Prop.
2000/01:135
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 juni 2001
Göran Persson
Britta Lejon
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner regeringens
förslag till mål för konsumentpolitiken. Målen för konsumentpolitiken
skall enligt regeringens förslag vara
- Konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas,
inflytandemålet.
- Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt, hushållningsmålet.
- Konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, säkerhetsmålet.
- Sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling, miljömålet.
- Konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning, information och
utbildning, kunskapsmålet.
Dessa mål skall vara styrande för såväl det nationella konsumentpolitiska
arbetet som för Sveriges arbete i EU och andra internationella forum.
Regeringen föreslår vidare att målen för Konsumentverkets
verksamhet anpassas till de nya målen för konsumentpolitiken.
Propositionen är en handlingsplan för konsumentpolitiken. I
propositionen föreslås därför att delmål skall anges för
konsumentpolitikens verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. I
propositionen redogör regeringen också för sin bedömning av vilka
delmål som bör gälla för verksamhetsinriktningen under perioden 2001-
2005 och vilka åtgärder som bör genomföras under respektive delmål.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 135
Prop. 2000/01:135
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Ärendet och dess beredning...............................................................5
3 Konsument i välfärdsland..................................................................6
4 Mål och inriktning för konsumentpolitiken.....................................12
4.1 Mål för konsumentpolitiken..............................................12
4.2 Konsumentaspekter bör integreras i övriga politik-
områden.............................................................................16
4.3 Den svenska konsumentpolitikens inriktning 2001-2005 17
4.3.1 Delmål skall anges för konsumentpolitiken.... 17
4.3.2 Delmål för perioden 2001-2005.....................18
5 Vägledning, information och utbildning till konsumenterna skall
vidareutvecklas................................................................................19
5.1 Den kommunala konsumentvägledningen bör stärkas......19
5.2 Vägledning och information på central nivå är ett stöd för
den kommunala konsumentvägledningen.........................23
5.3 IT är ett viktigt redskap i arbetet med den statliga
konsumentinformationen...................................................24
5.4 God information i dagligvaruhandeln...............................27
5.5 Konsumentundervisningen i skolan bör utvecklas............30
6 Ideella organisationer skall ges möjligheter till ökat inflytande i
konsumentpolitiken..........................................................................33
6.1 Ekonomiska bidrag till organisationernas arbete med
konsumentfrågor................................................................33
6.2 Vägar till inflytande..........................................................35
7 Konsumenterna skall ges en starkare ställning på de finansiella
marknaderna.....................................................................................37
7.1 Pågående arbete med Konsumentskydd på det finansiella
området..............................................................................37
7.2 Förbättrad information om pensioner................................43
7.3 Åtgärder mot skuldfällor...................................................44
7.4 En utredning om finansiell rådgivning till konsumenter har
tillsatts...............................................................................46
7.5 Etiska fonder.....................................................................48
8 Arbetet med produktsäkerhet, särskilt när det gäller barns säkerhet,
skall förstärkas.................................................................................49
8.1 Barns säkerhet...................................................................49
8.2 Översyn av produktsäkerhetslagstifiningen......................50
8.3 Skaderapportering.............................................................51
8.4 Marknadskontroll..............................................................52
8.5 Standardisering..................................................................54
9 Konsumentforskningen skall stödjas...............................................57
9.1 Centrum för konsumentvetenskap får ekonomiskt stöd i tre
år........................................................................................57
9.2 Ett vetenskapligt råd inrättas vid Konsumentverket.........60
9.3 Konsumentforskningens ställning i Europa bör stärkas....60
10 Konsumenterna skall ges förbättrad information om priser............61 Prop. 2000/01:135
10.1 Prisinformationslagen ses över..........................................61
10.2 Prisjämförelser för ökad konkurrens och lägre
konsumentpriser................................................................63
11 Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att agera på nyligen
konkurrensutsatta marknader...........................................................66
11.1 Nya förutsättningar för konsumenterna.............................66
11.2 Medborgare och konsument..............................................68
11.3 RRV:s projekt och tillsynsmyndigheternas arbete............69
11.4 Branschöverenskommelser på viktiga tj änsteområden.....71
11.5 Förbättrad tillgång till information och vägledning på
elområdet...........................................................................72
11.6 Konsekvenser för konsumenterna bör studeras.................73
12 Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få större
spridning..........................................................................................74
13 De statliga konsumentmyndighetema..............................................75
13.1 Konsumentverkets och Konsumentombudsmannens
rättsliga befogenheter m.m................................................78
14 Användning vid marknadsföring av begrepp som legitimerad,
auktoriserad och godkänd................................................................81
15 Huvudpunkterna i propositionen.....................................................82
Bilaga 1 Sammanfattning av Konsumentpolitiska kommitténs
betänkande Starka konsumenter i en gränslös värld (SOU
2000:29).................................................................................86
Bilaga 2 Förteckningar över remissinstanser.......................................95
Bilaga 3 Röster från Folkrörelsedagen den 17 januari 2001................97
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 2001 ...........99
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner vad regeringen föreslår om mål för konsumentpolitiken
(avsnitt 4.1),
2. godkänner vad regeringen föreslår om att ange delmål för
konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1),
3. godkänner vad regeringen föreslår om mål för Konsumentverket
(avsnitt 13).
Prop. 2000/01:135
Riksdagen har senast 1995 fastställt mål och inriktning för konsument-
politiken i propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140,
bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). De övergripande målen och
inriktningen för arbetet med konsumentfrågor i EU formulerades av
regeringen i skrivelsen Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för
det svenska arbetet (skr. 1995/96:181, bet. 1995/96:LU26, rskr.
1995/96:292).
En handlingsplan för att nå miljömålet i konsumentpolitiken
formulerades i regeringens skrivelse Konsumenterna och miljön - en
handlingsplan för hållbar utveckling (skr. 1997/98:67,
bet. 1997/98:LU21, rskr. 1997/98:220). Miljömålet i konsumentpolitiken
utvärderas i annan ordning och berörs därför inte närmare i denna
proposition. En slutlig redovisning skall lämnas till riksdagen senast
2002. Under 2001 lämnas en delredovisning.
En översyn av konsumentpolitikens mål och inriktning har gjorts av
Konsumentpolitiska kommittén (Fi 1999:01, Dir. 1999:1) och i april
2000 lämnade kommittén sitt slutbetänkande Starka konsumenter i en
gränslös värld (SOU 2000:29). En sammanfattning av betänkandet finns i
bilaga 1. I december 1999 lämnade Konsumentpolitiska kommittén
delbetänkandet Nordisk miljömärkning - det statliga engagemanget
(SOU 1999:145). Detta betänkande kommer att behandlas i samband
med att regeringen återkommer till riksdagen angående miljömålet i
konsumentpolitiken (se ovan).
Utredningen om konsumentinformation om dagligvaror (In 1997:13,
Dir. 1997:151) har analyserat frågor om märkning och annan
konsumentinformation på dagligvaruområdet. Utredningen lämnade i
februari 1999 sitt slutbetänkande Märk väl! (SOU 1999:7). I
tilläggsdirektiv till Konsumentpolitiska kommittén (Dir. 1999:77)
uppdrogs åt kommittén att utreda vidare två av förslagen från
Utredningen om konsumentinformation om dagligvaror.
Dessa båda betänkanden har remissbehandlats. Förteckningar över
remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (Ju2001/37KO, Ju2001/70KO). I denna proposition
redovisar regeringen sina förslag om den framtida svenska
konsumentpolitikens mål och inriktning. Propositionen behandlar förslag
från framför allt Konsumentpolitiska kommittén, men till viss del också
förslag från Utredningen om konsumentinformation om dagligvaror.
Propositionen skall också tjäna som nationell handlingsplan för
konsumentpolitiken och i propositionen redogör också regeringen för sin
bedömning av vilka delmål som bör gälla för verksamhetsinriktningen
under perioden 2001-2005 och vilka åtgärder som bör genomföras under
respektive delmål.
Konsumentpolitiska kommittén har enligt sina direktiv värderat
strategier för svenska konsumentpolitiska insatser inom EU och
internationellt och har lämnat vissa förslag om detta. Regeringen avser i
denna del att återkomma till riksdagen i särskild ordning. Ett skäl till
detta är att Europeiska kommissionen under hösten 2001 presenterar ett
nytt konsumentpolitiskt handlingsprogram för de närmast kommande
åren. Ett annat skäl är frågan om harmoniseringen av EU:s marknadsrätt
Prop. 2000/01:135
kommit i ett delvis nytt läge genom den s.k. sändarlandsprincipen som Prop. 2000/01:135
inom kort kommer att gälla for marknadsföring vid e-handel. I
sammanhanget bör också beaktas de tankar på att reformera EU:s
marknadsrätt genom ett generellt hållet ramverk med krav på god
marknadssed, som Europeiska kommissionen aviserat att presentera i en
grönbok. En svensk strategi for EU-arbetet bör utformas med hänsyn
tagen till vad som nu har sagts. Regeringen avser återkomma till
riksdagen i detta ärende
Hushållens ekonomiska situation
Under 1990-talet utsattes många hushåll for starka påfrestningar.
Barnfamiljerna är enligt Konsumentverket den grupp som drabbades
hårdast av lågkonjunkturens verkningar. Fortfarande finns det många
hushåll som har svårt att klara sin ekonomi, trots att den ekonomiska
situationen i Sverige i dag huvudsakligen är god. Barnfamiljer och
särskilt då ensamstående med barn, släpar efter i konsumtionsutrymme
jämfört med andra typer av hushåll. Enligt en undersökning som
genomförts av Tjänstemännens Centralorganisation har familjetypen
större betydelse för levnadsstandarden än någon annan faktor.
Undersökningen visar att barnfamiljernas standard, mätt som justerad
disponibel inkomst, inte har ökat i samma takt som för övriga
familjetyper under perioden 1990-2001. Allra minst har standarden ökat
för ensamstående med barn.
Förutsättningarna för en fortsatt stabil utveckling anses dock goda
enligt Konjunkturinstitutet, eftersom inflationen är låg, de offentliga
finanserna starka och svenskt näringsliv konkurrenskraftigt. Den svenska
ekonomin växer fortfarande och sysselsättning fortsätter att öka. Den
öppna arbetslösheten är i dag nere på fyra procent och bedöms av
Konjunkturinstitutet att sjunka även kommande år. En av de
bakomliggande orsakerna till den svenska ekonomins avmattning är det
nuvarande osäkra läget i den amerikanska ekonomin.
Hushållens totala konsumtion ökar fortfarande, men långsammare än
tidigare. Enligt Statistiska centralbyrån har den tidigare konstaterade
optimismen hos konsumenterna sjunkit. Den sjunkande optimismen
förväntas ha en dämpande effekt på den privata konsumtionen. Statistik
från handeln visar redan att medan handeln med livsmedel fortfarande
visar god tillväxt, har handel med vissa s.k. sällanköpsvaror, såsom
kläder och skor, samt handeln med motorfordon minskat jämfört med
förra året.
Enligt en undersökning från opinionsinstitutet Temo, gjord på uppdrag
av Aktieffämjandet, äger ca 80 procent av den vuxna svenska
befolkningen aktier. Sett över en tioårsperiod (1990-2000) har andelen
aktieägare ökat med 46 procentenheter (1990 ägde 34 procent av den
vuxna befolkningen aktier). Innehavet består främst av aktiefonder och
ökningen beror delvis på det nya premiepensionssystemet.
Aktieinnehavet har starkt samband med årsinkomstens storlek, men trots Prop. 2000/01:135
det har även andelen aktieägare bland låginkomsttagare vuxit.
Trots den höga andelen svenska aktieägare har hushållens finansiella
tillgångar minskat under 2000 och har enligt Statistiska Centralbyrån inte
visat så låga siffror sedan början av 1990-talet. Hushållens negativa
finansiella sparande (hushållens finansiella tillgångar minus låneskulder)
beror främst på att allt fler hushåll tar lån. Över 50 procent av lånen har
tagits i bostadsinstitut.
Regeringens ekonomiska politik syftar till att ge alla människor
likvärdiga möjligheter att delta i samhällsutvecklingen och motverka
klyftor mellan olika samhällsgrupper. Regeringen arbetar därför för att
utveckla välfärden inom en rad områden. Som exempel kan nämnas att
stödet till barnfamiljerna har ökat genom höjda barnbidrag och beslut om
maxtaxa inom barnomsorgen. Förslag om att förbättra föräldra-
försäkringen har nyligen lagts fram. Stödet till de sämst ställda
pensionärerna har ökat genom höjda bostadstillägg och regeringen
kommer att lägga förslag om en maxtaxa inom äldreomsorgen.
Konsument i det nya tjänstesamhället
Konkurrensutsättning av offentliga tjänster
Under senare år har fler och fler tjänster som tidigare tillhandahållits i
offentlig regi utsatts for konkurrens och i samband med detta
omreglerats. Tendensen har varit densamma över hela Europa.
Förändringen har normalt inte inneburit att staten eller kommunerna har
släppt kontrollen över tjänster som har ett allmänt intresse, men
kontrollen sker i nya former. Utvecklingen har lett till stora förändringar
och har också påverkat individernas roll som medborgare och
konsumenter. Konsumenternas möjlighet att påverka utbudet av tjänster
har stärkts när möjligheten att välja mellan fler leverantörer, t.ex. på el-
och teleområdena, har ökat. Men den ökade valmöjligheten ställer också
nya krav på konsumenterna och därmed på konsumentpolitiken.
Medie- och teknikutvecklingen
Utvecklingen av olika medier har skett explosionsartat det senaste
decenniet. Från tre radiokanaler och två TV-kanaler har utbudet ökat till
en uppsjö av olika radio- och TV-kanaler, Internet, mobiltelefoni med
informationsfunktioner m.m. Tillgången till information är god i Sverige.
Hela 80 procent av Sveriges befolkning hade i september 2000 tillgång
till Internet i hemmet, på arbetsplatsen eller via utbildningen, enligt
statistik från Statens institut för kommunikationsanalys, SIKA.
Möjligheten att ta faktiskt del av information som finns tillgänglig och att
kunna ta den till sig, är dock avgörande för Intemets betydelse för
samhällsutvecklingen. Regeringen skriver i propositionen Ett
informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86, bet.l999/2000:TU9,
rskr. 1999/2000:256.) att regeringen kan påverka IT-användningen
genom att verka for att öka människors kompetens inom IT-området,
förbättra informationsteknikens tillgänglighet och genom åtgärder som
ökar användarnas tillit till den nya tekniken. Dessa tre områden kan ses Prop. 2000/01:135
som regeringens huvudsakliga arbetsfält inom IT-politiken.
Barn är en utsatt grupp i det nya medielandskapet. I Europa, såväl
nationellt som på EU-nivå, diskuteras nya metoder och nya former för
ansvarsfördelning för att garantera en acceptabel skyddsnivå för barn och
unga i detta nya medielandskap. Lagstiftningen har svårt att hinna med
den snabba teknikutvecklingen. Det fria flödet av information över
nationsgränserna riskerar att krocka med nationella och kulturella
värderingar om skadlighet och etik. Föräldrarna far ett allt större ansvar
för barnens mediekonsumtion samtidigt som familjens medievanor blir
alltmer individualiserade och differentierade.
Som ordförande i EU arrangerade Sverige i februari 2001 ett
expertseminarium om dessa angelägna frågor. Inom ramen för seminariet
möttes barn, myndigheter, medieföretag, forskare och organisationer från
hela EU för att diskutera skydd av minderåriga från skadligt
medieinnehåll. Deltagarna var ense om att barn, oavsett ålder, behöver
skyddas mot skadligt medieinnehåll på Internet, TV och datorspel. Vad
som uppfattas som skadligt reflekterar till stor utsträckning kulturella
värderingar. Det finns ingen anledning att göra olika bedömningar av
innehållets skadlighet beroende på media, men däremot måste metoden
för skydd variera beroende på vilket medium som innehållet
vidarebefordras i. Vikten av utveckling av branschens självreglering
betonades liksom utvecklingen av system för filtrering och klassificering
av innehåll betonades.
Även TV-reklam med barn som målgrupp diskuterades vid seminariet.
Enighet rådde om att särskild hänsyn måste visas barn när det gäller
reklam. Däremot gick uppfattningarna isär om huruvida dagens regler
erbjuder ett tillräcklig effektivt skydd eller om de behöver skärpas.
Frågan togs också upp till debatt vid det informella kulturministermötet i
maj 2001.
Konsumenterna och miljöutvecklingen
Regeringen har under de senaste åren arbetat aktivt för att ställa om
Sverige till ekologisk hållbarhet. De tre mål regeringen ställt upp för det
arbetet är skyddet av miljön, en effektiv användning av resurser och en
hållbar försörjning. Som regeringen redogör för i sin skrivelse En
miljöorienterad produktpolitik (skr. 1999/2000:114) skall en hållbar
utveckling ge ett integrerat perspektiv på miljöskydd, samhällsekonomi,
företagande samt teknisk och social utveckling. Ett effektivt miljöarbete
kan inte bara fokusera på minskade utsläpp till luft, vatten och mark från
stora väldefinierade punktkällor, utan det bör även hantera frågor om på
vilket sätt material utnyttjas och hanteras. Miljöanpassade varor och
tjänster är nyckeln till en ekologiskt hållbar utveckling, såväl nationellt
som globalt.
Målet med en miljöorienterad produktpolitik är att fa fram varor och
tjänster som leder till minsta möjliga negativa påverkan på människors
hälsa eller på miljön i varje led under produkternas livscykel. Förmedling
av kunskaper om hur varor produceras, vad de innehåller, vilka spår de
sätter under användning och som avfall är ett effektivt sätt att
åstadkomma förbättringar. Miljömärkning av varor och tjänster är ett
viktigt styrmedel inom det konsumentpolitiska området. Det ger Prop. 2000/01:135
konsumenterna vägledning för val av produkter som är mer miljö-
anpassade än andra i övrigt likvärdiga produkter.
En förutsättning för att konsumenterna skall kunna agera miljöanpassat
är att det finns lätt tillgänglig och korrekt information. Som ett
komplement till miljömärkningen har Konsumentverket på regeringens
uppdrag därför utvecklat en webbplats med förenklad konsument- och
miljöinformation. Med denna information får konsumenterna en bättre
överblick av utbudet av miljöanpassade konsumentprodukter och även
vägledning om hur man genom sitt eget agerande och användning av
produkter kan minska miljöbelastningen. När det gäller hanteringen av
uttjänta produkter är det viktigt att det finns system som är lätt
tillgängliga för konsumenterna, för att de skall kunna delta. Regeringen
har därför beslutat om direktiv till en utredning (M 2000:01, Dir.
2000:28) som skall göra en bred översyn av producentansvaret.
Utredningen skall bl.a. undersöka konsumenternas möjligheter till samt
faktiska deltagande i systemet, men även lämna förslag på framtida
system. Utredningen skall redovisa sina slutsatser till regeringen senast
den 31 juni 2001.
Hushållens ökade konsumtion innebär ett starkt tryck på de ekologiska
systemen, vilket medför svårigheter att nå de av riksdagen uppsatta
miljömålen och åstadkomma en ekologiskt hållbar utveckling. De
svenska konsumenternas konsumtionsmönster är i ett globalt perspektiv
ohållbara, i synnerhet när det gäller konsumtionen av fossila bränslen.
Därför måste konsumentpolitiken samverka med miljöpolitiken för att
skapa hållbara konsumtionsmönster. I detta arbete har hushållens
konsumtionsvanor en central roll.
Kemikalier spelar en viktig roll i vårt samhälle. Vi använder i dag
kemikalier i de flesta sammanhang, exempelvis i bilar, läkemedel,
plaster, konserveringsmedel, tvätt- och rengöringsmedel, målarfärg,
kläder, byggmaterial och bränslen. Enligt regeringens riktlinjer i
propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6,
rskr. 1998/99:87) skall nyproducerade varor inom 10-15 år i huvudsak
vara fria från av människan framställda ämnen som är cancer-
framkallande, arvsmassepåverkande och hormonstörande - inklusive
fortplanteringsstörande. I propositionen Kemikaliestrategi för giftfri
miljö (prop. 2000/01:65, bet. 2000/01:MJU 15) vidareutvecklar rege-
ringen hur de nya riktlinjerna för kemikaliepolitiken som lades fast i
propositionen Svenska miljömål skall definieras och genomföras.
Regeringen föreslår här också att hälso- och miljöriskerna med
användningen av kemiska ämnen skall minska fortlöpande.
Livsmedelsfrågor
Livsmedelsfrågoma tillhör de frågor som berör konsumenterna allra
mest. BSE-krisen (galna ko-sjukan) och utbrottet av mul- och klövsjuka i
vissa andra länder har inneburit en ökad uppmärksamhet kring olika
livsmedelsfrågor och bland en del konsumenter ökad oro för matens
säkerhet.
Konsumenterna skall kunna lita på att de livsmedel som säljs är säkra.
För detta krävs en helhetssyn på livsmedelskedjan, från produktionen och
ända fram till avfallshanteringen. Utgångspunkten för livsmedels- Prop. 2000/01:135
politiken bör vara konsumenten, som styr livsmedelsproduktionen genom
sina krav på produktionssätt, livsmedelsegenskaper och innehåll. Ju mer
välinformerad och kunnig konsumenten är, desto större förutsättningar
har han eller hon att göra medvetna val och därmed påverka
livsmedelsproduktionen och livsmedelskvalitén. Konsumentinformation
och kunskapsuppbyggnad är därför grundläggande.
Livsmedelsfrågoma omgärdas av omfattande speciallagstiftning, som
till största delen är totalharmoniserad inom EU. Det saknas dock en
gemensam plattform för hela lagstiftningen och en ramlag håller för
närvarande på att utarbetas. Ramlagen syftar till att ange gemensamma
definitioner och till att utgöra basen för den övriga gemensamma
lagstiftningen på området. Inom EU arbetar man också för närvarande
med att inrätta en ny myndighet som skall arbeta med rådgivning och
vetenskapliga studier på livsmedelsområdet. Myndighetens arbete
kommer att utgöra ett stöd för Europeiska kommissionen,
medlemsstaterna och Europaparlamentet i bl.a. framtida lagstiftnings-
arbete. Den beräknas kunna starta sitt arbete tidigast i början av 2002.
Många konsumenter vill välja produkter utifrån en etisk övertygelse
när de handlar livsmedel. Ett verktyg för att konsumenterna skall kunna
göra sådana val är olika frivilliga märkningsordningar, som t.ex. miljö-
eller rättvisemärkning. Utbudet av framför allt rättvisemärkta produkter
är dock fortfarande begränsat i butikerna. För att konsumenterna ska
kunna göra miljömedvetna och etiska val krävs såväl ett ökat utbud av
etiska produkter som en förbättrad information till konsumenterna.
Utvecklingen framåt för konsumenterna
Utvecklingen av konsumenternas situation det närmaste decenniet är svår
att förutse. Några tendenser kan dock skönjas.
Den elektroniska handeln som riktar sig till enskilda konsumenter är
fortfarande begränsad. Endast ca tre procent av befolkningen har handlat
över nätet någon gång enligt information från Statens institut för
kommunikationsanalys, SIKA. Man kan dock konstatera att Internet som
verktyg för att sprida information och reklam är etablerat och påverkar
konsumenternas köpvanor även utanför den elektroniska handeln. Det är
dock är svårt att bedöma hur konsumenthandeln kommer att utvecklas
framöver. Tekniken kan komma att lösa en del problem, exempelvis
genom att säkrare och smidigare betalningssystem. Även bättre
funktionalitet på webbplatsema kan bidra till att öka konsumenternas
förtroende för e-handeln. Infrastrukturen på nätet kan göras bättre och
kan t.ex. ge konsumenterna ökad möjlighet att jämföra priser och kvalitet
på olika varor. Mobilt Internet kan utöka möjligheterna att handla på
nätet, eftersom nätet blir mer lättillgängligt. Det är dock inte säkert att en
sådan utveckling faktiskt innebär att e-handeln till konsument ökar.
Genomförandet av den inre marknaden inom EU har inneburit en ökad
handel över gränserna och den kan öka ytterligare i takt med att
gemensamma regler skapas och att konsumenterna kan känna trygghet
när de handlar utomlands. En utveckling av möjligheterna att få hjälp vid
reklamationer av varor och tjänster man köpt utomlands kan bidra till en
sådan ökad rörlighet. Utgångspunkten är att den inre marknaden skall
10
erbjuda konsumenterna ett större utbud av varor och tjänster till Prop. 2000/01:135
konkurrenskraftiga priser än vad en nationell marknad kan göra. Dessa
fördelar kommer dock bara konsumenterna till del om de vågar utnyttja
det som erbjuds, vilket inte alltid är fallet i dag.
Konkurrensen i Sverige har generellt sett stärkts under de senaste åren.
Genom EU:s inre marknad har företagens hemmamarknader inom flera
sektorer blivit större och både den direkta och den potentiella
konkurrensen har ökat. Vidare har Sverige öppnat flera marknader för
konkurrens under 1990-talet. Bilden är att de positiva effekterna för
konsumenterna är övervägande. Trots den allmänna bilden av ökat
konkurrenstryck på den svenska marknaden existerar dock fortfarande
konkurrensproblem inom en del sektorer. Konkurrenspolitiken och
konsumentpolitiken syftar till att med olika medel säkerställa att
produktmarknadema fungerar till nytta för konsumenterna. (Samspelet
mellan konkurrenspolitik och konsumentpolitik har behandlats i den
konkurrenspolitiska propositionen Konkurrenspolitik för förnyelse och
mångfald, prop. 1999/2000:140, bet. 2000/01:NU4, rskr. 2000/01:16,
som regeringen överlämnade till riksdagen våren 2000.)
Inom handeln pågår en del förändringar som kan antas fortsätta
framöver. Begreppen ”upplevelsehandel” och att sälja ”hela koncept”
används ofta av handeln när man talar om framtidens konsument. Idén
bakom detta är att man, i stället för att sälja enstaka varor, vill sälja hela
måltider eller kanske hela livsstilar. En sådan utveckling kan leda till
större märkestrohet från kundernas sida och ger handel och
varumärkesinnehavare möjligheter att skapa eftermarknader till vissa
produkter. Det är positivt for handelns sida, men kan vara negativt för
konsumenterna och konkurrensen. Detta gäller särskilt barn och
ungdomar.
Intresset för ekologisk livsmedelsproduktion ökar i dag i unionen. I
spåren av BSE-krisen (galna ko-sjukan) torde efterfrågan på etiskt och
ekologiskt producerade livsmedel komma att öka ytterligare. Huruvida
den totala köttkonsumtionen långsiktigt kommer att sjunka i Sverige på
grund av BSE-krisen är däremot omöjligt att fastslå, eftersom det
samtidigt kan konstateras att köttkonsumtionen hittills stigit varje år.
Redan i dag kan man dock se att konsumenterna efterfrågar mer
information om t.ex. djuruppfödning och odlingsmetoder. Det finns en
utbredd skepsis i samhället mot framför allt importerat kött, men också
mot metoder som genmodifiering och bestrålning av livsmedel och mot
hur djuren i livsmedelsproduktionen hanteras. Konsumenternas krav
måste därför sättas i centrum framöver. EU:s jordbruks- och
livsmedelspolitik måste reformeras i riktning mot en miljö-, hälso- och
djurvänligare produktion. Prismedvetenheten förefaller vara hög bland
konsumenterna i dagligvaruhandeln och det är inte givet att
konsumenterna är beredda att betala extra i någon större utsträckning för
att fa livsmedel som man uppfattar som säkra, ekologiskt producerade
eller närproducerade. Prispressen blir fortsatt viktig för svenska
konsumenter, som vid en internationell jämförelse fortfarande betalar
mer for maten än konsumenterna i de flesta andra västländer.
Konsumenternas situation på de finansiella marknaderna har stor
betydelse for hushållens totala ekonomiska situation. Konsumenternas
ställning på de finansiella marknaderna är beroende av tydliga regler,
11
skäliga villkor och god rådgivning. Men i spåren av den ökade Prop. 2000/01:135
konsumentaktiviteten på den finansiella marknaden har klagomål på
banker, fondkommissionärer och andra finansbolag ökat kraftigt de
senaste åren. Eftersom konsumenterna agerar i allt större utsträckning på
de finansiella marknaderna är det också troligt att de problem som kan
uppstå blir större för den enskilde och totalt sett ökar i omfattning. Det är
därför viktigt att det sker en vidareutveckling av konsumentskyddet på
dessa marknader.
Regeringens förslag: Målen för konsumentpolitiken skall vara följande:
- Konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas,
inflytandemålet.
- Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt, hushållningsmålet.
- Konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, säkerhetsmålet.
- Sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling, miljömålet.
- Konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning, information och
utbildning, kunskapsmålet.
Dessa mål skall vara styrande för såväl det nationella
konsumentpolitiska arbetet som Sveriges arbete i EU och andra
internationella forum.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga invändningar mot att
låta de fyra konsumentpolitiska målen kvarstå. Förslaget om ett nytt mål
tillstyrks av Kommerskollegium, Riksskatteverket, Institutionen för
hushållsvetenskap vid Uppsala universitet, Integrationsverket, Mönsterås
och Skellefteå kommuner, Landsorganisationen i Sverige,
Pensionärernas Riksorganisation och Sveriges Konsumentråd. Förslaget
avstyrks av Statskontoret, Konsumentverket, Sveriges Industriförbund
och Sveriges Reklamförbund.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter för konsumentpolitiken
En förutsättning för att marknaden skall fungera är att det finns starka
och välinformerade konsumenter. Konsumentpolitiken är därför en viktig
förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Marknadsmekanis-
merna utgör ett snabbt och smidigt signalsystem för producenter och
konsumenter och gör det möjligt för nya företag att växa fram som svar
på konsumenternas efterfrågan. Men marknadens inneboende tendenser
12
till koncentration motverkar den mångfald och variation som är Prop. 2000/01:135
marknadsekonomins förutsättning. Den prismekanism genom vilken
marknaden arbetar kan inte alltid skapa de stabila spelregler som krävs
för att marknaden skall fungera väl. Statens uppgift är att skapa dessa
spelregler och att tillhandahålla de marknadsoberoende organ som
behövs för att upprätthålla marknadsekonomin. Marknaden behöver
också starka och välinformerade konsumenter för att marknadsekonomin
skall fungera.
Konsumentpolitiken är också en del av välfärdspolitiken och skall
stödja enskilda människor i deras egenskap av konsumenter för att ge
dem ett större inflytande och för att fa dem att känna sig trygga på
marknaden. Den har ett fördelningspolitiskt inslag i det att den främjar
människors möjligheter att hushålla med sina resurser. Lågkonjunkturen
under början av 1990-talet visade att det är risk att klyftorna ökar mellan
olika typer av hushåll under sämre tider. Hushåll med barn klarade
perioden av lågkonjunktur ekonomiskt sett sämre än andra grupper. Det
är därför viktigt att belysa utvecklingen för olika grupper i samhället,
med sikte på att kunna sätta in stöd där det behövs.
Den svenska konsumentpolitiken är samtidigt en del av den europeiska
konsumentpolitiken. Godkännandet av Amsterdamfördraget innebar en
förstärkning av grunden för konsumentpolitiken inom EU. De
konsumentpolitiska målen formuleras nu klarare och det anges tydligare
att konsumentpolitiken är ett självständigt politikområde. Detta innebär
att åtgärder kan vidtas med huvudsyfte att främja konsumenternas
intressen och säkra en hög skyddsnivå. Utbildnings- och
informationssatsningar skall främjas och medlemsstaternas politik på
konsumentområdet skall övervakas.
Förändrade mål för konsumentpolitiken
Regeringen föreslår delvis förändrade mål för konsumentpolitiken. Tre
av de föreslagna målen är i sak identiska med nu gällande mål, nämligen
hushållningsmålet, säkerhetsmålet och miljömålet. Ett mål, inflytande-
målet, bygger på det tidigare målet om att konsumenterna skall ha en
stark ställning på marknaden. Målformuleringen har dock förstärkts
ytterligare genom att målet nu specifikt innefattar att
konsumentinflytandet skall stärkas ytterligare. Dessutom föreslås ett nytt
mål, kunskapsmålet, som syftar till att stärka konsumenternas tillgång till
vägledning, information och utbildning.
Arbetet för att uppnå de övergripande målen pågår kontinuerligt inom
konsumentpolitiken och inom andra politikområden. Inriktningen av
arbetet under de närmaste åren anges av de delmål som beskrivs i avsnitt
4.3.2. Regeringens bedömning av vilka åtgärder som bör genomföras på
konsumentområdet beskrivs närmare i avsnitt 5-12.
Konsumentinflytande och konsumentmakt — inflytandemålet
Kunniga och välinformerade konsumenter, som kan göra väl överlagda
val, är en förutsättning för en väl fungerande marknad som har en god
balans mellan producenter och konsumenter. Starka konsument-
13
myndigheter, som kan stödja enskilda konsumenter och en välutvecklad Prop. 2000/01:135
konsumentskyddslagstiftning, som också får genomslag på marknaden,
är en förutsättning för att konsumenterna skall kunna ha en stark ställning
på marknaden. Starka konsumentorganisationer och folkrörelser är en
förutsättning för konsumenternas inflytande och for att konsument-
politiken och konsumentskyddet skall utvecklas positivt i Sverige och
inom EU.
Det är viktigt att alla konsumenter har ett starkt inflytande och att
deras ställning på marknaden stärks ytterligare. Regeringens tidigare
särskilda prioritering av s.k. utsatta grupper har i och med förstärkningen
av detta mål inarbetats i ett av de övergripande målen. Detta innebär att
även grupper som kan ha särskilda behov, t.ex. funktionshindrade,
invandrare och ekonomiskt utsatta, måste tillförsäkras möjligheter till
inflytande på marknaden genom en aktiv politik på konsumentområdet.
Barnens specifika behov måste tillgodoses och deras skydd på
marknaden förbättras. Ungdomar måste stödjas i sin roll som
konsumenter.
Därför föreslår regeringen att det första målet skall vara att
konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas,
inflytandemålet.
Konsumenternas möjligheter att utnyttja sina resurser - hushållningsmålet
Regeringen bedömde i 1995 års konsumentpolitiska proposition att
hushållens ansvar för sin egen långsiktigt hållbara ekonomi skulle bli
större i framtiden. Utvecklingen mot ett större eget ansvar har enligt
regeringens mening än mer accentuerats sedan dess. Konsumenterna
förutsätts göra aktiva val i allt större utsträckning, val som kraftigt kan
påverka hushållens ekonomi. Hushållen har i dag ansvar för att ta
ställning till vissa frågor som tidigare var förbehållna experter. Detta
gäller t.ex. val av pensionsform och placering av sparande och
pensionsmedel, val av el- och teleleverantörer. Också genom Intemets
etablering som marknadsplats och genom den inre marknadens
genomförande i EU har valmöjligheterna blivit fler för konsumenten.
Detta för främst med sig positiva effekter för konsumenterna i form av
tillgång till ett större utbud av varor och tjänster, men kan också medföra
problem för konsumenterna. Det är särskilt viktigt att hushållen har
möjlighet att utnyttja sina resurser på bästa sätt under ekonomiskt
kärvare tider.
Därför föreslår regeringen att det andra målet skall vara att hushållen
skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, hushållningsmålet.
Hälsa och säkerhet - säkerhetsmålet
Alla företag har ett eget ansvar för att de konsumentprodukter som säljs
är säkra och inte innehåller farliga substanser som kan skada vid
användning eller när produkten är förbrukad och skall kastas. Företagen
har också ett ansvar för att ge information om produkterna från hälso-,
säkerhets- och miljösynpunkt. Konsumenterna har ansvar bl.a. för att ta
14
till sig säkerhetsinformation som ges. Det statliga ansvaret består i att Prop. 2000/01:135
stifta lagar och regler som ger konsumenterna ett gott skydd, att delta i
standardiseringsarbetet samt att bedriva en effektiv tillsyn och
marknadskontroll. Statens målsättning är att produkter som säljs till
konsumenter skall vara säkra. Särskilt viktigt är att produkter som säljs
till och for barn är säkra. Barn kan inte förutsättas själva bedöma risker
eller läsa varningstexter. Målsättningen är därför att produkter och
tjänster som är avsedda för barn skall vara så säkert konstruerade som
möjligt och inte innehålla kemikalier som kan vara skadliga för vare sig
hälsan eller miljön. Staten har ett särskilt ansvar för att se till att barns
hälsa och säkerhet skyddas.
Därför föreslår regeringen att det tredje målet skall vara att
konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, säkerhetsmålet.
Konsumenterna och miljön - miljömålet
Mot bakgrund av det samband som finns mellan konsumtion och miljö är
det självklart att de konsumentpolitiska målen även i fortsättningen skall
innehålla ett miljömål. Det är en angelägen konsumentpolitisk uppgift att
medverka till att människor utvecklar konsumtionsmönster som belastar
miljön så lite som möjligt. En sådan utveckling bidrar även till en mer
hållbar produktion av varor och utveckling i övrigt.
Därför föreslår regeringen att det fjärde målet skall vara att sådana
konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling,
miljömålet.
Vägledning, information och utbildning - kunskapsmålet
För att kunna göra väl avvägda val på marknaden måste konsumenterna
ha tillgång till god vägledning, information och utbildning. Kommittén
menar att detta krav är av så stor vikt att det bör vara ett eget, femte mål
för konsumentpolitiken. Remissinstanserna är däremot splittrade i sin syn
på om det bör vara ett eget mål eller är att betrakta som ett medel för att
uppnå övriga konsumentpolitiska mål.
Regeringen anser att vägledning, information och utbildning är olika
sätt att arbeta för att uppnå de övriga konsumentpolitiska målen. Men
regeringen anser att det också är att betrakta som ett eget mål, åtminstone
på kort sikt. Behovet av vägledning på olika områden ökar i takt med att
konsumenterna far ett större utbud av varor och tjänster att välja på och
ett allt större eget ansvar för sina val. God information om produkter och
tjänster är nödvändigt för att konsumenterna skall kunna göra väl
överlagda val på marknaden. Behovet av information ökar också då
konsumenterna ställer allt större krav på att t.ex. fa kunskap om
produktionsmetoder, om miljöaspekter och etiska aspekter såsom
villkoren för de människor som tillverkat en produkt och hur djur
behandlats i livsmedelsproduktionen. Dessa krav på information bör
tillgodoses så långt möjligt. Utbildningsinsatser är nödvändiga, särskilt
för grupper som saknar grundläggande kunskaper om konsumentfrågor
och vilka rättigheter och skyldigheter man har som konsument i det
15
svenska samhället. Särskilt ungdomar och invandrare måste ges tillgång Prop. 2000/01:135
till god konsumentutbildning för att kunna agera som konsumenter på
marknaden på ett bra sätt.
Därför föreslår regeringen att det femte målet skall vara att
konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning, information och
utbildning, kunskapsmålet.
Regeringens bedömning: Konsumentaspekter bör beaktas när
regeringens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs.
För att kunna genomföra detta bör ett råd för konsumentfrågor inrättas
i Regeringskansliet, till vilket företrädare för de organisationer och
myndigheter som har störst anknytning till konsumentfrågor bör
inbjudas att delta.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 153 i EG-fördraget
stadgar att konsumentskyddskrav skall beaktas när EU:s övriga politik
och verksamhet utformas och genomförs. Regeringen anser att detta bör
vara en utgångspunkt även i det nationella svenska konsumentpolitiska
arbetet. Regeringen anser dock att ”konsumentskyddskrav” är en alltför
snäv definition och anser därför att konsumentaspekter i en vidare
bemärkelse bör beaktas när regeringens övriga politik och verksamhet
utformas och genomförs. Exempel på konsumentaspekter som inte är av
ren skyddskaraktär är behovet av konsumentinflytande och
konsumentinformation. Integrering av sådana aspekter görs redan i stor
utsträckning i praktiken inom flera områden, men bör läggas fast
tydligare. Arbetsmetoden att integrera ett politikområde i andra områden
används även inom flera andra politikområden, t.ex. miljöpolitiken,
bampolitiken, jämställdhetspolitiken och ungdomspolitiken.
Arbetet med att integrera konsumentaspektema i andra politikområden
är en omfattande uppgift och måste göras stegvis. I första hand bör
arbetet inriktas på områden där konsumentaspektema är särskilt
framträdande, t.ex. inom närings-, miljö- och jordbrukspolitiken. För att
kunna genomföra detta bör i ett första skede ett råd för konsumentfrågor
inrättas i Regeringskansliet. Rådet bör ha till uppgift att diskutera hur
konsumentaspektema på ett bättre sätt skall kunna integreras i andra
politikområden. I första hand bör företrädare för de organisationer och
myndigheter som har störst anknytning till konsumentfrågor inbjudas att
delta i rådet, tillsammans med representanter för berörda departement.
Inom politikområdet finns bl.a. myndigheterna Konsumentverket,
Allmänna reklamationsnämnden och Fastighetsmäklamämnden.
Bland de myndigheter som faller utanför själva
konsumentpolitikområdet, men som arbetar med konsumentrelaterade
frågor kan nämnas Finansinspektionen, Statens jordbruksverk, Boverket,
Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Statens energimyndig-
het, Konkurrensverket, Kommerskollegium, Statens skolverk och Statens
livsmedelsverk.
16
Den svenska konsumentpolitikens inriktning 2001- Prop. 2000/01:135
2005
Delmål skall anges för konsumentpolitiken
4.3.1
Regeringens förslag: Delmål skall anges för konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. Dessa mål skall vara
styrande såväl för det nationella arbetet som, där så är möjligt, arbetet i
EU och andra internationella sammanhang. Delmålens syfte skall vara att
bidra till att uppnå de fem övergripande målen för konsumentpolitiken.
Skälen för regeringens förslag: De övergripande målen utgör den
ideologiska basen för konsumentpolitiken och ger en långsiktig
kontinuitet. För att kunna utvärdera de insatser som görs på området bör
särskilt anges verksamhetsinriktning och vad som faktiskt skall uppnås i
konsumentpolitiken under en viss tidsperiod. Av detta skäl föreslår
regeringen att delmål anges för verksamheten. Delmålen skall i första
hand gälla det nationella arbetet. I den mån det är möjligt och
ändamålsenligt bör de också gälla för inriktningen av Sveriges arbete i
EU och internationellt.
Delmålen syftar till att ge en tydligare inriktning av
konsumentpolitiken på ett antal specifika verksamhetsområden. De skall
ligga till grund för genomförandet av konsumentpolitiken i Regerings-
kansliet och hos den centrala förvaltningsmyndigheten på området,
Konsumentverket. Även för andra myndigheter inom och utom
politikområdet bör delmålen kunna tjäna som riktmärken för vilka
arbetsområden som skall prioriteras och vilka mål man bör sträva efter.
17
4.3.2
Delmål lor perioden 2001-2005
Prop. 2000/01:135
Regeringens bedömning: Konsumentpolitikens verksamhetsinrikt-
ning för perioden 2001-2005 bör anges genom följande delmål:
- Vägledning, information och utbildning till konsumenterna skall
vidareutvecklas.
- Ideella organisationer skall ges möjligheter till ökat inflytande i
konsumentpolitiken.
- Konsumenterna skall ges en starkare ställning på de finansiella
marknaderna.
- Arbetet med produktsäkerhet och marknadskontroll, särskilt när
det gäller barns säkerhet, skall förstärkas.
- Konsumentforskningen skall stödjas.
- Konsumenterna skall ges förbättrad information om priser.
- Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att agera på nyligen
konkurrensutsatta marknader.
- Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få större
spridning.
Kommitténs förslag: överensstämmer i sak med regeringens
bedömning. Kommittén har inte formulerat sina förslag i form av delmål,
men de områden som kommittén föreslår att regeringen bör prioritera
överensstämmer till stora delar med de av regeringen föreslagna
delmålen.
Kommittén anser att den inriktning av konsumentpolitiken på
hushållens baskonsumtion och särskilt utsatta grupper som angavs i 1995
års konsumentpolitiska proposition bör tas bort.
Remissinstanserna: Konsumentverket anser att inriktningen på
baskonsumtion och utsatta grupper även i fortsättningen är relevant som
prioriteringsgrund för Konsumentverkets verksamhet. Statskontoret,
Integrationsverket och Arjeplogs kommun tillstyrker förslaget om att inte
ange denna typ av långsiktiga prioriteringar, utan i stället överlåta det till
myndigheterna (i första hand Konsumentverket). Sveriges Reklamför-
bund avstyrker det förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: De delmål som anges för en viss
tidsperiod bör representera verksamhetsområden som är särskilt viktiga
för konsumenterna. Det bör också avse verksamhetsområden där det
finns konsumentpolitiska verktyg att tillgå för att faktiskt uppnå konkreta
förbättringar för konsumenterna. De åtta delmålen som nämnts ovan
uppfyller dessa kriterier och bör därför gälla för konsumentpolitikens
inriktning åren 2001-2005.
Tidigare har de övergripande målen kompletterats med en generell
prioritering av hushållens baskonsumtion, dvs. konsumtion av varor och
tjänster som hushållen inte kan avstå ifrån och som oundvikligt belastar
hushållens ekonomi. De områden som i första hand skulle räknas till
baskonsumtion angavs vara livsmedel, kläder, boende och transporter.
Regeringen anser dock att detta är en alltför snäv definition av
baskonsumtion i dag, eftersom hushållens nödvändiga konsumtion
omfattar så mycket mer (t.ex. el-, tele- och finansiella tjänster). I stället
för att försöka bredda begreppet baskonsumtion anser regeringen, i likhet
18
med vad kommittén föreslår, att det är bättre att tydligt peka ut vilka Prop. 2000/01:135
områden som faktiskt är viktiga att arbeta med inom konsumentpolitiken.
Vad gäller inriktningen på särskilt utsatta grupper har tidigare nämnts
att denna inriktning kvarstår, men nu som en del av det omformulerade
inflytandemålet (se avsnitt 4.1).
Propositionen skall fungera som en nationell handlingsplan för
konsumentområdet och innehåller därför regeringens bedömningar om
viktiga åtgärder som bör genomföras under perioden. I det följande
kommer regeringen att redogöra för hur delmålen skall uppfyllas.
Den angivna tidsperioden för handlingsplanen, fem år, ger regeringen
tillräcklig tid att arbeta för att uppnå delmålen, att utvärdera
verksamheten samt föreslå reviderade delmål för nästkommande period.
5.1 Den kommunala konsumentvägledningen bör stärkas
Regeringens bedömning: Alla människor i Sverige bör ha tillgång till
lokal konsumentvägledning av hög kvalitet. Den kommunala
konsumentvägledningen bör dock vara ett fortsatt frivilligt åtagande i
kommunerna. Formerna för hur det statliga stödet bör se ut framledes
övervägs närmare inom Regeringskansliet.
Kommitténs förslag: Kommittén har lagt fram ett författningsförslag
som innebär att det blir obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla
konsumentvägledning till sina invånare. En utökning och förstärkning av
Konsumentverkets materialservice, kursutbud och övriga stöd till den
kommunala konsumentverksamheten föreslås också. Detta stöd skall
också tillhandahållas gratis för kommunerna.
Remissinstanserna: Konsumentverket, Institutionen för hushålls-
vetenskap vid Uppsala universitet, Uddevalla, Arjeplogs och Skellefteå
kommuner samt Hyresgästernas Riksförbund, Konsumentvägledarnas
Förening och Tjänstemännens Centralorganisation tillstyrker förslaget
om obligatorisk konsumentvägledning. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Statskontoret, Riksrevisionsverket och Tyresö, Göteborgs,
Hudiksvalls och Värmdö kommuner samt Näringslivets Delegation för
Marknadsrätt, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Reklamförbund
avstyrker förslaget. Mönsterås och Malmö kommuner avstyrker förslaget,
om inte staten finansierar verksamheten fullt ut. Sveriges Konsumenter i
Samverkan föreslår att konsumentvägledningen förstatligas och läggs
under Konsumentverket som lokala filialer. Sveriges Konsumentråd
menar att den kommunala konsumentverksamheten är viktig, men att det
lokala konsumentpolitiska arbetet bör ske genom medborgarnas
engagemang i frivilliga organisationerna och genom det lokala
partipolitiska systemet.
Skälen för regeringens bedömning: En bra konsumentvägledning i
kommunerna är nödvändig för konsumenterna. Konsumentverkets
19
undersökningar visar att kommunal konsumentverksamhet når ut till alla Prop. 2000/01:135
grupper i samhället och att det inte finns någon annan prövad modell for
konsumentvägledning till enskilda som når längre ut bland människorna.
Exempel på detta är den aktivt uppsökande verksamhet i t.ex. skola och
föreningsliv som genomfors i vissa kommuner. Uppföljningar av
vägledningsarbetet visar också att konsumenter som fatt råd av
konsumentvägledningen är nöjda med den hjälp de fatt.
När det gäller tvistlösning har kommunerna en särskilt viktig roll.
Enligt Konsumentverkets uppskattningar löser kommunernas konsument-
vägledare uppemot 95 procent av alla de tvister som de medlar i.
Konsumentvägledamas kännedom om de lokala marknaderna och
närheten till parterna gör det möjligt att oslagbart snabbt och billigt lösa
konflikter mellan konsumenter och näringsidkare. Envägsinformation via
t.ex. Internet kan i detta hänseende aldrig ersätta en väl fungerande
personlig vägledning. För konsumenter med bristande kunskaper i
svenska språket är det också viktigt att fa en direkt kontakt med en
konsumentvägledare. Inte heller här kan Internet ersätta den personliga
kontakten.
Konsumentvägledningens arbete med budget- och skuldrådgivning är
viktig for konsumenterna och dessutom lönsam för kommunerna.
Undersökningar visar att kommunerna kan spara långt mer än
kostnaderna for konsumentvägledningen om ett ärende löses genom
konsumentvägledningens budgetrådgivning, i stället för att gå vidare till
ett regelrätt skuldsaneringsförfarande. Vägledama arbetar förebyggande
med hushållsekonomisk rådgivning och kan hjälpa hushåll som ännu inte
helt förlorat möjligheten att klara sin ekonomi. Konsumentverket arbetar
med att stimulera samverkan mellan konsumentvägledare och socialtjänst
för att ytterligare förbättra konsumenternas möjlighet att fa hjälp med
sina hushållsekonomiska problem.
Regeringen konstaterar mot bakgrund av det sagda att den kommunala
konsumentvägledningen är nödvändig och att det är viktigt att alla
människor i Sverige har tillgång till lokal konsumentvägledning.
Konsumentvägledning tillhandahölls i mars månad 2001 i 251 av landets
289 kommuner, vilket var elva kommuner fler än vid slutet av år 2000.
Två av dessa elva kommuner har skaffat egen konsumentverksamhet,
övriga har slutit olika former av samarbetsavtal med andra kommuner.
Två kommuner har under det senaste året lagt ner sin verksamhet. Totalt
är det 38 kommuner och tre av Stockholms stadsdelar som saknar egen
konsumentvägledning, vilket motsvarar ca åtta procent av landets
befolkning.
Det är glädjande att fler kommuner nu satsar på någon form av
konsumentvägledning. Ambitionen måste dock vara att alla kommuner
tillhandahåller konsumentvägledning och att vägledningen håller hög
kvalitet. Regeringen ser positivt på att kommuner som inte själva har
möjlighet att ordna konsumentvägledning samarbetar med andra
kommuner. I april 2001 var det totalt 40 kommuner som köpte sin
konsumentverksamhet av en annan kommun, 27 kommuner som sålde
vägledningstjänster till någon annan kommun och nio kommuner som
delade på konsumentverksamheten. Majoriteten av de kommuner som
köper sin konsumentverksamhet är små kommuner som träffar avtal med
en stor, närliggande kommun. Det är dock viktigt att närheten och
20
tillgängligheten blir så bra som möjligt för konsumenterna och att inte Prop. 2000/01:135
kvaliteten på vägledningen äventyras.
Omfattningen av verksamheten i de kommuner som i dag
tillhandahåller vägledning varierar kraftigt, från några timmar per vecka
till en eller flera heltidstjänster. För att den kommunala konsument-
verksamheten skall fungera tillfredsställande, bör det finnas vissa
basresurser i kommunen. En heltidsanställd handläggare per 20 000
invånare är enligt Konsumentverkets beräkningar en rimlig resursnivå,
exklusive resurser för budget- och skuldrådgivning. Även i de minsta
kommunerna är det enligt Konsumentverket svårt att upprätthålla
kompetensen inom området med mindre resurser än tio timmars arbetstid
per vecka.
Det är viktigt att den konsumentvägledning som tillhandahålls i
kommunerna håller hög kvalitet, vilket även innefattar tillräcklig
omfattning. Konsumenterna skall fa den service de förväntar sig.
Regeringen ser därför positivt på det projekt som Konsumentverket
tillsammans med Konsumentvägledamas Förening nyligen har påbörjat
och som syftar till att stödja arbetet med kvalitetsutveckling av den
kommunala vägledningen.
Statligt stöd till kommunal konsumentvägledning
Kommittén har föreslagit att det skall vara obligatoriskt för kommunerna
att anordna konsumentvägledning. Regeringen anser att den kommunala
självstyrelsen är en viktig del av den svenska folkstyrelsen. Genom den
kommunala självstyrelsen ges medlemmarna i en kommun eller ett
landsting möjlighet att självständigt besluta i lokala angelägenheter. Det
är alltså av grundläggande betydelse att det utöver åligganden också
finns en sektor som kommunerna själva far bestämma över.
Kommitténs förslag innebär att denna sektor i någon mån inskränks.
Enligt regeringens mening är det viktigt att alla inskränkningar i den
kommunala självstyrelsen övervägs noggrant. Endast om starka skäl talar
för det, bör en sådan inskränkning xunna godtas.
Regeringen konstaterar att antalet kommuner som tillhandahåller
konsumentvägledning ökar. Det finns därför för närvarande inte sådana
starka skäl för att inskränka den kommunala självbestämmanderätten och
införa en obligatorisk kommunal konsumentvägledning. Regeringen ser i
stället som angeläget att arbeta för att kvaliteten på vägledningen kan
fortsätta utvecklas. En sådan kvalitetsutveckling uppnås inte
nödvändigtvis med hjälp av lagstiftning, utan bör ske på frivillig väg
genom olika former av samarbete och eventuellt med hjälp av förbättrat
statligt stöd. Denna uppfattning stöds av flera remissinstanser, bl.a.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Statskontoret, Riksrevisionsverket
samt Svenska Kommunförbundet och flera kommuner. Riksdagen har
också vid flera tillfallen, senast i samband med behandlingen av
propositionen Aktiv konsumentpolitik (prop. 1994/95:140, bet.
1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438), uttalat att konsumentvägledning skall
vara en frivillig uppgift för kommunerna. Regeringen avser dock att noga
följa utvecklingen av konsumentvägledningen i kommunerna och om
behov av lagstiftning om konsumentvägledning uppkommer återkomma
till riksdagen.
21
Regeringen anser också att det finns andra sätt att förbättra Prop. 2000/01:135
konsumenternas tillgång till konsumentvägledning, t.ex. genom förbätt-
rad utåtriktad verksamhet och genom samverkan med andra lokala
aktörer. Ett sätt är att låta konsumentvägledningen ingå i s.k. medborgar-
kontor tillsammans med andra kommunala förvaltningar och eventuellt
annan offentlig service. Ett annat sätt är följa exemplet med det s.k.
Rådrummet i Karlstad, där man samlat all rådgivning om konsument-
och miljöfrågor på ett ställe. Ett ytterligare sätt kan vara att kommunen
samverkar med folkrörelser och ideella organisationer för att utveckla
nya former för vägledningen och för att nå särskilda grupper av
människor.
De beskrivna åtgärderna är möjliga att stödja genom statliga insatser.
Konsumentpolitiska kommittén har dock inte föreslagit hur detta skulle
kunna genomföras och frågan kräver därför fördjupad analys. Formerna
för hur ett förstärkt statligt stöd till kommunal konsumentvägledning kan
utformas och finansieras övervägs för närvarande inom Regerings-
kansliet. En utredare har utsetts att biträda Justitiedepartementet med
detta (Ju2001:H).
I uppdraget ingår att analysera de riktlinjer för den kommunala
konsumentvägledningen som lades fast första gången i en proposition
1975 (prop. 1975:40) och som sedan har behandlats i flera av regeringens
propositioner och skrivelser, senast i Aktiv konsumentpolitik (prop.
1994/95:140, bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). Utredaren skall vid
behov lämna förslag på förändrade riktlinjer för verksamheten.
I uppdraget ingår vidare att kartlägga hur de statliga stödinsatser som
riktas till kommunal konsumentvägledning är utformade i dag och
kartlägga direkta och indirekta kostnader (t.ex. personalkostnader) för
dessa insatser samt analysera vilka effekter de statliga insatserna ger för
kommunerna och för de stödgivande myndigheterna.
Utredaren skall lämna förslag på hur det statliga stödet bör utformas i
framtiden så att det bäst bidrar till att uppfylla de föreslagna riktlinjerna
för verksamheten. Utredaren skall vidare lämna förslag till hur det
statliga stödet skall finansieras. Utredaren skall samråda med berörda
aktörer för att uppnå en bred samsyn i frågan om de riktlinjer,
stödåtgärder och finansieringsformer som föreslås. Uppdraget skall vara
slutfört senast den 15 augusti 2001.
Konsumentverkets webbplats blir ett stöd för den kommunala
konsumentvägledningen
Genom den webbplats som Konsumentverket utvecklar kommer
konsumentvägledama att på olika områden få ett stöd i sin verksamhet,
t.ex. när det gäller förköpsinformation. Genom att verket publicerar
marknadsundersökningar, testresultat, prisjämförelser, information om
gällande rätt, resultat från marknadskontroller m.m. kan konsumenterna
på egen hand finna information på Internet, enkelt och snabbt.
Konsumentvägledama får därmed bättre möjligheter att koncentrera sina
insatser på det arbete som kräver lokalkännedom och personlig kontakt
med konsumenterna, t.ex. tvistlösning.
Den övervägande delen av de kommunala konsumentvägledama är
redan i dag anslutna till Konsumentverkets IT-baserade informations-
22
system KOV Direkt. Genom KOV Direkt får konsumentvägledama Prop. 2000/01:135
tillgång till Konsumentverkets sakkunskap i olika frågor och kan även
kommunicera med varandra. Vägledama ställer frågor till experter inom
olika områden och vidareförmedlar sedan kunskapen till de enskilda
konsumenterna. Samtliga frågor och svar är tillgängliga för alla
användare av systemet, vilket innebär att KOV Direkt successivt
utvecklats till en betydande informationskälla. Även Konsumenternas
Bankbyrå och Konsumenternas Försäkringsbyrå är anslutna till systemet.
Regeringens bedömning: Centrala organ för vägledning och
information bör utvecklas på nationell nivå.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en gemensam
rådgivningsbyrå för finansiella tjänster inrättas, samt att liknande byråer
för elfrågor respektive bostadsköp inrättas.
Remissinstanserna: Förslaget om att inrätta en byrå för rådgivning
vid bostadsköp tillstyrks av Boverket, Småhusskadenämnden, Kon-
kurrensverket, Tyresö, Arjeplogs och Skellefteå kommuner, Konsument-
vägledamas Förening, Landsorganisationen i Sverige, Pensionärerinas
Riksorganisation, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation,
Sveriges Konsumentråd samt Yrkesföreningen för Budget- och Skuld-
rådgivare. Förslaget avstyrks av Fastighetsmäklarnämnden, HSB Riks-
förbund och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt. Finansbolagens
Förening tillstyrker förslaget om förbättrad rådgivning om boendefrågor,
men menar att sådan kan tillhandahållas av den föreslagna byrån för
finansiella tjänster. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget i de delar
det rör bostadsfinansieringsfrågor.
Vad gäller kommitténs övriga förslag pågår redan ett arbete för att
skapa sådana rådgivningsbyråer som kommittén föreslår. Se avsnitt 7 och
11.
Skälen för regeringens bedömning: Flera centrala organ för
vägledning och information har med tiden utvecklats på nationell nivå.
Sådana organ, där specialistkompetens kan samlas, utgör ett viktigt stöd
till såväl enskilda konsumenter som konsumentvägledare. Det är därför
viktigt att sådana organ kan inrättas och vidareutvecklas.
Ett sådant nyligen inrättat centralt organ för vägledning och
information är Konsument Europa som är en del av Konsumentverket
och som har inrättats för att kunna ge konsumenter råd och hjälp både
före och efter köp över nationsgränserna. Konsumenterna skall även fa
hjälp att hitta rätt om de hamnar i en tvist med en näringsidkare i ett
annat EU-land, oavsett om köpet skett vid besök i annat land eller om
köpet skett genom distansavtal, t.ex. via Internet. Konsument Europa har
tillskapats som en följd av att konsumenternas ökade rörlighet över
gränserna och den ökade e-handeln kräver sådan specialistkompetens
som i dag varken finns hos de enskilda konsumenterna eller hos den
lokala konsumentvägledningen. På initiativ av Europeiska kommissionen
har inrättats s.k. Eurogichetkontor över hela Europa. Det finns ytterligare
23
elva kontor av det här slaget i nio andra länder i Europa. Konsument Prop. 2000/01:135
Europa kommer även att fungera som en svensk kontaktpunkt, ett s.k.
clearinghouse, i ett europeiskt utomrättsligt nätverk (EEJ-NET). Kontoret
kommer dessutom att ingå i ett motsvarande nätverk för finansiella
tvister, FIN-NET. Det innebär att Konsument Europa kommer att kunna
hjälpa konsumenterna att bättre formulera sina klagomål.
Andra områden som kräver speciella kunskaper och där den
kommunala konsumentvägledningen kan ha svårt att ge tillräcklig
vägledning och information är området för finansiella tjänster samt el,
telefon och boende. På dessa områden lämpar det sig väl för centrala
organ att ge information och vägledning av experter på respektive
område. Regeringen ser därför positivt på utvecklingen att branschen och
berörda myndigheter i samverkan anordnar olika former av organ för
vägledning och information. Exempel på sådan organ är Konsumenternas
Försäkringsbyrå och Konsumenternas Bankbyrå. De båda byråerna
beskrivs närmare i avsnitt 7. Byråerna fungerar dels som ett organ dit
konsumenterna kan vända sig direkt, dels som en kunskapsbas för de
lokala konsumentvägledama. Nyligen har tagits initiativ för att skapa
liknande organ för konsumenterna på elmarknaden (se avsnitt 11).
På boendeområdet finns tyvärr ännu ingen lösning. Konsumentverket
har, efter en genomförd dialog med företrädare för branscherna på
bostadsmarknaden, slutsatsen att det för närvarande inte är möjligt att
skapa en boenderådgivningsbyrå. Som skäl anger Konsumentverket att
branschstrukturen på boendeområdet omfattar ett stort antal företag och
organisationer (inklusive två konsumentorganisationer) som uppvisar så
stora olikheter att man snarare kan tala om flera branscher än en
gemensam och att detta försvårar möjligheten att inrätta en gemensam
boenderådgivningsbyrå. Regeringen anser dock att behovet fortfarande är
stort av en samlad, opartisk vägledning om boendefrågor och avser
därför att överväga andra lösningar för att tillgodose detta behov.
Regeringens bedömning: IT utgör ett viktigt redskap i arbetet med den
statliga konsumentinformationen. Konsumentverkets webbplats och
satsning på en telefonupplysning, dit konsumenter kan ringa för att få
information om vart de kan vända sig med olika konsumentfrågor,
innebär en förbättrad möjlighet för konsumenternas möjligheter att få
information och vägledning.
Kommitténs förslag: Kommittén poängterar att rådgivning och
information är en viktig del av de offentliga konsumentorganens
uppgifter. Internet innebär nya möjligheter att hålla aktuell information
tillgänglig för många konsumenter. Man föreslår att Konsumentverket
skall publicera huvuddelen av innehållet i tidskriften Råd & Rön på
Internet, samtidigt som man gör en satsning på papperstidningen.
Konsumentverket bör också ta fram faktablad avseende grundläggande
konsumenträttsliga frågor på olika språk och på lätt svenska.
24
Remissinstanserna: SIVEDAC och Göteborgs kommun stöder Prop. 2000/01:135
förslagen. Statskontoret menar att kommittén inte gjort en tillräcklig
analys av övriga typer av konsumentinformation eller hur Internet har
påverkat konsumenternas egna möjligheter att skaffa sig information.
Statskontoret pekar också på behovet av information via t.ex.
konsumentvägledare till dem som inte kan använda sig av Internet.
Konsumentverket tillstyrker förslagen, men menar att det blir svårt att
hålla kvar Råd & Röns prenumeranter om tidningens material läggs ut på
Internet i större utsträckning än i dag. Näringslivets Delegation för
Marknads rätt menar att även andra än konsumentvägledama, t.ex.
invandrarorganisationema, kan sprida information till icke svensktalande
konsumenter.
Skälen för regeringens bedömning
En -webbplats för konsumenterna växer fram
I takt med att Internet blir tillgängligt för allt fler konsumenter, ges
möjlighet att hålla aktuell information tillgänglig för en växande andel av
konsumenterna. Tekniken innebär att informationen är tillgänglig för
mottagaren oberoende av tid och rum samt att den kan uppdateras
kontinuerligt. Tillgång till god konsumentinformation via Internet
innebär ett ökat stöd till t.ex. konsumentundervisningen i skolan, den
lokala konsumentvägledningen och till andra personer som har till
uppgift att vidareförmedia information. Tekniken kan därtill medge nya
och bättre möjligheter för t.ex. synskadade att fa tillgång till
informationen.
Det finns redan i dag en mängd information tillgänglig på Internet som
riktar sig till konsumenter. Som exempel kan nämnas webbplatser som
syftar till att konsumenten skall kunna göra prisjämförelser, utbyta
information med andra konsumenter eller att varna andra konsumenter
för företag som man är missnöjd med. Den statliga och kommunala
information som finns ger dock ett mervärde genom att vara opartisk.
Informationen kan sökas av konsumenterna själva eller av t.ex.
konsumentvägledare som kan vidarebefordra informationen till
konsumenter som söker sig till konsumentvägledningen.
Konsumentverkets nya webbplats, www.konsumentverket.se, utgör den
naturliga utgångspunkten för konsumentinformation i Sverige.
Webbplatsen syftar till att vara en kunskapsbas och mötesplats för och
mellan såväl enskilda konsumenter som konsument- och samhälls-
vägledare, journalister och andra personer som vidareförmedlar
information, skolor, konsumentmyndigheter och andra statliga och
kommunala aktörer, branschorgan samt frivilliga organisationer på såväl
riks- som lokalnivå. Information kan knytas samman från t.ex.
konsumentmyndighetema, Konsumenternas Bank- och Försäkrings-
byråer, Eurogichetkontoret Konsument Europa, konsumentorgani-
sationerna m.fl. En diskussion förs om och i så fall hur, webbplatsen
skall länkas samman med kommersiella webbplatser, utan att man
frångår kravet på opartiskhet.
Utgångspunkten är att all information på webbplatsen, med något
undantag för vissa produkter som kan beställas, skall vara gratis. Inom
ramen för den nya webbplatsen utvecklar Konsumentverket en databas
25
med miljörelaterad hushållsinformation, som riktar sig direkt till Prop. 2000/01:135
konsumenter och vidareförmedlare. Sedan tidigare presenteras också
tidningen Råd & Rön på en särskild webbplats. Allt innehåll är dock inte
tillgänglig i elektronisk form och det s.k. artikelarkivet är endast
tillgängligt för prenumeranter. Även papperstidningen Råd & Rön är
naturligtvis ett viktigt redskap för konsumenter som vill skaffa
information om konsumentfrågor. Varje nummer av Råd & Rön har
enligt Konsumentverket över en halv miljon läsare.
Regeringen har för åren 2001-2003 anslagit 20 miljoner kronor för att
vidareutveckla verkets webbsatsning. Regeringen ser det som angeläget
att webbplatsen marknadsförs på ett effektivt sätt och att informationen
hålls aktuell och uppdateras kontinuerligt. Det är exempelvis önskvärt att
hela tidningen Råd & Rön hålls tillgänglig på Internet utan avgift.
Konsumentverket har våren 2000 på regeringens uppdrag redovisat hur
den framtida webbplatsen skulle kunna se ut. Verket ger en bild av en
webbplats som tidigt skall fånga upp problem på marknaden och snabbt
möta konsumenternas behov av kunskap. Man föreslår att webbplatsen
skall ha hög interaktivitet, med tjänster som automatiskt ger snabba och
bra svar på vanliga frågor och utvecklade hjälpverktyg för konsumenter
att själva analysera sin egen situation. Regeringen anser att förslagen i
rapporten tillsammans med kunskaperna från arbetet med KOV Direkt är
en utmärkt grund att bygga vidare på när webbplatsen vidareutvecklas.
Regeringen förutsätter också att Konsumentverket i sitt arbete med
webbplatsen tar hänsyn till att det finns grupper som har svårigheter med
svenska språket och att verket därför överväger att publicera viss
grundläggande konsumentinformation på andra språk. Sådan information
är också till god hjälp för konsumentvägledare i deras stöd till denna
grupp av konsumenter.
Telefonupplysning som komplement
Det är under överskådlig framtid inte troligt att alla konsumenter vare sig
kommer att ha tillgång till Internet eller förutsättningar att använda nätet
på grund av t.ex. språksvårigheter eller funktionshinder. Som
komplement till webbsatsningen arbetar därför Konsumentverket med att
utveckla sin kundtjänstavdelning med en särskild telefonupplysning, där
konsumenter kan få information om vart de skall vända sig med olika
konsumentfrågor. Syftet är att Konsumentverket snabbt och effektivt
skall kunna slussa enskilda konsumenter som söker information eller
rådgivning till rätt instans inom någon myndighet, sin lokala
konsumentvägledare, någon av rådgivningsbyråerna eller andra aktörer.
Syftet är däremot inte att Konsumentverket skall besvara förfrågningar
från enskilda personer. Regeringen förutsätter att det är möjligt att
marknadsföra telefonnumret tillsammans med upplysning om
webbplatsen som två alternativa vägar att finna rätt information och att
telefonupplysningen också blir tillgänglig för människor med
funktionshinder, t.ex. hörselskadade.
26
Prop. 2000/01:135
Regeringens bedömning: Konsumenterna behöver god information
om dagligvaror for att kunna göra väl överlagda val i butiken.
Konsumenternas krav på information om t.ex. etiska aspekter och
miljöaspekter på produktionen är berättigade och bör i möjligaste mån
tillgodoses. Genmodifierade livsmedel bör märkas så långt det är
möjligt. Ursprungsmärkningen av livsmedel bör utvecklas.
Ett uppdrag bör lämnas till Konsumentverket att i samråd med
Statens livsmedelsverk och övriga berörda myndigheter utreda
möjligheterna att ge konsumenterna tillgång till IT-baserad
konsumentinformation om dagligvaror. I uppdraget bör ingå att
överväga hur behovet av t.ex. etisk information och information till
grupper med särskilda behov kan tillgodoses.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ett uppdrag lämnas till
Konsumentverket att följa ett danskt system för IT-baserad
varuinformation och att särskilda insatser görs på riktad information till
grupper med särskilda behov, t.ex. dyslektiker, synskadade m.fl.
Remissinstanserna: Konsumentverket menar att det inte finns
tillräckligt starka skäl för verkets del att avsätta medel för den av
kommittén föreslagna dialogen. Näringslivets Delegation för
Marknadsrätt och Svensk Handel ställer sig avvaktande och menar att
man måste vara övertygad om behovet av informationen och intresset av
att betala innan ett sådant projekt startas.
Skälen för regeringens bedömning: En stor del av konsumenternas
inkomster används för inköp av dagligvaror. Enligt Konsumentverkets
beräkningar är endast boendet en större utgiftspost i den genomsnittliga
hushållsbudgeten. Det är därför viktigt att konsumenterna har tillgång till
god information om dagligvaror för att kunna göra väl överlagda val i
butiken och därmed hushålla med sina ekonomiska resurser.
Frågor rörande information om dagligvaror har utretts av Utredningen
om konsumentinformation om dagligvaror, som lämnade sitt
slutbetänkande Märk väl! (SOU 1999:7) i februari 1999. Utredningen
förde en aktiv dialog med olika konsumentgrupper och andra
intressenter. Dessutom genomförde man en studie tillsammans med
opinionsinstitutet Temo för att ta reda på hur konsumenterna ser på
märkningsffågor. Studien baserades på gruppdiskussioner med
konsumenter. Några av utredarens förslag utreddes vidare av
Konsumentpolitiska kommittén.
En av slutsatserna från utredningen om Konsumentinformation om
dagligvaror är att basinformation såsom innehåll, pris, hållbarhet och
ursprung önskas på alla typer av dagligvaror, inte bara på livsmedel. Men
utöver detta behöver eller i vart fall önskar olika grupper av konsumenter
olika sorters information. Personer med allergi eller diabetes behöver
t.ex. fördjupad information om vad som döljer sig bakom olika
beteckningar i innehållsdeklarationema. Många människor vill av etiska
skäl veta hur djuren fötts upp före slakt eller av hälso- eller miljöskäl
veta vilka kemikalier en vara innehåller. Konsumenter önskar också i allt
större utsträckning information om arbetsvillkoren för de människor som
producerat varorna, för att kunna ta ställning till om man vill köpa
27
produkterna eller inte. Förhållanden som kan vara av intresse för Prop. 2000/01:135
konsumenterna är om t.ex. barnarbete använts, om arbetarna haft goda
löner och arbetsvillkor, om företaget arbetar med jämställdhet osv.
Det finns i dag på den svenska marknaden ett system för s.k.
rättvisemärkning av livsmedel, som drivs av Föreningen för
Rättvisemärkt. Bakom föreningen står olika humanitära organisationer i
samverkan med bl.a. fackföreningar och kyrkliga organisationer.
Märkningen garanterar odlare och lantarbetare i tredje världen en skälig
ersättning för sitt arbete och bättre betalt än vad det aktuella
världsmarknadspriset medger. Inköpen görs direkt från producenten, som
har rätt till avtal på minst ett år och möjlighet till förskottsbetalning.
Dessutom ges en premie för ekologisk produktion. Liknande system för
rättvisemärkning finns i flera andra länder i västvärlden.
Regeringen har också fattat beslut om en utredning om
jämställdhetsmärkning som skall lämna ett slutbetänkande senast den 31
december 2001. Utredningen om frivillig jämställdhetsmärkning av
produkter och tjänster (FRIJA) lämnade i januari 2001 ett delbetänkande
om de regler som omgärdar märkning och jämställdhetsfrågor m.m. samt
om inställningen till frågor om jämställdhetsmärkning. I slutbetänkandet
avser FRIJA, enligt egen uppgift, att lämna förslag om hur ett system för
frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster kan komma att
genomföras och vilka kriterier som bör ligga till grund för en sådan
märkningsordning.
Konsumenternas krav på information är berättigade. Märknings-
ordningar av typen miljö-, rättvise- eller jämställdhetsmärkning är goda
redskap för att hjälpa konsumenten att ta ställning till vilka produkter han
eller hon skall välja. Men märkning direkt på produktförpackningen är
inte alltid en bra lösning, eftersom utrymmet av naturliga skäl oftast är
begränsat och en stor mängd information riskerar att förvirra
konsumenterna. Problemet kan komma att öka då köp av dagligvaror
över nätet blir vanligare, eftersom det i dag saknas ett system för enhetlig
varudeklaration i svenska intemetbutiker.
En lösning för att kunna tillhandahålla kompletterande information
skulle kunna vara en databas som kan nås via Internet och som gör det
möjligt för konsumenterna att skaffa fördjupad kunskap om olika
dagligvaror och hanteringen av dessa i ett livscykelperspektiv. Ett sådant
system skulle kunna tillgodose såväl behovet av grundläggande
information om varor, som köps i virtuella butiker över Internet, som
önskan om kompletterande information om varor som köps i vanliga
butiker. Om systemet anpassas efter de synskadades behov, kan IT-
baserad information också ge dessa konsumenter en bättre möjlighet att
fa god information om dagligvaror.
Dansk Varefakta Nasvn har utvecklat ett IT-baserat varu-
deklarationssystem, som har studerats av Konsumentpolitiska kom-
mittén. Regeringen avser att ge Konsumentverket i uppdrag att i samråd
med Statens livsmedelsverk och övriga berörda myndigheter och
företrädare för näringslivet utreda om det finns behov av och, om så är
fallet, vilka möjligheterna är att ge konsumenterna tillgång till IT-baserad
konsumentinformation om dagligvaror. I uppdraget bör ingår att firma
finansiering för ett sådant eventuellt system. Om systemet kan inrättas, är
det önskvärt att man försöker tillgodose behovet av etisk information och
28
information till grupper med särskilda behov, t.ex. synskadade. Dessa Prop. 2000/01:135
gruppers situation bör därför bli en viktig utgångspunkt i uppdraget.
Ursprungsmärkning och märkning av genetiskt modifierade livsmedel
Genom Lagutskottets betänkande Konsumentpolitiken i EU - mål och
inriktning för det svenska arbetet (bet.l995/96:LU26) gav riksdagen
regeringen tillkänna att det är angeläget att man från svensk sida arbetar
för att åstadkomma en tillfredsställande ursprungsmärkning och andra
förbättringar av märkningsreglema beträffande livsmedel (rskr.
1995/96:292). Riksdagen ansåg att det behövdes en förbättrad märkning
av livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade
organismer.
Ursprungsmärkning av livsmedel är en viktig men komplicerad fråga.
Vad som menas med ett livsmedels ursprung är inte alltid entydigt och
för att konsumenterna inte skall blir vilseledda är det viktigt att fastslå
vad ursprung är innan gällande regler ändras. Det är lättare att enas om
vad som är ursprunget för produkter som består av en eller några få
komponenter, som t.ex. apelsinjuice. Frågan blir mer komplicerad om
man skall ursprungsmärka t.ex. färdiga maträtter - skall alla ingre-
diensers ursprung anges eller bara några få? Regeringen arbetar inom det
nordiska samarbetet, i EU och andra internationella forum med att få
fram regler för hur ursprungsmärkning skall utformas.
Ursprungsmärkning av kött efterfrågas särskilt ofta och här har arbetet
framskridit snabbare. Ursprungsmärkning av nötkött håller på att införas
inom EU i två steg. Steg ett är obligatoriskt inom EU sedan den 1
september 2000, men det innebär i sig inte att informationen till
konsument förbättras. Detta sker först i steg två, som blir obligatoriskt
inom EU den 1 januari 2002. Steg två syftar till att ge mer information
till konsumenten eftersom ursprung, dvs. var djuret är fött, uppfött och
slaktat, skall anges på etiketten på köttförpackningama. Sverige valde att
redan den 15 september 2000 införa steg två för kött som har sitt
urspmng i Sverige.
Till grund för ursprungsmärkningen av nötkött ligger två EG-
förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för
identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och
nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr
820/97, samt kommissionens förordning (EG) nr 1825/2000 av den 25
augusti 2000 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europa-
parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 när det gäller
märkning av nötkött och nötköttsprodukter.
Motsvarande system för märkning och identifiering finns ännu inte för
andra djur, men man arbetar inom EU med ett liknande, enklare system
för grisar i grupp. Obligatorisk ursprungsmärkning av griskött till
konsument är dock inte aktuell för närvarande. I Sverige finns dock
sedan 1995 en frivillig branschöverenskommelse om ursprungsmärkning
av allt kött. Man kan t.ex. se beteckningarna ”Danskt kött” och ”Svenskt
kött” på etiketterna för griskött.
Regeringen anser att det är viktigt att konsumenterna kan välja om de
vill köpa genetiskt modifierade livsmedel (GMO-livsmedel) eller inte.
29
För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att GMO-livsmedel Prop. 2000/01:135
märks så långt det är möjligt.
Det finns i dag en grundläggande förordning för GMO-livsmedel,
nämligen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av
den 27 januari 1997 om nya livsmedel och livsmedelsingredienser. I
denna anges bland annat vad som räknas som nya livsmedel, hur ansökan
görs för att fa sälja och marknadsföra GMO-livsmedel och hur tillstånd
för en sådan ansökan skall prövas inom EU och vad som skall märkas.
Det finns även tre andra förordningar som reglerar olika delar av
märkning av GMO-livsmedel, nämligen rådets förordning (EG) nr
1139/98 av den 26 maj 1998 om obligatoriska uppgifter vid märkning av
vissa livsmedel som framställts från genmodifierade organismer utöver
de uppgifter som föreskrivs i det allmänna märkningsdirektivet
2000/13/EEG, kommissionens förordning (EG) nr 49/2000 av den 10
januari 2000, som är en ändring av EG-förordning 1139/98. Denna
ändring tar bland annat upp tröskelvärdet på en (1) procent för oavsiktlig
inblandning av GMO-råvara i livsmedel, samt kommissionens förordning
(EG) nr 50/2000 av den 10 januari 2000 om märkning av livsmedel och
livsmedelsingredienser som innehåller genetiskt modifierade tillsatser
och aromer eller sådana som framställts av genetiskt modifierade
organismer.
Kommissionen planerar nu att lägga fram ett nytt förslag till märkning
av genetiskt modifierade livsmedel under 2001. De ovan nämnda
reglerna förväntas slås ihop till ett enda förslag och dessutom kommer en
utvidgning av de nuvarande reglerna att ske. Märkningen kommer då att
omfatta alla livsmedel, även i de fall där det inte går att påvisa om det
finns genmodifierat DNA eller protein i slutprodukten.
Regeringen finner, mot bakgrund av de omfattande regler som
utvecklats under de senaste åren och som fortsätter att utvecklas, för
närvarande inte skäl att vidta ytterligare åtgärder med anledning av
riksdagens tillkännagivande.
Regeringens bedömning: Kunskaper i konsumenträtt och privat-
ekonomi är viktiga för ungdomar och konsumentundervisningen i skolan
bör därför utvecklas. Gymnasiekommittén 2000, som för närvarande
utreder gymnasieskolans studievägar, förutsätts beakta detta i sitt arbete.
Konsumentfrågorna bör även fortsättningsvis behandlas i grundskolan
såväl inom ämnet hem- och konsumentkunskap som inom andra ämnen i
grund- och gymnasieskolan.
Statens skolverk bör tillsammans med Konsumentverket pröva om det
är lämpligt att utveckla en särskild kursplan i konsumenträtt och
privatekonomi.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att hemkunskap bör vara det
centrala ämnet för konsumentfrågorna i grundskolan. Kursplanen för
ämnet bör kompletteras med uppgifter och mål med tydlig inriktning på
konsumentfrågor. Antalet garanterade undervisningstimmar bör utökas
och namnet ändras till hem- och konsumentkunskap. I gymnasieskolan
30
bör enligt kommittén konsumentkunskap inforas som ett nytt, Prop. 2000/01:135
obligatoriskt skolämne. Ett viktigt inslag i ämnet bör vara undervisning i
privatekonomi.
Kommittén föreslår vidare att de konsumentrelaterade frågor som har
anknytning till andra ämnen bör, i såväl grundskolan som
gymnasieskolan, behandlas inom ramen för dessa ämnen och utgöra ett
komplement till det särskilda konsumentämnet. Kommittén föreslår
också att stödet till konsumentutbildningen i skolan bör utökas och att
Statens skolverk och Konsumentverket gemensamt bör svara för detta
stöd. Konsumentverket bör utveckla utbudet av läromedel och annat
undervisningsmaterial för konsumentkunskapen. Statens skolverk bör ges
i uppdrag att, i samarbete med Konsumentverket, ta fram ett
referensmaterial för konsumentundervisningen. Statens skolverk bör
också genomföra ett granskningsprojekt av konsumentundervisningen i
grund- och gymnasieskolan. Konsumentkunskap bör vara ett
kunskapsområde i lärarutbildningen.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas
Riksorganisation och Sveriges Konsumentråd instämmer i bedömningen
att konsumentundervisningen i skolan behöver stärkas. Lärarnas Riks-
förbund instämmer i att skolan har en viktig uppgift att förmedla
kunskaper som gör dagens elever till goda och miljömedvetna
konsumenter, samt att konsumentfrågorna är viktiga att belysa inom både
grundskolans och gymnasieskolans ram. Statskontoret delar inte
kommitténs uppfattning att konsumentkunskap skall vara ett obligatoriskt
ämne i gymnasieskolan. Riksskatteverket tillstyrker däremot förslaget
och kan tänka sig att medverka vid framtagande av läromedel och annat
undervisningsmaterial för konsumentkunskap i sådana frågor som avser
kronofogdemyndighetens verksamhet. Konsumentverket tillstyrker
förslagen om förändringar i kursplanen för hem- och konsumentkunskap
i grundskolan, medan Statens skolverk avstyrker förslagen.
Skälen för regeringens bedömning
Grundskolan
I kursplanen för grundskolan har en ändring av namnet på skolämnet
hemkunskap nyligen gjorts. Det nya namnet är, i enlighet med
kommitténs förslag, hem- och konsumentkunskap och ändringen
beslutades i samband med att en ny kursplan för ämnet beslutades. Den
nya kursplanen betonar behovet av konsumentkunskap och anger att
skolan med sin undervisning i hem- och konsumentkunskap bl.a. skall
sträva efter att eleven ”lär sig planera sin ekonomi utifrån egna och
hushållets resurser, granska och värdera information och reklam samt
agera i enlighet med övervägda beslut”. Skolan skall också sträva efter
att eleven ”utvecklar förståelse och ett bestående intresse för hur
handlingar i hushållet samspelar med hälsa, ekonomi och miljö såväl
lokalt som globalt”. Regeringen anser att det inte är aktuellt att överväga
någon utökning av timplanen med hänsyn tagen bl.a. till att det för
närvarande pågår en femårig försöksverksamhet med utbildning utan
fastlagd timplan.
31
Gymnasieskolan
Även i gymnasieskolan finns behov av god undervisning i
konsumentfrågor. Ungdomar som står i begrepp att flytta hemifrån har
behov av undervisning i frågor som rör t.ex. konsumenträtt och
privatekonomi. Konsumentverket genomfor regelbundet undersökningar
om gymnasieelevers konsumentkunskaper. År 2000 gjordes en enkät-
undersökning bland ca 1 200 gymnasieelever från nio kommuner. I
enkäten ingick frågor om konsumenträtt, hushållsekonomi samt
konsumtion och miljö. Eleverna hade i genomsnitt rätt på 54 procent av
de ställda frågorna.
I motsvarande enkät från 1999 ställde Konsumentverket också ett antal
frågor om ungdomars attityder och värderingar till konsumentfrågor. En
av frågorna löd ”Anser du att du fatt tillräckligt med kunskap om
konsumentfrågor genom skolan?”. På denna fråga svarade 45 procent av
eleverna ”nej”, 42 procent svarade ”ja, delvis” och bara 11 procent
svarade ”ja, tillräckligt”. Det eleverna främst efterfrågar är mer
utbildning om konsumenträtt och privatekonomi.
Regeringen anser att det är viktigt att tillgodose den efterfrågan på mer
konsumentkunskap som eleverna har. Att - som kommittén föreslår -
låta konsumentkunskap utgöra att eget ämne i gymnasieskolan skulle
dock innebära en inskränkning av tiden för karaktärsämnena. Detta är
enligt regeringens mening inte acceptabelt. Denna uppfattning stöds
också av Statens skolverk, som är tillsynsmyndighet på området.
Regeringen anser att konsumentfrågor i gymnasieskolan även i
fortsättningen i första hand bör behandlas i sitt naturliga sammanhang
inom övriga ämnen. Statens skolverk bör i stället tillsammans med
Konsumentverket pröva om det är lämpligt att utveckla en särskild
kursplan i konsumenträtt och privatekonomi eller om någon eller några
befintliga kurser bör förtydligas så att de inrymmer denna aspekt. En
särskild kursplan skulle kunna erbjudas som valbar kurs inom ramen för
elevernas individuella val.
Gymnasieskolans studievägar utreds också för närvarande av
gymnasiekommittén 2000 (U 2000:06, Dir. 2000:35 och Dir. 2001:8). I
uppdraget ingår bl.a. att utreda och lägga förslag till hur en förändrad
utformning av vissa kämämneskurser i gymnasieskolan bör se ut. I detta
sammanhang behandlas även konsumentfrågornas ställning i
gymnasieskolan.
IT som hjälpmedel i konsumentundervisningen
IT är ett mångsidigt hjälpmedel i skolans undervisning och. kan
underlätta för eleverna att mer aktivt söka information. För att stödja
denna utveckling tog regeringen 1998 ett initiativ till ett nationellt
program för IT i skolan, ITiS (skr. 1997/98:176). Under perioden 1999—
2002 satsas ca 1,7 miljarder kronor på kompetensutveckling av ca 70 000
lärare med fokus på IT som ett lärandets verktyg, en dator som
arbetsverktyg för lärare, riktade insatser till elever i behov av särskilt
stöd, e-post till samtliga elever och lärare, förbättring av skolornas
tillgänglighet till Internet m.m. ITiS finansieras till största delen via
statsbudgeten och till en mindre del genom bidrag från KK-stiftelsen. En
Prop. 2000/01:135
32
delegation för IT i skolan har bildats, vars uppgift är att planera, Prop. 2000/01:135
genomföra och följa satsningen.
På Statens skolverks webbplats, www.skolverket.se, finns vidare
Skoldatanätet, som är en Intemetguide för lärare. Här finns samlat ett
urval tjänster och länkar som är särskilt användbara för den som arbetar
inom skolan. I Skoldatanätet länksamling finns länkar till såväl
Konsumentverket som andra myndigheter och aktörer inom
konsumentområdet.
En ökad användning av Internet i skolan innebär att fler elever och
lärare kan ta del av den information som finns tillgänglig om
konsumentfrågor, t.ex. Konsumentverkets webbplats. Skoldatanätet kan
vara ett redskap för spridning av kunskap om konsumentfrågor. Statens
skolverk och Konsumentverket planerar ett samarbete där man överväger
att via Skoldatanätet sprida information till skolorna om hur man på ett
bra sätt hanterar erbjudanden om sponsring. Detta skulle enligt
Regeringens mening även kunna utvidgas till samarbete om annan typ av
konsumentinformation.
Konsumentverkets respektive Konkurrensverkets webbplatser
innehåller flera sidor med information som riktar sig till ungdomar och
som kan vara användbara i skolundervisningen, t.ex. de båda
webbtjänstema Våga handla och Koll på pengarna. Webbplatsema kan
tjäna som hjälpmedel i undervisningen för att fa in privatekonomi och
andra konsumentfrågor på ett naturligt sätt i såväl hem- och
konsumentkunskap som i andra skolämnen.
Regeringens bedömning: De båda paraplyorganisationerna Sveriges
Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan bör även i
fortsättningen fa statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet.
Ungdomsorganisationer bör ges särskild möjlighet att arbeta med
konsumentfrågor. Projektmedel om 10 miljoner kronor att söka för
ungdomar som arbetar med konsumentprojekt bör därför avsättas för en
treårsperiod, med början 2002.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit ökade resurser för EU-
arbete till de båda paraplyorganisationerna Sveriges Konsumentråd och
Sveriges Konsumenter i Samverkan. På ett par års sikt anser man att de
båda kan likställas bidragsmässigt. Vidare har kommittén föreslagit att
riktade satsningar med projektstöd görs för att stärka ungdomar och
konsumenter med bristande kunskaper i svenska språket.
Remissinstanserna: Konsumentverket, Statens livsmedelsverk,
Sveriges Konsumentråd, Tjänstemännens Centralorganisation, Tyresö
kommun och Yrkesföreningen för Budget- och Skuldrådgivare tillstyrker
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 135
förslagen om ökade resurser till de två konsumentorganisationerna. Prop. 2000/01:135
Arjeplogs kommun menar att Sveriges Konsumentråd bör prioriteras med
tanke på dess koppling till folkrörelserna. Sveriges Konsumenter i
Samverkan tillstyrker förslagen utom i den del som syftar till att fördröja
att organisationen likställs med Sveriges Konsumentråd.
Naturvårdsverket menar att miljöorganisationer som verkar inom
konsumentområdet bör betraktas på samma sätt som mer renodlade
konsumentorganisationer när man överväger resursförstärkningar.
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Svensk Handel och Sveriges
Reklamförbund avstyrker förslaget om fasta bidrag till konsument-
organisationerna, men accepterar bidrag till speciella projekt.
Förslaget om riktade satsningar med projektstöd för att stärka
ungdomar tillstyrks av Statens livsmedelsverk, Ungdomsstyrelsen, Tyresö
kommun, Sveriges Konsumenter i Samverkan, Sveriges Konsumentråd
och Yrkesföreningen för Budget- och Skuldrådgivare. Förslaget avstyrks
av Sveriges Reklamförbund.
Förslaget om riktade satsningar med projektstöd för att stärka
konsumenter med bristande kunskaper i svenska språket tillstyrks av
Livsmedelsverket, Integrationsverket (som dock anser att nivån på anslag
är otillräckligt), Tyresö kommun, Landsorganisationen i Sverige, Pensio-
närernas Riksorganisation, SIOS — Samarbetsorgan för invandrar-
organisationer i Sverige, Sveriges Konsumentråd samt Yrkesföreningen
för Budget- och Skuldrådgivare.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är
viktigt att de båda paraplyorganisationer som arbetar med
konsumentfrågor ges möjligheter att utföra sitt arbete med bl.a. EU-
relaterade frågor. Sådana frågor innehåller moment av sådant långsiktigt
påverkansarbete som måste bedrivas kontinuerligt. De två paraply-
organisationerna Sveriges Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i
Samverken har under en följd av år getts stöd för detta och regeringen
anser att ett sådant stöd är viktigt för att ge organisationerna möjlighet till
inflytande i EU-arbetet samt att stödet bör lämnas även framöver. Ett nytt
anslag, ”Åtgärder inom konsumentområdet”, har skapats inom
konsumentområdet och inom ramen för detta har en viss
resursförstärkning för 2001 gjorts för de bägge paraplyorganisationernas
verksamhet. Utöver detta disponerar Konsumentverket en del av anslaget
i form av projektmedel som alla organisationer som arbetar med
konsumentfrågor kan söka. Under 2001 ges hög prioritet till projekt med
inriktning på grupper som vanligtvis inte nås av konsumentinformation i
tillräcklig utsträckning. Det gäller bl.a. hushållsrelaterade miljöfrågor,
ökad IT-användning bland konsumenter samt finansiella tjänster och
andra hushållsekonomiska frågor.
Frågan om vilka typer av organisationer som kan vara berättigade till
projektmedel har aktualiserats i olika sammanhang. En uppfattning som
ofta förs fram är att begreppet konsumentorganisation bör breddas. Bl.a.
har vissa miljöorganisationer påpekat att de bedriver ett viktigt
konsumentarbete och att de bör bli berättigade till bidrag på samma sätt
som paraplyorganisationerna Sveriges Konsumentråd och Sveriges
Konsumenter i Samverkan. I samband med att regeringen lämnar en
redogörelse till riksdagen angående regeringens arbete med
konsumenterna och miljön, avser regeringen också att redogöra för sin
34
uppfattning om miljöorganisationernas möjligheter att få bidrag for Prop. 2000/01:135
arbete med konsumentfrågor.
Ungdomar är utsatta för ett starkt köptryck och omges av reklam i
olika media. Det ökade utbudet av TV-kanaler och Intemets framväxt har
ytterligare accentuerat detta. Ungdomar måste på olika sätt beredas
möjlighet att reflektera över t.ex. reklamen och dess påverkan, hälso-
frågor, etiska aspekter på konsumtion och olika ekonomiska frågor för att
de skall kunna bli starka konsumenter och få inflytande på marknaden.
Ungdomar som står i begrepp att flytta hemifrån har behov av att få
kunskap om hur man sköter sin egen ekonomi och sitt eget hem. Andra
frågor som skapar intresse hos ungdomar är bl.a. följderna av
globaliseringen och genomförandet av den inre marknaden, frågor
rörande frihandel, rättvis handel, miljöeffekter av konsumtionen och
metoder för att påverka företag. Även frågor som rör t.ex. bostads-
problem, reklamens inverkan på könsrollerna, konkurrensutsättning av
offentlig verksamhet, aktie- och pensionssparande samt mediefrågor är
konsumentanknutna frågor som berör ungdomar i dag.
Att ge ungdomar möjlighet att arbeta med konsumentfrågor i
projektform inom ideella organisationer är ett sätt att uppmuntra intresset
och engagemanget för konsumentfrågor. En särskild satsning på
ungdomar som arbetar med konsumentfrågor kommer därför att göras
under en treårsperiod, med början 2002. Syftet med en sådan satsning är
att stödja ungdomar i deras roll som konsumenter. Projektmedel bör
kunna lämnas för aktiviteter som syftar till att öka medlemmarnas
kunskap, både för att driva opinionsbildande verksamhet och för att
sprida kunskap utanför den egna organisationen. Utgångspunkten skall
vara ungdomarnas egna idéer om och perspektiv på konsumentfrågor.
Ungdomarna skall själva genomföra sina projekt för att sedan kunna
utbilda eller påverka beslutsfattare, sina medlemmar eller andra
målgrupper.
Regeringens bedömning: Det är av stor vikt att det finns vägar till
inflytande i konsumentpolitiken för folkrörelser och andra ideella
organisationer. En arbetsgrupp bör därför tillsättas för att lämna förslag
till hur organisationerna kan få ett ökat inflytande i konsumentpolitiken.
Skälen för regeringens bedömning: Många organisationer arbetar
med konsumentfrågor på olika sätt. Förutom de två paraplyorgani-
sationerna Sveriges Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Sam-
verkan arbetar organisationerna inom t.ex. handikapp-, miljö-, hyresgäst-
och kvinnorörelserna med konsumentfrågor med olika perspektiv.
Organisationer som Aktiespararnas Riksförbund, Motormännen och
Villaägarnas Riksförbund är organisationer som arbetar med
konsumentfrågor ur framför allt ett privatekonomiskt perspektiv.
Folkrörelsernas och övriga ideella organisationers deltagande i
konsumentpolitiken är viktigt och önskvärt. Det tillför såväl kunskap
som en nödvändig lokal förankring och kan bidra till en livaktig dialog
mellan medborgare och politiker eller myndigheter. Regeringen anser att
35
det är viktigt att konsumenterna så långt det är möjligt bör representeras Prop. 2000/01:135
av egna företrädare i organisationer av olika slag, nationellt och
internationellt, t.ex. i myndighetsstyrelser, i standardiseringsprocessen
och i relevanta EU-organ. Denna representation är viktig for att
konsumenterna skall kunna påverka spelreglerna för marknaden och att
deras inflytande därmed skall kunna stärkas.
Regeringen behöver organisationernas syn på olika frågor och bereder
därför organisationerna möjlighet att lämna synpunkter på remisser, att
delta i remissmöten och andra möten. Vissa myndigheter har behov av att
låta konsumentintresset ha en framskjuten plats i deras respektive
verksamheter. Det innebär att olika organisationer finns representerade i
myndigheternas styrelser eller i särskilda rådgivande organ eller på annat
sätt deltar i verksamheten. Regeringen anser att det dock finns ett behov
av att finna ytterligare möjligheter för olika typer av folkrörelser och
andra ideella organisationer att fa ett ökat inflytande i konsument-
politiken. Det är en viktig demokratisk fråga att de organisationer som
arbetar med konsumentfrågorna också far möjlighet till inflytande och
delaktighet i politikens utformning och den verksamhet som bedrivs i
Regeringskansliet och dess myndigheter på konsumentområdet.
Regeringen anser därför att man kontinuerligt bör se över vägarna till
inflytande för folkrörelser och andra ideella organisationer. Konsument-
ministern höll av detta skäl i januari 2001 en folkrörelsedag, med syfte
att föra en diskussion med folkrörelser, konsumentorganisationer och
andra ideella organisationer om hur organisationerna kan få ökat
inflytande i konsumentpolitiken. Det framlades under dagen en mängd
olika förslag, som har sammanställts. Ett urval av förslagen återfinns i
bilaga 3. Som en uppföljning bör inom Regeringskansliet tillsättas en
arbetsgrupp med representanter för myndigheter och organisationer.
Arbetsgruppen bör få i uppdrag att utforma förslag på hur konsument-
organisationer och andra organisationer kan ges möjlighet till ökat
inflytande i konsumentpolitiken. I uppdraget bör bl.a. ingå att utvärdera
förslagen från folkrörelsedagen och att föreslå finansiering för de förslag
som lämnas av arbetsgruppen.
I anslutning till det informella ministermötet i Lund mellan inre
marknads- och konsumentministrama under det svenska EU-ordförande-
skapet hölls i slutet av april 2001 ett seminarium för europeiska
konsumentorganisationer, ”Voice of the European Consumer 2001”.
Syftet med seminariet var att ge konsumentorganisationerna möjlighet att
diskutera centrala konsumentintressen på den inre marknaden samt att
delge ansvariga ministrar sina ståndpunkter. Seminariet finansierades
delvis av Europeiska kommissionen. Deltagarna behandlade delvis
samma ämnen som togs upp på ministermötet, bl.a. nya former för
marknadsreglering. Konsumentorganisationerna enades om ett slutdoku-
ment, som lästes upp för ministrarna av en representant från seminariet.
36
Regeringens bedömning: Konsumentskyddet bör förstärkas på de
finansiella områden där konsumenternas behov inte är tillräckligt
tillgodosedda.
Ett av de konsumentpolitiska målen är att hushållen skall ha goda
möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt. Det
är i det sammanhanget viktigt att bevaka de finansiella tjänsterna från ett
konsumentperspektiv.
Utvecklingen på det finansiella området har varit snabb och intensiv de
senaste åren. Konsumenterna har ställts inför nya val och kommit att
agera på delvis nya marknader. I början av 1980-talet inleddes en
avreglering av kreditmarknaden, som därefter har genomförts successivt.
Utbudet av finansiella tjänster från utländska företag har ökat. Den ökade
internationaliseringen och avregleringen har skapat möjligheter för ökad
konkurrens. Teknikutvecklingen öppnar nya möjligheter för konsu-
menterna att själva agera på t.ex. aktiemarknaden och medför också att
befintliga tjänster från banker och försäkringsbolag förändras. Kunderna
sköter i allt större utsträckning enklare ärenden själva med hjälp av
automater, Internet eller telefon, medan de anställda på banker och andra
företag alltmer fungerar som rådgivare och säljare.
Den svenska bankmarknaden domineras av ett fatal stora aktörer.
Därutöver förekommer ett stort antal mindre banker med varierande
verksamhet. En viktig kategori från konsumentsynpunkt är de s.k.
nischbankema, som koncentrerar sin verksamhet på vissa tjänster eller
vissa kundgrupper. De är inom sina verksamhetsområden viktiga
konkurrenter till de stora bankerna. Nischbankema agerar ofta inom ett
smalare område och vänder sig till privatkunder genom att t.ex. locka
med högre ränta. Även detaljhandeln erbjuder i allt större utsträckning
sina kunder att ha pengar på räntebärande konton. Inte sällan återfinns
numer bank- och försäkringsverksamhet inom samma koncern.
Flera av våra trygghetssystem genomgår förändringar. Både vad gäller
den allmänna pensionen och i en del av tjänstepensionssystemen ställs
nya krav på konsumenterna, t.ex. vad gäller val av fonder.
Utvecklingen har på många sätt medfört förbättringar för
konsumenterna. Ett större utbud av tjänster ger konsumenterna en större
valfrihet och den ökade konkurrensen ger förutsättningar för prispress
och även i övrigt förbättrade avtalsvillkor. De val som konsumenterna
måste göra kan emellertid upplevas som svåra och för den enskilde
konsumenten kan felaktiga val få stora negativa konsekvenser. Det krävs
kunskaper och tid för att kunna utvärdera och jämföra olika alternativ.
Konsumentpolitiska kommittén konstaterar att det grundläggande
konsumentskydd som finns på området för finansiella tjänster är gott
men har lämnat ett flertal förslag om ytterligare förstärkningar av
Prop. 2000/01:135
37
konsumentskyddet avseende finansiella tjänster. Regeringen konstaterar Prop. 2000/01:135
att mycket arbete pågår vad gäller finansiella tjänster, såväl nationellt
som inom EU. Olika projekt bedrivs både inom myndigheterna och i
företagen. På flera områden pågår redan arbete som har beröringspunkter
med vad kommittén har föreslagit.
Obehörigt utnyttjande av kontokort
Konsumentpolitiska kommittén har bl.a. föreslagit nya regler vad gäller
konsumentens betalningsansvar när någon annan obehörigen har utnyttjat
hans eller hennes kontokort eller dylikt. En inledande översyn av
lagstiftningen på området har påbörjats inom Regeringskansliet under
våren 2001, bl.a. i syfte att göra bestämmelserna mer oberoende av
vilken teknik som används.
Övrigt om konsumentkrediter
Kommittén har föreslagit ett antal ändringar rörande konsumentkrediter i
konsumentkreditlagen (1992:830), bl.a. genom att införa ett generellt
krav på att kreditkostnaden skall anges i kronor och att ett uttryckligt
krav på kreditprövning införs. Konsumentkreditlagen bygger på ett EG-
direktiv, rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om
konsumentkrediter, med den utformning detta direktiv fatt efter ändringar
genom rådets direktiv 90/88/EEG av den 22 februari 1990.
Kommissionen arbetar för närvarande med en översyn av direktivet och
ett förslag till revidering har aviserats till år 2001. Regeringen har för
avsikt att bidra till den pågående översynen och därvid verka för att de
frågor som kommittén tagit upp blir uppmärksammade. Oavsett om
kommissionens översyn och eventuella, framtida direktivförslag ger
anledning till det, avser regeringen att inleda egna överväganden i frågan
om huruvida konsumentkreditlagen bör ändras så att (i likhet med vad
kommittén föreslagit) kreditkostnaden alltid skall anges i kronor och
samtidigt ta ställning till kommitténs övriga förslag.
I departementspromemorian E-handelsdirektivet (Ds 2001:13) föreslås
vissa ändringar i formkraven för ingående av konsumentkreditavtal.
Syftet är att skapa möjlighet att ingå avtal om konsumentkredit på
elektronisk väg.
Renodling av den finansiella tillsynen
Finansinspektionen och Konsumentverket har båda tillsynsuppgifter med
anknytning till den finansiella sektorn. Myndigheternas arbete har nära
samband vad gäller framför allt avtalsvillkors skälighet, marknadsföring,
information och institutens rutiner och agerande.
Kommittén har föreslagit att en särskild utredning tillsätts med
uppdrag att se över de båda myndigheternas verksamheter när det gäller
skyddet av konsumenterna och lämna förslag till ansvarsfördelning.
Konsumentverket och Finansinspektionen ingick i september 1999 ett
samarbetsavtal inom konsumentområdet. Myndigheterna vill genom
avtalet tydliggöra myndigheternas respektive ansvar inom konsument-
området och säkerställa ett effektivt samarbete. Samarbetsavtalet bör Prop. 2000/01:135
enligt regeringens mening kunna utgöra en bra grund för respektive
myndighets arbete med konsumentfrågor inom det finansiella området.
Regeringen förutsätter att myndigheterna fortsätter den inledda dialogen
och vid behov uppmärksammar regeringen på eventuella problem eller
oklarheter vad gäller ansvarsfördelningen myndigheterna emellan.
Frågan torde också lämpa sig väl för diskussion i det planerade rådet för
konsumentfrågor i Regeringskansliet.
Internet och finansiella tjänster
Internet har på kort tid förändrat såväl utbudet av finansiella tjänster som
användningen av redan befintliga tjänster. Finansinspektionen har i
rapporten Internet och finansiella tjänster (2000:3) dels kartlagt
användningen av Internet på det finansiella området, dels identifierat och
analyserat ett antal väsentliga frågor och problemställningar.
Enligt rapporten beräknades närmare en tredjedel av de svenska
bankernas kunder ha en anslutning till inlåningskonton och betaltjänster
via Internet vid utgången av 2000.
Finansinspektionen har under hösten 2000 inrättat en särskild
riskanalysenhet som bl.a. kommer att analysera de risker som de
finansiella företagens användning av Internet är förenad med.
Finansinspektionen har i verksamhetsplaneringen för 2001 fastställt
olika mål beträffande bl.a. kundskyddet. Ett av dessa interna mål är att
under året genomföra utredningar inom kundområdet med inriktning på
Internet och kortverksamheten hos de finansiella företagen. Beträffande
arbetet med kortverksamheten kommer det att innebära en uppföljning av
tillämpningen av inspektionens allmänna råd om kontokort och
automattjänster (FFFS 2000:9) och att se över korthanteringen hos de
finansiella företagen. Detta arbete skall också behandla problemet med
den snabbt ökande användningen av kontokort i bedrägligt syfte. Dels
bör undersökas vilka säkerhetsproblem som finns på området, dels vad
kortutgivare gör för att minska antalet bedrägerier. Det kan enligt
inspektionen finnas särskilda skäl att se över flera av de frågor som
Konsumentpolitiska kommittén har fört fram, t.ex. risken med att
uppgifter om kontokortsnummer finns noterade på kassakvitton och
kontoutdrag.
För att kunna bedöma stabilitetsaspekter, risker och konsumentskydd
när finansiella tjänster erbjuds på Internet, har inspektionen identifierat
ett antal viktiga frågor som kräver särskilda överväganden. Under 2001
kommer projektet ”Finansiella tjänster och Internet”, som fokuserar på
en översyn av dessa överväganden, att avslutas. Samarbete sker med de
övriga nordiska tillsynsmyndigheterna.
Ett annat mål för Finansinspektionen under 2001 är att göra en översyn
av de allmänna råden om inlåningskonton (FFFS 1993:20). I detta arbete
ingår bl.a. frågan om konsumenternas rätt till betaltjänster samt
betydelsen av betalningsanmärkningar i sammanhanget. Dessa frågor
belystes också i inspektionens samarbete med Datainspektionen om
kreditupplysningar som pågått under våren 2001 och som redovisas i den
gemensamma rapporten Missvisande kreditupplysningar (rapport
2001:2).
39
Ökat konsumentskydd vid distansförsäljning av finansiella tjänster Prop. 2000/01:135
Inom EU pågår ett arbete for att skapa ett regelverk för distansförsäljning
av finansiella tjänster till konsumenter. Det planerade direktivet är avsett
att underlätta tjänsters fria rörlighet och stärka konsumentskyddet i de
fall köparen och säljaren inte träffar varandra i samband med att avtal
ingås. Olika förslag till direktiv har diskuterats sedan 1998, utan att man
nått fram till någon gemensam ståndpunkt. De olika förslagen innehåller
dock i huvudsak likartade bestämmelser om den information som skall
tillhandahållas konsumenten innan avtal ingås och om ångerrätt för
konsumenten.
Effektivare tvist lösning
Inom EU pågår vidare arbete med att förbättra konsumenternas
möjligheter att fa tillgång till effektiv tvistlösning utom domstol vad
avser finansiella tjänster. Kommissionen har tagit ett initiativ till ett
nätverk för lösning av tvister rörande finansiella tjänster, FIN-NET.
Nätverket kan ses som ett komplement i förhållande till ett annat
initiativ, nämligen ett gemenskapsnätverk av nationella insatser för
utomrättslig reglering av konsumenttvister (EEJ-NET).
Konsumenternas Försäkringsbyrå
Stiftelsen Konsumenternas Försäkringsbyrå (Försäkringsbyrån) startade
sin verksamhet redan 1979. Försäkringsbyrån är en självständig byrå som
kostnadsfritt hjälper och vägleder konsumenter i olika försäkrings-
ärenden. Verksamheten riktar sig i första hand till privatpersoner, men
även andra kan vända sig till byrån för information och vägledning.
Försäkringsbyrån skall vara ett komplement till de vanliga kontakt-
vägarna mellan konsumenterna och försäkringsbolagen. Byrån skall
fungera som en fristående informationskanal vid sidan av försäkrings-
bolagens aktiviteter. Den skall också vara en kontaktväg och vidarebe-
fordra konsumentsynpunkter till huvudmännen Konsumentverket,
Finansinspektionen och Sveriges Försäkringsförbund. Styrelsen består av
två representanter från vardera Konsumentverket, Finansinspektionen
och Sveriges Försäkringsförbund. Ordförande i styrelsen kan endast vara
en representant från Finansinspektionen eller Konsumentverket. Medel
för den löpande verksamheten tillskjuts av Sveriges Försäkringsförbund.
Målet för verksamheten är att ge konsumenterna underlag och
förutsättningar att agera på egen hand, att ge konsumentvägledare
information i försäkringsfrågor samt att uppmärksamma konsument-
problem och informationsbehov. Vägledningen skall omfatta alla
branscher i fråga om privatpersoners försäkringar, allmän information
om företagsförsäkringar samt övergripande orientering om allmän
försäkring och arbetsmarknadsförsäkring som grundas på kollektivavtal.
Vägledningen kan avse situationen såväl före som efter köp. Huvuddelen
av verksamheten är inriktad på de individuella försäkringarna.
Vägledningen sker per telefon, skriftligen eller vid personligt besök på
byrån. Försäkringsbyrån skall driva sin verksamhet objektivt och
opartiskt. Huvudsakligen skall byrån uppmärksamma frågeställningar
40
och vidarebefordra sina erfarenheter i lämplig ordning, t.ex. till enskilda
försäkringsbolag. Kunskaperna om konsumenternas problem behandlas i
styrelsen och vidarebefordras därigenom till Finansinspektionen,
Konsumentverket och försäkringsbranschen. Vid meningsskiljaktigheter
mellan försäkringstagare och försäkringsbolag skall byrån i princip
endast förmedla kontakter och upplysa om i vilka former eventuella
problem kan lösas. Utgångspunkten är att varje bolag skall ta det
omedelbara ansvaret för missnöjda kunder. Under 1998 kontaktades
byrån av 8 545 konsumenter för råd före köp och 7 296 ärenden hänförde
sig till frågor efter köp av försäkring. Förutom själva vägledningsarbetet
tar byrån i samarbete med försäkringsbolagen fram marknadsöversikter
för i stort sett samtliga konsumentförsäkringar. Försäkringsbyrån
utarbetar också mer allmänt informationsmaterial om t.ex. liv-
försäkringar. Internet utgör i dag en viktig del när det gäller information
till allmänheten. Försäkringsbyrån har vidare tillsammans med
Finansinspektionen, Konsumentverket och Sveriges Försäkringsförbund
utarbetat ett skolmaterial för undervisningen i gymnasieskolan.
Prop. 2000/01:135
Konsumenternas Bankbyrå
Stiftelsen Konsumenternas Bankbyrå (Bankbyrån) är en självständig byrå
som informerar och lämnar vägledning i frågor som rör banker eller
andra kreditinstitut. Den startade 1994. Staten bidrog till stiftelsekapitalet
genom Finansinspektionen och Konsumentverket med 10 000 kr.
Återstoden av stiftelsekapitalet tillsköts av Svenska Bankföreningen, som
också tillskjuter medel för den löpande verksamheten. Styrelsen består av
två representanter från vardera Finansinspektionen och Konsumentverket
samt tre representanter från Svenska Bankföreningen. Ordförande i
styrelsen kan endast vara en representant utsedd av Finansinspektionen
eller Konsumentverket. Bankbyrån vänder sig i första hand till
privatpersoner, men i mån av tid och resurser ger byrån även råd och
hjälp till andra bankkunder. Byråns vägledning skall i första hand ses
som ett komplement till de normala kontaktvägarna mellan banken och
dess kunder. Vägledningen är kostnadsfri. En annan uppgift för
Bankbyrån är att vara ett organ för att fånga upp och vidarebefordra
konsumentsynpunkter till Finansinspektionen, Konsumentverket och
Svenska Bankföreningen. Bankbyrån informerar om olika spar- och
låneformer samt ger information om avgifterna för på marknaden vanligt
förekommande betaltjänster. Vidare ger byrån råd och information till
bankkunder som har klagomål och frågor med anledning av hur en bank
har agerat. Byrån informerar även konsumenter om innebörden av de
juridiska och ekonomiska termer och begrepp som används i
avtalsvillkor, marknadsföring och annan information.
Under verksamhetsåret 1998 tog byrån emot 3 609 förfrågningar,
vilket är en minskning med ca 10 procentenheter. Under därpå följande
år har antalet förfrågningar fortsatt att minska något. Minskningarna kan
främst förklaras av att alltfler använder sig ay Bankbyråns webbplats.
Antalet besök har sedan 1998 ungefär fyrdubblats och uppgick 2000 till
ca 60 000. Antalet förfrågningar för sista kvartalet 2000 och första
kvartalet 2001 visar åter på en betydlig ökning.
41
Bankbyrån tillhandahåller två marknadsöversikter. Den ena är en Prop. 2000/01:135
sammanställning av de avgifter som bankerna tar ut för sina vanligare
tjänster. Den andra är en jämförelse mellan de banktjänster som erbjuds
på Internet samt i förekommande fall avgifterna för dessa.
Bankbyrån och Försäkringsbyrån är båda anslutna till
informationssystemet KOV Direkt. KOV Direkt startades 1994 och är
Konsumentverkets datorbaserade system för datorkommunikation
on line, via Internet, mellan verket och de lokala konsumentvägledama.
Genom nätverket kan de lokala vägledama ställa frågor direkt till
experter på olika områden och kan därefter vidareförmedia den
information de far till den enskilde konsumenten. Samtliga användare av
systemet kan ta del av alla frågor och svar, vilket innebär att KOV Direkt
successivt utvecklas till en betydande informationskälla. Genom
systemet kan konsumentvägledama kommunicera även med varandra.
Drygt 160 kommuner är i dag anslutna till KOV Direkt. De båda
byråerna far genom anslutning till systemet en lokal förankring.
Utökning av Bankbyråns verksamhet
Konsumentpolitiska kommittén har föreslagit att Finansinspektionen och
Konsumentverket ges i uppdrag att undersöka förutsättningarna för ett
inrättande av en konsumenternas rådgivningsbyrå för finansiella tjänster
som även innefattar värdepappersmarknaden.
Både den tekniska och ekonomiska utvecklingen på den finansiella
markanden har inneburit en förskjutning från traditionellt banksparande
till mer varierat sparande i värdepapper och fondandelar med olika
risktaganden. Bankerna tillhandahåller inte bara traditionella banktjänster
i dag utan säljer i stor utsträckning såväl värdepapper som fondandelar.
Tillgängligheten till banktjänster har ökat genom utvecklingen på
Internet vilket också har medfört att även mindre erfarna bankkunder har
fått möjlighet att använda värdepapperstjänster via Internet. Till
utvecklingen på området har även de senaste årens positiva
kursutveckling bidragit liksom ökad bevakning från press och
massmedia. Förändringarna ställer högre krav på konsumenternas
kunskaper och medvetenhet.
Eftersom tillgången och efterfrågan av värdepapperstjänster har ökat
har även antalet problem och frågor på värdepappersområdet ökat. Detta
har inneburit en ökad belastning på Bankbyråns verksamhet när det
gäller fond- och värdepappersfrågor. Det är viktigt för kunderna att
Bankbyrån har möjlighet att besvara även dessa frågor. Statistiken hos
byrån visar att antalet ärenden hos byrån beträffande värdepappersfrågor
har ökat med 13 procent det senaste året och beräkningar och prognoser
tyder på att ökningen kommer att bli större framöver.
Mot bakgrund av detta har byråns styrelse ansökt om att få utvidga
stadgarna för verksamheten till att omfatta även fond- och
värdepappersfrågor. Denna ändring av ändamålet i stiftelsens stadgar är
godkänd och verksamheten i byrån kommer inom kort att utökas med
vägledning inom fond- och värdepappersområdet. I samband med detta
förändringsarbete kommer även namnet på byrån att ändras för att
anpassas till den nya verksamheten. Det nya namnet på byrån blir
Konsumenternas Bank- och finansbyrå.
42
Prop. 2000/01:135
Regeringens bedömning: Informationen till konsumenterna om den
allmänna ålderspensionen, avtalspensioner och eventuellt privata
pensioner bör samordnas och förbättras.
Kommitténs förslag: Riksförsäkringsverket och Premiepensions-
myndigheten ges i uppdrag att tillsammans med parterna på
avtalspensionsområdet uppnå en samordning av informationen om den
statliga ålderspensionen och avtalspensioner samt undersöka
möjligheterna och formerna för en gemensam central och lokal
rådgivning.
Remissinstanserna: Konsumentverket, Skellefteå kommun, Fond-
bolagens Förening, Försäkringskasseförbundet, Konsumentvägledamas
förening och Sveriges Aktiesparares Riksförbund tillstyrker förslaget.
Näringslivets Delegation för marknadsrätt tillstyrker förslaget men
påpekar att en sammanställning av uppgifterna inte far ske annat än efter
godkännande av berörd person. Statens pensionsverk (SPV) ställer sig
bakom kommitténs förslag, men menar att uppdraget bör ges även till
SPV. Försäkringsförbundet anför att man är positiv till närmare
diskussioner under förutsättning att det finns förståelse för de principiella
svårigheter som föreligger.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade under våren
1998 om ett reformerat ålderpensionssystem. Det nya systemet består till
en del av en premiepension där den enskilde själv skall välja placering.
Avkastningen på dessa pengar kan komma att fa stor betydelse för den
enskilde. Utöver den nya allmänna pensionen far flertalet även pension i
form av avtals-Ztjänstepension. Även på detta område har de senaste åren
utvecklingen gått mot att den enskilde i större utsträckning fatt
möjligheter att styra pengarnas placering. Vidare finns möjlighet för den
enskilde att komplettera sin pension med privat pensionssparande.
De ovan beskrivna systemen och möjligheterna ställer ökade krav på
att konsumenterna ges möjlighet att göra egna, väl överlagda val. Det
finns en risk att människor på grund av otillräcklig eller felaktig
information inte ges tillräckligt goda förutsättningar att tillförsäkra sig en
önskvärd ekonomisk standard som pensionärer. En ökad samordning av
informationen om de olika pensionerna skulle ge konsumenterna en
bättre uppfattning om den framtida totala pensionen.
Flera myndigheter och andra organ arbetar med information på
pensionsområdet. Riksförsäkringsverket (RFV) har huvudansvaret för att
samordna informationen till allmänheten om ålderspensionen inklusive
premiepensionen. Av 7 § lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om
Premiepensionsmyndigheten framgår att Premiepensionsmyndigheten
(PPM) skall se till att pensionssparama far tillgång till den information
de behöver för att ta till vara sin rätt i premiepensionssystemet.
Informationen skall samordnas med RFV:s och de allmänna
försäkringskassornas information till de enskilda. Statens pensionsverk
(SPV) administrerar den statliga tjänstepensionen och statens
tjänstegrupplivförsäkring. Verket erbjuder motsvarande tjänster och
uppdrag åt kommuner och landsting samt statliga och privata bolag.
43
Bland de privata aktörerna har de fackförbund och arbetsgivar-
organisationer som har slutit avtal om avtals-/tjänstepensionssystemen en
nyckelroll när det gäller information till hushållen om framför allt
respektive avtal, men också det allmänna pensionssystemet och privat
pensionssparande. Även de företag som anlitas för att förvalta och
organisera avtals-/tjänstepensionema har en viktig informationsuppgift.
Huvudansvaret när det gäller informationsspridning om privat
pensionssparande och andra långsiktiga kapitalplaceringar vilar i dag på
försäkringsbolag, banker och fondbolag. På detta område har
Konsumentverket/KO och Finansinspektionen en viktig marknads-
bevakande roll.
Konsumentpolitiska kommittén har föreslagit att RFV och PPM ges i
uppdrag att genom en dialog med parterna på avtalspensionsområdet
uppnå en samordning av information om dels den allmänna pensionen,
dels avtalspensioner, i syfte att underlätta för den enskilde konsumenten
att bilda sig en uppfattning om hur den framtida totala pensionen
kommer att se ut. Under 2001 har i stället på frivillig väg etablerats ett
samarbete mellan RFV, PPM och Försäkringsförbundet i syfte att se
möjligheten att förbättra pensionsinformationen på det sätt som
kommittén föreslagit. Deltagarna i projektet utreder nu förutsättningarna
för att utveckla en tjänst som skall rikta sig till allmänheten och där den
enskilde konsumenten skall kunna fa en samlad bild av sin allmänna
pension, sin avtalspension och sitt eventuella privata pensionssparande.
Ambitionen är att systemet, under förutsättning att parterna är överens,
skall kunna användas av konsumenterna från hösten 2002. Regeringen
anser att detta kommer att innebära en stark förbättring av
konsumenternas möjligheter att få heltäckande information om sin
framtida pension.
Regeringens bedömning: Det finns ett behov av vidta åtgärder för att
begränsa problemen med konsumenters överskuldsättning.
Konsumentverket bör därför få i uppdrag att närmare analysera
orsakerna till uppkomsten av skuldfållor och föreslå åtgärder för att
begränsa problemen med överskuldsättning.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Konsumentverket och Tyresö kommun tillstyrker
förslaget. Finansbolagens Förening anser att en sådan analys vore av
värde, men motsätter sig begränsningar i rätten att lämna lån utan
särskild säkerhet. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och
Svenska Bankföreningen motsätter sig inte en utredning, men påpekar att
frågan redan behandlas bl.a. inom EU och av Riksdagens revisorer.
Skälen för regeringens bedömning: Efter en viss återhållsamhet i
samband med finanskrisen i början av 1990-talet har kreditgivningen
återigen tagit fart.
En verksamhet som inte sällan för med sig problem för konsumenterna
är den som vissa kreditinstitut bedriver med snabbt beviljade lån med
Prop. 2000/01:135
44
mycket höga räntor, t.ex. s.k. telefonlån och kontokrediter vid köp av Prop. 2000/01:135
varor. Det har exempelvis visat sig att ca 50 procent av de personer som
är föremål for skuldsanering har skulder som hänför sig till sådana lån.
Av erfarenhet vet man att många redan skuldsatta personer tar nya,
dyra snabblån för att kortsiktigt lösa ett akut ekonomiskt problem. Många
hushåll lever med mycket små marginaler och klarar inte de
påfrestningar det ofta innebär att betala höga räntor, i många fall över 30
procent. Det är i sådana fall man talar om s.k. skuldfällor.
I samband med avregleringama i mitten av 1980-talet ökade bankernas
möjligheter att ge lån utan särskild säkerhet. Dessa s.k. blancolån ökade
dramatiskt genom möjligheten att koppla en kredit till vanliga
lönekonton. Även fristående blancolån på upp till 50 000 kr blev
frekventa. Intresset for den här typen av lån minskade dock när
skattesystemet ändrades 1991. Bankernas marknadsföring av blancolån
blev också betydligt mer återhållsam på grund av den finans- och
fastighetskris som förorsakade stora kreditförluster i böljan av 1990-talet.
I dag arbetar banker och finansbolag åter med direktreklam for blancolån
och lönekontokrediter. Lättheten att låna pengar och skaffa sig krediter
leder inte sällan till att konsumenter skaffar sig oöverlagda och dyra
krediter som kan komma att undergräva många hushålls ekonomi.
Mot denna bakgrund är det enligt regeringens uppfattning viktigt att
det finns sådan kunskap om konsumenternas beteenden och
överväganden i samband med krediter att nödvändiga åtgärder kan vidtas
för att förhindra att konsumenterna hamnar i s.k. skuldfällor. Regeringen
har därför för avsikt att ge Konsumentverket i uppdrag att närmare
analysera orsakerna till uppkomsten av s.k. skuldfällor och att föreslå
lämpliga åtgärder för att begränsa problemet.
Skuldsanering
Kommittén har lämnat ett antal förslag med avseende på skuldsanering.
Kommittén har bl.a. förslagit att arbetsuppgifterna renodlas mellan
kommunerna och kronofogdemyndigheterna och att Konsumentverket i
ökad utsträckning bör följa och utvärdera kommunernas verksamhet när
det gäller budget- och skuldrådgivning.
Parallellt med kommitténs arbete har Riksdagens revisorer genomfört
en granskning av tillämpningen av skuldsaneringslagen. Granskningen
har inriktats mot kommunernas och kronofogdemyndigheternas uppgifter
och ansvar. Revisorernas rapport publicerades i juni 2000 (rapport
1999/2000:11). Efter remissbehandling redovisades revisorernas slutliga
ställningstaganden i oktober 2000 i en skrivelse till riksdagen (fors.
2000/01 :RR4).
Riksdagens lagutskott har därefter i ett betänkande i mars 2001 (bet.
2000/01 :LU 12) behandlat revisorernas förslag angående tillämpning av
skuldsaneringslagen, jämte fem motioner som väckts i samma fråga. Med
delvis bifall till samtliga motioner har utskottet förordat att regeringen tar
initiativ till en förutsättningslös, samlad och övergripande utvärdering av
skuldsaneringslagen. Riksdagen har därefter som sin mening gett
regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan (2000/01:168). Frågan
är under beredning i Regeringskansliet.
45
7.4
Regeringens bedömning: Det finns behov av att göra en djupare
analys av frågor om finansiell rådgivning till konsumenter. En
särskild utredare har därför tillkallats för att göra en sådan analys.
Utredaren skall bl.a. undersöka om det finns behov av att införa
särskilda bestämmelser av näringsrättslig eller civilrättslig natur. Om
utredaren finner att ett sådant behov finns skall utredaren också lämna
förslag till reglering.
Kommitténs förslag: Kommittén har förslagit att konsumentskyddet
vid finansiell rådgivning till konsumenter skall förstärkas genom
civilrättslig lagstiftning som är tvingande till konsumentens förmån.
Kommittén har vidare uppmärksammat frågan om vilka krav som bör
ställas på rådgivare i fråga om praktisk och teoretisk utbildning.
Kommittén redovisade inte något författningsförslag, utan påpekade att
lagstiftning måste föregås av noggranna och omfattande analyser och
undersökningar.
Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer,
med vissa förbehåll, i att konsumentskyddet på området bör stärkas
genom civilrättslig lagstiftning, men att lagstiftningen bör föregås av
sådana analyser och undersökningar som kommittén föreslagit.
Konsumentverket tillstyrker förslaget och menar att även viss närings-
rättslig reglering bör övervägas. Allmänna reklamationsnämnden anför
att för det fall behov av ett skärpt rådgivaransvar föreligger kan detta
tillgodoses genom en utvidgning av konsumenttjänstlagens tillämpnings-
område. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ansluter
sig till kommitténs bedömning. Göteborgs och Skellefteå kommuner
tillstyrker förslaget. Finansinspektionen framhåller att det finns utländska
system som kan tjäna som förebild för en eventuell svensk reglering och
förordar ytterligare utredning av frågan samt att i det sammanhanget
även behovet av föreskrifter eller allmänna råd från inspektionen
övervägs. Finansbolagens Förening anser att samma ansvar bör gälla för
de finansiella instituten som vid professionell rådgivning i övrigt.
Fondbolagens Förening menar att det är svårt att bedöma behovet av en
utredning om rådgivaransvar men har inget emot att frågan utreds.
Konsumentvägledamas Förening ställer sig positiva till ett förstärkt
konsumentskydd vid finansiell rådgivning. Landsorganisationen i
Sverige och Pensionärernas Riksorganisation ställer sig positiva till
förslaget. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt pekar på vikten av
en riktig problemanalys för det fall frågan skall utredas vidare. Svenska
Bankföreningen instämmer i kommitténs bedömning att det krävs en
betydligt djupare analys av hur lagstiftning skall utformas och påpekar
att en alltför långtgående lagreglering kan leda till en överdrivet försiktig
rådgivning. Svenska Fondhandlareföreningen har svårt att se hur en
lagstiftning skulle kunna utformas på detta område och ser därför inget
behov av en utredning med sådan inriktning, men anser det vara befogat
med en genomgång av de rena rättsfrågor som kan aktualiseras vid
finansiell rådgivning. Sveriges Aktiesparares Riksförbund instämmer i
Prop. 2000/01:135
46
kommitténs slutsatser och tillstyrker förslaget. Sveriges Konsumentråd Prop. 2000/01:135
tillstyrker förslaget. Tjänstemännens Centralorganisation avstyrker
kommitténs förslag till särskild lagstiftning eftersom risken finns att
rådgivningsverksamheten kan komma att flyttas till andra länder och
föreslår i stället att Finansinspektionen ges i uppdrag att kontrollera
kvaliteten på den ekonomiska informationen och rådgivningen i
branschen.
Skälen för regeringens bedömning: Bankernas och andra finansiella
företags verksamhet har på olika sätt förändrats de senaste åren.
Företagen har i allt högre grad kommit att arbeta med tjänster som i viss
mån skiljer sig från den traditionella in- och utlåningsverksamheten. Det
som härvid främst avses är marknadsföring och försäljning av olika typer
av finansiella tjänster och produkter. Exempel på sådana tjänster är köp
och försäljningar av sparprodukter såsom värdepappersfonder, svenska
och utländska aktier, räntebärande instrument och pensionsförsäkringar.
Sådana tjänster och produkter är numera något som berör de flesta
svenskar. Andelen vuxna svenskar som äger finansiella instrument har på
tjugo år ökat från cirka 20 procent till närmare 80 procent. Dessa tjänster
riktade direkt till konsumenter har också fått ökad betydelse för banker
och andra finansiella instituts lönsamhet. Betydelsen av de finansiella
tjänsterna för de finansiella företagen har därtill förändrat banktjänste-
männens roll på så sätt att de i större utsträckning kommit att agera som
rådgivare och försäljare av finansiella tjänster.
För konsumenterna har utvecklingen på det finansiella området
inneburit att de har fatt ökad möjlighet att agera på de finansiella
marknaderna. Genom att konsumenterna i ökad utsträckning tagit steget
från traditionellt banksparande till att placera sina sparmedel i t.ex.
värdepappersfonder eller aktier har också behovet av kunskap ökat. Som
alternativ till ett tryggt sätt att spara pengar med en relativt säker
avkastning erbjuds numera ett mycket stort antal investeringsaltemativ
med varierande riskprofil. Genom Internet har enskilda konsumenter
beretts tillträde till aktiemarknaden på ett sätt som tidigare var förbehållet
mäklare.
I olika sammanhang har framförts åsikten att det finns problem i
samband med företagens rådgivning till konsumenter. Ett problem kan
vara att det ligger en intressekonflikt i det förhållandet att de finansiella
företagen, även inom ramen för ett rådgivningsuppdrag, eftersträvar att
sälja endast sina egna produkter. Ett annat problem kan vara
svårigheterna att klargöra de olika roller som företagen har gentemot
konsumenterna, dvs. som säljare respektive rådgivare. Vidare har den
åsikten framförts att rådgivarna inte alltid besitter nödvändig kompetens
och erfarenhet för uppgiften.
Även om utgångspunkten är att varje placering i värdepapper eller
aktier innebär en risk är det viktigt att konsumenterna görs
uppmärksamma på denna risk. Olika placeringar medför olika grad av
risk och olika möjlighet till avkastning. Ändamålet med sparandet,
konsumentens totala ekonomiska situation och det tidsperspektiv i vilket
placeringen görs är faktorer som bör påverka valet av sparform. Den
enskilde konsumenten har normalt små möjligheter att göra bedömningar
om vilken typ av placering som är mest lämplig. Mot denna bakgrund är
konsumenterna i stort behov av den rådgivning som bankerna och de
47
andra finansiella företagen erbjuder. Därmed aktualiseras också frågan Prop. 2000/01:135
om vilket ansvar företagen har för de råd som de ger till konsumenterna
och vad som kan krävas av rådgivarna.
För vissa typer av rådgivare är ansvarsfrågan reglerad i särskild
lagstiftning. Detta gäller t.ex. enligt lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare. I Sverige saknas dock allmänna regler om ansvar för finansiell
rådgivning. I stället tillämpas regler om sysslomän (18 kap. handels-
balken) samt allmänna skadeståndsrättsliga och avtalsrättsliga principer.
Regeringen ser, i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser,
behovet av en djupare och mer noggrann analys. En särskild utredare har
därför tillkallats för att kartlägga och analysera frågor om konsument-
skyddet vid finansiell rådgivning (Ju 2001:03, Dir. 2001:41). Utredaren
skall kartlägga rättsläget när det gäller rådgivarens ansvar vid finansiell
rådgivning till konsumenter. Utredaren skall vidare kartlägga dels de
egenåtgärder som vidtas av de finansiella företagen för att uppnå en hög
kvalitet på rådgivningen, dels berörda myndigheters arbete på området.
Kartläggningen skall följas av en analys av frågan om vilka åtgärder som
kan vara lämpliga att vidta för att stärka konsumentskyddet i samband
med finansiell rådgivning.
Utredaren skall i det sammanhanget undersöka om det finns behov av
särskilda bestämmelser av näringsrättslig eller civilrättslig natur. Om
utredaren finner att ett sådant behov finns, skall utredaren också lämna
förslag till reglering. Utredaren skall dessutom undersöka behovet av
andra lämpliga åtgärder som kan vidtas i syfte att stärka konsumenternas
ställning på området och får lämna förslag även till sådana åtgärder.
Regeringens bedömning: Information om s.k. etiska fonder bör vara
tydlig och klar och berörda myndigheter bör noga följa utvecklingen
av denna typ av fonder. Konsumentverket bör därför få i uppdrag att
verka för en förbättring av informationen om etiska fonder.
Kommitténs bedömning: överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Konsumentpolitiska kommittén
menar att det finns ett ökande intresse bland småsparare att investera sina
pengar i s.k. etiska fonder. Detta innebär att fondförvaltaren undviker
företag som producerar exempelvis vapen, alkohol, möbler av tropiska
trädslag, energi baserad på olja eller kärnkraft eller tillåter barnarbete
eller undermåliga arbetsvillkor för de anställda. I Sverige finns det sedan
flera år fonder med miljöinriktning. På senare tid har det dessutom blivit
vanligare med fonder som placerar kapital utifrån andra etiska
utgångspunkter. Fondema avstår från att investera i företag som
diskriminerar på grund av kön, etnisk tillhörighet eller religion.
Regeringen konstaterar att marknadsföringen på detta område i dag
förefaller relativt omfattande och att konsumenternas intresse för att
placera sina tillgångar i aktiefonder som gör placeringar utifrån etiska
ställningstaganden förefaller ha ökat. Regeringen menar, i likhet med
kommittén, att det är viktigt att berörda myndigheter noga följer denna
48
utveckling och verkar for att informationen är klar och tydlig samt Prop. 2000/01:135
utformad på ett sådant sätt att konsumenter kan göra väl överlagda val på
marknaden för etiska fonder. Konsumentverket bör därför få ett sådant
uppdrag. Det bör dock noteras att om den information som lämnas av
fondförvaltare inte är vederhäftig utgör den otillbörlig marknadsföring
och kan angripas av Konsumentverket och KO med stöd av reglerna för
marknadsföring.
Regeringens bedömning: Arbetet med barns säkerhet bör även
fortsättningsvis vara ett prioriterat område.
Skälen för regeringens bedömning
Konsumentverkets produktsäkerhetsarbete
Att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet är ett av de övergripande
målen för den svenska konsumentpolitiken. Det är också ett prioriterat
område inom EU.
Konsumentverkets produktsäkerhetsarbete utgår från behovet av att
minska antalet produktrelaterade olyckor i samhället och att tillförsäkra
konsumenterna en marknad med säkra varor och tjänster. Efter EU-
anslutningen har detta perspektiv fatt en ny och väsentligt mer omfat-
tande dimension. Den fria rörligheten av varor och tjänster utgör två av
de fyra hörnstenarna i den inre marknaden och självfallet förutsätts då att
produkterna och tjänsterna är säkra.
Sedan mitten av 1990-talet, då en mer sammanhållen strategi för ökad
produktsäkerhet utvecklades, har arbetet hos Konsumentverket baserats
på fem delområden - skaderapportering, produktsäkerhetsforskning,
standardisering, marknadskontroll och konsumentinformation.
Det skadeförebyggande arbetet vid Konsumentverket inriktades tidigt
mot särskilda prioriterade grupper, såsom barn och äldre.
Utöver ett långsiktigt arbete med leksakers och bamomsorgsprodukters
säkerhet, som inrymt såväl högre säkerhetskrav på produkterna som
information till konsumenter i olika former, har satsningar genomförts
för att öka användningen av personlig skyddsutrustning. Konsument-
verket utarbetade redan på 1970- och 80-talen säkerhetsriktlinjer för bl.a.
flytvästar och hjälmar för fritidsbruk, t.ex. för ridning, utförsåkning på
skidor och för cykling. En omfattande informationsspridning i form av
broschyrer, tidningsartiklar och kampanjer, i några fall i samarbete med
andra myndigheter, har resulterat i en förhållandevis hög användnings-
ffekvens av bamhjälmar, skid- och ridhjälmar samt flytvästar.
Samarbete sker med flera myndigheter. Det delade ansvaret för EG-
direktivet om personlig skyddsutrustning med Arbetarskyddsstyrelsen
har varit en plattform för ett väl fungerande samarbete i övrigt. Ett visst
49
samarbete inom säkerhetsområdet sker också med Boverket, Elsäker- Prop. 2000/01:135
hetsverket, Folkhälsoinstitutet, Räddningsverket, Kemikalieinspektionen
och Barnombudsmannen. Det är dock förhållandevis sällsynt med ett
direkt projektsamarbete mellan nämnda myndigheter och Konsument-
verket.
Barnens säkerhet i centrum .
Barn kan inte förutsättas själva bedöma risker eller läsa varningstexter.
Målsättningen är därför att produkter och tjänster som är avsedda för
barn skall vara så säkert konstruerade som möjligt. Barn är därför en
prioriterad målgrupp i Konsumentverkets säkerhetsarbete och bamsäker-
het bör även fortsättningsvis prioriteras.
Inom standardiseringsarbetet är Konsumentverket under innevarande
år engagerat i framtagande av standarder för exempelvis cigarettändare,
knallpulverpistoler och hjälmar. Vad gäller marknadskontroll planeras
under 2001 kontroller av bl.a. napphållare, lära-gå stolar och badstolar.
Konsumentverket använder flera olika informationskanaler för att öka
kunskaperna om säkerhetsrisker. Genom satsningar på IT, TV-
programmet ”Anslagstavlan”, kampanjer och skolmaterial nås såväl
konsumenter som personer som vidareförmedlar information, som t.ex.
konsumentvägledare och journalister.
Arbete med barns säkerhet sker även på det internationella planet,
såväl inom EU som inom ramen för internationella samordningsorgan.
Mot bakgrund av den diskuterade utvidgningen av EU har
Konsumentverket informerat flertalet berörda kandidatländer om arbetet
med marknadskontroller och bamsäkerhetsinformation.
Regeringens bedömning: Produktsäkerhetsarbetet behöver förstärkas
på flera punkter. I samband med genomförandet av EU:s kommande,
nya produktsäkerhetsdirektiv bör en översyn göras av den svenska
lagstiftningen och det svenska arbetet med produktsäkerhet.
Skälen för regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagen
(1988:1604) trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagen innehåller regler som
skall motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller
egendom.
1992 antog EG:s ministerråd ett direktiv om allmän produktsäkerhet
(92/59/EEG). Genom ändringar i produktsäkerhetslagen 1994 anpassades
den svenska lagstiftningen till EG-direktivet.
Enligt direktivets artikel 16 skall EU:s ministerråd fyra år efter det att
direktivet trädde i kraft, med stöd av en rapport från kommissionen,
avgöra om direktivet skall justeras. Under 1998 påbörjade kommissionen
en översyn av direktivet. Ett förslag till ett nytt produktsäkerhetsdirektiv
lades fram av kommissionen under våren 2000. Under det svenska
ordförandeskapet har rådet den 12 februari 2001 antagit en gemensam
ståndpunkt som innebär vissa förändringar i förhållande till kommis-
50
sionens förslag. Förslaget i enlighet med den gemensamma ståndpunkten
har därefter lämnats över till parlamentet och förhoppningsvis kan det
nya produktsäkerhetsdirektivet komma att antas under det svenska
ordförandeskapet eller snart därefter.
Det är regeringens ambition att förstärka arbetet med produktsäkerhet.
En utökad marknadskontroll och en förbättrad skaderapportering är
viktiga förutsättningar för att kunna garantera säkra varor och tjänster för
konsumenterna. Det är därtill viktigt att olika myndigheters uppgifter och
ansvar på produktsäkerhetsområdet är klara och tydliga och att befintliga
resurser utnyttjas på bästa sätt.
Enligt vad regeringen nu kan förutse kommer ett nytt
produktsäkerhetsdirektiv att nödvändiggöra en översyn av den svenska
lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet och det framstår som lämpligt
att i samband därmed se över även myndigheternas arbete med
produktsäkerhet. Regeringen avvaktar därför det nya direktivet och
kommer först i samband med den nämnda översynen att ta ställning till
kommitténs förslag vad gäller marknadskontroll och standardisering (se
vidare avsnitt 8.4 och 8.5).
Prop. 2000/01:135
Regeringens bedömning: En effektiv skaderapportering är
nödvändig för att kunna skapa långsiktiga strategier för en ökad
säkerhet för konsumenterna. Kommitténs förslag om skaderappor-
tering bör behandlas i samband med den kommande propositionen om
nationella mål för folkhälsan.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att det skapas ett
nationellt, heltäckande skaderegister.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas
Riksorganisation och Sveriges Konsumentråd har anfört att kommitténs
bedömning bör kompletteras med att det är lika viktigt att Sverige är
drivande för att effektiva skaderegister byggs upp på europeisk och
internationell nivå. Konsumentverket, Tjänstemännens Central-
organisation, Svensk Handel, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,
Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, SWEDAC och Göteborgs kommun
tillstyrker förslaget. Folkhälsoinstitutet tillstyrker förslaget och tillägger
att man också bör verka för att landstingen bygger upp regionala register.
Skälen för regeringens bedömning: Basen i Konsumentverkets
produktsäkerhetsarbete har oftast varit anmälningar från konsumenter
eller konsumentvägledare om farliga produkter eller från läkare och sjuk-
vårdspersonal om faktiskt inträffade olyckor. Större undersökningar som
genomfördes i början av 1980-talet kompletterade kunskapsbilden och
gav underlag till satsningar inom hela bamsäkerhetsområdet. Sådana
satsningar har bl.a. gällt användningen av hjälmar i olika former och av
flytvästar. De baskunskaper som Konsumentverket byggde upp under
denna period har även varit en förutsättning för deltagandet i den
europeiska standardiseringen under senare delen av 1980-talet och början
av 1990-talet.
51
Kontinuerliga data om olyckor och skador samt kunskap om på vilket Prop. 2000/01:135
sätt olika produkter och tjänster förorsakar eller medverkar i
olycksförloppen, är nödvändiga för att det skall vara möjligt att på ett
systematiskt och långsiktigt sätt utveckla strategier för en ökad
konsument- och produktsäkerhet.
I och med inträdet i EU förväntades Sverige bygga upp ett register med
data om olyckor i hemmet och på fritiden inom ramen för EHLASS,
European Home and Leisure Accident Surveillance System. Den svenska
EHLASS-registreringen påbörjades 1995.
På regeringens uppdrag lämnade Konsumentverket i mars 1998 ett för-
slag till ett framtida svenskt skaderapporteringssystem (Förslag till
representativ, nationell skaderegistrering enligt EHLASS, rapport
1998:12 samt EHLASS - skaderegistrering i Sverige för ökad konsu-
mentsäkerhet, rapport 1998:15). Enligt Konsumentverket bör ett sådant
system uppfylla kriterierna nationell representativitet, hög kvalitet och
finansiell och resursmässig uthållighet.
Kommitténs förslag angående skaderapportering avser regeringen att ta
ställning till i samband med den kommande propositionen om nationella
mål för folkhälsan. Detta beror på att frågan om ett nationellt skade-
register även har behandlats i Nationella folkhälsokommitténs slutbe-
tänkande Hälsa på lika villkor - nationella mål för folkhälsan (SOU
2000:91). I det betänkandet föreslås bl.a. att ett sådant register bör
inrättas snarast av Socialstyrelsen. Regeringen anser att det är viktigt att
förslagen om skaderegistrering behandlas i ett sammanhang och finner
det lämpligt att ta ställning till båda kommittéernas förslag inom ramen
för beredningen av den kommande folkhälsopropositionen.
Regeringens bedömning: En effektiv marknadskontroll på
produktsäkerhetsområdet är nödvändig. I samband med översynen av
produktsäkerhetslagstiftningen avser regeringen att se över frågan hur
en utökad marknadskontroll kan finansieras.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att marknads-
kontrollen bör utökas väsentligt och resurser för detta bör tillföras
Konsumentverket. Marknadskontrollema bör utföras i samarbete med
den lokala konsumentverksamheten, verket egen personal eller av
fristående företag eller organisationer på verkets uppdrag.
Remissinstanserna: Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas
Riksorganisation, Svensk Handel, Sveriges Konsumentråd, Konsument-
verket, Skellefteå och Arjeplogs kommuner, Hyresgästernas Riksförbund,
Konsumentvägledamas förening och Näringslivets Delegation för
Marknadsrätt tillstyrker förslaget. SWEDAC tillstyrker förslaget, men
påpekar att styrelsen behöver tilldelas resurser för att uppfylla
kommitténs förslag. Statskontoret avstyrker förslaget till den del det
avser att lokal marknadsbevakning skall bli en lagstadgad kommunal
uppgift. Kommerskollegium anför att man inte kan ta ställning i sak, men
52
påpekar att en väl fungerande marknadskontroll är en av Prop. 2000/01:135
förutsättningarna för att EU:s inre marknad skall fungera på ett bra sätt.
Skälen för regeringens bedömning: Tillsyn och marknadsbevakning
på produktsäkerhetsområdet brukar betecknas marknadskontroll. Med
detta avses kontroll över att de produkter som finns på marknaden
uppfyller de lagkrav som ställs, att de är märkta och provade på det sätt
som föreskrivs och att tillverkaren/importören upprättat viss
dokumentation om produkten som skall finnas tillgänglig för de
marknadskontrollerande myndigheterna.
Produktsäkerhet är ett i huvudsak harmoniserat område inom EU. De
gemensamma EU-reglema har två syften, dels att produkterna skall
upprätthålla en viss säkerhetsnivå, dels att den fria varucirkulationen
skall tryggas. Marknadskontroll anses av EU vara en myndighetsuppgift
och ett åtagande som åvilar medlemsstaterna. Marknadskontrollen
omfattar två steg, dels marknadsövervakning genom inspektioner samt
notifikationer och klagomål, dels ingripanden vid överträdelser.
Marknadskontrollen sker i konsumenternas intresse, men också i
näringsidkamas intresse för att konkurrensen skall ske på lika villkor.
Marknadskontrollen skall bidra till att EU:s inre marknad fungerar
effektivt samt till att medborgarna far förtroende för den och de
produkter som säljs på den inre marknaden.
Förverkligandet av den inre marknaden har inneburit att kontroller av
produkters säkerhet vid nationsgränserna inom EU har försvunnit.
Tidigare krav på att myndigheter skulle förhandsgodkänna vissa pro-
dukter för att de skulle fa säljas har i huvudsak avskaffats. 1 stället sker
myndighetskontrollerna stickprovsmässigt efter marknadstillträdet. Det
är den som släpper ut produkterna på marknaden, i normalfallet
tillverkaren eller importören, som har ansvaret för att produkterna
uppfyller de krav som ställs. Även handeln har ett ansvar för produkters
säkerhet. För det mesta räcker det att tillverkaren eller importören själv
intygar att produkten uppfyller kraven. Även om de flesta näringsidkare
bedriver ett seriöst säkerhetsarbete ställer dessa faktorer stora krav på en
effektiv och fungerande marknadskontroll för att säkerställa att farliga
produkter inte förekommer på marknaden.
Kravet på att utföra marknadskontroll är inte enbart en skyldighet som
följer av medlemskapet i EU. Konsumentverket har alltsedan tillkomsten
av en produktsäkerhetsbestämmelse i marknadsföringslagen 1976 haft
ansvar för att bevaka att regler om produktsäkerhet efterlevs. EES-avtalet
och därefter EU-inträdet har dock inneburit krav på en aktiv och
systematisk bevakning och har också medfört att regler för vissa
produktområden tillkommit. I huvudsak har medlemskapet på detta
område lett till en höjning av konsumentskyddsnivån i Sverige. Till
skillnad från de flesta EG-direktiv på konsumentområdet hittills, är
direktiven på de särskilda produktområdena s.k. maximidirektiv, vilket
innebär att medlemsländerna inte far ställa upp strängare krav för pro-
dukternas utformning.
Krav på att en aktiv marknadskontroll skall bedrivas finns i de EG-
produktdirektiv som är utformade enligt den s.k. nya metoden och i EG:s
allmänna produktsäkerhetsdirektiv. Konsumentverket har tillsyn över de
konsumentprodukter som faller under EG:s generella produkt-
säkerhetsdirektiv, dvs. alla produkter som inte regleras av särskild lag-
53
stiftning. Produktsäkerhetsdirektivet har genomförts i Sverige genom Prop. 2000/01:135
ändringar av produktsäkerhetslagen. Konsumentverket är dessutom
tillsynsmyndighet för två av de produktområden som regleras av de
särskilda produktdirektiven - leksaker och personlig skyddsutrustning för
privat bruk. Dessa direktiv har genomförts i svensk lagstiftning genom
särskilda lagar. Verket berörs också av EG:s direktiv om maskiner, t.ex.
när det gäller gräsklippare och andra maskiner för hushållsbruk. Vad
avser säkerheten hos elektrisk materiel, i huvudsak konsumentprodukter,
bedriver Elsäkerhetsverket en väl fungerande marknadskontroll.
I Sverige har riksdagen beslutat att marknadskontrollen skall utföras av
de sektorsmyndigheter som har tillsyns- och föreskriftsansvar över spe-
ciella områden. Riksdagen har dessutom utsett SWEDAC (Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll) till samordnings- och kontaktorgan
för den svenska marknadskontrollen. SWEDAC skall bl.a. främja
effektivitet i kontrollinsatserna på olika områden och vara kontaktpunkt
gentemot EU-organ. Som ett viktigt underlag för detta arbete har
SWEDAC bildat ett Marknadskontrollråd. Rådet består av företrädare för
olika myndigheter med marknadskontrollansvar. Till rådet har också
knutits företrädare för näringsliv, konsumenter och arbetsmarknadens
parter.
Regeringen anser att det är önskvärt att omfattningen av de
marknadskontroller som sker på konsumentområdet kan öka i omfatt-
ning. I samband med översynen av produktsäkerhetslagstiffningen avser
därför regeringen att se över hur en förstärkt marknadskontroll kan
finansieras.
Regeringens bedömning: Konsumentintressena bör i större
utsträckning beaktas i det europeiska standardiseringsarbetet och
regeringen avser att verka för detta sker. I samband med översynen av
produktsäkerhetslagstiftningen bör också en översyn göras av
Sveriges deltagande i det standardiseringsarbete som berör
konsumentprodukter.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att konsumentintresset ges
ett väsentligt ökat inflytande i standardiseringen, genom exempelvis nya
röstningsregler.
Remissinstanserna: Beträffande förslaget om ökat konsument-
inflytande i standardiseringsprocessen menar Landsorganisationen i
Sverige och Pensionärernas Riksorganisation att det är viktigt att staten
stöder de frivilliga organisationerna så att dessa utan avgift kan delta i
utarbetandet av standarder. SIS — Standardiseringen i Sverige delar
kommitténs uppfattning. Konsumentverket stöder förslaget. Institutionen
för konsumentteknik vid Chalmers tekniska högskola stöder förslaget och
anför att en utvärderingsprocedur knuten till några högskolor eller institut
bör etableras. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Svensk
Handel avvisar förslaget om nya röstningsregler för att öka
konsumentinflytandet. Sveriges Konsumenter i Samverkan menar att
54
deltagandet i standardiseringsarbetet primärt är en statlig uppgift och att Prop. 2000/01:135
staten därför måste ställa medel till förfogande om man vill att
konsumentorganisationer skall delta. Sveriges Konsumentråd menar att
konsumentorganisationerna måste ges bättre förutsättningar att delta i
konsumentrelaterat standardiseringsarbete och ifrågasätter realismen i
förslaget om ändrade röstningsregler eftersom arbetet bygger på
konsensus.
Skälen för regeringens bedömning: Standardiseringen syftar till
förenklingar och besparingar och innebär att företag och andra
intressenter inom en bransch enar sig om gemensamma regler för hur en
produkt eller ett system skall vara utformat. Standarder, som numera ofta
utformas som krav på funktion i stället för konstruktion, kan bidra till
lönsammare produktion och handel. Standarder kan också syfta till ökad
säkerhet och bättre skydd för hälsa och miljö.
Många svenska företag tillverkar produkter som är utformade enligt
svensk eller internationell standard. Det finns även standarder som styr
företagens produktionsprocesser, kvalitetssäkringssystem och miljö-
ledningssystem.
Standardisering har spelat en viktig roll för utvecklingen av det
moderna industrisamhället. Ursprungligen tillkom standardiseringen för
att tillgodose näringslivets behov av att åstadkomma rationella lösningar
inom konstruktion och tillverkning. Standardiseringen har numera stor
betydelse för myndigheter och andra offentliga organ, eftersom
standarder allt mer utnyttjas för att harmonisera tekniska regler mellan
olika länder, också i de delar dessa har betydelse för skydd av liv, hälsa
och miljö. Standarder har därför i viss utsträckning kommit att ersätta
och/eller komplettera myndighetsföreskrifter.
En väl fungerande organisation för ffamtagning av standarder är en
viktig del i ett lands tekniska infrastruktur. Staten har sedan många år
bidragit till standardiseringsverksamheten och Sverige har internationellt
legat långt framme inom standardiseringsområdet. I dag ställer den
tekniska utvecklingen och produkternas korta livslängd krav på att
standardiseringsverksamheten arbetar snabbare än tidigare och att
arbetsformerna effektiviseras. Det är framför allt den snabba utveck-
lingen inom IT-området som pressar på. Samtidigt har internationalise-
ringen lett till att allt mer arbete läggs ned på att utarbeta globala och
europeiska standarder i stället för separata svenska lösningar. Cirka 95
procent av de svenska standarder som fastställs i dag är helt eller delvis
baserade på internationella standarder.
För att möta de nya kraven har den svenska standardiseringens
organisation förnyats. Den tidigare organisationen med SIS -
Standardiseringen i Sverige och åtta auktoriserade standardiseringsorgan
har ersatts av tre från varandra oberoende organ som vart och ett arbetar
mot sina europeiska och internationella organisationer. Det ombildade
SIS - Swedish Standards Institute är det största av de tre organen. På det
elektrotekniska området bedrivs även fortsättningsvis arbetet inom SEK -
Svenska Elektriska Kommissionen och på tele- och IT-området av ITS -
den svenska Informationstekniska Standardiseringen. Den svenska
organisationen motsvarar den som finns i Europa och internationellt.
55
I ett nyinrättat organ, SSR - Sveriges Standardiseringsråd, har den Prop. 2000/01:135
svenska standardiseringens huvudmän, staten och Svenskt Näringsliv, ett
inflytande i övergripande frågor.
Det praktiska arbetet med att utforma standarder sker i tekniska kom-
mittéer och arbetsgrupper som administreras av standardiseringsorganen.
I kommittéerna finns företrädare för tillverkare, användare och
myndigheter.
Till SSR har knutits SIS konsumentråd. Rådets syfte är att stärka
konsumenternas deltagande i standardiseringsverksamheten och höja
medvetenheten om konsumentfrågornas betydelse i det tekniska
standardiseringsarbetet.
Nästan allt svenskt standardiseringsarbete sker dock i samarbete med
utländska standardiseringsorgan. På global nivå samordnas
standardiseringen av bl.a. ISO (International Organization for Standar-
dization) och IEC (International Electrotechnical Commission) samt på
europeisk nivå av CEN (Comité Européen de Normalisation), CENELEC
(Comité Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI (Euro-
pean Telecommunications Standards Institute).
Utmärkande för den internationella och europeiska standardiseringen
är att deltagandet i det tekniska arbetet i huvudsak sker genom de
nationella standardiseringsorganen, för svensk del SIS, SEK och ITS.
Beslut om ny standard tas genom omröstning bland de nationella
standardiseringsorganen. Representation genom de nationella organen
har inneburit goda möjligheter för intressenterna i små länder att, om de
har kan enas nationellt, påverka det internationella och europeiska
arbetet.
1985 beslutade EU att införa en ny metod för att precisera de
säkerhets- och miljökrav som produkter måste uppfylla enligt de olika
produktdirektiven för att fritt få säljas på hela EU-marknaden. Före den
nya metoden var det krångligt och tidsödande att anta direktiv. I princip
skulle alla tekniska bestämmelser ingå i direktiven, som därigenom blev
mycket detaljerade. I produktdirektiv som utformas enligt den nya
metoden anges i stället väsentliga säkerhetskrav som ställs på produkten.
Det överlåts sedan till de europeiska standardiseringsorganen att utarbeta
europeiskt harmoniserade standarder med närmare tekniska speci-
fikationer för produkten. Dessa standarder är frivilliga men om en
produkt tillverkas i enlighet med dessa standarder presumeras, förutses,
den uppfylla kraven i direktiven. Ett förfarande finns genom vilket en
medlemsstat kan ifrågasätta om en standard uppfyller de väsentliga
säkerhetskraven i ett direktiv och Europeiska kommissionen kan efter att
ha hört medlemsstaterna besluta att en standard inte skall tillämpas inom
ramen för direktivet.
De direktiv som EU beslutar om måste införlivas i den nationella
lagstiftningen och detta sker i Sverige vanligen genom en s.k. ramlag,
eventuellt kompletterad med en förordning och myndighetsföreskrifter.
Då ett av syftena med EG-direktiven är att samma krav skall gälla inom
hela EU inskränks de nationella myndigheternas möjligheter att själva
utfårda föreskrifter med tekniska specifikationer. Arbetet med de
tekniska specifikationerna lyfts upp på EU-nivå och genom den nya
metoden har en stor del av detta regelarbete överförts till de
privaträttsliga standardiseringsorganen. <
Mot bakgrund av att tekniska specifikationer vad gäller säkerheten hos Prop. 2000/01:135
produkter i praktiken utfärdas inom ramen för standardiseringen är det
viktigt att konsumentintressena har inflytande i denna process.
Myndigheter som Konsumentverket deltar sedan flera år tillbaka i det
europeiska standardiseringsarbetet. För att samordna konsument-
inflytandet inom EES-området och för att därmed ge större kraft åt de
europeiska konsumentorganisationerna i CEN-standardiseringen deltar
Konsumentverket i en organisation för koordinering av konsument-
inflytande i standardiseringen, ANEC (Association de Normalisation
Européenne pour les Consommateurs) vilken finansieras av Europeiska
kommissionen. Som en följd av ANEC:s arbete har konsumenternas
insyn i den europeiska standardiseringen förbättrats. I standardiserings-
organen är dock konsumentsidan underrepresenterad i förhållande till
näringslivet vilket bl.a. beror på de kostnader som är förbundna med
deltagande i standardiseringen. Regeringen anser att när demokratiskt
valda aktörer överlåter den detaljerade utformningen av regelverk till
standardiserings organen måste vissa grundläggande krav på t.ex.
konsumentintressets representation uppfyllas.
Standardiseringverksamhetens anseende och legitimitet kan också
påverkas negativt om konsumentintressena inte beaktas i tillräckligt stor
omfattning. Standardiseringsorganen i Europa borde därför ha intresse av
ett ökat konsumentinflytande.
Regeringen avser att verka för att konsumentintressena i större
utsträckning beaktas i det europeiska standardiseringsarbetet. I samband
med översynen av produktsäkerhetslagstiftningen avser regeringen också
att göra en översyn av Sveriges deltagande i det standardiseringsarbete
som berör konsumentprodukter, i syfte att finna vägar för att öka
konsumentintressenas inflytande.
Regeringens bedömning: Det nybildade Centrum för konsument-
vetenskap kommer att kunna utvecklas till ett kraftcentrum för svensk
konsumentforskning. Regeringen avser därför att under en inledande
period om tre år och med totalt 3,7 miljoner kronor stödja Centrum för
konsumentvetenskap.
Kommitténs förslag: Konsumentpolitiska kommittén föreslår att ett
nationellt Centrum för konsumentvetenskap inrättas på universitets/
högskolenivå.
Remissinstanserna: Förslaget att inrätta ett nationellt centrum för
konsumentvetenskap tillstyrks av Konsumentverket,
Forskningsrådsnämnden, Institutionen för hushållsvetenskap vid
Uppsala universitet, Institutionen för konsumentteknik vid Chalmers
tekniska högskola AB, Göteborgs kommun (som också föreslår att
57
centrumet etableras i Göteborg med tanke på att det där finns ett etablerat Prop. 2000/01:135
forskamätverk) samt Tyresö kommun.
Förslaget avstyrks av Statskontoret, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Sveriges Reklamförbund och Näringslivets
Delegation för Marknadsrätt.
Skälen för regeringens bedömning
Konsumentforskningens syfte
Regeringen anser att forskning med ett tydligt konsumentperspektiv är
viktig för möjligheten att utveckla en aktiv konsumentpolitik och ett gott
konsumentskydd. Konsumentforskning bedrivs inom flera olika ämnen.
Några exempel är företagsekonomi, sociologi, statsvetenskap,
byggnadsteknik, miljövetenskap och hushållsvetenskap.
Syftet med forskning om konsumenter ur ett konsumentperspektiv är
bland annat att uppmärksamma såväl olika konsumentgruppers
svårigheter att agera rationellt på marknaden som strukturproblem på
marknaden som försvårar för hushållen att dra nytta av den. Forskningen
kan vidare användas för att påvisa påfrestningar för enskilda hushåll
orsakade av samhälleliga strukturförändringar och belysa hur en snabb
samhällsutveckling påverkar konsumenternas situation. Forskningen kan
därmed peka på politiska reformbehov och föreslå hur reformer blir så
effektiva som möjligt.
Dagens komplexa samhälle och den snabba utvecklingen inom t.ex.
IT-området innebär ett behov av en aktiv och framtidsinriktad
konsumentforskning. En ökning av den elektroniska handeln i
konsumentledet innebär t.ex. en förändring av konsumenternas behov av
t.ex. rådgivning och tvistlösning. Andra områden där forskning om
konsumenter behövs är hushållens ekonomi och utvecklingen vad gäller
privatpersoners köp av finansiella tjänster, produktsäkerhet på en
intemationaliserad marknad, sambandet mellan hushållens konsumtions-
mönster och dess miljöpåverkan m.m.
I regeringens proposition Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3,
bet. 2000/01 :/UbU6, rskr. 2000/01:98) uppmuntrar- regeringen till
konsumentrelaterade forskningsprojekt inom ramen för befintliga
forskningsmedel. Genom att Centrum för konsumentvetenskap inrättats
och får ekonomiskt stöd av regeringen (se vidare nedan) kan
konsumentforskamas arbete med att söka forskningsmedel underlättas
och koordineras.
I den anslutande budgetpropositionen till forskningspropositionen
föreslogs hur 939 miljoner kronor i ökade anslag för forskningen skulle
fördelas. Prioriterade områden är bl.a. biovetenskap, IT-forskning, miljö
och hållbar utveckling. Flera av de prioriterade vetenskapsområdena
innefattar konsumentaspekter och de utökade resurserna kan därför
komma även konsumentforskningen till del genom att medel kan sökas
till sådana projekt hos de olika forskningsfinansierande myndigheter och
stiftelser som finns i Sverige. Finansiering av konsumentforskning ur
olika aspekter är ett ansvar för flera forskningsfinansiärer. Det är därför
viktigt att berörda forskningsfinansiärer samarbetar när det gäller
konsumentforskning.
Centrum för konsumentvetenskap
Ett Centrum for konsumentvetenskap (CFK) har under våren 2001
etablerats i Göteborg. Etableringen har skett i form av en centrum-
bildning vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola AB.
Syftet med verksamheten vid CFK är att initiera och bedriva
flerdisciplinär forskning som utgår från konsumenternas perspektiv.
Forskningen vid CFK kommer att inriktas på t.ex. hushållens ekonomi,
varuförsörjning och reklamens påverkan, samt teknik, funktion, miljö
och säkerhet hos produkter. CFK skall ha till uppgift att skapa
möjligheter för forskningssamarbete mellan forskare från olika fakulteter
och institutioner, bidra till utveckling av kunskap och nya infallsvinklar
genom att skapa ett forum för kontakter nationellt och internationellt
mellan forskare men också mellan forskare och företag, myndigheter och
organisationer, driva forskamätverket FIK (forskamätverk för inter-
disciplinär konsumentforskning, se vidare nedan), medverka i
forskarutbildning samt anordna kurser, seminarier och workshops inom
området.
Konsumentpolitiska kommittén föreslog bl.a. att konsumentvetenskap
som samlingsbegrepp för konsumentforskning bör etableras som
vetenskaplig disciplin vid universitet och högskola, att bättre
karriärmöjligheter bör inrättas för konsumentforskare och att ett
nationellt Centrum för konsumentvetenskap på universitets-
/högskolenivå bör inrättas. Ett centrum av det slag som CFK utgör
innebär förbättrade karriärmöjligheter för konsumentforskare och att
konsumentforskning som begrepp far en mer framskjuten position i
högskolevärlden.
Regeringen anser att Centrum för konsumentvetenskap kommer att ha
goda möjligheter att bedriva den avsedda verksamheten och på sikt också
att kunna utvecklas till ett verkligt kraftcentrum för svensk
konsumentforskning och för kontakter med universitet och högskolor och
motsvarande forskningscentrum i andra länder. Regeringen avser därför
att i ett inledningsskede om tre år, 2001-2003, stödja verksamheten vid
CFK ekonomiskt med totalt 3,7 miljoner kronor, för att verksamheten
skall kunna komma igång och för att initiativtagarna skall fa möjlighet att
under några år etablera kontakter med andra alternativt långsiktiga,
finansiärer.
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla vikten av samarbetet
inom Nordiska Ministerrådet. Det nordiska samarbetet spelar en viktig
roll för de nordiska kontakterna mellan olika forskare och för att
underlätta detta nordiska nätverksbyggande har konsumentsektom haft
en forskningskoordinator anställd på halvtid. Det finns goda möjligheter
att denna och CFK kan ha ömsesidig nytta av varandra.
Stöd till varaktiga forskamätverk
Konsumentpolitiska kommittén menade att konsumentforskning till sin
natur är geografiskt och disciplinärt splittrad. Detta innebär att det finns
ett stort behov av att bygga upp nätverk mellan aktiva konsument-
forskare. I Göteborg finns sedan 1997 ett etablerat nätverk av forskare
kallat FIK, forskamätverk för interdisciplinär konsumentforskning. FIK
Prop. 2000/01:135
59
har i dag ca 90 medlemmar från olika ämnesdiscipliner med represen- Prop. 2000/01:135
tanter från främst olika lärosäten i Göteborg, men också från andra
universitet och högskolor runt om i Sverige. Syftet med nätverket är
enligt initiativtagarna att bidra till att tvärvetenskaplig forskning
genereras och att samarbete över ämnesgränserna möjliggörs. Inom
ramen för FIK ordnas löpande olika slags seminarier. Konsumentverket
och Forskningsrådsnämnden har tidigare stött verksamheten vid FIK.
Ansvarig och koordinator för FIK är också är en av initiativtagarna till
CFK.
Inom ramen för de aktiviteter som den nordiska
forskningskoordinatom genomfört hittills har nätverksbyggande varit en
viktig del. Det finns en databas med kontaktpersoner som drivs av
Nordiska Ministerrådets konsumentsektor och regeringen anser att det
finns skäl att, om så är möjligt, överväga att sammankoppla FIK med det
nordiska registret.
Regeringens bedömning: Konsumentverket behöver kunna ta del av
den konsumentforskning som bedrivs på ett mera effektivt sätt. Ett
vetenskapligt råd bör därför inrättas vid myndigheten från och med 2002.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns ett stort behov av att
på ett bra sätt kunna ta del av forskningsresultat vid universitet och
högskolor. En förutsättning för att potentiella avnämare skall kunna ta
del av resultaten är att det finns goda kanaler för detta. Konsumentverket
är som central konsumentmyndighet en av de centrala avnämarna av
resultaten av konsumentforskningen. För att Konsumentverket skall
kunna ta del av konsumentforskningen på ett mera effektivt sätt bör ett
vetenskapligt råd inrättas vid myndigheten från och med år 2002. Dess
uppgift bör i första hand inriktas på att vara en mötesplats för forskare
och praktiker och därigenom kunna hjälpa myndigheten att ta del av
relevanta forskningsresultat. Sådan information behövs som underlag för
verksamheten och för rapporteringen till regeringen i olika frågor.
Formerna för hur detta vetenskapliga råd bör arbeta kommer att utredas
närmare i samverkan med Konsumentverket.
Regeringens bedömning: Begreppet konsumentforskning bör stärkas i
Europa.
Kommitténs förslag: Ett europeiskt institut eller centrum för
konsumentforskning bör upprättas och stödjas av EU.
Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks av Forsknings-
rådsnämnden. Förslaget avstyrks av Svenska Fondhandlareföreningen
och Sveriges Reklamförbund.
60
Skälen för regeringens bedömning: Begreppet konsumentforskning Prop. 2000/01:135
är i dag etablerat i samtliga nordiska länder, men i många andra länder
inom Europa är det ännu så länge sämre beställt med detta. Trots det
bedrivs givetvis en mängd forskning runt om i Europa på olika lärosäten
som behandlar konsumenternas situation utifrån konsumenternas eget
perspektiv. Regeringen anser därför att det finns goda förutsättningar för
att begreppet konsumentforskning skall kunna stärkas inom Europa.
EU stödjer forskning via s.k. ramprogram. I det femte ramprogrammet
för forskning och teknisk utveckling (1998-2002) nämns inte
konsumentforskning explicit. Däremot ges stöd till forskning kring t.ex.
livsmedel, kost och hälsa inom temat ”Livskvalitet och förvaltning av
levande resurser”. I kommissionens förslag till ett nytt ramprogram
(2002— 2006) föreslås ett tema kring forskning om livsmedelssäkerhet
och hälsorisker. Det är regeringens bedömning att dessa teman i
ramprogrammen bidrar till att stärka konsumentforskningen i Europa.
Det nordiska samarbetet har stor betydelse och olika gemensamma
nordiska aktiviteter har redan genomförts för att fästa kommissionens
uppmärksamhet på frågan. Den nya forskningskoordinator som anställts
av konsumentsektom inom Nordiska Ministerrådet kommer att som en
viktig uppgift ha att arbeta för att konsumentforskningens ställning i
Europa stärks.
Däremot anser regeringen att tiden ännu inte är mogen för att man
skall kunna verka för att det skall inrättas ett europeiskt centrum för
konsumentforskning. Inom EU:s institutioner existerar ännu knappast
konsumentforskning som begrepp och ett första steg för att stärka
konsumentforskningens ställning är att verka för att etablera begreppet
som sådant. Först när detta är gjort kan man börja arbeta för att förbättra
möjligheterna till finansiering av konsumentforskning, för nätverks-
byggande osv.
Regeringens bedömning: Prisinformationslagen (1991:601) bör bli
föremål för en bred översyn, i vilken bl.a. frågan om lagens
tillämpningsområde bör utredas närmare. Regeringen beslutar därför
denna dag att en utredning med detta uppdrag tillsätts.
Kommitténs förslag: Prisinformationslagen görs tillämplig på
samtliga finansiella tjänster och Konsumentverket ges rätt att meddela
närmare föreskrifter om hur och var prisinformation skall lämnas.
Remissinstanserna: Beträffande kommitténs förslag att göra
prisinformationslagen tillämplig på samtliga finansiella tjänster avstyrker
Hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget. Marknadsdomstolen
påpekar vissa brister i förslaget och menar att det bör övervägas
ytterligare. Kommerskollegium har inget att erinra mot förslaget.
61
Konsumentverket anser att den utvidgning av lagen som kommittén Prop. 2000/01:135
föreslår kan vara ett viktigt instrument för att successivt förbättra
företagens information till konsumenterna. Allmänna reklamations-
nämnden instämmer i kommitténs förslag. Juridiska fakultetsnämnden
Stockholms universitet tillstyrker förslaget, men påpekar att det bör följas
av preciserade regler. Konkurrensverket påpekar bl.a. att man saknar en
analys av konsekvenserna för konkurrensen. Tyresö kommun tillstyrker
förslaget. Finansbolagens förening tillstyrker förslaget, men menar att
bestämmelsen inte skall gå utöver gällande eller kommande EG-regler.
Fondbolagens Förening menar att gällande regler tillgodoser prisinfor-
mationslagens uppgiftskrav. Landsorganisationen i Sverige tillstyrker
förslaget. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget. Svenska Fond-
handlareföreningen avstyrker principiellt förslaget, men anmärker att
frågan ligger på gränsen av eller utanför deras ansvarsområde. Sveriges
Aktiesparares Riksförbund och Sveriges Konsumentråd tillstyrker
förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Prisinformationslagen
(1991:601) var föremål för en översyn i samband med genomförandet av
Europaparlamentets och Rådets direktiv (98/6/EG) av den 16 februari
1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som
erbjuds konsumenter. Förslag till ändringar i lagen redovisades i
promemorian Ändringar i prisinformationslagen (1991:601), Ds 1999:40.
Promemorian remissbehandlades och regeringen överlämnade därefter i
januari 2000 propositionen Obeställd reklam m.m. (prop. 1999/2000:40)
till riksdagen. Lagändringarna trädde i kraft den 1 maj 2000.
I samband med lagstiftningsarbetet uppkom frågor som regeringen
ansåg borde bli föremål för vidare översyn. I promemorian föreslogs bl.a.
att lagens tillämpningsområde skulle breddas till att omfatta produkter
och inte vara begränsad till varor och tjänster. Förslaget föranleddes inte
av EG-direktivet. Regeringen konstaterade i propositionen att en sådan
utvidgning skulle kräva ytterligare ändringar i lagen och att konsekven-
serna av sådana ändringar är svåra att överblicka. Regeringen föreslog
därför att ändringarna skulle anstå till ett senare tillfälle.
I den lagrådsremiss som föregick propositionen föreslog regeringen att
jämförpris skulle anges för sådana produkter som det finns särskilda
beräkningsgrunder för, dvs. en utvidgning i förhållande till gällande
bestämmelse som endast omfattar varor. Regeringen konstaterade dock i
propositionen att i vilka fall praktiska och adekvata beräkningsgrunder
kan användas för att bestämma jämförpris för tjänster behöver
undersökas närmare. Detsamma gäller enligt regeringen för sådana
viktiga nyttigheter för konsumenter som t.ex. elektrisk kraft. Regeringen
anförde att man avser att låta utreda frågan.
Kommittén har föreslagit att prisinformationslagen görs tillämplig på
samtliga finansiella tjänster, dvs. alla nyttigheter som tillhandahålls
konsumenter av finansiella institut och att Konsumentverket ges en
generell rätt att meddela närmare föreskrifter om hur och var pris-
information skall lämnas.
Tidigare har Utredningen om konsumenträttigheter i IT-samhället
föreslagit att prisinformationslagen skall anpassas till de särskilda
förhållandena vid handel på Internet (se betänkandet Konsumenterna och
62
IT - en utredning om datorer, handel och marknadsföring, SOU Prop. 2000/01:135
1999:106).
Som framgått ovan har frågan om en breddning av prisinformations-
lagens tillämpningsområde relativt nyligen aktualiserats från flera håll.
Av de redovisade förslagen framgår att det finns ett behov av en djupare
analys. Mot denna bakgrund beslutar regeringen denna dag att
bemyndiga konsumentministem att tillkalla en särskild utredare för att
göra en översyn av prisinformationslagen.
Regeringens bedömning: Prisjämförelser är ett värdefullt verktyg för
att stärka konkurrensen och ge konsumenterna lägre priser.
Regeringen överväger därför att ge berörda myndigheter i uppdrag att
arbeta vidare med olika typer av prisjämförelser för specifika
varugrupper. Regeringen avser vidare att ge Konsumentverket i
uppdrag att bilda en idégrupp tillsammans med andra aktörer som
arbetar med frågor rörande principer för prisjämförelser och
prisinformation för att komma med förslag på hur det fortsatta arbetet
skall bedrivas. Regeringen avser slutligen att arbeta för att Europeiska
kommissionen fortsätter att publicera sina prisjämförelser och att
metoderna för dessa undersökningar förfinas.
Skälen för regeringens bedömning
Konsumentverkets matkostnadsundersökningar
Konsumentverket genomför i samarbete med de lokala konsument-
vägledama sedan 1993 regelbundna mätningar av vad näringsberäknade
matkorgar kostar för några olika familjetyper. Matkorgen omfattar
omkring 280 varor (varav några ekologiska) som prismäts i butiker runt
om i landet. Urval av orter, antalet butiker och varor har varierat över
tiden. Syftet med undersökningarna är att göra hushållen mer pris-
medvetna genom att visa vilka skillnader som kan föreligga beroende på
i vilken butik på orten man väljer att göra sina inköp. Om konsumenterna
blir mer prismedvetna, ökar också konkurrensen mellan butikerna, vilket
kan leda till sänkta priser. Det har också visat sig att mätningarna har en
viss prispressande effekt när de upprepas flera gånger på samma ort.
Matkostnadsundersökningama som gjordes under år 2000 visar att
månadskostnaden för dagligvaror kan skilja upp emot 1 000 kronor för
en barnfamilj på fyra personer beroende på i vilken butik man handlar sin
mat. Prisskillnaden mellan den dyraste och den billigaste butiken varierar
och avspeglar bl.a. hur differentierade butikssammansättningen är på
orten.
År 2000 gjorde Konsumentverket även en undersökning av pris och
utbud på ekologiska varor. Undersökningen visar att det i dag finns god
möjlighet att handla stora delar av livsmedlen ekologiskt, men att utbudet
varierar mellan livsmedelsgrupper och butikskedjor. Det föreligger också
stora prisskillnader mellan den ekologiskt producerade maten och
63
motsvarande livsmedel som inte marknadsförs som ekologiska. För en Prop. 2000/01:135
familj som endast vill köpa ekologiska basvaror innebär det en ökning av
matkostnadema med 4-5 procent.
Övriga myndigheters arbete med prisjämförelser
Under 2000 har Konkurrensverket, NUTEK och Kommerskollegium
genomfört en undersökning som syftade till att kartlägga varför det finns
prisskillnader mellan Sverige och de övriga medlemsstaterna i EU
(Sverige - en del av EU:s inre marknad, varför kvarstår prisskillnader?
KKV:s rapportserie, 2000:3). Av undersökningen framgår att den totala
prisnivån i Sverige är 21 procent högre än den genomsnittliga nivån i
EU. Bilden av prisnivån för de olika varu- och tjänsteområden som ingår
i den privata konsumtionen är dock splittrad. I rapporten görs en närmare
analys av fyra produktområden med särskilt hög relativ prisnivå.
Konkurrensverket har även gjort en egen undersökning angående
prisnivån i Sverige jämfört med OECD (Varför är de svenska priserna så
höga? KKV:s rapportserie, 2000:2). I rapporten konstateras att Sveriges
prisnivå har legat ca 30 procent över prisnivån i OECD under 1990-talet.
Drygt hälften av denna skillnad kan, enligt verket, förklaras av faktorer
såsom skillnader i BNP per capita, skatter, kostnader för arbetskraft och
förändringar i växelkursen. Resten av skillnaden bedöms till största delen
bero på bristande konkurrens på den svenska marknaden, vilket leder till
högre priser.
Konkurrensverket fick vidare i mars 2000 i uppdrag att utföra
regionala prisnivåundersökningar av dagligvaror, bensin och
byggmaterial. Undersökningarna syftar till att klarlägga konkurrensför-
hållandena i Sverige genom att med statistisk säkerhet kunna kvantifiera
och säkerställa eventuella regionala prisskillnader samt analysera de
viktigaste förklaringsfaktorema bakom dessa. Prismätningama baseras på
EAN-koder från ett urval av landets butiker enligt en metod utvecklad av
Statistiska centralbyrån. Uppdraget redovisas slutligt under hösten 2001.
Övriga initiativ
Regeringen har tidigare lämnat uppdrag till olika aktörer att undersöka
hur prisnivåerna på olika varor i Sverige ligger i förhållande till övriga
EU-länder samt hur avsaknaden av parallellimport från länder utanför
EU kommer att påverka prisbildningen i Sverige. Dessa uppdrag har
slutförts och redovisats till regeringen och kommer att ingå i den
uppföljning som planeras inom Regeringskansliet. Regeringen har vidare
nyligen påbörjat ett projekt som syftar till att undersöka om
Öresundsbron har några effekter på konsumentpriserna i Skåne. Projektet
löper över tre år och avrapporteras en gång i halvåret. Ett första resultat
presenterades i mars 2001 och visar att förbindelsen inte haft någon
priseffekt samt att konsumentpriserna i Skåne utvecklats på samma sätt
som i övriga Sverige.
En internationell prisstudie av varumärkesskyddade varor, som
gemensamt finansierats gemensamt av den svenska och den brittiska
regeringen, presenterades i april 2001. Studien, som omfattade omkring
64
130 produkter i Sverige, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA, Prop. 2000/01:135
visade att inget land alltid är dyrast eller alltid billigast. Sverige och
Storbritannien framstår dock som högprisländer i jämförelse med de
övriga och det framgår tydligt av studien att svenska konsumenter kan
tjäna mycket pengar på att handla vissa produkter över gränserna.
Europeiska kommissionen genomför sedan flera år tillbaka pris-
jämförelser mellan EU-ländema. Prisnivån i Sverige har sjunkit sedan
inträdet i EU, men ligger ännu på en oacceptabelt hög nivå.
Kommissionens jämförelser är ett bra verktyg för att se var det
fortfarande finns hinder på den inre marknaden. Sverige måste därefter
som medlemsland själv gå vidare med den information som kan hämtas
från jämförelserna och undersöka vissa områden närmare.
Kommissionens arbete med prisjämförelser är viktigt och regeringen
kommer därför att arbeta för att kommissionen fortsätter att publicera
sådana jämförelser och att metoderna förfinas.
Post- och telestyrelsen (PTS) har enligt sin instruktion i uppdrag att
årligen redovisa utvecklingen på telemarknaden med avseende bl.a. på
prisutvecklingen för olika abonnentkategorier och för olika regioner i
landet. PTS tillhandahåller, i samarbete med företaget Cintlndex, också
en teleräknare, som är en interaktiv prisjämförelse där konsumenten kan
ange hur han eller hon använder telefon och Internet för att på så sätt fa
reda på vilka prisskillnader som finns mellan olika operatörer.
Olika intresseorganisationer genomför också olika typer av
prisjämförelser, t.ex. Pensionärernas Riksorganisation och Motormännen.
Uppdrag att göra fortsatta prisjämförelser
Regeringen anser att prisjämförelser av olika slag är ett effektivt redskap
genom att de sätter fokus på prisskillnader och att de därmed far
förmodas öka konkurrenstrycket genom att de ger en större möjlighet för
konsumenterna att välja ett billigare alternativ framför ett dyrare. Ett
sådant ökat konkurrenstryck kan innebära att priserna pressas nedåt.
Regeringen överväger därför att ge uppdrag till olika berörda
myndigheter att undersöka prisnivåerna på de produktgrupper där det kan
firmas anledning att tro att det finns utrymme för prissänkningar.
Områdena kommer att väljas ut på grundval av tidigare gjorda
prisjämförelser eller signaler från t.ex. konsumenter, organisationer eller
media.
Det finns ett behov av att vidare analysera de resultat som
framkommer i Konkurrensverkets studie om regionala prisjämförelser.
Regeringen överväger därför att ge Konsumentverket och Konkurrens-
verket ett sådant uppdrag. I uppdraget bör ingå att göra analyser om
butiksstrukturer, dvs. om konsumenten kan tjäna på att handla i butik
med ständigt lågt pris eller på stormarknader. Dessutom bör ingå att göra
analyser utifrån butikens sortiment och geografiska läge och om och i så
fall hur mycket en konsument kan tjäna på att alltid handla
kampanjvaror.
Regeringen avser slutligen att ge Konsumentverket i uppdrag att bilda
en idégrupp tillsammans med andra aktörer, såsom intresseorganisationer
och näringslivsrepresentanter. Gruppen bör ha till uppgift både att
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 135
komma med idéer som kan föra regeringens arbete framåt och att ta egna Prop. 2000/01:135
initiativ.
Regeringens bedömning: Den pågående liberaliseringen av tjänster i
allmänhetens intresse bör fortsätta eftersom den leder till lägre priser
och större valfrihet. Det är samtidigt viktigt att konsumentpolitiken
utvecklas i samma takt och att tillgång för alla säkras.
Skälen för regeringens bedömning: Under senare år har fler och fler
tjänster som tidigare tillhandahållits i offentlig regi utsatts för
konkurrens. Verksamheterna har mer och mer kommit att utföras
antingen av privata företag eller av statliga eller kommunala bolag på
kommersiell basis. Tendensen har varit densamma över hela Europa.
Syftet har varit att rationalisera och effektivisera verksamheten, att bättre
ta tillvara resurser och sänka kostnader och priser. Förändringen har
normalt inte inneburit att staten eller kommunerna har släppt kontrollen
över tjänster som har ett allmänt intresse, men att kontrollen sker i nya
former. Utvecklingen har lett till stora förändringar och också påverkat
medborgarnas roll som konsumenter. Förändringsprocessen har i många
fall varit positiv, men den har även skapat problem. I vissa fall har stora
kunder kunnat förhandla sig till gynnsamma priser, medan priserna eller
villkoren har försämrats för enskilda konsumenter och småföretag.
En fråga är också om privata företag kan avkrävas samma sociala
ansvar som normalt har förväntats av offentliga organ och myndigheter.
Förändringarna av verksamheten och närmandet mellan offentlig och
privat tjänsteproduktion kom betyda att nya regler måste tillskapas för att
skydda konsumenternas intressen och att tidigare offentligrättsliga eller
privaträttsliga regler måste anpassas till den nya situationen.
Den avreglering som förekommit i Sverige har i många fall sin grund i
EG-direktiv, medan Sverige i andra fall har gått steget före övriga EU-
länder. Inom EU diskuteras för närvarande huruvida gemensamma regler
för olika typer av offentliga eller allmänna tjänster bör tillskapas. Många
tjänster av detta slag tillhandahålls över nationsgränserna, t.ex.
teletjänster och leverans av energi. Det är då viktigt att samma eller
likartade regler gäller inom hela unionen.
Ett område av särskilt intresse är tidigare monopol, bl.a. elmarknaden,
järnvägstrafik, post- och telemarknaden, som nu har öppnats för
konkurrens från privata företag. Dessa tjänster har redan tidigare
tillhandahållits i marknadsliknande former. Det innebär normalt att de
omfattas av de olika regler till skydd för konsumenter som har utvecklats
de senaste årtiondena. Man kan också tala om att individuella avtal redan
tidigare ingåtts med konsumenterna och att branschöverenskommelser
66
har utvecklats, i många fall framförhandlade i samråd med
Konsumentverket/KO. Det råder normalt ingen tveksamhet om att den
som tillhandahåller dessa tjänster är att anse som näringsidkare.
Ett annat område är sådana tjänster som tidigare tillhandahållits av
kommuner eller andra offentliga organ och som numera kan utföras av
privata foretag och ha kommersiella inslag. Som exempel kan nämnas
barnomsorg, färdtjänst, hemtjänst och äldreomsorg, hälso- och sjukvård
samt skola. I och med att verksamheten har kommit att konkurrens-
utsättas och utföras i mer marknadsliknande former har även konsu-
mentens intressen och behov kommit att uppmärksammas.
Ett tredje område utgörs av sådan verksamhet som renhållning och
sotning som sedan länge har utförts åt kommuner av privata företag på
entreprenad. Sotningsverksamheten är just nu föremål för en översyn
genom Utredningen om en översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03,
Dir. 1999:94).
Av särskilt intresse från konsumentskyddssynpunkt är de s.k.
nödvändighetstjänsterna (även kallade allmännyttiga tjänster). Även om
begreppet är oklart och definitionen varierar över tiden brukar hit räknas
sådana tjänster som är nödvändiga för att konsumenterna skall kunna
klara sig och leva ett drägligt liv. Dit hör leverans av el, vatten och gas
samt hälso- och sjukvårdstjänster. Till området kan även, som kommittén
anser, räknas allmänna transporter, telekommunikation, försäkringar och
grundläggande banktjänster samt numer möjligen tillgång till Internet.
För nödvändighetstjänsterna är utmärkande att de skall vara tillgängliga
för alla och att individer eller grupper inte får diskrimineras.
Prop. 2000/01:135
Tjänster i allmänhetens intresse - en aktuell fråga även inom EU
År 1996 publicerade Europeiska kommissionen ett meddelande om
tjänster i allmänhetens intresse, som bl.a. utpekar telekommunikationer,
post, transporter och elektricitet som tjänster i allmänhetens intresse. I
september 2000 kom ett nytt meddelande från kommissionen om tjänster
i allmänhetens intresse. Kommissionen menar bl.a. att nationella
myndigheter under särskilda omständigheter kan ge särskilda operatörer
exklusiva rättigheter.
En allmän debatt hölls om frågan på inre marknads-, konsument- och
turismrådet den 28 september 2000. På rådsmötet den 30 november
antogs en deklaration (uttalande) om tjänster i allmänhetens intresse.
Uttalandet handlar om förhållandet mellan fördragets bestämmelse om
tjänster i allmänhetens intresse (artikel 16) och de regler som behandlar
konkurrens-, statsstöds- och inremarknadsffågor.
Europeiska rådet i Nice antog slutsatser som noterar kommissionens
meddelande och godkänner rådets uttalande och som i övrigt innebär att
rådet och kommissionen uppmanas att fortsätta sitt arbete i enlighet med
dessa riktlinjer och bestämmelserna i artikel 16 i fördraget.
Kommissionens avsikt att i nära samarbete med medlemsstaterna
överväga metoder som säkerställer större förutsägbarhet och ökad
rättssäkerhet vid tillämpningen av konkurrensrätten i samband med
tjänster i allmänhetens intresse noteras. Rådet och kommissionen skall
avlägga rapport vid Europeiska rådets möte i december 2001.
67
Prop. 2000/01:135
Regeringens bedömning: Både ett konsument- och ett medborgar-
perspektiv bör anläggas när man studerar de marknader som nyligen
öppnats för konkurrens. Frågan bör diskuteras i det råd för konsu-
mentfrågor som bör inrättas i Regeringskansliet.
Skälen för regeringens bedömning: Flera olika regelverk är
tillämpliga på de ovan nämnda tjänsteområdena. Det är i sammanhanget
viktigt att skilja på offentligrättslig reglering, marknadsrättslig reglering
och civilrättslig reglering.
De områden som beskrivs ovan är genom olika regelverk föremål för
offentligrättslig reglering. Härmed avses rättsförhållandet mellan det
allmänna (stat och kommun) och enskilda (juridiska och fysiska
personer). Den offentliga rätten innefattar även rättsförhållandet mellan
olika offentliga organ.
Även den marknadsrättsliga konsumentskyddande regleringen är till
stor del tillämplig på de nya marknaderna. Lagstiftningen syftar till att
skydda konsumenterna som kollektiv. Bland den marknadsrättsliga
lagstiftningen kan nämnas marknadsföringslagen (1995:450), lagen
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och prisinfor-
mationslagen (1991:601). En förutsättning för att marknadsföringslagen
skall vara tillämplig är att den som marknadsför en produkt kan betraktas
som näringsidkare, men lagstiftningen har i praxis getts en tämligen bred
räckvidd. Marknadsdomstolen har exempelvis uttalat att en kommun som
annonserade om gymnasieutbildning i en dagstidning är näringsidkare i
lagens mening (MD 1994:1).
När det gäller konsumenternas individuella rättigheter och skyldigheter
p.g.a. avtal med näringsidkare, dvs. den civilrättsliga regleringen, bör
särskilt nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716). Lagen har emellertid
ett relativt snävt tillämpningsområde och är knappast tillämplig på de här
aktuella områdena, annat än analogivis.
Det finns ingen klar gräns mellan de offentligrättsligt reglerade
områdena och de rättigheter och skyldigheter som grundas på civilrättslig
lagstiftning. Ett visst klargörande innebär rättsfallet NJA 1998 s. 656 (I).
I målet yrkade vårdnadshavaren till två barn som varit placerade i den
kommunala barnomsorgen att kommunen skulle återbetala de erlagda
bamomsorgsavgiftema eftersom det fanns mögel i lokalerna. Högsta
domstolen konstaterade att frågan om rätt för kommunmedlemmar att
tilldelas barnomsorgsplats för sina barn och frågan om taxan för
kommunens barnomsorg faller inom området för offentlig förvaltning
med karaktär av myndighetsutövning och kan därför inte bli föremål för
avtal. Högsta domstolen anförde dock vidare att när en barnomsorgsplats
väl tas i anspråk uppkommer ett ömsesidigt förpliktande
avtalsförhållande mellan parterna. Av Högsta domstolens resonemang
följer således att den kommunala barnomsorgen rymmer moment av
såväl offentligrättsligt reglerade förhållanden som ömsesidigt för-
pliktande avtal. Resonemanget torde kunna göras gällande på fler
områden än den kommunala barnomsorgen och får då till följd att
civilrättsliga regler får betydelse på flera av de aktuella tjänsteområdena.
68
Vilka principiella slutsatser som kan dras utifrån rättsfallet är föremål för Prop. 2000/01:135
diskussion.
Att civilrättsliga regler alltså far ökad betydelse får dock inte leda till
att medborgarperspektivet i den politiska diskussionen går förlorat. Det
vore enligt regeringens mening olyckligt med en utveckling som ensidigt
betonar konsumentrollen på bekostnad av rollen som medborgare. En
vanlig kritik som riktas mot begreppet kund eller konsument är att det
inte pekar på det medansvar och den delaktighet i tjänsternas utformning
som den som tar emot offentliga tjänster har. Den idealtypiske kunden
visar sitt missnöje genom att byta producent, medan den idealtypiske
brukaren bl.a. påverkar beslutsfattarna att förbättra den befintliga verk-
samheten (se t.ex. ”Demokrati och brukarutvärdering” av Magnus
Dahlberg och Evert Vedung, Studentlitteratur 2001).
Även vad gäller tjänster där den offentliga finansieringen numera är
begränsad kan ett allmänintresse finnas. Inom ramen för de rena nöd-
vändighetstjänstema finns ett allmänintresse att diskutera tjänsternas
utformning för att tillgodose allas rätt till en viss grundläggande standard.
Nivån på denna standard är självfallet en politisk fråga där alla med-
borgare har rätt att lämna synpunkter.
Enligt regeringens mening är det mot denna bakgrund angeläget att
anlägga både ett konsument- och medborgarperspektiv när man studerar
de marknader som nyligen öppnats för konkurrens. Frågan bör diskuteras
i det råd för konsumentfrågor som bör inrättas i Regeringskansliet (se
avsnitt 4.2).
Regeringens bedömning: Informationen till konsumenterna om
marknader som nyligen utsatts för konkurrens bör förbättras. Tillsyns-
myndigheternas insatser bör skärpas.
Skälen för regeringens bedömning: Riksrevisionsverket (RRV) har
under våren 2000 genomfört en enkätstudie av konsumenternas agerande
och attityder på de omreglerade el- och telemarknaderna. Resultatet av
undersökningen har publicerats i rapporten Kunden är lös! - konsu-
menternas agerande på de omreglerade el- och telemaknadema (RRV
2000:20).
Av undersökningen drar RRV slutsatsen att situationen på el-
respektive telemarknaderna är likartad. En stor del av konsumenterna
känner till omregleringen men betydligt färre har sökt information aktivt.
Vidare är det en ganska liten del som tycker att det varit lätt att jämföra
erbjudanden från bolagen, medan drygt en tredjedel inte ens försökt att
jämföra. Slutligen är det en minoritet som faktiskt bytt leverantör. Detta
kan jämföras med att runt 65 procent av dem som känner till
omregleringen uppger att de i alla fall försökt att jämföra de olika
bolagens erbjudanden.
Det finns enligt RRV en tydlig tendens till polarisering mellan aktiva
och passiva konsumenter, t.ex. i fråga om hur konsumenterna sökt
information, om de jämfört olika erbjudanden, om de bytt leverantör och
69
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 135
om de framfört eventuella klagomål. RRV redovisar en bild av en liten Prop. 2000/01:135
grupp mycket aktiva konsumenter som sökt information aktivt, som har
tyckt att det är relativt lätt att jämföra erbjudanden från olika bolag och
som varit tidigt ute med att byta leverantör. Majoriteten av
konsumenterna tar dock del av informationen passivt, avvaktar med att
byta leverantör och bryr sig ofta inte ens om att jämföra bolagens
erbjudanden. Enligt RRV:s analys är låginkomsttagare på såväl el- som
telemarknaderna mindre aktiva i sitt informationssökande och har i
mindre grad försökt jämföra olika bolags erbjudanden. Vidare har
kvinnor i mindre utsträckning än män försökt att jämföra och en mindre
andel kvinnor än män tycker att det har varit lätt. Låginkomsttagare har i
mindre utsträckning bytt leverantör. Skillnaderna är dock enligt RRV
inte helt entydiga.
Enligt RRV är det tydligt att rent ekonomiska motiv i huvudsak varit
avgörande för dem som bytt leverantör. Det är däremot sällan som ett
rent missnöje med den nuvarande leverantören tvingat fram ett byte. De
som inte har bytt har styrts av andra och mindre entydiga motiv. Studien
visar också enligt RRV att det finns hinder for konsumenterna att agera
såsom att mycket information finns tillgänglig endast via Internet samt
att många konsumenter har tyckt att det har varit svårt att jämföra och att
skatta hur mycket de skulle tjäna på att byta leverantör.
RRV har efter rapporten gått vidare med två separata studier av de
berörda tillsynsmyndigheterna på de omreglerade el- och telemark-
naderna. Vad gäller elmarknaden presenterade RRV i april 2001
rapporten Att skapa aktiva konsumenter - Energimyndighetens och
Konsumentverkets stöd till konsumenterna på elmarknaden (RRV
2001:10). RRV drar i rapporten bl.a. slutsatserna att myndigheterna har
prioriterat åtgärder for att stödja konsumenternas agerande på den
omreglerade elmarknaden lågt och att de generella mål som stats-
makterna uttalat inte har omsatts i specifika uppdrag till myndigheterna.
Vidare anför RRV att myndigheterna inte har utvecklat långsiktiga
strategier för stöd till konsumenterna på elmarknaden, utan att de snarare
har reagerat i efterhand på problem som kommit till deras kännedom.
RRV lämnar också ett antal förslag till regeringen och till
myndigheterna. RRV bedömer därvid att om regeringen vill att
myndigheterna skall ge högre prioritet åt stöd till konsumenterna på
elmarknaden måste de övergripande målen omsättas i specifika uppdrag
till myndigheterna. Regeringen bör vidare enligt RRV tillsätta
”omregleringskommittéer” med representanter for de berörda
myndigheterna inför kommande avregleringar. Dessa kommittéer bör ha
till uppgift att identifiera eventuella problem, föreslå åtgärder och
klarlägga uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna. RRV föreslår
vidare att Konsumentverket bör följa upp vilka effekter och problem som
uppstått for konsumenterna efter omregleringen av elmarknaden och att
verket bör göra sammanställningar över vilka prioriteringar myndigheten
gjort mellan åtgärder inom olika verksamhetsområden och grunden for
dessa prioriteringar. Dessa sammanställningar bör delges regeringen.
Konsumentverket bör vidare enligt RRV fortsätta sina ansträngningar for
att fa fram gemensamma branschstandarder för utformningen av elräk-
ningar och för ett jämförpris för el.
70
RRV:s rapport innehåller många värdefulla synpunkter. Regeringen Prop. 2000/01:135
drar också slutsatsen att informationen till konsumenterna angående de
marknader som nyligen utsatts och kommer att utsättas for konkurrens
måste förbättras och att tillsynsmyndigheternas insatser bör skärpas. Vad
beträffar specifika uppdrag till myndigheterna har regeringen för avsikt
att ge Konsumentverket i uppgift att genomföra systematiska studier av
de nyligen konkurrensutsatta marknaderna från ett konsumentperspektiv
(se avsnitt 11.6). Vidare menar regeringen att det är värdefullt att
Konsumentverket arbetar med branschöverenskommelser på olika
områden och uppmuntrar därför sådana initiativ från verkets sida, inte
minst vad gäller elmarknaden (jämför avsnitt 11.4). Vad slutligen gäller
jämförpris på elmarknaden är det ett problem att prisinformationslagen
(1991:601) inte är tillämplig på el. Regeringen har dock för avsikt att låta
genomföra en översyn av prisinformationslagen, särskilt med avseende
på lagens tillämpningsområde och frågan om jämförpriser (se avsnitt
10.1). Därtill bör nämnas den byrå för information och vägledning till
konsumenterna på elmarknaden som diskuteras för närvarande (se avsnitt
11.5)
Regeringens bedömning: De branschöverenskommelser som Konsu-
mentverket utarbetar tillsammans med branschorganisationer är ett
viktigt medel för att tydliggöra konsumenternas rättigheter och
skyldigheter.
Skälen för regeringens bedömning: När det gäller tjänster och
verksamheter som traditionellt har funnits på marknaden har leverantören
och kunden/konsumenten ofta ingått ett individuellt avtal där rättigheter
och skyldigheter bestämts. För att förbättra konsumenternas ställning och
för att förtydliga vad som gäller har flera olika branschöverens-
kommelser tillkommit efter förhandlingar mellan Konsumentverket/KO
och olika branschorganisationer. KO har därtill tillsynsuppgifler enligt
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
När det gäller allmännyttiga tjänster och särskilt tjänster som har
utförts av offentliga organ har det dock många gånger framstått som
främmande att diskutera i privaträttsliga termer. Av den tidigare
genomgången framgår att merparten av de olika tjänsterna inom dessa
områden regleras i speciallagstiftning. Det är därför ofta svårt för den
enskilde konsumenten/medborgaren att få klarhet i vad som gäller i ett
visst fall och hur man skall gå tillväga om man vill klaga.
I sammanhanget bör nämnas ett närliggande och aktuellt exempel på
vårdområdet. Konsumentverket har träffat en överenskommelse med
Sveriges Privattandläkarförening om avtalsvillkor m.m. för tandvård
inom privattandvården. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 januari
1999 och innehåller bestämmelser om marknadsföring, kallelse och
samråd, information om priser och behandlingsalternativ, slutande av
avtal och avbeställning, betalning, garantier, reklamationer och fel samt
klagomål och tvisthantering. Sveriges Privattandläkarförening har åtagit
71
sig att informera sina medlemmar om innehållet i överenskommelsen och Prop. 2000/01:135
att verka för att reglerna efterlevs. Överenskommelsen är enligt uppgift
den första i sitt slag på vårdområdet. Det bör noteras att den beskrivna
konstruktionen inte direkt grundar rättigheter och skyldigheter för den
enskilde konsumenten, med mindre överenskommelsen görs till
avtalsinnehåll i varje enskilt fall.
Regeringen vill mot denna bakgrund uppmuntra det arbete som
Konsumentverket utför vad gäller utarbetande av branschöverens-
kommelser och liknande i samråd med företagen i syfte att tydliggöra
konsumenternas rättigheter och skyldigheter. Detta arbete framstår som
viktigt inte minst på de ovan beskrivna nyligen konkurrensutsatta mark-
naderna.
Regeringens bedömning: Inrättandet av ett branschfinansierat organ
för information och vägledning på elområdet, med Konsumenternas
Försäkringsbyrå och Konsumenternas Bankbyrå som förebilder,
skulle utgöra ett värdefullt komplement till den lokala konsument-
vägledningen.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns mycket som talar för
en utveckling av branschfinansierade organ för hantering av klagomål
eller för information och vägledning för konsumenter. Exempel på
befintliga sådana organ är Konsumenternas Bankbyrå och Konsu-
menternas Försäkringsbyrå.
Fördelen med sådana organ är att branscherna, som finansierar
verksamheten, får ta ett eget ansvar för att skapa förtroende mellan sina
marknadsaktörer och konsumenterna. Man bygger också in en kunskaps-
och erfarenhetsåterföring, som gynnar en seriös utveckling av varor och
tjänster. Branscherna tar ett bredare samhällsansvar och kan reagera
snabbt på förändringar avseende konsumenternas behov av information
m.m. Myndigheter som ansvarar för intressebevakning m.m. inom olika
marknadsområden får genom tillskapande av gemensamma organ en
annan kontaktyta när de utövar sina uppgifter. På sikt kan den
arbetsvolym som annars faller på myndigheter och rättsväsende
reduceras.
Det finns möjligen en risk att konsumenterna kan uppfatta
branschorganen mer som motparter än som organ som respekterar och
värnar om konsumenternas rättigheter. Det är därför nödvändigt att
organen besitter en uttalad integritet och självständighet. Vad gäller
Konsumenternas Bankbyrå och Konsumenternas Försäkringsbyrå
garanteras dessa egenskaper genom att de drivs i form av stiftelser.
Respektive styrelse består av företrädare för Konsumentverket,
Finansinspektionen och näringslivet. Myndigheternas representanter är i
majoritet i respektive styrelse och innehar i båda fallen ordförandeposten.
Konsumentpolitiska kommittén har föreslagit att sådan
rådgivningsverksamhet införs också på elområdet. Bransch-
72
organisationen Svensk Energi, Konsumentverket och Statens energi- Prop. 2000/01:135
myndighet har under våren 2001 fört förhandlingar i avsikt att inrätta en
rådgivningsbyrå med Konsumenternas Bankbyrå och Konsumenternas
Försäkringsbyrå som förebilder. Avsikten är således att byrån skall
finansieras av branschen, medan staten genom de båda myndigheterna
skall ha ett avgörande inflytande på verksamheten genom innehav av en
majoritet av platserna i en kommande styrelse. Verksamheten, som
kommer att bestå i såväl telefonrådgivning som information via Internet,
skulle, under förutsättning att parterna kommer överens, kunna påbörjas
under hösten 2001.
Regeringens bedömning: Konsumentverket bör fa i uppdrag att i
samarbete med Konkurrensverket och de olika sektorsmyndighetema
från ett konsumentperspektiv genomföra systematiska studier av
marknader som nyligen öppnats för konkurrens
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Statskontoret påpekar att ett sådant uppdrag bör
ges till Konkurrensverket, eller till regleringsmyndigheterna, i samarbete
med Konsumentverket. Riksrevisionsverket menar att alla myndigheters
uppgifter behöver motiveras och preciseras. Konsumentverket tillstyrker
förslaget. Konkurrensverket tillstyrker förslaget, men påpekar att
särskilda resurser behöver tillföras. Hyresgästernas Riksförbund
tillstyrker förslaget. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt anför att
man inte har något emot förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: De nya marknaderna förändras i
snabb takt och nya valmöjligheter för konsumenterna uppstår efterhand.
Utvecklingen kan komma att ställa krav på såväl egenåtgärder från
näringslivets sida som på konsumentpolitiska åtgärder.
Regeringen finner, liksom kommittén, att det finns skäl att mer
långsiktigt studera vilka effekter som uppstår för konsumenterna då
marknader öppnas för konkurrens. Sådana studier skulle vara ett
värdefullt instrument vid bedömningen av vilka konsument- eller
näringspolitiska åtgärder det finns behov av och kan samtidigt ge
näringslivet värdefull information om vad som krävs i form av
egenåtgärder.
Enligt regeringens mening är det lämpligt att ge Konsumentverket
ansvaret för studierna. Samarbete bör därvid ske med Konkurrensverket
och de olika sektorsmyndigheter som berörs av respektive område. Bland
remissinstanserna har invänts att ansvaret för genomförande av sådana
studier borde ligga på sektorsmyndighetema. Regeringen anser dock att
det är viktigt att studierna utarbetas från ett tydligt konsumentperspektiv
och att det därför ligger ett värde i att Konsumentverket har en central
roll i arbetet.
73
12
Regeringens bedömning: Miljömärkning och etisk märkning är
viktiga verktyg for att konsumenterna skall kunna göra väl överlagda
val på marknaden. Frågor som gäller statens engagemang i den
nordiska miljömärkningen Svanen bör behandlas i samband med att
regeringen återkommer till riksdagen angående konsument- och
miljöfrågor. Medel bör avsättas för att organisationer skall kunna söka
medel för att utveckla kriterier för olika former av miljömärkning och
etisk märkning, framför allt vad beträffar livsmedel.
Kommitténs förslag: Konsumentpolitiska kommittén har lämnat
förslag om formerna för det fortsatta statliga engagemanget i Svanen i
sitt delbetänkande nordisk miljömärkning - det statliga engagemanget
(SOU 1999:145).
Skälen för regeringens bedömning: Miljömärkning ger konsu-
menterna möjlighet att aktivt välja ett ur miljöhänseende bättre alternativ
och därigenom också påverka produktutvecklingen i en mer miljövänlig
riktning. Det finns flera olika märkningsordningar för s.k. frivillig,
positiv miljömärkning: Svanen, EU-blomman och Bra miljöval är några
exempel.
Märkningsordningen Svanen tillkom efter att Nordiska Ministerrådet
1989 beslöt att inrätta ett gemensamt nordiskt system för frivillig positiv
miljömärkning av produkter. Svanen är ett framgångsrikt system som för
närvarande omfattar 53 olika produktgrupper. Den svenska förvaltningen
av Svanen och EU-blomman sker i ett för ägarna (staten och SSR -
Sveriges Standardiseringsråd) icke vinstdrivande bolag, SIS Miljö-
märkning AB.
En utvärdering av Svanen har nyligen genomförts av en arbetsgrupp
inom Nordiska Ministerrådet (Utvärderingen av den nordiska miljö-
märkningen Svanen ur konsument- och miljöperspektiv, Tema Nord-
rapport 2001:522). Utvärderingen innefattade dels en undersökning av
konsumenternas kunskaper, attityder, beteenden och behov gällande
miljöinformation, dels en undersökning av Svanens miljöeffekter. Mot
bakgrund av dessa undersökningar har arbetsgruppen föreslagit en
strategi för Svanen i framtiden. Utvärderingen och den föreslagna
strategin behandlas för närvarande inom Nordiska Ministerrådet.
Regeringen avser som tidigare nämnts att göra en uppföljning av
skrivelsen Konsumenterna och miljön (skr. 1997/98:67, bet. 1997/98:
LU21, rskr. 1997/98:220) och då också återkomma till riksdagen. Frågor
som handlar om hur det statliga engagemanget i miljömärknings-
verksamheten framgent skall se ut och hur miljömärkningen kan
utvecklas och få en större spridning behandlas mer naturligt i detta
sammanhang.
Etisk märkning är ett viktigt medel för att konsumenter som vill göra
val utifrån etiska aspekter också skall kunna göra det. Frågan om etisk
märkning av dagligvaror behandlas i avsnitt 5.4.
De frivilligorganisationer som ansvarar för olika former av märknings-
ordningar har behov av ökade medel för att utveckla kriterierna för dessa
74
märkningar for att märkningarna skall kunna få en ökad spridning. Medel Prop. 2000/01:135
bör därför avsättas för att organisationer skall kunna söka medel för att
utveckla kriterier för olika former av miljö- och etisk märkning, framför
allt vad beträffar märkning av livsmedel.
Regeringens förslag: Målen för Konsumentverkets verksamhet skall
vara följande:
- Konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas,
inflytandemålet.
- Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt, hushållningsmålet.
- Konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, säkerhetsmålet.
- Sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling, miljömålet.
- Konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning, information och
utbildning, kunskapsmålet.
Dessa mål skall vara styrande för såväl Konsumentverkets nationella
konsumentpolitiska arbete som för verkets arbete i EU och andra
internationella forum.
Kommitténs förslag: Kommittén förslår att Konsumentverkets
utrednings- och analysverksamhet bör utvecklas och förstärkas.
Kommittén föreslår också att regeringen bör se över möjligheten att
föra över vissa av Konsumentverkets uppgifter till andra myndigheter, i
syfte att renodla verksamheten vid myndigheten. Kommittén redovisar
härunder ett antal olika områden där man ser möjligheter att föra över
vissa uppgifter till andra myndigheter. De aktuella områdena är
kommersiell service, lagstiftning om TV-signaler, föreskrifter om det
europeiska miljömärkningssystemet, energifrågor, varuprovningar samt
beräkningar av merkostnader för specialkost.
Remissinstanserna: Förslaget att utveckla och förstärka Konsument-
verkets utrednings- och analysverksamhet tillstyrks av SWEDAC,
Konsumentverket, Malmö och Göteborgs kommuner samt Sveriges
Reklamförbund.
Förslaget att regeringen bör göra en översyn av Konsumentverkets
verksamhet i syfte att renodla verksamheten genom att föra över vissa av
verkets uppgifter till andra myndigheter tillstyrks i sin helhet av
Göteborgs kommun, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och
Sveriges Reklamförbund. Övriga remissinstanser som kommenterat för-
slaget tillstyrker respektive avstyrker att en överföring görs av vissa
enskilda uppgifter.
75
Skälen för regeringens förslag
Konsumentverket
Prop. 2000/01:135
Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten på konsu-
mentområdet och har ett huvudansvar för att genomföra den statliga
konsumentpolitiken. Målen för verksamheten vid myndigheten bör
därför anpassas till de fem övergripande målen för konsumentpolitiken.
Vad gäller hushållsekonomiska frågor är det verkets uppgift att hjälpa
hushållen att använda sina resurser, dvs. tid, pengar och kunskaper på
bästa sätt. Produktsäkerhet är ett annat viktigt område för verket, som
bl.a. genomför marknadskontroller och deltar i standardiseringsarbetet i
Sverige och internationellt. Inom ramen för miljömålet granskar verket
bl.a. produkters påverkan på miljön. En central uppgift för verket är den
rättsliga marknadsbevakningen där verket och KO har till uppgift att
övervaka att företagen följer de lagar och spelregler som gäller på
marknaden.
Kommittén förslår att verkets utrednings- och analysverksamhet bör
utvecklas och förstärkas. Regeringen instämmer i att utrednings- och
analysverksamheten är en viktig funktion och att den bör utvecklas
kontinuerligt. Denna verksamhet är viktig bl.a. för att ge regeringen
beslutsunderlag i olika frågor.
När det gäller Konsumentpolitiska kommitténs förslag att regeringen
bör se över möjligheterna att föra över vissa av verkets uppgifter till
andra myndigheter konstaterar regeringen att kommitténs analys inte är
tillräckligt omfattande för att regeringen skall kunna göra någon sådan
omfördelning av arbetsuppgifter i dagsläget. Regeringen för inom ramen
för myndighetsdialogen en löpande diskussion med Konsumentverket om
vilken inriktning verksamheten skall ha och vilka prioriteringar som bör
göras. Inom Regeringskansliet förs även löpande diskussioner om hur
uppgifterna mellan myndigheterna bör fördelas. Det finns också skäl att
diskutera frågor av detta slag inom det råd för konsumentfrågor som
omnämns i avsnitt 4.2.
Övriga myndigheter inom politikområdet Konsumentpolitik
Utöver Konsumentverket finns ytterligare två myndigheter och en
domstol inom politikområdet Konsumentpolitik. Deras uppgifter och
verksamhet beskrivs i det följande.
Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamationsnämnden har bl.a. till uppgift att pröva tvister
mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan
nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk
(konsumenttvister) och att ge rekommendation om hur sådana tvister bör
lösas. Nämnden skall också yttra sig i konsumenttvister på begäran av
domstol, stödja den kommunala konsumentverksamhetens medling i
konsumenttvister genom bl.a. utbildning, rådgivning och information,
samt informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
76
I sin prövning av konsumenttvister är nämnden obunden av de Prop. 2000/01:135
konsumentpolitiska målen. Genom nämndens verksamhet tillhandahålls
dock konsumenterna ett förfarande genom vilket de kan få sina tvister
prövade på ett snabbt, enkelt, kostnadsfritt och rättssäkert sätt.
Reklamationsnämndens verksamhet medverkar därigenom till att stärka
konsumenternas ställning och inflytande på marknaden.
Fastighetsmäklarnämnden
Fastighetsmäklamämnden har till uppgift att utöva tillsyn över fastig-
hetsmäklare, pröva ansökningar om registrering från mäklare samt att
sprida information till såväl mäklare som konsumenter om fastig-
hetsmäklarlagen och vad god fastighetsmäklarsed innebär.
Nämndens verksamhet innebär ett ökat genomslag för kunskapen om
konsumentskyddande lagstiftning vad gäller mäklartjänster. Detta far till
effekt att konsumenternas ställning och inflytande på marknaden stärks.
Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen är en specialdomstol för det marknadsrättsliga
området. Domstolen har till uppgift att leda rättsutvecklingen och främja
en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området, att
undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens och att på ett
rättssäkert sätt och utan dröjsmål avgöra mål och ärenden sedan
skriftväxling avslutats.
Marknadsdomstolen är, som framgått, inte en förvaltningsmyndighet
utan en domstol och som sådan är den självfallet inte underordnad de
konsumentpolitiska målen. Domstolens uppgift kan emellertid indirekt
sägas leda till att konsumenternas ställning och inflytande på marknaden
stärks genom att domstolens verksamhet ger genomslag för lagregler som
stiftats för att tillgodose konsumentskyddet och genom att information
om domstolens praxis ger konsumenterna ökad kunskap om vilket
konsumentskydd som gäller.
Myndigheter utanför politikområdet Konsumentpolitik
Många myndigheter har att beakta konsumentperspektivet i sin
verksamhet. Detta gäller särskilt sedan Amsterdamfördraget trätt i kraft.
Artikel 153 stadgar som tidigare nämnts att konsumentskyddskrav skall
beaktas när EU:s övriga politik och verksamhet utformas och genomförs.
I avsnitt 4.2 anges därför att konsumentaspekter bör beaktas när
regeringens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs. Hur
detta praktiskt skall genomföras bör diskuteras i det i samma avsnitt
omnämnda rådet för konsumentfrågor i Regeringskansliet samt inom
ramen för Regeringskansliets ordinarie beredningsarbete.
Generella krav på myndigheterna
Det ställs i dag krav på en ökad tillgänglighet till myndigheterna och
deras information. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall 77
myndigheterna se till att allmänhetens och andras kontakter med
myndigheten underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom
information och genom ett klart och begripligt språk i myndigheternas
skrivelser och beslut.
För att ge allmänheten god tillgång till myndigheternas information
krävs i dag en väl utbyggd webbaserad information. På konsument-
området har Konsumentverket en webbplats, som kontinuerligt
uppdateras och utvecklas. Webbplatsen skall också kompletteras med en
telefonupplysning (se vidare avsnitt 5.3). Marknadsdomstolen planerar
att öppna en webbplats med information om domstolen och dess
verksamhet. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har en webbplats
med information om hur man går tillväga för att anmäla ett ärende till
ARN. Fastighetsmäklarnämnden har en webbplats med information om
nämndens verksamhet och om olika frågor som rör mäklartjänster.
Regeringen for en diskussion med myndigheterna på konsumentområdet
om hur de kan utveckla sin utåtriktade information.
Alla myndigheter skall vidare enligt verksförordningen beakta de krav
som ställs på verksamheten när det gäller totalförsvaret,
regionalpolitiken, en ekologiskt hållbar utveckling, jämställdheten
mellan kvinnor och män samt integrationspolitiken. Handikapperspek-
tivet skall genomsyra alla samhällssektorer. Detta innebär bl.a. att
statliga myndigheter skall integrera handikappfrågor i den ordinarie
verksamheten. Myndigheterna skall även se till att lokaler, verksamhet
och information är tillgängliga för personer med funktionshinder. En
närmare beskrivning av hur detta skall genomföras har lämnats i
regeringens proposition Från patient till medborgare - en nationell
handlingsplan för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79, bet.
1999/2000:SOU14, rskr. 1999/2000:240). Slutligen bör också FN:s
barnkonvention vara vägledande i arbetet vid samtliga myndigheter.
Regeringens bedömning: Konsumentombudsmannens ställning i
förhållande till Konsumentverket bör inte ändras. Inte heller bör
Konsumentverket och Konsumentombudsmannen ges en generell
möjlighet att fatta egna, bindande beslut enligt den marknadsrättsliga
lagstiftningen.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att de olika roller som
Konsumentverket och Konsumentombudsmannen (KO) har enligt den
lagstiftning som Konsumentverket och KO har tillsyn över integreras,
vilket skulle innebära att KO:s samtliga befogenheter förs över till
Konsumentverket. Konsumentverkets chef bör enligt kommittén ha titeln
Konsumentombudsman, tillika generaldirektör och kravet på att
Konsumentverkets chef skall vara jurist bör slopas. Kommittén har
vidare föreslagit att Konsumentverkets befogenheter enligt den
marknadsrättsliga lagstiftningen stärks genom att verket ges rätt att
utfärda de förelägganden och beslut som krävs för att bestämmelserna
skall efterlevas. Kommittén har inte lämnat något författningsförslag.
Prop. 2000/01:135
78
Remissinstanserna: Vad gäller förslaget om att överföra KO:s Prop. 2000/01:135
samtliga befogenheter till Konsumentverket avstyrker Hovrätten över
Skåne och Blekinge förslaget och anför att dagens uppdelning är
motiverad av bl.a. rättssäkerhetsskäl. Marknadsdomstolen finner att det
inte har anförts några bärande skäl för den föreslagna förändringen och
avstyrker förslaget. Statskontoret menar att förslaget inte är tillräckligt
underbyggt och att det därför inte bör genomföras. Konsumentverket
avstyrker förslaget och anför bl.a. att ombudsmannarollen har ett starkt
goodwillvärde såväl nationellt som internationellt. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet finner kommitténs förslag
svagt grundat och avstyrker bestämt förslaget. Näringslivets Delegation
för Marknadsrätt, Sveriges Industriförbund och Sveriges Reklamförbund
avstyrker förslaget. Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas
Riksorganisation, Sveriges Konsumentråd och Göteborgs kommun
tillstyrker förslaget.
Vad gäller förslaget om myndighetens rättsliga befogenheter avstyrker
Hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget och anför att frågan kräver
betydligt mer omfattande och djupgående överväganden än vad som
redovisas i betänkandet. Marknadsdomstolen finner att det inte har
anförts några bärande skäl för den föreslagna förändringen och avstyrker
förslaget. Statskontoret menar att förslaget inte är tillräckligt underbyggt
och att det därför inte bör genomföras. Konsumentverket avstyrker
förslaget och menar bl.a. att den föreslagna ordningen får allvarliga
negativa konsekvenser på myndighetens möjligheter att genom eget
initiativ styra den rättsliga utvecklingen. Juridiska fakultetsnämnden
Stockholms universitet avstyrker förslaget. Näringslivets Delegation för
Marknadsrätt, Sveriges Industriförbund, Sveriges Reklamförbund och
Svensk Handel avstyrker förslaget. SWEDAC, Landsorganisationen i
Sverige, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Konsumentråd,
Göteborgs och Skellefteå kommuner samt Konsumentvägledamas
Förening tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens bedömning
Konsumentverket och KO
KO tillkom 1971 för att svara för tillsynen av lagstiftningen om
otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. 1976 fördes KO
och Konsumentverket samman till en gemensam organisation benämnd
Konsumentverket och där chefen tillika skulle vara KO. Denna ordning
gäller alltjämt.
Kommittén har som skäl för sitt förslag om att föra över KO:s samtliga
befogenheter till Konsumentverket anfört att den nuvarande fördelningen
av arbetsuppgifter på det rättsliga området - Konsumentverket utreder
och förhandlat medan KO övertar ärendena då rättsliga åtgärder skall
vidtas - skapar interna gränser. Vidare medför den nuvarande ordningen
enligt kommittén samordningsförluster och svårigheter att koncentrera
insatser från de olika funktionerna mot de övergripande konsument-
politiska målen. Den föreslagna organisationen skulle enligt kommittén
dessutom ge Konsumentverket en tydligare roll gentemot allmänhet och
näringsliv.
Regeringen vill först framhålla att den nuvarande ordningen synes, Prop. 2000/01:135
som flera remissinstanser påpekat, fungera väl. För det fall Konsument-
verkets respektive KO:s olika funktioner kan uppfattas som otydliga,
vilket kommittén framhållit, framstår detta i vart fall inte som ett
praktiskt problem.
Som påpekats från flera remissinstanser har KO ett stort goodwill-
värde. KO är känd bland både allmänhet och företag och har nära mot-
svarigheter i de övriga nordiska länderna. Därtill kommer att en
utvärdering av en omorganisation som Konsumentverket och KO
beslutade 1999 håller på att genomföras av den relativt nytillträdda
generaldirektören (tillika KO). Utvärderingen beräknas vara klar under
sommaren 2001. Sammantaget finner regeringen att KO-rollen riskerar
att förlora i prestige genom den föreslagna förändringen. Detta samtidigt
som fördelama med den föreslagna ordningen förefaller tveksamma. KO-
fonktionen har också sin nära motsvarighet i övriga nordiska länder.
Någon förändring av KO:s ställning bör därför inte genomföras.
Ökade rättsliga befogenheter för Konsumentverket och KO?
Konsumentverkets och KO:s handläggning av marknadsrättsliga ärenden
som har aktualiserats genom anmälan eller på annat sätt bygger enligt
nuvarande ordning på inledande förhandlingar med näringsidkare. En
näringsidkare är därvid enligt exempelvis marknadsföringslagen och
produktsäkerhetslagen skyldig att bistå myndigheten med de
upplysningar m.m. som behövs för utredningen. KO kan vidare, i fall
som inte är av större vikt, utfärda förelägganden vid vite mot
näringsidkaren. Föreläggandena kan avse exempelvis förbud att fortsätta
med viss marknadsföring, åläggande att lämna viss information till
konsumenterna eller förbud att fortsätta sälja en viss vara. Sådana
förelägganden blir gällande gentemot näringsidkaren för det fall de
godkänns av denne. I annat fall är KO hänvisad till att föra talan mot
näringsidkaren i Marknadsdomstolen eller, i vissa fall, Stockholms
tingsrätt. Domstolen kan på talan av KO även fatta interimistiska beslut.
En särskild ordning gäller för vissa speciallagar angående skor,
textilier och hushållsapparater. Enligt dessa lagar, som bygger på EG-
direktiv, har Konsumentverket tillsyn över efterlevnaden och får utfärda
de förelägganden och förbud som behövs. Besluten kan överklagas till
allmän förvaltningsdomstol.
Kommittén har föreslagit att Konsumentverket skall ges befogenheter
att utfärda de förelägganden och beslut som behövs för att den
marknadsrättsliga lagstiftningen skall efterlevas. Förslaget har motiverats
främst med att verket skulle fa ett kraftfullare redskap när förhandlingar
inte ger resultat, en mer effektiv handläggning i de fall förhandlingar inte
framstår som en framkomlig väg och ett snabbare förfarande.
Kommitténs förslag innebär en tämligen genomgripande förändring av
den rättsliga processen på området. Flera av remissinstanserna, bl.a. de
myndigheter som har att tillämpa den marknadsrättsliga lagstiftningen,
har på olika grunder avstyrkt förslaget.
Ett argument som har anförts mot kommitténs förslag är att den
marknadsrättsliga lagstiftningen i mycket är uppbyggd kring generellt
avfattade bestämmelser, s.k. generalklausuler. Dessa bestämmelser
80
tillåter att praxis utvecklas allteftersom behov på marknaden uppstår. Det Prop. 2000/01:135
är därför av stor vikt att Marknadsdomstolen tillåts pröva ärenden
kontinuerligt för att rättsutvecklingen inte skall stagnera. Med
kommitténs förslag kan KO:s möjlighet att påverka rättsutvecklingen
komma att försvagas, eftersom det skulle vara upp till den berörda
näringsidkaren att avgöra om ett av myndigheten fattat beslut skall bli
föremål för domstols prövning.
En följd av kommitténs förslag skulle kunna vara att för
näringsidkarna bindande beslut skulle kunna fattas snabbare. Genom
domstolens möjlighet att fatta interimistiska beslut torde dock även
dagens system i allt väsentligt uppfylla rimliga krav på snabb
handläggning i de fall där omedelbara åtgärder krävs. Det finns heller
ingenting som pekar på ett generellt behov av snabbare handläggning än
vad som möjliggörs redan med dagens system.
Sammantaget finner regeringen att övervägande skäl talar för att
nuvarande ordning i huvudsak bör behållas. När det gäller
produktsäkerhetsområdet förefaller det dock, i enlighet med kommitténs
förslag, att finnas skäl att närmare överväga KO:s befogenheter att snabbt
kunna ingripa, t.ex. vad avser produkter som utgör en omedelbar fara för
konsumenterna. Denna fråga kommer att övervägas i samband med den
översyn av produktsäkerhetslagstiffningen som följer på det nya EG-
direktivet (jfr avsnitt 8.2).
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte tillräckliga skäl
för att genom lagstiftning reglera användningen av begrepp som legi-
timerad, auktoriserad och godkänd när dessa begrepp används vid
marknadsföring.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen revisorer
överlämnade i juni 1996 promemorian ”Auktorisation för vem?” till
regeringen. I promemorian anfördes att det råder oklarhet i fråga om
innebörden av begreppen auktorisation, legitimation och godkännande.
Revisorerna föreslog att regeringen skulle närmare belysa dessa
benämningars betydelse för konsumenternas säkerhet och som
konkurrensmedel. Med anledning av promemorian gjordes inom
Regeringskansliet en undersökning av bl.a. berörda myndigheters
erfarenhet av vilka konsumentproblem som kunde uppkomma på grund
av oklarheter i fråga om benämningarnas betydelse och användning.
Undersökningen gav vid handen att dessa problem inte var av sådan
omfattning att några särskilda åtgärder då var påkallade från regeringens
sida. Inte heller gav undersökningen stöd för uppfattningen att särskilda
åtgärder var nödvändiga från konkurrenssynpunkt. Regeringen beslutade
därför den 19 juni 1997 att inte vidta några ytterligare åtgärder i frågan.
Hösten 1998 aktualiserades frågan på nytt i riksdagen med anledning
av ett motionsyrkande. I sitt av riksdagen godkända betänkande
81
1998/99:LU10 framhöll lagutskottet att en mer ingående analys borde Prop. 2000/01:135
komma till stånd beträffande användningen vid marknadsföring av
begrepp såsom legitimerad, auktoriserad och godkänd. Det borde enligt
utskottet ankomma på regeringen att företa en sådan analys och att
föreslå eventuella nödvändiga lagändringar. Riksdagens tillkännagivande
överlämnades till regeringen i februari 1999.
Med anledning av tillkännagivandet har det inom Regeringskansliet
gjorts en ny undersökning och analys av de aktuella problemens art och
omfattning. Studien har inneburit att den utvärdering som gjordes åren
1996 och 1997 har följts upp med en närmare analys av härefter vunna
erfarenheter. Undersökningen har gjorts i nära samarbete med berörda
myndigheter och framför allt varit inriktad på frågan om vilka nackdelar
det från konsumentskyddssynpunkt kan tänkas innebära att det inte finns
någon helt entydig bestämning av begreppen legitimerad, auktoriserad
och godkänd vid marknadsföringen av varor och tjänster.
Den nu gjorda analysen, som till övervägande del baseras på under-
sökningsmaterial som Konsumentverket och andra berörda myndigheter
tillhandahållit under 2000, har lett fram till slutsatsen att de berörda
problemen från konsumentskyddssynpunkt i huvudsak är möjliga att
hantera utan ny lagstiftning. Undersökningen ger i varje fall inte stöd för
bedömningen att avsaknaden av bestämda normer för användningen av
de ifrågavarande begreppen orsakar konsumenterna så stora svårigheter
att statsmakterna måste ingripa med lagstiftning. Regeringen är
emellertid väl medveten om frågans betydelse och kommer självfallet att
vidta nödvändiga åtgärder, inbegripet förslag till riksdagen om särskild
lagreglering, så snart förhållandena på området påkallar det. Regeringen
avser att i det syftet upprätthålla en dialog med konsument-
organisationerna samt även fortsättningsvis ha en nära kontakt med
berörda myndigheter på konsumentområdet.
Konsumentpolitikens mål och inriktning
Följande mål föreslås gälla för konsumentpolitiken och skall vara
styrande för såväl det nationella arbetet som för Sveriges arbete i EU och
andra internationella forum:
- Konsumenternas ställning och inflytande på marknaden skall stärkas,
inflytandemålet.
- Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt, hushållningsmålet.
- Konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas, säkerhetsmålet.
- Sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling, miljömålet.
- Konsumenterna skall ha rätt till god vägledning, information och
utbildning, kunskapsmålet.
82
Konsumentaspekter bör beaktas när regeringens övriga politik och Prop. 2000/01:135
verksamhet utformas. För att kunna genomfora detta bör det inrättas ett
råd for konsumentfrågor i Regeringskansliet, till vilket i första hand
företrädare for de myndigheter och organisationer som har störst
anknytning till konsumentfrågor kommer att inbjudas.
För att ange verksamhetsinriktningen föreslås delmål gälla for
konsumentpolitiken under en viss tidsperiod. Konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning för perioden 2001-2005 bör anges genom följande
delmål:
- Vägledning, information och utbildning till konsumenterna skall
vidareutvecklas.
- Ideella organisationer skall ges möjligheter till ökat inflytande i
konsumentpolitiken.
- Konsumenterna skall ges en starkare ställning på de finansiella
marknaderna.
- Arbetet med produktsäkerhet och marknadskontroll, särskilt när det
gäller barns säkerhet, skall förstärkas.
- Konsumentforskningen skall stödjas.
- Konsumenterna skall ges förbättrad information om priser.
- Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att agera på nyligen
konkurrensutsatta marknader.
- Miljömärkningen och den etiska märkningen skall fa större spridning.
Under respektive delmål redogör regeringen för vilka åtgärder som kan
vara aktuella under perioden enligt följande:
Vägledning, information och utbildning till konsumenterna skall
vidareutvecklas
- Den lokala konsumentvägledningen bör vara en frivillig uppgift for
kommunerna.
- Det statliga stödet till konsumentvägledningen övervägs vidare.
- Konsumentverket arbetar med en satsning på intemetbaserad
konsumentinformation, kompletterad med en telefonupplysning.
- Konsumentverket far i uppdrag att undersöka möjligheten att inrätta
ett system for IT-baserad information om dagligvaror.
- Statens skolverk bör tillsammans med Konsumentverket pröva om
det är lämpligt att utveckla en särskild kursplan i konsumenträtt och
privatekonomi eller om någon eller några befintliga kurser bör
förtydligas så att de inrymmer sådana aspekter.
Konsumentorganisationerna skall ges möjlighet till ökat inflytande i
konsumentpolitiken
- Ökade statliga medel utgår år 2001 till Sveriges Konsumentråd och
Sveriges Konsumenter i Samverkan.
- En ekonomisk satsning på ungdomsprojekt genomförs under tre år.
- En arbetsgrupp inrättas för att följa upp förslag från bl.a. den
folkrörelsedag som konsumentministem inbjöd till i januari 2001.
83
Konsumenterna skall ges en starkare ställning på de finansiella Prop. 2000/01:135
marknaderna
- En ny rådgivningsbyrå för finansiella tjänster är under bildande i
samarbete mellan branschorganisationer och myndigheter.
- En samordning av information om avtalspensioner och statlig ålders-
pension skapas i samarbete mellan branschorganisationer och
myndigheter.
- Konsumentverket ges i uppdrag att närmare analysera orsakerna till
att konsumenterna hamnar i s.k. skuldfällor och att föreslå åtgärder
mot överskuldsättning.
- En utredning har tillsatts för att analysera frågor om konsumentskydd
vid finansiell rådgivning.
- Konsumentverket får i uppdrag att verka för en förbättring av infor-
mationen om etiska fonder.
Arbetet med produktsäkerhet, särskilt när det gäller barns säkerhet, skall
förstärkas
- Ett nytt EG-direktiv om produktsäkerhet kommer att antas under
2001 och därefter kommer en översyn av produktsäkerhetsområdet att
göras.
- Regeringen kommer att verka för att konsumentintressena i större
utsträckning beaktas i det europeiska standardiseringsarbetet.
- En översyn av det svenska deltagandet i standardiseringsarbetet på
produktsäkerhetsområdet bör göras.
- Kommitténs förslag om skaderapportering kommer att behandlas i
samband med regeringens kommande proposition om nationella mål
för folkhälsan.
Konsumentforskningen skall stödjas
- Ekonomiskt stöd lämnas till Centrum för konsumentforskning i
Göteborg under tre år.
- Ett vetenskapligt råd inrättas vid Konsumentverket.
Konsumenterna skall ges förbättrad information om priser
- Prisinformationslagen ses över, bl.a. med avseende på lagens tillämp-
ningsområde.
- Arbetet med prisjämförelser utvecklas.
Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att agera på nyligen
konkurrensutsatta marknader
- En ny rådgivningsbyrå på elområdet är under bildande i samarbete
mellan branschorganisationer och berörda myndigheter.
- Konsumentverket får i uppdrag att i samarbete med Konkurrensverket
och de olika sektorsmyndighetema genomföra systematiska studier
84
av nyligen konkurrensutsatta marknader från ett Prop. 2000/01:135
konsumentperspektiv.
- Frågan om konsumentaspekter på nyligen konkurrensutsatta mark-
nader bör diskuteras i det råd för konsumentfrågor som inrättas i
Regeringskansliet.
Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få en större spridning
- Frågor som gäller statens engagemang i den nordiska miljömärk-
ningen Svanen bör behandlas i samband med att regeringen åter-
kommer till riksdagen angående konsument- och miljöfrågor.
- Medel bör avsättas för att organisationer skall kunna söka bidrag för
att utveckla kriterier för olika former av miljö- och etisk märkning,
framför allt när det gäller livsmedel.
De statliga konsumentmyndigheterna
Målen för verksamheten vid Konsumentverket anpassas efter de över-
gripande målen för konsumentpolitiken.
85
Uppdraget enligt direktiven till Konsumentpolitiska kommittén 2000
innebär att se över konsumentpolitiken till följd av de stora förändringar
samhället genomgått på senare år. Vi har i uppgift att lämna förslag om
hur den framtida konsumentpolitiken skall kunna ge människor
förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt
inflytande över sin vardagssituation. Arbetet skall genomföras i ett
tydligt EU-perspektiv, där det nordiska samarbetet är en viktig bas. Vi
skall för detta ändamål göra en utvärdering och en översyn av de kon-
sumentpolitiska målen och vid behov föreslå hur målen kan utvecklas
och förbättras mot bakgrund av de nya förutsättningar som samhället ger.
Vi skall också överväga vilka medel i form av lagstiftning och eko-
nomiska och andra resurser som bör utnyttjas för att bäst nå dessa mål.
Genom tilläggsdirektiv har vi därtill fatt i uppdrag att kartlägga rättsläget
när det gäller konsumenternas möjlighet att fa konsumentinformation om
dagligvaror via Internet.
Syftet med våra förslag är att de skall leda till en ökad satsning på kon-
sumentpolitiken. Vår strävan har också varit att försöka finna en rimlig
avvägning mellan vad det offentliga bör göra på konsumentområdet och
vad som med fördel kan överlåtas till frivilliga organisationer eller
anordnas av näringslivet genom frivilliga insatser.
De förändringar i samhället som påverkar den framtida konsument-
politiken är enligt vår mening främst den ökade internationaliseringen i
allmänhet och EU-medlemskapet särskilt. Andra viktiga företeelser är
den nya informationstekniken och de på senare år av- och omreglerade
marknaderna.
Den nya informationstekniken, IT, kan komma att innebära stora
förändringar för konsumenterna på flera sätt. Frågan om IT-utveckling-
ens betydelse för konsumenterna har diskuterats i många olika
sammanhang på senare år och mycket arbete pågår i Sverige, inom EU
och globalt när det gäller konsumentskyddsaspekter i samband med IT.
Det är enligt vår mening viktigt att konsumentintresset far en framträ-
dande roll när det nya informationssamhället tar form.
Konsumentfrågor återfinns inom de flesta områden. Det finns emellertid
enligt vår mening en risk för att konsumentaspektema inte i tillräcklig
utsträckning beaktas när åtgärder vidtas utanför det traditionella
86
konsumentpolitiska området, vilket kan leda till att de konsument- Prop. 2000/01:135
politiska insatserna försvagas eller till och med motverkas. Vi föreslår: Bilaga 1
• I instruktionerna för myndigheter som har till uppgift att verka för
konsumentintresset bör finnas en hänvisning till de konsument-
politiska målen.
• Ett Konsumentdepartement inrättas. I ansvarsområdet bör ingå, för-
utom de frågor som i dag hör till konsumentområdet, även sådana
livsmedelsfrågor som har en direkt betydelse för den enskilde kon-
sumenten.
De nu gällande konsumentpolitiska målen är relevanta och fungerar i
huvudsak väl. Vi föreslår:
• Det bör uttryckligen anges att de konsumentpolitiska målen skall
beaktas på alla områden och gälla för såväl det nationella som det
svenska konsumentpolitiska arbetet i internationella sammanhang.
• De nu gällande konsumentpolitiska målen utökas med ett nytt mål
som tar sikte på att tillgodose konsumenternas behov av bra utbild-
ning, information och vägledning.
Enligt vår mening bör dagens metod med långsiktiga prioriteringar, som
t.ex. baskonsumtion, frångås till förmån för ett mera flexibelt synsätt.
Prioriteringen av konsumentpolitiska insatser, såväl på kort som lång
sikt, bör i större utsträckning ske på myndighetsnivå med utgångspunkt
från de övergripande målen. Vi föreslår:
• Konsumentverket skall ta egna initiativ och ha en beredskap för att
snabbt kunna agera på aktuella företeelser samt ha ett övergripande
ansvar för konsumentfrågor och en samordnande och pådrivande roll
inom hela det konsumentpolitiska området.
• Konsumentverket skall årligen ge regeringen en redovisning av
relevanta myndigheters konsumentpolitiska insatser.
De rapporter som Konsumentverket föreslås lämna till regeringen bör
kunna tjäna som underlag för bedömning av konsumentpolitikens
utveckling. Vi föreslår:
• Regeringen bör lägga fram en konsumentpolitisk proposition eller
skrivelse till riksdagen vart fjärde år, där de ovan nämnda redo-
visningarna bör kunna tjäna som underlag.
De nationella svenska konsumentpolitiska målen har visat sig fungera väl
som utgångspunkt för såväl arbetet inom gemenskapen som annat
internationellt arbete. Den generella utgångspunkten för de svenska
insatserna skall därför vara de mål som gäller för den nationella svenska
konsumentpolitiken. Vi föreslår bland annat:
• Sverige bör arbeta för en fungerande gemensam europeisk marknad
som har konsumenternas förtroende.
• Sverige bör inom EU verka för att konsumenterna blir medvetna om Prop. 2000/01:135
sambandet mellan konsumtionsmönster och miljön och att de, bl.a. Bilaga 1
genom tydligare information, ges reell möjlighet att genom sin kon-
sumtion främja en långsiktigt hållbar utveckling.
• Ett europeiskt institut/centrum för konsumentforskning bör upprättas
och stödjas av EU.
Konsumentverket bedriver ett omfattande internationellt arbete där EU-
frågoma utgör tyngdpunkten. De frivilliga organisationernas arbete utgör
ett viktigt och nödvändigt komplement till de statliga insatserna. Vi
föreslår:
• Konsumentverket och de frivilliga organisationerna bör fa ökade
resurser för sitt arbete med konsumentfrågor inom ramen för det
europeiska och övriga internationella arbetet.
• Konsumentverket bör regelmässigt, tillsammans med ansvarigt
departement, delta då frågor med anknytning till Sveriges ansvars-
område diskuteras i råds- och kommissionsarbetsgrupper inom EU.
Konsumentverksamhet bedrivs i dag i 240 av landets kommuner och
saknas därmed i 49 av kommunerna. Det innebär att närmare en miljon
konsumenter saknar kommunal konsumentverksamhet. Verksamheten i
de kommuner som har konsumentvägledning är dessutom mycket vari-
erande och bedrivs i vissa kommuner på en nivå som inte är tillfreds-
ställande. Vi föreslår:
• Kommunal konsumentverksamhet görs till en obligatorisk uppgift.
Kommunerna far organisera verksamheten på det sätt de finner
lämpligt. Det är dock viktigt att den utformas på ett sätt som ger
konsumenterna god tillgång till verksamheten.
• Konsumentverkets materialservice, kursutbud och övriga stöd till den
kommunala konsumentverksamheten bör utökas och förstärkas.
Kurser och material skall tillhandahållas utan kostnad för kommu-
nerna.
• Staten bidrar med finansieringen av kommunernas konsumentverk-
samhet med 50 procent av kostnaden för löner, andra personal-
kostnader och driftskostnader.
Drygt 50 organisationer i Sverige uppger att de är engagerade i konsu-
mentfrågor. Bland organisationer med konsumentfrågor som huvud-
program kan främst nämnas de två paraplyorganisationerna Sveriges
Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan. Dessa två
erhåller särskilda statliga bidrag för sin verksamhet. Den nationella och
internationella konsumentrepresentationen måste förstärkas kraftigt om
det skall vara möjligt att med trovärdighet och framgång hävda konsu-
88
mentintresset på de nya och större marknader som växer fram. Vi före-
slår:
• Sveriges Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan bör
fa väsentligt ökade resurser för att fullgöra sina ökande åtaganden
nationellt och internationellt.
• För att nå ut till unga konsumenter bör en riktad satsning med pro-
jektstöd göras för att stärka ungdomar i deras roll som konsumenter.
• För att stärka ställningen hos dem som har bristande kunskaper i
svenska språket bör resurser avsättas för ett femårigt projekt med
ekonomiskt stöd till lokala organisationer som vill öka konsument-
kunskaperna och förbättra medlemmarnas och andra konsumenters
möjligheter att hävda sin rätt som konsumenter.
Vi överlämnade i september 1999 till regeringen delrapporten Finansi-
ella tjänster från ett konsumentperspektiv, vilken har utgjort ett diskus-
sionsunderlag för vårt fortsatta arbete. Konsumentskyddet behöver för-
stärkas på ett antal områden. Vi föreslår i huvudsak:
• Utökad undervisning i privatekonomiska frågor i skolan.
• Konsumentverket ges i uppdrag att närmare analysera orsakerna till
s.k. skuldfällor (t.ex. varför konsumenterna tar lån med mycket höga
räntor) och att föreslå lämpliga åtgärder för att komma till rätta med
problemet.
• Bestämmelser bör införas i konsumentkreditlagen med bl.a. ett
uttryckligt krav på kreditprövning, krav på att kostnaden för en kredit
skall anges i kronor i bl.a. marknadsföringen och delvis nya för-
utsättningar för betalningsansvar vid förlust av kontokort och PIN-
kod.
• Konsumentskyddet beträffande de finansiella institutens ansvar vid
rådgivning förstärks genom lagstiftning.
• Konsumentverket ges i uppdrag att i samråd med Finansinspektionen
verka för en kvalitetshöjning av informationen om finansiella tjänster.
• Prisinformationslagen görs tillämplig på samtliga finansiella tjänster.
• Informationsskyldigheten vid betaltjänster utökas genom lagstiftning.
• Riksförsäkringsverket och Premiepensionsmyndigheten ges i uppdrag
att genom en dialog med parterna på avtalspensionsområdet uppnå en
samordning av information om den allmänna pensionen och
avtalspensionen samt att undersöka möjligheterna och formerna för en
gemensam central och lokal rådgivning till allmänheten om
pensionsfrågor.
Konsumentverkets arbete inom det hushållsekonomiska området startade
i mitten av 1970-talet med beräkningar av skäliga levnadskostnader för
några vanliga budgetposter. Beräkningarna uppdateras vaije år.
Prop. 2000/01:135
Bilaga 1
89
Analyserna har varit och är av stort värde, men det finns enligt vår Prop. 2000/01:135
mening utrymme för förbättringar och utveckling. Vi föreslår: Bilaga 1
• Materialet bakom analyserna bör kompletteras och bearbetningen av
de insamlade uppgifterna justeras och fördjupas.
Vid sidan av den ovan beskrivna konsumentvägledningen tillhandahåller
kommunerna budget- och skuldrådgivning. Verksamheten, som redan i
dag är obligatorisk enligt lag, är mycket varierande i omfattning och
kvalitet. Väntetiderna är på vissa håll oacceptabelt långa. Vi föreslår:
• Det bör ske en renodling mellan kommunerna och kronofogde-
myndigheterna vad gäller arbetsuppgifter.
• Konsumentverket bör i ökad utsträckning följa och utvärdera kom-
munernas verksamhet vad gäller budget- och skuldrådgivning.
• Forskningsprojekt bör initieras av Konsumentverket och Forsk-
ningsrådsnämnden för att bl.a. analysera orsakerna till överskuld-
sättning samt effekterna av skuldrådgivning och skuldsanering.
Att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet är ett av de övergripande
målen för den svenska konsumentpolitiken. Det är också ett prioriterat
område inom EU. Många myndigheter arbetar med konsumentsäkerhet.
Det ger utrymme för stora satsningar, men ställer också krav pä
samordning. Det är angeläget att resursfördelningen mellan olika
myndigheter sker på ett sådant sätt att var och en av dessa har en faktisk
möjlighet att bedriva verksamheten på det sätt som regeringen avsett. Vi
föreslår:
• Konsumentverket bör ges utökade resurser för att kunna bedriva en
marknadskontroll som tillgodoser konsumenternas rätt till säkra
produkter och uppfyller de åtaganden som Sverige har när det gäller
den inre marknadens funktion.
• Vad gäller standardiseringsarbetet bör staten verka för att rutiner och
procedurer, t.ex. röstningsregler, tillämpas som ger konsu-
mentintresset ett väsentligt inflytande.
• En långsiktig finansiering bör säkerställas för ett skaderegister över
hem- och fritidsolyckor med grund i det nuvarande EHLASS-registret.
Konsumentforskningen har en viktig funktion att fylla i fråga om kun-
skap om konsumenters behov, problem och beteenden. Den nuvarande
forskningen överensstämmer enligt vår mening inte med samhällets
behov vad gäller bredd och omfattning. Vi föreslår:
90
• Konsumentvetenskap som samlingsbegrepp för konsumentforskning Prop. 2000/01:135
bör etableras som vetenskaplig disciplin vid universitet och högskola. Bilaga 1
Forskarutbildning och karriärmöjligheter på olika nivåer bör ordnas
för att forskare skall uppmuntras att söka sig till den konsu-
mentvetenskapliga forskningen.
• Ett nationellt Centrum för konsumentvetenskap på universi-
tet/högskolenivå bör inrättas för att höja statusen på området och ge
det en egen identitet i forskarvärlden.
• En uppbyggnad av varaktiga forskamätverk bör stimuleras.
• Forskningsfinansieringen bör ske via ett forskningsråd. En omför-
delning av forskningsresurser från andra forskningsområden bör ske
till förmån för konsumentforskningen.
För att kunna bli en kunnig, medveten och stark konsument krävs det att
grundläggande kunskaper i konsumentfrågor förmedlas redan under
skolåren. Det har framgått att konsumentfrågorna har en otydlig roll i
skolan och att ämnets gränsöverskridande karaktär ofta medför att
området inte prioriteras i undervisningen. Vi föreslår:
• Kursplanen för ämnet hemkunskap i grundskolan bör kompletteras
med uppgifter och mål med inriktning på konsumentfrågor. Antalet
garanterade undervisningstimmar bör utökas. Namnet bör ändras till
hem- och konsumentkunskap.
• I gymnasieskolan bör konsumentkunskap införas som ett nytt obli-
gatoriskt skolämne. Ett viktigt inslag i ämnet bör vara undervisning i
privatekonomi.
• Både i grundskolan och i gymnasieskolan bör de konsumentrelaterade
frågor som har anknytning till andra ämnen behandlas inom ramen för
dessa ämnen och utgöra ett komplement till det särskilda
konsumentämnet.
Förslagen medför att statens krav på konsumentundervisningen i skolan
blir mer uttalade. Samtidigt bör statens stöd till konsumentundervis-
ningen utvecklas och förstärkas. Vi föreslår:
• Statens skolverk och Konsumentverket bör gemensamt svara för att
stödet till konsumentundervisningen i skolan utökas.
Konsumentverket bör utveckla utbudet av läromedel och annat
undervisningsmaterial för konsumentkunskapen. Statens skolverk bör
genomföra ett granskningsprojekt av konsumentundervisningen i
grund- och gymnasieskolan.
En grundläggande förutsättning för en god konsumentundervisning i
skolan är att lärarna har en hög kompetens i sakfrågorna. Vi föreslår:
• Konsumentkunskap bör vara ett kunskapsområde i lärarutbildningen.
91
Bilaga 1
Det finns konsumentgrupper som är i behov av riktad information, t.ex.
synskadade samt allergiker och personer med överkänslighet. Detta
behov bör i stor utsträckning kunna tillfredsställas genom utvecklingen
av konsumentinformation i databaser och på Internet. Det krävs dock
ytterligare insatser. Vi föreslår:
• Konsumentverket ges i uppdrag att ta fram rekommendationer dels om
information om dagligvaror till grupper i behov av särskilt stöd, dels
om hur tillgången till tydlig varuinformation kan förbättras i
dagligvarubutikema.
Vad gäller frågan om märkning av dagligvaror generellt har en särskild
utredare nyligen kartlagt det gällande regelverket. Vi ställer oss bakom
flera av utredarens förslag som syftar till att stödja vissa grupper t.ex.
synskadade.
Genom de nya Intemetbutikema har skapats ett nytt sätt för konsumenten
att köpa varor och tjänster. Det är emellertid viktigt att konsumenterna
även på Internet far tillgång till information om produkterna. Vi föreslår:
• Konsumentverket ges rätt att meddela närmare föreskrifter om hur och
var prisinformation skall lämnas vid handel på Internet.
• Konsumentverket ges i uppdrag att inleda en dialog med företrädare
för näringslivet i syfte att undersöka intresset för och behovet av ett
IT-baserat varudeklarationssystem i Sverige efter en dansk förebild.
Vi anser att det finns behov av en saklig och objektiv konsumentråd-
givning på bostadsköpsområdet. Anskaffandet av en bostad och boendet i
sig innebär stora utgifter för konsumenterna. Det är viktigt att
konsumenterna kan fatta beslut i sådana frågor på en objektiv och saklig
grund. Vi föreslår:
• Ett organ för konsumentrådgivning i samband med bostadsköp
inrättas. Rådgivningen bör organiseras och finansieras med Konsu-
menternas Försäkringsbyrå och Konsumenternas Bankbyrå som
förebilder.
Under senare år har fler och fler tjänster som tidigare tillhandahållits i
offentlig regi av- och omreglerats. Verksamheterna har alltmer kommit
att utföras antingen av privata företag eller av statliga eller kommunala
bolag på kommersiell basis. Förändringsprocessen har i många fall varit
positiv, men den har också skapat problem för konsumenterna. Vi
föreslår:
Konsumenttjänstlagen ses över i syfte att bredda lagens tillämp-
ningsområde.
92
• Genom införande av kvalitetsstandarder tydliggörs vilka krav kon- Prop. 2000/01:135
sumentema kan ställa på den som tillhandahåller en tjänst. Sådana Bilaga 1
dokument kan vidare komma att underlätta och minska behovet av
tvistlösning.
• Utveckling av branschfmansierade organ för rådgivning och hantering
av klagomål från konsumenter.
• Konsumentverket ges i uppdrag att tillsammans med Konkur-
rensverket genomföra systematiska studier av de av- och omreglerade
marknaderna från ett konsumentperspektiv.
Konsumentverket är den centrala myndigheten på konsumentområdet.
Verkets insatser är avgörande för möjligheten att uppnå de konsument-
politiska mål som statsmakterna ställer upp. Stora och ökade krav ställs
på Konsumentverket, vilket bl.a. förutsätter ett effektivt, slagkraftigt och
mycket flexibelt arbetssätt. Det finns behov av att utveckla utred-
ningsarbetet, ytterligare samordna den utredande och lagtillämpande
verksamheten samt att stärka verkets befogenheter på det rättsliga
området.
Konsumentverket och Konsumentombudsmannen (KO) utgör i dag en
gemensam myndighet där verkets generaldirektör också är KO. Denna
dubbla funktion skapar en otydlighet gentemot konsumenter och
näringsliv och kan inom myndigheten ge upphov till interna gränser och
samordningsförluster. Vi föreslår bland annat:
• Utrednings- och analysarbetet bör utvecklas och förstärkas. Det är
viktigt att Konsumentverket har tillräckliga resurser för att bevaka och
stärka det konsumentpolitiska området.
• De olika roller som Konsumentverket och KO har enligt den lag-
stiftning som Konsumentverket/KO har tillsyn över integreras och
KO:s samtliga befogenheter överförs till Konsumentverket. Vi föreslår
också att Konsumentverkets chef i fortsättningen skall ha titeln
Konsumentombudsman, tillika generaldirektör.
• Konsumentverkets befogenheter enligt den marknadsrättsliga lag-
stiftningen stärks genom att verket ges rätt att utfärda de före-
lägganden och beslut som krävs for att bestämmelserna skall efter-
levas.
• Vissa uppgifter som i dag ligger på Konsumentverket bör flyttas över
till andra myndigheter i syfte att renodla Konsumentverkets
verksamhet.
Vi har i enlighet med våra direktiv lagt förslag som på väsentliga
områden stärker konsumenternas ställning på marknaden. De förslag som
vi redovisar innebär ökade utgifter for staten. Det har inte varit möjligt
att inom ramen för vårt arbete göra några exakta beräkningar av de
93
ekonomiska konsekvenserna. Vi har dock uppskattat kostnaderna för Prop. 2000/01:135
staten till omkring 25 miljoner kronor för huvuddelen av våra förslag. Bilaga 1
En särskild fråga är kostnaderna för genomförande av den föreslagna
obligatoriska kommunala konsumentverksamheten. Den totala kostnaden
för en sådan verksamhet torde enligt vår uppskattning uppgå till omkring
200 miljoner kronor. Kostnaden bör enligt vår mening delas lika mellan
stat och kommun.
På vissa områden förutsätter våra förslag ett frivilligt ekonomiskt
engagemang från de privata aktörerna.
94
|
Förteckningar över remissinstanser |
Prop. 2000/01:135 Bilaga 2 |
Efter remiss har yttrande över betänkandet Starka konsumenter i en
gränslös värld (SOU 2000:29) avgetts av:
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten
i Jönköping, Marknadsdomstolen, Statskontoret, Styrelsen for ackre-
ditering och teknisk kontroll (SWEDAC), SIS - Standardiseringen i
Sverige, Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Handi-
kappombudsmannen, Barnombudsmannen, Finansinspektionen, Riks-
revisionsverket, Riksskatteverket, Konsumentverket, Allmänna rekla-
mationsnämnden, Fastighetsmäklarnämnden, Statens skolverk, Forsk-
ningsrådsnämnden, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Lärarhögskolan Stockholm, Institutionen for hushålls-
vetenskap vid Uppsala universitet, Institutionen för konsumentteknik vid
Chalmers tekniska högskola, Statens livsmedelsverk, Ungdomsstyrelsen,
Integrationsverket, Naturvårdsverket, Boverket, Småhusskadenämnden,
Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket, Tyresö kommun, Värmdö
kommun, Markaryds kommun, Svalövs kommun, Göteborgs kommun,
Uddevalla kommun, Hudiksvalls kommun, Skellefteå kommun, Arje-
plogs kommun, Annonsörföreningen, Finansbolagens Förening, Fond-
bolagens Förening, Försäkringskasseforbundet, Handikappförbundens
Samarbetsorgan, HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Konsumentvägledamas Förening, Landsorganisationen i Sverige,
Lärarnas Riksförbund, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,
Näringslivets Nämnd för Regelgranskning, Pensionärernas Riks-
organisation, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Bostads-
rättsföreningars Centralorganisation, SIOS - Samarbetsorgan för
Invandrarorganisationer i Sverige, Svensk Handel, Svenska Bank-
föreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Kommun-
förbundet, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Aktie-
sparares Riksförbund, Sveriges Elleverantörer, Sveriges Försäkrings-
förbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Konsumenter i Samverkan,
Sveriges Konsumentråd, Sveriges Reklamförbund, Tjänstemännens
Centralorganisation, Villaägarnas Riksförbund, Yrkesföreningen för
Budget- och Skuldrådgivare.
Efter remiss har yttrande över betänkandet Märk Väl! (SOU 1999:7)
avgetts av:
Astma- och Allergiförbundet, Gällivare kommun, Göta Hovrätt,
Göteborgs kommun, Handelsanställdas förbund, Handikappförbundens
samarbetsorgan, Handikappombudsmannen, Hjälpmedelsinsti tutet,
Industriförbundet, Integrationsverket, Kemikalieinspektionen, Kemi-
kontoret, Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, Kommerskollegium,
Konkurrensverket, Konsumentgillesförbundet, Konsumentverket, Konsu-
mentvägledamas förening, Livsmedelsindustrierna, Livsmedelsverket,
Läkemedelsverket, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Marknadsdomstolen, Naturvårdsverket, Plast- och
kemibranschema, Riksförbundet Hem och Samhälle (f.d. Husmoders-
95
förbundet Hem och Samhälle), Riksorganisationen Unga Synskadade, Prop. 2000/01:135
SIS - Standardiseringen i Sverige, Svensk Handel, Sveriges Konsument- Bilaga 2
råd samt av Synskadades riksförbund.
96
”Då konsumentfrågor är demokratiffågor bör vi utgå ifrån vad våra
medborgare behöver. De behöver mer råd, mer kunskap och mer
diskussioner runt demokrati och demokrati frågor. Ett förslag är därför att
etablera ett forum där konsumentbyråema tillsammans med folkrörelser,
konsumentvägledare och kommuner finns på plats för rådgivning o.dyl. I
Karlstad har bl.a. kommunen skapat ett rådrum där olika expertis samlas
för konsumenterna. På detta sätt skulle vi alla kunna bättre nå ut till
medborgarna, även ungdomarna. Det skulle bli en ny mötesplats där alla
kan känna sig hemma, dit man kan gå för att få råd, delta eller lyssna på
seminarium etc. Tanken är att detta projekt inte skall gå förbi
kommunstyret utan genomföras i samarbete med dem.”
”En 'Ungdomens konsumentriksdag’ kunde vara ett bra arbetssätt enligt
samma modell som 'Ungdomens miljöriksdag’. Dessa har en lokal och
där arbetar en grupp ungdomar tillsammans med miljöfrågorna. De har
kontaktpersoner i skolorna runt om i landet. De ordnar bland annat en
årlig miljöriksdag och de jobbar med olika projekt. Ungdomarna far
endast sitta kvar och jobba tills de fyller 21 år. Sedan rekryteras nya
ungdomar. 'Ungdomens konsumentriksdag’ kan bildas genom att
regeringen stödjer den ekonomiskt och genom att konsument-
organisationer och till exempel Konsumentverket bygger upp
verksamheten.”
"Konsumentvägledning bör finnas ute i bostadsområdena. Denna
vägledning skall inte (behöver inte) vara heltäckande men där skall
finnas vägledning om vart medborgarna kan vända sig med sina problem.
Hyresgästföreningen har påbörjat ett sådant projekt och de tycker att det
är mycket viktigt att platta ut de klyftor som faktiskt finns i vårt
samhälle.”
"Staten, kommuner och frivilliga organisationer kan samarbeta i en form
av gemensamhetsmodell för att bättre nå ut med information och stöd till
medborgarna. Flera olika myndigheter kan ta på sig ansvar t.ex. kan
Kronofogden ta större ansvar rörande skuldsanering.”
"Konsumentorganisationerna har möjlighet att påverka besluten i viss
mån, särskilt på livsmedelssidan. Det skulle vara mycket positivt om det
även rörande konsumentfrågor fanns möjlighet till större inflytande i
myndigheternas verksamhet. Vid regelbundna möten ökar dialogen och
möjligheterna till inflytande.”
"Ett gott exempel på lokal samverkan är konsument Västmanland, som är
ett välutvecklat projekt som har fått mycket pengar.”
"...i Livsmedelsverkets konsumentgrupp och där har alla deltagare ett
stort inflytande delvis pga. av att vi träffas flera gånger per år, då har vi
möjlighet att träffa varandra och representanter från Livsmedelsverket, vi
är delaktiga i samma nätverk. Att arbeta i nätverk är en väg till
Prop. 2000/01:135
Bilaga 3
97
inflytande. När vi jobbade mot antibiotika i livsmedel bildades ett Prop. 2000/01:135
nätverk med flera olika intressenter och aktörer. Genom att vi Bilaga 3
tillsammans valde att koncentrera oss på en fråga och samverka för att
uppnå ett utsatt mål nationellt och internationellt blev vi starka och nådde
större inflytande än vad vi hade nått om vi jobbat var och en för sig. Vi
borde ta lärdom av detta.”
”Vi har inga direkta konsumentorganisationer utan bara indirekta. Därför
tror vi att det bästa sättet att organisera lokalt arbete skulle vara att bilda
lokala Konsumentråd. Medlemmar från de olika organisationerna som
har intresse av att arbeta med konsumentfrågorna skulle då kunna samlas
under ett lokalt konsumentparaply och bli ett bra komplement till den
kommunala rådgivningen.”
”Forskning angående konsumenternas kunskaper, önskemål med mera i
samråd mellan Konsumentverket och folkrörelserna. ”
”Rådgivande samråd mellan departement och folkrörelser bör fortgå
enligt modell ”Folkrörelsedagen” med ömsesidig information och
erfarenhetsutbyte.”
”Regeringen bör utreda möjligheterna att genom TV kunna lyfta fram
konsumentfrågorna bättre än i dag. 'Ekonominyheterna’ kan komplet-
teras med ’Konsumentnyheter’ varje dag.”
98
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, statsråden Thalén,
Ulvskog, von Sydow, Klingvall, Engqvist, Lejon, Ringholm.
Föredragande: Britta Lejon
Prop. 2000/01:135
Regeringen beslutar proposition Handlingsplan för konsumentpolitiken
2001-2005
99