1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bostadspolitiken.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolutbildningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den högre utbildningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om trafiken.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skatteutjämningssystemet.2
6.
1 Yrkande 1 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till FiU.
Motivering
Vi har i tidigare års motioner till riksdagen kommit med en
rad förslag på olika områden som är viktiga för
Stockholmsregionen. Det har gällt integration och demokrati,
politik för ökad sysselsättning, skärgårdens utveckling,
kultur, vardagstryggheten och regionalt självstyre. De
ståndpunkter vi där fört fram står vi fortfarande bakom.
I föreliggande motion tar vi upp fyra områden. Det handlar om bostäder,
skolutbildningen och den högre utbildningen, trafiken samt
skatteutjämningssystemet.
Inledning
Stockholm är en av den nya ekonomins huvudstäder.
Regionen är också motor i Sverige. Nästan var tionde svensk
bor i Stockholms stad och var femte svensk bor i dess
storstadsregion. Storstockholm växer också mycket kraftigt,
både ekonomiskt och befolkningsmässigt. 20 000 nya
invånare varje år i länet ställer stora krav på att nya bostäder
byggs, att nödvändig samhällsservice finns och inte minst att
kommunikationerna fungerar tillfredsställande.
I Stockholms stad och län möts människor med olika bakgrunder och olika
kulturer. Det skapar tillsammans med regionens skönhet helt unika
förutsättningar. Det finns troligen ingen region med så mycket egen
individuell kraft som just Stockholmsregionen. Det mångkulturella samhället
har unika möjligheter vi vill släppa fram. Men det finns troligen ingen annan
region i Sverige som så lite tar till vara dessa möjligheter. Bakom stadens
vackra fasad ryms problem och svårigheter, utanförskap och stora skillnader
mellan olika sociala grupper. Stockholmsregionen präglas av stora och svåra
obalanser. Det handlar framför allt om skillnader på några av livets allra
viktigaste områden: social välfärd, ekonomisk standard, arbetsmarknad och
utbildning, hälsa och, ytterst, livslängd.
Den politik som skall föras för en gynnsam utveckling av regionen kräver
eftertänksamhet och långsiktigt hållbara lösningar. Stockholmsregionen
rymmer många möjligheter och här finns stordriftsfördelar och
strukturförutsättningar som är gynnsamma för en bärkraftig utveckling. Hela
Sverige har ett stort intresse av att storstadsområdena ges rimliga
förutsättningar. Tyvärr är den politik som förs av den nuvarande regeringen
helt inriktad på att hindra utvecklingen i Stockholm i stället för att utnyttja
och stödja denna tillväxtregion i landet.
Den statliga skatteutjämningen är ett exempel på regeringens
Stockholmsfientlighet. Stockholms läns landsting och kommunerna bidrar
med många miljarder varje år till andra landsting och kommuner. Detta i ett
system som är konstruerat för att Stockholmsregionen i princip ska vara den
enda bidragsgivaren. Det behövs utjämning mellan kommuner. Men dagens
system kan svårligen beskrivas som något annat än en ren brandskattning av
Stockholms län.
Ett annat exempel är regeringens brist på förståelse för statliga
trafikinvesteringar i Stockholm. Storstockholm är på väg mot en total
trafikinfarkt och regeringen vägrar trots detta satsa statliga vägpengar i
Stockholms län. Det är inte rimligt att Stockholmsregionen ensam ska ta det
ekonomiska ansvaret för de mycket stora investeringar som krävs i väg- och
spårtrafik under de kommande åren.
Det finns ytterligare exempel. När väljarna röstade fram en liberal politik i
landstinget och i flera kommuner försöker Socialdemokraterna upphäva den
kommunala självstyrelsen och med alla medel förhindra att det förs en politik
som väljarna vill ha. Socialdemokraterna uppvisar här ett stort förakt för
väljarna.
Fastighetsskatten slår mycket hårt i stora delar av Stockholmsregionen.
Regeringens så kallade sänkning av fastighetsskatten är bara kosmetika när
taxeringsvärdena skjuter i höjden. Risken är mycket stor att många äldre och
barnfamiljer kommer att tvingas flytta från sina hem. Fastighetsskatten måste
avskaffas på sikt.
Bostäder
Det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan söka skapa
gynnsamma förutsättningar för boende, jobb och företagande
i alla delar av vårt land och att å den andra bejaka och
underlätta för tillväxt i storstäderna. Många människor söker
sig nu som förut till storstaden helt enkelt för att de föredrar
att bo och verka i storstadsmiljön. För många internationellt
verksamma företag är alternativet till Stockholm kanske
London, Frankfurt eller Amsterdam. Inte en annan ort i
Sverige. Vad Sverige behöver är därför att storstäderna kan
erbjuda en internationellt konkurrenskraftig företagsmiljö.
I Stockholm sker just nu en tillväxt kring fyra mycket expansiva branscher:
1) IT/telekom, 2) medier, reklam och video, 3) finansiell hantering och 4)
biomedicin. Stockholm har goda förutsättningar att bli ett "gateway" i Europa
för någon eller några av dessa branscher, men bostadsproblemen i
Stockholmsområdet riskerar att hindra denna tillväxt. Det finns många
indikatorer som stärker denna tes, som att fler och fler företag indikerar att
bristen på bostäder är ett hinder för nyrekrytering.
Genom att förändra det kommunala utjämningssystemet så att varje
kommun får ett positivt ekonomiskt incitament för att det byggs bostäder kan
man också kräva att samtliga kommuner i storstadsregionerna verkligen tar
detta ansvar. Även kostnadsutjämningen måste förändras så att det verkligen
är de strukturellt betingade faktorerna som kompenseras.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kommuner faktiskt måste ta sitt
ansvar och planera för nyproduktion och för bostäder med olika
upplåtelseformer. Det är uppenbart att det i vissa kommuner förekommer att
moderata kommunledningar inte vill bygga hyresbostäder eller
socialdemokratiska dito inte vill planera för villaboende.
Det behövs olika upplåtelseformer i alla kommuner för att människorna
själva, inte politikerna, ska vara de som avgör inte bara var utan hur man bor.
Folkpartiet menar att delar av de kommunala bostadsbolagen ska kunna
avvecklas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden.
Det finns flera olika vägar att gå.
Försäljning till hyresgästerna genom bildandet av bostadsrättsföreningar är
en väg som Folkpartiet ställer sig positivt till. Försäljning av enskilda
fastigheter eller större bestånd till annan fastighetsägare är ett annat. Länder
som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning
överfört det tidigare kommunala bostadsbeståndet i nya former av ägande och
förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående
stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering, liksom försäljning av
lägenheter till enskilda hyresgäster. Dessa länder uppvisar ett spektrum av
lösningar för ett fortsatt samhällsansvar, en social bostadspolitik, även sedan
kommunerna släppt det ägande och förvaltande ansvaret för bostadsbeståndet.
Vi avvisar såväl nya hyresregleringar som en helt fri hyressättning. Den
senare skulle leda till alltför kraftiga höjningar av hyror i attraktiva lägen
och
en ökad ekonomisk segregation. Vi ser inga skäl att rucka på de grunder i
hyressättningssystemet som består av fria förhandlingar mellan hyresgäster
och fastighetsägare kombinerade med en bruksvärdesprövning med
jämförbara lägenheter. Hyresgästens besittningsskydd är fortsatt viktigt att
hävda.
Bruksvärdessystemets tillämpning har dock lett till en struktur på hyrorna
som i vissa fall avviker väldigt från ett tänkt resultat av en ren
marknadsprissättning. Attraktiva lägenheter i centrala lägen är underprissatta
medan hyresgäster i mindre attraktiva områden betalar högre hyra än vad som
kan motiveras utifrån uppfattningar i den allmänna opinionen. Resultaten
känner vi: en ständigt växande svart hyresmarknad i Stockholms centrala
delar. Folkpartiet menar att det är nödvändigt att tillåta en mer differentierad
hyressättning som bättre avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden.
Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt.
Skolutbildningen
Barnen är framtidens vuxna. En skola som ger människor
jämlika livschanser och goda möjligheter att utvecklas, är
därför av största vikt.
Grundskolans viktigaste uppgift är att lära alla elever att läsa, skriva och
räkna. Baskunskaperna är avgörande för elevernas förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen i de övriga ämnena. I ett mångkulturellt samhälle blir
kittet i form av det svenska språket ännu viktigare. Varje elev har rätt att
utvecklas och lära sig så mycket som möjligt. Olika elever lär sig olika
moment olika snabbt. Skolan ska ställa höga krav. Varje elev har rätt att
utifrån sin egen kunskapsnivå mötas av höga förväntningar.
Problemen i skolan är mycket stora. Var femte elev lämnar grundskolan
utan tillräckliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning.
Svenska lärare tjänar avsevärt sämre än sina europeiska kollegor. Sedan
Göran Perssons gymnasiereform har gymnasieskolan hamnat i en akut kris.
Avhoppen är omfattande.
Folkpartiet vill betona kunskap och bildning genom att stärka
baskunskaperna, höja läraryrkets status genom högre löner, inrättande av
lektorat och andra karriärtjänster samt införande av en lärarlegitimation
Läraren är elevernas viktigaste resurs. Ingen annan faktor är så viktig för
skolans kvalitet. Det råder ett stort behov av nyrekrytering inom de närmaste
åren för att ersätta dem som går i pension. Rektor ska vara skolans
pedagogiska ledare. De viktigaste utvärderingarna är de som sker av den
enskilda elevens studieresultat. Nationella prov ska vara obligatoriska.
Dialogen mellan föräldrar, skolan och eleverna är mycket viktig.
Utvecklingssamtal ska genomföras regelbundet. Skolan ska för varje elev
årligen upprätta skriftliga omdömen om hur väl eleverna når målen i de olika
ämnena. Sverige behöver en nationell skolinspektion för att kraftigt stärka
statens utvärdering och uppföljning av skolans resultat.
Elever med svårigheter ska garanteras extra stöd och hjälp. Insatserna ska
sättas in så tidigt som möjligt. Prov, tester och bedömningar ska ha som
huvudsyfte att säkert identifiera varje elevs kunskapsnivå. Elever med
svårigheter ska erbjudas sommarkurser, läxhjälp och stödundervisning. Elever
med hög fallenhet för ett ämne måste garanteras rätt att få ytterligare
stimulans i ämnet. Införandet av en tioårig grundskola skulle ge fler elever
bättre möjligheter att nå längre i sin kunskapsutveckling.
Skolan måste aktivt motarbeta mobbning, rasism, sexuella trakasserier och
kränkande språkbruk.
Rätten att välja skola och förekomsten av friskolor ökar valfriheten och
skapar en sund konkurrens mellan skolorna.
Gymnasieskolan ska innehålla en mångfald av utbildningsmöjligheter. Det
ska finnas en strävan att förstärka profilerna på respektive utbildning. Nivån
på de studieförberedande utbildningarna ska höjas. De yrkesinriktade
programmen ska ha hög status. Lärlingsutbildning av hög kvalitet ska
erbjudas.
Något fritt gymnasieval finns inte, eftersom kommunen bara behöver
betala interkommunal ersättning i det fall man själv inte bedömer att
motsvarande utbildning kan erbjudas. Allt detta begränsar elevernas
valmöjligheter såväl som skolornas möjlighet till profilering. Den skola som
inte är attraktiv har inget att frukta från konkurrens från andra, så länge
elevernas valmöjligheter är så kraftigt begränsade. Detta är särskilt tydligt i
Stockholms län. Länet är en arbetsmarknads-, företags- och bostadsregion, det
borde också vara en utbildningsregion. Kommunerna agerar i dag som om de
ägde eleverna. Dessa måste ges en möjlighet att precis som på
arbetsmarknaden röra sig fritt över kommungränserna.
Kommunernas möjlighet att begränsa tillkomsten av fria gymnasieskolor
bör avskaffas, skolpengen bevaras och rätten att välja en annan skola än den
av kommunen anvisade vara grundregeln.
Högre utbildning
I ett samhälle som förändras snabbt är människors vilja och
förmåga att ta del av ny kunskap och nya idéer avgörande.
Ständigt återkommande chanser till utbildning är en viktig
förutsättning för människors möjlighet att forma sin vardag
och framtid. Samtidigt saknas det i storstadsområdet komvux,
folkhögskolor och högskoleutbildningar. Tillgänglighet till
utbildning lockar människor och där högre utbildning och
forskning finns, sker avknoppningar, företagsetableringar och
lokal utveckling.
Storstockholmsområdet är underförsörjt på utbildningsplatser i den högre
utbildningen. Ingen annan del av vårt land har ett så kvalificerat och
kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har ingen annan del av vårt land en
sådan brist på utbildningsplatser vid universitet och högskolor i relation till
såväl ungdomarnas efterfrågan som arbetsmarknadens behov. Redan i dag är
det stor brist på högskoleutbildade människor och denna brist kommer att
växa.
En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är
nödvändig och viktig för utvecklingen såväl i vår region som i övriga Sverige.
När det inte finns tillräckligt många personer med högskoleutbildning i
Stockholmsregionen för att möta arbetsmarknadens behov så innebär det att
andra delar av landet förlorar många unga välutbildade som lockas att flytta.
En satsning på fler högskoleplatser i Storstockholm är något hela landet
vinner på. Utveckling i Storstockholm står inte i motsats till utveckling i
Bergslagen, Norrland eller Sydsverige utan tvärtom konkurrerar
Storstockholm främst med andra storstäder i Europa. En utveckling i
Storstockholm drar andra delar av landet med sig. En kraftfull satsning i
huvudstadsregionen blir extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen
utgör för nationen.
Stockholmsregionen har den lägsta andelen av befolkningen som går direkt
från gymnasiet till högskolan. En stor del i detta har Göran Perssons
gymnasiereform som skapat utslagning från gymnasieskolan. Endast hälften
av regionens tjugoåringar når högskolebehörighet.
Länets lokala rekrytering är mycket hög. Det beror på det stora
befolkningsunderlaget och det breda utbudet. En utökning av den högre
utbildningen skulle därför leda till att andelen med akademisk examen skulle
öka i vårt län.
Stockholm har högst betygspoäng och flest sökande per plats. Det finns
ingen högskoleort som har tillnärmelsevis så många sökande per plats. Det
driver i sin tur upp antagningspoängen.
Stockholm är alltså underförsörjt med utbildningsplatser i förhållande till
befolkning och arbetsmarknadens behov. Det är dessutom så att andelen
högskoleplatser per unga personer är ännu lägre, eftersom länet har en
förhållandevis ung befolkning. Trots expansionen vid nya Södertörns
högskola halkar Stockholm alltmer efter övriga landet.
Trots att behovet av välutbildad arbetskraft är störst här och antalet
utbildningsplatser redan sedan tidigare är underdimensionerat, får Stockholm
färre platser än resten av landet. Det råder i dag brist på studentbostäder i
Stockholmsregionen. Bristen på bostäder leder till att ungdomar väljer att
studera på annan ort och att Stockholm därmed förlorar viktig försörjning av
högkompetent arbetskraft. Det är därför viktigt att tillse att regionen är
försörjd med studentbostäder.
Detta kommer att leda till en utarmning av Stockholms konkurrenskraft,
färre utbildningsplatser per capita än rikssnittet, lägre utbildningsnivå hos
befolkningen och ökad segregation. Vi vill att fler utbildningsplatser ska
fördelas till universitetet och högskolorna i Stockholms län.
Trafiken
En avgörande förutsättning för en uthållig och balanserad
tillväxt av jobb och företagande är att trafikfrågorna kan få en
lösning i Stockholmsregionen. Staten, i skepnad av den
socialdemokratiska regeringen, spräckte den
överenskommelse som tidigare fanns. Det fanns många
stelbenta inslag i den tidigare som endast till dels genomförts.
Regeringen visar nu inget som helst intresse av att hjälpa till
att lösa trafikkaoset i Stockholmsregionen. Enligt uppgift
drog regeringen bort pengar till trafiken i Stockholms län just
innan regeringens budgetförslag gick i tryck.
Vad som behövs är en ny storstadsöverenskommelse, där lokala, regionala
och statliga aktörer lägger politisk prestige åt sidan och samverkar för
Sveriges bästa. En sådan överenskommelse behöver också en hållbar
finansiering.
I första hand måste bygget av Norra länken i Stockholm komma igång. Det
finns en bred politisk enighet i regionen om att den behövs. Att få den tunga
trafiken från Frihamnen att gå ut ur staden under jord skulle lösa både miljö-
och trafikproblem. Folkpartiet föreslår att staten tillsammans med
partiföreträdare för regionen och det privata näringslivet träffar en uppgörelse
om ett antal infrastrukturinvesteringar de närmaste åren. Förutom Norra
länken menar Folkpartiet att exempelvis Tredje spåret i Stockholm är
nödvändigt för att förbättra trafiksituationen i regionen.
Innan Stockholmsregionens flygplatsproblem fått en slutgiltig lösning
måste Bromma flygplats behållas. Regeringen, landstinget, staden och övriga
kommuner i Stockholmsregionen bör tillsammans försöka finna ett alternativ
till Bromma i södra länsdelen. Ett ensidigt nedläggningsbeslut skulle enbart
hota arbetstillfällen och försvåra förutsättningarna för Stockholms näringsliv.
För att minska miljöbelastningen bör tillkommande färjetrafik förläggas
till Nynäshamn eller Kapellskär. Genom att t.ex. göra en satsning på
Nynäshamn som hamn förkortar man färjors och lastfartygs färdväg genom
skärgården för att komma ut på Östersjön. Standarden på riksväg 73 mellan
Stockholm och Nynäshamn måste förbättras. Detta är inte minst motiverat
med tanke på Nynäshamns betydelse för Gotlandstrafiken.
Lidingö, Nacka och Värmdö är exempel på stora kommuner som är helt
beroende av ett fåtal förbindelser. Saltsjö/Mälarsnittet och Kistaområdets
bristande väg- och kollektivtrafikkapacitet blir hinder för att skapa nya
arbetstillfällen för stora företag. Detta är exempel på att Stockholmregionens
möjlighet till god utveckling även är ett statligt intresse. Det här är exempel
på att behovet av nya finansieringslösningar i Stockholmsområdet kvarstår.
Skatteutjämningssystemet
Ett av de strukturella problemen för Stockholmsregionen är
effekterna av det nuvarande kommunala utjämningssystemet.
Genom sin konstruktion missgynnas kommuner med hög
förvärvsfrekvens och tillväxt i invånarantal. Kommunala
åtaganden som byggande av skolor, äldreomsorg och dagis
som följer på expansion får inte täckning samtidigt som de
ökade skatteintäkterna till stor del försvinner i utjämningen. I
vissa lägen kan kommunen till och med förlora på att de egna
skatteintäkterna ökar (s.k. pomperipossaeffekter).
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och visar
att slutresultatet för den enskilda kommunen kan bli starkt beroende av hur en
viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en
ständig
politisk kamp om de ingående faktorerna.
Mot bakgrund av den förödande metodkritik som framförts är det dags att
renodla systemet och minska antalet faktorer i stället för att utveckla genom
att ytterligare inveckla systemet. Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen
grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster, vilket kan
medföra att kommuner med högre skattekraft men också höga strukturella
kostnader i högre utsträckning kan klara dessa själva. Inriktning på utjämning
kan då bli betydligt färre och mer renodlade och strukturella faktorer.
Det är avgörande att metoderna utvecklas på ett sådant sätt att det är
förklarande variabler som används snarare än statistiska samvariationer. Det
är också angeläget att systemet täcker in strukturella faktorer och sådana
sektorer som ingår i det kommunala åtagandet, inte faktorer som avser statliga
åtaganden.
Tillsammans med en lägre nivå i inkomstutjämningen skulle man då få en
rimlig utjämning på en nivå där rundgången i systemet minskar. Ett sådant
nytt utjämningssystem skulle vara bra för tillväxt och utveckling i vår region,
utan att för den skull utjämningssystemets avsikt, att utjämna för opåverkbara
skillnader i förutsättningar att ge god kommunal service till alla medborgare i
vårt land, sätts åt sidan.
Fastighetsskatten
Inom vissa viktiga tillväxtområden av vårt land är det trots
den föreslagna sänkningen av skattesatsen befogat att tala om
en fastighetsskattechock. Folkpartiet anser att sänkningen av
fastighetsbeskattningen måste ske stegvis och inledas
omgående. Den nuvarande fastighetsskatten ska avskaffas.
Den fastighetsskattehöjning som majoriteten vill genomföra för bl.a
Storstockholm avvisas. I avvaktan på en grundligare reformering av
fastighetsbeskattningen bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta. Vi avsätter
därför skattesänkningsutrymme så att taxeringsvärdena kan bibehållas med
samma skattesatser, 1,2 % för egna hem och 0,7 % för flerbostadshus.
Vi avvisar även den höjda kapitalskatten för reavinster.