Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att träning i civil olydnad borde vara en självklarhet i den
demokratiska processen och borde även vara en del av utbildningen i
ämnen såsom samhällskunskap, rättskunskap och historia på högstadiet,
gymnasiet, folkhögskolan och högskolan.
Inledning
Hösten 1999 anordnade Österfärnebo folkhögskola en kurs
under rubriken Vägmotstånd och direkt motstånd. Kursen
innehöll inte olagliga aktioner och hade pågått åtminstone
sedan en termin tillbaka. Folkhögskolan planerade heller inte
att rapportera kursen som statsbidragskurs.
Kursen besöktes dock av folkbildningsrådet vilka beslöt att dra in
statsbidraget till folkhögskolan. Besöket ledde också till ett inslag i
Aktuellt.
Inslaget fälldes senare av Granskningsnämnden.
Civil olydnad
Civil olydnad är ett samlingsnamn för olika aktioner som går
ut på att man avsiktligt och medvetet, enskilt eller kollektivt
bryter mot lagar, bestämmelser som man anser vara fel. Man
gör det p.g.a. vad man anser vara rätt och bäst för samhället,
inte för egen vinning.
Det sistnämnda är skillnaden mellan civil olydnad och en kriminell
handling. Man kan inte räkna med någon personlig vinning utan tvärt om;
med straff i någon form.
En annan skillnad är att man står för vad man gjort - och inte försöker dra
sig undan påföljd, inte försöker "klara sig". Detta är också principen om
villighet att själv utstå lidande.
Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts så
ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan från konsekvenserna av
handlingen. Istället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar
lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär
inte att man själv har sanningen. Det är bara en utgångspunkt för dialogen.
Vad är det då för lagar som bryts? Lagbrotten handlar så gott som
uteslutande om ohörsamhet mot ordningsmakt, egenmäktigt förfarande eller
störande av allmän ordning vilket blir konsekvensen när demonstranter inte
lyder polisens/ordningsmaktens uppmaning t.ex. att lämna det blockerade
vägbygget vid trädkramaraktionerna på västkusten eller för den delen almarna
i Kungsträdgården.
Gandhi använde satyagraha som komplement till ickevåld. Satya som
betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande.
Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använde agraha som en
synonym för kraft. Satyagraha blir då sanningskraft.
Eftersom ingen fullständigt kan veta sanningen går det heller inte att
använda våld för att tvinga till sig sanning. Satyagraha innebär istället
tålamod och sympati. Tålamod i sin tur innebär att själv ta lidande. Civil
olydnad är därför en nödvändig del av satyagraha (bl.a. fritt ur Handbok i
civil olydnad av Per Herngren).
Slutsats
"Rörelserna tvingar samhället att konfronteras med
grundläggande värden, så vida de står för ett sökande efter
äkthet" (ur SOU 1999:101 Olydiga medborgare).
Utomparlamentariska aktioner har alltid funnits och har varit grunden för
tillkomsten av många av de rättigheter som idag anses självklara. Allmän
rösträtt, kvinnors frigörelse, kortare arbetstid, barnens rättigheter och
möjligheten att njuta av almarna i Kungsträdgården är bara några exempel på
detta. Människor med civilkurage har lyckats ändra dåligt planerade vägar,
avslöja nedgrävning av giftigt avfall och så vidare. Ofta har det handlat om
människor som bott i ett område, reagerat och därefter handlat. De har helt
enkelt vägrat finna sig i orättvisor och fel som de observerat i sitt närområde.
Att lära sig vara observant och att ta sitt ansvar där man ser att något är fel
ska inte bestraffas utan uppmuntras. Detta bör ske i samhället i stort men inte
minst inom alla utbildningsformer. Civil olydnad är ett sätt att göra sin röst
hörd. Röster från människor som berörs till de som styr och beslutar.
Olika sätt att delta i den demokratiska processen, oavsett om det gäller
lobbning, insändarskrivande eller civila olydnadsaktioner, borde vara en
naturlig del av allas utbildning. Ickevåld och självförsvar är en del av civila
olydnadsaktioner. Träning i dessa metoder bör därför finnas tillgängliga för
de som så önskar, även inom skolan. Att en skola erbjuder denna typ av
träning ska inte kunna innebära att skolan riskerar att få sitt statsbidrag
indraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.