1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en reformering av studiestödssystemet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att CSN läggs ner.
Det nuvarande studiestödssystemet måste
reformeras
Det nuvarande studiestödssystemet lider av flera brister. De flesta
åtgärdas inte av regeringens förslag till ändringar i nuvarande system och
alla brister kan heller inte lösas genom att reformera studiestödssystemet.
Studiemedelsfrågan måste sättas in i sitt utbildningspolitiska sammanhang.
När det gäller Sveriges kunskapsförsörjning finns ett antal problem där
studiemedelssystemet är ett faktum som kan bidraga till eller förhindra en
lösning. Den sociala snedrekryteringen är exempelvis fortfarande ungefär lika
stor nu som på 1960-talet. I årskullen födda 1976 var den relativa chansen att
påbörja högskoleutbildning vid 21 års ålder fortfarande sju gånger högre för
ungdomar från högre tjänstemannahem än för dem från arbetarhem. I vissa
årskullar visar SCB:s statistik att den sociala snedrekryteringen t.o.m. ökat
sedan slutet på 1960-talet. I de senaste årens ungdomsgrupper har ungefär 60
procent av dem vars föräldrar är akademiker eller högre tjänstemän påbörjat
högskolestudier vid 21 års ålder. Bland ungdomar vars föräldrar är
lågutbildade är motsvarande siffra ungefär 12 procent. Sverige är dessutom
långt ifrån det land som är bäst när det gäller att motverka social
snedrekrytering till högre utbildning. I USA är det jämfört med Sverige en
stor andel ungdomar vars föräldrar är lågutbildade som påbörjar
högskolestudier. En liknande situation är det i Spanien, Portugal, Belgien och
Frankrike.
En del av regeringens justeringar är bra åtgärder som vi stödjer, annat som
exempelvis de föreslagna återbetalningsreglerna och bibehållen
inkomstprövning är oklara förslag som inte lever upp till nödvändiga krav på
tydlighet och långsiktighet. Risken är uppenbar att många individer även i
fortsättningen inte kommer att kunna betala sina studieskulder före den
automatiska avskrivningen av lånen.
Kritik kan riktas mot gällande inkomstprövning. Regeringen höjer
fribeloppsgränserna, men anger samtidigt att av kostnadsskäl kan de inte tas
bort helt. Den föreslagna utformningen av inkomstprövningen kommer att
innebära att många studenter även fortsättningsvis hindras från att arbeta lika
mycket som de skulle vilja och kunna.
Regeringen föreslår att den så kallade fribeloppsgränsen för nio månaders
studier höjs. Fribeloppet höjs från 54.600 kronor till 91.000 kronor per år
uppdelat halvårsvis. Regeringen motiverar bibehållandet av fribeloppsgränser
främst med att kostnaderna för att avskaffa inkomstprövningen är stora.
Regeringens förslag till justeringar av fribeloppet löser inte det
grundläggande problemet att många studenter vill och kan arbeta mer, men att
inkomstprövningen hindrar dem. Det försvårar därmed studenternas
möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation. Sveriges
Ekonomföreningars Riksorganisation (SERO) har genomfört en undersökning
som visar att 64 procent av alla studenter någon gång känt sig förhindrade att
ta ett arbete på grund av inkomstprövningen. Det allra allvarligaste är kanske
inte att de studerande hindras att förbättra sin ekonomiska situation och
därmed minska sin skuldsättning, utan att den allmänna moralen och etiken
sjunker i takt med att de lagliga alternativen till försörjning framstår som
alltmer ohållbara. SERO:s undersökning visar att 75 procent av alla studenter
kan tänka sig att arbeta svart vid sidan av sina studier och under ferierna.
Regeringens statiska synsätt gällande fribeloppen är att beklaga.
Beräkningar från riksdagens utredningstjänst visar att kostnaden att
avskaffa inkomstprövningen uppgår till ungefär 1.300 miljoner kronor. Det är
medel som på sikt kan tjänas in av staten genom ökade skatteintäkter från
studenter som arbetar mer och strävar efter att minska sitt behov av studielån.
Det finns tre goda skäl till att avskaffa inkomstprövningen av studiemedel.
För det första kan studenten minska lånedelen genom att skaffa
sidoinkomster. För det andra bör studiemedelssystemet utformas i likhet med
andra system som en del av den generella välfärden. Det innebär att lika
regler skall gälla för alla. Varför skall staten inkomstpröva och därmed
bedöma människors behov av studiemedel? För det tredje bör
incitamentsstrukturen vara av sådan karaktär att den enskilde själv kan skapa
sig en god bild av hur stor del av inkomsten som skall utgöras av
sidoinkomster respektive studiemedel.
Därtill kommer att CSN är en administrativ katastrof och bör läggas ner i
samband med en totalöversyn av det svenska studiestödssystemet.