Prop.
2000/01:133
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 maj 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås dels att Sverige skall tillträda det andra tilläggs-
protokollet till konventionen om skydd för de Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dels de ändringar i brottsbalken
som behövs för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av
protokollet. Det föreslås att försök, förberedelse och stämpling till grovt
häleri eller grovt penninghäleri kriminaliseras. Vidare föreslås att
bestämmelsen om utländsk doms hinderverkningar utvidgas så att en
utländsk brottmålsdom avseende sådana gärningar som omfattas av
protokollet i vissa fall kommer att utgöra hinder för lagföring i Sverige.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 133
Prop. 2000/01:133
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Lagtext..............................................................................................4
3 Ärendet och dess beredning..............................................................6
4 Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen.......................6
4.1 Bakgrund........................................'....................................6
4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll....................................7
5 Behovet av lagändringar m.m.........................................................12
5.1 Sveriges tillträde till andra tilläggsprotokollet.................12
5.2 Behovet av lagstiftning samt förklaringar........................13
5.2.1 Straffbestämmelser.........................................13
5.2.2 Ansvar för juridiska personer.........................19
5.2.3 Strafffättsligt ansvar för företagsledare..........22
5.2.4 Beslag och förverkande..................................23
5.2.5 Rättslig hjälp..................................................25
5.2.6 Jurisdiktion.....................................................26
5.2.7 Utlämning.......................................................27
5.2.8 Rättsverkningar av utländsk dom...................28
5.2.9 EG-domstolens kompetens.............................31
6 Ikraftträdande..................................................................................31
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................32
8 Författningskommentarer................................................................32
Bilaga 1 Promemorians lagförslag..........................................................34
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser.............................................36
Bilaga 3 Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen...............37
Bilaga 4 Bedrägerikonventionen.............................................................48
Bilaga 5 Penningtvättdirektivet...............................................................56
Bilaga 6 Lagrådets yttrande....................................................................66
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2001 ..........67
Prop. 2000/01:133
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner andra protokollet, som utarbetats på grundval av artikel
K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, och
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 133
Prop. 2000/01:133
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § och 9 kap. 11 § brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 a §'
Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat
som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, far den tilltalade inte här i riket lagforas för samma gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från
Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring
på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, far åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om
gärningen omfattas av överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens
Senaste lydelse 2000:563.
medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av Prop. 2000/01:133
överenskommelsen,
6. konventionen den 19 juni
1990 om tillämpning av Schengen-
avtalet den 14 juni 1985, och
7. konventionen den 25 maj
1987 mellan Europeiska gemen-
skapernas medlemsstater om för-
bud mot dubbel lagföring.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3-5 eller
om domen meddelats av stat som
tillträtt en överenskommelse som
anges i fjärde stycket 6 eller 7.
6. konventionen den 19 juni
1990 om tillämpning av Schengen-
avtaletden 14 juni 1985,
7. konventionen den 25 maj
1987 mellan Europeiska gemen-
skapernas medlemsstater om för-
bud mot dubbel lagföring, och
8. andra protokollet den 19 juni
1997 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av
överenskommelsen.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3-5 eller
8 eller om domen meddelats av
stat som tillträtt en överens-
kommelse som anges i fjärde
stycket 6 eller 7.
9
1
För försök eller förberedelse till
bedrägeri, grovt bedrägeri,
utpressning eller ocker dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas; dock skall vad i 23 kap. 3
§ sägs icke gälla i fråga om försök
till utpressning.
För försök eller förberedelse till
bedrägeri, grovt bedrägeri,
utpressning, ocker, grovt häleri
eller grovt penninghäleri och för
stämpling till grovt häleri eller
grovt penninghäleri döms till
ansvar enligt bestämmelserna i 23
kap. Vad som anges i 23 kap. 3 §
skall dock inte gälla i fråga om
försök till utpressning.
Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den
som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt
skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla,
om någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada.
Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen,
skall han vara fri från ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
2 Senaste lydelse 1962:700.
Prop. 2000/01:133
Den 19 juni 1997 antogs, inom ramen för samarbetet inom den tredje
pelaren i Europeiska unionen, ett andra tilläggsprotokoll till
konventionen om skydd för Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen (bedrägerikonventionen). Syftet med protokollet är bl.a. att
säkerställa att penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller
korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen är straffbelagt i medlemsstaterna, att det skall finnas
möjlighet att ställa juridiska personer till ansvar för brott som begås inom
ramen för den juridiska personens verksamhet samt att säkerställa att
förverkande kan ske när det gäller hjälpmedel för och vinning av nämnda
brott.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats promemorian Tillträde till
andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen (Ds 2000:66). I
promemorian föreslås att Sverige ratificerar protokollet. Promemorian
innehåller också förslag till de lagändringar som behövs för att Sverige
skall uppfylla de åtaganden som finns i protokollet. Innehållet i
promemorian överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i denna
proposition. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lag-
förslag finns i bilaga 1 och en förteckning över remissinstanserna i
bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju2000/6673/L5). Protokollstexten i svensk
version finns i bilaga 3.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 26 april 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över lagförslagen. De lagförslag som låg till grund för Lagrådets yttrande
överensstämmer med propositionens, utom såtillvida att en bestämmelse
rörande ikraftträdandet har lagts till i propositionen. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen har under många år
varit en högt prioriterad fråga i medlemsländerna. Även om olika
åtgärder för att förbättra detta skydd har diskuterats länge inom EG har
verkliga resultat uppnåtts först efter Maastrichtfördragets ikraftträdande.
I mars 1994 lade Förenade konungariket fram ett förslag till en Prop. 2000/01:133
gemensam handlingsplan som syftade till att bättre skydda de
gemensamma finanserna. Förslaget följdes i juni samma år av ett förslag
från kommissionen i samma ämne. Dessa förslag diskuterades därefter i
arbetsgruppen för gemenskapsrätt och nationell straffrätt inom EU:s
inrikes och rättsliga samarbete, den s.k. tredje pelaren.
Arbetet ledde fram till konventionen om skydd för de Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen som antogs 1995 (bedrägeri-
konventionen; se bilaga 4). Konventionen har sedan kompletterats med
ett första tilläggsprotokoll rörande korruption, ett protokoll angående
förhandsavgörande av EG-domstolen (rörande tolkningen av
bedrägerikonventionen och det första tilläggsprotokollet) samt av ett
andra tilläggsprotokoll rörande bl.a. penningtvätt och ansvar för juridiska
personer. Det är det sistnämnda protokollet som behandlas i denna
promemoria.
Konventionen, det första tilläggsprotokollet samt domstol sprotokoll et
har ratificerats av Sverige och införlivats i svensk rätt genom de
lagändringar som gjordes till följd av förslagen i prop. 1998/99:32, EU-
bedrägerier och korruption.
Syftet med det andra tilläggsprotokollet är bl.a. att säkerställa att
penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller korruption som skadar
eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen är
straffbelagt i medlemsstaterna, att det skall finnas möjlighet att ställa
juridiska personer till ansvar för brott som begås inom ramen för den
juridiska personens verksamhet samt att säkerställa att förverkande kan
ske när det gäller hjälpmedel för och vinning av nämnda brott.
Protokollet syftar också till att säkerställa ett förbättrat samarbete mellan
medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen.
Protokollstexten i svensk version är, som nämnts, bifogad som bilaga 3.
Till protokollet har utarbetats en förklarande rapport (EGT nr C 91,
31.3.1999 s. 8).
Artikel 1 i protokollet innehåller definitioner av olika begrepp som
förekommer i protokollet, bl.a. bedrägeri, passiv korruption, aktiv
korruption, juridisk person samt penningtvätt.
Med bedrägeri förstås enligt artikel 1 b) sådana gärningar som avses i
artikel 1 i bedrägerikonventionen. Enligt artikel 1 c) avses med passiv
och aktiv korruption sådana gärningar som beskrivs i artiklarna 2
respektive 3 i det första tilläggsprotokollet. Med penningtvätt förstås
enligt artikel 1 e) en gärning enligt definitionen i den tredje strecksatsen i
artikel 1 i rådets direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att
det finansiella systemet används för tvättning av pengar (i det följande
penningtvättdirektivet; se bilaga 5, EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77) och
som rör vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, eller vinning av
aktiv eller passiv korruption.
Med juridisk person avses varje enhet som har ställning som juridisk
person enligt tillämplig nationell rätt, med undantag av stater eller andra
offentliga organ - vid utövande av de befogenheter som de har i Prop. 2000/01:133
egenskap av statsmakter - och internationella offentliga organisationer.
Enligt artikel 2 är medlemsstaterna skyldiga att kriminalisera
penningtvätt. Med penningtvätt avses, enligt vad som ovan sagts,
gärningar enligt definitionen i den tredje strecksatsen i artikel 1 i
penningtvättdirektivet som rör vinning av bedrägeri, åtminstone i
allvarliga fall, eller vinning av aktiv eller passiv korruption.
I den tredje strecksatsen i artikel 1 i penningtvättdirektivet sägs att
följande gärningar är att anse som penningtvätt (strecksatsen är i det
närmaste identisk med motsvarande regler i FN:s konvention mot olaglig
hantering av narkotika och psykotropa ämnen och i Europarådets
konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott):
- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att
egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att
hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa
någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga
följderna av sitt handlande.
- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta
beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den,
av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av
äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott eller
från medverkan till brott.
- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden
för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från medverkan
till brott.
- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp
till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av
någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
Enligt artikel 2 är medlemsstaterna följaktligen förpliktade att
kriminalisera de ovan beskrivna gärningarna i den mån de rör vinning av
bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, eller vinning av aktiv eller passiv
korruption.
När det i artikel 2 sägs att medlemsstaterna skall kriminalisera
penningtvätt som rör vinning av bedrägeri åtminstone i allvarliga fall
torde härmed, i enlighet med artikel 2 i bedrägerikonventionen, avses
bedrägerier som avser värden överstigande 4000 ECU. Artikel 2
behandlas vidare i avsnitt 5.2.1.
Artikel 3 innehåller krav på att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder
som behövs för att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för
bedrägeri, aktiv korruption och penningtvätt som begås av personer med
viss anknytning till den juridiska personen.
Enligt artikel 3 punkt 1 skall den juridiska personen kunna ställas till
ansvar när en person med ledande ställning, antingen enskilt eller som en
del av den juridiska personens organisation, till förmån för den juridiska
personen begår bedrägeri, aktiv korruption, penningtvätt, medhjälp eller
anstiftan till dessa brott eller försök till bedrägeri.
Huruvida en person har en sådan ledande ställning som avses i artikel
3 punkt 1 skall enligt samma punkt avgöras av om personen har:
- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller
- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller
- befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.
Prop. 2000/01:133
Enligt artikel 3 punkt 2 skall en juridisk person härutöver kunna ställas
till ansvar när en person med sådan ledande ställning som avses i punkt 1
har brustit i den övervakning eller kontroll som han har att utföra, och
detta har gjort det möjligt för en person, som är underställd den juridiska
personen, att begå bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt till
förmån för den juridiska personen.
I artikel 3 punkt 3 föreskrivs att det förhållandet att den juridiska
personen kan fällas till ansvar inte skall utesluta ansvar för de fysiska
personer som begått brottet eller brotten i fråga. Artikel 3 behandlas i
avsnitt 5.2.2.
Enligt artikel 4 punkt 1 skall medlemsstaterna säkerställa att juridiska
personer som fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt 1, dvs. för brott
begångna av personer i ledande ställning, kan bli föremål för effektiva,
proportionella och avskräckande påföljder, vilka ska innefatta bötesstraff
eller administrativa avgifter och kan innefatta andra påföljder. Som
exempel på sådana andra påföljder nämns i artikel 4 punkt 1 fråntagande
av rätt till offentliga förmåner eller stöd, näringsförbud, rättslig
övervakning samt rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.
De krav som uppställs är följaktligen endast att juridiska personer som
fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt 1 skall kunna bli föremål för
bötesstraff eller administrativa avgifter samt att påföljderna är effektiva,
proportionella och avskräckande.
Vad gäller juridiska personer som fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt
2 ställs enligt artikel 4 punkt 2 inget krav på att bötesstraff eller
administrativa avgifter måste kunna utdömas, utan det enda krav som
följer av artikel 4 punkt 2 är att den juridiska personen skall kunna bli
föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder (i någon
form). Artikel 4 behandlas i avsnitt 5.2.2.
I artikel 5 föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att kunna beslagta och förklara förverkat eller avlägsna
hjälpmedel för och vinningen av bedrägeri, aktiv och passiv korruption
och penningtvätt, eller egendom till samma värde som sådan vinning. Ett
undantag görs för fall där åtgärderna drabbar tredje man och denne är i
god tro. Artikeln behandlas i avsnitt 5.2.4.
Enligt artikel 6 far en medlemsstat inte vägra att lämna rättslig hjälp
vid bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det
skälet att brottet avser en skatte- eller tullförseelse. Artikeln behandlas i
avsnitt 5.2.5.
I artikel 7 punkt 1 första stycket föreskrivs att kommissionen och
medlemsstaterna skall samarbeta med varandra när det gäller att
bekämpa bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt.
I artikel 7 punkt 1 andra stycket anges att kommissionen skall lämna
sådan teknisk och operativ hjälp som de nationella myndigheterna kan
vara i behov av för att underlätta samordningen av sina undersökningar.
Denna bestämmelse behandlar således enbart kommissionens
skyldigheter att bistå medlemsstaterna vid deras hantering av protokollet.
Teknisk hjälp tar sikte bl.a. på sakkunskap som kommissionen kan
tillhandahålla när det gäller dokumentation och logistik för att förebygga
och bekämpa bedrägeri. Med operativ hjälp avses ”insatser på fältet” för
att bekämpa de aktuella brottstyperna. Sådan hjälp kan t.ex. bestå i att Prop. 2000/01:133
upprätta och underlätta kontakter mellan berörda myndigheter, att bistå
berörda nationella myndigheter så att de kan utnyttja de möjligheter som
erbjuds genom internationella avtal etc.
I artikel 7 punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna far utbyta
information med kommissionen för vissa syften, men att såväl de
nationella myndigheterna som kommissionen skall beakta kraven på
förundersökningssekretess och dataskydd. Medlemsstaterna far härvid,
när de lämnar information till kommissionen, uppställa villkor för hur
uppgifterna skall användas av kommissionen eller av en annan
medlemsstat som uppgifterna kan komma att lämnas till.
Enligt artikel 8 skall kommissionen vid utbyte av information enligt
artikel 7 punkt 2, se till att den vid behandling av personuppgifter iakttar
en skyddsnivå som motsvarar den skyddsnivå som fastställs i
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L
281,23.11.1995, s. 31).
Av artikel 9 följer att de regler som antas för att fullgöra de
skyldigheter som följer av artikel 8 skall offentliggöras i EGT.
Enligt artikel 10 punkt 1 får kommissionen, om inte annat följer av
villkor uppställda av medlemsstaten i enlighet med artikel 7 punkt 2,
överlämna personuppgifter som den fatt från en medlemsstat till en
annan medlemsstat. Kommissionen skall dock alltid underrätta den
medlemsstat som lämnat informationen om att ett sådant överlämnande
kommer att ske.
I artikel 10 punkt 2 föreskrivs vidare att kommissionen, under de
förutsättningar som anges i artikel 10 punkt 1 och under förutsättning att
tillstånd givits från den medlemsstat som lämnat informationen, får
överlämna personuppgifter till tredje land.
Enligt artikel 11 gäller att sådana myndigheter som utses eller inrättas
för att övervaka skyddet av personuppgifter som kommissionen innehar,
skall vara behörig att utöva detta uppdrag också när det gäller
personuppgifter som kommissionen har till följd av protokollet.
I artikel 12 föreskrivs att vissa artiklar i bedrägerikonventionen skall
tillämpas antingen i förhållande till sådana gärningar som utgör
penningtvätt enligt protokollet eller i förhållande till protokollet som
sådant. De bestämmelser i bedrägerikonventionen som enligt artikel 12
skall gälla även i förhållande till penningtvätt är:
- artikel 3 (straffrättsligt ansvar för företagsledare), artikeln behandlas
i avsnitt 5.2.3,
- artikel 5 (utlämning och åtal), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.7, samt
- artikel 6 (samarbete mellan medlemsstaterna), artikeln behandlas i
avsnitt 5.2.5.
De bestämmelser i bedrägerikonventionen som skall gälla i förhållande
till protokollet som sådant är:
- artikel 4 (jurisdiktion), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.6,
- artikel 7 (ne bis in idem), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.8,
- artikel 9 (utrymmet för nationella föreskrifter som går utöver kraven
i konventionen eller protokollet), samt
- artikel 10 (överlämnande av information).
10
Artikel 13 gäller EG-domstolens kompetens. Punkterna 1 och 2 gäller
tvister mellan medlemsstaterna respektive mellan en eller flera
medlemsstater och kommissionen. Punkten 3 gäller EG-domstolens
kompetens att meddela förhandsavgöranden
Enligt artikel 13 punkt 1 kan en tvist mellan medlemsstaterna om
tillämpningen av protokollet hänskjutas till domstolen under
förutsättning att tvisten först, i avsikt att nå en lösning, behandlats i rådet
enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om
Europeiska unionen.
Enligt artikel 13 punkt 2 kan en tvist mellan en eller flera
medlemsstater och kommissionen rörande tillämpningen av artikel 2
jämförd med artikel 1 e), och artiklarna 7, 8, 10 och 12 punkt 2 fjärde
strecksatsen hänskjutas till domstolen under förutsättning att den inte har
kunnat lösas genom förhandling och att det gått sex månader från den
dag då en av parterna underrättat den andra parten om förekomsten av
tvisten.
I artikel 13 punkt 3 föreskrivs att domstolsprotokollet skall tillämpas
också på andra tilläggsprotokollet samt att en förklaring om godkännande
av EG-domstolens behörighet enligt domstolsprotokollet skall gälla även
beträffande andra tilläggsprotokollet om inte medlemsstaterna avger
förklaring om annat vid den anmälan som avses i artikel 16 punkt 2.
Artikel 13 punkt 3 behandlas i avsnitt 5.2.9.
Artikel 14 anger att gemenskapens utomobligatoriska ansvar såvitt
gäller protokollet skall regleras av artikel 215 andra stycket (numera
artikel 288) i Romfördraget. Vidare anges‘att artikel 178 rörande
skadeståndstalan (numera artikel 235) skall vara tillämplig.
Enligt artikel 15 skall domstolen ha behörighet i fall där en fysisk eller
juridisk person väcker talan mot ett beslut som kommissionen meddelat
den personen eller som berör personen direkt och enskilt, och talan avser
överträdelse av artikel 8 (kommissionens ansvar för dataskydd) eller
någon annan regel som antagits enligt den artikeln eller maktmissbruk.
Vidare anges att vad som numera motsvarar artiklarna 225 punkt 1, 225
punkt 2, 230 femte stycket, 231 första stycket, 233 första och andra
stycket, 242 och 243 i Romfördraget (tidigare artiklarna 168a punkt 1,
168a punkt 2, 173 femte stycket, 174 första stycket, 176 första och andra
stycket, 185 och 186) samt stadgan för EG-domstolen skall gälla i
tillämpliga delar.
Artikel 16 innehåller bestämmelser om protokollets ikraftträdande.
Protokollet skall antas i enlighet med respektive medlemsstats
konstitutionella bestämmelser och medlemsstaterna skall till
generalsekreteraren för Europeiska unionens råd anmäla att de har
avslutat de förfaranden som krävs för att protokollet skall kunna antas.
Protokollet träder i kraft nittio dagar efter det att den sista medlemsstaten
gör sådan anmälan. Protokollet kan emellertid inte träda i kraft innan
bedrägerikonventionen träder i kraft. I den mån bedrägerikonventionen
inte trätt i kraft vid den tidpunkt då sista medlemsstaten gör anmälan
enligt ovan träder protokollet i kraft samtidigt med konventionen.
I artikel 16 anges vidare att artikel 7 punkt 2, om medlemsstaternas
möjligheter att utbyta information med kommissionen, inte ska tillämpas
så länge som skyldigheten enligt artikel 9 att offentliggöra regler om
Prop. 2000/01:133
11
dataskydd eller villkoren i artikel 11 gällande tillsynsmyndighet inte har Prop. 2000/01:133
uppfyllts. Ikraftträdandefrågan behandlas i avsnitt 6.
I artikel 17 sägs att protokollet står öppet för anslutning för varje stat
som blir medlem i Europeiska unionen. Om protokollet redan har trätt i
kraft när en ny medlemsstat ansluter sig, skall protokollet i förhållande
till den staten träda i kraft 90 dagar efter deposition av anslutnings-
instrumenten. Har protokollet inte trätt i kraft vid denna tidpunkt skall
det träda i kraft i förhållande till den nya medlemsstaten samtidigt som
det träder i kraft enligt bestämmelserna i artikel 16.
Artikel 18 gäller reservationer. En medlemsstat far enligt artikeln
förklara att penningtvätt av vinning av aktiv och passiv korruption endast
skall vara straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv och passiv korruption.
Den medlemsstat som önskar göra en sådan reservation skall underrätta
depositarien härom och ge uppgifter om begränsningens räckvidd i
samband med att anmälan görs enligt artikel 16 punkt 2. Begränsningar
enligt denna artikel gäller för en period för fem år räknat från anmälan
och kan förnyas för ytterligare en period på fem år.
I övrigt gäller för svenskt vidkommande (Österrike har enligt artikel 18
punkt 2 rätt att göra reservationer avseende artiklarna 3 och 4) att inga
andra reservationer far göras utöver dem som följer av artikel 12 punkt 2.
I artikel 19 föreskrivs att generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd skall vara depositarie för protokollet, samt att denne i EGT skall
offentliggöra antaganden, anslutningar, förklaringar, reservationer och
övriga underrättelser som rör protokollet.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner andra tilläggsprotokollet
till bedrägerikonventionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för förslaget: Bedrägerier och andra oegentligheter som riktar
sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen utgör ett
allvarligt problem.
För att kampen mot brottslighet som riktar sig mot gemenskapernas
finansiella intressen skall bli mer effektiv, har medlemsstaterna ansett det
nödvändigt att vidta flera olika åtgärder. En sådan åtgärd är rådets beslut
att upprätta ett andra tilläggsprotokoll till bedrägerikonventionen som
behandlar bl.a. penningtvätt och ansvar för juridiska personer.
Protokollet träder i kraft först när det ratificerats av samtliga
medlemsstater. Det är av yttersta vikt att motverka brottslighet som riktar
sig mot gemenskapernas finansiella intressen. Sverige har därför ett
starkt intresse av att protokollets bestämmelser kan börja tillämpas i och
12
mellan medlemsstaterna. Regeringen föreslår därför att riksdagen Prop. 2000/01:133
godkänner protokollet.
Regeringens förslag: Kriminaliseringen av stämpling, förberedelse
och försök till brott utsträcks till att gälla också grovt häleri och grovt
penninghäleri.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Institutet mot mutor menar att de
resonemang som förs om huruvida svensk rätt uppfyller kravet på
kriminalisering av penningtvätt avseende vinning av aktiv korruption kan
angripas. Institutet menar avsikten med protokollet torde ha varit att
också sådan penningtvätt skall kriminaliseras. Stockholms tingsrätt har,
bl.a. med hänsyn till att möjligheterna att reservera sig mot protokollets
bestämmelser är inskränkta, ifrågasatt om det är förenligt med
protokollet att inskränka kriminaliseringen till att gälla fall av grovt
häleri och grovt penninghäleri. Malmö tingsrätt har, även om man i sak
instämt i de resonemang som ligger till grund för bedömningen att det är
tillräckligt att kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till grovt
häleri och grovt penninghäleri, noterat att denna inskränkning inte är
förenlig med protokollets ordalydelse.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i protokollet skall
medlemsstaterna kriminalisera penningtvätt som rör vinning av
bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv
korruption.
I svensk rätt kriminaliseras olika former av penningtvätt, samt
gärningar som har samband med penningtvätt, i huvudsak såsom häleri
och penninghäleri enligt 9 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken. I samman-
hanget bör även 9 kap. 7 och 7 a §§ brottsbalken rörande häleriförseelse
respektive penninghäleriförseelse nämnas. Vidare kan uppmärksammas
att 17 kap. 11 § brottbalken, om skyddande av brottsling, kan vara att
tillämpa i vissa fall.
Härutöver kriminaliseras, i lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt, underlåtenhet att uppfylla viss gransknings- och uppgifts-
skyldighet som följer av samma lag samt att bryta mot det
meddelandeförbud (förbud mot att till utomstående lämna meddelande
om granskning, polisundersökning etc.) som finns i lagen. Denna krimi-
nalisering berörs överhuvudtaget inte av det andra tilläggsprotokollet.
För frågan huruvida Sverige uppfyller protokollets krav är 9 kap. 6 och
6 a §§ brottsbalken av störst intresse. Vid en prövning av denna fråga
måste dels avgöras om de svenska bestämmelserna omfattar de
förfaranden med vinning av bedrägeri och vinning av aktiv och passiv
korruption som skall kriminaliseras enligt protokollet, dels avgöras om
13
vinning av bedrägeri samt vinning av aktiv och passiv korruption utgör Prop. 2000/01:133
sådan egendom som kan vara föremål för häleri eller penninghäleri enligt
9 kap. brottsbalken.
Gärningsformer som skall kriminaliseras enligt protokollet
De förfaranden som skall kriminaliseras enligt protokollet framgår, enligt
artikel 1 e) i protokollet, av artikel 1 tredje strecksatsen i
penningtvättdirektivet. Där föreskrivs i fyra olika understrecksatser vilka
förfaranden som är att anse som penningtvätt och som följaktligen skall
vara kriminaliserade enligt protokollet. De tre första understrecksatsema
omfattar:
- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att
egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att
hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa
någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga
följderna av sitt handlande.
- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta be-
skaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den,
av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av
äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott eller
från medverkan till brott.
- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden
för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från medverkan
till brott.
De förfaranden som avses i dessa tre strecksatser omfattas, beroende
på situationen i övrigt, av 9 kap. 6 § eller 9 kap. 6 a § brottsbalken.
Särskilt beträffande den sistnämnda bestämmelsen kan sägas att den är
utformad på ett sätt som, under förutsättning av att rekvisiten i övrigt är
uppfyllda, inte utesluter några typer av åtgärder från dess
tillämpningsområde. Det räcker att gärningsmannen ”otillbörligen
främjar”, vidtar ”annan sådan åtgärd” etc.
Det kan visserligen sägas att nämnda bestämmelser genomgående
innehåller någon form av kvalificerande rekvisit. I 9 kap. 6 § första
stycket 1 brottsbalken finns ett krav på att befattningen skall vara ägnad
att försvåra ett återställande, enligt 9 kap. 6 § första stycket 2 fordras att
man bereder sig otillbörlig vinning, enligt 9 kap 6 a § första stycket 1
fordras att man otillbörligen främjar möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendomen eller värdet av denna, enligt 9 kap. 6 a §
första stycket 2 fordras att man har uppsåt att dölja egendomens ursprung
och enligt 9 kap. 6 a § andra stycket fordras att åtgärden är att anse som
otillbörlig samt att den är ägnad att dölja att annan berikat sig genom
brott. Dessa rekvisit saknar i stor utsträckning motsvarighet i de ovan
återgivna understrecksatsema.
Det bör emellertid kunna hävdas att dessa begränsningar av
straffansvaret är tillåtna även om detta inte uttryckligen framgår av
protokollet. Tanken bakom de inskränkningar som följer av svensk rätt är
närmast att undanta vissa förfaranden som rimligen inte kan betraktas
som rättsstridiga. Exempelvis omfattar bestämmelsen om penninghäleri i
9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken, till följd av otillbörlighets-
rekvisitet, inte helt vardagliga transaktioner såsom att ta emot sedvanlig
14
ersättning för varor eller tjänster. Det torde knappast vara protokollets Prop. 2000/01:133
syfte att sådana förfaranden skall kriminaliseras.
Något behov av att ändra den svenska lagstiftningen till följd av de tre
första understrecksatsema kan följaktligen inte anses finnas.
I den fjärde understrecksatsen i tredje strecksatsen i artikel 1 i
direktivet sägs vidare att penningtvätt omfattar:
- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp
till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av
någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
Medverkan till, medhjälp till, främjande och underlättande av samt
rådgivning för utförande av sådana åtgärder som avses i de övriga
strecksatserna är i svensk rätt kriminaliserat såsom medhjälp till brott.
Detta framgår av 23 kap. 4 § brottsbalken. I sammanhanget bör även
nämnas lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa
fall, m.m. Enligt lagen gör den som, i utövning av
rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd
gärning sig skyldig till vårdslös rådgivning. Lagen innebär, i förhållande
till bestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken, att det straffbara området
utvidgas till att omfatta grovt oaktsam medverkan till vissa uppsåtsbrott.
I denna del finns således inte något behov av lagändringar. (Regeringen
har i prop. 2000/01:105, Förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i
vissa fall, föreslagit att lagen skall ändras i en rad avseenden.)
I den återgivna strecksatsen stadgas emellertid också att
överenskommelse att utföra samt försök till sådana gärningar som avses i
de tre föregående strecksatserna skall vara kriminaliserat.
Överenskommelse att utföra en viss gärning rubriceras enligt svensk
rätt som stämpling, 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Enligt den
bestämmelsen är det, i de fall detta särskilt anges, straffbart att i samråd
med annan besluta att begå en brottslig gärning, att försöka anstifta
någon att begå en brottslig gärning, samt att åta sig eller erbjuda sig att
utföra en sådan gärning. Stämpling till brott enligt 9 kap. brottsbalken är
emellertid inte i något fall straffbart. Försök till brott enligt 9 kap. 6 och
6 a §§ brottsbalken är inte heller straffbelagt.
Som tidigare nämnts är strecksatserna i penningtvättdirektivet närmast
identiska med motsvarande regler i FN:s konvention mot olaglig
hantering av narkotika och psykotropa ämnen och i Europarådets
konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott. En viktig skillnad är emellertid att kravet på
kriminalisering av åtgärder som anges i de två sista strecksatserna enligt
de båda konventionerna endast gäller med reservation för konstitutionella
principer och grundbegrepp. Det är med stöd av detta undantag som
Sverige har kunnat avstå från att kriminalisera stämpling och försök till
penningtvätt.
Eftersom något motsvarande undantag inte följer av protokollet måste
protokollet anses kräva att medlemsstaterna straffbelägger såväl
stämpling som försök till penningtvätt. En förändring av den svenska
lagstiftningen synes således vara nödvändig.
En sådan förändring bör ske genom att försök, förberedelse och
stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri införs i uppräkningen i
9 kap. 11 § första stycket brottsbalken. Förberedelse omfattas visserligen
inte av protokollets krav, men mot bakgrund av det nära samband som
15
råder mellan stämpling och vissa förberedelsegämingar föreslås att också Prop. 2000/01:133
förberedelse till grovt häleri och grovt penninghäleri straffbeläggs. Det
skulle t.ex. framstå som märkligt om en person som överenskommit med
annan om att begå penningtvätt och dessutom erhållit vederlag för att
utföra gärningen eller förlag härför, endast skulle kunna dömas för
stämpling till brottet. Härutöver kan tilläggas att det inte torde finnas
några exempel på brott i förhållande till vilka stämpling, men inte
förberedelse, är straffbelagt.
Av skäl som utvecklas närmare i slutet av detta avsnitt bör
kriminaliseringen av stämpling, förberedelse och försök inskränkas till
att gälla fall av grovt häleri eller grovt penninghäleri.
Den ändring som föreslås är generell och gäller således även i
förhållande till situationer som inte omfattas av protokollet. Det skulle
kunna diskuteras huruvida kriminaliseringen av försök, förberedelse och
stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri bör inskränkas till att
gälla sådan vinning som avses i protokollet, dvs. till att gälla
hälerigämingar som avser vinning av bedrägeri och vinning av aktiv eller
passiv korruption. Det bör emellertid framhållas att om kriminaliseringen
av försök, förberedelse och stämpling skulle inskränkas på detta sätt, så
skulle det leda till en särbehandling av vissa typer av hälerigämingar som
synes svår att motivera från saklig utgångspunkt. Exempelvis skulle
stämpling till grovt penninghäleri avseende vinning av bedrägeri
omfattas, men däremot inte stämpling till grovt penninghäleri avseende
vinning av förskingring.
Det skulle också kunna diskuteras huruvida det i förhållande till
protokollet vore tillräckligt att kriminalisera försök, förberedelse och
stämpling till grovt penninghäleri (men inte till grovt häleri). Också en
sådan lösning skulle emellertid få oönskade konsekvenser. Bl.a. skulle
den innebära att häleri och penninghäleri skulle komma att behandlas
olika på ett sätt som, med hänsyn till brottstypernas abstrakta straffvärde
och de likheter som i övrigt föreligger mellan brottstyperna, är svårt att
motivera. Vidare skulle en sådan lösning leda till att gränsdragningen
mellan 9 kap. 6 § och 9 kap. 6 a §, på ett sätt som inte är avsett, skulle
komma att få avgörande betydelse för en enskild gärnings straffbarhet.
Detta gäller särskilt som 9 kap. 6 § normalt skall tillämpas före 9 kap. 6 a
§ i en konkurrenssituation.
I och med förändringarna kommer de förfaranden som anges i de olika
strecksatserna att omfattas av de aktuella svenska straffbestämmelserna.
För att svensk rätt skall uppfylla protokollets krav fordras, som ovan
noterats, härutöver att dessa förfaranden är kriminaliserade också vad
gäller vinning av bedrägeri samt vinning av aktiv och passiv korruption,
dvs. vinningen måste utgöra objekt för häleri eller penninghäleri enligt
svensk rätt.
Vinning av bedrägeri
Med bedrägeri i protokollets mening menas sådana gärningar som avses i
artikel 1 i bedrägerikonventionen. Bedrägeri i konventionens mening är i
huvudsak kriminaliserat genom bestämmelserna i 9 kap. 1 § (bedrägeri)
och 9 kap. 3 a § (subventionsmissbruk) brottsbalken (samt indirekt bl.a.
genom bestämmelserna i 15 kap. 10 § och 15 kap. 11 § brottsbalken).
16
Vinning av bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken kan utgöra objekt Prop. 2000/01:133
för såväl häleri enligt 9 kap. 6 § som för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a §
brottsbalken. I denna del uppfyller den svenska lagstiftningen följ-
aktligen protokollets krav.
När det gäller vinning av subventionsmissbruk enligt 9 kap. 3 a §
torde, i den mån penningtvätt som rör vinning av subventionsmissbruk
överhuvudtaget kan aktualiseras, den person som begår ett
subventionsmissbruk kunna sägas ha berikat sig genom brott, vilket
innebär att, i vart fall, 9 kap. 6 a § andra stycket kan tillämpas.
Det bör dock framhållas att i de fall av penningtvätt som i praktiken
kan tänkas förekomma avseende medel från EU:s budgetar torde medlen
vara åtkomna genom bedrägeri i den mening som avses i 9 kap. 1 §
brottsbalken. När det gäller sådana gärningar som i svensk rätt rubriceras
som subventionsmissbruk finns det normalt sett inte någon anledning för
gärningsmannen att dölja medlens ursprung, eftersom mottagandet av
dessa inte i sig utgjort något brott.
Vinning av aktiv korruption
Aktiv korruption är i svensk rätt kriminaliserad som bestickning enligt 17
kap. 7 § brottsbalken. Detta brott leder i sig inte till någon vinning för
gärningsmannen eftersom denne, istället för att erhålla något, snarare
utger eller utlovar något till någon. Vidare bör framhållas att bestickning,
enligt svensk rätt, överhuvudtaget inte förutsätter att det uppkommit
någon vinning vare sig direkt genom bestickningen eller till följd av
denna. Däremot kan naturligtvis bestickning på ett mer eller mindre
direkt sätt leda till vinning för gärningsmannen, t.ex. såtillvida att denne
beviljas ett bidrag eller ges möjlighet att ingå ett avtal som i sin tur leder
till vinst.
I den mån bestickningen överhuvudtaget inte leder till någon form av
förtjänst för gärningsmannen, finns naturligtvis inte heller någon
möjlighet att kriminalisera penningtvätt rörande vinning av bestick-
ningen. Det finns så att säga ingenting att tvätta.
När bestickningen däremot leder till vinning kan denna uppkomma på
mycket olika sätt.
I vissa fall torde gärningsmannen begå brott när han eller hon tar emot
eller hanterar vinningen. Exempelvis kan situationen vara sådan att den
bestuckne betalar ut medel, som bestickaren saknar varje rätt till, och att
den sistnämnde vid hantering av dessa medel gör sig skyldig till olovligt
förfogande enligt 10 kap. 4 § brottsbalken. I dessa fall är i vart fall 9 kap.
6 a § brottsbalken tillämplig i förhållande till den som hjälper
gärningsmannen att tvätta denna vinning.
1 relativt många fall torde dock vinningen vara sådan att det i praktiken
saknas skäl för gärningsmannen att dölja varifrån vinningen härrör.
Exempelvis kan vinningen uppstå genom att gärningsmannen till följd av
bestickningen fått möjlighet att ingå ett visst avtal. I sådana situationer,
dvs. när gärningsmannen inte begår något brott utöver själva
bestickningen, är det svårt att se att det överhuvudtaget skulle finnas
någonting att tvätta. Bestickaren har visserligen på ett orättmätigt sätt fatt
möjlighet att ingå avtalet ifråga, men den vinning som uppstår till följd
av detta avtal är hänförlig till en affärstransaktion som inte i sig är
17
brottslig. Följaktligen finns det i dylika fall sällan något behov av att Prop. 2000/01:133
dölja ursprunget till vinningen. Åtgärder med vinning som på detta sätt
indirekt härrör från brott är inte heller kriminaliserade enligt svensk rätt,
vare sig som häleri eller penninghäleri, och det är svårt att se att en
kriminalisering av penningtvätt avseende dylik vinning skulle fylla
någon funktion.
Institutet mot mutor har, även om institutet ser svårigheter med att
ingripa mot vinning av aktiv korruption, framhållit att det torde vara
protokollets syfte att också penningtvätt avseende sådan vinning av aktiv
korruption som i och för sig är, mer eller mindre, ren skall kriminaliseras.
Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att kriminalisera penninghäleri
som avser indirekt vinning av aktiv korruption. En sådan kriminalisering
skulle emellertid med nödvändighet bli mycket vag. Bl.a. kan, eftersom
vinningen är indirekt och kan uppkomma på många olika sätt, förutses att
det skulle vara svårt att ge uttryck för sambandet mellan bestickningen
och vinningen på ett sätt som är acceptabelt i en straffrättslig
bestämmelse. I den mån vinningen inte har en direkt koppling till ett
brott är det också, som ovan framhållits, svårt att se att en kriminalisering
skulle fylla någon praktisk funktion.
Eftersom penningtvätt rimligen måste förutsätta att det finns något vars
ursprung man vill dölja kan det inte antas att protokollet fordrar att
”penningtvätt” avseende sådan vinning som följer av en transaktion som
i sig inte är brottslig, och som endast indirekt har sin grund i aktiv
korruption, skall kriminaliseras.
Vinning av passiv korruption
När det gäller vinning av passiv korruption, som i svensk rätt är
straffbelagt som mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken, står klart att
vinningen kan utgöra objekt för såväl vinningshäleri enligt 9 kap. 6 §
första stycket 2 som för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första och andra
styckena brottsbalken. Inte heller i denna del finns således något behov
av lagstiftning.
Möjligheter till reservationer
Enligt artikel 18 punkt 1 kan en medlemsstat förklara att penningtvätt
avseende vinning av aktiv och passiv korruption endast skall vara
straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv och passiv korruption. Om en stat
vill utnyttja denna möjlighet skall staten underrätta depositarien om detta
och ge uppgifter om begränsningens räckvidd i samband med att staten
anmäler att den har avslutat de förfaranden som krävs enligt dess
konstitutionella bestämmelser för att protokollet skall kunna antas.
För svensk del finns inte skäl att göra någon reservation enligt artikeln.
För det första är möjligheten till reservationer knuten till förbrottets
svårhet istället för till penningtvättbrottets svårhet. Även om det skulle
kunna anses önskvärt att göra en reservation av innebörd att försök,
förberedelse och stämpling skall kriminaliseras endast vad gäller grovt
brott enligt 9 kap. 6 eller 6 a §§, är en sådan reservation alltså inte möjlig
enligt artikel 18. För det andra skall nämnas att de reservationer som
18
avges enligt artikel 18 gäller endast för fem år, med möjlighet till Prop. 2000/01:133
förlängning i ytterligare en period om fem år, samt att möjligheten till
reservationer på ovan angivet sätt har tillkommit därför att penningtvätt
som rör vinning av aktiv och passiv korruption i vissa medlemsstater är
straffbelagt endast när det gäller allvarliga fall av sådana gärningar.
Syftet med möjligheten till reservationer är sålunda att också dessa
medlemsstater skall kunna ratificera protokollet utan dröjsmål.
Mot denna bakgrund finns inte skäl för Sverige att göra någon
reservation enligt artikel 18.
Det bör emellertid kunna hävdas att protokollet även utan en
reservation tillåter att kriminaliseringen av försök, förberedelse och
stämpling inskränks till att gälla fall av grovt häleri och grovt
penninghäleri. Det bör således finnas ett visst utrymme för att tillse att de
nykriminaliseringar som krävs går att passa in i den nationella
systematiken. Det bör också uppmärksammas- att -det, såvitt gäller
penningtvätt avseende vinning av bedrägeri, finns stöd i artikel 2 jämförd
med artikel 1 e) för att inskränka kriminaliseringen till allvarliga fall.
Härutöver torde det kunna sägas ligga i de osjälvständiga
brottsformemas natur att de i regel skall vara förbehållna för mer
allvarlig brottslighet. En kriminalisering av stämpling, förberedelse och
försök till brott innebär att straffansvar uppkommer på ett tidigt stadium i
händelseförloppet, då gärningen inte nödvändigtvis behöver innebära
någon omedelbar skada i förhållande till det intresse som skyddas av
straffbudet. Dessa brottsformer bör därför inte användas vid mindre
allvarlig brottslighet.
Som ovan nämnts har Stockholms tingsrätt ifrågasatt huruvida det är
förenligt med protokollet att inskränka kriminaliseringen av försök,
förberedelse och stämpling till fall av grovt häleri och grovt
penninghäleri.
Det är visserligen riktigt att protokollet enligt ordalydelsen inte ger rätt
till någon inskränkning härvidlag, men att tolka protokollet strikt efter
ordalydelsen skulle i denna del föra väldigt långt. En sådan tolkning
skulle t.ex. innebära att även stämpling till uppsåtlig
penninghäleriförseelse skulle behöva straffbeläggas, och det kan rimligen
inte vara avsett. Enligt regeringens bedömning måste det anses
underförstått att kriminaliseringen av de osjälvständiga brottsformema
kan inskränkas till att gälla mer allvarliga fall. Det är naturligtvis också
dessa fall som i praktiken är intressanta i ett EU-perspektiv.
Sammantaget görs således den bedömningen att en kriminalisering av
försök, förberedelse och stämpling avseende grovt häleri och grovt
penninghäleri är tillräcklig för att uppfylla protokollets krav.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om ansvar för
juridiska personer överensstämmer med de svenska reglerna. Någon
lagändring behövs därför inte.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
19
1** Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 133
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt har Prop. 2000/01:133
ifrågasatt om svensk rätt till fullo uppfyller protokollets krav vad gäller
ansvar för juridiska personer. Enligt protokollet skall juridiska personer
kunna dömas till ansvar för brott som begås till deras förmån, medan det
i svensk rätt finns ett krav på att brottet begåtts i utövning av
näringsverksamheten. Enligt tingsrätterna kan det finnas fall där ett brott
begås till förmån för en juridisk person utan att detta innebär att brottet
förövats i utövningen av näringsverksamheten. Härutöver har Stockholms
tingsrätt ifrågasatt om inte kravet på att näringsidkaren inte gjort vad
som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten utgör en
inskränkning i förhållande till protokollet.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3 i protokollet
föreskrivs att medlemsstaterna skall tillse att juridiska personer, under
vissa förutsättningar, kan ställas till ansvar för brott som begås till
förmån för den juridiska personen. Protokollets krav i denna del
inskränker sig till att gälla brotten bedrägeri, aktiv korruption och
penningtvätt (samt i viss utsträckning försök och medverkan till nu
nämnda brott).
I Sverige finns det enligt 36 kap. 7 § brottsbalken möjlighet att ålägga
juridiska personer företagsbot när brott begås i utövningen av
näringsverksamhet. Företagsbot hanteras inom ramen för det
straffrättsliga systemet, men utgör inte ett straff eller en påföljd för brott,
utan en särskild rättsverkan av brott. Detta utgör i sig inget problem i
förhållande till protokollet eftersom det i protokollet inte uppställs något
krav på att juridiska personer skall kunna ådömas straff i juridisk
mening.
Av 36 kap. 7 § brottsbalken följer att företagsbot kan åläggas om brott
begåtts i utövning av näringsverksamhet. Något motsvarande krav finns
inte uttryckt i protokollet, utan där sägs istället att den juridiska personen
skall kunna ställas till ansvar för brott som begås till dess förmån. Det är,
såsom framhållits både i promemorian och av vissa remissinstanser,
visserligen teoretiskt möjligt att ett brott begås till förmån för en juridisk
person utan att brottet begås i utövning av näringsverksamhet. Denna
skillnad mellan protokollet och den svenska regleringen far emellertid
bedömas vara betydelselös. Kravet på att brottet skall begås till förmån
för den juridiska personen bör nämligen kunna förstås närmast som ett
sätt att säga att brottet måste ha någon sorts samband med den juridiska
personens verksamhet.
Allmänt sett förefaller det vidare mycket långtgående att hålla den
juridiska personen ansvarig för brott som begås av underställda personer
till den juridiska personens förmån också i fall där brottet saknar varje
annan anknytning till näringsverksamheten. Om man med stöd av det
anförda tolkar protokollet så att det krävs en koppling till
näringsverksamheten, torde de svenska bestämmelserna i denna del väl
uppfylla protokollets krav.
När det gäller frågan om vilka personer som kan ådra den juridiska
personen ansvar kan följande sägas. Enligt protokollet skall den juridiska
personen kunna hållas ansvarig för brott som begås av en person i
ledande ställning samt, under mer begränsade förutsättningar, för brott
som begås av personer som är underställda den juridiska personen.
20
Företagsbot kan åläggas näringsidkare. Som näringsidkare anses Prop. 2000/01:133
fysiska eller juridiska personer som handlar för ändamål som har
samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är offentlig eller
privat (se § 2 i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden). För att företagsbot skall kunna åläggas fordras att
gärningsmannen själv är näringsidkare eller är ställföreträdare, anställd
eller uppdragstagare åt näringsidkaren.
Personer som enligt protokollet har en ledande ställning i den juridiska
personen torde undantagslöst höra till den personkrets som kan ådra en
juridisk person företagsbot enligt svensk rätt. Personer som har
befogenhet att företräda en juridisk person, har befogenhet att fatta beslut
på den juridiska personens vägnar, eller har befogenhet att utöva kontroll
inom den juridiska personen - och därmed har en ledande ställning enligt
protokollet - torde alltid vara antingen ställföreträdare, anställda eller
uppdragstagare.
På motsvarande sätt måste rimligen personer som är underställda den
juridiska personen på ett eller annat sätt vara knutna till den juridiska
personen, genom anställning eller genom uppdrag.
I denna del kan det följaktligen inte anses finnas något behov av
lagstiftning.
Enligt protokollet skall juridiska personer kunna ställas till ansvar när
en person i ledande ställning begått bedrägeri, aktiv korruption eller
penningtvätt samt när en person i ledande ställning genom brister i
övervakning eller kontroll gjort det möjligt för en person, som är
underställd den juridiska personen, att begå sådant brott.
De närmast motsvarande förutsättningarna för att ålägga företagsbot är
inte direkt utformade som i protokollet, men de torde ändå väl uppfylla
protokollets krav. Enligt 36 kap. 7 § första stycket 2 brottsbalken skall
företagsbot åläggas om näringsidkaren inte gjort vad som skäligen
kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Denna förutsättning torde
vara uppfylld såväl i de fall en person i ledande ställning begått brott som
när en sådan person brustit i den övervakning eller kontroll som skall
utföras och därigenom möjliggjort för underställda personer att begå
brott.
I 36 kap. 7 § första stycket 1 brottsbalken uppställs såsom ytterligare
krav för att domstol skall kunna ålägga företagsbot att brottsligheten
inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är
förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag. Något
motsvarande krav finns inte i protokollet, men enligt protokollet krävs å
andra sidan bara att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar när
personer knutna till den juridiska personen begått bedrägeri, aktiv
korruption eller penningtvätt.
Eftersom denna typ av brott regelmässigt torde anses innebära ett grovt
åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med
verksamheten eller annars anses som sådan brottslighet som är av
allvarligt slag (jfr t.ex. prop. 1985/86:23, Företagsbot, s. 63 f där bl.a.
bokföringsbrott, bedrägeri och häleri omnämns), kan den begränsning av
ansvaret som följer av 36 kap. 7 § första stycket 1 brottsbalken inte anses
utgöra någon reell begränsning i förhållande till de krav som uppställs i
protokollet.
21
Enligt artikel 4 punkt 1 i protokollet skall en juridisk person som ställs Prop. 2000/01:133
till ansvar för brott som begåtts av en person i ledande ställning kunna
ådömas ett bötesstraff eller en administrativ avgift som skall vara
effektiv, proportionell och avskräckande. I artikel 4 punkt 1 anges vidare
vissa andra sanktioner som medlemsstaterna får använda därutöver. För
brott som begåtts av personer som är underställda den juridiska personen
finns enligt artikel 4 punkt 2 inget krav på någon särskild typ av sanktion
utan det uppställs endast ett generellt krav på att sanktionen skall vara
effektiv, proportionell och avskräckande.
Följaktligen saknar det i forhållande till protokollets krav betydelse att
företagsboten formellt sett inte är ett straff enligt svensk rätt.
Företagsboten utgör, om inte ett bötesstraff, så åtminstone en
administrativ avgift i den mening som avses i artikel 4 punkt 1 och i
artikel 4 punkt 2 uppställs överhuvudtaget inte något krav på sanktionens
formella karaktär.
Kravet på att de sanktioner som används i nationell rätt skall vara
effektiva, proportionella och avskräckande härrör från EG-domstolens.
dom i det s.k. grekiska majsmålet, C-68/88 Kommissionen mot Grekland
REG 1989, s. 2965. I det avgörandet slog EG-domstolen fast att
medlemsstaterna, på grund av den allmänna lojalitetsplikten, och i
frånvaro av gemenskapsrättsliga sanktionsregler, är skyldiga att infora
samma typ av sanktioner för överträdelser av EG-rätt som för
överträdelser av motsvarande nationell rätt (assimilationsprincipen), samt
att de sanktioner som infors i varje fall måste vara effektiva,
proportionella och avskräckande. Allt sedan dess återfinns detta
minimikrav (kravet gäller utöver vad som följer av assimilations-
principen) såväl i relevanta avgöranden från EG-domstolen som i olika
rättsakter, både inom första och tredje pelaren, som innehåller krav på
nationella sanktioner.
Vad kravet, eller kraven, egentligen innebär är emellertid ganska
oklart. Oberoende av detta kan dock konstateras att företagsbot kan
uppgå till tre miljoner kronor, vilket är en summa som måste antas vara
avskräckande, och att beloppet bestäms enligt kriterier som säkerställer
att det råder proportion mellan överträdelsen och företagsboten, se 36
kap. 9 § brottsbalken. Man torde därför kunna utgå ifrån att företagsboten
uppfyller protokollets krav i denna del.
I sammanhanget bör slutligen nämnas att Företagsbotsutredningen i sitt
betänkande SOU 1997:127 ”Straffansvar för juridiska personer” har lagt
fram förslag till ett nytt och effektiviserat system för sanktioner mot
juridiska personer. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Justitiedepartementet.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om
straffrättsligt ansvar för företagsledare medför inte att någon lag-
ändring behöver göras.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.
22
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12 punkt 1 i Prop. 2000/01:133
protokollet skall artikel 3 i bedrägerikonventionen tillämpas också i
relation till sådana gärningar som utgör penningtvätt enligt protokollet. I
artikel 3 i bedrägerikonventionen föreskrivs att varje medlemsstat skall
vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller andra personer med
befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll inom företaget skall kunna
hållas straffrättsligt ansvariga enligt de principer som anges i den
nationella rätten om gärningen har begåtts för företagets räkning av en
person som är underställd dem.
Företagsledare kan i svensk rätt hållas ansvariga enligt allmänna
regler, t.ex. om medverkan och brott i gämingsmannaskap genom
underlåtenhet. Någon särskild reglering av ansvar inom företag finns
emellertid inte. Detta tycks inte heller krävas enligt
bedrägerikonventionen och protokollet.
Med hänsyn till att det finns möjlighet att, under vissa förutsättningar,
hålla företagsledare straffrättsligt ansvariga samt med hänsyn till att
dessa regler kompletteras av systemet med företagsbot kan någon
ändring med anledning av protokollet inte anses nödvändig. Motsvarande
bedömning gjordes när bedrägerikonventionen implementerades i svensk
rätt, se prop. 1998/99:32, EU-bedrägerier och korruption s. 31 f.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om beslag och
förverkande medför inte att någon lagändring behöver göras.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Internationella Åklagarkammaren i Linköping
ifrågasätter bedömningen att det inte finns något behov av lagändring
såvitt gäller förverkande av vinning av aktiv korruption utom
näringsverksamhet. Riksåklagaren anser att det finns skäl att överväga en
utvidgning av möjligheterna till förverkande i denna del. Åklagar-
myndigheten i Västerås och Ekobrottsmyndigheten har framhållit att det
finns viss osäkerhet i fråga om huruvida förverkande av vinning av aktiv
korruption utom näringsverksamhet kan ske i alla situationer som fordras
enligt protokollet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 5 i protokollet
skall vaije medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
kunna beslagta och, utan att det påverkar rättigheterna för tredje man i
god tro, förklara förverkat eller avlägsna hjälpmedel för och vinningen av
bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt, eller egendom
till samma värde som sådan vinning.
Hänvisningen till avlägsnande av hjälpmedel och vinning är, enligt den
förklarande rapporten, avsedd att inkludera fall som inte nödvändigtvis
innebär ett förverkande (t.ex. att skadestånd skall betalas eller att
egendom skall återställas till den rättmätige ägaren).
Brottsbalkens regler om förverkande finns i 36 kap. Bestämmelserna i
de två inledande paragraferna gäller enbart vid brott enligt brottsbalken,
medan övriga bestämmelser är tillämpliga även då det är fråga om brott
mot någon specialstraffrättslig bestämmelse. Betydelsen av detta blir
23
emellertid liten i detta sammanhang eftersom bedrägeri, aktiv och passiv Prop. 2000/01:133
korruption och penningtvätt i protokollets mening i huvudsak
kriminaliseras i brottsbalken.
Det bör uppmärksammas att regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om
förverkande av utbyte av brott endast gäller just utbytet av brottet.
Lagtexten utgår ifrån att någon har förvärvat något genom ett brott och
att detta förvärv ingår som ett led i själva gärningen. Medelbara
förtjänster och besparingar som brottet leder till torde således inte kunna
förverkas med stöd av denna bestämmelse.
I relation till protokollets krav betyder detta att svensk rätt uppfyller
protokollets krav på att vinning av bedrägeri samt vinning av passiv
korruption skall kunna förverkas, eftersom sådan vinning utgör utbyte av
brott.
Vinning av aktiv korruption torde däremot inte utgöra utbyte av brott
eftersom den aktiva korruptionen inte i sig ger något utbyte i
brottsbalkens mening. Sådan vinning som uppkommer genom att
gärningsmannen, till följd av brottet, far ett bidrag eller far möjlighet att
ingå ett visst avtal torde inte omfattas av 36 kap. 1 § brottsbalken. I de
fall där kopplingen mellan den aktiva korruptionen och vinningen är som
tydligast torde emellertid gärningsmannen i regel begå brott också när
han tar emot eller hanterar vinningen. Exempelvis kan en enskild person
som genom bestickning förmår en tjänsteman att betala ut ett bidrag som
personen överhuvudtaget inte är berättigad till begå olovligt förfogande
vid hantering av medlen. Därigenom möjliggörs ändå förverkande enligt
36 kap. 1 § brottsbalken.
Härtill skall läggas att det i 36 kap. 4 § brottsbalken ges ett något
vidare utrymme för förverkande i de fall där brott är begånget i utövning
av näringsverksamhet. I sådana fall kan inte bara utbyte av brott utan
också värdet av ekonomiska fördelar som har uppkommit till följd av
brottet förverkas. Också i detta fall uppställs emellertid krav på att det
skall föreligga ett klart och adekvat orsakssamband mellan brottet och
den ekonomiska fördel som skall förverkas. Brottet skall framstå som
den dominerande orsaken till förtjänsten och sambandet skall vara så
starkt att förtjänsten skulle ha uteblivit, om inte brottet kommit till stånd.
Denna bestämmelse torde möjliggöra förverkande av mer indirekt
vinning av aktiv korruption i många fall. (Jfr prop. 1998/99:32, EU-
bedrägerier och korruption, s. 61.) Eftersom bestämmelsen är tillämplig
endast när brottet är begånget i näringsverksamhet kan man emellertid
inte med stöd av bestämmelsen förverka vinning av aktiv korruption i fall
där brottet begåtts utanför näringsverksamhet.
På grund av att 36 kap. 4 § brottsbalken är tillämplig endast då brottet
är begånget i näringsverksamhet har, som ovan redovisats, några
remissinstanser, bl.a. Internationella åklagarkammaren i Linköping och
Riksåklagaren, ifrågasatt huruvida Sverige uppfyller protokollets krav i
denna del eller åtminstone pekat på att det råder viss osäkerhet härvidlag.
Det är alltså beträffande vinning av aktiv korruption som förövats av en
enskild individ som tveksamhet föreligger.
Regeringen gör i denna del följande bedömning. I linje med vad som
framhållits ovan torde förverkande möjliggöras i många fall därigenom
att den enskilde begår brott då denne tar emot eller hanterar vinningen.
Därmed blir 36 kap. 1 § tillämplig. Det är i första hand i förhållande till
24
dessa fall man överhuvudtaget kan tala om vinning av aktiv korruption. Prop. 2000/01:133
Det bör vidare framhållas att protokollet faktiskt inte uppställer krav på
att vinningen nödvändigtvis måste kunna förverkas. Tillräckligt är att
medlemsstaterna vidtar åtgärder som är nödvändiga för att kunna
förverka eller avlägsna vinningen av aktiv korruption. Med denna
skrivning har man, enligt den förklarande rapporten, velat inkludera fall
som inte nödvändigtvis innebär förverkande, t.ex. civilrättsliga fall då
skadestånd skall betalas eller egendomen återställas till den rättmätige
ägaren. Dylik betalningsskyldighet kan naturligtvis aktualiseras i många
fall där den som förövat aktiv korruption fått vinning av sitt brott. Det
ligger i sakens natur att i de fall någon uppnått en viss fördel genom
bestickning, denna förmån kan dras tillbaka om bestickningen avslöjas,
t.ex. genom att ett beviljat tillstånd återkallas. Det torde således kunna
förutsättas att rättsliga förutsättningar normalt föreligger att återta de
ekonomiska fördelar som kan vinnas genom ett bestickningsbrott. Svensk
rätt måste därför bedömas stå i överensstämmelse med protokollets krav i
denna del.
När det gäller vinning av penningtvätt, dvs. vinning av häleri eller
penninghäleri enligt svensk rätt, är det delvis oklart vilken typ av vinning
som avses i protokollet eftersom penningtvätt i protokollets mening inte
förutsätter någon vinning. Naturligast är att bestämmelsen i denna del tar
sikte på vederlag för brottet (dvs. för penningtvätten). Med denna
utgångspunkt uppfylls protokollets krav av 36 kap. 1 § brottsbalken
eftersom vederlag för brott anses vara utbyte av brott. Bestämmelsen
torde vara tillämplig också i de fall mottagandet av vederlaget inte är
straffbart såsom förberedelse, vilket för närvarande gäller mottagande av
vederlag för häleri och penninghäleri. Dvs. även om den som emottar
vederlag för brott inte redan härigenom gör sig skyldig till förberedelse,
därför att detta inte är kriminaliserat vid den ifrågavarande brottstypen,
så torde vederlaget kunna förverkas enligt 36 kap. 1 § brottsbalken så
snart brottet fullbordats.
Protokollets krav på att hjälpmedel för brott skall kunna förklaras
förverkade torde uppfyllas av 36 kap. 2 och 3 §§ brottbalken.
De svenska förverkandereglerna bör, mot bakgrund av det anförda,
anses motsvara de krav som uppställs i protokollet. I protokollet
föreskrivs vidare att hjälpmedel för och vinning av bedrägeri, aktiv
korruption och penningtvätt skall kunna beslagtas.
Föremål som kan antas vara förverkade på grund av brott får tas i
beslag enligt 27 kap. 1 § brottsbalken. I den mån fråga är om
värdeförverkande kan i stället, enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken,
förordnande om kvarstad meddelas. Möjligheterna till beslag och
kvarstad enligt svensk rätt torde följaktligen motsvara protokollets krav.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om inter-
nationell rättslig hjälp i brottmål överensstämmer med de svenska
reglerna. Någon lagändring behövs alltså inte.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
25
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen. Prop. 2000/01:133
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 6 i protokollet
föreskrivs att en medlemsstat inte far vägra att lämna rättslig hjälp vid
bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det
skälet att gärningen är eller anses vara en skatte- eller tullförseelse.
Vidare skall enligt artikel 12 punkt 1 i protokollet artikel 6 i
bedrägerikonventionen tillämpas också i förhållande till gärningar som
utgör penningtvätt enligt protokollet. I artikel 6 i konventionen föreskrivs
att medlemsstaterna skall samarbeta effektivt vid förundersökning,
lagföring och straffverkställighet när fråga är om brott som berör två eller
flera medlemsstater. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna, när flera
medlemsstater har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal för samma
gärning, skall samarbeta för att, om möjligt, koncentrera lagföringen till
en medlemsstat.
Något hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att en gärning är
eller anses vara en skatte- eller tullförseelse finns inte i svensk rätt. I
denna del finns således inget behov av lagstiftning.
Vad gäller det allmänna krav på samarbete som följer av artikel 12
punkt 1 och artikel 6 i bedrägerikonventionen kan konstateras att Sverige
har ratificerat och införlivat i stor sett samtliga konventioner som avser
rättslig hjälp och som kan vara relevanta för rättsligt samarbete mellan
länderna inom Europeiska unionen. Därtill kommer att Sverige lämnar
andra stater rättslig hjälp i brottmål i den utsträckning vår lagstiftning
medger det, även om något särskilt avtal härom inte har ingåtts. Vidare
kan nämnas att den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål, som trädde i kraft den 1 oktober 2000, innebär dels att
möjligheterna att lämna rättslig hjälp i brottmål utökas, dels att
förfarandet förenklas och effektiviseras.
Också vad gäller samarbete i syfte att koncentrera lagföringen av brott
som berör flera medlemsstater till en medlemsstat uppfyller Sverige de
krav som följer av protokollet och konventionen. Det finns följaktligen
inte behov av några lagändringar i denna del.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om jurisdiktion
överensstämmer med svensk rätt. Någon lagändring behövs därför
inte.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12 punkt 2 i
protokollet skall artikel 4 i bedrägerikonventionen tillämpas också på
protokollet. I artikel 4 i bedrägerikonventionen föreskrivs att varje
medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion över de aktuella brotten när de helt eller delvis begås inom
medlemsstatens territorium samt när vinning av brotten uppkommer
inom det territoriet.
Vidare skall medlemsstaterna tillförsäkra sig jurisdiktion över
medverkan till brott som begås inom en annan medlemsstats territorium
26
under förutsättning att medverkansbrottet begås inom medlemsstatens Prop. 2000/01:133
territorium. Slutligen skall enligt artikel 4 medlemsstaterna också vidta
nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra sig jurisdiktion över gärningsmän
som är medborgare i den berörda medlemsstaten. I detta fall får dock ett
krav på dubbel straffbarhet uppställas.
Fall där den brottsliga gärningen, antingen det gäller
gämingsmannaskap eller medverkan, kan lokaliseras till svenskt
territorium omfattas av 2 kap. 1 § brottsbalken. Fall där gärningsmannen
är svensk medborgare omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 2 § första
stycket 1 brottsbalken. I sistnämnda fall uppställs ett krav på dubbel
straffbarhet. Att detta är tillåtet följer, som tidigare nämnts, av artikel 4
punkt 1 i bedrägerikonventionen. Någon lagändring till följd av
protokollets krav i denna del är således inte påkallad.
Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om utlämning
gör inte någon lagändring nödvändig.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 12 punkt 1 i protokollet
föreskrivs att artikel 5 i bedrägerikonventionen skall tillämpas på sådana
gärningar som utgör penningtvätt enligt protokollet. I artikel 5 i
bedrägerikonventionen föreskrivs att medlemsstater som inte utlämnar
sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion i fråga om brott som har begåtts av dess egna medborgare
utanför medlemsstatens eget territorium. Vid tillämpningen av denna
bestämmelse skall enligt punkt 4 begreppet ”medborgare” tolkas mot
bakgrund av de förklaringar som medlemsstaterna har avgivit enligt
artikel 6 punkt 1 b och c i den europeiska utlämningskonventionen från
år 1957.
Med undantag för utlämning till de nordiska länderna medger Sverige
inte utlämning av egna medborgare. Sveriges ställningstagande till denna
fråga kommer att omprövas i samband med ratifikationen av
konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan
Europeiska unionens medlemsstater. I prop. 2000/01:83 föreslås, mot
bakgrund av konventionen, att svenska medborgare som huvudregel skall
kunna utlämnas till en annan medlemsstat i EU under förutsättning av att
den som begärs utlämnad sedan minst två år stadigvarande vistats i den
stat till vilken utlämning begärs eller att det är fråga om ett grovt brott.
Oberoende härav kan konstateras att Sverige, genom de
jurisdiktionsregler som berörts ovan (avsnitt 5.2.6) uppfyller protokollets
krav såtillvida som Sverige, enligt 2 kap. 2 § första stycket 1
brottsbalken, har jurisdiktion över brott förövade av svenska medborgare
under förutsättning av att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt. Också
vad gäller andra personer i förhållande till vilka det kan finnas hinder
mot utlämning, t.ex. nordiska medborgare, har Sverige enligt 2 kap. 2 §
första stycket 2 motsvarande jurisdiktion.
27
Att det i svensk rätt uppställs ett krav på dubbel straffbarhet när brott Prop. 2000/01:133
begåtts av en svensk medborgare i utlandet kan i sammanhanget inte
anses strida mot protokollet, eftersom dubbel straffbarhet, till följd av
protokollet, alltid kommer att föreligga när brottet begåtts i en av den
Europeiska unionens medlemsstater.
I de fall där utlämning vägras enbart på grund av att den person som
begärs utlämnad är medborgare i den anmodade staten, åtar sig den
anmodade staten enligt artikel 5 punkt 2 att överlämna ärendet till åtal
om det finns anledning till detta. Den åtalsprövning som därvid enligt 2
kap. 5 § brottsbalken skall ske i fall där brott begåtts utom riket bör anses
förenlig med de krav som uppställs i protokollet och i konventionen,
eftersom den i praktiken inte innebär annat än att Sverige tar sig en sådan
diskretionär prövningsrätt som är regel i vissa andra länder.
I artikel 5 punkt 3 i konventionen föreskrivs att en medlemsstat inte får
vägra utlämning enbart på den grunden att gärningen utgör skattebrott
eller brott mot tullbestämmelser. Med skatt avses detsamma som i 1957
års utlämningskonvention. När det gäller detta krav kan konstateras att
svensk rätt medger utlämning för nämnda brott under förutsättning att de
brott för vilka utlämning begärs motsvarar brott enligt svensk rätt. Härtill
kan läggas att artikeln torde ha begränsad betydelse då det gäller
penningtvätt enligt protokollet, eftersom de brott som motsvarar
penningtvätt enligt protokollet endast i begränsad utsträckning kan
tänkas utgöra skattebrott eller brott mot tullbestämmelser. Svensk rätt
torde således uppfylla protokollets krav. Den svenska regleringen har
också tidigare — bl.a. i proposition 1998/99:32, EU-bedrägerier och
korruption, s. 32 ff- bedömts vara förenlig med kraven i artikel 5 punkt
3 i bedrägerikonventionen. Någon lagstiftningsåtgärd är således inte
påkallad.
Regeringens förslag: Den som i en annan stat, som är medlem i
Europeiska unionen, har dömts för, eller frikänts från, ett brott som
omfattas av protokollet skall, som huvudregel, inte kunna lagföras i
Sverige för samma gärning.
Sverige skall utnyttja den möjlighet som ges i protokollet att ändå
kunna lagfora den som dömts för samma gärning i en annan stat som
är medlem i Europeiska unionen, om gärningen
a) helt eller delvis har begåtts inom svenskt territorium, eller
b) riktats mot Sveriges säkerhet eller andra för Sverige lika viktiga
intressen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. När det gäller tillämpligheten av principen ne bis in idem (icke
lagföring två gånger för samma sak) i förhållande till företag har Malmö
tingsrätt, med hänsyn till att det är fråga om en grundläggande
rättssäkerhetsregel, ifrågasatt huruvida det är tillräckligt att hänvisa till
grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken och oskälighetsregeln i 36 kap. 7
§ brottsbalken. Tingsrätten instämmer dock i promemorians slutsats att
28
man bör avvakta resultatet av beredningen av Företagsbotsutredningens Prop. 2000/01:133
betänkande innan man lägger fram något förslag till lagändring.
Åklagarmyndigheten i Malmö anser att man, oberoende av att beredning
pågår av Företagsbotsutredningens betänkande, borde klargöra i lagtext
att en utländsk dom i vissa fall kan utgöra hinder för åläggande av
företagsbot.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 12 punkt 2 föreskrivs att
artikel 7 i bedrägerikonventionen, som rör principen ”ne bis in idem”
skall gälla även för protokollet. Vidare sägs att principen skall gälla även
för juridiska personer samt att förklaringar enligt artikel 7 punkt 2 i
konventionen, om inget annat uppges vid anmälan enligt artikel 16 punkt
2 i protokollet, skall gälla även avseende protokollet.
Enligt artikel 7 punkt 1 i bedrägerikonventionen gäller som huvudregel
att en medlemsstat inte far lagfora en person for en viss gäming om
vederbörande dömts i en annan medlemsstat för gärningen, under
förutsättning av att påföljden har verkställts, håller på att verkställas eller
inte längre kan verkställas enligt det dömande landets lag. Hinder för ny
lagföring föreligger således inte om den tilltalade i en annan medlemsstat
har frikänts för samma gäming.
I svensk rätt tillförsäkras den enskilde skydd mot ny lagföring också i
de fall han frikänts från ansvar i utlandet under förutsättning av att
domen meddelats i den främmande stat där gärningen förövats eller i en
stat som tillträtt någon av de överenskommelser som anges i 2 kap. 5 a §
fjärde stycket.
Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att detta skydd utsträcks
till att omfatta också den som lagförts i en annan medlemsstat i den
Europeiska unionen for ett brott som avses i andra tilläggsprotokollet.
Eftersom protokollets regler, enligt artikel 12 punkt 2 i protokollet och
artikel 9 i bedrägerikonventionen, utgör minimiregler finns det i
protokollet inte något hinder mot att på detta sätt utsträcka skyddet mot
ny rättegång avseende samma gäming.
En förändring i syfte att uppfylla protokollets krav och utsträcka
skyddet också till fall där den tilltalade tidigare frikänts i en annan
medlemsstat bör åstadkommas genom att det till 2 kap. 5 a § fjärde
stycket brottsbalken fogas en ny åttonde punkt gällande andra
tilläggsprotokollet.
Enligt artikel 7 punkt 2 i konventionen får varje medlemsstat i
samband med att den till generalsekreteraren för Europeiska unionens råd
anmäler att bestämmelserna i konventionen införlivats med den
nationella rätten förklara att staten inte skall vara bunden av punkt 1.
Detta gäller när den gäming som har legat till grund for den dom som har
meddelats i en annan stat:
a) helt eller delvis begåtts inom medlemsstatens territorium (detta
gäller dock ej om gärningen delvis har begåtts inom den medlemsstats
territorium där domen har meddelats),
b) har riktats mot den medlemsstatens säkerhet eller andra för den
staten lika viktiga intressen, eller
c) har begåtts av en offentlig tjänsteman i medlemsstaten i fråga i strid
med dennes tjänsteåligganden.
Vid genomförandet av bedrägerikonventionen utnyttjade Sverige
denna möjlighet såvitt avser punkterna a) och b). Denna möjlighet bör
29
utnyttjas också i förhållande till protokollet. Eftersom en förklaring som Prop. 2000/01:133
avgivits i förhållande till bedrägerikonventionen enligt artikel 12 punkt 2
i protokollet skall gälla också för protokollet om inte annat förklaras vid
anmälan enligt artikel 16 punkt 2 fordras emellertid ingen särskild
förklaring härom.
Inte heller fordras någon ändring av den svenska lagstiftningen
eftersom det undantag från utländsk brottmålsdoms rättsverkningar som
görs i 2 kap. 5 a § andra stycket brottbalken är generellt skrivet.
När det gäller protokollets krav på absolut hinder mot ny lagföring för
det fall gärningen delvis begåtts inom svenskt territorium och delvis
inom den medlemsstats territorium där den tidigare domen meddelats, se
artikel 7 punkt 2 a) i bedrägerikonventionen, fordras emellertid en smärre
korrigering av 2 kap. 5 a § femte stycket brottsbalken, så att stycket
också omfattar gärningar som faller under protokollet.
Principen om ne bis in idem skall enligt artikel 12 punkt 2 i protokollet
också gälla för juridiska personer. När det gäller det svenska systemet
med företagsbot torde man vid införandet inte haft skäl att beakta hur
systemet förhåller sig till reglerna i 2 kap. brottsbalken. Eftersom
åläggande av företagsbot bygger på att brott begåtts av en individ torde i
och för sig normala jurisdiktionsregler vara tillämpliga. Det torde
emellertid vara svårt att hävda att reglerna rörande rättsverkan av
utländsk dom i 2 kap. 5 a § brottbalken är direkt tillämpliga i förhållande
till åläggande av företagsbot. I de punkter som fmns i första stycket
benämns den tilltalade ”han”, vilket knappast kan syfta på juridiska
personer.
Med stöd av grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken bör emellertid
talan om företagsbot kunna undvikas i de fall där bestämmelsen hade
varit tillämplig om det hade varit fråga om att pröva en enskild persons
straffansvar. Vidare bör i sammanhanget också beaktas att företagsbot,
enligt 36 kap. 7 § andra stycket brottsbalken, inte skall åläggas om det
skulle vara uppenbart oskäligt att göra detta. Det bör i detta sammanhang
framhållas att systemet med företagsbot i sin nuvarande utformning
kommit att tillämpas i ytterst begränsad utsträckning. Sammantaget görs
den bedömningen att grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken och
bestämmelsen i 36 kap. 7 § andra stycket ger ett tillräckligt utrymme för
att undvika att principen ne bis in idem träds för när.
Det kan, såsom framhålls i promemorian och av vissa remissinstanser,
diskuteras huruvida det inte bör finnas tydligare stöd för att en utländsk
dom i vissa fall kan utgöra hinder för åläggande av företagsbot. Med
tanke på att Företagsbotsutredningens betänkande för närvarande bereds i
Justitiedepartementet är regeringen emellertid inte beredd att nu lägga
fram några förslag till lagstiftning i denna del.
De krav som följer av artikel 7 punkt 3 i bedrägerikonventionen, dvs.
att det råder absolut hinder mot lagföring i de fall lagföring i annan stat
skett på begäran av svensk myndighet eller lagföring skett sedan
personen utlämnats från Sverige för lagföring, har tillgodosetts redan vid
implementeringen av bedrägerikonventionen genom ett tillägg i 2 kap. 5
a § andra stycket brottsbalken.
Enligt artikel 7 punkt 4 i konventionen påverkas inte tillämpliga
bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har ingåtts mellan
30
medlemsstaterna och därtill hörande förklaringar av vad som föreskrivs i Prop. 2000/01:133
artikel 7.
Regeringens förslag: Svenska domstolar ges möjlighet att inhämta
förhandsavgöranden från EG-domstolen om tolkningen av andra
tilläggsprotokollet. Denna möjlighet begränsas inte till domstolar i
sista instans.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 13 punkt 3 föreskrivs
att domstolsprotokollet skall tillämpas i förhållande till det andra
tilläggsprotokollet. Vidare föreskrivs att en förklaring om nationella
domstolars kompetens att inhämta förhandsavgörande, som avgivits
enligt domstolsprotokollet, skall gälla också beträffande andra
tilläggsprotokollet, om inte medlemsstaten avger en förklaring om annat
vid anmälan enligt artikel 16 i protokollet (anmälan om att
medlemsstaten har gjort vad som krävs för att protokollet skall kunna
antas).
Sverige har avgivit förklaring om att svenska domstolar har möjlighet
att inhämta förhandsavgöranden enligt domstolsprotokollet. Denna
möjlighet är inte begränsad till domstolar i sista instans. Enligt
regeringens bedömning saknas det skäl att inte ge svenska domstolar
motsvarande möjlighet i förhållande till andra tilläggsprotokollet. Därför
bör någon särskild förklaring enligt artikel 13 punkt 3 inte avges.
I sammanhanget bör också nämnas att en förklaring om behörighet för
EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden har lämnats enligt artikel
35 punkt 2 i Unionsfördraget. Bestämmelsen infördes genom
Amsterdamfördraget som trädde i kraft den 1 maj 1999.
I och med att svenska domstolar ges rätt att inhämta
förhandsavgöranden från EG-domstolen överförs beslutanderätt till EG.
Lagen (1997:895) om rätt för svensk domstol att begära förhands-
avgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall är
generellt utformad. Någon särskild lagstiftningsåtgärd är således inte
påkallad vid godkännande av detta protokoll. Däremot bör det
tillkännagivande om vilka konventioner som avses med lagen
kompletteras med protokollet.
I artikel 16 föreskrivs att protokollet träder i kraft 90 dagar efter det att
den sista medlemsstaten till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd har anmält att den har avslutat de förfaranden som, enligt dess
konstitutionella bestämmelser, krävs för att kunna anta protokollet. Det
kommer därför med stor sannolikhet att ta förhållandevis lång tid innan
protokollet kan träda i kraft.
31
Med hänsyn till skälen bakom de lagändringar som föreslås samt med Prop. 2000/01:133
hänsyn till att lagändringarna inte är av den karaktären att de förutsätter,
eller annars bygger på, ömsesidighet finns emellertid ingen anledning att
vänta med att låta lagändringarna träda i kraft till dess samtliga medlems-
stater har ratificerat protokollet.
De föreslagna lagändringarna bör följaktligen träda i kraft snarast
möjligt. Det föreslås att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2002.
Några särskilda övergångsbestämmelser är inte nödvändiga.
Sveriges tillträde till det andra tilläggsprotokollet till bedrägeri-
konventionen och de föreslagna lagändringarna bedöms inte medföra
några ökade kostnader för staten. Kriminaliseringen av försök, för-
beredelse och stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri kan
visserligen föranleda en marginell ökning av arbetsbördan för
rättsväsendet. Denna bör emellertid kunna hanteras inom ramen för
myndigheternas befintliga resurser. I viss utsträckning kan de föreslagna
lagändringarna försvåra ekonomisk brottslighet som riktar sig såväl mot
den svenska staten som mot EU, vilket i sin tur kan leda till minskade
förluster till följd av sådan brottslighet.
5 a §
Paragrafen behandlar utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige.
Fjärde stycket har kompletteras med en ytterligare punkt i vilken det
hänvisas till protokollet. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.2.8,
innebär att en tilltalad, under de förutsättningar som anges i paragrafen i
övrigt, inte kan lagforas i Sverige för en sådan gäming som omfattas av
protokollet och som har prövats genom lagakraftägande dom i en stat
som är medlem i den Europeiska unionen och har tillträtt protokollet. De
undantag från denna rättsverkan som gäller enligt andra stycket skall
gälla också i förhållande till protokollet.
Vidare anpassas femte stycket, angående absolut hinderverkan av
utländsk brottmålsdom, så att det omfattar också sådana gärningar som
omfattas av det andra tilläggsprotokollet.
11 §
Ändringen innebär att försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri
och grovt penninghäleri kriminaliseras. Ändringen är en följd av de krav
32
som uppställs i andra tilläggsprotokollet. Skälen till ändringen behandlas Prop. 2000/01:133
närmare i avsnitt 5.2.1 (under rubriken Gämingsformer som skall krimi-
naliseras enligt protokollet).
Vad gäller stämpling innebär ändringen bl.a. att redan ett åtagande
eller ett erbjudande om att begå grovt häleri eller grovt penninghäleri blir
straffbelagt. Detsamma gäller överenskommelse om att begå grovt häleri
eller grovt penninghäleri. Att åta sig eller erbjuda sig att skaffa fram s.k.
vinstbongar till någon som vill dölja att han eller hon berikat sig genom
brott bör således utgöra stämpling till penninghäleri. På samma sätt bör
det bedömas som stämpling om någon erbjuder sig att ställa sitt
bankkonto och sina identitetshandlingar till förfogande för den som
genom olika typer av transaktioner vill omvandla egendom som härrör
från brottsligt forvärv.
Förberedelseansvar torde i förhållande till grovt häleri och grovt
penninghäleri i första hand komma att träffa den som tar emot eller
lämnar förlag eller vederlag för brottet. Även om det, med nuvarande
utformning av förberedelsebrottet, torde bli sällsynt att befattning med
hjälpmedel aktualiseras som grund för straffansvar, kan det emellertid
inte uteslutas att förberedelse i form av befattning med hjälpmedel kan
förekomma.
För att försök till brott skall föreligga fordras att gärningsmannen
påbörjat utförandet av brottet. Häri ligger framför allt en erinran om att
försöksansvar fordrar att den s.k. försökspunkten uppnåtts. Generellt kan
sägas att försöksansvar förutsätter att gärningsmannen har övergått från
planeringsstadiet till verkställighetsstadiet.
Försökspunkten torde t.ex. vara nådd när gärningsmannen ger
anvisningar till sin bank att utföra en transaktion som innefattar
penninghäleri. Likaså bör försökspunkten anses vara uppnådd när någon
som avser att föra pengar ur landet på ett sätt som omfattas av 9 kap. 6 a
§ brottsbalken ertappas på en flygplats eller en färjeterminal.
Enbart det förhållandet att förberedande åtgärder vidtas medför inte att
försöket är påbörjat, såvitt inte gärningsmannen någorlunda omedelbart
avser att fullfölja försöket. Ett försök till penninghäleri torde t.ex. inte
kunna anses föreligga enbart på den grunden att gärningsmannen öppnar
ett konto, vilket han avser att i framtiden använda för att göra
transaktioner som syftar till att dölja att någon berikat sig genom brott. I
den mån handlingen föregåtts av ett erbjudande, åtagande eller en
överenskommelse om att begå grovt penninghäleri kan emellertid
förfarandet vara att bedöma som stämpling.
33
Prop. 2000/01:133
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § och 9 kap. 11 § brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5a§3
Har fråga om ansvar för gäming prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat
som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde
stycket, far den tilltalade inte här i riket lagforas för samma gäming,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande
staten.
Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6
eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på
begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från
Sverige för lagföring.
Om en fråga om ansvar for en gäming har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring
på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, far åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som
regeringen bemyndigat.
De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av
lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om -skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om
gärningen omfattas av överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens
medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
6. konventionen den 19 juni 6. andra protokollet den 19 juni
1990 om tillämpning av 1997 till konventionen om skydd
3 Senaste lydelse 2000:563.
34
Schengenavtalet den 14 juni 1985,
och
7. konventionen den 25 maj
1987 mellan Europeiska
gemenskapernas medlemsstater om
förbud mot dubbel lagföring.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3-5
eller om domen meddelats av stat
som tillträtt en överenskommelse
som anges i fjärde stycket 6 eller
7.
av Europeiska gemenskapernas Prop. 2000/01:133
finansiella intressen, dock endast Bilaga 1
om gärningen omfattas av
överenskommelsen,
7. konventionen den 19 juni
1990 om tillämpning av
Schengenavtalet den 14 juni 1985,
och
8. konventionen den 25 maj
1987 mellan Europeiska
gemenskapernas medlemsstater om
förbud mot dubbel lagföring.
Har ett brott begåtts delvis här i
riket och delvis också inom den
medlemsstats territorium där
domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen
omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3-6
eller om domen meddelats av stat
som tillträtt en överenskommelse
som anges i fjärde stycket 7 eller
8.
9 kap.
H §4
För försök eller förberedelse till
bedrägeri, grovt bedrägeri,
utpressning eller ocker dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap.
stadgas', dock skall vad i 23 kap. 3
§ sägs icke gälla i fråga om försök
till utpressning.
Såsom för förberedelse till
bedrägeri eller grovt bedrägeri
dömes den som för att bedraga
försäkringsgivare eller eljest med
bedrägligt uppsåt skadar sig eller
annan till person eller egendom.
Detsamma skall gälla, om någon
med uppsåt som nyss sagts söker
åstadkomma sådan skada. Har han
innan skadan inträtt frivilligt
avstått från att fullfölja gärningen,
skall han vara fri från ansvar.
För försök eller förberedelse till
bedrägeri, grovt bedrägeri,
utpressning, ocker, grovt häleri
eller grovt penninghäleri, och för
stämpling till grovt häleri eller
grovt penninghäleri döms till
ansvar enligt bestämmelserna i 23
kap.; dock skall vad i 23 kap. 3 §
sägs inte gälla i fråga om försök
till utpressning.
Såsom för förberedelse till
bedrägeri eller grovt bedrägeri
döms den som för att bedra
försäkringsgivare eller annars med
bedrägligt uppsåt skadar sig eller
annan till person eller egendom.
Detsamma skall gälla, om någon
med uppsåt som nyss sagts söker
åstadkomma sådan skada. Har han
innan skadan inträtt frivilligt
avstått från att fullfölja gärningen,
skall han vara fri från ansvar.
Senaste lydelse 1962:700.
35
Bilaga 2
Remissyttrande har avgivits av Riksdagens Ombudsmän, Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Brottsföre-
byggande rådet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Kriminalvårds-
styrelsen, Finansinspektionen, Justitiekanslem, Institutet mot mutor,
Svenska bankföreningen, Finansbolagens förening, Försäkringsförbundet
och Svenska fondhandlareföreningen.
Bilaga 3
Andra tilläggsprotokollet
RÅDETS AKT
av den 19 juni 1997
om utarbetande av andra protokollet till konventionen om skydd av
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
97/C 221/02
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K
3.2 c i detta, och
med beaktande av följande:
Vid förverkligandet av unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen
mot brottslighet, som skadar Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen som en fråga av gemensamt intresse, som ingår i det samarbete
som inrättas med stöd av avdelning VI i fördraget.
Rådet utarbetade genom sin akt den 26 juli 19951, som en första åtgärd,
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen, vilken särskilt avser kampen mot bedrägerier som skadar dessa
intressen.
Genom sin akt av den 27 september 19962 utarbetade rådet, som en andra
etapp, ett protokoll till konventionen som särskilt har till syfte att
bekämpa sådan korruption i vilken nationella tjänstemän och
gemenskapstjänstemän är inblandade och som skadar eller kan skada
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
Konventionen behöver kompletteras med ett andra protokoll, som särskilt
avser juridiska personers ansvar, förverkande, penningtvätt och
samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen för att skydda
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och för att skydda
personuppgifter i samband härmed.
RÅDET
FASTSTÄLLER att det andra protokollet, vars text återfinns i bilagan
och som denna dag har undertecknats av företrädarna för regeringarna i
unionens medlemsstater, härmed har utarbetats,
' EGT nr C 316, 27.11.1995, s. 48.
2 EGT nr C 313, 23.10.1996, s. 1.
37
REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar protokollet i enlighet Prop. 2000/01:133
med deras respektive konstitutionella bestämmelser. Bilaga 3
|
Utfärdad i Luxemburg den 19 juni 1997. |
På rådets vägnar M. DE BOER |
38
BILAGA
ANDRA PROTOKOLLET,
som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om
Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till detta protokoll,
medlemsstater i Europeiska unionen,
SOM HÄNVISAR TILL Europeiska unionens råds akt av den
SOM ÖNSKAR uppnå att deras strafflagstiftning på ett effektivt sätt
bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,
SOM INSER vikten av konventionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen av den 26 juli 1995 för att bekämpa
bedrägerier som skadar gemenskapens inkomster och utgifter,
SOM INSER vikten av protokollet av den 27 september 1996 till nämnda
konvention i kampen mot korruption som skadar eller kan skada
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,
SOM ÄR MEDVETNA OM att Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen kan skadas eller hotas av gärningar som begås på juridiska
personers vägnar och gärningar som innebär penningtvätt,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att vid behov
anpassa den nationella lagstiftningen i den mån den inte ger möjlighet att
ställa juridiska personer till ansvar vid fall av bedrägeri eller aktiv
korruption och penningtvätt som begås till fördel för dem och som skadar
eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att nationell lagstiftning kan behöva
anpassas för att straffbelägga penningtvätt av vinning av bedrägeri eller
korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen och göra det möjligt att förverka vinning av sådant
bedrägeri och sådan korruption,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att vid behov
anpassa den nationella lagstiftningen för att förhindra att någon vägras
inbördes rättshjälp endast därför att de förseelser som omfattas av detta
protokoll gäller eller anses vara skatte- eller tullförseelser,
SOM NOTERAR att samarbetet mellan medlemsstaterna redan omfattas
av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen av den 26 juli 1995, men att det föreligger behov av att se till
att medlemsstaterna och kommissionen, utan att det påverkar
förpliktelserna enligt gemenskapslagstiftningen, samarbetar för att
säkerställa effektiva åtgärder mot bedrägeri, aktiv och passiv korruption
Prop. 2000/01:133
Bilaga 3
39
och därmed sammanhängande penningtvätt som skadar eller kan skada Prop. 2000/01:133
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, inklusive utbyte av Bilaga 3
information mellan medlemsstaterna och kommissionen,
SOM BEAKTAR att det för att uppmuntra och underlätta utbytet av
information är nödvändigt att säkerställa ett lämpligt dataskydd,
SOM BEAKTAR att utbyte av information inte bör hindra pågående
undersökningar och att det därför är nödvändigt att se till att
förundersökningssekretessen skyddas,
SOM BEAKTAR att lämpliga bestämmelser måste fastställas om
behörighet för Europeiska gemenskapernas domstol,
SOM SLUTLIGEN BEAKTAR att relevanta bestämmelser i
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen av den 26 juli 1995 bör göras tillämpliga på vissa gärningar
som omfattas av detta protokoll,
HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER.
Artikel 1
Definitioner
I detta protokoll avses med
a) konventionen: den konvention som utarbetats på grundval av artikel
K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen av den 26 juli 19951,
b) bedrägeri', sådana gärningar som avses i artikel 1 i konventionen,
c) - passiv korruption', sådana gärningar som avses i artikel 2 i
protokollet av den 27 september 1996 som utarbetats på grundval
av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen till
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen2,
- aktiv korruption', sådana gärningar som avses i artikel 3 i samma
protokoll,
d) juridisk person', varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig
nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga
organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av
statsmakter samt internationella offentliga organisationer,
1 EGT nr C 316, 27.11.1995, s.49.
2 EGT nr C 313, 23.10.1996, s. 2.
40
e) penningtvätt, en gärning enligt definitionen i den tredje Prop. 2000/01:133
strecksatsen i artikel 1 i rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni Bilaga 3
1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet
används för tvättning av pengar3 som rör vinning av bedrägeri,
åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv
korruption.
Artikel 2
Penningtvätt
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
penningtvätt skall vara en straffbar gäming.
Artikel 3
Juridiska personers ansvar
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för bedrägeri,
aktiv korruption och penningtvätt som till deras förmån begås av varje
person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska
personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska
personens organisation grundad på
- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller
- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller
- befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen,
samt för medhjälp eller anstiftan till sådant bedrägeri, aktiv korruption
eller penningtvätt eller försök till sådant bedrägeri.
2. Utom i de fall som redan avses i punkt 1 skall varje medlemsstat vidta
de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person
kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll som skall
utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för
en person, som är underställd den juridiska personen, att begå bedrägeri
eller aktiv korruption eller penningtvätt till förmån för den juridiska
personen.
3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 utesluter inte
lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller
medhjälpare till bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt.
3 EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.
41
Artikel 4
Prop. 2000/01:133
Bilaga 3
Påföljder för juridiska personer
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som har fällts till ansvar i enlighet med
artikel 3.1 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande
påföljder, som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och
som kan innefatta andra påföljder, såsom
a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,
b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,
c) rättslig övervakning,
d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.
2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att en juridisk person som har fällts till ansvar i enlighet med
artikel 3.2 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande
påföljder eller åtgärder.
Artikel 5
Förverkande
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
kunna beslagta och, utan att det påverkar rättigheterna för tredje man i
god tro, förklara förverkat eller avlägsna hjälpmedel för och vinningen av
bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt, eller av
egendom till samma värde som sådan vinning. Alla hjälpmedel, all
vinning eller annan egendom som beslagtagits eller förverkats skall av
medlemsstaten hanteras enligt dess nationella lagstiftning.
Artikel 6
Skatte- och tullförseelser
En medlemsstat får inte vägra att ge inbördes rättshjälp vid bedrägeri,
aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det skälet att det
gäller eller anses vara en skatte- eller tullförseelse.
Artikel 7
Samarbete med Europeiska gemenskapernas kommission
1. Medlemsstaterna och kommissionen skall samarbeta med varandra i
kampen mot bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt.
42
Kommissionen skall i detta syfte lämna sådan teknisk och operativ hjälp Prop. 2000/01:133
som de behöriga nationella myndigheterna kan behöva för att underlätta Bilaga 3
samordningen av sina undersökningar.
2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna far utbyta information
med kommissionen i syfte att underlätta fastställande av fakta och att
säkerställa effektiva rättsliga åtgärder mot bedrägeri, aktiv och passiv
korruption och penningtvätt. Kommissionen och de behöriga nationella
myndigheterna skall i varje enskilt fall beakta kraven på
förundersökningssekretess och dataskydd. I detta syfte far en
medlemsstat, när den lämnar information till kommissionen, fastställa
särskilda villkor för hur uppgifterna skall användas av kommissionen
eller av en annan medlemsstat som uppgifterna kan lämnas till.
Artikel 8
Kommissionens ansvar för dataskydd
Kommissionen skall, i samband med utbyte av information enligt artikel
7.2, säkerställa att den vid behandling av personuppgifter iakttar en
skyddsnivå som motsvarar den skyddsnivå som fastställs i
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter1.
Artikel 9
Offentliggörande av regler for dataskydd
De regler som har antagits om skyldigheterna enligt artikel 8 skall
offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 10
Överföring av uppgifter till andra medlemsstater och tredje länder
1. Om inte annat följer av sådana villkor som det hänvisas till i artikel
7.2, far kommissionen överlämna personuppgifter som den har erhållit
från en medlemsstat under fullgörandet av sina uppgifter enligt artikel 7
till varje annan medlemsstat. Kommissionen skall underrätta den
medlemsstat som har tillhandahållit informationen om sin avsikt att göra
en sådan överföring.
2. Kommissionen får, under samma betingelser, till vaije tredje land
överlämna personuppgifter som den under fullgörandet av sina uppgifter
enligt artikel 7 har erhållit från en medlemsstat, under förutsättning att
denna medlemsstat har gett sitt tillstånd till ett sådant överlämnande.
EGT nr L 281, 23.11.1995, s. 31.
43
Artikel 11
Tillsynsmyndighet
Varje myndighet som utses eller inrättas i syfte att utföra uppdraget att
självständigt övervaka skyddet av personuppgifter som kommissionen
innehar i enlighet med de arbetsuppgifter den har enligt Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall vara behörig att utöva
detta uppdrag också när det gäller personuppgifter som kommissionen
innehar i kraft av detta protokoll.
Artikel 12
Samband med konventionen
1. Bestämmelserna i artiklarna 3, 5 och 6 i konventionen skall tillämpas
även på sådana gärningar som avses i artikel 2 i detta protokoll.
2. Följande bestämmelser i konventionen skall tillämpas även på detta
protokoll:
- Artikel 4, varvid förklaringar enligt artikel 4.2 i konventionen skall
gälla även för detta protokoll om inget annat har uppgivits vid den
anmälan som avses i artikel 16.2 i detta protokoll.
- Artikel 7, varvid principen ne bis in idem skall gälla även för juridiska
personer och - om inget annat har uppgivits vid den anmälan som
avses i artikel 16.2 i detta protokoll - förklaringar enligt artikel 7.2 i
konventionen skall gälla även för detta protokoll.
- Artikel 9.
- Artikel 10.
Artikel 13
Domstolen
1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av detta protokoll skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande som
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i avsikt att
nå en lösning.
Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan någon av partema
i tvisten överlämna frågan till domstolen.
2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och kommissionen om
tillämpningen av artikel 2 jämförd med artikel 1 e och artiklarna 7, 8, 10
och 12.2 fjärde strecksatsen i detta protokoll, som inte har kunnat lösas
genom förhandling, kan hänskjutas till domstolen efter utgången av en
Prop. 2000/01:133
Bilaga 3
44
sexmånadersperiod, räknat från den dag då en av parterna underrättat den Prop. 2000/01:133
andra parten om att det förelåg en tvist. Bilaga 3
3. Protokollet av den 29 november 1996, som utarbetats på grundval av
artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om förhandsavgörande av
Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av
konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen1 skall tillämpas på det här protokollet, varvid gäller att en
förklaring som gjorts av en medlemsstat enligt artikel 2 i det protokollet
också skall gälla beträffande det här protokollet, om inte medlemsstaten i
fråga avger förklaring om annat vid den anmälan som avses i artikel 16.2
i det här protokollet.
Artikel 14
Utomobligatoriskt ansvar
För tillämpningen av detta protokoll regleras gemenskapens
utomobligatoriska ansvar av artikel 215 andra stycket i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen. Artikel 178 i samma fördrag
är tillämplig.
Artikel 15
Rättslig kontroll
1. Domstolen skall ha behörighet i fall där en fysisk eller juridisk person
väcker talan mot ett beslut som kommissionen meddelat den personen
eller som berör personen direkt och enskilt, samt talan avser överträdelse
av artikel 8, någon annan regel som antagits i enlighet med den artikeln
eller maktmissbruk.
2. Artiklarna 168a.l, 168a.2, 173 femte stycket, 174 första stycket, 176
första och andra stycket, 185 och 186 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen samt stadgan för Europeiska gemenskapens
domstol skall gälla i tillämpliga delar.
Artikel 16
Ikraftträdande
1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd anmäla att de har avslutat de förfaranden som krävs enligt deras
respektive konstitutionella bestämmelser för att detta protokoll skall
kunna antas.
EGT nr C 151,20.5.1997, s. 1.
45
3. Detta protokoll träder i kraft nittio dagar efter det att den anmälan som Prop. 2000/01:133
avses i punkt 2 gjorts av den stat som, såsom medlem i Europeiska Bilaga 3
unionen dagen för rådets antagande av den akt som utarbetar protokollet,
är den sista som fullgör denna formalitet. Om konventionen inte har trätt
i kraft vid den tidpunkten träder protokollet i kraft samtidigt med
konventionen.
4. Tillämpningen av artikel 7.2 skall emellertid skjutas upp om, och så
länge som, vederbörande institution inom Europeiska gemenskaperna
inte har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 9 att offentliggöra
reglerna för dataskydd eller villkoren i artikel 11 gällande
tillsynsmyndighet inte uppfyllts.
Artikel 17
Anslutning av nya medlemsstater
1. Detta protokoll står öppet för anslutning av varje stat som blir medlem
i Europeiska unionen.
2. Texten till detta protokoll, avfattad på den anslutande statens språk och
utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. För varje stat som ansluter sig till protokollet träder detta i kraft nittio
dagar efter det att den staten har deponerat sitt anslutningsinstrument
eller, om det ännu inte trätt i kraft när perioden om nittio dagar löpt ut,
samma dag som detta protokoll träder i kraft.
Artikel 18
Reservationer
1. En medlemsstat kan förklara att penningtvätt av vinning av aktiv och
passiv korruption endast skall vara straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv
och passiv korruption. Varje medlemsstat som gör en sådan begränsning
skall underrätta depositarien härom och ge uppgifter om begränsningens
räckvidd i samband med anmälan enligt artikel 16.2. En sådan
begränsning skall gälla för en period av fem år räknat från anmälan.
Begränsningen kan förnyas för ytterligare en period på fem år.
2. Republiken Österrike får, när den gör anmälan enligt artikel 16.2,
förklara att den inte är bunden av artiklarna 3 och 4. En sådan förklaring
skall upphöra att gälla fem år räknat från den dag då akten om att
utarbeta detta protokoll antas.
3. Inga andra reservationer skall vara tillåtna med undantag av dem som
avses i artikel 12.2 första och andra strecksatserna.
Artikel 19
Depositarie
Prop. 2000/01:133
Bilaga 3
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie
för detta protokoll.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer
liksom alla övriga underrättelser som rör detta protokoll.
Bilaga 4
RÅDETS AKT
av den 26 juli 1995
(95/C 316/03)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT
med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel
K.3.2c i detta, och
med beaktande av följande:
För att förverkliga unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen mot
bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen, som en fråga av gemensamt intresse som ingår i det samarbete
som inrättats med stöd av avdelning VI i fördraget.
För att med full kraft bekämpa sådant bedrägeri är det nödvändigt att
träffa en första överenskommelse som snarast skall kompletteras med en
annan juridisk akt i syfte att förstärka det straffrättsliga skyddet för
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
RÅDET
BESLUTAR att upprätta den konvention vars text återfinns i bilagan och
som denna dag har undertecknats av företrädare för regeringarna i
unionens medlemsstater,
REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 26 juli 1995.
På rådets vägnar
J. A. BELLOCH JULBE
Ordförande
48
BILAGA
KONVENTION
som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska
unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna
konvention, Europeiska unionens medlemsstater,
SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den 29 juli 1995,
SOM ÖNSKAR säkerställa att deras straffrättsliga bestämmelser på
effektivt sätt bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella
intressen,
SOM UPPMÄRKSAMMAR att bedrägerier som riktar sig mot
gemenskapernas inkomster och utgifter i många fall inte är begränsade
till ett enda land och att de ofta genomförs i form av organiserad
brottslighet,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om att skyddet för Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen skall vara sådant att alla bedrägliga
förfaranden som riktar sig mot dessa intressen blir föremål for
straffrättslig lagföring och att det krävs att en gemensam definition infors
i detta syfte,
SOM ÄR ÖVERTYGADE om behovet av att belägga sådana
förfaranden med effektiva, proportionella och avskräckande
straffrättsliga påföljder, utan att detta påverkar möjligheten att använda
andra påföljder när så är lämpligt liksom om behovet av att, åtminstone
när det är fråga om allvarliga fall, införa frihetsberövande påföljder som
kan medföra utlämning,
SOM INSER att företag spelar en viktig roll på de områden som
finansieras genom Europeiska gemenskapernas budget och att, under
vissa omständigheter, personer med befogenhet att fatta beslut i
företagen inte skall kunna undgå straffrättsligt ansvar,
SOM ÄR FAST BESLUTNA att tillsammans bekämpa bedrägeri som
riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen genom att
åta sig förpliktelser som rör jurisdiktion, utlämning och ömsesidigt
samarbete,
Prop. 2000/01:133
Bilaga 4
49
HAR ENATS OM FÖLJANDE.
Artikel 1
Prop. 2000/01:133
Bilaga 4
Allmänna bestämmelser
1. I denna konvention förstås med bedrägeri som riktar sig mot
Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
a) i fråga om utgifter, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig
underlåtenhet som är att hänföra till
- användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga
uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska
gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas
av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otillbörligen
uppbärs eller innehålls,
- undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med
särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,
- användning av sådana medel för andra syften än dem som medlen
ursprungligen har beviljats för,
b) i fråga om inkomster, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig
underlåtenhet som är att hänföra till
- användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga
uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska
gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas
av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas på ett
olagligt sätt,
- undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med
särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,
- missbruk av en förmån som lagligen erhållits, om gärningen har samma
effekt.
2. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat vidta
nödvändiga och lämpliga åtgärder för att överföra bestämmelserna i
punkt 1 till den nationella straffrätten så att de förfaranden som avses där
beläggs med straff.
3. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat också vidta
nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt
tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller
dokument som har den effekt som anges i punkt 1, beläggs med straff om
gärningarna inte redan är straffbelagda, antingen som
gämingsmannaskap eller som medhjälp, anstiftan eller försök till
bedrägeri enligt definitionen i punkt 1.
50
Prop. 2000/01:133
4. Bedömningen av om en handling eller underlåtenhet enligt punkterna Bilaga 4
1 och 3 varit uppsåtlig får göras mot bakgrund av yttre faktiska
omständigheter.
Artikel 2
Straffrättsliga påföljder
1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
sådana förfaranden som avses i artikel 1, liksom medhjälp, anstiftan eller
försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva,
proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland,
åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra
utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de
bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat
fastställt. Detta minimibelopp far inte överstiga 50 000 ecu.
2. När det är fråga om mindre allvarliga bedrägerier som avser värden
understigande 4 000 ecu och när det inte föreligger några försvårande
omständigheter enligt statens lagstiftning kan en medlemsstat dock
föreskriva andra påföljder än de som anges i punkt 1.
3. Europeiska unionens råd kan enhälligt ändra den värdegräns som
anges i punkt 2.
Artikel 3
Straffrättsligt ansvar för företagsledare
Vaije medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare
eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll
inom företaget skall kunna hållas straffrättsligt ansvariga enligt de
principer som anges i den nationella rätten, i fråga om bedrägerier som
riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och som
avses i artikel 1, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en
person som är underställd dem.
Artikel 4
Jurisdiktion
1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion över de gärningar som staten har belagt med straff i enlighet
med artiklarna 1 och 2.1, när
- bedrägeri, delaktighet i eller försök till bedrägeri mot Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen helt eller delvis begås inom dess
territorium liksom bedrägeri där vinningen uppkommer inom det
territoriet,
- en person inom dess territorium medvetet medverkar till eller anstiftar Prop. 2000/01:133
sådant bedrägeri inom en annan medlemsstats territorium, Bilaga 4
- gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten varvid
dock den statens lagstiftning får ställa som villkor att gärningen är
belagd med straff i den stat där den begicks.
2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,
förklara att den inte avser att tillämpa tredje strecksatsen i punkt 1 i
denna artikel.
Artikel 5
Utlämning och åtal
1. Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar
sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva
jurisdiktion i fråga om gärningar som staten har belagt med straff i
enlighet med artiklarna 1 och 2.1 och som begåtts av dess egna
medborgare utanför dess territorium.
2. När en medborgare i en medlemsstat anklagas för att i en annan
medlemsstat ha begått en straffbar gäming som beskrivs i artiklarna 1
och 2.1, och medlemsstaten inte utlämnar denna person till den andra
medlemsstaten enbart på grund av dennes medborgarskap, skall den
överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för åtal, om det finns
anledning till detta. För att göra lagföring möjlig skall akter,
upplysningar och föremål som rör gärningen överlämnas i enlighet med
bestämmelserna i artikel 6 i den europeiska konventionen om utlämning.
Den ansökande medlemsstaten skall underrättas om vilka rättsliga
åtgärder som har vidtagits och resultatet av dessa.
3. I fråga om bedrägeri som har riktat sig mot Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen får en medlemsstat inte vägra
utlämning enbart på den grunden att det rör sig om skattebrott eller brott
mot tullbestämmelser.
4. Vad som avses med "medlemsstats egna medborgare" skall i denna
artikel tolkas i enlighet med varje förklaring som den staten har lämnat
enligt artikel 6.1 b och c i den europeiska konventionen om utlämning.
Artikel 6
Samarbete
1. Om ett bedrägeri enligt definitionen i artikel 1 är belagt med straff och
rör minst två medlemsstater, skall dessa stater samarbeta effektivt vid
förundersökning, lagföring och straffverkställighet, t.ex. genom inbördes
rättshjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet av
domar som har meddelats i en annan medlemsstat.
52
2. När fler än en medlemsstat har jurisdiktion och har möjlighet att väcka Prop. 2000/01:133
åtal för samma gäming, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för Bilaga 4
att avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller
gärningsmännen så att lagföringen, där det är möjligt, kan ske i en och
samma medlemsstat.
Artikel 7
Ne bis in idem
1. Medlemsstaterna skall i sin nationella straffrättsliga lagstiftning
tillämpa principen att en person som slutligt dömts i en medlemsstat inte
far lagföras för samma gäming i en annan medlemsstat ("ne bis in
idem"), om påföljden - vid fällande dom - har verkställts, håller på att
verkställas eller inte längre kan verkställas enligt det dömande landets
lag.
2. Varje medlemsstat far, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,
förklara att den inte skall vara bunden av punkt 1 i denna artikel i ett eller
flera av följande fall:
a) om den gäming som har legat till grund för den dom som har
meddelats i en annan stat begåtts inom medlemsstatens territorium,
helt eller delvis; i det senare fallet skall detta undantag inte gälla om
gärningen delvis har begåtts inom den medlemsstats territorium där
domen har meddelats,
b) om den gäming som har legat till grund för den dom som har
meddelats i en annan stat har riktats mot den medlemsstatens
säkerhet eller andra för den staten lika viktiga intressen,
c) om den gäming som har legat till grund för den dom som har
meddelats i en annan stat har begåtts av en offentlig tjänsteman i
medlemsstaten i fråga i strid med dennes tjänsteåligganden.
3. De undantag som gjorts till föremål för en förklaring enligt punkt 2
skall inte vara tillämpliga, om den berörda medlemsstaten på grund av
samma gäming har begärt att en annan medlemsstat skall lagföra
personen i fråga eller har beviljat utlämning av denne.
4. Tillämpliga bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har
ingåtts mellan medlemsstater och därtill hörande förklaringar påverkas
inte av denna artikel.
Artikel 8
Domstolen
1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen
av denna konvention skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande
53
som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i Prop. 2000/01:133
avsikt att uppnå en lösning. Bilaga 4
Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan en av parterna i
tvisten överlämna frågan till Europeiska gemenskapernas domstol.
2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och Europeiska
gemenskapernas kommission om tillämpningen av artiklarna 1 och 10
denna konvention som inte kunnat lösas genom förhandling kan
hänskjutas till domstolen.
Artikel 9
Nationella föreskrifter
Bestämmelserna i denna konvention hindrar inte medlemsstaterna från
att besluta om nationella föreskrifter som går utöver de skyldigheter som
följer av denna konvention.
Artikel 10
Överlämnande av information
1. Medlemsstaterna skall till Europeiska gemenskapernas kommission
överlämna texterna till den nationella lagstiftning som genomför de
skyldigheter som följer av bestämmelserna i denna konvention.
2. För tillämpningen av denna konvention skall de höga fördragsslutande
partema i Europeiska unionens råd fastställa vilka uppgifter som skall
överlämnas eller utväxlas mellan medlemsstaterna, eller mellan dem och
kommissionen samt hur detta skall ske.
Artikel 11
Ikraftträdande
1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens
råd anmäla att de har genomfört de förfaranden som deras
konstitutionella bestämmelser kräver för att denna konvention skall
kunna antas.
3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den sista
medlemsstaten har gjort en sådan anmälan som avses i punkt 2.
54
Artikel 12
Anslutning
1. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir
medlem i Europeiska unionen.
2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande statens språk
och utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. För en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft nittio
dagar efter depositionen av anslutningsinstrumentet, eller, om den ännu
inte har trätt i kraft då denna period löper ut, den dag då konventionen
träder i kraft.
Artikel 13
Depositarien
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för
denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer
liksom alla andra anmälningar som rör denna konvention.
Prop. 2000/01:133
Bilaga 4
RÅDETS DIREKTIV
av den 10 juni 1991
om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används
för tvättning av pengar
(91/308/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje meningarna och
artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag1,
i samarbete med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande3, och
med beaktande av följande:
När kreditinstitut och finansiella institut utnyttjas för tvättning av sådana
tillgångar som erhållits genom brottslig verksamhet (i fortsättningen
kallat tvättning av pengar), kan detta allvarligt äventyra sundheten och
stabiliteten i det ifrågavarande institutet och minska allmänhetens
förtroende för hela det finansiella systemet.
Om gemenskapen inte ingriper mot tvättning av pengar, kan detta leda
till att medlemsstaterna för att skydda sina finansiella system vidtar
åtgärder som inte är förenliga med fullbordandet av den inre marknaden.
Om inte vissa åtgärder för samordning på gemenskapsnivå vidtas, kan de
som tvättar pengar, för att underlätta sin brottsliga verksamhet komma att
försöka dra nytta av den frihet för kapitalrörelser och den frihet att
tillhandahålla finansiella tjänster som hör till det integrerade finansiella
området.
Tvättning av pengar har en tydlig inverkan på uppkomsten av
organiserad brottslighet i allmänhet och narkotikahandel i synnerhet. Det
finns en alltmer ökande insikt om att kampen mot tvättning av pengar är
ett av de mest verksamma sätten för att bekämpa denna typ av
brottslighet, som utgör en särskild samhällsfara i medlemsstaterna.
' EGT nr C 106,28.4.1990, s. 6 och EGT nr C 319, 19.12.1990, s. 9.
2 EGT nr C 324, 24.12.1990, s. 264 och EGT nr C 129, 20.5.1991.
3 EGT nr C 332, 31.12.1990, s. 86.
56
Tvättning av pengar måste bekämpas främst med straffrättsliga medel Prop. 2000/01:133
och inom ramen för internationellt samarbete mellan rättsvårdande organ, Bilaga 5
så som skett på narkotikaområdet genom Förenta nationernas konvention
mot olaglig handel med narkotika och psykotropa preparat, antagen den
19 december 1988 i Wien (i fortsättningen kallad Wienkonventionen)
och mer allmänt, med avseende på all brottslig verksamhet, genom
Europarådets konvention om tvättning, uppspårande, beslag och
förverkande av utbyte av brott, vilken öppnats för undertecknande den 8
november 1990 i Strasbourg.
Tvättning av pengar bör emellertid inte bekämpas endast med
straffrättsliga medel, eftersom det finansiella systemet kan spela en högst
verksam roll. Det skall här hänvisas till Europarådets rekommendation av
den 27 juni 1980 och till den principdeklaration som antagits i december
1988 i Basel av tiogruppens banktillsynsmyndigheter, vilka dokument
båda utgör betydande steg i riktning mot att förhindra användning av det
finansiella systemet för tvättning av pengar.
Tvättning av pengar genomförs vanligtvis i en internationell miljö, så att
pengarnas brottsliga ursprung kan döljas bättre. Åtgärder på enbart
nationell nivå, vidtagna utan hänsyn till internationell samordning och
samverkan, skulle få en mycket begränsad verkan.
Alla åtgärder som vidtas av gemenskapen inom detta område bör stå i
samklang med åtgärder som vidtas i andra internationella fora. Särskilt
bör det för varje gemenskapsåtgärd tas hänsyn till de rekommendationer
som antas av den finansiella aktionsgrupp mot tvättning av pengar, som
bildats vid Parismötet i juli 1989 mellan de sju mest utvecklade länderna.
Europaparlamentet har i flera resolutioner begärt att gemenskapen skall
anta ett globalt handlingsprogram för bekämpning av narkotikahandel,
vari skall ingå bestämmelser som hindrar tvättning av pengar.
I detta direktiv har definitionen av tvättning av pengar hämtats från den
som lagts fast i Wienkonventionen. Men eftersom tvättning av pengar
förekommer inte endast beträffande utbyte av brott som har anknytning
till narkotika, utan även beträffande utbyte av annan brottslig verksamhet
(som organiserad brottslighet och terrorism), bör medlemsstaterna i sin
lagstiftning utsträcka vad som skall gälla enligt detta direktiv till att
omfatta även utbyte av sådan verksamhet, i den utsträckning den är
ägnad att ge upphov till tvättning av pengar som motiverar sådana
påföljder.
Ett förbud i medlemsstaternas lagstiftning mot tvättning av pengar,
förenat med lämpliga åtgärder och påföljder, är en nödvändig
förutsättning för att bekämpa denna företeelse.
Det måste tillses att kreditinstitut och finansiella institut kräver att
kunderna identifierar sig då ett affärsförhållande inleds eller då
transaktioner över vissa gränsvärden sker, detta för att hindra dem som
tvättar pengar att utnyttja anonymiteten för sin brottsliga verksamhet.
57
Motsvarande regler måste så långt det är möjligt utsträckas till att gälla Prop. 2000/01:133
dem för vars räkning någon annan uppträder. Bilaga 5
Kreditinstitut och finansiella institut skall i minst fem år förvara kopior
av eller uppgifter från föreskrivna identifikationshandlingar samt på mot-
svarande sätt hålla uppgiftsunderlag och arkiv av dokument, eller kopior
därav, hänförliga till transaktioner, tillgängliga i domstolsförfaranden
enligt gällande nationell lag, att användas som bevisning i undersök-
ningar om tvättning av pengar.
För upprätthållande av sundhet och integritet hos det finansiella systemet
och som ett led i kampen mot tvättning av pengar måste det tillses att
kreditinstitut och finansiella institut med särskild uppmärksamhet
granskar alla transaktioner som, på grund av deras karaktär, bedöms med
särskilt stor sannolikhet kunna ha samband med tvättning av pengar.
Instituten bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt transaktioner med
sådana tredje länder, vilka i fråga om tvättning av pengar inte tillämpar
normer, som är jämförbara med dem som införts av gemenskapen, eller
andra likvärdiga normer som lagts fast i internationella fora och som
antagits av gemenskapen.
För dessa ändamål får medlemsstaterna begära av kreditinstitut och
finansiella institut att de skriftligen dokumenterar resultatet av den
granskning de är skyldiga att utföra, och att de ser till att detta resultat
hålls tillgängligt för de myndigheter som har att svara för åtgärder med
ändamål att undanröja tvättning av pengar.
Uppgiften att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning
av pengar kan inte fullgöras av de myndigheter som har att bekämpa
företeelsen annat än i samarbete med kreditinstitut och finansiella institut
och deras tillsynsmyndigheter. I sådana fall måste banksekretessen
hävas. En obligatorisk ordning för rapportering av misstänkta transaktio-
ner, som innefattar garantier för att sådana uppgifter lämnas till de
nämnda myndigheterna utan att berörda kunder vamas, utgör det mest
effektiva medlet för att få till stånd ett sådant samarbete. Det behövs en
särskild skyddsregel för att kreditinstitut, finansiella institut och deras
anställda skall befrias från ansvar för överträdelse av sekretessregler.
Den information som myndigheterna tagit emot i enlighet med detta
direktiv bör få användas endast i samband med bekämpandet av tvättning
av pengar. Medlemsstaterna bör likväl få föreskriva att sådan information
får användas för andra ändamål.
De rutiner för intemkontroll och de utbildningsprogram som kreditinsti-
tuten och de finansiella instituten inför inom detta område utgör
kompletterande åtgärder, utan vilka övriga insatser enligt detta direktiv
skulle kunna bli verkningslösa.
Eftersom tvättning av pengar kan utföras inte bara genom kreditinstitut
och finansiella institut utan även genom andra yrkesgrupper och före-
tagskategorier, så måste medlemsstaterna utvidga, helt eller delvis,
58
bestämmelserna i detta direktiv till att omfatta dessa övriga yrkesgrupper Prop. 2000/01:133
och företag, vilkas verksamhet är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning Bilaga 5
av pengar.
Det är viktigt att medlemsstaterna särskilt sörjer för att samordnade
insatser sker inom gemenskapen, när det finns starka skäl att tro att
yrkesgrupper eller foretag, vilkas rörelsebetingelser harmoniserats på
gemenskapsnivå, utnyttjas for tvättning av pengar.
Effektiviteten av de insatser som görs för att undanröja tvättning av
pengar är beroende särskilt av en nära samordning av nationella åtgärder.
Detta slags samordning, som pågår i olika internationella organ, ställer
för gemenskapens del krav på samarbete mellan medlemsstaterna och
kommissionen i en kontaktkommitté.
Det ankommer på varje medlemsstat att anta de regler som behövs, och
att bestraffa överträdelser av sådana regler på lämpligt sätt, för att detta
direktiv skall kunna tillämpas fullt ut.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
I detta direktiv avses med
- kreditinstitut, ett kreditinstitut, så som definierats i artikel 1 första
strecksatsen i direktiv 77/780/EEG1, senast ändrat genom direktiv
89/646/EEG2, omfattande även inom gemenskapen belägna filialer, i
den betydelse som anges i samma artikels tredje strecksats, till
kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen,
-finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut men vars
huvudsakliga verksamhet består i att utföra en eller flera av de
verksamheter som anges i punkterna 2-12 och 14 i bilagan till direktiv
89/646/EEG, eller ett försäkringsbolag auktoriserat i enlighet med
direktiv 79/267/EEG3, senast ändrat genom direktiv 90/619/EEG4, om
företaget bedriver verksamheter som täcks av det direktivet; denna
definition omfattar även inom gemenskapen belägna filialer till
finansiella institut med huvudkontor utanför gemenskapen,
- tvättning av pengar: följande förfaranden när de sker uppsåtligt:
- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att egendomen
härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att
hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att
hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de
rättsliga följderna av sitt handlande.
1 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30.
2 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1.
3 EGT nr L 63, 13.3.1979, s.l.
4 EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 50.
59
Prop. 2000/01:133
- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffenhet Bilaga 5
eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av dess
förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av
äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott
eller från medverkan till brott.
- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden
för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från
medverkan till brott.
- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp till,
främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av
någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.
Vetskap, uppsåt och ändamål som utgör rekvisit för de ovannämnda
gärningarna, får härledas ur objektiva, faktiska omständigheter.
Tvättning av pengar skall betraktas som sådan även i fall då de gärningar,
som frambringat den egendom som skall tvättas, begåtts inom någon
annan medlemsstats eller ett tredje lands territorium.
- Med egendom avses tillgångar av varje slag, vare sig fysiska eller icke
fysiska, av fast eller lös natur, materiella eller immateriella, samt
juridiska dokument eller instrument som styrker rätten till eller
intresset i sådana tillgångar.
- Med brott avses brottsliga gärningar som angivits i artikel 3.1 a i
Wienkonventionen samt de övriga brottsliga gärningar, beträffande
vilka respektive medlemsstat föreskrivit att detta direktiv skall gälla.
- Med behöriga myndigheter avses de nationella myndigheter som i lag
eller annan författning givits behörighet att utöva tillsyn över
kreditinstitut eller finansiella institut.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall se till att tvättning av pengar, enligt definitionen i
detta direktiv, är förbjuden.
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut
kräver av sina kunder att de styrker sin identitet när ett affärsförhållande
inleds, särskilt då ett sparkonto eller annat konto öppnas och då bank-
fackstjänster erbjuds.
2. Identifikationskravet skall tillämpas även vid transaktioner med andra
kunder än sådana som avses i punkt 1, då transaktionen gäller ett belopp
motsvarande 15 000 ecu eller mer, vare sig transaktionen genomförs på
en gång eller i flera led som verkar ha samband. Om summan inte är
60
känd då transaktionen utförs, skall det berörda institutet begära identifi- Prop. 2000/01:133
kation så snart det fått kännedom om summan och konstaterat att gräns- Bilaga 5
värdet uppnåtts.
3. Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall, i fråga om försäkring
som sådana försäkringsföretag som avses i direktiv 79/267/EEG har
meddelat inom ramen for verksamhet som omfattas av det direktivet,
identifikationskravet inte tillämpas vid sådana periodiska premiebetal-
ningar, eller premiebetalningar som skall ske visst år, som inte överstiger
1 000 ecu, inte heller vid engångspremiebetalningar som uppgår till högst
2 500 ecu. Om de periodiska premiebetalningama, eller premiebetalning-
ama som skall ske visst år, höjs så att de överstiger gränsvärdet 1 000
ecu, skall identifikation krävas.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet inte skall vara
obligatoriskt i fråga om pensionsförsäkring som grundar sig på ett
anställningskontrakt eller den försäkrades yrkesverksamhet, detta förut-
satt att försäkringsbrevet inte innehåller någon återköpsklausul och inte
får användas som säkerhet för lån.
5.1 de fall då det råder osäkerhet om huruvida sådana kunder, som avses
i föregående punkter, handlar för egen del, samt i de fall då det står klart
att de inte handlar för egen del, skall kreditinstituten och de finansiella
instituten vidta lämpliga åtgärder för att skaffa sig upplysningar om den
verkliga identiteten hos de personer, för vilkas räkning kunderna i fråga
handlar.
6. Kreditinstitut och finansiella institut skall genomföra sådan identifika-
tion även om transaktionsbeloppet är lägre än föreskrivet gränsvärde,
närhelst det föreligger misstanke om tvättning av pengar.
7. Kreditinstitut och finansiella institut skall inte vara skyldiga att
genomföra identifikation enligt denna artikel, om även kunden är ett
kreditinstitut eller ett finansiellt institut som omfattas av detta direktiv.
8. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet, såvitt gäller
transaktioner som avses i punkterna 3 och 4, skall anses tillgodosett när
det har klarlagts att betalningen skall ske från ett konto som i enlighet
med föreskrifterna i punkt 1 öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut
som omfattas av detta direktiv.
Artikel 4
Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut för-
varar följande som bevismaterial i eventuella undersökningar om tvätt-
ning av pengar:
- När det gäller identifikation skall en kopia av eller uppgifter om den
bevisning som krävts behållas i minst fem år efter det att
affärsförhållandet med kunden har upphört.
Prop. 2000/01:133
- När det gäller transaktioner skall uppgiftsunderlag och arkiv, bestående Bilaga 5
av originaldokument eller sådana kopior som i enlighet med gällande
nationell lag får företes i domstolsförfaranden, behållas i minst fem år
efter det att transaktionerna utförts.
Artikel 5
Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut med
särskild uppmärksamhet granskar alla transaktioner som de, med hänsyn
till transaktionernas natur, bedömer med särskilt stor sannolikhet kunna
ha samband med tvättning av pengar.
Artikel 6
Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut samt
dessas styrelseledamöter och anställda samarbetar fullt ut med de
myndigheter, som har att bekämpa tvättning av pengar
- genom att självmant lämna dessa myndigheter upplysningar om alla
förhållanden som kan tyda på tvättning av pengar,
- genom att på begäran av dessa myndigheter förse dem, i enlighet med
vad som gäller enligt tillämplig lag, med alla uppgifter som behövs.
Uppgifter som avses i första stycket skall lämnas vidare till de myndig-
heter som har att bekämpa tvättning av pengar i den medlemsstat, inom
vars territorium det uppgiftslämnande institutet är beläget. Uppgifterna
skall normalt lämnas vidare av den person eller de personer som
kreditinstitutet eller det finansiella institutet utsett i enlighet med vad
som sägs i artikel 11.1.
Uppgifter som lämnas till myndigheterna i enlighet med bestämmelserna
i första stycket får användas endast i samband med bekämpandet av
tvättning av pengar. Medlemsstaterna får dock föreskriva att uppgifterna
far användas även för andra ändamål.
Artikel 7
Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut, till
dess de underrättat de myndigheter som avses i artikel 6, avstår från att
utföra sådana transaktioner som de vet har eller misstänker ha samband
med tvättning av pengar. Dessa myndigheter får, under de förutsättningar
som gäller enligt deras respektive nationella lagar, ge föreläggande om
att transaktionen inte skall utföras. I de fall då en sådan transaktion
misstänks föranleda tvättning av pengar och det inte är möjligt att på
angivet sätt underlåta att utföra transaktionen eller underlåtenheten är
ägnad att motverka försök att efterforska dem som gynnas av ett miss-
tänkt förfarande för tvättning av pengar, skall det berörda institutet i
efterhand omedelbart underrätta myndigheterna.
62
Artikel 8
Kreditinstitut och finansiella institut samt deras styrelseledamöter och
anställda får inte röja för kunden i fråga eller för någon tredje person att
upplysningar har lämnats till myndigheterna i enlighet med artiklarna 6
och 7, eller att en undersökning om tvättning av pengar genomförs.
Artikel 9
Om en anställd eller en styrelseledamot i ett kreditinstitut eller finansiellt
institut i god tro har röjt upplysningar, som avses i artiklarna 6 och 7, för
de myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar, skall detta inte
innebära överträdelse av någon sekretessregel som följer av ett avtal eller
av någon föreskrift i lag eller annan författning, och inte föranleda ansvar
i någon form för kreditinstitutet, det finansiella institutet eller deras
styrelseledamöter eller anställda.
Artikel 10
Medlemsstaterna skall se till att behöriga myndigheter, om de vid
inspektion av ett kreditinstitut eller finansiellt institut, eller på något
annat sätt har upptäckt omständigheter som skulle kunna utgöra bevis för
tvättning av pengar, underrättar de myndigheter som har att bekämpa
tvättning av pengar.
Artikel 11
Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut
1. inför tillfredsställande rutiner för intemkontroll och samordning för att
förekomma och hindra förfaranden som har samband med tvättning av
pengar,
2. vidtar lämpliga åtgärder för att bringa bestämmelserna i detta direktiv
till de anställdas kännedom. Bland annat skall vederbörande anställda
delta i särskilda utbildningsprogram, avsedda att såväl hjälpa dem
känna igen förfaranden som kan ha samband med tvättning av pengar,
som ge dem vägledning för hur de skall handla i sådana fall.
Artikel 12
Medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna i detta direktiv utvidgas,
helt eller delvis, till att omfatta andra yrkesgrupper och
företagskategorier än kreditinstitut och finansiella institut som avses i
artikel 1, då den verksamhet som bedrivs är särskilt ägnad att utnyttjas
för tvättning av pengar.
Artikel 13
1. En kontaktkommitté (i fortsättningen kallad kommittén) skall bildas
under kommissionen. Den skall ha till uppgift
Prop. 2000/01:133
Bilaga 5
63
Prop. 2000/01:133
a) att, såvitt det är förenligt med artiklarna 169 och 170 i fördraget, Bilaga 5
underlätta ett samordnat genomförande av detta direktiv genom
regelbundet samråd om alla praktiska problem som uppkommer vid
dess tillämpning och där ett åsiktsutbyte bedöms vara av värde,
b) att underlätta samråd mellan medlemsstaterna om sådana strängare
eller ytterligare villkor och skyldigheter som de far föreskriva
nationellt,
c) att vid behov rekommendera kommissionen tillägg eller ändringar i
detta direktiv, eller jämkningar som bedöms nödvändiga, särskilt för
att samordna verkningarna av artikel 12,
d) att undersöka om en viss yrkesgrupp eller företagskategori bör
omfattas av artikel 12, när det klarlagts att en sådan yrkesgrupp eller
företagskategori har utnyttjats i en medlemsstat för tvättning av
pengar.
2. Det skall inte ingå i kommitténs uppgifter att bedöma skälen för beslut
som behöriga myndigheter fattat i enskilda fall.
3. Kommittén skall bestå av personer som utsetts av medlemsstaterna och
av företrädare för kommissionen. Ett sekretariat skall tillhandahållas av
kommissionen. En företrädare för kommissionen skall vara ordförande.
Kommittén skall sammankallas av ordföranden antingen på dennes eget
initiativ eller på begäran av delegationen för en medlemsstat.
Artikel 14
Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för fullständig
tillämpning av alla bestämmelser i detta direktiv och skall särskilt före-
skriva vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av regler som
antagits på grund av detta direktiv.
Artikel 15
Medlemsstaterna far till hinder för tvättning av pengar införa eller
behålla strängare regler inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 16
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 1 januari 1993.
2. När en medlemsstat antar sådana bestämmelser, skall dessa innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när
de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras
skall varje medlemsstat själv utfärda.
64
RIKSDAGEN
PROTOKOLL BIHANG
2000/01
Sami. 1 Regeringens propositioner
Nr 131-138
Band B 14
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till Prop. 2000/01:133
centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det Bilaga 5
område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 17
Kommissionen skall ett år efter den 1 januari 1993 och därefter närhelst
det är påkallat och minst vart tredje år upprätta en rapport om
genomförandet av detta direktiv, vilken skall överlämnas till
Europaparlamentet och rådet.
Artikel 18
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 10 juni 1991.
På rådets vägnar
J.-C. JUNCKER
Ordförande
65
Utrdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-05-14
Prop. 2000/01:133
Bilaga 6
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 26 april 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i brottsbalken.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnessakkunnige Petter Asp.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
66
Prop. 2000/01:133
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,
Östros, Engqvist, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Regeringen beslutar proposition Tillträde till andra tilläggsprotokollet till
bedrägerikonventionen
Eländers Gotab 61432, Stockholm Gotag