1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Stockholmsregionen ges större frihet att organisera sig i
enlighet med sina särskilda förutsättningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tilldelningen av högskoleplatser till Stockholmsregionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en prioritering av regionens södra delar vid tilldelning av
högskoleplatser.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över möjligheterna att skapa campus för
högskolestudenter i Stockholmsregionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett avskaffande av fribeloppet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjt investeringsbidrag för om- och nybyggnation.1
7.
1 Yrkande 6 hänvisat till BoU.
Stockholm - en
tillväxtregion
Stockholm är en växande region som alltmer kommit att stå i
fokus för utveckling och tillväxt. Många människor flyttar till
Stockholm för att förverkliga sina livsprojekt och för att ta
del av det rika utbud av kultur, utbildning, naturupplevelser,
nöjen och arbetsmöjligheter som regionen erbjuder.
Stockholm är en motor, inte bara för den egna regionen och
dess invånare, utan för Sverige som helhet. Det är viktigt att
poängtera att satsningar på Stockholm inte i första hand står i
motsättning till satsningar på andra orter eller regioner -
Stockholm konkurrerar i första hand med storstadsregioner
kring Östersjön och i övriga Europa och inte på den
nationella arenan.
Internationella företag och koncerner väljer ofta att lokalisera sig nära
beslutscentra och universitet där tillgången till spetskompetens är god och där
den allmänna kompetensnivån är hög och internationellt anpassad. Länder
med kompetent och välutbildad arbetskraft har större möjligheter att utveckla
sitt eget kunnande och sina egna innovationer, men också att ta till sig
teknologi som utvecklats i andra länder. Investeringar i fysiskt kapital får de
önskade effekterna först om investeringarna i kompetensutveckling, dvs
främst utbildning och forskning, är tillräckliga.
En förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att regionen skall ha ett
fortsatt internationellt konkurrenskraftigt näringsliv är därför att det i
regionen finns kvalificerad och omfattande utbildning och forskning. På detta
område behövs förbättringar och visioner för att möta framtidens behov.
Utmaningen för Stockholmsregionen innefattar bland annat hur regionen skall
få de kompetenta medarbetare som företag, men också offentlig sektor,
behöver, hur regionen skall kunna förse också andra regioner i Sverige med
specialistkompetens och hur regionen skall kunna försvara sin position i
konkurrens med andra storstadsregioner i världen.
Regionens möjligheter till kompetensutveckling är emellertid i många
avseenden beroende av den generella nationella politiken.
Självklart är det inte bara näringslivets behov och en önskan om tillväxt
som styr den kristdemokratiska synen på utbildning och utveckling i
Stockholmsregionen. I botten finns det kristna förvaltarskapstänkandet som
enligt vår tolkning innebär att samhället har en skyldighet att uppmuntra och
stödja kunskapssökande. Vi menar att ansvaret att ta tillvara de resurser som
vi besitter i samhället är både personligt och gemensamt. Det vetenskapliga
arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för
människans naturgivna kunskapstörst och sanningssökande och är därför ett
mål i sig. Att Stockholm utgör ett kulturellt centrum och ett centrum för
debatt och tankeutbyte ökar också incitamenten att stimulera bildning i
regionen.
Starkare regional
organisation
Stockholmsregionen är utsatt för en stark konkurrens från
andra regioner i Nordeuropa och i andra delar av världen.
Även om den nationella politiken är viktig, och regeringens
och riksdagens ansvar för utbildning och
kompetensutveckling avgörande, kommer regionen inte ifrån
sitt eget ansvar för att möjliggöra en långsiktigt positiv
utveckling. Storstadsregionens komplexitet ställer krav på
regionala lösningar, som ofta innebär samordning mellan
olika aktörer och stora finansiella åtaganden inom många
samhällsområden och kanske i ökande grad även på
utbildningsområdet.
Det finns idag inte något erkänt politiskt organ med ett grundläggande
helhetsansvar för att inte bara planera utan även samordna och i vissa fall
genomföra regionala utbildningsinsatser. Det är uppenbart att
Stockholmsregionen har haft stora svårigheter att såväl fatta beslut om som
att genomföra viktiga insatser. Utbildning och forskning är ett strategiskt
utvecklingsområde, som blir alltmer avgörande för en positiv utveckling, där
det regionala ansvaret hittills har varit otydligt.
En aspekt på frågan om genomförande av strategiskt viktiga insatser är den
framtida politiska organisationen i länet. I framtiden vill Kristdemokraterna se
att regionen ges större frihet att organisera sig i enlighet med sina särskilda
förutsättningar. Vi ser sådana tendenser redan idag och det är en utveckling
som vi kristdemokrater i enlighet med subsidiaritetsprincipen bejakar.
Stockholmsregionen behöver
fler högskoleplatser
En första förutsättning för kunskap, kompetens och
utvecklingsmöjligheter är att regionen kan tillgodose
medborgarnas behov av högre utbildning. Idag är
Stockholmsregionen underförsörjd med platser inom högre
utbildning i förhållande till övriga riket. Regionen har färre
högskoleplatser än vad som motiveras av befolkningens
storlek och långt färre än vad den kvalificerade
arbetsmarknaden efterfrågar. Detta leder till att
antagningspoäng i Stockholm är högre än vid andra
universitet och högskolor och att människor i regionen i
mindre utsträckning än i andra regioner går vidare till högre
studier. Stockholm hade 1998/99 den lägsta rekryteringen till
högskolan i landet. Endast 9,7 promille av befolkningen
mellan 18 och 64 år påbörjade högre studier att jämföras med
11,0 promille för riket som helhet och 13,7 respektive 13,9
promille för Västerbottens och Kronobergs län. Vi
kristdemokrater anser det vara rimligt att sökandetryck är en
variabel som är styrande för tilldelning av högskoleplatser -
och av studenternas förstahandsval att döma så bör alltså
andelen högskoleplatser reserverade för Stockholmsregionen
öka.
Den nationella utbildningspolitiken har under 1990-talet missgynnat
storstadsregionerna som fått en minskande andel av nya utbildningsplatser
och minskade resurser till forskning. Detta har lett till att antalet nybörjare
vid
Stockholms universitet och högskolor är i det närmaste oförändrat sedan
1990. Regionen behöver uppskattningsvis ett tillskott på 15 000-20 000 nya
utbildningsplatser, för att de ungdomar som finns i regionen idag skall ha
samma möjligheter som ungdomar i andra län att komma in på en högskola
nära hemorten och för att regionen skall klara konkurrensen med andra
storstadsregioner. Med Stockholms förväntade befolkningstillväxt kan
behovet inom 30 år komma att fördubblas.
Ett problem vid sidan av att antalet högskoleplatser är lågt i förhållande till
efterfrågan på utbildning inom regionen, är den omfattande snedrekryteringen
till högre studier utifrån etniska, socioekonomiska och områdesmässiga
faktorer. Detta medför att individer får olika startchanser i livet men också
att
regionens samlade begåvningskapacitet inte tas till vara. På så sätt hämmas
regionens utveckling och spänningar kan öka mellan sociala och etniska
grupper. Att på ett tillfredsställande sätt minska snedrekryteringen till olika
utbildningar är således en av de viktigaste frågorna för utvecklingen av
Stockholmsregionen.
Vid en utbyggnad av högskolan finns det alltså anledning att ställa sig
frågan var denna bör ligga och vilka mål som skall uppnås, förutom de tre
lagstadgade målen: grundutbildning, forskning/forskarutbildning och den så
kallade tredje uppgiften, som innebär nära samverkan med det omgivande
samhället.
Trots utbyggnaden av Södertörns högskola och etablering av små
högskolefilialer framför allt i den södra länsdelen finns en påtaglig obalans
mellan regionens olika delar när det gäller tillgänglighet till högre
utbildning.
Kristdemokraterna menar därför att de nya högskoleplatserna framför allt bör
förläggas till regiondelar med låga övergångsfrekvenser från gymnasium till
högskola. Lämpliga lokaliseringsplatser är de utbildningscentra som finns
eller planeras i regionens södra och nordvästra delar. I första hand bör platser
väljas som kan nås med pendeltåg eller tunnelbana.
Södertörns högskola är exempel på en högskola som arbetar aktivt både
med bildnings/utbildningsmässiga mål, "tredje uppgiften" samt med sociala
mål. Södertörns högskola ligger i topp när det gäller arbetet med social och
etnisk mångfald enligt den granskning av landets universitet och högskolor
som Högskoleverket genomförde i våras. Södertörns högskola uppfyllde flera
av Högskoleverkets kriterier genom sitt arbete med att minska glappet mellan
gymnasium och högskola. Detta arbete kännetecknas av kontakter med
föreningsliv - särskilt invandrarföreningar - och gymnasier i regionen.
Högskolans språkverkstäder, där studenterna kan få hjälp med språket, har
också medverkat till framgångarna, liksom de högskoleförberedande kurser
som högskolan erbjuder.
Det är också viktigt med viss sammanhållning av universitets- och
högskoleområden för att främja meningsutbyte och uppnå "kunskapsmässiga
synergieffekter". Därför ser Kristdemokraterna gärna sammanhållna
campusliknande områden söder om Stockholms stad framför utspridda
utbildningsplatser. Vi tror att campusområden skapar helt andra
förutsättningar också för samverkan med närområdet vad gäller öppna
seminarier etc.
Samtidigt vill vi poängtera att fungerande utbildnings- och
bildningsverksamhet inte skall drabbas genom en prioritering söderut av de
nya högskoleplatserna. Resurser skall inte tas från fungerande befintliga
institutioner, utan även dessa skall utvecklas.
Satsa mer på längre
utbildningar och forskning
Det finns en risk att svårmätbara kvalitativa mål får ge vika
för mer statistiskt tydliga kvantitativa dito. Det kan vi
kristdemokrater inte acceptera. Därför måste satsningen på
grundutbildning kombineras med satsning på forskning och
på fler universitetslärare. Det är närmast en förutsättning för
en utbyggnad.
Forskning och hög utbildningsnivå är av stor betydelse för en regions
attraktionskraft och förmåga till utveckling. Därför är det viktigt att en
utbyggnad av högskolor och universitet inte bara sker på de lägre nivåerna i
grundutbildningen, utan också på de högre nivåerna samt, inte minst,
forskarutbildningen. Forskarutbildningen vid Stockholms universitet och
högskolor klarar idag inte att utbilda alla de forskare som regionens
universitet, forskningsinstitut och näringsliv behöver. Mer resurser till
forskning krävs också för att Stockholmsregionen ska kunna hävda sin
ställning som attraktiv bas för svenska och utländska forskare.
Internationalisera högskolan
i Stockholmsregionen
Högre utbildning och forskning kommer att bli alltmer global
och gränsöverskridande. Stockholm har med sitt läge och sin
attraktionskraft stora möjligheter att bli ett ledande
forsknings- och kompetenscentrum i den växande
Östersjöregionen. Det är viktigt att det initiativ som
Stockholm har i detta samarbete konsolideras och stärks. En
ökande - men ännu så länge ganska liten - del av
ungdomarna i regionen studerar idag vid utländska
universitet, och antalet utländska studenter vid regionens
universitet och högskolor är ännu mindre. Detta hänger
samman med bristen på kurser som ges på engelska och
bristen på bostäder. Även på forskningssidan förorsakar
bostadsbristen problem genom att få kan erbjudas bostad.
Det överlägset bästa sättet för främjandet av förståelse är möten med andra
kulturer och människor. Att studera utomlands skapar en bra bild av andra
länder och deras invånare, för att inte tala om insikten om vad som är svenskt.
Ungdomsutbyte är dock inte enbart att låta svenska ungdomar resa utomlands
för studier. Vi som lever i ett rikt land med en lång tradition av demokrati har
ett stort ansvar för att bereda ungdomar från såväl andra EU-länder som u-
länder och länder med kort demokratisk historia tillfälle att få delar av sin
utbildning på våra universitet och högskolor.
Det ligger i regionens intresse att stimulera fler studenter utifrån att söka
sig hit. Vissa kan komma att stanna och tillför då regionen värdefull
kompetens. Andra återvänder, men har då ökat förutsättningarna för ett
långsiktigt kunskapsutbyte mellan Stockholmsregionen och andra
kompetensintensiva regioner. För att ett ökat utbyte skall vara möjligt krävs
dock fler utbildningsplatser, fler kurser på engelska (som också kan vara till
gagn för inhemska studenter) och kanske framför allt en ökad tillgång på
studentbostäder. Denna brist är den största hämskon på det internationella
utbytet idag.
Förbättra studenternas
villkor och avhjälp
studentbostadsbristen
Vi kristdemokrater ser det som en självklarhet att studenters
levnadsförhållanden skall vara drägliga också under
studietiden. Kostnadsläget - särskilt bostadskostnaderna - i
Stockholmsregionen är sådant att studenter här har behov av
högre studiestöd eller arbetsinkomster utan att studiestödet
minskar i motsvarande grad. Det principiellt felaktiga så
kallade fribeloppet som gör att studiemedlen minskar vid
andra inkomster slår därför extra hårt i Stockholmsregionen
med dess högre levnadsomkostnader. Fribeloppet bör enligt
vår mening avskaffas.
Det största problemet för att skapa en dräglig studietid är dock bristen på
bostäder - behovet av studentbostäder är mycket stort. Kötiden för en
studentlägenhet är mer än ett år och med den nuvarande utbyggnadstakten,
500 studentbostäder per år, klarar man bara att täcka det behov som
inflyttningen till Stockholm skapar; kötiden minskar således inte.
De enskilda kommunerna och regionen har här ett stort ansvar för att
stimulera skapandet av studentboenden, både vad gäller nybyggnation, och
genom att utnyttja befintliga lokaliteter bättre. Vi kristdemokrater vill skapa
fler studentbostäder genom nybyggen och ombyggnation av lokaler som
tidigare använts för andra ändamål. Där ingår lokaliteter inom Stockholms
läns landsting som står tomma. Vi tror dock att det dessutom krävs nationella
insatser på grund av den snabba utbyggnaden av antalet högskoleplatser.
Trots att vi ser positivt på det ökade antalet högskoleplatser ser vi alltså
problem med regeringens snabba utbyggnad av högskolor och universitet,
främst gällande studentbostadssituationen. Till Stockholms över 70 000
studenter finns endast 6 000 studentbostäder. Diskrepansen mellan antalet
studenter och antalet studentbostäder är därmed den största i hela landet. 14
000 studenter står i kö för en studentbostad och väntetiden är den längsta i
landet, nämligen 13 månader, och den ökar hela tiden. Detta är naturligtvis en
oacceptabel situation som regeringen måste ta ansvar för. Att inte ha en
bostad som student är en omöjlig situation eftersom bostaden till stor del
också är arbetsplats. God studiemiljö är svår att uppnå när studenterna
ständigt tvingas flytta runt på andra- och tredjehandskontrakt (om man har
tur) eller tvingas ta in på vandrarhem, bo i sporthallar, tält eller baracker.
Utbyggnaden av studentbostäder beräknas av stiftelsen Stockholms
studentbostäder, högt räknat, till ca 5 000 bostäder de närmaste fem åren.
Detta är otillräckligt - de bostäder som beräknas stå färdiga först om fem år
behövs akut idag för att avhjälpa den värsta bostadsbristen för studenterna.
Campusmodellen bör utvecklas
I de flesta anglosaxiska länder bygger man oftast campus, där
skola och bostad är integrerade. Detta vore en önskvärd
utveckling även i Sverige. Som vi konstaterade tidigare så
främjar ett levande campusområde utbyte av tankar och idéer
mellan institutioner, ämnesområden och naturligtvis
studenter. Campus innebär också att ett tydligare
helhetsgrepp på bostadssituationen och den studiesociala
situationen kan tas, då en bättre överblick över behov och
möjligheter ges. Det bör vara en målsättning att den som
söker en högskoleplats vet att om han/hon blir antagen så kan
han/hon erbjudas en enklare bostad på campusområdet.
Denna trygghet ger ett positivt studieklimat för de
studerande.
Orsaker till bostadsbristen
Anledningen till att det finns så få studentbostäder i
Stockholmsregionen är många. Kristdemokraterna
identifierar de höga produktionskostnaderna för bostäder som
den främsta anledningen. Situationen i Stockholmsregionen
är också speciell med avseende på att mark- och
fastighetspriser skiljer sig markant från andra regioner i
landet. Dessutom är ledig mark att bygga på en bristvara.
Ytterligare hinder uppstår då kommunerna inom
Stockholmsregionen hänvisar ansvaret för studentboendet till
sina grannkommuner. En lätt absurd situation uppstår i
regionen om kommuner väljer att agera endast om de har
universitet eller högskola placerade inom sina
kommungränser. Detta visar ytterligare på vikten av ett
regionalt helhetsgrepp på de här frågorna.
Investeringsbidrag till
studentbostäder
Boverket fick i december 1999 regeringens uppdrag att
undersöka vilka möjligheter det finns att förenkla i
byggreglerna för att sänka produktionskostnaderna för
studentbostäder. Boverket lämnade sin utredning till
regeringen i mars i år och föreslog ett antal mindre
regeländringar i sina byggregler, bland annat minskad
köksutrustning, så att det kan bli enklare och billigare att
bygga studentbostäder. Vissa förenklingar i byggnormen,
som Kristdemokraterna tidigare efterlyst, har alltså
genomförts under 2000 - men Kristdemokraterna är öppna
för ytterligare förenklingar om det visar sig att de nu
beslutade inte får önskad effekt.
Regeringen beslutade i somras att avsätta 400 miljoner kronor under år
2001 och år 2002 till ett tillfälligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad
av studentbostäder. Boverket har fördelat nästan hela (217 miljoner)
bidragspotten för nästa år på 275 miljoner kronor till tretton län.
Bidrag lämnas med upp till 15 procent av bidragsunderlaget för
räntebidrag eller maximalt 40 000 kr per studentrum i lägenheter för en eller
två studenter. Mindre än 15 procent respektive 40 000 kr i bidrag kan utges.
Bidrag ges enbart till bostäder för studenter vid universitet och högskolor.
Bostäderna ska finnas på eller i närheten av universitets- eller högskoleorter
och måste användas som studentbostäder under minst fem år. Samtliga
bostäder i huset ska vara hyresrätter och hyran får inte överstiga den för
likvärdiga bostäder på orten eller på andra jämförbara orter. Bostäderna ska
uppfylla kvalitetskraven för studentbostäder enligt Boverkets byggregler.
Bidraget ges enbart i kombination med räntebidrag (statlig
bostadsbyggnadssubvention) för ny- eller ombyggnad och kan inte
kombineras med andra bidrag. Endast projekt som beviljas räntebidrag kan få
det nya investeringsbidraget för studentbostäder. De snåriga reglerna bidrar
knappast till att snabbt öka antalet studentbostäder.
Det har också visat sig att en stor del av det bidrag som tillfallit Stockholm
(totalt 80 miljoner) riskerar att frysa inne på grund av för få ansökningar om
att bygga studentbostäder. Det är uppenbart att detta bidrag inte i tillräckligt
stor utsträckning avhjälper det största problemet vid nybyggnationer i
Stockholm - de stora initiala produktionskostnaderna. Vi vill göra ytterligare
insatser på detta område och kan tänka oss att höja det belopp som maximalt
kan betalas ut.
Vi kristdemokrater i Stockholmsregionen vill också stimulera skapandet av
"generationsbostäder". Många villor skulle med begränsade ombyggnader
kunna få ytterligare en mindre lägenhet, vilket skulle kunna öka
bostadsbeståndet avsevärt. Skattereglerna för uthyrning av privatbostäder
utgör i dag ett hinder för sådan ombyggnad, och vi anser att gränsen för
skattebefrielse vid uthyrning av privatbostäder därför bör kunna höjas.
Våra grannländer föregångare
För att få perspektiv på förutsättningarna för att bygga
studentbostäder kan vi jämföra med förhållandena i våra
grannländer Norge och Danmark. I dessa länder har
politikerna insett vikten av att studenterna har någonstans att
bo och genomfört effektiva stimulansåtgärder.
I Sverige utgår alltså ett investeringsbidrag med 40 000 kronor per
nyutbyggd studentbostad. Detta motsvarar ungefär 9 procent av
nybyggnadskostnaden av en studentlägenhet i Stockholm.
I Norge står staten för 60 procent av total produktionskostnad inklusive
inventarier, resterande finansiering upptas som vanligt bostadslån.
I Danmark erhålls inteckningslån på 93 procent av investeringen där räntan
subventioneras av staten med 80 procent och av kommunen med 20 procent.
Amorteringen erläggs till 50 procent av staten. De resterande 7 procenten
finansieras genom ett kommunalt grundkapital som är ränte- och
amorteringsfritt. Inteckningslånet räknas upp med index som är kopplat till
inflationen. Uppräkningen skall erläggas av de boende varje år.
Detta får som konsekvens att räntekostnaden och amorteringen för
studentbostäder i Sverige är nära nog dubbelt så stora som i Norge och i
Danmark.