hinder mot att
besöka lokalerna. Behovet av säkerhet för riksdagens ledning, den

2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 32

politiska ledningen och andra som vistas i lokalerna måste, enligt Prop. 2000/01:32
utskottet, anses tillgodose det ändamål som är godtagbart i ett demokra-
tiskt samhälle.

I sin behandling uppmärksammar Konstitutionsutskottet även Dom-
stolsverkets förslag i DV-rapport 1997:3 och remissyttrandena över dessa
(bet. s. 8 f.).

Ändringarna innebär vidare att riksdagens vaktpersonal på egen hand
får utföra säkerhetskontroll som görs med metalldetektor (5 §). Kropps-
visitation på annat sätt än med hjälp av teknisk utrustning skall dock
även fortsättningsvis utföras av polisman. Konstitutionsutskottet hänvisar
också i denna del till att undersökning med metalldetektor inte torde upp-
levas som särskilt integritetskränkande samt uttalar bl.a. att riksdagens
vaktpersonal är välutbildad och lämplig att utföra metalldetcktorkontroll
(bet. s. 10).

Det bör i detta sammanhang också uppmärksammas att det i riksdags-
ordningens tilläggsbestämmelser (2 kap. 4 § tilläggsbestämmelse 2.4.1
andra stycket och 4 kap. 12 § tilläggsbestämmelse 4.12.2 andra stycket)
finns regler av ordningskaraktär som - utan att något formellt beslut om
säkerhetskontroll har fattats - medför att säkerhet på åhörarläktaren och
vid offentliga utskottssammanträden ökas. I dessa bestämmelser anges
nämligen att besökare på anmodan skall avlämna ytterkläder, väskor och
andra föremål som kan användas för att störa ordningen, för förvaring
under besöket i för ändamålet avsedda utrymmen. Sådana regler medför
automatiskt också en ökad säkerhet i och med att ordningsföreskrifterna
även minskar risken för att vapen och andra föremål som kan användas i
brottsligt syfte förs in i riksdagens lokaler.

Regler om säkerhetskontroll finns även i lagen (1970:926) om särskild
kontroll på flygplats. Enligt dess 1 § får till förekommande av brott som
utgör allvarlig fara för säkerheten vid luftfart särskild kontroll på
flygplats äga rum. Det behöver inte finnas någon konkret misstanke om
brott för att kontroll skall få ske. Förordnande om särskild kontroll med-
delas av Rikspolisstyrelsen efter samråd med Luftfartsverket och skall
avse viss tid, högst tre månader varje gång (2 §). Vid kontrollen skall
vapen eller annat föremål som kan komma att användas vid sådant brott
som anges i 1 § eftersökas (3 §). Flygpassagerare och andra som uppe-
håller sig inom flygplatsens område får kroppsvisiteras samt väskor och
andra slutna förvaringsställen inom flygplatsområdet undersökas. Den
som inte frivilligt underkastar sig kroppsvisitation kan avvisas från
flygplatsens område (3 §).

Särskild kontroll utförs, också enligt 3 §, av ”polisman efter beslut av
[polisstyrelsen]. Denna får förordna annan än polisman att under ledning
av polisman utföra sådan kontroll”. Kontrollerna används dock i en sådan
omfattning att den hårt belastade polisens resurser inte räcker till. Sedan
år 1974 har därför särskild kontroll fått utföras av andra personer, s.k.
flygplatskontrollanter, under ledning av polisman (prop. 1975:104, SFS
1974:599). Polis skall emellertid alltid finnas på plats för att kunna
ingripa vid eventuella incidenter.

Frågan om säkerheten på flygplatserna har utretts av Lufträttsutred-
ningen som lämnat vissa förslag i betänkandet Ny luftfartslag (SOU
1999:42). Enligt förslaget skall som huvudregel den särskilda kontrollen,
som omfattar kroppsvisitation av flygpassagerare och andra samt under-

34

sökning av väskor och andra slutna förvaringsutrymmen, utföras av flyg-
platskontrollanter och inte av polispersonal. Vidare föreslås att den
särskilda kontrollen inte längre behöver ske under ledning av polis, utan
att det räcker med att polisen har tillsyn över verksamheten, och att
flygplatshållaren får ett ökat inflytande över bedömningen av lämplig
ambitionsnivå för säkerhetskontrollens omfattning och utförande. Den
personal som genomför kontrollerna skall vara förordnad av polismyn-
dighet och ha genomgått godkänd utbildning.

Betänkandet har remitterats. Förslaget har i huvudsak fått positivt
bemötande från remissinstanserna. Förslaget är för närvarande föremål
för behandling i näringsdepartementet.

Annan relevant lagstiftning

Enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken får - om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa - kroppsvisitation
göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter
föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter
som kan vara av betydelse för utredning om brottet.

Enligt 19 § polislagen (1984:387) får en polisman som med laga stöd
griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, i anslutning till
ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändigt
antingen av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall
kunna tas om hand eller för att hans eller hennes identitet skall kunna
fastställas. En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det
behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade
att användas vid brott mot liv eller hälsa om det med hänsyn till
omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat
enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (brottsverktyg och vapen).

Bestämmelser om kroppsvisitation finns även i ett stort antal andra
författningar.

6      Säkerhetskontroll i domstol

6.1      Allmän säkerhetskontroll i domstol

Regeringens förslag: Som ett komplement till de nuvarande säkerhets-
kontrollerna vid domstolsförhandlingar (särskild säkerhetskontroll) ges
domstolarna möjlighet att, utan koppling till ett visst mål, besluta om
inpasseringskontroll med hjälp av teknisk utrustning när det finns
anledning att befara att ett allvarligt brott kan komma att begås i
domstolens lokaler (allmän säkerhetskontroll).

Domstolsverkets förslag överensstämmer i stort med regeringens
förslag. Enligt Domstolsverkets förslag skall dock inpasseringskontroll
kunna anordnas utan krav på att en konkret hotbild föreligger.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att
skapa förutsättningar för inpasseringskontroller vid domstolarnas entréer
eller lämnar förslaget utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige,

Prop. 2000/01:32

35

Stockholms tingsrätt (majoriteten), Malmö tingsrätt och Riksåklagaren
avstyrker emellertid förslaget att sådan kontroll skall kunna genomföras
utan att det föreligger någon som helst indikation på risk eller hotbild.
Huddinge tingsrätt anför att allmän säkerhetskontroll i praktiken bara
kommer att beslutas när en hotbild kan konstateras och Göteborgs
tingsrätt framhåller att förslaget kan ge upphov till tillämpningsproblem,
vilket kan leda till kritik i efterhand om en olyckshändelse inträffar och
säkerhetskontroll inte har beslutats. Flera instanser anför att de olika
kontrollformema bör betecknas ”allmän” och ”särskild” säkerhets-
kontroll.

Remissinstanserna är eniga om att förslaget håller sig inom vad som är
godtagbart med hänsyn till de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna.
Flera uttalar att det integritetsintrång som en kontroll med tekniska hjälp-
medel innebär är mycket begränsat. Många remissinstanser framhåller
dock att möjligheten till säkerhetskontroll inte ensam är tillräcklig för att
skapa ökad säkerhet i domstolarna och att även andra säkerhetsåtgärder
bör genomföras. Helsingborgs tingsrätt tar upp frågan om möjligheterna
till kameraövervakning i domstolarnas lokaler som ytterligare ett
moment för att öka säkerheten i domstolarna.

Göteborgs tingsrätt föreslår att en försöksverksamhet vid ett begränsat
antal domstolar bör genomföras innan permanent utrustning installeras
vid samtliga domstolar. Kammarrätten i Sundsvall anser att en helt ny
lag bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av allmänna säkerhetskontroller

Det torde aldrig vara möjligt att helt och hållet förhindra att en person
som är beredd att offra sitt eget liv genomför ett våldsangrepp mot en
domstol eller mot personer som uppträder i samband med en domstols-
förhandling. Inte heller finns möjlighet att helt skydda domstolarna mot
väpnade attacker eller bombattentat. Förslaget för att förbättra tillträdes-
skyddet till domstolarna är inriktat på sådana åtgärder som kan vidtas för
att uppnå en godtagbar och ur olika perspektiv rimlig säkerhetsnivå.

Enligt nuvarande regler om säkerhetskontroll vid domstol kan kontroll
anordnas för en viss förhandling. Vidare ställs det krav på en konkret
hotbild för att säkerhetskontroll skall få ske. Det fordras i dag att det på
grund av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med
den aktuella domstolsförhandlingen kan komma att förövas brott som
innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för
omfattande förstörelse av egendom (1 § säkerhetskontrollagen).

Domstolsverket och några remissinstanser har konstaterat att den
allmänna risknivån har höjts. Flera anför att det förekommer hot mot
domstolarna som inte kan kopplas till ett visst mål utan som i stället är av
en mer generell natur. Det konstateras att antalet säkerhetskontroller vid
domstolsförhandlingar har ökat, särskilt i storstadsregionerna. Nya typer
av brottslighet, särskilt sådan som hänger samman med vissa s.k. mc-
gäng samt brottslighet med nazistiska och andra antidemokratiska
förtecken, har bidragit till större risker för våldsdåd i domstolarna.

Prop. 2000/01:32

36

Både i Domstolsverkets och i Riksåklagarens rapporter betonas att
möjligheterna till att genomföra säkerhetskontroller bör utökas och att
det nu gällande kravet på att det till följd av särskilda omständigheter
skall finnas risk för allvarlig brottslighet för att säkerhetskontroll skall få
genomföras innebär en onödigt hög tröskel. Det föreslås därför att kravet
på ”särskilda omständigheter” vid riskbedömningen enligt 1  §

säkerhetskontrollagen skall slopas, eftersom detta leder till en alltför
restriktiv tillämpning som ofta hindrar beslut om säkerhetskontroll i
framför allt tvistemål och förvaltningsmål. Domstolsverket framhåller att
det, enligt åklagare och domare, är mycket ovanligt att en konkret hotbild
kan konstateras. Trots att säkerhetskontrollagen är avsedd att tillämpas
för förhandlingar i alla måltyper förekommer, enligt Domstolsverket,
kontroller i praktiken nästan uteslutande i brottmål. Endast Stockholms
tingsrätt redovisar i sitt remissvar att kontroll i tvistemål har förekommit.
Samtidigt kan det noteras att flera uppmärksammade våldsdåd har haft
anknytning till andra typer av mål än brottmål. Även i t.ex. familje- och
egendomsrättsliga mål kan parter och andra inblandade komma att
engagera sig så starkt att säkerhetsrisker uppstår. I dessa fall saknas dock
ofta möjligheter för domstolar och polisen att få kännedom om riskerna.

Stockholms tingsrätt delar inte uppfattningen att riskerna har ökat och
att det generellt är mycket ovanligt att en konkret hotbild kan iakttas.
Enligt tingsrättens mening är det snarare en fråga om hur stora efterforsk-
ningar som görs för att så långt som möjligt konkretisera hotbilden.
Riksåklagaren delar däremot Domstolsverkets uppfattning, men påpekar
att svårigheterna att upptäcka hotsituationer kan överbryggas genom ett
förbättrat och mer strukturerat informationsutbyte mellan myndigheter.

Domstolsverket påpekar också att även andra faktorer än svårigheten
att konstatera en konkret hotbild talar mot säkerhetskontroller i andra mål
än brottmål. En sådan faktor är den integritetskränkning som en kontroll i
ett särskilt mål innebär.

Den nuvarande regleringen av möjligheterna att genomföra säkerhets-
kontroll i domstol innebär alltså att sådana kontroller inte kan genom-
föras i vissa situationer trots att det föreligger säkerhetsrisker. Det är av
största vikt att domstolarna skall kunna fullgöra sin verksamhet och
därvid tillhandahålla en god säkerhet för dem som besöker eller arbetar i
domstolen. För att möta detta behov av förbättrad säkerhet bör det infö-
ras en möjlighet att, som alternativ eller komplement till de nuvarande
säkerhetskontrollerna vid domstolsförhandlingar, anordna inpasserings-
kontroller i domstolarna. Kontrollen bör i huvudsak utföras med hjälp av
teknisk utrustning. För att åstadkomma erforderlig samordning mellan de
olika kontrollformema bör bestämmelser om den nya kontrollen tas in i
säkerhetskontrollagen. Enligt regeringens mening kan reformen genom-
föras utan att den föregås av en försöksverksamhet, bl.a. eftersom
reformen är så pass begränsad och endast innebär ett mindre ingrepp i
den personliga integriteten. En försöksverksamhet skulle inte heller
medföra några större ekonomiska besparingar (se avsnitt 10) eller andra
fördelar. Som framgår av avsnitt 9 kommer regeringen utvärdera den nya
lagstiftningen när den varit i kraft en tid.

Såsom några remissinstanser har påpekat bör den nya formen av
säkerhetskontroll betecknas som ”allmän säkerhetskontroll” och den
befintliga kontrollen vid domstolsförhandlingar som ”särskild säkerhets-

Prop. 2000/01:32

37

kontroll”. Den närmare lagtekniska utformningen av bestämmelserna
behandlas i författningskommentaren (se avsnitt 11.1).

Trots de befintliga möjligheterna till säkerhetskontroll har vissa vålds-
handlingar inträffat i våra domstolar. Inte heller de nu föreslagna föränd-
ringarna kommer emellertid att medföra en fullständig garanti för
säkerheten, men de innebär ändå att rättsliga förutsättningar för kontrol-
ler skapas beträffande säkerhetsrisker som är svåra att bedöma och som
inte kan bemötas med den nuvarande lagstiftningen. Ett fullständigt
skydd, t.ex. genom permanenta kontrollåtgärder, skulle innebära alltför
kraftiga avsteg från den grundlagsskyddade domstolsoffentligheten. En
så drastisk åtgärd kan inte anses vara motiverad.

Som många remissinstanser har pekat på är det flera faktorer som
bidrar till en högre grad av säkerhet. En högre uppmärksamhet på risker-
na för att våldshandlingar kan begås, bättre planering och beredskap för
incidenter samt lokalförändringar är viktiga delar i det säkerhetshöjande
arbetet. I Åklagarväsendets rapport 1995:7 finns förslag om åtgärder för
ett förbättrat informationsutbyte mellan myndigheter genom t.ex. struktu-
rerade nätverk och säkerhetsplaner (se vidare avsnitt 6.2). Ytterligare
förbättringar vidtas fortlöpande genom Domstolsverkets säkerhetshöjan-
de arbete samt genom olika förändringar av domstolsförfarandet, t.ex.
möjligheterna till videokonferens.

Helsingborgs tingsrätt har tagit upp frågan om kameraövervakning
som ett säkerhetshöjande medel. Kameraövervakning regleras i lagen
(1998:150) om allmän kameraövervakning (se prop. 1997/98:64, bet.
1997/98:JuU14, rskr. 1997/98:170). Enligt lagen kan tillstånd till
kameraövervakning ges om intresset av sådan övervakning väger tyngre
än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Kameraövervakning
väcker nya frågor från integritetssynpunkt där den enskildes integritets-
skydd måste ställas mot behovet av övervakning. Frågan om kamera-
övervakning vid domstolar är svår och kontroversiell (Justitiekanslem
har t.ex. en annan uppfattning än Helsingborgs tingsrätt när det gäller
möjligheterna och förutsättningarna för tillstånd att använda kameror för
övervakning av allmänna utrymmen i domstolslokaler, se Länsrättens i
Skåne län dom 1998-11-25, mål nr 2143-98). Mot bakgrund härav och då
frågan får anses ligga vid sidan av detta lagstiftningsarbete och regering-
en därför saknar erforderligt utredningsunderlag i frågan, är regeringen
för närvarande inte beredd att lämna ett säkerhetshöjande förslag som
innefattar kameraövervakning.

Förutsättningar för att genomföra en allmän säkerhetskontroll

Enligt Domstolsverkets förslag behöver det inte föreligga någon konkret
hotbild med anknytning till ett visst mål för att domstolen skall kunna
besluta om allmän säkerhetskontroll. Avsikten är att sådan säkerhets-
kontroll skall kunna komma till stånd även i fall när en konkret hotbild
saknas, men det ändå kan föreligga en säkerhetsrisk.

Att säkerhetsrisken inte behöver ha någon anknytning till ett visst mål
ligger i den allmänna säkerhetskontrollens natur. Med hänsyn till att den
särskilda säkerhetskontrollen, på grund av bland annat integritetsintrång,
kan anses vara olämplig i vissa fall, särskilt när det gäller andra mål än
brottmål, bör det dock inte finnas något hinder mot att genomföra allmän

Prop. 2000/01:32

38

säkerhetskontroll även i fall när säkerhetsrisken är hänförlig till ett visst
mål. Det bör, som Stockholms tingsrätt har anfört, heller inte uteslutas att
allmän säkerhetskontroll vid behov kan användas som ett komplement
till en särskild säkerhetskontroll. Vid valet av alternativ måste naturligt-
vis alltid en proportionalitetsprövning ske.

När det gäller frågan om krav på ett någorlunda konkretiserat hot eller
riskbild har Domstolsverkets förslag - som saknar ett sådant krav - fatt
ett blandat mottagande av remissinstanserna. Det kan noteras att det för
säkerhetskontroll i riksdagen inte ställs krav på någon konkret hotbild
utan bestämmelserna anger enbart för vilket syfte säkerhetskontroll får
ske. Domstolsverkets förslag är utformat med bestämmelserna för riksda-
gen som förebild. I remisskritiken har det bl.a. anförts att säkerhets-
kontroll ändå bara kommer att genomföras när någon form av hot har
identifierats och att bristen på en ”tröskel” kan ge upphov till tillämp-
ningsproblem. När det gäller syftet med varje form av säkerhetskontroll,
dvs. att förebygga och förhindra att det kan komma att förövas brott av
allvarligare slag, råder det dock ingen oenighet.

Vid utformningen av reglerna måste det naturligtvis göras klart i vilka
situationer en allmän säkerhetskontroll kan vara motiverad. Såväl
regeringsformens proportionalitetskrav som ekonomiska överväganden
torde innebära att en säkerhetskontroll bara kommer till stånd när det
finns någon indikation på en säkerhetsrisk. Förutom som alternativ till
eller komplement till en särskild säkerhetskontroll, dvs. där hotet har
anknytning till en viss förhandling, kan man t.ex. tänka sig situationer
när ett generellt hot har framförts eller framkommit på annat sätt, när
domstolen samtidigt handlägger flera mål av ett slag som skulle kunna
betecknas som riskmål eller när domstolen prövar mål som utan att direkt
utgöra riskmål ändå väcker starka känslor hos olika grupper i samhället.
Det kan också röra sig om situationer då det allmänna samhällsklimatet
på orten ger upphov till farhågor om våldsamma incidenter. I vissa fall
kan det också tänkas att särskilt utsatta personer av en eller annan
anledning befinner sig i domstolens lokaler och att en generell hotbild
därmed kan uppstå.

I andra situationer, t.ex. när missbrukare eller andra använder domsto-
lens lokaler som uppehållsrum eller när det inte finns någon direkt
indikation på säkerhetsrisk skall andra åtgärder än säkerhetskontroll
vidtas. Ett bättre alternativ i sådana situationer kan t.ex. vara att anlita
ordningsvakter för att upprätthålla ordningen i domstolens lokaler. I vissa
fall kan det vara känt för rätten att det mellan parterna eller andra
personer som skall medverka vid en förhandling föreligger starka mot-
sättningar, utan att det därför framkommit uppgifter som tyder på att det
finns risk för ett direkt brottsligt angrepp på person eller egendom i
samband med förhandlingen. Då kan det ofta vara tillräckligt att, om
möjligt, flytta förhandlingen till en större rättssal eller möblera om i
rättssalen så att de berörda personerna inte behöver sitta allt för nära
varandra. Det kan också vara tillräckligt att se till att dessa personer kan
uppehålla sig i skilda rum i väntan på att det skall bli deras tur att höras
inför rätten. Sådana åtgärder torde också vara ganska vanligt
förekommande vid domstolarna.

Det framstår som betänkligt att skapa möjligheter att genomföra
säkerhetskontroll i domstol utan att den föranleds av någon som helst

Prop. 2000/01:32

39

indikation på säkerhetsrisk, t.ex. som stickprovskontroller med ett
allmänt avskräckande syfte. Som Hovrätten för Västra Sverige påpekar
är det också med hänsyn till regeringsformen uteslutet med någon form
av stickprovsmässig säkerhetskontroll utan att det föreligger en hotbild
av något slag. Om sådana kontroller skulle göras möjliga är dessutom,
som Göteborgs tingsrätt påpekar, utrymmet större för att utsätta
domstolarna för kritik när något inträffar. Detta kan i sin tur medföra att
säkerhetskontroller genomförs i större utsträckning än vad som verkligen
är motiverat.

Regeringen gör den bedömningen att allmän säkerhetskontroll, bland
annat för att vara förenlig med regeringsformen, måste förutsätta att
någon form av konkret säkerhetsrisk kan identifieras. Tröskeln bör
emellertid inte sättas särskilt högt och det bör vara tillräckligt att det
finns anledning att befara att ett allvarligt brott av det slag som redan
anges i säkerhetskontrollagen kan komma att begås i domstolens lokaler.
För att skapa skydd mot helt oförutsägbara våldshandlingar skulle det
däremot krävas permanenta kontroller, något som i enlighet med vad som
anförts ovan varken kan anses förenligt med grundlagsskyddade fri- och
rättigheter eller vara direkt påkallat för att förstärka tillträdesskyddet till
domstolslokalerna.

Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit att förutsättningen för att få
förordna om allmän säkerhetskontroll i stället skall formuleras så att det
skall vara påkallat för att förhindra att brott förövas. En sådan
formulering synes emellertid enligt ordalydelsen kräva mer för att
säkerhetskontroll skall få beslutas än vad som är fallet enligt den av
regeringen förordade lydelsen. Med hänvisning till att tröskeln för en
allmän säkerhetskontroll bör ligga så lågt som möjligt, förefaller den nu
föreslagna formuleringen vara att föredra.

Grundlagsfrågor

Till sin natur innebär säkerhetskontroller i domstol en inskränkning av de
grundläggande regler om integritetsskydd och domstolsoffentlighet som
finns i regeringsformen (se avsnitt 5). Sådana inskränkningar är i och för
sig tillåtna enligt regeringsformen men förutsätter att en avvägning görs
mellan å ena sidan intresset av säkerhet för anställda, parter och andra
besökare i domstolarna och å andra sidan intresset av största möjliga
öppenhet i domstolarnas arbete och den enskildes intresse av skydd för
den personliga integriteten.

Såsom Domstolsverket och flera remissinstanser har anfört innebär
kontroll av det slag som nu föreslås ett relativt litet ingrepp i den person-
liga integriteten. Sådana kontroller förekommer ofta eller t.o.m. regel-
mässigt även i andra sammanhang, t.ex. på flygplatser, och de allra flesta
är därmed bekanta med dem. Inte heller för domstolsoffentligheten kan
den utvidgade möjligheten att anordna kontroller innebära någon större
inskränkning. Det står alltjämt var och en fritt att underkasta sig en
kontroll eller att avstå från detta och eventuellt ta de konsekvenser,
processuella eller andra, som kan vara förenade med ett sådant val.

Den stora betydelse som domstolarnas möjlighet att kunna verka fritt
har för det demokratiska samhället uppväger enligt regeringens mening
väl de begränsade inskränkningar som nämnts. För att domstolarna skall

Prop. 2000/01:32

40

kunna fullgöra sin verksamhet måste de anställda, nämndemän, parter,
brottsoffer, vittnen och andra kunna känna sig säkra i domstolens lokaler
och man far utgå från att de som besöker domstolen är beredda att
underkasta sig en kontroll i detta syfte. Det är regeringens bedömning att
de samhällsviktiga intressen som forslaget om allmänna säkerhets-
kontroller i domstol är avsedda att skydda väger tyngre än de måttliga
rättighetsinskränkningar som det medför. Förslaget anses därmed falla
inom det utrymme for rättighetsinskränkningar som regeringsformen
anvisar.

Det bör dock framhållas att rättighetsbegränsande åtgärder aldrig, med
hänsyn till den proportionalitetsprincip som kommit till uttryck i 2 kap.
12 § andra stycket regeringsformen, far gå utöver vad som i det enskilda
fallet är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett dem.
Säkerhetskontroller får därmed inte beslutas slentrianmässigt. Den som
skall besluta om säkerhetskontroll måste alltså noggrant överväga om
säkerhetsriskerna kan minimeras till en acceptabel nivå genom andra,
mindre ingripande åtgärder. Som Domstolsverket har redogjort för i
rapporten finns andra förebyggande åtgärder att tillgå, såsom att hålla en
viss förhandling i en större rättssal, att låta personer uppehålla sig i skilda
rum, att kalla in väktare eller civilklädd polispersonal som övervakar en
domstolsförhandling eller att flytta en viss förhandling till en lokal
utanför domstolen. Även när allmän säkerhetskontroll övervägs måste
domstolen vid varje tillfälle ta ställning till om ett tillräckligt skydd kan
ges med hjälp av andra, mindre ingripande, åtgärder. När en allmän eller
särskild säkerhetskontroll genomförs är det dessutom viktigt att de
grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i övrigt beaktas. Ett beslut om
säkerhetskontroll och genomförandet därav måste sålunda alltid ske med
beaktande av skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp, förhandlings-
offentligheten, anonymitetsskyddet samt rätten i övrigt att yttra sig och
inhämta information.

Prop. 2000/01:32

6.2 Beslut om allmän säkerhetskontroll

Regeringens förslag: Beslut om allmän säkerhetskontroll skall kunna
fattas i administrativ ordning av domstolschefen. Domstolschefen kan
delegera beslutanderätten till någon annan lagfaren domare vid
domstolen. Beslutet om kontroll skall föregås av samråd med
polismyndigheten. Beslutet skall vidare gälla för viss tid och, vid behov,
innehålla uppgift om vilka lokaler, dvs. vilken fastighet eller vilken
adress, som beslutet avser.

Domstolsverkets förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag, men innehåller inget förslag om att beslutet vid behov skall
innehålla uppgift om vilka lokaler beslutet avser. Domstolsverket föreslår
även en högsta tidsgräns om en månad för beslut om allmän
säkerhetskontroll.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser som särskilt uttalat sig om
förslaget i denna del ställer sig tveksamma till den tidsbegränsning som
Domstolsverket föreslår. Hovrätten for Västra Sverige och Stockholms
tingsrätt (majoriteten) anser att ett krav på omprövning kan godtas.

41

Hovrätten påtalar att enmånadsgränsen inte bör tillämpas slentrianmäs-
sigt och tingsrätten anser att konstruktionen är svårbegriplig eftersom den
allmänna säkerhetskontrollen, enligt förslaget, inte fordrar att några
särskilda omständigheter föreligger. Även Svenska Tidningsutgivare-
föreningen framhåller att tidsgränsen inte innebär någon egentlig
begränsning och att andra begränsningar därför bör övervägas, t.ex. att
ett beslut inte får förnyas utan att en hotbild med i vart fall en viss
konkretion kan påvisas. Några remissinstanser lämnar förslag på den
lagtekniska utformningen.

Rikspolisstyrelsen understryker behovet av samråd med polisen innan
beslut fattas och Kriminalvårdsstyrelsen föreslår att samråd även bör ske
med kriminalvården. Riksåklagaren påtalar generellt behovet av bättre
informationsutbyte när det gäller risker för brottsliga handlingar.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom ett beslut om allmän säker-
hetskontroll påverkar hela domstolens verksamhet bör det, i enlighet med
Domstolsverkets förslag, fattas i administrativ ordning av domstolens
chef. Beslutanderätten bör kunna delegeras till annan lagfaren domare
vid domstolen.

Såsom bl.a. Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har påpekat är det av
största vikt att informationsutbytet om säkerhetsrisker m.m. mellan olika
myndigheter förbättras. Indikationer om säkerhetsrisker kan i många fall
förmodas komma från polismyndigheten och det är även polisen som
skall utöva ledningen av den allmänna säkerhetskontrollen och vara
beredd att rycka ut vid behov. Av dessa skäl är det lämpligt att beslut om
säkerhetskontroll alltid sker efter samråd med polismyndigheten. När det
gäller allmän säkerhetskontroll som inte har samband med något särskilt
mål är det däremot svårare, särskilt i de större städerna, att söka samråd
med åklagare. Någon generell samrådsplikt med åklagaren eller andra
berörda, t.cx. kriminalvården bör därför inte föreskrivas i dessa fall.
Däremot bör krav på samråd med åklagare också fortsättningsvis gälla
vid särskild säkerhetskontroll i brottmål. Reglerna om samråd utesluter
naturligtvis inte att samråd utöver vad som är föreskrivet sker med
åklagare, kriminalvård och andra innan beslut fattas när domstolen finner
det vara lämpligt. Vid de större domstolarna, där säkerhetsfrågor normalt
aktualiseras oftare än vid de mindre, kan det också finnas fördelar med
mer permanenta former för samråd mellan domstol och polis. På sina håll
finns s.k. samrådsgrupper där domare, poliser och i vissa fall även åkla-
gare och andra personer ingår. Fördelarna med en sådan samrådsgrupp är
flera, bl.a. kan man diskutera mera långsiktiga lösningar på säkerhets-
problem och det kan också underlätta för domstolen att i god tid kunna lå
information om eventuellt föreliggande hot mot domstolen och dess
personal och även om risker i samband med en kommande förhandling
(jfr prop. 1980/81:114 s. 16). Vikten av ett bättre informationsutbyte
mellan olika myndigheter kommenteras även i avsnitt 6.1. Frågan om
underrättelse av beslut behandlas vidare i författningskommentaren (se
avsnitt 11.1). Också utan samråd kan viktig information om eventuella
hotbilder erhållas från personer som på ett eller annat sätt är involverade
i ett pågående mål eller på annat sätt har kännedom om förhållanden som
kan medföra säkerhetsrisker för domstolen. Om en person känner till
förhållanden som gör att denne misstänker att brott kan komma att begås
i domstolens lokaler, kan detta också leda till att personen själv begär att

Prop. 2000/01:32

42

domstolen skall förordna om säkerhetskontroll. Domstolen far då bedö-
ma uppgifterna och vidta de åtgärder den anser lämpliga (om överkla-
gande av domstols beslut rörande säkerhetskontroll, se avsnitt 8).

Förslaget om en tidsbegränsning av beslut om allmän säkerhetskontroll
är i linje med principen att inskränkningar av grundlagsskyddade rättig-
heter skall vara så begränsade som möjligt. Tidsbegränsningen innebär
dock inte, vilket även några remissinstanser har framhållit, någon
egentlig begränsning av möjligheterna att besluta om sådana kontroller.
Domstolarna kan, allt eftersom en säkerhetsrisk med viss konkretion kan
identifieras, forordna om allmän säkerhetskontroll under den tid som
säkerhetsrisken bedöms kommer kunna föreligga. Om högre krav skulle
ställas, medför detta att utrymmet för beslut också skulle begränsas. En
sådan ordning skulle motverka syftet med de allmänna kontrollerna,
nämligen att skapa en möjlighet att möta mera diffusa säkerhetsrisker.
Enligt regeringens förslag krävs det, till skillnad från Domstolsverkets
förslag, att det finns anledning att befara att ett allvarligare brott kan
komma att begås i domstolens lokaler, dvs. att det finns någon form av
konkretiserad indikation på en säkerhetsrisk (se avsnitt 6.1). Tiden under
vilken kontrollen skall pågå skall därmed också vara avhängig denna
risk, varför en kontinuerlig prövning måste göras i fråga om huruvida
risken kvarstår.

Det kan i sammanhanget noteras att den tidsbegränsning om en månad
som infördes år 1990 i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riks-
dagens lokaler (se SFS 1990:125), togs bort år 1999 (se SFS 1999:22). I
den nya lydelsen föreskrivs i stället att beslut om säkerhetskontroll skall
avse visst tillfälle, visst sammanträde eller viss tid (2 §).

Som tidigare anförts är allmän säkerhetskontroll inte avsedd att vara
kontinuerlig utan i stället tidsbegränsad. Det bör därför föreskrivas att
beslutet om sådan kontroll skall avse viss tid. Att föreskriva en viss i
dagar, veckor eller månader angiven längsta tidsgräns framstår däremot
inte som motiverat mot bakgrund av vad som anförts ovan. På detta sätt
understryks även att tiden för kontrollen måste fastställas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet och inte slentrianmässigt till en
angiven tidsperiod.

Domstolsverkets förslag innehåller inget förslag om att ett beslut om
allmän säkerhetskontroll skall innehålla uppgift om vilken eller vilka
lokaler som beslutet avser. En sådan uppgift skulle emellertid, enligt
regeringens bedömning, vara nödvändig i vissa fall då den beslutande
domstolen har lokaler på olika adresser. Detta är i dag fallet med några
av landets större domstolar, men också domstolar som håller förhandling
vid s.k. tingsställen. Det förekommer också att domstolar håller förhand-
lingar i andra lokaler än domstolens egna (t.ex. höll Göteborgs tingsrätt
huvudförhandling med anledning av brandkatastrofen i Göteborg 1998 i
Svenska Mässans lokaler i Göteborg). En uppgift om vilken lokal
beslutet gäller kommer också kunna bli behövligt i de fall en hovrätt
håller förhandling på annan ort. För att inga tvivel skall råda om vilken
eller vilka lokaler - i meningen adresser eller fastigheter - som beslutet
avser bör beslutet därför, vid behov, innehålla en uppgift om detta.

Prop. 2000/01:32

43

6.3

Säkerhetskontrollens omfattning och utförande

Prop. 2000/01:32

Regeringens förslag; Allmän säkerhetskontroll i domstol skall omfatta
besökare till domstolen och genomföras som en inpasseringskontroll.
Syftet med kontrollen är att eftersöka vapen och andra farliga föremål.
Kontrollen får omfatta kroppsvisitation och undersökning av väskor,
paket m.m. med hjälp av teknisk utrustning, t.ex. larmbåge, handmetall-
detektor och röntgenmaskin. Manuell kroppsvisitation får endast ske om
det finns särskilda skäl för åtgärden.

Vid allmän säkerhetskontroll skall i princip samma personer som vid
särskild säkerhetskontroll samt anställda vid domstolen vara undantagna
från kontrollen. Därutöver skall personer som infinner sig i domstolens
lokaler på grund av utövning av offentligt uppdrag undantas från båda
formerna av kontroll. Ytterligare undantag är också möjliga. Om särskil-
da skäl föreligger får dock domstolen, vid allmän säkerhetskontroll,
inskränka kretsen av personer som är generellt undantagna från
kontrollen.

I lagen förtydligas att identitetskontroll endast får äga rum för att
kunna fastställa om en person, som uppger sig inte omfattas av
säkerhetskontroll, skall undantas från kontrollen.

Samma regler som för särskild säkerhetskontroll skall gälla i fråga om
följden av att vägra underkasta sig allmän säkerhetskontroll och om
särskilda undantag från kontrollen. Beslut om särskilt undantag skall
fattas av den som har beslutat om säkerhetskontrollen, vilket när så är
möjligt skall ske efter samråd med den eller de som handlägger målet där
personen har kallats.

Domstolsverkets förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser som särskilt uttalat sig om
förslaget i denna del ställer sig tveksamma till omfattningen av den
allmänna säkerhetskontrollen och har synpunkter på hur den skall
utföras.

Rikspolisstyrelsen uttalar att säkerhetskontroller bör omfatta alla perso-
ner som besöker domstolen och att generella undantag av principiella
skäl bör avskaffas. Stockholms tingsrätt påtalar att praktiska problem
kommer att uppstå, särskilt vid större domstolar, om andra än de anställ-
da skall undantas från den allmänna säkerhetskontrollen. Två rådmän vid
Länsrätten i Värmlands län (minoritet) anser att alla, inklusive rättens
ledamöter, bör kunna omfattas av kontrollen i undantagsfall.

Hovrätten för Västra Sverige och Kammarrätten i Sundsvall anför att
manuell kroppsvisitation normalt bör kunna förekomma också vid allmän
säkerhetskontroll.

Justitiekanslern föreslår att det av lagtexten uttryckligen skall framgå
att enskild som inte tillhör den krets som skall undantas från kontrollen
inte får underkastas identitets- eller legitimationskontroll. Svenska
Tidningsutgivareföreningen framför ett liknande förslag. Stockholms
tingsrätt anför att legitimationskontroll kan vara aktuell endast i fråga om
personer som undantas från kontrollen.

Skälen för regeringens förslag: Kontrollen måste utföras på ett sätt
som uppfyller syftet med densamma samtidigt som integritetsintrånget

44

blir så litet som möjligt. Kontrollen bör dessutom kunna genomforas
relativt enkelt och snabbt och så att praktiska tillämpningsproblem
undviks.

Allmän säkerhetskontroll är avsedd att vara en inpasseringskontroll till
domstolens lokaler. Som Stockholms tingsrätt har pekat på kan det i
vissa fall med hänsyn till utformningen av domstolens lokaler vara
lämpligast att placera kontrollen på annan plats än i entrén till lokalerna,
t.ex. på ett visst våningsplan. Som beteckningen anger är dock den
allmänna säkerhetskontrollen avsedd att vara en generell kontroll av
besökare till domstolen, men inte en kontroll utanför en viss förhand-
lingssal. En kontroll som bara är avsedd att omfatta dem som närvarar
vid en viss förhandling och därför anordnas i omedelbar anslutning till
förhandlingssalen skall därför även fortsättningsvis uppfylla kraven för
särskild säkerhetskontroll och beslutanderätten skall vara förbehållen
rätten eller dess tillämnade ordförande.

Kontrollåtgärder

De kontrollåtgärder som kan komma i fråga vid allmän säkerhetskontroll
är desamma som far förekomma enligt nuvarande reglering, dvs. kropps-
visitation och undersökning av väskor och paket m.m. Bedömningen i
avsnitt 6.1 av hur den allmänna säkerhetskontrollen förhåller sig till
grundlagsskyddade rättigheter, utgår från att kontrollen i första hand
skall genomföras med hjälp av metalldetektor eller annan liknande
teknisk anordning, vilket också Domstolsverket föreslår. Kroppsvisita-
tion och undersökning av föremål som sker med hjälp av tekniska
hjälpmedel uppfyller de inledningsvis angivna målsättningarna och bör
därför väljas som den normala metoden vid genomförandet av allmän
säkerhetskontroll.

Teknisk utrustning som kan vara aktuell är s.k. larm- eller säkerhets-
bågar och handmetalldetektorer samt, vilket några remissinstanser sär-
skilt har påpekat, röntgenutrustning för undersökning av föremål. Med
hänsyn till att de allmänna säkerhetskontrollerna inte är avsedda att
genomföras som mer eller mindre permanenta åtgärder (se avsnitt 6.2)
finns det inget behov av att utrusta varje domstol med sådan utrustning.
Inköp av vakttjänster och teknisk utrustning kommer i stället ske centralt
med möjlighet för domstolarna att vid behov rekvirera aktuell utrustning
och personal från kontrakterat vaktbolag. De ekonomiska konsekven-
serna av regeringens förslag redovisas i avsnitt 10.

Manuell kroppsvisitation är inte avsedd att förekomma vid allmän
säkerhetskontroll annat än om den tekniska utrustningen ger utslag för
otillåtna föremål. Ett par remissinstanser har framhållit att detta klart bör
framgå av lagtexten. Regeringen delar denna bedömning. Det bör alltså
föreskrivas att kroppsvisitation som sker på annat sätt än genom använ-
dande av metalldetektor eller liknande anordning vid allmän säkerhets-
kontroll bara är tillåten om särskilda skäl föreligger. Frågan om vem som
bör fa genomföra kroppsvisitation på annat sätt än med hjälp av teknisk
utrustning behandlas i avsnitt 6.4.

De kontrollåtgärder som föreslås beträffande allmän säkerhetskontroll
skiljer sig från vad som gäller vid särskild säkerhetskontroll. I det senare
fallet ställs det inte något krav på att kontrollen i första hand skall utföras

Prop. 2000/01:32

45

med hjälp av tekniska anordningar - vilket dock i praktiken ofta torde
vara fallet - utan polismyndigheten får från fall till fall avgöra hur
kontrollen skall gå till. För särskild säkerhetskontroll ställs inte heller
något krav på särskilda skäl tor att manuell kroppsvisitation skall få
genomföras, men en proportionalitetsavvägning måste naturligtvis alltid
göras och en kroppsvisitation bör inte göras mer ingående än vad
ändamålet med åtgärden kräver (prop. 1980/81:114 s. 23). Reglerna om
kontrollåtgärder vid särskild säkerhetskontroll bör inte ändras.

Generella undantag från säkerhetskontrollen

Enligt Domstolsverkets förslag skall vissa kategorier av personer vara
generellt undantagna från allmän säkerhetskontroll. Det gäller rättens
ledamöter och andra som infinner sig i domstolen på grund av utövande
av allmän tjänst samt advokater. Härtill skall andra personer kunna
undantas om särskilda skäl föreligger. Förslaget motsvarar vad som
gäller vid särskild säkerhetskontroll. Härutöver bör anställda vid domsto-
larna generellt undantas från kontroller. Flertalet remissinstanser som
yttrat sig har inte haft något att erinra mot förslaget.

Lagrådet anser emellertid att den föreslagna kretsen av generellt
undantagna personer vid en allmän säkerhetskontroll skulle bli alltför
begränsad och att det kan förefalla rimligt att också den som på grund av
myndighets förordnande skall fullgöra en uppgift i domstolen är generellt
undantagen från säkerhetskontroll, även om han eller hon inte är i allmän
tjänst. Det kan t.ex. gälla pensionerade domare som fullgör vissa
dömande uppgifter eller offentliga försvarare och offentliga biträden som
inte är advokater. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning,
vilket innebär att också personer som utför ett offentligt uppdrag
generellt skall undantas från allmän säkerhetskontroll. I sammanhanget
måste beaktas att de nu aktuella personerna är förordnade av domstolen.
Deras förordnande skall grundas på en lämplighetsbedömning, vilken
även måste anses omfatta personernas tillförlitlighet i säkerhetshänse-
ende. Förutom pensionerade ordinarie domare bör alltså även t.ex.
offentliga försvarare och biträden samt målsägandebiträden som inte är
advokater undantas från säkerhetskontroll. Med hänsyn till vad som nu
sagts om skälen för att undanta dessa personer från kontroll, anser
regeringen att det inte heller finns några bärande skäl för att de
fortsättningsvis skall omfattas av särskild säkerhetskontroll. Regeringen
anser således att ifrågavarande personer generellt skall undantas från
båda formerna av kontroll. En pensionerad ordinarie domare som vid
domstol skall fullgöra vissa dömande uppgifter, undantas emellertid
redan från särskild säkerhetskontroll i egenskap av ledamot av rätten.

Vid allmän säkerhetskontroll kan en ordning med generella undantag
föranleda tillämpningsproblem och Stockholms tingsrätt har anfört att
den allmänna säkerhetskontroll som Domstolsverket har föreslagit kan
vara besvärlig att genomföra i praktiken, särskilt vid större domstolar.
För en domstol med ett mycket stort antal besökare dagligen vore det,
enligt tingsrätten, administrativt ogörligt att kräva legitimation av alla
som föreslås kunna bli generellt undantagna från kontrollen. Tingsrätten
anser därför att den allmänna säkerhetskontrollen bör omfatta alla som
skall passera densamma, i vart fall om de inte är anställda vid domstolen.

Prop. 2000/01:32

46

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande väckt frågan om inte generella
undantag över huvud taget bör avskaffas av principiella skäl.

I yttrandet från Länsrätten i Värmlands län framhåller några rådmän att
det kan förekomma undantagsfall när det kan vara befogat att kontrollera
alla, t.o.m. rättens ledamöter, och de föreslår därför en ordning med en
fakultativ möjlighet att meddela generella undantag.

Generella undantag för vissa personkategorier kan, särskilt vid större
domstolar, förväntas medföra att allmänna säkerhetskontroller blir mer
komplicerade och tar längre tid att genomföra än om alla som passerar
kontrollen undersöks. Motsvarande problem uppstår inte alls i samma
utsträckning vid särskild säkerhetskontroll. Tillämpningssvårighetema
talar emot att generella undantag bör gälla vid allmän säkerhetskontroll.

De grupper av personer som föreslås undantagna från kontrollen kan
dock, som tidigare sagts, inte anses utgöra någon säkerhetsrisk utan är
tvärtom nödvändiga för domstolarnas verksamhet. Det vore därför
betänkligt att kräva att de måste underkasta sig säkerhetskontroll. Doma-
re och andra anställda vid domstolen, nämndemän, andra som infinner
sig i domstolens lokaler på grund av utövning av allmän tjänst eller
offentligt uppdrag samt advokater bör därför i princip vara generellt
undantagna från allmän säkerhetskontroll.

Det går dock inte att bortse från de praktiska invändningar som har
rests, vilka inte alltid kan begränsas genom separata ingångar eller andra
åtgärder. Såsom Stockholms tingsrätt har framhållit kan praktiska
svårigheter med att genomföra kontrollen komma medföra att allmän
säkerhetskontroll över huvud taget inte genomförs. Det bör därför finnas
utrymme för domstolen att vid allmän säkerhetskontroll besluta om
inskränkningar i undantagskretsen om särskilda skäl föreligger, t.ex.
stora verkställighetsproblem. Däremot bör reglerna om generella undan-
tag vid särskild säkerhetskontroll kvarstå oförändrade.

Liksom vid särskild säkerhetskontroll bör domstolen också vid allmän
säkerhetskontroll ha möjlighet att fakultativt besluta om ytterligare
undantag från kontrollen. Nedan återkommer frågan om särskilda
undantag beträffande personer som vägrar att underkasta sig säkerhets-
kontrollen.

Identitetskontroll m.m.

Såväl i förarbetena till säkerhetskontrollagen (prop. 1980/81:114 s. 11 f.)
som i Domstolsverkets rapport (s. 33 f.) betonas att säkerhetskontrollen
inte far förenas med åtgärder för att undersöka en persons identitet eller
ärende, annat än för att kunna fastställa att personen har rätt att undantas
från kontrollen. Motivet för detta är främst att tillförsäkra det grundlags-
skyddade anonymitetsskyddet (se ovan avsnitt 6.1). Liksom detta grund-
lagsskydd omfattar rätten att ta del av allmänna handlingar utan att
behöva uppge sin identitet, måste också den som vill bevista en dom-
stolsförhandling eller i annat ärende besöka domstolen kunna göra detta
utan att behöva uppge sitt namn eller underkasta sig identitetskontroll.

Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen och Svenska Tidningsutgivare-
föreningen har särskilt tagit fasta på frågan om identitetskontroll och
anonymitetsskydd i sina remissvar och föreslagit att detta föreskrivs
särskilt i lagen. Rikspolisstyrelsen anför, beträffande anonymitets-

Prop. 2000/01:32

47

skyddet, att bestämmelserna i 5 § andra stycket säkerhetsskyddslagen
(1996:627) kan tjäna som förebild. Där föreskrivs att säkerhetsskyddet
enligt lagen skall utformas med beaktande av enskildas rätt att enligt
tryckfrihetsförordningen ta del av allmänna handlingar.

Det har ovan (avsnitt 6.1) betonats att det är mycket viktigt att den s.k.
proportionalitetsprincipen liksom samtliga de grundlagsskyddade fri- och
rättigheter som aktualiseras inför ett beslut om och vid genomförandet av
en säkerhetskontroll beaktas. Beaktandet av dessa fri- och rättigheter är
dock någonting som också varit en nödvändig förutsättning för hela
säkerhetskontrollagens tillkomst och utgör de yttre ramarna för lagen.
Eftersom lagstiftningen således i sig redan innefattar ett beaktande av
dessa fri- och rättigheter, behöver anonymitetsskyddet enligt regeringens
bedömning inte uttryckligen anges i lagen på föreslaget sätt.

Personer som uppger sig tillhöra kretsen av de generellt undantagna (se
ovan) bör kunna avkrävas legitimation eller annat likvärdigt bevis på att
de har en ställning som berättigar till undantag. Detsamma bör gälla den
som, när frågan uppstår, kan komma i fråga for ett särskilt undantag från
säkerhetskontroll. Detta innebär inte någon inskränkning av offentlig-
hetsprincipen. Konsekvensen av vägran eller oförmåga att visa upp ett
sådant dokument är att personen måste genomgå en säkerhetskontroll för
att få tillträde till domstolslokalen, inte att han eller hon vägras tillträde
till denna. Även domstolens personal bör i detta syfte kunna avkrävas
legitimation eller liknande. Det är naturligtvis inte meningen att legitima-
tion skall avkrävas slentrianmässigt, utan endast i de fall då personen inte
är känd för kontrollpersonalen. Andra personer än de som åberopar
undantag från kontrollen och domstolens personal får aldrig avkrävas
legitimation eller tillfrågas om sin identitet eller ärende på ett sådant sätt
att det skulle innebära en inskränkning av den enskildes grundlagsskyd-
dade rätt till anonymitet. Regeringen delar, i detta avseende, den upp-
fattning som några remissinstanser har anfört att detta uttryckligen bör
anges i lagtexten. För att tydliggöra att identitetskontroll endast får ske
när någon som vill få tillträde till domstolens lokaler uppger sig vara
undantagen från säkerhetskontroll och inte för att allmänt klarlägga vilka
personer som skall undantas från kontroll, har på Lagrådets inrådan
lagtexten förtydligats i detta hänseende. I lagen anges således att
identitetskontroll endast får äga rum för att kunna fastställa om en
person, som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll, skall undantas
från säkerhetskontroll.

Vägran att underkasta sig kontroll och särskilda undantag från kontrollen

Om en person som inte är undantagen enligt 3 § säkerhetskontrollagen
vägrar att underkasta sig allmän säkerhetskontroll bör följden, liksom vid
särskild säkerhetskontroll, i princip vara att personen vägras tillträde till
de lokaler som omfattas av kontrollen. Frågan om förvaring av föremål
som alternativ till kontroll behandlas under avsnitt 6.5.

När en person som har kallats att infinna sig till en förhandling vägrar
att undergå allmän säkerhetskontroll, uppstår samma frågeställningar
som vid särskild säkerhetskontroll. Det avser främst partema, ombud
som inte är undantagna från kontrollen, målsägande, vittnen, sakkunniga
och tolkar. De som är kallade att inställa sig vid domstolen är ofta

Prop. 2000/01:32

48

skyldiga att infinna sig och för dem som har ålagts personlig inställelse
finns det möjlighet att föreskriva olika former av sanktioner vid utevaro,
t.ex. att utge vite, dömas till böter eller hämtas till rätten. Utevaro kan
även medföra skyldighet att betala rättegångskostnader. I vissa fall kan
dom eller avskrivningsbeslut meddelas när en part inte inställer sig.

Beträffande särskild säkerhetskontroll har frågan lösts så att den som
verkställer kontrollen omedelbart skall anmäla till domstolen, dvs. rätten
eller rättens tilltänkta ordförande, om någon annan än en åhörare vägrar
att underkasta sig kontrollen. Domstolen har då möjlighet att ompröva
beslutet och särskilt medge att personen undantas från kontrollen (6 §
andra stycket). Detsamma gäller om ett farligt föremål påträffas hos
någon annan än en åhörare, men inte beslagtas, och personen vägrar att
lämna det till förvaring (7 § tredje stycket). Vid bedömningen om särskilt
undantag skall lämnas skall domstolen bl.a. väga in orsaken till vägran,
risken för att personen för med sig ett farligt föremål och möjligheten till
bevakning i rättssalen. Betydelsen för rättegången om personen inte hörs
bör också inverka på domstolens bedömning (prop. 1980/81:114 s. 24 f.).

På Lagrådets inrådan (se prop. 1980/81:114 s. 202 f.f.) infördes
dessutom en bestämmelse om att domstolen beträffande den som kan
hämtas till rätten om han eller hon uteblir - vilket enligt rättegångsbalken
gäller tilltalad i brottmål, part i ett indispositivt tvistemål, målsägande
som skall höras i anledning av åklagarens talan samt vittne - far förordna
att personen trots sin vägran att genomgå säkerhetskontroll, skall
genomgå säkerhetskontroll (6 § andra stycket). Lagrådet motiverade
detta bl.a. med att det inte förefaller lämpligt att en sådan person tillåts
välja mellan att undergå säkerhetskontroll eller att avlägsna sig från
rätten för att därefter till äventyrs hämtas, kanske redan samma dag, och i
samband därmed skyddsvisiteras. Motsvarande skulle enligt Lagrådet
gälla för den som kan hämtas till rätten och som vägrar att lämna från sig
ett medfört föremål för förvaring. Denne kan alltså tvingas lämna ifrån
sig föremålet till förvaring (7 § tredje stycket).

Domstolsverket har föreslagit att samma ordning i princip skall gälla
vid allmän säkerhetskontroll och fört en diskussion om vem som i dessa
fall bör besluta om särskilda undantag, den som beslutat om kontrollen
alternativt rätten eller rättens tillämnade ordförande för den förhandling
till vilken personen har kallats. Domstolsverket har stannat för lösningen
att den som beslutat om kontrollen också skall besluta om särskilda
undantag samt bl.a. anfört att detta kan vara en fördel för uppfattningen
om rättens objektivitet i känsliga mål, t.ex. i vårdnadsmål. Enligt för-
slaget skall dock samråd om möjligt ske med rätten, eller dess tilltänkta
ordförande, i det mål där den aktuella förhandlingen hålls. Förslaget har
godtagits vid remissbehandlingen, men Justitiekanslem påpekar att för-
farandet kan leda till avsevärd tidsutdräkt.

Regeringen finner den föreslagna lösningen vara lämplig och gör
bedömningen att den är praktiskt genomförbar. Vid allmän säkerhets-
kontroll skall därmed den som fattar beslutet om kontrollen med stöd av
2 § också besluta om särskilda undantag från kontrollen eller, beträffande
den som får hämtas till domstolen vid utevaro, att personen skall
kontrolleras eller lämna från sig föremål till förvaring trots sin vägran.
Beslutet skall, när så kan ske, fattas efter samråd med rättens tillämnade
ordförande eller, om förhandlingen har inletts, med rätten. Det är dock

Prop. 2000/01:32

49

inte fråga om någon absolut samrådsplikt. Undantag bör fa göras t.ex. om
den med vilken samråd skall ske inte kan nås inom rimlig tid eller om
samrådet av annan orsak skulle leda till oacceptabel tidsutdräkt och
därmed möjligen också verkställighetsproblem. Om den person som
beslutat om kontrollen också skall vara ordförande vid en förhandling
som ännu inte inletts, behöver naturligtvis inte heller något samråd ske.
Vägran att genomgå säkerhetskontroll torde inte inträffa särskilt ofta.
Syftet med samråd är inte bara att möjliggöra välgrundade bedömningar i
fråga om undantag från kontroll, utan även att möjliggöra riktiga
bedömningar av hur målet skall handläggas och om personen kan anses
ha laga förfall om han eller hon inte inställer sig till förhandlingen m.m.
Om domstolens chef eller den domare som efter delegation beslutat om
allmän säkerhetskontroll inte personligen finns tillgänglig på domstolen
när fråga om särskilt undantag uppkommer, kan frågan lämpligen
avhandlas på telefon med vederbörande. Om domstolens chef inte kan
nås på telefon, kan dennes ställföreträdare på domstolen (se t.ex. 47 §
förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion och 41 § förordningen
[1996:382] med länsrättsinstruktion) fatta beslut i frågan. Kan den
domare som fått beslutanderätten delegerad till sig inte nås på telefon,
bör domstolens chef kunna fatta beslut i frågan.

Den möjlighet som finns att vägra en person som kallats till en för-
handling tillträde om han inte frivilligt genomgår säkerhetskontroll kan
inte anses strida mot artikel 6 i Europakonventionen, även om möjlig-
heten kan innebära att en kallad part inte ovillkorligen har rätt att närvara
vid förhandlingen. Som anförts i avsnitt 6.1 står det var och en fritt att
underkasta sig en kontroll eller att avstå från detta och ta de konsekven-
ser, processuella eller andra, som kan vara förenade med ett sådant val.
Normalt får alltså, som Lagrådet också särskilt framhållit, en vägran att
underkasta sig säkerhetskontroll med åtföljande frånvaro från en för-
handling anses innebära att parten själv valt att inte närvara. Något
problem uppkommer då inte i förhållande till konventionen (jfr Danelius,
Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 170.). Regeringen delar
Lagrådets bedömning att domstolarna, vid sin prövning av huruvida
särskilda undantag från kontroll skall ges, alltid bör beakta artikel 6 i
Europakonventionen.

Prop. 2000/01:32

6.4 Användningen av ordningsvakter vid
säkerhetskontroll i domstol

Regeringens förslag: Allmän säkerhetskontroll i domstol skall kunna
utföras av annan personal än polismän. Sådan personal skall ha ordnings-
vaktsutbildning och vara förordnad av den ansvariga polismyndigheten.
Kontrollen skall utföras under polismans ledning. Särskild säkerhets-
kontroll bör såsom i dag utföras av polispersonal, men skall vid behov
kunna ske med biträde av ordningsvakter.

Kroppsvisitation som sker på annat sätt än genom användande av
metalldetektor eller liknande anordning får utföras av polisman eller av
ordningsvakt som polismyndigheten har godkänt for uppgiften.

50

Domstolsverkets förslag: Båda typerna av säkerhetskontroll bör fa
genomföras av ordningsvakter med särskilt förordnande under ledning av
polisman. När det gäller särskild säkerhetskontroll skall det ankomma på
polismyndigheten att avgöra huruvida särskilt förordnade ordningsvakter
i någon mån kan tjänstgöra vid kontrollen i stället för polispersonal.

Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som särskilt yttrat sig
angående möjligheten att låta annan än polisman utföra kontrollerna har
flera tillstyrkt förslaget, bl.a. Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen
och Länsstyrelsen i Stockholms län. Svea hovrätt och Stockholms tings-
rätt tillstyrker förslaget såvitt avser allmän säkerhetskontroll, men avstyr-
ker det i fråga om särskild säkerhetskontroll. Stockholms tingsrätt anser
vidare att kravet på att kontrollen skall ske under polismans ledning är
onödigt. Endast Länsrätten i Värmlands län (majoriteten) avstyrker helt
att annan än polis skall kunna genomföra säkerhetskontroller. Rikspolis-
styrelsen har i ett separat ärende (Ju95/1434, se avsnitt 3) föreslagit att
polismyndigheten bör ges möjlighet att förordna annan än polisman att
under ledning av polisman utföra säkerhetskontroll vid domstols-
förhandling. Förslaget motsvarar vad som efter lagändring 1974 gäller
för säkerhetskontroll vid flygplats. Länsstyrelsen i Stockholms län har i
samma ärende (Ju95/1434), utan att framställa något formellt förslag om
lagändring, uttalat att det kan finnas skäl att överväga en möjlighet att
låta andra än polismän utföra säkerhetskontroll vid domstolsförhand-
lingar om dessa uppdrag tenderar att öka. Vad som bör diskuteras är
enligt länsstyrelsen i så fall en lagändring motsvarande den som Riks-
polisstyrelsen föreslår.

Skälen för regeringens förslag: Uppgifter som tidigare varit förbe-
hållna polispersonal utförs i dag i stor utsträckning av andra personer.
Vissa uppgifter utförs av godkända väktare enligt lagen (1974:191) om
bevakningsföretag och av ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om
ordningsvakter. Enligt 23 a § polislagen (1984:387) har polisen möjlighet
att förordna den som inte är anställd som arrestantvakt eller passkontrol-
lant inom polisväsendet och inte heller är polisman att tjänstgöra som
sådan vakt eller kontrollant. Vidare finns det sedan den 1 januari 1999
föreskrifter i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. som medger
att kriminalvården förordnar väktare från auktoriserade bevakningsbolag
för vissa bevakningsuppgifter (se prop. 1997/98:95 s. 64 f.f.).

Även särskilt reglerade säkerhetskontroller får i viss utsträckning
utföras av annan än polisman. Sedan 1974 får särskild kontroll på flyg-
plats under ledning av polisman utföras av andra personer som förordnats
av polismyndigheten. I samband med ändringen uttalade departements-
chefen att den särskilda flygplatskontrollen polisiärt sett är av rutin-
betonad och enkel natur och därför väl kan utföras av personer utan
polisutbildning (prop. 1974:105 s. 7 f.). Att använda polispersonal för de
aktuella uppgifterna ansågs därför vara en misshushållning med tillgäng-
liga polisresurser. Kravet att kontrollen skall ske under ledning av polis-
man motiverades med risken för att allvarliga våldsbrott kan inträffa.

Säkerhetskontroller i riksdagen skulle, enligt 4 § lagen (1988:144) om
säkerhetskontroll i riksdagens lokaler, i dess tidigare lydelse, utföras av
polisman, efter närmare anvisningar från polismyndigheten, med biträde
av riksdagens vaktpersonal. Efter en lagändring som trädde i kraft den 1

Prop. 2000/01:32

51

april 1999 (SFS 1999:22) får sådan kontroll numera utföras antingen av
polisman eller, efter polismyndighetens förordnande, av vaktpersonal vid
riksdagen (5 §). Medverkan av polis krävs bara vid annan form av
kroppsvisitation än genom metalldetektor eller liknande anordning.
Konstitutionsutskottet uttalade att det inte längre finns samma behov av
medverkan från polisens sida vid säkerhetskontroll, eftersom kontroll
med metalldetektor inte längre torde upplevas som särskilt integritets-
kränkande och då vaktpersonalen är väl utbildad samt lämplig för de
aktuella uppgifterna (bet. 1998/99:KU7 s. 10).

Det kan också i sammanhanget nämnas att bevakning av skyddsobjekt
(t.ex. riksdagsbyggnaden) enligt lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m., får utföras av polismän, men även av
särskilt utsedd personal, s.k. skyddsvakter, med relativt vittgående
befogenheter.

När det gäller säkerhetskontroll i domstol har Domstolsverket anfört
att uppdragen i dag är betungande för polisen och att erforderliga polis-
resurser skulle saknas för att utföra allmänna säkerhetskontroller. I fråga
om särskild säkerhetskontroll bör det ankomma på polismyndigheten att
avgöra huruvida särskilt förordnade säkerhetsvakter i någon mån kan
tjänstgöra vid kontrollen i stället för polispersonal. Rikspolisstyrelsen har
anfört att även säkerhetskontroll i domstolar polisiärt sett är av
rutinmässig och okomplicerad beskaffenhet. I båda förslagen görs
hänvisningar till vad som gäller vid flygplatskontroller enligt lagen
(1970:926) om särskild kontroll vid flygplats (3 §).

Även om säkerhetskontroll i domstol polisiärt sett är rutinmässiga och,
i vart fall i vissa fall, av enklare beskaffenhet skulle det ändå ställas
mycket stora krav på utbildning, erfarenhet och kompetens på den
vaktpersonal som enligt förslaget tillsammans med polisen skulle lå
utföra säkerhetskontroller i landets domstolar. Enligt regeringens
bedömning kan endast ordningsvakter komma i fråga för uppgiften.
Ordningsvakter medverkar i dag till att upprätthålla den allmänna
ordningen och lar förordnas att tjänstgöra vid olika allmänna
sammankomster, vid offentliga tillställningar, lokaler och platser samt,
om särskilt behov finns, även i andra fall (se 1-3 §§ i lagen [1980:578]
om ordningsvakter). Bemyndigandet att få utföra säkerhetskontroller i
domstol bör framgå av en ny bestämmelse i lagen. Den nuvarande 3 § i
lagen innehåller en generellt avfattad bestämmelse, enligt vilken
ordningsvakter far förordnas även i annat fall än som följer av 2 §, om
det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän
synpunkt. Som Lagrådet framhållit är det med hänsyn till avfattningen av
3 § lämpligast att placera den nya paragrafen med dess specificerade
uppgifter som en 2 a §. Den lagtekniska utformningen av bestämmelsen
behandlas i författningskommentaren (se avsnitt 11.3).

Ordningsvakter vid allmän säkerhetskontroll

Enligt regeringens mening talar såväl hänsynen till ett effektivt nyttjande
av polisens resurser som uppdragets karaktär för att låta ordningsvakter
få utföra allmän säkerhetskontroll i domstolarna. Ordningsvakterna skall
vara förordnade för uppgiften av polismyndigheten och det bör vara
polismyndigheten som i det enskilda fallet avgör om polismän eller

Prop. 2000/01:32

52

ordningsvakter skall utföra kontrollen. Med hänsyn till att det, enligt
regeringens förslag, skall krävas en indikation på att det finns risk för
allvarlig brottslighet för att allmän säkerhetskontroll skall få ske, bör
kontrollen ske under ledning av polisman, vilket också Domstolsverket
har föreslagit. Detta överensstämmer med vad som i dag gäller vid
säkerhetskontroll på flygplatser (jfr dock förslaget i SOU 1999:42, se
ovan avsnitt 5).

Enligt Domstolsverkets mening skulle det vid säkerhetskontroll i
domstol räcka att polisen finns tillgänglig och kan infinna sig i domstolen
inom en viss kortare tid. Stockholms tingsrätt och Rikspolisstyrelsen
delar Domstolsverkets bedömning, även om tingsrätten påtalar att före-
skriften om polismans ledning inte är verklighetsförankrad och därför
inte behövs. När det gäller flygplatskontroll innebär motsvarande före-
skrift att polismannen måste finnas tillgänglig i stationsområdet men inte
att han eller hon måste finnas på plats vid kontrollen.

Huruvida ett uppfyllande av kravet på att polisman skall leda en allmän
säkerhetskontroll innebär att polispersonal måste finnas tillgänglig i
domstolslokalema far avgöras från fall till fall. Vid bedömningen, som
bör ske efter samråd mellan domstolen och polismyndigheten, skall det
främst beaktas om polisen i den aktuella situationen kan leda kontrollen
utan att fysiskt vara på plats. Andra faktorer som också bör beaktas i
sammanhanget är polisens möjligheter att snabbt rycka ut till domstolen
om behov uppstår, t.ex. på grund av behov av åtgärder som inte får
utföras av dem som genomför kontrollen (se vidare nedan).

Ordningsvakter vid särskild säkerhetskontroll

När det gäller särskild säkerhetskontroll i domstol föreligger det en
avgörande skillnad jämfört med säkerhetskontroller på flygplatser eller i
riksdagen. För att en sådan domstolskontroll skall fa genomföras krävs
att det föreligger särskilda omständigheter som innefattar en överhängan-
de risk för att ett allvarligt brott kan komma att begås. Även om genom-
förandet i många fall kan kännas rutinmässigt för den polispersonal som
deltar, innebär risken för att ett allvarligt brott skall komma att begås att
polismän bör utföra kontrollen. Regeringen delar alltså den uppfattning
som några domstolar har gett uttryck för, nämligen att särskild säkerhets-
kontroll skall utföras av polismän. Det bör däremot inte uteslutas att
polismännen kan biträdas av ordningsvakter när polisen finner det vara
lämpligt. Efter överväganden i det enskilda fallet, skall polismyndigheten
alltså vid behov kunna förordna ordningsvakter att biträda polisen vid
särskild säkerhetskontroll Det bör noteras att införandet av möjligheten
att genomföra allmän säkerhetskontroll kan komma att leda till att antalet
särskilda kontroller minskar. Även om inte förutsättningarna för särskild
säkerhetskontroll förändras är det troligt att vissa säkerhetsrisker som i
och för sig kan motivera en sådan kontroll framgent i stället kommer att
bemötas med en allmän säkerhetskontroll.

Prop. 2000/01:32

53

Följdhestämmelser med anledning av att ordningsvakter får utföra
säkerhetskontroll

Dc kontrollåtgärder som andra än polismän skall komma att utföra måste
vara lämpliga med hänsyn till den utbildning och erfarenhet som dessa
personer kan förväntas ha samt som det är lämpligt att de får utföra (se
ovan avsnitt 6.2). Som tidigare nämnts utgör kroppsvisitation samt
undersökning av väskor och andra föremål genom användning av teknisk
utrustning inte något problem i detta avseende. Däremot kan det ifråga-
sättas om andra än polismän skall få genomföra manuell kroppsvisita-
tion.

Domstolsverkets förslag innehåller ingen begränsning i fråga om vem
som bör få genomföra kroppsvisitation på annat sätt än med hjälp av
teknisk utrustning. Ingen remissinstans har heller särskilt tagit upp denna
fråga. När det gäller säkerhetskontroll i riksdagen föreskrivs emellertid
att manuell kroppsvisitation endast får utföras av polisman. Detta krav
infördes vid den senaste ändringen av lagen som också innebar att
riksdagens vaktpersonal skall få genomföra säkerhetskontroll utan polis-
personal närvarande. Bakgrunden till bestämmelsen kommenteras inte
närmare av vare sig Riksdagens förvaltningskontor (1997/98:RFK3) eller
Konstitutionsutskottet (bet. 1998/99:KU7).

Regler om rätt att genomföra kroppsvisitation finns i många författ-
ningar och är i vissa fall förbehållen poliser, t.ex. 28 kap. rättegångs-
balken, 19 och 23 §§ polislagen (1984:387) och 5 kap. 2 § utlännings-
lagen (1989:529). Enligt andra författningar får emellertid andra personer
utföra kroppsvisitation. Lagen (1970:926) om särskild kontroll på
flygplats ställer t.ex. inte något hinder i vägen för att särskilt förordnade
s.k. flygplatskontrollanter skall få utföra manuell kroppsvisitation.

För att kroppsvisitation av personer och undersökning av väskor och
andra föremål skall utföras på ett korrekt och säkert sätt fordras utbild-
ning och erfarenhet. Rikspolisstyrelsen har t.ex. i sitt remissvar bl.a.
uttalat att väskor och andra tillslutna föremål av säkerhetsskäl inte bör
öppnas när någon vägrar att medverka till att så sker. När det gäller flyg-
platskontroller kan det konstateras att dessa sker regelbundet och att
säkerhetskontrollantema på de statliga flygplatserna är anställda för upp-
giften antingen av Luftfartsverket eller av entreprenörer som fått i
uppdrag att sköta kontrollen (se SOU 1999:42 s. 260). Dessa kontrollan-
ter kan därför förväntas ha nödvändiga kunskaper och erfarenhet av att
genomföra även en manuell kroppsvisitation.

Säkerhetskontroll i domstol är däremot inte en regelbunden verksam-
het och det kan inte förutsättas att den personal som skall genomföra
kontrollen har tillräcklig utbildning och erfarenhet för att utföra annan
undersökning än med hjälp av teknisk utrustning. Detta talar för att
manuell kroppsvisitation, liksom i riksdagen, endast bör få utföras av
polis. En sådan ordning skulle emellertid förta en stor del av syftet med
att låta andra än polismän utföra allmän säkerhetskontroll och förmodli-
gen i praktiken innebära att polismän alltid måste finnas på plats i
domstolen också när en sådan säkerhetskontroll genomförs. Det bör
dessutom finnas ordningsvakter att tillgå som har den nödvändiga erfa-
renhet och utbildning som krävs. Regeringen gör därför den bedöm-
ningen att också ordningsvakter skall kunna utföra manuell

Prop. 2000/01:32

54

kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål. Det
ankommer sedan på polismyndigheten att i det enskilda fallet avgöra om
det är lämpligt att ordningsvakter utför den manuella visitationen. Denna
flexibilitet innebär att polisens resurser kan användas på ett effektivt sätt.
Med hänsyn till att ordningsvakter kan komma att medverka vid såväl
allmän som särskild säkerhetskontroll bör bestämmelsen gälla för båda
kontrollformema.

En annan konsekvens av att ordningsvakter far utföra säkerhetskontroll
är att frågan om vem som skall bära kostnaderna för deras arbetsinsats
uppstår. I det resonemang som Domstolsverket för beträffande möjlighe-
terna att låta andra än poliser utföra kontrollerna ligger underförstått att
personalkostnader kommer att föras över från polisen till domstolarna.
Rikspolisstyrelsen har betonat att så också bör vara fallet, medan
domstolarna har ställt sig tveksamma eller avvisande till att kostnaderna
för säkerhetskontrollerna skall belasta deras budget.

Enligt regeringens mening bör de kostnader för säkerhetskontroller
som inte avser polispersonals medverkan belasta den som beslutar om
åtgärden, dvs. domstolen. Därav följer också att det är domstolen som
har att anlita de ordningsvakter som skall utföra eller medverka vid en
säkerhetskontroll. Med hänsyn till att polisen har det övergripande ansva-
ret för ordningshållningen och brottsbekämpningen i samhället saknas all
anledning att tro att polispersonal av ekonomiska skäl inte kommer att
sättas in när så erfordras. Vid särskild säkerhetskontroll skall dessutom
alltid polismän utföra kontrollen. De ekonomiska konsekvenserna av
förslaget redovisas vidare i avsnitt 10.

6.5 Förvaring av föremål som inte undersökts vid
säkerhetskontrollen

Regeringens förslag: Vid allmän säkerhetskontroll skall väskor och
andra föremål kunna lämnas till förvaring under samma förutsättningar
som i dag gäller vid säkerhetskontroll vid domstolsförhandling.

Lagtexten ändras emellertid så att det betonas att okontrollerade
föremål bara skall tas emot för förvaring om det kan anses vara lämpligt.
Vidare förtydligas lagtexten så att det klart framgår att kontroll av
förvarade föremål far ske endast om det finns särskilda skäl för det.

Prop. 2000/01:32

Domstolsverkets förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Länsrätten i Värmlands län och Rikspolis-
styrelsen avstyrker förslaget med hänvisning till den säkerhetsrisk som
en sådan möjlighet till förvaring innebär. Enligt Rikspolisstyrelsen bör
väskförvaring inte godtas vid någon form av säkerhetskontroll.

Skälen för regeringens förslag: Säkerhetskontrollagen i sin nuva-
rande lydelse innehåller regler om förvaring av väskor och andra föremål
vid två olika situationer.

Den första situationen är när en person medger att själv bli kontrollerad
men vägrar att låta en medförd väska eller annat föremål bli undersökt
(6 § tredje stycket). Föremålet skall då fa lämnas till förvaring om den

55

som verkställer kontrollen inte anser det vara olämpligt och personen får
därefter inte vägras tillträde. Om det befinns vara olämpligt att ta emot
föremålet för förvaring skall innehavaren nekas tillträde om han eller hon
alltjämt vägrar att tillåta undersökning av föremålet. Möjligheten att ta
emot okontrollerade föremål till förvaring avser dock inte fall när perso-
nen helt vägrar att underkasta sig någon form av kontroll och inte heller
beviljas undantag från kontrollen. Också i det fallet skall personen vägras
tillträde (6 § första stycket).

Säkerhetskontroll bygger i huvudsak på frivillig medverkan av den
som skall kontrolleras. En tvångsvis genomsökning av ett föremål, t.ex.
en väska, som någon medför förutsätter att de villkor som ställs upp i
28 kap. rättegångsbalken är uppfyllda, dvs. att misstanke om brott kan
riktas mot personen.

Den andra situationen avser fallet när ett farligt föremål påträffas vid
kontrollen, men föremålet inte tas i beslag enligt rättegångsbalkens regler
(7 § första stycket). Det kan t.ex. vara fråga om en pennkniv som påträf-
fas utan att det föreligger misstanke om brott (prop. 1980/81:114 s. 25). I
detta fall skall personen uppmanas att lämna föremålet till förvaring och
om så inte sker och personen inte av domstolen beviljas tillträde med
föremålet i behåll, skall personen vägras tillträde och får avlägsnas från
domstolslokalen (7 § andra och tredje styckena).

Domstolsverkets ursprungliga förslag till lag om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandling år 1980 innehöll endast bestämmelser om förvaring
i det fall ett farligt föremål påträffas men inte tas i beslag (se prop.
1980/81:114 bilaga 1). Förslaget om möjlighet att lämna föremål till
förvaring utan kontroll - enligt 6 § - infördes genom propositionen utan
närmare motivering (prop. 1980/81:114 s. 24).

En liknande ordning gäller enligt 6 och 7 §§ lagen (1988:144) om
säkerhetskontroll i riksdagen, medan lagen (1970:926) om särskild kon-
troll på flygplats saknar bestämmelser om förvaring av föremål.

Domstolsverkets förslag innebär att vad som redan i dag gäller för
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling (särskild säkerhetskontroll)
också skall gälla vid allmän säkerhetskontroll.

Rikspolisstyrelsen har uttalat som sin bestämda uppfattning att dom-
stolarna inte bör ta emot föremål som besökare vägrar att låta undersökas
eftersom en sådan behandling kan medföra stora risker. I stället bör
personer som inte medverkar till sådan kontroll vägras tillträde. Även
Länsrätten i Värmlands län ställer sig tveksam till att förvaring tillåts av
föremål som inte har undersökts. Invändningarna gäller alltså bara den
möjlighet till förvaring som föreskrivs i 6 § tredje stycket säkerhets-
kontrollagen.

Såvitt känt har den nuvarande ordningen med möjlighet till förvaring
inte inneburit några tillämpningsproblem. En förutsättning som framgår
av bestämmelsen är att den som genomför kontrollen inte anser det vara
olämpligt att föremålet lämnas till förvaring. Avsikten är att t.ex.
förhindra att en sprängladdning lämnas till förvaring.

I samband med en allmän säkerhetskontroll kan det naturligtvis bli
fråga om ett större antal föremål som skall förvaras. Dessutom kan den
som utför kontrollen förväntas ha sämre överblick över de personer som
omfattas av kontrollen än vid särskild säkerhetskontroll, som normalt
omfattar ett mindre antal personer. Det skulle i vissa fall kunna vara

Prop. 2000/01:32

56

enkelt att t.ex. lämna ett okontrollerat föremål till förvaring men under- Prop. 2000/01:32
kasta sig kontrollen i övrigt, att gå in i lokalen och därefter snabbt lämna
den utan att ta med sig föremålet, utan att detta förhållande uppmärk-
sammas. Därmed skulle en sprängladdning kunna placeras i domstolens
lokaler för att detonera utan att den som begår gärningen kommer till
skada. Även om svårigheten att kontrollera att föremål som lämnas till
förvaring inte lämnas kvar när personen lämnar domstolen, talar emot en
möjlighet att över huvud taget ta emot okontrollerade föremål för
förvaring, skulle sådana svårigheter i förekommande fall kunna vara skäl
att vägra förvaring med hänvisning till att det inte bedöms som lämpligt.
Också vid särskild säkerhetskontroll kan andra orsaker än farhågan att ett
föremål kan innehålla exempelvis sprängmedel utgöra skäl för att finna
det olämpligt att ta emot ett föremål till förvaring (se prop. 1980/81:114

s. 24).

Det är inte heller möjligt att ha skilda regler om förvaring för särskild
och allmän säkerhetskontroll, eftersom även den senare formen av
kontroll kommer att omfatta personer som är kallade och t.o.m. skyldiga
att infinna sig till en förhandling.

Regeringen bedömer att nuvarande utrymme för att vägra att ta emot
okontrollerade föremål till förvaring hittills har varit tillräckligt för att
förhindra attentat och annat. Med hänsyn till att kontrollåtgärderna inte
bör göras mer ingående än vad deras ändamål kräver, bör möjligheten att
ta emot okontrollerade föremål finnas kvar och också gälla vid allmän
säkerhetskontroll. Bedömningen ändras inte av det faktum att allmän
säkerhetskontroll ofta kommer att utföras av andra än polismän, eftersom
kontrollen skall ske enligt polismyndighetens anvisningar och under
ledning av polisman.

Även om möjligheten till förvaring av okontrollerade föremål hittills
varit tillräcklig och alltså bör finnas kvar kan regeringen, mot bakgrund
av det konstaterat ökade antalet hot mot domstolarna, emellertid inte helt
bortse från de negativa remissynpunkter som lämnats i frågan. Rege-
ringen bedömer att det finns möjligheter att ytterligare minska utrymmet
för att ta emot okontrollerade föremål och att detta även i proportiona-
litetshänseende far anses godtagbart. Bestämmelsen bör därför ändras så
att det tydligt framgår att förvaring bara skall tillåtas när kontrollanten
gör bedömningen att det kan anses lämpligt. I och med en sådan ändring
ställs det större krav för att domstolen skall tillåta förvaring av föremålet
och det ställer också större krav på individuell prövning. Eftersom
utrymmet för att ta emot okontrollerade föremål för förvaring alltså
minskar, bör risken för att en sprängladdning eller något annat farligt
föremål lämnas in för förvaring också minska ytterligare något.

När det gäller förvaring av väskor m.m. bör även en annan fråga som
gäller samordning av olika bestämmelser beröras. Frågan tas inte upp i
Domstolsverkets rapport, men vid behandlingen av reglerna om säker-
hetskontroll i riksdagen uppmärksammade Konstitutionsutskottet
motsvarande samordningsbehov beträffande bestämmelserna i lagen
(1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens lokaler (bet. 1998/99:KU7
s. 11). Det avser förhållandet mellan bestämmelserna om förvaring av
okontrollerade föremål (6 § säkerhetskontrollagen) och de som medger
att väskor och andra föremål som medförs eller påträffas i lokalerna får
undersökas (5 § samma lag). Eftersom de föremål som, sedan det

57

bedömts lämpligt, tagits emot till förvaring har lämnats just för att de inte
skall behöva undersökas bör det - liksom i lagen om säkerhetskontroll i
riksdagens lokaler — införas en bestämmelse om att dessa föremål bara
får undersökas om särskilda skäl föreligger. Det skall finnas särskilda
omständigheter som tyder på att väskan eller föremålet behöver under-
sökas och det skall föreligga risk för brott som innebär allvarlig fara för
liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom om det
förvarade föremålet inte undersöks. De krav som ställs för att föremålen
skall få undersökas är jämförbara med dem som anges i 23 § polislagen
(1984:387).

Prop. 2000/01:32

7 Sanktioner för störande av ordningen vid
domstolsförhandling

Regeringens bedömning: Påföljden för rättegångsförseelse enligt 9 kap.
5 § rättegångsbalken bör inte förändras.

Förslaget i Riksåklagarens rapport: I rapporten Åtgärder för att öka
skyddet för anställda inom domstolarna och åklagarväsendet, föreslår
arbetsgruppen att påföljden för störande av ordningen vid domstols-
förhandling enligt 9 kap. 5 § rättegångsbalken skärps från penningböter
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Skälen för regeringens bedömning: Det förslag om straffskärpning
som den gemensamma arbetsgruppen med företrädare för Riksåklagaren,
Domstolsverket, Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen lämnat har
sin bakgrund i kritik som framförts från polis- och åklagarhåll i remiss-
förfarandet av rapporten Ökat skydd för anställda inom domstolarna och
åklagarväsendet (Åklagarväsendets rapport 1995:7). 1 rapporten fram-
hålls bl.a. vikten av en kraftfull processledning med stöd av 5 kap. 9 §
rättegångsbalken. Kritiken avser att proccssledningen i domstolarna i
vissa fall är svag och att långtgående störande inslag tillåts vid rätte-
gångar utan att det sker något ingripande från ordförandens sida. Även
några tingsrätter har anfört att domarens ansvar för processledningen
eventuellt bör förtydligas.

Arbetsgruppen anför att straffbestämmelsen i 9 kap. 5 § rättegångs-
balken inte tillämpas av domstolarna annat än i sällsynta undantagsfall
samt att en möjlig förklaring kan vara att påföljden - penningböter - är
alltför mild för att vara avskräckande och att ett ingripande därför upp-
fattas som meningslöst. Det påpekas att detta särskilt kan vara fallet när
det gäller störande personer som saknar eller har låga inkomster och som
visar ett uttalat förakt för rättsväsendet, t.ex. medlemmar av s.k. mc-gäng
som i grupp bevistar en rättegång mot en tilltalad gängmedlem. Förslaget
om straffskärpning är därmed avsett att öka domstolens auktoritet och ge
rättens ordförande större möjligheter att sätta makt bakom orden. I
remissförfarandet har även Falu tingsrätt ifrågasatt om inte fängelse skall
införas som påföljd för den som stör ordningen i rättssalen.

58

Riksåklagaren tar också upp frågan om ordningen vid domstolsför-
handlingar och förslaget om straffskärpning i sitt remissyttrande över
Domstolsverkets rapport.

Regeringen vill understryka vikten av att ordningen upprätthålls vid
domstolsförhandlingar och det ansvar som åvilar rättens ordförande att så
sker. Detta framgår klart av bestämmelserna i 5 kap. 9 § och 9 kap. 5 §
rättegångsbalken. Ordföranden har genom dessa bestämmelser getts
möjlighet att tillgripa vissa sanktioner - att utvisa, häkta och döma perso-
ner till penningböter. Det störande uppträdandet kan även utgöra brott
mot brottsbalkens regler, t.ex. olaga hot enligt 4 kap. 5 § eller störande av
förrättning enligt 16 kap. 4 § brottsbalken. Brott som förövats inför rätta
kan i viss utsträckning efter ansvarsyrkande tas upp av domstolen genom
ett förenklat förfarande som inte fordrar förundersökning eller stämning
(se 19 kap. 5 §, 23 kap. 22 § och 45 kap. 2 § rättegångsbalken). Brotts-
balkens bestämmelser innebär alltså att ordningsstömingar av mer
allvarligt slag redan är kriminaliserade och kan bestraffas med strängare
påföljder än penningböter.

För att ordningen skall upprätthållas krävs det alltså ett aktivt agerande
från ordförandens sida, men även åklagaren bör bidra genom att upp-
märksamma och handla när uppträdandet kan utgöra ett brott enligt
brottsbalken. Det saknas underlag för att bedöma orsaken till att de
straffbestämmelser som finns sällan tillämpas. Det torde dock även vara
så att inte heller möjligheterna att visa ut och att häkta störande personer,
dvs. mer ingripande och omedelbart kännbara åtgärder, tillämpas särskilt
ofta.

Enligt regeringens mening innehåller redan den befintliga lagstift-
ningen sammantagen de sanktioner som behövs för att upprätthålla
ordningen under domstolsförhandlingar. Det saknas därför anledning att
skärpa påföljden för rättegångsförseelser enligt 9 kap. 5 § rättegångs-
balken.

Prop. 2000/01:32

8 Överklagande

Beslut om särskild säkerhetskontroll skall liksom tidigare inte kunna
överklagas (se prop. 1980/81:114 s. 17 och 137). Vikten av att frågan om
säkerhetskontroll behandlas med största skyndsamhet gör sig gällande
också i förhållande till beslut om allmän säkerhetskontroll. Även om
sådana beslut fattas i administrativ ordning bör alltså det sedan tidigare
rådande förbudet mot att överklaga gälla även beslut om allmän
säkerhetskontroll.

Förbudet att överklaga beslut om säkerhetskontroll innebär fortfarande
att det inte heller går att överklaga ett beslut om att någon skall undantas
från säkerhetskontroll enligt 3, 6 respektive 7 §§. Det går inte heller att
överklaga ett beslut enligt 3 § om att en person som annars skulle vara
undantagen skall omfattas av kontrollen när särskilda skäl talar för detta.
Inte heller kan ett beslut där domstolen har avslagit en begäran om
säkerhetskontroll överklagas.

59

Det bör redan av en underrubrik till bestämmelsen, som till sin lydelse
kvarstår oförändrad, framgå att ett beslut som rör säkerhetskontroll inte
för överklagas.

Prop. 2000/01:32

9 Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2001.

Regeringen har för avsikt att utvärdera den nya lagstiftningen när den
varit i kraft en tid.

10 Ekonomiska konsekvenser

Införandet av allmän säkerhetskontroll i domstol medför kostnader för
inköp av metalldetektorer och annan teknisk utrustning samt kostnader
för de ordningsvakter som skall tjänstgöra vid inpasseringskontrollen.
Utöver detta kan vissa kostnader tillkomma för att ställa i ordning
förvaringsutrymmen för väskor m.m. som tagits med till domstolens
lokaler. De föreslagna lagändringarna beräknas inte medföra något behov
av ombyggnationer av domstolarnas entréer. Inköp av vakttjänsterna och
den tekniska utrustningen sker centralt med möjlighet för domstolarna att
vid behov rekvirera den aktuella utrustningen och personalen från av
Domstolsverket kontrakterat vaktbolag.

Flera domstolar som yttrat sig över Domstolsverkets rapport har anfört
att kostnaderna för säkerhetskontroller inte bör belasta domstolens
budget (Eskilstuna tingsrätt, Huddinge tingsrätt) eller i vart fall fordrar
ett budgettillskott (Norrköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Luleå
tingsrätt). Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning är det naturligt att
kostnaderna för säkerhetskontrollerna belastar domstolsväsendets anslag
och att den som beslutar om kontrollen också bör ha det ekonomiska
ansvaret.

Såsom angivits tidigare (6.4) anser regeringen att kostnader för
säkerhetskontroller som inte avser polispersonals medverkan bör belasta
den som beslutar om åtgärden, dvs. domstolen. Förslaget kommer inte
innebära Iler beslut om särskilda säkerhetskontroller. Avsikten är i stället
att öka förutsättningarna för kontroller utförda av ordningsvakter. Några
kostnadsökningar för polisen är därför inte att vänta.

Det är svårt att i förväg bedöma behovet av säkerhetskontroller i
landets domstolar. Därmed är det också svårt att beräkna de ekonomiska
konsekvenserna av förslaget. I budgetpropositionen för år 2001 föreslår
regeringen att domstolsväsendets anslag höjs med 120 miljoner kronor.
Riksdagen har godkänt förslaget. Reformen bedöms kunna finansieras
inom ramen för detta resurstillskott.

60

11 Författningskommentar

11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Förslaget innebär i många avseenden inga större ändringar av den
lagstiftning som gäller i dag. Det rör sig i stället huvudsakligen om
tillägg till nuvarande bestämmelser, för att ytterligare öka säkerheten vid
landets domstolar. För en utförlig kommentar till de oförändrade delarna
i lagen och de bakomliggande övervägandena till lagstiftningen, hänvisas
till specialmotiveringen i förarbetena till lagen om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar (prop. 1980/81:114 s. 18-27).

För att återspegla utvidgningen av lagens tillämpningsområde ändras
rubriken till lag om säkerhetskontroll i domstol. Dessutom har under-
rubriker införts i lagen.

I paragrafens första stycke anges att säkerhetskontroll far genomföras
som allmän eller särskild säkerhetskontroll. Begreppet säkerhetskontroll
omfattar både allmän och särskild säkerhetskontroll. Av lagtexten
framgår när bestämmelserna gäller för någon av kontrollformema eller
för båda.

Förutsättningarna för allmän säkerhetskontroll framgår av paragrafens
nya andra stycke, vilka har diskuterats ingående i avsnitt 5 och 6.1. För
att en sådan säkerhetskontroll skall få genomföras krävs att det finns
någon indikation på en säkerhetsrisk, vilken inte behöver vara hänförlig
till någon viss person eller något visst mål vid domstolen. Även om det
därmed fordras en viss konkretisering av säkerhetsrisken är avsikten inte
att kravet skall ställas allt för högt. Även något diffusa och allmänt
riktade hot eller befarade risksituationer kan föranleda allmän säkerhets-
kontroll. Det måste dock vara fråga om en risk för sådana kvalificerat
brottsliga gärningar som också krävs för särskild säkerhetskontroll.
Förutsättningarna har i lagtexten uttryckts så att det måste finnas anled-
ning att befara att det i en domstols lokaler kan komma att förövas brott
som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för
omfattande förstörelse av egendom.

Den tidigare bestämmelsen har förts över till ett nytt tredje stycke med
det förtydligandet att den avser förutsättningarna för särskild säkerhets-
kontroll. Dessa förutsättningar (se prop. 1980/81:114 s. 18 f.f.) har inte
ändrats och liksom i dag krävs det att risken i samband med en viss
domstolsförhandling skall kunna relateras till särskilda omständigheter
och att det skall vara fråga om en konkret risk för brott med sådana
allvarliga följder som anges i andra stycket.

Allmän säkerhetskontroll kan komma i fråga också som ett alternativ
eller komplement till särskild säkerhetskontroll. Allmän säkerhets-
kontroll är dock inte en förutsättning för särskild säkerhetskontroll, utan
för varje beslut måste en prövning göras av förutsättningarna för den
aktuella kontrollen. I varje enskilt fall måste även en proportionalitets-
prövning göras så att ett godtagbart skydd uppnås med minsta möjliga

Prop. 2000/01:32

61

inskränkning av grundlagsskyddade rättigheter. I många situationer torde
det vara tillräckligt att vidta andra säkerhetsåtgärder än säkerhetskontroll,
t.ex. att ha väktare eller ordningsvakter tillgängliga i domstolens lokaler,
att genomföra vissa förhandlingar i särskilt lämpliga lokaler, att använda
sig av videokonferens där detta är möjligt, osv. När en allmän eller
särskild säkerhetskontroll genomförs är det dessutom viktigt att de
grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i övrigt beaktas. Ett beslut om
säkerhetskontroll och genomförandet därav måste sålunda alltid ske med
beaktande av skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp, förhandlings-
offentligheten, anonymitetsskyddet samt rätten i övrigt att yttra sig och
inhämta information.

Paragrafen innehåller bestämmelser som avser beslut om säkerhets-
kontroll, vilket har diskuterats i avsnitt 6.2. Av paragrafens nya första
stycke framgår att det är domstolens chef som i administrativ ordning
skall besluta om allmän säkerhetskontroll. Beslutanderätten får dock
delegeras till någon annan lagfaren domare vid domstolen. Bestämmel-
serna om vem som skall besluta om särskild säkerhetskontroll har inte
förändrats i sak. Däremot har det förtydligats att det under pågående
förhandling är rätten som fattar beslut om sådan kontroll. Detta skall ske
i den sammansättning som rätten har vid förhandlingen. Beslut som
meddelas före förhandlingen skall däremot fattas av den som skall vara
ordförande vid förhandlingen. Såsom några remissinstanser har påpekat
gäller detta utan undantag, dvs. även i överinstanserna (jfr Lagrådets
yttrande, prop. 1980/81:114 s. 200 f.).

Den som fattar beslut om säkerhetskontroll enligt denna paragraf har
även att besluta om särskilda undantag från säkerhetskontroll enligt 6 och
7§§.

Före varje beslut om säkerhetskontroll skall domstolen samråda med
polismyndigheten i det distrikt där kontrollen skall äga rum. När det
gäller särskild, men inte allmän, säkerhetskontroll i brottmål skall liksom
i dag samråd ske också med åklagaren i målet. Detta framgår av
paragrafens nya andra stycke.

Beslutet bör avfattas skriftligt och en kopia skall skickas till dem med
vilka samråd skett. Vid särskild säkerhetskontroll bör även offentliga
försvarare och partsombud underrättas om beslutet. I vissa fall kan det
finnas anledning att informera även andra (se prop. 1980/81:114 s. 20).
Det torde vara lämpligt att också underrätta åklagarmyndigheten om
beslut om allmän säkerhetskontroll. I förekommande fall bör även krimi-
nalvårdsmyndighet som ombesörjer inställelse av personer till förhand-
lingar underrättas om säkerhetskontroll som kan påverka transportplane-
ringen. Även i övrigt kan det vara lämpligt att offentliggöra beslutet, t.ex.
genom att anslå det på lämpliga ställen i domstolens lokaler. Särskilda
föreskrifter om underrättelse av beslut har inte ansetts erforderliga.

Paragrafens nya tredje stycke klargör att beslut om allmän säkerhets-
kontroll skall avse viss tid, utan att någon viss i dagar, veckor eller
månader längsta tidsperiod anges. Därigenom understryks att tiden för
kontrollen måste fastställas med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet och inte slentrianmässigt till en angiven tidsperiod. Vidare

Prop. 2000/01:32

62

anges att beslutet, vid behov, skall innehålla uppgift om vilken eller vilka Prop. 2000/01:32
lokaler som beslutet avser. Med lokaler avses den fastighet eller den
adress som beslutet avser (se avsnitt 6.2). Det är alltså inte fråga om att i
beslutet specificera vilka utrymmen i domstolsbyggnaden som omfattas
av säkerhetskontrollen. I stycket klargörs slutligen också att beslut om
särskild säkerhetskontroll skall avse en viss förhandling.

I paragrafen finns bestämmelser om vilka personer som omfattas av de
olika formerna av kontroll. Detta kommenteras i avsnitt 6.3.

I det nya första stycket anges omfattningen av allmän säkerhetskon-
troll. Med domstolens lokaler avses inte bara domstolens egna lokaler,
utan också sådana lokaler som normalt används för andra ändamål (se
avsnitt 6.2). Kontrollen avser besökare, varmed avses i princip alla som
kommer till domstolens lokaler. Kontrollen omfattar alltså inte bara
åhörare och andra som besöker domstolen utan anknytning till något
särskilt mål eller ärende, utan även parter, vittnen, målsägande och andra
som kallats till en viss förhandling. Även om begreppet besökare i
normalt språkbruk knappast omfattar domstolens anställda har det för
tydlighets skull uttryckligen angetts att de anställda är undantagna.
Vidare föreskrivs att nämndemän och andra som infinner sig i
domstolens lokaler på grund av utövning av allmän tjänst eller offentligt
uppdrag samt advokater generellt är undantagna från kontrollen. Bortsett
från tillägget av personer som infinner sig i domstolens lokaler på grund
av ett offentligt uppdrag, motsvarar detta de kategorier av personer som
hittills varit generellt undantagna från säkerhetskontroll (se prop.
1980/81:114 s. 21 f.). Utökningen av undantagskretsen till att omfatta
också personer som i domstol fullgör ett offentligt uppdrag motiveras av
att t.ex. pensionerade domare som fullgör vissa dömande uppgifter samt
offentliga försvarare och biträden som inte är advokater, mot bakgrund
av sitt förordnande och uppdrag inte särskilt skall behöva undantas från
kontroll för att överhuvudtaget komma in i domstolens lokaler, utan bör
omfattas av det allmänna undantaget.

Domstolen har, såsom vid särskild säkerhetskontroll, möjlighet att om
särskilda skäl talar för det utvidga kretsen av personer som är undantagna
från kontroll. Med hänsyn till framför allt de praktiska problem som
generella undantag kan ge upphov till, särskilt vid större domstolar, får
domstolen, om särskilda skäl talar för det, också besluta att inskränka
kretsen av personer som är generellt undantagna från kontroll (se avsnitt
6.3).

Med hänsyn till att allmän säkerhetskontroll skall avse besökare till
domstolens lokaler är det i första hand fråga om en inpasseringskontroll i
domstolens entré. Beroende på bl.a. lokalernas utformning och de
aktuella säkerhetsriskerna kan det emellertid i vissa fall vara mer
lämpligt att genomföra kontrollen på annan plats än i domstolens entré,
t.ex. på ett visst våningsplan. Eftersom kontrollen skall vara av allmän
natur — omfatta besökare till domstolens lokaler - far den emellertid inte
utföras på ett sätt som enbart omfattar personer som infinner sig för en
viss förhandling, t.ex. genom att kontrollen placeras direkt utanför en
viss rättssal.                                                                                            63

Reglerna om särskild säkerhetskontroll återfinns i paragrafens andra
stycke. Liksom i dag är vissa kategorier av personer generellt undantagna
från kontroll. Vad som är nytt är att personer som infinner sig i
domstolens lokaler på grund av offentligt uppdrag, exempelvis offentliga
försvarare och biträden samt målsägandebiträdcn, liksom vid allmän
säkerhetskontroll, skall undantas från särskild säkerhetskontroll (se
avsnitt 6.3). Domstolen kan fortfarande undanta också andra personer
från kontroll om särskilda skäl talar för det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som skall genomföra en
säkerhetskontroll, vilket har kommenterats i avsnitt 6.4. Liksom tidigare
skall särskild säkerhetskontroll utföras av polisman. En bestämmelse har
tillkommit som innebär att den särskilda kontrollen far ske med biträde
av ordningsvakt när polismyndigheten gör bedömningen att det är lämp-
ligt. Allmän säkerhetskontroll får däremot utföras av ordningsvakt under
ledning av polisman. Detta förutsätter emellertid polismyndighetens
förordnande grundat på en bedömning av om förfaringssättet är lämpligt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan huruvida
den polisman som i sådant fall skall leda kontrollen bör vara närvarande i
domstolens lokaler får också avgöras från fall till fall (se avsnitt 6.4).

I första stycket ges föreskrifter om kontrollens genomförande som gäller
för båda formerna av kontroll. Dessa bestämmelser har inte ändrats på
annat sätt än genom en anpassning till att de olika formerna av kontroll
omfattar olika lokaler. Den allmänna säkerhetskontrollens omfattning
behandlas i avsnitt 6.3. Vidare har i första stycket en ny bestämmelse
införts efter förebild i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens
lokaler (4 §). Bestämmelsen, som kommenteras i avsnitt 6.5, innebär ett
förtydligande av förhållandet mellan paragrafens föreskrift att väskor och
andra föremål som medförs eller påträffas får undersökas och före-
skrifterna i 6 § om förvaring av föremål utan undersökning. Av den nya
bestämmelsen framgår att väskor och andra föremål som har lämnats till
förvaring enligt 6 § får undersökas endast om det finns särskilda skäl. Så
är fallet när det finns särskilda omständigheter som tyder på att väskan
eller föremålet behöver undersökas. Det är naturligtvis inte tillräckligt att
den som medfört det för förvaring inlämnade föremålet har motsatt sig
att det undersöks. Anledning att undersöka ett föremål finns endast om
det bedöms föreligga risk för brott som innebär allvarlig fara för liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom om det förvarade före-
målet inte undersöks. Med särskilda skäl avses således omständigheter
motsvarande sådana som anges i 23 § polislagen (1984:387).

För att kunna göra en korrekt bedömning av huruvida tillräckliga skäl
föreligger för att undersöka ett förvarat föremål bör, när allmän
säkerhetskontroll utförs av annan än polisman, polismyndigheten med
stöd av 4 § lämna allmänna anvisningar om vad som skall beaktas etc.
och vid behov bör samråd ske med den polisman som leder kontrollen.

Prop. 2000/01:32

64

Ett nytt andra stycke har tillkommit som innehåller föreskrifter om
kontrollåtgärder vid allmän säkerhetskontroll. Dessa frågor behandlas i
avsnitt 6.3. Även om undersökning av ett föremål som någon bär med
sig, t.ex. en väska, brukar hänföras till kroppsvisitation innehåller texten
för tydlighets skull - liksom tidigare (se prop. 1980/81:114 s. 22 f.) - en
uttrycklig hänvisning till undersökning av väskor och andra föremål. Det
föreskrivs att allmän säkerhetskontroll skall genomföras med hjälp av
metalldetektor eller liknande anordning och att kontroll på annat sätt,
dvs. manuell kroppsvisitation, får ske endast om det finns särskilda skäl
för det. Härmed avses främst att den tekniska utrustningen ger indikation
på att ett vapen eller annat otillåtet föremål medförs. Det kan även vara
fråga om att den tekniska utrustningen inte kan användas vid ett visst
kontrolltillfalle. Det kan t.ex. röra sig om tekniska fel eller andra
praktiska omständigheter som gör att utrustningen för tillfallet inte kan
användas.

Av paragrafens nya tredje stycke framgår vidare att kroppsvisitation
som inte sker med hjälp av teknisk utrustning, skall genomföras av
polisman eller av ordningsvakt som polismyndigheten har godkänt för
uppgiften. Detsamma gäller vid undersökning av väskor och andra
föremål som besökare bär med sig. Med hänsyn till att ordningsvakter
kan komma att medverka vid såväl allmän som särskild säkerhetskontroll
gäller bestämmelsen för båda kontrollformema. Frågan behandlas i
avsnitt 6.4.

I det nya fjärde stycket föreskrivs att identitetskontroll inte far före-
komma som en allmän kontrollåtgärd, utan bara för att kunna fastställa
om en person skall undantas från säkerhetskontrollen. Detta gäller såväl
för generellt undantagna personer enligt 3 § som för särskilt undantagna
personer enligt 6 och 7 §§. Det är naturligtvis inte meningen att legitima-
tion skall avkrävas slentrianmässigt, utan endast i de fall då den från
kontroll undantagne personen inte är känd för kontrollpersonalen. Andra
personer än de som åberopar undantag från kontroll far aldrig avkrävas
legitimation eller tillfrågas om sin identitet på ett sådant sätt att det skulle
innebära en inskränkning av den enskildes grundlagsskyddade rätt till
anonymitet. En uttrycklig regel om att identitetskontroll endast får
genomföras för att kunna fastställa om en person, som uppger sig inte
omfattas av säkerhetskontroll, skall undantas från den har införts efter
förslag under remissbehandlingen och efter påpekande av Lagrådet (se
avsnitt 6.3).

Paragrafen reglerar frågor som gäller en persons vägran att underkasta
sig säkerhetskontroll. Dessa frågor har kommenterats i avsnitt 6.3.

Liksom tidigare är huvudregeln att den som vägrar att underkasta sig
föreskriven säkerhetskontroll skall vägras tillträde. Detta framgår, med
enbart redaktionella ändringar, av paragrafens första stycke.

Beträffande en person som har kallats till en förhandling vid domstolen
kan domstolen ompröva beslutet om säkerhetskontroll genom att särskilt
undanta personen från kontrollen. När en kallad person vägrar att
undergå kontrollen skall detta därför anmälas till domstolen. Denna
ordning gäller redan i dag för säkerhetskontroll vid domstolsför-

Prop. 2000/01:32

65

3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 32

handlingar (se prop. 1980/81:114 s. 23 f.) och skall fortsättningsvis gälla
vid båda kontrollformcma. Föreskrifter om detta finns i paragrafens
andra stycke. Där anges vidare, vilket är nytt, att beslut om särskilt
undantag skall fattas av den som enligt 2 § skall besluta om kontroll.
Innebörden är att det vid särskild säkerhetskontroll är rättens tillämnade
ordförande eller, om förhandlingen har inletts, rätten som fattar beslut
om särskilt undantag. Vid allmän säkerhetskontroll är det domstolens
chef eller den som denne har delegerat beslutanderätten till som fattar
sådana beslut. Vid bedömningen om särskilt undantag skall lämnas skall
den eller de som beslutat om kontrollen väga in bl.a. orsaken till att den
kallade personen vägrar att genomgå kontroll, risken för att personen för
med sig ett farligt föremål och betydelsen för den förestående eller pågå-
ende rättegången om personen inte hörs. Vidare skall artikel 6 i Europa-
konventionen särskilt beaktas när det till följd av säkerhetskontroll kan
bli fråga om rättegång i parts frånvaro.

På samma sätt som vid särskild säkerhetskontroll får vid allmän
säkerhetskontroll förordnas att en person som vid utevaro kan hämtas till
domstolen, trots sin vägran skall undergå säkerhetskontroll. Denna
bestämmelse har endast ändrats i språkligt hänseende.

I paragrafen har ett nytt tredje stycke införts som innebär att dom-
stolens chef eller annan som skall besluta om allmän säkerhetskontroll
om möjligt skall samråda med rätten eller, om förhandlingen inte har
inletts, med rättens tillämnade ordförande innan ett beslut om särskilt
undantag fattas (se avsnitt 6.3). Det är dock inte fråga om någon absolut
samrådsplikt. Undantag får göras t.ex. om den med vilken samråd skall
ske inte kan nås inom rimlig tid eller om samrådet av annan orsak skulle
leda till oacceptabel tidsutdräkt och därmed möjligen också verkställig-
hetsproblem. Om den person som beslutat om kontrollen också skall vara
ordförande vid en förhandling som ännu inte inletts, behöver naturligtvis
inte heller något samråd ske. Samråd med den eller dem som handlägger
målet där personen har kallats möjliggör inte bara välgrundade bedöm-
ningar i fråga om undantag från kontroll, utan också riktiga bedömningar
av handläggningen av målet.

I jjärde stycket finns bestämmelser för det fall någon som medger att
själv bli kontrollerad inte tillåter undersökning av en väska eller annat
föremål. Föreskrifterna, som utförligt behandlas i avsnitt 6.5, motsvarar
bestämmelserna i paragrafens tidigare tredje stycke, med den förändring-
en att förvaring av okontrollerade föremål endast skall tillåtas om det kan
anses vara lämpligt. Detta innebär att utrymmet för förvaring av
okontrollerade föremål minskat något och att det ställs större krav på
individuell prövning vid kontrollen. Stora svårigheter att kontrollera att
föremål som lämnats till förvaring inte lämnas kvar och därmed utgör en
potentiell säkerhetsrisk, kan utgöra skäl att vägra förvaring med
hänvisning till att det inte bedöms som lämpligt att ta emot föremålet.

Liksom tidigare är bestämmelsen bara avsedd för det fall då personen
själv inte vägrar att undergå kontroll. Annars gäller reglerna i första
stycket och de kan i vissa fall medföra att en anmälan enligt andra
stycket inte behövs (se prop. 1980/81:114 s. 24). Bestämmelsen gäller för
båda formerna av säkerhetskontroll.

Prop. 2000/01:32

66

Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall ett farligt föremål som
avses i 5 § första stycket första meningen, dvs. ett vapen eller annat
föremål som är ägnat att komma till användning vid brott, påträffas vid
kontrollen, men inte tas i beslag enligt rättegångsbalkens regler. Före-
skrifterna, som har kommenterats i avsnitt 6.3 och 6.5, överensstämmer i
stora delar med vad som gäller vid vägran att underkasta sig kontroll
enligt 6 §.

Bestämmelserna i paragrafens första och andra stycke om möjlighe-
terna att lämna ett sådant föremål till förvaring, om omhändertagande av
sådana föremål och om avlägsnande av en person som vägrar förvaring,
har inte ändrats i sak.

I dess tredje stycke, som avser särskilda undantag från huvudregeln att
föremål skall lämnas till förvaring, har ändringar gjorts motsvarande vad
som föreslås gälla vid särskilt undantag från kontrollen enligt 6 § andra
stycket. Även i fråga om förvaring av föremål gäller alltså en särskild
regel för en person som får hämtas till domstolen om han eller hon
uteblir. I det fallet far domstolen besluta att föremålet skall tas om hand,
trots att personen vägrar detta. Denna bestämmelse, som gäller vid såväl
allmän som särskild säkerhetskontroll, har endast förändrats språkligt.
Beträffande personer som är kallade till en förhandling vid domstolen är
det den som enligt 2 § skall besluta om kontroll som också skall besluta
om särskilt undantag från regeln om förvaring av föremål. Såsom vid
undantag från allmän säkerhetskontroll enligt 6 § skall, enligt det
nytillkomna fjärde stycket, om möjligt rätten eller rättens tillämnade
ordförande höras.

Paragrafen, som innehåller särskilda bestämmelser om förvaring av före-
mål, har endast ändrats redaktionellt för att anpassas till de två olika
formerna av säkerhetskontroll.

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser för kroppsvisitation.
Bestämmelserna har förändrats språkligt så att de överensstämmer med
motsvarande bestämmelser i 9 § lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i
riksdagens lokaler.

11.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,
lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder samt i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd

I 5 kap. 9 § rättegångsbalken, 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder samt 17 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd har

Prop. 2000/01:32

67

endast redaktionella ändringar gjorts med anledning av att rubriken till Prop. 2000/01:32
säkerhetskontrollagen har ändrats.

11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter

Med anledning av att ordningsvakter skall få utföra säkerhetskontroller i
domstolar har det i en ny paragraf, 2 a §, angivits att ordningsvakter får
förordnas att tjänstgöra vid säkerhetskontroll i domstol enligt vad som
anges i säkerhetskontrollagen. En följdändring med anledning av den nya
bestämmelsen har gjorts i 3 §.

68

Lagförslagen i Domstolsverkets rapport Förbättrat
tillträdesskydd till domstolslokaler (DV-rapport
1997:3)

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar att lagen skall rubriceras enligt följande.

Nuvarande rubrik

Lag (1981:1064) om säkerhets-
kontroll vid domstolsförhandlingar

Nuvarande lydelse

Säkerhetskontroll enligt denna lag
får äga rum om det till följd av
särskilda omständigheter finns risk
för att det i samband med en
domstolsförhandling kan komma
att förövas brott som innebär en
allvarlig fara för någons liv, hälsa
eller frihet eller för omfattande
förstörelse av egendom.

Nuvarande lydelse

Beslut om säkerhetskontroll
meddelas av domstolen efter sam-
råd med polismyndigheten och, i
brottmål, åklagaren. När fråga om
säkerhetskontroll skall fattas före
förhandlingen, fattas domstolens
beslut av den tillämnade ordföran-
den vid förhandlingen.

Föreslagen rubrik

Lag (1981:1064) om säkerhets-
kontroll vid domstolar

§

Föreslagen lydelse

Säkerhetskontroll enligt denna lag
får äga rum vid domstolar i syfte
att förebygga att brott förövas som
innebär en allvarlig fara för
någons liv, hälsa eller frihet eller
för omfattande förstörelse av
egendom (generell säkerhets-
kontroll). Om det till följd av sär-
skilda omständigheter finns risk
för att det i samband med en dom-
stolsförhandling kan komma att
förövas sådana brott får utvidgad
säkerhetskontroll äga rum.

§

Föreslagen lydelse

Beslut om säkerhetskontroll
meddelas av domstolen efter sam-
råd med polismyndigheten och,
vid utvidgad säkerhetskontroll i
brottmål, med åklagaren. Generell
säkerhetskontroll får avse viss tid
om högst en månad åt gången. Vid
utvidgad säkerhetskontroll fattas
domstolens beslut av den tilläm-
nade ordföranden vid förhand-
lingen.

69

4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 32

Nuvarande lydelse

Säkerhetskontroll omfattar åhörare
och den som har kallats att närvara
vid förhandlingen. Kontrollen
avser dock inte rättens ledamöter
och andra som skall närvara vid
förhandlingen på grund av utöv-
ning av allmän tjänst och inte
heller advokater. Domstolen får,
om särskilda skäl talar för det,
undanta andra personer från
kontrollen.

Föreslagen lydelse

Säkerhetskontroll omfattar besö-
kande till domstolen. Kontrollen
omfattar inte rättens ledamöter och
andra som infinner sig på dom-
stolen på grund av utövning av
allmän tjänst och inte heller advo-
kater. Domstolen får, om särskilda
skäl talar för det, undanta andra
personer från kontrollen.

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Säkerhetskontroll skall utföras av
polisman efter närmare anvisning-
ar av polismyndigheten.

Föreslagen lydelse

Säkerhetskontroll skall utföras av
polisman efter närmare anvisning-
ar av polismyndigheten. Denna får
förordna annan än polisman att
under ledning av polisman utföra
sådan kontroll.

Nuvarande lydelse

Vid säkerhetskontroll skall vapen
och andra föremål som är ägnade
att komma till användning vid
brott som avses i 1 § eftersökas.
För detta ändamål får kropps-
visitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i rättssalen eller
lokaler som hör till denna får
undersökas.

Nuvarande lydelse

Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll får
vägras tillträde till förhandlingen.

Om någon annan än en åhörare
vägrar att underkasta sig säker-

Föreslagen lydelse

Vid säkerhetskontroll skall vapen
och andra föremål som är ägnade
att komma till användning vid
brott som avses i 1 § eftersökas.
För detta ändamål får kropps-
visitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i domstolens lokaler
får undersökas. Kroppsvisitation
som sker på annat sätt än genom
användande av metalldetektor
eller liknande anordning får dock
äga rum endast vid utvidgad
säkerhetskontroll eller när särskil-
da skäl föreligger.

Föreslagen lydelse

Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll får
vägras tillträde till domstolsloka-
len eller, när fråga är om utvidgad
säkerhetskontroll, till förhand-
lingen.

Om någon som är kallad till
domstolen vägrar att underkasta

70

hetskontroll, skall detta omedel-
bart anmälas till domstolen.
Domstolen skall då avgöra om den
som har vägrat att underkasta sig
säkerhetskontroll skall undantas
från denna. Får den som vägrar
underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han
uteblir, får domstolen förordna att
han trots sin vägran skall undergår
säkerhetskontroll.

Den som inte tillåter undersökning
av väska eller annat föremål skall,
om det inte kan anses olämpligt,
beredas tillfälle att lämna föremå-
let till förvaring. Lämnas föremå-
let till förvaring, får tillträde inte
vägras.

Nuvarande lydelse

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfärdas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne
lämnar rättssalen eller lokaler som
hör till denna.

sig säkerhetskontroll, skall detta
omedelbart anmälas till domstolen.
Domstolen skall då avgöra om den
som har vägrat att underkasta sig
säkerhetskontroll skall undantas
från denna. Får den som vägrar att
underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han
uteblir, får domstolen förordna att
han trots sin vägran skall undergår
säkerhetskontroll.

Vid den prövning som skall göras
om vederbörande skall undantas
från säkerhetskontroll eller under-
gå sådan kontroll trots sin vägran
skall, om hinder däremot inte
möter, rättens ordförande i det
mål vederbörande skall uppträda,
höras.

Den som inte tillåter undersökning
av väska eller annat föremål skall,
om det inte kan anses olämpligt,
beredas tillfälle att lämna föremå-
let till förvaring. Lämnas föremå-
let till förvaring, får tillträde inte
vägras.

Föreslagen lydelse

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfärdas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne
lämnar domstolslokalen.

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

71

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan
angiven lydelse.

5 kap. 9 §

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Det ankommer på rättens ordfö-
rande att upprätthålla ordningen
vid rättens sammanträden och att
meddela de föreskrifter som be-
hövs. Han får utvisa den som stör
förhandlingen eller på annat sätt
uppträder otillbörligt. Han får
också begränsa antalet åhörare i
rättssalen för att undvika trängsel.
Rätten far förbjuda att annan tar
upp förhör på fonetisk väg, om det
kan antas att upptagningen så
besvärar den som hörs att det blir
till men för utredningen. Fotografi
får inte tas i rättssalen. Om någon
som har utvisats tränger sig in i
rättssalen eller om någon i övrigt
inte lyder en tillsägelse som har
meddelats tor att upprätthålla ord-
ningen får rätten förordna att han
omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så långe samman-
träder varar, dock inte längre än
tre dagar. Om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar finns
särskilda föreskrifter.

Föreslagen lydelse

Det ankommer på rättens ordfö-
rande att upprätthålla ordningen
vid rättens sammanträden och att
meddela de föreskrifter som be-
hövs. Han får utvisa den som stör
förhandlingen eller på annat sätt
uppträder otillbörligt. Han får
också begränsa antalet åhörare i
rättssalen för att undvika trängsel.
Rätten får förbjuda att annan tar
upp förhör på fonetisk väg, om det
kan antas att upptagningen så
besvärar den som hörs att det blir
till men för utredningen. Fotografi
får inte tas i rättssalen. Om någon
som har utvisats tränger sig in i
rättssalen eller om någon i övrigt
inte lyder en tillsägelse som har
meddelats för att upprätthålla ord-
ningen får rätten förordna att han
omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så långe samman-
träder varar, dock inte längre än
tre dagar. Om säkerhetskontroll
vid domstolar finns särskilda före-
skrifter.

72

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

27 §

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Bestämmelser i 5 kap. rättegångs-
balken om offentlighet och ord-
ning vid domstol äger motsvaran-
de tillämpning vid nämnd. Expert
som avses i 5 § andra stycket
denna lag får närvara vid hyres-
nämndens överläggning till beslut.
Bestämmelser i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll vid dom-
stolsförhandlingar får tillämpas
vid nämnd.

Föreslagen lydelse

Bestämmelser i 5 kap. rättegångs-
balken om offentlighet och ord-
ning vid domstol äger motsvaran-
de tillämpning vid nämnd. Expert
som avses i 5 § andra stycket
denna lag får närvara vid hyres-
nämndens överläggning till beslut.
Bestämmelser i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll vid dom-
stolar får tillämpas vid nämnd.

73

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs alt 17 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd
skall ha nedan angivna lydelse.

17 §

Prop. 2000/01:32

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Vid nämndens sammanträden och
vid besiktning föres protokoll. Be-
stämmelserna i 5 kap. rättegångs-
balken om offentlighet vid dom-
stols och i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll vid domstolsför-
handling gäller i tillämpliga delar.
Nämnden är berättigad att för sina
sammanträden förfoga över be-
hövliga lokaler i domstolsbygg-
nad, som ej för tillfället upptagen
for sitt huvudsakliga ändamål eller
utgöres av gudstjänstlokal. Upp-
kommer särskilda kostnader skall
de ersättas.

Föreslagen lydelse

Vid nämndens sammanträden och
vid besiktning föres protokoll.
Bestämmelserna i 5 kap. rätte-
gångsbalken om offentlighet vid
domstols och i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll vid dom-
stolar gäller i tillämpliga delar.

Nämnden är berättigad att för sina
sammanträden förfoga över be-
hövliga lokaler i domstolsbygg-
nad, som ej för tillfället upptagen
för sitt huvudsakliga ändamål eller
utgöres av gudstjänstlokal. Upp-
kommer särskilda kostnader skall
de ersättas.

74

Remissinstanser som yttrat sig över Domstolsverkets Pr0P- 2000/01:32
rapport Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler Bllaga 2

Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslem, Svea hovrätt, Hovrätten
för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Huddinge tingsrätt, Eskilstuna
tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Bollnäs tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Värmlands län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrel-
sen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, JUSEK, Sveriges domare-
förbund, Nämndemännens Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Justitieombudsmannen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges
Television och Sveriges Radio Aktiebolag har avstått från att lämna
synpunkter.

75

Lagrådsremissens lagförslag                            Prop. 2000/01:32

Bilaga 3

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1064) om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar

dels att rubriken till lagen samt 1-9 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 1^4, 8 och 9 §§ skall införas nya
rubriker av följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 10 § skall införas en ny rubrik av
lydelsen ”Förbud att överklaga”.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Lag om säkerhetskontroll vid Lag om säkerhetskontroll i
domstolsförhandlingar             domstol

Allmänna bestämmelser

Säkerhetskontroll enligt denna
lag får äga rum, om det till följd
av särskilda omständigheter finns
risk för att det i samband med en
domstolsförhandling kan komma
att förövas brott som innebär en
allvarlig fara för någons liv, hälsa
eller frihet eller för omfattande
förstörelse av egendom.

1 §

Med säkerhetskontroll avses i
denna lag allmän eller särskild
säkerhetskontroll.

Allmän säkerhetskontroll får
äga rum, om det finns anledning
att befara att det i domstolens lo-
kaler kan komma att förövas brott
som innebär en allvarlig fara för
någons liv, hälsa eller frihet eller
för omfattande förstörelse av
egendom.

Särskild säkerhetskontroll får
äga rum, om det till följd av sär-
skilda omständigheter finns risk
för att det i samband med en
domstolsförhandling kan komma
att förövas något brott som avses i
andra stycket.

Beslut om säkerhetskontroll

Beslut om säkerhetskontroll
meddelas av domstolen efter

Allmän säkerhetskontroll beslu-
tas av domstolens chef eller den
domare som han eller hon har
delegerat beslutanderätten till.
Särskild säkerhetskontroll beslutas
av rätten eller, om förhandlingen

76

samråd med polismyndigheten
och, i brottmål, åklagaren. När
fråga om säkerhetskontroll skall
prövas före förhandlingen, fattas
domstolens beslut av den till-
ämnade ordföranden vid förhand-
lingen.

ännu inte har inletts, av den som Prop. 2000/01:32
skall vara ordförande vid Bilaga 3
förhandlingen.

Innan säkerhetskontroll beslutas
skall samråd ske med polis-
myndigheten och, vid särskild
säkerhetskontroll i brottmål, med
åklagaren.

Ett beslut om allmän säkerhets-
kontroll skall avse viss tid och, vid
behov, innehålla uppgift om vilka
lokaler som beslutet avser. Ett be-
slut om särskild säkerhetskontroll
skall avse en viss förhandling.

Kontrollens omfattning

Säkerhetskontroll omfattar
åhörare och dem som har kallats
att närvara vid forhandlingen.
Kontrollen avser dock inte rättens
ledamöter och andra som skall
närvara vid förhandlingen på
grund av utövning av allmän tjänst
och inte heller advokater.
Domstolen far, om särskilda skäl
talar för det, undanta andra
personer från kontrollen.

Säkerhetskontroll skall utföras
av polisman efter närmare anvis-
ningar av polismyndigheten.

Allmän säkerhetskontroll om-
fattar besökare till domstolens
lokaler. Kontrollen avser dock inte
domstolens anställda eller nämn-
demän och andra som infinner sig
i domstolens lokaler på grund av
utövning av allmän tjänst och inte
heller advokater. Domstolen får,
om särskilda skäl talar för det,
undanta andra personer från
kontrollen och besluta att personer
som annars skulle vara
undantagna skall omfattas av
kontrollen.

Särskild säkerhetskontroll om-
fattar åhörare och dem som har
kallats att närvara vid förhand-
lingen. Kontrollen avser dock inte
rättens ledamöter och andra som
skall närvara vid förhandlingen på
grund av utövning av allmän tjänst
och inte heller advokater.
Domstolen får, om särskilda skäl
talar för det, undanta andra
personer från kontrollen.

Kontrollens genomförande

Säkerhetskontroll utförs, efter
närmare anvisningar av polismyn-
digheten, av polisman eller, vid
allmän säkerhetskontroll och efter

77

5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 32

polismyndighetens förordnande, Prop. 2000/01:32
av ordningsvakt under ledning av Bilaga 3
polisman. Polismyndigheten får
också förordna att särskild säker-
hetskontroll skall utföras med
biträde av ordningsvakt.

Det åligger domstolen att anlita
de ordningsvakter som skall utföra
eller medverka vid en säkerhets-
kontroll.

Vid säkerhetskontroll skall
vapen och andra föremål som är
ägnade att komma till användning
vid brott som avses i 1 § eftersö-
kas. För detta ändamål får kropps-
visitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i rättssalen eller
lokaler som hör till denna far
undersökas.

Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till förhandlingen.

Vid säkerhetskontroll skall
vapen och andra föremål som är
ägnade att komma till användning
vid brott som avses i 1 § eftersö-
kas. För detta ändamål får kropps-
visitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till
eller påträffas i domstolens lokaler
far undersökas. Väskor och andra
föremål som lämnats till sådan
förvaring som avses i 6 § får dock
undersökas endast om det finns
särskilda skäl.

Vid allmän säkerhetskontroll
skall kroppsvisitation och under-
sökning av väskor och andra före-
mål ske genom användande av
metalldetektor eller liknande an-
ordning eller, om det finns
särskilda skäl, på annat sätt.

Kroppsvisitation och under-
sökning av väskor och andra
föremål som sker på annat sätt än
genom användande av metall-
detektor eller liknande anordning
får utföras av polisman eller av
ordningsvakt som polismyndig-
heten har godkänt för uppgiften.

Identitetskontroll får endast äga
rum för att kunna fastställa om en
person skall undantas från
säkerhetskontroll.

Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till domstolens
lokaler eller, vid särskild säker-
hetskontroll, till förhandlingen.

78

Om någon annan än en åhörare
vägrar att underkasta sig säker-
hetskontroll, skall detta omedel-
bart anmälas till domstolen.
Domstolen skall då avgöra om den
som har vägrat att underkasta sig
säkerhetskontroll skall undantas
från denna. Får den som vägrar att
underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han
uteblir, far domstolen förordna att
han trots sin vägran skall undergå
säkerhetskontroll.

Den som inte tillåter undersök-
ning av väska eller annat föremål
skall, om det inte kan anses
olämpligt, beredas tillfälle att
lämna föremålet till förvaring.
Lämnas föremålet till förvaring,
far tillträde inte vägras.

Om någon som är kallad till en
förhandling vid domstolen vägrar
att underkasta sig säkerhets-
kontroll, skall detta omedelbart
anmälas till domstolen. Den som
beslutar om kontrollen enligt 2 §,
skall då avgöra om den som har
vägrat att underkasta sig
säkerhetskontroll skall undantas
från denna. Får den som vägrar att
underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han
eller hon uteblir, får den som
beslutar om kontrollen förordna
att personen trots sin vägran skall
undergå säkerhetskontroll.

Vid prövning enligt andra
stycket skall, såvitt avser allmän
säkerhetskontroll, om möjligt
rätten vid den förhandling till
vilken personen har kallats eller,
om förhandlingen ännu inte har
inletts, den som skall vara rättens
ordförande vid förhandlingen,
höras.

Den som inte tillåter undersök-
ning av väska eller annat föremål
skall, om det anses lämpligt, ges
tillfälle att lämna föremålet till
förvaring. Lämnas föremålet till
förvaring, får tillträde inte vägras.

Prop. 2000/01:32

Bilaga 3

Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål som avses i 5 §
och tas det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall
den hos vilken föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för

förvaring. Ar innehavaren till ett
omhändertas.

Den som inte efterkommer
uppmaningen far avlägsnas från
domstolslokalen, om ej annat
följer av tredje stycket.

Om någon annan än en åhörare
inte efterkommer en uppmaning
som avses i första stycket, skall
detta omedelbart anmälas till
domstolen. Domstolen skall då
avgöra om den som har vägrat att
lämna föremålet ifrån sig skall fa

påträffat föremål okänd, far det

Den som inte efterkommer
uppmaningen får avlägsnas från
domstolens lokaler, om inte annat
följer av tredje stycket.

Om någon som är kallad till en
förhandling vid domstolen inte
följer en uppmaning som avses i
första stycket, skall detta
omedelbart anmälas till domstolen.
Den som beslutar om kontrollen
enligt 2 §, skall då avgöra om den

79

tillträde utan att lämna det ifrån
sig. Får den som vägrat att lämna
ifrån sig föremålet hämtas till
domstolen, om han uteblir, far
domstolen förordna att föremålet
trots hans vägran skall omhänder-
tas för förvaring.

som har vägrat att lämna föremålet Prop. 2000/01:32
ifrån sig skall få tillträde utan att Bilaga 3
lämna det ifrån sig. Får den som
vägrat att lämna ifrån sig före-
målet hämtas till domstolen, om
han eller hon uteblir, får den som
beslutar om kontrollen förordna
att föremålet trots personens
vägran skall omhändertas för
förvaring.

Vid prövning enligt tredje
stycket skall, såvitt avser allmän
säkerhetskontroll, om möjligt
rätten vid den förhandling till
vilken personen har kallats eller,
om förhandlingen ännu inte har
inletts, den som skall vara rättens
ordförande vid förhandlingen,
höras.

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfärdas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne
lämnar rättssalen eller lokaler som
hör till denna.

Särskilda bestämmelser om
förvaring av föremål

Föremål som har lämnats till
förvaring eller omhändertagits
enligt denna lag skall förvaras på
betryggande sätt. Om det begärs,
skall bevis om att ett föremål har
lämnats till förvaring eller omhän-
dertagits utfärdas. Föremålet skall
återlämnas till den som har lämnat
det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne
lämnar domstolens lokaler eller,
vid särskild säkerhetskontroll,
rättssalen eller lokaler som hör till
denna.

Särskilda bestämmelser om
kroppsvisitation

Kroppsvisitation som är av mera
väsentlig omfattning skall verk-
ställas i enskilt rum och om
möjligt i vittnes närvaro. Kropps-
visitation av kvinna får verkställas
eller bevittnas endast av kvinna,
om undersökningen inte sker
genom elektrisk metalldetektor.

Kroppsvisitation som är av mera
väsentlig omfattning skall verk-
ställas i enskilt rum och om
möjligt i vittnes närvaro. Kropps-
visitation får verkställas eller
bevittnas endast av person, som är
av samma kön som den som
visiteras, om undersökningen inte

sker genom metalldetektor eller Prop. 2000/01:32
liknande anordning.                Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

81

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

5 kap.

4

Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid
rättens sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han
får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder
otillbörligt. Han får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för att
undvika trängsel. Rätten får förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det
blir till men för utredningen. Fotografi får inte tas i rättssalen.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i
övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla
ordningen får rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och
kvarhållas där så länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.

Om säkerhetskontroll vid dom- Om säkerhetskontroll i domstol
stolsförhandlingar finns särskilda finns särskilda föreskrifter,
föreskrifter.

Prop. 2000/01:32

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

4 Senaste lydelse 1981:1065.

82

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 2000/01:32

Bilaga 3

27 §5

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning
vid domstol äger motsvarande tillämpning vid nämnd. Expert som avses i
5 § andra stycket denna lag får närvara vid hyresnämndens överläggning
till beslut.

Bestämmelserna i lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar får
tillämpas vid nämnd.

Bestämmelserna i lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll
i domstol får tillämpas vid nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

5 Senaste lydelse 1981:1066.

83

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd

Prop. 2000/01:32

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 17 § i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

17 §6

Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte-
gångsbalken om offentlighet vid
domstol och i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll vid domstols-
förhandlingar gäller i tillämpliga
delar.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte-
gångsbalken om offentlighet vid
domstol och i lagen (1981:1064)
om säkerhetskontroll i domstol
gäller i tillämpliga delar.

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över
behövliga lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej
är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av
gudstjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

6 Senaste lydelse 1981:1067.

84

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om            Prop. 2000/01:32

ordningsvakter

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1980:578) om ordningsvakter skall
införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3a§

Ordningsvakt får, utöver vad
som anges i 1-3 §§, förordnas att
tjänstgöra vid säkerhetskontroll i
domstolar, enligt vad som anges i
lagen (1981:1064) om säkerhets-
kontroll i domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

85

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-11-27

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne
Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 16 november 2000 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,

4. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,

5. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan
Sangbom.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar

Genom remissförslaget införs vid sidan av särskild säkerhetskontroll en
ny form av säkerhetskontroll, allmän säkerhetskontroll. Förslaget innebär
att lagens rubrik ändras till ”lag om säkerhetskontroll i domstol” samt att
med ett undantag nya bestämmelser införs i samtliga paragrafer i lagen.
Efter ändringarna innehåller i stort sett varje paragraf regler som avser
båda formerna av säkerhetskontroll. Den valda lagstiftningstekniken har
fört med sig att bestämmelserna blivit svåröverskådliga. Enligt Lagrådets
mening hade det varit en fördel om bestämmelserna i stället hade samlats
i en helt ny lag. 1 en sådan hade först kunnat tas in bestämmelser som rör
allmän säkerhetskontroll, därefter bestämmelser om särskild säkerhets-
kontroll varefter lagen hade kunnat avslutas med paragrafer innehållande
gemensamma bestämmelser för de båda formerna av säkerhetskontroll.
Förståelsen av de nya reglerna hade också kunnat underlättas genom att
byta ut benämningen ”särskild säkerhetskontroll” mot exempelvis
”skärpt säkerhetskontroll”. I det läge som lagstiftningsärendet nu befin-
ner sig vill Lagrådet dock inte motsätta sig att lagförslaget genomförs.

I syfte att underlätta läsningen av lagen har i remissförslaget införts ett
antal underrubriker. Nackdelen med denna metod är att det ofta är svårt
att finna rubriker som på ett adekvat sätt avspeglar paragrafens eller
paragrafernas innehåll. 1 det nu föreliggande förslaget bör enligt Lagrå-
dets mening rubriken före 1 § ” Allmänna bestämmelser” bytas ut mot ”
Allmän säkerhetskontroll och särskild säkerhetskontroll”. Vidare anser
Lagrådet att rubriken före 4 § bör utgå.

I paragrafen regleras vissa generella undantag från säkerhetskontroll,
dvs. vilka kategorier av personer som inte skall underkastas sådan

Prop. 2000/01:32

Bilaga 4

86

kontroll. Den hittillsvarande regeln, som avser undantag vid särskild
säkerhetskontroll, återfinns i paragrafens andra stycke, medan en ny regel
om undantagen vid allmän säkerhetskontroll har placerats i ett första
stycke. De generella undantagen vid allmän säkerhetskontroll har
utformats på likartat sätt som den hittillsvarande regeln och avser enligt
förslaget domstolens anställda eller nämndemän och andra som på grund
av utövning av allmän tjänst infinner sig i domstolens lokaler samt
advokater. Även om domstolen ges viss möjlighet att undanta ytterligare
personer från allmän säkerhetskontroll ifrågasätter Lagrådet om inte de
angivna kategorierna i detta fall är alltför begränsade. Det kan sålunda
förefalla rimligt att den som på grund av myndighets förordnande skall
fullgöra en uppgift i domstolen är generellt undantagen från säkerhets-
kontroll, även om han eller hon inte är i allmän tjänst. Det kan t.ex. gälla
pensionerade domare som fullgör vissa dömande uppgifter. Även
beträffande t.ex. offentliga försvarare och offentliga biträden som inte är
advokater kan frågan ställas om inte den föreslagna undantagsregeln är
alltför begränsad. Lagrådet, som erinrar om att domstolen också föreslås
få en befogenhet att besluta att personer som annars skulle vara
undantagna från kontroll skall omfattas av kontrollen, anser därför att det
bör övervägas att utvidga det angivna generella undantaget, t.ex. på så
sätt att orden ”eller offentligt uppdrag” infogas efter ”allmän tjänst”.

I paragrafens första stycke regleras vem som skall utföra allmän respek-
tive särskild säkerhetskontroll. Enligt förslaget skall säkerhetskontroll
utföras av polisman eller, vid allmän säkerhetskontroll och efter polis-
myndighetens förordnande, av ordningsvakt under ledning av polisman.
Polismyndigheten får enligt förslaget också förordna att särskild säker-
hetskontroll skall utföras med biträde av ordningsvakt. Enligt Lagrådets
mening är skillnaden mellan att ordningsvakt utför kontroll under ledning
av polisman och att kontroll utförs med biträde av ordningsvakt inte klar.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att avsikten är att vid allmän
säkerhetskontroll polismannen inte behöver vara fysiskt närvarande i
domstolen men är beredd att rycka in vid behov, medan vid särskild
säkerhetskontroll kontrollen skall utföras av polisman som dock kan
biträdas av ordningsvakter. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att
paragrafen omformuleras på det sätt som anges nedan. Det föreslagna
andra stycket om domstolens skyldighet att anlita de ordningsvakter som
skall utföra eller medverka till säkerhetskontroll framstår som en
självklarhet och bör utgå ur lagtexten.

”Säkerhetskontroll genomförs, efter närmare anvisningar av polismyn-
digheten, av polisman. Vid allmän säkerhetskontroll får dock polis-
myndigheten besluta att kontrollen skall genomföras av ordningsvakt
under ledning av polisman. Vid särskild säkerhetskontroll får polismyn-
digheten besluta att polisman som genomför kontrollen skall biträdas av
ordningsvakt.”

I det föreslagna nya fjärde stycket i paragrafen anges att identitets-
kontroll endast får äga rum för att kunna fastställa om en person skall

Prop. 2000/01:32

Bilaga 4

87

undantas från säkerhetskontroll. Författningskommentaren ger vid Prop. 2000/01:32
handen att denna regel endast tar sikte på det fallet att någon åberopar Bilaga 4
undantag från kontroll. Att detta också varit avsikten har bekräftats vid
lagrådsföredragningen. Den föreslagna lagtexten synes dock inte hindra
att identitetskontroll genomförs mera allmänt för att klarlägga vilka
personer som skall undantas från kontroll. Lagrådet anser därför att
stycket bör omformuleras så att den avsedda begränsningen klart
framgår. Det kan t.ex. formuleras enligt följande.

”Identitetskontroll far genomföras endast för att fastställa om en person,
som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll, skall undantas från
kontrollen.”

I paragrafen finns regler om vad som skall ske, om någon vägrar att
underkasta sig säkerhetskontroll. Bl.a. gäller att, om någon är kallad till
en domstolsförhandling och vägrar att undergå kontroll, detta skall anmä-
las till domstolen. Den som är behörig att besluta om kontroll (dvs. i
fråga om allmän säkerhetskontroll domstolens chef eller någon denne
bemyndigat och i fråga om särskild säkerhetskontroll rätten eller rättens
ordförande) skall då avgöra om vederbörande skall undantas från
kontrollen eller trots vägran skall undergå denna. Vid allmän säkerhets-
kontroll skall om möjligt rätten alternativt rättens ordförande höras.
Denna reglering innebär att en part i ett mål eller ärende inte har någon
ovillkorlig rätt att närvara vid en förhandling i målet eller ärendet. I
remissen diskuteras inte hur regleringen skall ses i förhållande till artikel
6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, som ju gäller som svensk lag. En domstol som
skall göra en prövning enligt 6 § bör beakta artikeln vid denna prövning.
Normalt får emellertid en vägran att underkasta sig säkerhetskontroll
med åtföljande frånvaro från en förhandling anses innebära att parten
själv valt att inte närvara, något som medför att något problem inte
uppkommer i förhållande till konventionen (jfr Danelius, Mänskliga
rättigheter i europeisk praxis s. 170).

I paragrafens första stycke, som inte föreslås ändrat, föreskrivs att om det
vid säkerhetskontroll påträffas något sådant föremål som avses i 5 § skall
med visst undantag den hos vilken föremålet påträffas uppmanas att
lämna det ifrån sig för förvaring. Uppenbarligen avses därmed endast
sådana farliga föremål som anges i första meningen i 5 §. Lagrådet
föreslår därför att hänvisningen till 5 § ändras till ”5 § första stycket
första meningen”.

Förslaget till lag om ändring i lagen om ordningsvakter

I remissen föreslås införande av en ny 3 a §, enligt vilken ordningsvakt,
utöver vad som anges i 1-3 §§, får förordnas att tjänstgöra vid säkerhets-
kontroll i domstolar enligt vad som anges i lagen om säkerhetskontroll i
domstol. Den nuvarande 3 § i lagen innehåller emellertid en generellt
avfattad bestämmelse, enligt vilken ordningsvakter får förordnas även i

88

annat fall än som avses i 2 §, om det finns ett särskilt behov och det är av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Enligt Lagrådets mening är det
med hänsyn till avfattningen av 3 § lämpligare att placera den nya
paragrafen med dess specificerade uppgifter som en 2 a §. Den infogade
satsen ”utöver vad som anges i 1-3 §§” bör samtidigt utgå. Den ändrade
placeringen föranleder en följdändring i 3 §, som bör hänvisa till 2 och
2a§§.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 2000/01:32

Bilaga 4

89

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 2000.

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden Winberg,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Prop. 2000/01:32

Regeringen beslutar proposition Säkerhetskontroll i domstol,

90