Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 mars 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Prop.
2000/01:108
I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i rättegångsbalken
och delgivningslagen (1970:428) som syftar till att minska antalet
inställda huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna. Förslagen
innebär i huvudsak följande. Kravet på utevaro vid ett tidigare tillfälle för
att domstolen skall kunna döma till fängelse i den tilltalades utevaro tas
bort. Möjligheterna till uppskov med huvudförhandling i mål där den
tilltalade är anhållen eller häktad föreslås mjukas upp för mer omfattande
mål. Slutligen föreslås att tingsrätt skall kunna använda förenklad
delgivning i de fall där den tilltalade i samband med föreläggande av
ordningsbot eller utredning av ett brott som enligt 48 kap. 13 §
rättegångsbalken kunnat beivras genom föreläggande av ordningsbot fått
information om att sådan delgivning kan komma att användas i
tingsrätten i händelse av att åtal väcks.
Vidare föreslår regeringen, som ett led i pågående reformering av dom-
stolsväsendet, att det genom en förordning skall kunna bestämmas att ett
ärende om företagsrekonstruktion, skuldsanering eller felparkering skall
handläggas av en annan tingsrätt än den tingsrätt som enligt de nu
gällande reglerna är behörig. En förutsättning skall dock vara att de båda
tingsrätterna har sina domkretsar inom samma län.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 108
Prop. 2000/01:108
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................5
2.2 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428).........................................................................10
2.3 Förslag till lag om ändringen i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift............................................................12
2.4 Förslag till lag om ändring i skuldsaneringslagcn
(1994:334).........................................................................13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om
fÖretagsrekonstruktion......................................................14
3 Ärendet och dess beredning............................................................15
4 Bakgrund.........................................................................................15
5 Överväganden och forslag...............................................................18
5.1 När den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen..........18
5.2 Tidsfristen för huvudförhandling i mål med häktad.........25
5.3 Häktning vid lindriga brott...............................................26
5.4 Uppdelning av handläggningen i brottmål.......................28
5.5 Förenklad delgivning i brottmål.......................................31
5.6 Vissa forumrcgler.............................................................37
6 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser....................................42
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................42
8 Författningskommentar...................................................................43
8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...............43
8.2 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428).........................................................................44
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift............................................................44
8.4 Förslaget till lag om ändring i skuldsaneringslagen
(1994:334).........................................................................44
8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:764) om
fÖretagsrekonstruktion......................................................45
Bilaga 1 Förslag till lagtext i promemorian Inställda
huvudförhandlingar - förslag till åtgärder.............................46
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Inställda huvudförhandlingar - förslag till
åtgärder..................................................................................53
Bilaga 3 Promemorian Vissa processrättsliga frågor rörande
forumregler............................................................................54
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Vissa processrättsliga frågor rörande olika
forumregler............................................................................64
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag.................................................65
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................................................75 Prop. 2000/01:108
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2001.........76
3
1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 108
Prop. 2000/01:108
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
5. lag om ändring i lagen (1996:764) om förctagsrekonstruktion.
Prop. 2000/01:108
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 36 kap. 1 §, 45 kap. 14 och 15 §§ samt 46 kap. 15 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 46 kap. 15 a § med
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §‘
Var och en, som inte är part i målet, far höras som vittne. I brottmål far
dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.
I brottmål far vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon
annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.
Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla
den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23
kap. 18 §,
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,
eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller
särskild åtalsprövning ej har åtalats.
Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rätte-
gång som inte avser åtal mot
honom själv, gäller i fråga om
kallelse till förhandling och på-
följd för utevaro från förhandling-
en samt i fråga om förhöret vad
som sägs om tilltalade i 31 kap.
4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt
46 kap. 15 § första stycket. I fråga
om rätt till ersättning för inställel-
se vid förhandling gäller 36 kap.
24 och 25 §§.
Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rätte-
gång som inte avser åtal mot
honom själv, gäller i fråga om
kallelse till förhandling och på-
följd för utevaro från förhandling-
en samt i fråga om förhöret vad
som sägs om tilltalade i 31 kap.
4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt,
med undantag för vad som sägs
om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga
om rätt till ersättning för
inställelse vid förhandling gäller
36 kap. 24 och 25 §§.
14 §*
Rätten bestämme, så snart ske Rätten skall bestämma tid för
kan, tid för huvudförhandlingen. huvudförhandling så snart som
' Senaste lydelse 1987:747.
2 Senaste lydelse 1981:1294.
För behandling av rättegångsfråga
eller del av saken, som må avgöras
särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag,
då åtalet väcktes, om ej till följd av
åtgärd, som avses i 11 eller 12 §,
eller annan omständighet längre
uppskov är nödvändigt. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för hans
häktande.
Är den tilltalade ålagd rese-
förbud, skall huvudförhandling
hållas inom en månad från den dag
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt till följd av
åtgärd som avses i 11 eller 12 §
eller annan omständighet. Har
reseförbudet meddelats efter åtalet,
skall tiden räknas från dagen för
delgivning av beslutet.
möjligt. För behandling av en Prop. 2000/01:108
rättegångsfråga eller en del av
saken, som får avgöras särskilt, får
huvudförhandling sättas ut, trots
att målet i övrigt inte är berett till
huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag,
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund
av åtgärd som avses i 11 eller
12 §, målets omfattning eller
annan omständighet. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för hans
eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd rese-
fÖrbud, skall huvudförhandling
hållas inom en månad från den dag
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund
av åtgärd som avses i 11 eller
12 §, målets omfattning eller
annan omständighet. Har reseför-
budet meddelats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för
delgivning av beslutet.
Till huvudförhandlingen skall
åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eljest
talan jämte åklagaren eller skall
han höras i anledning av åklaga-
rens talan, skall ock målsäganden
kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägge rätten
honom vite.
Den tilltalade skall kallas till
huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall
han infinna sig personligen eller
krävs det att han på annat sätt är
närvarande, skall rätten förelägga
honom vite. Om det finns anled-
ning att anta att den tilltalade inte
skulle iaktta ett sådant föreläggan-
15 §3
Till huvudförhandlingen skall
åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eller
hon annars talan jämte åklagaren
eller skall han eller hon höras i an-
ledning av åklagarens talan, skall
även målsäganden kallas. Skall
målsäganden infinna sig personli-
gen, skall rätten förelägga honom
eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till
huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall
han eller hon infinna sig person-
ligen eller krävs det att han eller
hon på annat sätt är närvarande,
skall rätten förelägga honom eller
henne vite. Om det finns anledning
att anta att den tilltalade inte skulle
’ Senaste lydelse 1982:283.
de, får rätten förordna att han skall
hämtas till huvudförhandlingen.
Kan målet enligt 46 kap. 15 §
komma att avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
skall han i kallelsen erinras om
detta. Rätten förordnar om
inställandet av den som är
anhållen eller häktad.
Om kallande av vittne och sak-
kunnig gälle vad i 36 och 40 kap.
är stadgat.
följa ett sådant föreläggande, får Prop. 2000/01:108
rätten besluta att han eller hon
skall hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap.
15 a § komma att avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
skall han eller hon i kallelsen
erinras om detta. Rätten beslutar
om inställandet av den som är
anhållen eller häktad.
Bestämmelser om kallande av
vittne och sakkunnig finns i 36 och
40 kap.
15 S4
Uteblir den tilltalade från rätte-
gångstillfälle för huvudförhandling
eller inställer han sig genom
ombud då han har förelagts att
infinna sig personligen, skall
rätten förelägga nytt vite eller
förordna, att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller
till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsstäl-
lande, får målet avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har
uteblivit, om
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill-
korlig dom eller skyddstillsyn eller
sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit
eller håller sig undan på sådant
sätt att han inte kan hämtas till
huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en all-
Uteblir den tilltalade från ett
rättegångstillfalle för huvudför-
handling eller inställer han eller
hon sig genom ombud då han eller
hon har förelagts att infinna sig
personligen, skall rätten i första
hand pröva om målet kan avgöras
enligt 15 a §. År det inte möjligt
att avgöra målet skall rätten
besluta att den tilltalade skall
1. kallas på nytt vid vite,
2. hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag
eller
3. häktas, om det finns förutsätt-
ningar för det.
4 Senaste lydelse 1991:1549.
1** Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 108
varlig psykisk störning och hans
närvaro på grund därav inte är
nödvändig.
Ifall som avses i andra stycket 1
får fängelse ådömas endast om
den tilltalade tidigare har uteblivit
från ett rättegångstillfälle for
huvudförhandling i målet eller då
har inställt sig endast genom om-
bud. Har åtalet efter det tidigare
rättegångstillfället utvidgats till att
avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anled-
ning fanns att döma till fängelse
för de gärningar som åtalet avsåg
innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i
andra stycket 1 skall likställas för-
ordnande enligt 34 kap. 1 § första
stycket 1 brottsbalken. Detta
gäller dock inte, om i samband
med förordnandet villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff
skall förklaras förverkad i fråga
om en strafftid som överstiger tre
månader.
1 fall som avses i andra stycket 2
får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse
till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har ute-
blivit.
Prop. 2000/01:108
15a§
Kan saken utredas tillfredsstäl-
lande, får målet avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har
uteblivit, om
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill-
korlig dom eller skyddstillsyn eller
sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller
hon har delgetts stämning, har
avvikit eller håller sig undan på ett
sådant sätt att han eller hon inte
kan hämtas till huvudför-
handlingen eller
3. den tilltalade lider av en all- Prop. 2000/01:108
varlig psykisk störning och hans
eller hennes närvaro därför inte är
nödvändig.
Med de påföljder som anges i
första stycket 1 skall likställas för-
ordnande enligt 34 kap. 1 § första
stycket 1 brottsbalken. Det gäller
dock inte, om i samband med
förordnandet villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff skall
förklaras förverkad i fråga om en
strafftid som överstiger tre
månader.
I de fall som avses i första
stycket 2 får målet avgöras även
om den tilltalade inte har delgetts
kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har ute-
blivit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.2
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b §, av följande
lydelse.
Prop. 2000/01:108
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3a§5
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordinär
delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i ett mål
eller ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med post till
den sökte under hans senast kända adress och minst en dag senare skick-
ar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning får användas bara om den sökte har delgetts
upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet
eller ärendet. Sådan upplysning behöver dock inte delges med den som
har inlett förfarandet vid myndigheten eller som har gett in en handling i
målet eller ärendet, om upplysningen lämnas i nära anslutning till att
ansökan eller handlingen har kommit
Förenklad delgivning tär inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka för-
farandet vid myndigheten inleds.
Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig handräck-
ning efter bestridande överlämnats
till tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd får dock svaran-
den delges sökandens begäran om
överlämnande och andra hand-
lingar i målet genom förenklad
delgivning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
in till myndigheten.
Förenklad delgivning får i andra
fall än som följer av 3 b § inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka
förfarandet vid myndigheten
inleds.
Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig handräck-
ning efter bestridande överlämnats
till tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd, får svaranden
delges sökandens begäran om
5 Senaste lydelse 1995:638.
10
överlämnande och andra hand- Prop. 2000/01:108
lingar i målet genom förenklad
delgivning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
En tilltalad i ett brottmål vid
tingsrätt får delges stämnings-
ansökan och andra handlingar i
målet genom förenklad delgivning
om han eller hon i samband
med föreläggande av ordningsbot,
eller utredning av ett brott som
enligt 48 kap. 13 § rättegångsbal-
ken får beivras genom sådant
föreläggande, har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i
brottmålet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
11
2.3
Härmed föreskrivs att 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift6
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §7
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts far
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden, om inte annat anges i
denna lag.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum, om inte regeringen
föreskrivit att det skall ske till en
annan tingsrätt med domkrets i
samma län. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
6 Lagen omtryckt 1987:25.
7 Senaste lydelse 1996:257.
12
Härmed föreskrivs att 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige
skall ärendet överlämnas till
Stockholms tingsrätt.
21 §8
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där, om inte
regeringen föreskrivit att det skall
ske till en annan tingsrätt med
domkrets i det län där gäldenären
är bosatt. Om gäldenären inte är
bosatt i Sverige skall ärendet
överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Senaste lydelse 1996:267.
13
Härmed föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företags-
rekonstruktion skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2
En ansökan om företagsrekon-
struktion far göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt där gäldenären bör svara i
tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet. Ansök-
ningshandlingen skall vara egen-
händigt undertecknad av sökanden
eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange o
rätten behörig, om de inte är kända.
■«p.
§
En ansökan om företagsrekon-
struktion får göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt där gäldenären bör svara i
tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet, om inte
regeringen föreskrivit att det skall
ske till en annan tingsrätt med
domkrets i det län där gäldenären
bör svara. Ansökningshandlingen
skall vara egenhändigt underteck-
nad av sökanden eller sökandens
ombud.
i styrka de omständigheter som gör
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
14
Regeringen uppdrog i regleringsbrevet för budgetåret 1999 åt Domstols-
verket att lämna förslag till åtgärder för att minska antalet inställda
huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna. I den utsträckning försla-
gen krävde författningsändringar skulle verket lämna förslag till sådana.
Domstolsverket beslutade den 30 mars 1999 att tillsätta en arbetsgrupp
med uppgift att arbeta med processrättsliga frågor. Gruppen skall försöka
fånga upp idéer från domstolarnas verksamhet och utreda dessa.
Gruppens första arbetsuppgift har varit att utreda och lämna förslag till
åtgärder för att minska antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål
vid tingsrätterna. Arbetsgruppen har i en promemoria (dnr Ju2000/109)
lämnat förslag till åtgärder. Arbetsgruppens lagförslag finns i bilaga 1.
Förslagen i promemorian har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en
förteckning över remissinstanserna. Remissvaren och en remissamman-
ställning finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/109).
Inom Domstolsverket har lagmannen Åke Rehnström med biträde av
en arbetsgrupp sett över vissa forumförhållanden i allmän domstol.
Resultatet av arbetet har redovisats till Justitiedepartementet och lagts till
grund för en inom departementet upprättad promemoria med lagförslag
(dnr Ju2000/250). Promemorian till vilken Domstolsverkets redovisning
fogats finns i bilaga 3. Förslagen har remissbehandlats. I bilaga 4 finns
en förteckning över remissinstanserna. Remissvaren och en remissam-
manställning finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/250).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 mars 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Lagrådet har invänt mot en förändring av grundförutsättningen för att
mål skall kunna avgöras i den tilltalades utevaro och förordat att den
nuvarande lydelsen behålls. Regeringen har följt Lagrådets yttrande.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkt i avsnitt 5.1.
Konsekvenser av inställda huvudförhandlingar i brottmål
Ungefär en fjärdedel av alla huvudförhandlingar i brottmål ställs in.
Inställda huvudförhandlingar får negativa konsekvenser i flera avseen-
den. De utgör en risk för rättssäkerheten och orsakar effektivitetsförluster
och stora kostnader för både samhället och enskilda. Den totala årliga
kostnaden enbart för rättsväsendet har uppskattats till 67 miljoner kronor
i en undersökning utförd av Riksrevisionsverket (RRV 1994:16).
Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att handläggningen av
brottmålen inte drar ut på tiden. Det är viktigt att huvudförhandlingar
hålls och att målen avgörs så kort tid som möjligt efter det att brottet
Prop. 2000/01:108
15
begåtts. Särskilt viktigt är detta när det åberopas muntlig bevisning Prop. 2000/01:108
eftersom det annars finns risk för att målsägandes och vittnens
minnesbilder av händelseförloppet avsevärt försämras. Ju längre tid det
tar innan huvudförhandling kommer till stånd desto svårare blir det också
att fä tag på de förhörspersoner som åberopats. Vidare är det av betydelse
för den allmänna laglydnaden att straff så snart som möjligt följer på
brott.
Huvudförhandlingar som ställs in ger även upphov till merarbete för
domstolens personal med bl.a. kallelser och delgivning. Ställs förhand-
lingen in samma dag som den skulle ha ägt rum skall försvarare, vittnen,
målsäganden och tolkar, som kallats och inställt sig, ha ersättning. Den
spilltid som uppstår kan lör de berörda bli svår att utnyttja effektivt.
Vidare ökar domstolens balans av oavgjorda mål, vilket i sig fördröjer
målens handläggning och alstrar merarbete i form av posthantering och
telefonförfrågningar från t.ex. målsäganden och vittnen som väntar på att
huvudförhandling skall komma till stånd.
Rättssäkerhets-, kostnads- och effektivitetsskäl talar alltså för att
åtgärder vidtas för att minska antalet inställda förhandlingar i brottmål.
Undersökningar av omfattningen av och orsaker till inställda
förhandlingar i brottmål
Problemen förknippade med inställda förhandlingar i brottmål har
uppmärksammats och utretts i flera olika sammanhang. Riksrevisions-
verket (RRV) presenterade i den ovan nämnda rapporten (RRV 1994:16)
en granskning av hur stor andel av utsatta huvudförhandlingar i brottmål
som ställs in samt orsakerna till detta. Underlag inhämtades bl.a. i form
av en enkätundersökning med samtliga tingsrätter avseende en period av
fyra veckor (8 november - 3 december 1993).
Syftet med granskningen var att utreda vilka konsekvenser inställda
förhandlingar medför för rättsväsendet samt att uppskatta de merkostna-
der som belastar statsbudgeten. Vidare lämnade RRV vissa rekommen-
dationer när det gäller t.ex. tillgång till information och samverkan inom
rättsväsendet samt rutiner vid tingsrätterna för att minska antalet inställda
förhandlingar.
Av rapporten framgår bl.a. följande. En fjärdedel (26 %) av alla
huvudförhandlingar i brottmål ställs in. Minst en tredjedel av dem (9 %)
ställs in samma dag som förhandlingen skulle ha ägt rum. Den vanligaste
orsaken till att förhandlingar ställs in samma dag är att den tilltalade, men
ibland också en målsägande eller ett vittne, uteblir. Den vanligaste
orsaken till att förhandlingar ställs in i förväg är delgivningssvårigheter
(52 %) (dclgivningsproblem som orsak kartlades endast för de huvudför-
handlingar som ställdes in i förväg).
En inställd huvudförhandling fördröjer rättsprocessen med cirka två
månader. Skjuts en huvudförhandling upp en andra gång innebär det en
sammanlagd försening på cirka fyra månader.
RRV gjorde i rapporten beräkningar av kostnaderna för inställda
förhandlingar i brottmål från ett statsfinansiellt perspektiv och fann i
huvudsak följande. Den sammanlagda årliga kostnaden för inställda
huvudförhandlingar kan uppskattas till cirka 67 miljoner kronor. De
samhällsekonomiska kostnaderna är sannolikt avsevärt större. Om
16
andelen inställda huvudförhandlingar kan minskas från nuvarande 25 % Prop. 2000/01:108
till 10 %, uppskattas den möjliga besparingen för rättsväsendet till cirka
40 miljoner kronor. Kostnaderna för rättsväsendet är lägre när
förhandlingen ställs in i förväg än när den ställs in samma dag som den
skulle ha ägt rum; närmare 80 % av de totala kostnaderna gäller inställda
förhandlingar samma dag. Av myndigheterna inom rättsväsendet är det
tingsrätterna som drabbas av de största kostnaderna vid inställda
förhandlingar.
Domstolsverket har åren 1996 - 1999 genomfört statistiska undersök-
ningar av andelen inställda huvudförhandlingar vid 20 tingsrätter (under-
sökningarna år 1996 och 1997 avsåg november månad och år 1998 och
1999 avsåg april och maj månader).
Enligt jämförelsetalen för de olika åren har det totala antalet inställda
huvudförhandlingar minskat något, från 30 % år 1996 till 25 % år 1999
(jfr 26 % år 1993 enligt RRV:s undersökning). Variationen i inställda
förhandlingar har dock samtliga år varit ganska stor mellan tingsrätterna;
t.ex. från 12 % till 40 % år 1999.
Av Domstolsverkets undersökning år 1999 framgår följande. Andelen
förhandlingar som ställdes in samma dag som förhandlingen skulle ha
hållits ökade från 9 % år 1998 till 18 % år 1999. Därav var andelen
huvudförhandlingar där ett vittne eller en målsägande skulle ha deltagit
30 % år 1999 jämfört med 42 % år 1998. Av dessa förhandlingar ställdes
12 % in på grund av att den tilltalade inte var delgiven.
De vanligaste orsakerna totalt sett till att förhandlingar ställdes in
samma dag som de skulle ha hållits var bristande delgivning (i 53 % av
fallen; motsvarande siffra för år 1998 var 33 %) och att part eller vittne
uteblivit (i 24 % av fallen; 48 % år 1998).
Andelen huvudförhandlingar som ställs in samma dag som förhand-
lingen skulle ha hållits har alltså ökat markant, liksom andelen förhandl-
ingar som ställs in samma dag på grund av delgivningsproblem. En
möjlig förklaring till detta anges i kommentaren till Domstolsverkets
undersökning vara att domstolarna i större utsträckning än tidigare väntar
med att ställa in förhandlingar i mål där man av någon anledning, t.ex.
bristande delgivning, misstänker att den tilltalade inte kommer och där
inga vittnen eller målsägande är kallade till förhandlingstillfallet (detta
stöds av att andelen inställda förhandlingar där ett vittne eller en
målsägande skulle ha deltagit har minskat). En alternativ förklaring till
att fler förhandlingar ställs in på grund av bristande delgivning kan vara
ökade problem att fa tilltalade och andra som kallats till huvudförhand-
lingen delgivna.
Andra orsaker till att förhandlingar ställdes in var t.ex. att ytterligare
brott var under utredning, att någon blivit sjuk eller att förundersök-
ningen behövde kompletteras.
Vissa forumregler
Sedan några år pågår en omfattande reformering av domstolsväsendet.
En ledstjärna har varit att domstolarnas verksamhet skall renodlas.
Domstolarna skall främst syssla med rättskipning. På grundval främst av
förslag som lades fram av Domstolsutredningen i betänkandet Domsto-
larna inför 2000-talet (SOU 1991:106) har flera delreformer genomförts,
17
bl.a. såvitt gäller hanteringen av bouppteckningsärenden vilka förts från Prop. 2000/01:108
tingsrätterna till skattemyndigheterna. Också domstolarnas organisation
har varit föremål för en intensiv uppmärksamhet under senare år. I
skrivelse (1999/2000:106) till riksdagen uttalade regeringen att tillgäng-
lighet, möjligheter för en stärkt beredningsorganisation, förutsättningar
för återkommande kompetensutveckling, möjligheter att specialisera
verksamheten, möjligheter att rekrytera personal och geografisk samord-
ning med rättsväsendets övriga myndigheter bör vara de allmänna princi-
per som bildar utgångspunkten vid reformeringen av tingsrättsorganisa-
tionen. Den organisatoriska lösningen bör enligt vad regeringen angav
vara att tillskapa större domkretsar. Det kan som regeringen angav ske
genom att tingsrätter läggs samman, genom att verksamheten bedrivs i en
domkrets med permanent verksamhet på flera orter eller genom att, i de
fall arbetsunderlaget inte bär en permanent verksamhet på mer än en ort,
tillgängligheten och den lokala förankringen tillgodoses genom att
domstolen har tingsställe vid en eller flera orter. Regeringen förklarade
vidare i skrivelsen att en reform av domstolarnas organisation bör ske
stegvis och ta hänsyn till varje regions speciella förutsättningar.
Utredningsarbetet bör enligt vad regeringen angav bedrivas av
Domstolsverket i nära samverkan med domstolarna. Riksdagen ställde
sig bakom de utgångspunkter regeringen redovisade i skrivelsen (se bet.
1999/2000: JuU22).
Just nu finns det 93 tingsrätter. Det finns alltså i genomsnitt mer än
fyra tingsrätter per län. För en del typer av mål och ärenden har det sedan
länge skett en koncentrering genom att endast vissa tingsrätter är
behöriga. Det gäller t.ex. fastighetsmål, miljömål, sjörättsmål, patentmål
samt tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Det gäller också ärenden om
utsökning. I detta ärende finns förslag att öppna en möjlighet att
koncentrera handläggningen även för vissa andra ärenden, nämligen för
ärenden om skuldsanering, fÖretagsrekonstruktion och felparkering.
Under år 2000 inkom till tingsrätterna 1 190 ärenden om
felparkeringsavgift, 1 426 ärenden om skuldsanering och 111 ärenden
om fÖretagsrekonstruktion.
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 46 kap. 15 § rättegångsbalken
skall delas upp i två paragrafer och få en delvis ny språklig
utformning. En hänvisning till reglerna om häktning skall införas i
nuvarande första stycket. Kravet på att den tilltalade skall ha uteblivit
från ett tidigare rättegångstillfälle för att fängelse skall få ådömas skall
tas bort.
Regeringens bedömning: Förutsättningarna för att avgöra ett mål
trots att den tilltalade inte har infunnit sig till huvudförhandlingen bör
inte ändras.
18
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer delvis med Prop. 2000/01:108
regeringens förslag. Arbetsgruppen föreslår dock en annan ordning för
uppräkningen i 46 kap. 15 § av handlingssätt när den tilltalade uteblir
från ett rättegångstillfalle för huvudförhandling. Dessutom föreslår
arbetsgruppen ändrade regler om förutsättningarna för att avgöra målet
trots att den tilltalade inte har infunnit sig.
Remissinstanserna: Övervägande del av remissinstanserna har en
positiv inställning till förslaget. De huvudsakliga invändningar som
framförs är, att den av arbetsgruppen föreslagna uppräkningen av
handlingssätt när den tilltalade uteblir bör utgå från den minst ingripande
åtgärden, att det är tveksamt om häktningsaltemativet skall anges direkt i
lagtexten samt att den föreslagna ändringen att mål far avgöras i den
tilltalades utevaro om den tilltalades personliga närvaro inte är nödvändig
för utredningen, inte i praktiken kommer att innebära någon förändring
från hur det är i dag.
Skälen för regeringens förslag: När den tilltalade uteblir från rätte-
gångstillfalle för huvudförhandling eller inställer sig genom ombud då
han förelagts att infinna sig personligen, kan rätten enligt 46 kap. 15 §
rättegångsbalken välja mellan olika handlingssätt. Under vissa förutsätt-
ningar kan förhandlingen hållas och målet avgöras i den tilltalades
utevaro. I andra fall kan rätten ställa in förhandlingen och förelägga nytt
(högre) vite eller besluta att hämta den tilltalade antingen omedelbart
eller till senare dag.
Finns förutsättningar enligt 24 kap. rättegångsbalken kan rätten, när
den tilltalade uteblir från rättegångstillfalle för huvudförhandling, besluta
att häkta den tilltalade.
En förutsättning för att bestämmelserna i 46 kap. 15 § rättegångsbalken
skall kunna tillämpas är i de flesta fall att den tilltalade delgetts kallelse
till förhandlingen och att det inte på grund av någon särskild omständig-
het kan antas att han har laga förfall (se 32 kap. 6 och 8 §§ rätte-
gångsbalken). I de fall målet kan avgöras i den tilltalades utevaro skall
kallelse enligt 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken innehålla en
erinran om detta.
För att ett mål skall kunna avgöras i den tilltalades utevaro krävs att
saken ändå kan utredas tillfredsställande. Det skall inte heller finnas
anledning att döma till andra påföljder än böter, fängelse i högst tre
månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i
förening. Fängelse får bara ådömas om den tilltalade tidigare har uteblivit
från ett rättegångstillfalle för huvudförhandling i målet eller då har
inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättegångs-
tillfallet utvidgats till att avse ytterligare gärning far fängelse ådömas
endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som
åtalet avsåg innan det utvidgades.
Arbetsgruppen har i promemorian föreslagit att 46 kap. 15 § rätte-
gångsbalken skall delas upp i två paragrafer; en 15 § som skall behandla
rättens handlingsalternativ när den tilltalade uteblir från ett rättegångs-
tillfalle för huvudförhandling och en 15 a § som skall behandla förutsätt-
ningarna att avgöra ett mål även om den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit.
19
Handlingssätt när den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen
Arbetsgruppen har föreslagit att lagtexten i nuvarande 46 kap. 15 § första
stycket utformas så att den på ett mer pedagogiskt sätt än i dag ger
vägledning när det gäller domstolens val av handläggningssätt när den
tilltalade uteblir från en huvudförhandling. Arbetsgruppen anser att
lagtexten bör utformas så att den även anger i vilken ordning rätten bör
överväga de olika åtgärderna.
Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen utformas så att den först
behandlar den möjlighet som rätten har att besluta att avgöra målet trots
utevaron enligt den föreslagna 15 a § eller att omedelbart hämta den till-
talade till förhandlingen. Därefter, anser arbetsgruppen, bör bestäm-
melsen behandla de alternativ som finns när förhandlingen måste ställas
in. Arbetsgruppen har föreslagit att, eftersom vitesföreläggande redan
prövats och inte haft önskvärd effekt, möjligheten att på nytt förelägga
vite - låt vara förhöjt sådant - därför bör nämnas sist. I promemorian
föreslås även att häktningsförutsättningar bör övervägas före alternativen
hämtning till en senare dag och vite. Som skäl för detta anför
arbetsgruppen att om de lagliga förutsättningarna för häktning är uppfyll-
da bör rätten använda detta effektiva sätt att säkra att nästa förhandling
inte ställs in på den grunden att den tilltalade uteblir.
Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att lagtexten i nuvarande
46 kap. 15 § första stycket bör utformas på ett sätt som mer pedagogiskt
och lättillgängligt än i dag ger vägledning när det gäller domstolens val
av handläggningssätt när den tilltalade uteblir. Regeringen anser dock i
likhet med liera remissinstanser att uppräkningen av handlingssätt när
den tilltalade uteblir bör utgå från den minst ingripande åtgärden. I dag
anges inte uttryckligen i 46 kap. 15 § rättegångsbalken den möjlighet
som rätten har att, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda enligt
24 kap. rättegångsbalken, häkta en tilltalad som uteblivit från ett rätte-
gångstilllälle för huvudförhandling eller inställt sig genom ombud då han
eller hon har förelagts att infinna sig personligen. Regeringen finner i
likhet med arbetsgruppen att en hänvisning till reglerna om häktning bör
införas i 46 kap. 15 §, men med hänsyn till den s.k. proportionalitetsprin-
cipen som ger uttryck för att minsta möjliga tvång skall användas för att
nå det avsedda syftet och att tvångsmedel endast far användas om syftet
med åtgärden inte kan uppnås genom mindre ingripande insatser,
hänvisningen bör placeras sist i uppräkningen.
Kravet på tillfredsställande utredning vid utevarohandläggning
Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål bygger på att det är
rätten som har det yttersta ansvaret för att domen blir materiellt riktig.
Det finns i balken regler som ger rätten möjlighet att i det syftet
komplettera utredningen i målet (t.ex. 35 kap. 6 § och 45 kap. 11 och
12 §§). I första hand kommer emellertid rättens utredningsansvar till
uttryck genom regler om materiell processledning (46 kap. 4 § andra
stycket).
Enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse var det möjligt att
handlägga ett brottmål i den tilltalades utevaro när det inte kunde följa
svårare straff än fängelse (dvs. inte straffarbete). Ett krav var att saken
Prop. 2000/01:108
20
kunde ”nöjaktigt utredas”. Processlagberedningen uttalade i motiven (se Prop. 2000/01:108
NJA II 1943 s. 588) att frågan om nöjaktig utredning förelåg fick bedö-
mas med hänsyn till omständigheterna. För beredningen framstod det
som tydligt att rätten endast i undantagsfall borde döma till frihetsstraff
utan att den tilltalade infunnit sig personligen. Beredningen fann det
nämligen ligga i sakens natur att, då åtalet gäller ett grovt brott, nöjaktig
utredning endast undantagsvis kan vinnas utan den tilltalades hörande.
Möjligheterna att döma till villkorlig dom, skyddstillsyn eller fängelse i
den tilltalades utevaro avskaffades år 1964 men återinfördes år 1982
(prop. 1981/82:105, JuU 1981/82:45, rskr. 1981/82:273, SFS 1982:283).
I samband med den senare reformen justerades kravet på utredningen så
att det numera krävs att utredningen är ”tillfredsställande”. Någon
betydelseskillnad var inte avsedd. I lagrådsremissen vid 1982 års reform
förklarade föredragande departementschefen att ett grundläggande krav
för att ett mål över huvud taget skall få tas till huvudförhandling och
avgöras i den tilltalades utevaro är att utredningen i målet ger tillräckligt
underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom (se angiven
prop. s.7).
Lagrådet, som vid 1982 års reform hade flera invändningar mot att
tillämpningsområdet för dömande i den tilltalades utevaro utvidgades,
förutsatte att endast sådana mål skulle tas upp där redan en summarisk
genomgång av handlingarna ger en entydig uppfattning såväl i skuld-
frågan som beträffande påföljden. Vidare anförde Lagrådet att villkoret
om en tillfredsställande utredning borde upprätthållas så att det måste
föreligga antingen ett klart erkännande från den misstänkte under
förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn till
upplysta eller kända förhållanden uppenbart kan lämnas utan avseende.
Mål där muntlig bevisning skall förekomma borde inte räknas hit och det
måste enligt Lagrådet mer än som skett i lagstiftningsärendet framhållas
att det erfarenhetsmässigt sällan kan sägas föreligga någon säkerhet för
ett materiellt riktigt avgörande så länge målsägandes och vittnens
berättelser inte kunnat direkt bemötas av och vägas mot uppgifter av den
tilltalade (se angiven prop. s. 15).
Departementschefen framhöll i sin anmälan av lagrådsyttrandet att det
endast om utredningen i ansvarsfrågan är entydig kan komma i fråga att
avgöra målet i den tilltalades utevaro. I allmänhet rör det sig enligt vad
han angav om fall där den tilltalade har erkänt under förundersökningen
och erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Han förklarade att en
tillämpning kan bli aktuell också i t.ex. icke erkända rattfyllerimål där
resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigt inte
talar emot den tilltalades skuld eller i mål där den tilltalade erkänner det
faktiska händelseförloppet men har en annan uppfattning om den rättsliga
bedömningen. Departementschefen ansåg det inte lämpligt att ställa upp
ett absolut hinder mot att muntlig bevisning tas upp och att målet avgörs i
den tilltalades utevaro med hänvisning till att något sådant hinder inte
fanns enligt då gällande regler om bötesmål och att några olägenheter till
följd därav inte framkommit. Han konstaterade emellertid att utrymmet
för utevarodomar när den tilltalade förnekat gärningen är mycket
begränsat. Det borde självfallet aldrig komma i fråga att avgöra ett mål i
den tilltalades utevaro, om bevisningen i målet pekar i olika riktningar
eller av andra skäl inte är helt entydig eller bevisningen kan antas komma
21
att framstå som mindre tillförlitlig, om den skulle konfronteras med den
tilltalades egna uppgifter. Han betonade också att det självfallet finns
anledning för domstolarna att iaktta större återhållsamhet med att avgöra
brottmål i den tilltalades utevaro, om det blir fråga om att döma till annan
påföljd än böter (se prop. 1981/82:105 s. 22-23).
De restriktiva uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet måste läsas
mot bakgrund av att syftet med lagändringen var att vidga möjligheterna
att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Uttalandena tar alltså i första
hand sikte på fall över bötesnivån och syftade inte till att begränsa
möjligheterna att avgöra bötesmål i utevarofallen (se Justitiedeparte-
mentet i PM om tillämpningen av 46 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken, bifogat regeringsbeslut 1987-12-10 dnr Jul 987-691
och Fitger, Rättegångsbalken, s. 46:31-32). Denna slutsats är dock inte
oomstridd (se Diesen, Utevarohandläggning och bevisvärdering i
brottmål, 1993, s. 135 f.).
Arbetsgruppen hävdar i den nu föreliggande promemorian att det finns
domare som drar sig för att avgöra annat än erkända mål i den tilltalades
utevaro. Samtidigt är det enligt promemorian mycket som tyder på att
tillämpningen av utevaroregeln generellt sett är mer liberal än de
restriktiva förarbetsuttalandena synes syfta till. Arbetsgruppen föreslår
mot den bakgrunden att det uttryckliga kravet på tillfredsställande utred-
ning ersätts av en bestämmelse om att den tilltalades personliga närvaro
inte skall vara nödvändig för utredningen. Det bör enligt arbetsgruppen
leda till att rätten inte behöver göra någon förberedande bedömning på
handlingarna såvitt avser skuldfrågan innan huvudförhandlingen påbör-
jas. I de mål där påföljden stannar vid böter finns det enligt arbetsgrup-
pen i princip aldrig tillräcklig anledning att skjuta upp lagföringen när
den tilltalade uteblir. Men även mål där påföljden kan antas bli villkorlig
dom bör enligt arbetsgruppen i princip kunna avgöras i den tilltalades
utevaro och detta oavsett om han har erkänt. I många remissyttranden
hävdas att förslaget inte kommer att leda till några förändringar i
förhållande till gällande praxis.
1 lagrådsremissen föreslogs att promemorieförslaget skulle
genomföras. Regeringen angav i remissen att rätten otvivelaktigt även i
fortsättningen måste ha det yttersta ansvaret för att utredningen i ett
brottmål som rätten skall pröva är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt.
Därav följer emellertid inte, enligt vad regeringen angav, att rätten alltid
måste fortsätta handläggningen av ett brottmål till dess att alla källor till
sakens belysning fullständigt har uttömts. Hur långt rätten skall gå har,
som regeringen påpekade, varit föremål för delade meningar till vilket
säkert bidragit att det nuvarande kravet på att saken skall kunna utredas
”tillfredsställande” i sig kan tolkas på flera sätt. Inte heller
promemorieförslaget om att den tilltalades personliga närvaro inte skall
vara nödvändig för utredningen gick enligt vad regeringen angav fritt
från kritik i detta avseende. Klart var exempelvis enligt regeringens
uppfattning att arbetsgruppens påstående om att det i bötesmål i princip
aldrig finns tillräcklig anledning att skjuta upp avgörandet framstod som
alltför kategoriskt även med den lydelsen. Regeringen menade att
promemorieförslaget ändå hade fördelar. Det betydelsefulla när
domstolen i en utevarosituation ställs inför frågan om målet skall avgöras
genast eller om åtgärder skall företas i syfte att få den tilltalade att
Prop. 2000/01:108
22
inställa sig borde nämligen enligt regeringen rimligen vara vad Prop. 2000/01:108
eventuella åtgärder av det slaget kan komma att få för praktisk betydelse
för målets utgång. Ett sådant betraktelsesätt lät sig enligt regeringen
lättare anläggas med promemorieförslaget än med den nu gällande
regeln. Regeringen tog som exempel det fallet att i ett bötesmål rätten
inte finner någon beaktansvärd anledning att räkna med att fortsatta
åtgärder som företas i syfte att fa den tilltalade att inställa sig kommer att
leda till en för honom mer fördelaktig utgång av saken. Regeringen
förklarade att huvudprincipen för det fallet borde vara att rätten
omedelbart prövar målet i befintligt skick. Regeringen menade att det
utgör en överdriven och missriktad omtanke om den tilltalade att låta ett
krav på utredningens fullständighet leda till att han drabbas av viten och
hämtningskostnader utan att det finns något som klart pekar på att detta
varit nödvändigt för att säkerställa kravet på ett rättssäkert avgörande av
ansvarsfrågan. Att rätten ser en möjlighet att en omedelbar prövning
kommer att leda till ett för åklagaren mindre fördelaktigt resultat borde
enligt regeringen endast i undantagsfall kunna vara någon grund för att
skjuta upp avgörandet. För sådana fall där påföljden kan antas bli
villkorlig dom eller skyddstillsyn måste man dock, enligt vad regeringen
påpekade, givetvis ta hänsyn till att påföljder av det berörda slaget ofta
ställer stora krav på utredningen om personliga förhållanden. Särskilt när
det gäller fall där påföljden kan komma att bli fängelse har man att
beakta de mycket höga krav som måste ställas på utredningens robusthet.
Regeringen fann detta medföra att man för de fallen även i fortsättningen
borde låta de motivuttalanden som gjordes år 1982 vara vägledande.
Lagrådet påpekar i sitt yttrande över lagrådsremissen att åtskilliga
domstolar och Sveriges domareförbund i sina remissyttranden kritiserat
den föreslagna ändringen och att det bl.a. uttalats att det vid en
jämförelse mellan uttrycken är svårt att utläsa att förslaget vidgar
möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro. Enligt Lagrådet
antyds i motivuttalandena att domstolen skulle kunna beakta förhållandet
mellan den påföljd som den tilltalade kan dömas till och de konsekvenser
av ekonomisk och annan art som han kan drabbas av om målet skjuts
upp. Väl är det enligt Lagrådet möjligt att sådana avvägningar kan göras
någon gång i praktiken med gott resultat. Att uttrycka en sådan tanke i
lagtext är dock enligt Lagrådet svårt och kravet måste också i
fortsättningen vara att utredningen i målet ger tillräckligt underlag för en
från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Lagrådet menar att den
nuvarande lydelsen ger uttryck åt detta krav. Att ändra lagtexten på det
sätt som föreslås och förena denna ändring med motivuttalanden som
inte hänför sig till vad som är nödvändigt ”för utredningen” är enligt
Lagrådet ägnat att skapa förvirring. Lagrådet, som påpekar att det enligt
regeringsformen har att beakta rättssäkerhetens krav, förordar därför att
det nuvarande uttrycket behålls.
Lagrådets uttalanden understryker hur svårt det är att i lagtext slå fast
hur domstolen bör förfara i det fallet att den tilltalade uteblir från en
huvudförhandling i brottmål. Som regeringen angav redan i
lagrådsremissen kan man rikta kritik såväl mot den nuvarande lydelsen
av lagtexten som mot den lydelse som föreslogs i lagrådsremissen. Med
hänsyn till Lagrådets invändningar anser regeringen att det inte finns ett
tillräckligt underlag för att nu ändra den gällande lydelsen.
1*** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 108
Det skall nämnas att 1999 års rättegångsutredning (Dir 1999:62) Prop. 2000/01:108
sysslar med frågor om möjligheterna att avgöra tvistemål och brottmål på
handlingarna i stället för efter huvudförhandling och att resultatet av
utredningens arbete kan komma att minska antalet fall i vilka det blir
aktuellt att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro.
Bestämmelsen om när mål får avgöras i den tilltalades utevaro skall
föras in i en ny paragraf, 15 a §. Till följd härav bör 45 kap. 15 § andra
stycket rättegångsbalken om kallelse till huvudförhandling ändras så, att
hänvisning görs till 46 kap. 15 a § när det gäller erinran i kallelse om att
målet kan komma att avgöras trots att den tilltalade uteblivit eller inställt
sig endast genom ombud.
Kravet på utevaro från två huvudförhandlingar i vissa fall
För att rätten skall kunna döma till fängelse i den tilltalades utevaro krävs
att han eller hon uteblivit en gång tidigare. Skälet för denna reglering är
att den tilltalade, med hänsyn till fängelsestraffets ingripande natur,
genom att utebli från ett tidigare förhandlingstillfälle har visat sin bris-
tande vilja att delta i rättegången (prop. 1981/82:105 s. 7). Arbetsgruppen
har föreslagit att detta krav skall tas bort.
Som tidigare framhållits är det enligt nuvarande reglering ett grundläg-
gande krav för att ett mål över huvudtaget skall få tas till huvudförhand-
ling och avgöras i den tilltalades utevaro att utredningen i målet ger
tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom (se
angiven prop. s. 7). Denna förutsättning påverkas inte av det antal gånger
den tilltalade har uteblivit. Att den tilltalade även vid ett tidigare tillfälle
uteblivit från ett rättegångstillfällc för huvudförhandling i målet medför
ju inte att saken kan utredas mer tillfredsställande. Utredningen i målet
kan tvärtom bli osäkrare och sämre med tiden.
Att ta bort kravet på utevaro från två huvudförhandlingar för att rätten
skall kunna döma till fängelse i den tilltalades utevaro strider inte heller
mot rätten för en part till en rättvis rättegång (”fair hearing”) enligt art
6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. En grundläggande
förutsättning för att ett mål skall kunna avgöras i den tilltalades utevaro
är att den tilltalade blivit vederbörligen delgiven kallelse till
förhandlingen och att det inte på grund av någon särskild omständighet
kan antas att han eller hon har laga förfall. Att då, om utredningen i målet
ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar
dom, döma någon i sin frånvaro till ett fängelsestraff har inte ansetts
strida mot art 6.1. Den tilltalade får då anses själv ha avstått från att
begagna sig av sin rätt att försvara sig vid en muntlig förhandling (se
Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis - En kommentar
till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 1 :a uppl., 1997,
s. 170).
Regeringen anser mot bakgrund av det ovan anförda att kravet på
utevaro vid ett tidigare tillfälle, för att rätten skall få döma till fängelse i
den tilltalades utevaro, skall tas bort.
24
5.2
Regeringens förslag: Möjligheterna till uppskov med huvudför-
handling i mål där den tilltalade är anhållen eller häktad mjukas upp
för mer omfattande mål.
Arbetsgruppens bedömning är att tidsfristen inom vilken huvudför-
handling skall hållas i mål där den tilltalade är anhållen eller häktad skall
förlängas till två veckor. Samtidigt skall markeras att huvudregeln är att
förhandlingen skall hållas skyndsamt.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Några tillstyrker
förslaget medan många avstyrker. Till de senare hör Riksdagens
ombudsmän (JO), Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Malmö tingsrätt och Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för
Västra Sverige och Jönköpings tingsrätt, som också är negativa till
förslaget, föreslår en utvidgad och konkretiserad möjlighet för domstolen
att i det enskilda fallet medge uppskov med huvudförhandlingen.
Skälen for regeringens förslag: När en tilltalad är anhållen eller
häktad skall rätten enligt 45 kap. 14 § andra stycket RB hålla huvudför-
handling inom en vecka från den dag då åtalet väcktes. Undantag gäller
dock för sådana fall där ett längre uppskov är nödvändigt till följd av att
utredningen behöver kompletteras eller till följd av en annan omständig-
het. Har den tilltalade häktats efter åtalet, räknas tiden från dagen för
hans eller hennes häktande.
Arbetsgruppen föreslår att enveckasffisten förlängs till en tvåveckors-
frist mot bakgrund av att domstolarnas tidsscheman är mer pressade nu
än förr och att enveckasffisten med dagens arbetsbörda i domstolarna
leder till att redan utsatta förhandlingar ofta behöver ställas in för att
möjliggöra handläggningen av mål mot häktade. Som en annan nackdel
med enveckasfristen anger arbetsgruppen att det inte sällan är svårt för
domstolen att på den korta tid som står till buds fa kontakt med vittnen
och målsägande och få bekräftat att de fått del av kallelse. Arbetsgruppen
påpekar i sina skäl också att den längsta tiden mellan brott och dom
ligger före åtalets väckande och att den som döms till en frihetsberö-
vande påföljd numera far avräkna häktningstiden. Arbetsgruppen är inte
enig om förslaget.
Skälet till att tidsfristen är så kort som en vecka när det gäller mål mot
häktade är att den tilltalades frihetsföriust inte skall bli längre än vad som
är oundgängligen nödvändigt (se NJA II 1943 s. 574). Det är ett skäl som
naturligtvis fortfarande har bärkraft i allra högsta grad. När den tilltalade
är frihetsberövad är det av särskild vikt att han eller hon inte skall behöva
vara oviss om och oroa sig för utgången under onödigt lång tid. Att
huvudförhandlingar gällande tilltalade som inte är frihetsberövade inte
sällan behöver ställas in för att bereda plats åt huvudförhandlingar mot
häktade är dock otvivelaktigt ett stort problem. I första hand bör emeller-
tid, som arbetsgruppen anger, problemen lösas med organisatoriska
åtgärder. Det gäller att ta till vara alla möjligheter till mer rationella och
mer flexibla rutiner inom tingsrätterna och mellan tingsrätterna och
åklagarna i syfte att åstadkomma en snabb handläggning av målen mot
frihetsberövade. Kontakterna mellan domstolar, åklagare, försvarare och
sådana som skall svara för personutredning måste vara goda och snabba.
25
Till de av arbetsgruppen anförda skälen skall i övrigt sägas att det Prop. 2000/01:108
visserligen kan bereda problem att på den korta tid som står till buds få
kontakt med vittnen och målsägande och få bekräftat att de fatt del av
kallelse. De problemen har dock knappast blivit mer kännbara efter det
att de nuvarande reglerna infördes. Att utredningen av ett brott kan ta
lång tid hos polis och åklagare är knappast ett skäl för en förlängning av
fristen för hållande av huvudförhandling utan snarare ett skäl i motsatt
riktning. Ingen av de tilltalade som efter huvudförhandlingen döms till en
icke frihetsberövande påföljd får avräkna någon häktningstid. Fristerna
för hållande av domstolsförhandlingar mot frihetsberövade är otvivel-
aktigt oftast betydligt längre i andra länder än i vårt land, men inte heller
detta är egentligen något skäl att förlänga de hos oss gällande fristerna.
Redan nu finns det regler som tillåter att man i vissa fall kan göra
undantag från enveckasregeln. Varken utredningen om brottet eller
personutredningen behöver bli lidande till följd av enveckasregeln,
eftersom det redan med bestämmelserna i deras nuvarande lydelse går att
göra vissa undantag. Undantag kan göras också för att tillgodose den
tilltalades önskemål om att vara biträdd av just den försvarare han
önskar. Undantag förekommer också till följd av att ett mål är mycket
omfattande. Ett tydligt exempel utgör det nyligen prövade målet om
diskoteksbranden i Göteborg. Tillämpningsområdet för undantagen enligt
gällande rätt uppfattas dock av domstolarna som mycket snävt.
Regeringen vill mot denna bakgrund endast göra den ändringen i
bestämmelserna om tiden för huvudförhandling att det i reglerna uttryck-
ligen framhålls att undantag från enveckasregeln får göras i de fall där
målet är omfattande. Regeringen ser inte något behov av att göra någon
motsvarande ändring i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare där det i
29 § andra stycket finns en hänvisning till rättegångsbalkens bestäm-
melser om tidsfrister i mål där den tilltalade är häktad.
Regeringens bedömning: Någon möjlighet att häkta vid lindrigare
brott bör inte införas.
Arbetsgruppens förslag: Den som är misstänkt för ett brott för vilket
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år men vilket inte kan antas
komma att bli bestraffat endast med böter skall kunna häktas. En
förutsättning skall vara att han eller hon saknar känt hemvist i Sverige
och det finns risk för att han eller hon avviker eller på annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff.
Remissinstanserna: Övervägande antal remissinstanser är positiva till
arbetsgruppens förslag. Det finns emellertid även flera kritiska röster.
Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten över Skåne och Blekinge,
Malmö tingsrätt och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: För häktning krävs i normalfallet
att det för brottet är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. Oavsett
brottets beskaffenhet får dock enligt 24 kap. 2 § RB häktning ske bl.a.
om den misstänkte saknar hemvist inom riket och det finns risk för att
han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. För
26
all användning av tvångsåtgärder i rättegång gäller att åtgärden skall Prop. 2000/01:108
uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse (den s.k. proportio-
nalitetsprincipen).
Arbetsgruppen föreslår en regel som ger ökade möjligheter till häkt-
ning i de fall där den misstänkte saknar känt hemvist i Sverige och det
finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring
eller straff. Förslaget avser sådana fall där straffmaximum är lägre än
fängelse ett år men där straffet inte kan antas stanna vid böter. Med
förslaget vill arbetsgruppen komma till rätta med sådana fall där brott-
mål srättegången omintetgörs därför att den misstänkte inte går att delge
kallelse till huvudförhandling eller underlåter att inställa sig till en sådan
utan att målet kan avgöras i hans utevaro. De brott det gäller är enligt
arbetsgruppen sådana med straffmaximum sex månaders fängelse som
begås av personer som inte har någon fast bostad. Arbetsgruppen nämner
särskilt brottet grov olovlig köming.
Ett genomförande av förslaget skulle på visst sätt innebära en återgång
till äldre rätt. Enligt RB:s ursprungliga lydelse kunde nämligen häktning
ske i fall där fängelse kunde följa på brottet utan att det kunde antas att
ett bötesstraff var tillräckligt. En förutsättning var att den misstänkte inte
hade något stadigt hemvist inom riket och det skäligen kunde befaras att
han avvek. Regeln upphävdes år 1987 (prop. 1986/87:112, JuU
1987/88:7, rskr. 1987/88:30, SFS 1987:1211). Den föredragande departe-
mentschefen uttalade i propositionen att man med fog kunde ifrågasätta
om det var rimligt att enbart på den grunden att den misstänkte saknade
hemvist i riket tillåta häktning även vid så lindriga brott som täcktes av
regeln och att undersökningar visat att regeln fått allt mindre praktisk
betydelse.
När det enligt nu gällande bestämmelser om häktning krävs att det
föreligger en risk för att den misstänkte ”avviker” avses enligt motiven
(se NJA II 1943 s. 320) att den misstänkte i avsikt att undkomma
förflyttar sig från boningsort eller ort där han uppehåller sig så att hans
inställande omöjliggörs eller försvåras. Med ”på annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff’ avses bl.a. att han håller sig dold eller anlägger
föklädnad eller på annat sätt förändrar sitt utseende. Att den misstänkte
under utrednings- eller häktningstiden kommer att vara svår att anträffa,
om han inte häktas, är inte i sig något häktningsskäl (jfr Ekelöf m.fl.,
Rättegång III, 6:e upplagan s. 37, JO 1983/84 s. 56 samt Fitger,
Rättegångsbalken s. 24:9).
Delgivningsfrågor bereder otvivelaktigt domstolarna stora svårigheter i
en hel del brottmål, men man kan alltså med arbetsgruppens nu berörda
förslag inte mer allmänt undgå sådana svårigheter i de berörda målen.
Man bör också beakta att åklagaren eller domstolen i sådana fall där det
föreligger en risk för att den misstänkte undandrar sig lagföring eller
straff kan besluta om reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25
kap. RB. Särskilt det senare institutet kan vara användbart, eftersom det
skall leda till fortlöpande kontakter mellan myndigheterna och den
misstänkte och enligt 25 kap. 2 § andra stycket och 9 § RB i de allra
flesta fall skall följas av häktning, om skyldigheten inte fullgörs.
Riksåklagaren har i sitt remissyttrande anfört att det finns förutsättningar
att använda de nu gällande reglerna om reseförbud och anmälnings-
27
skyldighet i större utsträckning än vad som nu är fallet. En anmälnings- Prop. 2000/01:108
skyldighet är givetvis betydligt mindre ingripande för den enskilde än en
häktning och står i god samklang med proportionalitetsprincipen när det
gäller mindre allvarliga brott.
Det skall nämnas att det kan finnas möjligheter att angripa delgiv-
ningsproblematiken också genom ändrade rutiner för samarbetet mellan
polis, åklagare och domstol.
Svårigheterna att få delgivna tilltalade att inställa sig till en huvud-
förhandling bör enligt regeringens mening i första hand lösas genom en
tillämpning av reglerna om hämtning. År 1984 (prop. 1983/84:78, JuU
1983/84:15, rskr. 1983/84:152, SFS 1984:131) infördes i 9 kap. 10 § RB
nya regler om hämtning till domstol. Dessa regler ger domstolen
möjlighet att under vissa förutsättningar besluta att den som kallats
omhändertas av polis 18 timmar innan förhandlingen inleds. Möjligheten
är som HD påpekar i rättsfallet NJA 1992 s. 555 närmast avsedd att
tillämpas beträffande personer som saknar fast bostad eller som kan
förmodas hålla sig undan vid tiden för förhandlingen. Såväl Riksåklaga-
ren som Malmö tingsrätt har angett att hämtningsinstitutet kan utnyttjas
effektivare än nu.
Regeringen är mot denna bakgrund inte beredd att genomföra det nu
berörda förslaget från arbetsgruppen.
Regeringens bedömning: Någon möjlighet att i större utsträckning än
i dag dela upp handläggningen av flera åtal mot samme tilltalade bör
inte införas.
Arbetsgruppens förslag: Det skall i större utsträckning än i dag bli
möjligt att dela upp handläggningen av flera åtal mot samme tilltalade.
Remissinstanserna: Övervägande antal remissinstanser är positiva till
arbetsgruppens förslag. Riksdagens ombudsmän (JO) anser sig dock inte
kunna tillstyrka arbetsgruppens förslag. Han anser att frågoma är av
sådan art att de bör göras till föremål för ytterligare överväganden och ny
remissgenomgång innan slutlig ställning tas. Han anser att eftersom
påfölj dssystemet under senare år genomgått ett antal förändringar
påföljdsbestämningen blivit mer komplicerad än tidigare och att arbets-
gruppen inte på ett tillräckligt inträngande sätt belyst hur detta påverkar
en uppdelning av ett mål mot en och samma tilltalad. Riksåklagaren är
tveksam till en ändring och närmast beredd att avstyrka förslaget. Han
anser att det mot bakgrund av det komplexa påfölj dssystemet finns en
risk att straffmätning och påföljdsfrågor blir så utrymmeskrävande i
processen om förslaget genomförs, att det är tveksamt om detta uppvägs
av vinster i form av färre inställda förhandlingar.
Skälen för regeringens bedömning: Har åtal väckts mot någon för
flera brott eller åtal mot flera för att ha tagit del i samma brott skall
åtalen, enligt 45 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken, handläggas i en
rättegång om inte rätten finner särskild handläggning vara lämpligare.
Åtal som väckts mot flera för skilda brott får, enligt samma bestämmelse,
handläggas i en rättegång om det är till gagn för utredningen. En
28
rättegång kan således komma att avse flera tilltalade, omfatta olika brott Prop. 2000/01:108
och flera personer kan vara kallade att höras som målsägande eller vittne.
Om någon av dessa personer uteblir ställs rätten inte sällan infor frågan
om hela huvudförhandlingen måste ställas in eller om det går att
arrangera handläggningen så att man kan handlägga delar av målet. En
fördel med det senare alternativet är att inte alla som har kommit för att
delta i förhandlingen behöver vända hem bara för att kallas till domstolen
till ett senare tillfälle.
Fortsatt huvudförhandling eller deldom
De handläggningsaltemativ som finns i dag när rätten ställs inför det
ovan beskrivna problemet och inte vill ställa in förhandlingen, är anting-
en att göra uppehåll i förhandlingen och fortsätta den när man fatt tag i
förhörspersonen eller att slutföra den del av handläggningen som går att
slutföra och avgöra den delen av målet genom deldom.
Reglerna om uppehåll i huvudförhandlingen återfinns i 46 kap. 11 §
rättegångsbalken. Den 1 juli 2000 mjukades dessa regler upp och den
tidigare tidsgränsen på femton dagar för att fortsatt huvudförhandling
skulle fa hållas togs bort (prop. 1999/2000:26, bet. 1999/2000:JuU10,
rskr. 1999/2000:151, SFS 2000:172). Om huvudförhandlingen inte
kräver mer än tre dagar, skall den genomföras inom loppet av en vecka. I
andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhand-
lingens längd eller andra särskilda omständigheter far uppehåll göras i
större omfattning. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i
förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen
huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Är den tilltalade häktad, får
ett uppehåll inte göras i mer än en vecka, om inte på grund av särskilda
omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt. Bestämmelsen tar sikte
både på de fall där oförutsedda händelser inträffar sedan tid för
huvudförhandling väl har bestämts eller redan påbörjats men också vid
utsättandet av en huvudförhandling kan det finnas skäl att tillämpa regeln
(prop. 1999/2000:26 s. 45 - 46 och 139 - 142).
Deldom far enligt 30 kap. 4 § rättegångsbalken meddelas om flera åtal
handläggs i en rättegång. Avser åtalen samme tilltalade far deldom dock
meddelas endast om det finns synnerliga skäl för det.
Arbetsgruppens förslag
Arbetsgruppen föreslår att kravet på synnerliga skäl för deldom där
åtalen avser samme tilltalade mjukas upp för att åstadkomma att det blir
möjligt att dela upp handläggningen på det sättet, i fler fall än för
närvarande. Arbetsgruppen anser att en sådan reform skulle minska
antalet inställda huvudförhandlingar.
Regeln i 30 kap. 4 § rättegångsbalken om att en deldom i brottmål
rörande ett av flera åtal mot en tilltalad kräver synnerliga skäl tillkom år
1956 och innebar en uppluckring av ett tidigare totalförbud mot
uppdelningar av åtal mot en tilltalad. Rättegångsutredningen föreslog i
sitt betänkande (SOU 1982:26 del A s. 38 f. och 47, del B s. 401 f. och
422) en uppmjukning av reglerna om deldom beträffande en tilltalad.
29
Utredningen föreslog att i bestämmelsen om förening av åtal beträffande Prop. 2000/01:108
en tilltalad som huvudregel - precis som i dag - skulle stå att åtalen
skulle handläggas i en rättegång. Som ett undantag föreslogs den nya
regeln att åtalen skulle handläggas särskilt om det har fördelar för den
tilltalade eller för handläggningen eller annars är lämpligt. Utredningen
angav som exempel på när särskild handläggning kunde vara till fordel
för den tilltalade, att den tilltalade ville börja avtjäna påföljd for en viss
gärning trots att utredningen av övriga gärningar inte kunde bli klar
förrän långt senare. Enligt utredningen skulle särskild handläggning inte
få ske om det skulle innebära en väsentlig olägenhet för bestämmande av
påföljd. Vid bedömande härav måste enligt utredningen hänsyn tas till
möjligheterna enligt 34 kap. brottsbalken att genom senare dom korrigera
ett tidigare resultat. Bestämmelsen om deldom föreslogs av utredningen
få den lydelsen att deldom var tillåten över ett av flera åtal, som kunde
särskiljas.
Rättegångsutredningcns förslag rcmissbehandlades och remissinstan-
serna ställde sig i allmänhet bakom grundtankarna i förslaget eller
lämnade det utan erinran. Det anfördes att man i praxis redan tillämpade
de riktlinjer som utredningen drog upp. Ett par remissinstanser ansåg
dock att möjligheterna att dela upp rättegången vid flera åtal mot samma
person blev for stora om förslaget genomfördes och att det fanns risk for
'processer i processen’ rörande frågan om kumulation skulle ske eller
inte (prop. 1986/87:89 s. 97 f.).
Regeringen förde inte rättegångsutredningcns förslag vidare utan ansåg
att redan de föreliggande reglerna gav tillräckligt utrymme för att dela
upp rättegången och att någon ändring inte behövdes.
Arbetsgruppen anser att den bedömning som rättegångsutredningen
gjorde år 1982 har goda skäl för sig och att kravet att det skall föreligga
synnerliga skäl för att rätten skall få meddela dcldom beträffande ett av
flera åtal som rör en tilltalad innebär en kraftig begränsning. Arbets-
gruppen menar att om rättegångsutredningcns förslag genomförs och det
i större utsträckning än idag blir möjligt att avgöra ett av flera åtal mot
samma tilltalade, färre huvudförhandlingar kommer att behöva ställas in
och parter och vittnen kommer inte att behöva skickas hem med oförrät-
tat ärende och kallas på nytt vid ett senare tillfälle. En ändring kommer
även, enligt arbetsgruppen, möjliggöra att omfattande brottmål i större
utsträckning än idag kan delas upp på flera huvudförhandlingar, vilket
ökar flexibiliteten i handläggningen.
Huvudregeln när det gäller åtal mot samma person för flera brott bör
givetvis vara att åtalen handläggs i en rättegång och resulterar i
gemensam påföljd. Som arbetsgruppen pekar på och som bygger på vad
rättegångsutredningen anförde, så finns det situationer när detta av en
eller annan anledning inte är lämpligt eller möjligt och med tanke på
dessa fall bör det finnas möjlighet att dela upp rättegången. Fråga är om
kravet på synnerliga skäl för en sådan uppdelning skall tas bort. Skälet
till att det krävs synnerliga skäl för en uppdelning är att det finns en
allvarlig nackdel med att dela upp handläggningen. Påföljdsfrågan kan få
en otillfredsställande behandling.
Sedan rättegångsutredningen lade fram sitt betänkande år 1982 har
påfölj dssystemet genomgått ett antal förändringar. Reglerna om straff-
30
mätning (29 kap. brottsbalken) och val av påföljd (30 kap. brottsbalken) Prop. 2000/01:108
har ändrats. Nya påföljder och påföljdskombinationer har också införts.
Enligt 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken skall domstolen som
huvudregel, när någon döms för flera brott, döma till gemensam påföljd
för brotten om inte något annat är föreskrivet. Det medför således vissa
olägenheter om den brottslighet som en person har gjort sig skyldig till
inte bedöms i ett sammanhang. Dessa olägenheter kan i vissa fall
minskas genom en tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken, men en
samlad lagföring har ändå betydande fördelar i de allra flesta fall, inte
minst för den tilltalade själv. Vid en uppdelning av handläggningen kan
påföljden förbli osäker för den tilltalade till dess även den andra delen av
målet är avgjord och om den första deldomen överklagas till hovrätten
kan osäkerheten komma att bestå under mycket lång tid och i vissa fall
kan den i första deldomen ådömda påföljden komma att prövas på nytt av
domstol i enlighet med reglerna i 34 kap. 10 § brottsbalken. Denna
osäkerhet för den tilltalade kan komma att inverka menligt på hans eller
hennes återanpassning i samhället.
Med hänsyn till påföljdsbestämningens komplexitet och de lättnader
som skett när det gäller möjligheten att hålla fortsatt huvudförhandling
samt att redan nuvarande regler ger visst utrymme att dela upp
rättegången finner regeringen att någon ändring av reglerna om deldom
för närvarande inte behövs. Regeringen är således inte nu beredd att
genomföra det berörda förslaget från arbetsgruppen.
Regeringens förslag: En tilltalad i brottmål i tingsrätt skall kunna
delges genom förenklad delgivning, om han eller hon i samband med
föreläggande av ordningsbot eller utredning av ett brott som far
beivras genom sådant föreläggande har delgetts upplysning om att
förenklad delgivning kan komma att användas i målet.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
men arbetsgruppens förslag innefattar sådana fall där upplysningarna
delgetts i samband med strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot
eller delgivning av misstanke om ett brott som kunnat beivras genom
föreläggande av ordningsbot.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har en
positiv inställning till förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker
dock bestämt arbetsgruppens förslag på den grunden att han anser det
vara ett grundläggande rättssäkerhetskrav att den som åtalas för ett brott
delges åtalet med de handlingar som åberopas till stöd för detta enligt
vanliga regler, oavsett vilken svårighetsgrad som den åtalade gärningen
har och oavsett hur ansvars- och påföljdsfrågoma har handlagts hos polis
och åklagare. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt och
Sveriges advokatsamfund avstyrker också förslaget med hänvisning till
att förslaget inte är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Riksåklaga-
ren är positiv till arbetsgruppens förslag. Han anser det dock tveksamt att
låta polis och tull delge samtliga s.k. kontorsförclägganden. Han anser
det knappast vara ekonomiskt försvarbart att sända samtliga sådana
31
förelägganden för delgivning. I sådant fall måste rutinen betungas med Prop. 2000/01:108
ett system för bevakning av att svar kommer samt - i de fall svar uteblir
- för påminnelse och delgivning med stämningsman. Riksåklagaren
säger sig se fördelar med att delge obesvarade strafförelägganden för att
förenkla den vidare handläggningen i domstolen. När ett föreläggande
betrids bör dock enligt honom någon delgivning inte ske före åtal.
Rikspolisstyrelsen ställer sig positiv till arbetsgruppens förslag, men
anser det vara av vikt att polisen inte onödigtvis belastas med nya
arbetsuppgifter och att polisen kompenseras för de kostnadsökningar som
förslagen innebär.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 februari 1991 infördes delgiv-
ningsformen förenklad delgivning (prop. 1990/91:11, bet. 1990/91:JuU8,
rskr. 1990/91:90, SFS 1990:1410). Reglerna har därefter dels justerats så
att förenklad delgivning kan användas även i myndigheters
initiativärenden (prop. 1991/92:169, bet. 1992/93:JuUl, rskr. 1992/93:3,
SFS 1992:1065), dels anpassats till ändringar i postlagen (prop.
1993/94:38, bet. 1993/94:TU 11, rskr. 1993/1994:119, SFS 1993:1688).
Genom en lagändring den 1 juli 1995 blev det möjligt att delge
svaranden genom förenklad delgivning i mål som har överlämnats till
tingsrätt, Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd från den summariska
processen hos kronofogdemyndigheten, förutsatt att svaranden under
handläggningen hos kronofogdemyndigheten fått information om att
förenklad delgivning kan komma att användas efter överlämnandet (prop.
1994/95:188, bet. 1994/95:JuU22, rskr. 1994/95:379, SFS 1995:638).
Förenklad delgivning regleras i 3 a § delgivningslagen (1970:428).
Bestämmelsen innebär att delgivning kan ske genom att en myndighet
sänder en handling med post till den sökte under hans senaste kända ad-
ress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen
har sänts. Den sökte anses delgiven när två veckor har förflutit från det
att meddelandet skickades med post, om det inte med hänsyn till om-
ständigheterna framstår som osannolikt att handlingen före tvåveckorsti-
dens utgång kommit fram till den söktes senaste kända adress (19 § del-
givningslagen). Förenklad delgivning förutsätter att den sökte har fatt
upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet
eller ärendet. Enligt huvudregeln skall upplysningen delges den sökte.
Upplysningen behöver emellertid inte delges den som har inlett för-
farandet vid myndigheten eller som har gett in en handling i målet eller
ärendet. I de fallen räcker det att upplysningen skickas i vanligt brev, om
det sker i nära anslutning till att ansökan eller handlingen har kommit in
till myndigheten (3 a § andra stycket delgivningslagen).
Förenklad delgivning får användas endast om det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna (3 a § första stycket delgivningslagen). I
förarbetena lämnades uttolkningen av denna föreskrift till myndigheterna
själva. Några hållpunkter angavs emellertid. Förfarandet bör inte använ-
das under tid för vanlig sommarsemester och längre helger. Det bör inte
heller användas om parten särskilt har anmält att han inte kan nås av pos-
ten under viss tid; detta under förutsättning givetvis att uppgiften kan
bedömas som trovärdig och inte som ett försök att undandra sig del-
givning. Man bör vara försiktig med att använda förfarandet gentemot
personer som på goda grunder kan antas ha särskilt svårt att förstå vad
som krävs av dem och att tillvarata sina intressen, t.ex. personer som är
32
mycket unga, mycket gamla eller har psykiska handikapp. En annan Prop. 2000/01:108
situation där det kan vara olämpligt att använda förfarandet är när det kan
finnas någon i den söktes hushåll som har motstående intressen till denne
och som därför kan befaras undanhålla honom hans post. När det gäller
handlingar som är mycket ingripande för den enskilde, eller när ärendets
handläggningstid blir mycket lång, kan myndigheten också avstå från att
använda förenklad delgivning, om den bedöms som mindre lämplig (se
prop. 1990/91:11 s. 49).
Information om förenklad delgivning skall som huvudregel lämnas i
varje mål och i varje instans. Delgivningsformen far inte avse stäm-
ningsansökningar eller andra handlingar genom vilka mål eller ärenden
anhängiggörs; undantag har emellertid gjorts för delgivning med
svaranden i mål som efter bestridande överlämnats från den summariska
processen hos kronofogdemyndigheten (3 a § tredje stycket delgivnings-
lagen). Även i andra hänseenden finns inskränkningar när det gäller
delgivning av stämningsansökningar o.d. (se t.ex. 3 § tredje stycket
delgivningslagen och 33 kap. 6 § första stycket RB). Skälet för inskränk-
ningarna är att särskilt starka krav bör ställas vid delgivning av hand-
lingar som typiskt sett har mycket stor betydelse för mottagaren.
Ytterligare regler om förenklad delgivning återfinns i 17 § del-
givningsförordningen (1979:101). Där sägs att föreskrifter om vad en
upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas skall
innehålla meddelas av Domstolsverket. Domstolsverket har meddelat
föreskrifter i DVFS 1991:1.
Frågan om lämpligheten från rättssäkerhetssynpunkt av ett system där
information om förenklad delgivning i ett ärende får avse även efterföl-
jande rättsliga förfaranden diskuterades i förarbetena såväl när förenklad
delgivning infördes (prop. 1990/91:11) som när delgivningsreformen
gjordes tillämplig på mål som överlämnats från den summariska proces-
sen hos kronofogdemyndigheten (prop. 1994/95:188). Som skäl för att
information om förenklad delgivning bör lämnas i varje mål och i varje
instans angavs i huvudsak följande. Det kan vara svårt att i en infor-
mation i första instans precisera vid vilken myndighet saken kan komma
att handläggas i senare skeden och i så fall under vilka omständigheter.
Det kan också uppkomma tveksamhet om sakens identitet i olika skeden,
alltså vad som egentligen är samma ”ärende”. Det kan vidare komma att
gå lång tid, ibland mycket lång tid, från det att informationen har lämnats
i första instans till det att målet kommer upp i andra instans och
eventuellt också vidare därifrån. Det bör inte begäras av parten att han
under mycket lång tid skall hålla informationen om förenklad delgivning
i minnet och stå till förfogande för delgivning på det sätt som är tänkt vid
denna delgivningsform (prop. 1990/91:11 s. 22-23).
Som redan nämnts kan delgivning av ansökan om överlämnande av
mål från summarisk process hos kronofogdemyndighet till tingsrätt -
dvs. den handling genom vilken förfarandet inleds vid tingsrätten - och
andra handlingar i målet ske med svaranden genom förenklad delgivning.
En förutsättning för det är att svaranden i målet om betalningsföre-
läggande eller handräckning hos kronofogdemyndigheten har delgetts
information om att förenklad delgivning kan komma att användas vid
tingsrätt, Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd om målet efter
bestridande överlämnas dit (3 a § tredje stycket delgivningslagen).
33
En sådan ordning ansågs godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt av föl-
jande skäl. Informationen gäller delgivning i endast en instans och
svaranden tillställs senare underrättelse om vart målet överlämnas. Infor-
mationen lämnas typiskt sett kort tid innan handläggningen påbörjas i
nästa instans. Svaranden kan lätt överblicka vad målet vid tingsrätten kan
komma att avse, eftersom han vet vilka yrkanden han har bestritt. Undan-
taget från huvudregeln om förbud mot förenklad delgivning av handling-
ar genom vilka mål eller ärenden anhängiggörs var, enligt regeringens
mening, helt acceptabelt med hänsyn till svarandens goda möjligheter att
överblicka det processuella läget (prop. 1994/95:188 s. 15).
Arbetsgruppen har, utifrån de ovan redovisade uttalandena i
forarbetena när det gäller möjligheten att använda förenklad delgivning
vid tingsrätterna i överlämnade mål från den summariska processen hos
kronofogdemyndigheten, övervägt vilka krav som måste uppställas för
att förenklad delgivning skall kunna användas vid tingsrätt i brottmål där
den tilltalade redan vid handläggningen hos polis, tull eller
åklagarmyndighet delgetts information om att sådan delgivning kan
komma att användas. Arbetsgruppen har uppställt följande kriterier för
att ordningen skall vara acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt.
- den tilltalade måste, när information lämnas om att förenklad del-
givning kan komma att användas om saken går vidare till tingsrätt,
kunna överblicka vad målet i tingsrätten kommer att avse,
- den tilltalade skall inte behöva hålla sig anträffbar på det sätt som
förenklad delgivning förutsätter under längre tid än som kan anses
skäligt och
- information måste senare tillställas den tilltalade om vilken tingsrätt
som handlägger målet.
Utifrån dessa kriterier föreslår arbetsgruppen att en tilltalad i brottmål i
tingsrätt skall kunna delges genom förenklad delgivning, om han i sam-
band med strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot eller delgiv-
ning av misstanke om ett brott som kunnat beivras genom föreläggande
av ordningsbot delgetts upplysningar om en sådan delgivning kan
komma att användas.
Regeringen gör den bedömningen att det första av de kriterier som ar-
betsgruppen uppställer gör att man måste ifrågasätta lämpligheten att
tillämpa det av arbetsgruppen föreslagna förfarandet när det gäller
strafföreläggandefallen. Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare och
innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss
tid föreläggs ett straff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda
(48 kap. 2 § första stycket RB). I normala fall är straffet böter, men om
den misstänkte är över 18 år kan strafföreläggandet avse villkorlig dom
eller sådan dom i förening med böter. I ett föreläggande kan också upptas
t.ex. förverkanden, annan sådan särskild rättsverkan, avgift till
brottsofferfond och en målsägandes skadeståndsanspråk. Om
föreläggandet godkänns gäller det som en lagakraftvunnen dom. Att
föreläggandet bestrids resulterar i de flesta fall i att åklagaren går vidare
med ett åtal och i de allra flesta fall överensstämmer åklagarens
ansvarsyrkande med det som den misstänkte fått kunskap om genom
strafföreläggandet. Det finns emellertid undantag. Oberoende av om den
misstänkte har haft några invändningar mot strafföreläggandet kan
åklagaren nämligen ändra gämingsbeskrivningen och/eller yrka ansvar
Prop. 2000/01:108
34
för ett brott med en annan brottsbeteckning än det som angetts i Prop. 2000/01:108
strafföreläggandet. Det kan också i undantagsfall vara så att det efter
strafföreläggandets utfärdande tillkommer ett skadeståndsanspråk eller
att ett sådant anspråk förändras, t ex genom att högre belopp yrkas eller
att ersättning yrkas för ytterligare skador. Målsägandens möjligheter att
ändra sig skärs sällan av innan målet har företagits till huvudförhandling
i tingsrätten. Det som har sagts nu talar med en inte obetydlig styrka mot
att strafföreläggandefall bör omfattas av en reform. Det finns också ett
annat tungt vägande skäl mot att låta strafföreläggandefallen omfattas.
De fall som med dagens regler omfattas av strafföreläggandeinstitutet är
nämligen många gånger av så allvarlig beskaffenhet att de kan leda till
ingripande påföljder. Särskild försiktighet är därmed motiverad när det
gäller att ta bort kravet på bevisning för att delgivning av stämning i
brottmål har skett. Till detta skall läggas att man för att genomföra
utredningsförslaget när det gäller strafföreläggandefallen skulle behöva
införa ett resurskrävande system för delgivning av strafförelägganden.
Om man håller sig till fall inom tillämpningsområdet för institutet
föreläggande av ordningsbot är situationen en annan. Föreläggande av
ordningsbot innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller
inom viss tid föreläggs ett bötesstraff (48 kap. 2 § andra stycket RB). För
brottet far det inte vara föreskrivet annat straff än böter omedelbart i pen-
ningar och inte heller normerade böter. Ordningsboten skall ha bestämts
av Riksåklagaren eller, i vissa fall, av en statsåklagare. Godkänns före-
läggandet gäller det som en lagakraftvunnen dom. Institutet föreläggande
av ordningsbot hanteras i första hand av polismän och tulltjänstemän.
Huvudregeln är att ett föreläggande utfärdas i direkt anslutning till brottet
i den misstänktes närvaro av en polisman eller en tulltjänsteman. Den
misstänkte får då direkt veta vilket brott som misstanken avser, vilket
bötesstraff som skall betalas m.m. och han eller hon får sedan möjlighet
att omedelbart ta ställning till frågan om godkännande av föreläggandet
(48 kap. 16 § andra stycket RB). Om den misstänkte godtar
föreläggandet, skall han eller hon genast teckna sitt godkännande på en
blankett och lämna denna till polismannen eller tulltjänstemannen. Om
han eller hon är närvarande när föreläggande utfärdas och behöver
rådrum för att ta ställning till föreläggandet, får han eller hon med sig
föreläggandet för senare ställningstagande till frågan om godkännande
(48 kap. 16 § tredje stycket RB). Slutligen förekommer det att polisman-
nen eller tulltjänstemannen utfärdar ett föreläggande i den misstänktes
frånvaro och skickar det till honom eller henne per post för ställnings-
tagande, s.k. kontorsföreläggande (48 kap. 16 § tredje stycket RB).
Polisens och tullens hantering av ärenden som omfattas av reglerna om
ordningsbot resulterar i att över 200 000 brott per år klaras av. Varje år
måste emellertid omkring 8 000 åtal väckas för brott som i och för sig
faller in under institutet föreläggande av ordningsbot. Ett sätt att förenkla
den fortsatta hanteringen av dessa åtal är enligt arbetsgruppen att polis-
mannen eller tulltjänstemannen delger den misstänkte upplysningar om
förenklad delgivning i samband med ingripandet. Arbetsgruppen anser
att paralleller kan dras med mål som överlämnats från den summariska
processen hos kronofogdemyndigheten. Den tilltalade får genom föreläg-
gandet en mycket god överblick över vad målet vid tingsrätten kan
komma att avse. Det krävs i regel inte någon ytterligare utredning av
35
polisen; det bör därför inte gå så lång tid från det att informationen om Prop. 2000/01:108
förenklad delgivning ges till dess målet handläggs vid tingsrätten. Infor-
mationen om förenklad delgivning skulle bara avse en instans.
Såvitt gäller ordningsbotsfallen ser regeringen klara fördelar med ar-
betsgruppens förslag när det gäller att åstadkomma en effektiv men sam-
tidigt rättssäker handläggning av dessa brottmål. I de fall där
föreläggandet godkänns behövs givetvis inga upplysningar om förenklad
delgivning. Fördelarna hänför sig i första hand till de fall där den
misstänkte ges rådrum för ett godkännande, där han förnekar brott eller
där det av någon annan anledning inte kan utfärdas ett föreläggande. I de
flesta fall kan den misstänkte då delges upplysning om förenklad
delgivning direkt på platsen. För de fall där det blir aktuellt med kontors-
föreläggande föreslår arbetsgruppen att polismannen eller tulltjänste-
mannen tillställer den misstänkte upplysning om förenklad delgivning i
samband med utskicket av föreläggandet. Den misstänkte måste då, till
skillnad från i dag, delges handlingarna. Rikspolisstyrelsen anser att
delgivning även i det senare fallet, d.v.s. vid kontorsförelägganden, i de
flesta fall kan ske i samband med ingripandet på platsen eller vid ett
senare förhör. Ett kontorsföreläggande behöver då bara i undantagsfall
delges tillsammans med en underrättelse om förenklad delgivning.
Mycket talar för Rikspolisstyrelsens lösning.
Mot den nu angivna bakgrunden av hur ett system med delgivning av
upplysning om förenklad delgivning skulle kunna fungera anser re-
geringen att det av arbetsgruppen föreslagna systemet bör införas för de
brott som omfattas av institutet föreläggande av ordningsbot. Reformen
bör däremot inte få omfatta några andra brott. Det är givetvis inte
tillräckligt att låta de nya reglerna avse sådana fall där ett föreläggande
om ordningsbot faktiskt utfärdas. De stora resursvinstema hänför sig ju
till de fall där den misstänkte förnekar gärningen och något föreläggande
för den skull inte får utfärdas (se 48 kap. 15 § RB). Arbetsgruppen
föreslår, som redan nämnts, att dessa fall i lagtexten skall beskrivas som
fall där upplysning delgetts i samband med delgivning av misstanke om
ett brott som kunnat beivras genom föreläggande av ordningsbot.
Uttrycket ”delgivning av misstanke” har emellertid i det praktiska
rättslivet kommit att nära knytas till sådana fall där en förundersökning
har nått en viss bevisnivå (jfr 23 kap. 18 § RB). Det synes därför vara
mindre lämpligt att använda uttryckssättet i ordningsbotsfall, där det inte
bedrivs någon förundersökning enligt RB (jfr 23 kap. 22 § RB). Ett av
Rikspolisstyrelsen framfört förslag om att man i lagtexten i stället skall
hänvisa till ”rapport om” ett brott av nu angivet slag har den svagheten
att en polismans rapportering enligt polislagen till närmaste förman ofta
behöver anstå något. Enligt regeringen bör man därför låta lagtexten avse
utredningen av ett brott som enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken kunnat
beivras genom föreläggande av ordningsbot
Regeringen vill understryka att ändringarna i delgivningslagen är
avsedda att öppna en möjlighet för domstolarna att använda förenklad
delgivning i ordningsbotsfallen. Domstolen måste naturligtvis även i
dessa fall pröva om de allmänna förutsättningarna för att förenklad
delgivning skall få användas är uppfyllda i det enskilda fallet. Ser
exempelvis domstolen, när den skall delge den tilltalade stämning, att det
gått lång tid från det den tilltalade delgavs upplysning om att förenklad
36
delgivning kunde komma att användas, kan den självklart behöva avstå Prop. 2000/01:108
från att använda förenklad delgivning i målet.
Bestämmelser om i vilka fall och i vilka former som misstänkta skall
delges upplysning om att förenklad delgivning kan komma att tillämpas i
domstol bör tas in i förordning. Siktet bör dock vara ställt på att
delgivning av underrättelse som huvudregel skall ske vid ett personligt
sammanträffande mellan den misstänkte och polismannen respektive
tulltjänstemannen.
Det är viktigt att det också kommer att finnas fullgoda blanketter som
kan användas av polismännen och tulltjänstemännen. Framtagandet av
blanketter bör ankomma på Rikspolisstyrelsen och Tullverket. En fråga
som särskilt behöver uppmärksammas i det sammanhanget är vad som
bör gälla för en misstänkt som vill anmäla att han ändrat adress. Det bör
stå klart för den misstänkte vart han eller hon skall vända sig och det är
enligt regeringen därför lämpligt att adressändring sker till den
myndighet som lämnade upplysning om att förenklad delgivning kan
komma att användas i domstol. Det bör vidare ingå i instruktionen för
dem som har rätt att ge förelägganden om ordningsbot att upplysning om
förenklad delgivning inte bör ges i de mycket sällsynta undantagsfall där
det finns anledning att anta att en talan om ett enskilt anspråk kommer att
föras G& 48 kap. 15 § RB).
Regeringens förslag: Regeringen ges möjlighet att föreskriva att ett
ärende om fÖretagsrekonstruktion, skuldsanering eller felparkering
skall handläggas av en annan tingsrätt än den tingsrätt som enligt de
nu gällande reglerna är behörig, om de båda tingsrätterna har sina
domkretsar inom samma län.
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu ge en tingsrätt
vidgade möjligheter att lämna över ett mål till en annan tingsrätt. Det
finns inte heller skäl att nu ändra reglerna om forum för konkurs-
ärenden.
Promemorieförslaget: En tingsrätt skall under vissa förutsättningar
kunna lämna över ett mål till en annan tingsrätt inom samma län. Ett
konkursärende skall handläggas av den tingsrätt som regeringen bestämt
för det län eller del av län till vilket ärendet enligt nu gällande regler är
anknutet i forumhänseende. Ett ärende om felparkeringsavgift, skuld-
sanering eller fÖretagsrekonstruktion skall handläggas av den tingsrätt
som regeringen bestämt för län eller del av län.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slagen. Förslagen eller vissa av förslagen avstyrks dock av Riksdagens
ombudsmän (JO) såvitt gäller överlämnande av mål, Malmö tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Lunds tingsrätt, Örebro tingsrätt, Karlstads
tingsrätt såvitt gäller domstolsärenden, Riksåklagaren såvitt gäller brott-
mål samt Sveriges advokatsamfund. Köpings tingsrätt och Hedemora
tingsrätt säger sig vara tveksamma.
37
Överflyttning av vissa mål
Prop. 2000/01:108
Enligt den nu gällande ordningen kan en tingsrätt som är behörig att
handlägga ett tvistemål eller ärende inte lämna över det till en annan
tingsrätt. En domstol som är behörig att handlägga ett brottmål kan dock
enligt 19 kap. 7 § RB lämna över det till en annan tingsrätt, men för detta
krävs särskilda skäl. I det remitterade förslaget ges en tingsrätt som är
behörig att handlägga ett tvistemål eller brottmål möjlighet att överlämna
det till en annan tingsrätt i samma län, om detta är till fördel för hand-
läggningen av målet och den mottagande tingsrätten samtycker. Något
överlämnande skall dock endast i vissa familjerättsliga situationer få ske
i tvistemål där parterna träffat avtal om ett visst forum eller där det finns
en särskild forumregel som utesluter att de allmänna bestämmelserna i
rättegångsbalken om forum tillämpas.
Förslaget är avsett att utjämna sådana arbetstoppar som kan uppstå i en
tingsrätts verksamhet och som inte hinner motverkas genom organisa-
tionsändringar. Förslaget skall underlätta pågående och framtida samver-
kansprojekt mellan olika tingsrätter. Den ökade flexibilitet som
åstadkoms genom möjligheten till överlämnande skall bidra till ett
effektivare utnyttjande av rättsväsendet i dess helhet och målen skall
därmed kunna handläggas snabbare.
Remisskritiken är omfattande och tar sikte på en mängd frågor. Åtskil-
liga remissinstanser menar att förslaget präglas endast av myndighetsper-
spektivet och att medborgarperspektivet därmed kommit i skymundan.
Man pekar i det sammanhanget på de problem och kostnader som kan
uppstå för parterna även vid resor inom ett och samma län. Några
remissinstanser menar att parterna i målet alltid måste beredas tillfälle att
yttra sig innan ett mål kan lämnas över från en domstol till en annan och
att parterna måste ha möjlighet att säga nej, åtminstone om de är ense
och det inte föreligger speciella skäl. JO menar att förslaget är alltför
lösligt för att kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Även andra
remissinstanser befarar att förslaget leder till oordning. Också risken för
dubbelarbete framhålls.
Remisskritiken har övertygat regeringen om att det inte nu bör införas
någon möjlighet för en behörig tingsrätt att flytta över ett mål till en
annan tingsrätt i samma län. Regeringen vill nämna att det kan finnas
skäl att se närmare på om det bör införas en utökad möjlighet för en
tingsrätt att i ett speciellt fall överlämna ett mål oavsett om detta sker
över en länsgräns. En sådan reform skulle emellertid ha ett helt annat
syfte än de förslag som nu har diskuterats och den skulle med all
sannolikhet kräva helt andra lösningar.
Forum for vissa ärenden
Ett konkursärende inleds enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672) genom
att en gäldenär eller någon som anser sig ha en fordran mot honom eller
henne ger in en konkursansökan till en tingsrätt. Behörig tingsrätt är den
där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
38
allmänhet. Ingen tingsrätt är alltså undantagen från rätten och Prop. 2000/01:108
skyldigheten att pröva konkursärenden.
En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan enligt lagen
(1996:764) om fÖretagsrekonstruktion fa till stånd ett särskilt förfarande
för att rekonstruera sin verksamhet. En ansökan får enligt 2 kap. 1 § den
lagen göras av gäldenären eller av en borgenär. I fråga om forum gäller
samma grundregel som for konkurs. Ärendet hos tingsrätten omfattar
hela rekonstruktionsforfarandet. Det handläggs enligt lagen (1996:242)
om domstolsärenden.
Skuldsanering innebär att en fysisk person helt eller delvis befrias från
de skulder som han eller hon har. Frågor om skuldsanering handläggs i
första hand av en kronofogdemyndighet. Myndigheten kan enligt 21 §
skuldsaneringslagen (1994:334) överlämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt. Enligt 29 § samma lag kan vissa beslut av
myndigheten överklagas till samma tingsrätt. Även skuldsaneringsären-
den handläggs i domstolen enligt ärendelagen.
Ärenden om överträdelser av det allmännas föreskrifter som rör parke-
ring eller stannande av fordon handläggs enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift i första hand av polismyndighet. Polismyndighetens
verksamhetsområde är länet. Faktiskt synes dock många polismyndighe-
ter låta arbetet med felparkeringsärendena ske lokalt på flera orter inom
myndighetens verksamhetsområde. Den som ålagts att betala en avgift
kan överklaga till den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt
rum. Ärendet handläggs enligt ärendelagen. Polismyndigheten är motpart
i ärendet.
Enligt promemorieförslaget skall ansökningar om konkurs eller
fÖretagsrekonstruktion göras hos den tingsrätt som regeringen bestämt
for det län eller del av län där gäldenären bör svara i tvistemål som angår
betalningsskyldighet i allmänhet. Skuldsaneringsärenden skall enligt
förslaget, när de går vidare från kronofogdemyndighet, handläggas av
den tingsrätt som regeringen bestämt for det län eller den del av län där
gäldenären är bosatt. Felparkeringsärenden skall, när de går vidare,
handläggas av den tingsrätt som regeringen bestämt for det län eller den
del av län där överträdelsen har ägt rum. I promemorian sägs bl.a. att
förslagen ligger i linje med tankarna på att bedriva verksamhet i flera
domstolar med gemensam domkrets. Det sägs i promemorian också att
förslagen kan utgöra ett instrument för att behålla domstolsverksamheten
vid mindre domstolar som har svårt att i framtiden bedriva en effektiv
verksamhet med bibehållen kvalitet, men där det av olika anledningar
inte är lämpligt med en organisationsförändring som innebär skapande av
en tingsrätt med gemensam domkrets och dömande verksamhet på flera
orter.
Remisskritik kommer från flera håll. Några remissinstanser finner det
vara svårt att se forslagen som förenliga med de riktlinjer for domsto-
larnas organisation som regeringen dragit upp i den förut omnämnda
skrivelsen 1999/2000:106. Det påpekas i det sammanhanget att
regeringen tidigare angett att varje bestående tingsrätt skall ha en sådan
styrka att den på ett effektivt och kompetent sätt kan handlägga vaije
slags mål eller ärende. Några remissinstanser menar att det därför inte
behövs regler om en koncentrering av mål till vissa tingsrätter i syfte att
åstadkomma tillräcklig kompetens för handläggningen. I ett par
39
remissyttranden sägs att forumreglema blir alltför krångliga och att Prop. 2000/01:108
enskilda kan få svårt att bedöma till vilken tingsrätt de skall vända sig.
Det sägs också att det kan uppstå ökade besvär och resekostnader för
parterna. Också förslagens betydelse för notarieutbildningen och för
domstolssekreteramas anställningar nämns av några remissinstanser.
Såvitt gäller felparkeringsärendena anges att de har en stark lokal anknyt-
ning och att det i en del sådana ärenden till och med förekommer att
tingsrätten håller syn på platsen.
Innan regeringen går närmare in på frågor om fördelarna och nackde-
larna med förslagen vill regeringen nämna att några remissinstanser har
angett att frågan om en reform av det angivna slaget är förenlig med
regeringsformen behöver belysas. Den bestämmelse de har i tankarna är
11 kap. 4 § regeringsformen som utsäger att föreskrifter ges i lag om
domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisa-
tion och om rättegången. Den paragrafen hindrar inte att regeringen ger
förordningsbestämmelscr om rikets indelning i domsagor, dvs. om
tingsrätternas domkretsar (jfr 1 kap. 1 § RB). Regeringen har rätt att ge
sådana bestämmelser också om domkretsarna för t.ex. miljödomstolama
och fastighetsdomstolarna och dessutom om vilka domstolar som skall ha
behörighet att handlägga t.ex. tryckfrihetsmål och sjörättsliga mål. I de
mål som faller in under de berörda bestämmelserna skall domstolen i
allmänhet utöva en rättskipning i traditionell mening (jfr NJA II 1947 s.
87). De ärenden som omfattas av promemorieförslaget hör emellertid
inte till en rättskipning av det slaget utan till den frivilliga rättsvården,
som i regeringsformens mening närmast kan anses utgöra förvaltning.
Därmed är det enligt regeringens bedömning alldeles klart att det inte
finns några konstitutionella hinder mot en reform.
De remitterade förslagen måste ses med utgångspunkt i den allmänna
målsättningen for hur domstolarna i framtiden bör vara organiserade.
Reformarbetet i stort när det gäller domstolsorganisationen och när det
gäller domstolarnas sidofunktioner utanför rättskipningsområdet är för
närvarande inne i ett dynamiskt skede. Avsikten är bl.a. att tingsrätterna
skall bli ännu mer slagkraftiga. Oavsett de metoder som väljs för
reformerna kan otvivelaktigt behovet av lösningar som innebär att vissa
slags ärenden koncentreras till ett mindre antal tingsrätter komma att
minska eller helt falla bort i en del län. Regeringen ser inte detta som
något som skulle göra en reform enligt promemorieförslaget överflödig.
En möjlighet att koncentrera handläggningen av vissa ärendetyper är
nämligen ägnad att medföra en högre flexibilitet och den kan vara
särskilt värdefull under en reformperiod, så att en tingsrätt kan sättas in
for att hjälpa en näraliggande tingsrätt. En flexibilitet är värdefull också
när det gäller att möta sådana akuta anhopningar av ärenden som kan
uppstå t.ex. till följd av att det på en viss ort sätts i system att överklaga
en viss typ av myndighetsbeslut. En koncentrering av de ärenden det nu
gäller kan vidare under vissa förutsättningar bidra till att man kan
rationalisera handläggningen och den kan därmed leda till att ärendena
handläggs snabbare. Genom en koncentrering av ärendena kan det i vissa
fall också bli möjligt att i ökad utsträckning tillåta att arbetsuppgifter
delegeras till domstolsbiträden.
Det som har sagts nu innebär inte att regeringen för samtliga
landsändar behöver bestämma vilka tingsrätter som skall handlägga de
40
ärenden det gäller. I stort sett fungerar ju det nuvarande systemet väl. Det Prop. 2000/01:108
viktiga är att det skapas en möjlighet att relativt enkelt tillgodose de krav
som den praktiska verkligheten i domstolsarbetet i särskilda fall kan
komma att ställa. En reform bör därför inte ges den utformning som
föreslås i promemorian. Den reform som bör komma i fråga är i stället att
nuvarande forumregler behålls men med det tillägget att regeringen kan
meddela föreskrifter om undantag. Jfr på den punkten 14 § andra stycket
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Vikten av att man
inte genom nya forumregler för särskilda ärendetyper stör det redan
pågående reformarbetet måste betonas. Sålunda är konkursärendena
många och hanteringen av dem utgör en långtifrån oviktig del av
tingsrätternas nuvarande arbetsuppgifter. Dessa ärenden kan därmed inte
flyttas från en tingsrätt till en annan utan att det uppstår betydande
organisatoriska konsekvenser. Mot den bakgrunden anser regeringen att
det i nuvarande läge inte finns tillräckliga skäl att låta konkursärendena
omfattas av en reform. Ärenden om skuldsanering, felparkering och
fÖretagsrekonstruktion har inte alls samma betydelse i det berörda
hänseendet.
Som flera remissinstanser har varit inne på är det önskvärt att den som
vill inleda ett förfarande vid en tingsrätt utan några större besvär kan fa
kunskap om vart han eller hon skall vända sig. Den enskilde kan fa den
kunskapen på flera tänkbara sätt. Ärenden om skuldsanering och felpar-
kering handläggs primärt vid en förvaltningsmyndighet och i sådana
ärenden får den enskilde behövliga upplysningar om behörig domstol
genom en klagoanvisning eller liknande. Ärendena om företags-
rekonstruktion inleds av företagare och man synes av dem kunna begära
att de på ett eller annat sätt tar reda på vad som gäller. I sista hand har
varje tingsrätt till vilken den enskilde med orätt skulle kunna vända sig i
ett ärende av nu aktuellt slag en skyldighet att lämna ärendet vidare till
den tingsrätt som är behörig. Det som har sagts nu medför att de
enskildas berättigade informationsbehov i fråga om vilken domstol som
är behörig får anses vara väl tillgodosett även efter en reform. Någon
egentlig risk för att enskilda lider en rättsförlust har regeringen svårt att
se.
Man kan emellertid inte bortse från att parter och andra i vissa fall kan
komma att få högre resekostnader till följd av att mål koncentreras.
Regeringen behöver emellertid inte få möjlighet att meddela andra
undantag från forumreglema än sådana som innebär att ett ärende flyttas
från en tingsrätt till en annan tingsrätt inom samma län. Därmed blir det
inga mer betydande kostnadsökningar för någon enskild person. Men
frågor om avstånd mellan domstol och parter aktualiserar ändå frågor om
efter vilka riktlinjer som en koncentrering av ärendena bör tillåtas att ske.
I det remitterade förslaget görs flera vägledande uttalanden om detta. Det
anges sålunda att det vid ett ställningstagande till vilken eller vilka
tingsrätter i ett län som skall ha behörighet att handlägga de ärendetyper
för vilka forumfrågan föreslås delegerad skall beaktas det geografiska
avståndet för parterna, förutsättningar att ta till vara särskild kompetens
eller andra särskilda resurser hos en tingsrätt, liksom behovet av
samverkan med vissa myndigheter. Vidare skall regeringen enligt den
remitterade promemorian beakta de synpunkter som tingsrätterna i länet
har i forumfrågan. Dessa uttalanden har betydelse även med ett system
41
enligt vilket regeringen endast ges möjlighet att inom ett län göra Prop. 2000/01:108
undantag från de normala forumbestämmelsema. Regeringen vill tillägga
att det för sådana ärenden som tillhör insolvensrätten finns anledning att
ta hänsyn till att ärendetillströmningen kan variera kraftigt alltefter dc
ekonomiska konjunkturerna och att de lösningar som väljs måste vara
anpassade för att utan några komplikationer kunna möta sådana
förändringar och detta även om de sker hastigt.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att det bör öppnas en
möjlighet att genom förordning göra avvikelser inom ett län från de
forumbestämmelser som nu gäller för ärenden om företagsrekonstruk-
tion, skuldsanering och felparkering.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Förslaget om förenklad delgivning i brottmål får vissa ekonomiska och
verksamhetsmässiga konsekvenser för domstolarna, polisen och tullen.
Från effektivitetssynpunkt för hela rättsväsendet innebär förslaget dock
fördelar. För polisen innebär förslaget bl.a. att antalet delgivningsupp-
drag för stämningar och kallelser till domstol minskar. Därutöver
kommer poliser i mindre utsträckning än i dag att vara uppbundna för
vittnesförhör i domstol eftersom förhandlingar inte kommer att ställas in
så ofta som idag på grund av bristande delgivning. En del av den tid som
idag avsätts för huvudförhandlingar kan i framtiden användas till annan
verksamhet. Kostnader för bl.a. administration kan komma att öka för
polisen på grund av förslaget. Regeringen avser att i budgetpropositionen
för 2002 återkomma till riksdagen med eventuella förslag till omför-
delning av resurser inom rättsväsendet och med förslag till finansiering
av polisens kostnadsökningar.
Även tulltjänstemännen kommer i mindre utsträckning än idag att vara
uppbundna för vittnesförhör i domstol, samtidigt som vissa kostnads-
ökningar för administration kan beräknas. Kostnadsökningarna beräknas
som marginella och bedöms kunna hanteras inom anslagsramen.
42
En ändring i fjärde stycket till följd av att 46 kap. 15 § delas upp i två
paragrafer. Hänvisning görs till 46 kap. 15 § i stället för till 46 kap. 15 §
första stycket.
I andra stycket har uttryckligen angivits att undantag från enveckas-
regeln, när det gäller tid för hållande av huvudförhandling i mål där den
tilltalade är anhållen eller häktad, far göras i de fall där målet är
omfattande. Bestämmelsen har närmare behandlats i avsnitt 5.2.
Motsvarande ändring har gjorts i tredje stycket i fråga om tidsfristen när
det gäller huvudförhandling i mål där den tilltalade är ålagd reseförbud. I
övrigt har bestämmelsen anpassats till modernare språkbruk.
Bestämmelsen har ändrats till följd av att en ny 15 a § tillkommit i 46
kap. I andra stycket hänvisas till 46 kap. 15 a § när mål kan avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit. I
övrigt har bestämmelsen anpassats till modernare språkbruk.
Bestämmelsen har delats upp i två paragrafer för att på ett mer pedago-
giskt sätt än i dag ge domstolen vägledning av handlingssätt när den
tilltalade uteblir från en huvudförhandling och 15 § har fatt en delvis ny
språklig utformning. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1. De olika
handlingssätten är alternativa. I första hand skall dock rätten överväga de
möjligheter som finns att genomföra huvudförhandlingen i den tilltalades
utevaro. Uppräkningen i övrigt av handlingssätt utgår med hänsyn till
proportionalitetsprincipen från det minst ingripande. För att häktning
skall kunna ske måste givetvis de lagliga förutsättningarna enligt 24 kap.
rättegångsbalken föreligga.
Paragrafen är ny. Den motsvarar nuvarande 15 § andra och fjärde-sjätte
styckena och reglerar möjligheterna att avgöra mål och rättegångsffågor i
den tilltalades utevaro. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1.
Bestämmelsen i nuvarande 15 § tredje stycket, att den tilltalade måste ha
uteblivit en gång tidigare för att rätten skall kunna döma till fängelse, har
tagits bort. I övrigt har vissa språkliga justeringar gjorts.
43
Andra stycket innehåller en hänvisning till en ny paragraf, 3 b §, som
innehåller undantagsregler för när stämningsansökningar och andra
handlingar genom vilka förfarandet vid en myndighet inleds får delges
genom förenklad delgivning.
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 5.5. Till första stycket har
flyttats huvuddelen av nuvarande 3 a § andra stycket. Andra stycket inne-
håller en bestämmelse om när förenklad delgivning får användas för
delgivning med en tilltalad i brottmål.
Det kan inträffa att den som i tingsrätten kan delges genom förenklad
delgivning enligt denna regel åtalas för ett nytt brott och att de båda
åtalen handläggs i en rättegång. Stämning avseende det nya brottet kan
då delges med förenklad delgivning endast om förutsättningarna för det
finns enligt bestämmelsen i andra stycket; det förutsätter således att den
tilltalade vid handläggningen avseende det nya brottet hos polisen eller
tullen informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas
vid tingsrätten. Om inte, krävs att den tilltalade delges upplysningar om
förenklad delgivning igen, lämpligen i samband med att han delges
stämning för att svara på det nya åtalet.
Förslaget innebär att det öppnas en möjlighet att genom förordning göra
avvikelser inom ett län från de gällande forumbestämmelsema.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.
Prop. 2000/01:108
Förslaget innebär att det öppnas en möjlighet att genom förordning göra
avvikelser inom ett län från de gällande forumbestämmelsema.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.
44
Förslaget innebär att det öppnas en möjlighet att genom förordning göra
avvikelser inom ett län från de gällande forumbestämmelsema.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.
45
Författningsförslag
1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 24 kap. 1 §, 30
kap. 4 §, 45 kap. 3 och 14 §§ samt 46 kap. 15 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
Den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller
däröver, får häktas, om det med
hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande eller
någon annan omständighet finns
risk för att han
1. avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksam-
het.
Är för brottet inte föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år,
skall häktning ske, om det inte är
uppenbart, att skäl till häktning
saknas.
Häktning får ske endast om
skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänk-
te eller för något annat motstående
intresse.
Den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller
däröver, får häktas, om det med
hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande eller
någon annan omständighet finns
risk för att han
1. avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksam-
het.
Om den misstänkte inte har känt
hemvist i Sverige, får han häktas
även om det är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse ett år för
brottet, om det finns risk for att han
avviker eller på annat sätt undan-
drar sig lagföring eller straff
Är för brottet inte föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år,
skall häktning ske, om det inte är
uppenbart, att skäl till häktning
saknas.
Häktning får ske endast om
skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänk-
te eller för något annat motstående
intresse.
46
Kan det antas att den misstänkte Kan det antas att den misstänkte Prop. 2000/01:108
kommer att dömas endast till böter, kommer att dömas endast till böter, Bilaga 1
far häktning inte ske. får häktning inte ske.
4§
Handläggas i en rättegång flera
åtal, må dom givas beträffande nå-
got av dem, ehuru handläggningen
angående de övriga icke avslutats.
Avse åtalen samme tilltalade, må
sådan dom dock ej givas med
mindre synnerliga skäl äro därtill.
Om det i samma rättegång finns
flera åtal får, om det är lämpligt,
dom ges över något av dem trots
att handläggningen av de övriga
inte har avslutats.
3§
Hava åtal väckts mot någon for
flera brott eller åtal mot flera för
att hava tagit del i samma brott,
skola åtalen handläggas i en rätte-
gång, om ej rätten finner särskild
handläggning vara lämpligare.
Åtal som väckts mot flera for
skilda brott, må handläggas i en
rättegång om det är till gagn for
utredningen.
Ej må åtal förenas, med mindre
åtalen väckts vid samma domstol
och denna är behörig samt för
åtalen samma rättegångsform är
tillämplig.
När skäl äro därtill, må åtal,
som förenats, åter särskiljas.
Om åtal har väckts mot någon for
flera brott, eller mot flera för att ha
tagit del i samma brott, skall åtalen
handläggas i en rättegång. Åtalen
får dock handläggas särskilt om
det är lämpligt.
Om åtal har väckts mot flera for
skilda brott, får åtalen handläggas
i en rättegång, om det är till fordel
for utredningen.
Åtal får inte förenas, om de inte
väckts vid samma domstol och
denna är behörig samt samma
rättegångsform är tillämplig for
åtalen.
När det finns skäl för det, får
åtal, som förenats, åter särskiljas.
14 §
Rätten bestämme, så snart kan, tid
för huvudförhandlingen. För be-
handling av rättegångsfråga eller
del av saken, som må avgöras
särskilt, må huvudförhandling
särskilt utsättas, ehuru målet i
övrigt ej är berett till huvudför-
handling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag,
Rätten skall bestämma tid för
huvudförhandling så snart det kan
ske. För behandling av en rätte-
gångsfråga eller en del av saken,
som får avgöras särskilt, får
huvudförhandling utsättas, trots att
målet i övrigt inte är berett till
huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas skyndsamt och senast inom
47
då åtalet väcktes, om ej till följd av
åtgärd, som avses i 11 eller 12 §,
eller annan omständighet längre
uppskov är nödvändigt. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen for hans
häktande.
Är den tilltalade ålagd reseför-
bud, skall huvudförhandling hållas
inom en månad från den dagen då
åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt fi// följd av
åtgärd som avses i 11 eller 12 §
eller annan omständighet. Har
reseförbudet meddelats efter åtalet,
skall tiden räknas från dagen för
delgivning av beslutet.
I5§
Uteblir den tilltalade från rätte-
gångstillfalle för huvudförhandling
eller inställer han sig genom
ombud då han har förelagts att
infinna sig personligen, skall rätten
förelägga nytt vite eller förordna,
att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till
senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställan-
de, för målet avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
om
1. det inte finns anledning att döma
till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom
eller skyddstillsyn eller sådana
påföljder i förening,
två veckor från den dag då åtalet
väcktes, om inte på grund av
åtgärd, som avses i 11 eller 12 §,
eller annan omständighet längre
uppskov är nödvändigt. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för hans
häktande.
Är den tilltalade ålagd reseför-
bud, skall huvudförhandling hållas
skyndsamt och senast inom en
månad från den dagen då åtalet
väcktes, om inte längre uppskov är
nödvändigt på grund av åtgärd som
avses i 11 eller 12 § eller annan
omständighet. Har reseförbudet
meddelats efter åtalet, skall tiden
räknas från dagen för delgivning av
beslutet.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
15 §
Uteblir den tilltalade från ett
rättegångstillfälle för huvudför-
handling eller inställer han sig
genom ombud då han har förelagts
att infinna sig personligen skall
rätten i första hand avgöra målet
enligt 15 a §. Är det inte möjligt
skall rätten besluta att han skall
1. hämtas till rätten omedelbart,
2. häktas, om det finns förutsätt-
ningar för det,
3. hämtas till rätten till en senare
dag eller
4. föreläggas nytt vite.
75 a
Målet får avgöras även om den
tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit, om
den tilltalades personliga närvaro
inte är nödvändig för utredningen
och
1. det inte finns anledning att döma
till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom
eller skyddstillsyn eller sådana
48
2. den tilltalade, sedan stämning
delgetts honom, har avvikit eller
håller sig undan på sådant sätt att
han inte kan hämtas till huvudför-
handlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig
psykisk störning och hans närvaro
på grund därav inte är nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1
får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från
ett rättegångstillfälle får huvudför-
handling i målet eller då har
inställt sig endast genom ombud.
Har åtalet efter det tidigare rätte-
gångstillfället utvidgats till att avse
ytterligare gärning, får fängelse
ådömas endast om anledning fanns
att döma till fängelse för de gär-
ningar som åtalet avsåg innan det
utvidgades.
Med de påföljder som anges i
andra stycket 1 skall likställas
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken. Det
gäller dock inte, om i samband med
förordnandet villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff skall
förklaras förverkad i fråga om en
strafftid som överstiger tre
månader.
påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han delgetts
stämning, har avvikit eller håller
sig undan på ett sådant sätt att han
inte kan hämtas till huvudförhand-
lingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig
psykisk stöming och hans närvaro
därför inte är nödvändig.
Med de påföljder som anges i
första stycket 1 skall likställas
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken. Det
gäller dock inte, om i samband med
förordnandet villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff skall
förklaras förverkad i fråga om en
strafftid som överstiger tre
månader.
I fall som avses i första stycket 2
far målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse
till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har uteblivit.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
I fall som avses i andra stycket 2
får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse
till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
49
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare att 29 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall alltid behandlas
skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot den som
inte har fyllt arton år för ett brott
för vilket det är föreskrivet fängel-
se i mer än sex månader, skall de
tidsfrister iakttas som är föreskriv-
na för åtgärder i mål där den
tilltalade är häktad. I stället för den
tid om en vecka, som i 45 kap. 14 §
rättegångsbalken är föreskriven för
hållande av huvudförhandling,
skall gälla en tid om två veckor.
Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 28 §, skall
nämnden yttra sig inom en sådan
tid att rätten kan hålla huvud-
förhandling enligt reglerna i andra
stycket. Om ärendets beskaffenhet
föranleder det, får yttrandet med
rättens medgivande lämnas senare.
Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall alltid behandlas
skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot den som
inte har fyllt arton år för ett brott
för vilket det är föreskrivet fängel-
se i mer än sex månader, skall de
tidsfrister iakttas som är föreskriv-
na för åtgärder i mål där den
tilltalade är häktad.
Inhämtar rätten yttrande från
socialnämnden enligt 28 §, skall
nämnden yttra sig inom cn sådan
tid att rätten kan hålla huvud-
förhandling enligt reglerna i andra
stycket. Om ärendets beskaffenhet
föranleder det, får yttrandet med
rättens medgivande lämnas senare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
50
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3 a §
Om det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna, får
ordinär delgivning med den som är
part eller som har liknande
ställning i ett mål eller ärende ske
genom att myndigheten sänder
handlingen med post till den sökte
under hans senast kända adress och
minst en dag senare skickar ett
meddelande om att handlingen har
sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning får använ-
das bara om den sökte har delgetts
upplysning om att förenklad del-
givning kan komma att användas i
målet eller ärendet. Sådan upplys-
ning behöver dock inte delges med
den som har inlett förfarandet vid
myndigheten eller som har gett in
en handling i målet eller ärendet,
om upplysningen lämnas i nära
anslutning till att ansökan eller
handlingen har kommit in till
myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka för-
farandet vid myndigheten inleds.
Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig handräckning
efter bestridande överlämnats till
tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd får dock svaran-
den delges sökandens begäran om
överlämnande och andra handling-
ar i målet genom förenklad delgiv-
ning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
Föreslagen lydelse
3a§
Om det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna, får
ordinär delgivning med den som är
part eller som har liknande
ställning i ett mål eller ärende ske
genom att myndigheten sänder
handlingen med post till den sökte
under hans senast kända adress och
minst en dag senare skickar ett
meddelande om att handlingen har
sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning får använ-
das bara om den sökte har delgetts
upplysning om att förenklad del-
givning kan komma att användas i
målet eller ärendet. Sådan upplys-
ning behöver dock inte delges med
den som har inlett förfarandet vid
myndigheten eller som har gett in
en handling i målet eller ärendet,
om upplysningen lämnas i nära
anslutning till att ansökan eller
handlingen har kommit in till
myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka för-
farandet vid myndigheten inleds i
andra fall än som följer av 3 b §.
51
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
Har ett mål om betalningsförel äg-
gande eller vanlig handräckning
efter bestridande överlämnats till
tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd får svaranden
delges sökandens begäran om över-
lämnande och andra handlingar i
målet genom förenklad delgivning,
om svaranden under handläggning-
en hos kronofogdemyndigheten har
delgetts upplysning om att förenk-
lad delgivning kan komma att
användas i målet hos tingsrätten,
Arbetsdomstolen eller Statens va-
nämnd.
En tilltalad i ett brottmål vid
tingsrätt får delges stämningsansö-
kan och andra handlingar i målet
genom förenklad delgivning om
han i samband med
1. strafföreläggande,
2. föreläggande av ordningsbot
eller delgivning av misstanke om
ett brott som kunnat beivras
genom föreläggande av ord-
ningsbot
har delgetts upplysning om att
förenklad delgivning kan komma
att användas i brottmålet.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
52
Riksdagens ombudsmän, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten
för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Katrineholms tingsrätt, Jönkö-
pings tingsrätt, Mariestads tingsrätt, Karlskrona tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Gävle tingsrätt,
Lycksele tingsrätt, Länsrätten i Blekinge län, Länsrätten i Mariestad,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffer-
myndigheten, Riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund, Nämnde-
männens riksförbund, Sveriges Domareförbund, 1999-års rättegångsutre-
dning.
Riksåklagaren har bifogat yttranden av Åklagarmyndigheten i Stock-
holm, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarkammaren i Växjö,
Åklagarkammaren i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagar-
myndigheten i Västerås och Ekobrottsmyndigheten.
Kriminalvården har bifogat yttranden av Kriminalvårdsmyndighetema
Stockholm Kronoberg och Göteborg Centrum.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 2
53
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
Inom Domstolsverket har lagmannen Åke Rehnström med biträde av en
arbetsgrupp sett över vissa forumförhållanden i allmän domstol.
Resultatet av arbetet har presenterats i en promemoria med lagförslag (se
bilaga 1). Förslagen syftar till att skapa förutsättningar för en större
flexibilitet inom domstolsorganisationen och ett effektivare utnyttjande
av rättsväsendet i dess helhet.
I arbetsgruppens promemoria föreslås att nya bestämmelser införs i
rättegångsbalken, äktenskapsbalken och föräldrabalken som innebär en
möjlighet för tingsrätter inom ett län att samarbeta genom överlämnande
av tvistemål, brottmål, mål om barns boende och umgänge med barn
samt mål och ärenden rörande vårdnad om barn.
I förslaget föreslås dessutom att forumfrågan för konkursärenden,
skuldsancringsärenden, ärenden om fÖretagsrekonstruktion, ärenden om
felparkeringsavgift och de registreringsärenden som regleras i
äktenskapsbalken skall bestämmas av regeringen. Behörig tingsrätt
föreslås vara den tingsrätt regeringen bestämt för det län eller del av län
där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet, vilket normalt är där gäldenären har sitt hemvist. För mål om
felparkering föreslås att de överklagas till den tingsrätt som regeringen
har bestämt för det län eller del av län där överträdelsen har ägt rum.
Förslagen i sistnämnda del ligger i linje med tankarna på att bedriva
verksamhet i flera domstolar med gemensam domkrets (se prop.
1999/2000:1, utgiftsområde 4, s. 102 f.), vilket bl.a. syftar till att samla
specialmål till vissa enheter och utjämna arbetsbördan vid toppar.
Förslaget att koncentrera vissa ärendetyper till en eller två tingsrätter i ett
län kan vidare vara ett värdefullt instrument för att behålla
domstolsverksamhct vid mindre domstolar som har svårt att i framtiden
bedriva effektiv verksamhet med bibehållen kvalitet, men där det av
olika anledningar inte är lämpligt med en organisationsförändring som
innebär skapande av en tingsrätt med gemensam domkrets och dömande
verksamhet på flera orter.
Domstolsverket har med framhållande av ärendets vikt överlämnat
promemorian till Justitiedepartementet. När det gäller förslaget till
lösning beträffande registrering enligt 16 kap. 2 § äktenskapsbalken har
Domstolsverket i missiv till promemorian framfört att det bör övervägas
om inte förslaget är allför snävt.
Ett mer långtgående förslag finns i betänkandet Domstolarna inför 2000-
talet (SOU 1991:106 s. 84 ff) där det föreslås att tingsrätternas
handläggning av registreringsärenden enligt äktenskapsbalken skall tas
54
över av det centrala äktenskapsregistret samt att avhandlingsprotokollet
avskaffas. Vidare har utredningen föreslagit att huvudmannaskapet för
äktenskapsregistret skall övergå från Statistiska centralbyrån till
Riksskatteverket.
Inom departementet har upprättats ett lagförslag som i stora delar
överensstämmer med arbetsgruppens lagförslag. Några skillnader finns
dock. Det gäller framför allt vissa bestämmelser om överlämnande av
mål från en tingsrätt till en annan tingsrätt vilka föreslås införda i 10 kap.
20 b § och 19 kap. 11 b § rättegångsbalken, 14 kap. 3 a § äktenskaps-
balken och 6 kap. 17 a § föräldrabalken. I departementsförslaget tillmäts
sålunda ett påstående från käranden om grunden för den överlämnande
domstolens behörighet inte någon sådan betydelse som det tillmäts enligt
arbetsgruppens förslag. Vidare har i departementsförslaget införts
uttryckliga bestämmelser om vad syftet med ett överlämnande skall vara
och om att något överlämnande inte får ske till en tingsrätt som inte är
villig att ta emot målet.
I anslutning till det som har sagts nu finns det anledning att påpeka att
med hänsyn till 34 kap. 3 § rättegångsbalken en domstol inte bör kunna
överlämna ett mål sedan svaranden har gjort en befogad
foruminvändning.
För att det tydligt skall framgå att ett genkäromål, en talan av
mellankommande part eller en regresstalan efter det att ett mål har
överlämnats skall väckas vid den mottagande tingsrätten och inte vid den
överlämnande, har några bestämmelser i 10 kap. 14 § rättegångsbalken
getts en formulering som något avviker från den som finns i
arbetsgruppens förslag.
Arbetsgruppens förslag till ändring av 16 kap. 2 § äktenskapsbalken om
behörig domstol för registrering av ett äktenskapsförord har i
departementsförslaget fått en något avvikande konstruktion i avsikt att
minimiera risken för att ett registrerat äktenskapsförord blir förklarat
ogiltigt på grund av att det har inregistrerats vid fel domstol (jfr rättsfallet
NJA 1954 s. 325).
I övrigt är skillnaderna mellan arbetsgruppens förslag och
departementsförslaget huvudsakligen av redaktionell karaktär.
Vid ett ställningstagande till vilken eller vilka tingsrätter i ett län som
skall vara behörig att handlägga de ärendetyper för vilka forumffågan
föreslås delegerad skall beaktas det geografiska avståndet för parterna,
förutsättningar att ta till vara särskild kompetens eller andra särskilda
resurser hos en tingsrätt, liksom behovet av samverkan med vissa
myndigheter. Såsom anges i promemorian skall regeringen beakta de
synpunkter som tingsrätterna i länet har i forumfrågan.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
55
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 10 kap. 14 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 10 kap. 20 b § och
19 kap. 11 b §, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 8
Käromål mot flera svarande må
väckas vid den rätt, där någon av
dem enligt vad förut i detta kapitel
är stadgat har att svara, om det
sker samtidigt och käromålen
stödja sig på väsentligen samma
grund. Är saken sådan, att endast
en dom kan givas mot alla, som
hava del i saken, må talan ock
väckas vid den rätt, där någon av
dem har att svara.
Genkäromål upptages av den
rätt, som upptagit
huvudkäromålet.
Talan, som avses i 14 kap. 4
eller 5 §, upptages av den rätt, som
upptagit huvudmålet.
Käromål mot flera svarande får
väckas vid den rätt där någon av
dem enligt det som sagts förut i
detta kapitel har att svara, om det
sker samtidigt och käromålen stöd-
jer sig på väsentligen samma
grund. När saken är sådan att
endast en dom kan ges mot alla
som har del i saken, får talan i
stället väckas vid den rätt där
någon av dem har att svara eller
där saken redan handläggs i mål
mot någon av dem.
Genkäromål tas upp av den rätt
som handlägger huvudkäromålet.
Talan som avses i 14 kap. 4 eller
5 § tas upp av den rätt som hand-
lägger huvudmålet.
20b§
En tingsrätt får överlämna ett
mål till en annan tingsrätt i samma
län, om detta är till fördel för
handläggningen av målet och den
mottagande tingsrätten samtycker.
Något överlämnande får dock inte
ske, om behörigheten grundas på
16 § och någon av parterna
motsätter sig ett överlämnande.
Något överlämnande får inte
heller ske, om tvisten är sådan
som avses i 17 §. Den mottagande
tingsrätten skall anses vara
behörig, om det finns en tingsrätt i
länet som skall anses vara behörig
56
enligt en bestämmelse i detta Prop. 2000/01:108
kapitel. Bilaga 3
11 b§
En tingsrätt får överlämna ett
mål till en annan tingsrätt i samma
län, om detta är till fördel för
handläggningen av målet och den
mottagande tingsrätten samtycker.
Den mottagande tingsrätten skall
anses vara behörig, om det finns
en tingsrätt i länet som enligt en
bestämmelse i detta kapitel skall
anses vara behörig. Innan målet
överlämnas skall parterna beredas
tillfälle att yttra sig, om det inte är
obehövligt
Ansökan skall anses ha kommit
in till den mottagande tingsrätten
samma dag som den kom in till
den tingsrätt som först tog emot
ansökan. Handläggningen av
målet skall fortsätta där den
slutade hos den överlämnande
tingsrätten.
Denna lag träder i kraft den
57
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken
dels att 16 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 14 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
14 kap. En tingsrätt får överlämna ett Ansökan skall anses ha kommit 16 kap. 2§ |
Ansökan om registrering görs Ansökan om registrering görs
|
hos tingsrätt. |
hos en tingsrätt som regeringen |
Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs
registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om
gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.
Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 §
andra stycket.
Denna lag träder i kraft den
58
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 6 kap. 17 a och 17 b §§ skall betecknas 6 kap. 17 b och
17 c §§,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 6 kap. 17 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En tingsrätt far överlämna ett
mål om vårdnad, boende eller um-
gänge till en annan tingsrätt i
samma län, om detta är till fördel
för handläggningen av målet och
den mottagande tingsrätten sam-
tycker. Den mottagande tings-
rätten skall anses vara behörig,
om det finns en tingsrätt i länet
som på annan grund skall anses
vara behörig. Innan målet
överlämnas skall parterna beredas
tillfälle att yttra sig, om det inte är
obehövligt.
Ansökan skall anses ha kommit
in till den mottagande tingsrätten
samma dag som den kom in till
den tingsrätt som först tog emot
ansökan. Handläggningen av
målet skall fortsätta där den
slutade hos den överlämnande
tingsrätten.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den
59
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §’
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts far
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om inte annat
anges i denna lag.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
som regeringen bestämt för det län
eller del av län där överträdelsen
har ägt rum. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Denna lag träder i kraft den
’ Senaste lydelse 1996:257.
60
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § konkurslagen skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ansökan om konkurs görs
skriftligen hos den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål
som angår betalningsskyldighet i
allmänhet. Ansökningshandlingen
skall vara egenhändigt under-
tecknad av sökanden eller sökan-
dens ombud.
1 §
Ansökan om konkurs görs
skriftligen hos den tingsrätt som
regeringen bestämt för det län
eller del av län .där gäldenären bör
svara i tvistemål som angår betal-
ningsskyldighet i allmänhet.
Ansökningshandlingen skall vara
egenhändigt undertecknad av
sökanden eller sökandens ombud.
Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten be-
hörig, om de inte är kända.
En ansökan skall avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt
som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa
bristen.
Denna lag träder i kraft den
61
Härigenom föreskrivs att 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
21
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där. Om gäl-
denären inte är bosatt i Sverige
skall ärendet överlämnas till
Stockholms tingsrätt.
Föreslagen lydelse
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till den tingsrätt
som regeringen bestämt för det län
eller del av län där gäldenären är
bosatt för vidare handläggning där.
Om gäldenären inte är bosatt i
Sverige skall ärendet överlämnas
till Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den
10 Senaste lydelse 1996:267.
62
|
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om fÖretagsrekonstruktion |
Prop. 2000/01:108 Bilaga 3 |
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om
fÖretagsrekonstruktion skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
En ansökan om företagsrekon-
struktion far göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt där gäldenären bör svara i
tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet. Ansök-
ningshandlingen skall vara
egenhändigt undertecknad av
sökanden eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange o
rätten behörig, om de inte är kända.
En ansökan om företagsrekon-
struktion får göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt som regeringen bestämt
för det län eller del av län där gäl-
denären bör svara i tvistemål som
angår betalningsskyldighet i all-
mänhet. Ansökningshandlingen
skall vara egenhändigt underteck-
nad av sökanden eller sökandens
ombud.
i styrka de omständigheter som gör
Denna lag träder i kraft den
63
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Lunds
tingsrätt, Köpings tingsrätt, Hedemora tingsrätt, Linköpings tingsrätt,
Örebro tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Lycksele tingsrätt, Luleå tingsrätt,
Länsrätten i Värmlands län, Länsrätten i Västemorrlands län, Riksåkla-
garen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndig-
heten, Riksrevisionsverkct, Sveriges advokatsamfund, Nämndemännens
riksförbund, Riksskatteverket, Statistiska centralbyrån, Svenska kom-
munförbundet och Sveriges domareförbund.
Riksskatteverket har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i
Stockholm, Kalmar, Jönköping, Malmö, Härnösand och Umeå.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 4
64
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 36 kap. 1 §, 45 kap. 14 och 15 §§ samt 46 kap. 15 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 46 kap. 15 a § med
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §”
Var och en, som inte är part i målet, far höras som vittne. I brottmål får
dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.
I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon
annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.
Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla
den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23
kap. 18 §,
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,
eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller
särskild åtalsprövning ej har åtalats.
Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rätte-
gång som inte avser åtal mot
honom själv, gäller i fråga om
kallelse till förhandling och på-
följd för utevaro från förhandling-
en samt i fråga om förhöret vad
som sägs om tilltalade i 31 kap.
4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt
46 kap. 15 § första stycket. I fråga
om rätt till ersättning för inställel-
se vid förhandling gäller 36 kap.
24 och 25 §§.
Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket höras i en rätte-
gång som inte avser åtal mot
honom själv, gäller i fråga om
kallelse till förhandling och på-
följd för utevaro från förhandling-
en samt i fråga om förhöret vad
som sägs om tilltalade i 31 kap.
4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt
46 kap. 15 §. I fråga om rätt till er-
sättning för inställelse vid förhand-
ling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.
14 r
Rätten bestämme, så snart ske Rätten skall bestämma tid för
kan, tid för huvudförhandlingen. huvudförhandling så snart som
11 Senaste lydelse 1987:747.
12 Senaste lydelse 1981:1294.
65
För behandling av rättegångsfråga
eller del av saken, som må avgöras
särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag,
då åtalet väcktes, om ej till följd av
åtgärd, som avses i 11 eller 12 §,
eller annan omständighet längre
uppskov är nödvändigt. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för hans
häktande.
Är den tilltalade ålagd rese-
förbud, skall huvudförhandling
hållas inom en månad från den dag
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt till följd av
åtgärd som avses i 11 eller 12 §
eller annan omständighet. Har
reseförbudet meddelats efter åtalet,
skall tiden räknas från dagen för
delgivning av beslutet.
möjligt. För behandling av en Prop. 2000/01:108
rättegångsfråga eller en del av Bilaga 5
saken, som får avgöras särskilt, får
huvudförhandling sättas ut, trots
att målet i övrigt inte är berett till
huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller
häktad, skall huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag,
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund
av åtgärd som avses i 11 eller
12 §, målets omfattning eller
annan omständighet. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för hans
eller hennes häktande.
Är den tilltalade ålagd rese-
förbud, skall huvudförhandling
hållas inom en månad från den dag
då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund
av åtgärd som avses i 11 eller
12 §, målets omfattning eller
annan omständighet. Har reseför-
budet meddelats efter åtalet, skall
tiden räknas från dagen för
delgivning av beslutet.
Till huvudförhandlingen skall
åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eljest
talan jämte åklagaren eller skall
han höras i anledning av åklaga-
rens talan, skall ock målsäganden
kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägge rätten
honom vite.
Den tilltalade skall kallas till
huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall
han infinna sig personligen eller
krävs det att han på annat sätt är
närvarande, skall rätten förelägga
honom vite. Om det finns anled-
ning att anta att den tilltalade inte
skulle iaktta ett sådant föreläggan-
15 §13
Till huvudförhandlingen skall
åklagaren kallas. Biträder måls-
äganden åtalet eller för han eller
hon annars talan jämte åklagaren
eller skall han eller hon höras i an-
ledning av åklagarens talan, skall
även målsäganden kallas. Skall
målsäganden infinna sig personli-
gen, skall rätten förelägga honom
eller henne vite.
Den tilltalade skall kallas till
huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Skall
han eller hon infinna sig person-
ligen eller krävs det att han eller
hon på annat sätt är närvarande,
skall rätten förelägga honom eller
henne vite. Om det finns anledning
att anta att den tilltalade inte skulle
13 Senaste lydelse 1982:283.
66
de, far rätten förordna att han skall
hämtas till huvudförhandlingen.
Kan målet enligt 46 kap. 15 §
komma att avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
skall han i kallelsen erinras om
detta. Rätten förordnar om
inställandet av den som är
anhållen eller häktad.
Om kallande av vittne och sak-
kunnig gälle vad i 36 och 40 kap.
är stadgat.
följa ett sådant föreläggande, får Prop. 2000/01:108
rätten besluta att han eller hon Bilaga 5
skall hämtas till huvudförhand-
lingen. Kan målet enligt 46 kap.
15 a § komma att avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit,
skall han eller hon i kallelsen
erinras om detta. Rätten beslutar
om inställandet av den som är
anhållen eller häktad.
Bestämmelser om kallande av
vittne och sakkunnig finns i 36 och
40 kap.
15 514
Uteblir den tilltalade från rätte-
gångstillfålle för huvudförhandling
eller inställer han sig genom
ombud då han har förelagts att
infinna sig personligen, skall
rätten förelägga nytt vite eller
förordna, att han skall hämtas till
rätten antingen omedelbart eller
till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsstäl-
lande, får målet avgöras trots att
den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har
uteblivit, om
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill-
korlig dom eller skyddstillsyn eller
sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit
eller håller sig undan på sådant
sätt att han inte kan hämtas till
huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en all-
Uteblir den tilltalade från ett
rättegångstillfålle för huvudför-
handling eller inställer han eller
hon sig genom ombud då han eller
hon har förelagts att infinna sig
personligen, skall rätten i första
hand pröva om målet kan avgöras
enligj 15 a §. År det inte möjligt
att avgöra målet skall rätten
besluta att den tilltalade skall
1. kallas på nytt vid vite,
2. hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag
eller
3. häktas, om det finns förutsätt-
ningar för det.
14 Senaste lydelse 1991:1549.
67
varlig psykisk störning och hans
närvaro på grund därav inte är
nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1
far fängelse ådömas endast om
den tilltalade tidigare har uteblivit
från ett rätte gångstillfälle för
huvudförhandling i målet eller då
har inställt sig endast genom om-
bud. Har åtalet efter det tidigare
rättegångstillfället utvidgats till att
avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anled-
ning fanns att döma till fängelse
för de gärningar som åtalet avsåg
innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i
andra stycket 1 skall likställas för-
ordnande enligt 34 kap. 1 § första
stycket 1 brottsbalken. Detta
gäller dock inte, om i samband
med förordnandet villkorligt med-
given frihet från fängelsestraff
skall förklaras förverkad i fråga
om en strafftid som överstiger tre
månader.
I fall som avses i andra stycket 2
får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse
till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har ute-
blivit.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 5
15a§
Målet får avgöras även om den
tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller uteblivit, om
den tilltalades personliga närvaro
inte är nödvändig för utredningen
och
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader,
villkorlig dom eller skyddstillsyn
eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller
hon har delgetts stämning, har
avvikit eller håller sig undan på ett
sådant sätt att han eller hon inte
kan hämtas till
huvudförhandlingen eller Prop. 2000/01:108
3. den tilltalade lider av en all- Bilaga 5
varlig psykisk störning.
Med de påföljder som anges i
första stycket l skall likställas för-
ordnande enligt 34 kap. 1 § första
stycket 1 brottsbalken. Det gäller
dock inte, om i samband med
förordnandet villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff skall
förklaras förverkad i fråga om en
strafftid som överstiger tre
månader.
I de fall som avses i första
stycket 2 får målet avgöras även
om den tilltalade inte har delgetts
kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras
trots att den tilltalade har
uteblivit.
Denna lag träder i kraft den
69
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3 a § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:108
Bilaga 5
3a§5
Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordinär
delgivning med den som är part eller som har liknande ställning i ett mål
eller ärende ske genom att myndigheten sänder handlingen med post till
den sökte under hans senast kända adress och minst en dag senare skick-
ar ett meddelande om att handlingen har sänts (förenklad delgivning).
Förenklad delgivning får användas bara om den sökte har delgetts
upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet
eller ärendet. Sådan upplysning behöver dock inte delges med den som
har inlett förfarandet vid myndigheten eller som har gett in en handling i
målet eller ärendet, om upplysningen lämnas i nära anslutning till att
ansökan eller handlingen har kommit in till myndigheten.
Förenklad delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka för-
farandet vid myndigheten inleds.
Har ett mål om betalningsföre-
läggande eller vanlig handräck-
ning efter bestridande överlämnats
till tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd får dock svaran-
den delges sökandens begäran om
överlämnande och andra hand-
lingar i målet genom förenklad
delgivning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
Förenklad delgivning far i andra
fall än som följer av 3 b § inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar genom vilka
förfarandet vid myndigheten
inleds.
3h§
Har ett mål om betalningsfore-
läggande eller vanlig handräck-
ning efter bestridande överlämnats
till tingsrätt, Arbetsdomstolen eller
Statens va-nämnd, får svaranden
delges sökandens begäran om
15 Senaste lydelse 1995:638.
70
överlämnande och andra hand- Prop. 2000/01:108
lingar i målet genom förenklad Bilaga 5
delgivning, om svaranden under
handläggningen hos kronofogde-
myndigheten har delgetts upplys-
ning om att förenklad delgivning
kan komma att användas i målet
hos tingsrätten, Arbetsdomstolen
eller Statens va-nämnd.
En tilltalad i ett brottmål vid
tingsrätt får delges stämnings-
ansökan och andra handlingar i
målet genom förenklad delgivning
om han eller hon i samband
med föreläggande av ordningsbot,
eller utredning av ett brott som
enligt 48 kap. 13 § rättegångsbal-
ken får beivras genom sådant
föreläggande, har delgetts upplys-
ningar om att förenklad delgivning
kan komma att användas i
brottmålet.
Denna lag träder i kraft den
71
Härmed föreskrivs att 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift16
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §17
Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får
inte överklagas.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om dom-
stolsärenden, om inte annat anges i
denna lag.
Andra beslut enligt 9 § överkla-
gas skriftligen till den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum, om inte regeringen
föreskriver att det skall ske till en
annan tingsrätt med domkrets i
samma län. Överklagandet skall
ges in till polismyndigheten. Det
skall ha kommit in dit senast tre
veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Vid överklagande
gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om inte annat
anges i denna lag.
Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i
tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att
han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller
beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning
bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Denna lag träder i kraft den
16 Lagen omtryckt 1987:25.
17 Senaste lydelse 1996:257.
72
Härmed föreskrivs att 21 § skuldsaneringslagen (1994:334) skall ha
följande lydelse.
Prop. 2000/01:108
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
21 S18
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där. Om
gäldenären inte är bosatt i Sverige
skall ärendet överlämnas till
Stockholms tingsrätt.
Har någon borgenär motsatt sig
förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås
enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där, om inte
regeringen föreskriver att det skall
ske till en annan tingsrätt med
domkrets i det län där gäldenären
är bosatt. Om gäldenären inte är
bosatt i Sverige skall ärendet
överlämnas till Stockholms
tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den
18 Senaste lydelse 1996:267.
73
Prop. 2000/01:108
Bilaga 5
Härmed föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om fÖretags-
rekonstruktion skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
En ansökan om fÖretagsrekon-
struktion får göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt där gäldenären bör svara i
tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet. Ansök-
ningshandlingen skall vara egen-
händigt undertecknad av sökanden
eller sökandens ombud.
I ansökan skall sökanden ange o
rätten behörig, om de inte är kända.
§
En ansökan om fÖretagsrekon-
struktion tär göras av gäldenären
eller av en borgenär. Ansökan
skall göras skriftligen hos den
tingsrätt där gäldenären bör svara i
tvistemål som angår betalnings-
skyldighet i allmänhet, om inte
regeringen föreskriver att det skall
ske till en annan tingsrätt med
domkrets i det län där gäldenären
bör svara. Ansökningshandlingen
skall vara egenhändigt underteck-
nad av sökanden eller sökandens
ombud.
i styrka de omständigheter som gör
Denna lag träder i kraft den
74
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-14
Prop. 2000/01:108
Bilaga 6
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thors-
son, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 1 mars 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
4. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),
5. lag om ändring i lagen (1996:764) om fÖretagsrekonstruktion.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Åsa
Nord.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
46 kap. 15 a §
En av förutsättningarna för att ett mål skall kunna avgöras i den tillta-
lades utevaro är enligt gällande rätt att saken ändå kan utredas till-
fredsställande. I det remitterade förslaget motsvaras denna förutsättning
av en föreskrift om att den tilltalades personliga närvaro inte är
nödvändig för utredningen.
Den föreslagna ändringen har under remissbehandlingen kritiserats av
åtskilliga domstolar och av Sveriges Domareförbund. Bl.a. har uttalats att
det vid en jämförelse mellan uttrycken är svårt att utläsa att förslaget
vidgar möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro. I
motivuttalandena antyds att domstolen skulle kunna beakta förhållandet
mellan den påföljd som den tilltalade kan dömas till och de konsekvenser
av ekonomisk och annan art som han kan drabbas av om målet skjuts
upp. Väl är det möjligt att sådana avvägningar kan göras någon gång i
praktiken med gott resultat. Att uttrycka en sådan tanke i lagtext är
däremot svårt. Kravet måste också i fortsättningen vara att utredningen i
målet ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt
godtagbar dom (prop. 1981/82:105 s. 7). Den nuvarande lydelsen ger
uttryck åt detta krav. Att ändra lagtexten på det sätt som föreslås och
förena denna ändring med motivuttalanden som inte hänför sig till vad
som är nödvändigt ”för utredningen” är ägnat att skapa förvirring.
Lagrådet, som enligt regeringsformen har att beakta rättssäkerhetens
krav, förordar att det nuvarande uttrycket behålls.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2001
Prop. 2000/01:108
Bilaga 6
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Regeringen beslutar proposition 2000/01:108 Åtgärder mot inställda
huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna m.m.
Eländers Gotab 61198, Stockholm 2001
76