Prop.
2000/01:130
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 april 2001
Göran Persson
Kjell Larsson
(Miljödepartementet)
Förslagen i denna proposition innebär att det konkreta miljöarbetet
förstärks kraftfullt de kommande åren. Förslagen avser att leda till
omfattande miljöförbättringar och en betydande ekologisk modernisering
i vårt land inom den kommande tioårsperioden.
Regeringens övergripande miljöpolitiska mål är att till nästa generation
lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta.
Arbetet med att nå en hållbar utveckling fortsätter. De
15 miljökvalitetsmålen, som riksdagen i bred enighet antagit, gör den
ekologiska dimensionen i begreppet hållbar utveckling tydlig. De är
formulerade utifrån den miljöpåverkan naturen tål och definierar det
tillstånd för den svenska miljön som miljöarbetet skall sikta mot.
Propositionen vidareutvecklar den miljömålsstruktur som riksdagen i
april 1999 fattade beslut om (bet. 1998/99MJU:6, rskr. 1998/99:183). På
riksdagens begäran lämnar regeringen nu ett samlat förslag till delmål,
åtgärder och strategier för att nå miljökvalitetsmålen. Regeringen föreslår
att den nya miljömålsstrukturen skall ersätta de miljömål som riksdagen
antagit inom ramen för miljöpolitiken före beslutet om propositionen
1997/98:145 (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183).
I propositionen lämnas förslag till delmål och åtgärdsstrategier för 14
av de 15 miljökvalitetsmålen. Målet Begränsad klimatpåverkan kommer
att behandlas i en särskild proposition under hösten.
Innebörden av respektive miljökvalitetsmål i ett generationsperspektiv
återges i ett antal punkter som närmare anger vilken miljökvalitet som
skall ha nåtts inom en generation. Till varje miljökvalitetsmål föreslås
mellan tre och åtta delmål.
Förhållandet mellan miljökvalitetsmålen och delmålen kan beskrivas
så att miljökvalitetsmålen definierar det tillstånd för den svenska miljön
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
som miljöarbetet skall sikta mot, medan delmålen anger inriktning och Prop. 2000/01:130
tidsperspektiv i det fortsatta konkreta miljöarbetet. Delmålen avser i de
flesta fall läget år 2010. I några fall har en annan tidpunkt valts.
Delmålen kan i sin tur vara av olika karaktär. De kan avse en viss
miljökvalitet som skall vara uppnådd eller vissa förändringar, beträffande
t.ex. utsläpp, som skall vara genomförda i enlighet med delmålet.
Regeringen föreslår ett uppföljningssystem baserat på bl.a. indikatorer. I
detta sammanhang föreslår regeringen att ett särskilt miljömålsråd knutet
till Naturvårdsverket bör inrättas. Miljömålsrådet bör ansvara för att följa
upp och rapportera till regeringen hur miljömålsarbetet fortskrider inför
den redovisning av miljömålsarbetet som regeringen regelbundet skall ge
riksdagen. Regeringen föreslår att innevarande års anslag till
miljöövervakning m.m. skall få användas för sådan uppföljning och
rapportering. Regeringen anser att det är viktigt att miljöarbetet ses
dynamiskt och i ett globalt perspektiv. Erfarenheter visar att det är svårt
att förutse framtida miljöproblem. Nya och i dag okända eller
underskattade miljöproblem kan komma att bli aktuella allt eftersom
tiden går och kunskaperna ökar och ny, miljöanpassad teknik
introduceras. Det innebär att mål och medel så långt möjligt är utformade
så att de kan anpassas till nya förutsättningar.
Det är regeringens uppfattning att en tydlig miljömålsstruktur, i
kombination med ett tydligt uppföljningssystem, gör en effektiv mål- och
resultatstymingsprocess möjlig. Det är viktigt att utnyttja åtgärder som
kan bidra till att uppnå flera miljökvalitetsmål på samma gång och som
bidrar till att uppfylla även andra politiska mål. Som exempel på detta
föreslår regeringen tre åtgärdsstrategier som skall vara vägledande för det
framtida miljöarbetet. Dessa är effektivisering av energianvändning och
transporter, giftfria och resurssnåla kretslopp samt hushållning med
mark, vatten och bebyggd miljö.
Dagens miljöproblem medför avsevärda kostnader. De tar sig uttryck i
form av produktionsförluster och materialförstöring, försämrad hälsa och
förluster av kulturarv och biologisk mångfald. Värdet av en
hälsosammare livsmiljö kan speglas i ett minskat antal vårddagar,
minskad läkemedelskonsumtion, färre sjukskrivningar och
sjukpensioneringar. Att nå en ekologiskt hållbar utveckling ger också
positiva välfärdseffekter som en god livsmiljö, bevarad biologisk
mångfald och skydd av natur- och kulturlandskapet.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner protokollet av den
1 december 1999 angående minskning av försurning, övergödning och
marknära ozon till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar (det s.k. Göteborgsprotokollet). Regeringen föreslår
vidare att riksdagen godkänner 1999 års justeringar och ändringar av
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Prop. 2000/01:130
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................6
2 Ärendet och dess beredning...............................................................7
2.1 Miljömålskommittén...........................................................7
2.2 Klimatkommittén och Kemikalieutredningen.....................8
2.3 Nationella folkhälsokommittén...........................................8
2.4 Miljövårdsberedningens dialog med näringslivet...............8
2.5 Miljöbalkskommittén..........................................................9
2.6 Inomhusmiljön och radonfrågor behandlas senare.............9
2.7 Konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar...................................................................9
2.8 Montrealprotokollet...........................................................10
3 En tydlig målstruktur för den ekologiska dimensionen i hållbar
utveckling........................................................................................11
3.1 Hållbar utveckling - den ekologiska dimensionen...........11
3.2 Målstruktur........................................................................13
4 Det nya miljöarbetet........................................................................17
4.1 Det frivilliga miljöarbetet..................................................17
4.2 Sektorsansvar för miljön och miljöledning hos
myndigheterna...................................................................20
4.3 Forskning och utveckling..................................................25
4.4 Utbildning.........................................................................26
5 Internationellt miljöarbete...............................................................28
5.1 Samspelet mellan det nationella och det internationella
miljöarbetet.......................................................................28
5.2 Hållbarhetsstrategier för EU:s politikområden.................29
5.3 Utvidgningen av EU..........................................................31
5.4 Det nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet.............32
5.5 Miljömålsarbete i ett globalt perspektiv............................32
5.6 Strategi för uppbyggnad av förhandlingsunderlag i det
internationella konventionsarbetet....................................35
6 Begränsad klimatpåverkan...............................................................36
7 Frisk luft...........................................................................................38
8 Bara naturlig försurning...................................................................48
9 Giftfri miljö......................................................................................58
10 Skyddande ozonskikt.......................................................................65
11 Säker strålmiljö................................................................................72
12 Ingen övergödning...........................................................................79
13 Levande sjöar och vattendrag..........................................................90
14 Grundvatten av god kvalitet..........................................................102
15 Hav i balans samt levande kust och skärgård................................112
16 Myllrande våtmarker.....................................................................125
17 Levande skogar.............................................................................137 Prop. 2000/01:130
18 Ett rikt odlingslandskap.................................................................148
19 Storslagen fjällmiljö......................................................................159
20 God bebyggd miljö........................................................................171
21 Strategier för att uppnå miljökvalitetsmålen.................................196
21.1 Strategier.........................................................................196
21.2 En strategi för effektivare energianvändning och
transporter.......................................................................198
21.3 En strategi för giftfria och resurssnåla kretslopp............209
21.4 En strategi för hushållning med mark, vatten och bebyggd
miljö................................................................................213
22 Lagstiftning m.m...........................................................................218
23 Uppföljning och utvärdering.........................................................223
23.1 Ett system för nationell och regional uppföljning..........223
23.2 Ett miljömålsråd..............................................................228
23.3 Finansiering....................................................................229
23.4 Redovisning till riksdagen..............................................230
24 Länsstyrelser och kommuner........................................................232
24.1 Länsstyrelserna...............................................................232
24.2 Konsekvenser av förslagen.............................................237
24.3 Kommunerna..................................................................238
24.4 Konsekvenser av förslagen.............................................241
25 Sammanfattning av ekonomiska konsekvenser och effekter i ett
generationsperspektiv....................................................................242
25.1 Effekter i ett generationsperspektiv................................242
25.2 Ekonomiska konsekvenser..............................................244
26 Godkännande av 1999 års protokoll angående minskning av
försurning, övergödning och marknära ozon till konventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar m.m.....................250
27 1999 års ändringar av Montrealprotokollet om ämnen som bryter
ned ozonskiktet..............................................................................253
Bilaga 1 Inledning och sammanfattning av Miljömålskommitténs
betänkande Framtidens miljö - allas vårt ansvar (SOU
2000:52)...................................................................................1
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna avseende
Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö -
allas vårt ansvar (SOU 2000:52)...........................................49
Bilaga 3 Inbjudan till regeringens remissmöte med ungdomar den
13 september 2000 om Miljömålskommitténs betänkande
Framtidens miljö - allas vårt ansvar jämte förteckning över
inbjudna ungdomsorganisationer..........................................51
Bilaga 4 Protokoll angående minskning av försurning, övergödning
och marknära ozon (bilaga till avsnitt 26).............................53
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser avseende förslag
om Sveriges godkännande av 1999 års protokoll
angående minskning av försurning, övergödning och
marknära ozon.....................................................................124
Bilaga 6 1999 års justeringar och ändringar av Montrealprotokollet
om ämnen som bryter ned ozonskiktet
(bilaga till avsnitt 27)...........................................................125
Bilaga 7 Kallelse till hearing om ratificering av 1999 års ändringar
av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozon-
skiktet och sammanställning över remissinstanserna
avseende ratificering av protokollet....................................139
Bilaga 8 En samlad målstruktur.........................................................141
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 april 2001 .......158
Prop. 2000/01:130
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner regeringens förslag om
1. delmål för de 15 miljökvalitetsmål (avsnitt 7-20) som tidigare
antagits av riksdagen,
dels godkänner
2. att den nya miljömålsstrukturen skall ersätta de miljömål som
riksdagen antagit inom ramen för miljöpolitiken före beslutet om
propositionen 1997/98:145 (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183)
(avsnitt 3.2),
dels godkänner
3. vägledande strategier för att uppnå miljökvalitetsmålen
(avsnitt 21.1),
dels godkänner
4. att det under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
uppförda ramanslaget 34:2 Miljöövervakning m.m. för år 2001 används
för uppföljning och rapportering av miljökvalitetsmålen i enlighet med
vad regeringen har anfört (avsnitt 23.3),
dels godkänner
5. protokollet av den 1 december 1999 angående minskning av
försurning, övergödning och marknära ozon till 1979 års konvention om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar (avsnitt 26),
6. 1999 års justeringar och ändringar av Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet (avsnitt 27).
Prop. 2000/01:130
Prop. 2000/01:130
På förslag av regeringen i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål
- miljöpolitik för ett hållbart Sverige fattade riksdagen i april 1999 beslut
om en ny struktur i arbetet med miljömål och fastställde 15 nationella
miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). I sitt betän-
kande anförde Miljö- och jordbruksutskottet att det är delmålen snarare
än de allmänt formulerade miljökvalitetsmålen som kommer att utgöra
underlag för miljöpolitiska åtgärder och prioriteringar inom olika
samhällssektorer. Mot den bakgrunden borde det enligt utskottets mening
ankomma på riksdagen att ta ställning till hur målsättningen för detta
arbete skulle formuleras (bet. 1998/99:MJU6 s. 34). Med anledning av
vad utskottet anfört begärde riksdagen att regeringen skulle återkomma
till riksdagen med redovisning och förslag angående delmålen under vart
och ett av de nya miljökvalitetsmålen.
Förslagen i denna proposition har utformats i samarbete med miljö-
partiet och vänsterpartiet.
I maj 1998 tillkallade regeringen en parlamentarisk beredning om mål i
miljöpolitiken (dir. 1998:45). Beredningens uppdrag var att - mot
bakgrund av propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål och riks-
dagens kommande beslut om den - göra en samlad översyn av vilka
delmål som behövs för att Sveriges nationella miljökvalitetsmål, med
undantag för målet Begränsad klimatpåverkan, skulle kunna nås inom en
generation. I uppdraget ingick bl.a. att utvärdera de miljömässiga och
samhällsekonomiska konsekvenserna av delmål och åtgärder som reger-
ingen eller myndigheterna föreslagit. Den parlamentariska beredningen
antog namnet Miljömålskommittén (M 1998:07).
I november 1999 fick Miljömålskommittén genom tilläggsdirektiv i
uppdrag att föreslå hur miljömålen, inklusive delmål och åtgärds-
strategier, skall följas upp och vid behov revideras (dir. 1999:96). I upp-
draget ingick även att föreslå nya eller förändrade styrmedel som enligt
kommitténs bedömning behövs för att uppnå delmålen. Kommittén
skulle i sitt fortsatta arbete beakta riksdagens uttalande om att riksdagen
bör ta ställning till utformningen av delmålen. I uppdraget ingick vidare
att studera det pågående regionala och lokala miljömålsarbetet och redo-
visa behovet av ytterligare åtgärder på området.
Miljömålskommittén överlämnade i juni 2000 sitt slutbetänkande
Framtidens miljö - allas vårt ansvar (SOU 2000:52). En sammanfattning
av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats och
remissinstanserna är förtecknade i bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena finns hos Miljödepartementet (dnr M2000/2362/Mk).
Ett remissmöte med ungdomar ägde rum den 13 september 2000 då
inbjudna representanter från olika ungdomsorganisationer fick möjlighet
att ge synpunkter på betänkandet (bilaga 3). En deltagarförteckning och
sammanställning av diskussionsprotokollen från mötet finns hos Miljö- Prop. 2000/01:130
departementet (dnr M2000/2362/Mk).
Miljömålskommitténs uppdrag har haft nära samband med uppdragen till
två andra kommittéer, Klimatkommittén (M 1998:06) och Kemikalie-
utredningen (M 1998:09), vilkas arbete också ligger till grund för förslag
från regeringen under år 2001.
Således har Klimatkommittén haft i uppdrag att lägga fram förslag till
en samlad svensk strategi och ett åtgärdsprogram för att begränsa och
reducera utsläppen av koldioxid och vissa andra växthusgaser (dir.
1998:40). Denna kommitté har i betänkandet Förslag till svensk klimat-
strategi (SOU 2000:23) redovisat förslag om miljökvalitetsmålet Begrän-
sad klimatpåverkan och mål i skilda tidsperspektiv för minskning av
utsläppen av växthusgaser för Sverige. Regeringen avser att behandla
förslagen till delmål i en särskild proposition om en svensk klimatstrategi
hösten 2001. Miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan redovisas
dock i den övergripande miljömålsstrukturen.
Kemikalieutredningen har haft i uppdrag att lämna förslag till genom-
förande av nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken (dir. 1998:91 och dir.
2000:41). Denna kommitté har redovisat sitt uppdrag i betänkandet Varor
utan faror (SOU 2000:53). Vissa av Miljömålskommitténs förslag om
delmål för miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (avsnitt 9) bygger på Kemi-
kalieutredningens arbete. Regeringen har behandlat huvuddelen av
förslagen till delmål i propositionen 2000/01:65 Kemikaliestrategi för
Giftfri miljö. Frågan om delmål beträffande förorenade områden
behandlas dock i det följande.
Nationella folkhälsokommittén (S 1995:14) har haft i uppdrag att
utarbeta nationella mål för folkhälsoutvecklingen (dir. 1995:158 och dir.
1997:89). I oktober 2000 presenterade kommittén slutbetänkandet Hälsa
på lika villkor - nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91). De
prioriteringar som Folkhälsokommittén har redovisat för miljö och hälsa
stämmer väl överens med prioriteringarna i Miljömålskommitténs och
Kemikalieutredningens betänkanden. Folkhälsokommittén ställer sig
därmed bakom de delmål som Miljömålskommittén har föreslagit under
miljökvalitetsmålen Frisk luft (avsnitt 7), Giftfri miljö (avsnitt 9), Säker
strålmiljö (avsnitt 11) och God bebyggd miljö (avsnitt 20). Frågan om
samordning av aktiviteter inom områdena miljö och folkhälsa behandlas i
avsnitt 23 Uppföljning och utvärdering.
Miljövårdsberedningen (Jo 1968:A), som är regeringens råd i miljö-
frågor, har regeringens uppdrag att medverka i arbetet med att ta fram
strategier för utveckling av ett ekologiskt hållbart näringsliv genom att Prop. 2000/01:130
föra en dialog med delar av näringslivet om hållbar utveckling (dir.
1998:65). Den 11 december 2000 presenterades resultatet av Miljövårds-
beredningens två näringslivsdialoger Bygga/Bo och Framtida handel.
Dialogerna har resulterat i visioner, mål och strategier för en hållbar
bygg- och fastighetssektor och för en hållbar handel med dagligvaror.
Delar av resultatet behandlas i denna proposition under rubriken Det nya
miljöarbetet (avsnitt 4). Miljövårdsberedningen har i mars 2001 redovisat
sitt uppdrag att ta fram strategier för utveckling av ett ekologiskt hållbart
näringsliv i sitt betänkande Tänk nytt, tänk hållbart! - dialog och
samverkan för hållbar utveckling (SOU 2001:20). Betänkandet innehåller
bl.a. förslag till riktlinjer för hur frivilliga överenskommelser och
dialoger med näringslivet kan användas i miljöarbetet. Regeringen avser
att remittera betänkandet.
Miljöbalkskommittén (M 1999:03) är en parlamentariskt sammansatt
kommitté med uppdrag att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och
lämna förslag till nödvändiga reformer. Enligt sina direktiv (dir.
1999:109, dir. 2001:25) skall kommittén bl.a. ägna särskilt intresse åt
tillämpningen av miljöbalkens allmänna hänsynsregler hos domstolar och
myndigheter. Kommittén lade i december 2000 fram ett delbetänkande
Uppföljning av miljöbalken - Vissa lagtekniska frågor (SOU 2000:116).
Senast den 1 juli 2002 skall kommittén lämna förslag till de mer
omfattande ändringar av lagstiftningen som uppdraget kan medföra och
samtidigt redovisa de dittills gjorda erfarenheterna av miljöbalkens
hänsynsregler. I sitt slutbetänkande, senast den 31 december 2003, skall
kommittén redovisa en fullständigare bild av hur miljöbalken fått
genomslag i den praktiska tillämpningen liksom andra frågor som rör
uppföljningen av de centrala instrumenten i balken.
Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö (avsnitt 20) innefattar både inom-
hus- och utomhusmiljön. I föreliggande proposition behandlas främst
frågor som rör vår utomhusmiljö, men även vissa inomhusmiljöfrågor
som t.ex. energieffektivisering. Regeringen avser att behandla övriga
frågor om inomhusmiljön inklusive fastställande av delmål för radon
med flera frågor i en särskild proposition.
Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar under-
tecknades i Geneve den 13 november 1979 och trädde i kraft den 16 mars
1983. Konventionen har hittills tillträtts av 45 medlemsstater inom FN:s
Ekonomiska kommission för Europa samt Europeiska gemenskapen.
Förutom europeiska länder omfattar konventionen även Förenta staterna
och Kanada. Konventionen är av ramkaraktär. Överenskommelser om
särskilda åtgärder träffas genom protokoll till konventionen. Sverige
ratificerade konventionen den 12 februari 1981. Sju protokoll till
konventionen har tidigare förhandlats fram. Samtliga protokoll har rati-
ficerats av Sverige.
Ar 1995 gav konventionens verkställande organ ett mandat till arbets-
gruppen för strategier, Working Group on Strategies (WGS), att
förhandla fram ett protokoll om att minska effekterna av försurning,
övergödning och marknära ozon. Kort därefter inleddes förhandlings-
arbetet under svenskt ordförandeskap.
Protokollet undertecknades vid ett möte i Göteborg den 1 december
1999. Hittills har 31 länder undertecknat protokollet.
För ikraftträdande krävs att minst löparter ratificerar, godtar eller
godkänner protokollet. Protokollet har upprättats på engelska, franska
och ryska. I bilaga 4 finns den svenska översättningen och den engelska
texten av protokollet med bilagor.
Protokollet har remissbehandlats (dnr M2000/738/Mk). En förteckning
av remissinstanserna finns i bilaga 5
Prop. 2000/01:130
Parterna till Montrealprotokollet har vid sitt elfte möte som ägde rum i
Beijing i december 1999 beslutat om ytterligare justeringar och ändringar
i protokollet {bilaga 6). Ändringarna innebär skärpta åtgärder för
produktion av väteklorfluorkarboner (HCFC) i såväl industri- som
utvecklingsländer. Ändringarna kräver ratificering av parterna.
Härutöver beslutades vid partsmötet vissa justeringar som innebär
ytterligare skärpningar i avvecklingsplanema för ämnen som omfattas av
protokollets bestämmelser. Sådana justeringar är direkt bindande för
partema och kräver ingen ratificering.
Sverige har ingen produktion av kontrollerade ämnen. Ändringarna i
Montrealprotokollet föranleder inte några lagstiftningsåtgärder. I den
mån ändringarna inte kommer att regleras genom revidering av Europa-
parlamentets och rådets förordning 2037/2000, kan nödvändiga ändringar
göras i förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Protokollet har remissbehandlats vid ett remissmöte den 23 november
2000 (dnr M2000/3174/Kn). En förteckning av remissinstanserna finns i
kallelsen till mötet (se bilaga 7).
10
Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålen tydliggör den ekolo-
giska dimensionen i begreppet hållbar utveckling. De beskriver den
kvalitet eller det tillstånd för den svenska miljön och dess natur- och
kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbar.
Delmål till miljökvalitetsmålen och åtgärder för att nå dem bör
utformas med utgångspunkt i följande fem grundläggande värden:
1. Människors hälsa
2. Den biologiska mångfalden och naturmiljön
3. Kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena
4. Ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga
5. En god hushållning med naturresurser.
Miljömålskommitténs bedömning: Överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser det viktigt att klar-
göra kopplingarna mellan de grundläggande fem värdena, miljö-
kvalitetsmålen och en ekologiskt hållbar utveckling. Relationen mellan
begreppen hållbar utveckling och ekologiskt hållbar utveckling bör också
tydliggöras. Flera remissinstanser framhåller att en hållbar utveckling
förutsätter ett helhetstänkande och ett samordnat och integrerat arbetssätt
över sektors- och nationsgränserna.
Skälen för regeringens bedömning: En hållbar utveckling är en
samhällsutveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra
kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov (Brundt-
landkommissionen 1988). FN:s konferens i Rio de Janeiro år 1992
betonade sambandet mellan social, kulturell, ekonomisk och ekologisk
utveckling. Riodeklarationens första princip lyder: ”1 strävan mot en
hållbar utveckling står människan i centrum. Hon har rätt till ett hälso-
samt och rikt liv i samklang med naturen.” Som underlag för det vidare
arbetet med en hållbar utveckling behöver mål utvecklas för de olika
dimensionerna i begreppet hållbar utveckling - den ekologiska, den
ekonomiska och den sociala dimensionen. De 15 miljökvalitetsmålen
tydliggör den ekologiska dimensionen i begreppet hållbar utveckling. De
beskriver den kvalitet eller det tillstånd för den svenska miljön och dess
natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbar.
Historiskt sett har de ekonomiska och sociala politikområdena haft en
högre prioritet än miljöområdet. Ekonomisk tillväxt och social trygghet
prioriterades före en god miljö. Prioriteringen var ursprungligen omed-
veten i så måtto att vår kunskap om vilka konsekvenser industriali-
seringen fick på miljön var dålig. I dag är vi inte längre okunniga om
sambanden. Vi måste agera för att skapa jämvikt mellan tillväxt, syssel-
sättning, trygghet och god miljö. Möjligheterna att nå de miljöpolitiska
målen är på samma sätt beroende av utvecklingen inom de ekonomiska
och sociala politikområdena. Ambitionen är att de olika dimensionerna
Prop. 2000/01:130
11
skall samverka med varandra för att åstadkomma en hållbar utveckling. Prop. 2000/01:130
En sådan utveckling kan dock inte ses enbart utifrån ett perspektiv som
sätter människan i centrum. Detta uttrycks i miljöbalkens portalparagraf,
där en hållbar utveckling sägs bygga på insikten att naturen har ett
skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är
förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl (miljöbalken 1 kap. 1 §).
Åtgärder för att uppnå miljökvalitetsmålen är en viktig del av arbetet
för en hållbar utveckling. För att målen skall kunna nås behöver åtgärder
vidtas inom alla politikområden. Miljöaspekter måste integreras i alla
beslut. Sektorsansvaret behandlar ansvarsfördelningen i vårt arbete med
att förverkliga det ekologiskt hållbara samhället och möjliggör ett arbets-
sätt där miljöhänsyn vägs in i alla beslut. Beslut inom olika politik-
områden skall bidra till en hållbar utveckling. Det innebär att över-
väganden skall göras om avvägningar mellan de olika dimensionerna i
hållbar utveckling där miljökvalitetsmålen beskriver den ekologiska
dimensionen. Metoder för att ta hänsyn till kostnader för miljöpåverkan
måste därför byggas in i de ekonomiska och sociala beslutsmodellerna.
Kunskaperna om miljön måste öka och miljökvalitetsmålen göras tydliga
och användbara för beslutsfattare inom samhällets alla områden.
Det är viktigt att utnyttja åtgärder som kan bidra till att uppnå flera
miljökvalitetsmål på samma gång och som bidrar till att uppfylla även
andra politiska mål. Som exempel på detta föreslår regeringen i denna
proposition tre åtgärdsstrategier. Dessa är: effektivare energianvändning
och transporter, giftfria och resurssnåla kretslopp samt hushållning med
mark, vatten och bebyggd miljö. Varje strategi utgör en kombination av
åtgärder och styrmedel som preciseras närmare i avsnitt 21. Strategierna
är väsentliga för miljökvalitetsmålens infriande och ger bättre förut-
sättningar för en god kostnadseffektivitet än om åtgärderna bedöms mål
för mål. Strävan skall vara att åtgärder som leder till den minst kostnads-
krävande måluppfyllelsen skall vidtas.
Miljöarbetet måste ses dynamiskt och i ett globalt perspektiv. Erfaren-
heten visar att det är svårt att förutse framtida miljöproblem. Nya och
i dag okända eller underskattade miljöproblem kan komma att bli
aktuella allteftersom tiden går och kunskaperna ökar. Det innebär att mål
och medel så långt möjligt bör utformas så att de kan anpassas till nya
förutsättningar. Uppföljning och utvärdering av miljökvalitetsmålen kan
medföra att dessa behöver förändras även av andra skäl såsom samhälls-
ekonomiska effekter eller det statsfinansiella läget. De samhälls-
ekonomiska övervägandena måste dock ske i ljuset av åtagandet att de
stora miljöproblemen skall vara lösta inom loppet av en generation.
Försiktighetsprincipen skall gälla så som den uttrycks i miljöbalken,
dvs. för en verksamhet eller åtgärd där det finns skäl att anta att denna
kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön skall
skyddsåtgärder utföras, begränsningar iakttas och försiktighetsmått vidtas
för att förhindra detta (miljöbalken 2 kap. 3 §). En ekologiskt hållbar
utveckling i en del av världen får inte nås på bekostnad av miljö och väl-
färd i en annan del av världen. En förbättrad resurshushållning med
effektiviserad resursförbrukning kan bidra till att öka förutsättningarna
för en ekologiskt hållbar utveckling, både i ett nationellt och i ett globalt
perspektiv. Riksdagen har beslutat om riktlinjer för resurseffektivitet.
Ekologisk hållbarhet uppnås genom att miljön skyddas så att
12
föroreningar inte skadar människors hälsa, kulturarvet eller naturens Prop. 2000/01:130
förmåga att ta emot och bryta ner dem, genom att energi och andra
resurser används effektivt, genom att ekosystemens långsiktiga produk-
tionsförmåga säkras och genom ett varsamt brukande av vår kulturmiljö.
En framgångsrik strategi för ekologiskt hållbar utveckling måste baseras
på en ansvarsfull förvaltning av vår naturmiljö och vårt gemensamma
kulturarv. Den måste också vara förenlig med en positiv social och
ekonomisk utveckling.
Miljökvalitetsmålen och de nu föreslagna delmålen bygger på fem
grundläggande värden som innebär: att främja människors hälsa, värna
den biologiska mångfalden och naturmiljön, ta till vara kulturmiljön och
de kulturhistoriska värdena, bevara ekosystemens långsiktiga
produktionsförmåga och trygga en god hushållning med naturresurserna.
Dessa värden överensstämmer med innehållet i den nyss nämnda
definitionen av ekologisk hållbarhet och med det miljöarbete som
bedrivits hittills. De krav som ställs på miljöbalkens tillämpning i dess
1 kap. 1 § utgår från motsvarande värden.
De fem värdena för miljökvalitetsmålen utgör de grundläggande krav
som miljökvalitetsmålen måste svara mot för att kvalificeras som just
miljökvalitetsmål. Regeringen delar den syn som Miljömålskommittén
redovisar vad avser de fem grundläggande värdena.
De fem grundläggande värdena för miljökvalitetsmålen får inte upp-
fattas som enskilda storheter. De är beroende av varandra och samspelar.
Alla dessa värden bör beaktas så att människomas upplevelse av miljön
berikas, förståelsen av dess uppbyggnad fördjupas och förmågan att
vårda och använda den på ett hållbart sätt utvecklas.
Regeringens förslag: De 15 miljökvalitetsmål som riksdagen har fast-
ställt och de delmål som nu föreslås skall utgöra en samlad mål-
struktur. Det övergripande målet för miljöpolitiken åskådliggörs
genom denna målstruktur. Delmålen skall beslutas av riksdagen. De
15 miljökvalitetsmålen och de delmål som fastställs för dessa skall
ersätta de miljömål av skilda slag och för olika nivåer som riksdagen
tidigare före beslutet om propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål
(bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) har antagit inom ramen för
miljöpolitiken. Nya mål kan tillföras målstrukturen och beslutade mål
kan revideras efter särskilt riksdagsbeslut. Detta kan ske i samband
med den utvärdering som beskrivs i avsnitt 23 eller på grund av
Sveriges internationella åtaganden. Regionala och lokala mål samt
sektorsmål utvecklas vid behov med utgångspunkt i mål beslutade av
riksdagen.
Målstrukturen skall vara:
1. Miljökvalitetsmålen - för närvarande 15 till antalet - som defi-
nierar det tillstånd för den svenska miljön som miljöarbetet skall
sikta mot. Miljökvalitetsmålen fastställs av riksdagen som även
skall fastställa eventuella ändringar av och tillägg till miljö-
kvalitetsmålen.
13
2. Delmål för miljökvalitetsmålen som anger att en viss miljökvalitet
skall vara uppnådd eller att förändringar skall vara genomförda vid
en viss tidpunkt för att miljökvalitetsmålen skall kunna uppnås
inom en generation. Även delmålen skall fastställas av riksdagen.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Kommittén använder dock benämningen etappmål
där regeringen i denna proposition använder benämningen delmål.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag.
Skälen för regeringens förslag: Det övergripande målet för miljö-
politiken är att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de
stora miljöproblemen i Sverige är lösta. I samband med 1999 års miljö-
politiska beslut fastställde riksdagen en ny struktur i arbetet med miljö-
mål och 15 nationella miljökvalitetsmål (prop. 1997/98:145, bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). De 15 miljökvalitetsmålen beskriver
den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess natur- och kultur-
resurser som är långsiktigt ekologiskt hållbar. De är utgångspunkten för
ett målsystem som skall styra ett brett upplagt miljöarbete med deltagare
inom alla samhällsområden (se avsnitt 4.1). Miljökvalitetsmålen är
sektorsövergripande och bildar utgångspunkter för fortsatt precisering
samt sektorsvis och geografisk anpassning.
I denna proposition föreslås delmål som behövs för det fortsatta arbetet
med att nå miljökvalitetsmålen (se avsnitt 7-20). Delmålen ingår i mål-
strukturen och är utgångspunkter för att i ett nästa steg precisera miljö-
strategier inom olika samhällssektorer och på skilda nivåer. Ansvaret för
att, där det är lämpligt, precisera sektorsmål med utgångspunkt i del-
målen ligger på de olika samhällssektorerna (se avsnitt 4.2). Läns-
styrelserna har det övergripande ansvaret för de regionala anpassningar
av de nationella målen som kan behövas (se avsnitt 24.1). Kommunerna
ansvarar för sådana lokala anpassningar av de nationella målen som de
finner nödvändiga (se avsnitt 24.3). Ett system för uppföljning och
utvärdering av arbetet för att nå miljökvalitetsmålen redovisas i
avsnitt 23.
I enlighet med vad riksdagen har uttalat skall delmål till miljö-
kvalitetsmålen beslutas av riksdagen (bet. 1998/99:MJU6 s. 34). Förhål-
landet mellan miljökvalitetsmålen och delmålen kan beskrivas så att
miljökvalitetsmålen definierar det tillstånd för den svenska miljön som
miljöarbetet skall sikta mot, medan delmålen skall ange inriktning och
tidsperspektiv i det fortsatta konkreta miljöarbetet. Innebörden av
respektive miljökvalitetsmål i ett generationsperspektiv återges i ett antal
punkter under regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet. Dessa
punkter anger närmare vilken miljökvalitet som skall ha nåtts inom en
generation. Miljökvalitetsmålet sett i ett generationsperspektiv grundar
sig, så långt möjligt, på dagens kunskap och kan komma att korrigeras
när ny kunskap motiverar detta. Delmålen avser läget år 2010 eller annan
tidpunkt som valts i skilda fall. Delmålen kan i sin tur vara av olika
karaktär. De kan avse en viss miljökvalitet som skall vara uppnådd eller
vissa förändringar, t.ex. beträffande utsläpp, som skall genomföras i
enlighet med delmålet. De kan också avse en process som krävs för att
målet skall kunna nås.
Prop. 2000/01:130
14
Antalet miljökvalitetsmål är för närvarande 15 till antalet. I många av Prop. 2000/01:130
förslagen till delmål behandlas frågor rörande biologisk mångfald. Flera
förslag till delmål gäller skydd av hotade arter. Ett 16:e miljökvalitetsmål
om biologisk mångfald skulle kunna komplettera dagens miljökvalitets-
mål och ge en tydligare målstruktur eftersom många arter är beroende av
flera biotoper. Regeringen avser därför, efter att berörda myndigheter
analyserat utformningen av ett sådant mål, att återkomma till riksdagen
senast år 2005 med förslag på ett 16:e miljökvalitetsmål för biologisk
mångfald. I den uppföljning och utvärdering av miljökvalitetsmålen med
tillhörande delmål som kommer att göras kontinuerligt avser regeringen
att noga följa utvecklingen av miljötillståndet. För de miljökvalitetsmål
där det redan i dagsläget kan råda viss osäkerhet om målet nås med
föreslagna delmål avser regeringen att följa utvecklingen särskilt noga
och inhämta nya kunskaper nationellt och från omvärlden. Utvärdering-
arna kan sedan leda till att regeringen snarast återkommer med förslag till
nya åtgärder för att delmålen skall nås eller att delmålen revideras.
Genom medlemskapet i Europeiska unionen (EU) är Sverige sedan år
1995 bundet av den rättsordning som gäller inom Europeiska gemen-
skaperna (EG). I många fall innehåller EG-rätten skyldighet för
medlemsstaterna att vidta åtgärder i syfte att uppnå en viss miljöeffekt.
Flera sådana åtgärder kan på ett naturligt sätt inordnas i miljömåls-
strukturen. Det råder dock en begränsad valfrihet för Sveriges del beträf-
fande utformningen av sådana mål som grundar sig på kraven enligt EG:s
bindande rättsakter, eftersom medlemsstaterna är skyldiga att genomföra
dessa. Sverige kan därmed inte sätta upp mindre ambitiösa mål för egen
del. Däremot finns, när det rör sig om s.k. minimidirektiv, möjligheten
att under vissa förutsättningar sätta upp mål som sträcker sig längre (se
avsnitt 5.1). Regeringen redogör i respektive målavsnitt för vilka delmål
som utgör EG-rättsliga skyldigheter.
Miljökvalitetsmålen skall kunna utvecklas i takt med att erfarenheter
och kunskap erhålls om hur miljön skall förbättras. Nya delmål bör
kunna utformas när det behövs för det fortsatta arbetet med att nå miljö-
kvalitetsmålen. I likhet med vad som gäller för de delmål som regeringen
nu föreslår skall sådana framtida delmål fastställas av riksdagen.
Den nya strukturen skall ersätta de miljömål av skilda slag och för
olika nivåer som riksdagen före beslutet om propositionen 1997/98:145
Svenska miljömål (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) har antagit
inom ramen för miljöpolitiken (se prop. 1997/98:145 s. 39 och
bilaga 57). Det är således miljökvalitetsmålen med delmål som skall vara
vägledande för statliga och andra samhällsaktörers åtgärder på miljö-
området. Vissa av de tidigare målen inlemmas i den nya strukturen,
medan andra numera saknar aktualitet. Regeringen föreslår att riksdagen
beslutar att den nya strukturen skall ersätta de tidigare miljömålen. För-
slaget innefattar inte sådana s.k. sektorsmål som har beslutats inom
särskilda politikområden såsom jordbrukspolitiken, kulturpolitiken,
skogspolitiken, rennäringspolitiken och transportpolitiken.
I bilaga 8 redovisas en översiktlig sammanställning av den föreslagna
nya miljömålsstrukturen.
Regeringen har eftersträvat att uppfylla följande kriterier när det gäller
delmålen.
15
1. De skall vara tydliga och överskådliga.
2. De skall vara uppföljningsbara på kort och lång sikt.
3. De skall ingå i en heltäckande struktur.
4. De skall kunna tjäna som underlag för regionalt och lokalt miljö- och
målarbete.
Delmålen kan få stor betydelse i skilda sammanhang i samhället. De kan
vara till ledning vid tillämpningen av lagstiftningen på miljöområdet. De
kan också utgöra en grund för regionalt och lokalt målarbete och
användas som grund för sektorsmål och mål som sätts upp inom ramen
för miljöledningssystem. Det regionala och lokala miljömålsarbetet inne-
bär både att belysa vilka åtgärder som behöver vidtas på regional och
lokal nivå för att nå miljömålen och att vid behov utveckla regionala och
lokala miljömål som ger konkreta riktningsangivelser för miljöarbetet (se
avsnitt 24). Sektorsmålen skall, där de bedöms vara effektiva och till
hjälp, utformas så att de leder till att delmål och nationella miljö-
kvalitetsmål kan nås. Delmålen kommer också att ha betydelse för
Sveriges ställningstaganden i internationella förhandlingar. I den nya
strukturen för arbetet med miljömål ger miljökvalitetsmålen och del-
målen vägledning för allt miljöarbete som bedrivs inom olika samhälls-
sektorer och på skilda nivåer av aktörer inom alla samhällsområden.
Målstrukturen har så långt möjligt utformats så att ny kunskap och nya
miljöproblem kan tas om hand utan att hela strukturen behöver rubbas.
Miljöpolitiken har under flera decennier arbetat mot flera mål. Arbetet
med att nå dessa mål har dock inte bedrivits på ett systematiskt sätt. Den
uppföljning och utvärdering som gjorts har inte varit konsekvent utfor-
mad för att ge konkreta svar på om de vidtagna åtgärderna gett avsedd
effekt. Miljömålsstrukturen måste därför kompletteras med ett effektivt
och enkelt system för uppföljning, utvärdering och rapportering (se
avsnitt 23). Alla berörda parter skall kunna bedöma om de vidtagna
åtgärderna och strategierna för att nå miljökvalitetsmålen är effektiva.
Prop. 2000/01:130
16
Regeringens bedömning: För att klara av dagens stora miljöproblem
inom en generation krävs medverkan av alla som verkar i samhället,
inom alla samhällsområden och på alla nivåer. Den nya strukturen för
arbete med miljömål ger förutsättningar för ett mer effektivt arbete för
ett hållbart Sverige. Miljöarbetet bör integreras i alla verksamheter
och var och en måste ta sin del av ansvaret. Det gäller såväl myndig-
heter och kommuner som företag, organisationer och enskilda.
Ekonomiska och rättsliga styrmedel, med miljöbalken som central
lagstiftning, bildar tillsammans med myndigheternas arbete utgångs-
punkter och en stomme för miljöarbetet i den nya strukturen. Sektors-
ansvaret för miljön behöver utvecklas liksom tvärsektoriella arbetssätt.
Olika former för miljöarbete som användning av miljöledningssystem,
miljövarudeklarationer, miljömärkning, utveckling av miljöteknik och
miljöinriktad upphandling bör utvecklas och fördjupas. Lagstiftning
och ekonomiska styrmedel kan kompletteras med frivilliga överens-
kommelser och en dialog mellan staten och näringslivet. Det miljö-
arbete som under lång tid bedrivits av frivilligorganisationer bör
uppmärksammas och stödjas av myndigheterna.
Miljömålskommitténs bedömning: Överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket konstaterar att arbetet med
miljömål hos myndigheter, kommuner och organisationer i hela landet
utgör dels ett ordentligt kliv framåt i miljöarbetet, dels ett steg framåt i
hela arbetet med att styra in samhällsutvecklingen med sikte på ett håll-
bart samhälle. Fiskeriverket delar uppfattningen att miljöarbetet bör
integreras i alla verksamheter och att det förebyggande arbetet skall
prioriteras. Svenska Jägareförbundet anser att det är av största vikt att det
konkreta arbetet med att genomföra miljökvalitetsmålen i framtiden
involverar alla aktörer: myndigheter, organisationer, näringsliv och
enskilda. LRF Ungdomen anser att ansvaret för att uppnå miljömålen bör
flyttas från myndigheter och politiker till den näring som berörs. Man bör
utnyttja de intresseorganisationer och andra grupperingar som finns för
att sprida kunskap, delaktighet och ansvar om miljömålen bland enskilda
personer.
Riksrevisionsverket påpekar att införandet av miljöledningssystem inte
nödvändigtvis behöver innebära att företaget eller myndigheten kommer
att agera mer miljöanpassat än tidigare. Systemen visar dock att organi-
sationen arbetar med miljöfrågor på ett strukturerat sätt. Industri-
förbundet för fram att Sverige är det land i världen som har flest miljö-
ledningssystem i förhållande till landets storlek. Målstyrningen i dessa
system kan ha ledning av miljökvalitetsmålen på den övergripande nivå
som har beslutats av riksdagen. Riksantikvarieämbetet anser det viktigt
att kulturmiljöaspektema i miljölednings- och certifieringssystemen
utvecklas vidare. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anser
Prop. 2000/01:130
17
att miljömålen kan och bör fungera som vägledning åt företag. Enligt Prop. 2000/01:130
NUTEK förutsätter detta att delmål konkretiseras och anpassas efter de
olika företagens förutsättningar.
Skälen for regeringens bedömning: Målet att klara av dagens stora
miljöproblem inom en generation kommer att kräva medverkan av alla
aktörer i samhället, inom alla samhällsområden och på alla nivåer. Det
gäller såväl myndigheter och kommuner som företag, organisationer och
enskilda. Enbart lagstiftning och myndighetsarbete räcker inte för att
genomföra uppgiften att till nästa generation lämna över ett samhälle där
de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. Var och en måste ta sin del av
ansvaret. En bred medverkan av alla aktörer ökar hänsynstagandet till
miljöfrågor och hållbar utveckling i alla beslut i samhället som har
relevans för dessa frågor. Många små beslut påverkar miljön vilket ökar
behovet av information, utbildning och uppföljning. Samsyn och
samverkan behövs för att åstadkomma långsiktigt hållbara lösningar.
Den nya strukturen för arbete med miljömål ger förutsättningar för ett
brett upplagt, effektivt miljöarbete med deltagare inom alla samhälls-
områden. En gemensam målbild anger riktningen för arbetet i ett mål-
och resultatstymingssystem med syfte att uppnå ett ekologiskt hållbart
samhälle. Ekonomiska och rättsliga styrmedel, med miljöbalken som
central lagstiftning, bildar tillsammans med myndigheternas arbete
utgångspunkter och en stomme för miljöarbetet i den nya strukturen.
Ett hållbart samhälle förutsätter inte bara en ekologiskt hållbar utveck-
ling utan också utveckling av ekonomi och välfärd. Miljö- och resurs-
frågorna måste därför hanteras samordnat med samhällsutvecklingen i
övrigt och på ett naturligt sätt integreras i arbetet för en långsiktigt
hållbar ekonomisk och social utveckling. Sektorsansvaret behöver
utvecklas liksom tvärsektoriella arbetssätt. Olika former för miljöarbete
som användning av miljöledningssystem, miljövarudeklarationer, miljö-
märkning, utveckling av miljöteknik, miljöinriktad upphandling, frivil-
liga överenskommelser och dialog mellan staten och näringslivet behöver
utvecklas och fördjupas.
Olika former för miljöarbete
Alltfler engagerar sig i arbetet med att förbättra miljön. Den enskilde kan
delta på många olika sätt i miljöarbetet. Det kan ske t.ex. genom att ställa
krav på och välja miljöanpassade produkter, att välja miljöanpassade
transportsätt, att köra miljöanpassat, att spara energi i bostaden och att
hantera avfall miljöanpassat. Det finns olika stort intresse och engage-
mang hos olika människor för att delta i miljöarbetet. Skilda ekonomiska,
sociala och andra förutsättningar som medför att bidraget till miljö-
belastningen är olika mellan grupper och mellan individer. Det finns
såväl ett socialt/ekonomiskt som ett jämställdhetsperspektiv på det frivil-
liga engagemanget i miljöarbetet. Sociala och ekonomiska skillnader och
möjligheter för olika individer måste beaktas när man talar om förut-
sättningar. Ekonomiska styrmedel, utbildning och information är
exempel på åtgärder som kan bidra till att fördela ansvaret efter miljö-
belastning och öka förutsättningarna för att alla skall kunna bidra i miljö-
arbetet.
18
Kundtryck och marknadskrav är ofta lika viktiga drivkrafter för företag Prop. 2000/01:130
som lagar och andra styrmedel. Många företag och markägare är aktiva i
sitt miljöledningsarbete. För närvarande sker en snabb utveckling av
olika metoder för att uppmärksamma miljöfrågorna i näringslivets sätt att
arbeta och i valet av produkter. Miljöledning och miljöcertifiering av
företag, organisationer och myndigheter leder till att miljöeffekterna av
verksamheten uppmärksammas på ett tydligt sätt. Flera företag upplever
ett starkt tryck från sina kunder att fortlöpande förbättra miljöförhål-
landena inom sitt företag. Kundkraven omfattar produkter, processer,
system och synsätt.
Miljöledningssystem är ett instrument för att integrera miljö och håll-
bar utveckling i planering och beslut där samhällets miljömål ger inrikt-
ning för målformuleringen. Inom det internationella systemet ISO 14001
och EU:s system EM AS ställs krav på att företagen skall ange sitt arbete
i förhållande till nationella mål. Svenska företag har en högre procentuell
anslutning till dessa system än företagen i något annat land. Alltfler
branscher och företag följer utvecklingen och ställer upp mål för sitt
miljöarbete. Det finns ofta ett tydligt koncern- och ledningsintresse för
miljöledningssystem på grund av marknadskrav eller förväntade konkur-
rensfördelar. Utvecklingen drivs på av att krav ställs på leverantörer och
underleverantörer till certifierade företag. Införandet av miljölednings-
systemen har medfört en helhetssyn på miljöfrågorna även om arbetet
hittills främst har varit kopplat till den egna verksamhetens utsläpp till
luft och vatten.
Lagstiftning och ekonomiska styrmedel kan kompletteras med andra
former för miljöarbete som frivilliga överenskommelser och dialog
mellan staten och näringslivet. Dialogen kan skapa en samsyn om
utvecklingen och om de strategier som driver arbetet i riktning mot
målen. Överenskommelser kan slutas för att nå längre än med befintlig
lagstiftning, eller i stället för en rättslig reglering. Sådana arbetssätt inne-
bär att berörda företag och sektorer tar ett stort eget ansvar för ett aktivt
miljöarbete. De får möjlighet att utforma specifika åtgärder på effektivast
möjliga sätt. Ett exempel är de dialoger om hållbar utveckling inom
bygg- och fastighetssektorn och inom dagligvaruhandeln som Miljö-
vårdsberedningen har fört på regeringens uppdrag. Överenskommelser
som träffas med olika företag och sektorer bör utformas inom ramen för
den nya strukturen för arbete med miljömål.
Frivilligorganisationer i Sverige har under decennier drivit ett
förtjänstfullt och framgångsrikt miljöarbete. Tusentals enskilda har lagt
ner mycket tid och kraft, tidvis utan större intresse och stöd från myndig-
heter och samhället i övrigt. Inom många områden har miljöorganisa-
tionerna gått i spetsen för utvecklingen av miljöarbetet. Naturvården och
miljömärkningen är exempel på sådana områden. Fristående, aktiva och
radikala miljöorganisationer, nätverk och andra organisationsstrukturer
med en verksamhet baserad på frivilligt engagemang, kommer enligt
regeringens mening att spela en viktig roll i miljöarbetet även i fram-
tiden. Miljöorganisationerna bör även fortsättningsvis verka själv-
ständigt, fristående från samhällets institutioner men med stöd från
myndigheterna.
Miljövarudeklarationer och miljömärkning ger underlag och incita-
ment för både konsumenter och inköpare att välja bästa produkt med
19
hänsyn till miljö och hållbar utveckling. Regeringen avser att på olika Prop. 2000/01:130
sätt uppmuntra en ökad användning av sådana system. En ökad sam-
ordning kan minska kostnaderna för systemen och samtidigt minska
riskerna för att de verkar som handelshinder.
I början av 1970-talet hade svenskt näringsliv ett försprång inom
utvecklingen av miljöteknik, vilket till stor del berodde på den i ett inter-
nationellt perspektiv hårda miljölagstiftningen i Sverige. Genom att driva
på omställningen mot en ekologiskt hållbar utveckling och satsa på
miljöanpassning av produkter och tjänster kan svenskt näringsliv återta
sin ledande position på den internationella miljöteknikmarknaden.
Numera finns det särskilda krav i bokföringslagen (1999:1078) på att
viss miljöinformation skall ingå i företagens årsredovisning. Åtskilliga
företag omfattas av kravet på obligatorisk årlig miljörapport enligt
26 kap. 20 § miljöbalken. Många arbetar därutöver med särskilda miljö-
redovisningar på frivillig bas. I EM AS och ISO 14001 ingår redovisning
och uppföljning av miljöledningssystem. En del kommuner arbetar med
miljöbokslut. Syftet är att miljöfrågorna skall synas i arbetet med den
övriga verksamheten. Det är angeläget att detta arbete fortsätter.
Regeringens bedömning: Genom sektorsansvaret fördelas ansvaret
för att uppnå miljökvalitetsmålen inom samhällets alla sektorer, dvs.
att myndigheter, företag och andra organisationer inom olika
samhällssektorer tar ansvar för miljöfrågor inom sina
verksamhetsområden. Miljökvalitetsmålen med delmål och strategier
kommer att fungera som en del av underlaget för beslutsfattandet i
olika sektorer. Sektorsansvaret för miljön innebär därmed att
miljöhänsyn vägs in i besluten inom sektorn. Avvägningar mellan
sektorer måste ske med sektorsövergripande beslut. Införandet av
miljöledning hos myndigheterna innebär också en integrering av
miljöhänsyn. Miljöledningssystem är ett ledningsverktyg för företags
och andra organisationers miljöarbete och innebär att arbetet blir
strukturerat och systematiserat. Utvecklingen av sektorsansvaret för
miljön, införandet av miljöledning och arbetet med att nå
miljökvalitetsmålen är sammankopplade och kompletterar varandra.
Tillsammans utgör de förutsättningar för en decentraliserad och
systematiserad mål- och resultatstyrd miljöpolitik där ansvaret för
miljön successivt integreras i samhällets sektorer.
Samspelet mellan arbetet med miljömål, miljöledningssystem och
sektorsansvar för miljön bör stärkas.
De statliga myndigheternas ansvar för miljöfrågor bör göras mer
tydligt, bl.a. genom att deras sektorsansvar för miljön preciseras.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är övervägande positiva till
kommitténs förslag. Statskontoret understryker betydelsen av att sektors-
ansvaret utvecklas och att detta sker på ett nyanserat sätt som beaktar
20
varje myndighets speciella förutsättningar. Sektorsansvaret bör förtyd- Prop. 2000/01:130
ligas både i myndighetens instruktioner och i regleringsbreven. Stats-
kontoret anför vidare att utvecklingen av mål, ansvar och miljöledning
bör samordnas i större utsträckning. Ekonomistyrningsverket anser det
riktigt att utveckla myndigheternas ansvar i instruktioner och betonar
även vikten av att det i regleringsbrev ytterligare tydliggörs vad som för-
väntas av myndigheten. Riksrevisionsverket framhåller att det faktum att
myndigheterna kan ha svaga mandat att agera inom sin sektor bör
beaktas vid överväganden om sektorsans varets möjligheter. En annan
omständighet som verket anser betydelsefull är att det kan finnas mål-
konflikter mellan miljömålen och myndigheternas huvuduppgifter. Dessa
omständigheter gör enligt verkets uppfattning att det är särskilt viktigt att
sektorsansvaret definieras. Riksantikvarieämbetet framhåller att det är
viktigt att rollerna för de myndigheter som har miljö som huvudverk-
samhet specificeras. Naturvårdsverket tillstyrker i huvudsak kommitténs
förslag angående sektorsansvaret och lyfter särskilt fram väsentligheten
av samarbete mellan verket och sektorsmyndighetema. Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) tillstyrker att det klargörs vad sektors-
ansvaret faktiskt innebär för de olika aktörerna och inom vilka ramar
detta arbete avses bedrivas.
Skälen for regeringens bedömning: Sektorsansvaret, dvs. att myn-
digheter, företag och andra organisationer inom olika samhällssektorer
tar ansvar för miljöfrågor inom sina verksamhetsområden, har slagits fast
som ett viktigt arbetssätt i svensk miljöpolitik vid olika tillfällen under
det senaste decenniet. I propositionen 1987/88:85 Miljöpolitiken inför
90-talet gavs sektorsansvaret för miljöfrågor en stor tyngd. Där betonades
att alla samhällssektorer har ett miljöansvar inom sitt verksamhets-
område. Enligt propositionen borde varje samhällssektor ansvara för att
nya miljöproblem undviks och att existerande problem i möjligaste mån
löses. I propositionen 1990/91:90 En god livsmiljö angavs ökat sektors-
ansvar och ökad decentralisering som en av huvudlinjerna för den fort-
satta miljöpolitiken. Det angavs också att de då gällande generella
miljömålen skulle omformas till sektorsmål för olika verksamheter.
Enligt propositionen skulle ansvar för miljö och resurshushållning prägla
samhällslivets alla områden. Det skulle ingå i sektorsansvaret att utarbeta
sektorsplaner och åtgärdsprogram med preciserade mål för miljövården
och naturskyddet. I sektorsansvaret skulle även ingå att ta hänsyn till
kulturvården i de miljöer som berördes av sektororganens verksamhet. I
flera utredningar har därefter innebörden av sektorsansvaret övervägts
och utvecklats. Frågor som har behandlats har för myndigheternas del
gällt bl.a. förhållandet mellan ansvar och befogenheter samt preci-
seringen av det myndighetsspecifika sektorsansvaret i instruktioner och
regleringsbrev. Vad gäller sektorsansvaret i övrigt behöver fortfarande
tydliggöras vad som är en sektor och vilka som är dess ansvariga aktörer.
Vidare behöver incitamenten för aktörerna att ta sitt ansvar stärkas.
Sektorsansvaret har utgjort en del av grunden för det miljöpolitiska
arbetet som bedrivits under 1990-talet. Det gäller exempelvis både för
lagstiftningen och för utvecklingen av styrmedel i kretsloppspolitiken,
såsom producentansvar för varuslag.
Miljöbalkens portalparagrafer och allmänna hänsynsregler riktar sig till
alla och envar och lagfäster det vidgade perspektivet där främjandet av
21
hållbar utveckling kan sägas ha ersatt rent miljöskydd och naturvård. Prop. 2000/01:130
Miljöbalken skärper därmed verksamhetsutövarens ansvar.
Sektorsansvaret har även lyfts fram internationellt. Sektorsintegrering
framhölls som betydelsefull vid FN-konferensen om miljö och hållbar
utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Inom EU innebar Amsterdam-
fördraget år 1997 krav på att integrera miljöaspekter i EU:s olika politik-
områden. Myndigheternas ansvar för ekologiskt hållbar utveckling.
Myndigheternas ansvar för den ekologiska dimensionen i hållbar
utveckling är en viktig del av frågan om sektorsansvar. I verksförord-
ningen (1995:1322) har statliga myndigheters ansvar för att bidra till en
ekologiskt hållbar utveckling lagts fast. Införandet av den nya strukturen
för arbetet med miljömål har stärkt myndigheternas sektorsansvar ytter-
ligare. Riksdagen beslutade att miljökvalitetsmålen med tillhörande
delmål är utgångspunkter för att precisera mål och strategier inom olika
samhällssektorer och på skilda nivåer. Genom beslut av regeringen har
24 sektorsmyndigheter givits ett särskilt ansvar för ekologiskt hållbar
utveckling inom sina sektorer. I huvudsak samma myndigheter har fått i
uppdrag att formulera delmål och åtgärder för den framtida miljö-
politiken.
Vidare har regeringen i samband med förslag till riksdagen om rikt-
linjer för vissa politikområden som är av särskilt stor betydelse för miljön
redovisat sin syn på miljöansvar inom respektive område. Så har skett
bl.a. i propositionerna 1992/93:226 En ny skogspolitik, 1996/97:84 En
uthållig energiförsörjning, 1997/98:56 Transportpolitik för en hållbar
utveckling, 1997/98:2 Hållbart fiske och jordbruk, 1997/98:158 Uppfölj-
ning av skogspolitiken och 1998/99:114 Kulturarv - kulturmiljöer och
kulturföremål.
Det särskilda sektorsansvaret för ekologiskt hållbar utveckling innebär
att myndigheten har ett ansvar för att driva arbetet för en ekologiskt håll-
bar utveckling framåt i sin sektor. Ansvaret innefattar att identifiera
sektorsmyndighetens roll och hur sektorns verksamheter påverkar
utvecklingen mot ekologisk hållbarhet, att ta fram underlag i form av
tänkbara sektorsmål och åtgärder samt beskriva dessa åtgärders
samhällsekonomiska konsekvenser, att verka för att åtgärder genomförs,
att fortlöpande följa utvecklingen inom ansvarsområdet och att samarbeta
med och informera om arbetet till andra som är verksamma inom
sektorn. Arbetet med underlag skall utgöra en grund för hur sektorsmålen
skall kvantifieras, i de fall det är lämpligt att ha sektorsmål.
Sedan år 1996 pågår införande av miljöledningssystem inom myndig-
heter och i Regeringskansliet. Hittills har 138 myndigheter fått regering-
ens uppdrag att införa miljöledningssystem. Miljöledningssystem är ett
verktyg för att systematisera miljöarbetet och ge det tydliga riktlinjer och
mål i centrala styrdokument, klargöra ansvarsförhållanden samt att skapa
rutiner för uppföljning och redovisning av resultat. Miljöledningsarbetet
hos myndigheterna bygger på samma principer som inom näringslivet.
För statsförvaltningen innebär det att miljöhänsyn och resurshushållning
integreras i myndigheternas verksamhet såväl vid myndighetsutövning,
inklusive upphandling, som i den egna administrativa verksamheten.
Arbetet med miljöledningssystem skall följas upp, utvärderas och
redovisas. Avsikten är att kontinuerligt höja ambitionsnivån och sätta
upp nya mål för det fortsatta arbetet.
22
Sektorsansvarets och miljöledningssystemets roll i miljömålsarbetet
Det särskilda sektorsansvaret innebär att myndigheten har ett ansvar för
att driva arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling framåt i sin sektor.
Miljökvalitetsmålen anger inriktningen för arbetet inom sektorn. I de fall
sektorsmål utformas skall alltså miljökvalitetsmålen med tillhörande
delmål och strategier vara en utgångspunkt. Införandet av
miljöledningssystem hos myndigheterna innebär också en integrering av
miljöhänsyn i myndigheternas verksamheter och ett verktyg för att
systematiskt styra miljöarbetet. Vid utveckling av miljömål enligt miljö-
ledningssystemet skall miljökvalitetsmålen med tillhörande delmål och
strategier vara en utgångspunkt.
Integrering av miljöhänsyn via sektorsansvaret och införandet av
miljöledningssystem möjliggör därmed en decentralisering av miljö-
ansvar till myndigheternas verksamheter och sektorer. Verksamheterna
och sektorerna anpassas härmed på ett tidigt stadium till arbetet med att
nå miljökvalitetsmålen, och hänsyn till miljön kan tas redan vid besluts-
fattandet i stället för att åtgärdas i efterhand. Härigenom kan man uppnå
en förebyggande effekt avseende miljöpåverkan vilket innebär många
fördelar. Minsta möjliga miljöpåverkan kan ibland uppnås direkt.
Målkonflikter med andra politiska mål kan behandlas med större ekono-
misk rationalitet. Överblick och ekonomisk effektivitet i verksamheten
gynnas. Många små beslut inriktas mot en hållbar utveckling.
Att öka samspelet mellan utvecklingen av miljömål, miljölednings-
system och sektorsansvar är väsentligt för att få en god struktur, syste-
matik och effektivitet i det samlade miljöarbetet och arbetet för ekologisk
hållbarhet.
Avvägningar mellan sektorer måste ske med sektorsövergripande
beslut av riksdagen och regeringen. Det handlar t.ex. om fördelning av
statliga medel, lagstiftning som måste vara lika i hela samhället eller om
styrmedel som har till syfte att uppnå samhällsekonomiskt optimal
fördelning mellan sektorer.
Hur myndigheternas sektorsansvar bör vidareutvecklas för att kunna vara
ett redskap för att uppfylla miljömålen
Resultatet av bl.a. riksdagens beslut om riktlinjer för vissa politik-
områden och regeringens uppdrag till myndigheterna om särskilt sektors-
ansvar, miljöledning och miljömål har blivit ett omfattande arbete för
ekologisk hållbarhet hos myndigheterna.
Målformuleringar angående minskning av miljöbelastning återfinns
numera i flera av myndigheternas instruktioner och regleringsbrev.
Samarbete och nätverk utvecklas inom olika sektorer, kunskap byggs upp
och informations- och erfarenhetsutbyte sprids. Mål, handlingsprogram
och uppföljningssystem upprättas på flera håll. Miljöledningssystem
används av många myndigheter som ett ledningsverktyg för deras miljö-
arbete.
Eftersom myndigheternas förutsättningar för arbetet med miljöhänsyn
skiljer sig åt blir resultaten olika. Myndigheterna verkar i olika slags
sektorer och har olika huvuduppgifter. De 24 myndigheter som har ett
särskilt sektorsansvar för miljön lämnade i oktober 1999 till regeringen
en lägesredovisning som belyser hur de har definierat sin roll, arbetets
Prop. 2000/01:130
23
omfattning, eventuella hinder och hur arbetet med ekologisk hållbarhet Prop. 2000/01:130
kan integreras i respektive myndighets verksamhet. I Regeringskansliets
beredning av lägesredovisningama har ett antal kärnfrågor identifierats
som är avgörande för framgången och vidareutvecklingen av sektors-
ansvaret.
Sådana frågor är bl.a. avgränsningen av respektive sektor, myndig-
hetens roll inom sektorn och myndighetens relationer till sektorns övriga
aktörer. Det handlar även om myndighetens mandat och formella ställ-
ning att driva frågan om ekologiskt hållbar utveckling vidare inom sin
sektor samt myndighetens kompetens och kapacitet att göra detta. De
grundläggande incitamenten för sektoms aktörer och de berörda politik-
områdenas målstruktur och lagstiftning bestämmer i mycket förutsätt-
ningarna för sektorsmyndigheten att utöva sektorsansvaret. De styrmedel
statsmakterna ställer till förfogande kan vara avgörande, men sektors-
myndighetens egna initiativ och drivkraft är väl så väsentlig för myndig-
hetens samlade möjligheter att påverka utvecklingen i hållbar riktning.
Rollfördelningen mellan de myndigheter som arbetar mycket med
miljöfrågor och sektorsmyndighetema tillhör också kärnfrågorna. Rollen
för dessa myndigheter handlar vad gäller sektorsansvaret bl.a. om att
stödja sektorsmyndighetema, bistå med expertkunnande och att följa upp
resultatet av arbetet mot miljömålen. Naturvårdsverket bör ha en central,
stödjande roll i myndigheternas arbete med sektorsansvar för miljön.
Myndigheterna som arbetar mycket med miljöfrågor måste särskilja
sina roller, å ena sidan rollen som utfärdare och tillämpare av regler och
å andra sidan rollen som stöd i en process som leder till integration av
miljöfrågor hos andra myndigheter, organisationer och företag.
Det är viktigt att se sektorsansvaret som en process som successivt
utvecklas. Kärnfrågorna som vi här har pekat på kan inte lösas omgående
och en gång för alla utan de bör bearbetas successivt allt eftersom
berörda aktörer erhåller kunskap och erfarenhet. Viktiga nyckelord här är
lärande, erfarenhetsutbyte och ständiga förbättringar. För att
miljökvalitetsmålen med tillhörande delmål och strategier skall kunna
utvecklas och integreras fullt ut i beslutsfattandet inom myndigheternas
sektorer måste myndigheterna ha ett tydligt ansvar när det gäller
ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen gör därför den samlade
bedömningen att det är angeläget med en fortsatt utveckling av
sektorsansvaret för miljön. Kompletteringar och förändringar av
myndighetsansvar behöver successivt aktualiseras och förtydligas.
Därvid bör de individuella förutsättningar som varje myndighet har
beaktas.
Uppföljning och utvärdering av myndigheternas arbete med sektors-
ansvar bör integreras på lämpligt sätt med den centrala uppföljningen och
utvärderingen av miljömålsarbetet (se avsnitt 23).
Den offentliga upphandlingen är av stor omfattning. En miljöinriktad
inköpspolitik kan bli ett kraftfullt instrument i miljöarbetet. Vid sidan av
varans egenskaper är transporter, resursåtgång, energislag och skrotning
viktiga parametrar i ett livscykelperspektiv. Regeringen anser att en
produkts negativa påverkan på människors hälsa och miljön skall
minimeras under produktens hela livscykel. Detta synsätt kan dock med
nuvarande lagstiftning vara komplicerat att tillämpa på offentlig
upphandling, där det krävs transparenta och entydiga upphandlingskrav.
24
Sverige är bundet av EG:s direktiv om offentlig upphandling och möjlig-
heten att ställa miljökrav är reglerad på gemenskapsnivå. Det råder dock
en allmän uppfattning att EG:s regelverk är otydligt beträffande möjlig-
heterna att ställa miljökrav. Inom kommissionen pågår arbete med att ta
fram ett tolkningsmeddelande som skall klargöra vilka miljökrav som
kan ställas med hänsyn till gällande upphandlingsdirektiv. Om inte detta
leder till önskat resultat bör Sverige verka för att direktivet ändras så att
höga krav på miljöanpassning kan ställas vid upphandling. Delegationen
för ekologiskt hållbar upphandling (M 1998:01) har till uppgift att
analysera hur offentliga organ aktivt skall kunna arbeta för att den
offentliga upphandlingen skall bli ett instrument för att åstadkomma en
ekologiskt hållbar utveckling.
Regeringens bedömning: Väl fungerande forskning och utvecklings-
verksamhet är av avgörande betydelse för att kunna upptäcka problem
och för att ständigt pröva och ifrågasätta valda lösningar och upp-
ställda mål. Forskningen om hållbar utveckling bör samordnas och bör
omfatta både grundläggande och problemorienterad forskning. Ett
fortsatt aktivt deltagande i den internationella forskningen är en förut-
sättning för att Sverige skall kunna ha stort inflytande i de interna-
tionella överenskommelser som måste nås för att avvärja miljöhoten.
Skälen for regeringens bedömning: Forskningen om hållbar utveck-
ling och miljömålen handlar om att identifiera miljöhot och kvantifiera
deras betydelse liksom att hitta lösningar på kända miljöproblem. Den
omfattar frågeställningar av både grundläggande och mera omedelbart
tillämpad karaktär. Den spänner över ett stort antal vetenskapliga
discipliner från teknik och naturvetenskap till ekonomi, humaniora och
samhällsvetenskap. Den har relevans för alla samhällssektorer.
Långsiktig kunskapsuppbyggnad och identifikation av i dag okända
miljöhot kräver ett stort inslag av grundläggande forskning som
utvärderas efter inomvetenskapliga kriterier, samtidigt som lösningen av
akuta miljöproblem kräver tillämpade och ofta tvärvetenskapliga
angreppssätt. De framgångar Sverige haft i det internationella miljö-
arbetet har i stor utsträckning kunnat baseras på forskning där svenska
forskare haft avsevärd betydelse. Klimatkonventionen, EU:s takdirektiv
och konventionen om biologisk mångfald kan nämnas som exempel.
Forskning om miljökvalitetsmålen är därför ett ansvar för nästan alla
forskningsfinansiärer och forskningsutövare. Enligt riksdagens nyligen
fattade beslut om forskningspolitiken (prop. 2000/01:3, bet.
2000/01 :UbU6, rskr. 2000/01:98) skall forskning om miljö och hållbar
utveckling samt forskning som underlag för miljökvalitetsmålen vara
prioriterade forskningsområden. Ett särskilt ansvar för att finansiera
forskning och utvecklingsverksamhet till stöd för arbetet att nå miljö-
kvalitetsmålen och för hushållning med mark och vatten samt med energi
och råvaror har Naturvårdsverket och det nya Forskningsrådet för miljö,
areella näringar och samhällsbyggande (Formas) som inrättades den
1 januari 2001.
Prop. 2000/01:130
25
I 2001 års ekonomiska vårproposition aviseras förslag om att ytter- Prop. 2000/01:130
ligare medel anslås till forskning om biologisk mångfald och ekologiskt
hållbar utveckling. Anslagen skall fördelas på utgiftsområdena 16,
20 och 23. Resursförstärkningen omfattar bl.a. ett miljöforsknings-
program för biologisk mångfald och ekologiskt hållbar utveckling.
Forskningen skall bidra till att miljökvalitetsmålen uppnås. Vidare tillförs
medel för att ge Artdatabanken möjlighet att förstärka kompetensen och
utveckla verksamheten i syfte att ta fram en nationell fauna och flora.
Små och medelstora företag kan ha behov av hjälp för att på bästa sätt
miljöanpassa sin produktion och sina produkter. Aktiva insatser i olika
former från samhället kan vara av stor betydelse.
Regeringens bedömning: En god, allsidig såväl teoretisk som prak-
tisk utbildning i frågor om ett hållbart samhälle är en förutsättning för
att miljökvalitetsmålen skall kunna nås. Utbildning och information
behövs för att sprida kunskap om hur naturliga kretslopp fungerar,
specifik utbildning och information behövs om vissa miljöfrågor där
den enskildes handlande och livsstil har särskilt stor betydelse, t.ex.
beträffande val av färdmedel, körsätt, energianvändning och kemi-
kaliehantering.
Skälen för regeringens bedömning: Grundläggande kunskaper om
miljöfrågor hos den enskilde har avgörande betydelse för att främja en
hållbar utveckling. Utbildning är en investering både för den enskildes
personliga utveckling och för samhällets framtid. Sådana kunskaper
måste dels omfatta en grundläggande förståelse för hur naturliga krets-
lopp fungerar, dels en kunskap om vilka som är vår tids allvarliga miljö-
hot.
Styrdokumenten för utbildningssystemet är utformade på ett sådant sätt
att betydelsen av strävan mot hållbar utveckling tydligt framgår. Många
skolor arbetar framgångsrikt med dessa frågor. Miljöskolor har inrättats
och miljöledningssystem inrättas nu också inom utbildningsområdet.
Grundläggande förståelse för naturen och dess kretslopp som delges
inom grundskolan är avgörande för att skapa ett intresse för dessa frågor
inom den högre utbildningen.
Arbetet att integrera miljöfrågor i universitetens utbildningsprogram
måste fortsätta. Alla studenter bör under sin utbildning få kunskap om
grundläggande miljöfrågor, inklusive kulturmiljö, liksom kunskap om sitt
eget verksamhetsområdes betydelse för en hållbar utveckling. Framför
allt är detta viktigt inom lärarutbildningen på alla stadier eftersom
kommande generationers engagemang i dessa frågor är viktigt.
Intresset för naturvetenskap och teknik måste uppmuntras och stödjas.
Dagens vikande intresse för utbildningar inom dessa fält är oroande och
kan hota en hållbar utveckling. Kunskaper om de biologiska förutsätt-
ningarna för livet på jorden liksom den utmaning människan står inför i
skapandet av ett långsiktigt hållbart samhälle måste in tidigt i under-
visningen. Genom aktiva satsningar inom utbildningen i samarbete med
olika aktörer som företag, naturskolor, unga forskare och Science centers
kan intresset för naturvetenskap och teknik stimuleras.
26
Folkbildning är av stor betydelse genom att dess verksamhet även kan Prop. 2000/01:130
nå ut till personer som inte söker sig till formella utbildningsvägar. Här
kan också det breda Agenda 21-perspektivet vidareutvecklas och studie-
cirkeln användas för en bred dialog om lokala åtgärder för att nå miljö-
målen. Det av riksdagen nyligen beslutade s.k. gröna kunskapslyftet
(prop. 2000/01:1 utg.omr. 18 s. 46, bet. 2000/01 :BoUl, rskr. 2000/01:89)
har som syfte att öka kunskaperna och insikterna hos allmänheten om
behovet av att ställa om samhället i hållbar riktning samt visa hur den
enskilde i vardagen kan bidra i den processen.
27
Många miljöföroreningar är gränsöverskridande till sin natur. Därför
krävs såväl nationellt miljöarbete som internationellt samarbete och
bindande överenskommelser för att de svenska miljökvalitetsmålen skall
kunna nås.
Internationellt miljösamarbete sker dock under delvis andra villkor än
nationellt miljöarbete. Olika traditioner, värderingar och synsätt liksom
andra angreppssätt mot föroreningar ställer samarbetet inför stora
utmaningar. De resultat som nås ligger inte alltid i nivå med
förväntningarna. Samtidigt ger det internationella miljösamarbetet med
dess erfarenhetsutbyte positiva impulser till det nationella arbetet. Det
internationella miljösamarbetet och det nationella kompletterar varandra.
EU-arbetet och stora delar av arbetet med internationella
miljökonventioner är av avgörande betydelse för att Sverige skall kunna
klara ett flertal av miljökvalitetsmålen.
Genom medlemskapet i EU är Sverige sedan 1995 bundet av den
rättsordning som gäller för Europeiska gemenskapen (EG). EG:s direktiv
kan kräva en fullständig harmonisering av medlemsstaternas nationella
regler men kan också ange endast de minimikrav som måste garanteras
(s.k. minimidirektiv). Att rättsakten kräver en fullständig harmonisering
på ett område innebär i princip att den gemensamma kravnivå som
föreskrivs måste genomföras i alla medlemsstater. Den rättsliga grunden
för detta slag av direktiv är artiklarna 94 och 95 i EG-fördraget (tidigare
artiklarna 100 och 100a) som syftar till upprättandet av den inre
marknaden med dess krav på fri rörlighet för varor och tjänster. I
artikel 95 i EG-fördraget finns den s.k. miljögarantin som under vissa
förutsättningar ger en medlemsstat möjlighet att besluta om strängare
regler än dem som angetts i direktiv som grundar sig på denna artikel.
Hur långt miljögarantin i praktiken sträcker sig är svårt bedöma, då
någon praxis ännu inte vuxit fram. Minimidirektiven innebär att
medlemsstaterna har möjlighet att anta strängare regler än de som anges i
direktiven. Sveriges medlemskap i EU inverkar inte på möjligheterna att
anta nationella mål för miljön. Eftersom flertalet rättsakter på
miljöområdet är minimidirektiv finns det möjligheter till mer
långtgående åtgärder i syfte att nå miljökvalitetsmålen.
Det svenska miljömålsarbetet bedrivs i ett dynamiskt samspel med
EU:s miljöpolitik. Regeringen har lagt fast ett antal svenska
prioriteringar för Sveriges miljöarbete inom EU. Dessa är kamp mot
försurning och klimatförändringar, arbete för en miljöorienterad
produktpolitik, bevarande av biologisk mångfald och en ny
kemikaliepolitik. Utfallet av EU:s miljöpolitik på dessa områden
påverkar givetvis möjligheterna att nå svenska miljömål.
Ett exempel på detta samspel utgör arbetet mot luftföroreningarna, i
synnerhet de försurande utsläppen. Sådana föroreningar är gränsöver-
skridande. Ett genomförande av EU:s olika luftföroreningsdirektiv blir
Prop. 2000/01:130
28
därför en nödvändig förutsättning för att de svenska luftkvalitetsmålen Prop. 2000/01:130
skall nås. Sverige lyckades år 1995 få till stånd ett uppdrag till kommis-
sionen att utveckla en strategi för att bekämpa försurningen. Rådet ställde
sig år 1997 bakom kommissionens förslag till strategi. På grundval av
den_har sedan kommission utarbetat ett antal förslag till rättsakter för att
nå de mål som fastlagts i strategin. För närvarande pågår t.ex. förhand-
lingar om ett direktiv som fastställer nationella utsläppstak för försurande
och ozonbildande ämnen (det s.k. takdirektivet). Sveriges bidrag till
utformningen av detta direktiv har varit betydande.
Ytterligare ett exempel på samspelet mellan det svenska miljömåls-
arbetet och EU:s miljöpolitik är EG:s ramdirektiv för vatten
(2000/60/EG). Genom detta direktiv läggs grunden till ett regelverk för
att skydda inlandsytvatten, kustvatten och grundvatten. Direktivet
beskrivs närmare under miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vatten-
drag (avsnitt 13). När direktivet införts i svensk lagstiftning år 2003
kommer det att utgöra ett stöd för att genomföra de åtgärder som krävs
för att uppnå miljökvalitetsmålen i de svenska vattenområdena. Också
övriga medlemsstaters åtgärder med anledning av ramdirektivet påverkar
den svenska miljön, även om vattenföroreningar inte är särskilt gräns-
överskridande. I direktivet fastställs även mål för medlemsstaterna att
uppnå för vattenkvaliteten i olika vattenområden. Direktivet påverkar
därigenom direkt det svenska miljömålsarbetet.
En följd av dynamiken i samspelet är att det svenska miljömålsarbetet,
inklusive delmålen, kommer att utgöra underlag för initiativ och ställ-
ningstaganden i det internationella miljöarbetet, inte bara inom EU. Ett
offensivt miljöarbete på nationell nivå skapar trovärdighet när Sverige
ställer krav på andra länder i internationella sammanhang. Regeringen
anser att Sverige skall vara ett föregångsland på miljöområdet.
Som framgår av avsnitten 7-20 om de svenska miljökvalitetsmålen
lämnas förslag till hur målen skall nås, inklusive det internationella
samarbetets roll i denna process. Av avsnitten framgår också att det
internationella samarbetet i flera fall är av avgörande betydelse. I
avsnitt 21 lämnas förslag till hur olika åtgärdsstrategier skall utnyttjas i
miljömålsarbetet. Där framgår de särskilda krav som åtgärdsstrategiema
ställer på det internationella miljösamarbetet.
Flera viktiga processer inom EU, närområdet och globalt har betydelse
för Sveriges möjlighet att nå miljökvalitetsmålen. Nedan redogörs för
några av dessa processers bidrag till miljömålsarbetet.
Regeringens bedömning: Arbetet med att integrera miljöhänsyn i
EU:s olika politikområden för att främja en hållbar utveckling bör
breddas och fördjupas. En avgörande aspekt i detta sammanhang är att
verka för en hållbar utveckling inom alla sektorer. Sveriges nationella
erfarenheter kan ge värdefulla bidrag. Regeringen kommer att verka
för att EU:s sjätte miljöhandlingsprogram medför ett tydliggörande av
EU:s miljöpolitiska mål, vilket bl.a. kan främja det fortsatta arbetet
med att integrera miljöhänsyn inom EU:s olika politikområden.
29
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens Prop. 2000/01:130
bedömning.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att Sverige bör arbeta för
att alla EU:s miljödirektiv samlas till ett sammanhållet ramverk som
främjar hållbar utveckling och som gör regelsystemet mer. överblickbart.
Vidare föreslår verket att Sverige skall vara pådrivande för att främja en
hållbar utveckling inom alla sektorer där EU:s stöd motverkar en sådan
utveckling. Stödet till infrastrukturutbyggnad och jordbruket anförs som
exempel.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen instämmer i princip
med Naturvårdsverket. Regeringen ser dock för närvarande inget behov
av att arbeta för ett sammanhållet ramverk för EU:s miljödirektiv. Det
nya miljöhandlingsprogrammet kommer att bli ett sådant
sammanhållande instrument för att främja och driva på hållbar
utveckling.
Sverige har sedan medlemskapets början varit ett av de pådrivande
länderna på miljöpolitikens område. Framsteg har gjorts inom EU:s
miljöpolitik sedan år 1995. Genom Amsterdamfördraget har miljö-
politiken givits en mer framträdande plats genom att fördraget bl.a.
fastlägger att hållbar utveckling nu är ett av de grundläggande målen för
EU-samarbetet och att kravet på integrering av miljöhänsyn i andra
politikområden har förtydligats. Hållbar utveckling inbegriper även
ekonomiska och sociala frågor. Det är därför viktigt att erinra om
Amsterdamfördragets förstärkning av alla dimensionerna i begreppet
hållbar utveckling inom EU.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande tog Sverige initiativ till ett
arbete på bred front med att integrera miljöhänsyn och hållbar utveckling
i andra politikområden inom EU, den s.k. Cardiffprocessen. Inför
Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 hade nio olika
rådskonstellationer utformat, eller fått i uppdrag att utforma, strategier
för integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling inom respektive
politikområde. Det gällde råden för energi, transport, jordbruk, inre
marknad, industri, utvecklingssamarbete, fiske och ekonomiska frågor,
samt allmänna frågor och externa relationer. Vid mötet i Helsingfors
uppmanades kommissionen att utarbeta ett förslag till EU-strategi för en
ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.
Regeringen kommer att verka för att det arbete som bedrivs inom
området integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling breddas och
fördjupas. Genom en övergripande strategi för hållbar utveckling ges en
möjlighet att förbättra samstämmigheten mellan EU-politiken inom de
ekonomiska och sociala områdena och miljöområdet. Avgörande för att
denna strategi skall lyckas är att verka för en hållbar utveckling inom de
samhällssektorer som medverkar till en hög miljöbelastning såsom
energi-, transport- och jordbrukssektorerna.
Regeringen anser att det är av betydelse att integrationen av
miljöhänsyn och hållbar utveckling fortgår inom alla relevanta delar av
EU:s politik. Samtidigt måste miljöpolitiken utformas med hänsyn till de
ekonomiska och sociala dimensionerna i en hållbar utveckling. De
sektorsstrategier för integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling
som redan utarbetats inom Cardiffprocessen utgör en god grund för det
fortsatta arbetet med en långsiktigt hållbar utveckling inom respektive
30
politikområde. EU:s nya miljöhandlingsprogram bör bli ett viktigt Prop. 2000/01:130
instrument i arbetet för en hållbar utveckling genom att det anger vilka
miljöpolitiska mål som unionen bör sträva mot under de kommande åren
och genom att underlätta det sektorsvisa arbetet med att integrera
miljöhänsyn och hållbar utveckling i EU:s olika politikområden.
I arbetet med att bredda och fördjupa miljöintegrationen i olika
politikområden inom EU kommer även Sveriges och EU:s arbete med att
driva miljö- och hållbarhetsaspektema inom Världshandelsorganisa-
tionen (WTO) att vara av stor vikt. Globaliseringen, där en ökad liberali-
sering av världshandeln är en viktig komponent, ställer krav på ökat
hänsynstagande till globala miljöproblem.
Regeringens bedömning: EU:s utvidgning kan innebära förbättrade
möjligheter att uppnå de svenska miljökvalitetsmålen, bl.a. Frisk luft,
Bara naturlig försurning och Ingen övergödning, som i hög grad är
beroende av åtgärder mot gränsöverskridande föroreningar. En snabb
ekonomisk utveckling i kandidatländerna kan dock vara ett hot mot en
förbättrad miljö, t.ex. genom stora trafikökningar.
Kandidatländerna är skyldiga att genomföra hela EG:s gemen-
samma lagstiftning. De övergångslösningar som kan komma att
beviljas kandidatländerna och som påverkar miljön bör vara så få och
kortfristiga som möjligt, särskilt vad gäller lagstiftning som reglerar
gränsöverskridande föroreningar.
Miljömålskommitténs bedömning: Överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat kommitténs
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Utvidgningen av EU kommer att
få konsekvenser bl.a. för hur miljökvalitetsmålen kan uppnås. De
utsläppsminskningar inom vissa områden som skett i kandidatländerna
på senare år har haft stor betydelse även utanför dessa länder när det
gäller såväl luftbuma föroreningar som föroreningar till Östersjön. Denna
minskning berodde till en början på att anpassningen till marknads-
ekonomin ledde till en väsentligt minskad produktion. De senaste åren
har dock aktiva miljöåtgärder fått genomslag, inte minst när det gäller
utsläppen till luft. Många av de stora förbränningsanläggningarna har
utrustats med rökgasrening. För utsläpp till vatten är framgångarna mera
begränsade. Det gäller framför allt utsläpp av gödande ämnen, även om
betydande investeringar och förbättringar har gjorts i de baltiska
ländema.
Ett EU-medlemskap kommer sannolikt att leda till ekonomisk tillväxt i
kandidatländerna. Om planerna på en utbyggnad av transportinfrastruk-
turen i och till dessa länder förverkligas kommer detta att leda till stora
trafikökningar. Samtidigt kommer dessa länder att omfattas av EU:s
stränga miljökrav. Det är angeläget att åtgärder vidtas för att så snabbt
som möjligt anpassa anläggningar och fordon till EU:s bestämmelser. Så
få och så kortfristiga övergångslösningar som möjligt bör tillåtas, i
synnerhet för utsläppskällor som leder till gränsöverskridande effekter.
31
En möjlig, mera långsiktig följd av EU:s utvidgning är att ett större antal Prop. 2000/01:130
medlemsländer med olika förutsättningar kan komma att försvåra arbetet
med att vidareutveckla och stärka EG:s miljölagstiftning.
Regeringens bedömning: Det svenska miljömålsarbetet kan stärka
Sveriges insatser i det nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet.
Inom det nordiska samarbetet har ett miljöhandlingsprogram och en
strategi för hållbar utveckling i Norden antagits.
Gränsöverskridande föroreningar minskar sannolikt till följd av
miljösamarbete i närområdet och kommer i stor utsträckning att bidra
till att det blir lättare att uppfylla de svenska miljökvalitetsmålen.
Skälen for regeringens bedömning: Det nordiska miljösamarbetet
grundas på uppfattningen att ett samarbete medför större nordisk nytta än
ett enskilt agerande i varje land. Principen om nordisk nytta omfattar
även nordiskt agerande i internationella sammanslutningar som i lämp-
liga delar sker samordnat eller gemensamt. Miljöfrågorna har ett stort
utrymme i det nordiska samarbetet. Detta har i sin tur stor betydelse för
Sveriges närområde. Minskade gränsöverskridande föroreningar till följd
av miljösamarbete i närområdet bidrar till uppfyllandet av de svenska
miljökvalitetsmålen. Ett exempel är minskade svaveldioxidutsläpp.
Inom det nordiska samarbetet har ett nytt miljöhandlingsprogram och
en strategi för hållbar utveckling i Norden antagits. Genom strategin för
hållbar utveckling kommer det tvärsektoriella samarbetet att öka. Det
nordiska miljösamarbetet syftar till att bevara den biologiska mångfalden
och väma landskapet och kulturmiljön, att nå en hållbar användning av
naturresurserna och att minska föroreningar och utsläpp under kritiska
belastningsgränser. Miljöhandlingsprogrammet skall styra inriktningen
av det nordiska miljösamarbetet och konkretisera hållbarhetsstrategin i
relevanta delar.
Östersjösamarbetet bygger på fördelar av regionalt samarbete och kan
sägas utgå från ett väl definierat behov av samarbete inom olika
områden, inte minst miljöområdet. En utgångspunkt för det svenska
miljöstödet är Helsingforskommissionens (HELCOM) åtgärdsprogram
för Östersjön. Samarbetet i Östersjöregionen har stor betydelse för
närmandet av kandidatländerna till EU. Inom ramen för Östersjösam-
arbetet pågår också ett omfattande arbete om hållbar utveckling,
Baltic21. Baltic21 är nu inne i en fas där man upprättar sektoriella
arbetsprogram för transporter, energi, industri, jordbruk och skogsbruk,
fiske och turism.
Regeringens bedömning: Genom att under år 2001 utveckla en
nationell strategi och verka för en EU-strategi för hållbar utveckling
medverkar Sverige till att förverkliga målet att alla länder och världs-
delar skall bidra med konkreta strategier till FN:s världstoppmöte i
Sydafrika år 2002 om hållbar utveckling. Sverige arbetar och bör
32
fortsätta att arbeta för en stärkt global miljöförvaltning, med målet att
skapa ett sammanhållet och kraftfullt system. För att säkerställa att
miljökonventionerna efterlevs krävs både en förstärkt internationell
miljörätt och ökat stöd till utvecklingsländernas miljöarbete. Sverige
bör också verka för att FN skall ge hållbar utveckling lika hög priori-
tet, beslutskraft och anseende som arbetet för fred och säkerhet.
Miljöfrågan bör tydligare integreras i fattigdomsbekämpningen.
Genom FN:s miljöprogram (UNEP) kommer regeringen att arbeta för
att stärka miljöfrågans integrering i fattigdomsbekämpningen. Under
en femårsperiod byggs kapacitet upp för internationell konsekvens-
analys av handelsöverenskommelser med sikte på att pröva alla nya
multilaterala handelsavtals inverkan på hållbar utveckling från år
2006.
Andelen miljö- och rättvisemärkta importvaror bör öka. Svenska
erfarenheter ligger till grund för vårt bidrag till en utveckling av FN:s
utformning och tillämpning av indikatorer för hållbar utveckling.
Skälen for regeringens bedömning: Miljökvalitetsmål skall inte
uppnås i Sverige på bekostnad av andra länders miljökvalitet. Risken för
det finns om miljöförbättringar hos oss nås genom att miljöförstörande
produktion flyttas utomlands, medan vi själva fortsätter att konsumera
det som produceras. På samma sätt som vi önskar och kräver miljö-
hänsyn av utländska företag verksamma i vårt land, har vi ett ansvar för
att export av svenska varor och etablering av svenska företag bidrar till
hållbar utveckling i andra delar av världen. Miljöanpassad svensk teknik,
produktionsprocesser och svensk miljöanpassad samhällsplanering och
lagstiftning är också system som genom olika former av export och sam-
arbete bidrar till en internationell hållbar utveckling. En otillräckligt
beaktad del av handelns miljöpåverkan rör underleverantörernas ansvar.
Denna och andra aspekter behöver belysas tydligare.
Sambanden mellan å ena sidan konsumtion och livsstil i Sverige och å
andra sidan internationell handel och miljöförhållanden i andra länder är
komplexa. Kunskaperna om dessa samband och instrumenten för att
styra ekonomin i riktning mot en hållbar utveckling är otillräckliga.
Statistiska centralbyrån (SCB) arbetar med svenska miljöräkenskaper,
men motsvarande kunskap i ett internationellt perspektiv är fragmen-
terad. De industrialiserade ländernas samarbetsorganisation OECD kan
genom sin expertis bidra till kunskap om medlemsländernas påverkan på
hållbar utveckling i syd. I Sverige kan myndigheter som Styrelsen för
internationellt utvecklingssamarbete (Sida) och Naturvårdsverket, institut
som Stockholm Environment Institute och Fair Trade Center samt frivil-
ligorganisationer som Naturskyddsföreningen bistå.
FN:s generalsekreterare tog år 1999 initiativet Global Compact för att
öka det privata näringslivets ansvarstagande för miljö, mänskliga rättig-
heter och arbetsrätt. Ett femtiotal stora företag har genom samarbete med
FN åtagit sig att följa nio principer i centrala FN-deklarationer. Reger-
ingen stöder initiativet och välkomnar deltagandet av företag som
Ericsson, ABB och Volvo. Det svenska miljömålsarbetet kan bidra till att
utveckla initiativet. Tack vare märkningssystem, branschstandarder,
villkor i kreditgivningen och krav på efterlevnad av miljölagstiftningen
förstärks incitamenten för minskad miljöpåverkan. Regeringen kommer i
Prop. 2000/01:130
33
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
FN att verka för att dessa metoder kan föras in i organisationens sam- Prop. 2000/01:130
arbete med den privata sektorn.
I Sverige har vi dragit lärdomen att utbildning på alla nivåer är
avgörande för att öka medvetandet och förståelsen för miljöfrågorna.
Även folkrörelsearbete spelar en nyckelroll för att öka informationen till
medborgare och konsumenter. Eftersom de internationella regelverken på
miljöområdet fortfarande är svaga kommer det frivilliga arbetet och
informativa styrmedel att under överskådlig tid vara centrala i arbetet för
att minska varje lands internationella miljöpåverkan.
Goda nationella och regionala förberedelser kan lägga grunden till ett
framgångsrikt FN-toppmöte om hållbar utveckling i Sydafrika i septem-
ber 2002, tio år efter Riokonferensen. Regeringen kommer med hjälp av
en parlamentariskt sammansatt nationalkommitté (M 2000:02) att lämna
en nationalrapport till FN. Genom att toppmötet förbereds nationellt och
regionalt samt genom nya partnerskap med näringslivet och det övriga
samhället skapas förutsättningar för att omsätta i praktiska handlings-
program insikten att utvecklingen måste vändas i hållbar riktning.
De senaste åren har klyftan mellan rika och fattiga länder växt. En
avgörande förutsättning för att en hållbar utveckling skall komma till
stånd i alla länder är att det sker en global ekonomisk utjämning. De
rikas konsumtionsvanor som kännetecknas av hög energi- och resurs-
förbrukning måste förändras samtidigt som utvecklingsländerna ges en
möjlighet att hantera sina akuta miljöproblem som förstärks av en
utbredd fattigdom. Regeringen anser därför att fattigdomsbekämpning
och en övergång till hållbara konsumtions- och produktionsmönster är
centrala frågor inför toppmötet i Sydafrika.
Sverige verkar inom EU för att kraftigt förstärka de globala institu-
tionerna för miljösamarbete. Viktiga inslag i detta arbete är en förstärkt
internationell miljörätt, en stabilare finansiering av UNEP och ett konse-
kvent genomförande av fattade beslut. Regeringens mål är att FN:s arbete
för hållbar utveckling på sikt skall få samma status och kraft som det för
fred och säkerhet. Ett led i detta arbete är att Sverige verkar för att dc
internationella konventioner som finns på miljöområdet och interna-
tionella handelsavtal skall vara ömsesidigt stödjande.
Ett flertal FN-aktiviteter pågår för att bättre tillgodose sociala och
ekologiska aspekter i samband med handelsavtal. UNEP, FN:s utveck-
lingsprogram (UNDP) och FN:s konferens för handel och utveckling
(UNCTAD) bidrar bl.a. till kunskaps- och kapacitetsuppbyggnad. EU
arbetar med hållbarhetsbedömningar inför framtida handelsförhandlingar
inom Världshandelsorganisationen (WTO), i syfte att förutse ekono-
miska, sociala och ekologiska konsekvenser av kommande avtal. Reger-
ingen avser att ge stöd till metodutveckling och kapacitetsuppbyggnad
för liknande konsekvensbedömningar i utvecklingsländer genom ett
projekt i regi av Världsnaturfonden (WWF). Målet är att dessa metoder
skall vara etablerade inom fem år, så att konsekvensanalyser görs av alla
multilaterala handelsavtal fr.o.m. år 2006.
34
5.6
Strategi för uppbyggnad av förhandiingsunderlag i Prop. 2000/01:130
det internationella konventionsarbetet
Regeringens bedömning: Det internationella konventionsarbetet är i
många fall ett effektivt sätt att åtgärda miljöproblem, i synnerhet de
gränsöverskridande. Detta förutsätter bl.a. att beslut, överenskommel-
ser och uppföljning grundas på ett bra förhandiingsunderlag.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har anslutit sig till ett
25-tal internationella konventioner inom miljöområdet. Flera av dessa
konventioner berör svenska närområden som Östersjön (Helsingforskon-
ventionen, HELCOM) och Nordsjön och Nordostatlanten (Oslo-Paris-
konventionen, OSPAR) och är därigenom väsentliga för möjligheterna
att nå de svenska miljökvalitetsmålen.
Sedan Riokonferensen år 1992 har fyra nya konventioner tillkommit:
Konventionen om biologisk mångfald (CBD), Ökenspridningskonven-
tionen, Klimatkonventionen och Konventionen om förhandsgodkännande
av handel med farliga kemikalier (PIC). Därtill kommer ett antal tillägg
och protokoll (Montrealprotokollet, tillägg till Baselkonventionen,
Kyotoprotokollet). Förhandlingar om en konvention om åtgärder för att
eliminera vissa långlivade organiska föroreningar (POP) har vidare slut-
förts under år 2000.
För att de internationella miljöavtalen skall få den avsedda effekten på
den globala miljön krävs att de åtgärder som skall genomföras är base-
rade på en gedigen kunskap om miljöeffekter och vetenskapligt bak-
grundsmaterial inom såväl naturvetenskapliga och tekniska som socio-
ekonomiska områden. Regeringen har i propositionen 2000/01:3 Forsk-
ning och förnyelse redovisat exempel på specifika forskningsområden
som bör prioriteras mot bakgrund av pågående internationella miljö-
förhandlingar.
Det är också väsentligt att de fördragsslutande parterna kan arbeta för
en snabb ratificering av konventioner och protokoll så att dessa kan träda
i kraft inom rimlig tid, vilket ytterligare understryker vikten av ett väl
underbyggt förhandiingsunderlag. Med konventionsåtagandena följer
också ett uppföljnings- och utvärderingsarbete för att bl.a. kunna säker-
ställa efterlevnaden av konventionerna.
I takt med det ökande antalet internationella miljöavtal ökar behovet av
samstämmighet och samordning mellan konventioner så att återkom-
mande frågeställningar om handel, finansiering, ansvar, utvecklings-
samarbete, tvistlösningar m.m. kan hanteras konventionsövergripande.
En ökad konventionssamordning skulle också kunna förenkla de ofta
omfattande rapporteringskraven.
Regeringen överväger därför att mot bakgrund av miljömålstänkandet
och ovannämnda frågeställningar utarbeta en strategi för att stärka upp-
byggnaden av förhandiingsunderlag för milj ökon ven tionsarbetet. Detta är
av stor betydelse för att Sverige på ett framgångsrikt sätt skall kunna
påverka och vara en drivande kraft i arbetet med gränsöverskridande och
internationella miljöfrågor.
35
Prop. 2000/01:130
Halten av växthusgaser i atmosfären skall i enlighet med FN:s ram-
konvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som innebär att
människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet skall upp-
nås på ett sådant sätt och i en sådan takt att den biologiska mångfalden
bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål för hållbar
utveckling inte äventyras. Sverige har tillsammans med andra länder ett
ansvar för att det globala målet kan uppnås.
Regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålet bör preciseras och
kompletteras bl.a. med delmål som avser utsläpp av koldioxid och
andra växthusgaser samt med förslag till strategi på klimatområdet.
Miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan bör i ett genera-
tionsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Åtgärdsarbetet inriktas på att halten av koldioxid i atmosfären
stabiliseras på en halt lägre än 550 ppm samt att halterna av övriga
växthusgaser i atmosfären inte ökar. Målets uppfyllande är till
avgörande del beroende av insatser i alla länder.
Skälen för regeringens bedömning: I den nya strukturen för miljö-
målsarbetet som beslutades av riksdagen år 1999 (prop. 1997/98:145,
bet.l998/99:MJU6, rskr.l998/99:183) ingick bl.a. miljökvalitetsmålet
Begränsad klimatpåverkan. Det förutsattes att regeringen skulle åter-
komma till riksdagen med förslag till kompletteringar av miljökvalitets-
målet med delmål avseende bl.a. utsläpp av koldioxid och andra växt-
husgaser.
Den 7 maj 1998 bemyndigade regeringen chefen för Miljödeparte-
mentet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift
att presentera förslag till en samlad svensk strategi och ett åtgärds-
program på klimatområdet. Kommitténs slutbetänkande Förslag till
svensk klimatstrategi (SOU 2000:23) överlämnades till regeringen den
11 april 2000.
Klimatinvesteringsprogram
Ett av de centrala förslagen i Klimatkommitténs förslag är att inrätta ett
budgetanslag för klimatinvesteringsprogram. Anslaget skall enligt
kommittén användas till investeringar i åtgärder som bidrar till att
utsläppen av klimatpåverkande gaser minskar. Detta är en åtgärd som
inte bara är av betydelse för att nå målet om Begränsad klimatpåverkan
utan kan också vara av stor betydelse för målen Frisk luft (avsnitt 7),
Bara naturlig försurning (avsnitt 8) och Ingen övergödning (avsnitt 12).
Regeringen gör vidare bedömningen att detta är en åtgärd som kan ge
36
positiva synergieffekter och den bör därför vara en högt prioriterad Prop. 2000/01:130
åtgärd i effektiviseringsstrategin (se avsnitt 21). Regeringen beräknar
därför 400 miljoner kronor för år 2004 för klimatinvesteringar i årets
ekonomiska vårproposition. Därutöver kan medel från de lokala
investeringsprogrammen för åren 2002 och 2003 användas till klimat-
investeringar.
Miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan kommer att behandlas i
en särskild proposition om en svensk klimatstrategi.
37
Prop. 2000/01:130
Luften skall vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och
kulturvärden inte skadas.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Halten 5 mikrogram/m3 för svaveldioxid som årsmedelvärde skall
vara uppnådd i samtliga kommuner år 2005.
2. Halterna 20 mikrogram/m3 som årsmedelvärde och
100 mikrogram/m3 som timmedelvärde för kvävedioxid skall i
huvudsak vara uppnådda år 2010.
3. Halten marknära ozon skall inte överskrida 120 mikrogram/m3
som åtta timmars medelvärde år 2010.
4. År 2010 skall utsläppen av flyktiga organiska ämnen (VOC) i
Sverige, exklusive metan, ha minskat till 241 000 ton.
Regeringens bedömning: Luftkvaliteten i tätorterna har förbättrats
under de senaste decennierna och kommer sannolikt att bli ännu bättre
i takt med att utsläppen minskar. Det gäller framför allt svaveldioxid,
kvävedioxid, partiklar och bensen.
Ytterligare åtgärder för att uppnå generationsmålet kommer dock att
behövas. Åtgärder på lokal nivå är viktiga för att begränsa utsläppen
av kväveoxider, partiklar och cancerframkallande ämnen. När det
gäller ozon är det viktigt att Sveriges grannländer vidtar åtgärder för
att minska utsläppen. Syftet är att den föreslagna halten beträffande
kvävedioxid på sikt skall fastställas som miljökvalitetsnorm. Även de
ämnen som finns i tabell 7.1 skall, där det är lämpligt, på sikt fast-
ställas som miljökvalitetsnormer. De senare årens forskning har visat
att halten och antalet partiklar mindre än 2,5 mikrometer (PM 2,5) är
av väsentlig betydelse för hälsopåverkan. I dagsläget saknas kunskap
för att fastställa långsiktiga mål för dessa partiklar. Inom EU pågår ett
arbete med att ta fram mål för PM 2,5 till år 2003 och regeringen
avser att återkomma med delmål när arbetet är färdigt. Regeringens
målsättning är att det senast år 2005 skall fastställas ett delmål för
PM 2,5. Regeringen avser också att senast år 2002 fastställa en miljö-
kvalitetsnorm för bensen som också kan ligga till grund för ett delmål
för bensen.
Miljökvalitetsmålet Frisk luft bör i ett generationsperspektiv enligt
regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Halterna av luftföroreningar överskrider inte lågrisknivåer för
cancer eller riktvärden för skydd mot sjukdomar eller påverkan på
växter, djur, material och kulturföremål. Riktvärdena sätts med
hänsyn till personer med överkänslighet och astma (se tabell 7.1).
38
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i stort med regering- Prop. 2000/01:130
ens förslag och bedömning. Delmål 4 har dock justerats i enlighet med
Sveriges åtaganden i EU:s kommande takdirektiv. Ambitionsnivån i
regeringens föreslagna delmål 4 är högre än i kommitténs förslag på
grund av förändringar i de utsläppssiffror som låg till grund för kom-
mitténs beräkningar. Kommitténs delmål för flyktiga organiska ämnen
(VOC) skulle med de reviderade utsläppssiffroma och med de nya
bedömningarna av vilken reduktion redan fattade beslut ger motsvara ca
270 000-290 000 ton år 2010.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder kommitténs för-
slag till delmål. Många remissinstanser pekar på behovet av interna-
tionellt agerande eftersom vi inte kan lösa våra problem med bl.a. mark-
nära ozon på egen hand. Naturvårdsverket understryker vikten av att
regeringen och riksdagen fattar tydliga beslut om styrmedel och åtgärder
för att Sverige skall kunna leva upp till kraven i takdirektivet och Göte-
borgsprotokollet. Ett antal instanser framhåller betydelsen av att partik-
lars hälsomässiga konsekvenser uppmärksammas och betonar att det för
framtiden är viktigt att prioritera det området. Riksantikvarieämbetet
pekar på att kunskaperna om luftföroreningars inverkan på kulturarvet är
bristfälliga och på behovet av fortsatt forskning.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Frisk luft: Luftföroreningar i tät-
orter är ett betydande hälsoproblem. De orsakar en ökad risk för cancer,
hjärt- och lungsjukdomar. De medför också besvärsreaktioner som t.ex.
irritationer på andningsvägar och ögon samt försämring av tillståndet för
astmatiker och allergiker. Antalet cancerfall till följd av föroreningar i
tätortsluften i Sverige uppskattas till 200 per år. Ytterligare ca 300 fall
orsakas av intag av vegetabilier som har utsatts för luftföroreningar.
Därtill kommer att mellan 90 och 360 personer årligen måste behandlas
på sjukhus för andningsbesvär till följd av för höga halter av marknära
ozon. Luftföroreningar orsakar också skador på skog, grödor och den
biologiska mångfalden samt påskyndar nedbrytningen av kulturföremål
och material. Många kulturföremål har skadats allvarligt och kommer att
vara omöjliga att restaurera om inte trenden bryts.
Luftföroreningar uppstår vid förbränning och kan bildas genom
atmosfärskemiska reaktioner. Bidragen till luftföroreningar i svenska
tätorter kommer från transporter (ca 60 %), arbetsmaskiner (ca 20 %) och
förbränning av biobränslen, främst vid småskalig vedeldning (20-25 %).
Föroreningssituationen beror också på att luftföroreningar förs med
vindarna från andra länder. De höga haltema av marknära ozon i Sverige
beror till 90 % på utsläpp från andra europeiska länder.
Sverige arbetar internationellt för att åstadkomma utsläppsbegräns-
ningar inom EU och genom konventionen om långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar som tillkom inom FN:s Ekonomiska kommis-
sion för Europa (ECE). Inom EU håller ett antal direktiv på att utformas
som syftar till att förbättra luftkvaliteten i framför allt tätorter. Hittills
omfattas svaveldioxid, kvävedioxid, bly, partiklar, bensen, kolmonoxid
och ozon av detta arbete. Ett annat direktiv är det s.k. takdirektivet som
skall sätta nationella utsläppstak för försurande och ozonbildande ämnen.
En gemensam ståndpunkt har antagits i ministerrådet och direktivet
behandlas nu för andra gången i parlamentet. Inom ramen för konven-
tionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar undertecknades
39
i Göteborg i december 1999 ett protokoll (Göteborgsprotokollet) som Prop. 2000/01:130
också det fastställer nationella utsläppstak för försurande och ozon-
bildande ämnen (se avsnitt 26).
I Sverige har regeringen fastställt miljökvalitetsnormer enligt 5 kap.
miljöbalken för svaveldioxid, kvävedioxid och bly. Genom normerna
anges vissa föroreningsnivåer som inte får överskridas efter en viss tid-
punkt. Arbetet med miljökvalitetsnormer för fler ämnen pågår. Miljö-
kvalitetsnormerna kompletterar miljökvalitetsmålet Frisk luft och
bestäms utifrån den miljökvalitet som eftersträvas i miljökvalitetsmålet.
Miljökvalitetsmålet är ett övergripande generationsmål medan miljö-
kvalitetsnormer fastställs med årtal som ligger närmare i tiden.
Luftkvaliteten i våra tätorter har i vissa avseenden förbättrats under de
senaste decennierna. Svaveldioxidhaltema har minskat och ligger i dag
långt under gällande miljökvalitetsnormer. Kvävedioxidhaltema i tät-
orterna har också minskat även om det fortfarande behövs ytterligare
minskningar för att miljökvalitetsmålet skall nås. Halterna av ozon, par-
tiklar och cancerframkallande ämnen är alltjämt för höga.
På förslag av regeringen i propositionen 1997/98:145 Svenska miljö-
mål fattade riksdagen år 1999 beslut om en ny struktur för miljömåls-
arbetet (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). De mål som tidigare
fanns på området skulle i möjligaste mån ersättas eller införlivas i den
nya strukturen. I denna ingick bl.a. miljökvalitetsmålet Frisk luft. Det
förutsattes att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till
kompletteringar av miljökvalitetsmålet med delmål avseende bl.a.
utsläpp av cancerframkallande ämnen och flyktiga organiska ämnen.
Att skydda människors hälsa är ett av de fem grundläggande värdena
som utgör utgångspunkten för utformningen av miljökvalitetsmålen. Det
innebär att miljörelaterade hälsorisker såsom luftföroreningar som skadar
människors hälsa skall bekämpas. Luftföroreningar skadar också många
kulturobjekt. Oersättliga värden kan gå förlorade om inte föroreningarna
åtgärdas.
De från miljö- och hälsosynpunkt allvarligaste luftföroreningarna är
kväveoxider, ozon, partiklar, svaveldioxid (SO2), polycykliska aroma-
tiska kolväten (PAH) och flyktiga organiska ämnen (VOC). VOC reage-
rar med kväveoxider i utomhusluft och bildar ozon på regional nivå
under vissa betingelser, bl.a. vid starkt solljus. VOC består av ett stort
antal gasformiga organiska ämnen. Vissa av dem är cancerframkallande,
t.ex. bensen, eten, propen och butadien. Andra är irriterande på luft-
vägarna, t.ex. aldehyder.
Miljömålet Frisk luft handlar i första hand om luftkvalitet i tätorter och
avgränsas till att gälla luftkvalitet utomhus. Målet har ett nära samband
med andra miljökvalitetsmål som Bara naturlig försurning (avsnitt 8),
Giftfri miljö (avsnitt 9), Ingen övergödning (avsnitt 12) och God bebyggd
miljö (avsnitt 20) genom att vissa luftföroreningar påverkar möjlig-
heterna att nå dessa mål.
Regeringen anser att de fyra delmål som kommittén har föreslagit
skapar goda förutsättningar för att miljökvalitetsmålet Frisk luft, med
vissa justeringar som föranleds av synpunkter från remissinstanserna,
40
skall kunna nås inom en generation. När det gäller skyddet för personer Prop. 2000/01:130
med överkänslighet och astma tolkas innebörden av miljökvalitetsmålet i
ett generationsperspektiv enligt tabell 7.1 nedan.
Tabell 7.1. Generationsmål för luftkvalitet
|
Förorening |
Halt som inte |
Medelvärdestid |
|
Bensen |
1 |
År |
|
Bens(a)pyren |
0,0001 |
År |
|
Eten |
1 |
År |
|
Formaldehyd |
10 |
Timme |
|
Partiklar <10 mikrometer, PM 10 |
30 |
Dygn |
|
15 |
År | |
|
Sot |
10 |
År |
|
20 |
År | |
|
Ozon |
80 |
Timme |
|
50 |
Sommarhalvåret | |
|
70 |
Åttatimmarsmedelvärde |
De i tabellen angivna riktvärdena är satta med dagens kunskap. Det är
nödvändigt att följa upp och utvärdera dem i takt med att ny kunskap om
luftföroreningar och hälsorisker kommer fram. I samband med att miljö-
kvalitetsmålen följs upp kan riktvärdena revideras och utökas till att gälla
fler ämnen. Regeringen avser också att återkomma, där det är lämpligt,
med förslag till delmål för ämnena i tabell 7.1. Syftet är att det på sikt för
de ämnen där det är lämpligt skall fastställas miljökvalitetsnormer som
då blir juridiskt bindande.
För partiklar finns inget delmål föreslaget. Däremot finns det ett gene-
rationsmål för PM 10 i tabell 7.1. Anledningen till att regeringen
avvaktar med att fastställa ett delmål för partiklar är att kunskapen om
nivåer och hälsorisker inte är tillräcklig. De senare årens forskning har
visat på att halten och antalet partiklar mindre än 2,5 mikrometer
(PM 2,5) är av väsentlig betydelse för hälsopåverkan. Partiklar kan vara
cancerframkallande i sig. De kan även vara bärare av cancerframkallande
ämnen. I dagsläget saknas kunskap för att fastställa långsiktiga mål för
dessa små partiklar. Inom EU håller gränsvärden för små partiklar på att
tas fram. Det sker inom ramen för arbetet med luftkvalitetsdirektiven.
Kommissionen väntas lägga fram förslag om gränsvärden för små par-
tiklar år 2003. Naturvårdsverket är aktivt i detta arbete och kommer att ta
fram underlag för bedömningar av PM 2,5, aktuella nivåer, hälsoeffekter
och åtgärdsalternativ. Regeringen avser att återkomma om delmål för
PM 2,5 när detta arbete är färdigt och regeringens avsikt är att ett delmål
skall kunna fastställas senast år 2005. Regeringen avser också att senast
år 2002 återkomma med förslag till delmål för bensen i samband med att
en miljökvalitetsnorm för bensen fastställs.
En stor andel av de cancerframkallande ämnena som förekommer i
samhället finns i de petroleumbaserade bränslena. Regeringen har i
propositionen 2000/01:65 Kemikaliestrategi för Giftfri miljö aviserat ett
uppdrag åt Naturvårdsverket att tillsammans med Kemikalieinspektionen
och Energimyndigheten utreda frågan om förändringar av användningen
41
och sammansättningen av petroleumbaserade bränslen i syfte att få fram Prop. 2000/01:130
underlag för fortsatt agerande inom EU och nationellt.
En måluppfyllelse på nationell nivå behöver följas upp med mål och
åtgärdsstrategier på regional och lokal nivå när så är påkallat. Dessa mål
och åtgärdsstrategier bör utarbetas i samråd mellan länsstyrelser,
kommuner och andra regionala och lokala aktörer. Viktiga uppgifter för
länsstyrelser och kommuner är information, rådgivning, tillsyn och upp-
följning. Åtgärder som kan genomföras på regional och lokal nivå inom
transportsektorn för att minska utsläppen av luftföroreningar berör främst
trafikens omfattning, lokalisering och bedrivande. Andelen miljö-
anpassade transporter inte minst gång- och cykeltrafik bör öka. Inom
energi- och industrisektorerna är det främst fråga om åtgärder som
minskar energianvändningen, tekniska åtgärder för att rena utsläppen och
åtgärder som innebär byte av uppvärmningsform eller energislag.
Länsstyrelserna bör stödja kommunernas arbete och samordna regio-
nala aspekter. Den kommunala energiplaneringen bör knytas närmare
miljömålen. De kommunala energirådgivamas uppgift bör bli mer lång-
siktiga.
För att korrekt kunna bedöma behovet av utsläppsminskningar för att
nå miljökvalitetsmålen behöver Sverige förbättra den nationella utsläpps-
statistiken när det gäller både historiska data och nya inventeringar. I den
nationella uppföljningen av miljökvalitetsmålen (se avsnitt 23) bör för
miljökvalitetsmålet Frisk luft särskild tonvikt läggas vid förbättrade
utsläppsdata för VOC, nya riskbedömningar av vissa cancerframkallande
ämnen såsom 1,3-butadien samt partiklar och deras hälsoeffekter.
Delmål 1 och 2 (halter för svaveldioxid och kvävedioxid)
Riktvärdet för svaveldioxid kommer enligt Naturvårdsverkets bedömning
att nås i samtliga kommuner år 2005.
Redan beslutade åtgärder främst inom vägtrafiken bedöms leda till
avsevärda förbättringar av tätortsmiljön då det gäller kvävedioxid-
haltema. För att nå delmålet för kvävedioxid kommer dock ytterligare
åtgärder att behöva vidtas.
Miljökvalitetsnormer för kvävedioxid som skall vara uppfyllda den
1 januari 2006 är
- för timme: 90 mikrogram/m3 (får överskridas 175 timmar per år)
- för dygn: 60 mikrogram/m3 (får överskridas 7 dygn per år)
- för år: 40 mikrogram/m3.
Miljökvalitetsnormema uttrycks för timme och dygn av mättekniska skäl
som värden där ett visst antal timmars överskridande tillåts, s.k. percen-
tilvärden. 90 mikrogram/m3 med en 98-percentil innebär att värdet får
överskridas 2 procent av tiden vilket motsvarar 175 timmar. Om man i
stället uttryckte miljökvalitetsnormen för kvävedioxid per timme som ett
högsta värde skulle det innebära att värdet skulle vara 200 mikro-
gram/m3.
Det föreslagna delmålet för kvävedioxid innebär därför en halvering av
miljökvalitetsnormen eftersom delmålet uttrycks som ett högsta värde
och inte som ett percentilvärde. Delmålet skall dock uppnås först år
2010.
42
Ungefär 90 % av landets kommuner kommer enligt Naturvårdsverkets Prop. 2000/01:130
bedömning att nå det föreslagna delmålet. Ytterligare åtgärder behöver
dock vidtas. Det gäller framför allt lokala åtgärder och åtgärder för att
minska utsläppen från vägtrafiken, främst tunga fordon och arbets-
maskiner.
Regeringen anser att följande åtgärder är viktiga för att delmålet för
kvävedioxid skall uppnås.
1. Vägtrafikbeskattningen ses över i syfte att öka miljöstyrningen. I
budgetpropositionen 2001 (prop. 2000/01:1 finansplanen s. 228-231)
har regeringen aviserat att den som ett led i skatteväxlingen avser att
låta göra en sådan översyn. Regeringen har nyligen givit en utredare i
uppdrag (dir. 2001:12) att se över vägtrafikbeskattningen. Utredaren
skall enligt direktiven analysera om effekterna av att införa ett inci-
tament för tunga fordon i form av ett styrmedel är motiverat och, om
så är fallet, föreslå en utformning.
2. Upphandlingskraven för arbetsmaskiner, tunga fordon och arbets-
redskap bör utvecklas. Delegationen för ekologiskt hållbar upphand-
ling (M 1998:01) arbetar med att ta fram ett intemetbaserat verktyg
med samordnade krav för hela den offentliga förvaltningen. Reger-
ingen kommer att följa delegationens arbete och i den mån det behövs
återkomma med uppdrag baserat på dess arbete.
3. Miljöklassystemet för arbetsmaskiner uppdateras i enlighet med
kommande EU-krav.
4. Kommunerna ges möjlighet att införa trängselavgifter. Hälsoeffekter
som orsakas av biltrafik skulle kunna mildras genom att trängsel-
avgifter införs i tätort. Frågan avses behandlas i den aviserade propo-
sitionen Infrastrukturinriktning för omställning till ett hållbart
transportssystem.
5. Stimulera en frivillig introduktion, i förtid, av fordon och arbets-
maskiner som uppfyller EU:s framtida avgaskrav med hjälp av
ekonomiska och andra styrmedel.
6. En kilometerskatt kan vara en viktig åtgärd för att bidra till en hållbar
utveckling av vägtrafiksektorn. I den nyss nämnda utredningen om
vägtrafikbeskattningen kommer för- och nackdelar med en kilo-
meterskatt att utredas.
Med de angivna åtgärderna kommer delmålet för kvävedioxid sannolikt
att nås. Det finns dock ett antal osäkra faktorer som påverkar möjlig-
heterna att nå delmålet. Exempel på sådana faktorer är tidpunkten för
skrotning av gamla bilar, andelen dieselbilar i fordonsparken, den fram-
tida trafikvolymen och verkliga effekter av skärpta avgaskrav. En nyli-
gen beslutad ändring i bilskrotningslagen (1975:343) innebär att skrot-
ningspremien höjs och gäller alla bilar. Detta kommer sannolikt att
påverka takten i skrotningen av gamla bilar. Det är därför viktigt att
konsekvenserna av de åtgärder som nämns ovan bevakas i samband med
den kommande uppföljningen och utvärderingen av miljömålen (se
avsnitt 23). Utvärderingen kan resultera i att ytterligare åtgärder föreslås
eller att delmålet revideras.
43
Delmål 3 (halten av marknära ozon)
Delmålet överensstämmer med kommitténs förslag. Gränsvärdet bygger
på en rekommendation från Världshälsoorganisationen (WHO) om att
skydda människors hälsa. Ozon bidrar till ett flertal miljöproblem. I
marknära luftlager sker en ozonbildning som orsakas av utsläpp av
kväveoxider och flyktiga organiska ämnen (VOC) och påverkan från
solljuset. Marknära ozon påverkar människors hälsa negativt, har skad-
liga effekter på växter och åstadkommer korrosion av material. För att
ozonhaltema skall kunna reduceras i vårt land behövs rejäla minskningar
av kväveoxid- och VOC-utsläppen i hela Europa. För att få ned ozon-
förekomsterna till nivåer som varken påverkar människor eller känsliga
växter måste dessa utsläpp sammantaget minskas med 75-80 %. I
Sverige har utsläppen av ozonbildande ämnen minskat med ca 30 %
sedan 1980-talet, bl.a. tack vare att alla nya bilar är försedda med kataly-
satorrening. Läckaget av flyktiga kolväten har också reducerats genom
att bensinstationerna har utrustats med påfyllningsmuffar.
Delmålet överensstämmer delvis med målet i ett kommande EG-direk-
tiv om ozon i luften (det s.k. ozondirektivet). Ozondirektivet tillåter dock
ett antal dagars överskridande av delmålet och sätter ingen tidsgräns för
när det långsiktiga målet om inget överskridande skall vara uppnått.
Många länder i Europa har mycket större svårigheter att åstadkomma en
minskning av marknära ozon än Sverige. Det är med hänsyn till dessa
länder som det kommande ozondirektivet väntas tillåta 20-25 dagars
överskridande av målet år 2010.
För att ozonkoncentrationen skall kunna minskas krävs att delmål 2 för
kvävedioxid och delmål 4 för utsläpp av VOC uppnås. En ytterligare
förutsättning är att EU-ländema och de länder som anslutit sig till Göte-
borgsprotokollet inom FN-konventionen om långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar fullgör sina åtaganden att minska utsläppen av
kväveoxider och flyktiga organiska ämnen. Man räknar med att nå en
begränsning av ozonnivåema med 67 % eller mer i Europa jämfört med
situationen år 1990 om länderna fullgör sina åtaganden.
Eftersom delmålet i hög grad är beroende av att åtgärder vidtas i andra
länder krävs en aktiv svensk insats i bl.a. EU:s miljöarbete. Det före-
slagna delmålet kommer därför att vara en viktig förutsättning för
svenska ställningstaganden om utsläppsbegränsningar och åtgärder i
Europa.
Enligt Naturvårdsverkets bedömning kommer delmålet för ozon-
koncentrationen i Sverige att uppnås år 2010 om länderna i Europa full-
gör sina åtaganden. Eftersom Sverige är omvärldsberoende när det gäller
detta mål måste delmålet nogsamt följas upp med hänsyn till vilka
utsläppsminskningar som görs i Europa och kunna revideras om det
anses lämpligt.
Delmål 4 (utsläpp av flyktiga organiska ämnen)
Flyktiga organiska ämnen (VOC) är ett samlingsnamn för ett flertal gas-
formiga ämnen varav vissa är cancerframkallande och andra irriterande
för andningsvägar och ögon. Delmålet att minska utsläppen av VOC är
därför av stor betydelse för luftkvaliteten. Merparten av de svenska
utsläppen av VOC härrör från biltrafik och byggnadsuppvärmning, dvs.
Prop. 2000/01:130
44
från förbränningsprocesser, men flyktiga organiska ämnen når också ut i Prop. 2000/01:130
luften genom avdunstning från exempelvis bensin och lösningsmedel. De
minskningar som hittills nåtts beror på katalysatorreningen hos nyare
bilar.
Figur 7.1. Utsläpp av flyktiga organiska ämnen från olika typer av källor
1998
Drivmedels-
hantering
4%
Arbetsmaskiner
7%
Industri-
processer
5%
Källa: Sveriges officiella rapportering till
Klimatkonventionen (FCCC)
Delmålet för utsläppen av VOC till år 2010 följer det svenska åtagandet
enligt Göteborgsprotokollet och det kommande takdirektivet inom EU.
Utsläppen av VOC uppgick år 1999 till 430 000 ton. Med redan beslu-
tade åtgärder bedöms utsläppen minska till 290 000 ton år 2010. För att
målet 241 000 ton skall nås måste Sverige alltså vidta ytterligare
åtgärder.
En stor utsläppskälla är småskalig vedeldning, som uppskattningsvis
står för 20-25 % av de totala VOC-utsläppen. Vedeldning i dagens
befintliga pannor, som till stor del består av vedpannor med föråldrad
teknik, medför stora utsläpp av bl.a. VOC, polycykliska aromatiska
kolväten och partiklar. De luftföroreningar som uppkommer vid ved-
eldning är både cancerframkallande och luftvägsirriterande. Installation
av ackumulatortank förbättrar förbränningsprestandan avsevärt. Utsläp-
pen av VOC från en vedpanna som kompletteras med en ackumulator-
tank minskar med 60-70 %. Ett samtidigt byte till miljögodkänd panna
reducerar utsläppen ytterligare, till 90-99 %.
I dag finns utsläppsgränser inskrivna i Boverkets byggregler för ny-
installation av vedpannor och lokaleldstäder i tätort. Regeringen anser att
dessa bör kompletteras och gälla också för glesbygden. De ändringar
som behövs kan genomföras i Boverkets byggregler. Syftet med de krav
som gäller för samtliga nyinstallationer i såväl tätort som glesbygd är att
få bort icke miljötestade och icke miljögodkända pannor.
Kommunerna kan också med stöd av miljöbalken och kommunala
föreskrifter m.m. utfärda tillfälligt förbud mot småskalig vedeldning med
fasta bränslen inom särskilt angivna områden om det behövs för att
hindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer.
Under våren 2001 kommer tre förslag som om de genomförs leder till
sänkta utsläpp av VOC att behandlas i EU:s ministerråd och Europa-
45
parlamentet. Det gäller skärpta avgaskrav för motorcyklar, särskilda kall- Prop. 2000/01:130
startskrav för bensindrivna lätta lastbilar och bussar samt avgaskrav för
bensindrivna arbetsmaskiner. De föreslagna kraven skapar nya möjlig-
heter att minska utsläppen.
För terrängskotrar finns i dag inga avgaskrav. De svarar för ca 4 % av
de nationella utsläppen av kolväten. Miljöklassutredningen föreslog i sitt
betänkande Miljöklassning av snöskotrar (SOU 1995:97) att ett frivilligt
miljöklassystem med avgas- och bullerkrav skulle införas för terräng-
skotrar. Det förslag till avgaskrav för bensindrivna arbetsmaskiner och
arbetsredskap som inom kort skall behandlas inom EU innebär att avgas-
krav för terrängskotrar faller inom det område där EU- gemensamma
regler skall tas fram. Regeringen avser att arbeta för att säkerställa att
Sverige ges möjlighet att införa avgaskrav. Under miljökvalitetsmålet
Storslagen fläl Imiljö (avsnitt 19) behandlas frågan om ett tillfälligt miljö-
klassystem för terrängskotrar.
Det är osäkert om vi med dessa åtgärder når det reduktionsmål som
takdirektivet kräver. Uppskattningarna av VOC-utsläppen är dock rela-
tivt osäkra. Naturvårdsverket har för avsikt att under år 2001 se över
utsläppen av VOC och insamlingen av data. Underlaget måste förbättras
för att kunna bedöma vad som måste åtgärdas för att nå delmålet. Ett
bättre underlag gör det lättare att bestämma nödvändiga åtgärder för att
nå delmålet. I den uppföljning som regeringen avser att göra av miljö-
kvalitetsmålen bör Naturvårdsverkets översyn av utsläppsdata för VOC
följas upp och utvärderas i relation till delmålet. Utifrån det kan reger-
ingen återkomma med förslag om ytterligare åtgärder och eventuella
revideringar av målet.
Miljökvalitetsmålet Frisk luft i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv har beskrivningen ändrats något i förhållande till vad som
redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål men inne-
börden är densamma. Det nya förslaget kommer från Miljömåls-
kommittén med kompletteringar från Naturvårdsverket.
Luftföroreningar ger upphov till betydande hälsoproblem. Beräkningar
av den totala ohälsan till följd av luftföroreningar saknas i dagsläget. De
utredningar som sökt kvantifiera hälsoförluster inbegriper endast den
allra mest påtagliga sjukligheten i form av vård på sjukhus. Under
antagandet av 5-10 vårddagar per sjukintag på sjukhus beräknas antalet
totala vårddagar uppgå till ca 20 000-100 000 per år med dagens luft-
föroreningssituation.
Dåvarande Försvarets forskningsanstalt (FOA) har uppskattat kost-
naden för hälsoeffekter av luftföroreningar till 2,2 miljarder kronor per
år.
Det produktionsbortfall som orsakas av marknära ozon och som
drabbar det svenska jordbruket har i tidigare undersökningar värderats till
minst en miljard kronor per år. Även barrträd påverkas av ozon, men det
46
är oklart i vilken omfattning detta inverkar på skogsbrukets ekonomi. Prop. 2000/01:130
Ozon påskyndar därtill nedbrytningen av vissa organiska material såsom
gummi och plaster. Ämnet hör också till de växthusgaser som kan
inverka på jordens klimat.
Vittring och korrosion av kulturminnen och kulturföremål orsakar
samhället kostnader och oersättliga värden går förlorade. Dessa kost-
nader har inte uppskattats men vi vet att underhåll av fastigheter fördyras
och att konserveringskostnadema har ökat. En sänkning av förorenings-
nivåema innebär att de onaturliga nedbrytningsprocesserna bromsas.
Fortsatt forskning om luftföroreningarnas påverkan på kulturarvet är
angelägen.
De trängselavgifter som kommunerna bör ges möjlighet att införa
kommer att generera intäkter för kommunerna. Upphandlingskrav för
arbetsmaskiner ger upphov till marginella kostnader i form av dyrare
maskiner, men dessa kostnader vägs till viss del upp av att maskinerna är
effektivare. De andra trafikrelaterade åtgärderna kommer inte att orsaka
offentliga utgifter eftersom de planeras att genomföras inom ramen för
skatteväxlingen eller på annat statsfinansiellt neutralt sätt.
Om de delmål som föreslås uppnås kommer luftföroreningssituationen
att förbättras avsevärt. Risken för framtida cancerfall på grund av luft-
föroreningar kommer enligt Naturvårdsverkets bedömning att kunna
minst halveras. Målet för kvävedioxidhalter klaras i de flesta kommuner
redan år 2010, vilket bör betyda en avsevärd förbättring för astmatiker.
Problemet med partiklar minskar något. Grödornas avkastning beräknas
öka och tillväxtförlusten för skog avta genom att halterna av marknära
ozon beräknas minska kraftigt inom en generation.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 30 miljoner kronor under perioden
2001-2010. För innevarande år beräknar regeringen att göra vissa
omprioriteringar av resurser inom 2001 års utgiftsram. Regeringen
bedömer att ingen ytterligare finansiering av föreslagna åtgärder behövs i
jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se vidare avsnitt 25).
47
Prop. 2000/01:130
De försurande effekterna av nedfall och markanvändning skall under-
skrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande
ämnen skall heller inte öka korrosionshastigheten i tekniskt material eller
kulturföremål och byggnader.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. År 2010 skall högst 5 % av antalet sjöar och högst 15 % av
sträckan rinnande vatten i landet vara drabbade av försurning som
orsakats av människan.
2. Före år 2010 skall trenden mot ökad försurning av skogsmarken
vara bruten i områden som försurats av människan och en åter-
hämtning skall ha påbörjats.
3. År 2010 skall utsläppen i Sverige av svaveldioxid till luft ha
minskat till 60 000 ton.
4. År 2010 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha
minskat till 148 000 ton.
Regeringens bedömning: Utsläppen av försurande föroreningar har
minskat de senaste 15 åren, vilket på lång sikt också bör leda till
minskad försurning av mark och vatten. För att miljökvalitetsmålet
skall nås krävs dock att utsläppen av försurande ämnen fortsätter att
minska i Sverige och övriga Europa. De nya internationella överens-
kommelserna om utsläppsreduktioner av försurande ämnen kommer
att kunna leda till att utsläppen från länderna i Europa minskar avse-
värt fram till år 2010.
Delmålet som avser utsläppsbegränsningar av kväveoxider är satt så
att det överensstämmer med Sveriges åtaganden i EU:s kommande
s.k. takdirektiv. Det är mycket viktigt att alla berörda länder fullgör
sina åtaganden och att effekterna av begräsningama kontinuerligt följs
upp eftersom depositionen fortfarande kommer att överskrida den
kritiska belastningen år 2010. För att generationsmålet skall kunna nås
krävs strukturella förändringar där den omställning av transportarbetet
och energianvändningen som beskrivs i avsnitt 21 är central. Det är
viktigt att de i avsnitt 21 beskrivna strategierna får ett snabbt genom-
slag. Även om utsläppen minskar till hållbara nivåer kvarstår en lång
återhämtningstid innan resultaten kan skönjas i marken.
Miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Depositionen av försurande ämnen överskrider inte den kritiska
belastningen för mark och vatten.
48
• Onaturlig försurning av marken motverkas så att den naturgivna
produktionsförmågan, arkeologiska föremål och den biologiska
mångfalden bevaras.
• Markanvändningens bidrag till försurning av mark och vatten mot-
verkas genom att skogsbruket anpassas till växtplatsens försur-
ningskänslighet.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regering-
ens förslag och bedömning. Ambitionsnivån i delmål 3 har höjts och
innebär att utsläppen av svaveldioxid skall minska med ytterligare ca
10% jämfört med kommitténs förslag. Delmål 4 har anpassats till
Sveriges åtaganden i EU:s kommande takdirektiv. Avvikelser i fråga om
utsläppsreduktionema i delmål 3 och 4 kan till viss del hänföras till att
det har skett förändringar i de utsläppssiffror som låg till grund för
kommitténs beräkningar. Ambitionsnivån i regeringens föreslagna
delmål 4 är samma som i kommitténs förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna anser att
kommitténs förslag till delmål är bra. Industriförbundet avstyrker före-
slagna delmål då förbundet anser att delmålen skall ses som riktnings-
visare. Ett antal instanser påpekar behovet av internationell samordning
för att uppnå miljökvalitetsmålet. Naturvårdsverket understryker vikten
av att regeringen och riksdagen fattar tydliga beslut om styrmedel och
åtgärder för att Sverige skall kunna leva upp till kraven i takdirektivet
och Göteborgsprotokollet. Jordbruksverket anser att bättre metoder för
att fastställa kritisk belastning behöver utvecklas för att det skall vara
möjligt att besluta om utsläppsminskningar som är kopplade till kritisk
belastning. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) är
tveksamt till om delmålet om återhämtning är realistiskt eftersom åter-
hämtningen tar lång tid. Vissa instanser pekar på behovet av fortsatt
kalkning för att uppnå målen. Flera remissinstanser betonar att skogs-
bruket är en viktig aktör i försumingssammanhang och några efterlyser
delmål kopplat till detta.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning: Sedan
industrialismens genombrott har utsläppen av försurande ämnen ökat
kraftigt. Föroreningarna utgörs av svavel- och kväveföreningar som har
sitt ursprung i utsläpp från trafik, sjöfart, energianläggningar, industri,
arbetsmaskiner och jordbruk. De försurande föroreningarna sprids i
luften och deponeras i form av gas, som luftbuma partiklar eller lösta i
regnvatten eller snö. Större delen av de utsläppta svavel- och kväve-
oxiderna stannar kvar i atmosfären i flera dagar och kan med vindarna
transporteras flera tusental kilometer innan de faller ned och orsakar
försurning av mark och vatten.
I ett långt tidsperspektiv är försurning en naturlig process. Den natur-
liga försurningen orsakas bl.a. av markmineralemas långsamma vittring.
Vid sekelskiftet 1900 accelererade försurningen på grund av att det sura
nedfallet ökade, vilket har lett till att marken i många områden åldrats
motsvarande tusentals år under det gångna seklet. Försurningen yttrar sig
först som en kraftig utlakning av markens mineralnäringsämnen, därefter
som sjunkande pH-värden och förhöjda aluminiumhalter i sjöar och
vattendrag. I dag är ca 14 000 svenska sjöar drabbade med omfattande
skador på växt- och djurliv som följd. Den svenska berggrunden har
Prop. 2000/01:130
49
genom sin naturliga surhet dålig buffringsförmåga, dvs. förmåga att Prop. 2000/01:130
neutralisera sur nederbörd. Länder med basiska bergarter som kalksten
klarar försurning på ett bättre sätt.
När marken försuras utlakas viktiga näringsämnen, vilket försämrar
markens produktionsförmåga genom att många arter som är känsliga för
pH-förändringar försvinner, t.ex. de för träden så viktiga mykhorizza-
svampama. På lång sikt kan detta innebära minskad tillväxt i våra skogar
och ökat behov av kalkning för jordbruksmark. Dessutom sker en utlös-
ning av metalljoner, som kan skada såväl nedbrytningsprocessen i
marken som fåglar och däggdjur högre upp i näringskedjorna, inklusive
människan. Många hotade arter i såväl mark som vatten är mycket
känsliga inte bara för försurning, utan även för giftiga metaller som
aluminium. Detta ger negativa effekter på ekosystemet och den bio-
logiska mångfalden trängs tillbaka. Korrosionen påskyndas starkt av
svaveldioxid och kväveoxider, vilket leder till att kulturföremål som t.ex.
hällristningar, fornfynd och byggnadsdetaljer påverkas och efter hand
förstörs.
År 1999 uppgick de totala svenska svaveldioxidutsläppen till
66 000 ton. Däri ingår inte 17 000 ton utsläpp från s.k. internationell
bunkring, dvs. bränsle som sålts i Sverige för användning inom interna-
tionell sjöfart. År 1999 uppgick de totala svenska kväveoxidutsläppen till
263 000 ton (exklusive bunkring). Bidraget från bunkring uppgick till
41 000 ton. Utländska källor bidrog år 1995 till ca 90 % av svavel-
nedfallet och till ca 80 % av kvävenedfallet totalt över Sverige. Den
svenska ”exporten” av kväveföreningar är dock nästan lika stor som
”importen”.
Nedfallet av försurande ämnen har minskat kraftigt de senaste 15 åren.
I Sverige har vi framgångsrikt använt ekonomiska styrmedel, svavel-
skatten och kväveoxidavgiften, för att minska utsläppen. Svavelskatten
infördes år 1991 och tas ut på svavelinnehållet i samtliga energi- och
koldioxidskattepliktiga bränslen. Svavelskatten beräknas ha svarat för ca
30 % av den totala minskningen av svaveldioxidutsläppen under perio-
den 1990-1995, motsvarande 19 000 ton svaveldioxid. Kväveoxid-
avgiften, som infördes år 1992, är en avgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion i fasta förbränningsanläggningar. Incitamentet till
utsläppsminskningar i avgiftssystemet bygger på att det totala inbetalade
beloppet återbetalas till de avgiftspliktiga i proportion till deras andel av
den nyttiggjorda energin. Naturvårdsverkets utvärdering visar att även
kväveoxidavgiften väl fyllt sitt syfte. Ca 50 % av utsläppsminskningama
inom den avgiftsskyldiga sektorn har berott på avgiften.
Internationella överenskommelser om utsläppsbegränsningar är
avgörande eftersom problemet är gränsöverskridande. Inom EU håller ett
direktiv på att utformas som skall fastställa nationella utsläppstak för
försurande och ozonbildande ämnen (det s.k. takdirektivet). I december
1999 undertecknades ett protokoll (Göteborgsprotokollet) inom FN-kon-
ventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Om direk-
tivet och protokollet genomförs och efterlevs antas de områden i Sverige
där den kritiska belastningen överskrids komma att minska. Med kritisk
belastning avses gränsen för naturmiljöns förmåga att ta emot förore-
ningar utan att skadliga effekter uppstår på känsliga delar av miljön.
Denna gräns kommer att överskridas även efter år 2010. Det kommer att
50
krävas utsläppsreduktioner i Europa utöver de åtaganden som nu finns
för att nedfallet av försurande ämnen skall underskrida kritisk belastning
i Sverige.
Återhämtning från försurning är förlopp som spänner över lång tid
eftersom försurningen till stor del är kopplad till vittring. Återhämtnings-
processen i mark- och vattenekosystem kan påbörjas när belastningen av
försurande ämnen minskar till hållbara nivåer. Dessa naturliga processer
går dock långsamt och det kan ta åtskilliga decennier innan en fullständig
återhämtning har skett.
Problemet med försurning uppmärksammades tidigt i den svenska
miljöpolitiken. Redan på 1980-talet infördes mål för minskning av
svaveldioxidutsläppen och därefter har fler mål tillkommit.
I den nya strukturen för miljömålsarbetet som beslutades av riksdagen
år 1999 (prop.l997/98:145, bet.l998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) ingick
bl.a. miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning. De mål som tidigare
fanns på området skulle i möjligaste mån ersättas eller införlivas i den
nya strukturen. Det förutsattes att regeringen skulle återkomma till riks-
dagen med förslag till kompletteringar av miljökvalitetsmålet med
delmål avseende bl.a. utsläpp av försurande ämnen.
Förslagen till delmål baseras på förslag i Miljömålskommitténs betän-
kande. Delmålen är satta med utgångspunkten att det skall vara möjligt
att nå miljökvalitetsmålet inom en generation. Eftersom det tar lång tid
för marken att återhämta sig från försurning innebär det att det är ange-
läget att åtgärder vidtas snarast.
Det internationella arbetet är nödvändigt för att miljökvalitetsmålet för
försurning skall kunna nås. Arbetet med att begränsa utsläppen inom
Europa bedrivs dels i EU, dels inom ramen för FN-konventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar. För att delmålen skall
kunna uppnås krävs att utsläppsreduktionema i Europa anpassas till nivå-
erna i det kommande EG-direktivet om nationella utsläppstak (takdirek-
tivet) eller, såvitt avser länder utanför EU, till de nivåer som fastställts i
Göteborgsprotokollct. Mål för ammoniak som också finns i takdirektivet
och Göteborgsprotokollet behandlas under miljökvalitetsmålet Ingen
övergödning (avsnitt 12).
Det är angeläget att Göteborgsprotokollet skyndsamt ratificeras av ett
tillräckligt antal signatärstater så att det kan träda i kraft. Regeringen
återkommer till denna fråga (se avsnitt 26).
Miljömålskommittén har pekat på att markanvändningens bidrag till
försurningen kan motverkas genom att skogsbruket anpassas till växt-
platsens försumingskänslighet. För en sådan anpassning krävs exempel-
vis åtgärder som dämpar kraftigt näringsläckage i samband med föryng-
ringsavverkning i områden som har högt kvävenedfall. Under miljö-
kvalitetsmålet Levande skogar (avsnitt 17) föreslås bl.a. att arealen mark
som föryngras med lövskog skall öka för att förstärka och bevara bio-
logisk mångfald. Anlagd lövskog kan på lämplig mark bidra till att mot-
verka skogsbrukets bidrag till försurningen.
En måluppfyllelse på nationell nivå behöver följas upp med mål och
åtgärdsstrategier på regional och lokal nivå när så är lämpligt. Dessa mål
Prop. 2000/01:130
51
och åtgärdsstrategier bör utarbetas i samråd mellan länsstyrelser, Prop. 2000/01:130
kommuner och andra regionala och lokala aktörer.
För att miljökvalitetsmålet skall kunna nås måste depositionen av för-
surande ämnen reduceras ytterligare efter år 2010. Eftersom återhämt-
ningen kan ta flera decennier är det angeläget att nedfallet så snart som
möjligt kan underskrida gränsen för kritisk belastning.
En förutsättning för att detta skall vara möjligt är att vi fortsätter att
vara aktiva i det internationella arbetet. Sverige har varit pådrivande i
arbetet med att åstadkomma bindande överenskommelser om att minska
utsläppen av försurande ämnen såväl i EU som inom ramen för konven-
tionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Det är viktigt
att Sverige bibehåller sin initiativkraft i internationella beslutande för-
samlingar genom att ta fram underlag för konkreta åtgärder i miljön och
förmå andra länder i Europa att minska sina utsläpp av försurande
ämnen.
Både takdirektivet och Göteborgsprotokollet skall revideras år 2004.
Revideringen av takdirektivet kommer att ske inom ramen för en luft-
kvalitetsstrategi, Clean Air For Europé (CAFE), som EG-kommissionen
planerar att lägga fram förslag om år 2004. Denna strategi skall ligga till
grund för en översyn av gemenskapens luftkvalitetsmål, för förslag till
nya sådana samt utveckling av genomförandestrategier som säkerställer
att dessa mål uppnås. Strategin kommer att omfatta bl.a. frågor som rör
gränsöverskridande föroreningar, behovet av reviderade mål för luft-
kvalitet, försurning och övergödning, nuvarande luftkvalitet och trender
fram till år 2010 samt utrymme för att ytterligare begränsa utsläpp från
relevanta källor med beaktande av teknisk genomförbarhet och kostnads-
effektivitet. Sverige bör även i fortsättningen delta aktivt i utformningen
av denna strategi så att miljökvalitetsmålen Frisk luft (avsnitt 7), Bara
naturlig försurning och Levande sjöar och vattendrag (avsnitt 13) kan
uppnås inom en generation.
Delmål 1 och 2 (försurning av vatten och skogsmark)
De första två delmålen beskriver en miljökvalitet som skall vara uppnådd
till år 2010. I dag beräknas ungefär en tredjedel av vattendragen och
närmare 20 % av alla sjöar vara påverkade av försurning orsakad av
människan. Av dessa 17 300 sjöar kalkas i dag ca 7 000, vilket motsvarar
ca 40 %, dock med en sjöyta motsvarande 89 %. Av de försurande
vattendragen kalkas i dag ca 12 800 km, ca 11 %. Den biologiska mål-
uppfyllelsen av kalkning är enligt Naturvårdsverkets bedömning god. För
att kunna följa upp det långsiktiga målet om inget överskridande av
kritiska belastningar är det viktigt att sätta dessa delmål som etappmål för
miljökvaliteten. De två delmål som föreslås är omvärldsberoende och
satta utifrån vad som anses möjligt att uppnå till år 2010 mot bakgrund
av de nyligen ingångna internationella överenskommelserna. Förutsätt-
ningen för att nå delmålen är alltså att de länder som ställt sig bakom
överenskommelserna fullgör sina åtaganden.
Som tidigare nämnts bidrog utländska källor år 1995 till ca 90 % av
svavelnedfallet och till ca 80 % av kvävenedfallet totalt över Sverige.
Nedfallet av svavel- och kväveföreningar bedöms kunna minska med 30-
52
60 % respektive 15-20 % från mitten av 1990-talet till år 2010 om de
internationella överenskommelserna efterlevs.
Skyddet av biologisk mångfald i många sjöar och rinnande vatten
liksom nyttjandet av vattnet kommer att vara beroende av uppehållande
åtgärder mot försurning under en lång tid framöver. Regeringen räknar
därför med att kalkningen kommer att behöva fortsätta för att minska de
biologiska skadorna av försurning.
Minskade utsläpp av försurande ämnen medför att tillståndet i sjöar
och vattendrag långsamt förbättras. På lång sikt är målet att inga sjöar
eller rinnande vatten skall vara beroende av uppehållande åtgärder i form
av kalkning. I budgetpropositionen 2001 (prop. 2000/01:1 utg.omr. 20
s. 32) aviserar regeringen att kalkningsverksamheten skall hållas på en
nivå av 213 miljoner kronor år 2001. Regeringen bedömer att ytterligare
medel bör tillföras från och med 2002 så att samtliga sjöar och vatten-
drag i klass 1-3 enligt den nationella kalkningsplanen kan åtgärdas.
Den uppföljning som kommer att göras av miljökvalitetsmålen ger
möjlighet att utvärdera målen utifrån ny kunskap om vilka utsläpps-
minskningar som åstadkommits i våra grannländer samt tillgängliga
resurser (se avsnitt 23). Utvärderingen kan komma att leda till att nya
åtgärder för att nå delmålen föreslås eller att delmålen revideras.
Delmål 3 och 4 (utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider)
I delmålen för svaveldioxid och kväveoxider inkluderas inte utsläpp från
utrikes sjö- och luftfart. Den internationella sjöfarten ger upphov till
betydande svaveldioxidutsläpp, eftersom den fortfarande är oförhindrad
att utnyttja tunga, svavelrika oljor som bränslen. Det är naturligtvis
angeläget att också dessa utsläpp minskar. På detta område kan dock inte
Sverige enbart på egen hand vidta åtgärder utan måste agera aktivt inter-
nationellt för att åstadkomma överenskommelser om minskade utsläpp.
Inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) skall Sverige verka för
att sänka svavelhalten i fartygsbränslen. Sverige skall också driva frågan
om minskad svavelhalt i fartygsbränslen inom EU, bl.a. genom att verka
för att differentierade sjöfartsavgifter införs. En översyn och utvärdering
av det svenska systemet med milj odifferentierade farledsavgifter sker
regelbundet. Sjöfartsverket har i sin senaste utvärdering pekat på behovet
att skärpa miljödifferentieringen av farledsavgiftema. Godstransport-
delegationen genomför för närvarande en översyn av farledsavgiftema.
Den utredning där Sjöfartsverket framhåller behovet av att överväga en
skärpt miljödifferentiering av farledsavgiftema ingår i delegationens
underlag. Regeringens avser återkomma till frågan i den aviserade
propositionen Infrastrukturinriktning för omställning till ett hållbart
transportsystem.
Utsläppen år 1999 av svaveldioxid till luft uppgick till ca 66 000 ton.
Delmålet är satt till 60 000 ton vilket innebär en reduktion med ca 10 %
till år 2010. Det svenska åtagandet i det kommande takdirektivet och
Göteborgsprotokollet är 67 000 ton år 2010. Regeringen gör dock
bedömningen att ytterligare minskningar till 60 000 ton kan åstad-
kommas framför allt genom minskad svavelhalt i marina oljor. Tak-
direktivet avses bli ett s.k. minimidirektiv, vilket betyder att medlems-
länderna har möjlighet att införa strängare nationella regler än de mini-
Prop. 2000/01:130
53
miregler som blir obligatoriska. Utsläppsberäkningar är dock relativt Prop. 2000/01:130
osäkra och har sedan kommittén gjorde sina beräkningar förändrats.
Arbetet med att revidera och kvalitetssäkra dessa data pågår. I den upp-
följning som regeringen avser att göra av miljökvalitetsmålen (se
avsnitt 23) kommer de reviderade utsläppssiffroma att följas upp och
utvärderas i relation till delmålet. Utifrån det underlaget kan regeringen
återkomma med förslag om ytterligare åtgärder och förslag till föränd-
ringar av delmålet för utsläpp av svaveldioxid.
Figur 8.1. Svaveldioxidutsläpp i Sverige 1980-1998
Tusental ton
Delmål 4 överensstämmer med Sveriges åtaganden enligt Göteborgs-
protokollet och det kommande takdirektivet. Utsläppen av kväveoxider
till luft uppgick år 1999 till 263 000 ton. Med redan beslutade åtgärder
bedöms utsläppen av kväveoxider minska till 155 000 ton år 2010. För
att nå delmålet år 2010 behövs ytterligare utsläppsminskning med
7 000 ton.
Sverige har, liksom många andra länder i Europa, inte varit lika fram-
gångsrikt i att minska kväveoxidutsläppen som utsläppen av svavel-
dioxid. De svenska utsläppen per capita var år 1990 strax över genom-
snittet i EU.
54
Prop. 2000/01:130
Figur 8.2. Kväveoxidutsläpp i Sverige 1980-1998
Åtgärder för att minska utsläppen från sjöfart, flyg och vägtrafik framför
allt tunga fordon och arbetsmaskiner är prioriterade. Det är också inom
dessa områden som EU kommer att skärpa kraven ytterligare.
Några av de åtgärder som redovisas nedan återfinns också under
miljökvalitetsmålet Frisk luft (avsnitt 7) och avsnitt 21.1 Effektivisering
av transporter samt användning och omvandling av energi.
1. Vägtrafikbeskattningen ses över i syfte att öka miljöstyrningen. I
budgetpropositionen 2001 (prop. 2000/01:1 finansplanen s. 228-231)
har regeringen aviserat att den som ett led i skatteväxlingen avser att
låta göra en sådan översyn. Regeringen har nyligen givit en utredare i
uppdrag (dir. 2001:12) att se över vägtrafikbeskattningen. Utredaren
skall enligt sina direktiv analysera om effekterna av att införa ett
incitament för tunga fordon i form av ett styrmedel är motiverat och,
om så är fallet, föreslå en utformning.
2. Miljöklassystemet för arbetsmaskiner uppdateras i enlighet med
kommande EU-krav.
3. Kväveoxidavgiftssystemet har haft en styrande effekt. De
anläggningar som omfattas av systemet får ekonomiska incitament att
minska sina utsläpp. Miljömålskommittén har föreslagit att
möjligheterna för att få med fler branscher i systemet skall
undersökas så att de på ett kostnadseffektivt sätt skall kunna bidra till
att Sverige väsentligt minskar sina totala kväveoxidutsläpp.
Regeringen kommer att ta initiativ till en översyn av kväve-
oxidavgiftens roll för en minskning av utsläppen. Översynen kan
ligga till grund för en bedömning av behovet av förändringar.
Den långsiktiga utvecklingen av framför allt person- och lastbilstrafiken
kräver att den traditionella utbudspolitiken (infrastruktur och trafikplane-
ring) förändras och kompletteras med åtgärder som syftar till att påverka
efterfrågan på transporter. En del i det arbetet är att åstadkomma ett vari-
erat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur så att människors
behov av dagliga transporter kan minska. En annan del i arbetet är att
skapa alternativa transportformer. En minskad bilanvändning skall efter-
55
strävas där alternativ finns. För att miljökvalitetsmålen skall kunna nås Prop. 2000/01:130
inom en generation är det dessutom angeläget att vidta långsiktiga åtgär-
der för att skapa en infrastruktur för hållbar utveckling. Regeringen har
för avsikt att återkomma till dessa frågor i den aviserade propositionen
Infrastrukturinriktning för omställning till ett hållbart transportsystem.
Delmålet för kväveoxider bedöms kunna nås med de föreslagna åtgär-
derna. Målet är satt till år 2010, vilket innebär att förutsättningarna för att
nå målet kommer att kunna förändras under denna tioårsperiod. Den upp-
följning som kommer att göras kontinuerligt av målen kommer att kunna
ta hänsyn till bl.a. teknisk utveckling, förbättrat underlag för utsläpps-
inventering, tillgängliga resurser och synergieffekter med åtgärder på
klimatområdet (se avsnitt 23).
Uppföljningen kommer, om behovet finns, att leda till att ytterligare
åtgärder för att målet skall kunna nås kommer att föreslås eller att del-
målet revideras. De delmål som är fastslagna i EG-direktiv eller i andra
internationella överenskommelser kan Sverige inte på egen hand revi-
dera. Det finns dock möjligheter för utvärdering och uppföljning inom
ramen för direktiven och överenskommelserna.
En utvärdering bör göras i samband med att Sverige skall redovisa hur
vi avser att minska våra årliga utsläpp i enlighet med bestämmelser i
EU:s kommande takdirektiv. Medlemsländerna skall redovisa åtgärds-
program till Kommissionen före utgången av år 2002. Programmen skall
omfatta kvantitativa uppskattningar av hur de nationella åtgärderna
kommer att påverka utsläppen år 2010. Kommissionen skall utifrån dessa
program och ett antal andra faktorer, t.ex. utvidgningsprocessen och ny
gemenskapslagstiftning, utvärdera genomförandet av de nationella
utsläppstaken och undersöka i vilken omfattning de kan förväntas vara
uppfyllda år 2010. En rapport om detta väntas kommissionen lämna till
ministerrådet och Europaparlamentet år 2004. Kommissionens rapport
kommer också, om det är lämpligt, att åtföljas av nya förslag till åtgärder
för att nå taken eller förslag till ändringar av taken. Under år 2006 skall
programmen uppdateras och revideras.
Även enligt Göteborgsprotokollet finns möjlighet för ett land att revi-
dera sina åtaganden om det finns speciella omständigheter som gör att
landet inte kan uppfylla dem. Detta skall rapporteras till konventionens
verkställande organ.
Miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv är sakinnehållet i den första punkten oförändrat i förhållande
till vad som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål.
Den andra punkten har kompletterats för att också täcka in arkeologiska
föremål. Den tredje punkten är en komplettering som har föreslagits av
Miljömålskommittén. I propositionen 1997/98:45 fanns ytterligare en
punkt som beskrev halterna i luft av försurande luftföroreningar och
korrosion på material och kulturföremål. Den har hänförts till miljö-
kvalitetsmålet Frisk luft (avsnitt 7) på förslag av Miljömålskommittén.
56
Minskade utsläpp av svaveldioxider och kväveoxider kommer att inne-
bära positiva effekter - eller snarare uteblivna negativa effekter - för
människors hälsa, material och byggnader, kulturarv, grödor samt land-
och vattenekosystem. Ett genomförande av föreslagna åtgärder under
miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning berör bl.a. jordbruks-,
transport-, energi-, skogs-, sjöfarts- och fiskesektorema samt friluftslivet.
För att uppnå delmål 1 och 2 om minskad försurning av vatten respek-
tive skogsmark är vi beroende av att Sveriges grannländer vidtar åtgär-
der och fullföljer sina åtaganden i takdirektivet och Göteborgsproto-
kollet. Om direktivet och protokollet genomförs och efterlevs antas de
områden i Sverige där den kritiska belastningen överskrids minska från
över 6 miljoner ha till drygt 1,5 miljoner ha. Dessutom kommer den
andel av landarealen där kritisk belastning för övergödning förekommer
att minska från 14 % år 1990 till ca 4 % år 2010.
Delmål 4 om utsläpp av kväveoxider leder till att hälsoeffekter som
orsakas av kväveoxider minskar. Hälsoeffekter som orsakas av luft-
föroreningar redovisas under miljökvalitetsmålet Frisk luft (avsnitt 7).
Försumingssituationen i sjöekosystem förbättras. Förbättringen i depo-
sition av kväve blir mindre relativt svaveldepositionen. Genom minskat
nedfall erhålls avsevärda förbättringar i belastningen men återhämt-
ningen tar lång tid.
En sänkning av utsläppsnivåema innebär också att den onaturliga vitt-
ringen och korrosionen av kulturminnen och kulturföremål bromsas.
Kostnaderna har inte uppskattats men det har konstaterats att underhåll
av fastigheter har fördyrats och att konserveringskostnadema ökat.
Det kan nämnas att EG-kommissionen har gjort en kostnads-nytto-
analys av att genomföra de nationella utsläppstaken i takdirektivet. Kost-
naden för Sverige har uppskattats till 87 miljoner euro per år fram till år
2010. Kostnaderna bygger på modellberäkningar som bl.a. grundar sig på
antagandet om att minskningar av utsläppen enbart åstadkoms genom
tekniska åtgärder. Nyttan av förslaget är beräknad utifrån vinsterna (ute-
blivna negativa effekter) för människors hälsa, material och byggnader,
grödor och skogar. För Sverige har nyttan beräknats till 140-
260 miljoner euro per år.
Den statsfmansiella kostnaden för att nå delmål 1 och 2 om minskning
av försurade områden genom kalkningsåtgärder uppskattas till totalt ca
2,3 miljarder kronor under perioden 2001-2010. Regeringen bedömer att
det behövs ytterligare resurser för kalkningsåtgärder. Regeringen
beräknar därför att tillföra ca 15 miljoner kronor per år från och med
2002 i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se vidare
avsnitt 25).
De åtgärder som regeringen anser är angelägna för att nå delmål 3
och 4 att minska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider kommer inte
att orsaka offentliga utgifter eftersom de kommer att genomföras inom
ramen för skatteväxlingen eller på annat kostnadsneutralt sätt samt
genom internationella överenskommelser.
Prop. 2000/01:130
57
Prop. 2000/01:130
Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvun-
nits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska
mångfalden.
Regeringens förslag: Förorenade områden skall vara identifierade
och för minst 100 av de områden som är mest prioriterade med avse-
ende på riskerna för människors hälsa och miljön skall arbetet med
sanering och efterbehandling ha påbörjats senast år 2005. Minst 50 av
de områden där arbete påbörjats skall dessutom vara åtgärdade.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att verka för att arbetet
med sanering och efterbehandling av förorenade områden fortgår i
nödvändig omfattning i såväl privat som offentlig regi. Förslaget avser
de områden som avses åtgärdas inom ramen för statliga bidrag.
Resultatet av inventeringar, undersökningar samt uppföljning och
utvärdering av genomförda efterbehandlingsprojekt skall ligga till
grund för förslag från regeringen om hur miljökvalitetsmålet skall
kunna uppnås i fråga om förorenade områden. Regeringen avser att
återkomma med förslag till nya delmål till år 2010 i samband med den
utvärdering som beskrivs i avsnitt 23. I utvärderingen är det väsentligt
att även inkludera en bedömning av i vilken grad de saneringar som
genomförts i privat regi bidragit till en högre måluppfyllelse.
Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö bör i ett generationsperspektiv
enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära bak-
grundsnivåerna.
• Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.
• Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och
inomhusmiljö för särskilt farliga ämnen är nära noll och för övriga
kemiska ämnen inte skadlig för människor.
• Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regering-
ens förslag och bedömning. Kommittén föreslog ett delmål av innebör-
den att minst 30 % av de områden som utgör mycket stor och stor risk
skall ha åtgärdats senast år 2010.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Sveriges geologiska
undersökning (SGU) samt vissa länsstyrelser och kommuner, påpekar att
åtgärder för att sanera förorenade områden är mycket kostnadskrävande
och att berörda myndigheter måste ges tillräckliga resurser för att kunna
vidta erforderliga åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det
av kommittén föreslagna delmålet vad gäller antalet efterbehandlade
58
områden år 2010 torde vara svårt att uppnå inom angiven tid. Även SGU Prop. 2000/01:130
menar att det uppsatta delmålet är högt satt mot bakgrund av bristen på
kompetens. Boverket framhåller att kommunens bebyggelseplanering och
planmonopol samt dess hantering av markanvisnings- och exploaterings-
avtal i många fall kan bidra till en snabbare lösning av markförorenings-
problemen genom att avgiftning av marken ställs som villkor för plan-
läggningen och markanvändningen. Banverket påpekar att förslaget till
etappmål om förorenade områden innebär omfattande undersökningar av
förorenade markområden inom jämvägssektom och menar att det inte är
troligt att detta mål kan uppnås inom ramen för de medel som i dag finns
tillgängliga.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (såvitt avser förore-
nade områden): Förorenade områden kan utgöra en fara för människors
hälsa och för miljön. Föroreningarna finns i mark, grundvatten, sediment,
byggnader och anläggningar. De flesta har uppkommit under efterkrigs-
tiden och fram till 1980-talet, huvudsakligen genom utsläpp, spill eller
olyckshändelser. Många områden måste saneras innan de kan användas
för t.ex. bostadsbyggande. I många fall sprids eller riskerar gifter att
spridas i naturen och komma in i näringsvävar med risk för anrikning och
förgiftning. Läckage förekommer från bl.a. gruvavfall och deponier. Från
andra områden, t.ex. gamla industritomter, kan läckaget i dag vara
begränsat på grund av buffertmekanismer, fastläggning m.m. Dessa för-
hållanden kan dock komma att ändras t.ex. på grund av försurning,
kemiska förändringar eller hydrologiska betingelser. Läckagen från de
förorenade områdena beräknas därmed öka. Det tillkommer även nya
områden som kommer att behöva saneras.
Geovetenskaplig kunskap är av grundläggande betydelse eftersom de
metaller som kommer ut i miljön måste ställas i relation till de naturliga
hal tema i berggrunden.
Bestämmelser om förorenade områden finns i 10 kap. miljöbalken.
Enligt dessa bestämmelser är i första hand den som bedriver eller har
bedrivit den verksamhet som orsakat föroreningen ansvarig för efter-
behandling. Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig
omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som
behövs för att motverka skador eller olägenheter för hälsa och miljö.
Ansvar kan dock utkrävas endast om den faktiska driften vid en miljö-
farlig verksamhet har pågått efter den 30 juni 1969.
Problemen med förorenade mark- och vattenområden har beskrivits
närmare i Naturvårdsverkets handlingsprogram för efterbehandling
(rapport 4454 från år 1995). Omkring 15 000 förorenade områden är
i dag identifierade men Naturvårdsverket beräknar att det totala antalet
områden uppgår till ca 22 000. Att återställa dessa områden och omhän-
derta giftema är viktiga åtgärder i regeringens ambition att skapa ett håll-
bart samhälle. Det är också etiskt och moraliskt viktigt att minska de
kostnader för miljöproblem för kommande generationer som dagens och
gårdagens generationer orsakat.
Ett systematiskt inventeringsarbete i statlig regi pågår sedan ungefär
tio år. Ekonomiskt stöd har också lämnats till ett antal efterbehandlings-
projekt. Verksamheten har finansierats från ett särskilt anslag för sane-
ring och återställning av förorenade områden. För budgetåret 2001 har
riksdagen anvisat ca 152 miljoner kronor för ändamålet, vilket innebär en
59
dryg fördubbling av anslagsbeloppet (prop. 2000/01:1 utg.omr. 20 s. 33, Prop. 2000/01:130
bet. 2OOO/O1:MJU1, rskr. 2000/01:85). För budgetåren 2002, 2003 och
2004 beräknar regeringen att tillföra ytterligare medel, se vidare avsnitt
25. Medlen förvaltas av Naturvårdsverket. Statliga bidrag till
efterbehandling beviljas endast för sådana projekt där ingen kan göras
ansvarig enligt lag eller annan föreskrift.
Länsstyrelser och kommuner i samarbete med Naturvårdsverket svarar
i huvudsak för verksamheten med stöd till sanering och efterbehandling.
Naturvårdsverkets uppgift är att ge vägledning åt framför allt läns-
styrelser och kommuner i deras arbete med efterbehandling samt att
svara för nationell samordning, fördelning av bidrag och tillsynsväg-
ledning. Länsstyrelserna ansvarar bl.a. för läns- eller branschtäckande
inventeringar, genomförande och stöd när undersökningar utförs och för
upprättande av fl erårsplaner för efterbehandling. Därmed har läns-
styrelserna, utöver en genomföranderoll, en regionalt samordnande och
prioriterande roll. Kommunernas miljönämnder är tillsynsmyndigheter
för huvuddelen av de förorenade områdena och fastigheterna.
Flera saneringsprojekt har genomförts. Ett exempel är Jämsjön i Små-
land som framgångsrikt sanerats på polyklorerade bifenyler (PCB).
Kostnaderna för projektet, totalt 50 miljoner kronor, delades av staten
(33 miljoner kronor), MoDo AB (14 miljoner kronor) och Hultsfreds
kommun (3 miljoner kronor). Ett annat är Turingeån och sjön Turingen i
Nykvarns kommun, där saneringen gällt kvicksilverhaltiga fibermassor,
även det en sanering till en kostnad av ca 50 miljoner kronor, där
förutom staten (39,4 miljoner kronor), Stockholms läns landsting
(2 miljoner kronor), Nykvarns kommun (2 miljoner kronor) även EU:s
fond Life Environment bidragit med medel (7,8 miljoner kronor).
Regeringen har även inom ramen för de lokala investeringsprogram-
men för ekologisk hållbarhet bidragit till att sanering och efterbehandling
har kunnat genomföras i flera kommuner. År 1998 fördelades
263,8 miljoner kronor till kommuner för sanering av förorenade områ-
den. År 1999 fördelade regeringen ytterligare 90 miljoner kronor och år
2000 10,2 miljoner kronor för saneringsprojekt. Åtgärderna avser bl.a.
sanering av kvicksilverhaltiga sediment och PCB, kemikalier i jord vid
en nickelindustri, arsenikförgiftad mark och en nedlagd skjutbana. Totalt
beräknas insatserna leda till att ca 20 förorenade områden saneras inom
ramen för de lokala investeringsprogrammen.
I flera fall svarar de berörda statliga myndigheterna eller företagen för
efterbehandling av förorenade områden. Således har Sveriges geologiska
undersökning (SGU) ansvar för förvaltning och miljösäkring av dels ett
30-tal anläggningar som använts för statens civila beredskapslagring av
olja, dels det statliga gruvfältet i Adak. Därutöver genomförs inven-
teringar och åtgärder på objekt med efterbehandlingsbehov bl.a. av För-
svarsmakten, Telia och SJ Fastigheter.
Vid sidan av efterbehandlingsverksamhet genom statliga insatser pågår
saneringar i privat regi. Det mest omfattande projektet bedrivs av olje-
bolagen i samarbete med Svenska Kommunförbundet och Naturvårds-
verket. Oljebolagen har bildat ett gemensamt bolag SPI Miljösanerings-
fond AB (SPIMFAB) med uppgift att undersöka och vid behov sanera de
bensinstationer som lagts ner under perioden den 1 juli 1969-
60
31 december 1994. Det rör sig om ca 6 000 objekt med en beräknad
ungefärlig kostnad på 2 miljarder kronor.
I takt med att allt fler företag inför miljöledningssystem görs också en
genomgång av behovet av efterbehandlingsåtgärder. I samband med års-
redovisningen skall de företag som inför miljöledningssystem redovisa
sina förorenade mark- och vattenområden.
Det av riksdagen antagna miljökvalitetsmålet är formulerat utifrån
ambitionen att de stora miljöproblemen skall vara lösta inom en
generation. Det finns ett mycket stort antal kemiska ämnen i omlopp i
samhället. Många av dessa ämnen kan påverka miljön eller människors
hälsa negativt. Ett stort problem när det gäller kemiska ämnen är att det
för merparten av alla ämnen som används saknas kunskap om deras
miljö- och hälsoeffekter. Det saknas också kunskap om hur ämnena
sprids i samhället via olika varor. Utöver behovet av mer kunskap finns
det också behov av en mer effektiv hantering av de risker som
användningen av kemiska ämnen innebär. 1 propositionen 2000/2001:65
Kemikaliestrategi för Giftfri miljö redogör regeringen för sin syn på hur
de nya riktlinjerna för kemikaliepolitiken som lades fast i propositionen
1997/98:145 Svenska miljömål skall definieras och genomföras.
Regeringen begär också i nämnda proposition riksdagens godkännande
av fem delmål under miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.
För förorenade områden innebär miljökvalitetsmålet att ett tillstånd
skall uppnås där halterna av farliga ämnen är så låga att de inte påverkar
människors hälsa eller miljön. Ett första steg är att de områden som utgör
en mycket stor eller stor risk för människors hälsa och miljön skall vara
åtgärdade inom en generation. Satsningar i budgeten visar att regeringen
prioriterar dessa åtgärder.
Det finns en än så länge inte helt komplett indelning i olika riskklasser
för förorenade områden där risken för människans hälsa och för miljön
bedöms. Dock förändras denna med ökad kunskap och möjlighet att
bedöma risker. För en del områden sker, som tidigare angivits, en föränd-
ring av betingelser, som gör att områden klassas om. Miljömåls-
kommittén har uppskattat antalet områden som bedöms tillhöra riskklass
mycket stor eller stor till ca 7 000.
Kommitténs förslag till delmål innebär att senast år 2010 är förorenade
områden identifierade och undersökta och att minst 30 % av de områden
som utgör mycket stor och stor risk för människors hälsa och miljön då
är åtgärdade. Ansvaret för efterbehandling av dessa områden uppskattas
ligga till ungefär hälften hos statliga och kommunala myndigheter eller
företag och till hälften hos privata företag.
Förslaget har i princip fått ett positivt mottagande av remissinstan-
serna. Emellertid har flera remissinstanser, bl.a. SGU, Banverket och
Länsstyrelsen i Stockholms län, pekat på att det kan bli svårt att nå del-
målet till år 2010. Regeringen delar denna uppfattning. Hänsyn bör också
tas till pågående kunskapsuppbyggnad och teknikutveckling, liksom till
den osäkerhet som råder beträffande antalet förorenade områden. Dessa
faktorer talar för att delmålet ges en annan utformning än vad kommittén
Prop. 2000/01:130
61
har föreslagit i avvaktan på ny kunskap och teknikutveckling. Genera-
tionsmålet ligger dock fast.
Eftersom det är efterbehandlingsprojekten som ger ökad kunskap och
för tekniken framåt är det angeläget att ett antal av de förorenade områ-
den som innebär mycket stor risk eller stor risk för människors hälsa och
miljön tas om hand på ett tidigt stadium. En rimlig ambitionsnivå är
enligt regeringens bedömning att minst 100 sådana områden skall ha
undersökts och arbete ha påbörjats år 2005. Dessutom skall minst hälften
av dessa ha åtgärdats senast vid utgången av år 2005. Vid samma tid-
punkt bör samtliga förorenade områden vara identifierade. Med identifie-
ring avses en orienterande studie och riskklassning i enlighet med MIFO-
modellens fas 1 (Metodik för Inventering av Förorenade Områden,
Naturvårdsverkets rapport 4918). Inventeringarna görs bl.a. för
- att översiktligt identifiera och kvantifiera de hälso- och miljörisker
som ett förorenat område kan ge upphov till,
- att utgöra grund för prioriteringar och beslut om fortsatta undersök-
ningar och efterbehandlingsåtgärder,
- att ge en överblick över problemets omfattning i landet,
- att ge underlag för bedömning av behovet av restriktioner för mark-
användning enligt miljöbalkens bestämmelser om miljöriskområden.
Förekomsten av förorenade områden varierar mellan olika delar av landet
liksom behovet av och förutsättningarna för att genomföra åtgärder. För
att delmålet skall kunna nås krävs därför insatser på regional och lokal
nivå beträffande åtgärdsprogram och underlag. Arbetet bör bedrivas i
samarbete mellan Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner. Läns-
styrelserna bör stödja kommunernas arbete och samordna regionala
aspekter.
I arbetet för en giftfri miljö är det betydelsefullt att det finns regionala
och lokala program för efterbehandling av mark- och vattenområden.
Samtliga länsstyrelser bör utarbeta ett regionalt program för arbetet med
efterbehandling och avsättning av miljöriskområden före utgången av år
2002. De förorenade områdena skall ha identifierats, genomgått kart- och
arkivstudier och riskklassificerats före utgången av år 2005. Medel för
länsstyrelsernas administration av efterbehandlingsverksamheten har
beräknats under anslaget för sanering och återställning av förorenade
områden för budgetåret 2001.
Kommunerna har en viktig roll i arbetet med att utarbeta lokala priori-
teringar och program för efterbehandling av förorenade områden och att
redovisa behov av markrestriktioner. I enlighet med vad Boverket fram-
håller i sitt yttrande kan kommunen i sin bebyggelseplanering i många
fall bidra till en snabbare lösning av markföroreningsproblemen genom
att krav på sanering av marken kan ställas innan ett markområde tas i
anspråk för t.ex. bebyggelse.
En utgångspunkt för de regionala och lokala programmen bör vara att
saneringsåtgärder i ökad omfattning genomförs i privat regi. Enligt reg-
lerna i 10 kap. miljöbalken kan även tidigare verksamhetsutövare och i
vissa fall även fastighetsägare åläggas ansvar för efterbehandling.
Den teknikutveckling och kunskapsuppbyggnad som pågår kan ha stor
betydelse för hur delmålet uppnås. Det är därför viktigt att en uppföljning
görs när de förorenade områdena har identifierats, genomgått kart- och
Prop. 2000/01:130
62
arkivstudier och därefter riskklassificerats. Ett antal demonstrations- Prop. 2000/01:130
projekt bör också ha genomförts. Ett saneringsprojekt tar 2-5 år att
genomföra. Resultatet av inventeringar, undersökningar samt uppföljning
och utvärdering av genomförda efterbehandlingsprojekt kommer att ge
ett säkrare underlag för att ta ställning till hur miljökvalitetsmålet såvitt
avser förorenade områden skall kunna uppnås.
Regeringen avser att återkomma med förslag till nya delmål i samband
med att den utvärdering redovisas som beskrivs i avsnitt 23 Uppföljning
och utvärdering.
För ungefär hälften av de ca 7 000 områden som bedöms finnas inom
riskklass mycket stor eller stor ligger ansvaret att sanera hos enskilda
eller företag. Innan miljöbalken trädde i kraft rådde viss osäkerhet om i
vilken utsträckning ett saneringsansvar kunde utkrävas. I 10 kap. miljö-
balken anges dock i vilken omfattning ett sådant ansvar kan utkrävas.
Sådana efterbehandlingskrav kan ställas på verksamhet som pågått efter
den 30 juni 1969. Det är viktigt att sanering av sådana områden kommer
till stånd för att klara såväl generation smålet som uppsatta delmål. I
många fall sker åtgärder, i andra fall måste ansvar utkrävas.
Miljökvalitetsmålet Giftfri miljö i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv har förslag såvitt avser kemiska ämnen i miljön, motsvarande de tre
första punkterna, behandlats av regeringen i propositionen 2000/2001:65
Kemikaliestrategi för Giftfri miljö.
De första två punkterna är oförändrade i förhållande till vad som redo-
visades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål. De två sista
punkterna är kompletteringar enligt Miljömålskommitténs förslag.
Sanering av förorenade mark- och vattenområden förhindrar att förore-
ningarna sprids i miljön och förgiftar växter, djur och människor.
Riskerna för att människor drabbas av t.ex. förgiftning och allergi
minskar därmed. Vid utebliven sanering riskerar föroreningar att spridas,
vilket fördyrar, försvårar och i många fall omöjliggör efterbehandling.
Om förorenade områden efterbehandlas blir de också tillgängliga för
bebyggelse eller annan användning, t.ex. som rekreationsområden.
Genom att sanera redan exploaterad mark kan behovet av nyexploatering
av mark minskas.
Kostnaden för att genomföra saneringsprojekt varierar mycket. Miljö-
målskommittén har beräknat en genomsnittskostnad för sanering inklu-
sive förberedelser på ca 9 miljoner kronor per objekt antingen saneringen
genomförs i offentlig eller privat regi. Kostnadsberäkningen är osäker,
men den bygger på den teknik och kunskap som finns i dag.
Det av regeringen föreslagna delmålet är utformat med hänsyn till den
teknikutveckling och kunskapsuppbyggnad som pågår.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå delmålen under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 5,1 miljarder kronor under perio-
den 2001-2010. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare resurser
63
för sanering av förorenad mark men också för myndighetsarbete för att Prop. 2000/01:130
uppnå de delmål under miljökvalitetsmålet som regeringen föreslagit i
Kemikaliestrategi för Giftfri miljö (prop. 2000/01:65). Regeringen
beräknar därför att, i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen,
tillföra ca 300 miljoner kronor 2002, ca 330 miljoner kronor 2003 och
från och med 2004 ca 440 miljoner kronor per år (se vidare avsnitt 25).
64
Prop. 2000/01:130
Ozonskiktet skall utvecklas så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig
UV-strålning.
Regeringens forslag: År 2010 skall utsläpp av ozonnedbrytande
ämnen till största delen ha upphört.
Regeringens bedömning: Användningen av ozonnedbrytande
ämnen bör upphöra på sikt även i befintliga anläggningar och inom
sektorer som i dag är undantagna, t.ex. försvarssektom och flyget. Det
finns ett behov av en kartläggning över befintlig utrustning och
produkter med ozonnedbrytande ämnen samt att se över ansvars-
fördelningen för hur denna utrustning och dessa produkter skall tas om
hand och destrueras på ett miljöriktigt sätt.
Miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Sverige verkar för att halterna av klor, brom och andra
ozonnedbrytande ämnen i stratosfären inte överstiger naturliga
nivåer.
• Inom loppet av en generation skall användningen av ozonnedbry-
tande ämnen i Sverige vara avvecklad.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
kommitténs förslag till delmål. Naturvårdsverket anser att målet om
minskade utsläpp är ambitiöst och menar att det bör preciseras, vilket
kräver ytterligare utredning, bl.a. av hur stora mängder ozonnedbrytande
ämnen som finns i varor och produkter. Verket påpekar att delmålet bör
tolkas så att kostnadseffektiva åtgärder prioriteras. Stockholms kommun
och Marks kommun anser att delmålet om utsläpp bör skärpas. Läke-
medelsverket anser att CFC även fortsättningsvis bör kunna användas i
medicinska drivgaser. Naturvårdsverket anser att det internationella
arbetet är helt avgörande för att miljökvalitetsmålet skall kunna nås.
Vidare anser verket att det bör vara möjligt att tidigarelägga åtgärder som
krävs enligt EG:s förordning om ozonnedbrytande ämnen, t.ex. förbud
för export av varor som innehåller eller är beroende av ozonnedbrytande
ämnen. Kommerskollegium motsätter sig en sådan tidigareläggning av
handelspolitiska skäl. ICA Handlarnas AB framhåller vikten av att ta
hänsyn till kostnader för förtida skrotning av kyl- och frysanläggningar
som innehåller HCFC. Luftfartsverket anser att höghöjdsflygets påverkan
på ozonskiktet är liten och stabil varför det inte finns någon anledning att
utreda frågan vidare i dagsläget.
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt-. Vissa Prop. 2000/01:130
kemiska ämnen, som klorfluorkarboner (CFC), väteklorfluorkarboner
(HCFC), haloner, klorerade lösningsmedel och metylbromid, bryter ned
det skyddande ozonskiktet runt jorden. Ett uttunnat ozonskikt leder till att
UV-strålning i högre utsträckning når jorden, vilket i sin tur leder till
skador på växter, djur och människor. UV-strålningens skadliga effekter
behandlas närmare under miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö
(avsnitt 11).
Tidigare och nuvarande användning av ozonnedbrytande ämnen i varor
och produkter medför ett läckage av dessa ämnen till den omgivande
miljön. Ämnenas aggressivitet på ozonskiktet och deras kemiska stabili-
tet, dvs. långa livslängd, var inte känd då varorna och produkterna lanse-
rades. Det finns inte heller tillförlitlig statistik över den historiska
användningen. Historiska utsläpp har därför stor betydelse för den fort-
satta uttunningen av ozonskiktet. Omfattningen av problemet med upp-
lagrade mängder ozonnedbrytande ämnen i varor och produkter är fort-
farande inte fullständigt känd.
Trots detta kan det konstateras att arbetet med att minska använd-
ningen av ozonnedbrytande ämnen har varit framgångsrikt i Sverige.
Under perioden 1988-1994 avvecklades 93 % av den civila använd-
ningen av sådana ämnen.
Miljöproblemet med ett uttunnat ozonskikt och ökad UV-strålning är
dock inte undanröjt genom den avveckling som redan skett och som fort-
sätter enligt plan i Sverige och andra delar av världen. Till följd av
utsläppen av ozonnedbrytande ämnen har jordens ozonskikt uttunnats
med 5 % de senaste 13 åren. Trots åtgärder minskar ozonlagret under
vissa årstider framför allt över områden i närheten av polerna. Problemet
har varit störst på södra halvklotet, men finns nu även på det norra. Det
finns aktiviteter och sektorer i samhället som fortsatt hotar en återhämt-
ning av ozonskiktet till naturliga nivåer ozon. Utvecklingsländernas för-
måga att genomföra avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen är av sär-
skild betydelse för den framtida utvecklingen av ozonskiktet. Ökande
internationellt flyg och särskilt ett framtida höghöjdsflyg i överljudsfart
är också ett potentiellt hot mot ett skyddande ozonskikt.
Lagstiftning, förordningar och föreskrifter har i Sverige spelat en
dominerande roll i avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen som
används som kemikalier och köldmedier. Lagstiftningen har varit mycket
effektiv och användningen har minskat kraftigt. Det har krävts en omfat-
tande reglering med föreskrifter som omfattat olika sektorer, använd-
ningsområden, olika stoppdatum etc. Lagstiftningen har också ställt höga
krav på tillsynsmyndigheterna, vilka byggt upp en omfattande tillsyns-
verksamhet.
Med stöd av 14 kap. miljöbalken har föreskrifter meddelats i förord-
ningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet.
Enligt förordningen gäller följande:
- Kyl-, värme- och klimatanläggningar med CFC skall ha upphört att
användas yrkesmässigt från den 1 januari 2000, med visst undantag för
små kylanläggningar till utgången av år 2004.
- Påfyllning av HCFC i befintliga anläggningar skall ha upphört
senast den 1 januari 2002.
66
-All annan användning av ozonnedbrytande ämnen är i princip Prop. 2000/01:130
förbjuden.
Den svenska förordningen kompletterar regler som finns inom EU.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den
29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 244,
29.09.2000, s. 1, Celex 32000R2037) innehåller bl.a. minimiregler för
användning, produktion och handel med ozonnedbrytande ämnen.
Förordningen har betydelse för att minska användningen och därmed
utsläppen inom EU.
Sverige är part till de internationella överenskommelserna Wien-
konventionen för skydd av ozonskiktet och Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet. Montrealprotokollet kan ses som ett
globalt åtgärdsprogram för att minska negativ påverkan på ozonskiktet.
I Sverige fattades beslut om att avveckla användningen av ozon-
nedbrytande ämnen av riksdagen genom 1988 och 1991 års miljö-
politiska beslut. Ett antal nationella mål och åtgärder har också införts.
Dessa har i stor utsträckning redan uppnåtts. I den nya struktur för
miljömålsarbetet som beslutades av riksdagen år 1999 (prop.
1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) ingick bl.a. miljö-
kvalitetsmålet Skyddande ozonskikt. Tidigare mål på området som allt-
jämt var aktuella införlivades i den nya strukturen. Det förutsattes att
regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till delmål som
komplettering av miljökvalitetsmålet.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Möjligheterna att nå
miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt är i huvudsak beroende av
åtgärder som vidtas internationellt. Det internationella arbetet är avgö-
rande för hur väl strävandena att avveckla användningen av ozonned-
brytande ämnen skall lyckas. Regeringen delar kommitténs bedömning
att de svenska insatserna i det internationella arbetet fortsatt bör ha en
hög prioritet. Framgångar i det internationella arbetet är av avgörande
betydelse för att miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt skall nås.
Målet kan emellertid inte nås inom en generation. Halterna av ozonned-
brytande ämnen i atmosfären kommer att förbli långt över de naturliga
nivåerna under lång tid framöver. Det beror dels på en fortsatt använd-
ning av ozonnedbrytande ämnen i såväl industriländer som utvecklings-
länder, dels på att många ozonnedbrytande ämnen bryts ned långsamt i
atmosfären. Världsmeteorologiska organisationen (WMO) bedömer att
den atmosfäriska halten av klor från ozonnedbrytande ämnen till omkring
år 2050 kan ha sjunkit till en nivå som motsvarar ungefär den dubbla
naturliga nivån, under förutsättning att Montrealprotokollet följs av alla
parter samt att inga nya ozonnedbrytande ämnen släpps ut på marknaden.
Regeringen anser att Sverige även fortsättningsvis skall vara pådri-
vande i dessa frågor såväl inom EU som i det övriga internationella
arbetet. Därvid bör följande insatsområden prioriteras.
1. Sverige verkar för att stärka andra länders möjligheter att genomföra
nuvarande internationella avtal. Detta kan innebära stöd för att skapa
en fungerande lagstiftning för att avveckla ozonnedbrytande ämnen
samt stöd för att utöva tillsyn av existerande lagstiftning. Vidare
behövs kunskapsöverföring av teknik och alternativa metoder främst
inom ramen för Montrealprotokollets multilaterala fond.
67
2. Sverige verkar för att Montrealprotokollets multilaterala fond utnytt- Prop. 2000/01:130
jas på ett långsiktigt hållbart sätt. Bidrag ur fonden till projekt som
syftar till att ersätta CFC med HCFC bör därför upphöra eller kraftigt
reduceras.
3. Sverige verkar inom EU för att förhindra internationell smuggling av
ozonnedbrytande ämnen från länder som fortfarande har en produk-
tion av CFC etc.
4. Sverige verkar inom EU för en stegvis och snabbare avtrappning av
HCFC-produktionen i förhållande till redan tagna beslut för såväl
industriländer som utvecklingsländer. En stegvis avtrappning av kon-
sumtionen i utvecklingsländerna är ett viktigt inslag i arbetet för att
nå miljökvalitetsmålet.
5. Sverige verkar inom EU för en avtrappning av produktionen i
industriländerna av koltetraklorid och 1-1-1 trikloretan för använd-
ning i utvecklingsländer i linje med vad som beslutats för CFC vid
Montrealprotokollets elfte partsmöte.
6. Sverige verkar för att nya ozonnedbrytande ämnen kontrolleras inom
ramen för Montrealprotokollet samt att ett enklare förfaringssätt för
att lägga till nya ämnen i protokollet införs.
7. Sverige verkar inom Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) för att användningen av haloner inom flygsektorn skall
avvecklas i takt med att alternativ utvecklas.
8. Sverige verkar internationellt för att utsläppen av ozonnedbrytande
ämnen från höghöjdsflyg inte ökar.
Parallellt med att verka för internationella åtgärder bör emellertid Sverige
fortsätta arbetet med att eliminera användningen av ozonnedbrytande
ämnen och utsläppen av dessa ämnen från svenska källor. Eftersom
Sverige inte har någon produktion av ozonnedbrytande ämnen bör arbetet
inriktas mot användningen.
Den återstående användningen av ozonnedbrytande ämnen är i dag
endast en bråkdel av användningen på 1980-talet och tekniska alternativ
saknas för endast några få tillämpningsområden. Regeringen anser,
liksom kommittén, att den återstående användningen av ozonnedbrytande
ämnen bör kunna upphöra inom en generation och i de flesta fall redan
tidigare.
Även om användningen upphör kommer utsläppen av ozonnedbry-
tande ämnen att fortsätta så länge sådana ämnen som finns kvar i sam-
hället inte har tagits om hand på ett ansvarsfullt sätt. Åtgärder med sikte
på att avveckla användningen av ozonnedbrytande ämnen bör alltså
kompletteras med åtgärder för insamling och omhändertagande av mate-
rial och varor som innehåller dessa ämnen. För att miljökvalitetsmålet
Skyddande ozonskikt skall uppnås behöver enligt regeringens uppfattning
delmål sättas upp för utsläpp av ozonnedbrytande ämnen i Sverige.
Erfarenheterna från avvecklingen av användningen av ozonnedbry-
tande ämnen pekar tydligt på effektiviteten av lagstiftning kompletterad
med information till samhällets aktörer.
Information till olika nyckelgrupper har varit och är en viktig kompo-
nent i åtgärdsarbetet. Vidare har ekonomiska styrmedel, som t.ex.
dispensavgifter för användning av CFC, spelat en viss roll i avvecklings-
arbetet. Miljöbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1999, medger inte
68
dispensavgifter som ekonomiskt styrmedel men ger möjlighet att ta ut Prop. 2000/01:130
sanktionsavgifter.
För att miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt skall nås krävs forsk-
ning och utveckling om miljöeffekter av ozonnedbrytande ämnen och ny
teknik som ersätter och förhindrar utsläpp av skadliga ämnen.
Delmål (utsläpp av ozonnedbrytande ämnen)
Regeringen anser att det är viktigt att miljöpåverkan från den historiska
användningen av ozonnedbrytande ämnen minskas. Detta innebär att
uttjänta varor och produkter skall tas om hand för att de ozonnedbrytande
ämnena skall kunna destrueras. I detta sammanhang anser regeringen att
en tidsgräns bör sättas för när utsläppen skall ha upphört. Det finns dock
svårigheter med att fullständigt identifiera, samla in och destruera de
varor och produkter som innehåller ozonnedbrytande ämnen. Regeringen
föreslår mot den bakgrunden, i likhet med kommittén, att utsläppen av
ozonnedbrytande ämnen till största delen skall ha upphört till år 2010.
Utsläppen av ozonnedbrytande ämnen från kommunal verksamhet kan
minskas genom direkta åtgärder, t.ex. användning av köldmedier som
inte bryter ned ozonskiktet. Länsstyrelserna bör stödja kommunernas
arbete och samordna regionala aspekter.
Regeringen delar kommitténs bedömning att utsläpp från redan existe-
rande mängder ozonnedbrytande ämnen i samhället bör kunna minimeras
inom loppet av tio år genom att material och varor m.m. med sådana
ämnen omhändertas på ett effektivt sätt. Ozonnedbrytande ämnen före-
kommer främst i kylanläggningar som köldmedium och i isolering i
byggnader, fordon och i ljärrvärmenäten. Ozonnedbrytande ämnen som
samlas in på grund av att fortsatt användning är förbjuden är enligt
regeringens mening att betrakta som farligt avfall. Detta avfall kommer
förr eller senare att medföra utsläpp till atmosfären om det inte destrue-
ras. Om avfallet återvinns och säljs till någon annan del av världen för-
flyttar vi ett miljöproblem från en plats till en annan. Sverige bör inte
medverka till att förlänga tidsperioden för användning av ozonnedbry-
tande ämnen oavsett om det gäller nyproducerade ämnen eller återvunna
ämnen. En uttunning av ozonskiktet är ett globalt problem där effekten i
princip blir densamma oavsett var utsläppet sker.
Regeringen anser mot den bakgrunden att ett förtydligande av den
svenska lagstiftningen är nödvändig för att insamlade mängder av ozon-
nedbrytande ämnen skall destrueras på ett miljöriktigt sätt.
Regeringen överväger att införa en skyldighet för kommuner eller
producenter att vid avveckling omhänderta utrustning och produkter som
innehåller CFC, HCFC, halon och andra ozonnedbrytande ämnen på ett
miljöriktigt sätt. Som underlag för att bedöma omfattningen av ett sådant
krav behövs kompletterande information när det gäller kartläggning av
varor och produkter i samhället som kan innehålla ozonnedbrytande
ämnen. Regeringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket att utreda dessa
frågor ytterligare innan ett beslut kan fattas i frågan.
Delmålet om utsläpp av ozonnedbrytande ämnen är komplicerat att
följa upp. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att till-
sammans med berörda myndigheter och organisationer utveckla metodik
för sådan uppföljning. Det bör vara möjligt att följa upp mängden ozon-
69
nedbrytande ämnen som destruerats eller förts ut ur landet för destruktion Prop. 2000/01:130
i jämförelse med uppskattad mängd som använts.
En måluppfyllelse på nationell nivå behöver följas upp med mål och
åtgärdsstrategier på regional och lokal nivå. Dessa mål och åtgärdsstrate-
gier bör utarbetas i samråd mellan länsstyrelser, kommuner och andra
regionala och lokala aktörer. Viktiga uppgifter för länsstyrelser och
kommuner är information, rådgivning, tillsyn och uppföljning.
Sverige bör verka för att risken med ökat flyg i stratosfären med tradi-
tionellt flyg och överljudsflyg får ökad uppmärksamhet i internationella
organisationer som ICAO och FN:s klimatkonvention UNFCCC.
Miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt i ett generationsperspektiv
Regeringens beskrivning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv är utvecklad i förhållande till vad som redovisades i propositionen
1997/98:145 Svenska miljömål med avseende på användningen av ozon-
nedbrytande ämnen.
Regeringen anser, i likhet med kommittén, att det är viktigt att sätta en
tidsgräns för när användningen av ozonnedbrytande ämnen skall vara
avvecklad. Tidsgränsen en generation motiveras av att en begränsad
användning de närmaste decennierna kan behövas av säkerhetsskäl, t.ex.
som halonbrandsläckningsmedel i flygplan. Regeringen anser mot denna
bakgrund att användningen av ozonnedbrytande ämnen i Sverige skall
vara avvecklad inom loppet av en generation.
Från år 2002 gäller påfyllnadsstopp för HCFC i befintliga kylanlägg-
ningar i Sverige med undantag för nödvändig användning inom För-
svarsmakten. Regeringen anser dock att denna bestämmelse behöver
kompletteras med en tidpunkt då användningen i befintliga anläggningar
helt skall ha upphört. I sammanhanget bör eventuella särskilda behov för
att vidmakthålla effektiviteten hos Försvarsmaktens krigsförband beak-
tas. Regeringen har därför för avsikt att i förordningen (1995:636) om
ämnen som bryter ned ozonskiktet införa föreskrifter om användnings-
stopp för HCFC som arbetsmedium i befintliga anläggningar. Regler-
ingen bör kombineras med informationskampanjer genom Naturvårds-
verkets försorg.
Avveckling av ozonnedbrytande ämnen bör kunna följas upp årligen
genom statistik över användningen. Dessa uppgifter finns tillgängliga i
Kemikalieinspektionens produktregister och i Statistiska centralbyråns
statistik.
En måluppfyllelse på nationell nivå behöver följas upp med mål och
åtgärdsstrategier på regional och lokal nivå. Dessa mål och åtgärdsstrate-
gier bör utarbetas i samråd mellan länsstyrelser, kommuner och andra
regionala och lokala aktörer. Viktiga uppgifter för länsstyrelser och
kommuner är information, rådgivning, tillsyn och uppföljning.
Bruket av ozonnedbrytande ämnen i Sverige kan i stort sett upphöra
inom en generation. Sveriges bidrag till de globala utsläppen är dock för-
hållandevis små. Eftersom de nuvarande internationella avtalen tillåter
70
viss produktion, användning och utsläpp av reglerade ämnen återhämtas Prop. 2000/01:130
ozonskiktet långsamt. Möjligen kan halterna av klorbärande ozonned-
brytande ämnen vara åter på 1980 års nivå omkring år 2050. Den natur-
liga nivån kan nås tidigast om 100 år.
Ozonnedbrytande ämnen används i dag främst inom försvarssektom
där Försvarsmakten genomför en avvecklingsplan inom ramen för ordi-
narie verksamhet. Den civila användningen kan enligt kommittén
bedömas som förhållandevis låg eftersom 93 % av de civilt använda
ozonnedbrytande ämnena redan avvecklats under perioden 1988-1994.
Kostnaden för utsläppsminskningar kan inte uppskattas eftersom
mängden varor som är spridda i samhället och som kan innehålla ozon-
nedbrytande ämnen inte är känd. Som ett exempel kan nämnas att ett
miljömässigt riktigt omhändertagande och destruktion av CFC eller
HCFC från kylmöbler (kylskåp och frysar) ligger på 60 kronor per kilo-
gram. En kylmöbel innehåller ca 0,5 kilogram CFC eller HCFC, vilket
ger en kostnad på ca 30 kronor per kylmöbel. Om antalet kylmöbler är
10-15 miljoner blir den totala kostnaden för omhändertagandet 300-
450 miljoner kronor. Utslaget på tidsperioden 2001-2020 blir kostnaden
15-25 miljoner kronor per år. Omhändertagandet ger dock även andra
positiva effekter såsom fler arbetstillfällen.
Om målen skall nås måste konsumenter samt ansvariga inom närings-
liv och offentlig sektor fortsätta att återlämna kylmöbler och andra varor
som innehåller ozonnedbrytande ämnen för omhändertagande och
destruktion. Information om åtgärder för att skydda ozonskiktet ingår
som en naturlig del i Naturvårdsverkets verksamhet, varför denna kan
genomföras inom ramen för ordinarie verksamhet.
För det globala arbetet inom ramen för Montrealprotokollet har kvanti-
fieringar gjorts av kostnader och nytta av de åtgärder som hittills har
genomförts. Kostnaderna har uppskattats till 200 miljarder euro och
nyttan i minskade skador på fiske, jordbruk och material till ca
400 miljarder euro. Till detta kommer nytta för människan i form av
minskade sjukdomsfall. Det har uppskattats att ca 130 miljoner ytter-
ligare fall av hudcancer och 130 miljoner ytterligare fall av starr skulle
kunna undvikas om alla länder fullgjorde sina åtaganden enligt Montre-
alprotokollet. Generellt kan konstateras att åtgärder med syfte att skydda
ozonskiktet är samhällsekonomiskt mycket motiverade i ett globalt per-
spektiv.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 300 miljoner kronor under perioden
2001-2010. Regeringen bedömer att ingen ytterligare finansiering av
föreslagna åtgärder behövs i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för
delmålen (se vidare avsnitt 25).
71
Prop. 2000/01:130
Människors hälsa och den biologiska mångfalden skall skyddas mot
skadliga effekter av strålning i den yttre miljön.
1. År 2010 skall halterna i miljön av radioaktiva ämnen som släpps ut
från alla verksamheter vara så låga att människors hälsa och den
biologiska mångfalden skyddas. Det individuella dostillskottet till
allmänheten skall understiga 0,01 mSv per person och år från varje
enskild verksamhet.
2. År 2020 skall antalet årliga fall av hudcancer orsakade av solen
inte vara fler än år 2000.
3. Riskerna med elektromagnetiska fält skall kontinuerligt kartläggas
och nödvändiga åtgärder skall vidtas i takt med att sådana eventu-
ella risker identifieras.
Regeringens bedömning: Ett miljöövervakningsprogram för radio-
aktiva ämnen i miljön bör inrättas. Vidare bör forskningen inom
området radioekologi stärkas. Informationsinsatser riktade till allmän-
heten bör bedrivas för att öka kunskaperna om riskerna i samband
med UV-strålning. Kunskapsläget om elektromagnetiska fält bör för-
bättras genom forskning för att få underlag till nödvändiga insatser.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med delmål beträffande
nivåer för radon i inomhusmiljön.
Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö bör i ett generationsperspektiv
enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Stråldoser begränsas så långt det är rimligt möjligt.
• Den högsta sammanlagda årliga effektiva stråldosen som individer
ur allmänheten får utsättas för från verksamheter med strålning
överstiger inte 1 millisievert (mSv) per person under ett år.
• Allvarliga tillbud och haverier i kärntekniska anläggningar före-
byggs. Spridning av radioaktiva ämnen till omgivningen förhind-
ras eller begränsas om ett haveri skulle inträffa.
• Effekterna av UV-strålning begränsas så långt som möjligt.
• Riskerna med elektromagnetiska fält kartläggs så långt som
möjligt och nödvändiga åtgärder vidtas i takt med att eventuella
risker identifieras.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser stöder förslagen i stort.
Dock finns invändningar mot ambitionsnivåerna. Vissa instanser vill gå
längre medan andra anser att de föreslagna delmålen är orealistiska.
72
Barsebäck AB, Forsmarks kraftgrupp AB, Ringhals AB m.fl. anser att Prop. 2000/01:130
en gräns på 0,01 mSv per år för det individuella dostillskottet från kärn-
kraften inte är möjlig att uppnå.
Flera remissinstanser stöder förslaget om att inrätta ett miljöövervak-
ningsprogram för radioaktiva ämnen i miljön.
Flera remissinstanser har välkomnat att även icke-joniserande strålning
skall omfattas av miljökvalitetsmålet. Några remissinstanser, t.ex. Före-
ningen för El- och Bildskärmsskadade (FEB), vill dock gå längre på detta
område med att vidta kraftiga åtgärder.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö-. Exponering för
joniserande strålning är ett allvarligt hot mot människors hälsa eftersom
den innebär en ökad risk för cancer och ärftliga skador.
Människan och hennes miljö har alltid utsatts för naturligt förekom-
mande strålning. Denna s.k. bakgrundsstrålning härrör från radioaktiva
ämnen i marken och den egna kroppen samt från kosmisk strålning från
rymden och motsvarar i genomsnitt ca 1 mSv per person under ett år.
Allmänheten erhåller även stråldoser från radon i byggnader på i genom-
snitt ca 2 mSv per person under ett år. Till detta kommer doser från av
människan producerade radioaktiva ämnen eller andra strålkällor som i
genomsnitt bidrar med ca 1 mSv per år. Den dominerande andelen av
denna dos erhålls från medicinska undersökningar eller behandlingar.
Sedan radioaktiviteten och röntgenstrålningen upptäcktes i slutet av
1800-talet har människan genom olika verksamheter producerat och
spridit artificiella radioaktiva ämnen till omgivningen. Störst spridning
av sådana ämnen har åstadkommits genom kärnvapenproven i atmos-
fären under 1950- och 1960-talen och genom Tjemobylolyckan år 1986.
Denna gav i Sverige ett tillfälligt dosbidrag de första åren efter olyckan
på 0,1 mSv i genomsnitt per år.
Användningen av radioaktiva ämnen och joniserande strålning har haft
mycket stor betydelse inom sjukvården, forskningen och industrin.
Redan i början av 1900-talet uppmärksammades dock riskerna med
joniserande strålning, vilket bl.a. på svenskt initiativ ledde till att en
internationell strålskyddskommission bildades år 1928. Denna kommis-
sion, numera benämnd International Commission on Radiation Protec-
tion (ICRP), har som sin viktigaste uppgift att utfärda rekommendationer
om strålskydd. Dessa rekommendationer ligger till grund för i stort sett
all strålskyddsreglering i världen. I Sverige har Statens strålskyddsinstitut
(SSI), som är tillsynsmyndighet enligt strålskyddslagen (1988:220),
länge baserat sina föreskrifter på ICRP:s rekommendationer.
Enligt SSI:s föreskrifter skall den sammanlagda exponeringen av indi-
vider ur allmänheten (hit räknas inte patienter som genomgår medicinsk
undersökning eller behandling) från alla slag av mänsklig verksamhet
med joniserande strålning understiga 1 mSv per år. Varje enskild verk-
samhet får därför bara bidra till att fylla en bråkdel av gränsvärdet. För
kärnkraftverken uppgår denna bråkdel till högst 0,1 mSv.
Inom EU bedrivs på grundval av Euratomfördraget ett omfattande
arbete med att harmonisera och förstärka normarbetet inom strålskyddet.
Också EU:s bestämmelser på området, främst det s.k. BSS-direktivet
(Rådets direktiv 96/29/Euratom om fastställandet av grundläggande
säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot
de faror som uppstår till följd av joniserande strålning), grundas på
73
ICRP.s rekommendationer. Direktivet har genomförts i Sverige genom Prop. 2000/01:130
ändringar i strålskyddslagen och i SSI:s föreskrifter.
Strålskyddet har traditionellt fokuserats på skydd av människor. I dag
finns en ambition, både nationellt och internationellt, att utvidga strål-
skyddet till att omfatta såväl människors hälsa som miljön och eko-
systemet.
Under senare tid har ökad uppmärksamhet riktats mot riskerna med
icke-joniserande strålning som t.ex. UV-strålning och elektromagnetiska
fält (EMF). UV-strålning innebär framför allt risk för hudcancer. Vad
beträffar EMF skiljer man mellan lågfrekventa och högfrekventa fält då
de har olika fysikaliska egenskaper. Det första avser elektromagnetiska
fält från t.ex. högspänningsledare och bildskärmar och det senare elektro-
magnetiska fält från t.ex. mobiltelefonsändare.
Miljömålskommittén har även föreslagit ett delmål angående radon-
halter inomhus. En särskild utredare, Radonutredningen 2000, har nyli-
gen i betänkandet Radon - Förslag till statliga insatser mot radon med
faktasamlingen Radon - Fakta och lägesrapport om radon (SOU 2001:7)
lagt fram förslag om ändamålsenliga och effektiva åtgärder som inom
rimlig tid kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden. Reger-
ingen avser att i annat sammanhang återkomma till riksdagen med för-
slag på delmål som rör problemen med radon.
Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö grundas i högre grad än övriga
miljökvalitetsmål på internationellt godtagna normer. Såvitt avser utsläpp
av radioaktiva ämnen från kämkraftsindustrin nås målet av de flesta
anläggningarna redan i dag. Uppgiften blir därför att se till att även andra
verksamheter lever upp till de höga miljökraven när det gäller jonise-
rande strålning och att dessa krav kan tillgodoses även i framtiden. Enligt
regeringens uppfattning är kommitténs förslag till delmål väl ägnade för
detta syfte. Förslagen innebär att ambitionen för strålskyddet förtydligas
och att miljökvalitetsmålet även omfattar icke-joniserande strålning
såsom elektromagnetiska fält och UV-strålning.
Delmål 1 (utsläpp av radioaktiva ämnen)
Kommitténs förslag innebär att det individuella dostillskottet till allmän-
heten från vaije enskild verksamhet skall understiga 0,01 mSv per person
och år, jämfört med nuvarande gräns på 0,1 mSv. Enligt regeringens upp-
fattning är en sådan höjning av ambitionsnivån för strålskyddet önskvärd
och möjlig att uppnå i ett tioårsperspektiv. SSI anser att de flesta kärn-
tekniska anläggningarna redan i dag skulle uppfylla ett sådant krav.
Kommittén har angett som förutsättning för att delmålet skall kunna
nås att det utarbetas ett sammanhållet miljöövervakningsprogram avse-
ende radioaktiva ämnen i miljön. Regeringen delar kommitténs uppfatt-
ning.
I syfte att skapa ett sådant miljöövervakningsprogram för radioaktiva
ämnen har SSI:s anslag för budgetåret 2001 förstärkts med 2 miljoner
kronor (prop. 2000/01:1 utg.omr. 20 s. 39, bet 2000/01:MJU1, rskr
74
2000/01:85). Dessa miljöövervakningsinsatser syftar bl.a. till att följa Prop. 2000/01:130
förändringar av halten av radioaktiva ämnen i miljön över tiden.
Det finns en stark koppling mellan forskningen inom radioekologi och
miljöövervakning av radioaktiva ämnen. Därför bedömer regeringen att
denna forskning och forskningen inom området strålningsbiologi är
mycket viktig för att upprätthålla en hög kompetens på området. Reger-
ingen har i propositionen 2000/01:3 Forskning och förnyelse påtalat
forskningsrådens ansvar för finansieringen av den grundläggande strål-
skyddsforskningen. SSI har i regleringsbrevet för år 2001 fått i uppdrag
att ha ett samordningsansvar på detta område.
En fortsatt hög säkerhet vid de svenska kärnkraftverken är en självklar
förutsättning för att delmålet skall kunna nås. Ansvaret för säkerheten
ligger i första hand på reaktorinnehavama. Det är dock en viktig uppgift
för de närmast berörda myndigheterna, dvs. SSI och Statens kärnkraft-
inspektion (SKI), att se till att strålskydds- och säkerhetsarbetet vid
anläggningarna även fortsättningsvis bedrivs med kraft. Det är också
viktigt att den nationella beredskapen i samband med en kärnteknisk
olycka ständigt förbättras.
För att klargöra hur förutsättningarna för säkerhets- och strålskydds-
arbetet vid de svenska kärnkraftverken påverkas av bl.a. avregleringen på
elmarknaden och den planerade avvecklingen av kärnkraften avser
regeringen att göra en översyn av reaktorsäkerheten.
Enligt Miljömålskommittén är en viktig åtgärd för att minimera strål-
doserna att produktionen av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall
minskar genom att kärnkraften avvecklas. I 1997 års energipolitiska
beslut framhålls att stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om
hälsa och miljö vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärn-
kraften skall ersättas med energieffektivisering av elanvändning, kon-
vertering till fömybara energislag samt miljömässigt acceptabel el-
produktionsteknik. En sådan inriktning har betydelse för att nå delmål
l.En av de stora utmaningarna för vår generation är att ta hand om det
använda kärnbränslet och annat radioaktivt avfall från de svenska kärn-
kraftverken. För närvarande arbetar Svensk Kämbränslehantering AB
(SKB) på uppdrag av reaktorinnehavama med att ta fram en säker metod
och att hitta en lämplig plats för slutförvaring av det använda kärn-
bränslet. SKB har nyligen presenterat sina planer för vidare platsunder-
sökningar i tre kommuner. SKI och SSI är de viktigaste gransknings-
myndighetema i detta arbete. Det är av stor vikt att myndigheterna kan
uppfylla sina skyldigheter i platsvalsprocessen. Förutom den granskning
som görs av myndigheterna utförs ett viktigt och demokratiskt väl för-
ankrat granskningsarbete i de kommuner som deltar i processen. Om det
uppkommer behov av specifika insatser i slutförvarsfrågan bedömer
regeringen att sådana insatser kan finansieras med medel från Käm-
avfallsfonden.
En erfarenhet av Tjemobylolyckan var att radioaktiva ämnen kan
transporteras långa sträckor. Därför är det av stor vikt att den svenska
beredskapen i händelse av en olycka i Sveriges närhet förblir hög. Samti-
digt är det väsentligt att Sverige verkar för att kärnkraftverken i Sveriges
omgivning har en så hög säkerhet som möjligt. Regeringen bedömer
därför att det behövs fortsatta insatser för att minska risken för olyckor i
kärnkraftverken i Central- och Östeuropa. Vid sidan av de framgångsrika
75
bilaterala insatserna genom SKI och SSI bidrar Sverige även till inter- Prop. 2000/01:130
nationella insatser genom Europeiska utvecklingsbankens (EBRD)
fonder. Dessa är Tjemobylfonden (CSF) som har till uppgift att säker-
ställa en sarkofag över den havererade reaktorn, kämsäkerhetsfonden
(NSA) som bidrar till säkerhetshöjande insatser vid kärnkraftverk i
Central- och Östeuropa samt fonden för avveckling av kärnkraftverket i
Ignalina i Litauen (IDSF). Insatserna finansieras över utgiftsområde 7
Internationellt bistånd (samarbete med Central- och Östeuropa). I för-
handlingarna inför EU-utvidgningen ställs krav på säkerheten vid de
kärntekniska anläggningarna i kandidatländerna. Dessa krav går i stort ut
på att reaktorerna skall uppgraderas till lika hög säkerhetsnivå som
reaktorerna inom EU. De reaktorer som inte går att uppgradera skall
stängas. Programmets mål är att minska sannolikheten för att en käm-
kraftolycka skall inträffa vid något av kärnkraftverken i samarbets-
området, att sätta in sådana åtgärder att uppenbara säkerhetsrisker undan-
röjs i de reaktorer som av energibalansskäl inte omedelbart kan stängas
samt att stärka de oberoende säkerhetsmyndighetema. Vad avser använt
kärnbränsle och radioaktivt avfall är målet att avfallet skall tas om hand,
mellanlagras och slutförvaras på ett från säkerhets- och miljösynpunkt
acceptabelt sätt. På detta område riktar Sverige särskild uppmärksamhet
mot det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet i nordvästra
Ryssland. Regeringen anser att det är viktigt att det svenska samarbets-
programmet kan fortsätta tills målen uppnåtts och har därför lämnat för-
slag på det fortsatta arbetet fr.o.m. år 2002 i propositionen 2000/01:119
Europa i omvandling - Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa. Tillräckliga styrmedel för att nå delmål 1 finns i dag i form av
lagstiftning och myndighetsföreskrifter.
Delmål 2 (hudcancer orsakad av solen)
Antalet hudcancerfall har ökat kraftigt sedan 1960-talet. I dag är antalet
dödsfall 300 400 per år med en ökningstakt på ca 50 fall per år. Dessa
cancerformer är framför allt relaterade till UV-strålning från solen. För-
ändrade solvanor anses vara huvudskälet till denna ökning. Enligt SSI är
kostnaden för insatser relativt låg per räddat liv. Regeringen bedömer att
den viktigaste åtgärden är att öka allmänhetens kunskaper om riskerna i
samband med UV-strålning. SSI och andra expertmyndigheter bör därför
ha ansvar för att sammanställa information om riskerna med solbad och
hur allmänheten kan skydda sig mot sådana risker samt att se till att
denna information sprids till kommuner, landsting och andra aktörer
inom folkhälsoområdet. I detta arbete bör även de risker som kan rela-
teras till uttunningen av ozonskiktet beaktas. Erfarenheter från södra
halvklotet bör tas tillvara såväl vad gäller information, förebyggande
arbete som hälsokontroller. I allt förebyggande arbete bör barns känslig-
het och utsatthet för UV-strålning uppmärksammas särskilt.
Delmål 3 (risker med elektromagnetiska fält)
Riskerna med elektromagnetiska fält är otillräckligt utredda. Även om
det i dag inte finns vetenskapligt stöd för att hälsoeffekter skulle upp-
komma vid exponeringsnivåer under rekommenderade gränsvärden finns
76
det anledning att ta denna fråga på stort allvar. Antalet mobiltelefoni- Prop. 2000/01:130
sändare har ökat kraftigt under senare år och förväntas fortsätta öka även
framöver. Regeringen anser därför att ytterligare forskningsinsatser inom
området är nödvändiga för att klargöra sambandet mellan exponering och
hälsorisker. Regeringen har i propositionen 2000/01:3 Forskning och
förnyelse påtalat vikten av denna fråga. SSI har i regleringsbrevet för år
2001 fått ett samordningsansvar inom detta område. Kostnaderna för
forskningen belastar statsbudgeten via forskningsråden. Regeringen har
även givit Boverket i uppdrag att tillsammans med berörda myndigheter
belysa vilken inverkan en utbyggnad av mobiltelenätet kan få för bl.a.
intressen som skall tillgodoses enligt miljöbalken och plan- och bygg-
lagen. Myndigheterna skall också belysa bl.a. vilka samordningsmöjlig-
heter och samordningsproblem som kan aktualiseras.
Miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv är de tre första punkterna oförändrade i förhållande till vad som redo-
visades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål. Lydelsen av den
andra punkten har dock modifierats något i syfte att klargöra att den
angivna högsta stråldosen skall gälla för varje individ ur allmänheten.
Den fjärde och femte punkten är kompletteringar som har föreslagits av
Miljömålskommittén men formulerats om något.
Det föreslagna delmålet för radioaktiva utsläpp från mänskliga verksam-
heter innebär en kraftig minskning under dagens låga nivåer. Genom det
nya miljöövervakningsprogrammet hos SSI kommer dessutom kontrollen
av utsläppen att skärpas och kunskapen om hur radioaktiva ämnen anri-
kas i miljön att förbättras. Programmet ger också möjlighet till en konti-
nuerlig uppföljning av delmålet.
De flesta kärntekniska anläggningar i Sverige klarar redan i dag de
låga utsläppsnivåer som delmålet innebär. För övriga anläggningar inne-
bär förslaget ökade krav på utsläppskontroll. Genom att använda bästa
möjliga teknik bör även dessa anläggningar kunna klara kraven. Detta
kan innebära vissa kostnader för anläggningsinnehavama. För anlägg-
ningar utanför det kärntekniska området är kunskapen ännu otillräcklig
om hur stort problemet är. Antalet anläggningar som skulle behöva vidta
åtgärder bedöms ändå som relativt litet. Förslaget om delmål för
hudcancer orsakad av UV-strålning innebär ett behov av stöd till centrala
och lokala myndigheter för att bedriva informationsinsatser. Kostnaden
per räddat liv har beräknats av SSI till ca 600 000 kronor, vilket i andra
sammanhang är en mycket låg kostnad. Effekterna av UV-målet kommer
inte att kunna konstateras förrän om 10-20 år, vilket är den tid det tar
mellan exponering och konstaterad hudcancer. Att följa upp målet på
kortare tid kan göras enbart genom studier av hur solvanor har föränd-
rats.
Det föreslagna delmålet för risker med elektromagnetiska fält är ett
kunskapsmål och innebär kostnader för staten genom forskningsråden.
77
Delmålet följs upp genom att sammanställa de nationella och interna- Prop. 2000/01:130
tionella forskningsresultaten. Senast har Rådet för arbetslivsforskning
gjort en sådan sammanställning (Elkänslighet och hälsorisker av elek-
tromagnetiska fält) som rapporterades till regeringen den 1 december
2000.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 700 miljoner kronor under perioden
2001-2010. För innevarande år beräknar regeringen att göra vissa
omprioriteringar av resurser inom 2001 års utgiftsram. Regeringen
bedömer att ingen ytterligare finansiering av föreslagna åtgärder behövs i
jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se vidare avsnitt 25).
78
Prop. 2000/01:130
Haltema av gödande ämnen i mark och vatten skall inte ha någon negativ
inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald
eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Senast år 2009 skall det finnas åtgärdsprogram enligt EG:s
ramdirektiv för vatten som anger hur God ekologisk status skall
nås för sjöar och vattendrag samt för kustvatten.
2. Fram till år 2010 skall de svenska vattenburna utsläppen av
fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag
och kustvatten ha minskat kontinuerligt från 1995 års nivå.
3. Senast år 2010 skall de svenska vattenburna utsläppen av kväve
från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha
minskat med minst 30 % från 1995 års nivå till 38 500 ton.
4. Senast år 2010 skall utsläppen av ammoniak i Sverige ha minskat
med minst 15 % från 1995 års nivå till 51 700 ton.
5. Senast år 2010 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha
minskat till 148 000 ton.
Regeringens bedömning: De föreslagna delmålen förutsätter
kraftfulla insatser bl.a. inom jordbrukssektorn och av kommunerna.
Behovet av effektivare styrmedel kommer att övervägas, bl.a. vid en
översyn av skatten på handelsgödsel. Regeringen avser att återkomma
med ett kvantitativt och tidsbestämt delmål för fosfor senast år 2005.
Med föreslagna delmål 3 och 4 kommer det att bli svårt att nå
generationsmålet. I framtiden kan det behövas ytterligare ekonomiska
medel för åtgärder inom ramen för landsbygdsförordningen för att
detta skall nås. Därför avser regeringen att återkomma med nya
delmål i samband med förändringen av landsbygdsförordningen om så
är möjligt. Även andra åtgärder kan bli aktuella.
Miljökvalitetsmålet Ingen övergödning bör i ett
generationsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a.
följande:
• Belastningen av näringsämnen får inte ha någon negativ inverkan
på människors hälsa eller försämra förutsättningarna för biologisk
mångfald.
• Nedfallet av luftbuma kväveföreningar överskrider inte den
kritiska belastningen för övergödning av mark och vatten
någonstans i Sverige.
• Grundvatten bidrar inte till ökad övergödning av ytvatten.
79
• Sjöar och vattendrag i skogs- och fjällandskap har ett naturligt
näringstillstånd.
• Sjöar och vattendrag i odlingslandskap har ett naturligt tillstånd,
vilket högst kan vara näringsrikt eller måttligt näringsrikt.
• Näringsförhållandena i kust och hav motsvarar i stort det tillstånd
som rådde under 1940-talet och tillförsel av näringsämnen till
havet orsakar inte någon övergödning.
• Sjöar och vattendrag har God ekologisk status enligt definitionen i
EG:s ramdirektiv för vatten.
• Svenska kustvatten har God ekologisk status enligt definitionen i
EG:s ramdirektiv för vatten.
• Skogsmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den
naturliga artsammansättningen.
• Jordbruksmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara
den naturliga artsammansättningen.
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning. Kommitténs förslag till delmål
beträffande de svenska vattenburna utsläppen av kväveföreningar från
mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav innebär dock en
minskning med endast 25 % till år 2010. Delmål 4 har också förändrats i
och med att ambitionsnivån har höjts jämfört med kommitténs förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen
erinran mot inriktningen av kommitténs förslag.
Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Kalmar och Skåne län, Lunds
kommun samt Naturskyddsföreningen påpekar att ambitionsnivåerna för
kvävereduktion måste höjas för att åtgärda övergödningen och för att
Sverige skall uppfylla sina internationella åtaganden. Kalmar kommun
anser att kommitténs förslag är realistiska, medan Skogs- och
Jordbruksforskningsrådet (SJFR) hävdar motsatsen. Naturvårdsverket
anser att en reduktion av de vattenburna utsläppen av kväve med 30 %
till år 2010 är realistisk. Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna och
Miljöförbundet Jordens Vänner anser att förslaget om ammoniakutsläpp
är otillräckligt och pekar på att Jordbruksverket redovisat att det finns
potential att minska utsläppen ännu mer. SJFR, Länsstyrelsen i Kalmar
län, Sveriges lantbruksuniversitet och Kalmar kommun understryker att
de åtgärder som hittills vidtagits inte givit effekt i sjunkande
föroreningshalter. Västra Götalands regionförbund, Sundsvall Vatten AB,
Stockholms stad, Vatten- och Avloppsreningsverken och
Kommunförbundet anser att åtgärder måste vidtas mot det diffusa
näringsläckaget från jord- och skogsbruket. Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF) motsätter sig att skatten på handelsgödsel bibehålls och
förespråkar ett system med växtnäringsbalanser. Vid regeringens
remissmöte för ungdomar ansåg deltagarna att skatterna på
handelsgödsel måste höjas och att det är viktigt att genom skatter och
information underlätta för konsumenterna att göra miljövänliga val. Flera
länsstyrelser, Ekologiska lantbrukare och Kontrollföreningen för
ekologisk odling (KRAV) pekar på att djurtätheten är avgörande för om
jordbruksnäringen skall kunna reducera växtnäringsläckaget och
efterlyser möjligheten att rikta åtgärder för att balansera denna. SJFR
anser att animalisk och vegetabilisk produktion bör särbehandlas och
Prop. 2000/01:130
80
påpekar att denitrifikationen måste öka. Flera instanser, bl.a. Prop. 2000/01:130
Länsstyrelsen i Kalmar län, Lunds kommun och Världsnaturfonden,
anser att betydelsen av fler våtmarker bör framhävas och efterlyser
möjligheten att styra anläggandet till områden där våtmarkerna är
effektivast som närsaltfälla.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Ingen övergödning-
Övergödningen drabbar mark, sjöar och vattendrag och hav. Orsaken är
utsläpp av fosfor- och kväveföreningar från mänsklig verksamhet.
Effekter av övergödning är bl.a. utarmning av den biologiska mångfalden
såväl på land som i sötvatten och i havet, igenväxning av sjöar och
vattendrag samt utbredning av grönalgsmattor, algblomning och
bottendöd i havet. Kväveföreningar når även grundvattnet och ger ökade
halter av nitrat i brunnar och grundvattentäkter. Hälsovådliga nitrathalter
förekommer i områden med intensivt jordbruk. Övergödningen har
negativ inverkan på förutsättningarna för bad, turism och friluftsliv. Den
drabbar även fiskenäringen genom att reproduktionsmöjlighetema för
fisk försämras.
Jordbruket är den största svenska källan till kväveutsläpp som belastar
havet. Jordbruket bidrar även med betydande fosforutsläpp. Avlopp och
avloppsreningsverk står för ungefär en tredjedel av kvävebelastningen på
havet och för nära hälften av fosforutsläppen till vatten. En betydande del
av fosforutsläppen men en mindre del av kväveutsläppen kommer från
avlopp utanför tätorter, där det finns omkring en halv miljon småhus och
en halv miljon fritidshus som inte är anslutna till kommunala
avloppsreningsverk. Lokalt kan även fiskodlingar bidra kraftigt till
övergödningen.
Nedfallet av luftbuma kväveföreningar är den största källan till
övergödning av mark och bidrar med ca 14 % av kvävebelastningen på
havet. Kvävenedfallet i Sverige orsakas främst av trafik och
energianvändning. Det härstammar särskilt i södra Sverige till stor del
från utländska källor. Den kritiska belastningsgränsen för övergödning av
mark överskrids i dag i hela södra Sverige, vilket medför att
kväveföreningar anrikas i marken. Kvävegynnade växter ökar på
bekostnad av arter som är anpassade till näringsfattiga miljöer, såväl i
skogslandskapet som i ängs- och hagmarker. Detta ger negativa effekter
på den biologiska mångfalden och kan medföra ökade kostnader för
skogsföryngring. Den successivt ökande kvävemängden i marken medför
också risk för kvävemättnad och ökat läckage till sjöar och vattendrag
och slutligen till havet.
Stora mängder kväve och fosfor har lagrats i mark och sediment under
åtskilliga decennier. Även om åtgärder sätts in som minskar tillförseln av
närsalter kommer det att ta mycket lång tid innan miljötillståndet
återställts till acceptabel nivå.
Enligt en överenskommelse vid den andra Nordsjökonferensen år 1987
skall tillförseln av kväveföreningar till Östersjön och Västerhavet minska
med 50 % under perioden 1985-1995. Detta mål har slagits fast genom
beslut inom ramen för Oslo- och Pariskonventionen för skydd av
Nordostatlanten (OSPAR). I Helsingforskommissionen för skydd av
Östersjön (HELCOM) har Sverige åtagit sig att minska den mänskligt
orsakade kvävebelastningen på Östersjön söder om Ålands hav med
50 % under perioden 1985-2005, vilket motsvarar en minskning med
81
40% från år 1995. Rapporteringen år 2000 från HELCOM visar att Prop. 2000/01:130
Sverige och Finland är de stater som har längst kvar för att uppfylla
åtagandet. Estland och Lettland har nått målet.
EG:s ramdirektiv 2000/60/EG för vatten, (EGT L 327, 22.12.2000, s.l,
Celex 32000L0060) anger att medlemsländernas samtliga vattenområden
skall uppfylla normerna för God ekologisk status senast 15 år efter
ikraftträdandet, dvs. år 2015. Bland övriga bestämmelser på EU-nivå
som berör miljökvalitetsmålet kan nämnas direktivet 91/271/EEG om
rening av avloppsvatten (EGT L 135, 30.05.1991, s. 40, Celex
31991L0271) och nitratdirektivet 91/676/EEG (EGT L 375, 31.12.1991,
s. 1, Celex 31991L0676).
Miljöbalkens styrmedel har stor betydelse för att uppnå
miljökvalitetsmålet Ingen övergödning. Detta gäller särskilt miljö-
kvalitetsnormerna och förbättrade möjligheter att ompröva tidigare
tillstånd. Kommunerna har möjlighet att motverka övergödning genom
översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10). Inom ramen för jordbrukets miljö- och
landsbygdsprogram, som har redovisats i regeringens skrivelse
1999/2000:14 En hållbar utveckling av landsbygden, m.m. lämnas
ersättning till åtgärder inom jordbruket som bidrar till att minska
växtnäringsförlustema. Åtgärder som motverkar övergödningen ingår
också i de lokala investeringsprogrammen för ekologisk hållbarhet.
Andra ekonomiska styrmedel för att motverka övergödningen är
kväveoxidavgiftema och skatten på handelsgödsel.
I samband med riksdagens beslut år 1999 om en ny struktur i arbetet
med miljömål fastställdes miljökvalitetsmålet Ingen övergödning (prop.
1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Tidigare mål
skulle i möjligaste mån ersättas eller införlivas i den nya strukturen. Det
förutsattes att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till
delmål avseende bl.a. tillförsel av näringsämnen och skydd av
vattentäkter.
Regeringen ansluter sig i huvudsak till kommitténs förslag till delmål,
med vissa justeringar i enlighet med synpunkter från remissinstanserna.
Regeringen bedömer dock att kommitténs förslag till åtgärder kommer
att minska utsläppen av vattenburet kväve med ytterligare 5 % så att den
totala minskningen blir 30 %. Ambitionsnivån för delmål 4 (minskade
utsläpp av ammoniak) har höjts. Delmålet för utsläpp av kväveoxider till
luft har anpassats till det kommande EG-direktivet om nationella
utsläppstak för försurande ämnen. Denna fråga behandlas även under
miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (avsnitt 8). Skydd av
vattentäkter behandlas under miljökvalitetsmålet Grundvatten av god
kvalitet (avsnitt 14).
Eftersom det är mycket komplicerat att göra rättvisande mätningar av
föroreningar från diffusa källor är delmålen kvantifierade och tidsatta
utifrån modellberäkningar, grundade på dagens tillgängliga kunskap,
underlag och beräkningsmetoder.
Det kan diskuteras vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva för att
minska tillförseln av växtnäringsämnen till havet och i vilka länder
82
åtgärderna helst bör vidtas. Tillgängliga studier visar att bilden är Prop. 2000/01:130
komplex. Inte i något land runt Östersjön är kostnaderna för åtgärderna
genomgående lägre än i något annat land. För flera åtgärder gäller att
kostnaderna är lägre i Sverige än i genomsnittet av länder och för
kustnära vatten har också de svenska utsläppen störst betydelse.
Jordbruket bidrar med 45 % av den svenska kvävebelastning på havet
som orsakas av människan, medan avlopp och reningsverk bidrar med
33 %, nedfall av luftbuma kväveföreningar med 14 %, och övrigt med
8 %. Nedfallet av kväveföreningar är dock till stor del orsakat av utsläpp
utanför Sverige. Regeringen avser därför att även fortsättningsvis vara
pådrivande i internationella sammanhang för att minska övergödningen
av Östersjön och Västerhavet.
Bland de åtgärder som regeringen bedömer vara nödvändiga för att
uppnå delmålen finns den pågående utbyggnaden av kustnära
avloppsreningsverk mellan Strömstad och Norrtälje. Avloppslednings-
systemen måste också förbättras för att minska inläckage av vatten som
orsakar bräddning av obehandlat avloppsvatten i reningsverken.
Kvävereduktion och våtmarker kan komplettera dagens reningsverk för
att förhindra att kväve når sjöar och hav. Enskilda avlopp behöver
förbättras med infiltration, markbäddar eller separerande system. Även
här bör ny teknik där näringsämnen tas upp av växter ges ökade
möjligheter. Av de omkring en miljon enskilda avloppen anses 50-60 %
inte uppfylla miljöbalkens krav. Tillsynen enligt miljöbalken av enskilda
avlopp måste därför öka och föreskrifterna för nyanläggning
moderniseras. Ansvaret för dessa frågor vilar i huvudsak på
kommunerna. Med stöd av de lokala investeringsprogrammen arbetar
flera kommuner med att skapa lokala lösningar för omhändertagande av
dagvatten.
Inom jordbruket har vissa åtgärder vidtagits för att minska
punktutsläpp av fosforföreningar från bl.a. mjölkrum, avlopp och
läckande gödselvårdsanläggningar. Visst åtgärdsbehov återstår dock.
Huvuddelen av jordbrukets utsläpp utgörs dock av s.k. diffusa utsläpp av
kväve och fosfor från jordbruksmarken. Inom ramen för Miljö- och
landsbygdsprogrammet lämnas ersättning för vissa åtgärder som minskar
läckaget från jordbruksmark. Jordbruksverket bedriver också försöks-
och utvecklingsverksamhet för att finna metoder som ger mindre
växtnäringsförluster. Jordbruksverket ser för närvarande över
djurtäthetsbestämmelsema i syfte att minska näringstillförseln till
jordbruksmark. Regeringen har i budgetpropositionen 2001 (prop.
2000/01:1 finansplanen s. 36 och 225-234) redovisat att den avser att se
över skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel med syfte att
förbättra deras effektivitet som miljöstyrmedel. Regeringen kommer
därför under året att tillsätta en utredning som bl.a. skall se över hur
skatterna kan fungera som effektivare styrmedel på miljöområdet utan att
kraven på kostnadseffektivitet eftersätts.
Dagens jordbrukspolitik inom EU har medfört en ökad miljöbelastning
bl.a. genom läckage av växtnäringsämnen till omgivande miljö. Ett
miljöanpassat jordbruk med minskad intensitet skulle minska läckaget av
gödande ämnen. Det är därför av största vikt för att nå generationsmålet
att EU:s jordbrukspolitik reformeras för att skapa ett långsiktigt hållbart
83
jordbruk, som bevarar och främjar biologisk mångfald. Detta behandlas Prop. 2000/01:130
också under Ett rikt odlingslandskap (avsnitt 18).
Industriutsläppen härrör främst från massa- och pappersindustri, jäm-
och stålindustri, kemisk industri och livsmedelsindustri. Utsläppen
minskar i takt med att företagen moderniserar sina anläggningar och
inför nya tekniska lösningar. Naturvårdsverket följer denna utveckling
och har tillsammans med länsstyrelserna ansvar för att initiera
omprövning av tillstånd enligt miljöbalken i de fall en miljökvalitetsnorm
överträds eller väsentliga förbättringar kan uppnås genom ny teknik.
Regeringen har i en forskningspolitisk propositionen 2000/2001:3
Forskning och förnyelse betonat behovet av forskning som underlag för
att nå miljökvalitetsmålen. Myndigheter som kan finansiera denna
forskning är bl.a. Naturvårdsverket och Forskningsrådet för miljö, areella
näringar och samhällsbyggande (Formas). Sådan forskning kan förbättra
kunskapen om vilka åtgärder som har störst betydelse och är mest
kostnadseffektiva för att nå miljökvalitetsmålen. Försöks- och
utvecklingsverksamhet är också en viktig förutsättning för att
miljökvalitetsmålen skall nås. Även denna form av insatser bör enligt
regeringens bedömning i vissa fall kunna finansieras inom ramen för de
medel som avsatts för forskning.
Delmål 1 (åtgärdsprogram för sjöar, vattendrag och kustvatten)
Förslaget överensstämmer med EG:s ramdirektiv för vatten som anger att
medlemsländerna skall utarbeta åtgärdsprogram senast år 2009.
Åtgärdsprogrammet skall innehålla samtliga de åtgärder som är
nödvändiga för att uppnå den miljökvalitet och de normer som anges i
direktivet. Vidare skall det finnas en beskrivning av hur nationella lagar
och förordningar kommer att bidra till målets uppfyllelse. En utförligare
beskrivning av ramdirektivet finns under miljökvalitetsmålet Levande
sjöar och vattendrag (avsnitt 13).
Delmål 2 (minskade utsläpp av fosforföreningar)
Det är i dag inte möjligt att avgöra hur mycket tillförseln av
fosforföreningar till sjöar, vattendrag och kustvatten kan minskas, bl.a.
beroende på att tidigare utsläpp lagrats i mark och sjöbottnar och där
fortsätter att läcka. I enlighet med kommitténs förslag bör därför delmålet
formuleras så att utsläppen skall minska kontinuerligt. Inom ramen för
rapporteringen till HELCOM arbetar Naturvårdsverket, tillsammans med
bl.a. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) med att
kvantifiera fosforutsläppen från såväl olika källor som olika geografiska
områden. Regeringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket att med
utgångspunkt i denna redovisning och i samverkan med berörda
myndigheter snarast, dock senast år 2005, lämna förslag till precisering
av delmålet samt föreslå prioriteringar, åtgärder och finansiering.
De största källorna till fosforbelastningen på sjöar och vattendrag
utgörs av kommunala och enskilda avlopp. De svarar för närmare hälften
av utsläppen, medan jordbruk och industri bidrar med en knapp fjärdedel
vardera.
84
Utöver tidigare nämnda åtgärder bör kommunerna genom information Prop. 2000/01:130
förmå hushåll med enskilda avlopp att minska användningen av
fosfathaltiga tvättmedel. En annan möjlighet är att använda sorterande
system för enskilda hushåll och fastigheter. Förutom de åtgärder som
vidtas inom ramen för Miljö- och landsbygdsprogrammet bör jordbruket
bättre anpassa användningen av fosfor. Jordbruksverket informerar
lantbrukare om lämpliga åtgärder och den kommande utredningen från
Naturvårdsverket väntas också leda till förslag om ytterligare åtgärder.
Delmål 3 (minskade utsläpp av kväveföreningar till havet)
Sveriges åtagande enligt Helsingforskonventionen att till år 2005 minska
utsläppen med 50 % från 1985 års nivå motsvarar en minskning med
40 % från 1995 års nivå. Miljömålskommittén har bedömt att en sådan
minskning kräver långtgående åtgärder och föreslår en lägre
ambitionsnivå med en minskning med 25 % till år 2010. Kommittén
konstaterar också att generationsmålet inte kommer att nås med denna
ambitionsnivå. De åtgärder kommittén föreslår medför dock i realiteten
en minskning till år 2010 med ca 30 % från 1995 års nivå, dvs. ned till
38 500 ton. Denna bedömning utgår från aktuella uppgifter om
omfattningen av industrins åtgärder, från den minskade deposition som
skall nås enligt miljökvalitetsmålen Frisk luft (avsnitt 7) och Bara
naturlig försurning (avsnitt 8) samt från effekten av anlagda och
planerade våtmarker inom ramen för de lokala investeringsprogrammen.
Därutöver finns viss potential att vidta ytterligare åtgärder inom bl.a.
skogsbruket, fiskodlingen och avloppshanteringen. Att kunna styra
anläggandet av våtmarker till de områden där de bäst behövs är också
viktigt för att nå målet. Regeringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket
att utreda möjligheterna att styra anläggandet av våtmarker till de
områden där de är effektivast. För att nå målet om minskad
kvävebelastning på havet är det också av största vikt att ta fram
regionala, avrinningsområdesvisa mål och åtgärdsprogram baserade på
de faktiska behoven av kvävereduktion i kustområdena. Sådana mål och
åtgärdsprogram ingår i EG:s vattendirektiv som beskrivs i Levande sjöar
och vattendrag (avsnitt 13).
Förutom att vidta de åtgärder som ersätts inom ramen för Miljö- och
landsbygdsprogrammet måste jordbruksföretagen anpassa sin gödsling så
att överoptimala givor undviks och så att växtnäringsinnehållet i
stallgödsel utnyttjas bättre. Skatten på handelsgödsel ger ett incitament
att utnyttja stallgödseln effektivt. Det finns dock potential att ytterligare
anpassa gödslingen och därmed öka effektiviteten. Informationsinsatser
för att anpassa gödslingen pågår, bl.a. inom ramen för Miljö- och
landsbygdsprogrammet. Användning av växtnäringsbalanser på
gårdsnivå kan vara ett medel som bidrar till en effektiv
växtnäringsanvändning. Frågan kommer även att behandlas i den
förestående översynen av de miljöstyrande effekterna av avgifter och
skatter.
Denitrifikationen behöver öka, exempelvis genom anläggande av
våtmarker eller andra åtgärder som förlänger uppehållstiden för vattnet.
Vissa sådana åtgärder har vidtagits inom ramen för Miljö- och
landsbygdsprogrammet. Vidare har regeringen under åren 1998-2000
85
beviljat medel för närmare 2 000 ha våtmarker inom ramen för de lokala Prop. 2000/01:130
investeringsprogrammen. Regeringen avser att, så länge dessa pågår,
intensifiera informationen till kommuner och andra myndigheter om
lokala investeringsprogram och våtmarker. Eftersom övergödningen är
ett miljöproblem som tar mycket lång tid att komma till rätta med är det
viktigt att föreslagna åtgärder kommer till stånd så snart som möjligt. Det
behövs också beredskap för att vidta ytterligare åtgärder och utveckla
nya styrmedel för att minska växtnäringsanvändningen i jordbruket om
inte tillfredsställande resultat nås inom de närmaste åren.
Inom skogsbruket ger de vegetationszoner som enligt skogsvårdslagen
(1979:429) skall sparas en minskning av närsaltläckaget vid avverkning.
Skogsstyrelsen kommer i sin uppföljning av skogspolitiken att redovisa
skogsgödslingens omfattning och betydelse samt effekten av ett
eventuellt totalförbud.
Delmål 4 (minskade utsläpp av ammoniak)
Nedfallet av ammoniak bidrar till övergödningen av mark och hav och
härrör till 40 % från inhemska källor. De svenska ammoniakutsläppen
kommer till ca 90 % från jordbrukets djurhållning samt lagring och
spridning av gödsel. Andra källor är vägtrafiken och industri- och
energianläggningar.
Regeringen bedömer att ambitionsnivån för delmålet bör höjas i
förhållande till kommitténs förslag. Ammoniakutsläppen bör således
minska med minst 15 % från 1995 års nivå. De åtgärder som enligt
regeringens bedömning behöver vidtas inom jordbruket för att nå
delmålet är framför allt inriktade på förbättrad lagring och spridning av
stallgödsel. För vissa åtgärder finns möjligheter att genom Miljö- och
landsbygdsprogrammet ge investeringsstöd till de ökade kostnader
kraven medför. Inom programmet sker också en omfattande rådgivning
om metoder att minska utsläppen från jordbruket. Det är viktigt att
åtgärderna i första hand inriktas på de områden där de ger mest
miljönytta, dvs. i Götaland. Ytterligare åtgärder kan behöva vidtas. Vilka
dessa är bör bedömas efter översynen år 2005.
Miljöbelastningen från transporter på väg måste minska. De krav för
kväveoxidrening av tunga fordon som införs inom EU åren 2008-2009
kan innebära ett ökat utsläpp av ammoniak om reningstekniken inte
utformas med även ammoniakutsläpp i åtanke. Regeringen avser att
bevaka utvecklingen och om nödvändigt uppmärksamma EG-
kommissionen på förhållandet. Utsläppen bör också motverkas genom
bättre samordning och effektivitet i transportarbetet samt utbildning i
miljöanpassat körsätt. En närmare redogörelse för detta lämnas i
avsnitt 21.2.
Delmål 5 (minskade utsläpp av kväveoxider till luft)
Åtgärder i syfte att minska kväveoxidutsläppen redovisas under
miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (avsnitt 8).
86
Tabell 12.1. Sammanfattning av viktigare åtgärder och styrmedel för att Prop. 2000/01:130
nå delmålen
Innehåll/Åtgärd
Kväve och
fosfor till
vatten
Jordbruk
Minskad spridning av stallgödsel
före sådd av höstsäd
Minskad gödslingsintensitet,
anpassad gödsling
Utökad trädesareal
Anläggning av våtmarker
Utebliven höstbearbetning
Anläggning av skyddszoner
Anläggning av fånggröda
Punktinsatser mot fosfor
Översyn djurtäthetsbestämmelser
Styrmedel
Rådgivning, information,
alt. miljöbalken
Rådgivning, information,
skatt
Trädesbidrag
Miljöersättning
Miljöersättning
Miljöersättning
Miljöersättning
Miljöbalken
Miljöbalken
|
Industri Avlopp |
Förbättrad reningsteknik för Utbyggnad av reningsverk |
Miljöbalken Miljöbalken Miljöbalken |
|
Ammoniak | ||
|
Jordbruk |
Nedbrukning av stallgödsel inom 4 timmar på obevuxen mark |
Miljöbalken |
|
Teknik som minskar ammoniak- |
Miljöbalken, | |
|
förlusterna vid spridning av flyt- |
investeringsstöd | |
|
Övergång från fast gödsel till flyt- |
Investeringsstöd, | |
|
gödsel, tak på urinbehållare |
rådgivning, information | |
|
Transporter |
Anpassning av körsättet |
Information |
|
Övriga |
Förbättrad reningsteknik |
Miljöbalken |
|
Generella |
Utveckling av teknik/metoder för |
Forskning och utveckling |
|
åtgärder som |
- minskad ammoniakavgång | |
|
rör flera mål |
- minskade fosforförluster - precisionsutfodring/gödsling | |
|
Lokalt anpassade åtgärdsinsatser |
EG:s ramdirektiv för | |
|
Minskat växtnäringsläckage |
vatten, miljökvalitets- |
Miljökvalitetsmålet Ingen övergödning i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv överensstämmer den andra punkten med formuleringarna i konven-
tionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Punkterna sju
och åtta anknyter till EG:s ramdirektiv för vatten. Dessa punkter är kom-
pletterande beskrivningar som har föreslagits av Miljömålskommittén.
Övriga punkter är desamma som redovisades i propositionen
1997/98:145 Svenska miljömål.
87
Konsekvenser av förslagen Prop. 2000/01:130
De föreslagna delmålen och de åtgärder som krävs för att målen skall nås
syftar till förbättringar framför allt för land- och vattenekosystemen och
deras biologiska mångfald. Detta är även positivt för näringar som
utnyttjar dessa. De positiva effekterna medför också ökade möjligheter
till friluftsliv, fritidsfiske och bad, vilket dessutom gynnar turistnäringen.
Åtgärderna ger också positiva effekter, eller snarare minskade negativa
effekter, på människors hälsa, på material och byggnader, och på kultur-
arvet. Se även miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (avsnitt 8),
under vilket en uppskattning av nyttovärdet av vissa förslag redovisas.
Regeringens förslag innebär att åtgärder måste vidtas i flera sektorer.
Inom Miljö- och landsbygdsprogrammet finns möjlighet till ersättning
för en stor del av dessa åtgärder, medan andra förutsätts genomföras med
stöd av miljöbalken eller på frivillig väg. Kommunerna behöver slutföra
den redan beslutade utbyggnaden av reningsverk och se över sina befint-
liga avloppsanläggningar. Tillsynen enligt miljöbalken av enskilda
avlopp och andra utsläppskällor behöver öka. Hushåll med enskilda
avlopp som inte uppfyller miljöbalkens krav behöver åtgärda dessa.
Industrin måste fortsätta att minska utsläppen i den takt som skett sedan
år 1995. Även transportsektorn berörs. För samtliga delmål krävs att
länsstyrelserna i samarbete med regionala aktörer regionaliserar de
nationella målen till operativa mål för respektive län och för de avrin-
ningsdistrikt som kommer att inrättas i samband med att EG:s ram-
direktiv för vatten genomförs.
Om utsläppen till havet av kväve från mänsklig verksamhet minskas
med ca 30 % till år 2010 i enlighet med det föreslagna delmålet finns det
också goda möjligheter att inom en generation reducera utsläppen till den
nivå som rådde under 1940-talet Däremot kan det ta flera decennier
innan halterna av närsalter i havet når acceptabla nivåer. En minskning
av kväveutsläppen till havet ger också en positiv effekt på kvävetillstån-
det i grundvattnet. Genom att åtgärderna koncentreras till de län som har
störst läckage av kväve, dvs. Skåne, Halland och Blekinge, erhålls störst
effekt där förändringsbehoven är störst.
Det är mycket svårt att avgöra vilka förbättringar som kan nås genom
åtgärder för att minska utsläppen av fosforföreningar. Även om utsläppen
av fosfor vid källorna minskar betydligt kommer det troligen att ta
mycket lång tid för de mest belastade sjöarna och vattendragen att nå ett
naturligt näringstillstånd. De långsamma återhämtningsprocessema inne-
bär sannolikt att det för många vatten inte går att nå en God ekologisk
status på en generations sikt.
Minskade utsläpp till luft av kväveoxider och ammoniak påverkar
övergödningen av mark i hög grad liksom övergödningen av havet söder
om Ålands hav. Arealen där kritisk belastning för övergödning
överskrids kommer att minska från 14% år 1990 till ca 4% år 2010,
förutsatt att nya överenskommelser inom EU leder till fortsatta minsk-
ningar av europeiska kväveutsläpp efter år 2010.
Åtgärderna under delmål 2 (minskade utsläpp av fosforföreningar)
beräknas ingå i myndigheternas ordinarie arbete.
De föreslagna åtgärderna för att anlägga och återställa våtmarker i
odlingslandskapet under miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker
(avsnitt 16) bidrar till att minska övergödningen. Regeringen delar Prop. 2000/01:130
kommitténs bedömning att kostnaden för jordbruket blir ca 5 miljoner
kronor per år, medan de åtgärder kommunerna och industrin förväntas
bekosta bedöms uppgå till ca 90 miljoner kronor per år vardera. Kost-
naden för att förbättra enskilda avlopp beräknas av kommittén uppgå till
ca 150 miljoner kronor per år.
Jordbrukssektorns kostnader för samtliga delmål beräknas av
kommittén till ca 19 miljoner kronor per år. Jordbruksverkets löpande
utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken, tillämpad försöks-
och utvecklingsverksamhet, resultat från forskningen om hur
miljökvalitetsmålen skall uppnås samt uppdraget om effektivare avgifter
och skatter som beskrivs ovan kan också öka effektiviteten av samhälls-
insatserna framöver.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 600 miljoner kronor under perioden
2001-2010. Utgifterna har budgeterats i Miljö- och landsbygds-
programmet fram till och med 2006. Formuleringen av delmålen bygger
på antagandet att åtgärderna i Miljö- och landsbygdsprogrammet förlängs
i en kommande programperiod och att Sverige erhåller en finansiering
från EU minst i nivå med den nuvarande (se vidare avsnitt 25).
De åtgärder som föreslås kommer att bidra till att genomföra EG:s
ramdirektiv för vatten. Kostnaderna för att genomföra direktivet kommer
att kunna bedömas först när utredningen om genomförandet av direktivet
är färdig (se avsnitt 13).
89
Prop. 2000/01:130
Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och deras variations-
rika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk
mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vatten-
hushållande funktion skall bevaras samtidigt som förutsättningar för
friluftsliv värnas.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Senast år 2005 skall berörda myndigheter ha identifierat och tagit
fram åtgärdsprogram för särskilt värdefulla natur- och kultur-
miljöer som behöver ett långsiktigt skydd i eller i anslutning till
sjöar och vattendrag. Senast år 2010 skall minst hälften av de
skyddsvärda miljöerna ha ett långsiktigt skydd.
2. Senast år 2005 skall berörda myndigheter ha identifierat och tagit
fram åtgärdsprogram för restaurering av Sveriges skyddsvärda
vattendrag eller sådana vattendrag som efter åtgärder har förutsätt-
ningar att bli skyddsvärda. Senast till år 2010 skall minst 25 % av
de värdefulla och potentiellt skyddsvärda vattendragen ha restaure-
rats.
3. Senast år 2009 skall vattenförsörjningsplaner med vattenskydds-
områden och skyddsbestämmelser ha upprättats för alla allmänna
och större enskilda ytvattentäkter. Med större ytvattentäkter avses
ytvatten som nyttjas för vattenförsörjning till fler än 50 personer
eller distribuerar mer än 10 m3 per dygn i genomsnitt.
4. Senast år 2005 skall utsättning av djur och växter som lever i
vatten ske på sådant sätt att biologisk mångfald inte påverkas
negativt.
5. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de
hotade arter och fiskstammar som har behov av riktade åtgärder.
6. Senast år 2009 skall det finnas ett åtgärdsprogram enligt EG:s ram-
direktiv för vatten som anger hur God ytvattenstatus skall uppnås.
Regeringens bedömning: Om miljökvalitetsmålet Levande sjöar och
vattendrag skall kunna nås inom en generation måste mycket omfat-
tande såväl nationella som internationella åtgärder vidtas enligt vad
som redovisas under miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning,
Giftfri miljö och Ingen övergödning. Det är också av vikt att utbygg-
nad av vattenkraft inte tillåts skada värdefulla vattendrag och att
vattenflöden och vattennivåer i vattendrag som påverkas av reglering
så långt som möjligt är anpassade för att trygga biologisk mångfald.
Utbyggnad av vattenkraft och andra intrång i vattendrag som i
huvudsak är opåverkade bör inte ske. Restaureringen av värdefulla
90
eller potentiellt värdefulla vattendrag bör utföras så att även
kulturhistoriska värden tas till vara.
Det är viktigt att marken i anslutning till vattenmiljöer används på
ett sådant sätt att vattnet inte förorenas. Regeringen förutsätter att
jord- och skogsbruket medverkar till detta.
EG:s ramdirektiv för vatten skapar goda förutsättningar för att
genomföra de flesta åtgärder som är nödvändiga för att förebygga en
försämring av statusen i alla ytvattenförekomster. Regeringen avser att
snarast vidta åtgärder för att genomföra direktivet i Sverige.
Miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag bör i ett genera-
tionsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Belastningen av näringsämnen och föroreningar får inte minska
förutsättningarna för biologisk mångfald.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota biologisk mångfald introduceras inte.
• Sjöars, stränders och vattendrags stora värden för natur- och
kulturupplevelser samt bad- och friluftsliv värnas och utvecklas
hänsynsfullt och långsiktigt.
• Fiskar och andra arter som lever i eller är direkt beroende av sjöar
och vattendrag kan fortleva i livskraftiga bestånd.
• Anläggningar med stort kulturhistoriskt värde som använder
vattnet som resurs kan fortsätta att brukas.
• I dagens oexploaterade och i huvudsak opåverkade vattendrag är
naturliga vattenflöden och vattennivåer bibehållna och i vattendrag
som påverkas av reglering är vattenflöden så långt möjligt anpas-
sade med hänsyn till biologisk mångfald.
• Gynnsam bevarandestatus upprätthålls för livsmiljöer för hotade,
sällsynta eller hänsynskrävande arter samt för naturligt förekom-
mande biotoper med bevarandevärden.
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina
naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga popu-
lationer säkras.
• Sjöar och vattendrag har God ytvattenstatus med avseende på art-
sammansättning och kemiska och fysikaliska förhållanden enligt
EG:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG).
• Utsättning av genmodifierad fisk äger inte rum.
• Biologisk mångfald återskapas och bevaras i sjöar och vattendrag.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
För några av delmålen föreslår regeringen i det följande en något
ändrad utformning med anledning av remissinstansernas synpunkter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till huvud-
dragen i kommitténs förslag. Många remissinstanser anser emellertid att
det saknas kunskap för att redan nu sätta upp mål för långsiktigt skydd av
skyddsvärda miljöer i sjöar och vattendrag. Det råder oklarheter om bl.a.
hur kulturmiljövärden och naturvärden skall värderas. Med hänvisning
till svårigheterna att ta fram underlag för områdesskydd och att skydda
de mest värdefulla områdena delar inte Riksrevisionsverket utredningens
bedömning att förutsättningarna att nå delmålen är goda. Även Läns-
Prop. 2000/01:130
91
styrelsen i Stockholms län och Lantbrukarnas Riksförbund anser det Prop. 2000/01:130
tveksamt om målen kan nås inom utsatt tid med hänsyn till kunskapsläge
och ersättningskrav. Naturvårdsverket m.fl. remissinstanser anser att
skyddszoner behöver införas till vattenmiljöer men att kostnaderna för
dessa och andra nödvändiga åtgärder utmed vattendragen i sin helhet är
underskattade. Vägverket påpekar att uppgiften att restaurera vattendrag
är gigantisk. Länsstyrelsen i Jämtlands län m.fl. remissinstanser framför
att det lagrum som reglerar omprövningar av vattendomar inte är tids-
enligt och behöver revideras. Statens energimyndighet anser i samband
med miljöanpassningen av vattenkraften att vattenkraft även i framtiden
bör utgöra ryggraden i en uthållig eltillförsel och att en elproduktion på
64,5 TWh bör eftersträvas.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag: De
största miljöproblemen i sjöar och vattendrag är fysisk påverkan, över-
gödning, försurning och tillförsel av miljögifter. Problemen och åtgär-
derna för de tre sistnämnda problemområdena finns beskrivna i ett större
sammanhang under miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning
(avsnitt 8), Giftfri miljö (avsnitt 9) och Ingen övergödning (avsnitt 12/
Exploateringen av vattendrag är det tydligaste exemplet på fysisk
påverkan. I flertalet större vattendrag spärrar fördämningar för vatten-
kraft vägen för vandrande fisk. Detta har slagit ut flera genetiskt unika
stammar av lax och öring. Naturlaxen är i dag hotad. Också andra
vattenlevande djur och växtarter påverkas negativt av spridningshinder i
vattendragen. Även jord- och skogsbruket har haft stor påverkan på söt-
vattensmiljöema, t.ex. genom utdikning och kulvertering av vattendrag
samt exploatering av strand- och kantzoner. Den uppsplittring av bioto-
per som blir följden av exploateringen har negativt påverkat förutsätt-
ningarna för biologisk mångfald. I sötvattensmiljön finns ca
260 rödlistade arter, dvs. arter som är hotade och missgynnade.
Introduktionen av främmande arter är ett annat hot mot naturlig biolo-
gisk mångfald i sötvatten. Få vatten är opåverkade av detta. Avsiktligt
har drygt tio arter introducerats i Sverige. Även omflyttning av arter
inom landet är ett hot.
Intensivt fiske av vissa arter medför att antalet individer av dessa arter
minskar. Även bestånds-, ålders- och storleksstrukturen och den gene-
tiska sammansättningen hos bestånden förändras på grund av fisket.
Av landets kommunala yt- och grundvattentäkter är endast ca 65 %
skyddade genom skyddsområden och skyddsföreskrifter. Färre ytvatten-
täkter än grundvattentäkter är skyddade. Många stora ytvattenverk
hämtar sitt råvatten från sjöar som saknar skyddsområden och skydds-
föreskrifter. Detta innebär att en stor del av Sveriges befolkning är bero-
ende av vatten som kommer från dåligt skyddade ytvattentäkter.
Det främsta hotet mot många vattentäkter är användningen av göd-
nings- och bekämpningsmedel på angränsande mark. Inom områden med
jord- och skogsbruk där sådana medel används finns således risk för
konflikter mellan dessa näringar och dricksvattenförsörjningen. Miljö-
farliga transporter är ett annat hot mot en säker dricksvattenförsörjning.
Människor har i årtusenden utnyttjat sjöar och vattendrag för sin för-
sörjning, som kraftkälla och som kommunikationsleder. Många kultur-
historiskt värdefulla miljöer och anläggningar ligger därför i anslutning
till vatten. Dessa miljöer har ofta stor betydelse för traktens särart och för
92
turismen, samtidigt som vissa historiska anläggningar hotas av förfall.
Boplatslämningar, gravar och hällristningar är mycket gamla spår, medan
kvarnar, sågar, kraftverk och dammanläggningar liksom badorter och
hamnanläggningar tillkommit senare. Genomgripande förändringar som
orsakas av t.ex. rationellt jord- och skogsbruk eller storskaliga infra-
struktursatsningar medför påtagliga förändringar av kulturmiljön invid
sjöar och vattendrag.
I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut antog riksdagen målet att
föroreningar inte skall begränsa användningen av sjöar, vattendrag och
grundvatten som vattentäkt. I den nya målstruktur som beslutades av
riksdagen år 1999 (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99: MJU6, rskr.
1998/99:183) ersattes tidigare mål i huvudsak med det nuvarande miljö-
kvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag. Det förutsattes att miljö-
kvalitetsmålet skulle kompletteras med delmål avseende bl.a. användning
av sjöar och vattendrag som dricksvattentäkt, skydd av biotoper som är
viktiga för biologisk mångfald samt utbredningen av hotade arter. För
grundvatten tillkom ett särskilt miljökvalitetsmål, Grundvatten av god
kvalitet (avsnitt 14).
Sverige är gynnat i fråga om tillgång till vatten av god kvalitet. Detta är
ett resultat av en kombination av ett lågt befolkningstryck, ett relativt
stort antal sjöar och vattendrag samt ett långvarigt och framgångsrikt
miljöarbete. Utsläppen från punktkällor har reducerats avsevärt under
1970- och 1980-talen. Fortfarande kvarstår dock ett antal allvarliga
miljöproblem som framför allt orsakas av diffusa föroreningskällor och
påverkansformer. Dessa problem ökar fortfarande och berör såväl
inlandsvatten som kust och hav.
Åtgärder för att komma till rätta med dessa problem redovisas under
miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning (avsnitt 8), Giftfri miljö
(avsnitt 9) och Ingen övergödning (avsnitt 12). Möjligheten att nå miljö-
kvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag är beroende av de åtgärder
som redovisas under dessa miljökvalitetsmål.
Samhällsutvecklingen i Sverige har varit starkt knuten till sjöar och
vattendrag. Här finns kulturlämningar och anläggningar som visar hur vi
nyttjat vattenresurser genom tiderna. Ett representativt urval av dessa bör
därför bevaras och utvecklas och lokala särdrag tas tillvara. Det är också
av vikt att de är kända och kan beaktas vid exploatering för vatten-
regleringar, vindkraft, brobyggen, fiske, fiskodling m.m.
Exploatering av stränder och vattendrag kan innebära sämre förutsätt-
ningar för rekreation och fiske och har ofta negativa konsekvenser för
biologisk mångfald och för naturmiljön. Vattenkraften innebär också en
kraftig miljöpåverkan, dels genom reglering av vattennivåer och vatten-
flöden, dels genom dammar som bildar vandringshinder. Det råder brist
på strömmande vattendrag. Många arter som är beroende av biotopen
strömmande vatten återfinns på listan över hotade arter. Utsättning av
fisk och kräftor kan hota vilda arter och stammar. Det finns också risk för
alltför stora uttag av vissa arter, såväl för kommersiella syften som av
rekreationsskäl. Det är enligt regeringens mening av vikt att restaurering
av vattendrag liksom bevarande och bruk av historiska anläggningar
Prop. 2000/01:130
93
såsom dammar, kanaler, farleder, broar och hamnar sker i samverkan Prop. 2000/01:130
mellan natur- och kulturmiljövården. Sektorsansvaret för att miljö-
anpassa och vårda olika anläggningar behöver också utvecklas.
De sektorer som närmast berörs av arbetet för att uppnå miljö-
kvalitetsmålet är jord- och skogsbruket, fisket samt energi- och transport-
sektorerna.
Regeringens bedömning är att EG:s ramdirektiv för vatten tillsam-
mans med de nationella styrmedel som står till förfogande i stort sett är
tillräckliga för att uppnå miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vatten-
drag. Bland de nationella styrmedlen finns plan- och bygglagen
(1987:10) som innehåller bestämmelser om att det i varje kommun skall
finnas en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen och som
skall redovisa både allmänna intressen och de miljö- och riskfaktorer
som bör beaktas vid beslut om användning av mark och vattenområden. I
miljöbalken finns bestämmelser som kan få stor betydelse för möjlig-
heterna att nå miljökvalitetsmålet, däribland de allmänna hänsyns-
reglema i kap. 2, bestämmelserna om områdesskydd i kap. 7 och reglerna
för godkännande och spridning av bekämpningsmedel i kap. 14.
Miljöbalken kan dock behöva kompletteras med regler för att ange
områden viktiga för vattenförsörjning som riksintressen. Miljö-
målskommittén har föreslagit att förutsättningarna borde utredas för att i
3 kap. miljöbalken även föra in bestämmelser med syfte att främja en god
hushållning med värdefulla grund- eller ytvattentillgångar som sådana.
Naturvårdsverket har i ett nyligen redovisat regeringsuppdrag bl.a. berört
frågor om riksintressen för vattenförsörjningen samt intrångsersättning
vid inskränkning i pågående markanvändning vid fastställelse av vatten-
skyddsområden. Regeringen kommer att överväga dessa frågor. Även
länsstyrelsernas och kommunernas möjligheter att utöva tillsyn har stor
betydelse för att genomföra målen.
EG:s ramdirektiv för vatten
Av största betydelse för möjligheten att nå alla miljökvalitetsmål som rör
vattenfrågor är Europaparlamentets och rådets ramdirektiv för vatten,
2000/60/EG av den 23 oktober 2000 (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1, Celex
32000L0060). Direktivet trädde i kraft den 22 december 2000. En inte-
grerad förvaltning av vattenresurserna, där berörda sektorer medverkar
på nationell, regional och lokal nivå, är en förutsättning för att komma
till rätta med de problem som uppkommer genom diffus påverkan. EG:s
ramdirektiv för vatten utgör grunden för att etablera en sådan integrerad
förvaltning. Genom direktivet läggs grunden för ett gemensamt regelverk
inom EU för skyddet av inlandsytvatten, kustvatten och grundvatten.
Syftet är bl.a. att:
- hindra ytterligare försämring av tillståndet hos akvatiska ekosystem
samt att skydda och förbättra statusen hos dessa,
- främja en hållbar vattenanvändning baserad på ett långsiktigt skydd
av tillgängliga vattenresurser,
- säkerställa en gradvis minskning av förorening av grundvattnet och
- förhindra ytterligare förorening genom att gradvis minska tillförsel
av s.k. prioriterade ämnen och eliminera tillförsel av prioriterade farliga
ämnen enligt vad som anges i ramdirektivet.
94
Av direktivet följer ett antal skyldigheter som medlemsländerna skall Prop. 2000/01:130
fullgöra enligt en fastställd tidplan. Dessa är bl.a. följande:
1. Medlemsländerna är skyldiga att identifiera avrinningsdistrikt som
följer de hydrologiska vattendelama. Flera avrinningsområden kan
ingå i ett distrikt. Grundvatten och angränsande kustområden omfat-
tas också.
2. Medlemsländerna skall utforma lämpliga administrativa arrangemang
för att genomföra skyldigheterna i direktivet i avrinningsdistrikten
och också peka ut s.k. behöriga myndigheter för detta ändamål.
3. För vissa ämnen, framför allt miljögifter, kommer gemensamma
miljökvalitetsnormer att fastställas, medan normer eller mål för bio-
logiska faktorer och för relevanta kemiska ämnen kan fastställas i
vaije medlemsstat eller av den behöriga myndigheten i enlighet med
vissa gemensamma normativa definitioner.
4. Medlemsländerna skall se till att ekonomiska styrinstrument inom
vattenpolitiken utgör incitament för att uppnå direktivets mål.
5. De behöriga myndigheterna har skyldighet att till år 2009 och
därefter vart sjätte år upprätta åtgärdsprogram och åtgärdsplaner som
skall omfatta samtliga åtgärder som behövs för att uppnå direktivets
mål för vattenkvaliteten.
Uppföljning av vattenkvalitet, liksom av genomförandet av program och
planer, skall ske regelbundet och redovisas till EG-kommissionen.
Regeringen avser att snarast vidta åtgärder för att genomföra direktivet
i Sverige. Som ett led i detta genomförandearbete har
Miljöbalkskommittén nyligen fått ett tilläggsuppdrag (dir. 2001:25) som
bl.a. innebär att kommittén skall lämna förslag till hur ramdirektivets
bestämmelser om miljömål, åtgärdsprogram och utsläpp till vatten skall
genomföras i svensk lagstiftning. Uppdraget skall redovisas senast den 1
juli 2002. En utredning kommer också att tillsättas som skall klarlägga
förutsättningarna för att kunna identifiera lämpliga avrinningsdistrikt och
ange de behöriga myndigheter som skall upprätta programmen.
Delmål 1 (åtgärdsprogram för natur- och kulturmiljöer)
Regeringen anser det nödvändigt att stärka skyddet mot exploatering och
olämplig mark- och vattenanvändning inom områden med höga natur-
och kulturvärden. Skyddet bör omfatta miljöer både under vattenytan och
i anslutande markområden med kulturlämningar och anläggningar. Ett
sätt kan vara att införa generella skyddszoner utmed vattendrag. Skyddet
bör även kunna omfatta hela vattensystem med anslutande miljöer. När
dessa miljöer skyddas bör deras värde för friluftsliv och rekreation
beaktas.
Flera remissinstanser påpekar att det utifrån dagens kunskapsläge är
svårt att definiera delmålet. Regeringen anser därför att nya bevarande-
strategier bör tas fram som ett första steg. Utifrån dessa bör prioriterade
områden för skydd identifieras. Likaså bör åtgärdsprogram för restaure-
ring tas fram för de skyddsvärda eller potentiellt skyddsvärda vatten-
dragen och anslutande miljöer. Arbetet med strategierna bör även
omfatta att utveckla former för att bevara och utveckla kulturhistoriskt
intressanta anläggningar. Senast år 2005 bör arbetet med strategier, iden-
95
tifiering och åtgärdsprogram i huvudsak vara slutfört. År 2010 bör Prop. 2000/01:130
skydds- och restaureringsåtgärdema vara genomförda för minst hälften
av de prioriterade områdena.
De mest värdefulla natur- och kulturmiljöer som i dag är kända bör
ingå i en första etapp i skydds- och restaureringsarbetet. Därigenom
behöver pågående arbete inte försenas. Enligt regeringens bedömning bör
skydd genom reservatsbildning tillämpas först då andra skyddsformer
inte är tillämpliga.
Regeringen avser att uppdra åt Naturvårdsverket att i samverkan med
Artdatabanken och i samråd med berörda myndigheter ta fram en
bevarandestrategi för skyddsvärda miljöer i sjöar och vattendrag samt
anslutande miljöer som är värdefulla för den biologiska mångfalden.
Vidare bör förslag tas fram på hur ett system med generella skyddszoner
kan utformas. Naturvårdsverket och Artdatabanken arbetar tillsammans
med att ta fram en lista över biotoper och arter som är särskilt skydds-
värda i ett nationellt perspektiv. Denna lista kan ligga till grund för att
utveckla kriterier för särskilt värdefulla vattenmiljöer. Naturvårdsverket
och Artdatabanken kommer även att få i uppdrag att utarbeta bevarande-
strategier för hotade arter i vattenmiljöer.
Regeringen avser vidare att uppdra åt Riksantikvarieämbetet att i sam-
råd med berörda myndigheter utarbeta strategier för att bevara och
utveckla kulturhistoriskt värdefulla miljöer i anslutning till sjöar och
vattendrag samt att förbättra kunskapsunderlaget.
Ansvariga för genomförandet av åtgärderna under delmål 1 är utöver
nämnda myndigheter även kommuner, länsstyrelser, skogsvårdsorgani-
sationen, Fiskeriverket och Statens energimyndighet.
Delmål 2 (åtgärdsprogram för restaurering av vattendrag)
Delmålet gäller restaurering efter skador som uppkommit genom frag-
mentering av känsliga ekosystem. Det kan gälla skador av ingrepp som
inte föregåtts av vattendom, t.ex. skador orsakade av mindre vägar och
äldre dämmen, men även större skador från exploatering som föregåtts av
vattendom, exempelvis vattenkraftutbyggnad. För fiskar och andra djur
som rör sig i eller längs med vattendrag utgör vägtrummor och andra
konstruktioner ofta hinder eller barriärer. Även om vattnet fortfarande
rinner blir vattendragen i biologisk mening fragmenterade. I många
vattendrag är det i dag omöjligt för vandrande fiskarter, t.ex. lax, ål och
havsöring, att nå sina ursprungliga lekområden. Enligt regeringens upp-
fattning bör de möjligheter som numera utvecklas för att miljöanpassa
vattenkraften också ge goda möjligheter att förbättra miljön såväl i och
omkring befintliga vattenkraftanläggningar som i vattendrag med skador
från tidigare vattenregleringar. Vid miljöanpassning av vattenkraften bör
utgångspunkten vara att nuvarande produktionskapacitet bibehålls.
Utöver de problem som vattenkraftutbyggnaden medfört bl.a. för vand-
rande fiskarter bör även andra försämringar av vattendragens ekologiska
kvalitet beaktas vid restaureringar. Det gäller bl.a. industriella verk-
samheter som förorenat sjöar, vattendrag och anslutande mark samt
sådan markanvändning som påverkat våtmarkerna längs vattendragen. I
många fall kan restaurering av sjöar uppströms vara en förutsättning för
en lyckad restaurering av vattendrag. Det kan gälla insatser som kalk-
96
ning, sanering av förorenade botten sediment eller åtgärder mot övergöd- Prop. 2000/01:130
ning. För dessa typer av åtgärder kan anslaget för sanering och åter-
ställande av förorenad mark och i vissa fall de lokala investerings-
programmen komma i fråga.
Remissinstanserna har varit övervägande positiva till kommitténs för-
slag men flera har även här, liksom för delmål 1, funnit att det behövs
ytterligare kunskaper om värderingen av olika slags miljövärden. Reger-
ingen anser att det av kommittén föreslagna delmålet bör kompletteras
med att berörda myndigheter som ett första steg identifierar och tar fram
åtgärdsprogram för vattendragen i fråga.
Det underlag som behövs för att nå delmålet erhålls genom de uppdrag
som nämnts ovan under delmål 1. Kända och accepterade metoder för
miljöanpassning av vattenkraften finns i dag. Åtgärderna gäller bl.a.
borttagande av vandringshinder, t.ex. kraftverk och kraftverksdammar,
men de kan också innebära återskapande av ursprungligt lopp och natur-
lig bottenstruktur i vattendrag. För att initiera åtgärderna kan staten
behöva begära omprövning av vattendomar för utbyggda älvar och
vattendrag. Analys behöver göras av omprövningsförfarandet och av
miljöbalkens kostnads-, ersättnings- och omprövningsregler. Dessa
frågor ligger inom ramen för uppdraget till Miljöbalkskommittén (dir.
1999:109). Regeringen anser att identifieringen av de miljöer som
behöver skyddas bör vara klar senast år 2005.
Ansvariga myndigheter för genomförandet är Kammarkollegiet,
Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Vägverket, Banverket, Statens
energimyndighet, Fiskeriverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarie-
ämbetet samt länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och kommuner. Medver-
kan krävs också från skogsbruks-, jordbruks-, transport- och energisekto-
rerna.
Delmål 3 (upprättande av vattenförsörjningsplaner m.m.)
Regeringen anser i likhet med kommittén att det finns behov av att
skydda områden kring befintliga eller framtida större dricksvattentäkter.
Med större vattentäkter avses sådana som används av fler än 50 personer,
eller har ett vattenuttag som är större än 10 m3 per dygn i enlighet med
vad som anges i EG:s ramdirektiv för vatten. I dag har endast ca 60 % av
landets kommunala dricksvattentäkter och knappast några enskilda
vattentäkter områdesskydd och skyddsföreskrifter.
Genom delmålet pekas också på betydelsen av att det tas fram vatten-
försörjningsplaner för att garantera tillgången till dricksvatten på lång
sikt. En vattenförsörjningsplan bör även innehålla åtgärder för att effek-
tivisera vattenanvändningen och därigenom minska vattenförbrukningen
där så erfordras. Kommunerna bör efter inventering upprätta kommunala
vattenförsörjningsplaner. Länsstyrelserna - och senare de myndigheter
som kommer att utses som ansvariga för framtida avrinningsdistrikt - bör
utifrån de kommande planerna upprätta regionala vattenförsörjnings-
planer. Planerna kan utgöra en del av de åtgärdsprogram för vattenområ-
den som kommer att krävas enligt EG:s ramdirektiv för vatten. De bör
därför vara upprättade senast år 2009.
Upprättandet av vattenförsörjningsplaner enligt delmål 3 omfattar även
tillsyn av områden som i dag har skyddsbestämmelser enligt miljöbalken.
4 Riksdagen 2000/01. I saml. Nr 130
Ansvariga för genomförandet av vattenförsörjningsplanema är i första Prop. 2000/01:130
hand kommuner och länsstyrelser. För att miljökvalitetsmålet skall nås
bör planerna i förekommande fall även omfatta sanering av känsliga
områden från föroreningar. Ansvaret för saneringen faller i första hand
på utövaren av den verksamhet som har orsakat föroreningen (se
avsnitt 9). Vidare är det av vikt att avfallsdeponier anläggs och sköts på
ett sådant sätt att de inte förorenar yt- eller grundvatten.
Delmål 4 (utsättning av djur och växter som lever i vatten)
Utsättning av genmodifierad fisk förekommer inte i Sverige i dag.
Utsättning av främmande arter och genetiskt modifierade organismer
som kan hota biologisk mångfald i sjöar och vattendrag bör inte före-
komma med hänsyn till risken för okontrollerad spridning. Denna starkt
restriktiva inställning kommer till uttryck i den andra punkten i miljö-
kvalitetsmålet i ett generationsperspektiv.
Delmålet innefattar utsättning av djur och växter både i sjöar och
vattendrag och i havet. I de fall utsättning sker i havet gäller det vanligen
kompensationsutsättning av vandrande fiskarter som inte längre naturligt
kan reproducera sig på grund av vandringshinder i vattendragen. I målet
innefattas även rymning av främmande arter och stammar från vatten-
bruk. I Östersjön är ca 90 % av laxarna odlade och utsatta. Det sker
också en omfattande stödutsättning av ål i Östersjön. I Vänern och
Vättem sker utsättning av lax. Utsättningar måste ske på sådant sätt att
förändring av lokalt anpassade stammar av vild fisk kan undvikas. Det
finns dessutom alltid en risk för spridning av sjukdomar och parasiter i
samband med utsättning av fisk.
Fiskeriverket har fastställt en strategi med utgångspunkt i sina regler
för utsättning av främmande arter och stammar. Med utgångspunkt i
strategin bör Fiskeriverket belysa ekologiska konsekvenser av utsätt-
ningar. Fiskeriverket bör även i samarbete med Naturvårdsverket och
Artdatabanken samt andra berörda myndigheter utreda möjligheterna att
ta fram indikatorer för introducerade främmande arter och förändrad
biologisk mångfald. Dessutom behövs för beslut om utsättning ett bättre
underlag om skyddsvärden i olika vattensystem. Sådant underlag kan
erhållas från åtgärdsprogram enligt delmål 1. Regeringen avser att upp-
dra åt berörda myndigheter att genomföra åtgärderna i huvudsak enligt
vad som angivits.
För att kunna tillämpa strategin behövs inventering och klassificering
av vatten, bl.a. som underlag för bedömning av lokalisering av vatten-
bruk. En sådan inventering görs lämpligen i anslutning till de i delmål 6
angivna vattenområdesvisa programmen. Inventeringarna och klassifice-
ringarna av vattnen bör utföras i sådan takt att delmålet kan vara uppnått
senast år 2005 i enlighet med kommitténs förslag.
Delmål 5 (åtgärdsprogram för hotade arter och fiskstammar)
Delmålet syftar till att värna biologisk mångfald och särskilt sådana arter
som inte kan återhämta sig på egen hand även om miljön förbättras. I dag
arbetar Naturvårdsverket och Fiskeriverket med åtgärdsprogram för tio
arter knutna till sjöar och vattendrag, främst fiskarter. Enligt underlag
98
från Artdatabanken behöver dessutom mellan två och tio hotade arter Prop. 2000/01:130
knutna till sjöar och vattendrag särskilda insatser under den närmaste
tioårsperioden. Åtgärderna bör särskilt ta fasta på arter i EG:s fågel-
respektive art- och habitatdirektiv (79/409/EEG respektive 92/43/EEG)
så att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de arter som före-
kommer i eller är beroende av naturliga sjöar och vattendrag. Sverige är
t.ex. skyldigt enligt art- och habitatdirektivet att vidta åtgärder för
bevarande av den vilda laxen. Delmålet innebär att program skall ha
inletts före år 2005.
Regeringen avser att lämna ett uppdrag till Naturvårdsverket att - i
samverkan med Artdatabanken och i samråd med andra myndigheter -
upprätta, genomföra och utvärdera åtgärdsprogram för hotade arter. I
vilken utsträckning åtgärdsprogram för hotade arter och fiskstammar
enligt delmål 5 behövs beror på framgången med de åtgärder som
beskrivs under övriga delmål. Programmen syftar till att skydda och
bevara biologisk mångfald genom biotop- och områdesskydd och genom
hänsynstagande från olika samhällsverksamheter. Ansvariga för genom-
förandet är Naturvårdsverket, Fiskeriverket, Artdatabanken, länsstyrelser
och kommuner. Det behövs också medverkan från yrkes- och sport-
fiskare, fiskevattenägare, markägare och ideella organisationer m.fl.
Delmål 6 (åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för vatten)
Enligt EG:s ramdirektiv för vatten skall ett åtgärdsprogram ha tagits fram
senast år 2009. Innebörden av direktivet har redovisats ovan under rubri-
ken EG:s ramdirektiv för vatten.
Regeringen avser att snarast låta utreda hur ett administrativt system
för förvaltning av avrinningsdistrikt i enlighet med ramdirektivet skall
utformas. Systemet skall omfatta alla vattenanknutna miljö- och resurs-
frågor. Det skall inbegripa påverkan från både punktkällor och diffusa
källor samt övrig påverkan på landets vattentillgångar inklusive grund-
vatten och kustvatten, vad gäller både kvalitet och kvantitet samt biolo-
gisk mångfald.
Den huvudsakliga utgångspunkten för utformningen av det administ-
rativa systemet skall vara kraven i EG:s ramdirektiv för vatten. Åtgärds-
programmen utgör en sammanfattning av den information som inhämtats
på lokal nivå inom avrinningsdistriktet. Programmen skall enligt direkti-
vet ha kommunicerats med allmänhet, sakägare och andra berörda.
Regeringen har enligt 5 kap. miljöbalken rätt att uppdra åt myndigheter
eller kommuner att upprätta åtgärdsprogram (5 §) eller åtgärdsplaner
(8 §) som krävs till följd av Sveriges medlemskap i EU. Det var bl.a.
ramdirektivet för vatten som var bakgrunden till att dessa bestämmelser i
balken utformades.
Miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag i ett generationsper-
spektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv är punkterna ett, två och fyra oförändrade i förhållande till
vad som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål.
Övriga punkter är i huvudsak kompletteringar enligt Miljömåls-
99
kommitténs förslag. Punkterna tre och sju är något utvecklade jämfört Prop. 2000/01:130
med kommitténs förslag.
Förslagen i samband med miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vatten-
drag innebär att hälften av särskilt skyddsvärda natur- och kulturmiljöer i
anslutning till sjöar och vattendrag skyddas långsiktigt samt att 25 % av
de mest skyddsvärda eller potentiellt skyddsvärda vattendragen restau-
reras fram till år 2010. Förslagen innebär också ökat skydd för ytvatten-
täkter. Den biologiska mångfalden knuten till sjöar och vattendrag
bevaras och förstärks genom en strategi för utsättning av djur och växter
samt ett åtgärdsprogram för hotade arter som skall finnas och ha inletts
senast år 2005.
Exempel på samhällsekonomiska vinster till följd av uppfyllandet av
delmålen är bättre dricksvatten för människor och därmed förbättrad
folkhälsa samt säkrad vattentillgång för jordbruket. Skydd och bevarande
av vattenresurser leder även till minskat behov av alternativa ytvatten-
täkter i dag och nya sådana i framtiden. Förbättrade förhållanden i sjöar
och vattendrag har även betydelse för yrkes- och fritidsfiske samt turism.
De insatser som sätts in i dag bidrar också till att minska de framtida
kostnaderna för restaurering och ger synergieffekter i form av minskat
åtgärdsbehov inom andra vattenrelaterade miljökvalitetsmål. Vidare kan
åtgärderna antas bidra till att minska kostnaderna för vattenrelaterade
olyckor och naturkatastrofer som jorderosion, skred och översvämningar.
Regeringens förslag innebär att åtgärder måste vidtas inom främst jord-
och skogsbruket, vattenkraftområdet, transportsektorn, industrin och
vattenbruket. Berörda myndigheter kommer under perioden fram till år
2005 att behöva utföra inventeringar, verka för kunskapsuppbyggnad och
utarbeta strategier och handlingsprogram. Länsstyrelser och kommuner
kommer också att behöva utöka sin tillsyn.
Effekten av åtgärderna för att uppnå miljökvalitetsmålet Levande sjöar
och vattendrag är till stor del beroende av ett effektivt genomförande av
åtgärder som i propositionen redovisas under miljökvalitetsmålen Bara
naturlig försurning (avsnitt 8), Giftfri miljö (avsnitt 9) och Ingen över-
gödning (avsnitt 12). Under de första åren dominerar mindre kostsamma
åtgärder som kunskapsinhämtning, inventeringar och arbete med strate-
gier. Det mer kostnadsintensiva arbetet med t.ex. restaurering av vatten-
drag och omgivande områden samt reservatsbildning ligger i huvudsak
senare under perioden fram till år 2010.
Förutom de offentliga kostnaderna för att uppnå miljökvalitetsmålet
uppkommer kostnader för företag och enskilda, främst i samband med
restaurering av vattendrag enligt delmål 2. Dessa kostnader uppskattas
till 125 miljoner kronor och inträffar till största delen efter år 2003.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under
miljökvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 700 miljoner kronor under
perioden 2001-2010. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare
resurser för bl.a. skydd och restaurering av värdefulla sjöar och
vattendrag. Regeringen beräknar därför att, i jämförelse med 2001 års
utgiftsnivå för delmålen, tillföra ca 30 miljoner kronor per år 2002-2003,
100
och från och med 2004 ca 80 miljoner kronor per år (se vidare Prop. 2000/01:130
avsnitt 25). Viss del av medlen skall vid behov fördelas till berörda
myndigheter såsom Vägverket och Banverket.
De åtgärder som föreslås kommer att bidra till att genomföra EG:s
ramdirektiv för vatten. Kostnaderna för att genomföra direktivet kommer
att kunna bedömas först när utredningen om genomförandet av direktivet
är färdig.
101
Prop. 2000/01:130
Grundvattnet skall ge en säker och hållbar dricksvattenförsörjning samt
bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Grundvattenförande geologiska formationer av vikt för nuvarande
och framtida vattenförsörjning skall senast år 2010 ha ett långsik-
tigt skydd mot exploatering som begränsar användningen av
vattnet.
2. Senast år 2010 skall användningen av mark och vatten inte med-
föra sådana ändringar av grundvattennivåer som ger negativa kon-
sekvenser för vattenförsörjningen, markstabiliteten eller djur- och
växtliv i angränsande ekosystem.
3. Senast år 2010 skall alla vattenförekomster som används för uttag
av vatten som är avsett att användas som dricksvatten och som ger
mer än 10 m3 per dygn i genomsnitt eller betjänar mer än
50 personer per år uppfylla gällande svenska normer för dricks-
vatten av god kvalitet med avseende på föroreningar orsakade av
mänsklig verksamhet.
4. Senast år 2009 skall det finnas åtgärdsprogram enligt EG:s ram-
direktiv för vatten som anger hur God grundvattenstatus skall upp-
nås.
Regeringens bedömning: Om miljökvalitetsmålet skall kunna nås
inom en generation måste åtgärder vidtas även under miljökvalitets-
målen Bara naturlig försurning, Giftfri miljö, Ingen övergödning och
God bebyggd miljö. Svårast är grundvattenmålet att nå för vattentäkter
belägna i särskilt försumingspåverkade områden och i områden i
södra Sverige som har höga nitrathalter. Detsamma gäller för vatten-
täkter som nyttjar vatten från grundvattenmagasin där vatten och
föroreningar har mycket långa omsättningstider. Likaså kan det vara
svårt att komma ned till haltnivåer för God grundvattenstatus enligt
EG:s ramdirektiv för vatten som innebär att påverkan på växter och
djur undviks.
Ramdirektivet för vatten ger möjligheter att på ett konstruktivt sätt
genomföra åtgärder av betydelse för alla miljökvalitetsmål och som
påverkar grundvattnet. Regeringen avser att snarast vidta åtgärder för
att genomföra direktivet i Sverige.
Miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet bör i ett genera-
tionsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
102
• Grundvattnets kvalitet påverkas inte negativt av mänskliga aktivi-
teter som markanvändning, uttag av naturgrus, tillförsel av förore-
ningar m.m.
• Det utläckande grundvattnets kvalitet är sådant att det bidrar till en
god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.
• Förbrukning eller annan mänsklig påverkan sänker inte grund-
vattennivån så att tillgång och kvalitet äventyras.
• Grundvattnet har så låga halter av föroreningar orsakade av
mänsklig verksamhet att dess kvalitet uppfyller kraven för god
dricksvattenkvalitet enligt gällande svenska normer för dricks-
vatten och kraven på God grundvattenstatus enligt EG:s ramdirek-
tiv för vatten (2000/60/EG).
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Sveriges geologiska undersökning (SGU) ser
positivt på kommitténs förslag om att myndigheten föreslås få ett fortsatt
huvudansvar för miljökvalitetsmålet jämte sektorsansvar för natur-
resursen grundvatten. Naturvårdsverket, SGU och Livsmedelsverket
påpekar att man bör skilja på de föroreningar och halter i grundvattnet
som beror på mänsklig påverkan och sådana som är naturligt förekom-
mande. Det är inte enbart föroreningar i höga halter som medför att
kraven inte uppfylls. Orsaken kan också vara naturligt förekommande
ämnen som t.ex. fluorider och radon.
Flera remissinstanser vill fästa uppmärksamhet på jordbrukets inverkan
på grundvattnets kvalitet avseende nitrathalter och rester av bekämp-
ningsmedel. Så gjordes även vid regeringens remissmöte för ungdomar
den 13 september 2000. Vid detta möte framfördes att skatterna borde
höjas på bekämpningsmedel och konstgödsel.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitef. Det
finns många källor till föroreningar i grundvattnet. Spridning av
bekämpningsmedel, nedfall av luftföroreningar samt läckage från jord-
bruks- och skogsmark, förorenad mark och avfallsupplag är några.
Åtgärderna för att komma till rätta med grundvattenproblemen samman-
faller i stor utsträckning med åtgärder för att nå miljökvalitetsmålen Bara
naturlig försurning (avsnitt 8), Giftfri miljö (avsnitt 9), Ingen övergöd-
ning (avsnitt 12) och God bebyggd miljö (avsnitt 20). Dessa åtgärder
finns därför beskrivna i ett större sammanhang under respektive miljö-
kvalitetsmål. Här beskrivs kort de faktorer som särskilt påverkar grund-
vattnet.
Variationer i grundvattnets nivå är naturliga och beror på klimatvaria-
tioner, årstidsbundna variationer eller flerårsvariationer betingade av
relativt våta eller torra perioder. Mänskliga ingrepp förändrar dock
grundvattennivåns naturliga variationer. Så kan ske genom vattenuttag
för dricksvattenförsörjning, energiförsörjning, industriprocesser och
utbyggnad av vägar samt bevattning inom jordbruket. Undermarks-
byggande av tunnlar, bergrum och djupa grundläggningar kan temporärt
eller långsiktigt sänka grundvattennivåema genom att arbetena dränerar
grundvattnet.
De förändringar i grundvattnets kvalitet som har störst betydelse för
människors hälsa är försurning och höga nitrathalter. I ungefär 5 % av
Prop. 2000/01:130
103
jordbrunnama har vattnet så höga nitrathalter att det inte bör ges till barn Prop. 2000/01:130
under ett år. Höga nitrathalter i brunnsvattnet förekommer främst i jord-
bruksområden i södra Sverige. De kan också orsakas av en avlopps-
anläggning i närheten av brunnen. Höga nitrathalter i grundvattnet bidrar
även till övergödningen av ytvattnen, eftersom mer än 80 % av ytvattnet
kommer från grundvatten.
I försurade områden ökar utlösningen av aluminium och tungmetaller
från marken och tillförs grundvattnet. Surt grundvatten korroderar
vattenledningarna och höjer halterna av tungmetaller i kranvattnet. I
22 % av jordbrunnama i Sverige är pH-värdet i grundvattnet lägre än 6,0,
vilket innebär att grundvattnet har en surhet som är 10 gånger större än
grundvatten med neutralt pH-värde på 7,0. Radon förekommer naturligt i
enskilda bergbrunnar i stora delar av landet. I ca 66 % av bergbrunnama
överstiger radonhalten 100 becquerel per liter (gräns för tjänligt med
anmärkning) och i ca 4 % av brunnarna är den högre än 1 000 becquerel
per liter (gräns för otjänligt). Radonhaltigt vatten kan orsaka cancer
främst genom den radongas som avgår från vattnet vid spolning och
duschning.
I kustnära områden och i områden som tidigare varit täckta av hav kan
sjunkande grundvattennivåer medföra att saltvatten tränger in i grund-
vattenmagasinen. Den största risken för saltvatteninträngning finns i
områden med tät permanent- och fritidsbebyggelse längs kusterna och på
öar, men risk finns också i låglänta områden nära sjöar och vattendrag i
Mellansverige. Även vägsaltning kan medföra att grundvattnet får ökade
kloridhalter som ger otjänligt dricksvatten.
I ett internationellt perspektiv är grundvattenförekomstema i Sverige
små till både yta och volym. De mest användbara grundvattentillgång-
ama finns i de sand- och grusavlagringar som avsattes då inlandsisen
smälte. Tillgångarna kan förstärkas genom att ytvatten pumpas upp till
bassänger, varifrån det infiltrerar ned till grundvattenmagasinet och
bildar s.k. konstgjort grundvatten. Dricksvattenförsörjningen i Sverige är
till ca 50 % beroende av naturligt eller konstgjort grundvatten.
Exploateringen av rullstensåsar och andra sand- och grusområden har
negativ inverkan på tillgången på grundvatten för bl.a. dricksvatten-
försörjning. Merparten av ballastmaterialet för vägbyggen och bygg-
nadskonstruktioner har sedan lång tid hämtats ur grusåsama.
I 3 kap. miljöbalken finns grundläggande bestämmelser för hushåll-
ning med mark- och vattenområden som även rör anläggningar för
vattenförsörjning. I 11 kap. miljöbalken finns ett antal bestämmelser om
vattenverksamhet och vattenanläggningar. För bl.a. bortledande av
grundvatten och utförande av anläggningar för detta behövs det tillstånd,
med undantag för vattentäkter för en en- eller tvåfamilj sfastighets eller
jordsbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. I
områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras upp-
komma får dock kommunen enligt bestämmelserna om hälsoskydd i
9 kap. 10 § miljöbalken föreskriva att det skall krävas tillstånd av eller
anmälan till kommunen för att inrätta och använda en ny anläggning för
grundvattentäkt även om det inte gäller tillståndsplikt enligt 11 kap.
Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana anläggningar
som redan finns inom angivna områden.
104
I 7 kap. miljöbalken finns bestämmelser som ger länsstyrelsen eller Prop. 2000/01:130
kommunen möjlighet att förklara ett mark- eller vattenområde som
vattenskyddsområde till skydd för grundvattentillgång som utnyttjas eller
kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. För ett sådant område får
meddelas sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom områden som behövs för att tillgodose syftet med
området. Även andra bestämmelser i balken har betydelse för skyddet av
grundvattentillgångama. Ett exempel är bestämmelserna om spridning av
bekämpningsmedel som finns i 14 kap. miljöbalken.
Plan- och bygglagen (1987:10) innehåller bestämmelser om att det i
varje kommun skall finnas en aktuell översiktsplan som omfattar hela
kommunen. Den skall ge vägledning för beslut om användning av mark-
och vattenområden, bl.a. om hur kommunen avser att tillgodose riks-
intressen som rör vattenförsörjning. Där risk finns för vattenbrist och
saltvatteninträngning kan möjligheterna utnyttjas att införa begränsningar
för grundvattenuttag enligt plan- och bygglagen och miljöbalken.
Ansvaret för grundvattenfrågoma är fördelat på flera myndigheter.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) har huvudansvaret för
kunskapsförsörjningen och Boverket för vattenförsörjningen i samhälls-
planeringen. Naturvårdsverket ansvarar för frågor om föroreningspåver-
kan av grundvatten och utformar dessutom skyddsföreskrifter för
vattentäkter. Livsmedelsverket har ansvar för grundvatten som pumpats
upp i syfte att användas som dricksvatten. Det finns inget centralt
myndighetsansvar för enskild vattenförsörjning. Länsstyrelserna har ett
samordningsansvar vad gäller de mellankommunala vattenförsörjnings-
ffågoma. De bör också sammanställa uppgifter om de framtida regionala
vattenförsörjningsbehoven. Dessa behövs som underlag vid ställnings-
taganden i frågor om exploatering, natur- och miljövård samt material-
försörjningsfrågor.
Mot bakgrund av problemen med grundvattnets kvalitet har grund-
vattenfrågoma under 1990-talet fått ökad uppmärksamhet i miljöarbetet.
I den nya målstruktur som beslutades av riksdagen år 1999 (prop.
1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) ingick därför ett
särskilt miljökvalitetsmål för grundvatten, Grundvatten av god kvalitet.
Det förutsattes att regeringen skulle återkomma till riksdagen med för-
slag till kompletteringar av miljökvalitetsmålet med delmål avseende
bl.a. påverkan från markexploatering och avfallsdeponier.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Miljökvalitetsmålet
Grundvatten av god kvalitet syftar till att säkra tillgången på vatten av
god kvalitet och i tillräcklig mängd för samhällets totala behov samtidigt
som ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska
mångfalden bevaras. Kommittén har utifrån den status opåverkat grund-
vatten har sökt klarlägga de nuvarande problemen på området, deras
orsaker och behovet av förändringar för att miljökvalitetsmålet skall
kunna nås.
Övergödningen och försurningen, som orsakas bl.a. av transport- och
energisektorerna, jordbruk och avlopp, har de största negativa effekterna
på grundvattnet. Metaller och organiska miljögifter kommer främst från
industrier, deponier och förorenad mark. Andra orsaker till problemen är
olika former av byggande och exploatering. Det finns en betydande risk
för att det i framtiden uppstår brist på dricksvattenresurser, dels på grund
105
av att grundvattnet inte uppfyller kravet på god dricksvattenkvalitet eller
god grundvattenstatus, dels för att grundvattennivån förändras negativt,
med konsekvenser för vattenförsörjning och markstabilitet samt växt-
och djurliv.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit kommitténs problem-
formuleringar och förslag till delmål och åtgärder. Också regeringen
finner kommitténs analyser och förslag om grundvattenfrågoma väl
underbyggda. De fyra delmål som regeringen nu föreslår ansluter alltså
nära till kommitténs förslag, med vissa ändringar baserade bl.a. på syn-
punkter från remissinstanserna. Allmänt bör vattenförsörjningsfrågoma
enligt regeringens uppfattning få en mer central roll i samhällsplane-
ringen. Skyddet av viktiga vattenförsörjningsområden bör stärkas.
Miljöbalken kan behöva kompletteras med regler för att skydda områ-
den viktiga för vattenförsörjningen som riksintressen. Enligt nuvarande
regler i 3 kap. miljöbalken kan områden som är särskilt lämpliga för
anläggningar för vattenförsörjning komma i fråga för sådant skydd.
Miljömålskommittén har föreslagit att förutsättningarna borde utredas för
att i 3 kap. även föra in bestämmelser med syfte att främja en god hus-
hållning med värdefulla grund- eller ytvattentillgångar som sådana.
Regeringen kommer att överväga denna fråga.
Delmål 1 (skydd av geologiska formationer)
Långsiktiga övergripande planer för att trygga en hållbar vattenförsörj-
ning finns inte i vårt land. Geologiska formationer som kan komma att
nyttjas för uttag av dricksvatten är i dag inte utpekade. Det finns därför
risk för att sådana formationer skadas vid olika typer av exploatering.
Regeringen anser att det är nödvändigt att nu och för framtiden säker-
ställa möjligheten att för dricksvattenändamål nyttja naturligt grund-
vatten eller grundvatten som har förstärkts genom konstgjord infiltration
i geologiska formationer. Detta bör ske genom att lämpliga geologiska
formationer ges ett lagligt skydd senast år 2010. SGU har i detta arbete
ansvaret för att tillhandahålla ett geologiskt underlagsmaterial som
behandlar grundvattentillgångar. I enlighet med vad Miljömålskommittén
har föreslagit bör SGU därtill ha ansvar för naturresursen grundvatten.
Regeringen avser att tydliggöra detta ansvar genom en ändring i SGU:s
instruktion.
För att målet skall kunna nås avser regeringen att ge berörda myndig-
heter i uppdrag att identifiera de geologiska formationer som anses bety-
delsefulla för vattenförsörjningen, att undersöka Sveriges tätortsregioner
liksom närliggande viktiga grundvattenförekomster med hjälp av detalje-
rad hydrogeologisk information och att föreslå de geologiska formationer
som behöver ges ett lagligt skydd. Dessa uppgifter bör genomföras i nära
samverkan mellan myndigheterna på lokal, regional och central nivå. En
viktig förutsättning för att delmålet skall nås är att kommunerna senast år
2005 har inventerat bl.a. tätorternas och glesbygdens vattenbehov, till-
gång på lämpliga vattenresurser och brister i vattenförsörjningen. För att
kunna skydda geologiska formationer, som i framtiden kan komma att
utnyttjas för uttag av dricksvatten, är det av vikt att sådana formationer i
vissa fall kan anges som ett riksintresse.
Prop. 2000/01:130
106
Delmål 2 (förändringar i grundvattennivån)
Syftet med delmålet är att begränsa skador som uppkommer på vatten-
försörjning, markstabilitet eller växt- och djurliv genom mänskliga
ingrepp, som uttag av grundvatten och ovarsamma byggnadsprojekt. Vid
olika typer av byggnadsprojekt, både i och utanför tätorter, finns risk att
grundvattennivåerna sjunker. Det gäller t.ex. undermarksbyggande som
väg- och järnvägstunnlar och avledning av dagvatten i tätbebyggda
områden. Genom sådana ingrepp begränsas möjligheten att ta ut de
vattenmängder som annars hade varit tillgängliga. Markens geotekniska
egenskaper försämras också, vilket påverkar bl.a. byggnaders grundlägg-
ning. Ändringar av grundvattennivåer påverkar såväl byggnader och
anläggningar som växt- och djurliv.
För att målet skall nås avser regeringen att uppdra åt berörda myndig-
heter att ta fram en handbok med metoder och underlag för vattenplane-
ring, att utpeka de regionala mark-, yt- och grundvattenresurser som
bedöms vara av riksintresse för vattenförsörjningen och att upprätta
regionala vattenhushållningsprogram. Delmålet och uppdragen förut-
sätter, liksom för delmål 1 (skydd av geologiska formationer), samarbete
mellan myndigheterna på lokal, regional och central nivå. Givetvis är
också det underlag om vattenförsörjningsfrågor som kommunerna tar
fram av största betydelse i sammanhanget. Det gäller bl.a. mark- och
vatteninventeringar som genomförts med avseende på tätorternas och
glesbygdens långsiktiga vattenbehov, tillgången på lämpliga vatten-
resurser, brister i vattenförsörjningen samt markområden och system som
är känsliga för förändringar i grundvattennivå och grundvattenflöde.
Som nämnts ovan överväger regeringen att utreda förutsättningarna för
att i 3 kap. miljöbalken föra in bestämmelser med syfte att främja en god
hushållning med värdefulla grund- eller ytvattentillgångar som sådana.
Regeringen kommer att närmare överväga frågorna om eventuella lag-
ändringar och utformningen av styrmedel i syfte att skydda naturresursen
grundvatten. Sådana åtgärder kan komma att påverkas av arbetet med att
införliva EG:s ramdirektiv för vatten i svensk rätt.
Delmål 3 (kvalitetskrav för grundvatten)
Miljömålskommitténs analyser har visat att åtgärder måste sättas in för
att förbättra grundvattnets kvalitet. Om detta inte sker kommer grund-
vattnet även i fortsättningen att ha föroreningshalter som får negativa
effekter på människors hälsa och på vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag
och hav. Bland de allvarligaste föroreningarna är nitrat som bidrar till
övergödning och som dessutom medför hälsorisker. Det senare gäller
även för rester av bekämpningsmedel. Lokalt, främst i och kring tätorter,
kommer grundvattnet att vara förorenat av metaller och organiska
föroreningar som långsamt tillförs angränsande ytvatten och påverkar
växt- och djurliv. Utläckage av föroreningar ökar som följd av försur-
ningen. Dessa hot mot grundvattnets kvalitet kan avvärjas, främst genom
sådana åtgärder som redovisas under miljökvalitetsmålen Bara naturlig
försurning (avsnitt 8), Ingen övergödning (avsnitt 12) och God bebyggd
miljö (avsnitt 20).
Användningen av bekämpningsmedel kan medföra att rester av sådana
återfinns i grundvattnet. Regler för hur bekämpningsmedel får användas
Prop. 2000/01:130
107
och spridas finns i föreskrifter från bl.a. Kemikalieinspektionen och Prop. 2000/01:130
Naturvårdsverket. Kunskapen om hur användningen och spridningen av
bekämpningsmedlen påverkar grundvattnet bör förbättras. Miljöövervak-
ningen vad avser förekomsten av bekämpningsmedel i grundvatten är
inte tillfredsställande i dag. Både de näringar som använder bekämp-
ningsmedlen och tillsynsmyndigheterna ansvarar för att miljöövervak-
ningen av grundvattnet är tillfredställande.
Det är viktigt att bekämpningsmedel hanteras på ett sådant sätt att
miljö- och hälsoriskerna minimeras. Ett led i detta arbete är att minska
användningen genom olika åtgärder och styrmedel. I detta sammanhang
kan nämnas det uppdrag som regeringen har givit Jordbruksverket och
Kemikalieinspektionen att utarbeta ett förslag till fortsatt handlings-
program för användningen av bekämpningsmedel i jordbruks-och träd-
gårdsnäringen.
Radon i dricksvatten kan också vara en hälsorisk. Hälsoriskerna med
radon i bostäder och vissa lokaler har analyserats av Radonutred-
ningen 2000 som nyligen har lämnat sitt betänkande Radon - Förslag till
statliga insatser mot radon med faktasamlingen Radon- Fakta och läges-
rapport om radon (SOU 2001:7).
Saltvatteninträngning av havsvatten eller relikt saltvatten och saltning
av vägar är andra lokala problem. Grundvattnets kvalitet kan också för-
sämras genom otillfredsställande lukt, smak, grumlighet eller färg samt
tekniskt genom vattnets beredning eller distribution, även om detta inte
innebär effekter skadliga för hälsan.
I föreskrifter från Statens livsmedelsverk (SLV FS 1993:35) är angivet
vad som gäller för hantering och kontroll av dricksvatten för att garantera
konsumenterna ett dricksvatten av god kvalitet. De ovan angivna
orsakerna till förorening av grundvattnet har medfört att grundvattnets
kvalitet på vissa platser är så försämrat att Livsmedelsverkets normer för
dricksvatten av god kvalitet inte kan nås med avseende på föroreningar
som orsakas av mänsklig verksamhet.
Enligt regeringens uppfattning bör som ett delmål för kvaliteten på
grundvattnet gälla att grundvatten som används för att täcka behovet hos
ett relativt stort antal människor skall uppfylla vissa minimikrav.
Kommitténs förslag till formulering utgör en lämplig sådan kravnivå.
Regeringen anser att förslaget bör antas. Det föreslagna kvalitetskravet
för grundvatten är anpassat till EG:s ramdirektiv för vatten. För att målet
skall kunna nås avser regeringen att ge berörda myndigheter i uppdrag att
bl.a. revidera Naturvårdsverkets Allmänna råd för skyddsområden och
skyddsföreskrifter och anpassa dem till ramdirektivet, att på hydrogeolo-
giska grunder fastställa skyddsområden där sådana i dag saknas, att
utarbeta ett åtgärdsprogram enligt förslaget från Grundvattenutredningen
i betänkandet Grundvattenskydd (SOU 1995:45) och att utarbeta råd och
riktlinjer för vattenborrning respektive energiborming. Trots åtgärderna
finns risk för att målet inte nås för försumingspåverkade vattentäkter
med höga kvävehalter i södra Sverige. För att klara de sistnämnda har
takten i omställningen av jordbruket stor betydelse.
Förutsättningen för att delmålet skall kunna nås är att kommunerna
inventerar enskilda vattentäkter som distribuerar mer än 10 m3 dricks-
vatten per dygn eller betjänar mer än 50 personer med syfte att klarlägga
behovet av skyddsområden med skyddsföreskrifter. Kommunerna bör
108
senast år 2010 fastställa sådana områden. Till samma tidpunkt bör Prop. 2000/01:130
befintliga skyddsområden och skyddsföreskrifter revideras i den mån de
inte anses uppfylla kraven för fullgott skydd enligt Naturvårdsverkets
allmänna råd.
Delmål 4 (åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för vatten)
EG:s ramdirektiv för vatten kommer att ha stor betydelse för möjlig-
heterna att nå alla miljökvalitetsmål som rör vattenfrågor, således även
grundvattenfrågor. Innehållet i ramdirektivet redovisas närmare under
miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag (avsnitt 13). Åtgärds-
program för grundvatten enligt direktivet kommer att omfatta alla åtgär-
der som har betydelse för att nå miljökvalitetsmålet Grundvatten av god
kvalitet, således även åtgärder som redovisas under miljökvalitetsmålen
Bara naturlig försurning (avsnitt 8), Giftfri miljö (avsnitt 9), Ingen över-
gödning (avsnitt 12) och God bebyggd miljö (avsnitt 20). Möjligheterna
att nå grundvattenmålet är beroende av att åtgärderna genomförs inom
alla berörda miljökvalitetsmål. Enligt direktivet skall åtgärdsprogram och
åtgärdsplaner upprättas senast år 2009 och därefter vart sjätte år. De skall
omfatta samtliga åtgärder som behövs för att uppnå direktivets mål för
vattenkvaliteten.
Enligt ramdirektivet har länderna 15 år på sig från det att direktivet
trätt i kraft att nå god grundvattenstatus. De vattenförekomster vars
vattenkvalitet är särskilt svår att komma till rätta med kan emellertid få
ytterligare en tidsfrist på 12 år. Det kan t.ex. gälla grundvatten på stort
djup eller i stora magasin där återhämtningen kan ta flera tiotals år sedan
åtgärder vidtagits.
Åtgärdsprogrammen utgör en sammanfattning av den information som
inhämtats på lokal nivå inom s.k. avrinningsdistrikt. Programmen skall
enligt direktivet ha kommunicerats med allmänheten, sakägare och andra
berörda.
Regeringen avser att snarast vidta åtgärder för att genomföra ram-
direktivet för vatten i Sverige.
Miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv är de första tre punkterna oförändrade i förhållande till vad som redo-
visades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål. Den fjärde
punkten är en komplettering som har föreslagits av Miljömålskommittén.
Lydelsen har modifierats något med hänsyn bl.a. till att EG:s ramdirektiv
för vatten nu har trätt i kraft.
En långsiktigt tryggad dricksvattenförsörjning utgör en förutsättning för
en hållbar samhällsutveckling. Riklig tillgång på grundvatten av hög
kvalitet innebär bättre dricksvatten och därmed bättre folkhälsa. En bättre
kvalitet på grundvattnet förbättrar även livsbetingelserna för växter och
djur.
109
Delmålen 1 (skydd av geologiska formationer) och 2 (förändringar i Prop. 2000/01:130
grundvattennivån) som rör grundvattnets kvantitativa tillstånd innebär att
bevarandet av viktiga vattenresurser ges ökad vikt och att resurserna ges
ett skydd bl.a. för framtida behov. Delmål 3 (kvalitetskrav för grund-
vatten), som syftar till att skapa god dricksvattenkvalitet, ger positiva
effekter på folkhälsan på grund av minskade halter av nitrat, metaller och
andra föroreningar. Åtgärderna under delmål 4 (EG:s ramdirektiv för
vatten) leder till att flera av de övriga delmålen kan uppnås.
Ett uppfyllande av delmålen kan antas ge betydande samhällsekono-
miska vinster. Det kommer att medföra minskade kostnader vad gäller
behov av alternativa grundvattentäkter i dag, samt nya grundvattentäkter
i framtiden. Synergieffekter vad gäller minskat åtgärdsbehov inom andra
vattenrelaterade miljökvalitetsmål kommer att uppnås. Vidare blir resul-
tatet minskade kostnader för underhåll av gator, vägar och ledningar på
grund av färre sättningar i mark, framför allt i urban miljö, minskade
kostnader för grundförstärkning av byggnader samt minskade kostnader i
fråga om korrosion på material under mark. Långsiktigt kan god vatten-
kvalitet bli en viktig lokaliseringsfaktor vid etablering av företag i
Sverige.
En förutsättning för att uppnå miljökvalitetsmålet är att en inventering
genomförs av grundvattenförhållanden och förhållanden som påverkar
grundvattnet. Inventeringen bör utföras i nära samverkan mellan
myndigheter på lokal, regional och central nivå. Kommunerna har en
viktig del i arbetet. För att en god grundvattenkvalitet skall kunna uppnås
bör bl.a. kunskapen om vad som påverkar grundvattnet förbättras.
Genomförandet av EG:s ramdirektiv för vatten kommer att påverka
utformningen av skyddet av grundvattenförekomster, vilket även omfat-
tar beslut om skyddsområden för vattentäkter. Inrättandet av vatten-
skyddsområden kan komma att innebära vissa restriktioner vad gäller
markanvändning, transporter och lokalisering av miljöstörande verk-
samheter. Näringar som använder bekämpningsmedel och tillsyns-
myndigheterna ansvarar tillsammans för att miljöövervakningen av
grundvattnet är tillfredställande. Åtgärdsprogram för grundvatten enligt
EG-direktivet kommer att omfatta alla åtgärder som redovisas under
miljökvalitetsmålet.
De samhällsekonomiska kostnaderna för att åtgärda brister i vatten-
försörjningen är svåra att överblicka. De största kostnaderna för anpass-
ning inom sektorerna, i syfte att förebygga framtida problem i dricks-
vattenförsörjningen, uppkommer för åtgärderna under miljökvalitets-
målen Bara naturlig försurning (avsnitt 8), Giftfri miljö (avsnitt 9), Ingen
övergödning (avsnitt 12) och God bebyggd miljö (avsnitt 20). Ett flertal
samhällssektorer berörs.
För alla delmålen under miljökvalitetsmålet Grundvatten av god
kvalitet, utom delmål 4 om åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för
vatten, uppskattas kostnaderna per år fram till år 2010 uppgå till ca
46 miljoner kronor för kommunerna. Den uppföljning som skall göras
kommer att innebära att miljökvalitetsmål och delmål utvärderas utifrån
ny kunskap, teknisk utveckling och tillgängliga resurser (se avsnitt 23).
Detta kan bl.a. medföra att nya åtgärder föreslås för att uppnå delmålen
eller att delmål och miljökvalitetsmål revideras.
110
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö- Prop. 2000/01:130
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 100 miljoner kronor under perioden
2001-2010. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare resurser för
bland annat skydd av vattentäkter och utveckling av regionala vatten-
hushållningsprogram. För innevarande år beräknar regeringen att göra
vissa omprioriteringar av resurser inom 2001 års utgiftsram. Regeringen
beräknar vidare att från och med 2004 tillföra ca 10 miljoner kronor per
år i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se vidare
avsnitt 25). Regeringen bedömer att resursbehovet kommer att minska
något under den senare delen av perioden.
De åtgärder som föreslås kommer att bidra till att genomföra EG:s
ramdirektiv för vatten. Kostnaderna för att genomföra direktivet kommer
att kunna bedömas först när utredningen om genomförandet av direktivet
är färdig (se avsnitt 13).
111
15
Hav i balans samt levande kust och skärgård Pr°P- 2000/01 :i30
Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktions-
förmåga och den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård
skall ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt
natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav,
kust och skärgård skall bedrivas så att en hållbar utveckling främjas.
Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra stör-
ningar.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
Regeringens förslag:
1. Senast år 2010 skall minst 50 % av skyddsvärda marina miljöer
och minst 70 % av kust- och skärgårdsområden med höga natur-
och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd. Senast år 2005 skall
ytterligare fem marina områden vara skyddade som reservat och
berörda myndigheter skall ha tagit ställning till vilka övriga
områden i marin miljö som behöver ett långsiktigt skydd.
2. Senast år 2005 skall en strategi finnas för hur kustens och skär-
gårdens kulturarv och odlingslandskap kan bevaras och brukas.
3. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de
hotade marina arter och fiskstammar som har behov av riktade
åtgärder.
4. Senast år 2010 skall de årliga totala bifångstema av marina dägg-
djur uppgå till maximalt 1 % av respektive bestånd. Bifångstema
av sjöfåglar och oönskade fiskarter skall ha minimerats till nivåer
som inte har negativ påverkan på populationema.
5. Uttaget av fisk, inklusive bifångster av ungfisk, skall senast år
2008 vara högst motsvarande återväxten, så att fiskbestånden kan
fortleva och, om så är nödvändigt, återhämta sig.
6. Buller och andra störningar från båttrafik skall vara försumbara
inom särskilt känsliga och utpekade skärgårds- och kustområden
senast år 2010.
7. Genom skärpt lagstiftning och ökad övervakning skall utsläppen
av olja och kemikalier från fartyg minimeras och vara försumbara
senast år 2010.
8. Senast år 2009 skall det finnas åtgärdsprogram enligt EG:s ram-
direktiv för vatten så att God ytvattenstatus kan uppnås.
Regeringens bedömning: För att uppnå miljökvalitetsmålet att den
långsiktigt hållbara produktionsförmågan och biologiska mångfalden i
Västerhavet och Östersjön skall bevaras och en levande skärgård
bevaras och utvecklas krävs stora insatser, såväl nationella som
internationella. En förutsättning är att de åtgärder som föreslås under
112
miljökvalitetsmålen Frisk luft, Giftfri miljö, Ingen övergödning,
Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Levande skogar
och Ett rikt odlingslandskap och God bebyggd miljö genomförs. EG:s
ramdirektiv för vatten ger möjligheter att på ett konstruktivt sätt
genomföra åtgärder inom alla berörda miljökvalitetsmål.
Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård
bör i ett generationsperspektiv enligt regeringens bedömning innebära
bl.a. följande:
• Hotade arter och stammar har möjlighet att sprida sig till nya loka-
ler inom sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livs-
kraftiga populationer säkras.
• Gynnsam bevarandestatus upprätthålls för livsmiljöer för hotade,
sällsynta och hänsynskrävande arter samt för naturligt förekom-
mande biotoper med bevarandevärde.
• Kust- och skärgårdslandskapets naturskönhet, naturvärden, kultur-
miljövärden, biologiska mångfald och variation bibehålls genom
ett fortsatt varsamt brukande.
• Fiske, sjöfart och annat nyttjande av hav och vattenområden,
liksom bebyggelse och annan exploatering i kust- och skärgårds-
områden sker med hänsyn till vattenområdenas produktions-
förmåga, biologiska mångfald, natur- och kulturmiljövärden samt
värden för friluftslivet.
• Låg bullernivå eftersträvas.
• Kust- och skärgårdslandskapets byggnader och bebyggelsemiljöer
med särskilda värden värnas och utvecklas.
• Samtliga kustvatten har God ytvattenstatus med avseende på art-
sammansättning samt kemiska och fysikaliska förhållanden enligt
EG:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG).
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömningar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna ansluter sig i huvudsak till
kommitténs förslag om delmål. Flera remissinstanser anser dock att
målet behöver en vidare behandling utifrån de förslag som presenteras i
Miljövårdsberedningens betänkande Levande skärgård (SOU 2000:67).
Naturvårdsverket betonar att de ekologiska sambanden i marina miljöer
är mer komplexa än vad som framgår av Miljömålskommitténs betän-
kande och att behovet av ökade kunskaper är mycket stort. Sportfiskarna
understryker vikten av att fisket anpassas till långsiktigt hållbart nytt-
jande innan det är för sent. Sveriges Fiskares Riksförbund konstaterar att
den bästa vägen för att nå en bättre marin miljö är enighet mellan olika
aktörer. Förbundet avvisar emellertid tanken på nationalparker och
marina reservat med fiskeförbud. Fiskeriverket anser att det är viktigt att
delmålen också innefattar skydd av reproduktions- och uppväxtområden
för fisk, eftersom exploateringen av grunda havsområden utgör ett all-
varligt hot mot ett flertal fiskarter. Världsnaturfonden (JVWF) anser att en
nationell inventering av den biologiska mångfalden i havet bör priorite-
ras. Flera remissinstanser menar att kostnaderna för åtgärderna har
underskattats av kommittén och att åtgärderna inte är tillräckligt långt
gående.
Prop. 2000/01:130
113
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust Prop. 2000/01:130
och skärgård-. Västerhavets och Östersjöns marina miljö- och kust-
områden utsätts för ökande belastning på grund av olika mänskliga akti-
viteter. Utvecklingen av vårt samhälle tillåts påverka naturen och dess
förutsättningar att bibehålla fungerande ekologiska system. Eko-
systemens status och biologiska mångfald i Västerhavet och Östersjön
bestäms i stor utsträckning av fysikaliska faktorer som salthalt, hydrogra-
fiska förhållanden, bottnens beskaffenhet och genomströmningen av ljus.
Salthalten i Skagerrak är 30 %o. Där lever ca 2 000 arter av marina djur. I
södra Östersjön är salthalten 10 %c och där lever endast ca 150 arter av
marina djur.
Verksamheterna i vårt samhälle påverkar och förändrar de fysikaliska
faktorerna och de biologiska förutsättningarna både direkt och indirekt.
Haven utsätts för negativ påverkan både från land och luft. Eftersom
havsmiljön i sig är känslig blir effekterna därför förhållandevis stora.
Detta gäller speciellt Östersjön med dess unika brackvattensystem.
Hoten mot de marina ekosystemen är kända. Det gäller överexploate-
ring av vissa arter eller områden och försämring eller förluster av olika
biotoper. Hög närsaltsbelastning och utsläpp av giftiga ämnen som
anrikas i näringskedjorna är stora hot mot den biologiska mångfalden i
marina ekosystem. Påverkan av detta slag resulterar i att artsammansätt-
ningen förändras, vilket ger återverkningar även på andra organismer på
olika nivåer i näringskedjorna. Tillförseln av närsalter till svenska havs-
områden har orsakat storskaliga förändringar både på art- och eko-
systemnivå. Därtill kommer utsläpp av miljögifter samt nyttjanden i olika
former som t.ex. fiske och sjöfart. Påverkan av dessa slag resulterar i att
artsammansättningen i olika biotoper förändras. Därmed påverkas även
organismer på andra nivåer i näringskedjorna. Olika slag av stabila orga-
niska ämnen och metaller som tillförs havet anrikas oftast i organismer
med resultatet att arter högt upp i näringskedjorna, däribland människan,
berörs speciellt av detta hot.
Havet nyttjas av olika näringar som fiske och sjöfart. Hamnutbygg-
nader, vägbyggen, grustäkt och fritidsverksamhet utgör hot mot arter och
biotoper. Kustzonernas miljöer är speciellt känsliga för både yttre påver-
kan och nyttjandet av kustområdena eftersom dessa bl.a. utgör viktiga
uppväxtområden för arter, däribland fisk. Vidare utgör dessa miljöer
rekreationsmöjligheter för människan. Områden med ostördhet och tyst-
nad är viktiga för upplevelsekvaliteten. Dessutom finns viktiga häck-
ningsplatser för sjöfåglar i skärgården som har begränsningar i tillträde.
En låg bullernivå under häckningsperioden är väsentlig. Även säl
behöver tidvis ostördhet.
Fisket har under det gångna seklet haft den största direkta biologiska
påverkan på de marina ekosystemen. Fiskeflottans effektivitet har under
de senaste decennierna ökat samtidigt som fiskarkåren minskat. Ett
omfattande fiske har lett till att ett flertal bestånd överutnyttjats.
I slutet av 1980-talet var det s.k. foderfiskets andel av Sveriges totala
fiskfångst 25 %. I dag är den 75 %. För flera arter, t.ex. torsk, skarpsill
och sill, är i dag fisket av en sådan omfattning att det inte är långsiktigt
hållbart. Detta har haft och kommer fortsättningsvis att ha negativa
konsekvenser för de marina ekosystemen och fiskesektom.
114
Skärgårds- och kustområdenas särpräglade natur- och kulturmiljö har Prop. 2000/01:130
ett stort nationellt värde. De traditionella näringarna i skärgårds- och
kustområden som fiske, jordbruk, kustsjöfart och varvsverksamhet har
minskat och därmed även möjligheterna för den bofasta befolkningen att
försörja sig. Hittills har såväl de utpräglade fiskebygdema i Bohuslän,
Skåne och Blekinge som Östersjöns skärgårdsområden drabbats. Utflytt-
ningen kan få negativa konsekvenser för kust- och skärgårdsmiljöerna då
betade marker växer igen och byggnader förfaller eller omvandlas på ett
ovarsamt sätt. Aktivt fiske och jordbruk är en förutsättning för att hålla
skärgården levande. Bibehållandet av balansen och produktionsförmågan
i de marina ekosystemen är därför av central betydelse för att möjliggöra
en levande skärgård. Kust- och skärgårdsmiljöerna riskerar att utarmas
om inte de traditionella näringarna fortsättningsvis kan bedrivas.
I samband med 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) antog riksdagen vissa riktlinjer för
skyddet av mark- och vattenområden med särskilt höga naturvärden
jämte ekologiskt särskilt känsliga områden. Sådana områden skulle så
långt möjligt undantas från exploatering. I det fortsatta miljöarbetet
borde naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden kunna
bevaras i livskraftiga bestånd. Den biologiska mångfalden och den gene-
tiska variationen borde säkerställas.
Arbetet med den marina miljön bygger i stor utsträckning på interna-
tionell samverkan. Genom att delta i den gemensamma fiskeripolitiken
inom EU och annat internationellt samarbete kan Sverige aktivt verka för
att fisket bedrivs på ett hållbart sätt. Ett hållbart nyttjande förutsätter att
försiktighetsprincipen tillämpas och att den biologiska mångfalden säker-
ställs. Beslut om åtgärder kan fattas såväl inom EU som inom mellan-
statliga regionala fiskeförvaltningar, t.ex. Fiskerikommissionen för
Östersjön, liksom genom bilaterala överenskommelser. Dessa beslut
grundas på rekommendationer av Internationella havsforskningsrådet
(ICES). Åtgärder som nu vidtas men som kan förstärkas och byggas ut är
fleråriga fiskekvoter och fleråriga förvaltningsplaner, införande av nya
tekniska åtgärder för att framför allt förbättra fiskets selektivitet samt
begränsningar eller stopp av fisket i vissa områden.
Sverige verkar även internationellt för bevarandet av den marina
miljön i Västerhavet inom Oslo-Pariskommissionen (OSPAR) och i
Östersjön genom Helsingforskommissionen (HELCOM). Genomförandet
av HELCOM:s Östersjöstrategi för att komma till rätta med utsläpp av
avfall från fartyg har lett till att ett harmoniserat regelsystem har etable-
rats för hela Östersjöregionen. Trots detta upptäcks ca 400 illegala olje-
utsläpp vaije år. Östersjöstrategin utgjorde också modell för utarbetandet
av ett EG-direktiv som ytterligare harmoniserar regelverket i Europa.
Vidare är arbetet inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) av
stor vikt för måluppfyllelsen.
De nationella styrmedel som har störst betydelse i detta sammanhang
är bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken om skydd av områden samt i
fiskelagen (1993:787). Det bör särskilt pekas på möjligheten för reger-
ingen eller den myndighet regeringen bestämmer att med stöd av 7 kap.
19 § miljöbalken förklara större vattenområden som miljöskydds-
områden, om det krävs särskilda föreskrifter därför att området eller en
del av det är utsatt för föroreningar eller annars inte uppfyller en miljö-
115
kvalitetsnorm. I fråga om mindre vattenområden som utgör livsmiljö för Prop. 2000/01:130
hotade djur- eller växtarter kan regeringen, eller den myndighet reger-
ingen bestämmer, förklara området som biotopskyddsområde med stöd
av 7 kap. 11 § miljöbalken. Med stöd av 19 och 20 §§ fiskelagen kan
regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddela före-
skrifter för fiskevården även från allmän naturvårdssynpunkt.
I den nya struktur för arbetet med miljömål som beslutades av riks-
dagen år 1999 (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr.
1998/99:183) ingick miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust
och skärgård. Det förutsattes att regeringen skulle återkomma till riks-
dagen med förslag om komplettering av det nya miljökvalitetsmålet med
delmål bl.a. avseende skydd av värdefulla biotoper, lägre bullernivåer,
hållbart fiske samt minskade oljeutsläpp.
Skälen for regeringens förslag och bedömning: Miljökvalitetsmålen
skall nås inom en generation. Det är emellertid av största vikt att arbetet
inleds omgående. Detta gäller inte minst beträffande miljökvalitetsmålet
Hav i balans samt levande kust och skärgård. Västerhavets och Öster-
sjöns ekologiska balans är allvarligt rubbad och kustens och skärgårdar-
nas särpräglade natur och kulturmiljöer hotas av utarmning. De delmål
som regeringen nu föreslår syftar till att åstadkomma en tydlig
förbättring av ekosystemens balans, ta till vara miljöns kulturvärden,
säkra den biologiska mångfalden och därmed även tillåta återhämtning
av speciellt utsatta arter och bestånd i den marina miljön. Regeringen
behandlar dock inte förslagen i Miljövårdsberedningens betänkande
Levande skärgård i denna proposition utan avser att återkomma till
frågan i ett annat sammanhang.
Många marina livsmiljöer har påverkats negativt av bl.a. övergödning,
exploatering och fiske. Förändringar av algbälten och ålgräsängar för-
sämrar förutsättningarna för fiskeproduktion på grunda bottnar. Det är
synnerligen viktigt för bevarande av den biologiska mångfalden att dessa
livsmiljöer skyddas och tillåts återhämta sig. Kunskapsbristen är dock i
dag påtaglig vad gäller biologisk mångfald i haven. Eutrofiering har lett
till igenslamning av hårdbottnar, ökning av mängden organiskt material
på mjukbottnar, igenväxning av grunda vikar och återkommande blom-
ning av giftiga alger. Bottentrålning kan påverka fisk och kräftdjur nega-
tivt. Syrebrist har ökat antalet döda bottnar. Allt fler marina organismer
hamnar på listan över hotade arter. De marina ekosystemens återhämt-
ningsförmåga är avgörande för när miljökvalitetsmålet kan uppnås i sin
helhet. Det kan befaras att t.ex. torskbeståndet trots åtgärder inte kommer
att kunna återhämta sig inom en generation. Måluppfyllelse uppnås bäst
genom att kombinera kunskapsinhämtning med tydliga strategier för att
skydda de marina miljöerna.
Valet av skyddsform för känsliga områden är beroende av hotbilden.
Ett delmål kan uppnås genom områdesskydd enligt miljöbalken men
också genom en reglering av fisket enligt fiskerilagstiftningen eller i
vissa fall genom samverkan mellan myndigheter och lokala fiskare och
övriga berörda. Självfallet måste nationella åtgärder kompletteras med
åtgärder i samverkan med andra länder. Sveriges agerande och förhåll-
ningssätt i internationella organisationer är mycket viktigt för målupp-
fyllelsen. Kunskaperna behöver också förbättras om vilka natur- och
kulturvärden knutna till landskapet och den bebyggda miljön som är
116
hotade och vilka styrmedel som påverkar möjligheterna till utveckling
och bevarande.
Möjligheterna att nå miljökvalitetsmålet är till stor del beroende av
insatser på andra områden, inte minst inom miljökvalitetsmålen Ingen
övergödning (avsnitt 12), Levande sjöar och vattendrag (avsnitt 13) och
Giftfri miljö (avsnitt 9). Åtgärderna är också av den karaktären att de
nödvändiggör ett brett samarbete mellan nationella myndigheter, regio-
nala och lokala intresseorganisationer och näringsrepresentanter.
Sektorsansvar och ett decentraliserat beslutsfattande är viktiga element i
detta samarbete. De regionala miljö- och hushållningprogrammens arbete
visar hur ett regionalt samarbete kan vara organiserat. Ett bra exempel är
arbetet med att skydda Koster-Väderöfjorden. I ett forum mellan katego-
rier av fiskare, myndigheter och forskare har man lyckats uppnå en
konstruktiv dialog.
Regeringen bedömer sammanfattningsvis att befintlig lagstiftning,
främst miljöbalken, kulturminneslagen och fiskerilagstiftningen, i huvud-
sak är tillräcklig för att delmålen 1-5 skall kunna nås. För delmålen 6
och 7 krävs ytterligare åtgärder.
Delmål 1 (skydd för kust- och skärgårdsområden)
Delmålet syftar till att säkra skydd för värdefulla miljöer och områden,
både i den marina miljön och på land, senast år 2010. Skyddet är i många
miljöer beroende av ett fortsättningsvis varsamt nyttjande. Målet uppnås
bäst genom en kombination av olika typer av åtgärder som områdes-
skydd, kunskapsinhämtning och strategier. Det är viktigt att skydda regi-
onalt unika och sällsynt förekommande miljötyper och att motverka
utarmningen av kulturmiljöer. Kommunerna har här ett stort ansvar. De
måste bl.a. säkra att grunda havsvikar och andra känsliga marina miljöer
skyddas så långt möjligt från exploatering. Områden som bedöms ha
särskild betydelse som reproduktionslokaler eller för uppväxt av enskilda
arter bör också ges ett skydd. Det är viktigt att områdena utgör ett repre-
sentativt urval med en skiftande sammansättning och utbredning natio-
nellt. Betade strandängar är av stor betydelse för många arter. Sådana
biotoper tillhör de mest hotade. Stora fartyg i trånga farleder kan leda till
ökad stranderosion, vilket är ett problem som hotar biologisk mångfald.
Frågan om hur erosionsskador undviks i framtiden kommer att behandlas
i den aviserade propositionen Infrastrukturinriktning för omställning till
ett hållbart transportsystem.
Skyddet av stränderna är en nationell angelägenhet för att trygga förut-
sättningarna för allmänhetens friluftsliv och för att bevara goda livs-
villkor för växter och djur. De orörda stränderna är även regionalt och
lokalt av stor betydelse, både i dag och i framtiden. För att nå delmålet är
det betydelsefullt att kommuner och länsstyrelser restriktivt tillämpar
möjligheterna enligt 7 kap. 18 § miljöbalken att ge dispens från strand-
skyddsbestämmelserna. Regeringen har givit Naturvårdsverket i uppdrag
att kartlägga och analysera bestämmelserna om strandskydd. I uppdraget
ingår att kartlägga hur dessa bestämmelser har kommit att fungera i
praktiken. Utredningen skall också se över möjligheterna att stärka
strandskyddet i områden med starkt bebyggelsetryck. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 1 februari 2002.
Prop. 2000/01:130
117
I enlighet med kommitténs förslag ingår det i delmålet att ytterligare
fem marina områden snarast bör skyddas. Dessa bör skyddas som
reservat. Det är viktigt att följa den biologiska mångfalden i jämförbara
områden med olika typer av skydd. Därför avser regeringen att uppdra åt
Fiskeriverket och Naturvårdsverket att utreda möjligheten för att det i ett
av de fem föreslagna marina områdena skall råda fiskeförbud till år 2010,
varefter effekterna av detta skydd utvärderas.
Naturvårdsverket har till regeringen nyligen redovisat ytterligare för-
slag till områden att ingå i Natura 2000. I enlighet med det s.k. art- och
habitatdirektivet (92/43/EEG) skall arter och naturtyper som betraktas
som skyddsvärda bevaras och ingå i det sammanhängande ekologiska
nätverket. Bland de föreslagna områdena finns Hoburgs bank som är
beläget i den ekonomiska zonen söder om Gotland. Regeringen har ännu
inte tagit ställning till förslagen.
Skyddsmotiven i marina områden varierar beroende på naturvärden
och hotbild. Det bör därför avgöras från fall till fall vilka skydds-
instrument som är de optimala. Bl.a. kan fiskerilagstiftning användas.
Områdesskyddet skall vidare integreras med internationella överens-
kommelser och miljökonventioner. Genomförandet av Sveriges åtagan-
den för skyddade områden inom ramen för Helsingforskommissionen
(HELCOM) skall prioriteras.
Delmål 2 (strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv och odlings-
landskap kan bevaras och brukas)
Delmålet syftar till att hejda utarmningen av kustens och skärgårdens
kulturmiljöer. För att målet skall nås krävs fortsatt bruk och utveckling
av värdefulla kulturmiljöer inklusive det öppna och varierade odlings-
landskapet i kust och skärgård.
Mångsyssleri och småskalighet har av tradition karaktäriserat näring-
arna i skärgården. De odlade markerna har av naturliga skäl varit små
och splittrade. Rationaliseringar och storskalig drift har därför drabbat
skärgårdarna hårt. Antalet permanentboende har minskat drastiskt liksom
antalet sysselsatta inom jordbruk, fiske, sjöfart m.m. Tillgången på fisk
och skaldjur har successivt minskat samtidigt som kraven på storskalig
hantering av fisken ökat. Förutsättningarna för att bedriva kustfiske i
liten skala har försämrats och antalet lokalt verksamma fiskare har
minskat. Antalet verksamma jordbrukare har minskat och tidigare
brukade och betade marker växer igen.
Endast på några få platser i världen finns skärgårdar liknande de
svenska havs-och insjöskärgårdama. Kusternas och skärgårdens traditio-
nella bebyggelse och anläggningar berättar om hur jordbruk, fiske,
handel, sjöfart, stenindustri, turism och försvar bedrivits genom tiderna.
För en god hushållning är det av stort värde att dessa miljöer ännu
brukas. En strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv och
odlingslandskap kan bevaras och brukas bör därför tas fram till år 2005.
Arbetet bör utföras av Riksantikvarieämbetet i samverkan med berörda
myndigheter, länsstyrelser, länsmuséer och organisationer. De läns-
styrelser som utarbetat regionala miljö- och hushållningsprogram bör i
enlighet med Miljövårdsberedningens förslag i betänkandet Levande
skärgård (SOU 2000:67) till år 2003 följa upp och till regeringen redo-
Prop. 2000/01:130
118
visa vilka åtgärder som genomförts av olika aktörer utifrån förslagen i Prop. 2000/01:130
respektive program. År 2005 bör en genomgripande analys göras för att
värdera hur utvecklingen fortskridit. Länsstyrelserna redovisar då också
till regeringen vilka ytterligare åtgärder som behövs för en hållbar
utveckling i respektive skärgårdsområde.
Delmål 3 (åtgärder för hotade marina arter)
Målet syftar till att värna om den biologiska mångfalden och särskilt de
arter som är så sällsynta och tillbakaträngda att de inte kan återhämta sig
på egen hand även om miljön förbättras. Artdatabanken har pekat på
17 hotade arter knutna till marin miljö och stränder som omedelbart
behöver särskilda insatser. Bland dessa finns slätrocka i Kattegatt liksom
ett flertal arter om vilka kunskapen är alltför bristfällig för att möjliggöra
en klassificering. Effektiva åtgärdsprogram är betydelsefulla verktyg för
att kunna systematisera åtgärder för de mest hotade artema. Målet inne-
bär emellertid inte enbart att program skall finnas utan också att de
snarast skall genomföras.
Kunskapen om arter i den marina miljön är mycket begränsad och
därför är fortsatt forskning och inventeringar för att identifiera hotade
arter viktiga åtgärder. En förbättrad kunskapsbas kan uppnås genom en
förbättrad samverkan på forskarnivå mellan disciplinerna marin miljö
och fiskeområdet. Detta kan möjliggöras genom att det nyligen inrättade
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande
(Formas) verkar för utvecklandet av tvärsektoriella forskningsprojekt där
dessa discipliner samverkar. En annan åtgärd är att länsstyrelserna bidrar
till kunskapsinhämtning. Flera av dem har i sina remissyttranden under-
strukit vikten av rikstäckande kartläggning av marina biotoper. I vilken
utsträckning åtgärdsprogram behöver upprättas beror på hur framgångs-
rika de åtgärder är som beskrivs under övriga delmål.
Delmål 4 (minskning av bifångster)
Målet syftar till att minska bifångster av tumlare, säl och olika sjöfåglar.
Även fångster av andra fiskarter än målarten faller under detta delmål,
medan fångst av ungfisk av målarten ingår i delmål 5 (anpassning av
uttaget av fisk).
Vid i princip alla typer av fiske får man även en viss mängd ej önskad
fångst. Det rör sig dels om andra arter, dels ungfisk av målarten. Att
kvantifiera mängderna av olika arter och storlekar i bifångstema är en
viktig åtgärd för att kunna följa upp resultaten av arbetet med att utveckla
selektiva fiskeredskap. Vidare bör de ekonomiska och biologiska konse-
kvenserna av ett eventuellt dumpningsförbud utredas. Regeringen avser
att ge Fiskeriverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett sådant
förbud och belysa det både från ett nationellt perspektiv och från ett EU-
perspektiv.
För tumlare liksom sjöfågel har kvantifierbara mål formulerats. För de
fiskarter som förekommer i bifångster måste målen sättas utifrån förhål-
landena i de olika fiskena. För att kunna nå målet krävs initialt bättre
information om bifångstema av tumlare och säl liksom om populationer-
nas storlek. Den huvudsakliga vägen för att minska bifångster är att
119
utveckla selektiva redskap, t.ex. sälsäkra redskap, och att se till att regel- Prop. 2000/01:130
verket anpassas så att användningen av dessa stimuleras. Internationella
valfångstkommissionens vetenskapliga råd rekommenderar att bifångsten
inte får överstiga halva den årliga reproduktionen, vilket beräknas till ca
4 %. I detta sammanhang är det viktigt att belysa effekterna av fiske med
drivgam.
Eftersom populationema av de marina däggdjuren i Östersjön och
Västerhavet är starkt påverkade av olika miljöfaktorer bedömer reger-
ingen att bifångsten av marina däggdjur bör uppgå till maximalt 1 % av
respektive bestånd år 2010.
Delmål 5 (anpassning av uttaget av fisk)
Detta delmål syftar till att fisket skall anpassas till de biologiska förut-
sättningarna för varje art. En grundläggande princip är att havens lång-
siktiga produktionsförmåga skall säkras och att den biologiska mång-
falden skall bevaras. Endast genom att vidta kraftfulla gemensamma
åtgärder kan de marina beståndens återväxt garanteras. Mot den bak-
grunden skall Sverige i internationella kvotförhandlingar tillämpa
försiktighetsprincipen, beakta vetenskapliga råd samt verka för att fler-
åriga förvaltningsplaner utarbetas. För vissa arter överstiger uttaget av
fisk och skaldjur i Västerhavet och Östersjön arternas möjlighet att åter-
hämta sig, dvs. återfå sin karaktäristiska struktur, funktion, produktivitet
och genetiska variation. Ett sådant uttag hotar såväl bestånden och den
biologiska mångfalden som ett uthålligt nyttjande av resursen. Fångster
av t.ex. ungfisk som inte haft möjlighet att reproducera sig ökar risken
för överexploatering av viktiga bestånd. För att komma till rätta med
detta problem har selektiva redskap utvecklats och regelverk för använd-
ningen av dessa utarbetats. Sådana åtgärder har givit goda resultat och
bör därför tillämpas i större utsträckning. Regeringen avser att uppdra åt
Fiskeriverket att driva på utvecklingen av selektiva redskap samt utfor-
mandet av regler för användning av dessa, dels nationellt genom att
utarbeta ett åtgärdsprogram, dels i det internationella arbetet.
Ett intensivt fiske medför dels att tätheten av de beskattade arterna
minskar, dels att ålders- och storleksstrukturen i bestånden samt den
genetiska sammansättningen förändras, i regel mot yngre och mindre
fiskar och en lägre genetisk diversitet. Dessutom kan detta innebära att
fiskbestånden inte längre återfinns i hela sitt naturliga utbrednings-
område.
Begränsningar av uttaget av fisk är en nödvändig åtgärd i synnerhet för
torskbeståndens möjligheter att återhämta sig. Västerhavets och Öster-
sjöns torskbestånd anses nu befinna sig utanför biologiskt säkra gränser,
dvs. uttaget av fisk ligger högre än den nivå som anses inte böra
överskridas om återväxten av beståndet skall säkras.
För att komma till rätta med situationen för torsken i Östersjön verkar
Sverige inom EU i första hand för att de berörda strandstatema skall
komma överens om ökade minimimått för fångst av torsk. Överuttag av
ung, ännu inte lekmogen torsk har bidragit till minskningen av beståndet.
I de fall det råder osäkerhet om beståndens storlek eller om hur stor
beskattning bestånden tål, skall försiktighetsprincipen tillämpas. I andra
hand kommer Sverige att verka för en fortsatt minskning av kvotema
120
eller möjligen ett tillfälligt stopp för hela torskfisket så att populationema Prop. 2000/01:130
i hela utbredningsområdet kan återhämta sig. Sverige kommer bl. a. inom
EU att verka för att stor hänsyn tas till ICES vetenskapliga expert-
kommittéers rekommendationer.
Vid dagens laxfiske i främst Östersjön fångas en betydande del av de
vilda (dvs. icke odlade) laxbestånden från Sveriges oreglerade eller bara
delvis reglerade älvar. Fångst av vild lax måste minska i syfte att
bedrivas på en långsiktigt hållbar nivå. Detta kan enligt internationella
aktionsplaner för lax ske genom märkning av all odlad lax och riktat s.k.
terminalfiske utanför respektive bestånds hemälvar.
Mellanstatliga regionala förvaltningsformer för fiske bör stödjas.
Utformandet av förvaltningsplaner i enlighet med försiktighetsprincipen
och fastställandet av biologiska tröskel- och gränsvärden för arter som
ligger utanför biologiskt säkra gränser är viktiga åtgärder som inletts och
som bör fortsätta. Vidare bör långsiktiga förvaltningsmodeller för viktiga
bestånd i svenskt yrkesmässigt havs- och kustfiske utvecklas. Kontrollen
av efterlevnaden av fastställda fiskekvoter till sjöss och i hamnar måste
säkerställas på en sådan nivå att kvoterna inte överskrids. I enlighet med
dessa riktlinjer deltar Sverige aktivt i det pågående arbetet med att
komma till rätta med minskningen av torskbeståndet i Nordsjön, där
kraftiga begränsningar av fiskekvoterna nyligen genomförts. En
utveckling mot beståndsbevarande fiske måste prioriteras. Regeringen
anser det angeläget att fiskets effekter på ekosystemen klarläggs. Av
särskilt intresse är effekterna på ekosystemen i våra närbelägna havs-
områden som Östersjön och Västerhavet. I dessa områden bör effekterna
av uttagen av sill, skarpsill och torsk noggrant uppmärksammas. I dessa
sammanhang har fiskerikontrollen fått en allt viktigare uppgift och
regeringen har för avsikt att tillse att fiskerikontrollen i framtiden inriktas
allt starkare mot att fiskeresursen skall bevaras och att efterlevnaden av
fastställda fiskekvoter förbättras. Sverige bör vidare kraftfullt verka för
att skonsamma selektiva fiskemetoder används i större utsträckning så att
fångsten av juvenila och oönskade fiskarter minimeras.
En viktig förutsättning för ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske
är att havet i högre grad ses som ett ekosystem. Utifrån en sådan syn är
det självklart att fisket inte skall få hindra skyddet av hotade marina
organismer och deras biotoper. Därför bör trålfisket bedrivas längre ut
från kusten för att minska påverkan på lek- och uppväxtplatser. Kunska-
pen om hur kraftigt bottenekosystemen påverkas av att regelbundet
utsättas för bottentrålning behöver förbättras. Eftersom ekosystemen på
havsbotten kan påverkas negativt bör Fiskeriverket få i uppdrag att
utreda betydelsen av bottentrålning för det marina ekosystemen och före-
slå områden där bottentrålning förbjuds. Fiskeriverket har redan reger-
ingens uppdrag att bl.a. analysera vilka förvaltningsåtgärder som kan
genomföras i syfte att ge det småskaliga kustfisket möjlighet att bedriva
sin verksamhet under så stor del av fiskeåret som möjligt.
Regeringen anser att det är angeläget med en utveckling av miljö-
märkning av fisk för att ytterligare stimulera en utveckling mot ett håll-
bart utnyttjande av havsresursema. Regeringen arbetar bl. a. inom det
nordiska samarbetet för att främja en sådan märkning.
121
Delmål 6 (störningar från båttrafiken)
Delmålet syftar till att begränsa båttrafiken i vissa områden genom att
reglera hastighet, buller, tillträde etc. Skärgården är en förhållandevis tyst
och orörd miljö. Många öar i havsbandet är dessutom viktiga häcknings-
platser för sjöfåglar. Även säl behöver tidvis ostördhet. Inrättandet av
bullerfria områden med ingen eller begränsad motorbåtstrafik i kombi-
nation med särskilda farleder för fritidsbåtar är en viktig åtgärd, liksom
en uppföljning av de åtgärder som vidtagits för att minska buller-
störningar från motorbåtstrafiken. Detta förutsätter att länsstyrelserna
tillsammans med kommunerna föreslår områden där bullerstörningar från
båttrafik bör begränsas.
Delmål 7 (utsläpp från fartyg)
Målet avser s.k. operationella utsläpp från fartyg, dvs. medvetna utsläpp
som sker vid fartygens normala drift vid t. ex. rengöring av lasttankar.
Uppgifter finns främst om oljeutsläpp, men det kan inte uteslutas att
också andra kemikalier släpps ut på detta sätt. Det finns ett väl utvecklat
system av internationella regler som förbjuder utsläpp och en ständigt
ökande kapacitet att ta hand om förorenat vatten i svenska hamnar. Trots
detta registrerar Kustbevakningen ca 400 illegala oljeutsläpp varje år.
Delmålet kan uppnås genom en effektiv lagstiftning på området.
Bristerna i den nuvarande lagstiftningen har redovisats i Oljeutsläpps-
utredningens betänkande Att komma åt oljeutsläppen (SOU 1998:158).
Regeringen avser att under våren 2001 lägga fram förslag för att komma
till rätta med dessa brister.
Kustbevakningen understryker i sitt remissyttrande att en stor upp-
täcktsrisk och en effektiv lagföring har hög preventiv verkan. Så länge
upptäcktsrisken inte är tillräckligt stor kommer mindre nogräknade sjö-
farande att väga kostnaderna för att ligga något längre i hamn för att
lämna av olja mot risken att bli upptäckt och lagförd för ett olagligt
utsläpp. Övervakningen till havs bör enligt Kustbevakningen skärpas i
kombination med utökad satellitövervakning. En uppfattning som
regeringen delar.
Vidare bör det internationella arbetet med att införa transpondrar på
fartyg för att främja övervakning prioriteras. Detta mål påverkar också
miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (avsnitt 9).
Delmål 8 (åtgärdsprogram enligt EG:s ramdirektiv för vatten)
Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) har närmare beskrivits under
miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag (avsnitt 13).
Medlemsländerna skall till år 2003 redovisa vilka administrativa former
som valts för upprättandet av s.k. behöriga myndigheter för de olika
vattendistrikten, hur dessa geografiskt avgränsas samt hur direktivet
genomförts i den nationella lagstiftningen. Åtgärdsprogram och förvalt-
ningsplaner skall var upprättade senast år 2009. Ramdirektivet är av
primär betydelse för havsmiljön och det slutliga resultatet, God ytvatten-
status, kan endast nås om miljökvalitetsmålen för Ingen övergödning
(avsnitt 12), Levande sjöar och vattendrag (avsnitt 13) och Grundvatten
av god kvalitet (avsnitt 14) uppfylls.
Prop. 2000/01:130
122
Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård i ett Prop. 2000/01:130
generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsperspek-
tiv är den första punkten en sammanfattning av sakinnehållet i tre av de
elva punkter som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska
miljömål. Skillnaden är att denna punkt beskriver en övergripande miljö-
kvalitet och inte ett flertal specifika mål. Den andra punkten har utveck-
lats jämfört med propositionen 1997/98:145. Den tredje punkten är något
reviderad jämfört med samma proposition. De fjärde och femte punk-
terna är oförändrade från propositionen 1997/98:145. Den sjätte och
sjunde punkten är kompletteringar som föreslagits av Miljömåls-
kommittén.
Utöver dessa punkter angavs ytterligare fyra i propositionen
1997/98:145 Svenska miljömål. Effekterna av ökad närsaltsbelastning på
hav och kustmiljö är omfattande. Åtgärderna för att komma till rätta med
problemen måste huvudsakligen genomföras på land och därför har de
tre punkter som behandlade näringsämnen förts till miljökvalitetsmålet
Ingen övergödning (avsnitt 12). Tre av punkterna föreslås som delmål för
miljökvalitetsmålet enligt ovan. En punkt om bl.a. lokalisering av vind-
kraftverk har utgått.
Ett genomförande av föreslagna åtgärder ger goda förutsättningar för att
nå miljökvalitetsmålet för havs-, kust- och skärgårdsmiljöerna i Väster-
havet och Östersjön inom en generation. Effekten av åtgärderna beror i
hög grad på ett effektivt genomförande av åtgärder för att nå flera andra
miljökvalitetsmål, bl.a. Giftfri miljö (avsnitt 9), Ingen övergödning
(avsnitt 12) och Ett rikt odlingslandskap (avsnitt 18). Dessa tre mål berör
belastningen av kväve, fosfor och miljögifter på havsmiljön. Effektiv
uppfyllelse av miljökvalitetsmålen Frisk luft (avsnitt 7), Myllrande våt-
marker (avsnitt 16) och Levande skogar (avsnitt 17) bidrar också till
havsmiljöns återhämtning och bevarande. Sammantaget kommer åtgärder
för att nå dessa mål att ha en positiv påverkan på förutsättningarna för
återhämtningen av havets och kustens ekosystem. Möjligheterna att fort-
sätta och utveckla kust- och skärgårdsområdenas natur- och kulturmiljöer
är även beroende av åtgärder för att nå målen Ett rikt odlingslandskap
(avsnitt 18) och En god bebyggd miljö (avsnitt 20).
Fiskerinäringen är beroende av att den långsiktiga produktionen upp-
rätthålls och den har därmed allt att vinna på att miljökvalitetsmålen nås.
Fisket kännetecknas av att de ekonomiska förutsättningarna för vissa
typer av fiske under lång tid blivit allt sämre, medan andra fiskeföretag
har god lönsamhet. Genom att begränsa överfisket kan de ekonomiska
förutsättningarna för många fiskeföretag förbättras. Dock kan sådana
begränsningar krävas av fiskeinsatsen att ekonomiska problem för vissa
typer av fiskeföretag kan uppstå. Begränsningar av fisket för att upprätt-
hålla dels fiskbestånden, dels det småskaliga kustfisket kan sannolikt inte
klaras utan en reduktion av den havsbaserade fiskeflottan, vilket lokalt
kan få konsekvenser för sysselsättningen.
123
Kustbevakningens ökade övervakningsinsats och satellitspaning till Prop. 2000/01:130
havs för att spåra olje- och kemikalieutsläpp kan även medverka till en
förbättrad fiskerikontroll.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 800 miljoner kronor under perioden
2001-2010.
Under utgiftsområde 17 Kultur har regeringen, i den ekonomiska vår-
propositionen 2001 beräknat ökade anslag för att bilda kulturreservat
vilket beräknas täcka behoven för den strategi som avses under delmål 2.
Riksantikvarieämbetet avsätter ca 0,75 miljoner per år för programarbete,
dels genom enskilda stöd, dels genom stöd för vård via landsbygds-
programmet. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare resurser för
bl.a. skydd av värdefulla miljöer, skydd av hotade arter, fiskevård och
åtgärder mot olje- och kemikalieutsläpp. För innevarande år beräknar
regeringen att göra vissa omprioriteringar av resurser inom 2001 års
utgiftsram. Regeringen beräknar vidare att, i jämförelse med 2001 års
utgiftsnivå för delmålen, tillföra ca 20 miljoner kronor per år 2002-2003
och från och med 2004 ca 60 miljoner kronor per år (se vidare
avsnitt 25).
De åtgärder som föreslås kommer att bidra till att genomföra EG:s
ramdirektiv för vatten. Kostnaderna för att genomföra direktivet kommer
att kunna bedömas först när utredningen om genomförandet av direktivet
är färdig (se avsnitt 13).
124
Prop. 2000/01:130
Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet
skall bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.
1. En nationell strategi för skydd och skötsel av våtmarker och sump-
skogar skall tas fram senast till år 2005.
2. Samtliga våtmarksområden i Myrskyddsplan för Sverige skall ha
ett långsiktigt skydd senast år 2010.
3. Senast år 2004 skall inte skogsbilvägar byggas över våtmarker
med höga natur- eller kulturvärden eller så att dessa våtmarker
påverkas negativt på annat sätt.
4. I odlingslandskapet skall minst 12 000 ha våtmarker och småvatten
anläggas eller återställas fram till år 2010.
5. Åtgärdsprogram skall senast till år 2005 finnas och ha inletts för de
hotade arter som har behov av riktade åtgärder.
Regeringens bedömning: Med de förslag till delmål som nu läggs
fram är förutsättningarna goda för att miljökvalitetsmålet skall kunna
nås inom en generation. För att de åtgärder som behövs skall få
avsedd effekt krävs bl.a. ökad kunskap om storleken på de områden
som behöver restaureras och nyanläggas och de olika värden, bl.a.
kulturvärden, som berörs i våtmarker av varierande slag. Myrskydds-
planen bör också kompletteras med ett större urval sumpskogar och
resultatet av våtmarksinventeringen i Norrbottens län. För att miljö-
kvalitetsmålet skall nås förutsätts medverkan från jord- och skogs-
bruket. Även andra sektorer måste visa den hänsyn som krävs. Stats-
finansiella kostnader uppkommer främst för skydd och anläggande av
våtmarker. I framtiden kan det behövas ytterligare ekonomiska medel
för anläggande av våtmarker. Därför avser regeringen att återkomma
med nya delmål i samband med förändring av landsbygdsförordningen
om så är möjligt.
Miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• I hela landet finns våtmarker av varierande slag, med bevarad bio-
logisk mångfald och bevarade kulturhistoriska värden.
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina
naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga popu-
lationer säkras.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
• Torvbrytning sker på lämpliga platser med hänsyn till natur- och
kulturmiljön och den biologiska mångfalden.
125
• Våtmarker skyddas så långt möjligt mot dränering, torvtäkter, väg-
byggen och annan exploatering.
• Våtmarkernas värde för friluftsliv värnas.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regering-
ens förslag och bedömning. Ambitionsnivån i regeringens förslag till
delmål 2, 3 och 4 är högre jämfört med kommitténs förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket,
anser att reglerna för anläggande av skogsbilvägar bör skärpas. Natur-
vårdsverket föreslår att en generell samrådsplikt för byggande av skogs-
bilvägar förs in i förordningen (1998:904) om täkter och anmälan för
samråd. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att samrådsplikt bör
gälla även i de fall mindre traktorvägar förbättras för att uppnå standard
som skogsbilväg. Svenska Naturskyddsföreningen och flera länsstyrelser
m.fl. förespråkar ett generellt markavvattningsförbud. Lantbrukarnas
Riksförbund däremot anser att nuvarande regelverk med prövning i vissa
fall bör behållas. Sveriges Skogsindustrier föreslår att målen formuleras
så att skogsbilvägar inte påtagligt skadar våtmarker med höga kultur-
värden.
Statens energimyndighet, Naturskyddsföreningen och flera läns-
styrelser berör frågan om konflikter mellan våtmarkens bevarande och
brytning av torv för energiändamål, varvid Naturskyddsföreningens
inställning är att torvbrytning för energiändamål bör upphöra helt.
Svenska Torvproducentföreningen framhåller att föreningen, med vissa
förbehåll, är beredd att medverka till att miljökvalitetsmålet uppnås
genom att verka för att medlemsföretagen inte prospekterar myrar som är
upptagna i myrskyddsplanen.
Skogsstyrelsen understryker att våtmarker bör kunna nyanläggas även i
skogsmark och pekar på att inskränkningar i möjligheten att dra skogs-
bilvägar över våtmarker kan leda till krav på ersättning eller inlösen.
Sveriges lantbruksuniversitet framhåller våtmarkernas betydelse som
naturresurs och för vattenkvaliteten. Stockholms stad framhåller att
anlagda våtmarker även kan ha ett högt rekreationsvärde. Svenska Jäga-
reförbundet ställer i utsikt att förbundets kunnande kan tas i anspråk vid
utbildning och rådgivning m.m. Sveriges Jordägareförbund pekar på
möjligheten att skydda våtmarker genom naturvårdsavtal med enskilda
markägare. Naturvårdsverket efterlyser en strategi för hantering av våt-
marken som närsaltfälla utan att målet biologisk mångfald motverkas.
Världsnaturfonden anser att ett särskilt delmål borde beröra restaure-
ringsbehovet vad gäller torvtäkter med syfte att ta fram en strategi för
skadade myrar så att den naturliga myrbildningsprocessen kan åter-
skapas. Riksantikvarieämbetet framhåller att delmålet som gäller anläg-
gande och återställande av våtmarker även skall innehålla restaurering av
dessa. Arbetet med en komplettering av våtmarksinventeringen med
kulturhistoriska data kommer att bli tids- och resurskrävande och kan
inte vara genomfört till 2002.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker: Våtmark är
ett samlingsnamn för olika naturtyper som har det gemensamt att det
under större delen av året finns en fri vattenspegel eller rörligt vatten
nära markytan. Myrar, sumpskogar och långgrunda stränder är de största
huvudgrupperna. Våtmarkernas roll för den biologiska mångfalden är
Prop. 2000/01:130
126
betydande i hela det svenska landskapet. En lång rad växter och djur är Prop. 2000/01:130
helt knutna till olika typer av våtmarker som livsmiljö.
De torvbildande våtmarkerna har stor betydelse för att lägga fast
humus och närsalter som annars skulle rinna ut i haven. Sumpskogarna
upptar ungefär 15 % av Sveriges produktiva skogsmark. Sumpskogarna
utgör dock inte någon enhetligt naturtyp. Våta granskogar, tallbevuxna
myrar, alkärr och strandskogar med al, viden och hägg är exempel på
sumpskogar. Sumpskogarna står för en stor del av skogslandskapets art-
rikedom och hyser t.ex. många hotade snäckor, sniglar och insekter.
Många arter som i övriga Europa betraktas som hotade eller försvunna
har sina sista starka fästen i de svenska våtmarkerna.
Totalt uppgår Sveriges våtmarksyta till omkring 12 miljoner ha, eller
närmare en fjärdedel av landytan. En tredjedel av våtmarksytan bedöms
vara helt opåverkad medan resten utsatts för ingrepp som lett till föränd-
ringar i yt- och grundvattenförhållanden. Under 1800-talet och fram till
1990-talet försvann ungefär en fjärdedel av de ursprungliga våtmarkerna
genom dränering. Ca 900 000 ha våtmarker har sammantaget försvunnit i
Sverige under den senaste 100-årsperioden. I delar av södra Sverige åter-
står endast 10 % av den ursprungliga våtmarksarealen.
Våtmarkerna har länge haft stor betydelse för människomas försörj-
ning. De bär spår efter utvinning av myrmalm och torv, foderinsamling
och samfärdsel. Våtmarkernas historiska betydelse återspeglas av folk-
liga traditioner och platsnamn som knutits till dem. I våtmarksområden
kan förekomma lämningar av förhistoriska boplatser, offerfynd m.m. där
markens konserverande egenskaper bidragit till bevarandet. Nyanlägg-
ning av skogsbilvägar och pågående torvbrytning är exempel på aktivi-
teter som i dag påverkar våtmarkernas hydrologi och därmed en av förut-
sättningarna för biologisk mångfald och som riskerar att förstöra
lämningar från förhistorisk tid. Av de 4 120 rödlistade artema före-
kommer 620, eller 15 %, i våtmarker. Exploatering har försämrat livs-
betingelserna och fragmentering har försvårat spridningsmöjlighetema
för artema. Nedfall av luftföroreningar och markavvattning har lett till
igenväxning, en effekt som förstärkts med upphörandet av våtmarks-
slåtter och betesdrift. Igenväxningen, som bl.a. hotar den av hävdad mark
beroende flora som utvecklats där, behandlas även under miljökvalitets-
målet Ingen övergödning (avsnitt 12).
Bevarandet av biologisk mångfald är en viktig fråga såväl nationellt
som internationellt. Konventionen om biologisk mångfald (CBD), en
överenskommelse som slöts inom ramen för FN år 1992, trädde i kraft år
1993. Konventionen syftar till att komma till rätta med det stora problem
som förlust av ekosystem, arter och gener utgör. Hittills har drygt
170 stater, inklusive Sverige och övriga EU-länder, anslutit sig till kon-
ventionen. Denna har tre övergripande mål, bevarande av biologisk
mångfald, hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar och rättvis
fördelning av den nytta som kan utvinnas ur genetiska resurser.
Konventionstexten pekar på en rad behov av nationella åtaganden och
åtgärder, bl.a. utveckling av nationella strategier, planer eller program för
biologisk mångfald, engagerande av berörda samhällssektorer i arbetet
med dessa strategier, identifiering och övervakning av biologisk mång-
fald, bevarande av biologisk mångfald i naturlig livsmiljö, t.ex. genom
inrättande av skyddade områden, bevarande av biologisk mångfald utan-
127
för den naturliga livsmiljön, t.ex. i genbanker, utveckling av långsiktigt Prop. 2000/01:130
hållbara brukningsmetoder, etablering av styrmedel, forskning, utbild-
ning och allmän medvetenhet om biologisk mångfald, konsekvens-
bedömning och minimering av skadliga effekter.
Våtmarkskonventionen, som undertecknades i Ramsar i Iran år 1971
och som trädde i kraft år 1973 (Ramsarkonventionen), är en global över-
enskommelse som särskilt avser att skydda våtmarkerna som livsmiljöer.
Sverige har varit part sedan år 1973 och har även i detta sammanhang
åtagit sig att väma om våtmarkerna så att de nyttjas på ett ekologiskt
uthålligt sätt. Enligt konventionen skall varje part anmäla minst ett
område till den s.k. Ramsarlistan, även kallad CW-listan. Sverige har
anmält 30 områden till listan, med en total yta om ungefär 380 000 ha.
De utpekade områdena skall skyddas mot påverkan som förändrar områ-
denas karaktär. Det är för närvarande aktuellt att utöka listan med ett 20-
tal nya områden samt att utvidga vissa redan upptagna områden.
Konventionen kräver förutom rapporter om tillståndet i anmälda områ-
den även rapporter om hur konventionen införlivats i nationell lagstift-
ning samt om brister i konventionens tillämpning.
I miljöbalken regleras skyddet av våtmarkerna främst genom bestäm-
melserna om områdesskydd i 7 kap. och reglerna om markavvattning i
11 kap. Länsstyrelsen eller kommunen får bl.a. bilda naturreservat för att
bevara biologisk mångfald eller för att vårda och bevara värdefulla
naturmiljöer. Bland andra skyddsformer som kan komma i fråga bör
nämnas biotopskyddsområde, djur- och växtskyddsområde, strand-
skyddsområde och särskilt skydds- eller bevarandeområde. Enligt för-
ordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. har
Skogsvårdsstyrelsen, inom områden som omfattas av bestämmelserna i
skogsvårdslagen (1979:429), möjlighet att förklara särskilt våtmarker
som biotopskyddsområden.
Enligt 7 kap. 28 § miljöbalken kan regeringen förklara ett område som
särskilt skyddsområde om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av
den 2 april 1979 (EGT L 103, 25.4.1979, s. 1, Celex 31979L0409) om
bevarande av vilda fåglar, senast ändrat genom kommissionens direktiv
97/49/EG (EGT L 223, 13.8.1997, s. 9, Celex 31997L049), är särskilt
betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar. Vidare skall regeringen för-
klara som särskilt bevarandeområde sådana områden som av kommis-
sionen och medlemsstaten valts ut som område av intresse för gemen-
skapen enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 (EGT
L 206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043) om bevarande av livsmiljöer
samt vilda djur och växter, senast ändrat genom rådets direktiv 97/62/EG
(EGTL305, 8.11.1997, s. 42, Celex 31997L0062), det s.k. art- och
habitatdirektivet. De områden som pekas ut kommer, under förutsättning
att kommissionen beslutar så, att ingå i det europeiska ekologiska nät-
verket Natura 2000. De nationella myndigheterna skall prioritera skydds-
arbetet för ett sådant område mot bakgrund av den betydelse området har
för att möjliggöra att en gynnsam bevarandestatus bibehålls eller åter-
ställs för berörda livsmiljöer och arter. För Sveriges del har närmare
regler tagits in i 16 och 17 §§ förordningen (1998:1252) om områdes-
skydd. Regeringen har nyligen dessutom föreslagit vissa ändringar i
framför allt miljöbalken i syfte att tydliggöra genomförandet av direkti-
vet (prop. 2000/01:111).
128
Reglerna om markavvattning finns i 11 kap. miljöbalken. Markavvatt- Prop. 2000/01:130
ning får inte utföras utan tillstånd och regeringen får förbjuda mark-
avvattning som skulle kräva tillstånd i områden där det är särskilt ange-
läget att våtmarkerna bevaras. Tillstånd behövs inte för markavvattning i
samband med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter. Frågan om att införa markavvatt-
ningsförbud i delar av Västerbottens och Västemorrlands län samt att
utvidga förbudet till att omfatta hela Jönköpings och Hallands län har
nyligen utretts och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Våtmarkerna i odlingslandskapet kan fylla en dubbel funktion genom
att dels förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald, dels fungera
som närsaltsfälla. Många arter som är beroende av diken och våtmarker i
odlingslandskapet har gått tillbaka, t.ex. grodor och vissa fågelarter.
Även om anläggande av våtmarker i odlingslandskap kan innebära att
dessa arter kan etablera sig på nytt har vissa arter speciella krav som inte
kan tillgodoses i alla typer av våtmarker. I anslutning till tidigare
miljömål har det betonats vikten av återhållsamhet och hänsynstagande
vid nyttjande av våtmarkerna som resurs. Dessa mål ersattes av
miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker i samband med riksdagens
beslut år 1999 om en ny miljömålstruktur (prop. 1997/98:145, bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Det förutsattes då att miljö-
kvalitetsmålet skulle kompletteras med delmål för skydd av bl.a. myr-
marker och hotade arter.
Skälen for regeringens förslag och bedömning: Våtmarkerna, som
tillhör de mest produktiva livsmiljöer människan känner till, har en
nyckelroll för hydrologi och biologisk mångfald i både skogs- och
odlingsbygd. Våtmarkerna är viktiga såväl för arter knutna till dem som
för arter knutna till kringliggande ekosystem och för rastande flyttfåglar.
Förekomsten av våtslåttermarker med tillhörande kulturelement visar
samspelet mellan människa och natur. Trots att så stora arealer våtmarker
försvunnit, så tillhör Sverige de länder i världen som har flest våtmarker
och vi har därför, med hänsyn till våra våtmarkers delvis unika karaktär,
ett särskilt ansvar gentemot omvärlden.
Bevarande av biologisk mångfald är en förutsättning för hållbar
utveckling. Att slå vakt om biologisk mångfald handlar om att bevara en
resursbas för framtida generationers utveckling och välbefinnande. Med
växter, djur och fungerande ekosystem i våtmarkerna bevarar vi även en
god livsmiljö för människan. Ett varierat landskap med olika miljöer,
även myrar och sumpskogar, ger människan möjlighet att uppleva olika
naturtyper och arter. I dag ökar våtmarkernas betydelse för friluftslivet,
vilket har visat sig inte minst vid nyanläggning av våtmarker. Våtmarker
fungerar också som närsaltfällor genom att vattnets uppehållstid förlängs
innan det når haven och denitrifikationsprocessen gynnas därmed.
Anläggningen av våra nya våtmarker kan därmed också utgöra ett
väsentligt bidrag till att uppnå målet Ingen övergödning (avsnitt 12).
Miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker syftar till att våtmarkens
funktioner skall bevaras och i viss mån återställas i de delar av landet där
de har försämrats eller gått förlorade. De av Miljömålskommittén
föreslagna delmålen innebär en väsentlig ambitionshöjning när det gäller
bevarandet av våtmarkerna. Regeringen bedömer dock att en ytterligare
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
ambitionshöjning är nödvändig och föreslår en högre ambitionsnivå än
kommittén har gjort för tre av de fem delmålen.
Regeringen bedömer att befintlig lagstiftning, främst miljöbalken, är
tillräcklig för att delmålen skall kunna nås. Anläggande av skogsbilvägar
omfattas av reglerna i 12 kap. miljöbalken om samrådsskyldighet och i
vissa fall av tillståndsplikt enligt balken. Dessa regler är alltså en del av
miljöbalkssystemet och faller in under den granskning av miljöbalken
som nu genomförs av Miljöbalkskommittén (dir. 1999:109).
Information, rådgivning och utbildning inom jord- och skogsbruket är
av stor betydelse för att miljökvalitetsmålet skall kunna nås.
Delmål 1 (strategiför skydd och skötsel)
Delmålet innebär att en nationell strategi skall utformas för skydd och
skötsel av våtmarker och sumpskogar. Strategin anger omfattningen och
inriktningen av de åtgärder som behöver vidtas och fördelar ansvaret för
dessa. Den kan tjäna som underlag vid tillståndsgivning och andra beslut
om mark- och vattenutnyttjande. En sådan strategi är i många fall en
förutsättning för att det skall fattas beslut på regional och lokal nivå som
uppfyller miljökvalitetsmålets krav. Ju snabbare strategin tas fram desto
mindre blir risken att beslut fattas på felaktiga grunder. Berörda
samhällssektorer och verksamheter behöver i samverkan utarbeta
åtgärdsstrategier som innehåller och tar hänsyn till de olika förutsätt-
ningar som råder inom respektive område. Ett sådant heltäckande mate-
rial är ett nödvändigt underlag för en nationell våtmarksstrategi. Ingrepp i
tidigare opåverkade våtmarker eller i objekt som är högt klassade i den
nationella våtmarksinventeringen skall så långt möjligt undvikas.
Förutom jord- och skogsbruket berörs torvutvinningen, transport-
sektorn och försvaret. Verksamheter inom jord- och skogsbruket måste
anpassas så att hydrologisk och fysisk påverkan på våtmarkerna mini-
meras. Häri ligger även ett delansvar för användningen av våtmarker som
närsaltfälla.
Torvbrytning måste bedrivas med största hänsyn till såväl de hydro-
logiska konsekvenserna som påverkan på den biologiska mångfalden och
de kulturhistoriska värden som är knutna till myrområdena. Med
gällande miljölagstiftning kommer inte de mest värdefulla våtmarkerna i
fråga för torvbrytning. När en torvkoncession upphör skall koncessions-
havaren, enligt 34 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, ta bort
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är moti-
verat från allmän eller enskild synpunkt. Om inte sådan skyldighet har
bestämts genom villkor i koncessionen skall frågan prövas av läns-
styrelsen i samband med att koncessionen upphör. Svenska Torvprodu-
centföreningen har förklarat sig beredd att medverka vid framtagande av
den nationella strategin för skydd och skötsel av våtmarker, vilket bör ge
goda förutsättningar för att på ett tidigt stadium slå fast vilka åtgärder
som kan och bör vidtas. När det gäller frågan om framtida torvbrytning
för energiändamål behandlar Utredningen om torvens roll i ett uthålligt
energisystem (dir. 2000:110) bl.a. frågan om torvens samlade miljö-
effekter. Utredningen (N 2000:10) beräknas ha slutfört sitt arbete den
31 december 2001.
Prop. 2000/01:130
130
Försvarsmakten bedriver verksamhet på stora våtmarksområden och
har därmed ansvar för att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att
skyddsvärda våtmarker uppmärksammas.
Kommunerna har ansvar för att uppgifter om skyddsvärda våtmarker
införlivas i översiktsplanen i kommunen.
Den statliga skogsvårdsorganisationen, dvs. Skogsstyrelsen och de
regionala skogsvårdsstyrelsema, har åren 1990-1998 inventerat,
beskrivit och kartlagt ca 130 000 sumpskogsobjekt med en sammanlagd
areal på ca 1 miljon ha med avseende på naturvärden och skogliga
produktionsvärden. Den genomförda sumpskogsinventeringen är därmed
landets mest omfattande naturtypsinventering. Mellan 5 och 10 % av
sumpskogarna, motsvarande 50 000-100 000 ha, bedömdes efter inven-
teringen ha så höga naturvärden att de bör undantas från skogsbruk. På
betydligt större arealer krävs anpassad skogsskötsel.
För att en nationell åtgärdsstrategi för våtmarker skall utvecklas bör
kunskapsunderlaget förbättras genom att berörda myndigheter granskar
och kompletterar innehållet i de inventeringar och undersökningar som
utförs med avseende på våtmarkerna. I arbetet behövs också markägarnas
medverkan. De viktigaste åtgärderna är att komplettera våtmarks-
inventeringen vad gäller kulturhistoriska värden, att göra databasen över
våtmarksinventeringen tillgänglig samt att ta fram en delstrategi för
skydd av sumpskogar. Ansvariga för genomförandet är i olika delar
Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Riksantikvarie-
ämbetet, Statens energimyndighet, skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser.
Det långsiktiga skyddet av vissa sumpskogar åstadkoms även genom
åtgärder som beskrivs närmare under miljökvalitetsmålet Levande skogar
(avsnitt 17).
Delmål 2 (långsiktigt skydd för våtmarker)
I Myrskyddsplan för Sverige har Naturvårdsverket angett ett urval av
landets mest värdefulla myrar och prioriterat vilka områden som bör
skyddas inom de närmaste 15 åren. Urvalet, som gjordes år 1994, baseras
på en i stort sett rikstäckande våtmarksinventering som inom kort
kommer att kompletteras med en inventering av myrarna i Norrbottens
län. Syftet med planen är att systematiskt säkerställa naturtypen så att ett
nätverk av skyddade myrar bildas. Den innehåller för närvarande inte
några uppgifter om myrarnas kulturhistoriska värden.
Urvalet av sumpskogar är medvetet snävt i myrskyddsplanen. Endast
sumpskogar som har mycket speciella naturvärden och som utan tvekan
uppfyller kraven för att kunna bli naturreservat har tagits med i planen.
Anledningen till det restriktiva urvalet var Naturvårdsverkets bedömning
att resultatet av sumpskoginventeringen borde sammanställas innan ett
slutligt urval görs för sumpskogarna.
Regeringen anser att en reviderad myrskyddsplan bör läggas till grund
för bedömningen av vilken omfattning myrskyddet bör ha. Regeringen
bedömer att samtliga objekt som upptas i planen skall ha ett långsiktigt
skydd senast år 2010. Regeringen bedömer att detta är ett betydelsefullt
och nödvändigt steg inte minst mot bakgrund av kraven i EG-direktiv
och Sveriges åtaganden enligt flera internationella konventioner.
Beskrivningarna av objekten i myrskyddsplanen behöver granskas och
Prop. 2000/01:130
131
kompletteras bl.a. vad gäller kulturhistoriska värden. Planen kan t.ex. Prop. 2000/01:130
ange vilka hävdade våtslåttermarker och karaktärsgivande landskaps-
element som bör bevaras och skötas. Resultatet av sumpskogsinventer-
ingen bör införlivas i planen med stöd av den strategi för skydd och
skötsel som utformas enligt delmål 1 (strategi för skydd och skötsel).
De åtgärder som måste vidtas består dels av komplettering av våt-
marksinventeringen - vilket även ingår i delmål 1 - och revidering av
myrskyddsplanen till år 2005, dels av skydd genom reservatsbildning
eller i annan lämplig form. Skötsel- eller restaureringsåtgärder kan
behövas för våtmarker där slåtter tidigare bedrivits. Dessa åtgärder kan i
viss utsträckning finansieras genom Miljö- och landsbygdsprogrammet
för jordbruket och strukturfondsmedel, dvs. de två Mål 1-programmen
som i huvudsak täcker landets norra delar. Översynen av myrskydds-
planen kan leda till att nya områden inkluderas i planen men också att
områden i dagens plan inte längre kan anses prioriterade.
Regeringen bedömer att samtliga våtmarksområden i myrskyddsplanen
bör skyddas vilket innebär att ytterligare ca 240 områden ges skydd.
Kostnadsberäkningen för åtgärderna bygger på att områdena skall
skyddas som reservat. Det är möjligt att andra skyddsformer, t.ex. natur-
vårdsavtal, kan användas i många fall. Ansvaret för att skydda våra våt-
marker vilar på såväl staten och kommunerna som enskilda markägare
och näringsidkare.
Ansvariga för genomförandet är i första hand Naturvårdsverket,
Skogsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket samt läns-
styrelser och skogsvårdsstyrelser.
Markägarnas medverkan är viktig. Särskilt bör nämnas ansvaret för
den mark som förvaltas av Fortifikationsverket för Försvarsmakten.
Delmål 3 (skogsbilvägar över våtmarker)
Anläggande av skogsbilvägar, men även andra ingrepp i samband med
skogsbruk, på våtmarker eller i avrinningsområdet till våtmarker kan
medföra en väsentlig, icke önskvärd, inverkan på våtmarkens hydrologi
och därmed försämra villkoren för biologisk mångfald och den vatten-
hushållande funktionen.
Enligt Skogsstyrelsens föreskrifter skall en skogsbilväg byggas på ett
sådant sätt att skador på natur- och kulturmiljön undviks eller begränsas.
Enligt 12 kap. 6§ miljöbalken och förordningen (1998:904) om täkter
och anmälan för samråd har Skogsvårdsstyrelsen även möjlighet att före-
skriva om anmälningsskyldighet för samråd för anläggande av skogs-
bilvägar. Skogsvårdsstyrelsen får även i andra fall föreskriva anmäl-
ningsskyldighet i fråga om särskilda slag av verksamheter eller åtgärder
som kan medföra skada på naturmiljön om verksamheten eller åtgärden
skall utföras på mark som omfattas av skogsvårdslagen (1979:429) och
avser avverkning, hyggesbehandling, beståndsanläggning, beståndsvård,
uttag av skogsbränsle, skogsgödsling, skogsmarkskalkning eller andra
skogsbruksåtgärder. I alla övriga fall kan länsstyrelsen förskriva anmäl-
ningsskyldighet.
Flera länsstyrelser har fört fram att det finns behov av att skärpa
regleringen, bl.a. mot bakgrund av att vissa delar av landet inte omfattas
av det generella markavvattningsförbudet. Naturvårdsverket har pekat på
132
möjligheten att införa en generell samrådsplikt medan en del läns- Prop. 2000/01:130
styrelser har föreslagit ett generellt markavvattningsförbud.
Regeringen bedömer att de åtgärder som måste vidtas för att uppfylla
delmålet i första hand är att åstadkomma en dragning av vägama i
terrängen så att inte våtmarker med höga natur- eller kulturvärden berörs.
Det handlar dels om att välja den lämpligaste vägdragningen, dels om att
tillämpa skonsamma vägbyggnadsmetoder och att eventuellt använda
alternativa eller tillfälliga vägkonstruktioner. Det gäller även att iaktta
försiktighet avseende vägar på intilliggande marker vars avrinning kan
påverka den skyddsvärda våtmarken.
Kraven på skogsbruket är redan i dag sådana att områden med höga
natur- och kulturvärden skall bevaras vid skogsbruk. Skogsstyrelsen
ansvarar för att kraven uppfylls. Regeringen bedömer att det med den
nuvarande lagstiftningen är möjligt att nå målet, men att den avsedda
tillämpningen kan behöva ytterligare tid för att få genomslag.
När det gäller frågan om markavvattningsförbud har regeringen i för-
ordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. utfärdat ett generellt
förbud mot markavvattning i södra Sverige där våtmarkerna tidigare har
utsatts för störst påverkan. Grunden för införande av markavvattnings-
förbud är framför allt att det i ett område finns förhållandevis få opåver-
kade våtmarker kvar. Så är inte fallet i övriga delar av landet varför det i
dagsläget inte är aktuellt att införa ett generellt förbud. Frågan om mark-
avvattningsförbud skall införas i vissa delar av i Västemorrlands och
Västerbottens län och om det skall utvidgas i Jönköpings och Hallands
län kommer att prövas av regeringen inom kort. Regeringen avser att
senare återkomma i frågan om behov finns av att införa ett generellt
markavvattningsförbud och ytterligare restriktioner beträffande skogs-
bilvägar, något som även behandlas i avsnitt 17.
Delmål 4 (anläggning och återställning av våtmarker)
I hundratals år har våtmarker omvandlats till andra marktyper. Det
viktigaste syftet har varit att åstadkomma odlingsbar mark. Ungefär
900 000 ha våtmarker har försvunnit i Sverige under de senaste hundra
åren. För att säkra och skapa förutsättningar för biologisk mångfald och
vårda eller återskapa kulturhistoriska värden och samband samt för att
minska näringsläckaget är det nödvändigt att både återställa tidigare och
anlägga nya våtmarker i odlingslandskapet.
I många fall går det inte att återskapa en våtmark på grund av att
vattennivån i hela landskapet inklusive grundvattennivån har förändrats. I
första hand bör våtmarker anläggas och återställas i bygder där de i stort
sett har utplånats. Strävan skall vara att återskapa naturliga våtmarker
med naturlig hydrologi på ett sådant sätt att de även berikar kulturmiljön
genom att ansluta till landskapets kulturhistoriska strukturer. De marker
som kan bli aktuella bör vara sådana som saknar eller har låga kända
natur- eller kulturvärden. Detta kan även tillföra området ett högre
rekreationsvärde särskilt i storstadsområden. För att minska närings-
läckaget kan våtmarker med fördel anläggas i kustområden. Regeringen
ansluter sig till kommitténs förslag att delmålet utformas med inriktning
på anläggning och återställning av våtmarker i odlingslandskapet. När
133
åtgärderna vidtas är det viktigt att inga fomlämningar skadas samt att Prop. 2000/01:130
utformningen sker med hänsyn även till platsens kulturhistoriska värden.
De utpekade åtgärderna är i sig inte tillräckliga för att den stora mängd
organismer som är knutna till våtmarker säkert skall kunna överleva och
spridas mellan de alltmer fragmenterade våtmarkerna. Flera remiss-
instanser har fört fram att det finns ett behov av liknande åtgärder även i
skogsmark. Det är angeläget att åtgärder vidtas i samtliga landskapstyper
där våtmarker har varit naturligt förekommande. Regeringen bedömer
dock att anläggning och återställning av våtmarker i odlingslandskapet
bör prioriteras i detta skede.
Det kan finnas en konflikt mellan att använda en våtmark som närsalt-
fälla och önskemålet om förbättrade förutsättningar för biologisk mång-
fald. Regeringen avser att noga följa utvecklingen och den forskning som
bedrivs på området.
De åtgärder som är aktuella är dels att utforma en strategi för att
utveckla kvalitetskriterier, dels att utföra konkreta anläggnings- och åter-
ställningsprojekt. Ansvariga för genomförandet är i första hand Natur-
vårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket, länsstyrelser och
kommuner, med medverkan av markägare.
Vad gäller kommunernas medverkan kan erinras om möjligheterna att
finansiera anläggning av våtmarker med bidrag enligt lagen (1997:1323)
om rätt för kommuner att ge stöd till åtgärder i lokala investerings-
program som ökar den ekologiska hållbarheten i samhället och förord-
ningen (1998:23) om statliga bidrag till lokala investeringsprogram som
ökar den ekologiska hållbarheten i samhället. Delar av målet bör kunna
uppnås med detta stöd.
Delmål 5 (åtgärdsprogram för hotade arter)
Delmålet syftar till att värna om den biologiska mångfalden och särskilt
de arter som är så sällsynta och tillbakaträngda i dag att de inte kan åter-
hämta sig på egen hand även om miljön förbättras. Med hotade arter
avses främst de arter som enligt Artdatabanken är akut eller starkt
hotade. Många kärlväxter hör till de arter som påverkas negativt genom
eutrofiering av våtmarker. I dag arbetar Naturvårdsverket med
åtgärdsprogram för ca 6 arter knutna till våtmarker (främst grod- och
paddarter). Mellan 3 och 19 hotade arter knutna till våtmarker kan
behöva särskilda insatser under den närmaste tioårsperioden.
I vilken utsträckning åtgärdsprogram behöver inledas beror på hur
framgångsrika åtgärderna är som beskrivs under övriga mål och delmål.
En art bör komma i fråga för ett åtgärdsprogram om den förmodas inte
överleva utan speciella åtgärder och kan befaras försvinna inom en snar
framtid. Särskild hänsyn bör också tas till arter i EG:s tidigare nämnda
fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG).
Ansvariga för genomförandet är Naturvårdsverket, Jordbruksverket,
Skogsstyrelsen, länsstyrelser och kommuner. Det arbete som utförs av
markägare och frivilligorganisationer är mycket värdefullt i detta sam-
manhang.
134
Miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker i ett generationsperspektiv Prop. 2000/01:130
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv är de två första punkterna kompletteringar till Miljömåls-
kommitténs förslag. Övriga punkter är i huvudsak oförändrade i förhål-
lande till vad som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska
miljömål. Den tidigare hänvisningen till våtmarkens kulturmiljövärden
har dock strukits med hänsyn till lydelsen av den första punkten.
Regeringens förslag till delmål syftar bl.a. till att ge ökad kunskap om
våtmarkerna. Förslagen leder till att tydliga strategier för bevarande,
användning och skydd utformas och till att utpekade områden skyddas.
Strategierna ger goda förutsättningar för myndigheter, företag och
enskilda att värna om våtmarkerna. Berörda sektorer kommer att tillämpa
långsiktigt hållbara brukningsmetoder. Genom utbildning och allmän
medvetenhet om biologisk mångfald och kulturvärden i våtmarkerna
minimeras skadliga effekter. De mest kostnadskrävande åtgärderna för
miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker är skyddet av våtmarker samt
anläggande och återställande av ytterligare våtmarker.
Regeringen delar kommitténs uppfattning om vikten av en hög ambi-
tionsnivå så att miljökvalitetsmålet kan nås inom en generation. Med en
hög ambitionsnivå skyddas bl.a. samtliga områden i myrskyddsplanen
och en avsevärd areal våtmarker i odlingslandskapet anläggs och åter-
ställs. Även för att nå miljökvalitetsmålet Ingen övergödning (avsnitt 12)
behöver förmodligen fler våtmarker anläggas på längre sikt. Regeringen
delar kommitténs bedömningar att det även efter år 2010 kommer att
finnas behov av ytterligare insatser. Som framgår av avsnitt 18 Ett rikt
odlingslandskap avser regeringen att överväga en utökning av Miljö- och
landsbygdsprogrammet bl.a. vad avser områdena biologisk mångfald och
övergödning vari anläggande av våtmarker och småvatten ingår. Hittills
har anläggandet av omkring 1 800 ha våtmarker delvis finansierats
genom de lokala investeringsprogrammen.
De kostnader som uppkommer genom produktionsbortfall i skogs- och
jordbruket är svåra att kvantifiera. Arealer kan komma att tas ur produk-
tion och ersättningen är begränsad. När det t.ex. gäller merkostnaden för
att anlägga och underhålla skogsbilvägar på ett miljöanpassat sätt med
hänsyn till våtmarkernas höga natur- och kulturvärden (delmål 3) kan
följande räkneexempel ge viss ledning. Om våglängden ökar med 5 %
eller ca 75 km och anläggningskostnaden per meter uppgår till 95 kronor
så ökar anläggningskostnaden med 7,1 miljoner kronor per år. Till detta
skall läggas en underhållskostnad om 0,2 miljoner kronor per år vilket
skulle ge en totalkostnad för sektorn på ca 7,3 miljoner kronor per år.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 1,9 miljarder kronor under perio-
den 2001-2010. Huvuddelen av åtgärderna i delmål 4 för anläggande av
våtmarker finansieras inom ramen för Miljö- och landsbygdsprogrammet
fram till och med 2006. Formuleringen av delmålet bygger på antagandet
att åtgärderna i Miljö- och landsbygdsprogrammet förlängs i en
135
kommande programperiod och att Sverige erhåller en finansiering från Prop. 2000/01:130
EU minst i nivå med den nuvarande. Regeringen bedömer att det behövs
ytterligare resurser för bl.a. skydd och anläggande av våtmarker. Reger-
ingen beräknar därför att, i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för
delmålen, tillföra ca 30 miljoner kronor per år 2002-2003, och från och
med 2004 ca 130 miljoner kronor per år (se vidare avsnitt 25).
136
Prop. 2000/01:130
Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas
samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljö-
värden och sociala värden värnas.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från
skogsproduktion till år 2010.
2. Mängden död ved, arealen äldre lövrik skog och gammal skog
skall bevaras och förstärkas till år 2010 på följande sätt:
- mängden hård död ved skall öka med minst 40 % i hela landet
och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är
särskilt hotad,
- arealen äldre lövrik skog skall öka med minst 10 %,
- arealen gammal skog skall öka med minst 5 %,
- arealen mark föryngrad med lövskog skall öka.
3. Skogsmarken skall brukas på sådant sätt att fomlämningar inte
skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kultur-
lämningar är försumbara senast år 2010.
4. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för
hotade arter som har behov av riktade åtgärder.
Regeringens bedömning: De föreslagna delmålen leder till att miljö-
kvalitetsmålet Levande skogar kan nås inom en generation och att det
nu finns resurser som möjliggör bevarande av landets urskogar och
urskogsliknande naturskogar.
Miljökvalitetsmålet Levande skogar bör i ett generationsperspektiv
enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.
• Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätt-
hålls.
• Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker.
• Skogarnas naturliga hydrologi värnas.
• Brändemas påverkan på skogarna bibehålls.
• Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden
vårdas så att värdena bevaras och förstärks.
• Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i
trädslagssammansättning värnas.
• Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.
• Skogens betydelse för naturupplevelser och friluftsliv tas till vara.
• Hotade arter och naturtyper skyddas.
137
• Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser
och i livskraftiga bestånd.
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina
naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer
säkras.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i stort med regering-
ens förslag och bedömning. Ambitionsnivån i regeringens förslag till
delmål 1 och delvis i delmål 2 är högre jämfört med kommitténs förslag.
Remissinstanserna: Skogsindustrierna och Lantbrukarnas Riksför-
bund (LRF) anser att det är möjligt att nå målet att ytterligare 800 000 ha
skyddsvärd skogsmark undantas från skogsproduktion till år 2010. Flera
remissinstanser framhåller att de frivilliga avsättningarnas framtid är
osäker och att det krävs aktiv rådgivning och information till skogs-
ägarna. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att målnivån bör delas
upp så att det statliga åtagandet blir ett mål i sig. SLU anser vidare att
omfattningen av och ambitionen för de frivilliga avsättningarna är oklar
och att frågan bör lämnas öppen. Naturvårdsverket är kritiskt till att
kommittén har sänkt ambitionsnivån jämfört med rapportunderlaget från
Skogsstyrelsen genom att föreslå en halvering av målet för död ved.
Flera remissinstanser, däribland LRF och Statens fastighetsverk, är
tveksamma till möjligheterna att inom stipulerad tid nå målet. Man pekar
bl.a. på att kulturmiljövärdena i skogen ofta är otillräckligt kända. Riks-
antikvarieämbetet framhåller att fomlämningar redan i dag har ett starkt
lagskydd genom kulturminneslagen Ämbetet påpekar också att certifie-
ringsprogram och gröna skogsbruksplaner behöver utvecklas vad avser
kulturmiljön. Flera remissinstanser, däribland Naturvårdsverket, anser att
år 2010 är alltför sent som startår för åtgärdsprogram för särskilt åtgärds-
behövande hotade arter.
Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Skogsindustrierna förespråkar ett
särskilt delmål om skogens mångbruk. Dessa remissinstanser framhåller
att hänsyn måste tas till skogens rekreationsvärden och att jakt och vilt-
vård skall bedrivas så att det råder balans mellan klövviltstammarna och
fodertillgången.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Levande skogar: Omkring 95 %
av den svenska skogen brukas. Skogen och skogsmarken påverkas dock
inte bara av skogsbruket och många andra brukare utan även av luften,
vattnet och klimatet. Omvänt har skogen och skogsbruket stor betydelse
för miljön i form av samspel med klimatet, vattenmiljön och luften.
Skogar som innehåller grova träd, gott om död och döende ved, är gamla
eller har hög andel lövträd har ofta en stor biologisk mångfald. Skogen är
en viktig inkomstkälla för landet i och med att den ger fömybara råvaror.
Den ger också människor natur- och kulturupplevelser och dess betydelse
i ett hållbart samhälle växer.
Att många naturtyper och arter och deras livsmiljöer är hotade på såväl
nationell som regional nivå är väl dokumenterat. Antalet kulturspår i
landskapet minskar till följd av ändrat markutnyttjande. Skogar med lång
kontinuitet och skogar som brukats utan att bli slutavverkade vid en viss
ålder och återplanterade blir alltmer sällsynta.
Prop. 2000/01:130
138
1993 års skogspolitiska beslut, som bekräftades av riksdagen år 1998, Prop. 2000/01:130
bygger på principen om en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar
utveckling som lanserades vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro år
1992. Skogspolitiken har två jämställda mål fastställda av riksdagen, ett
miljömål och ett produktionsmål. Miljömålet innebär att skogsmarkens
naturgivna produktionsförmåga skall bevaras. Biologisk mångfald och
genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt-
och djurarter som naturligt hör hemma där ges förutsättningar att fortleva
under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och
naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden och dess estetiska
och sociala värden skall värnas. Produktionsmålet innebär att skogen och
skogsmarken skall utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en
uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall ge hand-
lingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar. De av
riksdagen antagna målen, som bygger på principen om en ekonomiskt,
socialt och ekologiskt hållbar utveckling, ligger fast.
I samband med beslutet år 1999 om en ny struktur i arbetet med
miljömål fastställde riksdagen miljökvalitetsmålet Levande skogar (prop.
1997/98:145, bet,1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Miljökvalitetsmålet
täcker väl in vad riksdagen beslutat i fråga om det skogspolitiska miljö-
målet.
Staten främjar en hållbar utveckling av skogsbruket genom rådgivning,
information och utbildning och med hjälp av ekonomiska medel beslu-
tade inom ramen för skogspolitiken samt via insatser för att bevara
skogens biologiska mångfald, t.ex. förvärv, intrångsersättning och skötsel
av naturreservat. Skogsvårdslagen (1979:429), och vissa bestämmelser i
miljöbalken, anger rättsliga ramar för skogsbruket, t.ex. regler om
naturreservat, kulturreservat, biotopskyddsområden och
vattenskyddsområden (7 kap. miljöbalken).
Stora satsningar har gjorts de senaste åren i statens budget för att lång-
siktigt bevara och främja skogens biologiska mångfald såväl genom
avsättning av större skogsområden som naturreservat som skydd av
mindre objekt genom biotopskydd. De medel som står till förfogande för
intrångsersättning och inköp av mark och reservatsbildning ryms inom
ramen för anslaget 34:3 Åtgärder för att bevara biologisk mångfald
(utgiftsområde 20). Skogsstyrelsen disponerar medel för naturvårdsavtal
och biotopskydd inom ramen för anslaget 41:2 Insatser för skogsbruket
(utgiftsområde 23).
Ungefär 47 % av den brukade skogsmarken på ca 23 miljoner ha är för
närvarande ansluten till miljöcertifieringssystem av skogsbruket. Det
innebär att 5 % eller ca 540 000 ha med höga bevarandevärden skall
undantas från skogsproduktion i enlighet med markägarens åtaganden
inom ramen för dessa system.
Biologisk mångfald är en förutsättning för skogsekosystemets långsik-
tiga bärkraft. God naturvård, bevarande av arter och biotoper på veten-
skaplig grund och uthålligt nyttjande av skogen är centrala inslag i
skogspolitiken.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Miljökvalitetsmålet
Levande skogar syftar till att upprätthålla ekosystemens funktion, bevara
den i våra skogar naturligt förekommande biologiska mångfalden och
värna om skogens sociala och kulturhistoriska värden.
139
Enligt regeringens uppfattning är de delmål som kommittén föreslagit Prop. 2000/01:130
tillfyllest för att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation utom i
två fall. Det gäller arealmålet för skyddsvärd skogsmark som bör höjas
från föreslagna 800 000 ha till 900 000 ha och mängden hård död ved
som bör ökas från föreslagna 25 % till 40 % i hela landet i syfte att ytter-
ligare stärka bevarandet av biologisk mångfald i skogslandskapet.
Kommittén föreslår förutom delmål en rad särskilda åtgärder för att
stärka den biologiska mångfalden och skyddet för värdefulla kultur-
miljöer i det svenska skogslandskapet. Skogens betydelse för närmiljön
och ett aktivt friluftsliv och dess roll som bärare av kulturvärden är
viktiga utgångspunkter för såväl de skogspolitiska målen som för miljö-
kvalitetsmålet Levande skogar. Därför bör skogens sociala och kulturella
dimensioner utvecklas liksom dess betydelse för friluftsliv och eko-
turism. Om markägaren själv får förvalta skyddade områden ökar enga-
gemanget i naturvårds- och kulturmiljövårdsarbetet.
Det svenska skogsbruket har under senare år utvecklats i rätt riktning
genom att miljöfrågorna fått större utrymme inom skogssektorn.
Kunskapsläget har förbättrats. Skogsbruket har anpassats så att de skogs-
politiska målen i högre grad samverkar med de miljöpolitiska. Det
moderna ståndortsanpassade skogsbruket ger på sikt ett mer småskaligt
och varierat skogslandskap. Inom ramen för gällande skogspolitik finns
det handlingsutrymme som sektorsansvaret avser. Att flertalet skogs-
bolag och många mindre markägare har valt att miljöcertifieras är ett
bland många goda exempel i denna riktning.
Trots den positiva utvecklingen kan det inte uteslutas att värdefulla
skogsmiljöer fortsätter att utarmas och på sikt försvinner. En fortgående
fragmentering av skogslandskapet och minskning av värdefulla natur-
typer och skogsmiljöer utarmar den biologiska mångfalden. Andelen
gammal skog minskar liksom inslaget av äldre lövträd. Mängden död ved
minskar. Mer än en tredjedel av landets sumpskogar är dikade. Skogs-
bränderna blir med modem övervakning allt färre. Vissa skogstyper har
därmed blivit ovanliga. Vid avverkning, transporter, vägbyggen, mark-
beredning etc. kan vattenmiljön i skogen ta skada. Introduktion av nya
arter och genmodifierade organismer kan skapa både oförutsedda och
oönskade problem. Regeringen bedömer därför att fortsatta satsningar på
långsiktigt skydd av skogsmark är nödvändigt för att urskogar och
produktiva representativa skogar med höga biologiska värden bevaras för
framtiden.
Skonsamma skogsbruksmetoder som inte förstör det kulturhistoriska
arvet behöver utvecklas. Även frånvaro av skogsbruk och skötselinsatser
kan utarma kulturmiljövärdena i skogen. Vidare finns det behov av att
inventera kulturvärdena i skogsmark och att informera skogsägarna om
dem.
Många arter i skogslandskapet är akut eller starkt utrotningshotade. I
det svenska skogslandskapet är 12-48 hotade arter i behov av särskilda
insatser under den närmaste tioårsperioden. Av de 4 120 rödlistade
artema förekommer drygt hälften i skogslandskapet. Av dessa är 33 %
missgynnade, 27 % sårbara, 21 % starkt eller akut hotade medan 6 % har
försvunnit. Beträffande resterande 13 % rödlistade arter i skogen är
kunskaperna bristfälliga. Varje enskild skogsbruksåtgärd är därför av
140
betydelse för att uppnå miljökvalitetsmålet Levande skogar. Skogs- Prop. 2000/01:130
brukets produktionsmetoder går att förbättra och vidareutveckla.
Trots goda intentioner och en hög ambitionsnivå finns det fortfarande
en rad problem att lösa om önskat miljötillstånd för skogsekosystemet
skall nås inom en generation.
Konflikter mellan olika former av markutnyttjande kan utgöra ett hot
mot den biologiska mångfalden. I norra Sverige utgör renarnas bete i
skogslandskapet en av förutsättningarna för rennäringen samtidigt som
renarna åstadkommer skador i skogsplanteringar. Det moderna skogs-
brukets markutnyttjande står i konflikt med renskötselns djurhållning.
Motsvarande konflikt råder mellan å ena sidan skogsbrukets intressen
och å andra sidan jaktens och viltvårdens intressen avseende älg- och
rådjursstammamas utveckling.
Riksdagen har nyligen tagit ställning till regeringens förslag om
jaktens villkor (prop. 1999/2000:73, bet. 1999/2000:MJU17, rskr.
1999/2000: 253). I det sammanhanget behandlades bl.a. frågor om hur
jakt och viltvård skall administreras och behov av samråd mellan berörda
myndigheter och organisationer. Vissa remissinstanser, bl.a. Naturvårds-
verket, Skogsstyrelsen och Skogsindustrierna, har efterlyst ett särskilt
delmål beträffande mångbruk av skogsresursen med hänsyn till relatio-
nen mellan skogsbruket och andra intressen som jakt, viltvård och rekre-
ation. Frågan behandlades i kommittén som emellertid inte ansåg det
nödvändigt att föreslå ett sådant delmål, med motiveringen att Natur-
vårdsverket bör utforma sektorsmål för jakt- och viltvård.
Regeringen delar denna bedömning. Frågan om förhållandet mellan
skogsbruket och rennäringen utreds för närvarande av Rennärings-
politiska kommittén (Jo 1998:03) som skall lämna sina förslag före
utgången av år 2001 (dir. 1997:102). Det finns därför ingen anledning att
i detta sammanhang särskilt behandla frågor om mångbruk av skogen
med avseende på jakt, viltvård eller rennäringen.
Rådgivning, information och utbildning utgör i dag de främsta styr-
medlen för att skogsbruket skall uppfylla det skogspolitiska målet. Stat-
ligt ekonomiskt stöd till skogsbruket är begränsat till åtgärder som går
utöver de minimikrav som staten ställer på skogsbruket genom skogs-
vårdslagstiftningen. Genom civilrättsliga naturvårdsavtal mellan staten
och markägaren kan åtgärder som gagnar naturvårdens intressen säker-
ställas långsiktigt - ända upp till 50 år - genom att avtalen kan göras
gällande mot ny ägare. Även skogsägarnas frivilliga insatser spelar en
allt viktigare roll för måluppfyllelsen. Miljöcertifiering av skogsbruk och
skogsprodukter kan vara kraftfulla frivilliga instrument.
För att de föreslagna delmålen skall uppnås krävs främst åtgärder från
skogsägare, skogsvårdsstyrelser, länsstyrelser och kommuner. Behovet
inom skogsbruket av regionala mål är stort till följd av att miljöförhål-
landena och skogsbrukets förutsättningar varierar kraftigt mellan olika
delar av landet.
Ett bättre underlag behövs för att tydligt beskriva och göra informa-
tionen om skogslandskapets natur- och kulturmiljövärden tillgänglig för
alla och för att kunna tillgodose dessa värden vid bl.a. överväganden om
mark- och vattenanvändningen. I detta sammanhang är såväl skogsvårds-
styrelsemas regionala aktionsplaner som länsstyrelsernas planerings-
141
underlag av stort värde. Dessa myndigheter har även ett särskilt ansvar
för rådgivningen i skogs- respektive jordbruket.
Den miljöinriktade rådgivningen som skogsvårdsstyrelsema ger har
lyfts fram i det av EU mcdfinansierade Miljö- och landsbygdsprogram-
met. Sverige har genom konventionen om biologisk mångfald åtagit sig
att bevara ekosystem och livsmiljöer och att återställa livskraftiga popu-
lationer av arter i deras naturliga miljöer. Näringssektoremas eget ansvar
för bevarande och hållbart nyttande av naturresursen utgör även här ett
viktigt element i strategin för det nationella genomförandet. EG:s fågel-
direktiv och art- och habitatdirektiv (79/409/EEG och 92/43/EEG) utgör
grunden för det europeiska nätverket Natura 2000, som inrättas till skydd
för arter och naturtyper som bedöms skyddsvärda på europeisk bas. Flera
av de naturtyper och arter som anges i direktiven finns i det svenska
skogslandskapet.
Vissa naturvårdsinriktade åtgärder som bidrar till att etablera Natura
2000-områden har under de senaste fem åren kunnat medfinansieras
inom ramen för EU:s miljöprogram Life Natur.
Enligt regeringens bedömning är befintlig lagstiftning - främst skogs-
vårdslagen, miljöbalken, jordabalken och lagen om kulturminnen - i
huvudsak tillräcklig för att målet Levande skogar skall kunna nås genom
de åtgärder som kommer att vidtas för att nå de föreslagna delmålen.
Regeringen avser dock att pröva möjligheten att införa generell samråds-
plikt för skogsbilvägar. En översyn av myndigheternas föreskrifter för
tillämpningen kommer att ske inom ramen för den återkommande utvär-
deringen av skogspolitiken. Därtill behövs det rådgivnings- och informa-
tionsinsatser samt inventering av skyddsvärda områden. Bättre kunskap
om hur omfattande bränder behöver vara för att ge ett bra naturvårds-
resultat behövs. Naturvårdsverket har för avsikt att inleda ett arbete med
att ta fram en policy för naturvårdsbränning i samråd med berörda intres-
senter.
Sammanfattningsvis bedömer regeringen att miljökvalitetsmålet
Levande skogar med dessa delmål kan nås inom en generation. Det förut-
sätter dock att berörda sektorer och samhället i övrigt lever upp till de
krav på hänsyn till miljön som kommer till uttryck i de föreslagna del-
målen. Den fortlöpande utvärderingen och konsekvensbedömningen får
visa om detta är möjligt.
Delmål l (långsiktigt skydd av skogsmark)
En utgångspunkt för miljökvalitetsmålet Levande skogar är regeringens
ställningstaganden i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål om
ansvarsfördelningen för ett förstärkt skydd för skogsekosystemet.
Regeringen uppdrog åt Miljömålskommittén att överväga när delmålet
om skydd för ytterligare arealer skogsmark borde vara uppnått. Reger-
ingen bedömde att initialt behöver ytterligare ca 275 000 ha skogsmark
statligt skydd. Ambitionsnivån överensstämde med ett tidigare förslag
från Miljövårdsberedningen om att staten bör ta ansvar för att skydda
250 000 ha som naturreservat och 25 000 ha genom biotopskydd eller
genom naturvårdsavtal. Förslaget byggde på ett delat ansvar mellan
staten och skogsnäringen som förväntades frivilligt undanta ca
425 000 ha från skogsproduktion. Enligt Miljövårdsberedningens
Prop. 2000/01:130
142
bedömning borde därutöver 200 000 ha skog brukas med förstärkt natur- Prop. 2000/01:130
vårdshänsyn.
Regeringens förslag till delmål omfattar skydd av ytterligare
900 000 ha mark, jämfört med den skyddsnivå som uppnåtts t.o.m. år
1998. Statens ansvar för skydd uppskattas till ca 400 000 ha. Skyddsvärd
skogsmark undantas från skogsproduktion och skyddas antingen genom
miljöbalkens bestämmelser eller genom långsiktiga civilrättsliga avtal.
Enligt regeringens bedömning bör 320 000 ha avsättas som natur-
reservat, 30 000 ha som biotopskyddsområden och 50 000 ha skyddas
genom naturvårdsavtal. Förutom statens del bygger delmålet på att
skogsbolag och enskilda markägare frivilligt skyddar skogsmark med
höga natur- och kulturvärden. Förslaget är således ambitiösare än Miljö-
målskommitténs förslag och bedömning av vilken lägsta ambitionsnivå
som krävs för att generationsmålet skall kunna nås Genom de resurs-
förstärkningar som nu görs skapas förutsättningar för att i större
utsträckning än tidigare inrätta naturreservat i storleksordningen 5-25 ha.
Målet skall uppnås under en tioårsperiod. En avstämning bör göras
efter fem år för att utvärdera måluppfyllelsen.
Regeringens förslag innebär också en höjd ambitionsnivå för det stat-
liga åtagandet jämfört med bedömningen i propositionen 1997/98:145
Svenska miljömål. Även om bevarande av biologisk mångfald är
huvudinriktningen i den svenska naturvårdsstrategin är det viktigt för
måluppfyllelsen att hänsyn tas även till skogens betydelse för närmiljön,
för ett aktivt friluftsliv och för dess roll som bärare av kulturvärden.
För att uppfylla miljökvalitetsmålet behöver dessutom åtgärder vidtas
för att nå samtliga fyra delmål som föreslagits, eftersom de främst tar
sikte på att hejda utarmningen av skogens biologiska mångfald och dess
kulturhistoriska arv. I södra Sverige t.ex. har praktiskt taget all skogs-
mark någon gång använts för agrar produktion.
Aktuella statliga skyddsformer är främst nationalparker, natur- och
kulturreservat, biotopskyddsområden och naturvårdsavtal. Därutöver
krävs insatser för vård och skötsel av den skyddade skogen. Regeringen
har i budgetpropositionen 2001 (prop. 2000/01:1 utg.omr. 20 s. 26)
utvecklat de prioriteringar som bör gälla för skyddet av natur- och
kulturlandskapet. I första hand är de statliga insatserna ägnade att lång-
siktigt säkerställa de mest skyddsvärda skogarna och bevara biologisk
mångfald. Insatserna för områdesskydd bör som hittills integreras med
Natura 2000-processen och vara baserade på art- och habitatdirektivet
(92/43/EEG) och fågeldirektivet (79/409/EEG).
Naturvårdens sociala dimension, de skyddade områdenas betydelse för
friluftslivet och det ökade behovet att bevara tätortsnära natur bör dock
fortsättningsvis väga tungt när ett områdes skyddsvärde skall bedömas.
Även skogens kulturmiljövärden skall vägas in i bedömningen av ett
områdes skyddsvärde. Regeringen anser således att bevarandevärdena för
friluftslivets intressen, tätortsnära miljö, skogens kulturmiljöer m.m. i
möjligaste mån skall samordnas med skyddet av den biologiska mång-
falden i skogslandskapet för att uppnå synergieffekter i bevarandearbetet.
Vad den slutliga kostnaden blir beror i hög grad på vilket instrument som
används för att uppnå skyddet, varvid den mest kostnadseffektiva lös-
ningen alltid bör väljas. Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och skogs-
143
vårdsstyrelsema, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna ansvarar för
genomförandet.
För att miljökvalitetsmålet Levande skogar skall kunna nås inom en
generationär det angeläget att skogsbolag och enskilda markägare fort-
sätter att frivilligt skydda skogsmark av hänsyn till höga natur- och
kulturmiljövärden och av sociala skäl. Delmålet att skydda ytterligare
900 000 ha förutsätter ett frivilligt ansvarstagande för skydd av minst
500 000 ha skogsmark.
De frivilliga avsättningarna uppgick enligt kommitténs redovisning till
230 000 ha år 1998. Dessa insatser förutsätter att de höga naturvärden
som det oftast handlar om faktiskt har bevarats och går att återfinna. Det
kan på goda grunder antas att skogsbruket på frivillig väg fortsätter att
skydda kulturhistoriskt intressanta miljöer. Frivilligt ansvarstagande för
att undanta mark från skogsproduktion har hittills gett goda resultat och
utvecklingen följs upp vart fjärde år av Skogsstyrelsen. Den miljöcertifi-
ering av skogsbruk som nu sker på bred front underlättar ytterligare
möjligheterna till en fortsatt positiv utveckling.
Prop. 2000/01:130
Delmål 2 (förstärkt biologisk mångfald)
Det krävs en rad åtgärder i fråga om sättet att sköta och bruka skogen.
Insatserna för att öka mängden död ved i hela landet består främst av för-
bättrad hänsyn i skogsbruket, dvs. att lämna grov död ved och ”döende”
träd vid avverkning, spara lövträd vid röjning och gallring och skapa död
ved i form av högstubbar. I vissa områden behövs extra insatser för att
bevara och förstärka den biologiska mångfalden.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att en höjning av ambi-
tionsnivån beträffande död ved är angelägen. Regeringen föreslår därför
att mängden hård död ved skall ökas med minst 40 % i stället för 25 % i
hela landet som kommittén föreslagit. Åtgärden bör bli föremål för upp-
följning och utvärdering inom ramen för den återkommande utvärde-
ringen av skogspolitiken. Arealen äldre lövrik skog bör öka i hela landet.
Vad som avses med äldre varierar i landet. Syftet är att i första hand för-
stärka och bevara biologisk mångfald särskilt på marker som tidigare
präglats av lövskog, t.ex. äldre jordbruksbygd. Åtgärderna bör även ta
sikte på landskapets kulturhistoriska strukturer. En generell strävan bör
vidare vara att förstärka andelen gammal skog.
Skogsmarkens naturliga produktionsförmåga riskerar att försämras,
främst på grund av luftföroreningar men även till följd av skogsbruks-
åtgärder. Ett naturligt inslag av lövskog och blandskog bidrar till stabila
skogliga ekosystem med ökad motståndskraft mot yttre stressfaktorer
som luftföroreningar m.m. Problemet med atmosfäriskt nedfall behandlas
under miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (avsnitt 8). Den lång-
siktiga produktionsförmågan främjas genom lämpliga skogsbruks-
metoder som fortsatt ståndortsanpassning av skogsbruket och ökad
användning av naturlig föryngring. Ansvariga myndigheter är främst
Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsema.
För att delmålet skall nås krävs rådgivning och information från
skogsvårdsorganisationen.
144
Delmål 3 (skyddför kulturmiljövärden)
Skogsmark skall brukas på sådant sätt att fomlämningar inte skadas och
att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara
senast år 2010.
Fomlämningar skyddas bl.a. enligt lagen (1988:950) om kulturminnen.
Undersökningar visar emellertid att sådana lämningar i skogen ofta tar
skada i samband med avverkning och markberedning. Antalet fora- och
kulturlämningar i skogsmarkerna uppgår till mellan 43 000 och 53 000.
Förekomsten av kulturmiljöer i skogslandskapet är enligt regeringens
bedömning inte tillräckligt väl kartlagd eller synliggjord. Ökade kun-
skaper skulle medföra större hänsyn i skogsbruket och bromsa utarm-
ningen av det agrara, skogliga och industriella kulturarvet. Ansvariga
myndigheter bör gemensamt genomföra inventerings- och informations-
åtgärder. Ansvaret åvilar i första hand Skogsstyrelsen och Riks-
antikvarieämbetet gemensamt.
Resultaten från inventeringen bör ge tillräckligt underlag för att
bedöma behovet av hänsyn till kulturmiljön och åtgärder till skydd för
fom- och kulturlämningar. Resultaten bör göras tillgängliga för mark-
ägare som har kulturvärden på sina skogsmarker. Modem informations-
teknologi bör utnyttjas. Underlaget bör kunna integreras med skogs-
sektorns egna planeringsinstrument som gröna skogsbruksplaner eller
utnyttjas vid landskapsekologisk planering. Skogsbrukets åtgärder kan
därefter anpassas och skonsammare metoder utvecklas, t.ex. för ålders-
blandade skogar. I vissa fall är det nödvändigt att skydda särskilt värde-
fulla kulturmiljöer genom att anpassa skogsbruket. Oftast räcker den
hänsyn som föreskrivs i skogsvårdslagen men ibland är det nödvändigt
att avstå från skogsbruk. Aktiva insatser för underhåll och skötsel av
kulturvärdena är ofta nödvändiga.
Även för detta delmål krävs rådgivning och information från berörda
myndigheter.
Delmål 4 (åtgärdsprogram för hotade arter)
Delmålet innebär att åtgärdsprogram skall finnas och ha inletts senast år
2005 för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder.
Syftet är att värna skogens biologiska mångfald och särskilt de arter
som är så sällsynta att de inte kan återhämta sig på egen hand även om
miljön förbättras. Redan i dag arbetar Naturvårdsverket med åtgärds-
program för åtminstone två arter som förekommer i skogslandskapet.
Behovet av särskilda åtgärdsprogram för hotade arter är avhängigt
åtgärder under andra delmål och målen för skogsbruket i övrigt. Många
hotade arter i skogen är t.ex. beroende av död ved. Biologisk mångfald
bevaras effektivast genom hänsyn vid brukandet eller genom olika
former av bevarandeområden. Regeringen bedömer likväl att ett fåtal
arter som hör till skogslandskapet kan vara beroende av särskilda
åtgärdsprogram för sin överlevnad. Det kan gälla grupper av arter och
speciella hotade livsmiljöer. Flera naturliga skogsbiotoper, särskilt i
landets södra hälft, genomgår så starka förändringar att de nu hotar att
försvinna. Förslaget innebär att ett strategiskt åtgärdsprogram till skydd
för ett trettiotal arter i skogen skall tas fram. Särskild hänsyn bör tas till
arter som är listade i EG: s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och
Prop. 2000/01:130
145
habitatdirektivet (92/43/EG). Därutöver bör Naturvårdsverket och Art- Prop. 2000/01:130
databanken bedöma i vilka fall det behövs åtgärdsprogram för hotade
arter och speciella livsmiljöer.
Regeringen har för avsikt att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i sam-
verkan med Artdatabanken och övriga berörda myndigheter upprätta,
genomföra och utvärdera programmen.
Regeringen delar remissinstansernas bedömning att åtgärdsprogram-
men bör starta så snart det är möjligt. De bör tillämpas successivt under
hela tioårsperioden.
Miljökvalitetsmålet Levande skogar i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generationsper-
spektiv är sju av punkterna oförändrade i förhållande till redovisningen i
propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål. De övriga sex punkterna
är kompletterande beskrivningar som har föreslagits av Miljömåls-
kommittén i syfte att ytterligare belysa innebörden av miljökvalitets-
målet. Beskrivningen av målet i ett generationsperspektiv avser väsent-
liga faktorer för biologisk mångfald och värdefulla natur- och kultur-
miljöer i hela skogslandskapet.
Under senare tid har förutsättningarna för det statliga områdesskyddet
utvecklats genom att regeringen budgeterat medel som möjliggör en suc-
cessivt ökad satsning på att skydda de mest värdefulla och skyddsvärda
skogarna. Delmålet att 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas
från skogsproduktion innebär en tydlig ambitionshöjning och att lång-
siktiga förutsättningar för planering av verksamheten skapas.
Frivilliga åtaganden sker i många fall som ett medel för bättre kon-
kurrens men kan också beräknas som en kostnad för skogsägaren. De
beräkningar Miljömålskommittén gör visar att det produktionsbortfall
som blir resultatet av att skogsmarken undantas från skogsproduktion
motsvarar 30-600 miljoner kronor per år i tio år. Med tanke på inrikt-
ningen att genom hög grad av frivillighet nå miljökvalitetsmålet har
rådgivning och information fortsatt väsentlig betydelse.
Skogsvårdsorganisationen har här en central roll.
Med den nya nivån på områdesskyddet bedöms även vissa områden
kunna skyddas som kombinerar värden för rekreation och friluftslivet
med höga biologiska värden.
Att inventera kulturlämningar i skogslandskapet och göra de mest
skyddsvärda objekten kända för berörda myndigheter och markägare är
en angelägen fråga under delmål 3. Genom det fornminnesprojekt som
nu bedrivs på Riksantikvarieämbetet kommer informationen från inven-
teringarna att kunna digitaliseras och därmed bli lättare tillgängliga. Det
ankommer i första hand på Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet att
gemensamt utföra åtgärden.
För skogssektorn innebär kravet på att öka andelen hård död ved i
skogen en beräknad merkostnad på ca 320 miljoner kronor per år i 10 år.
146
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö- Prop. 2000/01:130
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 9,7 miljarder kronor under perio-
den 2001-2010. Under år 2000 har ca 20 miljoner kronor använts till
inventering av fomlämningar i skogen och till projektet Skog och histo-
ria. Finansieringen har skett via Riksantikvarieämbetets sakanslag men
även med arbetsmarknadsmedel. För att uppnå delmål 3 krävs ökade
insatser. Regeringen har i regleringsbrevet för 2001 till Riksantikvarie-
ämbetet anvisat särskilda medel för kunskapsuppbyggnad som täcker
delar av denna ökade kostnad. Regeringen bedömer för närvarande att
dessa medel är tillräckliga för att nå delmålet till år 2010. Regeringen
bedömer att det behövs ytterligare resurser för bl.a. skydd av värdefull
skogsmark samt rådgivning och information. För innevarande år beräk-
nar regeringen att göra vissa omprioriteringar av resurser inom 2001 års
utgiftsram. Regeringen beräknar vidare att, i jämförelse med 2001 års
utgiftsnivå för delmålen, tillföra ca 90 miljoner kronor 2002, ca
110 miljoner kronor 2003 och från och med 2004 ca 520 miljoner kronor
per år (se vidare avsnitt 25).
147
Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk
produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Senast år 2010 skall samtliga ängs- och betesmarker bevaras och
skötas på ett sätt som bevarar deras värden. Arealen hävdad ängs-
mark skall utökas med minst 5 000 ha och arealen hävdad betes-
mark av de mest hotade typerna skall utökas med minst 13 000 ha
till år 2010.
2. Mängden småbiotoper i odlingslandskapet skall bevaras i minst
dagens omfattning i hela landet. Senast till år 2005 skall en strategi
finnas för hur mängden småbiotoper i slättbygden skall kunna öka.
3. Mängden kulturbärande landskapselement som vårdas skall öka till
år 2010 med ca 70 %.
4. Senast år 2010 skall det nationella programmet för växtgenetiska
resurser vara utbyggt och det skall finnas ett tillräckligt antal indi-
vider för att långsiktigt säkerställa bevarandet av inhemska hus-
djursraser i Sverige.
5. Senast år 2006 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de
hotade arter som har behov av riktade åtgärder.
6. Senast år 2005 skall ett program finnas för hur lantbrukets kultur-
historiskt värdefulla ekonomibyggnader kan tas till vara.
Regeringens bedömning: Med de delmål som presenteras är förut-
sättningarna goda att nå miljökvalitetsmålet inom en generation. Ett
stort ansvar vilar på länsstyrelserna att samordna insatserna inom olika
politikområden. För att målen skall nås krävs att Miljö- och lands-
bygdsprogrammet ersätts med ett motsvarande program efter år 2006.
Ändringar i jordbrukets lönsamhet eller EU:s gemensamma jord-
brukspolitik kan förändra förutsättningarna såväl positivt som nega-
tivt.
Miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Åkermarken har ett välbalanserat näringstillstånd, bra markstruktur
och mullhalt samt så låg föroreningshalt att ekosystemens funk-
tioner och människors hälsa inte hotas.
• Odlingslandskapet brukas på sådant sätt att negativa miljöeffekter
minimeras och den biologiska mångfalden gynnas.
• Jorden brukas på ett sådant sätt att markens långsiktiga
produktionsförmåga upprätthålls.
148
• Odlingslandskapet är öppet och variationsrikt med betydande
inslag av småbiotoper och vattenmiljöer.
• Biologiska och kulturhistoriska värden i odlingslandskapet som
uppkommit genom lång, traditionsenlig skötsel bevaras eller för-
bättras.
• Odlingslandskapets byggnader och bebyggelsemiljöer med
särskilda värden bevaras och utvecklas.
• Hotade arter och naturtyper samt kulturmiljöer skyddas och
bevaras.
• Odlingslandskapets icke-domesticerade växt- och djurarter har
sina livsmiljöer och spridningsvägar säkerställda.
• Den genetiska variationen hos domesticerade djur och växter
bevaras. Kulturväxter bevaras så långt möjligt på sina historiska
platser.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer med eller har
ingen invändning mot inriktningen i kommitténs förslag till delmål.
Flera remissinstanser, däribland Riksantikvarieämbetet, Läns-
styrelserna i Västra Götalands och Dalarnas län, Naturskyddsföreningen
och Sveriges Hembygdsförbund anser att delmålen är viktiga men att de
inte täcker alla aspekter på odlingslandskapet, vilket kan leda till frag-
mentering. De föreslår därför att ett mål för helheten i odlingslandskapet
sätts. Riksantikvarieämbetet föreslår ett delmål om fortsatt jordbruk i
Norrland och skogsbygd. Jordbruksverket föreslår ett delmål om
kadmium.
Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i Stock-
holms, Gotlands, Hallands och Norrbottens län samt Naturskydds-
föreningen anser att ambitionsnivån för delmålet om ängs- och betes-
marker bör höjas. Flera länsstyrelser och Naturskyddsföreningen påpekar
att målen för betesmarker och landskapselement endast utrycks i arealer
och saknar hänvisning till önskad kvalitet.
En majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att
de åtgärder kommittén har föreslagit inte är tillräckliga för att målen skall
nås. Framför allt pekar man på att de föreslagna åtgärderna inte kan
styras till de värdefullaste områdena, att ersättningarna är otillräckliga,
att samordningen mellan olika styrmedel är dålig och att styrmedlen inte
förmår uppväga de negativa konsekvenserna av EU:s gemensamma jord-
brukspolitik. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Länsstyrelsen i
Blekinge län framhåller att måluppfyllelsen i hög grad är beroende av
jordbruks- och regionalpolitiken, lönsamheten i näringen och den övriga
samhällsutvecklingen. Enligt bl.a. Naturvårdsverket, Naturskyddsföre-
ningen, Stockholms universitet och Borlänge kommun bör regeringen
verka för att alla delar av den gemensamma jordbrukspolitiken bidrar till
att nå miljömålen.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap:
Odlingslandskapet är resultatet av människans brukande och omformning
av naturen under lång tid för att möjliggöra livsmedelsproduktion.
Prop. 2000/01:130
149
Landskapet utgör livsmiljö för många djur- och växtarter och är en viktig Prop. 2000/01:130
del av vårt kulturarv. Byggnader, landskapselement och samman-
sättningen av arter och naturtyper berättar om hur kulturarvet nyttjats
genom tiderna och har även satt spår i konst, litteratur och musik.
Odlingslandskapets natur- och kulturvärden hotas i dag av den snabba
specialiseringen och nedläggningen av jordbruk. Utvecklingen i jord-
bruket har medfört att landskapselement som stenmurar, åkerholmar,
dikesrenar och småvatten har tagits bort, framför allt i slättbygderna,
vilket minskat förutsättningarna för den biologiska mångfalden och
utarmat de kulturhistoriska värdena. Arealen åkermark har minskat med
en miljon ha eller ungefär en fjärdedel under 1900-talet. Nedläggningen
har varit koncentrerad till Norrland och södra Sveriges skogsbygder.
Under samma period har arealen naturliga fodermarker, dvs. ängs- och
hagmarker, minskat till en bråkdel. Vid sekelskiftet 1900 var stora delar
av Norrlands skogar och så gott som hela södra Sveriges skogar, hedar
och skärgårdsöar betade och det fanns ca 1 500 000 ha hävdad ängsmark.
I dag finns endast enstaka exempel på dessa produktionsformer. Ängs-
markerna har odlats upp eller i viss utsträckning omförts till betesmark.
Stora delar av de tidigare betesmarkerna har planterats eller spontant
vuxit igen. Bete sker numera huvudsakligen på betesmark som tidigare
varit åkermark och som förlorat en stor del av sitt naturliga artinnehåll.
Ytterligare en viktig förändring är att det mångfacetterade markutnytt-
jandet inom i stort sett hela odlingslandskapet har ersatts av en strikt
uppdelning mellan livsmedelsproduktion på åker och skogsproduktion på
skogsmark. Dessa förändringar har tillsammans med ändrade odlings-
metoder medfört att ungefär 2 000 av odlingslandskapets djur- och växt-
arter har rödlistats, dvs. löper risk att försvinna från landet. Detta mot-
svarar ungefär hälften av landets rödlistade arter.
Ett allt intensivare utnyttjande av åkerarealer och användningen av
bekämpningsmedel minskar livsutrymmet för arter som är beroende av
åkermiljön och kantzonen mellan åker och andra naturtyper. Även arter
som är beroende av odlingslandskapets vattenmiljöer påverkas negativt.
Förändringarna har också medfört att många av odlingslandskapets
byggnader, i synnerhet ekonomibyggnaderna, har blivit överflödiga för
lantbrukets behov och på sikt kommer att försvinna. Byggnaderna har
betydelse för upplevelsen av landskapet och är värdefulla för den regio-
nala utvecklingen.
Sverige har i konventionen om biologisk mångfald (CBD) förbundit
sig bl.a. att bevara ekosystem och naturliga livsmiljöer samt att bibehålla
livskraftiga populationer av arter i deras naturliga miljö. Konventionens
parter skall också integrera bevarandet och det hållbara nyttjandet av
biologisk mångfald i alla relevanta sektorer. En redogörelse för
innehållet i konventionen har lämnats under miljökvalitetsmålet
Myllrande våtmarker (avsnitt 16).
Enligt EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG, EGT L 206,
22.07.1992, s. 7, Celex 31992L0043) och fågeldirektiv (79/409/EEG,
EGT L 103, 25.04.1979, s. 1, Celex 31979L0409) skall Sverige skydda
och bevara ett urval av olika biotoper, däribland en stor del som tillhör
odlingslandskapet.
En förutsättning för att långsiktigt bevara odlingslandskapets natur-
och kulturmiljövärden är ett fortsatt jordbruk med djurhållning. Viktiga
150
medel för att bevara dessa värden i odlingslandskapet är information och Prop. 2000/01:130
utbildningsinsatser samt ekonomisk ersättning till lantbrukare för utförda
miljötjänster. De tidigare programmen Naturvård i odlingslandskapet
(NOLA) och för landskapsvårdande åtgärder, som infördes år 1986
respektive år 1990, syftade till att bevara ett urval av de värdefullaste
odlingslandskapen. Efter EU-inträdet ersattes dessa program med ett
miljöersättningsprogram som till hälften finansierades med EU-medel.
Det nyligen antagna Miljö- och landsbygdsprogrammet, som refereras i
regeringens skrivelse (1999/2000:14) En hållbar utveckling av lands-
bygden, m.m., innebär en utvidgning av åtgärderna och skall stimulera
lantbrukarna till åtgärder som bevarar den biologiska mångfalden samt
miljöanpassade och resurshushållande produktionsformer. Det finns
också regionala stödformer som bl.a. syftar till att bevara jordbruket
inom områden med sämre ekonomiska förutsättningar, t.ex. skogs- och
mellanbygder och skärgårdsområden. EU:s gemensamma jordbruks-
politik leder dock i vissa avseenden till att de från miljösynpunkt nega-
tiva trenderna i jordbrukets utveckling förstärks.
Det generella biotopskyddet i 7 kap. 11 § miljöbalken innebär ett gene-
rellt förbud mot att ta bort alléer, pilevallar, källor, småvatten, åker-
holmar, odlingsrösen och stenmurar samt ger möjligheter för läns-
styrelserna att avgränsa mindre skyddsområden. Odlingsmarker kan
dessutom avsättas som naturreservat eller kulturreservat med stöd av
miljöbalken. De allmänna hänsynsreglema, reglerna för utsättning och
utplantering av djur och växtarter och reglerna för användning av
bekämpningsmedel är andra delar av miljöbalken som väntas bidra till att
miljökvalitetsmålet kan nås.
De av riksdagen tidigare beslutade sektorsmålen för jordbruks- och
livsmedelspolitiken - att slå vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap
och dess kulturvärden och att bevara den biologiska mångfalden - är väl
förenliga med miljökvalitetsmålet och fortsätter att gälla. I samband med
riksdagens beslut år 1999 om en ny struktur i arbetet med miljömål fast-
ställdes miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap (prop. 1997/98:145,
bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Det förutsattes att regeringen
skulle återkomma till riksdagen med förslag till delmål avseende bl.a.
våtmarker, bevarande av hotade arter samt stärkande av jordbrukets
positiva effekter och minimering av dess negativa miljöeffekter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen ansluter
sig i huvudsak till kommitténs förslag till delmål, med vissa justeringar i
enlighet med synpunkter från remissinstanserna. Våtmarker behandlas
under miljökvalitetsmålet Myllrande våtmarker (avsnitt 16). Fortsatt
jordbruk i Norrland och i skogsbygderna är en naturlig följd av upp-
nåendet av de föreslagna delmålen liksom av de mål som regeringen
angett i samband med redovisningen av Miljö- och landsbygdsprogram-
met (skr. 1999/2000:14). Regeringen bedömer det därför inte i dagsläget
nödvändigt med ett särskilt delmål i detta sammanhang.
Regeringen instämmer i vad remissinstanserna har anfört om att det är
viktigt att beakta helheten i odlingslandskapet. Emellertid anser reger-
ingen inte att det är möjligt att utforma ett operativt och uppföljningsbart
delmål för helheten i odlingslandskapet. Naturvårdsverkets arbete med
den nationella bevarandeplanen för odlingslandskapet präglas av ett
sådant helhetstänkande som remissinstanserna efterlyser och arbetet bör
151
enligt regeringens uppfattning fullföljas. Ett ansvar vilar på läns- Prop. 2000/01:130
styrelserna att ha denna helhetssyn och att utnyttja och samordna de
medel som finns att tillgå inom olika politikområden.
En ökad ekologisk odling kan ge förutsättningar för en ökad biologisk
mångfald, framför allt genom att bekämpningsmedel inte används och
genom att en större del av marken används till vallodling för foder-
produktion, bete och gröngödsling. Regeringen har i skrivelse
(1999/2000:14) En hållbar utveckling av landsbygden, m.m. angett att
den ekologiskt odlade arealen bör utgöra 20 % år 2005. Regeringen anser
att även därefter bör den ekologiska produktionen fortsätta att öka.
Regeringen har vidare angett att den ekologiska animalieproduktionen
bör öka så att 10 % av antalet mjölkkor och slaktdjur av nöt och lamm
bör finnas i ekologisk produktion till år 2005. För att skyddsvärda
områden skall kunna bevaras på lång sikt måste förutsättningar skapas
för ett livskraftigt jordbruk och en livskraftig landsbygd. Ett sätt att öka
lönsamheten för jordbrukare som producerar på ett sätt som bevarar och
stärker biologisk mångfald i jordbruket är att öka konsumtionen av livs-
medel som producerats på sådant sätt. Delegationen för ekologiskt håll-
bar upphandling (dir. 1998:8, tilläggsdir. 2000:54) har tagit fram kriterier
för offentlig upphandling av naturbeteskött och andra livsmedel som
främjar omställningen till ett hållbart samhälle.
Det fjällnära jordbruket kräver särskilda insatser för att kunna bevaras.
Därför bereds för närvarande inom Regeringskansliet frågan om en viss
höjning av det nationella stödet till produktion av mjölk från ko och get i
det fjällnära området i norra Sverige. Åtgärder för utveckling av det
fjällnära jordbruket är dessutom prioriterade i de båda mål 1-program-
men inom ramen för EU:s strukturfonder under perioden 2000-2006.
Den nuvarande inriktningen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik
motverkar delvis målet att skydda och bevara natur- och kulturvärden i
odlingslandskapet. Jordbrukspolitiken kommer att utvärderas år 2003 och
ses över senast år 2006. Jordbruksverket har tillsammans med Natur-
vårdsverket och Riksantikvarieämbetet ett uppdrag att följa och utvärdera
miljöeffekterna av den gemensamma jordbrukspolitiken och lämna för-
slag till ändringar av regelverket som kan leda till bättre måluppfyllelse
av framför allt miljömålen.
Regeringen har i skrivelsen 1999/2000:14 En hållbar utveckling av
landsbygden m.m. uttalat att det är angeläget att arbeta för en fortsatt
reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. Reger-
ingen avser bl.a. att utarbeta förslag till hur denna kan utformas för att
integrera miljöaspekterna och stärka bevarandet av natur- och kultur-
miljövärden i odlingslandskapet. Regeringen avser vidare att studera
möjligheten att ytterligare styra de bevarandeorienterade åtgärderna till
de värdefullaste områdena.
Regeringen har i den forskningspolitiska propositionen 2000/2001:3
Forskning och förnyelse betonat behovet av forskning som underlag för
att nå miljökvalitetsmålen. Ansvariga myndigheter för att finansiera
denna forskning är bl.a. Naturvårdsverket och Forskningsrådet för miljö,
areella näringar och samhällsbyggande (Formas). Sådan forskning kan
förbättra kunskapen om vilka åtgärder som har störst betydelse och är
mest kostnadseffektiva för att nå miljökvalitetsmålen. Försöks- och
152
utvecklingsverksamhet är också en viktig förutsättning för att nå miljö-
kvalitetsmålen.
I enlighet med kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter
avser regeringen att se över de samlade styrmedlenas effekter på jord-
brukssektorn i syfte att minimera målkonflikter och samtidigt öka
möjligheterna att uppnå miljökvalitetsmålet och andra mål liksom för att
långsiktigt säkra ett variationsrikt och dynamiskt odlingslandskap.
Delmål 1 (skötsel av ängs- och betesmarker)
Inom det nuvarande Miljö- och landsbygdsprogrammet hävdas ca
4 000 ha ängsmark och ca 400 000 ha kultiverad och naturlig betesmark.
Naturvårdsverket och Riksrevisionsverket har pekat på att det finns
värdefulla arealer som inte hävdas och att en del av dessa behöver restau-
reras. I dessa ohävdade arealer ingår bl.a. områden som föreslagits till
Natura 2000 enligt EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) och som
Sverige därmed har förpliktigat sig att bevara. Speciellt ängsmarker,
betesmarker i Norrland samt betesmarker på utmark, såsom alvar, ljung-
hed, skogs- och fäbodbete, utgör endast en spillra av arealen vid sekel-
skiftet 1900. Enligt länsstyrelsen på Gotland saknar mer än hälften av
arealen naturbetesmark på Gotland miljöstöd och hotas av igenväxning.
Orsakerna till att ängs- och hagmarker inte hävdas i större utsträckning
är flera. Specialisering, dålig lönsamhet i jordbruket och stora invester-
ingsbehov vid generationsskiften med följande nedläggning av lantbruk
samt inverkan från andra delar av EU:s gemensamma jordbrukspolitik är
troligen de viktigaste. Andra svårigheter i sammanhanget kan vara att det
lokalt råder brist på betesdjur eller att djuren betar på vall i stället för på
naturbetesmark. Kunskapsunderlaget vad gäller de faktiska förhållandena
är bristfälligt i dessa avseenden men undersöks för närvarande i samband
med den löpande utvärderingen av EU:s gemensamma jordbrukspolitiks
(CAP) miljöeffekter. Resultatet av denna undersökning får visa om det
finns behov av ytterligare styrning. Regeringen kommer i sådant fall att
låta utreda hur betesmarkerna kan nyttjas på ett från naturvårdssynpunkt
bättre sätt. Den osäkerhet om hur de nya stöden kunde användas som
rådde vid introduktionen av nya stödformer i samband med medlem-
skapet utgör dock inte längre något problem.
Regeringens förslag till delmål innebär att samtliga ängs- och betes-
marker skall kunna hävdas till år 2010. Vidare skapas förutsättningar för
att arealen hävdade ängsmarker skall kunna fördubblas och att arealen
betesmarker i Norrland samt utmarksbeten skall kunna öka med ca 20 %
till år 2010.
Miljö- och landsbygdsprogrammets ersättningar för hävd respektive
restaurering av värdefulla ängs- och betesmarker är tillsammans med
informationsinsatser de viktigaste verktygen för att uppnå delmålet. Där-
utöver kan restaureringar ske med hjälp av de lokala investerings-
programmen, så länge programmet löper, och Naturvårdsverkets anslag
för skötsel av naturreservat. Bland ängsmarkerna är bl.a. hävden av våt-
slåttermarker viktig. Miljö- och landsbygdsprogrammet ger också
möjlighet till ersättning för bl.a. miljövänliga investeringar, marknads-
föring och nyföretagande. Tillsammans med övriga statliga och kommu-
nala program ger Miljö- och landsbygdsprogrammet de förutsättningar
Prop. 2000/01:130
153
för specialisering och kombinationer av olika näringsfång som medger en
fortsatt hävd av dessa marker. Enligt regeringens bedömning är en förut-
sättning för att uppnå delmålet att länsstyrelserna aktivt söker upp mark-
ägare, informerar om och samordnar insatser och medel från såväl Miljö-
och landsbygdsprogrammet som strukturfondsprogrammet, lokala inve-
steringsprogrammet och andra program. I arbetet med den Nationella
bevarandeplanen för odlingslandskapet är lokal förankring och lokalt
deltagande viktiga framgångsfaktorer.
Delmål 2 (bevarande och nyskapande av småbiotoper i odlingslandskapet)
Småbiotoper som åkerholmar, dikesrenar, småvatten, alléer, odlingsrösen
och stenmurar är livsmiljö för värdefulla arter och utgör spridningslinjer
för arter med dålig spridningsförmåga. De bidrar också till den variation i
odlingslandskapet som många arter kräver. Småbiotopema är därför nöd-
vändiga för att populationer inte skall isoleras och därmed bli än mer
sårbara för genetiska och andra slumpfaktorer. De utgör ofta också
värdefulla kulturelement som är viktiga för odlingslandskapets karaktär.
För många arter är dessa marker de refugier som möjliggör att de kan
finnas kvar. I många fall kan tillfälligt sparade åkerkanter ge ökade
möjligheter för biologisk mångfald i odlingslandskapet. Avsikten med
bevarandet och återskapandet är att vända den negativa trend som
Artdatabanken redovisat för arter knutna till odlingslandskapet.
Jordbruksrationaliseringama de senaste hundra åren har inneburit att
en stor del av ovan nämnda småbiotoper har avlägsnats eller inte längre
hävdas och därmed växer igen. Längst har försvinnandet gått i
slättbygderna men det finns även andra bygder där det råder brist på
småbiotoper. I de utpräglade slättbygderna har utarmningen gått så långt
att det behöver skapas nya småbiotoper. Erfarenheter från Danmark,
Storbritannien och Tyskland visar att det med relativt enkla medel går att
snabbt öka den biologiska mångfalden i ett enahanda åkerlandskap
genom att anlägga ytor med avvikande vegetation på strategiska platser.
Sådana nya småbiotoper kan komplettera de befintliga men inte ersätta
dem. då nyskapade miljöer sällan är lämpliga för krävande arter.
Biotopskyddet har tillsammans med jordbrukets miljö- och lands-
bygdsprogram bromsat men inte helt stoppat försvinnandet av småbio-
toper. Delmålet innebär enligt regeringens bedömning att dispenser från
biotopskydd enligt 7 kap. 11 § miljöbalken i allmänhet skall åtföljas av
krav på att sökanden vidtar kompensationsåtgärder.
Regeringen avser att i enlighet med Jordbruksverkets och kommitténs
förslag uppdra åt Jordbruksverket att tillsammans med andra berörda
myndigheter ta fram en strategi för hur mängden småbiotoper i slätt-
bygden skall kunna öka samt utveckla metodik för att följa utvecklingen.
Strategin bör även uppmärksamma slättbygdens kulturhistoriska värden.
Det är önskvärt att strategin kan färdigställas inför utvärderingen av
delmålen.
Om det finns behov avser regeringen att senare uppdra åt Jordbruks-
verket att även klarlägga i vilka regioner som bristen på småbiotoper
utgör ett hinder för bevarandet och spridningen av odlingslandskapets
biologiska mångfald samt ta fram en strategi för hur mängden småbio-
toper kan ökas i dessa regioner. Genom uppdraget bör det klarläggas i
Prop. 2000/01:130
154
vilka regioner som bristen på småbiotoper utgör ett hinder för bevarandet Prop. 2000/01:130
och spridningen av odlingslandskapets biologiska mångfald. Vid behov
bör det även tas fram en strategi för hur mängden småbiotoper kan ökas i
dessa regioner.
Vägrenar är småbiotoper som i vissa fall hyser stor biologisk mång-
fald. Vägens omgivning innehåller dessutom ofta andra värdefulla små-
biotoper såsom alléer, stenmurar och milstenar. Vägverket bör fortsätta
arbetet med att dels säkerställa artrikedomen och kulturelementen i de
natur- och kulturhistoriskt värdefulla vägrenarna, dels utveckla artrike-
domen i övriga vägrenar, särskilt i slättlandskapet. Vägverket bör också
fortsätta utvecklingen av metoder för att tillvarata det slagna gräset för
användning i komposterings-, rötnings- eller förbränningsanläggningar.
Delmål 3 (skötsel av kulturbärande landskapselement)
Odlingslandskapets kulturbärande landskapselement som t.ex. fom-
lämningar, alléer, gärdesgårdar och stenmurar är en omistlig del av vårt
kulturella och historiska arv, samtidigt som de har ett stort upplevelse-
värde för många människor. De har också betydelse för den biologiska
mångfalden genom att utgöra livsmiljöer för sällsynta och hotade djur-
och växtarter. Det är därför viktigt att beakta helheten i odlingsland-
skapet vid inrättande av kulturreservat enligt 7 kap 9 § miljöbalken.
Landskapselementen behöver hävdas för att på sikt finnas kvar. Kun-
skapen om hur de traditionellt hävdas håller dock på att försvinna. Att
vända denna utveckling är ett nödvändigt steg för att uppnå delmålet.
Miljö- och landsbygdsprogrammet är ett viktigt verktyg för att nå
delmålet och ger möjligheter att integrera natur- och kulturmiljöaspekter
i bevarandearbetet. Målet för delprogrammet för skötsel av landskaps-
element har utökats och antalet landskapselement som kan hävdas beräk-
nas öka med ca 70 %. Det finns också möjlighet till ersättning för beva-
rande av vissa överloppsbyggnader, dvs. byggnader som hör samman
med tidigare markanvändning, exempelvis ängslador.
Delmål 4 (genetiska resurser hos domesticerade växt- och djurarter)
Konventionen om biologisk mångfald omfattar även det hållbara nytt-
jandet och bevarandet av domesticerade växt- och djurarter samt de
genetiska resurser som dessa är bärare av. Många av dessa kulturväxter,
lantsorter och lantraser har egenskaper som gått förlorade i konven-
tionella växtsorter och husdjur men som visat sig viktiga att genetiskt
bevara. Det kan gälla resistens hos växter eller sundhet och god fertilitet
hos djur. Gamla kulturväxter och lantraser bär ofta på arvsanlag och
egenskaper som dels utgör ett viktigt underlag för framtida växtförädling
och husdjursavel, dels har funktioner för övrig biologisk mångfald. Så är
exempelvis flera kulturväxter värdväxter för hotade insekter. Betesdjur
av lantrasema har också egenskaper som gör dem speciellt lämpade för
landskapsvård såsom härdighet, låga krav på betesmarken och förmåga
att försvara sig mot rovdjur.
Regeringen har den 7 december 2000 (dnr. Jo 1998/2885, Jo 1999/429)
beslutat att inrätta ett nationellt program för växtgenetiska resurser. Jord-
bruksverket skall ansvara för programmets genomförande, uppföljning
och utvärdering.
155
Nordiska genbanken för husdjur samlar information om och samordnar Prop. 2000/01:130
viss verksamhet som rör ett urval av odlingslandskapets husdjursraser.
Husdjurs- och avelsföreningar och några djurparker, däribland Nordens
Ark, bedriver avelsarbete och informerar om de raser de arbetar med. De
enskilda djurhållama behöver emellertid såväl ökad avelsgenetisk
kunskap som ekonomiskt stöd. I dag finns genom Miljö- och lands-
bygdsprogrammet stöd till avelsföreningamas information samt ett
begränsat ekonomiskt stöd till den som håller vissa hotade husdjursraser.
Detta stöd utgår dock inte för alla raser, exempelvis inte för fjäderfäraser,
och är inte tillräckligt för att ensamt säkra bevarandet av de hotade
raserna. Regeringen har påbörjat arbetet med en strategi för husdjurs-
genetiska resurser som tillsammans med utvärderingen av den gemen-
samma jordbrukspolitiken år 2003 och Jordbruksverkets översyn av
Miljö- och landsbygdsprogrammet kommer att klarlägga om det finns
behov av ytterligare stöd till dem som håller hotade husdjursraser. De
insatser som görs av dem som håller hotade husdjursraser är nödvändiga
för att säkerställa ett långsiktigt bevarande.
Delmål 5 (åtgärdsprogram för hotade arter och biotoper)
För allt fler arter knutna till odlingslandskapet minskar populationema.
Enligt Artdatabanken gäller detta arter knutna till hävdade sandmarker
och fuktmarker som strandängar men även arter knutna till naturbetes-
marker och arter beroende av dynga. Målet syftar till att väma de arter
som är så sällsynta att de inte kan återhämta sig på egen hand även om
förutsättningar skapas genom restaurering och återskapande av poten-
tiella livsmiljöer. Det gäller främst de arter som i rödlistan anges som
akut eller starkt hotade. I odlingslandskapet är 15-80 hotade arter i behov
av särskilda insatser under den närmaste tioårsperioden. Det exakta
antalet beror av hur andra insatser lyckas tillgodose arternas behov.
Regeringen bedömer att ca 50 åtgärdsprogram behöver genomföras till år
2010. Särskild hänsyn bör tas till arter och biotoper som är listade i EG:s
art- och habitatdirektiv (92/93/EEG) och fågeldirektiv (79/409/EEG).
Som första steg behövs i några fall fortsatt inventeringsarbete för att
hitta lokaler för de aktuella arterna. För åtskilliga arter är dock kun-
skapen redan i dag så god att åtgärdsprogram snabbt bör kunna tas fram
och börja tillämpas. För övriga arter bör åtgärdsprogrammen börja
tillämpas successivt under den närmaste tioårsperioden. Regeringen
avser att uppdra åt Naturvårdsverket att i samverkan med berörda
myndigheter, kommuner, markägare och frivilligorganisationer utforma
och genomföra åtgärdsprogrammen. Vid ekologisk produktion förbättras
förutsättningarna för biologisk mångfald i odlingslandskapet. Åtgärder
för att öka andelen ekologiskt odlad mark är därför av betydelse för att
kunna nå delmålet.
156
Delmål 6 (lantbrukets ekonomibyggnader)
Delmålet syftar till att utarbeta ett program för hur de äldre karaktärs-
givande ekonomibyggnaderna kan underhållas och om möjligt fortsätta
att nyttjas. Till år 2005 skall ett sådant program finnas.
Den traditionella bebyggelsen är av stor betydelse för landskapets
karaktär och regionala särart. Upplevelsen och förståelsen av den
svenska historien och det svenska kulturlandskapets omdaning och
utveckling levandegörs då kulturmiljöer bevaras. Även bebyggelsens
värde för regional utveckling och marknadsföring har understrukits i bl.a.
Miljö- och landsbygdsprogrammet. Delmålet fokuserar på odlingsland-
skapets ekonomibyggnader eftersom det är dessa som är mest hotade.
Det bidrar även till att utveckla den helhetssyn på odlingslandskapet som
många remissinstanser efterlyst.
Miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv bygger den ljärde punkten på Miljömålskommitténs förslag
till beskrivningar av skogs- och mellanbygderna respektive slättbyg-
derna. Även sjätte och åttonde punkten bygger på en kompletterande
beskrivning föreslagen av kommittén. Den nionde punkten har komplet-
terats för att omfatta även kulturmiljöaspekten. I övrigt är punkterna
desamma som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljö-
mål.
Regeringens förslag innebär att jordbrukare som redan i dag bedriver ett
hållbart jordbruk som bevarar natur- och kulturvärden ges möjlighet att
fortsätta driften samtidigt som incitamentet att ytterligare inrikta driften
mot hållbart brukande ökar för samtliga jordbruksföretag.
Länsstyrelserna behöver fortsätta sitt arbete med att informera mark-
ägare och brukare om odlingslandskapets värden och stärka arbetet med
att samordna de olika ersättningsformer som finns, främst Miljö- och
landsbygdsprogrammet, strukturstöd och lokala investeringsbidrag.
Länsstyrelserna och kommunerna kommer att behöva intensifiera arbetet
med att samordna sina resurser. Samhällsinsatserna inom området
kommer därmed att bli effektivare. För delmålen 1-3, samt 6 krävs att
länsstyrelsen i samarbete med regionala aktörer, regionaliserar de natio-
nella målen till operativa mål för länet och för de naturgeografiska och
kulturhistoriska regionerna.
Regeringens förslag innebär att en stor del av odlingslandskapets bio-
logiska mångfald gynnas, att natur- och kulturhistoriska värden stärks
och att det öppna varierade landskapet behålls samtidigt som en del av
jordbrukets negativa miljöeffekter på biologisk mångfald motverkas. Det
varierade landskapet har stort värde för friluftsliv och rekreation och
medför också positiva effekter för turistnäringen. Ett bevarat odlings-
landskap med ängar, hagar och traditionell bebyggelse är positivt för
bygdens identitet och människors trygghet och förankring. De ökade
möjligheterna till diversifiering och utveckling av nya produkter har
Prop. 2000/01:130
157
positiva effekter på sysselsättningen i glesbygd och möjligheterna till en Prop. 2000/01:130
levande landsbygd.
I skrivelsen En hållbar utveckling av landsbygden, m.m. (skr.
1999/2000:14), har regeringen förklarat sin avsikt att se över Miljö- och
landsbygdsprogrammet år 2002. Regeringen avser att efter översynen
och efter att ha övervägt förutsättningar för utökad EG-finansiering
genom tillförsel av ytterligare medel från EG-budgeten eller genom
modulering, överväga en utökning av programmet. Behovet av åtgärder
och utvecklingen av programmet bör vara avgörande för hur en sådan
utbyggnad bör se ut. Jordbruksverkets löpande utvärdering av den
gemensamma jordbrukspolitiken, utvärderingen av EU:s jordbrukspolitik
år 2003 samt forskningsresultat kan också leda till ett effektivare utnytt-
jande av insatta medel.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 16,6 miljarder kronor under perio-
den 2001-2010. Utgifterna för huvuddelen av de föreslagna åtgärderna
har budgeterats i Miljö- och landsbygdsprogrammet fram till och med
2006. Formuleringen av delmålen bygger på antagandet att åtgärderna i
Miljö- och landsbygdsprogrammet förlängs i en kommande program-
period och att Sverige erhåller en finansiering från EU minst i nivå med
den nuvarande. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare resurser
för bl.a. utveckling av program för växtgenetiska resurser och skydd av
hotade arter. Regeringen beräknar därför att, i jämförelse med 2001 års
utgiftsnivå för delmålen, tillföra ca 10 miljoner kronor per år 2002-2003,
och från och med 2004 ca 20 miljoner kronor per år (se vidare
avsnitt 25).
158
Prop. 2000/01:130
Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mång-
fald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i
fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar
utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot
ingrepp och andra störningar.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
1. Skador på mark och vegetation orsakade av mänsklig verksamhet
skall vara försumbara senast år 2010.
2. Buller i fjällen från motordrivna fordon i terräng och luftfartyg
skall minska och uppfylla följande specifikation, nämligen att
- minst 60% av terrängskotrar i trafik senast år 2015 skall
uppfylla högt ställda bullerkrav (lägre än 73 dBA),
- buller från luftfartyg senast år 2010 skall vara försumbart både
inom regleringsområde klass A enligt terrängkömingsförordningen
(1978:594) och inom minst 90 % av nationalparksarealen.
3. Senast år 2010 skall merparten av områden med representativa
höga natur- och kulturvärden i fjällområdet ha ett långsiktigt skydd
som vid behov omfattar skötsel och restaurering.
4. Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de
hotade arter som har behov av riktade åtgärder.
Regeringens bedömning: Miljökrav bör införas för terrängskotrar. 1
avvaktan på obligatoriska buller- och avgaskrav bör ett system för
frivillig miljöklassning av nya terrängskotrar utvecklas och införas.
Ett sådant system bör kompletteras med styrmedel för att påskynda
introduktionen av miljöanpassade terrängskotrar.
Ett regionalt miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet kan
ge ytterligare underlag för arbetet att nå miljökvalitetsmålet.
Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vid-
sträckta sammanhängande områden bibehålls.
• Fjällens biologiska mångfald bevaras.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan
hota den biologiska mångfalden introduceras inte.
• Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och
utvecklas.
• Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom
bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till
159
naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologisk mångfald,
natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.
• Låg bullernivå eftersträvas.
• Förslitningen av fjällvegetationen minskar och lavtäckets utbred-
ning ökar i omfång och tjocklek.
• Hotade arter och arter som drabbats av stark tillbakagång har
möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbred-
ningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
• Lokala bestånd av fisk och andra vattenlevande arter i fjällens
sjöar och vattendrag bibehålls.
• Arealen områden med stora upplevelsevärden eller höga natur- och
kulturvärden som är fria från buller och andra störningar ökar.
Prop. 2000/01:130
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning. Kommittén föreslog för delmålet om
buller i fjällen ett något snabbare utbyte av äldre terrängskotrar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag till delmål. Invändningarna rör främst delmålet om skador på
mark och vegetation. Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska Naturskydds-
föreningen och Svenska Turistföreningen (STF), anser att delmålet om
skador på mark och vegetation inte är realistiskt. Svenska Samernas
Riksförbund anser att delmålet blir provisoriskt i avvaktan på Rennär-
ingspolitiska kommitténs arbete. Länsstyrelsen i Jämtlands län är tvek-
sam till en begränsning av turism och renskötsel för att minska nyttjandet
av fjällen. Sametinget anför att underlag saknas för dra säkra slutsatser
beträffande vegetationstäcket. Sametinget anser att målen är vagt formu-
lerade och därmed svåra att följa upp. Jordbruksverket framhåller att
rennäringens påverkan på de betespräglade växterna och den biologiska
mångfalden i första hand bestäms av slaktuttaget. Vägverket betonar att
EG:s maskindirektiv för närvarande inte medger att bullerkrav ställs på
snöskotrar. Sveriges Snöskoterägares Riksorganisation anser att buller-
krav för terrängskotrar måste vara rimliga och samordnas med utveck-
lingen på världsmarknaden. Remissinstanserna är positiva till utarbe-
tandet av ett regionalt miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet.
Bakgrund till miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö-. Fjällen till-
hör Sveriges och Europas mest opåverkade miljöer och har mycket höga
natur- och upplevelsevärden. Människor har levt i fjällmiljön under flera
tusen år och fjällen har därför betydande kulturmiljövärden. Ekosyste-
men innehåller relativt få arter och klimatet karakteriseras av kalla
vintrar och korta somrar. Produktionsförmågan är i allmänhet låg i både
mark- och vattenekosystemen och känsligheten för yttre störningar är
ofta stor. I princip hela fjällområdet omfattas av rennäringen som bedrivs
av den samiska befolkningen. Fjällområdet är samtidigt attraktivt för
rekreation och friluftsliv i olika former.
Riksdagen har tidigare beslutat att avsätta vissa områden i fjällen som
nationalparker och att fjällvärlden utgör område av riksintresse enligt
3 och 4 kap. miljöbalken med hänsyn till områdets natur- och kultur-
värden. Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen
skyddas enligt 3 kap. miljöbalken.
160
I syfte att främja en hållbar utveckling i fjällen redovisades i proposi- Prop. 2000/01:130
tionen 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets fjällområden ett samlat
förslag till åtgärder rörande planering, miljöanpassning av terräng-
köming, rennäring, flyg, mineralutvinning och turism. Riksdagen beslu-
tade år 1996 om vissa åtgärder med anledning av propositionen (bet.
1996/97:JoU5, rskr. 1996/97:63). I 65 a § rennäringslagen (1971:437)
sägs att rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetes-
markemas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt
god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.
I samband med införandet av en ny struktur i arbetet med miljömål
beslutade riksdagen år 1999 om miljökvalitetsmålet Storslagen fäll miljö
(prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Det förut-
sattes därvid att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag
till delmål avseende bl.a. hotade arter i fjällmiljön samt trafik med
motordrivna fordon i terräng och flyg.
På grundval av förslag från Miljömålskommittén föreslår regeringen -
utöver de delmål som riksdagen har efterfrågat - ytterligare två delmål:
att begränsa skador på mark och vegetation samt att stärka skyddet för
främst områden med höga kulturvärden.
I Sverige finns olika områden med miljö- och hushållningsproblem av
regional räckvidd som det finns skäl att uppmärksamma också i ett riks-
perspektiv. Inom samhällsplaneringen för en hållbar utveckling har läns-
styrelserna att bevaka att riksintressen i fråga om mark- och vatten-
användningen tillgodoses, att de nationella miljökvalitetsmålen får
genomslag i planeringen och att statlig sektorsplanering inom olika
områden ges en regional anpassning och samordnas i hållbar riktning.
Det finns mot den bakgrunden skäl att på regional nivå behandla miljö-
och hushållningsfrågoma mer sektorsövergripande. Med ett sådant arbete
kan dessa frågor ges ökad tyngd i den lokala och regionala samhälls-
planeringen.
Miljösituationen i fjällområdet bör analyseras i ett regionalt perspektiv
samtidigt som en strategi och åtgärder tas fram för en bättre miljö fram-
för allt för de mest känsliga områdena i fjällen. Regeringen avser att ge
berörda länsstyrelser i uppdrag att upprätta ett regionalt miljö- och hus-
hållningsprogram för fjällområdet. Ett sådant arbete kan med utgångs-
punkt i de regionala miljöstrategierna, nationella miljökvalitetsmål och
riksintressen enligt miljöbalken ta till vara de utvecklingsmöjligheter och
den potential för sysselsättning och tillväxt som ligger i resurshushåll-
ning och miljöanpassning inom ett visst område.
Sammanfattningsvis bedömer regeringen att miljökvalitetsmålet Stor-
slagen fällmiljö kan nås inom en generation. Det förutsätter dock att
berörda sektorer och samhället i övrigt lever upp till de krav på hänsyn
till miljön som kommer till uttryck i de föreslagna delmålen.
Delmål 1 (begränsa skador på mark och vegetation)
Fjällmiljön är särskilt känslig och ett alltför intensivt nyttjande leder till
skador på mark och vegetation. Extrema klimatförhållandena i sam-
161
6 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
verkan med låg produktionsförmåga ger växtligheten sämre betingelser Prop. 2000/01:130
för återhämtning. Miljömålskommittén framhöll betydelsen av att täck-
ningsgraden hos främst lavtäcket i bottenskiktet skall vara av minst
samma omfattning som i dag och att den inte får försämras genom
mänsklig påverkan som renskötsel, turism eller luftbuma föroreningar.
Lokalt och regionalt behövs ökad täckningsgrad hos vegetationstäcket.
Under senare år har påverkan från bl.a. terrängkörningen och rennär-
ingen ökat i omfattning. Även påverkan från turistnäringen har medfört
skador på mark och vegetation. Miljökvaliteten har successivt försämrats
sett över en längre period och vissa områden i fjällen uppvisar långt
gångna skador. Ett överutnyttjande av betesresursen har förekommit
lokalt. Samtidigt är renbetet en förutsättning för att bevara såväl bio-
logisk mångfald som betesresursen. Begränsningar av skador på mark
och vegetation förutsätter minskad barmarksköming, bättre lokal regler-
ing av antalet renar och ökad hänsyn i turistnäringen.
I syfte att behålla vegetationstäcket på kalfjället och förhindra
erosionsskador föreslog kommittén som delmål att skador på mark och
vegetation orsakade av mänsklig verksamhet senast år 2010 är försum-
bara. Flera remissinstanser anser att kommitténs delmål inte är realistiskt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför bl.a. att fjällandskapet i hög grad
är ett kulturlandskap som under lång tid har påverkats av renbetning.
Renskötseln kommer så länge den pågår att fortsätta att sätta sin prägel
på fjällområdet och den liksom annan näringsverksamhet orsakar tids-
begränsade skador. Regeringen gör samma bedömning som länsstyrelsen
men vill ändå uppmärksamma de problem som på vissa platser före-
kommer och som kan härledas till ett lokalt ökat betestryck. Delmålet bör
framför allt ta sikte på nya, varaktiga skador sedan olika åtgärder har
vidtagits och fått verka en tid. Det gäller t.ex. införande av terräng-
kömingsplaner och utveckling av nya, mindre miljöskadande terräng-
fordon. Det är angeläget att dessa åtgärder inte förtas av en ökad terräng-
köming.
Regeringen bedömer att inriktningen bör vara att nya varaktiga skador
på mark och vegetation orsakade av terrängköming och annan mänsklig
verksamhet skall vara försumbara senast år 2010. Resultat från bl.a.
utveckling av mindre miljöskadande terrängfordon och kommande för-
slag från Rennäringspolitiska kommittén (dir. 1997:102) kan medföra att
delmål och åtgärder bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03) väntas komma med sitt
betänkande före utgången av år 2001.
Berörda länsstyrelser har haft regeringens uppdrag att i samråd med
berörda samebyar upprätta åtgärdsprogram för överbetade områden i
fjällen som underlag för att vidta bl.a. lämpliga åtgärder för att renbetet
snabbt skall återhämta sig. Uppdraget redovisades till Jordbruksverket
under år 1999.
Jordbruksverket har i uppdrag att ta fram en ny metod för renbetes-
inventering. Uppdraget har visat sig vara oväntat komplicerat. Reger-
ingen avser att verka för att det slutförs snarast möjligt och att inventer-
ingar kan påbörjas med utgångspunkt i resultat av detta arbete. I samband
med den svensk-norska renbeteskommissionens arbete med en ny
renbeteskonvention undersöks hur betestillgångama bör utnyttjas för att
ge ett långsiktigt underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt
162
bärkraftig rennäring. Materialet bör också kunna utnyttjas för renbetes- Prop. 2000/01:130
inventeringar. Med stöd av MISTRA (Stiftelsen för miljöstrategisk
forskning) bedrivs forskning rörande olika aspekter avseende fjällen
(Fjällmistra). Ett av programområdena rör renskötsel, ett annat rör natur-
vård, vari man bl.a. studerar hur ekologiska processer kan påverkas av
mänskliga aktiviteter. Resultaten från detta arbete bör kunna ge ökad
kunskap om hur delmålet kan uppnås.
När det gäller barmarksköming har vissa motordrivna terrängfordon
som används inom rennäringen, t.ex. terrängmotorcyklar, större påverkan
än andra. Rennäringen bör samtidigt kunna bedrivas rationellt och med
hjälp av modem teknik inom ramen för den hänsyn som krävs för att
uppfylla näringens miljömål i rennäringslagen. Det är dock angeläget att
de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts med nya, mindre
miljöskadande fordon eller andra hjälpmedel.
Naturvårdsverket har haft i uppdrag att lämna förslag för att minska
markskador från barmarksfordon. I rapporten Barmarksköming på kal-
fjäll (rapport 4845) lämnas förslag om bl.a. utformning av motordrivna
fordon i kalfjällsområdet, utvecklingsprojekt för ”lågskadande” terräng-
fordon, begränsad användning av fordon på kalfjällsområdet, terräng-
kömingsplan och avvecklingspremie. Rapporten har remissbehandlats.
Regeringen anser att det behövs en utveckling och introduktion av
mindre miljöskadande terrängfordon för barmarksköming samtidigt som
alternativa metoder utvecklas i rennäringen. Ett sådant utvecklingsarbete
av terrängfordon bör bedrivas i nära samråd med branschen.
I syfte att bättre kunna reglera barmarkskömingen kommer regeringen
att införa krav på terrängkömingsplaner i terrängkömingsförordningen
(1978:594). En sådan plan, som bör upprättas av sameby i samråd med
länsstyrelsen, skall vara en överenskommelse om barmarkskömingens
omfattning och ange körstråk för regelbunden trafik.
Sametinget har föreslagit att samebyarna skall upprätta miljöprogram
innehållande en strategi för hur skador på mark och vegetation skall
undvikas. Även restaureringsåtgärder bör kunna behandlas i de fall
skador har uppkommit. Regeringen anser att sådana program kan fylla en
viktig funktion när det gäller åtgärder för att begränsa skador från såväl
renbete som barmarksköming. Regeringen anser i likhet med Miljömåls-
kommittén att det behövs en fortsatt utveckling av alternativa metoder i
rennäringen för att begränsa skador på mark och vegetation.
Regeringen anser att viss terrängköming i fjällen måste godtas även i
fortsättningen. Det gäller försvaret, räddningstjänsten och annan
samhällsviktig verksamhet.
En ökande nationell och internationell turism i fjällområdet med olika
typer av anspråk medför ökade risker för att områden med natur- och
kulturmiljövärden utsätts för slitage och andra skador. Det är angeläget
att turismen i ökad utsträckning styrs till sådana former som bidrar till att
främja ett hållbart nyttjande av fjällen. Turistdelegationen har getts ett
tydligt sektorsmål för miljön när det gäller turismen. Kommunerna har
samtidigt en viktig roll genom att de i sin fysiska planering kan ge förut-
sättningar för en hållbar turism. Naturvårdsverket har dessutom att utvär-
dera de föreskrifter som utfärdas med stöd av nationalparksförordningen
(1987:938).
163
Delmål 2 (minskat buller i fjällen)
I fjällen är områden med ostördhet särskilt viktiga och tystnaden utgör
normalt en grundläggande upplevelsekvalitet. Många människor söker
sig till fjällen för att den bullerfria miljön uppskattas. Även relativt låga
bullernivåer kan här upplevas som störande. Användningen av motorise-
rade färdmedel i fjällen har ökat markant under de senaste decennierna.
Framför allt gäller detta användningen av terrängskotrar, i första hand
snöskotrar. Flygtrafiken utgör en av bullerkällorna i fjällen. Den ökade
trafiken med motordrivna fordon i terrängen och med flyg har inneburit
att buller och andra störningar har ökat påtagligt. Det blir allt svårare att
finna av motortrafik ostörda områden i fjällen. Regeringen anser att
bullerstörningar från motordrivna fordon i terrängen och från flyg bör
begränsas i ljällen. Det kan ske genom dels restriktioner för använd-
ningen inom vissa områden, dels åtgärder vid själva bullerkällan. Genom
åtgärder vid bullerkällan uppnås en allmän sänkning av bullernivån men
också en arealmässig minskning av det område som påverkas.
År 1997 infördes skärpta regler i terrängkömingslagen (1975:1313) för
användningen av motordrivna färdmedel i regleringsområden, tidigare
allmänt benämnda skoterförbudsområden. Regeringen har därefter
inrättat ytterligare regleringsområden i fjällen med skärpta restriktioner
för trafik med motordrivna fordon i terrängen samt med en klassificering
av områdena. Av propositionen 1995/96:226 Hållbar utveckling i landets
fjällområden framgår att kvaliteten i fråga om tystnad och orördhet inom
ett område bl.a. bestäms av i vilken utsträckning länsstyrelsen beslutar
om undantag från skoterförbudet och tillåter skoterleder. Regeringen har
vid prövning av överklagade ärenden gett uttryck för en restriktiv syn på
möjligheten att tillåta skotertrafik inom regleringsområden (se t.ex.
M 2000/951/Na som rörde regleringsområdet Kebnekaise).
Kommunerna har dessutom getts möjlighet att besluta om reglerings-
områden. Statliga medel har avsatts t.o.m. år 2001 som bidrag till att
anlägga allmänna skoterleder och andra anläggningar för skotertrafik i
syfte att åstadkomma en bättre kanalisering av skotertrafiken och på så
sätt minska bullerstörningar och konflikter med andra intressen. En
hastighetsbegränsning för terrängskotrar har införts bl.a. för att minska
bullerstörningarna. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att
senast den 1 mars 2002 göra en samlad redovisning och utvärdering av
lokalt och regionalt arbete med regleringen av färdseln med fordon i
terrängen i de svenska fjällen. Om problemen då i allt väsentligt skulle
visa sig kvarstå kan regeringen komma att överväga en skärpning av
regleringen.
I syfte att begränsa bullret föreslog Miljömålsommittén som delmål att
buller från motordrivna fordon och flyg i fjällen minskar och uppfyller
vissa specifikationer senast år 2010. Om miljökvalitetsmålet skall kunna
nås förutsätts samtliga terrängskotrar successivt ha bytts ut mot tystare
skotrar.
För närvarande skall terrängmotorfordon enligt Vägverkets föreskrifter
(VVFS 1993:17) vara så ljuddämpade att de avger en bullernivå som inte
överstiger 85 dBA. De svenska bulleremissionsnormema har varit
gällande i ca 25 år. Bullernivåerna för terrängmotorfordon är betydligt
högre än motsvarande gränsvärden för t.ex. bilar och motorcyklar.
Prop. 2000/01:130
164
Regeringen anser att denna bullernivå är alltför hög för att delmålet skall Prop. 2000/01:130
kunna nås. Regeringen anser därför att bulleremissionema från terräng-
skotrar bör begränsas ytterligare.
Genom direktiv 2000/14/EG (EGT L 162, 3.7.2000, s. 1, Celex
32000L0014) antogs inom EU gemensamma bullerkrav för viss utrust-
ning som är avsedd att användas utomhus. Terrängskotrar omfattas av
direktivet men inga gränsvärden läggs fast för terrängskotrar. Mot bak-
grund av att det här är fråga om ett s.k. harmoniserat direktiv (se
avsnitt 5.1) är det endast frivilliga krav som kan tillämpas i Sverige.
Sverige kommer dock inom EU att verka för att också gränsvärden avse-
ende buller för terrängskotrar kommer att införas.
Terrängskotrar berörs i dag inte av några avgaskrav. Samtidigt svarar
skotrar för ca 60 % av kolväteutsläppen från arbetsmaskiner i Sverige.
Miljöklassutredningen föreslog i sitt betänkande Miljöklassning av snö-
skotrar (SOU 1995:97) att ett miljöklassystem med avgas- och bullerkrav
skulle införas för terrängskotrar. År 1996 anmälde Sverige en lagstiftning
om detta till EU. I avvaktan bl.a. på att USA, som är den dominerande
terrängskotermarknaden, skall införa avgaskrav har införandet av avgas-
krav inom EU skjutits upp. Det förslag till avgaskrav för bensindrivna
arbetsmaskiner och arbetsredskap som för närvarande behandlas inom
EU innebär att avgaskrav för bensindrivna arbetsmaskiner hamnar inom
det område inom vilket det krävs harmoniserade regler. Problemet är
dock att terrängskotrar används i större skala endast i Sverige och
Finland, varför merparten medlemsländer knappast ser något behov av
regler. Regeringen avser därför att driva frågan om att Sverige måste ges
möjlighet att införa sådana krav.
För att miljökvalitetsmålet skall kunna nås inom en generation anser
regeringen, i avvaktan på obligatoriska miljökrav, att ett system för fri-
villig miljöklassning av terrängskotrar bör utvecklas och införas. Reger-
ingen avser därför att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samarbete med
Vägverket och Arbetarskyddsstyrelsen se över frågan om ett miljö-
klassystem för att öka införandet av miljöanpassade skotrar. I uppdraget
kommer att ingå att det i de frivilliga miljöklasserna skall uppställas
särskilda krav på bulleremissioner. Kraven bör samordnas med buller-
kraven i direktiv 2000/14/EG samt med förslag till avgaskrav inom EU
för bensindrivna arbetsmaskiner och arbetsredskap.
Regeringen bedömer mot denna bakgrund att introduktionen av miljö-
anpassade skotrar inledningsvis kommer att gå långsammare än vad
kommittén antog. Regeringen föreslår därför som delmål att buller från
motordrivna fordon i fjällen minskar och uppfyller specifikationen att
minst 60 % av terrängskotrama uppfyller högt ställda bullerkrav (lägre
än 73 dBA) senast år 2015. Med införande av frivilliga kriterier för
miljöklassning och därefter obligatoriska miljökrav bedöms samtliga
terrängskotrar i trafik vara miljöanpassade år 2020-2025. Om utbytes-
takten av terrängskotrar vid framtida uppföljning av delmålet skulle visa
sig bli lägre kan regeringen komma att behöva överväga även andra
åtgärder i syfte att begränsa bullret i känsliga fjällområden, t.ex. sänkt
hastighet.
När det gäller begränsning av buller från flyget föreslår regeringen i
likhet med kommittén ett delmål om att buller från luftfartyg i fjällen
minskar. Som ett mått på minskningen anges att buller från luftfartyg
165
senast år 2010 är försumbart både inom skoterregleringsområde klass A Prop. 2000/01:130
enligt terrängkömingsförordningen (1978:594) och inom minst 90 % av
nationalparksarealen.
Luftfartsverket har haft i uppdrag att, i samarbete med Naturvårds-
verket, Försvarsmakten och berörda länsstyrelser, göra en översyn av
restriktioner beträffande överflygning av och landning med luftfartyg i
känsliga fjällområden. Uppdraget har redovisats våren 2000. Regeringen
anser i likhet med kommittén att de av Luftfartsverket föreslagna åtgär-
derna tillgodoser det föreslagna delmålet avseende buller från flyget.
Regeringen avser med utgångspunkt i dessa förslag att införa förbud för
starter och landningar med luftfartyg i olika regleringsområden enligt
terrängkömingslagstiftningen och i områden med skydd enligt bestäm-
melserna i 7 kap. miljöbalken. Restriktionerna kommer dock inte att
gälla s.k. nyttoflyg. Överflygning över sådana områden understigande
viss höjd över marken eller hinder på visst avstånd kommer att förbjudas
utom i samband med start och landning. Regeringen överväger även att
införa anmälningsplikt enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för all organiserad
flygverksamhet i fjällen. Regeringen kommer även att mot bakgrund av
nämnda utredning och Miljömålskommitténs överväganden, se över
förhållandet mellan olika regleringar vad avser flyg i känsliga fjäll-
områden.
Delmål 3 (skydd av områden med höga natur- och kulturvärden)
Fjällområdet har från såväl nationella som internationella utgångspunkter
stora natur- och kulturvärden som ställer höga krav på hänsyn och lång-
siktigt skydd. Fjällen är ett natur- och kulturlandskap där människor levt
och verkat under lång tid. Samspelet mellan människor och fjällens
naturresurser har inte bara varit en förutsättning för överlevnad utan även
skapat biologiskt och kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Nu ställs många
nya anspråk på fjällområdet samtidigt som traditionella näringar har en
vikande lönsamhet. Strukturomvandling och konkurrerande intressen
påverkar fjällens natur- och kulturmiljöer. Det är viktigt att fjällbygderna
kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan
leva vidare och utvecklas. Rennäringen har också stor betydelse för upp-
rätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena. Möjligheterna att bevara
fjällens helhetsvärden påverkas av hur anspråken från olika former av
exploateringar hanteras.
Regeringen konstaterar i likhet med kommittén att behovet av varsamt
brukande och ett långsiktigt skydd i fjällen i första hand rör områden
med höga kulturvärden. Många av dessa områden innehåller även höga
naturvärden som är beroende av fortsatt hävd. Samiska och agrara
miljöer samt äldre turistanläggningar är viktiga kulturmiljöer att slå vakt
om. Det långsiktiga skyddet kan åstadkommas genom t.ex. att bilda
kulturreservat men framför allt genom att stödja verksamheter som
förvaltar miljöerna. Fjällvärlden består av områden som med hänsyn till
sina natur- och kulturvärden är av riksintresse enligt 3 och 4 kap. miljö-
balken. Flertalet områden med höga naturvärden i fjällen har redan skydd
med stöd av 7 kap. miljöbalken som nationalparker och naturreservat.
Dessa områden rymmer även många kulturhistoriskt värdefulla
lämningar och miljöer. Arbetet med Natura 2000 omfattar också
166
fjällandskapet liksom arbetet inom Arktiska rådet med att bevara arktisk Prop. 2000/01:130
flora och fauna.
Regeringen föreslår som delmål att merparten av områden med repre-
sentativa höga natur- och kulturvärden i fjällområdet senast år 2010 har
ett långsiktigt skydd som vid behov innefattar skötsel och restaurering.
Målet syftar främst till att områden som har höga kulturvärden kan
fortleva och utvecklas. För att fjällens kulturhistoriska särprägel skall
kunna bevaras krävs att traditionella verksamheter fortsatt bedrivs och att
nya verksamheter varsamt fogas till den befintliga kulturmiljön.
För arbetet på att nå detta mål krävs ett kompletterande kunskaps-
underlag om fjällens fom- och kulturlämningar. Regeringen förutsätter
att ansvariga myndigheter tar fram ett sådant underlag i samverkan med
berörda aktörer. Underlaget är samtidigt viktigt för en kommande över-
syn av riksintressen för kulturmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken och
för att utveckla de värdebeskrivningar som finns för områden som med
hänsyn till sina kulturvärden i sin helhet är av riksintresse enligt 4 kap.
miljöbalken.
Regeringen kommer att förutsättningslöst diskutera den inventering
och klassificering av befintliga fjällägenheter som genomfördes åren
1995-1996, med utgångspunkt i deras natur- och kulturvärden, bl.a. för
att tydligare klarlägga skyddsbehov och behov av medel för drift och
underhåll. Regeringen kommer att överväga särskilda insatser för att slå
vakt om de natur- och kulturvärden som är knutna till det fjällnära jord-
bruket. Sådana insatser avses dock inte genomföras inom ramen för jord-
brukspolitiken.
Sametinget har föreslagit att samebyarna bör upprätta särskilda miljö-
program. Regeringen anser i likhet med Miljömålskommittén att en
strategi för kunskapsuppbyggnad och bevarande av det samiska kultur-
arvet lämpligen bör ingå i miljöprogrammet.
Utredningen om minerallagen, markägarna och miljön har nyligen
överlämnat sitt slutbetänkande Minerallagen, markägarna och miljön
(SOU 2000:89). Utredningen har bl.a. övervägt frågor om skyddet för
värdefull miljö vid undersökningsarbeten. Utredningens förslag kommer
att övervägas efter remissbehandling.
Delmål 4 (åtgärdsprogram för hotade arter)
Fjällens ekosystem innehåller relativt få arter och känsligheten för yttre
störningar är stor. Vissa arter eller stammar är så utsatta att de är akut
eller starkt hotade. Antalet rödlistade arter med hemvist i fjällkedjan har
ökat enligt Artdatabanken. En viktig faktor för biologisk mångfald - de
periodiska smågnagarcyklema - har försvunnit, något som även får
effekt på smågnagamas predatorer. I regeringens proposition 2000/01:57
Sammanhållen rovdjurspolitik belyses problematiken för de stora rov-
djuren och åtgärder föreslås för att dessa skall bli kvar i fjällmiljön. Det
är väsentligt att klarlägga bakgrunden till förändringarna i smågnagar-
tillgången, vilket kräver ytterligare forskning om ljällens ekologi.
Hotade arter skyddas ofta genom generella åtgärder för att nå natur-
vårdsmålen i stort, exempelvis områdesskydd och anpassning av skogs-
och jordbruksmetoder. För vissa arter krävs dock artvis utformade
åtgärder. Det kan gälla arter som kan komma i direkt konflikt med
167
människors verksamheter eller intressen, t.ex. de stora rovdjuren. Det kan Prop. 2000/01:130
även vara fråga om arter som av andra skäl har särskilda behov vilka inte
kan tillgodoses genom generella åtgärder. För sådana arter krävs
särskilda åtgärdsprogram som klargör behov av åtgärder och samtidigt
fördelar ansvar och kostnader för åtgärderna.
Arter som i första hand kan komma i fråga för åtgärdsprogram är ofta
akut hotade arter för vilka kunskapsläget är tillräckligt för att sätta in
åtgärder. Även lokala fiskstammar kan i vissa områden vara hotade. En
viktig åtgärd kan vara att förbättra kunskapen om en art som underlag för
fortsatta åtgärder. Målet bör vara att värna den biologiska mångfalden
och de särskilda arter som är så sällsynta och tillbakaträngda att de inte
kan återhämta sig på egen hand även om miljön förbättras. Särskild
hänsyn bör också tas till arter som återfinns i EG:s art- och habitat-
direktiv 92/43/EEG (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043)
eller fågeldirektiv 79/409/EEG (EGT L 103, 25.4.1979, s. 1, Celex
31979L0409) och som förekommer i denna miljö.
Regeringen föreslår i likhet med kommittén ett delmål om att åtgärds-
program skall inledas senast år 2005 för de hotade arter som har behov
av riktade åtgärder. Regeringen avser att ge ett uppdrag till
Naturvårdsverket att, i samverkan med Artdatabanken och i samråd med
andra myndigheter, upprätta, genomföra och utvärdera åtgärdsprogram
för hotade arter. Regeringen anser att det samtidigt är angeläget att
Fiskeriverket gör en översyn av fritidsfiskets och husbehovsfiskets
påverkan på fiskbestånden.
Sverige skall aktivt agera internationellt för att nå delmålet bl.a. inom
ramen för Konventionen om biologisk mångfald, Konventionen om
bevarande av hotade djur och växter i Europa (Bemkonventionen) samt
Konventionen om skydd av flyttande vilda djur (Bonnkonventionen).
Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljökvalitetsmålet i ett generations-
perspektiv är de första sex punkterna oförändrade i förhållande till vad
som redovisades i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål.
De sista fyra punkterna är kompletteringar som har föreslagits av
Miljömålskommittén. Lydelsen av de två sista av dessa har modifierats
något.
Ett genomförande av föreslagna åtgärder för miljökvalitetsmålet Stor-
slagen fjällmiljö berör främst samer, skoteranvändare, turister och andra
som utövar friluftsliv. Verksamheter som berörs är i första hand ren-
näringen, turistnäringen och flyget. Det är svårt att beräkna de samhälls-
ekonomiska kostnaderna för åtgärderna. Regeringen bedömer att före-
slagna åtgärder kan vidtas utan ökade offentliga utgifter t.o.m. år 2003.
Bevarandet av de svenska fjällens ursprunglighet, deras mycket höga
upplevelsevärden samt stora natur- och kulturvärden är avgörande för en
utvecklad svensk turism i fjällen. Allemansrätten ger alla tillträde till
fjällen. Den enskilde markägaren kan erhålla intäkter för service eller
168
annat som denne anordnar för friluftslivet. Samtidigt har en utvecklad Prop. 2000/01:130
turistnäring ett stort ansvar för fjällens miljövärden.
Åtgärder för att begränsa barmarkskömingens markskador får vissa
kostnadskonsekvenser. Utvecklingsprojekt för mindre miljöskadliga
terrängfordon kan genomföras med stöd av befintliga forskningsmedel.
Sektorns kostnad - främst för samema - för inköp av tekniskt förbättrade
motorcyklar och fyrhjulingar i renskötseln bedöms uppgå till ca
900 000 kronor per år t.o.m. år 2010. Studier av konsekvenser för ren-
näringen ingår emellertid inte. Åtgärderna för att begränsa skador på
mark och vegetation innebär viktiga steg mot en hållbar rennäring och en
långsiktigt bevarad produktionsförmåga. Samtidigt erhålls positiva
effekter för friluftslivet och för biologisk mångfald. Bättre terrängfordon
ger också minskade fysiska skador på förare.
Störst ekonomiska konsekvenser får utbytet av äldre terrängskotrar till
mer miljöanpassade skotrar som följer av delmål 2 (buller i fjällen).
Införandet av miljökrav på terrängskotrar innebär ökade kostnader för
enskilda vid köp av ny skoter. Vid den i delmålet antagna utbytestakten
beräknas sektorns sammanlagda merkostnad - främst för inköp av miljö-
anpassade skotrar - uppgå till 50-55 miljoner kronor per år t.o.m. år
2010. För åren efter år 2010 och när obligatoriska miljökrav har införts
bedöms merkostnaden till ca 90 miljoner kronor per år. Miljöanpassade
skotrar tillsammans med införd skärpt reglering av terrängkömingen,
bl.a. regleringsområden, minskar bullret och utsläppen av kolväten m.m.
samtidigt som arealen områden fria från buller ökar. Konflikterna mellan
det rörliga friluftslivet och skoteranvändama bedöms samtidigt minska.
Det blir positiva effekter för turism och friluftsliv liksom bättre hälsa för
skoteranvändare. Minskad besöksfrekvens i känsliga områden genom
förbud mot landning med flyg minskar störningar på växter och djur.
Arbetet med regionala miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet
kan ge underlag för att ta till vara de utvecklingsmöjligheter och den
potential för sysselsättning och tillväxt som ligger i resurshushållning
och miljöanpassning.
Inventeringar av fom- och kulturlämningar samt skydd och vård av
byggnader i fjällen bör på sikt ge positiva effekter för bevarandet av
kulturmiljö värden och för turistnäringen. Ett förbättrat kunskapsunderlag
medför att också exploateringar kan genomföras med större hänsyn till
miljön. Förbättrad kunskap om det samiska kulturarvet ger goda förut-
sättningar att skydda och förvalta arvet. Fjällägenheter och fjälljordbruk
kan också hållas levande. Flera nationalparker och skydd av andra
områden skulle leda till positiva effekter för turistnäringen och för
bevarandet av den biologiska mångfalden.
Arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter ger tillsammans med
övriga åtgärder inom miljökvalitetsmålet bättre förutsättningar för den
biologiska mångfalden.
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 100 miljoner kronor under perioden
2001-2010. Inventeringar av fom- och kulturlämningar samt skydd och
vård av byggnader i fjällen, med en beräknad kostnad om ca 5 miljoner
kronor per år, kan utföras inom ramen för berörda myndigheters anslag.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2001 föreslagit ökat anslag till
kulturreservat med 5 miljoner kronor per år. Regeringen bedömer att det
169
behövs ytterligare resurser för bl.a skydd av värdefulla miljöer. Reger- Prop. 2000/01:130
ingen beräknar därför att från och med 2004 tillföra ca 10 miljoner
kronor per år i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se
vidare avsnitt 25).
170
Prop. 2000/01:130
Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälso-
sam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö.
Natur- och kulturvärden skall tas till vara och utvecklas. Byggnader och
anläggningar skall lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och
så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser
främjas.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inom en generation.
Planeringsunderlag
1. Senast år 2010 skall fysisk planering och samhällsbyggande grun-
das på program och strategier för:
- hur ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och
kultur kan åstadkommas så att bilanvändningen kan minska och
förutsättningarna för miljöanpassade och resurssnåla transporter
förbättras,
- hur kulturhistoriska och estetiska värden skall tas till vara och
utvecklas,
- hur grön- och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden
skall bevaras och utvecklas och andelen hårdgjord yta inte ökas,
- hur energianvändningen skall effektiviseras, hur fömybara
energiresurser skall tas till vara och hur utbyggnad av produk-
tionsanläggningar för fjärrvärme, solenergi, biobränsle och vind-
kraft skall främjas.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
2. Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skall senast år 2010
vara identifierad och ett program finnas för skydd av dess värden.
Samtidigt skall minst 25 % av den värdefulla bebyggelsen vara
långsiktigt skyddad.
Buller
3. Antalet människor som utsätts för trafikbullerstömingar över-
stigande de riktvärden som riksdagen ställt sig bakom för buller i
bostäder skall ha minskat med 5 % till år 2010 jämfört med år
1998.
Uttag av naturgrus
4. År 2010 skall uttaget av naturgrus i landet vara högst 12 miljoner
ton per år och andelen återanvänt material utgöra minst 15 % av
ballastanvändningen.
171
Avfall
5. Mängden deponerat avfall exklusive gruvavfall skall minska med
minst 50 % till år 2005 räknat från 1994 års nivå samtidigt som
den totala mängden genererat avfall inte ökar.
6. Samtliga avfallsdeponier har senast år 2008 uppnått enhetlig stan-
dard och uppfyller högt uppställda miljökrav enligt EU:s beslutade
direktiv om deponering av avfall.
Energianvändning m.m. i byggnader
7. Miljöbelastningen från energianvändningen i bostäder och lokaler
minskar och är lägre år 2010 än år 1995. Detta skall bl.a. ske
genom att den totala energianvändningen effektiviseras för att på
sikt minska.
Planeringsunderlag
Den fysiska planeringen bör användas som styrmedel för att uppnå en
god bebyggd miljö. Utveckling av program och strategier för frågor
om miljöanpassade transporter, natur- och kulturvärden och miljö-
anpassad energiförsörjning ger underlag och utgångspunkter för en
fysisk planering och ett samhällsbyggande som kan bidra till att nå
miljökvalitetsmålet. Det ger också bättre förutsättningar för sam-
ordning mellan olika samhällssektorer och samverkan mellan berörda
aktörer när det gäller åtgärder i miljöarbetet. Kommunerna och läns-
styrelserna har tillsammans med andra berörda myndigheter viktiga
roller i arbetet med att utveckla program och strategier.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Det finns goda förutsättningar att nå delmålet om den kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelsen. Intresset för de kvaliteter som denna bebyg-
gelse representerar har ökat, inte minst hos allmänheten. Kulturmiljön
ses numera inte enbart som ett arv som skall vårdas utan som en
värdefull tillgång som skall användas och utvecklas. Kulturmiljö-
vårdens byggnadsregister, som nyligen utvecklats, medverkar också
till förbättrade möjligheter att ta hand om och utvärdera den värdefulla
bebyggelsen. Ansvaret för genomförandet ligger framför allt på de
kulturvårdande myndigheterna och på kommunerna. Ytterligare
utredningsarbete behövs för att kunna formulera delmål för vilka
kulturvärden i den byggda miljön som är centrala för en hållbar
utveckling och hur den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kan få
ett förbättrat långsiktigt skydd.
Buller
Delmålet om buller fokuserar på trafikbuller som är det bullerslag som
stör flest människor. De riktlinjer som riksdagen ställt sig bakom
speglar en hög ambitionsnivå. Under pågående planperiod genomför
trafikverken och Försvarsmakten bullerskyddsåtgärder för att minska
de allvarligaste störningarna. Med en fortsatt statlig finansiering och
Prop. 2000/01:130
172
ett fördjupat kommunalt engagemang och nya förutsättningar för
kommunal planering bedömer regeringen att delmålet kommer att
uppnås. För att miljökvalitetsmålet skall kunna uppnås krävs dels ett
framgångsrikt arbete på nationellt och internationellt plan för att
minska bullret från källorna, dels åtgärder för att minska annat buller
än trafikbuller.
Uttag av naturgrus
Arbetet med att minska uttaget av naturgrus och att öka andelen åter-
använt material bör fortsätta i samarbete med branschen. Sveriges
geologiska undersökning (SGU) bör få i uppdrag att tillsammans med
berörda intressenter och sektorsmyndigheter utveckla frivilliga över-
enskommelser. En utvärdering bör sedan tjäna som underlag för
vidare överväganden. I uppdraget bör ingå att utveckla kravspecifika-
tioner och metoder för att avgöra vilka hushållnings- och miljöaspek-
ter som bör gälla för användningen av naturgrus och alternativa
material.
Avfall
Omställningen till ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall
bör fortsätta enligt tidigare riktlinjer, dvs. mängden avfall för slutlig
behandling och avfallets farlighet bör minska samtidigt som avfallet
bör behandlas utifrån dess inneboende egenskaper. Den totala mäng-
den genererat avfall bör inte heller öka. Regeringen gör bedömningen
att det finns goda möjligheter att nå delmålet att skapa säkra deponier
med enhetlig standard. Styrinstrumentet för detta mål finns redan i
form av EG-direktiv för deponering av avfall. Regeringen anser att
redan vidtagna åtgärder i övrigt kommer att räcka för att bidra till att
målet kan nås. Det behövs dock en utvärdering och analys av de
ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av att införa en skatt
på förbränning av avfall. När det gäller delmålet att den totala mäng-
den genererat avfall inte bör öka gör regeringen bedömningen att före-
slagna åtgärder under strategin för giftfria och resurssnåla kretslopp,
som omfattar en miljöorienterad produktpolitik (se avsnitt 21),
kommer att bidra till att delmålet uppfylls.
Energianvändning m.m. i byggnader
Energianvändningen i byggnader bör minska i både nya och befintliga
byggnader. Användningen av fossil energi i bostäder och lokaler skall
minska kontinuerligt. Miljömålskommittén har lämnat förslag till
delmål även beträffande inomhusmiljön. Inomhusmiljön och energi-
användningen i byggnader påverkar varandra ömsesidigt, varför dessa
frågor bör belysas ytterligare. Regeringen avser att senare återkomma
till riksdagen med sina överväganden i dessa frågor. I det samman-
hanget kommer regeringen också att ta upp radonfrågorna, som av
kommittén har redovisats under miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö
(avsnitt 11). Vad gäller frågan om direktverkande elvärme bör
följande noteras. Effekterna av ett eventuellt förbud mot direkt-
verkande elvärme i nya byggnader år 2005 bör analyseras liksom
effekterna av att begränsa möjligheterna till sådan värme i nya fritids-
hus. Energi- och miljödeklarationer av byggnader är åtgärder som
Prop. 2000/01:130
173
syftar till att bl.a. minska energianvändningen. Frågan ingår i det
pågående regeringsuppdraget till Boverket att bedriva en försöksverk-
samhet med att deklarera byggnader.
Prop. 2000/01:130
Återföring av fosfor till kretsloppet
Fosfor från organiskt avfall och avloppsslam bör ingå i kretsloppet
mellan stad och land och återföras till jordbruksmark eller annan
produktiv mark utan risk för hälsa och miljö. För närvarande saknas
dock det tekniska underlag som möjliggör ett kvantitativt och tidsatt
delmål för denna fråga. Som en konsekvens av uppfyllelsen av miljö-
kvalitetsmålet En giftfri miljö bör dock även avloppsslam på sikt bli så
rent att det kan återföras till jordbruksmark.
Ny teknik bör utvecklas och införas för att skapa rena och effektiva
kretslopp av fosfor. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att tillsammans
med berörda parter ta fram en långsiktig strategi för återföring av
fosfor till åkermark. Regeringen avser att senast år 2005 återkomma
med förslag till delmål.
Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö bör i ett generations-
perspektiv enligt regeringens bedömning innebära bl.a. följande:
• Den bebyggda miljön ger skönhetsupplevelser och trevnad samt
har ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur
så att alla människor ges möjlighet till ett rikt och utvecklande liv
och så att omfattningen av människors dagliga transporter kan
minskas.
• Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av bygg-
nader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap med
särskilda värden värnas och utvecklas.
• En långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur utvecklas, både vid
nylokalisering av byggnader, anläggningar och verksamheter och
vid användning, förvaltning och omvandling av befintlig bebyg-
gelse.
• Boende- och fritidsmiljön, samt så långt möjligt arbetsmiljön, upp-
fyller samhällets krav på gestaltning, frihet från buller, tillgång till
solljus, rent vatten och ren luft.
• Natur- och grönområden med närhet till bebyggelsen och med god
tillgänglighet värnas så att behovet av lek, rekreation, lokal odling
samt ett hälsosamt lokalklimat kan tillgodoses.
• Den biologiska mångfalden bevaras och utvecklas.
• Transporter och transportanläggningar lokaliseras och utformas så
att skadliga intrång i stads- eller naturmiljön begränsas och så att
de inte utgör hälso- eller säkerhetsrisker eller i övrigt är störande
för miljön.
• Miljöanpassade kollektivtrafiksystem av god kvalitet finns
tillgängliga och förutsättningarna för säker gång- och cykeltrafik
är goda.
• Människor utsätts inte för skadliga luftföroreningar, bullerstör-
ningar, skadliga radonhalter eller andra oacceptabla hälso- eller
säkerhetsrisker.
• Mark- och vattenområden är fria från gifter, skadliga ämnen och
andra föroreningar.
174
• Användningen av energi, vatten och andra naturresurser sker på ett
effektivt, resursbesparande och miljöanpassat sätt och främst för-
nybara energikällor används.
• Naturgrus nyttjas endast när ersättningsmaterial inte kan komma i
fråga med hänsyn till användningsområdet.
• Naturgrusavlagringar med stort värde för dricksvattenförsörj-
ningen och för natur- och kulturlandskapet bevaras.
• Den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar.
• Avfall och restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter sina
egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel
mellan bebyggelsen och dess omgivning.
Prop. 2000/01:130
Planeringsunderlag
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag förutom att
avgränsningen 'äldre’ har utgått.
Buller
Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning.
Kommitténs förslag till delmål för år 2010 var en minskning av trafik-
bullerstörningar med 10% jämfört med år 1998. Kommittén hade även ett
delmål för år 2020.
Uttag av naturgrus
Överensstämmer i stort med regeringens förslag och bedömning.
Kommittén hade dock ett kvantifierat mål för uttaget av naturgrus år
2020.
Avfall
Överensstämmer i stort med regeringens förslag såvitt gäller deponering
av avfall och den totala mängden genererat avfall. Kommittén föreslog
ytterligare ett delmål som handlar om att mängden material och energi
som varor och tjänster (funktioner) förbrukar under sin livscykel skall
minska till år 2010 jämfört med år 2000.
Energianvändning m.m. i byggnader
Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Kommittén föreslog att
det i delmålet skulle sättas en övre gräns för energianvändningen i nya
byggnader för år 2010 samt ett delmål för den totala energianvändningen.
I förslaget gavs vidare delmålet en annan formulering vad avser direkt-
verkande elvärme och användningen av fossila energikällor. Kommittén
föreslog också delmål vad avser inomhusmiljön.
175
Återföring av fosfor till kretsloppet
Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Kommittén föreslog
ett delmål som innebär dels att minst 75 % av fosforn från avfall och
avlopp senast år 2010 ingår i kretsloppet mellan stad och land, dels att
den beslutade kvantiteten kan återföras till jordbruksmark eller annan
produktiv mark utan risk för hälsa och miljö.
Planeringsunderlag
Naturvårdsverket, Boverket och flertalet länsstyrelser m.fl. är positiva till
förslaget. Många remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet,
dåvarande Byggforskningsrådet, Stockholms kommun och Boverket anser
det dock motsägelsefullt att lyfta fram samhällsplanering som styrmedel
utan att samtidigt behandla hållbar utveckling i hela dess bredd, dvs.
såväl ekonomisk och social som ekologisk hållbarhet. Dessa remiss-
instanser efterlyser dessutom en diskussion om målkonflikter, priorite-
ringar och avvägningar såväl mellan miljömålen som mot andra
samhällsmål och mellan sektorer.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, Läns-
styrelsen i Stockholms län och Göteborgs kommun, ifrågasätter delmålet
med motiveringen att det är fråga om medel och inte mål, att det avser
frivilliga lokala åtgärder och att det inte går att följa upp och utvärdera.
Riksantikvarieämbetet m.fl. anser att målet behöver vidareutvecklas i
väsentliga delar, bl.a. utifrån vad som framgår av Handlingsprogrammet
för arkitektur, formgivning och design (prop. 1997/98:117).
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Riksantikvarieämbetet m.fl. remissinstanser anser att förslaget om
inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inte bör begränsas
till den äldre bebyggelsen utan inriktas mot den hotade bebyggelsen och
att ett program för skydd bör finnas senast år 2005. Ämbetet föreslår
även en viss omformulering av delmålet i övrigt. Sveriges Lantbruks-
universitet m.fl. menar att målet bör inriktas mot bebyggelsemiljöer och
inte mot byggnader. Länsstyrelsen i Södermanlands län pekar på bebyg-
gelsemiljöema som tillgångar i den regionala utvecklingen. Läns-
styrelsen i Västerbottens län framhåller vikten av att samtliga kommuner
utarbetar kulturmiljöprogram som redovisar kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse men anser att bebyggelsen kan registreras i 'enklare’ register.
Buller
Remissinstanserna är i stort positiva till Miljömålskommitténs förslag.
Flertalet remissinstanser anser det riktigt att inrikta etappmålet på trafik-
buller. Några, däribland Folkhälsoinstitutet och Länsstyrelsen i
Jönköpings län, anser dock att det också borde finnas mål för andra typer
av buller, som t.ex. lågfrekvent buller från industriverksamheter.
Kommitténs målförslag stöds av flera instanser, däribland Naturvårds-
verket, Chalmers tekniska högskola och Institutet för miljömedicin.
Prop. 2000/01:130
176
Några anser att ambitionsnivån fram till år 2010 är för låg. Denna syn- Prop. 2000/01:130
punkt framförs av Vägverket och Statens Institut för Kommunikations-
analys (SIKA) m.fl. Andra, t.ex. länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro
och Värmlands län, bedömer däremot att målsättningen, framför allt för
perioden fram till år 2020, är för hög eller orealistisk. Flera remiss-
instanser påpekar också att det krävs både styrmedel och ekonomiskt
stöd för att klara målet. Några remissinstanser, däribland Vägverket,
SIKA och Byggforskningsrådet, understryker betydelsen av att s.k. rela-
tivt tysta områden, även utanför skärgården och fjällvärlden, värnas i
planeringen. Försvarets forskningsanstalt och Banverket anser att det är
olyckligt att det inte finns något etappmål för riktvärden för buller vid
fasad eller uteplats.
Uttag av naturgrus
Få remissinstanser har yttrat sig över kommitténs förslag till delmål om
minskat uttag av naturgrus. De som yttrat sig är positiva till målsätt-
ningen men har olika syn på vilka åtgärder som är nödvändiga för att nå
målet. Sveriges geologiska undersökning (SGU) anser att myndigheten
bör få i uppgift att inventera naturgrusförekomstema i landet. Läns-
styrelsen i Västra Götalands län anser att det endast är motiverat med en
grusinventering fokuserad på värdet för vattenproduktion. Länsstyrelsen i
Uppsala län finner att kommitténs delmål om att begränsa uttaget av
naturgrus i landet till högst 3 miljoner ton per år blir svårt att uppfylla
och att målet förutsätter registrering av husbehovstäkter. Någon ny
naturgrusinventering är enligt länsstyrelsen inte befogad utan resurser
bör i stället koncentreras på kunskap om återanvändning och ersätt-
ningsmaterial. Grus- och Makadamföreningen ansluter sig till kommit-
téns målsättning under etappmål 6 under förutsättning att kommitténs
förslag om frivillighet kommer att gälla. Föreningen har uppmanat
branschen att minska uttaget av naturgrus. Statens geotekniska institut
(SGI) påpekar vikten av stöd till handläggarna på miljömyndigheterna för
att de skall kunna bedöma möjligheterna att i stället för naturgrus
använda olika ersättningsmaterial. Jernkontoret anser att kommitténs
förslag om återanvändning av ”rent” material ger ett felaktigt intryck av
återanvändbart material och restprodukter och föreslår i stället benäm-
ningen ”andelen kvalitetskontrollerat återanvänt material”. På så sätt ges
bättre möjlighet att bedöma användning av ersättningsmaterial vad avser
både funktion och miljöpåverkan.
Avfall
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över avfallsfrågorna är
positiva till kommitténs förslag. Naturvårdsverket anser att det är viktigt
att en ökad återvinningskapacitet skapas för att målet skall kunna nås.
Byggsektorns Kretsloppsråd påpekar problemen med att följa upp
deponimängdema. Statistiska centralbyrån framhåller dock att den har
kompetens att bedriva ett sådant arbete.
Energianvändning m.m. i byggnader
Byggsektorns Kretsloppsråd anser att formulerade delmål är dåligt för-
ankrade i praktisk erfarenhet. Rådet anger att en rad orsaker kan leda till
177
fukt- och mögelskador och att underlag saknas för att bedöma hur Prop. 2000/01:130
skadorna uppkommit. Byggforskningsrådet anser att det av kommittén
föreslagna delmålet om innemiljön kräver ytterligare kunskaper om
systemsamband och genomförande, bl.a. om livsstilsförändringar. Bygg-
forskningsrådet pekar på att energianvändningsnivån för år 2050 kan
komma i konflikt med kulturhistoriska värden.
Statens energimyndighet betonar bl.a. vikten av att resurseffektivitet,
klimat- och miljöfrågor ses i ett brett system- och livscykelanalys-
perspektiv (LCA). Falu kommun påpekar att delmål som berör bygg-
nader måste samordnas så att inte åtgärderna motverkar varandra. Natur-
vårdsverket, som anser att kommitténs förslag till delmål är väl avvägda,
framhåller att energieffektivisering i bebyggelse kräver kraftiga styr-
medel. Den sistnämnda uppfattningen delas av bl.a. Länsstyrelsen i
Västra Götalands län. Byggsektorns kretsloppsråd anser att det är rimligt
att samhället formulerar krav beträffande energianvändningen vid ny-
byggnad och vid om- och tillbyggnad. Att nu formulera långtgående mål
för år 2050 betecknas emellertid av rådet som mindre meningsfullt.
Svenska Kraftverksföreningen och Sveriges Elleverantörer ställer sig helt
bakom förslagen att effektivisera energianvändningen i byggnader, men
vill samtidigt peka på det motsatsförhållande som ligger i att å ena sidan
sätta upp mål för en kraftig sänkning av energianvändningen i nya bygg-
nader och å andra sidan förbjuda direktverkande elvärme. Det sist-
nämnda betecknar föreningarna som olyckligt. Kretsloppsrådet är berett
att göra åtaganden beträffande energieffektivisering i den befintliga
bebyggelsen, men avvisar bestämt alla förslag som kan utgöra grund för
att ställa retroaktiva och tvingande krav på den befintliga bebyggelsen.
Svenska Fjärrvärmeföreningen, som menar att energieffektiviserings-
åtgärder bör ses i ett helhetsperspektiv, pekar på inkonsekvensen i att
statliga bidrag lämnas till konvertering av småhus från direktei till
vattenburen värme samtidigt som det byggs nya hus med direktverkande
elvärme. Svenska Gasföreningen understryker vikten av att det i energi-
effektivitetssträvandena ingår att undanröja hinder för ökad användning
av kraftvärme.
Återföring av fosfor till kretsloppet
Flera remissinstanser har ifrågasatt hur realistiskt delmålet är, bl.a. med
tanke på de problem som finns i dag vad gäller återföring av avloppsslam
till åkermark.
I samband med att riksdagen år 1999 fastställde miljökvalitetsmålet God
bebyggd miljö (prop. 19997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr.
1998/99:183) förutsattes det att regeringen skulle återkomma till riks-
dagen med förslag till komplettering av miljökvalitetsmålet med delmål
avseende bl.a. trafikbuller, grönområden, kulturhistoriska värden, avfall
och naturgrus.
178
Planeringsunderlag Prop. 2000/01:130
Frågor om att utveckla en god och hälsosam livsmiljö i städer, tätorter
och annan bebyggd miljö är av central betydelse för samhällsplaneringen
och förutsätter samordning mellan olika samhällssektorer och samverkan
mellan berörda aktörer. Det gäller särskilt miljökvalitetsmålets precise-
ringar av natur- och kulturmiljö, biologisk mångfald, transporter och
energianvändning, där åtgärderna för att uppnå målen berör många verk-
samhetsfält och ofta är sinsemellan beroende. Utvecklade program och
strategier för sådana frågor ger underlag och utgångspunkter för en fysisk
planering och ett samhällsbyggande som bidrar till att nå miljökvalitets-
målet.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Den bebyggda miljön är bärare av kulturhistoriska och konstnärliga
värden och utgör en del av samhällets identitet och kulturarv. Hur den
byggda miljön förändras och förvaltas är därför av avgörande betydelse
för utvecklingen av ett hållbart samhälle.
Byggnadernas kulturhistoriska värden med inriktning på den hotade
bebyggelsen måste betonas och bebyggelsefrågoma skall kännetecknas
av ett helhetstänkande på miljön och samverkan mellan natur och kultur.
För att kunna formulera delmål för vilka kulturvärden i den byggda
miljön som är centrala för en hållbar utveckling behövs ytterligare utred-
ningsarbete. Dessutom bör analyseras hur den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen kan få ett förbättrat långsiktigt skydd.
Buller
Buller definieras som oönskat eller störande ljud. Människor reagerar
olika på ljud; t.ex. kan ljud från väg- respektive järnväg uppfattas olika
även om ljudnivån är densamma. Buller kan ge upphov till koncentra-
tionssvårigheter, sömnproblem, otrivsel m.m. Mycket höga ljudnivåer
vid t.ex. musikkonserter kan ge bestående hörselskador. Det finns i dag
forskning om trafikbuller som visar att sådant buller också kan leda till
allvarliga hälsoproblem, bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar. I dag bedöms ca
2 miljoner människor vara utsatta för bullernivåer från flyg-, väg- och
järnvägstrafik över de riktvärden som riksdagen ställt sig bakom. Av
dessa är ca 1,6 miljoner störda av vägtrafikbuller. Med beslutade och
planerade insatser i form av t.ex. bullerskydd bedöms ca 1,4 miljoner
personer vara utsatta för bullernivåer över riktvärdena år 2010. Vägver-
ket gör bedömningen att om inga insatser skulle göras skulle antalet
personer utsatta för vägtrafikbuller över riktvärdena komma att öka från
ca 1,6 miljoner i dag till ca 1,8 miljoner år 2011 och till 2,0 miljoner år
2020. Vid planering och byggande kan brister i bullerhänsyn leda till
ökning av antalet personer utsatta för bullernivåer över riktvärdena.
Riksdagen beslutade 1997 om etappmål för buller (prop. 1996/97:53,
bet. 1996/97:TU7, rskr. 1996/97:174). Etappmålen utgick från följande
riktvärden för trafikbuller, som normalt inte bör överskridas vid nybygg-
nad av bostäder eller vid nybyggnad eller väsentlig ombyggnad av
trafikinfrastruktur:
179
- 30 dB A ekvivalentnivå (medelljudsnivå) inomhus Prop. 2000/01:130
- 45 dBA maximalnivå (högsta ljudnivån) inomhus nattetid
- 55 dBA ekvivalentnivå utomhus vid fasad
- 70 dBA maximalnivå vid uteplats i anslutning till bostaden.
För utomhusnivån avses för flygbuller FBN (flygbullemivån, uttryckt
som ekvivalentnivån under ett år) 55 dBA.
Vid järnväg eller annan spåranläggning avser riktvärdet för buller
utomhus 55 dBA ekvivalentnivå vid uteplats och 60 dBA ekvivalentnivå
i bostadsområdet i övrigt.
Vid tillämpningen av riktvärden vid åtgärder i trafikinfrastrukturen bör
hänsyn tas till vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. I de
fall utomhusnivån inte kan reduceras till nivåer enligt ovan bör inrikt-
ningen vara att inomhusvärdena inte överskrids.
Bullerproblemen behandlades i riksdagens transportpolitiska beslut år
1998 (prop. 1997/98:56, bet. 1997/98:TU10, rskr. 1997/98:266 och 267).
Uttag av naturgrus
Naturgrusavlagringar har ett stort värde för bl.a. dricksvattenförsörj-
ningen. Inom vissa områden i landet är försörjningen med dricksvatten
nästan uteslutande beroende av naturgrusförekomstema. Rullstensåsama
har en viktig funktion som ytvattenrenare och är genom sina natur- och
kulturvärden också värdefulla inslag i landskapet.
År 1994 gjorde Sveriges geologiska undersökning (SGU) bedöm-
ningen att naturgrustillgångama i ett 80-tal kommuner skulle vara för-
brukade inom 30 år. Bedömningen gjordes mot bakgrund av den för-
brukningstakt som då var aktuell. För ett 40-tal av dessa kommuner
skulle naturgruset vara slut redan inom 10 år. Produktionen av ballast-
material var 1994 totalt ca 83 miljoner ton fördelat på 53 % naturgrus,
35 % bergkross och 12 % annat material. Därefter har användningen av
naturgrus minskat till ca 30 miljoner ton år 1998.
Ett sätt att minska uttaget av naturgrus och främja användningen av
ersättningsmaterial är att använda ekonomiska styrmedel. För att åstad-
komma en bättre hushållning med naturgrus beslutade riksdagen att
införa en lag om skatt på naturgrus (prop. 1995/96:87, bet.
1995/96:SkU18, rskr. 1995/96:122). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1996
och innebär att skatt tas ut med 5 kronor per ton naturgrus. I rapporten
Naturgrusskatten, utvärdering av skatteeffekterna (rapport 5077) har
Naturvårdsverket nyligen sett över hur skatten på naturgrus fungerat för
att nå miljökvalitetsmålen. Enligt rapporten ökade priset på naturgrus
med ca 11 % när skatten infördes 1996 och andelen naturgrus av den
totala mängden bergkross och naturgrus minskade med 5-15 %. Skatten
har enligt Naturvårdsverket haft effekt på användningen av naturgrus och
bidragit till hushållning med naturgrus. Utvärderingen kan dock enligt
verket inte besvara frågan om regleringen är samhällsekonomiskt
effektiv.
Avfall
Under lång tid var avfallshanteringen främst inriktad att lägga avfallet på
deponi utan utsortering av fraktioner för återvinning och utan krav på att
180
undvika negativa effekter på-människors hälsa och på miljön. Avfall som
deponeras ger emellertid upphov till miljöproblem. Det handlar framför
allt om att föroreningar i avfallet sprids i deponin samt i marken och i
grundvattnet närmast deponin vilket bidrar till övergödning och försur-
ning av sjöar och vattendrag. Gifter kan också läcka ut. Det handlar även
om att bl.a. metangas bildas i deponin vilket bidrar till växthuseffekten.
För att minska de negativa effekterna med deponeringen av avfall är
det angeläget att införa högt ställda miljökrav på existerande och
kommande deponier. Det är också angeläget att minska mängden avfall
som deponeras. Detta följer av den s.k. avfallshierarkin för hantering av
avfall som gäller inom EU. Hierarkin innebär att avfallets uppkomst i
första hand skall förebyggas och att det avfall som trots detta uppkommer
skall vara så ofarligt som möjligt. Uppkommet avfall skall återanvändas,
material återvinnas eller utnyttjas för energiproduktion i så hög grad som
möjligt. Materialåtervinning skall i första hand prioriteras framför
energiutvinning när detta är miljömässigt motiverat. I sista hand skall
avfallet bortskaffas på ett säkert sätt.
Regeringen har under senare år vidtagit flera åtgärder. Sedan år 1994
finns producentansvar för förpackningar, returpapper och däck. År 1998
infördes producentansvar för bilar och den 1 juli 2001 träder producent-
ansvar för elektriska och elektroniska produkter i kraft. Producent-
ansvaret infördes för att öka miljöanpassningen av produkterna och
minska mängden avfall som deponeras för att i stället omhänderta avfall
genom återanvändning eller återvinning. På de fem angivna områdena
regleras producentansvaret genom förordningar. År 1997 åtog sig
kontorspappersbranschen att frivilligt samla in och materialåtervinna
50 % av kontorspapperet till år 2000. Byggsektorns Kretsloppsråd åtog
sig samtidigt att till år 2000 halvera mängden bygg- och rivningsavfall
som sänds till deponi.
I april 2000 tillkallades en särskild utredare (M 2000:01) för att göra
en bred översyn av producentansvaret samt utreda hur garantier för
producentansvarets fullföljande och funktion skulle kunna utformas. I
uppdraget (dir. 2000:28) ingår även att utvärdera de frivilliga åtagandena
om bygg- och rivningsavfall respektive kontorspapper. Utredaren skall
redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 31 december 2001.
I propositionen 1996/97:172 Hanteringen av uttjänta varor i ett ekolo-
giskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla redovisade regeringen förslag
till flera åtgärder för att styra avfallet bort från deponering till åter-
användning, materialåtervinning, biologisk behandling eller förbränning
med energiutnyttjande. Med stöd av riksdagens bemyndigande (bet.
1997/98: JoU7, rskr. 1997/98:55) beslutade regeringen senare om dessa
förslag bl.a. genom ändringar i renhållningsförordningen (1998:902). I
enlighet med besluten träder ett förbud om deponering av utsorterat
brännbart avfall i kraft den 1 januari 2002 och ett generellt förbud mot
deponering av organiskt avfall den 1 januari 2005. Den 1 januari 2002
införs också ett krav på att brännbart avfall skall förvaras och transporte-
ras bort skilt från annat avfall. Naturvårdsverket arbetar med särskilda
föreskrifter om sortering av avfall i enlighet med detta krav. Ett förslag
till föreskrifter har remitterats från Naturvårdsverket som innebär att
även sådant avfall som inte är lämpligt att förbränna skall sorteras ut från
övrigt avfall.
Prop. 2000/01:130
181
För att öka de ekonomiska incitamenten att behandla avfall på ett från Prop. 2000/01:130
miljö- och naturresurssynpunkt bättre sätt beslöt riksdagen (prop.
1998/99:84, bet. 1998/99:SKU20, rskr. 1998/99:258) att en skatt på
avfall skulle införas. Den 1 januari 2000 trädde lagen (1999:673) om
skatt på avfall i kraft. Skatten betalas för avfall som förs in till en avfalls-
anläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än
50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid
än tre år. Skattesatsen är 250 kronor per ton avfall. Avfallsskatten tas ut
efter en nettodeponeringsmetod. Detta innebär att skatt tas ut för i princip
allt avfall som förs in till en skattepliktig anläggning. För avfall som
sedan förs ut från anläggningen medges avdrag. Skattskyldig är den som
bedriver verksamhet på anläggningen. Regeringen beslutade den
15 februari 2001 att en särskild utredare skulle tillkallas för att se över
vissa avfallsskattefrågor. I uppdraget (dir. 2001:13) ingår att analysera
vilka styreffekter avfallsskatten tillsammans med energibeskattningen
har haft på olika former av omhändertagande av avfall. Utredaren skall
även analysera hur systemet med avfallsbeskattningen förhåller sig till
redan uppställda mål inom avfallspolitiken. Dessutom skall utredaren
analysera hur avfallsskattens effekter påverkas av andra beslutade styr-
medel. Utredaren skall vidare utvärdera och analysera de ekonomiska
och miljömässiga konsekvenserna av att införa en skatt på förbränning av
avfall. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den
1 december 2001.
Energianvändning m.m. i byggnader
Byggsektorn svarar för en stor del av användningen av naturresurser och
energi. Detta är bl.a. en följd av höga krav på boendekomfort och stora
bostads- och lokalytor. Den uppvärmda bostads- respektive lokalytan
utgör vardera i genomsnitt ca 48 kvm per person. Energianvändningen,
inte minst i förvaltningsskedet, bidrar till en negativ miljöpåverkan. Den
kan bl.a. ge upphov till luftföroreningar. Merparten av de byggnader som
finns för närvarande kommer också att användas om 50 år och måste
rustas på olika sätt för att successivt uppfylla förändrade krav med
beaktande av ekonomiska, sociala och allsidiga miljöaspekter. Använd-
ningen av byggnaderna och brukarnas roll måste därvid betonas. Behovet
av att effektivisera energianvändningen och samtidigt tillgodose kraven
på bra inomhusluft och inomhusmiljö utan fukt- och mögelskador, drag
och buller m.m. ställer stora krav på kunskap och helhetssyn. Den
tekniska utvecklingen vad gäller installationer och driftstyrning m.m.
samt användning av kontorsutrustning ökar elanvändningen. Samman-
taget förutsätter en långsiktigt hållbar och resurseffektiv utveckling när
det gäller byggande och förvaltning av byggnader och anläggningar en
rad avvägningar som kan inbegripa målkonflikter.
Återföring av fosfor till kretsloppet
Fosfor är en ändlig naturresurs som i dag till stor del försvinner ut ur
kretsloppet från stad till land på grund av att de avfallsslag som fosfor
ingår i inte tillvaratas i tillräckligt stor utsträckning. Näringsämnen,
primärt fosfor, från dessa avfallsslag skall ingå i kretsloppet mellan stad
182
och land och kunna återföras till jordbruksmark eller annan produktiv Prop. 2000/01:130
mark utan risk för hälsa och miljö. De avfallsslag som är aktuella utgörs
framför allt av avfall från livsmedelsindustrin och avloppsslam, men
även av vissa andra komponenter i mindre omfattning.
Delmål 1 (planeringsunderlag)
I likhet med kommittén anser regeringen att det finns anledning att lägga
ökad vikt vid att ta fram planeringsunderlag av särskild betydelse för den
ekologiska dimensionen i arbetet för en hållbar utveckling. Detta ger
förutsättningar för att miljökvalitetsmålen tillsammans med andra natio-
nella mål skall kunna vägleda fysisk planering och samhällsbyggande i
enlighet med riksdagens beslut om riktlinjer för samhällsplaneringen
(prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Planerings-
processen som arbetsmetod kan därigenom användas som ett instrument
för att främja miljökvalitetsmål med en geografisk dimension.
Program och strategier behöver utvecklas för miljöanpassade trans-
portsystem, för hur grön- och vattenområden jämte kulturhistoriska och
estetiska värden skall tas till vara och utvecklas samt för miljöanpassning
av energiförsörjningen. Delmålet gäller i tillämpliga delar både stad och
landsbygd. Lokal anpassning utifrån platsens och regionens förutsätt-
ningar är av stor betydelse. Det är således i första hand en uppgift för
kommuner och länsstyrelser att med stöd av centrala myndigheter ta fram
sådana program och strategier.
De exempel på utgångspunkter som kommittén redovisar i betänkandet
kan ge en viss ledning för arbetet. Lokala trafikomställningsplaner kan
vara ett viktigt bidrag för att miljökvalitetsmålen skall nås senast år 2020.
Lund är ett exempel på en kommun som utarbetat en plan för att miljö-
anpassa transporterna, LundaMaTs. Kommunen har beslutat om ett antal
strategier som sammantaget syftar till att ställa om transporterna för att
klara miljökvalitetsmålen. En kraftfull satsning för att öka cykeltrans-
portemas andel av de totala transporterna är en av de strategier som
utvecklats inom ramen för denna plan. Ett kvantitativt och kvalitativt
förbättrat utbud av kollektivtrafik är en annan strategi för att minska
antalet bilresor. Ett mobilitetskontor har inrättats för att lösa transport-
problem genom samordning mellan olika trafikslag, effektivisering och
andra lösningar som inte ökar biltrafiken.
Som många remissinstanser påpekar innebär fysisk planering, såväl
som det bredare begreppet samhällsplanering, prioriteringar och avväg-
ningar mellan olika mål och intressen. En hållbar utveckling innefattar
såväl de ekonomiska och sociala dimensionerna som den ekologiska
dimensionen. Det har emellertid inte ingått i Miljömålskommitténs upp-
drag att anlägga ett så brett perspektiv. Kommitténs arbete har i enlighet
med uppdraget inriktats på att ta fram förslag med inriktning att främja
den ekologiska dimensionen i hållbar utveckling.
Ett antal remissinstanser har ifrågasatt delmålet som sådant bl.a. därför
att det anses vara fråga om medel snarare än mål. Mot detta vill reger-
ingen framhålla att den arbetsprocess som krävs för att ta fram de
183
angivna programmen och strategierna är så väsentlig att den i sig motive- Prop. 2000/01:130
rar delmålet. Regeringen vill i sammanhanget betona betydelsen av att
det utvecklas arbetsformer som innebär att de angivna programmen och
strategierna tas fram i dialog mellan berörda parter och sektorer.
En starkt bidragande orsak till dagens miljöproblem i den bebyggda
miljön är sektoriseringen och bristen på helhetssyn och strukturtänkande
på såväl nationell som regional och lokal nivå samt bristen på koordine-
ring mellan nivåerna. Det behövs stimulans och stöd för att få i gång ett
brett sektorsövergripande arbete. Kommittén har föreslagit att ett natio-
nellt samråd genomförs senast år 2003. Ett sådant samråd skulle enligt
kommittén skapa möjligheter att tillvarata erfarenheterna med lokala
Agenda 21, nyttiggöra forskningsresultat samt identifiera behov av
kunskapsuppbyggnad, metodutveckling och försöksverksamhet. Reger-
ingen anser i likhet med kommittén att insatser behövs för att åstad-
komma bättre helhetssyn och samordning, både nationellt och regionalt.
Formerna för sådana insatser bör dock övervägas ytterligare.
Internationellt pågår en utveckling av planeringsprocessen som
arbetsmetod. Flera länder inom EU använder sig av samlade nationella
strategier för sin utvecklingsplanering, något som för närvarande saknas i
Sverige. Det är angeläget att Sverige deltar aktivt i EU:s arbete med
regional utvecklingsplanering liksom i det samarbete med våra grann-
länder som sker med stöd av EU:s strukturfonder (Interreg). Syftet är att
uppnå en balanserad och hållbar utveckling av EU i dess helhet. Det är
ett utvecklingsarbete som prövar nya strategier och samarbetsformer och
som utvärderas fortlöpande. Regeringen bedömer att det är en plattform
för erfarenhetsutbyte och kunskapsuppbyggnad där Sverige både kan
bidra och lära ifråga om planering som en sektorsövergripande arbets-
metod.
Program och strategier enligt delmålet skall tjäna som underlag för
fysisk planering och samhällsbyggande senast år 2010. Den långa tids-
perioden motiveras av ett stort behov av såväl kunskapsuppbyggnad som
utveckling av nya samarbetsformer. Användningen av strategiska miljö-
bedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar behöver utvecklas som
underlag för analys och utvärdering av alternativa program och strate-
gier. Kommittén har föreslagit att Boverket ges i uppdrag att år 2005 till
regeringen lägesredovisa länsstyrelsernas och kommunernas arbete med
delmålet. Regeringen delar uppfattningen att det under perioden behövs
en utvärdering på nationell nivå för att kunna överväga behovet av ytter-
ligare åtgärder för att uppnå delmålet.
Regeringen anser att befintlig lagstiftning, främst miljöbalken och
plan- och bygglagen (1987:10), utgör viktiga instrument i arbetet för att
nå delmålet. Som framgår av avsnitt 21 och 22 anser regeringen att tiden
nu är mogen för en översyn av plan- och bygglagen. Kommittén har före-
slagit att ansvariga centrala myndigheter mot bakgrund av miljö-
kvalitetsmålen skall se över urval och avgränsningar av riksintresse-
områden enligt 3 kap. miljöbalken och utveckla underlag för tolkning av
bestämmelserna i 4 kap. miljöbalken. Regeringen delar uppfattningen att
detta är en angelägen uppgift i miljömålsarbetet.
184
Delmål 2 (kulturhistoriskt värdefull bebyggelse)
Prop. 2000/01:130
Det finns enligt Miljömålskommittén goda förutsättningar för att nå del-
målet om den äldre kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Regeringen
delar den bedömningen. Flera remissinstanser har pekat på att även
senare tiders byggnader är i särskilt behov av uppmärksamhet men att
kunskapen om denna bebyggelse är otillräcklig.
Allmänhetens intresse för de kvaliteter som den äldre bebyggelsen
representerar har ökat. Kulturmiljövårdens bebyggelseregister har
utvecklats. Plan- och bygglagen (1987:10) förutsätter att kulturhistoriska
och estetiska värden tas till vara vid ändring av befintlig bebyggelse.
Möjligheterna att skydda värdefulla byggnader kan dock behöva stärkas.
Regeringen skall, som angetts i propositionen 1998/99:114 Kulturarv,
Kulturmiljöer och Kulturföremål, tillkalla en särskild utredare för att
lämna förslag om ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse.
Regeringen avser att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att i sam-
verkan med berörda myndigheter utveckla ett breddat underlag för for-
mulering av ytterligare delmål avseende kulturvärden i den byggda
miljön samt ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att tillsammans med
Boverket utarbeta ett program för hur arbetet för att nå delmålet bör
bedrivas och följas upp. Uppdraget innefattar även att belysa vilka bygg-
nader som är mest angelägna att få med i registret och möjliga finansie-
ringsformer för arbetet innefattande även revidering och registrering av
befintliga inventeringar.
Delmål 3 (buller)
Med tanke på att bullerproblemen hela tiden ökar, bl.a. på grund av den
ökande trafiken, gäller det att vidta åtgärder så att färre människor utsätts
för buller överskridande de riktvärden som riksdagen ställt sig bakom.
För att nå delmålet bedömer regeringen att det krävs både statliga och
kommunala insatser och ett aktivt förebyggande arbete. För att verkligen
nå framgång i arbetet med att minska antalet bullerstörda människor
krävs insatser både på nationell och internationell nivå för att minska
bullret vid källan. På lång sikt väntas de stora förbättringarna
åstadkommas med hjälp av teknikutveckling och genom åtgärder i den
fysiska planeringen som bl.a. syftar till att miljöanpassa transporterna.
Direkta bullerskyddsåtgärder, som är viktiga för att minska bullret vid de
mest utsatta miljöerna, kommer bara att utgöra en mindre del av insat-
serna. Bidragsstödet till kommunerna för miljö- och trafiksäkerhets-
förbättringar längs befintliga vägar och järnvägar är en viktig del av
programmet eftersom den stora andelen bullerexponerade människor i
dag bor vid det kommunala vägnätet.
Regeringen bedömer att det arbete som planeras att genomföras bl.a. på
EU-nivå för att bekämpa bullret vid källorna, dvs. arbetet med att få ner
bullernivåerna från bl.a. fordon och däck, inte kommer att få genomslag
förrän efter år 2010. Även vissa nationella åtgärder, såsom en successiv
sänkning av ljudnivån från tåg, kommer inte att få effekt på buller-
nivåerna förrän under nästa decennium. Miljömålskommitténs bedöm-
ning var att detta skulle leda till att antalet trafikbullerstörda människor
185
skulle ha minskat med 80 % till år 2020 jämfört med år 1998. Reger- Prop. 2000/01:130
ingen bedömer att det i dagsläget är för tidigt att fastställa ett mål för år
2020. Även kommitténs föreslagna nivå om 10% för år 2010 är i dags-
läget för tidig att fastställa. Regeringen menar dock att arbetet bör
sträva mot detta mål. I detta sammanhang bör framhållas att förutsätt-
ningarna för att kunna nå ett högre delmål delvis är beroende av kommu-
nernas ambitionsnivå beträffande bullersanering vid de vägar där
kommunen är väghållare. Regeringen anser att det är angeläget att fler
kommuner aktivt arbetar med frågan. Regeringen följer utvecklingen och
avser att återkomma med ytterligare delmål för buller efter den första
uppföljningen av miljömålen (se avsnitt 23).
Flera remissinstanser har påpekat vikten av att det finns ett handlings-
program även för trafikbuller i andra miljöer samt för andra typer av
buller än trafikbuller. Regeringen har för avsikt att ge Naturvårdsverket i
uppdrag att tillsammans med övriga berörda myndigheter utarbeta ett
sådant handlingsprogram.
Tätortsnära bullerfria områden är värdefulla och bör därför tas till vara.
De är emellertid i dag dåligt kartlagda. Ett arbete för att identifiera och
kartlägga dessa områden bör startas. I rollen som samordnande myndig-
het för bullerfrågor har Naturvårdsverket ett särskilt ansvar för att se över
de definierade riktvärdena och, om det behövs, föreslå ytterligare rikt-
värden för buller i andra miljöer än de som finns uttryckta i dagens fast-
ställda riktvärden. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket ett tydligt
samordnings- och uppföljningsansvar för arbetet med att nå bullermålet.
Enligt regeringens bedömning är genomförandet av de åtgärdsprogram
som redan tagits fram för trafikverken och Försvarsmakten av stor
betydelse för att delmålet skall kunna nås. För trafikverken innefattar
åtgärdsprogrammen såväl bullerskyddsåtgärder som insatser för att
minska bullret vid källan.
Regeringen avser att behandla trafikbullerfrågoma vidare i en
kommande proposition om infrastrukturinriktning för omställning till ett
hållbart transportsystem. En teknikutveckling kan förväntas ske under
kommande år som gör att det går att både snabbare och effektivare
åtgärda bullerproblemen. Mot bakgrund av ovanstående gör regeringen
den bedömningen att man i dag med tillgängliga kunskaper och resurser
endast kan uppnå en minskning av bullret med 5 % fram till år 2010. Det
blir svårt att nå generationsmålet med denna ambitionsnivå. Regeringen
kommer dock noga att följa utvecklingen genom det föreslagna uppfölj-
ningssystemet och ambitionen är att kunna nå ett delmål om en minsk-
ning med 10 % till år 2010.
Regeringen anser att Sverige bör medverka aktivt i EU:s och Världs-
hälsoorganisationens (WHO) arbete på bullerområdet. Inom EU bör
arbetet inriktas på att påskynda den tekniska utvecklingen mot minskat
buller från fordon, däck och vägbeläggningar.
Efter hand som erfarenheter av tillämpningen av miljöbalken och
anknuten lagstiftning med vägledning av miljö- och transportmålen har
vunnits kan behov av eventuella ytterligare förändringar av lagstiftningen
övervägas. Eventuella behov av lagstiftning för att minska andra buller-
störningar än trafikbuller bör också uppmärksammas.
186
Delmål 4 (uttag av naturgrus)
Regeringen har vid ett flertal tillfällen framhållit betydelsen av en miljö-
mässigt hållbar användning och hushållning med naturresurserna. Detta
gäller särskilt för de icke fömybara naturresurserna. I propositionen
1997/98:145 Svenska miljömål framhöll regeringen att naturgrus skall
nyttjas endast när ersättningsmaterial inte kan komma i fråga med hänsyn
tagen till användningsområdet. Eftersom tillgången är begränsad är det
angeläget att naturgrus endast används för de ändamål som det ound-
gängligen behövs för.
För att erhålla en långsiktigt hållbar hushållning med naturgrus föreslår
regeringen som ett delmål att uttaget av naturgrus i landet år 2010 är
högst 12 miljoner ton per år och andelen återanvänt material utgör minst
15 % av ballastanvändningen. Regeringen bedömer således att delmålet
vad gäller andelen återanvänt material kan sättas något högre än vad
kommittén ansåg. Däremot föreslår regeringen nu inget delmål för
uttaget av naturgrus att uppnås till år 2020, utan avser att återkomma
senare i den delen. År 2020 bör emellertid uttaget av naturgrus ha
minskat ytterligare jämfört med år 2010 och andelen återanvänt material
som bedömts lämpligt från miljösynpunkt vara högre än år 2010. Det
innebär att förbrukningen av naturgrus minskar med drygt 50 % till år
2010 i förhållande till 1997 års förbrukning.
Det är angeläget att, som Jemkontoret påpekat, det återanvända mate-
rialet utgörs av sådant material som bedömts vad gäller bl.a. miljö-
påverkan. Det måste således vara rent i den meningen att det inte bidrar
till att förorena mark och vatten. Detta behöver dock, enligt regeringens
mening, inte särskilt uttalas i delmålet. En annan aspekt att beakta är att
förutsättningarna för att återanvända material skiljer sig åt mellan olika
regioner. I framför allt de norra delarna av Sverige finns större mängder
material att återanvända. Om detta material transporteras lång väg måste
nyttan av återanvändningen vägas mot ett ökat transportarbete.
De styrmedel som finns för att begränsa uttaget av naturgrus är
närmare beskrivna under miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet
(avsnitt 14). I förhållande till de krav som tidigare gällde om prövning av
grustäkter har tillkomsten av miljöbalken med de nu allmänna hänsyns-
reglema i 2 kap. gjort det möjligt att bättre än tidigare skydda naturgrus-
förekomsterna. En höjning av naturgrusskatten från 5 till 10 kronor per
ton torde innebära att konkurrenskraften skulle öka för alternativa
material som krossberg och morän. Enligt det ovannämnda kommitté-
direktivet rörande vissa avfallsskattefrågor (dir. 2001:13) bör utvärde-
ringen av avfallsskattefrågor omfatta kopplingen mellan avfallsskatten
och naturgrusskattens framtida utformning.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) bör få i uppdrag att till-
sammans med berörda intressenter och sektorsmyndigheter utveckla
frivilliga överenskommelser som fördelar ansvaret för att nå delmålet till
år 2010. SGU bör även få i uppgift att utvärdera resultatet av arbetet och
gällande regelverks effekter. För att uppnå målet behöver kunskaperna
öka framför allt om vilka typer av material som kan återanvändas liksom
användningen av ersättningsmaterial. Inventeringar görs redan i dag på
regional nivå av SGU i samarbete med länsstyrelser och kommuner.
Dessa kan tjäna som ett underlag inför det fortsatta arbetet för att nå del-
Prop. 2000/01:130
187
målet om att minska uttaget av naturgrus och främja återanvändningen Prop. 2000/01:130
och användningen av ersättningsmaterial.
Delmål 5 och 6 (avfall)
I propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål angav regeringen som
övergripande riktlinje för avfallshanteringen att mängden avfall för
slutlig behandling skall minskas, att avfallets farlighet skall minskas och
att avfallet skall behandlas utgående från dess inneboende egenskaper.
Att mängderna avfall till deponering minskas är av avgörande betydelse
från såväl resurs- som miljösynpunkt. Stora delar av hushållsavfallet, det
icke branschspecifika avfallet samt bygg- och rivningsavfall utgörs av
material som bör kunna utnyttjas på olika sätt i stället för att deponeras.
Regeringen anser att denna riktlinje skall fortsätta att gälla.
När förslagen om att införa förbud mot deponering av vissa avfallsslag
redovisades i propositionen 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett
ekologiskt hållbart samhälle gjorde regeringen bedömningen att denna
åtgärd tillsammans med lagen (1999:673) om skatt på avfall och andra
vidtagna åtgärder skulle leda till en halvering av mängden avfall som
deponeras till år 2005 räknat från 1994 års nivå. Detta förutsatte att gruv-
avfallet blev undantaget från mängderna. Det av kommittén föreslagna
delmålet stämmer väl överens med regeringens tidigare bedömning.
Regeringen föreslår därför att delmålet nu fastställs av riksdagen.
Regeringen föreslår även som mål att den totala mängden genererat
avfall samtidigt inte ökar. Regeringen har valt att inordna samtliga
åtgärder för att minska produkters påverkan på människors hälsa och
miljön under hela deras livscykel i en strategi. En redovisning har
lämnats till riksdagen i skrivelsen En miljöorienterad produktpolitik (skr.
1999/2000:114). Ett centralt inslag i strategin är att genereringen av
avfall skall minskas. Regeringen anser att denna strategi kommer att
bidra till att delmålet uppfylls. Dessutom redogör regeringen för vissa
ytterligare åtgärder i strategiavsnittet under strategier för giftfria och
resurssnåla kretslopp som innefattar en miljöorienterad produktpolitik (se
avsnitt 21).
Inom EU har gemensamma regler om deponering av avfall beslutats i
rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall
(EGTL 182, 16.7.1999, s. 1 Celex 31999L0031). Direktivet skall vara
genomfört i den nationella lagstiftningen senast den 16 juli 2001. Direk-
tivet kommer att innebära att en enhetlig standard införs med högt upp-
ställda miljökrav på deponier. De specificerade krav som deponiema
måste uppfylla gäller bl.a. lokalisering, vattenkontroll, lakvatten-
hantering, åtgärder till skydd av mark och vatten samt omhändertagande
och kontroll av deponigas. Enligt direktiven skall deponigasen insamlas
från alla deponier som tar emot biologiskt nedbrytbart avfall. Deponi-
gasen skall behandlas och utnyttjas. Om den insamlade gasen inte kan
användas för energiproduktion skall den facklas. Dessa nya krav medför
positiva effekter på mark, grundvatten samt sjöar och vattendrag i anslut-
ning till deponiema eftersom risken för läckage av föroreningar minskar.
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att delmålet om att
samtliga avfallsdeponier senast år 2008 har uppnått en enhetlig standard
och uppfyller högt ställda miljökrav enligt EU:s beslutade direktiv om
188
deponering av avfall kan uppnås och föreslår därför inte några ytterligare Prop. 2000/01:130
åtgärder.
Med anledning av de förslag som regeringen lade fram i propositionen
1998/99:84 om lag om skatt på avfall begärde riksdagen
(bet. 1998/99:SkU20, rskr. 1998/99:258), sedan det i tre motioner yrkats
att avdragsrätt för omhändertagen deponigas borde medges, att reger-
ingen skyndsamt skulle återkomma till riksdagen med förslag som syftar
till att stimulera användningen av deponigas för energiutvinning
(Fil999/2246). Regeringen anser till följd av de krav som det nyss-
nämnda EG-direktivet uppställer på skyldighet att omhänderta och
utnyttja deponigasen - om möjligt genom energiutvinning - att riks-
dagens önskemål om att användningen av deponigas för energiut-
vinnning skall stimuleras kommer att tillgodoses i och med att direktivet
inom kort genomförs. Regeringen anser vidare att de nya kraven i direk-
tivet ger kommunerna ett incitament till att utarbeta lokalt och miljö-
mässigt lämpliga lösningar för att omhänderta deponigasen, att forskning
om och utveckling av återvinningsmetoder för såväl energi som närings-
ämnen snarare uppmuntras än försvåras samt att miljömässigt godtagbara
behandlingsmetoder för nyttiggörande av deponigasen främjas.
Den 21 december 2000 beslutade regeringen att ge ett uppdrag till
Naturvårdsverket om ett ekologiskt hållbart omhändertagande av avfall.
Uppdraget syftar till att kartlägga hur omställningen fortgår och redovisa
en handlingsplan för att uppnå ett ekologiskt hållbart omhändertagande
av avfall. Verket skall även redovisa om det finns behov av en förändring
av styrmedel för att uppnå de övergripande målen för avfallshanteringen.
Uppdraget skall även innehålla en översyn av avfallsplaneringen och
ansvarsfördelningen för olika avfallsslag. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 november 2001 till regeringen.
Regeringen har även beslutat om ett utredningsdirektiv (dir. 2001:13)
för att se över vissa avfallsskattefrågor. I uppdraget ingår att analysera
vilka styreffekter avfallsskatten tillsammans med energibeskattningen
har haft på olika former av omhändertagande av avfall. Utredaren skall
även analysera hur systemet med avfallsbeskattningen förhåller sig till
redan uppställda mål inom avfallspolitiken. Dessutom skall utredaren
analysera hur avfallsskattens effekter påverkas av andra beslutade styr-
medel. Utredaren skall vidare utvärdera och analysera de ekonomiska
och miljömässiga konsekvenserna av att införa en skatt på förbränning av
avfall. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den
1 december 2001.
I avsnitt 21 behandlas olika strategier för att uppnå miljökvalitets-
målen. Strategin avseende giftfria och resurssnåla kretslopp bidrar till att
förbättra avfallshanteringen. Kommittén föreslår ett delmål om minskade
mängder material och energi som varor och tjänster (funktioner) förbru-
kar under sin livscykel. Regeringen anser att syftet med kommitténs för-
slag tillgodoses av de strategier som beskrivs i avsnitt 21.
Regeringen bedömer att föreslagna samt vidtagna åtgärder är tillräck-
liga för att delmålen skall nås och föreslår därför inga nya åtgärder. Den
fortlöpande utvärderingen får visa om målet behöver revideras eller om
ytterligare åtgärder behöver vidtas.
189
Delmål 7 (energianvändning m.m. i byggnader)
Energianvändningen i byggnader uppgick år 1995 till ca 158 TWh. Av
detta svarade uppvärmning för ca 99 TWh med fördelning enligt
följande: småhus 45 TWh, flerbostadshus 29 TWh och lokaler 25 TWh.
Sektorn bostäder, service m.m. svarar för 40 % av utsläppen av kol-
dioxid och bidrar därmed i betydande omfattning till miljöbelastningen. I
sammanhanget bör också noteras hur uppvärmningen skedde år 1995.
Olja och elvärme bidrog därvid med vardera 25 TWh, fjärrvärme med
38 TWh samt ved, flis och gas med sammanlagt 11 TWh.
Eftersom det främst är förbränning av fossila bränslen som bidrar till
miljöbelastningen måste användningen effektiviseras och också minska i
omfattning. Enligt tillgängliga uppgifter var den slutliga användningen
av energi ungefär densamma år 1997 som år 1970 trots nettotillskott av
byggnader.
Regeringen anser mot denna bakgrund att det är rimligt att miljö-
belastningen från energianvändningen i bostäder och lokaler minskar och
är lägre år 2010 än år 1995. Detta bör vara möjligt bl.a. genom att den
totala energianvändningen effektiviseras för att på sikt minska.
Bebyggelsen och användningen av byggnader och anläggningar har
betydelse också för möjligheterna att nå miljökvalitetsmålen Begränsad
klimatpåverkan (avsnitt 6), Frisk luft (avsnitt 7), Giftfri miljö (avsnitt 9)
och Säker strålmiljö (avsnitt 11). Det är nödvändigt att anlägga en
systemsyn på byggnader för att de bästa helhetslösningarna skall kunna
nås.
Regeringen vill i likhet med Miljömålskommittén betona vikten av att
arbetet med att kontinuerligt minska energianvändningen påbörjas omgå-
ende hos alla berörda inom byggområdet.
Vad gäller frågan om direktverkande elvärme bör följande noteras.
Direktverkande elvärme finns i ca 27 % av småhusen och utgör 35 % av
elanvändningen för uppvärmning. Totalt uppgick år 1997 användningen
av elvärme i bostads- och fritidshus, inräknat vattenburen värme, till
20,7 TWh. Direktverkande elvärme är för närvarande ett kostnads-
effektivt uppvärmningssätt med låga installations- och underhållskost-
nader. El är å andra sidan en högvärdig energiform som rent tekniskt inte
kan ersättas i andra användningsområden än vid uppvärmning. Enligt
energipolitiska beslut skall energipolitiken underlätta omställningen till
ett ekologiskt uthålligt samhälle. Som följd av det energipolitiska beslu-
tet år 1997 lämnades till utgången av år 1999 statligt ekonomiskt stöd för
att bl.a. främja övergång från uppvärmning med direktverkande el i
befintliga bostadshus till andra former av uppvärmning, däribland
vattenburna uppvärmningssystem. Regeringen gör bedömningen att nya
låsningar till direktverkande elvärme, som minskar möjligheterna att
använda t.ex. förnyelsebara energikällor, bör undvikas. Regeringen avser
därför att analysera konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot upp-
värmning med direktverkande el i nya byggnader liksom effekterna av att
begränsa direktelvärme i nya fritidshus. Regeringen anser att de precise-
ringar som kommittén angett beträffande användningen av fossila
energikällor inte bör fastställas nu utan formuleras så att användningen
av fossila energikällor successivt skall minska. De sammantagna miljö-
effekterna av det av kommittén föreslagna delmålet är oklar. En över-
Prop. 2000/01:130
190
gäng från användning av olja till ved i värmepannor med denna funktion Prop. 2000/01:130
skulle sannolikt kunna leda till ökade utsläpp av flyktiga organiska
ämnen om inga åtgärder vidtas för att minska dessa utsläpp från små-
skalig vedeldning. Regeringen har dock föreslagit ett delmål om att
minska utsläppen av flyktiga organiska ämnen under miljökvalitetsmålet
Frisk luft (avsnitt 7) där ett antal åtgärder föreslås.
De exakta förhållandena avseende användningen av vedpannor
behöver därför klarläggas innan beslut om preciseringar av delmålet om
minskning av fossila energikällor fattas. Om det behövs kommer reger-
ingen därför att återkomma med förslag till ytterligare delmål när kun-
skap inhämtats.
Kommittén har föreslagit ett antal åtgärder för att minska energi-
användningen i bebyggelsen, bl.a. individuella mätningar av energi-
användningen för olika ändamål samt miljö- och energideklarationer av
byggnader m.m. Regeringen har i maj år 2000 uppdragit åt Boverket att
genomföra en försöksverksamhet med deklarering av bostäder, skolor
och förskolor. Bakgrunden till uppdraget är en begäran från riksdagen
om kvalitetsdeklaration av bostäder (bet. 1995/96:BoUl, mom. 35, rskr.
1995/96). Boverket har presenterat ett förslag till utformning av en sådan
deklaration. Förslaget har vid remissbehandling mottagits positivt.
Den i försöksverksamheten ingående deklarationen innehåller upp-
gifter om hela fastigheten såsom tekniska data om t.ex. ventilation,
värme, radon, buller och vatten. Uppgifter om resursanvändning i bygg-
naden noteras också, t.ex. el, värme, vatten, miljöstörande ämnen,
avfallshantering och fastighetsägarens miljöarbete. I uppdraget ingår att
klarlägga omfattningen av uppgifter som bör ingå för att deklarationerna
skall få en ändamålsenlig utformning. Vidare skall referensvärden beträf-
fande energianvändningen m.m. anges. En redovisning av kostnaderna
för att upprätta och uppdatera deklarationerna skall lämnas.
Boverket skall ta till vara erfarenheterna av pågående verksamhet med
att upprätta skilda slag av deklarationer. Ett av skälen för regeringens
beslut var att det både i Sverige och i andra länder pågår arbete inom
byggområdet med att från olika utgångspunkter och för olika ändamål
upprätta deklarationer av skilda slag, benämnda kvalitetsdeklarationer,
miljödeklarationer, energideklarationer, miljövarudeklarationer etc. I
försöksverksamheten ingår vidare att med berörda målgrupper tillämpa
deklarationerna i praktiken och lämna en redovisning av hur en intro-
duktion av deklarationerna kan ske i större skala. Uppdraget skall redo-
visas till regeringen senast den 30 juni 2001.
Enligt regeringens bedömning skapar dessa deklarationer underlag för
att stegvis öka medvetandet och förståelsen hos olika parter om sam-
banden mellan brukarvanor, kostnader, teknisk utformning, drift och
underhåll. Uppgifterna om byggnaderna kan utökas t.ex. med besikt-
ningar av olika slag allt eftersom någon part finner det angeläget och är
villig att svara för eventuella kostnader som är förenliga med komplette-
ringen.
Inom ramen för det omfattande arbetet inom EU att i olika sektorer
inarbeta aspekter för hållbar utveckling pågår även ett sådant beträffande
byggsektorn. I detta arbete har noterats mångfalden av deklarationer från
olika utgångspunkter och behovet av samordning för att undvika onödiga
191
kostnader för att upprätta deklarationer och för att undvika möjliga Prop. 2000/01:130
handelshinder.
Skälen för regeringens bedömning om återföring av fosfor till kretsloppet
Regeringen anser att det på sikt är av allra största vikt att se till att
avloppsslammet är rent från början. För att uppnå detta är det nödvändigt
att användningen av kemikalier som är cancerframkallande, långlivade
och bioackumulerande upphör. Denna fråga behandlas vidare under
miljökvalitetsmålet Giftfri miljö (avsnitt 9) och i propositionen
2000/01:65 Kemikaliestrategi för Giftfri miljö.
Avloppsslammet innehåller i dag ibland olika typer av föroreningar
vilka överskrider gällande gränsvärden och som därmed begränsar
möjligheten till spridning på jordbruksmark. År 1999 återfördes 54 % av
fosforn från de olika avfallsslagen till åkermark. Under år 2000 har dock
återföringen av avloppsslam minskat vilket innebär att även totalsiffran
för återföring av fosfor minskat.
Nya rön har visat att det kan finnas andra skadliga metaller än de som
nu mäts samt organiska miljögifter i avloppsslammet. Därför behöver
kravspecifikationen utvidgas. Det krävs att kvalitetssäkringen förbättras
när det gäller alla typer av föroreningar som kan finnas i slammet. En del
av det avloppsslam som produceras under den närmaste tidsperioden bör
sannolikt kunna bli föremål för spridning på jordbruksmark, under förut-
sättning att det klarar även de nya och utvidgade kvalitetskraven. För
annat avloppsslam kan dock problemen att klara dessa krav vara större,
under överskådlig tid. För att undvika att stora mängder av fosforrikt
slam och annat avfall måste förbrännas utan fosforåtervinning då depone-
ringsförbudet för organiskt avfall träder i kraft år 2005, krävs att ytter-
ligare alternativ utvecklas för att rena fosforn i slam och annat avfall.
Regeringen anser därför att det är av största vikt att ny teknik utvecklas
och införs för att skapa rena och effektiva fosforkretslopp. Redan i dag
testas och utvecklas olika tekniker i olika skala för separering vid källan
och för att utvinna fosfor och andra ämnen ur slammet direkt eller ur
aska av förbränt slam. För närvarande saknas dock det tekniska underlag
som möjliggör ett kvantitativt och tidsatt delmål för återföring av fosfor
till åkermark.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att tillsammans
med berörda parter ta fram en långsiktig strategi för återföring av fosfor
till åkermark. En sådan strategi skall innehålla ett kvantitativt och tidsatt
delmål för återföring av fosfor till åkermark.
Miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö i ett generationsperspektiv
I regeringens bedömning av miljölkvalitetsmålet i ett generationsper-
spektiv överensstämmer flertalet punkter med dem som redovisades i
propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål. Den tredje och fjärde
punkten är kompletterande beskrivningar som har föreslagits av Miljö-
målskommittén, med något modifierad lydelse.
192
Prop. 2000/01:130
Planeringsunderlag
Förslaget till delmål innebär att det utvecklas underlag om viktiga frågor
för en ekologiskt hållbar utveckling av den byggda miljön som till-
sammans med underlag beträffande andra nationella mål kan ge väg-
ledning för fysisk planering och samhällsbyggande. De konkreta miljö-
mässiga konsekvenserna av att nå delmålet kan inte bedömas förrän
planerna förverkligats. Allmänt gäller att en hälsosam, funktionell och
tilltalande bebyggelsemiljö, såväl för boende som för arbete och fritid,
ökar attraktiviteten och därmed potentialen för en gynnsam utveckling av
välfärd, sysselsättning och ekonomi. Framsynt fysisk planering och
samhällsbyggande grundat på genomtänkta program och strategier kan
bidra till detta.
Arbetet med program och strategier bör kunna utveckla de allmänna
förutsättningarna för ett effektivt och framgångsrikt miljöarbete. Det
gäller exempelvis utveckling av kunskap, arbetsformer, former för sam-
ordning mellan olika samhällssektorer och samverkan mellan berörda
aktörer.
Frågor om fysisk planering och samhällsbyggande ligger till stor del
inom det kommunala ansvarsområdet. Det regionala perspektivet är
emellertid av stor betydelse för de frågor som berörs av delmålet. Läns-
styrelserna har en viktig roll med sitt övergripande ansvar för det regio-
nala mål- och uppföljningsarbetet i dialog med kommunerna och med
andra regionala organ och myndigheter. Länsstyrelsernas och kommu-
nernas miljömålsarbete behandlas närmare i avsnitt 24.
Den tidsperiod på tio år som föreslås för att uppnå delmålet är väl till-
tagen. Under perioden skall dessutom en nationell utvärdering göras så
att behovet av åtgärder för att uppnå delmålet skall kunna övervägas på
nytt. För transportsektorn pågår redan visst arbete. Berörda centrala
statliga myndigheter, med Boverket som huvudansvarig myndighet,
ansvarar för att ge erforderligt stöd.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Kulturmiljöer med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse lockar till sig
företag och är en grund för utveckling av kulturturism. De bidrar också
till att skapa en god livsmiljö för människor, en miljö som är stimule-
rande och attraktiv att verka och leva i. Ansvaret för att genomföra del-
målet om den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen ligger framför allt
på de planerande och kulturvårdande myndigheterna och inte minst på
kommunerna. De kommuner som satsat på inventeringar av värdefull
bebyggelse har finansierat verksamheten bl.a. via arbetsmarknadsmedel
och EU-bidrag.
Buller
Minskat buller innebär förhöjd livskvalitet för människor och medför
samtidigt att samhällets kostnader för bullerrelaterad sjukvård minskar.
193
7 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
Arbetet för att nå bullermålet kan bidra till att uppnå andra mål. Sam- Prop. 2000/01:130
tidigt kan i vissa fall konflikter uppstå med andra mål. Till exempel
minskar trafikbullret vid lägre fordonshastigheter samtidigt som trafik-
säkerheten ökar medan framkomligheten kan försämras. En förbättrad
fasadisolering kan bidra till lägre energianvändning. En utveckling av
samhället som medför minskade transporter bidrar förutom till att uppnå
bullermålet också till att uppnå målen Begränsad klimatpåverkan
(avsnitt 6), Frisk luft (avsnitt 7) och Bara naturlig försurning (avsnitt 8).
Arbetet för att nå bullermålet bedrivs till största delen inom ramen för
trafikverkens och Försvarsmaktens långsiktiga åtgärdsprogram mot
buller. Även kommuner arbetar med frågan.
Uttag av naturgrus
Motiven för en begränsning av uttaget av naturgrus är huvudsakligen
resurshushållning, bevarande av värdefulla natur- och kulturvärden och
en hållbar vattenförsörjning. Förekomsten av naturgrus är ojämnt för-
delad över landet liksom utnyttjandet. Eftersom vattenförsörjningen inom
vissa områden i landet nästan uteslutande är beroende av naturgrusföre-
komster kan fortsatt uttag i nuvarande takt försvåra för kommande gene-
rationers vattenförsörjning. Täktverksamheten ändrar också landskaps-
bilden.
Ekonomiskt kan en övergång till att använda ersättningsmaterial för
grus innebära ökade produktionskostnader för materialet.
Avfall
Regeringen föreslår inga nya åtgärder för att nå delmålen. Bedömningen
är att redan vidtagna åtgärder kommer att räcka för att bidra till att målen
kan nås. Konsekvenser av tidigare föreslagna åtgärder finns beskrivna i
prop. 1996/97:172 Hanteringen av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart
samhälle - ett ansvar för alla, prop. 1997/98:145 Svenska miljömål och
prop. 1998/99:84 Lag om skatt på avfall. Regeringen har beslutat om ett
utredningsdirektiv för att se över vissa avfallsskattefrågor. I direktivet
ingår att utredaren skall utvärdera och analysera de ekonomiska och
miljömässiga konsekvenserna av att införa en skatt på förbränning av
avfall.
Energianvändning m.m. i byggnader
Behovet av att effektivisera och också minska energianvändningen i
byggnader berör alla ägare av byggnader och brukare, dvs. staten, lands-
ting, kommuner, företag, kommunala och statliga bolag, allmännyttiga
bostadsbolag, kooperativa bostadsföretag, privata byggnadsägare, små-
husägare samt bostadsrättshavare och hyresgäster. Investeringar i åtgär-
der i byggnader som påverkar energianvändningen och inomhusmiljön
belastar de nyss nämnda grupperna. Den del av energianvändningen som
är att hänföra till brukarvanor och livsstil, såsom förbrukningen av varm-
vatten, hushållsel, vald temperatur inomhus samt vädring berör oss alla
som enskilda individer. Behov föreligger därvid av förbättrade uppgifter
om bl.a. energianvändning för olika ändamål.
194
Sektorn bostäder, service m.m. svarar för 40% av utsläppen av kol- Prop. 2000/01:130
dioxid och svarar för en tredjedel av landets totala energianvändning.
Energin används för uppvärmning av luft och tappvarmvatten, hushållsel
samt till drift av installationer såsom ventilationssystem och styr- och
reglertekniska installationer. Volymen hushållsel ökar fortlöpande.
Energianvändningen i byggnader inriktas på att minska i både nya och
befintliga byggnader. Användningen av fossilenergikällor i bostäder och
lokaler skall minska kontinuerligt. Behovet av att tillföra energi för upp-
värmning kan i betydande omfattning påverkas genom tekniska förbätt-
ringar av byggnadernas klimatskärm, såsom fönster, väggar och tak,
förutsatt att inte omfattande fönstervädring sker. Användningen av tapp-
varmvatten är däremot nästan uteslutande beroende av beteendet och
brukarvanor liksom även användningen av hushållsel. Enligt vissa utred-
ningsrapporter kan betydande minskningar av energianvändningen
åstadkommas genom ändring av brukarvanor och utan tekniska åtgärder.
Regeringen bedömer att miljöbelastningen från energianvändningen i
bostäder och lokaler kan minska under de närmaste åren genom ändring
av brukarvanor. Förutsättningarna för att genom informationsinsatser
påverka vanor bör därvid analyseras. Det föreslagna delmålet att miljö-
belastningen från energianvändningen i bostäder och lokaler skall minska
och lägre år 2010 än år 1995 innebär bl.a. att den totala energianvänd-
ningen måste effektiviseras och på sikt minska. Detta förutsätter senare
under målperioden också investeringar i tekniska åtgärder i befintliga
byggnader för att den totala energianvändningen skall minska trots till-
kommande nya byggnader. Regeringen följer utvecklingen i olika avse-
enden av de hithörande frågorna och redovisar situationen vid kommande
utvärdering av delmålen.
Statsfinansiella kostnader
Den statsfinansiella kostnaden för att nå alla delmål under miljö-
kvalitetsmålet uppskattas till totalt ca 3,1 miljarder kronor under perio-
den 2001-2010. Regeringen bedömer att det behövs ytterligare resurser
för bl.a. kunskapsutveckling om naturgrusanvändning. Regeringen
beräknar därför att från och med år 2002 tillföra ca 10 miljoner kronor
per år i jämförelse med 2001 års utgiftsnivå för delmålen (se vidare
avsnitt 25). Regeringen bedömer att resursbehovet kommer att minska
något under den senare delen av perioden.
195
21
Strategier för att uppnå miljökvalitetsmålen ProP- 2000/01:13O
Regeringens förslag: Följande strategier skall vara vägledande i
arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålen:
1. En strategi för effektivare energianvändning och transporter - för
att minska utsläppen från energi- och transportsektorerna.
2. En strategi för giftfria och resurssnåla kretslopp som innefattar en
miljöorienterad produktpolitik - för att skapa energi- och material-
snåla kretslopp och för att minska de diffusa utsläppen av miljö-
gifter.
3. En strategi för hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö -
för ökad hänsyn till biologisk mångfald, kulturmiljö och
människors hälsa, för god hushållning med mark och vatten,
miljöanpassad fysisk planering och hållbar bebyggelsestruktur.
Regeringens bedömning: Alla i samhället har ett ansvar för arbetet
för en ekologiskt hållbar utveckling och för strävan att uppnå de
nationella miljökvalitetsmålen. Ett fåtal aktiviteter - transporter,
energianvändning, flöden av material, kemikalier och varor, exploa-
tering och ett icke hållbart nyttjande av mark, vatten och den
bebyggda miljön - ger upphov till flertalet av dagens miljöproblem.
För att de uppställda målen skall nås är det viktigt att de åtgärder som
vidtas är samordnade och effektiva. Prioritet bör ges till sådana
åtgärder som ger synergieffekter och som bidrar till att uppnå flera av
miljökvalitetsmålen.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har uttalat sig om strate-
gierna. Naturvårdsverket menar att de tre åtgärdsstrategiema ger en god
översikt över hur olika miljöfrågor har ett samband och väl sammanfattar
tillgängliga åtgärder och styrmedel. Länsstyrelsen i Värmlands län upp-
fattar resonemanget om de tre åtgärdsstrategiema som tämligen svagt där
mycket lämnas till vidare utredningar. Länsstyrelsen anser också att det
vore önskvärt att man redan i åtgärdsstrategiema redovisade målkonflik-
ter för att på så sätt tydliggöra var särskilda insatser behövs. Vidare
anförs att det i strategiarbetet är väsentligt att betona de regionala sär-
arterna. Vid regeringens remissmöte för ungdomar den 13 september
2000 framkom synpunkter på att en hållbar utveckling kräver en föränd-
ring av människors sätt att leva.
Skälen for regeringens förslag och bedömning: För att miljö-
kvalitetsmålen skall nås inom en generation är det viktigt att de aktivite-
ter som i huvudsak orsakar dagens miljöproblem förändras så att de
bidrar till en hållbar utveckling. Regeringen har därför gmpperat aktivi-
teter som är viktiga att förändra och föreslår tre åtgärdsstrategier för att
åstadkomma denna förändring. De tre strategierna är en strategi för
effektivare energianvändning och transporter, en strategi för giftfria och
196
resurssnåla kretslopp som innefattar en miljöorienterad produktpolitik Prop. 2000/01:130
och en strategi för hushållning med mark, vatten och bebyggd miljö.
Åtgärdsstrategiema motiveras av att en åtgärd kan bidra till flera miljö-
kvalitetsmål och av att ett styrmedel kan ge samhällets sektorer incita-
ment att vidta många olika miljöbefrämjande åtgärder. En förutsättning
för att miljön skall förbättras och för att miljökvalitetsmålen och en eko-
logiskt hållbar utveckling skall nås är att alla delar av samhället tar ett
ökat ansvar. Det krävs ett brett engagemang och deltagande i det fortsatta
arbetet.
Miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10) utgör en grund för
åtgärdsstrategiema. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler gäller för alla
verksamheter som kan leda till miljöpåverkan. Utöver lagstiftning har
riksdagen beslutat om riktlinjer som också utgör en viktig grand för detta
arbete. Det kan särskilt pekas på riktlinjerna för en effektiv och lång-
siktigt hållbar material- och energianvändning (prop. 1997/98:145, bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Vid samma tillfälle beslutade riks-
dagen om riktlinjer för samhällsplaneringen som bl.a. innebär att statliga
och kommunala myndigheter genom samarbete över sektorsgränsema
skall främja en ekologiskt hållbar utveckling. Vidare redovisade reger-
ingen vissa riktlinjer för kemikaliepolitiken i propositionen 1997/98:145
Svenska miljömål. Dessa riktlinjer vidareutvecklas i propositionen
2000/01:65 Kemikaliestrategi för Giftfri miljö som nyligen lagts fram.
Annat betydelsefullt underlag för åtgärdsstrategiema finns i de av riks-
dagen år 1998 beslutade riktlinjerna för energipolitiken (prop.
1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:212) samt i regeringens
skrivelse 1999/2000:114 En miljöorienterad produktpolitik
Styrmedel
Möjligheten att nå miljökvalitetsmålen ökar om det inom ramen för
åtgärdsstrategiema finns ett brett spektrum av effektiva styrmedel. Styr-
medel kan definieras som de verktyg som staten och kommunerna m.fl.
förfogar över för att påverka beteendet hos näringslivet, enskilda och den
offentliga sektom. Styrmedlen kan grovt indelas i följande kategorier:
- Normativa styrmedel som är n sammanfattande benämning av fast-
ställda generella normer såsom lagar, förordningar och myndighets-
föreskrifter.
- Ekonomiska styrmedel är ett samlingsbegrepp för marknads-
anpassade instrument som miljörelaterade skatter och avgifter, över-
låtbara utsläppskvoter samt panter, bidrag, subventioner, av dragsmöjlig-
heter och ersättningar för utförda miljötjänster. Generella ekonomiska
styrmedel är bäst lämpade för att reglera miljöeffekter som är likartade
oavsett var utsläppen sker.
- Informativa styrmedel är styrmedel för att påverka ett särskilt bete-
ende utan att ställa några krav på faktiska förändringar. Det är också ett
medel för att sprida kännedom om andra styrmedel. Information kan
användas vid olika typer av miljöbelastningar och utnyttjas bäst i kom-
bination med andra styrmedel.
- Det finns också andra typer av styrmedel såsom frivilliga överens-
kommelser och dialoger mellan staten och näringslivet.
197
Regeringen har bedrivit ett aktivt arbete med att främja en rad olika Prop. 2000/01:130
styrmedel som ryms inom de tre åtgärdsstrategiema. Ett viktigt syfte med
strategierna är att samordna och optimera dessa styrmedel och bättre
kunna bedöma behovet och effekterna av ytterligare styrmedel.
För att miljökvalitetsmålen skall kunna nås behövs insatser inom
många politikområden och av olika aktörer i samhället. I avsnitt 4 ges en
rad exempel på pågående arbete. Det frivilliga miljöarbetet som bedrivs
både av näringslivet, ideella organisationer och av andra delar av sam-
hället, t.ex. hushållen, är betydelsefullt och bör stärkas ytterligare. Detta
kan t.ex. ske genom att tillgången på miljörelaterad information förbätt-
ras eller att de ekonomiska styrmedlen utformas så att miljökostnaderna
blir synliga.
Skatter, avgifter och bidrag har i flera fall en sådan utformning att de
indirekt får effekter för miljön, även om detta inte har varit ett primärt
syfte. Mot den bakgrunden är det enligt regeringens uppfattning viktigt
att systemen för beskattning, avgifter och bidrag utformas så att de leder
till anpassningar som är förenliga med en hållbar utveckling. I samband
med eventuella översyner av dessa system bör strävan vara att de inte
skall ge upphov till negativa miljöeffekter. I detta sammanhang är det
också av betydelse att möjligheterna att ta bort miljöskadliga sub-
ventioner identifieras och belyses.
På många områden behövs också mer kunskap om faktiska förhållan-
den, innovationer och forskning som ger underlag för avvägningar och
prioriteringar. Ökad kunskap behövs också för att motivera människor att
genomföra de förändringar som krävs. Värdet och nödvändigheten av
forskning, utveckling och utbildning bör understrykas.
De svenska miljökvalitetsmålen kan i många fall inte nås utan ett aktivt
internationellt arbete. Miljöarbetet i Sverige är beroende av miljöarbetet
inom övriga EU men också inom internationella organ och i länder utan-
för EU, liksom andra länder är beroende av det miljöarbete vi bedriver i
Sverige (se avsnitt 5).
Regeringens bedömning: Strategin för effektivare energianvändning
och transporter bidrar främst till att uppnå miljökvalitetsmålen Frisk
luft, Bara naturlig försurning och Begränsad klimatpåverkan samt
vissa delmål under Ingen övergödning och God bebyggd miljö.
Tyngdpunkten bör ligga på kostnadseffektiva åtgärder som effekti-
viserar användningen av energi och främjar användningen av ny
teknik med goda miljöegenskaper. För att ge incitament till effektivi-
seringar av energi och transporter behövs en förändrad och ökad
användning av ekonomiska styrmedel utformade så att miljökost-
naderna tydliggörs. Ett medel för detta är fortsatt grön skatteväxling.
Regeringen har i 2000 års ekonomiska vårproposition aviserat en
skatteväxling för perioden 2001-2010 i storleksordningen 30 miljarder
kronor.
Den långsiktiga utvecklingen av framför allt person- och lastbils-
trafiken kräver att den traditionella utbudspolitiken (infrastruktur och
trafikplanering) förändras och kompletteras med åtgärder som syftar
till att påverka efterfrågan på transporter i miljöanpassad riktning. En
del i det arbetet är att åstadkomma ett varierat utbud av bostäder,
arbetsplatser, service och kultur så att människors behov av dagliga
transporter kan minska. En annan del i arbetet är att skapa alternativa
transportformer. En minskad bilanvändning skall eftersträvas där
alternativ finns. För att miljökvalitetsmålen skall kunna nås inom en
generation är det dessutom angeläget att vidta långsiktiga åtgärder för
att skapa en infrastruktur för hållbar utveckling. Regeringen har för
avsikt att återkomma till dessa frågor i den aviserade propositionen
Infrastrukturinriktning för omställning till ett hållbart transportsystem.
Ekonomiska styrmedel bör användas för att förhindra att resurs-
vinster genom bl.a. ny teknik motverkas av ökad konsumtion som
leder till ökad miljöpåverkan.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans som har kommenterat strate-
gierna har invänt vare sig mot tanken på strategin eller mot dess inrikt-
ning. Konjunkturinstitutet stöder kommitténs förslag om reformering av
energiskattesystemet och om ett avgiftssystem för de energiintensiva
företagen. Sveriges Skogsindustrier delar uppfattningen att energi-
beskattningssystemet inte är idealt uppbyggt, men anser inte en ny total
översyn vara befogad. De avvisar grön skatteväxling som ett medel att
förverkliga en hållbar utveckling och motsätter sig att nivån på kväve-
oxidavgiften ses över.
Statens fastighetsverk delar inte Miljömålskommitténs uppfattning att
energikostnaden är för låg. Statens energimyndighet bör därför ges i
uppdrag, parallellt med den föreslagna informationskampanjen, att inten-
sifiera stödprogrammet för energieffektivisering av lokaler.
Naturvårdsverket förordar en förtida introduktion med hjälp av eko-
nomiska styrmedel av arbetsmaskiner som möter framtida avgaskrav..
Vid regeringens remissmöte för ungdomar den 13 september 2000
framfördes att, på de sträckor där det miljöanpassade alternativet är
likvärdigt, det mer utsläppsintensiva färdmedlet skall ersättas med det
miljöanpassade. Det framfördes också att bilen inte är så viktig för
dagens ungdomar som tidigare.
Skälen for regeringens bedömning: För miljökvalitetsmålen Begrän-
sad klimatpåverkan (avsnitt 6), Frisk luft (avsnitt 7), Bara naturlig för-
surning (avsnitt 8) samt delvis Ingen övergödning (avsnitt 12) och God
bebyggd miljö (avsnitt 20) delar regeringen Miljömålskommitténs
bedömning att det behövs en sammanhållen effektiviseringsstrategi. Med
en sådan strategi minskar risken för konflikter mellan miljökvalitets-
målen medan kostnadseffektiviteten ökar. Som ett exempel på en
konflikt målen emellan nämner Miljömålskommittén att en ökad diesel-
drift minskar utsläppen av koldioxid men samtidigt gör det svårare att nå
andra miljökvalitetsmål. Tanken är att minska utsläppen från energi- och
transportsektorerna genom att:
- effektivisera energianvändningen vid byggande och förvaltning av
byggnader och i näringslivet samt främja ny teknik,
Prop. 2000/01:130
199
- styra energitillförseln till en samhällsekonomiskt gynnsam blandning Prop. 2000/01:130
av energislag,
- främja miljöanpassade transporter, minskad bilanvändning där alter-
nativ finns och ny teknik för fordon och samverkan mellan transport-
slagen,
- främja ny teknik för arbetsmaskiner och arbetsredskap,
- uppnå långsiktiga avtal mellan staten och industrin.
Utredningen Effektiv användning av naturresurser (SOU: 2001:2)
lämnade i december 2000 sitt slutbetänkande. I betänkandet behandlas
sambanden mellan ekonomisk tillväxt, naturresursförbrukning och miljö-
påverkan. Utredningen har även genomfört en översyn av behovet av
åtgärder för en effektiv användning av naturresurser för att nå en hållbar
utveckling. I utredningen visas att effektivitetssträvanden vad gäller
energianvändningen måste kompletteras med andra strategier om miljö-
kvalitetsmålen skall nås. Miljövinsterna av effektivisering har i många
fall ätits upp av en total volymökning. Som exempel kan nämnas den
motortekniska utvecklingen som har lett till större bränsleeffektivitet. De
positiva följdeffekterna av detta har emellertid förtagits av att fordonens
genomsnittliga motorstyrka har ökat. Eftersom transportvolymema dess-
utom ständigt växer blir transportsektorns sammanlagda påverkan på
miljön allt större. De åtgärder som står till buds för att stimulera teknik-
utveckling och effektivisering inom energi- och transportsystemen är
lagkrav, information samt ekonomiska och andra styrmedel som miljö-
märkning och upphandlingskrav. Valet av åtgärder bör utgå från kost-
nadseffektivitet och möjlighet att nå reella utsläppsminskningar.
Regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att vidareutveckla
och prioritera bland förslagen till åtgärder för att främja en mer rationell
energianvändning. Gruppen kommer att utgå bl.a. från Statens energi-
myndighets strategi för rationell energianvändning, som är en svensk
variant av EU:s energibesparingsprogram (Save-programmet), EG-
kommissionens handlingsplan för effektivare energianvändning samt
betänkandena Förslag till Svensk Klimatstrategi (SOU 2000:23) från
Klimatkommittén, Framtidens miljö - allas vårt ansvar! (SOU 2000:52)
från Miljömålskommittén och Resurseffektivitetsutredningens betän-
kande Effektiv användning av naturresurser (SOU 2001:2).
Effektiv teknik och energianvändning m.m.
Effektivare teknik är viktig för att nå de långsiktiga miljökvalitetsmålen
och klara de utmaningar som samhället står inför genom omställningen
mot hållbarhet. Ny teknik ger emellertid inte de önskvärda förbättring-
arna om den utnyttjas till ökad konsumtion. Dessutom tar det tid innan ny
teknik slår igenom. Inom i stort sett varje sektor finns exempel på hur
energieffektivisering riskerar att motverkas av konsumtionsökning.
Införandet av en ny teknik bör därför kombineras med åtgärder som
medför att effektiviseringen leder till reella förbättringar miljömässigt.
Det är samtidigt angeläget att de olika styrmedlen utformas så att fortsatt
teknikutveckling stimuleras. Vilka styrmedel som fungerar bäst varierar
från fall till fall. Information kan t.ex. vara effektiv i vissa fall, men ha
dålig effekt i andra.
200
Orsaken till att vissa energieffektiviseringsåtgärder i bostäder och Prop. 2000/01:130
lokaler inte genomförs kan vara informationsbrist, att de ekonomiska
vinsterna inte inom rimlig tid kan täcka kapitalkostnaden eller att till-
gängliga medel behövs för andra angelägna behov. En betydande del av
energianvändningen i byggnader beror på livsstils- och brukarvanor,
faktorer som framför allt torde kunna påverkas genom information,
skatter och avgifter. Jämfört med andra länder har Sverige en effektiv
uppvärmning av bostäder men eftersom den genomsnittliga bostadsytan
per invånare är bland de största i världen blir den totala energianvänd-
ningen per capita hög.
När det gäller möjligheterna till effektivisering av transportarbetet är
hindren sannolikt de samma, dvs. en kombination av bristande informa-
tion och svaga ekonomiska incitament att anpassa transportbeteendet.
Dessutom ger det befintliga transportsystemet inte alltid förutsättningar
för miljöanpassade transporter.
Näringslivets arbete med miljöledningssystem kan lämna väsentliga
bidrag till att miljömålen uppnås genom energieffektivisering av
processer och hjälpsystem och genom de produkter man producerar och
transporterar. På liknande sätt kan den offentliga sektorns miljölednings-
system få positiva effekter. Den offentliga upphandlingen kan ge
incitament till miljöanpassning genom att ställa krav på fordons och
entreprenadmaskiners avgasprestanda, energieffektiva produkter etc.
Ekonomiska styrmedel och grön skatteväxling
De ekonomiska styrmedel som påverkar energi- och transportsektorerna
är bl.a. energiskatten på bränslen och el, koldioxidskatten på fossila
bränslen, svavelskatten, kväveoxidavgiften, effektskatten på kärnkraft,
avgiften på kämbränsleavfall och radioaktivt avfall samt skatter och
avgifter på bilar. För att effektivisera energianvändning och transporter
har Miljömålskommittén förordat en förändrad och ökad användning av
ekonomiska styrmedel i kombination med information som tydliggör
sambandet mellan konsumtionsmönster och miljökvalitetsmålen. Den har
dock inte lämnat några detaljerade förslag på området.
I budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1 finansplanen s. 35)
har regeringen presenterat en strategi för en fortsatt grön skatteväxling.
Det främsta syftet med grön skatteväxling är att öka miljörelateringen av
skattesystemet. Höjda skatter på energi och utsläpp av miljöpåverkande
ämnen balanseras med en sänkning av andra skatter, främst på arbete.
Inriktningen är att kombinera en reformering av energiskattesystemet
med en grön skatteväxling i storleksordningen 30 miljarder kronor fram
till år 2010. Som ett första steg i skatteväxlingen förändras energi-
skatterna och skatterna på arbete för år 2001 med en total omslutning på
3,3 miljarder kronor. Energiskatterna förändras och höjs genom att
- koldioxidskatten ges en ökad tyngd i förhållande till energiskatten
genom att höjas med 25 % medan energiskatten på el och bränslen sänks
med 8 %,
- koldioxidskatten höjs med ytterligare 15 % vilket ger ett skatteuttag
på 53 öre per kg koldioxid,
- energiskatten på el höjs med 1,9 öre per kWh och
- skatten på dieselolja höjs med 11,7 öre per liter.
201
Med undantag för den höjda skatten på dieselolja påverkar inte åtgär- Prop. 2000/01:130
dema transporter, tillverkningsindustrin och jordbruket. Skattehöjning-
arna påverkar således främst hushållens användning av bränslen för upp-
värmning och el. Incitamenten för energieffektiviserande åtgärder samt
energisparande i hushållen ökar därmed.
I budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1 finansplanen s. 225-
234) aviserade regeringen även ett antal utredningsuppdrag som följer
intentionerna i Miljömålskommitténs förslag. Följande tre uppdrag är
relevanta för effektiviseringsstrategin:
1. Utformningen av systemet för nedsättning av energiskatten för
tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruks-
näringama.
2. Fördjupad analys av alternativa ekonomiska styrmedel.
Utredningsuppdraget är främst relevant för klimatpolitiken, men har
även betydelse för utsläppen av försurande och övergödande ämnen.
3. En ökad miljörelatering av vägtrafikbeskattningen.
Miljömålskommittén har bedömt att utformningen av systemet för ener-
gibeskattning är av avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå
miljökvalitetsmålen Begränsad klimatpåverkan (avsnitt 6), Frisk luft
(avsnitt 7), Bara naturlig försurning (avsnitt 8) och God bebyggd miljö
(avsnitt 20).
Regeringen delar denna bedömning. Ett energibeskattningssystem kan
dock inte lösa alla frågor utan måste kompletteras på en rad punkter med
hänsyn till bl.a. lokala förutsättningar. Detta gäller för t.ex. energieffekti-
viseringar varvid t.ex. förhållande beträffande inomhusmiljön i utgångs-
läget måste beaktas. Miljöskadliga subventioner måste identifieras och i
möjligaste mån minimeras. Samtidigt måste uppsatta mål inom andra
politikområden beaktas.
Kväveoxidavgiften
Systemet med kväveoxidavgifter för energiproduktionsanläggningar
innebär att en avgift tas ut i relation till utsläppens storlek för att sedan
återföras till producenterna i relation till energiproduktionens storlek.
Systemet har enligt flera remissinstanser haft positiva effekter, särskilt
då det inte har medfört någon påtaglig kostnadsökning för branschen i
dess helhet. För att gynna en effektiv energiomvandling anser Miljö-
målskommittén att kväveoxidavgiften bl.a. bör stämma överens med den
aktuella kostnaden för att vidta erforderliga reningsåtgärder som behövs
för att de berörda miljökvalitetsmålen skall kunna nås. Avgiften skall
enligt kommittén visa inte enbart vad som gäller för de förbrännings-
anläggningar som ingår i avgiftskollektivet, utan också vilka åtgärds-
kostnader som är rimliga för andra aktörer. Regeringen kommer att ta
initiativ till en översyn av kväveoxidavgiftens roll för en minskning av
utsläppen. Översynen kan ligga till grund för en bedömning av behovet
av förändring.
Byggnader och förvaltning av byggnader
Energibehovet i byggnader är knutet till uppvärmning, tappvarmvatten
samt drifts- och hushållsel. För uppvärmning och installationer kan
202
behovet påverkas med tekniska åtgärder, medan t.ex. förbrukningen av Prop. 2000/01:130
varmvatten och el påverkas av enskilda brukares vanor.
Miljömålskommittén har funnit det angeläget att det utvecklas ett
system för miljö- och energideklarationer av hus. Boverket samordnar
arbetet med frågan. Miljömålskommittén har bedömt att fastighetsägare
har svaga incitament för att investera i förbättrad teknik eller förbättrat
underhåll i värmesystem och pannor. Andra investeringar ter sig då mer
lönsamma. Incitamenten för byggherrar och fastighetsägare att effektivi-
sera energianvändningen behöver enligt kommittén därför stärkas.
Klimatkommittén har kommit till samma uppfattning. I uppdraget till den
nyligen tillsatta arbetsgruppen med uppdrag att främja en mer rationell
energianvändning (se ovan i Skälen för regeringens bedömning) ingår att
lämna förslag om hur dessa incitament kan stärkas och hur samordningen
och lagstiftningen inom område kan förbättras.
För att stimulera till effektivare energianvändning i fastigheter som
används av näringslivet och den offentliga sektorn har Miljömålskom-
mittén och Klimatkommittén föreslagit att information och rådgivning
utvecklas. Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Bygg- och förvaltningssektom står för 40 % av den totala energi-
förbrukningen. Den nya bebyggelsen är betydligt energieffektivare än det
befintliga beståndet. Det finns dock hinder för att nya fastigheter förses
med bästa tillgängliga teknik eller med energisystem som baseras på för-
nybara energikällor. Till hindren för detta är bl.a. högre investeringskost-
nader. Dagens byggregler innebär inte någon detaljreglering av utförande
utan ställer funktionskrav. De mer detaljerade samhällskraven utformas i
Boverkets byggregler. Regeringen anser att den ekologiska aspekten bör
tydliggöras ytterligare i byggreglerna och avser att ge Boverket i uppdrag
att belysa detta. Boverket bör undersöka möjligheterna att komplettera
bygglagstiftningen med regler för tillämpning av beprövad teknik när det
gäller hållbara kretsloppslösningar.
Boverket skall senast den 30 juni 2001 redovisa resultatet av en
försöksverksamhet med miljö- och kvalitetsdeklaration av bostäder.
Deklarationerna utarbetades av Boverket år 1998. Vidare pågår en utred-
ning om producentansvar. Regeringen avser därför att när underlag finns
återkomma till riksdagen med förslag till mål och åtgärder när det gäller
energianvändning och klimatpåverkan.
Frågan om direktverkande elvärme behandlas under miljökvalitets-
målet God Bebyggd Miljö (avsnitt 20).
Fastighetsbeskattningskommittén har i sitt betänkande Likformig och
neutral fastighetsbeskattning (SOU 2000:34) sett på effekterna av miljö-
investeringar på beskattningen av fastigheter. Enligt kommitténs uppfatt-
ning - vilken uppfattning delas av Miljömålskommittén - skall miljöin-
vesteringar som höjer taxeringsvärdet inte påverka underlaget för den
löpande beskattningen under de första tio åren. För andra typer av
miljöinvesteringar har kommittén förordat riktade bidrag som stimulans-
åtgärd. Regeringen avser att se över frågan i samband med att Fastig-
hetsbeskattningskommitténs betänkande bereds.
203
Klimatinvesteringsprogram
Prop. 2000/01:130
Ett av de centrala förslagen i klimatkommittén förslag är att inrätta ett
anslag för klimatinvesteringsprogram. Anslaget skall enligt kommittén
användas till investeringar i åtgärder som bidrar till att utsläppen av
klimatpåverkande gaser minskar. Detta är en åtgärd som inte bara är av
betydelse för att nå målet om Begränsad klimatpåverkan (avsnitt 6) utan
kan också vara av stor betydelse för målen Frisk luft (avsnitt 7), Bara
naturlig försurning (avsnitt 8) och Ingen övergödning (avsnitt 12).
Regeringen gör bedömningen att detta är en åtgärd som kan ge positiva
synergieffekter och den bör därför vara en högt prioriterad åtgärd i
effektiviseringsstrategin. Regeringen beräknar därför 400 miljoner
kronor för år 2004 för klimatinvesteringar i årets ekonomiska vårproposi-
tion. Därutöver kan medel från de lokala investeringsprogrammen för
åren 2002 och 2003 användas till klimatinvesteringar.
Transporter, arbetsmaskiner och arbetsredskap — övergripande
Det finns många beröringspunkter mellan bilar, arbetsmaskiner och
arbetsredskap, varför de åtgärdsmässigt kan behandlas som en enhet.
Jämfört med läget i mitten av 1980-talet har vägtrafikens utsläpp av
kväveoxider, kolväten, kolmonoxid och avgaspartiklar minskat påtagligt.
Orsaken är de avgaskrav som införts för både lätta och tunga bilar och
som sedan successivt skärpts. Dessutom har miljökraven för bränslen lett
till ytterligare sänkta utsläpp. Även utan andra åtgärder än de som redan
beslutats kommer minskningen att fortsätta eftersom den äldre bilparken
successivt skrotas. Däremot har inte utsläppen från arbetsmaskiner och
arbetsredskap minskat. Totalt sett blir därför minskningen för liten för att
miljökvalitetsmålen knutna till utsläpp av dessa luftföroreningar skall
nås. Minskningen gäller inte heller utsläppen av koldioxid, eftersom de
är proportionella mot bränsleförbrukningen. Därför behövs ytterligare
åtgärder:
1. En utveckling av ekonomiska och andra styrmedel för fordon, arbets-
maskiner och arbetsredskap.
2. Lagstiftningen om avgaskrav breddas till att omfatta fler grupper av
fordon, arbetsmaskiner och arbetsredskap.
3. En kvalitativ utveckling av avgas- och bränslekraven som säkerställer
låga utsläpp i praktiken.
4. Ett minskat bilberoende där alternativ finns samt långsiktiga åtgärder
för att skapa en infrastruktur för hållbar utveckling.
En utveckling av ekonomiska och andra incitament
I budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1 finansplanen s. 228-
231) har regeringen som ett led i skatteväxlingen aviserat att den avser
att låta se över vägtrafikbeskattningen i syfte att öka miljöstyrningen.
Trafikbeskattningen är delvis miljöstyrande. De generella skattenivå-
erna påverkar trafikvolymerna och därmed utsläpp m.m. Genom att
skattesatserna för bränslen är differentierade utifrån deras miljöegen-
skaper gynnas miljömässigt bättre alternativ. EG-kommissionen har
nyligen i ett meddelande, Genomgång av andra fordons- och olje-
204
programmet, Auto/Oil II, (KOM(2000)626 slutlig) funnit att differentie- Prop. 2000/01:130
rad beskattning troligen har större miljöstyrande effekt på bilparkens
sammansättning än den allmänna skattenivån. Denna slutsats bekräftas
av uppgifter från Volvo och SAAB om försäljningen av fordon i miljö-
klass 1. Regeringen kan också konstatera att de svenska miljö-
klassystemen och den differentierade beskattningen som varit knuten till
dessa i flera fall tillsammans med andra förutsättningar har haft positiv
miljöeffekt. Det gäller bl.a. miljöklassystemen för dieselbränsle och för
lätta bilar. När så är tekniskt möjligt och åtgärden är kostnadseffekti v bör
ekonomiska styrmedel därför användas för att gynna renare bilar och
arbetsmaskiner.
I vissa fall är det tekniskt svårt att införa differentierad beskattning.
Det gäller stora grupper av arbetsmaskiner och arbetsredskap. Vägverket
och vissa större kommuner har infört upphandlingskrav som premierar
arbetsmaskiner och lastbilar med låga utsläpp. Dessutom har Delega-
tionen för ekologiskt hållbar upphandling (EKU-delegationen) tagit fram
förslag till upphandlingskrav för tunga bilar. Väl fungerande upphand-
lingskrav har, som i fallet med Vägverket, en påtaglig styreffekt.
Styreffekten kan dock äventyras av att olika aktörer ställer krav som
motverkar varandra. EKU-delegationen arbetar med att ta fram ett inter-
netbaserat verktyg med samordnade krav för hela den offentliga förvalt-
ningen. Regeringen anser att det är viktigt att upphandlingskraven för
arbetsmaskiner, tunga fordon och arbetsredskap utvecklas. Regeringen
kommer att följa EKU-delegationens arbete och i den mån det behövs
vidta åtgärder på grundval av dess förslag.
Utredningen Avgasrening 2000 föreslog i sitt betänkande Avgasrening
2000 (SOU 2000:12) en omläggning av miljöklassystemen för bilar och
arbetsmaskiner som syftar till att göra systemen mer pedagogiska och
lättare att administrera. Utredningen har remissbehandlats. Regeringen
avser att under år 2001 lägga fram ett förslag om uppdatering av
systemet.
Inom EU har det antagits nya kravnivåer för tunga bilar som kan gyn-
nas med ekonomiska styrmedel genom direktiv 1999/96/EG (EGT L 44,
16.02.2000, s. 1, Celex 31999L0096). 1 direktivet fastläggs kravnivåer
som blir obligatoriska åren 2001, 2006 respektive 2009 samt en frivillig
kravnivå för tätortsfordon med mycket låga utsläpp, EEV.
Regeringen har nyligen gett en utredare (Fi 2001:00) i uppdrag att se
över vägtrafikbeskattningen. Utredaren skall enligt sina direktiv (dir.
2001:12) analysera om effekterna av att införa ett incitament i form av ett
styrmedel är motiverat och, om så är fallet, föreslå en utformning.
Vägavgifter för tunga fordon och miljöstyrande avgifter i tätorter
Ett system med miljöstyrande avgifter i tätorter kan potentiellt utvecklas
till styrmedel som bidrar till miljöanpassning av vägtrafiken. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen om miljöstyrande avgifter i tätorter i
samband med att förslag om den framtida klimatpolitiken presenteras.
En kilometerskatt kan vara en viktig åtgärd för att bidra till en hållbar
utveckling av vägtrafiksektorn. I den nyssnämnda utredningen om väg-
trafikbeskattning kommer för- och nackdelar med en kilometerskatt att
utredas.
205
Introduktion av förnybara drivmedel
För att stimulera en fortsatt introduktion av alternativa drivmedel, dvs.
andra drivmedel än bensin och diesel, avser regeringen att till sommaren
år 2001 fastlägga en strategi för hur skattenedsättningen för dessa driv-
medel skall ske. Strategin skall bygga på i förväg särskilt uppställda
kriterier, såsom att de aktuella projekten skall avse teknologisk utveck-
ling och resultera i processer eller produkter som är miljöanpassade
alternativ till konventionella drivmedel. Nedsättningama skall ske genom
en begränsning av det sammanlagda uttaget av energi- och kol-
dioxidskatt. De skall på ett kostnadseffekti vt sätt bidra till ökad miljö-
nytta och till samhällsekonomiskt effektiva lösningar på området.
Arbetsmaskiner och arbetsredskap
EU:s avgaskrav för arbetsmaskiner framgår av det så kallade arbets-
maskinsdirektivet, direktiv 97/68/EG (EGT L 59, 27.2.1998, s. 1, Celex
319997L0068). Med direktivet påbörjade EU en process som innebär att
avgaskrav införs för en av de viktigaste källorna till luftföroreningar med
hälso- och miljöpåverkan, nämligen arbetsmaskinerna. Hittills har avgas-
krav endast införts för vissa större dieseldrivna arbetsmaskiner. Närmast
i tur står jordbruks- och skogsbrukstraktorer, för vilka krav börjar införas
under år 2001 genom direktiv 2000/25/EG (EGTL 173, 12.07.2000, s.l
Celex 32OOOLOO25). Under år 2001 påbörjas behandlingen i
ministerrådet och Europaparlamentet av förslaget om avgaskrav för
bensindrivna och mindre dieseldrivna arbetsmaskiner och arbetsredskap.
Utgångspunkten för kommissionen är att finna de mest kostnadseffektiva
åtgärderna för att förbättra luftkvaliteten.
Terrängskotrar
För terrängskotrar finns i dag vare sig avgas- eller bullerkrav. De svarar
för ungefär 4 % av de svenska utsläppen av kolväten. Därtill är buller-
nivåerna höga. Miljöklassutredningen föreslog i sitt betänkande Miljö-
klassning av snöskotrar (SOU 1995:97) att ett miljöklassystem med
avgas- och bullerkrav skulle införas för terrängskotrar. 1 avvaktan på bl.a.
att USA - som är den dominerande snöskotermarknaden - skall införa
avgaskrav har införandet av svenska regler skjutits upp.
Genom direktiv 2000/14/EG (EGTL 162, 03.05.2000, s.l, Celex
32000L0014) antogs gemensamma bullerkrav för arbetsmaskiner inom
EU. Terrängskotrar omfattas av direktivet, men några gränsvärden fast-
läggs inte. Mot den bakgrunden kan endast frivilliga krav tillämpas i
Sverige.
Kommissionen har nyligen antagit ett förslag (KOM2000(840)ftnal)
om avgaskrav för mindre arbetsmaskiner och arbetsredskap. Förslaget
omfattar inte terrängskotrar. Eftersom terrängskotrar endast används i
större skala i Sverige och Finland ser merparten av medlemsländerna
knappast något behov av regler. Kommissionen ser dock en möjlighet att
komplettera regelverket på denna punkt. EU:s avgaskrav för arbets-
maskiner är vanligen samordnade med USA:s. USA förbereder nu
införande av avgaskrav för terrängskotrar. Ett förslag skall preliminärt
presenteras i september. Regeringen avser därför att verka för att sådana
Prop. 2000/01:130
206
krav införs i Sverige. Under miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö Prop. 2000/01:130
(avsnitt 19) behandlas frågan om ett miljöklassystem för terrängskotrar.
Utgångspunkten är att ett system med en frivillig klass för terrängskotrar
med bättre miljöegenskaper skall införas.
Sjöfart
Mot bakgrund av att det saknas internationellt antagna avgasnormer för
fartyg är farledsavgiftema sedan den 1 januari 1998 differentierade med
avseende på fartygens utsläpp av svavel och kväveoxider. En förstärk-
ning av det differentierade farledsavgiftssystemets styreffekt, alternativt
införande av samma typ av styrsystem i andra länder, är en förutsättning
för att målet om reduktion med 75 % av svavel- och kväveoxidutsläppen
från sjöfarten i Sverige skall kunna uppnås. Sjöfartsverket har i rapporten
Översyn av farledsavgiftema (rapport N2000/575/TP), som överlämna-
des till regeringen i januari 2000, utvärderat systemet för
miljöavgiftsdifferentiering. Sjöfartsverket har i den utredningen pekat på
behovet att skärpa miljödifferentieringen av farledsavgiftema.
Godstransportdelegationen genomför för närvarande en översyn av
farledsavgiftema. Den utredning där Sjöfartsverket framhåller behovet av
att överväga en skärpt miljödifferentiering av farledsavgiftema ingår i
delegationens underlag. Regeringens avser återkomma till frågan i den
aviserade propositionen Infrastrukturinriktning för omställning till ett
hållbart transportsystem.
Sjöfartsverket bör fortsatt prioritera arbetet med att utveckla systemet
med miljödifferentierade farledsavgifter och verka för att motsvarande
system införs i andra länder.
Förutom att aktivt arbeta med att sprida systemet med miljödifferen-
tierade farledsavgifter så driver Sverige också på internationellt för att
skapa gemensamma minimikrav på utsläppsbegränsningar för sjöfarten
på internationell nivå. Sverige kommer även i fortsättningen att vara
pådrivande i de olika internationella organisationerna och inom EU för
att åstadkomma överenskommelser om minskade utsläpp från sjöfarten.
Luftfart
I Sverige släppte flyget år 1998 ut 2,9 Mton CO2 eller ca 5% av de totala
CO2 utsläppen (baserat på flygbränsle bunkrat i Sverige). Flyget är dock
det trafikslag som snabbast ökar sina utsläpp av koldioxid. Ökningen av
flygtrafiken leder till att miljömålen blir svårare att uppnå.
Inom EU väntas volymen flygtransporter fördubblas inom 10-12 år.
Globalt räknar man också med stora ökningar. Flyget bidrar också till
utsläpp av kväveoxider och kolväten. Sverige tillämpar sedan den
1 januari 1998 ett avgiftssystem med intäktsneutrala start- och landnings-
avgifter baserat på utsläpp av kväveoxider och kolväten under luft-
fartygens start- och landningscykel.
Även för flyget hindrar branschens internationella struktur och det
internationella regelverket att nationella bindande avgaskrav införs. Luft-
fartsverket bör fortsatt vara pådrivande i det internationella arbetet inom
Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) för att öka använd-
ningen av motorer och flygplan med låga utsläpp. Det bör också arbeta
207
internationellt för att begränsa påverkan på ozonskiktet från höghöjds- Prop. 2000/01:130
flyget, förkorta flygvägar och minimera köbildning i flygtrafiken. Verket
bör också arbeta vidare med att begränsa civilflygets miljöpåverkan
genom att ytterligare utveckla systemet med differentierade landnings-
avgifter, speciellt när det gäller utsläpp av koldioxid. Regeringen avser
att återkomma till detta i en särskild proposition om en svensk klimat-
strategi.
Propositionen Infrastrukturinriktning för omställning till ett hållbart
transportsystem som regeringen har för avsikt att lägga har ett trans-
portslagsövergripande synsätt och kommer att behandla hela transport-
sektorns miljöpåverkan.
Kvalitativ utveckling av avgaskraven
Den tekniska utvecklingen av motortekniken möjliggör att de utsläpps-
krav som gäller för olika typer av bilar, arbetsmaskiner eller arbets-
redskap skärps med ett par års intervall. I en sådan utveckling är det
viktigt att kravskärpningama även leder till reella utsläppsminskningar i
praktiken. För att så skall ske krävs att utrustningen är konstruerad för att
utsläppen skall vara låga även efter långvarigt bruk. Sverige har därför
med högsta prioritet drivit frågan om att ett hållbarhetskrav med tillver-
karansvar efter svensk förebild skall föras in i EU:s lagstiftning. Reger-
ingen kan nu konstatera att en viktig svensk profilfråga nu är införd i EG-
rätten, trots hårt initialt motstånd. För lätta bilar träder systemet i kraft
successivt fram till den 1 januari 2002 genom direktiv 98/69/EG
(EGTL 350, 12.28.1998, s.l, Celex 31998L0069). Den 1 oktober 2006
införs det för tunga bilar (direktiv 99/96/EG).
Ett problem är att det i vissa fall är relativt enkelt för tillverkarna att
styra motorerna så att de klarar avgaskraven vid provning, samtidigt som
utsläppen särskilt av kväveoxider blir väsentligt högre när motorerna
används i lämplig drift. Motivet är en ambition att minska
bränsleförbrukningen, vilket är attraktivt för kunderna. Förhållandet har
uppmärksammats av USA:s miljömyndighet Environment Protection
Agency och EG-kommissionen som arbetar med frågan. Regeringen
avser att med hög prioritet driva att EU:s avgaskrav skall utformas så att
utsläppen blir låga i praktiken.
Av likartade skäl bör EU:s lagstiftning om avgaskrav för arbetsmaski-
ner och arbetsredskap kompletteras med krav som säkerställer att de har
låga utsläpp under hela sin livstid.
Utveckling av transportsystemet — övergripande
Riksdagen har antagit målet att säkerställa en samhällsekonomiskt
effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och
näringslivet.
Ett framtida hållbart transportsystem förutsätter att alternativa trans-
portformer skapas och att ett minskat bilberoende eftersträvas där alter-
nativ finns. Det är dessutom angeläget att vidta långsiktiga åtgärder för
att skapa en infrastruktur för hållbar utveckling.
I sin studie Genomgång av andra fordons- och oljeprogrammet
(KOM(2000)626 slutlig) har EG-kommissionen bedömt att det främsta
208
medlet pä gemenskapsnivå för att minska utsläppen från vägtrafiken är Prop. 2000/01:130
tekniska avgaskrav. Icke-tekniska åtgärder ses främst som en fråga på
kommun- eller regionnivå. Likväl bedömer regeringen att det är viktigt
att utnyttja möjligheterna till förändrade transportmönster för att bidra till
att miljökvalitetsmålen och de föreslagna delmålen kan nås.
Godstransporter
Dagens godstransportsystem har negativa konsekvenser för miljön.
Orsakerna står att finna i den internationella marknadens krav i kombi-
nation med brister i befintlig infrastruktur och fordonens prestanda.
Miljöanpassning kan uppnås genom effektivisering, överföring av gods
till mer miljövänliga transportalternativ (t.ex. från väg till järnväg),
renare bränslen samt rening av utsläpp. Några av de viktigaste faktorerna
som påverkar överföringen av gods från väg till järnväg är tillgänglig
järn vägskapacitet, den gränsöverskridande spårtrafikens funktion och
kostnaden för att transportera gods på väg jämfört med järnväg samt
effektivitet i omlastningen mellan transportslag.
Det finns åtskilliga hinder för utvecklingen av de gränsöverskridande
järnvägstransporterna inom EU, såväl organisatoriska hinder som höga
banavgifter. Regeringen är därför pådrivande i EU:s arbete för att effek-
tivisera de gränsöverskridande järnvägstransporterna. I dessa frågor möts
transportsektorns och miljövårdens intressen.
Många åtgärder som normalt genomförs av rent företagsekonomiska
skäl, t.ex. en höjning av lastfaktorn och samverkan i distributionsledet,
har även positiva miljöeffekter. På ett övergripande plan kan en ökad
samverkan mellan de olika transportslagen få positiva effekter.
Godstransportdelegationen (K1998:06) prioriterar frågan om samverkan
mellan de olika transportslagen och om sektorns effektivisering. Delega-
tionen väntas lägga fram sitt slutbetänkande före utgången av juni 2001.
Persontransporter
Några av de viktigaste hindren för att miljöanpassa persontransporterna
är att de miljöanpassade transportslagen ofta inte kan uppfylla resenärer-
nas krav på korta restider och hög bekvämlighet. Även inom person-
transportområdet finns mycket att vinna på ökad effektivisering. Det kan
handla om effektivisering i form av ett miljöanpassat körsätt eller om
ökad samåkning. För att stärka kollektivtrafiken avser regeringen att ta
initiativ till fördjupat samarbete med kollektivtrafikbranschen för att
identifiera problem och möjligheter inom området. Avsikten är att en
kommitté skall tillsättas i detta syfte.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att fortsätta det arbete för
giftfria och resurssnåla kretslopp som bl.a. påbörjats i enlighet med
regeringens skrivelse om en miljöorienterad produktpolitik. Reger-
ingen har uppdragit åt Naturvårdsverket att presentera underlag för en
vidareutveckling av den milj öori en terade produktpolitiken.
209
Strategin för giftfria och resurssnåla kretslopp bidrar främst till att
uppnå miljökvalitetsmålen Giftfri miljö, Ingen övergödning, Begrän-
sad klimatpåverkan och Skyddande ozonskikt. Den bidrar även till att
uppnå vissa delmål under miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö.
Strategin bör vidare ses som ett komplement till kemikalie-, avfalls-
och klimatstrategin samt som en viktig del i strategin för hållbar
utveckling och i sektorsstrategiema.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flera av remissinstanserna är positiva till för-
slaget om delmål avseende resurseffektivisering. Länsstyrelsen i Västra
Götalands län anser att tillståndspliktiga verksamheter som lämnar
miljörapport årligen bör redovisa uppgifter om återvinning och åter-
användning för att göra det möjligt att följa upp arbetet. Institutet för
miljömedicin anser att det krävs styrmedel i form av kriterier och lös-
ningar för god teknikupphandling, miljömärkning, förbättrad miljöinfor-
mation m.m. för att utveckla material- och energisnåla varor och tjänster.
Naturvårdsverket anser att förslaget förutsätter att marknader skapas för
mer miljöanpassade varor och tjänster och för återvunnet material och att
detta bör ske på Europanivå. Miljömålskommittén framhåller främst
mjuka styrmedel, medan Naturvårdsverket även lyfter fram tillämp-
ningen av miljöbalken för att främja utvecklingen av material- och
energisnåla varor.
Skälen för regeringens bedömning: Många av dagens miljöproblem
beror på det sätt resurser utnyttjas. Hushållning med naturresurser,
material och energi samt giftfria kretslopp och en miljöanpassad
hantering av uttjänta varor är viktiga förutsättningar för omställningen till
ett hållbart samhälle. En samlad strategi behövs för att öka resurseffekti-
viteten och för att minska läckagen av gifter och näringsämnen. Denna
strategi bör ses som ett komplement till avfalls-, kemikalie-, och klimat-
strategierna samt som en viktig del i strategin för hållbar utveckling och i
sektorsstrategiema.
En rad mjuka och hårda styrmedel har införts i Sverige under de
senaste 20-30 åren för att åstadkomma ett giftfritt och resurseffektivt
kretslopp. Åtgärderna skulle emellertid bli effektivare med ett mer samlat
angreppssätt och ett mer strategiskt livscykeltänkande. De nedan
beskrivna åtgärderna skall tillsammans bidra till skapandet av giftfria och
resurssnåla kretslopp.
En miljöorienteradproduktpolitik
Regeringen har i skrivelsen En miljöorienterad produktpolitik (skr.
1999/2000:114, bet. 2000/01 :MJU3, rskr. 2000/01:52) presenterat en
strategi för det fortsatta arbetet med att i ett livscykelperspektiv minska
produkters negativa påverkan på människors hälsa och på miljön och att
öka resurseffektiviseringen.
Ett viktigt syfte med en miljöorienterad produktpolitik är att samordna
och optimera olika produktrelaterade styrmedel så att de var för sig och i
samverkan ger snabb och effektiv omställning till ett hållbart samhälle.
Syftet är också att visa på de målkonflikter som kan finnas mellan olika
styrmedel och att försöka överbrygga dessa.
Prop. 2000/01:130
210
Regeringen har uppdragit åt Naturvårdsverket att ta fram underlag för Prop. 2000/01:130
vidare utveckling av den miljöorienterade produktpolitiken (reglerings-
brev för år 2001, regeringsbeslut 18, 2000-12-21). I uppdraget ingår att
analysera vilka styrmedel som är bäst lämpade för att öka resurshus-
hållningen och att minska påverkan från farliga kemikalier på
människans hälsa och miljön. Verket skall även analysera hur dessa
styrmedel kan effektiviseras och samordnas så att möjliga synergieffekter
tas till vara.
EG-kommissionen presenterade den 7 februari 2001 en Grönbok om
den produktrelaterade miljöpolitikens bidrag till hållbar utveckling
(KOM(2001)68 slutlig). Regeringen har nu tagit upp grönboken till
behandling under Sveriges ordförandeskap i Europeiska rådet.
Regeringen avser att verka för en miljöorienterad produktpolitik såväl
nationellt som inom EU och globalt. En internationellt etablerad miljö-
orienterad produktpolitik kan bidra till en väl fungerande inre marknad,
konkurrensfördelar för Europa samt minskade handelshinder globalt.
Samordning och integrering
Det är angeläget att arbetet med strategin för giftfria och resurssnåla
kretslopp samordnas med andra områden som tar sikte på miljöanpass-
ning av kretsloppen, såsom avfalls- och kemikalieområdet. Genom att
man inom EU enas om gemensamma strategier på dessa områden läggs
grunden för att fortsätta utforma gemensamma regler som säkerställer
centrala hälso- och miljökrav.
Regeringen avser att verka för att EU:s sjätte miljöhandlingsprogram
stödjer utarbetandet av en strategi för giftfria och resurssnåla kretslopp.
Regeringen anser vidare att det är viktigt att beakta behoven av ökad
kunskap för att nå målet med giftfria och resurssnåla kretslopp i arbetet
med EU:s kommande program för forskning och utveckling.
Framgång kan endast nås genom att strategin integreras i flera sektorer
såsom miljö, näringsliv, handel, finans- och försäkring, jordbruk och
forskning. Hushållen har också en avgörande roll. Regeringen avser
därför att verka för att integrera strategin i de sektorsstrategier för hållbar
utveckling som utarbetas inom EU. Ministerråden för i första hand
industri, inre marknad, konsument, jordbruk och turism och forskning
måste därför engageras.
Kemikalieanvändningen
Dagens kemikalieanvändning är ett hinder för att sluta kretsloppen. Ett
exempel på detta är förorenat slam som hindrar återföringen av fosfor till
jordbruksmark. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att
tillsammans med berörda parter ta fram en långsiktig strategi för återf-
öring av fosfor till åkermark (se vidare avsnitt 20). Riskerna med
kemiska ämnen bör begränsas kraftfullt genom utfasning av ämnen med
särskilt farliga egenskaper och genom förbättrad riskhantering. Många
kemiska ämnen som används i varor kan ha effekter på miljön under alla
stadier i varornas livscykel.
För att nå framgång inom kemikalieområdet måste EU-gemensamma
system och regelverk eftersträvas. Kommissionen presenterade i februari
211
2001 en Vitbok om en gemensam kemikaliestrategi för EU. Det är nöd- Prop. 2000/01:130
vändigt med en samordning mellan produktstrategin och kemikalie-
strategin. Regeringen har i propositionen 2001/01:65 Kemikaliestrategi
för Giftfri miljö närmare redogjort för sin syn på innehållet i en EU-
gemensam kemikaliestrategi.
Energi- och materialeffektiva kretslopp av varor och tjänster
Material som är förorenade av kemikalier och varor som är konstruerade
på ett sätt som försvårar återvinning utgör hinder för ett energi- och
materialeffektivt kretslopp. Ett annat hinder är att efterfrågan på miljö-
anpassade produkter och produkter tillverkade av återvunnet material är
liten på grund av höga kostnader för dessa. För att öka efterfrågan kan
den offentliga upphandlingen i kombination med näringslivets miljö-
arbete och upphandling bli en effektiv åtgärd. För detta behövs en
entydig lagstiftning inom EU och nationellt avseende upphandling.
Miljövarudeklarationer, miljömärkning och annan miljöinformation
behöver utvecklas liksom standardiserade metoder för att göra livscykel-
analyser. Välinformerade och miljömedvetna konsumenter kan genom
sitt agerande på marknaden utöva ett stort inflytande över miljöanpass-
ningen av varor och tjänster.
Regeringen tillsatte i maj 1999 en särskild delegation för att driva på
ekologiskt hållbar upphandling (dir. 2000:54). Delegationen kommer att
redovisa sitt uppdrag till regeringen i augusti 2001. Resurseffektivitets-
utredningen (Fi 1999:02) presenterade betänkandet Effektiv användning
av naturresurser (SOU 2001:2) i december 2000.1 betänkandet behandlas
sambanden mellan ekonomisk tillväxt, naturresursförbrukning och miljö-
påverkan. Utredningen har även genomfört en översyn av behovet av
åtgärder för en effektivare användning av naturresurser för att nå en
hållbar utveckling. Riksdagen godkände år 1997 regeringens förslag i
propositionen En uthållig energiförsörjning ett program för ett ekologiskt
och ekonomiskt uthålligt energisystem (prop 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). I programmet ingår bl.a. en rad
åtgärder för utveckling av ny energiteknik, ett effektivare utnyttjande av
energin och en ökad användning av fömybara energikällor. Dessa åtgär-
der kan bidra till att flera av miljökvalitetsmålen nås.
Minskad deponering och säkrare deponier
Många av dagens produkter innehåller farliga material och ämnen och
skapar därför miljöproblem i avfallsledet. Avfallsområdet har under
många år stått i fokus för regeringens arbete med produkters miljöbelast-
ning. Regeringen angav i propositionen 1997/98:145 Svenska miljömål
som en övergripande riktlinje för avfallshanteringen att minska mängden
avfall för slutlig behandling, att minska avfallets farlighet samt att
behandla avfallet utifrån dess inneboende egenskaper.
I Sverige har en rad åtgärder vidtagits för att styra mot ett bättre
omhändertagande av avfallet, bl.a. har förbud införts mot deponering av
vissa avfallsslag.
212
Kretslopp och minimala förluster av växtnäringsämnen Prop. 2000/01:130
Växtnäringen, dvs. alla ämnen som växterna behöver för att bygga upp
sin biomassa består till 90 % av kol, syre och väte som tas upp från
marken eller vattnet. Resten av biomassan består av kväve, fosfor,
kalium och kalcium som tas upp ifrån marken. Dessa är ofta begränsande
för tillväxten. I ett naturligt ekosystem råder tidvis jämvikt. Genom
mänsklig aktivitet påverkas dock bl.a. kvävetillförseln till ekosystemen
genom deposition av kväveföreningar. Utsläppskälloma är framför allt
ammoniak från djurstallar, kväveoxider främst från förbränningsmotorer,
gödsling samt utsläpp från avlopp. När det gäller påverkan från kommu-
nala avloppsutsläpp regleras de av kraven i miljöbalken. En omfattande
utbyggnad av de kommunala reningsverken kommer att ske fram till år
2010. När anslutning till konventionella reningsverk inte är ekonomiskt
realiserbar kan våtmarker, reaktiva barriärer eller andra metoder för
upptag av näringsämnen erbjuda lösningar. Även när det gäller enskilda
avlopp skall miljöbalken och dess föreskrifter tillämpas och tillsyn över
enskilda avlopp måste genomföras konsekvent. Även föreskrifterna för
nyanläggning av enskilda avlopp bör ses över. Det är väsentligt att i detta
sammanhang också uppmärksamma möjligheten att använda sorterande
system för enskilda hushåll och fastigheter t.ex. kan svartvatten från
toaletter och bad-, disk- och tvättvatten behandlas var för sig och
näringsrika restprodukter kan återföras till marken utan risk för att de
förorenas.
Åtgärder för att minimera förlusterna av växtnäringsämnen genom att
sluta kretsloppen är en del av strategin för giftfria och resurssnåla krets-
lopp.
Regeringens bedömning: Strategin för hushållning med mark, vatten
och bebyggd miljö bidrar främst till att uppnå miljökvalitetsmålen
Levande sjöar och vattendrag, Grundvatten av god kvalitet, Hav i balans
samt levande kust och skärgård, Myllrande våtmarker, Levande skogar,
Ett rikt odlingslandskap, Storslagen jjällmiljö och God bebyggd miljö.
Hushållningsstrategin bygger i huvudsak på tre olika beståndsdelar:
- Ett varsamt brukande av mark- och vattenområden för att värna
natur- och kulturvärden i miljön och goda produktionsförhållanden.
- Skydd av särskilt värdefulla miljöer och resurser samt skapande av
en rik kultur- och naturmiljö där representativa delar av vårt kulturarv är
bevarade liksom den biologiska mångfalden.
- Miljöanpassad fysisk planering och byggande för att skapa en håll-
bar bebyggelsestruktur och nya anläggningar av hög kvalitet, för ett
balanserat uttag av naturresurser och för en god hushållning med mark,
vatten och bebyggd miljö.
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
213
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har uttalat sig särskilt Prop. 2000/01:130
om hushållningsstrategin. Några remissinstanser har tagit upp frågan om
betydelsen av den fysiska planeringen. Boverket menar att kommittén har
underskattat den fysiska planeringens möjlighet att i en översiktsplane-
process väga olika intressen mot varandra. Vid regeringens remissmöte
med ungdomar den 13 september 2000 framkom synpunkten att plane-
ringen är avgörande för om vi når målen eller inte.
Skälen för regeringens bedömning: Naturresurserna omfattar mark-
och vattenresurser med ämnen och mineral och den fysiska miljön i
övrigt. Hushållning med naturresurser handlar om hur man för olika
ändamål använder resurser på ett sätt som möjliggör ett långsiktigt
brukande av resurserna, men också förnyelse och återanvändning av
dem.
I praktiken innebär strategin att befintliga värden skall tas till vara.
Långsiktiga intressen skall väga tyngre än kortsiktiga. Den innebär också
varsam förvaltning och bruk av miljöns naturgivna och människoskapade
resurser. Hushållningsstrategin är av betydelse vid såväl nya som gamla
verksamheter. Eftersom den innehåller element av både bevarande och
utveckling krävs ett brett och väl utvecklat samråd mellan olika intressen
i syfte att nå det på lång sikt bästa hållbara nyttjandet.
Grundläggande beståndsdelar i strategin finns på flera håll i lagstift-
ningen. Både i miljöbalken och i planlagstiftningen finns ett antal
hänsynskrav som i sig styr mot en tillämpning enligt hushållnings-
strategin. Miljöbalken skall tillämpas så att mark, vatten och fysisk miljö
i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhälls-
ekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas. En god hus-
hållning med naturresurser utgör dessutom ett av de fem grundläggande
värdena som är utgångspunkter i arbetet med att formulera delmål. Andra
styrmedel är ekonomiska styrmedel där miljöersättning enligt Miljö- och
landsbygdsprogrammet är av stor betydelse för att nå miljökvalitets-
målen. Frivilliga åtaganden spelar också en stor roll, framför allt inom
skogsbruket där miljöcertifiering används i stor utsträckning. Miljöcerti-
fiering förekommer även inom jordbrukssektorn genom den s.k. sigill-
märkningen som bygger på kvalitets- och miljökrav.
Hushållningsstrategin bidrar främst till att uppnå målen Levande sjöar
och vattendrag (avsnitt 13), Grundvatten av god kvalitet (avsnitt 14),
Hav i balans samt levande kust och skärgård (avsnitt 15), Myllrande
våtmarker (avsnitt 16), Levande skogar (avsnitt 17), Ett rikt odlingsland-
skap (avsnitt 18), Storslagen jjällmiljö (avsnitt 19) och God bebyggd
miljö (avsnitt 20), dvs. de mål som handlar om mark- och vattenanvänd-
ning. Strategin för effektivare energianvändning och transporter och för
en miljöorienterad produktpolitik bidrar emellertid också till att dessa
mål kan nås på samma gång som hushållningsstrategin samspelar med
övriga strategier.
Varsamt brukande
Ett varsamt brukande av mark och vatten och den bebyggda miljön
innebär att biologisk mångfald värnas samtidigt som produktionsförut-
sättningama inte försämras, de historiska värdena tas till vara och irre-
versibla skador undviks eller minimeras. På längre sikt är ett varsamt
214
brukande en förutsättning för en sund ekonomisk utveckling inom Prop. 2000/01:130
respektive sektor.
Det är framför allt skogs- och jordbruket, men även andra näringar
som t.ex. fisket som berörs i denna del. En ökad medvetenhet om dessa
värden kan nås genom rådgivning och information om de åtgärder som
krävs i förvaltningen av mark, vatten och den bebyggda miljön. Ekono-
miska styrmedel, såsom jordbrukets miljöstöd, är också av stor betydelse
för att skapa förutsättningar för ett varsamt brukande. Lagstiftning som
reglerar brukandet av mark och vatten och den bebyggda miljön behövs
för att garantera att brukandet inte sker på ett sådant sätt att de över-
gripande värdena i miljöpolitiken hotas. Det finns skäl att öka kunska-
perna om andra tänkbara åtgärder. Ett exempel är att utreda de ekono-
miska och biologiska effekterna av ett förbud mot att bifångster dumpas
till havs (se avsnitt 15). Ett annat är att utveckla mer skonsamma metoder
för anläggning av skog på vissa känsliga marker (se avsnitt 17). Ytter-
ligare ett gäller möjligheterna att kanalisera den barmarksköming som
förekommer inom renskötseln (se avsnitt 19).
Skydd av särskilt värdefulla miljöer och resurser samt skapande av en rik
natur- och kulturmiljö
Skyddet av särskilt värdefulla miljöer innebär att verksamheter av olika
slag måste bedrivas med inriktningen att dessa värden skall finnas kvar.
Att bevara natur- och kulturmiljön innebär att lokala och regionala sär-
drag tas tillvara och utvecklas och att särskilt värdefulla kulturmiljöer
skyddas, liksom den biologiska mångfalden. I strategin ingår även att
restaurera och återskapa värden som gått förlorade. För biologisk mång-
fald krävs åtgärdsprogram för hotade arter liksom långsiktigt skydd av
naturområden som representerar olika biotoper. Vid utformning av skydd
och andra åtgärder är det viktigt att motverka fragmentering, dvs. att
biotoper splittras upp så att spridning av arter försvåras. Det är också
viktigt att förebygga att hot uppstår mot arter som i dag inte är hotade.
Utökad och kontinuerlig kartläggning av arters situation är en viktig
förebyggande åtgärd. Åtgärdsprogram för hotade arter föreslås som
delmål under bl.a. miljökvalitetsmålen Levande sjöar och vattendrag
(avsnitt 13), Myllrande våtmarker (avsnitt 16) och Storslagen jjällmiljö
(avsnitt 19). Regeringen avser dessutom att senast år 2005 återkomma till
riksdagen med förslag på ett 16:e miljökvalitetsmål för biologisk mång-
fald.
En särskilt viktig resurs, vars skydd bör förbättras, är grund- och
ytvattentäktema, både befintliga och framtida. En annan sådan resurs är
tystnad, eller snarare frihet från buller. Denna miljökvalitet blir alltmer
sällsynt. I syfte att begränsa bullret kan bullerfria områden, i bl.a. vissa
skärgårdsområden, inrättas med ingen eller begränsad trafik med t.ex.
motorbåtar. Även möjligheterna att begränsa start och landning av flyg i
t.ex. känsliga fjällområden kan utnyttjas. Bullerfrågor berör bl.a.
miljökvalitetsmålen Hav i balans samt levande kust och skärgård
(avsnitt 15), Storslagen jjällmiljö (avsnitt 19) och God bebyggd miljö
(avsnitt 20).
Ytterligare en begränsad resurs är naturgrus, där en ökad styrning av
uttagen krävs. En ytterligare åtgärd utöver den år 1995 införda skatten på
215
naturgrus kan vara s.k. frivilliga åtaganden vad gäller naturgrusuttag. I
samband med den utvärdering av avfallsskatten som nu skall ske (se dir.
2001:13) skall även avfallsskattens inverkan på användningen av natur-
grus utvärderas.
Miljöanpassadfysisk planering och byggande
Miljöfrågornas betydelse i planering och byggande har alltmer kommit i
fokus. Kopplingen mellan markanvändnings- och miljöfrågor har stärkts
sedan miljöbalkens tillkomst. Enligt de av riksdagen godkända rikt-
linjerna för samhällsplaneringen (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99 MJU:6,
rskr. 1998/99:183) skall de nationella miljökvalitetsmålen, tillsammans
med övriga nationella mål, vara vägledande för fysisk planering och
samhällsbyggande.
Svårigheterna att tillgodose hushållningsaspekter och miljöhänsyn vid
planering, exploatering och förvaltning är av flera slag. En svårighet kan
vara att frågorna inte utreds tillräckligt tidigt i planeringen. Ofta är det i
stället tekniska lösningar eller ekonomiska avvägningar som fäller
avgörandet. Miljönytta och altemativkostnader diskuteras inte tillräck-
ligt. Principen bör dock vara att negativa effekter för miljön bör undvikas
eller minimeras och i andra hand motverkas genom kompenserande
åtgärder i den omfattning som det är samhällsekonomiskt motiverat.
En annan svårighet kan vara bristande samordning och förutseende vid
olika verksamheter.
Ramen och därmed förutsättningarna för den hållbara utvecklingen
sätts i hög grad av fysisk planering och samhällsbyggande. Läns-
styrelserna har det övergripande ansvaret för regional anpassning av de
nationella målen. Verktyget för att uppnå samordning kan utgöras av
länsstyrelsernas databaserade regionala miljöunderlag, med miljömål,
åtgärdsstrategier och kunskapsunderlag på regional nivå. En annan viktig
faktor är den kommunala översiktsplaneringen, bl.a. för att åskådliggöra
geografiska aspekter av miljömålen. Länsstyrelsernas och kommunernas
miljöarbete beskrivs närmare i avsnitt 24.
Den fysiska planeringen, som har till uppgift att söka den lokalisering
eller den fysiska struktur som är lämpligast för olika anläggningar och
verksamheter, har stor betydelse för möjligheterna att nå miljömålen. För
att säkerställa att så sker, t.ex. för att minska bilanvändningen, anser
regeringen därför att tiden är mogen för en översyn av plan- och bygg-
lagen i syfte att ge lagen en utformning som bättre främjar en långsiktigt
hållbar utveckling.
För att nå miljökvalitetsmålen krävs att ett brett upplagt arbete bedrivs
som skall omsättas i planer och program på olika nivåer. Möjligheter
finns därvid att ta till vara erfarenheterna från arbetet med Agenda 21,
från forskning och från olika försöksverksamheter. Även myndigheter
har ett stort ansvar för åtgärdsprogram av olika slag med betydelse för
planeringen. Så bör t.ex. trafikverken och Försvarsmakten genomföra
sina program för att minska bullerstörningar. Även annat buller än trafik-
buller behöver åtgärdas. Naturvårdsverket bör få det samordnande och
uppföljande ansvaret för bullerfrågor i olika sektorer. Transportmyndig-
heterna bör fullfölja arbetet med att mäta sektorns påverkan på natur- och
Prop. 2000/01:130
216
kulturmiljön för att bättre kunna beakta miljö- och resurshushållnings- Prop. 2000/01:130
frågorna.
Ett EG-direktiv om bedömning av vissa planers och programs inverkan
på miljön, dvs. rörande s.k. strategiska miljöbedömningar, är att vänta
inom kort. Syftet med direktivet, som är ett minimidirektiv, är att de
miljömässiga konsekvenserna av vissa planer och program skall identi-
fieras och bedömas innan dessa antas. Detta kommer att innebära bl.a. att
sådana bedömningar görs i ett tidigare skede jämfört med vad som är
fallet i dag.
217
Regeringens bedömning: Det gemensamma, övergripande syftet för
miljöbalken och miljökvalitetsmålen är att främja en ekologiskt
hållbar utveckling. Frågan om målens knytning till lagstiftningen ryms
så långt som det är ändamålsenligt inom ramen för det uppdrag som
har getts den parlamentariskt sammansatta kommittén för uppföljning
av miljöbalken. Regeringen avser dock att ge Naturvårdsverket ett
uppdrag rörande miljökvalitetsnormer, eftersom en utveckling av
normerna på ett funktionellt sätt knyter samman miljökvalitetsmålen
med miljölagstiftningen. Plan- och bygglagen skall ses över i syfte att
ge lagen en utformning som bättre främjar en långsiktigt hållbar
utveckling.
Miljömålskommitténs förslag: Kommittén ansåg att miljöbalken
borde innehålla en närmare koppling till miljömålen. Kommittén föreslog
vidare att miljöbalken ändras så att det införs ett obligatoriskt krav på
redovisning mot miljömålen i miljömålskonsekvensbeskrivningar.
Vidare föreslog kommittén att varje myndighet som skall tillämpa miljö-
balken skall se till att det finns ett underlag som belyser frågor om
miljömålens innebörd på lokal och regional nivå, samt att länsstyrelserna
får i uppdrag att ställa samman underlag som belyser frågor om miljö-
målens innebörd på regional nivå. Kommittén föreslog också att plan-
och bygglagen (1987:808) ändras så att det förs in ett obligatoriskt krav
på att översiktsplaner skall innehålla kommunens syn på vad miljömålen
innebär för mark- och vattenanvändningen i kommunen, samt uppgift om
hur kommunen avser att verka för att miljömålen skall kunna uppnås.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser uttalar sig positivt i den
övergripande frågan om en tydligare koppling mellan miljökvalitets-
målen och lagstiftningen. Vissa remissinstanser, som Svenska Kommun-
förbundet och Industriförbundet, ifrågasätter dock ändamålsenligheten av
att lagfästa miljömålen.
I fråga om de av utredningen lämnade lagförslagen råder skilda upp-
fattningar. Flertalet remissinstanser motsätter sig kommitténs förslag om
obligatorisk redovisning mot miljökvalitetsmålen i miljökonsekvens-
beskrivningar. Ett antal remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket, Bover-
ket, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Industriförbundet, avstyrker
förslaget helt medan andra, t.ex. Svenska Kommunförbundet och flera
länsstyrelser, accepterar förslaget under förutsättning att redovisnings-
skyldigheten inskränks till verksamheter som kan medföra en betydande
miljöpåverkan.
Även beträffande förslaget till ändringar i plan- och bygglagen råder
starkt delade uppfattningar bland remissinstanserna. Svenska Kommun-
förbundet, Gislaveds kommun, Karlstads kommun och Boverket motsät-
ter sig eller anför tveksamhet mot förslaget på den grunden att plan- och
bygglagen redan i dag innehåller regler av innebörd att planläggningen
skall främja en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och
råvaror samt att planläggningen inte får medverka till att miljökvalitets-
normer överträds. Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms stad
motsätter sig förslaget och anför att det finns risk för att förslaget blir
onödigt betungande för kommunerna, medan Riksrevisionsverket påpekar
Prop. 2000/01:130
218
att kapacitetsproblem hos lokala miljömyndigheter i dag omöjliggör mer Prop. 2000/01:130
omfattande utredningsinsatser. Miljööverdomstolen samt länsstyrelserna
i Gotlands, Västernorrlands, Jönköpings, Skåne och Västra Götalands
län tillstyrker förslaget, liksom Fiskeriverket och Riksantikvarieämbetet.
Skälen för regeringens bedömning: Miljökvalitetsmålen är ett hand-
lingsprogram för miljöpolitiken. Miljöbalken innebär i detta samman-
hang en anpassning av lagstiftningen till den miljöpolitiska utvecklingen
och avsikten är att den skall användas bl.a. för att uppnå de miljö-
kvalitetsmål som riksdagen har antagit.
I förarbetena till miljöbalken uttalas att av riksdagen fastställda miljö-
mål ger ledning vid tillämpningen av balken avseende bedömningen av
vad en hållbar utveckling innebär. Sådana miljömål kan avse miljö-
kvalitet och kan då ses som en precisering av miljöbalkens mål i ett visst
avseende. Miljömålen kan också ange vilka utsläppsbegränsningar eller
andra åtgärder som måste genomföras. I sådana fall kan dessa ge ledning
beträffande vilka krav som bör ställas på den som bedriver en verk-
samhet eller vidtar en åtgärd (prop. 1997/98:45 II, s. 8).
Det har inte ingått i Miljömålskommitténs uppgift att lägga fram lag-
förslag men kommittén har ändå fört fram vissa förslag om lagändringar.
Förslagen har sin utgångspunkt i att miljömålen i stor utsträckning bör
omvandlas till bindande handlingsregler som kan tillämpas i enskilda fall
och att miljökvalitetsmålen därför bör kopplas närmare lagstiftningen.
Regeringen gör i denna fråga följande bedömning.
Målet med miljöbalken definieras i 1 kap. 1 § första stycket och inne-
bär att en hållbar utveckling skall främjas. Enligt andra stycket skall
balken tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skador
och olägenheter. Vidare skall värdefulla natur- och kulturmiljöer
skyddas, den biologiska mångfalden bevaras och mark och vatten-
områden användas så att en långsiktigt god hushållning tryggas. Ater-
användning och återvinning liksom annan hushållning med material,
råvaror och energi skall främjas.
I 2 kap. miljöbalken uppställs grundläggande allmänna hänsynsregler
för verksamheter och åtgärder som kan ha miljöpåverkan. Det råder ett
samspel mellan hänsynsreglema och reglerna om balkens mål och
tillämpning i 1 kap. Om en verksamhet eller åtgärd ryms inom de
skyddsintressen som anges i 1 kap. 1 § andra stycket miljöbalken, faller
denna verksamhet eller åtgärd också inom balkens tillämpningsområde
(prop. 1997/98:45 11, s. 8). Enligt miljöbalkens tillsynsregler i 26 kap.
gäller att en tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud
som behövs i ett enskilt fall för att balken och beslut som grundas på
balken skall efterlevas. Utgångspunkten är alltså att en överträdelse av en
rättsregel ger tillsynsmyndigheten rätt att ingripa med någon form av
åtgärd riktad mot verksamhetsutövaren för att åstadkomma att balken
efterlevs. Även det straffrättsliga sanktionssystemet har till syfte att
främja balkens efterlevnad.
Lagstiftningen innehåller alltså ett antal rättsregler för att främja en
ekologiskt hållbar utveckling. Även miljökvalitetsmålen har till syfte att
främja en sådan utveckling. Frågan om miljömålens knytning till lag-
stiftningen kan dock inte övervägas utan beaktande av skillnaden i form
mellan rättsregler och handlingsregler för miljöpolitiken. Miljömålen är
till sin natur politiska målsättningar som skall ligga till grund för den
219
fortsatta miljöpolitiken. Miljöbalkens regler och anknytande föreskrifter Prop. 2000/01:130
är juridiska verktyg, dvs. rättsregler, för att uppnå detta mål. Det finns
ingen motsättning i detta utan fastmer samverkar de olika formerna i det
gemensamma syftet, nämligen att nå en ekologiskt hållbar utveckling.
Att miljökvalitetsmålen på ett övergripande sätt ger vägledning vid till-
lämpningen av miljöbalken har också påpekats av bl.a. Miljööver-
domstolen under remissbehandlingen.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att det med hänsyn till
målens övergripande karaktär inte är möjligt att genom lagstiftning göra
miljökvalitetsmålen direkt bindande. Regeringen finner för sin del att
miljökvalitetsmålen måste omvandlas till krav på konkreta åtgärder för
att i rättsligt avseende kunna tillämpas i enskilda fall. Att utfärda miljö-
kvalitetsnormer enligt miljöbalken kan bli en ny möjlighet och ett
konkret verktyg för att nå miljökvalitetsmålen. Men instrumentet miljö-
kvalitetsnormer är i sin nuvarande utformning inte i alla delar tillräckligt
för att nå miljömålen. En utveckling av miljökvalitetsnormema till att
omfatta ytterligare områden där miljökvaliteter bör regleras författ-
ningsmässigt är därför nödvändig.
Frågor som inrymmer miljökvalitetsmålen och miljöbalken ingår som
del av det arbete som pågår i den parlamentariskt sammansatta kommit-
tén för uppföljning av miljöbalken, Miljöbalkskommittén (M 1999:03). I
kommitténs direktiv (dir. 1999:109) uttalas att miljöbalken skapar bättre
förutsättningar för att lagstiftningen används som ett verktyg som styr
miljöarbetet mot uppsatta miljökvalitetsmål. I direktiven anges särskilt
att kommittén skall utreda miljökvalitetsnormemas betydelse för miljö-
arbetet samt normernas tillämpningsområden, liksom miljökonsekvens-
beskrivningarnas funktion. Frågan om miljökvalitetsmålen och miljö-
balken faller alltså i de mer övergripande delarna redan nu inom ramen
för denna kommittés uppdrag så långt som det är ändamålsenligt.
Regeringen avser dock att ge Naturvårdsverket i uppdrag att lämna för-
slag till ytterligare miljökvalitetsnormer eftersom en utveckling av
normerna på ett funktionellt sätt knyter samman miljökvalitetsmålen med
miljölagstiftningen. I den fördjupade utvärdering av miljökvalitetsmålen
som skall ske vart fjärde år (avsnitt 23.4) ingår även att klarlägga om
styrmedlen behöver korrigeras. Om det då framkommer eventuella
brister i lagstiftningen kommer regeringen att vidta nödvändiga åtgärder
för att avhjälpa dessa brister.
Förslaget till ändring i miljöbalken
Kommittén har föreslagit ändringar i 6 kap. 7 § samt 6 kap. 11 och 12 §§
miljöbalken. Förslaget innebär att det skall åläggas enskilda sökande att i
samband med miljökonsekvensbeskrivningar göra en bedömning av
verksamhetens förenlighet med berörda miljökvalitetsmål, och att läns-
styrelserna till ledning för denna bedömning skall vara skyldiga att ta
fram och tillhandahålla underlag som belyser frågor om miljökvalitets-
målens innebörd på regional och lokal nivå. Det föreslås vidare att det
skall införas en skyldighet för de myndigheter som tillämpar miljöbalken
att tillse att sådana underlag finns tillgängliga i ärendet.
Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.
Som inledningsvis redovisats motsätter sig flertalet remissinstanser att en
220
sådan ordning skall vara obligatorisk, varvid somliga avstyrker förslaget Prop. 2000/01:130
helt medan andra accepterar det om redovisningsskyldigheten inskränks
till verksamheter som kan medföra en betydande miljöpåverkan.
Miljökvalitetsmålen är allmänt formulerade och av övergripande
karaktär. Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götalands
län, har uttalat att det behövs förtydliganden om hur avvägningar skall
göras mellan målen och tydligare vägledning om hur de skall tillämpas i
enskilda fall. För en enskild sökande kan det vara vanskligt att bedöma
den planerade verksamhetens förenlighet med miljökvalitetsmålen och de
krav målen kan komma att föranleda vid rättstillämpningen. Rätts-
säkerhetsskäl talar för att denna uppgift inte bör åläggas enskilda
sökande. Naturvårdsverket och LRF har påpekat att det bör vara en upp-
gift för prövningsmyndigheten att bedöma om risken för föroreningar
kan förebyggas eller begränsas i sådan mån att verksamheten bör tillåtas
med beaktande av miljökvalitetsmålen. Regeringen delar denna uppfatt-
ning. I tillståndsprövningen ingår också, av naturliga skäl, andra aspekter
än verksamhetens förenlighet med miljökvalitetsmålen. Det är vidare
oklart om en sådan redovisningsskyldighet som kommittén föreslår
skulle medföra någon praktisk effekt, eftersom det redan i dag krävs att
bl.a. de uppgifter som behövs för att bedöma den huvudsakliga verkan på
människors hälsa och miljön skall anges i en miljökonsekvensbeskriv-
ning. Det sistnämnda har under remissbehandlingen också påpekats av
Naturvårdsverket. Kommitténs förslag i denna del bör sålunda inte
genomföras.
Härav följer att det inte heller finns skäl att nu genomföra kommitténs
förslag till ändring av 6 kap. 11 och 12 §§ miljöbalken. Detta utesluter
dock inte att det i framtiden kan bli aktuellt att föreskriva en skyldighet
för de myndigheter som skall tillämpa miljöbalken att se till att det i
ärenden enligt denna finns ett underlag som belyser miljökvalitetsmålens
innebörd på lokal och regional nivå, liksom en skyldighet för läns-
styrelserna att tillhandahålla ett sådant underlag. En sådan åtgärd bör
dock inte vidtas förrän arbetet med utveckling av miljökvalitetsmålens
innebörd på regional och lokal nivå avancerat längre och kan utvärderas,
samt att utvärderingen visar att underlaget i fråga kan ges en sådan kon-
kretion att det utgör ett meningsfullt bidrag vid behandlingen av ärenden
enligt miljöbalken.
Förslaget till ändring i plan- och bygglagen
Kommittén har vidare föreslagit ändringar i 4 kap. 1 § plan- och bygg-
lagen. Förslagen innebär att det skall införas en skyldighet för kommu-
nerna att i översiktsplanen redovisa kommunens syn på vad av riksdagen
antagna miljökvalitetsmål och delmålen till dessa innebär för den
avsedda mark- och vattenanvändningen i kommunen samt hur kommu-
nen avser att verka för att miljömålen skall kunna uppnås.
I 1 kap. 3 § plan- och bygglagen fastslås att varje kommun skall ha en
aktuell översiktsplan, som skall ge vägledning för beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön
skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för
kommuner eller enskilda. I 4 kap. 1 § samma lag redovisas vad en över-
siktsplan skall innehålla. Under framtagandet av en översiktsplan skall
221
kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen, som enligt 4 kap. 5 § har till Prop. 2000/01:130
uppgift att särskilt ta till vara och samordna statens intressen, däribland
skyddet av miljön.
Regeringen anser att tiden är mogen för en översyn av plan- och
bygglagen i syfte att ge lagen en utformning som bättre främjar en lång-
siktigt hållbar utveckling.
222
Prop. 2000/01:130
Regeringens bedömning: Ett nationellt och ett regionalt
uppföljnings- och utvärderingssystem baserat på bl.a. indikatorer bör
knytas till miljökvalitetsmålen. Regeringen beslutar vilka myndigheter
som skall vara ansvariga för uppföljningen och utvecklingen av de
olika miljökvalitetsmålen och vilka myndigheter som skall ha
motsvarande ansvar för övergripande miljöfrågor. Ett miljömålsråd
knutet till Naturvårdsverket bör ha ett samordnande ansvar för
uppföljning och rapportering.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Det råder en stor enighet om vikten av ett natio-
nellt, regionalt och lokalt uppföljnings- och utvärderingssystem. Några
länsstyrelser, Svenska Kommunförbundet, Statens energimyndighet och
Riksrevisionsverket framför farhågor om att uppföljningssystemet riske-
rar att bli alltför omfattande så att det tränger undan annat miljöarbete.
Statskontoret anser att sambanden mellan mål- och resultatstyrning som
den nu utvecklas i den statliga budgetprocessen bör beaktas. Stats-
kontoret saknar en tillräckligt tydlig beskrivning av mål- och resultats-
tymingmetodikens användning på åtgärdssidan. Naturvårdsverket anser
att detaljfrågor om indikatorer inte bör beslutas av riksdagen och reger-
ingen. Kommerskollegium anser att uppföljningssystemet bör anpassas
till internationella system. Många länsstyrelser anser att statistik-
ansvariga myndigheter måste ställa kostnadsfria data till förfogande,
anpassade till regionala och lokala förhållanden, som underlag för upp-
följningen och att den föreslagna uppföljningen på regional nivå förut-
sätter att länsstyrelserna får ökade resurser. Vid regeringens remissmöte
för ungdomar den 13 september 2000 framfördes att uppföljningen bör
redovisa både resultat i naturen och trender i samhället som engagerar
unga människor såsom demokrati, rättvisa och ekonomi.
Skälen för regeringens bedömning: För att kunna bedöma om de
föreslagna åtgärderna för att nå miljökvalitetsmålen är effektiva måste
arbetet följas upp och utvärderas. Det behövs därför ett system för
uppföljning, utvärdering och rapportering. Detta förutsätter ett tydligt
ansvar för genomförandet och rapporteringen av uppföljning och utvär-
dering. Det behövs också enhetliga och robusta indikatorer och nyckeltal.
Arbetet med att följa upp och utvärdera miljökvalitetsmålen bör bedrivas
inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen. Det är dock viktigt
att arbetet med uppföljning och utvärdering inte blir så omfattande att det
tränger undan annat miljöarbete.
223
Nationell uppföljning
Miljömålskommittén har lämnat förslag till hur miljökvalitetsmålen skall
följas upp baserat på redovisningar från Naturvårdsverket och ett flertal
andra myndigheter. Förslagen till uppföljning baseras framför allt på ett
system med att använda indikatorer. Antalet indikatorer per miljö-
kvalitetsmål är mellan 10 och 25 och totalt omfattar förslaget
159 indikatorer. De allra flesta av de föreslagna indikatorerna används
redan i dag. Inom vissa områden, t.ex. för kulturmiljön, biologisk mång-
fald och för planfrågor finns det inga utvecklade indikatorer.
Kommittén presenterar även ett förslag till regionalt uppföljnings- och
utvärderingssystem för miljökvalitetsmålen.
Indikatorer är ett sätt att åskådliggöra den mer detaljerade och mångf-
acetterade information som kommer från miljöövervakningen, riks-
skogstaxeringen, miljöstatistik och andra grunddata. Redovisningen med
hjälp av indikatorer är inte heltäckande men visar ett urval av karakteris-
tiska frågor på en detalj eringsnivå som i de flesta fall räcker för att
åskådliggöra om miljöarbetet går i rätt riktning och i rätt takt.
Regeringen anser att den nationella uppföljningen av miljökvalitets-
målen skall baseras på ett begränsat antal indikatorer per miljökvalitets-
mål och att dessa skall belysa alla de grundläggande värden som skall
tillgodoses i miljömålsarbetet. Miljömålskommitténs förslag till indika-
torer är alltför omfattande i förhållande till regeringens och riksdagens
behov. Förslaget behöver förenklas för att en sammanhållen och över-
blickbar uppföljning av miljökvalitetsmålen och tillhörande delmål skall
kunna ske. Indikatorerna bör också visa utvecklingen av de olika sam-
hällssektorernas bidrag till att miljökvalitetsmålen nås.
För att på ett tillfredsställande sätt följa utvecklingen i förhållande till
mer komplexa kvalitetsaspekter på miljön krävs ett utvecklingsarbete. En
möjlig väg är att arbeta fram index som bygger på ett flertal indikatorer
och ett brett dataunderlag.
Regeringen anser att det bör vara en uppgift för ett särskilt miljömåls-
råd att tillsammans med mål- och miljöansvariga myndigheter föreslå,
kvalitetssäkra och vidmakthålla driften av lämpliga indikatorer för att
följa upp miljökvalitetsmålen. Miljömålsrådets uppföljning av miljö-
kvalitetsmålen utgör underlag som regeringen kan använda vid redovis-
ningen till riksdagen. Milj ömål srådet bör även utreda om det är lämpligt
att utveckla ytterligare index för att förbättra överskådligheten vid upp-
följningen av målen.
Gröna nyckeltal - komplement till nationell uppföljning
För att på ett effektivt sätt följa upp och utvärdera de
15 miljökvalitetsmålen krävs 159 indikatorer enligt kommitténs förslag.
Även om antalet indikatorer går att minska kommer fortfarande ett stort
antal indikatorer att behövas för uppföljningen. Denna stora informa-
tionsmängd gör det svårt för beslutsfattare och andra intresserade att på
ett enkelt sätt följa utvecklingen mot miljökvalitetsmålen.
Miljövårdsberedningen föreslog år 1999 i rapporten Gröna nyckeltal -
följ den ekologiska omställningen (SOU 1999:127) tolv s.k. gröna
nyckeltal för att beslutsfattare och andra intresserade skall kunna följa
den ekologiska omställningen i Sverige. Regeringen har i de ekonomiska
Prop. 2000/01:130
224
vårpropositionerna för 1999 och 2000 och i budgetpropositionerna för Prop. 2000/01:130
2000 och 2001 presenterat gröna nyckeltal för att beskriva miljöutveck-
lingen.
Regeringen anser också att det är angeläget att arbetet med att nå
miljökvalitetsmålen årligen presenteras på ett sätt som är lätt tillgängligt
för allmänheten. Miljömålsrådet bör därför komplettera sin årliga
rapportering till regeringen med information som på ett överskådligt sätt
beskriver resultatet av arbetet med att nå miljökvalitetsmålen.
De gröna nyckeltalen är indikatorer eller index uppbyggda av flera
indikatorer. De flesta gröna nyckeltalen är redan i bruk. Det saknas dock
nyckeltal för biologisk mångfald och kulturmiljön. Ett arbete för att
utveckla sådana nyckeltal planeras vid Naturvårdsverket och är under
planering inom Riksantikvarieämbetet. Nyckeltal bör också utvecklas för
miljöns påverkan på hälsan.
Regeringen anser att gröna nyckeltal är ett viktigt komplement till de
indikatorer som utvecklas för att följa upp och utvärdera miljökvalitets-
målen. Regeringen anser att miljömålsrådet skall ansvara för att vidare-
utveckla gröna nyckeltal.
Forskning och utveckling
Ytterligare forskning och försöks- och utvecklingsverksamhet kan ge
underlag för en förbättrad utvärdering av effekterna av insatta åtgärder
samt för uppföljning av miljökvalitetsmålen. Ett exempel är forskning
om främmande arter och genmodifierade organismer. Det finns också ett
behov av forskning och utveckling kring utvärdering och uppföljning av
kulturmiljöaspektema i miljökvalitetsmålen.
I propositionen 2000/01:3 Forskning och förnyelse (s. 244) betonar
regeringen behovet av forskning som underlag för miljökvalitetsmålen.
Regional och lokal uppföljning
De flesta indikatorer som finns i länsstyrelsernas förslag till regionala
uppföljningssystem av miljökvalitetsmålen är också med i kommitténs
förslag till nationellt uppföljningssystem. Det visar att det finns goda
förutsättningar för att samordna det nationella uppföljningssystemet med
en regional och kommunal uppföljning av miljökvalitetsmålen.
I länsstyrelsernas rapport redovisas indikatorer under varje miljö-
kvalitetsmål men underlaget behöver vidareutvecklas så att även vissa
delmål regionaliseras.
Regeringen anser att länsstyrelserna tillsammans med nationella
myndigheter, andra regionala organ och kommunerna i de fall det blir
aktuellt bör utveckla ett förslag till regionalt uppföljningssystem. För
miljökvalitetsmålet Levande skogar (avsnitt 17) har skogsvårdsstyrel-
sema ansvaret på regional nivå men skall i sitt målarbete samverka med
länsstyrelserna. Miljömålsrådet bör svara för en övergripande samord-
ning av arbetet. Hänsyn bör tas till att behovet av regionala indikatorer
inte är lika stort för alla miljökvalitetsmål och till att regionala och lokala
indikatorer skall fylla en uppgift i det nationella indikatorsystemet. Detta
arbete bör bedrivas med stöd från de övriga parter som ingår i det nya
miljömålsrådet.
225
8 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
Ansvarsfördelning och samordning Prop. 2000/01:130
För att få en tydlig ansvarsfördelning kommer regeringen att utse
ansvarig myndighet för vart och ett av de 15 miljökvalitetsmålen.
Regeringen kommer även att ge vissa myndigheter ansvar för vissa över-
gripande miljöfrågor. De miljömålsansvariga myndigheterna och de
myndigheter som får ett övergripande ansvar skall tillsammans med
berörda sektorer svara för att lämpliga indikatorer utvecklas, ge en
samlad redovisning av måluppfyllelsen, föreslå kompletterande insatser
och i övrigt verka för att miljökvalitetsmålen nås. I uppgiften ingår att
föreslå nya eller förändrade styrmedel och nya eller förändrade delmål
baserade på såväl miljömässiga som samhällsekonomiska konsekvens-
analyser. I arbetet bör också ingå att samordna uppföljningen av miljö-
kvalitetsmålen och utvärdera insatta åtgärders effektivitet och olika sek-
torers insatser. Ansvaret gäller både gentemot andra myndigheter och
utanför myndighetssfären. Arbetet bör bedrivas i samråd med andra
berörda. När det gäller ansvaret för miljökvalitetsmålet Begränsad
klimatpåverkan (avsnitt 6) avser regeringen att återkomma i frågan i en
kommande proposition om en svensk klimatstrategi.
De ansvariga myndigheternas arbete behöver dock samordnas för att
miljömålsarbetet skall bedrivas enhetligt, för att eventuella målkonflikter
skall kunna hanteras och för att miljömålsarbetet skall få en samlad upp-
följning och rapportering. Samordningsuppgiften bör ligga hos det
miljömålsråd som regeringen avser att inrätta.
De ansvariga mål- och miljömyndigheterna framgår av tabellerna 23.1
och 23.2.
Tabell 23.1. Ansvariga myndigheter för miljökvalitetsmålen
|
Miljökvalitetsmål |
Ansvarig myndighet |
|
Frisk luft |
Naturvårdsverket |
|
Bara naturlig försurning |
Naturvårdsverket |
|
Giftfri miljö |
Kemikalieinspektionen |
|
Skyddande ozonskikt |
Naturvårdsverket |
|
Säker strålmiljö |
Statens strålskyddsinstitut |
|
Ingen övergödning |
Naturvårdsverket |
|
Levande sjöar och vattendrag |
Naturvårdsverket |
|
Grundvatten av god kvalitet |
Sveriges geologiska undersökning |
|
Hav i balans samt levande kust |
Naturvårdsverket |
|
och skärgård | |
|
Myllrande våtmarker |
Naturvårdsverket |
|
Levande skogar |
Skogsstyrelsen |
|
Ett rikt odlingslandskap |
Jordbruksverket |
|
Storslagen fjällmiljö |
Naturvårdsverket |
|
God bebyggd miljö |
Boverket |
Utgångspunkter i arbetet med att formulera delmål och åtgärder för att nå
dem har varit fem grundläggande värden som måste tillgodoses (se även
avsnitt 3.1).
1. Människans hälsa
2. Den biologiska mångfalden och naturmiljön
226
3. Kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena
4. Ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga
5. En god hushållning med naturresurser
Regeringen anser det vara av största vikt att dessa värden tillgodoses i
det fortsatta miljömålsarbetet. I detta syfte avser regeringen att utse några
myndigheter med ansvar för övergripande horisontella frågor inom
ramen för miljömålsarbetet. Dessa myndigheter visas i tabell 23.2.
Prop. 2000/01:130
Tabell 23.2. Ansvariga myndigheter för övergripande miljömålsfrågor
|
Övergripande ansvar |
Myndighet |
|
Övergripande miljömålsfrågor |
Naturvårdsverket |
|
och naturmiljön | |
|
Fysisk planering och hushållning med mark |
Boverket |
|
och vatten samt byggnader | |
|
Kulturmiljön |
Riksantikvarieämbetet |
|
Hälsofrågor |
Socialstyrelsen |
|
Regionalt mål- och uppföljningsarbete1 |
Länsstyrelserna |
’För miljökvalitetsmålet Levande skogar har skogsvårdsstyrelserna ansvaret på regional
nivå men skall i sitt målarbete samverka med länsstyrelserna.
I uppgiften ingår att tillsammans med de miljömålsansvariga myndig-
heterna utveckla lämpliga indikatorer för dessa frågor och i övrigt verka
för att målen nås på motsvarande sätt som de målansvariga myndig-
heterna.
Regeringen anser att det är angeläget att samordna aktiviteter inom
området för miljö och hälsa. Regeringen kommer att tillse att den upp-
följning som kommer att göras inom miljömålsarbetet överensstämmer i
tiden med den uppföljning som kommer att bli referenspunkt för de
nationella folkhälsomålen.
Myndigheternas redovisning av miljökvalitetsmålen bör, när sådan är
aktuell, kunna samordnas med rapporteringen av miljöledningsarbetet
och arbetet med särskilt sektorsansvar för hållbar utveckling (se
avsnitt 4.2).
Det ansvar som regeringen nu avser lägga på vissa myndigheter, som
därigenom får miljömålsansvar eller ansvar för övergripande miljömåls-
frågor, fråntar dock inte andra myndigheter deras ansvar för miljöarbetet,
t.ex. inom ramen för det särskilda sektorsansvaret.
Behov av ekonomiska medel
Den nationella uppföljningen av miljökvalitetsmålen med indikatorer
bedrivs i stor utsträckning redan i dag. En viss utökning behövs dock,
inte minst för att kunna följa upp alla de föreslagna delmålen. Riksdagen
har på förslag i budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1.
utg.omr. 20 s. 30, bet. 2000/01:MJUl, rskr. 2000/01:85) anvisat ökade
medel för miljöövervakning, bl.a. för att täcka kostnader för uppföljning
av miljökvalitetsmålen. Ökade kostnader för uppföljningen för miljö-
målsansvariga myndigheter och myndigheter med ansvar för över-
gripande miljömålsfrågor bör därför täckas från detta anslag.
227
Arbetet för att uppnå miljökvalitetsmålen kommer att bedrivas inom Prop. 2000/01:130
alla samhällssektorer och vid många myndigheter. Regeringen avser
därför att i budgetpropositionen för 2002 föreslå att en del av de medel
som beräknas tillföras utgiftsområde 20 för arbetet med
miljökvalitetsmålen överförs till andra utgiftsområden (se vidare
avsnitt 25). För att finansiera myndigheternas arbete inom ramen för
deras miljömålsansvar beräknar regeringen att inom 2001 års utgiftsram
överföra ca 20 miljoner kronor till berörda regionala myndigheter.
Regeringen beräknar vidare att tillföra miljömålsansvariga myndigheter
ytterligare ca 10 miljoner kronor per år från och med år 2002.
Regeringens bedömning: Ett särskilt miljömålsråd knutet till Natur-
vårdsverket bör inrättas, med ansvar för samlad uppföljning och
rapportering till regeringen.
Miljömålskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser är positiva till inrättandet av
ett miljömålsråd med undantag av Statskontoret, Industriförbundet och
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) som anser att den samlade upp-
följningen och rapporteringen ingår i Naturvårdsverkets uppgifter. Flera
remissinstanser anser att näringslivet bör vara representerat i ett miljö-
målsråd. Förutom av SAF och Industriförbundet, har denna synpunkt
framförts av Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Statens
energimyndighet och Kemikalieinspektionen. Banverket anser att miljö-
påverkande organisationer också bör ingå i rådet. Riksantikvarieämbetet,
Kemikalieinspektionen och Kooperativa förbundet anser att miljömåls-
rådet bör knytas till ett departement eller till Regeringskansliet. Läns-
styrelsen i Värmlands län och Jordbruksverket anser att klimatfrågorna
bör ingå i miljömålsrådets ansvarsområde. Naturvårdsverket förordar ett
nära samarbete mellan miljömålsrådet och det av klimatkommittén före-
slagna klimatrådet, vilket medför att en placering vid Naturvårdsverket är
lämplig. Statistiska centralbyrån (SCB) anser att innan någon förändring
görs bör en analys av de olika föreslagna rådens ansvars- och roll-
fördelning gentemot Naturvårdsverket och gentemot varandra genom-
föras.
Vid regeringens remissmöte för ungdomar den 13 september 2000
framfördes synpunkten att ett miljömålsråd bör vara starkt och obe-
roende. Miljömålsrådet bör ha en bred förankring i samhället och frivil-
ligorganisationer och ungdomsgrupper bör finnas i referensgrupper till
rådet.
Skälen för regeringens bedömning: Med tanke på de omfattande
samordningsuppgifter som miljömålsarbetet innebär anser regeringen att
ett särskilt miljömålsråd bör inrättas knutet till Naturvårdsverket. Syftet
med inrättandet av rådet är inte att skapa en ny myndighet utan att inrätta
en organisation för att samordna arbetet mellan myndigheterna och se till
att myndigheternas resurser kan utnyttjas effektivt så att dubbelarbete
undviks. Miljömålsrådet skall ha till uppgift att
228
1. göra en samlad enhetlig uppföljning och rapportering till regeringen Prop. 2000/01:130
av utvecklingen mot miljökvalitetsmålen och tillhörande delmål samt
belysa eventuella målkonflikter mellan miljökvalitetsmålen och andra
samhällsmål som riksdagen har beslutat,
2. föreslå indikatorer för miljökvalitetsmålen och gröna nyckeltal i sam-
råd med de myndigheter som är ansvariga för miljökvalitetsmålen
och för övergripande miljömålsfrågor som underlag för regeringens
redovisning till riksdagen,
3. sammanställa underlag för uppföljning och utvärdering av miljö-
kvalitetsmålen från de ansvariga myndigheterna,
4. svara för övergripande samordning av den regionala anpassningen av
sådana nationella delmål som behöver fördelas regionalt,
5. samordna det nationella och regionala informationsarbetet kring
miljökvalitetsmålen,
6. fördela medel till utveckling och utredningar som är nödvändiga för
att förbättra uppföljningen av miljökvalitetsmålen,
7. fullgöra Naturvårdsverkets uppgifter i fråga om miljöövervakning
och viss internationell rapportering.
Rådet inrättas genom en ändring i Naturvårdsverkets instruktion där
rådets uppgifter och roll tydligt preciseras. Rådet bör överta den
nuvarande Miljöövervakningsnämndens uppgifter. Rådets kansli bör
placeras vid Naturvårdsverket. Miljömålsrådet avses rapportera direkt till
regeringen.
I miljömålsrådet bör företrädare för de ansvariga mål- och miljö-
myndigheterna ingå. I rådet bör också ingå företrädare för länsstyrelser,
sektorsmyndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och näringslivet.
Rådet utses av regeringen.
Regeringens förslag: Anslaget 34:2 Miljöövervakning m.m. inom
utgiftsområde 20 för år 2001 skall kunna användas även för
uppföljning, utvärdering och redovisning av miljökvalitetsmålen.
Skälen för regeringens förslag: Miljöövervakningsnämnden vid
Naturvårdsverket ansvarar i dag för samordning och fördelning av medel
till miljöövervakning och dessutom för viss internationell rapportering.
Kostnaderna för miljöövervakning finansieras bl.a. från ramanslaget
34:2 Miljöövervakning m.m. Miljöövervakning är det främsta medlet för
att följa upp miljökvalitetsmålen. I och med att strukturen för uppföljning
och rapportering fastställs behöver denna verksamhet få en tydligare
styrning. Regeringen anser därför att miljömålsrådet bör överta Miljö-
övervakningsnämndens nuvarande ansvar och uppgifter.
På förslag av regeringen i budgetpropositionen har riksdagen för
budgetåret 2001 anvisat 226 495 000 kronor till miljöövervakning m.m.
(prop. 2000/2001:1 utg.omr. 20, s. 30, bet. 2000/01:MJU 1,
rskr. 2000/01:85) vilket innebär en ökning i förhållande till föregående år
med ca 94 miljoner kronor. Ökningen har till viss del föranletts av bl.a.
att uppföljningen av miljökvalitetsmålen väntas komma att kräva ökade
resurser för miljöövervakningen.
229
Som följd av att det nya miljömålsrådet vid Naturvårdsverket inrättas Prop. 2000/01:130
och övertar Miljöövervakningsnämndens uppgifter bör anslaget i fort-
sättningen användas även för att finansiera rådets verksamhet med upp-
följning, utvärdering och redovisning av miljökvalitetsmålen.
Regeringens bedömning: Varje år rapporterar regeringen översiktligt
till riksdagen hur arbetet med att nå miljökvalitetsmålen fortskrider.
Vart fjärde år utförs en fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen i
syfte att klarlägga om styrmedel eller mål behöver korrigeras.
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flera länsstyrelser, Statens energimyndighet,
Riksrevisionsverket, Närings- och teknikutvecklingsverket {NUTEK) och
Svenska Kommunförbundet anser att uppföljningssystemet riskerar att bli
alltför omfattande och föreslår att redovisningen sker i form av index
eller gröna nyckeltal.
Skälen för regeringens bedömning: Avsikten med rapportering och
uppföljning är att
1. identifiera de viktigaste drivkrafterna bakom miljöproblem och vad
som orsakar dessa problem,
2. redovisa om och hur vi närmar oss målen och om takten är tillräcklig
för att målen skall nås inom den tid som beslutats,
3. ge underlag för scenarier och prognoser,
4. ge underlag för bedömning om ytterligare åtgärder behövs för att nå
målen i rätt tid, om miljökvalitetsmål, delmål och styrmedel behöver
ses över, bl.a. mot bakgrund av samhällsekonomiska och statsfinansi-
ella effekter,
5. ge underlag för kostnadsberäkningar av åtgärder.
En årlig redovisning från regeringen till riksdagen behövs för att visa hur
arbetet mot miljökvalitetsmålen fortskrider. En sådan redovisning kan ge
underlag för beslut om att sätta in åtgärder om det visar sig att förutsätt-
ningarna att nå de uppsatta miljökvalitetsmålen inte är tillfredsställande.
Redovisningen bör omfatta ett urval av indikatorer som återkommer
varje år.
De årliga redovisningarna till riksdagen bör med vissa intervall
kompletteras med en fördjupad utvärdering. Den principiella skillnaden
mellan uppföljning och utvärdering är att uppföljningen visar om ett mål
har nåtts eller ej, medan utvärderingen även söker ge en förklaring till det
uppnådda resultatet. En utvärdering ger därmed ett betydligt bättre
underlag för att föreslå åtgärder och beräkna kostnaderna för dessa. I
likhet med Miljömålskommittén anser regeringen att en fördjupad utvär-
dering skall redovisas för riksdagen vart fjärde år. Redovisningen bör
innehålla kostnadsberäknade förslag om miljökvalitetsmål, delmål eller
styrmedel inklusive lagstiftning behöver revideras, bl.a. mot bakgrund av
samhällsekonomiska och statsfinansiella effekter eller av effektivitets-
skäl. Även uppföljningssystemet inklusive milj ömål srådets roll bör
utvärderas och vid behov revideras.
230
Miljömålsrådet skall samordna mål- och miljöansvariga myndigheters Prop. 2000/01:130
arbete och sammanställa för regeringen relevant underlag till den fördju-
pade redovisningen och till den årliga rapporteringen.
231
Prop. 2000/01:130
Regeringens bedömning: Länsstyrelserna har det övergripande
ansvaret för regionalt mål- och uppföljningsarbete. Arbetet bör utföras
i en sektorsövergripande process i dialog med kommuner, näringsliv
och andra aktörer. Det blivande miljömålsrådet skall i samråd med
länsstyrelserna samordna arbetet med regional anpassning av sådana
nationella delmål som behöver fördelas regionalt så att det nationella
målet täcks in. Länsstyrelserna bör utifrån sin övergripande och
samordnande roll som regionala miljömyndigheter utveckla sam-
arbetet med övriga regionala myndigheter och andra regionala organ i
målarbetet, bl.a. för att bättre tillvarata möjligheterna att samordna
tillväxt- och sysselsättningsskapande åtgärder med åtgärder för att
uppnå miljökvalitetsmålen. Det länsövergripande samarbetet i miljö-
och resurshushållningsfrågor bör utvecklas ytterligare. Inriktningen
mot en hållbar utveckling bör genomsyra länsstyrelsernas hela verk-
samhet och betonas i det fortsatta arbetet med infrastrukturplanering,
regionala tillväxtavtal och strukturfondsprogram.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samverkan
med länsstyrelserna och andra berörda myndigheter redovisa närmare
behov av och förutsättningar för att samordna och redovisa kunskaps-
underlag om miljömål och miljö- och resurshushållningsfrågor på
regional nivå samt att stödja länsstyrelsernas arbete.
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer i stort med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket anser att regionala och lokala
mål behöver utvecklas. En regional anpassning av de nationella miljö-
målen är ett naturligt led i arbetet med att utarbeta och genomföra strate-
gier för det samlade miljöarbetet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län
framhåller vikten av att kopplingen mellan de regionala och nationella
målen är tydlig för att de regionala målen på sikt inte skall förlora i status
och kraft. Alla delmål behöver inte regionaliseras.
Samtliga länsstyrelser är positiva till kommitténs förslag till att läns-
styrelserna ges ett särskilt ansvar för att tillhandahålla underlag om
miljömål och miljö- och resurshushållningsfrågor på regional nivå. Ett
sådant ansvar ses av några länsstyrelser som en naturlig utveckling av
länsstyrelsernas tvärsektoriella arbete med miljöfrågor och arbete med
Strategi för miljö (STRAM). Vikten av bred dialog och samråd med
regionala aktörer och kommuner m.fl. betonas av flera länsstyrelser.
Samtliga länsstyrelser framhåller resursbehovet med anledning av den
ambitionshöjning som förslaget medför. Länsstyrelserna i Västra Göta-
lands, Stockholms och Västernorrlands län anser att det är viktigt att
sådana underlag ges en enhetlig grundstruktur för alla län, med möjlighet
till regionala anpassningar och kopplingar till lokala förutsättningar. Det
är vidare viktigt att grundstrukturen är lätt att förstå, kommunicera och
232
komplettera, samt att olika centrala myndigheter kostnadsfritt bidrar med Prop. 2000/01:130
länsspecifikt kunskapsunderlag.
Naturvårdsverket tillstyrker förslaget att länsstyrelserna ges ett särskilt
ansvar för att tillhandahålla underlag om miljömål och miljö- och resurs-
hushållningsfrågor på regional nivå och är positivt till att arbeta med
utveckling av innehåll och arbetsformer för regionala miljöunderlag.
Verket påpekar vikten av att samordna arbetet med underlag för miljö-
målen med andra typer av underlag, som t.ex. det som behövs enligt
EG:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG), och framhåller att en särskild
process för miljömålsarbetet är onödig. Den bör samordnas med andra
processer. Riksantikvarieämbetet understryker vikten av att förslaget om
regionala miljöunderlag realiseras. Ämbetet anser att sådana underlag är
av stor betydelse för att kunna utveckla miljöhänsyn med hjälp av strate-
giska miljöbedömningar, miljökonsekvensbeskrivningar och översiktlig
planering. Boverket framhåller vikten av att arbetet med regionala miljö-
underlag tar hänsyn till och bedrivs med hög medvetenhet om gällande
regler för kunskapsförsörjning i planeringsprocessen enligt plan- och
bygglagen och miljöbalken. Socialstyrelsen anser att det är angeläget att
hälsofrågorna lyfts fram i det regionala arbetet. Nordregio tillstyrker för-
slaget och anser att centrala direktiv bör framhålla betydelsen av att
gynna ekologiskt hållbar utveckling i de regionala tillväxtavtalen. Insti-
tutet framhåller också betydelsen av de nationella och regionala miljö-
målen vid tillämpningen av strategiska miljöbedömningar i processen
med EU:s strukturfondsprogram. Miljööverdomstolen och Svea hovrätt
tillstyrker förslaget att det bör ankomma på länsstyrelserna att ta fram
och hålla tillgängligt underlag för såväl enskilda som myndigheter som
belyser frågor om miljömålens innebörd på regional och lokal nivå.
Flera kommuner, bl.a. Lunds och Borlänge kommuner, framhåller
vikten av att staten tillhandahåller bra och samordnade planeringsunder-
lag och stöttar kommunerna vid utveckling av lokalt planeringsunderlag.
Länsstyrelsens samordnande roll och uppgifter att informera, stödja och
förankra kommunernas miljömålsarbete framhålls bl.a. av Kalmar och
Falu kommuner.
Bakgrund
Länsstyrelserna har en övergripande och samordnande roll som regionala
miljömyndigheter och skall verka för att de nationella miljökvalitets-
målen och delmålen får genomslag i länet. De har genom författningar
och regeringsuppdrag ett omfattande ansvar för tillståndsprövning, upp-
sikt, tillsyn, granskning, samråd, underlag, miljömål och uppföljning
inom miljö- och planeringsområdena på regional nivå.
Länsstyrelserna har det övergripande ansvaret för regionalt mål- och
uppföljningsarbete och har regeringens uppdrag (dnr M98/3090/8) att
fortlöpande inom ramen för STRAM-arbetet regionalt anpassa, precisera
och konkretisera 14 av de 15 nationella miljökvalitetsmålen. För miljö-
kvalitetsmålet Levande skogar (avsnitt 17) har skogsvårdsstyrelsema
ansvaret på regional nivå men skall i sitt målarbete samverka med läns-
styrelserna. Länsstyrelserna skall också samordna arbetet med anpass-
233
ning av delmål och sektorsmål till sina län i samverkan med centrala och Prop. 2000/01:130
regionala myndigheter samt sektorns övriga aktörer, bl.a. i STRAM-
arbetet, och därvid ta de initiativ som behövs för att stimulera miljömåls-
arbetet inom olika samhällssektorer och för att målen skall få genomslag
i den lokala och regionala samhällsplaneringen. Vidare skall länsstyrel-
serna fortlöpande ansvara för och samordna uppföljningen av miljö-
kvalitetsmålen på regional nivå samt stödja kommunerna med underlag
för att formulera lokala mål och åtgärdsprogram. Uppdraget skall årligen
redovisas till regeringen senast den 1 mars. Länsstyrelserna lämnade den
1 oktober 1999 en första lägesredovisning och den 1 mars 2000 den
första årliga redovisningen.
Naturvårdsverket och länsstyrelserna har i samarbete genomfört
MARS-projektet (MiljöArbete i Regional Samverkan) i syfte att utveckla
och förbättra det regionala miljöarbetet (rapport 5129, Ny dynamik i det
regionala miljöarbetet). I rapporten föreslås bl.a. att länsstyrelserna bör få
ett tydligt ansvar för samordningen av statliga myndigheters arbete för en
hållbar utveckling på regional nivå, att berörda aktörer bör medverka
aktivt i processen med att ta fram regionala och lokala mål samt att stor
vikt bör läggas vid att utveckla regionala och lokala mål för att dessa
skall kunna användas vid prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Länsstyrelsernas miljömålsarbete
Erfarenheterna av regionalt miljömålsarbete visar att det både innebär att
belysa vilka åtgärder som behöver vidtas på regional och lokal nivå för
att nå miljökvalitetsmålen och att vid behov utveckla regionala miljömål
som ger konkreta riktningsangivelser för miljöarbetet. De visar också att
många av de nationella miljömålen utan ändrad lydelse fungerar bra som
regionala miljömål, medan vissa behöver anpassas för att ge tydligare
ledning för miljöarbetet på regional nivå. Genom en sådan anpassning till
regionala förhållanden blir det tydligt vilka mål som behöver uppnås och
vilka åtgärder som behöver vidtas i regionen för att de nationella miljö-
kvalitetsmålen skall kunna uppnås inom en generation.
Det regionala miljömålsarbetet bör utföras utifrån de särskilda förut-
sättningarna i varje region och med hänsyn bl.a. till miljöbalkens syfte
och riksdagens riktlinjer för samhällsplanering och resurseffektivitet
(prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). I arbetet bör
beaktas de fem grundläggande värden som miljökvalitetsmålen och före-
slagna delmål grundas på: att främja människors hälsa, värna den biolo-
giska mångfalden, ta till vara de kulturhistoriska värdena, bevara eko-
systemens långsiktiga produktionsförmåga och trygga en god hushållning
med naturresurserna (se avsnitt 3).
Det är viktigt att skapa förutsättningar för en bred regional medverkan
och ett brett ansvarstagande i målarbetet. Förankrade regionala miljömål
som tydligt anknyter till de av riksdagen antagna nationella miljö-
kvalitetsmålen ger legitimitet, stadga och långsiktighet åt miljöarbetet.
En samsyn mellan olika aktörer om mål och åtgärdsstrategier främjar ett
framgångsrikt miljöarbete.
Länsstyrelsernas miljömålsarbete bör därför genomföras i samverkan
med kommunerna, skogsvårdsstyrelsema, landstingen, de regionala
självstyrelseorganen och övriga regionala organ, de areella näringarna.
234
transportsektorn, näringslivet och ideella organisationer. Samverkan bör Prop. 2000/01:130
också ske med centrala myndigheter med regional verksamhet. Det är
viktigt att denna process drivs med stor öppenhet och att berörda aktörer
ges möjlighet att medverka på ett konkret och aktivt sätt. Erfarenheterna
från arbetet med Agenda 21 bör tas till vara. Processen är i sig en möjlig-
het till informationsspridning och kunskapsuppbyggnad, till att klara ut
ansvarsfördelning och till ökad förståelse för hur olika sektorer kan verka
för att nå miljömålen. I processen kan samordning ske mellan mål på
olika nivåer. Här kan kommunalt målarbete tillgodogöras på regional
nivå samtidigt som målens regionala aspekter kan åskådliggöras.
Allmänhetens insyn och deltagande i arbetet är viktig.
I vissa fall kan samordning på nationell nivå behövas när de föreslagna
delmålen skall anpassas till regional nivå. Vissa delmål behöver få en
lämplig regional fördelning så att det nationella delmålet täcks in. Det
blivande miljömålsrådet skall ha i uppgift att i samråd med läns-
styrelserna överväga behovet av och utveckla former för en sådan sam-
ordning (se avsnitt 23.2).
Länsstyrelsernas regionala miljöansvar, miljömålsarbete och införande
av miljöledning har starka samband (se avsnitt 4.2). Det regionala
miljömålsarbetet som utgår från de nationella miljömålen anger rikt-
ningen för miljöarbetet i regionen. Miljöledningssystemet är ett viktigt
verktyg för att systematiskt styra miljöarbetet. Det regionala myndighets-
ansvaret för miljön ger länsstyrelserna ansvar och mandat för att driva
miljöarbetet i regionerna. Att utveckla samspelet mellan miljömålsarbete,
miljöledningssystem och myndighetsansvar för miljöfrågor kan ge bättre
förutsättningar för att utveckla en god struktur, systematik och effekti-
vitet i det samlade miljöarbetet och arbetet för ekologisk hållbarhet på
regional nivå. Den samordnade länsförvaltningens samlade kompetens
inom olika expertområden gör länsstyrelsen särskilt lämplig att svara för
samordningen regionalt. Inriktningen mot en hållbar utveckling bör
genomsyra länsstyrelsernas hela verksamhet.
Frågor om regional utveckling, regional infrastruktur samt regional-
politiska och andra utvecklingsmedel har ofta nära samband med miljö-
och planeringsfrågor. Länsstyrelserna har i länet ett ansvar för samord-
ningen av fysisk planering och bl.a. regional- och miljöpolitik i sam-
arbete med kommunerna. Vissa olikheter i ansvarsförhållandena finns
beroende på den pågående regionala försöksverksamheten. I landet finns
många regionala myndigheter och andra regionala organ som arbetar
med olika aspekter av miljö- och resurshushållningsfrågor på regional
och mellankommunal nivå. Exempel är Vägverkets och Banverkets
regionala organisationer, arbetsmiljöinspektionema, landsting, regionala
självstyrelseorgan, regionplaneorgan, vattenvårdsförbund, luftvårds-
förbund, kommunförbund och kommunalförbund. Länsstyrelserna bör
utifrån sin övergripande och samordnande roll som regionala miljö-
myndigheter utveckla samarbetet med övriga regionala myndigheter och
andra regionala organ i målarbetet, bl.a. för att bättre tillvarata möjlig-
heterna att samordna tillväxt- och sysselsättningsskapande åtgärder med
åtgärder för att uppnå miljökvalitetsmålen. Den regionala anpassningen
av miljökvalitetsmål, delmål och sektorsmål ställer krav på geografisk
samordning och samverkan mellan kommuner i frågor av regional bety-
delse, även över länsgräns. Det länsövergripande samarbetet i miljö- och
235
resurshushållningsfrågor kommer att behöva utvecklas ytterligare bl.a. i Prop. 2000/01:130
samband med genomförandet av EG:s ramdirektiv för vatten och fortsatt
utveckling av regionala miljöanpassade transportsystem. Inriktningen
mot en hållbar utveckling bör betonas i det fortsatta arbetet med infra-
strukturplanering, regionala tillväxtavtal och strukturfondsprogram.
Bland annat bör miljöfrågor lyftas fram som en drivkraft för utveckling
och tillväxt. I tre pilotlän skall former utvecklas för arbetet med frågor
om hållbar utveckling och miljö i regionala tillväxtavtal.
Skilda förutsättningar råder i olika delar av landet både när det gäller
miljösituation och möjligheter att genomföra åtgärder för att förbättra
miljösituationen. Regionala och lokala åtgärder för att nå miljömålen
behöver utformas mot bakgrund av en helhetsbild av miljö- och resurs-
hushållningsproblemen i den berörda delen av landet. Miljömålsarbetet
innebär både att anpassa de nationella miljömålen till regional nivå och
att belysa vilka åtgärder som behöver vidtas på regional nivå för att nå
miljömålen. Goda kunskaper om länets miljö- och resurshushållnings-
situation är ett nödvändigt underlag för arbetet. En regelbunden uppfölj-
ning av de regionala målen visar hur långt miljöarbetet nått och ger
underlag för revidering av mål och åtgärder (se avsnitt 23). Sådana
samlade kunskaper ger goda förutsättningar för att främja ett effektivt
och framgångsrikt regionalt och lokalt miljöarbete med syfte att uppnå
milj ökvalitetsmålen.
Kunskaper på länsnivå som belyser olika aspekter av miljö- och
resurshushållningssituationen finns redan i dag. Det gäller bl.a. underlag
relaterade till arbetet med STRAM, miljöövervakning, planerings-
underlag enligt 6 kap. miljöbalken och i vissa län arbetet med länsöver-
gripande regionala miljö- och hushållningsprogram. För att kunna
bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas på regional och lokal nivå för
att nå miljökvalitetsmålen kan kunskapsunderlaget behöva utvecklas. Det
gäller främst delmål under de miljökvalitetsmål som handlar om mark
och vatten samt bebyggelse, t.ex. beträffande värdefulla sjöar och vatten-
drag, grundvatten m.fl. Också det utvecklade EU-samarbetet på miljö-
området ställer allt större krav på underlag i form av regionala och
nationella analyser. Ett utvecklat samarbete mellan länen i miljö- och
resurshushållningsfrågor bör baseras på kunskapsunderlag som har
utvecklats i ett länsövergripande perspektiv. Miljömålskommittén
föreslår att länsstyrelserna bör ges ett särskilt ansvar för att tillhandahålla
underlag om miljömål och miljö- och resurshushållningsfrågor på
regional nivå. Sådana regionala miljöunderlag bör enligt kommittén ge
en samlad belysning av frågor om miljö, hushållning med mark och
vatten och andra resurser i regionen. Underlagen skulle kunna utgöra
samlade utgångspunkter för det regionala miljöarbetet och ge underlag
för miljömålsbaserade bedömningar vid tillämpning av miljöbalken.
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att i samverkan
med länsstyrelserna och andra berörda myndigheter redovisa närmare
behov av och förutsättningar för att samordna och redovisa kunskaps-
underlag om miljömål och miljö- och resurshushållningsfrågor på regio-
nal nivå samt att stödja länsstyrelsernas arbete. Naturvårdsverket skall
också från Miljöbalkskommittén inhämta de erfarenheter kommittén
gjort i frågor om hänsynsreglemas tillämpning. Därvid skall särskilt
beaktas vilken betydelse sådant underlag som belyser vad en hållbar
236
utveckling innebär på regional och lokal nivå har haft för tillämpningen Prop. 2000/01:130
när det gäller ärenden om tillstånd eller motsvarande prövning som följer
av miljöbalken liksom i frågor som rör den operativa tillsynen och
tillsynsvägledningen enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt
miljöbalken.
Det regionala mål- och uppföljningsarbetet är en del av den nya struk-
turen för arbetet med miljömål. Miljömålen får en central ställning som
utgångspunkter för miljöarbetet. Länsstyrelsemas miljöarbete anpassas
efter hand till den nya strukturen. Genom arbetet förbättras möjligheterna
för länsstyrelser, kommuner, näringsliv och andra aktörer att
åstadkomma ett effektivt och framgångsrikt regionalt och lokalt miljö-
arbete med syfte att uppnå miljökvalitetsmålen. Förutsättningarna för att
koordinera och prioritera miljöarbetet på regional och lokal nivå på
grundval av samlade och gemensamma kunskaper om miljömål och
miljö- och resurshushållningsfrågor i regionen förbättras.
Flera av de åtgärder som föreslås i propositionen skall utföras av eller
kräver medverkan av länsstyrelserna. Finansieringen av länsstyrelsernas
miljöarbete skall i huvudsak ske via länsstyrelsernas förvaltningsanslag
(anslaget 32:1 Länsstyrelserna m.m. inom utgiftsområde 18). För att
finansiera länsstyrelsernas arbete inom ramen för deras övergripande
ansvar för regionalt mål- och uppföljningsarbete (se avsnitt 23) beräknar
regeringen att överföra 20 miljoner kronor per år från och med 2001 till
länsstyrelsernas förvaltningsanslag från utgiftsområde 20. Anslaget har
vid flera tillfällen tillförts ökade resurser för arbete inom miljöområdet.
Under de senaste åren har tillförts 15 miljoner kronor per år för tillsyn
inom miljöområdet och 25 miljoner kronor per år för administration av
skogsinköp.
Enligt budgetpropositionen för 2001 får 65 miljoner kronor från
sakanslag inom utgiftsområde 20 användas för länsstyrelsernas kostnader
för administration m.m. av anslagsmedel för miljöövervakning,
kalkningsverksamhet och sanering och återställning av förorenade
områden. Resurserna fördelas nu av Naturvårdsverket. För att underlätta
länsstyrelsernas långsiktiga planering av miljöarbetet avser regeringen att
överföra dessa medel till länsstyrelsernas förvaltningsanslag (se vidare
avsnitt 25).
I vissa fall kan föreslagna åtgärder medföra behov av särskilda insatser
från länsstyrelsernas sida. För sådana insatser beräknar regeringen bl.a.
att tillföra länsstyrelserna resurser för att upprätta regionala vatten-
hushållningsprogram och för att upprätta regionala miljö- och hushåll-
ningsprogram för fjällområdet när dessa program blir aktuella.
En uppföljning av de ekonomiska konsekvenserna för länsstyrelserna
av regeringens förslag i propositionen skall ske som underlag för vidare
överväganden.
237
Prop. 2000/01:130
Regeringens bedömning: Lokalt har kommunerna det samlade
ansvaret för att åstadkomma en god livsmiljö. Kommunerna har ett
övergripande ansvar för lokala anpassningar av de nationella målen.
De har viktiga uppgifter i arbetet för att uppnå miljökvalitetsmålen,
dels genom sitt myndighetsarbete och åtgärder i den egna verksam-
heten, dels genom att lokala mål och åtgärdsstrategier och kommunal
samhällsplanering kan ge ramar och underlag för miljöarbetet på lokal
nivå. Stödet till lokala investeringsprogram för hållbar utveckling
bidrar till att det på kommunal nivå kan genomföras åtgärder som
bidrar till att uppnå miljökvalitetsmålen.
Länsstyrelserna skall stödja kommunerna med underlag för att
formulera lokala mål och åtgärdsprogram. Boverket bör i samverkan
med berörda myndigheter utveckla, stödja och följa upp kommunernas
arbete med miljömål i samhällsplaneringen.
Miljömålskommitténs forslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: De flesta kommuner instämmer i att kommunerna
har en viktig roll i miljöarbetet men konstaterar att den ambitionshöjning
som föreslås medför behov av resurser på kommunal nivå. Många
kommuner framhåller vikten av stöd från länsstyrelserna. Kalmar
kommun föreslår att kommunerna ges möjlighet att inom de lokala
investeringsprogrammen även söka stöd för utveckling av strategiarbete
och arbetsmetoder för lokalt miljömålsarbete.
Svenska Kommunförbundet anser att staten bör stötta kommunerna
med resurser och kunskap från centrala myndigheter och länsstyrelser.
Boverket anser att uppgiften att stödja och följa upp arbetet med
miljömål i samhällsplaneringen ligger helt inom verkets myndighets-
ansvar.
Det lokala miljömålsarbetet innebär både att belysa vilka åtgärder som
behöver vidtas på lokal nivå för att nå miljökvalitetsmålen och att vid
behov utveckla lokala miljömål som ger konkreta riktningsangivelser för
miljöarbetet. Avgörande för det fortsatta arbetet med att förankra,
utveckla och förverkliga miljökvalitetsmålen, delmålen och sektorsmålen
är samarbetet och dialogen mellan samhällets olika aktörer. Här är
dialogen på den lokala nivån speciellt viktig. Kommunerna är genom
sina olika roller, såväl i expert- och myndighetsrollen som i den politiska
rollen, plattformen och motorn i detta arbete. Miljömålsarbetet har också
en naturlig koppling till det pågående arbetet med Agenda 21 och hållbar
utveckling, men även till det lokala folkhälsoarbetet. Lokalt har
kommunerna det samlade ansvaret för att åstadkomma en god livsmiljö.
Kommunerna har ett övergripande ansvar för lokala anpassningar av de
nationella målen.
Kommunerna har viktiga uppgifter i arbetet för att uppnå miljö-
kvalitetsmålen dels genom sitt myndighetsarbete och åtgärder i den egna
verksamheten, dels genom att lokala mål och åtgärdsstrategier och
238
kommunal samhällsplanering kan ge ramar och underlag för miljöarbetet Prop. 2000/01:130
på lokal nivå.
Kommunerna har många myndighetsuppgifter som är av stor betydelse
i arbetet för att nå miljömålen, framför allt enligt miljöbalken och plan-
och bygglagen. Från resurssynpunkt är det viktigt att notera att miljö-
balken ger kommunerna en generell rätt att ta ut avgift för sina kostnader
i samband med prövning och tillsyn enligt den lagen. Möjlighet för
kommunerna att ta ut avgifter för kostnader finns vidare bl.a. enligt plan-
och bygglagen.
En effektiv tillsyn så att gällande regelsystem efterlevs är nödvändig
för att miljökvalitetsmålen skall nås inom en generation. I regerings-
beslut den 25 november 1999 fick Naturvårdsverket i uppdrag att utreda
bla. hur många kommuner som slagit samman den nämnd som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet med andra nämnder samt
i vilken utsträckning kommunerna avstått tillsynen till länsstyrelsen i de
fall drifts- och tillsynsansvaret över egen miljöfarlig verksamhet ligger
inom samma förvaltning. Naturvårdsverket skulle också analysera
effekterna för tillsynen över främst miljöfarlig verksamhet av de
förekommande kombinationerna av uppgifter för nämnder och
förvaltningar och peka på alternativa lösningar, om det förekommer
sådana kombinationer som är ägnade att försvåra en effektiv tillsyn eller
att minska förtroendet för tillsynen. Naturvårdsverkets rapport är nu ute
på remiss.
I den mån den fortsatta beredningen ger anledning till förslag om lag-
ändring - till en del avhängigt av remissutfallet - kan dessa tidigast
komma att läggas fram i den kommande propositionen om ändringar i
miljöbalken som skall bygga på Miljöbalkskommitténs första del-
betänkande Uppföljning av miljöbalken - vissa lagtekniska frågor (SOU
2000:116).
I sitt myndighetsarbete och sin egen verksamhet har kommunerna
möjligheter att genomföra åtgärder som bidrar till att uppnå de flesta av
miljökvalitetsmålen. För målen Frisk luft (avsnitt 7) och Bara naturlig
försurning (avsnitt 8) är det viktigt att den kommunala trafik- och
energipolitiken bedrivs så att utsläpp minimeras. För Ingen övergödning
(avsnitt 12) har den kommunala utbyggnaden av avlopp en väsentlig
betydelse. För Giftfri miljö (avsnitt 9) är det kommunala hälsoskyddet,
avloppsfrågoma och renhållningen viktiga. För Levande sjöar och
vattendrag (avsnitt 13) och Grundvatten av god kvalitet (avsnitt 14) är
det av stor betydelse att kommunerna arbetar med frågorna kring
skyddsområden för vattentäkter. För Levande sjöar och vattendrag
(avsnitt 13), Hav i balans samt levande kust och skärgård (avsnitt 15),
Myllrande våtmarker (avsnitt 16), Levande skogar (avsnitt 17), Ett rikt
odlingslandskap (avsnitt 18) och Storslagen jjällmiljö (avsnitt 19) har
kommunerna en viktig roll, bl.a. genom att i sin planering ge underlag för
en långsiktig hushållning med mark och vatten och bebyggd miljö och
genom att genomföra åtgärder för att skydda värdefull natur- och kultur-
miljö. För God bebyggd miljö (avsnitt 20) är de kommunala insatserna
avgörande. Det gäller bl.a. samhällsplanering, skydd av den kultur-
historiskt värdefulla bebyggelsen, avfallsfrågor och bulleråtgärder.
Länsstyrelserna skall stödja kommunerna med underlag för att formu-
lera lokala mål och åtgärdsprogram. I länsstyrelsernas miljömålsarbete
239
kan samordning ske mellan lokala och nationella miljömål. Här kan det Prop. 2000/01:130
kommunala målarbetet tillgodogöras på regional nivå samtidigt som
målens regionala aspekter kan åskådliggöras.
Flera kommuner har redan kommit långt i arbetet med att utveckla
kommunala miljömål och strategier med utgångspunkt i de nationella
miljökvalitetsmålen. Formerna för arbetet varierar, men införande av
miljöledningssystem och samordning med det lokala Agenda 21-arbetet
är vanligt förekommande. Flera kommuner arbetar också aktivt med att
integrera miljömålen i översiktsplanen.
Agenda 21-processen kan vara ett verktyg i arbetet med att formulera
och förankra kommunala miljömål. Genom att koppla miljömålsarbetet
till Agenda 21-arbetet bör det kunna få en bredare förankring i samhället,
samtidigt som det lokala Agenda 21-arbetet får en tydligare koppling till
det nationella arbetet. Genom att miljömålsarbetet bedrivs inom ramen
för en hållbar utveckling, dvs. tillsammans med arbetet för social och
ekonomisk hållbarhet, kan samverkanseffekter lättare uppnås och risken
för konflikter mellan olika områden förebyggas i ett tidigt skede. Stödet
till lokala investeringsprogram ger kommunerna möjlighet att genomföra
investeringar som bidrar till omställningen till ett hållbart samhälle.
Hittills har 125 kommuner beviljats sammantaget 5,2 miljarder kronor i
bidrag till investeringar som minskar miljöbelastningen, ökar effektivi-
teten i utnyttjandet av energi eller andra naturresurser, ökar återbruk och
återvinning, främjar biologisk mångfald eller bidrar till att återföra
näringsämnen till kretsloppet. Investeringar som genomförs med hjälp av
stödet till lokala investeringsprogram bidrar till att uppfylla miljö-
kvalitetsmålen.
Miljömål och samhällsplanering
Riktlinjerna för samhällsplaneringen har stor relevans för kommunernas
fysiska planering, främst genom att de nationella miljökvalitetsmålen till-
sammans med övriga nationella mål skall vara vägledande för fysisk
planering och samhällsbyggande men också genom att statliga och
kommunala myndigheter skall främja en ekologiskt hållbar utveckling
med en god livsmiljö för alla genom samverkan över sektorsgränsema i
samhällsplaneringen.
Utvecklingen av bebyggelse och verksamheter, trafiksystem, energi-
och vattenförsörjning och grönområden är exempel på frågor som ofta
har stor betydelse för miljön och resurshushållningen och normalt
hanteras i den fysiska planeringen. Miljömål i samhällsplaneringen är
inte något nytt på regional och lokal nivå, men den nya strukturen för
arbete med miljömål understryker att miljömålsarbetet berör alla nivåer
och sektorer. Miljökvalitetsmålen och delmålen bör vägas mot andra
nationella mål, t.ex. ekonomiska och sociala, i det praktiska
planeringsarbetet. Det är ofta genom den kommunala planeringen som
det blir möjligt att väga in lokala aspekter på markanvändning,
miljöfrågor, sociala och kulturella förhållanden. På kommunal nivå finns
förutsättningar att i samverkan mellan berörda parter finna praktiskt
fungerande samlade lösningar på miljö- och resurshushållningsproblem
och de utvecklingsfrågor som är knutna till lokalsamhällets miljö,
organisation och funktioner.
240
Den kommunala översiktsplaneringen kan spela en viktig roll i arbetet Prop. 2000/01:130
med att uppnå miljökvalitetsmålen genom att både illustrera geografiska
aspekter av miljömålen och åskådliggöra kommunens intentioner på
miljöområdet. Översiktsplaneringen är vidare sektorsamordnande till sin
karaktär och genomförs i en lagstadgad process som skall garantera
medborgarna insyn och inflytande. Att samordna eller integrera delar av
processen i översiktsplaneringen med annat lokalt utvecklingsarbete och
med Agenda 21 kan vara ett effektivt sätt att ta till vara lokala idéer
samtidigt som centrala samhällsfrågor behandlas samlat. Detaljplaner
och områdesbestämmelser kan vara viktiga instrument för att förbättra
den lokala miljösituationen. De skall utformas med vägledning av över-
siktsplanen och ger beslut med bindande verkan. Översiktsplanen enligt
plan- och bygglagen har också vägledande funktion för beslut enligt
andra lagar som reglerar mark- och vattenanvändning.
Som framgår av avsnitt 21 och 22 anser regeringen att tiden nu är
mogen för en översyn av plan- och bygglagen i syfte att ge lagen en
utformning som bättre främjar en långsiktigt hållbar utveckling. Boverket
bör i samverkan med Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och andra
berörda myndigheter vidareutveckla, stödja och följa upp arbetet med
miljökvalitetsmål i samhällsplaneringen bl.a. mot bakgrund av erfaren-
heterna från projektet Samhällsplanering med miljömål i Sverige
(SAMS).
Det lokala mål- och uppföljningsarbetet skapar förutsättningar för
kommunerna att i samverkan med länsstyrelser, näringsliv och andra
aktörer finna praktiskt fungerande samlade lösningar på miljö- och
resurshushållningsproblem och de utvecklingsfrågor som är knutna till
lokalsamhällets miljö, organisation och funktioner. Den nya strukturen
för arbetet med miljömål ger även kommunerna möjlighet att bedriva det
lokala mål- och uppföljningsarbetet i ett nationellt perspektiv. Därigenom
förbättras kommunernas möjligheter att koordinera och prioritera miljö-
arbetet och att åstadkomma ett effektivt och framgångsrikt lokalt miljö-
arbete som bidrar till att nå miljökvalitetsmålen.
241
25
Målet för miljöpolitiken är att till nästa generation kunna lämna över ett
samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. De 15 miljökvalitetsmålen
beskriver det tillstånd för miljön och dess natur- och kulturresurser som
är långsiktigt ekologiskt hållbart. Att uppnå de delmål som regeringen nu
föreslår medför omfattande miljöförbättringar redan inom en tioårsperiod
vilket i sin tur innebär goda förutsättningar för att nå miljökvalitetsmålen
inom en generation. Det råder dock osäkerhet inom en rad områden där
vi i dag inte har tillräcklig kunskap för att bedöma om de förslag som
regeringen lägger räcker för att vända den negativa trenden. Det gäller
t.ex. övergödning, buller och gifter lagrade i marken.
Dagens miljöproblembild uppvisar både positiva och negativa trender.
Utsläppen av klimatgaser ökar inom vissa sektorer och den biologiska
mångfalden minskar. Samtidigt minskar utsläppen av försurande ämnen.
De svenska ekosystemen är i flera fall extremt känsliga. Det gäller t.ex.
brackvattensystemen i Östersjön, fjällens och hällmarksmiljöemas flora.
Dagens miljöproblem är ett stort hot mot dessa miljöer och nya miljö-
problem kan snabbt försämra hotbilden. Forskning om nya hälso- och
miljöfaror måste därför ha hög prioritet. Inom sektorer med låg omställ-
ningstakt som skogen eller byggnadsbeståendet tar en anpassning längre
tid än en generation även om nyproduktion sker på ett sätt som gynnar en
hållbar utveckling. För flera av målen kommer det att ta mer än en gene-
ration innan effekterna av det som finns upplagrat i miljön avklingar. Det
finns t.ex. betydande mängder fosfor bundet i mark och sjöbottnar. När
halterna i vattnet börjar sjunka frigörs den bundna näringen vilket gör att
det tar mycket lång tid att återföra en övergödd sjö till ett mer närings-
fattigt tillstånd. Vissa trender måste brytas, som t.ex. den ökande trafik-
volymen. I flera fall krävs motsvarande insatser på europeisk och global
nivå. Inom några områden, som t.ex. klimatförändringar och ozonskiktets
uttunning, tar det mycket lång tid att nå en ny jämvikt, varför resultaten
kommer att visa sig först långt efter en generation.
Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, effekterna av en ökad
miljömedvetenhet och en rad andra faktorer kan å andra sidan leda till en
mer positiv utveckling än vad som i dag går att förutse.
Det finns goda skäl att tro att omfattande miljöförbättringar kan uppnås
redan inom en tioårsperiod. Det bör samtidigt understrykas att miljö-
problemen inte är lösta och att stora insatser krävs. Målet att till nästa
generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är
lösta är därför en stor utmaning och ett uttryck för en stark viljeriktning.
Möjligheterna för att klara detta bygger bl.a. på att alla goda krafter i
samhället drar åt samma håll och att engagemanget och miljöarbetet hos
företag kommuner och hushåll ökar. Kunskapen om målen och vad som
krävs för att de skall uppnås måste utvecklas och spridas. Vi känner inte
Prop. 2000/01:130
242
heller i dag till eller kan förutse framtida miljöproblem. Mer kunskap Prop. 2000/01:130
kommer att behövas och försiktighetsprincipen bör gälla som rättesnöre.
Utvecklingen mot ekologisk hållbarhet innebär en utmaning för hela
samhället. De förslag på delmål som presenteras i denna proposition är
möjligen i vissa fall inte tillräckliga för att med god marginal uppnå de
olika miljökvalitetsmålen inom en generation. Syftet är dock att med
återkommande utvärderingar följa utvecklingen och vid behov revidera
mål och åtgärdsförslag. Det understryker behovet av aktiva insatser
under hela tidsperioden.
Fem grundläggande värden
I avsnitt 3 definierar regeringen utgångspunkterna för det nya miljö-
arbetet och vad som avses med den ekologiska dimensionen av hållbar
utveckling. Följande fem grundläggande värden skall tillgodoses genom
att miljökvalitetsmålen uppnås: människors hälsa, den biologiska mång-
falden och naturmiljön, kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena,
ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga och en god hushållning
med naturresurser.
Stora förbättringar kommer att ske när det gäller luftkvaliteten och
vissa giftiga ämnen som påverkar människors hälsa positivt. Samtidigt
kvarstår hot främst när det gäller buller och en del resterande gifter.
När det gäller den biologiska mångfalden kommer områden med höga
natur- och kulturvärden att ges ett långsiktigt skydd och vården av
viktiga biotoper förstärkas. Regeringen avser dessutom att senast år 2005
återkomma till riksdagen med ett 16:e miljökvalitetsmål för biologisk
mångfald för att stärka skyddet. Det främsta kvarvarande hotet mot
mångfalden är övergödning, gifter och markförsurning då återhämtning i
många fall tar mer än en generation.
Ökad hänsyn kommer att tas till kulturmiljön. Samtidigt kvarstår hot
mot fjällens, kustens och skärgårdens kulturmiljöer och odlings-
landskapet i vissa delar av Sverige, eftersom verksamheterna som upp-
rätthåller kulturmiljöer upphör.
När det gäller produktionsförmågan i mark och vatten för de areella
näringarna kommer det i flera fall att ta lång tid innan den är återställd
från tidigare föroreningar och överutnyttjande.
För hushållning med naturresurser finns goda förutsättningar att inrikta
planering och beslutsfattande på ett sådant sätt att en hållbar utveckling
främjas.
Kunskapsuppbyggnad
Förslagen i propositionen avser att vara så heltäckande som möjligt.
Flera delmål handlar dock om kunskapsuppbyggnad eftersom vi i dag
inte på alla områden har den kunskap som behövs för att avgöra vilken
nivå som krävs för en hållbar och god livsmiljö. Syftet med dessa mål är
att senare under perioden kunna fastställa de åtgärder som behöver vidtas
för att nå miljökvalitetsmålet. Det är således bara där vi i dag har till-
räcklig kunskap som effekterna och åtgärdsbehoven nu kan uppskattas.
Det föreslagna uppföljningssystemet med återkommande utvärderingar
243
utgör ett viktigt instrument för att kunna justera mål och medel i förhål- Prop. 2000/01:130
lande till bl.a. ny kunskap.
Dagens miljöproblem medför avsevärda kostnader. Det tar sig inte bara
uttryck i form av produktionsförluster och materialförstöring utan också i
form av försämrad hälsa, förluster av kulturarv och biologisk mångfald.
Enligt miljömålskommittén kan kostnaderna för dagens miljöförstöring
uppskattas till betydligt mer än 20 miljarder kronor om året. I denna
uppskattning ingår inte kostnader för miljögiftemas påverkan på miljö
och hälsa. Uppskattningen innehåller naturligtvis osäkerheter. Hur stora
de verkliga kostnaderna är kan inte fastställas med befintliga metoder
och tillgängliga data.
Det kommer att krävas insatser från stat, kommun, hushåll och
näringsliv för att uppnå miljökvalitetsmålen. För näringslivets del
handlar det om att dels ställa om till en produktion av energieffektiva
kretsloppsanpassade varor och tjänster, dels att se över den interna
användningen av energi, transporter och kemikalier. För hushållen
handlar det om att anpassa såväl transporter och boende som att välja
produkter som är bättre från miljösynpunkt. De åtgärder som föreslås i
denna proposition uppskattas medföra statliga utgifter på totalt ca
45 miljarder kronor för hela perioden 2001-2010. Regeringen bedömer
att när åtgärderna genomförs av de olika aktörerna kommer samhällets
kostnader för miljörelaterade hälsoproblem, främst sjukvårdskostnader,
socialförsäkringskostnader och kostnader för produktionsbortfall, att
kunna reduceras. Samhällets kostnader för den materialförstöring som
miljöföroreningar orsakar, t.ex. korrosionsskador på infrastruktur och
byggnader, kommer också att reduceras. Minskad trängsel till följd av
mer miljöanpassade transporter ger också minskade kostnader för
samhället.
Målet att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de
stora miljöproblemen är lösta kommer att kräva medverkan av alla
aktörer i samhället, inom alla samhällsområden och på alla nivåer. För-
slagen i denna proposition syftar till att vända de negativa trenderna och
miljöanpassa samhällsaktivitetema. Detta är nödvändigt för att minska
belastningen på miljön och skapa förutsättningar för ett hållbart miljö-
tillstånd.
Konsekvenser för näringsliv, kommuner och hushåll
Konsekvenserna för näringslivet, kommuner och hushåll med anledning
av förslagen i propositionen, är inte entydiga. När det gäller näringslivet
förväntas efterfrågan på miljöanpassade varor och miljökompetens öka
genom ökad miljömedvetenhet hos konsumenterna och ett systematiskt
miljöarbete i näringslivet. I vissa fall kan produktutveckling för att miljö-
anpassa varor och funktioner medföra kostnadsökningar, i andra fall
besparingar. Effekterna bedöms dock vara marginella för näringslivet
som helhet, även om vissa branscher påverkas mer än andra.
Miljömålskommittén uppskattade näringslivets årliga kostnad till ca
244
1 miljard kronor. Det faktum att det är kunder och andra företag som Prop. 2000/01:130
driver på företagens miljöarbete tyder på att miljöprofilering kan utgöra
ett av flera konkurrensmedel i framtiden. Genom att driva på omställ-
ningen mot en ekologiskt hållbar utveckling och satsa på miljöanpass-
ning av produkter och tjänster kan svenskt näringsliv inta en ledande
position inom utvecklingen av miljöteknik. En genomgång av den
svenska resursbasen, som redovisas i slutbetänkandet från
Miljöexportutredningen, Sustainable Sweden - a success story (SOU
1998:118), visar på komparativa fördelar inom flera olika områden.
Miljökrav ställs vid upphandling i myndigheter, kommuner och lands-
ting. Svensk miljöforskning intar en tätposition på flera områden.
Sveriges näringslivs styrka ligger i en helhetssyn som innebär att ett helt
paket av tjänster, såsom miljöpolicies, information, utbildning och råd-
givning, kan erbjudas. Inom detta område finns en stor kompetens i
konsultföretag. Sverige har hela systemlösningar att visa upp vad gäller
hållbara kretslopp för vatten och avfall, materialåtervinning, energi
(besparingar och effektiviseringar), byggande och boende samt
transporter. Tjänsteföretag kan på många sätt vara spjutspetsar in på nya
marknader och en allmänt hög kompetens beträffande miljödriven
affärsutveckling inom näringslivet ger också komparativa fördelar.
Eftersom stor frihet lämnas åt aktörerna att anpassa sig på olika sätt till
förslagen i propositionen torde omfattande negativa effekter på konkur-
renskraften kunna uteslutas. Enligt betänkandet Effektiv användning av
naturresurser (SOU 2001:2) finns inte belägg för att ökade
miljökostnader leder till att produktion flyttar utomlands på grund av
miljökrav. Inte heller finner man belägg för att skärpta miljökrav kan
stärka ett lands konkurrenskraft. Anledningen till det är att
miljökostnaderna utgör en så liten del av de totala kostnaderna.
Ökade kommunala kostnader för bland annat avfall och avlopp på
grund av EG-direktiv och åtgärder enligt tidigare beslut har av Miljö-
målskommittén uppskattats till ca 500 miljoner kronor per år. De ökade
kostnaderna kommer att slå igenom i form av prisökning på vissa varor
och tjänster till hushållen.
Hushållen påverkas totalt sett endast marginellt, vissa grupper dock
mer än andra, av att genomföra nödvändiga åtgärder för att bidra till
delmålen. Den årliga kostnaden uppskattades av miljömålskommittén till
ca 100 miljoner kronor. En miljöanpassning av resor och livsmedels-
konsumtion kan leda till besparingar som kompenserar eventuella
kostnadsökningar till följd av investeringar i ett miljöanpassat boende.
En stor del av omställningsarbetet mot det hållbara samhället är redan
en pågående trend. Det är därför svårt att uppskatta eventuella sysselsätt-
ningseffekter. Det är mycket arbete som skall utföras för att ställa om
samhället mot hållbarhet t.ex. skall inventeringar göras, energieffektivi-
seringsåtgärder genomföras, omodern utrustning bytas och sanering av
förorenad mark påbörjas. Detta kommer sannolikt att ge positiva syssel-
sättningseffekter men det är svårt att bedöma nettoeffekten eftersom
dessa arbeten också kan komma att konkurrera med andra sysselsätt-
ningsaltemativ.
245
Minskade samhällskostnader
Prop. 2000/01:130
Det finns inte några exakta beräkningar av samhällets kostnader för
miljörelaterade skador. Därför är det inte möjligt att beräkna det totala
värdet av den minskning av miljöskador som följer av att genomföra
föreslagna åtgärder i propositionen. Några exempel på
skadekostnadsberäkningar som gjorts för hälsoeffekter till följd av
miljöföroreningar visar att dagens situation innebär en betydande kostnad
för samhället. Dåvarande Försvarets forskningsanstalt (FOA) har
kostnadsberäknat hälsoeffekter till följd av luftföroreningar. Med
hälsoeffekter avses här bland annat astma, luftvägsbesvär och cancer.
Beräkningen bygger på skattningar om sjukvårdskostnader,
produktionsbortfall på grund av förtida död, sjukskrivning eller
förtidspension. Den totala kostnaden för miljörelaterade hälsoproblem
uppskattas till ca 2,2 miljarder kronor per år. Vidare har
Konjunkturinstitutet (Kl) räknat på korrosionsskador till följd av miljö-
föroreningar. Beräkningen bygger på livslängdsförkortning och repara-
tioner på infrastruktur, byggnader och fordon och innefattar såväl statliga
som privata kostnader. Den totala kostnaden för miljörelaterade korro-
sionsskador uppskattas till ca 2 miljarder kronor per år.
En bättre boendemiljö, hav och sjöar som går att bada i, skogar, fjäll
och skärgårdar som ger rika och rogivande rekreationsstunder leder
också till att befolkningen får en förbättrad hälsa och ökad produktions-
förmåga. Regeringen konstaterar att detta är svårmätbart men ger lång-
siktigt en positiv effekt på samhällsekonomin.
Konsekvenser för myndigheter
De statliga myndigheterna bedriver redan i dag ett omfattande miljö-
arbete. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall chefen för en statlig
myndighet beakta de krav som ställs på verksamheten bl.a. när det gäller
en ekologisk utveckling. Dessutom har 24 myndigheter genom uppdrag
ett särskilt ansvar för ekologiskt hållbar utveckling inom sin sektor. I den
nya strukturen för arbete med miljömål får miljökvalitetsmålen en central
ställning som utgångspunkter för miljöarbetet. Efter hand kommer myn-
digheternas nuvarande miljöarbete att anpassas till den nya strukturen.
Centrala myndigheter kommer att få en viktig roll som samordnare för att
få till stånd ett samarbete mellan olika aktörer. Det handlar bl.a. om
informationsinsatser för att främja gemensamma lösningar och
effektivisering. Samarbete mellan myndigheter behövs för att underlätta
detta arbete. Det är också viktigt att de centrala myndigheterna arbetar
samordnat gentemot kommuner, företag och enskilda i dessa frågor.
Statsfinansiella konsekvenser
De insatser som föreslås i miljömålspropositionen uppskattas medföra
statsfinansiella kostnader om ca 45 miljarder kronor för hela perioden
2001-2010. Därmed avses kostnader för insatser som finansieras över
statsbudgeten. Under de första åren inriktas de insatser som föreslås i
propositionen till stor del mot kunskapsuppbyggnad samt strategi- och
programutveckling. Därefter inträder en mer resurskrävande åtgärdsfas.
246
Detta innebär att kostnaden för de i propositionen föreslagna insatserna Prop. 2000/01:130
ökar under den senare delen av perioden.
De statliga myndigheterna bedriver redan i dag ett omfattande miljö-
arbete. Detta innebär att kostnadsberäkningen till stor del omfattar kost-
nader för insatser inom redan pågående verksamhet. Som exempel kan
nämnas nuvarande miljöarbete under utgiftsområde 20 Allmän miljö-
och naturvård för att bevara den biologiska mångfalden, under utgifts-
område 22 Kommunikationer för bulleråtgärder, under utgiftsområde 23
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar inom ramen för
Miljö- och landsbygdsprogrammet samt under utgiftsområde 17 Kultur,
medier, trossamfund och fritid för kulturmiljövården. En viss del av det
miljöarbete som redan i dag bedrivs inom ramen för de statliga myndig-
heternas ordinarie verksamhet ligger dock utanför kostnadsberäkningen.
Omfattningen av detta arbete är svår att kostnadsuppskatta.
Det finns i dag ingen fullständig kunskap om behoven av åtgärder för
att uppnå ekologisk hållbarhet inom en generation. Den tekniska och
vetenskapliga utvecklingen kan komma att ändra förutsättningarna för
miljöarbetet. Det uppföljningssystem som är en del av den nya strukturen
för arbetet med miljökvalitetsmålen syftar till att ge bättre underlag för
bedömning av åtgärdernas effektivitet. Efter hand kan således miljö-
kvalitetsmål, delmål eller styrmedel komma att revideras. Sådana föränd-
ringar kan komma att påverka kostnadsberäkningen.
En ytterligare reservation när det gäller kostnadsberäkningen rör
Miljö- och landsbygdsprogrammet under utgiftsområde 23, som endast är
finansierat till och med år 2006. Formuleringen av delmålen under miljö-
kvalitetsmålen Ett rikt odlingslandskap och Ingen övergödning samt ett
delmål under Myllrande våtmarker bygger på antagandet att åtgärderna i
Miljö- och landsbygdsprogrammet förlängs i en kommande program-
period och att Sverige erhåller en finansiering från EU minst i nivå med
den nuvarande.
I tabell 25.1 redovisas en uppskattning av den totala statsfinansella
kostnaden för att genomföra de insatser som föreslås i propositionen
perioden 2001-2010, fördelad på respektive miljökvalitetsmål samt
kostnader för miljöövervakning och miljömålsansvariga myndigheter.
Kostnadsberäkningen bygger på en bearbetning av det underlag för
beräkning av åtgärdskostnader som Miljömålskommittén presenterade i
slutbetänkandet (SOU 2000:52).
Resurskrävande mål är främst, Giftfri miljö (avsnitt 9), Levande skogar
(avsnitt 17), Ett rikt odlingslandskap (avsnitt 18) och God bebyggd miljö
(avsnitt 20). Målet Begränsad klimatpåverkan (avsnitt 6) kommer att
behandlas i en särskild proposition och är därför inte med i tabellen.
247
Tabell 25.1. Statsfinansiella kostnader för genomförandet av miljömåls- Prop. 2000/01:130
propositionen
|
Miljökvalitetsmål m.m. |
Uppskattad totalkostnad |
|
Frisk Luft |
30 |
|
Bara naturlig försurning |
2 300 |
|
Giftfri miljö |
5 100 |
|
Skyddande ozonskikt |
300 |
|
Säker strålmiljö |
700 |
|
Ingen övergödning |
600 |
|
Levande sjöar och vattendrag |
700 |
|
Grundvatten av god kvalitet |
100 |
|
Hav i balans samt levande kust och |
800 |
|
skärgård | |
|
Myllrande våtmarker |
1 900 |
|
Levande skogar |
9 700 |
|
Ett rikt odlingslandskap |
16 600 |
|
Storslagen fjällmiljö |
100 |
|
God bebyggd miljö |
3 100 |
|
Miljöövervakning |
2 200 |
|
Miljöansvariga myndigheter |
300 |
|
Summa |
44 530 |
Behov av ytterligare resurser
Miljöområdet har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren tillförts
ökade resurser i samband med beslut om ramarna för den statliga
budgeten. Regeringen bedömer att miljöområdet behöver förstärkas
ytterligare med anledning av de insatser som föreslås i miljömålspropo-
sitionen. Därför föreslår regeringen i 2001 års ekonomiska vårproposi-
tion (prop. 2000/01:100) förstärkningar av flera utgiftsområden i jäm-
förelse med budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1):
- Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård tillförs 405 miljoner
kronor år 2002 och 355 miljoner kronor år 2003. För år 2004 föreslår
regeringen att tidigare satsningar om ca 1 170 miljoner kronor
förlängs samt att utgiftsområdet tillförs ytterligare 910 miljoner
kronor jämfört med år 2003. Den beräknade ramen för utgifts-
område 20 uppgår därmed till 2 802 miljoner kronor år 2002,
2 937 miljoner kronor år 2003 och 3 847 miljoner kronor år 2004.
Förstärkningarna omfattar i första hand marksanering, åtgärder för
att bevara den biologiska mångfalden och ett miljöforsknings-
program för biologisk mångfald och ekologiskt hållbar utveckling.
- Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar tillförs 45 miljoner kronor år 2002 samt 50 miljoner kronor
per år 2003 och 2004 för att uppnå ett bättre biotopskydd.
- Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid tillförs
120 miljoner kronor per år 2002-2004. Regeringen kommer att före-
slå att 40 miljoner kronor av dessa medel används för ökade insatser
för kulturmiljövården.
Förstärkningarna av utgiftsramarna i 2001 års ekonomiska vårproposition
kommer till största delen att tillföras arbetet med miljökvalitetsmålen.
248
Arbetet för att uppnå miljökvalitetsmålen kommer att bedrivas inom
alla samhällssektorer och vid många myndigheter. Regeringen avser
därför att i budgetpropositionen för 2002 föreslå att en del av de medel
som beräknas tillföras utgiftsområde 20 för arbetet med
miljökvalitetsmålen överförs till andra utgiftsområden. För att finansiera
vissa myndigheters arbete med föreslagna åtgärder under 2001 beräknar
regeringen även att för innevarande år göra vissa omprioriteringar av
resurser inom 2001 års utgiftsram. Berörda myndigheter är bl.a. Statens
energimyndighet, Sveriges geologiska undersökning,
Skogsvårdsorganisationen, Fiskeriverket, Jordbruksverket,
Kustbevakningen och Boverket.
I tabell 25.2 redovisas de resurser regeringen beräknar tillföra arbetet
med att uppnå respektive miljökvalitetsmål åren 2002-2004 i jämförelse
med den utgiftsnivå regeringen beräknar för år 2001. Som framgår av
tabellen uppgår den totala resursförstärkningen för arbetet med
miljömålen till 515 miljoner kronor år 2002, 565 miljoner kronor år 2003
och 1 325 miljoner kronor per år från och med år 2004 i jämförelse med
den utgiftsnivå regeringen beräknar för år 2001.
Prop. 2000/01:130
Tabell 25.2. Beräknade tillförda resurser
|
Miljökvalitetsmål m.m. |
Beräknade tillförda resurser, mkr | ||
|
2002 |
2003 |
2004 | |
|
Frisk Luft |
0 |
0 |
0 |
|
Bara naturlig försurning |
15 |
15 |
15 |
|
Giftfri miljö |
300 |
330 |
440 |
|
Skyddande ozonskikt |
0 |
0 |
0 |
|
Säker strålmiljö |
0 |
0 |
0 |
|
Ingen övergödning |
0 |
0 |
0 |
|
Levande sjöar och vattendrag |
30 |
30 |
80 |
|
Grundvatten av god kvalitet |
0 |
0 |
10 |
|
Hav i balans samt levande kust och |
20 |
20 |
60 |
|
skärgård | |||
|
Myllrande våtmarker |
30 |
30 |
130 |
|
Levande skogar |
90 |
110 |
520 |
|
Ett rikt odlingslandskap |
10 |
10 |
20 |
|
Storslagen fjällmiljö |
0 |
0 |
10 |
|
God bebyggd miljö |
10 |
10 |
10 |
|
Miljöövervakning |
0 |
0 |
20 |
|
Milj oansvariga myndigheter |
10 |
10 |
10 |
|
Summa |
515 |
565 |
1 325 |
249
26
Godkännande av 1999 års protokoll
angående minskning av försurning,
övergödning och marknära ozon till
konventionen om långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar m.m.
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner protokollet av den
1 december 1999 angående minskning av försurning, övergödning och
marknära ozon till 1979 års konvention om långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att erinra
emot att Sverige snarast ratificerar protokollet. Miljödomstolen i
Stockholm menar att vissa förordningsändringar kan behövas och att
politiska beslut av generell karaktär behövs eftersom utsläppstaken inte
kan klaras enbart genom gränsvärden i direktiv eller genom prövning av
tillstånd enligt miljöbalken med villkor från fall till fall. Länsstyrelsen i
Västra Götalands län menar att de aviserade utsläppsminskningama till
år 2010 är alltför små för att lösa försumingsproblemen i de värst
drabbade områdena i Västsverige. Länsstyrelsen i Skåne län är av
liknande uppfattning vad gäller nedfallet av de aktuella föroreningarna i
Skåne län. Jordbruksverket anser att det svenska utsläppstaket för
ammoniak ligger på en rimlig nivå. Till grund för det ställningstagandet
ligger beräkningar som verket har gjort (SJV rapport 1999:23). Natur-
vårdsverket är av uppfattningen att de nu angivna utsläppstaken för år
2010 inte är tillräckliga för att lösa försurnings- och luftvårdsproblemen i
Sverige eller i övriga Europa. Naturvårdsverket menar att en noggrann
uppföljning av utsläppen från olika källor är nödvändig så att beslut om
eventuella ytterligare åtgärder kan fattas i god tid. Beträffande utsläpps-
taket för kväveoxider gör Vägverket den bedömningen att det för trans-
portsektorn krävs ytterligare åtgärder utöver de som redan har beslutats
för att taket skall kunna klaras. Exempel på åtgärder har Vägverket
lämnat till regeringen i rapporten Åtgärder och styrmedel för att nå
miljömålen (Vägverket publikation 1999:134). Transportsektorns bidrag
understiger dock väsentligt utsläppstaken vilket också påpekas av Statens
institut för kommunikationsanalys som också menar att transportsektorns
möjlighet till ytterligare utsläppsminskningar är begränsad.
Skälen för regeringens forslag: Sverige har spelat en aktiv och
pådrivande roll i det internationella samarbetet för att begränsa de gräns-
överskridande luftföroreningarnas inverkan på miljön och människors
hälsa. De protokoll som Sverige tidigare har ratificerat inom ramen för
konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar har haft
stor betydelse för att minska utsläppen av svavel- och kväveföreningar,
flyktiga organiska ämnen samt långlivade organiska föroreningar och
tungmetaller. Tillsammans med andra åtgärder kommer protokollet att
leda till avsevärda förbättringar vad gäller problem med försurning,
övergödning och exponering för marknära ozon i Sverige och övriga
Europa. Regeringen anser därför att Sverige snarast bör ratificera proto-
kollet.
Prop. 2000/01:130
250
Regeringens bedömning är att eventuella författningsändringar till Prop. 2000/01:130
följd av protokollet kan vidtas med stöd av miljöbalken. Vidare gör
regeringen den bedömningen att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas
för att uppfylla Sveriges åtagande i protokollet. Se miljökvalitetsmålen
Frisk luft (avsnitt 7), Bara naturlig försurning (avsnitt 8) och Ingen
övergödning (avsnitt 12).
Protokollets huvudsakliga innehåll
Protokollet om att minska försurning, övergödning och marknära ozon
består av 19 artiklar och 9 bilagor.
Protokollet är uppbyggt på ett sätt som överensstämmer med den
struktur som gällt för de övriga protokollen till konventionen. Definitio-
ner anges i artikel 1. Målet med protokollet anges i artikel 2. I artikel 3
anges de grundläggande skyldigheter som parterna kommit överens om.
Detta betyder att parterna till år 2010 skall minska sina utsläpp och
vidmakthålla dessa i överensstämmelse med de nationella utsläppstak
som anges i protokollets bilaga II. Vidare skall parterna inom angivna
tidsramar (bilaga VII) tillämpa gränsvärden för nya och befintliga statio-
nära utsläppskällor. Härvid kan en part tillämpa andra utsläppsbegrän-
sande strategier för anläggningar om strategierna uppnår likvärdiga
utsläppsnivåer som tillämpning av gränsvärden. För befintliga anlägg-
ningar kan hänsyn även tas till teknisk och ekonomisk genomförbarhet.
Vidare skall parterna tillämpa gränsvärden för nya mobila källor och
bränslen enligt bilaga VIII.
I artiklarna 4-11 behandlas utbyte av information och teknik
(artikel 4), information till allmänheten (artikel 5), strategier, riktlinjer,
program och åtgärder och information (artikel 6), rapportering (artikel 7),
forskning, utveckling och övervakning (artikel 8), efterlevnad (artikel 9),
parternas granskning vid det verkställande organets möten (artikel 10),
samt biläggande av tvister (artikel 11). Enligt artikel 12 skall bilagorna
till protokollet utgöra en integrerad del av protokollet.
I protokollets artikel 13 finns regler för hur ändringar och justeringar
kan göras. Efterföljande artiklar behandlar procedurer för underteck-
nande, ratificering, ikraftträdande, anslutning och frånträdande m.m. För
protokollet gäller att de träder i kraft 90 dagar efter det att minst 16 parter
har ratificerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig till det. För enskild part
träder protokollet dock i kraft tidigast 90 dagar efter det att parten ratifi-
cerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig till det.
Internationella åtaganden
På europeisk skala innebär protokollet, tillsammans med andra redan
beslutade åtgärder, påtagliga utsläppsminskningar. De europeiska utsläp-
pen av svaveldioxid och kväveoxider bedöms minska med ungefär 63 %
respektive 40 % jämfört med 1990 års utsläpp. För ammoniak och flyk-
tiga organiska ämnen är motsvarande siffror 17 % respektive 40 %. I
dessa beräkningar ingår inte utsläpp från internationell sjöfart.
Som ett resultat av utsläppsminskningama kommer också miljöska-
dorna att minska. Arealen av försumingskänsliga ekosystem i Europa
utsatta för nedfall som är större än den kritiska belastningen var år 1990
251
drygt 93 miljoner ha. Till år 2010 förväntas denna areal ha minskat med Prop. 2000/01:130
mer än 80 % till ca 15 miljoner ha.
Beträffande övergödning är förbättringen inte lika stor. Den överbe-
lastade arealen förväntas minska med ungefär en tredjedel, från
165 miljoner ha till 108 miljoner ha.
För marknära ozon används två kritiska belastningsgränser. Den ena
avser att skydda människors hälsa och är av Världshälsoorganisationen
satt till 120 mikrogram per kubikmeter luft (|igm3) som ett medelvärde
över åtta timmar. Den kritiska belastningen för att skydda känslig vege-
tation, t.ex. jordbruksgrödor, från ozonskador har en annan konstruktion.
I princip innebär den att växterna inte skall utsättas för mer än ett visst
antal timmars exponering som överstiger ett gränsvärde på 80 pgm3.
För att illustrera överskridandet av de kritiska belastningsgränserna för
ozon har ett s.k. exponeringsindex tagits fram. Enligt detta skall expone-
ringen av personer i Europa för skadligt höga ozonhalter minska med
ungefär 70 % mellan åren 1990 och 2010. Samtidigt beräknas expone-
ringen av känslig vegetation för halter som överskrider kritisk belastning
minska med 45 %.
Sveriges åtaganden
Protokollet sätter nationella begränsningar vad gäller de totala utsläppen
av svaveldioxid, kvävedioxider, ammoniak och flyktiga organiska
ämnen. För Sverige gäller, när protokollet trätt i kraft, att utsläppen inte
får överstiga 67 000 ton för svaveldioxid, 148 000 ton för kväveoxider,
241 000 ton för flyktiga organiska ämnen och 57 000 ton för ammoniak.
Kraven skall vara uppnådda år 2010. Under miljökvalitetsmålen Frisk
luft (avsnitt 7), Bara naturlig försurning (avsnitt 8) och Ingen övergöd-
ning (avsnitt 12) återfinns Sveriges åtaganden enligt protokollet som
delmål för kväveoxider och flyktiga organiska ämnen. För svaveldioxid
och ammoniak innebär delmålen mer långtgående utsläppsminskningar. I
målavsnitten redovisas hur målen skall kunna uppnås.
252
Z1
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda 1999 års justeringar och
ändringar av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Protokollet har 175 parter från hela världen.
Skälen för regeringens förslag: Parterna till Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet har i ett möte som ägde rum i Beijing
i december 1999 beslutat om justeringar och ändringar i protokollet.
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet är ett
protokoll under Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet. Protokollet
kan ses som ett åtgärdsprogram för avveckling av ozonnedbrytande
ämnen för de anslutna parterna. Sverige ratificerade Wienkonventionen i
november 1986 (prop. 1985/86:158, bet. 1985/86:JoU22, rskr.
1985/86:250) och Montrealprotokollet i juni 1988 (prop. 1987/88:85, bet.
1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Senare har Sverige ratificerat de
ändringar av protokollet som gjordes i London år 1990, Köpenhamn år
1992 och i Montreal år 1997 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30,
rskr. 1990/91:343, prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU19, rskr.
1992/93:361 resp. prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr.
1998/99:183).
Europeiska gemenskapen har, tillsammans med medlemsstaterna,
biträtt såväl Wienkonventionen som Montrealprotokollet. Gemenskapens
förpliktelser enligt konventionen och protokollet uppfylls genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 av den
29 juni 2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 244,
29.09.2000, s. 1, Celex 32000R2037). Förordningen har ändrats genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2038/2000 av den
28 september 2000 om ändring av förordning (EG) nr 2037/2000 om
ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 244, 29.09.2000, s. 25, Celex
32000R2038) vad gäller dosaerosoler och läkemedelspumpar samt
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2039/2000 av den
28 september 2000 om ändring av förordning (EG) nr 2037/2000 om
ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 244, 29.09.2000, s. 26. Celex
32000R2039) vad gäller referensåret för tilldelning av kvoter av
klorfluorkolväten (HCFC). I Sverige kompletteras EG-förordningen av
den svenska förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned
ozonskiktet.
Mötet i Beijing i december 1999
Parterna till Montrealprotokollet har vid sitt elfte möte som ägde rum i
Beijing i december 1999 beslutat om ytterligare justeringar och ändringar
i protokollet (bilaga 6).
Ändringarna innebär skärpta åtgärder för produktion av HCFC i såväl
industri- som utvecklingsländer. För utvecklingsländerna innebär
ändringen att produktionen av HCFC skall frysas år 2004 på 1989 års
nivå. På samma sätt innebär ändringen att produktionen av HCFC skall
253
frysas år 2016 på 2015 års nivå. En produktion om 15 % över basvärdet Prop. 2000/01:130
blir tillåten för att möta nödvändig användning i utvecklingsländerna.
Därutöver innebär ändringen att handel med HCFC förbjuds med länder
som inte ratificerat ändringen av protokollet från år 1992, vilken
introducerade en utfasning av HCFC. Syftet med det senare är att öka
incitamentet för länderna att ratificera ändringen från år 1992. Vidare
innebär ändringen att produktion och konsumtion av det nya
ozonnedbrytande ämnet bromklormetan fasas ut fullständigt i alla länder
senast den 1 januari 2002.
De nu redovisade ändringarna kräver ratificering av parterna.
Härutöver beslutades vid partsmötet om vissa justeringar innebärande
ytterligare skärpningar i avvecklingsplanema för ämnen som omfattas av
protokollets bestämmelser. Sådana justeringar är direkt bindande för
parterna och kräver ingen ratificering.
Justeringarna medför en snabbare och gradvis utfasning av produk-
tionen av klorfluorkarboner (CFC), haloner och metylbromid i
industriländer för att möta nödvändig användning i utvecklingsländer i
takt med att utvecklingsländernas konsumtion reduceras.
Konsekvenser för Sverige
Det är angeläget att Sverige snarast ratificerar ändringarna i
Montrealprotokollet som beslutades vid partsmötet i Beijing i december
1999.
Sverige har ingen produktion av kontrollerade ämnen. Ändringarna i
Montrealprotokollet föranleder inte några lagstiftningsåtgärder. I den
mån ändringarna inte kommer att regleras genom revidering av
Europaparlamentets och rådets förordning 2037/2000, kan nödvändiga
ändringar göras i förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned
ozonskiktet.
254
Inledning och sammanfattning av ProP- 2000/01:13O
Arbetet med miljömålen vilar på fem grundläggande värden: Vi ska främja
människors hälsa, värna om den biologiska mångfalden, ta till vara de
kulturhistoriska värdena, bevara ekosystemets långsiktiga produktionsförmåga
och trygga en god hushållning med naturresurserna. Det är det vi menar med en
ekologiskt hållbar utveckling.
Kostnaderna för miljöproblemen är avsevärda. Det tar sig inte bara uttryck i
form av produktionsförluster och materialförstöring utan också i form av
förstörd hälsa, förluster av kulturarv och biologisk mångfald. Vi har låtit
uppskatta kostnaderna för dagens miljöförstöring. Dessa kostnader är osäkra
men vi bedömer att de ligger på en storleksordning långt över 20 miljarder
kronor om året. Vi anser därför att det vore mycket oklokt att skjuta upp
åtgärderna.
Riksdagen har i bred enighet beslutat att anta femton miljökvalitetsmål.
Riksdagen begärde att få ta ställning i ett sammanhang till alla de delmål som
behövs för att kunna nå de femton målen. Därför lägger vi nu ett heltäckande
förslag som också innefattar preciseringar, etappmål, strategier och styrmedel.
Ett helhetsperspektiv har genomsyrat arbetet och kulturmiljöfrågor och
miljöhälsofrågor har fått en större tyngd än tidigare.
Utmaningen har varit att till nästa generation överlämna ett samhälle i
hållbar utveckling där de stora miljöfrågorna är lösta. Då måste de långsiktiga
målen få påverka dagens beslut. Det är nu som åtgärder måste vidtas för att våra
barn och barnbarn skall få en dräglig livsmiljö. Förutsättningarna för att de
formulerade målen verkligen skall nås är att alla bidrar. Det krävs att
myndigheter, företag, organisationer och enskilda vidtar nödvändiga åtgärder
och att lämpliga styrmedel införs. Kunskapen om vad hållbar utveckling kräver
måste öka.
Vår uppfattning är att miljöarbetet mer och mer ska inriktas på det
förebyggande arbetet med att åtgärda orsakerna till miljöproblemen och inte
bara symptomen. Våra förslag innebär att miljöarbetet förstärks kraftfullt. Det
innebär ett mer aktivt arbete för att bl.a. bevara den biologiska mångfalden,
rensa upp från gamla föroreningar, minska utsläpp och satsa på att bevara
kulturarvet och naturmiljön. Tillsammans med ett framgångsrikt internationellt
arbete för att bland annat begränsa luftbuma föroreningar och ett större intresse
än tidigare bland allmänhet och industri bör dessa förslag leda till väsentliga
miljöförbättringar. Vi bedömer att stora framsteg kommer att ske för att minska
försurningen och förbättra luftkvaliteten. Områden med höga natur- och
kulturvärden skyddas. Farliga ämnen stoppas och arbetet med att sanera får
ordentlig fart samtidigt som arbetet på ett målinriktat sätt inriktas på att
förebygga miljöproblem.
För flera av målen kommer det att ta mer än en generation innan vi blir av
med de negativa effekterna av föroreningar i miljön. Detta understryker behovet
av åtgärder för att minska belastningen. Våra förslag till etappmål syftar till att
vända de negativa trenderna och anpassa samhällsaktivitetema. En anpassning
av samhällsaktivitetema är nödvändig för att belastningen på miljön ska kunna
minska så mycket att förutsättningar finns att nå ett hållbart miljötillstånd. De
kostnadsberäkningar som vi har gjort visar att kostnaderna för åtgärder som sker
i efterhand när skadan redan är skedd är mycket högre än kostnaderna för
förebyggande åtgärder.
Det kan ta mycket lång tid för marken, vattnet och atmosfären att återhämta
sig från föroreningar som tillförts under många år. Problem med miljökvaliteten
kommer att kvarstå på grund av upplagrade föroreningar och näringsämnen i
mark, vatten och atmosfär. Detta beror på att återhämtningsförloppen ibland
sker mycket långsamt eller att förorenade områden inte hinner saneras. För de
globala problemen med uttunningen av ozonskiktet och den av människan
förstärkta växthuseffekten är det inte möjligt att lösa miljöproblemen inom en
generation. Klimatkommittén har föreslagit mål för 2050 vilket innebär att
anpassningen av samhällsaktivitetema för att nå målet Begränsad klimat-
påverkan tar ungefär två generationer. För övergödning, miljögifter och
försurning finns det heller ingen möjlighet att inom en generation återställa
miljöförhållandena till sådana tidigare nivåer som innebär att skador på
biologisk mångfald och i vissa fall kulturminnen och hälsa kan undvikas.
I dag känner vi inte heller till eller kan förutse möjliga framtida
miljöproblem. För vissa frågor där vi inte har tillräcklig kunskap krävs fortsatt
kunskapsuppbyggnad och att nya eller mer preciserade etappmål definieras
senare under perioden.
Vårt förslag innebär att riksdagen genom att anta förslagen till delmål skall
sätta upp mål för etapper på vägen till en hållbar utveckling och fylla de
nationella miljökvalitetsmålen med ett innehåll. Staten skall därvid bidra med
insatser från sektorsmyndigheter, med att skapa ekonomiska incitament och
goda förutsättningar i övrigt för miljöarbetet. Staten skall också se till att lagar
och bestämmelser upprättas och följs. Miljöövervakning och ett kvalificerat
uppföljningssystem är också statens ansvar. En av de viktigaste
förutsättningarna för att de svenska miljömålen skall nås är ett framgångsrikt
EU-arbete och ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet kring
miljöfrågor. Den nya miljöbalken är ett annat viktigt verktyg för att nå
miljökvalitetsmålen. Staten måste också bidra med riktade styrinstrument. En
god utbildning i frågor som leder till en hållbar utveckling är viktig, dels för att
höja den allmänna kunskapsnivån, dels för att förbereda för högre utbildning på
området. Forskning av hög kvalitet är av avgörande betydelse för att upptäcka
problem och för att kunna följa upp effekterna på människa och miljö och
därigenom ge möjlighet att pröva valda lösningar och uppsatta mål. En
högkvalitativ forskning är också avgörande för att Sverige skall kunna vara
pådrivande i det internationella arbetet.
Staten kan inte ensidigt reglera fram en hållbar utveckling. Det krävs i allt
högre grad att alla bidrar till arbetet: enskilda människor, företag, organisationer
och myndigheter. Det handlar om nya livsstilar och enskilt ansvar. Men det
gäller också att få till stånd en samhällsutveckling, där forskning och utbildning
går hand i hand med en från miljösynpunkt god teknisk utveckling.
Miljöfrågorna behöver vävas in i all politik, i vardagsliv, i myndighets- och
samhällsarbete. Det är viktigt att miljöarbetet inte lever sitt eget liv, utan
kopplas till samhällsutvecklingen i stort för att man ska se möjligheterna.
Ett aktivt arbete har också inletts hos många företag med miljöledning och
certifiering och av många enskilda med att återvinna och handla miljövänligt. I
kommunerna har Agenda 21-arbetet engagerat många och förslagen som
kommit fram hittills i Agenda 21-arbetet håller nu på att genomföras. Att få en
god framtidsmiljö är en fråga för alla. Vi uppmanar kommuner, företag,
organisationer och enskilda att fortsätta det framgångsrika miljöarbetet. Endast
med gemensamma ansträngningar kan vi nå målen.
Utgångspunkten för kommitténs betänkande är regeringens miljö-
målsproposition och riksdagens beslut. Förslag till delmål och åtgärder kommer
från mer än 20 centrala myndigheter och alla länsstyrelser. De har under de
senaste två åren lagt ned ett betydande arbete på att utarbeta förslag till delmål,
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
sektorsmål, åtgärdsstrategier och styrmedel. Många av dem har i sin tur samrått
med t.ex. näringsliv, kommuner och organisationer som finns inom deras sfär,
sektor eller län.
Fortlöpande under arbetets gång har vi haft kontakt och samråd med dessa
myndigheter. Vi har dessutom genomfört fem hearings med myndigheter,
näringslivsrepresentanter och intresseorganisationer kring de olika målen i syfte
att förankra våra förslag hos sådana som gjort viktigt grundarbete och också har
ett stort genomförandeansvar. Tillsammans med Svenska Kommunförbundet
har vi arrangerat fyra regionala seminarier. Vi har haft ett nära samarbete med
Klimatkommittén och Kemikalieutredningen när det gäller beskrivning av
åtgärdspaket och konsekvensanalyser.
Våra förslag har på detta sätt utarbetats efter en mycket omfattande dialog.
Vi vill rikta ett varmt tack till alla som medverkat i denna process och som
därmed fört miljömålsarbetet framåt. Tusentals människor har på olika sätt
medverkat i arbetet. För första gången har sektorsmyndighetema fått formulera
förslagen till miljöpolitikens utformning i grunden. Vi har i några fall ändrat på
förslagen från myndigheterna. För oss har det varit angeläget att i dessa fall
återförankra förslagen genom dialog och hearings. Våra förslag måste ut på
remiss. Det räcker dock inte. Det är av största vikt för arbetet att myndigheterna
uppmanas att fullfölja dialogen inom sina respektive områden och att
myndigheterna fortsätter att samverka i dessa frågor. För förankringen av målen
är det viktigt att såväl kommuner och näringsliv, som organisationer och
enskilda medborgare deltar i det fortsatta arbetet. Miljömålsarbetet får inte bli
en engångsprocess, utan varje gång mål skall revideras måste de som varit
aktiva nu ges möjlighet att få deltaga.
Vårt förslag innebär
• kompletterande preciseringar till miljökvalitetsmålen som talar om vilken
miljökvalitet som skall vara uppnådd inom en generation,
• etappmål, oftast för 2010, som visar vad som behöver uppnås i halvtid för att
målen skall kunna förverkligas,
• åtgärdsstrategier och styrmedel som har syftet att målen skall nås,
• uppföljningssystem som gör det möjligt att veta att vi är på rätt väg,
• fördelning av ansvaret mellan de centrala myndigheterna, länsstyrelserna och
kommunerna.
På väg mot generation smålet kan åtgärderna på så vis anpassas efter hand. Vi
har ställt stora krav på att våra förslag till mål ska vara tydliga och överskådliga.
De ska också vara uppföljningsbara på kort och lång sikt, de ska prioritera de
viktigaste frågorna, ingå i en heltäckande struktur och i allmänhet vara möjliga
att regionalisera. Det är viktigt att sektorsmål, regionala och lokala mål samt
åtgärdsstrategier utvecklas. De preciserade delmålen är mer allmänna till sin
karaktär medan större krav på tydlighet ställs på etappmålen. Mot bakgrund av
detta har vi fört in de förslag vi fått från olika myndigheter i ett enhetligt
system. Vår uppfattning är att miljömålen ska kunna visa vägen för alla. Del-
målen ska vara vägledande för såväl centrala politiska beslut om lagar och
styrmedel som beslut i kommuner, regioner, företag och organisationer. Målen
ska styra både sektorsbeslut och beslut av sektorsövergripande karaktär. Vi
anger också vad som krävs av olika aktörer för att uppfylla målen.
Länsstyrelserna föreslås bland annat svara för att det finns regionala
miljöunderlag som ger samlade utgångspunkter för länsstyrelsernas,
kommunernas och andra aktörers miljöarbete.
Vi har så långt det varit möjligt sökt väga de olika förslagen mot deras
konsekvenser för enskilda, företagen, staten och samhällsekonomin. Olika
ambitionsnivåer har analyserats. Vår strävan har varit att välja ut den
kombination av de mest effektiva och lönsamma åtgärderna som leder till målet.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
9 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
De svenska miljömålen kan i många fall inte nås utan ett aktivt
internationellt arbete. Långdistanstransporterade luftföroreningar, utsläpp i
haven från olika länder och produkter som fritt rör sig över gränserna är
exempel på frågor vars lösning är avgörande för de svenska miljömålen. EU-
arbetet innebär gemensamma regler på en rad områden. Det är därför
nödvändigt att fortsätta att kraftfullt driva arbetet med utsläppsbegränsande
åtgärder på EU-nivå och med en inriktning mot hållbar utveckling av gemensam
EU-politik inom jordbruks-, fiske- och regionalpolitiken.
Tre åtgärdsstrategier behöver förverkligas om det ska bli möjligt att nå
miljömålen. För alla dessa strategier är det av grundläggande betydelse med en
effektiv tillämpning av miljöbalken, forskning och utbildning samt fortsatt
frivilliga åtgärder som miljöledning och miljömärkning.
• Effektivisering av energi och transporter. Vi måste komma fram till ett
energisystem som är långsiktigt hållbart. För att minska utsläppen och
behoven av nya dyrbara produktionsanläggningar är det nödvändigt med
energihushållning, effektiv energiproduktion och införande av fömybara
energikällor. För fordon och arbetsmaskiner handlar denna strategi om att
införa nya drivmedel och drivsystem och fortsätta arbetet med avgasrening.
Mer trafik måste gå på järnväg, ske kollektivt och via cykel och gångtrafik.
För att förverkliga denna strategi är det viktigt med en kombination av
information och ekonomiska styrmedel.
• Giftfria och effektiva kretslopp. Särskilt farliga ämnen ska fasas ut och
tillåtna kemiska ämnen i produkter ska märkas ut. Sanering måste ske av
sådana skadliga föroreningar som finns lagrade i marken. Varukretsloppen
måste bli effektivare och återanvändning och återvinning regel. Förstärkta
åtgärder mot övergödning behövs inom jordbruket, beträffande allmänna
avloppsanläggningar och enskilda avlopp. För att förverkliga denna strategi
är det viktigt med en kombination av lagstiftning och stöd.
• Hushållning med mark, vatten och den bebyggda miljön. Värdefulla
områden ska skyddas, biologiska mångfalden bevaras och hänsyn till natur-
och kulturvärden tas vid exploatering. Stödet inom jordbruket behöver
inriktas mot ökat skydd för dessa värden. Natur- och kulturvärdena måste
förvaltas och vårdas kontinuerligt. Ett varsamt brukande och
miljöanpassning av samhällsplanering och byggande är viktiga inslag i
strategin. För denna strategi behövs en kombination av stödinsatser och
lagregler.
Förstärkta och ytterligare styrmedel behövs för att genomföra strategierna. På
den korta tid som stått till utredningens förfogande har vi inte hunnit göra en
djup analys av olika styrmedel och en färdig prioritering av dem. Vi föreslår
därför en rad kompletterande utredningar.
Vår bedömning är att om dessa strategier kan genomföras så finns goda
förutsättningar att genomföra en förändring av samhällsaktivitetema. I flera fall
har vi inte färdiga förslag. Vi föreslår då kompletterande utredningar. Dessa bör
bedrivas skyndsamt eftersom åtgärderna behöver inledas de närmaste åren och
ett förstärkt miljöarbete är nödvändigt för att nå en ekologiskt hållbar
utveckling. Vi vill understryka att kompletterande åtgärder behövs för att nå
även en social och ekonomiskt hållbar utveckling. Det har inte varit vår uppgift
att föreslå sådana åtgärder.
Det finns flera frågor där våra förslag blir otillräckliga eller där vi på grund
av kunskapsbrist inte vet om de räcker. För vissa frågor krävs att nya eller mer
preciserade etappmål definieras senare under perioden. Vi bedömer att
ytterligare åtgärder och styrmedel utöver dem vi föreslagit kommer att behövas
för att nå ända fram. Det kommer att krävas betydande insatser efter år 2010 för
att nå målen. För hälsan bedömer vi att kvarstående problem kan komma att
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
vara bl.a. giftiga ämnen och det finns också risk för att problem kvarstår när det
gäller inomhusklimat och buller. Den biologiska mångfalden hotas fortfarande
efter en generation av övergödning, gifter och markförsurning. För kulturmiljön
kommer bl.a. markförsurningen att leda till att nedbrytningen av arkeologiskt
material fortsätter under lång tid. När det gäller produktionsförmågan i mark
och vatten för de areella näringarna kommer anpassningen att ta lång tid. För
hushållning med naturresurser finns det goda förutsättningar att inrikta
planering och beslutsfattande på att skapa en hållbar utveckling och på att nå
miljökvalitetsmålen. Varje enskilt beslut har betydelse. Det bör dock
understrykas att stora förbättringar kommer att åstadkommas för alla de fem
grundläggande värdena.
För att samhällsaktivitetema ska leda till hållbar utveckling behövs insatser i
hela samhället och att arbetet inom många politikområden inriktas på att nå
målen. Åtgärderna måste inriktas så att man undviker att nya problem uppstår.
Nya miljöproblem kan få mycket stora konsekvenser eftersom många miljöer i
Sverige är särskilt känsliga för påverkan. Forskning för att analysera nya hälso-
och miljöfaror är en väsentlig del av arbetet för en hållbar utveckling.
Miljömålsarbetet har hittills varit ett brett upplagt arbete där man sökt få så
stor enighet som möjligt om uppsatta mål. Vi vill vädja till er som tar hand om
våra förslag att se till att andan i denna process kan bevaras för framtiden.
Det gäller att med stor beslutsamhet förverkliga strategierna för hållbar
utveckling. Vi kan inte räkna med att miljöproblemen kommer att kunna lösas
utan stora insatser. Det finns dock tecken på att mycket av miljöarbetet är
lönsamt både för företag och hushåll och att Sverige har goda förutsättningar att
bli ett framgångsrikt föregångsland. Många människor har en stark känsla för
naturen och är därmed motiverade för miljöarbete. Allt fler kommuner ser nu i
likhet med många företag miljöfrågan som strategiskt kvalitetsfråga och inte
bara som en ökad kostnad. Det är viktigt att målmedvetet arbeta för att hålla
uppe kraften i denna utveckling.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
FRISK LUFT
”Luften skall vara så ren att människors hälsa, samt djur, växter och
kulturvärden inte skadas.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Halterna av luftföroreningar överskrider inte fastställda lågrisknivåer för
cancer, överkänslighet och allergi eller för sjukdomar i luftvägarna.
• Halterna av marknära ozon överskrider inte de gränsvärden som satts för att
hindra skador på människors hälsa, djur, växter, kulturvärden och material.”
Vi förslår att de två preciseringarna i målet ändras till:
• Haltema av luftföroreningar överskrider inte lågrisknivåer för cancer eller
riktvärden för skydd mot sjukdomar i luftvägarna eller påverkan på växter,
material och kulturvärden. Riktvärdena ska sättas med hänsyn till
överkänslighet och allergi.
|
Förorening |
Halt som inte bör |
Medelvärdestid |
|
Bensen |
1 |
År |
|
bens(a)pyren |
0,0001 |
År |
|
Eten |
1 |
År |
|
Formaldehyd |
10 |
Timme |
|
Partiklar< 10 mikrometer, PM 10 |
30 |
Dygn |
|
15 |
År | |
|
Sot |
10 |
År |
|
Svaveldioxid |
5 |
År |
|
Kvävedioxid |
100 |
Timme |
|
20 |
År | |
|
Ozon |
80 |
Timme |
|
50 |
Sommarhalvåret (apr-okt) |
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
1. Halterna för svaveldioxid och kvävedioxid, enligt tabell, är i huvudsak
uppnådda i samtliga kommuner redan år 2005 respektive år 2010.
2. Halten av marknära ozon överskrider inte 120 mikrogram/m3 som 8-
timmarsmedelvärde, i samtliga kommuner år 2010.
3. År 2010 har utsläppen av flyktiga organiska ämnen i Sverige, exklusive
metan, minskat med minst 55 procent från 1995 års nivå till 220 000 ton1.
4. Senast år 2005 ska ett etappmål för partiklar mindre än 2,5 mikrometer
(PM 2,5) fastställas. Vid samma tidpunkt ska också en första revidering ske
av generationsmålen för luftkvalitet.
Ökad risk för cancer, sjukdomar på hjärta och lungor, besvär för allergiker och
astmatiker är bara några exempel på hälsoeffekter som utsläpp av
luftföroreningar orsakar, framför allt i tätorterna. Förhöjda halter av ozon på
landsbygden ger minskade skördar och minskad tillväxt för växter. Förhöjda
halter av ozon, men också svaveldioxid och kvävedioxid i tätorter bryter
successivt ner kulturföremål och material.
Luftkvaliteten i tätorterna har förbättrats under de senaste decennierna;
svavelhaltema ligger långt under miljökvalitetsnormen och
även kvävedioxidhaltema har minskat. Däremot är halterna av ozon, partiklar
och cancerframkallande ämnen fortfarande för höga. Ett problem är att man i
dag vet för lite om hur partikelutsläppen påverkar hälsan, men flera studier talar
för att halten av och antalet mindre partiklar (PM 2,5 - mindre än 2,5
mikrometer) påverkar hälsan negativt. Det saknas tillräcklig kunskap för att
fastställa ett långsiktigt mål för mindre partiklar.
Även om luftkvaliteten förbättrats i takt med minskade utsläpp, behövs fler
åtgärder för att uppnå generationsmålen för luftkvaliteten. Utsläppen från
småskalig vedeldning måste minska liksom från transporter och arbetsmaskiner.
Åtgärder på lokal nivå blir viktiga, särskilt när det gäller begränsning av
kväveoxidutsläpp, partiklar och cancerframkallande ämnen. Forskning och
utveckling för att klarlägga samband med hälsorisker och allergier är viktiga.
Hur nå målen? Se nästa avsnitt, gemensamt för Frisk luft och Bara naturlig
försurning.
Omfattar utsläpp från utrikes sjö- och luftfart.
BARA NATURLIG FÖRSURNING
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
”De försurande effekterna av nedfall och markanvändning skall underskrida
gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen skall heller
inte öka korrosionshastigheten i tekniska material eller kulturföremål och
byggnader.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Onaturlig försurning av marken motverkas så att den naturgivna
produktionsförmågan och den biologiska mångfalden bevaras.
• Sverige verkar för att depositionen av försurande ämnen på lång sikt inte
överskrider den kritiska belastningen för mark och vatten.
• Halterna i luft understiger 5 mikrogram svaveldioxid/m3 och 20 mikrogram
kvävedioxid/m3 (årsmedelvärden) för att skydda tekniska material.”
Vi föreslår att en ny kompletterande precisering fogas till riksdagens beslut:
• Markanvändningens bidrag till försurningen av mark och vatten motverkas
genom att skogsbruket anpassas till växtplatsens försumingskänslighet.
1. År 2010 är högst 5 procent av antalet sjöar respektive 15 procent av
sträckan rinnande vatten i landet drabbad av försurning som orsakats av
människan.
2. Före år 2010 är trenden mot ökad försurning bruten i områden som
försurats av människan och en återhämtning har påbörjats.
3. År 2010 har utsläppen i Sverige av svaveldioxid till luft minskat med minst
25 procent från 1995 års nivå till 72 000 ton.2
4. År 2010 har utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft minskat med minst
55 procent från 1995 års nivå till 155 000 ton.2
Försurade sjöar och vattendrag, surt grundvatten, ökad surhet i skogs- och
jordbruksmark - det är konsekvenserna av nedfall av försurande ämnen. Därtill
kommer hälsorisker och skador på t.ex. byggnader och andra delar av
kulturarvet. Nedfallet härrör från en mängd olika källor, t.ex. vägtrafik och
transporter, industri, jordbruk och arbetsmaskiner. Nedfallet av försurande
ämnen kommer till 80-90 procent från kontinenten men de svenska utsläppen
påverkar också andra länder.
Genom de nya internationella avtalen kommer utsläppen på kontinenten att
minska avsevärt och det finns skäl att vara optimistisk inför utvecklingen av
försurningen. Men arbete återstår innan generationsmålet är uppnått. En
förutsättning för att målen ska nås är ett samordnat internationellt arbete från
svensk sida, liksom att ingångna avtal följs upp på ett fullgott sätt.
Även om utsläppen minskar till hållbara nivåer är återhämtningstiden lång
innan det ger resultat i miljön. Det krävs särskild uppmärksamhet på att den
biologiska försurningen blir alltmer dominerande i skogsmarken, i takt med att
nedfallet av försurande ämnen minskar. Det är därför inte enbart åtgärder som
Omfattar utsläpp från utrikes sjö- och luftfart.
begränsar utsläppen som har betydelse för att motverka försuringsprocessema.
Det är angeläget att skogsbrukets anpassas till skogsmarkens försumings-
känslighet. Kalhuggning försurar mer än konventionell stamskörd. Inblandning
av vissa lövträd såsom björk, dämpar markförsurningen.
Kompensationsgödsling kan bli nödvändigt på vissa marker för att minska
näringsförlustema i samband med skörd. Vid uttag av skogsbränslen bör askan
återföras till skogsmarken.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN ?
I dag beräknas ungefär en tredjedel av vattendragen och närmare 20 procent av
alla sjöar i Sverige vara påverkade av försurning orsakad av människan. För att
nå delmålet år 2010 krävs utsläppsbegränsningar i Europa enligt nyligen
ingångna internationella avtal. Vi behöver också fortsätta med kalkning i den
utsträckning som det är biologiskt motiverat. För att kunna spåra förändringar
av skogsmarkens kemiska egenskaper krävs ofta längre tidsperioder än tio år,
men kompensationsgödsling och kalkning är nödvändiga åtgärder på lång sikt.
När utsläppen minskat tillräckligt bör kalkningen kunna minskas
Det internationella samarbetet för att begränsa utsläppen av försurande
ämnen är avgörande för att nå målen, särskilt eftersom så stor del av nedfallen
kommer från andra länder. Framför allt krävs ett aktivt internationellt arbete för
att minska ozonhalten i både tätorter och på landsbygden.
Åtgärder måste vidtas när det gäller trafikens omfattning, lokalisering och
bedrivande. Det kan handla om t.ex. hastighetsbegränsning, jämnare
körmönster, bättre samordning och effektivitet i godstransporterna, mer cykel-
och spårbunden trafik. En fortsatt teknisk utveckling av fordon för lägre utsläpp,
renare drivmedel och på sikt andra drivsystem är en annan nödvändighet.
Utsläppen av bensen och andra cancerframkallande ämnen kan minskas
genom flera åtgärder, t.ex. effektivare katalysatorteknik, renare bränslen och
skydd mot avdunstning av bensin. Nya avgaskrav för kallstart vid kall
temperatur från 2002 beräknas halvera bl a bensenutsläppen.
För alla typer av dieseldrivna och bensindrivna arbetsmaskiner, liksom
arbetsredskap (snöskotrar, motorsågar, gräsklippare) krävs förbättringar, dels
genom skärpta avgaskrav på nya maskiner, dels genom eftermontering av
reningsutrustning på befintliga.
Energianvändningen inom industrin måste bli effektivare, och även tekniska
åtgärder för att rena kväveoxid- och svavelutsläpp är viktiga Byte av
uppvärmningsform eller energislag, t.ex. att fossila bränslen och elvärme ersätts
med bioenergi och energieffektivisering, behövs i bostäder och lokaler framför
allt för att minska utsläppen av koldioxid.
Dagens beskattningssystem för bränslen, elenergi och drivmedel har brister.
Reglerna för beskattning varierar mellan å ena sidan el- och värmeproduktion
och å andra sidan mellan tillverkningsindustrin och fjärrvärme/hushållssektom.
Det finns en tendens att bränslen flyttas mellan sektorer eller
användningsområden och att potentialen för en rationell energianvändning eller
teknikutveckling inte utnyttjas. Energianvändningen i flerbostadshus måste
också uppmärksammas mer och taxor för el och fjärrvärme bör i mycket större
utsträckning baseras på den faktiska energiförbrukningen.
Användningen av ekonomiska styrmedel är en viktig del för att nå ekologisk
hållbar utveckling. Viktiga aspekter då man utformar styrmedlen är att de ska
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
stimulera till teknisk utveckling, effektivisering och snabba på utbytet av Prop. 2000/01:130
gammal teknik. Inom flera områden behöver styreffekten stärkas, t ex: Bilaga 1
• Den samlade energibeskattningen ses över för att miljömålen ska uppnås.
• Kommuner bör ges möjlighet att införa vägavgifter.
• Sedan kväveoxidavgiften infördes har utsläppen minskat kraftigt, och det
finns därför skäl att se över vilka nya branscher skulle kunna omfattas av
avgiften. Avgiften har varit oförändrad från starten och dess nivå bör därför
ses över så att etappmålen för kväveoxiden kan klaras.
• Fordons- och försäljningsskatter bör ses över med syfte att stärka den
sammantagna styrningen mot både användning av fordon och av bränslen
som ger betydligt lägre utsläpp än de som uppfyller obligatoriska krav. Det
är viktigt att styrmedel inte motverkar varandras syften. Det bör också
utredas hur man kan utforma ekonomiska styrmedel som kan kopplas till
miljöklassning av arbetsmaskiner.
• Den rörliga kostnaden för den dieseldrivna tunga trafiken måste snarast
anpassas så att det blir en effektiv miljöstyrning. Sverige bör arbeta aktivt
inom EU för att ändra EG-lagstiftningen så att den möjliggör införande av
ett från miljösynpunkt effektivt kilometerskattesystem.
• Sverige bör aktivt driva att auto-oildirektivet ändras för att möjliggöra ökad
inblandning av fömybara drivmedel.
• Det är viktigt att förstärka de fömybara drivmedlens konkurrenskraft i
förhållande till fossila bränslen.
Inom alla sektorer finns det stort utrymme för att effektivisera energi-
användningen. Det finns teknik och kunnande, men det brister i genomförandet.
Samhällets signaler måste bli mer entydiga, och en grundläggande förutsättning
för att informationen ska fungera är att det finns både möjlighet för hushållning
och acceptans för budskapet. Ett exempel är energianvändningen i
flerbostadshus.
Vi anser att individuell värmemätning i flerbostadshus bör genomföras inom
vissa demonstrationsområden. Boverket bör få i uppdrag att tillsammans med
Energimyndigheten utreda och lämna förslag till åtgärder för att stimulera
byggherrar och fastighetsförvaltare att effektivisera energianvändningen.
Boverket bör tillsammans med Energimyndigheten och branschorganisationer
även ta fram ett system som kopplar samman en fastighets energianvändning
och dess miljöbelastning. Miljö- och energideklaration av hus bör införas.
De kommunala energirådgivamas uppgifter bör bli mer långsiktiga och
omfatta även den kommunala transportförsörjningen.
Det är också mycket viktigt att Sverige håller en fortsatt hög profil vad gäller
forskning inom försurnings- och luftkvalitetsområdet. Det behövs dessutom en
sektorsövergripande svensk strategi för det fortsatta internationella arbetet med
att begränsa utsläppen av försurande ämnen. En sådan strategi bör integrera
hälso-, miljö- och klimataspektema.
INGEN ÖVERGÖDNING
”Halterna av gödande ämnen i mark och vatten skall inte ha någon
negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk
mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.
Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:
• Belastningen av näringsämnen får inte ha någon negativ inverkan på
människors hälsa eller minska förutsättningar för biologisk mångfald.
• Grundvatten bidrar inte till ökad övergödning av ytvatten. Prop. 2000/01:130
• Sjöar och vattendrag i skogs- och ljällandskap har ett naturligt Bilaga 1
näringstillstånd.
• Sjöar och vattendrag i odlingslandskap har ett naturligt tillstånd, vilket högst
kan vara näringsrikt eller måttligt näringsrikt.
• Näringsförhållandena i kust och hav motsvarar i stort det tillstånd som rådde
under 1940-talet och tillförsel av näringsämnen till havet orsakar inte någon
övergödning.
• Skogsmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den naturliga
artsammansättningen.
• Jordbruksmark har ett näringstillstånd som bidrar till att bevara den naturliga
artsammansättningen.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet skall nås inomen generation.”
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Sjöar och vattendrag har God ekologisk status enligt definitionen i EU:s
kommande ramdirektiv för vatten.
• Svenska kust- och havsvatten har God ekologisk status enligt definitionen i
EU:s kommande ramdirektiv för vatten.
• Nedfallet av luftbuma kväveföreningar överskrider inte den kritiska
belastningen för övergödning av mark och vatten någonstans i Sverige.
1. År 2010 finns åtgärdsprogram enligt EU:s kommande ramdirektiv för
vatten som anger hur God ekologisk status ska nås för sjöar och vattendrag
samt för kustvatten.
2. Fram till år 2010 har de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar
från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten minskat
kontinuerligt jämfört med 1995 års nivå.
3. År 2010 har de svenska vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig
verksamhet till haven söder om Ålands hav minskat med minst 25 procent
från 1995 års nivå till 40 500 ton.
4. År 2010 har utsläppen av ammoniak i Sverige minskat med minst 12
procent från 1995 års nivå till 53 400 ton.
5. År 2010 har utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft minskat med minst
55 procent från 1995 års nivå till 155 000 ton.3 (Se Frisk luft och Bara
naturlig försurning)
Nedfallet av kväveföroreningar som kväveoxider och ammoniak överskrider
den kritiska belastningen för övergödning av mark i hela södra Sverige i dag.
Både den biologiska mångfalden och människans hälsa påverkas negativt, t.ex.
genom nitrat i grundvatten och brunnar.
I sjöar och vattendrag är det framför allt fosfor som bidrar till över-
gödningen. Problemen är störst i södra Sverige, men har de senaste 20 åren
tilltagit även i norra och mellersta Sverige. En sjättedel av Sveriges sjöar och
Omfattar utsläpp från utrikes sjö- och luftfart.
10
många vattendrag är övergödda, vilket får konsekvenser för den biologiska
mångfalden och produktionsförmågan.
Både fosfor och kväve är orsakerna till övergödningen av havet och följden
blir syrebrist, utarmad biologisk mångfald, algblomning m.m. Tidigare uppsatta
miljömål har inte nåtts. Fosforhalterna har varit oförändrade under perioden
1981-1995, och halterna av kväve har först ökat något men börjat sjunka efter
1995.
Problemen med övergödning varierar starkt i olika delar av landet och
behovet av åtgärder och styrmedel är allra störst i Götaland.
De miljömål som satts under de senaste femton åren har inte nåtts, och
förslagen till etappmål har därför lagts på en ambitionsnivå så att de ska kunna
nås inom utsatt tid. De viktigaste grundpelarna för att nå målet är miljöbalken
och EU:s kommande ramdirektiv för vatten. Därutöver krävs miljöersättning till
jordbruket men också åtgärder för rening av enskilda avlopp.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN ?
För att komma till rätta med utsläppen via avlopp behövs en rad åtgärder för
reningsverk, och till exempel bör den pågående utbyggnaden av kustnära
reningsverk från Strömstad till Norrtälje fullföljas. Hushållen måste bygga ut
enskilda avlopp med infiltration, alternativt markbäddar, eller ersätta befintliga
system med separerande sådana, eller annan ny teknik med motsvarande effekt.
Dessutom krävs att användningen av fosfatfria tvättmedel ökar, särskilt i
glesbygd. Av kommunerna krävs att de förbättrar sina avloppsledningssystem
och skapar lokala lösningar för att ta hand om dagvatten.
När det gäller jordbruket är det viktigt att ta vara på och stimulera den
utveckling som inletts inom näringen mot ett miljöanpassat jordbruk. För att
minska kväve- och fosforutsläppen ytterligare behövs många åtgärder som t.ex.
att brukama anpassar gödslingen och undviker överoptimala givor. Andra
åtgärder är att inte sprida stallgödsel inför sådd av höstsäd, öka arealen till
flerårig bevuxen träda, öka andelen fånggrödor genom insådd i vårsäd. Nya
våtmarker i kustlänen, skyddszoner för att minska fosforläckaget och en
översyn av djurtäthetsbestämmelserna är andra förslag
För att minska utsläppen av ammoniak inom jordbruket bör nedbrukning av
flytgödsel och urin på obevuxen mark ske inom fyra timmar från spridningen.
Tak på urinbehållare och proteinutfodring anpassad till djurens behov är
exempel på andra tänkbara åtgärder liksom användning av teknik som minskar
ammoniakförluster.
För att minska kväve- och fosforutsläpp inom industrin måste man hitta
alternativa tekniska lösningar inom branscher som massa- och pappers-, järn
och stål- samt kemi- och livsmedelsindustrin. För minskade ammoniakutsläpp
krävs bättre reningsteknik.
Sverige bör bidra till att verkningsfulla åtgärder sätts in i andra länder runt
Östersjön.
För arbetet mot övergödningen har miljöbalken stor betydelse. Att införa
generella föreskrifter och miljökvalitetsnormer, tillståndsprövning och tillsyn är
bara några exempel på de möjligheter som miljöbalken erbjuder. För att uppnå
en tillfredsställande vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och vid kusterna är EG-
direktivet om rening av avloppsvatten och EU:s kommande ramdirektiv för
vatten viktiga styrmedel.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
11
Flera ekonomiska styrmedel är nödvändiga. Inom jordbruket behövs stöd,
t.ex. miljöersättning för anläggning av våtmarker och skyddszoner, insådd av
fånggröda och utebliven höstbearbetning. Medel behövs också till utbildning,
rådgivning och information. De miljöstyrande effekterna av avgifter och skatter
på jordbruket behöver förstärkas i syfte att nå målet om reduktion av
näringsläckaget. Olika alternativa utformningar bör övervägas för att
åstadkomma nödvändiga miljöförbättringar på mest effektiva sätt till lägsta
kostnad. Systemet bör utformas så att de ekonomiska förutsättningarna för
lantbrukarna beaktas.
Möjligheterna att införa ett bidrag för att åtgärda enskilda avlopp bör
utredas.
En viktig utbildningsinsats är grundutbildning för myndighetspersoner på
avrinningsdistrikts-, läns- och kommunal nivå kring EU:s vattendirektiv. Den
bör genomföras av bl.a. Sveriges geologiska undersökning (SGU), Boverket
och Naturvårdsverket och vara genomförd 2004.
För att reda ut osäkerheter kring vilka kväve- och fosforhalter i vattnet som
ger en långsiktig balans behövs mer forskning. Det finns också behov av ett
program för försöks- och utvecklingsverksamhet inom jordbruket i syfte att
utveckla åtgärder för minskade näringsförluster.
Det fortsatta internationella arbetet är av största vikt och bör inriktas mot att
följa upp effekterna av internationella överenskommelser och lagstiftning inom
EU, men också att få fram en samlad europeisk strategi för hur nedfall av
kväveföreningar ska underskrida de kritiska belastningarna i hela Europa.
Vidare bör Sverige bidra till insatser runt Östersjön genom kunskapsöverföring
och ekonomiskt stöd. En annan viktig del av det internationella arbetet är att
fortsätta samarbetet med de baltiska länderna och Polen genom bl.a. tekniskt
bistånd för bättre vattenrening.
GIFTFRI MILJÖ
”Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av
samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära bak-
grundsnivåerna.
• Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll.”
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Den sammanlagda exponeringen i arbetsmiljö, yttre miljö och inomhusmiljö
är, för särskilt farliga ämnen är nära noll och för övriga kemiska ämnen inte
skadlig för människor.
• Förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade.
1. År 2010 har alla avsiktligt framställda eller utvunna kemiska ämnen som
hanteras på marknaden data motsvarande de krav som ställs på nya ämnen.
För ämnen som hanteras i höga respektive medelhöga volymer bör data
finnas redan år 2005 respektive år 2009.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
12
2. År 2010 är varor försedda med hälso- och miljöinformation.
3. Nyproducerade varor är i huvudsak fria från;
- cancerframkallande, arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande ämnen
senast år 2007,
- mycket långlivade och mycket bioackumulerande ämnen senast år 2010,
- långlivade och bioackumulerande ämnen senast år 2015,
- kvicksilver senast år 2003 samt kadmium och bly senast år 2010.
Sådana ämnen används inte heller i produktionsprocesser på ett sådant sätt att
hälsa och miljö kan komma till skada.
4. Hälso- och miljöriskerna med användningen av kemiska ämnen har
minskat fortlöpande fram till 2010 enligt indikatorer/nyckeltal som
fastställts av berörda myndigheter, liksom förekomst och användning av
kemiska ämnen som försvårar återvinning av material.
5. För minst 100 utvalda kemiska ämnen, som inte omfattas av etappmål 3,
finns år 2010 riktvärden fastlagda av berörda myndigheter.
6. Förorenade områden är identifierade samt undersökta och minst 30 procent
av områdena av riskklass mycket stor och stor är åtgärdade senast år 2010.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Etappmål 1 och 3 bygger huvudsakligen på Kemikalieutredningens förslag
(Varor utan faror SOU 2000:53).
Ett stort hinder för att nå en giftfri miljö är bristen på kunskap om kemiska
ämnen. Det är därför av yttersta vikt att klarlägga kemiska ämnens egenskaper,
hur ämnen samverkar, förekomst i framför allt varor, flöden och hur människor
och miljö påverkas av dem samt hur hantering och användning bör ske för att
minska riskerna. Spridning av kemiska ämnen kan ske från andra länder via luft,
vatten och transporter.
Föroreningar i mark, grundvatten, sediment, byggnader och anläggningar är
ett annat problem. De flesta har uppkommit genom utsläpp, spill eller
olyckshändelser under efterkrigstiden fram till 1980-talet. Antalet förorenade
områden i landet beräknas vara 22 000, varav hälften är identifierade.
För att nå målen behövs en mycket offensiv satsning, nationellt,
internationellt och i EU. Gemensamma system och regelverk inom EU är
mycket betydelsefulla. Dessutom behövs en sanering av förorenade områden,
men det är tveksamt om allt kan ske på en generations sikt: Vi gör bedömningen
att en giftfri miljö inte kan uppnås inom en generation. För det krävs fortsatta
insatser. Däremot finns det förutsättningar att uppnå ett miljötillstånd där
halterna av farliga ämnen är så låga att de inte märkbart påverkar hälsa eller
biologisk mångfald.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
För att nå det första etappmålet måste Sverige verka för att det senast år 2005
finns ett EU-gemensamt system som kräver att industrin tar fram data om
existerande ämnen. Därutöver bör Sverige verka i OECD för att testmetoder
utvecklas och standardiseras, bl.a. för att identifiera förekomst av oavsiktligt
bildade ämnen. Ett viktigt arbete är också att få alternativa testmetoder
utvecklade och internationellt accepterade - för att minska behovet av
djurtester.
13
För att nå etappmål 2 måste Sverige arbeta för att det senast år 2007 finns ett
EU-gemensamt system för utformning av hälso- och miljöinformation för varor
som inte är kemiska produkter. I avvaktan på ett sådant system är det viktigt att
näringslivet tar fram information om kemiska ämnens egenskaper och varors
livscykelanalyser för att omsätta dem i miljövarudeklarationer. Företag inom
branscher som har varor med stor spridning i samhället bör, genom frivilliga
åtaganden, år 2005 tillhandahålla varudeklarationer som inkluderar hälso- och
miljöinformation.
Nyproducerade varor ska år 2010 vara fria från t.ex. kvicksilver, kadmium
och bly och av människan framställda ämnen som är långlivade och
bioackumulerbara, samt ämnen som är cancerframkallande,
arvsmassepåverkande och fortplantningsstörande för att det tredje etappmålet
ska nås.
Det fjärde etappmålet kräver bl.a. att tillverkare, importörer och andra
leverantörer av kemiska produkter och varor tar ansvar för dessa under hela
livslängden. Användare måste undvika att använda hälso- och miljöfarliga
produkter och varor om de kan ersättas med mindre farliga. Användare och
andra hanterare måste också vidta åtgärder så att exponering av människa och
miljö för kemiska ämnen minskar fortlöpande. År 2005 ska system för
miljöledning och relevant miljöarbete omfatta anvisningar om kemiska ämnen
så att hälso- och miljörisker och avfallsaspekter av dessa beaktas av varor i hela
livscykeln.
Det femte etappmålet siktar till att ta fram riktvärden för kemiska ämnen
som fortfarande kommer att vara tillåtna på lång sikt, t.ex. metaller som
förekommer naturligt i miljön. Vissa bekämpningsmedel är andra exempel. För
att nå målet ska berörda myndigheter år 2002 ha utarbetat ett fungerande system
för att ta fram bedömningsgrunder och riktvärden. Samma år ska det finnas en
första lista på riktvärden för ämnen med farliga egenskaper. Därefter tas
riktvärden fram fortlöpande.
En rad åtgärder måste vidtas för att det sjätte etappmålet ska kunna nås. Före
utgången av 2002 måste t.ex. alla länsstyrelser ha ett regionalt program för
arbetet med efterbehandling och markrestriktioner för förorenade områden.
Varje kommun måste ha kompletterat sin avfallsplan med ett program för
efterbehandling av förorenade områden och redovisning av behov av
markrestriktioner. Förorenade områden ska vara identifierade och riskklassade
och ett antal demonstrationsprojekt vara genomförda. Före utgången av 2005
måste kommunerna ha redovisat de förorenade områdena i sina översiktsplaner
och vid behov angivit riktlinjer för markanvändningen. Före utgången av 2010
ska de förorenade områden som tidigare bedömts innebära en stor risk eller
mycket stor risk ha undersökts översiktligt. Ca 7 000 områden tillhör dessa
riskkategorier och etappmålet innebär att 30 procent av dessa ska vara
undersökta och åtgärdade.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Det behövs en kraftfull satsning på både normativa och informativa styrmedel.
De marknadsdrivna krafterna är viktiga för att få till stånd ett systematiskt
riskminskningsarbete. Företagens arbete med miljövarudeklarationer och positiv
miljömärkning är exempel på detta.
Ett mycket viktigt styrmedel är svenskt deltagande i EU-arbetet och andra
internationella sammanhang. Under de närmaste åren gäller det framför allt för
svenska myndigheter att vara med och skapa EU-gemensamma system och
regelverk, t.ex. krav på att varor förses med hälso- och miljöinformation enligt
ett gemensamt system och förbud att använda kemiska ämnen med särskilt
farliga egenskaper i konsumentvaror. Vidare är information och utbildning
viktiga styrmedel för att minska riskerna vid användning av kemiska ämnen.
14
Fortsatt arbete i befintliga EU-program om klassificering och märkning är
också angeläget, liksom att kräva utfasning av användningen av vissa ämnen.
Insatser måste också göras för att Sverige inte ska behöva tillåta tidigare
förbjudna ämnen till följd av harmoniseringar inom EU, t.ex. vad gäller
bekämpningsmedel. I båda dessa fall bör Sverige offensivt utnyttja
möjligheterna att hävda rätten att behålla eller införa nationella förbud. Andra
områden som kräver internationell samverkan är att minska spridningen av
långväga transporterade föroreningar, liksom internationellt
standardi seringsarbete.
I den mån åtgärder inte vidtas på EU-nivå i önskad takt för att miljömålen
ska kunna uppnås, bör Sverige så långt det är möjligt gå före med hårdare krav.
Ekonomiska styrmedel i form av skatter och avgifter bör t.ex. övervägas.
Forsknings- och utbildningsinsatser behövs inom en rad områden, t.ex. kring
samband mellan dos och respons, samverkanseffekter mellan flera ämnen och
utveckling av alternativa testmetoder för att minska djurförsöken.
Det finns också behov av samhällsvetenskaplig forskning, t.ex. kring olika
styrmedels effektivitet för att nå målet giftfri miljö, liksom forskning kring hur
attityder och beteende påverkas.
En ökad samverkan måste komma till stånd, t.ex. mellan företag, men också
mellan myndigheter, näringsliv och andra intressenter. En viktig förutsättning är
att aktörerna enas om en gemensam problembild för ett lyckat internationellt
agerande. Ansvariga myndigheter som behöver samverka mer är
Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Arbetarskyddsstyrelsen,
Yrkesinspektionen, länsstyrelserna och kommunerna. Detta mål är avstämt med
Kemikalieutredningen som arbetar med kriterier för farliga ämnen.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
SKYDDANDE OZONSKIKT
”Ozonskiktet skall utvecklas så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig UV-
strålning.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Sverige verkar för att halterna av klor, brom och andra ozonnedbrytande
ämnen i stratosfären inte överstiger naturliga nivåer.”
Förslag till precisering av miljökvalitetsmålet:
• Användning av ozonnedbrytande ämnen i Sverige är avvecklad inom loppet
av en generation.
1. Utsläpp av ozonnedbrytande ämnen har till största delen upphört fram till
år 2010.
Genom lagstiftning och information har användningen av ozonnedbrytande
ämnen minskat avsevärt i Sverige. Arbetet har varit framgångsrikt och mellan
1988-1994 avvecklades 93 procenet av användningen av ozonnedbrytande
15
ämnen i Sverige. Ändå kvarstår problemet och det krävs fortsatta och
kompletterande åtgärder.
Jordens ozonskikt har tunnats ut med fem procent under de senaste tretton
åren, och orsakerna är flera, t.ex. en fortsatt användning av ozonuttunnande
ämnen (CFC, HCFC, haloner, klor m.fl.) eftersom bra alternativ saknas.
Dessutom vet man för lite om vilka produkter som innehåller dessa ämnen och
systemen för omhändertagande är bristfälliga.
Ett annat allvarligt hot mot ett skyddande ozonskikt är ett ökat framtida flyg
i stratosfären. De negativa effekterna för ozonskiktet ökar successivt med
flyghöjd och hastighet.
Varor och produkter i samhället som kan innehålla ozonnedbrytande ämnen
måste fortsätta att kartläggas, och behovet av att utreda flygets effekter på
ozonskiktet är stort. Det internationella arbetet har stor betydelse och de svenska
insatserna här är viktiga.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
För att användningen av ozonnedbrytande ämnen ska vara avvecklad inom
loppet av en generation, krävs flera åtgärder, förutom den förordning som redan
gäller:
• Export av varor, produkter och utrustning som innehåller eller är beroende
av CFC eller andra ozonnedbrytande ämnen måste upphöra.
• Användning av HCFC i befintliga kyl-, frys- och klimatanläggningar måste
upphöra efter visst datum.
• Användning av CFC/HCFC, haloner m.fl. ämnen måste upphöra även inom
sektorer som i dag är undantagna, t.ex. försvarssektom och flyget.
För att förhindra utsläpp av ozonnedbrytande ämnen anser vi att Natur-
vårdsverket bör få i uppdrag att kartlägga varor och produkter som finns
utspridda i samhället och ta fram en plan över vad som ska tas om hand för
destruktion. Utifrån en framtagen plan ska kommuner, producenter och andra
ansvariga ta hand om och förstöra ozonuttunnande ämnen, t.ex. avfall från
industri-, transport- och byggsektorn.
Vi vill särskilt betona riskerna med ett framtida höghöjdsflyg. Det är
angeläget att agera förebyggande och vi anser att Luftfartsverket utreder och
senast 2001 lämnar ett förslag på hur föroreningsutsläpp som påverkar
ozonskiktet kan förhindras att öka för att även fortsättningsvis hållas på en låg
nivå. Både nationella strategier och hur Sverige kan driva på internationellt är
viktiga förslag från en sådan utredning.
En fortsatt satsning på lagstiftning och information är de viktigaste styrmedlen,
och för att minska användningen av ozonuttunnande ämnen behövs:
• Användningsstopp för HCFC som arbetsmedium i befintliga anläggningar
genom lagstiftning.
• Återinförande av dispensavgift alternativt sanktionsavgift. I dag medger inte
Miljöbalken dispensavgifter,
• Generellt förbud mot export av varor/utrustning som innehåller eller är
beroende av ozonnedbrytande ämnen.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
16
För att minska utsläppen av ozonnedbrytande ämnen föreslår vi följande
styrmedel:
• Reglering, alternativt förtydligande av nuvarande lagstiftning så att
insamlade mängder av CFC, haloner och andra förbjudna ämnen lämnas till
destruktion.
• Att lagstiftningen för halon revideras så att existerande mängder i befintliga
anläggningar tas om hand på ett miljöriktigt sätt.
• Skyldighet för kommuner, alternativt producenter, att omhänderta all
utrustning och produkter med CFC, HCFC, halon och andra
ozonnedbrytande ämnen på ett miljöriktigt sätt.
Forskningsområden som vi särskilt vill framhålla är flygets påverkan på
ozonskiktet, samverkan mellan ozonnedbrytande processer och växthuseffekt
samt effekter på hälsa och miljö av ökad UV-strålning.
För att nå miljökvalitetsmålet är det internationella arbetet avgörande.
Sveriges roll är viktig inom en rad insatsområden, både inom EU och det
internationella arbetet i stort.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
SÄKER STRÅLMILJÖ
”Människors hälsa och den biologiska mångfalden skall skyddas mot skadliga
effekter av strålning i den yttre miljön.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Stråldoser begränsas så långt det är rimligt möjligt.
• Den högsta sammanlagda årliga effektiva stråldosen som allmänheten får
utsättas för från verksamheter med strålning, ska inte överstiga i genomsnitt
en millisievert per person under ett år.
• Allvarliga tillbud och haverier i kärntekniska anläggningar förebyggs.
Spridning av radioaktiva ämnen till omgivningen förhindras eller begränsas
om ett haveri skulle inträffa.”
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Riskerna med ultraviolett strålning och elektromagnetiska fält begränsas så
långt möjligt.
• Radonhalten inomhus i alla bostäder, förskolor, fritidshem och skolor
underskrider 200 Bq/m3 år 2020. På längre sikt bör ingen individ utsättas för
radonhalter överstigande 50 Bq/m3. Radonhalten i samtliga enskilda brunnar
är lägre än 1 000 Bq/liter.
1. År 2010 är halterna i miljön av radioaktiva ämnen som släpps ut från alla
verksamheter så låga att människors hälsa och den biologiska mångfalden
skyddas. Det individuella dostillskottet till allmänheten ska därvid
understiga 0,01 mSv per person och år, från varje enskild verksamhet.
2. År 2020 är antalet årliga fall av hudcancer orsakade av solen inte fler än år
2000.
3. Senast år 2005 är alla skolor, förskolor och fritidshem med radonhalter i
inomhusluften överstigande 400 Bq/m3 och hälften av alla enskilda brunnar
17
med dricksvatten över 1 000 Bq/liter åtgärdade. År 2010 är alla bostäder
med radonhalter överstigande 400 Bq/m3 åtgärdade.
4. Riskerna med elektromagnetiska fält är så klarlagda år 2010 att
myndigheterna kan planera att vidta konkreta åtgärder.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Människan och miljön har alltid utsatts för naturlig bakgrundsstrålning, och
skadorna från strålning kan aldrig försvinna helt. Däremot kan och måste
riskerna från utsläpp av radioaktiva ämnen, radonhalterna i inomhusluft och
dricksvatten, UV-strålning från solen och riskerna med elektromagnetiska fälten
elimineras så långt det är möjligt.
Ett av de viktigaste inslagen i miljöarbetet är att förebygga radiologiska
olyckor och att lösa frågan om slutförvaringen av använt kärnbränsle.
Säkerheten vid de svenska kämkraftsanläggningama måste hållas på en fortsatt
hög nivå och de säkerhetshöjande insatserna för kärnkraftverken i öst måste
fortsätta.
Radonet i inomhusluft och dricksvatten innebär ett mycket allvarligt
hälsoproblem och ger upphov framför allt till lung- men även andra former av
cancer. Viktigt är också att få bukt med den kraftigt ökade förekomsten av
hudcancer som orsakas av solens UV-strålning. Mindre exponering för UV-
strålningen och försiktigare solvanor är rätt väg.
Genom en precisering av miljökvalitetsmålet har vi också valt att ta upp de
elektromagnetiska fälten, vars effekter är angelägna att klarlägga. Av den
kunskap som finns i dag går det inte att avgöra vilka hälsorisker de
elektromagnetiska fälten skulle kunna medföra, men vi anser att man redan nu
bör tillämpa försiktighetsprincipen och samtidigt intensifiera forskningen på
området.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
För att minska halterna av radioaktiva ämnen enligt det första etappmålet är det
nödvändigt att förbättra och samordna miljöövervakningen. Det behövs ett
sammanhållet miljöövervakningsprogram för att övervaka halterna av
radioaktiva ämnen i miljön, och programmet ska ge en nödvändig bas för hälso-
och miljöskyddsarbetet inom strålningsområdet. Till exempel ska det ge
underlag för åtgärder för att begränsa stråldoser till människan och ge kunskap
för att fastställa kriterier för skydd av den biologiska mångfalden.
Tillsynen över verksamheter med joniserande strålning behöver också
upprätthållas och förstärkas för att målet ska kunna nås, och vi måste få ökad
kunskap genom forskning och utveckling om strålkällor och risker förknippade
med utsläppta radioaktiva ämnen.
Produktionen av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall minskar genom
att kärnkraften avvecklas. Energieffektivisering och fömybara energislag är av
stor betydelse även för att nå detta mål. Kämkraftavvecklingen får inte innebära
att användningen av fossila bränslen ökar. Stöd till avveckling av kärnkraft i
Östeuropa och förbättringar och införande av ny teknik är viktig för att höja
säkerhetsnivån och här kan internationell samverkan via EU och IAEA ge extra
tyngd åt arbetet. I de svenska kärnkraftverken är det viktigt att t.ex. säkerhets-
systemen moderniseras och förbättras fortlöpande. Ökade insatser behövs också
för att förbättra den nationella beredskapen i samband med en eventuell
kärnteknisk olycka. Reaktorägama har det fulla ansvaret att finna ett slutförvar
för använt kärnbränsle. SSI och SKI har viktiga funktioner för granskning,
18
information m.m. av det pågående arbetet. Kämbränsleavfallet är vårt ansvar
och ska inte transporteras utanför landets gränser, vare sig för slutförvaring eller
upparbetning. Inriktningen bör vara att kärnkraften bär sina egna kostnader. Det
bör utredas hur detta skall gå till.
För att minska antalet hudcancerfall enligt etappmål 2 är informa-
tionsinsatser nödvändiga, dels genom särskilda kampanjer, dels genom en större
folkbildningsinsats. Det förebyggande arbetet behandlas under Skyddande
ozonskikt. Kontinuerliga mätningar av UV-strålning vars resultat delges
allmänheten, är en annan åtgärd.
En förutsättning för att sänka radonhalterna och nå etappmål 3 är att
medvetenheten om hälsoriskerna ökar. Även här behövs omfattande
informationsinsatser och andra insatser för att motivera egnahems- och
fastighetsägare att vidta åtgärder. Kommunerna har en viktig roll, till exempel
genom att spåra hus och brunnar med höga radonhalter. Kommunernas insatser
är helt avgörande och därför är mer utbildning nödvändig för både kommunala
tjänstemän och politiker.
Det fjärde etappmålet är ett kunskapsmål och för att få kunskap om
effekterna av elektromagnetiska fält behövs ett nationellt tvärvetenskapligt
forskningsprogram. Problemområdet berör frågeställningar inom biologi, fysik,
medicin, beteendevetenskap och teknik och därför föreslår vi att det i den nya
forskningsorganisationen tillskapas en sammanhållande instans för denna
forskning.
Tillräckliga styrmedel för att nå etappmål 1 finns i form av lagstiftning.
Miljöövervakning av radioaktiva ämnen behöver däremot förbättras och
erforderliga resurser behöver avsättas för detta arbete liksom för forskning och
utveckling om effekterna av radioaktiva ämnen. Vi bedömer också att medel
behövs till myndigheterna för att kunna fullgöra arbetet vad gäller slutförvar av
använt kärnbränsle.
För att minska antalet fall av hudcancer anser vi att en ökad folkbildning och
attitydförändring till solbad bör genomföras av Socialstyrelsen i samråd med
berörda myndigheter. Förebilder kan finnas i tidigare upplysningskampanjer
mot tobak och rökning.
Frågan om vilka regelverk och övriga styrmedel som behövs för sänkta
radonhalter behandlas av en särskild utredning, ”Radon i bostäder och vissa
lokaler m.m. - reformbehov” och ska vara klar senast den 1 november 2000.
Förutom den samordnade nationella forskningsinsats kring elektro-
magnetiska fält som vi föreslår ovan, krävs ett internationellt samarbete inom
detta område.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
GRUNDVATTEN AV GOD KVALITET
”Grundvattnet skall ge en säker och hållbar dricksvattenförsörjning samt bidra
till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Grundvattnets kvalitet påverkas inte negativt av mänskliga aktiviteter som
markanvändning, uttag av naturgrus, tillförsel av föroreningar m.m.
• Det utläckande grundvattnets kvalitet är sådant att det bidrar till en god
livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag.
19
• Förbrukning eller annan mänsklig påverkan sänker inte grundvattennivån så
att tillgång och kvalitet äventyras.
Inriktningen är att miljökvalitetsmålet ska nås inom en generation.”
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Förslag till precisering av miljökvalitetsmålet:
• Grundvattnet har så låga halter av föroreningar att dess kvalitet uppfyller
kraven för god dricksvattenkvalitet enligt Livsmedelsverkets
dricksvattenföreskrifter och kraven på God grundvattenstatus enligt EU:s
kommande ramdirektiv för vatten.
1. Grundvattenförande geologiska avlagringar av vikt för nuvarande och
framtida vattenförsörjning har senast år 2010 ett långsiktigt skydd mot
exploatering som begränsar användningen av vattnet.
2. Långsiktiga förändringar av grundvattennivån påverkar inte
vattenförsörjningen, markstabilitet eller växt- och djurliv i angränsande
ekosystem år 2010.
3. År 2010 uppfyller grundvatten som nyttjas för vattenförsörjning till mer än
50 personer eller distribuerar mer än 10 kubikmeter per dygn kraven i
Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter.
4. År 2010 finns åtgärdsprogram enligt EU:s kommande ramdirektiv för
vatten som anger hur God grundvattenstatus ska kunna uppnås.
I jämförelse med övriga Europa är grundvattenkvaliteten i Sverige mycket bra,
men det krävs ytterligare åtgärdsinsatser för att nå målen. Till exempel har
övergödning medfört att höga halter av nitrat förekommer i jordbruksområden
och metallhalterna i dricksvatten har ökat genom det försurade grundvattnets
korrosion på ledningsnätet.
Tillgången på vatten är förhållandevis god, men det finns problemområden,
som sydöstra Sverige och de södra kustregionerna. Där kan t.ex. exploatering av
bebyggelse inom områden med begränsade vattentillgångar leda till vattenbrist
och det finns risk för saltvatteninträngning. Det finns också en risk att
geologiska formationer som i framtiden skulle kunna användas som
dricksvattensresurser utnyttjas av exploateringsintressen eftersom formationerna
saknar lagligt skydd.
Möjligheterna att nå de uppsatta målen för dricksvattenkvalitet och tillgång
på grundvatten är goda. Svårare att nå är målet för god ekologisk
grundvattenstatus. I delar av Skånes och Sydvästsveriges jordbruksområden
krävs det mycket långtgående åtgärder för att minska nitrathaltema.
Nationella beslut räcker för att nå målen och det finns både teknik och
normativa styrmedel för att genomföra åtgärderna. Däremot är insatserna
resurskrävande för både länsstyrelser och kommuner.
20
HUR NÄ ETAPPMÅLEN?
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
För att säkra kommunernas behov av grundvatten i framtiden måste geologiska
avlagringar skyddas. Fram till 2010 då det lagliga skyddet ska vara fastställt
krävs det flera insatser t.ex. måste geologiska avlagringar som är betydelsefulla
för vattenförsörjningen vara inventerade och utvalda senast 2003. Senast 2005
måste kommunerna redovisa resultat av vatteninventeringar som visar
vattenbehov, tillgång på vattenresurser och brister i vattenförsörjningen.
Kommunernas vatteninventeringar är också ett viktigt redskap för att nå det
andra etappmålet. Med hjälp av dem bör länsstyrelserna senast 2007 upprätta
regionala vattenhushållningsprogram. Dessutom krävs det att kommunerna
senast 2010 upprättar vattenförsörjningsplaner, dvs. att de redovisar
vattenresurser och viktiga geologiska bildningar för vattenförsörjningen i sina
översiktsplaner. För detta arbete är det viktigt att Boverket, SGU och
Naturvårdsverket senast 2003 tagit fram en nationell handbok med metoder och
underlag för vattenplanering.
För att de flesta grundvatten som nyttjas för vattenförsörjning år 2010 ska
uppfylla Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter måste myndigheterna få ett
bättre underlag för sina ställningstaganden. Det kräver att Naturvårdsverket
reviderar sina allmänna råd för skyddsområden och skyddsföreskrifter och
anpassar dem till bl.a. EU:s kommande ramdirektiv och miljöbalken.
Kommunerna ska ange de områden där God grundvattenstatus inte kan uppnås
inom angiven tid, trots vidtagna åtgärder. Tillsammans med länsstyrelserna ska
de också, före 2005, på hydrogeologiska grunder fastställa skyddsområden för
allmänna vattenintäkter. Andra uppgifter för kommunerna blir att inventera
enskilda vattentäkter och revidera skyddsområden och skyddsföreskrifter som
inte uppfyller kraven för fullgott skydd.
Ansvaret för att utarbeta åtgärdsprogram för att nå God grundvattenstatus
ligger på respektive avrinningsmyndighet. Programmen kommer att bygga på
underlag som föreslås ovan, t.ex. vattenförsörjningsplanema och skydd av
vattentäkter. Fram till 2010 krävs det dessutom ett stort antal åtgärder för att
minska föroreningar från jordbruk, läckande avlopp, förorenad mark, försurande
utsläpp m.m. Åtgärderna redovisas i avsnitten Ingen övergödning, Giftfri miljö,
Bara naturlig försurning och God bebyggd miljö.
I miljöbalken och plan- och byggnadslagstiftningen finns i huvudsak redan
styrmedel för att nå målet Grundvatten av god kvalitet bl. a. bestämmelser om
miljökvalitetsnormer. Därtill kommer de författningsändringar som krävs för att
införliva det kommande ramdirektivet för vatten från EU. Direktivet blir ett av
de viktigaste instrumenten för att alla delmål ska kunna nås. En anpassning av
Naturvårdsverkets allmänna råd för skyddsområden och skyddsföreskrifter är
därför viktig för att ge länsstyrelser och kommuner underlag för
åtgärdsinsatsema.
Vissa ändringar krävs i miljöbalken för att uppnå det första etappmålet. Vi
vill också peka på möjligheter som miljöbalken ger, men som inte används fullt
ut. Till exempel finns det stöd för att införa begränsningar för grundvattenuttag i
områden där brist och saltvatteninträngning kan uppstå. Miljöbalken medger
också inskränkningar i möjligheterna att använda mark och vatten såsom
begränsningar av antalet djur, försiktighetsmått för gödselhantering och
bekämpningsmedelsanvändning.
I dag får brunnsborrning utföras av vem som helst utan förkunskaper och vi
vill betona vikten av det program som nu tas fram av SGU i samarbete med bl.a.
21
brunnsborramas branschorganisationer. Det syftar till att borrentreprenörema
ska vara ackrediterade för vatten- och energiborming senast 2005.
En grundutbildning kring EU:s kommande ramdirektiv för vatten för
myndighetspersoner på avrinningdistrikts, läns- och kommunal nivå bör vara
genomförd 2004 (se även Ingen övergödning).
Forskning och utveckling behövs kring flera områden så t.ex. behöver
modeller utvecklas för att analysera effekter av åtgärder i markanvändningen.
Ett annat forskningsområde är hur uttag av berg och jord och sanering av
förorenad mark påverkar grundvattnets status.
Eftersom myndighetsansvaret när det gäller grundvattnet är mycket splittrat,
föreslår vi också att SGU får ett författningsenligt ansvar för naturresursen
grundvatten, vilket innebär ett särskilt ansvar för att arbetet med ekologisk
hållbar utveckling förs framåt inom sektorn naturresursutvinning. SGU:s
verksamhet på grundvattenområdet ska vara ett stöd för Naturvårdsverkets
sektorsövergripande ansvar för miljö- och hushållningsfrågor. Livsmedelsverket
ska ha ett ansvar för frågor som gäller dricksvattnets kvalitet och beredning.
LEVANDE SJÖAR OCH VATTENDRAG
”Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och deras variationsrika
livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald,
kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vattenhushållande funktion
skall bevaras samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Belastningen av näringsämnen och föroreningar får inte minska för-
utsättningarna för den biologiska mångfalden.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Sjöars, stränders och vattendrags stora värden för natur- och kultur-
upplevelser samt bad- och friluftsliv värnas så långt möjligt.
• Fiskar och andra arter som lever i eller är direkt beroende av sjöar och
vattendrag kan fortleva i livskraftiga bestånd.”
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• I dagens oexploaterade och i huvudsak opåverkade vattendrag bibehålls
naturliga vattenflöden och vattennivåer.
• Kultur- och naturmiljöer som visar sjöarnas och vattendragens betydelse för
människans bosättning, försörjning och transporter är bevarade.
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga
utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
• Sjöar och vattendrag har god ytvattenstatus med avseende på art-
sammansättning och kemiska och fysikaliska förhållanden enligt EU:s
kommande ramdirektiv för vatten.
• Biotoper som är unika skyddas.
• Utsättning av genmodifierad fisk får inte äga rum.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
22
1. Senast 2010 har minst 50 procent av skyddsvärda miljöer i sjöar och
vattendrag och anslutande värdefulla natur- och kulturmiljöer ett
långsiktigt skydd.
2. Senast till 2010 har minst 25 procent av värdefulla eller potentiellt
värdefulla vattendrag restaurerats.
3. Senast 2010 har kommunala vattenförsörjningsplaner med vat-
tenskyddsområden och skyddsbestämmelser för alla allmänna samt större
enskilda ytvattentäkter upprättats.
4. Senast 2005 sker utsättning av fisk, kräftdjur och blötdjur på ett sådant sätt
att den biologiska och genetiska mångfalden inte påverkas negativt.
5. Senast 2005 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter och fiskstammar
som har särskilt stora behov av riktade åtgärder.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
De problem med försurning, miljögifter och övergödning som tas upp i tidigare
avsnitt, påverkar i hög grad de biologiska förutsättningarna i sjöar och
vattendrag, och insatserna inom dessa områden är avgörande för den biologiska
mångfalden, produktionsförmågan och möjligheterna att använda ytvattnet som
dricksvatten.
Exploatering av stränder och vattendrag minskar förutsättningarna för
rekreation och fiske och har ofta negativa konsekvenser för biologisk mångfald
och för natur- och kulturmiljön. Vattenkraften innebär också en kraftig
miljöpåverkan, dels genom reglering av vattennivåer och vattenflöden, dels
genom dammar som bildar vandringshinder. Utsättning av fisk och kräftor kan
hota vilda arter och stammar och det finns risk för överfiske av vissa
kommersiellt intressanta fiskar. Bristande underhåll av historiska anläggningar
är ett problem och kanaler, farleder, broar och hamnar riskerar att förfalla.
Förutsättningarna för att nå etappmålen, liksom generationsmålet, är goda.
Möjligtvis behöver etappmålen revideras när kunskaperna blivit bättre om de
värden som hotas och nya etappmål formuleras för perioden efter 2010. Statliga
myndigheter, tillsammans med kommunerna, har ett stort ansvar. De största
utgifterna kommer att ligga på inrättande av reservat, restaurering av vattendrag
och upprättande av vattenförsörjningsplaner med skyddsbestämmelser för
vattentäkter.
Jordbruket, energi- och transportsektorerna, liksom skogsbruket och fisket
måste också ta sitt ansvar. Dessutom krävs det ny kunskap och inventering av
vattenområden och anslutande kultur- och naturmiljöer.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
Ett första steg för att undvika exploatering och olämplig användning av mark
och vatten i områden med höga natur- och kulturvärden och för att skydda
kulturhistoriskt värdefulla miljöer är att klara ut vilka dessa områden är.
Naturvårdsverket har börjat arbetet med att ta fram en lista över biotoper och
arter som är särskilt skyddsvärda. När detta arbete blir klart bör det följas upp
med en bevarandestrategi av de centrala myndigheterna. Riksantikvarieämbetet
bör utarbeta en motsvarande strategi för utveckling av kulturhistoriskt
värdefulla miljöer. Ett aktivt stöd till befintliga eller nya verksamheter som
vidmakthåller kulturmiljöerna är viktigt för att kulturupplevelser ska kunna
erbjudas långs våra sjöar och vattendrag även fortsättningsvis.
23
Inventeringar och bevarandestrategier bör också utarbetas för skadade,
värdefulla vattendrag. Skadorna på dessa kan ha orsakats av t.ex. mindre vägar,
men också genom större arbeten som vattenkraftsutbyggnad. Ett par
forskningsprojekt kring teknik och miljö för vattenkraften pågår för närvarande
och förväntas ge ett förbättrat underlag för bl.a. ökad miljöanpassning av
vattenkraften. De miljöförbättrande åtgärderna i reglerade vattendrag bör
påbörjas så snart det är möjligt. Ett verktyg för att få förändringar till stånd kan
vara att staten begär omprövning av vattendomar för utbyggda älvar och
vattendrag.
Endast 60 procent av de kommunala dricksvattentäktema och knappast inga
enskilda täkter har i dag områdesskydd och skyddsföreskrifter. Alla
dricksvattentäkter bör ha skydd och viktiga åtgärder är därför att upprätta
vattenförsörjningsplaner och att inrätta vattenskyddsområden. En översyn av
redan beslutade områden och skyddsbestämmelser kan behöva göras. Ansvaret
vilar på i första hand kommuner och länsstyrelser.
Utsättning av fisk, kräftdjur och blötdjur i sjöar, vattendrag och hav bör ske
med stor försiktighet för att förhindra negativa effekter på den biologiska och
genetiska mångfalden. Det handlar om att tillämpa försiktighetsprincipen samt
Fiskeriverkets policy och regler för utsättningen. Dessutom behövs ett bättre
underlag om skyddsvärda vatten för att kunna ta ställning till utsättning.
Utsättning av genmodifierad fisk anser vi inte bör äga rum överhuvudtaget
Behovet av åtgärdsprogram för hotade arter och fiskstammar är avhängigt av
hur framgångsrika de ovan beskrivna åtgärderna blir. Program bör utarbetas
endast för arter som inte kan överleva utan speciella åtgärder och som riskerar
att försvinna.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Befintlig lagstiftning, främst miljöbalken och fiskerilagstiftningen, är i stort sett
tillräcklig för att genomföra målen. Ett förslag är att miljöbalken kompletteras
med regler för att ange viktiga områden för vattenförsörjningen.
Miljöbalkskommittén (M 1999:03) bör särskilt analysera ompröv-
ningsförfarandet av vattendomar och föreslå hur det kan underlättas. Den bör
bl.a. också se över hur inrättandet av vattenskyddsområden genomförs i
praktiken.
EG:s kommande ramdirektiv för vatten blir ett viktigt styrinstrument.
Länsstyrelser och kommuner bör lägga särskild vikt vid tillsynsarbetet, och
resurserna till tillsynsorganisationema har stor betydelse för att målen ska kunna
nås.
Ökad information och rådgivning krävs bl.a. om utsättning och förflyttning
av fisk och om kultur- och naturvårdshänsyn i jordbruk, skogsbruk och fiske.
MYLLRANDE VÅTMARKER
”Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet skall
bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Det finns våtmarker av varierande slag med bevarad biologisk mångfald i
hela landet.
• Våtmarker skyddas så långt möjligt mot dränering, torvtäkter, vägbyggen
och annan exploatering.
24
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Torvbrytning sker på lämpliga platser och med hänsyn till miljön och den
biologiska mångfalden.
• Våtmarkernas kulturmiljövärden samt värde för friluftsliv värnas.”
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga
utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
• I hela landet finns våtmarker av varierande slag, med bevarad biologisk
mångfald och bevarade kulturhistoriska värden.
1. En nationell strategi för skydd och skötsel av våtmarker och sumpskogar
tas fram senast till år 2005.
2. Senast 2010 har minst 95 procent av våtmarksområdena i myrskyddsplanen
ett långsiktigt skydd.
3. Senast 2005 byggs inte skogsbilvägar över våtmarker med höga natur- eller
kulturvärden eller så att de negativt påverkar dessa våtmarker på annat sätt.
4. I odlingslandskapet anläggs minst 10 000 ha våtmarker och småvatten fram
till 2010.
5. Senast till 2005 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter som har
särskilt stora behov av riktade åtgärder.
Jämfört med övriga Europa, och även i ett internationellt perspektiv, har Sverige
en god tillgång på relativt opåverkade våtmarker, men i odlingslandskapet har
de hävdade våtmarkerna i stort sett försvunnit. Av naturliga och anlagda
slåttermarker i södra Sverige finns det bara obetydliga rester kvar. Det är en
livsmiljö och en brukningsform som på många ställen är hotad och om inga
ytterligare åtgärder sätts in kommer utarmningen av landskapet och de negativa
effekterna av tidigare dräneringar och vattenregleringar att bestå. En stor del av
våtmarkerna har uppodlats och skogsplanterats efter utdikning respektive
markavvattning.
Markavvattning inom skogsbruket är regionalt ett problem, liksom
torvbrytning. Ett annat problem är den bristande skötseln av våtslåttermarker.
Det finns goda förutsättningar att nå etappmålen och det bör även vara
möjligt att nå generationsmålet. Framför allt behövs det mer kunskap om vilka
våtmarker som hävdats och hur stora arealer som är i behov av restaurering.
Särskilt jord- och skogsbruket måste ta sitt ansvar för att genomföra åtgärderna.
Överhuvudtaget måste stor hänsyn tas när våtmarker nyttjas och eventuellt
exploateras, t.ex. vid väg- och järnvägsbygge.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
För att finna en strategi för skydd av våtmarker och sumpskogar måste
kunskapen öka. Ett led i detta bör vara att göra den nationella våt-
25
marksinventeringen tillgänglig i databasform och kompletterad med nya
uppgifter, i första hand om kulturhistoriska värden. Kommunerna bör också föra
in uppgifter om skyddsvärda våtmarker i sina översiktsplaner. En annan viktig
åtgärd är att Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket får i uppgift att ta fram en
strategi för skydd av sumpskogarna.
Komplettering av våtmarksinventeringen är nödvändig även för att kunna
revidera myrskyddsplanen, vars syfte är att ange våtmarker som behöver ett
långsiktigt skydd. Ett utvidgat och riktat stöd krävs för att kunna upprätta eller
återta skötseln av våtslåtterängar.
Ansvaret för att bygga skogsbilvägar på ett skonsamt sätt ligger i första hand
på skogsägarna. Den verksamheten berörs inte av miljöbalkens generella
markavvattningsförbud och kräver oftast inte tillstånd. Vägarna måste dras så
att inte våtmarker med höga natur- eller kulturvärden berörs och för miljön
skonsamma byggnadsmetoder användas.
För att nå störst miljönytta behöver minst 10 000 hektar nya våtmarker och
små vatten anläggas fram till 2010. För detta krävs att en plan tas fram över
vilka prioriteringar eller avvägningar man bör göra när våtmarker restaureras
och anläggs. Vi anser att i första hand bör våtmarker anläggas i bygder där de i
stort sett försvunnit. Det är också viktigt att våtmarker anläggs i kustområden
där de har stor betydelse för att fånga upp näring som annars skulle läcka ut i
havet.
Vi bedömer att ett tiotal hotade arter som är knutna till våtmarker behöver
särskilda insatser under den närmaste tioårsperioden. Åtgärderna för samtliga
etappmål är viktiga för dessa arters överlevnad och åtgärdsprogram behöver tas
fram bara för dem som inte kan överleva utan speciella åtgärder eller som
befaras försvinna ur landet inom en snar framtid.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
I stort sett är befintlig lagstiftning tillräcklig för att genomföra målen. Vi vill
dock peka särskilt på det hot mot våtmarkerna som anläggandet av
skogsbilvägar utgör och föreslår att Miljöbalkskommittén (M 1999:03) särskilt
uppmärksammar systemet med samrådsplikt och hur det fungerar i den här
typen av ärenden.
Vi anser också att det finns behov av särskilda informations-, rådgivnings-
och utbildningsinsatser inom jord- och skogsbruket. Bidrag via miljö- och
landsbygdsprogrammet krävs för att nå etappmålet om anläggning av våtmarker
och småvatten i odlingslandskapet.
HAV I BALANS SAMT LEVANDE KUST OCH SKÄRGÅRD
”Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga
och den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög
grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden.
Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård skall
bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall
skyddas mot ingrepp och andra störningar.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Belastning av näringsämnen och föroreningar samt fysisk påverkan
försämrar inte förutsättningarna för den biologiska mångfalden eller den
marina miljöns produktionsförmåga.
26
• Fiske, sjöfart och annat nyttjande av hav och vattenområden, liksom
bebyggelse och annan exploatering i kust- och skärgårdsområden sker med
hänsyn till vattenområdenas produktionsförmåga, biologiska mångfald,
natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftslivet.
• Marina biotoper som är unika skyddas.
• Skärgårdslandskapets naturskönhet, kulturmiljövärden och variation
bibehålls genom att vatten-, jord- och skogsbruk samt turism bedrivs med
hänsyn till miljö, kulturmiljö och biologisk mångfald.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Massförekomster av växtplankton orsakade av mänsklig påverkan
förekommer inte.
• Utbredning och artantal av växter och djur förändras inte negativt genom
mänsklig påverkan.
• Tångbältets djuputbredning i Östersjön och Västerhavets skärgårdar har
återhämtats.
• Syrebrist orsakad av övergödning från mänsklig verksamhet är mycket
sällsynt.
• Låg bullernivå eftersträvas.
• Lokalisering av vindkraftverk sker med hänsyn tagen till bl.a. natur- och
kulturmiljö, friluftsliv samt landskapsbild.”
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Hotade arter och stammar har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom
sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer
säkras.
• Kust- och skärgårdslandskapets karaktäristiska bebyggelsemönster och
odlingslandskap upprätthålls.
• Samtliga kustvatten har God ytvattenstatus med avseende på art-
sammansättning och kemiska och fysikaliska förhållanden enligt EU:s
kommande ramdirektiv för vatten.
1. Senast 2010 har minst 35 procent av skyddsvärda marina miljöer och minst
70 procent av kust- och skärgårdsområden med höga natur- och
kulturvärden ett långsiktigt skydd.
2. Senast till 2005 finns en strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv
och odlingslandskap kan bevaras och brukas.
3. Senast 2010 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter och fiskstammar
som har särskilt stora behov av riktade åtgärder.
4. Bifångstema av marina däggdjur, sjöfåglar och oönskade fiskarter
minimeras till 2010.
5. Uttaget av fisk, inklusive bifångster av ungfisk, i svensk ekonomisk zon, är
senast 2008 högst motsvarande återväxten så att fiskbestånden kan fortleva
och, där så är nödvändigt, återhämta sig.
6. Buller och andra störningar från båttrafik är försumbara inom särskilt
känsliga och utpekade skärgårds- och kustområden senast 2010.
7. Utsläpp av olja och kemikalier från fartyg upphör senast 2010.
27
Fisket är den verksamhet som har störst direkt biologisk inverkan på havet.
Hoten består i bl.a. överfiske av t.ex. Östersjötorsk samt bifångster av däggdjur,
sjöfåglar, oönskade fiskarter och ungfisk. Olje- och kemikalieutsläpp är ett
annat stort problem som inte upphört trots strikta regler och förbud.
Problemen med övergödning och utsläpp av miljögifter måste lösas och de
insatser som beskrivs för målen Ingen övergödning och Giftfri miljö är
nödvändiga för att bevara den biologiska mångfalden och den långsiktiga
produktionsförmågan i Östersjön och Västerhavet.
Vår kustkultur har gett upphov till speciella kulturmiljöer. Vissa kust- och
skärgårdsområden måste få ett långsiktigt skydd, för i dag är hoten flera mot
skyddsvärda områden, t.ex. exploatering genom bebyggelse, turistverksamhet
och etablering av vindkraft. För att kunna ta till vara kustens och skärgårdarnas
karaktär krävs en ökad medvetenhet om de värden som står på spel. Dålig
lönsamhet och strukturomvandling i traditionella verksamheter som t.ex. fiske,
kustsjöfart och sjöbevakning gör att befolkningen minskar. Det i sin tur kan få
till följd att kulturlandskapet utarmas och byggnader förfaller eller omvandlas
på ett ovarsamt sätt. Vi har endast delvis behandlat frågor som berör för-
utsättningarna för att bo, verka och bedriva näringsverksamhet i kust- och
skärgårdsområdena.
Det finns goda förutsättningar att nå miljökvalitetsmålet inom en generation
om de åtgärder vi föreslår vidtas. Statliga myndigheter och kommunerna, men
också fiskerinäringen har här ett stort ansvar. Stöd till utveckling av nya
redskap, förvaltningsplaner m.m. kan behövas.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
Fler nationalparker och natur- och kulturreservat är den viktigaste åtgärden för
att skydda unika natur- och kulturlandskap, men även undervattensmiljöer i
kust- och skärgårdsområden. Detta skydd måste kompletteras med
byggnadsminnen och biotopskyddsområden. Kommunerna har ett stort ansvar
bl.a. för att strandskyddet upprätthålls, för att kvalitetssäkra
bebyggelseutvecklingen och för att grunda havsvikar inte exploateras.
I arbetet med att ta fram en strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv
och odlingslandskap kan bevaras och utvecklas är en inventering av fiskelägen,
fyrar, lotsplatser, varv, badorter m.m. ett första steg. Viktigt är också att ett
nationellt bevarandeprogram för kust och skärgård upprättas. Arbetet bör
utföras av Riksantikvarieämbetet i samverkan med berörda verk och
länsstyrelser och bör ta tillvara erfarenheter från arbetet med de regionala miljö-
och hushållningsprogrammen
Kunskapen om marina arter och hotet mot dem är begränsad. Forskning och
inventeringar är därför nödvändiga. Åtminstone ett tiotal marina arter och arter
knutna till stränder behöver åtgärdsprogram. Vi tror dock att behovet av
åtgärdsprogram är underskattat och arbetet behöver påbörjas och genomföras
snarast.
Fiskeriverket och fiskerinäringen tillsammans har ett ansvar för att
bifångstema av t.ex. säl, tumlare och sjöfåglar kan minimeras. Den viktigaste
åtgärden är att utveckla och använda selektiva fiskeredskap. Samma aktörer har
ansvar för att åtgärder vidtas mot överfiske. Förvaltningsplaner måste utvecklas
och genomföras, fiskeflottans storlek och sammansättning måste anpassas.
Dessutom krävs det internationellt arbete och forsknings- och utvecklingsarbete.
Det finns också behov att utveckla formerna för en regional
kustzonsförvaltning av havets resurser. I det arbetet bör länsstyrelser,
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
28
kommuner, representanter för olika näringsverksamheter bl.a. fiskare samt Prop. 2000/01:130
intresseorganisationer delta. Bilaga 1
För att etappmålet om buller och andra störningar från båttrafik ska vara nått
2010 föreslår vi att länsstyrelserna i kust- och skärgårdslänen, tillsammans med
båtlivets organisationer utreder möjligheten att inrätta bullerfria områden med
ingen eller begränsad motorbåtstrafik samt ger förslag till sådana områden.
Naturvårdsverket och Sjöfartsverket bör följa upp vilka åtgärder som
vidtagits för att minska bullerstörningar från motorbåtstrafiken. En utvidgning
av vattenskoterförbudet till att gälla fler liknande vattenfordon bör också
övervägas.
Trots internationella regler som förbjuder utsläpp av olja och kemikalier sker
ca 400 oljeutsläpp varje år och mörkertalet anses vara minst lika stort.
Sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna är en viktig åtgärd liksom
övervakning som kräver ökade insatser. För att nå målet krävs också att alla
länder i Sveriges närområde har mottagningsanordningar för förorenat vattnet.
Mottagningsstationer finns i dag i alla svenska hamnar, men saknas fortfarande i
en del andra östersjöhamnar.
Den befintliga lagstiftningen; miljöbalken , fiskerilagstiftningen och de krav
som ställs i EG-direktiv är i stort sett tillräcklig för att genomföra målen.
Resurserna för tillsynen har stor betydelse för genomförandet.
För att minska bifångstema som kastas överbord, föreslår vi att Fiskeriverket
får i uppdrag att utreda hur ett dumpningsförbud skulle kunna utformas och
vilka konsekvenser det kan tänkas få, både ur biologisk och ekonomisk
synvinkel.
Ett annat förslag till styrmedel är att en översyn görs av riksintressena för
kulturmiljövården, friluftslivet och fisket.
I samband med utredningen om bullerfria områden (se ovan) anser vi att
man också bör belysa vilken tillsyn som krävs och hur efterlevnaden ska följas.
Vi vill också betona att behovet av forskning och mer kunskap om den marina
miljöns biologiska mångfald är stort.
För att ge förutsättningar för boende och verksamhet i kust- och
skärgårdsområden kan också andra styrmedel av regionalpolitisk karaktär
behövas.
LEVANDE SKOGAR
”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas
samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och
sociala värden värnas.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.
• Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls.
• Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i
livskraftiga bestånd.
• Hotade arter och naturtyper skyddas.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.
• Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas till vara.”
29
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga
utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras.
• Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden vårdas så att
värdena bevaras och förstärks.
• Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i trädslags-
sammansättning värnas.
• Skogarnas naturliga hydrologi värnas.
• Brändernas påverkan på skogarna bibehålls.
• Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker.
1. Ytterligare 800 000 ha skyddsvärd skogsmark undantas från
skogsproduktion till år 2010.
2. Mängden död ved, arealen äldre lövrik skog och gammal skog bevaras och
förstärks enligt nedanstående specifikation till år 2010:
- mängden hård död ved ökar med minst 25 procent i hela landet och med
avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad
- arealen äldre lövrik skog ökar med minst 10 procent
- arealen gammal skog ökar med minst 5 procent
- arealen mark föryngrad med lövskog ökar
3. Skogsmarken ska senast 2005 brukas på sådant sätt att fomlämningar inte
skadas och att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är
försumbara
4. Senast 2010 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter som har särskilt
stora behov av riktade åtgärder.
Skogsbrukets miljöhänsyn har förbättrats under senare år. En viktig princip är
de jämställda produktions- och miljömålen för skogsbruket som beslutats av
riksdagen. En hel del återstår dock fortfarande att göra. De mest angelägna
problemen att ta itu med är utarmningen av den biologiska mångfalden och
skogens kulturarv. Orsakerna till problemen är flera; Skog med lång kontinuitet
och skog som skötts genom selektiv huggning minskar. Vissa skogstyper, t.ex.
gammelskog och äldre lövträd, har blivit sällsynta. Liten mängd död ved, färre
bränder, dikning och torrläggning är ännu några exempel på orsaker till att
många arter hotas både regionalt och i hela landet.
Om de kvarvarande resterna av urskogsartad naturskog inte undantas från
skogsbruk riskerar de att avverkas och försvinna på sikt. Skogens kulturarv
hotas av t.ex. minskat antal kulturlämningar, minskad variation när det gäller
trädslag och skogens ålder.
Fortfarande ger skogsbruket skador på fomlämningar i stor utsträckning,
bl.a. beroende på kunskapsbrist. Åtgärder behövs för att dessa skador, orsakade
av bl.a. markberedning, ska upphöra.
De viktigaste åtgärderna för att nå målen är att utveckla ett hållbart
skogsbruk som tar större hänsyn till skogens biologiska mångfald och det
kulturarv som finns i skogen. Särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer måste
undantas från skogsproduktion och förvaltas och vårdas.
I våra förslag har vi fokuserat på skyddet av skogslandskapet och den hänsyn
som skogsbruket måste ta. Ett hållbart skogsbruk kan till största del uppnås
inom en generation om skogsbruket och samhället i övrigt följer de föreslagna
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
30
delmålen. På sikt krävs det dock en större mängd död ved. Eftersom det tar lång
tid innan förändrade beteenden i skogsbruket ger resultat, kommer inte all
skogsmark att ha nått hållbarhet inom en generation.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
Till och med 1998 är 865 000 hektar produktiv skogsmark skyddad enligt lag.
För att ytterligare 800 000 hektar ska kunna skyddas fram till 2010 jämfört med
1999 krävs flera åtgärder. Den frivilliga avsättningen har varit framgångsrik och
det finns anledning att förvänta sig ytterligare resultat där. År 2005 görs bland
annat mot denna bakgrund en förnyad bedömning av om målet är tillräckligt för
att nå avsedd effekt. Inrättande av natur- och kulturreservat genom markinköp
eller intrångsersättning måste bli en åtgärd. Här har länsstyrelserna, Natur-
vårdsverket och Riksantikvarieämbetet ett ansvar. Dessutom måste
biotopskyddsområden inrättas och det bör i ökad omfattning upprättas
civilrättsliga naturvårdsavtal mellan staten och markägare. Urskog och
urskogsliknande naturskog prioriteras när det gäller skyddet.
För att öka mängden hård död ved, äldre lövrik skog och gammal skog krävs
det förbättrad hänsyn i skogsbruket genom att död ved och ”döende” träd
lämnas vid avverkning, att lövträd sparas vid röjning och gallring och att
slutavverkning begränsas i äldre skogsbestånd. Dessutom krävs att mer lövträd
används vid föryngring.
För att förebygga skador på fomlämningar och andra kulturlämningar är ett
skonsamt skogsbruk allra viktigast. Dessutom måste all skogsmark omfattas av
den reviderade fornminnesinventeringen och resultatet av denna finnas
tillgängligt i digitalform. Det är angeläget att fullfölja de inventeringar som
Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet bedriver. Begränsningar,
restriktioner och skonsamma metoder för markberedning måste införas.
Utbildning och information är andra nödvändiga åtgärder. Vi konstaterar också
att det behövs ett utökat anslag för anpassad skötsel.
För att säkra den biologiska mångfalden och undanröja hoten för vissa
utrotningshotade arter är det viktigast att hänsyn tas från olika
samhällsverksamheter och att områdes- och biotopskydd beslutas. Därutöver
bedömer vi att åtgärdsprogram behöver påbörjas för att skydda cirka 30 hotade
arter.
Befintliga styrmedel i t.ex. miljöbalken, kulturminneslagen, jordabalken och
skogsvårdslagen är i huvudsak tillräckliga. Skogsvårdslagen med föreskrifter
och allmänna råd kan dock behöva ses över för att förstärka möjligheterna att
lämna död ved. Men det krävs ett stort frivilligt engagemang från skogsbruket,
kompletterat med statliga åtgärder, för att nå målen.
Med tanke på betydelsen av de frivilliga åtgärderna är rådgivning,
information och utbildning särskilt viktiga instrument. Skogsnäringens egna
styrmedel som miljöledning, certifiering, intem fortbildning, gröna
skogsbruksplaner m.m. har stor betydelse.
Forskning och utveckling behövs inom flera områden.
Etappmål 2 om ökning med minst 25 procent av mängden död ved bör
revideras senast 2005. En höjning av målets ambitionsnivå är angelägen på sikt
för att öka den biologiska mångfalden. Uppföljning och utvärdering av
insektsskador och mängden död ved bör ske fortlöpande.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
31
ETT RIKT ODLINGSLANDSKAP
”Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och
livsmedelsproduktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden
och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.
Miljökvalitetsmålet innebär bl a:
• Åkermarken har ett välbalanserat näringstillstånd, bra markstruktur och
mullhalt samt så låg föroreningshalt att ekosystemens funktioner och
människors hälsa inte hotas.
• Odlingslandskapet brukas på sådant sätt att negativa miljöeffekter minimeras
och den biologiska mångfalden gynnas.
• Den genetiska variationen hos domesticerade djur och växter bevaras.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Biologiska och kulturhistoriska värden i odlingslandskapet som uppkommit
genom lång, traditionsenlig skötsel bevaras eller förbättras.
• Hotade arter och naturtyper samt kulturmiljöer skyddas och bevaras.”
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Våra kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• Odlingslandskapets vilda växt- och djurarter har sina livsmiljöer och
spridningsvägar säkerställda.
• Odlingslandskapets byggnader och gårdsmiljöer är bevarade och vårdade i
tillräcklig omfattning för att landskapet ska bibehålla sin karaktär och
kulturarvet kunna upplevas och förstås.
• Ett öppet och varierat odlingslandskap bibehålls i skogs- och mellanbygder.
• Odlingslandskapet i slättbygderna är variationsrikt med betydande inslag av
småbiotoper och vattenmiljöer.
• Jorden brukas på ett sådant sätt att markens långsiktiga produktionsförmåga
upprätthålls.
1. Nuvarande areal (år 2000) hävdade ängs- och betesmarker bevaras och
sköts. Arealen särskilt värdefulla betesmarkstyper utökas med minst
25 procent (ca 13 000 ha) och arealen hävdad ängsmark med minst
100 procent (ca 5 000 ha) till 2010.
2. Mängden småbiotoper i eller i anslutning till åkermark bevaras i minst
dagens omfattning i hela landet och senast till 2005 tas en strategi fram för
hur mängden småbiotoper i slättbygden ska ökas.
3. Mängden kulturbärande landskapselement som vårdas ökar till 2010 med
ca 70 procent.
4. Lantbrukets äldre kulturhistoriskt värdefulla ekonomibyggnader är
bevarade i den utsträckning som krävs för att bibehålla odlingslandskapets
karaktär. Senast år 2004 finns ett program för omfattning och inriktning av
bevarandet.
5. Senast 2010 är det nationella programmet för växtgenetiska resurser fullt
utbyggt. Senast 2010 finns det tillräckligt antal individer för att långsiktigt
säkerställa överlevnaden av de flesta inhemska husdjursraser i Sverige.
6. Senast 2010 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter som har särskilt
stora behov av riktade åtgärder.
32
De stora förändringar av brukningsmetoder inom jordbruket som skett under
1900-talet, men också ökad internationell konkurrens och dålig lönsamhet som
leder till rationaliseringar och nedläggning av jordbruk, omvandlar
odlingslandskapet i en allt snabbare takt. Slåttermarker är nästan helt försvunna,
betesmarkerna har minskat kraftigt och många av gårdarnas ekonomibyggnader
har blivit överflödiga. I skogs- och mellanbygder planteras stora ytor
jordbruksmark med skog eller lämnas att växa igen. Särskilt i slättbygderna
försvinner diken, småvatten och åkerholmar på grund av jordbrukets
rationaliseringar.
Byggnader och gårdsmiljöer är viktiga för odlingslandskapets karaktär och
människors identitet. I dessa miljöer finns också ofta en rik, kulturbetingad
biologisk mångfald. Även för fäbodarna och fäbodkulturen krävs stödåtgärder.
Landsbygdsprogrammet och tidigare ersättningsformer, t.ex. NOLA-stödet, har
haft positiva effekter på odlingslandskapet. Ett ökat samhällsstöd till jordbruket
krävs för t.ex. skötsel och vård av marker, kulturhistoriskt värdefulla inslag i
landskapet och äldre karaktärsbyggnader. Med utökat stöd bedömer vi att det
finns goda förutsättningar att nå etappmålen.
Parallellt med de åtgärder som beskrivs nedan måste forskning och
utveckling bedrivas.
HUR NÄ ETAPPMÅLEN?
Fortsatt skötsel av den befintliga arealen hävdade ängs- och betesmarker är den
viktigaste åtgärden för att bevara den biologiska mångfalden och det agrara
kulturarvet. Det är väsentligt att hagar, strandängar, alvarmarker och andra
naturbetesmarker fortsatt hävdas och att hävden återupptas på igenväxande
betesmarker. Detta gäller både i slättbygder och skogs- och mellanbygder.
Skötseln måste inriktas på de områden som klassats högt i Naturvårdsverkets
bevarandeplan. En kompletterande inventering behövs, bl.a. för att förbättra
kunskapen om slätter- och betesmarkernas kulturhistoriska värden och totala
utbredning. Inventeringen bör leda till en revidering av den nationella
bevarandeplanen. För att nå det första etappmålet krävs även en god tillgång på
betesdjur. Vissa typer av marker har blivit så ovanliga att restaurering och
utökning behövs. Det gäller särskilt naturbetesmark i norra Sverige, ljunghedar
och skogs-, fäbod- och alvarbete samt slåtteräng.
Särskilt i slättbygderna behövs en större mängd småbiotoper, t.ex.
vattenmiljöer, dikes- och åkerrenar för vilda växter och djur. Vi föreslår att
Jordbruksverket tillsammans med andra berörda myndigheter får i uppdrag att ta
fram en strategi för hur mängden småbiotoper kan öka i dessa bygder. Vi vill
också betona de äldre vägarnas och vägkanternas betydelse för kulturhistoria
och biologisk mångfald, liksom parkers och trädgårdars värde för
kulturlandskapet och som livsmiljö för växter och djur.
Kulturbärande element i landskapet kan vara fomlämningar, alléer,
stenmurar, fägator, åkerholmar, hamlade träd och mycket mer. Vi anser att
förutsättningarna för vård av sådana speciella kulturvärden behöver förbättras.
Här är information och kompetensutveckling viktiga inslag, och vi föreslår att
Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Lantbruksuniversitetet får ett
gemensamt ansvar för insatserna.
Antalet äldre ekonomibyggnader som skapar karaktär hos landskapet men
som inte längre behövs eller används inom jordbruket ökar i rask takt. Särskilt
ladugårdarna är en hotad byggnadskategori. Fortsatt användning av dem bör
underlättas och stödjas. För att bevara dessa hotade ekonomibyggnader behövs
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
33
investeringsstöd till ombyggnad och ersättning för underhåll av värdefulla
byggnader som inte längre används. Det är i dag osäkert hur stort behovet är,
dvs. vad som krävs för att landskapet inte ska utarmas. Ett nytt etappmål bör
formuleras när sådan kunskap finns, från 2005.
För att på lång sikt nå ett tillräckligt stort antal renrasiga avelsdjur, enligt det
femte etappmålet, måste miljöersättning utgå till djurägare som håller dessa
raser. Även ideella organisationer kan göra viktiga insatser. Det är också
väsentligt att det nationella programmet för växtgenetiska resurser genomförs.
Bevarande och skötsel av odlingslandskapets livsmiljöer är avgörande för
överlevnaden av de mellan 15 och 80 hotade arter i odlingslandskapet som
behöver särskilda insatser. Behovet av åtgärdsprogram är avhängigt av hur
framgångsrika ovan beskrivna åtgärder blir.
Offentligt finansierade ersättningar via miljö- och landsbygdsprogrammet är det
viktigaste styrmedlet för att nå målet Ett rikt odlingslandskap. När det gäller
finansiering av anläggning av småbiotoper i slättbygderna och skötsel av äldre
ekonomibyggnader behövs en översyn av miljö- och landsbygdsprogrammet
inför nästa programperiod. Viktiga styrmedel är även utbildning,
informationsinsatser och försöks- och utvecklingsverksamhet.
Styrinstrument av regionalpolitisk karaktär kan krävas när det gäller att
stödja brukare på små och medelstora gårdar i skogs- och mellanbygder.
Ett forskningsprogram är också angeläget för att förbättra kunskapen om
vilka åtgärder som har störst betydelse för att bevara biologisk mångfald och är
mest kostnadseffektiva. Mer kunskap behövs också om vilken betydelse
ekologisk produktion kan ha för att nå miljömålen och om riskerna med
genetiskt modifierade organismer. Miljökvalitetsmålet som det fastställts av
riksdagen anger att genetiskt modifierade organismer inte skall sättas ut om det
hotar biologisk mångfald. Det finns även andra risker. Frågan utreds för
närvarande av kommittén om biotekniken i samhället (U 1998:01). Målet bör
ses över mot bakgrund av förslagen från även denna kommitté.
STORSLAGEN FJÄLLMILJÖ
”Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald,
upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall
bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas.
Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.
Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:
• Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta
sammanhängande områden bibehålls.
• Fjällens biologiska mångfald bevaras.
• Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den
biologiska mångfalden introduceras inte.
• Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.
• Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom
bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens
långsiktiga produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur- och
kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.
• Låg bullernivå eftersträvas.”
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
34
KOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL DELMÅL Prop. 2000/01:130
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet: Bilaga 1
• Lokala bestånd av fisk i fjällens sjöar och vattendrag svarar för reproduktion
och återväxt samt har bibehållen genetisk mångfald och funktion i
ekosystemet.
• Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga
utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.
• Vegetationstäcket på kalfjället minskar inte.
• Arealen tysta områden ökar.
1. Skador på mark och vegetation orsakade av mänsklig verksamhet är senast
2010 försumbara.
2. Buller från motordrivna fordon och flyg i fjällen minskar och uppfyller
senast 2010 nedanstående specifikation:
- flygbuller är försumbart både inom skoterregleringsområden klass A och
inom minst 90 procent av nationalparksarealen
- minst 50 procent av terrängskotrama uppfyller högt ställda bullerkrav (lägre
än 73 dBA)
3. Senast 2010 har merparten av områden med representativa kultur- och
naturvärden i fjällområdet ett långsiktigt skydd, som vid behov innefattar
skötsel och restaurering.
4. Senast 2005 har åtgärdsprogram inletts för de hotade arter som har särskilt
stora behov av riktade åtgärder.
För att bevara fjällens karaktär av betespräglat landskap är det väsentligt att
renskötsel kan bedrivas även i fortsättningen. Om inga särskilda åtgärder vidtas
kommer dock antalet renskötselföretag att minska. Samtidigt måste rennäringen
bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt och antalet renar anpassas till de
naturliga förutsättningarna. Strukturförändringarna i det samiska samhället
innebär också att äldre, traditionella samiska kulturmiljöer som t.ex. visten,
renvallar och andra lämningar efter renskötseln förfaller. För att motverka en
utarmning av fjällbygden måste både rennäringen och jordbruket kunna
bedrivas även fortsättningsvis och värdefulla miljöer skyddas och vårdas. Nya
verksamheter ska utövas i samklang med den befintliga miljön.
Ökat markslitage och risk för erosion är ett av de problem som den känsliga
fjällmiljön är utsatt för. Terrängköming, hårt bete och tramp från ren samt ökad
turism är några av orsakerna. På grund av t.ex. utbyggd infrastruktur,
energianläggningar, mineralutvinning och turistanläggningar minskar också de
obrutna fjällområdena i storlek och fjällens karaktär och upplevelsevärden
påverkas negativt. Buller från flygtrafik och terrängköming är ytterligare ett
problem. Det är angeläget att verksamheterna i fjällen anpassas till
kulturmiljöns och ekosystemets förutsättningar.
Om de föreslagna delmålen följs och stor hänsyn tas till miljön, bedömer vi
att hållbarhet kan nås inom en generation. Rennäringspolitiska kommittén har
en viktig uppgift, bl.a. när det gäller miljösektorsmål för rennäringen.
10 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
ÅTGÄRDER
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
För att kunna bibehålla ett obrutet vegetationstäcke på kalfjället och förhindra
erosionsskador krävs det förbättringar av terrängfordonen. I vissa känsliga
områden måste användningen begränsas. En strategi för hur skador på mark och
vegetation kan undvikas är nödvändig, och där handlar det både om att anpassa
antalet renar till vad marken tål och att begränsa körningen med
barmarksfordon. Alternativa metoder i rennäringen måste fortsätta att utvecklas.
Rennäringspolitiska kommitténs slutbetänkande 2001 bör ge ett fördjupat
underlag om åtgärder för rennäringen.
I dag finns det 140 000 skotrar och antalet ökar. Vi anser att alla skotrar
successivt bör bytas ut mot mer tystgående för att minska bullret. Flertalet har
tvåtaktsmotorer och ett utbyte till fyrtaktsmotorer med katalysator skulle ge
både god ljuddämpning och mindre utsläpp av kolväten och partiklar. Minskat
buller från flygtrafik kräver att flygrutterna och landningsplatserna i fjällen
anpassas till skoterregleringsområdena och nationalparkerna.
För att slå vakt om natur- och kulturvärden som är knutna till och beroende
av renskötsel och ett fjällnära jordbruk är det viktigt att traditionella
verksamheter kan bedrivas även fortsättningsvis. Vissa områden kan behöva ett
särskilt skydd, t.ex. de sista resterna av de miljöer som vittnar om den gamla
jakt- och fångstbaserade resurshushållningen. En översyn av de samlade kultur-
och naturvärdena och en översyn av riksintressen för kulturmiljövården enligt
miljöbalken bör genomföras. Även en fortsatt systematisk inventering av fom-
och kulturlämningar i fjällen är angelägen. Länsstyrelserna och kommunerna
har viktiga roller; de berörda länsstyrelserna bör få i uppdrag att utveckla
regionala miljö- och hushållningsprogram. Kommunerna bör ange
förutsättningarna för en hållbar utveckling i sin fysiska planering.
Vi bedömer att åtgärdsprogram behövs för en handfull hotade arter i
fjällområdet.
STYRMEDEL
En teknisk utveckling av terrängfordonen är nödvändig och för att påskynda och
stödja utvecklingen bör en höjd skatt på äldre fordon övervägas. Ett tidigare
förslag om en differentierad försäljningsskatt med skattebefrielse för miljöklass
1 bör också beaktas.
Det nya EG-direktivet om buller från arbetsmaskiner och arbetsredskap
innehåller inga gränsvärden för snöskotrar, och vi anser att Sverige på nytt bör
ta upp frågan om bullerkrav med EU-kommissionen för att få till stånd
harmoniserade regler inom EU. Vi föreslår att Naturvårdsverket ges i uppdrag
att utreda ekonomiska styrmedel som kan kopplas till miljöklassning av
arbetsmaskiner och framtida avgas- och bullerkrav på skotrar. Verket bör
dessutom analysera idén om införande av en skrotningspremie för äldre skotrar
och hur miljömärkning och frivilliga åtaganden kan bidra till att målet nås.
Ytterligare reglering av köming med fordon på barmark i fjällområdet bör
övervägas. Vilket lagutrymme som bör användas för att reglera flygets start och
landning i känsliga områden behöver också ses över.
Säkerställande enligt plan- och bygglagen och miljöbalken samt miljöstöd
och andra bidrag behövs för att väsentliga delar av den fjällnära traditionella
bebyggelsen och natur- och kulturlandskapet ska ha möjlighet att överleva och
utvecklas.
36
GOD BEBYGGD MILJÖ
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
”Städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam
livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och
kulturvärden skall tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar skall
lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god
hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas.
Miljökvalitetsmålet innebär:
• Den bebyggda miljön ger skönhetsupplevelser och trevnad samt har ett
varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur så att alla
människor ges möjlighet till ett rikt och utvecklande liv och så att
omfattningen av människors dagliga transporter kan minskas.
• Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av byggnader och
bebyggelsemiljöer samt platser och landskap med särskilda värden värnas
och utvecklas.
• Natur- och grönområden med närhet till bebyggelsen och med god
tillgänglighet värnas så att behovet av lek, rekreation, lokal odling samt ett
hälsosamt lokalklimat kan tillgodoses.
• Den biologiska mångfalden bevaras och utvecklas.
• Transporter och transportanläggningar lokaliseras och utformas så att
skadliga intrång i stads- eller naturmiljön begränsas och så att de inte utgör
hälso- eller säkerhetsrisker eller i övrigt är störande för miljön.
• Miljöanpassade kollektivtrafiksystem av god kvalitet finns tillgängliga och
förutsättningarna för säker gång- och cykeltrafik är goda.
• Människor utsätts inte för skadliga luftföroreningar, bullerstörningar,
skadliga radonhalter eller andra oacceptabla hälso- eller säkerhetsrisker.
• Mark- och vattenområden är fria från gifter, skadliga ämnen och andra
föroreningar.
• Användningen av energi, vatten och andra naturresurser sker på ett effektivt,
resursbesparande och miljöanpassat sätt och främst fömybara energikällor
används.
• Naturgrus nyttjas endast när ersättningsmaterial inte kan komma i fråga med
hänsyn till användningsområdet.
• Naturgrusavlagringar med stort värde för dricksvattenförsörjningen och för
natur- och kulturlandskapet bevaras.
• Den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar.
• Avfall och restprodukter sorteras så att de kan behandlas efter sina
egenskaper och återföras i kretsloppet i ett balanserat samspel mellan staden
och dess omgivning.”
Förslag till kompletterande preciseringar av miljökvalitetsmålet:
• En långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur utvecklas, både vid lokalisering av
nytillkommande bebyggelse och verksamheter och omvandling av befintlig.
• Boende- och fritidsmiljön, utom- och inomhus, uppfyller höga krav på frihet
från buller, tillgång till solljus och ren luft.
37
Planering och buller
• Senast 2010 grundas den statliga och kommunala planeringen på program
och strategier för:
- en utveckling av trafiksystemet som anger hur miljöanpassade och resurssnåla
transportsätt ska stärkas och fossilbränsledrivna transporter minskas,
- hur kulturhistoriska och estetiska värden ska bevaras och utvecklas,
- hur grön- och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden ska bevaras
och utvecklas och andelen hårdgjord yta inte ökas,
- hur fömybara energiresurser och förutsättningar för utbyggnad av
produktionsanläggningar för fjärrvärme, solenergi och vindkraft ska tas till
vara.
• Antalet människor som utsätts för trafikbullerstömingar överstigande de
riktvärden som riksdagen beslutat om för buller i bostäder har minskat med
10 procent till år 2010 och med 80 procent till år 2020 jämfört med 1998.
Byggnader
• Den äldre kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen ska senast 2010 vara
identifierad och ett program för skydd av dess värden finnas.
• Senast år 2015 har byggnader en tillfredsställande inomhusmiljö , vilket
innebär att:
- olägenheter som föranleds av fukt- och mögelskador är avhjälpta. Ärligen
återkommande skadefall är 1/10 av nivån år 2000,
- inomhusluften är av fullgod kvalitet och ventilationen är ändamålsenlig.
• I nya byggnader får energianvändningen år 2010 vara högst 90 kWh/m2/år.
Från år 2005 används direktverkande elvärme i nybebyggelse endast i
fritidshus. Energianvändningen i det totala byggnadsbeståndet - bostäder
och lokaler - minskar och är lägre år 2010 än år 1995 för att minst halveras
till år 2050. Andelen fossila energikällor i bostäder och lokaler minskar och
utgör högst 20 procent år 2010.
Resurshushållning och kretslopp
• År 2010 är uttaget av naturgrus i landet högst 12 miljoner ton/år och
andelen rent återanvänt material utgör minst 10 procent av
ballastanvändningen. År 2020 är uttaget av naturgrus högst 3 miljoner
ton/år och andelen rent återanvänt material högre än 2010.
• Samtliga avfallsdeponier har senast år 2008 uppnått en enhetlig standard
och uppfyller högt uppställda miljökrav enligt EU:s beslutade direktiv om
deponering av avfall.
• Den totala mängden deponerat avfall exklusive gruvavfall har minskat med
minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå och den totala
mängden genererat avfall exklusive gruvavfall har minskat under samma
tidsperiod.
• Senast år 2010 ingår minst 75 procent av fosfor från avfall och avlopp i
kretsloppet och kan återföras till jordbruksmark eller annan produktiv mark
utan risk för hälsa och miljö.
• Mängden material och energi som varor och tjänster (funktioner) använder
under sin livscykel har minskat till år 2010 jämfört med år 2000.
Delmålen gäller den bebyggda miljön i såväl städer och tätorter som på
landsbygden, och berör även andra kvalitetsmål.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Den bebyggda miljön, dvs. bebyggelse, kommunikationsleder, anläggningar och
teknisk infrastruktur har genomgått en stor förändring under industrisamhället
och särskilt under den senare delen av 1900-talet. Påfrestningarna på miljö och
människor har blivit mycket stora och listan över problem kan göras lång:
Luftföroreningar som ger hälsoproblem och skador på byggnader, buller som
orsakar hälso- och sömnproblem, fukt och mögelskador i ”sjuka hus”, dålig
inomhusluft etc.
Teknisk utveckling, bullersanering, avvägningar mellan ventilation och
uppvärmning, kvalitetsdeklarationer och miljömärkning av bostäder och
byggnadsmaterial är några exempel på åtgärder för att komma till rätta med
dessa problem. Många åtgärder är dessutom gemensamma för flera av
miljökvalitetsmålen.
Den bebyggda miljön brottas även med en rad andra problem. Det handlar
t.ex. om biltrafikens negativa effekter. Här måste en förändring ske för att både
utöka kollektivtrafiken och utveckla miljöanpassade och resurssnåla
transportsätt. Det handlar också om kulturmiljövärden som hotas av
exploatering och strukturomvandling. Det kan vara exempelvis hamnområden,
bangårdar och äldre industriområden eller byggnader som sjukhus och skolor.
En ökad hänsyn måste tas till kulturmiljön och komma in tidigt i planeringen för
att motverka en utarmning av den byggda miljön.
Även för grön- och vattenområden är det viktigt att nya planerings- och
förvaltningsmodeller utvecklas. Allt mer parkmark används i dag för
bebyggelse och trafikanläggningar. Ytterligare ett problem är den för höga och
ineffektiva energianvändningen. Energieffektivisering och främjande av
fömybara energikällor är därför nödvändig.
Under resurshushållning tar vi upp riskerna med att naturgruset kan ta slut
om inga åtgärder vidtas. Vi uppmärksammar också bl.a. problemen med
avfallsdeponier som läcker föroreningar och kräver stora utrymmen, behovet av
att minska kemiska utsläpp och ohållbara uttag av både ändliga och fömybara
resurser. Ändliga resurser som fosfor och metaller är prioriterade områden.
Mycket är kvar att göra innan kretsloppen har slutits.
HUR NÅ ETAPPMÅLEN?
Planering och buller
Det är viktigt att vi använder marken, bygger hus, vägar och andra anläggningar
på ett sådant sätt att det positivt påverkar människors livsmiljö och hälsa men
även natur- och kulturmiljön. Miljökvalitetsmålet har stor betydelse för hela
samhällsplaneringen och förutsätter samordning mellan olika samhällssektorer
och samverkan mellan berörda aktörer. De frågor som berörs ligger till stor del
inom kommunernas ansvarsområden och hanteras ofta i den kommunala plane-
ringen. En viktig uppgift för både kommuner och statliga myndigheter är att
utveckla program och strategier för de olika områden som anges i första
etappmålet.
För att utveckla ett miljöanpassat och resurssnålt trafiksystem ger vi olika
exempel till ledning för utveckling av program och strategier, bl.a. om
konsekvensbedömningar när byggande sker på icke exploaterad mark, att ny
bebyggelse, offentlig förvaltning och privat service förläggs till platser där
kollektivtrafik redan är utbyggd och att kollektivtrafikens infrastruktur byggs ut
så att behovet av biltrafik minskar. Andra exempel är att gång-, cykel- och
kollektivtrafik bör prioriteras i städernas centra samt att vägavgifter och
miljözoner kan användas för att minska och miljöanpassa trafiken.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
39
När det gäller hur kulturhistoriska och estetiska värden ska bevaras och Prop. 2000/01:130
utvecklas bör planeringsunderlaget ta sin utgångspunkt i respekt för dessa Bilaga 1
värden när nya byggnader och anläggningar uppförs, underhålls och förvaltas.
Särskilt i större tätorter är det angeläget att sammanhängande och varierande
grön- och vattenområden bevaras och utvecklas, och i planeringen bör t.ex.
områden för rekreation ingå i en medveten struktur.
I program och strategier för hur fömybara energiresurser som vindkraft och
solenergi samt fjärrvärme kan tas till vara kan utgångspunkterna bl.a. vara att
främja en bebyggelselokalisering som möjliggör fjärrvärmeanläggningar med
hög grad av rening och att bebyggelse lokaliseras med hänsyn till lokala
förhållanden för att bättre ta tillvara alternativa energikällor.
Trafiken är den främsta stömingskällan när det gäller buller. Ett utvidgat
rikstäckande handlingsprogram för trafikbuller bör därför tas fram och utvidgas
med utvecklade riktvärden för olika miljöer. Ett sådant program bör samordnas
med ett rikstäckande handlingsprogram även för annat buller. Ett fortsatt arbete
med att minska bullret vid källan, t.ex. genom åtgärder på fordon, däck och
vägbeläggningar samt genom flyttning av trafik är viktigt. Därutöver behövs
teknikutveckling och möjligheter att ställa bullerkrav på fordon, maskiner,
byggnader m.m.
Byggnader
Vi behöver ha ökad kunskap om den äldre bebyggelse som är kulturhistoriskt
värdefull. Varsamhetskraven behöver bli kända för fastighetsägarna. Vi föreslår
att Riksantikvarieämbetet får i uppdrag att arbeta med detta.
Sambanden mellan en god inomhusmiljö, graden av ventilation och kemiska
ämnen i byggmaterial och inomhusmiljö är inte tillräckligt kända och vi anser
att det behövs mer uppmärksamhet kring dessa frågor för att lämpliga åtgärder
ska kunna vidtas. Vid nybyggnation fmns det i dag kostnadseffektiva metoder
som förbättrar inomhusklimatet utan att öka energiförbrukningen. Det kan gälla
fläktsystem, behovsstyrd ventilation, solavskärmningar m.m.
En förutsättning för god luftkvalitet inomhus är isolerade och täta hus som
gör att till- och frånluft kan styras med hänsyn till bl.a. hälsokrav. Viktigt att se
över är om det finns t.ex. byggmaterial, textilier och möbler som kan avge
kemiska ämnen. Nyproducerade småhus och flerfamiljshus behöver isoleras
mer för att målet för energianvändningen ska uppnås, t.ex. kan fönster med
extra isolering minska energiförlustema radikalt. En bättre kontroll av gällande
byggnorm är viktig, liksom valet av t.ex. energisnål belysning, ventilation och
vitvaror. Införande av individuell mätning av värmen i flerfamiljshus är ett
viktigt medel för energihushållningen.
Ersättningen av fossila bränslen med bioenergi och andra fömybara bränslen
måste fortsätta.
Resurshushållning och kretslopp
Uttaget av naturgrus bör minska successivt och ersättningsmaterial användas i
allt högre grad. Mer kunskap behövs om tillgång och behov av naturgrus,
liksom om möjligheter till återanvändning och ersättningsmaterial.
De regionala inventeringar som utförs av SGU i samarbete med länsstyrelser
och kommuner behöver i många fall kompletteras med kvalitetsklassning och
information om motstående intressen.
Utifrån inventeringarna bör också materialförsörjningsplaner tas fram av
kommunerna i samarbete med länsstyrelserna. Planerna ska visa materialtillgångar
av olika kvaliteter, motstående intressen, nuvarande produktion och prognoser för
framtida behov.
40
Etappmålet om avfallsdeponiemas standard och miljökrav styrs av EU:s
beslutade direktiv och kommer att vara lagstadgade år 2001. Året efter ska en
omställningsplan för varje anläggning vara inlämnad till tillsynsmyndigheten,
och under åren fram till 2008 görs ansökan om tillstånd, avslutning och
omställning av deponiema för att uppfylla kraven. Förslag till åtgärder för att
minska mängden deponerat avfall har redan tagits av riksdagen och vi föreslår
att en utvärdering av målet sker inför år 2005.
För att så långt som möjligt kunna sluta fosforkretsloppet krävs flera
åtgärder; dels ny teknik för att skapa rena och effektiva fosforkretslopp, dels att
användningen och läckaget av kemiska ämnen som förorenar organiska
restprodukter begränsas kraftigt. En ny kravspecifikation, kompletterad med fler
metaller och vissa organiska miljögifter, bör tas fram i samråd mellan
Lantbrukarnas Riksförbund, Vatten- och avloppsverksföreningen,
Naturvårdsverket m fl.
När det gäller målet att minska energi- och materialåtgången för varor och
tjänster under deras livscykel hänvisar vi till rapporteringen från den
expertgrupp för materialflöden som varit knuten till Miljömålskommittén samt
till Resurseffektiviseringsutredningen som också tar upp frågan.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Planering och buller
Vi bedömer att befintlig lagstiftning, främst miljöbalken och plan- och
bygglagen är tillräcklig för att genomföra föreslagna åtgärder.
Ekonomiska styrmedel bör användas för att stärka miljöanpassade och
resurssnåla transportsätt och begränsa fossilbränsledrivna transporter. Även
former och metoder för trafikekonomiska kalkyler och olika former av
ekonomiska stöd som statliga subventioner, sysselsättningsmedel och lokala
investeringsprogram bör ses över och utvecklas så att konsekvenser för kultur-,
natur- och andra miljövärden tas i beaktande.
I arbetet med att utveckla program och strategier bör centrala myndigheter
som Boverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket bistå med
vägledningar och rådgivning.
Behovet av utbildning bland de grupper som har hand om städernas
grönstruktur är stort. Ett program för både grundutbildning och vidareutbildning
för såväl planerare, arkitekter som ingenjörer bör utarbetas. Det finns också
behov av forskning inom flera områden, t.ex. kring stadsekologi, men också om
sambanden mellan gröna miljöer, kulturmiljöer och hälsa, barns utveckling etc.
För att nå målet och komma till rätta med bullerstörningar anser vi att
möjligheten till miljörelaterade vägavgifter och miljözoner även för personbilar
bör utvärderas. Miljörelaterade bulleravgifter på däck kan vara en annan åtgärd.
Tystare och miljövänligare körsätt är ännu en - och här behövs
utbildningsinsatser. Riktvärden och åtgärdsprogram för trafikbuller och annat
buller i olika miljöer behöver utvecklas.
Naturvårdsverket bör ges ett tydligt samordnings- och uppföljningsans var på
bullerområdet. Trafikverken och försvarsmakten bör ges ett fortsatt tydligt
sektorsansvar i arbetet med bullersanering i befintlig miljö i samarbete med bl.a.
regioner och kommuner.
Byggnader
Byggnadsvårdscentra behövs i alla delar av landet och utbildningen av
byggsektorn vad gäller byggnadsvård utvecklas.
41
Det behövs en bättre samordning av kontrollsystemet för ventilation,
inomhusmiljö och energihushållning och vi föreslår att Boverket i samråd med
Statens energimyndighet och Socialstyrelsen får i uppdrag att komma med
förslag till åtgärder för att förbättra samordningen och lagstiftningen inom detta
område. I samband med detta bör man överväga om även frågan om radon bör
ingå i arbetet samt undersöka hur stora problemen med inomhusmiljö,
ventilation, fukt- och mögelskador är i våra hus i dag.
Boverket bör också ges i uppdrag att utforma program för olika
informationsinsatser, dels till allmänheten om bl.a. ventilationsfrågor, dels till
universitet, tekniska skolor, yrkesskolor, konsult- och byggbransch m.fl. om
fuktförhållandenas betydelse för hälsan.
Byggnormen är från 1992 och behöver nu ställas på en sådan nivå att den
följer de senaste årens utveckling av material och teknik. Vi anser också att
byggbranschen måste stimuleras att fokusera mer på helhetslösningar än på viss
teknik för olika delsystem.
Byggherrar och fastighetsägare behöver stimuleras för att investera i bättre
teknik för en effektivare energianvändning, både vad gäller nyproduktion och
underhåll. Boverket tillsammans med Energimyndigheten bör utreda och lämna
förslag till åtgärder inom det här området. Tillsammans med
branschorganisationer bör de även utreda bl.a. ett system för byggherrar att ge
garantier för klimatskalets effektivitet, genom miljö- och energideklarationer
och utökat producentansvar. Deklarationen bör bl.a. avse förhållanden som rör
inomhusmiljön, sunda material, ljudnivå och kvalitetssäkring av byggprocessen.
Fortsatt forskning kring sambandet är viktig och bör ta upp medicinska,
kemiska, byggnadstekniska och beteendevetenskapliga aspekter. Det är också
angeläget att Sverige deltar aktivt i det arbete som EU och andra internationella
organ gör inom området, och då särskilt prioriterar t.ex. kunskap om orsaker till
allergier och överkänslighet, samordning av miljö- och energimärkning och
utfasning av kemikalier i byggmaterial och inomhusmiljö.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Resurshushållning och kretslopp
Vi föreslår att berörda intressenter och sektorsmyndigheter samarbetar och
genom frivilliga överenskommelser fördelar ansvaret för att nå etappmålet om
naturgrus till år 2010. SGU bör få i uppdrag att utveckla sådana
överenskommelser och utvärdera resultatet senast 2005. Utvärderingen ska
också behandla frågan om ekonomiska styrmedel behöver användas i ökad
utsträckning för att minska uttaget av naturgrus och stimulera användningen av
ersättningsmaterial. SGU bör även utveckla handledningar för upprättande av
materialförsörjningsplaner tillsammans med berörda myndigheter och
branschen. Utbildningar kring hushållning med naturgrus för branschens
medlemsföretag är ett annat viktigt verktyg, liksom forskning och utveckling.
De nya lagar, förordningar och föreskrifter som rör minskade mängder avfall
och som tillkommit i slutet på 1990-talet är bra och viktiga verktyg för att nå
etappmålen om avfall. Ytterligare ett medel att minska avfallsmängderna är
reglerade renhållningsavgifter, där kommunerna genom lägre avgifter kan
premiera hushåll som komposterar och källsorterar. Forskning och utveckling
behövs om design liksom för att kunna framställa produkter som i högre grad än
i dag är återvinningsbara. Vidare bör ett utvidgat producentansvar övervägas.
Nya metoder behöver utvecklas för att förhindra att slam förgiftas av
tungmetaller och organiska miljögifter. Utvecklingen av bl.a. separarerande
avloppssystem måste fortsätta. Tekniken för att rena förorenat slam behöver
också utvecklas vidare. Rening av slam, rötrester m.m. kräver också utbyggnad
av reningsverken, och här kan samverkan mellan olika kommuner vara ett sätt
att minska kostnaderna. Regionala avfallsplaner kan utgöra ett bra
planeringsunderlag. 42
För att utveckla material- och energisnåla varor och tjänster krävs mjuka
styrmedel som teknikupphandling, miljömärkning, ökad miljöinformation och
miljöledningssystem.
Flera av våra miljöproblem har gemensamma orsaker: utsläpp från transporter
och energianvändningen inom samhällets alla sektorer, flöden av material och
varor vars effekter på miljö och hälsa i många fall är okända samt ett icke-
hållbart nyttjande av mark, vatten och den bebyggda miljön. Det krävs därför
samordnade och gemensamma åtgärder och för att miljömålsarbetet ska ge
resultat. En åtgärd kan bidra till att flera mål uppnås och ett styrmedel kan
sporra till att många olika åtgärder vidtas inom flera samhällssektorer.
Därför föreslår vi tre strategier: Effektiviseringsstrategin, kretsloppsstrategin
och hushållningsstrategin.
Effektiviseringsstrategin syftar till en effektivare användning av energi och
transporter samt att främja fömybara energikällor och ny teknik för rening av
utsläpp. Målen Frisk luft, Bara naturlig försurning, Begränsad klimatpåverkan
och i viss mån Ingen övergödning och God bebyggd miljö kan nås genom
strategin. Den innehåller i huvudsak en kombination av information och
ekonomiska styrmedel.
Viktigt är att energibeskattningssystemet får en långsiktig utformning där
hållbar utveckling utgör utgångspunkt bland annat genom att skatterna
medverkar till att miljömålen uppfylls. Vidare bör trafikbeskattningen ses över
så att bränslesnål teknik och fömybara drivmedel gynnas. En översyn krävs av
kväveoxidavgiften, transportstödets miljöstyrande effekter, styrmedel för
introduktion av fömybara drivmedel och alternativa drivtekniker m.m.
Möjlighet att införa vägavgifter behöver finnas.
För att klara effektiviseringsstrategin föreslår vi bland annat att Statens
energimyndighet t.ex. utformar informationskampanjer och underlagsmaterial
för energirådgivning i bostäder och lokaler. Boverket bör bl.a. få i uppdrag att
utarbeta system för individuell värmemätning i flerbostadshus och utveckla
system för energi- och miljödeklarationer av hus. Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Banverket och Naturvårdsverket har andra viktiga uppgifter i
effektiviseringsstrategin.
Kretsloppsstrategin går ut på att skapa energi- och material snåla kretslopp och
att minska utsläppen av miljögifter och näringsämnen. Strategin berör i första
hand målen Giftfri miljö, Ingen övergödning, Skyddande ozonskikt och de mål
som rör avfall och resurshushållning i God bebyggd miljö. Den åstadkoms
främst genom en kombination av lagar, förordningar och information.
Miljöbalken, EG-direktivet om rening av avloppsvatten och det kommande
ramdirektivet för vatten samt miljöersättning till jordbruket är styrmedel som
reglerar övergödningen.
För avfall finns en rad nyligen beslutade eller planerade regler som vi
bedömer vara tillräckliga för att nå etappmålen. Det är bl.a. nya EG-direktiv om
förbränning och deponering av avfall samt miljöbalken och dess föreskrifter
bl.a. i renhållningsförordningen. Deponeringsförbud för utsorterat brännbart
avfall gäller från år 2002 och förbud mot deponering av organiskt avfall
generellt från år 2005.
Dessa styrmedel bör kompletteras med information för att uppnå giftfria och
resurssnåla materialflöden.
Det bör utredas vilka nya och förändrade miljörelaterade skatter, avgifter och
panter som behövs för att effektivisera flödena av varor, produkter och material
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
43
i samhället. Dessutom bör möjligheterna till bidrag för att åtgärda enskilda
avlopp ses över, liksom möjligheterna att i ökad utsträckning utnyttja de lokala
investeringsprogrammen för att ge kommunerna stöd till fosforåtervinning.
Frågan om skatter och avgifter på gödsling bör ses över för att öka den
miljöstyrande effekten.
Särskilt farliga ämnen bör förbjudas. Användningen av ämnen som saknar
minimidata bör förbjudas från år 2010. Åtgärderna mot övergödningen måste
förstärkas. Förorenad mark ska saneras. Vi föreslår bl.a. att
Kemikalieinspektionen och NUTEK ges i uppdrag att samordna och stödja de
små och medelstora företagens miljöarbete. Naturvårdsverket bör få i uppdrag
att utreda hur man kan stimulera produktionen av varor med resurssnåla
livscykler. En kraftsamling krävs i arbetet med EU-gemensamma system dels
för krav på minimidata för kemiska ämnen, dels för hälso- och miljöinformation
för varor.
Hushållningsstrategin ska bidra till att skapa en god hushållning med mark,
vatten och den bebyggda miljön. Vi måste sträva efter ett varsamt brukande och
en miljöanpassning av samhällsplanering och byggande som leder till
hushållning med befintliga värden och skyddar känsliga värden. Strategin berör
i första hand målen Grundvatten av god kvalitet, Levande sjöar och vattendrag,
Myllrande våtmarker, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Levande
skogar, Ett rikt odlingslandskap, Storslagen fjällmiljö och God bebyggd miljö.
Den bygger på lagstiftning och olika ekonomiska styrmedel m.m.
Hushållningsstrategin baseras på kunskapsuppbyggnad, befintlig lagstiftning
och dagens miljöstöd till jordbruket i kombination med bl.a.
informationskampanjer till de areella näringarna från respektive myndighet.
Frivilliga åtaganden har också stor betydelse. De ekonomiska ersättningar som
utgår till bl.a. jordbruket måste utformas så att de ger stor miljönytta. Ett fortsatt
arbete med skyddet för värdefulla grund- och ytvattentillgångar är nödvändigt.
En översyn behövs dessutom bl.a. av möjligheterna att begränsa överfisket och
hur lagstiftningen kan användas för att skapa och bevara bullerfria områden.
Kopplingen mellan miljömålen och lagstiftningen bör förtydligas. Vi lämnar
förslag om ändringar i miljöbalken och plan- och bygglagen.
NÄRINGSLIV
För näringslivet i stort gäller det att ställa om till effektiv energianvändning,
minskat behov av transporter och resor, avfallshantering anpassad till
kretsloppet och en minimering av utsläpp av gifter och miljöförstörande ämnen.
Vidare behöver de varor man producerar och säljer vara giftfria och resurssnåla
i ett livscykelperspektiv.
Det här är en process som redan pågår till stor del genom frivilligt arbete
men behöver skyndas på. Här är dialog med näringslivet av stort värde.
Företagens miljösatsningar kan ge försprång som på sikt ger stärkt
konkurrenskraft.
I ett inledningsskede kan näringslivet drabbas av höjda kostnader för t.ex.
investeringar och utbildning, men efter förändringarna blir driftskostnaderna i
många fall oförändrade och i andra fall görs besparingar. Störst blir
konsekvenserna för de mindre företagen som har begränsat med tid, kompetens
och ekonomiska resurser. Det gäller t.ex. för verkstadsindustrin som i första
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
44
hand måste effektivisera transporterna och arbeta med att fasa ut och ersätta
farliga kemiska ämnen.
Skogsindustrin är mycket energikrävande och även här behövs utveckling
och nytänkande. Massa- och pappersindustrin står för nästan hälften av
industrins totala energianvändning och en dryg tredjedel av elanvändningen.
Skogsindustrins lastbilstransporter kräver också mycket energi. Även inom
livsmedelsindustrin är transporterna mycket omfattande och kräver nya
lösningar.
Inom handel och andra tjänsteföretag krävs det effektivisering av både
energianvändning, t.ex. ventilation, värme och belysning, och av transporter.
Återanvändningen av material måste kretsloppsanpassas. De finansiella
företagen har dessutom en mycket viktig roll eftersom de indirekt, vid
kapitalplaceringar och kredit- och försäkringsgivning kan ställa krav som
påskyndar omställningsarbetet. För att öka medvetenheten hos personalen krävs
utbildning och information
Miljöindustrin, slutligen, spänner över ett stort fält och här bör antalet
arbetstillfällen öka. Här inryms t.ex. återvinning, handel med avfallsprodukter,
avfallshantering men också konsultverksamhet, företag inriktade på fömybar
energi, ekoturism, kulturturism, byggnadsvård m.m. Vi har studerat en del
effekter för näringslivet men konsekvenserna behöver analyseras i större detalj
för att ge en tydligare bild av vilka effekter våra förslag får i enskilda fall.
I den energiproducerande sektorn innefattar vi företag som driver fristående
kraftverk, kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk. De har alla ett direkt ansvar för
att uppnå målen som gäller restaurering av vattendrag, utsläpp av radioaktiva
ämnen, utsläpp av kväveoxider m.m.
En fortsatt minskning av kväveoxidutsläppen från kraftproduktionen är
nödvändig. Säkerheten i kärnkraftverken bör bibehållas på samma nivå som i
dag. Forskning och utveckling krävs för att få fram säkra metoder för slutförvar
av använt kärnbränsle.
Restaureringen av skyddsvärda vattendrag kan ge kostnader för
kraftbolagen. Störst konsekvenser för sektorn får emellertid klimatmålet.
I byggsektorn innefattar vi byggherrar och fastighetsägare, arkitektföretag,
tekniska konsulter, byggmaterialindustrin och byggindustri/
byggentreprenörer.
En av de viktigaste insatserna för denna sektor blir att effektivisera
energianvändningen i både gamla och nya hus. För byggherrarna innebär det
ökade kostnader för t.ex. byggmaterial med lägre energianvändning och bättre
isolering och för mer noggrann kvalitetssäkring. Kostnaderna ökar också för
förbättrad avgasrening på arbetsmaskiner.
För fastighetsägarna kan konsekvenserna innebära att de måste skaffa sig
mer kvalificerad personal för drift och underhåll samt att kostnaderna ökar för
nya uppvärmningssystem och radonsanering. De ökade kostnaderna kan å andra
sidan kompenseras av minskade utgifter för energiförbrukningen. En annan
viktig uppgift för byggsektorn är att utveckla kunnandet om byggnadsvård.
Totalt sett bedömer vi att sysselsättningen inom byggsektorn kommer att öka
till följd av satsningarna.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
45
När det gäller jordbruket är det viktigt att ta till vara och stimulera den
utveckling som inletts inom näringen mot ett miljöanpassat jordbruk.
Ytterligare insatser krävs för att minska kväve- och ammoniakutsläpp. Närmare
90 procent av ammoniakutsläppen härrör från jordbruket. Nya tekniska
lösningar behövs för att begränsa ammoniakutsläppen och för att minska
kväveläckaget måste åtgärder vidtas när det gäller gödsling och
gödselhantering, fånggrödor och våtmarker m.m. En förbättrad rening av
avgaser från traktorer och andra arbetsmaskiner krävs för att minska
kväveoxidutsläppen. Dessutom måste riskerna med användningen av
bekämpningsmedel minska.
Jordbruket har också ett ansvar för att olika markslag, miljöer och
bebyggelse med stora natur- eller kulturvärden bevaras. För detta erhåller
jordbruket redan i dag ersättning och konsekvenserna därutöver blir små. I
bygder med höga natur- och kulturvärden kan ersättningen för att vårda
landskapet bidra till jordbruksföretagens överlevnad.
Sammantaget bedömer vi att konsekvenserna blir mycket varierande för
olika jordbruksföretag.
För skogsbruket har markägarna det yttersta ansvaret och det frivilliga
miljöarbetet har stor betydelse. Miljömedvetenheten är stor inom skogssektorn,
men hänsynen till kulturmiljön behöver öka. Avsättningar av mark med höga
natur- och kulturvärden ger kostnader i form av produktionsbortfall. För mindre
skogsfastigheter med höga naturvärden kan konsekvenserna bli kännbara. Precis
som inom jordbruket är det angeläget att minska utsläppen av kväveoxider från
arbetsmaskiner och fordon.
På rennäringen ligger ett stort ansvar för att t.ex. minska markskador och
påverkan från terrängfordon och att bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer.
Många av målen och åtgärderna syftar till att skydda och bevara markens och
vattnets produktionsförmåga. Konsekvenserna bör i huvudsak vara positiva för
rennäringen. Hårdare krav på terrängfordon kan emellertid medföra kostnader
för näringen.
Fiskerinäringen är beroende av att den långsiktiga produktionsförmågan i
hav och sjöar upprätthålls, och har därmed på lång sikt mycket att vinna på att
miljökvalitetsmålen nås. Fisket kännetecknas av att de företagsekonomiska
förutsättningarna för vissa typer av fisken under lång tid blivit allt sämre, medan
andra typer av fiskeföretag har god lönsamhet. Genom att begränsa överfisket
kan de ekonomiska förutsättningarna för fler fiskeföretag förbättras. Dock krävs
det begränsningar av fisket innan de positiva långsiktiga effekterna har
uppnåtts, vilket kan medföra ekonomiska problem för vissa typer av
fiskeföretag.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Jämfört med många andra länder finns ett högt miljömedvetande i de svenska
hushållen. Vi har kommit långt när det gäller t.ex. avfallshantering och inköp av
miljömärkta varor, och bidrar redan nu till att förverkliga kretsloppsstrategin.
Krafttag behövs däremot när det gäller effektiviserings- och
hushållningsstrategiema.
Till exempel fortsätter resandet att öka och sjunkande elpriser har knappast
bidragit till en effektivare energianvändning. Buller och slitage i välbesökta
naturområden är andra problem som har ökat. Det krävs alltså förändringar av
våra levnadsmönster som rör i första hand boendet, transporterna och
livsmedelskonsumtionen.
En rad åtgärder i bostäderna är nödvändiga, inte minst för att minska
energianvändningen och miljöanpassa uppvärmningssystemen. Det kan handla
46
om individuell värmemätning i flerfamiljshus, åtgärder för att minska
värmeförluster från fönster, tilläggsisolering och byten av ineffektiva vedpannor
till mer miljövänliga system. Radonsanering är en annan angelägen åtgärd. När
det gäller transporter måste vi inrikta oss på en energisnål körstil, lägre
hastigheter, att så långt möjligt, övergå från bil till kollektiva färdmedel och
åstadkomma en ökad cykel- och gångtrafik samt att för bilresor använda en
energisnål körstil.
En förändrad livsmedelskonsumtion är ett led i miljöarbetet och där kan
hushållen bidra med att öka konsumtionen av spannmål, baljväxter, frukt och
grönsaker samtidigt som köttkonsumtionen minskas, handla KRAV-märkta
produkter, närproducerade och frilandsodlade varor m.m. Fortsatt källsortering
och återvinning, köp av miljömärkta varor och förbättrad avloppsrening är
andra beteenden och åtgärder som krävs av hushållen.
Detta behöver inte öka hushållens kostnader markant. Miljövänligare
bilkörning och övergång till mer vegetabilier minskar kostnaderna. Våra förslag
leder inte till att de energibesparande åtgärderna i bostäder behöver innebära en
total fördyring av boendet. De små hushållen, ensamstående utan barn och
ålderpensionärer har de sämsta ekonomiska förutsättningarna för att genomföra
alla åtgärder. Det kan behövas ekonomiska styrmedel för vissa åtgärder som rör
boendet och som är dyra. Stöd till åtgärder för enskilda avlopp och
radonsanering behövs om målen ska nås. Med de åtgärder som vi föreslår höjs
livskvaliteten och folkhälsan har mycket goda förutsättningar att förbättras.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
Den offentliga sektorn - riksdag, regering, myndigheter, landsting och
kommuner - har ett stort ansvar som både producent och konsument på vägen
mot ett hållbart samhälle. Sektom kan på flera sätt fungera som föregångare,
både inom den egna organisationen och i kontakterna med omvärlden.
Ett mycket viktigt instrument är att ställa miljökrav vid offentlig
upphandling. Det kan gälla tjänster som transporter, lokalvård, hotellboende och
konferensarrangemang. Det gäller också upphandling av alla slags varor. Den
offentliga sektorns verksamhet har miljöanpassats alltmer, och det är angeläget
att miljöledningssystem och miljöprogram fortsätter att utvecklas. Tjänsteresor,
transporter och lokaler kan miljöanpassas i allt större utsträckning, och precis
som hushållen måste den offentliga sektom sträva efter t.ex. en ökad andel
ekologiskt odlade produkter i sina inköp, större användning av fömybara
resurser och en hög grad av källsortering och återanvändning.
Vi anser att det i ett längre perspektiv ofta går att driva en miljöanpassad
verksamhet till oförändrade eller minskade kostnader.
Att miljömålen följs upp regelbundet och vid behov revideras är viktiga
förutsättningar för att generationsmålet ska kunna nås. För detta krävs ett enkelt
och överblickbart system som speglar de väsentligaste frågorna. Under vart och
ett av miljökvalitetsmålen har vi därför skisserat ett förslag till uppföljning med
hjälp av indikatorer och gröna nyckeltal.
Vi föreslår indikatorer som grundstenar i uppföljningsarbetet, men som
komplement behövs det t.ex. löpande analyser för att bedöma om målen kan
nås. Även prognoser för den framtida miljöutvecklingen är viktiga.
Det är angeläget att regeringen pekar ut myndigheter som får ett
övergripande ansvar för vart och ett av miljökvalitetsmålen. Deras uppgift bör
vara att redovisa hur arbetet med genomförandet fortlöper, att föreslå
47
kompletterande insatser, nya eller förändrade styrmedel, nya eller förändrade
etappmål etc. Under det pågående miljömålsarbetet har det successivt utvecklats
en ansvarsfördelning. Vi föreslår att den kvarstår och att sammanlagt sju
myndigheter får ett huvudansvar för vart och ett av de 15 miljökvalitetsmålen.
Fyra myndigheter får ett huvudansvar för tvärgående aspekter på alla mål vad
gäller kulturmiljö, hälsa, planering och naturmiljön.
För samordningen av rapporteringen med uppföljning och revidering föreslår
vi att ett miljömålsråd inrättas och placeras hos Naturvårdsverket. I detta råd bör
de ansvariga verken och myndigheterna ingå, tillsammans med några
sektorsmyndigheter, länsstyrelser och kommuner. Regeringen bör överväga om
även näringslivet bör vara representerat.
Varje målansvarig myndighet, myndigheter med tvärsgående ansvar, och
även länsstyrelserna, bör varje år via miljömålsrådet rapportera om sitt
uppföljningsarbete och vidtagna åtgärder. Miljömålsrådet bör sedan i sin tur
årligen redovisa en rapport till regeringen om hur miljömålsarbetet fortskrider.
En gång per mandatperiod bör regeringen presentera en samlad utvärdering för
att riksdagen ska kunna ta ställning till om styrmedel eller mål behöver
korrigeras.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 1
48
Miljööverdomstolen, Svea hovrätt, Kommerskollegium, Statskontoret,
Statistiska centralbyrån, Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk, Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Försvarets
forskningsanstalt, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskydds-
institutet, Folkhälsoinstitutet, Statens fastighetsverk, Ekonomistymings-
verket, Riksrevisionsverket, Konjunkturinstitutet, Nämnden for offentlig
upphandling, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Läns-
styrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrel-
sen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i
Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands
län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrel-
sen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i
Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands
län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Läns-
styrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Läns-
styrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Forsk-
ningsrådsnämnden, Naturvetenskapliga forskningsrådet, Stockholms
universitet, Institutet för miljömedicin, Linköpings universitet, Lunds
universitet, Umeå universitet, Chalmers tekniska högskola AB, Statens
jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Skogs- och jord-
brukets forskningsråd, Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet, Riks-
antikvarieämbetet, Naturhistoriska riksmuseet, Naturvårdsverket, Kemi-
kalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut, Statens kämkraftinspek-
tion, Kämavfallsfondens styrelse, Statens geotekniska institut, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, Boverket, Fonden för fukt- och
mögelskador, Lantmäteriverket, Byggforskningsrådet, Centrum för
kunskap om ekologisk hållbarhet, Banverket, Vägverket, Kommunika-
tionsforskningsberedningen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens
institut för kommunikationsanalys, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geo-
logiska undersökning, Skogsstyrelsen, Glesbygdsverket, Statens energi-
myndighet, Stockholms kommun, Gislaveds kommun, Kalmar kommun,
Lunds kommun, Göteborgs kommun, Marks kommun, Karlstads
kommun, Örebro kommun, Borlänge kommun, Falu kommun,
Ömsköldsviks kommun, Kiruna kommun, Pajala kommun, Stockholms
läns landsting, Västemorrlands läns landsting, Sveriges Hembygds-
förbund, Museernas samarbetsråd, Handikappföreningarnas Samarbets-
organ, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
Samers Riksförbund, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska
Jägareförbundet, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet,
Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Vatten- och Avloppsverks-
föreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärme-
föreningen, Svenska Turistföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Astma- och Allergiförbundet,
Bilindustriföreningen, Byggsektorns Kretsloppsråd, Ekologiska Lant-
brukarna, Fältbiologerna, Greenpeace, Svensk Handel, Grus och
Prop. 2000/01:130
Bilaga 2
49
Makadamföreningen, Hyresgästernas Riksförbund, ICA Handlarnas AB, Prop. 2000/01:130
IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Kemikontoret, Kontrollföreningen för Bilaga 2
ekologisk odling (KRAV), Miljöförbundet Jordens Vänner,
Motormännens riksförbund, Plast- och Kemibranschema, SIS Miljö-
märkning AB, Sjunde AP-fonden, Sportfiskarna, Sågverkens Riks-
förbund, Svenska bioenergiföreningen, Sveriges elleverantörer, Svenska
Gruvföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska Renhållnings-
verksföreningen, Svenska torvproducentföreningen, Svenska Åkeri-
förbundet, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Fiskares
Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, Sveriges livsmedels-
industri förbund, Sveriges skogsindustrier, Sveriges snöskoterägares
riksorganisation, Sveriges verkstadsindustrier, Vattenbrukamas Riks-
förbund, Villaägarnas Riksförbund, Svenska världsnaturfonden,
Nordegio, Regionförbundet i Kalmar län, Region Skåne, Regionstyrelsen
i Västra Götaland, Näringslivets nämnd för regelgranskning, Institutet för
psykosocial medicin, Sveriges nötköttsproducenter, Hörselskadades
riksförbund, Miljö- och hälsovårdsinspektörernas tjänstemannaförening,
Ringhals, Föreningen för el- och bildskärmsskadade, OKG AB,
Analysgruppen vid KSU, Forsmarks kraftgrupp, Svenska Gasföreningen,
Jemkontoret, Färgelanda kommun, Fritidsodlingens Riksorganisation,
Sveriges biodlares riksförbund, Pinnab inneklimat AB HHM-teknik,
Föreningen för Jämtlands läns fjällbygd, Sveriges Limleverantörers
förening m.fl., Motorföramas helnykterhetsförbund, Föreningen för
elektricitetens rationella användning, Fenix - Tvärkårens Miljöutskott
Malmö högskola, Barsebäck kraft AB, Sundsvall Vatten AB, Saab
automobile, Skärgårdarnas Riksförbund, Godstransportdelegationen,
Svenska Botaniska Föreningen, Friluftsfrämjandet.
50
Miljödepartementet inbjuder, i samarbete med Fältbiologerna och
Svenska Ekodemiker, till en heldags remissmöte där du har möjlighet att
ta del av parlamentarikernas syn på framtidens miljöpolitik och framföra
dina synpunkter direkt till miljöminister Kjell Larsson. Mötet kommer att
ha sin utgångspunkt i Miljömålskommitténs betänkande.
Preliminärt program:
• Miljömålskommittén presenterar sitt betänkande
• Några av kommitténs parlamentariker ger sin syn på miljömålsarbetet
• Påverkanstorg med temadiskussioner om framtidens miljöpolitik
• Gemensam lunch
• Några av kommitténs intresseorganisationer ger sin syn på miljömåls-
arbetet
• Miljöminister Kjell Larsson deltar under mötets avslutande del för att
ta del av slutsatserna från temadiskussionema och svara på frågor
Miljömålskommittén har nyligen överlämnat sitt betänkande Framtidens
miljö - allas vårt ansvar (SOU 2000:52) till miljöminister Kjell Larsson.
Där lämnas bl.a. förslag till delmål, åtgärdsstrategier och uppföljnings-
system för att inom en generation uppnå de av riksdagen fastslagna
miljökvalitetsmålen.
Under hösten avser regeringen att skriva en miljömålsproposition. Den
planeras vara klar till årsskiftet 2000/2001. Miljömålskommitténs
betänkande och remissinstansernas synpunkter på detta kommer att
utgöra huvuddelen i regeringens underlag i propositionsarbetet.
Med anledning av detta vill vi inbjuda er till en diskussion kring
betänkandet. Sammanfattningen av Miljömålskommitténs betänkande
kommer att utgöra underlag för denna diskussion och bifogas detta brev i
fyra exemplar. Hela betänkandet, jämte sammanfattningen på svenska
och engelska, finns på regeringens webbsida: www.miljo.regeringen.se.
Remissmötet äger rum i Stockholm i riksdagens förstakammarsal
(ingång Riksplan/Norrbro) onsdagen den 13 september 2000 klockan
09.00 - ca 16.30. Miljödepartementet bjuder på lunch. Er anmälan (per
mejl: eva.qvist@environment.ministry.se eller telefon: 08-405 20 39) vill
vi ha senast den 31 augusti. Program med dagordning och viktiga frågor
för mötet kommer att skickas ut under vecka 36 till alla som anmält sig. I
det ordinarie remissutskicket finns exempel på riktade frågor. Remiss-
listan bifogas.
Remissmötet kombineras med möjligheten att lämna skriftliga syn-
punkter. Dessa skall vara Miljödepartementet tillhanda senast den
29 september.
Välkomna!
Christina Lindbäck,
Departementsråd
Prop. 2000/01:130
Bilaga 3
51
Förteckning över ungdomsorganisationer inbjudna ProP- 2000/01:130
till remissmöte med ungdomar den 13 september
2000 avseende Miljömålskommitténs betänkande
Framtidens miljö - allas vårt ansvar (SOU 2000:52)
Fältbiologerna i Umeå, Lund, Växjö, Herrljunga, Linköping, Örebro,
Stockholm och Falun, Svenska Ekodemiker, Landsrådet för Sveriges
Ungdomsorganisationer (LSU), LRF Ungdomen, Förbundet djurens rätt,
Socialekologisk aktion, Ungdomens Miljöriksdag, Alnarps miljöföre-
ning, GUMF, MASK, Hållbart Universitet, Miljöföreningen vid LTH,
Fenix, UMAM, CEMUS, Sveriges 4 H, Sveriges Socialdemokratiska
Ungdomsförbund, Moderata Ungdomsförbundet, Kristdemokratiska
Ungdomsförbundet, Grön Ungdom, Centerpartiets Ungdomsförbund,
Ung Vänster, Liberala Ungdomsförbundet, Svenska Samers
Riksungdomsförbund (Saminuorra), Röda korsets ungdomsförbund.
Bilaga till avsnitt 26
Protokoll angående minskning av försurning,
övergödning och marknära ozon till konventionen
om långväga gränsöverskridande luftföroreningar
m.m.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Parterna
The Parties,
har föresatt sig att förverkliga konventionen
om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar,
är medvetna om att kväveoxider, svavel,
flyktiga organiska föreningar och reducerade
kväveföreningar kan ha skadliga effekter på
människors hälsa och på miljön,
är oroade över att de kritiska
belastningsgränserna för försurning och
eutrofiering och de för människors hälsa och
vegetation kritiska nivåerna för ozon
fortfarande överskrids i många delar av
regionen för Förenta nationernas
ekonomiska kommission för Europa,
är också oroade över att utsläpp av
kväveoxider, svavel och flyktiga organiska
föreningar samt sekundära föroreningar
såsom ozon och reaktionsprodukter av
ammoniak sprids i atmosfären över långa
sträckor och kan ha skadliga
gränsöverskridande effekter,
inser att utsläpp från parterna inom regionen
för Förenta nationernas ekonomiska
kommission för Europa bidrar till
luftföroreningar i hemisfärisk och global
skala och inser potentialen för spridning
mellan kontinenter och behovet av
ytterligare studier av denna potential,
är också medvetna om att Kanada och
Förenta staterna för närvarande förhandlar
bilateralt om att minska utsläppen av
kväveoxider och flyktiga organiska
föreningar för att kunna motverka ozonets
gränsöverskridande effekter,
är dessutom medvetna om att Kanada
kommer att åta sig ytterligare minskningar
av svavelutsläpp fram till år 2010 genom att
genomföra Strategin för sur nederbörd för
hela Kanada efter år 2000 och att Förenta
staterna har åtagit sig att genomföra ett
program för minskning av utsläpp av
kväveoxider i landets östra del och att
minska utsläppen i den utsträckning som
behövs för att uppfylla landets nationella
Determined to implement the Convention on
Long-range Transboundary Air Pollution,
Aware that nitrogen oxides, sulphur, volatile
organic compounds and reduced nitrogen
compounds have been associated with
adverse effects on human health and the
environment,
Concerned that critical loads of
acidification, critical loads of nutrient
nitrogen and critical levels of ozone for
human health and vegetation are still
exceeded in many areas of the United
Nations Economic Commission for Europe’s
region,
Concerned also that emitted nitrogen oxides,
sulphur and volatile organic compounds, as
well as secondary pollutants such as ozone
and the reaction products of ammonia, are
transported in the atmosphere over long
distances and may have adverse
transboundary effects,
Recognizing that emissions from Parties
within the United Nations Economic
Commission for Europe’s region contribute
to air pollution on the hemispheric and
global scales, and recognizing the potential
for transport between continents and the
need for further study with regard to that
potential,
Recognizing also that Canada and the United
States of America are bilaterally negotiating
reductions of emissions of nitrogen oxides
and volatile organic compounds to address
the transboundary ozone effect,
Recognizing furthermore that Canada will
undertake further reductions of emissions of
sulphur by 2010 through the implementation
of the Canada-wide Acid Rain Strategy for
Post-2000, and that the United States is
committed to the implementation of a
nitrogen oxides reduction programme in the
eastern United States and to the reduction in
emissions necessary to meet its national
ambient air quality standards for particulate
53
luftkvalitetsnormer avseende partiklar,
har beslutat sig för att tillämpa en strategi
inriktad på flera olika effekter och
föroreningar för att förhindra eller minimera
överskridandena av kritiska
belastningsgränser och kritiska nivåer,
tar hänsyn till utsläppen från vissa befintliga
verksamheter och anläggningar som svarar
för de nuvarande luftföroreningsnivåerna
och till utvecklingen av framtida
verksamheter och anläggningar,
är medvetna om att tekniker och metoder
finns för att minska utsläppen av dessa
ämnen,
är fast beslutna att vidta åtgärder för att
förebygga, förhindra eller minimera
utsläppen av dessa ämnen i enlighet med
princip 15 i Riodeklarationen om miljö och
utveckling,
bekräftar på nytt att stater, i enlighet med
Förenta nationernas stadga och
grundsatserna i internationell lag, har
suverän rätt att nyttja sina egna resurser i
enlighet med sin egen miljö- och
utvecklingspolitik och ansvar för att
aktiviteter inom den egna jurisdiktionen eller
som de råder över inte skadar miljön i andra
stater eller i områden utanför den nationella
jurisdiktionens gränser,
är medvetna om behovet av
kostnadseffektiva regionala metoder för
bekämpning av luftföroreningar som tar
hänsyn till variationer mellan länder när det
gäller effekter och kostnader för att minska
utsläppen,
noterar de betydelsefulla bidragen från den
privata och den icke-statliga sektorn när det
gäller kunskap om de effekter som är
förenade med dessa ämnen och tillgängliga
utsläppsbegränsande tekniker samt deras
medverkan vid minskning av utsläpp i
atmosfären,
är uppmärksamma på att åtgärder som vidtas
för att minska utsläpp av svavel,
kväveoxider, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar inte bör utgöra ett
instrument for godtycklig eller otillbörlig
diskriminering mot eller förtäckt
begränsning av internationell konkurrens
och handel,
beaktar bästa tillgängliga vetenskapliga och
tekniska kunskap och information om
matter,
Resolved to apply a multi-effect, multi-
pollutant approach to preventing or
minimizing the exceedances of critical loads
and levels,
Taking into account the emissions from
certain existing activities and installations
responsible for present air pollution levels
and the development of future activities and
installations,
Aware that techniques and management
practices are available to reduce emissions
of these substances,
Resolved to take measures to anticipate,
prevent or minimize emissions of these
substances, taking into account the
application of the precautionary approach as
set forth in principle 15 of the Rio
Declaration on Environment and
Development,
Reaffirming that States have, in accordance
with the Charter of the United Nations and
the principles of international law, the
sovereign right to exploit their own
resources pursuant to their own
environmental and developmental policies,
and the responsibility to ensure that
activities within their jurisdiction or control
do not cause damage to the environment of
other States or of areas beyond the limits of
national jurisdiction,
Conscious of the need for a cost-effective
regional approach to combating air pollution
that takes account of the variations in effects
and abatement costs between countries,
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Noting the important contribution of the
private and non-governmental sectors to
knowledge of the effects associated with
these substances and available abatement
techniques, and their role in assisting in the
reduction of emissions to the atmosphere,
Bearing in mind that measures taken to
reduce emissions of sulphur,
nitrogen oxides, ammonia and volatile
organic compounds should not constitute a
means of arbitrary or unjustifiable
discrimination or a disguised restriction on
international competition and trade,
Taking into consideration best available
scientific and technical knowledge and data
utsläpp, atmosfäriska processer och
ovannämnda ämnens effekter på människors
hälsa och på miljön samt om kostnaderna for
utsläppsminskning och erkänner behovet av
fortlöpande vetenskapligt och tekniskt
samarbete för att öka förståelsen av dessa
frågor,
konstaterar att det redan i protokollet om
begränsning av utsläpp av kväveoxider och
deras gränsöverskridande flöden som antogs
i Sofia den 31 oktober 1988 och protokollet
om begränsning av utsläpp av flyktiga
organiska föreningar och deras
gränsöverskridande flöden som antogs i
Geneve den 18 november 1991 finns
bestämmelser om begränsning av utsläpp av
kväveoxider och flyktiga organiska
föreningar och att de tekniska bilagorna till
båda dessa protokoll redan innehåller
teknisk vägledning för hur dessa utsläpp
skall minskas,
konstaterar också att det redan i protokollet
om ytterligare minskning av svavelutsläpp
som antogs i Oslo den 14 juni 1994 finns
bestämmelser om minskning av
svavelutsläpp i syfte att bidra till
minskningen av surt nedfall genom att
minska överskridandena av kritiska
depositioner av svavel, härledda ur de
kritiska belastningsgränserna för försurning
på grundval av de oxiderade
svavelföreningarnas bidrag till det totala
sura nedfallet år 1990,
konstaterar dessutom att detta protokoll är
den första överenskommelse enligt
konventionen som särskilt avser reducerade
kväveföreningar,
är uppmärksamma på att en minskning av
utsläppen av dessa ämnen kan ge ytterligare
fördelar när det gäller att begränsa utsläpp
av andra föroreningar, särskilt
gränsöverskridande sekundära
aerosolpartiklar, som bidrar till effekter på
människors hälsa till följd av exponering för
luftburna partiklar,
är också uppmärksamma på behovet av att i
möjligaste mån undvika att vidta åtgärder för
att uppnå målen i detta protokoll som
förvärrar andra hälso- och miljörelaterade
problem,
konstaterar att hänsyn bör tas, när åtgärder
vidtas för att minska utsläpp av kväveoxider
och ammoniak, till hela det biogeokemiska
kretsloppet för kväve, och att åtgärderna bör
i möjligaste mån inte leda till ökade utsläpp
av reaktivt kväve, inklusive dikväveoxid,
vilket skulle kunna förvärra andra
kväverelaterade problem,
on emissions, atmospheric processes and
effects on human health and the environment
of these substances, as well as on abatement
costs, and acknowledging the need to
improve this knowledge and to continue
scientific and technical cooperation to
further understanding of these issues.
Noting that under the Protocol concerning
the Control of Emissions of Nitrogen Oxides
or their Transboundary Fluxes, adopted at
Sofia on 31 October 1988, and the Protocol
concerning the Control of Emissions of
Volatile Organic Compounds or their
Transboundary Fluxes, adopted at Geneva
on 18 November 1991, there is already
provision to control emissions of nitrogen
oxides and volatile organic compounds, and
that the technical annexes to both those
Protocols already contain technical guidance
for reducing these emissions,
Noting also that under the Protocol on
Further Reduction of Sulphur Emissions,
adopted at Oslo on 14 June 1994, there is
already provision to reduce sulphur
emissions in order to contribute to the
abatement of acid deposition by diminishing
the exceedances of critical sulphur
depositions, which have been derived from
critical loads of acidity according to the
contribution of oxidized sulphur compounds
to the total acid deposition in 1990,
Noting furthermore that this Protocol is the
first agreement under the Convention to deal
specifically with reduced nitrogen
compounds,
Bearing in mind that reducing the emissions
of these substances may provide additional
benefits for the control of other pollutants,
including in particular transboundary
secondary particulate aerosols, which
contribute to human health effects associated
with exposure to airborne particulates,
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Bearing in mind also the need to avoid, in so
far as possible, taking measures for the
achievement of the objectives of this
Protocol that aggravate other health and
environment-related problems,
Noting that measures taken to reduce the
emissions of nitrogen oxides and ammonia
should involve consideration of the full
biogeochemical nitrogen cycle and, so far as
possible, not increase emissions of reactive
nitrogen including nitrous oxide which could
aggravate other nitrogen-related problems,
55
är medvetna om att utsläpp av metan och
koloxid till följd av mänsklig aktivitet i
närvaro av kväveoxider och flyktiga
organiska föreningar bidrar till bildning av
troposfäriskt ozon, och
är också medvetna om de åtaganden som
parterna har gjort enligt Förenta nationernas
ramkonvention om klimatförändringar,
har kommit överens om följande.
Artikel 1
DEFINITIONER
Aware that methane and carbon monoxide
emitted by human activities contribute, in
the presence of nitrogen oxides and volatile
organic compounds, to the formation of
tropospheric ozone, and
Aware also of the commitments that Parties
have assumed under the United Nations
Framework Convention on Climate Change,
Have agreed as follows:
Artide 1
DEFINITIONS
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
I detta protokoll avses med
For the purposes of the present Protocol,
1. konvention: Konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar, som
antogs i Geneve den 13 november 1979,
2. EMEP: samarbetsprogrammet för
övervakning och utvärdering av den
långväga spridningen av luftföroreningar i
Europa,
3. verkställande organ: konventionens
verkställande organ, som inrättades enligt
artikel 10.1 i konventionen,
4. kommission: Förenta nationernas
ekonomiska kommission för Europa,
5. parter: om inte annat framgår av
sammanhanget, parterna i detta protokoll,
6. EMEP:s geografiska räckvidd: det
område som definieras i artikel 1.4 i
protokollet till 1979 års konvention om
långväga gränsöverskridande
luftföroreningar angående den långsiktiga
finansieringen av samarbetsprogrammet för
övervakning och utvärdering av den
långväga spridningen av luftföroreningar i
Europa (EMEP), vilket antogs i Geneve den
28 september 1984,
7. utsläpp: utsläpp av ett ämne i atmosfären,
från ett ställe eller från flera olika ställen,
8. kväveoxider: kväveoxid och kvävedioxid,
uttryckt som kvävedioxid (NO2),
9. reducerade kväveföreningar: ammoniak
och dess reaktionsprodukter,
10. svavel: alla svavelföreningar, uttryckt
som svaveldioxid (SO2),
1. "Convention" means the Convention on
Long-range Transboundary Air Pollution,
adopted at Geneva on 13 November 1979;
2. "EMEP" means the Cooperative
Programme for Monitoring and Evaluation
of Long-range Transmission of Air Pollu-
tants in Europé;
3. "Executive Body” means the Executive
Body for the Convention constituted under
article 10, paragraph 1, of the Convention;
4. "Commission" means the United Nations
Economic Commission for Europé;
5. "Parties” means, unless the context
otherwise requires, the Parties to the present
Protocol;
6. "Geographical scope of EMEP" means the
area defined in article 1, paragraph 4, of the
Protocol to the 1979 Convention on Long-
range Transboundary Air Pollution on Long-
term Financing of the Cooperative
Programme for Monitoring and Evaluation
of the Long-range Transmission of Air
Pollutants in Europé (EMEP), adopted at
Geneva on 28 September 1984;
7. "Emission" means the release of a
substance from a point or diffuse source into
the atmosphere;
8. "Nitrogen oxides" means nitric oxide and
nitrogen dioxide, expressed as nitrogen
dioxide (NO2);
9. "Reduced nitrogen compounds” means
ammonia and its reaction products;
10. "Sulphur" means all sulphur compounds,
expressed as sulphur dioxide (SO2);
1 {.flyktiga organiska föreningar (VOC): om
11. "Volatile organic compounds", or
56
|
inte annat anges, samtliga organiska ämnen |
"VOCs", means, unless otherwise specified, Prop. 2000/01:130 nature, other than methane, that are capable 5 of producing photochemical oxidants by |
|
12. kritisk belastningsgräns: ett beräknat |
12. "Critical load" means a quantitative |
|
13. kritiska nivåer: den koncentration av |
13. "Critical levels" means concentrations of |
|
\A. förvaltningsområde för utsläpp av |
14. "Pollutant emissions management area”, |
|
15. stationär källa: en fast byggnad, |
15. "Stationary source" means any fixed |
|
16. ny stationär källa: en stationär källa vars |
16. "New stationary source" means any |
|
Artikel 2 MÅL |
Article 2 OBJECTIVE |
|
Målet med detta protokoll är att begränsa |
The objective of the present Protocol is to |
57
|
a) För parter inom EMEP:s geografiska |
(a) For Parties within the geographical scope Prop. 2000/01:130 acidity, as described in annex I; ° |
|
b) För parter inom EMEP:s geografiska |
(b) For Parties within the geographical scope |
|
c) För ozon: |
(c) For ozone: |
|
i) för parter inom EMEP:s geografiska |
(i) For Parties within the geographical scope |
|
ii) för Kanada, den för hela Kanada gällande |
(ii) For Canada, the Canada-wide Standard |
|
iii) för Förenta staterna, den nationella |
(iii) For the United States of America, the |
Artikel 3
GRUNDLÄGGANDE SKYLDIGHETER
1. Varje part för vilken ett utsläppstak anges
i en tabell i bilaga II skall minska och sedan
vidmakthålla sina årliga utsläpp i
överensstämmelse med det tak och de
tidsramar som anges i bilagan. Varje part
skall som ett minimikrav begränsa sina
årliga utsläpp av föroreningar i enlighet med
de skyldigheter som anges i bilaga II.
2. Varje part skall inom de i bilaga VII
angivna tidsramarna tillämpa de gränsvärden
som anges i bilagorna IV, V och VI för varje
ny stationär källa inom en kategori av
stationära källor som anges i dessa bilagor.
Alternativt får en part tillämpa andra
utsläppsbegränsande strategier som uppnår
likvärdiga totala utsläppsnivåer för alla
kategorier av källor tillsammans.
3. Varje part skall, i den mån det är tekniskt
och ekonomiskt genomförbart och efter en
bedömning av kostnaderna och nyttan, inom
de i bilaga VII angivna tidsramarna tillämpa
de gränsvärden som anges i bilagorna IV, V
och VI på varje befintlig stationär källa inom
en kategori av stationära källor som anges i
dessa bilagor. Alternativt får en part tillämpa
andra utsläppsbegränsande strategier som
uppnår likvärdiga totala utsläppsnivåer för
alla kategorier av källor tillsammans eller,
för parter utanför EMEP:s geografiska
räckvidd, som är nödvändiga för att uppnå
nationella eller regionala mål för minskning
av försurning och för att uppfylla
luftkvalitetsnormer.
4. Gränsvärdena för nya och befintliga
Article 3
BASIC OBLIGATIONS
1. Each Party having an emission ceiling in
any table in annex II shall reduce and
maintain the reduction in its annual
emissions in accordance with that ceiling
and the timescales specified in that annex.
Each Party shall, as a minimum, control its
annual emissions of polluting compounds in
accordance with the obligations in annex II.
2. Each Party shall apply the limit values
specified in annexes IV, V and VI to each
new stationary source within a stationary
source category as identified in those
annexes, no later than the timescales
specified in annex VII. As an alternative, a
Party may apply different emission
reduction strategies that achieve equivalent
overall emission levels for all source
categories together.
3. Each Party shall, in so far as it is
technically and economically feasible and
taking into consideration the costs and
advantages, apply the limit values specified
in annexes IV, V and VI to each existing
stationary source within a stationary source
category as identified in those annexes, no
later than the timescales specified in annex
VII. As an alternative, a Party may apply
different emission reduction strategies that
achieve equivalent overall emission levels
for all source categories together or, for
Parties outside the geographical scope of
EMEP, that are necessary to achieve
national or regional goals for acidification
abatement and to meet national air quality
standards.
4. Limit values for new and existing boilers
värmepannor och förbränning i processer
inom industrin med en tillförd effekt på över
50 MW,h och för nya tunga fordon skall
senast två år efter detta protokolls
ikraftträdande utvärderas av parterna vid ett
möte i verkställande organet som har till
syfte att ändra bilagorna IV, V och VIII.
5. Varje part skall tillämpa de gränsvärden
för bränslen och nya mobila källor som
anges i bilaga VIII inom de i bilaga VII
angivna tidsramarna.
6. Varje part bör tillämpa bästa tillgängliga
teknik på mobila källor och varje ny eller
befintlig stationär källa med beaktande av
riktlinjedokumenten I-V, som antogs av
verkställande organet vid sitt sjuttonde möte
(beslut nr 1999/1) samt eventuella tillägg
därtill.
7. Varje part skall vidta lämpliga åtgärder på
grundval bland annat av vetenskapliga och
ekonomiska kriterier för att minska utsläpp
av flyktiga organiska föreningar som uppstår
vid användning av produkter som inte är
medtagna i bilaga VI eller VIII. I syfte att
anta en bilaga om produkter, inklusive
kriterier för valet av sådana produkter, skall
parterna senast vid verkställande organets
andra möte efter detta protokolls
ikraftträdande överväga gränsvärden för
innehållet av flyktiga organiska föreningar i
produkter som inte är medtagna i bilaga VI
eller VIII samt tidsramar för tillämpningen
av gränsvärdena.
8. Om inte annat följer av punkt 10 skall
varje part,
a) som ett minimikrav, vidta de åtgärder för
att begränsa utsläpp av ammoniak som anges
i bilaga IX, och
b) om den anser det lämpligt, tillämpa bästa
tillgängliga teknik för att hindra och minska
ammoniakutsläpp enligt riklinjedokument V,
som antogs av verkställande organet vid sitt
sjuttonde möte (beslut nr 1999/1) samt
eventuella tillägg därtill.
9. Punkt 10 skall gälla för varje part
a) vars totala landområde är större än 2
miljoner kvadratkilometer,
b) vars årliga utsläpp av svavel,
kväveoxider, ammoniak och/eller flyktiga
organiska föreningar som bidrar till
försurning, övergödning eller ozonbildning i
områden inom en eller flera andra parters
jurisdiktion huvudsakligen kommer från ett
område inom partens jurisdiktion som anges
and process heaters with a rated thermal
input exceeding 50 MWth and new heavy-
duty vehicles shall be evaluated by the
Parties at a session of the Executive Body
with a view to amending annexes IV, V and
VIII no later than two years after the date of
entry into force of the present Protocol.
5. Each Party shall apply the limit values for
the fuels and new mobile sources identified
in annex VIII, no later than the timescales
specified in annex VII.
6. Each Party should apply best available
techniques to mobile sources and to each
new or existing stationary source, taking into
account guidance documents I to V adopted
by the Executive Body at its seventeenth
session (decision 1999/1) and any
amendments thereto.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
7. Each Party shall take appropriate
measures based, inter alia, on scientific and
economic criteria to reduce emissions of
volatile organic compounds associated with
the use of products not included in annex VI
or VIII. The Parties shall, no later than at
the second session of the Executive Body
after the entry into force of the present
Protocol, consider with a view to adopting
an annex on products, including criteria for
the selection of such products, limit values
for the volatile organic compound content of
products not included in annex VI or VIII, as
well as timescales for the application of the
limit values.
8. Each Party shall, subject to paragraph 10:
(a) Apply, as a minimum, the ammonia
control measures specified in annex IX; and
(b) Apply, where it considers it appropriate,
best available techniques for preventing and
reducing ammonia emissions, as listed in
guidance document V adopted by the
Executive Body at its seventeenth session
(decision 1999/1) and any amendments
thereto.
9. Paragraph 10 shall apply to any Party:
(a) Whose total land area is greater than 2
million square kilometres;
(b) Whose annual emissions of sulphur,
nitrogen oxides, ammonia and/or volatile
organic compounds contributing to
acidification, eutrophication or ozone
formation in areas under the jurisdiction of
one or more other Parties originate
predominantly from within an area under its
|
som ett PEMA i bilaga III, och som parten |
jurisdiction that is listed as a PEMA in Prop. 2000/01:130 annex III, and which has presented Bilaea 4 documentation in accordance with ° subparagraph (c) to this effect; |
|
c) som vid undertecknande, ratifikation, |
(c) Which has submitted upon signature, |
|
d) som vid undertecknande, ratifikation, |
(d) Which has specified upon signature, |
|
10. En part som omfattas av denna punkt |
10. A Party to which this paragraph applies |
|
a) om den ligger inom EMEP:s geografiska |
(a) If within the geographical scope of |
|
b) om den inte ligger inom EMEP:s |
(b) If not within the geographical scope of |
|
11. Kanada och Förenta staterna skall vid |
11. Canada and the United States of America |
|
12. Parterna skall, om inte annat följer av |
12. The Parties shall, subject to the outcome |
|
Artikel 4 INFORMATIONS- OCH |
Article 4 EXCHANGE OF INFORMATION AND TECHNOLOGY |
|
1. Varje part skall, så långt det är förenligt |
1. Each Party shall, in a manner consistent with its laws, regulations and practices and 5Q |
och i enlighet med dess skyldigheter enligt
detta protokoll, skapa goda förutsättningar
för att underlätta informations- och
teknikutbyte i syfte att minska utsläpp av
svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar, bland annat genom att
främja
1) utveckling och uppdatering av databaser
om bästa tillgängliga teknik, inklusive teknik
som förbättrar energieffektiviteten, brännare
med låga utsläpp och miljöanpassade
jordbruksmetoder,
2) utbyte av information och erfarenheter vid
utveckling av mindre förorenande
transportsystem,
3) direkta industriella kontakter och
samarbete, inklusive samriskföretag, och
4) tillhandahållande av teknisk hjälp.
2. Vid främjandet av de verksamheter som
anges i punkt 1 skall parterna skapa goda
förutsättningar för underlättande av
kontakter och samarbete mellan lämpliga
organisationer och personer i den privata och
den offentliga sektorn som kan bidra med
teknik, konstruktörs- och ingenjörstjänster,
utrustning eller finansiering.
Artikel 5
INFORMATION TILL ALLMÄNHETEN
1. Varje part skall, så långt del är förenligt
med dess lagar, bestämmelser och praxis,
främja tillhandahållandet av information till
allmänheten, inbegripet information om
a) nationella årliga utsläpp av svavel,
kväveoxider, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar och framsteg när det
gäller att inte överskrida de nationella
utsläppstaken eller att fullgöra andra
åtaganden enligt artikel 3,
b) depositioner och koncentrationer av
föroreningarna i fråga och i förekommande
fall om dessa depositioner och
koncentrationer i förhållande till de kritiska
belastningsgränser och nivåer som avses i
artikel 2.
c) nivåer av troposfäriskt ozon, och
d) strategier och åtgärder som tillämpas,
eller skall tillämpas, för att minska de
luftföroreningsproblem som omfattas av
detta protokoll och som anges närmare i
artikel 6.
in accordance with its obligations in the
present Protocol, create favourable
conditions to facilitate the exchange of
information, technologies and techniques,
with the aim of reducing emissions of
sulphur, nitrogen oxides, ammonia and
volatile organic compounds by promoting
inter alia:
(a) The development and updating of
databases on best available techniques,
including those that increase energy
efficiency, low-emission burners and good
environmental practice in agriculture;
(b) The exchange of information and
experience in the development of less
polluting transport systems;
(c) Direct industrial contacts and
cooperation, including joint ventures; and
(d) The provision of technical assistance.
2. In promoting the activities specified in
paragraph 1, each Party shall create
favourable conditions for the facilitation of
contacts and cooperation among appropriate
organizations and individuals in the private
and public sectors that are capable of
providing technology, design and
engineering services, equipment or finance.
Article 5
PUBLIC AWARENESS
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1. Each Party shall, in a manner consistent
with its laws, regulations and practices,
promote the provision of information to the
general public, including information on:
(a) National annual emissions of sulphur,
nitrogen oxides, ammonia and volatile
organic compounds and progress towards
compliance with the national emission
ceilings or other obligations referred to in
article 3;
(b) Depositions and concentrations of the
relevant pollutants and, where applicable,
these depositions and concentrations in
relation to critical loads and levels referred
to in article 2;
(c) Levels of tropospheric ozone; and
(d) Strategies and measures applied or to be
applied to reduce air pollution problems
dealt with in the present Protocol and set out
in article 6.
2. Dessutom får varje part göra information
2. Furthermore, each Party may make
61
allmänt tillgänglig i syfte att minimera
utsläpp, inklusive information om
information widely available to the public
with a view to minimizing emissions,
including information on:
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
a) mindre förorenande bränslen, fömybara
energikällor och energieffektivitet, inklusive
användningen av dessa vid transport,
b) flyktiga organiska föreningar i produkter,
inklusive märkning,
c) alternativ för hantering av avfall som
innehåller flyktiga organiska föreningar och
som produceras av allmänheten,
d) lämpliga jordbruksmetoder som minskar
utsläppen av ammoniak,
e) hälso- och miljöeffekter som orsakas av
de föroreningar som omfattas av detta
protokoll, och
f) åtgärder som kan vidtas av enskilda och
industrier för att bidra till att minska utsläpp
av de föroreningar som omfattas av detta
protokoll.
Artikel 6
STRATEGIER, RIKTLINJER, PROGRAM,
ÅTGÄRDER OCH INFORMATION
1. För att underlätta fullgörandet av sina
åtaganden enligt artikel 3 skall varje part,
när det är nödvändigt och i enlighet med
välgrundade vetenskapliga och ekonomiska
kriterier,
a) anta strategier, riktlinjer och program i
detta syfte utan onödigt dröjsmål efter det att
detta protokoll har trätt i kraft för parten i
fråga.
b) vidta åtgärder för att begränsa och minska
sina utsläpp av svavel, kväveoxider,
ammoniak och flyktiga organiska
föreningar,
c) vidta åtgärder för att stimulera ökad
energieffektivitet och användning av
förnybar energi,
d) vidta åtgärder för att minska användning
av förorenande bränslen,
e) utveckla och införa mindre förorenande
transportsystem och främja
trafikstyrningssystem för att minska de
totala utsläppen från vägtrafiken,
f) vidta åtgärder för att stimulera utveckling
och införande av processer och produkter
som förorenar mindre, med beaktande av
riktlinjedokumenten I-V, som antogs av
(a) Less polluting fuels, renewable energy
and energy efficiency, including their use in
transport;
(b) Volatile organic compounds in products,
including labelling;
(c) Management options for wastes
containing volatile organic compounds that
are generated by the public;
(d) Good agricultural practices to reduce
emissions of ammonia;
(e) Health and environmental effects
associated with the pollutants covered by the
present Protocol; and
(f) Steps which individuals and industries
may take to help reduce emissions of the
pollutants covered by the present Protocol.
Article 6
STRATEGIES, POLICIES,
PROGRAMMES, MEASURES AND
INFORMATION
1. Each Party shall, as necessary and on the
basis of sound scientific and economic
criteria, in order to facilitate the
implementation of its obligations under
article 3:
(a) Adopt supporting strategies, policies and
programmes without undue delay after the
present Protocol enters into force for it;
(b) Apply measures to control and reduce its
emissions of sulphur, nitrogen oxides,
ammonia and volatile organic compounds;
(c) Apply measures to encourage the
increase of energy efficiency and the use of
renewable energy;
(d) Apply measures to decrease the use of
polluting fuels;
(e) Develop and introduce less polluting
transport systems and promote traffic
management systems to reduce overall
emissions from road traffic;
(f) Apply measures to encourage the
development and introduction of low-
polluting processes and products, taking into
account guidance documents I to V adopted
by the Executive Body at its seventeenth
verkställande organet vid sitt sjuttonde möte
(beslut nr 1999/1) samt eventuella tillägg
därtill,
g) uppmuntra genomförandet av program för
att minska utsläppen, inklusive frivilliga
program, och tillämpningen av ekonomiska
styrmedel, med beaktande av
riktlinjedokument VI, som antogs av
verkställande organet vid sitt sjuttonde möte
(beslut nr 1999/1) samt eventuella tillägg
därtill,
h) genomföra och vidareutveckla riktlinjer
och åtgärder med hänsyn till deras speciella
förhållanden, till exempel en gradvis
minskning eller avveckling av
marknadsbrister, ekonomiska styrmedel,
skatte- och tullbefrielse och subventioner
inom alla sektorer där det förekommer
utsläpp av svavel, kväveoxider, ammoniak
och flyktiga organiska föreningar som
motverkar protokollets målsättning, samt
tillämpa marknadsinstrument, och
i) vidta åtgärder, om de är kostnadseffektiva,
för att minska utsläpp från avfallsprodukter
som innehåller flyktiga organiska
föreningar.
2. Varje part skall samla in och fortlöpande
uppdatera information om
a) de faktiska nivåerna på utsläpp av svavel,
kväveoxider, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar och koncentrationer
och depositioner i omgivningen av dessa
föreningar samt ozon, varvid de parter som
ligger inom EMEPis geografiska räckvidd
skall ta hänsyn till EMEP:s arbetsplan, och
b) effekterna av koncentrationer och
depositioner i omgivningen av svavel,
kväveföreningar, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar samt ozon på
människors hälsa, land- och
vattenekosystem och material.
3. Varje part får vidta strängare åtgärder än
de som krävs enligt detta protokoll.
Artikel 7
RAPPORTERING
1. Om inte annat följer av partens lagar och
bestämmelser och i enlighet med dess
skyldigheter enligt detta protokoll gäller
följande:
a) Varje part skall genom kommissionens
sekretariatschef, på regelbunden basis och
enligt vad som bestäms av parterna vid ett
möte i verkställande organet, rapportera till
session (decision 1999/1) and any
amendments thereto;
(g) Encourage the implementation of
management programmes to reduce
emissions, including voluntary programmes,
and the use of economic instruments, taking
into account guidance document VI adopted
by the Executive Body at its seventeenth
session (decision 1999/1) and any
amendments thereto;
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
(h) Implement and further elaborate policies
and measures in accordance with its national
circumstances, such as the progressive
reduction or phasing-out of market
imperfections, fiscal incentives, tax and duty
exemptions and subsidies in all sectors that
emit sulphur, nitrogen oxides, ammonia and
volatile organic compounds which run
counter to the objective of the Protocol, and
apply market instruments; and
(i) Apply measures, where cost-effective, to
reduce emissions from waste products
containing volatile organic compounds.
2. Each Party shall collect and maintain
information on:
(a) Actual levels of emissions of sulphur,
nitrogen compounds and volatile organic
compounds, and of ambient concentrations
and depositions of these compounds and
ozone, taking into account, for those Parties
within the geographical scope of EMEP, the
work plan of EMEP; and
(b) The effects of ambient concentrations
and of the deposition of sulphur, nitrogen
compounds, volatile organic compounds and
ozone on human health, terrestrial and
aquatic ecosystems and materials.
3. Any Party may take more stringent
measures than those required by the present
Protocol.
Article 7
REPORTING
1. Subject to its laws and regulations and in
accordance with its obligations under the
present Protocol:
(a) Each Party shall report, through the
Executive Secretary of the Commission, to
the Executive Body, on a periodic basis as
determined by the Parties at a session of the
|
verkställande organet om de åtgärder som |
Executive Body, information on the Prop. 2000/01:130 measures that it has taken to implement the Bilatia 4 present Protocol. Moreover: ® |
|
i) om en part tillämpar andra |
(i) Where a Party applies different emission |
|
ii) om en part bedömer att vissa gränsvärden |
(ii) Where a Party judges certain limit |
|
b) Varje part inom EMEP:s geografiska |
(b) Each Party within the geographical scope |
|
i) Utsläppsnivåerna för svavel, kväveoxider, |
(i) Levels of emissions of sulphur, nitrogen |
|
ii) Utsläppsnivåerna för varje ämne under |
(ii) Levels of emissions of each substance in |
|
iii) Information om beräknade utsläpp och |
(iii) Data on projected emissions and current |
|
iv) Om den finner det lämpligt, speciella |
(iv) Where it deems it appropriate, any |
|
c) Parter i områden utanför EMEP:s |
(c) Parties in areas outside the geographical |
|
2. Den information som skall rapporteras |
2. The information to be reported in |
|
3. EMEP skall i god tid inför verkställande |
3. In good time before each annual session of the Executive Body, EMEP shall provide £4 |
information om
a) koncentrationer och depositioner av
svavel- och kväveföreningar i omgivningen
samt, om uppgifter finns, om
koncentrationer av flyktiga organiska
föreningar och ozon i omgivningen, och
b) beräkningar av svavelbudgetar och
budgetar för oxiderat och reducerat kväve
samt relevant information om långväga
spridning av ozon och dess förelöpare.
Parter i områden utanför EMEP:s
geografiska räckvidd skall lämna liknande
information om verkställande organet kräver
det.
information on:
(a) Ambient concentrations and depositions
of sulphur and nitrogen compounds as well
as, where available, ambient concentrations
of volatile organic compounds and ozone;
and
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
(b) Calculations of sulphur and oxidized and
reduced nitrogen budgets and relevant
information on the long-range transport of
ozone and its precursors.
Parties in areas outside the geographical
scope of EMEP shall make available similar
information if requested to do so by the
Executive Body.
4.1 enlighet med artikel 10.2 b i
konventionen skall verkställande organet
låta ta fram information om effekterna av
deposition av svavel- och kväveföreningar
samt ozonkoncentrationer.
4. The Executive Body shall, in accordance
with article 10, paragraph 2 (b), of the
Convention, arrange for the preparation of
information on the effects of depositions of
sulphur and nitrogen compounds and
concentrations of ozone.
5. Vid möten i verkställande organet skall
parterna ordna så att reviderad information
tas fram med jämna mellanrum om beräknad
och internationellt optimerad fördelning av
utsläppsminskningar i staterna inom EMEP:s
geografiska räckvidd, med hjälp av
integrerade beräkningsmodeller, inklusive
modeller för spridning i luften, eller
alternativa beräkningsmetoder som godkänts
av parterna vid ett möte i verkställande
organet, för att i enlighet med artikel 3.1 i
detta protokoll ytterligare minska skillnaden
mellan den faktiska depositionen av svavel-
och kväveföreningar och kritiska
belastningsgränsvärden samt skillnaden
mellan de faktiska ozonkoncentrationerna
och de kritiska nivåer för ozon som anges i
bilaga I.
Artikel 8
FORSKNING, UTVECKLING OCH
ÖVERVAKNING
Parterna skall uppmuntra forskning,
utveckling, övervakning och samarbete med
avseende på följande:
a) Internationell harmonisering av metoder
för beräkning och bedömning av de skadliga
effekterna hos de ämnen som omfattas av
detta protokoll för att användas vid
fastställande av kritiska belastningsgränser
och kritiska nivåer samt, när det är lämpligt,
vidareutveckling av förfaranden för sådan
harmonisering.
b) Förbättring av utsläppsdatabaser, särskilt
sådana för ammoniak och flyktiga organiska
föreningar.
5. The Parties shall, at sessions of the
Executive Body, arrange for the preparation,
at regular intervals, of revised information
on calculated and internationally optimized
allocations of emission reductions for the
States within the geographical scope of
EMEP, using integrated assessment models,
including atmospheric transport models,
with a view to reducing further, for the
purposes of article 3, paragraph 1, the
difference between actual depositions of
sulphur and nitrogen compounds and critical
load values as well as the difference between
actual ozone concentrations and the critical
levels of ozone specified in annex I, or such
alternative assessment methods as approved
by the Parties at a session of the Executive
Body.
Article 8
RESEARCH, DEVELOPMENT AND
MONITORING
The Parties shall encourage research,
development, monitoring and cooperation
related to:
(a) The international harmonization of
methods for the calculation and assessment
of the adverse effects associated with the
substances addressed by the present Protocol
for use in establishing critical loads and
critical levels and, as appropriate, the
elaboration of procedures for such
harmonization;
(b) The improvement of emission databases,
in particular those on ammonia and volatile
organic compounds;
c) Förbättring av metoder och system för
övervakning och av modellberäkningar av
spridning, koncentrationer och depositioner
av svavel, kväveoxider, ammoniak och
flyktiga organiska föreningar samt bildning
av ozon och sekundära partiklar.
d) Ökad vetenskaplig förståelse för det som
händer på sikt med utsläppen och deras
inverkan på hemisfäriska
bakgrundskoncentrationer av svavel, kväve,
flyktiga organiska föreningar, ozon och
partiklar, med särskild tonvikt på den fria
troposfärens kemi och potentialen för flödet
av föroreningar mellan kontinenter.
e) Vidareutveckling av en samlad strategi för
att minska de skadliga effekterna av
försurning, övergödning och fotokemiska
föroreningar, inklusive synergieffekter och
kombinerade effekter.
f) Strategier för ytterligare minskning av
utsläppen av svavel, kväveoxider, ammoniak
och flyktiga organiska föreningar grundade
på kritiska belastningsgränser och kritiska
nivåer och på den tekniska utvecklingen och
strategier för förbättring av integrerade
bedömningsmodeller för beräkning av
internationellt optimerad fördelning av
utsläppsminskningar, varvid hänsyn skall tas
till behovet av att undvika att någon part får
orimliga kostnader för detta. Särskild tonvikt
bör läggas på utsläpp från jordbruks- och
transportsektorerna.
g) Kartläggning av långsiktiga trender och
forskningsrön om effekterna i ett vidare
perspektiv av utsläpp av svavel, kväve och
flyktiga organiska föreningar samt
fotokemiska föroreningar på människors
hälsa, inklusive deras bidrag till
koncentrationer av partiklar, på miljön,
särskilt försurning och övergödning, och på
material, särskilt historiska och kulturella
minnesmärken, med beaktande av
förhållandet mellan svaveloxider,
kväveoxider, ammoniak, flyktiga organiska
föreningar och troposfäriskt ozon.
h) Tekniker för utsläppsminskning och
tekniker och metoder för att förbättra
energieffektivitet och energisparande och
utveckla användningen av förnybar energi.
i) Effektiviteten hos metoder för att begränsa
ammoniakutsläpp inom jordbruket och deras
inverkan på lokal och regional deposition.
j) Styrning av transportefterfrågan och
utveckling och främjande av mindre
(c) The improvement of monitoring
techniques and systems and of the modelling
of transport, concentrations and depositions
of sulphur, nitrogen compounds and volatile
organic compounds, as well as of the
formation of ozone and secondary
particulate matter;
(d) The improvement of the scientific
understanding of the long-term fate of
emissions and their impact on the
hemispheric background concentrations of
sulphur, nitrogen, volatile organic
compounds, ozone and particulate matter,
focusing, in particular, on the chemistry of
the free troposphere and the potential for
intercontinental flow of pollutants;
(e) The further elaboration of an overall
strategy to reduce the adverse effects of
acidification, eutrophication and
photochemical pollution, including
synergisms and combined effects;
(f) Strategies for the further reduction of
emissions of sulphur, nitrogen oxides,
ammonia and volatile organic compounds
based on critical loads and critical levels as
well as on technical developments, and the
improvement of integrated assessment
modelling to calculate internationally
optimized allocations of emission reductions
taking into account the need to avoid
excessive costs for any Party. Special
emphasis should be given to emissions from
agriculture and transport;
(g) The identification of trends over time
and the scientific understanding of the wider
effects of sulphur, nitrogen and volatile
organic compounds and photochemical
pollution on human health, including their
contribution to concentrations of particulate
matter, the environment, in particular
acidification and eutrophication, and
materials, especially historic and cultural
monuments, taking into account the
relationship between sulphur oxides,
nitrogen oxides, ammonia, volatile organic
compounds and tropospheric ozone;
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
(h) Emission abatement technologies, and
technologies and techniques to improve
energy efficiency, energy conservation and
the use of renewable energy;
(i) The efficacy of ammonia control
techniques for farms and their impact on
local and regional deposition;
(j) The management of transport demand
and the development and promotion of less
förorenande transportsätt.
k) Kvantifiering och, om det är möjligt,
ekonomisk utvärdering av de fördelar för
miljön och människors hälsa som en
minskning av utsläppen av svavel,
kväveoxider, ammoniak och flyktiga
organiska föreningar skulle medföra.
polluting modes of transport;
(k) The quantification and, where possible,
economic evaluation of benefits for the
environment and human health resulting
from the reduction of emissions of sulphur,
nitrogen oxides, ammonia and volatile
organic compounds; and
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1) Utveckling av instrument som kan göra de
metoder och resultat som tas fram under
arbetet allmänt användbara och tillgängliga.
(1) The development of tools for making the
methods and results of this work widely
applicable and available.
Artikel 9
EFTERLEVNAD
Article 9
COMPLIANCE
Granskning av hur varje part fullgör sina
skyldigheter enligt detta protokoll skall ske
med jämna mellanrum. Den
genomförandekommitté som bildades
genom verkställande organets beslut nr
1997/2 vid dess femtonde möte skall utföra
sådana granskningar och rapportera till
parterna vid ett möte i verkställande organet
i enlighet med villkoren i bilagan till detta
beslut samt eventuella tillägg därtill.
Artikel 10
PARTERNAS GRANSKNING VID
VERKSTÄLLANDE ORGANETS MÖTEN
1. Vid verkställande organets möten skall
parterna, i enlighet med artikel 10.2 a i
konventionen, granska de uppgifter som
lämnats av parterna, EMEP och andra
underordnade organ, information om
effekterna av koncentrationer och deposition
av svavel- och kväveföreningar och av
fotokemiska föroreningar samt rapporterna
från den genomförandekommitté som avses i
artikel 9 ovan.
2. a) Vid verkställande organets möten skall
parterna granska de skyldigheter som
föreskrivs i detta protokoll, inklusive
i) åtagandena beträffande parternas
beräknade och internationellt optimerade
fördelning av utsläppsminskningar enligt
artikel 7.5 ovan, och
ii) huruvida åtagandena och de framsteg som
gjorts för att uppnå målen med detta
protokoll är tillräckliga.
b) Vid granskningarna skall hänsyn tas till
bästa tillgängliga vetenskapliga information
om försurning, övergödning och
fotokemiska föroreningar, inklusive
bedömningar av alla hälsoeffekter av
betydelse, till kritiska belastningsgränser och
kritiska nivåer, utveckling och förbättring av
Compliance by each Party with its
obligations under the present Protocol shall
be reviewed regularly. The Implementation
Committee established by decision 1997/2
of the Executive Body at its fifteenth session
shall carry out such reviews and report to the
Parties at a session of the Executive Body in
accordance with the terms of the annex to
that decision, including any amendments
thereto.
Article 10
REVIEWS BY THE PARTIES AT
SESSIONS OF THE EXECUTIVE BODY
1. The Parties shall, at sessions of the
Executive Body, pursuant to article 10,
paragraph 2 (a), of the Convention, review
the information supplied by the Parties,
EMEP and subsidiary bodies of the
Executive Body, the data on the effects of
concentrations and depositions of sulphur
and nitrogen compounds and of
photochemical pollution as well as the
reports of the Implementation Committee
referred to in article 9 above.
2. (a) The Parties shall, at sessions of the
Executive Body, keep under review the
obligations set out in the present Protocol,
including:
(i) Their obligations in relation to their
calculated and internationally optimized
allocations of emission reductions referred
to in article 7, paragraph 5, above; and
(ii) The adequacy of the obligations and the
progress made towards the achievement of
the objective of the present Protocol;
(b) Reviews shall take into account the best
available scientific information on the
effects of acidification, eutrophication and
photochemical pollution, including
assessments of all relevant health effects,
critical levels and loads, the development
and refinement of integrated assessment
11 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
integrerade bedömningsmodeller, den
tekniska utvecklingen, förändrade
ekonomiska förhållanden, de framsteg som
gjorts när det gäller utsläppsdatabaser och
teknik för utsläppsminskning, särskilt vad
gäller ammoniak och flyktiga organiska
föreningar, och till hur skyldigheterna i fråga
om utsläppsnivåer har fullgjorts.
c) Förfarandena, metoderna och valet av
tidpunkt för sådana granskningar skall anges
av parterna vid ett möte i verkställande
organet. Den första granskningen av detta
slag skall inledas senast ett år efter detta
protokolls ikraftträdande.
Artikel 11
BILÄGGANDE AV TVISTER
1. Om en tvist uppkommer mellan två eller
flera parter om tolkningen eller
tillämpningen av detta protokoll, skall de
berörda parterna söka bilägga tvisten genom
förhandlingar eller genom andra fredliga
medel efter eget val. Parterna i tvisten skall
underrätta verkställande organet om tvisten.
2. En part som inte är en regional
organisation för ekonomisk integration får
när den ratificerar, godtar, godkänner eller
ansluter sig till detta protokoll, eller när som
helst därefter, förklara i ett skriftligt
dokument som överlämnas till depositarien
att den, i fall en tvist uppkommer om
tolkningen eller tillämpningen av
konventionen, gentemot varje part som
godtar samma förpliktelse, utan vidare och
utan särskilt avtal, accepterar en eller båda
av följande metoder för biläggande av en
tvist:
a) hänskjutning av tvisten till Internationella
domstolen,
b) skiljedom i överensstämmelse med de
förfaranden som skall antas av parterna vid
ett möte i verkställande organet, så snart det
är praktiskt möjligt, i en bilaga om
skiljedom.
En part som är en regional organisation för
ekonomisk integration får framställa en
förklaring med motsvarande verkan i
förhållande till skiljedom i
överensstämmelse med de förfaranden som
avses i b.
3. En förklaring som framställts enligt punkt
2 skall förbli i kraft intill dess att den löper
ut i enlighet med dess bestämmelser eller
intill tre månader efter deponering av en
skriftlig underrättelse om uppsägning av
förklaringen hos depositarien.
models, technological developments,
changing economic conditions, progress
made on the databases on emissions and
abatement techniques, especially related to
ammonia and volatile organic compounds,
and the fulfilment of the obligations on
emission levels;
(c) The procedures, methods and timing for
such reviews shall be specified by the
Parties at a session of the Executive Body.
The first such review shall commence no
later than one year after the present Protocol
enters into force.
Article 11
SETTLEMENT OF DISPUTES
1. In the event of a dispute between any two
or more Parties concerning the interpretation
or application of the present Protocol, the
parties concerned shall seek a settlement of
the dispute through negotiation or any other
peaceful means of their own choice. The
parties to the dispute shall inform the
Executive Body of their dispute.
2. When ratifying, accepting, approving or
acceding to the present Protocol, or at any
time thereafter, a Party which is not a
regional economic integration organization
may declare in a written instrument
submitted to the Depositary that, in respect
of any dispute concerning the interpretation
or application of the Protocol, it recognizes
one or both of the following means of
dispute settlement as compulsory ipso facto
and without special agreement, in relation to
any Party accepting the same obligation:
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
(a) Submission of the dispute to the
International Court of Justice;
(b) Arbitration in accordance with
procedures to be adopted by the Parties at a
session of the Executive Body, as soon as
practicable, in an annex on arbitration.
A Party which is a regional economic
integration organization may make a
declaration with like effect in relation to
arbitration in accordance with the
procedures referred to in subparagraph (b).
3. A declaration made under paragraph 2
shall remain in force until it expires in
accordance with its terms or until three
months after written notice of its revocation
has been deposited with the Depositary.
68
4. En ny förklaring, en underrättelse om
uppsägning eller upphörandet av en
förklaring skall inte på något sätt inverka på
pågående förhandlingar inför Internationella
domstolen eller skiljedomstolen såvida inte
parterna i tvisten kommit överens om annat.
5. Utom i det fall då parterna i en tvist har
godtagit samma metod för tvistens
biläggande enligt punkt 2 skall, tolv
månader efter det att en part har underrättat
en annan part om att det har uppstått en tvist
mellan dem som de berörda parterna inte har
kunnat lösa med de medel som anges i punkt
1, tvisten hänskjutas till förlikning på
anmodan av någon av parterna i tvisten.
6. Vad avser punkt 5 skall en
förlikningskommission upprättas.
Kommissionen skall bestå av ett antal
medlemmar, av vilka varje part, eller, när
parterna i en förlikning delar samma
intresse, den grupp som delar detta intresse,
utsett lika många och av en ordförande som
väljs gemensamt av de medlemmar som
utsetts på detta sätt. Kommissionen skall ge
ett utslag som är en rekommendation som
parterna förutsättningslöst skall bedöma.
Artikel 12
BILAGOR
Bilagorna till detta protokoll skall utgöra en
integrerad del av protokollet.
Artikel 13
ÄNDRINGAR OCH JUSTERINGAR
1. Varje part får föreslå ändringar i detta
protokoll. Varje part i konventionen får
föreslå att bilaga 11 till detta protokoll
justeras så att partens namn läggs till,
tillsammans med utsläppsnivåer, utsläppstak
och utsläppsminskning i procent.
2. Förslag till ändringar och justeringar skall
skriftligen tillställas kommissionens
sekretariatschef, som skall vidarebefordra
dem till alla parter. Parterna skall diskutera
de föreslagna ändringarna vid nästa möte i
verkställande organet, förutsatt att förslagen
har skickats ut av sekretariatschefen till
parterna minst 90 dagar före mötet.
3. Ändringar i detta protokoll och i bilagorna
II-IX skall antas enhälligt av de parter som
är närvarande vid ett möte i verkställande
organet och skall träda i kraft för de parter
som har godtagit dem den nittionde dagen
4. A new declaration, a notice of revocation
or the expiry of a declaration shall not in any
way affect proceedings pending before the
International Court of Justice or the arbitral
tribunal, unless the parties to the dispute
agree otherwise.
5. Except in a case where the parties to a
dispute have accepted the same means of
dispute settlement under paragraph 2, if after
twelve months following notification by one
party to another that a dispute exists between
them, the parties concerned have not been
able to settle their dispute through the means
mentioned in paragraph 1, the dispute shall
be submitted, at the request of any of the
parties to the dispute, to conciliation.
6. For the purpose of paragraph 5, a
conciliation commission shall be created.
The commission shall be composed of an
equal number of members appointed by each
party concerned or, where parties in
conciliation share the same interest, by the
group sharing that interest, and a chairperson
chosen jointly by the members so appointed.
The commission shall render a
recommendatory award, which the parties to
the dispute shall consider in good faith.
Article 12
ANNEXES
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
The annexes to the present Protocol shall
form an integral part of the Protocol.
Article 13
AMENDMENTS AND ADJUSTMENTS
1. Any Party may propose amendments to
the present Protocol. Any Party to the
Convention may propose an adjustment to
annex II to the present Protocol to add to it
its name, together with emission levels,
emission ceilings and percentage emission
reductions.
2. Proposed amendments and adjustments
shall be submitted in writing to the
Executive Secretary of the Commission,
who shall communicate them to all Parties.
The Parties shall discuss the proposed
amendments and adjustments at the next
session of the Executive Body, provided that
those proposals have been circulated by the
Executive Secretary to the Parties at least
ninety days in advance.
3. Amendments to the present Protocol,
including amendments to annexes II to IX,
shall be adopted by consensus of the Parties
present at a session of the Executive Body,
and shall enter into force for the Parties
69
efter den dag då två tredjedelar av parterna
har deponerat sina godkännandeinstrument
hos depositarien. Ändringar skall träda i
kraft för varje annan part den nittionde
dagen efter den dag då parten deponerade
sitt godkännandeinstrument avseende dessa
ändringar.
4. Ändringar i bilagorna till detta protokoll,
med undantag av ändringar i de bilagor som
avses i punkt 3, skall antas enhälligt av de
parter som är närvarande vid ett möte i
verkställande organet. Nittio dagar från den
dag då kommissionens sekretariatschef
delgett alla parter ändringen skall en sådan
ändring träda i kraft för de parter som inte
har lämnat ett meddelande till depositarien i
enlighet med bestämmelserna i punkt 5,
förutsatt att minst sexton parter inte har
lämnat ett sådant meddelande.
5. En part som inte kan godkänna en ändring
i en bilaga, utom i en bilaga som avses i
punkt 3, skall meddela depositarien skriftligt
senast nittio dagar efter meddelandet om att
ändringen godtagits. Depositarien skall utan
dröjsmål underrätta samtliga parter om
mottagandet av varje sådant meddelande. En
part kan när som helst ersätta sitt tidigare
meddelande med ett godkännande, och när
ett godkännandeinstrument har deponerats
hos depositarien skall ändringen i en sådan
bilaga träda i kraft för parten.
6. Justeringar av bilaga II skall antas
enhälligt av de parter som är närvarande vid
ett möte i verkställande organet och skall
träda i kraft för alla parter i detta protokoll
den nittionde dagen efter den dag då
kommissionens exekutivsekreterare
underrättar dessa parter skriftligt om att
ändringen antagits.
Artikel 14
UNDERTECKNANDE
1. Detta protokoll skall vara öppet för
undertecknande i Göteborg (Sverige) den 30
november och den 1 december 1999, och
därefter i Förenta nationernas högkvarter i
New York till och med den 21 december
1998 för stater som är medlemmar av
kommissionen liksom för stater med
konsultativ status i kommissionen enligt
punkt 8 i Ekonomiska och sociala rådets
resolution 36 (IV) av den 28 mars 1947 och
för regionala organisationer för ekonomisk
integration, upprättade av suveräna stater
som är medlemmar av kommissionen, som
which have accepted them on the ninetieth
day after the date on which two thirds of the
Parties have deposited with the Depositary
their instruments of acceptance thereof.
Amendments shall enter into force for any
other Party on the ninetieth day after the date
on which that Party has deposited its
instrument of acceptance thereof.
4. Amendments to the annexes to the present
Protocol, other than to the annexes referred
to in paragraph 3, shall be adopted by
consensus of the Parties present at a session
of the Executive Body. On the expiry of
ninety days from the date of its
communication to all Parties by the
Executive Secretary of the Commission, an
amendment to any such annex shall become
effective for those Parties which have not
submitted to the Depositary a notification in
accordance with the provisions of paragraph
5, provided that at least sixteen Parties have
not submitted such a notification.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
5. Any Party that is unable to approve an
amendment to an annex, other than to an
annex referred to in paragraph 3, shall so
notify the Depositary in writing within
ninety days from the date of the
communication of its adoption. The
Depositary shall without delay notify all
Parties of any such notification received. A
Party may at any time substitute an
acceptance for its previous notification and,
upon deposit of an instrument of acceptance
with the Depositary, the amendment to such
an annex shall become effective for that
Party.
6. Adjustments to annex II shall be adopted
by consensus of the Parties present at a
session of the Executive Body and shall
become effective for all Parties to the
present Protocol on the ninetieth day
following the date on which the Executive
Secretary of the Commission notifies those
Parties in writing of the adoption of the
adjustment.
Article 14
SIGNATURE
1. The present Protocol shall be open for
signature at Gothenburg (Sweden) on 30
November and 1 December 1999, then at
United Nations Headquarters in New York
until 30 May 2000, by States members of the
Commission as well as States having
consultative status with the Commission,
pursuant to paragraph 8 of Economic and
Social Council resolution 36 (IV) of 28
March 1947, and by regional economic
integration organizations, constituted by
sovereign States members of the
är behöriga att förhandla, ingå och tillämpa
internationella avtal i frågor som omfattas av
protokollet, förutsatt att de berörda staterna
och organisationerna är parter i
konventionen.
2.1 frågor inom deras behörighet skall
sådana regionala organisationer för
ekonomisk integration självständigt utöva de
rättigheter och fullgöra de skyldigheter som
detta protokoll tillerkänner deras
medlemsstater. I sådana fall skall dessa
organisationers medlemsstater inte ha rätt att
utöva sådana rättigheter var och en för sig.
Artikel 15
RATIFIKATION, GODTAGANDE,
GODKÄNNANDE OCH ANSLUTNING
1. Detta protokoll skall ratificeras, godtas
eller godkännas av signatärerna.
2. Detta protokoll skall vara öppet för
anslutning från och med den 31 maj 2000 av
de stater och organisationer som uppfyller
kraven i artikel 14.1.
3. Ratifikations-, antagande-, godkännande-,
eller anslutningsinstrument skall deponeras
hos depositarien.
Artikel 16
DEPOSIT ARIE
Förenta nationernas generalsekreterare skall
vara depositarie.
Artikel 17
IKRAFTTRÄDANDE
1. Detta protokoll träder i kraft den nittionde
dagen efter den dag då det sextonde
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrumentet har deponerats
hos depositarien.
2. För varje stat eller organisation som avses
i artikel 14.1 som ratificerar, godtar eller
godkänner detta protokoll eller ansluter sig
till protokollet efter deponering av det
sextonde ratifikations-, godtagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrumentet
träder protokollet i kraft den nittionde dagen
efter den dag då denna part deponerade sitt
ratifikations-, godtagande-, godkännande-
eller anslutningsinstrument.
Commission, which have competence in
respect of the negotiation, conclusion and
application of international agreements in
matters covered by the Protocol, provided
that the States and organizations concerned
are Parties to the Convention and are listed
in annex II.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
2. In matters within their competence, such
regional economic integration organizations
shall, on their own behalf, exercise the rights
and fulfil the responsibilities which the
present Protocol attributes to their member
States. In such cases, the member States of
these organizations shall not be entitled to
exercise such rights individually.
Article 15
RATIFICATION, ACCEPTANCE,
APPROVAL AND ACCESSION
1. The present Protocol shall be subject to
ratification, acceptance or approval by
Signatories.
2. The present Protocol shall be open for
accession as from 31 May 2000 by the States
and organizations that meet the requirements
of article 14, paragraph 1.
3. The instruments of ratification,
acceptance, approval or accession shall be
deposited with the Depositary.
Article 16
DEPOSITARY
The Secretary-General of the United Nations
shall be the Depositary.
Article 17
ENTRY INTO FORCE
1. The present Protocol shall enter into force
on the ninetieth day following the date on
which the sixteenth instrument of
ratification, acceptance, approval or
accession has been deposited with the
Depositary.
2. For each State and organization that meets
the requirements of article 14, paragraph 1,
which ratifies, accepts or approves the
present Protocol or accedes thereto after the
deposit of the sixteenth instrument of
ratification, acceptance, approval or
accession, the Protocol shall enter into force
on the ninetieth day following the date of
deposit by such Party of its instrument of
ratification, acceptance, approval or
accession.
Artikel 18
UPPSÄGNING
Article 18
WITHDRAWAL
71
Efter en tid av fem år från det att
konventionen trätt i kraft för en part får den
parten när som helst säga upp konventionen
genom att skriftligt underrätta depositarien.
Varje sådan uppsägning skall börja gälla
från den nittionde dagen efter den dag då
depositarien mottog underrättelsen om
uppsägning eller vid senare datum som kan
anges i underrättelsen om uppsägning.
Artikel 19
AUTENTISKA TEXTER
Originalet till detta protokoll, vars engelska,
franska och ryska texter har samma giltighet,
skall deponeras hos Förenta nationernas
generalsekreterare.
TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har
undertecknande, därtill vederbörligen
bemyndigade, undertecknat detta protokoll.
UPPRÄTTAT i Göteborg (Sverige) den 30
november 1999.
At any time after five years from the date on
which the present Protocol has come into
force with respect to a Party, that Party may
withdraw from it by giving written
notification to the Depositary. Any such
withdrawal shall take effect on the ninetieth
day following the date of its receipt by the
Depositary, or on such later date as may be
specified in the notification of the
withdrawal.
Article 19
AUTHENTIC TEXTS
The original of the present Protocol, of
which the English, French and Russian texts
are equally authentic, shall be deposited with
the Secretary-General of the United Nations.
IN WITNESS WHEREOF the undersigned,
being duly authorized thereto, have signed
the present Protocol.
DONE at Gothenburg (Sweden), this
thirtieth day of November one thousand nine
hundred and ninetynine.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
72
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
I. KRITISKA BELASTNINGSNIVÅER FÖR FÖRSURNING
A. För parter inom EMEP:s geografiska räckvidd
1. Kritiska belastningsgränser (enligt definitionen i artikel 1) för försurning i ekosystem
bestäms i enlighet med konventionens Handbok om metodik och kriterier för kartläggning
av kritiska belastningsgränser och kritiska nivåer samt geografiska områden där de
överskrids. De motsvarar den största mängd försurande depositioner som ett ekosystem
långsiktigt kan tåla utan att skadas. Kritiska belastningsgränser för försurning orsakad av
kväve beräknas med hänsyn till kvävereducerande processer i ekosystem (t.ex. upptag
genom växter). Så är inte fallet med kritiska belastningsgränser för svavel. I en kombinerad
belastningsgräns för försurning beräknad för både svavel och kväve medräknas kvävet
endast om depositionen av kväve är större än de kvävereducerande processerna i
ekosystemen. Alla kritiska belastningsgränser som rapporteras av parterna summeras för
inmatning i den integrerade beräkningsmodell som används för att ge underlag för
fastställandet av utsläppstaken i bilaga II.
B. För parter i Nordamerika
2. För östra Kanada har kritiska belastningsgränser för svavel och kväve tillsammans i
skogsekosystem bestämts med vetenskapliga metoder och kriterier (1997 Canadian Acid
Rain Assessment) liknande dem i konventionens Handbok om metodik och kriterier för
kartläggning av kritiska belastningsgränser och kritiska nivåer samt geografiska områden
där de överskrids. De kritiska belastningsgränserna (enligt definitionen i artikel 1) för
försurning i östra Kanada gäller för sulfat i nederbörd uttryckt i kg/ha/år. Alberta i västra
Kanada, där depositionsnivåema för närvarande ligger under gränsen för vad miljön tål, har
antagit de generiska klassificeringssystem för kritiska belastningsgränser som används för
potentiell surhetsgrad i europiska jordar. Potentiell surhetsgrad bestäms genom att dra av
den totala depositionen (såväl våt som torr) av baskatjoner från den totala depositionen av
svavel och kväve. Förutom kritiska belastningsgränser för potentiell surhetsgrad har Alberta
fastställt rikt- och kontrollbelastningsgränser för hantering av försurande utsläpp.
3. För Förenta staterna utvärderas effekterna av försurning utifrån en bedömning av
ekosystemens känslighet, den totala belastningen av försurande ämnen i ekosystemen och
osäkerheten vad gäller kvävereducerande processer i ekosystem.
4. Dessa belastningsgränser och effekter används i integrerade beräkningsmodeller och
ger underlag för fastställandet av utsläppstaken och/eller minskningarna för Kanada och
Förenta staterna i bilaga II.
II. KRITISKA BELASTNINGSGRÄNSER FÖR EUTROFIERING
För parter inom EMEP:s geografiska räckvidd
5. Kritiska belastningsgränser (enligt definitionen i artikel 1) för eutrofiering
(övergödning) i ekosystem bestäms i enlighet med konventionens Handbok om metodik och
kriterier för kartläggning av kritiska belastningsgränser och kritiska nivåer samt geografiska
områden där de överskrids. De motsvarar den största mängd eutrofierande kvävedeposition
73
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
som ett ekosystem långsiktigt kan tåla utan att skadas. Alla kritiska belastningsgränser som
rapporteras av partema summeras för att användas i den integrerade beräkningsmodell som
används för att ge underlag för fastställandet av utsläppstaken i bilaga II.
III. KRITISKA NIVÅER FÖR OZON
A. För parter inom EMEP:s geografiska räckvidd
6. Kritiska nivåer (enligt definitionen i artikel 1) för ozon bestäms för att skydda växter
i enlighet med konventionens Handbok om metodik och kriterier för kartläggning av
kritiska belastningsgränser och kritiska nivåer samt geografiska områden där de överskrids.
De uttrycks som ackumulerad exponering över en tröskelkoncentration av ozon på 40 ppb
(miljarddelar). Detta exponeringsindex kallas AOT40 (ackumulerad exponering över en
tröskelkoncentration på 40 ppb). AOT40-indexet beräknas som summan av
mellanskillnaden mellan timkoncentrationen (i ppb) och 40 ppb för varje timme som
koncentrationen överstiger 40 ppb.
7. Ett AOT40-index på 3000 ppb.timmar för maj-juli (en typisk växtsäsong) för den
ljusa delen av dygnet används som långsiktig kritisk nivå för ozon för grödor för att
fastställa områden som ligger i farozonen om den kritiska nivån överskrids. En specifik
minskning av överskridandena användes i de integrerade beräkningsmodellerna för detta
protokoll för att ge underlag för fastställandet av utsläppstaken i bilaga II. Den långsiktiga
kritiska nivån för ozon för grödor anses också skydda andra växter, t.ex. träd och naturlig
vegetation. Ytterligare forskning pågår för att utveckla en mer nyanserad tolkning av
överskridanden av kritiska nivåer för ozon för vegetation.
8. En ozonnivå som är kritisk för människors hälsa motsvaras av nivån för ozon i
Världshälsoorganisationens riktlinjer för luftkvalitet, dvs.120 jtg/m3 som ett medelvärde
under 8 timmar. I samarbete med Världshälsoorganisationens regionala kontor för Europa
(WHO/EURO) antogs för användning i de integrerade beräkningsmodellerna en kritisk nivå
uttryckt som AOT 60 (ackumulerad exponering över en tröskelkoncentration på 60 ppb),
dvs. 120 jtg/m3, beräknat under 1 år, i stället för Världshälsoorganisationens riktlinje. Detta
användes för att avgränsa områden som är i farozonen om den kritiska nivån överskrids. En
specifik minskning av överskridandena användes i de integrerade beräkningsmodellerna för
detta protokoll för att ge underlag för fastställandet av utsläppstaken i bilaga II.
B. För parter i Nordamerika
9. För Kanada bestäms kritiska nivåer för ozon för att skydda människors hälsa och
miljön, och de används också för att fastställa en norm för ozon för hela Kanada.
Utsläppstaken i bilaga II fastställs med hänsyn till den ambitionsnivå som krävs för att
uppnå normen för ozon för hela Kanada.
10. För Förenta staterna bestäms kritiska nivåer för ozon i syfte att skydda folkhälsan
med tillräcklig säkerhetsmarginal och för att skydda allmänheten mot kända eller förväntade
skadliga effekter, och de används för att fastställa en nationell luftkvalitetsnorm. Integrerade
beräkningsmodeller och luftkvalitetsnormen används för att ge underlag för fastställandet av
utsläppstaken och/eller minskningar för Förenta staterna i bilaga II.
74
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
De utsläppstak som anges i tabellerna nedan hänför sig till bestämmelserna i artiklarna 3.1
och 10 i detta protokoll. Utsläppsnivåerna för 1980 och 1990 och de angivna procentuella
utsläppsminskningama anges endast i informationssyfte.
Tabell 1. Utsläppstak för svavel (tusental ton SO2 per år)
|
Part |
Utsläppsnivåer 1980 1990 |
Utsläppstak för 2010 |
Utsläppsminskning i procent | |
|
Armenien |
141 |
73 |
73 |
0% |
|
Österrike |
400 |
91 |
39 |
-57% |
|
Vitryssland |
740 |
637 |
480 |
-25% |
|
Belgien |
828 |
372 |
106 |
-72% |
|
Bulgarien |
2050 |
2008 |
856 |
-57% |
|
Kanada, nationellt a/ |
4643 |
3236 | ||
|
PEMA (SOMA) |
3135 |
1873 | ||
|
Kroatien |
150 |
180 |
70 |
-61% |
|
Tjeckien |
2257 |
1876 |
283 |
-85% |
|
Danmark |
450 |
182 |
55 |
-70% |
|
Finland |
584 |
260 |
116 |
-55% |
|
Frankrike |
3208 |
1269 |
400 |
-68% |
|
Tyskland |
7514 |
5313 |
550 |
-90% |
|
Grekland |
400 |
509 |
546 |
7% |
|
Ungern |
1633 |
1010 |
550 |
-46% |
|
Irland |
222 |
178 |
42 |
-76% |
|
Italien |
3757 |
1651 |
500 |
-70% |
|
Lettland |
- |
119 |
107 |
-10% |
|
Liechtenstein |
0.39 |
0.15 |
0.11 |
-27% |
|
Litauen |
311 |
222 |
145 |
-35% |
|
Luxemburg |
24 |
15 |
4 |
-73% |
|
Nederländerna |
490 |
202 |
50 |
-75% |
|
Norge |
137 |
53 |
22 |
-58% |
|
Polen |
4100 |
3210 |
1397 |
-56% |
|
Portugal |
266 |
362 |
170 |
-53% |
|
Republiken Moldova |
308 |
265 |
135 |
-49% |
|
Rumänien |
1055 |
1311 |
918 |
-30% |
|
Ryska federationen b/ |
7161 |
4460 | ||
|
PEMA |
1062 |
1133 |
635 |
-44% |
|
Slovakien |
780 |
543 |
110 |
-80% |
|
Slovenien |
235 |
194 |
27 |
-86% |
75
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
|
Part |
Utsläppsnivåer |
Utsläppstak för 2010 |
Utsläppsminskning i procent | |
|
1980 |
1990 | |||
|
Spanien b/ |
2959 |
2182 |
774 |
-65% |
|
Sverige |
491 |
119 |
67 |
-44% |
|
Schweiz |
116 |
43 |
26 |
-40% |
|
Ukraina |
3849 |
2782 |
1457 |
-48% |
|
Förenade konungariket |
4863 |
3731 |
625 |
-83% |
|
Förenta staterna c/ | ||||
|
Europeiska gemenskapen |
26456 |
16436 |
4059 |
-75% |
a/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Kanada lämna uppgift om ett utsläppstak för svavel, antingen pä nationell
nivå eller för dess PEMA, och skall försöka uppge ett tak för 2010. PEMA för svavel blir
det förvaltningsområde för svaveloxider (SOMA) som fastställdes enligt bilaga III till
protokollet om ytterligare minskning av svavelutsläppen, som antogs i Oslo den 14 juni
1994, som SOMA för sydöstra Kanada. Detta är ett område på 1 miljon km2 som omfattar
provinserna Prince Edwards Islands, Nova Scotias och New Brunswicks hela territorium,
provinsen Quebecs hela territorium söder om en rak linje mellan Havre-St. Pierre på norra
stranden av Saint Lawrence-bukten och den punkt där Quebecs och Ontarios gräns korsar
James Bays strandlinje samt provinsen Ontarios hela territorium söder om en rak linje
mellan den punkt där Ontarios och Quebecs gräns korsar James Bays strandlinje och
Nipigon River nära Lake Superiors norra strand.
b/ Siffrorna avser den europeiska delen inom EMEP-området.
c/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Förenta staterna lämna följande uppgifter för införande i denna bilaga: a)
särskilda åtgärder för utsläppsminskning avseende mobila och stationära källor till
svavelutsläpp som skall vidtas antingen på nationell nivå eller inom ett PEMA, om ett
PEMA för svavel har anmälts för införande i bilaga III, b) ett värde för totala beräknade
svavelutsläppsnivåer för 1990, antingen på nationell nivå eller för dess PEMA, c) ett
vägledande värde för totala svavelutsläppsnivåer för 2010, antingen på nationell nivå eller
för dess PEMA, och d) därav följande beräkningar av minskningar av svavelutsläpp i
procent. Punkt b kommer att införas i tabellen och punkterna a, c och d kommer att införas i
en fotnot till tabellen.
76
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 2. Utsläppstak för kväveoxider (tusental ton NO2 per år)
|
Part |
Utsläppsnivåer 1990 |
Utsläppstak för 2010 |
Utsläppsminskning i procent för 2010 |
|
Armenien |
46 |
46 |
0% |
|
Österrike |
194 |
107 |
-45% |
|
Vitryssland |
285 |
255 |
-11% |
|
Belgien |
339 |
181 |
-47% |
|
Bulgarien |
361 |
266 |
-26% |
|
Kanada a/ |
2104 | ||
|
Kroatien |
87 |
87 |
0% |
|
Tjeckien |
742 |
286 |
-61% |
|
Danmark |
282 |
127 |
-55% |
|
Finland |
300 |
170 |
-43% |
|
Frankrike |
1882 |
860 |
-54% |
|
Tyskland |
2693 |
1081 |
-60% |
|
Grekland |
343 |
344 |
0% |
|
Ungern |
238 |
198 |
-17% |
|
Irland |
115 |
65 |
-43% |
|
Italien |
1938 |
1000 |
-48% |
|
Lettland |
93 |
84 |
-10% |
|
Liechtenstein |
0.63 |
0.37 |
-41% |
|
Litauen |
158 |
110 |
-30% |
|
Luxemburg |
23 |
11 |
-52% |
|
Nederländerna |
580 |
266 |
-54% |
|
Norge |
218 |
156 |
-28% |
|
Polen |
1280 |
879 |
-31% |
|
Portugal |
348 |
260 |
-25% |
|
Republiken |
100 |
90 |
-10% |
|
Moldova | |||
|
Rumänien |
546 |
437 |
-20% |
|
Ryska federationen |
3600 | ||
|
b/ | |||
|
PEMA |
360 |
265 |
-26% |
|
Slovakien |
225 |
130 |
-42% |
|
S lo venien |
62 |
45 |
-27% |
|
Spanien b/ |
1113 |
847 |
-24% |
|
Sverige |
338 |
148 |
-56% |
|
Schweiz |
166 |
79 |
-52% |
|
Ukraina |
1888 |
1222 |
-35% |
|
Förenade |
2673 |
1181 |
-56% |
|
konungariket |
77
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
|
Förenta staterna c/ | |||
|
Europeiska |
13161 |
6671 |
-49% |
a/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Kanada lämna uppgift om utsläppsnivåer för 1990 och utsläppstak för 2010
för kväveoxider, antingen på nationell nivå eller för dess PEMA för kväveoxider, om det
har anmält ett sådant PEMA.
b/ Siffrorna avser den europeiska delen inom EMEP-området.
c/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Förenta staterna lämna följande uppgifter för införande i denna bilaga: a)
särskilda åtgärder för utsläppsminskning avseende mobila och stationära källor till
kväveoxidutsläpp som skall vidtas antingen på nationell nivå eller inom ett PEMA, om ett
PEMA för kväveoxider har anmälts för införande i bilaga III, b) ett värde för totala
beräknade nivåer för kväveoxidutsläpp för 1990, antingen på nationell nivå eller för dess
PEMA, c) ett vägledande värde för totala kväveoxidutsläppsnivåer för 2010, antingen på
nationell nivå eller för dess PEMA, och d) därav följande beräkningar av minskningar av
kväveoxidutsläpp i procent. Punkt b kommer att införas i tabellen och punkterna a, c och d
kommer att införas i en fotnot till tabellen.
78
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 3. Utsläppstak for ammoniak (tusental ton NH3 per år)
|
Part |
Utsläppsnivåer 1990 |
Utsläppstak för 2010 |
Utsläppsminskning i procent för |
|
Armenien |
25 |
25 |
0% |
|
Österrike |
81 |
66 |
-19% |
|
Vitryssland |
219 |
158 |
-28% |
|
Belgien |
107 |
74 |
-31% |
|
Bulgarien |
144 |
108 |
-25% |
|
Kroatien |
37 |
30 |
-19% |
|
Tjeckien |
156 |
101 |
-35% |
|
Danmark |
122 |
69 |
-43% |
|
Finland |
35 |
31 |
-11% |
|
Frankrike |
814 |
780 |
-4% |
|
Tyskland |
764 |
550 |
-28% |
|
Grekland |
80 |
73 |
-9% |
|
Ungern |
124 |
90 |
-27% |
|
Irland |
126 |
116 |
-8% |
|
Italien |
466 |
419 |
-10% |
|
Lettland |
44 |
44 |
0% |
|
Liechtenstein |
0.15 |
0.15 |
0% |
|
Litauen |
84 |
84 |
0% |
|
Luxemburg |
7 |
7 |
0% |
|
Nederländerna |
226 |
128 |
-43% |
|
Norge |
23 |
23 |
0% |
|
Polen |
508 |
468 |
-8% |
|
Portugal |
98 |
108 |
10% |
|
Republiken Moldova |
49 |
42 |
-14% |
|
Rumänien |
300 |
210 |
-30% |
|
Ryska federationen a/ |
1191 | ||
|
PEMA |
61 |
49 |
-20% |
|
Slovakien |
62 |
39 |
-37% |
|
Slovenien |
24 |
20 |
-17% |
|
Spanien a/ |
351 |
353 |
1% |
|
Sverige |
61 |
57 |
-7% |
|
Schweiz |
72 |
63 |
-13% |
|
Ukraina |
729 |
592 |
-19% |
|
Förenade konungariket |
333 |
297 |
-11% |
|
Europeiska |
3671 |
3129 |
-15% |
a/ Siffrorna avser den europeiska delen inom EMEP-området.
79
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 4. Utsläppstak för flyktiga organiska föreningar (tusental ton VOC per år)
|
Party |
Utsläppsnivåer 1990 |
Utsläppstak för 2010 |
Utsläppsminskning i procent för 2010 |
|
Armenien |
81 |
81 |
0% |
|
Österrike |
351 |
159 |
-55% |
|
Vitryssland |
533 |
309 |
-42% |
|
Belgien |
324 |
144 |
-56% |
|
Bulgarien |
217 |
185 |
-15% |
|
Kanada a/ |
2880 | ||
|
Kroatien |
105 |
90 |
-14% |
|
Tjeckien |
435 |
220 |
-49% |
|
Danmark |
178 |
85 |
-52% |
|
Finland |
209 |
130 |
-38% |
|
Frankrike |
2957 |
1100 |
-63% |
|
Tyskland |
3195 |
995 |
-69% |
|
Grekland |
373 |
261 |
-30% |
|
Ungern |
205 |
137 |
-33% |
|
Irland |
197 |
55 |
-72% |
|
Italien |
2213 |
1159 |
-48% |
|
Lettland |
152 |
136 |
-11% |
|
Liechtenstein |
1.56 |
0.86 |
-45% |
|
Litauen |
103 |
92 |
-11% |
|
Luxemburg |
20 |
9 |
-55% |
|
Nederländerna |
502 |
191 |
-62% |
|
Norge |
310 |
195 |
-37% |
|
Polen |
831 |
800 |
-4% |
|
Portugal |
640 |
202 |
-68% |
|
Republiken Moldova |
157 |
100 |
-36% |
|
Rumänien |
616 |
523 |
-15% |
|
Ryska federationen b/ |
3566 | ||
|
PEMA |
203 |
165 |
-19% |
|
Slovakien |
149 |
140 |
-6% |
|
Slovenien |
42 |
40 |
-5% |
|
Spanien b/ |
1094 |
669 |
-39% |
|
Sverige |
526 |
241 |
-54% |
|
Schweiz |
292 |
144 |
-51% |
|
Ukraina |
1369 |
797 |
-42% |
|
Förenade konungariket |
2555 |
1200 |
-53% |
|
Förenta staterna c/ | |||
|
Europeiska gemenskapen |
15353 |
6600 |
-57% |
80
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
a/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Kanada uppge utsläppsnivåer for 1990 och utsläppstak för 2010 för flyktiga
organiska föreningar, antingen på nationell nivå eller för dess PEMA för flyktiga organiska
föreningar, om det har anmält ett sådant PEMA.
b/ Siffrorna avser den europeiska delen inom EMEP-området.
c/ Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av, eller anslutning till, detta
protokoll skall Förenta staterna lämna följande uppgifter för införande i denna bilaga: a)
särskilda åtgärder för utsläppsminskning avseende mobila och stationära källor till flyktiga
organiska föreningar som skall vidtas antingen på nationell nivå eller inom ett PEMA, om
ett PEMA för flyktiga organiska föreningar har anmälts för införande i bilaga III, b) ett
värde för totala beräknade nivåer för utsläpp av flyktiga organiska föreningar för 1990,
antingen på nationell nivå eller för dess PEMA, c) ett vägledande värde för totala
utsläppsnivåer för flyktiga organiska föreningar för 2010, antingen på nationell nivå eller
för dess PEMA, och d) därav följande beräkningar av minskningar av utsläpp av flyktiga
organiska föreningar i procent. Punkt b kommer att införas i tabellen och punkterna a, c och
d kommer att införas i en fotnot till tabellen.
81
Följande PEMA anges för detta protokoll:
PEMA för Ryska federationen
Området omfattar oblasten Murmansk, republiken Karelen, oblasten Leningrad (med St.
Petersburg), oblasten Pskov, oblasten Novgorod och oblasten Kaliningrad. Gränserna för
detta PEMA sammanfaller med de nationella och administrativa gränserna för dessa delar
av Ryska federationen.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
82
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1. Avsnitt A gäller for andra parter än Kanada och Förenta staterna, avsnitt B gäller för
Kanada och avsnitt C för Förenta staterna.
A. Parter utom Kanada och Förenta staterna
2. I avsnitt A, utom tabell 2 och punkterna 11 och 12, avses med gränsvärde den mängd
gasformiga ämnen i avgaserna från en anläggning som inte får överskridas. Om inte annat
anges, skall den beräknas i massa per volym av förorenande ämnen i avgaserna (uttryckt
som mg/m3), vid standardiserade temperatur- och tryckförhållanden för torrgas (volym vid
273,15 K, 101,3 kPa). Vad beträffar syreinnehållet i avgasen gäller de värden som anges i
tabellerna nedan för varje kategori av källor. Utspädning i syfte att minska
koncentrationerna av förorenande ämnen i avgasen är inte tillåten. Idriflsättning,
urdrifttagning samt underhåll av utrustning är undantagna.
3. Utsläpp skall övervakas 1/ i samtliga fall. Överensstämmelse med gränsvärden skall
kontrolleras. Kontrollmetoderna kan utgöras av kontinuerliga eller icke-kontinuerliga
mätningar, typgodkännande eller någon annan fungerande teknisk metod.
4. Provtagning och analys av förorenande ämnen samt referensmätningsmetoder i syfte
att kalibrera ett mätningssystem skall utföras i överensstämmelse med de standarder som
fastställs av Europeiska kommittén för standardisering (CEN) eller Internationella
standardiseringskommissionen (ISO). I avvaktan på att standarder utvecklas av CEN eller
ISO skall nationella standarder tillämpas.
5. Mätningar av utsläpp bör utföras kontinuerlig när utsläpp av SO2 överstiger 75 Kg/h.
6. När kontinuerliga mätningar utförs i nya anläggningar uppnås överensstämmelse
med utsläppsgränsvärdena om de beräknade dygnsmedelvärdena inte överskrider
gränsvärdet och om inget timvärde överskrider gränsvärdet med 100%.
7. När kontinuerliga mätningar utförs i befintliga anläggningar uppnås
överensstämmelse med utsläppsgränsvärdena om a) inget av medelvärdena för en
kalendermånad överstiger gränsvärdena och b) 97 % av alla 48-timmarsmedelvärden uppgår
till högst 110 % av gränsvärdena.
8. Vid icke-kontinuerliga mätningar uppnås som ett minimikrav överensstämmelse med
utsläppsgränsvärdena om medelvärdet, grundat på ett lämpligt antal mätningar under
representativa förhållanden, inte överstiger utsläppsgränsvärdet.
9. Pannor och förbränning i processer inom industrin med en tillförd effekt på över 50
MW4:
83
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 1. Gränsvärden för SOx-utsläpp från värmepannor -
|
Tillförd |
Gränsvärde (mg SO2/Ntn3) - |
Alternativa | |
|
Fasta och flytande bränslen, nya |
50- 100 100-300 >300 |
850 850 - 200£/ 200 |
90% * 92% - 95% |
|
Fasta bränslen, befintliga |
50- 100 100-500 >500 50-150 150-500 >500 |
2000 2000 - 400 (linjär 400 |
40% 40 - 90% |
|
Flytande bränslen, befintliga |
50 - 300 300 - 500 >500 |
1700 1700-400 (linjär 400 | |
|
Alla gasformiga bränslen, nya och |
35 | ||
|
Flytande gas, nya och befintliga |
5 | ||
|
Gaser med lågt värmevärde (t.ex. förgasning av restprodukter |
nya 400 | ||
|
Masugnsgas |
nya 200 | ||
|
Nya förbränningsanläggningar i |
> 50 (total |
600 | |
|
Befintliga förbränningsanläggningar |
1000 |
a/ Gränsvärdena gäller inte bl.a. följande anläggningar:
- Anläggningar där förbränningsprodukterna används för direktuppvärmning, torkning eller
annan behandling av föremål eller material, t.ex. värmeugnar, ugnar för värmebehandling.
- Anläggningar för efterbränning, d.v.s. alla tekniska apparater avsedda för avgasrening
genom förbränning som inte drivs som en självständig förbränningsanläggning.
- Anordningar för regenerering av katalytiska krackningskatalysatorer.
84
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
- Anordningar för konvertering av svavelväte till svavel.
- Reaktorer som används i den kemiska industrin.
- Koksugnar.
- Cowper-apparater.
- Förbränningsanläggningar för avfall.
- Anläggningar som drivs med diesel-, bensin- eller gasmotorer eller med gasturbiner,
oavsett vilket bränsle som används.
b/ Referensinnehållet av O2 är 6% för fasta bränslen och 3% för övriga bränslen.
c/ 400 för tjock eldningsolja där S <0.25%.
d/ Om en anläggning når 300 mg/Nm3 SO2, får den undantas från kravet på
reningsgrad.
10. Dieselbrännolja:
Tabell 2. Gränsvärden för svavelhalten i dieselbrännolja87
|
Svavelhalt (viktprocent) | |
|
Dieselbrännolja |
< 0,2 efter den 1 juli 2000 < 0,1 efter den 1 januari 2008 |
a/ Med dieselbrännolja avses alla petroleumprodukter inom HS 2710 eller alla
petroleumprodukter som på grund av sina destillationsgränser faller inom kategorin
mellandestillat avsedda för användning som bränsle och där minst 85 volymprocent,
inklusive destillationsförlust, destillerar vid 350° C. Bränslen som används i mobila
maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg och jordbruks- eller
skogsbrukstraktorer skall också undantas från definitionen. Marin dieselbrännolja omfattas
av definitionen om den motsvarar beskrivningen ovan eller om dess viskositet eller densitet
faller inom ramen för de gränsvärden för viskositet eller densitet som fastställs för marina
destillat i tabell 1 i ISO 8217 (1996).
11. CLAUS-anläggning: för anläggningar som släpper ut mer än 50 ton svavel per dag:
a) 99,5% svavelåtervinningsgrad för nya anläggningar,
b) 97% svavelåtervinningsgrad för befintliga anläggningar.
12. Framställning av titandioxid: i nya och befintliga anläggningar skall utsläppen från
förbrännings- och kalcineringssteget vid framställning av titandioxid minskas till ett värde
av högst 10 kg SO2-ekvivalenter per ton producerad titandioxid.
B. Kanada
13. Gränsvärdena för begränsning av svaveldioxidutsläpp från nya stationära källor inom
följande kategori av stationära källor bestäms på grundval av tillgänglig information om
begränsningsteknik och begränsningsnivåer, inklusive gränsvärden som tillämpas i andra
länder, och följande dokument: Canada Gazette, Part I. Department of the Environment.
Thermal Power Generation Emissions - National Guidelines for New Stationary Sources.
May 15, 1993. pp. 1633-1638.
C. Förenta staterna
85
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
14. Gränsvärdena för begränsning av svaveldioxidutsläpp från nya stationära källor inom
följande kategorier av stationära källor anges i följande dokument:
a) Electric Utility Steam Generating Units - 40 Code of Federal Regulations (C.F.R.) Part
60, Subpart D, and Subpart Da.
b) Industrial-Commercial-Institutional Steam Generating Units - 40 C.F.R. Part 60,
Subpart Db, and Subpart Dc.
c) Sulphuric Acid Plants - 40 C.F.R. Part 60, Subpart H.
d) Petroleum Refmeries - 40 C.F.R. Part 60, Subpart J.
e) Primary Copper Smelters - 40 C.F.R. Part 60, Subpart P.
f) Primary Zinc Smelters - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Q.
g) Primary Lead Smelters - 40 C.F.R. Part 60, Subpart R.
h) Stationary Gas Turbines - 40 C.F.R. Part 60, Subpart GG.
i) Onshore Natural Gas Processing - 40 C.F.R. Part 60, Subpart LLL.
j) Municipal Waste Combustors - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Ea, and Subpart Eb.
k) Hospital/Medical/Infectious Waste Incinerators - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Ec.
Not
1/ Övervakning skall förstås som en allsidig aktivitet som omfattar utsläppsmätning,
massbalanberäkningar etc. Den kan utföras kontinuerligt eller icke-kontinuerligt.
86
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1. Avsnitt A gäller för andra parter än Kanada och Förenta staterna, avsnitt B gäller för
Kanada och avsnitt C för Förenta staterna.
A. Parter utom Kanada och Förenta staterna
2. 1 avsnitt A avses med gränsvärde den mängd gasformiga ämnen i avgaserna från en
anläggning som inte får överskridas. Om inte annat anges, skall den beräknas i massa per
volym av förorenande ämnen i avgaserna (uttryckt som mg/m3), vid standardiserade
temperatur- och tryckförhållanden för torrgas (volym vid 273,15 K, 101,3 kPa). Vad
beträffar syreinnehållet i avgasen gäller de värden som anges i tabellerna nedan för varje
kategori av källor. Utspädning i syfte att minska koncentrationerna av förorenande ämnen i
avgasen är inte tillåten. Normalt avser gränsvärdena NO och NO2 tillsammans, vanligen
kallade NO„ uttryckt som NO2. Idriftsättning, urdrifttagning samt underhåll av utrustning är
undantagna.
3. Utsläpp skall övervakas] / i samtliga fall. Överensstämmelse med gränsvärden skall
kontrolleras. Kontrollmetoderna kan utgöras av kontinuerliga eller icke-kontinuerliga
mätningar, typgodkännande eller någon annan fungerande teknisk metod.
4. Provtagning och analys av förorenande ämnen samt referensmätningsmetoder i syfte
att kalibrera ett mätningssystem skall utföras i överensstämmelse med de standarder som
fastställs av Europeiska kommittén för standardisering (CEN) eller Internationella
standardiseringskommissionen (ISO). I avvaktan på att standarder utvecklas av CEN eller
ISO skall nationella standarder tillämpas.
5. Mätningar av utsläpp bör utföras kontinuerlig när utsläpp av NOX överstiger 75 kg/h.
6. När kontinuerliga mätningar utförs, utom i befintliga förbränningsanläggningar som
omfattas av tabell 1, uppnås överensstämmelse med utsläppsgränsvärdena om de beräknade
dygnsmedelvärdena inte överskrider gränsvärdet och om inget timvärde överskrider
gränsvärdet med 100%.
7. När kontinuerliga mätningar utförs i befintliga förbränningsanläggningar som
omfattas av tabell 1 uppnås överensstämmelse med utsläppsgränsvärdena om a) inget av
medelvärdena för en kalendermånad överstiger gränsvärdena och b) 95 % av alla 48-
timmarsmedelvärden uppgår till högst 110 % av gränsvärdena.
8. Vid icke-kontinuerliga mätningar uppnås som ett minimikrav överensstämmelse med
utsläppsgränsvärdena om medelvärdet, grundat på ett lämpligt antal mätningar under
representativa förhållanden, inte överstiger utsläppsgränsvärdet.
9. Värmepannor och förbränning i processer inom industrin med en tillförd effekt på
' över 50 MW*:
87
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 1. Gränsvärden för NOx-utsläpp från pannor -
|
Gränsvärde (mg NOx/Nm3) 6/ | |
|
Fasta bränslen, nya anläggningar: - Pannor 50 - 100 MW* |
400 |
|
- Pannor 100 - 300 MW* |
300 |
|
- Pannor >300 MW* |
200 |
|
Fasta bränslen, befintliga anläggningar: - Fasta bränslen i allmänhet |
650 |
|
- Fasta bränslen med mindre än 10% flyktiga föreningar |
1300 |
|
Flytande bränslen, nya anläggningar: - Pannor 50 - 100 MW* |
400 |
|
- Pannor 100 - 300 MW* |
300 |
|
- Pannor >300 MW* |
200 |
|
Flytande bränslen, befintliga anläggningar |
450 |
|
Gasformiga bränslen, nya anläggningar: - Pannor 50 - 300 MW* |
150 |
|
- Pannor > 300 MW* |
100 |
|
Bränsle: annan gas |
200 |
|
Gasformiga bränslen, befintliga anläggningar |
350 |
a/ Gränsvärdena gäller inte bl.a. följande anläggningar:
- Anläggningar där förbränningsprodukterna används för direktuppvärmning, torkning eller
annan behandling av föremål eller material, t.ex. värmeugnar, ugnar för värmebehandling.
- Anläggningar för efterbränning, dvs. alla tekniska apparater avsedda för avgasrening
genom förbränning som inte drivs som en självständig förbränningsanläggning.
- Anordningar för regenerering av katalytiska krackningskatalysatorer.
- Anordningar för konvertering av svavelväte till svavel.
- Reaktorer som används i den kemiska industrin.
- Koksugnar.
- Cowper-apparater.
- Förbränningsanläggningar för avfall.
- Anläggningar som drivs med diesel-, bensin- eller gasmotorer eller med gasturbiner,
oavsett vilket bränsle som används.
b/ Dessa värden gäller inte för pannor som är i drift mindre än 500 timmar per år.
Referensinnehållet av O2 är 6% för fasta bränslen och 3% för övriga bränslen.
10. Gasturbiner till lands med en tillförd effekt på över 50 MW4: gränsvärdena för
utsläpp av NOX uttryckta i mg/Nm3 (O2-innehåll på 15%) gäller för enskilda
gasturbinenheter. Gränsvärdena i tabell 2 gäller endast vid en belastning på mer än 70 %.
88
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 2. Gränsvärden för NOx-utsläpp från gasturbiner till lands
|
> 50 MWth (tillförd effekt vid betingelser enl. ISO) |
Gränsvärde (mg |
|
Nya anläggningar, naturgas 37 |
50- |
|
Nya anläggningar, flytande bränslen - |
120 |
|
Befintliga anläggningar, alla bränslen - | |
|
- Naturgas |
150 |
|
- Flytande |
200 |
a/ Med naturgas avses naturligt förekommande metan med högst 20 volymprocent
ädelgaser och andra beståndsdelar.
b/ 75 mg/Nm3 i följande fall:
- Gasturbiner som används i ett kraftvärmesystem.
- Gasturbiner som driver en kompressor för försörjning av ett allmänt gasnät.
För gasturbiner som inte omfattas av någon av ovannämnda kategorier, men som har en
verkningsgrad på mer än 35 % fastställd vid grundbelastningsbetingelser enligt ISO skall
utsläppsgränsvärdet vara 50*n/35, där n är gasturbinens verkningsgrad uttryckt i procent
(fastställd vid grundbelastningsbetingelser enl. ISO).
c/ Detta utsläppsgränsvärde gäller endast gasturbiner som drivs med lätta och
medeltunga destillat.
d/ Gränsvärdena gäller inte för gasturbiner som är i drift mindre än 150 timmar per år.
11. Cementproduktion:
Tabell 3. Gränsvärden för NOx-utsläpp från cementproduktion37
|
Gränsvärde (mg NOx/Nm3) | |
|
Nya anläggningar (10% O2) | |
|
- Torra ugnar |
500 |
|
- Andra ugnar |
800 |
|
Befintliga anläggningar (10% O2) |
1200 |
a/ Anläggningar för produktion av klinker (cement) i roterugn med en
produktionskapacitet som överstiger 500 ton per dygn eller i andra typer av ugnar med en
produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dygn.
12. Stationära motorer:
Tabell 4. Gränsvärden för Nox-utsläpp från nya stationära motorer
|
Kapacitet, teknik, bränslespecifikation |
Gränsvärde - |
|
Motorer med gnisttändning (= Otto), fyrtakts, > 1 M W,h - Motorer för magra bränsleblandningar (”lean-bum”) - Övriga motorer |
250 500 |
|
Motorer med kompressionständning (=dieselmotorer), > 5 MWih - Bränsle: naturgas (strålmotorer) |
500 |
89
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
|
Kapacitet, teknik, bränslespecifikation |
Gränsvärde - |
|
- Bränsle: tung eldningsolja |
600 |
|
- Bränsle: dieselolja eller dieselbrännolja |
500 |
a/ Gränsvärdena gäller inte för gasturbiner som är i drift mindre än 150 timmar per år.
Referensinnehållet av O2 är 5%.
13. Produktion och bearbetning av metaller:
Tabell 5. Gränsvärden för Nox-utsläpp från primärproduktion av järn och stål-
|
Kapacitet, teknik, bränslespecifikation |
Gränsvärde (mg NOx/Nm3) |
|
Nya och befintliga sinterverk |
400 |
a/ Produktion och bearbetning av metaller: anläggningar för röstning och sintring av
metallhaltig malm, anläggningar för produktion av råjärn eller stål (primär eller sekundär
smältning), inklusive utrustning för kontinuerlig gjutning, med en kapacitet som överstiger
2,5 ton per timme, anläggningar för behandling av jämbaserade metaller (genom
varmvalsning med en kapacitet som överstiger 20 bruttoton stål per timme).
14. Framställning av saltpetersyra:
Tabell 6. Gränsvärden för NOx-utsläpp från framställning av saltpetersyra, med undantag av
syrakoncentrationsanläggningar
|
Kapacitet, teknik, bränslespecifikation |
Gränsvärde (mg NOx/Nm3) |
|
- Nya anläggningar |
350 |
|
- Befintliga anläggningar |
450 |
B. Kanada
15. Gränsvärdena för begränsning av NOx-utsläpp från nya stationära källor inom
följande kategorier av stationära källor bestäms på grundval av tillgänglig information om
begränsningsteknik och begränsningsnivåer, inklusive gränsvärden som tillämpas i andra
länder, och följande dokument:
1) Canadian Council of Ministers of the Environment (CCME). National Emission
Guidelines for Stationary Förbränning Turbines. December 1992. PN1072.
2) Canada Gazette, Part I. Department of the Environment. Thermal Power Generation
Emissions - National Guidelines for New Stationary Sources. May 15,1993. pp. 1633-
1638.
3) CME. National Emission Guidelines for Cement Kilns. March 1998. PN1284.
C. Förenta staterna
16. Gränsvärdena för begränsning av NOx-utsläpp från nya stationära källor inom
följande kategorier av stationära källor anges i följande dokument:
1) Coal-fired Utility Units - 40 Code of Federal Regulations (C.F.R.) Part 76.
2) Electric Utility Steam Generating Units - 40 C.F.R. Part 60, Subpart D, and Subpart
Da.
90
3) Industrial-Commercial-Institutional Steam Generating Units - 40 C.F.R. Part 60,
Subpart Db.
4) Nitric Acid Plants - 40 C.F.R. Part 60, Subpart G.
5) Stationary Gas Turbines - 40 C.F.R. Part 60, Subpart GG.
6) Municipal Waste Combustors - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Ea, and Subpart Eb.
7) Hospital/Medical/Infectious Waste Incinerators - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Ec.
Not
1/ Övervakning skall förstås som en allsidig aktivitet som omfattar utsläppsmätning,
massbalanberäkningar etc. Den kan utföras kontinuerligt eller icke-kontinuerligt.
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
91
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1. Avsnitt A gäller for andra parter än Kanada och Förenta staterna, avsnitt B gäller för
Kanada och avsnitt C för Förenta staterna.
A. Parter utom Kanada och Förenta staterna
2. I detta avsnitt i bilagan behandlas de stationära källor för utsläpp av flyktiga
organiska föreningar utom metan (NMVOC) som anges i punkt 8-21 nedan. Anläggningar
eller delar av anläggningar för forskning, utveckling och utprovning av nya produkter och
processer är undantagna. Tröskelvärden anges i de sektorspecifika tabellerna nedan. Dessa
avser främst lösningsmedelsförbrukning eller utsläppsmassflöden. Om en operatör driver
flera verksamheter under samma underrubrik vid samma anläggning och pä samma plats,
läggs lösningsmedelförbrukning eller utsläppsmassflödena ihop. Om inget tröskelvärde
anges, gäller det angivna gränsvärdet för alla berörda anläggningar.
3. I avsnitt A i denna bilaga används följande beteckningar med de betydelser som här
anges;
1) Lagring och distribution av bensin: lastning av lastbilar, järnvägsvagnar, pråmar och
sjögående fartyg vid depåer och utlastninsstationer vid oljeraffinaderier, med undantag av
tankning av fordon vid bensinstationer som omfattas av relevanta dokument om mobila
källor.
2) Limbeläggning: alla processer som innebär att lim anbringas på en yta, med
undantag av limbeläggning och laminering i samband med tryckprocesser och trä- och
plastlam inering.
3) Trä- och plastlaminering: alla processer som innebär vidhäftning av trä och/eller
plast för framställning av laminatprodukter.
4) Ytbeläggningsprocesser: anbringande av metall- eller plastytor på personbilar,
lastbilshytter, lastbilar och bussar eller träytor; omfattar alla processer som innebär att ett
enkelt eller flera sammanhängande beläggningsskikt anbringas på följande:
i) Nya fordon, definierade (se nedan) som fordon i kategori Ml och kategori NI,
förutsatt att de lackeras i samma anläggning som fordon i kategori Ml.
ii) Lastbilshytter, definierade som förarhytter, och alla integrerade höljen för teknisk
utrustning i fordon i kategorierna N2 och N3.
iii) Skåpbilar och lastbilar, definierade som fordon i kategorierna NI, N2 och N3, dock
inte lastbilshytter.
iv) Bussar, definierade som fordon i kategorierna M2 och M3.
v) Andra metall- eller plastytor, inbegripet ytor på flygplan, fartyg, tåg osv., träytor,
textil-, väv-, folie- och pappersytor.
Hit räknas inte beläggning av substrat med metall genom elektrofores och kemisk
sprutteknik. Om samma artikel under beläggningen också trycks, anses tryckningen som en
del av beläggningsprocessen. Tryckning som genomförs som en separat verksamhet ingår
dock inte. I denna definition avses med fordon i kategori
M1: fordon som används för personbefordran med högst åtta säten utöver förarsätet.
M2: fordon som används för personbefordran, med mer än åtta säten utöver
förarsätet och en totalvikt som inte överstiger 5 ton.
92
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
M3: fordon som används för personbefordran, med mer än åtta säten utöver
förarsätet och en totalviktöverstigande 5 ton.
NI: fordon som används för godsbefordran, med en totalvikt som inte överstiger 3,5
ton.
N2: fordon som används för godsbefordran, med en totalvikt överstigande 3,5 ton
men inte överstigande 12 ton.
N3: fordon som används för godsbefordran, med en totalvikt överstigande 12 ton.
5) Bandlackering', alla processer där bandstål, rostfritt stål, belagt stål,
kopparlegeringar eller aluminiumband beläggs med ett filmbildande skikt eller laminat i en
kontinuerlig process.
6) Kemtvätt', all industriella eller kommersiella processer som innebär att flyktiga
organiska föreningar används i en anläggning för att rengöra kläder, inredning och liknande
konsumtionsvaror med undantag för manuellt borttagande av fläckar i textil- och
beklädnadsindustrin.
7) Framställning av beläggningspreparat, lacker, tryckfärg och lim', framställning av
beläggningspreparat, lacker, tryckfärg och lim och mellanprodukter, om de senare framställs
på samma plats, genom att blanda pigment, hartser och lim med organiska lösningsmedel
eller annat bärarmaterial. Denna kategori omfattar även dispergering och predispergering,
justering av viskositet och färgton och emballering av slutprodukten.
8) Tryckning', alla reproduktionsprocesser för text och/eller bild där tryckfärg med hjälp
av en bildbärare överförs till en yta, omfattande följande underprocesser:
i) Flexografi, en tryckprocess i vilken det används en bildbärare av gummi eller
elastiska polymerer på vilken tryckområdena på bildbäraren är upphöjda, varvid används
flytande tryckfärger som torkar genom avdunstning.
ii) Rulloffset med heatset-färg, en rulltryckprocess i vilken det används en bildbärare
där tryckområdena och icke-tryckområdena är på samma nivå, och rulltryckning innebär att
materialet som skall tryckas matas in i maskinen från en rulle och inte som separata ark.
Icke-tryckområdet är så behandlat att det absorberar vatten och alltså är färgavvisande.
Tryckområdet är så behandlat att det tar upp och överför färg till den yta som skall tryckas.
Avdunstning sker i en ugn där varmluft används för att hetta up det tryckta materialet.
iii) Djuptryck av publikationer, rotogravyrtryckprocess för tryckning av tidskrifter,
broschyrer, kataloger och liknande produkter med hjälp av toluenbaserade tryckfärger.
iv) Rotogravyr, en tryckprocess i vilken det används en cylindrisk bildbärare där
tryckområdet är nedsänkt under icke-tryckområdet, varvid används flytande tryckfärger som
torkar genom avdunstning. Fördjupningarna fylls med färg och överskottsfärgen avlägsnas
från icke-tryckområdet innan tryckytan kommer i kontakt med cylindern och färgen i
fördjupningarna avsätts på den.
v) Rotationsscreentryck, en rulltryckprocess i vilken färgen överförs till tryckytan
genom att den pressas genom en porös bildbärare, där tryckområdet är öppet och icke-
tryckområdet är täckt, varvid används flytande färger som torkar endast genom avdunstning.
Rulltryckning innebär att materialet som skall tryckas matas in i maskinen från en rulle och
inte som separata ark.
vi) Laminering i samband med en tryckprocess, vidhäftning av två eller flera flexibla
material för framställning av laminat.
vii) Lackering, en process i vilken lack eller ett limskikt anbringas på ett flexibelt
material för senare förslutning av emballaget.
9) Framställning avfarmaceutiska produkter: kemisk syntes, fermentering, extrahering,
formulering och färdigställande av farmaceutiska produkter och tillverkning av
mellanprodukter, om den utförs på samma plats.
10) Omvandling av naturgummi eller syntetiskt gummi: alla processer som innebär
blandning, målning, kalandrering, extrudering och vulkanisering av naturgummi eller
93
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
syntetiskt gummi och kompletterande processer genom vilka naturgummi eller syntetiskt
gummi bearbetas till en färdig produkt.
11) Ytrengöring: alla processer, med undantag av kemtvätt, men inbegripet avfettning,
där föroreningar på materialytor avlägsnas med hjälp av organiska lösningsmedel. En
rengöringsprocess i vilken det ingår ett eller flera rengöringssteg före eller efter en annan
process skall betraktas som en enda ytrengöringsprocess. Denna process avser rengöring av
produktytor och inte rengöring av utrustningen.
12) Utvinning av vegetabiliska oljor och animaliskt fett och raffinering av vegetabiliska
oljor, alla processer som gäller utvinning av vegetabiliska oljor från fröer och andra
vegetabiliska ämnen, beredning av torra återstoder för framställning av djurfoder och rening
av fetter och vegetabiliska oljor utvunna ur fföer, vegetabiliskt material och/eller animaliskt
material.
13) Fordonsreparationslackering: alla industriella eller kommersiella
beläggningsprocesser och därtill hörande avfettningsprocesser som innebär
i) lackering av vägfordon eller delar av dessa i samband med reparation, underhåll eller
dekoration och som sker utanför tillverkningsanläggningar, eller
ii) ursprunglig lackering av vägfordon eller delar av dessa med material som är avsedda
för reparationslackering om detta sker på annan plats än den ursprungliga produktionslinjen,
eller
iii) lackering av släpvagnar (inbegripet påhängsvagnar).
14) Träimpregnering: alla processer som innebär att virke konserveras.
15) Standardförhållanden', en temperatur av 273,15 K och ett tryck av 101,3 kPa.
16) NMVOC: alla organiska föreningar utom metan som vid 273,15 K har ett ångtryck av
minst 0,01 kPa eller som har motsvarande flyktighet under de särskilda
användningsförhållandena.
17) Avgaser: slutliga gasformiga utsläpp som innehåller NMVOC eller andra
förorenande ämnen från en skorsten eller utrustning för utsläppsrening till luften. Det
volymetriska gasflödet skall uttryckas i m3/h under standardförhållanden.
18) Flyktiga utsläpp av NMVOC: alla utsläpp, annat än i avgaser, av NMVOC i luft,
mark och vatten samt, om inte annat anges, lösningsmedel som finns i någon produkt,
inbegripet de ouppsamiade utsläpp som via fönster, dörrar, ventilationskanaler och liknande
öppningar kommer ut i utomhusmiljön. Gränsvärden för flyktiga utsläpp beräknas i enlighet
med planen för hantering av lösningsmedel (se tillägg I till denna bilaga).
19) Totala utsläpp av NMVOC: summan av flyktiga utsläpp av NMVOC och utsläpp av
NMVOC i avgaser.
20) Tillförsel: den mängd organiska lösningsmedel och mängden av dessa i de
beredningar som används när en process utförs, inklusive återvunna lösningsämnen inuti
och utanför anläggningen och som mäts varje gång de används för att bedriva
verksamheten.
21) Utsläppsgränsvärde: den största mängd av ett gasformigt ämne i avgaserna från en
anläggning som inte får överskridas under normal drift. Om inte annat anges, skall värdet
beräknas som det förorenande ämnets massa i förhållande till volymen avgas (uttryckt i mg
C/Nm3 om inte annat anges) vid standardiserade temperatur- och tryckförhållanden för
torrgas. För anläggningar som förbrukar lösningsmedel anges utsläppsgränsvärdena som
massenhet per karakteristisk enhet för verksamheten i fråga. Gasmängder som tillsätts
avgaserna för att kyla eller förtunna dessa skall inte beaktas vid bestämning av
masskoncentrationen av det förorenande ämnet i avgaserna. Gränsvärdena omfattar normalt
94
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
alla flyktiga organiska föreningar utom metan (utan någon precisering t.ex. vad gäller
reaktivitet eller toxicitet).
22) Normal drift: all drifttid med undantag för idriftsättning och urdrifttagning samt
underhåll av utrustningen.
23) Hälsofarliga ämnen indelas inom två kategorier.
i) halogenerade VOC som medför risk för bestående skador,
ii) farliga ämnen som är carcinogener, mutagener eller toxiska för reproduktion eller
som kan ge cancer, ärftliga genetiska skador, cancer vid inandning, nedsatt
fortplantningsförmåga eller fosterskador.
4. Följande krav skall uppfyllas:
a) Utsläpp av NMVOC skall övervakas)/ och överensstämmelse med gränsvärdena
skall kontrolleras. Kontrollmetoderna kan utgöras av kontinuerliga eller icke-kontinuerliga
mätningar, typgodkännande eller någon annan fungerande teknisk metod och skall dessutom
vara ekonomiskt genomförbara.
b) Koncentrationerna av luftföroreningar i avgasledningar skall mätas på ett
representativ sätt. Provtagning och analys av förorenande ämnen samt
referensmätningsmetoder i syfte att kalibrera ett mätningssystem skall utföras i
överensstämmelse med de standarder som fastställs av Europeiska kommittén för
standardisering (CEN) eller Internationella standardiseringskommissionen (ISO). I avvaktan
på att standarder utvecklas av CEN eller ISO skall nationella standarder tillämpas.
c) Om mätningar av NMVOC-utsläpp krävs, bör de utföras kontinuerligt om utsläppen
överstiger 10 kg av den totala mängden organiskt kol per timme i utsuget från en anläggning
för utsläppsrening och om anläggningen är i drift mer än 200 timmar per år. För övriga
anläggningar är icke-kontinuerliga mätningar ett minimikrav. Egna metoder får användas
för godkännande av överensstämmelse, förutsatt att de uppfyller lika stränga krav.
d) När kontinuerliga mätningar utförs, uppnås överensstämmelse med
utsläppsgränsvärdena som ett minimikrav om de beräknade dygnsmedelvärdena inte
överskrider gränsvärdet och om inget timvärde överskrider gränsvärdet med 150%. Egna
metoder får användas för godkännande av överensstämmelse, förutsatt att de uppfyller lika
stränga krav.
e) När icke-kontinuerliga mätningar utförs, uppnås överensstämmelse med
utsläppsgränsvärdena som ett minimikrav om medelvärdet för samtliga mätvärden inte
överskrider gränsvärdet och om inget timvärde överskrider gränsvärdet med 150%. Egna
metoder får användas för godkännande av överensstämmelse, förutsatt att de uppfyller lika
stränga krav.
f) Alla lämpliga försiktighetsåtgärder skall vidtas för att minimera utsläpp av NMVOC
under idriftsättning och urdrifttagande och vid avvikelser från normal drift.
g) Mätningar skall inte krävas om en reningsutrustning vid slutet av installationen inte
är nödvändig för att uppfylla nedan angivna gränsvärden och det kan visas att gränsvärdena
inte har överskridits.
5. Följande utsläppsgränsvärden bör tillämpas för avgaser, om inte annat anges nedan:
a) 20 mg substans/m3 för utsläpp av halogenerade flyktiga organiska föreningar (som
har tilldelats riskfrasen ”risk för bestående skador”), om massflödet av summan av
substanserna i fråga är större än eller lika med 100 g/h, och
95
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
b) 2 mg/m3 (uttryckt som den sammanlagda massan av de enskilda föreningarna) för
utsläpp av halogenerade flyktiga organiska föreningar (som har tilldelats följande riskfraser:
kan ge cancer, ärftliga genetiska skador, cancer vid inandning, fosterskador eller nedsatt
fortplantningsförmåga), om massflödet av summan av föreningarna i fråga är större än eller
lika med 10 g/h.
6. För de kategorier av källor som anges i punkt 9-21 nedan gäller följande
revideringar:
a) I stället för att tillämpa de utsläppsgränsvärden för anläggningar som anges nedan får
verksamhetsutövama för respektive anläggning genomföra en minskningsplan (se tillägg II
till denna bilaga). Syftet med en minskningsplan är att göra det möjligt för operatören att
genom andra metoder åstadkomma utsläppsminskningar motsvarande dem som skulle ha
uppnåtts om gränsvärdena för utsläpp hade tillämpats.
b) För flyktiga utsläpp av NMVOC skall de nedan angivna värdena för flyktiga utsläpp
tillämpas som gränsvärden. Om det kan påvisas på ett tillfredsställande sätt för den behöriga
myndigheten att detta värde inte är tekniskt och ekonomiskt genomförbart för en enskild
anläggning, kan den behöriga myndigheten dock bevilja ett undantag för en sådan enskild
anläggning, förutsatt att betydande risker för människors hälsa eller miljön inte anses
föreligga. För varje undantag måste operatören påvisa på ett tillfredsställande sätt för den
behöriga myndigheten att bästa tillgängliga teknik används.
7. Gränsvärdena för VOC-utsläpp från de kategorier av källor som definieras i punkt 3
skall vara de som anges i punkt 8-21 nedan.
8. Lagring och distribution av bensin:
Tabell 1. Gränsvärden för VOC-utsläpp från lagring och lastning av bensin, med undantag
för lastning av sjögående fartyg
|
Kapacitet, metod, ytterligare specifikationer |
Tröskelvärden |
Gränsvärde |
|
Gasåtervinningsanläggning som används i lagrings- |
5000 m3 årlig |
10 g VOC/Nm3 |
Anm.: Den gas som avgår vid påfyllning av bensincistemer skall gå antingen till andra
lagringscistemer eller till reningsutrustning som uppfyller utsläppsgränsvärdena i tabellen
ovan.
9. Limbeläggning:
Tabell 2. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från limbeläggningsprocesser
|
Kapacitet, metod, ytterligare |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Skotillverkning; nya och befintliga |
>5 |
25 g | |
|
Andra limbeläggningsprocesser än |
5-15 |
50- mg C/Nm3 |
25 |
96
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
|
Kapacitet, metod, ytterligare anläggningar |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde |
Gränsvärde för flyktiga |
|
> 15 |
50- mg C/Nm3 |
20 |
a/ Om metoder används som gör det möjligt att återanvända återvunna lösningsmedel,
skall gränsvärdet vara 150 mg C/Nm3.
10. Trä- och plastlaminering:
Tabell 3. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från trä- och plastlaminering
|
Kapacitet, metod, ytterligare |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde för totala |
|
Trä- och plastlaminering; nya och |
>5 |
30 g NMVOC/m2 |
11. Lackeringsprocesser (metall- och plastytor i personbilar, lastbilshytter, lastbilar,
bussar, träytor):
97
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 4. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från lackeringsprocesser i bilindustrin
|
Kapacitet, metod, ytterligare |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde - för totala |
|
Nya anläggningar, billackering (Ml, M2) |
> 15 (and > 5 000 lackerade |
45 g NMVOC/m2 eller 1,3 kg/enhet och 33 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, billackering |
> 15 (and > 5 000 lackerade |
60 g NMVOC /m2 eller 1,9 kg/enhet och 41 g NMVOC/m2 |
|
Nya och befintliga anläggningar, |
> 15 (< 5 000 lackerade |
90 g NMVOC/m2 eller 1,5 kg/enhet och 70 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (< 5 000 lackerade enheter |
65 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (> 5 000 lackerade enheter |
55 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (< 5 000 lackerade enheter |
85 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (> 5 000 lackerade enheter |
75 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (< 2 500 lackerade enheter |
90 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (> 2 500 lackerade enheter |
70 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (< 2 500 lackerade enheter |
120 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (> 2 500 lackerade enheter |
90 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (< 2 000 lackerade enheter |
210 g NMVOC/m2 |
|
Nya anläggningar, lackering av nya |
> 15 (> 2 000 lackerade enheter |
150 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (< 2 000 lackerade enheter |
290 g NMVOC/m2 |
|
Befintliga anläggningar, lackering av |
> 15 (> 2 000 lackerade enheter |
225 g NMVOC/m2 |
a/ Vid en lösningsmedelsförbrukning < 15 ton per år (billackering) gäller tabell 14 om
fordonsreparationslackering).
98
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
b/ Gränsvärdena for totala utsläpp uttrycks i gram utsläppta lösningsmedel i forhållande
till produktens kvadratmeteryta. Ytan på en produkt i nedanstående tabell definieras som
den yta som beräknas på den totala genom elektrofores behandlade ytan och ytan på delar
som eventuellt tillkommer i senare skeden av beläggningsprocessen och som beläggs med
samma material. Ytan på den genom elektrofores behandlade ytan beräknas med hjälp av
följande formel: (2 x produkthöljets totalvikt): metallplåtens genomsnittstjocklek x
metallplåtens täthet).
Tabell 5. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från ytbeläggningsprocesser inom olika
industrisektorer
|
Kapacitet, metod, ytterligare |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde |
Gränsvärde för |
|
Nya och befintliga anläggningar: |
5-15 |
100 mg C/Nm3 |
25- |
|
> 15 |
50/75-£/ä/ |
20- | |
|
Nya och befintliga anläggningar: |
15-25 |
100 ~ mg C/Nm3 |
25 |
|
>25 |
50/75 - mg C/Nm3 |
20 |
a/ Gränsvärdet gäller för ytbeläggnings- och torkningsprocesser som utförs med
inneslutning.
b/ Om inneslutning inte är möjlig (båtbygge, lackering av flygplan mm.), kan
anläggningar beviljas undantag från dessa värden. I så fall skall minskningsplanen enligt
punkt 6 a tillämpas, om det kan påvisas på ett tillfredsställande sätt for den behöriga
myndigheten att detta alternativ inte är tekniskt och ekonomiskt genomförbart.
c/ Det första gränsvärdet gäller för torkningsprocesser, det andra för
ytbeläggningsprocesser.
d/ Om metoder för beläggning av textilier används som gör det möjligt att återanvända
återvunna lösningsmedel, skall gränsvärdet vara 150 mg C/Nm3 för torkning och
ytbeläggning tillsammans.
12. Bandlackering:
Tabell 6. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från bandlackering
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm3) |
Gränsvärde för |
|
Nya anläggningar |
>25 |
50 83 |
5 |
|
Befintliga anläggningar |
>25 |
50- |
10 |
99
12 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
a/ Om metoder används som gör det möjligt att återanvända återvunna lösningsmedel,
skall gränsvärdet vara 150 mg C/Nm’.
100
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
13. Kemtvätt:
Tabell 7. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från kemtvätt
|
Kapacitet, metod, ytterligare |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde |
|
Nya och befintliga anläggningar |
0 |
20 gNMVOC/kgs/ |
a/ Gränsvärdet för totala NMVOC-utsläpp beräknat som massa utsläppta lösningsmedel
per massa rengjord och torkat produkt.
14. Framställning av beläggningspreparat, lacker, tryckfärg och lim
Tabell 8. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från framställning av beläggningspreparat,
lacker, tryckfärg och lim
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm3) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
100- 1 000 |
150- |
5 - - |
|
> 1 000 |
150- |
a/ Ett samlat gränsvärde för tillförda lösningsmedel på 5% får användas i stället för
gränsvärdet för avgaskoncentrationer och gränsvärdet för flyktiga utsläpp av NMVOC.
b/ Ett samlat gränsvärde för tillförda lösningsmedel på 3% får användas i stället för
gränsvärdet för avgaskoncentrationer och gränsvärdet för flyktiga utsläpp av NMVOC.
c/ 1 gränsvärdet för flyktiga utsläpp ingår inte lösningsmedel som säljs som
ingredienser i beredningar i en förseglad behållare.
101
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
15. Tryckning (flexografi, rulloffset med heatset-farg, djuptryck av publikationer osv.):
Tabell 9. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från tryckningsprocesser
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm3) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
15-25 |
100 |
30 |
|
>25 |
20 |
30 | |
|
Nya anläggningar: |
>25 |
75 |
10 |
|
Befintliga |
>25 |
75 |
15 |
|
Nya och befintliga |
15-25 |
100 |
25 |
|
>25 |
100 |
20 | |
|
Nya och befintliga |
>30 |
100 |
20 |
a/ Återstoder av lösningsmedel i färdiga produkter skall inte räknas in i flyktiga
NMVOC-utsläpp.
16. Framställning av farmaceutiska produkter:
Tabell 10. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från framställning av farmaceutiska produkter
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm3) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya anläggningar |
>50 |
20 ~ v |
^b/d/ |
|
Befintliga |
>50 |
20 |
15’" |
a/ Om metoder används som gör det möjligt att återanvända återvunna lösningsmedel,
skall gränsvärdet vara 150 mg C/Nm3.
102
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
b/ Ett samlat gränsvärde för tillförda lösningsmedel på 5% får användas i stället för
gränsvärdet för avgaskoncentrationer och gränsvärdet för flyktiga utsläpp av NMVOC.
c/ Ett samlat gränsvärde för tillförda lösningsmedel på 15% får användas i stället för
gränsvärdet för avgaskoncentrationer och gränsvärdet för flyktiga utsläpp av NMVOC.
d/ I gränsvärdet för flyktiga utsläpp ingår inte lösningsmedel som säljs som
ingredienser i beläggningspreparat i en förseglad behållare.
17. Omvandling av naturgummi eller syntetiskt gummi:
Tabell 11. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från omvandling av naturgummi eller
syntetiskt gummi
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm3) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
> 15 |
25 |
aJ Ett samlat gränsvärde för tillförda lösningsmedel på 25% får användas i stället för
gränsvärdet för avgaskoncentrationer och gränsvärdet för flyktiga utsläpp av NMVOC.
b/ Om metoder används som gör det möjligt att återanvända återvunna lösningsmedel,
skall gränsvärdet vara 150 mg C/Nm3.
c/ I gränsvärdet för flyktiga utsläpp ingår inte lösningsmedel som säljs som
ingredienser i beredningar i en förseglad behållare.
18 Ytrengöring:
Tabell 12. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från ytrengöring
|
Kapacitet, metoi |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
1 -5 |
20 mg |
15 |
|
>5 |
20 mg substans |
10 | |
|
Nya och befintliga |
2-10 |
75 mg C/Nm3 - |
2027 |
|
> 10 |
75 mg C/Nm3 27 |
1527 |
a/ Anläggningar där det visas för den behöriga myndigheten att medelvärdet för
innehållet av organiska lösningsmedel i allt rengöringsmaterial inte överstiger 30
viktprocent är undantagna från tillämpning av dessa värden.
19. Utvinning av vegetabiliska oljor och animaliskt fett och raffinering av vegetabiliska
oljor:
103
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tabell 13. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från utvinning av vegetabiliska oljor och
animaliskt fett och raffinering av vegetabiliska oljor
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Total gränsvärde |
|
Nya och befintliga |
> 10 |
Djurfett: 1,5 Ricin: 3,0 Rapsfrö: 1,0 Solrosfrö: 1,0 Sojaböner (”normalkrossning”): 0,8 Sojaböner (”vita flingor”): 1,2 Andra fröer och vegetabiliskt material: 3,0- Alla fraktionerinsprocesser, Avslemning: 4,0 |
a/ Gränsvärden för totala NMVOC-utsläpp från anläggningar för bearbetning av
enstaka partier frö eller annat vegetabilisk material skall bestämmas från fall till fall av de
behöriga myndigheterna på grundval av bästa tillgängliga teknik.
b/ Rening av oljan från slem, bindemedel osv.
20. Fordonsreparationslackering:
Tabell 14. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från fordonsreparationslackering
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm5) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
>0,5 |
50 |
25 |
a/ Överensstämmelse med gränsvärdena skall styrkas genom medelvärden för
mätningar som görs med 15 minuters intervall.
21 Träimpregnering:
Tabell 15. Gränsvärden för NMVOC-utsläpp från träimpregnering
|
Kapacitet, metod, |
Tröskelvärde för |
Gränsvärde (mg C/Nm5) |
Gränsvärde för flyktiga |
|
Nya och befintliga |
>25 |
100 |
45* |
a/ Gäller inte för impregnering med kreosot.
b/ Ett samlat gränsvärde på 11 kg lösningsmedel/m3 behandlat trä får tillämpas i stället
för gränsvärdet för avgaskoncentration och gränsvärdet för flyktiga NMVOC-utsläpp.
104
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
B. Kanada
22. Gränsvärdena for begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar
från nya stationära källor inom följande kategorier av stationära källor bestäms på grundval
av tillgänglig information om begränsningsteknik och begränsningsnivåer, inklusive
gränsvärden som tillämpas i andra länder, och följande dokument:
Canadian Council of Ministers of the Environment (CCME). Environmental Code of
Practice for the Reduction of Solvent Emissions from Dry Cleaning Facilities. December
1992.PN1053.
CCME. Environmental Guideline for the Control of Volatile Organic Compounds Process
Emissions from New Organic Chemical Operations. September 1993. PN1108.
CCME. Environmental Code of Practice for the Measurement and Control of Fugitive VOC
Emissions from Equipment Leaks. October 1993. PN1106.
CCME. A Program to Reduce Volatile Organic Compound Emissions by 40 Percent from
Adhesives and Sealants. March 1994. PN1116.
CCME. A Plan to Reduce Volatile Organic Compound Emissions by 20 Percent from
Consumer Surface Coatings. March 1994. PN1114.
CCME. Environmental Guidelines for Controlling Emissions of Volatile Organic
Compounds from Aboveground Storage Tanks. June 1995. PN1180.
CCME. Environmental Code of Practice for Vapour Recovery during Vehicle Rebränsleing
at Service Stations and Other Gasoline Dispersing Facilities. (Stage II) April 1995.
PN1184.
CCME. Environmental Code of Practice for the Reduction of Solvent Emissions from
Commercial and Industrial Degreasing Facilities. June 1995. PN1182.
CCME. New Source Performance Standards and Guidelines for the Reduction of Volatile
Organic Compound Emissions from Canadian Automotive Original Equipment
Manufacturer (OEM) Coating Facilities. August 1995. PN1234.
CCME. Environmental Guideline for the Reduction of Volatile Organic Compound
Emissions from the Plastics Processing Industry. July 1997. PN1276.
CCME. National Standards for the Volatile Organic Compound Content of Canadian
Commercial/Industrial Surface Coating Products - Automotive Refinishing. August 1997.
PN1288.
C. Förenta staterna
23. Gränsvärdena för begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar från nya
stationära källor inom följande kategorier av stationära källor anges i följande dokument:
Storage Vessels for Petroleum Liquids - 40 Code of Federal Regulations (C.F.R.) Part 60,
Subpart K, and Subpart Ka.
Storage Vessels for Volatile Organic Liquids - 40 C.F.R. Part 60, Subpart Kb.
Petroleum Refineries - 40 C.F.R. Part 60, Subpart J.
Surface Coating of Metal Fumiture -40 C.F.R. Part 60, Subpart EE.
Surface Coating for Automobile and Light Duty Trucks - 40 C.F.R. Part 60, Subpart MM.
Publication Rotogravure Printing - 40 C.F.R. Part 60, Subpart QQ.
Pressure Sensitive Tape and Label Surface Coating Operations - 40 C.F.R. Part 60, Subpart
RR.
105
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Large Appliance, Metal Coil and Beverage Can Surface Coating - 40 C.F.R. Part 60,
Subpart SS, Subpart TT and Subpart WW.
Bulk Gasoline Terminals - 40 C.F.R. Part 60, Subpart XX.
Rubber Tire Manufacturing - 40 C.F.R. Part 60, Subpart BBB.
Polymer Manufacturing - 40 C.F.R. Part 60, Subpart DDD.
Flexible Vinyl and Urethane Coating and Printing - 40 C.F.R. Part 60, Subpart FFF.
Petroleum Refinery Equipment Leaks and Wastewater Systems - 40 C.F.R. Part 60, Subpart
GGG and Subpart QQQ.
Synthetic Fiber Production - 40 C.F.R. Part 60, Subpart HHH.
Petroleum Dry Cleaners - 40 C.F.R. Part 60, Subpart JJJ.
Onshore Naturgas Processing Plants - 40 C.F.R. Part 60, Subpart KKK.
SOCMI Equipment Leaks, Air Oxidation Units, Distillation Operations and Reactor
Processes - 40 C.F.R. Part 60, Subpart VV, Subpart III, Subpart NNN and Subpart RRR.
Magnetic Tape Coating - 40 C.F.R. Part 60, Subpart SSS.
Industrial Surface Coatings - 40 C.F.R. Part 60, Subpart TTT.
Polymeric Coatings of Supporting Substrates Facilities - 40 C.F.R. Part 60, Subpart VVV.
Not
1/ Övervakning skall förstås som en allsidig aktivitet som omfattar utsläppsmätning,
massbalanberäkningar etc. Den kan utföras kontinuerligt eller icke-kontinuerligt.
106
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tillägg I
PLAN FÖR HANTERING AV LÖSNINGSMEDEL
Inledning
1. Detta tillägg till bilagan om gränsvärden för utsläpp av flyktiga organiska föreningar
utom metan (NMVOC) från stationära källor innehåller riktlinjer för upprättande av en plan
för hantering av lösningsmedel. Här fastställs en definition av de gällande principerna
(punkt 2) och ramarna för massbalansen (punkt 3) samt riktlinjer i fråga om kraven för
kontroll av överensstämmelse (punkt 4).
Principer
2. Syftet med planen för hantering av lösningsmedel är följande:
a) Att kontrollera överensstämmelse med kraven enligt artikel 9.1.
b) Att fastställa framtida minskningsaltemativ.
Definitioner
3. Följande definitioner utgör ramen för bestämning av massbalans.
a) Tillförda organiska lösningsmedel (I=input, dvs. tillförsel):
11. Mängden organiska lösningsmedel eller mängden av dem i inköpta beredningar som
tillförs processen under den tidsperiod för vilken massbalansen beräknas.
12. Mängden organiska lösningsmedel eller mängden av dem i återvunna och återanvända
beredningar som tillförs processen. (Det återvunna lösningsmedlet räknas varje gång det
används i verksamheten).
b) Utsläppta organiska lösningsmedel (O=output, dvs. utsläpp):
01. Utsläpp av NMVOC i avgaser.
02. Förlust av organiska lösningsmedel i vatten, med hänsyn till behandlingen av spillvatten
vid beräkning av 05 om så är lämpligt.
03. Mängden organiska lösningsmedel som blir kvar som förorening eller återstod i
produkter som framställs i processen.
04. Utsläpp av ouppsamlade organiska lösningsmedel i luften. 1 dessa utsläpp ingår vanlig
rumsventilation där luft släpps ut i utomhusmiljön genom fönster, dörrar,
ventilationskanaler och liknande öppningar.
05. Förlust av organiska lösningsmedel och/eller organiska föreningar på grund av kemiska
eller fysiska reaktioner (inklusive sådana som destrueras genom t.ex. förbränning eller
arman behandling av avgaser eller spillvatten eller samlas upp, t.ex. genom adsorption,
förutsatt att de inte omfattas av 06,07 eller 08).
06. Organiska lösningsmedel som ingår i uppsamlat avfall.
07. Organiska lösningsmedel eller organiska lösningsmedel ingående i beredningar som
säljs eller är avsedda att säljas som en produkt med kommersiellt värde.
08. Organiska lösningsmedel som ingår i beredningar som återvunnits för återanvändning,
men som inte tillförs processen, förutsatt att de inte omfattas av 07.
107
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
09. Organiska lösningsmedel som släpps ut på annat sätt.
Riktlinjer för användning av planen för hantering av lösningsmedel för kontroll av
överensstämmelse
4. Det sätt på vilket planen för hantering av lösningsmedel kommer att användas beror
på vilket krav som skall kontrolleras enligt följande:
a) Kontroll av överensstämmelse med minskningsaltemativet i punkt 6 a i bilagan med
ett gränsvärde för totala utsläpp uttryckt i utsläpp av lösningsmedel per produktenhet eller
angivet på annat sätt i bilagan.
i) För alla verksamheter för vilka minskningsaltemativet i punkt 6 a i bilagan skall tillämpas
bör planen för hantering av lösningsmedel upprättas årligen för att fastställa förbrukningen
(C). Denna kan beräknas enligt följande ekvation:
C = 11 -08
Parallellt med denna skall fasta ämnen som används vid beläggning också beräknas för att
få fram det årliga referensutsläppet och utsläppsmålet.
ii) För bedömning av överensstämmelse med ett gränsvärde för totala utsläpp uttryckt i
utsläpp av lösningsmedel per produktenhet eller angivet på annat sätt i bilagan skall planen
för hantering av lösningsmedel genomföras årligen för bestämning av utsläppen av
NMVOC. NMVOC-utsläppen kan beräknas enligt följande ekvation:
E = F + O1
där F är de flyktiga utsläppen av NMVOC enligt definitionen i punkt b i nedan.
Utsläppssiffran skall sedan delas med motsvarande produktparameter.
b) Bestämning av flyktiga utsläpp av NMVOC för jämförelse med värden för flyktiga
utsläpp i bilagan:
i) Metod: De flyktiga NMVOC-utsläppen kan beräknas enligt följande ekvation:
F = 11 -O1 -05-06-07-08
eller
F = 02 + 03 + 04 + 09
Denna mängd kan bestämmas genom direkt mätning av mängderna. Alternativt kan en
motsvarande beräkning utföras på annat sätt, t.ex. med hjälp av processens
uppsamlingskapacitet.
Värdet för flyktiga utsläpp uttrycks som en del av de tillförda organiska lösningsmedlen
som kan beräknas enligt följande ekvation:
1 = 11+12
ii) Frekvens: De flyktiga utsläppen kan bestämmas genom en kort men omfattande serie
mätningar. Mätningarna behöver inte upprepas förrän utrustningen ändras.
108
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Tillägg II
MINSKNINGSPLAN
Principer
1. Syftet med minskningsplanen är att göra det möjligt för operatören att genom andra
metoder åstadkomma utsläppsminskningar motsvarande dem som skulle ha uppnåtts om
gränsvärdena för utsläpp hade tillämpats. I detta syfte får operatören använda en valfri
minskningsplan som är särskilt utformad för hans anläggning, förutsatt att en motsvarande
minskning av utsläppen uppnås. Partema skall rapportera om de framsteg som görs när det
gäller att uppnå denna minskning av utsläppen, inbegripet erfarenheterna av tillämpningen
av minskningsplanen.
Praktisk tillämpning
2. Följande plan kan tillämpas vid användning av ytbeläggningar, lack, lim eller
tryckfärg. Om följande metod är olämplig kan den behöriga myndigheten tillåta en operatör
att tillämpa en alternativ undantagsplan som på tillfredsställande sätt uppfyller de principer
som redovisas här. Genom planens utformning tas hänsyn till följande fakta:
a) Om ersättningsämnen som endast innehåller en liten mängd eller inget lösningsmedel
alls fortfarande håller på att utvecklas, skall operatören ges en förlängd frist för att
genomföra sina minskningsplaner.
b) Referenspunkten för minskade utsläpp bör i möjligaste mån motsvara de utsläpp som
skulle ha skett om ingen åtgärd hade vidtagits för att minska dem.
3. Följande plan skall användas för anläggningar för vilka en konstant halt av fasta
ämnen kan förutsättas och användas för att fastställa referenspunkten för minskade utsläpp.
a) Operatören skall lägga fram en minskningsplan för utsläpp som särskilt omfattar
minskningar av den genomsnittliga halten av tillförda lösningsmedel och/eller en ökning av
effektiviteten vid användning av fasta ämnen för att uppnå en minskning av de totala
utsläppen från anläggningen till en bestämd procentsats av de årliga referensutsläppen, det
så kallade utsläppsmålet. Detta skall ske inom följande tidsram:
|
Tidsperiod |
Högsta tillåtna totala | |
|
Nya anläggningar |
Befintliga anläggningar | |
|
Senast 31.10.2001 |
Senast 31.10.2005 |
Utsläppsmål x 1,5 |
|
Senast 31.10.2004 |
Senast 31.10.2007 |
Utsläppsmål |
b) Det årliga referensutsläppet skall beräknas på följande sätt:
i) Den totala massan av fasta ämnen i den årligen konsumerade mängden beläggning
och/eller tryckfärg, lack eller lim bestäms. Fasta ämnen är alla ämnen i beläggningar,
tryckfärg, lack och lim som blir fasta då vattnet eller de flyktiga organiska föreningarna har
avdunstat.
ii) De årliga referensutsläppen beräknas genom att den massa som bestämts i punkt a
multipliceras med motsvarande faktor i nedanstående tabell. De behöriga myndigheterna far
justera dessa faktorer för enskilda anläggningar för att återspegla en påvisad
effektivitetsökning vid användning av fasta ämnen.
109
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
|
Verksamhet |
Multiplikationsfaktor som |
|
Rotogravyrtryck, flexografitryck, laminering i samband med |
4 |
|
Bandlackering; fordonsreparationslackering |
3 |
|
Beläggning av material avsedda att komma i kontakt med |
2,33 |
|
Andra ytbeläggningar och rotationsscreentryck |
1,5 |
iii) Utsläppsmålet är lika med det årliga referensutsläppet multiplicerat med en
procentsats motsvarande
- (gränsvärdet för flyktiga utsläpp + 15) för anläggningar inom följande sektorer:
- fordonslackering (lösningsmedelsförbrukning < 15 ton/år) och
fordonsreparationslackering,
- beläggning av metall, plast, textilier, tyg, folie eller papper (lösningsmedelsförbrukning 5-
15 ton/år),
- beläggning av träytor (lösningsmedelsförbrukning 15-25 ton/år), och
- (gränsvärdet för flyktiga utsläpp + 5) för alla andra anläggningar.
iv) Kraven är uppfyllda om det faktiska utsläppet av lösningsmedel som fastställs enligt
planen för hantering av lösningsmedel är mindre än eller lika med utsläppsmålet.
110
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
1. Tidsramarna för tillämpning av de utsläppsgränsvärden som avses i artikel 3 punkt 2
och 3 punkt 3 skall vara följande:
a) För nya stationära källor, ett är efter det att detta protokoll har trätt i kraft för den
berörda parten.
b) För befintliga stationära källor:
i) för en part som inte är ett land med en övergångsekonomi, ett år efter detta
protokolls ikraftträdande eller den 31 december 2007, beroende på vilket som inträffar
senare, och
ii) för en part som är ett land med en övergångsekonomi, åtta år efter detta protokolls
ikraftträdande.
2. Tidsramarna för tillämpning av de utsläppsgränsvärden för bränslen och nya mobila
källor och de utsläppsgränsvärden för dieselbrännolja som anges i bilaga IV, tabell 2, skall
vara följande:
i) för en part som inte är ett land med en övergångsekonomi, den dag då detta protokoll
träder i kraft eller de datum som gäller för de i bilaga Vill angivna åtgärderna och för de
gränsvärden som anges i bilaga IV, tabell 2, beroende på vilket som inträffar senare, och
ii) för en part som är ett land med en övergångsekonomi, fem år efter detta protokolls
ikraftträdande eller fem år efter de datum som gäller för de i bilaga VIII angivna åtgärderna
och för gränsvärdena i bilaga IV, tabell 2, beroende pä vilket som inträffar senare.
Dessa tidsramar skall inte gälla för en part i detta protokoll som omfattas av en kortare
tidsram i fråga om dieselbrännolja enligt protokollet om ytterligare minskning av
svavelutsläpp.
3. I denna bilaga avses med ett land med en övergångsekonomi en part som
tillsammans med sitt ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
har avgett en förklaring om att den önskar behandlas som ett land med en
övergångsekonomi när det gäller punkterna 1 och/eller 2 i denna bilaga.
111
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
Inledning
1. Avsnitt A gäller för andra parter än Kanada och Förenta staterna, avsnitt B gäller for
Kanada och avsnitt C för Förenta staterna.
2. I denna bilaga anges utsläppsgränsvärden för NOX, uttryckt som kvävedioxid (NO2)-
ekvivalenter, och for kolväten, varav de flesta är flytande organiska föreningar, samt
miljöspecifikationer för bränslen saluförda för motorfordon.
3. Tidsramarna för tillämpningen av utsläppsgränsvärdena i denna bilaga anges i bilaga
VII.
A. Parter utom Kanada och Förenta staterna
Personbilar och lätta fordon
4. Utsläppsgränsvärden för motordrivna fordon med minst fyra hjul som används för
personbefordran (kategori M) och för godsbefordran (kategori N) anges i tabell 1.
Tunga fordon
5. Utsläppsgränsvärdena för motorer i tunga fordon anges i tabellerna 2 eller 3,
beroende på vilka provningsmetoder som används.
Motorcyklar och mopeder
6. Utsläppsgränsvärden för motorcyklar och mopeder anges i tabell 6 och tabell 7.
Fordon och maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg
7. Utsläppsgränsvärden för jordbruks- och skogsbrukstraktorer och andra motorer för
fordon/maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg anges i tabellerna 4
och 5. Steg I (tabell 4) är baserat på ECE:s föreskrift nr 96, "Enhetliga bestämmelser för
godkännande av förbränningsmotorer som installeras i jordbruks- och skogsmaskiner, med
avseende på utsläpp av föroreningar från motorn.”
Bränslekvalitet
8. Miljökvalitetspecifikationer för bensin och diesel bränslen anges i tabell 8-11.
112
Tabell 1. Gränsvärden för personbilar och lätta fordon
|
Gränsvärden |
Partiklar - |
Tf |
Diesel |
0,05 |
0,05 |
• Z.0‘0 |
0,10 |
0,025 |
0,025 |
0,04 |
0,06 |
|
Kolväten och |
3 + |
Diesel |
0,56 |
0,56 |
0,72 |
98‘0 |
0,30 |
0,30 |
Os |
0,46 | |
|
Bensin |
1 |
i |
1 |
1 |
• |
1 |
■ |
i | |||
|
Kväveoxider |
3 |
Diesel |
0,50 |
0,50 |
0,65 |
0,78 |
0,25 |
0,25 |
0,33 |
0,39 | |
|
Bensin |
0,15 |
0,15 |
0,18 |
0,21 |
0,08 |
0,08 |
0,10 |
Il‘O | |||
|
Kolväten |
L2 (g/km) |
Diesel |
• |
■ |
1 |
1 |
1 |
1 |
■ |
1 | |
|
Bensin |
0,20 |
0,20 |
0,25 |
0,29 |
0,10 |
0,10 |
0,13 |
0,16 | |||
|
Koloxid |
I 5 |
Diesel |
0,64 |
0,64 |
0,80 |
0,95 |
0,50 |
0,50 |
0,63 |
0,74 | |
|
Bensin |
cn |
cn CM |
r* |
5,22 |
|
1,81 |
2,27 | ||||
|
2 52 /Ä' Q ai |
■Sö < |
1305 |
o VI E O |
1760 |
Alla |
o VI E |
O VI E |
E | |||
|
Tillämpas |
1.1.2001 |
1.1.2001 |
1.1.2002 |
1.1.2002 |
1.1.2006 |
1.1.2006 p |
1.1.2007 |
1.1.2007 | |||
|
Klass |
- |
S |
- |
g | |||||||
|
Kategori |
75i |
7* |
tJi Z | ||||||||
|
< |
CD | ||||||||||
Prop. 2000/01:130
Bilaga 4
113
|
Rad |
Tillämpas |
Koloxid |
Kolväten (g/kWh) |
Kväveoxider (g/kWh) |
Partiklar (g/kWh) |
Rök (m1) |
|
A |
1.10.2001 |
2,1 |
0,66 |
5,0 |
0,10/0,13^ |
0,8 |
|
Bl |
1.10.2006 |
1,5 |
0,46 |
3,5 |
0,02 |
0,5 |
|
B2 |
1.10.2009 |
1,5 |
0,46 |
2,0 |
0,02 |
0,5 |
a/ Frän och med de angivna datumen och med undantag av fordon och motorer avsedda
för export till länder som inte är parter i detta protokoll samt utbytesmotorer för fordon som
är i bruk skall partema förbjuda registrering, försäljning, ibruktagande eller användning av
nya fordon drivna med en kompressionständnings- eller gasmotor samt försäljning och
användning av nya kompressionständnings- eller gasmotorer om deras utsläpp inte
överensstämmer med respektive gränsvärden. Från och med 12 månader före dessa datum
får typgodkännande vägras om gränsvärdena inte efterlevs.
b/ För motorer vars slagvolym understiger 0,75 dm3 per cylinder och vars maximala
varvtal överstiger 3000 revolutioner per minut.
Tabell 3. Utsläppsgränsvärden för tunga fordon enligt provningsmetoden ETC (European
transient cycle) ~
|
Rad |
Tillämpas fr.o.m. -1 |
Koloxid |
Non-methane |
Methane - (g/kWh) |
Kväveoxider (g/kWh) |
Partiklar - |
|
A |
1.10.2001 |
5,45 |
0,78 |
1,6 |
5,0 |
0,16/0,21^ |
|
Bl (2005) |
1.10.2006 |
4,0 |
0,55 |
1,1 |
3,5 |
0,03 |
|
B2 |
1.10.2009 |
4,0 |
0,55 |
1,1 |
2,0 |
0,03 |
a/ Villkoren för kontroll av ETC- provningarnas godtagbarhet vid mätningar av utsläpp
från gasdrivna motorer mot utsläppsgränsvärdena i rad A skall ses över och vid behov
ändras i enlighet med det förfarande som anges i artikel 13 i direktiv 70/156/EEG.
b/ Från och med de angivna datumen och med undantag av fordon och motorer avsedda
för export till länder som inte är parter i detta protokoll samt utbytesmotorer för fordon som
är i bruk skall parterna förbjuda registrering, försäljning, ibruktagande eller användning av
nya fordon drivna med en kompressionständnings- eller gasmotor samt försäljning och
användning av nya kompressionständnings- eller gasmotorer om deras utsläpp inte
överensstämmer med respektive gränsvärden. Från och med 12 månader före dessa datum
får typgodkännande vägras om gränsvärdena inte efterlevs
c/ Endast för naturgasdrivna motorer.
d/ Gäller inte för gasdrivna motorer i steg A och stegen B 1 och B 2.
e/ För motorer vars slagvolym understiger 0,75 dm3 per cylinder och vars maximala
varvtal överstiger 3000 revolutioner per minut.
Tabell 4. Utsläppsgränsvärden (steg I) för dieselmotorer för mobila maskiner som inte är
avsedda att användas för transporter på väg (mätningsförfarande ISO 8178)
114
|
Nettoeffekt (P) |
Tillämpas |
Koloxid |
Kolväten |
Kväve- |
Partiklar (g/kWh) |
|
130 |
31.12.1998 |
5,0 |
1,3 |
9,2 |
0,54 |
|
75 |
31.12.1998 |
5,0 |
1,3 |
9,2 |
0,70 |
|
37 |
31.03.1998 |
6,5 |
1,3 |
9,2 |
0,85 |
a/ Från och med det angivna datumet och med undantag av fordon och motorer avsedda
för export till länder som inte är parter i detta protokoll samt utbytesmotorer för fordon som
är i bruk skall parterna skall parterna tillåta registrering, i förekommande fall, och
utsläppande på marknaden av nya motorer oavsett om de är installerade i maskiner, endast
om de uppfyller de gränsvärden som anges i tabellen. Från och med den 30 juni 1998 skall
inte typgodkännande ges för en motortyp eller en motorfamilj som inte uppfyller
utsläppsgränsvärdena.
Anm.: Dessa utsläppsgränsvärden gäller de avgaser som lämnar motorn och de skall klaras
utan att någon anordning för efterbehandling av avgaser satts in.
Tabell 5. Utsläppsgränsvärden (steg II) för dieselmotorer för mobila maskiner som inte är
avsedda att användas för transporter på väg (mätningsförfarande ISO 8178)
|
Nettoeffekt (P) |
Tillämpas |
Koloxid |
Kolväten |
Kväveoxid |
Partiklar (g/kWh) |
|
130 |
31.12.2001 |
3,5 |
1,0 |
6,0 |
0,2 |
|
75 |
31.12.2002 |
5,0 |
1,0 |
6,0 |
0,3 |
|
37 |
31.12.2003 |
5,0 |
1,3 |
7,0 |
0,4 |
|
18 |
31.12.2000 |
5,5 |
1,5 |
8,0 |
0,8 |
a/ Från och med det angivna dammet och med undantag av fordon och motorer avsedda
för export till länder som inte är parter i detta protokoll samt utbytesmotorer för fordon som
är i bruk skall parterna skall parterna tillåta registrering, i förekommande fall, och
utsläppande på marknaden av nya motorer oavsett om de är installerade i maskiner, endast
om de uppfyller de gränsvärden som anges i tabellen. Från och med den 30 juni 1998 skall
inte typgodkännande ges för en motortyp eller en motorfamilj som inte uppfyller
utsläppsgränsvärdena.
Tabell 6. Utsläppsgränsvärden för motorcyklar och tre- och fyrhjuliga fordon (> 50 cm3;
> 45 km/h) som skall tillämpas från och med den 17 juni 1999 ~
|
Motortyp |
Gränsvärden |
|
Tvåtaktsmotorer |
CO = 8 g/km HC = 4g/km NOX = 0,1 g/km |
|
Fyrtaktsmotorer |
CO = 13 g/km |
a/ Typgodkännande skall inte ges från det angivna datumet om fordonets utsläpp inte
uppfyller gränsvärdena.
Anm.: För tre- och fyrhjuliga fordon skall gränsvärdena multipliceras med 1,5.
Tabell 7. Utsläppsgränsvärde för mopeder (< 50 cm3; < 45 km/h)
115
|
Steg |
Tillämpas fr.o.m. - |
Gränsvärden | |
|
CO (g/km) |
HC + NO, (g/km) | ||
|
1 |
17.6.1999 |
6,0 |
3,0 h/ |
|
II |
17.6.2002 |
l,0s/ |
1,2 |
a! Typgodkännande skall inte ges från de angivna datumen om fordonets utsläpp inte
uppfyller gränsvärdena.
b/ För tre- och fyrhjuliga mopeder, multiplicera med 2.
c/ För tre- och fyrhjuliga mopeder, 3,5 g/km.
Tabell 8. Miljöspecifikationer för saluförda bränslen som skall användas i fordon som är
utrustade med motorer med styrd tändning
Typ: Bensin
|
Parameter |
Enhet |
Gränsvärden - |
Provning | ||
|
Minimum |
Maximum |
Metod - |
Publice- | ||
|
RON (Research octane number) |
95 |
- |
EN 25164 |
1993 | |
|
MON (Motor octane number) |
85 |
- |
EN 25163 |
1993 | |
|
Ångtryck (Reid), sommartid - |
kPa |
- |
60 |
EN 12 |
1993 |
|
avdunstad vid 100°C Analys av kolväten: |
% v/v % v/v |
46 75 |
- |
EN-ISO 3405 |
1988 |
|
- olefiner |
% v/v |
- |
18,0- |
ASTM D1319 |
1995 |
|
- aromatiska kolväten |
- |
42 |
ASTM D1319 |
1995 | |
|
- bensen |
- |
1 |
projekt |
1995 | |
|
Syreinnehåll Oxygenater: |
% m/m |
- |
2,7 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Metanol, tillsats av |
% v/v |
- |
3 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Etanol, stabiliseringsmedel kan |
% v/v |
■ |
5 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Isopropylalkohol |
% v/v |
- |
10 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Tertbutylalkohol |
% v/v |
- |
7 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Isobutylalkohol |
% v/v |
- |
10 |
EN 1601 |
1996 |
|
- Etrar innehållande 5 eller flera |
% v/v |
- |
15 |
EN 1601 |
1996 |
|
Andra oxygenater£/ |
% v/v |
- |
10 |
EN 1601 |
1996 |
|
Svavelhalt |
mg/kg |
150 |
projekt |
1996 | |
a/ De värden som anges i specifikationen är ”verkliga värden”. Vid fastställandet av
gränsvärdena har betingelserna i ISO 4259, ”Petroleumprodukter - bestämning och
användning av precisionsdata i förhållande till provningsmetoder”, använts och en minsta
skillnad på 2R över noll (R = reproducerbarhet) har beaktats när minimivärdet fastställts.
116
Resultatet för enskilda mätningar skall tolkas på grundval av de kriterier som beskrivs i ISO
4259 (utgiven 1995).
b/ EN - European standard, IP - The Institute of Petroleum, DIS - Draft international
standard.
c/ Sommartid skall börja senast den 1 maj och sluta tidigast den 30 september. För
medlemsstater med arktiska förhållanden skall sommartid börja senast den 1 juni och sluta
tidigast den 31 augusti och trycket (Reid) skall begränsas till 70 kPa.
d/ Med undantag av blyfri normalbensin (med ett minsta MON på 81 och ett minsta
RON på 91) för vilken det högsta innehållet av oljefmer skall vara 21 viktprocent. Dessa
gränsvärden skall inte vara något hinder för att annan blyfri bensin med lägre oktantal än
dessa införs på en medlemsstats marknad.
e/ Andra monoalkoholer med en destillationsslutpunkt som inte är högre än den
destillationsslutpunkt som fastställts i nationella specifikationer eller, i avsaknad av dessa, i
industriella specifikationer för motorbränslen.
Anm.: Parterna skall svara för att bensin får saluföras inom deras territorium efter den 1
januari 2000 endast om den motsvarar de miljöspecifikationer som anges i tabell 8. Om en
part bedömer att ett förbud mot bensin med en svavelhalt som inte uppfyller
specifikationerna för svavelhalt i tabell 8, men som inte överskrider den nuvarande
svavelhalten, skulle leda till allvarliga problem för dess industrier att genomföra de
nödvändiga förändringarna i sina produktionsanläggningar före den 1 januari 2000, får den
förlänga tiden under vilken försäljning av sådan bensin är tillåten inom sitt territorium
längst till den 1 januari 2003.1 så fall skall parten ange i en förklaring som deponeras
tillsammans med dess ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
att den har för avsikt att förlänga tidsperioden och skall lämna en skriftlig upplysning om
anledningen till verkställande organet.
Tabell 9. Miljöspecifikationer för saluförda bränslen avsedda för fordon utrustade med
motorer med kompressionständning
Typ: Dieselbränsle
|
Parameter |
Enhet |
Gränsvärden - |
Provning | ||
|
Minimum |
Maximum |
Metod - |
Publiceringsår | ||
|
Cetantal |
51 |
- |
EN-ISO 5165 |
1992 | |
|
Densitet vid 15°C |
kg/m3 |
- |
845 |
EN-ISO 3675 |
1995 |
|
Destillationspunkt: 95% |
°C |
- |
360 |
EN-ISO 3405 |
1988 |
|
Polycykliska aromatiska kolväten |
% m/m |
- |
11 |
IP 391 |
1995 |
|
Svavelhalt |
mg/kg |
■ |
350 |
projekt EN-ISO/DIS 14596 |
1996 |
a/ De värden som anges i specifikationen är ”verkliga värden”. Vid fastställandet av
gränsvärdena har betingelserna i ISO 4259, ”Petroleumprodukter - bestämning och
användning av precisionsdata i förhållande till provningsmetoder”, använts och en minsta
skillnad på 2R över noll (R = reproducerbarhet) har beaktats när minimivärdet fastställts.
Resultatet för enskilda mätningar skall tolkas på grundval av de kriterier som beskrivs i ISO
4259 (utgiven 1995).
b/ EN - European standard, IP - The Institute of Petroleum, DIS - Draft international
standard.
Anm.: Parterna skall svara för att bensin får saluföras inom deras territorium efter den 1
januari 2000 endast om den motsvarar de miljöspecifikationer som anges i tabell 9. Om en
part bedömer att ett förbud mot bensin med en svavelhalt som inte uppfyller
specifikationerna för svavelhalt i tabell 9, men som inte överskrider den nuvarande
svavelhalten, skulle leda till allvarliga problem för dess industrier att genomföra de
nödvändiga förändringarna i sina produktionsanläggningar före den 1 januari 2000, får den
förlänga tiden under vilken försäljning av sådan bensin är tillåten inom sitt territorium
längst till den 1 januari 2003.1 så fall skall parten ange i en förklaring som deponeras
tillsammans med dess ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
117
att den har för avsikt att förlänga tidsperioden och skall lämna en skriftlig upplysning om
anledningen till verkställande organet.
118
Tabell 10. Miljöspecifikationer for saluförda bränslen avsedda för fordon utrustade med
motorer med styrd tändning
Typ: Bensin
|
Parameter |
Enhet |
Gränsvärden - |
Provning | ||
|
Minimum |
Maximum |
Metod k/ |
Publiceringsår | ||
|
RON |
95 |
EN 25164 |
1993 | ||
|
MON |
85 |
EN 5163 |
1993 | ||
|
Ångtryck (Reid), |
kPa |
- | |||
|
sommartid | |||||
|
Destillation: | |||||
|
avdunstad vid 100°C |
% v/v |
- |
- | ||
|
avdunstad vid 150°C |
- |
- | |||
|
Analys av kolväten: | |||||
|
- olefmer |
% v/v | ||||
|
- aromatiska kolväten |
% v/v |
35 |
ASTMD1319 |
1995 | |
|
- bensen |
% v/v | ||||
|
Syreinnehåll |
% m/m | ||||
|
Svavelhalt |
mg/kg |
50 |
projekt |
1996 | |
|
EN-ISO/DIS | |||||
|
14596 | |||||
a/ De värden som anges i specifikationen är ”verkliga värden”. Vid fastställandet av
gränsvärdena har betingelserna i ISO 4259, ”Petroleumprodukter - bestämning och
användning av precisionsdata i förhållande till provningsmetoder”, använts och en minsta
skillnad på 2R över noll (R = reproducerbarhet) har beaktats när minimivärdet fastställts.
Resultatet för enskilda mätningar skall tolkas på grundval av de kriterier som beskrivs i ISO
4259 (utgiven 1995).
b/ EN - European standard, IP - The Institute of Petroleum, DIS - Draft international
standard.
Anm.: Parterna skall svara för att bensin får saluföras inom deras territorium efter den 1
januari 2000 endast om den motsvarar de miljöspecifikationer som anges i tabell 10. Om en
part bedömer att ett förbud mot bensin med en svavelhalt som inte uppfyller
specifikationerna för svavelhalt i tabell 10, men som inte överskrider den nuvarande
svavelhalten, skulle leda till allvarliga problem för dess industrier att genomföra de
nödvändiga förändringarna i sina produktionsanläggningar före den 1 januari 2000, får den
förlänga tiden under vilken försäljning av sådan bensin är tillåten inom sitt territorium
längst till den 1 januari 2003.1 så fall skall parten ange i en förklaring som deponeras
tillsammans med dess ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
att den har för avsikt att förlänga tidsperioden och skall lämna en skriftlig upplysning om
anledningen till verkställande organet.
Tabell 11. Miljöspecifikationer för saluförda bränslen avsedda för fordon utrustade med
motorer med kompressionständning
119
Typ: Dieselbränsle
|
Parameter |
Enhet |
Gränsvärden - |
Provning | ||
|
Minimum |
Maximum |
Metod - |
Publiceringsår | ||
|
Cetantal Densitet vid 15°C Destillationspunkt: 95% Svavelhalt |
kg/m3 °C % m/m mg/kg |
- |
50 |
projekt |
1996 |
a/ De värden som anges i specifikationen är ”verkliga värden”. Vid fastställandet av
gränsvärdena har betingelserna i ISO 4259, ”Petroleumprodukter - bestämning och
användning av precisionsdata i förhållande till provningsmetoder”, använts och en minsta
skillnad på 2R över noll (R = reproducerbarhet) har beaktats när minimivärdet fastställts.
Resultatet för enskilda mätningar skall tolkas på grundval av de kriterier som beskrivs i ISO
4259 (utgiven 1995).
b/ EN - European standard, IP - The Institute of Petroleum, DIS - Draft international
standard.
Anm.: Parterna skall svara för att bensin får saluföras inom deras territorium efter den 1
januari 2000 endast om den motsvarar de miljöspecifikationer som anges i tabell 11. Om en
part bedömer att ett förbud mot bensin med en svavelhalt som inte uppfyller
specifikationerna för svavelhalt i tabell 11, men som inte överskrider den nuvarande
svavelhalten, skulle leda till allvarliga problem för dess industrier att genomföra de
nödvändiga förändringarna i sina produktionsanläggningar före den 1 januari 2000, får den
förlänga tiden under vilken försäljning av sådan bensin är tillåten inom sitt territorium
längst till den 1 januari 2003.1 så fall skall parten ange i en förklaring som deponeras
tillsammans med dess ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
att den har för avsikt att förlänga tidsperioden och skall lämna en skriftlig upplysning om
anledningen till verkställande organet.
B. Kanada
23. Nya utsläppskrav för lätta fordon, lätta lastbilar, tunga fordon, motorer i tunga fordon
och motorcyklar: Motor Vehicle Safety Act (och efterföljande lagstiftning), Schedule V of
the Motor Vehicle Safety Regulations: Vehicle Emissions (Standard 1100), SOR/97-376,
(28 July, 1997), med senare ändringar.
24. Canadian Environmental Protection Act, Diesel Fuel Regulations, SOR/97-110
(4 February, 1997, sulphur in diesel bränsle), med senare ändringar.
25. Canadian Environmental Protection Act, Benzene in Gasoline Regulations, SOR/97-
493 (6 November, 1997), med senare ändringar.
26. Canadian Environmental Protection Act, Sulphur in Gasoline Regulations, Canada
Gazette, Part II, June 4, 1999, med senare ändringar.
C. Förenta staterna
27. Genomförande av ett program för begränsning av utsläpp från mobila källor för lätta
fordon, lätta lastbilar, tunga lastbilar samt bränslen enligt kraven i paragraferna 202 (a), 202
(g) och 202 (h) i Clean Air Act, med tillämpningsföreskrifter i
a) 40 Code of Federal Regulations (C.F.R.) Part 80, Subpart D - Reformulated
Gasoline,
120
b) 40 C.F.R. Part 86, Subpart A - General Provisions for Emission Regulations,
c) 40 C.F.R. Part 80, section 80.29 — Controls and Prohibitions on Diesel Bränsle
Quality.
121
1. Parter som omfattas av skyldigheterna i artikel 3.8 a skall vidta de åtgärder som
anges i denna bilaga.
2. Varje part skall ta vederbörlig hänsyn till behovet av att minska förluster från hela
kvävets kretslopp.
A. Riktlinjer för god iordbrukssed
3. Inom ett år från det att detta protokoll har trätt i kraft för partens vidkommande skall
en part fastställa, offentliggöra och sprida riktlinjer för god jordbrukssed för att begränsa
ammoniakutsläpp. Riktlinjerna skall ta hänsyn till de specifika förhållandena inom partens
territorium och skall innehålla bestämmelser om
kvävehushållning, med beaktande av kvävets hela kretslopp,
utfodringsstrategier vid animalieproduktion,
metoder för gödselspridning vilka ger låga utsläpp,
system för gödsellagring vilka ger låga utsläpp,
system för djurhållning vilka ger låga utsläpp,
möjligheter till begränsning av ammoniakutsläpp från användningen av handelsgödsel.
När parterna namnger riktlinjerna bör de undvika förväxling med andra riktlinjer.
B. Gödselmedel innehållande urea och ammoniumkarbonat
4. En part skall inom ett år från det att detta protokoll träder i kraft för parten vidta
sådana åtgärder som är möjliga för att begränsa ammoniakutsläpp från användningen av
fasta ureabaserade gödselmedel.
5. En part skall inom ett år från det att detta protokoll träder i kraft för parten förbjuda
användningen av gödselmedel innehållande ammoniumkarbonat.
C. Stallgödselspridning
6. Varje part skall svara för att spridning av flytgödsel sker med metoder (enligt
riklinjedokument V, som antogs av verkställande organet vid sitt sjuttonde möte (beslut nr
1999/1) samt eventuella tillägg därtill) som har visat sig kunna minska utsläppen med minst
30% jämfört med det referensvärde som anges i riktlinjedokumentet i den mån parten anser
de lämpliga med hänsyn till lokala markförhållanden och geomorfologiska förhållanden,
flytgödseltyp och jordbruksföretagens struktur. Tidsfristerna för genomförandet av dessa
åtgärder är: 31 december 2009 för parter med övergångsekonomier och den 31 december
2007 för övriga parter.
7. Inom ett år från det att detta protokoll har trätt i kraft för partens vidkommande skall
en part svara för att fastgödsel som sprids på mark som skall plöjas nerbrukas senast inom
24 timmar efter spridning, i den mån parten anser en sådan åtgärd lämplig med hänsyn till
lokala markförhållanden och geomorfologiska förhållanden och jordbruksföretagens
struktur.
D. Gödsellagring
8. Inom ett år från det att detta protokoll har trätt i kraft för partens vidkommande skall
en part för nya flytgödselbehållare på stora jordbruksföretag med mer än 2000 slaktsvin
122
eller 750 suggor eller 40 000 fjäderfän använda system eller metoder som medför låga
utsläpp och som har visat sig minska utsläppen med 40% eller mer jämfört med
referensvärdet (enligt det riktlinjedokumentet som avses i punkt 6) eller andra system eller
metoder som har visat sig lika effektiva. 2/
9. För befintliga flytgödselbehållare på stora jordbruksföretag med mer än 2000
slaktsvin eller 750 suggor eller 40 000 fjäderfän skall en part uppnå en utsläppsminskning
på 40%, i den mån parten anser de nödvändiga metoderna tekniskt och ekonomiskt
genomförbara. 2/ Tidsfristerna för genomförandet av dessa åtgärder är: 31 december 2009
för parter med övergångsekonomier och den 31 december 2007 för övriga parter. 1/
E. Djurhållning
10. Inom ett år från det att detta protokoll har trätt i kraft för partens vidkommande skall
en part för nya djurstallar på stora jordbruksföretag med mer än 2000 slaktsvin eller 750
suggor eller 40 000 fjäderfän använda uppfödningssystem som har visat sig minska
utsläppen med 20% eller mer jämfört med referensvärdet (enligt det riktlinjedokumentet
som avses i punkt 6) eller andra system eller metoder som har visat sig lika effektiva. 2/
Lämpligheten hos sådana system kan vara begränsad med hänsyn till djurskydd, till exempel
svinhållning på ströbädd och bur- och frigående system för fjäderfä.
Noter
1/ I denna bilaga avses med ett land med en övergångsekonomi en part som
tillsammans med sitt ratifikations-, antagande-, godkännande-, eller anslutningsinstrument
har avgett en förklaring om att den önskar behandlas som ett land med en
övergångsekonomi när det gäller punkterna 6 och/eller 9 i denna bilaga.
2/ Om en part bedömer att andra system eller metoder som har visat sig lika effektiva
kan användas för gödsellagring och djurhållning för att uppfylla kraven i punkterna 8 och
10, eller om en part bedömer att den minskning av utsläpp från gödsellagring som krävs
enligt punkt 9 inte är tekniskt och ekonomiskt genomförbar, skall motsvarande
dokumentation rapporteras i enlighet med artikel 7 1 a.
123
Förteckning över remissinstanser avseende förslag
om Sveriges godkännande av 1999 års protokoll
angående minskning av försurning, övergödning och
marknära ozon till konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar m.m.
Stockholms tingsrätt, miljödomstolen, Statskontoret, Kommers-
kollegium, Riksrevisionsverket, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen
i Västra Götalands län, Karolinska institutet för miljömedicin, Lunds
universitet, Göteborgs universitet, Statens jordbruksverk, Sveriges
lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Banverket, Vägverket, Statens
väg- och transportforskningsinstitut, Kommunikationsforsknings-
beredningen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statens institut för
kommunikationsanalys, Närings- och teknikutvecklingsverket, Skogs-
styrelsen, Statens energimyndighet, Svenska Kommunförbundet,
Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen,
Svenska Petroleum Institutet, Sveriges redareförening, Bilindustri-
föreningen, Internationella försumingssekretariatet, IVL, Svenska
Miljöinstitutet AB, Miljöförbundet Jordens Vänner, Svenska
Elverksföreningen, Svenska Lokaltrafikföreningen, Svenska
åkeriförbundet, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation
Prop. 2000/01:130
Bilaga 5
124
Bilaga till kapitel 27
Annex II
Prop. 2000/01:130
Bilaga 6
Bilaga II
ADJUSTMENTS TO THE
MONTREAL PROTOCOL ON
SUBSTANCES THAT
DEPLETE THE OZONE
LAYER
Adjustments relating to
controlled substances in Annex A
The Meeting of the Parties decided
to adopt, in accordance with the
procedure laid down in paragraph 9
of Article 2 of the Montreal
Protocol and on the basis of the
assessments made pursuant to
Article 6 of the Protocol, the
adjustments regarding the
controlled substances in Annex A
to the Protocol, as set out in annex
II to the report of the Eleventh
Meeting of the Parties;
1. The third sentence of paragraph 4
of Article 2A of the Protocol shall
be replaced by the following
sentence:
However, in order to satisfy the
basic domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of
production may exceed that limit by
a quantity equal to the annual
average of its production of the
controlled substances in Group I of
Annex A for basic domestic needs
for the period 1995 to 1997
inclusive.
JUSTERINGAR AV
MONTREALPROTOKOLLET
OM ÄMNEN SOM BRYTER
NED OZONSKIKTET
Justeringar avseende
kontrollerade ämnen enligt
bilaga A
Partskonferensen beslutade i
enlighet med förfarandet i artikel 2,
punkt 9 och på grundval av de
utvärderingar som gjorts enligt
artikel 6 i Montrealprotokollet att
anta följande justeringar avseende
de kontrollerade ämnena i bilaga A
till protokollet, vilka redovisats i
bilaga II till rapporten från den elfte
partskonferensen.
1. Tredje meningen i artikel 2A,
punkt 4 i protokollet skall ersättas
med följande mening:
För att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 får
dock en parts beräknade
produktionsnivå överstiga denna
gräns med en mängd som motsvarar
dess genomsnittliga årsproduktion
av de kontrollerade ämnen under
grupp I i bilaga A för
grundläggande inhemska behov
under perioden 1995 till 1997.
125
2. The following paragraphs shall
be added after paragraph 4 of
Article 2A of the Protocol:
5. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2003 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group I of Annex A
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed eighty
per cent of the annual average of its
production of those substances for
basic domestic needs for the period
1995 to 1997 inclusive.
6. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2005 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group I of Annex A
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed fifty
per cent of the annual average of its
production of those substances for
basic domestic needs for the period
1995 to 1997 inclusive.
7. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2007 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group I of Annex A
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed fifteen
per cent of the annual average of its
production of those substances for
basic domestic needs for the period
1995 to 1997 inclusive.
2. Följande punkter skall läggas till Prop. 2000/01:130
efter artikel 2A, punkt 4 i Bilaga 6
protokollet:
5. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2003, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån på dess produktion
av kontrollerade ämnen under
grupp I i bilaga A som är avsedd att
tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 inte
överstiger 80 procent av partens
genomsnittliga årsproduktion av
dessa ämnen för grundläggande
inhemska behov under perioden
1995 till 1997.
6. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2005, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån på dess produktion
av kontrollerade ämnen under
grupp I i bilaga A som är avsedd att
tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 inte
överstiger 50 procent av partens
genomsnittliga årsproduktion av
dessa ämnen för grundläggande
inhemska behov under perioden
1995 till 1997.
7. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2007, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån på dess produktion
av kontrollerade ämnen under
grupp I i bilaga A som är avsedd att
tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 inte
överstiger 15 procent av partens
genomsnittliga årsproduktion av
dessa ämnen för grundläggande
inhemska behov under perioden
1995 till 1997.
126
|
8. Each Party shall ensure that for |
8. Varje part skall tillse att under Prop. 2000/01:130 den tolvmånadersperiod som börjar Bilaga 6 |
|
9. For the purposes of calculating |
9. Vid beräkningen av de |
|
B. Article 2B: Halons |
B. Artikel 2B: Haloner |
|
1. The third sentence of paragraph 2 |
1. Tredje meningen i artikel 2B |
|
However, in order to satisfy the |
För att tillgodose de grundläggande |
|
2. The following paragraphs shall |
2. Följande punkter skall läggas till |
127
3. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2005 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group II of Annex A
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed fifty
per cent of the annual average of its
production of those substances for
basic domestic needs for the period
1995 to 1997 inclusive.
4. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2010 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group II of Annex A
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed zero.
Annex III
ADJUSTMENTS TO THE
MONTREAL PROTOCOL ON
SUBSTANCES THAT
DEPLETE THE OZONE
LAYER
Adjustments relating to
controlled substances in Annex B
The Meeting of the Parties decided
to adopt, in accordance with the
procedure laid down in paragraph 9
of Article 2 of the Montreal
Protocol and on the basis of the
assessments made pursuant to
Article 6 of the Protocol, the
adjustments regarding the
controlled substances in Annex B to
the Protocol, as set out in annex III
to the report of the Eleventh
Meeting of the Parties;
3. Varje part skall tillse att under Prop. 2000/01:130
den tolvmånadersperiod som börjar Bilaga 6
den 1 januari 2005, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån på dess produktion
av de kontrollerade ämnena under
grupp II i bilaga A som är avsedd
att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 inte
överstiger 50 procent av partens
genomsnittliga årsproduktion av
dessa ämnen for grundläggande
inhemska behov under perioden
1995 till 1997.
4. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2010, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån på dess produktion
av de kontrollerade ämnena under
grupp II i bilaga A som är avsedd
att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 inte
överstiger noll.
Bilaga III
JUSTERINGAR AV
MONTREALPROTOKOLLET
OM ÄMNEN SOM BRYTER
NED OZONSKIKTET
Justeringar avseende
kontrollerade ämnen enligt
bilaga B
Partskonferensen beslutade i
enlighet med förfarandet i artikel 2,
punkt 9 och på grundval av de
utvärderingar som gjorts enligt
artikel 6 i Montrealprotokollet att
anta följande justeringar avseende
de kontrollerade ämnena i bilaga B
till protokollet, vilka redovisats i
bilaga III till rapporten från den
elfte partskonferensen.
128
Article 2C: Other fully
halogenated CFCs
1. The third sentence of paragraph 3
of Article 2C of the Protocol shall
be replaced by the following
sentence:
However, in order to satisfy the
basic domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of
production may, until 1 January
2003 exceed that limit by up to
fifteen per cent of its calculated
level of production in 1989;
thereafter, it may exceed that limit
by a quantity equal to eighty per
cent of the annual average of its
production of the controlled
substances in Group I of Annex B
for basic domestic needs for the
period 1998 to 2000 inclusive.
2. The following paragraphs shall
be added after paragraph 3 of
Article 2C of the Protocol:
4. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2007 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group I of Annex B
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed fifteen
per cent of the annual average of its
production of those substances for
basic domestic needs for the period
1998 to 2000 inclusive.
5. Each Party shall ensure that for
the twelve-month period
commencing on 1 January 2010 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substances in Group I of Annex B
1. Tredje meningen i artikel 2C,
punkt 3 i protokollet skall ersättas
med följande mening:
För att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 far
dock en parts beräknade
produktionsnivå fram till den 1
januari 2003 överstiga denna gräns
med högst 15 procent av dess
produktionsnivå år 1989. Därefter
far den beräknade produktionsnivån
överstiga denna gräns med en
mängd som motsvarar 80 procent
av partens genomsnittliga
årsproduktion av de kontrollerade
ämnena under grupp I i bilaga B för
grundläggande inhemska behov
under perioden 1998 till 2000.
2. Följande punkter skall läggas till
efter artikel 2C, punkt 3 i
protokollet:
4. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2007, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån för dess
produktion av de kontrollerade
ämnena under grupp I i bilaga B
som är avsedd att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven
hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1 inte överstiger 15procent av
partens genomsnittliga
årsproduktion av dessa ämnen för
grundläggande inhemska behov
under perioden 1998 till 2000.
5. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2010, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån för dess
produktion av de kontrollerade
ämnena under grupp I i bilaga B
129
for the basic domestic needs of the
Parties operating under paragraph 1
of Article 5 does not exceed zero.
Annex IV
ADJUSTMENTS TO THE
MONTREAL PROTOCOL ON
SUBSTANCES THAT
DEPLETE THE OZONE
LAYER
Adjustments relating to the
controlled substance in Annex E
The Meeting of the Parties decided
To adopt, in accordance with the
procedure laid down in paragraph 9
of Article 2 of the Montreal
Protocol and on the basis of the
assessments made pursuant to
Article 6 of the Protocol, the
adjustments regarding the
controlled substance in Annex E to
the Protocol, as set out in annex IV
to the report of the Eleventh
Meeting of the parties;
1. The third sentence of paragraph 5
of Article 2H of the Protocol shall
be replaced by the following
sentence:
However, in order to satisfy the
basic domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of
Article 5, its calculated level of
production may, until 1 January
2002 exceed that limit by up to
fifteen per cent of its calculated
level of production in 1991;
thereafter, it may exceed that limit
by a quantity equal to the annual
average of its production of the
controlled substance in Annex E for
basic domestic needs for the period
1995 to 1998 inclusive.
som är avsedd att tillgodose de Prop. 2000/01:130
grundläggande inhemska behoven Bilaga 6
hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1 inte överstiger noll.
Bilaga IV
JUSTERINGAR AV
MONTREALPROTOKOLLET
OM ÄMNEN SOM BRYTER
NED OZONSKIKTET
Justeringar avseende
kontrollerade ämnen enligt
Bilaga E
Partskonferensen beslutade i
enlighet med förfarandet i artikel 2,
punkt 9 och på grundval av de
utvärderingar som gjorts enligt
artikel 6 i Montrealprotokollet att
anta följande justeringar avseende
det kontrollerade ämnet i bilaga E
till protokollet, vilka redovisats i
bilaga IV till rapporten från den
elfte partskonferensen.
1. Tredje meningen i artikel 2H
punkt 5 i protokollet skall ersättas
med följande mening:
För att tillgodose de grundläggande
inhemska behoven hos de parter
som avses i artikel 5, punkt 1 får
dock en parts beräknade
produktionsnivå fram till den 1
januari 2002 överstiga denna gräns
med högst 15 procent av dess
produktionsnivå år 1991. Därefter
får den beräknade produktionsnivån
överstiga denna gräns med en
mängd som motsvarar partens
genomsnittliga årsproduktion av de
kontrollerade ämnena under grupp I
i bilaga E för grundläggande
inhemska behov under perioden
1995 till 1998.
130
2. The following paragraphs shall
be added after paragraph 5 of
Article 2H of the Protocol:
5 bis. Each Party shall ensure that
for the twelve-month period
commencing on 1 January 2005 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substance in Annex E for the basic
domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of
Article 5 does not exceed eighty per
cent of the annual average of its
production of the substance for
basic domestic needs for the period
1995 to 1998 inclusive.
5 ter. Each Party shall ensure that
for the twelve-month period
commencing on 1 January 2015 and
in each twelve-month period
thereafter, its calculated level of
production of the controlled
substance in Annex E for the basic
domestic needs of the Parties
operating under paragraph 1 of
Article 5 does not exceed zero.
2. Följande punkter skall läggas till Prop. 2000/01:130
efter artikel 2H, punkt 5 i Bilaga 6
protokollet:
5 bis. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2005, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån för dess produktion
av det kontrollerade ämnet i bilaga
E som är avsedd att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven
hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1 inte överstiger 80 procent
av partens genomsnittliga
årsproduktion av dessa ämnen för
grundläggande inhemska behov
under perioden 1995 till 1998.
5 ter. Varje part skall tillse att under
den tolvmånadersperiod som börjar
den 1 januari 2015, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, den
beräknade nivån för dess produktion
av det kontrollerade ämnet i bilaga
E som är avsedd att tillgodose de
grundläggande inhemska behoven
hos de parter som avses i artikel 5,
punkt 1 inte överstiger noll.
AMENDMENT TO THE
MONTREAL PROTOCOL ON
SUBSTANCES THAT
DEPLETE THE OZONE
LAYER
Article 1: Amendment
In paragraph 5 of Article 2 of the
Protocol, for the words: Artides 2A
to 2E there shall be substituted:
Artides 2A to 2F
B. Article 2, paragraphs 8(a) and
In paragraphs 8(a) and 11 of Article
2 of the Protocol, for the words:
Artides 2A to 2H there shall be
ÄNDRING AV
MONTREALPROTOKOLLET
OM ÄMNEN SOM BRYTER
NED OZONSKIKTET
Artikel 1: Ändring
I artikel 2, punkt 5 i protokollet
skall orden:
artiklarna 2A till 2E
ersättas med följande:
artiklarna 2A till 2F
I artikel 2, punkt 8 (a) och punkt 11
i protokollet skall orden:
13 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 130
|
substituted: Articles 2A to 21 |
artiklarna 2A till 2H Prop. 2000/01:130 Bilaga 6 artiklarna 2A till 21 |
|
C. Article 2F, paragraph 8 The following paragraph shall be |
C. Artikel 2F, punkt 8 Följande punkt skall läggas till efter |
|
Each Party producing one or more |
Varje part som producerar ett eller |
|
(a) The sum of its calculated level |
(a) summan av den beräknade |
|
(b) The sum of its calculated level |
(b) summan av den beräknade |
|
However, in order to satisfy the |
För att tillgodose de grundläggande |
132
The following Article shall be
inserted after Article 2H of the
Protocol:
Följande artikel skall inforas efter
artikel 2H i protokollet:
Prop. 2000/01:130
Bilaga 6
Article 21: Bromochloromethan
Each Party shall ensure that for the
twelve-month period commencing
on 1 January 2002, and in each
twelve-month period thereafter, its
calculated level of consumption and
production of the controlled
substance in Group III of Annex C
does not exceed zero. This
paragraph will apply save to the
extent that the Parties decide to
pennit the level of production or
consumption that is necessary to
satisfy uses agreed by them to be
essential.
In Article 3 of the Protocol, for the
words:
Artides 2, 2A to 2H there shall be
substituted:
Artides 2, 2A to 21
The following paragraphs shall be
added to Article 4 of the Protocol
after paragraph 1 qua:
1 quin. As of 1 January 2004, each
Party shall ban the import of the
controlled substances in Group I of
Annex C from any State not party
to this Protocol.
1 sex. Within one year of the date
of entry into force of this
paragraph, each Party shall ban the
import of the controlled substance
in Group III of Annex C from any
State not party to this Protocol.
Artikel 21: Bromklormetan
Varje part skall tillse att under den
tolvmånadersperiod som börjar den
1 januari 2002, och under varje
tolvmånadersperiod därefter, dess
beräknade produktions- eller
förbrukningsnivå avseende det
kontrollerade ämnet under grupp III
i bilaga C inte överstiger noll.
Denna punkt skall tillämpas utom i
den utsträckning som parterna
beslutar att tillåta den produktions-
eller förbrukningsnivå som är
nödvändig för att tillgodose
användningsområden som de enats
om är oumbärliga.
I artikel 3 i protokollet skall orden:
artiklarna 2, 2A till 2H
ersättas med följande:
artiklarna 2, 2A till 21
Följande punkter skall läggas till i
artikel 4 i protokollet efter punkt 1
qua i protokollet:
1 quin. Från den 1 januari 2004
skall varje part förbjuda import av
de kontrollerade ämnena under
grupp I i bilaga C från varje stat
som inte är part i detta protokoll.
1 sex. Inom ett år efter det att denna
punkt trätt i kraft skall varje part
förbjuda import av det kontrollerade
ämnet under grupp III i bilaga C
från varje stat som inte är part i
detta protokoll.
133
|
G. Article 4, paragraphs 2 quin The following paragraphs shall be |
G. Artikel 4, punkterna 2 quin Prop. 2000/01:130 och 2 sex Bilaga 6 Följande punkter skall läggas till i artikel 4 efter punkt 2 qua i protokollet: |
|
2 quin. As of 1 January 2004, each |
2 quin. Från den 1 januari 2004 |
|
2 sex. Within one year of the date |
2 sex. Inom ett år efter det att denna |
|
H. Article 4, paragraphs 5 to 7 In paragraphs 5 to 7 of Article 4 of |
H. Artikel 4, punkterna 5 till 7 I artikel 4, punkterna 5 till 7 i |
|
Annexes A and B, Group II of Annex C and Annex E there shall |
bilagorna A och B, grupp II i bilaga |
|
Annexes A, B, C and E |
ersättas med följande: |
|
I. Article 4, paragraph 8 In paragraph 8 of Article 4 of the Protocol, for the words: |
I. Artikel 4, punkt 8 I artikel 4, punkt 8 i protokollet |
|
Artides 2A to 2E, Artides 2G and |
artiklarna 2A till 2E, 2G och 2H |
|
Artides 2A to 21 |
ersättas med följande: artiklarna 2A till 21 |
134
In paragraph 4 of Article 5 of the
Protocol, for the words:
Artides 2A to 2H there shall be
substituted: Artides 2A to 21
In paragraphs 5 and 6 of Article 5
of the Protocol, for the words:
Artides 2A to 2E
there shall be substituted:
Artides 2A to 2E and Article 21
I artikel 5, punkt 4 i protokollet
skall orden:
artiklarna 2A till 2H
ersättas med följande:
artiklarna 2A till 21
I artikel 5, punkterna 5 och 6 i
protokollet skall orden:
artiklarna 2A till 2E
ersättas med följande:
artiklarna 2A till 2E och 21
Prop. 2000/01:130
Bilaga 6
The following sentence shall be
added at the end of subparagraph 8
ter (a) of Article 5 of the Protocol:
As of 1 January 2016 each Party
operating under paragraph 1 of this
Article shall comply with the
control measures set out in
paragraph 8 of Article 2F and, as
the basis for its compliance with
these control measures, it shall use
the average of its calculated levels
of production and consumption in
2015;
Följande mening skall läggas till i
slutet av artikel 5.8 ter (a) i
protokollet:
Från och med den 1 januari 2016
skall varje part som avses i punkt 1 i
denna artikel fullgöra de
kontrollåtgärder som avses i artikel
2F, punkt 8 och skall basera
fullgörandet på medeltalet för dess
beräknade produktions- och
konsumtionsnivåer år 2015,
135
14 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
|
M. Article 6 |
M. Artikel 6 Prop. 2000/01:130 |
|
In Article 6 of the Protocol, for the |
I artikel 6 i protokollet skall orden: Bilaga 6 |
|
Artides 2A to 21 |
ersättas med följande: artiklarna 2A till 21 |
|
N. Article 7, paragraph 2 In paragraph 2 of Artide 7 of the |
N. Artikel 7, punkt 2 I artikel 7, punkt 2 i protokollet |
|
and C there shall be substituted: Annex B and Groups I and II of Annex C |
bilagorna B och C ersättas med följande: bilaga B och grupperna I och II i |
|
O. Article 7, paragraph 3 The following sentence shall be |
O. Artikel 7, punkt 3 Följande mening skall läggas till |
|
Each Party shall provide to the |
Varje part skall till sekretariatet |
136
|
P. Article 10 In paragraph 1 of Article 10 of the Artides 2A to 2E and Article 21 |
P. Artikel 10 I artikel 10, punkt 1 i protokollet artiklarna 2A till 2E ersättas med följande: artiklarna 2A till 2E och artikel 21 |
Prop. 2000/01:130 Bilaga 6 |
|
Q. Article 17 |
Q. Artikel 17 | |
|
In Artide 17 of the Protocol, for the |
I artikel 17 i protokollet skall orden: | |
|
R. Annex C |
R. Bilaga C | |
|
The following group shall be added |
Följande grupp skall läggas till i | |
|
to Annex C to the Protocol: |
bilaga C i protokollet: | |
|
Group Group III |
Grupp Grupp III | |
|
Substance CH2BrCl |
Ämne CH2BrCl | |
|
bromochloromethane |
Bromklormetan | |
|
Number of |
Antal | |
|
Isomers 1 |
isomerer 1 | |
|
Ozone-Depleting |
Ozonnedbrytande | |
|
Potential 0,12 |
potential 0,12 | |
|
Article 2: Relationship to the |
Artikel 2: Förhållandet till de | |
|
1997 amendment |
ändringar som beslutades 1997 | |
|
No State or regional economic |
Ingen stat eller organisation för | |
|
integration organization may |
regional ekonomisk integration får | |
|
deposit an instrument of |
deponera ett ratifikations-, | |
|
ratification, acceptance or approval |
godtagande-, godkännande- eller | |
|
of or accession to this Amendment |
anslutningsinstrument avseende | |
|
unless it has previously, or |
detta ändringsdokument såvida den | |
|
simultaneously, deposited such an |
inte tidigare, eller samtidigt, har | |
|
instrument to the Amendment |
deponerat ett sådant instrument | |
|
adopted at the Ninth Meeting of the |
avseende det ändringsdokument | |
|
Parties in Montreal, 17 September |
som antogs vid parternas nionde | |
|
1997. |
möte i Montreal den 17 september | |
|
Article 3: Entry into force |
Artikel 3: Ikraftträdande | |
|
1. This Amendment shall enter into |
1. Detta ändringsdokument skall | |
|
force on 1 January 2001, provided |
träda i kraft den 1 januari 2001, | |
|
that at least twenty instruments of |
förutsatt att minst 20 ratifikations-, | |
|
ratification, acceptance or approval |
godtagande- eller | |
|
of the Amendment have been |
godkännandeinstrument avseende |
137
deposited by States or regional
economic integration organizations
that are Parties to the Montreal
Protocol on Substances that Deplete
the Ozone Layer. In the event that
this condition has not been fulfilled
by that date, the Amendment shall
enter into force on the ninetieth day
following the date on which it has
been fulfilled.
ändringarna har deponerats av stater Prop. 2000/01:130
eller organisationer för regional Bilaga 6
ekonomisk integration som är parter
i Montrealprotokollet om ämnen
som bryter ned ozonskiktet. Om
detta villkor inte är uppfyllt
ovannämnda dag, träder ändringarna
i kraft på den nittionde dagen efter
den dag då villkoret har uppfyllts.
2. For the purposes of paragraph 1,
any such instrument deposited by a
regional economic integration
organization shall not be counted as
additional to those deposited by
member States of such
organization.
3. After the entry into force of this
Amendment, as provided under
paragraph 1, it shall enter into force
for any other Party to the Protocol
on the ninetieth day following the
date of deposit of its instrument of
ratification, acceptance or approval.
2. Vid tillämpningen av punkt 1
skall ett instrument som deponerats
av en organisation för regional
ekonomisk integration inte räknas
för sig utöver de instrument som
deponerats av en sådan
organisations medlemsstater.
3. Efter det att detta
ändringsdokument trätt i kraft i
enlighet med punkt 1 skall det träda
i kraft för varje annan part i
protokollet på den nittionde dagen
efter det att dess ratifikations-,
godtagande- eller
godkännandeinstrument deponerats.
138
Datum: torsdagen den 23 november 2000
Tid: 9.00-10.00
Plats: Miljödepartementet, Tegelbacken 2, sammanträdesrum
Homborgarsjön, plan 6
Syfte: Regeringen har för avsikt att föreslå riksdagen att Sverige ratificerar
1999 års ändringar i Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet. Hearingen syftar till att remissbehandla förslaget.
Bilagor: 1. Utkast till regeringens förslag till riksdagen
2. 1999 års ändringar av Montrealprotokollet
Var vänlig att anmäla deltagande till Ulla Mickels tfn: 08/405 20 21, e-mail:
ulla.mickels@environment.ministry.se
Välkomna!
Prop. 2000/01:130
Bilaga 7
Björn Dufva
Departementsråd
139
Sammanställning över remissinstanser avseende
ratificering av 1999 års justeringar och ändringar av
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned
ozonskiktet
Prop. 2000/01:130
Bilaga 7
Miljödepartementet anordnade en hearing den 22 november 2000 om
förslaget att ratificera 1999 års ändringar av Montrealprotokollet om
ämnen som bryter ned ozonskiktet. Följande remissinstanser var kallade
till hearingen. Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen, Statens natur-
vårdsverk, Kemikalieinspektionen, Svenska Naturskyddsföreningen,
Industriförbundet, Kemikontoret samt Sveriges Verkstadsindustrier.
Tullverket och Kemikalieinspektionen var närvarande vid hearingen.
Kommerskollegium inkom med ett skriftligt yttrande över förslaget.
Dessa tre remissinstanser stöder en svensk ratificering av 1999 års
ändringar av Montrealprotokollet.
140
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
I avsnitt 3.2 redovisas målstrukturen översiktligt.
I det följande presenteras den totala målstrukturen för samtliga av
riksdagen fastställda miljökvalitetsmål i ett sammanhang.
141
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
|
- | |
|
|
03 C |
|
u. & C O |
C w p |
|
"P |
-O |
|
u. > |
C g 3 E |
|
X w | |
|
:« +J | |
|
’E |
> W |
|
u< |
«S M |
|
Cl. CS | |
|
"q |
s § |
|
u< |
^■2 |
|
Q |
J— :c3 |
|
C |
P > |
|
03 Q |
£ 5 |
142
15 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 130
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
143
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
144
Q.
Q.
CÄ
C
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
145
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
Syftet är att riktvärdena på sikt skall
fastställas som miljökvalitetsnormer.
Förorenade områden skall vara
identifierade och for minst 100 av de
områden som är mest prioriterade
146
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
147
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
148
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
149
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
150
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
151
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
|
O |
:o3 |
03 |
»03 |
|
o |
C |
O | |
|
(N |
| ||
|
u< |
03 |
ÖO |
O |
|
»03 |
Q |
o |
CM |
|
__ |
i— C3 |
u. | |
|
°03 |
152
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
153
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
154
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
155
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
156
Prop. 2000/01:130
Bilaga 8
Tabell 7.1. Generationsmål för luftkvalitet
157
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 april 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Larsson
Regeringen beslutar proposition 2000/01:130 Svenska miljömål - delmål
och åtgärdsstrategier
Eländers Gotab, Stockholm 2001
158