Prop.
2000/01:105
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslås att reglerna i lagen (1985:354) om förbud mot
yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. ändras i en rad avseenden. En-
ligt förslaget skall rådgivningslagens tillämpningsområde utvidgas så att
lagen blir tillämplig inte bara på rådgivning utan även på annat juridiskt
eller ekonomiskt biträde. Lagen föreslås få ny rubrik, lagen om förbud
mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall. Vidare föreslås att den
längsta tid som ett förbud mot sådant biträde kan gälla förlängs från fem
till tio år och att beslut om förbud skall kungöras. Det föreslås också änd-
ringar som innebär att förbud i stort sett alltid skall meddelas om den
bakomliggande brottsligheten har varit grov och att förbudet regelmäs-
sigt skall förlängas om det överträds.
Propositionen innehåller också ett förslag om att den som har nä-
ringsförbud inte skall kunna ha fullmakt att företräda enskilda närings-
idkare eller vissa juridiska personer. Förbudet skall dock inte gälla s.k.
ställningsfullmakter, dvs. sådana fullmakter som t.ex. en butiksanställd
grundar sin rätt att ta emot betalning för arbetsgivarens räkning på.
De nämnda förslagen härrör från Bulvanutredningens betänkande Bul-
vaner och annat (SOU 1998:47). I propositionen övervägs även några
andra av Bulvanutredningens förslag, nämligen förslag om en komplet-
tering av brottsbalkens regler om medverkan när det gäller bemyn-
diganden att företräda juridiska personer, utvidgade befogenheter för
myndigheter att förhindra att regler kringgås genom användande av bul-
vaner, utökade möjligheter till kontroll av affärsparter genom att uppgif-
ter i belastningsregistret om ekonomisk brottslighet lämnas ut och hinder
mot kringgående av ägarprövningsreglema för finansiella företag. Dess-
utom behandlas två förslag från Branschsaneringsutredningens be-
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 105
tänkande Branschsanering och andra metoder mot ekobrott (SOU Prop. 2000/01:105
1997:111). I propositionen läggs dock inga förslag fram i dessa delar.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Prop. 2000/01:105
1 Förslag till riksdagsbeslut......................................................... 5
2 Lagtext..............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:354) om
förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m........7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud....................................................................10
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:528) om
revisorer............................................................................13
3 Ärendet och dess beredning............................................................14
4 Lag om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa
fall...................................................................................................15
4.1 Tillämpningsområdet m.m...............................................15
4.2 Ändrade regler för när förbud bör meddelas....................20
4.3 Överträdelse av förbud.....................................................22
4.4 Förbudstiden.....................................................................22
4.5 Ansvaret för registret över förbud mot juridiskt eller
ekonomiskt biträde...........................................................23
4.6 Kungörande av förbud mot juridiskt eller ekonomiskt
biträde...............................................................................24
5 Hinder mot att kringgå näringsförbud............................................25
6 Medverkan till brott genom bemyndigande att företräda juridisk
person..............................................................................................27
7 Kontroll av ägarförhållanden i samband med tillståndsgivning,
tillsyn och stöd till näringsverksamhet...........................................29
8 Uppgifter om ekonomisk brottslighet vid kreditupplysning...........32
9 Kringgåenden av reglerna om ägarprövning i finansiella företag
genom användande av bulvan.........................................................37
10 Typgodkända kassaregister och kvittokrav m.m............................39
11 Singelföretag...................................................................................40
12 Ikraftträdande..................................................................................41
13 Ekonomiska konsekvenser..............................................................41
14 Författningskommentar...................................................................42
14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:354) om
förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m......42
14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud....................................................................48
14.3 Förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken och lag
om ändring i lagen (1995:528) om revisorer....................51
Bilaga 1 Sammanfattning av Bulvanutredningens betänkande
Bulvaner och annat (SOU 1998:47)...................................... 52
Bilaga 2 Bulvanutredningens lagförslag (SOU 1998:47)...................61
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser Bulvaner och annat Prop. 2000/01:105
(SOU 1998:47)......................................................................74
Bilaga 4 Förslag vid remissmöte den 18 maj 2000.............................75
Bilaga 5 Förteckning över inbjudna till remissmöte den 18 maj
2000.......................................................................................90
Bilaga 6 Sammanfattning av Branschsaneringsutredningens
betänkande Branschsanering och andra metoder mot
ekobrott (SOU 1997:111).....................................................91
Bilaga 7 Branschsaneringsutredningens lagförslag
(SOU 1997:111).................................................................. 101
Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser Branschsancring och
andra metoder mot ekobrott (SOU 1997:111).................... 104
Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag...............................................105
Bilaga 10 Lagrådets yttrande...............................................................112
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001....... 113
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens forslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig råd-
givning i vissa fall, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud,
4. lag om ändring i lagen (1995:528) om revisorer.
Prop. 2000/01:105
Prop. 2000/01:105
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 2 § rättegångsbalken1 orden ”yrkes-
mässig rådgivning i vissa fall, m.m.” skall bytas ut mot ”juridiskt eller
ekonomiskt biträde i vissa fall” och orden ”utöva rådgivningsverk-
samhet” mot ”lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1 Senaste lydelse 2001:57
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:354) om förbud mot
yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m.
dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,
dels att 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt rubriken närmast före 7 § skall ha föl-
jande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Lag om förbud mot yrkesmässig
rådgivning i vissa fall, m.m.
Föreslagen lydelse
Lag om förbud mot juridiskt el-
ler ekonomiskt biträde i vissa fall
Med rådgivningsverksamhet av-
ses i denna lag en verksamhet där
någon yrkesmässigt går andra till-
handa med råd eller annat biträde i
juridiska eller ekonomiska angelä-
genheter.
1 §
Med juridiskt eller ekonomiskt
biträde avses i denna lag yrkes-
mässig rådgivning eller annat yr-
kesmässigt biträde som lämnas åt
någon annan och som är av juri-
diskt eller ekonomiskt slag.
Den som i utövningen av råd-
givningsverksamhet av grov oakt-
samhet främjar en straffbelagd
gärning, döms för vårdslös råd-
givning till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet får dock inte
sättas högre än vad som är före-
skrivet för den gärning som främ-
jats. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar.
2§
Den som lämnar juridiskt eller
ekonomiskt biträde och därvid av
grov oaktsamhet främjar en straff-
belagd gärning, döms för vårdslöst
biträde till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet får dock inte
sättas högre än vad som är före-
skrivet för den gärning som främ-
jats. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar.
Första stycket gäller inte, om främjandet utgör medverkan till brott en-
ligt 23 kap. brottsbalken. Det gäller inte heller, om enligt särskild före-
skrift straff ej kan följa på medverkan till den gärning som har främjats.
Förbud att utöva rådgivnings-
verksamhet får meddelas den som
i sådan verksamhet har gjort sig
skyldig till brott, som inte är ringa.
Förbud får meddelas för en tid av
högst fem år.
3§
Förbud att lämna juridiskt eller
ekonomiskt biträde får meddelas
den som när sådant biträde läm-
nats har gjort sig skyldig till brott,
som inte är ringa. Förbud får med-
delas för en tid av högst tio år.
Vid bedömningen av om förbud
bör meddelas skall rätten särskilt
beakta brottslighetens straffvärde
och om den som förbudstalan av-
|
ser tidigare har gjort sig skyldig Prop. 2000/01:105 Har den som förbudstalan avser | |
|
Meddelas förbud, omfattar det |
Meddelas förbud, omfattar det Om det finns särskilda skäl till |
|
Register |
Registrering och kungörande |
7§
|
Riksskatteverket skall föra ett |
Patent- och registreringsverket Patent- och registreringsverket Om rätten har beslutat att för- |
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till böter
överträds ett förbud enligt 3 §
far det förlängas med högst fem
år. Sker flera förlängningar, får
den sammanlagda tiden för för-
längning inte vara mer än fem år.
Talan om förlängning skall väckas
innan tiden för förbudet har gått
ut. Beträffande förfarandet i mål
eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett förbud enligt 3 §
skall det förlängas med högst fem
år, om inte särskilda skäl talar mot
det. Sker flera förlängningar, får
den sammanlagda tiden för för-
längning inte vara mer än fem år.
Talan om förlängning skall väckas
innan tiden för förbudet har gått
om förlängning av förbud och ver-
kan av prövning i högre rätt av
fråga om ansvar för överträdelse
av förbud gäller 4 § första och
tredje styckena samt 5 § i tillämp-
liga delar.
ut. Beträffande förfarandet i mål Prop. 2000/01:105
om förlängning av förbud och ver-
kan av prövning i högre rätt av
fråga om ansvar för överträdelse
av förbud tillämpas 4 § första och
tredje styckena samt 5 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Vid prövning av frågor om förbud enligt 3 § på grund av brott som
har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 19 §§ lagen (1986:436) om när-
ingsförbud skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§'
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk eko-
nomisk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag,
ett bankaktiebolag, en sparbank
eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för ett aktiebolag, ett
bankaktiebolag, en sparbank, ett
försäkringsbolag, ett handelsbolag,
en europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige eller
en ekonomisk förening eller en
sådan ideell förening eller stiftelse
som driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett ak-
3. vara stiftare av ett aktiebolag,
en sparbank eller ett försäkrings-
bolag,
4. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för ett aktiebolag, en
sparbank, ett försäkringsbolag, ett
handelsbolag, en europeisk ekono-
misk intressegruppering med säte i
Sverige eller en ekonomisk före-
ning eller en sådan ideell förening
eller stiftelse som driver närings-
verksamhet,
tiebolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk eko-
nomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för cn
sådan juridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett ak-
tiebolag, ett bankaktiebolag eller
ett försäkringsaktiebolag att hans
andel av röstetalet för samtliga
aktier i bolaget överstiger femtio
procent.
8. äga så många aktier i ett ak-
tiebolag eller ett försäkrings-
aktiebolag att hans andel av röste-
talet för samtliga aktier i bolaget
överstiger femtio procent, eller
9. inneha fullmakt att företräda
en enskild näringsidkare i dennes
näringsverksamhet eller en juri-
disk person som anges i 4.
Förbudet i första stycket 9 gäl-
ler inte i fråga om fullmakt som
avses i 10 § andra stycket lagen
(1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhets-
1 Senaste lydelse 1996:314.
10
rättens område. Prop. 2000/01:105
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för
en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och före-
ståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om när-
ingsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs
som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen
eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihets-
förordningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttran-
defrihetsgrundlagen.
18 §2
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om till-
fälligt näringsförbud får fastställa
en begränsad tid efter vilken för-
budet skall gälla, om tiden behövs
för avvecklingen av näringsverk-
samhet, anställning, uppdrag, del-
ägarskap i handelsbolag eller ak-
tieinnehav som anges i 6 och 7 §§.
Rätten får föreskriva vilka åtgärder
som får vidtas eller som skall vara
förbjudna under denna tid och vad
den som fått näringsförbud i övrigt
då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, får tiden för avveckling förlängas på
ansökan av den som fått förbudet.
För ärenden om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som
sägs i 17 § andra och tredje styckena.
En domstol som meddelar beslut
om näringsförbud eller om till-
fälligt näringsförbud får fastställa
en begränsad tid efter vilken för-
budet skall gälla, om tiden behövs
för avvecklingen av näringsverk-
samhet, anställning, uppdrag, inne-
hav av fullmakt, delägarskap i han-
delsbolag eller aktieinnehav som
anges i 6 och 7 §§. Rätten får före-
skriva vilka åtgärder som får vid-
tas eller som skall vara förbjudna
under denna tid och vad den som
fått näringsförbud i övrigt då har
att iaktta.
Den som är underkastad nä-
ringsförbud eller tillfälligt närings-
förbud får medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inne-
ha anställning eller uppdrag, vara
delägare i ett handelsbolag eller
medlem i en europeisk ekonomisk
intressegruppering med säte i Sve-
rige eller äga vissa aktier. Rätten
får föreskriva vad den som medges
dispens har att iaktta då denna ut-
nyttjas.
19 §3
Den som är underkastad nä-
ringsförbud eller tillfälligt närings-
förbud får medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inne-
ha anställning, uppdrag eller full-
makt, vara delägare i ett han-
delsbolag eller medlem i en euro-
peisk ekonomisk intressegruppe-
ring med säte i' Sverige eller äga
vissa aktier. Rätten får föreskriva
vad den som medges dispens har
att iaktta då denna utnyttjas.
Senaste lydelse 1999:181.
Senaste lydelse 1994:1928.
11
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som har med-
delats näringsförbud med anledning av omständigheter som har inträffat
före ikraftträdandet.
Prop. 2000/01:105
12
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1995:528) om revisorer orden
”utöva rådgivningsverksamhet” skall bytas ut mot ”lämna juridiskt eller
ekonomiskt biträde” och orden ”yrkesmässig rådgivning i vissa fall,
m.m.” skall bytas ut mot ”juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
13
Sommaren 1996 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för
att utreda frågor om åtgärder mot vissa bulvanförhållandcn m.m. (dir.
1996:55). Utredningen antog namnet Bulvanutredningen.
Utredningens huvuduppgift har varit att överväga åtgärder som kan
förhindra eller försvåra att ekonomisk brottslighet begås med hjälp av
bulvancr. Uppdraget har också omfattat andra frågor som inte har någon
omedelbar anknytning till problemen med illojala bulvanskap. Till de
frågor som utredningen särskilt har haft att uppmärksamma hör hur myn-
digheter med tillstånds- och tillsynsuppgifter skall kunna få bättre möj-
ligheter än i dag att förhindra att de regler som gäller i dessa hänseenden
kringgås genom användning av bulvaner och hur det kan göras lättare att
avslöja illojala bulvanförhållanden. Vidare har utredningen haft att över-
väga om registeruppgifter om brottmål sdomar - i första hand sådana som
avser ekonomisk brottslighet - bör göras tillgängliga för enskilda för
kontroll i affärssammanhang (affarskontroll), om det finns skäl att införa
ett register för information om ägarförhållandena i fåmansbolag samt
vilka regelförändringar som krävs för att hindra att näringsförbud kring-
gås med hjälp av bulvaner eller på annat liknande sätt. I uppdraget har
också ingått att göra en allsidig översyn av lagen (1985:354) om förbud
mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. (rådgivningslagen).
Utredningen redovisade sitt uppdrag i april 1998 genom betänkandet
Bulvaner och annat (SOU 1998:47). Utredningens sammanfattning finns
i bilaga 1 och dess lagförslag i nu aktuella delar i bilaga 2. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bila-
ga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (Ju98/1380).
Ett remissmöte hölls den 18 maj 2000. Vid detta möte behandlades ett
i förhållande till utredningens förslag i vissa delar omarbetat förslag till
ändringar i rådgivningslagen. Detta förslag finns i bilaga 4 och en för-
teckning över inbjudna till remissmötet i bilaga 5.
I propositionen behandlas utredningens förslag om ändringar i rådgiv-
ningslagen. Vidare behandlas förslaget om ändringar i lagen (1986:436)
om näringsförbud, förslaget om utökade möjligheter för myndigheter att
förhindra att regler kringgås med hjälp av bulvaner och förslaget om af-
färskontroll. Ett särskilt förslag om åtgärder för att hindra att reglerna om
ägarprövning för finansiella företag kringgås genom användande av bul-
vaner behandlas också. Utredningens förslag om vissa ändringar i fram-
för allt aktiebolagsrätten för att komma till rätta med problem med styrel-
selösa bolag och s.k. målvakter samt förslaget om ett aktieägarregister
kommer att behandlas i ett annat sammanhang. Förslaget om att på visst
sätt komplettera brottsbalkens regler om medverkan behandlas dock re-
dan här.
Hösten 1995 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för
att utreda vissa frågor om branschsanering och andra åtgärder mot eko-
nomisk brottslighet (Ju 1995:11). Utredningen antog namnet Branschsa-
neringsutredningen. Den överlämnade i september 1997 betänkandet
Branschsanering och andra metoder mot ekobrott. Regeringen tar i detta
ärende upp utredningens förslag om krav på typgodkända kassaregister
och lämnande av kvitto m.m. samt förslaget om införande av en ny form
Prop. 2000/01:105
14
av förvärvsverksamhet, s.k. singelföretag. En sammanfattning av betän- Prop. 2000/01:105
kandet och lagförslag i nu aktuella delar finns i bilaga 6 respektive 7.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 8. En remissammanställning finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (Ju97/3033).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 9.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Regeringen har följt Lagrådets
förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissen har dessutom några rent redaktionella
ändringar gjorts.
Regeringens förslag: Lagen (1985:354) om förbud mot yrkes-
mässig rådgivning i vissa fall, m.m. (rådgivningslagen) ändras så att
den omfattar - förutom rådgivning och sådant biträde som i prakti-
ken innefattar rådgivning - även annat yrkesmässigt juridiskt eller
ekonomiskt biträde. Lagens namn ändras till följd därav till lagen
om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall.
Räckvidden av lagens straff- och förbudsbestämmelser utsträcks
alltså till allt slags juridiskt eller ekonomiskt biträde. Brotts-
rubriceringen ändras till vårdslöst biträde.
Regeringens bedömning: I övrigt bör förutsättningarna för straff
respektive förbud inte ändras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag men har en annorlunda lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder i
huvudsak utredningens förslag. Vid remissmötet den 18 maj 2000 mena-
de bl.a. Svea hovrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet att det, med anledning av lagens utvidgade tillämpningsområde,
borde belysas mer utförligt vilka handlingssätt som innebär grov oakt-
samhet i lagens mening. Fakultetsnämnden m.fl. förordade vidare att
straffbarheten, såvitt gäller vårdslöst biträde, begränsas till fall där biträ-
det faktiskt har underlättat ett brott.
Bakgrund: Rådgivningslagen tillkom som ett led i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Lagen syftar till att försvåra sådan oseriös
rådgivning som ofta är en förutsättning för ekonomisk brottslighet. I 1 §
rådgivningslagen definieras rådgivningsverksamhet som en verksamhet
där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i
juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Den som utövar råd-
15
givningsverksamhet och av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gär- Prop. 2000/01:105
ning kan enligt 2 § dömas för vårdslös rådgivning. Vidare kan enligt 3 §
den som i rådgivningsverksamhet har gjort sig skyldig till brott som inte
är ringa förbjudas att utöva rådgivningsverksamhet under en viss tid
(rådgivningsförbud). Hur begreppet ”rådgivningsverksamhet” definieras
blir alltså bestämmande för räckvidden av straffbestämmelsen om vårds-
lös rådgivning och bestämmelsen om rådgivningsförbud.
Enligt förarbetena till rådgivningslagen omfattar uttrycket ”råd eller
annat biträde” även konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken
(se prop. 1984/85:90 s. 34). Som typfall nämns upprättande av avtal, bi-
träde vid självdeklaration, upplysningar om gällande rätt, biträde med
bolagsbildning, bokföring och valutatransaktioner. Lagrådet konstaterade
att under begreppet ”annat biträde” rent språkligt kunde falla en mängd
andra åtgärder än de nu nämnda. Lagrådet ansåg dock att det inte fanns
något egentligt behov av att begränsa tillämpningsområdet genom ett
mera precist uttryck än ”annat biträde”, eftersom det avgörande för till-
lämpbarhetcn av straffbestämmelsen - utöver sambandet med rådgivning
och frågan om yrkesmässighet - är att biträdesåtgärden skall ha främjat
ett brott.
Frågan om den närmare innebörden av definitionen aktualiserades i
rättsfallet NJA 1995 s. 505, där Högsta domstolen hade att bedöma om
vissa förfaranden objektivt sett var att hänföra till straffbar rådgivnings-
verksamhet. Högsta domstolen fann att rådgivningslagen enligt sin orda-
lydelse har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än vad som enligt
motiven synes ha varit avsikten med den. I det läget borde, enligt Högsta
domstolen, företräde ges åt det för den misstänkte förmånligaste alterna-
tivet, vilket innebar att med rådgivningsverksamhet borde förstås, förut-
om konkreta råd, endast sådant biträde som i praktiken innefattar rådgiv-
ning.
Skälen för regeringens förslag
Lagens tillämpningsområde bör ändras
Rådgivningslagen har sedan den trädde i kraft den 1 juli 1985 tillämpats
ytterst sällan. Efter Högsta domstolens dom 1995 kom dock ett antal do-
mar där frågor om vårdslös rådgivning och rådgivningsförbud behandla-
des (se Malmö tingsrätts dom 1996-10-02 i mål B 12220/96, Gällivare
tingsrätts dom 1997-06-18 i mål B 463/92, Stockholms tingsrätts dom
1997-06-18 i mål B 6088/94, Helsingborgs tingsrätts dom 1998-01-20 i
mål B 300/93, Svea hovrätts dom 1998-11-03 i mål B 1817/98 och Hov-
rättens över Skåne och Blekinge dom 1999-04-23 i mål B 578/98). De
fall som har förekommit visar att rådgivningslagen fyller en funktion. En
viss preventiv effekt på oseriös rådgivning kan man också räkna med att
lagen har.
Högsta domstolens dom har satt fokus på rådgivningslagens tillämp-
ningsområde. Det kan ifrågasättas om det i sak är motiverat att endast
sådant juridiskt eller ekonomiskt biträde som i praktiken innebär rådgiv-
ning skall omfattas av lagen. Också juridiskt eller ekonomiskt biträde
som inte kan sägas innefatta rådgivning kan vara betydelsefullt för att
16
brottsliga avsikter skall kunna fullföljas och därmed lika straffvärt som Prop. 2000/01:105
rådgivning. Finansiering, förmedling, värdering och hjälp med ansök-
ningar om tillstånd är exempel på sådana verksamheter som i dag ofta
inte omfattas av begreppet rådgivningsverksamhet - och därmed inte av
straff- och förbudsbestämmelsema - men som ibland utgör nödvändiga
förutsättningar för genomförandet av ekonomisk brottslighet. En utvidg-
ning av rådgivningslagens tillämpningsområde så att den omfattar även
dessa slag av verksamheter kan också leda till att de som bedriver sådan
verksamhet blir mera vaksamma vad gäller förekomsten av brott. Detta
kan i sin tur antas fa en brottsavhållande effekt.
Behovet av att stävja brottsliga förfaranden gör sig gällande i ett antal
olika verksamheter. En begränsning till vissa typer av juridiskt eller
ekonomiskt biträde som är mer frekvent förekommande vid ekonomisk
brottslighet låter sig inte enkelt göras. Att låta lagen omfatta allt slags
juridiskt eller ekonomiskt biträde undanröjer också den ibland svåra
gränsdragningen mellan biträde som har karaktären av rådgivning och
annat biträde. Lagen kan därmed bli lättare att tillämpa. Straff- och för-
budsbestämmelsemas räckvidd bör alltså utsträckas till att omfatta allt
slags yrkesmässigt juridiskt eller ekonomiskt biträde.
En sådan utvidgning ger emellertid anledning att överväga om straff-
och förbudsbestämmelsema är ändamålsenligt utformade. Denna fråga
behandlas under följande rubriker.
I samband med att lagens tillägmpningsområde ändras bör också det i
lagen använda uttrycket ”verksamhet” tas bort. Begreppet har gett upp-
hov till viss tveksamhet om det som som åsyftas är en handling - att
lämna biträde - eller en verksamhet i betydelsen rörelse (se Suzanne
Wennberg, Juridisk tidsskrift 1995-96 nr 3 s. 841 f.) Genom att be-
greppet tas bort ur beskrivningen av vad som omfattas av lagen klargörs
att straffbestämmelsen tar sikte på ett visst handlingssätt och att förbuds-
bestämmelsen avser ett visst slag av biträde, juridiskt eller ekonomiskt,
och inte, som vid näringsförbud, driften av en rörelse.
Straffbestämmelsen
I 2 § första stycket rådgivningslagen föreskrivs att den som i utövningen
av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd
gärning skall dömas för vårdslös rådgivning till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet far inte sättas högre än vad som är föreskrivet för
den gärning som har främjats. I samma stycke föreskrivs vidare att det
inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Genom bestämmelserna i andra
stycket avgränsas straffbestämmelsens tillämpningsområde ytterligare.
Om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23 kap. brottsbalken,
skall nämligen straffbestämmelsen i första stycket inte tillämpas. Det-
samma gäller om det enligt en särskild bestämmelse gäller att straff inte
kan följa på medverkan till den gärning som har främjats.
Utmärkande för straffbestämmelsen i rådgivningslagen är att oaktsam
medverkan till uppsåtligt brott bestraffas, något som inte kan ske med
stöd av den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brotts-
balken. Bestämmelsen kan alltså sägas utgöra ett komplement till de all-
männa medverkansreglema i brottsbalken. I förarbetena nämns att det
bör krävas av en rådgivare att denne i sin verksamhet handlar med akt-
17
samhet, framför allt om hans biträde kan tänkas gagna brottslighet av Prop. 2000/01:105
olika slag. Genom att straffbelägga även medverkan som sker av oakt-
samhet ville lagstiftaren markera att också de rådgivare som står utanför
de redan befintliga kontrollsystemen måste vara försiktiga med att lämna
råd som kan underlätta brottslig verksamhet (se prop. 1984/85:90 s. 15).
Ett annat skäl att utsträcka medverkansansvaret på detta område till vissa
oaktsamhetsfall var att det skulle minska olägenheterna av att det i all-
mänhet är svårt att styrka att en rådgivare har haft uppsåt att främja brott.
Vad som ovan har sagts kan antas gälla för juridiskt eller ekonomiskt
biträde i allmänhet. Mot bakgrund av den betydelse juridiskt eller eko-
nomiskt biträde kan ha för att genomföra brott bör alltså det aktsamhets-
krav som ställs på rådgivare ställas på alla yrkesutövare som ägnar sig åt
detta slags biträde. Oaktsamhetsrckvisitet i straffbestämmelsen bör alltså
kvarstå.
Enligt den nuvarande bestämmelsen gäller att oaktsamheten skall ha
varit grov för att straffansvar skall kunna aktualiseras. Departementsche-
fen anförde att man därmed får en klarare markering mellan straffbart
och straffritt, något som är en viktig rättssäkerhetsaspekt inte minst när
det gäller kriminalisering av ett vårdslöst förfarande (se prop. 1984/85:90
s. 15). Näringsutskottet anförde att med bl.a. denna begränsning står be-
stämmelsen i god överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet (se bet.
NU 1984/85:19 s. 9).
Enligt regeringens mening bör det också i nu aktuella fall - vid andra
former av juridiskt eller ekonomiskt biträde än rådgivning - krävas en
kvalificerad oaktsamhet för att straffansvar skall komma ifråga. Vad som
enligt regeringens mening bör straffbeläggas är sådana förfaranden som
består i att lämna biträde trots att det finns en klar risk för att handlandet
främjar ett brott liksom förfaranden som påtagligt avviker från god sed
och som typiskt sett är ägnade att främja brott, såsom utfärdandet av vär-
dcintyg utan någon som helst kontroll.
Ansvar bör således komma i fråga endast i fall där den som lämnar bi-
träde har gjort sig skyldig till oaktsamhet i mera avsevärd mån. Detta
synsätt överensstämmer med vad som sägs i motiven till den nu gällande
straffbestämmelsen (se prop. 1984/85:90 s. 35). Kravet på att oaktsam-
heten skall vara grov bör alltså gälla vid allt slags juridiskt eller ekono-
miskt biträde.
En annan förutsättning för straffbarhet enligt den nuvarande bestäm-
melsen är att biträdet skall ha främjat en straffbelagd gärning. I förarbe-
tena till den nuvarande bestämmelsen (se prop. 1984/85:90 s. 35) sägs att
vad som i olika fall skall krävas för att en straffbelagd handling skall an-
ses ha främjats genom rådgivningen får avgöras i princip på samma sätt
som enligt de allmänna medverkansreglcma i 23 kap. brottsbalken. Med-
verkansrcglema i brottsbalken har allmänt sett ett mycket vitt tillämp-
ningsområde. Främjande av brott kan ske inte bara genom fysiska åtgär-
der utan också genom psykisk medverkan, såsom att ge någon råd eller
annars stärka gärningsmannen i hans uppsåt. Rådgivningslagens tillämp-
ningsområde har dock ett smalare tillämpningsområde, eftersom det skall
vara fråga om juridiskt eller ekonomiskt biträde.
Främjande av brott kan föreligga även om medverkansgämingen inte
kan sägas vara en förutsättning för brottet. I doktrinen har därvid gjorts
gällande att ett främjande föreligger också när en person har försökt att
18
underlätta en gärning men faktiskt har motarbetat den (se Holmqvist Prop. 2000/01:105
m.fl., Brottsbalken En kommentar s. 23:52 med hänvisningar). En hand-
ling som varken fysiskt eller psykiskt har haft inflytande på brottets till-
komst är dock inte att anse som medverkan. Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet m.fl. anser att det finns skäl att begränsa den
nu aktuella straffbestämmelsens tillämpningsområde till fall där det oakt-
samma biträdet faktiskt har underlättat en straffbelagd gärning. En sådan
begränsning skulle kunna motiveras av rättssäkerhetsskäl, eftersom grän-
sen för det straffbara området är förhållandevis oskarp.
Regeringen konstaterar för sin del att en begränsning av straffbarheten
till fall där biträdet faktiskt har underlättat en gärning innebär att resulta-
tet i det enskilda fallet blir avgörande för om personen i fråga kan straf-
fas. Resultatet kan bli slumpmässigt. Samma grovt oaktsamma biträde,
t.ex. ett utfärdande av ett värdeutlåtande endast på grundval av en upp-
dragsgivares falska uppgifter, skulle i ett fall kunna leda till att ett brott
underlättades - personen i fråga fick låna pengar på grund av uppgifterna
i utlåtandet - medan det i ett annat fall skulle kunna leda till att brotts-
planen uppdagades - någon fattade misstankar på grund av uppgifterna i
utlåtandet. Ett syfte med straffbestämmelsen är att påverka personer att
avhålla sig från sådant oaktsamt biträde som typiskt sett kan underlätta
brottsliga gärningar. Även i vissa fall där det kan ifrågasättas om med-
verkan verkligen har underlättat brottets genomförande bör alltså ansvar
kunna utdömas.
Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt regeringens mening inte
lämpligt att utforma de aktuella medverkansansvaret på ett annorlunda
sätt än vad som gäller för medverkansansvar i allmänhet.
Såsom straffbestämmelsen i dag är utformad skall det, som nämnts,
inte dömas till ansvar i ringa fall. Enligt förarbetena avses med ringa fall
i första hand ett främjande av en straffbelagd handling som i det särskilda
fallet framstår som bagatellartad (se prop. 1984/85:90 s. 36). Det sägs
vidare att det är tydligt att, om brottet är så ringa att straff för uppsåtlig
medverkan inte kunnat ådömas, så skall straffbestämmelsen inte tilläm-
pas. Vidare sägs att ansvarsfrihet också bör föreligga om rådgivarens
handlande, låt vara grovt oaktsamt, med hänsyn till omständigheterna
framstår som ursäktligt.
Behovet av en ansvarffihetsbestämmelse för ringa fall kvarstår även ef-
ter en utvidgning av tillämpningsområdet. Som exempel kan nämnas att
en värderingsman av grov oaktsamhet har medverkat till ett brott som
ligger på gränsen till det straffbara, t.ex. en mindre förbrytelse mot någon
näringsrättslig reglering. Inte heller i denna del föreslås alltså någon änd-
ring.
Förbudsbestämmelsen
Förutsättningarna för meddelande av förbud regleras i 3 § rådgivningsla-
gen. Förbud får meddelas den som i rådgivningsverksamhet har gjort sig
skyldig till brott som inte är ringa. I andra stycket sägs att om förbud
meddelas omfattar det också medverkan i annans rådgivnings-
verksamhet.
Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde innebär
dels att ett förbud skall kunna åläggas även den som yrkesmässigt sysslar
19
med annat juridiskt eller ekonomiskt biträde än rådgivning och därvid
gör sig skyldig till brott, dels att förbudet skall avse allt slags juridiskt
eller ekonomiskt biträde, liksom medverkan i biträde som annan ger.
Förbudet kommer alltså att aktualiseras i fler situationer än tidigare.
Någon risk för att förbud kommer att åläggas i situationer där det inte är
motiverat torde dock inte föreligga. Fortfarande bör det bedömas på
grundval av förhållandena i det enskilda fallet om förbud bör meddelas
(se vidare avsnitt 4.2). Vidare bör, liksom idag, förbud inte meddelas vid
ringa brott. Uttrycket ”ringa brott” är inte avsett att anknyta till den in-
delning i svårhetsgrader som finns vid ett stort antal brott utan syftar på
brott som vid en samlad bedömning framstår som mindre allvarliga, ut-
ifrån de syften som ligger till grund för regleringen (se prop. 1984/85:90
s. 37).
Ett förbud kommer också att bli mer omfattande. En person som
meddelas ett förbud kommer enligt huvudregeln inte att kunna ägna sig
åt något slag av juridiskt eller ekonomiskt biträde eller medverka i
annans biträde. Om ett förbud skulle anses alltför långtgående i ett
enskilt fall, finns det emellertid möjlighet att undanta viss verksamhet
från förbudet (se 3 § andra stycket).
Utvidgningen av lagens tillämpningsområde ger därför inte anledning
att modifiera förbudsbestämmelsen. Av redaktionella skäl bör dock lag-
texten utformas så att förbud kan meddelas den som har begått brott när
juridiskt eller ekonomiskt biträde lämnats.
Slutsatser m.m.
Enligt regeringens mening är det lämpligt att utvidga rådgivningslagens
tillämpningsområde till att avse allt slags juridiskt eller ekonomiskt bi-
träde. Såväl straffbestämmelsen som bestämmelsen om förutsättningar
för förbud och förbudets omfattning bör - såsom har framgått - vara ut-
formade på i huvudsak samma sätt som hittills. För att bättre spegla
straffbestämmelsens innebörd bör dock brottsrubriceringen ändras till
vårdslöst biträde.
Till följd av av utvidgningen av lagens tillämpningsområde bör även
namnet på lagen ändras.
Regeringens förslag: I lagen anges att domstolen vid bedömningen
av om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde bör meddelas
skall beakta brottslighetens straffvärde och om den som förbudstalan
avser tidigare har gjort sig skyldig till brott i samband med juridiskt
eller ekonomiskt biträde.
Har den som förbudstalan avser i samband med juridiskt eller eko-
nomiskt biträde gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta före-
skrivna straffet är fängelse i sex månader, skall biträdesförbud medde-
las, om inte särskilda skäl talar mot det.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Prop. 2000/01:105
20
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanema stöder förslaget eller Prop. 2000/01:105
har ingen invändning mot det. Riksåklagaren anser att det bör övervägas
om inte förbud skall vara obligatoriskt när förutsättningarna är uppfyllda.
StyrelseAkademien Västsverige motsätter sig en presumtion för förbud
vid viss grov brottslighet.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med nuvarande regler om råd-
givningsförbud är att en rådgivare som klart har dokumenterat sin olämp-
lighet att biträda andra genom att begå brott i rådgivningsverksamheten
skall kunna hindras att bedriva sådan verksamhet under en viss tid. De
bestämmelser om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde som nu
föreslås har ett liknande syfte.
Det kan mot den bakgrunden synas naturligt att pröva frågan om för-
bud skall meddelas med hänsyn till risken för att den aktuella personen
skall göra sig skyldig till nya brott i verksamheten. Ett sådant synsätt
kommer också till uttryck i förarbetena till de nuvarande bestämmelser-
na. Domstolen skall göra en prognos beträffande återfallsrisken och läg-
ga den till grund för sitt avgörande. Bedöms återfallsrisken som liten, bör
något förbud inte meddelas (se prop. 1984/85:90 s. 37).
Enligt regeringens bedömning är det emellertid tveksamt att låta ett så
svårbedömbart kriterium som återfallsrisken vara avgörande för frågan
om förbud skall meddelas. Fall som framstår som likvärdiga med hänsyn
till de begångna brottens allvar m.m. riskerar att behandlas olika i nu ak-
tuellt hänseende. Lämpligare är att pröva frågan om förbud på grundval
av brottslighetens straffvärde. Vidare bör hänsyn tas till om den aktuella
personen tidigare har gjort sig skyldig till brott i samband med juridiskt
eller ekonomiskt biträde. Detta bör komma till uttryck i lagen. Regering-
en bedömer att också en prövning enligt de nu angivna kriterierna kom-
mer att fånga upp de fall där ett förbud är motiverat med hänsyn till de
inledningsvis angivna syftena bakom lagstiftningen.
Bestämmelserna bör utformas så att förbud regelmässigt meddelas i de
fall där den aktuella personen har gjort sig skyldig till grov brottslighet
när biträde lämnats. Enligt regeringens mening har personen i dessa fall
redan genom brottet visat att han är olämplig att lämna juridiskt eller
ekonomiskt biträde. För att säkerställa att förbud meddelas i dessa fall
kan det vara ändamålsenligt att införa en särskild presumtionsregel. Den
kan lämpligen utformas i anslutning till motsvarande bestämmelse i 3 §
andra stycket lagen (1986:436) om näringsförbud, dvs. förbud skall med-
delas, om den som talan om förbud avser har gjort sig skyldig till brott
för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader. Pre-
sumtionsregeln kommer därmed att bli tillämplig vid bl.a. grov oredlig-
het mot borgenärer, grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott.
En särskild fråga är om förbud alltid skall meddelas den som har gjort
sig skyldig till brott av de angivna slagen eller om det bör finnas utrym-
me att i enstaka fall underlåta att meddela förbud. Utredningen har föror-
dat att presumtionen för meddelande av förbud i dessa fall skall brytas
om det finns särskilda skäl och har som exempel nämnt den situationen
att gärningen framstår som en engångsföreteelse efter många års klander-
fritt bedriven verksamhet. Riksåklagaren har mot detta anfört att den som
har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott som förutsätts för tillämp-
ning av presumtionsregeln måste anses ha visat en sådan uppenbar brist
21
på respekt för grundläggande normer i samhället att förbud skall anses
påkallat även när det kan anses vara fråga om en engångsföreteelse.
Regeringen anser för sin del att omständigheterna i det enskilda fallet
kan vara sådana att ett förbud inte är påkallat, trots att det är fråga om
brottslighet av det kvalificerade slag som den föreslagna presum-
tionsregeln tar sikte på. Presumtionen bör därför kunna brytas i undan-
tagsfall. För detta bör krävas särskilda skäl, dvs. utrymmet för att under-
låta att meddela förbud i de aktuella fallen bör vara begränsat. Enligt re-
geringens mening bör det för att presumtionen skall brytas inte vara till-
räckligt att den aktuella gärningen framstår som en engångsföreteelse.
Det bör dessutom vara fråga om en situation där ett förbud skulle drabba
den enskilde särskilt hårt och där den samlade effekten av samhällets
reaktion på brottet inte skulle stå i proportion till den enskildes skuld. En
annan situation där presumtionen skulle kunna brytas är om domstolen
med tillämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken dömer till ett lindrigare
straff än vad som är föreskrivet för brottet. Det kan vara fallet om en per-
son endast i mindre grad har medverkat till någon annans grova brotts-
lighet.
Regeringens förslag: Vid överträdelse av ett förbud skall förbuds-
tiden förlängas, om inte särskilda skäl talar mot det.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den som överträder ett rådgivnings-
förbud skall enligt 8 § första stycket rådgivningslagen dömas till fängelse
i högst två år. Om brottet bedöms som ringa, är straffskalan i stället böter
eller fängelse i högst sex månader. Enligt andra stycket kan vid överträ-
delse av förbudet även beslutas om förlängning av förbudstiden med
högst fem år.
Det nuvarande sanktionssystemet framstår som ändamålsenligt. Enligt
regeringens mening bör det dock införas en bestämmelse om att en över-
trädelse av förbudet skall föranleda en förlängning av förbudstiden, om
det inte finns särskilda skäl mot det. En sådan regel överensstämmer med
vad som numera gäller i fråga om näringsförbud och torde också bidra
till respekten för regelverket.
Regeringens förslag: Ett förbud skall kunna meddelas för upp till tio
år.
Utredningens förslag: överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig
stöder förslaget. StyrelseAkademien Västsverige menar att det saknas
Prop. 2000/01:105
22
bärande skäl for att ett förbud skall kunna meddelas för en tid över- Prop. 2000/01:105
stigande fem år.
Skälen for regeringens forslag: Förbud far i dag meddelas för en tid
av högst fem år. När det gäller frågan om hur lång förbudstid som bör
bestämmas i det enskilda fallet sägs i lagens förarbeten att förbudstiden
fåt avgöras med hänsyn till omständigheterna, såsom risken för uppre-
pande och brottets svårhetsgrad (se prop. 1984/85:90 s. 38). Om brottet
förskyller fängelse i mer än en eller annan månad, finns det, enligt vad
departementschefen anförde, i allmänhet ingen anledning att meddela
förbud för kortare tid än fem år.
Regelverket bör enligt regeringens uppfattning utformas så att det finns
en möjlighet att i varje enskilt fall bestämma en förbudstid av sådan
längd att förbudet inte framstår som ett slag i luften. Vid särskilt grova
fall kan en förbudstid om fem år vara otillräcklig. Fängelsestraffet kan ju
vara längre. Det är visserligen inte givet att förbudstiden skall vara längre
än fängelsestraffet. Syftet med förbudet är ju i första hand att hindra ose-
riösa personer från att ägna sig åt juridiskt eller ekonomiskt biträde. Det-
ta syfte uppnås även genom ett fängelsestraff. Den maximala förbudsti-
den bör emellertid vara längre än i dag. En sådan förändring skapar ut-
rymme för en mera nyanserad bedömning än vad som för närvarande är
möjligt, särskilt vid grov brottslighet eller när det är fråga om återfall i
brott. Den övre gränsen kan lämpligen bestämmas till tio år, samma
gräns som gäller för näringsförbud.
Regeringens förslag: Ansvaret för registret över förbud förs över från
Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I dag förs register över meddelade
rådgivningsförbud av Riksskatteverket. Anledningen till att denna upp-
gift en gång lades på Riksskatteverket var att verket redan förde register
över meddelade näringsförbud. Den uppgiften fördes dock över till Pa-
tent- och registreringsverket på grund av den allt större roll som verket
har fått som central myndighet för företagsregistren (se prop.
1993/94:171).
Det är en i viss mån främmande uppgift för Riksskatteverket att föra
register över meddelade rådgivningsförbud eller, med den här föreslagna
terminologin, förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde. Det framstår
som ändamålsenligt att en och samma myndighet blir huvudman för så-
väl detta register som registret över näringsförbud, eftersom syftena med
förbuden är likartade. Vidare torde det underlätta för dem som efterfrågar
registeruppgifter att dessa finns hos en och samma myndighet. Ansvaret
för förandet av registret över förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträ-
de bör därför föras över till Patent- och registreringsverket.
23
Regeringens förslag: Beslut om förbud mot juridiskt eller ekono-
miskt biträde skall kungöras.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig stö-
der utredningens förslag eller har ingen invändning mot det. Datainspek-
tionen anser att kungörande är en onödigt ingripande åtgärd.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att effektivt övervaka
att ett förbud iakttas är i praktiken begränsade. Rådgivning eller annat
biträde äger ofta rum i sådana former - muntligen, på tu man hand med
klienten eller per telefon - att det kan vara svårt för utomstående att få
kännedom om att biträde har lämnats. Det ankommer på polis- och åkla-
garmyndigheterna att utreda och beivra överträdelser. I förarbetena till
rådgivningslagen (se prop. 1984/85:90 s. 29) konstaterade de-
partementschefen att det i många fall måste bli svårt för dessa myndighe-
ter att få kännedom om en överträdelse, delvis därför att det ofta saknas
målsägande som kan förväntas anmäla brottet. Därför är det, framhöll
departementschefen, desto viktigare att andra myndigheter vid behov
aktivt medverkar i kontrollen. Tanken är alltså att kontrollen av efterlev-
naden av förbuden huvudsakligen skall ske genom att olika myndigheter,
som i sin verksamhet kommer i kontakt med dem som har fått förbud,
underrättar polis eller åklagare vid misstankar om överträdelser. En för-
utsättning för att en sådan kontroll skall fungera är att myndigheter och
andra lätt kan få tillgång till uppgifter om meddelade förbud. Bland annat
för att tillgodose detta informationsbehov gjordes registret över medde-
lade rådgivningsförbud offentligt.
Som nämnts förutsätter en kontroll som bygger på att myndigheter och
andra uppmärksammar och reagerar på överträdelser av meddelade be-
slut att uppgifter om sådana ges en viss spridning. En åtgärd ägnad att
förbättra förutsättningarna för kontrollen kan vara att kungöra besluten
om förbud. Detta sker i dag med beslut om näringsförbud.
Frågan om kungörande berördes i förarbetena till rådgivningslagen.
Departementschefen avfärdade då tanken på ett kungörande utan att ge
några närmare skäl (se prop. 1984/85:90 s. 30). Det främsta argumentet
mot en ordning med kungörande är givetvis att det inkräktar på den per-
sonliga integriteten att sprida uppgifter som med hänsyn till förut-
sättningarna för meddelande av förbud innebär att den har fått biträdes-
förbud utpekas som brottslig. Mot detta måste vägas betydelsen av att
myndigheter och andra kan skaffa sig kännedom om meddelade förbud,
något som indirekt torde vara av största betydelse för att förbuden efter-
levs. Man bör också ha i åtanke att uppgifterna i registret över meddelade
förbud redan i dag är offentliga.
Enligt regeringens uppfattning talar därför övervägande skäl för att be-
slut om förbud bör kungöras. En bestämmelse om detta bör ges i lag. Den
närmare utformningen av förfarandet bör dock kunna beslutas om i an-
nan ordning.
24
Regeringens förslag: Den som har meddelats näringsförbud skall inte
få inneha fullmakt att företräda vare sig en enskild näringsidkare i
dennes näringsverksamhet eller en sådan juridisk person som han till
följd av näringsförbudet inte får vara styrelseledamot i. Förbudet skall
dock inte omfatta s.k. ställningsfullmakt.
Utredningens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte några invänd-
ningar mot utredningens förslag. Sveriges advokatsamfund anser att för-
slaget är alltför långtgående och att det skulle vara tillräckligt att förbjuda
användningen av generalfullmakter. Fondbolagens förening ifrågasätter
behovet av lagstiftningen. Svenska Bankföreningen anser att det bör klar-
göras genom vägledande uttalanden att rättshandlingar som vidtas med
stöd av en fullmakt som innebär att en överträdelse av näringsförbud ägt
rum inte blir ogiltiga. Svenska Fondhandlareföreningen anser att detta
bör framgå av lagen.
Bakgrund: Ändamålet med lagen (1986:436) om näringsförbud är
främst att hindra personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador
att fortsätta med det (se prop. 1995/96:98 s. 10). För att näringsförbud
skall kunna meddelas förutsätts att ett förbud är påkallat från allmän syn-
punkt och att personen i fråga
- grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och
därvid har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa,
- grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och
därvid i avsevärd omfattning har underlåtit att betala skatt, tull eller an-
nan avgift till det allmänna, eller
- har försatts i konkurs och förfarit grovt vårdslöst mot sina borgenärer
eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i närings-
verksamhet.
Näringsförbud kan åläggas såväl enskilda näringsidkare som före-
trädare för juridiska personer. Även den som i annan egenskap har utövat
ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig
för en näringsverksamhet kan bli föremål för näringsförbud (se 1, 1 a, 2
och 4 §§).
Den som har näringsförbud får för en viss tid, tre till tio år (se 5 §), inte
driva näringsverksamhet, inte äga, bilda eller inneha vissa funktioner i
juridiska personer (styrelseledamot, suppleant, firmatecknare, verk-
ställande direktör och vice verkställande direktör samt, i fråga om euro-
peiska ekonomiska intressegrupperingar, företagsledare) eller faktiskt
utöva ledningen av näringsverksamhet (se 6 § första stycket). Inte heller
får en person som har ålagts näringsförbud vara anställd eller ta emot
uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående (se 7 §).
Skälen för regeringens förslag: Det är inte ovanligt att den som har
fått näringsförbud försöker kringgå förbudet genom att utnyttja bulvaner.
Det kan gå till på så sätt att han låter en bulvan registrera sig i handelsre-
gistret eller aktiebolagsregistret och att bulvanen sedan ställer ut en s.k.
generalfullmakt för honom. I och för sig innebär ett sådant förfarande en
överträdelse om den som har näringsförbud faktiskt utövar ledningen
Prop. 2000/01:105
25
över bolaget. I bevishänseende skulle det emellertid vara en fördel om Prop. 2000/01:105
redan innehavet av fullmakten utgjorde en överträdelse av förbudet.
I betänkandet Ett renodlat näringsförbud (SOU 1995:1) tog Närings-
förbudsutredningen upp problemet med kringgående av näringsförbud
genom användning av generalfullmakter. I betänkandet sades bl.a. att det
framstod som oklart om blotta innehavet av en generalfullmakt innebar
en överträdelse av ett näringsförbud. Det föreslogs ett uttryckligt förbud
för den som meddelats näringsförbud att inneha en ”generell fullmakt”.
Regeringen ansåg dock att termen generell fullmakt kunde ge upphov till
tolkningsproblem, eftersom en entydig definition saknades. Det fram-
hölls vidare att ett sådant förbud lätt kunde kringgås genom att en eller
flera fullmakter ställdes ut, som inte skulle kunna betecknas som generel-
la men ändå ge ett vidsträckt handlingsutrymme (se prop. 1995/96:98 s.
26 f.). Förslaget ledde alltså inte till lagstiftning.
Regeringen gör fortfarande bedömningen att begreppet generell full-
makt eller general fullmakt ger upphov till avgränsningssvårigheter. För
att hindra den som har meddelats näringsförbud att kringgå förbudet med
hjälp av fullmakt måste det därför införas en regel enligt vilken denne
mer generellt förbjuds att inneha fullmakt i näringsverksamhet. Detta kan
ske genom ett förbud för den som har näringsförbud att inneha fullmakt
att företräda en enskild näringsidkare i dennes näringsverksamhet eller en
sådan juridisk person som det är förbjudet för honom att vara styrelsele-
damot i. För att ett sådant förbud inte skall gå för långt bör dock s.k.
ställningsfullmakter (jfr 10 § andra stycket lagen [1915:218] om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område) undantas. I
annat fall skulle den som har näringsförbud inte kunna vara exempelvis
expedit i en butik.
Ett generellt förbud att inneha fullmakt i näringsverksamhet medför att
näringsförbudets räckvidd utsträcks till att omfatta även all löpande verk-
samhet, under förutsättning att den sker med stöd av annan fullmakt än
ställningsfullmakt. En sådan ordning kan i och för sig synas långtgående,
eftersom det är önskvärt att ett näringsförbud inte i onödan inskränker
den berördes försörjningsmöjligheter. Å andra sidan framstår det som
angeläget att undanröja den möjlighet till kringgående av ett näringsför-
bud med hjälp av fullmakt som finns för närvarande. Det ter det sig ock-
så inkonsekvent att den som har näringsförbud inte far vara firmateckna-
re men att inget hindrar att han genom en fullmakt ges motsvarande be-
hörighet.
När man överväger konsekvenserna av ett generellt förbud av innehav
av fullmakt, bör man också beakta den möjlighet till dispens som ges i
19 § näringsförbudslagen. Genom en dispens kan man undvika att ett
näringsförbud får alltför långtgående följder i det enskilda fallet. Dispens
bör normalt kunna lämnas exempelvis för anställda med uppgifter som
förutsätter bank- eller postfullmakter.
Regeringen anser alltså övervägande skäl tala för en förbudsregel av
angivet slag.
Ett förbud mot att inneha fullmakt att företräda en enskild närings-
idkare bör begränsas till att avse näringsverksamheten. Privata ange-
lägenheter bör inte omfattas av ett fullmaktsförbud. När det gäller juri-
diska personer som uteslutande bedriver näringsverksamhet bör natur-
ligtvis hela verksamheten omfattas av förbudet. Viss tveksamhet kan
26
råda om detsamma bör gälla juridiska personer som bedriver både när- Prop. 2000/01:105
ingsverksamhet och annan verksamhet, såsom vissa stiftelser och ideella
föreningar. Principiellt kan det diskuteras om inte sådan annan verksam-
het borde undantas från förbudet. Svårigheterna att i praktiken dra en
gräns mellan verksamhetsområdena gör dock att det, enligt regeringens
mening, är lämpligare att låta förbudet omfatta all verksamhet även i så-
dana juridiska personer. I det enskilda fallet kan möjligheten att ge dis-
pens utnyttjas.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser
att det bör klargöras att rättshandlingar som företas med stöd av fullmakt
och som innebär en överträdelse av förbudet inte blir ogiltiga.
Frågan om giltigheten av rättshandlingar företagna vid en överträdelse
av ett näringsförbud berördes kort i förarbetena till 1980 års regler om
näringsförbud i konkurslagen (se prop. 1979/80:83 s. 58). Departements-
chefen anförde därvid följande.
”För tydlighets skull bör till sist påpekas att, om någon överträder
ett meddelat förbud, detta i och för sig ej innebär att rättshandlingar
som han i samband därmed har företagit blir ogiltiga. En annan sak
är att ogiltighet kan bli följden, om han personligen är försatt i kon-
kurs (jfr 20 och 21 §§ KL).”
Det finns enligt regeringens mening inte anledning att frångå den
ståndpunkt som detta uttalande ger uttryck för.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse om
att den som med uppsåt att främja brottslig verksamhet ger annan ett
bemyndigande att företräda juridisk person skall anses medverka till
brott som begås med stöd av bemyndigandet.
Utredningens förslag: Brottsbalkens regler om medverkan utvidgas så
att den som med uppsåt att främja brottslig verksamhet ger annan ett be-
myndigande att företräda en juridisk person skall anses medverka till
brott som begås med stöd av bemyndigandet.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker
förslaget eller anser att dess konsekvenser måste analyseras ytterligare
innan det kan genomföras.
Bakgrund: Det förekommer att brottsliga handlingar på en juridisk
persons vägnar företas av personer med stöd av fullmakter. Den som har
utfärdat en fullmakt kan ha misstänkt att fullmaktshavaren skulle utnyttja
den för något brottsligt ändamål. Om inte heller full vetskap om detta
skulle ha avhållit honom från att utfärda fullmakten, kan han sägas ha ett
uppsåt som avser att brott skall begås. Så länge uppsåtet inte avser det
konkreta brott som senare faktiskt begås kan han emellertid inte dömas
för medverkan till brottet enligt reglerna i 23 kap. 4 § brottsbalken. För
27
att någon skall kunna dömas för medhjälp eller anstiftan till ett brott som
någon annan begår måste nämligen uppsåtet avse en i viss mån individu-
aliserad huvudgäming (se Nils Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 120
och Ivar Strahl, Allmän straffrätt, s. 259 f.).
Även när fullmaktsgivaren har ett uppsåt i förhållande till de enskilda
brott som senare begås kan han undgå ansvar på grund av att detta uppsåt
ofta är svårt att bevisa.
Skälen för regeringens bedömning: De brottsbekämpande myndighe-
terna har inte sällan svårt att lagfora personer som har möjliggjort brott
genom att ställa ut fullmakter. För att komma till rätta med dessa svårig-
heter har utredningen föreslagit ett utvidgat medverkansansvar för perso-
ner som bemyndigar andra att företräda juridiska personer. Med utred-
ningens förslag skulle den som utfärdar en fullmakt med uppsåt att däri-
genom främja brott kunna ådömas ansvar for anstiftan eller medhjälp till
det brott som fullmaktshavaren begår, trots att det inte har kunnat styrkas
att den som utfärdade fullmakten haft uppsåt att främja just det konkreta
brottet. I ett enskilt fall går det kanske att styrka att den som ställde ut
fullmakten gjorde det med insikt om att fullmaktshavaren skulle använda
den för olagliga handlingar men det går inte att bevisa att han kände till
vilka brottsliga handlingar som skulle komma att företas. Med utredning-
ens förslag skulle han trots detta kunna dömas för medhjälp till de brott
som fullmaktshavaren begår.
Inom straffrätten finns en grundläggande princip om att den brottsliga
gärningen måste vara täckt av det subjektiva rekvisit som gäller för det
aktuella brottet. Flera remissinstanser har kritiserat utredningens förslag
på den grunden att det avviker från denna princip. Man har påpekat att
förslaget leder till att en person kan dömas för medverkan till brott som
han inte har kunnat förutse eller ens föreställa sig.
Regeringen delar uppfattningen att det synes föra för långt att införa en
bestämmelse som innebär att en person kan dömas för ett brott, för vilket
krävs uppsåt, trots att personen inte har haft uppsåt till det konkreta brot-
tet. För detta talar, utöver rättssäkerhetsskäl, att en sådan bestämmelse
kan få långtgående och svåröverskådliga konsekvenser.
Av utredningens motivering synes visserligen framgå att utredningen
har avsett att man vid straffvärdebedömningen skall beakta endast det
uppsåt som utställaren av fullmakten har haft. Utredningen torde sålunda
ha menat att utställaren av fullmakten i påföljdshänseende inte skall dö-
mas strängare än vad som motsvarar det (lindrigare) brott som hans upp-
såt avsåg, även om hans handlande tekniskt sett rubriceras som medver-
kan till det (allvarligare) brott som begåtts.
Enligt regeringens mening får även en sådan bestämmelse långtgående
och svåröverskådliga effekter. Det förhållandet att utställaren av fullmak-
ten inte döms strängare än som motsvarar hans uppsåt hindrar inte att han
kommer att dömas ansvarig för medverkan till ett brott som han i det
enskilda fallet kanske inte har kunnat förutse.
Regeringen anser alltså att ansvarsbestämmelserna inte bör utvidgas på
det sätt som utredningen har föreslagit. Det kan dock finnas skäl att i ett
annat sammanhang återkomma till frågan om ansvar för personer som
möjliggör brott genom att ge bemyndiganden.
Prop. 2000/01:105
28
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några generella be-
stämmelser som ger myndigheterna större befogenheter att under vis-
sa omständigheter utreda och kontrollera ägarförhållanden tn.m.
Lämpligheten av att införa ytterligare befogenheter i detta avseende
får i stället övervägas för varje myndighet för sig.
Utredningens förslag: Generella bestämmelser införs som ger myn-
digheter i verksamhet som består i tillståndsprövning, tillsyn eller läm-
nande av stöd med avseende på näringslivet vidgade möjligheter att utre-
da och kontrollera vem som utövar ledningen eller har ett väsenligt eko-
nomiskt intresse i ett företag som är föremål för myndighetens verksam-
het. Under förutsättning att det är av betydelse för myndighetens verk-
samhet hur det förhåller sig i dessa hänseenden och att myndigheten fin-
ner anledning att genomföra en särskild utredning i syfte att klarlägga
förhållandena, skall myndigheten få
- vid vite ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgif-
ter eller handlingar,
- vid vite ålägga den som kan förväntas kunna lämna upplysningar i
saken att inställa sig till förhör på tid och plats som myndigheten be-
stämmer, eller
- avlägga besök i lokaler som inte utgör bostad.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder utredningens för-
slag eller har inte några invändningar mot det. Sveriges Industriförbund
och Svenska Arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget och anser att
utvidgningar av aktuellt slag bör utredas ordentligt inom vaije myndig-
hets ansvarsområde. Brottsförebyggande rådet och Stockholms Handels-
kammare redovisar liknande uppfattningar. StyrelseAkademien Västsve-
rige avstyrker förslaget och anser att de föreslagna åtgärderna är mycket
ingripande och kolliderar med grundläggande rättssäkerhetsintressen.
Företagarnas Riksorganisation anser bl.a. att det finns risk att t.ex. till-
ståndsärenden onödigt försenas.
Bakgrund: För myndigheterna är det ofta av intresse att känna till vem
som i verkligheten leder eller har ekonomiskt intresse i en verksamhet
som faller inom myndigheternas ansvarsområde. Det har betydelse för att
myndigheterna skall kunna fullgöra sina olika uppdrag och undvika fel-
aktiga beslut, särskilt när det gäller ärenden som avser tillståndsprövning,
tillsyn eller stöd till näringslivet. Användandet av bulvaner skapar pro-
blem för myndigheterna, eftersom detta döljer de verkliga förhållandena
och ger myndigheterna ett felaktigt beslutsunderlag.
I dag finns inga författningsregler som specifikt tar sikte på en myn-
dighets möjligheter att undersöka vem som i realiteten utövar ledningen i
ett företag eller har ett väsentligt ekonomiskt intresse i en viss närings-
verksamhet. För de myndigheter som har anförtrotts uppgifter att pröva
tillståndsansökningar, utöva tillsyn och liknande finns i allmänhet i de
författningar som reglerar myndighetens verksamhet bestämmelser om
29
vilka kontrollåtgärder myndigheten kan vidta. Myndigheternas befogen- Prop. 2000/01:105
heter i detta avseende kan vara mer eller mindre långtgående. De mer
allmänt hållna bestämmelserna kan givetvis användas också för att utreda
misstänkta bulvanförhållanden.
Författningsbestämmelser som uttryckligen ger myndigheter rätt att in-
fordra upplysningar som behövs för deras tillsyn är mycket vanliga. Som
exempel kan nämnas 45 § första stycket 1 konkurrenslagen (1993:20),
där det föreskrivs att Konkurrensverket får förelägga ett företag eller nå-
gon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, om det be-
hövs för att verket skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrens-
lagen. När det gäller tillsynen över banker och andra finansiella företag
finns det ett flertal bestämmelser enligt vilka ett sådant foretag skall läm-
na Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen begär (se t.ex. 7 kap.
1 § bankrörelselagcn [1987:617] och 19 kap. 3 § försäkringsrörelsclagen
[1982:713]). Ytterligare exempel kan hämtas från Datainspektionens och
länsstyrelsernas tillsynsområden.
De sanktioner som kan tillgripas om upplysningsskyldigheten åsido-
sätts varierar från område till område. När det gäller en tillståndspliktig
verksamhet kan tillståndet i regel återkallas. I åtskilliga fall har tillsyns-
myndigheten också getts möjlighet att vid vite förelägga den som står
under dess tillsyn att inkomma med de upplysningar som behövs för till-
synen.
I några fall kan en myndighet i utredningssyfte ålägga personer att in-
ställa sig för förhör. Om det behövs för att Konkurrensverket skall kunna
fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen, kan verket enligt 45 § 2 i
den lagen ålägga den som som kan förväntas kunna lämna upplysningar i
saken att inställa sig for förhör på tid och plats som verket bestämmer.
En liknande bestämmelse finns i 5 § andra stycket lagen (1956:245) om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (uppgifts-
skyldighetslagen). Ett åläggande enligt dessa bestämmelser får förenas
med vite (se 57 § första stycket konkurrenslagen respektive 6 § uppgifts-
skyldighetslagen).
Det förekommer också att en myndighet enligt särskild författnings-
bestämmelse har rätt att få tillträde till en viss lokal för att kontrollera en
verksamhet som står under myndighetens tillsyn. Som exempel på be-
stämmelser av denna typ kan nämnas 16 § första stycket kreditupp-
lysningslagen (1973:1173), 14 § första stycket inkassolagen (1974:182),
5§ arbetsmiljölagen (1977:1160), 5 § lagen (1981:2) om handel med
skrot och begagnade varor samt 21 § arbetstidslagen (1982:673).
Även om författningsreglering saknas kan en myndighet vidta sådana
åtgärder som att infordra uppgifter eller be en viss person att infinna sig
hos myndigheten. För att myndigheten skall kunna tillgripa någon form
av tvångsmedel i syfte att förmå personen att efterkomma myndighetens
begäran krävs dock ett bemyndigande.
Redan av de nämnda exemplen torde framgå att det finns en stor
mängd författningsbestämmelser som behandlar olika myndigheters möj-
ligheter att inhämta upplysningar inom sina respektive ansvarsområden.
Det saknas emellertid regler som särskilt avser myndigheternas befogen-
heter när det gäller att undersöka förekomsten av bulvanförhållanden.
30
Skälen för regeringens bedömning: Det är svårt att få en närmare Prop. 2000/01:105
uppfattning om i vilken utsträckning bulvankonstruktioner kommer till
användning inom olika områden. Bulvanskap låter sig inte studeras med
gängse undersökningsmetoder. Avtal och andra relevanta handlingar är
normalt inte tillgängliga för studium. Det finns inte någon statistik att
bearbeta och man kan inte heller räkna med att enkäter eller intervjuer
skulle ge några klargörande resultat. Även om det inte finns någon på
systematiska studier baserad kunskap rörande förekomsten av bulvan-
skap, torde det emellertid inte råda någon tvekan om att företeelsen före-
kommer. Det finns därför skäl att överväga om berörda myndigheter
skall kunna ges bättre möjligheter än i dag att förhindra att regler kring-
gås genom användning av bulvaner.
Vad som närmast bör övervägas är att vidga myndigheternas möjlig-
heter att undersöka vem som utövar ledningen eller har ett väsentligt
ekonomiskt intresse i ett företag. De särskilda befogenheter som kan
komma i fråga är att ge myndigheter möjlighet att infordra uppgifter eller
handlingar vid vite, att kalla personer som kan förväntas ge upplysningar
i saken till förhör vid vite och att i utredningssyfte besöka företag.
En reglering av myndigheternas befogenheter i detta avseende kan ske
antingen genom en komplettering av de olika författningar som reglerar
myndigheternas respektive verksamhet med särskilda bestämmelser eller
genom införandet av en generell reglering. Utredningen har föreslagit att
en generell reglering införs. Som skäl för detta anger utredningen att de
utredningssvårigheter som myndigheterna möter är likartade.
Utredningens förslag om en generell reglering har fått ett blandat mot-
tagande hos remissinstanserna. Det har ifrågasatts om det finns något
behov av en generell reglering och det har föreslagits att det i stället på
varje myndighets område görs en bedömning av om det är lämpligt att
utöka myndigheternas befogenhet i det nu aktuella avseendet.
Regeringen kan för sin del konstatera att det enligt utredningens för-
slag är endast myndigheter vars verksamhet består i tillståndsprövning,
tillsyn eller lämnande av stöd med avseende på näringslivet som får vid-
gade befogenheter. Även inom dessa kategorier myndigheter torde dock
behovet av vidgade befogenheter variera. Behovet är naturligtvis störst
för de myndigheter som handhar frågor där enskilda personers kvalifika-
tioner är av avgörande betydelse. För myndigheter som handlägger frå-
gor om tillstånd till byggande i olika former eller för andra verksamheter
som påverkar miljön torde behovet av att kontrollera huruvida bulvan-
förhållanden förekommer vara mindre. Med den av utredningen före-
slagna ordningen skulle alltså reglerna kunna tillämpas i fall där det inte
finns tillräckliga skäl för detta slag av åtgärder. Redan detta inger enligt
regeringens mening viss tveksamhet till förslaget. Från rättsäkerhetssyn-
punkt skulle det vara att föredra om det gick att på ett mera träffsäkert
sätt peka ut de myndigheter som har ett verkligt behov av vidgade befo-
genheter för kontroll och utredning av misstänkta bulvanskap.
Lämpligheten med en generell reglering kan ifrågasättas även vad be-
träffar de myndigheter som i sin verksamhet har ett klart intresse av att
veta vem som står bakom ett företag. Som framgår av redogörelsen ovan
är det inte ovanligt att myndigheter redan i dag har tämligen långtgående
allmänna befogenheter som ger möjlighet att utreda bl.a. misstänkta bul-
vanförhållanden. Det skulle kunna uppstå tveksamhet i det enskilda fallet
31
om vilket av flera tillämpliga lagrum som skall läggas till grund för en
myndighets åtgärd. Problem kan uppstå om olika bestämmelser, som kan
vara parallellt tillämpliga, ställer olika villkor för att myndigheten skall
kunna vidta en åtgärd eller om påbjudna förfaringssätt vid vidtagande av
åtgärder skiljer sig åt. Sveriges Industriförbund och Svenska Arbetsgiva-
reföreningen påpekar att reglerna om taxeringsrevision i 3 kap. taxe-
ringslagen (1990:324) ger den enskilde rätt att vid revision undanta hand-
lingar i större utsträckning än vad som skulle gälla vid en utredning av
ägarförhållanden m.m. enligt det nu aktuella förslaget. Organisationerna
frågar sig också vad som skall gälla för den ”överskottsinformation” som
finns i handlingar som har inhämtats på grund av en utredning om miss-
tänkt bulvanskap och som skattemyndigheten inte skulle ha haft rätt att ta
del av vid en skatterevision.
Redan de komplikationer som nu har nämnts talar enligt regeringens
mening för att man i stället bör undersöka möjligheterna att i mån av be-
hov komplettera specialförfattningama på de olika myndigheternas om-
råden. Därigenom skulle man dels bättre kunna beakta nu gällande be-
stämmelser för myndigheterna och behovet hos respektive myndighet,
dels undvika att i onödan utvidga myndigheters möjligheter att vidta
tvångsåtgärder mot enskilda och dels överväga vidgade befogenheter för
kontroll och utredning av av annat slag, t.ex. till förebyggande av miljö-
brott och bidragsfusk. Den naturliga sättet att initiera ett sådant lagstift-
ningsarbete är att de myndigheter, som i sin verksamhet stöter på bul-
vanskap eller liknande missförhållanden och inte anser sig ha be-
fogenheter att utreda förhållandena, underrättar ansvarigt departement.
Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte införas någon
möjlighet för kreditupplysningsföretag att förmedla uppgifter från
Rikspolisstyrelsens belastningsregister om domar och strafföre-
lägganden avseende ekonomisk brottslighet.
Prop. 2000/01:105
Utredningens förslag: Krcditupplysningsföretagen skall ges möjlighet
att förmedla uppgifter om lagakraftvunna domar och godkända straf-
förelägganden avseende ekonomisk brottslighet. Med ekonomisk brotts-
lighet avses här brott enligt 9-11 och 14 kap. brottsbalken samt brott en-
ligt skattebrottslagen (1971:69) och lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling. Uppgifter skall få lämnas endast om domar och godkända
strafförelägganden i vilka annan påföljd än böter har ålagts. Som ytterli-
gare begränsning skall gälla att uppgifter får lämnas endast beträffande
den som vid tidpunkten för utlämnandet av uppgiften är näringsidkare
eller har en sådan anknytning till en näringsverksamhet att han är att jäm-
ställa med en näringsidkare i kreditupplysningslagens mening. Sedan fem
år har förflutit från det att domen vann laga kraft eller strafföreläggandet
godkändes skall uppgift om domen eller strafföreläggandet inte längre få
32
längre få lämnas ut. Kreditupplysningsföretagen skall ha rätt att erhålla
uppgifter från Rikspolisstyrelsens belastningsregister.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är splittrade. Flera remiss-
instanser avstyrker förslaget eller är tveksamma till det, däribland Riks-
dagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göteborgs tingrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,
Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Statskontoret och Sveriges Indu-
striförbund.
Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren,
Brottsförebyggande rådet, Svenska Bankföreningen m.fl. tillstyrker i hu-
vudsak förslaget.
Flera remissinstanser är kritiska till vissa delar av förslaget. Eko-
brottsmyndigheten m.fl. ifrågasätter förslagets begränsning till närings-
idkare. Patent- och registreringsverket och Riksskatteverket ifrågasätter
om inte Patent- och registreringsverket bör ha möjlighet att förmedla
uppgifter om ekonomisk brottslighet. Dun & Bradstreet AB och Upplys-
ningscentralen UC AB anser att förmedlingen av uppgifter till kreditupp-
lysningsföretagen bör kunna rationaliseras.
Prop. 2000/01:105
Skälen för regeringens bedömning
Utredningens förslag torde förbättra förutsättningarna för en effektiv af-
förskontroll...
Med affärskontroll avses i detta sammanhang den kontroll av en tilltänkt
affärspartner som en näringsidkare före en kredit eller ett avtalsslut kan
genomföra i syfte att skydda sig mot oönskade affärsförbindelser och
ekonomiska förluster. Affärskontroll innebär vanligtvis en kontroll av att
den tilltänkte kredittagaren eller affärspartnern har ekonomiska förutsätt-
ningar att fullgöra sitt åtagande och inte framstår som oseriös med hän-
syn till vad olika register innehåller om hans förhållanden och tidigare
agerande. Ofta sker denna kontroll genom att en kreditupplysning inhäm-
tas.
Vid många former av ekonomisk brottslighet utgör affärskontakter
med det seriösa näringslivet ett nödvändigt inslag i det brottsliga förfa-
randet. En utbredd och väl fungerande affärskontroll borde därför kunna
bidra till att begränsa sådan brottslighet. I regeringens strategi för sam-
hällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (regeringens
skrivelse 1994/95:217 s. 28) framhålls den betydelse som en effektiv
affärskontroll kan ha när det gäller att förebygga ekonomisk brottslighet.
Det kan antas att ett genomförande av utredningens förslag - att kredit-
upplysningsföretagen skulle få förmedla uppgifter om domar m.m. avse-
ende ekonomisk brottslighet - skulle kunna bidra till en sådan utökad
affärskontroll och därigenom också kunna bidra till att motverka brott.
Samtidigt måste konstateras att det är osäkert hur stor effekten skulle
bli. Utredningen redogör för en mindre studie som har gjorts av kredit-
upplysningsföretaget UC avseende 76 personer som dömdes för ekobrott
under åren 1994 och 1995. Personerna dömdes för bedrägeri, försking-
ring, skattebrott, grov oredlighet mot borgenärer, urkundsförfalskning,
osant intygande, bokföringsbrott eller brott mot aktiebolagslagen. För 18
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 105
av personerna fanns det vid tidpunkten för domen ingen betalningsan- Prop. 2000/01:105
märkning hos UC. Ett antal månader efter domen hade ytterligare fem
ådragit sig betalningsanmärkningar. Det är givetvis riskabelt att dra några
slutsatser från en sådan begränsad undersökning. Den tycks ändå visa att
det endast i begränsad omfattning förekommer att kreditupplysningar
beträffande ekobrottslingar inte innehåller någon varningssignal. Samti-
digt nämner utredningen två fall av grov ekonomisk brottslighet som
planerades under tiden då personerna i fråga avtjänade straff för tidigare
ekonomisk brottslighet och där det vid tidpunken för den nya brottslighe-
ten inte fanns någon varningssignal i kreditupplysningarna.
Vid bedömningen av det mervärde som ett genomförande av förslaget
skulle innebära måste också beaktas att uppgifter som innebär att en viss
person har begått grövre ekonomisk brottslighet redan i dag är till-
gängliga för allmänheten i det offentliga registret över meddelade när-
ingsförbud. Uppgifter om näringsförbud far anges i kreditupplysningar
och ges också en viss spridning genom att beslut om näringsförbud kun-
görs. Näringsförbud skall meddelas den som i egenskap av enskild när-
ingsidkare eller företrädare för en juridisk person grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamhet och skall i princip alltid meddelas vid
brottslighet som inte är ringa, om det är påkallat från allmän synpunkt.
Den 1 juli 1996 trädde en lagändring i kraft som syftade till att göra an-
vändningen av näringsförbudsinstitutet mer frekvent. Antalet meddelade
näringsförbud har också ökat stegvis från ca 50 om året t.o.m. år 1996 till
107 år 1999. En effektiv förmedling av uppgifter om näringsförbud bör
kunna bidra till förbättrade möjligheter till affärskontroll.
När det gäller personer som är straffade för ekonomiska brott torde
alltså redan i dag förekommande kreditupplysningar ofta ge varnings-
signaler i form av betalningsanmärkningar och uppgifter om närings-
förbud. Trots de möjligheter till affärskontroll som således redan finns
står det emellertid enligt regeringens mening klart att användandet av
uppgifter från polisens belastningsregister skulle vara ägnat att förbättra
förutsättningarna för kontrollen.
...men det inger betänkligheter från integritetssynpunkt...
Mot utredningens förslag talar att det medför att uppgifter som från in-
tegritetssynpunkt framstår som mycket känsliga ges en mycket vid sprid-
ning. Uppgifter om brottmål sdomar är i och för sig redan i dag offentliga,
såtillvida att de finns tillgängliga hos domstolarna. Användandet av upp-
gifterna i kreditupplysningssammanhang skulle emellertid innebära att de
kom att spridas i en helt annan omfattning än i dag. Med utredningens
förslag skulle mer än 200 företag få rätt att förmedla uppgifter av det
aktuella slaget. Om inhämtande av brottsuppgifter blir en rutinåtgärd i
affärssammanhang torde man, enligt utredningen, ha att räkna med ett
mycket stort antal förfrågningar, kanske över en miljon årligen. Som
jämförelse kan nämnas att det av de statistikuppgifter som Registerutred-
ningen har redovisat framgår att det årligen lämnas drygt 40 000 utdrag
ur person- och belastningsregistret (numera ersatt av belastningsregistret)
till andra myndigheter än polis, åklagare och allmänna domstolar (se
SOU 1997:65 s. 131). I dag förekommer det knappast att uppgifter ur
belastningsregistret lämnas till enskilda. Eftersom det inte finns någon
34
begränsning beträffande vem som har rätt att erhålla uppgifter, finns det Prop. 2000/01:105
en uppenbar risk att dessa sprids till personer som inte har något legitimt
behov av dem. Antalet personer som skulle få kännedom om andra per-
soners brottslighet skulle alltså öka markant. Integritetsskyddet för de
personer vars uppgifter är åtkomliga, dvs. näringsidkare, skulle alltså i
detta avseende urholkas väsentligt. De kan komma att särbehandlas otill-
börligt. Rena misstag, som att oskyldiga blir utpekade som brottslingar,
torde också vara ofrånkomliga, eftersom det blir fråga om en masshanter-
ing av uppgifter. Såsom utredningens förslag har utformats leder det ock-
så till att uppgifter om andra brott än rent ekonomiska brott kommer att
kunna spridas. Så blir t.ex. fallet om den som döms för bokföringsbrott
samtidigt döms för rattfylleri eller misshandel; kreditupplysningen kom-
mer då att omnämna även det andra brottet.
Särskilt mot denna bakgrund finns det anledning att fråga sig om för-
slaget ligger i linje med hittills rådande synsätt.
1 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen sägs att det allmänna skall
värna den enskildes privatliv och familjeliv. Begreppet personlig integri-
tet förekommer i flera lagar, bl.a. i kreditupplysningslagen (1973:1173),
sekretesslagen (1980:100) och personuppgiftslagen (1998:204). Någon
rättslig definition av begreppet finns dock inte. I förarbetena till kredit-
upplysningslagen talas om att den enskilde bör ha tillgång till en fredad
sektor, inom vilken han kan avvisa sådan inblandning både från det all-
männa och från andra som uppfattas som otillbörlig. Vidare sägs att den
enskildes rätt att bli lämnad i fred aldrig kan vara absolut i ett samhälle
och att en avvägning måste ske mellan å ena sidan den enskildes intresse
av integritetsskydd och å andra sidan det allmännas och andra enskilda
personers behov av information (se prop. 1973:155 s. 88).
Personuppgiftslagen (1998:284), som i huvudsak följer Europa-
parlamentets och rådets direktiv av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och
om det fria flödet av sådana uppgifter, samt kreditupplysningslagen inne-
håller bestämmelser till skydd för den enskildes integritet. Regleringen
innebär bl.a. att uppgifter om brott och påföljder i dag hanteras med stor
försiktighet. Enligt 21 § personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än
myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som inne-
fattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller admi-
nistrativa frihetsberövanden. Regeringen eller Datainspektionen har dock
möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från förbudet. I förarbe-
tena nämns som exempel på fall där det kan vara befogat med undantag
behandling av uppgifter om brottmål sdomar som privata vård- och be-
handlingshem kan behöva utföra för att vårda och behandla den dömde
på ett effektivt sätt samt viss registrering för försäkringsbolagens krav-
hantering (se prop. 1997/98:44 s. 75 f.)
Enligt 6 § kreditupplysningslagen får uppgifter om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått någon annan
påföljd för brott inte utan medgivande av Datainspektionen samlas in,
lagras eller lämnas ut i kreditupplysningssammanhag. Även kriminal-
och polisregisterförfattningama präglas av en påtaglig återhållsamhet när
det gäller att lämna ut denna typ av uppgifter till enskilda.
Regeringen kan alltså konstatera att förslaget avviker från de principer
som hittills har tillämpats i Sverige, i själva verket i så hög grad att det
35
skulle bli fråga om en systemförändring. Detta gäller även med de be- Prop. 2000/01:105
gränsningar som förslaget innehåller.
Under remissbehandlingen har även ifrågasatts om förslaget står i
överensstämmelse med de regler till skydd för enskilds integritet som
finns i det nyss nämnda personuppgiftsdirektivet.
Vad gäller behandling av personuppgifter är utgångspunkten i direkti-
vet att sådan behandling är tillåten endast under någon av de förut-
sättningar som särskilt anges. Av de grunder för behandling av person-
uppgifter som nämns torde endast två kunna bli aktuella i detta samman-
hang, nämligen om behandlingen är nödvändig för att utföra en arbets-
uppgift av allmänt intresse (se artikel 7 e) eller om den är nödvändig för
ändamål som rör berättigade intressen hos den registeransvarige eller hos
tredje man till vilken uppgifterna har lämnats ut och dessa intressen inte
uppvägs av den registrerades intressen eller dennes grundläggande ffi-
och rättigheter (se artikel 7 f). Det är uppenbart att det är nödvändigt att
behandla personuppgifter vid förmedling av uppgifter för affärskontroll-
ändamål. Bedömningen av om arbetsuppgiften är av allmänt intresse
måste göras mot bakgrund av verksamhetens syfte. Syftet med att öppna
en möjlighet att i samband med kreditupplysning förmedla uppgifter om
ekonomisk brottslighet är att ge näringsidkare och andra bättre möjlighe-
ter att skydda sig mot ekonomisk brottslighet. Det för med hänsyn härtill
anses att förmedling av uppgifter av detta slag är en arbetsuppgift av så-
dant allmänt intresse att den behandling av personuppgifter som här är i
fråga får anses tillåten.
En komplikation är att personuppgifter enligt artikel 6 i direktivet en-
dast får samlas in för särskilt angivna och berättigade ändamål. Senare
behandling av uppgifterna får inte ske på ett sätt som är oförenligt med
dessa ändamål. Enligt 2 § lagen (1998:620) om bclastningsregistcr är
ändamålet med registret att vissa myndigheter skall kunna använda det i
sin verksamhet, huvudsakligen i brottsförebyggande syfte. Enligt andra
stycket får registret också användas för att till enskild lämna uppgifter
som är av särskild betydelse i dennes verksamhet. I förarbetena anges
som exempel larminstallationsföretag och enskilda arbetsgivare inom
vårdsektorn (se prop. 1997/98:97 s. 158). Såsom bl.a. Datainspektionen
uttalat kan en senare behandling som består i uppgiftslämnande till en-
skilda för affärskontroll inte anses förenlig med det ändamål för insam-
ling av uppgifter som anges i lagen om belastningsrcgister. Det innebär
att ändamålsbeskrivningen i lagen måste ändras. Uppgifter som har sam-
lats in före ändringen kan då inte lämnas ut i affärskontrollsammanhang,
om de inte samlas in på nytt.
Regeringens slutsats, vad gäller direktivet, är att det inte hindrar ett ge-
nomförande av utredningsförslaget men att ett sådant genomförande för-
utsätter att ändamålsbeskrivningen för belastningsregistret ändras och att
tidigare insamlade uppgifter inte får lämnas ut.
...och har också andra skäl emot sig
Mot utredningens förslag talar också att det, såsom Rikspolisstyrelsen
har påtalat, förutsätter omfattande och tidskrävande ändringar i be-
lastningsregistrets registerstruktur. Även om kostnaderna för dessa åt-
gärder och för utlämnandet av uppgifter till kreditupplysningsföretagen
36
kan övervältras på näringslivet, kommer det, såsom Statskontoret har Prop. 2000/01:105
påpekat, att uppkomma samhällsekonomiska kostnader som måste vägas
in i bedömningen.
Till detta kommer att det i ett europeiskt perspektiv kan vara betänkligt
att nu infora något som får betecknas som en svensk särordning. Redan i
dag tas uppgifter från andra länder in i belastningsregistret. I framtiden
kan utbytet av uppgifter mellan Sverige och andra länder öka. Om upp-
gifter i det svenska belastningsregistret i förhållandevis stor utsträckning
skulle lämnas ut till enskilda, kan det försvåra framtida internationella
överenskommelser om utbyte av uppgifter.
Regeringens slutsats
Det är en grannlaga uppgift att väga intresset av att motverka ekonomisk
brottslighet mot intresset av att bereda enskilda skydd mot intrång i den
personliga integriteten. Såsom regeringen i tidigare sammanhang har
uttalat ligger det emellertid i sakens natur att utomordentligt stor re-
striktivitet måste gälla för insyn i belastningsregistret (se prop.
1997/98:97 s. 65). Bland annat mot den bakgrunden är regeringen f.n.
inte beredd att förorda den ordning som utredningen har föreslagit.
Regeringen har övervägt alternativa lösningar som inger mindre be-
tänkligheter från integritetssynpunkt. Ett sådant alternativ kunde vara att
endast tillåta spridning av uppgifter om grövre ekonomiska brott. Ett an-
nat alternativ kunde vara att begränsa den krets som har rätt till upplys-
ningar från belastningsregistret. Sådana begränsningar skulle dock enligt
regeringens mening, förutom gränsdragningsproblem, leda till att förde-
lama med att använda sig av uppgifter från belastningsregistret i motsva-
rande mån skulle bli mindre. Så skulle t.ex. i det första alternativet upp-
gifterna ge föga information utöver den som redan kan erhållas med hjälp
av redan tillgängliga register. De övriga nackdelar som har nämnts i det
föregående - tillkommande kostnader samt risker för informationsutbytet
mellan det svenska belastningsregistret och motsvarande utländska regis-
ter - skulle kvarstå. Regeringens slutsats är därför att det f.n. inte bör ges
något utrymme för förmedling av uppgifter från belastningsregistret för
affärskontroll.
Regeringens bedömning: Det bör f.n. inte införas några bestäm-
melser i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden (bulvanlagen)
för att ingripa mot kringgåenden av reglerna om ägarprövning i finan-
siella företag genom användande av bulvan.
Utredningens förslag: Om ett bulvanförhållande används för att
kringgå reglerna om ägarprövning i finansiella företag, skall huvud-
37
mannen och bulvanen kunna straffas och bulvanförhållandet upplösas Prop. 2000/01:105
tvångsvis enligt bulvanlagcn såvitt avser de aktier eller andelar som med-
för att ett kringgående föreligger.
Om det i ett mål om tvångsförsäljning visas sannolika skäl för att ett
kringgående av ägarprövningsreglema genom bulvan föreligger, skall
domstolen kunna besluta att bulvanen vid stämma inte får företräda akti-
er eller andelar som kan bli föremål för ett förordnande om försäljning.
Domstolen skall ha möjlighet att förordna en förvaltare med uppdrag att
företräda aktier eller andelar som bulvanen på grund av ett sådant beslut
inte får företräda.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig stö-
der förslaget eller har ingen invändning mot det. Konkurrensverket anser
dock att det inte finns skäl att genomföra förslaget.
Bakgrund: Under senare år har det införts regler om ägarprövning i
finansiella företag. Dessa regler syftar till att förhindra att olämpliga per-
soner utövar ett inflytande över verksamheten i finansiella företag. I
ägarprövningsreglema ställs särskilda krav på ägare som har ett kvalifi-
cerat innehav i ett finansiellt företag. Med kvalificerat innehav avses ett
direkt eller indirekt ägande i ett företag om innehavet representerar tio
procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjlig-
gör ett väsentligt inflytande över företaget.
Lämpligheten hos de ägare som har ett kvalificerat innehav prövas för-
sta gången i samband med prövningen av ansökan om tillstånd för före-
taget att driva finansiell verksamhet. Därefter görs en lämplighets-
prövning vid ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i företaget som
medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat in-
nehav. En lämplighetsprövning görs också vid förvärv som innebär att ett
kvalificerat innehav ökar så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller
50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att
företaget blir ett dotterbolag. En ägare med ett kvalificerat innehav är
vidare underkastad en kontinuerlig lämplighetsprövning i den meningen
att Finansinspektionen under vissa förutsättningar kan ingripa mot ho-
nom.
Vid bedömningen av om ett kvalificerat innehav föreligger skall alltså
hänsyn tas även till indirekt ägande. I samband med införandet av regler
om ägarprövning i värdepappersbolag gjorde regeringen vissa uttalanden
i frågor av principiell karaktär som gällde begreppet indirekt innehav (se
prop. 1994/95:50 s. 139 f.). Med indirekt innehav avsågs enligt rege-
ringen ett innehav genom någon annan person - juridisk eller fysisk -
som i praktiken ger den indirekte innehavaren samma inflytande som
hade följt med ett direkt ägande. Hit hör i första hand förvärv genom en
juridisk person i vilken den indirekte innehavaren utövar ett bestämman-
de inflytande, exempelvis förvärv genom ett hclägt bolag. När det gäller
innehav genom en annan fysisk person ansåg regeringen att ett indirekt
innehav som huvudregel kunde anses föreligga endast vid bulvanför-
hållanden enligt bulvanlagen. Med ett bulvanförhållande avses enligt 1 §
bulvanlagen att någon (bulvanen) utåt framstår som ägare av viss egen-
dom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten innehar egen-
domen eller rättigheten huvudsakligen för annans (huvudmannens) räk-
ning. Regeringen menade att så kunde i vissa fall antas vara fallet om ett
ägande var uppdelat på flera medlemmar i samma familj.
38
Som framgår av det nyss anförda var avsikten vid införandet av regler- Prop. 2000/01:105
na om ägarprövning i finansiella företag att dessa skulle omfatta även
innehav genom bulvan.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt regeringens mening är det
självklart att även personer som inte ensamma men däremot tillsammans
med en bulvan har ett kvalificerat innehav i ett finansiellt företag skall
underkastas ägarprövning. Frågan nu är emellertid om det bör införas
bestämmelser i bulvanlagen för att ingripa mot försök till kringgåenden
av ägarprövningsreglema genom bulvan. En sådan ordning kan i det en-
skilda fallet innebära att både ägarprövningsreglema och bulvanlagen
blir aktuella samtidigt. Exempelvis skulle tvångsförsäljning av aktier
kunna ske enligt såväl ägarprövningsreglema som bulvanlagen. Reglerna
om förfarandet vid en sådan försäljning skiljer sig dock åt. Försäljning
enligt bulvanlagen skall ske genom att tingsrätt på talan av allmän åkla-
gare förordnar att kronofogdemyndigheten skall sälja de aktier som bul-
vanförhållandet avser, medan försäljning enligt ägarprövningsreglema
sker genom att Finansinspektionen förelägger ägaren att sälja aktierna.
Även bestämmelserna om förordnande av förvaltare att företräda aktierna
vid stämma och om skyldighet att betala ersättning till förvaltaren har
olika innehåll.
Vad som skulle gälla i situationer där båda regelverken är tillämpliga
samtidigt är oklart. En sådan reglering skulle vara svårtillämpad för
myndigheterna och oförutsebar för alla berörda. Mot denna bakgrund bör
den närmare utformningen av regler om ingripande mot bulvaner i finan-
siella företag övervägas ytterligare. Frågan om en kriminalisering av
kringgåenden av ägarprövningsreglema genom bulvan bör lämpligen
behandlas i samband med dessa överväganden. Regeringen är således f.n.
inte beredd att föreslå att utredningens förslag genomförs.
Regeringens bedömning: Några generella straffsanktionerade regler
om krav på registrering av kontantförsäljning i typgodkända kassare-
gister och om skyldighet att utan anfordran lämna kunder kvitton bör
inte införas.
Branschsaneringsutredningens förslag: I kontanthandeln införs en
straffsanktionerad skyldighet för näringsidkare att registrera all försälj-
ning i typgodkända kassaregister och att lämna kunderna kvitton som har
framställts av kassaregistret.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har kommen-
terat förslaget är i huvudsak positiva och anser att frågan bör utredas yt-
terligare. Kammarrätten i Jönköping m.fl. pekar dock på kontrollsvårig-
heter. Riksåklagaren m.fl. ifrågasätter kriminaliseringen.
Skälen för regeringens bedömning: I de branscher där betalning för
varor och tjänster regelmässigt sker med kontanter torde det i ganska stor
omfattning förekomma att försäljning inte noteras i bokföringen. Det
39
finns inget krav på att försäljning skall stämplas in på kassaapparater.
Det kan också hända att försäljningssaldot minskas genom felaktiga mi-
nusinslag eller att inslag felaktigt hänförs till s.k. övningsinslag. Sådana
förfaranden utgör ofta led i ett skattebrott.
Ett sätt att försvåra möjligheten till fusk och underlätta kontroll skulle
enligt Branschsaneringsutredningen vara att införa krav på användande
av typgodkända kassaregister och en skyldighet för näringsidkare att
lämna kvitto till kunderna. För att försvåra manipulation skulle Bokfö-
ringsnämnden bestämma de närmare kraven för typgodkännande av kas-
saregister. Vidare skulle, enligt utredningen, såväl kravet på registrering
som skyldigheten att lämna kvitto vara straffsanktionerade.
Utredningens förslag tar sikte på all kontanthandel. Förslaget är alltså
mycket långtgående. För att utredningens förslag skall få den önskade
effekten torde, som flera remissinstanser påpekat, krävas en omfattande
kontroll av de rättsvårdande myndigheterna. Även med en rigorös kon-
troll skulle det vara svårt att hindra att oseriösa näringsidkare kringgår
bestämmelserna genom att underlåta att stämpla in försäljningsintäkter i
ett kassaregister. Kravet på att endast vissa typgodkända kassaregister
skulle få användas skulle sammantaget föra med sig stora investerings-
kostnader, som skulle drabba också seriösa näringsidkare. Enligt reger-
ingens mening är effekterna av förslaget alltför osäkra för att motivera de
övervakningsinsatser och investeringar som förutsätts. Några generella
regler av det slag som utredningen föreslagit bör alltså inte genomföras.
Landshövdingen i Stockholms län föreslog i en skrivelse till regering-
en att frågan skulle utredas vidare med inriktning på restauranger med
serveringstillstånd (Ju 1999/5024). Regeringen överlämnade skrivelsen
till Alkoholutredningen, som hade uppdraget att bl.a. se över bestämmel-
serna om serveringstillstånd (se dir. 1998:19 och 1998:52). Alkohol-
utredningen behandlade frågan i sitt betänkande Bestämmelser om alko-
holdrycker (SOU 2000:59). Utredningen föreslog att innehavare av ser-
veringstillstånd skall vara skyldiga att registrera all försäljning i ett kas-
saregister samt att erbjuda kunden kvitto. Däremot föreslogs inte något
krav på s.k. typgodkända kassaregister (SOU 2000:59 s. 128 f.). Reger-
ingen har i en lagrådsremiss den 15 februari 2001 förslagit i stort sett
detsamma som Alkoholutredningen.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något nytt regelsystem
för en enklare form av företagande med inriktning på hushållsarbeten
och med anpassad beskattning.
Branschsaneringsutredningens bedömning och förslag: Ett regel-
system bör tas fram för en enklare form av företagande, s.k. singelföre-
tag. Verksamheten skall bedrivas av en enda person och avse hushålls-
tjänster i vid mening. Kostnadsavdrag, skatter och avgifter skall vara
schabloniserade. Ersättning för utförda arbeten skall betalas direkt till ett
konto som förs av ett kontoförande organ.
Prop. 2000/01:105
40
Remissinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker förslaget, medan Prop. 2000/01:105
andra, t.ex. Konkurrensverket, Arbetsmarknadsstyrelsen och Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR anser att det bör utredas ytterligare. Kam-
marrätten i Jönköping, Riksskatteverket m.fl. anser att förslaget leder till
att konkurrensen snedvrids. Riksrevisionsverket m.fl. menar att risken för
att inkomster undandras beskattning kvarstår trots förslaget. Landsorga-
nisationen och Handelsanställdas förbund menar att förslaget för med
sig negativa sociala konsekvenser for de personer som skall arbeta som
singelföretagare.
Skälen for regeringens bedömning: Den föreslagna nya formen for
företagande är avsedd för hushållstjänster. Det är känt att en stor del av
dessa tjänster utförs utan att beskattning sker. Skatteundandragandet av-
ser såväl inkomstskatt som mervärdesskatt och sociala avgifter. Att vissa
utför hushållstjänster svart gör att det blir svårt för seriösa företagare att
konkurrera om arbetena.
Införandet av en särskild form av företagande med förmånligare be-
skattning för den del av Ijänstesektom som är inriktad på hushållstjänster
leder dock, som flera remissinstanser påpekar, till andra problem. Genom
den förmånligare beskattningen for singelföretagen får dessa en kon-
kurrensfördel gentemot andra företagsformer. Risken finns att singel-
foretagen utnyttjar sin konkurrensfördel till att utvidga sin verksamhet till
områden utanför den egentliga hushållssektom. Det finns också risk för
att nya typer av fusk uppstår, t.ex. försäljning av verifikationer på kost-
nader till andra företag. Singelföretagen kommer nämligen inte själva att
behöva verifikationerna, eftersom kostnadsavdragen är tänkta att vara
schabloniserade.
Sammantaget anser regeringen att det inte finns skäl att ta fram ett nytt
regelsystem för en enklare form av företagande enligt utredningens för-
slag.
De av regeringen föreslagna lagändringarna kräver inte några mer om-
fattande förberedande åtgärder. Vissa förberedelser behövs dock i fråga
om överflyttandet av registret över meddelade rådgivningsförbud från
Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket samt för utfärdande
av föreskrifter för kungörande av rådgivningsförbud.
Det är av värde att de nya reglerna träder i kraft så snart som möjligt.
Regeringen föreslår därför att lagändringarna träder i kraft den 1 juli
2001. Behovet av särskilda övergångsbestämmelser behandlas i för-
fattningskommentaren.
Förslaget om ändringar i rådgivningslagen innebär bl.a. att Patent- och
registreringsverket tar över registerföringen av meddelade rådgivnings-
förbud. Åtgärden torde innebära en effektivare registerhantering och ge
41
fördelar för dem som efterfrågar uppgifter ur registret. För Patent- och Prop. 2000/01:105
registreringsverket torde förslaget inte medföra några större kostnader.
De kostnader som uppkommer får täckas genom att avgifter tas ut av
dem som beställer uppgifter ur registret. Ändringarna i rådgivningslagen
bör kunna bidra till att lagen tillämpas i något större utsträckning än for
närvarande. De kostnadsökningar som uppstår på grund därav hos de
berörda myndigheterna torde vara marginella och rymmas inom ramen
för befintliga anslag.
Förslagen i övrigt kan inte förväntas medföra några kostnader för det
allmänna.
Med juridiskt eller ekonomiskt biträde avses i denna lag yrkesmässig rådgivning
eller annat yrkesmässigt biträde som lämnas åt någon annan och som är av juri-
diskt eller ekonomiskt slag.
Paragrafen innehåller en definition av vad som i lagen avses med juri-
diskt eller ekonomiskt biträde (tidigare rådgivningsverksamhet). Den
bestämmer därmed lagens tillämpningsområde. Syftet med ändringen är
att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta även annat biträde
än rådgivning. Detta har utvecklats närmare i avsnitt 4.1.
Lagen tar sikte på ”yrkesmässig rådgivning eller annat yrkesmässigt
biträde”. Biträde föreligger när någon lämnar hjälp till annan i dennes
angelägenheter. Hjälpen kan bestå av exempelvis tillhandahållande av
sakkunskap, såsom vid rådgivning eller värdering, eller tillhandahållande
av pengar, såsom vid finansiering. Avsikten är att begreppet biträde bara
skall omfatta sådana fall då hjälpen är av betydelse för kunden i dennes
relation till andra, t.ex. vid ingående eller fullgörande av avtal, upp-
rättande av ansökningshandlingar eller deklarationer etc. Utanför begrep-
pet biträde avses alltså falla rena försäljningar och uthyrningar liksom
annat tillhandahållande av varor och tjänster som inte berör andra än
kunden och tillhandahållaren av varan eller tjänsten. En försäljning eller
en uthyrning kan dock ingå som ett led i ett biträde, tex. en skatte-
planering.
Kravet på yrkesmässighet innebär inte någon förändring i jämförelse
med vad som hittills har gällt (se prop. 1984/85:90 s. 34 f.).
Biträdet skall lämnas ”åt någon annan”. Även detta överensstämmer i
sak med vad som har gällt hittills (se prop. 1984/85:90 s. 35). Lagen om-
fattar alltså inte biträde som lämnas internt inom företag eller koncerner.
Vidare gäller att biträdet skall vara av ”juridiskt eller ekonomiskt
slag”. Detta innebär bl.a. att lagen, liksom hittills, är tillämplig på olika
slag av ekonomisk eller juridisk rådgivning. Såsom definitionen nu har
utformats träffar den emellertid även biträde av juridiskt eller ekonomiskt
42
slag som inte har karaktär av eller samband med rådgivning. Verk- Prop. 2000/01:105
samheter där biträde av juridiskt eller ekonomiskt slag typiskt sett före-
kommer är revision, inkasso, finansiering och förmögenhetsförvaltning.
Andra exempel på biträde av juridiskt eller ekonomiskt slag är värdering,
hjälp med redovisning eller deklarationer samt tillhandahållande av be-
taltjänster och sådana granskningstjänster som kräver särskild juridisk
eller ekonomisk kompetens. Biträde av juridiskt eller ekonomiskt slag
föreligger också när en mäklare hjälper säljare och köpare med upprät-
tande av köpekontrakt eller ekonomiska kalkyler. Även i besiktnings-
verksamhet kan det förekomma att juridiskt eller ekonomiskt biträde
lämnas, t.ex. om besiktningen utförs som ett led i en värdering. En fas-
tighetsbesiktning som bara syftar till att utröna om det finns fel i fastig-
heten är däremot inte i sig biträde av juridiskt eller ekonomiskt slag.
Kopiering, skrivhjälp, budtjänster och dylikt samt dataservice är exem-
pel på biträde som inte är av juridiskt eller ekonomiskt slag och därför
faller utanför lagens tillämpningsområde. Detta gäller även om de do-
kument som är föremål för t.ex. kopiering eller vidarebefordran via elek-
tronisk post är av juridisk eller ekonomisk natur.
Definitionen talar alltså om ”biträde av juridiskt eller ekonomiskt
slag”. Den skiljer sig härvidlag något från den hittills gällande lydelsen
av paragrafen där det talas om att rådgivningen skall ha skett ”i juridiska
eller ekonomiska angelägenheter”. Avsikten med ändringen är att tydlig-
göra att det är karaktären på det biträde som lämnas, och inte karaktären
på angelägenheten, som är avgörande för lagens tillämpningsområde.
Begreppet verksamhet som används i paragrafens hittills gällande ly-
delse förekommer inte heller i den nya definitionen. Det är inte fråga om
någon ändring i sak utan avsikten är endast att klargöra att vad som åsyf-
tas är en handling - att lämna biträde - och inte en verksamhet i betydel-
sen rörelse. Därigenom tydliggörs att straffbestämmelsen i 2 § tar sikte
på ett visst handlingssätt och att det är ett visst slag av biträde, juridiskt
eller ekonomiskt, som kan förbjudas enligt 3 §, inte driften av en rörelse.
En person som bedriver juridisk rådgivning och bokförsäljning i samma
företag kan alltså fortsätta med bokförsäljningen även om han skulle för-
bjudas att utöva juridiskt eller ekonomiskt biträde.
2§
Den som lämnar juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet
främjar en straffbelagd gäming, döms för vårdslöst biträde till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet får dock inte sättas högre än vad som är föreskrivet för den
gäming som främjats. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Första stycket gäller inte, om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23
kap. brottsbalken. Det gäller inte heller, om enligt särskild föreskrift straff ej kan
följa på medverkan till den gäming som har främjats.
Paragrafens första stycke innehåller en straffbestämmelse. Straffbe-
stämmelsens tillämpningsområde har ändrats till att avse gärningar som
begås när juridiskt eller ekonomiskt biträde lämnas (jfr 1 §). Ändringen,
som har behandlats i avsnitt 4.1, innebär att paragrafens tillämpningsom-
råde utvidgas till att omfatta även annat biträde än rådgivning. För ansvar
krävs, liksom enligt paragrafens hittills gällande lydelse, att den som har
lämnat biträdet genom grov oaktsamhet har främjat en brottslig gäming.
43
Uttrycket ”den som lämnar.. .biträde och därvid..." motsvarar den ti- Prop. 2000/01:105
digare lydelsen ”den som i utövningen av rådgivningsverksamhet”. Änd-
ringen sker av redaktionella skäl och är inte avsedd att innebära någon
skillnad i sak.
Begreppet ”främja” är avsett att ha samma innebörd som i de allmänna
medverkansbestämmelsema i 23 kap. brottsbalken (se prop. 1984/85:90
s. 35 och avsnitt 4.1). ”Främjande” kan därmed föreligga även om hand-
lingen i det konkreta fallet inte har underlättat den brottsliga gärningen.
Främjandet skall ha skett av ”grov oaktsamhet”. Det är vanskligt att
generellt beskriva vad som i detta sammanhang utgör grov oaktsamhet.
Varje sådan beskrivning riskerar att bli så abstrakt att den ger föga väg-
ledning i det enskilda fallet. Liksom tidigare gäller att det skall vara fråga
om oaktsamhet i mer avsevärd mån (se prop. 1984/85:90 s. 35). Ansvar
skall komma i fråga endast i dc fall där handlandet i påtaglig grad har
avvikit från vad som i den aktuella situationen kan betraktas som ett
normalt aktsamt beteende. En utgångspunkt är därvid att den som lämnar
biträde gör det primärt på uppdrag av en kund och inte i rättsordningens
tjänst.
När det gäller enklare slag av biträde eller mera rutinmässiga uppdrag,
t. ex. betalnings- eller inkassouppdrag, lämnas i regel inte någon närmare
information om avsikten med åtgärden. 1 regel bör kundens avsikter då
inte behöva efterforskas. Visar det sig sedermera att åtgärden har främjat
ett brott, kan grov oaktsamhet normalt inte läggas uppdragstagaren till
last. Om uppdragstagaren har tillgång till ytterligare information som gör
att kundens avsikter starkt kan ifrågasättas, kan det dock finnas skäl att
ställa krav på viss aktivitet från hans eller hennes sida. Underlåtenhet att
införskaffa ytterligare information kan då medföra att uppdragstagaren
skall anses ha varit grovt oaktsam.
Vid mer kvalificerade former av biträde är det naturligt att ställa högre
krav på aktivitet från uppdragstagarens sida. Även något vaga misstankar
utgör då ofta tillräckliga skäl för biträdet att genom förfrågningar till hu-
vudmannen förvissa sig om att misstankarna är obefogade. Kvarstår
misstankarna även därefter, kan det finnas anledning att genom andra
åtgärder skapa klarhet rörande syftet med den transaktion eller det pro-
jekt som det är fråga om. Som exempel kan nämnas beviljande av ett
kortfristigt lån som skall användas för köp av ett aktiebolag. Långivaren
har då regelmässigt anledning att kontrollera hur låntagaren avser att fi-
nansiera återbetalningen av lånet. Gör långivaren inte det och visar det
sig att köpet är en del i en brottslig bolagsplundring, får långivaren häri-
genom normalt anses ha främjat brottet genom grov oaktsamhet.
Av betydelse vid bedömningen av om ett främjande har skett av grov
oaktsamhet är också den ställning som den som lämnar biträdet har. Av
den som innehar en underordnad anställning och lämnar det begärda bi-
trädet endast på grundval av instruktioner och information från sina
överordnade kan inte krävas att han eller hon självmant vidtar några sär-
skilda kontrollåtgärder för att klarlägga sina eventuellt förekommande
misstankar. Det måste i stället ankomma på företagsledningen att se till
att det inom företaget finns lämpliga rutiner för kontroll av före-
kommande misstankar.
Huruvida främjandet av den brottsliga handlingen har skett av grov
oaktsamhet får alltså bedömas med beaktande av uppdraget, graden av
44
misstanke om den brottsliga handlingen och uppdragstagarens ställning. Prop. 2000/01:105
Situationen kan därvid vara sådan att det krävs att uppdragstagaren när-
mare hör sig för om kundens planer. Om uppdragstagaren i ett sådant fall
underlåter att göra sådana efterforskningar och i stället förhåller sig i det
närmaste likgiltig inför risken att hans handlande far en brottsbefrämj an-
de effekt, får kravet på grov oaktsamhet i regel anses uppfyllt.
Utfärdandet av intyg är ett ofta förekommande exempel på juridiskt el-
ler ekonomiskt biträde. Det kan gälla värdeintyg, avsedda att användas vid
en låneansökan, eller intyg om att viss personal har anställts, avsedda att
bifogas en ansökan om bidrag. Oriktiga intyg av sådant slag kan efterfrå-
gas i brottsliga sammanhang. Så länge intygsgivaren lämnar korrekta upp-
gifter kan han eller hon givetvis inte anses förfara grovt oaktsamt. Det-
samma får anses vara fallet om intyget visserligen innehåller felaktiga
uppgifter men dessa beror på rena slarvfel från intygsgivarens sida. Sam-
manhänger felet med att intygsgivaren har struntat i att kontrollera uppgif-
terna i intyget, får grov oaktsamhet däremot oftast anses föreligga.
Som en konsekvens av att paragrafen har fått ett utvidgat tillämp-
ningsområde har beteckningen på brottet ändrats till vårdslöst biträde.
Liksom hittills skall ansvar inte ådömas när gärningen är ringa.
Andra stycket är oförändrat.
3§
Förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde får meddelas den som när så-
dant biträde lämnats har gjort sig skyldig till brott, som inte är ringa. Förbud får
meddelas för en tid av högst tio år.
Vid bedömningen av om förbud bör meddelas skall rätten särskilt beakta brotts-
lighetens straffvärde och om den som förbudstalan avser tidigare har gjort sig
skyldig till brott i samband med juridiskt eller ekonomiskt biträde.
Har den som förbudstalan avser gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta
föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall förbud meddelas, om inte sär-
skilda skäl talar mot det.
Meddelas förbud, omfattar det även medverkan i juridiskt eller ekonomiskt bi-
träde som någon annan lämnar.
Om det finns särskilda skäl till det, får visst slag av juridiskt eller ekonomiskt
biträde eller medverkan i sådant biträde undantas från förbudet. I ett beslut om för-
bud får fastställas en senare dag från vilken förbudet skall gälla.
Paragrafen anger förutsättningarna för meddelande av förbud. Vidare in-
nehåller den bestämmelser om förbudstidens längd samt om innebörden
av beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.
I första stycket har förutsättningarna för meddelande av förbud ändrats.
Förbud kan nu aktualiseras vid allt slags juridiskt eller ekonomiskt biträ-
de, om personen i fråga har gjort sig skyldig till brott när han lämnade
biträdet. Förbudets omfattning har på motsvarande sätt utvidgats till att
omfatta allt slags juridiskt eller ekonomiskt biträde.
En förutsättning för förbud är alltså att brott har begåtts när juridiskt
eller ekonomiskt biträde lämnats. Vad som avses med juridiskt eller eko-
nomiskt biträde har beskrivits i kommentaren till 1 §. Att brottet skall ha
begåtts när sådant biträde lämnats innebär att det måste finnas en direkt
koppling mellan brottet och de råd eller det biträde i övrigt som har läm-
nats. Att en advokat eller en revisor har begått exempelvis ett skattebrott
eller ett förskingringsbrott i sin verksamhet innebär inte att brottet har
45
begåtts när juridiskt eller ekonomiskt biträde lämnats. Inte heller finns Prop. 2000/01:105
någon sådan nödvändig koppling bara för att kunden får kännedom om
brottslighet som biträdet har gjort sig skyldig till i annat sammanhang.
Det fordras att biträdet själv har gjort sig skyldig till brott, och det
räcker alltså inte att klienten gjort det. Om sålunda biträdet har uppträtt
klandcrffitt, kan hans medverkan inte föranleda biträdesförbud även om
klienten utnyttjat den för mycket grova brott.
1 övrigt kan beträffande förutsättningarna för förbud hänvisas till vad
som uttalades i prop. 1984/85:90 s. 37.
Ett förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde blir mer omfattande
än det hittillsvarande rådgivningsförbudet har varit. En advokat som har
ålagts ett förbud förlorar inte bara möjligheten att bedriva advokat-
verksamhet utan blir också förhindrad att agera som biträdande jurist, ge
råd angående finansiering eller tillhandagå klienter med juridiska eller
ekonomiska utredningar. Har någon ägnat sig åt sådan verksamhet, be-
höver man alltså fortsättningsvis inte analysera frågan om det har rört sig
om rådgivning eller inte.
Om förbudet i ett enskilt fall skulle bli alltför långtgående, finns det
enligt femte stycket första meningen möjlighet att undanta viss verksam-
het från förbudet. Denna dispensmöjlighet kan komma att aktualiseras
oftare med det mer vidsträckta förbud som blir följden av de nya regler-
na.
Bestämmelsen om förbudstidens längd har ändrats på så sätt att den
maximala förbudstiden har förlängts från fem till tio år. Skälen för denna
förlängning har behandlats i avsnitt 4.4. Förlängningen innebär att dom-
stolen vid förbudsprövningen måste bedöma handlandet utifrån en ny
skala, varvid den maximala förbudstiden naturligtvis är tänkt för de
grövsta fallen och de fall där risken för återfall i allvarlig brottslighet
bedöms störst. 1 övrigt kan hänvisas till de uttalanden som gjordes i prop.
1984/85:90 s. 38.
1 ett nytt andra stycke anges att domstolen vid bedömningen av om
förbud bör meddelas skall särskilt beakta brottslighetens straffvärde och
om den som förbudstalan avser tidigare har gjort sig skyldig till brott i
samband med juridiskt eller ekonomiskt biträde (jfr avsnitt 4.2). Be-
stämmelsen har tillkommit för att ge ledning vid bedömningen och har
sin förebild i 3 § lagen om näringsförbud. Här kan därför hänvisas - i
tillämpliga delar - till författningskommentaren till den bestämmelsen
(se prop. 1985/86:126 s. 157 f.). Det bör särskilt noteras att även andra
omständigheter än de nämnda kan beaktas vid förbudsprövningen, exem-
pelvis vilken bedömning domstolen gör om risken för att personen kom-
mer att upprepa sitt brottsliga handlande.
Ett förbud kan ibland vara påkallat även om den aktuella brottsligheten
är mindre allvarlig. Så kan vara fallet om personen tidigare har gjort sig
skyldig till brott vid utövandet av juridiskt eller ekonomiskt biträde. När
det gäller tidigare brottslighet bör domar och strafförelägganden beaktas
men inte eventuella åtalsunderlåtelser. Av betydelse för bedömningen i
fall av upprepad brottslighet bör främst vara hur omfattande och svår den
tidigare brottsligheten var samt hur lång tid som har förflutit mellan brot-
ten.
I det nya tredje stycket har tagits in en regel om att förbud normalt
skall meddelas, om det lägsta föreskrivna straffet för något av de aktuella
46
brotten är fängelse i sex månader. Om det finns särskilda skäl, kan pre- Prop. 2000/01:105
sumtionen för förbud brytas.
Även denna bestämmelse har sin förebild i lagen om näringsförbud
(3 § andra stycket). Här kan därför hänvisas till motiven till den be-
stämmelsen (se prop. 1995/96:98 s. 36).
Särskilda skäl för att avstå från att meddela förbud kan vara att den ak-
tuella gärningen framstår som en engångsföreteelse efter många års klan-
derfritt bedriven verksamhet och att det därjämte finns ömmande person-
liga skäl att avstå från att meddela ett förbud.
Fjärde och femte styckena motsvarar det tidigare andra stycket. Fjärde
stycket innehåller bestämmelser om att förbudet gäller även medverkan
vid biträde som någon annan ger. Femte stycket ger en möjlighet till par-
tiell dispens samt en möjlighet att bestämma en senare dag då förbudet
skall bölja gälla. Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till
lagens nya tillämpningsområde.
7§
Patent- och registreringsverket skall föra ett register över förbud enligt 3 §.
Ändringen i paragrafen innebär att ansvaret för registret över förbud förs
över från Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket. Ändringen
har behandlats i avsnitt 4.5.
7a§
Patent- och registreringsverket skall kungöra ett beslut om förbud enligt 3 § när
beslutet har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om förbud har upphävts, ändrats
eller förlängts.
Om rätten har beslutat att förbudet skall gälla utan hinder av att domen vunnit
laga kraft, skall beslutet kungöras omedelbart.
I paragrafen, som är ny, föreskrivs att beslut om förbud skall kungöras av
Patent- och registreringsverket. Frågan har behandlats i avsnitt 4.6. När-
mare föreskrifter om hur kungörandet skall gå till kan meddelas av reger-
ingen eller den myndighet regeringen bestämmer (jfr 8 kap. 13 § första
stycket 2 regeringsformen).
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett förbud enligt 3 § skall det förlängas med högst fem år, om inte sär-
skilda skäl talar mot det. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för
förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan tiden
för förbudet har gått ut. Beträffande förfarandet i mål om förlängning av förbud
och verkan av prövning i högre rätt av fråga om ansvar för överträdelse av förbud
tillämpas 4 § första och tredje styckena samt 5 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av
ett förbud. Andra stycket har ändrats så att det av lagtexten framgår att
förbudstiden skall förlängas vid en överträdelse, om det inte finns sär-
skilda skäl att underlåta en förlängning (se avsnitt 4.3). Särskilda skäl
47
kan föreligga exempelvis om överträdelsen bedöms som ett ringa brott Prop. 2000/01:105
eller om det vid domstolens prövning har gått lång tid sedan förbudstiden
löpte ut. Har den som förbudet gäller gjort sig skyldig till nya brott i
verksamheten, verkar detta i skärpande riktning.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Vid prövning av frågor om förbud enligt 3 § på grund av brott som har begåtts
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Ändringen av lagens tillämpningsområde påverkar bl.a. straffbestämmel-
sens räckvidd. Eftersom det redan av 5 § lagen (1964:163) om införande
av brottsbalken följer att straff skall bestämmas efter den lag som gällde
när gärningen företogs, behövs ingen särskild övergångsbestämmelse
såvitt gäller 2 §. Också bestämmelserna om åläggande av förbud mot
juridiskt eller ekonomiskt biträde är av straffrättslig karaktär och det har
därför ansetts att samma principer bör gälla för dessa. Följaktligen skall
de föreslagna skärpningarna i 3 § inte gälla vid prövning av om ett brott
som inträffat före ikraftträdandet bör föranleda ett förbud. 1 den delen
skall i stället äldre bestämmelser gälla. Det innebär att, om brottet har
begåtts före ikraftträdandet, förbud enligt 3 § kan meddelas endast om
brottet har skett i rådgivningsverksamhet, att förbudet för omfatta enbart
framtida rådgivningsverksamhet och att de nya bestämmelserna i para-
grafens andra och tredje stycken inte skall tillämpas vid prövningen.
Även vid en prövning av om en överträdelse skall föranleda en för-
längning av förbudet enligt 8 § skall äldre bestämmelser tillämpas, om
överträdelsen har skett före ikraftträdandet.
Den nu aktuella utvidgningen av lagens tillämpningsområde medför
givetvis inte att ett före lagens ikraftträdande meddelat förbud enligt 3 §
blir mera vidsträckt än det tidigare har varit. Det har inte ansetts nöd-
vändigt att uttryckligen reglera detta i lagen.
6§
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komple-
mentär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, en sparbank, ett för-
säkringsbolag, ett handelsbolag, en europeisk ekonomisk intressegruppering med
säte i Sverige eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stif-
telse som driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag el-
ler ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige,
48
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan ju-
ridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk
person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att hans an-
del av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent, eller
9. inneha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare i dennes närings-
verksamhet eller en juridisk person som anges i 4.
Förbudet i första stycket 9 gäller inte i fråga om fullmakt som avses i 10 § andra
stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets-
rättens område.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial
enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verk-
samhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär
utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap.
1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2
eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av näringsförbud. I första
stycket finns en uppräkning av vad som är förbjudet för den som har nä-
ringsförbud. I uppräkningen av juridiska personer i punkterna 3, 4 och 8
har bankaktiebolag tagits bort, eftersom den benämningen inte finns kvar
efter det att bankaktiebolagslagen (1987:618) har upphört att gälla. I en
ny punkt 9 anges att den som är underkastad näringsförbud inte får inne-
ha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare i dennes närings-
verksamhet eller en sådan juridisk person som anges i punkten 4. Skälen
bakom den nya bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.
Förbudet mot att inneha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare
har begränsats till att avse fullmakter som ger behörighet i dennes nä-
ringsverksamhet. Uttrycket näringsverksamhet har här samma innebörd
som på andra håll i lagen och i modem lagstiftning i övrigt (se t.ex. prop.
1985/86:126 s. 62 och prop. 1998/99:130 s. 381). Vad som åsyftas är en
yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verk-
samheten är vinstinriktad eller ej. I kravet på yrkesmässighet ligger att
verksamheten måste ha en viss varaktighet.
Förbudet att inneha fullmakt för en juridisk person gäller fullmakt för
sådana juridiska personer som anges i punkten 4. Vad gäller ideella före-
ningar och stiftelser omfattar förbudet - såsom framgår av punkten 4 -
endast föreningar och stiftelser som driver näringsverksamhet. Förbudet
träffar dock alltid hela den juridiska personens verksamhetsområde. Om
stiftelsen eller den ideella föreningen vid sidan av näringsverksamheten
driver även annan verksamhet, omfattar förbudet alltså även den verk-
samhet som inte utgör näringsverksamhet.
Av det nya andra stycket framgår att förbudet mot att inneha fullmakt
inte omfattar sådana fullmakter som avses i 10 § andra stycket avtals-
lagen, dvs. s.k. ställningsfullmakter. En ställningsfullmakt föreligger ty-
piskt sett när någon på grund av avtal innehar en viss, för tredje man
synbar, ställning hos huvudmannen. Denna ställning skall vara sådan att
den enligt lag eller sedvänja medför viss behörighet att företa rätts-
handlingar för huvudmannens räkning. I rättspraxis och doktrin har an-
setts att ställningsfullmakten är särskilt avpassad för schablonartade, ofta
upprepade och sinsemellan likartade transaktioner (se NJA 1992 s. 782
Prop. 2000/01:105
49
samt Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl., 1995, s. 127). Ett ofta anfört typcx- Prop. 2000/01:105
empel är att en kassörska som sitter i cn butiks kassa är behörig att för
huvudmannens räkning ta emot betalning av kunderna.
Fullmaktsförbudet innebär att den som har näringsförbud är förhindrad
att motta nya uppdrag som fullmäktig i fall där det är fråga om en sådan
fullmakt som omfattas av förbudet. Han är vidare skyldig att avveckla de
uppdrag av detta slag som han redan innehar.
När det gäller frågan om giltigheten av de rättshandlingar som före-
tagits med stöd av en fullmakt som fullmäktigen inte har haft rätt att in-
neha hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 7.
/8^
En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsför-
bud får fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs
för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, innehav av fullmakt,
delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får
föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna
tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, får tiden för avveckling förlängas på ansökan
av den som fått förbudet.
För ärenden om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs i 17 §
andra och tredje styckena.
Paragrafen innehåller en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att
ge den som har fatt näringsförbud en frist för att avveckla förbjuden
verksamhet. För att möjliggöra avveckling av ett fullmaktsuppdrag har
avvccklingsfristen gjorts tillämplig även på innehav av fullmakt. Änd-
ringen har skett på Lagrådets initiativ.
W
Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges
dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställning, uppdrag eller full-
makt, vara delägare i ett handelsbolag eller medlem i en europeisk ekonomisk in-
tressegruppering med säte i Sverige eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad
den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas.
Paragrafen innehåller bestämmelser som ger domstolen möjlighet att
medge undantag från näringsförbudet. Genom ett tillägg har klargjorts att
dispensmöjligheten avser även innehav av fullmakt.
En dispens från fullmaktsförbudet måste preciseras, så att det klart
framgår vilken eller vilka fullmakter som avses. Något generellt undan-
tag från fullmaktsförbudet bör inte förekomma.
Frågan om dispens från fullmaktsförbudet skall ges får avgöras med
beaktande av hur vidsträckt behörighet fullmakten ger fullmäktigen och
syftet med det tillämnade fullmaktsuppdraget. Är behörigheten så vid-
sträckt att innehavaren med stöd av fullmakten kan utöva ledningen av en
näringsverksamhet, skall dispens normalt sett inte komma i fråga. Om
det gäller mer begränsade fullmakter, bör en dispensansökan däremot
ofta kunna bifallas. Dispens torde t.ex. kunna ges för anställda med såda-
na sekreterar- eller budfunktioner som förutsätter bank- eller postfull-
makt.
50
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna Prop. 2000/01:105
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som har meddelats när-
ingsförbud med anledning av omständigheter som har inträffat före ikraftträdandet.
Näringsförbudsinstitutet är av sådan karaktär att det vid förändringar av
regleringen finns skäl att tillämpa samma allmänna principer för ikraft-
trädande som på det straffrättsliga området. Den föreslagna skärpningen i
fråga om innebörden av ett näringsförbud skall följaktligen inte tillämpas
beträffande näringsförbud som har meddelats med anledning av brott
eller andra grova åsidosättanden i näringsverksamhet som har inträffat
före ikraftträdandet.
Lagändringarna i rättegångsbalken och lagen (1995:528) om revisorer är
endast en följd av att lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig råd-
givning i vissa fall, m.m. föreslås byta namn till lagen om förbud mot
juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall.
51
Utredningens huvuduppgift har varit att överväga åtgärder som kan för-
hindra eller försvåra att ekonomisk brottslighet begås med hjälp av bul-
vaner eller bulvanliknande arrangemang. Uppdraget har emellertid även
omfattat frågor som inte kan sägas ha någon omedelbar anknytning till
problemen med illojala bulvanskap.
Till de frågor som utredningen enligt direktiven har haft att särskilt
uppmärksamma hör hur myndigheter med tillstånds- eller tillsynsupp-
gifter skall kunna få bättre möjligheter än i dag att förhindra att de regler
som gäller i dessa hänseenden kringgås genom användning av bulvaner,
hur det kan göras lättare att avslöja illojala bulvanförhållanden i samband
med kreditupplysning och om registeruppgifter om brottmålsdomar - i
första hand avseende ekonomisk brottslighet - bör göras tillgängliga för
affärskon trollsändamål, om det finns skäl att införa ett register för infor-
mation om ägarförhållandena i fåmansbolag samt vilka regelförändringar
eller andra åtgärder som krävs för att förhindra att ett näringsförbud
kringgås genom användning av bulvaner eller på annat liknande sätt. I
uppdraget har också ingått att göra en översyn av lagen (1985:354) om
förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. (rådgivningslagen).
Flera frågor som har anknytning till det problemområde utredningen har
haft att behandla gäller olika slags missbruk av det associationsrättsliga
systemet med anknytning till styrelsens roll främst i aktiebolag men även
i andra juridiska personer. Hit hör bl.a. de problem som föranleds av att
ett stort antal aktiebolag saknar till Patent och registreringsverket (PRV)
anmäld styrelse. Eftersom Aktiebolagskommittén torde komma att ta upp
problemen med styrelselösa bolag till prövning i hela sin vidd avstår ut-
redningen för sin del från att lägga fram några förslag som tar sikte på
denna problematik. Utredningen förordar emellertid att man, när det gäll-
er problemen med retroaktiva anmälningar av förändringar i ett aktiebo-
lags styrelse, i första hand undersöker möjligheten att införa en ordning
som innebär att en avgång och möjligen också ett nyval får omedelbar
verkan endast under förutsättning att det kan beläggas att anmälan för
registrering skett inom viss kortare tid från förändringen.
Ibland uppkommer problem genom vilseledande anmälningar för regi-
strering av styrelseledamöter och andra bolagsföreträdarc. I ett antal fall
har det sålunda förekommit att fingerade personer som uppges vara bo-
satta utomlands har anmälts för registrering. Ett arbete som syftar till att
åstadkomma en bättre ordning för idcntitetskontroll av utomlands bosatta
bolagsföreträdare som anmäls för registrering pågår för närvarande.
Även om en sådan ordning kommer till stånd måste man emellertid räkna
med att det även framgent kan inträffa att fingerade personer anmäls för
registrering. Utredningen har övervägt frågan om det finns skäl att införa
en straffbestämmelse som riktar sig mot ett sådant missbruk av reglerna.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
52
Som utredningen ser saken är emellertid förfarandet redan i dag straffbe-
lagt, bl.a. kan ansvar enligt 15 kap. 11 § brottsbalken för osant intygande
eller brukande av osann urkund komma i fråga. Enligt utredningens be-
dömning är någon ny straffbestämmelse följaktligen inte nödvändig.
En annan form av missbruk av det bolagsrättsliga systemet som leder
till stora problem för de myndigheter som har att utreda brott utgör anli-
tandet av s.k. målvakter, dvs. personer som ställer sig till förfogande som
styrelseledamöter för att bära det straffrättsliga ansvaret utan avsikt att
delta i bolagets verksamhet.
I syfte att förbättra möjligheterna att ingripa mot bruket av målvakter
föreslår utredningen att det i aktiebolagslagen införs en allmän lämplig-
hetsregel för styrelseledamöter och verkställande direktör i vilken det
anges att dessa bolagsföreträdare skall ha sådan insikt och erfarenhet som
med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet samt om-
ständligheterna i övrigt fordras för uppdragets fullgörande enligt aktie-
bolagslagen. Vidare föreslås att det föreskrivs att den som inte avser att
ta del i sådan verksamhet som enligt aktiebolagslagen ankommer på sty-
relsen eller verkställande direktör inte utan godtagbart skäl får åta sig
sådant uppdrag. Den som uppsåtligen och i otillbörligt syfte åtar sig så-
dant uppdrag i strid med den sist nämnda bestämmelsen skall enligt för-
slaget kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall
gälla för deltagare i bolagsstämma och styrelseledamot som i otillbörligt
syfte utser någon till styrelseledamot eller verkställande direktör med
insikt om att hinder mot detta möter enligt någon av de angivna bestäm-
melserna.
Ett ytterligare problem i detta sammanhang utgör bruket av general-
fullmakter. I utredningens uppdrag har ingått att behandla frågan om ge-
neralfullmakter främst när det gäller användningen av sådana fullmakter
som ett medel att kringgå näringsförbud. Vi återkommer till denna fråga i
det följande. I direktiven har emellertid även angetts att utredningen skall
vara fri att behandla frågan om generalfullmakter också i andra brottsliga
situationer än i samband med kringgående av näringsförbud.
Generalfullmakter uppges representera ett stort praktiskt problem för
de brottsbekämpande myndigheterna. Sådana fullmakter förekommer
ofta i styrelselösa bolag. Den ende som företräder bolaget är då inne-
havaren av generalfullmakten, som i sin tur inte sällan transporterar den
på annan. Resultatet blir att man kringgår aktiebolagslagens system för
ledning av aktiebolag och att det erbjuder stora svårigheter att identifiera
den som skall bära ansvaret för en straffbar gäming vilken företagits i
bolagets namn eller med dess medel.
I de sammanhang då problemet uppmärksammats har föreslagits olika
slags åtgärder för att minska problemen med generalfullmakter, såsom att
general fullmakter skulle uttryckligen förbjudas, att registrering skulle
krävas för att en generalfullmakt skulle få giltighet eller att en general-
fullmakt inte skulle få gälla mer än en begränsad tid med förbud att där-
efter utfärda en ny generalfullmakt.
Dessa förslag är enligt utredningens mening i hög grad beaktansvärda.
Som utredningen ser saken lider de dock av den svagheten att det är svårt
att på ett meningsfullt sätt definiera det slag av fullmaktshandling som
skulle träffas av sådana regler. Generalfullmakt utgör inte någon term
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
53
som förekommer i lag eller annars har någon allmänt vedertagen inne- Prop. 2000/01:105
börd. Alla slags fullmakter kan ju inte förbjudas. Bilaga 1
Utredningen föreslår att aktiebolagslagens reglering justeras och för-
tydligas i vissa hänseenden. Sålunda föreslår vi att det införs en föreskrift
om att ett oinskränkt bemyndigande för annan än styrelseledamot eller
verkställande direktör att företräda bolaget och teckna dess firma inte
medför någon rätt att företräda bolaget förrän registrering har skett. Vida-
re föreslås att aktiebolagslagens bestämmelse om att styrelsen svarar för
bolagets organisation och förvaltning skall kompletteras med en regel i
vilken det anges att styrelsen inte får överlåta ansvaret för dessa uppgifter
på annan.
Utredningen är emellertid medveten om att de föreslagna båda lagänd-
ringarna inte mer än i förhållandevis begränsad mån undanröjer de pro-
blem som har gett sig till känna i praktiken, över huvud taget förefaller
det vara svårt att åstadkomma en lösning av problemen genom ingrepp i
aktiebolagsrättsliga eller andra civilrättsliga regler. Med hänsyn härtill
och till att det associationsrättsliga systemet är så lätt att manipulera i
brottsliga sammanhang anser utredningen att det finns skäl för en utvidg-
ning av tillämpningsområdet för brottbalkens medverkansregler. Utred-
ningen föreslår sålunda att den som med uppsåt att främja brottslig verk-
samhet ger någon ett bemyndigande att företräda juridisk person skall
anses medverka till brott som begås med stöd av bemyndigandet. Försla-
get innebär att uppsåtet kan vara direkt, indirekt eller eventuellt, men det
behöver inte omfatta ett konkret brott och inte endast en bestämd brotts-
typ utan det bör vara tillräckligt att det avser brottslig verksamhet.
För närvarande finns det inga författningsregler som mera specifikt tar
sikte på en myndighets möjligheter att undersöka vem som i realiteten
utövar ledningen i ett företag eller har ett väsentligt ekonomiskt intresse i
viss näringsverksamhet.
När det gäller myndigheter med tillstånds- eller tillsynsuppgifter eller
med uppgift att besluta om bidrag till näringslivet finns det i allmänhet
författningsbestämmelser som mera allmänt reglerar vilka kontroll- och
undersökningsåtgärder myndigheten kan vidta. Myndighetens befogen-
heter i detta hänseende kan vara mer eller mindre långtgående. Vissa av
dessa mera allmänt hållna regler kan tillämpas även i fall där en myndig-
het i sin verksamhet finner anledning att närmare utreda vem som utövar
ledningen i ett företag.
Även i avsaknad av särskild författningsreglering kan en myndighet
vidta sådana åtgärder som att infordra uppgifter eller be en viss person att
infinna sig hos myndigheten. För att myndigheten skall kunna tillgripa
någon form av tvångsmedel, t.ex. ett vitesföreläggande, i syfte att förmå
personen i fråga att efterkomma myndighetens begäran krävs dock stöd i
ett utryckligt författningsbemyndigande. Det är vidare diskutabelt om en
myndighet i avsaknad av författningsstöd kan anses ha möjlighet att
genomföra besök i utrednings- och kontrollsyfte.
Utredningen anser att det finns skäl att ge här aktuella myndigheter
bättre möjligheter än i dag att förhindra att regler kringgås genom an-
54
vändning av bulvaner eller bulvanliknande arrangemang. Utredningen Prop. 2000/01:105
föreslår därför att det införs generella bestämmelser som ger myndigheter Bilaga 1
i verksamhet som består i tillståndsprövning, tillsyn eller lämnande av
stöd med avseende på näringslivet vidgade möjligheter att utreda och
kontrollera vem som utövar ledningen eller har ett väsentligt ekonomiskt
intresse i ett företag som är föremål för myndighetens verksamhet. Under
förutsättning att det är av betydelse for myndighetens verksamhet hur det
förhåller sig i dessa hänseenden och att myndigheten finner anledning att
genomföra en särskild utredning i syfte att klarlägga förhållandena, skall
enligt förslaget myndigheten få
- vid vite ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter
eller handlingar,
- vid vite ålägga den som kan förväntas kunna lämna upplysningar i sa-
ken att inställa sig till förhör på tid och plats som myndigheten bestäm-
mer, eller
- avlägga besök i lokaler som ej utgör bostad.
I utredningens uppdrag har ingått att överväga hur det kan göras lättare
att avslöja illojala bulvanförhållanden i samband med affärskontroll. Där-
vid har utredningen bl.a. haft att överväga om registeruppgifter om
brottmålsdomar, i första hand rörande ekonomisk brottslighet, bör göras
tillgängliga i samband med kreditupplysning eller på annat sätt i sam-
band med affärskontroll.
Med affärskontroll avses här den kontroll av en tilltänkt affärspartner
som en näringsidkare före en kredit eller ett avtalsslut kan genomföra i
syfte att skydda sig mot oönskade affärsförbindelser och ekonomiska
förluster.
Utredningen gör bedömningen att en möjlighet att förmedla uppgifter
om ekonomisk brottslighet i samband med affärskontroll borde kunna ge
påtagliga brottsförebyggande effekter. Samtidigt står det klart att en så-
dan uppgiftsförmedling skulle medföra att enskilda fick utstå visst in-
trång i den personliga integriteten. Tanken på att öppna en möjlighet att
lämna ut brottsuppgifter i kreditupplysningssammanhang strider oneklig-
en mot de principer som hittills tillämpats på området, i själva verket i så
hög grad att, om en möjlighet till detta i enlighet med våra direktiv skulle
öppnas, man måste rubricera det som en betydande systemförändring.
Vid den grannlaga avvägning som måste göras mellan intresset av att
motverka den ekonomiska brottsligheten och intresset av att bereda en-
skilda skydd mot intrång i den personliga integriteten har utredningen
funnit att det kan anföras goda skäl för att en möjlighet att lämna uppgif-
ter om ekonomiska brott i samband med kreditupplysning bör införas.
Utredningen lägger därför för remissinstansernas prövning fram ett så-
dant förslag.
Förslaget innebär följande. Kreditupplysningsföretagen skall ges möj-
lighet att förmedla uppgifter om lagakraftvunna domar och godkända
strafförelägganden avseende ekonomisk brottslighet. Med ekonomisk
brottslighet avses här brott enligt 9-11 kap. och 14 kap. brottsbalken
samt brott enligt skattebrottslagen (1971:69) och lagen (1960:418) om
55
straff för varusmuggling. Uppgifter skall få lämnas endast om domar och
godkända strafförelägganden i vilka annan påföljd än böter har ålagts.
Som ytterligare begränsning skall gälla att uppgifter får lämnas endast
beträffande den som vid tidpunkten för utlämnandet av uppgiften är när-
ingsidkare eller har en sådan anknytning till en näringsverksamhet att
han är att jämställa med näringsidkare i kreditupplysningslagens mening.
Sedan fem år förflutit från det att domen vann laga kraft eller strafföre-
läggandet godkändes skall uppgift om domen eller strafföreläggandet
inte längre få lämnas ut. Kreditupplysningsföretagen skall få rätt att för
kreditupplysningsändamål erhålla uppgifter från Rikspolisstyrelsens be-
lastningsregister.
Enligt direktiven har utredningen ålagts att se efter om det finns skäl att
införa ett register för information om ägare i fåmansbolag. Den för-
väntade nyttan från ekobrottsbekämpningssynpunkt skall därvid vägas
mot kostnader, administrativa insatser, bördor för näringslivet m.m. som
behövs för att realisera ett sådant register. I uppdraget ligger enligt direk-
tiven att överväga vilka uppgifter som bör ingå i registret, hur uppgifter-
na skall samlas in, vem som skall föra registret, hur registret skall använ-
das och hur det skall finansieras.
I fråga om de s.k. avstämningsbolagen - främst publika aktiebolag - re-
gistreras ägarförhållandena redan nu i ett kontobascrat system hos Vär-
depappcrscentralen VPC AB. Bestämmelser om detta finns i aktie-
kontolagen (1989:827).
Utredningen har gjort bedömningen att, om ett ägarregister skall infö-
ras för aktiebolag som inte för närvarande omfattas av det kontobaserade
systemet, registret rimligen måste omfatta alla sådana bolag och således
inte endast fåmansbolag. En annan ordning skulle vara irrationell och
dessutom lätt kunna kringgås. En annan utgångspunkt för utredningens
överväganden har varit att ett ägarregister, av hänsyn bl.a. till de kon-
trollsvårighcter som annars skulle uppstå, bör konstrueras så att det blir
en civilrättslig förutsättning för ett giltigt aktieförvärv att anteckning här-
om sker i registret. Detta innebär att ett ägarregister enligt utredningens
mening förutsätter att man övergår till en ordning enligt vilken inte läng-
re aktiebrev utan en registrering blir bärare av aktierättighetema.
En nyordning av detta slag medför vissa fördelar för brottsbe-
kämpningen liksom för skattekontrollen och annan offentlig kontroll.
Dessutom uppkommer fördelar för bolagen själva; man slipper bl.a. be-
styret med att föra aktieböcker och nyemissioner och pantsättning under-
lättas. Ett ökat underlag för affärskontroll tillskapas.
Vid en samlad bedömning av de fördelar och nackdelar som skulle
vara förknippade med att övergå till ett system med obligatorisk aktie-
ägarregistrering har utredningen funnit att fördelarna väger så tungt att
övervägande skäl talar för att arbetet med att utveckla ett sådant system
bör drivas vidare. Utredningen förordar därför att riksdagen fattar ett
principbeslut om en övergång till ett sådant system.
Uppgiften att svara för registreringarna avseende de bolag som inte har
avstämningsförbehåll bör enligt utredningens mening anförtros PRV.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
56
PRV:s aktieägarregister bör enligt utredningens uppfattning omfatta
samtliga aktier i de bolag som inte har avstämningsförbehåll liksom
teckningsrätter vid ny- och fondemissioner i sådana bolag. Frågan, om
registreringen även bör omfatta konvertibla skuldebrev och skuldebrev
förenade med optionsrätt till nyteckning, far övervägas närmare under
det fortsatta arbetet.
I fråga om ägarregistrets närmare innehåll förordar utredningen att
motsvarande uppgifter skall registreras som de som enligt aktiekonto-
lagens bestämmelser skall anges i avstämningsregister för avstämnings-
bolag.
Som redan torde ha framgått anser utredningen att de rättsverkningar
som för närvarande är knutna till innehavet av ett aktiebrev i ett bolag
som inte har avstämningsförbehåll i stället bör knytas till registreringen i
PRV:s aktieägarregister. Härvid bör samma principer tillämpas som de
som för närvarande gäller för avstämningsbolag enligt 6 kap. aktiekonto-
lagen.
Utredningen förordar att uppgifterna i PRV:s aktieägarregister blir of-
fentliga. Innehållet i en utskrift av aktieboken bör dock begränsas till att
avse endast aktieposter som svarar mot minst en viss angiven andel av
bolagets registrerade aktiekapital. Denna begränsningsregel bör ha gene-
rell räckvidd och alltså omfatta även bolag med avstämningsförbehåll.
Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att under det fortsatta
beredningsarbetet överväga ett förtydligande av de regler som gäller för
VPC:s uppgiftslämnande beträffande annat än ägarförhållanden.
Enligt utredningens uppfattning bör motsvarande skadeståndsansvar
som gäller för VPC och kontoförande institut enligt 7 kap. aktiekonto-
lagen gälla för staten i ett system där PRV svarar för registreringarna.
Eftersom införandet av ett ägarregister framför allt syftar till att öka
möjligheten till insyn bör någon motsvarighet till institutet förvaltar-
registrering i den utformning detta har för närvarande inte införas i det
förordade systemet för ägarregistrering.
En central fråga vid en reform av aktuellt slag är hur övergången till
det nya systemet skall ske. Utredningen förordar att en övergångstid om
två år får förflyta från antagnadet av ny lagstiftning om ägarregistrering
till dess att denna börjar tillämpas. Vid övergångtidens slut bör aktierna i
samtliga bolag som då saknar avstämningsförbehåll omedelbart genom
lagen bli registerbaserade. Utredningen anser vidare att det bör vara en
förutsättning att ett aktiebrev i ett befintligt bolag företes för att inne-
havaren skall kunna registreras som ägare.
När det gäller den författningstekniska lösningen förordar utredningen
att det av PRV administrerade registreringssystemet och rättsverkning-
arna av registrering i detta system regleras i aktiebolagslagen.
Kostnaderna för att utveckla och driva det av utredningen förordade
systemet med obligatorisk aktieägarregistrering bör täckas av avgifter
som PRV har att ta ut av de berörda bolagen. Några kostnader i denna del
skulle alltså enligt utredningens bedömning inte komma att belasta det
allmänna.
Ett nytt system med obligatorisk aktieägarregistrering måste tillgodose
särskilt höga krav på säkerhet, eftersom registreringen kommer att bli
avgörande för aktieägares och panthavares rätt. Det är angeläget att sä-
kerhetsfrågorna bearbetas metodiskt vid systemutvecklingen. Enligt ut-
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
57
redningens mening skulle det vidare vara en fördel om säkerhets- och
sårbarhetsfrågoma med jämna mellanrum granskades av fristående kon-
sultföretag som erhållit certificring för ändamålet.
När det gäller frågans vidare behandling förordar utredningen att prin-
ciperna för en övergång till ett system med obligatorisk aktieägar-
registrering först läggs fast av riksdagen och att PRV därefter får upp-
draget att utarbeta ett systemförslag. Eftersom det kan förutsättas att ett
obligatoriskt registeringssystem kommer att innebära ett väsentligt ökat
antal avstämningsbolag, bör även VPC få i uppdrag att redovisa sina
överväganden med anledning av ett sådant system.
De författningsändringar som behövs bör utarbetas först sedan det står
klart hur systemet skall utformas i sina detaljer. Utredningen har för sin
del inte ansett det meningsfullt att på frågans nuvarande stadium utarbeta
några författningsförslag.
Utredningen har också haft att överväga vilka regelförändringar eller
andra åtgärder som bör vidtas för att hindra att ett meddelat närings-
förbud kringgås genom användning av bulvaner eller på annat sätt. I di-
rektiven framhålls att särskild uppmärksamhet därvid bör ägnas åt det i
dessa sammanhang förekommande bruket av generalfullmakter och and-
ra typer av fullmakter.
Näringsförbudsutredningen tog i sitt betänkande Ett renodlat närings-
förbud (SOU 1995:1) upp problemet med kringgående av näringsförbud
genom användning av generalfullmakt. Näringsförbudsutredningens
överväganden utmynnade i ett förslag om att den som meddelats närings-
förbud skulle vara förbjuden att ha generell fullmakt att företräda juridisk
person. Förslaget ledde i denna del inte till lagstiftning. Som skäl för sitt
ställningstagande anförde regeringen i huvudsak att termen generell full-
makt inte hade någon entydig definition i bolagsrättslig eller i annan as-
sociationsrättslig lagstiftning och därför kunde ge upphov till tolk-
ningsproblem samt att ett förbud mot att företräda juridisk person med
hjälp av generell fullmakt lätt skulle kunna kringgås genom att en eller
flera fullmakter ställs ut som inte blir att beteckna som generella men
som ändå ger ett vidsträckt utrymme för den förbudsålagde att verka ge-
nom bulvan.
Enligt vår uppfattning är det knappast möjligt att skapa invändnings-
fria kriterier enligt vilka tillämpningsområdet för en förbudsregel kan
avgränsas, om förbudet enbart skall träffa fullmakter som i en eller annan
mening kan sägas ha generell karaktär. Vi har kommit till den slutsatsen,
att om man vill hindra den som meddelats näringsförbud från att inneha
fullmakt som möjliggör ett kringgående av näringsförbudet, så måste en
ordning införas enligt vilken denne mera generellt förbjuds att inneha
fullmakt för näringsidkare.
Utredningen gör den bedömningen att övervägande skäl talar för att in-
föra en förbudsregel av ovan angivet slag. Utredningen föreslår alltså att
den som ålagts näringsförbud skall vara förbjuden att inneha fullmakt att
företräda en enskild näringsidkare eller en sådan juridisk person i vars
styrelse han enligt 6 § första stycket 4 näringsförbudslagen är förhindrad
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
58
att ingå. När det gäller fullmakt att företräda en enskild näringsidkare Prop. 2000/01:105
föreslås att förbudet begränsas till att avse fullmakt som ger den förbuds- Bilaga 1
ålagde behörighet att företräda näringsidkaren i dennes närings-
verksamhet. Förslaget innebär vidare att förbudsregeln inte omfattar s.k.
ställningsfullmakt.
Utredningen har inte funnit skäl att föreslå några ytterligare åtgärder
för att hindra kringgående av näringsförbud.
Till förebyggande av onödiga gränsdragningssvårigheter föreslår ut-
redningen att rådgivningslagens bestämmelser skall omfatta allt slags
yrkesmässigt biträde i juridiska och ekonomiska angelägenheter.
Förutsättningarna för meddelande av rådgivningsförbud regleras i 3 §
rådgivningslagen. En första förutsättning för ett sådant beslut är att råd-
givaren har gjort sig skyldig till brott, som inte är ringa. För att ett brotts-
ligt förfarande skall kunna läggas till grund för ett förbud fordras dessut-
om att det har skett i rådgivningsverksamheten. Brott som inte har sam-
band med vederbörandes agerande just som rådgivare kan alltså inte be-
aktas i detta sammanhang.
Det har förekommit fall då den som ägnat sig åt rådgivningsverk-
samhet har begått brott under sådana förhållanden att det kan vara före-
mål för tvekan om det skett i rådgivningsverksamheten. Omständlig-
heterna torde i allmänhet vara sådana att det sakligt sett borde vara likgil-
tigt om brottet skett i eller i anslutning till rådgivningsverksamheten -
vare sig det förehåller sig på det ena eller andra sättet föreligger skäl för
rådgivningsförbud. Men lagen medger i gällande lydelse bara att förbud
meddelas om brottet begåtts i rådgivningsverksamheten. Till före-
byggande av avgränsningssvårigheter på denna punkt föreslår utredning-
en att förbud skall få meddelas om brottet har begåtts vid rådgivnings-
verksamhet. Detta bör läsas så att brottet skall ha begåtts i anslutning till
denna verksamhet.
Utredningen föreslår vidare att det införs en regel i vilken det anges att
domstolen vid bedömande av om rådgivningsförbud bör meddelas skall
beakta brottslighetens straflvärde och om den som förbudstalan avser
tidigare gjort sig skyldig till brott vid rådgivningsverksamhet.
För att säkerställa att rådgivningsförbud regelmässigt meddelas i de
fall där rådgivaren har gjort sig skyldig till grov brottslighet föreslår ut-
redningen att det införs en särskild presumtionsregel av den innebörden
att rådgivningsförbud skall anses påkallat med hänsyn till brottets straff-
värde, om den som talan om rådgivningsförbud avser har gjort sig skyl-
dig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex må-
nader.
I fråga om förbudstiden föreslår utredningen att maximitiden höjs från
nuvarande fem år till tio år. Vi föreslår också att ansvaret för registret
över rådgivningsförbud förs över från Riksskatteverket till PRV samt att
rådgivningsförbud skall kungöras av PRV. Slutligen föreslår vi att det av
lagtexten skall framgå att förbudstiden skall förlängas vid en överträdelse
av ett rådgivningsförbud, om det inte finns särskilda skäl att underlåta
förlängning.
Dc lagregler om ägarprövning i banker och andra finansiella företag som
har införts under senare år aktualiserar frågan om det är påkallat med
särskilda åtgärder mot att dessa regler kringgås med hjälp av bulvan-
arrangemang.
Reglerna om lämplighetsprövning av ägare i banker och andra finansi-
ella företag syftar till att förhindra att den som är olämplig att ha ett vä-
sentligt inflytande över verksamheten i ett sådant företag får tillfälle att
äga aktierposter eller andelar som ger ett sådant inflytande. Med hänsyn
till de finansiella företagens centrala betydelse för samhällsekonomin har
lagstiftaren valt att ställa förhållandevis stränga krav på större ägare i
dessa företag.
För den som söker kringgå en regleringen av det slag som här är i fråga
torde det ligga nära till hands att begagna sig av någon form av bulvanar-
rangemang. Även om illojala bulvanskap hitintills inte tycks ha utgjort
något praktiskt problem i sammanhanget, finns det därför enligt utred-
ningens uppfattning skäl att uppmärksamma risken för sådana kringgå-
enden.
Utredningen föreslår att reglerna om ägarprövning i finansiella företag
skall omfattas av den nuvarande lagen (1985:277) om vissa bulvan-
förhållanden. Om ett bulvanförhållande används för att kringgå reglerna
om ägarprövning i finansiella företag, skall alltså huvudmannen och bul-
vanen kunna straffas och bulvanförhållandet upplösas tvångsvis såvitt
avser de aktier eller andelar som medför att ett kringgående föreligger.
Som regel torde det vara olämpligt att den som kringgått reglerna om
ägarprövning får tillfälle att utöva inflytande över verksamheten i företa-
get under den tid som kan komma att förflyta från det att talan om
tvångsförsäljning har väckts till dess att bulvanförhållandet har av-
vecklats. Utredningen föreslår därför att domstolen i ett mål om tvångs-
försäljning skall kunna besluta att bulvanen vid stämma inte får företräda
aktier eller andelar som kan bli föremål för ett förordnande om försälj-
ning. Som förutsättning för ett sådant beslut skall enligt förslaget gälla att
det visas sannolika skäl för att ett kringgående genom bulvan av ägar-
prövningsreglema föreligger.
Ett förbud att rösta för aktier eller andelar kan ibland vara förenat med
olägenheter även för andra än bulvanen och huvudmannen. Blir röst-
förbud avseende en större aktiepost bestående under en längre tid kan
detta leda till en osäkerhet i företagets ledning, majoritetsförhållandena
vid stämman kan komma att förändras på ett drastiskt sätt osv. Med hän-
syn härtill föreslår utredningen att domstolen skall ha möjlighet att för-
ordna en förvaltare med uppdrag att företräda aktier eller andelar som
bulvanen på grund av domstolens beslut inte far företräda.
Utredningens förslag - bortsett från förslaget beträffande ägarregister -
bör kunna träda i kraft den 1 januari 1999. Enligt utredningens be-
dömning medför förslagen inte några statsfinansiella konsekvenser av
betydelse.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 1
60
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 23 kap. 4 § brottsbalken skall ha följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 kap. 4 §
Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gäming skall ådömas inte
bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med
råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författ-
ning straffbelagd gäming, för vilken fängelse är föreskrivet.
Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått
annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till
det.
Varje medverkande bedöms efter
det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar
som är föreskrivet för gäming av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall ådömas
även den som tillsammans med
Vaije medverkande bedöms efter
det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar
som är föreskrivet för gäming av
syssloman, gäldenär eller annan i
särskild ställning skall ådömas
även den som tillsammans med
honom medverkat till gärningen. honom medverkat till gärningen.
Den som med uppsåt att främja
brott bemyndigat annan att före-
träda bolag, förening eller annat
samfund eller stiftelse eller annan
sådan inrättning skall anses ha
medverkat till brott som begås med
stöd av bemyndigandet.
Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer
av vad för särskilda fall är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
61
Härigenom föreskrivs att 6 och 8 §§ krcditupplysningslagen (1973:
1173) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:105
Bilaga 2
6§
Uppgifter om en persons ras, etniska ursprung, politiska uppfattning, re-
ligiösa eller filosofiska övertygelse eller sexualliv får inte samlas in, lag-
ras eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet.
Uppgifter om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande får inte utan med-
givande av Datainspektionen samlas in, lagras eller lämnas ut i kredit-
upplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgifter om att någon miss-
tänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått nå-
gon annan påföljd för brott eller har varit föremål för någon åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade, 11-14 §§ polislagen (1984:387), lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer m.m. eller utlänningslagen
(1989:529).
Ett medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om det
finns synnerliga skäl.
Vad som anges i andra stycket
hindrar inte att uppgifter om bc-
talningsförsummclser, kreditmiss-
bruk eller näringsförbud samlas in,
lagras eller lämnas ut i kreditupp-
lysningsverksamhet.
Vad som anges i andra stycket
hindrar inte att uppgifter om be-
talningsförsummelser, kreditmiss-
bruk, näringsförbud eller domar
eller godkända strafförelägganden
avseende sådan brottslighet med
ekonomisk anknytning som reger-
ingen bestämmer samlas in, lagras
eller lämnas ut i kreditupplysnings-
verksamhet.
8§
Kreditupplysningar om fysiska personer som inte är näringsidkare får
inte innehålla uppgifter om omständigheter eller förhållanden som är av
betydelse för bedömningen av personens vederhäftighet i ekonomiskt
hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år då omständigheten
inträffade eller förhållandet upphörde.
Kreditupplysningar får inte inne-
hålla uppgifter om sådana domar
eller godkända strafförelägganden
som avses i 6 § fjärde stycket, om
fem år förflutit från det att domen
vunnit laga kraft eller godkännand-
et av strafföreläggandet.
Uppgifter som inte får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut Prop. 2000/01:105
ur register som används i kreditupplysningsverksamhet. Gallring skall Bilaga 2
göras så snart det kan ske och i vart fall innan en upplysning lämnas om
den som uppgiftem avser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
63
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:277) om vissa bulvan-
förhållanden
dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,
dels att 1, 3, 7 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 6 a, 7 a, 7 b och
7 c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om vissa bulvanförhållanden Lag om vissa bulvanförhållanden
m.m.
1§
Denna lag gäller när ett bulvanförhållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller behålla viss egendom eller rättighet
som uppställts i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. jordförvärvslagen (1979:230),
4. 8 a § fondkommissionslagen
1. 7 kap. 10 § bankrörelselagen
(1987:617),
(1979:748)
5. 6 a § lagen (1980:2) om fi-
nansbolag, eller
6. lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom.
4. 6 kap. 3 a § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse
5. 5 kap. 11 § lagen (1992:
1610) om finansieringsverksamhet,
6. lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom,
eller
7. 3 kap. 2 § försäkringsrörelse-
lagen (1982:713)
Lagen gäller även när ett bul-
vanförhållande används för att
kringgå en sådan bestämmelse om
ägarprövning eller om ingripande
mot ägare som meddelats i
1. 7 kap. 14 § bankrörelselagen
(1987:617),
2. 2 kap. 3 § tredje stycket 2,
fiärde eller femte stycket bank-
aktiebolagslagen (1987:618),
3. 2 kap. 2 § fiärde stycket 2,
femte eller sjätte stycket lagen
(1995:1570) om medlemsbanker,
4. 2 kap. 1 § första stycket 3,
andra eller tredje stycket eller 6
kap. 3 f § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,
5. 2 kap. 1 § första stycket 3,
64
andra eller tredje stycket eller 5 Prop. 2000/01:105
kap. 15 eller 15 b § lagen Bilaga 2
(1992:1610) om finansieringsverk-
samhet eller
6. 2 kap. 3 § fjärde stycket 2 eller
3 andra meningen eller tredje
stycket eller 3 kap. 2 d § försäk-
ringsrörelselagen (1982: 713).
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt
framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet
men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen
för annans (huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande
avser har tillämpning också på rättigheter.
I lagen finns härutöver vissa be-
stämmelser om åtgärder som får
företas för att utreda vem som ut-
övar ledning eller har ett väsentligt
ekonomiskt intresse i ett företag.
Om det föreligger ett sådant
kringgående genom ett bulvanför-
hållande som avses i 1 §, skall
tingsrätt på talan av allmän åklag-
are förordna att kronofogdemynd-
igheten skall sälja den egendom
som bulvanförhållandet avser på
offentlig auktion eller, i fråga om
aktier, genom värdepappersinstitut.
3§
Om det föreligger ett sådant
kringgående genom ett bulvanför-
hållande som avses i 1 §, skall
tingsrätt på talan av allmän åklag-
are förordna att kronofogdemynd-
igheten skall sälja den egendom
som bulvanförhållandet avser på
offentlig auktion eller, i fråga om
aktier, genom värdepappersinstitut.
I fall som avses i 1 § första stycket
1, 4, 5 eller 7 eller andra stycket,
får rättens förordnande om för-
säljning dock endast omfatta en så
stor del av de aktier eller andelar
som bulvanförhållandet avser, att
sådant kringgående som där avses
inte längre kommer att föreligga
sedan försäljning skett.
Talan enligt första stycket skall föras mot bulvanen. Huvudmannen
skall beredas tillfälle att yttra sig.
Visas sannolika skäl för att det
föreligger sådant kringgående ge-
nom bulvanförhållande som avses i
1 § första stycket 1, 4, 5 eller 7
eller andra stycket, får rätten i mål
som avses i 3 § besluta att bulva-
nen vid stämman inte får företräda
aktier eller andelar som bulvanför-
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 105
hållandet avser till den del dessa Prop. 2000/01:105
enligt 3 § första stycket andra me- Bilaga 2
ningen kan bli Jbremål för förord-
nande om försäljning.
Om det finns särskilda skäl får
rätten förordna en lämplig person
att som förvaltare företräda såda-
na aktier eller andelar som bulva-
nen enligt beslut som avses i första
stycket inte får företräda.
En förvaltare har rätt till skälig
ersättning för arbete och utlägg.
Huvudmannen och bulvanen skall
solidariskt betala ersättningen. På
begäran av förvaltaren skall det
företag som aktierna eller andel-
arna avser förskottera ersättning-
en. Om den som är betalnings-
skyldig inte godtar förvaltarens
anspråk, fastställs ersättningen av
rätten.
De myndigheter som prövar frå-
gor om tillstånd enligt de lagar som
anges i 1 § första stycket 2-4 och 7
skall underrätta åklagar-
myndigheten, om det skäligen kan
antas att det föreligger ett bulvan-
förhållande inom myndighetens an-
svarsområde.
7§
De myndigheter som prövar frå-
gor om tillstånd enligt de lagar som
anges i 1 § första stycket skall un-
derrätta åklagarmyndigheten, om
det skäligen kan antas att det före-
ligger ett bulvanförhållande inom
myndighetens ansvarsområde.
Om en myndighet som avses i 7
finner anledning att genomföra en
särskild utredning för bedömning
av frågan om det skäligen kan an-
tas att det föreligger ett bulvan-
förhållande inom myndighetens an-
svarsområde, får myndigheten
J. ålägga ett företag eller någon
annan att tillhandahålla uppgifter
eller handlingar,
2. ålägga den som kan förväntas
kunna lämna upplysningar i saken
att inställa sig till förhör på tid och
plats som myndigheten bestämmer,
eller
3. avlägga besök i lokaler som ej
utgör bostad.
Vad som föreskrivs i första
66
stycket får även i andra fall än som Prop. 2000/01:105
där anges tillämpas av en myndig- Bilaga 2
het i verksamhet som består i till-
ståndsgivning, tillsyn eller lämnan-
de av stöd med avseende på när-
ingslivet, under förutsättning att
det for myndighetens verksamhet
är av betydelse vem som utövar
ledning eller har ett väsentligt eko-
nomiskt intresse i ett företag som
är föremål för myndighetens verk-
samhet och myndigheten finner
anledning att genomföra en sär-
skild utredning i syfte att klarlägga
hur det förhåller sig i dessa hän-
seenden.
7b§
Ett åläggande enligt 7 a § får
inte avse skriftlig handling vars
innehåll kan antas vara sådant att
en advokat eller hans biträde inte
får höras som vittne därom, och
som innehas av honom eller av den
till förmån för vilken tystnadsplikt-
en gäller.
7c§
Ett åläggande enligt 7 a § får
förenas med vite.
Finns det anledning att anta att
någon har begått brott, får denne
eller en juridisk person som han är
ställföreträdare för inte föreläggas
vid vite att lämna uppgifter som
har samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.
Ett åläggande enligt första styck-
et gäller omedelbart, om något
annat inte bestäms.
10 §
Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag överklagas i den
ordning som föreskrivs i utsökningsbalken.
En myndighets beslut enligt 7 a §
får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
67
2. Har ett bulvanförhållande som avses i 1 § första stycket 1, 4, 5 eller Prop. 2000/01:105
7 eller andra stycket inträtt före ikraftträdandet men avvecklas det före Bilaga 2
utgången av år 1999, far dock inte dömas till ansvar enligt 2 §.
68
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 7 och 8 §§ skall skall ha följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med rådgivningsverksamhet av-
ses i denna lag en verksamhet där
någon yrkesmässigt går andra till-
handa med råd eller annat biträde i
juridiska eller ekonomiska ange-
lägenheter.
Med rådgivningsverksamhet av-
ses i denna lag en verksamhet där
någon yrkesmässigt går andra till-
handa med råd, biträde vid afförs-
förhandlingar, förmedlingar eller
annan hjälp i juridiska eller eko-
nomiska angelägenheter.
Förbud att utöva rådgivnings-
verksamhet får meddelas den som i
sådan verksamhet har gjort sig
skyldig till brott, som inte är ringa.
Förbud får meddelas för en tid av
högst fem år.
3§
Förbud att utöva rådgivnings-
verksamhet får meddelas den som
vid sådan verksamhet har gjort sig
skyldig till brott, som inte är ringa.
Förbud får meddelas för en tid av
högst tio år.
Vid bedömande av om förbud
bör meddelas skall rätten beakta
brottslighetens straffvärde och om
den som förbudstalan avser tidig-
are gjort sig skyldig till brott vid
rådgivningsverksamhet.
Har den som förbudstalan avser
vid rådgivningsverksamhet gjort
sig skyldig till brott för vilket det
lägsta föreskrivna straffet är fäng-
else i sex månader, skall förbud
anses påkallat med hänsyn till
brottets straffvärde, om inte sär-
skilda skäl talar mot det.
Meddelas förbud, omfattar det även medverkan i annans rådgivnings-
verksamhet. Om det finns särskilda skäl till det, får viss rådgivnings-
verksamhet eller medverkan i sådan verksamhet undantas från förbudet. I
ett beslut om förbud får fastställas en senare dag från vilken förbudet
skall gälla.
7§
Riksskatteverket skall föra ett regis- Patent- och registreringsverket
ter över meddelade förbud enligt 3 skall föra ett register över med-
§. delade förbud enligt 3 §.
69
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 2
Överträds ett förbud enligt 3 §
får det förlängas med högst fem år.
Sker flera förlängningar, får den
sammanlagda tiden för förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om
förlängning skall väckas innan tid-
en för förbudet har gått ut. Beträff-
ande förfarandet i mål om förläng-
ning av förbud och verkan av pröv-
ning i högre rätt av fråga om ansvar
för överträdelse av förbud gäller
4 § första och tredje styckena samt
5 § i tillämpliga delar.
överträds ett förbud enligt 3 § skall
det förlängas med högst fem år, om
det inte finns särskilda skäl att un-
derlåta förlängning. Sker flera för-
längningar, får den sammanlagda
tiden för förlängning inte vara mer
än fem år. Talan om förlängning
skall väckas innan tiden för förbu-
det har gått ut. Beträffande förfa-
randet i mål om förlängning av
förbud och verkan av prövning i
högre rätt av fråga om ansvar för
överträdelse av förbud gäller 4 §
första och tredje styckena samt 5 §
i tillämpliga delar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Vid prövning av frågor om förbud att utöva rådgivningsverksamhet
på grund av brott som begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
70
Härigenom föreskrivs att 6 och 19 §§ lagen (1986:436) om näringsför-
bud skall ha följande följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekono-
misk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller
ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bank-
aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en euro-
peisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekono-
misk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver när-
ingsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett ak-
tiebolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk eko-
nomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en
sådan juridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett för-
säkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bola-
get överstiger femtio procent,
9. inneha annan fullmakt att fö-
reträda en enskild näringsidkare i
dennes näringsverksamhet eller en
juridisk person som anges vid 4 än
sådan som av- ses i 10 § andra
stycket lagen (1915:218) om avtal
och andra rättshandlingar på för-
mögenhetsrättens område.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för
en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och före-
ståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om när-
ingsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs
som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen
eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsför-
ordningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 §, eller 10 kap. 1 § yttrande-
ffihetsgrundlagen.
71
Den som är underkastad närings-
förbud eller tillfälligt näringsförbud
får medges dispens för att driva en
näringsverksamhet, inneha anställ-
ning eller uppdrag, vara delägare i
ett handelsbolag eller medlem i en
europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige eller
äga vissa aktier. Rätten får före-
skriva vad den som medges dispens
har att iaktta då denna utnyttjas.
19 §
Den som är underkastad närings-
förbud eller tillfälligt näringsförbud
får medges dispens för att driva en
näringsverksamhet, inneha anställ-
ning, uppdrag eller fullmakt, vara
delägare i ett handelsbolag eller
medlem i en europeisk ekonomisk
intressegruppering med säte i Sve-
rige eller äga vissa aktier. Rätten
får föreskriva vad den som medges
dispens har att iaktta då denna ut-
nyttjas.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om den som har med-
delats näringsförbud med anledning av omständigheter som inträffat före
ikraftträdandet.
72
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1998:00) om belastningsregister
skall ha följande följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §3
Om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i en
verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott, har en enskild rätt att få uppgifter ur registret om
en annan enskild i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall fö-
reskriver det.
Den som bedriver kreditupp-
lysningsverksamhet, som avses i
kreditupplysningslagen (1973:
1173) har rätt att för användning i
sådan verksamhet få uppgifter ur
registret i den utsträckning reger-
ingen föreskriver det.
En enskild, som styrker att hans rätt är beroende av uppgifter ur regist-
ret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa uppgifter om reger-
ingen medger att uppgifterna får lämnas ut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Under nuvarande lydelse har redovisats paragrafens lydelse enligt regeringens lagrådsre-
miss den 29 januari 1998.
73
Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Jönköpings tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Göteborg,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, General tullstyrels-
en, Riksrevisionsvcrket, Statskontoret, Domstolsverket, Brottsförebygg-
ande rådet, Finansinspektionen, Datainspektionen, Patent- och registrer-
ingsverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsverket
NUTEK, Konkursförvaltarkollegiemas förening, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Svenska Bankföreningen, Sveriges Industriförbund,
Sveriges advokatförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska
Revisorsamfundet, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, Revisors-
nämnden, Företagarnas Riksorganisation, ALMI Företagspartner AB,
Kooperativa Förbundet KF, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Kre-
ditmannaföreningen, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Finansbolagens
Förening, StyrelseAkademien Västsverige, Värdepapperscentralen VPC
AB, Upplysningsccntralcn UC AB, Svenska Inkassoföreningen, Svenska
Fondhandlareföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, Hotell
och Restaurang Facket HRF och Ekobrottsmyndigheten.
Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation TCO, Lands-
organisationen i Sverige LO, Fristående Sparbankers Riksförbund, Sve-
riges Inkassoorganisation, Dun & Bradstreet Soliditet AB, Svensk Upp-
lysningstjänst och Stockholms Handelskammare.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 3
74
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:354) om förbud mot yr-
kesmässig rådgivning i vissa fall, m.m.
dels att 1, 2, 3, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 5 a §, av följande
lydelse.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Lag (1985:354) om förbud mot
yrkesmässig rådgivning i vissa
fall, m.m.
Föreslagen lydelse
Lag (1985:354) om förbud mot
juridiskt och ekonomiskt biträde i
vissa fall
Med rådgivningsverksamhet av-
ses i denna lag en verksamhet där
någon yrkesmässigt går andra till-
handa med råd eller annat biträde
i juridiska eller ekonomiska ange-
lägenheter.
1§
Med juridiskt och ekonomiskt
biträde avses i denna lag en verk-
samhet där någon yrkesmässigt
biträder andra i juridiska eller
ekonomiska angelägenheter.
Den som i utövningen av råd-
givningsverksamhet av grov oakt-
samhet främjar en straffbelagd
gäming, döms för vårdslös rådgiv-
ning till böter eller fängelse i högst
två år. Straffet får dock inte sättas
högre än vad som är föreskrivet
för den gäming som främjats. I
ringa fall skall inte dömas till an-
svar.
2§
Den som i samband med juri-
diskt och ekonomiskt biträde av
grov oaktsamhet främjar en straff-
belagd gäming, döms för vårdslöst
biträde till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet far dock inte
sättas högre än vad som är före-
skrivet för den gäming som främ-
jats. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar.
Första stycket gäller inte, om främjandet utgör medverkan till brott en-
ligt 23 kap. brottsbalken. Det gäller inte heller, om enligtsärskild före-
skrift straff ej kan följa på medverkan till den gäming som har främjats.
Förbud att utöva rådgivnings-
verksamhet får meddelas den som
i sådan verksamhet har gjort sig
skyldig till brott, som inte är ringa.
Förbud far meddelas för en tid av
högst fem år.
3§
Förbud att utöva juridiskt och
ekonomiskt biträde far meddelas
den som i samband med sådan
verksamhet har gjort sig skyldig
till brott, som inte är ringa. Förbud
får meddelas för en tid av högst tio
år.
Vid bedömande av om förbud
bör meddelas skall rätten beakta
75
Meddelas förbud, omfattar det
även medverkan i annans råd-
givningsverksamhet. Om det finns
särskilda skäl till det, får viss råd-
givningsverksamhet eller med-
verkan i sådan verksamhet undan-
tas från forbudet. I ett beslut om
förbud får fastställas en senare dag
från vilken förbudet skall gälla.
brottslighetens straffvärde och om
den som förbudstalan avser tidig-
are har gjort sig skyldig till brott i
samband med juridiskt och eko-
nomiskt biträde.
Har den som förbudstalan avser
i samband med juridiskt och eko-
nomiskt biträde gjort sig skyldig
till brott för vilket det lägsta före-
skrivna straffet är föngelse i sex
månader, skall förbud anses på-
kallat med hänsyn till brottets
straffvärde, om inte synnerliga
skäl talar mot det.
Meddelas förbud, omfattar det
även medverkan i juridiskt och
ekonomiskt biträde som annan
ger.
Om det finns särskilda skäl till
det, får visst slag av juridiskt och
ekonomiskt biträde eller med-
verkan i sådant biträde undantas
från förbudet. I ett beslut om för-
bud får fastställas en senare dag
från vilken förbudet skall gälla.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
5a§
Patent- och registreringsverket
skall kungöra ett beslut om ålägg-
ande av ett förbud enligt 3 § när
beslutet har vunnit laga kraft. Det-
samma gäller om ett förbud har
upphävts, ändrats eller förlängts.
Om rätten har förordnat att för-
budet skall gälla utan hinder av att
domen inte vunnit laga kraft skall
beslutet kungöras omedelbart.
7§
Riksskatteverket skall föra ett Patent- och registreringsverket
register över meddelade förbud skall föra ett register över förbud
enligt 3 §. enligt 3 §.
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett förbud enligt 3 §
får det förlängas med högst fem
år. Sker flera förlängningar, får
den sammanlada tiden förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om
Överträds ett förbud enligt 3 §
skall det förlängas med högst fem
år, om det inte finns särskilda skäl
att underlåta förlängning. Sker
flera förlängningar, får den samm-
76
förlängning skall väckas innan
tiden för förbudet har gått ut. Be-
träffande förfarandet i mål om för-
längning av förbud och verkan av
prövning i högre rätt av fråga om
ansvar för överträdelse av förbud
gäller 4 § första och tredje stycke-
na samt 5 § i tillämpliga delar.
anlagda tiden för förlängning inte
vara mer än fem år. Talan om för-
längning skall väckas innan tiden
för förbudet har gått ut. Beträffan-
de förfarandet i mål om förläng-
ning av förbud och verkan av
prövning i högre rätt av fråga om
ansvar för överträdelse av förbud
gäller 4 § första och tredje stycke-
na samt 5 § i tillämpliga delar.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Vid prövning av frågor om förbud enligt 3 § på grund av brott som
har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
77
Bilaga 4
Tillämpningsområdet
Regeringens förslag: Lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig
rådgivning i vissa fall, m.m. (rådgivningslagen) ändras så att den -
forutom rådgivning och sådant biträde som i praktiken innefattar råd-
givning - omfattar även annat biträde i juridiska eller ekonomiska an-
gelägenheter. Lagens namn ändras i följd härav till lagen om förbud
mot juridiskt och ekonomiskt biträde i vissa fall.
Utredningens förslag: överensstämmer delvis med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder ut-
redningens förslag.
Bakgrund: Rådgivningslagen syftar till att försvåra sådan oseriös råd-
givning som ofta är en förutsättning för ekonomisk brottslighet. I 1 §
rådgivningslagen definieras rådgivningsverksamhet som en verksamhet
där någon yrkesmässigt går andra tillhanda med råd eller annat biträde i
juridiska eller ekonomiska angelägenheter. Den som utövar rådgivnings-
verksamhet och av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gäming kan
enligt 2 § dömas för vårdslös rådgivning. Vidare kan enligt 3 § den som i
rådgivningsverksamhet har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa
förbjudas att utöva rådgivningsverksamhet under en viss tid (råd-
givningsförbud). Hur begreppet ”rådgivningsverksamhet” definieras blir
alltså bestämmande för räckvidden av straffbestämmelsen om vårdslös
rådgivning och bestämmelsen om rådgivningsförbud.
Enligt förarbetena till rådgivningslagen omfattar uttrycket ”råd eller
annat biträde” även konkreta åtgärder för att omsätta ett råd i praktiken
(se prop. 1984/85:90 s. 34). Som typfall nämns upprättande av avtal, bi-
träde vid självdeklaration, upplysningar om gällande rätt, biträde med
bolagsbildning, bokföring och valutatransaktioner. Lagrådet konstaterade
att under begreppet ”annat biträde” rent språkligt kunde falla en mängd
andra åtgärder än de nu nämnda. Lagrådet ansåg dock att det inte fanns
något egentligt behov av att begränsa tillämpningsområdet genom ett
mera precist uttryck än ”annat biträde”, eftersom det avgörande för till-
lämpbarheten av straffbestämmelsen - utöver sambandet med rådgivning
och frågan om yrkesmässighet - är att biträdesåtgärden skall ha främjat
ett brott.
Frågan om den närmare innebörden av definitionen aktualiserades i
rättsfallet NJA 1995 s. 505. Högsta domstolen fann att rådgivningslagen
enligt sin ordalydelse har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än vad
som enligt motiven synes ha varit avsikten med den. 1 det läget borde,
enligt Högsta domstolen, företräde ges åt det för den misstänkte för-
månligaste alternativet, vilket innebar att med rådgivningsverksamhet
borde förstås, förutom konkreta råd, endast sådant biträde som i prakti-
ken innefattar rådgivning.
Skälen för regeringens förslag: Sedan rådgivningslagen trädde i kraft
den 1 juli 1985 har endast ett fatal personer dömts för brott mot råd-
givningslagen och ett fåtal rådgivningsförbud meddelats. De fall som har
78
varit visar ändå att rådgivningslagen fyller en funktion. En viss preventiv
effekt på oseriös rådgivning kan man också räkna med att lagen har.
Högsta domstolens dom har satt fokus på rådgivningslagens tillämp-
ningsområde. Det kan ifrågasättas om det i sak är motiverat att endast
sådant juridiskt och ekonomiskt biträde som i praktiken innebär rådgiv-
ning skall omfattas av lagen. Också juridiskt och ekonomiskt biträde som
inte kan sägas innefatta rådgivning kan vara betydelsefullt för att brotts-
liga avsikter skall kunna fullföljas och därmed lika straffvärt som rådgiv-
ning. Finansiering, förmedling, värdering och hjälp med ansökningar om
tillstånd är exempel på sådana verksamheter som i dag inte alltid omfat-
tas av begreppet rådgivningsverksamhet - och därmed inte av ansvars-
och förbudsbestämmelsema - men som ibland utnyttjas också av perso-
ner med brottsliga avsikter. En utvidgning av rådgivningslagens tillämp-
ningsområde så att den omfattar även dessa slag av verksamheter kan
också leda till att de som bedriver sådan verksamhet blir mera vaksamma
vad gäller förekomsten av brott. Detta kan i sin tur antas få en brottsav-
hållande effekt. Enligt regeringens mening är det därför lämpligt att ut-
vidga rådgivningslagens tillämpningsområde.
Regeringen anser att lagens tillämpningsområde bör utvidgas så att la-
gen omfattar allt slags biträde i juridiska och ekonomiska angelägen-
heter. Behovet av att stävja brottsliga förfaranden gör sig gällande i ett
stort antal olika verksamheter. En begränsning till vissa typer av biträde
som är mer frekvent förekommande vid ekonomisk brottslighet låter sig
inte enkelt göras. Att låta lagen omfatta allt slags biträde i juridiska och
ekonomiska angelägenheter undanröjer vissa gränsdragningssvårigheter
och gör den lättare att tillämpa. Eftersom det för ansvar och åläggande av
förbud också krävs att biträdesåtgärden skall ha skett yrkesmässigt och i
juridiska och ekonomiska angelägenheter samt, för straffansvar, att den
som ger sitt biträde av grov oaktsamhet genom biträdet främjat ett brott,
kan en sådan ordning enligt regeringens mening inte anses föra för långt.
Definitionen av lagens tillämpningsområde i 1 § bör således ändras till
att omfatta yrkesmässigt biträde åt andra i juridiska eller ekonomiska
angelägenheter. Till följd härav bör även namnet på lagen ändras.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Straffbestämmelsen
Regeringens bedömning och förslag: Straffbestämmelsen ändras
inte i sak. Brottsrubriceringen ändras dock till vårdslöst biträde.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning. Utredningen föreslår ingen ändring av brottrubriceringen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har ingen invändning mot be-
dömningen.
Bakgrund: 12 § första stycket rådgivningslagen föreskrivs att den som
i utövningen av rådgivningsverksamhet av grov oaktsamhet främjar en
straffbelagd gäming skall dömas för vårdslös rådgivning till böter eller
fängelse i högst två år. Straffet får dock inte sättas högre än vad som är
föreskrivet för den gäming som har främjats. I samma stycke föreskrivs
vidare att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Genom bestäm-
79
melserna i andra stycket avgränsas straffbestämmelsens tillämpnings-
område ytterligare. Om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23
kap. brottsbalken, skall nämligen straffbestämmelsen i första stycket inte
tillämpas. Detsamma gäller om det enligt en särskild bestämmelse gäller
att straff inte kan följa på medverkan till den gäming som har främjats.
Syftet med ansvarsbestämmelsen är att förmå rådgivare på det juridis-
ka och ekonomiska området att avhålla sig från att lämna biträde som
kan underlätta brottslig verksamhet. Bestämmelsen kan sägas utgöra ett
komplement till de allmänna medverkansrcglema i brottsbalken. Ett skäl
att utsträcka medverkansansvaret på detta område till att avse vissa oakt-
samhetsfall var att det skulle minska olägenheterna av att det i allmänhet
är svårt att styrka att en rådgivare har haft uppsåt att främja brott.
Det har dock i debatten gjorts gällande att bestämmelsen fått en från
rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande utformning. Det har därvid
hävdats att det vid den oaktsamhetsbedömning som bestämmelsen förut-
sätter inte är möjligt att knyta an till något i samhället redan etablerat
normsystem (se Hans-Gunnar Axberger, Eko-brott, Eko-lagar och Eko-
domstolar, En rättspolitisk utvärdering av lagstiftningen mot ekonomisk-
brottslighet, BRÅ Forskning 1988:3, s 81 ff och 88 ff.)
Skälen för regeringens bedömning: Det skulle utan tvivel vara en
fördel från rättssäkerhetssynpunkt om gränsen mellan det straffbara och
det straffria området kunde dras på ett mera precist sätt. Samtidigt är det
svårt att åstadkomma en sådan gränsdragning utan att åsidosätta själva
idén med lagstiftningen. Genom kravet på att oaktsamheten skall vara
grov har dock markerats att ansvar skall komma i fråga endast i fall där
rådgivaren har gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån. Med
det stränga oaktsamhetskrav som uppställs i straffbestämmelsen far den
anses acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt.
Den utvidgning av lagen tillämpningsområde som föreslås innebär att
ansvarsbestämmelsen far en större räckvidd. Även med beaktande av
detta gör regeringen bedömningen att bestämmelsen är ändamålsenligt
utformad med hänsyn till det syfte den har och föreslår följaktligen inte
någon saklig ändring i bestämmelsen. För att bättre spegla straffbestäm-
melsen innebörd bör dock brottsrubriceringen ändras till vårdslöst biträ-
de.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Förutsättningar för förbud m.m.
Regeringens bedömning och förslag: Förutsättningarna för med-
delande av förbud bör inte ändras. Förbudet skall dock avse yrkes-
mässigt biträde i juridiska och ekonomiska angelägenheter.
Utredningens förslag: Förutsättningen för meddelande av rådgiv-
ningsförbud att brottet skall ha skett i rådgivningsverksamhet ändras till
att brottet skall ha skett vid rådgivningsverksamhet.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i denna del
stöder utredningens förslag. Göteborgs tingsrätt anser dock att utredning-
ens lagförslag ger utrymme för att även brott som inte kan betecknas som
ekobrott, t.ex. våldsbrott eller trafikbrott, kan grunda ett förbud.
80
Skälen for regeringens bedömning och förslag: Det är givetvis önsk-
värt att förutsättningarna för meddelande av förbud är ändamålsenligt
utformade. En första förutsättning är, enligt nu gällande regler, att råd-
givaren - eller, med den föreslagna terminologin, biträdet - har gjort sig
skyldig till brott som inte är ringa. För att ett brottsligt förfarande skall
kunna läggas till grund för ett förbud fordras dessutom att det har skett i
rådgivningsverksamheten. Enligt utredningen kan i detta avseende i prak-
tiken uppkomma till synes onödiga gränsdragningssvårigheter. Utred-
ningen ger exemplet att en rådgivare har varit styrelseledamot i ett aktie-
bolag och i denna egenskap har medverkat till brottslighet.
Enligt regeringens mening torde gränsdragningssvårighetema i det fall
utredningen pekat på inte så mycket gälla frågan om brottet har begåtts i
rådgivningsverksamheten utan snarare gälla frågan om rådgivningsverk-
samhet över huvud taget föreligger. Typiskt sett är rådgivningslagen inte
tillämplig på den som innehar något eller några enstaka uppdrag som
styrelseledamot i bolag, eftersom lagen blir tillämplig först när någon
yrkesmässigt går annan tillhanda. Om uppdraget som ledamot ingår som
ett led i ett mer omfattande biträde i ekonomiska eller juridiska ange-
lägenheter eller om det skulle förhålla sig så att personen sitter i ett flertal
styrelser och ger råd i juridiska eller ekonomiska frågor kan det däremot
bli fråga om rådgivningsverksamhet. Han kan nämligen då sägas yrkes-
mässigt bedriva en verksamhet som består i att biträda andra (se prop.
1984/85:90 s. 34 och 35).
Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde innebär
inte någon principiell skillnad i detta avseende. Lokutionen ”i råd-
givningsverksamheten” byts dock ut mot ”i samband med ekonomiskt
och juridiskt biträde” som en följd av den ovan föreslagna ändringen av
lagens tillämpningsområde. Förbudet ändras av samma anledning till att
gälla juridiskt och ekonomiskt biträde i stället för rådgivningsverksam-
het.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Ändrade regler för när förbud bör meddelas
Regeringens förslag: I en uttrycklig regel anges att domstolen vid
bedömande av om förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde bör
meddelas skall beakta brottslighetens straffvärde och om den som för-
budstalan avser tidigare gjort sig skyldig till brott i samband med juri-
diskt och ekonomiskt biträde.
Har den som förbudstalan avser i samband med juridiskt och eko-
nomiskt biträde gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta före-
skrivna straffet är fängelse i sex månader, skall biträdesförbud anses
påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, om inte synnerliga skäl
talar mot det.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag
förutom att utredningen föreslår att det skall vara tillräckligt med särskil-
da skäl för att presumtionen för förbud vid grövre brottslighet skall bry-
tas.
81
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanema stöder förslaget eller
har ingen invändning mot det. Riksåklagaren anser att det bör övervägas
om inte förbud skall vara obligatoriskt när förutsättningarna är uppfyllda.
StyrelseAkademien Västsverige motsätter sig en presumtion för förbud
vid viss grov brottslighet.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med nuvarande regler om råd-
givningsförbud är att en rådgivare som klart har dokumenterat sin olämp-
lighet att biträda andra genom att begå brott i rådgivningsverksamheten
skall kunna hindras att bedriva sådan verksamhet under en viss tid. De
bestämmelser om förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde som nu
föreslås har en liknande syfte.
Det kan mot den bakgrunden synas naturligt att pröva frågan om för-
bud skall meddelas med hänsyn till risken för att den aktuelle personen
skall göra sig skyldig till nya brott i verksamheten. Ett sådant synsätt
kommer också till uttryck i förarbetena till de nuvarande bestämmelser-
na. Domstolen skall göra en prognos beträffande återfallsrisken och läg-
ga den till grund för sitt avgörande. Bedöms återfallsrisken som liten, bör
något förbud inte meddelas (se prop. 1984/85:90 s. 37).
Enligt regeringens bedömning är det emellertid tveksamt att låta ett så
svårbedömbart kriterium som återfallsrisken vara avgörande för frågan
om förbud skall meddelas. Fall som framstår som likvärdiga med hänsyn
till de begångna brottens allvar m.m. riskerar att behandlas olika i nu ak-
tuellt hänseende. Lämpligare är att pröva frågan om förbud på grundval
av brottslighetens straffvärde. Vidare bör hänsyn tas till om den aktuella
personen tidigare har gjort sig skyldig till brott i samband med juridiskt
och ekonomiskt biträde. Detta bör komma till uttryck i lagen. Regeringen
bedömer att också en prövning enligt de nu angivna kriterierna kommer
att fånga upp de fall där ett förbud är motiverat med hänsyn till de inled-
ningsvis angivna syftena bakom lagstiftningen.
Bestämmelserna bör utformas så att förbud regelmässigt meddelas i de
fall där den aktuelle personen har gjort sig skyldig till grov brottslighet i
utövandet av verksamheten. Enligt regeringens mening har personen i
fråga i dessa fall redan genom brottet visat att han är olämplig att verka
som biträde i juridiska och ekonomiska angelägenheter. För att säker-
ställa att biträdesförbud meddelas i dessa fall kan det vara ändamålsenligt
att införa en särskild presumtionsregel. Den kan lämpligen utformas i
enlighet med motsvarande bestämmelse i 3 § andra stycket lagen
(1986:436) om näringsförbud, dvs. ett förbud skall anses påkallat med
hänsyn tiil brottets straffvärde, om den som talan om förbud avser har
gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fäng-
else i sex månader. Som konstateras i förarbetena till bestämmelsen i
lagen om näringsförbud (se prop. 1995/96:98 s. 24) är straffminimum
fängelse i sex månader för de vid ekonomisk brottslighet oftast före-
kommande brottstyperna, t.ex. grov oredlighet mot borgenärer, grovt
bokföringsbrott och grovt skattebrott.
En särskild fråga är om förbud alltid skall meddelas den som har gjort
sig skyldig till brott av de angivna slagen eller om det bör finnas utrym-
me att i enstaka fall underlåta att meddela förbud. Utredningen har föror-
dat att presumtionen för meddelande av förbud i dessa fall skall brytas
om det finns särskilda skäl och har som exempel nämnt den situationen
att gärningen framstår som en engångsföreteelse efter många års klander-
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
82
fritt bedriven verksamhet. Riksåklagaren har mot detta anfört att den som
har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott som förutsätts for tillämp-
ning av presumtionsregeln måste anses ha visat en sådan uppenbar brist
på respekt för grundläggande normer i samhället att förbud skall anses
påkallat även när det kan anses vara fråga om en engångsföreteelse.
Regeringen anser för sin del att omständigheterna i det enskilda fallet
kan vara sådana att ett förbud inte är påkallat, trots att det är fråga om
brottslighet av det kvalificerade slag som den föreslagna presumtions-
regeln tar sikte på. Presumtionen bör därför kunna brytas i undantagsfall.
För detta bör dock krävas synnerliga skäl, dvs. utrymmet for att underlåta
att meddela förbud i de aktuella fallen bör vara mycket begränsat. Enligt
regeringens mening är det inte tillräckligt att den aktuella gärningen
framstår som en engångsföreteelse för att presumtionen skall brytas. Det
bör dessutom vara fråga om en situation där ett förbud skulle drabba den
enskilde särskilt hårt, t.ex. starkt inverka på hans framtida försörjning.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Överträdelse av förbud
Regeringens förslag: Vid överträdelse av ett förbud skall förbuds-
tiden förlängas om det inte finns särskilda skäl att underlåta en för-
längning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den som överträder ett rådgivnings-
förbud skall enligt 8’ § första stycket rådgivningslagen dömas till fängelse
i två år. Om brottet bedöms som ringa, är straffskalan i stället böter eller
fängelse i högst sex månader. Enligt andra stycket kan vid överträdelse
av förbudet även beslutas om förlängning av förbudstiden med högst fem
år.
Det nuvarande sanktionssystemet framstår som ändamålsenligt. Enligt
regeringens mening bör det dock införas en bestämmelse om att en över-
trädelse av förbudet skall föranleda en förlängning av förbudstiden, om
det inte finns särskilda skäl att underlåta en förlängning. En sådan regel
överensstämmer med vad som numera gäller i fråga om näringsförbud
och torde också bidra till respekten för regelverket.
Förbudstiden
Regeringens förslag: Ett förbud skall kunna meddelas för upp till tio
år.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig
stöder förslaget. StyrelseAkademien Västsverige menar att det saknas
bärande skäl för att ett förbud skall kunna meddelas för en tid över-
stigande fem år.
83
Skälen för regeringens förslag: Förbud får i dag meddelas för en tid
av högst fem år. När det gäller frågan om hur lång förbudstid som bör
bestämmas i det enskilda fallet sägs i lagens förarbeten att denna får av-
göras med hänsyn till omständigheterna, såsom risken för upprepande
och brottets svårighetsgrad (se prop. 1984/85:90 s. 38). Om brottet för-
skyller fängelse i mer än en eller annan månad finns det, enligt vad de-
partementschefen anförde, i allmänhet ingen anledning att meddela för-
bud för kortare tid än fem år.
Regelverket bör enligt regeringens uppfattning utformas så att det finns
en möjlighet att i varje enskilt fall bestämma en förbudstid av sådan
längd att förbudet inte framstår som ett slag i luften. Vid särskilt grova
fall kan en förbudstid om fem år vara otillräcklig. Fängelsestraffet kan ju
vara längre. Det är visserligen inte givet att förbudstiden skall vara längre
än fängelsestraffet. Syftet med förbudet är ju i första hand att hindra ose-
riösa personer från att driva sin verksamhet. Detta syfte uppnås även ge-
nom ett fängelsestraff. Den maximala förbudstiden bör emellertid vara
längre än i dag. En sådan förändring skulle ge utrymme för en mera ny-
anserad bedömning än för närvarande, säskilt vid grov brottslighet eller
när det är fråga om återfall i brott. Den övre gränsen kan lämpligen be-
stämmas till tio år, samma gräns som gäller för näringsförbud.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Ansvaret för registret över förbud mot juridiskt och ekonomiskt bi-
träde
Regeringens förslag: Ansvaret för registret över förbud fors över från
Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket.
Utredningens förslag: överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig stöder
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I dag förs register över meddelade
rådgivningsförbud av Riksskatteverket. Anledningen till att denna upp-
gift en gång lades på Riksskatteverket var att verket redan förde register
över meddelade näringsförbud. Den uppgiften fördes dock över till Pa-
tent- och registreringsverket på grund av den allt större roll som verket
har fått som central myndighet för företagsregistren (se prop.
1993/94:171).
Det är en i viss mån främmande uppgift för Riksskatteverket att föra
register över meddelade rådgivningsförbud eller, med den här föreslagna
terminologin, förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde. Det framstår
som ändamålsenligt att en och samma myndighet blir huvudman för så-
väl detta register som registret över näringsförbud, eftersom syftena med
förbuden är likartade. Vidare torde det underlätta för dem som efterfrågar
registeruppgifter att dessa finns hos en och samma myndighet. Ansvaret
för förandet av registret över förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde
bör därför föras över till Patent- och registreringsverket.
84
Kungörande av förbud mot juridiskt och ekonomiskt biträde
Regeringens förslag: Beslut om förbud mot juridiskt och ekonomiskt
biträde skall kungöras.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 4
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig stö-
der utredningens förslag eller har ingen invändning mot den. Data-
inspektionen anser att kungörande är en onödigt ingripande åtgärd.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att effektivt övervaka
att ett förbud iakttas är i praktiken begränsade. Rådgivning eller annat
biträde äger ofta rum i sådana former - muntligen, på tu man hand med
klienten eller per telefon - att det kan vara svårt för utomstående att få
kännedom om att biträde har lämnats. Det ankommer på polis- och åkla-
garmyndigheterna att utreda och beivra överträdelser. I förarbetena till
rådgivningslagen (se prop. 1984/85 s. 29) konstaterade departements-
chefen att det i många fall måste bli svårt för dessa myndigheter att få
kännedom om en överträdelse, delvis beroende på att det ofta saknas
målsägande som kan förväntas anmäla brottet. Därför är det, framhöll
departementschefen, desto viktigare att andra myndigheter vid behov
aktivt medverkar i kontrollen. Tanken är alltså att kontrollen av efter-
levnaden av förbuden huvudsakligen skall ske genom att olika myndig-
heter, som i sin verksamhet kommer i kontakt med de förbudsålagda,
underrättar polis eller åklagare vid misstanke om överträdelse. En förut-
sättning för att en sådan kontroll skall fungera är att myndigheter och
andra lätt kan få tillgång till uppgifter om meddelade förbud. Bland annat
för att tillgodose detta informationsbehov gjordes registret över med-
delade rådgivningsförbud offentligt.
Som nämnts förutsätter en kontroll som bygger på att myndigheter och
andra uppmärksammar och reagerar på överträdelser av meddelade be-
slut att uppgifter om sådana ges en viss spridning. En åtgärd ägnad att
förbättra förutsättningarna för kontrollen kan vara att kungöra besluten
om förbud. Detta sker i dag med beslut om näringsförbud.
Frågan om kungörande berördes i förarbetena till rådgivningslagen.
Departementschefen avfärdade då tanken på ett kungörande utan att ge
några närmare skäl (se prop. 1984/85:90 s. 30). Det främsta argumentet
mot en ordning med kungörande är givetvis att det inkräktar på den per-
sonliga integriteten att sprida uppgifter som med hänsyn till förutsätt-
ningarna för meddelande av förbud innebär att den förbudsålagde ut-
pekas som brottslig. Mot detta måste vägas den stora betydelsen av att
myndigheter och andra kan skaffa sig kännedom om meddelade förbud,
något som indirekt torde vara av största betydelse för att förbuden efter-
levs. Man bör också ha i åtanke att uppgifterna i registret över meddelade
förbud redan i dag är offentliga.
Enligt regeringens uppfattning talar därför övervägande skäl för att be-
slut om förbud bör kungöras. En bestämmelse om detta bör ges i lag. Den
närmare utformningen av förfarandet bör dock kunna beslutas om i an-
nan ordning.
85
Med juridiskt och ekonomiskt biträde avses i denna lag en verksamhet där någon
yrkesmässigt biträder andra i juridiska eller ekonomiska angelägenheter.
Paragrafen innehåller en definition av vad som i lagens mening avses
med juridiskt och ekonomiskt biträde (tidigare rådgivningsverksamhet).
Den bestämmer därmed lagens tillämpningsområde. Ändringen, som har
behandlats i avsnitt 4.1, innebär att juridiskt och ekonomiskt biträde de-
finieras som en verksamhet där någon yrkesmässigt biträder andra i juri-
diska eller ekonomiska angelägenheter. Syftet med ändringen är att vidga
lagens tillämpningsområde till att omfatta även annat biträde än rådgiv-
ning.
Biträdet kan avse en mängd olika åtgärder. För att juridiskt och eko-
nomiskt biträde i lagens mening skall föreligga och ansvar för vårdslöst
biträde eller biträdesförbud komma ifråga fordras att biträdet har skett
yrkesmässigt och att det har skett i juridiska eller ekonomiska ange-
lägenheter.
Kravet på yrkesmässighet innebär ingen förändring jämfört med vad
som gällt tidigare. Biträdet skall alltså ske som ett led i en närings-
verksamhet (sc prop. 1984/85:90 s. 35).
Begreppet ”biträder andra” ersätter det tidigare ”går andra till handa”.
Någon saklig ändring är inte avsedd. I begreppet ligger således att biträ-
det skall ges till någon utomstående. Biträde som ges internt av anställda
inom ett företag eller en koncern omfattas inte (se prop. 1984/85:90 s.
34).
Biträdet skall ha lämnats i ”juridiska eller ekonomiska angelägen-
heter”. Detta innebär bl.a. att lagen, liksom tidigare, är tillämplig på olika
slag av ekonomisk eller juridisk rådgivning. Såsom lagen nu har ut-
formats träffar den emellertid även biträde i juridiska eller ekonomiska
angelägenheter som inte har karaktär av rådgivning eller ingår i råd-
givningsverksamhet. Exempel på biträde som efter ändringen typiskt sett
faller inom lagens tillämpningsområde är värdering och besiktning av
fastigheter m.m., inkasso, förvaltning, mäkleri och finansiering. Inom
lagens tillämpningsområde faller därmed förmedling av företag för över-
låtelse liksom utlåning för betalning av företagsköp. Andra exempel är
biträde med redovisning eller deklarationer samt tillhandahållande av
revisionstjänster och andra granskningstjänster.
Kopiering, skrivhjälp, budtjänster och dylikt samt dataservice är ex-
empel på biträde som faller utanför lagens tillämpningsområde, eftersom
den sortens biträde inte sker i juridiska eller ekonomiska angelägenheter.
Detta gäller även om de dokument som är föremål för t.ex. kopiering
eller vidarebefordran via elektronisk post är av juridisk eller ekonomisk
natur.
Genom att definitionen av juridiskt och ekonomiskt biträde getts den
nu angivna utformningen kommer det straffbara området enligt 2 § att bli
mer vidsträckt än det hittills har varit. Förmedling av skalbolag liksom
finansiering av överlåtelser av skalbolag kommer att omfattas av be-
86
greppet ”juridiskt och ekonomiskt biträde”. Så kommer t.ex. en bank- Prop. 2000/01:105
tjänsteman som för över lånade medel till köpare eller säljare vid en Bilaga 4
olaglig skalbolagstransaktion att omfattas av lagen. Ansvar enligt 2 §
kommer emellertid även fortsättningsvis att förutsätta att åtgärden främ-
jar brott och att grov oaktsamhet kan läggas den aktuelle personen till
last. Om dessa förutsättningar inte är för handen - t.ex. därför att bank-
tjänstemannen inte själv beviljat lånet och inte heller av annat skäl bort
inse att pengarna skulle användas i en olaglig affär - kan ansvar inte
ådömas.
Den nya definitionen innebär vidare att förbud som meddelas enligt 3 §
kommer att bli mera omfattande än det tidigare rådgivningsförbudet har
varit. En advokat som har ålagts ett förbud förlorar inte bara möjligheten
att bedriva advokatverksamhet utan blir också förhindrad att agera som
fastighetsmäklare o.d. Om förbudet i ett enskilt fall skulle anses vara allt-
för långtgående, finns det möjlighet att undanta viss verksamhet från för-
budet enligt 3 § sista stycket.
2§
Den som i samband med juridiskt och ekonomiskt biträde av grov oaktsamhet
främjar en straffbelagd gäming, döms for vårdslöst biträde till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet får dock inte sättas högre än vad som är föreskrivet för den
gäming som främjats. 1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Första stycket gäller inte, om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23
kap. brottsbalken. Det gäller inte heller, om enligt särskild föreskrift straff ej kan
följa på medverkan till den gäming som har främjats.
Paragrafens första stycke innehåller en straffbestämmelse om brott som
begås i utövningen av rådgivningsverksamhet. Ändringarna innebär att
straffbestämmelsens tillämpningsområde vidgas till att omfatta även an-
nat biträde än rådgivning (jfr 1 §).
3§
Förbud att utöva juridiskt och ekonomiskt biträde får meddelas den som i samband
med sådan verksamhet har gjort sig skyldig till brott, som inte är ringa. Förbud får
meddelas för en tid av högst tio år.
Vid bedömande av om förbud bör meddelas skall rätten beakta brottslighetens
straffvärde och om den som förbudstalan avser tidigare har gjort sig skyldig till
brott i samband med juridiskt och ekonomiskt biträde.
Har den som förbudstalan avser i samband med juridiskt och ekonomiskt biträde
gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex
månader, skall förbud anses påkallat med hänsyn till brottets strajfvärde, om inte
synnerliga skäl talar mot det.
Meddelas förbud, omfattar det även medverkan i juridiskt och ekonomiskt biträ-
de som annan ger.
Om det finns särskilda skäl till det, får visst slag av juridiskt och ekonomiskt bi-
träde eller medverkan i sådant biträde undantas från förbudet. I ett beslut om för-
bud får fastställas en senare dag från vilken förbudet skall gälla.
Paragrafen anger förutsättningarna för meddelande av förbud. Vidare
innehåller den bestämmelser om förbudstidens längd samt om inne-
börden av beslutet.
I första stycket har bestämmelsen om förbudstidens längd ändrats på så Prop. 2000/01:105
sätt att den maximala förbudstiden har förlängts från fem till tio år. Skä- Bilaga 4
len för denna förlängning har behandlats i avsnitt 4.6. Vidare har förbu-
dets innebörd ändrats till att omfatta juriskt och ekonomiskt biträde i en-
lighet med lagens utvidgade tillämpningsområde.
1 ett nytt andra stycke anges att domstolen vid bedömande av om för-
bud bör meddelas skall beakta brottslighetens straffvärde och om den
som förbudstalan avser tidigare har gjort sig skyldig till brott i samband
med juridiskt och ekonomiskt biträde. Bestämmelsen ger alltså dom-
stolen anvisningar om vilka omständigheter som skall tillmätas betydelse
för frågan om förbud skall meddelas, utöver de i första stycket angivna
grundläggande förutsättningarna.
Om den aktuella brottsligheten är allvarlig, bör detta ofta vara ett avgö-
rande skäl för att meddela förbud. Den presumtionsregel som föreslås i
ett tredje stycke är ett uttryck för den betydelse straffvärdet skall tillmä-
tas i detta sammanhang. Även i fall där presumtionsregeln inte är
tillämplig kan straffvärdet i sig tala starkt för att förbud skall meddelas.
Om den aktuella brottsligheten är mindre allvarlig, kan ett förbud ändå
vara påkallat om den aktuelle personen tidigare har gjort sig skyldig till
brott vid utövandet av juridiskt och ekonomiskt biträde eller om personen
i fråga samtidigt lagfors för ett flertal brott begångna vid sådan verksam-
het. När det gäller tidigare brottslighet bör domar och strafförelägganden
beaktas. Däremot bör, som Sveriges advokatsamfund påpekar, eventuella
åtalsundcrlåtelser inte beaktas i detta sammanhang. Av betydelse för be-
dömningen i fall där den som har utövat juridiskt och ekonomiskt biträde
tidigare har gjort sig skyldig till brott i samband med sådant biträde är
främst vilken omfattning tidigare brottsligheten har haft, hur lång tid som
har förflutit mellan brotten samt den tidigare och den aktuella brottslig-
hetens allvarlighet.
I det nya tredje stycket har tagits in en regel om att förbud skall anses
påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, om det lägsta föreskrivna
straffet för något av de aktuella brotten är fängelse i sex månader. Om
det finns synnerliga skäl, kan presumtionen brytas. Synnerliga skäl för att
avstå från att meddela förbud kan föreligga exempelvis om den aktuella
gärningen framstår som en engångsföreteelse efter många års klanderfritt
bedriven rådgivningsverksamhet och ett förbud skulle drabba den en-
skildes försötjning särskilt hårt.
Fjärde och femte styckena motsvarar det tidigare andra stycket. Fjärde
stycket innehåller bestämmelser om att förbudet gäller även medverkan
vid biträde som annan ger. Femte stycket ger en möjlighet till dispens.
Ändringarna innebär att bestämmelserna anpassas till lagens nya tillämp-
ningsområde.
Patent- och registreringsverket skall kungöra ett beslut om åläggande av jörbud
enligt 3 § när beslutet har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om förbud har upp-
hävts, ändrats eller förlängts.
Om rätten har forordnat att förbudet skall gälla utan hinder av att domen vunnit
laga kraft, skall beslutet kungöras omedelbart.
88
I paragrafen, som är ny, föreskrivs att beslut om förbud skall kungöras av Prop. 2000/01:105
Patent- och registreringsverket. Närmare föreskrifter om hur kungörandet Bilaga 4
skall gå till kan meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer.
7§
Patent- och registreringsverket skall föra ett register över meddelade förbud enligt
3§.
Ändringen i paragrafen innebär att ansvaret för registret över förbud förs
över från Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket. Ändringen
har behandlats i avsnitt 4.7.
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett förbud enligt 3 § skall det förlängas med högst fem år, om det inte
finns särskilda skäl att underlåta förlängning. Sker flera förlängningar, får den
sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning
skall väckas innan tiden för förbudet har gått ut. Beträffande förfarandet i mål om
förlängning av förbud och verkan av prövning i högre rätt av fråga om ansvar för
överträdelse av förbud gäller 4 § första och tredje styckena samt 5 § i tillämpliga
delar.
Paragrafen innehåller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av
ett förbud. Andra stycket har ändrats så att det av lagtexten framgår att
förbudstiden skall förlängas vid en överträdelse, om det inte finns sär-
skilda skäl att underlåta en förlängning. Har den som förbudet gäller
gjort sig skyldig till nya brott i verksamheten talar dock detta i skärpande
riktning.
Förlängning kan underlåtas, om det föreligger särskilda skäl. Särskilda
skäl kan föreligga tex. om överträdelsen bedöms som ett ringa brott eller
om det vid domstolens prövning har gått lång tid sedan förbudstiden löp-
te ut.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Vid prövning av frågor om förbud enligt 3 § på grund av brott som har begåtts
före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Ändringen av lagens tillämpningsområde påverkar bl.a. straffbestäm-
melsens räckvidd. Eftersom det av 5 § lagen (1964:163) om införande av
brottsbalken följer att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när
gärningen företogs, behövs ingen särskild övergångsbestämmelse i den
delen. Också bestämmelserna om åläggande av förbud mot juridiskt och
ekonomiskt biträde är av straffrättslig karaktär och samma principer bör
därför gälla för dessa. Följaktligen bör de skärpningar i lagen som före-
slås inte gälla vid prövning av om ett brott som inträffat före ikraft-
trädandet bör föranleda ett förbud. I den delen bör i stället äldre bestäm-
melser gälla.
89
Prop. 2000/01:105
Bilaga 5
Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Riksskatteverket, Brottsförebyggande rådet, Finansinspektionen, Patent-
och registreringsverket, Revisorsnämnden, Ekobrottsmyndigheten, Jurid-
iska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Styrelse Akademi en
Västsverige, Svenska Bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, För-
eningen Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska
Kreditmannaföreningen, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Fristående
Sparbankers Riksförbund, Finansbolagens förening, Svenska inkasso-
föreningen, Sveriges inkassoorganisation, Svenska Fondhandlareför-
eningen, Mäklarsamfundet, Fastighetsmäklarförbundet.
90
Uppdraget har bestått av tre delar. Den första delen gäller bransch-
sanering. Här har utredningen kartlagt vilka branscher som är utsatta för
ekonomisk brottslighet och föreslagit metoder för att minska brottslig-
heten i dessa. Den andra frågan gäller hur kontrollen vid olika former av
tillstånd, bidrag och tillsyn kan förbättras eller utvecklas för att motverka
ekonomisk brottslighet. Den tredje delen tar sikte på hur offentlig upp-
handling kan skärpas så att oseriösa företag kan hållas utanför upphand-
lingen.
Utredningen har koncentrerat sig på förslag som gör att skatter och av-
gifter betalas tidigare än i dag.
Den ekonomiska brottsligheten är ett av våra största samhällsproblem.
I följande tabell redovisas några uppskattningar av omfattningen av den
svarta ekonomin.
|
46 miljarder kr |
skatteundandragandet år 1991 |
|
100-150 |
ekobrottslighetens årliga |
|
3-5 procent av BNP |
skatteundandragandet per år |
|
1,5-3,3 |
fusk med sjukpenning, |
Beloppens storlek motiverar att omfattande och ingripande insatser görs
mot den ekonomiska brottsligheten.
Utredningen har kartlagt
* yrkestrafiken, dvs. taxi och åkerier (gods, flytt)
* restaurangbranschen
* frisörbranschen
* bygg- och anläggningsbranschen
* städbran schen
* den tillfälliga försäljningen, dvs. torg- och marknadshandel m.m.
Utredningen har funnit att taxi-, flytt-, restaurang-, frisör-, delar av bygg-
samt städbranschema är utsatta för ekonomisk brottslighet. Tillfällig för-
säljning, som egentligen är ett handelssätt och ingen bransch, bedöms
ligga i riskzonen. De ordinära åkerierna, dvs. andra än flyttföretag, har
inte visats ha större problem med ekobrott än andra branscher. Utred-
ningens bedömningar är baserade på i dag befintligt material. Det innebär
Prop. 2000/01:105
Bilaga 6
91
inte att andra branscher skulle vara befriade från ekonomiskt brottslighet Prop. 2000/01:105
eller ens att den med säkerhet är mindre, bara att det saknas tillräckligt Bilaga 6
forskningsmaterial för att med säkerhet kunna fastställa att omfattningen
är stor.
Ett stort antal av utredningens förslag är emellertid generella och tar
således sikte på att minska möjligheterna till sådan brottslighet, obero-
ende av bransch.
Utredningens analys och förslag följer inte helt en branschvis upp-
delning. I stället har en indelning gjorts utifrån branschernas struktur.
Taxi-, restaurang- och ffisörbranschema samt den tillfälliga försälj-
ningen hänförs till kontantbranschema.
Bygg-, städ- och flyttbranschcma är entreprenadbranscher. Här har yt-
terligare en indelning gjorts. Bygghantverks- och hushållstjänster (t.ex.
städning) som riktar sig till enskilda hushåll kallas konsumentsektom.
Utmärkande för kontantbranschema är att det dagligen sker en mängd
små transaktioner (ofta med kontanter) där köparna huvudsakligen är
enskilda konsumenter som saknar intresse av kvitto. Företagen är i regel
små och har inget behov av intemkontroll eftersom företagaren kontroll-
erar kassaflödet. Denna struktur är en grund för skatteundandraganden.
Är konkurrensen stor i branschen ökar intresset av att inte redovisa alla
intäkter.
Utredningens bedömningar och förslag för kontantbranschema är följ-
ande.
* Ett system med licensavgifter utarbetas och införs till en
början i taxi- och ffisörbranschema. På lite sikt bör licensavgift införas
även i restaurangbranschen. Genom licensavgiften ställs krav på en lägs-
ta nivå på betalning av skatter och avgifter som en rörelse genererar.
Skatte- och avgiftsbetalningama höjs därigenom till en rimlig nivå som
ingen kan undgå. Licensavgiften ersätter inte det konventionella skatte-
systemet utan stöttar det. För exempelvis taxi bestäms licensavgiften för
det enskilda företaget efter antalet bilar och i vilken omfattning dessa an-
vänds. Fler kontantbranscher behöver kartläggas. Efter detta bör licens-
avgift införas i ett flertal branscher t.ex. för tvätterier, blomsterhandlare
och godisbutiker.
* Krav införs i kontanthandeln på att all försäljning skall regi-
streras i typgodkända kassaregister och att kvitto tillhandahålls kunden.
Övergången till nya kassaregister kommer att ske flexibelt under en över-
gångsperiod.
* För att förbättra kontrollen anges i bokföringslagen att ge-
mensam verifikation, som skall sparas, utgörs av kontrollremsa från kas-
saapparat.
För vissa enskilda kontantbranscher lämnar utredningen följande be-
dömningar och förslag.
Yrkestrafiken:
* Taxifordons taxametrar skall regelbundet tömmas i en töm-
ningscentral.
* Taxiförare som har dömts för ekonomisk brottslighet skall
inte få taxiförarlegitimation.
* För effektivare handläggning av tillstånds- och tillsynsären-
den inom yrkestrafiken skall informationsutbytet mellan myndigheter
förbättras, bl.a. genom sambearbetning av register.
* Vid offentlig upphandling av färdtjänst och godstransporter
bör i avtalen föreskrivas att samma krav skall ställas på leverantören (be-
ställnings- eller lastbilscentral) som på underentreprenörerna (taxiföretag
och åkerier).
Restaurang:
* Restauranger med serveringstillstånd skall återfå minst 50
procent av alkoholskatten på vin och sprit. Återbetalningen skall ske efter
särskild ansökan då bl.a. den i rörelsen försålda alkoholen skall redovi-
sas.
* Alkoholinspektionen skall få överklaga kommunernas be-
slut i ärenden om serveringstillstånd. Kommunen skall bereda länsstyrel-
sen möjlighet att yttra sig i tillståndsärenden.
* För effektivare handläggning av tillstånds- och tillsynsären-
den om serveringstillstånd skall informationsutbytet mellan myndigheter
förbättras, bl.a. genom sambearbetning av register.
Tillfällig försäljning:
* Utredningen instämmer i Konsumentverkets förslag att ef-
terlevnaden av informationsskyldigheten (namnskylt) vid tillfällig för-
säljning skall stramas upp, t.ex. genom att kommunerna får utföra kon-
trollen.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 6
Bygg-, städ- och flyttbranschema är entreprenadbranscher och exempel
på faktureringsbranscher. Uppdragsgivarna är ofta företag och institu-
tioner som behöver fakturor för sin redovisning. Här finns således inte
samma problematik som i kontantbranschema. I bygg-, städ- och flytt-
branschema anlitar entreprenörerna i varierande omfattning under-
entreprenörer för att utföra delar av uppdrag. Ett problem är oseriösa un-
derentreprenörer som konkurrerar genom att inte betala skatter och avgif-
ter och därmed slår ut seriösa företag.
Ibland används underentreprenörer för att utfärda luftfakturor. Dessa
använder huvudentreprenören för att få kostnadsavdrag i sin redovisning.
De på detta sätt ”frigjorda” medlen används till svarta löner åt huvud-
entreprenörens arbetstagare och ersättning till företagsledaren.
93
Utredningens bedömningar och förslag för entreprcnadbranschema är Prop. 2000/01:105
följande. Bilaga 6
* I bygg-, flytt- och städbranschema skärps kraven för att få
F-skattsedel. En F-skattscdel skall endast utfärdas om skattemyndigheten
har skälig anledning anta att sökanden kommer att fullgöra sina skyldig-
heter att redovisa och betala skatter och avgifter.
* Från ersättning till underentreprenör vid städ- eller flyttarbe-
te skall skatteavdrag göras även om mottagaren har F-skattsedel.
* Vid bygg- och flyttarbeten samt vid städentreprenader som
utförs för den offentliga sektoms räkning bör i avtalen föreskrivas att den
upphandlande enheten förbehåller sig rätten att kontrollera och godkänna
underentreprenörer. Avtalet kan också kompletteras med vitesklausulcr
om att huvudentreprenören ansvarar för underentreprenörers skatter och
avgifter.
* Vid bygg- och flyttarbeten samt vid städentreprenader som
utförs för den offentliga sektoms räkning bör i avtalen föreskrivas att all
personal skall bära synliga namnbrickor samt kunna uppvisa ID-kort.
Vidare skall leverantören till beställaren ge in aktuella listor över den
personal som utför arbetet.
* På sikt bör ett generellt uppbördssystem införas där skatte-
avdrag görs för samtliga utbetalningar till uppdragstagare.
Ett stort problem är svarta arbeten i konsumentledet. Det gäller bygg-
hantverk och hushållstjänster. När det gäller hushållstjänster bedömer ut-
redningen att problemen är växande.
Utredningens förslag för konsumentsektom är följande.
* Den nuvarande skattereduktionen permanentas för utgifter
för arbeten på småhus och bostadsrätter.
* Statsmakterna bör inbjuda bygg- och försäkringsbranscher-
na att undersöka i vilken utsträckning försäkringsbolagens kontantregler-
ingar leder till att försäkringstagare anlitar svart arbetskraft eftersom
kostnaderna för återställningsarbetet inte behöver redovisas för försäk-
ringsbolagen.
* Ett regelverk för en ny förenklad företagsform utarbetas och
införs för den som i vid bemärkelse utför hushållstjänster (”singclföre-
tag”). Beskattningen av sådana företagare anpassas till en sådan nivå att
hushållen efterfrågar de vita tjänsterna.
Utöver vad som angetts ovan lämnar utredningen följande bedömningar
och förslag.
* Statliga subventioner på byggsidan bör utformas så att de
faktiska kostnaderna redovisas.
94
* Statliga subventioner bör, förutom vid egen-regi-byggen, Prop. 2000/01:105
enbart avse arbeten som utförs av näringsidkare med F-skattsedel. Bilaga 6
* De auktorisations- och garantisystem som införts i bygg-
branschen ökar intresset för att anlita seriösa företag och motverkar, lik-
som andra kvalitetshöjningar, ekobrott.
* Trygg Hansas modell för att välja ut företag som reparerar
skador bör tas efter av andra försäkringsbolag. Krav ställs bl.a. på att
företagen inte är restförda för skatter och avgifter.
I utredningsarbetet har några generella metoder tagits fram. Utredningens
bedömningar och förslag i den delen är följande.
* En nationell kampanj genomförs för att motverka svartjobb.
Kampanjen skall synliggöra den ekonomiska brottslighetens effekter på
samhällsekonomin genom att de ökade skatteintäkter, som blir följden av
regeringens samlade strategi mot ekobrott, kommer skattebetalarna till
godo t.ex. i form av återbetalning av skatt och/eller satsningar inom väl-
färdssystemet.
* Den egensanering som sker inom bl.a. bygg-, städ-, flytt-
och restaurangbranscherna, bl.a. etiska krav för medlemskap i bransch-
organisationer, motverkar oseriösa företag och bör stödjas och utvecklas.
* Myndighetssamverkan är en bra metod att bekämpa ekono-
misk brottslighet. Operation Krogsanering och Preventiv Ekonomisk
Kontroll (PEK) är exempel på effektiva kontrollaktioner. Ett ökat erfa-
renhetsutbyte och förenklade sekretessregler kan förbättra metoden.
* Skattemyndigheten får rätt att begära att en arbetsgivare
månatligen anger för vilka arbetstagare innehållen preliminär skatt och
arbetsgivaravgifter betalas.
* Forskningen om den ekonomiska brottslighetens metoder,
omfattning och skadeverkningar är begränsad. Skadorna av den ekono-
miska brottsligheten drabbar sällan någon enskild utan ett abstrakt kol-
lektiv av medborgare. Skadorna är också svåra att uppskatta och måste
göras med stöd av mer eller mindre osäkra beräkningsmodeller. Vissa
skadeverkningar, som marknadsstömingar och miljöförstöring, är nästan
omöjliga att kvantifiera. Effektiv bekämpning fordrar ökad kunskap.
Därför är det viktigt med en ökad satsning av forskningen om den eko-
nomiska brottsligheten.
* Korruption är ett av den ekonomiska brottslighetens smörj-
medel. De öppna gränserna och internationaliseringen ökar exponeringen
för korruption av allvarligt slag. Förekomsten av och riskerna med kor-
ruption bör utredas i särskild ordning.
Den ekonomiska brottsligheten utnyttjar företag för sin brottsliga verk-
samhet. Även den organiserade brottsligheten använder företag för sina
syften och utvidgar den brottsliga verksamheten genom att etablera och
95
förvärva foretag. Gemensamt för den ekonomiska och organiserade
brottsligheten är således att den reguljära ekonomin infiltreras.
Både de seriösa företagen och samhället måste skydda sig mot brotts-
ligheten, vilket tar stora resurser i anspråk och försämrar samhälls-
ekonomins effektivitet. Det allvarligaste hotet mot de fria villkor under
vilket näringslivet verkar är kanske just att den ekonomiska och organis-
erade brottsligheten utnyttjar och missbrukar de fria och legala system
som gäller för företagare.
Enligt utredningens bedömning är förebyggande metoder det effektiv-
aste sättet att motverka ekonomisk brottslighet. Genom att lägga ton-
vikten på att minska möjligheterna till brott och att försvåra för den som
försöker utnyttja systemen kommer färre brott att begås.
De system och regelverk som finns för olika former av myndighctstill-
stånd, statliga företagsstöd, EU-bidrag, myndigheters tillsyn över verk-
samheter och den offentliga sektorns upphandling kan användas som ad-
ministrativa filter för att utestänga ekonomisk och organiserad brottslig-
het från att integreras med den reguljära ekonomin. Enligt utredningens
bedömning bör dessa system och regelverk på ett systematiskt sätt kunna
användas för att motverka ekonomisk och organiserad brottslighet.
I betänkandet har utredningen använt några administrativa system i
syfte att utestänga ekonomisk brottslighet. Det gäller den tillstånds- och
tillsynsreglering som gäller för restaurangbranschen och yrkestrafiken,
den offentliga upphandlingen, bidragsregler för att uppföra eller renovera
byggnader och F-skattsedel i bygg-, städ- och flyttbranschema.
Utöver det område som utredningen behandlat finns ett stort antal re-
gelsystem för tillstånd, tillsyn och bidrag. Exempelvis bestämmelser om
registrering av juridiska personer, tillsyn över miljöfarlig verksamhet
samt svenska och EU-relaterade näringsbidrag. Frågan om hur dessa sy-
stem kan användas för att motverka ekonomisk och organiserad brotts-
lighet bör undersökas vidare.
Den blivande Ekobrottsmyndigheten bör ges en central funktion i det
preventiva arbetet genom att fungera som kontrollorgan inför olika myn-
digheters beslut om tillstånd och bidrag samt i samband med tillsyn. För
detta krävs att ett nytt datasystem byggs upp som innehåller information
om juridiska personer, de juridiska personernas företrädare och ägare,
brottsbelastningar m.m.
Den offentliga upphandlingen omsätter enbart i Sverige 300 miljarder kr
varje år och är en tung ekonomisk faktor. Genom att en väsentlig del av
upphandlingen sker från branscher som har problem med ekonomisk
brottslighet finns det en koppling mellan utredningens uppdrag om
branschsanering och offentlig upphandling. Det gäller bygg-, städ-, taxi-
och flyttbranschema. Genom offentlig upphandling finns det således
goda förutsättningar att sanera dessa branscher.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 6
Utredningens bedömningar och förslag när det gäller offentlig upp-
handling är, utöver vad som angetts ovan i branschavsnitten, följande.
96
* Upphandlande enheter skall förkasta orimligt låga anbud Prop. 2000/01:105
som anbudsgivaren inte kunnat ge någon rimlig förklaring till. Bilaga 6
* Skärpt kontroll av utländska leverantörers registrering i fö-
retagsregister i hemvistlandet.
* Skärpt kontroll av utländska leverantörers restföringar av
skatter och avgifter i hemvistlandet.
* Svenska leverantörer skall ha F-skattsedel.
* En leverantör som är en juridisk person kan uteslutas från
en upphandling om företrädarna (VD m.fl.) begått brott i yrkesutövning-
en (enbart under tröskelvärdena).
* En upphandlande enhet skall få kontrollera en leverantörs
finansiella och ekonomiska ställning samt tekniska förmåga och kapaci-
tet.
* En upphandlande enhet skall få begära att en anbudsgivare
redovisar vilka underentreprenörer som anlitas.
* Sverige bör initiera ett arbete i syfte att skärpa EU-
direktiven om offentlig upphandling när det gäller vilka krav som får
ställas på en leverantör.
Utredningen behandlar ett flertal branscher samt en hel del frågor av mer
eller mindre generell karaktär, bl.a. offentlig upphandling och myndig-
hetssamverkan. Det ligger därför i sakens natur att betänkandet inne-
håller ett spektrum av förslag, bedömningar och rekommendationer som
tar sikte på flera sakområden och därmed departement. I syfte att ge läsa-
ren en överblick över betänkandets innehåll avseende olika sakområden
redovisas nedan betänkandets olika delar grupperade departementsvis.
Justitiedepartementet
* Krav införs i kontanthandeln att all försäljning skall regi-
streras i typgodkända kassaregister och att kvitto tillhandahålls kunden.
* I bokföringslagen anges att gemensam verifikation, som
skall sparas, utgörs av kontrollremsa från kassaapparat.
* En nationell kampanj genomförs för att motverka svartjobb.
Kampanjen skall synliggöra ekobrottslighetens effekter på samhällseko-
nomin genom att de ökade skatteintäkter, som blir följden av regeringens
samlade strategi mot ekobrott, kommer skattebetalarna till godo genom
exempelvis återbetalning av skatt och satsningar inom välfärdssystemet.
* En ny förenklad företagsform föreslås utarbetas och införas
för näringsidkare som i vid bemärkelse utför hushållstjänster. Syftet är att
få bort svartjobben i hushållssektom.
* Förekomsten av och riskerna med korruption bör utredas i
särskild ordning.
* Preventiv Ekonomisk Kontroll (PEK), Operation Krogsane-
ring och annan myndighetssamverkan är bra metoder för att bekämpa
4 Riksdagen 2000/01. i saml. Nr 105
ekonomisk brottslighet. Ett ökat erfarenhetsutbyte och förenklade sekre-
tessregler kan förbättra metoden.
Kommunikationsdepartementet
* Taxifordons taxametrar skall regelbundet tömmas i cn töm-
ningscentral.
* Taxiförare som har dömts för ekonomisk brottslighet skall
inte få taxiförarlegitimation.
* För effektivare handläggning av tillstånds- och tillsynsären-
den inom yrkestrafiken skall informationsutbytet mellan myndigheter
förbättras, bl.a. genom sambearbetning av register.
Socialdepartementet
* Alkoholinspektionen får överklaga kommunernas beslut i
ärenden om serveringstillstånd. Kommunen skall bereda länsstyrelsen
möjlighet att yttra sig i tillståndsärenden.
* För effektivare handläggning av tillstånds- och tillsynsären-
den om serveringstillstånd skall informationsutbytet mellan myndigheter
förbättras, bl.a. genom sambearbetning av register.
Finansdepartementet
Skattefrågor:
* Ett system med licensavgifter utarbetas och införs till en
början i taxi- och frisörbranschema. På lite sikt bör licensavgift införas
även i restaurangbranschen. Fler kontantbranscher behöver kartläggas.
Efter detta bör licensavgift införas i ett flertal branscher.
* Restauranger med serveringstillstånd skall återfå 50 procent
av alkoholskatten på vin och sprit.
* I städ-, flytt- och byggbranscherna skärps kraven för att få
F-skattscdcl. En F-skattsedel skall inte utfärdas om skattemyndigheten
har skälig anledning att anta att sökanden inte kommer att fullgöra sina
skyldigheter att redovisa och betala skatter och avgifter.
* Från ersättning till underentreprenör vid städ- och flyttarbe-
te skall skatteavdrag göras även om mottagaren har F-skattsedel.
* På sikt bör ett generellt uppbördssystem införas där skatte-
avdrag görs för samtliga utbetalningar till uppdragstagare.
* Skattemyndigheten får rätt att begära att en arbetsgivare
månatligen anger för vilka arbetstagare innehållen preliminär skatt och
arbetsgivaravgifter betalas.
• Den nuvarande skattereduktionen permanentas för utgifter
för arbeten på småhus och bostadsrätter.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 6
98
Offentlig upphandling: Prop. 2000/01:105
* Upphandlande enheter skall förkasta orimligt låga anbud
som anbudsgivaren inte kunnat ge någon rimlig förklaring till.
* Skärpt kontroll av utländska leverantörers registrering i fö-
retagsregister i hemvistlandet.
* Skärpt kontroll av utländska leverantörers restföringar av
skatter och avgifter i hemvistlandet.
* Svenska leverantörer skall ha F-skattsedel.
* En leverantör som är en juridisk person kan uteslutas från
en upphandling om företrädarna (VD m.fl.) begått brott i yrkesutövning-
en (enbart under tröskelvärdena).
* En upphandlande enhet skall få kontrollera en leverantörs
finansiella och ekonomiska ställning samt tekniska förmåga och kapaci-
tet.
* En upphandlande enhet skall få begära att en anbudsgivare
redovisar vilka underentreprenörer som anlitas.
* Sverige bör initiera ett arbete i syfte att skärpa EU-
direktiven om offentlig upphandling när det gäller vilka krav som får
ställas på en leverantör.
* Vid bygg- och flyttarbeten samt vid städentreprenader som
utförs för den offentliga sektoms räkning bör i avtalen föreskrivas att all
personal skall bära synliga namnbrickor samt kunna uppvisa ID-kort.
Vidare skall leverantören till beställaren ge in aktuella listor över den
personal som utför arbetet.
* Vid bygg- och flyttarbeten samt vid städentreprenader som
utförs för den offentliga sektorns räkning bör i avtalen föreskrivas att den
upphandlande enheten förbehåller sig rätten att kontrollera och godkänna
underentreprenörer. Avtalet kan också kompletteras med vitesklausuler
om att huvudentreprenören ansvarar för underentreprenörers skatter och
avgifter.
* Vid upphandling av färdtjänst och godstransporter bör i av-
talen föreskrivas att samma krav skall ställas på leverantören (beställ-
nings- eller lastbilscentral) som på underentreprenörerna (taxiföretag och
åkerier).
Utbildningsdepartementet
* Det är viktigt med en ökad satsning på forskning om den
ekonomiska brottslighetens metoder, omfattning och skadeverkningar.
Näringsdepartementet
* Den egensanering som sker inom bl.a. bygg-, städ-, flytt-
och restaurangbranscherna, bl.a. etiska krav för medlemskap i branschor-
ganisationer, motverkar oseriösa företag och bör stödjas och utvecklas.
99
Inrikesdepartementet
* Statliga subventioner på byggsidan bör utformas så att de
faktiska kostnaderna redovisas.
* Statliga subventioner bör, förutom vid egen-regi-byggen,
enbart avse arbeten som utförs av näringsidkare med F-skattsedel.
* De auktorisations- och garantisystem som införts i bygg-
branschen ökar intresset för att anlita seriösa företag och motverkar, lik-
som andra kvalitetshöjningar, ekobrott.
* Statsmakterna bör inbjuda bygg- och försäkringsbranscher-
na att undersöka i vilken utsträckning försäkringsbolagens kontantregler-
ingar leder till att försäkringstagare anlitar svart arbetskraft eftersom
kostnaderna för återställningsarbetet inte behöver redovisas för försäk-
ringsbolagen.
* Utredningen instämmer i Konsumentverkets förslag att in-
formationsskyldigheten (namnskylt) vid tillfällig försäljning skall stra-
mas upp, t.ex. genom att kommunerna får utföra kontrollen.
* Trygg Hansas modell för att välja ut företag som åtgärdar
skador bör tas efter av andra försäkringsbolag. Krav ställs bl.a. på att
företagen inte är restförda för skatter och avgifter.
Flertalet departement
Enligt utredningens bedömning är förebyggande metoder det effektivaste
sättet att motverka ekonomisk brottslighet. Genom att lägga tonvikten på
att minska möjligheterna till brott och att försvåra för den som försöker
utnyttja systemen kommer färre brott att begås.
De system och regelverk som finns för olika former av myndighetstill-
stånd, statliga företagsstöd, EU-bidrag, myndigheters tillsyn över verk-
samheter och den offentliga sektorns upphandling kan användas som ad-
ministrativa filter för att utestänga ekonomisk och organiserad brottslig-
het från att integreras med den reguljära ekonomin. Enligt utredningens
bedömning bör dessa system och regelverk på ett systematiskt sätt kunna
användas för att motverka ekonomisk och organiserad brottslighet.
I betänkandet har utredningen använt några administrativa system i
syfte att utestänga ekonomisk brottslighet. Det gäller den tillstånds- och
tillsynsreglering som gäller för restaurangbranschen och yrkestrafiken,
den offentliga upphandlingen, bidragsregler för att uppföra eller renovera
byggnader och F-skattsedel i bygg-, städ- och flyttbranschema.
Utöver det område som utredningen behandlat finns ett stor antal re-
gelsystem för tillstånd, tillsyn och bidrag. Exempelvis bestämmelser om
registrering av juridiska personer, tillsyn över miljöfarlig verksamhet
samt svenska och EU-relaterade näringsbidrag. Frågan om hur dessa sy-
stem kan användas för att motverka ekonomisk och organiserad brotts-
lighet bör undersökas vidare.
Den blivande Ekobrottsmyndighetcn bör ger en central funktion i det
preventiva arbetet genom att fungera som kontrollorgan inför olika myn-
digheters beslut om tillstånd och bidrag samt i samband med tillsyn. För
detta krävs att ett datasystem byggs upp som innehåller information om
juridiska personer, de juridiska personernas företrädare och ägare, brotts-
belastningar m.m.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 6
100
Härigenom förskrivs att det i brottsbalken skall införas en ny bestäm-
melse, 11 kap. 5 a §, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 7
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
11 kap. 5 a § Den som med uppsåt eller av |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
101
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 105
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 5 § bokföringslagen (1976:125) skall ha följ-
ande lydelse och att det införs en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.
5§
Bokföringen skall för varje affärshändelse grundas på handling som här-
rör från affärshändelsen eller särskilt upprättas med uppgifter om denna
(verifikation). Har den bokföringsskyldige tagit emot handling om affärs-
händelsen, skall denna handling användas som verifikation. Om det är
påkallat med hänsyn till arten av mottagen handling, får bokföringen i
stället grundas på särskilt upprättad hänvisningsverifikation.
Verifikation skall på varaktigt sätt innehålla uppgifter om när den upp-
rättats, när affärshändelsen inträffat, vad denna avser, vilket belopp den
gäller, vilken motpart den berör samt, i förekommande fall, vilka hand-
lingar som legat till grund för affärshändelsen och var originalhandling
förvaras.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För likartade affärshändelser får För likartade affärshändelser får
gemensam verifikation användas,
om den innehåller eller hänvisar till
uppgifter enligt andra stycket i frå-
ga om de affärshändelser som veri-
fikationen omfattar. Gemensam
verifikation får även användas för
inbetalningarna under en dag vid
kontant försäljning av varor och
tjänster, om försäljningen sker un-
der sådana förhållanden att enskild
gemensam verifikation användas,
om den innehåller eller hänvisar till
uppgifter enligt andra stycket i frå-
ga om de affärshändelser som veri-
fikationen omfattar. Gemensam
verifikation får även användas för
inbetalningarna under en dag vid
kontant försäljning av varor och
tjänster, om försäljningen sker un-
der sådana förhållanden att enskild
verifikation med uppgifter enligt
andra stycket ej kan upprättas utan
svårighet. I sådant fall far gemen-
sam verifikation utgöras av kon-
trollremsa från kassaapparat, kas-
sarapport eller annan handling
som anger summan av erhållna
betalningar.
verifikation med uppgifter enligt
andra stycket ej kan upprättas utan
svårighet. Gemensam verifikation
utgörs av kontrollremsa från kas-
saapparat. Om företaget har ett väl
fungerande system för intern kon-
troll får den gemnsamma veri-
fikationen bestå av kassarapport
eller annan handling som anger
summan av erhållna betalningar
Verifikationerna skall på varaktigt sätt vara försedda med verifika-
tionsnummer eller andra identifieringsteckcn och i övrigt erforderliga
uppgifter så att sambandet mellan verifikation och bokförd post utan svå-
righet kan fastställas. Verifikationerna skall både före och efter bokföring
förvaras ordnade på betryggande och överskådligt sätt. Sker rättelse i '
verifikation, skall anges när rättelsen skett och vem som företagit den.
Den som mot kontant betalning
säljer varor eller tjänster huvud-
102
sakligen till enskilda konsumenter
skall registrera all försäljning i ett
godkänt kassaregister och ta fram
ett av registret framställt kvitto
samt tillhandahålla kunden detta.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer lämnar
närmare föreskrifter om kassa-
register och kan föreskriva om un-
dantag från skyldigheten att ha
godkänt kassaregister.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
103
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektion-
en, Riksförsäkringsverket, Alkoholinspektionen, Vägverket, AB Svensk
Bilprovning, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Bokföringsnämnden, Nämnden för offentlig upphand-
ling, Handelshögskolan i Stockholm, Arbetsmarknadsstyrelsen, Närings-
och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Styrelsen för ackrediter-
ing och teknisk kontroll, Patent- och registreringsverket, Glesbyggds-
verket, Almi Företagspartner AB, Boverket, Konsumentverket, Länsstyr-
elsen i Göteborg och Bohus län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Läns-
styrelsen i Norrbottens län, Sundsvalls kommun, Svenska kommunför-
bundet, Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel
och Tjänsteföretagen, Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorgan-
isation, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Svenska Revisors-
samfundet (SRS), Sveriges Försäkringsförbund, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Före-
tagens Uppgiftslämnardelegation, Svenska Bankföreningen, Ackords-
centralen Stockholm, Arbetslöshetskassornas samorganisation, Bygg-
entreprenörerna, Fastighetsanställdas Förbund, Fria taxi Riksförbund,
Handelsanställdas förbund, Hotell- och Restauranganställdas Förbund,
HSB Riksförbund, Installatörerna, Kooperativa Förbundet, Konkursför-
valtarkollegiemas förening, Lantbrukarnas Riksförbund, Maskinentre-
prenörema, Målaremästamas Riksförening, Riksbyggen, SBC Bostads-
rättsorganisation, Städ och Fönsterputsföretagens Riksorganisation,
Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Elcktrikcrförbundet,
Svenska Målareförbundet, Svenska Restauratörsforbundet, Svenska
Taxi förbundet, Svenska Transportarbetarförbundet, Svenska Äkeriför-
bundet, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fas-
tighetsägareförbund, Sveriges Frisörföretagare, Sveriges Hotell- och Re-
staurangföretagare, Sveriges Möbcltransportörcrs Förbund, Sveriges Re-
dovisningskonsultcrs förbund, Sveriges Städentreprenörers Förbund,
Sveriges TvätterifÖrbund, Torg- och marknadshandlamas Ekonomiska
Riksförening, Saneringsföretagens riksförbund (SFR), Stockholms Bygg-
mästarförening, Föreningen Länsstyrelsernas Alkoholhandläggarc, Små-
fÖretagsdeligationen, Stockholms Handelskammare, Sveriges Frisörföre-
tagare och Mellansvenska förtroenderådets styrgrupp.
Svenska Handelskammarförbundet, Norrköpings kommun och Redovis-
ningsrådet.
Prop. 2000/01:105
Bilaga 8
104
|
Lagrådsremissens lagförslag |
Prop 2000/01:105 Bilaga 9 |
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 2 § rättegångsbalken4 orden ”yrkes-
mässig rådgivning i vissa fall, m.m.” skall bytas ut mot ”juridiskt eller
ekonomiskt biträde i vissa fall”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Senaste lydelse 2000:172
105
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:354) om förbud mot yr-
kesmässig rådgivning i vissa fall, m.m.
dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse,
dels att 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt rubriken närmast före 7 § skall ha föl-
jande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om förbud mot yrkesmässig
rådgivning i vissa fall, m.m.
Lag om förbud mot juridiskt el-
ler ekonomiskt biträde i vissa fall
Med rådgivningsverksamhet av-
ses i denna lag en verksamhet där
någon yrkesmässigt går andra till-
handa med råd eller annat biträde i
juridiska eller ekonomiska angelä-
genheter.
1 §
Med juridiskt eller ekonomiskt
biträde avses i denna lag yrkes-
mässig rådgivning eller annat yr-
kesmässigt biträde som lämnas åt
någon annan och som är av juri-
diskt eller ekonomiskt slag.
Den som i utövningen av råd-
givningsverksamhet av grov oakt-
samhet främjar en straffbelagd
gäming, döms för vårdslös råd-
givning till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet far dock inte
sättas högre än vad som är före-
skrivet för den gäming som främ-
jats. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar.
2§
Den som lämnar juridiskt eller
ekonomiskt biträde och därvid av
grov oaktsamhet främjar en straff-
belagd gäming, döms för vårdslöst
biträde till böter eller fängelse i
högst två år. Straffet får dock inte
sättas högre än vad som är före-
skrivet för den gäming som främ-
jats. I ringa fall skall inte dömas
till ansvar.
Första stycket gäller inte, om främjandet utgör medverkan till brott en-
ligt 23 kap. brottsbalken. Det gäller inte heller, om enligt särskild före-
skrift straff ej kan följa på medverkan till den gäming som har främjats.
Förbud att utöva rådgivnings-
verksamhet far meddelas den som
i sådan verksamhet har gjort sig
skyldig till brott, som inte är ringa.
Förbud får meddelas för en tid av
högst fem år.
3§
Förbud att lämna juridiskt eller
ekonomiskt biträde får meddelas
den som när sådant biträde läm-
nats har gjort sig skyldig till brott,
som inte är ringa. Förbud får med-
delas för en tid av högst tio år.
Vid bedömningen av om förbud
bör meddelas skall rätten särskilt
beakta brottslighetens straffvärde
och om den som förbudstalan av-
106
|
ser tidigare har gjort sig skyldig Prop 2000/01:105 Har den som förbudstalan avser | |
|
Meddelas förbud, omfattar det |
Meddelas förbud, omfattar det Om det finns särskilda skäl till |
|
Register |
Registrering och kungörande |
7§
|
Riksskatteverket skall föra ett |
Patent- och registreringsverket 7a§ Patent- och registreringsverket Om rätten har beslutat att för- |
8§
Den som överträder ett förbud enligt 3 § döms till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till böter
Överträds ett förbud enligt 3 §
får det förlängas med högst fem
år. Sker flera förlängningar, far
den sammanlagda tiden för för-
längning inte vara mer än fem år.
Talan om förlängning skall väckas
innan tiden för förbudet har gått
ut. Beträffande förfarandet i mål
eller fängelse i högst sex månader.
Överträds ett förbud enligt 3 §
skall det förlängas med högst fem
år, om inte särskilda skäl talar mot
det. Sker flera förlängningar, får
den sammanlagda tiden för för-
längning inte vara mer än fem år.
Talan om förlängning skall väckas
innan tiden för förbudet har gått
107
om förlängning av förbud och ver-
kan av prövning i högre rätt av
fråga om ansvar för överträdelse
av förbud gäller 4 § första och
tredje styckena samt 5 § i tillämp-
liga delar.
ut. Beträffande förfarandet i mål
om förlängning av förbud och ver-
kan av prövning i högre rätt av
fråga om ansvar för överträdelse
av förbud tillämpas 4 § första och
tredje styckena samt 5 §.
Prop 2000/01:105
Bilaga 9
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Vid prövning av frågor om förbud enligt 3 § på grund av brott som
har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
108
|
Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsför- |
Prop 2000/01:105 Bilaga 9 |
Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 19 §§ lagen (1986:436) om när-
ingsförbud skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§'
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk eko-
nomisk intressegruppering med säte i
3. vara stiftare av ett aktiebolag,
ett bankaktiebolag; en sparbank
eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för ett aktiebolag, ett
bankaktiebolag, en sparbank, ett
försäkringsbolag, ett handelsbolag,
en europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige eller
en ekonomisk förening eller en
sådan ideell förening eller stiftelse
som driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller
Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag,
en sparbank eller ett försäkrings-
bolag,
4. vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för ett aktiebolag, en
sparbank, ett försäkringsbolag, ett
handelsbolag, en europeisk ekono-
misk intressegruppering med säte i
Sverige eller en ekonomisk före-
ning eller en sådan ideell förening
eller stiftelse som driver närings-
verksamhet,
vice verkställande direktör i ett akti-
ebolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk eko-
nomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en
sådan juridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett ak-
tiebolag, ett bankaktiebolag eller
ett försäkringsaktiebolag att hans
andel av röstetalet för samtliga
aktier i bolaget överstiger femtio
procent.
8. äga så många aktier i ett ak-
tiebolag eller ett försäkringsaktie-
bolag att hans andel av röstetalet
för samtliga aktier i bolaget över-
stiger femtio procent, eller
9. inneha fullmakt att företräda
en enskild näringsidkare i dennes
näringsverksamhet eller en juri-
disk person som anges i 4.
Förbudet i första stycket 9 gäl-
ler inte i fråga om fullmakt som
avses i 10 § andra stycket lagen
(1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhets-
1 Senaste lydelse 1996:314
109
rättens område. Prop 2000/01:105
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för Bilaga 9
en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och förestån-
dare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om närings-
förbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs
som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen
eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefri-
hetsgrundlagen.
Den som är underkastad nä-
ringsförbud eller tillfälligt närings-
förbud får medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inne-
ha anställning eller uppdrag, vara
delägare i ett handelsbolag eller
medlem i en europeisk ekonomisk
intressegruppering med säte i Sve-
rige eller äga vissa aktier. Rätten
får föreskriva vad den som medges
dispens har att iaktta då denna ut-
nyttjas.
§2
Den som är underkastad nä-
ringsförbud eller tillfälligt närings-
förbud får medges dispens för att
driva en näringsverksamhet, inne-
ha anställning, uppdrag eller full-
makt, vara delägare i ett handels-
bolag eller medlem i en europeisk
ekonomisk intressegruppering med
säte i Sverige eller äga vissa akti-
er. Rätten får föreskriva vad den
som medges dispens har att iaktta
då denna utnyttjas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som har med-
delats näringsförbud med anledning av omständigheter som har inträffat
före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1994:1928
110
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1995:528) om revisorer orden
”yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m.” skall bytas ut mot ”juridiskt
eller ekonomiskt biträde i vissa fall”.
Prop 2000/01:105
Bilaga 9
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
111
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-07
Prop. 2000/01:105
Bilaga 10
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thorsson,
regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsrcmiss den 22 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig råd-
givning i vissa fall, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud,
4. lag om ändring i lagen (1995:528) om revisorer.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Fredrik Ludwigs.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om näringsförbud
18 §
Enligt författningskommentaren till ändringarna i 6 § innebär det före-
slagna fullmäktigförbudet att den som har ett näringsförbud är för-
hindrad att ta emot nya uppdrag som fullmäktig i fall där det är fråga om
en sådan fullmakt som omfattas av förbudet samt att han är skyldig att
avveckla de uppdrag av detta slag som han redan innehar. Ibland kan det
behövas viss tid för cn sådan avveckling. Enligt 18 § får en domstol som
meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud fast-
ställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs
för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägar-
skap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. För att
möjliggöra avveckling av uppdrag i samband med fullmaktsinnehav bör
även detta fall omnämnas i 18 § (jfr den föreslagna ändringen i 19 §). Så
kan ske genom att uttrycket ”innehav av fullmakt,” läggs till efter ”upp-
drag”.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
112
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001.
Prop. 2000/01:105
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström
Föredragande: statstrådet Thomas Bodström
Regeringen beslutar proposition 2000/01:105 Förbud mot juridiskt eller
ekonomiskt biträde i vissa fall.
113
Eländers Gotab 61163, Stockholm 2001