Regeringens proposition
2000/01:3

Forskning och förnyelse

Prop.
2000/01:3

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 september 2000

Lena Hjelm-Wallén
Thomas Östros
(Utbildningsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen lämnar i propositionen sin syn på forskningspolitikens
inriktning under åren 2001 2003. Regeringen lämnar förslag om att i
högskolelagen föra in en ny paragraf som innebär att vetenskapens
trovärdighet och god forskningssed skall värnas i universitetens och
högskolornas verksamhet. Vidare föreslår regeringen att de lärosäten
som regeringen bestämmer skall ansvara för forskarskolor inom vissa
områden. Samarbetet mellan lärosätena om forskarutbildningen skall
därmed utvecklas och stärkas.
I propositionen redovisas regeringens bedömningar om hur de av
riksdagen anvisade resurserna för forskning och forskarutbildning bör
fördelas för att tillgodose strategiska behov inom forskning och
forskarutbildning. I anslutande budgetproposition föreslås hur 939
miljoner kronor av de närmare 1,3 miljarder kronor som tillförs
forskningen och forskarutbildningen under perioden 2000-2003 skall
fördelas.
En utgångspunkt för propositionen är det förestående
generationsskiftet inom svensk forskning. För att möta de kommande
pensionsavgångarna och det ökande behovet av forskarutbildade
genomförs satsningar på forskarutbildning i form av forskarskolor samt
medel för rekrytering av unga forskare.
En annan utgångspunkt är behovet av att skapa bättre förutsättningar
för kraftsamling inom strategiska forskningsområden och stimulera
tvär- och mångvetenskaplig forskning. I propositionen föreslås
satsningar inom ett antal prioriterade områden. Dessa är biovetenskap
och bioteknik, informationsteknik och IT-forskning, materialvetenskap,
humaniora och samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap, konst,
vårdvetenskap samt miljö och hållbar utveckling. Riksdagen har redan
beslutat om att den 1 januari 2001 inrätta en ny myndighetsorganisation
för forskningsfinansiering, som i propositionen föreslås få förstärkta
resurser. Regeringen utvecklar också sin syn på myndigheternas
verksamhet.
Utbyggnaden av de nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro
fortsätter. Alla högskolor får förstärkta forskningsresurser.
Forskningens infrastruktur förstärks genom ökade anslag till
vetenskaplig utrustning, bibliotek/arkiv och högpresterande datorsystem.
En satsning görs på ett modernt djurhus vid Smittskyddsinstitutet.
I propositionen redovisas också regeringens syn på forskningsbehov
till stöd för skilda politikområden.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434) 8
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Utgångspunkterna för regeringens forsknings-politik 10
4.1 Forskningens roll i samhället 10
4.2 Grundpelarna i regeringens forskningspolitik 11
4.3 Prioriterade frågor 12
4.4 Organisationsfrågor 15
5 Forskningens och forskningssystemets omfattning i Sverige med
några internationella utblickar 16
5.1 Svensk forskning i ett internationellt perspektiv 16
5.1.1 Företagens forskning och utveckling 17
5.1.2 Offentlig finansiering av forskning och
utveckling 19
5.1.3 Publicering och citering 24
5.1.4 Utvärderingar 26
5.2 Det svenska forskningssystemet 27
5.2.1 Sveriges medverkan i det internationella FoU-
samarbetet 30
5.3 Sveriges forskningssamverkan med EU 31
5.3.1 Svenskt deltagande i EU:s ramprogram 31
5.3.2 Medfinansiering av svenska forskares
deltagande i EU:s ramprogram 33
5.3.3 Strukturfondernas finansiering av forskning
och resultatspridning 35
5.3.4 Europeisk forskningssamverkan 36
6 Strategiska insatser 37
6.1 Inledning 37
6.2 Strukturella insatser 42
6.2.1 Generationsskiftet 42
6.2.2 Kraftsamling kring strategiska områden 45
6.2.3 Tvär- och mångvetenskaplig forskning 47
6.3 Prioriterade forskningsområden 49
6.3.1 Biovetenskap och bioteknik 50
6.3.2 Informationsteknik IT-forskning 55
6.3.3 Materialvetenskap och materialteknik 62
6.3.4 Humaniora och samhällsvetenskap 64
6.3.5 Det konstnärliga området 68
6.3.6 Utbildningsvetenskap 69
6.3.7 Vård- och omsorgsforskning 72
6.3.8 Miljö och hållbar utveckling 74
6.4 Horisontella aspekter 79
6.4.1 Jämställdhet och genusforskning 79
6.4.2 Forskningsetik 85
6.4.3 Forskningsinformation 93
7 Instrumenten för genomförande 96
7.1 En ny myndighetsorganisation 96
7.2 Vetenskapsrådet 99
7.3 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 112
7.4 Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande 116
7.5 Verket för innovationssystem 119
7.5.1 Prioriterade områden 122
7.6 Övriga betydande forskningsfinansiärer 128
7.6.1 Internationellt utvecklingssamarbete Sida
(SAREC) 128
7.6.2 Statens energimyndighet Omställning av
energisystemet 128
7.6.3 Rymdstyrelsen 130
7.6.4 Forskningsstiftelserna 133
8 Forskningsutförare 140
8.1 Universitet och högskolor som forskningsutförare 140
8.1.1 Inledning 140
8.1.2 Strategier för arbetet med forskning 141
8.1.3 Framtida uppdrag att utarbeta
forskningsstrategier 145
8.2 Roll- och ansvarsfördelning vid universitet och hög-
skolor 146
8.3 Forskarutbildning 151
8.3.1 Forskarskolor 151
8.3.2 Forskarutbildningens roll 161
8.3.3 Forskarutbildningens kvalitet 163
8.4 Samarbete i högskolan inom vissa områden 165
8.4.1 Forskning på det konstnärliga området och
konstnärligt utvecklingsarbete 165
8.4.2 Kiruna rymd- och miljöcampus en
högteknologisk satsning i norr 168
8.5 Högskolans anställda 175
8.5.1 Rekrytering och meritering 175
8.5.2 Vissa frågor inom högskolan 180
8.6 Finansiering av forskning vid universitet och högskolor 182
8.7 Högskolans tredje uppgift 184
8.7.1 Ökad samverkan med det omgivande samhället 184
8.7.2 Redovisningar av samverkan med det
omgivande samhället 185
8.7.3 Regional samverkan 187
8.7.4 Holdingbolag och teknikbrostiftelserna 188
8.7.5 Samverkan med andra sektorer 189
8.7.6 Rörlighet mellan högskolan och övrig
arbetsmarknad 191
8.7.7 Kommersialisering av uppfinningar
lärarundantaget 192
8.7.8 Sekretess 195
8.8 Industriforskningsinstitut 196
9 Forskningens infrastruktur 198
9.1 Biblioteks- och arkivfrågor 198
9.2 E-plikt 201
9.3 Sunet 205
9.4 Säkerhetslaboratorium och nytt djurhus 206
10 Forskning till stöd för andra politikområden 208
10.1 Forskning om brott och åtgärder mot brott 208
10.2 Forskning om den offentliga sektorn och
demokratiforskning 210
10.3 Utrikespolitiskt motiverad forskning 211
10.3.1 Bakgrund 211
10.3.2 Utrikes- och säkerhetspolitiskt motiverad
forskning 212
10.3.3 Forskning inom det folkrättsliga området 213
10.3.4 Forskning inom det handelspolitiska området 214
10.3.5 Forskning inom det utvecklingspolitiska
området 214
10.3.6 Forskning inom det migrationspolitiska
området 216
10.4 Försvarsforskning 216
10.4.1 En särskild försvarsforskningsutredning 216
10.4.2 Det nationella flygtekniska
forskningsprogrammet 216
10.5 Forskning kring sociala frågor, hälso- och sjukvård,
folkhälsa m.m. 217
10.6 Forskning för skolväsendet 222
10.7 Lantbruksvetenskaplig forskning 223
10.8 Forskning om kultur och medier 230
10.9 Ungdom, idrott och folkrörelsefrågor 233
10.9.1 Ungdomsforskning 233
10.9.2 Forskning inom idrottsområdet 234
10.9.3 Forskning om folkrörelser 235
10.10 Integration, mångfald, storstad och nationella minoriteter 235
10.11 Forskning kring transporter, emission, arbetsliv, turism,
konkurrens, regionalpolitik etc. 237
10.12 Forskning om hållbart samhällsbyggande 242
10.13 Miljöforskning 243
11 Ekonomiska konsekvenser 250
12 Författningskommentar 250
Bilaga 1 Strategidokumenten 251
Bilaga 2 Teknisk framsyn 262
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet God sed i forskningen (SOU
1998:4) 268
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet Campus Kiruna (SOU
2000:73) 278
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet om pliktexemplar av
dokument (SOU 1998:111) 281
Bilaga 6 Sammanfattning av delbetänkande av utredningen: "Översyn
av forskning och utveckling inom totalförsvaret" (SOU
2000:84) 288
Bilaga 7 Förteckning över förkortningar 298
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2000 300
Rättsdatablad 301

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
dels godkänner
2. vad regeringen förordar om den framtida inriktningen av den nya
myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering (kapitel 7.1, 7.2,
7.3, 7.4 och 7.5),
3. vad regeringen förordar om samarbete inom forskarutbildningen
genom forskarskolor (kapitel 8.3.1).

2 Förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1992:1434)
Härigenom föreskrivs att det i högskolelagen (1992:1434) skall införas
en ny paragraf, 1 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
3 a §

I högskolornas verksamhet skall
vetenskapens trovärdighet och
god forskningssed värnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

3 Ärendet och dess beredning
Inför 2000 års forskningspolitiska beslut har regeringen tagit initiativ
till vissa utredningar på forskningsområdet. Bland utredningarna kan bl.a.
nämnas God sed i forskningen (SOU 1999:4), E-plikt (SOU 1998:111)
och Campus Kiruna (SOU 2000:73). De forskningsfinansierande
myndigheterna och lärosätena har haft i uppdrag att inkomma med
forskningsstrategier. Dessutom har vissa andra forskningsfinansiärer,
akademier och intresseorganisationer inbjudits att inkomma med
forskningsstrategier, vilket de flesta gjort. Ett antal rapporter ingår
också i regeringens bedömningsunderlag, varav kan nämnas delrapport
Tio forskarskolor ett förslag till utveckling av forskarutbildningen (U
2000/1454/UH) och slutrapport Tio forskarskolor ett förslag till
utveckling av forskarutbildningen (U 2000/2934/UH) om forskarskolor.
Följande rapporter från Högskoleverket tas upp i propositionen:
Forskarskolor - ett regeringsuppdrag (2000:2 R), Designutbildningar i
Sverige - en utredning och utvärdering (2000:11 R), Högskolans arbete
med sin samverkansuppgift (2000:2 AR) och Utredning om en ny
anställningsform i högskolan och en ny ordning för befordran för
anställning till lektor (dnr U 2000/1814/UH). Högskoleverket har också
gjort en sammanställning av forskningsstrategier inom universitet och
högskolor (U 2000/74/UH). Ekonomistyrningsverkets rapport
Kalkylmodell för beräkning av kostnader för forskning vid universitet
och högskolor (ESV 1999:25) ingår också i underlaget för
propositionen. Härutöver har beaktats Konst utan gränser (Ds 1998:67)
och EU-kommissionens meddelande Mot ett europeiskt område för
forskningsverksamhet.
I avsnitt som berör andra departements ansvarsområden har bl.a.
följande underlag beaktats. NUTEKs rapport Utvärdering av det
nationella flygtekniska forskningsprogrammet (R 2000:8),
Socialstyrelsens rapport (S 2000/3332/HS), PROMIS (utredning av en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet), Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådets rapport Brytpunkt (Ku-
97/711/Ka), Teknisk Framsyn och Forskningsrådsnämndens rapport om
hållbar utveckling.
Beredningen av lämnade förslag och rapporter redovisas i
propositionens följande avsnitt.
Regeringens forskningsberedning har diskuterat många av de
huvudfrågor som den forskningspolitiska propositionen tar upp.

4 Utgångspunkterna för regeringens forsknings-
politik
4.1 Forskningens roll i samhället
Kunskaper är det moderna samhällets viktigaste byggstenar. Nya
kunskaper ger människan större möjligheter att förstå den värld hon
lever i, påverka sin tillvaro och leva ett rikt liv. Kunskap, framför allt
tillgången till ny kunskap, är väsentlig för ekonomisk tillväxt och
välfärd, men bidrar också till samhällets kulturella och demokratiska
utveckling, till internationell förståelse och till personlig utveckling för
den enskilde.
Forskning är en förnyande kraft i samhället genom att den bidrar till
ökade insikter om människan och hennes omvärld, ger nya kunskaper att
använda inom olika samhällsområden och utgör grunden för en
utbildning av hög kvalitet. Forskningens betydelse ökar dessutom till
följd av såväl samhällets som vetenskapens egen snabba utveckling och
globalisering. Den nya kunskap som forskningen inom bl.a. den moderna
informationstekniken och biologin bidrar med påverkar på ett
genomgripande sätt människans livsvillkor. Genom att såväl nya
forskningsresultat som dess tillämpningar väcker nya frågor, leder
kunskapsutvecklingen i sig till behov av ytterligare forskning och ger
upphov till nya forskningsfält.
Forskningen utgör själva grunden för kunskapsutvecklingen i
samhället. Utvecklingen drivs framåt av forskarnas nyfikenhet, önskan
att lösa praktiska och teoretiska problem och den ständiga
omprövningen och kritiska granskningen av känd kunskap och etablerade
sanningar. Även när den är som bäst levererar forskningen endast
provisorisk kunskap. Att forskningsresultat kommer till praktisk
användning är också något som motiverar forskarna och driver
forskningen framåt. Precis som andra människor drivs forskare av en
önskan om erkännande och framgång. Forskningen vid universitet,
högskolor och forskningsinstitut sysselsätter tiotusentals personer som
måste ha goda arbetsvillkor och kunna verka i en stimulerande miljö.
Forskningen delar ideal och grundläggande värderingar med det demo-
kratiska samhället. Både inom forskningen och demokratin är tanke- och
yttrandefrihet, avståndstagande från fördomar och vidskepelse samt
respekt för oliktänkande centrala värden. Det öppna demokratiska
samhället uppmuntrar också till kunskapssökande och till spridande av
ny kunskap.
Forskning utgör idag, tillsammans med utbildning, en av de viktigaste
tillväxtfaktorerna. Det är de kunskapsintensiva verksamheterna som
växer snabbast. Men även traditionella industribranscher och den
offentliga sektorn genomgår dramatiska förändringar och blir alltmer
beroende av nya kunskaper och välutbildad arbetskraft. Näringslivet, som
verkar i ett utpräglat internationellt sammanhang, behöver i ökad
utsträckning tillgång till hög kompetens, goda forskningsmiljöer och
nya resultat från forskningsfronten för att kunna öka sin konkurrenskraft
och utveckla nya produkter. Det innebär att företag inom de expansiva
och kunskapsintensiva framtidsbranscherna ofta söker sig till länder
med högkvalitativ forskning och välutbildad arbetskraft.
4.2 Grundpelarna i regeringens forskningspolitik
Regeringens politik syftar till att förnya Sverige och bana väg för
kunskapssamhället. Målet är att göra Sverige till ett modernt
kunskapssamhälle som omfattar alla. Regeringens politik innebär därför
omfattande satsningar på utbildning på alla nivåer och på forskning.
Sveriges och svensk forsknings utgångsläge inför framtiden är gott.
Sverige avsätter, inklusive näringslivets omfattande insatser, närmare
fyra procent av BNP till forskning och utvecklingsarbete (FoU), vilket
är mer än vad något annat land i världen gör. Svensk forskning håller idag
generellt sett en hög kvalitet och är världsledande inom flera viktiga
områden, vilket bland annat syns i den snabba framväxten av nya företag
inom exempelvis IT och bioteknik. Genom att ny kunskap är grunden för
en god och hållbar samhällsutveckling och utgör en av det svenska
näringslivets främsta konkurrensfördelar, måste strävan vara att
upprätthålla och förstärka Sveriges ställning som en ledande kunskaps-
och forskningsnation.
De grundläggande principerna för den svenska forskningspolitiken
och statens roll slogs fast av riksdagen i oktober 1999 i samband med
behandlingen av propositionen Vissa forskningsfrågor (prop.
1998/99:94). Målet för regeringens forskningspolitik är att Sverige
skall vara en ledande forskningsnation, där forskning bedrivs med hög
vetenskaplig kvalitet. Sverige skall vara ett av världens mest FoU-
intensiva länder, vilket kräver fortsatt stora insatser av både staten och
näringslivet. All forskning skall hålla hög kvalitet och
forskningsinsatserna skall rymma både bredd och specialisering.
Staten har ett övergripande ansvar för att det svenska samhället
utvecklar och tar tillvara ny kunskap. Staten har ett särskilt ansvar för att
garantera forskningens frihet och att stödja vital grundforskning och
forskarutbildning. Genom att grundforskning och forskarutbildning är
grunden för annan kunskapsutveckling och kunskapsförmedling är de av
största betydelse för samhällets, inklusive näringslivets, behov av
kunskap och kompetens. Grundforskningen har genom åren bidragit med
många banbrytande vetenskapliga upptäckter. Modern grundforskning
kan knappast bedrivas i rimlig omfattning utan offentlig finansiering. En
anledning till detta är att det långsiktiga kunskapssökandet är förenat
med högt risktagande i den bemärkelsen att det är svårt att i förväg
bedöma den framtida nyttan av forskningsresultaten. Vidare måste det
vetenskapliga arbetets starka tradition av offentliggörande och
publicering av forskningsresultat värnas, så att resultaten av
grundforskningen genom att vara fritt tillgängliga kan ge sitt bidrag till
den allmänna kunskapsutvecklingen. Forskarutbildningen har blivit en
strategiskt viktig utbildning i kunskapssamhället eftersom behovet av
forskarutbildade ökar både inom högskolan och i det övriga samhället.
Genom att öka antalet forskarutbildade främjas spridningen av kunskaper
och forskningsresultat i hela samhället. Examinationen inom
forskarutbildningen kommer att öka till följd av insatserna i denna
proposition. Under perioden 2000-2003 ökar de statliga anslagen till
forskning och forskarutbildning med 1 279 miljoner kronor. I
budgetpropositionen för år 2001 ges en planeringsram för fördelning av
939 miljoner kronor av dessa nya medel. Dessa förslag redovisas nedan.
340 miljoner kronor har fördelats tidigare.
Övriga, av riksdagen specificerade, statliga forskningspolitiska
uppgifter är att främja forskning till stöd för offentlig verksamhet, att
främja forskning till stöd även för andra samhällssektorer när det
bedöms som betydelsefullt för att utveckla dessa sektorer och det är
befogat att staten bidrar med finansiering, att ge organisatoriska ramar
för den offentliga forskningen, att ge förutsättningar för svenskt
deltagande i internationellt forskningssamarbete samt att utveckla
former för forskningsinformation och medverka till att ny kunskap kan
tillvaratas i alla delar av det svenska samhället.
Inför den forskningspolitiska propositionen har regeringen uppdragit
åt lärosäten, forskningsråd och andra myndigheter att lämna in
forsknings- och kunskapsstrategier om den vetenskapliga utvecklingen
och kunskapsbehoven inom olika forskningsområden. Dessa strategier
har utgjort ett viktigt underlag i regeringens arbete med att utforma
förslag till insatser för forskning och forskarutbildning.
4.3 Prioriterade frågor
För att Sverige skall befästa sin ställning som ledande forskningsnation
krävs det mer kraftsamling inom svensk forskning. Svensk forskning
måste bli bättre på att prioritera och profilera sig inom angelägna
forskningsområden, satsa på unga forskartalanger, fortsätta öka andelen
kvinnor på alla nivåer inom forskarvärlden och bygga upp
konkurrenskraftiga och dynamiska forskningsmiljöer. För att utveckla
kvaliteten i svensk forskning är det också angeläget att uppmuntra såväl
nationell som internationell rörlighet i forskarvärlden.
Forskningen kännetecknas av såväl konkurrens som av omfattande
samverkan, faktorer som båda driver kunskapsutvecklingen framåt.
Internationellt samarbete blir allt viktigare inom forskningen. Till detta
bidrar bl.a. den moderna informationsteknologin som underlättar
kontakterna mellan olika forskare, men också det ökade behovet av
kunskap om globaliseringen. För att stärka svensk forskning måste det
internationella samarbetet utvecklas, samtidigt som de svenska
universiteten och högskolorna också måste bli bättre på att samarbeta
med varandra. Lärosätena måste även informera om sin verksamhet och
samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan är viktig för
alla parter, eftersom forskningen kan berikas av idéer och
frågeställningar som finns i det omgivande samhället, samtidigt som det
omgivande samhället kan ta del av forskningsresultaten.
De forskningsetiska frågorna blir allt viktigare inom alla vetenskapliga
områden. Den snabba kunskapsutvecklingen inom bl.a. biotekniken och
genomforskningen ger stora möjligheter att behandla nya patientgrupper
och förlänga och förbättra livet för många människor. Samtidigt uppstår
svåra, etiska problem som måste hanteras och som bör diskuteras även
utanför forskarvärlden. Forskarna skall ha stor frihet i sitt
forskningsarbete, inte minst vad gäller valet av vetenskapliga
frågeställningar. Samtidigt måste forskarvärlden vara öppen för att med
allmänheten diskutera valet av vetenskapliga frågeställningar, valet av
forskningsmetoder och användningen av forskningsresultaten. I
propositionen föreslås att ett tillägg görs i högskolelagen om att
vetenskapens trovärdighet och god forskningssed skall värnas.
Den riktigt banbrytande vetenskapliga utvecklingen sker ofta på helt
nya vetenskapliga områden, i gränslandet mellan olika vetenskapliga
discipliner. Svensk forskning står nu inför ett stort generationsskifte
vilket under några år ger lärosätena och forskningsråden osedvanligt
stora möjligheter att ompröva användningen av de befintliga
forskningsresurserna. Men för att ytterligare främja kraftsamling och
ökat gränsöverskridande mellan olika vetenskapliga discipliner, och för
att underlätta för forskarna att själva prioritera, fattade riksdagen i juni
2000 vid behandlingen av propositionen Forskning för framtiden - en ny
organisation för forskningsfinansiering (prop. 1999/2000:81) beslut
om en ny myndighetsorganisation för forskningsfinansiering.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2001 att de nya
myndigheterna som en planeringsförutsättning fram till år 2003
successivt tillförs sammanlagt 553 miljoner kronor utöver de anslag
som följer med vid sammanslagningen för att initiera nya
forskningsinsatser.
För att klara det förestående generationsskiftet inom svensk forskning
och den ökande efterfrågan på forskarutbildad personal, behövs såväl
satsningar på forskarutbildning som särskilda satsningar på unga
forskare. Regeringen föreslår därför att under perioden 2001 2003
fördelas successivt 214 miljoner kronor på sexton forskarskolor för att
förnya forskarutbildningen och utveckla samverkan mellan landets
lärosäten, samt att Rådet för högskoleutbildning genom
Högskoleverkets anslag fram till 2003 tillförs 5 miljoner kronor bl.a.
för att utveckla utbildningen av handledare inom forskarutbildningen.
Vidare föreslås att ett tillägg görs i högskoleförordningen (1993:100)
om att lärosäten med forskarutbildning skall anordna
handledarutbildning. För att ge unga forskare bättre villkor och öka
förnyelsen inom svensk forskning fördelas successivt 110 miljoner
kronor för forskarrekrytering fram till år 2003. Dessa medel avser dels
rekryteringsanställningar, dels en särskild satsning på framstående unga
forskare.
För att förbättra jämställdheten inom högskolan förväntas lärosätena
använda positiv särbehandling i enlighet med bestämmelserna i
jämställdhetslagen och högskoleförordningen vid rekrytering till
forskarskolor och rekryteringsanställningar. Vidare ges handledarna
inom forskarutbildningen utbildning om jämställdhet och
genusperspektiv. En forskarskola i genusvetenskap inrättas, dessutom
har Vetenskapsrådet en öronmärkt resurs till genusforskning.
Det är också angeläget att utveckla spetskompetens inom viktiga
forskningsfält. Till områdena biovetenskap och bioteknik,
informationsteknik samt materialvetenskap och materialteknik fördelas
fram till år 2003 totalt 275 miljoner kronor varav 75 miljoner kronor
för forskarskolor inom dessa områden. Dessutom tillförs området miljö
och hållbar utveckling successivt 20 miljoner kronor fram till år 2003,
samt tillförs vårdforskningen under perioden 2001 2003 sammanlagt
35 miljoner kronor varav 15 miljoner kronor avser en forskarskola. De
vetenskapliga landvinningarna inom naturvetenskap, teknik och medicin,
men även de snabba samhällsförändringarna och den ökande
globaliseringen, ökar dessutom behovet av humanistisk och
samhällsvetenskaplig forskning. På en rad områden är också
humanisternas och samhällsvetarnas kunskaper oundgängliga i tvär- och
mångvetenskapliga forskningsprojekt som kretsar kring exempelvis
mötet mellan människan och tekniken. Regeringen bedömer att det i
detta sammanhang framför allt är den humanistiska forskningen som
behöver förstärkas och föreslår därför att fram till år 2003 en successiv
förstärkning med 128 miljoner kronor görs till forskning inom
humaniora och samhällsvetenskap varav 60 miljoner kronor avser fem
forskarskolor, samtidigt som Vetenskapsrådet inom ramen för de
resurser som rådet fritt disponerar och inom särskilda program bör göra
ytterligare insatser för att stärka den humanistiska forskningen. Förutom
ovan nämnda 128 miljoner kronor bör minst 20 miljoner kronor av de
nya medel om 110 miljoner kronor som avsätt till forskarrekrytering
fördelas till humaniora och samhällsvetenskap. Regeringen föreslår
vidare i budgetpropositionen att den nyskapande och ämnesövergripande
forskning som nu växer fram inom det konstnärliga området fram till år
2003 får 20 miljoner kronor.
Ett annat angeläget forskningsområde är forskning kring utbildning,
undervisning och lärande. I propositionen En förnyad lärarutbildning
(prop. 1999/2000:135) som lades i maj 2000 har regeringen föreslagit
omfattande satsningar inom detta forskningsfält med sammanlagt 90
miljoner kronor under perioden 2001-2003. Till detta läggs nu 24
miljoner kronor för två forskarskolor
Regeringen har också tidigare aviserat en omfattande satsning på att
förstärka forskningen och forskarutbildningen vid de tre nya
universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro, vid Mitthögskolan samt vid
högskolorna i Kalmar och Karlskrona/Ronneby som tilldelats
vetenskapsområde. I budgetpropositionen för år 2000 aviserade
regeringen att anslagen till dessa lärosäten höjs med sammanlagt 250
miljoner kronor under perioden 2000-2002. Dessa lärosäten tilldelas nu
ytterligare sammanlagt 45 miljoner kronor år 2003. Dessutom får
Mälardalens högskola som tilldelas vetenskapsområdet teknik
14,5 miljoner kronor fram till år 2003 och Kiruna rymd- och
miljöcampus tillförs 10 miljoner kronor år 2003. Övriga högskolor får
sina statliga anslag till forskning samt till konstnärligt utvecklingsarbete
höjda med sammanlagt 70,5 miljoner kronor under perioden 2001-
2003.
För att utveckla forskningens infrastruktur föreslår regeringen i
budgetpropositionen för 2001 en planeringsram för detta ändamål om
sammanlagt 90 miljoner kronor för åren 2001-2003. Dessutom görs en
satsning på ett modernt djurhus vid Smittskyddsinstitutet för bl.a.
forskning om hiv/aids.
4.4 Organisationsfrågor
Regeringen anser det väsentligt att det ställs höga kvalitetskrav på
forskningen. En allt större del av forskningsresurserna kommer att
erhållas efter prövning hos nationella forskningsfinansiärer.
Forskningen granskas och bedöms även vid tillsättningen av tjänster och
vid publicering av forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter.
Forskningsfinansiärerna genomför regelbundet utvärderingar av
forskningsprogram och hela forskningsområden. Grundläggande för
detta kvalitetsarbete är att forskningen måste granskas av forskare,
eftersom enbart forskare har den vetenskapliga kompetensen att avgöra
om forskningen håller god vetenskaplig kvalitet eller inte.
De forskarstyrda forskningsrådens resurser är viktiga för att stimulera
högkvalitativ och konkurrensutsatt forskning inom olika forskningsfält.
Därför är det viktigt att rådsorganisationen är förändringsbenägen och
har förmågan att stödja nya kunskapsområden och nya frågeställningar.
Den nya myndighetsorganisation för forskningsfinansiering som nu har
beslutats och inrättas den 1 januari 2001 ger Sverige ett
finansieringssystem som underlättar för forskarna att själva prioritera,
som förmår att stödja den kvalitativt bästa forskningen och ger
möjligheter att främja forskning som är viktig ur olika
samhällssektorers perspektiv. Sverige får ett system som på ett bättre
sätt än tidigare kan stödja utvecklingen av kreativa forskningsmiljöer
och som på ett mer flexibelt sätt kan ge utrymme för nya
frågeställningar och nya kunskapsbehov.
Vetenskapsrådet får ansvar för att stödja grundläggande forskning
inom alla vetenskapsområden. Vetenskapsrådet skall främja förnyelse,
profilering och rörlighet inom forskningen och verka för att
genusperspektivet får genomslag i forskningen. Vetenskapsrådet skall
också fungera som rådgivare till regeringen i forskningspolitiska frågor
och ta ett nationellt ansvar för övergripande forskningsinformation. För
att betona forskarstyrningens betydelse för den vetenskapliga kvaliteten
inrättas detta råd med stöd av lag. Inom Vetenskapsrådet inrättas tre
ämnesråd ett för humaniora och samhällsvetenskap, ett för natur- och
teknikvetenskap och ett för medicin. Vetenskapsrådet har också en
kommitté för utbildningsvetenskaplig forskning.
Förutom Vetenskapsrådet, som kommer att spela en central roll i den
framtida myndighetsorganisationen, inrättas särskilda forskningsråd
inom två områden arbetsliv och socialvetenskap respektive miljö,
areella näringar och samhällsbyggande där regeringen bedömer att det
finns stort behov av kunskap. Dessutom skapas en mer effektiv och
slagkraftig organisation för den behovsstyrda forskningen till stöd för
det svenska innovationssystemet och för en hållbar utveckling och
tillväxt.
Det är angeläget att fler involveras i debatten om forskningspolitiken
och nödvändigt att föra en djupare och mer långtgående diskussion om
den vetenskapliga utvecklingen. Därför kommer också ett
Forskningsforum att finnas inom Vetenskaprådet med uppgift att verka
för dialog och samverkan mellan forskare, forskningsfinansiärer,
allmänheten och andra som direkt eller indirekt berörs av forskningen.
När regeringen lade fram sitt förslag till ny myndighetsorganisation
för forskningsfinansiering skedde också en förändring avseende ansvaret
för forskningsfrågorna inom Regeringskansliet. Statsministern gav den
22 mars 2000 utbildnings- och forskningsministern ansvaret för
samordningen av forskningspolitiken i regeringen och därmed
sammanhängande budgetfrågor.
Regeringens forskningsberedning, som leds av utbildnings- och
forskningsministern och innehåller företrädare för olika delar av
forskar-världen och näringslivet, spelar en viktig roll som rådgivare åt
regeringen i forskningspolitiska frågor. Regeringen anser att
forsknings-beredningens verksamhetsfält bör breddas till att även
omfatta innovationsfrågor och att beredningen därför bör få en bredare
sammansättning. För att ytterligare stärka beredningens ställning bör
dess verksamhet dessutom regleras i förordning.
5 Forskningens och forskningssystemets
omfattning i Sverige med några internationella
utblickar
5.1 Svensk forskning i ett internationellt perspektiv
Sverige har en lång tradition som kunskapsnation och ligger inom flera
forskningsområden i den internationella forskningsfronten. De svenska,
liksom de nordiska satsningarna på forskning och utveckling (FoU) har
ökat under hela 1990-talet, medan ökningarna i de största
forskningsnationerna inom EU har varit mer begränsade. År 1997
satsade Sverige 3,85 procent av BNP på forskning och utveckling, vilket
är mest i världen mätt som andel av BNP. Bara USA satsar mer pengar än
Sverige på forskning räknat per invånare.

FoU-medel per invånare fördelat per finansiär, OECD-länder år 1997
(Källa: OECD)

Bland de nordiska länderna utmärker sig även Finland, som tidigare legat
avsevärt under Sverige när det gäller FoU-investeringar, genom
betydande ökningar av både statlig och näringslivsfinansierad FoU under
de senaste åren. Sedan 1997 har de statliga medlen till FoU i Finland
ökat med 25 procent. Dessa stora statliga satsningar har finansierats
genom utförsäljning av statliga bolag och har främst gällt tillämpad och
industriell FoU samt etablering och förstärkning av s.k. centres of
excellence, forskarskolor och post-doktorala anställningar. I USA har
näringslivets finansiering av FoU ökat mycket kraftigt under 1990-talet.
Den amerikanska läkemedelsindustrin tredubblade sina FoU-utgifter
under en tioårsperiod från mitten av 1980-talet. Den statligt
finansierade forskningen i USA har samtidigt minskat, främst p.g.a. den
militära forskningens minskade omfattning. Inom andra områden ökar
dock de federala insatserna, det gäller framför allt inom
livsvetenskaperna. Även andra tillväxtländer, bland annat Irland, Spanien
och Portugal har aviserat ökade statliga insatser inom forskning och
utveckling.
5.1.1 Företagens forskning och utveckling
I Sverige har företagen kraftigt ökat sina FoU-investeringar under hela
1990-talet. I förhållande till folkmängden är den svenska industrins
forskningsvolym i nivå med den amerikanska och schweiziska
industrins, och betydligt mer omfattande än övriga EU-länders.

FoU-medel inom industrin per invånare, inom EU, USA, Schweiz
Finland och Sverige år 1981-1997
(Källa:OECD)

Av företagens FoU, som år 1997 utgjorde 2,7 procent av
bruttonationalprodukten eller 46 370 miljoner kronor enligt Statistiska
central byråns (SCB) senaste mätning, utfördes den största delen inom
transport-, teleprodukt- och läkemedelsindustrin. De största ökningarna
av FoU-volymen märks inom läkemedelsindustrin. Under senare år har
det även skett en intensifiering av FoU-arbetet inom den
tjänsteproducerande sektorn.
Inom de branscher som satsar mest på FoU är insatserna starkt
koncentrerade till ett fåtal stora företag. De tio största företagen i
landet svarar för omkring hälften av företagssektorns totala FoU-
utgifter. Koncentrationen av FoU inom industrin kan även illustreras av
fördelningen av patent. Omkring 80 procent av USA-patenten i Sverige
innehas av 20 procent av företagen varav Ericsson och ABB svarar för
merparten. Läkemedelsindustrin är inte lika patentbenägen, men svarar
istället för en betydande andel av de vetenskapliga artiklar som
publiceras i vårt. Både de svenska USA- och EU-patenten har ökat under
senare år. Sverige utmärker sig bland EU-länderna genom en stark
ökning av antalet EU-patent, särskilt inom IT-relaterade områden samt
inom området specialpolymerer.
Den största delen av företagens FoU handlar om utvecklingarbete.
Knappt en femtedel av FoU-insatserna i företagen utgörs av grund- och
tillämpad forskning. Den forskning som utförs sker främst inom teknik
och då framför allt inom elektronik, elektroteknik och fotonik, följt av
kemiteknik och informationsteknik. Företagens forskning sker också
tillviss del inom naturvetenskap och medicin.

Företagens FoU-utgifter i Sverige fördelat per bransch, år 1997 (1987)
(källa SCB)

Avsättning i industrin
Det finns ett starkt samband mellan ett lands investeringar i FoU och
dess ekonomiska tillväxt. De stora svenska forskningssatsningarna har
bl.a. resulterat i att Sverige är ett av ett fåtal mindre länder som uppvisar
en positiv handelsbalans vad gäller högteknologiska produkter.
Högteknologiska produkter som telekommunikationsmedel och
läkemedel tillhör våra våra viktigaste exportvaror. Svensk industri utsätts
samtidigt för ökad konkurrens från högtillväxtländer som t.ex. Spanien,
Portugal och Irland. Dessa länder aviserar också, som tidigare nämnts,
stora satsningar på FoU.
Det svenska näringslivet genomgår en omvandling, som kännetecknas
av att de kunskapsintensiva industrierna som producerar transportmedel,
teleprodukter och instrument växer starkt liksom de kunskapsintensiva
tjänsteföretagen. På lång sikt har näringslivets produktion förskjutits
mot en allt större andel kunskapsintensiv industri- och
tjänsteproduktion. Det är också den kunskapsintensiva industrin som för
närvarande uppvisar högst lönsamhet.
Industrins förmåga att tillgodogöra sig forskningsresultaten och
nyttiggöra dem är ett mått på innovationsförmågan. Svensk industri är
förhållandevis innovativ i internationell jämförelse visar en
undersökning gjord SCB.
5.1.2 Offentlig finansiering av forskning och utveckling
De offentliga medlen till FoU har ökat under 1990-talet. Särskilt
instiftandet av forskningstiftelserna har inneburit ett betydande tillskott,
men också medlen från EU:s ramprogram har bidragit till att den
offentliga forskningsfinansieringen har ökat sedan mitten av 1990-talet.
Enligt den senaste statistiken från 1997 är Sverige näst efter USA det
land i OECD-kretsen som lägger mest offentliga medel per invånare på
FoU. De offentliga FoU-medlen fördelas till största delen via
statsbudgeten. Sedan 1995 står emellertid forskningsstiftelserna för ett
väsentligt bidragstillskott. Svensk forskning erhåller finansiering från
EU:s ramprogram motsvarande nästan 1 miljard kronor per år.

FoU-medel inom offentliga sektorn per invånare, inom EU, USA
Schweiz, Finland, Norge och Sverige år 1981-1997
(Källa:OECD)

I Sverige utförs den offentligt finansierade forskningen till största delen
vid universitet och och högskolor, medan forskningsinstituteten utför
fyra procent av all FoU i Sverige. I andra länder spelar
forskningsinstituten en mer framträdande roll. I Norge utförs en
tredjedel av all FoU vid något av landets omkring hundra
forskningsinstitut. Nederländerna har en stor mängd relativt
specialiserade institut som erhåller omkring en tredjedel av de statliga
anslagen till FoU. En betydande andel av Finlands forskning utförs vid
forskningsinstitut. Det största forskningsinstitutet i Finland, Finlands
Tekniska Forskningscentral (VTT) disponerar en sjättedel av statens
samlade utgifter för FoU. I Tyskland utförs så mycket som 45 procent
av statligt finansierad FoU utanför universitet och högskolor.

Offentliga medel till FoU under 1990-talet i Sverige

Den största andelen av de statliga anslagen till FoU i den svenska
statsbudgeten tillfaller allmän vetenskaplig utveckling. Det enskilt
största vetenskapsområdet är medicin som erhåller närmare en femtedel
av statsbudgetens anslag. De näst största områdena är teknik respektive
matematik/naturvetenskap.

Andel av statsbudgetens totala FoU -medel till allmän vetenskaplig
utveckling år 2000 (år 1994/95 inom parentes)

Den resterande delen av de statliga FoU-medlen går till bl.a.
försvarsforskning, forskning kring industriell verksamhet, energi- och
vattenförsörjning, transport och telekommunikationer m.m

Fördelning av statsbudgetens anslag till FoU År 2000
(källa SCB UF 17 SM 0001)

löpande priser, miljoner kronor

Allmän vetenskaplig utveckling
9 580
Försvar
966
Industriell verksamhet
813
Energi- och vattenförsörjning
787
Transport och telekommunikationer
520
Rymdverksamhet
462
Fysisk miljö, naturvård
408
Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske
251
Arbetsmiljö, personalskydd
249
Hälso- och sjukvård
241
Offentlig förvaltning, samhällsservice
227
Utforskning av jorden och atmosfären
227
Socialvård, social miljö och trygghet
102
Undervisning och lärande
98
Kultur, massmedia, fritid
90
Boende och samhällsplanering
37

Regeringens totala anslag till FoU i statsbudgeten för år 2000 uppgår till
15 810 miljoner kronor, vilket utgör drygt två procent av statsbudgeten.
Till detta skall läggas de ca 1 980 miljoner kronor som de olika
forskningsstiftelserna planerar att dela ut under år 2000.
Forskningen har störst omfattning vid universiteten i Lund, Uppsala,
Göteborg och Stockholm. Karolinska institutet är den största offentliga
forskningsutföraren inom det medicinska området och också den enskilt
största mottagaren av offentliga FoU-medel för medicinsk forskning.
De största mottagarna av offentliga medel för teknikvetenskaplig
forskning är Kungl. Tekniska högskolan (KTH) och Chalmers tekniska
högskola AB. Den teknikvetenskapliga forskningen vid dessa högskolor
domineras av informationsteknik och materialteknik. Medlen till
humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning visar inte på någon
koncentration till vissa lärosäten utan är tämligen jämnt fördelade. Den
lantbruksvetenskapliga forskningen utförs till största delen vid Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU). Lantbruksuniversitetet är också den enskilt
största mottagaren av offentliga FoU-medel för sådan forskning.
Jämförelser av offentligt finansierad FoU, som genomförts under
1990-talet av de statistiska centralbyråerna i Norden, visar att Danmark
och Norge satsar mer än Sverige och Finland på humanistisk forskning.
Norge satsar mer än övriga nordiska länder på samhällsvetenskap och
lantbruksvetenskap, räknat per invånare. I gengäld är den tekniska
forskningen betydligt mer omfattande i Finland och Sverige. Sverige har
dessutom en mer omfattande medicinsk forskning än övriga nordiska
länder.
Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens utveckling
i Sverige har uppmärksammats i flera avseenden under senare år.
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) har efter
budgetnedskärningar för några år sedan åter kunnat stabilisera sina
anslag till strax under 210 mkr år 2000. Riksbankens Jubileumsfond
(RbJ), som under senare år har fått kraftigt ökade resurser genomförde
1999 en satsning och fördelade omkring 400 miljoner kronor till FoU,
varav mer än hälften gick till humanistisk forskning. De direkta statliga
anslagen till det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet
har ökat mer än motsvarande anslag till något annat vetenskapsområde
under andra hälften av 1990-talet. Detta vetenskapsområde kommer från
redan beslutade medel att tilldelas drygt 1 500 miljoner kronor i direkta
statliga medel år 2002 och får därmed även de närmaste åren en större
andel av medlen än övriga områden.

Direkta statliga anslag till lärosätena per vetenskapsområde år 1995/96 -
2002

Vetenskaps-
område
miljoner kronor, löpande priser

förändring i
procent

1995/96
1997
1998
1999
2000
2001
2002
95/96-
2002
Humaniora-
samhällvetenskap

1119

1179

1253

1403

1461

1500

1537

37,4
Medicin
1073
1082
1119
1147
1159
1161
1161
8,2
Naturvetenskap
990
1001
1053
1072
1091
1098
1106
11,7
Teknik
918
914
961
1014
1035
1052
1067
16,2
Övriga
fakultetsmedel
(ofördelade lokaler
m.m.)
1691
1823
2062
1977
2027
2063
2093
23,8
Totalt
5791
5999
6448
6613
6773
6874
6964
20,3
Flöden av FoU-medel
Enligt SCB:s senaste mätning år 1997 uppgick de totala FoU-utgifterna
till 67 miljader kronor i Sverige. Av dessa utgifter står företagen för den
största andelen, 68 procent, medan de offentliga medlen utgör 28
procent. Den resterande delen utgörs av utländska finansiärer och privata
forskningsfonder och stiftelser. De största utländska finansiärerna är
företag, men även bidragen från EU:s ramprogram utgör en betydande
finansieringskälla. Privata forskningsfinansiärer som
Wallenbergstiftelsen och Cancerfonden står för ungefär 1,2 miljarder
kronor, eller 1,8 procent av samtliga forskningsmedel.

Finansiärer och utförare av FoU i Sverige år 1997

Företagen är också de största utförarna av FoU, 75 procent av FoU-
arbetet sker i näringslivet. Lärosätena och forskningsinstituten utför de
resterande 25 procenten.
5.1.3 Publicering och citering
I relation till sin storlek är Sverige en av världens största producenter av
vetenskaplig kunskap. Endast Schweiz publicerade fler vetenskapliga
artiklar per invånare än Sverige under 1995. Sverige svarar för för
närmare två procent av världens artikelpublikation. Inom de mest aktiva
forskningsområdena, neurovetenskap och immunologi, utgör de svenska
publikationerna tre procent respektive 4,2 procent av världens samlade
publikation.

Antal publicerade artiklar per invånare bland OECD-länder år 1995

Ett mått på genomslagskraften hos svensk forskning kan erhållas genom
att studera med vilken frekvens de vetenskapliga artiklarna citeras.
Enligt National Science Indicators (NSI) publikations- och
citationsanalys uppvisar Sverige en tydlig specialisering inom medicin
och bioteknik. En undersökning gjord av Medicinska forskningsrådet
(MFR) pekar dock på att svensk medicinsk forskning inom flera
områden håller på att förlora sitt tidigare starka försprång. Det är
emellertid inget specifikt svenskt problem. Samtliga nordiska länderna
uppvisar en citationsfrekvens för t.ex. immunologi som hamnat under
världsgenomsnittet. Bilden är dock inte entydig då en publikationsanalys
av de s.k. livsvetenskaperna gjord av Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) pekar dock på att svensk forskning
inom området är stark. Artiklarna inom bioteknik och tillämpad
mikrobiologi utmärker sig särskilt. Också svensk teknikvetenskaplig
forskning röner stor uppmärksamhet. De svenska artiklarna citeras
betydligt oftare än världsgenomsnittet enligt publikationsanalys utförd
av NSI. Ekologi och miljövetenskap utgör en annan stark specialisering
både i Sverige och de övriga nordiska länderna. Matematikforskningen
genomgående av liten omfattning i Norden, men artiklarna citeras ofta
över världsgenomsnittet. Särskilt markant är detta i Danmark och
Finland. Nordiska artiklar i lantbruksvetenskap samt växt- och
djurvetenskap har också ett stort genomslag, och citeras mycket oftare
än världsgenomsnittet.

Citering och publicering i Sverige år 1993-1997, ett urval starka svenska
forskningsområden (Källa:National Science Indicators)

I en jämförelse med de största forskningsnationerna USA,
Storbritannien, Japan och Tyskland skiljer sig Norden markant vad
beträffar forskningsintensiva och välciterade områden. USA uppvisar en
tydlig specialisering inom det samhällsvetenskapliga området, särskilt
inom juridik, utbildning och ekonomi. De mest uppmärksammade
forskningsområdena är dock kemi och fysik, mätt i antal citeringar per
artikel. Även Storbritannien uppvisar en stark specialisering inom de
samhällsvetenskapliga områdena i jämförelse med resten av världen.
Storbritanniens flitigast citerade forskningsområde är dock
farmakologi. Japans mest aktiva forskningsområde är materialvetenskap,
vilket inte framstår som en specialisering i något av de övriga länderna.
Bland de europeiska länderna har Schweiz en stark ställning inom i
stort sett samtliga forskningsområden inom naturvetenskap, teknik,
medicin och socialvetenskap. Detta är särskilt markant inom
fysikområdet. Det skall dock noteras att CERN, som är en gemensam
europeisk forskningsanläggning för högenergifysik, ligger i Schweiz,
vilket ökar landets artikelpublikation och därför bör beaktas vid
jämförelser med andra länder.
Det internationella samförfattarskapet har ökat under en
tjugoårsperiod. I jämförelse med de andra EU-länderna hamnar Sverige
ungefär i mitten när andelen publikationer med medförfattare från andra
länder jämförs. Citeringsanalyser visar att publiceringar med
internationella medförfattare citeras oftare än andra publikationer. En av
anledningarna till att svenska artiklar minskar i genomslag kan bero på
att artiklar sampublicerade med nordamerikanska forskare i genomsnitt
har en större genomslagskraft, mätt i antal citeringar, än artiklar
sampublicerade med forskare inom EU. Antalet artiklar publicerade
tillsammans med nordamerikanska forskare ökar inte i samma
utsträckning som antalet artiklar skrivna tillsammans med europeiska
forskare.
Publicerings- och citeringsanalyser inom humaniora och
samhällsvetenskap ger mindre entydiga svar eftersom forskare inom
dessa discipliner oftare föredrar att publicera sina resultat i bokform
och på det egna modersmålet. Inom de humanistiska och
samhällsvetenskapliga forskningsområdena står de svenska artiklarna för
en procent av världens samlade publikation, vilket kan betraktas som
tillfredställande.
Publicerings- och citeringsanalys skall ses som en metod bland andra
för att uppskatta forskningsaktivitet och internationell uppmärksamhet.
Andra metoder kan vara patentanalys och utvärderingar av enskilda
projekt eller hela forskningsinriktningar.
5.1.4 Utvärderingar
Publicerings- och citeringsanalys är en metod för att mäta den svenska
forskningens genomslagskraft. För att få en uppfattning om
forskningens kvalitet används internationella utvärderingar av svensk
forskning inom utvalda områden. Vid sidan om forskningsrådens peer-
review system för kvalitetsgranskning av projektansökningar har råden
sedan flera decennier tillbaka initierat utvärderingar som omfattar hela
discipliner, ofta med hjälp av internationella experter. Det är särskilt
viktigt för den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen,
eftersom en stor del av publikationen sker på svenska och därför inte
prövas i internationell konkurrens i samma utsträckning som inom andra
forskningsområden. Syftet med utvärderingarna är att mäta kvaliteten på
den svenska forskningen, att belysa för Sverige viktiga
forskningsområden i ett internationellt perspektiv och att bedöma
forskningsläge och forskningsbehov.
Överlag anses den svenska forskningen hålla hög kvalitet.
Utvärderarna påpekar dock samstämmigt att det svenska
forskningssystemet är behäftat med vissa strukturproblem vilka
återkommer inom samtliga forskningsområden. Ett förhållande som
förvånat de utländska utvärderarna är att lärarna på svenska universitet i
så stor utsträckning är uppdelade i en forskande och en undervisande
kategori. Detta är särskilt framträdande inom matematiken, där
forskartätheten överlag är tunn, och där undervisningen i stor
utsträckning meddelas av lärare som saknar forskarkompetens.
En annan vanlig anmärkning gäller bristande flexibilitet och förnyelse.
De unga forskarna följer allt för tätt i sina handledares fotspår. Orsaken
anges ofta vara den bristande rörligheten och en alltför stelbent
tjänstestruktur. Utredningarna efterlyser åtgärder för att förbättra
rörligheten av forskare, men framför allt åtgärder som ökar dynamiken
genom styra forskningsmedel mot yngre forskare och nya uppslag. Ett
syfte är att ge yngre forskare en ökad självständighet i förhållande till
handledare och andra etablerade forskare. Hos råden och många
forskningsfinansierande stiftelser märks också en ökad satsning på post-
doktorsnivå och yngre forskare för att motverka såväl karriärproblemen
för unga forskare som den låga geografiska rörligheten. Utvärderarnas
enstämmiga identifiering av forskningssystemets brister har bidragit till
att en rad åtgärder har vidtagits, där den senaste är den reformering av
forskningsfinansieringssystemet som riksdagen beslutat om och som
träder i kraft den 1 januari 2001 (prop. 1999/2000:81, bet.
1999/2000:UbU17, rskr. 1999/2000:127).
5.2 Det svenska forskningssystemet
Under 1970- och 1980-talen utvecklades det svenska
forskningssystemet till ett mycket pluralistiskt system med ett stort
antal av varandra oberoende finansiärer. Forskningsråden och
Forskningsrådsnämnden (FRN) kom att utgöra en del av systemet, det
stora antalet sektorsmyndigheter med FoU-resurser en annan. Dessutom
bildades under 1990-talets första hälft ett antal forskningsstiftelser med
uppgift att finansiera forskning för olika syften, framför allt för att
stärka näringslivets långsiktiga konkurrenskraft.
De statliga forskningsmedlen fördelas dels genom anslag direkt till
universitet och högskolor, dels genom anslag via forskningsråd och
sektorsforskningsmyndigheter.
Utbildningsdepartementet har det övergripande ansvaret för
samordningen av forskningspolitiken i Regeringskansliet. Eftersom
forskningsresurser finns inom alla departements ansvarsområden
utarbetas forskningspolitiken i aktivt samråd med andra departement.
Utbildnings- och forskningsminister Thomas Östros har i samband med
omorganisationen av forskningsfinansieringssystemet fått ett utvidgat
ansvar för samordningen av forskningspolitiken i regeringen. I denna
uppgift ingår bl.a. ansvar för de nya forskningsråden, Vetenskapsrådet,
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering och
Forskningrådet för arbetsliv och socialvetenskap, samt Verket för
innovationssystem.

Medel under politikområdet forskningspolitik

Uo
miljoner kronor
förslag
anslag 2001
16
Vetenskapsrådet m.fl.
2 573

varav Vetenskapsrådet
1 878
9
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
262
17
Statens ljud och bildarkiv
35
20 o. 23
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande
450
24
Verket för innovationssystem
1 118

Totalt
4 438

Den övervägande delen av den offentligt finansierade forskningen utförs
vid landets universitet och högskolor, vilket utmärker Sverige i en
internationell jämförelse. Medlen för forskning och forskarutbildning
fördelas till fyra vetenskapsområden; humaniora-samhällsvetenskap,
medicin, naturvetenskap och teknik. Dessutom får Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) medel för att bedriva lantbruksvetenskaplig
forskning och forskarutbildning. Den externa finansieringen har ökat
kraftigt under 1990-talets senare hälft. Forskningsanslagen till
vetenskapsområden och övriga direkta statsanslag utgjorde 1998 ungefär
50 procent av lärosätenas FoU-intäkter. Bland de externa finansiärerna
dominerar forskningsråd, statliga myndigheter och forskningsstiftelser.
Andelen extern finansiering varierar mellan olika vetenskapsområden.
Inom teknikvetenskapen står den externfinansierade delen av
forskningsverksamheten för nästan två tredjedelar, medan humaniora
och rättsvetenskap/juridik får en tredjedel av sina resurser från externa
finansiärer. Inom samhällsvetenskap, medicin och naturvetenskap är
andelen externfinansierad forskning ca 50 procent.
Staten och näringslivet samverkar genom s.k.
industriforskningsinstitut som finansieras av staten och näringslivet
gemensamt. Dessa är fristående från högskolesystemet men har ofta ett
nära samarbete med universitet och högskolor. Andra samverkansformer
mellan staten och näringslivet inom eller i anslutning till universitet och
högskolor är teknikparker, kontaktsekretariat, materialkonsortier,
kompetenscentrum m.fl.
Under Utbildningsdepartementet sorterar Humanistisk-samhällsveten-
skapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR),
Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och Teknikvetenskapliga
forskningsrådet (TFR). Dessutom finns Forskningsrådsnämnden (FRN)
som finansierar tvärvetenskaplig forskning och som särskilt arbetar med
forskningsinformation. Dessa forskningsråd disponerar tillsammans ca
2 miljarder kronor för forskning under budgetåret 2000.
Forskningsrådens stöd till forskning fördelas utifrån vetenskapliga
kvalitetskriterier efter bedömningar i rådens beredningsgrupper.
Forskningsråden är sammansatta dels av forskarrepresentanter, dels av
allmänföreträdare utsedda av regeringen. Forskarrepresentanterna är i
majoritet i råden och utses av forskarsamhället genom
elektorsförsamlingar enligt en särskild valprocedur. Råden kommer att
avvecklas och från och med år 2001 fördelas forskningsmedel genom
ett sammanhållet Vetenskapsråd. Den nya organisationen för
forskningsfinansiering, som också inbegriper sektorsforskningsorgan,
presenteras mer utförligt i kapitel 7.
Vid sidan av forskningsråden under Utbildningsdepartementet, som i
huvudsak finansierar grundforskning, finns två sektorsorienterade
forskningsråd och ett stort antal sektorsforskningsorgan. Dessa
finansierar forskning och utveckling med syfte att tillgodose enskilda
sektorers kunskapsbehov. Även den sektorsorienterade forskningen
utförs till största delen vid universitet och högskolor.
Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) och Skogs- och jordbrukets
forskningsråd (SJFR) är forskningsråd med sektorsansvar.
Rymdstyrelsen finansierar rymdrelaterad forskning. Andra exempel på
sektorsforskningsmyndigheter med betydande resurser för FoU är
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Rådet för
arbetslivsforskning (RALF) och Byggforskningsrådet (BFR). Sidas
avdelning för forskningssamarbete (SAREC) administrerar det svenska
forskningsbiståndet. Tillsammans fördelade dessa myndigheterna drygt
två miljarder kronor till FoU år 2000. Dessa myndigheter, förutom
Sida/SAREC och Rymdstyrelsen, kommer att avvecklas och i början av
år 2001 kommer två nya råd och en FoU-myndighet att inrättas, rådet för
arbetsliv och socialvetenskap, rådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande samt Verket för innovationssystem. Denna
omorganisation beskrivs närmare i kapitel 7. Den försvarsrelaterade
forskningen finansieras främst via Försvarsmakten, Försvarets
materielverk, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk
och Styrelsen för psykologiskt försvar. Utgifterna för försvarsrelaterad
forskning uppgick år 2000 till knappt en miljard kronor.
Sveriges landsting och kommuner finansierar forskning och
utveckling till ett belopp som uppgår till drygt två miljarder kronor per
år. Forskningen bedrivs huvudsakligen inom vård- och omsorgsområdet.
Enligt en nyligen genomförd undersökning har dock denna verksamhet
ökat under senare år och omfattar mer resurser än den offentliga
statistiken visar.
Utöver de statliga myndigheternas medel finansierar
forskningsstiftelserna; Stiftelsen för strategisk forskning (SSF),
Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK), Stiftelsen för
miljöstrategisk forskning (Mistra), Stiftelsen för vård- och
allergiforskning (Vårdal) och Stiftelsen för internationalisering av högre
utbildning och forskning (STINT), forskning till ett sammanlagt belopp
av närmare två miljarder kronor per år.
Härutöver finns ett flertal privata forskningsfinansiärer som varje år
förelar medel till FoU. En betydelsefull finansiär är Riksbankens
Jubileumsfond (RbJ) som fick ett betydande medelstillskott från de sk.
löntagarfondsmedlen 1995. RbJ finansierar huvudsakligen forskning
inom humaniora och samhällsvetenskap. År 2000 planerar fonden att
dela ut ca 300 miljoner kronor i bidrag till forskning och till
forskarskolor. En annan viktig finansiär är Knut och Alice Wallenbergs
stiftelse som ger betydande bidrag till framför allt vetenskaplig
utrustning. Stiftelsen delar under år 2000 ut ca 550 miljoner kronor.
Cancerfonden är också en stor finansiär inom sitt område. För år 2000
har beslutats om ca 270 miljoner kronor till forskningsprojekt om
cancer.
5.2.1 Sveriges medverkan i det internationella FoU-samarbetet
Det är viktigt för ett litet land som Sverige att aktivt delta i det
internationella forskningssamarbetet. Internationell samverkan är en
förutsättning för att kunna bedriva forskning vid den internationella
frontlinjen. Forskningen blir alltmer internationell, vilket bl.a. märks
genom att stora forskningsintensiva företag förlägger sin forskning till
de länder där den bästa kompetensen står att finna. Forskare rekryteras
också i ökande omfattning internationellt. För att behålla sin
konkurrensförmåga och forskningskvalitet är det därför av yttersta vikt
att Sverige aktivt deltar i det internationella forskningssamarbetet, och
då inte enbart begränsat till de europeiska och nordamerikanska
länderna. I den ökande internationaliseringen finns ett växande behov av
kunskap om, och vana vid, att samarbeta med länder och kulturer utanför
den europeiska och nordamerikanska kontinenten.
Svensk forskning har traditionellt sett haft omfattande internationella
kontakter främst med USA. Dessa kontakter kompletteras nu med ökade
kontakter och samarbete med länder i Europa, Japan och nya växande
ekonomier. Särskilda satsningar på internationellt forskningssamarbete
utanför Europa och USA har inletts under de senaste åren.
I början av 1999 undertecknades ett tekniskt och vetenskapligt avtal
mellan Japan och Sverige. Syftet med avtalet är att stärka
forskningssamarbetet mellan länderna. Under det dryga år som avtalet
löpt, har en rad olika initiativ tagits inom olika områden. Insatserna rör
sig om allt från seminarier och stipendier till nya program och
projektfinansiering. Ett forskningsavtal har också slutits med Sydafrika
för att öka och finna nya former för forskningssamarbete. Större utbyte
av forskare och mer omfattande projekt skall nås genom ett närmare
samarbete mellan ländernas forskningsråd och Sida/SAREC:s respektive
Sydafrikas National Research Foundations stöd till
utvecklingsforskning. Arbetet med att främja kontakter med andra
världsdelar än den europeiska pågår också genom Stiftelsen för
internationalisering av högre studier och forskning (STINT) som bl.a.
finansierar post-doktorala stipendier.
Det internationella forskningssamarbetet sker till största delen genom
att enskilda forskare eller forskargrupper samarbetar med forskare i
andra länder. Sverige deltar emellertid också sedan lång tid tillbaka i ett
flertal internationella forskningsorganisationer. Sverige är genom
samtliga forskningsråd och akademier medlem i European Science
Foundation (ESF). NFR representerar Sverige i flera stora gemensamma
forskningsprojekt. Det största projektet som Sverige deltar i är CERN,
som är en anläggning med flera partikelacceleratorer och -detektorer
för grundforskning inom högenergifysik. Anläggningen är världens
största i sitt slag. Svenska forskargrupper utnyttjar aktivt CERN. Andra
gemensamma projekt där Sverige deltar via NFR är bl.a. det europeiska
observatoriet ESO. Den svenska rymdforskningen är starkt
internationaliserad genom Sveriges deltagande i European Space Agency
(ESA), men också genom andra multi- och bilaterala
rymdforskningsprojekt. Den svenska forskningen inom dessa områden
är internationellt konkurrenskraftig och Sverige har därmed goda
möjligheter att utnyttja de möjligheter som bjuds inom ramen för det
internationella samarbetet. Den svenska rymdindustrin visar sin
kompetens- och konkurrensförmåga genom att en allt större andel av
dess omsättning avser kommersiella beställningar på en global marknad.
Även om det mesta av det formaliserade internationella samarbetet
pågår inom naturvetenskap och teknik, finns även forskningsamverkan
inom humaniora-samhällsvetenskap och medicin. Sverige är sedan 1997
medlem i European University Institute (EUI) i Florens, som bedriver
forskarutbildning inom historia, statsvetenskap, juridik och ekonomi.
Svenska forskarstuderande inom humaniora och samhällsvetenskap får
därmed möjlighet att förlägga sin utbildning dit. Sverige är medlem i
International Agency for Research on Cancer (IARC), och svenska
forskare samarbetar med IARC-forskare i ett omfattande
forskningsprogram. Hittills har utnyttjandet varit begränsat i Sverige.
MFR arbetar dock för att göra institutet mer känt.
Forskningsrådens nordiska samarbete sker främst genom deras
nordiska samarbetsnämnder inom teknik och naturvetenskap, medicin,
lantbruksvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap. Syftet med
samarbetet är dels att förstärka kontakten mellan de nordiska
forskningsråden, dels att bidra till en ökad synlighet och attraktionskraft
för nordisk forskning. Sverige deltar också i Nordic Optical Telescope,
som är ett optiskt teleskop på Kanarieöarna, finansierat av de
naturvetenskapliga forskningsråden i Danmark, Finland, Island, Norge
och Sverige. Teleskopet har blivit internationellt uppmärksammat för sin
höga bildkvalitet.
5.3 Sveriges forskningssamverkan med EU
5.3.1 Svenskt deltagande i EU:s ramprogram
Sverige har sedan 1994 deltagit som fullvärdig medlem i EU:s
ramprogram för forskning och teknisk utveckling. Det fjärde
ramprogrammet löpte under åren 1994-1998 men svenska forskare
deltog redan före Sveriges EU-medlemsskap i det andra respektive
tredje ramprogrammet. Det svenska deltagandet i dessa ramprogram har
över åren successivt vuxit i volym och spridit sig till samtliga
delprogram samtidigt som det skett vissa förändringar i olika sektorers
deltagande.
Kommissionens finansiering av svenskt deltagande har varit större än
Sveriges avgift till det fjärde ramprogrammet varför Sverige uppskattas
ha gjort en nettovinst i ekonomiska termer på sitt deltagande. Lika
viktigt är emellertid att de svenska forskarna har haft tillgång till de
samlade resultaten från projekten som de deltagit i; projekt vars totala
EU-finansiering uppgick till ca 24 miljarder kronor i det fjärde
ramprogrammet.
Det svenska deltagandet i ramprogrammen skiljer sig något från de
flesta andra länders när det gäller fördelningen av deltagandet mellan
företagssektorn och övriga deltagare såtillvida svenska lärosäten deltagit
i mycket högre utsträckning än universitet i andra länder. Endast
Belgien, Storbritannien och Irland har uppvisat liknande
högskoledeltagande. Högskoledeltagandet var som högst under det
tredje ramprogrammet, närmare 50 procent av det totala deltagandet,
men sjönk under det fjärde och motsvarade då lite mer än en tredjedel av
det svenska deltagandet. De svenska företagens andel av deltagandet i det
fjärde ramprogrammet var lägre än ramprogrammets genomsnitt. De
stora företagen minskade sitt deltagande i det fjärde ramprogrammet
medan småföretagens deltagande ökade. Svenska forskningsinstitut har
tidigare haft ett mycket lägre deltagande än övriga medlemsländer men
deras deltagande ökade kraftigt under det fjärde ramprogrammet och
ligger nu på samma nivå som övriga medlemsländer.
Sett ur ett finansiellt perspektiv medförde fjärde ramprogrammet
minskad finansiering till den svenska företagssektorn som helhet, även
om småföretagen ökade sin finansieringsandel. Finansieringen till
svenska universitet och högskolor ökade och uppgick till närmare
hälften av de hemtagna medlen trots att lärosätenas andel av Sveriges
deltagande minskade till förmån för instituten och småföretagen.
Det svenska deltagandet i det fjärde ramprogrammet speglar väl de
nationella styrkeområdena. Biovetenskaperna och miljöområdet var
områden där svenska forskare lyckades väl både vad avser antal projekt
med svenskt deltagande som andelen finansiering till svenska forskare.
Det svenska deltagandet inom IT och industritekniska området var något
lägre men gav likväl ett bra finansiellt utfall eftersom det fjärde
ramprogrammets största finansiella satsningar gjordes inom IT-
programmet och det industritekniska området.
Enligt den studie av de kvalitativa aspekterna på det svenska
deltagandet i EU:s ramprogram som Kungl. Vetenskapsakademien
(KVA) utförde för regeringens räkning anser svenska forskningsråd och
sektorsorgan att de svenska forskare som deltar i EU-finansierade
projekt överlag tillhör landets bästa forskare. Majoriteten av forskarna
själva klassificerar sitt projektdeltagande som riktad grundforskning
eller tillämpad forskning. De flesta forskarna ger sina nationella projekt
samma klassificering. Studien visar även på en hög konkurrens om
forskningsmedlen inom EU. I genomsnitt beviljades endast ca 20
procent av projektförslagen medel i det fjärde ramprogrammet. Totalt
sett stod sig svenska projektförslag väl i konkurrensen eftersom ungefär
var fjärde svensk ansökan beviljades medel.
Ett av syftena med ramprogrammet är att öka samarbetet mellan FoU-
aktörerna inom EU, såväl för att undvika dubbelarbete som för att öka
integrationen. Enligt en studie utförd av NUTEK och EU/FoU-rådet,
Svenska deltagare av EU:s fjärde ramprogram för FoU (R 1998:26),
värderades ramprogrammen högt av deltagarna eftersom en väl tilltagen
budget samt många deltagare och ämnesdiscipliner underlättade en
breddning av kunskapsbasen. Genom EU-forskningen skapas också nya
kontakter som möjliggör samarbete inom områden där det tidigare inte
har erbjudits sådana möjligheter. För de flesta svenska deltagarna har
EU-forskningen främst inneburit ett nära samarbete med utländska
universitet, oberoende av om den svenska deltagaren varit ett företag, ett
institut eller en högskola. EU-samarbetet stärker framför allt redan
befintliga nätverk och formaliserar pågående internationellt samarbete.
Det är även vanligt att EU-projekten leder till fortsatt samarbete såväl
inom som utanför ramprogrammen. Den internationella trovärdighet och
status som EU-projekten ger underlättar för projektdeltagarna att få
direktkontakt med personer inom företagssektorn på höga
beslutsfattande nivåer.
Ett annat viktigt syfte med ramprogrammen är att stärka den
europeiska industrins konkurrenskraft och att höja Europas FoU-
kompetens. En stor del av de svenska industrideltagarna menade att de
stärkt sin konkurrensposition inom sina kärnområden, såväl gentemot
nationella som europeiska och utomeuropeiska konkurrenter. För en
ännu större andel innebar projektdeltagandet att personalens FoU-
kompetens ökade.
Endast en mindre del av företagens och forskargruppernas satsningar
inom det fjärde ramprogrammet innebar verksamhet inom helt nya
områden. Detta kan tolkas som att majoriteten av deltagarna använde
EU-projekten för att vidga sin forskning något men att endast ett fåtal
förnyade sin FoU-verksamhet på ett mer genomgripande sätt.
Enligt mycket preliminära uppgifter om det svenska deltagandet i det
femte ramprogrammet (1998-2002) fortsätter den positiva trenden för
det svenska deltagandet. Såväl den totala andelen projekt med svenskt
deltagande som andelen svenska ansökningar som beviljats EU-
finansiering uppvisar samma resultat som för det fjärde ramprogrammet.
De svenska forskarna har framför allt sökt medel från programmen Livs-
kvalitet och förvaltning av levande resurser, Konkurrenskraftig och
hållbar tillväxt samt Energi, miljö och hållbar utveckling. Svenska
forskare har även varit framgångsrika vad gäller beviljade ansökningar
till programmet som behandlar informationssamhället, vilket även är det
program som har störst budget. En ny trend som kan skönjas i det
svenska deltagandet är att fler avnämare deltar i projekten. Detta kan till
viss del bero på att det femte ramprogrammet är något mer
problemorienterat än tidigare ramprogram. En annan förklaring kan vara
att kommissionen redan i ansökningsstadiet kräver redovisning av en
strategi för spridning av de resultat som projekten levererar.
5.3.2 Medfinansiering av svenska forskares deltagande i EU:s
ramprogram
Regeringens bedömning: De nya myndigheterna för
forskningsfinansiering bör ta ett särskilt ansvar för att bevaka
möjligheterna att via den egna verksamheten och den nationella
forskningsfinansieringen främja det svenska deltagandet i EU:s
ramprogram. Universitet och högskolor bör även ta ett större
ledningsmässigt ansvar för att nå bästa möjliga projekthantering av
sitt engagemang i ramprogrammen.

Skälen för regeringens bedömning: Projektfinansieringen från EU:s
ramprogram för forskning och teknisk utveckling till svenska
forskningsutförare ökade starkt under 1990-talets senare hälft. EU:s
finansiering kom framför allt att öka i betydelse för universitet och
institut men även till viss del för småföretag. Kommissionen finansierar
högst hälften av projektkostnaderna. De omkring fyra miljarder kronor
som svenska lärosäten, företag och institut mottog i det fjärde
ramprogrammet (1994-98), dvs. omkring en miljard kronor per år,
måste därför matchas med minst lika stora nationella resurser.
Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning
(STINT) fick genom sina stadgar det övergripande uppdraget att
tillhandahålla medel för medfinansiering av svenskt deltagande i EU:s
fjärde ramprogram. Stiftelsen avsatte totalt 310 miljoner kronor för
detta ändamål. Småföretagen mottog den största andelen av medlen,
mestadels i form av rese- och förstudiebidrag. Lärosätena tog emot en
tredjedel och instituten fick 50 miljoner kronor i medfinansiering,
vilket är en relativt stor andel av medlen i förhållande till deras
deltagande i ramprogrammet. Stiftelsen samarbetade till en början med
de myndigheter som hade nationellt ansvar för olika delprogram och lät
dem fatta beslut om vilka projekt som skulle beviljas medfinansiering.
Eftersom de ansvariga myndigheterna tillhandahöll hälften av den
nationella medfinansieringen av projekt, beviljade majoriteten av
myndigheterna medfinansiering till sådana projekt som låg i linje med
deras respektive strategiska mål för nationell FoU-verksamhet.
Sverige har varit unikt med att avsätta så stora särskilda medel för att
främja svenskt deltagande i EU:s ramprogram. När STINT under senare
hälften av fjärde ramprogrammet lade om sin beviljningsmodell för
medfinansiering, visade det sig att forskare inom områden där Sverige
har en stark nationell forsknings- och resursbas var de som i lägst
utsträckning ansökte om medfinansiering. Eftersom det svenska
deltagandet väl knyter an till svenska profilområden bör det därför vara
möjligt för svenska forskare att även fortsättningsvis finna
kompletterande medel inom ramen för det nationella
forskningssystemets FoU-prioriteringar.
STINT beslutade att under det femte ramprogrammets
inledningsskede avsätta 50 miljoner kronor för universitetens och
högskolornas deltagande samt 24 miljoner kronor för institutens
deltagande i det femte ramprogrammet. Medlen beräknades med
utgångspunkt i stiftelsens insatser under en två-års period i det fjärde
ramprogrammet. Medlen står dock till förfogande så länge som de
projekt som initierats under de femte ramprogrammet löper. Utöver det
direkta projektstödet avsatte STINT 3,5 miljoner kronor för att
uppmuntra universitet och högskolor att tillämpa en mer strategisk
hantering av sitt deltagande i det femte ramprogrammet. Syftet med
stiftelsens stöd är att ge deltagarna en möjlighet att etablera egna former
för att tillgodose kommissionens krav på motprestation. Varje lärosäte
och institut fattar således egna beslut om vilka projekt som skall beviljas
stöd.
En summering av utbetalda medel efter det femte ramprogrammets
första år visar att den klart största delen av universitets- och
högskolemedlen har använts till rese- och förstudiebidrag. En anledning
är givetvis att projekt huvudsakligen planerats och initierats under 1999.
Troligtvis kommer dock dessa bidrag att dominera även framöver, bl.a.
därför att de mindre lärosätena uteslutande använder sin budget för rese-
och förstudiebidrag. Instituten använder i stor utsträckning sin budget
för att finansiera personalkostnader inom ramen för projektdeltagandet.
Utöver STINT:s finansiering har ytterligare ett tiotal forskningsråd
och sektorsmyndigheter avsatt medel för olika former av
medfinansiering. Samtliga dessa myndigheter tillhandahåller rese- och
förstudiebidrag men några beviljar även medfinansiering för
projektkostnader. Gemensamt för nästan samtliga finansiärer är att stöd
endast utgår om EU-projektet ligger inom myndighetens prioriterade
verksamhetsområde. Detta kriterium är särskilt avgörande vid
medfinansiering av projektkostnader.
Regeringen har i tidigare propositioner (prop 1996/97:5, prop
1998/99:94) uttalat åsikten att EU-programmen bör integreras i den
nationella FoU-hanteringen. Mot denna bakgrund är det regeringens
bedömning att särskilda nationella medel för medfinansiering av svenska
forskares deltagande i EU:s ramprogram inte bör avsättas. De nya
myndigheter för forskningsfinansiering, som enligt riksdagens beslut
(prop. 1999/2000:81, bet UbU17, rskr. 1999/2000:127) skall börja sitt
arbete den 1 januari 2001, bör ta ett särskilt ansvar för att bevaka i vilken
utsträckning EU:s ramprogram kan samspela med den egna
verksamheten samt undersöka möjligheterna till samfinansiering mellan
den egna verksamheten och EU:s ramprogram.
Det är vidare avgörande att universitet och högskolor hanterar sitt
ansökningsförfarande och sina projektförhandlingar på ett optimalt sätt.
Därför bör lärosätena ta ett större ledningsmässigt ansvar för att
utveckla egna generella, strategiska överväganden som grund för
enskilda beslut om stöd till deltagande i ramprogrammet. I dessa frågor
kan den nationella myndigheten, Rådet för forsknings- och
utvecklingssamarbete inom EU (EU/FoU-rådet), vara behjälplig med
sina kurser och rådgivning kring bl.a. kostnadsberäkningar och
avtalsförhandlingar. Även universtitetens och högskolornas
kontaktsekretariat fyller en viktig rådgivande funktion för lärosätenas
forskare under projektens olika faser.
5.3.3 Strukturfondernas finansiering av forskning och
resultatspridning
EU:s strukturfonder utgörs av regionalfonden, socialfonden,
jordbruksfonden och fiskefonden. Tillsammans syftar de till att öka den
ekonomiska och sociala samhörigheten mellan medlemsländerna och
utgör viktiga instrument för att minska regionala obalanser och
skillnader i ekonomisk utveckling. EU ger regional- och
strukturpolitiken fortsatt hög prioritet för perioden 2000-2006 och
ställer sammanlagt 195 miljarder euro till strukturfondernas förfogande,
vilket är ca en tredjedel av EU:s totala budget.
För åren 2000-2006 tilldelas Sverige ca 2,2 miljarder euro eller ca
20 miljarder kronor ur strukturfonderna. Detta är en ökning med över 54
procent jämfört med föregående period 1995-99, då Sverige tilldelades
1,4 miljarder euro eller ca 12,5 miljarder kronor. Inom strukturfonderna
finansieras också forskning och kompetensutveckling. Strukturfonderna
stödjer även samverkan mellan universitet och högskolor och det
omgivande samhället. Stödet från EU skall kompletteras med minst lika
stor andel offentliga medel från Sverige och får inte användas som
ersättning för nationella insatser. I dagsläget finns ingen myndighet som
har det samlade nationella ansvaret för alla EU-programmen inom
strukturfonderna. Inom den nya myndighetsstrukturen för
forskningsfinansiering avser regeringen att lägga ansvar för dessa frågor
på den nya myndigheten för forskning och utveckling vilken beskrivs i
Vissa organisationsfrågor inom näringspolitiken (prop. 1999/2000:71),
samt i Forskning för framtiden - en ny organisation för
forskningsfinansiering (prop. 1999/2000: 81).
5.3.4 Europeisk forskningssamverkan
Regeringens bedömning: Sverige bör arbeta för att EU:s sjätte
ramprogram ges dels en grundläggande struktur som möjliggör mer
samlade forskningsinsatser dels en huvudsaklig inriktning på vissa
forskningsområden ( jfr. avsnitt 6.2) samt på åtgärder för innovation
beträffande små och medelstora företag. En förstärkning av
grundforskningens ställning inom programmet bör eftersträvas.

Skälen för regeringens bedömning: Viktiga avgöranden avseende det
europeiska forskningssamarbetet kommer att bli aktuella under detta
och nästa år. Den konkreta diskussionen om ett nytt - det sjätte i
ordningen - flerårigt ramprogram för forskning och utveckling kommer
att starta redan tidigt under hösten 2000, då kommissionen presenterar
sina grundläggande idéer om innehåll och uppläggning av
ramprogrammet. I början av våren 2001 väntas sedan kommissionens
fullständiga förslag till nytt ramprogram för perioden 2002-2006, som
därmed kommer att bli en huvudfråga inom forskningsområdet för det
svenska ordförandeskapet liksom för det efterföljande belgiska.
Samtidigt har kommissionens förslag under början av 2000 Mot ett
europeiskt område för forskningsverksamhet initierat en livlig
diskussion kring det samlade europeiska forskningssamarbetet ur ett
vidare perspektiv. Den grundläggande idén i kommissionens förslag är
att slagkraften i europeisk forskning kan stärkas avsevärt genom en
utökad samverkan och synergi inte bara inom EU:s ramprogram utan
också med, respektive mellan, de olika nationella forskningsinsatserna,
som ju svarar för huvuddelen av verksamheten, och övriga europeiska
forskningssatsningar. Kommissionen har lämnat en rad förslag till hur
en sådan samverkan på frivillig basis kring av medlemsländerna fritt
valda målsättningar kan stimuleras och underlättas. Det kan, enligt
Kommissionen, bl.a. ske genom stöd till nätverk och s.k. centers of
excellence , åtgärder för en förbättrad miljö för privata
forskningsinvesteringar, utarbetande av en öppen metod för
samordnad kartläggning av nationell FoU-politik inom Europa,
utvecklande av ett kraftfullt transeuropeiskt datanätverk, undanröjande av
hinder för forskares rörlighet samt utvecklande av ett europeiskt
gemenskapspatent.
Tanken på en utökad europeisk forskningssamverkan och de konkreta
förslagen för att åstadkomma detta fick ett kraftfullt stöd i slutsatserna
från stats- och regeringschefernas möte i Lissabon i mars 2000, som
också allmänt betonade forskningens allt starkare betydelse för att skapa
ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Utifrån
de tidsramar för de olika åtgärderna som angavs av toppmötet tog
ministerrådet (forskning) i juni 2000 ställning till inriktningen och
organisationen av det närmast förestående arbetet.
Regeringen delar ministerrådets uppfattning att forskningen får en allt
större betydelse för den europeiska samhällsutvecklingen. Det arbete
som påbörjats är av stort intresse, och möjligheterna att stimulera en
ökad europeisk forskningssamverkan genom en frivillig utveckling och
utan tvingande övernationell styrning bör tas tillvara fullt ut. Arbetet är
långsiktigt, men en första avrapportering av resultaten bör kunna ske till
det extra toppmöte som planeras i Stockholm i mars 2001. Regeringen
avser att successivt redovisa för riksdagen de resultat som uppnås i
dessa delar.
När det gäller det kommande sjätte ramprogrammet bör det enligt
regeringens uppfattning dels ges en grundläggande struktur som
möjliggör en starkare kraftsamling av de olika forskningsinsatserna till
stöd för gemenskapens politiska mål, dels en huvudsaklig inriktning på
forskningsområden i linje med de prioriteringar som beskrivits under
avsnitt 6.2 och med avseende på en förstärkning av grundforskningens
ställning inom programmet. Därutöver bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt åtgärder för innovation med inriktning på små och medelstora
företag. Det måste även beredas utrymme inom ramprogrammet för
insatser till stöd för arbetet med att utveckla en bredare europeisk
forskningssamverkan, och särskild tonvikt bör läggas på åtgärder för att
underlätta forskares och forskarstuderandes rörlighet. Dessa åtgärder,
liksom det europeiska forskningssamarbetet över huvud taget, måste
vidare bygga på en stor öppenhet för samarbete i ett vidare globalt
sammanhang.
6 Strategiska insatser
6.1 Inledning
I allt fler länder växer insikten om att en stor del av grunden till
ekonomiskt tillväxt och välfärdsutveckling ligger i satsningar på
forskning och teknik. Insatser för att höja utbildningsnivån hos
befolkningen är också en nödvändig förutsättning för ett
kunskapssamhälle. I det diskussionspapper, Towards a European
Research Area, som presenterades under våren 2000 av kommissionären
för forskning inom den Europeiska unionen, Philippe Busquin,
framhölls sambandet mellan forskning, ekonomisk tillväxt och
sysselsättning. Där uppskattas att forskning och ny teknologi står för
mellan 25 och 50 procent av den ekonomiska tillväxten, vilket i sin tur i
hög grad påverkar sysselsättningen. I USA och Japan har insatserna för
forskning och utveckling, inte minst för grundforskningen, ökat kraftigt
under senare år och ytterligare ökningar är att vänta. I framför allt USA
har insikten om forskningens betydelse för samhällets utveckling och
tillväxt funnits sedan länge.
Vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 betonades för
första gången vid ett sådant möte vikten av forsknings- och
utbildningsfrågorna i ett sysselsättningsperspektiv. En rad åtgärder
föreslogs och det finns starka skäl att anta att dessa frågor även i
fortsättningen kommer att stå högt på den europeiska dagordningen.
I regeringsförklaringen den 14 september 1999 anfördes att Sverige
skall vara en ledande kunskapsnation, att i Sverige skall kombineras
världsledande forskning med breda möjligheter för alla till utbildning av
hög kvalitet och att anslagen höjs till grundforskning och
spetskompetens. Med anledning av regeringens förslag i 1999 års
ekonomiska vårproposition (prop. 1998/99:100) och 2000 års
ekonomiska vårproposition (prop.1999/2000:100) har riksdagen fattat
beslut om en förstärkning av medlen för forskning, främst
grundforskning och forskarutbildning, med 1 279 miljoner kronor för
perioden 2001-2003. Regeringen har tidigare aviserat att förslag och
bedömningar till den närmare fördelningen av dessa medel skall
presenteras i budgetpropositionen för år 2001 och i föreliggande
forskningspolitiska proposition. Av de 1 279 miljoner kronorna har
riksdagen redan fattat beslut om 250 miljoner för nya universitet och
för forskning vid vissa andra lärosäten. Regeringen har i propositionen
En förnyad lärarutbildning (prop 1999/2000:135) föreslagit 90
miljoner kronor för utbildningsvetenskaplig forskning.
Sammanlagt har således för perioden 2001-2003 beslutats om en
ökning av forskningsanslagen om närmare 1,3 miljarder kronor, vilket
innebär ett avsevärt tillskott till de statliga medlen för forskning. Därtill
kommer de stora medel som disponeras av forskningsstiftelserna.
Utvecklingen av aktiemarknaden har inneburit att de redan tidigare
omfattande medel som dessa stiftelser disponerat vuxit kraftigt. Denna
utveckling har varit mycket positiv för den svenska forskningen. Den
bedömning angående fördelningen av de resterande nya medlen om 939
miljoner kronor som regeringen här presenterar och som behandlas
närmare i budgetpropositionen har som utgångspunkt att såväl de direkta
medlen till lärosätena som de medel som fördelas via vissa
forskningsfinansierande myndigheter behöver öka. Likaså behövs medel
för vissa strategiska forskningsområden samt för infrastrukturella
satsningar, nämligen vetenskaplig utrustning, högpresterande datasystem
samt bibliotek och arkiv.
Att öka forskningsanslagen är emellertid inte tillräckligt för att
utveckla forskningens kvalitet och samhällsrelevans. Hur Sverige
använder sig av såväl de tillkommande som de redan existerande medlen
för forskning är en forskningspolitisk fråga av synnerlig vikt. Sverige är
ett förhållandevis litet land i forskningssammanhang även om det
utmärker sig genom att ligga vid forskningsfronten inom vissa särskilda
områden i internationell jämförelse och genom att staten tillsammans
med näringslivet satsar mest i världen på forskning och
utvecklingsarbete (FoU), i förhållande till bruttonationalprodukten
(BNP). Det hävdas ofta att Sverige i större utsträckning behöver välja
mellan insatser av olika slag. Samtidigt som detta framförs av många
även av företrädare för forskarsamhället synes lite hittills ha gjorts för
att åstadkomma prioriteringar nationellt och vid enskilda universitet och
högskolor. Att välja innebär ju samtidigt med nödvändighet att välja bort.
Svårigheterna att göra sådana val kan bl.a. bero på den kollegiala
strukturen inom universiteten, på det ofta uttalade behovet av ett nära
samband mellan utbildning och forskning, och på det faktum att det finns
många duktiga forskare i Sverige som forskningsråden gärna vill stödja.
I de forskningsstrategier som har utarbetats som ett underlag för
denna proposition nämns behovet av att prioritera och kraftsamla kring
vissa konkreta forskningsområden, men det saknas nästan helt
synpunkter på vad det kunde forskas mindre om i Sverige. I en så
internationaliserad värld som dagens forskningsvärld borde goda
möjligheter finnas att ta del av forskningsresultat från utlandet inom
områden där Sverige inte är eller kan vara ledande. Det borde dock vara
möjligt att genom samarbete mellan universitet och högskolor
åstadkomma en arbetsfördelning så att relativt många
forskningsområden ändå finns företrädda i Sverige. Bristen på samarbete
mellan svenska lärosäten är ett faktum som uppmärksammats i många av
de utvärderingar som bl.a. forskningsråden under
Utbildningsdepartementet har genomfört under de senaste decennierna.
En annan omständighet som har uppmärksammats i nära nog alla
utvärderingar av den svenska forskningen är bristen på rörlighet mellan
svenska lärosäten. Forskarna arbetar oftast kvar vid det lärosäte där de
studerat och fått sin forskarutbildning. Många forskarstuderande väljer
den forskningsinriktning som handledaren själv har. För forskningens
kvalitet och förnyelse är det av stor vikt att ett utbyte av tankar och idéer
sker genom ett byte av arbetsplats och forskningsmiljö. Av stor vikt är
också att utbytet är livaktigt med andra länder samt med samhället i
övrigt, inte minst med näringslivet. Dessa olika aspekter på rörlighet
präglar även diskussionen i många europeiska länder och
kommissionären Busquin har i sitt diskussionspapper särskilt framhållit
betydelsen av forskarnas och studenternas rörlighet. I det gränslösa
Europa ökar tillgången till grannländernas kunskap genom att praktiska
hinder undanröjts. EU:s forskningsprogram är ett viktigt steg för att
sammanföra den samlade kunskapsbasen i Europa. Detta öppnar
möjligheten till gemensamma insatser nya expansiva områden inom
EU:s ram. På samma sätt kan små ämnen säkras då två eller flera länder
kan enas om gemensamma centra som därigenom får en tillräcklig
kritisk massa för att kunna utvecklas.
Många av dagens inomvetenskapliga forskningsfrågor och samhällets
och näringslivets problem kan få sin lösning med hjälp av tvär- eller
mångvetenskapliga arbetssätt. Många forskare anger att deras
forskningsarbete inte kan slutföras utan bidrag från forskare inom andra
områden. Forskning måste i allt högre grad ske över disciplin- och
sektorsgränser. Detta uppmärksammas alltmer i alla forskningsintensiva
länder. Men för att uppnå hög kvalitet i tvär- och mångvetenskaplig
forskning måste den enskilde forskaren ha en stark förankring i den egna
disciplinen.
Ovanstående frågor har med forskningssystemets funktionssätt att
göra. Det finns emellertid andra faktorer som uppstår genom extern
inverkan på forskningssystemet. En sådan viktig faktor är befolkningens
åldersstruktur. Denna tillsammans med unga människors val av
utbildningar och yrken påverkar i högsta grad möjligheterna att framöver
bedriva forskning av tillräcklig omfattning och kvalitet.
Inom båda dessa områden finns oroande tecken. En mycket stor andel
av dagens forskarutbildade är nu mellan 55 och 64 år. Under nästa
decennium kommer närmare 50 procent av landets professorer, 30
procent av lektorerna och drygt 20 procent av adjunkterna att
pensioneras. Universitet och högskolor kommer att konkurrera om
personal med det övriga samhället, inte minst näringslivet eftersom
samma potentiella brist kommer att drabba dessa sektorer. Samtidigt är
fenomenet med en åldrande befolkning gemensamt för många länder
vilket kan leda till hård konkurrens med omvärlden om personer med
efterfrågad utbildning. Villkoren för forskningen och forskarna i Sverige
måste vara så goda att Sverige kan hävda sig mot andra länder i detta
avseende.
I takt med utbyggnaden av den högre utbildningen inom naturvetenskap
och teknik får alltfler universitet och högskolor problem att rekrytera
studenter. Antalet studenter inom naturvetenskap och teknik har dock
ökat från 120 000 1995/96 till 146 000 1998/99. De examinationsmål
för forskarstuderande som uppställts för de senaste budgetåren har
universitet och högskolor klarat relativt väl. Under perioden 1997-1999
har antalet examina totalt ökat med 22 procent jämfört med 1993/94
1995/96. Störst har ökningen varit inom humaniora och
samhällsvetenskap (29 procent) och teknik (28 procent). Totalt har 45
procent av antalet forskarexamina avlagts inom naturvetenskap och
teknik. Enligt nuvarande mål skall denna andel öka till 50 procent under
de närmaste åren.
Om Sverige skall kunna möta behoven av välutbildad arbetskraft inom
strategiska områden såväl inom högskolan som utanför, krävs insatser av
samtliga aktörer i forskningssystemet. Ett stort ansvar vilar på
universitet och högskolor i detta avseende men även på
forskningsfinansierande myndigheter, stiftelser och akademier.
Kommittén Forskning 2000 föreslog i sitt betänkande
Forskningspolitik (SOU 1998:128) att lärosäten, forskningsråd och
sektorsmyndigheter skulle utarbeta forsknings- och kunskapsstrategier.
Dessa har utgjort ett viktigt underlag för regeringens bedömningar. Även
vissa andra intressenter som akademier och stiftelser har inbjudits att
lämna strategier. Ett mindre antal spontana skrivelser har också
inkommit i ärendet. Sammanlagt har ca 120 instanser lämnat in
strategidokument.
Tillsammans är dessa strategidokument ett omfattande material.
Myndigheterna har utfört ett omfattande arbete och materialet är
tankeväckande och stimulerande. Strategirapporterna ger en aktuell bild
av både forskningsverksamhet och kunskapsbehov och de har till stor del
varit underlag för regeringens nuvarande arbete.
Enligt uppdraget skulle myndigheterna först göra en omvärldsanalys
som innefattade dels en bedömning av den vetenskapliga utvecklingen,
dels en bedömning av forskningsbehov och forskningsmöjligheter, både
inomvetenskapligt och i ett bredare samhälleligt perspektiv. En
nulägesbeskrivning skulle belysa starka och svaga sidor i verksamheten,
samverkansfrågor, forskningsinformation, jämställdhet samt utnyttjande
av forskningsresultat i den egna verksamheten. Myndigheterna skulle
utveckla, var och en utifrån sitt perspektiv, en kunskaps- eller en
forskningsstrategi, och i dessa bl. a. identifiera behov av kunskap och
kompetens. Myndigheternas egna prioriteringar, sådana satsningar som
myndigheterna initierat eller planerat själva men också önskade insatser
som kräver åtgärder av statsmakterna har redovisats i strategierna.
Inom Regeringskansliet har sammanställningar gjorts över kunskaps-
och forskningsstrategierna från olika kategorier av myndigheter och
andra berörda. Sammanställningarna finns tillgängliga på
Utbildningsdepartementet. I bilaga till denna proposition finns en
redovisning av några viktiga synpunkter. De är i allmänhet sådana som
framförts i flera strategidokument. Vid den bearbetning som gjorts inom
Regeringskansliet har särskild uppmärksamhet riktats mot beskrivningar
av större koncentrerade insatser som finns eller planeras. Problem med
regelverk och forskningens infrastruktur har noterats.
Ett annat viktigt underlag i arbetet med forskningspropositionen är det
material som tagits fram inom projektet Teknisk Framsyn. Teknisk
Fransyn är ett samarbetsprojekt mellan Industriförbundet, Kungl.
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) och Stiftelsen för strategisk
forskning (SSF) som syftar till att skapa insikt och visioner om
teknikutvecklingen på lång sikt. Teknisk Framsyn har arbetat i åtta
paneler som har behandlat olika frågor som samhället ställs inför. Dessa
paneler har arbetat inom områdena; Hälsa, medicin och vård, Biologiska
naturresurser, Samhällets infrastruktur, Produktionssystem,
Informations- och kommunikationssystem, Material och materialflöden
i samhället, Tjänsteverksamhet samt Utbildning och lärande.
Slutsatserna från Teknisk Framsyn syftar till att visa på lämpliga
inriktningar inom utbildning, forskning och utveckling för att främja det
svenska samhället under de närmaste decenniet. En mer utförlig
redovisning finns i bilaga till denna proposition. Resultatet av Teknisk
Framsyn presenterades vid en slutkonferens i mars 2000. Under våren
och hösten 2000 presenteras Teknisk Framsyn även vid en serie
regionala konferenser runt om i Sverige.
De frågor, behov och möjligheter som har framkommit i forsknings-
och kunskapsstrategierna samt i Teknisk Framsyn utgör en grund för
regeringens bedömning av vilka strategiska insatser som behöver göras i
det svenska forskningssystemet. Dessa kan indelas i strukturella insatser
och i insatser inom särskilt prioriterade forskningsområden. Bland de
förstnämnda vill regeringen särskilt framhålla behovet av insatser som
avser generationsskiftet, kraftsamling kring prioriterade
forskningsområden samt tvär- och mångvetenskap. Dessa är av
avgörande betydelse för forskningssystemets kvalitet och effektivitet på
lång sikt. Möjligheterna att i högre utsträckning åstadkomma profilering
och koncentrerade insatser och att främja tvär- och mångvetenskap har
varit en stark drivkraft för regeringens förslag om en ny
myndighetsorganisation för forskningsfinansiering. Regeringen
återkommer till detta i avsnitt 7. Bland de särskilda forskningsområden
som forskningsfinansiärerna behöver avsätta ytterligare resurser till vill
regeringen särskilt framhålla biovetenskaperna och biotekniken,
humaniora, konst, informationsteknik, materialforskning,
utbildningsvetenskaplig forskning, vårdvetenskap samt forskning om
miljö och hållbar utveckling. Forskningen inom funktionsgenomik, IT
och materialteknik avancerar just nu oerhört snabbt. För att Sverige även
i framtiden skall ligga vid forskningsfronten behöver koncentrerade
insatser göras såväl vid universitet och högskolor som via de övriga
forskningsfinansiärerna. Den snabba teknikutvecklingen måste samtidigt
följas av en ökande kunskap om medborgarnas reaktioner på tekniken
och förståelse om hur denna påverkar vårt samhälle. Den nya tekniken
måste även anpassas för att främja utvecklingen av ett ekologiskt och
ekonomiskt hållbart samhälle. Regeringen återkommer till insatserna
inom dessa områden i de följande avsnitten. Till frågor av mer generell
natur hör också jämställdhet och genusforskning, forskningsinformation
och forskningsetiska frågor.
I tabellen nedan anges de satsningar som regeringen planerar för åren
2001-2003. Dessa satsningar beskrivs närmare i detta avsnitt.

6.2 Strukturella insatser
6.2.1 Generationsskiftet
Som framhållits inledningsvis finns under det närmaste decenniet ett
stort behov av att rekrytera och utbilda dagens ungdomar för en
forskarkarriär. En mycket stor andel av dagens forskarutbildade är nu
mellan 55 och 64 år. Det innebär påtagligt stora pensionsavgångar det
första decenniet efter år 2000. Större delen av dessa pensionsavgångar
sker under perioden 2005 2009. Dessutom växer behovet av
forskarutbildade när allt större delar av arbetsmarknaden efterfrågar
forskarutbildad personal. Det är därför nödvändigt att nu vidta åtgärder
för att möta det stora kommande behovet av forskarutbildade.
Forskarutbildning och forskarskolor
Den grundläggande högskoleutbildningen har kraftigt expanderat under
senare år, närmare bestämt med 68 000 högskoleplatser under perioden
1997 2000 och en ytterligare utbyggnad är beslutad för 2001 2003.
För att kunna bibehålla och helst stärka kvaliteten på grundutbildningen
behöver även forskarutbildningen expandera i takt med utbyggnaden av
grundutbildningen. Förutom en expansion av forskarutbildningen
behöver formerna för denna utbildning ses över för att kunna bedrivas på
ett mer effektivt och stimulerande sätt.
Av de forskningsstrategier som universitet och högskolor utarbetat
framgår att det finns en utveckling mot fler fakultetsgemensamma
kurser och samverkan i olika typer av forskarskolor. Vissa universitet
har kommit längre än andra. Häri ingår de nya universiteten som ofta
samarbetar med andra för att skapa tillräckligt stora forskningsmiljöer.
Regeringen anser att nya former för forskarutbildningens
organisation, uppläggning och genomförande skall prövas.
Forskarskolor ingår som en del i denna satsning. Målet är att främja
rekryteringen, öka effektiviteten i utbildningen samt öka samarbetet
mellan lärosäten. Det är speciellt viktigt att lärosäten utan
vetenskapsområden på detta sätt får en möjlighet att delta i
forskarutbildning. Varje forskarskola bör därför omfatta flera lärosäten.
Härigenom kommer deras resurser att utnyttjas effektivare,
forskningsanknytningen vid alla deltagande högskolor stärks och
forskarutbildningar når fler studenter. Samtidigt kan studenternas
kunskaper breddas utanför det egna ämnet. Studenter bör även få en
förståelse för kunskapens begränsningar och dess betydelse för
förutsägelser om framtida konsekvenser av forskningens tillämpningar.
Regeringen avser att besluta om 16 forskarskolor inom områdena
humaniora-samhällsvetenskap inklusive utbildningsvetenskap,
vårdvetenskap, naturvetenskap och teknik. I budgetpropositionen för år
2001 föreslår regeringen att medel anvisas för detta ändamål. Dessa
medel bör vara en permanent förstärkning av de berörda lärosätenas
anslag för forskning och forskarutbildning. De olika forskarskolorna
beskrivs närmare i avsnitt 8.3.1.
Regeringens bedömning är att av de medel som riksdagen redan har
anvisat, bör 214 miljoner kronor fördelas till forskarutbildning inom
ramen för forskarutbildning under perioden 2001 2003 (avsnitten
6.3.1, 6.3.2, 6.3.3, 6.3.4, 6.3.6, 6.3.7, 6.4.1, 8.3.1).
Rekryteringsanställningar
Möjligheterna att rekrytera personer till en forskarkarriär beror inte
enbart på villkoren under doktorandtiden utan också på möjligheterna till
fortsatt anställning inom högskolan. Övergångsfrekvensen för
doktorander till verksamhet inom högskolan var år 1996 drygt 50
procent. I forskningsrådens internationella utvärderingar av svensk
forskning har särskilt framhållits svårigheterna för yngre forskare att
fortsätta en akademisk karriär och nackdelarna med en i många fall
tudelad karriärväg en forskande och en undervisande. Forskningsråd
och lärosäten har sedan länge påtalat behovet av forskningsintensiva
anställningar för nydisputerade forskare, såsom postdoktorala stipendier
och anställningar som forskarassistenter. Dessa avser finansiering under
en begränsade tid, från 1 2 år för postdoktorala stipendier till upp till
fyra år för forskarassistentanställningar.
Det är enligt regeringens mening av största vikt att förbättra
möjligheterna till en forskarkarriär inom högskolan. Samtidigt måste
rörligheten bland forskare stimuleras. Detta är nödvändigt dels för att
kunna rekrytera ett tillräckligt antal lärare till högskolan, dels för att
kunna tillgodose behovet av utbildade forskare och lärare inom
expansiva områden men även för att kunna behålla dem inom högskolan
när konkurrensen om arbetskraft från det omgivande samhället ökar. För
att förbättra rekryteringssituationen behövs ytterligare medel för bl.a.
forskarassistentanställningar. Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning bör för åren 2001 2003 110
miljoner kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget för
rekryteringsanställningar samt för individuella bidrag till framstående
unga forskare. Minst 20 miljoner kronor bör avse
rekryteringsanställningar inom det humanistisk-samhällsveten-skapliga
området.
Universiteten bör i en försöksverksamhet få möjlighet att anställa
biträdande lektor tills vidare dock längst fyra år, varefter anställningen
efter prövning kan övergå i en tillsvidareanställning som lektor (se
avsnitt 8.5.1). I övrigt bör i allt väsentligt samma villkor gälla för
anställningen som biträdande lektor som för
forskarassistentanställningar. Försöket bör drivas i minst fem år.
Därefter bör systemet utvärderas. Utvärderingen bör ta sikte på bl.a. hur
denna anställningsform påverkat rörligheten och jämställdheten bland
unga forskare.
Deltagande i undervisning är av stor vikt för att ge ett starkt samband
mellan forskning och utbildning. Regeringen anser att
rekryteringsanställningarna skall bestå av forskning och undervisning,
där 25 procent av anställningen skall avse undervisning.
Individuella bidrag till särskilt framstående unga forskare
Ovanstående åtgärder syftar till att svara såväl mot ett utökat kvantitativt
behov av forskarutbildade och kvalificerade lärare inom högskolan som
mot en bibehållen och fortsatt hög kvalitet på den forskning som
bedrivs. Regeringen anser emellertid att det behövs ytterligare åtgärder
för att främja kvaliteten i den svenska forskningen. Det stora
generationsskiftet inom svensk forskning kan också få effekter på
återväxten av högkvalitativ forskning. Morgondagens forskningsledare
finns nu bland de unga forskarna och måste sökas även utanför landets
gränser. I dag är det ofta svårt för unga lovande forskare att etablera
självständig forskning. Detta har påtalats av bl.a. forskningsråden i olika
framställningar till regeringen. Orsaken härtill är bl.a. brist på
anställningar och svårigheter att få forskningsresurser utan att ingå i en
etablerad forskargrupp och forskningstradition. Därmed hindras
utvecklingen av nya forskningsinriktningar i Sverige och det finns risk
för att de största forskningsbegåvningarna söker sig bort från högskolan
eller till utlandet.
Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) arbetar redan med ett
program för unga forskare inom de områden som av stiftelsen bedömts
som särskilt betydelsefulla för att stärka Sveriges långsiktiga
internationella konkurrenskraft, och planerar att fördela närmare 300
miljoner kronor på ett program för framtidens forskningsledare inom
områdena livsvetenskap, materialvetenskap samt produktions- och
informationsteknik. Regeringen välkomnar detta initiativ men anser
emellertid att detta program behöver kompletteras med ett liknande som
avser samtliga grundforskningsområden, inklusive humaniora och
samhällsvetenskap. Det är inte minst viktigt att det inom dessa områden
ges möjligheter till nyskapande forskning. Programmet bör även kunna
avse tvärvetenskapliga, nyskapande forskningsinriktningar.
Det nya Vetenskapsrådet har som en av sina främsta uppgifter att på
olika sätt främja kvaliteten i och förnyelsen av den svenska forskningen.
Av de nya resurserna för åren 2001 2003 bör en del av fördelningen på
110 miljoner kronor inom ramen för Vetenskapsrådets budget avse en
satsning på ett grundforskningsprogram för individuella bidrag till
framstående unga forskare inom samtliga vetenskapsområden.
6.2.2 Kraftsamling kring strategiska områden
I flera av de forskningsstrategier som har utarbetats av
forskningsmyndigheterna framhålls behovet av kraftsamling kring
prioriterade forskningsområden. Den forskningsfinansiering som hittills
har utmärkt det svenska forskningssystemet har ofta inneburit en
oförmåga att koncentrera sig kring större insatser inom särskilda
forskningsområden. De forskningsprojekt som finansierats av
forskningsråden har ofta varit underfinansierade och för att ett projekt
skall kunna genomföras i enlighet med forskarens eller forskargruppens
avsikter har forskarna ofta behövt söka finansiering från olika källor.
Forskningsråden har stött de svenska forskarna främst genom bidrag till
enskilda forskningsprojekt. Mindre sällan har forskningsråden initierat
särskilda större program inom utvalda forskningsområden.
Den organisation för forskningsfinansiering som riksdagen nyligen
beslutat om, Vetenskapsrådet och de däri ingående ämnesråden för
humaniora-samhällsvetenskap, medicin respektive natur- och
teknikvetenskap, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande samt
Verket för innovationssystem, bör kunna underlätta koncentrerade
strategiska insatser på viktiga områden. Råden och Verket för
innovationssystem kommer att disponera avsevärda resurser för att
identifiera och initiera nya forskningsinriktningar.
Vetenskapsrådet skall med en central budget utöver ämnesrådens även
kunna ge riktlinjer för ämnesrådens insatser angående samverkan kring
särskilda forskningsområden. Samverkan med forskningsstiftelser och
andra forskningsfinansierande myndigheter bör när det bedöms lämpligt
även initieras av Vetenskapsrådet.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap respektive
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande kan
genom sammanslagningen av verksamheter som har ett intimt samband
bidra till mer samlade insatser inom den svenska riktade forskningen.
Dess forskningsstöd som främst motiveras utifrån samhällets behov av
forskning har många frågeställningar som är gemensamma med
Vetenskapsrådet och ämnesråden. Regeringen förväntar sig en
kontinuerlig dialog och ett nära samarbete kring angelägna
forskningsområden.
Råden blir en nationell samlande kraft i arbetet med att skapa ett
effektivt svenskt forskningssystem där mycket framstående forskning
bedrivs inom utvalda områden, där en samverkan mellan olika
forskningsfinansiärer sker på ett kontinuerligt och naturligt sätt och där
universitet och högskolor samverkar kring angelägna uppgifter utifrån en
profilering av insatserna vid varje lärosäte. Därmed kan en mer effektiv
arbetsfördelning åstadkommas.
I arbetet att utnyttja forskningskompetens och forskningsresultat
inom industrin kommer Verket för innovationssystem att ha en central
roll i att bidra till att forskningskompetens och forskningsresultat möter
de behov som finns inom svenskt näringsliv. Myndigheten skall
identifiera, initiera och genomföra insatser inom områden som är
centrala för industrins konkurrenskraft. Den skall vidare ta fram
underlag för innovationspolitiken och på olika sätt främja innovationer i
samhället, såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorn. Ett
nära samarbete med avnämarna är därför särskilt angeläget för att
forskningen och forskningsresultaten skall kunna utnyttjas till gagn för
hela Sveriges behov.
Sammantaget bör således de nya myndigheterna kunna bidra till att
vissa för Sverige särskilt viktiga forskningsområden får ett betydligt
större utrymme inom ramen för de samlade svenska insatserna för
forskning och utvecklingsarbete. Organisationen och ett fungerande
samarbete mellan dessa myndigheter i relevanta fall även i nära
samverkan med andra forskningsfinansiärer och utförare borde kunna
leda till att sambanden mellan grundforskning, tillämpad forskning och
utvecklingsarbete främjas. Berörda aktörer bör i detta sammanhang
särskilt beakta hur kvalitet, relevans och förnyelse i forskningen samt
samverkan och profilering mellan lärosätena bäst kan åstadkommas.
I många forskningsstrategier som utarbetats av lärosäten och
forskningsfinansiärer och även i många andra länder, framförs behovet
av åtgärder för att skapa centra för särskilt framstående forskning, s.k.
centers of excellence. Det är också ett koncept som diskuteras inom
ramen för EU:s forskningssamarbete och som kan få betydelse för
möjligheterna att stärka den europeiska forskningen. Det är angeläget att
Sverige kan hävda sig i sådana sammanhang. Centers of excellence är
forskningsmiljöer som är så attraktiva att de kan locka till sig de allra
bästa forskarna såväl nationellt som internationellt och som
definitionsmässigt är världsledande inom sina respektive områden. Det
räcker således inte med att skapa s.k. virtuella centra utan det krävs
miljöer där forskare, ofta från olika discipliner och specialiteter, arbetar
tillsammans med att lösa forskningsproblem. Dessa kan vara av rent
vetenskaplig natur eller härröra från samhällsproblem och/eller behov
som definierats av näringslivet. Samarbete med utländska miljöer
främjar också utvecklingen vid ett sådant centrum. Ett centrum kan även
utgöra en nod i ett nationellt samarbete.
Centers of excellence är ett sätt att stödja uppkomsten av starka
forskningsmiljöer och samverkan mellan olika forskare i landet och
internationellt. Det är av synnerlig vikt att unga forskare får verka inom
dessa miljöer och den bedömning som ovan presenterats när det gäller
stöd till unga forskartalanger bör i vissa fall kunna ingå i sådana centers
of excellence. Regeringen anser således att Vetenskapsrådet i samråd
med andra berörda bör pröva denna möjlighet inom utvalda
forskningsområden.
Det finns behov av att åstadkomma kraftsamlingar inom särskilda
forskningsområden, inte minst av tvär- eller mångvetenskaplig natur. I
det följande kommer några av regeringens prioriterade
forskningsområden att presenteras. Regeringen vill emellertid i detta
sammanhang framhålla att behovet av fokusering inte får drivas så långt
att andra forskningsområden som för närvarande inte bedöms vara av
samma strategiska betydelse får betydligt sämre villkor. Eftersom det är
svårt att veta vilka områden som i framtiden kan bli de mest
betydelsefulla behöver fortfarande en betydande bredd prägla den
svenska forskningen och forskningsfinansieringen. Detta är också
angeläget mot bakgrund av den högre utbildningens behov.
I de forskningsstrategier som lärosäten och forskningsråd har
utarbetat finns en relativt utbredd skepsis att peka ut prioriterade
områden. Där anförs att det viktigaste är att stödja de bästa forskarna
utan avseende på forskningsområde. Såsom framgår har regeringen
förståelse för denna inställning. Detta hindrar emellertid inte att det
finns stor anledning att försöka åstadkomma särskilda insatser inom
vissa strategiska områden, framför allt mot bakgrund av att alltför få
försök till prioriteringar hittills har gjorts. Såväl i strategierna som i
Teknisk Framsyn finns underlag för de förslag regeringen framför.
6.2.3 Tvär- och mångvetenskaplig forskning
En kraftsamling inom särskilt viktiga områden bör i hög utsträckning
också gälla områden av tvär- eller mångvetenskaplig karaktär. Med tvär-
och mångvetenskap menas här problem som för sin lösning kräver
forskning i samverkan mellan olika vetenskapliga områden.
Tvärvetenskapliga projekt involverar oftast forskare inom angränsande
vetenskapliga områden medan mångvetenskap kan definieras som
forskning där kunskap från ett flertal skilda vetenskapsområden krävs för
att lösa ett speciellt forsknings- eller samhällsproblem.
Tvärvetenskaplig forskning har ofta vuxit utifrån inomvetenskapliga
behov medan mångvetenskap oftare har vuxit utifrån en yttre
problemställning som krävt deltagande från flera grenar för sin lösning.
Som ett aktuellt exempel på tvärvetenskap kan nämnas bioinformatiken
där de ofantliga informationsmängder som HUGO-projektet (Human
genome project) genererar måste bearbetas effektivt. Detta har föranlett
att många forskare speciellt inom bioområdet inriktar sig mot datalogi
för att kunna sortera och bearbeta materialet. Mera sällan ses det
omvända där dataloger vill använda sin expertis inom biologin, men ett
ökat intresse bland datavetare och matematiker för biologins
frågeställningar kan noteras i samband med de satsningar på
bioinformatikcentra som görs vid flera universitet. Molekylärbiologin
har vuxit fram i tvärsnittet mellan biologins kunskap om cellers funktion
och biokemins kunskap om biologiska molekylers funktion till att bilda
ett forskningsområde som nu ses som en egen vetenskap.
Materialforskningen är i sin karaktär en tvärvetenskap där fysiker och
kemister samarbetar med tekniker för att kunna analysera och förstå
materials egenskaper i syfte att framställa material med önskade
egenskaper.
Utmärkande för tvär- och mångvetenskap är att de ofta kombinerar
kunskaper från näraliggande områden. Tvär- eller mångvetenskap som
kombinerar discipliner inom t.ex. teknik/naturvetenskap/medicin med
humaniora/samhällsvetenskap är däremot svårare att hitta.
Medicinen/psykiatrin och sociologin/psykologin har under många år
samarbetet inom mentalvården och här finns ett omfattande forsknings-
och utvecklingsarbete både akademiskt och inom läkemedelsindustrin.
Kriminalvetenskaplig forskning är ett annat mångvetenskapligt område
där orsaker till och åtgärder mot brott kräver kunskaper från en mängd
olika vetenskapliga områden såsom kriminologi, sociologi, psykologi,
juridik, rättsmedicin, teknik och samhällsplanering. Miljöforskningen är
ett annat område som i allt högre grad engagerar forskare från i stort
sett alla discipliner. Sopsortering och avfallsåtervinning kan endast
åstadkommas om alla aspekter i processen beaktas, alltifrån
sociologiska och ekonomiska faktorer som styr intresset för
sopsortering till tekniska lösningar för att kunna återanvända avfallet.
Industriutsläpp och föroreningar från industri och bilar är frågor som
berör allt från processtekniker till ekologer. Påverkan av föroreningar
på mångfalden av växter och djur är ett mångvetenskapligt område där
tekniken och kemin möter botaniken och zoologin.
Utvecklingen av tvär- och mångvetenskapliga forskningsinriktningar
kommer även i fortsättningen att ske naturligt genom vetenskapens
inneboende drivkrafter. En lika stark kraft i utveckling av sådana
forskningsinriktningar är emellertid de behov som samhällets olika
sektorer har av forskning som kan bidra till lösningar på
samhällsproblem men också på frågeställningar som engagerar
näringslivet. Det är här som kombinationer av kunskaper från såväl
naturvetenskap/teknik/medicin som humaniora/samhällsvetenskap är
särskilt viktiga. Insatser från såväl naturvetenskap och teknik som
humaniora/samhällsvetenskap krävs ofta för att lösningar på
miljöproblem skall kunna uppnås. Inom detta område är människors
attityder och beteende av avgörande betydelse.
Samtidigt är det av förståeliga skäl betydligt svårare att åstadkomma
forskning av god inomvetenskaplig kvalitet genom ett tvär- eller
mångvetenskapligt angreppssätt där det i forskningsprojekten måste ingå
specialister från flera områden. Forskare från olika discipliner har olika
referensramar och erfarenheter. Stor möda behöver läggas ner för att
uppnå ömsesidig förståelse och respekt för varandras kompetens. Nya
arbetssätt kan behöva utvecklas. Det tar därför i allmänhet längre tid att
få igång sådana projekt än rent inomdisciplinära. Ibland upptäcks alltför
sent att kunskaper och kompetens från flera grenar behövs inom ett
forskningsprojekt som från början kanske inte definierats som tvär-
eller mångvetenskapligt. Detta har varit ett problem som EU:s femte
ramprogram försökt lösa genom att organiseras kring s.k. key actions,
forskningsområden av tematisk karaktär inriktade på speciellt
samhällsaktuella problem. Nyckelområdet Den åldrande befolkningen
belyser medicinska och ekonomiska frågor runt åldrande som blir
alltmer påtagliga i takt med att befolkningens medelålder ökar samtidigt
som allt färre unga skall försörja alltfler äldre. Andra program belyser
hälsofrågor ur miljö- och kostaspekter där miljö- och jordbruksforskare
samarbetar med medicinare och naturvetare. I sådana program måste
humanister och samhällsvetare vara delaktiga i hela forskningsprocessen
från definition av frågeställningarna till framtagande av
forskningsresultaten.
Regeringen vill betona vikten av att tvär- och mångvetenskaplig
forskning uppmärksammas i högre utsträckning. Flera av de områden
som regeringen kommer att ange i det följande som särskilt
betydelsefulla är, kan eller bör vara mångdisciplinära. Det gäller t.ex.
inom informationstekniken där forskningen även inriktas mot
gränsområdet teknik samhälle och interaktionen människa teknik.
De nya forskningsfinansierande organen har ett betydande ansvar för
att tillsammans främja tvär- och mångvetenskap, inte bara genom en
direkt finansiering av sådana projekt utan även genom att stödja och
initiera uppkomsten av sådana miljöer vid lärosätena. Lärosätena och
forskarna måste också ta ett stort ansvar för detta. De s.k. centers of
excellence som diskuterats i det föregående bör även kunna omfatta
tvär- och mångvetenskap.
6.3 Prioriterade forskningsområden
I det följande presenterar regeringen sina bedömningar angående
prioriterade forskningsområden. Dessa områden anser regeringen i
dagsläget vara så viktiga att det är nödvändigt att fördela ytterligare
medel för dem inom ramen för de nya medel som riksdagen tidigare
beslutat om. Det är också sådana områden som förts fram av många
viktiga aktörer i forskningssystemet, bl.a. i de forskningsstrategier som
myndigheter och andra organ har utarbetat. Det gäller områdena
biovetenskap och bioteknik, informationsteknik samt materialvetenskap
och materialteknik som under en längre tid varit prioriterade. Dessa
områden är bland de internationellt sett mest expansiva. För att svensk
forskning även i framtiden skall hålla högsta kvalitet och för att kunna
tillgodose samhällets och näringslivets behov av forskarutbildad
personal bedömer regeringen att ytterligare medel behöver tillföras.
Regeringen bedömer även att forskningen behöver stärkas inom
områdena humaniora, vårdvetenskap, konst, utbildningsvetenskap samt
forskning till stöd för miljö och hållbar utveckling.
Det finns även andra områden där det vore önskvärt med ytterligare
insatser. Regeringen gör emellertid bedömningen att för att tillgodose
behoven inom dessa områden måste forskningsfinansierande och
forskningsutförande myndigheter göra egna omprioriteringar. För att
uppnå tillräcklig slagkraft i insatserna är det angeläget att inte sprida de
tillkommande resurserna på alltför många områden.
6.3.1 Biovetenskap och bioteknik
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt
120 miljoner kronor fördelas till forskning inom det biovetenskapliga
och biotekniska området.
En planeringsförutsättning för åren 2002 2003 bör vara att av
totalbeloppet skall 70 miljoner kronor fördelas för grundforskning
inom ramen för Vetenskapsrådets budget och 20 miljoner kronor för
tillämpad forskning inom ramen för Verkets för innovationssystem
budget.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att
10 miljoner kronor fördelas till två forskarskolor inom biovetenskap
(jfr avsnitt 5.3.1). En planeringsförutsättning för dessa forskarskolor
bör vara att ytterligare 10 miljoner kronor avsätts för vart och ett av åren
2002 och 2003.

Skälen för regeringens bedömning

Ett strategiskt område är biovetenskap och bioteknik. Biovetenskap
används ofta som ett samlingsnamn för biologin i gränsområdet mellan
biokemi, molekylärbiologi, genetik och cellbiologi som utvecklats i
spåren av förståelse om olika genom. Bioteknik är ett samlingsbegrepp
som beskriver hur man med hjälp av mikroorganismer, växter och djur
utvecklar och framställer produkter för skilda ändamål. Det är
utvecklingen av kunskap och tekniker inom cell- och molekylärbiologi
som har möjliggjort biovetenskapernas snabba utveckling under senare
år.
Under de närmaste åren kommer vår kunskap om livets grundläggande
byggstenar, generna, att öka mycket snabbt. Människans hela arvsmassa
kommer inom kort att vara kartlagd och fler arter bland djur, växter och
mikroorganismer står på tur. Den ökande kunskapsvolymen som följer
med bl.a. genomkartläggningar samt den snabba tekniska utvecklingen
inom området kan bidra till ökad förståelsen av biologiska processer
och möjliggöra framsteg i samhällelig och industriell utveckling inom
biovetenskaperna. Biovetenskapernas utveckling ökar till exempel
möjligheterna att utveckla nya läkemedel och att utveckla icke-
miljöpåverkande industriella processer. Samtidigt får denna kunskap en
stor potential för kunskapsintensiva företag som, oftast i samarbete med
universitet och högskolor, kan utveckla nya produkter och processer.
Dess avnämare finns såväl inom den s.k. nya ekonomin som inom
traditionella svenska basnäringar såsom skogsindustrin,
livsmedelsindustrin, kemiindustrin, jordbruk och även inom
miljöområdet.
Den tillämpade forskningen inom biotekniken kräver samtidigt en
utvidgad grundforskning inom biovetenskapen för att bioteknikens
industriella möjligheter inte skall överskugga dess risker. Dessa kan
endast mötas genom ökad forskning inriktad mot genteknikens påverkan
på miljön och hur denna kan användas för en ekologiskt hållbar
utveckling. Dess konsekvenser måste utredas och kräver insatser inom
ramen för rådens resurser från en rad andra ämnesområden såsom
botanik, ekologi, och evolutionsbiologi.
Utvecklingen inom dagens biologi innebär att arvsmassans
information tas som en central utgångspunkt inom olika grenar av
biologin, alltifrån den molekylära biologin över cell- och
organismbiologin till studier av evolutionsbiologiska frågeställningar.
Redan nästa år beräknas kartläggningen av människans arvsmassa vara
klar. Genomprojektet HUGO har sedan 1990 resulterat i att en mycket
stor mängd genetiska basdata som nu finns lagrad i databaser. Även andra
organismers arvsmassa har kartlagts, såsom virus och bakterier.
Utvecklingen har delvis påskyndats genom de stora kommersiella
intressen som finns inom detta område. Genomprojektet innebär ökade
möjligheter för forskning kring genetiskt betingade sjukdomar och är av
betydelse för såväl framtida diagnostik och behandling av sjukdomar
som för den medicinska forskningen i ett bredare perspektiv.
Ett första steg efter kartläggning av DNA:s kemiska struktur blir att
identifiera och tolka den information som finns lagrad i DNA. För att
organisera alla dessa data har en ny vetenskapsgren bioinformatik,
utvecklats i skärningspunkten mellan matematik, datalogi och biologi.
Med bioinformatik systematiseras informationen från de över 140 000
gener som finns i människans arvsmassa. Nästa steg är att utröna vilka
proteiner de ger upphov till och hur dessa samspelar med sin
omgivningen. Detta område, funktionsgenomik inom vilket kunskap om
genernas koder översätts till förståelse för genernas funktion hos
organismen kommer att kunna bidra med viktiga delar för förståelse av
de normala biologiska processerna i kroppen och sannolikt också
klargöra orsakerna till vissa genetiskt betingade sjukdomar. Biologin
kommer att ta ett stort steg framåt när det gäller att förklara
livsprocesserna generellt och helt nya möjligheter kommer att öppnas
för studier av utvecklingsprocesser och av organismers anpassning till
olika miljö- och klimatbetingelser. Även forskningen kring biologisk
mångfald, ekologi och evolution ges med funktionsgenomiken helt nya
möjligheter. Gamla frågor som relationen mellan arv och miljö kommer
att kunna ses i ny belysning genom ny kunskap.
I många länder görs nu stora satsningar inom bioinformatiken och
funktionsgenomiken. I Sverige har Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse
beslutat om en kraftfull satsning på två forskningscentra inom
funktionsgenomiken. Flera universitet har med stöd från SSF samt från
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse initierat satsningar på
bioinformatikcentrum.
De moderna, framväxande, industriella tillämpningarna av
biovetenskaperna kan rätt använda bidra till en utveckling mot ett
långsiktigt hållbart samhälle och bättre livskvalitet. Den snabba
kunskapsutvecklingen kommer sannolikt att få stor betydelse för många
samhällssektorer och leda till nya industriella tillämpningar inom många
områden. Bland annat kommer kunskapsutvecklingen att påverka hälso-
och sjukvården, läkemedel och diagnostik, t.ex. genom individanpassade
behandlingar med bättre effekt och mindre biverkningar, snabbare och
bättre diagnostik, bio- och biokompatibla material samt bioteknisk
utrustning och hjälpmedel. I takt med att förståelsen av livsprocesserna
på molekylnivå ökar kan även djurförsök i högre utsträckning undvikas
inom biomedicinsk forskning. Framtagning av alternativ till djurförsök
är sedan länge ett prioriterat område och detta arbete kommer även i
framtiden att kräva särskilda insatser.
Utvecklingen påverkar möjligheterna till hållbar utveckling genom att
utnyttja naturens egna lösningar för effektivare processer, nya material
med skräddarsydda egenskaper samt genom att öka och förbättra
användandet av biologiska processer i avfallshanteringen. Genom att den
nya tekniken hanterar själva grunden för livsprocessen ställs dock höga
krav på tillämpningarna.
Kunskaps- och forskningsstrategierna om biovetenskap och bioteknik
Av de inlämnade kunskaps- och forskningsstrategierna framgår att
livsmedel och sambandet kost hälsa kan påverkas positivt genom
livsmedel som ger ett högre näringsvärde och förbättrade egenskaper
och möjligheter att påverka människors livskvalitet. Nya skonsamma
förädlingsprocesser kommer att kunna utvecklas. Basindustrin såsom
massa papper, trä och kemi kommer att kunna framställa och utveckla
nya produkter och processer via t.ex. ökat utnyttjande av enzymer och av
speciellt utvecklade biologiska råvaror. Inom jordbruk och skogsbruk
kan effektivare och miljövänligare odling och resursutnyttjande,
växtförädling, biologiskt växtskydd, kvalitetsanalyser samt nya
användningar av biologiska råvaror uppnås.
Bland områden med stor tillväxtpotential som lyfts fram i
forskningsstrategier och framsynsprocesser återfinns ett brett spektrum
av områden som täcker alla delar av vår vardag. Exempel finns bl.a. inom
molekylärmedicin, bioinformatik, nanobioteknologi/kemi, kost-hälsa-
livskvalitet, samverkan mellan livsmedelsindustri och medicin,
framtagande av funktionella livsmedel som förbättrar hälsan och därmed
ökar livskvaliteten samt telemedicin och biomaterial.
Teknisk Framsyn om biovetenskap och bioteknik
Inom projektet Teknisk Framsyn lyfter speciellt panelerna Hälsa,
medicin och vård samt Biologiska naturresurser men även Informations-
och kommunikationssystem och Material och materialflöden i
samhället fram bioteknikområdet som centralt för den framtida
utvecklingen.
Panelerna understryker den enorma potential som ny biologisk
kunskap har inom områden som reparation och ersättning av kroppens
celler och organ (reservdelsmänniskan), nya vacciner, botemedel mot
sjukdomar i centrala nervsystemet, genetisk diagnostik,
läkemedelsutveckling, växtförädling för bättre utnyttjande av grödor och
träd, möjligheterna till nya material m.m. Kopplingen IT biologi lyfts
också fram där panelerna pekar på utvecklingsmöjligheter för såväl
bioinformatik för förståelse av komplexa biologiska system som för
användning av biologiska molekyler som komponenter inom elektronik.
Sverige har en stark bas inom det biotekniska och det biomedicinska
området med flera stora världsledande företag inom landet och ett stort
antal små företag. De globala läkemedelsföretagen samarbetar i sin
forskning i ökande grad med små och medelstora företag som
specialiserar sig på särskilda teknologier eller kunskapsområden. En
dynamisk framväxt av sådana företag utgör en framtida styrkefaktor i
svensk läkemedelsindustri. Sverige har även en internationellt sett
konkurrenskraftig forskning inom dessa områden. Särskilda styrkor
finns inom bl.a. mikrobiologi, klinisk medicinsk forskning,
neurovetenskap, cancer, molekylärbiologi, växtbiologi och växtförädling
samt endokrinologi.
Statens roll för biovetenskaplig och bioteknisk forskning
Grundforskningen finansieras främst av de direkta statsanslagen till
universitet och högskolor, Medicinska forskningsrådet (MFR),
Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga
forskningsrådet (TFR). Omfattande stöd ges även från
forskningsstiftelser, däribland speciellt SSF samt olika privata
finansiärer som Cancerfonden och Knut och Alice Wallenbergs
Stiftelse. Inom den användarstyrda, tillämpade, FoU- verksamheten är
främst Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) och Skogs- och
jordbrukets forskningsråd (SJFR) viktiga aktörer. Stiftelsen för kunskap
och kompetens (KK-stiftelsen) finansierar området både via medel till
industriforskningsinstitut såsom, Institutet för livsmedel och bioteknik
(SIK), Skogsindustrins tekniska forskningsinstitut (STFI), m.fl. och i
specifika insatser. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) finansierar
utveckling av alternativa metoder till användning av försöksdjur.
Det finns även en stor grupp aktörer som arbetar med affärs- och
företagsutveckling. NUTEK och Industrifonden finansierar
affärsmässigt relevanta projekt i olika stadier, vanligen via lån eller som
investering. Ett antal fonder är huvudsakligen aktiva inom området,
främst då genom investeringar i biomedicin. Flera företag har startats
genom finansiering från riskkapitalbolag och detta kan förväntas öka.
Många av förutsättningarna för framgång finns redan men Sverige
måste samordna och integrera kunskap och teknologier för att hävda sig
i en internationell konkurrens. Sverige har en möjlighet att
vidareutveckla kunskaperna inom berörda vetenskaper och att ta
betydande marknadsandelar inom bioteknikområdet baserat på den
vetenskapliga position landet har och den befintliga industriella
strukturen.
För att uppnå denna målsättning behövs insatser inom både
grundläggande och tillämpad forskning och utveckling inom
snabbväxande och multidisciplinära områden, t.ex. IT-biologi
(bioinformatik), mikrominiatyrisering inom biologi och kemi
(nanobioteknik/-kemi), teknologier för funktionsgenomik m.m. Mycket
av drivkraften för utvecklingen ligger i multidisciplinära ansatser för att
lösa biovetenskapliga frågeställningar. Biovetenskaper i kombination
med materialvetenskap, IT, elektronik, materialvetenskap, kemi, m.m.,
krävs för att ta fram nya forskningsresultat, produkter och tjänster.
Den industriella exploateringen av denna snabbt växande kunskapsbas
bör öka väsentligt. Utveckling av framtidens produkter, tjänster och
tillämpningar kommer i allt högre grad att kräva en multidisciplinär
ansats. Många produkter kräver insatser inte bara från biologer och
medicinare utan involverar även områden som mikroelektronik, datalogi,
materialvetenskap och fysik. För att åstadkomma en kraftsamling på
detta område fordras nya samarbeten mellan såväl olika
forskningsfinansiärer som mellan dem som utför forskningen. Det
fordrar också kvalificerat stöd till de mindre företagen inom
kompletterande kunskapsområden som t.ex. regulatoriska frågor samt
olika frågor kopplade till tillverkning, kvalitet och marknad.
Svensk grundforskning är idag ledande inom vissa delar av det
biovetenskapliga området. Denna utveckling måste fortsätta. Det gäller
framför allt insatser inom funktionsgenomiken. Inom den grundläggande
biovetenskapliga forskningen behöver insatser göras av forskare från
olika discipliner och forskningsområden. Sådan samverkan är av stor
betydelse för framgång.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 120 miljoner kronor
fördelas till forskning inom det biovetenskapliga och biotekniska
området. En planeringsförutsättning för åren 2002 2003 bör vara att av
totalbeloppet skall 70 miljoner kronor fördelas för grundforskning
inom ramen för Vetenskapsrådets budget och 20 miljoner kronor för
tillämpad forskning inom ramen för Verkets för innovationssystem
budget. Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001
att 10 miljoner kronor fördelas till två forskarskolor inom biovetenskap
(jfr avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för dessa forskarskolor
bör vara att ytterligare 10 miljoner kronor avsätts för vart och ett av åren
2002 och 2003.
Förutom de medel som avsätts från statliga anslag tillförs området
närmare 200 miljoner kronor årligen från SSF.
Det är angeläget att de forskningsfinansierande myndigheterna ägnar
stor uppmärksamhet åt biovetenskaplig forskning och bioteknik och i
detta arbete samverkar med varandra och med forskningsstiftelserna så
att den samlade effekten kan bli så stor som möjligt både ur ett
inomvetenskapligt perspektiv, ur ett sektorsperspektiv och för det
svenska näringslivets utveckling. Lämpliga former för att stödja en sådan
utveckling bör övervägas. En möjlighet kan vara att främja uppkomsten
av mångvetenskapliga forskningsmiljöer, att stödja unga forskare och att
sörja för återväxten av forskare inom området m.m. Särskilda
samordnande insatser mellan olika intressenter och forskningsutförare
behövs inom detta område

6.3.2 Informationsteknik IT-forskning
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 120
miljoner kronor fördelas till IT-forskning.
En planeringsförutsättning för åren 2002 2003 bör vara att av
totalbeloppet skall 50 miljoner kronor fördelas för grundforskning
inom IT-området inom ramen för Vetenskapsrådets budget och 20
miljoner kronor för tillämpad forskning inom IT inom ramen för Verket
för innovationssystems budget.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att
10 miljoner kronor fördelas till två forskarskolor inom IT-området (jfr
avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för forskarskolorna bör vara
att ytterligare 10 miljoner kronor avsätts för vart och ett av åren 2002
och 2003.
I budgetpropositionen för år 2001 föreslås att fördelningen till
högpresterande datorer ökar med 15 miljoner kronor från och med år
2001 samt att fördelningen till IMEGO AB ökar med 5 miljoner kronor
från och med år 2001.

Skälen för regeringens bedömning

Informationsteknik är ett mångdisciplinärt och tvärvetenskapligt
forskningsområde. Utvecklingen av informationstekniken har skett
mycket snabbt. Den påverkar enskilda människor, samhällssektorer och
näringslivet på ett revolutionerande sätt. IT driver den tekniska
utvecklingen framåt mer än kanske något annat område. På grund av den
snabba utveckling som sker inom informationsteknologin är
utvecklingen av innovationer inom området beroende av ett nära
samarbete mellan näringslivet och den statliga forskningen, såväl den
som utförs vid lärosäten som vid olika institut.
I Sverige växer elektronikindustri och IT-relaterade tjänsteföretag
kraftigt. Till Sveriges styrkeområden hör telekommunikationsindustrin,
som i ett internationellt perspektiv är mycket framstående. Här finns
också en god teknisk infrastruktur samt en hög och avancerad
användning av datorer och mobiltelefoner. Ytterligare en svensk tillgång
är öppenheten för nya idéer och förmågan att arbeta i prestigelösa och
målstyrda team.
Centrala frågeställningar är användningen av IT inom näringslivet och
offentlig sektor. Den ger möjligheter till stärkt tillväxt, förbättrad
offentlig service och kan fungera som ett instrument för att öka
medborgarnas delaktighet i demokratiska processer. Frågan om IT-
säkerhet blir mera påtaglig i samband med att företag och myndigheter
arbetar i stora nätverk med många användare. De ökade möjligheterna att
samla information om enskilda individer stärker kraven på att skydda den
personliga integriteten. För att Sverige skall få en fortsatt tillväxt inom
IT-sektorn krävs uthålliga satsningar inom såväl grundforskning som
mera tillämpad forskning.
Stora resurser satsas på IT-forskning runt om i världen och i många
länder utarbetas nationella strategier för IT-användning och IT-
forskning. Inte oväntat är USA ledande inom de flesta
forskningsområden även om Sverige inte ligger långt efter.
En av de mest heltäckande analyserna av IT-forskning har gjorts i USA
av The President s Information Technology Advisory Committee
(PITAC) som i en rapport redovisat en lägesbeskrivning och en nationell
strategi för den amerikanska IT-forskningen med förslag till nya
satsningar på forskning och utveckling inom informationsteknologin.
PITAC-kommittén drar slutsatsen att det offentliga stödet till forskning
inom IT är kraftigt underdimensionerat vilket har fått till följd att
kortsiktiga, säkra projekt har prioriterats före långsiktiga och mera
riskfyllda projekt. Kommittén förordar en kraftig satsning på IT-
forskning för att stödja ekonomisk tillväxt och för att angripa viktiga
sociala problem såsom utbildning och krishantering. IT-forskning är
också viktigt för att förebygga och skydda sig mot sig mot katastrofala
fel i komplexa system inom transport, försvar, ekonomi, och hälsovård.
Kommitténs prioriteringar är främst inom fyra områden; mjukvara,
skalbar infrastruktur/internet, högpresterande datorer och
socioekonomiska effekter av IT.
PITAC-kommittén förslår att den amerikanska staten gör ökade
satsningar på multidisciplinär- och tvärvetenskaplig forskning samt ger
ökat stöd till långsiktig grundforskning och högriskprojekt där intresset
från privata finansiärer är litet. Statliga investeringarna föreslås riktas
mot en kompetensuppbyggnad för den nationella infrastrukturen samt
utveckling av nya idéer för forsknings- och innovationssystemet.
En kartläggning från år 1997 av svenskt FoU-stöd visade att anslag om
ca 1,2 miljarder kronor gavs till IT-inriktade projekt där huvuddelen
avsåg tillämpade och företagsnära forskning. Dessutom finansierades
datorkommunikationssystemet SUNET (Swedish University Computer
Network). De huvudsakliga finansiärerna av mera tillämpad forskning var
NUTEK som ensam stod för närmare 50 procent av forskningsstödet
och Kommunikationsforskningsberedningen (KFB). Grundforskningen
som är avsevärt mindre finansierades huvudsakligen av TFR. Bland
forskningsstiftelserna drev både SSF och KK-stiftelsen speciella
program för IT-inriktad forskning.
NUTEK:s FoU-stöd är främst inriktat mot teknikutveckling inom för
näringslivet strategiska områden. Flera av NUTEK:s kompetenscentra är
inriktade mot användning av IT inom företag och myndigheter. Andra
inriktas mot ökad användning av IT inom verkstadsindustrin, IT-
tillämpningar på konstruktionssystem eller modeller för modern
tjänsteproduktion med hjälp av IT där exempelvis elektronisk
dokumenthantering och e-post anpassats till företagsadministration och
myndighetsarbete. Programmen syftar även till att förbättra företagens
försörjning av flerdisciplinärt utbildade ingenjörer med kunskap inom
IT-området. KFB:s stöd avser i stor utsträckning IT i ett
samhällsperspektiv och vilka effekter tekniken har på samhället och
individen. KFB har bl.a. initierat projekt för att analysera de ekonomiska
konsekvenserna av e-handel, virtuella miljöer, distansarbete och
datasäkerhetsfrågor. Myndigheten har bland annat drivit ett större
program om hur IT kan underlätta vardagen för funktionshindrade.
Telematik är ett kraftfullt verktyg för att ge äldre och rörelsehindrade en
rikare vardag. Forskningsstödet från KFB är i stor utsträckning inriktat
mot beteendevetenskapliga studier av användarnas behov och inställning
till hjälpmedlet.
I Sverige sker idag finansieringen av den grundläggande forskningen
inom informationsteknologin främst via TFR, genom medel för dyrbar
utrustning och högpresterande datorer (HPD) via FRN, i viss
utsträckning via NFR och i mindre utsträckning via HSFR. TFR
finansierar forskning inom bl.a. halvledarfysik, kretskortselektronik och
datalogi som utgör basen för IT-revolutionen. Vidare stöds forskning
inom höghastighetselektronik, materialfysik, nanofysik/kemi och
supraledningselektronik samt signaler och system. FRN finansierar
datorutrustning för enskilda grupper, lokala datorcentra samt drift och
vissa utrustningsinvesteringar i de nationellt tillgängliga centra för
högpresterande datorer. NFR finansierar såväl forskning inom
materialfysik/kemi och nanofysik som teoretisk datalogi och numerisk
analys med tillämpning på IT-utvecklingen. HSFR finansierar bland annat
IT-relaterad forskning inom statistik, kommunikations- och
mediavetenskap, informationsteknologi och språkteknologi.
SSF finansierar flera program där IT är en viktig komponent i
projekten. Huvudprogrammen avser mikroelektronik där finansieringen
år 1997 övertogs från NUTEK samt informationsteknik. Inom
informationsteknik återfinns såväl mjukvaruforskning som
systemteknik, tillämpad matematik, vetenskapliga beräkningar, olika
former av visuell teknik som mera hårdvaruinriktad forskning om
datorer i robotsystem och kretskonstruktion. KK-stiftelsen har under
flera år drivit ett program för främjande av IT inom olika
samhällssektorer. Stiftelsen ger även stöd till IT-relevant FoU-arbete vid
industriforskningsinstituten.
Bland andra satsningar finns SUNET som tillhandahåller ett kraftfullt
kommunikationsnät för distansutnyttjande och kommunikation.
Nationella satsningar på HPD-system är endast ekonomiskt försvarbara
om användare från hela landet verkligen kan utföra även de mest
kapacitetskrävande beräkningarna. SUNET:s nuvarande kapacitet är
tillräcklig, för dagens behov, men i takt med den ökande användningen
ökar också behovet av ett nät med högre kapacitet. Regeringen har även
grundat ett tekniskt forskningsinstitut för mikroelektronik, IMEGO AB,
för att främja överföringen av grundforskningsresultat till industrin. För
den löpande verksamheten bör institutet ha en viss statlig
grundfinansiering, medan resten i huvudsak bör vara uppdragsforskning
med medel från industrin. Regeringen avser att senast under budgetåret
2003 utvärdera verksamheten vid IMEGO AB för att därefter besluta om
institutets framtida finansiering.
Flera industriforskningsinstitut arbetar inom IT-området. Här sker
såväl avancerad forskning inom näringslivsrelevanta områden som direkt
tekniköverföring till högteknologiska företag. Även om betydande
resurser avsätts för IT-forskning i Sverige idag finns områden som anses
vara underförsörjda och behöver tillföras ytterligare resurser. Detta har
bl.a. framkommit i de kunskaps- och forskningsstrategier som
myndigheter och andra organ lämnat in till regeringen och i projektet
Teknisk Framsyn. Dessutom behövs enligt samtliga berörda
forskningsråd och FRN, utrustningsinvesteringar samt en nationell plan
för drift och användning av de högpresterande datorcentra som nu
finansieras via FRN.
Kunskaps- och forskningsstrategierna om IT
TFR lyfter fram grundforskningen inom halvledarfysik,
kretskortselektronik och datavetenskap som till stor del är basen för IT-
revolutionen och som nu står inför många utmaningar. Rådet pekar på
den i internationell jämförelse låga finansieringen av grundforskning
inom IT-området. Exempel på viktiga frågeställningar rör strålning från
mobiltelefoner, sladdlösa telefoner, TV-skärmar m.m. som kan ha en
biologisk inverkan på människan. Höghastighetselektronik,
materialfysik, nanofysik, signaler och system och
supraledningselektronik är idag forskningsområden som har mycket hög
kvalitet men lider av brist på finansiering för långsiktig
teknikvetenskaplig grundforskning. NUTEK pekar på behovet av en
kunskapsuppbyggnad inom IT och elektronik; mikroelektronik, krets-
och systemkonstruktion, datalogi och realtidssystem,
programvaruteknik, sensorteknik, kommunikationsteknik och
systemutvecklingsmetodik. Viktigt är fortsatta satsningar inom telekom,
bl.a. på säkerhet/integritet. Insatser krävs också för att möjliggöra nya
IT-tjänster och hantering av informationsinnehåll.
Industriförbundet anser att det är viktigt att det görs samlade insatser
inom vissa strategiska områden för att stärka den svenska IT-industrins
konkurrenskraft. De områden som avses är intelligenta och adaptiva
system, bredband, användargränssnitt samt gränsytan mellan biologi och
informationsteknik.
MFR, NFR, TFR tillsammans med SJFR har i en gemensam strategi
för forskning inom funktionsgenomik lyft fram flera områden som
anknyter till informationsteknologin. Bioinformatik är ett område som
kommer att ha stor betydelse för funktionsgenomiken.
Vårdalstiftelsen nämner forskning om IT inom hälso- och sjukvården
som ett område där det krävs forskningsinsatser.
Informationsteknologin kommer att ge helt ny förutsättningar för hälso-
och sjukvården. Vårdalstiftelsen anser emellertid att om IT skall
tillämpas inom vården krävs forskningsinsatser avseende effekter för
patienter, anhöriga och personal. För närvarande har Vårdalstiftelsen i
samarbete med Landstingsförbundet och KK-stiftelsen ett
forskningsprojekt om informationsteknologins utnyttjande i hälso- och
sjukvården med särskild tyngdpunkt på hemsjukvården.
Internationella Meteorologiska Institutet anger i sin
forskningsstrategi ett starkt beroende av tillgång av högpresterande
datorsystem för forskningen inom atmosfärsvetenskap. Detta gäller
såväl utvecklingen av väderprognosmodeller som studier av människans
påverkan på klimatet.
Flera myndigheter har angivit högpresterande datorsystem som ett
prioriterat område.
Teknisk Framsyn om IT
Inom ramen för projektet Teknisk Framsyn har informations- och
kommunikationssystem behandlats där utgångspunkten var att dessa skall
stödja och underlätta för individer och organisationer.
Teknisk Framsyn föreslår i denna delrapport ett antal strategier för att
möta utvecklingen, nämligen IT-universitet med inriktning mot
mobiltelesystem, IT som ett pedagogiskt verktyg, uppbyggnad av
kompetens och tillämpningar inom molekylär elektronik, nätverk för
säkerhet och integritet i informationssystemen, en strategi för att göra
trafikanter och transportsystem ständigt uppkopplade samt strategier för
vård och omsorg.
Att vara "ständigt uppkopplad" ses som ett nyckelområde. Detta har
också accentuerats i de åtgärder för utbyggnad av bredband som
regeringen redovisat i propositionen Ett informationssamhälle för alla
(prop. 1999/2000:86). Utvecklingen inom området karaktäriseras av
mobilitet, bredband, telematik och nya typer av lokala nät. Dessa
faktorer svarar mot ett behov av att kunna kommunicera var och när som
helst. En tydlig trend är en konvergens sker mellan data, telefoni, TV
och Internet, audio samt video. Ökad bandbredd, differentierad kvalitet
och gränssnittet människa dator är några områden där det finns ett
forskningsbehov. I takt med att vi blir ständigt uppkopplade får
robusthet, säkerhet och integritet en ökad betydelse.
Panelen ser intelligenta och adaptiva system som ett viktigt område
för framtiden. Dessa system kan söka, filtrera och presentera
information baserat på användarens uttryckta eller underförstådda krav.
Inom elektronisk handel kan intelligenta och adaptiva system
effektivisera marknadsförings- och säljprocessen. Systemen kan också
utnyttjas för riskbedömning och för bedömning av kreditvärdighet.
Byggnadsautomation och intelligenta hem är en utveckling som precis
påbörjats bland annat genom ett samarbete mellan Ericsson och
Electrolux. Vidare finns forskning om robotar och autonoma system
med artificiell intelligens som kan fatta självständiga beslut.
Forskningsutvecklingen visar också på en sammansmältning av
intelligenta system med trådlös kommunikation.
Utvecklingen inom IT-området skapar större behov av mjukvara än
tidigare. Allt fler funktioner flyttas från hårdvara till mjukvara vilket
leder till större volym och billigare lösningar. En utvecklingstendens är
utveckling mot objektorientering och komponentbaserad
programutveckling. Detta ökar möjligheterna att återvinna delar av
mjukvaran och skapa individanpassade program. En viktig utmaning som
detta område står inför är utveckling av effektivare användargränssnitt
med fler typer av interaktion mellan människa och maskin.
IT-utvecklingen leder till att allt fler har kunskapsintensiva
arbetsuppgifter och därmed ett behov att kontinuerligt förbättra
kompetensen. Med hjälp av IT kan utbildningsmaterial snabbt spridas
och individanpassas. Denna utveckling förutsätter en genomtänkt
pedagogik, mjukvaruverktyg för produktion av utbildningsmaterial,
funktionella gränssnitt och högre överföringshastigheter.
Statens roll i informationssamhället och i forskningen inom IT
I regeringens proposition Åtgärder för att bredda och utveckla
användningen av informationsteknik (IT) (prop. 1995/96:125) uttryckte
regeringen sin uppfattning att statsmaktens roll är att stimulera
användningen av IT på ett sätt som främjar kreativitet och tillväxt. Vidare
föreslogs att staten skall prioritera uppgifter inom de tre områdena
rättsordning, utbildning samt samhällets informationsförsörjning.
Nyligen uttryckte regeringen sin politik inom informationsteknologin
i propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop.
1999/2000:86). I propositionen föreslogs att statens insatser främst
skall prioritera tre uppgifter inom IT området; tillit, kompetens och
tillgänglighet. En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har därefter
konkretiserat statens roll när det gäller samhällets grundläggande
information (Ds2000:34). Gruppen betonar behovet av forskning kring
frågor som rör utveckling av samhällets informationsförsörjning.
En viktig fråga gäller statens roll i forskningen i den snabba och
gränslösa utvecklingen som sker inom informationsteknologin.
Regeringen har i propositionen Vissa forskningsfrågor (prop.
1998/99:94) definierat vilka uppgifter staten skall ha när det gäller
forskningen. Riksdagen har beslutat i enlighet härmed. En av statens
viktigaste uppgifter är att stödja grundforskning eftersom ingen annan
kan förväntas investera i ett sådant ekonomiskt risktagande som
grundforskningen faktiskt innebär.
Idag är forskningsfinansieringen kraftigt förskjuten mot teknik och
tillämpningar medan de "mjuka" frågorna får en mindre uppmärksamhet.
Detta kan röra sig såväl om teknisk forskning kring mjukvaruutveckling
för att öka användarvänligheten som forskning kring sociala aspekter på
IT-utvecklingen men också frågor som berör ekonomi, språk, psykologi,
kultur, etik, jämställdhet, integration, socialpsykologiska konsekvenser
av datorsamhället, demokratifrågor avseende IT-användning m.m. Sådan
forskning är nästan uteslutande beroende av statlig finansiering. Idag är
IT-utvecklingen teknikstyrd där det i stort går ut på att hitta nya
användningsområden för tekniska möjligheter. Teknisk forskning har
tidigare i stor utsträckning utgått från ett problem eller ett behov som
kräver en lösning. Det finns, relativt teknikutvecklingen, mycket lite
forskning kring hur vi uppfattar ny teknik och hur det skiljer sig mellan
olika grupper i samhället. I takt med att kommunikation med bredband
blir möjligt för allt större grupper i samhället innebär det en revolution
för medborgarnas möjlighet att nå världen utanför hemmet. Högre
studier kan ske från hemmet när kurser från hela världen blir fritt
tillgängliga på hemdatorn. Kurser anpassade för grundskolor och
gymnasier via IT gör det möjligt att driva mindre skolor även i trakter
utan tillräckligt elevunderlag. Tillgängligheten till musik, TV-program
och filmer ökar när dessa kan laddas ned via dator. Samtidigt uppstår ett
demokratiproblem om tillgängligheten blir ojämnt fördelad. Såväl
teknikens möjligheter som problem måste undersökas och regeringen
anser därför att en del av de nya resurser som riksdagen anvisat för IT-
forskning för budgetåren 2002 2003 bör avse humanistisk och
samhällsvetenskaplig forskning inom IT-området.
En stor del av resurserna bör avse sådana forskningsområden som är
centrala för informationssamhället i vid mening och som har nämnts
ovan i forskningsstrategier och i den tekniska framsynsprocessen. Det
gäller t.ex. signaler och system, intelligenta och adaptiva system,
användargränssnitt, laserteknik, optofiberteknik, halvledarfysik och
kretskortselektronik, högpresterande datorsystem, och bioinformatik.
Forskning som kan bidra till utvecklingen inom IT-säkerhet, digital
förvaltning, IT i vård och omsorg, IT i transportsystemet, IT i
verkstadsindustrin, IT för tillgängliggörande av kulturarvet och IT och
jämställdhet är av central betydelse. När det gäller IT och lärande, vilket
även det är ett centralt område, kan medel fördelas inom ramen för de
resurser som regeringen föreslagit i propositionen Ett
informationssamhälle för alla (prop 1999/2000:86). Här kan också
nämnas den stora satsningen på kompetensutveckling i skolan
beträffande IT.
Regeringen anser att Vetenskapsrådet och Verket för
innovationssystem skall ta huvudansvaret för finansieringen av IT-
forskningen, där Vetenskapsrådet ansvarar för grundforskning inom
såväl naturvetenskap och teknik som humaniora och samhällsvetenskap,
medan Verket för innovationssystem ansvarar för mer tillämpad
forskning. Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 120 miljoner kronor
fördelas till IT-forskning. En planeringsförutsättning för åren 2002
2003 bör vara att av totalbeloppet skall 50 miljoner kronor fördelas för
grundläggande IT-forskning inom ramen för Vetenskapsrådets budget
och 20 miljoner kronorför tillämpade projekt inom ramen för Verkets
för innovationssystem budget. Av de nya resurserna föreslås i
budgetpropositionen för år 2001 att 10 miljoner kronor fördelas till två
forskarskolor inom IT-området (jfr avsnitt 8.3.1). En
planeringsförutsättning för forskarskolorna bör vara att ytterligare 10
miljoner kronor avsätts för vart och ett av åren 2002 och 2003. I
budgetpropositionen för år 2001 föreslås att fördelningen till
högpresterande datorer ökar med 15 miljoner kronor från och med år
2001 samt att fördelningen till det tekniska forskningsinstitutet IMEGO
AB ökar med 5 miljoner kronor från och med år 2001.
Förutom de medel som fördelas från statliga anslag tillförs området
närmare 100 miljoner kronor per år från SSF. KK-stiftelsen har
finansierat ett flertal IT-relaterade projekt. Nu uppgår dessa satsningar
till närmare 100 miljoner men kommer att minska under de kommande
åren.
Vetenskapsrådet och Verket för innovationssystem bör i planeringen
av olika insatser samverka med andra viktiga forskningsfinansiärer

6.3.3 Materialvetenskap och materialteknik
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001-2003 bör totalt 35
miljoner kronor fördelas till forskning om materialvetenskap och
materialteknik.
En planeringsförutsättning för åren 2002 2003 bör vara att av
totalbeloppet skall 20 miljoner kronor fördelas inom ramen för
Vetenskapsrådets budget.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5
miljoner kronor fördelas till en forskarskola inom materialvetenskap
(avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för forskarskolan bör vara att
ytterligare 5 miljoner kronor fördelas för vart och ett av åren 2002 och
2003.

Skälen för regeringens bedömning: Materialvetenskapen undergår
just nu en snabb utveckling och i allt fler sammanhang finns material
som utformats särskilt för specifika funktioner. Med hjälp av allt
känsligare analystekniker kan dess sammansättning och framställning
följas ner på atom- och molekylnivå vilket öppnat för avancerad
materialsyntes där form och egenskaper bestämts i förväg. Upptäckten
av fullerenstrukturen och dess varianter i exempelvis nanotuber har
öppnat för att strukturelement kan framställas på molekylär nivå. I de
fall sådana är elektriskt ledande kan dessa användas som komponenter i
molekylskala i mikrochips, datorer, mobiltelefoner och även i
biologiska system. Försök finns där inopererade datachips förstärker
nervsignaler för att häva förlamningar, styra proteser och i konstgjorda
ögon koppla nervsignaler till hjärnans syncentrum. I takt med att alltfler
genetiska koder blir kända ökar förståelsen av cellulära processer vilket
möjliggör framställningen av nya material som kan anpassas till
biologiska system. Dessa kan bli viktiga redskap inom bioteknik och
medicin. Materialforskningen överlappar här mot polymerkemi och
organisk synteskemi där kemiska bibliotek testas på lämpliga
egenskaper. Här kan också nämnas miceller som i kroppen kan leverera
läkemedel till rätt organ, skogs- och jordbruksprodukter som råmaterial
för biologiskt nedbrytbara konstruktions- och förpackningsmaterial. I
framtagande av nya material måste även dess miljöpåverkan och
möjlighet att återvinnas beaktas.
Materialkunnande av högsta kvalitet kommer att vara en nyckelfaktor
för många sektorer i svensk industri. Svensk materialteknik är mycket
framgångsrik i ett internationellt perspektiv, som exempel kan nämnas
specialstål och intelligenta polymerer . Allt högre krav ställs på
materialens hållfasthet och tålighet i konstruktioner, i
tillverkningsindustrins verktyg och i energirelaterade material för
extrema miljöer. Med forskning om hårda, höghållfasta och resistenta
material kommer detta att kunna vara ett framtida styrkeområde. Ett
annat framtidsområde för industrin är ytkunskap. Det rör sig här om
exempelvis höghållfasta ytor, vackra ytor, icke-toxiska ytor eller ytor
anpassade för biologiska miljöer. Ytkunskap är både ur
hållfasthetssynpunkt och design ett viktigt konkurrensmedel för svensk
industri. Ett kreativ samarbete mellan materialforskning och form- och
designområdet kan ge näringslivet goda konkurrensfördelar. Avancerad
datormodellering och simulering blir ett allt viktigare instrument för
produkt- och produktionsutformning. Process-, bearbetnings- och
provningsteknik är andra viktiga kunskapsområden. På området material
och produkter från förnyelsebara råvaror har Sverige goda
förutsättningar att utveckla och behålla ett internationellt försprång.
NFR och NUTEK startade 1990 ett gemensamt forskningsprogram
inom materialområdet med dess tvärvetenskapliga materialkonsortier
som skulle pågå i tio år för att möjliggöra en långsiktig planering av
verksamheten. Tvärvetenskapligt sammansatta forskargrupperingar
valdes för de olika konsortierna inom områden som då bedömdes få en
kraftig utveckling. Finansieringen av dessa konsortier övertogs år 1997
av SSF och avslutas under år 2000. SSF planerar en fortsättning inom de
områden som förutsätts få en viktig roll i framtiden.
Svensk materialforskning finansieras med mer än 300 miljoner
kronor årligen varav ca 100 miljoner kronor avser rådsfinansierad
grundforskning och närmare 100 miljoner kronor avser tillämpad
forskning. SSF som övertog finansieringen av materialkonsortierna från
NFR och NUTEK har totalt givit ett stöd på ungefär 110 miljoner
kronor avseende både grundforskning och tillämpad forskning.
Regeringen anser mot bakgrund av den stora samhälleliga och
industriella betydelsen av material att ytterligare insatser behövs från
Vetenskapsrådet för att stärka materialforskningen. Av de nya resurser
som riksdagen anvisat för forskning och forskarutbildning under åren
2001 2003 bör totalt 35 miljoner kronor fördelas till forskning om
materialvetenskap och materialteknik. En planeringsförutsättning för
åren 2002 2003 bör vara att av totalbeloppet skall 20 miljoner kronor
fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget. Av de nya resurserna
föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner kronor
fördelas till en forskarskola inom materialvetenskap (jfr avsnitt 8.3.1).
En planeringsförutsättning för forskarskolan bör vara att ytterligare 5
miljoner kronor avsätts för vart och ett av åren 2002 och 2003.

6.3.4 Humaniora och samhällsvetenskap
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt
128 miljoner kronor, samt minst 20 miljoner kronor ur programmet för
forskarrekrytering, fördelas till humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Av totalbeloppet bör anslaget för det humanistiska området
till sju universitet räknas upp. I budgetpropositionen för år 2001
föreslås en ytterligare uppräkning med 20 miljoner kronor för år 2001.
En planeringsförutsättning för år 2003 bör vara att det görs en
ytterligare uppräkning med 17 miljoner kronor.
Av de nya resurserna under åren 2001-2003 bör 15 miljoner kronor
fördelas till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 3
miljoner kronor fördelas till Institutet för framtidsstudier för främst
demografisk forskning, 3 miljoner kronor till Kollegiet för
samhällsforskning och 25 miljoner kronor till fem forskarskolor (jfr
avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för forskarskolorna bör vara
att ytterligare 25 miljoner fördelas för år 2002 och ytterligare 10
miljoner kronor för år 2003.
En särskild resurs för s.k. småämnen, som år 2003 bör uppgå till 10
miljoner kronor, fördelas inom Vetenskapsrådets budget.
I Vetenskapsrådets budget finns för åren 2001 2003 110 miljoner
kronor för bl.a. rekryteringsanställningar och bidrag för särskilt
framstående unga forskare. Av detta belopp bör minst 20 miljoner
kronor avse rekryteringsanställningar och unga forskare inom det
humanistisk-samhällsvetenskapliga området, framför allt till humaniora.

Skälen för regeringens bedömning: Humanistisk och
samhällsvetenskaplig forskning syftar till att öka förståelsen för och ge
förklaringarna till människors tänkande, upplevelser och beteenden. Den
ökade globaliseringen, Sveriges medlemskap i EU, och utvecklingen av
Sverige till ett mångkulturellt samhälle både avseende etnisk mångfald
och kulturell mångfald ger ändrade förutsättningar för forskningen.
Kunskapssamhället ställer nya krav på livslångt lärande, rörligheten på
arbetsmarknaden har ökat och många av dessa faktorer påverkar våra liv i
en utsträckning som vi ännu inte har kunnat analysera. Samtidigt leder
den snabba och accelererande vetenskapsbaserade utvecklingen inom
teknik, naturvetenskap och medicin runt om i världen till en ökad
reflektion över människors handlande och människors upplevelser. Den
tekniska utvecklingen, som i hög grad drivs av utvecklingen inom de
biologiska vetenskaperna och informationsteknologin, innebär stora
utmaningar för den humanistiskt och samhällsvetenskapligt inriktade
forskningen.
Det måste finnas beredskap i forskarvärlden att möta förändringarna i
omvärlden. En vital humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kan
ge stora bidrag till att öka förståelsen för samhälleliga fenomen, bl.a.
genom att inbegripa ett historiskt perspektiv. Forskningen kan också ge
underlag för politiska beslut. Lokala och nationella frågor måste i allt
högre grad ses i ett globalt sammanhang när kontakterna mellan
utvecklingsländer och industrialiserade länder ökar. I en värld av allt
starkare ömsesidiga beroenden blir målsättningen för forskningen om
globaliseringens effekter att finna lösningar på gemensamma problem
för att bidra till fred och utveckling.
HSFR redovisar i sin forskningsstrategi behovet av att stora
övergripande frågor får ett utrymme i forskningen. Det fanns t.ex. ingen
beredskap i forskarvärlden för att ta upp frågor som Sovjetunionens
sammanbrott, den asiatiska ekonomiska krisen eller religionspolitikens
uppblomstring. Medel måste även inom humaniora och
samhällsvetenskap finnas tillgängliga för högriskprojekt.
Svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning är inom vissa
områden av internationellt hög kvalitet. Det visar de utvärderingar som
HSFR har låtit genomföra sedan 1985 av hela discipliner med knappt en
utvärdering per år. Bland särskilt starka områden som antingen rådets
beredningsgrupper och/eller disciplinutvärderingarna har framhållit
finns inom litteraturvetenskap nya fruktbara områden såsom
receptionsestetik, barnlitterär forskning, genusforskning och studier av
postkolonial litteratur och allmänna språkvetenskapliga problem. Den
starka internationella anknytningen i ekonomiämnena har breddats till
ett tydligare europeiskt perspektiv. Psykologiämnet befinner sig i en
framgångsfas och nya forskningsfält av tvärvetenskaplig karaktär
utvecklas. Den juridiska forskningen har intensifierats under senare år.
Nya juridiska forskningsområden har etablerats dels genom den
omvälvande tekniska utvecklingen, dels genom Sveriges medlemskap i
EU varigenom en delvis ny rättskällelära införts. De länder som har en
god forskningsbas visar sig ha avsevärda försteg framför andra. Detta
visar på vikten av en bred och kvalificerad juridisk forskning.
Statsvetenskapen har förnyats genom studiet av det politiska landskap
som skapats av globaliseringen, europeisk integration och det kalla
krigets slut. Inom de historiska vetenskaperna sker en ökad anknytning
till internationella perspektiv, frågor, begrepp och teorier. Historisk
forskning, t.ex. inom arkeologi och idéhistoria, möts av stort allmänt
intresse. Den nutidsinriktade religionsforskningen får en allt viktigare
roll i analyser av människors individuella och sociala situation. Inom
många vetenskaper har nya komparativa perspektiv givit viktiga resultat.
Samtidigt pekas på svagheter och problem i den svenska humanistiska
och samhällsvetenskapliga forskningen. Ett problem är den bristande
rörligheten bland både forskare och forskarstuderande. Ett annat är
svårigheten att göra de svenska institutionerna till lockande
forskningsmiljöer för internationellt ledande forskare.
Det finns också forskningsområden som saknas eller har mycket liten
volym trots att områdena är expansiva och framgångsrika internationellt.
Ett sådant är kognitiv neurovetenskap där forskare från flera discipliner
samverkar. Andra områden som framstår som lite uppmärksammade är
studier av immigration och mångkulturalitet, ungdom, undervisningen
och den högre utbildningen, internationalisering och komparativa
studier.
Inom framförallt det humanistiska forskningsområdet finns relativt
många ämnen där utbildning, forskning och forskarutbildning är av
förhållandevis liten omfattning. Sådana ämnen kallas med en gemensam
benämning småämnen. HSFR har haft regeringens uppdrag att kartlägga
och lämna förslag till åtgärder avseende småämnen inom rådets
ansvarsområde. Rådets rapport har remissbehandlats. Regeringen
redovisar i kap. 7.2 sin samlade bedömning angående småämnen. Denna
innebär i huvudsak att Vetenskapsrådet får ett nationellt ansvar för s.k.
småämnen inom humaniora vad avser forskning och forskarutbildning.
Vetenskapsrådet bör även på sikt uppmärksamma de problem som finns
för småämnen inom samtliga ämnesområden.
Institutet för framtidsstudier bedriver framtidsforskning för att
stimulera till en bred och öppen debatt om framtida hot och möjligheter
i samhällsutvecklingen. Institutets uppgift består dels i att identifiera
centrala framtidsproblem, dels i att bidra till det kunskapsunderlag som
ligger till grund för offentliga framtidsdebatter och beslut. En central
utgångspunkt för institutets forskningsprogram är att framtidsstudierna
berikas genom ett historievetenskapligt perspektiv som har stark
koppling till demokratifrågor, såsom institutionella förändringar i ett
samhälle. Forskningen har två mål, det första är att öka vår kunskap om
möjliga utvecklingstendenser i framtidens samhälle. Det andra målet är
att främja en demokratiskt baserad och framgångsrik problemlösning.
Tre långsiktiga förändringsprocesser framstår som centrala för
förståelsen av den långsiktiga samhällsutvecklingen. Dessa är teknisk
förändring, institutionell omvandling och befolkningsutveckling
(demografi). Det är viktigt att teknikutvecklingen både blir en bas för
såväl framgångsrik industriell utveckling som en positiv tillgång för
enskilda medborgare. Institutionell omvandling handlar om olika
demokratiska utmaningar såsom förändringar i lagar, regelverk och
konventioner. Många forskare hävdar t.ex. att institutioners utformning
är av avgörande betydelse för länders ekonomiska utveckling. Ett
exempel på detta är den svenska samhällsmodellens förändring.
Demografifrågornas betydelse för samhällsutveckling är i dag mycket
aktuella. Bl.a. finns det många frågor kring den framtida
arbetskraftsförsörjningen som behöver belysas. Prognoserna pekar på
att den ekonomiska politiken kommer att ställas inför stora utmaningar
när 40-talistkullarna kommer i vårdkrävande åldrar samtidigt som
arbetskraften minskar på grund av ett lågt barnafödande, utbyggnad av
högskoleutbildningen och minskad invandring. Denna utveckling
aktualiserar behovet av forskning kring samspelet mellan befolkningens
åldersstruktur, samhällsomvandling och ekonomisk utveckling.
Regeringens nysatsning på framtidsforskning avser att stärka institutets
egen forskarbas för att möjliggöra utökad forskning om demografins
effekter på bl.a. samhällsekonomin och välfärdssystemet. Eftersom ett
av institutets huvuduppgifter är att stimulera till en bred och öppen
debatt om framtidsfrågor, anser regeringen att det är mycket viktigt att
institutet aktivt och fortlöpande sprider information kring sin forskning
och dess resultat till en bred allmänhet.
Kollegiet för samhällsforskning (SCASSS) är det främsta exemplet på
en långsiktig och koncentrerad satsning inom det samhällsvetenskapliga
och humanistiska fältet i Sverige. Det är en satsning som har till
huvudsyfte att främja internationalisering av forskningen och
mångvetenskapliga kontakter. SCASSS bildades i september 1985 på
initiativ av HSFR, FRN och Riksbankens jubileumsfond. Genom
regeringsbeslut i september 1995 och 1997 omvandlades kollegiet till
en permanent nationell inrättning i form av ett institut för avancerade
studier inom främst samhällsvetenskap och humaniora. Uppsala
universitet är värduniversitet för kollegiet. Huvuduppgifterna för
kollegiet består i att ansvara för ett gästforskarprogram, att erbjuda
kurser för doktorander och att genom gästforskare och tre direktörer
genomföra forskning. Kollegiet erbjuder en miljö i vilken
internationellt ledande forskare dagligen nära samverkar med seniora
svenska forskare och med lovande yngre forskare. Därmed har kollegiet
blivit en nationell fokalpunkt för såväl inomvetenskapligt motiverad
forskning som för samarbeten mellan olika discipliner inom sitt
verksamhetsområde. En internationell utvärdering som utfördes 1998
konstaterar att forskning av hög kvalitet utförs vid institutet.
Utvärderingen understryker att trots att det är mindre än andra, i resurser
och forskningsvolym, är det i kretsen av sex ledande institut av denna typ
i världen. Utvärderingen konstaterar också att en förstärkning behövs för
att bibehålla och förstärka denna position. I den forskningsstrategi som
kollegiet inlämnat till regeringen betonas särskilt vikten av att förstärka
kollegiets gästforskarprogram.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap kommer att ansvara
för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inom arbetslivet,
arbetsmiljön och i samhällslivet. Rådets signum blir bland annat
tvärvetenskapliga ansatser inom dessa områden. Två viktiga områden
som identifierats är forskning om samspelet mellan arbete, människors
livslopp både barn och vuxna samt försörjningsstrategier i
mångfaldens Sverige.
Regeringen anser att humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning är
angelägen. Framför allt den humanistiska forskningen behöver
förstärkas. Även inom dessa områden är det viktigt att forskningsmiljöer
skapas som även attraherar framstående utländska forskare. Det är också
nödvändigt med ytterligare insatser med tanke på det förestående
generationsskiftet. Det är angeläget att öka rörligheten bland forskare
och forskarstuderande och förstärka samarbetet över ämnesgränserna.
Samarbetet mellan lärosäten måste förstärkas så att en tillräcklig grad av
specialisering kan åstadkommas och så att lärosätenas insatser kan
komplettera varandra.
Svenska forskare intar en internationell tätposition avseende
longitudinell forskning. Detta beror på den långa traditionen med
folkbokföring, patientregister samt på att dessa register kan korreleras
med de stora blodbanker och vävnadsregister som samlats under 1900-
talet. Detta ger ett ypperligt material för forskare inom såväl
samhällsvetenskaperna som biologin och medicinen. Dessa register
måste underhållas och upprätthållas för framtida forskning. Samtidigt
måste de etiska aspekterna av longitudinella studier beaktas.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 128 miljoner kronor
fördelas till humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning samt minst 20
miljoner kronor ur programmet för forskarrekrytering. Av totalbeloppet
bör anslaget för det humanistiska området till universiteten i Göteborg,
Linköping, Luleå, Lund, Stockholm, Umeå samt Uppsala räknas upp. I
budgetpropositionen för år 2001 föreslås en ytterligare uppräkning med
20 miljoner kronor för år 2001. En planeringsförutsättning för år 2003
bör vara att det görs en ytterligare uppräkning med 17 miljoner kronor.
Av de nya resurserna under åren 2001 2003 bör 15 miljoner kronor
fördelas till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Av de
nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 3 miljoner
kronor fördelas till Institutet för framtidsstudier främst för demografisk
forskning, 3 miljoner kronor till SCASSS och 25 miljoner kronor
fördelas till fem forskarskolor inom humaniora och samhällsvetenskap.
En planeringsförutsättning för forskarskolorna bör vara att ytterligare
25 miljoner kronor fördelas för år 2002 och härutöver ytterligare 10
miljoner kronor för år 2003. En särskild resurs för s.k. småämnen bör
fördelas inom Vetenskapsrådets budget, som år 2003 bör uppgå till 10
miljoner kronor. I Vetenskapsrådets budget finns för åren 2001 2003
110 miljoner kronor för forskarrekrytering avseende
rekryteringsanställningar och bidrag till särskilt framstående unga
forskare. Av detta belopp bör minst 20 miljoner kronor avse
rekryteringsanställningar och unga forskare inom det humanistiskt-
samhällsvetenskapliga området. Dessutom bör behovet av stora
datainsamlingar, såväl longitudinella som tvärsnittsundersökningar,
tillgodoses.
Förutom de medel som avsätts från statliga bidrag tillförs området
närmare 250 miljoner kronor årligen från Riksbankens Jubileumsfond
för forskning inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi.
6.3.5 Det konstnärliga området
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 20
miljoner kronor fördelas för forskning på det konstnärliga området och
för konstnärligt utvecklingsarbete inom ramen för Vetenskapsrådets
budget. Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001
att 5 miljoner kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget.
En planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 15 miljoner kronor
fördelas för år 2003.

Skälen för regeringens bedömning: Konstnärligt utvecklingsarbete är
en samlingsrubrik för aktiviteter på gränsen mellan konstnärligt
skapande och forskning kring de konstnärliga processerna. Ett viktigt
syfte är att öka den samlade kunskapen genom mänsklig upplevelse och
gränsöverskridande mellan vetenskap och upplevelse. Ett annat syfte är
att främja utvecklingen inom olika konstområden. Ett tredje syfte för
konstnärligt utvecklingsarbete är att berika grundutbildningen inom det
konstnärliga området. På detta sätt bidrar konstnärligt utvecklingsarbete
till kvaliteten vid de konstnärliga högskoleutbildningarna på motsvarande
sätt som forskningen till högskoleutbildningens kvalitet inom andra
områden.
Under de senaste åren har möjligheterna att bedriva forskning inom
det konstnärliga området diskuterats med allt större intensitet, något
som poängteras bl.a. i Högskoleverkets rapport Designutbildningar i
Sverige - En utredning och utvärdering (2000:11 R). Utvecklingen går
mot ett synsätt där konst och vetenskap inte ses som ett motsatspar utan
som två ytterpunkter på en skala där båda har relevans för det
konstnärliga området, men också kan berika andra områden.
I betänkandet Konst utan gränser (Ds 1998:67), som behandlade
möjligheterna till en samordning av verksamheten vid de konstnärliga
högskolorna i Stockholm, anser utredaren att i stället för att betona
motsättningen mellan konst och vetenskap bör en gemensam plattform
definieras och utvecklas. Regeringen delar denna uppfattning att
högskolorna skall samverka och anser att det är viktigt att stödja såväl
konstnärligt utvecklingsarbete som forskning inom eller som anknyter
till det konstnärliga området. Genom samspelet mellan konst och
vetenskap kan nya okonventionella metoder utvecklas för att nå ny
kunskap inom alla vetenskapliga områden.
Av redovisningen ovan samt i avsnittet 8.4.1, under rubriken Forskning
på det konstnärliga området och konstnärligt utvecklingsarbete framgår
att detta forskningsområde är under stark utveckling. Det är i detta skede
angeläget att Vetenskapsrådet kan stödja lärosätena att utveckla området
vidare. Det är också angeläget att Vetenskapsrådet genom
forskningsanslag stimulerar forskarutbildningen inom det konstnärliga
området.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 20 miljoner kronor
fördelas för forskning på det konstnärliga området och för konstnärligt
utvecklingsarbete inom ramen för Vetenskapsrådets budget. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 föreslås att 5
miljoner kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 15 miljoner kronor
fördelas för år 2003.
6.3.6 Utbildningsvetenskap
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt
114 miljoner kronor fördelas till utbildningsvetenskaplig forskning.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att
20 miljoner kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget.
En planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 30 miljoner kronor
fördelas för år 2002 och ytterligare 40 miljoner kronor för år 2003.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att
10 miljoner kronor fördelas till två forskarskolor inom
utbildningsvetenskap (jfr avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för
dessa forskarskolor är att ytterligare 10 miljoner kronor fördelas för år
2002 och ytterligare 4 miljoner kronor för år 2003.

Skälen för regeringens bedömning: Det livslånga lärandet är
grunden i det framväxande kunskapssamhället. Det första steget tas
redan i förskolan. Kunskapens omfattning och djup utvecklas snabbare
och intensivare och kunskap omsätts allt fortare i olika verksamheter.
Det för med sig att yrkeslivet ständigt förändras. Utbildning är
avgörande för vår framtid och utbildningsväsendet ställs inför stora och
nya utmaningar. Utbildning måste i betydligt större utsträckning leda till
att människor lär nytt efter ungdomens studier för att kunna möta de
snabba förändringarna i samhället.
Utbildning är en avgörande framtidsfråga både för den enskilde och
för samhället i stort. Det är viktigt att alla ges möjlighet att delta i
samhällsutveckling. Livslångt lärande för alla är därför en
huvudutmaning för Sverige. Sveriges framtida konkurrensförmåga är
beroende av investeringar i utbildning och lärande för att ge
medborgarna en utbildning anpassad till näringslivets och det övriga
samhällets behov. Det finns samtidigt ett behov av fler forskarutbildade
lärare inom skolväsendet så att den kunskap som förmedlas följer
forskningsutvecklingen.
En mycket stor del av Sveriges befolkning deltar i utbildning på olika
nivåer, i olika sektorer och på hel- eller deltid. Skolan lägger grunden
till det livslånga lärandet. Teknisk Framsyns panel 6 Material och
materialflöden i samhället konstaterar att det är svårt att föreställa sig
någon annan samhällsfunktion som sysselsätter och engagerar fler
medborgare.
Antalet vuxna som studerar ökar kontinuerligt sedan ett antal år
tillbaka. Det beror på att utbildning har varit och är ett starkt
reformområde. Den högre utbildningen har expanderat kraftigt. Även
personalutbildning och studieverksamhet på fritiden är omfattande
verksamheter, också sett ur ett internationellt perspektiv.
Genom decentraliseringen av ansvaret för förskolan, skolan och
vuxenutbildningen och införandet av mål- och resultatstyrning har
skolväsendet fått förändrade förutsättningar och tydligare krav på sig vad
gäller kvalitet och måluppfyllelse. Högre krav ställs på lärarnas och
skolledarnas förmåga att analysera och utveckla ett tänkande om
skolarbetets innehåll och uppläggning, att utvärdera sin egen verksamhet
och elevernas kunskaper, arbetssätt och prestationer.
Med denna utveckling, och i den utveckling till ett lärande samhälle
som pågår, är det viktigt att öka förståelsen för hur ny kunskap bildas,
utvecklas, tas emot och används. Likaså är det angeläget att förstå
villkoren och förutsättningarna för lärande under olika skeenden i livet
och i olika sammanhang samt hur lärande kan organiseras.
Informationstekniken är ett centralt verktyg i det livslånga lärandet. Det
är därför viktigt att öka och utveckla kunskap och kompetens om
informationstekniken som metod.
Lärarutbildningen vid universitet och högskolor har sin bas i forskning
som utvecklar och prövar teorier om utbildning och lärande och som
också ställer frågor om kunskapsbildning och lärande i anslutning till
högskolans vetenskapliga discipliner. Som en konsekvens av högskolans
engagemang i det livslånga lärandet är det också väsentligt att all annan
högskoleutbildning och utbildning av högskolans lärare på motsvarande
sätt präglas av den kunskapsbyggnad om lärande som pågår i Sverige och
andra länder.
Forskningen kring utbildning, lärande, kunskapsbildning och
kunskapsförmedling är alltjämt för svagt utvecklad i Sverige. Forskning
2000 (SOU 1998:128) konstaterar att forskning om utbildning
förekommer som udda specialiteter inom större forskningsområden,
om de alls är företrädda i forskningsorganisationen. Sedan
lärarutbildningen fördes in i högskolan genom 1977 års högskolereform
har lärarutbildningens forskningsbas paradoxalt nog försvagats snarare
än förstärkts. Alltför ofta ligger lärarutbildningen utanför den forskning
som bedrivs inom högskolan och berikas därför inte i tillräcklig grad av
forskningsrön. Den forskning som bedrivs inom exempelvis pedagogik,
psykologi, sociologi, statsvetenskap och filosofi och som på olika sätt
rör utbildning och lärande kommer i tämligen liten utsträckning
lärarutbildningen och skolväsendet till godo.
Genom regeringens och andra finansiärers stöd under de senaste åren
till forskning med anknytning till lärarutbildningen har emellertid en
lovande utveckling startats. Regeringen tar också nya initiativ på
området.
Flera lärosäten framhåller i sina forskningsstrategier att utbildning
och lärande är prioriterade områden och att det pågår en uppbyggnad av
forskning och forskarutbildning kring utbildning och lärande. Även
ämnesdidaktisk forskning är på frammarsch vid flera universitet och
högskolor. Det gäller särskilt den ämnesdidaktiska forskningen som rör
grundskole- och gymnasieutbildning.
Regeringen tillkallade våren 2000 en särskild utredare med uppdrag
att kartlägga och analysera den pedagogiska utvecklingen och det
pedagogiska förnyelsearbetet inom den högre utbildningen (Dir.
2000:24). Utredaren skall bl.a. kartlägga inriktningen och omfattningen
på den forskning som bedrivs kring högskolepedagogik samt föreslå hur
spridningen av resultaten av forskningen kring högskolepedagogik kan
främjas. Uppdraget skall redovisas senast den 15 februari 2001
Regeringen ser mycket positivt på den utveckling av forskning och
forskarutbildning kring lärande med direkt relevans för en pedagogisk
yrkesutövning som nu pågår inom universitet och högskolor. Statliga
medel som under senare år har fördelats av Högskoleverket till sådan
forskning har haft betydelse för denna utveckling. Resurser har också
tillkommit genom lokala satsningar samt från forskningsråd, stiftelser
och olika fonder. Dessa satsningar har givit det utbildningsvetenskapliga
området en bas för fortsatt tillväxt. Området har fortfarande alldeles för
liten omfattning för att kunna tillgodose de ökande behov av kunskaper
om utbildning och lärande som skola, lärarutbildning och samhället i
övrigt har. Enligt regeringen är de synnerligen angeläget att den lovande
forskning som håller på att ta form ges ett kraftfullt och långsiktigt stöd.
I propositionen En förnyad lärarutbildning (prop. 1999/2000:135)
föreslås därför en kraftig förstärkning av resurserna till
utbildningsvetenskaplig forskning i anslutning till lärarutbildning och
den pedagogiska yrkesverksamheten.
Utöver detta satsar regeringen fr.o.m. år 2000 på ett flertal
utvecklingsprojekt som syftar till att förstärka skolväsendets
vetenskapliga kunskapsbas och att utveckla värdegrundsområdet.
Forskningsbasen för lärarutbildningen måste enligt regeringen ges
förutsättningar att bli betydligt starkare. Det gäller såväl befintlig
forskning av hög kvalitet och med stor utvecklingspotential, som
utvecklingen av nya relevanta forskningsområden. Regeringen bedömer
att utbildningsvetenskaplig forskning är av strategisk betydelse för
kunskapssamhället och dess ökande behov av kunskapsutveckling,
utbildning och kvalificerat lärande. Se vidare avsnitt 7.2 Kommittén för
utbildningsvetenskap samt avsnitt 8.3.1 angående forskarskolor.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 114 miljoner kronor
fördelas till utbildningsvetenskaplig forskning. Av de nya resurserna
föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 20 miljoner kronor
fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget.. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 30 miljoner kronor
fördelas för år 2002 och ytterligare 40 miljoner kronor år 2003. Av de
nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 10
miljoner kronor fördelas till två forskarskolor inom
utbildningsvetenskap (jfr avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för
dessa forskarskolor bör vara att ytterligare 10 miljoner kronor fördelas
för år 2002 och 4 miljoner kronor för år 2003. Som en
planeringsförutsättning tillförs dessutom, utöver de ovan nämnda 114
miljoner kronor, Vetenskapsrådet 30 miljoner kronor från och med år
2002 för utbildningsvetenskap.
En utgångspunkt för Vetenskapsrådets fördelning av medel är att
deltagande lärosäten tillsammans bör satsa egna resurser motsvarande
minst en tredjedel av de medel som erhålls från rådet.
6.3.7 Vård- och omsorgsforskning
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001-2003 bör totalt 35
miljoner kronor fördelas till vård- och omsorgsforskning. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner
kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 15 miljoner kronor
fördelas för år 2003.
Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5
miljoner kr fördelas till en forskarskola inom området vård och omsorg
(jfr avsnitt 8.3.1). En planeringsförutsättning för forskarskolan bör vara
att ytterligare 5 miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 5
miljoner kronor för år 2003.

Skälen för regeringens bedömning: Vårdforskningen är ett nytt och
viktigt forskningsområde som fått ökad betydelse för utvecklingen av
hälso- och sjukvården samt social omsorg. Forskningen är under
uppbyggnad avseende såväl forskningskompetens som organisation och
struktur. Omvårdnadsforskning och vårdforskning bedrivs huvudsakligen
inom det medicinska området, men också inom det
samhällsvetenskapliga området. Vårdforskning bedrivs i regel av de
universitet och högskolor som har vetenskapsområdet medicin, men
också av andra högskolor som har ansvar för utbildning för hälso- och
sjukvårdsyrken. Benämningen på forskningsområdena varierar beroende
på vilken profilering lärosätena vill satsa på. Forskning som inriktas mot
sjuksköterskornas ansvarsområde benämns ofta omvårdnadsforskning.
En viktig finansiär av vårdforskning vid sidan av de medel som
fördelats via statsbudgeten är Vårdalstiftelsen, som bildades år 1995 av
en del av löntagarfondsmedlen. Stiftelsen har enligt sina stadgar till
uppgift att främja forskning och forskarutbildning inom vård och
allergiområdet. Stiftelsen delar också ut medel till forskning som
behandlar vårdprocessens utformning och dess betydelse för
behandlings- och vårdresultat, samt hur förändringar i sjukvården
påverkar den enskilda människan.
Regeringen gav 1994 utredningen (Dir. 1992:30) om hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) genom
tilläggsdirektiv i uppdrag att bl.a. överväga ansvarsfördelningen mellan
staten och sjukvårdshuvudmännen i fråga om finansiering av
vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till vårdforskningens
utveckling.
Utredningen har kartlagt vårdforskningen vid högskolan och
konstaterar i sitt betänkande God vård på lika villkor? om styrning av
hälso- och sjukvården (SOU 1999:66) att det bedrivs en ur ett
internationellt perspektiv omfattande vårdforskning och att det har skett
en snabb utveckling inom detta område.
Forskningen är huvudsakligen inriktad på patienternas situation och
hur en anpassning kan ske till sjukdom och handikapp. Kommittén anser
att forskning och utveckling om äldrevård, handikappvård och vård om
psykiskt funktionshindrade bör stimuleras. De problem som kommittén
pekar på är att omvårdnadsforskningen präglas av små forskningsmiljöer
som är spridda vid flera högskolor och att det skulle behövs en större
koncentration till ett begränsat antal forskningsmiljöer för varje
huvudämne. En ökad samverkan mellan forskare skulle bidra till en
sammanhållen forskningsprofil och ge möjlighet till fördjupad
kunskapsutveckling inom området. Vidare konstaterar kommittén att
antalet forskarstuderande är mycket stort i förhållande till antalet
handledare och att detta bör uppmärksammas vid de universitet och
högskolor där denna typ av forskning bedrivs.
Antalet personer som disputerat inom ämnesområdet har ökat mycket
snabbt sedan högskolereformen 1977, då möjligheterna öppnades för
personer med s.k. medellång vårdutbildning att gå vidare till
forskarutbildning. Vårdalstiftelsen genomförde år 1999 en beräkning av
antalet doktorander och forskare vid universitet och högskolor. Antalet
disputerade sjuksköterskor ökade mellan åren 1985 till 1995 från ca 35
till 170. Antalet registrerade doktorander inom vård- och
omsorgsforskning vid medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultet var
1998 682 personer. Antalet disputerade lärare var samma år 168, varav
48 hade professors eller docentkompetens.
Enligt regeringens mening är en utveckling av vårdforskningen vid
sidan av den medicinska forskningen ett viktigt bidrag för att utveckla
hälso- och sjukvården. Svensk hälso- och sjukvård befinner sig i en
intensiv period av förändring och utveckling. Omfattande strukturella
förändringar har genomförts under senare år. Landvinningarna inom den
medicinska vetenskapen skapar också förändrade förutsättningar för
vården. Fler människor kan behandlas allt högre upp i åldrarna, och fler
sjukdomar botas. På så sätt bidrar den medicinska utvecklingen till att
skapa nya vårdbehov och mer omfattande vårdbehov för samhället.
Förutsättningarna för att bedriva klinisk forskning för läkare såväl som
sjuksköterskor och annan vårdpersonal har försämrats bl. a. till följd av
omorganiseringar inom hälso- och sjukvården. Forskningen bidrar till att
förbättra omvårdnadsmetoder och allmänt höja kompetensen bland
personalen inom vården. Vårdpersonalens kompetens kommer att få en
avgörande betydelse för hur samhället kommer att kunna klara av det
ökat vårdefterfrågan hos befolkningen.
Inom Vetenskapsrådet kommer att finnas ett ämnesråd för medicin
som också kommer att få ansvar för att främja och stödja
vårdvetenskaplig forskning. Av de nya resurser riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 35
miljoner kronor fördelas till vård- och omsorgsforskning. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner
kronor fördelas inom ramen för Vetenskapsrådets budget. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 15 miljoner kronor
fördelas för år 2003. Av de nya resurserna föreslås i
budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner kronor fördelas till en
forskarskola inom området vård och omsorg (jfr avsnitt 8.3.1). En
planeringsförutsättning för forskarskolan bör vara att ytterligare 5
miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 5 miljoner kronor
för år 2003.
Förutom de medel som avsätts från statliga bidrag tillförs området
närmare 100 miljoner kronor per år från Vårdalstiftelsen till vård- och
allergiforskning.
I samband med pensionsavgångar inom lärarkåren kommer det att
finnas ett stort behov av forskarutbildade lärare under de närmaste åren.
Samtidigt med en utbyggd forskarutbildning är det angeläget att fortsätta
utvecklingen av vårdforskningen för att ytterligare stärka
forskningsanknytningen av vårdutbildningarna. Särskilt viktigt är detta
inom områden där andelen forskarutbildade lärare är mycket låg eller
saknas helt.
Regeringen har också i samband med överläggningar om ett eventuellt
förstatligande av landstingens vårdhögskoleutbildningar kunnat
konstatera att i landstingens avtal, som gäller utbildningsuppdrag, med
statliga universitet och högskolor inkluderas medel för såväl forskning
som andra kompetenshöjande åtgärder.
6.3.8 Miljö och hållbar utveckling
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 20
miljoner kronor fördelas till forskning inom miljö och hållbar
utveckling inom ramen för budgeten för Forskningsrådet för miljö,
areella näringar och samhällsbyggande. Av de nya resurserna föreslås i
budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner kronor fördelas under
budgetåret. En planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 5 miljoner
kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 10 miljoner kronor för år
2003.

Skälen för regeringens bedömning

En hållbar samhällsutveckling är ett långsiktigt övergripande mål för
statsmakterna. Målet omfattar såväl ekologiska som sociala, kulturella
och ekonomiska dimensioner. Dessa dimensioner är ömsesidigt
beroende av varandra och måste vägas samman på ett balanserat sätt för
att målet om en hållbar utveckling skall uppnås. Ytterst handlar det om
att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer en ren miljö,
goda framtidsutsikter och en god livskvalitet. För att åstadkomma detta
måste viktiga biotoper skyddas och den biologiska mångfalden i svensk
flora och fauna bevaras. Biologisk forskning är i detta sammanhanget
nödvändig för att förstå den ekologiska påverkan av mänsklig aktivitet.
Målsättningen om en hållbar utveckling har sin upprinnelse i
Brundtland-kommissionens rapport om hållbar utveckling och i
Riokonferensens beslut och åtaganden i främst Riodeklarationen,
Agenda 21, Konventionen om biologisk mångfald och i Klimat-
konventionen om klimatförändringar. I regeringsförklaringarna de fyra
senaste åren har regeringen uttalat att Sverige skall vara ett
föregångsland i en regional och global strävan mot en ekologiskt hållbar
utveckling. Arbetet med att ställa om Sverige till ekologisk hållbarhet
skall fortsätta och påskyndas. Målet, som formuleras i regeringens
proposition Svenska miljömål - Miljöpolitik för ett hållbart Sverige
(prop. 1997/98:145, miljöpropositionen), är att Sverige skall ha nått en
ekologiskt hållbar utveckling inom en generation.
För att bidra till en global utjämning och undvika att miljöförstöring
och utarmning av naturresurser och ekosystem skall försämra framtida
generationers livsmiljö och välfärd, har regeringen ställt upp tre
övergripande mål för ekologisk hållbarhet: skyddet av miljön, en
effektiv användning av naturresurser och en hållbar försörjning med
sådana resurser. Samtidigt skall Sverige utvecklas på ett sätt som ger
förutsättningar för en uthållig och hög ekonomisk tillväxt i en värld som
präglas av snabba förändringar och en allt hårdare konkurrens. Det
innebär att utvecklingen bl.a. måste präglas av kostnads- och
naturresurseffektivitet. FoU är ett viktigt redskap för att nå dessa mål.
En hållbar samhällsutveckling på dessa premisser kan också leda till att
nya arbetstillfällen skapas och välfärden utvecklas.
Energisystemet är av central betydelse i arbetet med att uppnå en
hållbar utveckling och tillväxt. Den svenska energipolitiken lades fast
genom 1997 års energipolitiska beslut (prop. 1996/97:84, prop.
1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Genom 1997 års
energipolitiska beslut tillskapades ett nytt långsiktigt energipolitiskt
program för omställningen av energisystemet. Basen för de långsiktiga
åtgärderna inom detta program är en målmedveten satsning på forskning,
utveckling och demonstration för att främja omställningen till ett
ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Målet är att sänka
kostnaderna för och introducera ny energiteknik baserad på förnybara
energislag. Genom beslutet har de statliga insatserna för utveckling av
tekniken för framtidens energisystem förstärks och koncentreras.
Statens energimyndighet har huvudansvaret för genomförandet av det
långsiktiga energipolitiska programmet. I avsnittet 7.6.2. görs en
översiktlig beskrivning av genomförandet av programmet.
Målen för ekologisk hållbarhet
Dagens miljöpolitik har växt fram ur insikten om allvaret i olika
miljöhot ozonlagrets uttunning, växthuseffekten, försurningen,
övergödningen, giftiga ämnens effekter på hälsa och miljö samt
ohållbart utnyttjande av naturresurser. Miljöpolitiken har därför under
de senaste decennierna riktats in på att formulera mål och utforma
medel för att avvärja dessa hot. I en rapport våren 1999 från Europeiska
miljöbyrån om miljötillståndet inom EU konstateras dock att miljön i
Europa fortfarande är hårt belastad och att utvecklingen inom vissa
områden fortfarande går åt fel håll. Denna utveckling måste vändas.
Ökade kunskaper behövs om hur miljön påverkas och hur stora
miljöhoten verkligen är. Även om stora delar av miljöpåverkan är känd
finns fortfarande vetenskapliga diskussioner huruvida exempelvis
växthuseffekten verkligen har haft någon påverkan på klimatet och hur
stor dess inverka kommer att bli. Forskarna har olika uppfattning om
effekterna av kalkning som skydd mot försurning av sjöar. Inom alla
områden behövs mera grundforskning om biologiska processer för att vi
skall förstå de effekter civilisationen har.
De globala försörjningsfrågorna vad gäller naturresurser, livsmedel
och färskvatten är nära sammanflätade med de stora miljöfrågorna. Med
allt allvarligare miljöproblem orsakade av klimatförändringar, växande
befolkning och välstånd i världen blir fördelningen av naturresurser
betydelsefull. De rika nationerna måste öka sin resurseffektivitet
dramatiskt över de närmaste decennierna. De förnyelsebara resurserna
måste skyddas och utvecklas för att möjliggöra en hållbar försörjning.
Resursförbrukning och t.ex. koldioxidutsläpp ökar med ökad BNP. I takt
med att levnadsstandarden höjs i många länder ersätts många
miljöproblem av andra. För att bryta sambandet mellan ökad
levnadsstandard och ökad BNP krävs forskning kring såväl
energieffektivisering som miljövänligare resursanvändning.
Samtidigt som de allra mest påtagliga miljöproblemen i Sverige är på
väg att begränsas förändras hotbilden. De hot mot miljön som vi nu ser
framför oss är av mer komplicerad natur, t.ex. genom att s.k. diffusa
utsläpp (små men många utsläpp) får ökad betydelse. Tillsammans med
insikten om att användningen av naturresurser måste ändras, riktar det
intresset alltmer mot livsstilsfrågor, konsumtionsmönster, kulturvanor,
produktionsmetoder och samhällets organisation och planering
uppmärksammas därför allt mer. Kunskapen om detta är ofullständig och
miljöarbetet måste följas av fördjupade studier av den globala
miljöeffekterna av samhällsutveckling. För att en strategi för en
ekologiskt hållbar utveckling skall bli framgångsrik måste den främja
såväl den sociala, kulturella som den ekonomiska utvecklingen.
Europeisk och global samverkan
Arbetet inom EU och i andra internationella sammanhang (FN, WTO,
OECD, IEA, ICES m.fl.), inklusive samarbetet i vårt närområde, är
centralt för att nå en hållbar utveckling. Det innebär att lösningarna på
problemen måste sökas inom EU och i ett internationellt samarbete. Ett
betydande kunskapsstöd i form av forskning kommer att krävas som
underlag dels för att nå miljömålen, dels som stöd för Sveriges agerande
i internationella förhandlingar på miljöområdet. Ett sådant kunskapsstöd
är också avgörande när det gäller Sveriges möjligheter att påverka
utvecklingen inom EU. För Sverige, som är pådrivande för en ekologiskt
och ekonomiskt hållbar utveckling, är det viktigt att beslut inom EU och
i andra internationella sammanhang kan grundas på bästa möjliga
vetenskapliga underlag. Det gäller i hög grad för vårt arbete inom de
enda två inom EU harmoniserade politikområdena, dvs.
jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken, inom vilka Sverige driver ett
flertal viktiga frågor med bäring på hållbar utveckling, miljö, säkra
livsmedel, djurskydd etc, men också för vårt arbete inom de
politikområden inom EU som påverkar skogsbruket och skogsindustrin,
där Sverige, tillsammans med Finland och Österrike, har andra
perspektiv än flertalet övriga medlemsstater. Genom ett aktivt
deltagande i forskningsprojekt inom ramen för EU:s ramprogram för
forskning och utveckling kan svenska forskare bidra till detta underlag
och samtidigt ge stöd för det svenska agerandet i dessa sammanhang.
Avgörande för våra möjligheter att driva en framgångsrik miljö- och
lantbrukspolitik är att vi kan motivera våra ställningstaganden med stöd
av forskningsresultat och att vi kan ta vara på forskningsresultat från
andra länder. Svenska forskningsframgångar i EU:s ramprogram grundas
på att man i Sverige har lyckats kombinera grundläggande lantbruks- och
miljöforskning med kravet på fokusering på relevanta problem inom
områdena. Den svenska forskningen inom dessa områden bör därför
fortsatt vara av högsta internationella kvalitet. Forskningen bör ges en
inriktning, som kännetecknas av grundläggande kunskapsuppbyggnad
samt förmåga till synteser och systemlösningar.
Eftersom energimarknaderna utvecklas snabbt genom avreglering och
internationell integrering och de miljö- och klimatmässiga utmaningarna
som energisystemet står inför i stor utsträckning är globala görs de
svenska forsknings- och utvecklingsinsatserna i allt större utsträckning i
ett internationellt samarbete. Genom det internationella
forskningssamarbetet höjs kompetens och kvalitet i den nationella
forskningen.
De centrala internationella samarbetsformerna på
energiforskningsområdet utgörs av EU:s femte ramprogram för
forskning och utveckling, samt av samarbetet inom International Energy
Agency (IEA). Forskningssamarbetet med länderna runt Östersjön är
betydelsefullt för hela regionens utveckling och ges hög prioritet.
Hållbar utveckling är också en viktig aspekt i vårt samarbete med
utvecklingsländer på olika håll i världen. De behöver hjälp att ta steget
förbi den teknik vi börjar att överge till den nya och ekologiskt hållbara
teknik som nu utvecklas. Kunskap, styrmedel och institutionell
uppbyggnad som främjar ekologisk hållbarhet behöver utvecklas.
Utvecklingssamarbetet behöver därför stöd av forskning för ekologisk
hållbarhet på samma sätt som det internationella förhandlingsarbetet.
Forskning till stöd för en ekologiskt hållbar utveckling
För att klara den stora uppgiften att förena ekologisk hållbarhet med
ekonomisk tillväxt och social och kulturell välfärd krävs betydande
forsknings-, utbildnings- och informationsinsatser samt en utvecklad
samverkan mellan forskningsfinansiärer och forskningsutförare och
andra berörda, bl.a. näringsliv samt enskilda hushåll och individer.
FRN fick år 1998 i uppdrag att utreda frågan om forskning för hållbar
utveckling. Nämnden konstaterade i utredningen att forskning för hållbar
utveckling pågår i det svenska forskningssystemet men att insatserna är
otillräckliga inom många områden. Utredningen ansåg också att ett
tydligare hållbarhetsperspektiv behövs inom flera
forskningsfinansierande organ och att en ökad samordning av
forskningen är nödvändig. Forskningsinsatserna är ofta
tvärvetenskapliga, men utredningen understryker också den betydelse
grundforskningen har för att utveckla kunskapsbasen.
FRN anser att alla forskningsaktörer måste ta ett ansvar för forskning
till stöd för en hållbar utveckling. Begreppet samhällsrelevans, som
finns i myndigheternas instruktioner, måste inbegripa hållbar utveckling.
Vidare uppmärksammas bl.a. några forskningsområden som
organisatoriskt har en oklar hemvist och behöver förstärkas såsom
forskning om styrmedel, ekoeffektivitet och miljötoxikologi
(toxikologi, ekotoxikologi och miljömedicin).
Många remissinstanser som yttrat sig över utredningen stödjer
utredningens slutsatser. Regeringen har på utredningens förslag avsatt
särskilda forskningsmedel till Naturvårdsverket. Dessa avser främst
forskningsstöd för miljöeffektstudier och miljötoxikologi.
Naturvårdsverket har också svarat för longitudinella studier av
artförekomst, mätningar av tillstånd i Östersjön och Västkustens vatten
vid de marinbiologiska stationerna.
Forskningsfältet är i hög grad mångdisciplinärt. Det omfattar
frågeställningar av både grundläggande och mera problemorienterad
karaktär och spänner över ett stort antal vetenskapliga discipliner från
teknik och naturvetenskap till ekonomi, humaniora och
samhällsvetenskap och har relevans för alla samhällssektorer. Av detta
följer att mång- eller tvärvetenskapligt samarbete ofta är nödvändigt.
Forskning inom sakområdena lantbruksvetenskaplig forskning,
miljöforskning och forskning om ett uthålligt samhällsbyggande är av
strategisk betydelse för målet om en ekologiskt hållbar utveckling,
liksom bredare systemansatser mellan dessa och andra
forskningsområden.
Ansvaret för forskning för en övergripande systemsyn på
samhällsutvecklingen såväl nationellt och europeiskt som globalt
medför behov av samverkan mellan FoU-kompetenserna inom de olika
områdena. Den breda systemsynen förutsätter dessutom samverkan med
andra forskningsområden, både humanistisk-samhällsvetenskapliga och
naturvetenskapligt-tekniska sådana. FoU avseende näringslivsutveckling,
energi och kommunikationer har särskild betydelse i sammanhanget.
Sammanförandet av områdena miljöforskning, lantbrukvetenskaplig
forskning om ett hållbart och samhällsbyggande öppnar för ökade
möjligheter till FoU kring en rad gränsöverskridande frågor. Dit hör
t.ex. studier om att förena stad och landsbygd i fungerande kretslopp.
Dit hör också en effektiv samverkan inom FoU för landsbygds- och
stadsutveckling i sociala, kulturella och ekonomiska avseenden.
Utvecklingen på kommunikationsområdet, både vad avser
informationsteknologin och fysiska transporter, väntas inverka på
regionala strukturer i en rad avseenden som behöver integreras med de
förändringar som följer av en ny syn på naturresurser och
produktionssystem. En viktig förutsättning för dessa bredare FoU-
ansatser är att de måste vila på en solid bas, som endast kan ges av en
grundläggande forskning och kompetensuppbyggnad. Forskningsrådet
för miljö, areella näringar och samhällsbyggande bör ges i uppdrag att
ägna denna typ av frågeställningar stor uppmärksamhet.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 20 miljoner kronor
fördelas till forskning inom miljö och hållbar utveckling inom ramen
för budgeten för Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande. I budgetpropositionen för år 2001 föreslås att 5
miljoner kronor fördelas år 2001. En planeringsförutsättning bör vara
att ytterligare 5 miljoner kronor fördelas år 2002 och härjämte
ytterligare 10 miljoner kronor år 2003.
6.4 Horisontella aspekter
6.4.1 Jämställdhet och genusforskning
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 12
miljoner kronor fördelas till en forskarskola inom genusforskning. Av
de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5
miljoner kronor fördelas till denna forskarskola (jfr avsnitt 8.3.1). En
planeringsförutsättning för forskarskolan bör vara att ytterligare 5
miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 2 miljoner kronor
för år 2003. Vetenskapsrådet bör inom ramen för sin budget fördela
minst 10 miljoner kronor för genusforskning.
Regeringen anser att Vetenskapsrådet och lärosätena bör aktivt
eftersträva jämn könsfördelning genom positiv särbehandling i
forskarskolorna och genom rekryteringsanställningarna och med stöd av
rekryteringsmålen.

Skälen för regeringens bedömning

Jämställdhet mellan kvinnor och män berör alla delar av samhället. I
Sverige har vi kommit långt när det gäller att skapa samma formella
villkor och förutsättningar för kvinnor och män. Däremot finns i
praktiken fortfarande stora ojämlikheter mellan män och kvinnor. För att
komma längre i arbetet för jämställdhet har olika former och strategier
prövats. Strategierna för regeringens konkreta jämställdhetsarbete har
upprättats i både ett kort och ett mer långsiktigt perspektiv.
Sedan mitten av 1980-talet har regeringen avsatt särskilda medel för
att pröva nya metoder och modeller i jämställdhetsarbetet. För att
motverka brister i jämställdhet och den obalans som råder i fördelning
av makt mellan kvinnor och män har insatserna främst riktats mot att
förbättra kvinnors villkor. Inom den högre utbildningen och forskningen
har en mängd åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och
män vidtagits under 1990-talet. I propositionerna Jämställdhet mellan
kvinnor och män (prop. 1994/95:164, bet 1994/95:UbU18, rskr.
1994/95:405) och Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5, bet.
1996/97:UbU3, rskr 1996/97:99) presenterades och genomfördes en
rad åtgärder i enlighet med regeringens jämställdhetspolitik, för att öka
andelen kvinnor inom olika anställningar inom högskolan och synliggöra
både jämställdhet och genusperspektiv.
Kvinno-, mans- och genusforskningen har under de senaste åren
bidragit till att öka kunskapen om orsaker och mekanismer bakom den
segregering och de hierarkiska strukturer som fortfarande råder i
samhället. Jämställdhetsarbetet har inriktats på att förändra de strukturer
i samhället, både formella och informella, som bidrar till att upprätthålla
eller förstärka en negativ könsuppdelning och ojämn maktfördelning
mellan kvinnor och män.
Jämställdhet inom den högre utbildningen och forskningen är en fråga
om demokrati, rättvisa och kvalitet. Jämställdhet inom detta område
handlar om att förskjuta makten över verklighetsbeskrivningen och att
ifrågasätta rådande definitioner av kunskap. Kunskap är en nödvändig
förutsättning för samhällsförändring. Den bristande jämställdheten
mellan kvinnor och män måste synliggöras och myndigheter och andra
organisationer måste införliva jämställdhetsperspektivet i sin
verksamhet. Dessutom bör det fördelas resurser för särskilda
jämställdhetsåtgärder inom prioriterade områden för att motverka den
ojämna fördelningen av makt och resurser mellan kvinnor och män.
Metoder behöver utvecklas som på sikt säkerställer att
jämställdhetsfrågor införlivas i ordinarie verksamhet. Det är respektive
lärosätes och forskningsfinansiärs skyldighet att vidta de åtgärder som
behövs. Under 1990-talet införlivades begreppet mainstreaming i
jämställdhetsarbetet. Det innebär att jämställdhetsfrågor inte kan
behandlas enskilt eller vid sidan av den ordinarie verksamheten utan att
ett jämställdhetsperspektiv skall ingå som en självklar del i arbetet. Idag
används också begreppet, "double strategies" (dubbla strategier). Enligt
detta begrepp behövs både mainstreaming och särskilda satsningar för
att driva jämställdhetsarbetet framåt. Hand i hand med
jämställdhetsfrågor i högre utbildning och forskning går genusforskning
och genusperspektiv i forskning som bedrivs. Det är lätt att förväxla
jämställdhet och genus. Det är viktigt att skilja på ojämställdhet,
könsobalans och underrepresentation av kvinnor å ena sidan och den
vetenskapliga kunskapsproduktionen å den andra sidan. Genusforskning
finns i olika hög grad i olika discipliner. Genus är en översättning från
engelskans "gender" betecknande s.k. socialt kön. Begreppet bygger på
tolkningen att manligt och kvinnligt är socialt och kulturellt betingat och
därför möjligt att påverka. Regeringen har i denna proposition föreslagit
en forskarskola i genusvetenskap för att förbättra forskaråterväxten
inom genusforskningen. Se vidare avsnittet 8.3.
Åtgärder under 1990-talet
Regeringen har fördelat medel för att inrätta 32 professurer och 73
forskarassistentanställningar för underrepresenterat kön. Via
Högskoleverket har medel fördelats till ca 120 doktorandtjänster för att
öka antalet tjänster som innehas av kvinnor. För att stimulera fler
kvinnor till en fortsatt forskarkarriär och för att de skall kunna meritera
sig internationellt har via HSFR, MFR, NFR och TFR utdelats
sammanlagt 14 miljoner kronor för postdoktorala stipendier för
kvinnor. Vidare har råden fördelat 7,5 miljoner kronor för
gästprofessurer för kvinnliga forskare.
FRN, forskningsråden under Utbildningsdepartementet, SJFR, SFR
och Högskoleverket har sedan 1995 enligt sina instruktioner haft i
uppgift att främja jämställdhet mellan kvinnor och män inom sina
verksamhetsområden. Samtliga myndigheter skall främja jämställdhet
mellan kvinnor och män vid bedömning av ansökningar och i rådens
arbetsgrupper och prioriteringsskommitteer. Regeringen anser att dessa
arbetar långsiktigt och medvetet med jämställdhetsfrågor. Andelen
ansökningar från kvinnliga forskare ökar visserligen långsamt men
successivt och beviljandegraden följer i de flesta fall denna trend.
År 1996 utfärdade regeringen en förordning (1996:1579) om en
grupp för samverkan mellan vissa forskningsfinansierande myndigheter.
Genom samverkansgruppen skall myndigheterna i samråd främja och
samordna sin forskningsstödjande verksamhet när det gäller
tvärvetenskaplig forskning, ett ökat medvetande om genusperspektivet i
forskningen samt insatser för jämställdhet. Samverkansgruppen anordnar
bl.a. utbildning i jämställdhetsfrågor för forskningsråden avseende
arbetet med rådens forskningsstöd. Samverkansgruppens insatser riktar
sig till personal som arbetar direkt med forskare på fältet, granskning av
ansökningar och fördelning av medel, d.v.s. till handläggare i
beredningsgrupper, programgrupper o.dyl. Samverkansgruppen har varit
pådrivande i arbetet med att identifiera och synliggöra jämställdhets-
och genusfrågorna.
Vid anställning av lärare skall bl.a. beaktas sådana sakliga grunder som
stämmer överens med jämställdhetspolitiska mål. Dessutom har en
bestämmelse införts om att båda könen skall vara representerade bland
de sakkunniga om inte synnerliga skäl talar emot detta. Vidare har en
regel införts om krav på redovisning av hur fakultetsnämnderna eller
motsvarande organ har beaktat jämställdhetsaspekten vid bedömningen.
Även när det gäller det statistiska underlaget avseende könsaspekter har
regeringen förtydligat och kompletterat förordningen (1993:1153) om
redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor. Ansvaret för
en jämn könsfördelning på alla nivåer inom lärarkåren åvilar
universiteten och högskolorna. Vid val till fakultetsnämnden och
särskilda organ skall både kvinnor och män vara representerade i
valberedningen, och bland dem som föreslås till ledamöter skall minst
en tredjedel utgöras av kvinnor och minst en tredjedel av män, om det
inte finns synnerliga skäl.
Riksdagen har tidigare beslutat om principer för s.k. rekryteringsmål
för lärosäten i syfte att öka andelen kvinnor bland nyanställda forskare.
Sådana mål har för perioden 1997-1999 satts upp för samtliga
universitet samt Mitthögskolan. Lärosätena har ombetts att sätta upp mål
för rekrytering av kvinnliga forskare med sikte på att andelen kvinnor i
professorskåren år 2008 skall uppgå till 25 procent. För att nå dessa mål
måste lärosätena vidta åtgärder inom såväl grund- som forskarutbildning.
Högskoleverket har uppdragits att följa upp och utvärdera lärosätenas
arbete.
Regeringen inrättade år 1997 Nationella sekretariatet för
genusforskning med uppgift att överblicka genusforskningen inom
Sverige och sprida dess resultat inom och utanför universiteten.
Sekretariatet arbetar med att öka medvetandet om genusperspektivets
betydelse och analyserar dess status och utvecklingsmöjligheter inom
alla vetenskapsområden. Samma år inrättades ett nationellt
ansvarsbibliotek för kvinno-, mans-, och genusforskning i Göteborg.
Det finns särskilda forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning
vid nio lärosäten. Genussekretariatet, ansvarsbiblioteket och dessa
särskilda forum är viktiga för utvecklingen av både genus-, kvinno-, och
mansforskning men också för att sådan forskning skall kunna förgrena
sig i olika riktningar. Verksamheten vid dessa centra/fora har också visat
sig bidra till att rekrytera kvinnliga forskare och forskarstuderande. Den
forskning som bedrivs vid dessa centra/fora är en viktig tillgång och
denna bör tas tillvara av lärosätena.
För att främja genusforskning i ämnen där den idag saknar förankring
avsatte regeringen medel för 18 tjänster varav 6 professurer, med
inriktning på genusforskning i ämnena litteraturvetenskap, sociologi,
informationsteknologi, folkhälsovetenskap, fysikundervisningens
didaktik och människa-maskin.
Högskoleverket har fått i uppdrag att utveckla undervisningen om
genus och jämställdhet i jurist- och ekonomiutbildningarna. Samtliga
ämnesområden skall kunna innehålla genusperspektiv på
grundutbildningsnivå. På sikt kan en jämnare rekrytering av kvinnor och
män till samtliga utbildningar komma till stånd och bryta den
könssegregerade utbildnings- och arbetsmarknaden.
Utvärderingar
För att jämställdhetsarbetet skall kunna drivas framåt på ett effektivt
sätt krävs att reformer som syftar till att öka jämställdheten inom
forskningsområdet utvärderas, men också att reformer på
forskningsområdet som inte haft jämställdhet som mål utvärderas ur ett
jämställdhetsperspektiv. Regeringen har givit Högskoleverket i uppdrag
att utvärdera några av de reformer och särskilda satsningar som syftar
till att öka jämställdheten inom högre utbildning och forskning.
Högskoleverket har på regeringens uppdrag utvärderat särskilda
doktorandtjänster, postdoktorala stipendier och gästprofessurer för
kvinnor samt forskarassistenttjänster för underrepresenterat kön.
Högskoleverket konstaterar att åtgärderna troligen haft en positiv
betydelse för jämställdheten vid universiteten och högskolorna. Den
totala andelen kvinnor på olika nivåer har ökat, men satsningarna är inte
tillräckliga för att uppnå jämn könsfördelning inom rimlig tid. För att
motverka ett långsamt jämställdhetsarbete krävs att universitet och
högskolor arbetar mera aktivt för att uppnå en jämnare könsfördelning.
Högskoleverket föreslår i sin rapport fortsatt satsning på särskilda
tjänster för underrepresenterat kön.
Högskoleverket har i en annan rapport lämnat en redovisning för hur
universitet och högskolor uppfyllt sina rekryteringsmål för perioden
1997-1999 samt föreslagit nya mål för perioden 2001 2004. En
vägledande princip för rekryteringsmålen för perioden 2001 2004 är att
målen höjs för att fungera som en sporre i jämställdhetsarbetet.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen för år 2001 de nya
rekryteringsmålen för lärosätena.
Mot bakgrund av bl.a. den ojämna könsfördelningen bland
högskolornas lärare och forskare har Statistiska Centralbyrån (SCB)
initierat ett projekt kring främst kvinnors men även mäns arbetsmiljö vid
universitet och högskolor. Syftet är att skildra eventuella skillnader med
avseende på synlig såväl som dold maktfördelning och inflytande mellan
kön och tjänstekategorier. SCB kommer under hösten 2000, med stöd
från Utbildningsdepartementet, Rådet för arbetslivsforskning,
Arbetslivsinstitutet och Sveriges universitetslärarförbund, att utföra en
pilotstudie som omfattar samtliga lärare och forskare vid två svenska
lärosäten. Ambitionen är att i ett senare skede genomföra en
huvudstudie för samtliga universitet och högskolor. En sådan
totalundersökning skulle möjliggöra jämförelser mellan
tjänstekategorier och kön såväl inom som mellan lärosäten samt med
arbetsmarknaden i övrigt. Regeringen välkomnar SCB:s initiativ och ser
det som mycket viktigt att få ta del av samlade uppgifter i ärendet som
kan användas i det fortsatta arbetet med att skapa en jämställd
arbetsmiljö vid landets lärosäten.
Satsningar inför 2000-talet
Syftet med en jämnare könsbalans inom forskningen är inte bara att
åstadkomma mer rättvisa möjligheter för underrepresenterat kön utan
även att påverka forskningens inriktning och forskningsmiljöerna vid
lärosätena. Det är regeringens övertygelse att forskningen kommer att
berikas av en större andel kvinnor, särskilt inom traditionellt manliga
forskningsområden.
Forskningsfinansiärerna har en central roll i arbetet med att främja
jämställdheten inom forskningen. Det gäller bl.a. att sörja för att ett
tillräckligt antal kvinnor är ledamöter i styrelserna för dessa
myndigheter och dess prioriteringskommittéer. Det gäller också att
uppmärksamma att kvinnor har samma chans som män att få bidrag från
forskningsfinansierande myndigheter för projekt av likartad kvalitet.
Den nya myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering har
uppmanats att verka för jämställdhet och för att genusperspektivet
beaktas. Det nya Vetenskapsrådet bör verka för jämställdhet mellan
kvinnor och män inom sitt verksamhetsområde. I enlighet med
bestämmelser i förordningen (2000:654) om elektorsförsamling vid
forskningsråd skall en jämn könsfördelning eftersträvas vid tillsättning
av ledamöter i styrelsen.
EG-domstolen har nyligen prövat i vad mån svenska regler om positiv
särbehandling vid anställningar inom högskoleväsendet är förenliga med
gemenskapsrätten. Målet gällde bl.a. förordningen (1995:936) om vissa
anställningar som professor och forskarassistent i jämställdhetssyfte
och (numera) 4 kap. 16 § högskoleförordningen (1993:100).
Domstolen kom fram till att gemenskapsrätten hindrar en nationell
lagstiftning som innebär att en sökande till en statlig tjänst av
underrepresenterat kön med tillräckliga kvalifikationer skall utses
framför en sökande av motsatt kön som annars skulle ha utsetts, om det
behövs för att en sökande av det underrepresenterade könet skall utses
och under förutsättning att skillnaden mellan sökandenas kvalifikationer
inte är så stor att tillämpningen strider mot kravet på saklighet. Detta
gäller även om den nationella lagstiftningen är begränsad till att gälla
tillsättning av ett på förhand bestämt, begränsat antal tjänster eller
tjänster som har inrättats som ett led i en enskild högskolas särskilt
beslutade program enligt vilket positiv särbehandling får tillämpas.
Däremot hindrar inte gemenskapsrätten en regel som grundas på
nationell förvaltningspraxis och som innebär att en sökande som tillhör
det underrepresenterade könet får ges företräde framför en medsökande
av motsatt kön, förutsatt att de sökande i merithänseende kan anses
jämbördiga eller i det närmaste jämbördiga. Som förutsättning gäller
dock att det skall göras en objektiv bedömning av ansökningarna med
beaktande av samtliga sökandes personliga förhållanden.
De svenska reglerna prövades bl.a. mot direktivet om likabehandling
av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning
och befordran samt arbetsvillkor (76/207/EG). Som skäl för sin
bedömning i den delen anförde EG-domstolen sammanfattningsvis
följande. Det konstaterades att den svenska lagstiftningen i aktuellt
avseende gör det möjligt att ge företräde åt en sökande av
underrepresenterat kön, vars kvalifikationer för tjänsten visserligen är
tillräckliga, men inte likvärdiga med de kvalifikationer som andra
sökande av motsatt kön har. Vid bedömningen i urvalsförfarandet är det
berättigat att vissa positiva och negativa kriterier beaktas som i och för
sig är könsneutrala till sin utformning. Därför kan det beslutas att
tjänsteår, ålder och dagen för senaste befordran endast beaktas om de
har betydelse för den sökandes lämplighet, kvalifikationer och
yrkeserfarenheter. På samma sätt kan det fastslås att t.ex.
familjesituationen eller partnerns inkomst saknar betydelse.
Tillämpningen av dessa kriterier skall ske på ett öppet sätt och det skall
göras en objektiv bedömning av ansökningarna med beaktande av
samtliga sökandes personliga förhållanden. Av svensk tillämplig
lagstiftning framgår inte att bedömningen av de sökandes kvalifikationer
har gjorts utifrån klara och tillförlitliga kriterier som kan förebygga
eller kompensera nackdelar i yrkeskarriären för personer av det
underrepresenterade könet. Tvärtom innebär de svenska reglerna att en
sökande till en statlig tjänst av underrepresenterat kön och med
tillräckliga kvalifikationer för tjänsten skall utses framför en sökande av
motsatt kön som annars skulle ha utsetts, om det behövs för att en
sökande av det underrepresenterade könet skall utses. Lagstiftningen ger
således automatiskt företräde åt sökande av underrepresenterat kön om
dessa har tillräckliga kvalifikationer.
Det krävs dock enligt den svenska regeln att skillnaden mellan de
kvalifikationer som sökande av respektive kön har inte får vara så stor att
tillämpningen skulle stå i strid med kravet på saklighet vid tillsättningen.
Domstolen anser att det inte går att exakt fastställa innebörden av detta
villkor, vilket medför att valet av en sökande bland dem med tillräckliga
kvalifikationer i sista hand grundas enbart på att sökanden tillhör
underrepresenterat kön, även om denna har lägre kvalifikationer än en
annan sökande av motsatt kön. Någon objektiv bedömning av
ansökningarna med beaktande av samtliga sökandes personliga
förhållanden görs inte. Slutsatsen blir att de svenska reglerna strider mot
direktiven.
I fördraget sägs att i syfte att i praktiken säkerställa full jämställdhet i
arbetslivet mellan kvinnor och män får principen om likabehandling inte
hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om åtgärder som rör
särskilda förmåner för att göra det lättare för det underrepresenterade
könet att bedriva yrkesverksamhet eller för att förebygga eller
kompensera nackdelar i yrkeskarriären (artikel 141.4) . Domstolen
menar att inte heller av denna fördragsbestämmelse kan anses följa att
den svenska urvalsmetoden är tillåten, eftersom den under alla
omständigheter inte står i proportion till det mål som eftersträvas.
En utgångspunkt för jämställdhetsarbetet är bestämmelserna i
jämställdhetslagen (1991:433) där bl.a. bestämmelser om positiv
särbehandling ingår. Regeringen anser att det är angeläget att lärosätena
vidtar de åtgärder som behövs för att se till att dessa bestämmelser
efterlevs vid anställningar. Varje lärosäte som anordnar
forskarutbildningar bör hålla utbildning för forskarhandledare. I dessa
bör jämställdhet och genusperspektiv ingå i syfte att ge handledaren en
förmåga att lägga ett genusperspektiv på sin handledning.
Av de ny resurser riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001-2003 bör 12 miljoner kronor
fördelas till en forskarskola inom genusforskning. Av de nya resurserna
föreslås iI budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner kronor
fördelas till denna forskarskola (jfr avsnitt 8.3.1). En
planeringsförutsättning för forskarskolan är att ytterligare 5 miljoner
kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 2 miljoner kronor för år
2003. Utöver denna satsning bör Vetenskapsrådet inom ramen för sin
budget fördela minst 10 miljoner kronor för genusforskning.
6.4.2 Forskningsetik
Regeringens förslag: Det skall föras in en ny paragraf i högskolelagen
som innebär att vetenskapens trovärdighet och god forskningssed skall
värnas i universitetens och högskolornas verksamhet.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att vidare utreda frågan om
det bör föras in en generell författningsreglering för forskningsetisk
granskning som omfattar alla finansiärer och forskningsutförare.

Bakgrund: Vetenskapens och teknikens stora betydelse för samhället
och dess utveckling medför att forskningsetiska frågor är av stort
allmänt intresse. Forskningsverksamhet aktualiserar en rad frågor av
etisk karaktär. Det kan vara metoderna som är etiskt problematiska,
därför att de innebär experiment på människor eller djur eller bygger på
att känsliga uppgifter om enskilda personer ställs samman. Den tidigare
debatten och granskningen har framför allt berört dessa frågor.
Forskningsetiska överväganden omfattar emellertid även t.ex. frågor om
objektivitet och sakkunskap vid utvärdering av forskning och bedömning
av samhällsproblem.
Forskningsetiska frågor hade tidigare behandlats av Forskningsetiska
utredningen (SOU 1989:74 och 75) och därefter av riksdagen (prop.
1989/90:90, bet. 1989/90:UbU25, rskr. 328). Riksdagen ansåg att
forskarna själva måste ta ansvaret för den etiska kvaliteten likaväl som
för den vetenskapliga. Etisk prövning av forskningsprojekt är således en
naturlig del av verksamheten. Riksdagen framhöll bl.a. vikten av
utbildning i forskningsetiska frågor på alla stadier, men särskilt inom
forskarutbildningen.
Regeringen gjorde i propositionen Forskning och samhälle (prop.
1996/97:5) bedömningen att forskningsetiska problem och forskarnas
ansvar i dessa frågor borde ägnas förnyad uppmärksamhet. Med tanke på
den snabba utvecklingen inom vetenskapen och strävan efter en närmare
samverkan mellan forskning och samhälle behövdes en översyn av vad
forskarsamhället och andra gjorde för att hantera de etiska frågorna. En
ny och breddad analys av de forskningsetiska frågorna borde göras.
Regeringen tillsatte en utredning för en allsidig belysning av
forskningsetiska frågor eftersom dessa frågor är av stor betydelse för
forskning och samhälle. Kommittén skulle enligt direktiven analysera
vilka etiska frågor som uppstår i forskningsprocessen och med denna
utgångspunkt granska utbildningen i forskningsetik och även överväga
andra åtgärder som kan öka medvetenheten om etiska frågor i
forskningen. Kommittén skulle också analysera problematiken kring
forskningsfusk och vetenskaplig oredlighet. Vidare skulle kommittén se
över det nuvarande systemet för forskningsetisk granskning och föreslå
utformning av forskningsetisk granskning av sådana projekt som
innefattar användning av personnummer. Utvecklingen i andra länder
skulle belysas och konsekvenser för Sverige av internationella
konventioner skulle beaktas.
Kommittén om forskningsetik fick således ett brett uppdrag.
Kommittén har arbetat med en rad skilda frågor som forskningsfusk och
annan oredlighet i forskning, bedömning av forskningsprojekt ur etisk
synvinkel, jävsförhållanden i den vetenskapliga granskningen av
forskningsprojekt, intressekonflikter i forskningen, utbildning och
forskning i forskningsetik, öppenhet och insyn i forskningsprocessen,
redovisning och tillsyn m.m. Betänkandet rymmer också såväl
övergripande som mycket detaljerade förslag i administrativa frågor.
Under sitt arbete har kommittén initierat diskussion och debatt bl.a.
genom att ordna seminarier och genom att i egen regi remittera en
delrapport för synpunkter till ett stort antal berörda organ. De yttranden
som inkommit till regeringskansliet under remissförfarandet av
slutbetänkandet uttrycker överlag stor uppskattning av kommitténs
arbete med analys av de forskningsetiska frågorna. Flera instanser
nämner i sitt yttrande att de initierat åtgärder på området. Samtidigt
menar många att betänkandet har en slagsida åt det medicinska området
och att det juridiska underlaget lämnar en del i övrigt att önska.
I det följande behandlas de två huvudförslagen i kommitténs
betänkande, nämligen förslagen om hanteringen av forskningsfusk samt
verksamheten med forskningsetisk bedömning av forskningsprojekt.
Vetenskaplig oredlighet och forskningsfusk
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår en definition av begreppet
"oredlighet i forskning". Härmed bör enligt kommittén avses att en
forskare avsiktligt och på ett vilseledande sätt gör avsteg från de
vetenskapliga kraven eller medvetet bryter mot allmänt accepterade
etiska normer. Oredlighet i forskning inbegriper enligt kommittén
fabricering och förfalskning av data eller källmaterial, plagiering samt
andra handlingar i avsikt att vilseleda omgivningen beträffande de
vetenskapliga kraven eller medvetna brott mot allmänt accepterade
etiska normer i samband med ansökan om forskningsanslag, vid
forskningens genomförande eller vid rapportering av forskningsresultat.
Som allmän strategi för att komma till rätta med oredlighet i
forskning föreslår kommittén att lärosätenas ledningsansvar bör betonas
genom att det införs en bestämmelse i högskolelagen (1992:1434) om
att det åligger varje lärosäte att värna om vetenskapens trovärdighet och
god forskningssed. Det bör åligga varje lärosäte eller annan myndighet
som bedriver forskning att besluta om riktlinjer för utredning av
anmälan om oredlighet i forskning. Privata forskningsinrättningar
rekommenderas besluta om motsvarande riktlinjer. Kommittén föreslår
inrättande av en Forskningens centrala förtroendenämnd. I de fall av
oredlighet i forskning där ärendet inte blir föremål för disciplinansvar
eller åtalsanmälan, men där misstanken om oredlighet inte kan avföras,
bör denna nämnd göra en fördjupad utredning. Nämnden föreslås således
att på uppdrag av myndigheter och privata forskningsinrättningar pröva
om forskare varit oredliga i sin forskning och besluta om
rekommenderad disciplinpåföljd och om åtalsanmälan.
Kommittén föreslår att det bör åligga varje fakultet/lärosäte att
upprätta en plan för utbildning i forskningsetik, att utbildningens
utformning skall bestämmas av fakulteterna/lärosätena själva, att
utbildningen skall vara anpassad till ämnena och att kurserna bör vara
obligatoriska. Fakulteterna/lärosätena bör upprätta program för
utbildning av handledare i forskningsetiska frågor. Kommittén föreslår
också att det i högskoleförordningen (1993:100) görs ett tillägg där
utbildning i forskningsetik anges som ett obligatoriskt inslag i all
forskarutbildning.
Det ingick också i kommitténs uppdrag att studera den s.k. peer
review processen som innebär att forskare bedömer kvaliteten i andra
forskares arbete vid t.ex. ansökan om projektbidrag, tillsättning av
tjänster eller vid publicering av vetenskapliga artiklar. Enligt kommittén
är peer review den bästa tillgängliga metoden vid bedömning av
forskning, men man för fram vissa rekommendationer och riktlinjer för
att stärka opartiskhet i bedömningen och förbättra insynen i
granskningsprocessen. Dessa riktar sig huvudsakligen till
forskningsråden och stiftelser och inbegriper bl. a. åtgärder för en höjd
medvetenhet om jävsregler, en jämnare könsfördelning samt
regelbundna utvärderingar av granskningsprocessen.
Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att kommittén
föreslagit en alltför vid definition av oredlighet i forskning.
Definitionen bör enligt dessa avgränsas till att omfatta sådant som är
specifikt för forskningsverksamhet. Den skulle på så sätt också närma
sig definitioner som tillämpas internationellt. De flesta
remissinstanserna anser att förebyggande arbete är viktigt och tillstyrker
att lärosätenas ledningsansvar betonas bl.a. genom det föreslagna
tillägget i högskolelagen. Många anser att även forskningsmyndigheter
och privata forskningsinrättningar som inte omfattas av högskolelag och
högskoleförordning bör åläggas att fastställa riktlinjer för hantering av
oredlighet i forskning. Förslaget om en central förtroendenämnd möter
blandade reaktioner. Å ena sidan är det viktigt att eftersträva enhetlighet
i bedömning och minskad risk för jäv men å andra sidan är
forskningsfusk sällsynt och den föreslagna nämndens roll i redan
existerande regelsystem anses oklar. Flera instanser betonar behovet av
att skydda såväl anmälare som anmäld.
De flesta remissinstanserna är positiva till ett ökat inslag av
forskningsetik i forskarutbildningen och till att frågor om
forskningsetik också ingår i handledarutbildningen. Många instanser är
emellertid emot en reglering av forskarutbildningens innehåll i
högskoleförordningen eller avstyrker förslaget om ett obligatorium.
Man framhåller också att kurser i forskningsetik måste vara anpassade
till ämnet/vetenskapsområdet. En rad instanser anser att forskningsetik
måste förekomma redan i grundutbildningen, inte minst inom
vårdområdet. Några instanser framhåller betydelsen av handledare och
andra seniora forskare som "forskningsetiska förebilder".
När det gäller peer review processen instämmer remissinstanserna i
stort i kommitténs bedömning och menar att man i hög grad redan
tillämpar de principer som kommittén föreslår.
En sammanställning av remissynpunkterna finns tillgänglig vid
Utbildningsdepartementet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening är den
definition av oredlighet i forskning som kommittén föreslagit inte
användbar. En definition bör tydligare skilja på vad som är allmänt
olämpligt beteende enligt vetenskapliga normer och vilka handlingar
som är att hänföra till tjänsteförseelse eller rentav kan föranleda
misstanke om brott. En användbar definition av oredlighet i forskning
eller forskningsfusk bör ha en tydlig koppling till vilka eventuella
åtgärder som kan komma att bli aktuella om en överträdelse görs.
Forskarsamhället måste självt hantera det som enbart kan betraktas som
olämpligt beteende medan det för tjänsteförseelse och brottsliga
handlingar finns regelsystem enligt följande.
Lagen (1994:260) om offentlig anställning innehåller särskilda
föreskrifter om arbetstagare hos bl.a. myndigheterna under regeringen.
En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för
tjänsteförseelse. Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. Avsteg
från bestämmelserna om disciplinpåföljd får dock göras genom
kollektivavtal. Den som är misstänkt för att i sin anställning ha begått
brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser tjänstefel, grovt
tjänstefel, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Åtalsanmälan skall
också ske om misstanken avser annat brott, om det kan antas föranleda
någon annan påföljd än böter. Mål om tillämpligheten av lagen om
offentlig anställning skall handläggas på så sätt att talan väcks i
Arbetsdomstolen eller vid tingsrätt enligt närmare bestämmelser i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Beträffande arbetstagare som är anställda av lärosätet, dvs. lärare och
anställda doktorander gäller enligt högskoleförordningen (1993:100)
följande. Styrelsen för lärosätet skall besluta om bl.a. disciplinansvar,
åtalsanmälan och om avstängning. Styrelsen får välja att inrätta en
personalansvarsnämnd som prövar dessa frågor. Om en sådan nämnd
inrättas skall nämnden avgöra dessa frågor. Om styrelsen för lärosätet
eller en personalansvarsnämnd meddelar en disciplinpåföljd finns även
här möjlighet att söka ändring i beslutet genom att väcka talan mot
lärosätet enligt lagen om rättegång i arbetstvister. Av 7 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd framgår att uppsägning från
arbetsgivaren skall vara sakligt grundad.
För studenter och doktorander som är antagna till och bedriver
forskarutbildning finns bestämmelser om disciplinära åtgärder (varning
och avstängning). Ärenden om disciplinära åtgärder handläggs av en
disciplinnämnd, som skall finnas vid varje lärosäte. Ett beslut av
disciplinnämnden om avstängning kan överklagas hos länsrätt, men ett
beslut om varning får inte överklagas.
I högskolelagen finns krav på att verksamheten skall avpassas så att en
hög kvalitet nås. Att motverka slarv eller medvetet fusk liksom allmänt
oacceptabelt beteende individer emellan på arbetsplatsen borde kunna
inbegripas i denna allmänna strävan efter en hög kvalitet i verksamheten.
Som beskrivits finns det redan regler om hur arbetsgivare skall hantera
situationer när en anställd kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brott
som skall anmälas till åtal eller gjort sig skyldig till tjänsteförseelse.
Det saknas därför skäl att skapa en ny, särskild ordning med ett centralt
organ för att utreda forskningsfusk. Såvitt man kan bedöma är upptäckta
fall av forskningsfusk sällsynta. Samtidigt är det p.g.a. den moderna
forskningens höga grad av specialisering svårt att upptäcka
forskningsfusk och att utreda hur det har gått till. I första hand bör enligt
regeringens uppfattning förebyggande åtgärder som utbildning och
medvetandegörande prioriteras. Det är också viktigt att framhålla hur
angeläget ett noggrant granskningsarbete är t.ex. i samband med
anställningar och granskning av avhandlingar samt i samband med
forskningsfinansiärers behandling av ansökningar och redovisningar av
genomförda projekt. För att betona lärosätenas ansvar för förebyggande
åtgärder föreslår regeringen ny paragraf i högskolelagen enligt vilket
vetenskapens trovärdighet och god forskningssed skall värnas.
Myndighet eller lärosäte som utreder om en anställd skall anmälas till
åtal eller om disciplinpåföljd skall beslutas bör kunna anlita extern
expertis som stöd i utredningen. Det finns idag en expertgrupp knuten
till MFR som kan stödja lärosätena på detta sätt inom det medicinska
fältet. Denna modell bör i den nya myndighetsorganisationen för
forskningsfinansiering utvidgas. Vetenskapsrådet bör kunna
tillhandahålla nationell expertis inom alla vetenskapsområden som vid
behov kan anlitas av lärosätena.
Som ovan redogjorts för finns bestämmelser om åtalsanmälan från
arbetsgivarens sida. När åtgärd vidtagits för att åtal skall väckas får inte
arbetsgivaren inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande med
anledning av det som föranlett åtgärden. Även om ingen misstanke finns
om att brott enligt brottsbalken begåtts kan vissa handlingar företagna av
en offentligt anställd forskare föranleda åtgärder från arbetsgivarens
sida i form av disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Ytterst blir det
Arbetsdomstolen som tar ställning till om en forskare anses ha gjort sig
skyldig till fusk som påverkar anställningen. Utredningen har föreslagit
att lärosätena bör utfärda riktlinjer för utredning av misstanke om
forskningsfusk. Ytterst är det rektor såsom myndighetschef som är
ansvarig för att sådana utredningar kommer till stånd samt för formerna
för dessa utredningar. Regeringen har erfarit att sådana riktlinjer har
tagits fram inom Universitets- och högskoleförbundet (SUHF) och
tillämpas av lärosätena. Enligt regeringens bedömning fordras inte
någon ytterligare reglering för närvarande. Hanteringen av frågor om
oredlighet i forskningen bör emellertid följas upp och regeringen avser
att återkomma till frågan.
Utbildning och medvetandegörande om forskningsetiska frågor är
viktiga element i det förebyggande arbetet mot oredlighet i forskning.
Statsmakterna bör emellertid inte som kommittén föreslår detaljreglera
forskarutbildningens innehåll. Det är emellertid naturligt att
doktoranden, tillsammans med sin handledare, diskuterar
forskningsetiska frågor. Regeringen överväger att föreskriva i
högskoleförordningen om handledarutbildning på sätt som beskrivs i
avsnitt 8.5.2 i denna proposition. Det är angeläget att
handledarutbildningen även innefattar forskningsetiska frågeställningar.
Granskningen av forskning genom peer-review är ett bärande element
i forskningens kvalitetskontroll. Denna process är därmed också viktig i
det förebyggande arbetet mot oredlighet i forskning. Enligt regeringens
mening bedrivs ett medvetet och aktivt arbete med utveckling av peer-
review processen särskilt hos forskningsråden. Regeringen följer detta
utvecklingsarbete noga bl.a. vid uppföljningen av myndigheternas
årsredovisningar.
Etisk prövning av forskning
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att det i
högskoleförordningen skall införas en bestämmelse om att
forskningsprojekt som innefattar försök med människa eller mänsklig
vävnad skall prövas i en forskningsetisk kommitté i enlighet med av
varje högskola fastställd arbets- och beslutsordning. Prövningen skall ha
sin utgångspunkt i de etikregler och internationella deklarationer som
antagits avseende forskning inom olika vetenskapsområden. De
forskningsetiska kommittéernas beslut skall vara rådgivande, vilket bl.a.
innebär en markering att forskaren själv är den som är ytterst moraliskt
ansvarig genom hela forskningsprocessen. En lokal kommitté skall
kunna vända sig till en annan forskningsetisk kommitté eller annan
instans. I de fall en etikansökan avslås bör forskaren ha rätt till
ytterligare en prövning ifrån en annan kommitté. Separata kommittéer
bör inrättas för skilda vetenskapsområden. De forskningsetiska
kommittéerna bör bestå av representanter för såväl forskningen som det
allmänna.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser är positiva till etisk
prövning av forskning som berör människor. Många instanser har dock
invändningar mot utredningens förslag till utformning av den etiska
prövningen. Etisk prövning bör inte enbart göras av forskning vid
universitet och högskolor, utan krav på forskningsetisk prövning bör
skrivas in även i andra relevanta myndigheters instruktioner. Många
remissinstanser anser emellertid att det behövs en generell
författningsreglering (ramlag) av de forskningsetiska kommittéerna,
liksom av förfarandet vid dessa organ. Det föreslagna tillägget till
högskoleförordningen beträffande försök med människa eller mänsklig
vävnad anses oklart formulerat. Många remissinstanser anser att
formuleringen är allt för generell. Att pröva alla försök som inbegriper
mänsklig vävnad är orealistiskt och förordningen skulle förlora sin
verkan. Vissa remissinstanser, flera av dem utan anknytning till
medicinsk forskning, anser att formuleringen är för snäv och inte
inbegriper all etiskt problematisk forskning. Systemet med ytterligare
en prövning i en annan kommitté anses vara alltför oklart reglerat. Flera
instanser påpekar att samma regler och samma bedömningsgrunder bör
gälla i samtliga kommittéer för att undvika jäv och skilda bedömningar
vid olika lärosäten. Många remissinstanser föredrar ett system med
överprövning hos en överordnad nämnd. En sådan överprövningsinstans
bör också kunna göra policyuttalanden och formulera riktlinjer och
regler. I frågan om etikkommittéernas sammansättning är
remissopinionen splittrad.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens mening är
det viktigt att det finns tydliga kriterier för vilka forskningsprojekt som
skall genomgå forskningsetisk prövning. Endast särskilt
integritetskänslig forskning bör granskas. Kommitténs förslag till
avgränsning som den uttrycks i ett föreslaget tillägg i
högskoleförordningen är därför alltför vid.
Under slutet av 1960-talet inrättades successivt
forskningsetikkommittéer vid samtliga medicinska fakulteter i Sverige.
Detta skedde delvis som ett svar på den s.k. Helsingforsdeklarationen
från 1964 och därför att National Institute of Health i USA år 1966
beslöt att alla humanforskningsprojekt som skulle stödjas ekonomiskt
därifrån måste genomgå etisk granskning. Numera finns således i var
och en av landets sjukvårdsregioner en regional
forskningsetikkommitté. Dessa regionala etikkommittéer är knutna till
de medicinska fakulteterna. I Stockholmsregionen finns även lokala
etikkommittéer, vilka sorterar under Karolinska Institutets regionala
etikkommitté. Medicinska forskningsrådets (MFR) nämnd för
forskningsetik är policyorgan i forskningsetiska frågor och samordnar
arbetet i de olika forskningsetikkommittéerna.
HSFR och SFR har båda etikkommittéer som granskar
projektansökningar som är ställda till respektive råd och i vissa fall
också sådana som remitteras från andra forskningsfinansiärer. Liksom
MFR:s etiknämnd har dessa etikkommittéer även policyskapande
uppgifter.
Statens medicinsk-etiska råd tillsattes år 1985 som ett rådgivande
organ till regeringen. En av rådets främsta uppgifter är att följa
utvecklingen inom sådan forskning och behandling som kan anses vara
känslig för den mänskliga integriteten eller påverka respekten för
människovärdet. Rådet tar dock inte ställning till enskilda
forskningsprojekt.
Gentekniknämnden inrättades år 1994 och har till uppgift att följa den
nationella och internationella utvecklingen på genteknikområdet, bevaka
etiska frågor och genom rådgivande verksamhet främja en etiskt
försvarbar och säker användning av gentekniken så att människors och
djurs hälsa samt miljön skyddas. Nämndens roll utreds för närvarande av
Bioteknikkommittén (Dir. 1997:120).
I den forskningsetiska utredningens betänkande Forskningsetisk
prövning (SOU 1989:74) föreslogs viss reglering av formerna för
forskningsetisk granskning och för utbildning i forskningsetik.
Riksdagen beslutade emellertid, i enlighet med förslagen i 1990 års
forskningspolitiska proposition (prop. 1989/90:90, bet.
1989/90:UbU25, rskr 328), att inte ytterligare reglera verksamheten.
Medicinsk forskning bedrivs ofta med hjälp av försökspersoner. De
kunskapsvinster forskningen kan leda till måste vägas mot de risker
försökspersoner kan utsättas för. Försökspersoner måste få en
rättvisande information om vad medverkan i ett forskningsprojekt
innebär. Det nuvarande systemet för forskningsetisk granskning är i
första hand avsett att hantera dessa frågor. Därutöver tillkommer den
granskning som sker i SFR:s och HSFR:s etiska kommittéer,
huvudsakligen av ansökningar ställda till respektive råd, avseende
integritetskänsliga projekt.
Enligt regeringens mening har ingenting framkommit som tyder på att
det nuvarande systemet inom det medicinska fältet inte fungerar väl.
Däremot har nya behov av forskningsetisk prövning uppstått dels genom
ny lagstiftning och dels genom vetenskapens utveckling.
Personuppgiftslagen (1998:204), lagen om hälsodataregister
(1998:543) och lagen om vårdregister (1998:544) innehåller regler om
att om viss behandling godkänts av en forskningsetisk kommitté, får
känsliga personuppgifter behandlas för forskningsändamål om
behandlingen är nödvändig enligt vissa närmare bestämmelser och om
samhällsintresset av det forskningsprogram där behandlingen ingår klart
väger över den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga
integritet som behandlingen kan innebära. I dessa lagar avses med
forskningsetisk kommitté ett särskilt organ för prövning av
forskningsetiska frågor som har företrädare för både det allmänna och
forskningen och som är knutet till ett universitet eller en högskola eller
till någon annan instans som i mera betydande omfattning finansierar
forskning. Regeringen har erfarit att Socialstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet, Riksförsäkringsverket, Statens Institutionsstyrelse
och Svenska Kommunförbundet har enats om att inrätta en gemensam
forskningsetisk kommitté knuten till Socialstyrelsen.
Personuppgiftslagen har därvid tolkats så att Socialstyrelsen får anses
likställd med en "instans som i mera betydande omfattning finansierar
forskning". Kommittén skall vara tillgänglig för samtliga nämnda
myndigheter samt för Svenska Kommunförbundet. Kostnaderna för den
etiska kommittén delas av samtliga berörda.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en översyn av frågor
som rör de s.k. biobankerna i hälso- och sjukvården. Utgångspunkten för
översynen är att viktig kunskap som kan hämtas från dessa biobanker
skall kunna vara tillgänglig för forskning, vård och behandling, samtidigt
som användningen inte får skada den enskilde, de genetiska släktingarna
eller deras integritet. Intresset för att få tillgång till materialet har ökat
kraftigt under senare år, bl.a. på grund av den snabba utvecklingen inom
genteknik och biomedicinsk forskning. Socialstyrelsen har i enlighet
med uppdraget lagt fram ett förslag till en särskild lag om biobanker (S
2000/3332/HS). Den föreslagna regleringen förutsätter bl.a. att
forskningsetikkommittéer prövar inrättande av en biobank för
forskningsändamål eller när en befintlig biobank skall ställa prover till
förfogande för ett nytt forskningsprojekt eller för klinisk prövning.
Under år 1999 har MFR:s etiska nämnd utfärdat forskningsetiska
riktlinjer för användningen av det humanbiologiska materialet i
biobanker för forskning.
Enligt regeringens bedömning finns mot denna bakgrund skäl som
talar för en generell författningsreglering av forskningsetisk prövning.
Kommitténs betänkande ger emellertid otillräckligt underlag för en
sådan åtgärd och regeringen avser därför att vidare utreda denna fråga
inte minst mot bakgrund av Europakonventionen om mänskliga
rättigheter och biomedicin. En sådan ramlag borde lämpligen bl.a.
reglera huvudmannaskapet för kommittéerna och deras sammansättning,
vilken forskning som måste etikgranskas, riktlinjer för etikbedömningen
samt former för överprövning av kommittéernas beslut.
6.4.3 Forskningsinformation
Regeringens bedömning: Vetenskapsrådet och Forskningsforum bör
ges ett särskilt ansvar för att sprida forskningsinformation.

Skälen för regeringens bedömning: Vetenskapens utveckling sker i
en allt snabbare takt och forskningens möjligheter att bidra till framsteg
i samhället blir därmed allt större. Den omvälvande utveckling som har
skett och som sker inom informationstekniken och som nu även präglar
biotekniken kan komma att förändra samhället och människors villkor på
ett sällan tidigare skådat sätt.
Samtidigt innebär denna utveckling stora utmaningar. Forskningen gör
ständigt nya landvinningar och människor hyser stora förhoppningar till
forskningens möjligheter att lösa många svåra problem. Den nya tidens
kunskap väcker dock många frågeställningar. Utvecklingen, framför allt
inom biotekniken och genomforskningen, innebär också att samhället
och dess medborgare måste ta ställning till allt svårare etiska frågor.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt med en omfattande, aktiv och
förtroendefull dialog mellan forskarna och det övriga samhället så att
motiven för forskningen öppet diskuteras. Det räcker inte med att
forskarna informerar varandra utan forskningsresultaten måste också bli
kända bland allmänheten. Särskilda avnämare, t.ex. näringslivet, behöver
också kunna uttrycka sina forskningsbehov och få möjlighet att påverka
forskningens inriktningar där det är relevant. Samverkan mellan
högskolan, näringslivet och skilda samhällssektorer behandlas närmare i
avsnittet 8.7.
När det gäller relationen mellan forskningen och allmänheten har
forskningsinformation olika syften. Information om forskning bidrar till
att höja den allmänna kunskapsnivån i samhället, vilket ökar enskilda
individers möjligheter att delta i den demokratiska processen. Det är
genom att få ta del av kunskap som människor kan påverka sin situation.
Att bedriva forskning är en verksamhet som kräver detaljerade kunskaper
om aktuella frågeställningar, metoder och tidigare resultat. Det är
angeläget att allmänheten får inblick i hur vetenskapliga prioriteringar
görs, vilka etiska överväganden som sker och hur vetenskapliga projekt
genomförs. Information om ett visst forskningsområde,
forskningsprojekt eller forskningsprocess gör det möjligt för
människor att bilda sig en uppfattning om och därmed ha möjlighet att ha
synpunkter på forskningens inriktning, vilket är en självklarhet i ett
demokratiskt samhälle. Det är ett naturligt krav att medborgarna får veta
hur statliga forskningsmedel används och vilka resultat det leder till.
Hela samhället är mottagare av den kunskap som tas fram genom
forskningen. Information om forskningsresultat har även betydelse för
samhällsutvecklingen i sin helhet, bl.a. genom att forskningsresultat i
ökande omfattning ligger till grund för politiska beslut. Att denna
kunskap sprids till allmänheten är också en demokratifråga.
Forskningsinformationen bör främja dialogen mellan forskare och
allmänheten. För att uppnå detta krävs att informationen är
målgruppsanpassad, begriplig och tillgänglig. Forskningsinformationen
bör öka allmänhetens intresse för forskning, medvetenhet om
forskningens betydelse, samt främja kunskaperna om forskningens
möjligheter och begränsningar.
De viktigaste förmedlarna av forskningsinformation är forskarna
själva. Forskarna bör på alla sätt uppmuntras att i populariserad form
presentera sin forskning för allmänheten för att därigenom främja en
dialog mellan forskare och allmänhet. Forskningsinformation bör ses
som en naturlig del av forskningen och bör vara meriterande i forskarnas
karriärutveckling.
Aktörerna som sprider forskningsinformation är många. Arbete med
forskningsinformation i mer organiserad form bedrivs idag vid landets
lärosäten, de nuvarande forskningsråden och sektorsorganen, av
forskningsstiftelserna, museer, Högskoleverket - främst genom
databasen SAFARI - m.fl. Det finns dessutom ett antal
populärvetenskapliga tidskrifter, vetenskapsredaktioner vid Sveriges
television och Sveriges radio samt ett stort antal frilansjournalister som
bevakar forskningsfrågor. I Sverige och internationellt växer det fram
nätverk av experter som via internet snabbt kan ge exempelvis
journalister kontakt med den kompetens som de efterfrågar.
Samverkan mellan förmedlarna av forskningsinformation, t.ex. mellan
lärosätena och forskningsråden, förekommer bl.a. kring vissa
populärvetenskapliga arrangemang. Sådan samverkan ökar möjligheterna
att nå ut med forskningsinformation och bör därför utvecklas ytterligare.
Att popularisera forskning innebär att göra resultat och processer
inom forskningen tillgängliga och begripliga även för människor utanför
den vetenskapliga världen. Populärvetenskap kan ta sig många olika
uttryck: det kan vara litteratur eller artiklar som forskarna författar
själva eller i samarbete med skribenter och framträdanden i massmedia
eller vid olika typer av publika evenemang. Många museer bidrar aktivt
till att sprida och förklara forskningsresultat. En metod som
framgångsrikt prövats är vetenskapsteater, där forskare tillsammans med
skådespelare illustrerar ett visst vetenskapligt område på ett nyskapande
sätt. Målgrupperna för vetenskapsteatern kan vara både vuxna och barn.
En annan form för populärvetenskapen är vetenskapsfestivaler, som
vuxit fram i Europa och som även anordnas i Sverige sedan några år
tillbaka. Vid dessa festivaler presenteras forskning på en mängd olika
sätt: forskningslaboratorier öppnas för allmänheten, utställningar,
seminarier och konferenser anordnas och experimentverkstäder skapas.
Populärvetenskap har dessutom ett "inomvetenskapligt" värde. Att
forskning populariseras kan öka kunskapsutbytet mellan olika
vetenskapliga discipliner, vilket möjliggör nya vetenskapliga
frågeställningar och lösningar som kan finnas i gränslandet mellan olika
forskningsdiscipliner.
Genom massmedia får många människor kunskap om forskning. Viss
forskning väcker större intresse än annan. Så har exempelvis vår tids
biologiska forskning fått stor uppmärksamhet i massmedia. Åsikterna
om vad som är en nyhet och om det är en positiv eller negativ sådan kan
gå isär. Sådant som inom forskarsamhället ses som en framgång kan
utanför vetenskapssamhället väcka stora farhågor. Ett sådant exempel är
resultat av biotekniken, exempelvis det klonade fåret Dolly. För
forskaren kan det vara mekanismerna, förloppen och fenomenen som är
det intressanta, medan världen utanför forskarsamhället kan reagera
utifrån andra aspekter och ifrågasätta forskningens syften eller metoder.
Det är viktigt att både forskare och journalister är medvetna om de olika
värderingar och kulturer som finns inom respektive sfär.
Fler kritiskt skolade och väl insatta vetenskapsjournalister ökar
möjligheterna till kritisk granskning och debatt kring forskningen, dess
prioriteringar och resultat. Här är de tidigare nämnda expertnätverken
viktiga.
Det ekonomiska stöd som flera av de befintliga forskningsråden ger i
form av journaliststipendier bör fortsätta även inom ramen för den nya
myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering. Även seminarier
och workshops riktade till journalister kring vissa forskningsprojekt
eller forskningsområden är vägar att förbättra kunskapen om
forskningen och dess villkor. Utvecklingen av internet har gjort det
möjligt att snabbt nå många människor med information. Internet är en
väl etablerad kanal och ett enkelt sätt att förmedla och söka information.
Internet lämpar sig bäst för efterfrågestyrd information eftersom det
kräver att konsumenten aktivt måste ta fram den. Den internetbaserade
databasen SAFARI underlättar spridningen av forskningsinformation.
Internets ökade betydelse som kunskapskälla för medborgarna gör att
utvecklingsarbetet inriktat på kommunikation med allmänheten bör ges
hög prioritet. Mer populärvetenskaplig information måste dock också
utvecklas på andra vägar.
Vetenskapsrådet ges ett nationellt ansvar för systematisk, strukturerad
och översiktlig forskningsinformation. Vetenskapsrådet tar över det
arbete som bedrivits av FRN och de uppdrag om forskningsinformation
som tidigare åvilat forskningsråden under Utbildningsdepartementet.
Vetenskapsrådets uppdrag i forskningsinformationshänseende beskrivs i
avsnitt 7.2. Det bör övervägas om hela den samlade, organiserade
forskningsinformationsverksamheten bör utvärderas och i så fall vilken
tidpunkt för detta som kunde vara lämplig.
Riksdagen har beslutat att ett Forskningsforum skall inrättas i
samband med att den nya organisationen för forskningsfinansiering
träder i kraft. Forskningsforums syfte är att stärka dialogen och
samverkan mellan forskare, forskningsfinansiärer, allmänhet, m.fl. Inom
Forskningsforum skall övergripande forskningsfrågor av betydelse för
både forskningens och samhällets behov kunna diskuteras och
debatteras. Forskningsforum kommer således att ha en central roll i
forskningsinformationshänseende. Forskningsetiska frågeställningar är
ett exempel på ett område som Forskningsforum bör ägna stor
uppmärksamhet.
7 Instrumenten för genomförande
7.1 En ny myndighetsorganisation
För att åstadkomma en stärkt organisation för forskningsfinansiering har
riksdagen efter förslag av regeringen i propositionen Forskning för
framtiden en ny organisation för forskningsfinansiering (prop.
1999/2000:81) fattat beslut om inrättandet av en ny
myndighetsorganisation. Den nya organisationen träder i kraft den 1
januari 2001. En organisationskommitté har tillsatts med uppgift att
förbereda och genomföra bildandet av de nya myndigheterna.
Syftet med den nya organisationen är att ge möjlighet till kraftsamling
på viktiga vetenskapliga områden, främja samarbete mellan
forskningsområden och mellan forskning och utveckling samt förbättra
spridningen av information om forskning och dess resultat. Den nya
organisationen ger väsentligt bättre villkor för att stimulera tvär- och
mångvetenskaplig forskning och för att ge framstående
forskarbegåvningar tillräckligt stöd för att kunna utveckla en självständig
och nyskapande forskning. Vidare bör den nya
myndighetsorganisationen arbeta aktivt inom sina respektive områden
med frågor av grundläggande betydelse såsom jämställdhet och etiska
aspekter i forskningen.
För att åstadkomma detta och för att stärka grundforskningens roll
och samtidigt öka kvalitetskraven genom forskarstyre inrättas tre
forskningsråd med forskarmajoritet i styrelsen, Vetenskapsrådet och de
däri ingående ämnesråden för humaniora-samhällsvetenskap, medicin
respektive natur- och teknikvetenskap, Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande. Den behovsstyrda forskningen ges en effektiv
organisation, genom inrättandet av Verket för innovationssystem, med
höga relevans- och kvalitetskrav. I det följande ger regeringen sin syn på
vissa frågor som berör de nya myndigheternas uppdrag och arbetsätt

Nya medel för forskning

miljoner
kronor
Vetenskapsrådet
478
Forskarrekrytering
110
Biovetenskap
70
Informationsteknik
50
Materialvetenskap
20
Dyrbar utrustning
43
Högpresterande datorsystem
15
Småämnesresurs
10
Vårdforskning
20
Konst
20
Utbildningsvetenskap
90
Allmän förstärkning
30
Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap
15
Allmän förstärkning
15
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande
20
Miljö och hållbar utveckling
20
Verket för innovationssystem
40
Bioteknik
20
Informationsteknik
20
Totalt
553

Genomgående för hela den nya organisationen skall vara en strävan att
åstadkomma mer samlade insatser inom angelägna områden samt att ge
goda villkor för mång- och tvärvetenskaplig forskning. För att Sverige
skall fortsätta vara en framstående kunskapsnation med högkvalitativ
forskning krävs att den nya organisationen satsar på unga forskare, både
kvinnor och män. Det kommande generationsskiftet bland forskarna
motiverar att aktiva åtgärder sätts in för att öka karriärmöjligheterna för
unga, duktiga forskare. Åtgärderna kan avse både ett utökat antal
anställningar som forskarassistent och särskilda satsningar på
framstående individer som tilldelas ett substantiellt forskningsstöd. Det
är av största vikt att dessa karriärmöjligheter är lika goda såväl för
kvinnliga som manliga forskare.
Vissa generella krav på arbetssätt bör gälla för hela
myndighetsorganisationen. Ett sådant krav bör vara att endast forskning
av hög vetenskaplig kvalitet skall ges stöd. Detta avser såväl den
nyfikenhetsbaserade grundläggande forskningen som den behovsstyrda
forskningen. Endast högkvalitativ forskning kan möta de nödvändiga
relevanskrav som dessutom måste ställas på behovsstyrd forskning. En
internationell kvalitetsgranskning bör eftersträvas, även inom områden
som traditionellt inte har använt internationell expertis för
kvalitetsbedömning. Forskningsprojekt bör bedömas efter s.k. peer
review granskning. Denna metod har hittills visat sig vara det bästa sättet
att upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet inom forskningen.
Sverige är ett förhållandevis litet land vilket medför att
forskarsamhället inom vissa områden kan utgöras av mycket få personer.
Vid bedömning av forskningsprojekt och beslut om forskningsstöd kan
därför ofta jävssituationer uppstå. Detta är ytterligare ett skäl till att
eftersträva ett inslag av internationella granskare av projekt.
Myndigheterna måste också utveckla klara riktlinjer för hur
jävssituationer skall hanteras.
Ett annat viktigt moment för att åstadkomma hög kvalitet och ge
underlag för omprioritering och förnyelse är användningen av
internationella utvärderingar av forskning. Sådana utvärderingar har
sedan länge använts inom delar av den hittillsvarande
forskningsrådsorganisationen. Även delar av sektorsforskningen har
utvärderats i internationell belysning. Det finns emellertid andra delar av
forskningen som i ringa grad har prövats på detta sätt. Denna fråga har en
avgörande betydelse för forskningens kvalitet och trovärdighet och
regeringen anser därför att den nya myndighetsorganisationen bör
eftersträva att i mycket hög utsträckning använda sig av internationella
utvärderingar.
Det är av största vikt att de nya myndigheterna utvecklar effektiva
samarbetsformer sinsemellan, både i det löpande dagliga arbetet och i
den långsiktiga planeringen - t.ex. i form av gemensamma
forskningsprogram etc. Även i det internationella arbetet och i EU-
frågor måste hela den nya organisationen ha ett nära samarbete.
Vidare bör genomgående ställas höga krav på jämställdhetsarbetet
såväl avseende myndigheternas egen organisation som avseende den
vidare frågan om jämställdhet i den forskning som stöds.
Grundläggande för god forskning är att den bedrivs efter sunda etiska
principer. Myndigheterna bör därför främja debatt om forskningsetik
och utveckla etiska riktlinjer för sitt eget forskningsstöd.

7.2 Vetenskapsrådet
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 478
miljoner kronor fördelas till Vetenskapsrådet för att stödja
grundläggande forskning. Av de nya resurserna föreslås i
budgetpropositionen för år 2001 att 76 miljoner kronor fördelas för
budgetåret. En planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 150
miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 252 miljoner
kronor för år 2003.
Beträffande användningsområdet för de nya resurserna bör bl.a.
följande gälla.
En fördelning som ökar successivt för att år 2003 uppgå till 110
miljoner kronor görs till rekryteringsanställningar och individuella
bidrag till framstående unga forskare.
En fördelning som ökar successivt för att år 2003 uppgå till 140
miljoner kronor görs till biovetenskap, informationsteknik och
materialvetenskap.
En fördelning som successivt ökar till 20 miljoner kronor år 2003
görs till vårdvetenskaplig forskning.
En fördelning som successivt ökar till 20 miljoner kronor år 2003
görs till området konst.
En fördelningen som ökar successivt för att år 2003 ha ökat med 43
miljoner kronor görs till dyrbar vetenskaplig utrustning.
Fördelningen till högpresterande datorer ökar från och med år 2001
med 15 miljoner kronor.
En särskild resurs som år 2003 bör uppgå till 10 miljoner kronor
fördelas för s.k. småämnen.
En särskild resurs som år 2003 bör uppgå till 90 miljoner kronor
fördelas till utbildningsvetenskaplig forskning.
En fri resurs som år 2003 bör uppgå till 30 miljoner kronor.
Den administrativa hanteringen av kommunikationssystemet SUNET
bör överföras till Vetenskapsrådet.

Skälen för regeringens bedömning

Vetenskapsrådets främsta uppgift skall vara att stödja grundläggande,
inomvetenskapligt motiverad forskning av högsta vetenskapliga kvalitet
inom samtliga vetenskapsområden. Vetenskapsrådet skall överta de
uppgifter som idag handhas av Forskningsrådsnämnden (FRN),
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR),
Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet
(NFR) och Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR). Uppdraget har
närmare beskrivits i prop. 1999/2000:81. Vetenskapsrådet skall svara
för forskning inom humaniora och samhällsvetenskap inklusive det
konstnärliga området, religionsvetenskap och rättsvetenskap, medicin
inklusive vårdvetenskap, odontologi och farmaci, naturvetenskap,
matematik och teknikvetenskap. Andra uppgifter är finansiering av
dyrbar vetenskaplig utrustning, nationella och internationella
forskningsanläggningar, högpresterande datorsystem och longitudinella
databaser inom det samhällsvetenskapliga området samt vetenskaplig
planering av polarforskning.
Härutöver skall Vetenskapsrådet ha vissa uppgifter av mer
övergripande karaktär. Dessa är bl.a. följande. Vetenskapsrådet skall ha
ett särskilt ansvar för att i ett internationellt perspektiv upprätthålla
kvaliteten på den svenska forskningen och främja förnyelse och
rörlighet inom forskningen. Internationella utvärderingar av
forskningens kvalitet är här ett viktigt instrument. Vetenskapsrådet
övertar även ansvaret för de olika arbetsgrupper och kommittéer som
drivits inom forskningsrådens arbete utöver de beredningsgrupper som
råden använt för bedömning av ansökningar. Huvuddelen av
Vetenskapsrådets forskningsstöd fördelas efter ansökan från forskare.
Dessa forskarinitierade projekt är grundbulten i rådets verksamhet och
bör kunna öka i omfattning. Rådet skall ansvara för övergripande
policyfrågor som rör hela dess verksamhetsområde. Rådet skall också ta
initiativ till vissa breda forskningssatsningar. En angelägen uppgift för
rådet är att ta initiativ till mång- eller tvärvetenskapliga satsningar över
ämnesgränser samt att svara för forskningsinformation. Rådet skall även
ha ett nationellt ansvar för att i samverkan med universitet och
högskolor åstadkomma en effektiv profilering av forskningen samt för
att skapa goda forskningsmiljöer för den svenska forskningen.
Vetenskapsrådet skall även på regeringens uppdrag svara för
forskningspolitiska analyser och rådgivning till regeringen i
forskningsfrågor och årligen återrapportera en översikt av det
forskningspolitiska landskapet. Rådet skall även medverka i beställning
och framtagning av forskningsstatistik som underlag för sina
prioriteringar. Rådet skall vidare svara för en för ämnesråden gemensam
behandling av vissa internationella frågor och främja det svenska
deltagandet i EU:s ramprogram för forskning. Rådet bör också samverka
med andra länder inom ramen för European Science Foundation. Rådet
skall särskilt beakta jämställdhet och genusforskning.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 478 miljoner kronor
fördelas till Vetenskapsrådet för att stödja grundforskning. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 76 miljoner
kronor fördelas för budgetåret. En planeringsförutsättning bör vara att
ytterligare 150 miljoner kronor fördelas för år 2002 och härutöver
ytterligare 252 miljoner kronor för år 2003.
Inom Vetenskapsrådet inrättas tre ämnesråd med ansvar för
humaniora-samhällsvetenskap, medicin respektive natur- och
teknikvetenskap. Dessa disponerar huvudsakligen de medel för
projektstöd som tidigare fördelats via de fyra forskningsråden, HSFR,
MFR, NFR och TFR. Ämnesråden skall inom de ekonomiska ramar som
anges i budgetpropositionen och regleringsbrev besluta om
medelsfördelningen till forskningsprojekt och finansiering av
anställningar för forskningsverksamhet inom sina respektive
verksamhetsområden. Om Vetenskapsrådet utfärdat riktlinjer för denna
medelsfördelning eller för satsningar på forskningsområden som är av
särskild betydelse, skall dessa riktlinjer följas av ämnesråden.
Strategiska avvägningar inom ansvarsområdet är en viktig uppgift för
ämnesråden liksom att bevaka och underbygga svensk forsknings
kvalitet.
Förutom de nedan beskrivna områden som regeringen bedömer att
Vetenskapsrådet bör prioritera behövs en allmän förstärkning av rådets
budget av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning för åren 2001-2003. Som en planeringsförutsättning
ökar successivt fördelningen för att år 2003 uppgå till 30 miljoner
kronor per år. I takt med att medel frigörs från andra satsningar ökar
kontinuerligt rådets utrymme för nya satsningar. De nya satsningarna på
Vetenskapsrådet ger tillsammans med de ingående resurserna från FRN,
HSFR, MFR, NFR och TFR en total budget för år 2001 om 1 878
miljoner kronor.
Kraftsamling och mångvetenskap
Det är viktigt att Sverige kan göra satsningar inom nya centrala
forskningsområden som drivs fram av den vetenskapliga utvecklingen.
Om svensk forskning skall kunna hävda sig i den allt hårdare
internationella konkurrensen krävs målmedvetna satsningar på
högkvalitativa forskningsmiljöer som ger de bästa förutsättningarna för
forskningen. I många fall behöver forskningskompetens från flera
områden kombineras. I andra fall kan det behövas en satsning inom ett
smalare fält. Detta ställer krav både på betydande resurser och nya
arbetssätt som främjar kraftsamling och tillräckligt kritisk massa av
forskare.
Den forskningsfinansierande organisationen har hittills inte i
tillräcklig omfattning enats kring gemensamma satsningar för att skapa
starka forskningsmiljöer och program. Inrättandet av Vetenskapsrådet
medför därvid väsentligt förbättrade möjligheter att åstadkomma större
satsningar inom den nyfikenhetsbaserade forskningen. Vetenskapsrådet
bör åstadkomma samverkan inom angelägna områden mellan
ämnesrådens satsningar när det gynnar den vetenskapliga styrkan.
Vetenskapsrådet bör även med de medel som ej fördelas via ämnesråden
främja mångvetenskap och koncentrerade satsningar. Rådet bör vidare
delta i finansieringen av de verksamheter i Kirunaområdet som samlats
inom Miljö- och rymdforskningsinstitutets verksamheter. Vidare bör
Vetenskapsrådet aktivt verka för samverkan med övriga
forskningsfinansiärer, bl.a. genom Forskningsforum. Rådet bör i
årsredovisningen rapportera till regeringen vilka åtgärder som vidtagits
för att åstadkomma satsningar och för att främja mångvetenskap.
Generationsskiftet
En mycket stor andel av dagens forskarutbildade är nu mellan 55 och 64
år. Det innebär påtagligt stora pensionsavgångar det första decenniet
efter år 2000. Under perioden 1999 2009 kommer närmare 50 procent
av landets professorer, 30 procent av lektorerna och drygt 20 procent av
adjunkterna att uppnå 65 års ålder. Större delen av dessa
pensionsavgångar sker under perioden 2005 2009. För att möta dessa
betydande pensionsavgångar utan att högskolan förlorar kompetens och
kvalitet måste dagens unga forskare ges betydligt större möjligheter att
meritera sig för framtida verksamheter inom undervisning och
forskning.
Den grundläggande högskoleutbildningen har expanderat, och beslut
har fattats om en ytterligare expansion. Under expansionen inleds
pensionsavgångarna för en betydande andel av dagens lärarkår. För att
åtminstone bibehålla och helst stärka kvaliteten på grundutbildningen
måste därför betydligt fler lärare anställas.
Unga nydisputerade forskare måste i högre utsträckning erbjudas
möjlighet att fortsätta en akademisk karriär. Andelen doktorander som
fortsatte sin karriär inom högskolan var år 1996 drygt 50 procent. I
forskningsrådens internationella utvärderingar av svensk forskning har
särskilt framhållits svårigheten för yngre forskare att fortsätta en
akademisk karriär och nackdelarna med en i många fall tudelad
karriärväg en forskande och en undervisande. Detta problem har också
en längre tid påtalats av forskningsråden och lärosätena och man anser
att nydisputerade forskare bör ges möjlighet till forskningsstöd via
postdoktorala stipendier och forskarassistentanställningar. Dessa
möjliggör meritering för en fortsatt akademisk verksamhet på hög nivå.
Särskilt bör i sammanhanget beaktas kvinnors möjlighet till
vidareutveckling inom forskningsintensiva anställningar på samtliga
nivåer, för att garantera en jämn fördelning av både kvinnor och män på
högre tjänster. Dessa tjänster är nödvändiga för att täcka kommande
behov av lärare och för att fylla det ökande behovet av forskarkompetens
på arbetsmarknaden utanför högskolan. Dagens brist på
rekryteringsanställningar utgör ett stort hinder för unga, begåvade
forskare att fortsätta en lärar- och forskargärning inom högskolan och
möta kommande stora generationsskiften. Vetenskapsrådet bör därför
disponera medel för rekryteringsanställningar.
Det stora generationsskiftet inom svensk forskning får också effekter
på återväxten av högkvalitativ forskning. Idag är det ofta svårt för unga,
framstående forskare att etablera självständig forskning vilket bl.a. har
påtalats av forskningsråden i olika framställningar till regeringen.
Orsaken är brist på anställningar och svårighet att få forskningsresurser
utan att ingå i en etablerad forskares krets. Därmed hindras utvecklingen
av nydanande forskningsinriktningar i Sverige och vi riskerar att de
största begåvningarna söker sig bort från högskolan.
För att svensk forskning inte skall tappa kvalitet när nästa generation
forskare skall ta över är det därför nödvändigt att nu satsa på de bästa
unga forskarna. Det är också nödvändigt för att stödja utvecklingen av
mer nyskapande forskning. Inom ramen för Vetenskapsrådets budget bör
finnas förutsättningar för att starta ett grundforskningsprogram för
individuella bidrag till framstående unga forskare inom samtliga
vetenskapsområden.
Av de nya resurser riksdagen anvisat bör för åren 2001 2003 110
miljoner kronor årligen fördelas för rekryteringsanställningar och
individuella bidrag till framstående unga forskare. Av dessa medel bör
minst 20 miljoner kronor fördelas till rekryteringsanställningar inom
det humanistisk-samhällsvetenskapliga området, framför allt till
humaniora. Förstärkningen bör göras successivt för att år 2003 uppgå
till 110 miljoner kronor per år.
Goda forskningsmiljöer
Vetenskapsrådet bör ha ett nationellt ansvar för att i samverkan med
universitet och högskolor åstadkomma en effektiv profilering av
forskningen samt för att skapa goda forskningsmiljöer för den svenska
forskningen. Lärosätena bör i ökande grad kunna göra omprioriteringar
och strategiska satsningar. Forskargrupper och forskningsområden bör
kunna ges särskilt stöd och stagnerande verksamheter avvecklas.
Omprioriteringar och nysatsningar bör i större utsträckning än tidigare
ske inom ramen för befintliga medel.
En väsentlig del av förnyelsen inom lärosätenas forskning erhålls i
samband med omprövning och nytillsättning av professurer.
Vetenskapsrådet kan, då lärosätet så önskar, genom sin nationella
överblick bistå lärosätet i denna process. Vid behov kan rådet initiera en
oberoende översyn som kan utföras av svenska och utländska forskare på
området. Denna översyn kan sedan ligga till grund för lärosätena i sådana
fall där de önskar få råd från Vetenskapsrådet i fråga om professurers
inriktning.
Vetenskapsrådet kan även i en diskussion med lärosätena identifiera
forskningsområden där en särskild satsning är motiverad varefter
lärosätena i konkurrens tilldelas medel för ändamålet. Även i detta
sammanhang bör Vetenskapsrådet sträva efter att skapa goda
forskningsmiljöer.
Mångfalden i lärosätenas forskningssatsningar ger en god grund för
framväxten av ny forskning samtidigt som den i viss mån försvårar
koncentration och profilering inom angelägna områden. För att skapa
möjligheter till internationellt konkurrenskraftig spetsforskning och
verkligt starka forskningsmiljöer skulle en ny arbetsform, Nationella
forskningscentra, kunna prövas. Detta bör ske i form av koncentrerade
satsningar på den mest slagkraftiga och dynamiska fria
grundforskningen. Centra bör i konkurrens tilldelas en kraftfull och
långsiktig finansiering. Vetenskaplig excellens bör utgöra främsta
kriterium vid urvalet. Dessa bör ges möjlighet till vetenskapligt
"risktagande" för att kunna tillvarata den mest nydanande forskningen
och ges en tidsbegränsad finansiering och utvärderas före en eventuell
fortsättning. Tyngdpunkten inom programmet bör ligga på teknik och
naturvetenskap men även humaniora, samhällsvetenskap och medicin bör
kunna förekomma.
Syftet med en sådan satsning är att skapa kreativa och effektiva
forskningsmiljöer, som ger förutsättningar för den grundläggande
forskningen i internationell toppklass. Nya forskningsområden får
härigenom ett kraftfullt stöd, vilket är svårt i etablerade strukturer. En
kritisk massa av forskare inom spetsområden kan härmed skapas.
Sveriges ställning som forskningsnation kan stärkas och den
internationella synligheten höjas, vilket underlättar möjligheterna att
rekrytera internationellt erkända toppkrafter till landet. En
internationellt stark position inom forskning ger även positiva effekter
utanför forskningsområdet t.ex. genom att en viktig faktor för
företagens lokalisering är närhet till framstående forskningsmiljöer. En
framgångsrik forskning kan även bidra till en styrkeposition vid
internationella förhandlingar där forskning utgör ett viktigt
beslutsunderlag. Satsningen skapar också bättre förutsättningar för den
problemorienterade forskningen då denna beror av den grundläggande
forskningens framsteg och av tillgången på forskarutbildade personer.
Satsningarna kommer att vara av betydelse för näringslivet som
efterfrågar verkligt excellenta forskningsmiljöer som
samarbetspartners. Centra bör även kunna omfatta forskningsinriktningar
av betydelse för samhället i vid bemärkelse, där olika finansiärer enats
kring en gemensam satsning. Vetenskapsrådet bör ges möjlighet att ta
initiativ till verksamhet med sådana Nationella forskningscentra.
Prioriterade områden
Regeringen har ovan redovisat ett antal forskningsområden där det finns
behov att göra särskilda satsningar. Det är dessutom angeläget att rådet
stödjer miljöforskningen. När det gäller biovetenskap och bioteknik
med särskild inriktning på funktionsgenomik, informationsteknologi
(IT), materialvetenskap och materialteknik bör rådet göra en avvägning
av i vilken mån och hur ansvaret för dessa satsningar bör fördelas mellan
de olika ämnesråden.
Av de nya resurserna bör 140 miljoner kronor fördelas för satsningar
på områdena biovetenskap och bioteknik, informationsteknik samt
materialvetenskap och materialteknik. Förstärkningen bör göras
successivt med 40 miljoner kronor år 2002 och härutöver ytterligare
100 miljoner kronor år 2003. Förstärkningarna till biovetenskap och
bioteknik, informationsteknik samt materialvetenskap och
materialteknik bör uppgå till respektive 70 miljoner kronor, 50 miljoner
kronor samt 20 miljoner kronor. Regeringen bedömer även att
forskningen behöver stärkas inom områdena humaniora, vårdvetenskap,
utbildningsvetenskap samt på det konstnärliga området. Beträffande
satsningen på det konstnärliga området bör ansvaret ligga hos
ämnesrådet för humaniora-samhällsvetenskap medan ansvaret för
vårdvetenskap bör ligga på ämnesrådet för medicin. En fördelning till
vårdvetenskaplig forskning görs som successivt ökar till 20 miljoner
kronor år 2003 samt en fördelning för forskning på det det konstnärliga
området och för konstnärligt utvecklingsarbete som successivt ökar till
20 miljoner kronor år 2003.
Dyrbar utrustning, högpresterande datorkapacitet, nationella anläggningar
och longitudinella studier
Dyrbar vetenskaplig utrustning finansieras i dag, via ett särskilt anslag
till FRN, för att säkerställa att den nationella utrustningsstandarden hålls
på en god nivå. Behovet av utrustning har därmed inte behövts ställas
mot medel för projekt och tjänster. Det nationella behovet av storskalig
beräkningskapacitet täcktes tidigare via Rådet för högpresterande
datorsystem (HPDR). Detta anslag hanteras numera inom FRN:s ram för
dyrbar utrustning och behovet av datorer vägs därmed delvis mot annan
tung utrustning. De stora forskningsanläggningarna finansieras i dagens
system via NFR:s program för nationella anläggningar. Härigenom finns
en nationell strategi för användning av utrustning som är alltför dyrbar
och resurskrävande för ett enskilt universitet. Longitudinell forskning
finansieras i dag via FRN och Socialvetenskapliga forskningsrådet
(SFR). Myndigheterna har en gemensam kommitté för planering och
utnyttjande av databaser.
FRN disponerar för år 2000 ett anslag om 64,1 miljoner kronor för
dyrbar utrustning med en nedre kostnadsgräns på 2 miljoner kronor.
Utrustningsanslaget minskades tillfälligt inför budgetåret 1998 i
samband med omläggningen av utbetalningen av anslag. Detta system har
inneburit svårigheter i samband med försenade investeringar eller då
kostnader varierar under projektets gång. En hantering av anslagen för
dyrbar utrustning där de vetenskapliga utvärderingarna gjorts av olika råd
och sektorsorgan med en gemensam prioritering har visat sig vara ett
lämpligt sätt att väga olika vetenskapsområden mot varandra. Denna
modell kvarstår i den nya organisationen där ämnesövergripande frågor
hanteras gemensamt av Vetenskapsrådet. Vetenskapsrådet kommer att ha
en större frihet än FRN att koppla anslagen för dyrbar utrustning till
annat centralt stöd till högpresterande datorer (HPD), nationella
anläggningar, databaser och ämnesövergripande satsningar vilket
kommer att ge rådet en möjlighet att planera för en jämnare fördelning
av kostnaderna.
Inför år 2000 beviljade FRN bidrag för dyrbar utrustning om drygt
100 miljoner kronor med avskrivning under fem år. Dessutom
beviljades avsevärda belopp för dyrbar utrustning från andra externa
finansiärer. Flera internationella utvärderingar har påpekat att
utrustningsstandarden inom de utvärderade områdena är god men någon
fullständig översikt av utrustningsstandarden i landet har inte gjorts. Inte
heller har någon analys gjorts av hur neddragningarna i samband med
omläggningen av finansieringen påverkat svensk forskning. För att kunna
planera framtida fördelningar för dyrbar utrustning behöver en
fullständig analys av användningen göras. En sådan analys bör avse bl.a.
hur effektivt beviljade utrustningar används, graden av gemensam
användning, lokalt driftsstöd, planerade uppgraderingar och
nyanskaffningar, samt om en nationell samordning kan ske. Regeringen
anser vidare att av de nya resurserna för år 2001 2003 bör fördelningen
till dyrbar vetenskaplig utrustning ökas med 43 miljoner kronor.
Förstärkningen bör göras successivt med 21 miljoner kronor år 2001,
ytterligare 15 miljoner kronor år 2002 och härutöver ytterligare 7
miljoner kronor år 2003.
Under år 2000 avsattes ur FRN:s budget för dyrbar utrustning 30
miljoner kronor för finansiering av driften av högpresterande datorer vid
tre centra; Parallelldatorcentrum (PDC) i Stockholm, Nationellt
superdatorcentrum (NSC) i Linköping och High Performance
Computing Center North (HPC2N) i Umeå. Detta har visat sig ungefär
motsvara behovet för drift och vissa investeringar vid anläggningarna. I
samband med biovetenskapernas ökade behov av storskaliga
datorberäkningar kommer nya grupper att behöva datorstöd. Detta kan i
framtiden innebära ökade kostnader för drift och användarstöd vid
gemensamma datorcentra.
Vetenskapsrådet bör med sin nationella överblick vara väl lämpat att
avgöra när och om investeringar i nya och högre presterande datorer bör
göras. Rådet kan genom omprioriteringar inom en central budget planera
för eventuella uppdateringar av den högpresterande datorkapaciteten. Nu
finns två större centra, PDC och NSC och ett mindre, HPC2N samt flera
lokala datorcentra med kapacitet för storskaliga beräkningar. Ett land av
Sveriges storlek kan endast upprätthålla högsta beräkningskapacitet vid
ett eller möjligen vid två centra. PDC är redan nu den största
anläggningen för akademiska beräkningar och är en naturlig lokalisering
för stora datorer. Även NSC i Linköping har en stor kapacitet för HPD-
beräkningar. NSC har flera stora användare utanför den akademiska
världen som också deltar i finansieringen av anläggningen. Mycket talar
därför för att storskalig beräkningskapacitet bör upprätthållas även här i
samarbete med andra användare och finansiärer. Dessa två anläggningar
utgör kärnan i den svenska HPD-verksamheten och om Vetenskapsrådet
bedömer att investeringar skall göras i verkligt högpresterande maskiner
bör dessa placeras vid dessa centra. De allra största maskinerna betingar
mycket höga kostnader och rådet måste väga behov mot kostnad. Det är
också tveksamt om rådet inom sin budget kan finansiera mer än högst en
sådan maskin utan delfinansiering av användare utanför den akademiska
världen. Finansieringen av en sådan satsning riskerar samtidigt att utarma
övrig HPD-verksamhet och rådet måste bevaka att detta inte sker.
Regeringen bedömer att ur de 30 miljoner kronor som FRN förfogat
över för drift och uppgradering av svensk HPD-verksamhet används ca
25 miljoner kronor för drift av anläggningarna. Därutöver behövs ca 20
miljoner kronor årligen för uppdateringar av högpresterande datorer.
Regeringen anser därför att av de nya resurserna, fördelningen för
högpresterande datorer bör ökas med 15 miljoner kronor per år.
Förstärkningen bör göras från år 2001. Därutöver har rådet en möjlighet
att inom den centrala budgeten för bl.a. dyrbar utrustning vid större
investeringar tillföra ytterligare medel för dessa.
HPD-verksamheten har under några år koordinerats via FRN där en
kommitté fördelat beräkningstid vid de olika HPD-centra. Detta har
fungerat väl och kan vara ett sätt för rådet att göra fler datorcentra i
landet nationellt tillgängliga mot att dessa centra får ett visst centralt
stöd för drift och mindre uppgraderingar.
En analys behöver göras av det nationella beräkningsbehovet vid
högpresterande datorer, vilka system som skall prioriteras för olika
verksamheter och hur detta behov skall täckas. Med en sådan analys som
underlag kan Vetenskapsrådet utarbeta en nationell strategi för hur
högpresterande datorkraft för storskaliga beräkningar skall finansieras
och organiseras.
Utvecklingen inom datorområdet är snabb och uppgraderingar till
toppkapacitet håller internationell nivå i högst något år. Nya tekniker
utvecklas snabbt och samkörningar av beräkningar mellan flera
datorsystem planeras på många håll. I Sverige har ett nationellt system,
Swegrid, diskuterats, där beräkningar via Swedish University Computer
Network (SUNET) kan göras på flera datorcentra. Ett mer effektivt
utnyttjande av den nationella kapaciteten åstadkoms härigenom för de
ganska få områden som kan utnyttja denna typ av beräkningar. För att
koordinera satsningarna på högpresterande datorkapacitet med
uppdateringar av ett effektivt distributionsnät bör den administrativa
hanteringen av kommunikationssystemet SUNET överföras till
Vetenskapsrådet.
För riktigt stora forskningsanläggningar är en gemensam användning
uppenbar och flera av dessa har samlats i de Nationella anläggningarna
som administrerats av NFR sedan 1995. Dessa är för närvarande fyra
stycken; Manne Siegbahnlaboratoriet i Stockholm, MAX-laboratoriet i
Lund, Onsala rymdobservatorium samt The Svedberg-laboratoriet i
Uppsala. Även andra forskningsanläggningar och andra större
utrustningar har föreslagits som nationella anläggningar tidigare under
NFR och nu Vetenskapsrådet.
NFR har gjort vetenskapliga utvärderingar av forskningen vid de
nationella anläggningarna. Kontinuerliga analyser av dessa verksamheter
i relation till internationella anläggningar och i relation till behovet av
dyrbar utrustning och högpresterande datorer behöver göras. En
uppföljning bör göras av forskningen och finansieringsbehoven vid de
nationella anläggningarna i relation till andra stora investeringar. I detta
sammanhang bör frågan om vilka verksamheter som skall räknas som
nationella anläggningar under Vetenskapsrådet behandlas.
Forskning som bygger på stora databaser är nödvändig för att få
underlag för befolkningsstudier inom samhällsvetenskaperna,
miljöforskningen och medicinen. I takt med att de stora blodbankerna
och vävnadsregistren kan koordineras med genetiska data blir det allt
viktigare med samlad hantering. För att detta skall ske samlas ansvaret
för longitudinella databaser i Vetenskapsrådet. De medel som inom
FRN:s respektive SFR:s ram har avsatts för dessas uppbyggnad och drift
fördelas i den nya organisationen inom Vetenskapsrådet. Finansieringen
av stora datainsamlingar står inför liknande frågeställningar som för
dyrbar utrustning och även dessa bör hanteras inom en central budget.
Longitudinella studier, liksom andra stora datainsamlingar inom
samhällsvetenskapen är av stort intresse också för forskningen som
finansieras av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Det är
därför viktigt att finansieringen av stora datainsamlingar sker i nära
samråd med detta råd.
Vetenskaplig planering av polarforskning
Svensk polarforskning finansieras i konkurrens med annan forskning
inom ramen för forskningsrådens och lärosätenas resurser. För
logistiken finns en särskild organisation Polarforskningssekretariatet.
I detta avseende skiljer sig situationen i Sverige från den i många andra
länder där det ofta finns särskilda polarforskningsinstitut med egna
forskningsresurser. Enligt regeringens mening finns en styrka i det
svenska arbetssättet genom att samma kvalitetskrav därmed ställs på
polarforskning som på annan forskning.
Planering av polarforskningsexpeditioner måste ske på mycket lång
sikt och kräver ett omfattande förberedelsearbete. En långsiktig
planering bör utarbetas där forskningens inriktning sätts in i ett större
sammanhang. Här skall hänsyn tas till annan svensk och internationell
forskning för att uppnå största effektivitet. Detta har hittills utförts via
Kungl. Vetenskapsakademien som i nära samarbete med NFR.
Vetenskapsrådet bör ges detta uppdrag för att ytterligare underlätta
koordineringen med rådets vetenskapliga prioriteringar inom
polarforskningsområdet. Liksom för Vetenskapsrådets övriga
forskningsstöd skall högsta vetenskapliga kvalitet vara avgörande för
såväl planering som forskningsstöd. Ett nära samarbete med
Polarforskningssekretariatet är nödvändigt för uppnå hög kvalitet och
kostnadseffektivitet i logistiken.
Småämnen
Inom HSFR:s ansvarsområde finns relativt många ämnen där utbildning,
forskning och forskarutbildning är av förhållandevis liten omfattning.
Sådana ämnen kallas med en gemensam benämning småämnen. Språk är
ofta småämnen, men de förekommer också inom andra fakulteter.
Småämnen finns oftast representerade vid endast ett eller två lärosäten.
Det finns också ämnen som över huvud taget inte finns företrädda vid
något lärosäte men som kan vara väl så angelägna i ett nationellt
perspektiv.
I ett land av Sveriges storlek kan det inte bedrivas undervisning och
forskning inom samtliga ämnen och ämneskombinationer. Samtidigt kan
det vara av stort kulturellt värde eller finnas ekonomiska skäl till att
olika ämnesinriktningar finns företrädda. Till största delen avgör
universitet och högskolor själva inom vilka områden som undervisning,
forskning och forskarutbildning skall bedrivas. Möjligheter till extern
finansiering kan också spela roll för forskningens inriktning, men det är
lärosätena som beslutar om vilka tjänster som skall finnas.
HSFR fick år 1997 i uppdrag att kartlägga och lämna förslag till
åtgärder avseende de s.k. småämnena inom rådets ansvarsområde. Rådet
skulle också analysera frågan om nationellt ansvar för småämnen, belysa
möjligheter till nordisk samverkan, lämna förslag till småämnenas
samtida bestånd och utvecklingsmöjligheter, se över olika
finansieringsalternativ samt analysera frågan om eventuella fördelar med
spridning eller koncentration av enskilda s.k. småämnen. Uppdraget
redovisades i maj år 1998. Rapporten har remissbehandlats och en
hearing anordnades i juni år 2000. Regeringen avser att ge ett särskilt
uppdrag till lärosätena med en förfrågan om intresseförklaringar
angående huvudansvar för grundutbildning inom s.k. småämnen.
Utbildning, forskning och forskarutbildning i s.k. småämnen reser
många viktiga frågeställningar såsom vem som skall ta ansvar för att
forskning bedrivs inom ett ämnesområde som bedöms som angeläget ur
ett nationellt perspektiv. Forskningsråden har delvis ett sådant ansvar
och de kan inrätta professurer inom områden som de av särskilda skäl
finner angelägna. Råden kan också stödja sådan forskning genom
forskningsprojektmedel. Möjligheterna har dock varit begränsade.
Det kan vara svårt att skapa fungerande miljöer för utbildning,
forskning och forskarutbildning inom s.k. småämnen. Frågan är om
effektiviteten i forskning och utbildning kan förbättras genom bl.a.
ökade möjligheter till rekrytering av studerande genom en koncentration
av existerande resurser till ett universitet eller en högskola så att en god
utbildnings- och forskningsmiljö kan skapas.
Regeringen menar att Vetenskapsrådet bör ges ett nationellt ansvar för
s.k. småämnen. Vetenskapsrådet bör ha en helhetssyn över vilka
strategiska ämnesområden, nya och gamla, som är viktiga för Sverige
och häri även beakta den internationella utvecklingen. Rådet bör därvid
på sikt uppmärksamma situationen för s.k. småämnen inom alla
vetenskapsområden. Vetenskapsrådet bör tillsammans med lärosätena
åstadkomma samordning av resurser och profilering av forskning och
forskarutbildning inom s.k. småämnen. Åtgärder för att åstadkomma en
rationell arbetsfördelning mellan lärosätena bör vidtas. Regeringen
anser att en förstärkning för de s.k. småämnen framför allt inom det
humanistiska området bör fördelas successivt för att år 2003 uppgå till
10 miljoner kronor.
Rådet bör uppdatera och fullfölja HSFR:s uppdrag samt göra liknande
studier av s.k. småämnen inom andra vetenskapsområden.
Rådet skall även samarbeta med de övriga nordiska länderna. Avsikten
är bl.a. att på så sätt utöka forskningsmiljöer för vissa s.k. småämnen.
Regeringen avser att ta initiativ till ett förstärkt nordiskt samarbete i
dessa frågor.
Forskningsinformation
Vetenskapsrådet ges ett nationellt ansvar för systematisk, strukturerad
och översiktlig forskningsinformation enligt regeringens proposition
1999/2000:81. Detta kompletterar universitetens och högskolornas, de
centrala museernas, övriga myndigheters och de enskilda forskarnas
ansvar för forskningsinformation.
Vetenskapsrådet bör ta över det arbete kring forskningsinformation
som FRN har bedrivit och de uppdrag när det gäller
forskningsinformation som tidigare åvilat forskningsråden HSFR, MFR,
NFR och TFR.
Vetenskapsrådet bör även överta SAFARI-projektet från
Högskoleverket. På regeringens uppdrag har Högskoleverket byggt upp
en nationell databas för forskningsinformation: SAFARI (Spridning av
forskningsinformation till allmänheten över Internet). Målgrupper för
denna information är gymnasieskolor, företag, organisationer samt
forskarsamhället. Ansvariga för inmatning av uppgifter är respektive
lärosäte. En utvärdering bör göras av SAFARI-projektet som sådant samt
av hur många och vilka som använder SAFARI. Eventuella
samordningsvinster mellan SAFARI och de olika kanaler för
informationsspridning som FRN, HSFR, MFR, NFR och TFR tidigare
använt sig av bör beaktas. Möjligheterna att samordna SAFARI med
andra europeiska informationsdatabaser, exempelvis AlphaGalileo, bör
tas tillvara.
Vetenskapsrådet bör ha en samordnande roll för spridning av
forskningsinformation i Sverige. I detta ingår att utveckla metoder och
kanaler för att sprida information om forskning till olika målgrupper.
Vetenskapsrådet bör ha en överblick över vilken forskning som bedrivs
inom olika områden och regelbundet sammanställa, sammanfatta och
sprida forskningsinformation via olika kanaler och till olika målgrupper.
Det är önskvärt att informationen systematiseras så att det på ett enkelt
sätt är möjligt att söka information om forskningsprojekt på olika
nivåer, allt ifrån sammanställningar över den forskning som bedrivs
inom ett visst ämnesområde till forskningsprojekt och enskilda
forskare.
Informationen bör systematiseras så att sökning efter exempelvis
vissa ämnesområden underlättas. Ambitionen bör vara att forskningen
skall presenteras på ett för de olika ämnesområdena likartat vis där
forskare från olika discipliner deltar i övergripande
informationsinsatser.
Det är angeläget att en bredare publik får kunskap om den forskning
som bedrivs utifrån forskarnas egna prioriteringar. I Vetenskapsrådets
uppdrag ingår att stimulera till debatt och popularisering av forskning.
Vetenskapsrådet bör nyttja ämnesrådens kompetens i arbetet med
forskningsinformation.
Kommittén för utbildningsvetenskap
Regeringen föreslår i propositionen En förnyad lärarutbildning (prop.
1999/2000:135) att resurserna för forskning och forskarutbildning på
lärarutbildningens och den pedagogiska yrkesverksamhetens område
skall öka. I budgetpropositionen för år 2001 föreslås att
Vetenskapsrådet tilldelas 20 miljoner kronor år 2001. Vidare anges i
budgetpropositionen för år 2001, som planeringsram, att ytterligare 30
miljoner kronor fördelas år 2002 och härutöver ytterligare 40 miljoner
kronor fördelas år 2003. Resursen bör sålunda år 2003 uppgå till 90
miljoner kronor. Härutöver tillförs Vetenskapsrådet 30 miljoner kronor
från och med år 2002 för utbildningsvetenskap. Sammantaget innebär
detta att Vetenskapsrådet på sikt kommer att fördela 120 miljoner
kronor per år för utbildningsvetenskaplig forskning.
Propositionen omfattar även förslag till åtgärder för att en sådan
utveckling verkligen skall komma till stånd. Såväl berörda lärosäten som
Vetenskapsrådet ges i uppdrag att ställa resurser till förfogade för
forskning och forskarutbildning inom det utbildningsvetenskapliga
området.
Regeringen anser att det är synnerligen angeläget att stärka och bredda
den vetenskapliga basen för lärarutbildningen, men också att öka
kunskaperna om utbildning och lärande i en vidare mening.
I proposition Forskning för framtiden en ny organisation för
forskningsfinansiering (1999/2000:81) anförs att Vetenskapsrådet kan
ges särskilda uppdrag om statsmakterna bedömer att det finns behov av
att säkerställa att forskning bedrivs inom områden som är av nationellt
intresse. Regeringen bedömer att forskning och forskarutbildning på
lärarutbildningens och den pedagogiska yrkesverksamhetens område bör
säkerställas och att detta är av nationellt intresse. Regeringen har därför
tidigare föreslagit att en särskild kommitté för utbildningsvetenskap
inrättas inom Vetenskapsrådet.
Den utbildningsvetenskapliga kommitténs uppgifter bör vara att främja
utvecklingen av den breda forskning och forskarutbildning som bedrivs i
nära anslutning till lärarutbildningen och som svarar mot behov inom
lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten. Det är
naturligt att det finns en samverkan mellan Skolverket som har ansvaret
för områdesinriktad forskning inom skolväsendet och kommittén.
Den utbildningsvetenskapliga kommittén bör inom de ekonomiska
ramar som statsmakterna kommer att ange, bereda ansökningar och
besluta om medelsfördelning till forskning och forskarutbildning som i
nationell konkurrens bedöms ha hög vetenskaplig kvalitet och som
bedrivs i nätverk. Nätverken bör byggas upp genom att forskare från
flera lärosäten, varav minst ett universitet och en högskola, gemensamt
inlämnar en ansökan om medel till forskningsprojekt med ett flertal
disputerade forskare. Även forskarstuderande skall kunna knytas till
dessa projekt. En viktig utgångspunkt för arbetet i kommittén är att det
gäller att bygga upp ett till stora delar nytt forskningsområde.
En utgångspunkt som Vetenskapsrådet bör ha vid fördelningen av
medel är att deltagande lärosäten tillsammans skall satsa egna resurser
motsvarande minst en tredjedel av de medel som erhålls från den
utbildningsvetenskapliga kommittén.
I den utbildningsvetenskapliga kommitténs arbetsuppgifter bör även
ingå att bevaka den svenska och internationella forskningens utveckling.
Vidare bör kommittén, på uppdrag av Vetenskapsrådet, ansvara för
samverkan mellan forskningsfinansiärer inom och utanför rådet kring
utbildningsvetenskapliga insatser för att på så sätt skapa en överblick
över området och dess utveckling. Vetenskapsrådet bör därför
fortlöpande rapportera till regeringen om områdets utveckling.
Ledamöterna i kommittén skall utses av Vetenskapsrådets styrelse.
Majoriteten av kommitténs ledamöter bör vara forskare.
Den utbildningsvetenskapliga kommittén bör påbörja sitt arbete i
samband med att Vetenskapsrådet inleder sin verksamhet den 1 januari
år 2001.
Senast år 2004 bör utvecklingen inom utbildningsvetenskap
utvärderas. När forskningen blivit så stark att den av egen kraft kan hävda
sig gentemot annan forskning bör kommittén avvecklas och
utbildningsvetenskap helt och hållet integreras inom Vetenskapsrådets
eller en annan forskningsfinansiärs struktur.
Forskningsforum
Forskningsforum kommer att utgöra en plattform för diskussion mellan
forskningsfinansierande myndigheter och allmänrepresentanter dit även
forskningsstiftelserna kommer att bjudas in. I Forskningsforum ges
möjlighet till informationsutbyte samt planering av gemensamma
insatser på angelägna områden. Forum ger även möjlighet till diskussion
om eftersatta områden inom svensk forskning och vilka eventuella
åtgärder som bör vidtas.
Forskningsforum bör inleda ett arbete för att främja kontakter mellan
forskning, allmänhet och andra som berörs av forskningen. Arbetet bör
inledas med en kartläggning av de arbetsformer på området som redan
utvecklats av lärosäten, forskningsfinansierande myndigheter, studie-
och fackförbund m.fl. Denna kan sedan tjäna som utgångspunkt för de
egna aktiviteterna.

7.3 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat för
forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 15
miljoner kronor fördelas till Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap för att prioritera ämnesövergripande frågor inom
ansvarsområdet. Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för
år 2001 att 5 miljoner kronor fördelas för budgetåret. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 10 miljoner kronor
fördelas för år 2003.
I budgetpropositionen för år 2001 föreslås att den successiva
resursförstärkningen för äldreforskning som påbörjades år 1999
fullföljs år 2001 genom att ytterligare 10 miljoner kronor tillförs rådet.
För handikappforskning föreslås i budgetpropositionen att 5 miljoner
kronor fördelas år 2001. Härutöver bör ytterligare 2 miljoner kronor
fördelas år 2002 (jfr avsnitt 10.5).

Skälen för regeringens bedömning

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap skall från det
kommande årsskiftet överta hela ansvarsområdet för SFR och delar av
de ansvarsområden som hittills handhafts av Rådet för
arbetslivsforskning (RALF). Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap skall främja såväl grundläggande forskning som
behovsstyrd forskning rörande välfärd, folkhälsa, omsorg,
arbetsmarknad, arbetsorganisation och arbetsmiljö. Rådet övertar även
det särskilda samordningsansvar som åvilat SFR för forskning om äldre,
handikapp, internationell migration och etniska relationer samt för
socialvetenskaplig alkoholforskning. Detta samordningsansvar bör bl.a.
manifesteras i att rådet regelbundet sammanför berörda finansiärer och
andra tyngre intressenter. Rådet får även ett brett och framtidsinriktat
uppdrag att bidra till kunskapsuppbyggnaden i frågor som rör arbetsliv.
Rådet bör bl.a. främja forskning om arbetsmarknaden och dess
mekanismer samt forskning om arbetsmiljö och arbetsorganisation
vilket bidrar till ett arbetsliv som är öppet för alla och präglas av
jämställdhet, mångfald och möjligheter till inflytande och delaktighet.
Regeringen vill betona vikten av att Sverige genom den nya
organisationen av forskningsfinansieringen förstärker sin redan starka
ställning inom arbetslivsforskningen. Det blir av största vikt att
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och Verket för
innovationssystem etablerar ett väl fungerande samarbete i
gränsområdet mellan sina delar av arbetslivsforskningen.
Organisationskommittén föreslår arbets- och ansvarsuppdelning mellan
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och Verket för
innovationssystem, där knappt hälften av RALF:s anslag förs till
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och drygt hälften till
Verket för innovationssystem. Från och med år 2002 bör RALF:s anslag
för forskning och utveckling fördelas lika mellan de båda
myndigheterna. Strukturellt kan arbetslivsforskningen delas upp på tre
forskningsområden arbetsmiljö, arbetsorganisation och
arbetsmarknad. Frågor inom dessa områden går dock ofta in i varandra
och problem måste förstås, förklaras och åtgärdas utifrån ett bredare
perspektiv. Därför kommer alla tre forskningsområdena att återfinnas
både vid Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och vid
Verket för innovationssystem. Inför övergången till den nya
myndighetsstrukturen från det kommande årsskiftet har pågående
projekt som har en huvudinriktning mot individperspektiv och
samhällsrelevans förts till Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap och projekt som har ett organisationsperspektiv och
med verksamhetsrelevans, dit även utvecklingsprojekt och projekt vid
industriforskningsinstituten räknas, har förts till Verkets för
innovationssystem ansvarsområde. Dessa principer avses gälla även
fortsättningsvis. Denna uppdelning möjliggör också ett brobyggande
mellan de två myndigheterna där forskningsprojekt som vill belysa
frågeställningar som är gränsöverskridande finner en hemvist hos båda
myndigheterna. För sådana gränsöverskridande projekt kan en gemensam
finansiering ske av de två myndigheterna och av andra berörda
finansiärer.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap och Verket för
innovationssystem måste gemensamt överblicka kunskapsutvecklingen i
frågor som rör arbetslivets utveckling och fortlöpande fånga upp nya
kunskapsbehov och nya forskningsfält. Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap förutsätts tillämpa ett tvärvetenskapligt synsätt på de
forskningsuppgifter som hänförs till myndigheten.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap skall i första hand
stödja forskning vid universitet och högskolor samt forskningsinstitut.
Rådet skall medverka i ämnesövergripande forskningsprogram i
samverkan med andra forskningsfinansiärer. En angelägen uppgift är att
identifiera behov av och ta initiativ till mång- eller tvärvetenskapliga
satsningar där arbetslivsforskning och socialvetenskap är centrala
frågor. Detta är viktigt såväl för att sätta frågor i ny belysning som för
att möjliggöra kraftsamling kring centrala frågeställningar och kunna få
till stånd starka forskningsmiljöer.
Vidare är det viktigt att rådet fortsätter att utveckla samverkan med
myndigheter under Näringsdepartementet och Socialdepartementet som
inom ramen för sina förvaltningsanslag skall finansiera forskning till
stöd för den egna verksamheten. Denna samverkan är viktig såväl för att
olika forskningssatsningar skall kunna samordnas som för att rådet skall
kunna ge metodstöd, sprida information om forskning av intresse, etc.
Inom den forskning som rådet skall stödja är jämförande
internationella perspektiv i ökad utsträckning önskvärda. Det är därför
viktigt att stimulera ökat svenskt deltagande i olika internationella
sammanhang, bl.a. inom ramen för EU:s ramprogram för forskning.
Rådet bör också samverka med andra länder inom ramen för European
Science Foundation. Det är också önskvärt att rådet kan vara rådgivande
till Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) när det
gäller Sida:s stöd till forskning kring folkhälsa och social utveckling av
särskild betydelse för utvecklingsländerna.
Prioriterade områden
Nästan all den forskning som Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap bör ansvara för kommer att vara strategisk i den
meningen att den i princip omfattar de flesta individers och gruppers
vardagsvillkor och är väsentlig som kunskapsgrund för en socialt och
ekonomiskt hållbar utveckling vid sidan av den ekologiskt hållbara
utvecklingen som kommenteras i avsnitt 6.3.8. Forskning om
migrationspolitiska frågor har tidigare fått stöd från bl.a. SFR. Området
bör uppmärksammas även i Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap. Regeringen anser att ansvaret för ungdomsforskning
som tidigare legat under HSFR bör överförs till Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap. Rådet tillförs för detta 5 miljoner kronor
från HSFR. Under avsnitt 10.5 kommenteras kortfattat läget för en del
av forskningen kring sociala frågor, hälso- och sjukvård och folkhälsa
m.m. och under avsnitt 10.10.3 ges en kortfattad beskrivning av
arbetslivsforskningen. På vissa områden, t.ex. forskning om äldre
respektive om handikapp, pågår eller förestår redan finansiell
förstärkning av forskningen efter riksdagens tidigare ställningstaganden.
Inom flera andra områden pågår förstärkning inom ramen för befintliga
resurser genom ökad koncentration, tillskapande av centrumbildningar,
etc. Det gäller bl.a. forskning om folkhälsofrågor som genom
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap även kan få en
förstärkt koppling till arbetslivsfrågorna. I sammanhanget bör
uppmärksammas att den nyligen presenterade utredningen
Rehabilitering till arbete en reform med individen i centrum (SOU
2000:78) anser att det behövs kraftigt ökade resurser och insatser inom
rehabiliteringsforskning, bl.a. i form av nya centrumbildningar.
Skapandet av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
innebär att nya intressanta tvärvetenskapliga ansatser kan stimuleras på
olika sätt. Regeringen bedömer att en sådan ansats bör bestå i att
prioritera forskning om samspelet mellan arbete, människors livslopp
både barn och vuxna och försörjningsstrategier i mångfaldens Sverige.
Mer generellt handlar det om att studera samspelet mellan produktion
och reproduktion i ett långsiktigt och mångvetenskapligt perspektiv
varvid longitudinella studier sannolikt behöver genomföras.
Satsningen på sådana tvärvetenskapliga ansatser bör ha ett klart fokus
men ge möjlighet till både öppen tävlan och samverkan mellan olika
forskningsmiljöer. Inslaget av internationell komparativ forskning bör
ha en framträdande roll. Medlen bör dels användas för att ge stöd till
tillämpad forskning, dels för att förstärka och/eller bygga upp en
internationellt konkurrenskraftigt och ledande forskning inom området.
Aktiv samverkan och dialog både med arbetsmarknadens parter och
företrädare för hälso- och omsorgssektorn bör ingå i satsningen.
Av de nya resurser riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning för åren 2001 2003 bör totalt 15 miljoner kronor
fördelas Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap för att
prioritera ämnesövergripande frågor, t.ex. ovan skisserade ansats, inom
sitt ansvarsområde. I budgetpropositionen föreslås att 5 miljoner kronor
fördelas för rådets verksamhet år 2001. Därefter bör ytterligare 10
miljoner kronor fördelas år 2003. I budgetpropositionen för år 2001
föreslås dessutom att den successiva resursförstärkningen för
äldreforskning som påbörjades år 1999 fullföljs år 2001 genom att
ytterligare 10 miljoner kronor tillförs rådet. För handikappforskning
föreslås i budgetpropositionen att 5 miljoner kronor fördelas år 2001.
Härutöver bör ytterligare 2 miljoner kronor fördelas år 2002 (avsnitt
10.5). Inom rådets budget bör ca 5 miljoner kronor användas för
ungdomsforskning. De nya satsningarna på Forskningsrådet för arbetsliv
och socialvetenskap ger tillsammans med de ingående resurserna från
RALF och SFR en total budget för år 2001 om 262 miljoner kronor.
Rådets arbetsformer
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap skall stödja forskning
som uppfyller höga krav på vetenskaplig kvalitet och samtidigt har tydlig
relevans för problem och utvecklingstendenser inom de
samhällssektorer som berörs av rådets verksamhet. Regeringen finner
det därför angeläget att rådet utvecklar former för en fortsatt dialog där
rådets intressenter inklusive arbetsmarknadens parter kan bidra till att
identifiera sektorsrelevanta forskningsbehov. För att forskningen skall
ha hög relevans är det nödvändigt att den har hög vetenskaplig kvalitet
och bedöms angelägen ur sektorns perspektiv. Rådet måste därför ha
interna arbetsformer som underlättar en samlad bedömning och
sammanvägning av vetenskaplig kvalitet och sektorsrelevans. En sådan
samlad bedömning förutsätter att forskare och intressenter inom
sektorn gemensamt och i ett sammanhang kan värdera
forskningsproblem och bereda ansökningar om forskningsprojekt.
Ansvaret för bedömning av ansökningar bör åvila rådets
prioriteringskommittéer. Det nya rådets styrelse liksom dess
prioriteringskommittéer skall därför utgöras av både forskare och
intressenter inom sektorn.
Det nya Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap skall ha god
överblick över hur forskningen utvecklas, fortlöpande utvärdera kvalitet
och identifiera brister i olika avseenden samt på olika sätt initiera och
stödja angelägen forskning inom sitt ansvarsområde. Viktiga inslag är
därvid att i samråd med andra berörda forskningsfinansiärer, initiera
utvärderingar samt utarbeta forskningsprogram som speglar angelägna
forsknings- och utvecklingsbehov och som möjliggör slagkraftiga
insatser. De forskningsetiska frågorna är mycket viktiga inom rådets
ansvarsområde och måste kunna hanteras på ett planerat och
förtroendeingivande sätt.
Rådet skall verka för att genusperspektivet, får ett relevant genomslag
i forskningen. Rådet skall även verka för jämställdhet mellan kvinnor
och män inom forskningen. Satsningen på yngre forskare måste ges hög
prioritet för att det kommande generationsskiftet i forskarvärlden skall
kunna överbryggas och forskning av tillräcklig omfattning skall kunna
bedrivas.
Stora krav på kunskapskommunikation bör ställas på det nya
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Det handlar dock inte
bara om att kunskaperna skall göras tillgängliga utan även om att resultat
sprids, prövas och diskuteras i olika sammanhang för att de skall kunna
påverka samhällsutvecklingen. Rådet bör därvid aktivt sammanställa
resultat från forskningen och föra ut dessa kunskaper till olika
målgrupper i samhället. Det är därvid särskilt angeläget att rådet
utvecklar formerna för samverkan inte minst med kommunsektorn. När
det gäller att skapa överblick över vilken forskning som bedrivs är det
viktigt att en god samordning med Vetenskapsrådets s.k. SAFARI-
projekt uppnås.
Rådet skall även vara rådgivande åt Regeringen i forskningsfrågor
inom arbetsliv, socialvetenskap och folkhälsofrågor.
7.4 Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 20
miljoner kronor fördelas till Forskningsrådet för miljö, areella näringar
och samhällsbyggande för att prioritera ämnesövergripande frågor inom
sitt ansvarsområde. Av de nya resurserna föreslås i budgetpropositionen
för år 2001 att 5 miljoner kronor tillförs för budgetåret. En
planeringsförutsättning bör vara att ytterligare 5 miljoner kronor
fördelas för år 2002 och ytterligare 10 miljoner kronor för år 2003.
I budgetpropositionen för år 2001 föreslås en tillfällig förstärkning
med 28 miljoner kronor för forskning och utveckling om ekologisk
produktion för budgetåret 2001 och 23 miljoner kronor per år under
perioden 2002 2003, som bör fördelas till Forskningsrådet för miljö,
areella näringar och samhällsbyggande för forskning inom området.

Skälen för regeringens bedömning

Riksdagens beslut enligt propositionen Forskning för framtiden en ny
organisation för forskningsfinansiering (prop 1999/2000:81) innebär
bl.a. att Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande skall inrättas. Den forskning som idag stöds av Skogs-
och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Byggforskningsrådet (BFR),
Naturvårdsverket samt delvis av FRN har många och viktiga
beröringspunkter genom inriktningen mot ett hållbart samhälle. Detta
förhållande motiverar att denna forskning förs samman i ett nytt
områdesinriktat forskningsråd som övertar ansvaret för dessa
forskningsområden. På detta sätt samlas stora delar av forskningen till
stöd för ett ekologiskt hållbart samhälle i en myndighet. Enligt
regeringens mening skapas därmed bättre förutsättningar för kraftfulla
och allsidiga forskningsinsatser till stöd för en ekologiskt hållbar
utveckling. Forskningen kommer också att vara av stor betydelse för
internationellt samarbete inom området.
Rådet skall stödja forskning vid universitet, högskolor och
forskningsinstitut som uppfyller höga krav på vetenskaplig kvalitet och
samtidigt har relevans för de berörda samhällssektorerna. Det innebär
att rådet skall svara för grundläggande forskning på initiativ av forskare
och för program där samhällsrelevansen står i centrum. Rådet skall
främja forskning för en ekologiskt hållbar utveckling och utveckla
kunskaperna om de biologiska naturresurserna, mark- och
vattenresurserna samt samhällets hållbara nyttjande av dessa resurser.
Rådet skall även stödja forskning kring miljövård, miljökonsekvenser,
samhällsplanering, bygg- och förvaltningsfrågor, arkitektur och
kulturvärden, boendefrågor samt samhällets riskhantering i dessa frågor.
Forskningen skall bidra till att sektoriella utvecklingsmål kan uppnås,
skapa samband och samarbete mellan forskningsutförare och användare
av forskningsresultat samt främja internationellt samarbete inom
området. Genom att få ansvaret för lantbruksvetenskaplig forskning,
miljöforskning och forskning om samhällsbyggande blir rådet väl lämpat
att hantera den ofta mång- och tvärvetenskapliga forskning som behövs
till stöd för en hållbar utveckling. Rådet skall också verka för ökad
konkurrenskraft inom de areella näringarna och tillhörande
förädlingsindustrier. Forskningen skall främja en utveckling som är
förenlig med högt ställda miljökrav och krav på säkra livsmedel inom
ovanstående områden.
Enligt regeringens mening skall Forskningsrådet för miljö, areella
näringar och samhällsbyggande ha en samlande och pådrivande roll för
att främja och stödja forskning av betydelse för hela samhällets
omställning till en hållbar utveckling.
I regeringens ovan nämnda proposition redogörs utförligt för det nya
rådets ansvarsområden, uppgifter, arbetsformer och styrelse.
Prioriterade områden
Forskning om miljö och hållbar utveckling är ett högt prioriterat område
där det ställs höga krav på koncentrerade insatser kring viktiga frågor
och därmed skapa möjlighet till omprioriteringar. Snabba förändringar i
omvärlden och nya uppkommande problemställningar skapar ett ökat
behov av flexibilitet. Genom bildandet av det nya Forskningsrådet för
miljö, areella näringar och samhällsbyggande skapas en stark aktör som
kan hålla samman och samordna forskningen om och för ett ekologiskt
hållbart samhälle. Rådet bör även prioritera forskning om möjligheter
och risker med den moderna biologin samt samspel och konflikter
mellan ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling.
Av de nya resurser riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning bör för åren 2001 2003 totalt 20 miljoner kronor
fördelas till Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande för att prioritera ämnesövergripande frågor inom sitt
ansvarsområde. I budgetpropositionen för år 2001 föreslås att 5
miljoner kronor tillförs för budgetåret. Därefter bör som en
planeringsförutsättning ytterligare 5 miljoner kronor fördelas år 2002
och härutöver ytterligare 10 miljoner kronor år 2003. I
budgetpropositionen för år 2001 föreslås en tillfällig förstärkning med
28 miljoner kronor för forskning och utveckling inom ekologisk
produktion under perioden 2001 2003, som bör fördelas till
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande för
forskning inom området. Rådet bör vidare delta i finansieringen av de
verksamheter i Kirunaområdet som samlats inom Miljö- och
rymdforskningsinstitutets verksamheter. De nya satsningarna på
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande ger
tillsammans med de ingående resurserna från BFR, FRN,
Naturvårdsverket och SJFR en total budget för år 2001 om 217 miljoner
kronor.
Rådets arbetsformer
Stora krav på kunskapskommunikation ställs på det nya forskningsrådet.
Det handlar inte bara om att kunskaperna skall göras tillgängliga utan
även att resultaten sammanställs, sprids, prövas och diskuteras i olika
sammanhang för att de skall kunna påverka samhällsutvecklingen. Rådet
skall därför aktivt sammanställa resultaten från forskningen och föra ut
kunskaper till olika grupper i samhället.
Rådet skall verka för att nysatsningar och omprövningar vidtas inom
rådets verksamhetsområden. Rådet skall också stödja större
koncentrerade satsningar på forskning inom angelägna områden på
universitet, högskolor och institut. Rådets ansvarsområden är till sin
karaktär mångvetenskaplig och det är därför viktigt att samverka med
andra finansiärer. Rådet skall verka för att genusperspektivet får ett stort
genomslag i forskningen samt verka för jämställdhet mellan kvinnor och
män inom forskningen.
Forskningsrådet skall stödja kritiskt granskande och oberoende
forskning som ger vetenskaplig grund och handlingsalternativ för
Sveriges politik avseende jord- och skogsbruk, livsmedel, viltvård, fiske,
vattenbruk, rennäring samt miljö- och naturvård. Forskningsrådet skall
även stödja forskning för att tillgodose samhällets behov av kunskap för
att främja den byggda miljöns kvalitet, säkerhet och långsiktiga
hållbarhet. Forskningsrådet bör sträva efter ett nära samarbete mellan
olika discipliner med speciell uppmärksamhet riktad mot möjligheterna
att öka mång- och tvärvetenskapliga forskningsinsatser. En dialog måste
föras med olika forskningsråd, forskningsfinansierande myndigheter
och andra forskningsfinansiärer för att möjliggöra kraftfulla
gemensamma satsningar och undvika att forskningsansatser hamnar i ett
vakuum mellan olika finansiärer. Vissa delar av den problemorienterade
forskningen kan med fördel organiseras i form av särskilda
programområden. Ett exempel på nära samverkan mellan statliga
forskningsfinansiärer och näringsliv samt andra aktörer är den
samverkan i finansieringsfrågor som skett inom ramen för BFR:s arbete.
Det är angeläget att denna typ av samverkan kan fortsätta och utvecklas.
Utifrån ovan beskrivna behov och målsättningen om hållbar utveckling
följer dels ett behov av att säkerställa kunskaps- och
kompetensförsörjningen inom hela detta forskningsfält, dels ett behov
att kunna göra särskilda satsningar inom vissa prioriterade områden.
Forskningsrådet skall tillsammans med andra berörda aktörer ha ett
särskilt ansvar för kompetensförsörjningen inom rådets hela
ansvarsområde.
Högskolan står inför ett antal strategiska strukturella problem som
kräver särskilda insatser. Det gäller främst generationsskiftet, men även
behovet av kraftsamling och tillskapande av mångvetenskapliga
forskningsmiljöer, främjandet av jämställdhet inom forskningen etc.
Forskningsrådets för miljö, areella näringar och samhällsbyggande skall
liksom övriga statliga forskningsfinansiärer beakta dessa frågor vid
tilldelning av bidrag.
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande bör
samverka med Sida i dess uppgift att främja forskning och
kompetensuppbyggnad kring u-ländernas försörjnings- och
miljöproblem. Forskningen skall också erbjuda en vetenskaplig grund
för internationella förhandlingar och överenskommelser, bl.a. inom EU.
En målsättning bör vara att det svenska agerandet i internationella
sammanhang skall kunna stödja sig på forskningsresultat och inhemsk
expertis. Rådet bör vidare stimulera ökat svenskt deltagande i olika
internationella sammanhang, bl.a. inom ramen för EU:s ramprogram för
forskning. Det bör också samarbeta med andra länder inom ramen för
European Science Foundation. Rådet skall även vara rådgivande åt
regeringen i frågor inom rådets ansvarsområde.
7.5 Verket för innovationssystem
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör totalt 40
miljoner kronor fördelas till Verket för innovationssystem för
forskning och utvecklingsarbete inom strategiska områden. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner
kronor fördelas för budgetåret. En planeringsförutsättning bör vara att
ytterligare 10 miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 25
miljoner kronor för år 2003.
Beträffande användningsområdet för de nya resurserna bör gälla att
forskningen inom bioteknik och informationsteknik får stöd med 20
miljoner kronor för vardera området.

Skälen för regeringens bedömning

I propositionen Forskning för framtiden en ny organisation för
forskningsfinansiering (prop. 1999/2000:81) föreslog regeringen att en
myndighet inrättas med uppgift att initiera och finansiera behovsstyrd
forskning och utveckling till stöd för innovationssystemet och en
hållbar utveckling och tillväxt. Riksdagen har beslutat i enlighet med
regeringens förslag. Verksamheten skall omfatta stöd till forskning och
utvecklingsarbete (FoU) inom bl. a. teknik, transporter, kommunikation,
arbetsliv och arbetsmarknad liksom till uppgiften att verka för att ny
kunskap tas till vara och omsätts i produkter, processer, tjänster,
utvecklande arbetsorganisation, arbetsmiljö och i regelverk. Teknisk
utveckling är av grundläggande betydelse för innovationssystemet och
utgör en stor del i myndighetens verksamhet. Arbetslivet är en annan
viktig del av innovationssystemet. Arbetsorganisation och lärande i
arbetet skall därför ges en framträdande roll i verket, liksom
utvecklingen av en bättre incitamentsstruktur på marknaden för
nyföretagande och avknoppningar. Effektiva transport- och
kommunikationssystem är förutsättningar för ett effektivt
innovationssystem bl.a. för att innovationer inom infrastrukturhållning
och transportmedelsindustri har stor ekonomisk potential och kan bidra
till en hållbar tillväxt. Verksamheten inom Verket för innovationssystem
skall svara såväl mot näringslivets som mot delar av det övriga
samhällets behov.
Det nya verket kommer i stora drag att överta de ansvarsområden och
resurser som idag handhas av Kommunikationsforskningsberedningen
(KFB) samt de FoU-finansierande delarna av Närings- och
teknikutvecklingsverkets (NUTEK) verksamhet. Även delar av RALF
förs till det nya Verket för innovationssystem. Principerna för
uppdelning av RALF framgår i avsnitt 7.3 i beskrivningen av
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Detta innebär att
Verket för innovationssystem ges ett ansvarsområde som sträcker sig
över flera delsektorer med stora möjligheter att arbeta över disciplin-
och sektorsgränser och att göra koncentrerade insatser inom viktiga
områden. Verket för innovationssystem skall även svara för att
resultaten från projektet Teknisk Framsyn tas tillvara och att denna
process utvecklas vidare.
Den nya organisationen ger större utrymme att arbeta flexibelt över
tiden, liksom bättre förutsättningar att utnyttja synergier mellan skilda
verksamheter. Potentialen illustreras av att det finns många och breda
samarbetsytor mellan de myndigheter som idag hanterar motsvarande
verksamhet.
Inrättandet av Verket för innovationssystem innebär vidare
effektiviseringar genom att kontakter gentemot forskare och avnämare
förenklas. En del i förenklingen är att antalet aktörer för
samfinansiering minskar, vilket underlättar för forskare vid universitet,
högskolor och forskningsinstitut i kontakterna med myndigheter.
Samtidigt kan det effektivisera administrationen av verksamheten. En
sammanslagen myndighet blir även en mer kraftfull aktör av större
intresse för omvärlden att samverka med. En förutsättning för att denna
potential skall kunna tas till vara är dock att samarbetet utvecklas med
andra myndigheter, företag och övriga berörda inom respektive sektor.
Detta gäller inte minst arbetsmarknadens parter.
Verket för innovationssystem blir ett viktigt redskap för att
förverkliga de forskningspolitiska ambitionerna samtidigt som det utgör
ett medel också inom andra politikområden såsom närings-, transport-,
kommunikations-, arbetslivs- och arbetsmarknadspolitiken. En central
roll för myndigheten är att stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt och
att bidra till utvecklingen av ett väl fungerande innovationssystem.
Myndighetens verksamhet skall bidra till att överbrygga
generationsskiftet inom forskningen, till kraftsamling och
forskarsamverkan liksom till stöd för tillkomsten av mångvetenskapliga
forskningsmiljöer. Vidare är det av stor vikt att verket samtidigt verkar
för en jämn fördelning av kvinnor och män på samtliga nivåer inom
forskningen och dess omvärld för att säkra den framtida kontinuiteten
inom svensk forskning.
För att bidra till att hantera generationsskiftet inom forskningen är en
satsning på långsiktig kunskapsuppbyggnad helt avgörande. Stöd till
forskning bör lämnas i sådana former att forskarutbildning stimuleras
och karriärvägar skapas för forskarutbildade. En del av FoU-stödet bör
lämnas som tema- eller ramanslag för att möjliggöra långsiktighet i
forskningsfinansieringen. Myndigheten bör därför ges möjlighet att
inom en given ram sluta kontrakt för perioder på upp till sex år.
Inom den behovsstyrda forskningen finns en tradition av arbete i
mångvetenskapliga forskarmiljöer. Denna tradition bör utvecklas
ytterligare. Långsiktigheten måste balanseras mot behovet av en hög
grad av förnyelse i myndighetens arbete.
Effektiv kunskapsöverföring blir en central uppgift för det nya Verket
för innovationssystem. En sådan måste ske i växelverkan mellan olika
aktörer på ett sätt som svarar mot behov hos företag och andra avnämare.
Industriforskningsinstituten spelar här en viktig roll och Verket för
innovationssystem bör arbeta för en fortsatt utveckling av institutens
roll för en effektiv kunskapsöverföring till industrin. FoU-arbetet
präglas idag i ökad utsträckning av internationellt samarbete. För många
av de ledande svenska industriföretagen är ett gränslöst
forskningssamarbete det rådande arbetssättet. EU-kommissionen har
nyligen lagt fram ett förslag Mot ett europeiskt område för
forskningsverksamhet där ett ökat samarbete mellan EU:s
medlemsländer betonas.
Av de nya resurser riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning bör för åren 2001 2003 totalt 40 miljoner kronor
fördelas till Verket för innovationssystem för forskning och
utvecklingsarbete inom strategiska områden. Av de nya resurserna
föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner kronor
fördelas för budgetåret. En planeringsförutsättning bör vara att
ytterligare 10 miljoner kronor fördelas för år 2002 och ytterligare 25
miljoner kronor för år 2003. En planeringsförutsättning för verket är att
forskningen inom områdena bioteknik och informationsteknik får stöd
med 20 miljoner kronor för vardera område. De nya satsningarna på
Verket för innovationssystem ger tillsammans med de ingående
resurserna från KFB, NUTEK och RALF en total budget för år 2001 om
1 118 miljoner kronor.
Innovationssystemet och dess utveckling
Innovationspolitik återspeglar sambandet mellan teknik och tillväxt.
Denna representerar också ett byte av fokus från teknik som en insats i
produktionsprocessen till resultat och ökad innovationsförmåga på
företagsnivå. Ekonomins innovationsförmåga beror inte bara på hur
enskilda aktörer - företag, forskningsinstitut, universitet - uppträder var
för sig, utan på samspelet dem emellan som delar av ett system för
kunskapsproduktion och kunskapsanvändning.
Det är viktigt att betona att utgångspunkten för innovationspolitiken är
att studera hur innovationer sker. En del av detta är att belysa frågan om
hur sambanden ser ut mellan forskningen och innovationssystemet.
Kunskap produceras i ökad omfattning i ett interaktivt förhållande
mellan forskare och företag. Kunskap som är betydelsefull för
innovationspolitiken genereras oftast i mångvetenskapliga grupperingar
där deltagarna har skilda kunskaper och erfarenheter. Forskning och
kunskapsproduktion är viktiga medel för att finna applikationer och ta
vara på utvecklingsmöjligheter. OECD beskriver innovationssystem som
"det nätverk av offentliga och privata institutioner inom vilken
produktion, spridning och användning av ny kunskap och teknik sker".
För utformning av nationella åtgärder har innovationssystemets
funktionssätt idag fått ett allt större genomslag i de flesta länder,
inklusive på EU-nivå. En viktig drivkraft i detta arbete har varit att USA
har ett försprång gentemot Europa i ekonomisk tillväxt. Ett medel är att
stärka samverkan mellan universitet/högskolor och näringsliv för att
finna tillämpningar av akademisk forskning. Detta förutsätter
industrirelevant forskning, och att forskarna i ökande utsträckning tar
patent på sina upptäckter. Innovation, teknisk utveckling och forskning
ses i innovationspolitiken som de viktigaste faktorerna för ekonomisk
tillväxt och ökad sysselsättning.
Teknisk Framsyn pekar på viktiga drivkrafter med förväntat stor
betydelse för samhällsutvecklingen under den kommande 10 15
årsperioden. En drivkraft är att informationsteknologin skapar helt nya
tillväxtbranscher samtidigt som den genomgripande förändrar
affärslogiken inom i stort sett alla etablerade områden. En annat
drivkraft är att biovetenskaperna där Sverige har en stark vetenskaplig
position skapar affärsmöjligheter som bättre borde kunna tas tillvara.
Vidare ställer kombinationen av nya informationssystem, globaliserad
marknad och miljömedvetande krav på tillverkningsmetoder som
samtidigt är effektiva, flexibla, resurssnåla och miljöanpassade. Det
ökade intresset för miljöprestanda och hållbar utveckling hos
konsumenter och marknadsaktörer öppnar nya affärsmöjligheter.
7.5.1 Prioriterade områden
Verket för innovationssystem kommer att ha en viktig roll i
utvecklingen av ett väl fungerande innovationssystem och en hållbar
utveckling, nämligen att stödja forskning och utveckling för
näringslivets och den offentliga sektorns utveckling, att medverka till att
utveckla och effektivisera industriforskningsinstituten, att
vidareutveckla resultaten från Teknisk Framsyn och att främja
kunskapsöverföring mellan högskola och näringsliv och offentlig sektor.
Näringslivets utveckling och internationella framgångar är
nyckelfaktorer för Sveriges ekonomiska tillväxt och välfärd. Det är
därför av vikt att svensk forskning och utveckling har en sådan
omfattning och inriktning att den kan fungera som bas för ett växande
och konkurrenskraftigt kunskapsintensivt näringsliv. För att säkerställa
näringslivets långsiktiga konkurrenskraft måste en svensk tillväxtpolitik
fokusera på att skapa och förstärka attraktiva kunskapsmiljöer som kan
dra till sig produktiva investeringar.
För närvarande pågår en ökad internationalisering av FoU-
verksamheten. I den globala konkurrensen lokaliserar företagen sina
verksamheter där de bästa förutsättningarna finns avseende forskningens
omfattning, kvalitet och inriktning. Länders och regioners utbildning
och forskning blir härigenom alltmer konkurrensutsatta. För att vara ett
förstahandsalternativ för etablering av internationell FoU och
tillverkning måste det offentliga FoU-systemet kunna tillgodose
näringslivets behov av forskning och forskarutbildade. Det är angeläget
att stimulera tillväxt med fokus på högteknologiskt, kunskapsintensivt
och forskningsbaserat företagande. Vidare kräver ett gott
innovationssklimat och en hållbar tillväxt effektiva transporter. Detta är
särskilt viktigt i ett glesbefolkat land som Sverige som ligger i den
europeiska periferin. Förutsättningar för ett hållbart arbetsliv som
förenar tillväxt med goda och utvecklande arbetsvillkor bör förstärkas.
Ett hållbart arbetsliv innebär att den enskilde ges förutsättningar till en
säker arbetsmiljö, arbetsförhållanden som möjliggör utveckling i arbetet
och ett livslångt lärande. Det gör att frågor som t. ex. berör
arbetsorganisationen och lärande i arbetet en framträdande roll i
myndigheten. Det är av största vikt att verket framhåller och befrämjar
genusperspektivet i sina insatser. Vidare är det viktigt att ytterligare
studera balansen mellan nedskärning av organisationers storlek och
kortsiktiga vinster kontra organisationers innovationsförmåga och
långsiktiga överlevnad.
Strategiska, tillämpade och tvärvetenskapliga teknikområden bör
förstärkas inom ramen för verkets verksamhet. Kunskaps- och
forskningsstrategierna, Teknisk Framsyn samt medverkan från
näringslivet bör ligga till grund för utveckling av verkets strategier.
Det är viktigt att statens omfattande investeringar i forskning i högre
grad kan bidra till näringslivets tillväxt och samhällets utveckling. Staten
måste därför medverka till att företag och annan verksamhet kan
tillgodogöra sig kunskapsutvecklingen. Det ligger en naturlig dynamik i
samspelet utbildning forskning företagande näringspolitik , där
målet i den regionala näringspolitiken måste framhållas, dvs. att
stimulera en hållbar ekonomisk tillväxt som kan bidra till fler och
växande företag och därmed ökad sysselsättning för både kvinnor och
män. Huvudsyftet med de regionala tillväxtavtalen är att bidra till hållbar
tillväxt som utmärks av ekologisk hållbarhet och jämställdhet. Ett
fortsatt och ökat samspel mellan högskolevärlden, näringslivet och
offentlig sektor är nödvändigt för att forskningen skall svara mot
samhällets behov. En viktig uppgift är att utveckla former för FoU-
samverkan och kunskapsförmedling som utgår från samhällets skiftande
behov, med syfte att åstadkomma ett konkurrenskraftigt FoU-system.
Verkets för innovationssystem verksamhet skall bl.a. svara mot behov
inom strategiska områden såsom bioteknik, informationsteknik,
materialteknik och hållbar utveckling. Dessa strategiska områden
beskrivs närmare i det följande. Myndighetens verksamhet skall på
motsvarande sätt också svara mot behov inom transport- och
kommunikationssektorn och arbetslivet. Dessa delar av verksamheten
utvecklas under avsnitten 10.10.1. Transportforskning respektive
10.10.3. Arbetslivsforskning.
Bioteknik
Svensk forskning inom det biovetenskapliga området har en mycket
stark internationell position. Denna starka och snabbt växande
kunskapsbas ger landet en potential för nya kommersiella tillämpningar
inom en mängd områden. Detta gäller de kunskapsintensiva företag som
leder utvecklingen, oftast i samarbete med universitet och högskolor,
men även hos de potentiella avnämare av den kunskap, kompetens,
tjänster och produkter som tas fram. Dessa avnämare finns inom svenska
basnäringar som skogsindustri, livsmedelsindustri, kemiindustri och
jordbruk, inom miljöområdet samt även inom tjänstesektorn t.ex.
vårdområdet. Utveckling av framtidens tjänster och produkter kommer
dock att kräva ett stort inslag av tvärvetenskap och insatser från skilda
kompetensområden.
Verket för innovationssystem har en central uppgift i att undanröja
hindren och skapa förutsättningar för en vidare utveckling och ökade
industriella tillämpningar av biovetenskap och bioteknik. Myndighetens
insatser skall bidra till att skapa miljöer och samarbeten som tillvaratar
den potential som finns inom landet. Detta kan ske genom utökade
programsatsningar och tillskapande av nya kompetenscentra där krav
ställs på tvärvetenskapliga forskningsmiljöer kopplade till möjliga
exploatörer inom områden som exempelvis biomedicin, kost hälsa,
biomaterial och bioprocesser. Verket för innovationssystem har även en
viktig roll i att stödja satsningar på tidiga idéer och embryon till
produkter samt att initiera nyskapande tvärvetenskapliga projekt som kan
demonstrera potentialen inom bioteknikområdet och öppna vägar för
exploatering. Myndigheten bör även initiera forskning och förmedla
kunskap kring frågor som berör och kan utgöra hinder för industriell
exploatering i den pågående debatten kring bioteknikens möjligheter
och risker. Nära samverkan med övriga forskningsfinansiärer är en viktig
förutsättning för ett framgångsrikt arbete och optimal användning av
satsade resurser.
Informationsteknik
Området informations- och kommunikationssystem utvecklas i snabb
takt och i Sverige växer IT-sektorn kraftigt. Stora delar av vårt samhälle
genomsyras redan idag av IT-användning och stora framtida möjligheter
finns att ytterligare öka användningen. För att realisera dessa
möjligheter finns det behov av uthålliga satsningar på såväl
grundläggande som tillämpad IT-forskning. Det krävs forskning som
stödjer en bred och kvalificerad IT-användning i arbetsliv och samhälle.
Vidare är det angeläget att forskarutbildningen inom IT ökar för att
kunna möta både en ökad efterfrågan från industrin och behovet av
disputerad personal inom högskolans IT-utbildningar.
En viktig roll för Verket för innovationssystem är att i samverkan med
andra myndigheter ansvara för den tillämpade IT-forskningen. Verket för
innovationssystem bör upprätthålla de nära kontakter med näringslivet
som åstadkommits genom IT-inriktade kompetenscentra och
industriforskningsinstitut och härigenom stärka IT-forskning riktad mot
näringslivets nuvarande och kommande behov. En fortsatt satsning på
kompetenscentra och stöd till de industriforskningsinstitut som är
inriktade mot IT utvecklar kontakterna mellan den forskningsintensiva
IT-industrin och den akademiska forskningen.
NUTEK, Invest in Sweden Agency (ISA), Stiftelsen för Strategisk
Forskning (SSF) och Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling
(KK-stiftelsen) har gemensamt föreslagit en ny nationell strategi på
mikroelektronik-, elektronik- och närliggande IT-områden. Syftet är att
stärka basen för svensk industri inom IT och elektronikområdena.
Verket för innovationssystem bör genomföra en revidering av den
föreliggande strategin och integrera den i tillämpliga delar i sin
verksamhet i samverkan med andra aktörer. Bl. a. kan nya
samverkansformer prövas.
Samtidigt med den allt större IT-användningen inom samhällets alla
sektorer ökar också behovet att förstå vilka konsekvenser detta får för
medborgarna såväl privat som i arbetslivet. Forskning om IT-samhällets
sociala aspekter, medborgarnas tillgänglighet och hur IT påverkar
samhällsekonomin har studerats inom KFB:s IT-program. Dessa frågor
blir än viktigare under den snabba IT-utveckling som för närvarande äger
rum. Det är viktigt att verket stöder sådan forskning. Verket för
innovationssystem har ett särskilt ansvar att utveckla IT:s tillämpningar.
Prioriterade områden är bland andra telekommunikation och
nätverksteknik inklusive säkerhet och integritet, hårdvaruutveckling,
programvaruteknik, systemteknik, IT-baserade tjänster, hantering av
informationsinnehåll samt arbetslivet och den nya tekniken.
Materialteknik
Framställning av material är en traditionell svensk styrkefaktor. Nya
material har t.ex. givit svensk metallindustri konkurrensfördelar
gentemot andra länder. Materialteknik är ett strategiskt område under
snabb utveckling, men i många fall saknas kunskap om industriell
användning av nya material. Det finns en potential för att avancerade
material i ännu högre utsträckning än som sker kan utnyttjas som
konkurrensfördel inom svensk tillverkande industri. För att detta skall
ske behöver nödvändig kunskap om industriell användning av materialen
göras tillgänglig för industrin. De stora företagen har ofta en långvarig
tradition att samverka med högskolor och institut, men många små och
medelstora företag har svårt att tillgodogöra sig uppbyggd kunskap.
Aktivt nätverksbyggande och implementering av ny materialteknik i
små och medelstora företag i samverkan med högskola, institut och
stora företag bör därför stå i fokus för Verkets för innovationssystem
insatser inom området.
Hållbar utveckling
Fokuseringen mot en uthållig utveckling och ökad miljöanpassning av
processer och produkter innebär nya och ökade krav på företagen. Men
samtidigt öppnas nya affärsmöjligheter för de företag som svarar mot
miljökraven. Den ökande efterfrågan på miljöanpassade produkter är en
faktor av stor strategisk betydelse för näringslivet.
Svenskt näringsliv har ett gott utgångsläge men mycket återstår ännu
att göra i flera branscher och för att stödja små och medelstora företag
(SMF) i det miljörelaterade arbetet. För detta behövs ny kompetens om
hur miljöhänsyn och ändrade marknadsförutsättningar kan integreras i
produkt- och teknikutveckling. Genom fokuserade utvecklingsinsatser
kan nya marknader exploateras.
Framtida satsningar på området uthållig utveckling, i vilken Verket för
innovationssystem har en viktig roll, bör ske på flera samspelande
områden. Satsningarna bör inriktas på att bidra till teknikutveckling samt
förstärka insatser för teknik- och kompetensförsörjning till näringslivet,
via system och nätverk, inte minst tvärdisciplinära. Det är i detta
sammanhang av vikt att särskilt stödja små och medelstora företags
behov av teknik/kompetens. Insatser behövs även för att stärka
innovationssystem inom områden där Sverige har komparativa fördelar
och särskilt goda förutsättningar att bli konkurrenskraftigt på
internationella marknader, till exempel material och produkter från
förnyelsebara råvaror.
Hållbar utveckling innebär även att myndigheten bland annat skall
bygga på samspelet mellan goda arbetsförhållanden, produktivitet och
tillväxt samt bygga vidare på befintlig kunskap genom att stödja
forskning och utveckling för effektiva och flexibla företagsmodeller
med inslag av modernt ledarskap och förändringsarbete. Däri ligger
också kunskap om betydelsen av anställdas delaktighet i utveckling av
verksamheter och förebyggande arbete för att minska stress,
överbelastning och annan ohälsa.
Design och formgivning är viktiga element vid utformning av
produkter och tjänster. Val av material, tillverkningssätt och gestaltning
har ofta stor betydelse. Utveckling av mer hållbara produkter och
tjänster kräver särskilda forskningsinsatser med fokus på design och
ekologi. Det handlar om insatser av tvärvetenskaplig natur inom såväl
humanistiska och konstnärliga som tekniska och naturvetenskapliga
discipliner. Designområdet har betydande kopplingar till den
behovsstyrda forskningen. Verket för innovationssystem ges möjlighet
att inom ramen för sin verksamhet göra insatser inom dessa områden.
Program för samverkan mellan forskare och företag
Ett antal större långsiktiga program för samverkan mellan forskare
och företag kommer att få sin finansiering genom Verket för
innovationssystem som också svarar för fortlöpande granskning och
utvärdering. Bland dessa märks särskilt Kompetenscentrum, IT i
Verkstadsindustrin, Programmet för Fordonsteknisk forskning och
Nationella flygtekniska forskningsprogrammet.
Kompetenscentrum är ett relativt nytt sätt att organisera och
genomföra långsiktiga och integrerade forskningssamarbeten mellan
högskolor och företag för parternas gemensamma utbyte.
Kännetecknande för arbetssättet är att företagen deltar aktivt både i
forskningen och i ledningen och styrningen av varje centrum och dess
forskningsprogram. Näringslivets engagemang utgör programmets
främsta styrka både i en nationell och en internationell jämförelse. Det
leder till att forskningen inriktas på nya, industrirelevanta och
vetenskapligt utmanande problemställningar. Det gör också att nya
nätverk etableras mellan högskolor och företag och att rön och resultat
från forskningen snabbt kan tillvaratas och tillämpas i företagen. De
första kompetenscentrumen tillkom år 1995. Programmet har sedan
vidareutvecklats och breddats så att det för närvarande finns 28
kompetenscentrum vid 8 universitet och tekniska högskolor. Ca 220
företag deltar varav ca 20 procent utgörs av små och medelstora företag.
5 centrum finansieras av Energimyndigheten med 40 miljoner kronor.
NUTEK:s engagemang uppgår till 130 miljoner kronor årligen. Ett
kompetenscentrum finansieras med en tredjedel vardera av
NUTEK/Energimyndigheten, medverkande företag och lärosätet. En
nyligen genomförd internationell utvärdering ger mycket goda
omdömen när det gäller vetenskaplig nivå och lyfter också fram det
starka industriella engagemanget.
IT i Verkstadsindustrin har drivits under tre år som ett förberedande
forskningsprogram för att förstärka NUTEK:s hittillsvarande satsningar
och för att lägga grunden för ett större och mer varaktigt program från år
2001 och framåt. IT i verkstadsindustrin har nått långt i att föra samman
forskare från högskola, institut och industri i en serie industriellt
målinriktade projekt, där resultaten givit betydande effekter i industrins
arbetssätt. Tvärvetenskapliga forskargrupperingar har prioriterats vilket
också givit forskarna möjligheter att arbeta med nya problemställningar
i nya konstellationer. IT i Verkstadsindustrin koncentrerades från början
till Chalmers Tekniska Högskola AB. Under innevarande år har
styrgruppen haft till uppgift att förbereda ett breddat deltagande från
högskolor och företag. Programmet har under år 1999 utvärderats av
internationella utvärderare och därvid fått mycket goda omdömen.
Utvärderarna har särskilt framhållit värdet av den nära kontakten mellan
industrin och forskningsutförarna. För att få det nödvändiga samspelet
till stånd krävs att projekten är tillräckligt omfattande för att de skall ha
utrymme för forskare med olika bakgrund. Dessutom måste projekttiden
vara tillräckligt lång för att man skall hinna bygga upp ett förtroendefullt
samarbete. Erfarenheterna har visat att projekten bör ha en varaktighet
om tre till fyra år. IT i Verkstadsindustrin har försökt skapa
projektgrupperingar vilka har täckt flera discipliner och har dessutom
inrymt mera implementeringsinriktade forskare från institut. Den
kompetens- och erfarenhetsprofil som projekten givit har också gjort att
resultaten är tillämpbara för mindre företag även om forskningen i de
flesta fall skett i samverkan med de större.
Programmet för Fordonsteknisk forskning syftande bl.a. till
utveckling av den fordonstekniska forskningen vid universitet och
högskolor startades för sex år sedan. Programmet har visat sig fungera
som en katalysator för att förbättra rekryteringsbasen för landets
fordonsindustri. De första forskarna som utbildats inom ramen för
programmet har nyligen kunnat anställas av de fordonstillverkande
företagen. Eftersom forskningen genomförs gemensamt av högskolan
och företagen har programmet medgivit ett dubbelriktat kunskapsflöde
däremellan. Aktuella industriella problemställningar har därmed kunnat
tydliggöras inom forskningen och forskarutbildningen. Programmet har
utvärderats vid två tillfällen med mycket positiva omdömen. En viktig
egenskap hos forskningsprogrammet har varit det faktum att
underleverantörerna som till stor del utgörs av små och medelstora
företag, efter en längre inkörningsperiod nu är mycket aktiva deltagare i
programmet. Enligt fordonskomponentgruppen ger detta en kraftigt
stärkt konkurrensposition vilket gör det möjligt för de deltagande
företagen att nå försäljningsframgångar även utanför Sveriges gränser.
De deltagande företagen framhåller att programmet är mycket viktigt för
att de skall kunna förstärka sin kvalitetsnivå. Nuvarande fordonstekniska
forskningsprogram har år 2001 som slutår. Det finns redan nu planer att
besluta om en fortsättning med ytterligare tre år 2002 2004. Statens
andel av FoU-programmet beräknas även för dessa tre år uppgå till
ungefär oförändrat belopp, f.n. 30 miljoner kronor per år. Industrin
förutsätts satsa minst motsvarande resurser.
Nationella flygtekniska forskningsprogrammet finansieras
gemensamt med försvarsforskning. Det redovisas närmare under avsnitt
10.4.2

7.6 Övriga betydande forskningsfinansiärer

7.6.1 Internationellt utvecklingssamarbete Sida (SAREC)
Sida:s avdelning för forskningssamarbete, SAREC, finansierar och
förmedlar svenska resurser för utvecklingsforskning. Denna verksamhet
har ökat kraftigt i omfattning under senare år, från anvisade 470
miljoner kronor år 1999 till beräknade 570 miljoner kronor under år
2000.
Cirka 10 procent av Sida:s anslag för forskningssamarbete går till u-
landsforskning i Sverige. Svenska forskare medverkar dessutom som
samarbetspart inom andra program som stärker u-ländernas
forskningskapacitet via stöd till utveckling av universitet,
forskningsinstitut och forskningsråd. Svenska forskare kan också delta
för att stödja regionala nätverk och internationella forskningsprogram
vars syften gäller kunskapsutveckling av intresse för utvecklingsländer.
Sida har kommit att bli en betydande aktör inom det svenska
forskarsamhället. Under år 1999 utbetalades 173 miljoner kronor till
150 svenska universitetsinstitutioner, vilket motsvarade 37 procent av
anvisade medel för forskningssamarbetet. Sida svarade under år 1998
för 75 procent av all extern finansiering av u-landsrelaterad forskning
vid svenska universitet och högskolor. En konsekvens av det
forskningsinriktade utvecklingssamarbetet är dess bidrag till
internationaliseringen av den svenska högskolan. Sida kan härvidlag bidra
till ökade kontakter mellan svenska forskare och forskningsråd och
internationellt u-landsinriktad forskning. Sida:s insatser för
forskningssamarbete förväntas öka under de närmaste åren, och därmed
även omfattningen av u-landsrelaterad forskning i Sverige.
7.6.2 Statens energimyndighet Omställning av energisystemet
Statens energimyndighet inrättades den 1 januari år 1998 med uppgiften
att ansvara för merparten av myndighetsfunktionerna på energiområdet,
samt att ansvara för de statliga insatserna inom
omställningsprogrammet.
Energimyndigheten ansvarar för myndighetsuppgifter rörande
tillförsel, distribution, energiberedskap, kommunal energiplanering och
till naturresursplanering. Statens energimyndighet är vidare
nätmyndighet enligt Ellagen. Myndigheten skall bevaka
energimarknadernas och energisystemets utveckling och analysera
sambanden mellan energiteknik, miljö och ekonomisk tillväxt. Den
ansvarar för planeringsunderlaget inom området och för att kunskaperna
om energisystemet utvecklas genom prognoser, systemstudier,
utvärderingar och analyser. En viktig uppgift för myndigheten är
dessutom att sammanställa och sprida information om
energimarknaderna, energisystemet och om sambanden mellan energi,
miljö och ekonomisk tillväxt. Statens energimyndighet har det
huvudsakliga ansvaret för att utforma och genomföra det energipolitiska
programmet. Andra myndigheter och aktörer ansvarar dock för
genomförandet av vissa insatser inom programmet. NFR och TFR har
finansierat grundläggande energiforskning medan BFR och KFB har
disponerat medel för sektorsspecifika forsknings- och
utvecklingsinsatser på energiområdet.
I Forskning för framtiden en ny organisation för
forskningsfinansiering (prop. 1999/2000:81) behandlades den framtida
organisationen för forskningsfinansiering. Regeringen konstaterade då
att det är angeläget att organisatoriskt hålla samman energiforskningen
med övriga delar av myndighetens verksamhet eftersom forsknings- och
utvecklingsarbetet utgör ett viktigt underlag för och stöd i myndighetens
arbete.
Insatsernas omfattning
Det energipolitiska programmet omfattar stöd till forskning, utveckling
och demonstration av ny energiteknik som skall bidra till att under de
närmaste tio till femton åren kraftigt öka el- och värmeproduktionen
från förnyelsebara energikällor och utveckla kommersiellt lönsam
teknik för energieffektivisering. Programmet omfattar dessutom bidrag
till investeringar som på ett kostnadseffektivt sätt skall bidra till att
minska användningen av el för uppvärmning, att utnyttja det befintliga
elsystemet effektivare och för att öka tillförseln av el och värme från
förnyelsebara energikällor.
Det långsiktiga programmet utgörs av insatser om totalt 5 630
miljoner kronor för forskning och utveckling av teknik för framtidens
energisystem och internationellt klimatsamarbete samt för utveckling av
ny teknik för etanolproduktion från skogsråvara. De statliga insatserna
skall bidra till att bygga upp och vidmakthålla vetenskaplig och teknisk
kompetens inom universiteten, högskolorna och i näringslivet.
Statens energimyndighet arbetar utifrån ett problemorienterat
perspektiv och verksamheten inom det långsiktiga programmet
inrymmer ett spektrum av insatser, alltifrån långsiktiga
forskningsprogram av närmast grundläggande karaktär, till pilot- och
demonstrationsprojekt. Myndighetens arbetssätt innebär att insatserna
organiseras i inbördes samverkande program med olika inriktning och
karaktär. De statliga insatserna inom området redovisas i
budgetpropositionen för år 2001.
Energiforskningens kvalitet och relevans
Energiforskningens olika delprogram har sedan mitten av 1980-talet
kontinuerligt utvärderats såväl genom ett peer-review förfarande som
genom relevansutvärderingar. Resultaten från utvärderingarna har i de
flesta fallen pekat på att forskningen har hållit hög internationell
standard. På flera områden har verksamheten bedömts som
världsledande. Utvärderingarna följer programmens tidsplaner på så sätt
att det för treåriga program sker en utvärdering inför avslut och
eventuell förnyelse. När det gäller längre program kan även en
utvärdering efter halva tiden företas.
På ett mera övergripande plan sker en regelbunden uppföljning och
utvärdering av insatserna inom 1997 års energipolitiska program i
enlighet med en i förväg fastställd plan (Plan för uppföljning och
utvärdering av 1997 års långsiktiga program, Ds 2000:14). Denna
uppföljning har än så länge koncentrerats till insatserna inom det
kortsiktiga programmet, men avser fr.o.m. år 2000 programmet i sin
helhet.
Prioriterade områden
Områden som särskilt skall prioriteras är bl.a. kraftvärme baserad på
biobränslen, biobränslebaserad kraftproduktion, biobränsleförsörjning
inklusive hantering och nyttiggörande av askor, nya processer för
etanolproduktion baserad på cellulosahaltiga råvaror, alternativa
drivmedel, ny teknik för storskaligt utnyttjande av vindkraft och
havsbaserad vindkraft, solceller samt forsknings- och utvecklingsarbete
för energieffektivisering i bebyggelse samt industri- och
transportsektorn.
Produktionen, tillförseln, omvandlingen och användningen av energi är
ett komplext system. Energisystemets utveckling har en stor ekonomisk
och miljömässig betydelse och är invävd i hela samhällsutvecklingen.
Det är därför också angeläget att genom ökade kunskaper om
energisystemet förbättra möjligheterna att introducera ny ekologiskt
uthållig teknik och att på ett ändamålsenligt sätt vidta energipolitiskt
motiverade åtgärder. Energimyndigheten gör därför även samordnade
insatser av naturvetenskaplig, teknisk och samhällsvetenskaplig
forskning för att bygga upp fördjupade kunskaper om energisystemets
funktionssätt.
Regeringen bedömer att de långsiktiga insatserna för omställningen av
energisystemet har goda förutsättningar att bedrivas ändamålsenligt. De
skall fortsättas i enlighet med 1997 års energipolitiska beslut.
Regeringen avser i budgetpropositionen att återkomma med en
redovisning av de statliga insatserna inom området.

7.6.3 Rymdstyrelsen
Rymden används i ökande utsträckning för olika ändamål. Den är ett
viktigt fält för den grundläggande forskningen, inom bl.a. astronomi och
rymdfysik. Frånvaron av tyngdkraft kan utnyttjas för experiment och
processer som inte är möjliga på jorden. Mångfalden av TV-program har
möjliggjorts av telesatelliter. I TV-rutan ser vi den dagliga
väderrapporten med bilder från vädersatelliter och prognoser baserade
på satellitinformation. Båtar och färjor navigerar med lägesinformation
från navigationssatelliter och det finns motsvarande navigationssystem
för bilar. Jordobservationssatelliter används i skogs- och jordbruket.
Satellitbaserade räddningssystem används sedan länge. Nu planeras och
etableras nya användningsområden för allmänheten, baserade på
rymdteknik. Exempel på sådana är mobiltelefoni oberoende av marknät
och nya navigationssystem. En viktig tillämpning av rymdteknik är
satelliter för jordobservation som kan registrera förändringar i vår
miljö, t.ex. ökenutbredning, kalhyggen m.m., och för kontroll av
internationella avtal.
Rymdstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för frågor som gäller
den svenska rymd- och fjärranalysverksamheten, särskilt för forskning
och utveckling. Rymdstyrelsens huvuduppgifter är att inom sitt område
ta initiativ till forskning och utvecklingsarbete, vara kontaktorgan för
internationellt rymdsamarbete, bereda tillståndsärenden och utöva
kontroll av rymdverksamhet i Sverige. En betydande del av verksamheten
avser att aktivt främja Sveriges intressen i det internationella
rymdsamarbetet, främst inom det europeiska rymdorganet European
Space Agency (ESA).
Rymdstyrelsens verksamhet finansieras genom anslag via
Näringsdepartementet avseende dels rymdverksamhet, dels
förvaltningskostnader samt anslag via Utbildningsdepartementet
avseende rymdforskning såväl nationellt som i europeisk samverkan.
Internationellt rymdsamarbete
Rymdverksamheten är till sin karaktär internationell. Även ett
samarbetsorgan som det europeiska rymdorganet ESA, där Sverige är ett
av de grundande länderna, är själv part i flerparts- eller globalt samarbete
inom olika områden. Genom ESA-samarbetet har Europa kunnat mäta
sig väl med USA särskilt vad gäller rymdforskning och rymdtransporter
genom Ariane-raketen.
För små länder som Sverige är internationellt samarbete en
förutsättning för att framgångsrikt kunna vara med att utveckla och dra
fördel av rymdteknikens möjligheter såväl för rymdforskning i klassisk
mening som för teknikutveckling och praktiska tillämpningar. Både
rymdforskning och praktiska tillämpningar förutsätter teknikutveckling.
Den helt övervägande delen av Rymdstyrelsens verksamhet sker i
internationellt samarbete, i första hand inom ramen för samarbetet inom
det europeiska rymdorganet ESA och bilateralt med framförallt
Frankrike, men även med andra länder utanför ESA:s ram. Även svenska
satellitprojekt sker av nödvändighet i samverkan med ett eller flera andra
länder. EU utvecklar i samarbete med ESA ett satellitbaserat
navigeringssystem, Galileo. Vidare pågår studier av ett system för global
övervakning av miljö och säkerhet, GMES.
ESA, det europeiska rymdorganet
ESA:s syfte är att, för uteslutande fredliga ändamål, sörja för samarbete
mellan europeiska stater inom rymdforskning och rymdteknologi och
deras tillämpning för vetenskapliga ändamål och för operativa
rymdtillämpningssystem. För detta utarbetar ESA en långsiktig
europeisk rymdstrategi.
Samarbetet inom ESA är uppdelat i en obligatorisk del som består av
vetenskapsprogrammet och grundprogrammet och en frivillig del
innehållande program för tillämpningar och infrastruktur. I
grundprogrammet ingår gemensamma ESA-aktiviteter som studier för
framtida program, teknisk forskning, drift av markstationer och
uppsändningsplatsen Kourou i Franska Guyana. Det vetenskapliga
programmet är i första hand en tjänst ägnat att ge medlemsländernas
forskare tillgång till gemensamma långsiktiga program och
flygmöjligheter för nationellt utvecklade instrument. Programmet syftar
bl.a. till att ge medlemsländernas forskare möjligheter till ökad kunskap
inom de klassiska disciplinerna astronomi, solsystem-, magnetosfär-
och jonosfärforskning. Medlemsländerna bidrar till ESA:s kostnader för
grund- och vetenskapsprogrammen enligt andel från brutto
nationalinkomst (BNI), vilken samtidigt utgör medlemsavgiften till ESA.
Sveriges avgift uppgår f.n. till 2,65 procent, efter Portugals anslutning
till ESA-konventionen.
Sverige deltar i frivilliga program för fjärranalys/jordobservation,
mikrogravitation, telekommunikation, navigering, rymdtransporter
inklusive bärraketen Ariane samt i ESA:s bidrag till den internationella
rymdstationen.
Deltagande i ESA-programmen genererar utvecklingsuppdrag till
medlemsländernas rymdindustrier i konkurrens. De svenska bidragen
återförs till en betydande del till den svenska rymdindustrin i form av
beställningar av kvalificerade produkter och tjänster, som t.ex.
utvecklingsarbete.
Beslut om den långsiktiga verksamheten fattas vid återkommande
möten med ESA:s råd på ministernivå. Ministrarna fattade år 1999
beslut om inriktningen om det långsiktiga europeiska rymdsamarbetet.
Ministrarna gav i uppdrag till ESA att samarbeta med EU och andra
rymdintressenter för att utarbeta en övergripande europeisk strategi för
rymdområdet. Frågan om former och villkor för en utvidgning av ESA:s
medlemskrets ses som en del av den övergripande strategin. Beslut togs
om ett nytt långsiktigt ramprogram för jordobservation/fjärranalys
benämnt Vår levande planet.
Nationell rymdverksamhet
En viktig förutsättning för ett framgångsrikt deltagande i internationella
rymdsamarbeten är de satsningar som görs inom ramen för den
nationella verksamheten. Svensk forskning är väl lämpad att bidra till
arbetet med Galileo- och GMES-projekten som EU genomför i
samarbete med ESA som en del av en europeisk rymdstrategi. På
fjärranalysområdet sker kunskapsuppbyggnad och teknikutveckling i nära
samarbete mellan forskning, utveckling och tillämpning. I syfte att
stödja industrins uppbyggnad av kompetens inom vissa specialområden
har ett nationellt utvecklingsprogram inrättats. Det nationella
forskningsprogrammet inrymmer även det svenska satellitprogrammet
som består av satellitprojekt, som initieras av svenska forskargrupper
och har svensk projektledning. Programmen genomförs i multilateral
samverkan och kompletterar och förbereder svenskt deltagande i de
stora ESA-satsningarna. Hittills har fyra nationella satelliter sänts upp.
Under år 2000 planeras Odinsatelliten att sändas upp. Med Odin tar
programmet steget över till nya forskningsdiscipliner såsom astronomi
och atmosfärfysik / klimatologi.
Rymdaktiviteterna som till stor del är förlagda till Kiruna har en
positiv inverkan på den regionala utvecklingen. Möjligheten för
Institutet för rymdfysik och Rymdbolaget att utföra experiment och
möjligheten att sända upp mätinstrument med sondraket och ballong vid
anläggningen på Esrange utgör tillsammans en unik resurs för
rymdforskning. Rymdbolaget har upprättat markstationer på Esrange för
kontroll av satelliter och datamottagning från satelliter. I Salmijärvi
utanför Kiruna har ESA upprättat en markstation för kontroll och
datamottagning från sina polära fjärranalyssatelliter. ESA har under år
1998 och år 1999 byggt ut stationen och har investerat ca 200 miljoner
kronor inför uppsändningen av den vetenskapligt inriktade
fjärranalyssatelliten Envisat år 2001.
Det fortsatta svenska deltagandet i ESA inriktas mot att utveckla den
kompetens som uppnåtts inom såväl forskningen som hos
rymdföretagen. Detta innebär fortsatt deltagande i det vetenskapliga
programmet, i programmen för Ariane och i framtida
rymdtransportsystem, i programmen för telesatelliter, satellitnavigering
och jordobservation samt ett nära samarbete med EU i Galileo och
GMES-projekten. Möjligheter till etablering av verksamheter i Sverige
och Kiruna kan uppstå genom ESA-samarbetet. En nära koppling mellan
ESA:s program och nationella program är viktig genom att uppbyggnad
av nationell kompetens skapar förutsättningar för deltagande i ESA-
program.
7.6.4 Forskningsstiftelserna
Under åren 1993 och 1994 bildades ett tiotal stiftelser med medel från
de tidigare löntagarfonderna. Fem av dessa stiftelser finansierar
forskning och därtill anknytande verksamheter i betydande omfattning:
SSF, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA), KK-stiftelsen,
Stiftelsen för vård- och allergiforskning (Vårdal) och Stiftelsen för
internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT).
Dessutom tillfördes Riksbankens Jubileumsfond en särskild donation
avsedd för kulturvetenskaplig forskning. Tillsammans tillför dessa
forskningsfinansiärer det svenska forskningssystemet ca två miljarder
kronor per år.
Forskningsstiftelserna har genom sina stadgar givits uppdraget att
skapa starka forskningsmiljöer av högsta internationella klass med
betydelse för utvecklingen av Sveriges framtida konkurrenskraft.
Forskningsstiftelsernas verksamhet kompletterar forskningsrådens
genom att i högre utsträckning vara inriktad på stora koncentrerade
insatser, tvärvetenskap och problemorienterad forskning. Målsättningen
att stärka Sveriges konkurrenskraft har inneburit att den forskning som
finansieras av stiftelserna innehåller en större medverkan från
näringslivet och andra intressenter. Stiftelsernas verksamhet har varit
betydelsefull för forskarutbildningen, både genom att öka antalet
doktorander och genom att förnya doktorandutbildningens former
genom s.k. forskarskolor.
Verksamheten vid forskningsstiftelserna har nu passerat
etableringsfasen och gått in i en konsolideringsfas. Forskningsstödet har
nått full volym och behovet av att administrera, följa upp och utvärdera
olika forskningssatsningar har ökat. Nya krav ställs också på
stiftelsernas beredningsorganisationer när det stora antalet pågående
projekt skall vägas och prioriteras mot nya projektansökningar. Bl.a.
SSF har under år 1999 omdanat sin beredningsorganisation för att öka
stiftelsens förmåga till strategiska prioriteringar.
Den svenska forskningens långsiktiga kvalitet och internationella
ställning är beroende av att de nationella forskningsresurserna kan
disponeras på ett sätt som ger möjlighet till både viss bredd i
forskningen och kraftsamling kring strategiska områden. Den nya
organisation för den statliga forskningsfinansieringen som kommer att
genomföras fr.o.m. den 1 januari år 2001 är avsedd att öka den statliga
organisationens förmåga till prioritering och kraftsamling. Det finns nu
förutsättningar för att få till stånd verkningsfulla strategiska insatser där
de statliga forskningsfinansierande organen gemensamt med
forskningsstiftelserna finansierar forskning inom angelägna områden.
Det är viktigt för svensk forskning att samverkan mellan olika
forskningsfinansiärer inom ramarna för de olika organens uppdrag och
ändamål kan fördjupas och ske i mer långsiktiga former. Det är i detta
sammanhang glädjande att flera av forskningsstiftelserna i sina
forskningsstrategier uttryckt önskemål om en mer utvecklad samverkan
med bl.a. de statliga forskningsfinansiärerna. De nya
forskningsfinansierande myndigheterna bör söka samverkan med andra
delar av forskningssystemet. Regeringen har i Forskning för framtiden
en ny organisation för forskningsfinansiering (prop. 1999/2000:81)
också betonat att forskningsstiftelserna bör bjudas in att delta i
samarbetet kring det Forskningsforum som inom den nya organisationen
bl.a. skall utgöra en arena för dialog och samverkan mellan olika
forskningsfinansiärer.
Stiftelsernas forskningsfinansiering kommer att ha följande
huvudinriktning under de kommande åren.
Stiftelsen för strategisk forskning (SSF)
SSF kommer enligt nuvarande planering att successivt minska sin årliga
utdelning av forskningsanslag från drygt en miljard kronor till 800
miljoner kronor för att ge stiftelsens verksamhet en ökad ekonomisk
livslängd. Detta innebär att utrymmet för nya initiativ från stiftelsens
sida kommer att vara mer begränsat än under tidigare år. Huvuddelen av
stiftelsens resurser är uppbundna i åtaganden för pågående program som
vanligen är femåriga.
På lång sikt väntas stiftelsens tre strategiska forskningsområden
livsvetenskaper, mikroelektronik och materialteknik samt produktions-
och informationsteknik vardera ta i anspråk ungefär en fjärdedel av
stiftelsens forskningsmedel. Resterande fjärdedel kommer att användas
för områdesövergripande satsningar. Stiftelsens prioriteringar under
åren 2001 2003 väntas innebära att andelen forskningsmedel som
nyttjas för områdesövergripande satsningar ökar.
En aktuell områdesövergripande satsning är det nyinrättade
programmet för framtidens forskningsledare. Programmet är avsett att
främja forskarrekryteringen genom att identifiera och stödja yngre
forskare som ligger i forskningens frontlinje och har potential att bli
framtidens vetenskapliga ledare i högskolan eller i industrin.
Programmet kommer att omfatta de tre strategiska områdena. I ett
första steg har under våren år 2000 tjugo bidrag om vardera 10 miljoner
kronor för sex års forskning utlysts inom programmet.
På sikt kommer en ökad andel av stiftelsens medel att användas för
satsningar på s.k. strategiska forskningscentra. Dessa är geografiskt
sammanhållna forskningsmiljöer med 20 100 forskare som förutsätts
vara av internationell toppklass. Den utlysning av nya bidrag inom
området livsvetenskap om ca 400 miljoner kronor som planeras till
hösten år 2000 kommer sannolikt till stor del att utmynna i stöd till ett
begränsat antal forskningscentra.
Stiftelsens ökade stöd till strategiska forskningscentra väntas innebära
ett minskat stöd till forskarskolor och särskilda doktorandtjänster. Vid
beslut om nya bidrag kommer forskarskolor som kan verka över hela
landet och har stort avnämarintresse att prioriteras. Även i framtiden
kommer dock en stor del av stiftelsens forskningsmedel att användas för
finansiering av doktorander. Doktorandkostnadernas andel av de
utbetalade forskningsmedlen kan grovt uppskattas till 40 procent under
de närmaste åren. Detta beror bl.a. på att även strategiska
forskningscentra kommer att innefatta ett stort antal doktorander.
SSF avslutar under år 2000 de riktade satsningarna inom
forskningsrådens områden som genomfördes i samband med tidigare
besparingar på forskningsrådens anslag. Några insatser i samverkan med
forskningsråden kommer dock att pågå fram till år 2002 eller år 2003.
Detta gäller en satsning på industridoktorander (med TFR), ett
forskningsprogram om vetenskapliga beräkningar (med TFR) och ett
forskningsprogram om genterapi (med Cancerfonden, MFR samt Knut
och Alice Wallenbergs Stiftelse).
Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA)
MISTRA planerar under kommande år att betala ut forskningsstöd
motsvarande 250 miljoner kronor per år vilket bör göra det möjligt att
bevara eller öka stiftelsekapitalets reala värde.
Merparten av forskningsstödet väntas även i fortsättningen kanaliseras
till ett antal breda, tvärvetenskapliga program som är inriktade på
problemlösning inom områden av strategisk betydelse för en hållbar
utveckling. Programmen kan sorteras in under fyra övergripande
områden, areella näringar och naturresurser, byggande och infrastruktur,
varuproduktion och miljöfarligt avfall samt kemikalier. För närvarande
pågår drygt tjugo forskningsprogram. Varje program omfattar i
genomsnitt 10 miljoner kronor per år och rymmer ett dussintal olika
forskningsprojekt. Till varje program finns en särskild ledningsstruktur
med styrelse och programchef. Programmen bedrivs i etapper om tre
till fyra år och flertalet program får bidrag för två eller flera etapper.
Under åren 2001 2003 kommer uppskattningsvis 80 procent av
MISTRA:s forskningsstöd att användas för forskning inom program.
MISTRA betonar långsiktigheten i sitt forskningsstöd till de befintliga
forskningsprogrammen och utrymmet för nya program är mycket
begränsat åren 2001 2002.
MISTRA finansierar inga särskilda forskarskolor. Däremot ingår
doktorander i forskningsprogrammen. För närvarande finansieras inom
programmen ca 300 forskarstuderande. Under åren 2001 2003 väntas
uppskattningsvis 100 miljoner kronor av MISTRA:s forskningsstöd gå
till finansiering av doktorander.
Vid sidan av forskningsprogrammen finansierar MISTRA
forskningsinsatser inom områden som inte är mogna att föra fram i
programform eller som är inriktade på att finna nya modeller eller
analysredskap. Under åren 1997 1999 togs beslut som huvudsakligen
riktade stödet till miljöforskning som tidigare har fått stöd från
Naturvårdsverket. Naturvårdsverket disponerar från år 2000 åter ett
forskningsanslag och MISTRA:s stöd till forskning inom
Naturvårdsverkets ansvarsområde upphör därför år 2001.
Inför beslut om nya program kommer MISTRA att sträva efter ett
utökat samarbete med andra finansiärer av miljöforskning.
Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen)
KK-stiftelsen väntas under den närmaste femårsperioden betala ut 200
250 miljoner kronor per år till forskning. Stiftelsens
forskningsfinansiering sker inom ramen för stiftelsens uppdrag att dels
främja kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringslivet och
forskningen vid universitet, högskolor och forskningsinstitut, dels
finansiera forskning vid mindre och medelstora högskolor samt nya
universitet.
Stiftelsen stödjer under åren 1998 2004 bl.a. uppbyggnaden av
forskningsmiljöer vid de nya universiteten samt mindre och medelstora
högskolor med 407 miljoner kronor. Stödet syftar till att bygga upp
forskningsverksamheten och ge lärosätena möjlighet att utveckla en
egen forskningsprofil tillsammans med näringslivet. Stödet skall också
öka möjligheterna för lärosätena att senare få stöd av andra
forskningsfinansiärer. Härutöver gör stiftelsen långsiktiga satsningar på
upp till sex år för att ge möjlighet för utvalda forskningsmiljöer att bli
internationellt konkurrenskraftiga. Under perioden år 1998 2003
stödjer stiftelsen tre sådana forskningsmiljöer med sammantaget ca 90
miljoner kronor; tillämpad signalbehandling vid högskolan i
Karlskrona/Ronneby, realtidsforskning vid Mälardalens högskola och
Människa Teknik Miljö vid Örebro universitet. KK-stiftelsen planerar
fortsätta med stöd till sådana s.k. profilsatsningar.
Tillsammans med staten och skogindustrin satsar KK-stiftelsen också
upp till en halv miljard kronor på skogsindustriell- och tryckteknisk
forskning vid fyra högskolor och nya universitet varav KK-stiftelsen
bidrar med knappt 300 miljoner kronor koncentrerat till två högskolor.
Under åren 2000 2002 satsar KK-stiftelsen 150 miljoner kronor på
långsiktig kompetensutveckling vid industriforskningsinstituten i
anslutning till de nya högskolorna och universiteten. Stiftelsen har ingått
en överenskommelse med staten om finansiering av instituten och
medlen kanaliseras via det av staten och KK-stiftelsen gemensamt ägda
bolaget Institute for Research and Competence Holding AB (IRECO
AB). Stiftelsen finansierar även kostnader för omstrukturering av vissa
institut.
Bland stiftelsens övriga satsningar kan nämnas forskningsprogrammet
Lärande och IT som kommer att pågå under åren 2000 2007 och har en
total planeringsram på 100 miljoner kronor. Forskning inom IT-området
finns även inom ramen för det av KK-stiftelsen och Landstingsförbundet
gemensamt finansierade programmet IT inom hälso- och sjukvård, vilket
kommer att pågå åren 2000 2003 inom en total ram på 150 miljoner
kronor. Till detta program tillför även Vårdalstiftelsen viss finansiering.
Härtill kommer stiftelsens satsning på ett kompetenslyft för
högskolelärare inom IT, en satsning på totalt 195 miljoner kronor som
syftar till att öka tillgången på disputerade lärare inom IT.
KK-stiftelsen bidrar till forskarutbildningen i huvudsak genom sina
företagsforskarskolor, vilka finansieras gemensamt av stiftelsen,
inblandade företag och andra aktörer. För närvarande finns 13
företagsforskarskolor med totalt 130 doktorander inom olika områden
vilka är av strategisk betydelse för näringslivet. Inom stiftelsens övriga
program finns ytterligare ca 150 doktorander, varav 60 inom satsningen
på kompetenslyft för IT-lärare.
Stiftelsen för vård och allergiforskning (Vårdal)
Vårdalstiftelsen kommer att fortsätta uppbyggnaden av vårdforskningen
och stimulera förnyelse genom att särskilt främja tvärvetenskaplig
forskning, klinisk/patientnära forskning och forskning ur ett
genusperspektiv. Inom allergiforskningen strävar stiftelsen efter att
främja ett förhållningssätt som integrerar studier av biologiska,
medicinska och sociokulturella orsaker till allergier.
Huvuddelen (ca 60 miljoner kronor årligen) av stiftelsens medel
kommer under de kommande åren att nyttjas för forskarinitierade
projekt inom vård- och allergiområdet. Av dessa medel kommer
uppskattningsvis 70 procent att utnyttjas för doktorandfinansiering.
Vid sidan av projektstödet kommer Vårdal att genomföra ett antal
särskilda satsningar för att stärka och förnya vård- och
allergiforskningen. En pågående satsning är ett särskilt stöd till
universiteten för att stärka forskning och forskarutbildning inom
vårdutbildningarnas huvudämnen. Målet är att rekrytera yngre
vårdforskare och öka antalet docenter och professorer. Denna satsning
kommer under åren 1999 2002 att omfatta 63 miljoner kronor, varav ca
70 procent går till finansiering av doktorander. Stiftelsen ger också ett
långsiktigt stöd till en centrumbildning för allergiforskning,
Allergicentrum, vid Karolinska institutet. Till detta centrum bidrar
Vårdal, Karolinska institutet och Stockholms läns landsting med vardera
25 miljoner kronor under åren 1999 2003. Slutligen bidrar Vårdal även
under kommande år till finansieringen av KK-stiftelsens och
Landstingsförbundets program om IT i hälso- och sjukvården.
Fr.o.m. år 2001 planerar stiftelsen att stödja bildandet av ett centrum
även för vårdforskning, ett s.k. Vårdalinstitut, med totalt 75 miljoner
kronor under perioden år 2001 2005. Avsikten är att bygga upp ett
större forskningscentra som med hjälp av informationsteknologi kan
knyta samman forskare från olika lärosäten och samverka nära med
landstingen. Samtliga berörda universitet har tillsammans med
kommuner och landsting lämnat in ansökningar och stiftelsen avser att
fatta beslut om lokalisering av institutet under våren år 2000.
För att få till stånd forskning kring de allt viktigare etiska
frågeställningarna i vården har Vårdal tillsammans med bl.a. FRN, HSFR
och MFR utlyst 36 miljoner kronor för forskning om etik i vården under
åren 2001 2005 varav Vårdal bidrar med 10 miljoner kronor.
Etikprogrammet skall enligt utlysningen beröra såväl etik i hälso- och
sjukvård för barn som etiska aspekter på äldrevård och genetisk medicin.
Förutom dessa pågående och planerade satsningar bedriver Vårdal
också ett arbete med att identifiera forskningsbehoven inom områden
som t.ex. anorexi/bulemi, vård och omsorg av äldre samt vård och
omsorg i ett mångkulturellt samhälle.
Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT)
STINT:s uppdrag är inte i första hand att finansiera forskning, utan att
främja internationalisering av högre utbildning och forskning i Sverige.
Syftet är att genom ökad internationalisering stärka kvaliteten i svensk
forskning och högre utbildning samt utveckla kontakterna med länder
som det är önskvärt att Sverige har särskilda kulturella och ekonomiska
relationer med.
Stiftelsen bedriver verksamheten så att kapitalet inte skall förbrukas
och räknar med att uthålligt kunna finansiera internationalisering av
högre utbildning och forskning med drygt 150 miljoner kronor per år.
Under perioden år 1999 2003 kommer stiftelsen att fortsätta sitt
arbete med att främja utbytet av forskare mellan svenska och utländska
universitet och högskolor. Ca 70 nya postdoktorala stipendier kommer
att beviljas varje år och 40 50 gästforskare svenska och utländska
kommer att ges möjlighet att vistas minst en termin vid ett utländskt
lärosäte. Härtill kommer ett 70-tal bilaterala samarbetsprojekt där såväl
forskare, forskarstuderande som studenter på ett flexibelt sätt kan delta i
forskningssamarbete med forskargrupper i andra länder. Dessutom
kommer STINT att göra särskilda insatser för att främja
internationalisering av de svenska forskningsanläggningarna och för att
främja svenska forskares och forskarstuderandes utnyttjande av
internationella forskningsanläggningar. Från och med år 2000 finns
också möjlighet för forskare att få bidrag för kortare utlandsvistelser på
högst två månader. STINT:s insatser för att ge akademiska lärare som är
verksamma inom grundutbildningen internationella erfarenheter
kommer att ske inom ramen för det s.k. Programme for Teaching
Excellence som stiftelsen driver redan idag. Programmet ger möjlighet
för lärare att tillbringa längre perioder vid utländska universitet och där
delta i undervisningen. Därutöver kommer STINT också att öppna
möjligheter för universitet och högskolor att söka medel för ett
långsiktigt lärarutbyte med utländska partneruniversitet.
Under de närmaste åren kommer STINT att öka insatserna för att ge
forskarstuderande erfarenheter av utländska forsknings- och
undervisningsmiljöer. Ca 130 stipendier per år varav 50 stipendier
fördelas inom det kulturvetenskapliga området kommer att delas ut för
vardera en termins vistelse.
STINT fick även till uppgift i sina stadgar att tillhandahålla medel för
medfinansiering av svenskt deltagande i EU:s fjärde ramprogram (1994
1998). Stiftelsen beslutade därefter att fasa ut sitt engagemang i EU-
forskningen och avsatte enbart vissa medel för universitetens och
institutens deltagande i det femte ramprogrammet (1998 2002).
Medlen är baserade på stiftelsens insatser under en tvåårsperiod i det
fjärde ramprogrammet men kan nyttjas för en projektverksamhet som
institut, universitet och högskolor initierar under det femte
ramprogrammet.
STINT:s verksamhet för att genom utbyte inom forskning och högre
utbildning främja Sveriges samarbete och utbyte med vissa länder, t.ex. i
Stillahavsasien eller Sydamerika, fortsätter under de kommande åren.
Studenter på mastersnivå och forskarstuderande från dessa länder kan
erhålla stipendier för studier vid svenska lärosäten. STINT kommer bl.a.
att utveckla det samarbete med Riksbankens Jubileumsfond som syftar
till att skapa ett nätverk av svenska samt utländska forskare och
institutioner kring asiatiska studier.
Riksbankens Jubileumsfond (kulturvetenskapliga donationer)
Den kulturvetenskapliga donation som överlämnades till Riksbankens
Jubileumsfond år 1994 utnyttjas för att stödja forskning inom
humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi. Under de närmaste
åren kommer ca 250 miljoner kronor i forskningsmedel att årligen delas
ut från donationen.
Från donationen fördelas i huvudsak medel till forskarinitierade
projekt och forskningsprogram. Programanslagen är förhållandevis stora
och syftar till att möjliggöra långsiktig och tvärvetenskaplig forskning
kring forskningsteman som ligger i gränszonerna mellan olika
vetenskapliga discipliner. Program som innefattar samverkan över både
disciplin-, lärosätes- och nationsgränser prioriteras. Inom ramen för
programmen samverkar vanligen såväl seniora forskare som
nydisputerade och doktorander.
Från donationen fördelas också medel till vetenskaplig infrastruktur
och forskningsförberedande insatser som syftar till att möjliggöra eller
stimulera forskning. Detta stöd utnyttjas t.ex. för digitalisering av
arkivmaterial, bibliografier, bevarande av handskrifter m.m.
Riksbankens Jubileumsfond har beslutat att öka sina insatser för att
främja forskarrekryteringen inom humaniora och samhällsvetenskap och
denna inriktning kommer att bestå under de kommande åren. Insatserna
kommer bl.a. att ske i form av forskarskolor och den typ av större
forskningsprogram som beskrevs ovan. Nydisputerade forskare kommer
få stöd via bl.a. särskilda postdoktorala tjänster.
Fr.o.m. år 2000 gäller en form av ansvarsfördelning mellan själva
jubileumsdonationen och den kulturvetenskapliga donationen som
innebär att jubileumsdonationen inriktas på postdoktoralt
forskningsstöd, medan donationen vid sidan av stödet till projekt och
program inriktas på att främja forskarrekrytering och doktorandstöd.
Via donationen kommer Riksbankens Jubileumsfond också att anslå
ökade resurser för att lyfta utvalda nationella forskningsmiljöer till
internationell standard. Avsikten är att genom t.ex. nya centra eller
forskningsinstitut bidra till kraftsamling inom humaniora och
samhällsvetenskap.
8 Forskningsutförare
8.1 Universitet och högskolor som forskningsutförare
8.1.1 Inledning
Forskningen vid universitet och högskolor omfattade 17,8 miljarder
kronor år 1999 (Högskoleverkets årsrapport för universitet och
högskolor år1999). Detta motsvarar ungefär 30 procent av den totala
FoU-volymen i landet. Merparten av forsknings- och utvecklingsarbetet
utförs inom näringslivet.
Den offentliga sektorn står för huvuddelen av forskningsmedlen i
högskolan, ca 74 procent. Under de senaste tio åren har medlen till
offentligt finansierad forskning nästan fördubblats, mätt i fast
penningvärde. Den övervägande delen av offentligt finansierad forskning
sker vid de större universiteten. Uppsala universitet och Lunds
universitet utför tillsammans ungefär en fjärdedel av all forskning inom
högskolan.
År 1999 fanns det inom högskolan 2 770 anställningar som professor.
I hela professorskåren var andelen årsverken som utfördes av kvinnor 12
procent.
Alla lärosäten rapporterar årligen en uppskattning av antalet årsverken
för forsknings- och utvecklingsarbete, vilket sedan redovisas i
Högskoleverkets NU-databas och årsrapport. Enligt dessa redovisningar
gjordes i hela landet år 1999 ca 19 000 årsverken. De tre nya
universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro har ökat sin
forskningsverksamhet vilken motsvarade drygt 2 procent av
forskningsvolymen år 1999. För närvarande pågår en kraftig ökning av
forskningsvolymerna vid de nya universiteten. Även högskolorna har
expanderat sin forskningsvolym mätt i årsverken. År 1999 utförde
högskolorna 6,6 procent av den totala forskningsvolymen vilket
motsvarar drygt 1 200 forskningsårsverken. I figuren nedan redovisas
forskningsvolymen vid de elva största lärosätena.

Forskningsvolym vid universitet och högskolor år 1999

De största forskningsområdena räknat i antal årsverken vid universitet
och högskolor är teknik, medicin, naturvetenskap samt
samhällsvetenskap, vilket framgår av figuren nedan.
Inom teknikvetenskap är andelen externt finansierad forskning ca två
tredjedelar, medan humaniora och rättsvetenskap/juridik har en tredjedel
av forskningsverksamheten finansierad av externa finansiärer. Vid de
större universiteten är forskningsråd, statliga sektorsfinansiärer och
EU:s ramprogram de viktigaste externa finansiärerna, medan
högskolorna i större utsträckning får bidrag från kommuner,
länsstyrelser och landstingskommuner. Medlen från länsstyrelserna är
ofta strukturfondsmedel från EU, medan medlen från
landstingskommuner hänför sig till forskning inom det medicinska
vetenskapsområdet.

Forskningsvolym inom olika vetenskapliga områden år 1999

8.1.2 Strategier för arbetet med forskning
Regeringens uppdrag i juni 1999 till samtliga forskningsfinansierande
och forskningsutförande myndigheter att inkomma med forsknings- och
kunskapsstrategier som ett led i den nationella planeringen av
forskningspolitiken avrapporterades i december 1999. I uppdraget till
myndigheterna var huvuduppgiften att redovisa strategier angående
bredd, profilering och specialisering inom forskning och
forskarutbildning, samverkan med andra myndigheter och näringsliv,
internationellt samarbete, jämställdhetsarbete, forskningsinformation
samt strategier för anpassning av verksamheten till den vetenskapliga
utvecklingen och för tvärvetenskapliga forskningsinsatser. Särskilda
frågor för universitet och högskolor gällde lärarnas arbete inom
forskning, rekryteringsbehov och forskarutbildning, samt hur högskolan
skall kunna tillgodose olika samhällssektorers behov av utbildning och
forskning.
Det inlämnade underlaget ger en bild av en stark och livskraftig
forskning. Sammanställningen och analysen av strategierna har givit
regeringen ett gott underlag för överväganden och bedömningar av den
framtida färdriktningen för svensk forskning. Forskningsstrategierna har
analyserats dels av Högskoleverket genom ett särskilt uppdrag, dels
inom Regeringskansliet.
Vid en genomgång av strategidokumenten framkommer att forskning
till stor del utvecklas underifrån, genom att enskilda forskare och
forskargrupper söker och erhåller externa anslag i nationell konkurrens.
Forskningens bredd, profilering och specialisering påverkas därför av
enskilda forskare som finns inom olika forskningsområden.
Högskoleledningens roll är ofta att skapa goda förutsättningar för
framgångsrika forskare i sina verksamheter.
De i forskningsvolym räknat fem största lärosätena, Uppsala
universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms
universitet och Karolinska institutet förordar strategiska satsningar på
egna forskargrupper med internationellt erkänd status inom en bred och
djup inomdisciplinär forskning. Lunds universitet och Stockholms
universitet framhåller att en sådan bredd samtidigt ger unika möjligheter
att genomföra multidisciplinära satsningar. Göteborgs universitet menar
att det är möjligheterna och framgångarna i att få större externa medel
som ger de snabba och mest omfattande förändringarna i
forskningsinriktning. Karolinska institutet är starkt profilerat mot
medicin, vård- och folkhälsovetenskap och odontologi, samt skapar sin
breddforskning inom dessa ramar. Uppsala universitet, Lunds
universitet, Göteborgs universitet och Karolinska institutet har också
interna omfördelningssystem av de statliga forskningsresurserna.
Omfördelningen är prestationsrelaterad och går till bl.a. lokaler,
forskarutbildning, anställningar som forskarassistent och särskilda
forskningsresurser till framstående forskare.
För Umeå universitet är samverkan med det omgivande samhället och
förväntningarna att universitetet skall främja regionens näringsliv, skola,
sjukvård och kultur viktiga faktorer att ta hänsyn till vid utformningen av
forskningsstrategin. Universitetet företräder en syn som innebär en
kombination av inomdisciplinärt djup inom vissa områden men med
stark betoning på behovet att samtidigt understödja ett tvärvetenskapligt
forskningsklimat.
Linköpings universitet, Luleå tekniska universitet och Sveriges
lantbruksuniversitet, SLU, kan karakteriseras som mellanstora, mer
specialiserade universitet med tydliga profilområden. Inom dessa
lärosäten finns en ambition att arbeta med tvärvetenskapliga och
mångvetenskapliga angreppssätt. Dessa tre universitet är också i
varierande grad "nätverksuniversitet" där SLU utmärker sig genom
verksamheter förlagda i hela landet men i huvudsak koncentrerade till
fyra huvudorter: Umeå, Uppsala, Skara och Alnarp. Universitetet deltar
aktivt i ett nordiskt nätverk av lantbruksuniversitet med nationella ansvar
för lantbruks- och skogsbrukssektorerna. Linköpings universitet har
med sina temainriktningar samt med satsningar på ytterligare ett campus
i Norrköping omdanat såväl forskning som forskarutbildning. Luleå
tekniska universitet kombinerar sedan några år sin tekniska inriktning
med humaniora och samhällsvetenskap. Universitetet är också en viktig
motor i regionen, speciellt när det gäller att bedriva EU-projekt med
stöd av de särskilda strukturfondsmedel som avsatts för glest befolkade
områden.
Kungl. Tekniska högskolan, KTH, och Chalmers tekniska högskola AB
är specialiserade lärosäten inom det tekniska vetenskapsområdet och
med en hög andel externfinansierad forskning. Såväl KTH som Chalmers
har långtgående och mångfacetterade samarbeten med Stockholms
universitet och Karolinska institutet respektive Göteborgs universitet,
vilket innebär goda möjligheter till samarbete av såväl specialiserad som
mång- och tvärvetenskaplig karaktär. Stiftelsen Högskolan i Jönköping
och Handelshögskolan i Stockholm har liknande specialiserade profiler
inom främst ekonomi och företagande.
De nya universiteten i Karlstad, Växjö och Örebro har vuxit mycket
snabbt när det gäller grundutbildningens volym och har delvis andra
förutsättningar än de etablerade universiteten. Med de förutsättningar
universiteten givits i budgetpropositionen för 2000 (prop.
1999/2000:1) kan de nu stegvis bygga upp forskning och
forskarutbildning av hög kvalitet. Samtliga nya universitet har också
förväntningar på sig från den omgivande regionen att vara motor i
utvecklingen av näringsliv och annan viktig regional verksamhet.
Mitthögskolan har under ett flertal år satsat på att rekrytera forskare
och professorer inom strategiska nyckelområden för att höja
högskolans forskningskompetens. Mitthögskolans organisation som
"nätverkshögskola" med utbildningscentra i Östersund, Sundsvall,
Örnsköldsvik och Härnösand ställer särskilda krav på intern organisation
och kommunikation.
Högskolorna i Kalmar och Karlskrona/Ronneby står inför likartade
utmaningar som de nya universiteten. De har under de senaste åren fått
rätt att genomföra forskarutbildning inom vetenskapsområdena
naturvetenskap respektive teknik och arbetar målmedvetet med att bygga
upp sin forskarutbildning och sin handledarkapacitet. IT-profilen vid
Högskolan i Karlskrona/Ronneby har resulterat i framgångsrik
externfinansiering från såväl forskningsstiftelser som industri. År 1999
var 58 procent av högskolans forskning externt finansierad. Malmö
högskola tilldelades medicinskt vetenskapsområde i samband med
överflyttning av odontologiska fakulteten från Lunds universitet den 1
januari 1999. Det innebär att högskolan har kunnat börja utifrån en redan
uppbyggd verksamhet inom ett specialområde, och kan nu arbeta aktivt
med att integrera detta med högskolans övriga verksamheter och med att
skapa en gemensam vision för framtiden.
Högskolorna utan vetenskapsområde har ofta en tydlig förankring i
den egna regionen, förutom att de också har nationellt ansvar för
specifika områden. Det betyder mycket för alla regioner att ha närhet
till ett universitet eller en högskola, såväl när det gäller att få gehör för
arbetsmarknadens behov av specialutbildad arbetskraft som när det
gäller näringslivssamarbete och tillgång till specialistkompetens för
beslutsfattare inom kommun och landsting. Alla högskolor har dock ett
vidare ansvarsområde än det lokalt förankrade, inte minst gäller det för
de konstnärliga högskolorna i Stockholm.
Några av högskolorna utan vetenskapsområde har drivit en medveten
profileringsstrategi sedan starten. Det gäller till exempel Högskolan i
Skövde som har en materialteknisk och informationsteknisk profilering.
Flera högskolor inriktar i huvudsak sina forskningsinsatser på de
områden som är intressanta ur det omgivande samhällets synvinkel. Som
exempel kan nämnas Högskolan i Borås med en stark
textilmaterialforskning vid sidan av den nationella
biblioteksinriktningen, Högskolan på Gotland som bedriver en
Östersjöinriktad forskning samt Högskolan i Gävle som bl.a. har en
teknisk byggnadsinriktning.
Strategier för forskning på det konstnärliga området och konstnärligt
utvecklingsarbete
Konstnärligt utvecklingsarbete och forskning på det konstnärliga
området förekommer dels inom ramen för vissa universitet, dels vid de
sju konstnärliga högskolorna i Stockholm. Det finns många exempel på
pågående och planerad forskning och forskningssamverkan mellan och
inom lärosäten med ett större eller mindre konstnärligt inslag.
Göteborgs universitet har inrättat en konstnärlig fakultet, och det finns
planer på att utveckla en tvärkonstnärlig och tvärvetenskaplig
forskarskola i samarbete med olika institutioner inom det egna
universitetet och med Chalmers tekniska högskola AB. Luleå tekniska
universitet har långt framskridna planer på att i samverkan med
forskningscentret The Interactive Institute satsa på utveckling av teknik
för medier och mediernas konstnärliga användning. Umeå universitet,
som har Interaction Design som ett av sina profilområden, planerar att
utveckla "Umeå Center for Interaction Technology" med ambitionen att
detta skall utvecklas till ett framstående forskningscentrum. Vid Lunds
universitet är utbildningarna inom konst, musik och teater samlade i
Malmö, där bl.a. ett gemensamt konstnärligt utvecklingscentrum, "Inter
Arts Lab", har byggts upp.
Danshögskolan har byggt upp ett forskningssamarbete i anslutning till
den dansterapeututbildning som planeras tillsammans med Örebro
universitet. Samarbete mellan Danshögskolan och Karolinska institutet
förekommer också vad gäller dansterapeutisk och dansmedicinsk
forskning. Enligt Dramatiska institutet har efterfrågan på samarbete med
andra kunskapsområden ökat och samarbete har inletts med bl.a.
Karolinska institutet. Utvecklingsområden som Dramatiska institutet
prioriterar är mötet mellan media, estetik och pedagogik samt området
dramaturgi. Konstfack avser att utveckla tvärvetenskapliga
samarbetsprojekt med andra universitet och högskolor. Inom
konsthantverk och design kommer Konstfack att göra satsningar på
fördjupad teoribildning, i samarbete med bl.a. Kungl. Tekniska
högskolan, Karolinska institutet och Stockholms universitet. Vidare
avser man att utveckla ett forskningsprogram i visuell gestaltning samt
inrätta ett centrum för bildpedagogisk forskning. Kungl.
Konsthögskolan har under år 1999 inlett samarbete med bl.a. Kungl.
Tekniska högskolan och Karolinska institutet. Högskolan har
uppfattningen att nyskapande konstnärlig samverkan med
forskningsprojekt vid andra högskolor och andra delar av samhället bör
genomföras i ökad utsträckning. Kungl. Musikhögskolan i Stockholm
ger som exempel på egna satsningar ett samarbete med Stockholms
universitet vid Centrum för musikpedagogisk forskning om relationen
musik och lärande samt forskarutbildning. Operahögskolan i Stockholm
använder sina medel för konstnärligt utvecklingsarbete i nära anknytning
till grundutbildningen. En del av resurserna ligger i olika projekt, varav
de flesta har resulterat i olika uppsättningar. Teaterhögskolan i
Stockholm föredrar att i stället för konstnärligt utvecklingsarbete tala
om forskning och konstnärligt/pedagogiskt arbete och menar att ett
projekt ofta kan innehålla både forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete och leda till pedagogiska tillämpningar. Under senare
år har högskolan medvetet sökt samverkan med externa institutioner.
Med initialt stöd från Humanistiskt-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR) görs satsningar på ett projekt om svensk
skådespelarkonst.
8.1.3 Framtida uppdrag att utarbeta forskningsstrategier
Uppdraget om forsknings- och kunskapsstrategier föreslogs i
betänkandet Forskningspolitik (SOU 1998:128) och framlades i
regeringens proposition Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94, bet.
1999/2000:UbU3, rskr. 1999/2000:9).
Processen med att formulera en forskningsstrategi har inte bara
resulterat i en sammanställning av pågående och planerad verksamhet.
Den har också, enligt vad regeringen har erfarit, givit upphov till
värdefulla diskussioner och beslut om strategiska vägval inom varje
lärosäte. Uppdraget att utarbeta forskningsstrategier kan emellertid
utvecklas, särskilt vad gäller tydligheten i beskrivningarna av hur
prioriteringar och satsningar skall ske. Även en beskrivning av de olika
prioriteringarnas ekonomiska förutsättningar och konsekvenser bör i
framtiden ingå i uppdraget. Regeringen avser att i samråd med ett antal
lärosäten vidareutveckla en modell för hur forskningsstrategierna bör
struktureras så att lärosätena t.ex. på ett tydligare sätt reflekterar över
sina olika förutsättningar

8.2 Roll- och ansvarsfördelning vid universitet och hög-
skolor
Regeringens bedömning: Universiteten och högskolorna spelar en
central roll inom svensk forskning och har ett huvudansvar som
forskningsutförare. Universiteten samt högskolorna med
vetenskapsområde ansvarar dessutom för forskarutbildningen.
En allt större del av forskningsresurserna bör erhållas efter prövning
hos externa forskningsfinansiärer, vilket möjliggör en starkare
profilering av lärosätenas forskning. Profileringen bör leda till en
arbetsfördelning som skapar förutsättningar för en ökad samverkan
mellan lärosätena.
Forskarutbildningen bör huvudsakligen finansieras med direkta
statsanslag till berörda lärosäten. Lärosätena bör i ökad utsträckning
samverka inom forskarutbildningen för att uppnå en högre effektivitet
såväl för lärosätet som för forskarutbildningen i stort. Samverkan bör
inkludera högskolor utan vetenskapsområde.
Mot denna bakgrund bör anslagen till forskning och forskarutbildning
öka. Även anslagen till konstnärligt utvecklingsarbete vid de konstnärliga
högskolorna bör öka.

Skälen för regeringens bedömning

Staten har huvudansvaret för grundforskning och forskarutbildning.
Eftersom det ofta kan vara svårt att i förväg bedöma den långsiktiga
nyttan av grundforskningens vetenskapliga resultat måste denna
forskning ofta finasieras med offentliga medel för att överhuvudtaget
komma till stånd. Huvuddelen av den nyfikenhetsbaserade
grundforskningen bedrivs vid universitet och högskolor. Under 1990-
talet har nya universitet och högskolor tillkommit för att tillgodose
landets ökade behov av högskoleutbildade, forskarutbildade och
forskning.
Universitetens och högskolornas styrelser har ansvar för att främja
det egna lärosätets forskningsmiljöer, besluta om strategiska satsningar,
stimulera till profilering och nödvändiga omprioriteringar samt ta
initiativ till nationella och internationella utvärderingar.
Regeringen anser att det är väsentligt att upprätthålla hög kvalitet i
forskningen. Därför bör merparten av forskningsresurserna vid
lärosätena prövas utifrån vetenskaplig relevans och eventuell ytterligare
relevans, bl.a. genom rådsorganisationen eller andra externa
forskningsfinansiärer. Lärosätena bör utifrån sina egna särskilda
förutsättningar åstadkomma starka forskningsmiljöer och främja god
forskning.
Det är viktigt att samtliga lärosäten i Sverige bygger upp goda
forskningsmiljöer. Mångfalden av forskningsmiljöer innebär att Sverige
stärks som forskningsnation eftersom nya forskningsområden kan
etableras och den totala kompetensen därmed kan öka och breddas. Det
är också viktigt för att skapa förutsättningar för en god utveckling i hela
landet och för att stärka forskningsanknytningen i högskolans
grundutbildning.
Regeringens föreslår i budgetpropositionen för år 2001 en kraftig
förstärkning av forskning och forskarutbildning i form utökade anslag
till landets universitet och högskolor. Detta behandlas i det följande
avsnittet samt i avsnitt 8.3.
Ytterligare medel är emellertid inte den enda förutsättningen för att
skapa starka forskningsmiljöer. Lika viktigt är det att resurserna
utnyttjas effektivt. I propositionen Vissa forskningsfrågor (prop.
1998/99:94) framhålls vikten av att lärosätena inte mekaniskt fördelar
resurserna för forskning och forskarutbildning, utan noga prövar hur de
skall användas. Detta är minst lika angeläget i dag. Det är viktigt att
lärosätena i ökad utsträckning profilerar sin verksamhet och prioriterar
forskning inom de områden där förutsättningarna att bygga upp hög
vetenskaplig kompetens bedöms som särskilt goda och som är
strategiska för lärosätet ur ett såväl nationellt som internationellt
perspektiv. Det är också viktigt att samverka med andra lärosäten.
Genom profilering och samverkan kan lärosätena åstadkomma en
arbetsfördelning mellan sig, vilket är särskilt angeläget inom små
ämnesområden och inom områden som kräver stora investeringar. Den
ökande andelen forskningsresurser som erhålls efter prövning hos
externa forskningsfinansiärer kommer att möjliggöra den nödvändiga
samverkan och profileringen.
Olika mekanismer för att identifiera starka och svaga sidor och
genomföra nödvändiga omprioriteringar håller på att utarbetas vid
lärosätena. Vetenskapsrådet skall, då lärosätet så önskar, kunna bistå i
denna process (jfr avsnitt 7.2).
Regeringens förslag till förstärkning av forskning, forskarutbildning och
konstnärligt utvecklingsarbete
Riksdagen har med anledning av 1999 års ekonomiska vårproposition
(prop. 1998/1999:100) och i budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1) beslutat om en förstärkning av forskningsresurserna till
nya universitet och högskolor med vetenskapsområde med totalt 250
miljoner kronor under perioden 2000 2002. Karlstads universitet,
Växjö universitet, Örebro universitet, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby samt därutöver Mitthögskolan fick därmed ökade
resurser till forskning och forskarutbildning.
I budgetpropositionen för år 2001 föreslås ytterligare förstärkningar
av lärosätenas forskningsresurser, vilka presenteras nedan. Där
förstärkningen skall ske fr.o.m. år 2003 anges den i
budgetpropositionen som en planeringsförutsättning. Resurserna ryms
inom ramen för de ökade anslag som riksdagen beslutat om efter förslag
i 1999 års och 2000 års ekonomiska vårpropositioner.
Uppbyggnaden av de nya universiteten och verksamheten vid de
högskolor som fått vetenskapsområde samt Mitthögskolan bör fortsätta.
Forskningen och forskarutbildningen vid dessa lärosäten bör under år
2003 ytterligare förstärkas med totalt 45 miljoner kronor.
Mälardalens högskola, som regeringen beslutat att tilldela tekniskt
vetenskapsområde, bör år 2001 förstärkas med 2 miljoner kronor och år
2003 med 12,5 miljoner kronor.
Övriga högskolor, utom de konstnärliga högskolorna i Stockholm, bör
tillföras ytterligare totalt 28 miljoner kronor år 2001 och totalt 38,5
miljoner kronor år 2003 för att stärka sin forskning, grundutbildningens
forskningsanknytning samt möjligheterna att bygga upp
forskningssamarbete med andra forskningsutförare och övriga
myndigheter.
Till de konstnärliga högskolorna i Stockholm bör sammanlagt 4
miljoner kronor fördelas för att där förstärka det konstnärliga
utvecklingsarbetet.
För att stärka det humanistiska området bör totalt 20 miljoner kronor
för år 2001 samt totalt 17 miljoner kronor år 2003 tillföras det
humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet vid Uppsala
universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms
universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet och Luleå tekniska
universitet.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 förstärkt den
tekniska forskningen vid Linköpings universitet, Campus Norrköping
med 8 miljoner kronor. Ytterligare 5 miljoner kronor bör avsättas till
denna forskning.
Regeringen finner det angeläget att den gruvrelaterade forskningen vid
Luleå tekniska universitet kan utvecklas. För att täcka hela det
gruvrelaterade området bör en verksamhet inom malmgeologi byggas
upp. Luleå tekniska universitet bör därför tillföras 3 miljoner kronor
från och med år 2003.
Universitet
Universiteten spelar en nyckelroll i det nationella forskningssystemet
genom omfattningen på sin forskning och sin generella rätt att
examinera i forskarutbildningen.
Universitetens forskning och forskarutbildning har en stor bredd vad
gäller antal forskningsområden och forskarutbildningsämnen, samtidigt
som verksamheten präglas av djup och hög vetenskaplig kvalitet. Genom
bredden har nästan all grundutbildning en forskningsanknytning och
möjligheter att utvecklas i takt med att forskningen utvecklas.
Genom sin generella rätt att examinera i forskarutbildningen har
universiteten ett ansvar för forskarutbildningen också i ett nationellt
perspektiv. Universiteten bör därför särskilt främja samverkan med
högskolor utan vetenskapsområde och underlätta för studenter från
dessa lärosäten att bedriva forskarutbildning.
Den 1 januari 1999 inrättades tre nya universitet: Karlstads
universitet, Växjö universitet och Örebro universitet. Dessa lärosäten
har därmed givits ett ökat ansvar för forskning samt ansvar för
forskarutbildning. De nya universiteten tillförs successivt ökade
resurser för att kunna bedriva en internationellt konkurrenskraftig
forskning och forskarutbildning inom ett antal profilområden som de
själva bedömer som strategiska.
Högskolor med vetenskapsområde
Högskolor med vetenskapsområde har av regeringen givits ett särskilt
uppdrag att bedriva forskning och forskarutbildning inom ett
vetenskapligt område där högskolan har uppnått såväl bredd som djup
och hög vetenskaplig kvalitet. De resurser som högskolan erhåller via
vetenskapsområdet syftar till att ytterligare stärka forskningen och
forskarutbildningen inom detta område.
Beslut om att tilldela en högskola ett vetenskapsområde fattas av
regeringen, om grundutbildningen och forskningen vid högskolan håller
en sådan kvalitet och omfattning inom området att forskarutbildning kan
bedrivas på hög vetenskaplig nivå. Regeringen bedömer också om det
finns statsfinansiella förutsättningar för tilldelning av vetenskapsområde
samt om det ligger i linje med regeringens forskningspolitiska
bedömning (prop. 1999/2000:1).
Den 1 januari 1999 tilldelades Högskolan i Kalmar naturvetenskapligt
vetenskapsområde, Högskolan i Karlskrona/Ronneby tekniskt
vetenskapsområde och Malmö högskola medicinskt vetenskapsområde.
Mälardalens högskola ansökte hösten 1998 hos Högskoleverket om
att tilldelas tekniskt vetenskapsområde. Högskoleverket har med eget
yttrande överlämnat ärendet till regeringen. I sitt yttrande har verket
förordat att högskolan ges det tekniska vetenskapsområdet. Regeringen
har gjort samma bedömning som Högskoleverket, och har därför den 31
augusti 2000 beslutat att tekniskt vetenskapsområde skall finnas vid
Mälardalens högskola. I budgetpropositionen för år 2001 anvisas det
tekniska vetenskapsområdet vid Mälardalens högskola för år 2001 2
miljoner kronor samt som en planeringsförutsättning för år 2003 12,5
miljoner kronor.
Högskolor utan vetenskapsområde
Den pågående expansionen av högskolan innebär att regering och riksdag
bygger upp starka lärosäten i alla län. Antalet utbildningsplatser ökar vid
alla lärosäten och alla högskolor har fått fasta forskningsresurser.
Högskolor utan vetenskapsområde bedriver utbildning inom flera olika
utbildningsområden samt forskning inom ett fåtal, väl definierade
områden som högskolan bedömt som strategiska och inom vilket
högskolan har utvecklat hög vetenskaplig kompetens. Det statliga
forskningsanslaget till högskolorna skapar förutsättningar för en positiv
utveckling av forskningen. Därigenom kan högskolorna attrahera andra
forskningsfinansiärer samt bli attraktiva samarbetspartners för andra
högskolor, näringslivet och övriga delar av det omgivande samhället.
Det är angeläget att forskningsanknytningen i grundutbildningen stärks
och vidareutvecklas. Detta kan ske genom att öka andelen
forskarutbildade lärare. Olika möjligheter till samverkan med andra
lärosäten bör härvidlag utnyttjas. Samarbete med andra lärosäten bör
även utvecklas i syfte att ge högskolornas studenter bättre möjligheter
att gå vidare till forskarutbildning.
I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1) fastslås att
forskningsresurser måste tillföras högskolorna i en takt som
överensstämmer med vad som är möjliga åtaganden från statsmakternas
sida.
Forskningsstiftelserna har stora resurser till sitt förfogande och deras
insatser är av stor vikt för den forskning och forskarutbildning som
bedrivs vid landets universitet och högskolor. Stiftelsen för kunskaps-
och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har ett särskilt ansvar för att
bygga upp goda forskningsmiljöer vid landets högskolor och nya
universitet. Stiftelsens insatser utgör ett viktigt komplement till
statsmakternas insatser på detta område.
Samverkan mellan lärosäten
Sverige är ett relativt litet land. Skall forskningens kvalitet kunna
bibehållas och utvecklas är det nödvändigt att samverkan kring forskning
och forskarutbildning ökar mellan lärosätena. Regeringen anser att
samverkan bör ges särskild uppmärksamhet under de kommande åren.
Detta gäller även forskning inom det konstnärliga området.
Även åtgärder för att stimulera ökad rörlighet mellan lärosäten är
viktiga, inte minst för att säkerställa en hög andel forskarutbildade lärare
inom alla typer av lärosäten, inom alla ämnesområden och i alla delar av
landet.
Samarbete är fördelaktigt för alla parter när resurserna är spridda, den
vetenskaplig utrustningen är dyrbar eller forskningsområdet har en
mycket liten volym. Inom små forskningsområden är det särskilt viktigt
att söka samarbete med andra lärosäten. Även inom större områden
kräver de alltmer komplexa forskningsfrågorna att samarbete i ökande
grad sker över disciplingränserna och mellan lärosätena.
Det är synnerligen angeläget att lärosätena stärker samarbetet inom
forskarutbildningen. Forskarskolor (se avsnitt 8.3) kommer att spela en
viktig roll vad gäller att knyta högskolor utan vetenskapsområde närmare
de lärosäten som har examinationsrätt inom forskarutbildningen. Detta
kommer att underlätta för högskolor utan egen forskarutbildning att
rekrytera forskarutbildade lärare och stärka sin forskningsanknytning.
Den största nationella resursen och den viktigaste komponenten i en
god forskningsmiljö är den enskilde forskaren. När det gäller denna
resurs finns en stor potential för ökat samarbete. Förutom i
forskarskolor kan samverkan ske genom gemensamma forskarkurser
och seminarier, utbyte av handledarkompetens, utbyte av
gästföreläsningar och handledning av examensarbeten,
forskningssamarbete och gemensam publicering samt i kontakterna med
det omgivande samhället.
Stora delar av systemet för såväl statlig som privat resurstilldelning
till forskning belönar inte samverkan utan främjar i stället konkurrens.
Systemet med finansiering genom forskningsråd och
forskningsstiftelser har strikta, vetenskapliga urvalskriterier för att
främja hög kvalitet på forskningen. Detta bidrar till ökad konkurrens
mellan forskarna. Konkurrensen behövs för att skapa en effektiv
arbetsfördelning inom landet som innebär att spetsforskningen får
tillräckliga resurser för att bibehålla och utveckla en internationellt hög
kvalitet. För att få till stånd nödvändiga profileringar och åstadkomma en
effektiv arbetsfördelning krävs emellertid också samverkan.
Vetenskapsrådet kan i kraft av sitt nationella ansvar för forskningens
utveckling bistå med oberoende översyner och nationella och
internationella utvärderingar. Därmed kan Vetenskapsrådet bidra till
profilering inom olika forskningsområden samt till att skapa goda
forskningsmiljöer genom långsiktiga satsningar.
Konkurrens kan också leda till ökad rörlighet. Kompetent
handledning, intressanta forskarmiljöer, adekvata resurser, högkvalitativ
utrustning m.m. för att forska inom det aktuella ämnesområdet är viktiga
delar i en strategi för att rekrytera goda forskare och forskarstuderande.
Rörlighet bör i större utsträckning premieras av lärosätena. Det är
viktigt att nya teorier, erfarenheter, metoder och tekniker tillförs alla
lärosäten. Lärosätena bör uppmuntra sina egna nya doktorer att tillbringa
en tid vid annat lärosäte, och bör samtidigt skapa möjligheter att ta emot
unga doktorer från andra lärosäten. I normalfallet bör nydisputerade
doktorer som avser att fortsätta ägna sig åt forskning, under en tid
bedriva forskning vid ett annat lärosäte.
Det finns i dag många exempel på etablerade samarbeten mellan olika
lärosäten. Flera av dessa har beskrivits i de till regeringen i december
1999 inlämnade forskningsstrategierna. Centrumbildningar,
forskarskolor och gemensamma forskarutbildningskurser är vanliga
samarbetsformer och kan vara både tillfälliga och permanenta. Ett
exempel på forskning som nu växer fram, tack vare samverkan mellan två
universitet är handikappforskningen vid universiteteten i Linköping och
Örebro. Mer tillfälliga samarbetsformer är samarbete inom ramen för
EU:s ramprogram och strukturfonder, i projekt som finansieras av
forskningsråd, forskningsstiftelser och andra inhemska finansiärer samt
samarbete för specifika uppdrag tillsammans med enskilda företag. Även
samverkan av administrativ art förekommer mellan lärosäten,
exempelvis inom holdingbolag. Många universitet och högskolor har ett
väl utvecklat nordiskt samarbete främst inom forskarutbildningen, men
också inom vissa prioriterade forskningsområden. Samarbetsformerna
mellan de olika lärosätena förväntas bli fler och mer omfattande i
framtiden.
8.3 Forskarutbildning
8.3.1 Forskarskolor
Regeringens förslag: De lärosäten som regeringen bestämmer skall
ansvara för forskarskolor inom vissa områden. Samarbetet mellan
lärosäten, framför allt mellan universitet och högskolor med
vetenskapsområde och högskolor utan vetenskapsområde, skall
utvecklas och stärkas inom forskarutbildningen.

Bakgrund: Forskarskolor började etableras i Sverige under 1980-talet
och antalet har ökat markant under 1990-talets senare del. Begreppet
forskarskola ges emellertid olika innebörd beroende på verksamhetens
målsättning och tillgängliga resurser. Tre organisationstyper kan
urskiljas i Sverige: kortare doktorandkurser, en sammanhållen utbildning
fram till examen eller en del i ett forskningsprojekt och program.
De första forskarskolorna initierades av enskilda lärosäten. Sedan
slutet av 1970-talet bedriver Linköpings universitet en speciell form av
forskarutbildning av forskarskolekaraktär. Verksamheten bedrivs inom
breda tvärvetenskapliga problemområden, teman, i stället för inom
traditionella discipliner och ämnesområden. Linköpings universitet är
således något av en pionjär inom området och de goda erfarenheterna
med denna typ av verksamhet gör att universitetet valt att fortsätta med
organisationsformen.
Regeringen föreslog en försöksverksamhet med forskarskolor i 1993
års forskningspolitiska proposition Forskning för kunskap och framsteg
(prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:388).
Regeringen ansåg att nya sätt att bedriva forskarutbildning skulle kunna
främja rekryteringen och befrämja effektiviteten i studierna. Seminarier
och kurser borde planeras samlat och systematiskt, och gripa över
institutions- och fakultetsgränser. Riksdagen anvisade tio miljoner
kronor för detta ändamål under perioden 1993/94-1995/96. Från
anslaget Särskilda utgifter för forskningsändamål har riksdagen för
budgetåren 1997-1999 även anvisat 15 miljoner kronor per år för
finansiering av en forskarskola. Den senare verksamheten förlängdes
med ett år enligt regeringsbeslut i december 1999, då ytterligare 15
miljoner kronor avsattes.
Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) har sedan sin start år 1994
initierat ett 70-tal större och mindre forskningsprogram, nästan alla med
någon form av forskarutbildning. Inom ramen för dessa
forskningsprogram har ca 30 forskarskolor startats och finansierats. Det
exakta antalet är beroende av hur en forskarskola definieras.
Forskarskoleverksamheten har hittills utgjort en dominerande del av
stiftelsens verksamhet. SSF stödjer forskning inom teknik,
naturvetenskap och medicin. Forskarskolorna skall gå över de
traditionella disciplingränserna och erbjuda ett samarbete med industrin
eller andra sektorer av samhället. De erbjuder en sammanhållen
utbildning till doktorsexamen, kurser, förstärkt handledning och har en
egen formaliserad organisation. Även Stiftelsen för Kunskaps- och
Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) ger stöd till forskarskolor och
har för närvarande 13 företagsforskarskolor igång. Doktoranderna i
dessa forskarskolor är knutna till ett företag. Dessa företag är
medfinansiärer till forskarskolorna. Det övergripande målet är att förnya
forskarutbildningen och anpassa den bättre till näringslivets behov.
Kommittén för översyn av den svenska forskningspolitiken
(Forskning 2000) framförde i sitt betänkande Forskningspolitik (SOU
1998:128) att systemet med forskarskolor borde vidareutvecklas och i
ökad utsträckning ligga till grund för planeringen och resurstilldelningen
till forskarutbildningen. Kommittén föreslog att för- och nackdelar med
att organisera forskarutbildningen i form av forskarskolor närmare
analyserades.
Regeringen uppdrog åt Högskoleverket att studera och utreda
forskarskolornas inverkan och möjligheter i förhållande till
forskarutbildningen. Uppdraget redovisades till regeringen i december
1999 (Forskarskolor ett regeringsuppdrag, 2000:2R). Enligt rapporten
är forskarskolor ett värdefullt komplement i forskarutbildningen.
Forskarskolorna bedöms främja mångvetenskapen, samverkan,
handledningsfunktionerna och sammantaget ge en effektiv utbildning. I
rapporten framhålls bristen på kontinuitet och svårigheterna att hitta
tillräckligt långsiktig finansiering som en nackdel med att bedriva
forskarutbildning i form av forskarskolor.
Med detta som bakgrund uppdrog regeringen åt en utredare att föreslå
sammanlagt högst tio forskarskolor inom framför allt det humanistisk-
samhällsvetenskapliga, det naturvetenskapliga och det tekniska
vetenskapsområdet. Dessa forskarskolor skulle erbjuda en
sammanhållen utbildning fram till examen, inrättas inom områden med
grundforskningskaraktär och vara ett samarbete mellan minst två olika
lärosäten. I uppdraget aviserades också att anvisade medel för
upprättandet av forskarskolorna skulle vara en permanent förstärkning av
berörda lärosätens anslag för forskning och forskarutbildning (dnr
U2000/288/DK).
I en delrapport som lades fram i april 2000 presenterades tio tänkbara
forskarskolor (dnr U2000/1454/UH). Valet av dessa forskarskolor
baserades bl.a. på en genomgång av lärosätenas till regeringen inlämnade
forskningsstrategier och på kontakter med forskningsråd och
forskningsstiftelser. Delrapportens förslag och idéer diskuterades vid
en hearing den 28 april 2000 med företrädare för universitet och
högskolor, Högskoleverket samt vissa fackliga organisationer. En
dokumentation av hearingen finns tillgänglig på
Utbildningsdepartementet (dnr U2000/1454/UH). Universitet och
högskolor inbjöds att inkomma med synpunkter och åsikter samt anmäla
intresse och möjlighet att medverka i forskarskolor (dnr
U2000/1454/UH). Utredaren fick i uppdrag att i samråd med en
sakkunniggrupp lägga fram konkreta förslag till forskarskolor utifrån de
intresseförklaringar och underlag som universitet och högskolor inkom
med och utifrån de synpunkter som framkom vid hearingen. Utöver
utredaren har sakkunniggruppen bestått av en ordförande, en
representant vardera från Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR),
Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Högskoleverket (Rådet för
högskoleutbildning) och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) samt en
representant för lärarutbildningarna och högskolor utan
vetenskapsområde (dnr U2000/288/DK). Slutrapporten Tio
forskarskolor ett förslag till utveckling av forskarutbildningen
redovisades till Utbildningsdepartementet i juli 2000 (dnr
U2000/2934/UH).

Utredarens förslag: I slutrapporten presenteras tio forskarskolor och
möjlig lokalisering för dessa. Begreppet forskarskola innebär i
rapporten en sammanhållen utbildning till doktorsexamen som
karakteriseras av en tydlig organisation, en satsning på handledning, ett
systematiskt kursprogram samt en organiserad samverkan mellan flera
ämnen och mellan flera lärosäten. Förslagen i rapporten baseras på ett
försök att väga samman en identifiering av prioriterade ämnesområden
med en bedömning dels av vilka inriktningar som lämpar sig att utveckla
i form av forskarskolor, dels av tillgången till miljöer med vilja och
förmåga att genomföra förslagen. Det påpekas i rapporten att förmåga
att genomföra ett utvidgat forskarutbildningsuppdrag förutsätter en
anknytning till forskningsmiljöer av högsta kvalitet. Samtidigt är
vetenskaplig excellens inte självklart ett tillräckligt villkor. Att det
primära uppdraget är forskarutbildning, snarare än forskning, innebär att
ytterligare krav ställs på medverkande miljöer

Utifrån delrapportens förslag, synpunkter som framkom vid
hearingen, de skriftliga synpunkterna, intresseförklaringarna från
lärosätena och genom diskussioner i sakkunniggruppen borde enligt
slutrapporten forskarskolor inrättas inom följande områden:
Mångvetenskaplig naturvetenskap
Genomforskning och bioinformatik
Materialvetenskap
Matematik och beräkningsvetenskap
Telekommunikation
Grundläggande datavetenskap
Språkvetenskap
Ekonomi med informationsvetenskap
Teknisk/naturvetenskaplig didaktik
Pedagogiskt arbete

Utöver dessa tio huvudförslag presenterades ytterligare tänkbara
ämnesområden. Två inriktningar som gavs hög prioritet i lärosätenas
intresseförklaringar var Språkteknologins grunder respektive
Entreprenörskap och innovationssystem. Vård- och omsorgsvetenskap
var även ett område som lyftes fram av åtskilliga lärosäten. Även
Genusvetenskap och Miljö var områden och inriktningar som fördes
fram. Andra möjliga ämnen för forskarskolor som föreslogs av
lärosäten och intressenter var historia, nationalekonomi, statsvetenskap,
filosofi, juridik, religionsvetenskap, teknisk mekanik samt IT och
informationsförsörjning.
I rapporten diskuterades ett genomsnittligt resurstillskott om cirka 16
miljoner per år för de föreslagna forskarskolorna vid ett
examinationsmål på tjugo doktorer. Enligt utredningen bör medlen för
forskarskolor anvisas genom att berörda lärosäten får en förstärkning av
vetenskapsområdesanslaget för inrättande av och deltagande i
forskarskolor. Rapporten pekar även på att det kan förutsättas att
forskarskolorna vanligen kommer att kunna samutnyttja resurser,
exempelvis befintliga handledare, studiestöd eller externa
forskningsanslag, varför verksamhetens omfattning kan förväntas bli
betydligt större.
Utredaren menar att forskarskolorna bör ges ett tydligt uppdrag att ta
hand om doktorander knutna till högskolor utan egen examensrätt på ett
välplanerat och effektivt sätt. Omfattningen av åtaganden att ta hand om
doktorander knutna till högskolor utan egen rätt att examinera i
forskarutbildningen bör kunna variera mellan olika forskarskolor.
Utredaren förordar en kontraktsbaserad målstyrning av
forskarutbildning i forskarskolor, utgående från en relativt stor frihet
för den enskilda forskarskolan att välja former för att uppnå målen. Det
betyder att uppdraget till en forskarskola formuleras i termer av
utbildningsmål, främst examina, men också i form av kvalitetsmål t.ex.
avseende bredd och djup i forskarutbildningen. Varje forskarskola bör
upprätta en programformulering som bl.a. definierar relationen till
befintlig forskarutbildning, organisation och ledning, handledning,
doktorandkurser, doktorandvolym och internationalisering. Denna
programplan bör registreras och godkännas av någon lämplig myndighet.
Denna myndighet bör också ges i uppdrag att genomföra kontinuerliga
uppföljningar och utvärderingar.
Skälen för regeringens förslag
Nya vägar för forskarutbildningen
Regeringen anser att lärosätena bör ägna forskarutbildningens
uppläggning, organisation och genomförande ökad uppmärksamhet. Det
är angeläget att olika modeller prövas som syftar till att förbättra
forskarutbildningen. Nya grepp i uppläggningen av forskarutbildningen
kan främja rekryteringen och öka effektiviteten i studierna. Hittills har
arbetet med att utveckla forskarutbildningen främst varit en fråga för
enskilda initiativ och spridda satsningar vid lärosätena. Regeringen gör
bedömningen att forskarutbildningens organisation i form av särskilda
forskarskolor kan ha positiva effekter på både utvecklingen av
utbildningen och rekryteringen till denna, något såväl nationella som
internationella exempel visat.
Internationellt är intresset stort för att strukturera och effektivisera
forskarutbildningen i forskarskolor. Flera europeiska länder har under
1980- och 1990-talen vänt blickarna mot USA för att låta den
amerikanska forskarutbildningen, graduate schools, stå modell för en
reformering av forskarutbildningen. De europeiska länder som kommit
längst i att utveckla och använda sig av forskarskolor är Tyskland,
Nederländerna, Frankrike och Finland. Det utmärkande för
forskarskolorna i dessa länder är att de erbjuder en sammanhållen
utbildning till examen och hålls samman i en gemensam struktur på
nationell nivå. Det ställs särskilda krav på kvalitet, handledning och
samarbete och forskarskolorna är i regel resursmässigt gynnade i
förhållande till annan forskarutbildning. I Tyskland är målet att tio
procent av forskarutbildningen skall vara förlagd till forskarskolor. I
Nederländerna utförs merparten av den samlade universitetsforskningen
i anslutning till någon av de över hundra forskarskolor som upprättats. I
Frankrike finns det en något lösare struktur som omfattar omkring två
tredjedelar av doktorsutbildningen. I Finland har ett större antal
forskarskolor inrättats sedan år 1994. Verksamheten är redan i dag
relativt omfattande och avsikten är att successivt ersätta det tidigare
systemet.
Forskarskolor kan erbjuda tillgång till stora forskningsmiljöer och
vara en stimulerande faktor för att få fram bästa tänkbara forskning.
Forskarskolornas primära mål är dock att befrämja forskarutbildningen.
Genom att samla grupper av forskarstuderande i forskarskolor blir det
möjligt att förbättra det pedagogiska arbetet, förbättra kursutbudet och
förbättra handledningen. En forskarskola skall kunna erbjuda en
stimulerande miljö där doktorander kan mötas och få tillgång till ett
större forskar- och handledarkollegium. Doktoranderna bör vara
delaktiga i forskarskolans uppbyggnad och verksamhet och tillsammans
med handledarna skapa en dynamisk helhet. I forskarskolan bör
doktorandens utbildning stå i centrum.
Forskarskolor är en speciell organisatorisk samarbetsform för
forskarutbildning. De bör ses som ett komplement till och en
vidareutveckling av den övriga forskarutbildningen. Vid skapandet av
forskarskolor bör deras förhållande till övrig verksamhet tydligt
definieras så att de inte blir isolerade enheter vid lärosätena utan i
möjligaste mån integreras i övrig verksamhet. De regler som gäller för
forskarutbildningen enligt högskolelagen (1992:1434) och
högskoleförordningen (1993:100) skall gälla för den verksamhet som
lärosätena bedriver vid forskarskolorna.
Samarbete inom forskarutbildningen
Forskarskolor erbjuder en modell som kan leda fram till ökat samarbete
såväl mellan olika ämnesområden som mellan olika lärosäten. Av de
forskningsstrategier som universitet och högskolor har inkommit med
framgår att det finns en allmän tendens till fler fakultetsgemensamma
kurser och samverkan i olika typer av forskarskolor. Regeringen
bedömer att än fler ämnesområden och lärosäten i Sverige skall kunna
samverka för att åstadkomma bra och stimulerande miljöer för
forskarutbildning. I denna samverkan skall även högskolor som saknar
vetenskapsområde och därmed rätt att utfärda examina inom
forskarutbildningen inbjudas och beredas plats att delta.
Inom ramen för de nya resurser som riksdagen tidigare har anvisat för
forskning och forskarutbildning bör nya resurser för 16 forskarskolor
disponeras. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2001
(prop. 2000/2001:1, UO16) att det avsätts särskilda medel för detta
ändamål. Anvisade medel bör vara en permanent förstärkning av berörda
lärosätens anslag för forskning och forskarutbildning. Regeringen har i
sin bedömning utgått från utredarens rapport och de från lärosätena
inkomna intresseanmälningarna att deltaga i forskarskolor. Förslaget om
en forskarskola i rymdteknik beskrivs i avsnitt 8.4. Med utgångspunkt i
rapportens förslag anges ett brett område för varje forskarskola.
Berörda lärosäten skall senare, efter samråd med sina partnerhögskolor
(se nedan), närmare precisera inriktningen. Vid avgörandet av
lokaliseringen av forskarskolorna har regeringen utgått från lärosätenas
egna intresseanmälningar och utredningens bedömning av lärosätenas
förmåga och kapacitet inom aktuella ämnesområden, men även tagit
hänsyn till att en jämn fördelning av forskarskolorna lärosätena emellan
i möjligaste mån uppnås.
Samtliga lärosäten gavs tillfälle att efter delrapporten och hearingen
den 28 april 2000 inkomma med synpunkter och avge
intresseanmälningar. Åtskilliga intresseanmälningar rörande möjlighet
att driva och medverka i forskarskolor inkom. I merparten av dessa
förslag hade ett antal lärosäten samlat sig kring en gemensam plan och
beskrivning av en forskarskola. Dessa planer hade i de flesta fall tagit sin
utgångspunkt i något av de tio i delrapporten förslagna områden. Dessa
planer och beskrivningar vittnar om ett stort intresse för att organisera
forskarutbildning i forskarskolor och i ökad utsträckning samarbeta med
andra lärosäten. I intresseanmälningarna finns det också ett tydligt
engagemang från universiteten till att samarbeta med högskolor.
I intresseanmälningarna finns åtskilligt fler välunderbyggda och
intressanta beskrivningar av möjliga forskarskolor än som kan rymmas
inom denna av regeringen initierade satsning. Det bör emellertid finnas
goda möjligheter att på sikt realisera flera av de i intresseanmälningarna
presenterade forskarskolorna inom ramen för de medel som lärosätena
disponerar.
Regeringen ser det som angeläget att samarbetet mellan olika
lärosäten och forskningsmiljöer stärks. Inom åtskilliga ämnen finns det
redan i dag ett väl utbyggt samarbete lärosäten emellan. Detta samarbete
finns oftast mellan forskningsmiljöer och forskargrupper som återfinns
vid universiteten och lärosäten med vetenskapsområden. Dessa har
tillgång till större fasta forskningsresurser och inte sällan substantiella
externa anslag. Regeringen ser dessa möten och samarbeten mellan
etablerade och fungerande forskningsmiljöer som mycket värdefulla
och anser att det är betydelsefullt för forskarutbildningens kvalitet och
effektivitet att denna samverkan ökar.
Regeringen ser det som angeläget att även högskolor utan
vetenskapsområden i ökad utsträckning kan delta i samarbete och utbyte.
Detta skulle bl.a. leda till att studenterna vid dessa högskolor i ökad
utsträckning kan söka sig vidare till forskarutbildningen. För att markera
vikten av denna samverkan avser regeringen, efter samråd med berörda
värdhögskolor för de aktuella forskarskolorna, att ange en till tre
högskolor utan vetenskapsområde som värdhögskolan skall ha ett
speciellt och nära samarbete med. Dessa partnerhögskolor utan
vetenskapsområde finns i flertalet fall redan företrädda i de
intresseanmälningar som tidigare nämnts. Det finns inget som hindrar
värdhögskolorna att samarbeta med fler högskolor utan
vetenskapsområden utöver dessa.
De nya universiteten och högskolorna med vetenskapsområde
samarbetar av tradition med andra universitet och högskolor för att
skapa tillräckligt stora forskningsmiljöer. De är också vana att verka i
flervetenskapliga miljöer. Det är därför naturligt för åtskilliga av dem att
ha olika former av forskarskolor som grund för sin forskarutbildning.
De nya universiteten och högskolorna med vetenskapsområde
tilldelades i budgetpropositionen för år 2000 nya medel för forskning
och forskarutbildning. I budgetpropositionen för år 2001 föreslår
regeringen att dessa lärosätens anslag ökar. Hur dessa medel skall
användas avgörs av lärosätena själva.
Regeringen gör bedömningen att forskarutbildningssamverkan med
t.ex. forskarskolorna kan gynna den vidare utbyggnaden av
forskarutbildningen. Därför anger regeringen även dessa lärosäten som
deltagare och partnerhögskolor i forskarskolorna. Dessa universitet och
högskolor kan givetvis deltaga i fler forskarskolor än de som här anges.
De lärosäten som blir värdhögskolor gjorde sina intresseanmälningar i
samverkan med andra universitet och högskolor. Regeringen ser det som
angeläget att de lärosäten som deltog i förberedelsen till dessa
intresseanmälningar också bereds plats att aktivt delta i forskarskolan.
Forskarskolorna kan även vara öppna för fler samarbetpartners än de
angivna partnerhögskolorna och de lärosäten som formerat sig i
intresseanmälningarna. Inom flera för forskarskolorna relevanta
forskningsområden finns existerande nätverk för samverkan inom
forskning och forskarutbildning. Dessa nätverk bör kunna knytas till
forskarskolorna för att bredda och förstärka forskningsmiljön och
tillföra handledningsresurser. Forskarskolorna lämpar sig väl som en
plattform för nationell samverkan. Forskarskolor kan då bli en intressant
miljö där personer från åtskilliga lärosäten kan mötas och dela
erfarenheter och tillsammans rikta sina krafter mot ett gemensamt mål.
En forskarskola i rymdteknik har ett annat ursprung än de övriga
forskarskolorna. Ett förslag fördes fram i betänkandet Campus Kiruna
(SOU 2000:73). Utredningens förslag presenteras närmare under avsnitt
8.4 Samarbete i högskolan inom vissa områden. Denna forskarskola får
en något annorlunda utformning än övriga forskarskolor. Forskarskolan i
rymdteknik baseras på den samlade kompetensen inom Institutet för
rymdfysik (IRF), Luleå tekniska universitet och Umeå universitet och
förläggs till Kiruna rymd- och miljöcampus (se avsnitt 8.4.2)
Forskarskolan i rymdteknik bör även samarbeta med andra lärosäten.
Regeringen har erfarit att det bakom förslagen till att bedriva de två
forskarskolorna i genomik och bioinformatik redan finns ett etablerat
samarbete mellan ett antal lärosäten. Detta samarbete är stadfäst inom
ramen för SWEGEN och Konsortium NORD. Samtliga lärosäten som
ingår i dessa samarbeten utpekas som partnerhögskolor. Detta utesluter
inte att fler lärosäten framgent kan ingå i dessa forskarskolor.
16 forskarskolor
Regeringen avser att besluta om följande forskarskolor och
värdhögskolor. Regeringen anger också vissa av partnerhögskolorna.
Såsom tidigare angivits kommer fler lärosäten än dessa att deltaga.
Regeringen förutsätter att samtliga lärosäten kommer att vara
engagerade i någon forskarskola och få erfarenhet av denna typ av
verksamhet.

1. Forskarskola i mångvetenskaplig naturvetenskap
Värdhögskola: Lunds universitet
Partnerhögskolor: Växjö universitet, Högskolan i Kalmar, Högskolan
Kristianstad och Högskolan i Halmstad
2. Forskarskola i genomik och bioinformatik
Värdhögskola: Stockholms universitet
Partnerhögskolor: Uppsala universitet, Karolinska institutet, Kungl.
Tekniska högskolan, Linköpings universitet, Umeå universitet, Sveriges
lantbruksuniversitet, Södertörns högskola och Mälardalens högskola
3. Forskarskola i genomik och bioinformatik
Värdhögskola: Göteborgs universitet
Partnerhögskolor: Lunds universitet, Chalmers tekniska högskola AB,
Högskolan i Halmstad och Högskolan i Skövde
4. Forskarskola i materialvetenskap
Värdhögskola: Chalmers tekniska högskola AB
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Högskolan Dalarna, Högskolan
i Borås och Högskolan i Trollhättan/Uddevalla
5. Forskarskola i matematik och beräkningsvetenskap
Värdhögskola: Uppsala universitet
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Mälardalens högskola och
Mitthögskolan
6. Forskarskola i telekommunikation
Värdhögskola: Kungl. Tekniska högskolan
Partnerhögskolor: Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Mitthögskolan och
Högskolan i Gävle
7. Forskarskola i grundläggande datavetenskap
Värdhögskola: Linköpings universitet
Partnerhögskolor: Örebro universitet, Högskolan i Skövde och
Mälardalens högskola
8. Forskarskola i språkvetenskap
Värdhögskola: Stockholms universitet
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Mälardalens högskola och
Högskolan i Gävle
9. Forskarskola i språkvetenskap
Värdhögskola: Göteborgs universitet
Partnerhögskolor: Växjö universitet, Högskolan i Borås och Högskolan
i Skövde
10. Forskarskola i ekonomi
Värdhögskola: Uppsala universitet
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Högskolan i
Karlskrona/Ronneby, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Mälardalens
högskola och Högskolan på Gotland
11. Forskarskola i teknisk och naturvetenskaplig didaktik
Värdhögskola: Linköpings universitet
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Lärarhögskolan i Stockholm,
Malmö högskola och Mälardalens högskola
12. Forskarskola i pedagogiskt arbete
Värdhögskola: Umeå universitet
Partnerhögskolor: Karlstads universitet, Örebro universitet, Malmö
högskola, Högskolan Dalarna och Lärarhögskolan i Stockholm
13. Forskarskola i vård och omsorg
Värdhögskola: Karolinska institutet
Partnerhögskolor: Örebro universitet, Mälardalens högskola, Högskolan
Dalarna och Mitthögskolan
14. Forskarskola i historia
Värdhögskola: Lunds universitet
Partnerhögskolor: Växjö universitet, Malmö högskola och Södertörns
högskola
15. Forskarskola i genusvetenskap
Värdhögskola: Umeå universitet
Partnerhögskolor: Högskolan i Kalmar, Mitthögskolan och Högskolan i
Gävle
16. Forskarskola i rymdteknik
Värdhögskola: Luleå tekniska universitet
Partnerhögskola: Umeå universitet
Medelstilldelning och examensmål
Att vara värdhögskola innebär att ta det samordnande och grundläggande
ansvaret för forskarskolan. Värdhögskolans fakultetsnämnd fattar
erforderliga beslut. Värdhögskolan tilldelas de särskilda medel som
anslås från och med år 2001. Med dessa medel bör också såväl
handledare som doktorander från andra deltagande lärosäten, med eller
utan vetenskapsområde, finansieras. För de involverade
partnerhögskolorna utan vetenskapsområde innebär samarbetet med
värdhögskolan bl.a. garantier för finansiering och stöd till doktorander.
Detta kan också gälla övriga doktorander i forskarskolan som har sin
huvudsakliga hemvist vid partnerhögskolorna. Antagningen och
examineringen av dessa doktorander sker vid värdhögskolan eller annat
lärosäte med examinationsrätt inom forskarutbildningen där
doktoranden är antagen. Såväl värdhögskolan som partnerhögskolorna
bör i den utsträckning det är möjligt bidra med handledarresurser.
Värdhögskolan bör också tillsammans med partnerhögskolorna i
möjligaste mån etablera internationella kontakter inom forskarskolans
område.
Samtliga forskarskolor bör tilldelas vardera 5 miljoner kronor under
år 2001. Dessa medel skall användas för att planera och organisera
forskarskolan och anställa de första doktoranderna. Under år 2002 bör
samtliga forskarskolor tilldelas ytterligare vardera 5 miljoner kronor.
För år 2003 bör forskarskolorna erhålla sammanlagt ytterligare 54
miljoner. Som en planeringsförutsättning bör de forskarskolor som
bedriver den huvudsakliga verksamheten inom det naturvetenskapliga,
tekniska eller medicinska vetenskapsområdet, med undantag av
forskarskolan i rymdteknik, tilldelas ytterligare 5 miljoner kronor var
medan de forskarskolor som bedriver den huvudsakliga verksamheten
inom det humanistisk- samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet bör
tilldelas 2 miljoner kronor var. Dessa medel är permanenta
förstärkningar. Samtliga forskarskolor, utom forskarskolan i
rymdteknik, bör få ett examensmål på 25 doktorer. Forskarskolan i
rymdteknik bör få ett examensmål på 17 doktorer.
Sannolikt kommer till dessa forskarskolor åtskilliga doktorander att
knytas som får sin försörjning från andra källor än de särskilda medel
anslagna till forskarskolan. Omfattningen av denna typ av deltagande
kommer troligen att variera mellan olika ämnesområden och
forskarskolor. Regeringen delar emellertid utredarens uppfattning att
verksamhetens omfattning av denna anledning bör kunna bli dubbelt så
stor i förhållande till vad de nya resurserna medger.
Uppdragsformulering och uppföljning
För att skapa en tydlighet för doktoranderna och för deltagarna i
forskarskolan, samt som bas för kommande uppföljningar och
utvärderingar bör varje forskarskola inlämna en programformulering till
Högskoleverket senast den 1 mars 2001. Högskoleverket bör tilldelas
ett uppdrag att sammanställa dessa programformuleringar i en
publikation. Enligt regeringens mening är ett godkännande av dessa
programformuleringar obehövligt då nödvändiga beslut fattas av berörda
fakultetsnämnder. Högskoleverket bör ges i uppdrag att efter två år göra
en första uppföljning. Efter ytterligare tre år bör Högskoleverket vidare
ges i uppdrag att genomföra en uppföljning och utvärdering.
I programformuleringen bör det ingå en närmare definition av
forskarskolans område och ämne, deltagande lärosäten, antagning och
finansiering av doktorander, organisation och ledning, relationen till
befintlig forskarutbildning, handledning, doktorandkurser,
jämställdhetspolicy och internationalisering.
Forskarskolorna bör aktivt sträva efter att en jämn könsfördelning
uppnås, genom att t.ex. använda sig av möjligheten att tillämpa positiv
särbehandling.
Förändringar av en forskarskola avgörs av värdhögskolan efter samråd
med partnerhögskolorna.
8.3.2 Forskarutbildningens roll
Regeringens bedömning: Examinationen inom forskarutbildningen
kommer att öka till följd av insatserna i denna proposition.
Forskarutbildningen bör utformas så att den förbereder för både en
akademisk karriär och en arbetsmarknad utanför högskolan.

Skälen för regeringens bedömning

Forskarutbildningen är en strategiskt viktig utbildning i
kunskapssamhället. En väl fungerande forskarutbildning är en av de
viktigaste förutsättningarna för att Sverige skall befästa och utveckla sin
ställning som framgångsrik kunskapsnation. Genom forskarutbildningen
skall återväxt och tillväxt av våra utbildnings- och
forskningsinstitutioner garanteras och det övriga samhällets behov av
forskarutbildade tillgodoses.
De senaste femtio åren har den allmänna utbildningsnivån höjts och
kraven på kvalificerad utbildning ökar generellt från arbetsmarknadens
sida. Samhället har ett stort och växande behov av personer med
forskarkompetens. Forskarutbildning kan förväntas efterfrågas inom
andra yrkeskategorier och samhällssektorer än tidigare. Detta ställer nya
krav på forskarutbildningens innehåll. I Sveriges universitets- och
högskoleförbunds undersökning En genomlysning av svensk
forskarutbildning (SUHF, 1999) framgår det att färre än hälften av de
tillfrågade disputerade ansåg att deras forskarutbildning hade förberett
dem tillräckligt väl för en karriär utanför högskolan. Det var inte minst
bättre träning i samarbete, projektledning och IT som efterlystes.
Regeringen anser att forskarutbildningen i ökad utsträckning bör
utformas så att den även förbereder för ett arbete och en karriär utanför
högskolan.
Rekrytering och examination
Antalet registrerade doktorander är i dag cirka 24 000. Av dessa är drygt
tre fjärdedelar aktiva, dvs. har en aktivitetsgrad på över 10 procent.
Drygt 40 procent av de aktiva doktoranderna är kvinnor. Andelen kvinnor
har successivt ökat under årens lopp. Trots att fler kvinnor än män tar ut
en grundexamen är det fortfarande så att fler män procentuellt sett går
vidare till forskarutbildningen. Inom teknik är dock förhållandet det
motsatta, där tar fler män ut grundexamen, men andelen kvinnor som går
vidare till forskarstudier är större än andelen män.
Antalet antagna till forskarutbildningen har stadigt ökat under hela
1990-talet. Under de senaste två åren har dock en minskning skett. År
1997 antogs drygt 3 700 nya studenter till forskarutbildningen. Under år
1998 sjönk detta antal med nästan 500 personer. År 1999 antogs 3 400
doktorander. Minskningen hänger samman med de nya antagningsregler
till forskarutbildningen som började gälla den 1 april 1998. Det är inom
de humanistiska och teologiska ämnena som den kraftigaste
minskningen skett. Samtidigt har det tekniska området ökat sin andel
nyantagna under perioden.
Inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet är
tillströmningen till grundutbildningen överlag god och det är
förhållandevis lätt att rekrytera kvalificerade studenter till
forskarutbildningen. Inom det naturvetenskapliga och det tekniska
vetenskapsområdena är situationen något av det omvända. Inom åtskilliga
ämnen finns svårigheter att rekrytera forskarstuderande. Detta beror
dels på att det finns för få studenter som efter gymnasiet söker sig till
de naturvetenskapliga och tekniska utbildningarna, dels på att när läget på
arbetsmarknaden är gott tenderar studenterna i högre utsträckning att
lämna högskolan efter grundexamen.
1998 års reform av forskarutbildningen innebär att statsmakterna skall
ange kvantitativa mål för examinationen inom forskarutbildningen. Mål
för antalet examina i forskarutbildningen har satts för perioderna 1997
1999 och 2000 2002 och planeringsförutsättningar har givits för
perioden 2003 2005. Målen avser minsta antal examina inom de fyra
vetenskapsområdena och ges, med vissa undantag, varje lärosäte med rätt
att utfärda licentiat- och doktorsexamen som ett särskilt uppdrag.
Regeringen har avvaktat utfallet för den första treårsperioden innan mål
fastställs för kommande perioder. Som mål för år 2000 har därför gällt
de preliminära mål som fastställts för perioden 2000 2002. I
budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/2001:1, utg.omr. 16)
redovisas regeringens förslag till examensmål för forskarutbildningen
för perioden 2001 2004. I budgetpropositionen behandlas också frågan
om examensmål för de nya universiteten (Karlstads universitet, Växjö
universitet och Örebro universitet) och för högskolorna med
vetenskapsområde (Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Högskolan i
Kalmar och Malmö högskola).
Åtskilliga universitet har i sina forskningsstrategier pekat på
svårigheten att uppnå examensmålen för kommande perioder. Samtidigt
har det totala utfallet av antalet examinerade i forskarutbildningen under
perioden 1997 1999 varit god. Det humanistiska och
samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet och det medicinska
vetenskapsområdet har i riksgenomsnittet kommit en bra bit över sina
examensmål. Det har dock generellt sett varit svårt för det
naturvetenskapliga och det tekniska vetenskapsområdet att nå upp till
sina examensmål. Vissa lärosäten har riktat kritik mot att anslaget för
forskning och forskarutbildning inte är kopplat till de fastställda
examensmålen. För att nå målen bör enligt regeringen såväl statsanslag
som externa medel användas.
Nettostudietiden - den faktiska studietiden beräknad på uppgiven
aktivitetsgrad - för att bli färdig med doktorsexamen är i genomsnitt 4,5
år. Denna siffra har under de senaste åren i stort sett varit oförändrad.
Överlag är studietiden längre inom det humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnesområdet. Lärosätena har ett ansvar att tillse
att forskarutbildningen kan genomföras inom tidsramen 4 år.
Regeringen gör bedömningen att forskarutbildningen blir effektivare
genom satsningar på forskarskolor och ökat fokus på handledningens
roll och funktion.
Antalet forskarexamina var för år 1999 strax över 3 000. Av dessa var
drygt 2000 doktorsexamina och resten licentiatexamina. Det
medicinska vetenskapsområdet som har den största examinationen av
doktorer. Under de senaste tio åren har antalet avlagda forskarexamina
mer än fördubblats.
En av forskarutbildningens uppgifter är att utbilda lärare och forskare
vid universitet och högskolor. Av de som disputerar är det cirka 40
procent som anställs inom högskolesektorn. Detta gör universitet och
högskolor till den största arbetsgivaren för forskarutbildade. Av lärarna
(professorer, lektorer, adjunkter och forskarassistenter) vid lärosäten
med rätt att utfärda examen inom forskarutbildningen har drygt 60
procent doktorsexamen. För övriga högskolor är motsvarande siffra 30
procent. Det finns således ett behov av att öka andelen lärare med
doktorsexamen, inte minst inom högskolor utan eget vetenskapsområde.
Till detta kommer att lärosätena står inför en stor pensionsavgång då
åtskilliga av dagens lärare drar sig tillbaka.
Regeringens samlade bedömning är att behovet av forskarutbildade
personer och kvalificerade forskare är stort och kommer att öka. Inom
det svenska näringslivet ökar efterfrågan på forskarutbildade. Åtskilliga
av de svenska storföretagens framgångar och möjlighet till vidare
expansion är direkt kopplat till tillgången på kvalificerat utbildad
personal. De nya företagen som växer upp och som skall bidra till
Sveriges framtida välfärd är ofta kunskapsintensiva och kräver inte sällan
stora forskningsinsatser. Sverige har idag en i jämförelse med andra
OECD-länder förhållandevis låg andel disputerade inom näringslivet.
Den offentliga sektorn efterfrågar i allt större utsträckning personer
med forskarkompetens. Inte minst inom högskolor och universitet finns
det ett stort behov av disputerade lärare och forskare. Högskolorna
behöver dels öka andelen disputerade lärare, dels svara upp mot såväl
den fortsatta utbyggnaden av grundutbildningen som forskningen och
dels kompensera för en stor närstående pensionsavgång. Enligt
regeringens bedömning kommer examinationen inom
forskarutbildningen att öka till följd av insatserna i denna proposition
8.3.3 Forskarutbildningens kvalitet
Regeringens bedömning: Det bör införas en bestämmelse i
högskoleförordningen som innebär att varje universitet och varje
högskola som har vetenskapsområde skall anordna utbildning av
handledare inom forskarutbildningen.
Av de nya resurser som riksdagen anvisat för forskning och
forskarutbildning bör Högskoleverket tilldelas medel som Rådet för
högskoleutbildning skall disponera för att utveckla
handledarutbildning, handledarprojekt och pedagogiskt
utvecklingsarbete inom forskarutbildningen.

Skälen för regeringens bedömning

Handledarutbildning
En väl fungerande handledning är ett av de viktigaste momenten i en
lyckad forskarutbildning. Inte minst är handledningsinsatsen av stor
betydelse för att en forskarutbildning skall kunna genomföras på avsedd
tid. I grundutbildningen har studenten ett antal olika lärare och
handledare. Inom forskarutbildningen har studenten på sätt och vis bara
en. Att denna relation och handledning fungerar så optimalt som möjligt
är därför av största vikt.
De forskarstuderande vid Lunds universitet säger i en
enkätundersökning att samarbetet med handledaren är den absolut
viktigaste faktorn för en framgångsrik utbildning
(Doktorandbarometern, Rapport nr 99:207, Lunds universitet). I olika
rapporter har det framkommit att mer än en tredjedel av doktoranderna
uppger att brister i handledningen gör att de inte kan avsluta sin
utbildning i tid (En genomlysning av svensk forskarutbildning, SUHF,
1999 och Sveriges universitetslärarförbund, lilla SULF nr 9, 1998).
Handledaren har som sin uppgift att leda doktoranden genom
forskarutbildningen, från val av ämne fram till examen. Handledarens
främsta uppgift är att hjälpa och stödja doktoranden till att utvecklas till
en självständig forskare. Att handleda är, likt annat pedagogiskt arbete,
något som kräver kunskap och träning.
Regeringen anser att det bör införas en bestämmelse i
högskoleförordningen (1993:100) som innebär att varje universitet och
varje högskola som anordnar forskarutbildning skall anordna utbildning
av handledare inom forskarutbildningen. Utbildningen skall försäkra att
handledaren blir väl bevandrad i vilka förordningar och regler som gäller
för forskarutbildningen. Utbildningen bör centreras kring
handledningens och handledarens funktion och roll. Utbildningen bör
innehålla moment som berör kommunikationskunskap, konflikthantering
och forskningsetiska frågor. Även jämställdhets- och genuskunskap bör
ingå i utbildningen.
Pedagogiskt utvecklingsarbete inom forskarutbildningen
I uppgifterna för Rådet för högskoleutbildning vid Högskoleverket ingår
sedan år 1999 att främja utvecklingen även av forskarutbildningen. När
rådet för första gången utlyste projektmedel för pedagogisk utveckling
inom forskarutbildningen inkom åtskilliga projektidéer varav flera
syftade till att förbättra handledningen inom forskarutbildningen.
Regeringen ser det som viktigt att den pedagogiska medvetenheten inom
forskarutbildningen höjs och att olika former och modeller för att
förbättra forskarutbildningen prövas och utvärderas. För detta ändamål
föreslår regeringen i budgetpropositionen för år 2001 att
Högskoleverket tillförs totalt 5 miljoner kronor, inom ramen för de nya
resurser som riksdagen anvisat, som Rådet för högskoleutbildning skall
disponera. Lärosätena skall kunna söka bidrag för att stimulera och
stödja olika former av handledarutbildning, handledarprojekt och
pedagogiskt utvecklingsarbete inom forskarutbildningen.
8.4 Samarbete i högskolan inom vissa områden
8.4.1 Forskning på det konstnärliga området och konstnärligt
utvecklingsarbete
Regeringens bedömning: Forskning inom det konstnärliga området
och forskning inom andra områden med konstnärliga inslag bör
utvecklas. Samarbetet mellan de konstnärliga högskolorna och andra
universitet och högskolor som utför forskning och anordnar
forskarutbildning bör förstärkas, liksom samverkan mellan
konstnärliga områden och andra discipliner inom och med universitet
och högskolor där forskning och forskarutbildning bedrivs.

Bakgrund: Med undantag för de konstnärliga högskoleutbildningarna i
Stockholm inordnades högskoleutbildningen i Sverige i större enheter i
och med 1977 års högskolereform. De konstnärliga
högskoleutbildningarna i övriga delar av landet inordnades i
universiteten på respektive ort. I Stockholm inrättades åtta konstnärliga
högskolor. I dag finns sju: Danshögskolan, Dramatiska institutet,
Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Musikhögskolan i
Stockholm, Operahögskolan i Stockholm och Teaterhögskolan i
Stockholm. I betänkandet Konst utan gränser (Ds 1998:67) föreslår
utredaren bl.a. att arbetet mot en eventuell samordning av verksamheten
mellan de konstnärliga högskolorna i Stockholm skall föras vidare
genom att en organisationskommitté tillsätts. Utbildningsministern
meddelade i november 1999 att det för närvarande inte är aktuellt.
Skälen för regeringens bedömning
Konst och vetenskap
I högskolelagen (1992:1434) anges att högskoleutbildningen skall vila
på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet och
att högskolorna skall bedriva forskning och konstnärligt
utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete. Det konstnärliga
utvecklingsarbetet har utvecklats som en motsvarighet till forskningen
inom andra områden och har en viktig roll för att öka vår samlade
kunskap på ett annorlunda och mer subjektivt sätt än gängse vetenskaplig
verksamhet. I budgetpropositionen för år 2001 föreslår regeringen att
särskilda medel för konstnärligt utvecklingsarbete anvisas de sju
konstnärliga högskolorna i Stockholm samt Lunds universitet,
Göteborgs universitet, Umeå universitet och Luleå tekniska universitet.
Högskoleverket säger i sin sammanställning av universitetens och
högskolornas forskningsstrategier (dnr U2000/74/UH) att det finns skäl
att utreda området konstnärligt utvecklingsarbete. Enligt verket behöver
begreppet definieras och en kartläggning göras av hur resurserna har
använts. Begreppet konstnärligt utvecklingsarbete är mycket vitt och kan
i praktiken i vissa fall ansluta till konstnärligt arbete i mera allmän
mening och i andra fall tangera vetenskaplig forskning. Enligt
regeringens mening är det svårt att göra en klar avgränsning och inte
heller önskvärt. Alltför preciserade definitioner och formuleringar i
lagtext kan verka inskränkande och hämmande för högskolornas
möjligheter att själva bestämma profil och inriktning på sitt
utvecklingsarbete och sin forskning.
I Högskoleverkets rapport om designutbildningarna (2000:11 R)
redovisar verket att omfattningen av forskning och utvecklingsarbete
som bedrivs i anslutning till just designutbildningarna är mycket
begränsad. Större delen av verksamheten avser konstnärligt
utvecklingsarbete. En betydande del av den forskning i och om design
som förekommer bedrivs på andra håll än i anknytning till
designutbildningarna. Inte bara på designområdet utan även inom andra
konstnärliga discipliner bedrivs forskning i anknytning till andra
områden än det konstnärliga. Flera utbildningar inom det konstnärliga
området etablerar kontakter och utvecklar samarbete med discipliner.
Regeringen instämmer i Högskoleverkets uppfattning att det är
angeläget att strävandena att utveckla nya former av forskning inom
designområdet fortsätter och fördjupas. Gränsöverskridande samverkan
med andra discipliner kan vara ett sätt att öppna nya perspektiv och finna
nya vägar till forskning och utvecklingsarbete. Detta gäller även för de
andra konstnärliga inriktningarna.
Forskarutbildning inom det konstnärliga området
Högskoleverket skriver i sin sammanställning av forskningsstrategier
inom universitet och högskolor att en utredning om konstnärligt
utvecklingsarbete bör undersöka möjligheterna att, efter internationella
förebilder, etablera en doktorsexamen inom det konstnärliga området.
Även Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) har i
sin rapport Sektorsforskningen inom kulturområdet (dnr Ku97/711/Ka)
lämnat förslag om att möjligheten att införa forskarutbildning vid de
konstnärliga högskolorna bör utredas. År 1995 inkom Göteborgs
universitet med en begäran om att få inrätta en konstnärlig fakultet (dnr
U95/1759/UH). Sedan år 1999 är det varje lärosäte, som har rätt att
anordna forskarutbildning, som bestämmer vilka fakultetsnämnder som
skall finnas och vilka ansvarsområden dessa skall ha. Studerande vid
högskoleutbildningar inom det konstnärliga området kan alltså efter
grundutbildningen gå vidare till forskarutbildning där sådana
forskningsmiljöer finns. Universiteten har genom sin generella rätt att
examinera doktorer möjlighet att examinera forskarstuderande såväl
inom de konstnärliga huvudområdena som inom olika tvär- eller
mångvetenskapliga kombinationer. Liksom för studerande vid andra
högskolor som inte har rätt att utfärda examina i forskarutbildningen,
står möjligheten öppen för studerande från de konstnärliga högskolorna
att bedriva forskarstudier vid lärosäten som har sådan examinationsrätt.
Regeringen anser därför att olika former för samverkan mellan lärosäten
och ämnesområden vad gäller forskarutbildningen bör vidareutvecklas.
Detta bör göras så att en ökad öppenhet för gränsöverskridande och
tvärdisciplinär forskning och forskarutbildning inom det konstnärliga
området kommer till stånd.
Som exempel på sådan samverkan i forskarutbildningen kan nämnas att
institutionen för konst vid Konstfack tillsammans med motsvarande
institutioner vid universiteten i Lund och Umeå föreslår en
försöksverksamhet med doktorandutbildning. Inom Göteborgs och
Lunds universitet genomförs och planeras forskning och
forskarutbildningar från helt andra utgångspunkter än en dualistisk
motsättning konst vetenskap. Det finns hos båda dessa universitet en
strävan efter interdisciplinära kopplingar genom att skapa forsknings-
och forskarutbildningsmiljöer där forskare och doktorander från det
konstnärliga området möter kollegor från andra discipliner. Det finns
också planer på en för de olika konstnärliga områdena gemensam
forskarskola vid Göteborgs universitet. Målsättningen för
forskarutbildningen är att den skall utveckla både konstnärlig och
vetenskaplig kompetens samt integrera konstnärliga och vetenskapliga
färdigheter i en uppsats eller i en samlad framställning. Lunds
universitet har sedan några år tillbaka en forskarutbildning i
musikpedagogik där den musikpedagogiska utbildningen samverkar med
den samhällsvetenskapliga fakulteten. Lunds universitet satsar vidare på
att utveckla en formaliserad utbildningsgång och organisation för det
konstnärliga utvecklingsarbetet som kan utgöra en parallell till
vetenskaplig forskning.
I promemorian Konst utan gränser (Ds 1998:67) föreslår utredaren
att ett särskilt vetenskapsområde för konst skall etableras som ett steg
mot att ge de konstnärliga högskolorna möjligheter att utveckla
utbildningar som sträcker sig längre än till grundutbildningens
färdighetskrav. Ett alternativ kan enligt utredaren vara att medel tillskjuts
något av de befintliga vetenskapsområdena för att inom sig ha det
konstnärliga området som ansvarsområde. Enligt regeringens mening
finns det inget behov av att inrätta ytterligare vetenskapsområden. För
universiteten gäller att ett ansvarsområde inte behöver sammanfalla med
ett vetenskapsområde. Lärosätena har möjlighet att inom ramen för de
befintliga vetenskapsområdena utveckla forskning inom eller med
anknytning till det konstnärliga området. Det nya Vetenskapsrådet har
uttryckligen givits ansvar för det konstnärliga området inom ramen för
ämnesrådet för humaniora-samhällsvetenskap. I avsnitt 8.3.5 Det
konstnärliga området anges att 20 miljoner kronor bör avsättas till
Vetenskapsrådet för forskning på det konstnärliga området och
konstnärligt utvecklingsarbete.

8.4.2 Kiruna rymd- och miljöcampus en högteknologisk
satsning i norr
Regeringens bedömning: Ett samarbete om rymd- och
miljövetenskapligt anknuten verksamhet, huvudsakligen inriktat på
grundutbildning och forskarutbildning vid Umeå universitet och Luleå
tekniska universitet, bör drivas gemensamt av de båda universiteten
och Institutet för rymdfysik. En samverkansgrupp för detta samarbete
bör bildas.
Viss verksamhet inom nuvarande Miljö- och
rymdforskningsinstitutet bör den 1 januari 2001 överföras dels med
Institutet för rymdfysik i Kiruna och dels med Umeå universitets
institution i Kiruna.
En forskarskola i rymdteknik lokaliserad till Kiruna bör förläggas
till Luleå tekniska universitet.
I budgetpropositionen för år 2001 föreslås nya utbildningsplatser
vid Umeå universitet och Luleå tekniska universitet till Kiruna rymd-
och miljöcampus.

Bakgrund: Kirunas näringsliv domineras av gruvindustrin och
rymdverksamheten. Rymdverksamheten innefattar forskning, ett flertal
högskoleutbildningar och på senare år en expanderande kommersiell
rymdsektor. Från flera håll har de senaste årens kraftiga expansion inom
rymdforskningen och dess möjligheter till avknoppningar i
nyföretagande setts som ett sätt att bygga upp en ny arbetsmarknad,
samtidigt som forskningen och högskoleutbildningens behov
tillgodoses.
Forskningen om atmosfären och rymden samlades i början av 1970-
talet i Kiruna geofysiska observatorium som år 1987 bytte namn till
Institutet för rymdfysik. Institutet för rymdfysik har sitt huvudkontor i
Kiruna med filialer vid universiteten i Uppsala, Lund och Umeå.
Miljö- och rymdforskningsinstitutet inrättades år 1996 på initiativ av
Forskningsrådsnämnden som en paraplyorganisation för såväl
miljöstudier som miljörelaterad rymdforskning. Miljö- och
rymdforskningsinstitutet drivs i projektform t.o.m. år 2000.
Miljö- och rymdforskningsinstitutet består huvudsakligen av fyra
program: klimatstudier i Kiruna och Abisko samt vid Tarfalastationen
(CIRC Climate Impact Research Centre), atmosfärforskning vid
Institutet för rymdfysik (AFP Atmosfärforskningsprogrammet),
samhällsgeografisk miljöforskning i Kiruna (SMC Social Modelling
Centre) samt Miljödatacentrum i Kiruna (MDC).
Luleå tekniska universitet och Umeå universitet har lokaliserat de
tillämpade delarna av sina rymd- och miljöutbildningar till Kiruna.
Undervisning i rymd- och miljöstudier sker via Luleå tekniska
universitet och Umeå universitet, vilka båda har rymdfysik och
rymdteknik som specialiseringar inom civilingenjörsprogrammet. Luleå
tekniska universitet har även en GIS (Geographical Information
System)-utbildning i anslutning till forskningen vid Institutet för
rymdfysik och inom Miljö- och rymdforskningsinstitutets ram samt en
miljöingenjörsutbildning. De två universiteten står också för ett flertal
kortare utbildningar.
I december 1999 tillkallade regeringen en särskild utredare (dir.
U1999:101) för att utreda hur en rymdhögskola i Kiruna kan etableras
samt hur den skall relateras till berörd verksamhet, framför allt i Kiruna.
Därvid undersöktes möjligheten att samordna den forskning och
utbildning som finns i Kirunatrakten: forskningen vid Institutet för
rymdfysik, Miljö- och rymdforskningsinstitutet samt de
högskoleutbildningar som är lokaliserade till Kiruna. I uppdraget ingick
förutsättningen att rymdverksamheten skulle byggas med Institutet för
rymdfysik som bas.

Utredningens förslag

Utredaren föreslår i betänkandet Campus Kiruna (SOU 2000:73) att alla
verksamheter i Kirunatrakten samordnas i en gemensam
högskoleorganisation som administreras som en enhet, Campus Kiruna,
under universiteten i Luleå och Umeå. Campus Kiruna föreslås ledas av
en lokal styrelse och en rektor ansvarig inför moderuniversiteten.
Utredaren anser att det är angeläget att knyta verksamheten vid
Institutet för rymdfysik i Kiruna närmare till utbildningen vid den nya
högskoleorganisationen samtidigt som institutets möjligheter till
forskning bevaras. Utredaren föreslår därför att institutets enhet i
Kiruna inkorporeras med högskolan men definieras inom högskolan
som en nationell anläggning under Vetenskapsrådet. Detta möjliggör att
institutets självständighet behålls. Konsekvensen av denna organisation
av institutet blir enligt utredningen att institutets avdelningar i Lund,
Umeå och Uppsala inkorporeras i respektive universitet. Fortsatt
forskningssamverkan mellan rymdvetenskaplig verksamhet på dessa
olika orter kan med denna modell ske inom ramen för institutets
organisation som en nationell anläggning.
Utredningen föreslår att de vitt skilda verksamheterna inom Miljö-
och rymdforskningsinstitutets ram får en möjlighet att fortsätta efter år
2000 då finansieringen var planerad att avslutas. Detta föreslås ske
genom att Atmosfärforskningsprogrammet inkorporeras i en framtida
organisation av Institutet för rymdfysik i Kiruna.
Atmosfärforskningsprogrammet får redan i dag delfinansiering från
Institutet och är forskningsmässigt knuten till myndigheten. Luleå
tekniska universitet föreslås bli värduniversitet för det utökade
institutet, som även i framtiden behåller sin nuvarande benämning,
Institutet för rymdfysik.
Klimatforskningen (CIRC) och den samhällsgeografiska
miljöforskningen i Kiruna samt arbetet vid Abisko och vid Tarfala
mätstation föreslås bli samordnat som ett Centrum för klimat- och
samhällsforskning (CKS) som en särskild nationell inrättning knuten till
Umeå universitet inom Campus Kiruna. Utredaren föreslår att centrat
inom Campus Kiruna leds av en styrelse utsedd av Umeå universitet
efter förslag från Vetenskapsrådet, Luleå tekniska universitet och Kungl.
Vetenskapsakademin. Eftersom basfinansieringen till stor del avslutas
efter år 2000 måste nya medel tillföras såväl till
Atmosfärforskningsprogrammet inom Institutet för rymdfysik i Kiruna
som till det nya Centrum för klimat- och samhällsforskning inom Umeå
universitet. Utredningen föreslår att de medel som i dag kommer från
Miljödepartementet (6 miljoner kronor) och Utbildningsdepartementet
(8 miljoner kronor) permanentas. En närmare fördelning mellan
programmen bör enligt utredningen utredas senare.
Lokalisering
Trots att det finns nyligen utbyggda lokaler vid Institutet för rymdfysiks
nuvarande anläggning kan dessa lokaler inte rymma den utbyggda
utbildningen. En lokalisering av hela Campus Kiruna till nuvarande
institutets lokaler föreslås därför inte. Utredningen föreslår i ett
huvudförslag (1) att Campus Kiruna blir en lokalmässig enhet i Kiruna
centralort. I ett andra alternativ (2) föreslås Campus Kiruna få delad
lokalisering, där den grundläggande högskoleutbildningen, Centrum för
klimat- och samhällsforskning samt högskolans administration
lokaliseras i centrala Kiruna medan rymdutbildningens laborativa delar
och huvuddelen av rymdforskningen lokaliseras i institutets lokaler.
Miljöprogrammens fältstudier förläggs inom Centrum för klimat- och
samhällsforsknings ram till fältstationerna i Abisko och Tarfala.
Utbildning
Utredningen föreslår att samordning sker inom Campus Kiruna av de
utbildningar vid Luleå tekniska universitet och Umeå universitet som har
lokaliserats till Kiruna. Utbildningarna föreslås organiserade inom en
Rymd- och miljöhögskola (RMH) i Kiruna, vilken knyts till Luleå
tekniska universitet och till Umeå universitet. Utredningen pekar på
flera fördelar med ett Campus Kiruna knutet till universiteten.
Tillgången på lärarkompetens blir säkrad via de redan etablerade
undervisningsprogrammen. Examensrätten kan repliera på universiteten.
Forskningsanknytningen får ökad bredd genom att nuvarande samarbeten
kan fortsätta inom en organisation.
Totalt omfattar de nuvarande utbildningarna lokaliserade i Kiruna
motsvarande resurser för cirka 300 helårsstudenter. Utredaren föreslår
att utbildningen på sikt utökas till cirka 450 helårstudenter. Ersättningen
för dessa skulle kräva en ökning av anslagen grundutbildningen vid de
båda universiteten med 8,8 miljoner kronor och för studiemedel med
cirka 7 miljoner kronor. Utredaren föreslår dessutom att
grundutbildningen får en tilläggsfinansiering med 7 miljoner kronor per
år. Dessutom föreslås medel för initialkostnader för de tre första åren
med 15, 10 respektive 5 miljoner kronor per år för lokaliseringsförslag
(1) och med 14, 9 respektive 4 miljoner kronor för lokaliseringsförslag
(2). Investeringskostnader för inredning och utrustning är inkluderat i
båda alternativen och skrivs av under tre år. Det senare kräver således en
ökning av låneramen med drygt 3 miljoner kronor.
Forskarutbildning
Utredaren bedömer vidare att forskarutbildningen vid Campus Kiruna
bör utökas som en del av den ökade satsningen på utbildning som
bildandet av Campus Kiruna innebär. Detta föreslås ske genom att en
forskarskola i rymd- eller miljöforskning organiseras vid något av
moderuniversiteten. En forskarskola säkerställer även att forskningen i
Kiruna knyts till övrig svensk rymdforskning. Forskningen och
forskarutbildningen kräver enligt utredningen 8,6 miljoner i
investeringsmedel enligt lokaliseringsalternativ (1) och 0,4 miljoner
kronor enligt lokaliseringsalternativ (2), medan medel för forskarskolan
kräver 10 miljoner kronor i permanent satsning för båda alternativen.
Forskning
Utredningen menar att om Campus Kiruna knyts till både Luleå tekniska
universitet och Umeå universitet garanteras ett engagemang från
forskningen såväl vid Luleå tekniska universitet och Umeå universitet
som vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. Institutets ställning som
nationell anläggning skulle innebära att en stor självständighet
bibehålles, vilket är i enlighet med ledningens egna önskemål och
bedömningar.
Samverkan med det omgivande samhället
Utredningen rekommenderar att en enhet för näringslivssamverkan knyts
till Rymd- och miljöhögskolan. Uppbyggnaden av en sådan enhet är
inräknad i de initialkostnader som tagits upp i kalkylen för
verksamheten.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som inkommit med
yttrande är positiva till inrättandet av en Rymd- och miljöhögskola i
Kiruna. Likaså tillstyrker samtliga remissinstanser som kommenterat
förslaget att en forskarskola inrättas. Åsikterna om hur Rymd- och
miljöhögskolan skall organiseras går dock isär. Institutet för rymdfysik,
Kiruna kommun, Lapplands kommunalförbund, Länsstyrelsen i
Norrbotten samt Umeå universitet förordar en konsortiehögskola med
Institutet för rymdfysik, Umeå universitet och Luleå tekniska universitet
som huvudmän. Forskningsrådsnämnden anser att Institutet för
rymdfysik på sikt bör integreras inom en framtida fristående högskola.
Kungl. Vetenskapsakademien anser att Institutet för rymdfysik bör
förbli en fristående forskningsinstitution, t.ex. i form av en nationell
anläggning under Vetenskapsrådet. Luleå tekniska universitet förordar
en huvudman för Campus Kiruna vilket anses skapa bättre förutsättningar
för den akademiska utvecklingen inom området, och att Luleå tekniska
universitet bör tilldelas denna roll. Uppsala universitet och Lunds
universitet anser att Institutet för rymdfysiks enheter utanför Kiruna bör
knytas till respektive universitet.
Utredningens förslag att knyta Atmosfärforskningsprogrammet till
Institutet för rymdfysik och att organisera Centrum för klimatforskning
(CIRC) och Centrum för samhällsgeografisk miljöforskning (SMC)
inom ett Centrum för klimat- och samhällsforskning i form av en
särskild inrättning tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Luleå
tekniska universitet anser dock att även Centrum för klimat- och
samhällsforskning bör få en funktion parallell med Institutet för
rymdfysik inom Luleå tekniska universitet. Miljö- och
rymdforskningsinstitutet anser att även Atmosfärforskningsprogrammet
skall ingå i det föreslagna Centrum för klimat- och samhällsforskning.
De berörda institutionerna vid Stockholms universitet anser att
inkorporering av miljöverksamheten i en ny högskoleorganisation
lämnar universiteten i Lund och Stockholm utanför trots att huvuddelen
av verksamheten i speciellt Abisko och Tarfala drivs av dessa universitet.
När det gäller lokalisering av de rymdanknutna verksamheterna
förordar de flesta remissinstanserna att Institutet för rymdfysiks enhet i
Kiruna av resursbesparingsskäl inte skall flyttas till lokaler i centrala
Kiruna och att utbildningen därför bör delas upp så att vissa delar
lokaliseras till de nybyggda lokalerna i anslutning till institutet utanför
tätorten. Forskningsrådsnämnden, Länsstyrelsen i Norrbotten och
Sveriges Förenade Studentkårer betonar dock vikten av en gemensam
lokalisering.
Spontana remissvar har dessutom inkommit från 35 enskilda och
organisationer, varav 31 stycken från forskare vid olika svenska och
utländska institut och universitetsinstitutioner för rymdforskning. Bl.a.
ställer sig Umeå naturvetar- och teknologikår positiva till utredningens
förslag. Studentorganisationen anser även att campusområdet bör vara
förlagt till ett ställe av hänsyn till studenterna, samt befarar att närheten
till liknande rymdtekniska ingenjörsutbildningar i Narvik kan bidra till
lågt söktryck och svårigheter att rekrytera kompetenta lärare.

Skälen för regeringens bedömning

Samarbete om rymdvetenskapligt anknuten verksamhet
Huvuddelen av forskningen i Kiruna avser atmosfärs- och rymdstudier
som utförs vid Institutet för rymdfysik. Verksamheten vid institutet bör
därför vara grunden för utbyggnaden av rymd- och miljövetenskapligt
anknutna utbildningar förlagda till Kiruna och som anordnas av Umeå
universitet och Luleå tekniska universitet, samt för forskningen inom
detta område. Eftersom institutet är en så viktig del av
rymdverksamheten i Kiruna är regeringen i dag inte beredd att förorda
utredningens förslag avseende institutets organisation. Institutet bör tills
vidare vara en separat myndighet inom den nya strukturen. Verksamheten
bör byggas upp i en samverkansgrupp, benämnd Kiruna rymd- och
miljöcampus. Denna samverkansgrupp bör bilda grunden för en
samordnad högskolestruktur i Kiruna. Regeringen avser att uppdra åt
Luleå tekniska universitet, Umeå universitet och Institutet för rymdfysik
att bilda en sådan samverkansgrupp. I denna grupp bör de tre parterna ha
två representanter vardera. Ordförande för samverkansgruppen bör utses
av regeringen. Genom gruppen bör myndigheterna i samråd bygga upp en
organisation för verksamheten vid Kiruna rymd- och miljöcampus och
föreslå organisatoriska förändringar i den mån det behövs. Förslag till
eventuell förändring i organisationen bör föreläggas regeringen senast
kring årsskiftet 2001/2002.
Institutet för rymdfysik bör bidra med kompetens inom planering,
kursutveckling samt undervisning på grundutbildningsnivå och
forskarutbildningsnivå. Instruktionen för institutet (förordningen,
1996:645, med instruktion för Institutet för rymdfysik) bör ändras så att
institutet också får en ökad skyldighet att kontinuerligt främja och delta
i grundutbildning och forskarutbildning som anordnas vid universiteten i
Umeå och Luleå.
Atmosfärforskningsprogrammet inom nuvarande Miljö- och
rymdforskningsinstitutet bör den 1 januari 2001 sammanföras med
Institutet för rymdfysik i Kiruna. Det bör ankomma på institutet att
bedöma vilka delar av denna verksamhet som kan inrymmas i institutets
Kiruna-baserade verksamhet.
Övriga delar av verksamheten vid Miljö- och rymdforskningsinstitutet
som staten finansierar och som inte regleras genom avtal mellan andra
myndigheter bör från och med den 1 januari 2001 inordnas inom Umeå
universitet. Det bör ankomma på Umeå universitet att bedöma vilka
delar av denna verksamhet som kan inrymmas i universitetets Kiruna-
baserade verksamhet.
Såväl den verksamhet som förs till Institutet för rymdfysik som den
verksamhet som inordnas inom Umeå universitet bör vara en del av
basen för de rymd- och miljövetenskapligt anknutna utbildningarna inom
Kiruna rymd- och miljöcampus.
Regeringen förutsätter att Vetenskapsrådet och Forskningsrådet för
miljö, areella näringar och samhällsbyggande under åren 2001 och 2002
delvis finansierar verksamheten vid nuvarande Miljö- och
rymdforskningsinstitutet.
Regeringen kan inte förorda utredningens huvudförslag till
lokalisering vilket innebär att de nya rymd- och miljöanknutna
verksamheterna skall förläggas i en lokalmässig enhet i Kiruna
centralort. Det finns visserligen goda skäl att samlokalisera all
verksamhet inom Kirunas rymd- och miljöverksamhet till Kiruna tätort,
men ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser förutsätter att den
utbyggnad som redan skett utanför Kiruna utnyttjas även i fortsättningen.
Regeringen ämnar återkomma om den framtida organisationen av
samarbetet vid Kiruna rymd- och miljöcampus efter det att förslag
senast kring årsskiftet 2001/2002 inkommit från samverkansgruppen.
I budgetpropositionen år 2001 anger regeringen som
planeringsförutsättning att Kiruna rymd- och miljöcampus bör tillföras
10 miljoner kronor för forskning inom rymd- och miljöområdet från
och med budgetåret 2003. Dessa resurser bör anknytas till den rymd-
och miljövetenskapligt anknutna kompetens som byggts upp under de
senaste åren i Kiruna. Medlen bör fördelas med 5 miljoner kronor till
Luleå tekniska universitet och 5 miljoner kronor till Umeå universitet.
Forskarskola i rymdteknik
Satsningen på en forskarskola i rymdteknik i Kiruna är en följd av många
års framgångsrik verksamhet inom det rymdvetenskapliga området. Flera
olika näringslivstillämpningar har utvecklats ur denna. För att tillgodose
ett ökat behov av expertis på området menar regeringen att en
forskarskola i rymdteknik lokaliserad till Kiruna bör förläggas till Luleå
tekniska universitet. Forskarskolan kan vidgas i sitt innehåll mot
elektronik och andra tekniska ämnen av betydelse för rymdteknisk
forskning. Det bör åligga Luleå tekniska universitet att, i samarbete med
Umeå universitet och Institutet för rymdfysik inom ramen för
samverkansgruppen för Kiruna rymd- och miljöcampus, samt även i
samarbete med de lärosäten i landet där rymdteknikforskning bedrivs
och som visar intresse för att delta i forskarskolan, utforma
forskarskolans innehåll och omfång samt fastställa studieplan.
Regeringen avser att totalt tillföra Luleå tekniska universitet ett anslag
på 10 miljoner kronor för forskarskolan i rymdteknik. Regeringen
föreslår i budgetpropositionen för år 2001 ett anslag på 5 miljoner
kronor till Luleå tekniska universitet under samma finansiella villkor
som övriga forskarskolor. Som planeringsförutsättning år 2002 anges
att anslaget bör ökas med ytterligare 5 miljoner kronor. Inom detta
anslag skall även rymmas vissa initialkostnader för planering och
samordning. Forskarskolan i rymdteknik bör få ett examensmål på 17
doktorsexamina (se vidare avsnitt 8.3.1).
Nya utbildningsplatser för rymd- och miljövetenskapligt anknutna
utbildningar vid Kiruna rymd- och miljöcampus
Verksamheten vid Institutet för rymdfysik bör som tidigare nämnts vara
grunden för utbyggnaden av rymd- och miljövetenskapligt anknutna
utbildningar som anordnas av Umeå universitet och Luleå tekniska
universitet i Kiruna. Institutet bör se utbildningssamarbetet inom ramen
för Kiruna rymd- och miljöcampus som en högt prioriterad verksamhet.
De nya rymd- och miljövetenskapligt anknutna utbildningarna kan inte
byggas upp till full volym första året. Tid behövs för rekrytering av
lärare och annan personal, lokalanpassning, kursutveckling m.m. Av
denna anledning föreslår regeringen i budgetpropositionen för år 2001
att de av riksdagen anvisade medlen från och med år 2000 till 200
ofördelade decentraliserade studieplatser, baserade på
ersättningsnivåerna för 50 procent naturvetenskapligt/tekniska och 50
procent humanistiskt/samhällsvetenskapliga helårsstudenter, skall
omvandlas till 150 helårsplatser avsedda för rymd- och
miljövetenskapligt anknutna utbildningar i Kiruna. De studieplatser som
nu realiseras i den nya rymd- och miljövetenskapliga satsningen i Kiruna
är naturvetenskapligt/tekniskt inriktade. Även jämfört med normala
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar kan de förväntas bli mer
kostsamma.
Regeringen avser att till Luleå tekniska högskola och Umeå
universitet ge denna nysatsning på rymd- och miljövetenskapligt
anknutna utbildningar i Kiruna som ett särskilt åtagande. Utbildningarna
förväntas vara fullt utbyggda år 2003.

8.5 Högskolans anställda
8.5.1 Rekrytering och meritering
Regeringens bedömning: Forskarassistenter bör inom ramen för
sin anställning kunna arbeta 25 procent med undervisning.
Lärosätena bör i en försöksverksamhet kunna anställa biträdande
lektor under längst 4 år, där anställningen efter prövning kan övergå i
en tillsvidareanställning som lektor. I anställningen som biträdande
lektor bör 25 procent undervisning ingå. Andelen undervisning bör
kunna vara högre men anställningstiden bör då förlängas i
motsvarande mån, dock högst ett år. Försöksverksamheten bör pågå i
minst fem år och härefter bör en utvärdering ske.
Antalet anställningar som forskarassistent och biträdande lektor
bör öka. Anställningar vid annat lärosäte än det vid vilket personen
disputerade bör öka.

Bakgrund: Högskollärarutredningen föreslog i betänkandet Lärare för
högskola i utveckling (SOU 1996:166) att en ny anställning som
biträdande högskolelektor skulle införas för nyblivna doktorer där
möjligheten till pedagogisk meritering var större och vilken skulle
ersätta anställningen som forskarassistent. I propositionen Högskolans
ledning, lärare och organisation (prop. 1996/97:141) gjordes
bedömningen att det inom forskarassistenttjänsten fanns möjlighet till
både vetenskaplig och pedagogisk meritering. Forskarassistenttjänsten
tidsbegränsades till högst fyra år, mot tidigare sex år, för att kunna
komma fler nydisputerade till del.
Kommittén för översyn av den svenska forskningspolitiken
(Forskning 2000) påpekade i sitt betänkande Forskningspolitik (SOU
1998:128) att det fortfarande saknades en bra form för första
anställning av lärare vid universitet och högskolor och föreslog att en
tidsbegränsad anställning som biträdande lektor införs för nyblivna
doktorer. Remissinstanserna hade olika åsikter om förslaget. Ett par
remissinstanser ställde sig positiva, medan vissa ansåg att anställning
som forskarassistent redan fyllde det önskade behovet. Andra ansåg att
förslaget var oklart och borde utredas ytterligare.
I propositionen Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94) delade
regeringen kommitténs syn på behovet av en tidsbegränsad anställning
för nydisputerade. Regeringen bedömde emellertid att anställning som
forskarassistent i stor utsträckning uppfyllde den funktionen.
Regeringen ansåg dock att frågan om en postdoktoral anställning borde
utredas ytterligare och gav därför Högskoleverket i uppdrag att utreda
förutsättningarna för en ny anställningsform för första anställning i
högskolan och en ordning för befordran av en forskarassistent till en
anställning tills vidare som lektor.
Högskoleverkets uppdrag har redovisats i rapporten Utredning om en
ny anställningsform i högskolan och en ny ordning för befordran för
anställning till lektor (dnr U2000/1814/UH) och rapporten har därefter
remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig på Utbildningsdepartementet (dnr U2000/1814/UH).
Remissinstanserna gavs även tillfälle att lämna synpunkter vid en hearing
i maj 2000.

Utredningens förslag: I Högskoleverkets rapport presenteras en ny
tvåårig postdoktoral anställningsform kallad doktor. Enligt rapportens
huvudförslag behövs emellertid ingen ytterligare anställningsform för
nyutexaminerade doktorer. En postdoktoral anställningsform på två år
skulle inte på sikt främja rekryteringen till fasta anställningar som lärare
i högskolan.
Rapporten förespråkar att dagens forskarassistenttjänst får en ny
beteckning som biträdande lektor och ges en något modifierad
utformning. Anställningen som biträdande lektor bör innehas i högst
fyra år. En viss del av arbetstiden bör avse undervisning. Deltagandet i
utbildningen bör dock enligt utredningen inte överstiga 25 procent av
den totala arbetstiden. Nyanställda biträdande lektorer bör ges en
universitetspedagogisk grundutbildning eller påbyggnadsutbildning inom
det pedagogiska området. För behörighet bör, liksom i dag, krävas
doktorsexamen. Detta krav bör kombineras med att den sökande
inlämnar en projektbeskrivning och projektplan för planerad forskning
under anställningstiden.
I rapporten föreslås att en biträdande lektor får befordras till lektor
med anställning tills vidare om lärosätet bedömer att personen i fråga
uppfyller behörighetskraven för anställning som lektor och att behov av
befordran föreligger inom det lärosäte där den biträdande lektorn är
anställd. När en biträdande lektor skall prövas för en eventuell
anställning som lektor bör det även övervägas om personen uppfyller
behörighetskraven för anställning som professor.
Högskoleverket föreslår i rapporten att det skall vara möjligt för den
biträdande lektorn att vistas vid ett annat lärosäte, helst utländskt, under
en längre period av minst en termin upp till ett år inom ramen för sin
anställning.
Antalet forskarassistenttjänster har under de senaste åren minskat i
förhållande till antalet doktorsexamen. Rapporten ser det som rimligt att
mellan 25 30 procent av en kull examinerade doktorer skall kunna
anställas nästan direkt efter examen. Detta skulle innebära att ett
tillskott om cirka 400 biträdande lektorer per år under en tid av fyra år
skulle behövas. Kostnaderna för detta beräknas till drygt en miljard.
Enligt rapporten finns det i princip två vägar att kanalisera resurser för
en satsning på biträdande lektorat. Resurserna anvisas till anslagen till
vetenskapsområden vid respektive lärosäte i relation till examensmålen
och får endast användas för dessa anställningar. Alternativet är att
resurserna tilldelas Vetenskapsrådet som ansvarar för fördelning av
medlen. En fördelning via Vetenskapsrådet kan då göras till områden
som utifrån ett nationellt perspektiv bedöms vara särskilt viktiga för
rekrytering av unga forskare.

Remissinstanserna: Remissinstansernas syn på förslaget till en ny
postdoktoral anställning på två år är delad. Hälften av de som har lämnat
synpunkter i frågan är positiva till förslaget. Uppsala och Stockholms
universitet är för den nya anställningsformen. Andra lärosäten som
ställer sig positiva till en nya anställningsform är bl.a. Göteborgs och
Umeå universitet samt Mitthögskolan. Lunds universitet ställer sig
tveksam till nyttan med en ny anställningsform. Bland stiftelserna och
råden finns en tydlig negativ inställning till en ny tvåårig anställning.
Medicinska forskningsrådet och Stiftelsen för vård- och
allergiforskning tycker dock idén är intressant.
Majoriteten av remissinstanserna tycker det är viktigt att möjligheten
till pedagogisk meritering förbättras. Stockholms och Umeå universitet
samt Luleå tekniska universitet ställer sig t.ex. positiva till att andelen
undervisning ökar och dagens forskarassistenttjänst ersätts med den
förslagna anställningen som biträdande lektor. Göteborgs universitet
menar att mängden undervisning bör regleras lokalt. Kungl. Tekniska
högskolan anser att anställning som forskarassistent bör kunna innehas i
upp till sex år om andelen undervisning ökar, en tanke som även
Linköpings universitet för fram. Några remissinstanser, t.ex. Uppsala
universitet och Kungl. Tekniska högskolan, menar att termen
forskarassistent är inarbetad och bör behållas.
Majoriteten av remissvaren är positiva till möjligheten att befordra
biträdande lektorer till lektorer. Stockholms universitet och Kungl.
Tekniska högskolan menar t.ex. att det skapar en ökad flexibilitet.
Åtskilliga av de lärosäten som tillstyrker förslaget varnar samtidigt för
att det kan verka hämmande för mobiliteten, t.ex. Lunds och Växjö
universitet. De flesta av råden ställer sig även positiva till förslaget.
Andra remissinstanser, bl.a. Karolinska institutet, Göteborgs universitet
och Sveriges Förenade Studentkårer ställer sig kritiska till förslaget,
med främsta argumentet att det hotar rörligheten bland landets
akademiker. Sveriges universitet och högskoleförbund är positiva till
tanken men menar att det redan vid anställning som biträdande lektor
skall framgå om det är en tjänst med befordran.
Samtliga remissinstanser ser det som viktigt och angeläget att antalet
postdoktorala anställningar ökar. Så gott som samtliga lärosäten menar
att resurser för en satsning på biträdande lektorat bör anvisas via
anslagen till vetenskapsområden vid respektive lärosäte.
Forskningsråden ser däremot gärna att ökade anslag tilldelas dem för
uppgiften.

Skälen för regeringens bedömning

Högskolan har under ett antal år genomgått en kraftig expansion. Antalet
grundutbildningsstudenter har ökat, forskarutbildningen har byggts ut
och nya högskolor och universitet har växt fram. De svenska lärosätena
står inför en stor pensionsavgång. För att säkra tillgången på
kvalificerade lärare och forskare framöver krävs det att disputerade
personer i ökad utsträckning kan rekryteras och meritera sig inom
högskolan. Regeringen avser att än kraftfullare satsa på och stimulera en
sådan utveckling. Statsmakterna bär ett övergripande ansvar i denna
fråga, men universitet och högskolor har ett stort ansvar för de lokala
prioriteringarna och planeringen av sin långsiktiga tillgång på kompetent
personal.
Forskarutbildningen lägger en kvalificerad grund för den fortsatta
lärar- och forskarkarriären, som egentligen inträder efter disputationen.
Ett av de viktigaste incitamenten för att såväl påbörja som genomföra en
forskarutbildning är karriärmöjligheterna efter avlagd doktorsexamen.
Dessa är också avgörande för högskolans möjlighet att rekrytera lärare
och forskare. Enligt högskoleförordningen (1993:100) finns det för
närvarande framför allt två möjligheter till anställning efter
doktorsexamen - anställning som doktorand till längst ett år efter avlagd
doktorsexamen och anställning som forskarassistent tills vidare, dock
längst fyra år. Det är även möjligt, om än ovanligt, att få en anställning
som lektor direkt efter disputationen. Därutöver har universitet och
högskolor möjlighet att anställa personer enligt allmänt tillämpliga
arbetsrättsliga regler.
Utöver dessa anställningar finns olika former av postdoktorala
stipendier. I dag försörjer sig strax under 20 procent av de nydisputerade
doktorerna med olika former av postdoktorala stipendier. De flesta av
dessa personer befinner sig på universitet utomlands. Den som har sin
försörjning genom ett stipendium saknar dock den grundläggande
sociala trygghet som en anställning ger. Det rådande
socialförsäkringssystemet kan erbjuda problem för den forskare som är
utomlands i över ett år och försörjer sig med stipendium.
Det finns i dag inom åtskilliga ämnen ett avsevärt glapp mellan
disputationen och anställning som forskarassistent. Under senare år har
antalet doktorsexamina ökat utan att antalet anställningar som
forskarassistent ökat i motsvarande grad. En följd härav har blivit att det
krävs en omfattande meritering för att anställas som forskarassistent.
Den nuvarande anställningen som forskarassistent är i första hand en
rekryteringsbefattning för fortsatt karriär inom universitet och
högskolor. Högskoleverket bedömer i rapporten rörande ny
anställningsform att problemet med bristen på anställningar och kravet
på en mer omfattande meritering för att erhålla anställning inte löses
genom en ny tidsbegränsad anställning på två år. Regeringen delar denna
bedömning. Regeringen vill också framhålla att en anställning som
forskarassistent kan inrättas för kortare period än fyra år.
Möjlighet till pedagogisk meritering
Anställningen som forskarassistent är en meriterande anställning som
skall kunna leda vidare till bl.a. en anställning som lektor. Vid
anställning som lektor skall lika stor omsorg fästas vid den pedagogiska
skickligheten som vid övriga behörighetsgrunder. Forskarassistenter har
i dag begränsad möjlighet att visa sin pedagogiska skicklighet. De lokala
arbetstidsavtalen som reglerar forskarassistenters möjlighet till
undervisning och pedagogisk meritering skiljer sig lärosäten emellan.
Det vanligaste är att mellan 10 och 20 procent av den totala arbetstiden
avsätts till undervisning. Det är tveksamt om denna mängd undervisning
är tillräcklig för att kunna meritera sig för anställning som lektor.
Det är även viktigt att grundutbildningen får en bra och naturlig
koppling till forskningen. Professorer använder i genomsnitt knappt 50
procent av sin arbetstid till forskning, medan forskarassistenter bedriver
forskning på två tredjedelar av sin tid. En ökad användning av
forskarassistenter och biträdande lektorer i grundutbildningen kan vara
en bidragande faktor till att stärka forskningsanknytningen och därmed
föra grundutbildningen närmare den aktuella forskningsfronten.
Regeringen anser att en forskarassistent inom ramen för sin
anställning bör kunna arbeta upp till 25 procent av den totala arbetstiden
med utbildning.
Biträdande lektor
Av de forskningsstrategier som universitet och högskolor enligt uppdrag
inkommit med framgår att en högt prioriterad fråga för såväl universitet
som högskolor är rekryteringen av lärare. Inför kommande
pensionsavgångar och en väntad fortsatt expansion inom utbildning och
forskning uppges rekryteringsbehovet vara stort. Flera lärosäten påtalar
att det är mycket angeläget att skapa karriärvägar för nyutexaminerade
doktorer och yngre forskare. Tre åtgärder förs fram i strategierna: att
uppnå examensmålen för forskarutbildningen, att bygga ut
rekryteringssystemet och att arbeta aktivt med olika
rekryteringsåtgärder. När det gäller rekryteringssystemet föreslår flera
universitet att ett system med "tenure track" skall införas.
Ett så kallat "tenure track" system kan innebära att en person efter
noggrann prövning kan befordras och erhålla en tillsvidareanställning
under förutsättning att personen uppfyller fastlagda kriterier och mål.
Högskoleverket menar i sin rapport att ett sådant karriärsystem kan vara
ett medel att förmå unga och begåvade forskare och lärare att stanna kvar
inom högskolan. Regeringen gör samma bedömning. Detta gäller inte
minst för områden som i dag har svårt att behålla sin personal i
konkurrens med näringslivet.
I dag har över 80 procent av de som anställs som forskarassistenter
disputerat vid samma lärosäte. Detta är en oroväckande hög siffra.
Forskares och lärares benägenhet och möjlighet att flytta mellan olika
lärosäten, såväl inom landet som utomlands, är en viktig faktor för den
svenska forskningens och undervisningens kvalitet. Det har i
diskussionen kring "tenure track" rests farhågor att ett sådant system
skulle vara ett hot mot mobiliteten. Regeringen gör bedömningen att rätt
använt kan ett sådant system användas som ett instrument som stimulerar
rörligheten. Det är t. ex. troligare att en begåvad ung forskare från ett
utländskt lärosäte lättare kan förmås flytta till ett svenskt lärosäte om en
möjlig karriärväg kan utlovas. Även universitet och högskolor inom
landet skulle i ökad utsträckning kunna konkurrera om att rekrytera
nydisputerade förmågor. De enskilda lärosätena har det grundläggande
ansvaret för att underlätta och stimulera möjligheten till rörlighet för
lärare och forskare. De lärosäten som väljer att använda möjligheten att
anställa biträdande lektorer bör tillse att mobiliteten och jämställdheten
upprätthålls.
Regeringen anser att lärosätena bör i en försöksverksamhet få en
möjlighet att anställa biträdande lektor tills vidare dock längst fyra år,
varefter anställningen efter prövning kan övergå i en tillsvidare-
anställning som lektor. Försöket bör drivas i minst fem år. Därefter bör
systemet skall utvärderas. Utvärderingen bör ta sikte på bl.a. på hur
denna anställningsform påverkat rörligheten och jämställdheten.
Vid anställning som biträdande lektor bör i första hand den komma i
fråga som har avlagt examen högst fem år före ansökningstidens utgång.
För att anställas som biträdande lektor bör samma behörighet krävas
som för forskarassistent, dvs. doktorsexamen eller utländsk examen
som bedöms motsvara doktorsexamen. Vid anställning som biträdande
lektor skall det redan från början vara klart att inriktningen är att
arbetstagaren efter anställningen som biträdande lektor skall kunna
befordras till en tillsvidareanställning som lektor. Inför en anställning
som biträdande lektor bör det hämtas in yttrande från minst två personer
som är särskilt förtrogna med anställningens ämnesområde.
Inom ramen för sin anställning som biträdande lektor bör en person
kunna arbeta 25 procent av den totala arbetstiden med utbildning. Denna
anställning bör kunna förlängas om den anställde deltagit i undervisning
utöver de 25 procent som ryms inom ramen för ordinarie anställning.
Denna förlängning bör inte vara längre än sammanlagt ett år. Personer
anställda som biträdande lektorer bör i huvudsak bedriva forskning.
En befordran till lektor bör förutsätta att vederbörande dels uppfyller
behörighetskraven enligt 4 kap. 7 § i högskoleförordningen, dels
bedöms lämplig enligt de bedömningsgrunder som högskolan har ställt
upp för en befordran till lektor (jfr 4 kap. 15 och 17 §§
högskoleförordningen). Därvid bör gälla att högskolan redan före
ledigkungörandet av anställningen som biträdande lektor skall besluta
vilka olika bedömningsgrunder som skall användas vid prövningen av en
ansökan om befordran. Det är angeläget att bedömningsgrunderna anges
tydligt och innefattar vetenskapliga och pedagogiska kriterier och mål,
likväl som de andra grunder högskolan finner erforderliga. Prövningen
av en ansökan om befordran bör vara klar i god tid innan anställningen
som biträdande lektor upphör. Ett riktmärke bör vara att
befordringsfrågan är klar nio månader i förväg. Även vid prövning av
ansökan om befordran bör yttrande hämtas in från två personer som är
särskilt förtrogna med anställningens ämnesområde.
8.5.2 Vissa frågor inom högskolan
Jämställdhet
Högre utbildning och forskning, liksom samhället i stort, präglas av en
obalans mellan kvinnor och män. Universitet och högskolor är en miljö,
liksom flera andra, som genomsyras av en manlig norm. Det yttersta
ansvaret för att arbeta med att bryta denna ordning inom universitet och
högskolor vilar på lärosätena. Jämställdhet mellan kvinnor och män är
emellertid en så pass viktig fråga att regeringen på nationell nivå har
stöttat lärosätenas jämställdhetsarbete.
Förra perioden erhöll samtliga universitet samt Mitthögskolan
rekryteringsmål för andelen kvinnliga professorer. Målen var uträknade
utifrån andelen docentkompetenta kvinnor i rekryteringsunderlaget.
Utfallet av föregående period visade att flera lärosäten uppnådde sina
mål. Det är dock anmärkningsvärt att sex universitet och högskolor inte
nådde sina mål. Regeringen bedömer att arbetet med rekryteringsmål
skall fortsätta under nästa period åren 2001 2004. I och med att
samtliga högskolor erhöll rätten att anställa professorer fr.o.m. den 1
januari 1999 bedömer regeringen att ytterligare lärosäten bör omfattas
av rekryteringsmål under nästa period. Regeringen avser att återkomma i
budgetpropositionen för år 2001 med förslag till nya mål och för vilka
lärosäten dessa skall gälla.
För att det skall vara möjligt att öka andelen kvinnor inom de högre
anställningsnivåerna är det viktigt att öka andelen kvinnor i
rekryteringsbasen. Detta kan naturligtvis ske på många sätt. Flera
universitet och högskolor arbetar aktivt med att undanröja hinder för
kvinnor att meritera sig för fortsatt forskarkarriär. Det är viktigt att detta
kontinuerligt utvärderas och utvecklas. Möjligheten att använda positiv
särbehandling vid tillsättningar bör därvid tillämpas.
Social och etnisk mångfald i högskolan
I oktober 1999 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att lämna
förslag till åtgärder inom högskolan för att öka mångfalden med
avseende på social och etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att
högskolan bättre skall svara upp mot mångfalden i samhället (dir.
U1999:79). Den 15 maj 2000 överlämnade utredaren slutbetänkandet
Mångfald i högskolan reflektioner och förslag om social och etnisk
mångfald i högskolan (SOU 2000:47).
Av betänkandet framgår bl.a. att det bland högskolans forskare och
lärare finns en stor mängd personer med utländsk bakgrund. I synnerhet
tycks det vara ett framgångsrikt internationaliseringsarbete inom
forskningen som skapat denna mångfald. Den största andelen personer
med utländsk bakgrund finns enligt utredningen inom forskningstjänster,
medan andelen är mindre inom undervisningstjänster och minst i
administrativa tjänster. Bland de utrikes födda är den europeiska
dominansen stor, medan personer från Afrika och Asien är
underrepresenterade i förhållande till dessa gruppers andel av
befolkningen. Utredaren föreslår bl.a. att mångfaldsplaner skall ange mål
för rekrytering av personal vad gäller etnisk mångfald. Vidare föreslås
att särskilt sakkunniga skall kunna anlitas av lärarförslagsnämnder för att
sökande med akademiska meriter från annat land skall få en rättvis
bedömning. Utredningen ger även förslag på olika åtgärder för att ta
tillvara utländska forskares kompetens på ett bättre sätt. Det rör t.ex.
kompletteringsutbildningar inom fackområden samt undervisning i
svenska språket i högskolemiljö.
I utredningen påpekas det också att få studier av förhållandet mellan
utbildning och etnisk bakgrund har gjorts i Sverige. I synnerhet gäller det
hur bakgrundsfaktorerna kön, etnicitet och social bakgrund sammantagna
påverkar utbildning. Kunskapen om hur etnisk och social bakgrund
påverkar högskolekarriären är enligt utredningen också begränsad.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut den
27 oktober 2000.
8.6 Finansiering av forskning vid universitet och högskolor
Regeringens bedömning: En lägsta nivå för påslag för indirekta
kostnader bör vara 18 procent av forskningsprojektens direkta kostnader
exklusive lokalkostnader.

Bakgrund: I början av 1980-talet finansierades forskning och
forskarutbildning vid universitet och högskolor till två tredjedelar av
fakultetsanslag och andra direkta statsanslag till lärosätena. Denna andel
var år 1999 knappt hälften. Detta innebär att forskningsverksamheten
inom högskolesektorn i ökande grad är beroende av externa finansiärer,
främst från forskningsråd och sektorsmyndigheter, men också i ökande
utsträckning från forskningsstiftelser och EU (Högskoleverket 1999:8
AR).
Kostnadstäckningen för olika verksamheter vid universitet och
högskolor har kommit att bli en allt mer betydelsefull fråga med en
växande andel extern finansiering. I de av universitet och högskolor till
regeringen i december 1999 inlämnade forskningsstrategierna har olika
aspekter på balansen mellan högskolans fasta resurser och dess
externfinansierade verksamhet tagits upp. Härvid uppmärksammades
problemen med att s.k. full kostnadstäckning för uppdrag och
bidragsfinansierad forskning från externa finansiärer inte tillämpas fullt
ut.
De direkta statliga anslagens minskande andel medför enligt
lärosätenas mening mindre möjligheter att göra egna strategiska
satsningar på grundforskning, forskarutbildning, anställningar som
forskarassistenter, kompetensutveckling, samt på samverkan med det
omgivande samhället. Inom forskningsområden där konkurrensen om
forskarbegåvningar är stor kan omfördelningar inom lärosätet behöva
göras för att ge utrymme för framtida forskningssatsningar. Flera större
universitet har angivit att det är särskilt angeläget att kunna ge
forskningsresurser till framgångsrika forskargrupper och de menar att
det är de större universitetens roll att ha en god bredd i sin
forskningsverksamhet för att bl.a. snabbt fånga upp och tillgodose nya
forskningsbehov.
Principen om full kostnadstäckning för den externfinansierade
forskningsverksamheten skall gälla. Redan i budgetpropositionen för år
1993/94 (prop. 1993/94:100 bil. 9) har regeringen framhållit att denna
princip enligt avgiftsförordningen (1992:191) skall tillämpas för
externt finansierad verksamhet med början budgetåret 1994/95.
Principen har sedan tagits upp i flera efterföljande propositioner, i bl.a.
Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94, bet. 1999/2000:UbU3, rskr
1999/2000:9) och i budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1, bet 1999/2000:UbU1, rskr 1999/2000:94). De medel
som anvisas direkt till lärosätena kan inte användas för att subventionera
externfinansierad forskning utan skall disponeras enligt interna beslut av
berörda instanser vid lärosätena. Den externfinansierade forskningen
skall bära sina egna kostnader. Dessa kostnader varierar givetvis
beroende på bl.a. utrustnings- och lokalbehov. I vissa särskilda fall, t.ex.
när det gäller EU-finansiering av forskning, finns emellertid avtal som
Sverige förbundit sig att följa och som innebär att viss andel av projektet
eller av de indirekta kostnaderna måste delfinansieras av högskolan eller
av andra aktörer. I dessa fall bör det finnas en strategisk planering inom
lärosätet för att avgöra om sådana projekt skall komma till stånd.

Utredningens förslag: Regeringen gav i maj 1999
Ekonomistyrningsverket (ESV) i uppdrag att utveckla en modell för
beräkning av full kostnadstäckning. Rapporten "Kalkylmodell för
beräkning av kostnader för forskning vid universitet och högskolor"
ingavs i december 1999 (ESV 1999:25). Enligt ESV:s beräkningar
täcker de nuvarande schablontilläggen inte fullt ut de gemensamma
kostnaderna. Förslaget innebär att endast lön används som
fördelningsnyckel när det gäller de gemensamma kostnaderna. ESV
förordar att mellan en och ett tiotal olika procentenheter per lärosäte
bör användas för pålägg i kalkylmodellen. Dessa bör väljas så att de
kostnadsskillnader som råder inom respektive lärosäte speglas på ett bra
sätt. Användandet av modellen förutsätter arbetsredogörelser där var och
en av de anställda redovisar andelen av månadens arbetstid inom olika
projekt. Detta krävs redan på en mer detaljerad nivå inom alla typer av
EU-projekt. Stora delar av lokalerna som används i projekten kan enligt
ESV betraktas som direkta kostnader för projekten. När det gäller
lokaler som nyttjas för gemensamma funktioner kan de ses som
indirekta kostnader för projekten och ingår därför i pålägget för övriga
indirekta kostnader.
Denna form av självkostnadskalkyl fann ESV mest lämplig bl.a. för att
den ger en rättvisare kostnadsfördelning. Vet man vad olika projekt
kostar underlättas bl.a. prioriteringar mellan verksamheter. Såväl internt
som gentemot de externa finansiärerna tydliggörs skillnaderna, och
kvaliteten på uppföljning och redovisning ökar därmed. Med principen
om full kostnadstäckning fullt genomförd är det också möjligt, enligt
ESV, att jämföra olika forskningsutförares priser, och därmed får
skattebetalarna bästa valuta för de satsade forskningsmedlen.
Universiteten och högskolorna får ett incitament att rationalisera och
effektivisera alla sina kostnader inklusive förvaltnings- och
lokalkostnader.
ESV föreslår att det bör beslutas om en utvärdering av kalkylmodellen
redan vid införandet, för att kunna ytterligare utveckla modellen när
erfarenheter från såväl forskningsutförare som finansiärer vunnits efter
exempelvis ett par års tillämpning.

Skälen för regeringens bedömning: Kontakter har tagits med
Utbildningsdepartementet från externa finansiärer och forskare efter det
att ESV fick uppdraget. Införandet av kalkylmodellen som ESV tog fram
försvåras av att tillräcklig tid varken avsatts för att inom uppdraget
genomföra beräkningar enligt modellen, eller för att förankra och
vidareutveckla modellen i samråd med lärosätena och externa
finansiärer. Vidare finns invändningar vad gäller den ökade
administrativa bördan som införandet av systemet skulle innebära. Mot
bakgrund av detta anser sig inte regeringen kunna förespråka att den
modell som tagits fram av ESV skall tillämpas fullt ut.
Externa forskningsmedel är värdefulla och viktiga tillskott till
lärosätenas forskningsresurser. Som redan framgått av avsnitt 8.2.1
anser regeringen att många skäl talar för att en större andel av
forskningsresurserna vid lärosätena skall prövas utifrån framför allt
vetenskaplig och eventuell ytterligare relevans genom forskningsråd
eller andra externa finansiärer. För det enskilda lärosätet är det viktigt
att redovisningen utvecklas så att en bedömning kan göras av vilka
faktiska kostnader som uppstår till följd av att ett projekt genomförs.
Därutöver behövs kalkyler av den ersättning som krävs för direkta och
indirekta kostnader för att uppnå full kostnadstäckning. En preliminär
bedömning, vilken understöds av ESV:s beräkningar, pekar i dagsläget på
att indirekta kostnader inklusive lokalhyror motsvarar ett påslag om ca
35 procent av direkta kostnader. Lärosätena bör ha sådana ekonomiska
kalkylmodeller att det för varje enskilt forskningsprojekt är möjligt att
ta fram projektets faktiska kostnader.
En diskussion om hur lokalkostnader skall definieras pågår hos
lärosätena. Regeringen delar ESV:s bedömning att många lokaler på
institutionsnivå är specialanpassade, vilket gör dem lämpade enbart för
viss specifik forskningsverksamhet. Regeringen anser mot denna
bakgrund att en lägsta nivå för påslag för indirekta kostnader inklusive
den indirekta verksamhetens lokalyta men exklusive
projektlokalkostnader bör vara 18 procent av forskningsprojektens
direkta kostnader.
Förslag har framförts till regeringen från vissa finansiärer om
undantag från kravet att finansiera indirekta kostnader. Regeringen anser
dock inte att det finns skäl att generellt undanta några andra
forskningsfinansiärer från kravet på full kostnadstäckning än EU-
finansiärer och andra överstatliga organ där Sverige godkänt avtal med
sådana undantag.
Frågan om den föreslagna lägsta nivån för påslag för indirekta
kostnader kan bli föremål för förnyad prövning.
8.7 Högskolans tredje uppgift
8.7.1 Ökad samverkan med det omgivande samhället
Regeringens bedömning: Universitets och högskolors samverkan
med det omgivande samhället inom forskningen bör fortsätta att
utvecklas.

Skälen för regeringens bedömning: Högskolorna skall enligt 1 kap. 2
§ högskolelagen (1992:1434) samverka med det omgivande samhället
och informera om sin verksamhet, den s.k. tredje uppgiften. Samverkan
skall naturligt ansluta till högskolans första och andra uppgifter, dvs. att
bedriva utbildning, forskning och utveckling. Samverkan är av ömsesidig
nytta för högskolan och det omgivande samhället och skall ske med
respekt för varandras förutsättningar och egenart.
Lika viktig som spridningen av resultat och information från
högskolan är inflödet av idéer och problemformuleringar till högskolan.
Samverkan är också viktig för att stärka demokratin genom att den kan
sprida och förstärka ett omprövande intellektuellt förhållningssätt. Detta
betonades i regeringens proposition Forskning och Samhälle (prop.
1996/97:5) som föregick införandet av ändringen i högskolelagen enligt
ovan. På senare tid har särskilt högskolans roll för behovet av
återkommande kompetensutveckling i arbetslivet uppmärksammats.
Utbyggnaden av högskolan över hela landet har ökat högskolans
möjligheter till kontakter och samarbete med samhälle och näringsliv
och till att bidra till utvecklingen i närområdet. I budgetpropositionen
för år 2000 (prop. 1999/2000:1, bet. 1999/2000:UbU1, rskr
1999/2000:94) understryks att resurserna för utökad forskning vid
lärosätena skall skapa förutsättningar för ett utvecklat samarbete mellan
universitet och högskolor å ena sidan och företag, offentlig förvaltning
och det övriga samhället å andra sidan.
I mars år 2000 presenterade Högskoleverket rapporten Högskolans
arbete med sin samverkansuppgift (2000:2 AR). I rapporten konstateras
att lärosätena i stort uppfyller regeringens krav på ökad samverkan med
det omgivande samhället. Mycket talar för att högskolor och universitet
ökat sin samverkan med det omgivande samhället, särskilt med
näringslivet, under de senaste tre åren. Av rapporten framgår även att
högskolans kontaktytor mot omvärlden är stora och komplexa och
därför svåra att beskriva. Det är inte bara fråga om kontakter med företag
och näringsliv, utan med hela det omgivande samhället: kommuner,
landsting, myndigheter, organisationer och allmänhet. Formerna för
kontakter har utökats med nya media och nya aktiverande och
dialogskapande forum. Ett fortsatt utvecklingsarbete återstår dock på
lärosätena för att förankra en mer ömsesidig och interaktiv syn på
samverkan liksom att i högre grad integrera denna samverkan i forskning
och utbildning. Lärosätena kan också bli tydligare i sin kommunikation
med omvärlden. Det behövs t.ex. tydligare ingångar till högskolan och
en tydligare struktur för samverkan. Högskolan måste ge en realistisk
bild av vad den kan och inte kan göra när det gäller samverkan.
I rapporten lyfter Högskoleverket även fram att det finns ett behov av
en översyn av olika former för samverkan. Det finns behov av såväl
rikstäckande system och mönster för samverkan som specifika
lösningar vid varje lärosäte, anpassat till lärosätets profil, de regionala
särdragen och lärosätets roll i den regionala utvecklingen, liksom dess
nationella och internationella roll. Antalet naturliga mötesplatser
mellan högskolan och omgivningen måste också öka.
8.7.2 Redovisningar av samverkan med det omgivande samhället
Samtliga lärosäten har både år 1999 och år 2000 lämnat in särskilda
strategier och handlingsprogram för högskolans s.k. tredje uppgift till
regeringen. Av dessa dokument framgår att samverkan med det
omgivande samhället expanderar på högskolans alla områden, inte minst
inom forskningen.
Vid sidan av kontaktsekretariat och enheter som skall främja
samverkan är några former för samverkan inom forskningen externa
handledare i forskarutbildningen, industridoktorander, adjungerade
professorer, gemensamma forskningsprojekt med externa aktörer,
uppdragsforskning, kompetenscentra, företagskonsortier,
industriforskningsinstitut, industriella utvecklingscentra, forskarskolor
samt organisationer för kommersialisering av forskningsresultat, såsom
holdingbolag och forskarpatentbolag.
Internetpublicering av populärvetenskap, interaktiva kontaktformer via
Internet, tryckta publikationer samt föreläsningar och öppna seminarier
är också vanliga kontaktskapande och informationsspridande
verksamheter.
Av strategier och handlingsprogram kan utläsas att det övergripande
ansvaret för högskolans s.k. tredje uppgift i allt högre grad läggs på
prorektor eller vice rektor. Allt fler lärosäten inrättar även olika former
av rådsorganisationer och forum för samverkan med externa ledamöter
som är direkt underställda rektor.
En allt vanligare form för samverkan är centrumbildningar med ibland
starka kopplingar till det omgivande samhället. Centrumbildningarnas
syfte är ofta att utgöra mötesplatser för forskare och praktiker, samt att
vara kompetensutvecklingscentra för näringsliv och den offenliga
sektorn. Centrumbildningar har i sin tur lett till avknoppningsföretag och
industriprojekt, liksom till forskarskolor i samverkan med det
omgivande samhället.
Vid de nya universiteten och högskolorna sker också, i samarbete med
andra näringslivsfrämjande lokala aktörer, en stor satsning på
forskarparker och företagsbyar med stark anknytning till forskningen vid
lärosätet. De äldre lärosätena bedriver sådan verksamhet sedan tidigare.
Ett exempel från Luleå tekniska universitet är företagsbyn Acusticum
som etablerats i anslutning till Musikhögskolan i Piteå. Här skall flera
av universitetets och musikhögskolans kunskapsområden förenas med
företag inom musik-, media- och upplevelseindustrin. Projektets första
etapp avslutades i december 1999 och har resulterat i att 50 personer är
anställda i den nya företagsbyn. I Malmö utvecklas en forskarpark
inriktad på IT och nya medier och i anslutning till Högskolan
Kristianstad skapades Krinova Science Park under år 1999.
Samtidigt växer nya och i vissa fall mer profilerade teknikparker fram
vid lärosäten som redan har den här typen av parker sedan tidigare. I
Linköping skapas Berzelius Science Park i anslutning till
universitetssjukhuset. Syftet är att stimulera företagsamheten i regionen
och skapa mötesplatser för forskare, innovatörer och näringsliv inom
medicin och medicinsk teknik. Utvecklingen som beskrivs ovan innebär
att lärosätena i ökad grad satsar på att skapa miljöer för samverkan.
En relativt ny företeelse är den utlokalisering av delar av
samverkansenheter och sekretariat som sker vid många lärosäten. På
flera håll skapas s.k. noder i de kommuner som befinner sig i
universitetets eller högskolans närhet. Dessa noder skall både fungera
som en länk ut till omvärlden och in till lärosätet. Att kommunala
kontaktnoder integreras med framväxande kommunala lärcentra är också
ett exempel på de miljöer som skapas.
Flera lärosäten uttrycker ett behov av juridisk och ekonomisk
vägledning och expertis i samband med bl.a. samverkansavtal med olika
aktörer och kommersialisering och patentering av forskningsresultat.
Detta har man på flera håll löst genom att skapa egna juridiska
stödfunktioner. Vid Högskolan i Gävle anordnas t.ex. kurser i
avtalsfrågor för studenter och forskare.
Grants office vid Karolinska institutet stödjer institutionerna i
förhandlingar och upprättande av avtal i samband med
forskningssamarbeten. Ytterligare en uppgift är att förse forskarna med
information om källor för forskningsfinansiering och ge dem
kvalificerad rådgivning vid ansökan om forskningsanslag.
Flera lärosäten utreder möjligheten att inrätta någon form av
incitamentsstruktur för att uppmuntra samverkan. Sådana strukturer finns
vid ett fåtal lärosäten. I t. ex. Konstfacks strategi för samverkan ingår att
"verksamhet som innebär samverkan skall vara meritgrundande för
anställning vid Konstfack". I Mitthögskolans strategi är en av de högst
prioriterade insatserna åren 2000 2002 att "införa incitament med
målet att öka lärares och forskares engagemang i och arbete med
samverkansuppgiften". En arbetsgrupp för ändamålet skall utses,
eventuellt i samverkan med andra lärosäten.
De förväntningar och förhoppningar som ställs till vad det omgivande
samhället tillsammans med högskolan kan åstadkomma inom ramen för
samverkansuppgiften blir allt tydligare hos aktörer i samhällets olika
sektorer. Förhoppningen hos högskolan är att dessa förväntningar inte
endast skall leda till en större integration av högskolan i samhället utan
även skapa en bas för finansiering av olika samverkans- och
forskningsprojekt.
Samverkan med det omgivande samhället har i de allra flesta fall en
tydlig regional prägel. På vissa lärosäten finns dock ett mer nationellt
perspektiv och flera betonar också den internationella dimensionen av
samverkan. Två exempel är Konstfack som har parallella planer på två
resurscentra i animation respektive keramik i Eksjö och Värmdö, och
Lunds universitet som i sin strategi för samverkan har lyft fram
Öresundsuniversitetet och de samarbeten, nätverk och aktiviteter som
bildas inom ramen för detta.
8.7.3 Regional samverkan
Den svenska regionalpolitikens mål har förändrats i grunden under den
senaste tioårsperioden. Målen har förskjutits från utjämning mellan
regioner, dvs. från direkt stöd till företag och branscher, till en strävan
mot regional förnyelse och tillväxt. Denna förnyelse skall åstadkommas
genom satsningar på infrastruktur i vid bemärkelse, t.ex. genom
kompetensutveckling, IT-satsningar och utbyggnad av högskolan.
Partnerskap och nätverk växer fram som nyckelbegrepp.
Regionala tillväxtavtal är ett instrument för den nya regionala
näringspolitik som regeringen introducerade våren 1998 (prop.
1997/98:62, bet. 1997/98:AU11, rskr 1997/98:204 och 205). De
regionala tillväxtavtalen syftar till effektivare regional samordning
mellan politikområden och sektorer som främjar tillväxt och
sysselsättning. Det regionala inflytandet över näringspolitiken skall öka
och tillgängliga resurser skall användas mer flexibelt. Alla län
accepterade i maj 1998 ett erbjudande från regeringen att delta i arbetet
med regionala tillväxtavtal. Den första generationen avtal skall redovisa
prioriterade insatser och åtgärder som skall genomföras under åren
2000 2002. Avtal skall tas fram och förankras i breda regionala
partnerskap och näringslivet skall ha stort inflytande.
Kompetensutveckling, högre utbildning och forskning är bland de
mest framträdande insatserna i de regionala tillväxtavtalen. Universitet
och högskolor framhålls som "motorer" för den regionala utvecklingen,
genom den roll de har att förse arbetslivet med den arbetskraft som
efterfrågas och att överföra forskningsresultat och innovationer till
näringslivet (Ds 2000:7).
Ökad samverkan med högskolan är högt prioriterad i merparten av alla
tillväxtavtal. I några län finns universitetet eller högskolan med som
finansiär, ibland med relativt betydande belopp. Högskolans åtgärder
inom ramen för tillväxtavtalen överensstämmer till viss del med
profilerna i de forskningsstrategier som universitet och högskolor
lämnade till regeringen den 15 december 1999.
Vid ett möte i oktober 1999 mellan Utbildningsdepartementet och
företrädare för universitet och högskolor ansåg lärosätena dock att
frågorna om utbildning och forskning inte har fått tillräckligt utrymme i
avtalen. En långsiktig koppling till högskolans forskningsprofiler och en
fokusering på färre områden borde vara mer framträdande i avtalen.
Högskolorna anser att det i regionala sammanhang saknas förståelse för
och kunskap om det uppdrag högskolan har.
Regeringen anser att det är angeläget att lärosätena som en del av den
tredje uppgiften medverkar i det fortsatta arbetet med tillväxtavtalen
utifrån de särskilda förutsättningar som varje lärosäte har.
8.7.4 Holdingbolag och teknikbrostiftelserna
Regeringens bedömning: Regeringen anser att det är angeläget att
stödja, utveckla och bättre ta tillvara resultaten av den forskning och
det utvecklingsarbete som sker vid lärosätena. Regeringen anser att
nuvarande system för samverkan bör ses över med utgångspunkt i de
ursprungliga intentionerna. Översynen bör framför allt inriktas på
holdingbolag och teknikbrostiftelser.

Skälen för regeringens bedömning: I jämförelse med genomsnittet
för OECD-länderna investerar stat och företag i Sverige en mycket stor
andel av landets BNP i forskning och teknisk utveckling. Arbetet att
omsätta forskningsresultaten till varor och tjänster är inte lika
framgångsrikt.
Olika samverkansformer kan tillvarata och integrera
forskningsresultat i samhällets verksamheter och öka nyttan och
användningen av ett lärosätes forskningsverksamhet. Det är också därför
regeringen givit stöd åt en rad specifika samverkansformer som har
utvecklats mellan lärosätena och näringslivet med början under 1970-
talet. Bland dessa kan nämnas teknikparker, kontaktsekretariat,
kontaktforskare, teknik-brostiftelser, holdingbolag för
kommersialisering av forskningsresultat, materialkonsortier och
kompetenscentra.
Från och med den 1 januari 1998 övergick förvaltningen av statens
aktier i holdingbolag från Regeringskansliet (Näringsdepartementet) till
det lärosäte till vilket respektive holdingbolag är knutet.
Förvaltningsuppdraget innebär att lärosätet skall fullgöra statens ägarroll
i bolaget. För närvarande finns det 11 holdingbolag.
Frågor kring holdingbolagen har aktualiserats under år 1999 bland
annat genom att lärosäten som i dag inte har holdingbolag har ansökt hos
regeringen om att få inrätta sådana.
De sju teknikbrostiftelserna, lokaliserade till Stockholm, Uppsala,
Lund, Göteborg, Linköping, Umeå och Luleå, bildades år 1994 för att
vara verksamma t.o.m. år 2007. Stiftelserna skall bidra till ökat
kunskapsutbyte mellan universitet, högskolor och näringsliv för att
företagen i högre grad skall få del av den kunskap som finns inom
högskolan. Syftet är att därigenom stärka företagens konkurrenskraft.
Stiftelserna skall även underlätta att resultat av forskning i högre
utsträckning kan kommersialiseras.
Stiftelserna tillfördes vid bildandet ett kapital motsvarande
sammanlagt en miljard kronor och kan för sin verksamhet använda
avkastningen av detta kapital. Mot bakgrund av den gynnsamma
utvecklingen på aktiemarknaden har kapitalet växt. Stiftelserna har därför
successivt kunnat öka sina satsningar.
Det finns ingen enhetlig modell för hur stiftelserna arbetar, utan dessa
har utvecklats olika beroende på bl.a. förutsättningarna och behoven i
den egna regionen. Stiftelserna har fått en allt viktigare roll särskilt när
det gäller de mindre företagens kunskapsförsörjning.
I betänkandet Forskningspolitik (SOU 1998:128) anges att det finns
ett behov av att se över de många organisationer som inrättats med
ändamålet att förbättra samverkan mellan universitet och högskolor och
samhället i övrigt. I riksdagens revisorers förstudie Styrningen av bolag
under myndigheter och stiftelser bildade av myndigheter (1998/99:3)
konstateras också att en granskning av bolag och stiftelser bildade av
universitet och högskolor är önskvärd. Även Riksrevisionsverket har
pekat på att verksamheten i teknikbrostiftelser och holdingbolag bör bli
föremål för en mer samlad utvärdering (Riksrevisionsverkets årliga
rapport 1999, RRV 1999:22). I Högskoleverkets rapport Högskolans
arbete med sin samverkansuppgift (2000:2 AR) lyfts också behovet av
en översyn av olika samverkansformer fram.
Regeringen avser att inom kort ge Riksrevisionsverket i uppdrag att
genomföra en översyn av verksamheten som bedrivs av
teknikbrostiftelserna och de holdingbolag, inklusive hel- eller delägda
bolag, som inrättats vid universitet och högskolor.
8.7.5 Samverkan med andra sektorer
Regeringens bedömning: Det är av yttersta vikt att forskares och
lärares samverkan med det omgivande samhället utvecklas på varje
enskilt lärosäte.
Forskningsforum bör ta initiativ till att främja samverkan inom
särskilda forskningsområden, exempelvis inom områden där samverkan
inte är välutvecklad, samt till att belysa problem och möjligheter när det
gäller samverkan mellan olika aktörer.

Skälen för regeringens bedömning: Inom vissa forsknings- och
utbildningsområden har samverkan med det omgivande samhället varit
ett naturligt och nödvändigt inslag. Samverkan med näringslivet har t.ex.
ingått i vissa tekniska utbildningar. På lärarutbildningarna har man
samverkat med kommuner och skolor, och inom vård och medicin med
landstingen etc. Krav på ökad samverkan med omgivningen har också
ställt nya krav på de forskningsområden där samverkan tidigare inte varit
vanligt förekommande. Dessa områden bör ges förutsättningar för en
fortsatt utveckling av samverkan. Det är t.ex. av vikt att de
samhällsvetenskapliga, humanistiska och konstnärliga områdena
vidareutvecklar former för samverkan med näringslivet och att de
tekniska ämnesområdena i ökad utsträckning samverkar med t.ex.
konstnärlig verksamhet.
Forskningens kritiska och öppna väg till ökad kunskap är även en
modell för hur demokratin kan fördjupas och hur kulturöverbryggande
samtal kan underlättas i hela samhället.
Forskningsforum bör, enligt vad som sägs i avsnitt 7.2, inleda ett
arbete för att främja kontakter mellan forskning, allmänhet och andra
som berörs av forskningen. Arbetet bör inledas med en kartläggning av
de arbetsformer på området som redan utvecklats av olika aktörer. I
anslutning till detta bör Forskningsforum ges i uppdrag att belysa
problem och möjligheter när det gäller samverkan mellan olika aktörer
med skilda förutsättningar, samt att ta initiativ till att främja samverkan
inom särskilda forskningsområden där samverkan ännu inte är väl
utvecklad.
Samverkan till direkt nytta för allmänheten
Enligt budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1, bet.
1996/97:UbU1, rskr 1996/97:100) är en viktig del av samverkan med
det omgivande samhället att högskolans forskningsresultat skall vara till
direkt nytta för allmänheten. Detta innebär bland annat att högskolan har
ett ansvar för att underlätta för såväl privatpersoner som företag och
andra organisationer att finna den information de efterfrågar. Universitet
och högskolor fyller en viktig folkbildningsfunktion i förmedlingen av
kunskap och information.
Utvecklingen av samverkan med det omgivande samhället har framför
allt skett när det gäller näringslivet och i viss mån även med kommuner,
landsting och länsstyrelser. Mera oklart är huruvida högskolans
samverkan med andra organisationer, kulturlivet och folkbildningen
ökat, även om t.ex. populärvetenskapliga föreläsningar också kan ses
som folkbildning (Högskolans arbete med sin samverkansuppgift,
Högskoleverket 2000:2 AR). Ett initiativ värt att nämna i detta
sammanhang är det av Göteborgs universitet initierade
Grundtviginstitutet som skall stärka samarbetet mellan universitetet,
folkhögskolor, arkiv och museer.
Samverkan med offentlig sektor
Samverkan mellan lärosätena och olika lokala, regionala och nationella
offentliga institutioner bör fortsätta att utvecklas. Samverkan bör
omfatta även de enskilda yrkesverksamma. Regeringen föreslår i
propositionen En förnyad lärarutbildning (prop. 1999/2000:135) att
yrkesverksamma lärare skall kunna knytas till de
utbildningsvetenskapliga forskningsprogram som föreslås. Regeringens
satsning på forskarutbildning och forskning inom lärarutbildningens
område budgetåren 1997 1999, omfattande 79 miljoner kronor, har
också på flera sätt givit lärare möjlighet till kompetensutveckling.
För forskning inom t.ex. medicin, vård och omsorg ligger ett ansvar på
kommuner och landsting att främja och finansiera forskning och
forskarutbildning.
I propositionen Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94) fastställs
att statliga myndigheter i ökad omfattning inom ramen för sina resurser
bör öka sin kompetens att utnyttja forskning. I de till regeringen i
december 1999 inlämnade forskningsstrategierna har många statliga
verk och myndigheter tagit upp sina respektive behov av forskning. Den
ökande internationaliseringen och medlemskapet i EU ställer t.ex.
ökande krav på Energimyndighetens och Sjöfartsverkets planerings- och
utredningsarbete.
Samverkan med näringslivet
Verket för innovationssystem som skall inrättas den 1 januari 2001
kommer bl.a. att ha en central roll i utvecklingen av ett väl fungerande
innovationssystem, i att initiera och finansiera behovsstyrd forskning
för att främja näringslivets utveckling samt i att främja
kunskapsöverföring mellan högskolan och näringslivet.
En möjlighet att stärka den regionala FoU-kompetensen är att initiera
ökat samarbete mellan högskolan och den omfattande forskning som
många stora företag bedriver. De större företagen inom näringslivet
konkurrerar också om forskarutbildad arbetskraft med universiteten och
högskolorna. Stora företag är dock inte geografiskt begränsade och
söker arbetskraft och samarbeten såväl inom som utom landet.
Små och medelstora företag har däremot stort intresse av att det
geografiskt närmast belägna lärosätet lyfter fram forsknings- och
utvecklingsfrågor som ligger nära det egna verksamhetsfältet, särskilt
som dessa företag normalt inte har tillgång till egna forskningsresurser.
I Högskoleverkets rapport Högskolans arbete med sin
samverkansuppgift (2000:2 AR) konstateras att framför allt mindre
företag har svårigheter att närma sig högskolan, vilket bland annat beror
på att det är svårt att hitta rätt i högskolans organisation. Flera olika
former för samarbeten genom projekt, doktorandprojekt,
industridoktorander, kortare uppdrag samt nätverk inom specifika
forskningsområden bör prövas.
8.7.6 Rörlighet mellan högskolan och övrig arbetsmarknad
Regeringens bedömning: Det bör utredas hur individers rörlighet
mellan universitet och högskolor och övrig arbetsmarknad skall
kunna öka.

Skälen för regeringens bedömning: Ett ökat flöde av forskarutbildade
individer mellan högskola och det omgivande samhället är ett av de
viktigaste medlen för att förbättra samverkan inom olika
forskningsområden. Forskare och lärare vid universitet och högskolor
kan och bör även bidra till att nya perspektiv och ny kunskap tillförs
olika sektorer samt bidra till debatter och diskussioner i samhället.
Andelen forskarutbildade behöver öka inom alla samhällssektorer.
Såväl inom högre utbildning och forskning som i näringslivet och
övriga samhället måste erfarenheter av arbete inom de olika miljöerna
ges ett högre meritvärde. I 4 kap. 15 § högskoleförordningen
(1993:100) anges att graden av skicklighet att samverka med det
omgivande samhället och att informera om forskning och
utvecklingsarbete skall beaktas som bedömningsgrund vid anställning av
lärare.
Möjligheten till ömsesidigt utbyte av personal mellan högskolan och
det övriga arbetslivet bör öka och frågan om hur individers rörlighet
mellan högskolor och universitet samt övrig arbetsmarknad skall kunna
öka bör utredas.
8.7.7 Kommersialisering av uppfinningar lärarundantaget
Utgångspunkten i Sverige är att den som har gjort en uppfinning också
har rättigheten till den, vilket innebär rätt att kommersiellt exploatera
den och att skydda den immaterialrättsligt, vanligen genom patent eller
mönsterskydd. Om uppfinningen har gjorts med anknytning till en
anställning, gäller dock särskilda regler, som varierar alltefter
uppfinningens mer eller mindre starka koppling till
anställningsförhållandet.
De särskilda reglerna finns i lagen (1949:345) om rätten till
arbetstagares uppfinningar. Lagen avser patenterbara uppfinningar av
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst . Arbetsgivaren har rätt att helt
eller delvis inträda som rättighetshavare, om arbetstagarens huvudsakliga
arbetsuppgift består i forsknings- eller uppfinnarverksamhet och
uppfinningen har tillkommit väsentligen som resultat av den
verksamheten eller om den annars innefattar lösningen av en i tjänsten
förelagd, närmare angiven uppgift. Här är det alltså fråga om ensamrätt
för arbetsgivaren.
Om uppfinningen har kommit till i något annat samband med
anställningen, får arbetsgivaren förvärva rätt att utan hinder från
arbetstagaren använda uppfinningen i sin verksamhet. Detta är en enkel
licens som inte utesluter konkurrerande licenser. Arbetsgivaren har
dock rätt att framför annan träffa en överenskommelse med
arbetstagaren som innebär att han förvärvar en mer omfattande rätt till
uppfinningen. Skulle uppfinningen ha tillkommit utan samband med
anställningen, har arbetsgivaren företräde framför andra att genom
överenskommelse med arbetstagaren förvärva önskad rätt till
uppfinningen. Detta är alltså en förtursrätt att träffa avtal om licens.
I alla tre fallen gäller som förutsättning att uppfinningens utnyttjande
faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.
Lagen innehåller också bestämmelser om skyldighet för arbetstagaren
att "utan dröjsmål" underrätta arbetsgivaren om uppfinningar samt
bestämmelser om tidsfrister för arbetsgivare som vill utnyttja sina
möjligheter enligt lagen och om arbetstagares rätt till "skälig ersättning".
Dessutom finns bestämmelser om Statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar, som kan avge utlåtanden i frågor om lagens tillämpning.
Dessa utlåtanden är dock inte bindande.
De flesta lagbestämmelserna kan sättas åt sidan genom avtal. Så har
också i stor utsträckning skett genom kollektivavtal. Det är då vanligt att
tvister om lagens tillämpning skall avgöras av en särskild skiljenämnd.
Lärare vid universitet och högskolor eller andra inrättningar som
tillhör undervisningsväsendet skall inte i denna egenskap anses som
arbetstagare i lagens mening (det s.k. lärarundantaget). Enligt den
allmänna huvudregeln har lärarna alltså rätt att själva exploatera också
sådana uppfinningar som de har utfört inom ramen för anställningen vid
universitetet eller högskolan.
Flera skäl har anförts till stöd för lärarundantaget. Det främsta är att
lagstiftaren har velat slå vakt om forskningens frihet. Den fria
vetenskapliga forskningen skulle kunna hämmas om forskningen inte får
bedrivas med visshet om att forskaren fritt får disponera resultatet.
Universitet och högskolor har också ansetts inta en särställning. Den
administrativa organisationen har inte varit lämpad för att ta tillvara och
utnyttja de anställdas uppfinningar. Under lång tid har lärosätena inte
heller ansetts ha rätt att inlåta sig på exploatering av uppfinningar, vare
sig det sker genom varuproduktion eller genom upplåtelse av
licensrättigheter. Ursprungligen har det också funnits ett lönepolitiskt
argument: lärosätena skulle få svårare att rekrytera kvalificerad
arbetskraft, om lärarundantaget inte fanns.
Utredningen Nyttiggörande av forskningsresultat, samverkan
näringsliv högskola (NYFOR-utredningen) fann i betänkandet
Samverkan mellan högskolor och näringslivet (SOU 1996:70, s. 20) att
ett upphävande av undantaget med rådande lagstiftning inte skulle ge
universitet och högskolor rätt till lärarnas uppfinningar. Situationen
skulle, enligt utredningen, emellertid bli en annan om högskolan
genom en ändring av högskolelagen (1992:1434) fick i uppgift att
kommersiellt exploatera de anställdas uppfinningar. Detta förespråkades
dock inte av utredningen, som i stället uttalade att högskolor inte bör
syssla med riskfylld affärsverksamhet.
I propositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5, s. 65 66)
delade regeringen NYFOR-utredningens bedömning att det s.k.
lärarundantaget bör bibehållas. Regeringen anförde bl.a. följande. Ett
bibehållande av lärarundantaget ger forskarna ett incitament att bidra till
att forskningsresultaten kommer till nytta i samhället. Det ligger inte i
högskolans ansvar att kommersiellt exploatera uppfinningar och
forskningsresultat. Sådan exploatering kan i stället ske genom
holdingbolagen. Däremot ingår det i högskolans ansvar att det vid
högskolan skapas goda förutsättningar för nyttiggörande av den kunskap
forskningen genererar. Det är också väsentligt att forskningsresultat i
högre utsträckning patenteras där en kommersiell användning kan
förutses. I högskolans ansvar bör rådgivning på en övergripande nivå
ingå. Detta ansvar är även viktigt därför att samhället har ett intresse av
att forskningsuppfinningar både skyddas genom patenteringar och att de
leder till kommersiell exploatering. På så sätt kan högskolan bidra till
att forskningsuppfinningar leder till att nya verksamheter skapas i
näringslivet.
Kommittén för översyn av den svenska forskningspolitiken
(Forskning 2000) föreslog i betänkandet Forskningspolitik (SOU
1998:128, s. 163 164) att ett generellt avtal sluts, där universitets- och
högskolelärares rätt till patent och andra immateriella rättigheter
överlåts till universitet och högskolor och där regler för ekonomisk
ersättning till läraren för detta anges. Härefter gjorde regeringen i
propositionen Vissa forskningsfrågor (prop. 1998/99:94 s. 35 36)
följande bedömning. Resultaten av forskningen vid universitet och
högskolor i form av uppfinningar bör i högre utsträckning kunna
kommersialiseras. Högskolelärarna bör dock behålla rätten till sina
uppfinningar. Förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden bör
inledas i syfte att det träffas kollektivavtal som förbättrar möjligheterna
till kommersialisering av forskningsuppfinningar. Till stöd för
bedömningen angav regeringen bl.a. följande. Ett betydande antal bolag
och organisationer har inrättats i anslutning till lärosätena under de
senaste åren med uppgift att bl.a. medverka till att de forskningsresultat
som kan utvecklas till uppfinningar tas tillvara och kommersialiseras.
Från närings- och forskningspolitisk synpunkt är det naturligtvis
angeläget att så många uppfinningar som möjligt som härstammar från
forskningen vid universitet och högskolor exploateras. Därigenom kan
tillväxt och sysselsättning främjas. Samtidigt bör framhållas att
nyttiggörandet av uppfinningar är ekonomiskt mycket riskfyllda projekt,
där både de interna och externa hindren är betydande, t.ex.
patentkostnader, riskkapital, kunskapsbrister, meriteringskriterier och
där vägen till framgång är synnerligen osäker. De exploateringshinder
som finns utanför universiteten och högskolorna bör i möjligaste mån
undanröjas genom en kombination av närings- och forskningspolitiska
åtgärder. Motsvarande hinder inom högskolesektorn bör begränsas
genom en tydlig forskningspolitisk strategi som både betonar
lärosätenas ansvar gentemot forskarna när det gäller rådgivning och stöd
i fråga om patentering av forskningsresultat med kommersiell potential
men också forskarnas ansvar att på olika sätt medverka till
nyttiggörandet av forskningsresultaten.
Vid tidpunkten för propositionen fanns ett danskt förslag till en ny lag,
som reglerar rätten till forskarnas uppfinningar vid universiteten och
andra offentliga forskningsinstitutioner. Förslaget, som numera har
genomförts, innebär att rätten till dessa uppfinningar tillkommer
forskaren. Forskaren är emellertid skyldig att informera universitetet
om att en exploaterbar uppfinning har gjorts, och universitetet är
skyldigt att bedöma uppfinningens tekniska och kommersiella potential.
Efter gemensamma förhandlingar kan universitetet antingen välja att ta
över rätten till uppfinningen mot ersättning till forskaren, något som kan
ske även utan överenskommelse med forskaren, eller överlåta till
forskaren att själv exploatera uppfinningen mot avtalad ersättning till
universitetet. I den ovan nämnda propositionen Vissa forskningsfrågor
ansåg regeringen att det danska lagförslaget förefaller väl avvägt genom
att rättigheter och skyldigheter tillkommer såväl de berörda forskarna
som värduniversiteten, samtidigt som förslaget tillgodoser samhällets
intresse av att på ett effektivt sätt ta till vara kommersiellt exploaterbara
forskningsresultat. En liknande ordning är tänkbar också i Sverige, men i
stället för lagstiftning ansåg regeringen att förhandlingar borde inledas
mellan parterna på arbetsmarknaden. Det danska lagförslaget borde
därvid kunna utgöra en förebild, sades det. Detta förfarande skulle också
ge en möjlighet för parterna att utforma avtalets närmare innehåll så att
det kunde anpassas till förhållandena inom det svenska utbildnings- och
forskningsområdet.
Härefter har företrädare för Utbildningsdepartementet vid ett flertal
tillfällen haft överläggningar med bl.a. Arbetsgivarverket, företrädare för
universitet och högskolor och företrädare för berörda
arbetstagarorganisationer för att undersöka förutsättningarna för att ingå
avtal i enlighet med det ovan angivna. Härvid har framkommit att det
råder delade meningar i denna fråga. Många anser att kollektivavtal
närmast tar sikte på massreglering och inte den aktuella situationen. Att
träffa avtal om ersättning för lärarnas uppfinningar framstår dock enligt
en majoritet som relativt okomplicerat jämfört med frågan om det är
möjligt att genom kollektivavtal förfoga över uppfinnarens rättigheter.
Däremot skulle individuella avtal kunna träffas på lokal nivå. Det har
emellertid också framförts att ett kollektivavtal bör förhandlas fram bl.a.
av det skälet att den enskilde läraren då slipper att själv förhandla fram
nya avtal för varje ny uppfinning.
Det finns således relativt skilda uppfattningar på hur frågan om en
kommersialisering av lärarnas uppfinningar skall åstadkommas, och
flera alternativ är tänkbara. Detta gäller såväl de rättsliga möjligheterna
som lämpligheten att reglera fråga genom kollektivavtal. Vare sig
lärosätena, som i kollektivavtalsförhandlingar av det aktuella slaget
företräds av Arbetsgivarverket, eller de fackliga organisationerna har
tagit några förhandlingsinitiativ om en kollektivavtalslösning som nu är
aktuella.
Mot ovanstående bakgrund anser regeringen att en
kollektivavtalslösning i nuläget inte är en framkomlig väg för att främja
kommersialisering av forskningsresultat. Samtidigt pågår vid många
lärosäten ett intensivt arbete med att främja möjligheterna till
kommersialisering av uppfinningar och lokala lösningar på dessa frågor
utarbetas. Den danska lagen tillämpas fullt ut först från och med den 1
januari 2000. Regeringen avser att ta del av erfarenheterna från Danmark
och detta kan ske på ett meningsfullt sätt först om ett par år. Även av
dessa skäl anser regeringen att någon ändring av gällande regler inte bör
föreslås för närvarande.
8.7.8 Sekretess
Efter förslag av regeringen i propositionen Sekretess för vissa uppgifter
hos uppdragsmyndigheter m. m.(prop. 1998/99:22) har riksdagen,
genom lagen (1999:33) om ändring i sekretesslagen (1980:100),
beslutat om vissa begränsningar av sekretessen i myndigheters
uppdragsverksamhet för uppgifter som rör människors hälsa. I den
aktuella bestämmelsen (8 kap. 9 §) har dock gjorts undantag för uppgift
från uppdragsverksamhet inom universitet och högskolor.
Propositionen byggde på den inom Regeringskansliet
(Miljödepartementet) upprättade promemorian Sekretess för vissa
uppgifter hos uppdragsmyndigheter (Ds 1997:41). Promemorians
förslag omfattade en lättnad i sekretessen även för uppdragsverksamhet
inom universitet och högskolor. I propositionen anförde dock
regeringen att den hittills gällande ordningen vid uppdragsforskning
inom högskoleområdet tills vidare borde bestå, men att regeringen hade
för avsikt att återkomma till frågan i ett senare sammanhang.
Anledningen till att regeringen ville avvakta med ett slutligt
ställningstagande var de förslag till ändringar i sekretesslagen som lagts
fram av NYFOR-utredningen i betänkandet Samverkan mellan högskolan
och näringslivet (SOU 1996:70). NYFOR-utredningen föreslog bl.a. att
sekretesslagen skall ändras så att en statlig part kan göra
sekretessåtaganden vid forskningssamverkan mellan ett universitet eller
en högskola, eller annan myndighet, och en enskild part. De
sekretessfrågor som rör uppdragsforskning och de sekretessfrågor som
avser forskningssamverkan borde enligt regeringens mening ses i ett
sammanhang.
Även Forskning 2000 berörde i sitt betänkande Forskningspolitik
(SOU 1998:128) frågan om sekretessbeläggning av forskning.
Kommittén om forskningsetik har i sitt betänkande God sed i
forskningen (SOU 1999:4) också behandlat frågor om öppenhet i
forskningen och om intressekonflikter vid samverkan mellan högskola
och arbetsliv.
Regeringen konstaterar att frågeställningarna om sekretessens
omfattning i samband med uppdragsforskning och forskningssamverkan
mellan universitet och högskolor samt andra myndigheter eller enskilda
har stor betydelse för ett fungerande samarbete mellan olika aktörer
inom forskningens område. Detta måste dock vägas mot principerna om
forskningens frihet och intresset av offentlig insyn i universitetens och
högskolornas forskningsverksamhet. För närvarande pågår därför en
beredning av dessa frågor inom Regeringskansliet. Regeringen avser
därför att återkomma med förslag i detta avseende i ett senare
sammanhang.
8.8 Industriforskningsinstitut
Forskning för näringslivets behov, s.k. industriforskning, spelar en
central roll i de flesta utvecklade länders innovationssystem. I Sverige
bedrivs den näringslivsrelaterade forskningen som tidigare nämnts
framför allt inom företagen själva men också inom olika organisationer
bl.a. industriforskningsinstitut. Näringslivsrelaterad forskning bedrivs
även inom universitet och högskolor. Nya miljöer byggs upp vid nya
högskolor i samarbete med näringslivet.
I programmet Teknisk framsyn konstateras att informationstekniken
och globaliseringen kommer att tvinga fram en genomgripande
utveckling av de traditionella produktionssystemen. De måste utvecklas
så att de klarar snabba förändringar och kan utnyttja den ökade
rörligheten och tillgången på information. Kompetensen måste
utvecklas så att systemen klarar omställningen till nya produkter och ny
produktionsteknik med ett kraftigt ökat inslag av IT, programvara och
tjänster.
Industriforskningsinstituten är viktiga som länk mellan högskola och
företag och har förutsättningar att utvecklas till ett ännu slagkraftigare
instrument för industriell förnyelse. En omvandling av det nuvarande
institutssystemet har inletts genom bl.a. medverkan från Institute for
Research and Competence Holding AB (IRECO). IRECO, som ägs av
staten till 55 procent, och av Stiftelsen för kunskaps- och
komppetensutveckling, bildades år 1997 för att bl.a. förvalta statens
aktieinnrhav. Bolaget finansierar kunskapsuppbyggnad och driver
förnyelsefrågor.
Syftet med förnyelseprocessen har varit att bl.a. utveckla instituten
för att möta nya behov samt utöka och förnya kundkretsen. Nya
målgrupper är bl.a. små och medelstora företag och utländska, speciellt
europeiska företag. Nya kundgrupper skall också attraheras genom ett
utökat samarbete mellan instituten. Strategiskt samarbete med
universitet och högskolor och instituten bedrivs i ökande omfattning.
Som ett led i förändringsarbetet avvecklas successivt det traditionella
systemet med ett i praktiken "garanterat" statligt stöd till ett antal
intressentföreningars institut då det svårligen låter sig kombineras med
de eftersträvade förändringarna.
Industriforskningsinstitutens roll är att stärka teknikbasen genom
förädling och förmedling av forskningsresultat inom sitt område så att
detta befrämjar kommersiell verksamhet inom existerande och framtida
näringar. För att kunna fylla sin roll bör instituten bedriva en
kontinuerlig egen kompetensutveckling samt uppföljning av
vetenskaplig, teknisk och kommersiell utveckling inom sitt område.
Vidare bör instituten aktivt verka för förmedling av ny teknik till
näringslivet, framför allt små och medelstora företag. Instituten bör
också etablera ett strategiskt samarbete med nationella och
internationella forskningsmiljöer och forskningsinstitut bl.a. för att
samutnyttja dyrbara resurser.
Statens finansiering av projektverksamhet inom
industriforskningsinstituten sker för närvarande huvudsakligen genom
forskningsfinansierande myndigheter (t.ex. Närings- och
teknikutvecklingsverket, NUTEK och Rådet för arbetslivsforskning,
RALF), departement, EU-stöd, deltagande i programsatsningar samt
finansiering av insatser riktade mot små och medelstora företag. I sin
ägarroll finansierar IRECO för att stimulera förnyelsearbetet
långsiktig kompetensutveckling, s.k. basfinansiering, vid IRECO-
instituten. Medel till denna finansiering erhålles från staten och KK-
stiftelsen. KK-stiftelsen finansierar även bl.a. olika programsatsningar
vid instituten, och forskarutbildning, samt initierar strategiskt samarbete
med nya högskolor.
Den 1 januari 2001 bildas Verket för innovationssystem som har fått
riksdagens uppdrag att överta de FoU-finansierande delarna av NUTEK:s
verksamhet, Kommunikationsforskningsberedningens (KFB)
verksamhet och delar av RALF:s verksamhet. Den nya myndigheten bör
ha en nära samverkan med IRECO när det gäller stöd till
industriforskningsinstituten.
Regeringen anser att industriforskning spelar en central roll i det
svenska innovationssystemet. Instituten utgör ett viktigt komplement till
universitet och högskolor. Den påbörjade positiva utvecklingen av
institutssystemet bör fortsätta. Det är en statlig angelägenhet att se till
att systemet blir så effektivt som möjligt och staten bör därför skapa
förutsättningar för förnyelse. Speciellt viktigt är att tillgodose behov
inom nya och växande områden som t.ex. bio-, material- och
informationsteknik och inte minst i skärningsområden mellan dessa och
traditionella styrkeområden. Traditionella branscher har behov av stöd i
den strukturomvandling som den nya tekniken medför och möjliggör.
Ett mål för det påbörjade förnyelsearbetet vid
industriforskningsinstituten bör vara att skapa ett behovstäckande och
samordnat system av institut. För att skapa ökad dynamik bör den
framtida finansieringen vara mer flexibel än i dagens system.
Huvuddelen av finansieringen bör som hittills komma från näringslivet.
Utgångspunkten för den statliga finansieringen inklusive
basfinansieringen bör vara flerårig med regelbundna omprövningar.
Korta insatser kan i vissa fall vara motiverade. Den statliga insatsen bör
kunna variera över tiden så att den är högre när ett nytt
forskningssamarbete startas för att sedan minska med tiden och till slut
helt upphöra. Små och medelstora företag bör ges ökade möjligheter att
delta i verksamheten. Det bör göras en regelbunden uppföljning och
utvärdering av de satsade medlen.
Industriforskningssystemet skall ha tydliga och lätt tillgängliga
ingångar för företag och andra som har intresse av dessa
forskningssamarbeten. Systemet bör så långt möjligt bygga på
utnyttjande av redan befintliga resurser i form av laboratorier m.m.
Detta bör leda till ett ökat engagemang från såväl befintliga institut som
universitet och högskolor till ökade internationella kontakter.
Statens avtal med KK-stiftelsen om basfinansiering, finansiering av
IRECO m.m. löper t.o.m. år 2002. Det är angeläget att framtida
finansieringsfrågor m.m. kan diskuteras mellan IRECO:s ägare och lösas
på ett tidigt stadium för att åstadkomma kontinuitet i utvecklingen av
industriforskningsinstituten. Regeringen avser att ta upp en diskussion
med berörda parter om den fortsatta utvecklingen av
industriforskningssystemet.
9 Forskningens infrastruktur
9.1 Biblioteks- och arkivfrågor
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning föreslås i budgetpropositionen
för år 2001 att till Kungl. Bibliotekets verksamhet fördelas 25
miljoner kronor från och med budgetåret och till verksamheten vid
Statens ljud- och bildarkiv fördelas 7 miljoner kronor från och med
budgetåret 2001.
Skälen för regeringens bedömning
Kungl. biblioteket
Den vetenskapliga och tekniska informationsförsörjningen befinner sig
sedan ett antal år tillbaka i en snabb utvecklingstakt över hela världen.
För biblioteken har den nya tekniken spelat en stor roll. Utvecklingen
från gamla kortkataloger till automatiserade administrativa
bioblioteksrutiner har ökat tillgängligheten till bibliotekens samlingar
och ökat precisionen i bibliotekens service. I dag kan enskilda studenter,
forskare och medborgare i hela landet via Internet och
informationsdatabasen Libris själv söka efter önskad litteratur och se
vid vilket bibliotek den eftersökta boken finns. Få statliga
bibliotekskataloger saknas och bestånden vid flera viktiga
kommunbibliotek, liksom ett stort antal myndigheter och organisationer
redovisas. Libris är en viktig informationsresurs för den högre
utbildningen, forskningen och den intresserade allmänheten som vissa
dagar kan ha upp till 140 000 användare. Bibliotekssystemet är av stor
strategisk betydelse och administreras av Kungl. Biblioteket (KB).
Det uppdrag KB fick av regeringen i december 1996 att utveckla
Libris till en allmän nationell informationsdatabas är i princip uppfyllt
och regeringen bedömmer att utfallet är gott. Regeringen anser att det är
viktigt att Libris kan fortsätta sin positiva utveckling och bibehålla sin
centrala position som beläggnings-, låne- och katalogiseringshjälpmedel
för biblioteken och den intresserade allmänheten.
Förutom att vara landets nationalbibliotek har KB en central roll som
samordnare och utvecklingsstödjande resurs inom biblioteksväsendet,
med särskild inriktning mot forskningsbiblioteken. Driften och
förvaltningen av Libris-systemet är ett tydligt exempel på denna roll.
Ansvaret för ansvarsbibliotekssystemet, som nu är fullt utbyggt, är ett
annat. KB fördelar också medel i syfte att få fjärrlånesystemet att
fungera på ett för det samlade biblioteksväsendet positivt sätt. Under de
senaste åren har KB därutöver haft ansvar för central upphandling av
databaslicenser.
KB har i uppdrag att vart tredje år rapportera om situationen vid
högskolebiblioteken. I den senaste treårsrapporten KB lämnade till
regeringen våren 1999 framgick att flera av de små och medelstora
högskolebiblioteken haft en positiv utveckling under åren 1996-98.
Anslagen har ökat och de begränsade bibliotekslokalerna har ersatts av
nya ändamålsenliga byggnader. Denna utveckling har fortsatt under
1999. De äldre universitetsbiblioteken har däremot haft svårigheter att
bibehålla sin standard. De besparingskrav som ålagts universiteten har
ofta drabbat dess bibliotek. Regeringen har ålagt universitetens och
högskolornas styrelser att följa utvecklingen. Regeringen kommer
fortsatt att följa den utveckling som sker på detta viktiga och strategiska
område.
Högskolebibliotekens verksamhet är stadd i stark utveckling. De
förändringar som under det senaste decenniet kännetecknat
samhällsutvecklingen med växling mellan arbete och studier, fort- och
vidareutbildning och för den enskilde ibland, täta arbetsbyten och byten
av bostadsort har medfört att några av biblioteken på nya högskoleorter
sökt sig nya arbetsformer. Forsknings- och folkbibliotekens
serviceutbud närmar sig varandra. Till detta kommer att den
vetenskapliga informationen tenderar att välja nya uttrycksformer. I allt
större utsträckning tas ny teknik och Internet i anspråk för att sprida
forskningsresultaten. Författare och forskare väljer att direkt vända sig
till användarna och konsumenterna utan att ta omvägen via förlag och
traditionellt tryck. Högskolebiblioteken måste ge studenter, forskare
och lärare tillgång till den digitala informationen men samtidigt arbeta
parallellt med den traditionella tryckta informationen.
Som ett led i att understödja och hjälpa lärosätena och dess bibliotek i
denna process gav regeringen KB i uppdrag att sköta förhandlingar för
lärosätenas räkning och göra en central upphandling av elektronisk
information. Hösten 1999 beslutade regeringen att ett engångsbelopp
skulle utgå för en sådan upphandling. Resurserna disponerades i första
hand för att säkra högskolornas tillgång till vissa förlags digitala
tidskrifter. Det svenska elektroniska forskningsbiblioteket (Svebib) är
därmed under utveckling. Studenter och forskare, oberoende av vid
vilket lärosäte man befinner sig, har tillgång till en mängd vetenskapliga
tidskrifter som inte hade varit möjligt om lärosätena själva skulle ha
upphandlat de digitala prenumerationerna. Detta är särskilt
betydelsefullt eftersom kostnaderna för tidskriftsprenumerationerna
under senare år har ökat, vilket inneburit att lärosätena i första hand valt
att minska på denna utgift när samtidigt den egna budgeten stramats åt.
På sikt kommer antalet tidskrifter i papperskopior att minska och
användningen av de digitala versionerna att öka. Härigenom minskar
prenumerationsavgifterna samtidigt som allt fler studenter och forskare
får tillgång till tidskrifterna. Regeringen anser att detta arbete är viktigt
och KB bör fortsätta stödja övergången till elektronisk information
under ett uppbyggnadsskede. Efter KB:s ombyggnation av fastigheten i
Humlegården har nu bibliotekets verksamhet återtagit sin volym. Fler
besökare får plats i de större lokalerna och nya bergrum har börjat
användas. Regeringen bedömer att verksamheten behöver en
förstärkning av anslaget för att klara de uppgifter som regeringen ålagt
myndigheten. I budgetpropositionen för år 2001 föreslår regeringen att
KB:s anslag höjs med 25 miljoner kronor.
Arkivet för ljud- och bild
Från den 1 januari 2001 byter myndigheten namn till Statens ljud- och
bildarkiv vilket riksdagen tidigare tagit ställning till (prop.
1999/2000:100). I denna proposition omnämns dock myndigheten med
sitt nuvarande namn, Arkivet för ljud och bild (ALB).
ALB:s verksamhet regleras i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument. Arkivet skall möjliggöra forskning kring svensk kultur och
samhälle genom att samla in, bevara och tillhandahålla den del av
mediautbudet i Sverige som offentliggörs i form av ljudupptagningar
och rörliga bilder. Samlingarna är enligt lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk normalt endast
tillgängliga för forskningsändamål.
Mediautvecklingen och den tekniska utvecklingen påverkar i allra
högsta grad ALB:s verksamhet. Den digitala tekniken och utbredningen
av Internet gör att hela mediesamhället, och särskilt ljud- och
bildområdet, befinner sig i en brytningstid. Omfattningen av tillgängliga
ljud- och bildmedier ökar snabbt. Allt fler radio- och TV-kanaler
kommer att sända program, regionalt och/eller över hela landet via
marknät, satellit eller kabel. Redan idag sänder ett tiotal kanaler via
digitala marknätet. Den framtida utvecklingen avgörs av både politiska
beslut men också av marknadens intresse för denna teknik. Den ökade
bredbandstäckningen medför också nya förutsättningar för att producera,
distribuera och konsumera ljud och rörliga bilder.
Möjligheterna att digitalisera material är den tekniska faktor som
påverkar myndighetens uppdrag. De flesta leveranser som ALB tar emot
är i form av analoga ljud- och videoband. Den digitala tekniken kommer
dock bli dominerande för produktion av ljud- och bildupptagningar och
då blir det också naturligt att låta pliktleveranser ske i digital form.
Digital lagring av ljud och framförallt rörliga bilder är
utrymmeskrävande. Materialet måste därför komprimeras vid lagring
och överföring. Regeringen anser att ALB måste överväga de risker som
komprimering av digital lagring innebär i form av eventuellt bortfall av
information etc. ALB bör överväga dagens och framtidens krav på
kvalitet mot vad som är ekonomiskt rimligt.
ALB:s huvuduppgift, att säkra det långsiktiga bevarandet, har blivit
alltmer problematiskt. Regeringen anser att ALB bör utveckla
specialistkompetens på framför allt digital masslagring för ett
långsiktigt bevarande. ALB bör inom detta område samverka med andra
myndigheter som står inför liknande problem som t.ex. KB och
Riksarkivet. ALB bör dra nytta av den kunskap och forskning som
universitet och högskolor och andra aktörer har när det gäller utveckling
av digitalt bevarande.
Regeringen bedömer att kostnader för myndighetens uppgifter samt
för uppbyggande av kompetens inom digitalt bevarande inte ryms inom
befintliga ekonomiska ramar. Regeringen föreslår därför i
budgetpropositionen för år 2001 en höjning av anslaget med 7 miljoner
kronor.
9.2 E-plikt
Regeringens bedömning: För att arkiv och bibliotek skall kunna få
möjlighet att framställa exemplar av verk som förekommer
elektroniskt över datanät krävs att bl.a. EG-direktivet om skydd för
datorprogram först ändras. Regeringen bör verka för en sådan
förändring.

Bakgrund: I betänkandet Pliktexemplarslagen m.m. (bet.
1995/96:KrU4) föreslog kulturutskottet att riksdagen skulle ge
regeringen i uppdrag att göra en översyn av pliktexemparslagen, vilket
också blev riksdagens beslut. Regeringen tillkallade den 10 oktober
1996 en särskild utredare för att göra en översyn av lagen (1993:1392)
om pliktexemplar av dokument. Enligt direktiven skulle utredningen
även överväga huruvida elektronisk information som inte omfattas av
den nuvarande pliktexemplarslagen skall vara föremål för leveransplikt i
framtiden samt överväga och föreslå ändringar i pliktexemplarslagen i
syfte att säkra förutsättningar för forskning och för att bevara och säkra
tillgången till kulturarvet. Frågan om en eventuellt utökad leveransplikt
skulle belysas, hur den skulle kunna utformas och av vem den skulle
fullgöras. De tekniska frågorna skulle utredas särskilt med inriktning på
hur en sådan pliktleverans skulle kunna ske. Slutligen skulle utredaren ta
ställning till om leveransplikten skall gälla för elektroniska dokument
som utgör underlag för sådant tryckt material som i dag är
leveranspliktigt. Utredningen har kallat sig E-pliktutredningen.
Uppdraget redovisades den 2 maj 1998. Rapporten har
remissbehandlats.
Utredningens förslag: Utredaren menar att målen och syftena för
pliktexemplar liksom tidigare är att vi skall bevara och tillhandahålla vårt
kulturarv, dvs. yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk
kultur för eftervärlden. Det finns stora mängder elektroniskt publicerat
material som väl uppfyller de kriterier som anges i de allmänna
förutsättningarna för leveransplikt. Det sprids omfattande mängder av
information i samhälleliga, vetenskapliga och kulturella frågor. Ofta
saknar det som publiceras online en tryckt motsvarighet. För att det inte
skall uppstå stora luckor i vårt framtida kulturarv är det därför motiverat
med ett systematiskt insamlande och bevarande av dagens utbud av
online-information.
Utredaren menar att den elektroniska online-informationen som är
tillgänglig i landet och som rör svenska förhållanden bör samlas in så
fullständigt som möjligt. Informationsintresset för övriga kategorier av
online-information till exempel privatpersoners hemsidor eller lokal
föreningsinformation etc. är lägre och kan av resursskäl inte motivera
ett fullständigt bevarande. Ett urval skulle då vara tillräckligt.
Insamlingen av detta urval skulle ske högst fyra gånger per år. Ett urval
av de on-linedatabaser som inte levereras som pliktexemplar i annan
form bör samlas in en gång per år i den form och med det innehåll de har
just då. Fler datorprogram och datorspel bör samlas in än vad som sker i
dag. Elektroniska förlagor till tryckta skrifter bör inte inkluderas i
pliktexemplarslagen, men KB bör verka för insamling genom frivilliga
överenskommelser.
Som metod för insamlandet föreslår utredaren att allmänt tillgänglig
online-information skall samlas in av KB eller av ALB med hjälp av
robotteknik. Ett urval av allmänt tillgängliga online-databaser skall efter
anmodan levereras till KB eller ALB. För att kunna samla in allmänt
tillgängligt online-material krävs ändringar i pliktexemplarslagen.
Utredaren föreslår att KB och ALB ges rätt att kräva utlämnande av
lösenord för åtkomst av allmänt tillgängligt online-material. Vidare
föreslås en bestämmelse om att sammanställningar i digital form
(databaser) som gjorts tillgängliga för allmänheten och som rör svenska
förhållanden lämnas som pliktexemplar på anmodan av den myndighet
som regeringen bestämmer. Sammanställningar som rekvireras på detta
sätt bör samlas in i helhet en gång per år i två exemplar i den form och
med det innehåll de har just då. Pliktexemplarslagen föreslås också
ändras så att sådana dokument för elektronisk återgivning som lagrar
annat än text eller fast bild skall lämnas i åtta exemplar i stället för som
tidigare ett.
För att göra det möjligt för KB, ALB och Lunds universitetsbibliotek
att samla in och bevara datorbaserat material anser utredaren att
bestämmelserna i 16 § upphovsrättslagen (1960:729) bör kompletteras
med en bestämmelse i en ny 16 a § samma lag som ger dessa
institutioner rätt att framställa exemplar av verk som är tillgängliga via
online-förbindelse. Bestämmelsen skulle inte innehålla någon
motsvarighet till förbudet i 16 § mot framställning av exemplar av
datorprogram. Bestämmelsen i 21 § upphovsrättslagen om rätt till
offentliga framföranden utan upphovsrättsmannens tillstånd
kompletteras dock med en bestämmelse om att detta inte gäller
datorprogram.
Utredarens slutsatser avseende möjligheterna att tillhandahålla
materialet med hänsyn till upphovsrättslagen och personuppgiftslagen
(1998:204) är att tillhandahållandet av det databaserade material som
har kopierats måste begränsas till forskare.
Slutligen menar utredaren att nuvarande myndighetsstruktur och
ansvarsgränser skulle stå fast. KB skall ha ansvaret för text och fasta
bilder medan ALB har ansvar för det audiovisuella materialet. När det
gäller bevarandefrågor av elektroniskt lagrad information kvarstår
behovet av ett utredningsarbete. Bevarandet ställer helt andra krav än
bevarandet av tryckta skrifter. Lagringsmediet är mindre beständigt
eftersom de tekniska systemen och programvarorna snabbt blir
föråldrade. Utredaren anser att ALB, KB och Riksarkivet bör få i
uppdrag att gemensamt kartlägga problemets art och omfattning.
Remissinstanserna: Många remissinstanser tillstyrker i huvudsak
förslagen. Flera framhåller dock vissa problemområden. Förslaget att
material som är tillgängligt endast med hjälp av lösenord skall insamlas
utan undantag ifrågasätts av bl.a. Lunds universitet, Stockholms
universitet, Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek, Kungl.
Tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola AB samt
Copyswede och Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS). Chalmers tekniska högskola AB (CTH)
påpekar att insamling av material med lösenord eller krypterat material
ger praktiska insamlingsproblem och att utlämnandet av lösenord
medför en klar risk att företags- och organisationsinterna material får en
oavsedd spridning och kan bli tillgängligt för konkurrenter.
Stockholms universitet, juridiska fakultetsnämnden, menar att det är
svårt att upprätthålla någon skillnad mellan vad utredningen benämner
online-databaser och övrigt webb-material. Universitetet menar att
utredningens definition, som tar sikte på att samla in material med hjälp
av s.k. web-robotar, inte kan styra tolkningen av upphovsrättslagen
(URL). Frågor som bör uppmärksammas hänger samman med material
som i och för sig är åtkomligt via www men som kanske har lagts ut utan
rättighetsinnehavarens medgivande eller i övrigt inte kan anses som
offentliggjort. Av flera skäl bör lagstiftningen avstyrkas i nuvarande
skede. Det är för tidigt att lägga fram nationella lagförslag som är
villkorade av ändringarna i EG-rätten. Att verka för en ändring av EG:s
datorprogramdirektiv tar tid. Det finns också anledning att avvakta den
pågående lagstiftningsprocessen inom EG som avser harmonisering av
upphovsrätten bl.a. med avseende på exemplarframställning och
inskränkningar i upphovsrätten.
Datainspektionen anser att förslaget innehåller ett flertal
integritetsaspekter och rättsliga aspekter som behöver utredas vidare.
Bl.a. gäller det personuppgiftslagen där tolkningen av 19 § tillåter
behandling av känsliga uppgifter för forsknings- och statistikändamål.
Datainspektionen anser det tveksamt att meningen med undantaget
tillkommit för det ändamål som nu är i fråga och avstyrker därför
förslaget i dess nuvarande utformning. Både Datainspektionen och
Stockholms universitet, juridiska fakultetsnämnden, anser att
förslaget saknar detaljerade bestämmer om gränser för vad som skall få
samlas in, vad som skall gälla om information till de registrerade,
utlämnande samt tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder. CTH
menar att utredningen borde belyst frågan om det finns någon fara i
insamling och tillhandahållande av t.ex. privata webbsidor. Möjlighet att
med datorns hjälp söka i och sammanställa information för oetisk eller
integritetskänslig kartläggning och kontrollverksamhet kan ge kraftfulla
effekter. Det är viktigt att man inte riskerar att dra felaktiga slutsatser
p.g.a. att upphovsmannens identitet dolts eller förvanskats eller att
dokument ändrats av annan än upphovsrättsmannen. Vissa versioner av
tryckt material borde ha elektroniska versioner som levereras som
pliktexemplar. Växjö universitet påpekar också autenticitetsproblemet.
Många remissinstanser anser att de insamlade elektroniska medierna
bör vara tillgängliga för enskilda studier och studenter och inte
begränsas till enbart forskare. Flertalet högskolor anser att materialet
bör göras tillgängligt genom samtliga universitets- och
högskolebibliotek. Sveriges Television, Svenska
Förläggareföreningen och Svenska Multimediaföreningen anser att
de exemplar som föreslås lämnas enligt pliktexemplarslagen endast bör
få användas för forskningsändamål. Copyswede och KLYS vänder sig
mot utredningens påstående att online-material anses vara utgivet.
Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI) påpekar
att samhällets allmänna intresse av yttrandefrihet och informationsfrihet
inte är avsett att förverkligas genom de insamlande och bevarande
institutioner som utpekas i pliktleveranslagstiftningen. Dessa
myndigheters tillhandahållande av insamlat material är begränsat till
kvalificerad forskning. SAMI anser att detta bör fortsätta gälla och
särskilt för material i digital form eftersom tekniken medför att detta
material är särskilt känsligt för kopiering och annat utnyttjande.
De flesta remissinstanserna instämmer i att KB och ALB skall svara
för insamlandet och bevarandet av det digitala materialet. Hur
elektroniskt material skall bevaras långsiktigt anses dock vara
problematiskt av flera remissinstanser. Enligt Riksarkivet kvarstår ett
behov av utredningsarbete vad gäller långsiktigt bevarande av
elektroniskt lagrad information. Många remissinstanser tror att
kostnaderna för insamlande och bevarande kommer att vara högre än vad
utredaren föreslagit. Högskolan i Jönköping anser att den tekniska
utvecklingen och migreringsfrågorna är ett stort problem. En speciell
utredning borde tillsättas specifikt i dessa frågor.
Skälen för regeringens bedömning: Pliktexemplarslagen omfattar
idag bl.a. sådana elektroniska dokument som finns i fixerad form och
som kan köpas, lånas osv. Det är huvudsakligen cd-rom, disketter,
videogram och fonogram. Däremot omfattar lagen inte information som
görs tillgänglig via online-förbindelse eller elektroniska dokument som
utgör underlag för tryckt material. Den snabba tekniska utvecklingen på
informationsområdet leder till att en allt större del av
informationsflödet inte framställs som dokument i fixerad form. Sådan
information faller utanför pliktexemplarslagen i dess nuvarande
utformning. Det är viktigt att för eftervärlden och för forskningsändamål
bevara och tillhandahålla yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och
svensk kultur. Vårt kulturarv innefattar ett brett spektra av spår från
mänsklig aktivitet. Somligt går att bevara, men på det stora hela är det
bara ett urval. Vårt kulturarv måste säkras, men selektivt, utan
kvalitetskriterier, och i rimlig omfattning.
Betänkandet E-plikt och den remissbehandling som genomförts visar
att en stor del av remissopinionen är positivt inställda till ett så stort
bevarande som möjligt av vårt digitala kulturarv. Internationellt har under
en längre tid förhandlingar pågått om ett EG-direktiv om upphovsrätten i
informationssamhället. Utgångspunkten för förhandlingarna har varit
bl.a. EU-kommissionens förslag (COM(97)628) till direktiv för
harmonisering av upphovsrätten med särskild betoning på digitala
nyttjanden. I dessa förhandlingar har diskuterats om arkiv och bibliotek
skall medges rätt att i pliktexemplarssammanhang kringgå spärrar i form
av t.ex. lösenord. Något beslut i frågan har ännu inte fattats.
Av 16 § upphovsrättslagen (1960:729) framgår att vissa arkiv och
bibliotek har rätt att framställa exemplar av verk för bl.a. bevarande-,
kompletterings- eller forskningsändamål. Denna rätt omfattar dock inte
datorprogram. Denna bestämmelse har införts till följd av EG-direktivet
(91/250/EG) om rättsligt skydd för datorprogram. I det online-material
som E-pliktutredningen föreslår skall komma att insamlas finns ett stort
antal datorprogram. För att utredningens förslag skall kunna genomföras
krävs därför att EG-direktivet om rättsligt skydd för datorprogram först
ändras. Under arbetet med det ovan nämnda EG-direktivet om
upphovsrätt i informationssamhället har frågan om ändringar av
datorprogramdirektivet väckts. Kommissionen har hittills inte velat
företa några ändringar i datorprogramdirektivet, och har fått stöd av flera
medlemsstater. Kommissionen har nu deklarerat att man skall se över
behovet av ändringar i direktiven. Kommissionen har även presenterat en
rapport med en översyn av datorprogramdirektivets genomförande i
medlemsstaterna, vilken dock inte innehåller några förslag till ändringar
av datorprogramdirektivet. Så länge datorprogramdirektivet inte ändrats
kan alltså arkiv och bibliotek i Sverige inte ges rätt att framställa
exemplar av verk som förekommer i elektronisk form över datanät,
eftersom dessa verk ofta innehåller datorprogram. Den internationella
utvecklingen måste därför avvaktas. Sverige bör därvid verka för en
förändring av datorprogramdirektivet.
9.3 Sunet
Det svenska universitetsdatanätet Swedish University Computer
Network (SUNET) har sedan sin tillkomst i början av 1980-talet ständigt
expanderat och byggts ut för att befrämja datakommunikation och
informationshantering mellan och inom svenska universitet och
högskolor. Från 1989 till 1999 ökade antalet anslutna datorer ungefär
60 gånger. Som föreslogs i förra forskningspolitiska propositionen
Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5) har dessutom drygt 120
folkbibliotek och länsmuseer i hela Sverige anslutit sig till SUNET.
Genom SUNET har i dag samtliga svenska universitet och högskolor
förbindelser med en kapacitet om 155 Mbit/s.
SUNET har historiskt sett haft en främjande verkan på svenska
universitets och högskolors kapacitet att hantera ledningsbunden
datatrafik. Tidigare lyckade satsningar gör att trafiken i dag fungerar
tillfredsställande. Samtidigt får detta förhållande inte innebära att
utbyggnaden av det svenska universitetsdatanätet anses slutförd. Istället
bör SUNET även i framtiden tillförsäkras resurser för att bygga ut
datanätet i rimlig takt.
För närvarande gäller de angelägnaste uppgifterna för en fortsatt väl
fungerande elektronisk informationshantering vid svenska universitet
och högskolor inte så mycket kapaciteten att kommunicera mellan
lärosätena som att se till att varje universitet och högskola har ett väl
fungerande lokalt nät för den högskoleinterna datakommunikationen. På
detta område kan SUNET med sin kompetens och erfarenhet utgöra ett
gott stöd.
Ett annat angeläget område är trafiken mellan universitet och
högskolor i Sverige och utlandet. För att effektivisera det internationella
informationsutbytet samarbetar de nordiska länderna sedan slutet av
1980-talet inom datanätet NORDUnet. Genom NORDUnet sköts
informationstrafiken såväl till och från USA som till och från Europa.
Här utgör fortfarande informationsutbytet med USA mer än hälften av
den samlade trafikvolym som hanteras av SUNET och det är därför av
intresse att konstatera att överföringskapaciteten till och från USA
nyligen byggts ut till att omfatta sammanlagt 620 Mbit/s.
Samtidigt finns planer inom Europeiska kommissionen att inom
ramen för det s.k. GEANT-projektet stärka kommunikationskapaciteten
mellan de olika nationella nätverken så att den i slutet av 2001 når 2,5
Gbit/s. Om en sådan utbyggnad kan genomföras gemensamt behöver
satsningen enligt gällande beräkningar inte ta alltför stora resurser i
anspråk för vart och ett av de enskilda deltagande länderna. Dock gör
regeringen bedömningen att dataöverföring mellan det svenska
universitetsdatanätet och icke-europeiska datanät av kostnadsskäl även
fortsättningsvis bör ske över de anslutningar som tillhandahålls av
NORDUnet.
För närvarande gäller den största kostnadsökningen inom SUNET
upprätthållandet och utbyggnaden av de internationella förbindelserna, i
synnerhet förbindelser med icke-europeiska länder. I samband med att
en utbyggnad av ett europeiskt datanät diskuteras är det därför viktigt att
framhålla att en sådan utbyggnad inte får äventyra de svenska
universitetens och högskolornas kapacitet för
datainformationsöverföring till och från USA samt övriga världen. I en
prioriteringssituation skall den trafik som står för den större volymen i
första hand säkerställas.
9.4 Säkerhetslaboratorium och nytt djurhus
Regeringens bedömning: Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under perioden 2001 2003 bör
medel fördelas för att bygga ett modernt djurhus. Fördelningen bör
öka successivt för att år 2003 uppgå till 20 miljoner kronor. Av de
nya resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5
miljoner kronor fördelas för ändamålet under budgetåret.

Skälen för regeringens bedömning: Den internationella utvecklingen
ifråga om smittsamma sjukdomar kräver intensiv uppmärksamhet,
handlingsberedskap och åtgärder. Antalet infektionssjukdomar i världen
ökar och många mikroorganismer ändrar egenskaper och utbredning.
Tillsammans med att tidigare helt okända smittämnen dyker upp utgör de
ett hot mot folkhälsan såväl globalt som i Sverige eftersom det kraftigt
ökade resandet i världen gör att nationsgränser allt mindre fungerar som
hinder för smittspridning.
hiv/aids-epidemin fortsätter att expandera globalt, framför allt i Afrika
och i Asien. Det finns i dag inget botemedel mot aids men i
industriländerna behandlas hiv-infekterade patienter med
bromsmediciner som fördröjer sjukdomsutvecklingen. Denna
behandling är mycket dyr och har hittills endast undantagsvis varit
tillgänglig i utvecklingsländer. Tillgång till ett fungerande hiv-vaccin
skulle utan tvivel vara det effektivaste sättet att få den globala hiv-
epidemin under kontroll.
Många medicinska framsteg har gjorts genom experiment som
inbegriper djur. Det gäller exempelvis vacciner, behandling av
tuberkulos, diabetes, högt blodtryck och cancer. I dag utvecklas metoder
som gör det möjligt att utföra forskning på alternativa sätt, t.ex. med
cellkulturer. Regering och riksdag har tidigare vidtagit en rad åtgärder
för en restriktiv användning av experiment med djur. Fortfarande återstår
en mängd angelägna medicinska problem som för sin lösning kräver
fortsatt forskning, forskning som till stora delar förutsätter experiment
med djur. Enligt lag ställs vid sådan forskning stora krav på god
djurhållning och undvikande av onödigt lidande under och efter försöket.
Det är av stor vikt att de experiment som skall utföras vid det nya
djurhuset noga prövas enligt de etiska regler som gäller för experiment
med djur i Sverige. Den nya djurskyddslagen från 1998 inbegriper även
försöksdjur och där betonas att djuren skall skötas i en god djurmiljö
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet
att bete sig naturligt. Det nu planerade djurhuset är avsett för primater.
Djurhållning av primater ställer särskilda krav på utrymme, stimulans
och social samvaro (grupplevande primater). Det är angeläget att
kunskap om dessa djurs naturliga beteenden särskilt beaktas. Det
ankommer på statens jordbruksverk att ge råd och föreskrifter.
Det är önskvärt att svensk medicinsk forskning är föregångare även
när det gäller omsorgen om de djur som används i försöken. Det är
därför angeläget att det nya primatdjurhuset byggs med en standard som
inte bara uppfyller gällande minimikrav utan också återspeglar ett
insiktsfullt och generöst förhållningssätt vad gäller omsorgen om
försöksdjuren.
För att det i Sverige även fortsättningsvis skall kunna bedrivas
kvalificerad forskning som kräver experiment med djur, framför allt om
hiv/aids men även andra sjukdomar, kommer byggandet av ett nytt
djurhus på Karolinska Institutets område att ingå i den
forskningspolitiska struktursatsningen. Det gamla djurhuset uppfyller
inte längre de djurhållningskrav som måste ställas på verksamheten.
Regeringen har under ärendets beredning övervägt alternativet att inte
låta bygga ett nytt djurhus utan i stället låta berörd forskning flytta
utomlands till någon av de få moderna anläggningar som finns. Detta har
dock bedömts vara en oacceptabel lösning mot bakgrund av bl.a.
Sveriges möjlighet att fylla en viktig funktion för den internationellt
inriktade forskningen på området och samtidigt kunna upprätthålla en
hög nationell beredskapsnivå.
Med hänsyn till rådande brister i nuvarande djurhus är det viktigt att
det nya djurhuset kan tas i bruk inom en snar framtid. Det nya djurhuset
beräknas stå klart under år 2002. Regeringen bedömer att de kraftigt
ökade lokalkostnaderna inte endast kan finansieras genom höjt
avgiftsuttag från de forskare som utnyttjar anläggningen utan att anslaget
till Smittskyddsinstitutet, som formellt ansvarar för djurhuset, bör höjas
med ca 30 miljoner kronor. Av de nya resurser som riksdagen anvisat
för forskning och forskarutbildning under åren 2001 2003 bör medel
fördelas för att bygga ett modernt djurhus. Fördelningen bör öka
successivt för att år 2003 uppgå till 20 miljoner kronor. Av de nya
resurserna föreslås i budgetpropositionen för år 2001 att 5 miljoner
kronor fördelas för ändamålet under budgetåret.
Satsningen på det nya moderna djurhuset skall också ses tillsammans
med det säkerhetslaboratorium (BSL4-nivå) vid Smittskyddsinstitutet
som kommer att stå färdigt under hösten 2000. Genom tillkomsten av
detta säkerställs Sveriges kapacitet att hantera alla farliga smittämnen
och därmed finns en god grund för att Sverige även fortsättningsvis skall
ha ett gott smittskydd och kunna ha en framträdande roll inom den
forskning som internationellt bedrivs inom smittskyddsområdet.
Laboratoriet har även en nyckelroll för den svenska beredskapen inom
totalförsvaret.
10 Forskning till stöd för andra politikområden
10.1 Forskning om brott och åtgärder mot brott
Brottslighet måste förebyggas och bekämpas genom en human och
rationell kriminalpolitik grundad på kunskap om brottsligheten och med
utnyttjande av moderna och effektiva metoder. Forsknings- och
utvecklingsverksamheten (FoU) spelar en avgörande roll.
Myndigheterna inom rättsväsendet behöver underlag såväl för att
bestämma vilka åtgärder som skall vidtas, som för att kunna följa
effekterna av sin verksamhet och utveckla sina arbetsmetoder. Nya
former av kriminalitet har medfört ett allt större behov av ny kunskap
om brott och åtgärder mot brott. En effektiv kriminalpolitik kräver
emellertid en bred ansats. Brottsförebyggande åtgärder krävs inom alla
samhällsområden.
Inom rättsväsendet sker forsknings- och utvecklingsverksamhet
framförallt vid Brottsförebyggande rådet och Rättsmedicinalverket. Viss
FoU-verksamhet förekommer även inom kriminalvården och Statens
kriminaltekniska laboratorium. Brottsoffermyndigheten finansierar
genom brottsofferfonden forskning som rör brottsoffer.
Den kriminalvetenskapliga grundforskningen vid universitet och
högskolor är viktig för de rättstillämpande myndigheterna bl.a. som
rekryteringsbas för kvalificerade utredare och forskare. Rättsväsendets
myndigheter har påtalat att det råder brist på forskningskompetenta
lärare och handledare, som kan bidra till kompetensutvecklingen inom
rättsväsendet och andra berörda myndigheter.
Den kriminalvetenskapliga forskningen var i början av 1990-talet
föremål för en stor översyn (SOU 1992:80). I samband med denna
framhölls att det fanns ett starkt behov att förstärka grundforskningen
vid universitet och högskolor. Utredningen pekade också på obalansen
mellan universitet och sektorsmyndigheter vad gällde
resurstilldelningen. Sektorsmyndigheterna förfogade över 70 procent av
de samlade resurserna för den kriminalvetenskapliga forskningen.
Regeringen uttalade i den proposition som följde (prop. 1992/93:170)
att tyngdpunkten och därmed resurserna vad avser grundforskning inom
det kriminalvetenskapliga fältet bör koncentreras till universitet och
högskolor. Åren 1993/1994 anslogs 800 000 kronor för att starta upp
ett kriminalvetenskapligt nätverk vid Lunds universitet. Dessutom fördes
fyra miljoner av BRÅ:s resurser över till Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) för att användas till
kriminalvetenskaplig forskning. För den kriminalvetenskapliga
forskningens utveckling är också större grundforskningsprojekt av
programforskningskaraktär av stor betydelse.
För att en relevant och effektiv kriminalpolitik skall kunna utformas
och utvecklas är kunskap om de olika faktorer, miljöer och processer
som bidrar till att individer begår brott av grundläggande betydelse för
hur kriminalpolitiken skall utformas. Denna kunskap behövs för att
förstå vilka samhällsförhållanden och samhällsförändringar som kan
påverka brottsligheten och därmed vilka förhållanden som det
brottsförebyggande arbetet bör inriktas mot. Det är också angeläget att
de åtgärder som vidtas följs upp och utvärderas. Sådana
utvärderingsprojekt kan avse utformning, genomförande och effekter av
åtgärder inom de tre centrala problemområdena för brottspreventionen;
att förebygga tillfällesbrottsligheten, att minska nyrekryteringen till
kriminella livsstilar och att minska brottsaktiviteten hos de ständigt
återfallande brottslingarna. Vad gäller återfallsbrottslingarna är
forskning om riskbedömningar avseende risken för återfallsbrottslighet
av stort värde.
Angelägna forskningsområden
Frågor som rör ekonomisk brottslighet, brottsoffer och internationella
jämförelser återfinns för närvarande bland dem som ur ett
kriminalpolitiskt perspektiv är prioriterade.
Vad gäller ekonomisk brottslighet framhålls i en strategi för samlade
åtgärder mot ekobrottsligheten (skr. 1994/95:117) att det för framtiden
behövs ett betydligt bättre underlag än det som finns tillgängligt för att
samhället fortlöpande skall kunna följa utvecklingen av den ekonomiska
brottsligheten och efter hand sätta in lämpliga och effektiva
motåtgärder.
För att initiera och stimulera forskning om ekonomisk brottslighet
tilldelades därför BRÅ 3, 6 respektive 8 miljoner för budgetåren 1998,
1999 respektive 2000. Huvuddelen av medlen har utlysts som
projektmedel för forskning om ekonomisk brottslighet, som forskare
från universitet och högskolor har kunnat ansöka om.
Forskning om brottsoffer är av stor betydelse, bl.a. för att man i
framtiden skall kunna minska människors utsatthet och rädsla för brott
samt utveckla insatserna för brottsoffer. Exempel på områden som det
finns skäl att uppmärksamma är varför vissa grupper är särskilt utsatta
för brott, upprepad viktimisering och brottsoffrens ställning inom
rättsväsendet.
Den kriminalvetenskapliga internationellt jämförande forskningen
behöver utvecklas. Komparativ forskning om förhållanden i olika länder
ger insikter om brottslighetens orsaker, som inte kan fås i en nationell
kontext. Undersökningar kan göras angående i vilken mån
orsaksförklaringar till brottslighet i ett land äger giltighet i ett annat land
och studera i vilken mån eventuella skillnader i brottsutveckling,
brottsnivå och brottslighetens art förklaras av centrala
kriminalsociologiska variabler snarare än av direkt kontrollpolitiska.
Vid sidan av dessa forskningsområden finns det ett fortsatt stort behov
av forskning som kan ge underlag för ett bättre resursutnyttjande inom
rättsväsendet och för ett effektivare reaktionssystem. Polisforskning är
ett sådant område. De stora strukturella förändringarna av polisväsendet,
införandet av nya arbetsmetoder, statsmaktens satsningar på
polisväsendet samt de senare årens debatt om polisens effektivitet har
bidragit till ett ökat kunskapsbehov.
10.2 Forskning om den offentliga sektorn och
demokratiforskning
Den offentliga sektorn har under 1990-talet genomgått genomgripande
strukturförändringar. Förvaltningen har renodlats och koncentrerats till
kärnverksamheter. Utveckling av service och ärendehantering sker i allt
högre utsträckning med hjälp av ny teknik. Kvalificerad forskning om
den offentliga sektorns utveckling är ett väsentligt bidrag till att öka
kvaliteten i den offentliga sektorns långsiktiga förändringsarbete.
Ansvaret för att genomföra programmet Forskning om offentlig
sektor (FOS) lades genom riksdagens beslut med anledning av
propositionen Forskning om den offentliga sektorn (prop. 1991/92:16,
bet. 1991/92:FiU4, rskr. 1991/92:14) på Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR).
FOS-programmet består av två centrumbildningar; Stockholm Center
for Organizational Research (SCORE) och Centrum för forskning om
offentlig sektor (CEFOS) i Göteborg, två disciplinprogram ("Demokrati
i förändring" och "Institutionell omvandling i den offentliga sektorn"),
ett mångvetenskapligt program ("Stat och människa") och ett
gästforskarprogram. Programmet är finansierat till år 2005. I
regeringens proposition Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5)
aviserades att en utvärdering av hela programmet skall ske. HSFR
kommer inom kort att genomföra denna.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har till
regeringen inlämnat en gemensam forskningsstrategi. I denna anges ett
antal forskningsfrågor som är aktuella för hela den offentliga sektorn,
t.ex. demografi- och demokratifrågor samt internationaliseringen.
Förbunden anger att forskningen om den offentliga sektorn i ökad
utsträckning bör vara en gemensam angelägenhet för staten tillsammans
med kommunerna och landstingen.
Arbetsgruppen för forskningsfrågor i Justitiedepartementet har i detta
sammanhang en viktig roll. Till arbetsgruppens uppgifter hör att vara ett
forum för ömsesidigt utbyte av information och erfarenheter mellan
företrädare för staten, kommunerna och landstingen.
Regeringen delar förbundens syn på behovet av att i större
utsträckning beakta behovet av en ökad samverkan och dialog om den
framtida forskningen om den offentliga sektorn. Dialogen bör leda till
förslag på åtgärder som stärker forskningen, identifierar väsentliga
gemensamma forskningspolitiska områden och hur ett ökat gemensamt
ansvar bör utvecklas. De åtgärder som vidtas bör leda till ett bättre
utbyte mellan praktiker och forskare och till att resultat från
forskningen bidrar till ökad kunskap inom området och till praktisk
användning.
Under senare år har det svenska samhället genomgått stora
förändringar. Medlemsskapet i den Europeiska unionen, ökad etnisk och
kulturell mångfald, informationsteknikens utveckling och en ökad
utbildningsnivå har på olika sätt skapat nya förutsättningar för det
svenska folkstyret. Det är svårt att mobilisera vissa grupper i det
politiska arbetet och det folkliga engagemanget ändrar form. Flera av de
stora folkrörelserna visar tydliga tecken på minskad förmåga att
attrahera medborgarna. Samtidigt ökar medborgarnas totala engagemang
i olika former av nya rörelser i mer eller mindre tillfälliga strukturer.
I sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) föreslår
Demokratiutredningen fem mångvetenskapliga
demokratiforskningsprogram som fortlöpande skall följa och mäta hur
de politiska institutionerna svarar mot en folkstyrelses
kvalitetskriterier. Utredningens förslag har remitterats fram till
utgången av år 2000.
Under de senaste åren, bl.a. genom Demokratiutredningens arbete, har
forskningen om demokrati präglats av nytänkande när det gäller
samspelet mellan samhällsutvecklingen och samhällsdebatten.
Demokratiarbetet kräver långsiktighet och här har forskningens samspel
med det omgivande samhället en mycket viktig roll.
Regeringen har initierat ett utvecklingsarbete under mottot Tid för
demokrati. Utvecklingsarbetet kommer att hållas samman av en särskild
Demokratidelegation. En viktig uppgift för delegationen kommer att
vara att analysera, diskutera och stimulera demokratiutvecklingen.
Regeringen anser att den svenska demokratiforskningen är väsentlig
för att stärka och fördjupa det offentliga samtalet om folkstyrelsen samt
för genomförandet av politiken. Det är emellertid angeläget att frågan
om demokratiforskning bereds ytterligare och regeringen avser därför
att återkomma i frågan om framtida demokratiforskning.
10.3 Utrikespolitiskt motiverad forskning
10.3.1 Bakgrund
Målsättningen för forskningen inom det utrikes och säkerhetspolitiska
området är att bidra till fred och utveckling samt att finna lösningar på
internationella och globala problem i syfte att åstadkomma ökad
trygghet, säkerhet och ökat välstånd.
Den utrikes- och säkerhetspolitiskt motiverade forskningen fyller en
viktig funktion för att ge underlag för ställningstaganden i Sveriges
internationella relationer. Forskningen behövs dessutom för att öka
kunskapen om de nya frågor som globaliseringen och det ökade
internationella samarbetet ger upphov till.
I dagsläget förekommer utrikes- och säkerhetspolitisk forskning vid
flera svenska universitet och institutioner. Denna verksamhet har stor
betydelse för forskningen om globaliseringens villkor och effekter. Det
är angeläget att anknyta denna mångvetenskapliga forskning till vissa
andra discipliner inom universiteten liksom till den forskning som
erhåller direktfinansiering av Utrikesdepartementet.
Finansieringen av forskning om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
inklusive globalisering bör således fortsättningsvis återfinnas inom flera
källor än de anslag som nu sorterar under Utrikesdepartementets
utgiftsområden i statsbudgeten. Utrikesdepartementet förfogar i år över
ca 120,5 miljoner kronor för forskning.
10.3.2 Utrikes- och säkerhetspolitiskt motiverad forskning
Det är angeläget att den säkerhetspolitiska forskningen tar sin
utgångspunkt i ett brett säkerhetsbegrepp. Den internationella
kriminaliteten bör ägnas särskild uppmärksamhet. Kärnvapen och andra
massförstörelsevapen liksom spridning av andra, konventionella, vapen
bl. a. lätta sådana, samt utvecklingen av nya förstörelsemedel mot
människor och samhällsstrukturer kräver fortsatt stor uppmärksamhet i
svensk forskning.
Globaliseringen av ekonomin och informationsrevolutionen skapar
nya hot men också nya möjligheter. Det är väsentligt att
säkerhetspolitisk forskning beaktar såväl hot som möjligheter och
analyserar Sveriges interaktion med omvärlden i ett dynamiskt
perspektiv.
Forskningen bidrar till att tidigt förutse möjligheter och problem och
blir därmed en förutsättning för att kunna ha god framförhållning och
tidigt utarbeta effektiva och långsiktiga svenska säkerhetspolitiska
strategier.
Sveriges medlemskap i och samarbete inom Europeiska unionen (EU)
ger oss förbättrade möjligheter att på ett globalt plan verka för våra
utrikespolitiska prioriteringar samt värna om den gemensamma
värdegrund som EU samarbetet vilar på. Vår syn på EU:s aktörsroll bör
utvecklas utifrån en identifiering av de gemensamma mål, intressen och
värderingar som vi vill driva tillsammans med andra medlemsstater.
Forskningen kring unionen säkerställer en fortsatt god svensk EU
kompetens som skall bidra till att formulera en framgångsrik långsiktig
svensk strategi.
Forskningsfrågorna gäller bl.a. de säkerhetspolitiska konsekvenserna
av utvidgningen, EU:s institutionella anpassning inför utvidgningen,
säkerhetspolitiska konsekvenser av EMU, den gemensamma utrikes
och säkerhetspolitikens (GUSP) utveckling, konfliktförebyggande i
GUSP, EU:s konstitutionella utveckling, EU:s handelspolitik,
demokratifrågorna, flexibel integration, EU:s nya samarbetsformer och
synen på europeisk integration i medlemsländerna.
Dagens svenska stöd till utrikes och säkerhetspolitiskt motiverad
forskning sker till stor del i form av bidrag till Stockholms
internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Utrikespolitiska
institutet (UI), och Försvarets forskningsanstalt (FOA). Förutom
bidragen till SIPRI, UI och FOA fördelar regeringen direkt stöd åt
framför allt yngre forskare inom utrikes och säkerhetspolitik. Vidare
stödjer regeringen studier, internationella seminarier och konferenser
samt mindre nationella eller internationella projekt inom området
fredsfrämjande verksamhet samt organisationer som bedriver sådan
verksamhet.
Stöd lämnas även till verksamhet som allmänt främjar svensk
utrikespolitik framför allt vad gäller nedrustning och säkerhetspolitiska
frågor. Regeringen finner det väsentligt att kunskap, intresse och
engagemang för global och europeisk säkerhet stimuleras, varför stödet
till organisationer och stiftelser för detta ändamål fyller en viktig
funktion. Bidrag lämnas även till forskningsprojekt av relevans för
Sveriges stöd till de säkerhetsfrämjande insatserna i Östersjöregionen.
10.3.3 Forskning inom det folkrättsliga området
Det finns folkrättsliga aspekter på de flesta frågor som berör global
säkerhet, välstånd och trygghet och folkrätten har på vissa områden
utvecklats radikalt under den senaste tioårsperioden. Även den alltmer
ökande betoningen på individens roll och intressen har lett till en allt
viktigare praktisk och politisk roll för de mänskliga rättigheterna (MR),
och till en utveckling och utvidgning av MR-begreppet. I det
internationella samspelet finns idag ett allt större aktivitetskrav på
internationella organisationer och organ som FN, OSSE, EU,
Europarådet m.fl. vilket även detta har kommit att aktualisera en rad
folkrättsliga problem, t.ex. vad gäller samspelet mellan dessa
organisationer och staterna. Folkrättsliga bilaterala och multilaterala
regleringar får en allt viktigare roll även i den nationella rättsordningen.
Genom globaliseringen minskar staternas roll i det internationella
samspelet och rollen för icke-territoriella aktörer som enskilda
organisationer och transnationella företag ökar.
Genom dessa processer blir sambandet mellan folkrätt och andra
discipliner, som statsvetenskap och nationalekonomi, allt viktigare i det
praktiska dagliga samspelet mellan internationella aktörer. Behovet av
folkrättslig forskning har därför ökat.
Områden som behöver belysas ytterligare genom forskning är bland
annat folkrättsliga aspekter av civilt och militärt samarbete, av
konfliktprevention och krishantering och folkrättsligt ansvar för icke
statliga aktörer (t.ex. politiska och militära rörelser). Även folkrättsliga
aspekter av humanitär hjälp i krigs och andra katastrofsituationer är i
behov av forskningsinsatser. Likaså förhållandet mellan å ena sidan
internationella handelsregleringar, som WTO, och å andra sidan
mänskliga rättigheter, internationell arbetsrätt och internationell
miljörätt, samt folkrättsliga och andra internationella regleringar som
berör verksamheten hos transnationella företag behöver analyseras ur ett
folkrättsligt perspektiv.
I Sverige bedrivs idag folkrättslig forskning vid de juridiska och
rättsvetenskapliga institutionerna vid landets universitet samt vid
Försvarshögskolan. Som en särskild resurs bör här nämnas Raoul
Wallenberginstitutet, som är kopplat till Lunds universitet.
Regeringen fäster stor vikt vid folkrättens efterlevnad och utveckling.
Det vetenskapliga underlag som utgör resultatet av forskning stärker
Sveriges möjligheter att agera internationellt för att främja
efterlevnaden av folkrätten och för att driva utvecklingen av folkrätten.
10.3.4 Forskning inom det handelspolitiska området
Tillämpad forskning rörande handelspolitik sker idag främst inom
universitetens institutioner för nationalekonomi, internationell ekonomi
och statsvetenskap samt inom vissa andra forskningsinstitut. Inom
myndighetssfären finns ett forskningsnätverk knutet till
Kommerskollegium. Inom investeringsområdet bedriver ISA (Invest in
Sweden Agency) och dess ekonomiska råd kvalificerad analys och
forskning kring utländska direktinvesteringar och deras betydelse för
olika delar av Sveriges näringsliv och samhälle. Vidare sker tillämpad
forskning inom flera internationella organisationer med handelspolitisk
eller makroekonomisk anknytning. Exempel på sådana internationella
organisationer är OECD, EU kommissionen, Världsbanken och
Internationella valutafonden. Den svenska tillämpade forskningen
rörande handel och handelspolitik är inte lika intensiv som i många andra
EU-länder. Skillnaden mellan EU och USA är dock ännu större.
I takt med globaliseringen har handelspolitiken på senare tid kommit
att omfatta ett allt bredare spann av samhällsområden. Annan
lagstiftning, rörande t.ex. miljö och sociala frågor, eller vad som
tidigare betraktats som rena inrikesfrågor (t.ex. telekommunikationer,
kultur, bank och försäkringstjänster) berörs idag, eller kan i framtiden
komma att beröras, av handelsförhandlingar bland annat inom WTO.
Samtidigt har konsumenternas intressen kommit att öka kraven på
livsmedelssäkerhet, hälsoaspekter av olika varor och miljömärkning.
Innebörden av nya och existerande handelsavtal behöver belysas
bättre. Det finns behov av tvärvetenskaplig analys av eventuella
oförutsedda effekter av handelsavtal för exempelvis miljön och annan
lagstiftning. Sambandet mellan ökad och friare handel och andra, t.ex.
sociala, hänsyn såsom respekten för mänskliga rättigheter eller
förbättrade arbetsvillkor, förtjänar att studeras. Ekonomiska
konsekvenser av handelsrestriktioner, vare sig det är rena tullar och
kvoter, etableringshinder eller andra former av hinder, behöver
kvantifieras. Forskning på området behövs för att ge underlag för beslut
om ställningstaganden i handelsförhandlingar. Likaså behövs den för att
ge konkreta argument inom ramen för förhandlingarna.
10.3.5 Forskning inom det utvecklingspolitiska området
U ländernas ökade deltagande i det globala utbytet innebär att en rad
frågor av lokal och nationell karaktär i allt högre grad måste ses i ett
globalt sammanhang. Detta ställer länderna, liksom olika enskilda
aktörer, inför frågor som behöver besvaras gemensamt. Det svenska
utvecklingssamarbetet har till främsta uppgift att stödja
fattigdomsbekämpning genom att bl.a. bidra till lösningar av gemensam-
ma och globala problem. Forskning och förbättrad kunskap om vilka
möjligheter och risker globaliseringen medför för u länder och fattiga
människor behövs för att kunna fullfölja detta uppdrag. Svensk forskning
kring dessa frågor sker främst vid universitet och högskolor genom
finansiering av Sida samt inom ramen för Nordiska Afrikainstitutets
verksamhet. Internationellt bedriver organisationer som OECD:s
utvecklingscentrum, Världsbanken och UNDP omfattande forskning om
globalisering inom det utvecklingspolitiska området.
Sida och dess avdelning för forskningssamarbete (SAREC) finansierar
och förmedlar resurser för u-landsforskning. Denna verksamhet har ökat
kraftigt i omfattning under senare år, från anvisade 470 miljoner kronor
1999 till beräknade 570 miljoner kronor under år 2000. Målen för
forskningssamarbetet genom Sida är att stärka utvecklingsländernas
forskningskapacitet och främja utvecklingsrelaterad forskning.
Cirka en tredjedel av Sidas anslag för forskningssamarbete går till
bilateralt samarbete med u länder, i först hand för att utveckla nationell
kapacitet. Regionalt stöd inklusive särskilda program utgör en annan
tredjedel. Internationella forskningsprogram erhåller ungefär en
fjärdedel. Stödet till u landsforskning i Sverige utgör ca tio procent av
anslaget. Svenska forskare medverkar bl.a. som inbjudna
samarbetspartners inom program som stärker u ländernas
forskningskapacitet genom stöd till utveckling av universitet,
forskningsinstitut och forskningsråd.
Sidas u landsforskningsråd är ett särskilt program som vänder sig
direkt till det svenska forskarsamhället. Det skall främja forskning av
värde för utvecklingssamarbetet och öka möjligheterna att etablera
forskningskontakter med utvecklingsländer.
Sida har sammanlagt kommit att bli en betydande aktör inom det
svenska forskarsamhället. Under 1999 utbetalades ca 173 miljoner
kronor till 150 svenska universitetsinstitutioner. Sida svarade under
1998 för tre fjärdedelar av all extern finansiering av u landsrelaterad
forskning vid svenska universitet och högskolor. Sida kan bidra till
ökade kontakter mellan svenska forskare och forskningsråd och
internationellt u landsinriktad forskning. I takt med det ökade intresset
för internationalisering ökar också förutsättningarna för samarbete och
samfinansiering mellan Sida och andra forskningsfinansiärer i Sverige.
Sida bidrar även till u-landsstudier på akademisk grundnivå genom bl.a.
tillkomsten av Palme - Linnaeus stipendieprogram.
Nordiska Afrikainstitutets primära uppgift är att inom Norden främja
och driva vetenskaplig forskning om Afrika och att främja samarbete
och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare. Vid institutet
drivs tre forskningsprogram vars teman under 1999 varit inriktade på
strukturanpassning, fattigdom och utveckling ur lokala och globala
perspektiv samt samhällsstyrning och det civila samhället i stadsmiljöer.
10.3.6 Forskning inom det migrationspolitiska området
Forskningen om asyl och migrationsfrågor bedrivs idag på en rad olika
universitet och forskningsinstitutioner i landet. Stöd till
migrationsforskning har givits av forskningsråden.
Migrationspolitiken är ett område i snabb förändring beroende på en
föränderlig omvärld. Forskning behövs inom en rad migrationspolitiska
områden, både som underlag för det politiska beslutsfattandet och som
stöd för myndigheternas handläggning. Globaliseringen av våra
samhällen innebär att kontaktytorna ökar även mellan utvecklingsländer
och industrialiserade länder. Denna process påverkar benägenheten att
migrera på olika sätt. Det är därför viktigt med forskning kring de
individuella drivkrafterna till migration och den bakomliggande
beslutsprocessen. Forskning om konfliktförebyggande insatser kan
också öka förståelsen av de bakomliggande orsakerna till påtvingad
flykt. Forskning behövs om i vilken mån nationella historiska, politiska,
rättsliga och kulturella faktorer påverkar det migrationspolitiska
harmoniseringsarbetet inom EU. Forskning av hög kvalitet på det asyl
och migrationsrättsliga området är särskilt angeläget och här föreligger
ett behov av vidare teoriutveckling som kan sammanföra olika
rättsdiscipliner. Slutligen har internationell migration olika ekonomiska
effekter både i utvandringssamhällen och i invandringssamhällen.
Migration i ett makroekonomiskt sammanhang är därför ytterligare ett
viktigt forskningsområde.
10.4 Försvarsforskning
10.4.1 En särskild försvarsforskningsutredning
Regeringen förbereder ett samlat försvarspolitiskt riksdagsbeslut hösten
2001. Beslutet förbereds bl.a. genom utredningen (Fö 2000:02)
Översyn av forskning och utveckling inom totalförsvaret. Utredningen
skall enligt sina direktiv (dir. 2000:14) analysera och lämna förslag till
hur nationell och internationell forskning och utveckling skall kunna
nyttiggöras som användbar kunskap och praktiska tillämpningar för
behov inom totalförsvaret. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt från
de senare årens utveckling i omvärlden, ominriktningen av totalförsvaret
samt principen om anpassning.
Utredningen har nyligen redovisat delbetänkandet (SOU 2000:84)
Forskning och utveckling för totalförsvaret Kartläggning och
probleminventering, och skall redovisa sitt slutbetänkande senast den 28
februari 2001. Sammanfattningen i delbetänkandet återges i bilaga 3.
10.4.2 Det nationella flygtekniska forskningsprogrammet
Riksdagen har tidigare beslutat om det nationella flygtekniska
forskningsprogrammet 1993 (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:FöU13,
rskr. 1992/93:393), 1996 (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97:UbU3, rskr
1996/97:99; prop. 1996/97:1, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109)
och 1999 (prop.1999/2000:1, bet FöU1, rskr 1999/2000:74).
Riksdagsbesluten omfattar tillsammans perioden 1993/94 2000.
Statens totala bidrag till finansieringen av programmet har hittills legat
på 30 miljoner kronor per år och omfattar totalt 225 miljoner kronor
för perioden, flygindustrin har bidragit med lika mycket. Målet för
programmet är att genom stimulans till forskningsarbete bidra till att
svensk flygindustris kompetens och konkurrenskraft utvecklas.
Programmet omfattar sådan flygteknisk forskning som är av gemensamt
civilt och militärt intresse; projekten inom programmet genomförs i
samverkan mellan flygindustri, universitet och högskola samt försvarets
forskningsorgan. Programmet leds i samverkan mellan industrin och
staten.
Regeringen har inför det nu aktuella samlade forskningspolitiska
beslutet låtit utvärdera programmet. I utvärderingsrapporten (NUTEK R
2000:8) lämnas förslag om programmets framtida omfattning,
avgränsning, inriktning och styrning. Rapporten har remissbehandlats.
Rapporten och remissyttrandena finns tillgängliga i
Försvarsdepartementet (dnr Fö2000/1158/MIL).
Regeringen bedömer att programmet har bedrivits på ett effektivt sätt
och att resultaten hittills av programmet är positiva. Flygindustrin stöder
förslagen i utvärderingsrapporten om en fortsättning av programmet.
Programmets betydelse från försvars- och näringspolitiska
utgångspunkter motiverar enligt regeringen att programmet fortsätts.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2001 (prop.
2000/2001:1 utgiftsområde 6) att programmet skall fortsätta under
perioden 2001 2003, och att det statliga bidraget till finansieringen av
programmet skall var högst 90 miljoner kronor under perioden.
10.5 Forskning kring sociala frågor, hälso- och sjukvård,
folkhälsa m.m.
Samhället är idag statt i snabb förändring vilket påverkar individers och
olika gruppers levnads och arbetsvillkor. Kontinuerlig forskning är
därför nödvändig för att få kunskap om tillstånd, processer och effekter
såväl vad gäller hälsa och social välfärd som välfärdssystemens funktion
och effektivitet, varvid jämställdhets- och genusperspektiv är viktiga.
Forskning är en förutsättning för att bra välfärdslösningar skall kunna
utformas och oönskad utveckling skall kunna motverkas.
Kommittén Välfärdsbokslut har i sin delrapport (SOU 2000:3)
konstaterat att det finns en hel del kunskapsluckor såväl när det gäller
vår bild av hur samhället och arbetsmarknaden fungerar och hur
människors levnads och arbetsvillkor gestaltar sig som när det gäller
effekter av specifika förändringar eller reformer. Kommittén
konstaterar även att det finns besvärande luckor när det gäller statens
löpande uppföljning av den kommunala verksamheten. Att förbättra
denna uppföljning måste ses som en viktig uppgift framöver, inte minst
mot bakgrund av de betydande belopp som staten och kommunsektorn
använder inom välfärdsområdet. Kunskaperna om såväl orsakerna till
hemlöshet som effekter av gjorda insatser är exempelvis (enl
Hemlöshetskommitténs betänkande SOU 2000:14) mycket
fragmentariska.
Det nya Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (avsnitt
7.3) kommer att få en central roll i stödet till och utvecklingen av
forskningen inom det socialvetenskapliga området och
arbetslivsområdet. Angelägna områden kommer att vara forskning kring
arbetsmarknad, arbetsmiljö, arbetsorganisation, folkhälsa, barn och
familj, handikapp, äldre, migration och etniska relationer, bruk och
missbruk av alkohol och andra droger, socialförsäkring, samt, inte
minst, allmän välfärdsforskning. Genom att nu arbetslivsforskningen och
socialvetenskapen kopplas närmare varandra ökar möjligheterna till en
dynamisk utveckling genom potentiella nya infallsvinklar, liksom
möjligheterna till kraftsamling kring centrala frågeställningar.
Det är viktigt att sammanlänka den allmänna demografiska
forskningen med ovan nämnda forskningsområden mot bakgrund av de
stora förändringar i befolkningens sammansättning som är att förvänta
och som kommer att få ett betydande genomslag på olika områden. Ett
exempel är de problem som kommer att uppstå om barnafödandet ligger
kvar på en låg nivå eller minskar ytterligare.
Det är angeläget att socialtjänstens, liksom hälso och sjukvårdens,
beslut i ökad utsträckning kan bli evidensbaserade, dvs. bygga på
vetenskapligt grundad kunskap om bästa praxis. Former behöver
utvecklas för att forskare i ökad utsträckning skall kunna bistå med
metodstöd vid primär och landstingskommunalt utvecklingsarbete.
Väsentligt är också att det finns forskning som tar ett helhetsgrepp på
den kommunala verksamheten och dess betydelse för medborgarna. Det
är viktigt att kunna ta tillvara internationella erfarenheter t.ex. inom
ramen för det s.k. Campbell Collaboration initiativet.
Forskning om folkhälsa
Ett för samhället strategiskt och viktigt område är forskning om
folkhälsa. Folkhälsoforskning är tvärvetenskaplig till sin karaktär och
innefattar forskning inom såväl det medicinska som det
samhällsvetenskapliga området inklusive beteendevetenskaplig
forskning. Särskilt angeläget är att genom forskningen finna metoder för
hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande verksamhet samt utvärdering
av dessa metoder.
Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) har under 1990-talet gett
stöd till ett stort antal projekt inom folkhälsoområdet vilka
representerat ett brett spektrum av tillämpningar. En bra grund för den
fortsatta folkhälsoforskningen finns genom det forskningsprogram,
"Ojämlikhet i hälsa", som SFR tillsammans med andra finansiärer har
tagit fram och som till viss del håller på att förverkligas inom ramen för
olika intressenters befintliga resurser.
Sverige har utomordentligt goda förutsättningar att förstärka sin
internationellt framstående position inom folkhälsoforskningen både
när det gäller infrastruktur och tillgång till kompetenta forskare. En
förutsättning är därvid att vi utnyttjar de fördelar som bl.a. tillgången till
unika datamaterial ger. Den epidemiologiska forskningen kan ge viktiga
bidrag till folkhälsoforskningen.
En viktig arena för folkhälsoforskningen är arbetslivet. Ett problem
inom detta område är den brist på kunskap som uppenbarats om
orsakerna till samhällets ökade sjukförsäkrings- och
förtidspensionskostnader. De ökade arbetsmiljöproblemen verkar
särskilt att finnas inom offentlig sektor men ökningen märks också på
arbetsmarknaden i sin helhet.
Det nya Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap kommer att
ha en strategiskt viktig roll för den fortsatta kunskapsutvecklingen som
behöver ske på området, som samordnare, forskningsfinansiär och som
spridare av forskningsresultat. Regeringen vill i sammanhanget särskilt
betona vikten av att rådet kontinuerligt har och kan förmedla en god
överblick över forskningsområdet, såväl vad gäller kunskapsluckor som
pågående och avslutad forskning och resultat därav. Viktiga områden för
folkhälsoforskningen är kost och levnadsvanor, smittskydd, alkohol,
narkotika och tobak m.m. I sammanhanget bör nämnas att
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap från RALF övertar
ansvaret för att bedöma det fortsatta behovet av forskning om
hälsorisker i samband med elektromagnetiska fält.
Socialförsäkringsforskning
Kommittén Välfärdsbokslut har i sitt delbetänkande (SOU 2000:3)
konstaterat att det finns en hel del brister när det gäller forskningen
inom det samlade socialförsäkringsområdet. Riksförsäkringsverket har
sedan 1999, efter att tillsammans med SFR ha utrett
socialförsäkringsforskningen, ett medgivande från regeringen att inom
sitt förvaltningsanslag stödja forskning inom socialförsäkringsområdet
med högst 8 miljoner kronor årligen. En successiv uppbyggnad av
forskarkompetensen har skett och RFV får nu allt fler ansökningar av
god kvalitet.
Regeringen bedömer att RFV:s satsningar bör utvärderas senast under
2002 och att RFV och det nya Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap tillsammans bör överväga metoder för att ytterligare
stärka forskningen inom socialförsäkringsområdet med beaktande av de
övriga satsningar som görs inom folkhälsoforskningen.
Forskning kring hälso och sjukvård, allergier, läkemedel m.m.
Hälso och sjukvården är en mycket kunskapsintensiv verksamhet i
snabb utveckling. En allt större andel av omhändertagandet av patienterna
sker i primärvården. Forskning ger ständigt ny kunskap om sjukdomars
uppkomst, om metoder för behandling och vård av sjuka, etc. Samhället
måste på ett effektivt sätt kunna värdera olika medicinska metoder för
att kunna välja de mest effektiva, samtidigt som metoder som av olika
skäl blivit inaktuella kan utmönstras. Användningen av läkemedel utgör
en integrerad del av hälso och sjukvården varför forskningen kring
läkemedel har stor betydelse inom området.
Regeringen har i Nationell handlingsplan för utveckling av hälso och
sjukvården (prop. 1999/2000:149) konstaterat att
sjukvårdshuvudmännens direkta engagemang i forskningen på hälso och
sjukvårdsområdet har varit relativt begränsat. Istället har huvuddelen av
forskningen legat inom ramen för de medicinska fakulteternas
verksamhet. Därigenom har forskningen i första hand kommit att ses
som en fråga för den medicinska professionen och utbildningen, vilket
har inneburit att forskningen inte i tillräcklig grad har kunnat bli ett
verktyg för att utveckla hälso och sjukvården, och särskilt inte
primärvården. Regeringen har därför, som en del i handlingsplanen för
hälso och sjukvården, träffat en överenskommelse med
Landstingsförbundet om att landstingen skall stärka
kunskapsutvecklingen inom primärvården genom stöd till forsknings
och utvecklingsarbete samt genom förbättrade möjligheter för
personalen till kompetensutveckling och fortbildning. Vid
primärvårdsinriktad forskning är det viktigt att uppmärksamma behovet
av könsspecifik kunskap om vårdbehov, effekter av olika vårdåtgärder
och om vårdorganisationens kvalitet och effektivitet.
För att utveckla ett nationellt stöd till kunskaps och
kompetensutvecklingen inom primärvården har regeringen också i den
nationella handlingsplanen föreslagit att 60 miljoner kronor sammanlagt
avsätts under perioden 2001 2004 för tillskapande av ett
familjemedicinskt institut. I handlingsplanen föreslås också fortsatt
satsning på FoU-centra inom äldreområdet vilka skall svara för
kunskapsutveckling inom såväl äldresjukvård som äldreomsorg (se
avsnitt om äldreforskning).
När det gäller forskning kring vård och allergifrågor har
Vårdalstiftelsen sedan sin tillblivelse för drygt fem år sedan fått en
viktig roll på området och har ett väl utvecklat samarbete med framför
allt Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) och Folkhälsoinstitutet.
Vårdalstiftelsen har tagit initiativ rörande inrättande av ett centrum för
vårdforskning vid ett universitet med sjukvårdshuvudmännen som
medfinansiärer. Målet för detta centrum är att utveckla en god
förebyggande hälsovård, en optimal och effektiv vård och behandling
samt effektiva vårdnätverk utformade utifrån ett helhetsperspektiv på
människan/patienten och dennes familj. Regeringen gör bedömningen
att de initiativ som nu tas på olika håll väsentligt kommer att förbättra
förutsättningarna för att utveckla forskning och utvecklingsarbete inom
primärvården.
Utveckling av nya läkemedel är av stor vikt såväl utifrån ett
folkhälsoperspektiv som ur ett industripolitiskt perspektiv. Av de
samlade resurser som satsas på utveckling av nya läkemedel har det visat
sig att läkemedelsföretagen satsar alltmer på läkemedel med breda
målgrupper. Mot denna bakgrund bör ett viktigt mål för det offentliga
vara att stödja även forskning på läkemedel som riktar sig till "smala"
befolkningsgrupper, och där kommersiella vinstintressen inte är lika
givna.
I sammanhanget bör även nämnas att forskning om nya läkemedel är
en stor fråga inom EU. Inom EU:s femte ramprogram för forskning
finns ett särskilt program (Quality of Life and Management of Living
Resources Programme) där projekt med anknytning till
läkemedelsforskning kan ansöka om bidrag.
Forskning kring barn och familj
Forskningen kring barn och familj bedrivs utifrån många olika
utgångspunkter, t.ex. sociala, pedagogiska, psykologiska och
medicinska, och ligger sammantaget på en relativt konstant medelsnivå.
SFR har i sin forskningsstrategi fört fram en idé om ett stort
longitudinellt datainsamlingsprojekt, olivträdsprojektet", som skulle
kunna innebära radikalt förbättrade möjligheter att bedriva en bred
tvärvetenskaplig forskning kring barn och deras familjer. SFR:s tanke
med "olivträdsprojektet" är att det skall vara ett långsiktigt och
tvärvetenskapligt projekt som omfattar ett stort antal individer ända från
födelsen. Mot denna bakgrund bör projektet inte drivas av någon enskild
institution eller enskilt forskningsråd utan hör lämpligen hemma under
Vetenskapsrådet. Eftersom projektet är tänkt att pågå under många år
och kan uppfattas som integritetskänsligt konstaterar SFR att det först
krävs noggranna vetenskapliga överväganden och en bred politisk
diskussion.
Handikappforskning
I propositionen Från patient till medborgare en nationell handlingsplan
för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) konstaterades att den
socialvetenskapligt inriktade handikappforskningen är av alltför ringa
omfattning och att det saknas en god överblick över kunskapsbehovet.
Bemötandeutredningen hade då tidigare i sitt delbetänkande När åsikter
blir handling (SOU1998:16) bl.a. noterat att det mycket sällan finns
forskning utifrån funktionshindrade personers eget perspektiv och så
gott som aldrig forskning som utgår från de rättigheter
funktionshindrade har i egenskap av medborgare. SFR har gjort en
inledande kartläggning av svensk handikappforskning som nu utvärderas.
Resultatet av denna kommer att beredas av det nya Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap och regeringen har för avsikt att ge det nya
rådet i uppdrag att i samråd med andra berörda finansiärer utarbeta ett
nationellt forskningsprogram.
Regeringen har i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken
aviserat sin avsikt att föreslå att medel skall tillföras för att permanent
förstärka handikappforskningen med 5 miljoner kronor år 2001 och
ytterligare 2 miljoner kronor år 2002. Detta kommer regeringen också
att föreslå i budgetpropositionen för år 2001.
Alkoholforskning
Den svenska alkoholpolitiken har de senaste åren främst med anledning
av vårt EU medlemskap genomgått många förändringar och står nu inför
nya utmaningar. I propositionen Vissa alkoholfrågor, m.m. (prop
1998/99:134) konstaterades att alkoholforskningen behöver utvecklas
och stimuleras. Det har därför varit viktigt för regeringen att initialt
stödja det nybildade tvärvetenskapliga Centrum för socialvetenskaplig
alkohol och drogforskning (SoRAD) så att dess verksamhet kan
utvecklas.
Eftersom en försvagning av vissa delar av de traditionella svenska
alkoholpolitiska instrumenten är ett faktum så måste dessa ersättas av
intensifierade preventiva insatser som lika effektivt kan förebygga
alkoholskador. Därför är det angeläget att få igång en förstärkt forskning
kring effekter av olika preventiva insatser. Det är också viktigt att
prioritera insatser som på olika sätt syftar till att följa utvecklingen av
konsumtionsmönster, alkoholskador och alkoholprevention mot
bakgrund av ändrade införselregler och skattesatser. Fördjupade studier
av alkoholkonsumtionens utveckling i olika målgrupper och olika
alkoholkulturer blir speciellt viktig framöver liksom att studera
ungdomars alkoholvanor och hur deras attityder och beteenden visavi
alkohol utvecklas, sprids och påverkas av förändringen. Även
gemensamma forskningsprojekt med andra EU länder för att genomföra
länderjämförande undersökningar vad gäller alkoholproblemens
omfattning och utveckling blir viktigt framöver. Regeringen avser att
återkomma till frågan om alkoholforskningen i den handlingsplan för
alkoholområdet som planeras föreläggas riksdagen senare i höst.
Äldreforskning
Genom den höga prioritet som givits äldrefrågorna de senaste åren
tillförs den av SFR stödda äldreforskningen åren 1999 2001 successivt
29 miljoner kronor i höjd resursnivå. Medelstillskottet används bl.a. för
satsningar på forskartjänster, programstöd, en särskild
levnadsnivåundersökning bland äldre samt inrättandet av två nationella
institut för forskning om äldre och åldrande.
SFR:s satsningar kompletteras av den FoU satsning som sker med
hjälp av regeringens särskilda initiativmedel på äldreområdet under
perioden 1999 2001, bl.a. för att utveckla longitudinell forskning inom
fyra geografiska områden. Dessutom bidrar regeringen med
initiativmedel för att kommuner och landsting tillsammans med
universitet och högskolor skall kunna bygga upp och utveckla 15 lokala
FoU-centra på äldreområdet. Centrumbildningarna är avsedda att
stimulera lokalt förankrad och praktiknära kunskapsutveckling inom
både äldreomsorg och äldresjukvård. Regeringen har bedömt att det är
angeläget att den statliga satsningen kan förlängas under perioden 2002
2004 och har därför i Nationell handlingsplan för utveckling av hälso
och sjukvården (prop. 1999/2000:149) föreslagit att sammanlagt
ytterligare 60 miljoner kronor avsätts för detta ändamål.
Även Vårdalstiftelsen stöder forskning som gäller vården av de äldre
med inriktning mot klinisk praktisk vård och omsorgsforskning. I detta
innefattas även forskning om de äldres närstående vårdare.
Regeringen bedömer att de pågående strukturella satsningarna på
äldreområdet sammantaget innebär högst väsentligt förbättrade
förutsättningar för den svenska äldreforskningen.
10.6 Forskning för skolväsendet
Regeringens bedömning: Regeringen föreslår i
budgetpropositionen för år 2001 en förstärkning av Statens skolverks
forskningsanslag.

Skälen för regeringens bedömning: Skolan är en plats där kunskap
inhämtas, lärande äger rum, där lusten för livslångt lärande skapas och
där grunden för framtiden läggs. Skolbarnomsorgen,
förskoleverksamheten, grundskolan och gymnasieskolan omfattar över
två miljoner barn och unga. Kvaliteten i förskoleverksamhet och
skolbarnomsorg, skola och vuxenutbildning är därför avgörande för
Sverige som kunskapsnation.
Under 1990-talet genomgick det svenska utbildningsväsendet de
största och snabbaste förändringarna någonsin. Ansvaret för förskolan,
skolan och vuxenutbildningen decentraliserades genom en radikal
förskjutning av ansvarsfördelningen mellan stat och kommun.
Förändringarna inom skolsystemet och i samhället har medfört ökade
krav på förskolan, skolan och vuxenutbildningen. Decentraliseringen och
den målstyrda skolan ställer krav på en hög professionell nivå. Det är
därför viktigt att stärka skolpersonalens vetenskapliga kompetens genom
att möjliggöra deras deltagande i relevanta forsknings- och
utvecklingsprojekt.
En kontinuerlig dialog mellan forskningens företrädare och ansvariga
för skolväsendet är en viktig förutsättning för skolväsendets
kunskapsutveckling. Skolan behöver aktivt medverka i att ta fram nya
forskningsfrågor och forskningsområden och delta i den
kunskapsprocess som aktivt forskningsarbete innebär.
Forskningsaktiviteten inom och för skolväsendet behöver dessutom
kraftigt höjas och breddas, brister och underförsörjda områden
identifieras och insatser vidtas för att öka kunskapen. Regeringen har
skapat goda förutsättningar för en förstärkt utbildningsvetenskaplig
forskning genom förslagen i propositionen En förnyad lärarutbildning
(prop. 1999/2000:135) där 90 miljoner kronor föreslås till detta
område under åren 2001-2003.
Statens skolverk har fått ett vidgat ansvarsområde under de senaste
åren. För att kunna möta en mångfald av framtida utmaningar, såväl
avseende innovationsspridning genom utbildning som i form av en
utbildningsvetenskaplig grund för utbildar- och ledaryrken behövs
förstärkta resurser. Skolforskningen skall bidra till att utveckla
skolväsendet i överensstämmelse med samhällets behov och förse
skolsystemet med en systematisk kunskapsgrund. Regeringen föreslår
därför i budgetpropositionen för 2001 en förstärkning av
sektorsforskningen för skolväsendet samt återkommer med en
precisering beträffande Skolverkets uppdrag i detta avseende.
10.7 Lantbruksvetenskaplig forskning
Areella näringar - utveckling och omvärld
De areella näringarna (jordbruket, trädgårdsbruket, skogsbruket, fisket
och vattenbruket samt rennäringen) med därtill knutna industrisektorer
är av stor betydelse för samhällsekonomi, sysselsättning och regional
utveckling. Dessa näringars utveckling i Sverige är dock i hög grad
beroende av en ekonomisk och politisk omvärld, som ställer betydande
krav på utvecklingskraft och anpassningsförmåga. Det är viktigt att
näringarna är ekonomiskt bärkraftiga men även att de utvecklas mot
ekologisk hållbarhet. De skall dessutom kunna svara mot bl.a.
konsumenters krav på säkra och högkvalitativa livsmedel och etiska krav.
Allt detta förutsätter betydande forsknings- och utvecklingsinsatser.
Jordbrukspolitiken och fiskepolitiken är de enda två inom EU
harmoniserade politikområdena. Den förestående östutvidningen av EU,
liksom den påbörjade avregleringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken, är processer som om de inte följs av en medveten
utvecklingsstrategi kan få omvälvande följder för det svenska jordbruket.
Genom att ytterst baseras på gröna växters och algers infångande av
solenergi (fotosyntesen) bidrar de areella näringarna på ett avgörande
sätt till att producera förnybara resurser. De areella näringarnas
ekologiskt hållbara nyttjande av mark och vatten inbegriper även
bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden, varav en
stor del har specifika skötselkrav för att fortleva. De areella näringarna
har vidare en viktig roll i arbetet med att sluta kretsloppen av olika
näringsämnen.
Utvecklingen visar att vi nu gått in i "biologins århundrade", där de
genombrott som i snabb takt görs i kunskaperna om arvsmassan väntas få
lika revolutionerande betydelse för samhälle och näringsliv som
utvecklingen inom IT-sektorn. Denna utveckling kommer med största
sannolikhet att ge nya förutsättningar för de areella näringarna som kan
få en allt större betydelse i den totala samhällsekonomin, t.ex. genom
produktion av förnybara råvaror och bioenergiproduktion. Nyttjandet av
kunskaperna måste dock vara förenlig med högt ställda hälso- och
miljökrav liksom etiska krav.
Som ett uttryck för den moderna biologins potential sker nu globalt
inom jordbruks-, livsmedels- och läkemedelssektorerna stora satsningar
i multinationella företag med stora resurser för forskning och
utveckling. Den privata sektorn kan inte förväntas ta hela ansvaret för att
dess forskning och utveckling är långsiktigt förenlig med samhällets mål
om en hållbar utveckling. Det är därför angeläget att samhället stöder en
grundläggande kunskapsuppbyggnad som ger både samhället och
industrin möjligheter att utnyttja resultaten av den snabba utvecklingen
och samtidigt ger möjligheter att kritiskt följa och bedöma utvecklingen
och agera mot en utveckling som inte är önskvärd från samhällets
synpunkt.
I detta perspektiv ökar också statens ansvar för forskning och
utveckling som av företagen idag inte bedöms som kommersiellt
intressant, t.ex. om ekologiskt hållbara produktionssystem och
växtförädling för regionala behov. Detta gäller även för
utvecklingsländers behov, eftersom dessa lider stor brist på resurser för
att hantera sina stora miljö-, resurs- och försörjningsproblem.
Regeringens strävan att främja en ekologiskt hållbar utveckling omfattar
inte endast den nationella utvecklingen utan har en global dimension.
Alla prognoser tyder på en fortsatt kraftig befolkningsutveckling,
samtidigt som den odlade jordbruksarealen inte kan öka i samma takt.
Snarare tyder många rapporter på att försörjningsunderlaget dramatiskt
försämras främst genom jordförstöring, bebyggelse och vattenbrist.
Svensk forskning och svenskt utvecklingssamarbete har en viktig roll i
att bidra till utveckling av både effektivt och miljöriktigt jordbruk och
hushållning med mark- och vattenresurser. Sverige och andra
industrialiserade länder har även ett ansvar att bidra till en hållbar
jordbruksutveckling i utvecklingsländerna både som importörer av
jordbruksprodukter från dessa länders arealer och som exportörer av
överskottsproduktion på världsmarknaden. Detta är nödvändigt för att
uppnå målet om en långsiktig livsmedelsförsörjningssäkerhet i ett
internationellt perspektiv.
De strategidokument och övrigt underlag som inlämnats belyser den
stora bredden i kunskaps- och kompetensbehoven inom olika
lantbruksvetenskapliga sakområden. Att tillgodose dessa behov är en
utmaning för såväl det kommande Forskningsrådet för miljö, areella och
samhällsbyggande som för SLU och andra universitet och högskolor.
Regeringen har identifierat tre insatsområden av strategisk betydelse
som bör bli föremål för särskilda satsningar: Funktionsgenomik, Risker
med den moderna biologins utveckling samt Ekologiskt lantbruk.
Dessutom redogörs för behov inom ett antal viktiga
lantbruksvetenskapliga forskningsområden, där prioriteringar måste
göras inom nuvarande resursram.
Särskilda satsningar
Sverige är världsledande inom delar av den lantbruksvetenskapliga
funktionsgenomiken, t.ex. inom husdjursforskning och skoglig
forskning. Funktionsgenomiken utnyttjar den i snabb takt ökande
informationsmängden om olika däggdjurs, växters och
mikroorganismers arvsmassa som gör att genernas funktioner kan
detaljstuderas. Tillgången till dessa kunskaper förändrar drastiskt
förutsättningarna för forskningen inom bl.a. växt- och husdjursförädling,
växt- och skogsskydd och veterinärmedicin. Forskningsområdet lovar att
ge fördjupade insikter on t.ex. fotosyntensen, varpå nästan allt liv på
jorden vilar, liksom om djursjukdomars genetiska bakgrund. De
möjligheter som kunskaper om dessa samband ger att styra processer i
växter och även hos människor och djur öppnar helt nya möjligheter och
i vissa fall även oroande perspektiv.
För att hålla jämna steg med USA och andra industriländer i den
vetenskapliga utvecklingen och kunna delta i internationellt
forskningssamarbete, t.ex. inom EU och ha en beredskap inför
framtiden, krävs betydande satsningar inom landet. Det gäller inte minst
jordbruks- och livsmedelsområdet och miljöområdet, där säkerhets- och
miljökrav kommer att kräva betydande kunskapsunderlag.
Lantbruksvetenskaplig forskning omfattar viktiga delar inom den
satsning på funktionsgenomik som regeringen föreslår på annan plats i
denna proposition.
Gentekniken kommer, i kombination med genombrotten inom
funktionsgenomiken, att innebära kraftigt ökade möjligheter att
modifiera växter, djur och mikroorganismer för bestämda syften. En
viktig förutsättning för nyttjandet av kunskaperna är dock att den inte får
innebära några oacceptabla risker för människors och djurs hälsa eller
för miljön och att den även är förenlig med högt ställda etiska krav.
För att säkerställa att utvecklingen inte innebär oacceptabla risker
krävs forskning som ger underlag för de riskbedömningar som måste
göras av tidigare oprövade organismer. Forskningen bör gälla både
ekologiska och genetiska effekter av den modifierade organismen.
Eventuella risker med genetiskt modifierade organismer i livsmedel
behöver också klarläggas. Dessa forskningsbehov bör beaktas av
forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande inom
ramen för den förstärkning som föreslås för rådet på annan plats i denna
proposition.
Ekologiskt lantbruk kännetecknas av en strävan mot hög grad av
självförsörjning av foder och växtnäringsämnen inom gården. Lättlöslig
handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel används inte utan ersätts
av andra åtgärder. Inom djurhållningen läggs stor vikt vid sjukdoms- och
parasitförebyggande åtgärder och vid att ge djuren möjligheter till ett
naturligt beteende samt en i övrigt god djuromsorg. Regeringen anser att
den ekologiska produktionen från en samhällelig utgångspunkt bl.a. är
ett medel i arbete med att nå vissa av de nationella miljömålen och ett
steg mot en uthållig utveckling av jordbrukssektorn. Forskningsområdet
kräver att grundvetenskaplig kompetens inom naturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga och ekonomiska discipliner integreras med mera
produktionsinriktad forskning. På grund av forskningsområdets krav på
flervetenskapliga och/eller tvärvetenskapliga ansatser, bör området
stödjas med en särskild forskningssatsning. Regeringen föreslår därför i
årets budgetproposition en särskild satsning på detta forskningsområde
om 35 miljoner kronor per år under perioden 2001-2003.
Prioriteringar inom jordbruksforskning
En hållbar samhällsutveckling kräver en effektivare markanvändning,
vilket innebär att produktionen på bästa sätt utnyttjar det enskilda fältets
inneboende egenskaper utan att långsiktigt försämra dessa eller belasta
andra ekosystem, grundvattnet eller atmosfären. Forskningen måste
också inriktas på att sluta näringskretsloppen. Risken för spridning av
eventuella smittor bör också beaktas.
Fördjupade studier av kvävedynamiken i marken är nödvändiga särskilt
med avseende på omsättningen av organiskt material. Kunskapen om
fosfor är alltjämt otillräcklig som underlag för rådgivning till
lantbrukarna. Effekterna av rötslam på odlade grödor måste noga
analyseras med avseende på ämnen som kan äventyra människors och
djurs hälsa.
Problemen med markpackning och okontrollerad vittring är alltjämt
stora. För att öka kunskapen om dessa processer behövs en fördjupad
forskning innefattande ingående markfysikaliska och markkemiska
studier, som bl.a. ger förutsättningar för ökad användning av
prcisionsteknik i växtodlingen.
Växtodlingen ska ske på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden
inte utarmas, utan snarare gynnas. Forskning om alternativa
odlingssystem som uppfyller krav på ekologisk uthållighet skall därför
bedrivas för att stödja bl.a. detta mål.
Växtodlingen har alltjämt problem med växtsjukdomar, skadedjur och
ogräs. Motmedlen har hitintills i huvudsak varit kemiska insatser i form
av bekämpningsmedel samt olika skötselåtgärder. Det är angeläget att
öka förståelsen av växternas egna försvarssystem och tolerans mot
stress. Den moderna biologin och framförallt funktionsgenomiken
erbjuder härvidlag stora möjligheter. Forsatt forskning är angelägen
kring ogräsens biologi och bekämpning. Inom växthusodlingen och vid
täckodling behövs ökad kunskap för kontroll av skadegörare.
Kunskapsbristerna inom områdena biodling och pollination är stora
och en bred kunskapsuppbyggnad är angelägen.
En hög kvalitet på animaliska livsmedel grundläggs genom att djur
med god genetisk bakgrund föds upp på ett sätt som befrämjar djurens
hälsa. Också inom husdjursförädlingen erbjuder den moderna biologin
nya möjligheter. Molekylär genetik och populationsgenetik knyts
samman till nya kraftfulla verktyg för avkommebedömning och avel och
funktionsgenomiken kan även här förväntas ge helt nya möjligheter.
Avelsmålen skall innefatta inte enbart produktionsegenskaper utan även
hälsoegenskaper som motståndskraft mot olika sjukdomar och
hållbarhetsegenskaper. Ökade kunskaper om husdjurens
ämnesomsättning och om foderkvaliteten är förutsättningar för ett
framgångsrikt hälsoarbete. För att vara långsiktigt uthållig och etiskt
försvarbar behöver djurhållningen utvecklas mot ett allt mindre
beroende av antibiotika. Eftersom antibiotikaresistens hos bakterier är
ett växande globalt problem behövs akut ökad kunskap om
bakomliggande molekylära och ekologiska mekanismer och
konsekvenserna av resistensutvecklingen.
Zoonoser är smittsamma sjukdomar som kan överföras mellan djur
och människor. Beredskap för och kunskap om zoonoserna är viktiga för
folkhälsan, särskilt som risken för import av sjukdomar över gränserna
ökar.
Hög livsmedelssäkerhet innebär bl.a. minimalt upptag av toxiska
ämnen från mark och vatten, frihet från läkemedels- och
bekämpningsmedelsrester, förebyggande av mögelgifter (mykotoxiner)
i växtodlingen och i vegetabiliska produkter, god infektionskontroll med
minimal antibiotikaanvändning inom djurhållning och vattenbruk,
kontroll och bekämpning av smittsamma djursjukdomar (zoonoser).
En viktig uppgift för livsmedelsindustrin är att bevara de värden som
livsmedelsråvarorna besitter från början och att tillföra nya värden i hela
kedjan till konsumentprodukten. Det är mycket viktigt att öka kunskapen
om råvarans egenskaper relativt processpåverkan i såväl nya som
befintliga processer.
Allmänhetens ökade intresse för hälsoeffekter av livsmedel har
stimulerat också livsmedelsindustrin i denna riktning. För att kunna
utveckla funktionella livsmedel krävs inte bara produktutveckling och
karakterisering av produktens sammansättning, utan också möjligheter
att testa dess effekter på människors hälsa och visa att det inte finns
några negativa effekter av en längre tids konsumtion. Det är viktigt att
förstå de mekanismer som är knutna till olika hälsoeffekter.
Genteknik och bioteknik ger oanade möjligheter att påverka
råvarusammansättning och tillverkningsprocesser liksom att utveckla
nya produkter genom att kvantitet och egenskaper på stärkelse,
proteiner, fetter och andra ingredienser kan modifieras i önskad riktning
i växter. Eventuella risker med användningen av genetiskt modifierade
organismer (GMO) i livsmedel måste noga studeras.
Jordbruket och skogsbruket har en stor potential att producera
förnybara råvaror för andra industrigrenar än livsmedelsindustrin och
skogsindustrin. För att nya material ska få genomslag på marknaden
måste de ha speciella fördelar jämfört med existerande material eller
fylla behov där konsumenterna är villiga att betala en merkostnad. Miljö-
och uthållighetsaspekter får här växande betydelse. Möjligheterna att
med genteknik modifiera befintliga gagnväxter för produktion av nya
intressanta råvaror är mycket stora.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att utarbeta ett
förslag till en svensk hästpolitik. I uppdraget ingår bl.a. att bedöma
behovet av stöd till forskning inom hästsektorn.
Prioriteringar inom skoglig och skogsindustriell forskning
Skogsbruket och skogsindustrin har stor betydelse för svensk ekonomi.
Som skogsindustrination har Sverige en relativt omfattande skoglig och
skogsindustriell forskning och utbildning. Grundläggande
skogsvetenskaper har sin tyngdpunkt vid SLU medan grundläggande
skogsindustriell forskning huvudsakligen bedrivs vid andra universitet
och högskolor. Skogsindustrin har dessutom egen forskning inom
företagen samt med staten gemensamt finansierad forskning vid institut
med inriktning mot skogsbruk (Skogsbrukets forskningsinstitut,
SkogForsk), träbearbetningsindustri (Trätekniska forskningsinstitutet,
Trätek) samt pappers- och massaindustrin (Skogsindustrins tekniska
forskningsinstitut, STFI).
Skogsekosystemforskning har stor betydelse för området
skogsbrukmiljö. Svensk forskning om växthuseffekten är internationellt
uppmärksammad och det är angeläget att den fortsatt kan spela en viktig
roll i den vetenskapliga analysen av påverkan på klimatet och
konsekvenser av detta. Kunskaper om processer i skogsmark, träd och
ekosystem samt hur naturresursen utnyttjas och brukas kommer att ha
stor betydelse för framtida åtgärder.
Skog och ved har stor ekologisk betydelse för bevarande av biologisk
mångfald och ett flertal s.k. nyckelbiotoper är knutna till skog. Sveriges
ekonomiska beroende av skogsproduktionen och samtidigt pådrivande
roll i miljöarbetet gör det angeläget att fortsatt utveckla skogsbruket.
Forskning som ger vetenskapligt underlag till bevarandestrategier och
skogsbruksåtgärder för hållbart nyttjande av skogen som resurs är därför
angelägen.
Skogarnas funktion i biogeokemiska och hydrologiska kretslopp
uppmärksammas alltmer. Skogsekologisk forskning, inklusive
försurningsforskning, har en stark ställning i Sverige, vilket gör det
möjligt att delta i internationellt samarbete inom området. Ekologisk
forskning kring skogsekosystemens funktioner och biogeokemi är
därför motiverad.
Skogsbeståndet i Sverige ökar, liksom i många andra länder. Ökningen
av skogsproduktionen gör det möjligt att ta ökad miljö- , kultur-, och
naturvårdshänsyn samtidigt som skogen och skogsråvaran utnyttjas.
Nyttjande av förnybara energikällor blir allt viktigare, inte minst med
hänsyn till behovet att minska beroendet av fossila bränslen. Åtgärder
bör grundas på goda kunskaper om skogsekosystemens uthålliga
produktionsförmåga och roll i bevarandet av biologisk mångfald.
Tidigare utvecklade skogsskötselsystem måste nu kompletteras med
uthålliga system för uttag av biobränsle samt system som klarar målen
om biologisk mångfald, tätortsnära skogsbruk och ädellövskogsbruk.
Det är angeläget att en sådan forskning också har naturvårds- ,
kulturvårds- och miljöskyddsaspekter som ingående viktiga
komponenter. Forskningen har en roll för privatskogsbrukets utveckling
men även för analys av konsekvenserna av det ökade antalet
privatskogsbrukares agerande. Nyttjandet av skogar och skogsresurser
kräver att ett flertal ofta motstridiga intressen kan förenas för att på
bästa sätt nyttja denna naturresurs. Den skogliga forskningen har starka
kopplingar med miljöpolitiken och jordbrukspolitiken. Forskningen är
viktig för internationella överenskommelser om begränsning av utsläpp
och skydd för natur- och miljövärden.
Under 90-talet har skogsnäringens forskningsbehov varit föremål för
flera utredningar. Den senaste utredningen PROMIS beskriver industrins
situation, nuvarande forskning och även forskningens betydelse för den
svenska skogsnäringens konkurrenskraft. Regeringen ser positivt på
förslaget att fokusera medel till nationella nätverk med en bred
sammansättning av kompetenser från etablerade forskningsmiljöer. Det
är en angelägen uppgift för berörda myndigheter att i samverkan med
övriga aktörer bidra till effektivisering och förnyelse inom områden där
Sverige kan bygga upp konkurrenskraftiga forskningsmiljöer.
Under det senaste decenniet har olika forskningsstiftelser, såsom
Stiftelsen för strategisk forskning, KK-stiftelsen och Mistra (Stiftelsen
för miljöstrategisk forskning), tillkommit som viktiga finansiärer av
forskning och utveckling för skogsnäringens behov, vad gäller såväl
grundläggande som mera tillämpad forskning. Det är viktigt att det
statliga forskningssystemets insatser på detta område i största möjliga
utsträckning samordnas med dessa stiftelsers insatser.
Svenska forskare inom området trä- och fiberforskning är ledande,
bl.a. genom en tidig och mycket framgångsrik tillämpning av
funktionsgenomiken på träd. Fortsatt satsning inom detta område är
därför väsentlig.
Övriga prioriteringar inom politikområdet
Det finns ett behov av långsiktig kunskapsuppbyggnad om glesbygdens
och landsbygdens omvandling. Forskningen bör fokusera på hur
befolkning, företag och miljö reagerar på utvecklingen i omgivande
strukturer. Inom området landsbygdsutveckling behövs nya sätt att
identifiera och beskriva de möjligheter och problem som utmärker den
moderna landsbygden i Sverige. Det finns anledning att anlägga ett
genusperspektiv i dessa studier.
De areella näringarnas roll att tillgodose estetiska, kulturella och
sociala behov ökar starkt. Forskningen bör inriktas på att utveckla detta
nya område i kombination med traditionell landsbygdsverksamhet.
Landsbygdsforskningen i den västliga världen visar att det råder stora
och ofta oförklarade variationer vad gäller dynamik mellan olika
landsbygdsområden. Att söka förklaringar till sådan variation är en viktig
forskningsuppgift. Småföretagande i landsbygdsmiljöer ställer ofta krav
på entreprenörskap som bör studeras närmare som underlag för
utveckling av landsbygden.
SJFR har tillsammans med Fiskeriverket utarbetat ett
forskningsprogram för den svenska fiskforskningen. Fiskeriverket
ansvarar inom detta för tillämpad forsknings- och
undersökningsverksamhet som rör yrkesfisket, fritidsfisket, fiskevården
och vattenbruket medan SJFR ansvarar för grundläggande forskning och
övrig tillämpad forskning. SJFR anger i sin forskningstrategi
huvudmålen för rådets fiskforskning. Regeringen anser att dessa
huvudmål är viktiga och delar bedömningen att de strategiska
forsknngsfälten för att nå dessa mål är ekologi, fysiologi och genetik.
Fiskeriverkets forsknings- och undersökningsverksamhet är nödvändig
för hållbar utveckling av fiskeresurserna i enlighet med nationell politik
och internationella åtaganden. Förvaltningen sker främst av
kommersiellt viktiga arter, av ekologiska nyckelarter och av fiskarter
vars förekomst kan vara hotade. För att upprätthålla verksamhetens
kvalitet behöver en kontinuerlig foU vidmakthållas.
Det dynamiska samspelet mellan renar och vegetation liksom
samspelet mellan renar, andra bytesdjur och rovdjur, där
existensmöjligheterna för alla tre är i fara samt rennäringens samspel
med t.ex. skogsbruk och annan markanvändning kräver fördjupad
forskning. Prioriterade mål bör vara att maximera nyttan av använda
betesresurser m.m. inom ramen för ekonomiskt och ekologiskt hållbara
uttag. Renskötselns sociala och kulturella funktioner har avgörande
betydelse för både renskötselns och den samiska kulturens långsiktiga
överlevnad. Forskning kring hur dessa relationer ser ut bör prioriteras.
Rennäringens nuvarande och potentiella betydelse för regional välfärd
och attraktivitet via sekundära sysselsättningseffekter i andra näringar,
service och besöksnäringar är praktiskt taget okänd. Att klarlägga dessa
relationer och anvisa vägar för vidareutveckling bör ges hög prioritet.
För att uppnå största möjliga nytta är det av stor vikt att den statligt
finansierade forskningen inom området koordineras med den FoU-
verksamhet som bedrivs med stöd av olika finansieringskällor.
Viltforskningens syfte är att utveckla och förmedla kunskaper som
behövs för ett uthålligt nyttjande och en god förvaltning av landets
viltbestånd. Naturvårdsverket är en av de viktigare myndigheterna i
tillämpningen av regleringar och viltforskningen spelar en viktig roll för
att de ska kunna följas. Forskningen är i huvudsak naturvetenskaplig, men
ett begränsat utrymme har även givits viss samhällsvetenskaplig
forskning till stöd för viltförvaltningen. Regeringen anser att
Naturvårdsverket även fortsättningsvis bör disponera medel ur
Jaktvårdsfonden. Forskningsrådet för miljö, lantbruk och
samhällsplanering bör dock i samråd med Naturvårdsverket och berörda
intressenter utreda hur de olika forskningsbehoven inom området skall
tillgodoses och hur kontakten mellan grundläggande och åtgärdsinriktad
forskning skall säkerställas.
10.8 Forskning om kultur och medier
Regeringens bedömning: Det finns ett uttalat behov av
kunskapsuppbyggnad och forskning inom museiområdet. Regeringen
föreslår i budgetpropositionen för 2001 att 15 miljoner kronor
anvisas för en museipedagogisk satsning som bland annat innefattar
insatser för erfarenhetsutbyte, metodutveckling och forskning.
Kulturområdets forskning och utvecklingsarbete
Sektorsforskningen inom kulturområdet spänner över ett vidsträckt
område som inte bara innefattar konstarter, kulturarv eller
kulturinstitutioner utan även grundläggande värderingar och
förhållningssätt.
Statens kulturråd, som även fördelar medel för forskning och
utveckling vid ansvarsmuseerna, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och
Språk och folkminnesinstitutet har anvisade medel för
verksamhetsforskning och utvecklingsarbete inom kultursektorn.
Statens kulturråd har i uppgift att bl.a. följa utvecklingen och ge ett
samlat underlag för den statliga kulturpolitiken. Kulturrådet skall även
verka för samordning. Riksantikvarieämbetet är central
förvaltningsmyndighet för kulturmiljön och kulturarvet. Språk och
folkminnesinstitutet har bl.a. till uppgift att samla in, bevara,
vetenskapligt bearbeta och ge ut material om dialekter, folkminnen,
folkmusik, ortnamn och personnamn. Flera av myndigheterna har ett
etablerat internationellt samarbete med universitet, högskolor och andra
myndigheter. Inom ramen för EU:s femte ramprogram för forskning och
utveckling (1998 2002) finns flera tematiska program som innehåller
delområden för kulturområdet bl.a. Morgondagens stad och kulturarvet
och Multimediainnehåll. Det är angeläget att myndigheterna inom
kulturområdet i ökad utsträckning stimuleras till ett ökat deltagande i
olika internationella sammanhang, bl.a. inom ramen för EU:s
ramprogram för forskning och utveckling.
Institutionerna bedriver av tradition ett omfattande forsknings och
utvecklingsarbete och kunskapsuppbyggnad inom sina kärnämnen. Flera
av insatserna har karaktären av långsiktiga nationella åtaganden. Dessa
insatser är av stor betydelse för universitetsforskningen eftersom det
handlar om t.ex. grundläggande materialbearbetning som många gånger
är en förutsättning för vidare grundforskning.
Kulturarvsinstitutionernas, i synnerhet museernas, forskning är starkt
knuten till samlingarna vilket gör att deras roll som kunskapsuppbyggare
knappast kan ersättas av andra. Ansvarsmuseernas forskning inriktas i
huvudsak på museernas uppgifter att vårda samlingarna, göra dem
tillgängliga för forskning, utföra dokumentationsarbete samt bedriva
utåtriktad verksamhet. Ansvarsmuseerna har i egenskap av expertorgan
till uppgift att tillhandahålla specialiserad kunskap till andra museer och
till samhället i övrigt.
Under senare tid har kulturarvsinstitutionernas betydelse i samhället
uppmärksammats. Från att ha haft som enda uppgift att samla in, vårda,
bevara och tillgängliggöra det som uppfattades som ett objektivt
kulturarv växer nu kraven, såväl internt som externt, på att institutionerna
också aktivt skall medverka i samhällsdebatt och normbildning. Denna
utvecklade syn på kulturarvsinstitutionernas betydelse innebär också att
kraven på forskningen förändras.
Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) gavs
1997 i uppdrag att utreda och föreslå åtgärder för uppbyggnad och
utveckling av sektorsforskningen inom kulturområdet. I den slutrapport
som presenterades den 6 mars 2000 efterlyser HSFR en tydligare
samverkan mellan kultursektorn och universitetsforskningen, liksom att
de tvärvetenskapliga forskningsinsatserna bör utvecklas. HSFR anser
även att ett nytt forskarämne, museivetenskap, bör införas och att
forskningsmedlen till museisektorn bör ökas så att det står i paritet med
övriga verksamhetsområden inom kulturarvsområdets sektorsforskning.
Vidare föreslås att medel bör avsättas för museivetenskaplig forskning i
form av ett särskilt, tidsbegränsat ramprogram vid HSFR. För att stärka
forskningens status vid myndigheterna föreslår slutligen HSFR att det
inrättas särskilda forskartjänster samt att medarbetare utan
forskarkompetens ges möjlighet till forskarstudier.
Kultursektorns forskning skall tillgodose de egna behoven av
kunskapsuppbyggnad bl.a. när det gäller kompetensförsörjning och
frågor om vård och bevarande av samlingar. Flertalet av de myndigheter
som får bidrag för forsknings och utvecklingsinsatser inom
kulturområdet har egna forskningsprogram eller liknande.
Museologi, eller museivetenskap, är ett tvärvetenskapligt ämne, som
utnyttjar kunskap och teori från många skilda områden, både
humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga. Den
museala processen, från urval och insamling till förmedling av kunskap
och upplevelsevärden, studeras inom museologin. Internationellt sett är
museivetenskap en egen vetenskapsgren med egen teoribildning. Det
finns ett uttalat behov av ökat erfarenhetsutbyte, metodutveckling och
forskning inom museiområdet. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen för 2001 att 15 miljoner kronor anvisas för detta
ändamål.
Forskning om kulturarvet, kulturpolitik och kulturmiljö
En viktig frågeställning är hur kulturarvsbergreppet skapas och
formuleras med utgångspunkt i olika historiska, nationella och politiska
förklaringsmodeller och hur detta förmedlas och brukas i ett kulturellt
och socialt sammanhang. Kopplingen mellan kulturarvsfrågor och andra
ämnesområden (IT, teknik, arkitektur m.fl.) behöver också lyftas fram.
Samarbete med universitet och högskolor är betydelsefullt för
kulturarvssektorn. I särskilt hög grad gäller detta för Naturhistoriska
riksmuseet som deltar aktivt i utbildning och handledning vid framförallt
universiteten i Stockholm och Uppsala.
Kulturpolitisk forskning är ett tämligen nytt forskningsområde i
Sverige som är under utveckling. Den kulturpolitiska forskningen är
oftast tvärvetenskaplig och kräver insikter i t.ex. politik, pedagogik,
marknadsföring, ekonomi och administration. Kulturpolitikens
implementerande i övriga politikområden kommer att ställa nya och
vidgade krav på utbildning, forskning och utveckling inom detta område.
Kulturmiljöns kunskapsinnehåll kan bidra till att lösa problem och
svara mot nya utmaningar mot hållbar utveckling. Bevarandet av
kulturarvet kräver att praktiska och teoretiska,
tekniska/naturvetenskapliga och humanistiska kompetenser kombineras.
Kulturmiljön speglar såväl naturförutsättningarna som människans
nyttjande av landskapet. Det är angeläget med ytterligare
kunskapsuppbyggnad kring sambanden mellan odlingslandskapets
omvandling, vården av kulturlandskapet och en biologisk mångfald.
Dagens skogsbruk påverkar ofta kulturmiljön negativt och ytterligare
forskningsinsatser behövs bl.a. för att utveckla alternativa, mer
skonsamma, markberedningsmetoder. Infrastrukturen påverkar
kulturmiljön genom bl.a. intrång i kulturmiljöer, barriäreffekter, buller
och fysiska skador på kulturarvet genom t.ex. luftföroreningar. Ökad
kunskap behövs framförallt avseende metoder för värdering av
kulturmiljön i samband med infrastrukturarbete samt
luftföroreningarnas inverkan. För att uppnå en hållbar utveckling med
hänsyn tagen till kulturvärdena ställs det nya krav på ett tvärvetenskapligt
angreppssätt i forskningen, där utvecklingsmöjligheten ligger i
gränssnittet mellan naturvetenskap, teknik, humaniora och
samhällsvetenskap.
Forskning på massmedieområdet
Massmedierna spelar en central roll i den moderna demokratin och
tillhör våra absolut viktigaste kulturbärare. Behovet av kunskap om
massmediernas roll och villkor i samhället har ökat i en tid av snabb
teknisk utveckling, globalisering, kommersialisering och koncentration
av medieägandet. En förutsättning för väl underbyggda och långsiktigt
hållbara politiska beslut, med främsta syfte att garantera yttrandefrihet,
tillgänglighet och mångfald i medierna, är tillgången till en bred och
kvalitativ forskning och dokumentation av medieutvecklingen.
Den oberoende massmedieforskning som bedrivs vid universitet och
högskolor är här av stor betydelse, liksom den kompletterande forskning
som initieras utifrån identifierade samhällsbehov.
Mediemyndigheternas verksamhet med att ta fram forskning och
dokumentation om medieutvecklingen har under senare år ökat i
omfattning. Radio och TV verket har i uppgift att följa och löpande
förse regeringen och andra intressenter med information om
utvecklingen inom medieområdet. Ytterligare två myndigheters
verksamheter med att följa medieutvecklingen kan särskilt nämnas.
Granskningsnämnden för radio och TV ger på regeringens uppdrag ut
rapporter om programutbudet i radio och TV. Rådet mot skadliga
våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) följer utvecklingen vad gäller
våldsskildringar i rörliga bildmedier, tar initiativ till studier och
publicerar forskningsrapporter i en skriftserie.
10.9 Ungdom, idrott och folkrörelsefrågor
10.9.1 Ungdomsforskning
I Ungdomsstyrelsens rapport Stöd till svensk ungdomsforskning (2000)
konstateras att HSFR har följt de riktlinjer som lades fram i
propositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5), och att
ungdomsforskningen utvecklats och fått en höjd kvalitet. HSFR har
utöver att bevilja bidrag till olika projekt bl.a. anordnat konferenser,
tillsatt två tjänster inom ungdomsforskningen samt initierat en
omvandling av de regionala ungdomsforskningscentra till
nätverksbildningar. I Ungdomsstyrelsens utvärdering föreslås att det
skapas ett samlat nationellt nätverk för ungdomsforskningen.
Ungdomsstyrelsens utvärdering visar också att HSFRs stöd till
ungdomsforskning har koncentrerats till forskning inom sociologi och
pedagogik medan flera discipliner saknas helt. Vidare har de nationella
nätverken påtalat att tvärvetenskapligheten minskat inom
ungdomsforskningen och att det saknas longitudinella forskningsprojekt
som belyser ungas situation.
Omvandlingen av ungdomsforskningscentren till fem nationella
nätverk i kombination med en neddragning av resurser för administration
av varje nätverk har inneburit att möjligheterna att driva nätverken
försämrats. Inom ramen för ett nationellt nätverk skulle det vara möjligt
att inrymma flera olika tematiska inriktningar, som skulle kunna fungera
som mindre och specialiserade nätverksbildningar.
Regeringen anser att ungdomsforskningen haft en positiv utveckling
under senare år. Fortfarande är emellertid kunskapsunderlaget
otillräckligt inom många ungdomsfrågor, bl.a. vad gäller villkoren för
s.k. marginaliserade ungdomar och ungdomars egen organisering. Det är
angeläget att prioritera forskning om marginaliserade ungdomars villkor
liksom forskning om olika åtgärder och metoder som syftar till att
förbättra villkoren för dessa ungdomar. Ansvaret för
ungdomsforskningen bör i fortsättningen ligga på det nya
Forskningsrådet för arbetsliv och sociala frågor. Det ankommer på rådet
att efter samråd med berörda intressenter besluta om hur arbetet med
ungdomsforskningen skall organiseras. Regeringen förutsätter att
ungdomsforskningen hanteras på ett likartat sätt i rådet som i den
tidigare organisationen.
10.9.2 Forskning inom idrottsområdet
På nationell nivå har Centrum för idrottsforskning (CIF) till uppgift att
initiera, samordna och stödja forskning om idrott. Idrott ges därvid en
vid definition och omfattar både tävlingsidrott, motion, rekreation,
friskvård och rehabilitering.
Av CIF:s nuvarande budget om drygt 10 miljoner kronor årligen
används ca 80 procent till forskningsprojekt och anställningar. Anslag
kan ges till ca 70 80 projekt per år. Riksidrottsförbundet har i sitt
budgetunderlag för år 2001 noterat att medlen till idrottsforskning utgör
ca 2 procent av det statliga anslaget till idrotten vilket är en ringa andel i
jämförelse med de medel som avsätts för forskning inom andra
samhällssektorer.
En bidragande orsak till svensk idrotts starka internationella position
är vår idrottsforskning. Idrottsforskning är både mångvetenskaplig och
tvärvetenskaplig. Den innefattar studier av människans motoriska och
fysiska prestationsförmåga, förändringar i och påverkan på idrottslig
förmåga samt hur individen påverkas socialt, psykiskt och kroppsligt av
olika idrottsaktiviteter.
Den kunskapsutveckling som sker inom idrottsforskningen har
betydelse inom områden som folkhälsa, livsstil, etik, demokrati och
mänsklig prestationsförmåga. De resultat som idrottsforskningen
genererar används av många olika verksamheter och organisationer
förutom av den organiserade idrottsrörelsen. Forskning rörande bredd
och motionsidrott samt idrottens samhälleliga betydelse, såsom
forskning avseende idrottsjuridik och idrottsekonomi, är efterfrågad
men resurser saknas i dag för dessa ändamål. För att tillmötesgå behovet
av resurser inom idrottsforskningen, i första hand genom att ställa ökade
medel till CIF:s disposition för forskningsprojekt, bör ökade resurser
tillföras idrottsforskningen genom omfördelning inom ramen för
anslaget Statens stöd till idrotten.
10.9.3 Forskning om folkrörelser
Forskning om folkrörelser berör många akademiska discipliner, bland
annat statsvetenskap, national och företagsekonomi, kulturgeografi,
sociologi och socialt arbete. I begreppet folkrörelser inbegrips i detta
sammanhang alla typer av verksamheter som kan räknas till "den tredje
sektorn" eller "den sociala ekonomin", det vill säga verksamhet i
föreningar, kooperativ, allmännyttiga stiftelser, ömsesidiga företag,
lokala utvecklingsgrupper och liknande.
Genom 1993 års forskningspolitiska beslut ställde sig riksdagen
bakom förslaget att låta utarbeta ett handlingsprogram för forskning om
ideell verksamhet. I rapporten Handlingsprogram för forskning om
ideell verksamhet (Ds 1995:30) föreslås att tre forskningsfält
prioriteras. Det gäller förutsättningarna för att ideell verksamhet skall
uppstå och utvecklas. Det gäller vidare forskning om den ideella
verksamhetens organisation. Det tredje forskningsfältet är folkrörelsers
och ideella verksamheters betydelse för människor, bygder, samhällsliv
och näringsliv. Välfärd, demokrati, arbete och företagande samt lokal
utveckling kan pekas ut som viktiga forskningsteman, vad gäller samtliga
tre fält. Forskningen inom folkrörelseområdet bör medge möjligheter
till internationella jämförelser samt präglas av demokratiska aspekter
och ett genusperspektiv.
Finansieringen av folkrörelseforskningen sker genom olika
forskningsråd och andra forskningsfinansiärers försorg. Det saknas
emellertid en heltäckande och ingående kartläggning av forskningen om
folkrörelser enligt ovan. Det kan finnas anledning att samla stödet till
folkrörelseforskningen, så att en forskningsfinansiär får huvudansvaret
med bättre möjligheter till överblick och samordning inom
forskningsområdet. För att få underlag till en sådan förändring avser
regeringen att ta initiativ till en kartläggning och utvärdering av
folkrörelseforskningen och stödet till denna forskning.
10.10 Integration, mångfald, storstad och nationella minoriteter
Integration och mångfald i forskningen
Integrationspolitiken som lades fast i propositionen Sverige, framtiden
och mångfalden från invandrarpolitik till integrationspolitik (prop.
1997/98:16) innebär ett förändrat synsätt där integration uppfattas som
en ömsesidig, nyskapande och utvecklande process som omfattar hela
samhället. Som en konsekvens av integrationspolitiken måste ett
integrations- och mångfaldsperspektiv genomsyra forskningen. Ett
integrations och mångfaldsperspektiv bidrar till förståelse om
värderingars betydelse för problemval m.m.
För integrationen är individers möjligheter till egen försörjning,
utbildning, inflytande och delaktighet i samhälleliga processer de mest
centrala områdena. Därför är det viktigt att forskningen särskilt inriktas
på dessa forskningsområden. Regeringen har beslutat om direktiv för en
särskild utredare som skall beskriva och analysera fördelningen av makt
och inflytande inom olika delar av det svenska samhället ur ett
integrationspolitiskt perspektiv (dir. 2000:57)
Andra viktiga forskningsområden är etniska relationer rasism och
etnisk diskriminering. Som ett första steg i en nationell handlingsplan
har regeringen bl.a. uppdragit åt Integrationsverket att vidta åtgärder för
att utveckla ett strategiskt och långsiktigt arbete mot rasism,
främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Ökade kunskaper behövs
både om mekanismerna bakom främlingsfientlighet och diskriminering
och om arbetsmetoder.
Storstadspolitik
I december 1998 beslutade riksdagen om mål och inriktning för
storstadspolitiken (prop. 1997/98:165, bet.1998/99:AU2, rskr
1998/99:34). I enlighet med storstadspropositionen inrättade
regeringen i januari 1999 en storstadsdelegation med ansvar för att
utveckla och samordna den nationella storstadspolitiken.
Storstadspolitiken innehåller två mål avseende dels tillväxt, dels
segregation.
Genom storstadspropositionen har Sverige för första gången fått en
politik för storstäder. På motsvarande sätt är urbana frågor på väg att få
en mer framträdande roll inte bara inom Sverige utan även i nordiska
sammanhang och inom EU. Internationellt sett ter sig frågor kring
städers utveckling starkare förankrade i olika forskningsdiscipliner än
vad som hittills varit fallet i Sverige. För Storstadsdelegationens
möjligheter att utveckla den nationella storstadspolitiken är forskningen
kring storstädernas villkor av stor vikt.
Forskning om nationella minoriteter
Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen Nationella
minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr.
1999/2000:69) har en grund lagts för en samlad svensk
minoritetspolitik till skydd för de nationella minoriteterna i Sverige;
samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. De språk som
omfattas är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Av
dessa har samiska, finska och meänkieli en historisk och geografisk bas,
vilket innebär krav på mer långtgående åtgärder för dessa språk.
Som en konsekvens av minoritetspolitiken är det angeläget att
forskning i minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna
fortsätter och kan utvecklas. Det är därför väsentligt att den forskning
som sker i samiska, finska och meänkieli bedrivs vidare. Det finns
vidare ett behov av forskning i romani chib och jiddisch samt om de
nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Regeringen vill i
sammanhanget peka på vad som sagts om forskning inom s.k. småämnen
i avsnitt 7.2.
10.11 Forskning kring transporter, emission, arbetsliv, turism,
konkurrens, regionalpolitik etc.
Transport- och emissionsforskning
Ett effektivt transportsystem är en förutsättning för att andra
verksamheter ska fungera och att ambitioner inom andra politikområden
ska kunna nås. Kommunikationsforskningsberedningen (KFB),
Vägverket respektive Banverket är de mest betydelsefulla statliga
finansiärerna av transportforskning. Av KFBs budget var år 1999 ca 100
miljoner att hänföra till transportforskning. Vägverket satsade samtidigt
ca 115 miljoner kronor och Banverket ca 40 miljoner kronor.
Teknisk framsyn pekar ut några viktiga förändringstendenser som bör
påverka framtida prioriteringar inom området. Mot bakgrund av dessa
och den forskningsstrategi som KFB tagit fram för svensk
transportforskning kan följande strategiska områden pekas ut.
Modern transporttelematik, eller ITS (Intelligent Transport Systems),
skapar mycket påtagliga möjligheter att effektivisera transportsystemet.
Förmågan att dra nytta av dessa möjligheter är avgörande för
transportsektorns utveckling.
Expanderande storstadsregioner ställer krav på ökad
transportkapacitet. Det finns en oro att undermåliga transporter i
tillväxtregionerna kan hämma den ekonomiska tillväxten, inte bara på
regional utan också på nationell nivå. Samtidigt är det förknippat med
stora problem att anlägga ny infrastruktur.
Genom industrins internationalisering och genom EU-medlemsskapet
befinner sig transportsektorn i en snabb internationaliseringsprocess.
Transportmarknaden öppnas för internationell konkurrens. Frågor för
forskningen att lösa är hur svenska regelsystem bör utformas för att
möta denna utveckling och hur svenska transportföretag bör agera för att
skapa sig en stark position på framtidens europeiska transportmarknad.
Transportpolitiken innebär en stark betoning på trafiksäkerhet, vilket
bl.a. kommit till uttryck i den s.k. "nollvisionen", på sikt ska ingen dödas
eller skadas allvarligt i trafiken. Det har visat sig svårt att uppnå det
etappmål för vägtrafikolyckor som ställts upp. Ytterligare
kunskapsunderlag behövs och det finns behov av metod- och
teoriutveckling. Trafiksäkerhetsforskningen bör i ökad utsträckning få
en mer trafikslagsövergripande inriktning. Det behövs mer kunskap om
hur olika slag av åtgärder kan kombineras och vilka effekter de får på
trafiksäkerheten. Inom trafiksäkerhetsforskningen råder det idag ett gap
mellan kunnande och implementering. Implementeringsforskning
framstår därför som angelägen.
Teknisk framsyn framhåller att rena fordon kommer att kunna minska
miljöstörningarna radikalt under de kommande tjugo åren. Det kommer
dock att dröja avsevärt längre innan alla fordon i fordonsparken utgörs av
s.k. nollemissionsfordon. Emissionsforskningsutredningen lämnade sitt
betänkande den 12 april 2000. Där föreslås ett långsiktigt program för
att kraftsamla och stärka de svenska insatserna inom
emissionsforskningen. Härigenom skapas en bred plattform för
samverkan mellan staten och näringslivet (fordonsindustrin, petroleum-
branschen, och tillverkare av arbetsmaskiner). Frågan om
emissionsforskning bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Arbetslivsforskning
Forskning och utveckling inom arbetslivsområdet syftar till att bidra till
en förnyelse av arbetslivet genom effektivare former för
arbetsorganisation, en ökad tillgänglighet till arbetsmarknaden och en
förbättrad arbetsmiljö med minskad risk för ohälsa och olycksfall i
arbetslivet. Utmärkande för arbetslivsforskningen är samverkan med
arbetsmarknadens parter och övriga sektorsintressenter.
Arbetslivsforskningen bedrivs i internationellt samarbete med ett
omfattande kunskaps och erfarenhetsutbyte.
Riksdagen har i juni 2000 antagit regeringens förslag i Forskning för
framtiden en ny organisation för forskningsfinasiering (prop.
1999/2000:81) att gälla från den 1 januari 2001. Beslutet innebär att
verksamheten vid Rådet för arbetslivsforskning delas mellan det nya
Verket för innovationssystem som beskrivs i avsnitt 7.5 och det nya
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap som beskrivs i avsnitt
7.3. Rådet för arbetslivsforskning avvecklas därmed. Arbetslivsinstitutet
fortsätter att vara en myndighet som utför forskning, utveckling och
utbildning inom området.
Mycket tyder på att det parallellt med en mer traditionell varu- och
tjänsteproduktion håller på att växa fram en ny typ av ekonomiskt
system. Det är delvis ett nytt arbetsliv, nya krav på arbetsorganisationer
och ledarskap och en förändrad arbetsmarknad som växer fram.
Forskning och utveckling inom arbetslivssektorn måste ta dessa
fundamentala förändringar som utgångspunkt. Hittills har forskningen
inom arbetslivsområdet främst skett med utgångspunkt i relationen
mellan arbetsgivare och arbetstagare. I en tid då gränsen mellan
egenföretagande, tillfälliga arbetskontrakt och fast löneanställning blir
mer flytande är en sådan utgångspunkt otillräcklig.
Arbetslivsforskningen bör även i ökad utsträckning utgå från en
helhetssyn på processen att utveckla teknik, produkter, tjänster och
verksamheter. I denna helhetssyn ligger idén om att skapa
förutsättningar för ett hållbart arbetsliv som förenar en effektiv
produktion och nödvändig tillväxt med goda och utvecklande
arbetsvillkor. Samhällsekonomiska aspekter, som till exempel de ökade
kostnaderna för sjukförsäkringen, har en central bäring i begreppet ett
hållbart arbetsliv.
Exempel på relevanta forskningsområden inom arbetslivsområdet är
kunskapsbildning och lärande, arbetslivet och den nya tekniken, globala
förändringar och mångfald, stress och egenkontroll,
utvecklingsprocesser i företag och regioner, arbetsmiljöutveckling och
förebyggande insatser, jämställdhetens nya förutsättningar samt nya och
gamla obalanser på arbetsmarknaden som t.ex. bristande matchning vad
gäller kompetens på arbetsmarknaden.
Arbetslivsinstitutets uppgift är att bedriva och främja forskning,
utbildning och utvecklingsprojekt som rör arbetsliv och relationerna på
arbetsmarknaden. Institutet skall därvid samverka med andra
myndigheter, vetenskapliga institutioner, universitet och högskolor
inom och utom landet. Institutet skall bedriva FoU som håller god
vetenskaplig kvalitet, är mångvetenskaplig och äger relevans för problem
och utvecklingstendenser i arbetslivet. En ökad samverkan mellan
forskare och näringsliv är nödvändig.
En väsentlig del i institutets verksamhet är att sprida information och
kunskaper samt bedriva utbildning riktad mot grupper som kan påverka
arbetslivets utveckling och föra kunskap vidare för praktisk tillämpning.
Ett nära samarbete tillsammans med universitet och högskolor ökar
institutets möjlighet till flexibilitet och förmåga att bättre möta nya
behov inom arbetslivet. Detta samarbete bör därför vidareutvecklas.
Institutet bör dock inte finansiera annan forskning och utveckling än den
där de aktivt deltar med egen personal.
I linje med att samverka med arbetslivets praktiker och att föra ut
kunskap till arbetslivet har Arbetslivsinstitutet etablerat regionala
centra. Dessa drivs i nära samverkan med regionala högskolor.
Etableringarna är reglerade i avtal mellan institutet, kommuner,
landsting och regionala högskolor.
Institutets verksamhet kan delas in i områdena arbetsmiljö,
arbetsorganisation och arbetsmarknad. Frågorna inom dessa områden
går dock ofta in i varandra. Arbetsmiljöområdet dominerar institutets
verksamhet. Med utgångspunkt från arbetslivets utveckling bör det ske
en tydlig förskjutning mot en ökad andel forskning och utveckling inom
området arbetsorganisation.
Provnings- och mätteknisk forskning och utveckling
Teknisk forskning och utveckling av mät och provningsmetoder utförs
bl.a. av helstatliga AB Sveriges Provnings och Forskningsinstitut (SP).
Området har hög prioritet i EU samarbetet och i EU:s
forskningsprogram. Genom kvalificerad provnings och mätteknik
uppnås stärkt industriell konkurrenskraft och bättre förutsättningar för
tillämpning av ny teknik, produktutveckling och kvalitetssäkring.
Kunskap genereras som är värdefull vid utveckling av internationella
regler och standarder avseende hälsa och säkerhet och god miljö. De
branschövergripande tillämpningarna ges också goda effekter i
forskarutbildning och annan kompetensutveckling, bl.a. hos små och
medelstora företag.
SP svarar också för huvuddelen av den fysikaliska primärmetrologin i
Sverige, dvs tillhandahållandet av spårbara kalibreringar där hög
komplexitet och noggrannhet efterfrågas. Kunskaper inom metrologin
används för tillämpningar som har stor ekonomisk och även mänsklig
betydelse. Provnings och mätteknik är väsentliga storheter i FoU
processen, inte minst för att föra forskningsresultat till nyttig
användning. Omfattningen av teknisk utvärdering, certifiering och
systembedömning ökar inom allt fler områden.
Regeringen avser att även fortsättningsvis skapa sådana förutsättningar
att provnings och mätteknisk verksamhet samt metrologi ges en stark
och behovsinriktad ställning i näringslivsinriktad FoU. Verksamheten
bör inriktas på sådana områden som stärker landets tekniska utveckling,
konkurrenskraft/kvalitet, utveckling av små och medelstora företag,
säkerhet, hälsa/arbetsmiljö, energi, miljö/kretslopp samt mätteknisk
kompetens.
Geovetenskaplig forskning och utveckling
Sveriges geologiska undersökning (SGU) har ett övergripande ansvar
inom det geovetenskapliga området. Uppdraget är att stödja tillämpad
geovetenskaplig forskning och riktad grundforskning. SGU har landets
mest omfattande databaser med geologisk information och en stor
forskningskapacitet. För att lösa geologiska samhällsproblem och för att
på ett effektivt sätt använda det geologiska materialet är det dock
nödvändigt att samarbeta med universitet och högskolor för
tillgodogörande av dess kunskapsmassa och högkvalitativa, moderna
utrustning. En internationell grupp har utvärderat SGU:s stöd till
geovetenskaplig forskning under åren 1995 1999 med goda vitsord för
geologisk och vetenskaplig relevans. Det samlade utfallet av stödet är
större än anslagets enprocentiga andel av all geovetenskaplig forskning.
Tillgången på kompetent personal samt forskning och utveckling är
avgörande för att verksamheten inom gruv- och mineralsektorerna
fortsättningsvis skall ha en god position i den globala konkurrensen och
bidra till hållbar utveckling. För detta krävs en satsning mot dessa
basindustrier genom långsiktiga utvecklingsinsatser för forskning och
utbildning. För att stödja de projekt för hållbar utveckling och
kompetensutveckling inom gruvnäringen som planeras i Norr- och
Västerbotten avser regeringen att öka SGU:s anslag för geovetenskaplig
forskning med 4 miljoner kronor per år under åren 2001-2003. I kap 8.2
redovisas en insats för malmgeologi vid Luleå tekniska universitet
Turismforskning
Turistdelegationen har regeringens uppdrag att arbeta med
kunskapsutveckling avseende turism. I det handlingsprogram som
myndigheten utarbetat och som utgör en grund för arbetet med att
utveckla den svenska turistnäringen är kompetensutveckling ett av de
områden där insatser krävs.
Turistdelegationen har genom ett nära samarbete med turistnäringen,
högskolor, universitet, forskningsinstitut och forskningsfinansiärer
strävat efter att skapa en situation där kunskaperna om turismens orsaker
och effekter samt turistföretagens förutsättningar för utveckling
främjas. Detta har framför allt skett genom ett omfattande engagemang
vad gäller utvecklingen av ett turismforskningsinstitut, ETOUR, vid
Mitthögskolan i Östersund.
I en jämförelse med de flesta övriga europeiska länder är Sverige ett
litet turistland. Regeringen anser att turistnäringen har en potential som
ännu inte till fullo utnyttjas, delvis beroende på bristande kunskaper. En
sammanhållen och kvalificerad turismforskning i nära kontakt med
företag och företagarorganisationer är viktig.
Konsumentforskning och konkurrensforskning
Syftet med forskning om konsumenter är bland annat att uppmärksamma
såväl olika konsumentgruppers svårigheter att agera rationellt på
marknaden som strukturproblem på marknaden som försvårar för
hushållen att dra nytta av den. Forskningen kan vidare användas för att
påvisa påfrestningar för enskilda hushåll orsakade av samhälleliga
strukturförändringar och belysa hur en snabb samhällsutveckling
påverkar konsumenternas situation. Forskningen kan därmed peka på
politiska reformbehov och föreslå hur reformer blir så effektiva som
möjligt.
Dagens komplexa samhälle och den snabba utvecklingen inom t.ex.
informationsteknikens område innebär ett behov av en aktiv och
framtidsinriktad konsumentforskning. Regeringen kommer att
uppmuntra konsumentrelaterade projekt inom ramen för befintliga
forskningsmedel.
Konkurrensforskning avser insatser inom främst de ekonomiska och
juridiska vetenskaperna och har som syfte att bl.a. ge kunskap om olika
marknaders funktionssätt av betydelse från ett konsumentperspektiv
samt hur offentliga regleringar påverkar olika marknader. Riksdagen har
tidigare anvisat medel motsvarande 31 miljoner kronor för främjande av
forskning inom konkurrensområdet. Medlen har disponerats av
Konkurrensverket efter samråd med det till verket knutna Rådet för
konkurrensfrågor. I samband med förberedelsearbetet inför den nya
konkurrenslagstiftning som infördes den 1 juli 1993 konstaterades att
forskningen på konkurrensområdet var relativt begränsad. Med
utgångspunkt från bedömningen att konkurrenspolitiken i viktiga
avseenden måste bygga på kunskaper om olika marknaders funktionssätt,
konkurrensbegränsningars effekter samt även effekter av vidtagna
åtgärder för att främja konkurrensen, framhölls betydelsen av att i ökad
utsträckning kunna basera det konkurrensfrämjande arbetet på resultat
från forskning. Under de gångna sex åren har organisationen och
formerna för det forskningsfrämjande arbetet etablerats. Vidare har en
betydande kunskap upparbetats och därigenom tillförts verket.
Regeringen gör bedömningen att det är av vikt att resurser sätts av
även framöver så att det aktiva stödet till konkurrensforskning i
nuvarande form fortsätter. De medel som avsätts framöver bör även
fortsättningsvis disponeras av Konkurrensverket efter samråd med det
till verket knutna Rådet för konkurrensfrågor. Det torde vara av särskild
vikt att uppmärksamma projekt med inriktning mot tillämpad forskning.
Regionalpolitisk forskning
Regionalpolitiken, liksom övrig politik som syftar till att främja den
regionala utvecklingen, måste vara väl förankrad i kunskap om de
regionala, nationella och internationella drivkrafter som bidrar till att
forma de regionala utvecklingsförloppen. Det är också viktigt att ha
kunskap om olika åtgärders effekter och effektivitet, något som en ny
myndighet för analyser, omvärldsbevakning och utvärderingar bl.a. skall
främja. En betydande del av relevant forskningsmässig kunskap kommer
främst från allmän ekonomisk och samhällsvetenskaplig forskning som
bedrivs i Sverige och utomlands. Det är dock angeläget att det i Sverige
även fortsättningsvis bedrivs forskning till stöd för politiken om
regionala förhållanden.
Riksdagen har beslutat, i enlighet med regeringens proposition (prop.
1999/2000:71, bet. 1999/2000:NU17, rskr. 1999/2000:258) Vissa
organisationsfrågor inom näringspolitiken, att en ny myndighet för
analyser, omvärldsbevakning och utvärderingar inrättas den 1 januari
2001. Syftet är att förstärka kunskapsunderlaget för närings-,
innovations- och regionalpolitiken. Myndigheten skall bedriva sin
verksamhet i nära samverkan med universitet och högskolor med visst
utrymme för personalen att även bedriva egen forskning. I samband med
bildandet av den nya myndigheten avvecklas Statens institut för
regionalforskning (SIR) för att integreras i den nya myndigheten.
Regerinegn bedömer att den kompetens som samlas i den nya
myndigheten kommer att innebära bättre möjligheter att studera
förhållanden utifrån ett regionalt perspektiv.
Regionalpolitiken inbegriper också i vissa avseenden gles- och
landsbygdspolitik. Regeringens syn på landsbygdsrelaterad forskning där
bl.a. miljöaspekter och de areella näringarnas omstrukturering beaktas
presenteras i avsnitt 10.6.
10.12 Forskning om hållbart samhällsbyggande
Forsknings och utvecklingsverksamheten kring den byggda miljön
bör präglas av en vision om samhällsbyggande för hållbar utveckling och
internationell konkurrenskraft. Forskningsfinansiärer och
forskningsutövare skall verka för att forskningsresultaten
implementeras och snabbt påverkar sektorns utveckling samt bidrar till
nödvändiga innovationer. Forskningen om den byggda miljön
samhällsbyggande i vid mening måste präglas av en helhetssyn där
hållbarhet vävs samman av ekologiska, ekonomiska, sociala och
kulturella aspekter. Den måste också fylla högt ställda krav på kvalitet
och effektivitet. De stora utvecklingsmöjligheterna ligger i ett
tvärfackligt angreppssätt på problemen.
Lösningen på många av sektorns problem och utvecklingen mot
hållbarhet ligger i gränssnitten mellan de olika vetenskapsområdena
naturvetenskap, teknik, medicin, humaniora och samhällsvetenskap.
Forskningen är en nödvändighet för att kunna realisera möjligheterna
och de långsiktiga målen när det gäller hållbar utveckling och
internationell konkurrenskraft. Med utgångspunkt från denna
verksamhetsidé bör FoU insatserna kännetecknas av kraftsamlingar
inom prioriterade områden. Prioriteringarna bör svara mot de
utmaningar som sektorn står inför. Samverkan mellan Forskningsrådet
för miljö, areella näringar och samhällsbyggande och sektorns olika
aktörsgrupper och med andra finansiärer bör vidareutvecklas.
Särskilda insatser bör göras för att främja det internationella
samarbetet och det europeiska samarbetet inom EU:s femte
ramprogram för forskning och i planerings- och förberedelsearbetet
inför det sjätte ramprogrammet.
På medellång sikt bör forskningen fokuseras på
stadsutvecklingsproblematiken både i ett ekologiskt perspektiv och i ett
hållbarhetsperspektiv som också innefattar en sociokulturell och
ekonomisk dimension. Andra angelägna områden rör bl.a.
resurseffektivisering och inomhusmiljö.
Även kommunernas roll förändras genom nya ansvars och
arbetsformer såsom partnerskap, nätverkssamarbete,
förhandlingsuppgörelser etc. Planerings- och beslutsprocessen behöver
utvecklas så att den ger bättre förutsättningar för sektorssamverkan,
långsiktighet och medborgarinflytande.
Stadsutvecklingen kan innebära en ökad belastning på miljön. Bättre
kunskaper om markförhållanden och samspelet mellan mark och vatten i
den urbana miljön är nödvändig. Samspelet mellan bebyggelsen och
trafiken är ett annat viktigt FoU-område som ur hållbarhetssynvinkel
måste prioriteras.
Planerings-, bygg- och fastighetssektorn genomgår för närvarande
stora förändringar. De omvärldsfaktorer som starkt påverkar sektorn är
främst globaliseringen, miljö- och resursanvändningen, nationella och
internationella av- och omregleringar med nya konkurrensförhållanden
som följd, informationsteknikens utveckling och inte minst
värderingsförändringarna hos dem som använder byggnader och
anläggningar.
Mot bakgrund av detta kan existerande relationer mellan t.ex. stat,
näringsliv och enskilda komma att ändras i snabbare takt än tidigare.
Förändringarna medför i sin tur spänningar som, om beredskapen är god,
kan leda till nya och mer ändamålsenliga strukturer. På lite sikt finns det
därför skäl att rikta forskningen även mot sådana frågor som
globaliseringens konsekvenser för sektorn samt om förhållanden som
påverkar värderingar och attityder.
Visionen om en hållbar utveckling och de problem som sektorn har att
bemästra ställer krav på ett mångdisciplinärt arbetssätt. Därför krävs att
utrymme ges i den nya organisationen för att formulera
forskningsfrågor som bidrar till ett hållbart samhällsbyggande. För den
områdesinriktade forskningen är det viktigt med avnämarmedverkan vid
bedömning i grupper och kommittéer.
10.13 Miljöforskning
Miljöforskningen svarar för den strategiska och grundläggande
kunskapen för att driva miljöarbetet framåt. Miljöforskningen har
alltsedan miljöfrågorna på allvar kom upp på den politiska dagordningen
haft en stark ställning i det miljöpolitiska arbetet. Utvecklingen och
breddningen av miljöpolitiken har också medfört att miljöforskningen
har kommit att omfatta ett allt vidare fält. Miljöforskningens roll och
betydelse kan beskrivas från olika utgångspunkter.
I det internationella förhandlingsarbetet kring gränsöverskridande
miljöproblem har Sverige intagit en pådrivande roll. Framgångarna i
förhandlingsarbetet har varit beroende av att Sverige har baserat sina
ståndpunkter på vetenskapliga underlag.
Sektorsansvaret för miljön innebär att sektorsorganen och näringslivet
tar ett ökat ansvar för miljöarbetet. Det innebär att kretsen av avnämare
för forskningens resultat har breddats. Miljöforskningen skall bidra med
det vetenskapliga underlaget som aktörerna behöver för att axla sitt
vidgade miljöansvar.
Miljöforskningen skall bidra med underlag för miljöarbetet i hela
samhället, nationellt och internationellt, i politiken, i företagen, i
myndigheter och organisationer och i hushållen.
Svensk miljöforskning har ett gott rykte. Ett flertal utvärderingar som
genomförts av internationell expertis visar att svensk miljöforskning
generellt ligger väl framme och i vissa fall i frontlinjen. Ett annat
kvalitetsmått på miljöforskningen är de framgångar som svenska
forskare har haft inom EU forskningen. EU kommissionen har nyligen
låtit genomföra en utvärdering av hela världens miljöforskning med s.k.
bibliometriska metoder. Frekvensen med vilken svenska forskare
citerades i vetenskapliga tidskrifter i relation till vår folkmängd gav
Sverige en tätposition.
Miljöforskningens inriktning och omfattning
Ett flertal finansiärer bidrar till finansieringen av miljöforskningen.
Grundläggande forskning finansieras av forskningsråden samt via
statsanslagen till universitet och högskolor. Problemdimensionerande
och effektinriktad forskning stöds främst av Statens energimyndighet,
Skogs och jordbrukets forskningsråd (SJFR), viss EU forskning,
Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA) samt av
Naturvårdsverket.
Åtgärdsinriktad miljöforskning stöds i första hand av
sektorforskningsorganen, bl.a. Närings och teknikutvecklingsverket,
Statens energimyndighet, Byggforskningsrådet (BFR),
Kommunikationsforskningsberedningen (KFB), Rådet för
arbetslivsforskning samt av MISTRA.
Samhällsvetenskaplig miljörelaterad forskning stöds av flera
sektorforskningsorgan, Forskningsrådsnämnden (FRN),
Naturvårdsverket och MISTRA. Medlen till denna forskning har ökat
under senare år men anslagen är totalt sett små jämfört med medlen till
naturvetenskapligt och tekniskt inriktad miljöforskning.
Miljöforskningen i Sverige har en total omfattning på ca 600 700
miljoner kronor per år.
Naturvårdsverket har hittills haft en samordnande roll för
miljöforskningen. Verket har regelbundet samlat alla finansiärer för
miljöforskning och utarbetat ett ramprogram för miljöforskningen
"Forskning och utveckling för bättre miljö". Det senaste programmet
presenterades hösten 1998. Detta program för miljöforskningen har en
större betoning på hållbar utveckling än tidigare och är ett viktigt
styrande instrument för de aktörer som finansierar miljöforskningen.
EU:s miljöforskning
Svenska forskare hade redan före EU-medlemskapet möjligheter att
delta i EU:s forskningsprogram och svenska miljöforskare deltog tidigt
i det tredje och fjärde ramprogrammet. Svenska miljöforskare har
generellt sett varit framgångsrika inom EU-forskningen inom områden
med en stark nationell forskningsbas. Som exempel kan nämnas att inom
forskningsprogrammet "Miljö och klimat" inom fjärde ramprogrammet
deltog svenska forskare i forskningsinsatser motsvarande 2,5 gånger den
svenska andelen av finansieringen. Bidraget från EU-forskningen på
miljöområdet beräknades 1998 vara ca 70 miljoner kronor.
I det femte ramprogrammet (1998 2002) som nu pågår finansieras
omfattande forskning om miljö och hållbar utveckling. Svenska forskare
deltar även i dessa program.
Under år 2001 kommer arbetet med EU:s sjätte ramprogram (2002
2006) att påbörjas. Det är viktigt att Sverige spelar en aktiv roll i
utformningen av detta forskningsprogram så att frågor om miljö och
hållbar utveckling får stort utrymme.
Forskning som underlag för miljökvalitetsmålen
En parlamentarisk kommitté, Miljömålskommittén har i samverkan med
ett flertal myndigheter analyserat och vidareutvecklat de delmål och
åtgärdsstrategier som behövs för att de övergripande
miljökvalitetsmålen skall kunna nås. Kommittén anser i betänkandet
Framtidens miljö (SOU 2000:52) att det är angeläget med samordning
av forskningen för hållbar utveckling. Samarbetet mellan forskare och
avnämare behöver stärkas. Forskningen ska vara oberoende men måste
också vara lyhörd för avnämarnas krav. Detta ställer krav på en god
dialog. Forskning behövs också om miljöpåverkans betydelse för
människans hälsa. Viktigt är också att öka takten på utvecklingen av
förnyelsebara bränslen och ny teknik. Forskning behövs för att förbättra
kunskaperna om kemiska ämnen. Forskning bör också inriktas på att öka
kunskapen om sambandet mellan den biologiska mångfalden och vårt
kulturarv. Överlag saknas mycket samhällsvetenskapligt inriktad
forskning om styrmedel, beteenden och attitydpåverkan. Dessa
kunskaper behövs för att kunna utforma en styrning som leder till att
miljömålen nås inom en generation.
Klimatforskning
Regeringen beslutade i maj 1998 att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppgift att presentera förslag till en samlad svensk
strategi för klimatområdet. Klimatkommittén lämnade i maj 2000 sitt
betänkande Förslag till svensk klimatstrategi (SOU 2000:23). Detta
betänkande är för närvarande ute på remiss.
Kommittén anser att forskningen, både den naturvetenskapliga
forskningen om klimatförändringarna och den tekniska forskningen om
hur man kan utveckla system och processer som fordrar mindre energi
och mindre fossila bränslen, är helt central för den fortsatta
utvecklingen på klimatområdet. Kommittén finner att det ändå saknas en
översikt och samordning och föreslår att initiativ tas av de olika
forskningsfinansiärerna för mer övergripande och långsiktiga satsningar.
Kommittén anser vidare att det också krävs ett ökat finansiellt stöd för
klimatforskning.
Kommittén pekar också på att klimatproblemet handlar om att bryta
dagens konsumtionsmönster och beteenden. Av dessa skäl behövs
samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Kommittén anser att
denna forskning troligen är underdimensionerad i förhållande till
problemens karaktär.
Forskning som underlag för internationella förhandlingar
Så gott som alla miljöproblem är till sin natur gränsöverskridande.
Detta har också fått uttryck i den mångfald av internationella
överenskommelser som finns på miljöområdet. Gemensamt för dessa
överenskommelser är att de åtgärder som genomförs för att begränsa
miljöpåverkan är baserade på ett gediget vetenskapligt material och
kunskap om miljöeffekter.
Regeringen anser att forskningen om internationella eller globala
miljöproblem är av stor betydelse och måste prioriteras. De
gränsöverskridande och globala miljöproblemen är en följd av
samhällets organisation och vårt sätt att leva. Forskningen handlar om
grundläggande naturvetenskaplig forskning men även om tekniska och
socioekonomiska åtgärder för att förändra utvecklingen och begränsa
miljöpåverkan. Ett av de tydligaste exemplen är hotet om
klimatförändring till följd av människans agerande.
För att Sverige på ett framgångsrikt sätt skall kunna påverka och vara
drivande i arbetet med gränsöverskridande och globala miljöfrågor krävs
att den svenska forskningen inom aktuella frågor prioriteras och håller
en hög kvalitet.
Internationella förhandlingar pågår också i olika fora (CBD, FAO och
WTO) när det gäller utnyttjande av genetiska resurser. Ofta saknas
vetenskapligt underlag när det gäller socioekonomiska eller ekologiska
effekter av utnyttjande av genetiska resurser och dessa områden måste
prioriteras för att komma vidare i förhandlingarna.
Forskning om biologisk mångfald
Biologisk mångfald är ett viktigt forskningsområde för hållbar
utveckling, eftersom ett hållbart nyttjande av naturresurser inte får leda
till en långsiktig minskning av den biologiska mångfalden. Forskning om
biologisk mångfald kan inte betraktas isolerat från andra områden. Syftet
är att ta fram kunskap för hållbart nyttjande av biologisk mångfald i bl.a.
areella näringar, för bedömning av effekter på och bevarande av
biologisk mångfald i samhällsbyggandet, och för utveckling av
naturvårdsarbetet. Den kunskap som tas fram ska bl.a. användas i arbetet
med vidareutvecklingen av bedömningsgrunder för miljökvalitet,
utvecklingen av miljökvalitetsmål och miljökvalitetsnormer. Kunskapen
ska även användas som underlag för det svenska Ramdirektivet för
vatten, Fågelskyddsdirektivet, samt Art och habitatdirektivet. Vidare
ska forskningsresultaten stödja Sveriges nationella implementering av
och internationella agerande inom en rad konventioner, främst
Konventionen om biologisk mångfald (CBD).
Regeringen anser att det finns anledning att särskilt poängtera vikten
av några forskningsområden. Först taxonomi, där Sverige varit drivande i
det internationella samfundet för att stärka taxonomi som
forskningsgren till stöd för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald. Detsamma gäller för traditionell kunskap, som även det i
många fall kan användas för bevarande och hållbart nyttjande av
biologisk mångfald. Dessutom måste rovdjursforskningen prioriteras.
Det behövs långsiktiga projekt för att fortlöpande kunna ge nödvändiga
resultat för förvaltningen av de svenska rovdjurspopulationerna.
Forskning om produkter, processer och resurseffektivisering
Många av dagens miljöproblem beror på det sätt material utnyttjas och
hanteras. Att hushålla med material och energi är viktigt i omställningen
till ett hållbart samhälle. Förädling, användning och konsumtion av
material och produkter påverkas av många faktorer och aktörer. Det
behövs ökad kunskap om samspelet mellan olika faktorer som gynnar
eller hindrar förändringar i riktning mot ökad uthållighet.
Miljöanpassade varor och tjänster är nyckeln till en ekologiskt hållbar
utveckling såväl nationellt som globalt. Regeringen har under de senaste
20 30 åren genomfört och stimulerat till åtgärder för att minska
produkters miljöpåverkan i Sverige. Åtgärderna skulle bli mer effektiva
med ett samlat angreppssätt utifrån ett livscykelperspektiv och där
samtliga aktörer längs produktens livscykel engageras och tar ett
miljöansvar.
Regeringen avser därför att verka för att en miljöorienterad
produktpolitik formuleras nationellt, inom EU och globalt. Målet med
en miljöorienterad produktpolitik är att få fram produkter, dvs. varor och
tjänster, som leder till minsta möjliga negativa påverkan på människors
hälsa eller på miljön i varje led under produkternas livscykel.
För att förverkliga en miljöorienterad produktpolitik behövs forskning
och utveckling inom flera områden. Som exempel kan nämnas
miljöanpassad konstruktion och materialanvändning, nya miljöanpassade
material, styrmedel, hinder och drivkrafter, utvärderingsverktyg samt
beteende och livsstilsforskning.
Kretsloppsanpassningen har för många produkter inte kommit särskilt
långt. Det är angeläget att inte bara se framåt utan även söka kunskap
som förbättrar hanteringen av varor och material i omlopp och som
belyser såväl risker som möjligheter vid användningen av återvunnet
material.
Det finns stora mängder mer eller mindre miljöfarliga ämnen i
cirkulation i samhället, i många fall inbyggda i produkter och svåra att
separera. Även vid en långt gången miljöanpassning kommer det att
finnas material som behöver deponeras. Det finns dessutom många
befintliga och äldre deponier med okänt innehåll som med tiden riskerar
att läcka ut. Det behövs därför en fortsatt satsning på att ta fram ökad
kunskap om processer i deponier och speciellt om långsiktiga förlopp.
Det behövs även forskning om metoder för riskbedömning för deponier
och metoder för att oskadliggöra miljögifter både som underlag för att
utforma den säkra framtida deponin och för att minska riskerna med
dagens och gårdagens deponier.
Forskning om kemikalier
Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö är ett av de femton miljömål som i
enlighet med regeringens förslag (prop. 1997/98:145) riksdagen antog i
april 1999 (1998/99:MJU6, Rskr 1998/99:183) och som bör nås inom
en generation. Detta mål är nära knutet till kemikalier och deras
spridning i miljön samt deras effekter på hälsa och miljö.
Kemikalieutredningen framhåller att arbetet mot miljömålet om en
giftfri miljö och genomförandet av nya riktlinjer inom
kemikaliepolitiken kräver en utvidgning av miljöforskningen. En
kraftfull, nationell satsning på grundläggande miljökemisk,
ekotoxikologisk och toxikologisk forskning är dessutom, enligt
kemikalieutredningen, en förutsättning för att Sverige skall kunna driva
kemikaliefrågorna i internationella fora på ett välgrundat och
övertygande sätt. Forskning om miljöeffekter av kemikalier berör flera
olika områden från produktion och användning av varor och kemikalier, i
arbetsmiljön, förekomst i livsmedel samt spridning och effekter i yttre
miljön.
Forskningsrådsnämnden framhöll i sin redovisning av ett uppdrag om det
yttre miljöområdets behov av toxikologisk forskning (FRN 1998) att
redan flera tidigare statliga utredningar har påtalat behovet av mer
kunskap och kompetens vad gäller miljörelaterad toxikologi, och att den
främsta orsaken till detta behov är den alltmer komplicerade situationen
vad gäller exponering av människor och miljö för olika kemikalier och
miljöföroreningar.
Kemikalieutredningen påpekar vidare att det generellt behövs en
betydande förstärkning av kunskaperna om möjliga och redan uppkomna
hälso och miljöeffekter både av de organiska ämnen och de metaller
som används i varor och i produktionsprocesser. Det finns ett mycket
stort behov av grundforskning, inte minst på det toxikologiska och
utvecklingsbiologiska området samt behov av metod- och
teknikutveckling för att möjliggöra att kunskaper tas fram om kemiska
ämnens inneboende egenskaper.
Ett annat viktigt forskningsområde kommer att vara utveckling av
mindre kemikaliekrävande tekniker för att möjliggöra ersättning i
användningsområden där stora mängder kemikalier används i dag. För att
möjliggöra ett minskat beroende av farliga kemikalier i samhället ser
utredningen även samhällsvetenskaplig forskning som central,
exempelvis rörande styrmedel och dess betydelse för
kemikalieanvändningen.
Strålskyddsforskning
Det moderna samhället har sedan drygt ett sekel medfört att en rad olika
artificiella strålkällor tillkommit till de naturliga, och mängden
strålkällor fortsätter att öka. Riskerna med strålning uppmärksammades
redan på 1920 talet. Även om mycket forskning har gjorts finns
fortfarande många oklarheter även för de mer studerade strålslagen. Till
de viktigaste frågorna kring joniserande strålning hör effekterna av låga
doser och dosrater (doshastigheter). Även kunskaperna om den icke
joniserande strålningens effekter är i många avseenden bristfälliga.
Det viktigaste övergripande målet är att behovet av långsiktig
kompetens kan täckas. För detta krävs att den grundläggande
strålskyddsforskningen i betydligt högre utsträckning än i dag kan
bedrivas vid svenska universitet. Den akademiska basen saknas
emellertid, vilket innebär problem när det gäller finansiering och
rekrytering. Strålskyddsinstitutet (SSI) har i dag en viktig roll som
finansiär av forskning, men de medel som myndigheten använder för
forskning tas från den ordinarie driftsbudgeten, vilket innebär att den
långsiktiga forskningens behov konkurrerar med myndighetens
kortsiktiga behov av insatser.
Den akademiska grundforskningen vid universiteten har avvecklats till
förmån för annan forskning. SSI anser att denna forskning måste
förstärkas för att landet skall bibehålla nödvändig kompetens inom
strålskyddsområdet. I betänkandet Långsiktig strålskyddsforskning
(SOU 1994:40) betonades också behovet av att stärka främst den
grundläggande strålskyddsforskningen vid universitet och högskolor.
Regeringen anser att främst forskningsråden bör avsätta medel för att
finansiera riktad grundläggande strålskyddsforskning och ansvara för att
bygga upp nödvändig kompetens vid universitet och högskolor. SSI:s roll
som forskningsfinansiär bör vara att finansiera forskning på kort sikt för
myndighetens behov. Forskningsråden, Verket för innovationssystem,
SSI och eventuellt andra berörda forskningsmyndigheter bör därför
bygga upp samarbetsformer för finansiering av strålskyddsforskning så
att forskningen får en tillräcklig omfattning och lämplig inriktning.
Samhällsvetenskaplig och juridisk miljöforskning
Samhällets omställning till en hållbar utveckling innebär att
handlingsmönster och livsstil måste ändras. Såväl Miljömålskommittén
som Klimatkommittén betonar vikten av ökade satsningar på
samhällsvetenskaplig miljöforskning. Denna forskning bör vara nära
kopplad till t.ex. forskningen om miljökvalitetsmålen och klimat.
Den samhällsvetenskapliga och juridiska miljöforskningen har ökat
under senare år men har ändå en blygsam omfattning i förhållande till
naturvetenskaplig och teknisk miljöforskning. Det är emellertid viktigt
att denna forskning får ökad tyngd. Ett särskilt viktigt område är
forskning om olika typer av styrmedel. Forskningen bör inriktas mot
kombinationer av olika styrmedel och under vilka villkor som de
fungerar mest effektivt. Det finns också skäl att analysera vilka
målkonflikter som kan uppstå.
För att målsättningen om en hållbar utveckling skall kunna uppnås
måste lagstiftningen också återspegla de miljöproblem som finns och de
miljöpolitiska ambitionerna samt hur dessa ambitioner skall
genomföras. Den miljörättsliga forskningen fyller här en nödvändig
funktion och det innebär en omfattande forskningsuppgift som ofta
förutsätter ett tvärvetenskapligt perspektiv. Miljöhistoria som ett
övergripande forskningsområde är viktig för en ökad förståelse av
förändringar i miljön och därmed sammanhängande samhällsfunktioner
över längre tidsperioder. Miljöproblemens gränsöverskridande karaktär
och det växande globala samarbetet på miljörättens område innebär att
forskningen inte enbart kan inriktas på förhållandena i Sverige. Dels
finns ett behov av att finna internationella gemensamma lösningar, dels
finns ett behov av rent komparativ forskning.
11 Ekonomiska konsekvenser
Efter förslag i 1999 års ekonomiska vårproposition
(prop:1998/99:100) och i 2000 års ekonomiska vårproposition (prop.
1999/2000:100) har riksdagen beslutat om en förstärkning av anslagen
för grundforskning och forskarutbildning inom politikområdet med 70
miljoner kronor för år 2000, 400 miljoner kronor för år 2001, 309
miljoner kronor för år 2002 samt 500 miljoner kronor för år 2003.
Regeringen har i denna proposition lämnat förslag och ekonomiska
planeringsförutsättningar för förstärkningen av grundforskning och
forskarutbildning under perioden 2001-2003 inom ramen för de medel
som riksdagen redan beslutat om. Regeringen kommer i
budgetpropositionen för år 2001 lämna förslag till den närmare
fördelningen av resurserna för år 2001 i enlighet med förslagen i denna
proposition.
12 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
1 kap. 3 a §
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.4.2. Att värna vetenskapens
trovärdighet och god forskningssed tas härmed upp bland de
grundläggande principer som skall gälla för universitetens och
högskolornas verksamhet. Den nya paragrafen får genomslag också
beträffande enskilda utbildningsanordnare med examenstillstånd, se 2
och 3 §§ lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina.

Strategidokumenten
Utdrag ur strategidokumenten
Svensk forskning i ett internationellt perspektiv
Sverige har en lång tradition som kunskapsnation och når inom flera
områden den internationella forskningsfronten. Det kan därför ligga nära
till hands att göra bedömningen att landets forskning är
konkurrenskraftig och inga behov av förändringar föreligger. Den
internationella konkurrensen ökar dock och globala problem ökar
ständigt kraven på riktad forskning. Inom vissa områden, bl.a.
läkemedelsindustrin syns tydliga tecken på att Sveriges ställning håller
på att försvagas. En stark närvaro i den internationella forskningfronten
och en bred kontaktyta mot andra länder är betydelsefullt för ett litet
land som Sverige.
Sverige kan inte vara internationellt framgångsrikt inom alla
teknikområden, och en koncentration till vissa spetsområden är
nödvändig. Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) skriver i sin
forskningsstrategi att Under det gångna århundradet har vi genererat 15
Nobelpristagare i fysik, kemi och fysiologi och medicin, hur många blir
det nästa århundrade? För att lyckas i framtiden måste vi göra
elitsatsningar. Samtidigt måste det finnas en bredd i forskningen för att
vi ska kunna tillgodogöra oss internationell forskning och tillhandahålla
en utbildning av hög kvalitet.
Medlemskapet i EU öppnar för nya forskningsområden men kräver
samtidigt ett omfattande kunskapsunderlag för en svensk linje inom t.ex.
jordbruks- och miljöpolitik. Sverige får ta del av mycket värdefull
kunskap genom deltagandet i projekt som finansieras av EU.
Strategiska områden
De stora universiteten vill med vissa undantag inte peka ut några
prioriterade områden utan framhåller att det viktigaste är att stödja de
mest kompetenta forskarna. Liknande resonemang förs av
forskningsråden. Majoriteten av forskningsfinansiärer och utförare,
inklusive sektorsmyndigheter värnar om den fria grundforskningen.
Kommunförbundet menar att den fria grundforskningen är en
förutsättning för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden och att den inte
får äventyras av kortsiktiga ambitioner att snabbt få fram beslutsrelevant
kunskap. Det finns trots allt en rad forskningsområden som bedöms vara
viktiga för landets utveckling och tillväxt där Sverige har en stor
potential för framgång. Svensk medicinsk forskning, som länge haft en
mycket stark internationell ställning, men är på väg att tappa mark,
speciellt den kliniska forskning. Även vårdforskningen anses vara i
behov av förstärkning.
Bioteknik och funktionell genomforskning
Stora informationsmängder kommer att bli tillgängliga i och med att
kartläggningen av arvsmassan från ett antal levande organismer avslutas.
Hela det mänskliga genomet är snart kartlagt inom HUGO-projektet.
Den stora utmaningen är nu att förstå funktionen och betydelsen av alla
de gener som identifieras. Det finns en mängd områden där
forskningsresultaten kommer att bana väg för nya tillämpningar särskilt
inom medicin och läkemedelsforskning samt inom skogs- och
jordbruket.
Funktionsgenomiken har tillämpningar inom hela det biologiska
systemet från molekyl till ekologi men också i områdena mot fysik,
geovetenskap, kemi, matematik och teknik. Forskningsmöjligheter och
forskningsresultat begränsas för närvarande av tillgänglig teknik, och
teknikutvecklingen är central för områdets utveckling. Det krävs system
för att spara, katalogisera och söka igenom det enorma
informationsmaterialet, och därvidlag är området bioinformatik av
avgörande betydelse.
En omvärldsanalys visar att västvärldens länder gör mycket stora
satsningar på funktionsgenomik. För att Sverige skall kunna konkurrera
med andra länder om de forsknings- och kunskapsintensiva företagens
etablering krävs högkvalitativ och konkurrenskraftig bioteknisk
forskning.
Informationsteknik
Inom IT har Sverige en stark ställning inom mobil kommunikation,
kraftelektronik och vissa internetrelaterade tjänster. IT-industrin är
starkt forskningsberoende och stadd i snabb utveckling, varför
forskningsfinansieringen måste vara flexibel. Det är en överlevnadsfråga
för svensk industri att vara vid fronten av metodikutvecklingen inom
signaler och system. Elektronik, särskilt mikroelektronik, och
datavetenskap är också mycket viktiga områden för industrin.
Forskningen har dock för liten omfattning och det råder brist på
långsiktig grundforskning, särskilt inom mikroelektronik.
Sektorsmyndigheterna, andra forskningsfinansiärer och utförare inom
det socialvetenskapliga området efterlyser forskning kring de effekter
som den snabba teknikutvecklingen och den växande tjänstesektorn för
med sig för hälsa och välfärdssystemet.
Materialteknik och processteknik
Att stödja tillverkningsindustrins konkurrenskraft genom att utveckla
komplexa system för process- och kvalitetsstyrning är av strategisk
betydelse eftersom den står för en dominerande del av Sveriges export.
Att bygga komplexa system är en svensk styrka men krav på
effektiviseringar, ökad kvalitet och miljövänliga processer gör att
systemen tenderar att bli mer komplexa. Detta kräver
gränsöverskridande och tekniskt tvärvetenskapliga lösningar för att testa
och förbättra modeller, styra och designa processlinjer.
Informationstekniken är central för processtyrning och möjliggör
energi- och miljömässigt optimala processer. Området teknisk mekanik
är väsentligt för konstruktion och materialval. Strömningsmekanik är
viktigt för design av processlinjer, och kräver kraftfullt datorstöd.
Utvecklingen av teknikforskningen måste följas för att svensk
tillverkningsindustri ska behålla sin konkurrenskraft.
Teknisk materialvetenskap är en förutsättning för så gott som samtliga
tekniska system och ett område med stor industriell relevans. Sverige är
världsledande inom vissa delar av området, t.ex. specialstål. Avancerade
analystekniker och datorberäkningar möjliggör bestämning och
förutsägelser av materials egenskaper ner på atom- och molekylnivå och
inom dessa grenar ligger svensk forskning långt framme. Forskningen
fungerar som en kunskapsbas för dess tillämpningar såväl som en
rekryteringsgrund för industrin.
Materialforskning berörs av flera andra områden som teknisk
mekanik, elektroteknik, bioteknik, kemi och fysik. Ett tvärvetenskapligt
arbetssätt har visat sig speciellt effektivt inom denna teknikgren.
Tidigare satsningar på tvärvetenskapliga materialkonsortier har slagit väl
ut. Konsortierna bildades inom områdena yt- och tunnfilmstillväxt,
nanometerstrukturer, kluster, biomaterial samt supraledande material
och teori.
Miljöforskning
Sverige är världsledande inom flera områden av miljöforskningen och
det är viktigt att fortsätta den forskningen för att förstå de globala
effekterna av människans agerande.
Forskning för att bidra till en hållbar utveckling prioriteras inom alla
områden. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) framhåller
vikten av att satsa på en tillväxtorienterad miljöpolitik för att kunna dra
nytta av den växande efterfrågan på ekologiskt hållbara produkter.
En viktig förutsättning för hållbar utveckling är omställningen till ett
ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. En effektiv
energianvändning och en kostnadseffektiv energiförsörjning med låg
negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat är en förutsättning för en god
ekonomisk och social utveckling i Sverige. Genom 1997 års
energipolitiska beslut gjordes en kraftsamling kring ett långsiktigt
omställningsprogram för utveckling av ett uthålligt energisystem.
Huvudinriktningen är en sänkning av kostnaderna för och stöd till
introduktion av sådan ny miljövänlig energiteknik som kan bedömas bli
lönsam på sikt. Sammanlagt har mer än fem miljarder kronor
budgeterats för sjuårsperioden 1998-2004. Statens energimyndighet har
ansvaret för att utforma och genomföra programmet.
Energiforskning
Energimyndighetens strategiska arbete utgår från innovationssystemets
perspektiv. Insatser prioriteras utifrån bedömning av olika områdens
utvecklingsfas, förväntade kunskapsbehov, distribution, omvandling och
användning av energi, samt en bedömning av när och hur
marknadsintroduktion av en viss teknik kan ske.
De statligt finansierade långsiktiga insatserna skall prioritera en
kunskaps- och kompetensutveckling som i ett längre tidsperspektiv
bidrar till utvecklingen av ett uthålligt energisystem. Den grundläggande
energiforskningen är inriktad på att utveckla de vetenskapliga grunderna
för tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi med
omsorg om miljön. Denna grundläggande forskning utgör en
förutsättning för ett tillämpat forsknings- och utvecklingsarbete och är
också basen för hög nationell kompetens inom olika teknikområden,
exempelvis produktion och omvandling av bioenergi, elöverföring över
stora avstånd, avancerade cykler för elproduktion, förbränningsteknik,
rökgasrening, effektiva industriprocesser, motorutveckling och
fjärrvärmeteknik.
Ett fortsatt nära och aktivt samarbete mellan staten och näringslivet
inom energiområdet är en grundläggande förutsättning för att de statliga
insatserna för forskning och utveckling skall ge långsiktigt uthålliga
resultat. Utöver stöd till konkurrensneutralt samarbete mellan företagen
rymmer det energipolitiska programmet också möjligheter att reducera
risken för företag som vill pröva ny energiteknik under verkliga
förhållanden. Karaktäristiskt för energiforskningen är att den i hög grad
behöver ske i samverkan mellan olika discipliner. Detta gör
energiforskningen till ett genuint tvärvetenskaplig forskningsfält och
nödvändiggör en hög ambitionsnivå när det gäller insatser som främjar
och underlättar sådan forskning.
Inom EU:s femte ramprogram för forskning och utveckling (1998
2002) görs omfattande energiforskningsinsatser i det tematiska
programmet "Energi, miljö och hållbar utveckling". Även i andra
tematiska program görs insatser med anknytning till energiområdet. Det
svenska deltagandet i dessa program är tillfredsställande och det är
angeläget att upprätthålla en god nivå på det svenska deltagandet.
Långsiktigt fungerande forskningsmiljöer är en förutsättning för
insatserna inom det långsiktiga programmet för omställningar av
energisystemet. Energiforskningens tvärvetenskapliga karaktär
förstärker behovet av att skapa kontinuitet vid kompetenta institutioner
som samverkar över disciplingränser.
En generationsväxling kan förväntas i och med att de högre tjänsterna
inom för energiforskningen relevanta områden är besatta med personer
som inom en 15-årsperiod kommer att sluta sin aktiva forskning. Detta
innebär ett allmänt problem med kompetensförsörjningen som kan
bedömas vara allvarligare för ett område som energiforskningen med sin
utpräglat tvärvetenskapliga profil.
Lantbruksvetenskaplig forskning
Gemensamt för de olika strategidokumenten inom detta område är att de
pekar på behovet av forskning till stöd för de areella näringarnas
utveckling och konkurrenskraft samt omställning till en ekologiskt
hållbar utveckling samt för att kunna svara mot konsumenternas krav på
säkra och högkvalitativa livsmedel, etiska krav etc. Från flera
myndigheter framhålls även behovet av kunskap till stöd för deras
myndighetsutövning. Det krävs högkvalitativ forskning för att kunna
använda och bidra till den biologiska revolutionen inom funktionell
genomforskning på växter och djur. Biotekniken ger nya möjligheter
inom all växtförädling, men också möjligheter att "skräddarsy" nya
biologiska råvaror samt miljövänliga processer och produkter. Men det
är också mycket viktigt att värdera de risker som är förknippade med de
nya forskningsrönen. Framtagande och utnyttjande av transgena växter
och djur väcker viktiga etiska frågor som bör belysas och beaktas. Det är
angeläget att utveckla nya instrument för analys av verkliga och upplevda
risker. Strategierna nämner särskilt forskning kring djurs egenskaper (i
fråga om utfodringsbehov, skötsel, hälsa etc.) och dess förhållande till
deras genetiska konstitution som ett forskningsområde där Sverige har
goda förutsättningar att hävda sig tack vare de unika databaserna för
svenska djurpopulationer. Även forskning kring djurskydd och djurhälsa
anses i strategierna vara prioriterat då det är ett svenskt profilområde i
EU-arbetet. Sektorsmyndigheterna inom lantbruksområdet efterlyser
samtliga mer forskning till stöd för sina åtgärder och insatser.
Det finns starka drivkrafter för ett ekologisk hållbart skogsbruk inom
både näringen och samhället i övrigt. Det finns goda grundkunskaper
som nu måste tillämpas för att insatserna skall kunna optimeras.
Skogsstyrelsen anser att det saknas en gemensam strategi för forskning
till stöd för de svenska insatserna i det internationella arbetet för en
hållbar samhällsutveckling och bättre miljö. Flera olika finansiärer och
institut uppmärksammar frågorna och gör betydande insatser, men detta
sker utan gemensam målbild och utan en tydlig problemidentifiering.
För att stärka konkurrenskraften hos skogsindustrin, som är Sveriges
största nettoexportindustri, krävs en förskjutning mot
produktionskedjans senare led, i förädlings- och marknadsstegen.
Landsbygdsutveckling och forskning till stöd för en levande landsbygd
i en tid då allt färre på landsbygden får sin utkomst från skog och
jordbruk är ett prioriterat område i många strategier inom det
lantbruksvetenskapliga området.
Vårdforskning, äldre och åldrande, ojämlikhet i hälsa och genusperspektiv
Forskning kring äldre och åldrande bör vara ett prioriterat område för
många forskningsinstanser inom det socialvetenskapliga området i en tid
då den demografiska strukturen förskjuts mot en allt äldre befolkning.
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Riksrevisionsverket anser att
effekterna på socialförsäkringssystemet av den åldrande befolkningen
inte är tillräckligt undersökta. Forskning kring ojämlikhet i hälsa, med
tonvikt på barn, klass och kön är också viktigt, speciellt efter de
rapporter som pekar på en försämring i psykisk hälsa främst hos
kvinnor, barn och ungdomar.
Utbildningsvetenskap
Vid många lärosäten anges utbildningsvetenskap och didaktik som ett
prioriterat område och vid Umeå och Göteborgs universitet har
fakultetsnämnder inrättats med ansvar för grundutbildning, forskning
och forskarutbildning på lärarutbildningens område. Flera av de mindre
lärosätena gör särskilda ansträngningar där IT kopplas till pedagogik i
utvecklingen av distansutbildning och multimedialäromedel. Det finns
också regionalt anknutna profileringar med lärandet i fokus.
Tvär- och mångvetenskapliga satsningar
Allt mer framstående forskning görs i gränslandet mellan olika
discipliner. För att mångvetenskaplig forskning ska kunna vara verkligt
framgångsrik måste den vara väl förankrad i respektive disciplin. Det
finns ett växande behov av problemorienterad mångvetenskaplig
forskning med finansiärer av olika bakgrund. Framgången inom
livsvetenskaperna är direkt avhängig förmågan till multidisciplinär
forskning. Alla stora områden inom såväl näringsliv, välfärd, miljö, skog
och jordbruk har stora problem som kräver tvärvetenskaplig forskning
som underlag.
Tvärvetenskaplig forskning uppstår dock inte automatiskt.
Forskningsrådsnämnden (FRN) skriver att
forskningsfinansieringssystemet måste vara alert för att kunna
identifiera situationer som erbjuder sann tvärvetenskap. Det svenska
systemet har haft svårigheter att hålla ihop breda mångvetenskapliga
satsningar.
Bl.a. Kommunförbundet uttrycker oro för att den forskning som är
konsekvent problemorienterad inte står så högt i kurs inom den
grundforskningsinriktade akademiska världen. Mångdisciplinära projekt
behöver oftast en längre finansieringstid då inledningsfasen ofta är
längre än i inomdisciplinära projekt, även om vinsterna långsiktigt kan
vara stora.
NUTEK avser att samverka med lärosäten, industri och andra
finansiärer för att verka för ökad kraftsamling inom industriellt inriktade
centrum och institut för livsvetenskaperna.
Forskaråterväxt
Lärosäten, forskningsråd, sektorsforskningsråd och stiftelser anser
samstämmigt att resurserna för finansiering av rekryteringstjänster på
mellannivå är otillräckliga vid de svenska lärosätena. Yngre forskare bör
ges ökade möjligheter att söka postdoktorala stipendier för att sedan
kunna ingå i forskarsamhället. Ett stort problem inom särskilt de
naturvetenskapliga, tekniska och medicinska vetenskapsområdena idag är
den stora bristen på unga forskare. Det är viktigt att öka inflödet av unga
forskare för att överbrygga generationsskiftet, men också för att öka
inflödet av nya idéer. Det är viktigt att långsiktigt stödja unga forskare så
att dessa kan utvecklas till goda forskningsledare.
Forskarassistenttjänsterna är mycket viktiga för lärosätena för att kunna
bygga upp en rekryteringsbas av forskare och lärare vid de stora
pensionsavgångarna som väntas inom 5 till 10 år.
Statens energimyndighet är orolig för forskaråterväxten inom
området, eftersom det egna mångvetenskapliga området kommer att bli
särskilt utsatt vid de stora pensionsavgångarna. Energimyndigheten
överväger att finansiera forskarassistenttjänster och lektorstjänster vid
de institutioner som är engagerade i energiforskningsprojekt. Vid vissa
sektorsmyndigheter är andelen forskarutexaminerade mycket låg, vilket
ger problem med beställarkompetensen.
Forskarutbildning och utbildningsbehov hos myndigheter
Det efterlyses extra satsningar på forskarutbildningen, men också på
utbildning i tvärvetenskaplig problemlösning. Fler studenter behöver gå
vidare till forskarutbildning, speciellt inom vård- och
lärarutbildningarna. Forskarutbildningen bör i större utsträckning vara
organiserad i form av nationella forskarskolor för att utnyttja och sprida
den kompetens som finns. Inom flera områden anses tillgången på
forskarkompetens vara tillväxtbestämmande.
Internationella utvärderare påpekar brister i studenternas teoretiska
och metodiska kunskaper inom humaniora/samhällsvetenskap, särskilt
nationalekonomi. Svenska forskare inom det socialvetenskapliga
området har i många fall otillräckliga metodkunskaper och det är särskilt
angeläget att forskarna får bättre skolning i att analysera
förändringsprocesser.
För att forskarutbildningen ska ha högsta internationella kvalitetsnivå
krävs givna tidsgränser och resursramar samt effektiva stödfunktioner,
där den främsta och oundgängliga resursen är kompetenta handledare
med pedagogisk handledarutbildning.
Intresset för forskarutbildning i de humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnena är stort, medan möjligheterna till
externfinansiering är små och de fasta anslagen har urholkats under en
följd av år. Inom naturvetenskap och teknik är rekryteringen till
forskarutbildningen det svåraste problemet. Forskningsråd och lärosäten
gör insatser för att entusiasmera unga att välja naturvetenskap och
teknik, men det verkar som om ökade insatser behöver göras.
De centrala förvaltningsmyndigheterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde har alla ett behov av ökad kompetens bl.a. för sitt
arbete med att uppnå miljömål och för att kunna påverka och utvärdera
den för EU gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken. Inom det
sociala området efterfrågas också en förhöjd kunskapsbas för att bättre
hantera analysarbete, kunskapsunderlag och utvärdering av insatser.
Bedömningsgrunder vid anställning
Nästan alla instanser som är involverade i större programsatsningar och
mångvetenskaplig forskning anser att det behövs en reformering av det
akademiska meriteringssystemet för att premiera mångvetenskapligt
arbete, deltagande i högskolans tredje uppgift och samverkan i
programform med näringslivet.
Strukturella frågor
Enligt NUTEK är det nödvändigt att organisera inlärningsprocesser som
är gemensamma för forskare och näringsliv där de långsiktiga
kompetensbehoven kan analyseras. Politiken bör inrikta sig på att
analysera ett systems behov av åtgärder snarare än att sätta in generella
åtgärder.
Naturvårdsverket påpekar att miljöforskningen måste vara integrerad i
sektorsforskningen för att öka kontaktytan mellan forskare och
samhället. Detta underlättar att ett hållbarhetsperspektiv genomförs
inom alla sektorer i samhället.
Flera strategier noterar att situationen för klinisk forskning har
försämrats i takt med besparingarna inom sjukvården och sjukhusens
hårdare ekonomiska styrning. Strukturomvandlingen har minskat
möjligheterna för läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster att bedriva
forskning. Medicinska forskningsrådet (MFR) har visat att svensk
klinisk forskning har en sämre internationell ställning än för 10 år
sedan. Den kliniska forskningens villkor behöver enligt bl.a.
Folkhälsoinstitutet, Riksförsäkringsverket, Vårdalstiftelsen och MFR
stärkas och effekterna av de strukturella omdaningarna och de hårdare
ekonomiska kraven inom sjukvården bör analyseras.
Forskningsfinansiering
Många av de stora universiteten vill se en ökad satsning på
grundforskning och menar att de externa anslagen i allt större
utsträckning styrs över mot tillämpad forskning, vilket hotar det fria
kunskapssökandet. Det generellt stora beroendet av externfinansiering,
framför allt på de tekniskt inriktade lärosätena, har gjort att de största
omprioriteringarna i verksamheten sker utifrån förändringarna i
möjligheter till externfinansiering. Ett flertal lärosäten nämner att de
strävar efter att öka sin externa finansiering från forskningsråden. Bl.a.
EU-medel ger problem i form av underfinansiering av de gemensamma
kostnaderna. En del finansiärer, såväl nationella som EUs
strukturfonder, ställer medfinansieringskrav som är svåra att tillgodose.
Samverkan, profilering och koncentration av forskningsinsatser
I flera av strategierna betonas behovet av samverkan och profilering
inom den svenska forskningen. Även internationella utvärderingar
påpekar att samarbetet mellan institutionerna bör öka. Mångfalden av
lärosäten med forskning och forskarresurser liksom konkurrensen från
omvärlden fordrar att lärosätena på ett mera medvetet sätt än hittills
försöker profilera sig. Många forskningsråd anser att lärosäten och
institut bör stimuleras till att utveckla olika tyngdpunktsområden och
med en nationell arbetsfördelning. Samverkan med lärosätena kommer
att försvåras om forskningsråden även framgent kommer att likställas
med övriga externa finansiärer.
För att kunna bedriva forskning av högsta internationella klass föreslås
att resurser samlas i "centers of excellence" där en kritisk massa kan
uppstå. Sådana strategiska forskningscentrum bör vara världsledande och
föreslås lokaliseras till lärosätena men vara fristående från en
traditionell ämnes- och institutionskultur.
Samtliga sektorsmyndigheter på lantbruksområdet framhåller vikten
av egen forskning som stöd för sin myndighetsutövning. Detta är
nödvändigt för att vara attraktiva samarbetspartners samt för att
upprätthålla den kompetens som krävs för att kunna tillgodogöra sig
externt producerade forskningsresultat. I de flesta fall beskrivs
samarbetet med lärosätena som gott, och som avgörande för verkets
myndighetsutövning.
FoU-program kring förutsättningar för och konsekvenser av
samhällets miljömål bör genomföras i samarbete mellan de olika
sektorernas aktörer, och ett bättre samarbete med kommuner,
myndigheter och forskningsorgan efterlyses för att utveckla samhällets
styrmedel.
Horisontella aspekter
Infrastruktur
En samlad satsning på högpresterande datorsystem efterlyses från flera
håll. I det nuvarande systemet är resurser och kompetens alltför
splittrade. Eventuella investeringar i högpresterande datorsystem kan av
ekonomiska skäl endast göras vid något enstaka centra. Därför måste det
redan i inledningsskedet finnas en bred kompetens för att kunna ge
service till användare i hela riket. Det är viktigt med nationell fokusering
och spetskompetens inom området, inte minst för att kunna hantera de
stora datamängderna inom bioinformatiken.
Internet och användningen av elektronik för publicering och
distribution av information har skapat nya villkor för bevarandefrågorna,
bl.a. har omhändertagande, bevarande och tillgängliggörande av
elektronisk, digital information samt digitalisering av äldre material
blivit viktiga uppgifter. Både Kungl. Biblioteket och Statens bild- och
ljudarkiv anser sig i behov av ökade resurser för att kunna digitalisera
och bevara de äldre samlingarna. Forskningens informationsförsörjning
bör göras effektivare och mer precis genom att tidskrifter och annan
forskningsinformation görs tillgänglig i elektronisk form.
Kvalitet
Det betonas att all forskning som finansieras skall vara av högsta
internationella kvalitet. För den tillämpade forskningen krävs också en
hög samhällsrelevans. Lärosäten, forskningsråd men också många
sektorsmyndigheter uttrycker farhågor för att den fria grundforskningen,
särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, ska urholkas genom att
lärosätenas ordinarie forskningsresurser är för små i relation till de
externa medlen.
Jämställdhet
Många lärosäten har tillsatt jämställdhetskommittéer och
jämställdhetshandläggare. Vid Göteborgs Universitet har en vicerektor
nyligen tillsatts med särskilt ansvar för jämställdhetsfrågorna. Förutom
att aktivt arbeta för att uppnå en jämnare könsfördelning arbetar flera
lärosäten också med mentorsprogram, handledarutbildning,
föreläsningsserier och gästföreläsare för att öka medvetenheten om
problemet och ge förebilder för underrepresenterat kön. Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) kan illustrera ett exempel på en
jämställdhetsstrategi för forskarutbildningen där alla
doktorandhandledare skall ha förståelse för vad genus betyder för
studier, arbete, familje- och samhällsliv. Varje institution skall verka för
att skapa fler förebilder genom att ha handledare av underrepresenterat
kön.
De naturvetenskapligt/tekniskt inriktade forskningsråden inom vars
områden könsfördelningen är ojämn, vill aktivt bidra till en miljö med
jämnare könsfördelning och lika karriärmöjligheter för män och
kvinnor, men det kräver också att man har ett jämt rekryteringsunderlag
och att man redan i ungdomsskolan entusiasmerar både unga kvinnor och
män att välja naturvetenskap och teknik. Forskningsråden är positiva till
särskilda tidsbegränsade anställningar för kvinnor, som postdoktorala
stipendier, forskarassistenttjänster och gästprofessurer.

Forskningsinformation
I takt med utvecklingen inom genetik, transplantation och av biobanker
etc. krävs en stor ökning av information och dialog med allmänheten i
forskningsfrågor. Forskningen och forskarnas förtroende hos
allmänheten är beroende av att resultaten öppet redovisas och kan
förklaras.
Forskningsråd och sektorsmyndigheter verkar mycket aktivt för att via
olika kanaler sprida forskningsresultat inom sitt område.
Flera råd har speciella stipendier och bidrag som antingen forskare
eller författare/journalister kan söka för att vistas på en institution eller
skriva populärvetenskapliga artiklar. NFR har inrättat
forskningsattachéer som aktivt skall ta kontakt med företag och andra
intressenter för att sprida forskningsresultat. De flesta råd och
sektorsmyndigheter har tidskriftsutgivning där forskningsresultat i
populärvetenskaplig form publiceras. Med sina hemsidor på Internet når
forskningsråden och sektorsmyndigheterna en bred målgrupp med
information om bl.a. de forskningsprojekt som ges stöd. SJFR
understryker i kontraktet med forskaren att populärvetenskaplig
spridning av resultatet är en förutsättning för att projektet skall anses
avslutat. Statens energimyndighet har ett samordnande ansvar för
information inom energiområdet. Myndigheten förmedlar kunskap om
pågående FoU.
Samverkan med det omgivande samhället
Kontakten mellan lärosätena och näringslivet kan förbättras genom att
skapa varaktiga nätverk mellan industriforskningsinstituten, små
lärosäten och näringslivet, där instituten fungerar som bryggor mellan
små och medelstora företag (SMF) och små lärosäten. Institutens roll
som kompetensbas till stöd för näringslivet och då särskilt SMF bör
stärkas.
Flödet av individer mellan lärosäten och näringsliv måste uppmuntras
för att föra ut forskningsresultaten och höja forskningskompetensen i
näringslivet. Flera åtgärder görs eller planeras. En ökad samverkan och
ökat nätverksbyggande efterlyses också mellan den offentliga sektorn
och lärosätena.
NUTEK och Energimyndigheten satsar mycket på kompetenscentrum
för att initiera ett långsiktigt samarbete mellan näringsliv och forskare,
där företagen aktivt deltar i ledning och styrning. Detta leder till att de
belysta problemen är relevanta för näringslivet, vilket leder till snabbare
implementering av forskningsresultaten.
Kommersialisering av forskningsresultat
Det kan ofta vara svårt att finna finansiering i mycket tidiga
utvecklingsskeden där marknad, lärosäten och institut gemensamt
arbetar för att bygga upp en högteknologisk plattform som t.ex.
kommersiellt intressanta lösningar kan utgå i från.
Det måste skapas nya forskningsmiljöer som är konkurrenskraftiga i
ett internationellt perspektiv, och redan existerande goda miljöer måste
stärkas. Då kommer kommersiella spin-off verksamheter att kunna
attrahera riskkapital från den svenska och internationella marknaden och
endast då kommer den svenska industrin att hålla kvar den egna
forskningen inom Sveriges gränser. Reglerna för utvärdering och
beskattning av tekniska idéer och företag i startfas bör ses över för att
underlätta kommersialisering.

Teknisk framsyn
Sammanfattning av Teknisk framsyn

Under 1990-talet har ett nytt intresse för tekniskt inriktade
framtidsstudier vuxit fram i ett stort antal länder. Bakgrunden har varit
dels teknikens allt tydligare roll i samhällsutvecklingen, dels behovet att
kunna göra prioriteringar inom FoU-politiken. Tyngdpunkten ligger på
att analysera konsekvenserna av olika möjliga utvecklingsvägar, inte att
förutsäga framtiden detta är innebörden i begreppet Framsyn
(Foresight). Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) utförde under 1997 gemensamt en
förstudie om internationella erfarenheter samt om förutsättningarna och
intresset att genomföra ett motsvarande arbete i Sverige. Denna
resulterade i beslut om att 1998 starta projektet Teknisk Framsyn. För
att leda arbetet bildade fyra huvudmän, IVA, NUTEK, Industriförbundet
och Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF), 1998 en styrgrupp och ett
projektkansli. Projektet har drivits inom en kostnadsram om 34
miljoner kronor. Finansiärer har varit SSF, NUTEK och regeringen.
Ett trettiotal organisationer har medverkat med uppgift att säkerställa
att centrala intressenter i samhället integreras i processen och för att
föreslå paneldeltagare. Dessutom skapades en utvärderingsgrupp med
uppgift att löpande följa och utvärdera genomförandet av projektet.
Projektarbetet har huvudsakligen genomförts inom åtta paneler.
Panelindelningen, som gjordes i ett behovs- och användarperspektiv, var:

- Hälsa, medicin och vård
- Biologiska naturresurser
- Samhällets infrastruktur
- Produktionssystem
- Informations- och kommunikationssystem
- Material och materialflöden i samhället
- Tjänster
- Utbildning och lärande

Panelerna har också haft i uppdrag att beakta vissa tvärgående teman,
t.ex. miljö och energiaspekter, ekonomi och marknad, attityder och
värderingar. Totalt har ca 130 personer; tekniker, forskare,
samhällsvetare och industriledare deltagit i de åtta panelerna. Genom
seminarier, konferenser etc. har ytterligare några hundra personer
medverkat. Panelernas arbete inleddes i januari 1999. Varje panel har
lämnat en rapport som bl.a. innehåller konsekvensanalyser av hur
framtiden kan komma att påverkas av vad vi nu vet eller det vi tror oss
veta. Rapporterna har bildat underlag för en syntesrapport som redovisar
slutsatserna av projektet. Nedan följer en sammanfattning av de
viktigaste slutsatserna.
Planera inte framtiden planera för framtiden
Det är framför allt den snabba utvecklingen inom informationstekniken
och den nya biologin men även den ökande globaliseringen som
kommer att styra utvecklingen under de kommande decennierna. Det allt
mer gränslösa samhället och det blixtsnabba informationsflödet gör att
sättet att tänka blir mycket viktigare än enskilda åtgärder när det gäller
att styra utvecklingen: Det går inte att planera framtiden det är
däremot nödvändigt att planera för framtiden. Genom att vi förbereder
oss för en framtid som är osäker och hela tiden skiftande kan vi bygga
ett samhälle som kan möta framtiden med tillförsikt.
Med kunskap och förändringsvilja kan Sverige bygga framtiden och
klara sig bättre i den. Genom att sätta nytänkande, utbildning, forskning
och kunskap i centrum får vi den handlingsberedskap vi behöver för att
snabbt kunna anpassa oss till framtidens förhållanden hur de än utvecklar
sig.
Utveckling för 2000-talet
Vi befinner oss i en genombrottstid som påverkar hela
samhällsutvecklingen och som dagligen speglas och beskrivs med ord
som "IT-samhälle", "kunskapssamhälle", "uppkopplad", "nanoteknologi",
"den nya biologin", "livsvetenskaper" och "den nya ekonomin". På samma
sätt som boktryckarkonsten, ångmaskinen och utnyttjandet av
elektriciteten en gång gjorde så kommer dessa nya genombrott att skapa
dramatiska förändringar på kort tid.
Ett tänkande som genomsyrat projektet Teknisk Framsyn är "Tekniken
i människans tjänst" teknisk utveckling skall bidra till att förbättra
människors villkor i vid bemärkelse. I detta begrepp ligger en ökning av
den ekonomiska tillväxten och stärkning av företagens konkurrenskraft
men också andra viktiga moment som rör människors välbefinnande,
livsmiljö, hälsa, fritid, social aktivitet m.m.
I denna förändringens tid kan IT, biotekniken och den avancerade
materialtekniken, inte minst i kombination, ge Sverige 2000-talets
välstånd på samma sätt som skogen, malmen och verkstadsindustrin gav
oss 1900-talets välstånd.
Drivkrafter
Starkare än mycket annat driver individualiseringen och gränslösheten
fram de stora förändringar som Teknisk Framsyn pekar på. Båda pressar
fram tekniska framsteg som sedan förstärker just dessa drivkrafter och
då skapar nya förutsättningar för ytterligare förändringar.
Individualisering kommer att märkas på många plan. Allt fler kommer
att ställa allt större krav på individuella lösningar, vare sig det handlar
om att konsumera varor och tjänster, att vara arbetstagare eller
arbetsgivare, elever, studerande, patienter eller vårdkonsumenter, eller
att konsumera information, kultur och underhållning. Kombinationen av
tekniker gör det möjligt med personligt skräddarsydd medicinering
likaväl som individuellt utformade studieprogram. Det är de nya
möjligheterna som tekniken erbjuder kombinerat med de attityder och
värderingar som präglar särskilt den yngre generationen som
möjliggör och driver på denna utveckling.
Gränslösheten utvecklas också i fler riktningar. Inte minst inom EU
tappar nationsgränserna allt mer av sin betydelse samtidigt som regional
och kulturell gemenskap blir viktigare. Världshandeln blir allt friare och
de globala kapitalströmmarna allt stridare samtidigt som de stora
handelsblocken blir allt starkare. Svenska företag blir mindre svenska.
Gränserna mellan arbete, utbildning och fritid, och mellan livets olika
faser suddas ut. Den kulturella gränslösheten blir tydligare i allt fler
länder. Den nya upplevelseindustrin sprider via etermedia, video och IT
sina alster över allt större delar av världen.
Gränslösheten gäller också det ökande samspelet mellan olika teknik-
och kunskapsområden, inte minst mellan IT, bioteknik och
materialteknik, något som leder till krav på stora förändringar av såväl
universitet som företag.
Banbrytande teknik
Bland alla dramatiska och banbrytande nya kunskapsutvecklingar är det
tre teknikområden som panelerna bedömer kommer att få särskilt stor
betydelse för den aktuella tidsperioden, nämligen informationstekniken,
den nya biologin och materialtekniken.
Det yttre trycket i form av ökad internationell konkurrens blir allt
starkare och den pågående revolutionen inom informationstekniken
visar inga tecken på att avstanna och vi anar redan de kommande
revolutionerna inom biotekniken och materialtekniken. Effekterna
sprider sig som ringar på vattnet till nya områden med genomgripande
förändringar i villkoren för näringslivet, den offentliga verksamheten
och människors liv som följd.
Informationstekniken
Förra decenniets superdatorer är dagens persondatorer och nästa
decenniums museiföremål. Under de senaste tre decennierna har
datorkraften fördubblats ungefär var 18:e månad medan kostnaderna
sjunkit i nästan samma takt. I framtiden kommer datorkraft,
lagringskapacitet och överföringsförmåga i praktiken att vara
obegränsad. Datorkraften kommer att vara självklar och smälta in i
omgivningen och allt fler produkter kommer att vara "intelligenta".
"Smart teknik" kan öka kapaciteten och säkerheten i våra trafiksystem.
De allt kraftfullare och billigare mikroprocessorerna kommer
tillsammans med lasertekniken att leda till en fortsatt explosiv
utveckling av telekommunikationerna. Internet, som för 10 år sedan
knappt var känt utanför specialistkretsar, når idag mer än hälften av
Sveriges hushåll och trafikvolymen fördubblas var hundrade dag.
Trådlös telefoni kombinerad med enkla textmeddelanden har redan
slagit igenom på bred front och inom en snar framtid kommer bildligt
talat alla människor i den industrialiserade världen att sitta i rummet
bredvid. Digitala assistenter kommer att hjälpa oss med en lång rad
rutinuppgifter, kanske särskilt att söka och sortera information. Det är
svårt att överblicka konsekvenserna av detta för affärslivet, kulturlivet
och för våra personliga upplevelser.
Den nya biologin
Samhället står i dag inför en dramatisk utveckling inom
molekylärbiologin och biotekniken. Nu när människans arvsmassa snart
är fullständigt kartlagd följer ett oerhört omfattande forskningsarbete
för att i detalj förstå hur den genetiska koden påverkar fysiologiska
processer. Tekniken kommer att öppna vägen för helt nya läkemedel och
behandlingsmetoder under de kommande 10 20 åren. Forskningen
kommer allt tydligare att klarlägga hälsorisker av olika slag och öppna
nya möjligheter att utveckla så kallade funktionella livsmedel.
Möjligheterna med den nya biologin handlar inte bara om hälsa och
mat. Gentekniken och en exakt kunskap om arvsmassan öppnar också
nya möjligheter att utveckla växter eller mikroorganismer som effektivt
producerar höga halter av önskade ämnen. Levande organismer kan på så
sätt komma att fungera som små kemiska fabriker.
Materialteknik
Hittills har materialvetenskapen främst utforskat vilka egenskaper olika
material har och hur de påverkas av olika processer. Genom en
fördjupad förståelse för materialens uppbyggnad på atomär/molekylär
nivå finns nu möjligheter att aktivt forma material med önskade
egenskaper. Ett sådant genombrottsområde är nanotekniken
atomslöjden där man strävar efter att manipulera materien på atomär
nivå, vilket kan ge helt nya material med nya egenskaper och funktioner.
Sverige har också goda förutsättningar att komma mycket längre när
det gäller traditionella svenska specialiteter och med ny teknik
ytterligare förädla fiber- och träprodukter.
Nya möjligheter genom samverkan
Den medicinska tekniken är ett område där framstegen inom IT,
biovetenskaperna och materialtekniken tillsammans kan skapa helt nya
möjligheter. Halvledarytor som skräddarsytts på molekylär nivå genom
mikro- och nanoteknik är tänkbara som bioimplantat och ett inopererat
datachip kan förstärka nervsignaler för att häva förlamningar eller ge
förutsättningar för effektiva proteser. Redan i dag kan vissa döva återfå
hörseln och det pågår experiment med konstgjorda "ögon" som är
kopplade direkt till hjärnans syncentrum.
IT är en förutsättning för utvecklingen inom biologin och stora nya
möjligheter kommer att växa fram i gränsytan dem emellan eller har
redan börjat ta form: Bioinformatiken gör det möjligt att hantera stora
mängder genetisk information och blir ett allt viktigare instrument för
läkemedelsindustrin i utvecklingen av nya läkemedel. Sensorer som
innehåller en biologisk komponent ger nya möjligheter att upptäcka och
mäta halter av många kemikalier.
Den svenska kunskapen kring teknik för kommunikation människa
maskin kan utvecklas än mer med avancerade tillämpningar inom vård
och utbildning.
Det framsynta Sverige kunskap och försnyelse
För att bygga upp den kompetens som krävs inför framtiden behövs inte
bara vilja utan också förmåga till förändringar, bland annat en rad
genomgripande reformer inom utbildningens olika områden, en
infrastruktur anpassad till det nya samhället och nya attityder till
förändring. Sammanfattningsvis kretsar Teknisk Framsyns
huvudslutsatser kring de tre nyckelbegreppen attityder, kunskap och
infrastruktur.
Attidyder
"Våga inte veta men kunna och pröva", kan stå som devis för mycket av
Teknisk Framsyns arbete. Bättre kunskaper om dagen gör den okända
morgondagen mindre skrämmande. Med kunskap vågar vi också pröva
alternativa lösningar. Förändringsviljan är den positiva
samhällsutvecklingens kanske viktigaste drivkraft.
Många svenska företag, organisationer och regelverk är stela och
ovilliga till förändringar. Samtidigt bygger både de övergripande
resonemangen och de mer konkreta förslagen i de åtta panelrapporterna
i mångt och mycket på att forskare, företag, myndigheter, politiker och
allmänhet ska ändra attityder. Att mana fram den nödvändiga
förändringsviljan är en process som måste pågå såväl i skola som
administration, i direktion som i kanslihus och kräver konkreta beslut
både när det gäller struktur- och kunskapsfrågor. Regelverk och
institutioner måste ses över och Sverige måste öka och radikalt förändra
sin satsning på utbildning och forskning. Målet måste vara att
förändringsviljan ska genomsyra hela samhället, från dagis och skola till
universitet och forskning, från den offentliga administrationen till den
konkurrensutsatta industrin. Detta knyter också an till utbildningsfrågan
eftersom nya attityder bäst skapas i skolan.
Kunskap
För att åstadkomma det livslånga, lustfyllda lärande för alla som är en
nödvändig bas måste vi från grunden bygga om en stor del av dagens
utbildnings- och forskarmiljö. Vart tar sex-åringens upptäckarglädje
vägen under resan genom skolsystemet? Kanske skall vi ifrågasätta den
strikta indelning av livet i barndom, skola, arbete och pensionärstillvaro
som görs i dag, liksom uppdelningen av dygnets timmar i arbete eller
studier och fritid.
Inom en rad områden står forskningen på många sätt mitt i ett
paradigmskifte. Traditionella institutionsgränser blir allt mindre
väsentliga och arbetet bedrivs ofta i parallella, samtidiga och interaktiva
processer vilket ställer stora krav på kommunikation och koncentration
av resurser. Den ensamme forskaren i sitt laboratorium blir allt mer
sällsynt. Det är av avgörande betydelse för framtiden att Sverige kan
bygga akademiska miljöer som tillåter ett förutsättningslöst forskande,
där slagkraftiga forskarmiljöer kan byggas och utvecklas och som
stödjer mångvetenskapen där de oväntade kombinationerna av
akademiska områden kan utvecklas.
För att Sverige med sina begränsade resurser skall kunna fortsätta sin
framgångsrika utveckling måste vi koncentrera resurserna inom den
högre utbildningen och forskningen till de områden där vi redan är
ledande: IT-området, materialteknik och den nya biologin samt, inte
minst, den interdisciplinära forskningen.
Infrastruktur
För att kunskap och attityder skall kunna utvecklas och tillämpas på bästa
sätt måste Sverige även fortsatt ha väl fungerande infrastrukturer, såväl
fysiska transport-, energi- och IT-nät som de mer immateriella. Den
gränslöshet som öppnar sig inom en rad områden gör det både möjligt
och nödvändigt för skilda delar av landet att utvecklas på olika sätt.
Jämlikhet och solidaridet behöver inte betyda att alla ska göra samma
saker överallt. Alla regioner måste få utveckla sina speciella
kompetenser.
Många av dagens juridiska, administrativa och skattemässiga regelverk
måste anpassas så att skolor, universitet, företag och organisationer kan
satsa vad som krävs för att bygga framtidens kunskapskapital. Inte minst
gränslösheten och IT-utvecklingen ställer nya krav på regelverken. Det
kan gälla allt från upphovsrätt till bolagsrätt, från skatterätt till
grundläggande etiska regelverk kring kärnfrågor som gen- och bioteknik
samt om dataintegritet.

Sammanfattning av betänkandet God sed i
forskningen (SOU 1998:4)
Att balansera frihet och ansvar - om god sed i forskningen
Forskningens övergripande mål är att vinna ny kunskap för att vi bättre
skall förstå den värld vi lever i och för att om möjligt förändra den till
det bättre. Detta mål skall vara vägledande för varje forskare oberoende
av vem som finansierar forskningen, i vilken disciplin man arbetar eller
på vilken nivå forskningen bedrivs. Forskningens moral skiljer sig inte
från den allmänna moralen när det gäller önskvärdheten av god sed i
utövande av ett arbete. På samma sätt som det finns yrkesetiska regler
för andra yrken finns det regler inom forskarsamhället som tar hänsyn
till de speciella villkor som kan gälla för denna verksamhet.
I enlighet med direktiv för samtliga utredningar har kommittén
granskat forskningsetiken ur ett jämställdhetsperspektiv. Kommittén vill
framhålla jämställdhet mellan kvinnor och män som ett moraliskt värde
att värna om. Jämställdhet i forskarvärlden blir därmed att betrakta som
en forskningsetisk fråga. Betänkandet belyser jämställdhetsfrågorna i
flera avseenden. Representationen av kvinnor respektive män i etiska
kommittéer och beredningsgrupper har granskats. En jämn
könsfördelning i denna typ av grupper föreslås genomgående i
betänkandet. Att kvinnor inte i samma utsträckning som män erhåller
forskningsbidrag har analyserats, liksom förslag till åtgärder för att
förhindra missgynnande av detta slag. Förekomsten av sexuella
trakasserier i forskarvärlden ses som en yrkesetisk fråga för forskare,
där fokus är på den som utövar trakasserierna, snarare än på den som
drabbas av dem. Slutligen diskuteras också hur hierarkin inom
forskarvärlden kan utgöra ett hinder för genomdrivandet av förändringar.
Att minska risken för oredlighet i forskning
Kommittén har granskat problematiken kring vetenskaplig oredlighet
och fusk i forskning. Företeelsens omfattning och former samt
forskarsamhällets hantering av den har studerats. Kommittén föreslår
åtgärder för att minska risken för oredlighet i forskning och öka
allmänhetens insyn i forskningsprocessen. Kommittén föreslår också en
modell för utredning av misstänkt oredlighet. Kommittén definierar
oredlighet i forskning enligt följande:

Med oredlighet i forskning menas att en forskare avsiktligt och på ett
vilseledande sätt gör avsteg från de vetenskapliga kraven eller
medvetet bryter mot allmänt accepterade etiska normer.

Vikten av ett förebyggande arbete för att minska förekomsten av
oredlighet i forskning torde ej kunna överskattas. Kommittén betonar
behovet av utbildning samt goda ordningar och praktiska förutsättningar
för dokumentation och arkivering av forskningsmaterial.
Forskningsverksamhet skall dokumenteras så att det är möjligt för
utomstående granskare att följa hela forskningsprocessen.
Dokumentationen skall ske i enlighet med de regler som gäller för
ägande- och förfoganderätten till forskningsmaterial, samt utifrån
gällande sekretessbestämmelser. Material som ej är vetenskapligt
motiverat att spara skall dokumenteras av forskaren. Denna skriftliga
dokumentation skall vidimeras av prefekt eller motsvarande
forskningschef. Dokumentation av forskningsprocessen utifrån dessa
riktlinjer skall bevaras i minst tio år.
Kommittén förespråkar en modell för utredning av misstanke om
oredlighet i forskning som tar fasta på de rättsliga ordningar som redan
existerar och på det ansvar som ledningsorganen vid varje
forskningsinrättning har att värna en hög kvalitet i forskningen.
Kommittén föreslår att aktuellt lagrum i 1 kap 4 § högskolelagen
kompletteras enligt följande: Verksamheten skall avpassas så att en
hög kvalitet nås och vetenskapens trovärdighet och god sed värnas
såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga
utvecklingsarbetet.
Övriga myndigheter som bedriver forskning och de
forskningsinrättningar som bedrivs i privaträttslig form rekommenderas
att i sina arbetsordningar införa liknande klausuler. Den som i god tro
och med tillräckligt sakligt underlag har anledning att misstänka att en
forskare är oredlig i sin forskning skall anmäla detta. Anmälan bör vara
skriftlig och inges till rektor/myndighetschef eller motsvarande
verksamhetschef. Anmälan kan också inges till forskningens centrala
förtroendenämnd (se nedan) som diarieför anmälan samt
vidarebefordrar den till berörd rektor/ myndighetschef eller
verksamhetschef för annan forskningsinrättning för en förberedande
undersökning. Rektor/motsvarande skall alltid informera
förtroendenämnden om inkommen anmälan, liksom om resultatet av den
förberedande undersökningen. Kommittén förordar tre kriterier på
rättssäkerhet vid utredning om oredlighet i forskning, nämligen
förutsebarhet, opartiskhet och kompetens.
Utredning av misstänkt oredlighet i forskning görs i ett
tvåstegsförfarande. En förberedande undersökning görs lokalt. Den skall
undersöka om det finns skäl att misstänka att oredlighet föreligger. Om
så är fallet görs en fullständig utredning. För detta ändamål föreslår
Kommittén att regeringen inrättar en Forskningens centrala
förtroendenämnd. Nämnden skall på uppdrag av myndigheter eller
forskningsinrättningar pröva om anmäld forskare varit oredlig i sin
forskning. Den skall bistå forskningsinrättningarna med att ta fram och
belysa det sakunderlag som behövs för
rektors/myndighetschefs/verksamhetschefs handläggning av ett ärende
efter det att den lokala förberedande undersökningen är avslutad.
Nämnden skall bestå av sju ledamöter av vilka två med domarkompetens,
tre med hög vetenskaplig meritering och två lekmän. Nämnden kan vid
ett aktuellt fall för kortare tid utse bisittare. Nämnden skall besluta om
rekommenderad disciplinpåföljd och åtalsanmälan. Ytterligare
instruktioner för nämnden utfärdas av regeringen. Kommittén föreslår
att 13 kap högskoleförordningen kompletteras med en paragraf som
anger att beslut av högskola om oredlighet i forskning får överklagas i
allmän förvaltningsdomstol.
För universitet, högskolor och andra myndighetsdrivna
forskningsinrättningar gäller sedvanlig förvaltningssekretess i samband
med utredningar om oredlighet i forskning. Kommittén anser att det
därutöver inte är påkallat med någon särskild sekretessbestämmelse till
skydd för den som anmäler eller den som är anmäld för misstänkt
oredlighet.
Kommittén föreslår att varje lärosäte och varje myndighet som
bedriver forskning, liksom varje forskningsinrättning i privaträttslig
form, åläggs, respektive rekommenderas, att besluta om riktlinjer för
utredning vid en anmälan om oredlighet i forskning. Riktlinjerna bör
utformas på ett likartat sätt på samtliga forskningsinrättningar.
Kommitténs definitioner och överväganden föreslås vara vägledande i
detta arbete.
Etisk prövning av forskning
Kommittén har undersökt systemet för forskningsetisk granskning i
Sverige. Den etiska prövningen gäller hela forskningsprocessen, då
etiska frågor aktualiseras i hela forskningsverksamheten, från forskarens
val av vetenskaplig problemställning till samhällets tillämpning av
forskningens resultat. Det etiska medvetandet och ansvaret för etisk
prövning av den verksamhet forskaren är inbegripen i måste bli en
självklar del i den vardagliga reflektionen. Det är forskaren själv som är
ytterst ansvarig för forskningens moraliska halt. Moraliskt ansvar och
detaljerad kunskap om forskningens förutsättningar och olika risker
förknippade med den hänger intimt samman. Det primära ansvaret och
befogenheten för den etiska prövningen av forskningens genomförande
måste av det skälet ligga nära själva forskningsverksamheten. Samtidigt
finns risken att forskaren blir hemmablind och inte ser de etiska
problemen i samband med sin forskning. Av det skälet behöver det
personliga ansvaret kompletteras med en etisk prövning av en oberoende
instans.
Ett väl fungerande system för etisk prövning är dessutom en
förutsättning för att allmänheten ska kunna ha förtroende för
forskningen. Den etiska avvägningen gäller fyra aspekter av forskningen:
1. Valet av forskningsprojekt eller problem.
2. Genomförandet av forskningsuppgiften.
3. Ansvaret för forskningens konsekvenser.
4. Ansvaret att följa den vetenskapliga utvecklingen.
Forskningsetiska frågor aktualiseras inom alla forskningsfält.
Kommittén anser det viktigt att etiska aspekter kan tas upp i alla de
sammanhang där ett forskningsprojekt diskuteras och prövas.
När det gäller kliniska läkemedelsprövningar, vars resultat skall ligga
till grund för Läkemedelsverkets ställningstagande till registrering av
medlet i fråga, är det av vikt att det finns en formaliserad beslutsordning
och att denna inte innebär onödig tidsspillan. Det bör vara den
forskningsetiska kommittén som har huvudansvaret för den etiska
bedömningen.
Beträffande försök på människa finns idag ett på frivillig grund av
forskarsamhället inrättat prövningssystem som ger ett skydd för de
människor som deltar i medicinska forskningsprojekt och
forskningsprojekt som finansieras via forskningsråden. För att
ytterligare minimera riskerna för försökspersoner föreslår Kommittén
att alla projekt som innefattar försök med människa eller mänsklig
vävnad skall genomgå etisk prövning av en oberoende kommitté. Detta
skall regleras i förordning. Kommittén föreslår en tilläggsparagraf till
högskoleförordningen med följande lydelse:
Forskningsprojekt som innefattar försök med människa eller
mänsklig vävnad skall prövas i en oberoende forskningsetisk
kommitté, i enlighet med av varje högskola fastställd arbets- och
beslutsordning.
Kommittén anser det önskvärt att motsvarande generella lagklausul
införs för att täcka den forskning som bedrivs av andra myndigheter,
liksom av forskningsinrättningar som är organiserade i privaträttsliga
former. Hur en förordning av detta slag skall se ut, och var den skall
placeras inom den svenska rättsordningen, föreslås bli föremål för
särskild beredning.
Kommittén förespråkar att de forskningsetiska kommittéerna
organiserar sitt arbete så att tyngdpunkten ligger på den etiska
avvägningen, även om den vetenskapliga metodgranskningen också är en
angelägen uppgift. Kommittéernas beslut skall vara rådgivande och fattas
som konsensusbeslut. Besluten kan inte överklagas. I fall av avslag
föreslår Kommittén att den ansvarige forskaren bör ha rätt till en
"second opinion," en andra bedömning. Beslut om avslag i en
forskningsetisk kommitté skall därför innehålla en anvisning till en
sådan rätt, samt vilken eller vilka forskningsetiska kommittéer forskaren
kan vända sig till för en ytterligare bedömning.
Kommitténs förslag kräver ett ökat antal forskningsetiska
kommittéer. Dessa föreslås inrättas av respektive universitets/högskolas
styrelse på förslag från rektor. Vid större lärosäten kan separata
forskningsetiska kommittéer inrättas för skilda vetenskapsområden. Vid
mindre högskolor, med förväntad låg ärendemängd, kan det vara
lämpligare att man samarbetar med andra mindre högskolor om en
gemensam etisk kommitté, eller att man anknyter till universitetens och
de större högskolornas kommittéer. Universitetets/högskolans styrelse
beslutar om vilken arbets- och beslutsordning som skall gälla för etisk
prövning av forskningsprojekt.
En forskningsetisk kommitté bör bestå av representanter för såväl
forskningen som det allmänna. Styrelsen beslutar efter förslag från
rektor om antalet ledamöter med hänsyn tagen till
forskningsverksamhetens omfattning. De vetenskapliga ledamöterna i
kommittén utses så att man får en bred representation från relevanta
vetenskapliga discipliner. Lekmännen nomineras av region-, landstings-,
kommunfullmäktige eller motsvarande. Det bör vara en jämn fördelning
mellan lekmän och forskare, samt en jämn fördelning mellan könen.
Mandatperiod, antal ledamöter och suppleanter bestäms av respektive
styrelse för universitet/högskola. Det är väsentligt att det sker en
återrapportering till den forskningsetiska kommittén om ett
forskningsprojekts fortskridande. Kommittéerna beslutar själva på vilket
sätt en sådan återrapportering skall ske. Relevanta uppgifter från
forskarnas återrapporteringar bör finnas med i den årliga rapport
kommittéerna inger till universitetets/högskolans styrelse. I
universitetens och högskolornas årsredovisningar till regeringen bör
utvecklingen och effekterna av de forskningsetiska kommittéernas
verksamhet noggrant redovisas. Detta bör framgå av regleringsbrev.
Universitet/högskola ansvarar för utbildning av etikkommittéernas
ledamöter samt bestrider i övrigt de kostnader som är förknippade med
verksamheten.
Forskningsfinansiärer utöver universitet och högskolor har att
självständigt ta ansvar för etik-prövningen av de projekt man beviljar
medel. Det står dessa instanser fritt att implementera egna system som
ett komplement till den grundstruktur Kommittén här föreslår.
Peer review-systemet i svensk forskningsgranskning
Kommittén har granskat den s.k. peer review-modellen som sedan länge
är regel också i svensk forskningsgranskning. Modellen innebär att
forskare bedömer kvaliteten i andra forskares arbete. Det är väsentligt
att de forskare som utför denna granskning inte tar ovidkommande
hänsyn vid bedömningen. Objektivitet och sakkunskap vid utvärdering
och bedömning av forskning är således en forskningsetisk fråga.
Kommittén menar att peer review i stort sett är den optimala
modellen vid forskningsgranskning, men föreslår vissa riktlinjer för att
stärka opartiskheten i bedömningen, förbättra insynen i
forskningsgranskningen och därmed öka allmänhetens förtroende för
den svenska forskningsgranskningen. Riktlinjerna innefattar ökad
medvetenhet om jävsregler och dessas tillämpning. Rådens och
stiftelsernas jävsregler bör fortlöpande ses över och nya rådsledamöter
eller beredningsgruppsmedlemmar måste informeras om och förbinda
sig att följa gällande jävsregler. För huvudsekreterare och biträdande
sekreterare i forskningsråden är det inte förenligt med uppdrag utanför
rådet som påverkar tilltron till deras opartiskhet.
Könsfördelningen på alla nivåer i forskningsråd och
forskningsstiftelser bör jämnas ut. Kommittén bedömer att det på detta
område behövs både direkta insatser (i form av t. ex. öronmärkta
resurser och fler kvinnor i prioriteringskommittéerna) och ökad
forskning för att långsiktigt komma åt de bakomliggande strukturerna
relaterade till kön. Högre omsättning och större spridning på
rådsstyrelsens medlemmar, för att förhindra att systemet blir
konserverande, föreslås också.
Forskningsråden och forskningsstiftelserna bör, enligt Kommitténs
uppfattning, genomföra regelbundna, vetenskapliga utvärderingar av sitt
eget arbete. Bedömningsunderlagen vid peer review måste vara
offentliga och bedömarna bör inte tillåtas vara anonyma. Däremot
föreslår kommittén att den sökande, i ett inledande skede av
bedömningen får vara anonym - även om detta inte är helt
oproblematiskt - för att förhindra att vissa grupper av forskare, inom
vissa ämnesområden och från vissa lärosäten, gynnas på ett otillbörligt
sätt. Tvärvetenskapliga projekt bör dessutom alltid granskas av
sakkunniga från samtliga ämnesområden som det aktuella projektet
berör.
Kommitténs förslag innebär att granskningssystemet görs mer öppet.
Kommunikationen mellan forskare och forskningsråd skulle kunna
förbättras genom att den sökande gavs möjlighet att avge ett yttrande
över bedömningen innan slutgiltigt beslut tas. Också efter att beslut
tagits är dialogen om motiven för beslutet viktig.
Forskningsbedömningen skulle därmed kunna bli mer av en dialog
mellan sökande och finansiär. Beträffande hur denna öppenhet skall
förverkligas finns olika praktiska lösningar att tillgå.
Kommittén anser det också väsentligt att bedömningskriterierna i
forskningsgranskningen är klara och entydiga. De graderingsskalor som
används för olika bedömningsgrunder skall vara differentierade och
sammantaget väl korrespondera med hur ekonomiska medel fördelas.
Granskarna bör ges möjlighet till längre och utförligare motiveringar till
varför projekt beviljas eller avslås. Med hänsyn taget till
forskarsamhällets litenhet i ett land av Sveriges storlek föreslår
Kommittén att svenska forskningsfinansiärer i högre utsträckning bör
använda sig av internationella granskare. Samma krav på opartiskhet
måste ställas på dessa.
Intressekonflikter i forskningen
Kommittén har analyserat etiska frågor som kan uppstå när forskning
bedrivs eller finansieras i samverkan med industriella intressen.
Samhällsutvecklingen ställer allt högre krav på samverkan mellan
akademisk forskning och industriellt utvecklingsarbete och produktion.
Denna i och för sig önskvärda ökning av forskningssamverkan mellan
industriella intressen och akademisk forskning kan emellertid vara
förknippad med etiska problem.
Kommittén bedömer det som angeläget att öka medvetenheten om att
forskning alltid är mer eller mindre intressestyrd. Något sådant som "ett
förutsättningslöst kunskapsbyggande" torde inte vara möjligt att uppnå i
en renodlad form. Utöver finansiella bindningar pekar Kommittén på
kopplingar i form av personliga band, akademiska och
kompetensanknutna kontakter samt ideologiska bindningar. I takt med att
samarbetet mellan industri och akademisk forskning ökar ställs nya
etiska krav på forskaren och forskningen. Som en central
forskningsetisk fråga framstår vikten av att bevara allmänhetens
förtroende för forskningen. Problemet med intressekonflikter bör
beaktas inom all forskning oavsett finansieringskälla. Det centrala är
inte huruvida forskaren själv bedömer att han/hon låtit sig påverkas av
sina bindningar, utan vilka kopplingar som verkligen föreligger. Att
forskaren öppet redovisar dessa är därför ur ett forskningsetiskt
perspektiv att föredra. Kommittén bedömer att ett öppet redovisande av
förekommande intressebindningar är det bästa sättet att minska risken
för otillbörlig påverkan och samtidigt bevara allmänhetens förtroende
för forskningen. Som en övergripande rekommendation föreslår
Kommittén därför att forskare alltid skall redovisa ekonomiska
bindningar. Utöver redovisningen av ekonomiska bindningar är det i
första hand forskarens eget ansvar - i andra hand arbetsgivarens ansvar -
att bedöma vilka bindningar som är relevanta att redovisa i det aktuella
forskningsprojektet. Erfarenheten visar att forskningen vinner på största
möjliga öppenhet. Universitet och högskolor och andra myndigheter
som bedriver forskning bör i sina riktlinjer avseende arbetstagarens
redovisning av bisysslor ange grundregeln angående ekonomiska
bindningar. Forskningsinrättningar som drivs i privaträttsliga former
rekommenderas införa motsvarande riktlinjer i sina arbetsordningar.
Användning av personuppgifter i forskningen
Kommittén har studerat utformningen av forskningsetisk granskning av
projekt som innefattar användning av personnummer. Användningen av
genetisk och annan medicinsk information i forskningssammanhang,
t.ex. DNA-analyser, har analyserats. Kommittén konstaterar att
forskningsprojekt baserade på personuppgifter sedan
utredningsdirektiven skrevs har fått en lagreglering som är förenlig med
Kommitténs uppfattning att all forskning som inbegriper människa skall
bli föremål för bedömning av forskningsetisk kommitté. Principen om
informerat samtycke bör vara utgångspunkten för godkännande av
forskningsregister. Eventuella avsteg från denna princip måste motiveras
särskilt.
Kommittén anser att de nya lagarna personuppgiftslagen,
hälsodataregisterlagen och vårdregisterlagen tillgodoser de krav på
värnande om den personliga integriteten vid forskning med hjälp av
personuppgifter som allmänheten har rätt att ställa och som är en
förutsättning för att allmänhetens förtroende för personuppgiftsbaserad
forskning inte skall äventyras. Kommittén anser att lagstiftningen
rörande hälsodataregistren och vårdregistren bör förtydligas med
innebörden att forskning med hjälp av myndigheternas hälsodataregister
och vårdregistren i landsting och privat vård inte får genomföras utan
forskningsetisk prövning.
De forskningsetiska kommittéerna har en viktig och svår roll där det
gäller att både bedöma forskningsrelevans och metodik och risker för
integritetsintrång. Det är därför angeläget att de forskningsetiska
kommittéerna har tillgång till epidemiologisk kompetens. En väl
utvecklad lagstiftning är ett nödvändigt, men ej tillräckligt skydd för den
enskildes integritet. Det största ansvaret ligger på att
personregisteransvarig/ forskare kontinuerligt ser över sina
säkerhetsrutiner och ser till att lagstiftarnas intentioner tillämpas i det
praktiska arbetet.
Ny utredning om biobanker
Frågan om hur de s.k. biobankerna skall regleras är angelägen och
komplicerad och har både etiska och näringspolitiska dimensioner. Ny
teknik med möjligheten till DNA-sekvensering kan ge information om
arvsanlag och förekomsten av ärftliga sjukdomar. Detta ger nya
behandlingsmöjligheter men reser samtidigt nya etiska problem.
Biobankerna är viktiga hjälpmedel för forskarna i utprovandet av nya
säkrare läkemedel, men samtidigt kan informationen vara
integritetskänslig och den genetiska informationen angår inte bara den
undersökta individen utan också dennes släktingar. Innan etiska riktlinjer
utformas för användningen av denna form av medicinsk information
måste de olika intressen som står på spel få en djupgående analys. En
sådan analys har inte bedömts vara möjlig inom ramen för den tid som
står till Kommitténs förfogande. Kommittén föreslår därför att
forskning med hjälp av biobanker skyndsamt skall bli föremål för
särskild utredning. I en sådan utredning bör ingå ett uppdrag att analysera
hur genetisk information bör behandlas i journaler och register, i den
mån dessa frågor inte behandlas inom bioteknikutredningen.
Utbildning och forskning i forskningsetik
Kommittén har granskat utformning och omfattning av utbildning i etik
inom forskarutbildningen. Likaså har behovet av forskning i ämnet
forskningsetik övervägts. Kommittén har i en kartläggning funnit att det
svenska systemet för utbildning i forskningsetik är differentierat och
inte jämförbart vid olika lärosäten. Kommittén föreslår att det bör åligga
varje universitet och högskola att upprätta en lokal plan för utbildning i
forskningsetik. Kommittén föreslår också att varje fakultet bör upprätta
ett handledarprogram, där handledare utbildas i forskningsetiska frågor
av typen fusk och oredlighet, arkiverings- och sekretessbestämmelser
samt handledarens ansvar för förmedlingen av forskningsetiska normer
till de forskarstuderande. Utbildning i forskningsetik bör vara
ämnesanknuten och de ansvarande lärarna bör företräda en dubbel
kompetens: dels i moralfilosofi/tillämpad etik, dels i den aktuella
forskningsinriktningen.
Kommittén föreslår ett tillägg i högskoleförordningen, där utbildning i
forskningsetik skrivs in som ett obligatoriskt inslag i all
forskarutbildning, oavsett ämnesområde. Utbyggnaden av utbildningen
kräver i sin tur en ökad satsning på forskning i forskningsetik. En
förutsättning för en ökad satsning på utbildning och forskning i
forskningsetik är att tjänster på lektors- och professorsnivå kan
tillskapas. Utvecklandet av tvärvetenskapliga forskningsmiljöer bör
stimuleras. Medel för dessa satsningar behöver avdelas i budgetarbeten
och i universitetens och högskolornas verksamhetsplaner.
Öppenhet och insyn i forskningsprocessen
Kommittén bedömer att ökad öppenhet och insyn i forskningsprocessen
är en nödvändig förutsättning för att allmänhet och beslutsfattare skall
kunna ha förtroende för forskningsverksamheten. Det är också viktigt
för att forskare, som i allt högre grad arbetar inom specialiserade
kunskaps-och kompetensområden, inte skall förlora det
utomdisciplinära perspektivet på sin forskning. För att möjliggöra denna
öppenhet och dialog mellan forskare och allmänhet föreslår Kommittén
en rad åtgärder. Professionaliseringen av journalistiken bör öka, med
fler kritiskt skolade och väl insatta vetenskapsjournalister. Likaså
behövs en ökad satsning på forskning kring skärningspunkterna mellan
vetenskap och samhälle. Populärvetenskap bedöms av Kommittén som
ett viktigt instrument för att förbättra förtroendet mellan forskare och
allmänhet. Kommittén betonar att populärvetenskapen har ett både
utom- och inomvetenskapligt värde. Kommittén föreslår därför att
också forskares populärvetenskapliga framställningar bör tillmätas
meritvärde. För att öka allmänhetens insyn i vetenskapssamhällets
beslutsprocesser och villkor är en fortsatt satsning på öppna hus och
lekmannakonferenser viktigt.
Dessutom föreslår Kommittén bildandet av en ny intresseorganisation
med uppgift att stimulera kontakten mellan forskarvärlden och samhället
utanför denna. Kommittén föreslår att regeringen uppdrar åt
Forskningsrådsnämnden, alternativt åt den i Forskning 2000 föreslagna
rådsövergripande nämnden, att inbjuda lämpliga intressenter för att på
ett konstituerande möte bilda en intresseorganisation med namnet
Forskningen och Folket. Denna föreslås bli en paraplyorganisation som
samlar andra organisationer som har intresse av vetenskapens resultat,
arbetsvillkor och arbetsformer. Forskningen och Folket föreslås vara
en helt fristående organisation. Dess uppgift är att på olika sätt stimulera
till möten inom forskarvärlden eller mellan forskare och politiker eller
andra intressenter. Detta kan ske i form av konferenser, kurser och
studieresor. Bevakning av forskningsfront och opinionsläge är också
betydelsefulla uppgifter. Forskningen och Folket föreslås också
arrangera särskilda "lekfolkskonferenser".
Forskningen och Folket leds av en styrelse som innehåller
representanter för de större medlemsorganisationerna, men också
medlemmar som valts på grund av sin vetenskapliga eller tekniska
kompetens och politiker eller publicister som visat särskilt intresse för
forskningspolitiska frågor eller populärvetenskap. Styrelsen ansvarar för
organisationens ekonomi och tar ställning till verksamhetens inriktning.
Den dagliga verksamheten leds av ett kansli, bestående av en
direktör/generalsekreterare och ett litet antal medarbetare.
Finansieringen sker genom ett litet grundanslag, som kan komma från
regeringen (Utbildningsdepartementet) eller från någon
forskningsfinansierande stiftelse, samt genom avgifter från de
organisationer som är medlemmar. Organisationens ekonomi kommer
således att återspegla hur angelägen den anses vara.
Kommittén har också analyserat forskarens roll som expert, och de
begränsningar och förpliktelser som expertrollen medför. Kommittén
betonar att såväl forskare som avnämare av expertkunskapen har ansvar
för att skilja mellan experter och "proffstyckare." När samhälle och
politiska beslut blir allt mer beroende av forskningens ökade kunskap,
ökar också risken för att ett fåtal forskare blir massmedialt kända och
får agera som experter på områden där de inte har professionell
kompetens. Forskaren bör vara medveten om att språkhantering och
kunskapsuppfattning inte är densamma i forskarens seminarium som i
det offentliga rummet. Han/hon bör upplysa om begränsningar i den
egna disciplinens metodanspråk och räckvidden av den egna
kompetensen.
Redovisning och tillsyn
Kommittén föreslår att det i årsredovisningarna från universitet,
högskolor, sektorsforskningsorgan och forskningsråd klart skall framgå
hur man under året arbetat med uppdraget att värna om vetenskapens
trovärdighet och en god forskningssed samt effekterna av de insatser
som gjorts. Följande punkter bör finnas med i årsredovisningarna:
1. Redovisning av åtgärder för att förebygga och minska oredlighet i
forskning samt redovisning av system för utredning av misstänkt
oredlighet.
2. Redovisning av de forskningsetiska kommittéernas verksamhet.
3. Redovisning av åtgärder för att stärka peer-review systemet vid
forskningsgranskning.
4. Uppgift om åtgärder för forskares redovisning av intressekonflikter.
5. Redovisning av utbildningsplaner i forskningsetik och åtgärder för att
stimulera forskning i forskningsetik.
6. Redovisning av åtgärder för att främja insyn och öppenhet i
forskningsverksamheten.
Beträffande kliniska läkemedelsprövningar har Läkemedelsverket och
Socialstyrelsen tillsynsansvar. Gentekniknämnden har tillsammans med
övriga operativa myndigheter när det gäller etikprövning i samband med
genteknik också ett i lag stadfäst tillsynsansvar.
Resursbehov
En del av Kommitténs förslag kräver ett extra tillskott av resurser för att
kunna genomföras. I en del fall beräknar Kommittén dock att resurser
kan tillskapas inom redan befintliga anslag. Medel för dessa satsningar
behöver avdelas i budgetarbeten och i universitetens och högskolornas
verksamhetsplaner. Kommittén föreslår att de extra resursbehov som en
satsning på utbildning och forskning i forskningsetik och tillskapandet
av organisationen Forskningen och Folket nödvändiggör beaktas när
omprioriteringar av medel görs i samband med bearbetningen av de
förslag som väckts av den forskningspolitiska utredningen Forskning
2000

Sammanfattning av betänkandet Campus Kiruna
(SOU 2000:73)
Vi har fått i uppdrag att utreda hur en rymdhögskola i Kiruna kan
etableras. Uppdraget skall ses som ett led i statsmakternas strävan att
mildra konsekvenserna av nedläggningen av Lapplands Jägarregemente,
I22.
Vi har arbetat under tiden januari juni och haft omfattande kontakter
med intressenterna i en högskoleverksamhet i Kiruna.
Satsningen på en rymdhögskola skall utgå från den forskning och
utbildning som redan finns i Kiruna, främst representerat av Institutet
för rymdfysik (IRF), Miljö- och rymdforskningsinstitutet (MRI) samt
de utbildningar inom rymdteknik med angränsande områden samt inom
geografiska informationssystem som idag bedrivs av Luleå tekniska
universitet (LTU) och Umeå universitet (UmU).
Vi ger i kapitel 3 en ingående presentation av denna befintliga
verksamhet och av ett antal andra verksamheter i Kiruna av betydelse för
högskoleutbildning och forskning. Vi konstaterar bland annat att det i
Kiruna finns en osedvanligt god potential till att åstadkomma en
grundutbildning kännetecknad av mycket god forskningsanknytning och
att detta bör tjäna som riktmärke för att utveckla en grundutbildning
profilerad mot de aktuella forskningsinriktningarna. En sådan profilerad
grundutbildning bedömer vi har goda chanser att rekrytera studenter från
hela landet och också internationellt.
Vi föreslår att utbildningen ges en inriktning dels mot regelbundet
återkommande utbildningar/ program med nationell studentrekrytering,
dels mot mera oregelbundet återkommande utbildningar. De senare kan
antingen vara utbildningar för närsamhällets behov eller
påbyggnadsutbildningar ("mastersutbildningar") med riks- och t o m
internationell rekrytering inom de forskningsområden som finns
representerade i Kiruna.
Distansutbildning skall användas.
En utbyggnad föreslås från nuvarande och hittills planerade ca 300 till
450 helårsstudenter.
En "visionsgrupp" föreslås få i uppgift att föreslå utbildningar som
kan stärka den framtida samhällsutvecklingen i Kiruna.
Utbildningen föreslås organiserad inom en Rymd- och
miljöhögskola, RMH, i Kiruna som knyts till Luleå tekniska
universitet och till Umeå universitet.
För att upprätthålla en grundutbildning med god forskningsanknytning
måste forskningen och forskarutbildningen i Kiruna ges ett gott och
ökat stöd. För att uppnå optimal samverkan mellan grundutbildning och
forskning inom rymdfysikområdet, samtidigt som forskningens
självständighet och utvecklingsmöjligheter bibehålls, föreslår vi att
nuvarande IRF-Kiruna får samma status som en nationell
forskningsanläggning och knyts till det nya Vetenskapsrådet. Vi föreslår
Luleå tekniska universitet, alternativt Umeå universitet, som
värduniversitet för IRF. De nuvarande IRF-avdelningarna vid andra
universitet föreslår vi skall knytas organisatoriskt till respektive
hemmauniversitet.
I vårt uppdrag ingår inte att ge förslag till hur den nuvarande
verksamheten inom MRI skall behandlas. Vi utgår dock i våra förslag
från att denna säkras i betydande omfattning och ges en mera permanent
organisatorisk anknytning. Således föreslås
atmosfärsforskningsprogrammet AFP organisatoriskt tillhöra IRF.
Klimatforskningsprogrammet CIRC och det samhällsgeografiska
programmet SMC med eventuella tillkommande forskningsprogram
inom klimat- och samhällsforskning föreslås bli sammanförda i ett
centrum med arbetsnamnet Centrum för klimat- och samhällsforskning,
CKS. Detta centrum föreslås organiseras som en särskild inrättning med
nationellt ansvar, CKS, vid Umeå universitet men självfallet ha sin
huvudverksamhet som nu förlagd till Kiruna.
Vi föreslår att, i anslutning till forskningen inom IRF och CKS, en
nationell forskarskola i rymd- och miljöforskning inrättas med säte i
Kiruna.
All högskoleverksamhet i Kiruna föreslås samlad i Campus Kiruna
bildat av RMH, IRF och CKS. RMHs huvudansvar är grundutbildningen
och samordningen av de administrativa högskolefunktionerna i Kiruna.
RMH styrs av styrelse och rektor och via särskilda utbildningsuppdrag
till LTU och UmU.
LTU och UmU ges ett uppdrag att snarast redovisa ett förslag till
gemensamma administrativa regelsystem för Rymd- och
miljöhögskolan.
Vad gäller lokaliseringen av de olika verksamheterna är vårt
huvudförslag att Campus Kiruna på sikt också lokalmässigt blir en enhet
genom samlokalisering av den grundläggande högskoleutbildningen i
Kiruna med forskningen vid IRF och CKS; undantag görs naturligt för
verksamheter i Abisko och Tarfala. Lokaliseringen föreslås till Kiruna
centralort, antingen till Parkskolan (med ev tillbyggnader) eller till I22-
området. Detta förslag förutsätter bland annat att frågor kring
disposition av IRFs nuvarande lokaler kan lösas. Vårt andrahandsförslag,
som också är det som måste gälla på kortare sikt, ger Campus Kiruna en
delad lokalisering. Den grundläggande högskoleutbildningen, inklusive
en administrativ enhet, och CKS, igen exklusive Abisko- och Tarfala-
verksamheterna, samlokaliseras till antingen Parkskolan eller I22-
området. I detta alternativ blir IRF kvar i sina nuvarande lokaler som
också utnyttjas för rymdutbildningens laborativa behov.
Högskoleverksamheten i Kiruna har potential att bli en resurs för det
omgivande samhället, men detta fordrar också stöd från näringsliv och
kommun. För att utveckla samspelet med näringslivet föreslår vi att det
till RMH knyts en enhet för näringslivssamverkan. Även andra former
för samverkan med det omgivande samhället, t ex olika former av
forskningsinformation, bör utvecklas.
Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag så medför
en utökning från nuvarande och planerade ca 300 till 450
helårsstudenter en ökning av anslaget för grundläggande utbildning med
8,8 mkr/år och för studiemedel med ca 7 mkr/år. Som vi närmare
motiverar i kapitel 9 kräver högskoleutbildningen i Kiruna ett tillskott
därutöver som beräknas till ca 7 mkr/år i vårt huvudlokaliseringsförslag
och till ca 8 mkr/år i andrahandsförslaget. Vi beräknar också att medel
måste tillskjutas för att täcka initialkostnader i samband med
utbyggnaden av grundutbildningen under åren 2001 - 2003. Dessa medel
uppgår till 15, 10 respektive 5 mkr/år i huvudförslaget och till 14, 9
respektive 4 mkr/år i andrahandsförslaget. För investeringsmedel för
forskning/forskarutbildning beräknar vi behovet till ca 8,6 mkr i
huvudförslaget och till 0,4 mkr i andrahandsförslaget. Den föreslagna
organisationen bör träda i kraft från den 1 januari 2001. Om våra förslag
accepteras återstår ett omfattande arbete med att genomföra dem

Sammanfattning av betänkandet om pliktexemplar
av dokument (SOU 1998:111)
Uppdraget
Enligt direktiven har mitt uppdrag bestått i att
göra en förutsättningslös översyn av lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument (pliktexemplarslagen),
överväga huruvida sådan elektronisk information som inte omfattas av
den nuvarande pliktexemplarslagen skall vara föremål för
leveransplikt i framtiden,
överväga och vid behov föreslå ändringar i pliktexemplarslagen i syfte
att säkra förutsättningarna för forskning och för bevarande och
tillhandahållande av kulturarvet,
utreda omfattningen av en eventuellt utökad leveransplikt, hur den
skall utformas samt av vem den skall fullgöras,
utreda tekniska frågor om hur leveranserna skall ske samt
ta ställning till om leveransplikten skall gälla för elektroniska
dokument som utgör underlag för sådant tryckt material, som nu är
leveranspliktigt.
I direktiven konstateras att pliktexemplarslagen i dag omfattar endast
sådana elektroniska dokument som finns i fixerad form, och som kan
köpas, lånas, osv. (cd-rom, disketter, videogram och fonogram). Den
information som görs tillgänglig via online-förbindelse faller därmed
utanför pliktexemplarslagen i dess nuvarande utformning, vilket får till
följd att möjligheterna minskar att tillgodose de syften som ligger
bakom lagstiftningen om pliktleveranser.
Betänkandet är indelat i två avdelningar. Den första, kapitel 3-9,
innehåller en bakgrundsbeskrivning. Den andra, kapitel 10-20, innehåller
mina överväganden och förslag. Som bilagor ingår två arbeten utförda av
externa konsulter.
Bakgrund (kapitel 3-9)
I kapitel 4 redogörs inledningsvis för några allmänna överväganden inför
uppdraget. Min utgångspunkt har varit att översynen inte skall ompröva
hela pliktexemplarslagen, utan förutsättningslöst utreda om allmänt
tillgänglig elektronisk information som faller utanför nu gällande
pliktexemplarslag bör vara föremål för leverans i framtiden. I en
förutsättningslös översyn har jag också inkluderat att pröva alternativ till
pliktleverans, eftersom det nu finns nya möjligheter för insamlande av
elektronisk online-information.
I kapitel 5 lämnas en beskrivning av gällande lag samt en redogörelse
för de två närmast föregående utredningarna inom
pliktexemplarsområdet. Vidare redogörs för omfattningen av
pliktleveranser vid Kungl. biblioteket (KB), Lunds respektive Göteborgs
universitetsbibliotek samt Arkivet för ljud och bild (ALB).
I kapitel 6 ges en översikt av den elektroniska publiceringen av i dag.
Den enskilda faktor som betytt mest för den snabba expansionen inom
detta område är framväxten av Internet. I dagligt tal är Internet syno-
nymt med World Wide Web (www eller webben) och e-post, men det
finns också en rad andra tillämpningar. Internetutvecklingen har lett till
att det aldrig varit så lätt att publicera sig som nu. Vem som helst med
tillgång till persondator, modem och ett Internetabonnemang kan
publicera information på nätet. Vidare identifieras två för denna
utredning särskilt viktiga utvecklingstendenser, nämligen konvergens,
dvs. att olika medieformer växer samman, och individualisering, dvs. att
allt mer av den information som erbjuds allmänheten kommer att få en
individuell utformning. Därutöver ges en beskrivning av olika typer av
publicering på www i Sverige i dag, i form av dagstidningar, tidskrifter,
böcker, ljud och rörliga bilder, privat publicering, online-databaser samt
ett urval publicerings- och kommunikationsformer utanför www.
Avslutningsvis redogörs i detta kapitel för utvecklingen inom området
bibliografisk beskrivning, metadata och identifiering, som kan komma
att bli av stor betydelse när det gäller insamlande och bevarande av
elektronisk information.
Kapitel 7 innehåller en internationell kartläggning. Den inleds med en
redogörelse för den s.k. Mackenzierapportens analys av området
pliktleverans av elektroniska publikationer. I rapporten, som finansierats
av EU-kommissionen, slås fast att om en nations kulturarv skall kunna
bevaras måste pliktexemplarslagstiftningen också inkludera elektroniska
publikationer. Eftersom den tekniska utvecklingen är så snabb skall
enligt rapportförfattarna lagstiftningen vara så heltäckande som möjligt
och utgå från vida definitioner, som är tillräckligt flexibla för att
inkludera både existerande och framtida publikationsformer. Författarna
menar vidare att man på lång sikt endast kan sträva efter att bevara
innehållet i de elektroniska publikationerna. Mediet som informationen
är lagrat på, den s.k. informationsbäraren eller artefakten, kommer att
brytas ned med tiden. För långtidsbevarande rekommend eras s.k.
migrering.
Den internationella kartläggningen visar vidare att det finns ett stort
intresse i världen för att inte enbart inkludera elektroniska dokument i
fixerad form i den nationella lagstiftningen om pliktexemplar, utan
också för att samla in och bevara den elektroniska information som är
tillgänglig via online-förbindelse. De nordiska länderna ligger långt
framme i utvecklingen. I Norge medger redan lagen från 1990 insamling
av sådan information, i Danmark trädde en ny lag i kraft 1998 som tar
sikte på att samla in visst online-material och i Finland har en utredning
med ett uppdrag som till stora delar överensstämt med mitt nyligen lagt
fram förslag om revision av den finska lagen i den här riktningen.
I kapitel 8 lämnas en redogörelse för relevanta svenska
utvecklingsprojekt, såsom det av KB bedrivna Kulturarw 3 -projektet,
vilket syftar till att med hjälp av automatiserad robotteknik samla in och
bevara den svenska delen av det som publiceras på Internet. Alla svenska
webbsidor som en insamlingsrobot påträffar hämtas till KB och lagras
där på magnetband. Tre insamlingar har hittills utförts. Den senaste,
utförd under våren 1998, resulterade i att närmare 10 miljoner
webbsidor samlades in från mer än 31 000 s.k. domäner. I kapitlet
beskrivs dessutom projekten Svesök (KB), Nordic Web Index (Lunds
universitetsbibliotek) samt Safari (Högskoleverket).
I kapitel 9 görs en genomgång av den lagstiftning som är av betydelse
för möjligheterna att samla in, bevara och tillhandahålla elektronisk
information. Restriktioner inom detta område finns i dels
upphovsrättslagen (1960:729), dels datalagen (1973:289), som den 24
oktober 1998 ersätts med personuppgiftslagen (1998:204). Det för
denna utredning relevanta innehållet i dessa lagar beskrivs. Dessutom
ges en redogörelse för viss internationell utveckling inom det
upphovsrättsliga området.
Överväganden och förslag (kapitel 10-20)
I kapitel 10 konstaterar jag inledningsvis att de mål och syften för
pliktexemplar som anförts av tidigare utredningar fortfarande är giltiga.
Dessa mål är bl.a. att vi skall bevara och tillhandahålla det s.k.
kulturarvet, dvs. yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk
kultur för eftervärlden samt att det insamlade materialet så vitt möjligt
skall kunna nyttjas av alla. Jag delar vidare tidigare utredningars
bedömning att det inte är möjligt att uppställa kvalitetskriterier för
vilket material som är mer värt att bevara än annat, eftersom "det dåliga
belyser vårt samhälle lika väl som det goda".
Av bakgrundsbeskrivningen framgår klart att det finns stora mängder
elektroniskt publicerat material som väl uppfyller de kriterier som
anges i de allmänna förutsättningarna för leveransplikt. Det sprids
omfattande mängder information i samhälleliga, vetenskapliga och
kulturella frågor. Ofta saknar det som publiceras online en tryckt
motsvarighet. För att det inte skall uppstå besvärande luckor i vårt
framtida kulturarv är det därför väsentligt att även det elektroniska
material som faller utanför dagens pliktexemplarslag samlas in och
bevaras på ett systematiskt sätt.
I kapitel 11 prövas frågan om vilken online-information som bör
samlas in och bevaras. Insamlandet bör gälla sådan information som är
allmänt tillgänglig här i landet och rör svenska förhållanden. Beträffande
vad som ska räknas som allmänt tillgängligt gör jag den bedömningen att
även sådan information där användaren måste uppge ett lösenord eller
erlägga en avgift för att få tillgång till den måste anses vara allmänt
tillgänglig, under förutsättning att i princip vem som helst har möjlighet
att få tillgång till informationen. Däremot bör t.ex. information som
enbart publiceras på företagsinterna s.k. intranät i huvudsak inte räknas
som allmänt tillgänglig.
För det material som är avsett att spridas i en större krets bör strävan
vara att det samlas in så fullständigt som möjligt. Högsta prioritet bör
härvid ges de publikationer som framställs av professionella utgivare
och producenter. Informationsintresset för övriga kategorier av online-
information (privatpersoners hemsidor, lokal föreningsinformation och
liknande) är lägre och av resursskäl kan inte ett fullständigt bevarande
motiveras. Ett urval bör här vara tillräckligt och jag föreslår en
insamling fyra gånger per år. Även inslagen av ljud och rörliga bilder
som publiceras online måste självfallet samlas in och bevaras för
framtiden.
Tanken på att inkludera online-databaser i
pliktexemplarslagstiftningen har avvisats av tidigare utredningar. Enligt
min mening är det dock önskvärt att samhället bevarar även den
information som finns i dessa databaser. Detta gäller i synnerhet om
informationen inte tillhandahålls i någon annan form. Jag finner det svårt
att motivera varför en databas på cd-rom skall omfattas av
pliktexemplarslagen men falla utanför lagen, om producenten väljer att
enbart tillhandahålla den via online-förbindelse.
Ett urval av de online-databaser som inte levereras som pliktexemplar
i annan form bör därför enligt mitt förslag samlas in en gång per år i den
form och med det innehåll de har just då. De databaser som faller inom
2 kap. tryckfrihetsförordningens och arkivlagens områden bör dock i
huvudsak undantas från insamling.
Jag finner vidare att fler datorprogram och datorspel bör samlas in än
vad som är fallet i dag, eftersom utvecklingen har lett till att det i dag är
svårt att upprätthålla klara gränser mellan å ena sidan sådana dokument
som innehåller programvara respektive är att anse som leksaker och å
andra sidan sådana som innehåller information i pliktexemplarslagens
mening. Någon lagändring behövs dock inte.
Däremot finner jag inte att elektroniska förlagor till tryckta skrifter
bör inkluderas i pliktexemplarslagen, eftersom dessa aldrig varit allmänt
tillgängliga och därmed faller utanför de allmänna kriterierna för
leveransplikt. KB bör dock enligt min mening verka för en insamling av
vis-sa sådana förlagor genom frivilliga överenskommelser med
producenterna.
I kapitel 12 prövas olika metoder för insamling av det material som
här är aktuellt. Den elektroniska publiceringen befinner sig fortfarande i
snabb utveckling. Både i Sverige och internationellt pågår arbete för att
strukturera och systematisera elektronisk information och för att ut-
veckla standarder. Tekniken för insamling, lagring och migrering är
fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede. Alltför preciserade förslag
kommer sannolikt snabbt att behöva revideras. Min ambition har därför
varit att få en så öppen lösning som möjligt, undvika detaljreglering och
i stället ge mer allmänna riktlinjer och rekommendationer för insamling
och bevarande enligt de grundläggande förutsättningar som gäller för
leveransplikt.
Tre olika huvudsakliga metoder för insamling har kunnat identifieras,
nämligen traditionell leverans, leverans efter rekvisition samt insamling
genom institutionernas egen försorg med hjälp av robotteknik. För- och
nackdelar för dessa alternativ har granskats.
Min granskning av de olika alternativen har lett fram till att jag
föreslår att den allmänt tillgängliga online-informationen skall samlas in
av KB och ALB med hjälp av robotteknik. Den metoden är dock i
allmänhet inte möjlig att använda för insamling av innehållet i online-
databaser, varför jag där föreslår att ett urval av allmänt tillgängliga
sådana skall levereras till KB eller ALB efter anmodan.

I kapitel 13 redovisas de ändringar i pliktexemplarslagen som följer
av mina förslag. För att KB och ALB själva skall kunna samla in allmänt
tillgängligt online-material föreslår jag en ändring av
pliktexemplarslagen så att dessa myndigheter ges rätt att kräva
utlämnande av sådana lösenord som i vissa fall är en förutsättning för
åtkomst. Kravet på att lämna ut lösenord skall myndigheterna rikta mot
den som upprättat lösenordet eller den som tillhandahåller en tjänst för
elektronisk förmedling av meddelanden.
Jag föreslår vidare att en ny bestämmelse tas in i pliktexemplarslagen
om att två exemplar av sammanställningar (databaser) i digital form som
gjorts tillgängliga för allmänheten skall lämnas som pliktexemplar på
anmodan av den myndighet som regeringen bestämmer.
Leveransskyldigheten bör åvila den som låtit göra sammanställningen
tillgänglig här i landet. Sammanställningarna måste levereras i ett format
som är möjligt att konvertera vid den mottagande institutionen, eftersom
erfarenheterna visar att det annars ofta uppstår problem vid mottagning
och bevarande. De insamlande institutionerna ges rätt att föreskriva
format, men måste därvid ta hänsyn till producentens tekniska och
ekonomiska förutsättningar.
Dessutom skall bestämmelserna i 14 § pliktexemplarslagen ändras så
att sådana dokument för elektronisk återgivning som lagrar annat än text
eller fast bild skall lämnas i åtta exemplar i stället för som tidigare ett.
Exempel på sådana dokument är s.k. multimedia, som oftast utges i form
av cd-rom med ljud eller rörliga bilder. Jag delar den åsikt som
framförts till utredningen att det är olyckligt att dessa dokument enbart
skall levereras till ALB, eftersom det innebär att biblioteken därmed går
miste om sådant material som av tradition är att hänföra dit.
Av kapitel 14 framgår att bestämmelserna i 16 § upphovsrättslagen
behöver kompletteras med en bestämmelse som ger KB, ALB och
Lunds universitetsbibliotek rätt att framställa exemplar av verk som är
tillgängliga via online-förbindelse. Bestämmelsen skall inte innehålla
någon motsvarighet till förbudet i 16 § mot framställning av exemplar av
datorprogram. Bestämmelsen i 21 § upphovsrättslagen om rätt till
offentliga framföranden utan upphovsmannens tillstånd kompletteras
dock med en bestämmelse om att detta inte gäller datorprogram.
Jag är medveten om att det kan finnas behov hos arkivmyndigheter att
omfattas av samma rätt till exemplarframställning. Det ligger dock
utanför mitt uppdrag att lämna förslag rörande arkivmyndigheternas
område.
Jag har vidare prövat om den föreslagna insamlingen och bevarandet är
förenlig med den kommande personuppgiftslagen, eftersom det i den
elektroniska information som samlas in kommer att finnas ett stort antal
personuppgifter, av vilka vissa är av känslig natur. Min bedömning är att
den insamling och det bevarande och tillhandahållande som avses med
den nu aktuella verksamheten är motiverat av bl.a. forskningsändamål
och måste anses vara av allmänt intresse. Behandlingen av informationen
kan därför betraktas som tillåten enligt 10 § personuppgiftslagen. Enligt
13 § är det förbjudet att behandla känsliga personuppgifter. Det är
oundvikligt att personuppgifter av detta slag kommer att finnas i det
material som avses bli insamlat. I personuppgiftslagen anges vissa
undantag från förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter.
Enligt 19 § får känsliga personuppgifter behandlas för forsknings- och
statistikändamål. Den behandling av personuppgifter som är aktuell i det
här sammanhanget måste anses ske för forskningsändamål och därmed
torde undantagsbestämmelsen bli tillämplig på verksamheten.
I kapitel 15 prövas möjligheterna att tillhandahålla det insamlade
materialet med hänsyn till upphovsrättslagen och personuppgiftslagen.
Jag konstaterar där att medborgarna har behov av en god tillgång till
information för att de skall ha förutsättningar att delta i den
demokratiska processen. Det önskvärda vore därför fri tillgång till det
insamlade materialet för var och en som har ett seriöst behov av
informationen. Samtidigt är det viktigt att tillse att samhällets intresse
av yttrandefrihet och informationsfrihet inte tillgodoses på ett sätt som
gör intrång i det normala utnyttjandet av upphovsrättsligt skyddade verk
eller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen. En rimlig
balans mellan upphovsmännens krav och medborgarnas behov är enligt
min bedömning att man vid de institutioner som har ett nationellt
bevarandeansvar kan få tillgång till det insamlade materialet för
forskning, men också för enskilt studium. Den prövning av de rättsliga
förutsättningarna för att tillhandahålla den elektroniska information som
här är aktuell visar dock sammanfattningsvis att det endast kommer att
vara möjligt att låta forskare ta del av materialet. För att kunna vidga
kretsen av användare skulle ytterligare förändringar av såväl
upphovsrättslagen som personuppgiftslagen vara nödvändiga. Jag har inte
sett detta som en framkomlig väg.
I kapitel 16 behandlas frågan om vem som skall svara för insamlingen
av det aktuella materialet. Mitt förslag innebär att KB har ansvaret för
text och fasta bilder medan ALB har ansvar för det audiovisuella
materialet. Fördelningen bör gälla såväl online-information som kan
samlas in med hjälp av robotteknik som online-databaser.
Av kapitel 17 framgår att bevarandet av elektronisk information är
problematiskt. Lagringsmediet har kort livslängd och nödvändiga
tekniska system och programvaror blir snabbt föråldrade. För att bevara
informationen krävs därför kontinuerliga aktiva insatser med överföring
till nya bärare och system, s.k. migrering. Mycket utvecklingsarbete
återstår dock inom detta område och jag föreslår därför att ALB, KB
och Riksarkivet snarast ges i uppdrag att gemensamt utarbeta en kart-
läggning över problemets art och omfattning.
I kapitel 18 föreslår jag, utifrån en bedömning av tänkbara
utvecklingstendenser, att ansvariga myndigheter får i uppdrag att vart
tredje år göra en fördjupad utvärdering och kostnadsuppföljning av
pliktexemplarssystemet samt lämna förslag till eventuellt ändrad
inriktning.
I kapitel 19 behandlas kostnadsfrågan. Jag har utgått från den
kostnadsberäkning som redovisas i bilaga 3. För investeringar beräknas
där närmare 10 mkr och för den årliga driften drygt 1,5 mkr. Eftersom
de ansvariga institutionerna enligt mitt förslag själva kan styra hur
mycket material de skall samla in bör frågan om kostnader och
finansiering av den löpande hanteringen av elektronisk information ingå
i den årliga budgetdialogen. Därvid får på sedvanligt sätt en diskussion
föras om behov, prioriteringar och finansieringsalternativ.
Beträffande kostnaderna för olika aktörer finner jag att förslagen för
producenternas del torde innebära inga eller begränsade kostnader.
För Kungl. bibliotekets del bygger mina förslag till stor del på att de
utvecklingsprojekt som KB redan bedriver, i första hand Kulturarw 3 ,
kan fortsätta. För dessa projekt finns medel avsatta i KB:s budget både
vad gäller investeringar, utveckling och drift under 1998 och 1999.
Under denna period behövs således ingen ytterligare finansiering. Med
utgångspunkt från dagens utbud och tekniska lösningar kommer
hanteringen av den elektroniska online-informationen därefter att
medföra ökade årliga driftkostnader för KB på minst 1,5 mkr.
Lunds universitetsbibliotek ges ansvar för att bevara
säkerhetsexemplar av det material som samlats in av KB och därmed
uppstår vissa, enligt min bedömning begränsade, kostnader för lagring
och hantering.
Arkivet för ljud och bild bör ges möjlighet att bygga upp en egen
utvecklingsverksamhet på området. ALB har i sin fördjupade
anslagsframställning för 1997-1999 redovisat behov av medel för FoU-
verksamhet och beräknat de årliga kostnaderna för denna till 1,2 mkr

Sammanfattning av delbetänkande av utredningen:
"Översyn av forskning och utveckling inom
totalförsvaret" (SOU 2000:84)
Uppdraget
Utredningen skall enligt sina direktiv analysera och lämna förslag till
hur nationell och internationell forskning och utveckling (FoU) skall
kunna nyttiggöras som användbar kunskap och i praktiska tillämpningar
för behov inom totalförsvaret. Utredaren skall därvid kartlägga nuläge
och förändringsfaktorer samt göra analyser och lämna förslag rörande
inriktning, genomförande och omfattning av FoU för framtida behov
inom totalförsvaret.
Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt från de senare årens
utveckling i omvärlden, ominriktningen av totalförsvaret samt principen
om anpassning.
I sin analys och sina förslag skall utredaren beakta såväl relationen
mellan forskning och utveckling för behov inom totalförsvaret och
annan forskning och utveckling som relationen mellan nationell och
internationell forskning och utveckling.
Genom föreliggande delrapport redovisas ett kartläggningsarbete
som avser dagens processer för inriktning, genomförande,
kvalitetssäkring och uppföljning av totalförsvarets FoU. Konsekvenserna
av under 1990-talet genomförd avgiftsfinansiering av verksamheten har
följts upp liksom fördelningen av satsade resurser över olika kategorier
av forskning, teknikutveckling och objektbunden utvecklingsverksamhet.
Frågan om hur FoU-verksamheten nyttiggörs för olika ändamål har
ägnats särskild uppmärksamhet.
Nyttoperspektivet
Den forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) som utredningen
behandlar syftar till kunskaps- och kompetensuppbyggnad på stor bredd
och genomförs för att stödja totalförsvarets utveckling och
anpassningsförmåga på såväl kort som lång sikt. Totalförsvarets
satsningar på forskning och utveckling bör således inriktas och
genomföras utifrån ett nyttoperspektiv, där totalförsvarets behov är
styrande. Utredningen har i sin inledande kartläggning diskuterat frågan
att sätta in FoU-verksamheten i ett "förmåge- och nyttoperspektiv", där
verksamheten relateras till de olika förmågor som totalförsvaret skall
utveckla för att på bästa sätt lösa av statsmakterna givna uppgifter. En
första ansats till beskrivning av en sådan "förmågestruktur" redovisas i
kapitel 2.
Dagens FoU-verksamhet. Omfattning och inriktning i stort
Omfattningen av totalförsvarets FoU-verksamhet framgår av följande
bild, där akronymen FoT avser forskning och icke objektbunden
teknikutveckling för det militära försvaret.

Totalt omfattar FoU-verksamheten 4000 miljoner kronor per år.
Bilden illustrerar hur dessa medel i dagsläget fördelas mellan forskning,
teknikutveckling och industriellt inriktad utvecklingsverksamhet. En
fördjupad redovisning av indelningen av FoU-verksamheten i olika
kategorier samt hur FoU-medlen fördelas ges i kapitel 3 och 4. Det är
utredningens preliminära bedömning att de nya kraven och behoven och
därav föranledda åtgärder från myndigheternas sida bör kunna inrymmas
genom omfördelningar inom ramen för dagens resurser. Det kan härvid
bli aktuellt att se över fördelningen mellan resurser för FoU-
verksamheten och resurser för materielanskaffningen. Det är dock i
huvudsak en myndighetsuppgift att föreslå och genomföra erforderlig
omprioritering och utredningen kommer inte att kunna ge exakta siffror
för en sådan omfördelning mellan "gammal" och "ny" FoU.
Inom såväl det militära som det civila försvaret syftar FoU-
verksamheten ytterst till att stödja Sveriges förmåga att leda och
samordna totalförsvarets utveckling samt skapa handlingsfrihet och
förmåga till anpassning mot nya villkor och uppgifter som genom
omvärldsutvecklingen kan uppstå i framtiden.
Inom det militära försvaret stöds förmågan att leda Försvarsmaktens
utveckling genom FoU-insatser inom ramen för dels studie- och
planeringsverksamheten, dels den utbildnings- och övningsverksamhet
som bedrivs på alla ledningsnivåer. Förbandsledningsförmåga och
förmåga till verkan stöds inom ramen för den fortlöpande förbands- och
taktikutvecklingen. Det i ekonomiska termer mest omfattande stödet
från FoU-verksamheten ges inom ramen för
materielförsörjningsprocessen, där forsknings- och utvecklingsinsatser
görs i alla skeden från tidiga studier till avveckling av materiel.
Samarbetet med den forskning som bedrivs vid universitet och
högskolor och med civil teknikutveckling har blivit allt viktigare i takt
med att gränserna mellan militär och civil teknikutveckling suddas ut.
Den ökande internationaliseringen och det faktum att det inom det
svenska försvaret bara genomförs en bråkdel av världens samlade,
försvarsrelaterade FoU-satsningar gör det nödvändigt att systematiskt
bygga upp samverkan internationellt där detta är möjligt och
kostnadseffektivt samt förenligt med svensk säkerhetspolitisk
målsättning.
Inom utvecklingsverksamheten har de senaste årens reduceringar
inom det militära försvarets materielplanering medfört behov att
tydligare prioritera mellan olika system- och kompetensområden. Den
inriktning mot strategiska kompetensområden som påbörjades genom
försvarsbeslutet 1996 fortsätter.
Forsknings- och studieverksamheten inom det civila försvaret syftar
främst till att bygga upp kunskaper om och förståelse för
omvärldsutvecklingen och successivt förändrade förutsättningar och
villkor för civilt försvar. Det kan till exempel gälla principer för
ledningssystemets uppbyggnad på central, regional och lokal nivå. Andra
exempel är metoder för att utveckla det civila försvarets utbildnings-
och övningssystem samt metoder för att få beredskapshänsyn beaktade i
samhällsplanering och samhällsutveckling.
Utvecklingsverksamheten inom det civila försvaret har karaktären av
åtgärder för att stärka och skydda samhällets infrastruktur mot olika
typer av hot och risker samt på olika sätt bidra till samhällets
krishanteringsförmåga.
Liksom för det militära försvaret är det här betydelsefullt att utveckla
det internationella samarbetet, bl.a. med syfte att utveckla förmågan till
krishantering och säkerhetsfrämjande verksamhet samt för att få ta del
av resultat som kan nyttiggöras i utvecklingen av det civila försvaret.
Aktörerna. Roller och resurser
Ledning och samordning av totalförsvarets FoU-verksamhet utövas på
den högsta nivån av riksdag och regering. Inom det militära försvaret har
Försvarsmakten ansvar för ledning, inriktning och utvärdering av FoU-
verksamheten medan Överstyrelsen för civil beredskap har en
samordnande roll för motsvarande verksamhet inom det civila försvaret.
Som stöd för sina lednings- och samordningsroller har dessa aktörer
dels totalförsvarets olika myndigheter, dels inhemsk industri samt
universitet och högskolor. Internationell samverkan på alla nivåer är ett
viktigt medel för att inom ramen för den egna FoU-verksamheten så
långt möjligt tillvarata för totalförsvaret relevant FoU som genomförs
utanför vårt lands gränser. Detta illustreras av följande bild.

I kapitel 6 och 7 redovisas en kartläggning av hur denna FoU-
verksamhet i dagsläget leds, inriktas och nyttiggörs för olika ändamål
inom totalförsvarets verksamhet. Kartläggningen baseras på underlag
som inhämtats från berörda departement och myndigheter.
En betydande omställning
Sveriges säkerhets- och försvarspolitik har under 1990-talet gradvis
förändrats. Den fokusering på självförsörjning och ett starkt
invasionsförsvar som bas för denna politik som varit rådande under
efterkrigstiden har successivt ersatts av förändrade och nya krav på
totalförsvaret. Den "traditionella" hotbilden försvann genom
berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. I den nya inriktningen
ställs kraven på flexibilitet och anpassbarhet att möta ett vidgat spektrum
av hot och risker i fokus. En av huvuduppgifterna för det militära
försvaret är fortfarande förmågan att möta ett väpnat angrepp mot vårt
land, men uppgiften att kunna medverka i internationella insatser har fått
ökad tyngd.
Inom ramen för ett vidgat säkerhetsbegrepp har vidare behovet av
gränsöverskridanden mellan militärt och civilt försvar ökat. Samlade
insatser, där militärt och civilt försvar samordnas på ett annat sätt än
tidigare, kan bli aktuella att genomföra. Totalförsvarets behov av
förnyelse skall tillgodoses samtidigt som nationell och internationell
interoperabilitet prioriteras. Behovet att dels anpassa försvaret för nya
uppgifter, dels upprätthålla förmåga att fortlöpande utveckla och förnya
försvaret växer i styrka samtidigt som den svenska säkerhetspolitiken
blir mera öppen för djupare internationellt samarbete avseende denna
förnyelse. För FoU-verksamheten innebär detta krav på att den skall vara
så flexibel att den utgör en integrerad del av totalförsvarets förmåga till
kontinuerlig anpassning mot nya hot och risker.
Försvarsmakten står inför betydande förändringar av den operativa
förmågan, åtgärder för att trygga kompetensförsörjningen samt ökande
krav på internationalisering. Som samlingsbegrepp för kraven på
ominriktning och förnyelse avseende de operativa förmågorna används
beteckningen RMA (Revolution in Military Affairs) som lånats från
USA, där motsvarande ominriktning av försvaret startade redan i början
av 1990-talet. Det är här viktigt att notera att RMA-konceptet är av
relevans för insatsförsvaret oavsett om det skall verka mot väpnat
angrepp eller i internationella insatser.
Utgångspunkten för Försvarsmaktens ominriktning är den
framväxande IT-teknologin och de möjligheter som detta innebär vad
avser vidareutveckling och förnyelse av försvarets funktioner och
system. Begrepp som kommit att förknippas med RMA och som i sig
anknyter till de nya möjligheterna är DBA (Dominant Battlespace
Awareness), PE (Precision Engagement) och DS (Decision
Superiority). RMA-konceptet, som främst fokuserar på rent kvalitativa
eller kvantitativa militära eller tekniska faktorer, utgör alltså en viktig
grund för Försvarsmaktens ominriktningsarbete. Parallellt härmed utgör
den ökande internationaliseringen, ökad tonvikt på internationella
insatser samt det vidgade säkerhetsbegreppet viktiga påverkansfaktorer
vid utformning av den framtida Försvarsmakten. De politiska krav och
förväntningar på Försvarsmaktens förmåga som, mot bakgrund av den
nämnda säkerhetspolitiska och tekniska utvecklingen, växt fram under
1990-talet ställer härutöver krav på särskilda åtgärder för att säkerställa
en kompetensförsörjning i linje med de nya behoven.
Utgående från de fyra huvuduppgifter som statsmakterna formulerat
för försvaret (prop. 1998/99:74) har regeringen i samverkan med de
myndigheter som svarar för ledning och samordning av försvarets
utveckling, definierat ett antal förmågor, vilka skall ligga till grund för
genomförande av önskad utveckling. Detta ställer krav på förmåga till
ledning och samordning inom totalförsvaret. Vidare krävs förmåga att
följa, förstå och utnyttja den tekniska utvecklingen, förmåga att
samverka med andra länder såväl vad avser studier, planering,
övningsverksamhet och teknik- och materielförsörjning som vad avser
genomförande av gemensamma operationer.
Vidare pågår en förändring av synen på materielförsörjningen till
försvaret. Den traditionella fokuseringen på utveckling och anskaffning
vid inhemsk industri tonas ner och följs av en ökande
internationalisering. Det vidgade utnyttjandet av civil teknik - bl.a. som
en följd av den materiel som krävs för att förverkliga RMA-konceptet -
leder till betydande förändringar i det hittillsvarande mönstret för
teknikupphandling från industriella leverantörer. Särskild vikt skall
läggas vid att sammanlänka civil forskning och teknikutveckling med
försvarets behov. Förmågan till anpassning samt möjligheterna att
vidmakthålla och nyttja försvarssystemen under olika förhållanden skall
säkerställas. Som ett led i en sådan strategi inriktas teknik- och
kompetensförsörjningen särskilt mot s.k. strategiska
kompetensområden. Med syfte att söka skapa ömsesidiga beroenden
med andra länder kan också områden där svensk industri har
konkurrensfördelar i ett internationellt perspektiv bli föremål för
särskilda satsningar. Samverkansformerna mellan utförare och beställare
av FoU skall utvecklas och internationell samverkan eftersträvas där
detta är möjligt och förenligt med vår säkerhetspolitiska inriktning.
Kunskaps- och teknikförsörjningen till totalförsvaret tillgodoses idag
främst inom ramen för sektorns egna forskningsinstitut och den
traditionella försvarsindustrins kompetenser och kapacitet. I ökande
grad kommer försörjningen att ske genom samverkan med civil
forskning och industri samt samverkan internationellt. Försvarsindustrin
och försvarets egna forskningsinstitut har en viktig roll i att etablera
sådan samverkan för försvarets behov. Detta har uppmärksammats av
flera av myndigheterna som i vissa fall initierat åtgärder med detta syfte.
De nya förutsättningarna för den forskning och utveckling som skall
stödja det svenska totalförsvaret och dess utveckling innefattar nya krav
men också nya möjligheter. Sålunda finns kravet på anpassning till nya
förhållanden samtidigt med att IT-tekniken erbjuder nya möjligheter
beträffande successiv förändring och flexibilitet. Det allmänna kravet att
ominrikta försvarsforskningen finns parallellt med den relativt nya
möjligheten till styrning av forskningen som uppdragsstyrningssystemet
innebär. Möjligheterna till internationellt samarbete har utökats.
Forskning och utveckling för totalförsvaret står alltså inför
förändringar och behov av förnyelse. Förändringsarbetet medför och
kommer att aktualisera olika problem, som vid alla
förändringsprocesser. Särskilda ansträngningar måste därför göras för
att FoU-satsningarnas tyngdpunkt skall inriktas mot de förändrade
behoven. Samtidigt skall satsningarna spänna över nya framväxande
områden av intresse för totalförsvaret. Det är helt klart att en
ominriktning av forskning och utveckling redan pågår. Sålunda har
tidigare nämnts Försvarsmaktens påbörjade arbete inom ramen för
Försvarsmaktsidé 2020 och Målbild 2010, de ökade resurser för
internationalisering som successivt avsätts inom respektive myndighets
verksamhetsområden, den ökade fokuseringen på nya hot och risker
inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet etc.
En avgörande fråga är då vad regeringen kan göra för att inrikta, främja
och säkerställa den eftersträvade utvecklingen av totalförsvarets FoU.
Statsmakternas och regeringens roll
Utredningen ser som sin huvuduppgift att lämna regeringen underlag
avseende sådana FoU-relaterade frågor, där statsmakternas bedömningar
är avgörande för att den eftersträvade ominriktningen av totalförsvarets
FoU skall komma till stånd eller som i andra avseenden är så
fundamentala att de kräver regeringens särskilda uppmärksamhet.
Regeringens mål är här att klarlägga och tydliggöra vilka de
övergripande faktorerna är för att de nationella intressena skall kunna
uppnås. Regeringen bör enligt utredningens bedömning ha en uppfattning
i följande avseenden:
Hur skall den nya inriktningen av totalförsvarets FoU uttryckas, som
grund för myndigheternas arbete?
Krävs några organisatoriska och processuella förändringar av sådant
slag att regeringen måste ange dem för att den nya inriktningen skall
kunna förverkligas?
Hur skall regeringen följa upp att den nya inriktningen förverkligas?

Idag styr regeringen i första hand genom allmänt hållen inriktning
anslagens fördelning till olika myndigheter och i en del fall direkta
uppdrag till vissa myndigheter. Utredningens första intryck är att
regeringen måste vara tydligare beträffande den nya inriktningen som
skall gälla för FoU. Samtidigt måste också framhållas att det sker en
mycket snabb utveckling på detta område. Detaljerade föreskrifter om
hur olika problem skall lösas och vilka olika forskningsområden som
skall prioriteras blir därför snabbt föråldrade. Den av regeringen
uttryckta inriktningen måste därför sannolikt formuleras i övergripande
termer. I stället för att formulera krav i termer av eftersträvade resultat
av FoU torde det handla om att beskriva och formulera de problem som
myndigheterna skall lösa. I vissa avseende kan säkert också den
grundläggande strategin anges för hur de skall lösas.
Beträffande frågan om kraven på en ny inriktning kommer att
tillgodoses och alla möjligheter utnyttjas inom nuvarande institutionella
ramar och organisatoriska strukturer eller om särskilda åtgärder från
regeringens sida är påkallade är utredningens preliminära bedömning
följande.
Det beställarsystem som infördes 1994 innebär att regeringen ställer
krav på myndigheterna och anger målen för verksamheten och att myn-
digheterna, inom ramen för en av statsmakterna bestämd rollfördelning,
svarar för att dessa krav tillgodoses och att målen nås. Myndigheterna
har därvid stor frihet beträffande hur olika problem skall lösas. Detta
beställarsystem har allmänt accepterats och ansträngningar görs på olika
håll att utveckla och förbättra det. Det vore därför fel att nu genomföra
några grundläggande förändringar. Däremot bör beställarsystemet
vidareutvecklas. Exempelvis kan, som framhållits tidigare, uppföljning
och systematisk utvärdering av hur resultaten av beställd FoU nyttiggörs
behöva förbättras. Det är vidare viktigt att bättre koppla FoU-processen
till totalförsvarets planering. Här märks framförallt studieverksamheten
och utnyttjande av demonstrationer för teknik- och kunskapsöverföring.
Något behov av avgörande förändringar av organisatorisk eller
processuell art förutses emellertid inte.
Mot bakgrund av att några precisa resultatkrav avseende FoU-insatser
knappast är möjliga att formulera och att beställarsystemet inte i
grunden behöver förändras, gör utredningen redan nu bedömningen att
frågan om regeringens uppföljning blir särskilt viktig. Regeringen bör i
första hand säkerställa den nya inriktningen genom att aktivt utvärdera
och följa upp myndigheternas arbete med dessa frågor och i dialog med
myndigheterna tydliggöra och utveckla den valda inriktningen samt vid
behov ange förslag till lösningar för olika problem. Vidare kan
regeringen överväga olika åtgärder som stimulerar myndigheterna att
effektivisera utvärdering och nyttiggörande av FoU-verksamheten. Detta
kan bl.a. ske genom att ställa högre krav på väl underbyggt underlag inför
olika beslutssituationer.
Utredningens fortsatta arbete
Med utgångspunkt i ovan beskrivna krav på ominriktning och förnyelse
samt utredningens syn på statsmakternas och regeringens roll vad avser
styrning, inriktning och uppföljning av totalförsvarets FoU-verksamhet
har ett antal frågor och problemställningar identifierats, som är av den
arten att de bedöms kräva regeringens särskilda uppmärksamhet. En
preliminär analys av respektive område redovisas nedan. Analysen utgör
grund för utredningens fortsatta arbete.
Frågan om framtida inriktning och omfattning av FoU-
verksamheten bör övervägas utifrån kraven på ominriktning och
förnyelse. Ökad vikt bedöms behöva läggas vid systematisk
omvärldsbevakning rörande såväl säkerhetspolitisk som teknisk
utveckling. Forskning, bl.a. för regeringens behov, kring nya hot och
risker inom det vidgade säkerhetsbegreppet torde behöva förstärkas
liksom förmågan att följa och förstå den civilt drivna tekniska
utvecklingen. Forskningsstöd beträffande användningen av försvarets
förband och system bedöms behöva öka bl.a. mot bakgrund av den ökade
tonvikten på internationella operationer samt kompetensbehoven inom
totalförsvaret. Vidare blir forskningens uppgifter att stödja
myndigheterna i olika värderingsfrågor relativt sett viktigare.
Behovet av att se över styrning och inriktning av den industriellt
inriktade utvecklingsverksamheten har under de senaste åren berörts i
myndigheternas utredningsrapporter till regeringen. Bl.a. har behovet av
en ny industriell utvecklingsmiljö som grund för en effektivare
materielförsörjning utretts. En preliminär analys pekar på ett ökat
utnyttjande av demonstratorer i industriell skala, simulatorer av olika
slag samt ökat utnyttjande av distribuerad simulering i nätverk vid
genomförandet av materielförsörjningen till försvaret. Detta nya
arbetssätt bedöms också bidra till möjligheterna att bevara svensk
kompetens inom strategiska områden och utgöra ett viktigt instrument
för att skapa strategiska samarbeten med andra länder. Utredningen
kommer i sitt fortsatta arbete att diskutera dessa frågor och överväga
eventuella behov av åtgärder från regeringens sida.
Åtgärder för att effektivisera nyttiggörandet av FoU-resultaten är
ett annat område, som utredningen finner angeläget att behandla. Detta
gäller bl.a. frågan om utveckling och förnyelse av
försvarsmyndigheternas kompetens. Frågan om hur FoU-resurserna bäst
bör fördelas mot bakgrund av principen om ett anpassningsförsvar samt i
ljuset av en ökande internationalisering ställer nya krav på
myndigheternas kompetens att styra och inrikta FoU-verksamheten.
Vidare måste resultaten av verksamheten kunna relateras tillbaka till och
utvärderas vad avser den nytta som uppnåtts relativt de krav på förmågor,
inklusive anpassningsförmåga, som statsmakterna fastställt att försvaret
skall utvecklas mot.
En viktig faktor i detta sammanhang är åtgärder i syfte att återupprätta
de effekter som studieverksamheten tidigare svarat för, bl.a.
framtagandet av ett väl underbyggt underlag för beslut i olika
inriktningsfrågor. Eftersom studieverksamheten inom främst det
militära försvaret minskat i omfattning under 1990-talet måste insatser
göras för att återupprätta kompetens och resurser för studier och annan
analysverksamhet. I detta sammanhang bör också formerna för
kunskapsöverföring och nyttiggörande av FoU-resultat utvecklas. Detta
bidrar i sin tur till förmågan att ta fram väl underbyggda underlag inför
olika beslutssituationer. Till detta område hör också frågan om
uppbyggnad av en infrastruktur som tillvaratar de möjligheter som
utnyttjandet av modellering och simulering erbjuder. En sådan
infrastruktur skulle i hög grad främja och förstärka möjligheterna till
informations-, kunskaps- och teknikspridning mellan olika aktörer inom
totalförsvarets FoU-verksamhet. Utredningen avser i detta sammanhang
främst analysera myndigheternas förslag. I vissa fall kan det finnas skäl
för regeringen att stödja utvecklingen.
Vad avser frågan om framtida leverantörer av FoU finns behov att
säkerställa tillgången till civil teknik, civilt framtagna komponenter och
civil produktionskapacitet i krissituationer. Ett problem i detta
sammanhang är att försvaret här är en volymmässigt liten kund. Detta
torde ställa speciella krav på utveckling av samverkan utanför
försvarssektorn med syfte att tillgodose försvarets krav på såväl
produkter som produktionsresurser. Försvarsforskningen och den
traditionella försvarsindustrin utgör här, genom sin kunskap om
försvarets behov och problem samt förmåga att nyttiggöra ny teknik, en
viktig "överbryggande" länk.
Rollspelet mellan berörda aktörer har under senare hälften av 1990-
talet utvecklats inom ramen för det uppdragsstyrningssystem som av
statsmakterna beslutades inför budgetåret 1994/95. Utredningen har fått
intrycket att myndigheterna har accepterat den grundläggande
rollfördelning som arbetssättet förutsätter. Det kan dock finnas skäl att i
det fortsatta arbetet analysera konsekvenserna av uppdragsstyrningen,
t.ex. vad avser systemets flexibilitet och förmåga att tillgodose behov av
ominriktning av FoU-resurser då en oförutsedd utveckling (hot eller
möjlighet) inträffar.
Utredningen har vidare under sitt inledande arbete funnit att det är
angeläget att åstadkomma en bättre överblick över och koordinering av
det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs för totalförsvarets
räkning. En väg som föreslås är att kompetentsnätverk organiseras,
särskilt inom sådana områden som kan bedömas vara av strategisk
betydelse eller där det är viktigt att bevara eller utveckla en egen
nationell kompetens. Kompetensnätverken bör etableras för olika
informations- och kunskapsområdes behov och på olika organisatoriska
nivåer. Vidare bör nätverken spänna över såväl svenska som utländska
aktörer av intresse för respektive nätverks syfte och ämnesområde.
I detta sammanhang finns vidare skäl att peka på vikten av att utbyta
erfarenheter mellan civilt och militärt försvar vad avser för- och
nackdelar med de forsknings- och teknikutvecklingsprocesser som
utvecklats på respektive håll. En bättre samordning mellan det militära
och det civila försvarets FoU-verksamheter förefaller också önskvärd.
De växande möjligheterna till nationell och internationell samverkan
bör tillvaratas på ett optimalt sätt för totalförsvarets behov. Vidare finns
ett ökat behov av gränsöverskridande samarbete mellan totalförsvarets
och den civila sektorns FoU-verksamhet. Som ett led i att tillvarata
dessa möjligheter finns det anledning att överväga om formerna för
samordning av FoU-satsningar över departementsgränserna bör
effektiviseras. Inom ramen för en sådan samordning skulle en
övergripande nationell FoU-strategi kunna växa fram till ömsesidig
nytta för alla parter. Genomförandet av strategin skulle bättre än idag
kunna tillgodose totalförsvarets samlade forsknings- och
teknikförsörjningsbehov samtidigt som Sverige som nation skulle
behålla mera av kompetens och kapacitet inom landet. Denna fråga faller
delvis utanför utredningens uppdrag, men vi kommer i det fortsatta
arbetet att beakta frågan om en bredare samordning av militär och civil
FoU-verksamhet.
Frågor om inriktning och uppföljning av totalförsvarets FoU-verk-
samhet måste enligt utredningens uppfattning behandlas på högsta nivå.
Regeringen har en viktig uppgift att precisera den nya inriktningen och
följa upp dess genomförande. Detta är särskilt väsentligt under det
omställningsskede som kommer att råda under de närmaste åren och
kräver ett fungerande och effektivt system, där den högsta ledningens
inriktning och styrning genomsyrar hela organisationen. Härtill kommer
att forskning och utveckling är verksamheter som är svåra att styra med
traditionella metoder. Vidare handlar många av de problem som
försvarssektorns FoU står inför om att nå bättre samordning, överblick
och prioritering samt att acceptera nya roller hos olika aktörer. Även i
dessa avseenden handlar det om utveckling som är svår att styra. Ett sätt
att hantera sådana svårstyrda förändringsprocesser skulle kunna vara att
komplettera den formella och på dokument baserade styrprocessen med
att de högsta företrädarna för de myndigheter som beställer och utför
FoU-verksamhet för totalförsvarets behov regelbundet träffar ledningen
för Försvarsdepartementet för att diskutera inriktnings-, styrnings- och
uppföljningsfrågor. En sådan FoU-beredning för totalförsvaret
framstår som särskilt angelägen under den omställningsperiod som
redan har inletts. Som fallet är med flertalet möten på hög nivå kommer
resultaten av samråd i den antydda formen att bero på hur väl mötena är
förberedda. Det är därför utredningens uppfattning att en sådan FoU-
beredning bör stödjas med erforderliga beredningsresurser inom
Försvarsdepartementet som förbereder de frågor som skall tas upp och
som har kompetens och resurser att följa upp de beslut som fattas om
ominriktningen av försvarets FoU-verksamhet. Utredningen kommer i
sitt fortsatta arbete att göra en fördjupad analys av uppgifterna för en
sådan FoU-beredning på regeringsnivå.

Förteckning över förkortningar
ACREO
Institutet för mikroelektronik och optik
AFP
Atmosfärsforskningsprogrammet
AIS
Aktiv industriell samverkan (program för)
ALB
Arkivet för ljud och bild
BFR
Byggforskningsrådet
BNI
Bruttonationalinkomst
BroM
Brottsoffermyndigheten
BRÅ
Brottsförebyggande rådet
CBD
Konventionen om biologisk mångfald
CEFOS
Centrum för forskning om offentlig sektor
CERN
Den europeiska organisationen för kärnforskning
CIF
Centrum för idrottsforskning
CIRC
Climate Impact Research Centre
CKS
Centrum för klimat och samhällsforskning
CTH
Chalmers tekniska högskola
EISCAT
European Incoherent Scatter Scientific Association
ESA
European Space Agency
ESF
European Science Foundation
ESV
Ekonomistyrningsverket
ETOUR
Europeiska Turismforskningsinstitut
EU/FoU-rådet
Rådet för forsknings- och utvecklingssamarbete mellan Sverige och EU
EUI
European University Institute (Florens)
FOA
Försvarets forskningsanstalt
FOS
Forskning om offentlig sektor
FRN
Forskningsrådsnämnden
GMO
Genetiskt modifierade organismer
GUSP
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
HELCOM
Helsingforskonventionen för skyddet av Östersjöområdets marina miljö
HPDR
Rådet för högpresterande datorsystem
HSFR
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet
IARC
International Agency for Research on Cancer
ICES
International Council for the Exploration of the Sea
IMER
Forskning om internationell migration och etniska relationer
IMO
International Maritime Organisation
IRF
Institutet för rymdfysik
ISA
Invest in Sweden Agency
ITS
Intelligenta transport system
IVA
Ingenjörsvetenskapsakademien
KFB
Kommunikationsforskningsberedningen
KK
Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling
KLYS
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
KSLA
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
KTH
Kungl. Tekniska högskolan
KVA
Kungl. Vetenskapsakademien
LTU
Luleå tekniska universitet
MARPOL
Internationell konvention till förhindrande av förorening från fartyg
MDC
Miljödatacentrum i Kiruna
MFR
Medicinska Forskningsrådet
Mistra
Stiftelsen för miljöstrategisk forskning
MR
Mänskliga rättigheterna
MRI
Miljö- och rymdforskningsinstitutet
NARK
Norrländska akademiska rektorskonferensen
NFR
Naturvetenskapliga forskningsrådet
NSF
National Science Foundation
NUTEK
Närings- och teknikutvecklingsverket
NYFOR
Utredn. nyttiggörande av forskn.resultat, samverkan näringsliv-högskola
OSPAR
Konventionen om skydd för den marina miljön i nordöstra Atlanten
OSSE
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
PITAC
The President s Information Technology Advisory Committee (USA)
PROMIS
Utredning om skoglig och skogsindustriell forskning
RALF
Rådet för arbetslivsforskning
RFV
Riksförsäkringsverket
RJ
Riksbankens Jubileumsfond
RMH
Rymd- och miljöhöskola i Kiruna (förslag)
RMV
Rättsmedicinalverket
SAFARI
Nationell databas med forskningsinfo. till allmänheten över Internet
SAMI
Svenska artisters och musikers intresseorganisation
SAREC
Sidas avdelning för forskningssamarbete
SBU
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik
SCASSS
Kollegiet för samhällsforskning
SCB
Statistiska centralbyrån
SCORE
Stockholm center for organizational research
SFR
Socialvetenskapliga forskningsrådet
SGU
Sveriges geologiska undersökning
SICS
Swedish Institute for Computer Science
SIK
Institutet för livsmedel och bioteknik
SIPRI
Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
SIR
Statens institut för regionalforskning
SJFR
Skogs- och jordbrukets forskningsråd
SLU
Stockholms lantbruksuniversitet
SMF
Små och medelstora företag
SOFI
Språk- och folkminnesinstitutet
SoRAD
Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning
SP
AB Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut
SSF
Stiftelsen för strategisk forskning
SSI
Strålskyddsinstitutet
STFI
Skogsindustrins tekniska forskningsinstitut
STINT
Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning
SU
Stockholms universitet
SUHF
Universitets- och högskoleförbundet
SULF
Sveriges universitetslärarförbund
SUNET
Swedish University Computer Network
SVEBIB
Svenska elektroniska forskningsbiblioteket
SWEDAC
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
TFR
Teknikvetenskapliga forskningsrådet
UCER
Umeå universitets centrum för utvärderingsforskning
UI
Utrikespolitiska institutet
UmU
Umeå universitet
UNISKA
Regionalt samarbetee med högskolor i närområdet på den ryska sidan
URL
Upphovsrättslagen
WTO
Världshandelsorganisationen
Vårdal
Stiftelsen för vård- och allergiforskning

Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2000

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande:statsrådet Thomas Östros

Regeringen beslutar proposition 2000/01:3 Forskning och förnyels

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i
högskolelagen
1 kap.3 a §

Senaste lydelse 2000:260

Prop. 2000/2001:3

2

1

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 1

261

13

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 2

267

1

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 3

277

1

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 4

286

1

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 5

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 6

Prop. 2000/2001:3
Bilaga 6

299

1

Prop. 2000/2001:3

300

1

301

1