1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utveckling av barnomsorg, förskola och grundskola.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utveckling av gymnasieskolan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utveckling av högre utbildning och forskning.
Barnomsorg, förskola och
grundskola
Allmänna mål
Miljöpartiet de Gröna anser att skolan skall vara en skola för
alla, där barn med olika förutsättningar, från olika miljöer och
med olika religionsinriktningar fostras till att leva
tillsammans och ha respekt för varandras egenart. Skolan
skall ge alla elever en likvärdig utbildning av god kvalitet. En
skola för alla men också en skola för envar.
Skolan skall vara en arbetsplats dit alla går med glädje, där det är en lust
att lära och arbeta och där alla känner ansvar för varandra och för
verksamheten. Skolan är landets största arbetsplats. Eftersom barn arbetar där
är det viktigt att ställa särskilt höga krav på skolans arbetsmiljö, både den
fysiska och den psykosociala.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och
all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De
värderingar skolan står för skall vara öppet redovisade och kunna ifrågasättas.
Eleverna skall lära sig att själva söka kunskap på ett obundet, kreativt sätt.
En
demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och
vill vara deltagande skall enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all
utbildning.
För att överleva som art på jorden och rätt skydda jordens många
livsformer måste människan utveckla en ekologisk förståelse och respekt för
naturens lagar. Vi måste värdesätta livets mångfald och livsformer och värna
dess grundförutsättningar. Kunskap om och vördnad för livet i ett brett
ekologiskt perspektiv är en väsentlig del av det som eleverna skall bära med
sig från skolan.
Vi måste också förstå de historiska skeenden som format vårt och andra
människors samhällen och deras kulturella särart. Barnen behöver kunskap
om sin egen historia, insikt om att de är med och formar framtiden. Ett brett
och medmänskligt perspektiv på omvärlden är viktigt om denna framtid skall
bli fredlig. Förståelsen och respekten för andra folk och kulturer är
livsviktig.
Jämställdhet mellan könen måste förankras tidigt. Som individer behöver
barnen tycka om sig själva sådana de är. Barn som är starka och trygga i sig
själva vågar också ge av sig själva. Ett medmänskligt perspektiv på
omvärlden blir då möjligt.
Miljöpartiet anser att undervisningen skall utgå från en helhetssyn på
människan. Detta skall gälla alla utbildningsformer, från förskola till
högskola och annan vuxenutbildning. Eleverna skall uppmuntras att använda
och utveckla sin tankeförmåga, sina känslor, sin vilja, sin handlingskraft och
sin fantasi.
Undervisningen skall bygga på växelverkan mellan teori och praktik och
ge eleven kunskaper som är tydligt förankrade i verkligheten. Undervisningen
skall så långt möjligt anpassas efter individens egen förmåga och läggning.
Estetik och konstnärliga färdigheter skall ingå som en naturlig del i arbetet
och användas som kunskapskälla och uttrycksmedel av alla elever.
Utbildningen i Sverige har genomgått stora förändringar under de senaste
åren. Förändringarna gäller alla nivåer i utbildningssystemet. Barnomsorgen
byggs ut till full behovstäckning och förskolan har knutits till skolväsendet
och har en egen läroplan. Sexårsverksamheten har blivit en egen skolform,
förskoleklass, och möjligheterna för sexåringar att börja i grundskolan har
ändrats. Riksdagen har beslutat om införande av allmän förskola öppen för
alla fyra- och femåringar.
Skolplaner, kursplaner och timplaner för grundskolan är relativt nya och
genomgripande förändringar har skett inom gymnasieskolan. Förskolan,
grundskolan och gymnasieskolan har sedan början av 90-talet drabbats av
stora, ibland illa genomtänkta, nedskärningar som motiverats av brist på
pengar i kommuner och stat. Lärartätheten har minskat genom uppsägningar.
Detsamma gäller andra personalkategorier. Det finns för få psykologer,
speciallärare och skolkuratorer i skolorna. De elever som i första hand
drabbats är elever med behov av särskilt stöd.
Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under
perioden 1998-2000 lagt grunden för den ekonomiska återhämtning som skall
ge kommunerna goda möjligheter att återställa och vidareutveckla kvaliteten i
skolverksamheten. Genom de ytterligare satsningar i årets budget på bl a
kompetensutveckling för lärare (200 mkr), kvalitetssäkring av förskolan
(500 mkr) och ett successivt ökat tillskott till skolverksamheten om totalt 12,5
miljarder kronor fram till 2006 bör återhämtningen vara säkrad och en
ytterligare kvalitetshöjning vara möjlig.
Det är angeläget att de förstärkningar av kommunernas ekonomi som årets
budgetproposition innebär verkligen kommer skolan till del. Parallellt med
den pågående utvecklingen av svenskt skolväsende måste särskild
uppmärksamhet riktas på de elever som har behov av särskilt stöd. Dessa
elevers rätt till utbildning av god kvalitet måste i dagsläget sättas i främsta
rummet och ges högsta prioritet.
Barnomsorg och förskola
Barnomsorgen skall i dag vara utbyggd till full
behovstäckning. Många kommuner har emellertid av
ekonomiska skäl pressat kostnaderna per barnomsorgsplats så
att utbyggnaden av förskolan också medfört att kvaliteten
försämrats. Antalet barn per förskollärare har ökat över vad
som kan anses betryggande. Det finns, som flera aktuella
undersökningar visat, risk för att barn tar skada på grund av
kvalitetssänkningarna inom barnomsorgen. Såväl
Lärarförbundet som Skolverket har påtalat allvarliga brister i
förskolan och grundskolan, brister som framför allt drabbar
elever med behov av särskilt stöd.
De ökade statsbidragen till kommunerna tillsammans med övriga
förbättringar av den kommunala ekonomin bör innebära att förskolorna får
kraftigt ökade resurser. Den förbättrade ekonomin möjliggör fler anställda
och minskade barngrupper. Därutöver behövs olika åtgärder för att ytterligare
höja kvaliteten i förskolans verksamhet, t ex genom att öka föräldraaktivitet i
förskolorna, att förbättra läroplanen för förskolan och att skärpa tillsynen av
förskoleverksamheten.
Fristående förskolor i föräldraregi har redan tagit steg i denna riktning. Vid
så kallade föräldraaktiva förskolor avlastas personalen vissa arbetsuppgifter
som utförs av föräldrarna själva (städning, inköp, vissa enklare reparationer,
matlagning, etc.) och förskollärarna kan därmed hålla en god kvalitet i den
pedagogiska verksamheten och omsorgen om barnen.
För att ge föräldrarna vid de kommunala förskolorna samma möjlighet
som föräldrakooperativen redan har, så måste nu gällande skattelagstiftning
ändras så att den ekonomiska vinsten av föräldrarnas arbete inte beskattas
som lön för arbete eller betraktas som skattepliktig förmån vid eventuell
reduktion av barnomsorgsavgiften.
En ändring i skattelagstiftningen så att värdet av föräldrars arbete vid alla
former av föräldraaktiva förskolor undantas från beskattning bör övervägas på
sikt. En sådan förändring skulle medföra så stora fördelar att även med
relativt blygsamma föräldrainsatser skulle kommunen få lägre kostnad per
barn, föräldrar få minskad barnomsorgstaxa och barnen väsentligt förbättrad
barnomsorg.
Utbyggnaden av förskolan till full behovstäckning har i praktiken ännu
inte fullföljts helt. I ungefär hälften av landets kommuner har t ex inte barn
till arbetslösa rätt till barnomsorgsplats. Det är inte acceptabelt att vissa
grupper är utestängda från förskolan. Det är också angeläget att föräldrars
valmöjlighet när det gäller framför allt barnomsorgen för barn i åldern 1-3 år
är möjlig för alla. Miljöpartiet har sedan länge krävt att inga grupper skall
utestängas från barnomsorg. Riksdagen har nu fattat beslut att barnomsorg
även för barn till arbetslösa skall ha full tillgång till förskola. Genom
beslutet
att införa en övre gräns för avgifter till förskolan har också möjligheten att
välja alternativet förskola ökat. Däremot saknas ännu beslut om en
förstärkning av möjligheten att välja att vara hemma med barnen, i första
hand tills barnen är 3 år, för att en verklig valfrihet skall komma alla till
del.
Kvalitetsgaranti för förskolor
Miljöpartiet har upprepade gånger föreslagit att barnomsorg
och förskola skall få en mer genomtänkt målsättning och en
pedagogiskt väl genomtänkt läroplan. Minimikrav på
innehållet i verksamheten bör anges i sina väsentliga delar i
syfte att skapa garantier för att alla barn får likvärdiga
möjligheter till utveckling och mognad. Likaså bör några
obligatoriska moment i verksamheterna fastlägga; det kan
gälla krav på inskolning, ordnade observationer av
individuella barn med speciell uppmärksamhet på t ex
barnens motoriska, kognitiva, sociala, språkliga och estetiska
utveckling. Krav på regelbundna utvecklingssamtal mellan
föräldrar och förskollärare (barnskötare) bör fastläggas. Den
nya, nu gällande läroplanen har påtagliga brister i en mängd
avseenden. Den pedagogiska inriktningen och de mål som
angavs i utredningen Barnomsorg-skola (BOSK) utgör en
mycket bra grund för en läroplan för förskolan. Tyvärr har
denna inte utnyttjats i den förra regeringens arbete med den
nya läroplanen, som blev ett ganska urvattnat instrument som
saknar en rad viktiga inslag vad gäller t ex inskolning,
observationer, föräldrasamtal, etc med fokusering på barns
utveckling. Miljöpartiet har i andra sammanhang närmare
redogjort för de krav som bör ställas på en läroplan för
förskolan (motion med anledning av prop 1997/98:93). Det
vore önskvärt att regeringen i det pågående arbetet med en
översyn av läroplanerna särskilt uppmärksammar förskolans
läroplan i syfte att utveckla denna till ett mer adekvat och
fylligt dokument och därvid bättre utnyttjar de genomtänkta
förslag som BOSK tidigare lagt.
Det är viktigt att de garantier som finns i skollag och läroplan om likvärdig
skola för alla elever i grundskolan också kan ges de yngre barnen. Med väl
angivna krav i läroplanen är det möjligt att genom tillsyn kontrollera att
barnen verkligen också får den kvalitet i verksamheten som de är berättigade
till. Reglerna för tillsynen av förskolans verksamhet är emellertid också
otydliga och bör preciseras med angivande av vilken instans som har
tillsynsansvar. Miljöpartiet föreslår att regler för en sådan tillsyn tas fram
och
att ansvaret för den löpande tillsynen läggs på kommunen med ett överordnat
ansvar för tillsynsverksamheten hos Skolverket.
I och med att småbarnsverksamheten förts in under skollagen bör också
förskolans (barnomsorgens) verksamhet behandlas i den kommunala
skolplanen, med angivande av hur uppföljning, utvärdering och tillsyn skall
ske. På samma sätt som grundskolor bör också varje enskild förskola
(daghem) utforma sin egen arbetsplan, där förskolans egen profil och
inriktning redovisas.
I skollagen och läroplanen är frågan om ansvarig för verksamheten vid en
förskola liksom kraven på kompetens hos personalen mycket otydligt
behandlad. Självfallet skall kraven på kompetent personal vara lika tydligt
uttalade som de är i motsvarande texter för grundskolan. Så bör naturligtvis
alla förskollärare ha förskollärarutbildning. Varje förskola bör också ha en
ansvarig föreståndare.
Förskoleklass
När sexårsverksamheten blev en särskild skolform,
förskoleklass, så varnade Miljöpartiet för att denna åtgärd lätt
kunde leda till en skolifiering av förskoleverksamheten för
sexåringar. Vi förordade att en läroplan skulle utformas för
hela förskolan för att därmed få ett innehåll som tog sin
utgångspunkt i barnets naturliga utveckling och de speciella
pedagogiska krav som därmed ställs med fokusering på lek
och stimulans av barnets naturliga utveckling i ett
helhetsperspektiv. Den senaste utvärderingen av
förskoleklassens verksamhet visar tyvärr att farhågorna
besannats. Förskoleklassen har skolifierats och blivit ett
första steg mot en skolstart vid sex års ålder och en tioårig
grundskola. Detta motsätter sig Miljöpartiet. I och med att
allmän förskola för fyra- och femåringar införts så bör frågan
om en sammanhängande förskola för åldrarna 4 till 6 år
aktualiseras. Det är inte rimligt att ha tre olika förskoleformer
för barn mellan 1 och 6 år. En samlad syn på
förskoleverksamheten för barn mellan 1 och 6 år skulle också
underlätta uppgiften för den nu arbetande Skollagskommittén
att ge förslag till en enkel och väl sammanhållen skollag för
hela skolan.
Effekter på förskollärarutbildningen
Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och
Vänsterpartiet föreslagit införande av en ny lärarutbildning.
Om riksdagen beslutar enligt förslaget så innebär det en
förstärkning av förskollärarutbildningen med fördjupade
kunskaper i utvecklingspsykologi, barnpedagogik etc. När väl
kommunerna minskar barngrupperna till rimlig storlek så
kommer förskollärarnas kompetens åter att kunna utnyttjas
fullt ut. Genom att förskollärare får tid att göra regelbundna,
systematiska observationer kan också varje barns utveckling
följas, vilket självfallet gör övergången till grundskolan
smidigare och bättre förberedd än vad som tidigare varit
möjligt. Dessa inslag och möjligheter i förskollärarens
pedagogiska arbete skall även i fortsättningen ha en
framskjuten plats i lärarutbildningen. Kunskaperna om
förberedande språkträning för att minska problemet med
specifika läs- och skrivsvårigheter i grundskolan skall ingå i
förskollärarutbildningen. Kunskaper och färdigheter i
observationsteknik och kopplingen mellan dessa
observationer och åtgärdsprogram i det dagliga arbetet bör
stärkas (inklusive träning i utvecklingssamtal med föräldrar).
Att arbeta som förskollärare (eller barnskötare) vid en föräldraaktiv
förskola innebär en något annorlunda lärarsituation än den som råder vid en
skola utan mer omfattande föräldraaktivitet. Rätt skött innebär denna situation
viktiga positiva inslag; genom närmare kontakt mellan föräldrar och personal,
snabb respons från föräldrar och barn vid olika pedagogiska och praktiska
åtgärder vid förskolan, etc. Det finns dock skäl att uppmärksamma detta
relativt nya inslag i förskollärarnas verksamhet. I förskollärarutbildningen bör
den speciella situation, som det nära samarbetet med föräldrar innebär,
behandlas så att förskolläraren rätt kan utnyttja den nya pedagogiska
situationen till barnens bästa. Miljöpartiet förordar ökade möjligheter för
föräldraaktivitet i förskolan och utvecklingen går i denna riktning. Inom en
snar framtid kommer förhoppningsvis även möjligheterna till föräldraaktiva
förskolor i kommunal regi att var fullt utbyggda. En sådan utveckling bör
underlättas genom att föräldrasamverkan särskilt uppmärksammas i
förskollärarutbildningen.
Grundskolan
Grundskolan har under den senaste tioårsperioden fått
ändrade arbetsdirektiv i en rad olika hänseenden; från nya
skolplaner, läroplaner, kursplaner och krav på lokala
arbetsplaner till ny organisation och nytt huvudmannaskap.
Det skolan framför allt behöver under den närmaste
framtiden är arbetsro och ökade resurser. De redan beslutade
förändringarna måste få sättas i verket och utvärderas i lugn
takt. De förändringar som är påkallade är i huvudsak sådana
åtgärder som krävs med hänsyn till de nedskärningar som
skett i skolans resurser under 90-talets början. Vissa åtgärder
är absolut nödvändiga för att elevernas trygghet och rätt till
adekvat hjälp skall kunna garanteras. Bland annat på grund
av att antalet vuxna på skolorna minskats så måste
mobbningsproblemet uppmärksammas särskilt.
Nedskärningarna har minskat möjligheterna för barn med
behov av speciellt stöd, t ex barn med specifika läs- och
skrivsvårigheter, att få det stöd de är berättigade till.
Miljöpartiet har länge riktat uppmärksamheten mot dessa två
problem och har i olika sammanhang föreslagit kraftfulla
åtgärder för att snabbt komma till rätta med problemen. De
ökade statsanslagen till kommunerna i budgeten under senare
år bör resultera i ökade resurser för skolverksamheten i
kommunerna och därmed skapa möjligheter för en nödvändig
kvalitetshöjning, speciellt för elever med behov av särskilt
stöd.
På grund av gamla underlåtenhetssynder står vi idag med en brist på
utbildade lärare och specialpedagoger. Den nya lärarutbildningen och
satsningar på ökat antal utbildningsplatser kan på sikt lösa detta problem. Det
krävs emellertid tid för att få fram nya lärare, och under mellanperioden
måste olika former av speciella lösningar övervägas för att nya årskullar skall
få en fullvärdig skolgång.
Stöd till elever med specifika läs- och
skrivsvårigheter
I utbildningen av såväl lärare som specialpedagoger måste
kunskap om dyslexi och metodik för elever med läs- och
skrivsvårigheter få en framskjuten plats. Få lärare och
specialpedagoger har i dag tillräckliga kunskaper för att rätt
omhänderta elever med läs- och skrivsvårigheter. Man räknar
med att ca 5-10 procent av barnen har läs- och skriv-
svårigheter. Det innebär att upp emot 100 000 barn skall tas
om hand och få en adekvat hjälp så att de inte lämnar skolan
med ett livslångt handikapp med stora psykosociala konse-
kvenser. För att påskynda möjligheterna att få adekvat hjälp
till dessa elever har anslagits medel för fortbildning av lärare
och speciallärare.
En lösning av dyslexiproblemet kräver utnyttjande av en rad olika
kunskapsområden, från kunskap om språkförståelse, språkinlärning och
perception till kunnande om teknik för information och kommunikation,
datorer och bildhantering. En samverkan mellan SIH, Skolverket, de
universitetsforskare som arbetat med dyslexi (t ex vid Göteborgs universitet
och vid Karolinska Institutet i Stockholm), de nya fakultetsnämnderna för
lärande och de aktiva intresseorganisationerna (Svenska Dyslexistiftelsen,
Svenska Dyslexiföreningen, FMLS) skulle ge närmast perfekta
förutsättningar för att nå väsentliga framsteg i dyslexifrågan.
Den samlade kompetensen och resurserna i övrigt för en lösning av
dyslexiproblemet finns alltså inom landet. En effektiv samverkan mellan
institutioner som tidigare ej samverkat krävs och samordningen och
ledningsansvaret måste utformas i samverkan mellan deltagande parter. Det
behövs sannolikt ett centralt initiativ för att ett projekt med samordning av så
många instanser skall komma till stånd. Projektet har en rad sinsemellan olika
verksamhetsfält att täcka. Det gäller t.ex. framtagande av diagnosinstrument,
hjälpmedel, etc, men också massiva insatser för att utveckla och sprida god
information om dyslexi och möjligheter att få och ge hjälp till lärare,
skolledning och allmänhet. Det handlar om utbildning av lärare och
speciallärare, uppföljning och utvärdering under projektets gång o s v. Vilka
delar som skall prioriteras och i vilken ordning olika insatser skall göras blir
en uppgift för deltagande parter att gemensamt avgöra.
Modersmålsundervisning
Modersmålsundervisning för barn med invandrarbakgrund är
en fråga om rätt till egen identitet och möjligheter att med
bibehållen självkänsla och trygghet kunna växa in i det
svenska samhället. Undervisningen i modersmål möter flera
speciella svårigheter: Elevgruppen som har undervisning i ett
visst hemspråk kommer ofta från flera olika klasser och
skolor, det är ofta svårt att finna kompetenta hemspråkslärare,
det är svårt att samordna scheman på ett praktiskt sätt med
undervisning i andra ämnen etc. Dessa svårigheter får inte
leda till att man brister i verksamhetens kvalitet. Kravet på
god modersmålsundervisning får inte svikas med hänvisning
till svårigheter som faktiskt går att övervinna med rimliga
insatser och god planering.
Miljöpartiet vill särskilt framhålla att minoritetsgruppers rätt till
undervisning i sitt modersmål skall skyddas. En viktig förutsättning är
naturligtvis tillgången på goda språklärare. Dessa lärare skall ha god
lärarutbildning (och erbjudas möjlighet till lärarutbildning i flera ämnen).
Deras verksamhet skall inte särbehandlas vid skolan utan inordnas i kollegiets
arbete och lärarna skall få en fastare plats i lärarlaget. De modersmålslärare
som nu är verksamma och inte har lärarutbildning skall erbjudas kvalificerad
fortbildning. Skolledningen måste ansvara för att organisation och
schemaläggning av undervisningen sker på samma sätt och med samma krav
på smidighet som ställs för övriga ämnen i skolan. Detta ställer stora krav på
skolledningen; att samordna mellan rektorsområden och ofta även över
kommungränser.
Modersmålsundervisning i andra språk än svenska skall tydliggöras även
för de elever som har svenska som modersmål så att alla vid skolan rätt
förstår och kan värdesätta att hemspråksundervisning ges vid skolan. Detta
fordrar medvetna insatser från skolledningens sida. Risken finns annars att
attityder mot undervisning i modersmål uppstår som kan hämma studielusten
för dem som följer undervisningen och i olyckliga fall underblåsa
främlingskap mellan olika grupper av elever. Svenska som andraspråk bör
prioriteras. Möjlighet till kompletterande språkhjälp för elever som på grund
av brister i språkförståelse får svårigheter med kunskapsinhämtande i andra
ämnen måste finnas för att inte dessa elever skall löpa risken att sacka efter i
studierna i en omfattning som senare kan vara svårt att ta igen. Det skall
ankomma på Skolverket att i tillsynsarbetet uppmärksamma tillgången till och
kvaliteten i modersmålsundervisningen och att elever med behov av särskilt
stöd också får detta.
Mobbning
Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev att
kunna känna sig trygg i skolan och slippa bli föremål för
övergrepp och förnedrande behandling. Ingen elev skall vara
rädd för att gå till skolan på grund av mobbning och ingen
förälder skall behöva oroa sig för att hans eller hennes barn
skall utsättas för något sådant. Ändå är det så att mobboffren
är en stor och av många skolor försummad elevgrupp, som
genomlever sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och
dålig självkänsla.
Rapporter från såväl Skolverket som Barnombudsmannen visar att
problemet är stort och att hittillsvarande rekommendationer och regler inte
varit tillräckliga. Miljöpartiet har tidigare som enda parti krävt lagstiftning
i
frågan. Enligt riksdagsbeslut finns nu ansvaret för åtgärder mot mobbning
inskrivet i skollagen.
Det är viktigt att läroplanens skrivningar följs så att ett fullständigt
program för hantering av mobbningsproblemet skall finnas vid varje skola.
Ansvaret för detta ligger på skolans rektor. Det skall också åligga kommunen
att övervaka att skolorna inom kommunen verkligen följer föreskrifterna
genom utvärderingar i samverkan med skolorna. Skolverket har det
övergripande tillsynsansvaret och skyldighet att ingripa när lagens och
läroplanens intentioner ej följs.
Frågor kring mobbning skall ingå som en del i skolans viktiga uppgift; att
ge eleverna en demokratisk grundsyn, som bygger på respekt och förståelse
för medmänniskor, tolerans och solidaritet. Detta har direkta konsekvenser för
val av åtgärdsprogram. Ett program mot mobbning måste innehålla klara
regler för hur man aktivt skall kontrollera om mobbning förekommer, regler
för hur mobbning förebyggs genom att frågan uppmärksammas och
diskuteras återkommande, såväl inom skolan med eleverna, som med
föräldrar och personal samt ett särskilt handlingsprogram för den situation då
mobbning upptäcks. Elever, föräldrar, personal och skolledning skall
engageras aktivt i arbetet med att förebygga och upptäcka mobbning. Hur
mobboffer och mobbare skall behandlas skall klart anges liksom beredskapen
att följa upp ett ärende under lång tid. Mobbning är en för alla på skolan,
inklusive föräldrar, gemensam angelägenhet.
Fritidsverksamheten
Skolbarnsomsorg i form av fritidsverksamhet i anslutning till
skolan är numera en lagstadgad rättighet för barn t o m
årskurs 6. Detta motiveras bl a av att det är vanligt att båda
föräldrarna förvärvsarbetar utanför hemmet. Barn under 13 år
skall inte behöva vara nyckelbarn. Fritidsverksamheten har
också stora och viktiga uppgifter i samarbetet med skolan.
Fritidspedagogernas verksamhet är när möjligheterna
föreligger ofta integrerad med den övriga skolverksamheten.
Programmen på fritids kompletterar då undervisningen
genom olika aktiviteter som är kopplade till aktuella
undervisningsmoment.
Det är viktigt att skolorna inte av besparingsskäl gör avkall på
kvalitetskrav inom fritidsverksamheten. Barngrupperna är t ex ofta alldeles
för stora för att en bra verksamhet skall vara möjlig. Tillsynen över denna del
i skolans verksamhet är illa organiserad. Skolverkets och kommunernas
ansvar för en god tillsyn bör förtydligas och tillsynen få en fastare
organisation.
Fritidshemmens personal är en viktig vuxenkontakt för barnen och kan för
barn med t ex sociala problem i familjen få avgörande betydelse.
Skolbarnsomsorgen borde därför samordnas med kommunernas
ungdomsverksamhet vid fritidsgårdar och ungdomsgårdar. De
fritidspedagoger som i sin fritisverksamhet lärt känna barnen skulle om de
också var verksamma inom ungdomsverksamheten, t ex på en ungdomsgård,
kunna bli en viktig resurs för ungdomar som av olika skäl tillhör en riskgrupp
med tanke på alkohol, narkotika och kriminalitet. Betydelsen av en trygg
kvarstående vuxenkontakt, etablerad före 12 års ålder, kan vara avgörande för
den pojke eller flicka som under tonåren hamnar i sociala situationer som är
osäkra och riskfyllda. Denna samordningsmöjlighet bör uppmärksammas. De
formella förutsättningarna finns redan inom ramen för de olika sektorerna
inom kommunens verksamhet. Frågan bör emellertid belysas ytterligare och
förslag till praktiska lösningar tydliggöras för att underlätta för kommunerna
att utnyttja de fördelar som den utökade fritidsverksamheten vid skolorna kan
ge för kommunernas ungdomsverksamhet utanför skolan. Arbetet med en
förstärkning av ungdomsverksamheterna pågår på flera nivåer.
Ungdomsstyrelsen kan inom ramen för sitt uppdrag närmare analysera
möjligheter och fördelar med en samordning mellan kommunal
ungdomsverksamhet utanför skolan och fritidsverksamheten inom skolan.
Detta är naturligtvis en kommunal fråga och lösningarna blir olika för olika
typer av kommuner, men central stimulans och vägledning synes vara viktigt
för att påskynda utvecklingen.
Tillsyn av skolan
Beslut och ansvar för skolans verksamhet har decentraliserats
och ligger idag på kommuner och enskilda skolor. Detta
gagnar möjligheterna till lokala initiativ och utnyttjande av
lokala fördelar. Decentralisering av verksamhetsplaneringen,
nya skolplaner och minskade resurser är, var och en,
förändringar som borde leda till ökad uppmärksamhet på
elevernas situation. Tillsynen borde i en sådan situation
skärpas så att elevernas rättigheter till likvärdig utbildning
och trygghet i skolan kan garanteras.
Skolverket har huvudansvaret för tillsynen av skolan. Kommunerna har
ansvar för att den direkta tillsynen sker. Tillsyn av undervisningens innehåll
och kvalitet, förekomst av mobbning, möjligheter till elevdemokrati, resurser
för barn med läs- och skrivsvårigheter, risk för otillbörlig indoktrinering,
tillgång till god skolhälsovård, etc. förekommer ännu i alltför liten
utsträckning. Det är naturligt att Skolverket, med sitt övergripande ansvar,
tillser att kommunerna får information om vad som förväntas av dem och
sedan kontrollerar att kommunerna verkligen bedriver en aktiv tillsyn enligt
anvisningarna. Skolverket har fått ett mycket tydligt uppdrag att förbättra
tillsynsarbetet. Detta arbete har påbörjats och bör vidareutvecklas i snabb
takt.
Frågan om tillsyn aktualiseras i och med att många fristående skolor
tillkommit under de senaste åren. Kommunerna har ingen tillsyn av fristående
skolor och Skolverket, som ansvarar för tillsynen, har mycket glesa besök och
ett alltför grovmaskigt bedömningsnät. Inte minst med tanke på de fristående
skolornas framtid och den ryktesflora som vuxit fram kring vissa av dessa
skolor (speciellt de med skolans verksamhet förankrad i någon speciell
religion), borde tillsynen ske med extra stor omsorg. Elevernas rättigheter,
enligt skollag och läroplan, måste garanteras vid alla skolor. Miljöpartiet är
för en mångfald av pedagogiska metoder och speciella inriktningar. Vi vill
emellertid inte medverka till skolor där samhällets tillsyn sviktar och
elevernas rättigheter och personliga integritet inte kan garanteras. Det är
viktigt att tillsynen även täcker undervisningens innehåll och sociala
förhållanden vid skolan och att detta gäller tillsyn av såväl fristående som
kommunala skolor.
Fristående och kommunala skolor, en dynamisk
organisation av kommunens skolväsende
Utvecklingen av den kommunala skolan går i riktning mot
ökad decentralisering av ansvaret, större frihet för den
enskilda skolan att utveckla egna mål och undervisningssätt.
Varje skola betraktas som en självständig enhet med eget
ekonomiskt ansvar och skall ha en egen arbetsplan.
Föräldraaktiviteten skall stimuleras. Riksdagen har beslutat
om möjligheter att inrätta styrelse med föräldramajoritet vid
en skola. De kommunala skolorna har tagit ett första steg i
riktning mot den frihet och egenansvar som tidigare bara de
fristående skolorna haft. Den nya friskolereformen har gett
friskolorna samma ekonomiska villkor som de kommunala
skolorna har men med bibehållen frihet. Genom
förändringarna i det kommunala skolväsendet kommer
friskolorna och de kommunala skolorna att ingå i ett
dynamiskt system med stora gemensamma intressen.
Utvecklingen av den svenska skolan kan på så sätt ske genom
sinsemellan fruktbärande samverkan mellan skolor med olika
verksamhetsprofiler.
Fördelning av anslag till skolor sker inom kommunen enligt av
kommunerna utarbetade resursfördelningsmodeller där fördelningen sker med
hänsyn tagen till barnens behov. Anslagens storlek återspeglar olika sociala
faktorer och antal barn med speciella behov. Genom den nya friskolereformen
gäller fördelningssystemet gemensamt för kommunala skolor och fristående
skolor. Eftersom systemet med resursfördelningsmodeller är relativt nytt och i
många kommuner ännu ej fått den tydliga utformning som avsetts finns det ett
behov av en skärpt kontroll av att kommunerna verkligen uppfyller kraven på
att ha tydliga och offentligt redovisade resursfördelningsregler för
medelstilldelning till skolor.
Den fristående skolans pedagogiska verksamhet utgör ett viktigt bidrag till
det pedagogiska arbetet inom kommunen och kan i det ömsesidiga utbytet
ofta fungera som banbrytare och anvisa nya alternativ för pedagogiken vid de
kommunala skolorna. Det är därför också naturligt att kommunen upplåter
utrymme för friskolorna att beskriva sin pedagogiska verksamhet i den
kommunala skolplanen.
Genom friskolereformen har en stabil grund lagts för en fortsatt gynnsam
utveckling av fristående skolor. Nu kan arbetet gå in i nästa fas, där det
handlar om att följa upp reformen och stimulera de positiva utvecklingsidéer
som finns bland friskolorna. Man får ta upp och lösa de problem som återstår
eller dyker upp under vägs gång och lyfta fram och ta till vara det som är bra
så att det kan bli till glädje och nytta för andra skolor och komma många
elever till godo. Miljöpartiet har en rad förslag inför detta arbete i form av
ett
åttapunktsprogram. (En utförligare presentation av programmet gavs redan i
motion 1998/99:Ub252 om fortsatt utveckling av fristående skolor). Förslaget
innefattar en särskild utvecklingsfond, åtgärder för att värna glesbygdsskolor,
ordnad lärarutbildning för friskollärare, åtgärder för att underlätta
internationellt utbyte, utredning av de konfessionella skolornas situation,
utveckling av metodik för elever med speciellt behov av stöd, vissa
regelförbättringar samt åtgärder för att underlätta finansiering av
investeringar
i samband med start av nya friskolor.
Gymnasieskolan
Allmänna mål
Miljöpartiet de Gröna anser att gymnasieskolan skall vara en
skola för alla, där ungdomar med olika förutsättningar och
intressen, från olika miljöer och med olika
religionsinriktningar får möjligheter till en bra utveckling och
förberedelse inför vuxenlivet. Gymnasieskolan skall ge varje
elev en bra baskunskap i kärnämnena och därutöver vara
yrkesförberedande för såväl praktiska som mer teoretiskt
orienterade yrken. För vissa praktiska yrken skall gymnasiet
dessutom erbjuda en yrkesutbildning av mer omfattande
karaktär, fullständig eller förberedande beroende på yrkets
art.
Gymnasietiden infaller normalt under en period av människans liv då han
eller hon tar de första stegen in i vuxenlivet och dessutom är särskilt öppen
för upplevelser av konst, litteratur, musik och fördjupar de sociala
relationerna. Kamratskap och kärlek prövas och formas och de stora
livsfilosofiska frågorna ställs, diskuteras och pockar på svar. Det är därför
speciellt viktigt att gymnasiet utformas så att det också kan ge ett bra stöd
för
denna viktiga fas i en människas utveckling. Detta kräver tid och utrymme för
en rad aktiviteter utöver det rena kunskapsinhämtandet. Gymnasieskolan skall
ge generösa möjligheter för ungdomar att pröva, lyckas och också misslyckas.
Goda vuxenkontakter behövs i skolan för att detta skall främja utvecklingen
till självständiga individer med respekt för sig själv och andra. Eleverna skall
i praktisk verklighet få erfara värdet av genuint intresse, samverkan och
hjälpsamhet (i stället för sekundär motivation och konkurrens om betyg).
Mycket av det som tidigare i motionen angivits som allmänna mål för
grundskolan gäller också gymnasiet och skall där närma sig en avslutning
som sedan skall utgöra en stabil grund för vuxenlivet och det livslånga
lärandet. I gymnasiet skall således kunskapsinhämtande gå hand i hand med
utvecklingen av sociala och estetiska sidor, av hela personligheten. Här läggs
grunden för möjligheterna till ett vuxenliv med hög livskvalitet, som
yrkesverksam samhällsmedborgare men också som kamrat i vänkretsen, som
förälder, etc.
Utbildningen skall utgå från en medveten kunskapssyn. All kunskap och
all undervisning rymmer värderingar och därmed ett mått av subjektivitet. De
värderingar skolan står för skall vara öppet redovisade och ifrågasättas.
Eleverna skall själva söka kunskap på ett obundet kreativt sätt. En
demokratisk grundsyn som utgår från att människan till sin natur är aktiv och
vill vara deltagande skall enligt Miljöpartiets uppfattning prägla all
utbildning. Varje elev skall aktivt delta i planeringen av sin egen studieplan.
Eleverna på gymnasiet skall ha stort inflytande på verksamheten i skolan.
Ingen elev skall lämnas utanför den gemensamma strävan att forma en god
anda och ett bra samarbetsklimat på skolan.
Genom den kraftiga utbyggnaden av vuxenutbildningen, under åren med
hög arbetslöshet, kom gymnasieutbildning för vuxna i form av Kunskapslyftet
att få en mycket stor tillströmning. Kunskapslyftet har givit nya grupper av
vuxna möjlighet att studera. En uppföljning av denna verksamhet skall ske på
två sätt. Dels skall de som genomgått gymnasieutbildning nu ges goda
möjligheter att fortsätta sin utbildning vid högskola eller universitet och dels
skall den grupp som fortfarande efterfrågar gymnasieutbildning för vuxna
beredas möjlighet även framöver. Man kan dock räkna med en kraftig
minskning av antalet sökande inom Kunskapslyftet, vilket frigör resurser för
användning i barn- och ungdomsskolan. Verksamheterna vid komvux och
folkhögskolor kommer därvid att successivt återgå till normal omfattning och
inriktning.
Problem och möjligheter
Gymnasieskolans organisation och innehåll har under 90-talet
genomgått stora förändringar. Den nya ordningen tillåter stor
variation inom givna ramar. Detta skapar goda förutsättningar
för lokala förändringar av gymnasieskolan med ledning av de
erfarenheter som växer fram. Tyvärr genomfördes reformen
alldeles för snabbt utan möjligheter för skolledningar och
lärare att i tid anpassa organisation och undervisningsmetodik
till de delvis helt nya arbetsuppgifterna med nya kategorier
elever. Gymnasiekommitténs betänkande och Skolverkets
rapporter visar att många gymnasieskolor har lyckats väl med
sina nya uppgifter men också att det på många håll föreligger
brister som behöver åtgärdas. Det är främst två grupper av
elever för vilka gymnasieskolan inte fungerar bra. Den ena
gruppen är vissa elever på yrkesförberedande program som i
undervisning i kärnämnen möter samma innehåll och
undervisningsform som det som utformats för elever på de
teoretiska programmen och har svårigheter att tillgodogöra
sig undervisningen. Här handlar det i vissa fall om utslagning
i stället för utveckling av unga människor. Den andra
gruppen utgörs av de elever som går teoretiska program med
direkt sikte på olika högskoleutbildningar. Många av dessa
har på grund av konkurrensläget vid antagningen till
universitet och högskolor en mycket tung studiebörda, som
lägger hinder i vägen för andra aktiviteter som unga
människor behöver för sin personlighets- och sociala
utveckling.
Det arbetas för högtryck i gymnasierna för att komma till rätta med
problemen. För att underlätta detta arbete måste lärare och skolledare få
ytterligare möjligheter till fortbildningar i organisatoriska och metodiska
frågor med exempel från gymnasier som lyckats bemästra problemen. Det bör
också ske en metodutveckling med sikte på att anpassa undervisningen i
kärnämnen efter de olika programmens innehåll och metodik. På de teoretiskt
inriktade programmen bör kravet på kunskapsinhämtande snarast minska och
läsningen för betyg ersättas med studier av intresse för ämnet. För hela
gymnasiet gäller att undervisningen bör bättre anpassas efter den enskilde
elevens intressen och förutsättningar. En sådan individualiserad undervisning
kräver emellertid mindre undervisningsgrupper, d v s fler lärare, vilket i sin
tur kräver ökade resurser till skolan. De ekonomiska förutsättningarna i
kommunerna för en sådan resursförstärkning kommer under de närmaste åren
att förbättras avsevärt.
Elevens val och kommunens kostnad
En ofta nämnd målsättning för gymnasieskolan gäller elevens
möjligheter att fritt välja program och skola. Det är inte lätt
att utforma ett väl fungerande system för det fria valet.
Informationen till eleverna om vilka alternativ som finns att
välja mellan har brustit i en del kommuner och bristerna
sammanhänger ofta med att kommunen endast har möjlighet
att erbjuda ett mindre antal program och inriktningar och inte
alltid har intresse av att informera om möjligheter att söka
platser utanför kommunen. Den regionala fördelningen av
gymnasier och program är mycket ett resultat av fritt
agerande på kommunal nivå, vilket i sig har stora fördelar
men också kan leda till nackdelar för elevens val. Nuvarande
system för startande av nya gymnasieskolor har inte
utformats för att nå en optimal fördelning av program och
inriktningar eller en god användning av samhällets samlade
resurser. Samordningen mellan kommuner vid inrättande av
nya gymnasier liksom nya program har blivit bättre men
samverkan mellan kommuner kan fortfarande ytterligare
förbättras. Ett problem som inte lösts i nuvarande
bestämmelser är de ur elevsynpunkt artificiella effekterna av
bostadens läge relativt kommungränsen. Möjligheterna att
välja den närmast belägna skolan bör ses över, gärna i
anslutning till en översyn av reglerna för kommunavgifter för
elever vid ett gymnasium i annan kommun. Antalet fristående
gymnasieskolor har ökat kraftigt under de senaste åren, och
detta har på sina håll vållat problem inom skolväsendet som
helhet. Orsakerna till problemen är skiftande. Ett problem
utgör den så kallade riksprislistan som bör ses över. En
utredning är tillsatt för att belysa utvecklingen av
gymnasieskolor i landet och kommer att lämna ett underlag
för en förbättring av den övergripande organisationen av
gymnasieskolor, program och inriktningar.
Betygssystemet
När betygssystemet infördes motiverades det med att betyg
skulle ha två viktiga funktioner, dels som motivationshöjande
pedagogiskt inslag och dels som urvalsinstrument för
antagning till högre studier.
Betyg som belöning vid inlärning är en indirekt, sekundär, belöning. Den
är, om man ser till hastighet och kvalitet i studierna, helt underlägsen den
motivation som kommer av personens direkta intresse för det som skall
studeras. Nyfikenhet, upptäckarglädje och lyckan av att förstå eller kunna
något nytt är den drivkraft som mångfalt överglänser sanktioner och indirekta
belöningar i nästan alla studiesituationer. Visst kan det vara roligt att få bra
betyg, och sorgligt att få dåliga betyg. I viss mån kan betyg stärka själv-
förtroendet för de elever som av läraren förklaras duktiga i form av ett bra
betyg, men det är långt ifrån självklart att det är den sortens självförtroende
som den svenska skolan skall utveckla och uppmuntra. Och på motsvarande
sätt kan självförtroendet naturligtvis sjunka hos den elev som får ett dåligt
betyg. Att höra till dem som förklaras "icke godkänd" kan lätt föda känslan av
att inte duga med det mått mätt som samhället använder, ett första steg på
vägen till det utanförskap som sedan i vissa fall också leder vidare till en mot
samhället negativ grundinställning.
Vissa negativa effekter av betygssystemet är redan påtagliga och väl
kända. Betygshetsen på de teoretiska programmen försämrar studiemiljön,
elever väljer ibland kurser efter hur lätt det är att få konkurrenskraftiga
betyg
(i stället för efter intresse), och på andra program ser vi en direkt utslagning
av grupper av elever som inte klarar den betygsfixerade studiesituationen.
Ser man till betygen som urvalsinstrument för fortsatt utbildning så
förvånas man över hur dåliga mätinstrument betygen vid tidigare
undersökningar visat sig vara. De har för det första låg reliabilitet, d v s de
fungerar ungefär som en måttstock gjord av gummiband. Olika lärare sätter
olika betyg på samma prestation och samma lärare sätter dessutom olika
betyg vid olika tillfällen på en och samma prestation. Betyg har en mycket
stor felmarginal. Dessutom har t ex gymnasiebetyg visat sig vara dåliga när
det gäller att förutsäga en individs framtida yrkes- eller studieframgång.
Dessa erfarenheter gäller de gamla betygssystemen med bokstavsbetyg eller
sifferbetyg. Några studier av reliabilitet eller prognosvärde har inte utförts
på
det nya betygssystemet. De betygskriterier som används i det nya systemet är
emellertid så vaga och svepande jämfört med tidigare kriterier att allt talar
för
att situationen med det nya systemet i varje fall inte förbättrats. En
arbetsgrupp tillsatt av departementet med uppgift att utvärdera det nya
betygssystemet har just avgivit en rapport. Där finns tyvärr inte redovisat
några som helst försök att studera vare sig betygens reliabilitet eller
prognosvärde.
Betyg används fortfarande för antagning till högre studier. På vissa
utbildningar är konkurrensen om platser hård och ett betygssteg i ett ämne
kan vara helt avgörande för om man kommer in eller ej. Med tanke på
bristerna i betyg som mätinstrument så innebär det att den enskilde individen
utsätts för ett stort godtycke inom ramen för något som offentligt framställs
som rättvist och riktigt. Det finns heller inget som talar för att den som har
högst betyg är särskilt lämpad som t ex psykolog, läkare eller forskare.
Det är förvånande att man inte ägnat antagningen till högre utbildningar ett
mycket större intresse. För den enskilde individen betyder antagningen till en
utbildning ofta att valet blir avgörande för hans eller hennes hela framtida
yrkesliv. Dessutom medför utbildningen en skuldsättning med ett stort och
nästan livslångt återbetalningsansvar. Det är både med hänsyn till den som
står inför valet att påbörja en utbildning och med hänsyn till samhällets bästa
viktigt att urvalet sker med stor omsorg. Den sökande bör ges god
information om utbildningens innehåll och yrkets krav och möjligheter.
Bedömningen av den sökandes lämplighet borde grundas på tidigare
genomgångna utbildningar, samtal, intervjuer, ev. prov och i vissa fall
förberedande kortkurser. För många utbildningar sker detta bäst på den
institution som också handhar utbildningen. Liknande system används i flera
länder, så har t ex Kanada använt ett sådant mer utvecklat antagningssystem,
och erfarenheterna borde kunna läggas till grund för ett genomförande även i
Sverige.
Frågan om ett nytt antagningssystem för högre utbildningar och ett
successivt avskaffande av det graderade betygssystemet i gymnasieskolan är
komplicerad och bör utredas närmare.
Studiernas innehåll och uppläggning
Allmänt sett är gymnasiestudierna överbelastade med
kunskapsstoff i de traditionella kärnämnena och alltför litet
utrymme finns för estetisk verksamhet, studier av livs-
filosofiska frågor, etc. Detta är allvarligt med tanke på att
gymnasiestudierna gäller en period i människans liv då hon är
som mest öppen för konstnärliga upplevelser, sökande och
undrande inför de stora livsfrågorna och i färd med att ta det
stora klivet in i vuxenvärlden. Det är därför viktigt att
innehållet i program och kurser ses över. Inte minst gäller
detta de stora kärnämnenas omfattning. Kärnämnena måste
också infärgas, d v s anpassas till innehåll och metodik efter
de program de skall ingå i. Relevant matematik, engelska etc
ser ganska olika ut för den som läser på industriprogrammet,
textil, hotell och restaurang eller ett naturvetenskapligt
program. Denna infärgning och därmed sammanhängande
variationer i betygskriterierna ryms helt inom ramen för
gällande läroplaner och kräver inga ändrade lagar eller regler.
Det är också tydligt att timplanerna på många håll haft en alltför styrande
inverkan. Den av riksdagen nyligen beslutade övergången från beskrivning av
kursomfång i timmar till poäng är en bra markering av att studierna skall vara
målrelaterade och inte bestämmas i timtal för en viss kurs. Formellt sett är
förändringen inte så stor då ju poängen definieras av den tid som krävs för att
normalt nå godkänt. Den kan väl ses som ett försök att ta ett steg i rätt
riktning men har ännu knappast lämnat några större spår i det pedagogiska
vardagsarbetet i gymnasieskolan. Syftet är bra: Studierna skall vara målstyrda
och den tid som en elev behöver för en viss kurs skall kunna anpassas efter
den enskilde elevens behov.
Ökat elevinflytande och nya undervisningsformer med individualiserad
undervisning är två viktiga inslag i gymnasieskolans utveckling.
Omställningen ställer stora krav på skolledning och lärare. Särskilda resurser
för utvecklingsarbetet har anslagits i budgeten, och det är viktigt att
resurserna verkligen når ut till skolorna så att elever med behov av särskilt
stöd också får detta och att studiegrupperna kan minskas så att lärarna får en
rimlig möjlighet att individualisera undervisningen för alla elever.
APU
En viktig del i gymnasieutbildningen utgör den
arbetsplatsförlagda utbildningen (APU). Den har särskild
betydelse för de yrkesförberedande programmen och bör
byggas ut ytterligare och gälla alla program. En del
gymnasieskolor har haft problem med att bygga upp en bra
APU. Svårigheterna gäller speciellt APU inom vissa
branscher. Såväl företag som skolledning saknar tradition på
området och det behövs information och vägledning om hur
ett effektivt samarbete med ortens företag byggs upp.
APU skall ses som ett första steg att öppna gymnasieskolan mot det
omgivande samhället och ge eleverna större möjlighet till den för denna
åldersgrupp så viktiga direktkontakten med vuxenlivet. Miljöpartiet ser det
som önskvärt att denna typ av verksamhet byggs ut och får olika omfattning
och former beroende på olika elevers intressen och förutsättningar.
Lärlingsutbildning är ett sådant exempel där den arbetsplatsförlagda delen av
studierna skulle vara mycket omfattande. Vi gör emellertid bedömningen att
man i första skedet bör koncentrera insatserna på att få den redan beslutade
APU att fungera väl vid alla gymnasieskolor och först därefter utökar
omfattningen och alternativen.
Modersmål
Många elever har ett annat språk än svenska som modersmål.
Deras situation bör uppmärksammas speciellt. Mycket av det
som anförts om modersmålsundervisning för grundskolan i
denna motion gäller även gymnasieskolan. För den grupp
gymnasieelever som ännu ej tillägnat sig svenska språket så
väl att de kan följa undervisningen i alla ämnen är det viktigt
att stöd kan ges i de ämnen där så behövs. Modersmåls-
undervisning, som ett av flera ämnen som kan väljas inom
ramen för individuellt val, bör också ägnas speciell
uppmärksamhet. Det är väl känt att elever med invandrar-
bakgrund hör till den grupp som har speciella svårigheter att
klara gymnasiestudierna. Detta är ett uttryck för att
gymnasieskolan ej kan erbjuda tillräckligt stöd och en bra
studiemiljö för denna grupp. Bristerna är allvarliga då de
utgör en viktig del av de allmänna problem som
integrationspolitiken konfronteras med.
Högre utbildning och
forskning
Allmänna mål
Forskning och utbildning är universitetens och högskolornas
huvuduppgift. Utbildningen skall tillgodose fyra olika behov
som vart och ett ställer speciella krav på tyngdpunkten i
undervisningen. Det gäller behovet av
1. Bildning. Det moderna samhället ställer ökade krav på den allmänna
bildningsnivån. Många arbeten i samhället kräver god allmänbildning
inom vissa för arbetet centrala kunskapsområden. Dessutom blir utrymmet
för en ökad livskvalitet i form av tillgång till studier och kunskap
tillgängligt för allt fler människor. Den är också en viktig förutsättning för
en fungerande demokrati i ett samhälle där de nya kunskaperna kraftigt
påverkar samhällets utveckling.
2. Yrkesutbildning. Universitet och högskolor svarar för huvuddelen av den
kvalificerade yrkesutbildningen. Efterfrågan på högutbildad arbetskraft
inom olika yrken ökar starkt såväl inom näringslivet som inom den
offentliga sektorn.
3. Fortbildning. Ny kunskap genereras i allt snabbare takt och människor
inom såväl näringsliv som samhället i övrigt har ett behov av att
återkomma till universitet och högskolor för att uppdatera sina kunskaper
och ta del av nya metoder och kunskaper. Fortbildning ingår också som
viktig del i det livslånga lärande som utgör en tillgång för allt fler
människor. Den har ett värde i sig som en faktor i ökad livskvalitet. En
annan viktig aspekt på det livslånga lärandet är att människor behöver god
kunskap och information för att kunna deltaga fullt ut i den demokratiska
processen.
4. Forskarutbildning. Utbildningen av forskare inom olika ämnesområden
är en av universitetens och vissa högskolors huvuduppgifter.
Forskarutbildningen är naturligtvis också en yrkesutbildning men leder till
många arbetsuppgifter i samhället utöver ren forskningsverksamhet.
Behovet av forskare i universitetens egen grundforskning är stort liksom
behovet av forskare inom näringsliv och den offentliga sektorn.
Forskarutbildad personal behövs också inom företag och myndigheter för
andra arbetsuppgifter som t ex sakkunniga, utredare och lärare. Det råder
stor brist på forskarutbildade inom många sektorer.
Målet är att högre utbildning skall vara öppen för alla
människor. Riksdag och regering har satt det kortsiktiga
målet att inom fem år skall hälften av alla 25-åringar ha
påbörjat högre studier. Den sociala snedrekryteringen skall
arbetas bort och de ekonomiska hindren i görligaste mån
undanröjas.
Kvaliteten på undervisningen skall vara hög med internationellt hög nivå i
specialkunskaperna. Därtill kommer samhällsutvecklingens ökade krav på
förståelse för ämneskunskapens plats i ett bredare perspektiv. Så skall t ex
kunskap om de ekologiska grundvillkoren för livsbetingelserna på jorden ingå
i all utbildning liksom kännedom om de kunskapsteoretiska randvillkoren för
kunskapen, dess begränsningar och tidsberoende och den historiska
bakgrunden till människans ställning och framtidsperspektiv i det
globaliserade samhället.
Universitet och högskolor har ett ansvar för såväl grundforskning som
tillämpad forskning. Grundforskningen är deras huvuduppgift och här har
staten det fulla ansvaret för finansieringen. Den fria nyfikenhetsforskningen
kan endast garanteras genom att staten tar ansvaret. En grundforskning av hög
kvalitet är viktig av flera skäl. Egen kunskapsgenerering av kunskap av
intresse för landet är i sig betydelsefull för bl a den tillämpade forskningens
utveckling inom näringsliv och den offentliga sektorn. Svensk grundforskning
öppnar också dörren till all den nya kunskap som växer fram inom den
internationella forskningen. Dessutom är det inom ramen för
grundforskningen vid universitet och högskolor som utbildningen av forskare
sker. Grundforskningen utgör därmed basen för tillämpad forskning också
vad gäller forskarrekryteringen.
Villkoren för svensk grundforskning skall vara generösa och verksamheten
vara öppen men med hårda kvalitetskrav och flexibilitet i organisationen. Den
nya organisationen för forskningsfinansiering är ett steg i rätt riktning. Den
återspeglar det övergripande kravet på statligt ansvar för grundforskning
genom att grundforskningen samlas under ett råd, Vetenskapsrådet. Den
innebär också en rationalisering av den tillämpade forskningen och en
kraftsamling kring det övergripande målet om en utveckling mot ett socialt
och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle genom koncentrationen av den
områdesinriktade forskningen till två forskningsråd, ett för sociala frågor och
arbetsliv och ett för miljö, areella näringar och samhällsplanering.
Universitet och högskolor skall samverka med det omgivande samhället,
den s k tredje uppgiften, vid sidan om utbildning och forskning. Detta arbete
sker naturligtvis på initiativ från den enskilda högskolan såväl som från
företag och myndigheter och får olika utformning beroende på näringslivets
och den offentliga sektorns profil i regionen. Här kommer också den nya
FoU-myndigheten för produktutveckling, utveckling av
kommunikationssytem m m att kunna bli en viktig utvecklingsfaktor.
Universitet och högskolor har också ett ansvar för att information om
forskning och forskningsresultat ges till allmänheten. Vetenskapsrådet och ett
särskilt organ för information och diskussion av utvecklingen av svensk
forskning, Forskningsforum, har ett övergripande ansvar för dessa frågor.
En förutsättning för att den nya organisationen skall bli framgångsrik är att
forskningens frihet värnas, att nödvändiga resursförstärkningar fortsätter i
planerad takt och att forskningen stöds brett och långsiktigt inom de tre
ämnesrådens ansvarsområden (humaniora och samhällsvetenskap, natur- och
teknikvetenskap samt medicin). En koncentration på endast någon av
sektorerna skulle innebära att tillgången på kunskap kantrar och att de breda
perspektiv som behövs för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling suddas
ut. Bredd och flexibilitet håller vägen öppen mot långsiktiga mål. En
mångvetenskaplig belysning av sociala frågor och miljöfrågor måste
prioriteras för att strävan mot ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart
samhälle skall nå framgång.
Problem och möjligheter
Såväl grundutbildning som forskarutbildning och forskning
vid universitet och högskolor har genomgått mycket stora
förändringar under 1990-talet. Antalet studerande har ökat
och verksamheterna expanderat bl a genom utvecklingen av
flera små och medelstora högskolor. Universitet och
högskolor har fått kraftfullare ledningsorgan och väsentligt
ökad beslutsrätt i en rad frågor. Möjligheterna för
studentinflytande har genom riksdagsbeslut i år stärkts
avsevärt.
De politiska målsättningarna med utbyggnaden har tidigare dominerats av
två problem: den höga arbetslösheten och bristen på högkvalificerad
arbetskraft inom näringslivet. Stora ekonomiska insatser har gjorts för att öka
antalet utbildningsplatser i grundutbildningen och för att utveckla den
tillämpade forskningen (inte minst genom inrättande av
löntagarfondsstiftelserna och delfinansiering av olika EU-projekt).
Den tidigare förda utbildnings- och forskningspolitiken har lett till flera
problem. Underdimensioneringen av svensk grundforskning, sedd i relation
till den tillämpade forskningen, har ökat. Den successiva ökningen av antalet
studerande, med mer heterogena och delvis nya studentkategorier, har
inneburit att en revolution av grundutbildningen har smugit sig på universitet
och högskolor utan att dessa hunnit ställa om till den nya situationen. Det
råder brist på kompetenta lärare, de gamla undervisningsformerna är inte
lämpliga för de nya arbetsuppgifterna, antagningssystemets ramar har
sprängts, administrationen av studiemedel till de studerande har haft
svårigheter att ge god service till de stora studerandegrupperna, etc. Den stora
satsningen i form av 68 000 nya utbildningsplatser inom en femårsperiod
borde under normala omständigheter ha förberetts bättre. Den snabba
utbyggnaden var emellertid en lämplig och brådskande åtgärd i tider av hög
arbetslöshet. De uppkomna bristerna kan rättas till efter hand. Nu genomförda
satsningar på forskarutbildning och lärarutbildning är steg i rätt riktning och
skall som planerat följas upp med ytterligare förstärkning av
forskarutbildning och ett omfattande inre arbete vid universitet och högskolor
för rationalisering av verksamheterna och anpassning av
undervisningsmetoder till de nya studerandegrupperna. Det behövs också
framöver ytterligare förstärkning av grundforskningen innan en lämplig
balans mellan grundforskning och tillämpad forskning nås.
Den stela tjänsteorganisationen vid högskolorna bidrar till tröghet i sy-
stemet med bland annat låg rörlighet på lärar- och forskartjänster. Att utan
lämpliga förberedelser kraftigt bygga ut antalet grundutbildningsplatser och
därmed språngartat öka antalet lärare innebär en risk för upprepning av 1960-
talets misstag; att genomföra en snabb expansion utan tillgång på kompetent
personal och lämpliga undervisningsformer och sedan permanenta systemet.
Om inte universitet och högskolor än en gång skall låsas upp och tappa
utvecklingspotential så måste rörligheten i systemet öka. Om dagens problem
är brist på kompetenta lärare så är morgondagens problem just bristen på
rörlighet.
Vad gäller innehållet i utbildningarna har regering och riksdag tidigare
betonat näringslivets behov av arbetskraft. Satsningarna på teknisk-
naturvetenskaplig utbildning och forskning, medicin, bioteknik och IT är
stora med en rad aktiva stimulansåtgärder. Det finns skäl att inför framtiden
bredda analysen av behovet av utbildningar och viktiga forskningsfält. En
omställning mot en ekologiskt och socialt långsiktigt hållbar
samhällsutveckling ställer stora krav på såväl undervisningens innehåll som
forskningsinriktningar. Här bör t ex frågor om miljökunskap och kunskap om
grundläggande biologiska livsbetingelser, internationell förankring av
ämneskunskaper, vetenskapsteoretiska förutsättningar för mänskligt vetande
och handlande och behovet av tvärvetenskapliga (mångvetenskapliga)
utbildningar behandlats än mer ingående och leda till förslag och åtgärder.
Vad som behövs för att kvalitetskraven skall kunna uppfyllas är, utöver
ekonomisk förstärkning när statens ekonomi så tillåter, organisatoriska
förändringar i universitetens och högskolornas verksamhet, fler kompetenta
lärare och forskare, ökad rörlighet och en god balansering av medel mellan
tillämpad forskning och grundforskning och forskarutbildning samt en ur
samhällets synpunkt bättre styrning av medlen från forskningsstiftelserna (de
s k löntagarfondsstiftelserna) och EU.
Situationen för grundutbildningen vid universitet och högskolor liknar i
viss mån den situation som gymnasieskolan befann sig i inför genomförandet
av gymnasiereformen för några år sedan. Erfarenheterna från det
reformarbetet kan vara till nytta speciellt med tanke på behovet av
förändringar av undervisningsmetodiken och den pedagogiska ledningen. En
utökad kunskap om och samverkan med gymnasieskolan är även av andra
skäl en viktig del i utvecklingsarbetet inom grundutbildningen vid universitet
och högskolor.
Bland de initiativ som tagits för att stärka forskarutbildningen finns ett
förslag som regeringen i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet lagt
till riksdagen om införande av 16 nya forskarskolor. Dessa forskarskolor är en
samarbetsform där ett universitet och flera högskolor gemensamt formar och
driver en forskarutbildning i ett visst ämne eller ämnesområde. Detta kan, rätt
skött, innebära en uppsving för framför allt de små och medelstora
högskolorna både vad gäller deltagande i forskarutbildning och vad gäller
rekryteringen av nya lärare och forskare. För de studerande innebär
forskarskolan en möjlighet till kontakt med fler forskargrupper och en rikare
forskningsmiljö. Miljöpartiet ser forskarskolorna som ett bra första steg och
föreslår att forskarskolorna med tiden internationaliseras så att även utländska
universitet kan deltaga och samverka. Detta skulle stärka banden mellan
svenska forskningsgrupper och motsvarande grupper vid utländska universitet
och för studenterna innebära den stimulerande erfarenhet som det ger att få
arbeta en tid i en forskargrupp vid ett universitet i ett annat land.
Detta behov av ökad internationalisering gäller svensk forskarutbildning
som helhet. Forskares verksamhetsfält är idag i hög grad internationellt. Det
vore därför en fördel om studenten redan under forskarutbildningen fick
erfarenhet av arbete också i en forskargrupp vid ett utländskt universitet.
Miljöpartiet ser en sådan breddning av erfarenheten som önskvärd och
föreslår att möjligheterna att införa ett obligatoriskt erbjudande till varje
doktorand att förlägga minst en termin av forskarutbildningen till en
institution vid utländskt universitet utreds närmare.
Högskolans ledningsorganisation
Det är viktigt att universitet och högskolor i takt med den
snabba vetenskapliga utvecklingen och förändringarna i den
högre utbildningen också kan anpassa sin verksamhet efter
nya förhållanden. Det handlar om att skapa möjligheter att
stödja sådant som är utvecklingsbart, öppna för nya initiativ
likaväl som att avveckla sådant som är otidsenligt eller
sviktar i kvalitet och har låg utvecklingspotential. Universitet
och högskolor har tidigare haft relativt svaga
ledningsorganisationer och små möjligheter att utvecklas
genom andra sätt än ren expansion. Genom de nya formerna
för ledning vid universitet och högskolor har lärosätenas
styrelser blivit betydligt kraftfullare. Likaså har rektors
relation till styrelsen förtydligats och åtgärder vidtagits som
ger universitet och högskolor skarpare verktyg både för
beslutsfattande och verkställande. En av regeringen tillsatt
utredning har i sitt betänkande påpekat att den förväntade
effektivitetshöjningen i styrningen av framför allt forskning
och forskarutbildning på många håll har uteblivit. Orsakerna
till detta kan bero av en mängd olika faktorer. Uppgiften att
leda arbetet vid t ex ett universitet ställer mycket stora krav
på kunskap om de fasta organisationer som sedan lång tid
härskar inom den akademiska världen och den tröghet som
dessa har när det gäller rationalisering och förändringar. Det
är lätt hänt att ordförande och styrelseledamöter inte har
kunnat med kraft fullfölja uppdraget och ge tydliga direktiv
med rimliga handlingsmöjligheter för ledningen för den
direkta verksamheten (rektorsämbetet). Det finns således
redan nu skäl att påtala behovet av att verkställigheten sker
enligt intentionerna bakom införandet av den nya lednings-
organisationen och överväga om eventuella förändringar skall
göras i styrelsernas sammansättning och uppdrag.
Riksdagen har nyligen beslutat att kraftigt öka studentinflytandet på
verksamhetsplaneringen vid universitet och högskolor. Ett aktivt deltagande
och egna initativ från studenter är sannolikt en av de viktigaste
förutsättningarna för en bra utveckling av den högre utbildningen och
forskningen. Det handlar då inte bara om en bredare studentrepresentation i
styrelser och beredande organ utan om att aktivt stödja studenternas egna
initiativ och möjligheter att själva, med hjälp från lärare och forskare, ändra
och utforma kurser, undervisningsformer, val av kurslitteratur, etc. I
regeringens förslag betonades också att universitet och högskolor aktivt skall
verka för att ett sådant studentinflytande verkligen kommer till stånd.
Flera universitet har redan ökat möjligheterna för studenter att själva aktivt
utforma undervisningen. Ett bra exempel är Centrum för Miljö- och
Utvecklingsstudier (CEMUS) vid Uppsala universitet och SLU där planering
av kurser, val av litteratur och lärare leds av studenterna själva. CEMUS har
utvecklats till en viktig del av grundutbildningen.
Det goda föregångsexemplet CEMUS aktualiserar också ett problem som
bör beaktas i takt med att dylika studentinitierade verksamheter växer fram.
Även studentinitiativ löper risk att stagnera och gradvis inlemmas i ett
stelnande system. Studenterna inom CEMUS har särskilt uppmärksammat
detta problem och har vidtagit flera åtgärder för att behålla en hög aktivitet
och förnyelsepotential. Man har t ex utvecklat egna, rullande
utvärderingsmetoder direkt kopplade till förändringar i planeringen, man har
tydliga regler för successiv förnyelse av ledningen och man har påbörjat
arbetet med att förstärka undervisningens forskningsanknytning ytterligare
genom planering av egna forskningsprojekt med en inriktning som aktiverar
undervisningen och på sikt kan utvecklas till en kärna för egen forskning och
forskarutbildning kring för kurserna centrala frågor.
I samband med de kontakter som bör tas med styrelserna för universitet
och högskolor med anledning av den nyligen genomförda utredningen av den
nya ledningsorganisationen vore det lämpligt att också aktualisera frågan om
initiativ för att stimulera studentaktivitet både vad gäller nya
studentinitiativ
och utveckling av redan pågående studentinitierade verksamheter.
Grundutbildning
Högskollärarutbildning
Grundutbildningen har tidigare omstrukturerats med i vissa
avseenden goda resultat. Ett myller av linjer har reducerats
till en enklare struktur. Bristande överskådlighet är dock
fortfarande ett problem liksom svårigheter för
tvärvetenskapliga utbildningar över fakultetsgränserna och
skilda vetenskapsområden.
I och med att antalet studerande har ökat och kommer att öka ännu mer, så
ökar behoven av en anpassning av undervisningen till de nya betingelserna
med stora heterogena grupper och nya studerandekategorier. Kraven på
lärarnas undervisningsskicklighet ökar och själva undervisningsmetoderna
måste anpassas till de enskilda elevernas olika grundförutsättningar.
Det är nu dags att även högskollärarna får en professionalitet inom
undervisningsområdet. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och
Vänsterpartiet till riksdagen lagt ett förslag om en ny lärarutbildning. Denna
skall ledas av en nämnd (motsvarande fakultetsnämnd) för lärande vid varje
högskola och universitet med egen lärarutbildning. Av förslaget framgår
också att synen på läraruppdraget vidgas och inte bara omfattar
lärarutbildning för förskola, grundskola och gymnasium. Nämnden kommer i
framtiden att få ett bredare verksamhetsfält med forskning, utbildning och
praktik inom en rad olika arbetsområden som karakteriseras som lärande. Ett
naturligt första steg för en sådan breddning vore inrättande av en
lärarutbildning avsedd för blivande lärare inom grundutbildningen inom
universitet och högskolor. Regeringen har tillsatt en utredning om pedagogisk
förnyelse av den högre utbildningen som beräknas lämna sitt betänkande den
15 februari 2001. Det är angeläget att en högskollärarutbildning planeras
skyndsamt med beaktande av utredningens resultat. En sådan utbildning bör
också snarast kompletteras så att den fyller den lucka i utbildningen av lärare
för vuxna utanför universitet och högskolor som finns i dagens
utbildningssystem, t ex utbildning av folkhögskollärare, lärare vid komvux
och lärare inom kommande KY-utbildningar.
Yrkesutbildning
Många yrkesutbildningar är förlagda till universitet och
högskolor med motiveringen att utbildningen skall vara
forskningsanknuten. För flertalet utbildningar är forsknings-
anknytningen en klar fördel och borgar för god kvalitet och
dessutom att utbildningen har goda möjligheter att följa den
inom många områden snabba kunskapsutvecklingen. Det är
emellertid långt ifrån självklart att detta har gagnat alla
yrkesutbildningar. Det kan i vissa fall vara så att knytningen
till en bransch, kommunal myndighet eller företag kan vara
av speciell betydelse och motivera en starkare knytning till
aktörer utanför universitetet. I detta perspektiv är försöket
med kvalificerad yrkesutbildning, KY-utbildningar, av
speciellt intresse. Försöket har utvärderats och överlag
bedömts som lyckat. Dessa utbildningar har genom sin
verklighetsanknytning och behovsinriktning inneburit att
utbildningarna väl anpassats till sitt syfte med goda
anställningsmöjligheter för dem som slutfört utbildningen.
Utbildningarna är också en flexibel mellanform av
yrkesutbildning som ger utbildning inom ett område där det
finns ett akut rekryteringsbehov utan att utbildningen
permanentas med investeringar i byggnader och utrustning
som långsiktigt kanske inte är motiverade. Ett förslag för
formerna för en fortsättning av KY-utbildningen bör tas fram.
Behovet av en eftergymnasial yrkesutbildning vid sidan om
dem som för närvarande handhas av universitet och
högskolor är stort. KY-utbildningen är en bra form. I
förslaget bör också relationen till övriga utbildningar vid
universitet och högskolor klargöras. Det gäller såväl
möjligheterna att få studiemedel, studiemedelstidens längd,
tillgodoräknande av poäng för antagning i andra utbildningar
inklusive tillgodoräknande av poäng i andra examina. Det är
också intressant att närmare undersöka möjligheten att inom
ramen för en framtida KY-utbildning också inlemma en
eftergymnasial lärlingsutbildning (se nedan om
lärlingsutbildning). En utredning har gjorts och olika förslag
remissbehandlas för närvarande. Den berör dock ej den
eftergymnasiala lärlingsutbildningen. Miljöpartiet föreslår att
också eftergymnasial lärlingsutbildning beaktas i samband
med planeringen av den fortsatta KY-utbildningen.
Lärlingsutbildning
Som ett led i utvecklingen av verklighetsanknutna,
eftergymnasiala yrkesutbildningar med hög kvalitet framstår
regeringens förslag i utvecklingsplanen 1997 om en modern
lärlingsutbildning som en intressant möjlighet. Miljöpartiet
har i olika sammanhang tidigare föreslagit återinrättandet av
lärlingsutbildningar. I separata motioner har vi redovisat
riktlinjer för en sådan utbildning, utgående från erfarenheter
från andra länder som länge haft lärlingsutbildningar, t ex
Tyskland, Danmark och Norge, men med en anpassning till
den svenska arbetsmarknaden. Den form av
lärlingsutbildning som regeringen diskuterat i
utvecklingsplanen 1997 avser främst gymnasiala lärlings-
utbildningar, knutna till gymnasieskolan och med skolan som
huvudman. Detta är en viktig del, men för att
lärlingsutbildning skall bli ett kraftfullt instrument i svensk
yrkesutbildning måste även de eftergymnasiala
lärlingsutbildningarna utvecklas. För många utbildningar är
det då naturligt att huvudansvaret läggs på företag eller
branschorganisationer, för andra kan utbildningens
huvudman vara en folkhögskola, en högskola, en kommunal
förvaltning etc. Erfarenheterna från försöken med
kvalificerad yrkesutbildning bör här kunna vara till stor hjälp
när det gäller att finna lämpliga organisationsformer. Det är
också viktigt att arbetsmarknadens parter stimuleras att aktivt
deltaga och också ta initiativ till utvecklingen av olika
lärlingsutbildningar. Det är viktigt att regeringen fortsätter att
i initialskedet underlätta samverkan mellan arbetsmarknadens
parter i denna fråga.
Studiestöd
De nya formerna för studiestöd som riksdagen beslutat om
bör kunna ge stora fördelar jämfört med de gamla. De leder
inte till en orimlig skuldsättning och amorteringsplanerna
borde innebära en bättre fördelning av kostnaderna över
tiden. Höjningen av fribeloppet är en viktig förbättring.
Miljöpartiet har deltagit i förslagets utformning. Vår vision
om införande av studielön är i dagsläget ej möjlig att
genomföra av ekonomiska skäl. En fördel med införande av
studielön skulle vara att studenter därmed kan jämställas med
anställda och bli fullt delaktiga i socialförsäkringssystemet.
Problemet med att studenter delvis hamnar utanför det sociala
välfärdssystemet bör tas upp till närmare utredning (se nedan
under Studiesociala frågor).
Studiesociala frågor
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse att vårt tidigare
förslag om att universitet och högskolor åläggs att teckna
personskadeförsäkring för sina studenter nu har beslutats av
riksdagen. Studenterna står emellertid fortfarande utanför
flera av de sociala försäkringar som gäller t ex anställda. Den
studiesociala frågan har inte fått en samlad behandling.
Frågan är omfattande och berör studenternas tillgång till det
sociala försäkringssystemet i dess helhet; socialbidrag,
bostadsbidrag, A-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring,
etc. Behovet av ekonomisk och social trygghet ser också
mycket olika ut för olika studerande. Studenternas
studiesociala rättigheter bör utredas. Detta blir speciellt
angeläget genom att den påbörjade utvecklingen av det
livslånga lärandet kommer att leda till studentgrupper som i
framtiden har en mycket stor variation i ålder,
familjesituation, etc.
I arbetet på en helhetslösning av den studiesociala frågan måste därför de
olika kategoriernas mycket olika behov speciellt uppmärksammas. Detta är
viktigt bl a för att skapa möjligheter för t ex de studerande som kommer från
Kunskapslyftets gymnasiestudier att få en bra fortsättning på sin påbörjade
utbildning.
Studenternas valmöjligheter
Möjligheter att fritt välja ämneskombinationer vid
högskolestudier måste förbättras. Kurserna bör utformas så
att det i större utsträckning än vad som nu är fallet går att
kombinera ämnen från olika fakulteter och
vetenskapsområden, t ex tekniska ämnen med biologi och
psykologi, kunskapsteori med medicin o s v. Universiteten
bör öka samordningen i kursplaneringen och förbättra
informationen till studenterna om olika möjligheter till
ämneskombinationer. Universiteten bör också eftersträva en
tydligare profilering så att landets resurser samlas till
kraftfulla enheter. Kurser inom specialområden bör vara
öppna för studerande från andra universitet och högskolor
och en ökad rörlighet hos studenter är viktig. I detta
sammanhang bör frågan om hur man på ett bra sätt kan
underlätta studenters möjligheter att till en ringa kostnad resa
mellan de högskolor som ger de aktuella kurserna särskilt
uppmärksammas.
Den nuvarande proceduren för antagning av studerande till högre
utbildning har fortfarande brister. Högskolornas institutioner har att hantera
stora mängder anmälningar vid terminsstarten och den slutliga antagningen
försenas ofta upp till flera veckor. För att reducera en onödig administrativ
börda för institutionerna och eliminera de genom förseningarna uppkomna
studiehindren måste rutinerna för antagning bli ännu effektivare.
Miljöpartiet har tidigare anmärkt på brister i underlaget för fördelning av
antalet grundutbildningsplatser till högskolor och universitet. Redovisningen
av underlaget är nu betydligt mer omfattande men kan förbättras ytterligare.
Beräkningsgrunderna för ersättningsbeloppen för olika ämnesområden är
svårhanterliga. Många ämnen i grundutbildningen ändrar karaktär, t ex på
grund av förskjutningar i ämnets laborativa karaktär eller förändringar i den
utåtriktade förankringen och metodförändringar på grund av ändringar i
studerandegrupperna. Det behövs en rullande översyn av schablonerna för
ersättning till olika ämnesområden med tydliga kriterier för beräkningen
redovisade.
Miljökunskap
Samhället kommer framgent att ytterligare öka efterfrågan av
personer som förutom traditionella yrkeskunskaper inom t ex
teknik och ekonomi också har gedigna baskunskaper i
ekologi och biologi. Människor som har kunskap inom
gränsområdet mellan biologi, ekologi, ekonomi och teknik
behövs i arbetet att anpassa byggnation, energiproduktion,
varuproduktion, livsmedelsproduktion, dricksvattenhantering,
återvinning, sophantering, avloppsrening, osv. till moderna
krav. Dessa vidgade yrkeskunskaper behövs för att
miljövänligare alternativ skall kunna ersätta otidsenliga
lösningar.
Utbildningar med miljökunskap som bas har redan införts i mindre skala
och då ofta i speciella syften, t.ex. utbildning av miljöskyddsinspektörer. Det
framtida behovet av miljökunnig personal inom samhällets olika sektorer är
stort. Flera lärosäten har på eget initiativ startat miljörelaterade
utbildningar.
Frågan har uppmärksammats av studenterna själva och det finns en
organisation för införande av miljökunskap i all undervisning. Denna
organisation, Svenska Ekodemiker, har representation vid landets samtliga
universitet och högskolor. Vi föreslår att en utredning tillsätts för att
utvärdera
existerande utbildningar på området samt med ledning av denna utvärdering
utarbeta ett förslag till en samordning av utbildningarna till ändamålsenliga
enheter, varvid speciellt miljökunskapernas integration med andra
ämnesstudier och utbildningar skall uppmärksammas. Miljökunskap skall inte
bara vara en specialitet utan bör ingå som ett viktigt led i alla utbildningar.
Bruksanvisning för akademiska grundexamina
Många C- och D- kurser vid universitet och högskolor har det
dubbla syftet att dels vara den bas från vilken de studerande
skall fortsätta till forskarutbildningen och dels (för flertalet
studerande) vara avslutningen på den utbildning som ligger
till grund för deras yrkesverksamhet. För flertalet ämnen vid
t.ex. de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna
är denna dubbla funktion otydlig. Studenterna vet ofta inte
vilka villkor som gäller för en fortsatt forskarutbildning eller
vilka förvärvsmöjligheter som står öppna efter olika
utbildningar.
Liknande okunnighet finns på avnämarsidan. Arbetsgivare såväl inom
näringslivet som inom den offentliga sektorn saknar ofta kännedom om vad
olika utbildningar ger för yrkesmässig kompetens. Det duger inte att hävda att
många utbildningar är "fria" och inte avser att vara direkta yrkesutbildningar.
I dessa fall är behovet större än någonsin av en genomlysning av
utbildningens möjliga användbarhet i samhället. Det vore bra om
Högskoleverket kunde intensifiera arbetet med att i samverkan med olika
universitet och högskolor ta fram informationsmaterial; ett riktat till
studenter
som information inför studie- och yrkesval och ett för marknaden inför
anställning av högutbildad arbetskraft.
Jämställdhet i grundutbildningen
Statistiskt sett så råder inte någon allvarlig skevhet i
könsfördelningen i grundutbildningen vid universitet och
högskolor. Undantag finner vi i vissa ämnesgrupper inom
t.ex. teknik och naturvetenskapliga lärarutbildningar. De
insatser som behövs handlar sannolikt i första hand om olika
typer av information samt att lärare i teknisk-natur-
vetenskapliga ämnen i grundskolan och gymnasiet utformar
undervisningen med hänsyn till skillnader mellan flickors och
pojkars intressen och erfarenheter.
Trots att ungefär lika många kvinnor som män deltar i grundutbildningen
så är det en övervikt för män bland dem som går vidare i forskarkarriären. En
del av orsakerna till detta står antagligen att finna i grundutbildningens
slutskede. Ofta används det mindre forskningsarbete som utförs på C- och D-
nivå som merit vid antagningen till forskarutbildningen. Det finns många
tecken på att män i större utsträckning än kvinnor väljer uppsatsämnen i nära
anslutning till handledarens forskningsprojekt. Resultatet blir att kvinnor får
en något svårare arbetsuppgift samt att de eventuellt inte är lika välkomna i
forskarutbildningen som de manliga studerande som redan arbetar i
handledarens projekt. Institutionerna bör uppmärksammas på detta problem
och vidtaga åtgärder så att kvinnliga studerande inte drabbas av skillnader i
förutsättningar att gå vidare till forskarutbildning.
Tänkbara åtgärder är många och olika för olika institutioner; från tydlig
information om för- och nackdelar med olika strategier vid val av
uppsatsämne till aktiva åtgärder för att kompensera brister i handledning och
kursgivning. Regeringen har i samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet
föreslagit att särskilda medel avsätts för utbildning av handledare. Denna
utbildning skall också uppmärksamma jämställdhet i handledning mellan
kvinnliga och manliga studerande. Frågan om skillnader för män och kvinnor
vad gäller yttre, institutionella betingelser för studieframgång måste tas på
stort allvar. Universiteten bör få tydliga direktiv om behovet av fungerande
jämställdhetsplaner samt krav på redovisning av vidtagna åtgärder och deras
resultat. Jämställdhetslagens intentioner bör följas fullt ut även vad gäller
studenterna vid universitet och högskolor. Så bör t ex jämställdhetsplanerna
även omfatta studenterna vid en institution. Högskoleförordningens
skrivningar om sexuella trakasserier vad gäller relationer mellan lärare och
studenter såväl som mellan studenter skall uppmärksammas bättre och efter-
levnaden följas upp och redovisas.
Forskarutbildning
Kvaliteten i svensk forskarutbildning är hög men kan bli
högre och antalet utbildade forskare är för litet. Efter avslutad
grundutbildning skall det ta fyra till fem år att genomföra en
forskarutbildning vid svenskt universitet. För flertalet
studerande tar utbildningen längre tid och det är
anmärkningsvärt få som doktorerar på kortare tid.
Doktorandtjänsterna, som bekostar den forskarstuderandes uppehälle under
studietiden, betalas via anslag till universiteten (och i viss utsträckning via
forskningsråd, fonder och stiftelser). Däremot finns inga medel anslagna för
den forskning som vederbörande skall bedriva (mycket små bidrag kan i vissa
fall erhållas från fakultetsanslaget för ograduerade forskares vetenskapliga
verksamhet). Detta betyder i praktiken att den forskarstuderande är hänvisad
till att använda handledarens utrustning och anslag för datoranvändning,
laboratoriemateriel, litteratur, kopieringsapparatur etc. Detta i sin tur
förutsätter att den studerande verkligen utför sitt avhandlingsarbete inom
handledarens projekt. Ett sådant beroende mellan handledaren och den
forskarstuderande innebär vissa fördelar men i vissa fall också nackdelar, som
berör den viktiga frågan om hur man skapar kreativa forskningsmiljöer med
stor frihet för nya initiativ. Självfallet innebär beroendet av handledarens
anslag också en risk för att nya idéer hämmas. Det tycks också vara så att
kvinnor i forskarutbildningen oftare än män väljer egna avhandlingsämnen,
ämnen som inte faller direkt inom någon handledares projekt. Detta medför
svårare studieförhållanden med mindre resurser och hjälp för kvinnor än för
män. Till bilden hör också att handledarna som regel är män.
Förmodligen missgynnas kvinnliga studerande mer än män av att den
forskning som doktorander utför saknar egen finansiering. Miljöpartiet ser det
som angeläget, både för att öka möjligheten för nya idéer att prövas av unga
forskare och för att minska ett av hindren för kvinnliga forskarstuderande, att
till forskningsråden anslå särskilda medel för stöd till forskarstuderande. För
närvarande krävs som regel minst docentkompetens för att det skall vara
meningsfullt att söka anslag vid statliga forskningsråd. Regeringen har i
samverkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet föreslagit riksdagen att
särskilda medel avsätts för Vetenskapsrådet att användas för stöd av yngre
forskares verksamhet. Dessa medel skulle kunna användas för anslag även till
framstående forskarstuderande. Regeringen har också föreslagit en ökad
satsning på forskarutbildning vilket är en viktig åtgärd i sammanhanget.
Forskarutbildning för framtiden
Utformningen av forskarutbildningen skall anpassas med
hänsyn till de nya krav som möter en ung forskare. De
arbetsuppgifter som den forskarutbildade skall utföra i dagens
samhälle kräver ofta ett perspektiv långt utöver
specialistperspektivet. Forskaren möter i dag en problematik
som är långt mer komplicerad och vittomfattande än vad
forskare för några decennier sedan reflekterade över.
Problemen har globaliserats och effekter av olika tekniska
åtgärder på vår omvärld är stor. Även forskning inom
samhällsvetenskap och humaniora har trätt in i en vidgad
kultursfär med krav på ett globalt perspektiv, solidaritet långt
utanför våra egna gränser och medvetenhet om hur våra
tankar och handlingar beror av händelser långt ut i
omvärlden.
För att forskningen skall kunna aktivt bidra till en långsiktigt hållbar
samhällsutveckling måste dagens forskare ha en medvetenhet om villkoren
för liv på jorden, förståelse för människans plats i det ekologiska systemet
och en insikt om de begränsade ramarna för mänskliga kunskapers räckvidd -
en insikt om att dagens kunskap inte är morgondagens sanning. Framtiden
kommer att utvärdera våra handlingar utifrån kunskaper och perspektiv som
vi i dag saknar. Forskaren måste med de resurser han eller hon förfogar över
ta ett ansvar för att begränsningarna i vår kunskap också sätter gränser för
våra handlingar. Styrkan i specialistens prediktionsförmåga ligger i det snäva
perspektivet, vilket också utgör ett av de största hoten mot en hållbar
utveckling. Detta har direkta konsekvenser för utformningen av en lämplig
forskarutbildning.
All forskarutbildning bör innehålla studier av de biologiska och ekologiska
livsvillkoren för liv på jorden och de biologiska förutsättningarna vad gäller
människans förmåga till global solidaritet i tid och rum, begränsningarna i
människans kognitiva förmåga vid bedömning av risker och storskaliga
effekter, etc. Forskarutbildning måste också ge insikt om de
kunskapsteoretiska villkoren och begränsningarna för mänskligt vetande.
Miljöpartiet föreslår att behovet av dylika undervisningsmoment med biologi,
ekologi och filosofi beaktas i all forskarutbildning i Sverige.
Rekryteringsmål
Regeringen har specificerat rekryteringsmål för nyanställning
av lektorer och professorer för olika lärosäten i syfte att
påskynda jämställdhetsarbetet. För att effektivisera jämställd-
hetsarbetet vid tjänstetillsättningar är det viktigt att skärpa
efterlevnaden av gällande jämställdhetslag. Miljöpartiet har
redan tidigare föreslagit att man i detta syfte stipulerar att i
varje tjänsteförslagsnämnd eller motsvarande alltid skall ingå
en ledamot vars enda uppgift är att bevaka att
jämställdhetslagen verkligen följs i varje enskilt ärende.
Det är viktigt att även i fortsättningen uppmärksamt följa utvecklingen av
kvinnors akademiska karriärmöjligheter. Där finns en underrepresentation av
kvinnor på de högre forskartjänsterna och det kvarstår hinder av olika slag
både vad gäller traditioner inom forskningsrådens verksamheter och synen på
kvinnors ställning i tjänstestrukturen på universitet och högskolor. Många
aspekter på könsskillnader i den akademiska världen bör lyftas fram till
diskussion. Den överdrivna fokuseringen på antalet kvinnliga professorer har
medfört att andra viktiga särdrag kommit i skymundan. Så uppmärksammas
t ex inte alls det faktum att på många universitet har kåren av högskolesekre-
terare under lång tid bestått av närmare 100 procent kvinnor. Självfallet
påverkar en sådan snedhet i könsfördelningen på en lägre tjänst, som
dessutom haft en utpräglad servicekaraktär, också förväntningarna på
kvinnors och mäns ställning inom universitet och högskolor. Det är därför
viktigt att jämställdhetsfrågan vidgas till att omfatta alla personalkategorier
vid universitet och högskolor.
Ny tjänstestruktur för ökad rörlighet
Alla universitet och de högskolor som har forskarutbildning
och forskning i sin verksamhet måste få möjligheter till ökad
rörlighet och större flexibilitet i anställningsförhållanden.
Den stela struktur som råder i dag med en tjänstehierarki
bestående av forskarassistent (tidsbegränsad), adjunkt, lektor
och professor låser systemet på ett olyckligt sätt.
Forskarassistenttjänsterna är för få. Dessutom saknas
lämpliga alternativ till forskarassistenttjänst för dem som
efter forskarexamen önskar fortsätta med vetenskaplig
verksamhet under en kortare tid. Miljöpartiet har tidigare
föreslagit att ytterligare en tidsbegränsad, postdoktoral tjänst
införs. Denna tjänst skall gälla ett- eller två-årsförordnande
med inriktning av arbetet inom en betydligt vidare ram än
vad som gäller för nuvarande forskarassistenttjänster. Ett
redan nu tillgängligt alternativ är att utnyttja möjligheten att
använda forskarassistenttjänster för anställning under kortare
tid (t ex anställning ett eller två år).
Tjänstestrukturen vid universiteten bör ses över med målet att få en större
rörlighet. Lärare och forskare inom ett lärosäte skall stimuleras att under
vissa
perioder arbeta vid andra lärosäten i och utanför Sverige, under vissa tider
delta i forskningsprojekt utanför sitt lärosäte, under vissa perioder arbeta
inom andra delar av den offentliga sektorn och inom näringslivet. Införandet
av forskarskolor kommer naturligtvis att bidra till ökad rörlighet. En ökad
rörlighet är en nödvändighet för att skapa möjligheter för yngre forskare och
lärare att komma in i universitetens verksamhet. En ökad rörlighet skulle
också bidraga till en ökad kompetens inom näringslivet, inom den offentliga
sektorn och, inte minst, inom universitet och högskolor. Vissa åtgärder har
vidtagits för att stimulera till ökad rörlighet t ex att en anställd inom ramen
för
tillsvidareanställning vid en högskola skall kunna arbeta som visstidsanställd
vid annan högskola. Hittills vidtagna åtgärder är emellertid snarast att
betrakta som försök att göra ett stelt system något mjukare. Steget är
emellertid fortfarande långt till en tjänsteorganisation som karakteriseras av
rörlighet, flexibilitet och öppenhet för förnyelse.
Adjunktstjänsterna, som huvudsakligen knyts till grundutbildningen var
ursprungligen tänkta som tidsbegränsade lärartjänster införda för att öka
utbytet med gymnasier, högre yrkesutbildningar utanför universitet och
högskolor samt näringslivet. Denna tanke har man sedan länge släppt.
Adjunktstjänsterna har i stället blivit rena lärartjänster med så mycket
undervisning att innehavaren saknar praktiska möjligheter att bedriva egen
forskning. Dessutom är innehavet som regel inte tidsbegränsat. Dessa tjänster
bör bort eller ändras.
Den förändring som skett när det gäller möjligheter för lektorer att
automatiskt, i kraft av kompetens, anställas som professorer har ännu inte
utvärderats. Vi vet emellertid redan att en tillämpning av denna
befordringsregel måste åtföljas av betydande ökningar i medelstilldelning då
de ökade kostnaderna är avsevärda om man beaktar att en professur ingalunda
inskränker sig till enbart lönekostnaden utan också inkluderar kostnader för
lokaler, utrustning, service etc som totalt ligger över 1 miljon kronor per
tjänst. Något utrymme för ökade kostnader i samband med reformens
genomförande finns inte för närvarande.
De två helt dominerande problemen när det gäller tjänsterna vid universitet
och högskolor är emellertid den dåliga rörligheten och bristen på kompetenta
lärare och forskare. Miljöpartiet föreslår därför införande av
visstidsförordnande vid anställningar och betonar vikten av en väl utvecklad
forskarutbildning.
Finansiering av grundforskning och
forskarutbildning
Den totala forskningsvolymen har ökat mycket kraftigt i
Sverige under de senaste femtio åren, framför allt beroende
på en stark expansion av den s.k. kunskapsutnyttjande
(tillämpade) forskningen. Inom tunga sektorer av svenskt
näringsliv har behovet av egen forskning för
produktutveckling ökat dramatiskt. På motsvarande sätt har
den offentliga sektorns behov av forskning rörande olika
samhällsfunktioner ökat. Den kunskapsgenererande
forskningen, grundforskningen inklusive forskarutbildningen,
har inte ökat i samma takt. Utvecklingen har på detta sätt lett
till att vi idag har en viss underdimensionering av
grundforskning och forskarutbildning relativt den tillämpade
forskningen vilken på sikt innebär risker för
kvalitetssänkningar inom svensk forskning som helhet.
Den grundforskning som bedrivs vid våra universitet är livsnerven för all
vetenskaplig verksamhet i Sverige. Genom att Sverige är ett litet land har vi
också ett litet antal forskare vid våra universitet. Dessa forskare utgör en
resurs som dels svarar för att svensk grundforskning håller hög internationell
standard och dels svarar för att kvaliteten i den tillämpningsforskning, som är
en förutsättning för produktutveckling och nyskapande inom svenskt
näringsliv, håller en hög standard. Samma grupp av forskare leder också
utbildningen av nya forskare.
Sverige har ett relativt ovanligt system för finansiering av grundforskning
och forskarutbildning. Fakultetsanslag till universiteten finansierar
huvudsakligen tjänster, t.ex. professorer, forskarassistenter och doktorander i
forskarutbildningen (samt viss forskningstid för lektorer). De statliga
forskningsråden finansierar genom projektanslag den grundforskning som
universitetens forskare (professorer, forskarassistenter och vissa lektorer)
bedriver. Kostnaderna för doktorandernas vetenskapliga arbete (avhand-
lingsarbetet) finns inte inbyggda i systemet (med undantag för vissa
marginella bidrag via fakulteterna för ograduerade forskares vetenskapliga
verksamhet). Ofta finansieras denna utbildningsforskning indirekt via de
anslag som institutionernas professorer har. Resurserna för grundforskning är
emellertid otillräckliga för att tillgodose såväl institutionsforskarnas som
doktorandernas behov av forskningsmedel. Det är därför glädjande att i
samband med införande av den nya organisationen för forskningsfinansiering
så förstärks forskningen totalt med ca 1,3 miljarder under en treårsperiod.
Huvuddelen av denna förstärkning går till Vetenskapsrådet för stöd till
grundforskning inom de tre nya ämnesrådens ansvarsområden.
Departement, statliga verk, statliga stiftelser och fonder delar årligen ut
forskningsmedel för olika typer av tillämpad forskning som tillsammans med
näringslivets forskning mångdubbelt överstiger de resurser som den fria
forskningen och forskarutbildningen vid universiteten kommer att förfoga
över via Vetenskapsrådet och anslagen till universitetens vetenskapsområden.
För att svensk forskning skall kunna hävda sig i den växande internationella
konkurrensen behöver emellertid vetenskapsområdena och Vetenskapsrådet i
framtiden en förstärkning av resurserna. I dag måste många goda ansökningar
om forskningsanslag från framstående forskare avslås i brist på medel.
Den av riksdagen i år beslutade nya organisationen för
forskningsfinansiering innebär tillsammans med utbildningsministerns
vidgade ansvar för forskning inom samtliga departement att riksdag och
regering fått instrument att lättare hantera omfördelningar av resurserna. En
väl genomförd forskningspolitik bör kunna resultera i en utveckling med god
balans mellan grundforskning och tillämpad forskning.
Utveckling av forskning vid små och
medelstora högskolor
Miljöpartiet stöder tanken på utbyggnad av små och
medelstora högskolor i syfte att få en bättre spridning av
utbildningsmöjligheterna, främst då grundutbildning och
regionalt motiverade yrkesutbildningar. Samverkan med
näringsliv och offentliga sektorns övriga verksamheter i
regionen bör vara ett viktigt inslag i dessa högskolors verk-
samhet. Frågan om utveckling av statligt finansierad
forskning vid dessa högskolor är komplicerad.
Forskning vid små och medelstora högskolor bör utvecklas med stor
eftertanke och omsorg om högskoleforskningens framtid. Initialfasen måste
för högskolan få vara en försöksperiod med relativt stor frihet att planera och
pröva olika utvecklingsmöjligheter utan att resurser binds upp och hindrar
möjligheterna för andra alternativ inom den närmaste framtiden. Ett sådant
utvecklingsarbete måste utföras av högskolan själv (ofta i samverkan med
andra högskolor, universitet, myndigheter och det regionala näringslivet). Vi
ser redan exempel på sådan naturligt framväxande högskoleforskning och det
är viktigt att denna utveckling följs och att de institutioner som dokumenterar
sådan växtkraft också får ordentligt stöd.
Som stöd för en utveckling av forskning vid små och medelstora högskolor
har Miljöpartiet föreslagit inrättande av en särskild fond för utveckling av
forskning vid små och medelstora högskolor.
Utvecklingsfond för små och medelstora
högskolor
Små och medelstora högskolor har fasta forskningsmedel
anslagna direkt i statsbudgeten. För att stimulera särskilda
utvecklingsmöjligheter kunde denna finansieringsform med
fördel kompletteras med möjligheter att i konkurrens mellan
högskolorna söka särskilda forskningsmedel. Miljöpartiet har
redan i en tidigare motion föreslagit inrättandet av en
utvecklingsfond för små och medelstora högskolor. Fondens
syfte skall vara att stimulera utveckling av forskning, i första
hand grundforskning, av betydelse för utveckling av
högskolans framtida forskning. Anslag kan ges för en period
om 1 till 3 år. Som exempel på verksamheter som skall
prioriteras kan nämnas
a) Anställning av en forskare (professor eller motsvarande) under
begränsad tid för att utveckla ett visst område, biträda vid undervisningen och
bedriva forskning inom ett för högskolan intressant område.
b) Projekt för utveckling av vissa forskningsområden i samverkan med
högskolor eller universitet inom eller utom landet.
c) Internationell utbytesverksamhet, t ex för att möjliggöra ett lärar-
forskarutbyte med ett utländskt universitet under en viss tid, som stimulans
för högskolans forskning och högre utbildning.
d) Deltagande i internationella forskningsprojekt av direkt intresse för
högskolans långsiktiga utveckling i kompetenshöjande syfte.
e) Anordnande av internationella konferenser vid högskolan inom områden
av speciellt intresse för utveckling av högskolans framtida forskning.
Fonden kunde lämpligen handhas av Vetenskapsrådet.
Samordning och effektivisering av
forskningsresurser
I anslutning till Vetenskapsrådets övergripande ansvar för
svensk forskning får rådet också enligt regeringens förslag
ansvar för att tillgodose gränsöverskridande forskning och
tvärvetenskaplig forskning. Den samverkan som redan finns
mellan råd och mellan ämnesgrupper inom vissa råd skall
utvecklas ytterligare. De tre ämnesrådena får möjlighet att
fokusera på utveckling av grundforskningen inom sina
respektive områden. Den nya myndigheten för stöd till
produktutveckling inom näringslivet och forskning rörande
infrastruktur m m skall samla och samordna en rad olika
forsknings-och utvecklingsprojekt inom
Näringsdepartementets verksamhetsområden.
Uppbyggnaden av denna nya organisation innebär en förstärkning av
grundforskningen och en rationalisering och kvalitetshöjning i den tillämpade
forskningen inom dessa områden. Med initiativ från Vetenskapsrådet bör
också forskning som nu är splittrad på små och relativt ineffektiva
forskargrupper vid spridda institutioner kunna föras samman till kraftfullare
enheter med en större internationell slagkraft och med betydligt bättre miljöer
för forskarutbildning.
Genom att i framtiden förstärka grundforskningen via Vetenskapsrådet kan
också skapas goda möjligheter att genom flexibilitet och konkurrens skapa
nya kreativa forskningsmiljöer och avveckla forskning som tappar i kvalitet
och utvecklingspotential. Vetenskapsrådet har också ett övergripande ansvar
för att vissa forskningsområden prioriteras, bl a miljöforskning, och kan
därigenom styra utvecklingen så att t ex miljöforskningen beaktas inom ett
brett forskningsfält med samverkan mellan de tre ämnesrådena.
Stora samordningsvinster kan också erhållas genom rätt utnyttjande av
svensk forskningssamverkan med internationell forskning t ex via EU-projekt
eller forskningssamverkan direkt med forskningsinstitutioner i andra länder.
En viktig part för samordning av forskningsresurser till gagn för svensk
industri och produktion inom areella näringar är de svenska
industriforskningsinstituten. Deras plats i forskningsorganisationen skall ses
över. Industriforskningsinstituten är en mycket heterogen grupp
forskningsinstitut med mycket olika bakgrund, storlek och
forskningsstandard. Regeringens arbete att i samverkan med instituten finna
goda verksamhetsformer och framtida uppgifter för
industriforskningsinstituten i den svenska forskningsorganisationen är viktigt.
Stärk sektorsforskningen inom
miljöskydd, miljövänlig produktion
och varuhantering samt
miljöbetingade hälsorisker
De miljöproblem som det moderna samhället står inför kräver
stora forskningsinsatser under de närmaste åren. Satsningarna
på forskning inom miljöskydd, miljövänlig produktion och
varuhantering samt miljöbetingade hälsorisker är välkomna
och viktiga för en god samhällsutveckling.
Innevarande mandatperiod kan noteras en tydlig förstärkning av
miljöforskning inte minst genom kraftsamling och inrättande av ett särskilt
forskningsråd för Miljö, areella näringar och samhällsplanering med
Miljödepartementet som huvudansvarigt samt förstärkningar av olika
punktinsatser inom miljöforskning och forskning inom ekologiskt jordbruk.
Miljöpartiet vill i detta sammanhang peka på framtida behov av statligt
engagemang vad gäller stöd till utveckling av miljöanpassade produkter inom
industrin. Genom inrättande av den nya FoU-myndigheten bl a för
utvecklingsinsatser för svenskt näringsliv har vi fått en naturlig huvudman för
en verksamhet med denna inriktning. Miljöpartiet föreslår att regeringen
tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att planera för att ett institut med
inriktning på forskning och utveckling av miljöanpassad teknik och
produkter. Ett sådant miljöteknikinstitut kan bildas i samverkan mellan
Kungl. Tekniska högskolan, Försvarets forskningsanstalt, Statens
naturvårdsverk och ett eller flera universitet. Verksamhetens samordning med
företagens intressen skall ske genom medverkan av FoU-myndigheten och
företag eller branschorganisationer. FoU-myndigheten föreslås få ansvaret för
ledning av planeringsarbetet som bör ske i samarbete mellan deltagande
parter och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering.
Den organisatoriska strukturen kan med fördel i relevanta delar utformas som
VTT i Finland, dvs. med laboratorie- och verkstadsresurser disponibla vid
institutet, vilket skulle täcka ett stort behov hos mindre företag som ej själva
kan hålla sådana resurser. Möjligheterna till samordning med existerande
laboratorier vid KTH eller någon universitetsinstitution skall utnyttjas. (Sådan
verksamhet i mindre skala har startats på eget initiativ av KTH).
Det miljötekniska institutet kan utöver forskning och utveckling av
miljöanpassad teknik också fungera som referensorgan för övriga
utvecklingsinstitut och produktutvecklande företag. I kraft av sin kompetens
kan institutet ha en rådgivande funktion vid extern produktutveckling så att
man på ett tidigt stadium i utvecklingsarbetet kan upptäcka miljömässiga
nackdelar med en produkt och välja alternativ som är mer miljöanpassade.
Genom att miljöanpassade produkter kommer att ha ett konkurrensförsteg så
bör detta vid sidan av de positiva effekterna på miljön också generera kon-
kurrensfördelar för svensk industri.
Verksamheten kan finansieras genom medel från tre parter
a) från staten via enskilt anslag i statsbudgeten direkt till institutet,
b) från forskningsråd, stiftelser och fonder genom anslag efter ansökan
från institutet och
c) från deltagande företag genom kostnadsersättning till institutet.
Sveriges plats i den internationella
forskningen
Svensk forskning är i förhållande till landets storlek väl
representerad i den internationella forskningen inom en rad
olika vetenskaper. Denna position är viktig att bevaka och
förstärka. Sverige har sedan länge en omfattande samverkan
med andra forskargrupper i framför allt europeiska länder och
USA, men också med länder från samtliga andra världsdelar.
Deltagande i EU:s forskningsprojekt har varit framgångsrikt
så till vida som svensk forskning fått avsevärda
forskningsanslag via EU. Styrningen av det svenska
engagemanget i utländska projekt kan bli effektivare, särskilt
vad gäller möjligheterna att disponera EU-medel så att de på
ett bra sätt kompletterar helheten i svensk forskningspolitik.
Vetenskapsrådet har i den nya organisationen ett speciellt
uppdrag att bevaka svensk forsknings deltagande i
internationella sammanhang, vilket bör kunna ytterligare
förstärka kvaliteten i det internationella arbetet.
Sverige är emellertid fortfarande inte ett land dit internationellt
framstående forskare söker sig, med undantag för några få speciella
vetenskapsgrenar. Inrättande av ett svenskt forskningscentrum med rätt profil
skulle kunna placera Sverige tydligare på den internationella kartan.
Miljöpartiet har skisserat på ett sådant förslag med arbetsnamnet The
Swedish Nobel Centre for the Advancement of Science. Huvuduppgiften för
centret skulle vara att samla vetenskapsmän inom frontforskningen inom
områden som är under stark utveckling till kortare och längre symposier för
diskussion och uppsummering med tonvikt på analys av den framtida
utvecklingen. Ett genomgående tema för arbetet vid centret skulle vara att
analysera effekterna av de nya forskningsrönen på möjligheterna till
utveckling av ett socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle.
Centret skulle utformas så att det blev ett av världens större, ledande
forskningscentra, med möjlighet att ta emot forskargrupper för symposier
men också lämpat för grupper av forskare som under längre arbetsperioder
gemensamt penetrerar något för framtidsutvecklingen angeläget problem.
Verksamheten skulle knytas till områden där Sverige har egen forskning av
hög kvalitet. Ett sådant centrum skulle gagna såväl den nya kunskapens
användning för en positiv utveckling av samhället i ett globalt perspektiv som
den inhemska forskningen och samhällsutvecklingen och bidra till ett ökat
intresse från utländska forskare att arbeta i Sverige.
Försvarets forskning i civil
verksamhet
Sveriges försvar har av tradition en mycket omfattande egen
forsknings- och utvecklingsverksamhet. Försvaret är den
organisation som vid sidan om universiteten har den största
vetenskapliga kompetensen. Forskningen täcker stora delar
av det vetenskapliga fältet från rent humanistiska och
samhällsvetenskapliga områden till tekniska och medicinska.
Denna resurs har redan utsatts för nedskärningar i samband
med att försvarsbudgeten successivt minskats. Man tappar
kompetens inom viktiga områden och sannolikheten för att
denna utveckling fortskrider är stor. En viktig del i
anpassningen av svenskt försvar till de nya omständigheterna
är att successivt ställa om försvarets verksamhet till civil
verksamhet. Detta kan ske på olika sätt.
När det gäller forskningsresurser så är det av vitalt intresse att en
omställning görs inte bara för att det civila samhället därmed får värdefulla
förstärkningar utan också för att försvaret skall kunna upprätthålla en
kompetens som inte annars skulle vara möjlig under fredstid. Man kan inte
lägga forskningskompetens i malpåse. Inte heller är det lätt att snabbt bygga
upp sådan kompetens om detta skulle krävas i framtiden. Internationell
försvarsforskning har stora spin-off-effekter som vid en omställning av
svensk försvarsforskning kan komma den civila forskningen till godo. Det är
alltså av flera skäl intressant att behålla och utveckla FOA:s
forskningsverksamhet samtidigt som verksamheten inriktas så att den gagnar
det civila samhället.
FOA täcker många intressanta områden. Självfallet är man väl rustad för
olika direkt militära tillämpningsområden, t.ex. stridsledning,
operationsanalys, strategiskt försvar, psykologiskt försvar etc. Där finns också
specialavdelningar och forskningsgrupper med inriktning på man-maskin-
system, perception och inlärning, kognition, riskanalys, etc. men också
tekniskt avancerade projekt kring datorkommunikation, processtyrning och
teknisk utrustning.
Frågan hur en omställning och inriktning av försvarsforskningen mot civil
verksamhet skall genomföras kräver en särskild utredning varvid frågan om
vilka civila myndigheter och organ som är lämpliga samarbetspartners måste
behandlas i särskild ordning.
Miljöpartiet föreslår att verksamhet redan nu inleds i form av tre
pilotprojekt inom angelägna områden. Erfarenheterna från dessa kan då också
utgöra en grund för planeringen av det fortsatta arbetet. Den övergripande
samordningen och ledningen av de föreslagna projekten kan lämpligen
förläggas till den nyinrättade FoU-myndigheten.
Sensorprojektet
Den sensortekniska avdelningen vid FOA har en
internationellt framskjuten position på sitt område. Bland
annat har framtagandet av det som populärt kallas
"elektronisk näsa" uppmärksammats. Denna teknik syftar till
att detektera låga koncentrationer av olika gaser i luft.
Självfallet vore det av stort intresse att utveckla och använda
tekniken inom civila områden, t.ex. för upptäckt och
kvantifiering av utsläpp av luftföroreningar eller för larm vid
oväntade utsläpp från energiverk eller industri, ett arbete som
för övrigt redan påbörjats. Det är inte svårt att finna
tillämpningsområden, men självfallet bör en närmare
utredning av olika alternativ ske under FOA:s ledning eller
medverkan. Fördelen med tillämpningen inom just
miljöarbetet är emellertid så uppenbar att ett pilotprojekt bör
kunna startas omedelbart i samverkan med t.ex. SNV, några
universitetsinstitutioner och representanter för näringslivet.
Man-maskin-projektet
Den ökade automatiseringen och utnyttjande av teknik i allt
större sektorer av arbetslivet innebär ökade krav på kunskap
om samspelet mellan människan och den maskin som hon
hanterar. Det kan gälla operatörer vid kärnkraftverk eller i
maskinhallar vid ett pappersbruk med komplicerade
arbetsuppgifter eller den enskilda människan framför en dator
i kontorsmiljö, kassorna i dagligvaruhandeln etc. Här har
FOA en kompetens som är unik och som skulle kunna
komma samhället till nytta även i avseenden som inte direkt
berör försvaret. Det är gott om naturliga samarbetspartners,
t.ex. Forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv, FoU-
myndigheten, Folkhälsan och något av industri-
forskningsinstituten. FOA kunde ges i uppdrag att snabbt ta
fram ett eller två lämpliga pilotprojekt inom området och då
välja områden som är av stort samhälleligt intresse och där
naturliga samarbetspartners finns inom den civila sektorn.
Riskanalysprojektet
Riskanalys är ett av försvarets kompetensområden. Speciellt
gäller detta kvantitativa, datorbaserade system för
operationsanalys. Denna kompetens skulle med fördel kunna
användas för civila riskbedömningar t ex i olika delar av sam-
hällsplaneringen. Ett samarbetsprojekt inom detta område
skulle sannolikt också gagna försvarets möjligheter att
utveckla adekvata modeller för riskbedömningar i linje med
den tyngdpunktsförskjutning som skett vad gäller hotbilden,
från militära hot till miljöhot.
Miljöpartiet föreslår ett pilotprojekt inom detta område i form av ett
samarbete mellan FOA och det budgetkontor som inrättats vid riksdagen. En
komplettering med experter på riskbedömningar i riksdagens budgetarbete är
synnerligen önskvärd. Det skulle främja ett mer långsiktigt perspektiv i
statens budget och ge ökat utrymme för konsekvensanalyser av föreslagna
åtgärder. Beslut bör tas av riksdagen och formerna och omfattningen av
samarbetet med FOA skall utvecklas av FOA och riksdagen gemensamt.
Stoppa onödiga djurförsök
Miljöpartiet kräver att djurförsök som avser tester av
generellt sett onödiga varor som t.ex. kosmetika skall
förbjudas. I övrigt skall djurförsök minimeras och ersättas
med andra metoder, exempelvis försök med cellodlingar.
Användande av djur för medicinska försök som innebär för
djuren störande inskränkningar i deras möjligheter till
naturligt beteende skall i väntan på alternativa metoder
tillåtas endast för forskning som syftar till att finna botemedel
mot sjukdomar som vållar stort lidande för människor eller
djur. Kraven på forskningens kvalitet skall vara exceptionellt
höga och forskningsprojektets angelägenhetsgrad prövas av
en kompetent grupp forskare och allmänrepresentanter med
tillgång till internationell expertis. Mycket stor omsorg skall
läggas på lämplig miljö i djurstallar så att djuren i görligaste
mån får tillfälle att bete sig enligt artens natur. Djurskötare
och forskare som arbetar med djuren skall ha god kunskap
och erfarenhet av djurens naturliga beteende och vara väl
förtrogna med artens språk eller kommunikation (se vidare
nästa avsnitt).Vi kräver också att studerande i utbildningar
där djurförsök ingår skall erbjudas möjligheter till
djurförsöksfria alternativ till det aktuella momentet där så är
möjligt.
Oinskränkt myndighetsansvar och etiska
bedömningar vid vetenskapliga djurförsök
I vissa vetenskapliga försök med djur utsätts djuren för olika
grad av lidande. En särskild försöksdjursetisk nämnd
bedömer för varje sådant försök om graden av lidande kan
accepteras med hänsyn till försökets betydelse.
Felbedömningar kan lätt uppstå, dels genom att nämnden
saknar kompetens för säkra förutsägelser om faktiskt lidande
och dels genom att oförutsedda komplikationer kan tillträda.
Då djuren i ett försök utsätts för större lidande än det som
nämnden förutsett vid den etiska bedömningen är det enligt
gällande lagstiftning svårt att ställa krav, från t.ex. ansvarig
veterinär, på att försöket ändras eller avbryts. Vi föreslår att
djurskyddslagen skärps så att ansvarig veterinär eller
myndighet får samma juridiska möjligheter att ingripa vid allt
lidande som veterinär eller myndighet har vid andra fall av
djurplågeri. Vid sådant överskridande av förutsatt lidande
skall lidandet jämställas med djurplågeri i lagens mening.
De djurförsöksetiska nämnderna vid universiteten granskar alla
ansökningar om djurförsök för tillståndsgivning. Vi föreslår att anvisningarna
för dessa nämnders arbetsrutiner ändras och specificeras så att de som deltagit
vid godkännande av ett djurförsök också skall närvara vid minst ett av
försökstillfällena. Det skall dessutom vara obligatoriskt för dessa
gruppledamöter att besöka djuren mellan försöken för att själva se hur djuren
har det. Vidare skall de ha varit närvarande vid avlivning av försöksdjuren.
Om djuren ej avlivas omedelbart efter försökets avslutande skall de besöka
djuren även efter försökets avslutande. Denna utökning av nämndens
åligganden ger ledamöterna ökade kunskaper och erfarenheter av den
verklighet som deras bedömningar avser. Däremot skall inte besöken ha några
tillsynsfunktioner. Tillsynsansvaret skall oförändrat ligga på ansvarig
myndighet och verkställas av myndighetens tjänsteman (veterinär).
Det är viktigt att alla ledamöter i en försöksdjursetisk nämnd har goda
kunskaper om berörda djurarters naturliga levnadssätt, speciella behov och
beteende. Universitet med en försöksdjursetisk nämnd bör ansvara för att
relevant utbildning ges till ledamöterna. För finansiering av denna utbildning
skall medel avsättas från de anslag som bekostar forskningsprojekten. Vidare
skall all personal som handhar djuren, inklusive forskare, ha god kunskap om
den aktuella artens naturliga beteenden och livsbetingelser, ha observerat
arten i deras naturliga biotop samt var förtrogen med artens språk eller sätt
att
kommunicera.
Speciellt ansvar för information om
utvecklingen inom vissa
vetenskapsgrenar
Forskning genererar kontinuerligt ny kunskap. I takt med att
den nya kunskapen sprids påverkas människors attityder och
uppfattningar om olika förhållanden i samhället. Normalt tar
det mycket lång tid från det att kunskapen genereras inom en
vetenskap tills den blivit allmänt känd och accepterad i
samhället.
Ibland går utvecklingen inom en vetenskap mycket snabbt och nya
praktiska tillämpningar kan snabbt genereras. I många fall kan dylika
innovationer ha såväl tekniska som sociala, ekologiska och etiska
konsekvenser och vara av central betydelse för samhället. Forskare
specialiserade inom enskilda kunskapsområden kan ofta ha svårt att bedöma
vilka olika tillämpningar, och därmed sammanhängande konsekvenser, en ny
kunskap kan eller bör få. Tillämpningarna har ofta effekter som ligger långt
utanför upphovsmännens kompetensområde och kan dessutom innebära krav
på etiska ställningstaganden. Det är därför viktigt att i vissa fall aktivt
påskynda spridningen av ny kunskap i samhället. En bred information och
diskussion är viktig för att kunskapen och dess tillämpningar skall kunna rätt
bedömas ur olika perspektiv. Information till allmänheten är en förutsättning
för att demokratin skall fungera. Med eftersläpningar i informationen
föreligger risk för att vetenskapliga landvinningar omsätts i för samhället
genomgripande tillämpningar över huvudet på medborgarna och kan leda till
en utveckling som medborgarna ej önskar.
Miljöpartiet föreslår att Vetenskapsrådet tillsammans med
Forskningsforum får i uppdrag att inventera vilka forskningsrön som kan
förväntas ha stora samhällskonsekvenser samt att organisera och genomföra
uppdraget att med olika metoder informera allmänheten och stimulera
diskussioner enligt de riktlinjer som angivits i motionen. Det är därvid viktigt
att informationen om ett visst kunskapsområde kompletteras med andra
discipliners bedömningar av den aktuella utvecklingen.
Ett aktuellt exempel på ett forskningsområde som bör få detta aktiva stöd
vid informationsspridningen till allmänheten är forskningen kring gener och
dess tillämpningar inom genteknik och bioteknik.
Kunskapsutvecklingen inom genforskning och genteknik har varit stark
och berör själva grundvalen för samhällets existens; villkoren för utveckling
av liv på jorden. Forskningen inom detta område kan därför ha konsekvenser
som är fundamentala och livsavgörande i vidaste bemärkelse. Dess
användning måste ställas i relation till hur den naturliga selektionen hittills
fungerat under evolutionen och vilka avvikelser från det naturliga urvalet
detta innebär samt vilka risker olika tillämpningar kan föra med sig i detta
och andra perspektiv. Ökade kunskaper om ärftliga egenskaper för också med
sig sociala konsekvenser med etiska ställningstaganden för både den enskilde
och samhället.
Ett brett informationsprojekt kring genetik, genteknik och bioteknik och
dess möjliga tillämpningar vore ett utmärkt pilotprojekt. Den nu arbetande
Bioteknikkommittén (som lämnar slutbetänkande den 1 december 2000) har
berört vissa av dessa frågor och också arbetat med information i mindre
omfattning. Erfarenheterna från detta arbete kan utgöra en bra grund för ett
större projekt inom området. Vetenskapsrådet tillsammans med
Forskningsforum bör vara väl skickat att genomföra ett sådant projekt.