2000/01:147
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 28 juni 2001
Göran Persson
Britta Lejon
(Justitiedepartementet)
Det behövs inte några ändringar i sak i regleringen av vilka bisysslor som
är otillåtna för offentliganställda. Det behövs inte heller någon ändrad
reglering av vilka bisysslor domare far ha. Det innebär bl. a. att det inte
införs något förbud för domare att åta sig att vara ordförande i skilje-
nämnd eller ensam skiljeman. Regeringen föreslår dock att förbudet för
arbetstagare hos kommuner och landsting att ha förtroendeskadliga bi-
sysslor skall lagfastas och ha samma innehåll som för statligt anställda.
Det innebär att 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning görs till-
lämplig också på arbetstagare hos kommuner och landsting. Frågor om
arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor bör inte författnings-
regleras utan liksom hittills överlämnas till reglering i kollektivavtal.
Kontrollsystemet för förtroendeskadliga bisysslor skärps, förtydligas
och görs mera öppet. Följande nya bestämmelser föreslås i lagen om of-
fentlig anställning.
Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka
slags förhållanden som kan göra en offentliganställds bisyssla otillåten
enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §
lagen om offentlig anställning.
En offentliganställd skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter
som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av
arbetstagarens bisysslor.
En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att
åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot
förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning skall
upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och
innehålla en motivering. Bestämmelserna om förhandling i 11—14 §§
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas
1 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 147
när det gäller sådana beslut. Beslutet kan överprövas slutligt i Arbets- Prop. 2000/01:147
domstolen. En domstol kan i väntan på att avgörandet vinner laga kraft
bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
Ordinarie domare, chefer for myndigheter som lyder omedelbart under
regeringen samt direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget
initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.
Tillämpningen av regleringen av offentliganställdas bisysslor bör föl-
jas upp efter några år.
Prop. 2000/01:147
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig
anställning.........................................................................................5
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Bakgrund och vissa allmänna utgångspunkter..................................8
5 Regleringen av otillåtna bisysslor...................................................10
5.1 Förtroendeskadliga bisysslor............................................10
5.1.1 Bestämmelsen i lagen om offentlig
anställning......................................................10
5.1.2 Domares bisysslor..........................................11
5.1.3 Förbud i lag mot kommun- och
landstingsanställdas förtroendeskadliga
bisysslor..........................................................16
5.2 Arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor........18
6 Kontrollsystemet.............................................................................19
6.1 Allmänna utgångspunkter.................................................19
6.2 Arbetsgivarens skyldighet att informera om
förtroendeskadligheten.....................................................21
6.3 Arbetstagarens skyldighet att på begäran lämna
uppgifter om sina bisysslor...............................................22
6.4 Beslut om att upphöra med förtroendeskadliga
bisysslor............................................................................24
6.5 Obligatorisk anmälningsskyldighet för domare och
vissa myndighetschefer....................................................26
7 Ekonomiska konsekvenser av förslagen och uppföljning...............28
8 Författningskommentar...................................................................29
Bilaga 1 Bisyssleutredningens sammanfattning av sitt betänkande
Offentligt anställdas bisysslor (SOU 2000:80).....................33
Bilaga 2 Bisyssleutredningens redovisning av en statistisk
undersökning av offentliganställdas bisyssleinnehav...........38
Bilaga 3 Bisyssleutredningens förslag till lagtext...............................46
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser..........................................50
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 juni 2001..........52
1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 147
Prop. 2000/01:147
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om offentlig an-
ställning
dels att 2, 3, 38 och 42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7 a-7 d §§, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§*
Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner,
landsting och kommunalförbund, nämligen
7-7 c §§ om bisysslor,
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undan-
tag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
38 § om interimistiskt beslut,
42 § första och andra styckena om
vissa undantag från lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
3§2
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och
som inte är svenska medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
För justitiekanslem, justitiera-
den och regeringsråden gäller bara
4 § om bedömningsgrunder vid
anställning, 7 § om bisysslor och
23-29 §§ om arbetskonflikter.
För justitiekanslem, justitierå-
den och regeringsråden gäller bara
4 § om bedömningsgrunder vid
anställning, 7-7 d /§ om bisysslor,
23-29 §§ om arbetskonflikter,
38 § om interimistiskt beslut och
42 § andra stycket om vissa un-
dantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
7a§
Arbetsgivaren skall på lämpligt
sätt informera arbetstagarna om
vilka slags förhållanden som kan
göra en bisyssla otillåten enligt
7§.
1 Senaste lydelse 1999:311.
2 Senaste lydelse 1999:311.
I en tvist om ett beslut enligt 31
eller 36 § far domstolen för tiden
fram till dess att det finns ett la-
gakraftägande avgörande bestäm-
ma att beslutet tills vidare inte
skall gälla.
7b§
En arbetstagare skall på arbets-
givarens begäran lämna de upp-
gifter som behövs för att arbetsgi-
varen skall kunna bedöma arbets-
tagarens bisysslor.
7c§
En arbetsgivare skall besluta att
en arbetstagare som har eller av-
ser att åta sig en bisyssla som inte
är förenlig med 7 § skall upphöra
med eller inte åta sig bisysslan.
Beslutet skall vara skriftligt och
innehålla en motivering.
7d§
Ordinarie domare, chefer for
myndigheter som lyder omedelbart
under regeringen och direktörer
för allmänna försäkringskassor
skall på eget initiativ till arbetsgi-
varen anmäla vilka typer av bi-
sysslor de har.
!§
I en tvist om ett beslut enligt 7 c,
31 eller 36 § far domstolen för
tiden fram till dess att det finns ett
lagakraftägande avgörande be-
stämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla.
Prop. 2000/01:147
42 §
Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämman-
de i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i
denna lag.
Föreskrifterna i 11-14 §§ lagen
om medbestämmande i arbetslivet
skall inte tillämpas, när det gäller
beslut om disciplinansvar enligt
14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller
skiljande från arbetsuppgifter en-
ligt 31 §.
Föreskrifterna i 11-14 §§ lagen
om medbestämmande i arbetslivet
skall inte tillämpas, när det gäller
beslut om att en arbetstagare skall
upphöra med eller inte åta sig bi-
syssla enligt 7 c §, disciplinansvar
enligt 14 §, åtalsanmälan enligt
22 § eller skiljande från arbets-
uppgifter enligt 31 §.
För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra författ-
ningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Prop. 2000/01:147
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Senast det gjordes en bred översyn av regleringen och omfattningen av
offentliganställdas bisysslor var 1969, se betänkandet Offentliga tjänste-
mäns bisysslor (SOU 1969:6). Justitiekanslem har på regeringens upp-
drag kartlagt behovet av att stärka kontrollen över medelsförvaltningen
m.m. inom den offentliga förvaltningen. I sin förstudie Förstärkt skydd
mot oegentligheter i offentlig förvaltning, som överlämnades till reger-
ingen i februari 1997, tog Justitiekanslem upp bl.a. bisysslereglema och
föreslog vissa förändringar. 1993 års domarutredning har i betänkandet
Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99) berört bl.a. domarnas
bisysslor.
Regeringen beslutade den 17 september 1998 att tillkalla en särskild
utredare för att göra en bred översyn av bisyssleregleringen inom den
offentliga sektom (dir. 1998:79). Utredningen, som antog namnet Bisyss-
leutredningen, överlämnade i september 2000 betänkandet Offentligt
anställdas bisysslor (SOU 2000:80). Utredningen har låtit Statistiska cen-
tralbyrån (SCB) genomföra en kartläggning av omfattningen och beskaf-
fenheten av offentliganställdas bisysslor. Utredningens sammanfattning
av sitt betänkande finns i bilaga 1. I bilaga 2 finns utredningens sam-
manfattning av resultaten av SCB:s kartläggning och de slutsatser som
utredningen dragit av resultaten. Bilaga 3 innehåller utredningens förslag
till lagtext.
Utredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissvaren
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/4719).
Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som behandlats i utred-
ningens betänkande.
Propositionen har beslutats efter samarbete med Vänsterpartiet och,
med undantag av avsnitt 5.1.2, Miljöpartiet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 juni 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över det förslag som finns i avsnitt 2.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5.
Prop. 2000/01:147
Med bisyssla förstås i princip varje syssla eller verksamhet som en ar-
betstagare har vid sidan av sin anställning och som inte är hänförlig till
privatlivet. En bisyssla kan för en arbetstagare vara tillåten eller otillåten.
De otillåtna bisysslorna brukar delas in i tre kategorier:
1. Förtroendeskadliga bisysslor
2. Arbetshindrande bisysslor
3. Konkurrensbisysslor
En och samma bisyssla kan falla under alla tre kategorierna, dvs. vara Prop. 2000/01:147
på en gång förtroendeskadlig, arbetshindrande och konkurrerande med
arbetsgivaren.
Enligt 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen får begränsningar i
rätten att driva näring eller utöva yrke bara införas för att skydda ange-
lägna allmänna intressen.
Den reglering av frågan om offentliganställdas bisysslor som har gällt
mer eller mindre oförändrad i ungefar trettio år kan översiktligt beskrivas
enligt följande. Det är bara förbudet mot att ha förtroendeskadliga bisyss-
lor som är lagfäst, i första hand genom den allmänna bestämmelsen i 7 §
lagen om offentlig anställning som gäller för statsanställda och anställda
hos de allmänna försäkringskassorna. För arbetstagare hos kommuner
och landsting gäller dock inte något generellt författningsreglerat förbud
mot förtroendeskadliga bisysslor, utan för dem finns regleringen i kollek-
tivavtalet AB 98. Förbuden mot arbetshindrande bisysslor och
konkurrensbisysslor framgår inte av författning utan av kollektivavtal:
AB 98 för arbetstagare hos kommuner och landsting, Allmänt löne- och
förmånsavtal (ALFA) för statsanställda, Affärsverksavtalet för anställda
hos affärsverken och Allmänt löne- och förmånsavtal för anställda vid
allmän försäkringskassa (ALFA-FK) samt anknytande chefsavtal för
vissa statliga chefer m.m. och direktörer för allmänna försäkringskassor.
Det kontrollsystem för bisysslor som finns, avseende upplysnings- eller
anmälningsskyldighet för arbetstagare och befogenhet för arbetsgivare att
förbjuda bisysslor, framgår med något undantag inte av författning utan
bara av bestämmelser i de nämnda kollektivavtalen. Bestämmelser om
bisysslor kan också finnas i enskilda anställningsavtal.
Utredningen har låtit göra en kartläggning av offentliganställdas bi-
sysslor och kommit till slutsatsen att den totala bisysslefrekvensen bland
offentliganställda inte kan anses särskilt anmärkningsvärd med hänsyn
till bisysslebegreppets vidd, se bilaga 2. Det har också sedan slutet av
1960-talet blivit mindre vanligt att offentliganställda har bisysslor. Ut-
redningen har vidare gått igenom praxis i fråga om bedömningen av of-
fentliganställdas bisysslor och funnit att denna är relativt enhetlig, stabil
och väl avvägd.
Regeringen anser att utredningens kartläggning och genomgång av
praxis visar att bisysslesituationen bland de offentliganställda inte ger
anledning till påtaglig oro eller radikala åtgärder i fråga om bestämmel-
serna om vilka bisysslor som är förbjudna. De allra flesta remissinstan-
serna delar den bedömningen. Frågan om regleringen av otillåtna bisyss-
lor berörs närmare i nästa avsnitt.
Utredningen har vidare, bl.a. mot bakgrund av kartläggningen av of-
fentliganställdas bisysslor, kommit fram till att de offentliga arbetsgivar-
na allmänt sett kan bli betydligt bättre när det gäller att informera sina
anställda om bisysslereglema och att utnyttja de möjligheter som finns
för att fa uppgifter om bisysslor. Det är främst i fråga om kontrollsyste-
met avseende offentliganställdas bisysslor som utredningen har sett ett
utrymme för förbättringar.
Också regeringen anser att det är bestämmelserna om kontroll och ak-
tivitet avseende bisysslor som det finns anledning att skärpa och förtydli-
ga. Den bedömningen delas av de allra flesta remissinstanserna. Frågan
om kontrollsystemet berörs närmare i avsnitt 6.
5.1
5.1.1
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att ändra den
allmänna bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor.
Utredningens bedömning är densamma som regeringens. Utredning-
en föreslår dock ett förtydligande i lagtexten om att risken för förtroende-
skada skall bedömas som särskilt stor, om arbetstagaren eller myndighe-
ten har uppgifter som innebär rättskipning, myndighetsutövning, tillsyn,
upphandling, egendomsförvaltning eller ledning av offentlig förvaltning.
Utredningen föreslår vidare ett förtydligande i lagen (1997:1293) om rätt
till ledighet för att bedriva näringsverksamhet om att näringsverksam-
heten inte får innebära väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksam-
het.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, bl.a. Regeringsrät-
ten, Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslem (JK), ansluter sig
till bedömningen att den nuvarande bestämmelsen uppfyller kravet för att
kunna sätta stopp för förtroendeskadliga bisysslor. Flertalet av remissin-
stanserna, bl.a. Regeringsrätten, JO och JK, ser ett värde i utredningens
förslag att förtydliga lagtexten. Flera remissinstanser, bl.a. Arbetsdomsto-
len, Riksrevisionsverket, Svea hovrätt och Svenska Arbetsgivarförening-
en, är dock tveksamma i fråga om uppräkningen av de fall där risken för
förtroendeskada skall bedömas som särskilt stor är rättvisande och klar-
görande och ger någon ytterligare vägledning.
Skälen för regeringens bedömning: Den offentliga förvaltningen är
en grundsten i det svenska demokratiska samhället. Att denna förvaltning
åtnjuter medborgarnas fulla förtroende är av allra största vikt. Förbudet
för de offentliganställda att inneha förtroendeskadliga bisysslor fyller en
viktig funktion i upprätthållandet av detta förtroende, liksom det system
som finns för att kontrollera de offentliganställdas bisysslor.
För arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter, myndigheterna
under regeringen och de allmänna försäkringskassorna, utom statsråden,
riksdagens ombudsmän och arbetstagare som är lokalanställda av svens-
ka staten utomlands och som inte är svenska medborgare, (statsanställda)
finns det ett förbud mot s.k. förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om
offentlig anställning. Av den bestämmelsen framgår det att en statsan-
ställd inte far ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon
verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller hennes eller någon
annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighe-
tens anseende. I 3 kap. 7 § högskolelagen (1992:1434) finns det bestäm-
melser om vissa bisysslor för lärare vid högskolor.
Bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning om förbud mot för-
troendeskadliga bisysslor har till syfte att upprätthålla allmänhetens för-
troende för myndigheternas opartiskhet. Bestämmelsen skall tillgodose
det allmänna intresset av saklighet och opartiskhet i utövandet av offent-
lig verksamhet. Bestämmelsen uttrycker en grundsats som får anses följa
redan av den offentliga anställningens beskaffenhet.
Prop. 2000/01:147
10
Utredningen har gått igenom den praxis som finns om tillämpningen Prop. 2000/01:147
av bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning och funnit att praxis
är stabil och väl avvägd. Utredningen har också kommit fram till att re-
sultaten av den statistiska undersökningen av offentliganställdas bisysslor
inte ger något belägg för att bestämmelsen behöver skärpas. Andelen
offentliganställda som har bisysslor har sjunkit sedan slutet av 1960-talet,
och bisysslefrekvensen är inte i sig så stor att den generellt sett kan sägas
utgöra något problem.
Enligt 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen får begränsningar i
rätten att driva näring eller utöva yrke bara införas för att skydda ange-
lägna allmänna intressen. Regeringen anser i likhet med utredningen och
flertalet av remissinstanserna att det inte kommit fram något som tyder
på att det skulle finnas ett påtagligt behov av att skärpa den allmänna
bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om
offentlig anställning och därmed ytterligare inskränka de offentligan-
ställdas grundlagsskyddade närings- och yrkesfrihet. Frågan om domares
bisysslor berörs särskilt i nästa avsnitt. Frågan om arbetstagare hos
kommuner och landsting skall omfattas av bestämmelsen om förbud mot
förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning tas upp i
avsnitt 5.1.3.
När det gäller utredningens förslag om ett förtydligande i lagtexten om
i vilka fall risken för förtroendeskada kan bedömas som särskilt stor an-
ser regeringen - i likhet med flera remissinstanser — att förslaget i prakti-
ken inte ger någon egentlig ledning för bedömningen av konkreta fall och
att uppräkningen av de olika fallen ibland skulle kunna leda tanken fel.
Bland annat därför bör förslaget inte genomföras.
Regeringen gör vidare den bedömningen att det inte för att förhindra
förtroendeskadliga bisysslor för offentliganställda behöver göras några
ändringar i lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva när-
ingsverksamhet. En offentlig arbetsgivares beslut om ledighet enligt den
lagen - eller enligt någon annan bestämmelse om ledighet - innebär
nämligen inte att arbetstagaren under ledigheten far bedriva verksamhet
som står i strid med 7 § lagen om offentlig anställning.
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ändrad reglering av
vilka bisysslor domare får ha. Det innebär bl.a. att det inte bör införas
något förbud för domare att åta sig att vara ordförande i skiljenämnd
eller ensam skiljeman.
Utredningen har inte ansett det motiverat att införa speciella bi-
syssloförbud för domare. Utredningen har funnit att de fördelar som finns
med en allmänt hållen bisyssleregel, med utrymme för bedömningar i
varje enskilt fall, gör sig gällande även beträffande domarna. Utredning-
en har emellertid som sin uppfattning anfört att bl.a. skiljemannauppdrag
och styrelseuppdrag i vinstdrivande bolag, med få undantag, inte kan
anses förenliga med 7 § lagen om offentlig anställning..
Remissinstanserna: JO och JK delar utredningens bedömning i sak
att domare inte bör få åta sig skiljemannauppdrag. JO har framhållit att
11
1** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 147
med hänsyn till det höga krav på saklighet och opartiskhet som måste Prop. 2000/01:147
ställas på domstolarna i en rättsstat får eventuella fördelar med det nuva-
rande systemet stå tillbaka för intresset att inte på detta sätt rubba förtro-
endet för dem. JK har redovisat samma principiella inställning. Flertalet
domstolar, Domstolsverket och Sveriges Domareförbund anser att det
inte föreligger några sakliga skäl som motiverar ett förbud för domare att
åta sig skiljemannauppdrag. Högsta domstolen och Regeringsrätten har i
denna del anfört bl.a. att de skäl som anförs för ett förbud inte är helt
övertygande. Svea hovrätt har i denna del anfört bl.a. följande. Skilje-
domsförfarandet är en av samhället inte bara accepterad utan även gillad
verksamhet. Det utgör alltså en viktig beståndsdel i rättssystemet i stort.
Det är därför givetvis av vikt att skiljedomsförfarandet ges så goda förut-
sättningar som möjligt för att det skall fungera effektivt och hålla en hög
kvalitet. Om parterna anser att medverkan av en ordinarie domare bidrar
till att dessa krav tillgodoses, bör samhället inte hindra detta. Sveriges
Advokatsamfund och Stockholms handelskammare anser att domare även
fortsättningsvis bör fa åta sig uppdrag som ensam skiljeman och ordfö-
rande i skiljenämnd.
Skälen för regeringens bedömning: De höga krav på saklighet och
opartiskhet som allmänt sett bör kunna ställas på den offentliga verksam-
heten gör sig inte minst gällande beträffande domstolarna och deras an-
ställda, framför allt domarna. Det svenska domstolsväsendet präglas där-
till alltmer av det internationella samarbetet. Det är mot bakgrund härav
av grundläggande betydelse att det svenska domstolsväsendet och dess
domare också med ett internationellt perspektiv upprätthåller högt ställda
krav på oberoende, obundenhet, självständighet och opartiskhet.
Domare måste, i likhet med envar, ha möjlighet till ett privatliv och
också möjlighet att delta i olika delar av samhällslivet. En domare måste
således ha möjlighet att förvalta sin egendom och i övrigt bevaka sina
intressen i olika avseenden men också att delta i exempelvis föreningsli-
vet. Att helt skilja domarna från verksamheter vid sidan av dömandet är
således varken möjligt eller klokt. Domare konfronteras i sin uppgift med
en mängd förhållanden och juridiska problem. Med hjälp av inblick i och
erfarenhet från olika verksamheter i samhället blir förutsättningarna för
att lösa och förstå de problem som uppkommer större. Regeringen anser
därför att det finns ett värde i att domare deltar i samhällslivet på områ-
den där konflikter med domaruppgiften inte uppstår.
Det är alltså viktigt att inte i onödan begränsa en domares frihet att -
om han eller hon vill - ägna tid och kraft åt annat än enbart den ordinarie
sysslan i domstolen. Inte minst för allmänhetens förtroende för domarna
och domstolarna är det av vikt att domarna inte isoleras från samhället i
övrigt.
Utredaren har pekat på att synen på domares bisysslor varierar mellan
olika länder. I vissa länder råder ett förbud för domare att åta sig juridis-
ka uppdrag medan sådana uppdrag i viss utsträckning godtas i andra län-
der. I flera länder krävs tillstånd eller finns anmälningsskyldighet innan
domaren påbörjar utövandet av bisysslan.
I dag gäller inte några särskilda författningsbestämmelser för domares
bisysslor. Domare omfattas således av bestämmelsen om närings- och
yrkesfrihet i regeringsformen och den begränsning i denna frihet som
följer av bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §
12
lagen om offentlig anställning. Därutöver finns det i annan lagstiftning Prop. 2000/01:147
särskilda bestämmelser som innebär att domare inte får ha vissa uppdrag,
t.ex. vara förvaltare, rådgivare eller förlikningsman i konkurs (se vidare
avsnitt 3.3.5 i betänkandet). Beträffande justitieråd uttalas i 3 kap. 4 §
rättegångsbalken att de inte får inneha eller utöva något annat ämbete.
Motsvarande gäller för regeringsråden enligt en bestämmelse i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Härutöver finns det givetvis verksamheter av olika slag som en domare
kan ägna sig åt vid sidan av tjänsten utan att det för den skull blir fråga
om en otillåten bisyssla. Var gränsen skall gå mellan otillåtna och tillåtna
bisysslor är i första hand en fråga för den enskilde domaren. Denne har i
dag möjlighet att vända sig till Tjänsteförslagsnämnden för Domstolsvä-
sendet för vägledande besked. Nämnden har prövat ett stort antal ärenden
under årens lopp. Nämndens praxis kan i mycket grova drag sägas inne-
bära att en skiljelinje mellan det tillåtna och det otillåtna har dragits mel-
lan uppdrag i vinstdrivande och icke vinstdrivande verksamheter. Sålun-
da har exempelvis uppdrag som styrelseledamot i bank ansetts vara oför-
enligt med domartjänsten medan uppdrag som styrelsesuppleant i ett bo-
lag där staten var delägare och som drevs utan egentligt vinstsyfte godta-
gits. Här bör framhållas att det inte är fråga om någon generell praxis
utan det är omständigheterna i det enskilda fallet som varit avgörande.
Utredaren har särskilt framhållit just styrelseuppdragen men också
skilj emannauppdragen som områden där risken för förtroendeskada är
särskilt stor.
När det gäller särskilt skiljemannauppdragen kan följande nämnas.
Under åren 1926-1970 gällde ett uttryckligt förbud för de allra högsta
domarna - justitieråden och regeringsråden i Högsta domstolen respekti-
ve Regeringsrätten - att ha uppdrag som skiljeman. I samband med att
förbudet upphävdes anförde det föredragande statsrådet att domarna med
hänsyn till utbildning och erfarenhet hade särskilda förutsättningar att
själva kunna avgöra om skiljemannauppdrag och andra bisysslor skulle
strida mot förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor. Det saknades där-
för, enligt statsrådet, skäl att befara att ett enhetligt system, i vilket det
ankom på den enskilde att bedöma om en bisyssla var förtroendeskadlig
och som omfattade även domarna, skulle leda till att förtroendet för do-
markåren eller domstolarna skulle minskas (prop. 1970:72 s. 79). Även
1993 års domarutredning ansåg att något generellt förbud för domare att
ha bisysslor inte borde införas och att det inte heller borde göras några
större förändringar i den avvägning som gällde i fråga om vad som var
att betrakta som tillåten respektive otillåten bisyssla. Praxis ansågs gene-
rellt sett stabil och väl avvägd och varken för generös eller släpphänt, om
något möjligen för restriktiv.
Enligt Domstolsverkets publikation Information om bisysslor torde det
sällan finnas några betänkligheter mot att en domare åtar sig att vara ord-
förande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare från de synpunkter som
det här är fråga om. Enligt Domstolsverkets publikation bör dock stor
försiktighet iakttas när det gäller att ta emot uppdrag av enskild part att
ingå i skiljenämnd. Visserligen skall även en skiljeman som utsetts av
part döma objektivt, men ändå kan ett sådant uppdrag ibland vara ägnat
att hos andra väcka föreställningen att domaren kommer i ett visst bero-
ende av den part som utsett honom eller henne till skiljeman. Den risken
13
synes dock, enligt verkets publikation, vara utesluten i sådana fall där Prop. 2000/01:147
parten är ett statligt eller kommunalt organ eller när skiljemannen utses
av tingsrätt.
Det synes också vara fast praxis i dag att domare utan risk för sådan
förtroendeskada som avses i 7 § lagen om offentlig anställning normalt
kan åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan än enskild part. Ett
tiotal av de omkring arton justitieråden i Högsta domstolen åtar sig t.ex.
uppdrag som skiljeman. Domare har av tradition sedan lång tid tillbaka
ansetts kunna åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan än enskild
part.
Utredaren har som sin uppfattning framhållit att domarnas skiljeman-
nauppdrag, som huvudregel, inte är förenliga med bestämmelsen om för-
bud mot förtroendeskadliga bisysslor. Den aspekt som varit avgörande
för utredarens bedömning i denna del är frågan om allmänhetens förtro-
ende. Utredaren har samtidigt framhållit att det är svårt att göra några
säkra uttalanden om allmänhetens uppfattning om just skiljemannaupp-
dragen jämfört med andra bisysslor.
Vad som synes utgöra grunden för den debatt som emellanåt förs om
skiljemannauppdragen är framför allt tre omständigheter, nämligen att
ersättningen ofta är hög i förhållande till domarlönen, att förfarandet är
omgärdat av sekretess samt att skiljedomen kan komma att klandras vid
den domstol där skiljedomaren tjänstgör. Härtill kommer den inte minst
viktiga aspekten att höga sidoinkomster kan leda till misstankar om att
domaren inte lägger ned tillräcklig tid i domstolen.
Skiljeförfarande är en av statsmakterna accepterad och i vissa fall före-
skriven form för tvistelösning. I bl.a. lagen (1999:116) om skiljeförfa-
rande finns det bestämmelser i ämnet. En skiljenämnd består ofta av tre
skiljemän. Den skiljeman som är ordförande i skiljenämnden brukar ha
valts av ett skiljedomsinstitut eller de två andra skiljemännen, som brukar
vara utsedda av respektive part. En skiljeman skall alltid vara opartisk
och kan inte med giltig verkan träffa avtal om sin ersättning med bara
den ena parten. Om inte annat har avtalats, skall parterna solidariskt beta-
la skälig ersättning för arbete och utlägg till skiljemännen. Ersättnings-
frågan, bl.a. frågan om skäligheten, kan prövas av domstol. Ibland fast-
ställs ersättningen av ett skiljedomsinstitut. Det har uppskattats att det
totalt årligen förekommer som mest 300-400 konventionella skiljeförfa-
randen i Sverige.
Som utredningen framhållit är det en fråga av central betydelse i vad
mån allmänhetens förtroende för såväl enskilda domare som domstolarna
rubbas genom att vissa domare åtar sig skiljeuppdrag. De regler om jäv
för domare som finns hindrar effektivt att ett mål handläggs av en doma-
re som tidigare varit inblandad i saken som skiljeman eller på något an-
nat sätt. På motsvarande sätt finns det jävsregler för skiljemän som hind-
rar att en domare som i domstol handlagt ett mål är skiljeman i en sak
som har beröring med målet. Frågor om jäv återkommer mer eller mindre
regelbundet i den enskilde domarens vardag, och det är en självklarhet
för varje domare att inte handlägga ett mål där domaren haft beröring
med saken som skiljeman. Att skiljemannauppdragen är omgärdade av
sekretess är en följd av att parterna valt att lösa tvisten genom skiljeförfa-
rande och kan knappast i sig återverka förtroendeskadligt på domstolar-
na. Även inom domstolarna hanteras vissa måltyper under sträng sekre-
14
tess utan att det för den skull sätts i fråga hur domaren agerar i övriga Prop. 2000/01:147
mål.
Vad som emellanåt framhålls som betänkligt är att skilj emannaarvode-
na regelmässigt är höga och betalas av parterna. Därigenom skulle den
enskilde domaren kunna anses hamna i ett beroendeförhållande till den
eller de parter som betalar ersättningen eller mera allmänt till näringslivet
vars tvistelösning domaren arbetar med. Att en domare tjänar mycket vid
sidan av domaranställningen kan också leda till en föreställning om att
domaren inte ägnar uppgifterna i anställningen tillräckligt med tid. Även
om det relativt sett är få domare som åtar sig skiljeuppdrag skulle dessa
förhållanden i så fall kunna vara till skada också för tilltron till domarkå-
ren som helhet. De iffågasättanden som förekommit av domarnas skilje-
uppdrag bör inte ses isolerade utan bedömas mot bakgrund av den nytta
som verksamheten innebär för samhället och enskilda.
Det finns många olika typer av bisysslor som en domare i dag anses
kunna ha utan att de är förtroendeskadliga. En del bisysslor kräver mera
tid än andra. En av de mest tidskrävande bisysslorna för domarna i de
högsta domstolarna torde vara offentliga utredningsuppdrag. Om en do-
mare skulle ha så många eller tidskrävande bisysslor att de blir ett hinder
för utövandet av domaranställningen, är det givetvis ägnat att minska
allmänhetens förtroende för domaren och domstolarnas verksamhet. Nå-
got belägg för att det förekommit finns inte i utredningen. Det ankommer
på arbetsgivaren att ingripa mot en domare som på grund av alltför
mycket bisysslor hindras att utöva sin domaranställning redan innan det
gått så långt att bisysslorna och det därav följande arbetshindret hunnit
utvecklas till något förtroendeskadligt. Ingripandet grundas då på bara
det förhållandet att bisysslan är arbetshindrande. Att en domare tjänar
stora belopp på sidoverksamhet såsom skiljemannauppdrag kan vara ett
tecken på att bisysslorna kan riskera att bli arbetshindrande. Det är vik-
tigt att såväl domaren som hans eller hennes arbetsgivare noga överväger
omfattningen och arten av bisysslorna i det enskilda fallet så att bisyss-
lorna inte kan riskera att hindra det ordinarie domararbetet.
Att en del domare kan tjäna stora summor på skiljeuppdrag förklaras
emellertid främst av att skiljearvodena generellt ligger på samma höga
nivå som arvodena för andra kvalificerade affärsjuridiska tjänster utförda
av välrenommerade advokater och att det råder en stark efterfrågan inom
näringslivet. Det förhållandet att ett bisysslouppdrag är högt men skäligt
avlönat kan inte medföra att uppdraget är förtroendeskadligt. Härtill
kommer att nivån på skiljearvodena inte drabbar vare sig nödlidande par-
ter eller skattebetalarna.
Det övervägande antalet kommersiella tvister avgörs i dag genom skil-
jeförfarande. Den förtrogenhet med den del av det praktiska rättslivet
som deltagande i skiljenämnder ger är därför av betydelse för domarnas
möjlighet att förstå och kunna hantera sådana tvister i de fall de går till
domstolsprövning. För att domstolarna skall kunna åtnjuta också affärsli-
vets respekt och förtroende i de mål som avgörs vid domstol är det vik-
tigt att domarna, och särskilt domarna i de högsta instanserna, har en hög
kompetens också inom detta område.
Sammantaget är det regeringens bedömning att det nu inte är påkallat
med något särskilt förbud för domare att ha skiljemannauppdrag. Reger-
ingen bedömer således att det inte finns anledning att ändra den fasta
15
praxis på området som gällt under lång tid och som innebär att domare
utan risk för sådan förtroendeskada som avses i 7 § lagen om offentlig
anställning normalt kan åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan
än enskild part.
Regeringen delar därtill utredningens - och också flera remissinstan-
sers - uppfattning att det nu inte är motiverat med några särskilda regler
för domares bisysslor. Det är regeringens uppfattning att ett effektivare
sätt att komma till rätta med situationer där förtroendeskadligheten kan
aktualiseras, än att uppställa ett generellt förbud, är att ha verkningsfulla
jävsregler och ett utvecklat kontrollsystem. Väl utvecklade jävsregler
finns redan. Regeringen föreslår nu en skärpning av kontrollsystemet och
att en särskild anmälningsskyldighet införs för ordinarie domare. Bisyss-
lan och eventuell förtroendeskadlighet får därmed prövas efter förutsätt-
ningarna och omständigheterna i det enskilda fallet. Dessa frågor
behandlas i avsnitt 6.
Regeringens förslag: För arbetstagare hos kommuner och landsting
skall gälla samma förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i lagen om
offentlig anställning som för statligt anställda.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Landstingsförbundet och Svenska Kommunför-
bundet avstyrker förslaget, eftersom de anser att det skulle leda till ett
mer svårhanterbart och mindre överskådligt regelverk. De tre landsting
som yttrat sig i frågan avstyrker förslaget. Bland kommunerna är remiss-
opinionen jämnt delad. De organisationer på arbetsmarknaden som hörts
i ärendet har inte haft några principiella invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Arbetstagare hos kommuner och
landsting omfattas i dag inte av den allmänna bestämmelsen om förbud
mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning eller
någon annan lagbestämmelse i ämnet. För dessa arbetstagare finns det i
stället i kollektivavtalet AB 98 en bestämmelse om att arbetsgivaren får
förbjuda en bisyssla, om arbetsgivaren finner att bisysslan kan påverka
arbetstagarens handläggning av ärenden i sitt arbete hos arbetsgivaren.
Förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer
räknas dock enligt avtalet inte som bisyssla.
I samband med 1965 års förhandlingsrättsreform blev det tillåtet att i
kollektivavtal reglera frågan om förtroendeskadliga bisysslor för arbets-
tagare hos kommuner och landsting, utom arbetstagare med s.k. statligt
reglerad tjänst. Sedan ikraftträdandet av 1994 års lag om offentlig an-
ställning kan frågan om förtroendeskadliga bisysslor avtalsregleras för
alla arbetstagare hos kommuner och landsting.
Kommunerna och landstingen svarar i dag för den helt övervägande
delen av den offentliga förvaltningen. Den allmänhet vars förtroende för
förvaltningen bestämmelserna om förbud mot förtroendeskadliga bisyss-
lor är till för att skydda har minst lika mycket kontakt med kommunala
förvaltningar som med statliga myndigheter. De kommunala förvaltning-
Prop. 2000/01:147
16
ama utövar makt och myndighet, tillsyn och kontroll och bedriver upp- Prop. 2000/01:147
handling på i princip samma sätt som de statliga myndigheterna. På vissa
områden kan samma slags verksamhet bedrivas antingen i kommunal
eller i statlig regi.
Ett förbud mot förtroendeskadliga bisysslor har vidare samma syfte på
kommun- och landstingsområdet som på det statliga området. Det syftar
till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den saklighet och opar-
tiskhet som grundlagen kräver av förvaltningen, ett intresse som gör sig
gällande med samma styrka på det kommunala området som på det stat-
liga. Detta intresse ligger utanför förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Ett ingripande mot en förtroendeskadlig bisyssla sker alltså
inte i första hand för att tillgodose ett statligt eller kommunalt arbetsgi-
varintresse utan i kraft av att stat och kommun skall representera med-
borgarintresset och verkställa de demokratiskt fattade besluten på ett sak-
ligt och opartiskt sätt. Förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor kan
sägas tillhöra de anställnings- eller arbetsvillkor som står i sådant ome-
delbart samband med det allmännas ansvar för att den offentliga verk-
samheten sköts rättssäkert och effektivt, att regleringsmakten och beslu-
tanderätten måste förbehållas det allmänna ensamt.
Regeringens slutsats är att ett förbud för offentliganställda att ha för-
troendeskadliga bisysslor är så viktigt för förtroendet för den offentliga
förvaltningen att det bör regleras enhetligt i lag för alla offentliganställda,
inklusive arbetstagare hos kommuner och landsting. Därför bör bestäm-
melsen i 7 § lagen om offentlig anställning göras tillämplig även beträf-
fande arbetstagare hos kommuner och landsting. Det bör ske genom en
ändring i 2 § i lagen.
Den arbetstagare hos en kommun eller ett landsting som bryter mot det
lagfästa förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor kan drabbas av sed-
vanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd i enlighet med
bestämmelser i kollektivavtalet AB 98 och uppsägning. Bestämmelserna
om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning är dock inte tillämp-
liga på en sådan arbetstagare. Att, såsom Arbetsdomstolen är inne på,
göra sanktionssystemet enhetligt för statsanställda och arbetstagare hos
kommuner och landsting är enligt regeringens mening inte nödvändigt
med anledning av det nu aktuella förslaget. Det viktiga är i detta sam-
manhang att samma lagfästa förbud mot förtroendeskadliga bisysslor
gäller för alla offentliganställda, inte att sanktionsmöjlighetema vid brott
mot förbudet är exakt desamma för alla offentliganställda.
Enligt regeringens mening är förslaget förenligt med principen om
kommunal självstyrelse. Ett huvudsyfte med förslaget är att bidra till
uppfyllandet av kravet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen att alla myndig-
heter, statliga eller kommunala, som fullgör uppgifter inom den offentli-
ga förvaltningen skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet.
Förslaget handlar inte om hur enstaka angelägenheter skall utföras utan
om ett allmänt kvalitetskrav på den offentliga förvaltningen.
Enligt regeringens mening är de principiella skälen för förslaget så
bärkraftiga att man får acceptera att bisyssleregleringen för arbetstagare
hos kommuner och landsting blir något mindre överskådlig när inte alla
relevanta bestämmelser finns i kollektivavtal. En uppdelning av bisyssle-
bestämmelsema mellan lag och kollektivavtal har emellertid gällt sedan
1965 på den statliga sidan utan att det visat sig leda till några besvärande
17
problem. Regeringen är övertygad om att eventuella problem kan be- Prop. 2000/01:147
mästras bl.a. genom information från arbetsgivaren också på den kom-
munala sidan.
Förslaget innebär att frågan om arbetstagare hos kommuner och lands-
ting får ha förtroendeskadliga bisysslor avförs från det område där det är
möjligt att ha kollektivavtal och att frågan i stället regleras i helt tvingan-
de lag. Vid övervägande av ett sådant förslag måste Sveriges internatio-
nella förpliktelser beaktas. Härvid märks bestämmelser om förhandlings-
och organisationsrätt i artikel 6 i Europarådets reviderade sociala stadga
och i konventionerna nr 98, 151 och 154 som antagits inom
Internationella arbetstagarorganisationen (ILO) och som Sverige
ralEfctetaatde på kommun- och landstingsområdet i dag inte finnas några
kollektivavtal som strider mot förslaget om att göra förbudet i 7 § lagen
om offentlig anställning tillämpligt även på landstings- och kommunan-
ställda. I praktiken handlar det om att parterna på det området inte med
giltig verkan kommer att kunna avtala om att en arbetstagare får ha en
förtroendeskadlig bisyssla.
Regeringen bedömer att de aktuella konventionerna inte lägger hinder i
vägen för att lagstifta inom detta område som tidigare varit lämnat åt parter-
na att reglera. Det nu aktuella förslaget syftar till att upprätthålla allmän-
hetens förtroende för den saklighet och opartiskhet som grundlagen krä-
ver av förvaltningen och avser således att reglera något som inte direkt
avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förslaget avser
uteslutande den offentliga sektorn. De organisationer på arbetsmarkna-
den som hörts i ärendet har inte haft några principiella invändningar mot
förslaget. Regeringen anser sammanfattningsvis att förslaget inte strider
mot Sveriges internationella förpliktelser. Det torde inte finnas några
kollektivavtal som inte kan tillämpas vid sidan av de tvingande bestäm-
melser i lag som föreslås. Därför finns det inte anledning att överväga
frågan om att undanröja gällande kollektivavtal.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett lagfäst förbud mot
s.k. arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor för offentligan-
ställda utan frågan kan liksom hittills regleras i kollektivavtal.
Utredningens bedömning är densamma som regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens be-
dömning att de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisyssloma
även fortsättningsvis bör regleras genom kollektivavtal.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan genomförandet av
1965 års förhandlingsrättsreform finns det inget generellt författningsre-
glerat förbud mot att offentliganställda har bisysslor som är arbetshind-
rande eller konkurrerar med arbetsgivaren. Sådana förbud följer i stället
av kollektivavtal, t.ex. Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) och Af-
färsverksavtalet på den statliga sidan och AB 98 på den kommunala si-
dan. Bestämmelser kan också finnas i enskilda anställningsavtal.
Regleringen av arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor har
setts som en fråga om anställningsvillkor för de offentliganställda som
18
enligt principerna bakom förhandlingsrättsreformen bör regleras i kollek- Prop. 2000/01:147
tivavtal i stället för författning. Den bedömningen har enligt regeringens
mening fortfarande fog för sig. Det finns en principiell skillnad mellan
förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor, som syftar till att upprätthålla
allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen, och förbuden
mot arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor, som främst avser
att skydda sådana direkta arbetsgivarintressen som att arbetstagaren skall
kunna göra en fullgod arbetsinsats och att arbetsgivaren inte skall behöva
möta konkurrens från sina egna arbetstagare.
Att de olika typerna av bisysslor regleras på skilda sätt kan göra sy-
stemet svåröverskådligt och svårare att tillämpa. Problemen verkar dock
inte vara svårare än att de har kunnat bemästras i praxis. Härtill kommer
att sådana förhållanden som att en författningsreglering skulle göra sy-
stemet enhetligt och lättare att tillämpa enligt regeringens mening inte
kan utgöra sådana angelägna allmänna intressen som krävs för att i för-
fattning ytterligare inskränka offentliganställdas grundlags skyddade när-
ings- och yrkesfrihet. Dessutom skulle en författningsreglering på sådana
grunder av det som i dag regleras i kollektivavtal vara åtminstone mindre
väl förenligt med andan i de internationella instrument som nämnts i av-
snitt 5.1.3.
Regeringen anser därför - i likhet med utredningen och flertalet re-
missinstanser - att det inte bör införas något lagfäst förbud mot arbets-
hindrande bisysslor och konkurrensbisysslor för offentliganställda utan
att frågan liksom hittills kan regleras i kollektivavtal och enskilda an-
ställningsavtal.
Av vad som sagts i det föregående (avsnitt 5) framgår att regeringen an-
ser att det inte behövs några ändringar i sak i regleringen av vilka bisyss-
lor som är otillåtna för offentliganställda. Regeringen föreslår dock att
förbudet för arbetstagare hos kommuner och landsting att ha förtroende-
skadliga bisysslor skall lagfästas och ha samma innehåll som för statligt
anställda och anställda hos de allmänna försäkringskassorna. Frågor om
arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor bör inte författnings-
regleras utan liksom hittills överlämnas till reglering i kollektivavtal.
Syftet med förbudet för offentliganställda att ha förtroendeskadliga bi-
sysslor är att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga för-
valtningen. För att uppnå det syftet krävs det dels att bestämmelserna är
kända av de berörda, dels en effektiv kontroll av att förbudet efterlevs.
Utredningen har kommit fram till att de problem som finns på vissa håll
beror inte på bestämmelserna i sak utan på att det finns vissa brister i
fråga om informationen om bisysslebestämmelsema och kontrollen av att
de efterlevs.
Regeringen anser därför att kontrollsystemet bör skärpas, förtydligas
och göras mera öppet. Kontrollen far samtidigt inte vara så omfattande
eller närgången att den blir överdrivet byråkratisk eller integritetskrän-
19
kande. Det är dock viktigt att arbetsgivarnas och arbetstagarnas ansvar Prop. 2000/01:147
och skyldigheter framgår tydligt.
De element som bör ingå i ett effektivt och tydligt kontrollsystem är:
1. En skyldighet för arbetsgivaren att informera sina arbetstagare om
vad som är otillåtet.
2. En skyldighet för arbetstagaren att på begäran lämna arbetsgivaren
uppgifter om sina bisysslor.
3. En skyldighet för vissa arbetstagare med anställningar som ställer
särskilt stora krav på förtroende för innehavaren att självmant anmäla
sina bisysslor till arbetsgivaren.
4. En skyldighet för arbetsgivaren att reagera när denne får kännedom
om otillåtna bisysslor.
I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 5.1.3 anser re-
geringen att kontrollsystemet avseende de förtroendeskadliga bisysslor-
na, som skall bidra till att allmänhetens förtroende för den offentliga för-
valtningen upprätthålls, bör författningsregleras och vara enhetligt för
alla offentliganställda, inklusive arbetstagare hos kommuner och lands-
ting. Regeringen anser att kontrollsystemet avseende de förtroendeskad-
liga bisysslorna är så viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende
för den offentliga förvaltningen att de grundläggande bestämmelserna
redan av den anledningen bör finnas i lag. En lagreglering stämmer också
bäst överens med kravet i 11 kap. 10 § regeringsformen på att grundläg-
gande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning skall meddelas
i lag. Och enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall dessutom föreskrifter
om befogenheter och åligganden för kommunerna och om deras organi-
sation och verksamhetsformer meddelas i lag.
Kontrollen av de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisyss-
loma bör däremot alltjämt i första hand vara en fråga för kollektivavtals-
partema på området att reglera. På grund av sakens natur kan den angiv-
na principiella uppdelningen mellan författning och kollektivavtal dock
inte upprätthållas strikt. Arbetstagarens skyldighet att uppge sina bisyss-
lor kan ju rimligen inte inskränkas till bara de bisysslor som arbetstaga-
ren själv anser skulle kunna vara förtroendeskadliga, utan måste avse i
princip alla bisysslor.
I fråga om principen om kommunal självstyrelse och Sveriges interna-
tionella förpliktelser berörande kollektivavtalsreglering gör regeringen
motsvarande bedömning som redovisats i avsnitt 5.1.3. Frågan om och i
vilken utsträckning de föreslagna nya tvingande bestämmelserna påver-
kar befintliga kollektivavtal och tillämpningen av dem är en fråga för
parterna själva och ytterst Arbetsdomstolen, om parterna inte kan komma
överens.
20
6.2
Regeringens förslag: Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera
arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla
otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bi-
sysslor. Den skyldigheten skall gälla också för kommuner, landsting
och kommunalförbund samt tillämpas även beträffande justitiekans-
lem, justitieråden och regeringsråden.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser godtar förslaget eller
lämnar det utan erinran. Arbetsgivarverket anser att informationsskyldig-
heten är onödigt kategorisk.
Skälen för regeringens förslag: Väl fungerande information till de
offentliganställda minskar risken för att förtroendeskadliga bisysslor fö-
rekommer och utgör därmed ett viktigt led i det förebyggande arbetet.
Att arbetsgivaren informerar arbetstagarna om det som kan göra en bi-
syssla förtroendeskadlig, visar att arbetsgivaren tar frågan på allvar och
höjer medvetenheten om de problem som kan finnas med bisysslor.
Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myndighet
informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens
bedömning inte är förenliga med förbudet mot förtroendeskadliga bisyss-
lor i 7 § lagen om offentlig anställning. Myndigheten skall också - enligt
12 § samma förordning - på begäran av en arbetstagare lämna ett skrift-
ligt besked huruvida en bisyssla enligt myndighetens bedömning är för-
enlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Dessa bestämmelser gäller
för arbetstagare hos myndigheterna under regeringen och de allmänna
försäkringskassorna. För kommuner och landsting finns det ingen mot-
svarande författningsreglerad informationsskyldighet. I 4 kap. 31 § hög-
skoleförordningen (1993:100) finns det bestämmelser om högskolans
informationsskyldighet.
I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser reger-
ingen att bestämmelsen om arbetsgivarens informationsskyldighet bör
finnas i lag - inte i förordning - och vara enhetlig beträffande alla offent-
liganställda. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in en be-
stämmelse om att arbetsgivaren på lämpligt sätt skall informera arbetsta-
garna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten en-
ligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § la-
gen om offentlig anställning. Därmed kan 11 § anställningsförordningen
upphävas.
Det förhållandet att en arbetsgivare har eller inte har lämnat informa-
tion påverkar inte i sig bedömningen av om en viss arbetstagares bisyssla
är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisyss-
lor i 7 § lagen om offentlig anställning eller inte.
21
6.3
Regeringens förslag: En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran
lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna be-
döma om arbetstagarens bisysslor är tillåtna. Den skyldigheten skall
gälla också för arbetstagare hos kommuner och landsting samt justi-
tiekanslem, justitieråden och regeringsråden.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget i sig.
Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag inte någon allmän för-
fattningsreglerad skyldighet för offentliganställda att på begäran lämna
arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor. Bestämmelser om en sådan
skyldighet finns i stället i kollektivavtal. Beträffande arbetstagare inom
staten, som omfattas av Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) eller
Affärsverksavtalet, och arbetstagare hos de allmänna försäkringskassor-
na, som omfattas av Allmänt löne- och förmånsavtal för anställda vid
allmän försäkringskassa (ALFA-FK), gäller dock den begränsningen att
arbetsgivaren får begära uppgifter bara om han eller hon anser att det
finns anledning till detta med hänsyn till arbetstagarens sätt att utföra
sina arbetsuppgifter. För chefer inom staten, som omfattas av avtalen om
lön och andra anställningsvillkor för chefer och vissa högre anställningar
(Chefsavtalen), och direktörer för de allmänna försäkringskassorna gäller
emellertid inte någon sådan begränsning. I 4 kap. 32 § högskoleförord-
ningen finns det en bestämmelse om att en lärare är skyldig att hålla hög-
skolan underrättad om de bisysslor han eller hon har och som har an-
knytning till anställningens ämnesområde.
För att arbetsgivaren när det finns anledning till det skall ha möjlighet
att kontrollera om det förekommer förtroendeskadliga bisysslor är det
viktigt att de offentliganställda har en tydlig skyldighet att på begäran
lämna arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor. En sådan skyldighet
måste av naturliga skäl omfatta alla slags bisysslor, men arbetsgivaren
kan givetvis när det finns skäl till det begränsa sin begäran om uppgifter
till att avse bara vissa typer av bisysslor.
I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser reger-
ingen att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet för offentliganställda
bör finnas i lag och vara enhetlig beträffande alla offentliganställda. Där-
för bör det i lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att
en arbetstagare på arbetsgivarens begäran skall lämna de uppgifter som
behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av arbets-
tagarens bisysslor. Vid övervägandet och tillämpningen av en sådan be-
stämmelse måste de offentliganställdas fri- och rättigheter beaktas och
respekteras.
Enligt artikel 8:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonven-
tionen) har var och en rätt till respekt för sitt privatliv. Av artikel 8:2 fram-
går att en offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutande av denna rättig-
het annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nöd-
vändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets
ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till
22
skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Ef- Prop. 2000/01:147
tersom det som är hänförligt till privatlivet inte utgör någon bisyssla som
behöver uppges, kan det sättas i fråga om artikel 8:1 i Europakonventio-
nen över huvud taget är tillämplig. I vart fall far den eventuella inskränk-
ning i rätten till respekt för privatlivet som en uppgiflsskyldighet i syfte
att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen
skulle kunna utgöra anses tillåten enligt artikel 8:2 i Europakonventio-
nen.
Även om det är viktigt att det i lag finns en tydlig skyldighet för ar-
betstagaren att på begäran lämna uppgifter om sina bisysslor, bör myn-
digheterna vid utövandet av sin rätt att begära in uppgifter beakta integri-
tetsaspektema. Att en offentliganställd till arbetsgivaren behöver uppge
sina bisysslor, varav de allra flesta förmodligen är klart tillåtna, kan näm-
ligen upplevas som ett intrång i arbetstagarens personliga integritet. Kon-
trollsyftet kan ofta uppnås genom att uppgifter i första hand bara begärs
in om arten av de bisysslor som de anställda har. Först om det finns nå-
gon särskild anledning till det bör detaljerade uppgifter om bisysslor be-
gäras in från en arbetstagare. Uppgifterna kan begäras in muntligt, och de
behöver antecknas av myndigheten bara om de kan ha betydelse för ut-
gången av ett ärende om t.ex. beslut om förbud mot bisysslan. Myndig-
heterna har att vid utövande av befogenheten att begära in uppgifter be-
akta det allmänna kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § reger-
ingsformen.
Myndigheterna får vidare givetvis inte tillämpa den lagfästa befogen-
heten att begära in uppgifter - eller någon annan lagfäst befogenhet de
kan ha - på ett sätt som strider mot bestämmelser i grundlagarna. Härvid
bör särskilt uppmärksammas bestämmelsen i 2 kap. 2 § regeringsformen
som innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot
tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller
annat sådant hänseende och de s.k. förhandsgransknings- och efterforsk-
ningsförbuden i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Om arbetstagaren vägrar att lämna uppgifter när det begärs eller läm-
nar felaktiga eller ofullständiga uppgifter, kan han eller hon för detta -
liksom för andra brott mot skyldigheter i anställningen - drabbas av sed-
vanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd och uppsägning.
För vissa arbetstagare, såsom ordinarie domare, är sanktionsmöjligheter-
na mer inskränkta.
23
6.4
Regeringens förslag: En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare
som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med be-
stämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen
om offentlig anställning skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan.
Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering. Bestämmel-
serna om förhandling i 11-14 §§ lagen om medbestämmande i arbets-
livet skall inte tillämpas när det gäller sådana beslut. Beslutet kan
överprövas slutligt i Arbetsdomstolen. En domstol kan i väntan på att
avgörandet vinner laga kraft bestämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla. Reglerna skall gälla också för kommuner, landsting och
kommunalförbund samt tillämpas även beträffande justitiekanslem,
justitieråden och regeringsråden.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till
att arbetsgivaren skall kunna besluta i fråga om förtroendeskadliga bi-
sysslor. Arbetsdomstolen anser att det inte har visats att det finns ett be-
hov av en möjlighet till rättslig prövning. Några remissinstanser, bl.a.
Svea hovrätt och Hovrätten för Övre Norrland, är tveksamma till att be-
slutet skall kunna överprövas av Arbetsdomstolen.
Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag ingen generell författ-
ningsreglerad skyldighet för en offentlig arbetsgivare att reagera om han
eller hon får kännedom om att en arbetstagare har en förtroendeskadlig
bisyssla. I kollektivavtal finns det bestämmelser som innebär att en of-
fentlig arbetsgivare kan förbjuda en arbetstagare att ha vissa bisysslor
eller ålägga arbetstagaren att upphöra med en bisyssla. Motsvarande be-
stämmelser kan också finnas i enskilda anställningsavtal. Enligt 12 § an-
ställningsförordningen skall en myndighet på begäran av en arbetstagare
lämna ett skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt myndighetens be-
dömning är förenlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Denna be-
stämmelse gäller för arbetstagare hos myndigheterna under regeringen
och de allmänna försäkringskassorna. För kommuner och landsting finns
det ingen motsvarande författningsreglerad skyldighet att på begäran
lämna ett besked.
Det är viktigt för respekten för förbudet mot förtroendeskadliga bisyss-
lor och för allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen att
myndigheter agerar när de får kännedom om att arbetstagare kan ha för-
troendeskadliga bisysslor. Myndigheterna bör därför för den situationen
ha en tydlig skyldighet att genom ett särskilt beslut förhindra det som är
förtroendeskadligt. I enlighet med den bedömning som redovisats i av-
snitt 6.1 anser regeringen att en bestämmelse om en skyldighet för ar-
betsgivaren att agera bör finnas i lag och vara enhetlig beträffande alla
offentliganställda. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in
en bestämmelse om att en arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare
som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med be-
stämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om
offentlig anställning skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Ett
sådant beslut skall vara skriftligt och innehålla en motivering.
Prop. 2000/01:147
24
Beslutet innebär, på samma sätt som gäller i dag för statliga arbetsgi- Prop. 2000/01:147
vare enligt 12 § anställningsförordningen, att det bara är ett ställningsta-
gande till frågan om en bisyssla är otillåten enligt 7 § lagen om offentlig
anställning. Det föreslås inga sanktioner kopplade till beslutet. Om ar-
betstagaren i strid med beslutet åtar sig eller fortsätter med bisysslan, kan
han eller hon drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder såsom disci-
plinpåföljd eller uppsägning under förutsättning att bisysslan verkligen
strider mot 7 § lagen om offentlig anställning. Skulle det vid en senare
prövning visa sig att bisysslan i själva verket inte strider mot 7 § lagen
om offentlig anställning, kan däremot inga arbetsrättsliga påföljder
komma i fråga bara för att arbetstagaren inte följt det i sak oriktiga beslu-
tet.
Eftersom beslutet i princip bara anger arbetsgivarens ställningstagande
till en fråga om tillämpning av ett lagfäst förbud riktat mot arbetstagaren,
bör bestämmelserna om förhandling i 11-14 §§ i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, som syftar till att ge arbetstagarorganisa-
tionerna inflytande, inte tillämpas när det gäller ett sådant beslut.
Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren skall fatta beslutet så snart
som möjligt efter det att han eller hon fått kännedom om att en arbetsta-
gare har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med be-
stämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om
offentlig anställning. Viss tid kan dock behövas för att t.ex. hämta in
kompletterande uppgifter från arbetstagaren och för överväganden. En
arbetstagare som upplyser sin arbetsgivare om att han eller hon har eller
avser att åta sig en viss bisyssla skall emellertid kunna förvänta sig att
arbetsgivaren tar ställning inom rimlig tid. Vill arbetstagaren ha en viss
tilltänkt bisyssla bedömd av arbetsgivaren, kan han eller hon alltid lämna
arbetsgivaren utförlig skriftlig information om bisysslan. Därmed finns
det också tydliga skriftliga bevis om vad arbetsgivaren bedömt. Det lig-
ger i sakens natur och får anses ingå i myndighetens s.k. serviceskyldig-
het att en arbetstagare som frågar skall bli upplyst av myndigheten om
myndigheten har tagit ställning till om ett beslut skall meddelas beträf-
fande en viss uppgiven bisyssla. När det gäller en bisyssla som en arbets-
tagare redan har, bör beslutet, om det är skäligt med hänsyn till såväl
risken för förtroendeskada som arbetstagarens förhållanden, kunna gå ut
på att arbetstagaren inom viss kortare tid - högst ett par, tre månader -
skall upphöra med bisysslan.
Eftersom den föreslagna ordningen uppfyller syftet bakom bestämmel-
sen om besked i 12 § anställningsförordningen, avser regeringen att upp-
häva den bestämmelsen och 23 § samma förordning.
Även om beslutet i princip bara är ett uttryck för arbetsgivarens ställ-
ningstagande, kan beslutet i de flesta fall antas påverka handlandet hos
den arbetstagare som berörs. Beslutet kan därmed i praktiken fa ganska
långtgående konsekvenser för vad arbetstagaren tar sig för utom arbetsti-
den. Därför bör arbetstagaren - själv eller genom den arbetstagarorgani-
sation som han eller hon är medlem i - ha en möjlighet att fa beslutet
överprövat. Arbetstagaren bör kunna angripa beslutet genom att t.ex.
yrka att det skall upphävas. Av nyss nämnda skäl bör arbetstagaren, så-
som Försvarsmakten påpekat, också ha möjlighet att få ett tillfälligt dom-
stolsavgörande om att beslutet tills vidare inte skall gälla. Mål om
tillämpning av lagen om offentlig anställning handläggs normalt enligt
25
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister med Arbetsdomstolen Prop. 2000/01:147
som slutinstans, se 37 § lagen om offentlig anställning. Enligt regering-
ens mening finns det inte några bärande argument för att införa en annan
ordning för överprövningen av nu aktuella beslut. En dom varigenom ett
beslut överprövats är inte bindande för domstolen vid en eventuell senare
prövning avseende t.ex. disciplinpåföljd eller uppsägning på grund av
bisysslan. Enligt 1 § lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att över-
klaga får en arbetstagare inte till regeringen, en förvaltningsdomstol eller
en förvaltningsmyndighet överklaga ett beslut av en arbetsgivare med
offentlig ställning, när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt
lagen om rättegången i arbetstvister.
Regeringens förslag: Ordinarie domare, chefer för myndigheter som
lyder omedelbart under regeringen samt direktörer för allmänna för-
säkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka
typer av bisysslor de har.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till en an-
mälningsskyldighet för domare och verkschefer, men olika synpunkter
framförs, bl.a. från JO och Regeringsrätten, om hur skyldigheten bör
vara utformad bl.a. med hänsyn till det vidsträckta bisysslebegreppet och
skyddet för den personliga integriteten och grundlagsfästa fri- och rättig-
heter.
Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag inte någon generell
författningsreglerad skyldighet för t.ex. domare och myndighetschefer att
på eget initiativ anmäla sina bisysslor till arbetsgivaren. Enligt Chefsav-
talen är arbetstagaren skyldig att lämna uppgift till arbetsgivaren huruvi-
da och i vilken omfattning han eller hon innehar eller avser att åta sig
bisysslor. Chefsavtalen omfattar bl.a. den som är chef för en sådan myn-
dighet som är direkt underställd regeringen och i princip de som är dom-
stolschefer samt justitieråden och regeringsråden. För direktörer för all-
männa försäkringskassor gäller enligt kollektivavtal att arbetstagaren är
skyldig att utan anmaning lämna uppgift till arbetsgivaren huruvida och i
vilken omfattning han eller hon innehar eller avser att åta sig bisysslor.
Det är viktigt att bisysslesituationen för statliga arbetstagare med an-
ställningar som ställer särskilt stora krav på förtroende för innehavaren
redovisas öppet och kan granskas. En öppnare redovisning av dessa ar-
betstagares bisysslor kan i sig bidra till att öka allmänhetens förtroende
för den offentliga förvaltningen. Enligt regeringens mening är det i första
hand beträffande domarna, cheferna för de myndigheter som lyder ome-
delbart under regeringen och direktörerna för de allmänna försäkrings-
kassorna som det finns anledning att ha en sådan öppnare redovisning av
bisysslesituationen. Den öppnare redovisningen kan åstadkommas genom
att arbetsgivaren regelbundet begär in uppgifter om bisysslor från de be-
rörda arbetstagarna eller genom att de berörda arbetstagarna åläggs en
skyldighet att självmant till arbetsgivaren anmäla sina bisysslor. Enligt
26
regeringens mening är det senare alternativet - en anmälningsskyldighet Prop. 2000/01:147
- tydligare och därför att föredra. I enlighet med den bedömning som
redovisats i avsnitt 6.1 anser regeringen att en bestämmelse om anmäl-
ningsskyldighet för vissa statsanställda bör finnas i lag. Därför bör det i
lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att ordinarie
domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen
och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till
arbetsgivaren anmäla sina bisysslor. När det särskilt gäller domarna är
det enligt regeringens mening i första hand de ordinarie domarna som har
getts en sådan ställning att en obligatorisk anmälningsskyldighet är befo-
gad. Regeringen anser bl.a. därför - till skillnad från utredningen - att det
bara är sådana domare som bör åläggas en obligatorisk anmälningsskyl-
dighet.
Flera remissinstanser har haft synpunkter på hur omfattande anmäl-
ningsskyldigheten bör vara. Också regeringen anser - till skillnad från
utredningen - att en ordning som innebär en skyldighet att anmäla varje
bisyssla skulle vara alltför omständlig och innebära ett alltför stort in-
trång i den enskildes personliga integritet. Anmälningsskyldigheten bör
därför bara omfatta uppgift om vilka typer av bisysslor som arbetstagaren
har. Genom att anmälningsskyldigheten på detta sätt begränsas till upp-
gifter om vilka typer av bisysslor som de berörda arbetstagarna har -
t.ex. förtroendeuppdrag för viss angiven typ av ideell organisation, upp-
drag som ordförande i skiljenämnd, tillverkning eller försäljning av viss
angiven produkt, konsultuppdrag inom visst angivet område eller utbild-
ning på visst angivet område - kan skyldigheten inte anses vara för om-
fattande eller onödigt betungande. Härigenom beaktas och respekteras
också arbetstagarnas personliga integritet och grundlagsskyddade rättig-
heter och friheter. Om arbetsgivaren mot bakgrund av en anmälan eller
av någon annan anledning anser sig behöva mera information om en viss
bisyssla, bör arbetsgivaren begära in ytterligare uppgifter från arbetstaga-
ren, se avsnitt 6.3. Det är viktigt att arbetsgivaren följer upp de anmäl-
ningar som ger anledning till det genom att begära in ytterligare uppgif-
ter. Arbetsgivaren bör som regel begära in ytterligare uppgifter om det av
en anmälan framgår t.ex. att en arbetstagare har styrelseuppdrag eller
konsultuppdrag som kan ha beröring med myndighetens verksamhets-
område.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan vid
behov meddela närmare föreskrifter t.ex. om hur anmälningsskyldigheten
skall fullgöras och om blanketter för anmälan.
Flera remissinstanser har fört fram synpunkter på vilken instans som
skall ta emot anmälningar från domarna och i övrigt utöva arbetsgivarens
befogenheter i fråga om domarnas bisysslor. Regeringen avser att för
berörda arbetstagargrupper i förordning bestämma vilken instans som
skall anses som arbetsgivare vid tillämpningen av bestämmelserna om
bisysslor i lagen om offentlig anställning. Följande ordning anser reger-
ingen vara ett riktmärke i avvaktan på bl.a. överväganden med anledning
av förslagen från Kommittén om domstolschefens roll och utnämningen
av högre domare (SOU 2000:99). Befogenheterna avseende chefer för
myndigheter som lyder omedelbart under regeringen, ordförandena i
Högsta domstolen och Regeringsrätten, presidenterna i hovrätterna och
kammarrätterna bör utövas av regeringen, dock att befogenheterna avse-
27
ende Arbetsgivarverkets chef bör utövas av verkets styrelse. Befogenhe- Prop. 2000/01:147
tema avseende lagmän i tingsrätt och länsrätt bör, åtminstone tills vidare,
utövas av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN). Befo-
genheterna för övriga ordinarie domare bör utövas av respektive domstol,
dvs. i praktiken av domstolschefen. Befogenheterna avseende direktörer
för allmänna försäkringskassor bör utövas av styrelsen för försäkrings-
kassan.
Om arbetstagaren inte uppfyller sin anmälningsskyldighet, kan han el-
ler hon för detta - liksom för andra brott mot skyldigheter i anställningen
- drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd.
För ordinarie domare är dock sanktionsmöjlighetema mer inskränkta.
Genom förslagen åläggs kommunerna och landstingen en uttrycklig in-
formationsskyldighet (se avsnitt 6.2). Eftersom kommuner och landsting
redan i dag i allmänhet informerar sina anställda om bisyssleregleringen,
kan förslaget i den delen dock inte anses ha några nämnvärda ekonomis-
ka konsekvenser för kommunerna och landstingen. Detsamma far anses
gälla den föreslagna skyldigheten att fatta ett formellt beslut om att en
arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig en förtroendeskadlig
bisyssla (se avsnitt 6.4).
De ordinarie domare som inte är domare i Högsta domstolen och Re-
geringsrätten eller domstolschefer omfattas i dag inte av skyldigheten
enligt Chefsavtalen att lämna arbetsgivaren uppgifter om bisysslor, men
skall enligt förslaget åläggas en obligatorisk anmälningsskyldighet avse-
ende vilka typer av bisysslor de har (se avsnitt 6.5). Att ta emot anmäl-
ningar om bisysslor från dessa domare innebär vissa ökade kostnader för
domstolsväsendet. Bisyssleutredningen har uppskattat att det rör sig om
ungefär 500 domare som skall anmäla en eller flera bisysslor. Mot bak-
grund av att anmälningsskyldigheten bara avser olika typer av bisysslor
och att anmälningarna kommer att spridas på flera domstolar bedömer
regeringen att kostnaderna för att ta emot och granska anmälningarna bör
klaras inom befintliga kostnadsramar.
Regeringen anser att det är viktigt att de offentliga arbetsgivarna upp-
fyller sina skyldigheter enligt förslaget genom att informera arbetstagar-
na om vilka förhållanden som kan göra en bisyssla förtroendeskadlig och
genom att undersöka bisysslor och förbjuda de som är förtroendeskadli-
ga. Regeringen avser därför att i samband med att de föreslagna ändring-
arna träder i kraft genomföra en informationssatsning för att ytterligare
förstärka reglernas genomslag i den praktiska tillämpningen.
Regeringen avser vidare att efter några år följa upp tillämpningen av
regleringen av offentliganställdas bisysslor och att på lämpligt sätt redo-
visa resultatet av den uppföljningen.
28
Prop. 2000/01:147
2§
Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner,
landsting och kommunalförbund, nämligen
7-7 c om bisysslor,
23-29 §§ om arbetskonflikter,
38 i’ om interimistiskt beslut,
42 § första och andra styckena om vissa undantag från lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
Ändringen i första stycket innebär att bestämmelserna i lagen om offent-
lig anställning om förtroendeskadliga bisysslor och kontrollsystemet av-
seende sådana bisysslor skall gälla också för arbetstagare hos kommuner,
landsting och kommunalförbund. Ändringen har behandlats i avsnitt
5.1.3.
3§
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och
som inte är svenska medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
För justitiekanslem, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 S
om bedömningsgrunder vid anställning, 1-7 d £§ om bisysslor, 23-29 §§
om arbetskonflikter, 38 § om interimistiskt beslut och 42 § andra stycket
om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet.
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelserna i lagen om offent-
lig anställning om kontrollsystemet avseende förtroendeskadliga bisyss-
lor skall gälla också för justitiekanslem, justitieråden och regeringsråden.
7a§
Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka
slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt 7 §.
Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om skyldighet för of-
fentliga arbetsgivare att på lämpligt sätt informera sina arbetstagare om
vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt be-
stämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §. Bestäm-
melsen har behandlats i avsnitt 6.2
Informationen kan lämnas både muntligt och skriftligt till arbetstagar-
na. Det är som huvudregel lämpligt att myndigheten bland arbetstagarna
sprider en skriftlig vägledning om bisysslor. Den vägledningen kan fin-
nas på papper eller vara tillgänglig för arbetstagarna i elektronisk form
t.ex. via ett s.k. intranät. Frågan om bisysslor bör också beröras muntligt
vid anställning och vid personalträffar. Det finns givetvis inget som hind-
rar att arbetsgivarmyndigheten använder sig av skriftligt informationsma-
terial som utformats av någon annan, t.ex. en central förvaltningsmyn-
dighet eller Svenska Kommunförbundet eller Landstingsförbundet.
Det förhållandet att en arbetsgivare har eller inte har lämnat informa-
tion - rättvisande eller missvisande - påverkar inte i sig bedömningen av
29
om en viss arbetstagares bisyssla är förenlig med bestämmelsen om för- Prop. 2000/01:147
bud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § eller inte.
7b§
En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som
behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisyss-
lor.
Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om skyldighet för ar-
betstagaren att på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs
för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor. Upp-
giftsskyldigheten omfattar alla slags bisysslor. Bestämmelsen har be-
handlats i avsnitt 6.3.
Myndigheterna skall vid utövandet av rätten att begära in uppgifter be-
akta integritetsaspektema. Myndigheterna bör inte begära in fler eller
mer detaljerade uppgifter än vad som behövs för att kunna bedöma om
det förekommer bisysslor som kan vara förtroendeskadliga. Ofta kan det
räcka att uppgifter i första hand bara begärs in om arten av de bisysslor
som de anställda har. Först om det finns någon särskild anledning till det
bör detaljerade uppgifter om bisysslor begäras in från en arbetstagare.
Uppgifterna kan begäras in muntligt, och de behöver antecknas av myn-
digheten bara om de kan ha betydelse för utgången av ett ärende om t.ex.
beslut om förbud mot bisysslan enligt 7 c §. Myndigheterna har att vid
utövande av befogenheten att begära in uppgifter beakta det allmänna
kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen.
Befogenheten att begära in uppgifter får givetvis inte utövas på ett sätt
som strider mot grundlagarna. Härvid bör särskilt uppmärksammas be-
stämmelsen i 2 kap. 2 § regeringsformen som innebär att varje medbor-
gare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin
åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende och
de s.k. förhandsgransknings- och efterforskningsförbuden i tryckfrihets-
förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Om arbetstagaren vägrar att lämna uppgifter när det begärs av arbets-
givaren eller lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter, kan han eller
hon för detta drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom di-
sciplinpåföljd och uppsägning. För vissa arbetstagare, såsom ordinarie
domare, är sanktionsmöjlighetema mer inskränkta.
7c§
En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att
åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § skall upphöra med eller
inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en moti-
vering.
Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att en arbetsgivare
skall fatta ett skriftligt och motiverat beslut om att en arbetstagare som
har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med förbudet
mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § skall upphöra med eller inte åta sig
bisysslan. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.
Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren skall fatta beslutet så snart
som möjligt efter det att han eller hon fått kännedom om att en arbetsta-
gare har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med be-
stämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §. Viss tid
30
kan dock behövas för att t.ex. hämta in kompletterande uppgifter från Prop. 2000/01:147
arbetstagaren och för överväganden. Om det t.ex. efter påpekanden under
hand av arbetsgivaren står klart att arbetstagaren upphört med eller inte
kommer att åta sig en otillåten bisyssla, behöver något beslut inte fattas.
När arbetstagaren godtar ett underhandsbesked om otillåtligheten av en
viss bisyssla, behöver således inte något formellt beslut fattas.
Beslutet behöver inte föregås av förhandling enligt 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, se 42 § andra stycket la-
gen om offentlig anställning.
När det gäller en otillåten bisyssla som en arbetstagare redan har skall
arbetsgivaren besluta att arbetstagaren skall upphöra med bisysslan. Men
beslutet kan, om det är skäligt med hänsyn till såväl risken för förtroen-
deskada som arbetstagarens förhållanden, gå ut på att arbetstagaren inom
viss kortare tid - högst ett par, tre månader - skall upphöra med bisyss-
lan.
Arbetstagaren skall underrättas om beslutet och hur han eller hon kan
överklaga det, se 21 § förvaltningslagen (1986:223). Avsikten är också
att en arbetstagare som frågar skall bli upplyst av myndigheten om myn-
digheten har tagit ställning till om ett beslut skall meddelas beträffande
en viss uppgiven bisyssla.
Tvister om beslutet handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister med Arbetsdomstolen som slutinstans, se 37 § lagen om
offentlig anställning. I en tvist om beslutet far domstolen för tiden fram
till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet
tills vidare inte skall gälla, se 38 §. Det har inte i lagen om offentlig an-
ställning föreskrivits någon viss tid inom vilken en arbetstagare som vill
söka ändring i ett beslut skall väcka talan. En dom varigenom ett beslut
överprövats är inte bindande för domstolen vid en eventuell senare pröv-
ning avseende t.ex. disciplinpåföljd eller uppsägning på grund av bisyss-
lan. Enligt 1 § lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga
får en arbetstagare inte till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet överklaga ett beslut av en arbetsgivare med of-
fentlig ställning, när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt la-
gen om rättegången i arbetstvister.
Om arbetstagaren i strid med beslutet åtar sig eller fortsätter med den
bisyssla som avses med beslutet, kan han eller hon drabbas av sedvanliga
arbetsrättsliga påföljder såsom disciplinpåföljd eller uppsägning under
förutsättning att bisysslan verkligen strider mot 7 §. Skulle det vid en
senare prövning visa sig att bisysslan i själva verket inte strider mot 7 §,
kan däremot inga arbetsrättsliga påföljder komma i fråga bara för att ar-
betstagaren inte följt det i sak oriktiga beslutet.
7d§
Ordinarie domare, chefer för mvndigheter som lyder omedelbart under
regeringen och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget
initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.
Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att ordinarie domare,
chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och di-
rektörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbets-
givaren anmäla vilka typer av bisysslor de har. Bestämmelsen har be-
handlats i avsnitt 6.5.
31
Det är regeringen som bestämmer vilka domaranställningar som skall Prop. 2000/01:147
vara ordinarie, se 3 § första stycket lagen (1994:261) om fullmaktsan-
ställning. Bestämmelser om detta finns bl.a. i förordningar med instruk-
tioner för domstolarna. Direktörer för de allmänna försäkringskassorna
anställs av regeringen, se 18 kap. 41 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring. Av 32 § verksförordningen (1995:1322) framgår att en myndig-
hets chef anställs genom beslut av regeringen. Bara chefer för myndighe-
ter som lyder omedelbart under regeringen omfattas av anmälningsskyl-
digheten enligt förevarande paragraf. Chefer för myndigheter som lyder
under en chefsmyndighet eller någon annan överordnad myndighet om-
fattas inte av anmälningsskyldigheten, liksom inte heller chefer för riks-
dagens myndigheter.
Det ligger i sakens natur att arbetstagaren skall göra en anmälan till ar-
betsgivaren redan i samband med att han eller hon påbörjar en viss typ av
bisyssla.
Om arbetstagaren inte uppfyller sin anmälningsskyldighet, kan han el-
ler hon för detta drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom
disciplinpåföljd. För ordinarie domare är dock sanktionsmöjlighetema
mer inskränkta.
38 §
I en tvist om ett beslut enligt 7 c, 31 eller 36 § far domstolen för tiden
fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att
beslutet tills vidare inte skall gälla.
Ändringen innebär att domstol kan fatta ett s.k. interimistiskt beslut även
i tvister rörande arbetsgivarens beslut enligt 7 c § att en arbetstagare skall
upphöra med eller inte åta sig en bisyssla. Ändringen har berörts i avsnitt
6.4.
42 §
Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i
denna lag.
Föreskrifterna i 11—14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet
skall inte tillämpas, när det gäller beslut om att en arbetstagare skall
upphöra med eller inte åta sig bisyssla enligt 7 c §, disciplinansvar enligt
14 tj, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt
För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra författ-
ningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Ändringen i andra stycket innebär att föreskrifterna om förhandling i 11-
14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet inte heller skall tillämpas
när det gäller beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte
åta sig bisyssla enligt 7 c §. Ändringen har berörts i avsnitt 6.4.
32
Utredningens uppgift har varit att genomfora en översyn av bisysslere-
gleringen inom den offentliga sektorn. I uppdraget har ingått att särskilt
analysera regleringen av de förtroendeskadliga bisysslorna och kontrol-
len av hur regleringen följs. Det har också innefattat att genomföra en
kartläggning av omfattningen och beskaffenheten av de offentligt an-
ställdas bisyssleinnehav, att föreslå de förändringar som kan anses lämp-
liga, att ta ställning till om det finns anledning att förändra den nuvarande
grundsystematiken med författnings- respektive avtalsreglering av bi-
sysslor och att särskilt behandla reglerna om domarnas bisysslor.
Offentligt anställda hos staten, kommunerna, landstingen och försäk-
ringskassorna far inte ha bisysslor som kan rubba förtroendet för deras
opartiskhet (förtroendeskadliga bisysslor). Arbetsgivaren kan också för-
bjuda arbetstagaren att ha bisysslor som inverkar hindrande på arbetet
(arbetshindrande bisysslor) eller som innebär att arbetstagaren konkurre-
rar med myndighetens verksamhet (konkurrensbisysslor).
De förbud som gäller mot förtroendeskadliga bisysslor är betingade av
de särskilda krav på integritet som den offentliga anställningen ställer på
arbetstagarna. Kraven kan härledas ur regeringsformen, som slår fast att
domstolar och förvaltningsmyndigheter skall iaktta saklighet och opar-
tiskhet i sin verksamhet.
Med bisyssla avses varje anställning, uppdrag eller annan verksamhet
som en anställd har vid sidan av sin huvudanställning. Att sköta sina
egna och familjens privata angelägenheter räknas inte som bisyssla.
De statsanställdas bisysslor regleras i två olika former. Förbudet mot
förtroendeskadliga bisysslor finns i lagen om offentlig anställning. Ar-
betshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor regleras i kollektivavtal
mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden. För arbetstagare hos de
allmänna försäkringskassorna gäller samma uppdelning. För arbetstagare
i kommuner och landsting finns däremot reglerna om såväl de förtroen-
deskadliga som de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisysslor-
na i kollektivavtal.
I avsikt att fa ett underlag för överväganden och förslag har utredningen
med hjälp av Statistiska centralbyrån (SCB) genomfört en enkätunder-
sökning bland ca 15 000 offentligt anställda. I enkäten ställdes frågor om
bl.a. innehav av, motiv till, tidsåtgång för och information om bisysslor.
Enligt undersökningen har 21 % av de offentligt anställda en eller flera
bisysslor. Jämfört med en liknande undersökning som gjordes i slutet av
1960-talet har andelen gått ned med 8 procentenheter. Andelen är unge-
Prop. 2000/01:147
Bilaga 1
33
får densamma inom staten, kommunerna, landstingen och försäkrings- Prop. 2000/01:147
kassorna. Däremot förekommer stora skillnader mellan olika grupper av Bilaga 1
anställda. Bisysslor är exempelvis mycket vanligare bland verkschefer
och domare.
Av undersökningen drar utredningen slutsatsen att den totala bisyssle-
frekvensen bland de offentligt anställda med hänsyn till bisysslebegrep-
pets vidd inte kan anses särskilt anmärkningsvärd eller oroande. Dessut-
om utförs en betydande del av de offentligt anställdas bisysslor hos andra
offentliga myndigheter och förvaltningar eller ideella organisationer. Ut-
redningen konstaterar dock att arbetsgivarna allmänt sett kan bli betydligt
bättre i fråga om att informera sina anställda om bisysslereglema och att
utnyttja de möjligheter som finns för att fa uppgifter om bisysslor.
Efter en genomgång av praxis i fråga om bisysslor har utredningen fatt
uppfattningen att denna är relativt enhetlig, stabil och väl avvägd. Ut-
rymmet i 7 § lagen om offentlig anställning för individuella bedömningar
utnyttjas. Informationen till de anställda om bisysslereglema samt de
statliga arbetsgivarnas möjlighet att förhöra sig om bisysslor och ge be-
sked om dessas tillåtlighet kan däremot bli bättre. Likaså har uppdelning-
en av reglerna mellan författning och avtal ibland ansetts ge vissa till-
lämpningsproblem.
Förtroendeskadliga bisysslor
Bland de tre huvudtyperna av otillåtna bisysslor är det alltid de förtroen-
deskadliga som har stått i centrum. Att se över regleringen av denna typ
av bisysslor har enligt direktiven varit utredningens huvudinriktning.
Utredningen anser att praxis visar att den allmänna regeln om förtro-
endeskadliga bisysslor i de flesta fall uppfyller kravet att det skall finnas
möjlighet att sätta stopp för bisysslor som kan skada förtroendet för för-
valtningen. Den omfattning av bisyssleinnehavet bland offentligt anställ-
da som framkommit i den statistiska undersökningen kan inte heller tas
till intäkt för att reglerna i sak behöver skärpas. Vare sig praxis eller fö-
rekomsten av bisysslor ger därför anledning att göra några större sakliga
ändringar i nuvarande regler för att utvidga eller begränsa bisyssleförbu-
dets räckvidd. De problem som kan finnas inom särskilda områden beror
snarare på brist i informationen om reglerna och kontrollen av att de ef-
terlevs än på deras sakliga innehåll. Snarare än generella utvidgningar av
förbudsreglema bör därför enligt utredningen bättre kontroll införas på
vissa områden, i synnerhet vid myndigheter och förvaltningar med myn-
dighetsutövning, tillsyn och upphandlingsuppgifter.
Att reglerna allmänt sett inte har ”missat” någon viss typ av bisyssla
eller medfört tillämpningsproblem av någon större omfattning innebär
naturligtvis inte att bisysslefallen alltid är problemfria. Men dessa pro-
blem är mindre än de nackdelar som mindre flexibla och mer detaljerade
regler för olika verksamheter, förvaltningsområden, grupper av anställda
34
eller bisyssletyper skulle innebära. Utredningen har därför, och på grund Prop. 2000/01:147
av den skepsis som vid våra kontakter med myndigheter m.fl. framförts Bilaga 1
mot en sådan ordning, avstått från att föreslå nya specialregler.
Utredningen föreslår alltså inga ändringar i sak i reglerna om förbud
mot förtroendeskadliga bisysslor. Eftersom en allmänt hållen regel kan
vara svår att tillämpa inte minst för arbetstagarna finns det dock skäl att
försöka göra den tydligare genom att ge viss vägledning om några förhål-
landen av betydelse för bedömningen av en bisyssla. Därför föreslår ut-
redningen att de verksamhetsområden där risken för förtroendeskada är
särskilt stor skall anges i bestämmelsen. Dessa områden är rättskipning,
myndighetsutövning, tillsyn, upphandling, egendomsförvaltning och led-
ning av offentlig förvaltning.
Utredningen har vidare funnit att de nu gällande specialreglerna för
skatteförvaltningen och tullverket kan upphävas.
Domarnas bisysslor
För domare gäller i dag samma generella bisyssleregler som för andra
statsanställda. Utredningen betonar de mycket noggranna överväganden
som såväl den enskilde domaren som den som avser att anlita domaren
för något uppdrag bör göra. Domarnas uppgifter och deras roll i samhäl-
let är sådana att kravet på allmänhetens förtroende gör sig särskilt starkt
gällande när det gäller domstolarnas verksamhet. Utredningen har dock
funnit att de fördelar som finns med en allmänt hållen bisyssleregel, med
utrymme för bedömningar i varje enskilt fall, gör sig gällande även be-
träffande domarna. Utredningen har alltså inte ansett det motiverat att
införa speciella bisyssloförbud för domare eller någon särskild kategori
av dem. Däremot framför utredningen sin uppfattning om innebörden för
domarnas del av dagens regler om bisysslor, bl.a. att skiljemannauppdrag
och styrelseuppdrag i vinstdrivande bolag med få undantag inte kan an-
ses förenliga med 7 § lagen om offentlig anställning.
Arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor
Utredningen har dragit slutsatsen att arbetshindrande bisysslor generellt
inte är något problem. Gällande regler ger arbetsgivarna möjlighet att
stoppa bisysslor som är arbetshindrande. Det är till stor del en arbetsled-
ningsfråga att göra detta på lämpligt sätt.
Inte heller konkurrensbisysslor tycks utgöra något större problem. Ut-
redningen menar att det är anställningsmyndigheten som har bäst förut-
sättningar att pröva om en bisyssla är konkurrensskadlig eller ej. Därför
föreslår utredningen att den prövningen på den statliga sidan skall ligga
på myndigheten/arbetsgivaren - vilket den på den kommunala sidan re-
dan gör - och inte som idag på regeringen.
Genom förbättrad information från arbetsgivarna och utredningens för-
slag om uppgiftsskyldighet för arbetstagarna avseende arbetshindrande
bisysslor och konkurrensbisysslor såväl som förtroendeskadliga bisysslor
kan eventuella problem dessutom antas minska.
35
Ett nytt kontrollsystem
Arbetsgivarens befogenhet och skyldighet att reagera på förtroendeskad-
liga bisysslor och agera på ett tidigt stadium måste förbättras framför allt
på den statliga sidan. För att kunna bedöma bisysslefrågor innan skada
har skett, dvs. innan allmänhetens förtroende riskerar att skadas, är det
viktigt att det blir en naturlig sak att ta upp och diskutera sådana frågor
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utredningen föreslår att en arbets-
givare som far kännedom om en förtroendeskadlig bisyssla skall vara
skyldig att ålägga arbetstagaren att upphöra med eller inte åta sig bisyss-
lan. Genom att dels arbetsgivaren far en skyldighet att informera sina
arbetstagare om vad som kan göra en bisyssla förtroendeskadlig, dels en
arbetstagare på arbetsgivarens begäran skall lämna de uppgifter som be-
hövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor,
bör en rimlig diskussion kunna föras löpande och i de flesta fall inte be-
höva leda till drastiska åtgärder. Det får anses självklart att en arbetstaga-
re som önskar det har rätt att fa besked av arbetsgivaren om dennes syn
på en bisysslas tillåtlighet. Regeln om bisysslobesked i 12 § anställnings-
förordningen kan därmed upphävas.
Reglerna om förtroendeskadliga bisysslor samlas enligt utredningens
förslag i lagen om offentlig anställning och görs tillämpliga även på
kommuner och landsting. Arbetstagarens uppgiftsskyldighet skall av
praktiska skäl gälla alla bisyssletyper. Överprövningen av beslut om bi-
sysslor blir enhetlig genom att tingsrätt eller Arbetsdomstolen skall kun-
na överpröva såväl beslut om förtroendeskadliga bisysslor som fattats
med stöd av lagen om offentlig anställning som beslut i fråga om arbets-
hindrande- eller konkurrensbisysslor, vilka fattats med stöd av kollektiv-
avtal.
Domarnas speciella ställning och det särskilda rättssäkerhetsintresse
som ligger i att deras bisysslor kommer upp till bedömning har gjort att
utredningen föreslår att domare som anställs genom beslut av regeringen
på eget initiativ skall anmäla sina bisysslor till arbetsgivaren. Anmäl-
ningsskyldigheten tas in i lag. Tjänsteförslagsnämnden för domstolsvä-
sendet är enligt förslaget det organ som skall handlägga frågor om do-
marnas bisysslor. Det leder bl.a. till att uppgifterna blir offentliga.
Även generaldirektörer, landshövdingar, andra chefer för förvalt-
ningsmyndigheter som lyder direkt under regeringen samt försäkrings-
kassornas direktörer far en lagstadgad skyldighet att anmäla sina bisyss-
lor, i de fallen till regeringen respektive styrelsen för försäkringskassan.
Författnings- eller avtalsreglering
Förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor har samma syfte på kommun-
och landstingsområdet som på det statliga området. Det handlar om att
upprätthålla allmänhetens förtroende för saklighet och opartiskhet i för-
valtningen. Detta intresse gör sig gällande med samma styrka på det
kommunala området som på det statliga. Regeringsformens krav på sak-
lighet och opartiskhet i den offentliga förvaltningen gäller inte bara sta-
ten utan även kommuner och landsting. Det är ett allmänt intresse som
går utöver förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Prop. 2000/01:147
Bilaga 1
36
Kommunerna och landstingen svarar i dag för den helt övervägande
delen av den offentliga förvaltningen. Den allmänhet vars förtroende för
förvaltningen bisysslereglema är till för att skydda har minst lika mycket
kontakter med kommunala förvaltningar som med statliga myndigheter.
De kommunala förvaltningarna utövar makt och myndighet, tillsyn och
kontroll och bedriver upphandling på samma sätt som de statliga myn-
digheterna. Utredningens slutsats är därför att det är principiellt felaktigt
att ta in förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i kollektivavtal och att
det finns starka skäl för att förbudet även på den kommunala sidan skall
regleras i författning. Ett sådant förbud med anknytande regler kan enligt
utredningens mening inte anses inkräkta på den kommunala självstyrel-
sen. De skäl av närmast praktisk karaktär som kan anföras till stöd för att
regleringen på den kommunala sidan alltjämt skall vara samlad på ett
ställe väger inte upp de principiella invändningarna mot avtalsreglering.
Utredningen föreslår således att bestämmelserna om förtroendeskadli-
ga bisysslor i lagen om offentlig anställning skall gälla för hela den of-
fentliga sektorn. Samma principiella skäl som beträffande de förtroende-
skadliga bisysslorna gör sig inte gällande beträffande arbetshindrande
bisysslor och konkurrensbisysslor. Dessa skall därför inom såväl det stat-
liga som det kommunala området fortfarande kunna regleras i avtal mel-
lan arbetsmarknadens parter.
Prop. 2000/01:147
Bilaga 1
Kostnader m.m.
Utredningens bedömning är att förslagen inte ger några nämnvärda eko-
nomiska eller andra konsekvenser som kräver särskild redovisning.
37
Prop. 2000/01:147
Utredningens bedömning: Den totala bisysslefrekvensen bland of-
fentligt anställda kan med hänsyn till bisysslebegreppets vidd inte an-
ses särskilt anmärkningsvärd. Snarare än generella åtstramningar bör
bättre kontroll liksom skärpningar på enstaka områden inforas. I syn-
nerhet på myndigheter och förvaltningar med myndighetsutövning,
tillsyn och upphandlingsuppgifter finns det anledning att ha kontroll
över om bisysslor med beröring till huvudanställningen förekommer.
Allmänt sett kan arbetsgivarna bli betydligt bättre i fråga om att in-
formera sina anställda om bisysslereglema och att utnyttja de möjlig-
heter som finns för att få uppgifter om bisysslor.
En av utredningens uppgifter enligt direktiven har varit att genomföra en
kartläggning av omfattningen och beskaffenheten av de offentligt an-
ställdas bisyssleinnehav. Den kartläggningen har genomförts som en en-
kätundersökning med hjälp av Statistiska centralbyrån (SCB). Det här
kapitlet utgör en sammanfattning av undersökningens uppläggning och
huvudsakliga resultat. [...]
Det huvudsakliga syftet med kartläggningen har varit att få en bild av i
vilken utsträckning bisysslor förekommer, vilken typ av bisysslor det är
fråga om och hur de i olika avseenden förhåller sig till den offentliga
huvudanställningen.
Enkäten med frågor tillställdes ett slumpmässigt, delvis grupperat ur-
val av personer som enligt SCB:s register för 1998 var offentligt anställ-
da. Sammanlagt drogs 15 000 personer ur registren, varav ca
8 000 personer drogs bland domare, åklagare, verkschefer, poliser, hög-
skolelärare, militärer, läkare och sjuksköterskor. Resten drogs bland an-
ställda inom försäkringskassor, kommuner och övriga anställda inom stat
och landsting. För såväl grupperna som sektorerna har ett representativt
antal valts ut så att alla gruppernas resultat skall kunna redovisas.
De åtta grupper av arbetstagare som särskilt valts ut har antingen om-
nämns i utredningens direktiv som sådana där ”samhällets krav gör sig
särskilt gällande” (domare, åklagare, poliser och officerare) eller i övrigt
återkommande figurerat och diskuterats i bisysslesammanhang. Domarna
utgörs av ordinarie domare, dock inga justitie- och regeringsråd eftersom
deras bisysslor tagits upp särskilt i samband med utredningens samråd
med de högsta domstolarna [...]. Bland verkscheferna återfinns alla i
registren förekommande generaldirektörer och landshövdingar.
Av de tillfrågade besvarade ca 76 % enkäten. Av dessa uppgav ungefar
6 % att de inte hade offentlig anställning under den tid undersökningen
gällde, nämligen september-november 1999. De som svarat så, eller att
38
de inte hade någon bisyssla under samma tid, har inte besvarat enkätens
övriga frågor och ingår därmed inte i underlaget för resultaten.
För samtliga redovisade resultat gäller enligt SCB att svarsfrekvensen
är sådan att resultaten är statistiskt hållbara. Likväl kan de tillfrågade ha
tolkat eller uppenbart missuppfattat frågorna på sådant sätt att det behö-
ver kommenteras särskilt. [...]
Prop. 2000/01:147
Bilaga 2
I enkäten har begreppet bisyssla definierats på sätt som angetts i lagens
förarbeten och det kommit att tillämpas i praxis. Det omfattar i stort sett
alla anställningar, uppdrag eller verksamheter, avlönade eller oavlönade,
som inte skall hänföras till privatlivets område.
Kartläggningen visar att 21 % av offentligt anställda har en eller flera
bisysslor. Andelen är ungefär densamma inom samtliga sektorer (stat,
kommun, landsting och försäkringskassa). Däremot förekommer stora
skillnader mellan de särskilt utvalda grupperna. Två grupper - verksche-
fer och domare - ligger påtagligt högre än både sektorssnitten och övriga
grupper. Hela 82 % av verkscheferna har någon bisyssla, liksom 55 % av
domarna. Även bland högskolelärama och läkarna är andelama något
större, 38 respektive 33 %, medan övriga grupper ligger ganska jämnt
fördelade kring 20 %.
Andel offentligt anställda med och
utan bisyssla
100
80
20
60
Procent
40
Har Har inte
bisyssla bisyssla
Mellan kvinnor och män märks en viss skillnad. Medan 17 % av offent-
ligt anställda kvinnor har en eller flera bisysslor är motsvarande siffra för
män 31 %.
Kartläggningen säger inget om hur stor motsvarande andel är bland
privat anställda. En begränsad jämförelse kan göras med den arbets-
kraftsundersökning (AKU) som genomförs av SCB varje månad. I
AKU:n redovisas dock bara betalda bisysslor. Sådana förekommer enligt
AKU:n för motsvarande månader bland 8 % av de privat anställda jäm-
fört med 10 % bland offentligt anställda.
39
Antalet bisysslor per anställd
Beträffande antalet bisysslor för var och en visar sig ungefar samma
mönster som ovan. Bland offentligt anställda med bisyssla har 69 % en
bisyssla, och även här är fördelningen mellan sektorerna jämn. Avvikel-
ser ser man däremot mellan grupperna. Endast 17 % av verkscheferna
har bara en bisyssla. I stället har 59 % av dem tre bisysslor eller fler, vil-
ket skall jämföras med ett totalt snitt på 11 % för det antalet bisysslor.
Utav domarna har 46 % en bisyssla och 31 % tre eller fler. Det kan jäm-
föras med t.ex. åklagarna, där endast 4 % har tre bisysslor eller fler.
Större delen - 68 % - av bisysslehavama arbetar heltid. Mellan arbets-
tagare med hel- respektive deltidsanställning märks inte i någon sektor
någon större skillnad i fråga om antal bisysslor.
Andel offentligt anställda efter
antal bisysslor
Prop. 2000/01:147
Bilaga 2
Bisysslor i olika löneskikt
De tillfrågade har också svarat på vilket av följande löneskikt de tillhör i
sin huvudanställning, nämligen mindre än 20 000 kr/månad, 20-
35 000 kr/mån och mer än 35 000 kr/mån. I det högsta skiktet finner man
totalt sett den största andelen anställda med tre bisysslor eller fler, 23 %
jämfört med 10 respektive 11 % i de lägre löneskikten. Ju högre inkomst
man har desto fler tycks alltså bisysslorna bli. Den tendensen är som tyd-
ligast i kommunal och statlig sektor, där 43 respektive 29 % i det högsta
löneskiktet har tre bisysslor eller fler [...]. De sektorerna utmärkte sig
inte totalt sett i fråga om att ha många ”mångsysslare”.
Inkomster av bisysslorna
Det är ingen större skillnad mellan sektorerna i fråga om hur stor brutto-
inkomst per år man erhåller från bisysslorna. Grovt räknat kan sägas att
30 % inte får någon betalning alls, 30 % högst 10 000 kr, 20 % mellan
10 000 och 30 000 kr, 10 % mellan 30 000 och 60 000 kr samt 10 % mer
än 60 000 kr. Även i detta fall framträder vissa skillnader mellan de sär-
skilda grupperna. Det är t.ex. större andelar bland verkscheferna, läkarna
och domarna som har 30 000 kr eller mer; 55, 41 respektive 40 %. Där-
emot är motsvarande siffror för åklagare, poliser och militärer lägre; 11,
9 respektive 17 %.
40
Motiv till bisysslan
De tillfrågade har också lämnat uppgifter om huvudskälet varför man har
den huvudsakliga (eller enda) bisysslan. För samtliga sektorer gäller att
de flesta anger ekonomiska skäl, ideella skäl eller ”annat skäl”. Det sena-
re har varit t.ex. intresse, för att upprätthålla kompetensen, engagemang i
egen eller närståendes verksamhet, politiska skäl eller att man helt enkelt
tycker bisysslan är rolig. Ideella skäl anges till särskilt stor del av åklaga-
re, poliser och militärer. Bland poliser, högskolelärare, militärer, läkare
och sjuksköterskor anger mellan 25 och 30 % ekonomiska skäl som hu-
vudsakligt skäl, vilket däremot bara 1 % av verkscheferna gör. Allra van-
ligast är det skälet bland läkare och sjuksköterskor. Såväl verkschefer
som domare uppger däremot i betydligt större utsträckning än genomsnit-
tet - 49 respektive 43 % mot 9 % - att annan offentlig arbetsgivare har
önskat att de skall ha bisysslan. Dessutom anser 32 % av verkscheferna
och 20 % av högskolelärama att bisysslan är ett åliggande knutet till hu-
vudanställningen.
Prop. 2000/01:147
Bilaga 2
Offentligt anställda efter huvudsakligt
skäl till att inneha bisyssla
Tidsåtgång
Drygt hälften av bisyssleinnehavama inom samtliga sektorer ägnar i ge-
nomsnitt mindre än 15 timmar per månad åt sin huvudsakliga (eller enda)
bisyssla. Ungefar 20 % ägnar den dock mer än 30 timmar per månad.
Även tiden per månad för samtliga bisysslor uppgår för mer än hälften
av bisysslehavama till mindre än 15 timmar. De som ägnar mer än
30 timmar per månad åt samtliga sina bisysslor utgör 23 % av bisyssle-
havama. Det rör sig om en jämn fördelning mellan såväl sektorer som
särskilda grupper. Detsamma gäller bland dem som sammanlagt ägnar
sina bisysslor mellan 15 och 30 timmar per månad, vilket generellt är
unge far en fjärdedel av bisysslama.
De flesta offentliganställda som har bisysslor har dessa som anställning
eller uppdrag hos offentlig eller privat arbetsgivare, som ideellt förtroen-
deuppdrag eller i egen kommersiellt inriktad verksamhet.
41
Prop. 2000/01:147
Bilaga 2
Procent Typ av bisyss,or som offentligt anställda har
60
20
Bland domare och verkschefer med bisysslor har 64 respektive 51 % an-
ställning eller uppdrag i offentlig regi. Verkscheferna ligger också högst i
fråga om styrelseuppdrag i bolag och ekonomiska föreningar, både of-
fentliga (50 %) och privata (23 %). Anställning eller uppdrag hos privat
arbetsgivare är vanligast förekommande bland läkare och sjuksköterskor,
25 respektive 23 %, men även bland högskolelärare och domare före-
kommer det till 18 respektive 15%. Den egna kommersiellt inriktade
verksamheten är vanligast bland poliser, 23 %, samt högskolelärare, mili-
tärer och läkare, 26 %. I samtliga sektorer och grupper förekommer ock-
så en viss del ”annat”, som har exemplifierats med lantbruk, författar-
skap, musiker, religiös verksamhet m.m.
Bisyssletyper som ofta inte ger någon ersättning alls eller bara mindre
sådan är fackliga och ideella förtroendeuppdrag samt uppdrag i intresse-
organisationer. Även de flesta offentliga anställningar eller uppdrag ger
en ersättning på högst 30 000 kr per år. Anställning eller uppdrag hos
privat arbetsgivare samt egen kommersiellt inriktad verksamhet är de
bisyssletyper som oftast ger högst ersättning.
I enkäten ställdes också ett antal frågor om huruvida vissa typer av ar-
betsuppgifter - myndighetsutövning, tillsyn och upphandling - ingick i
myndighetens/förvaltningens verksamhet eller den anställdes uppgifts-
område. I frågorna gavs en definition av begreppen. En del av enkätresul-
taten beträffande myndighetsutövning och tillsyn tyder emellertid på att
innebörden av begreppen ändå varit oklar för de tillfrågade. Det är därför
svårt att dra några säkra slutsatser med ledning av resultaten. I stora drag
kan man konstatera att drygt 30 % av bisysslehavama svarat att de arbe-
tar på myndighet eller förvaltning med myndighetsutövning och lika
många på sådan arbetsplats med tillsyn. Utav dessa hade ungefär hälften,
42
i var och en av grupperna, själva sådana uppgifter. Upphandling ingick i Prop. 2000/01:147
arbetsuppgifterna för 19 % av bisysslehavama. Bilaga 2
Beröring mellan någon bisyssla och antingen myndighe-
tens/förvaltningens verksamhet eller de egna arbetsuppgifterna, t.ex. i
fråga om ämnesområde, förelåg för drygt 40 %. I flera av de särskilda
grupperna, t.ex. domare, verkschefer, högskolelärare, läkare och sjukskö-
terskor, var siffran ännu högre. Det går i och för sig att koppla förekoms-
ten av beröring till förekomsten av myndighetsutövning, tillsyn och upp-
handling, men med tanke på osäkerheten kring begreppen skulle slutsat-
serna inte bli säkra.
Enkätens sista frågor handlade om i vilken utsträckning arbetstagare och
arbetsgivare informerat varandra eller begärt besked om förekommande
bisysslor.
Av svaren framgår att 27 % av offentligt anställda med bisysslor har
blivit informerade av sin arbetsgivare om vilka bisysslor som inte är till-
låtna. Andelen varierar en hel del mellan sektorerna, från 55 och 49 % i
stat och försäkringskassor, där myndigheterna är skyldiga att lämna så-
dan information, till 32 och 16 % i landsting och kommuner. I de särskil-
da grupperna är andelarna generellt högre än snitten, med närmare 80 %
bland poliser och verkschefer och 60 % bland högskolelärare och militä-
rer.
Till detta kommer att sammanlagt 12 % har begärt besked av arbetsgi-
varen om en bisyssla är förtroendeskadlig. Den högsta andelen som har
begärt ett besked av arbetsgivaren finns bland verkscheferna, 37 %.
19 % uppger att arbetsgivaren har begärt uppgift om bisysslor. För den
kommunala sektorn är andelen 16 %, och för verkschefer, högskolelärare
och läkare drygt 40 %. Andelen anställda som har informerat arbetsgiva-
ren om bisysslor är högre, 69 %. I de särskilda grupperna är andelen
högst bland verkschefer (87 %), läkare (83 %), högskolelärare (75 %)
och sjuksköterskor (74 %).
Svaren på de här frågorna kan delvis överlappa varandra eftersom man
t.ex. kan anse sig ha informerat arbetsgivaren om bisysslor genom att
svara på dennes begäran om uppgifter eller genom att begära ett besked
om förtroendeskadlighet. Vidare kan arbetsgivaren uppfattas ha lämnat
information om icke tillåtna bisysslor i samband med att den anställde
har begärt ett besked om förtroendeskadlighet eller informerat arbetsgi-
varen om bisysslor.
En första fråga för utredningen är om resultaten tyder på att omfattningen
av bisysslor bland offentligt anställda är så stor att redan detta skulle för-
anleda någon särskild åtgärd.
Att 21 % av offentligt anställda har bisyssla kan med hänsyn till bi-
sysslebegreppets vidd enligt utredningens mening inte anses särskilt an-
märkningsvärt. Det är värt att påminna om att även obetalda bisysslor
43
och bisysslor i ideella och fackliga organisationer ingår. Högre andelar Prop. 2000/01:147
återfinns som sagt i vissa av grupperna, t.ex. verkscheferna, domarna och Bilaga 2
högskolelärama. För de grupperna är samtidigt offentliga uppdrag vanli-
ga och det huvudsakliga skälet att ha den huvudsakliga bisysslan är ofta
att det önskats av annan offentlig arbetsgivare eller är ett åliggande i
tjänsten. Det borde vara omständigheter som åtminstone i någon mån
talar for att förtroendeskadlighetsaspekten har beaktats av någon av be-
rörda myndigheter.
Att uppdragen ofta är offentliga säger däremot inget om huruvida de
blir arbetshindrande. Något svar på den frågan fas inte heller med hjälp
av enkätsvaren. Bland de offentliganställda i stort kan man i vart fall se
att större delen totalt ägnar mindre än 15 timmar per månad åt sina bi-
sysslor. Det timantalet är inte större än att det ofta torde gå att kombinera
bisysslan med ordinarie arbetstid. Med tanke på att t.ex. ideella förtroen-
deuppdrag och egen kommersiellt inriktad verksamhet är vanliga torde
också en hel del av bisysslorna skötas utanför ordinarie arbetstid. Den
största tidsåtgången för bisysslor finner man bland poliser, högskolelära-
re, militärer, läkare och sjuksköterskor. Detta är också grupper som i
ganska stor utsträckning bisysslar i egen verksamhet eller hos privat ar-
betsgivare, vilket sannolikt ofta innebär att det inte i någon större ut-
sträckning kan inkräkta på huvudanställningen genom att utföras på ordi-
narie arbetstid.
Enligt den kartläggning som genomfördes av 1966 års bisyssleutred-
ning hade 29 % av de då offentligt anställda bisyssla. I vår undersökning
är motsvarande andel 21 %. Det har blivit mindre vanligt att offentligt
anställda har bisysslor. Mot bakgrund av den utvecklingen och övriga
enkätresultat anser utredningen att bisysslefrekvensen i dag generellt sett
inte utgör något problem. Det utesluter dock inte att det i särskilda grup-
per av anställda eller inom vissa myndigheter eller förvaltningsområden
kan vara så. Snarare än generella åtstramningar bör det emellertid i så fall
leda till bättre kontroll eller möjligen skärpningar i särskilda fall.
När det gäller bisysslornas beskaffenhet är det svårare att dra säkra
slutsatser. Att beröring mellan bisyssla och huvudanställning i viss ut-
sträckning förekommer är klart. Sannolikt kan det också vara så att för-
troendeskadliga bisysslor är vanligare i de fallen. Vetskapen om att be-
röring ibland förekommer ger dock inte något mått på i vilken utsträck-
ning det förekommer bisysslor som gör att risk for förtroendeskada upp-
står. En del av beröringsfallen kan mycket väl vara fullständigt harmlösa.
Allmänt sett är det dock värt att notera att en stor del av dem som har
bisysslor har uppgett att det finns beröring mellan dessa och uppgifter
som förekommer på den myndighet eller förvaltning där huvudanställ-
ningen finns. Eftersom beröring trots allt utgör en omständighet av bety-
delse när risk för förtroendeskada skall bedömas blir slutsatsen att det för
myndigheter och förvaltningar finns anledning att ha vetskap om vilka
bisysslor som förekommer. Däremot leder det inte naturligt till något
generellt förbud mot bisysslor i de verksamheter där myndighetsutövning
m.m. förekommer, eftersom det som sagt inte finns något givet samband
mellan de olika förhållandena och förtroendeskada.
En annan slutsats blir att vissa yrken i särskilt stor utsträckning leder
till flera bisysslor, vilket i sin tur ofta ger en högre sammanlagd ersätt-
ning. Att så är fallet och att det också finns samband mellan arbetstagare
44
i det högsta löneskiktet och antal bisysslor är inte heller något nytt i for- Prop. 2000/01:147
hållande till 1966 års utredning. Bilaga 2
Beträffande information om bisysslor mellan arbetsgivare och arbets-
tagare är det vissa resultat som med tanke på gällande bestämmelser är
värda att notera. För statliga arbetsgivare och försäkringskassor finns
enligt anställningsförordningen en skyldighet att informera arbetstagarna
om vilka bisysslor som kan vara förtroendeskadliga. Trots detta uppger
bara 55 respektive 49 % av bisysslehavama inom stat och försäkrings-
kassor att de fatt information om vilka bisysslor som inte är tillåtna. 19
respektive 12 % har utnyttjat sin möjlighet att fa arbetsgivarens besked
om en bisyssla är förtroendeskadlig. Andelarna bland samtliga offentlig-
anställda med bisysslor måste också anses låga; 27 % har fatt information
och 12 % har begärt besked om förtroendeskadlighet.
När det gäller arbetsgivarens möjlighet att begära uppgifter om bisyss-
la är det framför allt enligt det kommunala avtalet det är aktuellt. Trots
det uppger bara 16 % bland kommunalt anställda och 24 % bland lands-
tingsanställda att det har gjorts. Läkare och sjuksköterskor ligger dock
högre; 42 respektive 18 %. Och trots att statliga arbetsgivares och försäk-
ringskassors möjlighet att begära uppgifter förutsätter att bisysslan skall
påverka arbetsprestationen (förutom i Chefsavtalet), har 23 respektive
12 % av de arbetsgivarna begärt det.
En större andel, 69 %, har däremot informerat arbetsgivaren om sina
bisysslor. Att andelen är högre i vissa av grupperna kan bero bl.a. på
Chefsavtalet och högskolelagens bestämmelser.
Några slutsatser som med ledning av resultaten kan dras om nuvarande
kontrollsystem är att arbetsgivarna allmänt sett skulle kunna bli betydligt
bättre i fråga om att informera sina anställda om bisysslereglema och att
de möjligheter som finns för arbetsgivaren att begära uppgift om bisyss-
lor inte utnyttjas i någon större utsträckning. Båda dessa har enligt vår
mening betydelse för hur kontrollsystem för bisysslor bör utformas.
45
Prop. 2000/01:147
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om offentlig an-
ställning,
dels att 2, 3 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7 a-7 d §§, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner,
landsting och kommunalförbund, nämligen
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa un-
dantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
7-7 c §§ om bisysslor,
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa un-
dantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
3§
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och
som inte är svenska medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
För justitiekanslem, justitierå- För justitiekanslem, justitierå-
den och regeringsråden gäller bara
4 § om bedömningsgrunder vid
anställning, 7 § om bisysslor och
23-29 §§ om arbetskonflikter.
En arbetstagare far inte ha någon
anställning eller något uppdrag
eller utöva någon verksamhet som
kan rubba förtroendet för hans
eller någon annan arbetstagares
opartiskhet i arbetet eller som kan
skada myndighetens anseende.
den och regeringsråden gäller bara
4 § om bedömningsgrunder vid
anställning, 7-7 d §§ om bisysslor
och 23-29 §§ om arbetskonflikter.
§
En arbetstagare får inte ha någon
anställning eller något uppdrag
eller utöva någon verksamhet som
kan rubba förtroendet för hans
eller någon annan arbetstagares
opartiskhet i arbetet eller som kan
skada myndighetens anseende
(förtroendeskadlig bisyssla).
46
Risken för förtroendeskada skall Prop. 2000/01:147
bedömas som särskilt stor, om Bilaga 3
arbetstagaren eller myndigheten
har uppgifter som innebär
1. rättskipning,
2. myndighetsutövning,
3. tillsyn,
4. upphandling,
5. egendomsförvaltning, eller
6. ledning av offentlig förvaltning.
7a§
En arbetsgivare som får kännedom
om en förtroendeskadlig bisyssla
skall ålägga arbetstagaren att
upphöra med eller inte åta sig bi-
sysslan.
7b§
Arbetsgivaren skall informera sina
arbetstagare om vilka slags för-
hållanden som kan göra en bisyss-
la förtroendeskadlig.
7c§
En arbetstagare skall på arbetsgi-
varens begäran lämna de uppgif-
ter som behövs för att arbetsgiva-
ren skall kunna bedöma arbetsta-
garens bisysslor.
7d§
Domare som anställs genom beslut
av regeringen och chefer för för-
valtningsmyndigheter som lyder
omedelbart under regeringen skall
på eget initiativ anmäla sina bi-
sysslor till arbetsgivaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
47
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för
att bedriva näringsverksamhet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En arbetstagare har rätt till hel
ledighet från sitt arbete under
högst sex månader för att själv
eller genom juridisk person bedri-
va näringsverksamhet. Arbetstaga-
rens verksamhet far dock inte
konkurrera med arbetsgivarens
verksamhet. Ledigheten far inte
heller innebära väsentlig olägenhet
för arbetsgivarens verksamhet.
En arbetstagare har rätt till ledigt
samma arbetsgivare.
3§
En arbetstagare har rätt till hel
ledighet från sitt arbete under
högst sex månader för att själv
eller genom juridisk person bedri-
va näringsverksamhet. Arbetstaga-
rens verksamhet far dock inte
konkurrera med arbetsgivarens
verksamhet. Ledigheten eller när-
ingsverksamheten får inte heller
innebära väsentlig olägenhet för
arbetsgivarens verksamhet.
et endast under en period hos en och
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
48
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall införas en ny paragraf, 18 kap. 13 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
18 kap. Direktören skall på eget initiativ |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
49
Prop. 2000/01:147
Bilaga 4
Remissyttranden över Bisyssleutredningens betänkande Offentligt an-
ställdas bisysslor (SOU 2000:80) har avgetts av Högsta Domstolen, Re-
geringsrätten, Arbetsdomstolen, Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norr-
land, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Malmö
tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Örebro län, Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän , Justitie-
kanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminal-
vårdsstyrelsen, Datainspektionen, Försvarsmakten, Försvarets materiel-
verk, Statens räddningsverk, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Lä-
kemedelsverket, Vägverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, Statskontoret, Tullverket, Statens fastighetsverk, Statistiska cen-
tralbyrån , Statens kvalitets- och kompetensråd, Sveriges Riksbank, Fi-
nansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Arbetsgivar-
verket, Statens skolverk, Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden,
Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Uppsala universi-
tet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet,
Umeå universitet, Statens livsmedelsverk, Arbetsmarknadsstyrelsen, Ar-
betarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Närings- och teknikutveck-
lingsverket, NUTEK, Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,
Länsstyrelsen i Västmanlands län, Lantmäteriverket, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Nämnden för offentlig upphandling, Landstings-
förbundet, Stockholms läns landsting, Kalmar läns landsting, Skåne läns
landsting, Svenska kommunförbundet, Botkyrka kommun, Stockholms
kommun, Enköpings kommun, Linköpings kommun, Valdemars viks
kommun, Malmö kommun, Svedala kommun, Halmstad kommun, Fal-
köpings kommun, Göteborgs kommun, Karlsborgs kommun, Marks
kommun, Stenungsunds kommun, Trollhättans kommun, Söderhamns
kommun, Sundsvalls kommun, Bergs kommun, Kiruna kommun, Pajala
kommun, Sveriges Advokatsamfund, SACO, Tjänstemännens centralor-
ganisation TCO, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivarfö-
reningen (SAF), Försäkringskasseförbundet, Stockholms handelskamma-
re, Karlstads universitet, Dramatiska institutet, Högskolan i Gävle, Hög-
skolan i Kalmar, Malmö högskola, Sveriges Domareförbund, Brottsföre-
byggandet rådet och Statens ansvarsnämnd.
SACO har bifogat yttrande av Sveriges Läkarförbund. Tjänstemännens .
centralorganisation (TCO) har bifogat yttrande av Offentliganställdas
FörhandlingsRåd. Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden av
försäkringskassor.
Följande remissinstanser har inte kommit in med något yttrande eller
förklarat att de avstår från att yttra sig: Riksdagens revisorer, Handels-
högskolan i Stockholm, Jämtlands läns landsting, Grästorps kommun,
Lerums kommun, Hammarö kommun, Torsby kommun, Degerfors
kommun, Sandvikens kommun, Robertsfors kommun, Älvsbyns kom-
mun och Föreningen Auktoriserade Revisorer.
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-06-18
Prop. 2000/01:147
Bilaga 5
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet, Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 14 juni 2001 (Justitiedepartementet) har re-
geringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnessakkunnige Sören
Öman.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 juni 2001
Prop. 2000/01:147
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros,
Messing, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström
Föredragande: Statsrådet Lejon
Regeringen beslutar proposition 2000/01:147 Offentliganställdas bisyss-
lor
52
Eländers Gotab 61506, Stockholm