Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 mars 2001
Prop.
2000/01:106
Lena Hjelm-Wallén
Bosse Ringholm
(F inansdepartementet)
I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns allmänna bestämmelser om
hur ett försäkringsbolag skall beräkna sina åtaganden inom livförsäk-
ringsrörelse (livförsäkringsavsättningar). Genom ett bemyndigande skall
regeringen, eller av regeringen utsedd myndighet, meddela närmare
föreskrifter om beräkningen, bl.a. om den högsta diskonteringsränta
(maximiräntesats) som far användas vid nuvärdeberäkningen av livför-
säkringsåtagandena. Räntesatsen bestäms i dag av Finansinspektionen
genom föreskrifter och relateras till statsobligationsräntan.
I propositionen föreslås två lagändringar i avvaktan på den kommande
översynen av försäkringsbolagens placeringsregler. Det föreslås en
justering av bemyndigandet som innebär att Finansinspektionen far friare
möjligheter att föreskriva hur diskonteringsräntan skall bestämmas. Det
föreslås också en dispensbestämmelse som i vissa fall medger undantag
från lagens placeringsbegränsningar för tillgångar som skuldtäcker
livförsäkringsavsättningama.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 106
Prop. 2000/01:106
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713).....4
3 Ärendet och dess beredning..............................................................6
4 Ränteantagande vid livförsäkringsavsättningar................................8
5 Ny dispensgrund från placeringsbegränsningama..........................12
6 Ekonomiska konsekvenser..............................................................15
7 Författningskommentar till förslaget till lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713)................................................ 16
Förteckning över remissinstanser............................................................18
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001.........19
Rättsdatablad...........................................................................................20
Prop. 2000/01:106
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713).
1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 106
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 och 10 b §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713)’ skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:106
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
2§J
Avsättningen för ej intjänade premier skall beräknas så att den alltid
motsvarar summan av avsättningarna för varje försäkringsavtal. Avsätt-
ningen för kvardröjande risker skall avse ett för bolaget beräknat tillägg
som utöver avsättningen för ej intjänade premier kan anses behövligt för
att täcka framtida kostnader som har samband med ingångna
försäkringsavtal. En försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod
för kollektiv beräkning av avsättningarna får dock användas, om
avsättningen beräknad enligt en sådan metod ger i stort sett samma
resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen skall beräknas så att den alltid motsvarar
summan av avsättningarna för varje livförsäkringsavtal beräknat enligt
tredje stycket. I avsättningen skall det tillägg inräknas som behövs för att
täcka alla förluster på grund av att försäkringarna upphör i förtid. En
annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv
beräkning av avsättningarna får användas, om den ger i stort sett samma
resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen för ett livförsäkringsavtal utgörs av
skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida
utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de
premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet
(prospektiv beräkningsmetod). En annan försäkringsmatematiskt
vedertagen beräkningsmetod får användas, om avsättningen beräknad
enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv
beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att
tillämpa för försäkringsavtalet.
Beräkningen enligt andra och tredje styckena skall grundas på antagan-
den om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som
var för sig är betryggande.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela närmare föreskrifter om
beräkning av livförsäkringsavsätt-
ningar. Föreskrifterna skall ange
maximiräntesats och vilka försäk-
ringar som, med hänsyn till sin
beskaffenhet, inte skall omfattas av
en sådan föreskrift.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer skall
meddela närmare föreskrifter om
beräkning av livförsäkringsavsätt-
ningar.
1 Lagen omtryckt 1995:1567.
2 Senaste lydelse 1999:600.
10 b §3
Av det belopp som skall skuldtäckas far en andel om högst
- 75 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket
7-10, varav högst 50 procentenheter far motsvaras av tillgångar som
anges i 10 § första stycket 10,
- 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket
H,
- 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket
12-14,
- 10 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket
15 och
- 3 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 16.
Andra fondpapper än som avses i 10 § första stycket 17 och 10 a §
första stycket 1, och som inte omsätts på någon reglerad marknad som är
öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar
som används för skuldtäckning.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall även
beaktas ett försäkringsbolags indirekta ägande av tillgångar genom dess
innehav av andelar i värdepappersfonder eller placeringar i utländska
fondföretag som används för skuldtäckning.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga
avvikelser från de begränsningar som anges i första och andra styckena.
Om det finns synnerliga skäl far Finansinspektionen också medge
avvikelser, som inte är tillfälliga, från begränsningarna i första stycket
första-fjärde strecksatserna.
Sådana avvikelser som anges i
fjärde stycket får även medges om
1. det på grund av ändrade
antaganden om ränta krävs en
väsentlig ökning av livförsäkrings-
avsättningarna,
2. en anpassning till begräns-
ningarna i första och andra
styckena skulle medföra väsentliga
men för kapitalförvaltningen, och
3. bolaget har särskilda
förutsättningar för att tillgodose
kraven i 9 a § andra och tredje
meningarna.
Prop. 2000/01:106
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
3 Senaste lydelse 1998:113.
Den svenska försäkringsrörelselagstiftningen har under år 1999 ändrats i
väsentliga avseenden (prop. 1998/99:87, bet. 1998/99:FiU28, SFS
1999:600). Den nya lagstiftningen skall tillämpas av alla försäkrings-
bolag senast den 1 januari 2002.
Placeringsreglema för försäkringsbolag är föremål för en fortsatt
översyn. Regeringen har beslutat direktiv för denna översyn (dir.
2000:15). Arbetet har ännu inte kunnat påbörjas. Vissa frågor med
anknytning till placeringsreglema kräver dock en snar lösning.
Det gäller i första hand principerna för att bestämma ränteantagande
vid beräkning av försäkringsbolagens avsättningar för försäkringsfall och
andra kostnader till följd av långfristiga livförsäkringsavtal (livförsäk-
ringsavsättningar). I Finansinspektionens föreskrifter regleras vilken
högsta diskonteringsränta som får användas vid beräkningen av avsätt-
ningarna för vissa försäkringar. Från försäkringsbranschens sida har
framhållits att nuvarande metod - enligt vilken tillåten diskonteringsränta
fastställs med hänsyn till mera varaktiga förändringar av statsobligations-
räntan - bör ändras, bl.a. eftersom metoden begränsar möjligheterna att
meddela traditionella livförsäkringar i vinstutdelande bolag.
Internationellt är frågan om lämplig diskonteringsränta föremål för
särskild diskussion i redovisningssammanhang. Inom Finansinspektionen
pågår ett utredningsarbete om hur diskonteringsräntan bör bestämmas för
att vara ändamålsenlig såväl för reglerna om placering av
skuldtäckningstillgångar som för värderingen i försäkringsföretagens
offentliga redovisning. Utformningen av det bemyndigande att meddela
närmare föreskrifter om livförsäkringsavsättningar som finns i
försäkringsrörelselagen (1982:713) har dock bedömts som ett hinder för
föreskrifter om en annan metod än den nuvarande.
Principerna för att bestämma den högsta ränta som får användas vid
diskontering av livförsäkringsavsättningar har samband med
livförsäkringsbolagens placeringsmöjligheter. Sänkningar av räntan ökar
de försäkringstekniska avsättningarna, vilka måste motsvaras av
tillgångar av viss sammansättning (skuldtäckning). Vissa anser att
nuvarande metod för att bestämma högsta diskonteringsränta medför
alltför tvära kast i placeringssammanhang, bl.a. eftersom en stor andel
aktier måste säljas ut om räntan sänks trots att bolaget kan ha
tillfredsställande möjligheter att säkerställa en god matchning och
riskspridning. Problemet uppkommer till följd av de placeringsbegräns-
ningar som gäller för tillgångar som får användas för skuldtäckning
(skuldtäckningstillgångar). Dessa innehåller en begränsning till 25
procent för aktier samtidigt som andelen aktier i ett livförsäkringsbolag
ofta är långt större när hänsyn tas även till tillgångar som är fria från
skuldtäckningskravet (s.k. fria tillgångar). En successiv anpassning vid
ränteändringar har hittills varit möjlig inom ramen för s.k. övergångs-
grunder. Genom sådana grunder har balans- och resultateffekten av en
ökning av livförsäkringsavsättningar under vissa förutsättningar kunnat
fördelas över flera år. Som en följd av ändringarna i
försäkringsrörelsereglerna blir grunder inte tillåtna efter årsskiftet
2001/02.
Prop. 2000/01:106
Inom Finansdepartementet har det utarbetats en promemoria om Prop. 2000/01:106
diskonteringsränta vid beräkning av livförsäkringsavsättningar som
behandlar angivna frågor. Promemorian har remissbehandlats.
Promemorians lagförslag överensstämmer med regeringens. En för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi2001/196). I propositionen
behandlas de förslag som tagits upp i promemorian.
Lagändringarna avser, utöver en närmast redaktionell justering, en
bestämmelse som kompletterar vissa i dag gällande dispensgrunder.
Ändringarna är av enkel beskaffenhet. Lagrådets hörande har därför inte
ansetts nödvändigt.
Prop. 2000/01:106
Regeringens förslag: Ett bemyndigande i försäkringsrörelselagen att
meddela föreskrifter om högsta diskonteringsränta vid beräkning av
livförsäkringsavsättningar ändras så att Finansinspektionen, som
meddelar föreskrifterna, får friare möjligheter att bestämma
principerna för ränteantagandet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Bakgrund: För försäkringsföretag har principerna för beräkning av de
försäkringstekniska avsättningarna stor betydelse. De grundläggande
bestämmelserna om detta finns i 7 kap. 1 och 2 §§ försäkringsrörelse-
lagen (1982:713, FRL).
Avsättningarna skall motsvara de belopp som fordras för att bolaget
vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla de åtaganden som skäligen kan
förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
Avsättningarna skall först och främst avse bolagets ansvarighet för
försäkringsfall och driftskostnader för avtalen. Sådana kostnader
redovisas i livförsäkringsbolag under beteckningen livförsäkringsavsätt-
ningar. Vid sidan av livförsäkringsavsättningar skall avsättningar göras
för oreglerade skador samt garanterad och villkorad återbäring (se 7 kap.
1 § FRL).
De närmare bestämmelserna om beräkningen av livförsäkringsavsätt-
ningar infördes väsentligen i samband med införlivandet av den tredje
generationen av EG:s försäkringsdirektiv (prop. 1994/95:184, bet.
1994/95:NU24, SFS 1995:779). Avsättningarna skall som huvudregel
beräknas individuellt för varje försäkringsavtal. Under vissa förutsätt-
ningar får en kollektiv beräkning göras enligt vedertagna aktuariella
metoder. Beräkningarna skall grundas på antaganden om dödlighet och
andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är
betryggande. Det vilar på regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, att meddela närmare föreskrifter om beräkningen
av livförsäkringsavsättningar (7 kap. 2 § FRL).
Eftersom livförsäkringsåtagandena ofta är långvariga blir den räntesats
som används för att diskontera uppskattade framtida kostnader till nutid
av stor betydelse. Det nyss nämnda bemyndigandet innehåller en särskild
bestämmelse om att föreskrifterna skall ange högsta tillåtna
diskonteringsränta (maximiräntesats) och vilka försäkringar som, med
hänsyn till sin beskaffenhet, inte skall omfattas av föreskrifterna.
Bestämmelsen har sin grund i artikel 17.1 i första livförsäkrings-
direktivet (79/267/EEG) enligt dess lydelse enligt artikel 18 i det tredje
livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG). I direktivet föreskrivs att tillsyns-
myndigheten skall bestämma en eller flera högsta räntesatser enligt i
artikeln särskilt angivna regler. Räntesatsen skall antingen knytas till
räntesatsen på statsobligationer eller också fastställas med utgångspunkt i
avkastningen på de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska
avsättningarna under förutsättning att tillgångarna värderas till verkligt Prop. 2000/01:106
värde.
Vid införlivandet av det tredje livförsäkringsdirektivet utvecklades
frågan om val av högsta diskonteringsränta i motiven. Det gjordes en
åtskillnad mellan försäkringar som skulle omfattas av föreskriften och
sådana försäkringar som inte skulle omfattas av den. Det framhölls att
det inte skulle vara möjligt att tillämpa en högsta ränta som bygger på
avkastningen på tillgångar i de försäkringsbolag som avsågs omfattas av
föreskrifterna, eftersom redovisningsreglerna i Sverige inte tillät en
värdering till verkligt värde. Det erinrades dock om att redovisnings-
reglerna var föremål för utredning. För försäkringar som inte skulle
omfattas av föreskrifterna framhölls att bolaget vid val av betryggande
räntesats hade att ta hänsyn till i vilken valuta avtalen gäller, de tillgångar
som motsvarar förpliktelsen och till förväntad avkastning på företagets
tillgångar, förutsatt att dessa tas upp till marknadsvärden. Den räntesats
som väljs skulle inte få vara högre än avkastningen på tillgångarna.
Vidare angavs att föreskrifterna fick uppta metoderna för beräkning av
maximiräntesats och för vilka försäkringar en kollektiv beräkning eller
en retrospektiv beräkningsmetod skall kunna användas (se prop.
1994/95:184 s. 260 och 261).
Redovisningsreglerna för försäkringsföretag tillåter numera att
samtliga placeringstillgångar utom aktier och andelar i koncern- och
intresseföretag får värderas till verkligt värde (se 4 kap. 5 § lagen
[1995:1560] om årsredovisning i försäkringsföretag).
I praxis tolkas bemyndigandet i 7 kap. 2 § FRL så att
Finansinspektionen i sina föreskrifter skall bestämma en enhetlig högsta
diskonteringsränta för bolagens beräkning av vissa livförsäkringsavsätt-
ningar och att räntan skall bestämmas med ledning av räntesatsen för
svenska statsobligationer. För sådana avsättningar som omfattas av
föreskriften bestäms räntan med utgångspunkt från den genomsnittliga
marknadsräntan de senaste femton månaderna på statsobligationer med
tio års återstående löptid. Från denna räntesats görs i enlighet med tredje
livförsäkringsdirektivets huvudregel ett avdrag om 40 procent för
marknadsrisk och återinvesteringsrisk. Maximiräntan uppgår för
närvarande till 3 procent och trädde i kraft den 1 juli 1999. Detta framgår
av Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1998:25) om
beräkning av premiereserv för försäkringsrörelse samt för livränta eller
sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring.
Det har alltså med hänsyn till bemyndigandets utformning inte
bedömts möjligt för Finansinspektionen att fastställa en högsta ränta
enligt en bolagsindividuell beräkning eller någon annan modell som inte
utgår från räntan på statsobligationer. Enligt inspektionens bedömning är
det inte heller möjligt att inom ramen för nuvarande lagstiftning medge
att den alternativa modellen tillämpas efter dispens från Finans-
inspektionen.
Från branschhåll har viss kritik anförts mot den metod som används
för att bestämma högsta diskonteringsräntan. Kritiken går bl.a. ut på att
den svenska statsobligationen visserligen är utan kreditrisk men ändå
utsatt för fluktuationer i marknadsvärdet, dvs. har en marknadsrisk.
Löptiden anges också vara för kort (maximalt 12 år) för att matcha
längden på nominella livförsäkringsåtaganden. Avdraget på 40 procent
har också kritiserats såsom en för grov uppskattning av de risker
(likviditetsrisk, återinvesteringsrisk, marknadsrisk, etc.) som ett
livförsäkringsbolag har vid sitt innehav av en svensk statsobligation som
tillgång för skuldtäckning av livförsäkringsåtaganden. Det hävdas att
avdraget kan vara för stort för en matchande obligationsportfölj och leder
i så fall till en systematisk övervärdering av avsättningarna. Metoden
utgår dessutom från priserna på statsobligationer de senaste 15 måna-
derna och metoden är därmed inte framåtblickande. Åtagandet blir inte
heller möjligt att säkra med nominella ränteinstrument.
Det har i diskussionerna om en lämplig högsta diskonteringsränta vid
beräkning av livförsäkringsavsättningar, å andra sidan, framförts invänd-
ningar mot att använda en bolagsindividuell ränta inom ramen för
direktivets alternativa metod, dvs. att bestämma räntan med hänsyn till
bolagets avkastning på sina tillgångar. Modellen innebär att livförsäk-
ringsavsättningar kan komma att värderas olika i olika bolag bl.a.
beroende på riskprofilen i placeringsportföljen. Det har ifrågasatts om
inte en sådan modell ger en mindre rättvisande bild än nuvarande modell.
Den alternativa modellen har också ansetts kunna ge problem ur ett
tillsynsperspektiv. Det har vidare uppmärksammats att några medlems-
länder som tidigare tillämpat direktivets alternativa metod numera gått
över till att föreskriva en enhetlig diskonteringsränta.
Internationellt har frågan om diskonteringsränta vid värderingen av
livförsäkringsavsättningar nyligen varit föremål för särskild upp-
märksamhet. Frågan har aktualiserats med anledning av en remiss om
försäkringsredovisning från en arbetsgrupp inom redovisningsorganet
International Accounting Standards Committé (IASC). I svaren har
flertalet remissinstanser förespråkat en metod som i likhet med den
svenska utgår från en enhetlig riskfri ränta, men som bygger på en
teoretisk matchande tillgångsportfölj, dvs. är oberoende av faktisk och
beräknad avkastning på det individuella företagets tillgångar.
Frågan om ränteantagande vid beräkning av livförsäkringsavsättningar
har också diskuterats inom EG:s försäkringskommitté. Det är troligt att
frågan kommer att behandlas inom ramen för en större översyn av
försäkringsbolagens solvensregler (Solvency II) och som kan beräknas
pågå ett antal år.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått har det nuvarande
bemyndigandet i 7 kap. 2 § FRL att meddela föreskrifter om beräkningen
av livförsäkringsavsättningar kommit att tolkas på så sätt att den högsta
tillåtna diskonteringsräntan (maximiräntesats) som skall anges i
föreskrifterna måste knytas till statsobligationsräntan enligt huvud-
metoden i EG:s livförsäkringsdirektiv. Med denna tolkning utesluts andra
med direktivreglema förenliga metoder för bestämmande av diskonte-
ringsränta. Som nämnts förs internationella diskussioner om olika sådana
metoder. Utformningen av det nuvarande bemyndigandet har emellertid
ansetts inte ge Finansinspektionen utrymme att - om det skulle finnas
vara lämpligt - föreskriva andra metoder för beräkning av diskonterings-
räntan. Denna brist på handlingsutrymme ter sig onödig och bör av-
hjälpas genom en justering av bemyndigandet. Detta kan enklast göras
genom att preciseringen att föreskrifterna skall innefatta maximiräntesats
tas bort. Detta innebär inte att föreskrifter om diskonteringsränta kommer
att saknas. I det generella bemyndigande att meddela föreskrifter om
Prop. 2000/01:106
10
beräkningen av livförsäkringsavsättningar som efter justeringen kommer Prop. 2000/01:106
att kvarstå i 7 kap. 2 § FRL inryms, liksom i dag, föreskrifter om sådan
ränta. Därför motiverar även skäl av författningstekniskt slag att den
särskilda erinran om föreskrifter om maximiräntesats utmönstras.
På samma sätt som hittills måste givetvis de föreskrifter som meddelas
om principerna för diskonteringsränta vara förenliga med EG:s livför-
säkringsdirektiv. Föreskrifterna måste också tillgodose sådana skydds-
intressen för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på
grund av försäkringsavtal som de nya försäkringsrörelsereglema skall
tillgodose. Även intresset av en jämförbar extern redovisning bör
bevakas.
11
Regeringens forslag: Det införs en dispensgrund som ger
Finansinspektionen möjligheter att medge avvikelse från
försäkringsrörelselagens placeringsbegränsningar för skuldtäcknings-
tillgångar. Dispens förutsätter att företagets ändrade antaganden om
diskonteringsränta föranleder en väsentlig ökning av livförsäkringsav-
sättningama och att cn anpassning av tillgångarna till lagens
begränsningar för skuldtäckningstillgångar skulle medföra väsentliga
men för kapitalförvaltningen. Företaget måste också ha särskilda
förutsättningar for att tillgodose kraven på riskspridning och
matchning av försäkringsåtagandena.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Försäkringsföreningen för Försäkringskasseområdet (FFO)
anser att motiven bör klargöra att dispensen kan tillämpas även på
företag som inte tidigare följt Finansinspektionens föreskrifter om
maximiränta.
Bakgrund: Tillgångar som används för att täcka försäkringstekniska
avsättningar skall vara placerade på sådant sätt att lämplig riskspridning
uppnås (diversifiering). Dessutom krävs att tillgångarna placeras så att
betalningsberedskapen är tillfredsställande och den förväntade avkast-
ningen tillräcklig med hänsyn till försäkringsåtagandena (matchning), se
7 kap. 9 a § FRL. Den allmänna placeringsregeln kompletteras av
begränsningar for hur stora placeringarna får vara i vissa tillgångslag
(tillgångsbegränsningar) liksom begränsningsregler för enskilda
investeringar (enhandsengagemang).
Från dessa begränsningar får i överensstämmelse med EG:s regler
(artikel 22.6 i den tredje generationens försäkringsdirektiv)
Finansinspektionen medge tillfälliga avvikelser om det finns särskilda
skäl (se 7 kap. 10 b § FRL). I samband med införandet av dispens-
möjligheten anfördes att en dispens skall vara tidsbegränsad och kunna
motiveras av omständigheterna i det enskilda fallet och att dispens-
prövningen bör präglas av restriktivitet. När det gällde anpassningen till
det då föreslagna regelsystemet angavs att prövningen borde kunna vara
något mer generös (se prop. 1994/95:184 s. 271 och 273).
Om det finns synnerliga skäl, får Finansinspektionen enligt samma
lagrum också medge avvikelser som inte är tillfälliga. I motiven sägs att
synnerliga skäl bör föreligga endast om verksamheten bedrivs under
alldeles speciella omständigheter och om tillgångarna i princip saknar
andra motsvarigheter på marknaden. Det skall också vara uppenbart att
de placeringsregler som annars skulle gälla är alltför stränga även vid en
försiktig bedömning i risk- och diversifieringshänseende. Fall som
uppkommer till följd av mera generella utvecklingstendenser eller som
gäller ett flertal företag borde inte omfattas av dispensgrunden (se prop.
1997/98:54 s. 25 och 26).
Skälen för regeringens förslag: Om samma eller liknande principer
som hittills kommer att gälla för att bestämma högsta tillåtna
Prop. 2000/01:106
12
diskonteringsränta vid beräkningen av livförsäkringsavsättningar, kan
större förändringar i allmänna ränteläget medföra att livförsäkringsbolag
behöver förstärka (öka) de försäkringstekniska avsättningarna kraftigt.
Det medför i sin tur krav på att bolaget behöver avsätta en större andel av
sina tillgångar som skuldtäckningstillgångar. Med hänsyn framför allt till
att högst 25 procent av skuldtäckningstillgångama får utgöras av aktier
och att den totala andelen aktier i ett svenskt livförsäkringsbolag med
hänsyn till s.k. fria tillgångar ofta är närmare 50 procent, så kan
ändringar av diskonteringsräntan medföra att enskilda bolag behöver
göra stora förändringar i tillgångsinnehaven. Det kan då uppstå
situationer när nödvändiga omdisponeringar av tillgångarna är särskilt
olämpliga. Det kan vara så att bolaget måste sälja tillgångar med stora
förluster eller handla på annat sätt som skulle medföra stora kostnader
eller skapa andra allvarliga problem i kapitalförvaltningen. I vissa
situationer kan det således vara bäst förenligt med försäkringstagarnas
intressen att ett bolag ges en kortare eller längre tid för att anpassa sina
placeringstillgångar till de nya förutsättningarna.
Som tidigare angetts kommer inte övergångsgrunder att kunna
användas efter årsskiftet 2001/02 (se vidare prop. 1998/99:87 s.
232-239). Det finns därför anledning att överväga i vad mån nu angivna
problem bör tas om hand på annat sätt. Sådana frågor kan förväntas
behandlas eller i vart fall beröras av den utredning som skall se över
placeringsreglema (dir. 2000:15). Det är numera uteslutet att utredningen
kan hantera frågorna och ta fram ett lagförslag som kan beredas och
införas i FRL innan dess.
Det kan inte komma i fråga att göra några materiella ändringar i de
gränser som gäller för skuldtäckningstillgångar bara för att lösa sådana
problem som nu anförts. Om dessa regler är ändamålsenliga bör, såsom
framgår av direktiven till utredningen, prövas mera förutsättningslöst.
Den prövningen bör ske bl.a. med hänsyn till möjligheten att ge utrymme
för regler av mer kvalitativ art som i högre grad än i dag inriktas på
själva matchningen av tillgångar mot åtaganden. Under sådana
förhållanden ligger därför en dispenslösning närmast till hands.
Gällande bestämmelser som möjliggör dispens från placerings-
begränsningama kan dock inte anses införda för att lösa särskilda
kapitalförvaltningsproblem vid ändringar av diskonteringsränta för
livförsäkringsavsättningar. En särskild dispensgrund bör därför finnas för
att kunna hantera sådana situationer. De erfarenheter som kan komma att
göras inom ramen för en sådan dispensordning kan för övrigt vara
värdefulla för utredningen om översynen av placeringsreglema.
Understödsföreningar kan efter ansökan hos Finansinspektionen få
tillämpa försäkringsrörelselagens placeringsregler i stället för motsva-
rande regler i lagen (1972:262) om understödsföreningar. Dispens-
bestämmelsen bör även omfatta sådana understödsföreningar. Någon
särskild bestämmelse behövs inte för att detta skall gälla.
En förutsättning för dispens bör sammanfattningsvis vara att en
väsentlig ökning av livförsäkringsavsättningar behövs till följd av ett
ändrat ränteantagande vid beräkningen av avsättningarna. Ett villkor för
dispens bör också vara att en anpassning av tillgångarna med hänsyn den
ändrade skuldtäckningssituationen skulle komma att medföra väsentliga
men för kapitalförvaltningen. Ett ytterligare krav bör vara att företaget
Prop. 2000/01:106
13
har särskilda förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt alltjämt
tillgodose de allmänna kraven på matchning och riskspridning, så att
åtagandena mot försäkringstagarna kan infrias. Huruvida förutsätt-
ningarna för dispens är uppfyllda i det enskilda fallet bör prövas av
dispensmyndigheten.
Eftersom vissa avvikelser från tillgångsbegränsningama enligt EG:s
direktiv endast kan vara tillfälliga, t.ex. begränsningen för andelen
onoterade aktier, måste den nya dispensbestämmelsen begränsas på
motsvarande sätt.
Prop. 2000/01:106
14
Prop. 2000/01:106
Den del av forslaget som innebär borttagandet av ett särbemyndigande
ger inga kostnadsmässiga konsekvenser för myndigheter eller enskilda. I
övrig del innebär förslaget att en dispensrätt införs. Den medger dispens
från försäkringsrörelselagen i situationer då nödvändiga omdisponeringar
av tillgångarna är särskilt olämpliga, eftersom företaget måste sälja
tillgångar med stora förluster eller handla på annat sätt som skulle
medföra stora kostnader eller skapa andra allvarliga problem i
kapitalförvaltningen. I ett sådant fall kan förslaget medföra kostnads-
besparingar för det enskilda försäkringsföretaget och indirekt gynna
försäkringstagarna.
Finansinspektionen påverkas genom att myndigheten har att handlägga
och besluta i dispensärenden. Omfattningen av dessa uppgifter beror
naturligtvis på hur många ärenden som kan komma att aktualiseras.
Eftersom behovet av en dispens bl.a. är beroende av att ett bolag till följd
av nya föreskrifter eller av annat skäl har ändrat (sänkt) sitt antagande
om diskonteringsränta, är det i nuläget osäkert om dispensbestämmelsen
alls kommer att få någon praktisk betydelse. Det finns sammanfattnings-
vis i vart fall inte anledning att befara att dispensrätten kommer att beröra
fler företag än den nyligen upphävda möjligheten att utnyttja s.k.
övergångsgrunder, vilken enbart kommit att avse ett begränsat antal fall.
Det är också avsett att dispensordningen på området skall omprövas av
den utredning som regeringen tillsatt med uppgift att se över nuvarande
placeringsregler. Kostnaderna för Finansinspektionen kan sammantaget
inte bedömas som annat än försumbara.
15
7 kap. 2 §
Paragrafens femte stycke har ändrats på så sätt att preciseringen i andra
meningen att föreskrifterna om livförsäkringsavsättningar skall innefatta
maximiräntesats och ange vilka försäkringar som inte skall omfattas av
denna har utgått. Sådana föreskrifter faller därmed in under det mera
generella bemyndigandet i första meningen om beräkning av livför-
säkringsavsättningar. Ändringen innebär att regeringen, eller den
myndighet som regeringen utser, på ett klarare sätt ges friare ramar för
att bestämma principerna för ränteantagandena vid beräkningen av
livförsäkringsavsättningama, eftersom nuvarande bemyndiganden kan
tolkas som en begränsning till viss metod.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 4.
7 kap. 10 b §
I paragrafen har ett nytt femte stycke införts som innehåller en ny
dispensmöjlighet från placeringsreglema. Ändringen har införts för att
kunna beakta sådana problem i kapitalförvaltningen som kan uppkomma
vid ändringar av ränteantagande som leder till att livförsäkringsavsätt-
ningarna behöver ökas.
Dispensbestämmelsen är inte bara tillämplig på försäkringsbolag som
omfattas av försäkringsrörelselagen. Den omfattar också understödsföre-
ningar som med stöd av ett beslut enligt 24 a § lagen om understödsföre-
ningar tillämpar placeringsreglema i 7 kap. 9 a-10 g §§ försäkrings-
rörelselagen, eftersom den föreslagna dispensregeln ingår bland dessa
bestämmelser.
Bestämmelsen är utformad så att den även täcker bl.a. sådana
situationer som Försäkringsföreningen för Försäkringskasseområdet
(FFO) tagit upp. En dispens kan således ges om ett företag behöver öka
sina livförsäkringsavsättningar med anledning av ett ändrat ränteanta-
gande i andra fall än när det föranleds av ändrade myndighetsföreskrifter.
Som ett villkor för dispensen skall enligt förslaget gälla att det behövs
en väsentlig ökning av livförsäkringsavsättningama. Inte varje slag av
reservförstärkning bör således kunna komma i fråga för dispens.
Vidare skall en sådan förändring av skuldtäckningstillgångama som en
anpassning till tillgångsbegränsningama kräver medföra väsentliga men
för bolaget i kapitalförvaltningen. Det bör kunna omfatta t.ex. sådana fall
när tillgångar skulle behöva säljas ut med stora förluster för företaget.
För en dispens måste bolaget också ha särskilda förutsättningar för att
tillgodose kravet på riskspridning och matchning. Detta krav bör normalt
innefatta att bolaget har högt utvecklade analysmetoder, rutiner och
uppföljningar för kapitalförvaltningen som är särskilt inriktade på att
löpande matcha försäkringsåtagandena.
16
Vilka närmare krav som skall vara uppfyllda för att dispens kan Prop. 2000/01:106
beviljas bör ytterst avgöras i tillsynspraxis. Hänsyn bör bl.a. kunna tas till
om företaget har marginaler inom eget kapital som kan täcka upp t.ex. en
större andel aktier bland skuldtäckningstillgångama.
Genom att den föreslagna bestämmelsen hänvisar till sådana undantag
som avses i ljärde stycket, kan undantag från vissa tillgångsbegräns-
ningar för skuldtäckningstillgångar endast vara tillfälliga medan andra
undantag kan vara mera varaktiga. Det kan finnas anledning att ställa
större krav på vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda ju längre tid
som dispensen avser.
Bestämmelsen har även behandlats i avsnitt 5.
17
|
Förteckning över remissinstanser |
Prop.2000/01:106 Bilaga 1 |
Finansinspektionen, Sveriges Försäkringsförbund, Sockenbolagcns
Riksförbund, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska Livförsäkrings-
bolags Aktuarienämnd.
Dessutom har yttrande inkommit från Försäkringsförcningen för
Försäkringskasscområdct (FFO).
18
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001
Prop.2000/01:106
Närvarande: Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist,
Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Föredragande: Bosse Ringholm
Regeringen beslutar proposition 2000/01:106 Diskonteringsränta vid
beräkning av livförsäkringsavsättningar
19
Prop. 2000/01:106
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Försäkringsrörelselagen |
7 kap. 2 § 389L0048 |
(1982:713)
Eländers Gotab 61169, Stockholm 2001
20